KOMITÉN FÖR UTREDANDE AF FRÅGAN»HURULEDES DEN SJELFEGANDE JORDBRUKANDEBEFOLKNINGENS STÄLLNING I NORRLAND OCH DALARNEMÅ KUNNA VIDMAKTHÅLLAS OCH STÄRKAS OCHJORDBRUKETS UTVECKLING I NÄMNDA LANDSDELARBEFRÄMJAS» (Statens offentliga utredningar 1906:4)

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

KOMITÉN FÖR UTREDANDE AF FRÅGAN
»HURULEDES DEN SJELFEGANDE JORDBRUKANDE
BEFOLKNINGENS STÄLLNING I NORRLAND OCH DALARNE
MÅ KUNNA VIDMAKTHÅLLAS OCH STÄRKAS OCH
JORDBRUKETS UTVECKLING I NÄMNDA LANDSDELAR
BEFRÄMJAS»

INNEHÅLL:

BETÄNKANDE OCH RESERVATIONER

STOCKHOLM 1904

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Konungen.

Uti skrifvelse den i juni 1901 hemställde Riksdagen, bland annat, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda
åtgärder den sjelfegande, jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och

Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda
landsdelar befrämjas, samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill förhållandena kunde anses föranleda.

I anledning af denna skrifvelse har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref
den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta en komité med uppdrag att verkställa utredning
uti förevarande hänseenden och derefter, i den mån utredningen dertill gåfve
anledning, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag.

Till ordförande i denna komité förordnades i nåder landshöfdingen herr
grefve L. W. A. Douglas samt till ledamöter sekreteraren i Ofverståthållareémbetets
kansli J. Berlin, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare J. Bromée i Billsta, häradshöfdingen
i Nedan-Siljans domsaga O. H. L. Claéson, öfverdirektören och chefen
för Kungl. landtbruksstyrelsen C. M. von Feilitzen, häradshöfdingen i Torneå domsaga
G. A. E. Kronlund, grosshandlaren F. K. Kempe, revisionssekreteraren, numera
borgmästaren i Stockholm C. A. Lindhagen, kaptenen, numera generaldirektören
och chefen för Kungl. Telegrafstyrelsen S. A. A. Lindman, generaldirektören
och chefen för Kungl. Domänstyrelsen grefve A. F. C. Wachtmeister samt ledamoten
af Riksdagens Andra Kammare A. Wiklund i Brattfors.

Sedan generaldirektören grefve Wachtmeister i underdånighet anhållit att
varda entledigad från berörda förordnande, erhöll byråchefen i Kungl. Domänstyrelsen
E. G. Kinberg den 10 juli 1901 nådigt förordnande att i grefve Wachtmeisters
ställe vara ledamot i komitén.

Till sekreterare i komitén förordnades i nåder konstituerade revisionssekreteraren,
numera häradshöfdingen i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga H. E.
L. Améen.

Genom särskilda nådiga beslut hafva följande underdåniga framställningar
blifvit till komitén öfverlemnade för att vid fullgörande af dess uppdrag komma
under öfvervägande, nemligen: *

1. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län med
underdånig skrifvelse den 31 oktober 1893 öfverlemnad skrift, deruti länets landsting
af anförda skäl ansett sig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å

den stora utsträckning, aktiebolags förvärf af fast egendom redan tagit, samt anhållit
om Eders Kungl. Maj:ts ingripande deremot.

2. Hushållningssällskapens i Stockholm församlade ombuds skrifvelse den 22
december 1893, deruti ombuden på anförda grunder hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta anskaffa uppgift å den jordbruksfastighet, som af bolag egdes i
de delar af landet, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekomme,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och
den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning i samma trakter,
samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill för ett sjelfständigt jordbruks betryggande
den sålunda vunna utredningen kunde föranleda.

3. Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894, deruti Riksdagen anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den
jordbruksfastighet, som af bolag egdes i de delar af landet, der skogsafverkning i
mer betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande
tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf
orsakade minskning, samt att Eders Kungl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade
upplysningarne sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande
af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde anses af
förhållandena påkallade.

4. En i september 1897 af samtliga dåvarande ordinarie domhafvande i
Kopparbergs län, utom domhafvanden i Ofvan-Siljans domsaga, äfvensom af numera
aflidne förste landtmätaren i länet C. O. Widmark aflåten underdånig skrifvelse,
deruti på anförda skäl hemställdes, att Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes gå i
författning om utfärdande af en undantagslag för samma län rörande egostyckning
och jordafsöndring med vissa angifnä bestämmelser.

5. Riksdagens underdåniga skrifvelse den 12 maj 1899, deruti Riksdagen
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och i hvilken
mån, med hänsyn till de uti Kopparbergs län rådande särskilda förhållanden, för detta
län kunde erfordras andra bestämmelser angående egostyckning och jordafsöndring

än de i gällande lag fastställda, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.

6. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län den
27 juni 1901 aflåten underdånig skrifvelse, deruti denne med förmälan, bland annat,
att det förekommit, att genom afsöndring från hemman afskiljts all detsamma
tillhörig inegojord, ansett sig härå böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet,
för den händelse Eders Kungl. Maj:t täcktes finna erforderligt att vid
ifrågakommande ändrad lagstiftning beträffande jordafsöndring eller eljest hänsyn
måtte tagas till det oegentliga förhållande, som genom ett förfaringssätt af ofvan
angifna beskaffenhet kunde komma att uppstå.

Komitén, hvars arbeten togo sin början den 26 augusti 1901, har sammanträdt
å 192 särskilda dagar, hvarjemte under en stor del af den öfriga tiden större
eller mindre afdelningar af komitén varit sysselsatta med utarbetandet af särskilda
lagförslag eller förberedandet af öfriga ärenden.

Derjemte har komitén för att erhålla närmare kännedom om förhållandena
å de särskilda orterna enligt nådigt tillstånd företagit åtskilliga resor inom Norrland
och Dalarne. Resorna hafva skett gruppvis, så att särskilda afdelningar af komitén
berest olika områden. De socknar, som sålunda besökts af någon komiténs afdelning,
äro i hufvudsak följande:

inom Kopparbergs län: Leksand, Mora, Elfdalen, Jemn, Äppelbo, Malung,
Lima och Transtrand;

inom Gefleborgs län: Gnarp, Bergsjö, Hassela och Bjuråker;

inom Vesternorrlands län: Attmar, Ytter-Lännäs, Bjertrå, Skog, Graninge,
llesele, Ådals-Liden, Junsele, Fjällsjö, Tåsjö, Ullånger, Nätra, Sidensjö och Anundsjö;

inom Jemtlands län: Hellesjö, Refsund, Bodsjö, Sundsjö, Marieby, Näs,
Hackås, Lit, Häggenås, Hammerdal, Ström, Alanäs, Frostviken, Rödön, Frösön, Åre,
Kall och Offerdal jemte samtliga socknar i Herjeådalen;

inom Vesterbottens län: Umeå, Vännäs, Degerfors, Jörn, Lycksele, Stensele,
Sorsele, Åsele och Dorotea; samt

VII

inom Norrbottens län: Piteå, Arvidsjaur, Arjepluog, Öfver-Luleå, Edefors,
Jockmock och Gellivare.

Till fullgörande af sitt uppdrag, har komitén redan förut till Eders Kungl.
Maj:t afgifvit åtskilliga särskilda framställningar, innefattade i följande underdåniga
skrifvelser, nemligen:

den 16 november 1901 i fråga om förändrade grunder för afvittringen i Lappmarkerna; den

28 november 1901 angående förbud i vissa fall för bolag och förening

för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom; och

den 24. februari 1902 angående åtgärder till förekommande af att utländsk

undersåte må kunna utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd såsom aktieegare i svenskt
bolag förvärfva intresse i svensk jord.

Sedan komiténs arbeten nu blifvit fullständigt afslutade, får komitén härmed
i underdånighet öfverlemna slutligt betänkande, innefattande utom en allmän utredning
följande lagförslag och underdåniga framställningar, nemligen:

1. Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom (sid. 101).

2. Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom
Gejleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län (sid. 123).

3. Förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten att verkställa
egostyckning (sid. 140).

4. Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss
jord på landet inom Norrland och Dalarne (sid. 146).

5. Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af Lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 Juni 1896 (sid. 188).

6. Förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af vanhäfd
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne (sid. 198).

7. Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare
i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter (sid. 209).

8. Framställning om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark (sid. 223).

VIII

9. Framställning angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret
(sid. 240).

10. Framställning angående nya grunder för skogsbo skattningen (sid. 255).

11. Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af Flottningsstadgan
den jo December 1880 (sid. 270).

12. Förslag i fråga om skiftesväsendet (sid. 297).

13. Framställning angående skogsallmänningar och skogsmedelsfonder
(sid. 305).

14. Framställning angående anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling
(sid. 309).

15. Framställning angående undervisning i jordbruk genom kringresande
konsulenter (sid. 315).

16. Framställning angående vissa särskilda norrländska önskemål (sid. 319).

Vid betänkandet äro fogade de af åtskilliga komiténs ledamöter emot detsamma
afgifna reservationer.

De till komitén remitterade handlingarne varda härmed i underdånighet
återställda.

Underdånigst:

L. DOUGLAS.

J. BERLIN. J. BROMÉE. H. CLAESON.

M. v. FEILITZEN. FRANS KEMPE. EDVARD KINBERG.

G. KRONLUND. CARL LINDHAGEN. ARVID LINDMAN. AD. WIKLUND.

Louis Améen.

Stockholm den 27 Oktober 1904.

BETÄNKANDE

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Historisk öfversigt.................................................................................................. 1

I. Allmän utredning.

/. Metod för undersökningen....................................................................... 10

2. Jordbruket i Norrland och Dalarne ............................................ ............ 13

Klimat ........................................................................................................ 1 3

Jordens naturliga beskaffenhet ..................................................................... 1 6

Jordbrukens storlek....................................................................................... 2 4

Befolkningens jordbruksintresse.................................................................... 2 7

Jordbruksteknik ........................................................................................ 2 9

?. Omfattningen af trävaruindustriens fastighetsförvärf .............................. 32

Bolagens fastighetsförvärf från ekonomisk synpunkt................................ 38

Producerar jordbruksjorden mest i bonde- eller bolagshand? ................... 38

Böndernas jordbruk jemfördt med bolagsarrendatorernas....................... 38

Böndernas jordbruk jemfördt med det, som drifves af bolagen eller

deras tjensteman................................................................................... 44

Öfvergifvet jordbruk ............................................................................. 4 5

Producerar skogsmarken mest i bonde- eller bolagshand? ....................... 4^

Behöfver jordbruket stödskog? ................................................................. 52

XII

Sid.

5. Bolagens fastighetsförvärf från social och politisk synpunkt ................. 55

De forne böndernas öde .......................................................................... 58

Bolagen och deras arrendatorer .................................................................. 61

Bolagsväldets inflytande på de återstående bönderna ................................. 6 4

Bolagsväldets inflytande på den öfriga befolkningen.................................. 6 4

Bolagsväldets inflytande på det kommunala lifvet ....................................... 67

Bolagsväldet från politisk synpunkt........................................................... 68

Bolagen och rättsväsendet...................................................................... 68

6. Orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar..................................... 70

II. Komiténs förslag och framställningar.

1. Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom .............................................................. 77

Allmän motivering....................................................................................... 77

Behofvet af ett förbud .............................................................................. 77

Föregående förslag om förbudslag.......................................................... 78

Betänkligheter mot en förbudslag ............................................. 7 g

En förbudslag har stöd af folkopinionen .............................................. 83

Bör förbudet gälla hela Norrland och Dalarne?.................................... 84

Bör förbudet omfatta all jord?............................................................... 85

Afvittringsförfattningarnes grundsatser angående hemmanens skogsbehof 86

Undantag från förbudet ........................................................................ 99

Lagförslag.................................................................................................... 101

Specialmotiv...................„............ 104

2. Förbättrade grunder för egostyckning .................................................... 109

Allmän motivering...................................................................................... 109

Den svenska jordstyckningslagstiftningens historia ................................ 109

Allmänt omdöme om egostyckningsinstitutet ..................................... 114

I hvad mån kunna olämpligt sammansatta lotter finna köpare? ............ 115

Statistiska uppgifter ....................................................................... 11 3

Reformens allmänna karakter .................................................................. 121

XIII

Sid.

Lagförslag................................................................. 123

Specialmotiv............................................................................................. 126

J. Provisorisk inskränkning i rätten att egos tf eka ..................................... 138

Motivering.................................................................................................. 138

Lagförslag ................................................................................................... 140

./. Arrendelag.................................................................................................. 141

Allmän motivering................................................................................... 1 41

Behofvet af en arrendelag.................................................................. 141

Befogenheten af en speciallag för Norrland och Dalarne..................... 142

Arrendelagens hufvuddrag .................................................................... 144

Speciallagens förhållande till allmän lag................................................... 144

Lagförslag............................................................................................... 146

Specialmotiv............................................................................................. 154

j. Ändrade bestämmelser om jorda/söndring ............................................... 188

Lagförslag.......................................... 188

Specialmotiv................................................................................................ 1 90

6. Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande å trävaru industriens

fastigheter .................................................................. 194

Allmän motivering................................................................................... 1 94

Lagförslag .............................................................................................. 198

Specialmotiv .................................................................................................. 201

7. Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar be fintliga

odlingslägenheter ...................................................................... 206

Allmän motivering.................................................................................... 206

Lagförslag ............................................................ 209

Specialmotiv.............................................................................................. 213

8. Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark ........................................ 223

Gällande författningar ................................................................................... 223

XIV

Sid.

Upplåtelser från kronoparker ....................................................................... 229

Upplåtelser på oafvittrad mark .................................................................... 237

/ ''

p. Lättnader i afseende å väghållningsbesväret............................................. 240

I hvad mån är väghållningsbesväret tyngre i Norrland och Dalarne än i de

öfriga delarne af riket? ......................................................................... 240

Orsakerna till väghållningsbesvärets tyngd.................................................. 246

Kommer vägtungan att afsevärdt ökas genom nya väganläggningar?......... 247

Vissa vägar böra byggas och underhållas af staten ................................... 247

Statsbidraget till vägbyggnader bör utgå efter verkliga kostnaden 250

Ökadt statsbidrag till vägunderhållet i särskildt betungade distrikt 251

Högre vägfyrk å staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar 252

Andra lättnader ......................................................................................... 2 5 3

Komiténs hemställan................................................................................ 2 5 1

10. Nya grunder för skogsbeskattningen ................................................... 255

11. Flottningsförfattningarna........................................................................... 26°

Allmän motivering................................................................................ 2<’°

Öfversigt af flottningsförfattningarnes hufvudgrunder 260

Anmärkningar mot flottningsförfattningarna ............................................. 2 6 4

Lagförslag ................................................................................................ 2 7°

Specialmotiv .............................................................................................. 2 ^ 5

72. Förslag i fråga om skiftesväsendet .................................................... 297

Skifteskostnadernas nedbringande.................................................................. 297

Sjelfständigare ställning för landtmätarne...................................................... 300

Förekommande af oformliga skiften.......................................................... 301

ij. Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder............................................. 3°5

14. Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling ............................ 209

Dikningsfond för norra Sverige .............................................................. 3 11

Nyodlingsfond ............................................................................................ 3 1 2

Undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter ................... 3 1)

S id.

16. Vissa särskilda önskemål ................................................................ 319

Förbättrade kommunikationer ...................................................................... 319

Fraktlindringar .............................................................................................. 321

Kooperation ................................................................................................. 322

Redogörelse för behandlingen af de till komitén remitterade särskilda underdåniga
framställningarna ........................................................................... 325

Reservationer

af J. Berlin........................................................................................... 3 3

af J. Bromée ...................................................................................... 333

af G. Kronlund .................................................................................... 340

af Carl Lindhagen .................................................................................... 345

Inledning ........................................................................................... 345

Historiken .............................................................................. 349

Utredningen ........................................................................................ 378

Ifrågasatt utredning om sågverksindustrien. Jordbrukets betydelse

och dess förhållande till nämnda industri ...................................... 383

Dispositionen af komiténs framställningar ........................................ 389

Förvärfsförbud..................................................................................... 392

Statsinköp af bolagshemman ............................................................. 400

Egostyckningslagen ........................................................................... 404

Arrendelagen ................................................................ 407

Vanhäfdslagen.......*........................................................................... 417

Expropriationslagen ..................................................................... 419

Uthållig skogshushållning på bolagsskogar af större omfattning ..... 431

Upplåtelse af odlingslägenheter på kronoparkerria .................... 435

Lapparnes jordbruksfråga och förhållandena ofvan odlingsgränsen 438

Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder .................................... ... 445

Inskränkning i bolagens kommunala rösträtt..................................... 445

Rättshjelp åt landtbefolkningen ........... 448

XVI

Sid.

Lättnader i vägtungan ..................................................................... 449

Lindringar i spanmålstullarna.............................................................. 450

Förbättrade kommunikationer............................................................... 450

Remitterade framställningar................................................................. 451

af Ad. Wiklund......................................................................................... 452

af H. Claeson, F. Kempe och Arvid Lindman .......................................... 455

Metod för undersökningen .................................................................. 455

Jordbruket...................................................................................... 459

Skogsbruket ..................................................................................... 4^9

Industriens betydelse för Norrland och Dalarne ......................... 474

Industriernas eget jordbruk................................................................ 48 1

Industriernas utarrenderade jordbruk................................................... 482

Den sjelfegande jordbrukaren och dennes jordbruk samt orsakerna till

allmogens hemmansförsäljningar .......................................... 4^5

Jordbrukets och industriernas relativa värden och förhållande till

hvarandra ................................................................................ 4^9

Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom ............................................. 500

Arrendelag ........................................................................................ 5°$

Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande................... 525

Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar

befintliga odlingslägenheter .................................................. 53°

Framställning om upplåtelser af odlingslägenheter å kronomark 534

Förslag i fråga om skiftesväsendet.............................................. 5 3 ^

af H. Claeson och F. Kempe ............................................................... 5 3 8

af Arvid Lindman ................................................................................... 5^6

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Historisk öfversigt.

Den omfattande ekonomiska och sociala fråga, med hvilken komitén har att
sysselsätta sig, eger icke någon särdeles lång historia. Såsom bekant funnos vid
början af förra seklet å norra Sveriges landsbyggd, om man frånser ett mindre
antal redan då befintliga sågverks- och bruksfastigheter, hufvudsakligen två slag af
jordegendom: kronans stora skogsbesittningar samt enskilda hemman och lägenheter,
som innehades ai ett jordbrukande bondestånd. I kustlandet samt kring
floder, sjöar och vattendrag lågo dessa hemman och lägenheter samlade till större
jordbruksbyggder, der åkerbruket af gammalt utgjorde hufvudnäringen. Längre in i
landet hafva deremot odlingarne uppkommit senare samt till stor del bildats derigenom,
att befintliga naturliga ängar samt goda jagt- och fisketillfällen lockat till
anläggning af nybyggen, hvilka, mera isoleradt belägna, väl från början icke varit
egentliga jordbruksnybyggen, men under tidernas lopp förstärkts genom nyodlingar
och sedermera, sedan befolkningen ökats samt utbytet af jagten och fisket minskats,
väsentligen hänvisats till åkerbruk och boskapsskötsel.

Hvad som tillhörde de särskilda hemmanen var af ålder i många fall bestämdt
endast med afseende på inegorna. Skogsmarken hade då ännu, åtminstone i det
inre landet, ringa användning för annat ändamål än kreatursbete samt ved- och
virkesfångst för husbehofvet. Under sådana förhållanden och då dessa landsdelars
aflägsenhet gjorde allt offentligt öfvervakande förenadt med stora svårigheter, samt
nybyggesförfattningarne ledo af stor ofullständighet, var det helt naturligt, att de
särskilda hemmanens skogsinnehaf skulle komma att ställa sig ganska olika, beroende
på den ene eller andre åbons företagsamhet att lägga under sig större eller mindre
delar af angränsande skogsmark. För somliga mera isolerade hemman torde icke
ens hafva känts något behof af att erhålla bestämdt område i utmark. Man tog
nemligen utan vidare hvar man . fann beqvämligast sin husbehofsskog och man lät
boskapen fritt ströfva omkring.

Det är tydligt, att ett sådant sakernas tillstånd icke gerna kunde fortfara,
sedan odlingen nått en viss grad af utveckling, och det allmänna tänkesättet alltmera
började att i hvarje slag af samfällighet och oklarhet i eganderättsförhållandena

HISTORISK ÖFVERSIGT.

se ett hinder, för att jordens ekonomiska möjligheter blefve utnyttjade på det fullständigaste
sätt. Det erfordrades en genomgående reglering på detta område; och
en sådan verkställdes genom den omfattande och i Norrlands ekonomiska lif djupt
ingripande statsåtgärd, som fått namn af afvittringsverket. Påbörjad redan under
1600- och 1700-talen och delvis ännu fortgående genomfördes afvittringen, om
man frånser lappmarkerna, till sin väsentligaste del under tiden 1820—1870.
Genom afvittringsförfattningarne fastslogs hvilken egovidd, som i de olika landsdelarna
borde tillhöra hvarje särskildt skattetal. Innehade något hemman icke sådan
egovidd, erhöll det fyllnad af kronans mark. Innehade hemmanet mera, kunde
åbon få behålla öfverskottet mot förökning af hemmanets skattetal. Att på detta
sätt skilja kronans marker från enskildes egor och skarpt begränsa de särskilda
hemmanens områden blef alltså ett af afvittringens ändamål. Men derjemte ville
man genom afvittringen tillgodose äfven en annan vigtig angelägenhet, i det man
föreskref, att i sammanhang med afvittringen skulle af kronans öfverloppsmark
indelas och utstakas nybyggen att af hugade odlare mottagas. Genom dessa
anstalter afsåg man, såsom uttryckligen nämnes i åtskilliga af afvittringsförfattningarna,
att »bereda för hemmans-åboerne full visshet och säkerhet om deras
egorymd och för idoge arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning på kronans
allmänningar och öfverloppsmarker, samt således befrämja landets uppodlande och
bebyggande».

Det är numera allmänt bekant, hurusom genom det summariska och temligen
okontrollerade sätt, hvarpå afvittrmgsförfattningarna under förra hälften af
1800-talet tillämpades, de hemmanen tilldelade skogsanslagen särskildt i trakter
med riklig skogstillgång oftast komma att i verkligheten betydligt öfverstiga hvad
som egentligen varit afvittringsförfattningarnes mening. Dels sökte man nemligen,
äfven om man hade att göra med skogsmark af bästa beskaffenhet, i stor utsträckning
sätta skogsanslagens storlek så nära som möjligt till det maximum afvittringsförfattningarne
tilläto utan tillbörligt beaktande deraf, att detta maximum naturligtvis
icke borde ifrågakomma annat än för sämsta slaget skogsmark; dels bestämde man
i många fall de särskilda skattetal, efter hvilka skogsanslagen skulle beräknas, allt
för höga; dels företog man i vissa fall en gradering af marken, så att denna, om
den var af mindre godhet, ofta inräknades i skogsanslaget till mindre vidd än den
verkliga; dels lät man mycken i sjelfva verket duglig skogsmark betraktas såsom
impediment och följaktligen ingå i skogsanslagen utan att tagas med i beräkningen.
Följden häraf blef, att en stor del bondehemman utgingo ur afvittringen såsom
afsevärda skogspossessioner.

Medan afvittringarne som bäst pågingo, öppnades under 1840- och 1850-talen
nya utsigter på verldsmarknaden för den svenska trävaruindustrien. Särskildt bidrog
härtill omkastningen i den engelska tullpolitiken. Affärsmännen började komma till
insigt om, att de norrländska skogarne kunde med vinst tillgodogöras. En liflig

HISTORISK ÖFVERSIGT.

efterfrågan uppstod på timmerskog, och denna efterfrågan har i förening med
orsaker, för hvilka komitén längre fram skall lemna en utförligare redogörelse, ledt
derhän, att bolag och enskilda personer i syfte att idka trävarurörelse förvärfvat
först långvariga afverkningsrätter å bondehemmanens skogsmark och sedermera,
i den mån man vunnit öfvertygelse om trävarurörelsens stora utsigter för en längre
framtid, sjelfva hemmanen. Härigenom har förorsakats, att ett stort antal bondehemman
undan för undan uppgått i de stora skogsdomänerna.

Komitén, som framdeles kommer att kritiskt belysa gången och innebörden
af denna utveckling, vill här inskränka sig till en redogörelse för de farhågor, som
med afseende derpå yppat sig, och de botemedel, hvilka försökts eller med någon
större grad af offentlighet föreslagits.

Det dröjde ej länge efter trävaruindustriens hastiga uppsving, förr än bekymmer
för framtiden började visa sig. Redan under i8éo-talet framträdde dessa
till en början hufvudsakligen såsom en fruktan för öfverdrifven skogsafverkning.
Men man var, såsom åtskilliga officiella uttalanden visa, ej heller blind för det
•ofördelaktiga inflytande trävarurörelsen mera direkt utöfvade på jordbruket och den
jordbrukande allmogen.

Den första åtgärd, som företogs för att i någon mån afvärja den förutsedda
faran, var att inskränka dispositionsrätten öfver skogen på de ställen, der
hemmanens rättigheter i afseende å skogsmarken ännu icke definitivt ordnats genom
afvittringen. Den grundsats man dervid följt är den, att den enskilde jordegaren
ej skall ega annan rätt öfver sin skog än att han derifrån får dels utan utsyning
till husbehof hemta nödigt virke och bränsle dels efter utsyning och stämpling,
verkställd af vederbörande skogstjensteman, fritt taga och försälja hvad derutöfver
kan med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.

Inskränkt dispositionsrätt till skogen i enlighet med denna grundsats är nu
föreskrifven genom Kungl. förordningen den 29 juni 1S66 för skattehemman, som
uppkomma af nybyggen, hvilka derefter från kronan upplåtas, eller af sådana äldre
nybyggen, för hvilka föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit behörigen
fullgjorda; genom Kungl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 för det betydande område, som omfattas
af dessa lappmarker, samt genom Kungl. brefvet den 27 juni 1879 för Sårna socken
med Idre, kapellag i Kopparbergs län.

I de trakter af Norrbottens och Vesterbottens län, som icke höra till lappmarkerna,
sökte man tillgodose det allmänna och äfven från jordbrukssynpunkt
vigtiga intresset af skogens bevarande genom författningar afseende att förekomma
öfverdrifven afverkning af ungskog. Dessa författningar, nemligen Kungl. förordningarne
den 29 september 1874 (Norrbottens län) och den 23 juni 1882
(Vesterbottens län), sedermera sammanförda i Kungl. förordningen den 19 mars

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1888, förbjödo i regel skeppning och försågning vid såginrättning af virke utaf
barrträd, som icke hölle viss dimension.

Det skydd för skogen, som genom nämnda utsyningstvång och djmensionslagar
åvägabragtes, har väl otvifvelaktigt i rent skogsvårdsafseende verkat välgörande,,
men deremot har det icke i nämnvärd mån förmått att bibehålla skogsanslagen
i den enskilde jordbrukarens hand. Bonden har nemligen fortfarande varit oförhindrad
att för en längre tid till annan öfverlåta den rätt till skogen han egt, och
trävaruindustrien har funnit det begärligt att förvärfva äfven en på ofvannämnda sätt
inskränkt afverkningsrätt.

En annan åtgärd likaledes vidtagen i det dubbla syftet af skogens rationella
skötsel och bondeståndets samt jordbrukets stärkande har visat sig i sistnämnda
afseende mera verksam än den skogslagstiftning, för hvilken nyss redogjorts. Denna
åtgärd har bestått i inrättandet af de s. k. besparingsskogarne eller allmänning ar ne
i Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens län. Dessa samfälda sockenskogar
hafva bildats undan för undan alltsedan 1861 i sammanhang med afvittringen ellerdet
med afvittringsförfarandet i viss mån öfverensstämmande storskiftet i Kopparbergs
län. I regel hafva allmänningarne bildats af en del af det skogsanslag,.
som enligt afvittringsgrundsatserna borde hafva utdelats på fastigheterna inom
respektive socknar. De sålunda afsätta områdena förvaltas under allmän kontroll
för delegarnes gemensamma nytta och bilda i så måtto ett stöd för jordbruket, att
med afkastningen deraf bestridas vissa utgifter, som eljest skulle drabba särskild!
den fastighetsegande befolkningen. Tillskapandet af dylika allmänningar har dock
tyvärr icke skett i någon så stor omfattning, att de kunnat erhålla något annat än
lokal betydelse.

Den nästa lagstiftningsåtgärd, som försöktes, var inskränkandet af tiden för
skogsafverhiingsliontrakts giltighet. Det vanliga sätt, på hvilket bönderna under
trävarurörelsens första skede realiserade sina skogstillgångar, bestod i upplåtandet
af afverkningsrätt på längre tid. Oftast aftalades dervid den längsta kontraktstid,
som då lagligen kunde betingas, eller femtio år. Genom lagen den 25 april 1889
stadgades emellertid, att aftal, som afsåge allenast eller hufvudsakligen upplåtelse
af rätt till afverkning af skog annorledes än till husbehof, ej skulle gälla öfver
tjugu år. Man ville härigenom förhindra, att jordbrukaren skulle för en allt för
lång framtid beröfva sitt hemman det stöd det kunde ega uti tillgången till saluskog.
Men denna begränsning i aftalstiden, otillräcklig att omintetgöra de beklagliga
följderna af dylika skogsupplåtelser, visade sig deremot egnad att kraftigt
befordra den hos trävaruindustriens idkare allt mera framträdande lusten att utbyta
det gamla systemet med förvärfvande af afverkningsrätter mot det på framtiden
mera byggande sammanköpandet af större skogspossessioner med full eganderätt.
Från denna tid börja de allmänt uttalade farhågorna för Norrlands framtid allt

HISTORISK ÖFVERSIGT.

kraftigare taga den form, att det är i sågverksindustriens förvärf af jorden med
•eganderätt, som man ser den betänkligaste företeelsen.

Vid 1892 års riksdag hemställdes sålunda i en inom Andra Kammaren
väckt motion, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet,
som af större bolag egdes i de provinser, der skogsafverkning i mer betydande
utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna
bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning
i samma trakter, samt att Kungl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplvsningarne
sådant föranledde, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, afsedda
att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet till
hvilken utsträckning som helst. Denna motion bifölls af Andra Kammaren med
■obetydlig ändring, men afslogs af Första Kammaren, hvadan frågan för denna riksdag
förföll.

Under år 1893 t°g°s tvenne nya initiativ i frågan från skilda håll. Så ingick
detta år Vesterbottens läns landsting till Kungl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse, i hvilken redogjordes för de farhågor, som väckts af aktiebolagens omfattande
fastighetsförvärf. Skrifvelsen afslutades med följande ord: »Faran att inom
kort Vesterbottens läns lappmarker skola sakna en sjelfständig, sjelfegande jordbrukande
befolkning är, efter landstingets förmenande, så stor, att landstinget ansett
såsom en oeftergiflig pligt att, innan all utsigt till räddning är slut, fästa Eders
Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å den stora utsträckning aktiebolags förvärf
till fast egendom redan tagit, samt utbeder sig — då landstinget saknar både befogenhet
och förmåga att föreslå några botemedel mot den öfverhängande faran —
Eders Kungl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande.»

Vidare beslöts vid det möte, som samma år egde rum med hushållningssällskapens
ombud, att ombuden skulle i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes i nåder låta anskaffa uppgift på den jordbruksfastighet,
som af bolag egdes i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer
betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten
af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade
förminskning i samma trakter, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill
för ett sjelfständigt jordbruks betryggande den sålunda vunna utredningen kunde
föranleda. Denna skrifvelse afläts den 22 December 1893.

Vid riksdagen 1894 väcktes af samme motionär, som afgifvit ofvannämnda
motion vid 1892 års riksdag, en motion, som gaf anledning till Riksdagens
skrifvelse den 11 Maj 1894, hvari hemställdes, det Kungl. Maj:t ville låta infordra
och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag egdes
i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekomme,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom

1892.

1893.

1894.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1896.

1898.

och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt att KungL
Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna sådant föranledde, för Riksdagen
föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebeiolkning
i samma trakter kunde anses af förhållandena påkallade.

I anledning af sistnämnda tre skrivelser utarbetades af Kungl. Statistiska
Centralbyrån efter befallning en år 1898 till trycket befordrad redogörelse för sågverksindustriens
förvärf af jordegendom inom Dalarne och Norrland, upptagande
ställningen dels 1885 och dels 1895. Af denna redogörelse framgår såväl skattetalet
och taxeringsvärdet å sågverksaktiebolags, andra sågverksegares och bruksegares
jordbruksfastighet (deri inberäknad äfven skogsfastighet) i hvarje socken som ock
detta skattetals och taxeringsvärdes förhållande till motsvarande siffror för all jordbruksfastighet
inom de särskilda socknarne. Genom nådigt beslut hafva sedermera
berörda tre skrivelser jemte deröfver af vederbörande myndigheter afgifna utlåtanden
och öfriga handlingar i ärendet öfverlemnats till komitén för att vid fullgörande
af komiténs uppdrag komma under öfvervägande.

En lagstiftningsåtgärd, som beledsagades af stora förhoppningar i förevarande
alseende vidtogs 1896 genom egostyckningsinslitutets införande. Detta skedde
genom lagen den 27 juni 1896 angående hemmansklyfning, egostyckning och jordatsöndring.
Den komité, som i ett 1892 afgifvet betänkande föreslog tillskapandet
af den lättade form för jorddelning, som fått namn af egostyckning, antydde, att
man härigenom underlättade ett hemmans uppdelande i en jordbrukslott och en
skogslott, hvarefter man kunde vänta, att bolagens fastighetsförvärf skulle inskränka
sig till allenast skogslotterna.

Komitén vill framdeles återkomma till en närmare granskning af ifrågavarande
lags verkningar, en granskning, som torde gifva vid handen, att egostyckningsinstitutet
föga motsvarat de hysta förväntningarne och i många afseenden verkat
direkt skadligt.

1898 afgafs af en ledamot af Riksdagens Andra Kammare en motion, i hvilkens
syfte femton af kammarens ledamöter instämde och hvari föreslogs, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, efter skedd utredning
för hela Norrland och Dalarne i afseende på omfattningen af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
innefattande åläggande för sågverksbolag, som i Norrland och Dalarne egde och
sjelfva eller genom arrendatorer brukade jordbruksfastigheter, att så till byggnader
som egornas häfd underhålla dessa, på sätt angående kronohemman funnes i lag
stadgadt. Lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, under anförande, bland annat, att lagstiftningsåtgärder af sådan
innebörd, som motionären föreslagit, enligt utskottets tanke stode i oförenlig motsats
med den inom vårt land af ålder fastslagna principen för enskild eganderätt,
samt att det väl finge erkännas, att bolagens alltjemt sig ökande förvärf af jord -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

bruksfastighet kunde medföra verkliga sociala vådor, då den fria jordegareklassen
derigenom i väsentlig mån förminskades, men att, om något häremot skulle göras,
detta torde böra bestå uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet
och ingalunda uti ingrepp i lagligen redan förvärfvade rättigheter. Lagutskottets
hemställan bifölls af båda kamrarne.

Under samma riksdag framställdes vidare genom motion i Andra Kammaren
förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville taga i
öfvervägande, huruvida icke inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast
egendom på vår landsbyggd funnes erforderlig, samt att, derest Kungl. Maj:t
pröfvade så vara fallet, Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen
förslag till lagstiftning härför. Lagutskottet afstyrkte motionen på den grund att frågan,
hvad Norrland och Dalarne vidkomme, redan vore under Kungl. Maj:ts pröfning
samt i afseende å landets öfriga delar aktiebolags förvärf af fastighet icke syntes hafva
nått någon oroväckande utsträckning. Första Kammaren biföll utskottets hemställan,
hvaremot Andra Kammaren, med afslag å densamma, biträdde motionärens förslag.

Vid riksdagen 1899 väcktes af en ledamot af Andra Kammaren under instämmande
af tolf andra medlemmar af kammaren två särskilda motioner, afseende
att genom strängare beskattning af jordbruksfastigheter, som förvärfvats af bolag, i
någon mån motverka bolagens fastighetsförvärf. I den ena af dessa motioner
föreslogs en särskild bevillning af jordbruksfastighet, som egdes af bolag, och i den
andra, att afhandling om köp af fast egendom skulle, då den afsåge bolags förvärf
af jordbruksfastighet, vid lagfart beläggas med stämpel till visst förhöjdt belopp.
Bevillningsutskottet afstyrkte de båda motionerna, den förra hufvudsakligen af det
skäl, att motionären icke kunnat hänvisa till något ^-statens behof af högre skatter
och ej heller lyckats uppvisa den föreslagna skatteförhöjningens öfverensstämmelse
med de grundsatser, på hvilka vårt beskattningssystem hvilar, och den senare, emedan
den föreslagna åtgärden ej kunde anses öfverensstämmande med- grunderna för en
rättvis beskattning. Angående båda förslagen anfördes dessutom, att det afsedda
ändamålet icke syntes genom de föreslagna åtgärderna kunna vinnas. Bevillningsutskottets
afstyrkande hemställan godkändes af båda kamrarne.

Vidare upprepades vid 1899 års riksdag i Andra Kammaren sistnämnda
1898 framburna motion. Under åberopande särskildt af att Sveriges jord under
aktiebolagslagstiftningens skydd kunde mer och mer öfvergå i utländingars händer,
hemställde lagutskottet, att Riksdagen med anledning af motionen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke till tryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande
inflytande, inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbvggd
funnes erfordelig och att, derest Kungl. Maj:t pröfvade så vara fallet, Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag härom. Utskottets
hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef af Första Kammaren afslagen.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1900.

1901.

I motioner i Andra Kammaren vid 1900 års riksdag återupptogos såväl
förslaget om åsättande af särskild bevillning å bolag tillhörig jordbruksfastighet som
ock ett yrkande öfverensstämmande med hvad lagutskottet hemställt vid 1899 års
riksdag rörande ifrågasatt inskränkning i bolagens fastighetsförvärf. Förstnämnda
förslag afslogs på hemställan af bevillningsutskottet af båda kamrarne. Den senare
motionen åter förordades af lagutskottet och bifölls af Andra Kammaren, men
frågan förföll på grund af Första Kammarens afslag.

^ idare förekom vid denna riksdag en af sexton ledamöter i Andra Kammaren
biträdd motion, i hvilken anfördes, att egostyckningen å de norrländska hemmanen
verkställdes på sådant sätt, att egaren af den eller de utstyckade delarne af
hemmanet ingalunda kunde i framtiden på desamma blifva besutten, samt yrkades,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att vid egostyckning nödig
hänsyn toges till skogsbehof för hvarje egolott, som såsom sjelfständigt hemman
skulle brukas. I anledning af denna motion hemställde lagutskottet, att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder
kunde befinnas lämpliga för att betrygga tillgång till husbehofsskog
för i de nordliga delarna af vårt land förekommande, för sjelfständigt jordbruk
afsedda egolotter, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af Första Kammaren.

Under 1901 års riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion, som åsyftade
att upptaga norrlandsfrågan till skärskådande i hela dess vidd. Uti denna
motion, i hvars syfte 40 af^ kammarens ledamöter, deraf 32 representanter för
Norrland och Dalarne, instämde, föreslogs Riksdagen att omedelbart vidtaga de
åtgärder, som ej tålte uppskof, samt derutöfver göra en framställning om att Kungl.
Maj:t täcktes egna sin uppmärksamhet åt hvad derefter borde åtgöras. I förra afseendet
föreslogs Riksdagen att dels antaga en lag om begränsning af bolags och
förenings för ekonomisk verksamhet samt enskild idkares af träförädlings eller tvävarurörelse
rätt att förvärfva fast egendom på landet inom Norrland och Dalarne, dels antaga
en lag, hvarigenom egostyckningslagens tillämpning inom Norrland tills vidare suspenderades
i syfte att vinna tid för lagens komplettering med bestämmelser om att vid
utstyckning af inegor jemväl skulle tilläggas husbehofsskog m. m., dels för sin del besluta
att vid återstående afvittringaiyden del af skogsanslaget, som öfverstege nödigt husbehof,
skulle afsättas till allmänningar. Uti andra hänseendet yrkades, att Riksdagen ville i
skrifvelse, anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes, till fullföljande af afvittringens syfte,
egna särskild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmakthålla jordbruket på de
afvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som egdes af sågverksbolag, samt i
öfrigt taga initiativ till befrämjande af jordbruket inom skogsbyggderna i Norrland
och Dalarne. Samtidigt med denna motion pröfvades en annan inom samma

HISTORISK ÖFVERSIGT.

kammare väckt motion, hvari hemställdes om en skrifvelse med anhållan, att Kungl.
Maj:t täcktes snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till ändring i föreskrifterna
rörande egostyckning i syfte att vid styckning af inegor från skogsmarken
inom de nordliga delarne af vårt land nödig hänsyn toges till skogsbehof
och betesrätt för hvarje egolott, som vore afsedd till sjelfständigt jordbruk.

I anledning af förstnämnda motion antog Andra Kammaren en lag, hvarigenom
det under viss tid förbjöds bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att utom
i särskilda undantagsfall förvärfva fast egendom å landet inom de sex norra länen,
der ej Konungen dertill lemnade tillstånd. Vidare beslöt Andra Kammaren en
skrifvelse, afseende, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, i hvilken omfattning
och på hvad sätt vid egostyckning i Norrland och Dalarne inegolott, som
genom styckning skiljdes från skogsmark, kunde tillförsäkras rätt till bete och skogsfång
å sådan mark, samt snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till den
lagändring, som för vinnande af dylikt syfte kunde vara erforderlig. Första Kammaren
fattade emellertid skiljaktiga beslut, hvadan frågan* i dessa delar förföll.

Deremot förenade sig båda kamrarne om den skrifvelse, hvilken, på sätt ofvan
förmäles, gifvit anledning till komiténs tillsättande. Denna skrifvelse innefattade
jemväl en hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes ej mindre tillse, på hvad sätt och i hvad
omfång vid afvittringarne ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina socknar
det socknarne tillkommande skogsanslag kunde afsättas till bildande af en eller flere
allmänningar, samt för Riksdagen framlägga förslag till dylika bestämmelser, än äfven
töreskrifva vidtagande af sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar ej fullföljdes
längre än att hinder derigenom ej mötte för sådana allmänningars bildande.

Vid 1901 års riksdag motionerades åter i Andra Kammaren om särskild
bevillning å bolag tillhörig jordbruksfastighet, men förslaget blef ej heller denna
gång af Riksdagen antaget.

Beträffande de ytterligare motioner i förevarande ämnen, som förekommit efter
det komitén blifvit tillsatt, må här endast erinras, att såväl frågan om provisoriskt
förbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom
som förslag om suspension af egostyckningsrätten i de norra orterna blifvit i Riksdagen
ånyo väckta utan att likväl föranleda till något lagstiftningsresultat.

Såsom under senaste tiden vidtagna lagstiftningsåtgärder, egnade att i någon
mån inverka på föreliggande frågor, har man deremot att inregistrera 1 (JO] års
shogslagstiftning, hvarigenom man som bekant sökt betrygga skogens återväxt i de
delar af landet, för hvilka ej kraftigare bestämmelser i sådant syfte redan gälla,
äfvensom i vissa afseenden ändrat de för de två nordligaste länen gällande stadganden
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog samt till fem år
inskränkt tiden för giltigheten af nyttjanderättsaftal rörande fast egendom å landet,
der aftalet allenast eller hufvudsakligen afser afverkning af skog annorledes än till
husbehof.

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

I. Allmän utredning.

1. Metod lör undersökningen.

Vill man göra deh fråga, som sålunda väckts, till föremål för en kritisk
undersökning i syfte att vinna en djupare inblick i densamma, faller det genast i
ögonen, att frågan egentligen består af två särskilda spörsmål af väsentligen olika
karakter. Det ena af dessa spörsmål är, huruvida det från allmänna synpunkter är
nyttigare, om norra Sveriges jord är uppdelad i ett större antal bondgårdar eller
om densamma sammanföres till ett fåtal stora bolagsbesittningar. Den andra frågan
åter afser, om och i hvad mån jorden i Norrland och Dalarne bör göras till föremål
för jordbruk eller skogsskötsel. Under det den förra frågan är en fråga om
jordens fördelning är den senare en fråga om jordens kultur. Dessa båda frågor
måste noggrannt isärhållas, ty genom deras sammanblandande kan undersökningen
icke blifva annat än grumlig och ofruktsam.

Emellertid är det ganska uppenbart, att norrlandsfrågan sådan den historiskt
föreligger företrädesvis bör betraktas och behandlas såsom en jordfördelningsfråga.
Hade den nordsvenska jorden fortfarande varit uppdelad i smärre bondgårdar,
skulle frågan säkerligen icke blifvit brännande, äfven om på dessa gårdar jordbruket
i någon mån fått stå tillbaka för skogsskötseln. Och om å andra sidan jordbruket
sköttes mönstergillt, sedan jorden sammanhopats till stora bolagspossessioner, skulle
man dermed säkerligen icke finna allt väl beställdt.

Gången af frågans utredande bör därför blifva den, att man undersöker
följderna af det ena eller andra af de nämnda sätten för jordens fördelning i syfte
att vinna en föreställning om hvilketdera, som kan anses från det allmännas sida
nyttigast och mest eftersträfvansvärdt. Man måste dervid betrakta ämnet dels från
ekonomisk synpunkt dels från social och politisk. Från den förra af dessa synpunkter
gäller det att undersöka, om å ena sidan jordbruksjorden och å andra sidan
skogsmarken producerar mest i bolagshand eller i bondehand. Vill man åter betrakta
frågans sociala eller politiska innebörd, måste man se till, hvilka följder i det ena

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

eller andra af dessa hänseenden inträda, då jorden öfvergår från den jordbrukande
allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.

Åtskilliga andra metoder för frågans skärskådande hafva blifvit försökta.
Komitén anser sig med några ord böra omnämna dessa för att ådagalägga, att
genom desammas användande någon riktig belysning af frågan icke erhålles.

Så har man försökt göra en uppskattning af hvad å ena sidan det i norra
Sverige nu idkade jordbruket afkastar och å andra sidan hvad trävaruindustrien
lemnar i behållning i syfte att visa, hvilkendera af dessa näringar, som är den
vigtigaste och följaktligen bör lemnas tillfälle att fritt utvidga sig på den andras
bekostnad. Härmed kommer man icke långt. Ty äfven om det kunde bevisas,
att t. ex. nettoafkastningen af skogsskötseln är större än nettoafkastningen af jordbruket,
vinner man derigenom ingen utgångspunkt för bestämmandet af hvilken
ställning man bör intaga gent emot frågan om bolagens fastighetsförvärf. Vare sig
jorden befinner sig i bonde- eller bolagshand bidrager den nemligen till den sammanlagda
produktionen af såväl jordbruksalster som virke, och man kommer frågan
icke närmare in på lifvet, förr än man undersöker, i hvilken egares hand produktionen
blir störst, men då är man också inne på den af komitén angifna metoden.
Af samma anledning är det utan allt värde att söka uppskatta beloppet af t. ex.
den arbetsförtjenst, som beredes allmogen å bolagens skogar, och anse denna såsom
ett bevis för nyttan af att bolagen ega skogsmarken. Ty denna arbetsförtjenst
är icke en följd af att bolagen ega marken utan deraf, att skogseffekter hafva
marknad, och arbetsförtjensten skulle blifva i hufvudsak densamma, om all skogsmark
vore i böndernas ego, blott skogarne afverkades.

Likaledes är det ett ändamålslöst tillvägagångssätt att, såsom stundom skett,
söka jemföra de förtjenster, som trävarubolagen kunna hafva haft med hänsyn till
Norrlands ekonomiska utveckling, med det ogynnsamma inflytande bolagen icke så
sällan utöfvat på många enskilda bönders ekonomiska existens och söka att af
jemförelsen vinna en föreställning, om trävarurörelsen varit sådan, att staten bör
ingripa eller ej gent emot dess jordutvidgningslust. Är det slutresultat i afseende
på jordens fördelning, som bolagen framkallat, för det allmänna nyttigt, då spelar
det naturligen icke vidare någon roll, om ett antal enskilda intressen korsats genom
utvecklingen. Är den slutliga situationen åter skadlig, då bör den lika naturligt
motarbetas utan hänsyn till de förtjenster de, som böra motarbetas, inlagt på helt
andra områden. De mörka och ljusa sidor, som hafva trädt i dagen hos olika
kategorier af dem, som medverkat till den gångna utvecklingens förlopp, hafva för
den fråga komitén fått sig förelagd numera betydelse endast för så vidt deraf kan
slutas till de egenskaper bönderna eller bolagen för framtiden kunna väntas komma
att lägga i dagen såsom jordegare och det inflytande de hädanefter komma att utöfva.

Efter dessa antydningar om den metod, efter hvilken komitén har för afsigt
att behandla den föreliggande frågan, torde det vara lämpligt att inledningsvis lemna

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

en redogörelse för de förhållanden, under hvilka jordbruket öfver hufvud arbetar i
norra Sverige, hvartill må knytas en undersökning af det sätt, hvarpå jorden derstädes
är fördelad mellan verklige jordbrukare och kikare af trävarurörelse.

För att erhålla ett så tillförlitligt och mångsidigt material som möjligt för
bedömande af hithörande, ofta mycket omstridda frågor och på samma gång få en
viss kontroll på den officiella statistikens ej sällan lätt vilseledande siffror har komitén
till besvarande af sakkunnige i de särskilda orterna utställt ett stort antal frågor.
Dessa sakkunnige hafva främst utgjorts af ett antal af hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i hvarje särskild socken utsedde män jemte kvrkoherdarne eller
deras ställföreträdare. De svar, som i anledning häraf från de olika socknarne afgifvits,
hafva visserligen icke sifferstatistikens formella exakthet, men de erbjuda ett
så mycket mera lefvande och verkligt belysande underlag för en uppfattning af
frågornas verkliga innebörd och kunna, då de svarande utgöra ett så stort antal

personer, och svaren från de särskilda socknarne varit fullständigt oberoende af

hvarandra, svårligen frånkännas en hög grad af tillförlitlighet, i hvad de sammanstämma.

En stor del af dessa frågor hafva jemväl underställts olika grupper af embetsoch
tjenstemän m. fl. såsom domhafvande, kronofogdar, länsmän, landtmätare,
öfverjägmästare och jägmästare, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och dem
underlydande tjensteman samt landtbruksingeniörer. Några frågor hafva äfven besvarats
af sågverksaktiebolag och enskilda sågverksegare. Sammandrag af samtliga

afgifna svar återfinnas bland bilagorna till detta betänkande. (Band 3, 4 och 5.)

Slutligen har på komiténs framställning genom hushållningssällskapens förvaltningsutskott
tillkännagifvits, att de korporationer och enskilde, som ansåge sig
hafva något särskildt att påminna i afseende på den fråga, som hänskjutits till
komitén, egde till komitén inkomma med de yttranden de önskade i sådant afseende
afgifva. I anledning häraf liar komitén fått mottaga åtskilliga utlåtanden och
inlagor.

JORDBRUKET I NORRA SVERGE: KLIMAT.

2. Jordbruket i Norrland och Dalarne.

De faktorer, som bestämma jordbrukets tillstånd på en viss ort, äro i hufvudsak
klimat, jordens naturliga beskaffenhet, jordbrukens storlek, befolkningens jordbruksintresse
och den i allmänhet använda jordbrukstekniken.

Hvad då först angår klimatet, torde komitén kunna åberopa den utredning,
som lemnats af professor A. G. Högbom i uppsatsen »om norra Sverige såsom
jordbruksland». 1 Författaren, som eljest icke synes hysa någon öfverdrifven tanke
om det norrländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter, kommer likväl i sin undersökning
till det resultat »att de klimatologiska betingelserna för åkerbruket i norra
Sverige icke äro så ogynnsamma, som man vanligen plägar föreställa sig, utan att
de kunna anses i det närmaste lika goda som i det öfriga Sverige».

Såsom stöd för detta påstående anföres i hufvudsak följande. Att klimatets
olägenheter högst betydligt pläga öfverskattas visar sig redan, om man jemför jordbrukets
ståndpunkt och omfattning i Norrland och Finland. Båda dessa land ligga mellan
ungefär samma latituder och befinna sig under ungefär likartade klimatologiska villkor.
Den skillnad, som i sistnämnda hänseende förefinnes, är åtminstone icke till Finlands
lördel, i det temperaturen derstädes på nätterna mycket oftare sjunker till sådana
gradtal, att jordbruket deraf lider. Icke desto mindre har Finland en ungefär fyra
gånger så stor jordbruksbefolkning och mera än sex gånger så stor åkerareal som
Norrland, och om man från båda områdena afskiljer de delar, der jordbruk i afsevärd
skala icke förekommer eller vanligtvis kan förekomma, samt med hvarandra
jemför endast de återstående områdena, så finner man, att Finland har väl tre
gånger så stor jordbruksbefolkning pr ytenhet som Norrland, dervid dock någon
hänsyn bör tagas dertill, att lefnadsvillkoren för de finska bönderna och jordbruksarbetame
i genomsnitt antagligen äro något sämre än för de norrländska.

Väljer man en annan väg för undersökningen, och jemför man jordbruksstatistikens
uppgifter öfver korntalet för skörden af de vigtigaste sädesslagen, så visar
det sig, att dessa icke ställa sig lägre i genomsnitt för Norrland än för de medelgoda
jordbrukstrakterna i mellersta och södra Sverige. Dervid bör dock tagas
hänsyn till att sädens vigt i genomsnitt är mindre för Norrland än för södra
Sverige. För belysande af dessa förhållanden hänvisar författaren till följande
jemförande tablå öfver skördeutbytet. 1 2

1 Intagen i tidskriften Ymer 1902.

2 Denna tabell afser allenast de norrländska länen. Skördeutbytet i Kopparbergs län kan
emellertid i allmänhet anses minst lika godt som i Norrland.

Klimat.

JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.

Totala arealen för sädesodling (år 1898)1	Skörd pr hektar årligen 1886—95 i deciton	Skörd i medelkorntal 1 Sädens 1881—1900	vigt i pr hl.	<J C/l kilogr. £S>:g: OO O. n O'' O Q. I
Råg	Korn Hafre Potatis	Råg	1 1 1 , Korn j Hafre Potatis Räg	Korn	Hafre \| 04 \|f
Gefleborgs län ......	30,507	16,79	16,05 16,73 127	9,47	7,72 j 7,72 I 7,62 69,5	60,9	46,2 22,2
Vesternorrlands län	23,066	11,64	13,42 11,0 89	8,81	7,11 6,98 7,56 I 69,0	58,o	43,8 \| 19,1
Jemtlands län ......	11,505	11,13	12,53 — 145	8,32	6,55 6,01 6,51 66,1	55,8	43,2 j 20,2
Vesterbottens län...	18,109	8,53	11,41 — 91	8,2 5	5,99 6,23 7,80 63,6	54,2	(42,2) 4j 17,6
Norrbottens län......	14,305	12,68	13,90 — ] 93	12,89	6,12 8,41 7,99 ! 64,9	56,4	45,7 19,5
Hela Norrland ......	97,492	13,6	13,6 (15,o) 3i 100	—	— — — —	—	—
Öfriga Sverige .....	1,595,480	14,4	14,8 13,2 85	7,41	7,18 j 6,5G I 6,69 72,6	63,4	47,7 19,4
Finland ............;..	642,000	j 10,6	9,7 10,5 92	6,5	5,2 5,2 5,5 —		—
Europa ..............	139,145,000	8,1	10,1 1 9,2 1 81	i —	— 1 — I — I —		- 1 -

Om man i stället för att lägga korntalet till grund för jemförelsen beräknar
skörden efter afkastningen per ytenhet öppen åker, får man likaledes enligt den officiella
statistiken siffror, som i det stora hela ställa sig lika gynnsamma för Norrland.
Detta resultat synes vid första påseendet ganska osannolikt, då enligt denna beräkningsgrund
en för Norrland ogynnsam faktor, nemligen sädens jemförelsevis
ringa vigt, som vid korntalsberäkningen icke kommer till uttryck, i detta fall ingår
i siffervärdena. Förklaringen härtill torde, i den mån den icke till äfventyrs beror
på det statistiska materialets otillförlitlighet, vara att söka dels deruti, att utsädesmängden
per ytenhet i Norrland vanligen är högre än i det öfriga Sverige, hvilket
naturligtvis medför mindre korntal, medan deremot afkastningen per ytenhet kan
höjas, dels också i trädesjordens i förhållande till hela åkarearealen ringa utsträck -

1 Arealen för sädesodling är för de norrländska länen i ofvan angifva ordning resp. 33, 37,
24, 27, 43% och i det öfriga Sverige omkring 61% af hela den odlade jordarealen. Höstsäden upptager
af denna i Norrland endast mellan 0,6 % (i Vesterbottens) och 2,9 % (i Gefleborgs län), i det
öfriga Sverige 13,5%. För vårsäd äro motsvarande tal 20,7% (Jemtl. län) — 39,4 % (Norrbottens), och
för det öfriga Sverige 35%. Arealen , för potatisodling är i Norrland mellan 2,7% (Jemtl.) och 5,8
(Vesternorrl. län); i det öfriga Sverige är den 6 % af hela den odlade jorden.

2 Talen i denna kolumn afse säd och rotfrukter. Trädesjorden är ej medräknad, hvarför talen
för Norrland i sjelfva verket äro något för låga. Trädesjorden utgör i de norrländska länen, i ofvan
afgifna ordning, resp. 2,6, 2,0, 1,7, 1,9, 2,o % och i det öfriga Sverige 12,o % af hela åkerarealen.

s Hafren skördas i de tre nordligaste länen mestadels såsom grönfoder, hvarför denna siffra
blott afser de två sydligaste länen.

4 Siffran grundar sig på endast tvenne inkomna uppgifter och är såsom medelsiffra efter all
sannolikhet för hög.

Skörd i rågvärde
pr har.
1886—951 2

JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.

ning i Norrland. Endast ett par procent af åkerjorden ligga der i träde, under det
motsvarande tal för flera af länen i det öfriga Sverige uppgår till inemot 20

För öfrigt bör man vid bedömandet af de klimatologiska betingelserna för
jordbruket taga i betraktande, att det icke blott och bart är den större eller mindre
faran för höstens och sensommarens nattfroster, som bestämmer jordbrukets afkastning,
utan att äfven andra klimatologiska faktorer dervid spela in. Om Norrland
i förstnämnda afseende intar en mindre gynnad ställning än det öfriga Sverige,
förde förhållandet med afseende på andra sidor af klimatet vara det motsatta. Så
lida vissa af det södra Sveriges län ofta af frosthärjningar under försommaren,
något som mycket sällan är fallet med Norrland, der vegetationsperioden börjar så
sent, att på grund af sommarnätternas korthet faran för skadliga nattfroster är så
godt som utesluten. Möjligt är också, att ojemnheter i nederbördens fördelning
göra sig mindre kännbara i Norrland än i det öfriga Sverige. Kändt är för öfrigt,
att för utfallet af höstsädens afkastning i mellersta och södra Sverige vinterns beskaffenhet
spelar en vigtig roll, och att, om vintern är ogynnsam, råg och hvetefälten
kunna blifva alldeles förstörda.

Emellertid anmärker författaren jemväl ett par omständigheter med afseende
på klimatet, som böra beaktas, för att man icke skall göra sig skyldig till ett
underkännande af de hinder klimatet mångenstädes innebär för jordbrukets utveckling
i öfre Norrland.

Den ena af dessa är, att odlingsmöjligheterna i verkligheten reduceras deraf,
att öfverallt i öfre Norrland frostländiga marker i stor utsträckning förekomma
jemte sådana, som icke eller endast undantagsvis lida af frost. Dit är att räkna
en stor procent af de myr- och sankmarker, som intaga så stora vidder i denna
del af vårt land. Angående möjligheten att genom torrläggning minska frostfaran
hyser författaren icke synnerligen höga tankar, så mycket hellre som å till åker
uppodlad myrmark sådden måste ske senare och säden mognar långsammare än
på annan åkermark. Det kan visserligen sägas, att man bör i första rummet bruka
dylika myrar till foderväxtodling, men för att få afkastning i denna form, måste
ett cirkulationsbruk med sädesväxter drifvas och detta i regeln med ganska kort
omloppstid, så att minst en femtedel af den odlade arealen får hållas såsom öppen
åker. Äfven om man lade an på att skörda säden till ''grönfoder, skulle man
icke kunna alldeles undkomma frostskada, emedan denna ofta träffar grödan på så
tidigt utvecklingsstadium, att den icke ens i form af grönfoder kan ge skäligt utbyte.

Den andra af de båda nämnda för jordbruket i Norrland hinderliga omständigheterna
är att den del af året, som derstädes kan egnas åt jordbruksarbete,
är betydligt kortare än i det öfriga Sverige. Man måste derför inom en kortare
tid utföra samma arbete, som man i södra eller mellersta Sverige kan fördela öfver
en längre tid, och blir följaktligen tvungen att under för öfrigt lika förhållanden i
större utsträckning använda legdt arbete.

JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.

Den utredning, för hvilken komitén nu redogjort, är till väsentlig del grundad
på den officiella jordbruksstatistiken. Det bör dock anmärkas, att de primäruppgifter,
hvarur denna är sammanställd, med rätta anses på grund af sättet för
deras uppsamlande vara i någon mån tvifvelaktiga. Särskildt är det ovisst, om
vid uppskattandet af skörderesultatet pr hektar tillbörlig hänsyn tagits till den mark
der ej alls någon skörd af säd eller potatis egt rum på grund af lokala frostskador.

Vill man åtminstone delvis kontrollera statistiken, är det derför af intresse
att jemföra densamma med den utredning angående frostländigheten, som innebäras
i svaren på komiténs fråga n:o 2. (Band 3 sid. 122.)

Med temligen stor enighet framgår af dessa, att man anser norra Dalarne
och Herjeådalen samt rikets två nordligaste län med undantag af en del kustsocknar
i allmänhet lida af frostländighet. Och äfven från alla öfriga socknar, frånräknadt
ett mindre antal socknar i Kopparbergs, Gefleborgs och Vesternorrlands län,
inberättas, att vissa byar eller vissa trakter lida af frostländighet. Dervid tyckes i
regel förhållandet vara det, att de mera sammanhängande jordbruksbyggder, som
ligga vid kusten eller de stora sjöarne och vattendragen, i allmänhet äro fria från
frost, under det de mera aflägset på skogarne belägna hemmanen, som i allmänhet
hafva i sin närhet större eller mindre sankmarker, lida af frostländighet. Dessa svar
ge sålunda på sitt sätt en något dystrare bild af förhållandena än jordbruksstatistiken,
men detta kan förklaras deraf, att det i allmänhet torde vara de frostfria
jordbrukstrakterna, som blifva bestämmande för de statistiska medeltalen, när det
gäller skörderesultat och dylikt, och det förlorar en stor del af sin betydelse för
frågan om jordbrukets framtid, derest man kan sätta tro till hvad samma svar
innehålla ifråga om möjligheten att genom torrläggning af sankmarker och dränering
af inegojord upphäfva eller minska frostländigheten. De allra flesta af dessa
svar hafva nemligen att omförmäla de gynnsammaste erfarenheter i nämnda afseenden,
och genom dem klingar oftast en ton af den lifligaste tillförsigt för framtiden,
en ton, som står i anmärkningsvärd motsats mot de farhågor, hvilka uttalats
i den ofvan följda författarens framställning.

Det är snart sagdt endast på några få trakter, der man anser, att landets
läge ^ eller topografiska beskaffenhet lägger hinder i vägen för uppnåendet af för
jordbrukets behof erforderlig frostfrihet, nemligen dels i närheten af den nordsvenska
fjellryggen och de nordligaste socknarne, dels i trakter med småkuperad
terräng, der de af berg kringgärdade smådalarne bilda sänkor, i hvilka den kalla
luften strömmar ner och blir stående, och den tillrinnande bottensyran ofta är svår
att på ett tillfredsställande sätt genom dikning undanskaffa.

Öfvergår man från undersökningen af klimatet till ett skärskådande af jordens
naturliga beskaffenhet, torde till en början böra redogöras för det försök man gjort
att med ledning af Norrlands geologiska utvecklingshistoria indela landet i zoner,
hvilka på grund af de lösa jordslagens beskaffenhet skulle framträda såsom i jord -

OFVERSIGTS KARTA

W c k a s j

a r v i

Muomo

G e 1 i i vare I

T åre

lombolo

T orneå

Kalix

Råned.

ver -

S ors el

\ X. u. i e

P i b e

Mala

J Ö rn

m i n

odum

Äre "

unda

Sundsj''

hfyhem

lösand

\Bjuråker \ Bergsjö''.'':;;
V /Norröö^^

ljusdal

Belsbo

—^SlanTörM

V—\kQ^''V—esf»*»

Skärgårdsregioneji och, de- marina. lerornas regioner

Orsa

MoränUdemas region

Ore \

ijr/lens och- issjösedimmtms reqion

Jemtländska- siluro ?i t rådet

Ocl^elbo

Sollerön

Mille

M alu''

Valbo #

= lappniarJxS<p''(insav

Sb. Tu n a

rS i l^b«rg,^ab«jv''!

/ ! \f /Hed«mo^

i j '' /''< (

Luöt Norr-/

''iVbftr*,4 w »

Gränsen för kustbygjden sådan den, uppdrag ils i komiténs statistiJo

De med röda- luder i demilun ds Lön■ utmärkta- områdena äro renbetesfjäll

Gen S tub. Lit Anst. Stockh.

JORDENS BESKAFFENHET.

bruksafseende vidt skilda. Denna indelning har blifvit framställd bl. a. uti den
omnämnda, här nedan följda uppsatsen af professor Högbom och beröres äfven
i åtskilliga af de svar komitén- erhållit på vissa af de till besvarande utställda
frågorna.

Indelningen grundar sig väsentligen på följande förhållanden. Vid afsmältningen
af den stora landis, som, enligt hvad med visshet är utrönt, under en aflägsen
geologisk period betäckte norden, qvarlemnades på berggrunden ett mer eller
mindre mäktigt moräntäcke. Denna moränjord utgjordes af en osorterad blandning
af kantiga block och stenar, gruskorn och finjord, och sådan qvarligger moränjorden
ännu i dag, der den icke i en eller annan form varit föremål för inverkan
af vatten. En sådan inverkan har emellertid egt rum på vissa områden med det
resultat, att moränmaterialet sorterats, så att de finare beståndsdelarne aflagrats för
sig sjelfva och bildat sand, mojord och lera. Detta har till en början egt rum i
kusttrakterna. Enligt hvad som är fullgiltigt bevisadt har hafvet efter istidens slut
haft en nivå, som varit 200—280 meter högre än dess nuvarande. En stor del
af kustlandet har derför förut varit nedsänkt i vatten och, i den mån landet derur
uppstigit, hafva vågsvallet och bränningarne vid stränderna dragit försorg om att
de finare beståndsdelarne blifvit utsköljda och aflagrat sig i skyddade lägen. Samtidigt
härmed hafva de stora elfvarne ur sina bäddar utslammat det lättare transporterade
materialet och afsatt detta såsom deltabildningar vid sina i mån af
landets uppstigande ur hafvet allt längre framflyttade mynningar. På detta sätt
kan man särskilja tre zoner. Man får först den s. k. kust- eller skärgårdsregionen,
der väl de af vågorna rensköljda högre partierna uppstiga öfver hafsytan, men der
aflagringarne på hafsbotten ännu icke upplyftats öfver vattnet och kunnat göras
till föremål för odling. Vidare har man de marina lerornas och elfsedimentens
region, der denna sorterings- och upplyftningsprocess är fullbordad. Gränsen för
denna inåt landet sammanfaller med den s. k. marina gränsen eller den linie, som
utmärker hafvets högsta nivå efter landisens afsmältning. Ofvanför den nu nämnda
zonen får man en region, som blifvit kallad moränlidernas och de störa myrarnes
region och som utmärkes deraf, att moräntäcket qvarligger i stort sedt oförändradt.

Emellertid kan man särskilja äfven en fjerde region. Tillvaron af denna
beror derpå, att fjell trakternas hufvuddalar under istidens sista skede voro uppdämda
af den då ännu närmast öster om fjellen qvarliggande sista resten af den stora
landisen. I dessa dalar bildades sjöar, som med afseende på moränjordens omgestaltning
och deltaaflagringars bildande, spelade samma roll som hafvet vid kusten.
Denna region har fått namnet fjellens och issjösedimentens region.

Dessa fyra zoner, som sålunda stryka längs efter Norrland från norr till söder,
afbrytas i någon afsevärdare grad egentligen endast på ett ställe. Detta undantag
utgöres af det s. k. central)etniska siluromrädet, hvilket har den omfattning, att det
bör göras till föremål för särskild behandling.

JORDENS BESKAFFENHET.

Vid den närmare undersökningen af de olika regionernas betingelser i jordbruksafseende
har man velat komma till följande resultat.

Kust- och skärgärdsregionenJ) har naturligen, såsom lätt inses af det föregående,
odlingsbar jord i mycket ringa omfattning och kan med afseende på frågan om
jordbruket i Norrland lemnas utan afseende. Denna region har emellertid i allmänhet
icke någon afsevärd bredd.

De marina lerornas och eif sedimentens region åter är den för jordbruk lämpligaste
delen af Norrland. I denna region, som flerstädes har en bredd af många
mil, träffar odlaren i de nämnda sedimenten en jord, som till en början har ur
odlingssynpunkt tillfredsställande kemisk sammansättning. Då de till det mesta äro
utsköljda ur moräner, och dessa åter bildats på bekostnad af underliggande eller
närliggande berggrund, så komma dessa sediment att i kemiskt hänseende blifva

OO OO 3 #

något olika beskaffade, allt efter den förherrskande berggrundens sammansättning i
de trakter, hvarifrån sedimentmaterialet härstammar. Så synes en jemförelsevis hög
fosforsyrehalt i allmänhet vara utmärkande för de lösa jordslagen i Norrbotten,
härrörande från de der allmänt förekommande apatitrika bergarterna. Elfsedimenten
i Indalselfvens och Ångermanelfvens dalgångar hafva till en del erhållit sitt material
af kalkhaltiga moränbildningar, härrörande från det jemtländska silurområdet. Ofriga
kemiska skiljaktigheter mellan jordslagen inom olika delar af regionen torde vara
mestadels af lokal natur och betinga i stort sedt icke några ur odlingssynpunkt
mera genomgående olikheter.

Hvad åter angår sedimentens fysiska och mekaniska egenskaper, så utmärkas
de af namnen lera, mojord och sand och måste från odlingssynpunkt sättas vida
framför det osorterade morängruset, i det naturen här undangjort hvad eljest till
en stor del skulle ankomma på odlaren.

Det område inom ifrågavarande region, som icke täckes af dylika sediment,
utgöres antingen af berg, från hvilket moränbetäckningen blifvit bortsköljd, eller af
morän, som genom hafsvågornas inverkan blifvit beröfvad sina finare beståndsdelar
och förty är alldeles oduglig för odling. Endast på ställen, som varit skyddade
för vågsvallet, kan moränen qvarligga oförändrad och bildar då merendels skogsmark.

Torfmossame och myrarne inom denna region hafva allmänt lera eller närstående
moarter till underlag, hvilket är bättre ur odlingssynpunkt än om myren
hvilar på moränbotten, ty dels är det förra underlaget af bättre beskaffenhet i och
för sig dels äro sistnämnda slag af myrar svåra att på ett effektivt sätt utdika.
Denna regions brist på kalksten och märgelartade jordslag innebär emellertid en
olägenhet, som reducerar de i öfrigt godartade myrmarkernas värde såsom odlingsjord.

Moränlider nas eller de stora myr ar nes region upptager i bredd ungefär hälften
af den del af landet, som ligger ofvanför den marina gränsen, och i södra delarne

Ej att förvexla med hvad som vanligen menas med kustbyggden i motsats mot skogsbyggden.
Kustbyggden i denna mening omfattar äfven nästföljande region.

JORDENS BESKAFFENHET.

af Norrland och Dalarne betydligt mera. Med vexlande, ofta mycket betydlig
mäktighet är moränjorden här utbredd, såsom ett nästan alldeles sammanhängande
täcke öfver höjder, dalar och lågmarker. Emellertid går denna jord icke öfverallt
i dagen, i det den i stor utsträckning blifvit öfverdragen af torfbildningar. Dessa,
som på ett ännu icke fullt utredt sätt uppkommit genom försumpning af flacka
lågmarker eller igenväxning af grunda sjöar, intaga inom denna region ofantliga
vidder. Sammanhängande myrmarker af en mils längd och mera äro ingen sällsynt
företeelse inom denna region. Ehuru myrmarker förekomma rikligt äfven
inom föregående och nästföljande region, äro de dock inom denna vida allmännare
samt antaga mycket större dimensioner, och benägenheten till fortgående försumpning
är af klimatologiska, topografiska och geologiska grunder derstädes mycket större.

Hvad moränjordens lämplighet för jordbruk vidkommer, torde skillnaden i
bördighet icke vara så synnerligen stor emellan moränjorden och de sedimentära
mo- och leraflagringarna, men deremot är odlingsmöjligheten betydligt reducerad
genom jordens stenbundna och svårbrutna beskaffenhet. I stor utsträckning förekomma
moränbildningar, som äro så blockbelamrade, att deras odlande väl knappast
kan ifrågasättas, men äfven sträckor och trakter finnas, der moränen är jemförelsevis
mindre stenbunden och i stället rik på moartad finjord. Det är företrädesvis
på moränjord af detta eller närstående slag, som de nuvarande odlingarne upptagits
och vackra skördar kunna erhållas.

Beträffande åter den inom denna region befintliga myrjord, så är den visserligen
såsom bildad till stor del af väl multnade kärrväxter af en godartad beskaffenhet,
men den har såsom hvilande på moränjord ett mindre lämpligt underlag och
är på grund af dettas ojemnhet ofta svår att dränera, hvartill kommer, att möjlighet
för kalkning ytterst sparsamt förefinnes, om man undantager trakterna inom
och närmast intill det jemtländska silurområdet. Emellertid torde myrarne i många
fall på annat sätt än genom odling och torrläggning kunna komma jordbruket till
godo nemligen genom åtgärder, afseende att derå befordra den naturliga gräsväxten.
De jordslag, som utom moränjorden och torfbildningarna förekomma inom denna
region, hafva en så ringa utbredning och uppträda så lokalt att de icke på något
afsevärdt sätt inverka på regionens allmänna skaplynne. Största uppmärksamheten
förtjena dervid de här och hvar förekommande aflagringarna af mo- och lerartade
jordslag. Alldenstund sådana sediment komma till aflagring endast i stillastående
eller nästan stillastående vatten, alltså i sjöar och haf, dit vattendragen föra med
sig slam från landytan eller der vågorna nedskölja sådant från stränderna, kunna
de icke väntas ha någon större utbredning inom denna region, som i allmänhet
icke varit täckt af numera ej förefintliga vatten. Vid bäck- och åmynningar kunna
de visserligen ha aflagrats uti regionens sjöar, och derför finnas de nog lokalt
under en del myrar, som bildats genom igenväxning af sjöar, men de äro här
sannolikt både sällsynta och obetydliga, emedan vattendragen merendels ha nästan

JORDENS BESKAFFENHET.

omärkligt fall och derför äro mycket fattiga på eller alldeles fria från slam. På
några trakter finner man emellertid jemförelsevis utbredda mo- och lerartade aflagringar,
som synas vara afsätta uti lokala smältvattensjöar, som under vissa topografiska
förhållanden bildats vid tiden för den sista landisens afsmältning.

Fjellens och issjösedimentens region kan anses mot öster begränsas af en linie,
som dragés öfver de östligaste öfver barrskogsgränsen uppstigande fjellutposterna
och de stora sjökedjornas nedre ändar. Ungefär hälften af denna areal når öfver
barrskogsgränsen, och de för odling egnade trakterna äro företrädesvis att söka
efter de stora hufvuddalarne, hvilkas stora sjöar merendels ligga mellan 300 och
400 meter öfver hafvet. Inom södra delen af regionen förekomma byggd och odlad
mark ända intill och någon gång högre än 500 meter öfver hafvet. I norr gå
de endast obetydligt öfver sjöarne och dalbottnarne. Ofvanför denna odlingsgräns
finnes emellertid ända upp till och ofvanför skogsgränsen rika och saftiga beten,
hvilka för jordbruket inom denna region spela en icke ovigtig roll.

Moränjorden i denna region är endast i mindre grad bildad af urformationens
bergarter, som äro de allenarådande öster om regionen, och har till det mesta fått
sitt material från fjellens yngre formationer samt från de siluriska kalkstenar och
skiffrar, som i synnerhet i regionens mellersta sträcka förekomma i dalgångar och
andra lågt liggande trakter. Der dessa kalkstenar och skiffrar lemnat väsentliga
bidrag till moränjordens sammansättning, är denna en mera fruktbar och ofta äfven
mindre stenbunden jord än eljest.

I dalgångarne finnas vidare med större eller mindre utbredning issjösediment,
som delvis väl egna sig för odling. Odlingsmöjligheterna inom denna regions dalgångar
äro följaktligen, hvad på jordarterna ankommer, i allmänhet talrika och goda,
men de inskränkas väsentligen genom höjden öfver hafvet och klimatet, och under
alla förhållanden kan endast en mycket ringa del af regionens hela areal göras till
föremål för odling.

Det centraljemtska silurområdet utgör omkring 50 qvadratmil och får sin
karakter af den kalkrika berggrunden och af jordslagens derpå beroende egenskaper.
Moränjorden härstädes är på grund af kalkhalten mera bördig än inom urbergsterrängen
i öster och mångenstädes mindre stenbunden och mera lerartad än derstädes.
Hvad myrarne angår, äro de på grund af torfvens beskaffenhet och deras
ofta sluttande lägen samt lättheten att från grannskapet påköra kalkhaltiga jordslag
ej sällan en tacksam odlingsjord. Issjösediment förekomma i synnerhet omkring
och vester om Storsjön, men särdeles stora sammanhängande arealer synas de icke
intaga.

I stort sedt kan detta område emellertid sägas erbjuda bättre tillgång på god
odlingsmark än de regioner, inom hvilka det faller, i öfrigt hafva att uppvisa.

Komitén har i korthet redogjort för denna från naturvetenskapens synpunkter
utförda betraktelse öfver norra Sveriges jordbruksmöjligheter, emedan den synts

JORDENS BESKAFFENHET.

komitén erbjuda en orientering på ifrågavarande område, som väl knappast stått
att erhålla endast genom den administrativa statistikens siffror, och emedan den
lemnar en intressant bakgrund till dessa trakters odlingshistoria.

Emellertid vill komitén anmärka, att denna undersöknings resultat icke få
öfverskattas, näi* det gäller att från nationalekonomisk och social synpunkt betrakta
det ämne, hvars behandling blifvit åt komitén uppdragen. Hvad som från naturvetenskapsmannens
ståndpunkt kan betraktäs såsom endast lokala afvikelser utan
inflytande på de stora hufvuddragen, kan dock, när det gäller områden af den omfattning,
hvarom här är fråga, vara en faktor af stor betydelse ifråga om landets
ekonomi. Man erinre sig blott, att den nuvarande odlade marken jemte den
naturliga ängen inom rikets fyra nordligaste län utgör allenast omkring 3,6 % af
hela egovidden, frånräknadt vatten. Särskildt finner komitén sig icke kunna dela
uppfattningen om de inom moränlidernas region befintliga myrarnes mindre lämplighet
för odling. De framsteg, som skett i afseende på moss- och myrodlingen,
hafva medfört, att äfven dessa myrar nu mera temligen allmänt med fördel kunna
uppodlas. De senaste årens erfarenheter synas tillfullo bekräfta detta.

Komitén vill derför vid sidan af den vetenskapliga framställning, för hvilken
redogörelse ofvan lemnats, jemväl framhålla de olika ortsbefolkningarnas uppfattning
i föreliggande fråga, ''sådan denna uppfattning tagit sig uttryck i de till komitén
inkomna svar.

Dessa svar äro de, som afgifvits å frågorna 1 och 3 (Band sid. 49 och 190.) och
röra å ena sidan den odlade jordens beskaffenhet och å den andra odlingsmöjligheterna.
Hvad Kopparbergs län angår stämma svaren i det hela rätt väl öfverens derutinnan,
att man kan särskilja tre hufvudområden, så belägna, att socknarna kring Siljan och
Orsasjön bilda det mellersta, som åtskilja de båda andra. I det vestligaste af dessa
områden intager den odlade jorden ett mycket ringa område af arealen i sin helhet
samt är mer eller mindre inskränkt till de trånga dalgångarne, hvarjemte den
är jemförelsevis mager och till största delen bestående af krosstensgrus och sand.
Siljansområdet deremot har jord af mycket olika beskaffenhet. Till största delen
består den visserligen af sand och grus, men lera, svartmylla och lermylla anträffas
äfven, hvarjemte inom de delar, der Siljanstraktens öfvergångsformation
uppträder, ofvan berggrunden befinner sig en varm, bördig på kalk rik klapperstensmylla.
I genomsnitt torde distriktet från jordbrukssynpunkt kunna anses
såsom medelmåttigt. Det återstående östligaste området slutligen synes i jordbruksafseende
stå ganska nära angränsande trakter af Vestmanland och den odlade
jorden derstädes tyckes vara i stort sedt af temligen god beskaffenhet.

Angående odlingsmöjligheterna inberättas från nästan alla socknar inom de
två första områdena, att afsevärda tillfällen till nyodlingar finnas. Inom det vestligaste
området är det mest myr- eller mossjord man för sådant ändamål har att
tillgå. De stora, i allmänhet mycket godartade myrarne hafva dock ofta ett afskildt

JORDENS BESKAFFENHET.

läge. I Siljansdalen finnes äfven i betydlig omfattning odlingsbar, fast jord. I
flera trakter fästes många förhoppningar i detta afseende vid fäbodarne. Om
odling vid dessa företoges, och dertill lades en del närliggande myrar, skulle man
erhålla lägenheter, som förträffligt egnade sig för utflyttning från de nu hopträngda
byarne. Det östligaste af de tre nämnda områdena är deremot en gammal byggd,
der odlingstillfällena mestadels redan tagits i anspråk och jordbruksarealen alltså
icke kan vinna någon afsevärd tillökning.

Gefleborgs län synes i allmänhet hafva en temligen god om ock kalkfattig
jordmån. Bäst är den kring sjöar och vattendrag samt dessutom å den låglända
slättbyggden inom Gestrikland, hvilken merendels utgöres af myrjord å lera eller
sandblandad lera. I Helsingland deremot är den mer eller mindre kuperade marken
den bästa odlingsjorden såsom bestående af lermylla. Slättlandet utgöres här af
mosand. Sämst synes jorden vara i de till Herjeådalen angränsande trakterna.

På odlingsmark finnes inom kustsocknarna och den äldre byggden ej någon
mera nämnvärd tillgång. I skogsbyggden är tillgången å sådan mark deremot ganska
riklig. Den utgöres såväl af fast mark som af myrmark dock i långt öfvervägande
mån af det senare. Enligt en uppskattning af länsagronomen torde omkring
100,000 hektar ängs- och mossmark eller ungefär lika mycket som den nu odlade
arealen vara af sådan beskaffenhet och ega ett sådant läge, att man med fördel
kan företaga odling.

Festernorr lands län. Rörande den odlade jordens beskaffenhet inom detta
län visa de inkomna svaren stor öfvensstämmelse. Kusttrakterna och de stora
elfvarnes floddalar hafva i allmänhet god, stundom förträfflig jord, bestående af lera
eller .»lermjura». Längre upp i skogsbältet är jorden magrare med stora sandmoar
och sandmarker, der likväl myrarne lemna utmärkta jordförbättringsmedel.
Jordens kalkhalt är i allmänhet mycket liten. Särskildt anses socknarna Bodum,
Fjällsjö och Junsele hafva mager och dålig jord. Ändå längre upp efter Ängermanelfven
i Tåsjö socken, som bildar en inskjutande kil emellan Jemtland och
Vesterbotten, möter man åter förträfflig jord på silurgrund.

Odlingslägenheter finnas till ganska betydande omfattning, om man undantager
trakterna kring de tre stora elfvarnes nedre lopp, der de redan blifvit för
odling tagna i anspråk. Särskildt synes detta gälla norra Ångermanland, der t. ex.
från Nätra, Sidensjö och Anundsjö länsmansdistrikt uppgifves, att odlingslägenheter
finnas till en areal motsvarande 5—20 gånger den nu odlade jorden. I de trakter,
der, enligt hvad ofvan anmärkts, jorden anses bäst, tyckes man företrädesvis
vilja finna lämpliga odlingslägenheter på den fasta marken, men i samma mån man
aflägsnar sig från kusten eller elfvarne, är det i första rummet till myrmarkerna,
som man i detta afseende ställer sin lit.

Äfven beträffande Jemtlands län erbjuda de afgifna svaren stor öfverensstämmelse.
Till en början vitsordas så godt som enstämmigt den utmärkta be -

JORDENS BESKAFFENHET.

skaflenheten af jorden inom det jemtländska silurområdet, hvilket utgöres af den
del af länet, som ungefärligen begränsas: i öster af en linie dragen mellan Ström
i norra Jemtland och Berg på gränsen mot Herjeådalen, i söder af linien BergÄre
och i vester och norr af fjellryggen. Äfven det östra Jemtland har i socknarne
i närheten af Indalselfven såsom Ragunda, Hellesjö och Stugun synnerligen god
jordbruks jord. Så uppgifves t. ex. från Stugun, att i god växtkraft varande jord i
allmänhet ger 10—13 kornet och torde lemna rikare stråafkastning än någon af
södra Sveriges provinser. I öfriga delar af östra Jemtland synes jorden vara
magrare och särskildt mycket stenbunden.

Såsom en motsats till det bördiga silurområdet framträder största delen af
Herjeådalen. De vestligaste socknarna Storsjö och Tännäs hafva visserligen i dalgångarne
mellan fjellen ganska god jord, men deremot bilda socknarne Vemdalen,
Hede, Linsell, Sveg, Elfros, Öfverhogdal, Ytterhogdal och Lillherdal ett område,
som allmänt betecknas såsom i jordbruksafseende svagt. Detta område sammanhänger
med de socknar i öfre Dalarne och vestra Helsingland, som, enligt hvad
förut anmärkts, utgöra Kopparbergs och Gefleborgs läns magraste jordbruksdistrikt,
jorden består inom det nu nämnda området af Herjeådalen hufvudsakligen af sandeller
grusjord utan kalk eller ock af myrjord på sandbotten.

Odlingsmöjligheterna anses inom så godt som hela länet vara temligen
betydliga. Bäst i detta afseende synas länets nordligaste delar vara. Så uppgifves
t. ex. från länets nordligaste socken, Frostviken, att minst 3—4 gånger
större befolkning än nu skulle på drägliga villkor kunna föda sig af jordbruk. Såsom
ett exempel på socknens utvecklingsmöjligheter anmärkes, att byn Jormvattnet, der
för omkring 50 år sedan endast funnos tre gårdar, nu lemnar efter förhållandena
god bergning åt 22 sjelfegande bönder. Anmärkningsvärdt är att äfven de nu i jordbruksafseende
så svaga socknarne i Herjeådalen med stor enstämmighet anses hafva
betydande för odling lämpliga lägenheter.

Anmärkningsvärdt är ock, att odlingslägenheterna i norra delarne af Jemtlands
län hufvudsakligast anses bestå af fast mark. Detta är nemligen ett alldeles
motsatt förhållande till hvad eljest eger rum öfver så godt som hela Norrland och
Dalarne, om man undantager vissa kusttrakter särskildt i Vesternorrlands län. I allmänhet
är det nemligen myrarne, af hvilka man väntar sig den största landvinningen
för jordbruket.

Inom Vesterbottens län anses till en början de allra flesta socknarne i kustlandet
hafva en odlad jord af god beskaffenhet ehuru i hög grad kalkfattig. Deremot
angifves jorden inom Sorsele, Stensele, Malå och Lycksele socknar samt de
öfre delarne af socknarne Degerfors och Burträsk vara sämre. I de till riksgränsen
stötande socknarne Dorotea och Vilhelmina samt Tärna kapell har man åter jord,
som allmänt säges vara god.

JORDENS BESKAFFENHET.

Jordbrukens

storlek.

Undersöker man hvad de inkomna svaren gifva vid handen angående odlingsmöjligheterna
inom Vesterbottens län, befinnes, att man från nästan hvarje ort
inberättar, att få hemman finnas, som icke kunna genom odlingar afsevärdt utvidgas,
och på många ställen anses tillgången på odlingsKigenhctcr vara riklig.
Åtskilliga af länets landtmätare åberopa ett den 18 mars 1901 af länets landtmäteriförening
afgifvet yttrande, enligt hvilket inom nedre landet högst V5 och
inom lappmarken högst V20 af den till odling dugliga jorden ännu tagits i anspråk,
och Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som hänvisar till detta yttrande, håller
före, att nämnda uppgift ej är för högt tilltagen utan snarare tvärtom, särskildt
vidkommande lappmarkerna.

Yttranden i en något motsatt riktning saknas väl ej alldeles. Så uppskattar
en landtmätare odlingsmöjligheterna till 4 % inom skärgårdsregionen, 11 % inom
elflagringarnes region samt 3 % inom myrarnes region, och länsagronomen anser,
att den oodlade odlingsbara jorden upptager 11/2 å 2 gånger så stor yta, som den
förut odlade. Men i alla händelser föreligger fullständig enighet om, att odlingsmöjligheterna
äro mycket afsevärda i de allra flesta delar af länet.

Odlingslägenheterna utgöras af såväl fast mark som myrmark, dock synnerligast
inom lappmarken af öfvervägande myrmark.

Norrbottens län har i kustlandet en jord, som synes i vissa afseenden vara
till och med bättre än jorden efter Vesterbottenskusten, och likaså prisas den jord,
som är belägen ett stycke upp efter de stora floddalarne, Pite elfs, Lule elfs,
Kalixelfs och Torneelfs. Af dessa är den sydligaste elfdalen nemligen Pite elfs
den minst gynnsamt lottade, ehuru jorden blir bättre, när man kommer upp i den
kring elfvens öfre lopp belägna Arjepluogs socken. Ännu i Jockmocks socken anses
jorden temligen god, men i den norr derom belägna delen af länet är jorden öfvervägande
mager.

Beträffande odlingsmöjligheterna anses de nästan öfverallt vara rika, särskildt
med afseende på odling af foderväxter. Inom kustlandet utgöras de för odling
tjenliga lägenheterna af ungefär lika mycket fast mark som myrmark, i skogsbyggden
deremot af ungefär dubbelt så mycket myrmark som fast mark.

Af icke mindre vigt än klimat och jordens beskaffenhet är jordbrukens storlek.
Af denna beror, om jordbrukarne i allmänhet ega en sjelfständig jordbrukareexistens
eller om de för sitt uppehåll äro hänvisade till biförtjenster.

JORDBRUKENS STORLEK.

Vill man nu undersöka, hur med denna bondeståndets besutenhet förhåller
sig i norra Sverige, finner man till en början i den officiella jordbruksstatistiken för
* år 1901 följande siffror.

Län		Antal hemmansdelar	å. landsbyggden, som brukas af	1 * Antal jord-torp och andra lägenheter
Egarne sjelfva: hemmansdelar med odlad jord om	Brukare (af andras jord): j hemmansdelar med odlad jord om
högst 2 hektar	\| öfver 2 jöfver 20 1 t. 0. m. 1 t. 0. m. 20 hektar ''lOO har j	öfver 100 hektar	J öfver 2 löfver 20 öfver högst t Q m L 0 m 1(X) e tar j j,ektar jqq jlar har
Kopparbergs	14459	1 III40 396	20	1022 1 1107 4 8 I	168 \|
! Gefle borgs	1489	7726 393	24	253 1028 127 4	5 3 67
Vestemorrlands. ,	901	7560 254	7	223 1279 53 —	IO319
Jemtlands. .	143 7	6161 167	—	433 i45i 50 —	4348
Vesterbottens	3406	10815 81	1	833 1112 18 1	1849
Norrbottens	1489	2171 [ 13	I	68 60 2 1 —	2275 !
Summa	23181	45573 \|i3°4	53 !	2832 j 6037 298 1 6	24326 \|

Jordbruksstatistiken angifver icke, hvilken storleksklass de i tabellens sista
kolumn upptagna lägenheter tillhöra. Såsom visst torde man emellertid kunnaantaga,
att de oftast äro att hänföra till första klassen och aldrig öfverstiga andra
klassens maximum.

Denna statistik är emellertid icke synnerligen upplysande. Den kategori,
inom hvilken de flesta hemmansdelarne falla, nemligen fastigheter med 2— 20 har
odlad jord innesluter nemligen såväl hemmansdelar, som kunna anses såsom besuttenheter,
som jordbruk, hvilka äro vida mindre. Dessutom äro de primäruppgifter,
på hvilka ifrågavarande statistik grundar sig, icke särdeles tillförlitliga.

Komitén har derför gjort detta ämne till föremål för en af de utsända frågorna
och sålunda sökt utröna ortsbefolkningens uppfattning i fråga om spörsmålet,
huruvida hemmansdelarne i orten i allmänhet hafva en sådan areal, att de gifva
tillräcklig afkastning för en medelstor familjs nödtorftiga lefnadsbehof, då skog finnes
endast till husbehof. (Se frågan 14. Band 4 sid. 74.)

JORDBRUKENS STORLEK.

Sockenombudens och länsmännens svar på denna fråga framgå af följande tabell:

• Lan j	Antal socknar	Antal	länsmansdistrikt
der hemmans-delarne i genom- snitt anses till-räckliga	der hemmans-delarne i genom-snitt anses otillräck-liga	från hvilka upp-lysande svar ej lemnats	der hemmans-delarne i genom-snitt anses tillräck- liga	der hemmans-? delarne i i genom-snitt anses otillräck-liga	från hvilka upp-lysande svar ej 1 lemnats
Kopparbergs ...........................	7	28	12	5	15	15
Gefleborgs ............................		19	18	18	7	4
j Vesternorrlands ......................	3 5	9	19	17	5	\
Jemtlands...............................	24	19	16	11	9	6
V esterbottens...........................	8	7	9	8	5	13
Norrbottens............................	6	11		6	3	9
Summa	! 91	\| 93	\ 77	1 65	\| 44	5 5

I afseende på den inegovidd, som kan anses erforderlig för nämnda ändamål,
variera naturligen svaren högst betydligt, men såsom ett genomsnittstal för jord af
medelgodhet torde man kunna angifva io—20 hektar åker och äng.

Jemför man ofvanstående tabell med de af öfriga myndigheter, särskildt jägmästarne,
afgifna svar framgår följande resultat.

I Kopparbergs län anses hemmansdelarnes inegor vara tillräckliga endast i
ett fåtal socknar i länets sydligaste delar.

I Gestrikland hafva hemmansdelarne i regel en medelvidd motsvarande besuttenhet
utom i de mot Dalarne gränsande socknarne Torsåker, Ofvansjö och Järbo.

I Helsingland äro hemmanen i ett rätt stort antal af de närmast kusten belägna
socknarna såsom Jättendal, Harmånger, Njutånger, Enånger m. fl. vanligen
otillräckligt stora i afseende å den odlade jorden. Enahanda är förhållandet i skogssocknarna,
särskildt Ramsjö, Ljusdal, Eärila och Los. I den öfriga delen af landskapet
hafva deremot hemmanen erforderlig storlek.

Vesternorrlands län intager i förevarande afseende en synnerligen gynnsam
ställning, i det att med få undantag bland hemmansegare en allmän jordbruksbesuttenhet
är rådande.

I afseende på Jemtlands län är man ganska ense derom, att hemmanen i
socknarna kring det centraljemtska sjösystemet i allmänhet hafva inegor till behöfligt

BEFOLKNINGENS JORDBRUKSINTRESSE.

omfång, men att så icke är förhållandet i skogsbyggderna i länets norra, östra och
södra delar.

Vesterbottens län har i kustlandet och i de mot Vesternorrlands län gränsande
socknarne i allmänhet besuttna hemman, under det brukningsdelarne i öfriga socknar
i de flesta fall anses till inegornas storlek otillfredsställande.

I Norrbottens län slutligen synes det endast vara trakterna kring de stora
elfvarnes nedre lopp och möjligen Arjepluogs socken, som förete något större
antal hemmansdelar med nöjaktig inegovidd.

Det bör här tilläggas, att från många trakter förmäles, det hemmansdelarne
äro afsevärdt större än som erfordras för besuttenhet, men i sammanhang härmed
förtjenar anmärkas den iakttagelse man inberättat från snart sagdt de flesta delar af
Norrland, nemligen att i anseende till arbetslönernas storlek den jordbrukare vanligen
reder sig bäst, som icke har större jordbruk än han kan sköta med sina egna och
sin familjs arbetskrafter.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att jordbrukaren i stora trakter af
Norrland och Dalarne och särskildt i skogsbyggderna ännu icke har en sjelfständig
jordbruksexistens utan delvis beror af biförtjenster.

Det intryck man får af de omförmälta yttrandena förstärkes betydligt, om man
genomläser svaren på första delen af frågan 13. (Band. 4 sid. 1.) Deri framställes ett
spörsmål, som är ganska närbeslägtadt med det, för hvilket nyss redogjorts. Skillnaden
mellan de båda frågorna ligger egentligen deri, att under det man i frågan- 14 afsett
att vinna upplysning om besuttenhetsförhållandena under förutsättning af normal
och rigtig skötsel af jordbruket, man i frågan 13 mera önskat lära känna, huru
förhållandena te sig med den skötsel, som faktiskt för närvarande kommer hemmanen
till del. Svaren på denna sista fråga gifva tydligt vid handen, att största delen
af norra Sveriges jordbrukande befolkning för närvarande icke kan reda sig utan
afsevärda biinkomster af skogsförsäljning, skogsarbete eller annat. I vissa socknar
af Kopparbergs län äro brukningsdelarne så små, att en del af befolkningen nödgas
vissa tider af året genom arbete i andra delar af riket skaffa de nödiga biinkomster
hembyggden icke kan lemna, och äfven i nordligare landskap förekommer ofta,
att bönderna göra långa utsocknes resor för att på aflägsna afverkningsplatser förvärfva
en behöflig arbetsförtjenst.

Huru gynnsamma de rena naturfaktorerna än kunna vara ifråga om jordbruket
på en ort, är dock förefintligheten af ett hos befolkningen utbredt lefvande jordbruksintresse
ett af hufvudvilkoren för ett framgångsrikt odlande af jorden. Undersöker
man, huru härmed förhåller sig i norra Sverige, kommer man till ett resultat,
som i första ögonblicket verkar ganska nedslående. Man behöfver knappast läsa
de uttalanden i detta afseende, som förekomma öfverallt i svaren på komiténs
frågor för att förstå, att det måste så gå som det gått. När i de stora skogsbyggderna
i norra Sverige, der jordbruket ännu i midten af förra århundradet var

Befolkningens
jordbruksintresse.

BEFOLKNINGENS JORDBRUKSINTRESSE.

föga utveckladt, den uppblomstrande trävarurörelsen jemförelsevis plötsligt bröt in,
var det helt naturligt, att detta skulle medföra en genomgripande omhvälfning i
befolkningens intressen. Den mindre jordegaren, som med ett slag befann sig i
besittning af en i skog bestående förmögenhet, på hvilkens afkastning han beqvämt
kunde lefva, fann att vid sidan häraf hans jordbruk tedde sig såsom en ren obetydlighet
och började egna mindre omtanke åt detta. Man började på mången ort
anse jordbrukarens yrke likasom mindre hedersamt, och ungdomens håg vändes
alltmera från det ensliga, enformiga och sträfsamma arbetet med plog och lie till
det rörliga och mera omvexlande lifvet bland arbetarskarorna i timmerskogarne
eller efter elfstränderna vid vårflottningarne. Sönerna lemnade ej sällan fädernegården,
och då fadern sålunda såg sig beröfvad sitt bästa arbetsbiträde blef äfven
han håglös, om han ock eljest för egen del icke gripits af den nya tidens affärsoro.

Med trävarurörelsens framåtskridande följde alltså till en tid en steg för steg
fortgående minskning i jordbruksintresset. Man kan emellertid knappast klandra
det norrländska bondeståndet härför. Sannolikt finnes det ingenstädes i'' verlden
ett bondestånd, som skulle vara moget att motstå de våldsamma förskjutningar,
som måste blifva följden, der jordbruksnäringen helt plötsligt finner sig stå öga
mot öga med en konkurrerande näring af åtminstone för ögonblicket mycket större
ekonomisk effektivitet.

Emellertid saknas icke ljuspunkter och tecken, som tyda på, att förhållandena,
rätt ledda, kunna komma att i detta afseende väsentligen omgestaltas. I allmänhet
kan det sägas, att i de trakter af Norrland, der jordbruket haft rotfäste sedan gammalt
och hemmanens egovidder i skog varit måttliga, jordbruksintresset öfverlefvat trävarurörelsens
anlopp, och från ej så få håll nämnes, att bönderna med inkomster från
försåld skog förbättrat sitt jordbruk.

Sedan nu timmerindustrien kommit ur sitt första skede, och skogens värde
blifvit allmänt insedt, sedan det i urskogarne samlade virkesförrådet väsentligen
reducerats och såväl möjligheten till öfverdrifven spekulationsvinst som de för
skogsarbete erbjudna dagsverksprisen betydligt minskats, är det att vänta, att den
hårda nödvändigheten ■— en nödvändighet, som visserligen kan förefalla hård, men
som dock kan bli välsignelsebringande genom sina följder — skall tvinga allmogen
att egna sig åt sitt egentliga yrke med ökad drift.

Härvid är det dock en fara, som hotar. Återgången sker icke så lätt. Den
sker icke utan en period af sträfsamt arbete och minskade lefnadsanspråk, och det
kan vara att frukta, att folket finner skolan för sträng. Öfver allt i verlden finner
man för närvarande, att de svagare jordbruksdistrikten hafva svårt att bibehålla sin
åkerbrukande befolkning, i det denna genom tidens stigande bildning och ökade
kommunikationer får större längtan efter trakter, som äro bättre gynnade af naturen,
eller efter stadslifvets inbillade företräden och på samma gång lättade möjligheter
att tillfredsställa denna längtan. Och gäller detta om en trakt, der jordbruket

JORDBRUKSTEKNIK.

dock fortfarande är hufvudnäring, måste det naturligtvis i än högre grad vara att
befara i ett sådant område som Norrlands skogsbyggder, der, såsom nyss blifvit
sagdt, utvecklingen i hög grad undergräft lusten för jordbrukets utöfvande.

Det är derför glädjande att kunna konstatera, att i en stor mängd af de
till komitén ingångna svaren omtalas, att intresset för jordbruket synes vara i
stigande och att detta ofta säges bero derpå, att de onaturligt höga förtjensterna på
arbete i skogarne minskats samt att man inser, att detta arbete i längden lemnar
föga behållning. Detta inrapporteras i ganska stor omfattning äfven från de rena
skogsbyggderna. Man synes derför kunna hysa den förhoppning, att Norrlands
jordbrukande befolkning icke saknar den anpassningsförmåga, som mången velat
frånkänna densamma.

Med frågan om befolkningens jordbrukshåg sammanhänger på det närmaste
jordbrukstekniken, i det den senare i stort sedt endast är ett direkt utslag af den
förra. Angående det sätt, hvarpå jordbruket i allmänhet skötes i de norra delarne
af riket, har komitén erhållit omfattande upplysningar genom svaren å den af komitén
utställda frågan 4, (Band 3 sid. 228) till hvilka svar komitén alltså får hänvisa. Skulle
man ur den brokiga mångfalden af dessa svar söka sammanställa de hufvuddrag, som
ega intresse för den fråga, komitén har att behandla, torde det i första hand gälla
dels att söka utröna, om jordbrukstekniken nått en sådan grad af utveckling, att
man icke kan hoppas att genom en förbättring deri kunna tillföra det norrländska
jordbruket ny lifskraft, dels att efterforska de särskilda brister i jordbrukets skötsel
eller de egenheter deri, som kunna förefinnas och som kunna tjena till att belysa
jordbrukets ekonomi eller dess inflytande på befolkningens lynne och karakter.

Hvad som dervid genast faller i ögonen är, att största delen af de svarande,
äfven de, som sjelfva tillhöra den jordbrukande allmogen, icke gifva den norrländske
bonden såsom jordbrukare något synnerligen högt vitsord. Det vore också mer
än underligt, om jordbruket skulle nått någon högre grad af utveckling i denna
landsdel, hvilkens afskilda läge försatt densamma i en isolering, som bröts först då,
när den med jordbruket om arbetskrafterna konkurrerande trävarurörelsen der gjorde
sitt inträde. Emellertid är förhållandet icke likartadt inom hela området. Man kan
tvärtom särskilja två zoner af väsentligen olika karakter. Den ena af dessa består
af de öfverstå Dalasocknarne, största delen af Herjeådalen jemte angränsande socknar
af Helsingland, norra Jemtland jemte tillstötande delar af Ångermanland samt Vesterbottens
och Norrbottens lappmarker. Inom detta område står jordbruket på en
ganska primitiv ståndpunkt eller har åtminstone en viss ålderdomlig prägel, som
gör, att jordens skötsel kan anses långt ifrån tillfredsställande.

Den andra hufvuddelen af landet åter eller större delen af Dalarne, det centrala
Jemtland och kustbyggden har deremot ett betydligt tidsenligare jordbruk.
Det anmärkes dock, att jordbruket småningom försämras ju nordligare man kommer,

Jordbruks teknik.

3°

JORDBRUKSTEKNIK.

och att äfven vissa kustsocknar inom de nordligaste länen hafva en föga rationell
jordbruksteknik.

De särskilda brister i det norrländska jordbruket, som anmärkas, och hvilkas
förefintlighet i större eller mindre omfattning varit bestämmande för den nyss
nämnda zonindelningen, äro i hufvudsak följande.

Beträffande vidsträckta delar af skogsbyggderna, särskildt lappmarkerna, gäller
den anmärkningen mot sjelfva jordbruks systemet, att jordbrukaren i allt för hög
grad grundar sin ekonomi på afkastningen från sjelfväxande, i skogarne vidt kringspridda
slåttermyrar. I stället för att utvidga sin i närheten af gården befintliga
åker, hvartill oftast finnas goda tillfällen, uppsöker åbon äfven på flera mils afstånd
belägna myrar och är dervid föga nogräknad i fråga om gräsväxtens beskaffenhet.
Det foder, som derigenom erhålles, är derför ofta underhaltigt, och genom den
tidsödande bergningen samt höets icke mindre tidsödande hemkörning under vintern
blir fodret oskäligt dyrbart. Denna urgamla sed fasthålles med stor envishet,
trots det, att man litet hvarstädes nog inser, att det arbete, som nedlägges på
myrbergningen, skulle betala sig mångdubbelt bättre, om det i stället användes
på odling eller bättre skötsel af redan odlad jord.

Ensädesbruket tillämpas ännu öfver vidsträckta trakter af det inre Norrland.
Samma jord användes år efter år till sädesåker eller potatisland med den påföljd,
att ogräset allt mera tilltager. Jorden igenlägges till vall utan isåning af gräsfrö
och får sedan ofta ligga io—15 år utan att erhålla erforderlig öfvergödning. I
större delen af Dalarne och i det norrländska kustlandet samt delar af Jemtland
har emellertid ett cirkulationsbruk med 5 — 9-årig omloppstid börjat allt mera uttränga
det gamla enskiftesbruket. Dock klagas öfver benägenhet att göra omloppstiden
för lång, så att jorden alltför sällan trädas och besås med höstsäd.

Afdikningen synes nästan på de flesta ställen vara otillfredsställande. Täckdikning
är föga använd.

Jordens brukning är likaledes oftast otillräcklig. Man plöjer för grundt dels
på grund af bristande dragkraft dels af fruktan att upplöja s. k. »död jord»; och
äfven i öfrigt bearbetas jorden för litet.

Den naturliga gödselns tillvaratagande lemnar mycket öfrigt att önska. Till
en början bidrager det öfver södra Norrland och öfre Dalarne ganska vidt utbredda
fäbodsystemet till att mycken gödsel går förlorad för åkern. Vidare pläga
hästarne större delen af vintern användas vid timmerkörning i skogarne, dervid
gödseln förspilles. Men äfven vid användningen af det befintliga gödselförrådet
tillämpas öfver en stor del af ifrågavarande område en metod, som måste anses
origtig. Gödseln utköres nemligen vid vinterns början på åkrarne, der den afstjelpes
lassvis och får ligga utan skydd för väderlek och nederbörd till fram på våren
eller i det närmaste ett hälft år, hvarigenom naturligen en stor del af dess kraft
går förlorad.

JORDBRUKSTEKNIK.

Konstgjorda gödningsämnen hålla på att allt mera komma till användning,
der kommunikationerna göra fraktkostnaden dräglig, men de användas mångenstädes
ännu med alltför liten urskiljning och utan tillbörlig hänsyn till jordens kemiska
sammansättning.

Med afseende på jordbruksredskap råder stor skiljaktighet inom olika landsdelar.
Så uppgifves t. ex. från Söderala i södra Helsingland, att knappast någon
mera betydande bonde saknar slåttermaskin, under det från Frostviken i norra
Jemtland omtalas, att säden ännu skäres med s. k. skära. Det totalintryck, som
erhålles af de afgifna svaren är emellertid, att moderna åkerbruksredskap vinna allt
större användning och småningom, i mån som samfärdseln ökas, tränga sig fram
äfven till aflägsna platser, i det befolkningen synes vida villigare att tillgodogöra
sig senare tiders uppfinningar på detta område, än att tillämpa nyare metoder i
afseende''på sjelfva jordbrukssystemet.

Mot kreaturens utfodring förekommer i många trakter den anmärkningen, att
man mer eller mindre svältföder nötkreaturen för att kunna kraftigare utfodra de
till timmerkörslor använda hästarne.

Vid sidan af dessa anmärkningar bör det emellertid framhållas, att i det
stora hela jordbrukstekniken synes vara stadd i ett jemnt, på många ställen kraftigt
framåtskridande. I detta afseende synes statens jordbrukstjenstemäns äfvensom
hushållningssällskapens verksamhet hafva åstadkommit mycket godt, äfven om ytterligare
undervisning och handledning på de flesta ställen anses erforderlig eller
önsklig.

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

5. Omfattningen af trävaruindustriens fastighetsförvärv

En af de första uppgifter, som uppställt sig för komitén, har gifvetvis
varit att söka anskaffa tillförlitliga statistiska siffror rörande omfattningen af trävaruindustriens
fastighetsförvärv I detta afseende har komitén till en början fortgått
på den väg, som inslagits vid utarbetandet af den af Kungl. Statistiska Centralbyrån
år 1898 afgifna utredningen i ämnet. Denna angaf såsom nämndt storleken
af mantalet och taxeringsvärdet å sågverksaktiebolags, andra sågverksegares och
bruksegares fastigheter inom Norrland och Dalarne hvartdera af åren 1885 och
1895. Deremot framgick af denna utredning icke arealen å samma fastigheter.
Emellertid var det af stort intresse att fortsätta ifrågavarande statistik och anskaffa
siffror äfven för ett senare år till jemförelse med ställningen de ofvan angifna båda
åren, ty endast genom en sådan jemförelse kunde man vinna en öfversigt af utvecklingens
förlopp samt erhålla någon kännedom om den grad och hastighet, i
hvilken trävaruindustriens fastighetsförvärf under de senare åren fortgått. Komitén
har derför från häradsskrifvarne inom ifrågavarande område infordrat uppgift på
samtliga fastigheter, tillhörande egare af nämnda grupper, äfvensom dessa fastigheters
mantal och taxeringsvärden. De uppgifter, som sålunda inkommit äro,
sammanställda med Statistiska Centralbyråns siffror för 1885 och 1895, införda
i tab. 2 och 3 (Band 6 s. 22 o. f.). Af dessa tabeller innehåller den förra absoluta
tal, under det den senare angifver trävaruindustriens fastighetsinnehaf i procent af
all jordbruksfastighet.

Då emellertid med afseende såväl på mantalens förhållande till arealen som
på taxeringsvärdena inom ifrågavarande delar af landet stora ojemnheter förefinnas,
och den på ofvan angifna sätt erhållna statistiken till följd deraf icke lemnar en
fullt riktig öfversigt af ställningen, har det synts komitén nödvändigt att söka åvägabringa
en utredning jemväl om arealen af sågverksindustriens fastigheter. För detta
ändamål hafva de nyssnämnda från häradsskrifvarne erhållna uppgifterna öfversändts
till förste landtmätarne inom respektive län, och dessa landtmätare hafva med ledning
af de på landtmäterikontoren förvarade skiftes- och afvittringshandlingar samt
kartor uträknat och angifvit arealen på de särskilda fastigheterna. Till följd af

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

denna metod för uppgifternas erhållande, hvilken trots sin omständlighet och sina i
vissa fall stora svårigheter varit den enda, som komitén ansett kunna komma ifråga,
är det väl möjligt, att en och annan mindre felaktighet kan hafva insmugit sig i
sifferuppgifterna, särskildt der ifrågavarande fastighet icke kunnat med full säkerhet
igenfinnas i handlingarne, men i stort sedt lära dessa tilläfventyrs befintliga smärre
■oegentligheter icke kunna afsevärdt förrycka totalresultatet. Den sålunda tillkomna
statistiken ''finnes upptagen i tab. i (Band 6 sid. i) och är ordnad så, att den
egentliga skogsbyggden är skild från de öfriga delarne af området. Det har nemligen
visat sig, att storleken af sågverksindustriens fastighetsinnehaf är väsentligen
olika inom dessa båda olika zoner.

De statistiska siffrorna afse såsom nämndt ställningen år 1900. Det skulle
visserligen varit i hög grad önskligt att erhålla uppgifter från en något senare tid,
men detta har visat sig ogörligt på grund af det ytterst omständliga och tidsödande
arbete, som erfordras på landtmäterikontoren för att utforska de särskilda fastigheternas
arealer. Komitén har sig emellertid bekant, att bolagens fastighetsköp
äfven under de senaste åren fortgått med stor liflighet.

Trävaruindustrims fastighetsförvärf måste sålunda i närvarande ögonblick
anses afsevärdt större än nämnda tabeller utvisa.

De hufvudsakliga siffror, som framgå af berörda tre tabeller, kunna sammanföras
i följande öfversigtstabell.

OMFATTNINGEN AI TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF,

						J o	r d b r	u k s f a	s t i g h e	t tillhör
		Kustlandsbyggden, Nedre Dalarne och Silurområdet i Jemtland		Öfre Dalarne och skogsby
				Deraf ega sågverksaktiebolag	andra			Deraf ega sågv
	Län			sågverksegare och bruksegare		Areal, hektar	sägver
		Mantal	hektar	Mantal	I pro-cent af hela mantalet	Areal, hektar	I pro-cent af arealen	Mantal	Mantal	I p cent hela mantal
1 2	Kopparbergs ...	1,154.946	505,229	202.73 5	17 6	156,905	31.i	736.322	1,733,587	186.4 08	25.3
3 4 5	Gefleborgs ......	2,044.ci2	1,278,173	481.190	22.9	496,053 •	39.o	156.510	379,939	50.7 23	50.4
(i 7 8	V esternorrlands	1,378.022	1,189,427	199.0 3 4	14.4	370,183	31.i	410.605	1,199,833	197.055	48.i
9 10	Jemtlands ......	788.614	1,667,450	118.923	lo.i	588,662	«h).3	318.055	2,096,756	123.471	38.s
11
12
13	Vesterbottens...	709.04S	911,904	59.92 8	8.5	87,111	9. c	508.4 80	2,112,752	166.387	32 7
14
15
16	Norrbottens ...	643.04 8	1,002,036	89.784	14.o	178,446	17.8	468.4 7 9	1,645,948	175.078	37.4
17
18								.
19 20	Samma	6,718.290	6,554,219	1,151,594	17.o	1,877,360	28.0	2,542.5 8 6	9,168,815	899.7 22	35.4
21

Anm. Mantalssilfroma för Vesterbottens och Norrbottens län samt för hela Norrland med Dalarne
delar af socknarnaDorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele i Vesterbottens lappmark (Jfr. Tab. 1, Band 6

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

s k i 1	de å i	19 0 0						Socken- allmänning, besparings-		Oafvittrad mark ofvan odlings-gränsen
friga län			Summa för län			Jord
ebolag,	andra			Deraf ega sågverksaktiebolag,	andra	tillhörig
bruksegare		Areal, hektar	sågverksegare och bruksegare	skog eller	kronan	och ren-
Areal, hektar	I pro-cent af ! arealen	Mantal	Mantal	I pro-cent af hela mantalet	Areal, hektar	I pro-cent af arealen	dylikt Areal, hektar	Areal, hektar	betesland Areal, hektar
538,257	31.o	1,891.208	2,238,816	389.143	20.6	695,162	31.1	235,657	431,025
				1895:	16.7
				1885:	14.6
216,071	59.5	2,201.122	1,658,112	531.013	24.2	712,124	42.9	41,784	94,099
				1895:	20. c
				1885:	18.3
624,048	52.o	1,788.6 2 7	2,389,260	396.6 8 9	22.2	994,231	41.6	12.681	183,440
				1895:	18.6
				1885:	13,5
1,013,365	48.3	1,106.669	3,764,206	242.394	21.9	1,602,027	42.6	1,080	216,933	1,011,554
				1895:	18.7
				1885:	6.8
626,835	29?	1,217.528	3,024,656	226.315	18.6	713,946	23.6	—	1,190,705	1,371,496
				1895:	12.9
				1885:	7.5
498,901	30.3	1,111.527	2,647,984	264.862	23.8	677,347	25.6	241,536	2,724,509	4,538,328
				1895:	20.8
				1885:	21.6
3,517,477	38.3	9,316.7 41 ,	15,723,034	2,051.316	22.o	5,394,837	34.3	532,738	4,840,711	6,921,378
				1895:	18.2
				1885:	14.3

afvika hur något från dem, som meddelas i tab. 2, af den anledning att härstädes uteslutits oafvittrade
sid 1.) äfvensom socknarna Juckasjärvi och Enontekis, i hvilka afvittringen ej är afslutad.

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

Till belysning af förestående siffrors innebörd må framhållas följande.

De fastigheter, som 1900 tillhörde idkare af trävarurörelse i Norrland och
Dalarne, utgjorde i areal ett område något större än den sammanlagda arealen af
Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län.

Af denna areal har under femtonårsperioden 1885—1900 förvärfvats något
mer än en tredjedel.

Under de senaste fem åren af nämnda tid har lika mycken jord öfvergålt till
trävaruindustrien, som under de tio närmast föregående d. v. s. hastigheten af
bolagens jordförvärf har fördubblats.

I fråga om fördelningen af ifrågavarande fastigheter öfver landets särskilda
socknar hänvisas till vidfogade öfversigtskarta. Af densamma framgår, att trävaruindustriens
fastigheter utgöra i areal i förhållande till all enskild jord:

Högst 10 % i 57 socknar

öfver 10 % men ej mer än 30 % i 82 socknar
,, 30 ^ >> >5 5° ^ * 71 >3

„ 50 % „ „ „ „ 70 % i 42

„ 70 % i 9 socknar.

Ur de primäruppgifter, som ligga till grund för ofvanberörda tabeller, kan
vidare inhemtas, att de större bolagen eller de, som hvardera egde fastighet till
taxeringsvärde af minst en half million, år 1900 voro till antalet 52. Bland dessa
funnos sådana, som besutto fastigheter i anda till 40 socknar och deröfver, och
vissa bolag egde hvar för sig jordegendom till större areal än hela Blekinge län.

De siffror, som. utmärka omfattningen af den jord bolagen och skogsspekulanterna
med eganderätt förvärfvat, äro emellertid icke tillräckliga för att fullt
belysa vidden af de områden trävaruindustrien beherskar. Man måste också söka
att vinna någon kunskap om storleken af de skogsparker, till hvilka trävaruindustrien
förvärfvat afverkningsrätt. En afverkningsrätt särskildt på längre tid har nemligen
praktiskt taget i de flesta afseenden tillförsäkrat innehafvaren samma inflytande öfver
ett skogsområde, som om detsamma förvärfvats med eganderätt. Och det har
ofta visat sig, såsom längre ned kommer att utförligare omförmälas, hurusom befintligheten
af en afverkningsrätt på längre tid ofta medför, att fastigheter förr eller
senare försäljas till afverkningsrättens innehafvare. De områden, hvartill sågverksindustrien
nu har afverkningsrätt, löpa alltså den största fara att inom kort varda
bolagsegendom.

I fråga om afverkningsrätternas omfattning får komitén hänvisa till tabell 4.
(Band 6, sid. 95). Denna tabell, som grundats på uppgifter, infordrade direkt
från sågverksbolagen och de enskilde idkarne af trävarurörelse, upptager afverkningsrätter
till en areal af 1,129,368 hektar eller något mera än Östergötlands
län. Tabellen är emellertid långt ifrån fullständig. Åtskilliga af de största

Öfversigt skår t a

£ non l-ekis

TRÄVARUINDUSTRIENS
FASTI G H ETSFÖRVÄRF

(''Jfr. Tali. 1 Band 6 sid.!)

U g k a

J ä r vi

Muoni

»''älus Va''

T*aj a l a.

G e 11

i vare

T är»ndj

Korp.lombolo

o C k m o o k

T orm

Kalix

R i.n 9 i.

Ed* fors

Gustaf*

N ed «r
Kalix

K t der -iT»rn»,5

\ Sorsel

''v-'' N^"r N«d»r -

aur

T*i l’*a

er»se!e

N o rsj<j

Vllbelm

SktHfi^Vea

ycks«U

^ro*fv»K#n

BurVrask

A. -Läffinger ^

UoroV«<

Örmask

na»et \

Fredrika -

S Vrftm

lB*n /s

Bjurboli

/i-axsjä

«Jun»et«

Offtrdol

■Rnundsjö

Kordmalm<

\ ''J*®"» mord al

.Skarp,*

TdeaJe

Själ »varf.

S^U9U" } lUj-nda

v \ \ / r°r* .y.

! \ /*''**'' N
y—w....( ”•"“j*\/ /

x____/ \ id*"/-4

\ <_______/ \

A ■ \ ^

u«J«r»dl»r

Raliei

Oviken

Stor.ja

V#TT»- j (

N dalen \

/ Rätan

. S&TH\a I

Hafverö

I Sfflde

''HogdV

^Hner

Linea»

JBj-rdW

si y »•«*•*

Serna

-illkerrdal

Färila

Jerfed

Morar---1

lOfcanSV-,

Oroa

\ dalen

FransVrand

Trävaruindustriens fastigheter utföra, i förhållandetill
all enskild jord i areal
högst /O" o

»Boll na»'')

Hans bo

Lima

Qckelbo

Rdtivik

Solterön

mer än 10% men

Svdrd^jö

än 30''

mer

M alun»

$ k ooparb^^öo rn~

Ofvaneji

Jtrna ]s -

,«riu.-dn/

! Ti öda.

Torjoko»

«u*by\

Sk Tu na

'' SiTjfbe-rg Wrr

;Grangärd»

,Söfjnä»

öfver

C«m. Stab Lil Ansl:. Slurkll.

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

sågverksbolagen hafva nemligen vägrat att afgifva upplysningar i förevarande afseende.
Detta är t. ex. särskildt förhållandet med Stora Kopparbergs bergslags
aktiebolag, hvilket bolag såsom bekant eger mycket omfattande afverkningsrätter i
Kopparbergs län. I vissa socknar af Vesterbottens läns lappmarker, der jägmästarne
med afseende på det derstädes rådande utstämplingstvånget föra längder öfver samtliga
afverkningsrättigheter, framgår af en jemförelse med dessa längder, att till
komiténs statistik uppgifvits endast omkring hälften af de afverkningsrättigheter,
hvaröfver trävaruindustrien förfogar. Komitéh anser derför, att den ofvan angifna
totalsumman bör högst betydligt ökas för att något så när motsvara verkliga förhållandet.

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

Producerar
jordbruksjorden
mest i
bonde- eller
bolagshand?

Böndernas
jordbruk
jemfördt med
bolagsarrendatoremas.

4. Bolagens fastighetsförvär! från ekonomisk synpunkt.

Sedan komitén i det föregående sökt lemna en öfverblick öfver jordbrukets
förutsättningar och allmänna ståndpunkt i Norrland och Dalarne, vill komitén, med
förutskickande af den anmärkning, att framställningen hittills hufvudsakligen afsett
den sjelfegande bondens jordbruk, härmed öfvergå till en granskning af de förändringar,
som i afseende å jordbruket vanligen kunna iakttagas, sedan jorden kommit i en
hufvudsakligen skogsbruksidkande egares besittning. Till grund för denna granskning
ligga de inkomna svaren å komiténs frågor n:ris 5—10. (Band 3 sid. 282.)

Det bör då till en början icke lemnas oanmärkt, att man å jord, som förvärfvats
af trävarurörelsens idkare (för korthetens skull, der ej annorledes särskildt
utmärkes, hädanefter sammanförda under benämningen »bolagen») måste skilja
mellan två väsentligen olika situerade jordbruk, nemligen dels jordbruket å bolagen
tillhöriga utarrenderade hemman, dels jordbruket å de hemman bolagen hafva under
eget bruk eller som nyttjas såsom boställen af bolagens inspektörer och tjenstemän.

Såsom framgår af svaren på frågan 18 (Band 4 sid. 232) drifva bolagen sjelfva
jordbruk i allmänhet endast i närheten af sina i kustlandet belägna sågverk och industriella
inrättningar. Boställsgårdar förekomma deremot äfven här och hvar inom skogsbyggderna,
men dock helst i närheten af de större och folkrikare platserna. Det
öfvervägande antalet af de bondehemman bolagen förvärfvat, särskildt alla hemman
aflägsnare trakter, äro deremot utarrenderade eller på mer eller mindre obestämda
villkor utlemnade till s. k. åbo, och det ingår säkerligen icke i bolagens vare sig
afsigter eller intresse att häri göra någon ändring, så länge de fortfarande hafva
inrösningsjorden å hemmanen i sin ego.

Den mesta jord, som öfvergår från bonde- till bolagsbesittning, blir alltså
underkastad skötsel af arrendator. Följderna häraf med afseende på produktionen
äro lätta att förutse. Flvad först angår .det fall, att den forne egaren, såsom ofta
är händelsen, qvarsitta'' som arrendator, märkes väl till en början föga skillnad.
Han har vid försäljningen i viss mån haft i sin makt att betinga sig fördelaktiga
villkor jemte lifstidsbesittningsrätt, och han eger ännu qvar en del af sitt gamla
intresse för den gård, han vant sig att kalla sin egen. Har försäljningssumman
icke åtgått till betalning af skulder, hvilket tyvärr allt för ofta synes vara förhållandet,
utgör densamma ett för jordbruket nyttigt rörelsekapital. På det hela taget

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

märker väl i allmänhet en sådan arrendator icke så mycket sin förändrade ställning.
Det första tecknet till att allt icke mer är som förr är, att sönerna i huset
icke gerna vilja qvarblifva å gården, som de icke med visshet kunna påräkna att
få öfvertaga. Arrendatorn mister sålunda ofta sitt naturliga och bästa arbetsbiträde.
Detta underlåter säkerligen icke att verka nedstämmande på hans arbetsifver. Sitt
intresse att genom nyodling utvidga hemmanet för att kunna dela det mellan sina
barn mistade han redan genom försäljningen, och hans förhållande till jorden närmar
sig allt mera undantagsmannens på ingen framtid byggande likgiltighet.

Men än värre blir förhållandet, sedan den sålunda qvarsittande forne egaren
afträdt från skådeplatsen. I allmänhet torde det för bolagen icke vara så alldeles
lätt att finna lämplig person, som är villig att öfvertaga arrendet. Ofta får man
nöja sig med lösa arbetare, som för jordbruksarbete äro mycket litet skickade och
från sin verksamhet i skogarne medföra få eller inga besparingar och föga lust
för ett ordnadt lif. Bolagen vilja af flere anledningar icke binda sig genom långvarigare
kontrakt, och brukaren önskar säkerligen i många fall ej heller att vara
för en längre framtid fastkedjad vid en verksamhet, som han åtagit sig endast i
brist på något bättre. Följden häraf blir, att det typiska norrländska bolagsarrendet
får en i hög grad provisorisk karakter, som för produktionen är synnerligen
menlig. Härtill kommer en annan omständighet. Äfven om det af svaren på
frågan 2 0 (Band 4 sid. 247) framgår, att — i strid mot hvad man kunde vara
frestad antaga — arrendatorernas kontrakt i allmänhet icke stadga skyldighet för
arrendatorn att på jordegarens tillsägelse åt denne förrätta arbete, blir arrendatorn
likväl af omständigheternas makt tvungen att i allt för hög grad egna sig åt s. k.
bolagsarbete. Behöfver bolaget hans hjelp och derom framställer ett bestämdt yrkande,
torde det i allmänhet för brukaren i hans vanligen osäkra ställning vara mindre
rådligt att icke visa sig tillmötesgående. Och, der arrendatorn icke sålunda tvingas
af bolaget, blir han på grund af sin fattigdom och nödvändigheten af att för utskylder
och sina lefnadsbehof samt andra löpande utgifter anskaffa kontanta penningar,
nödsakad att söka arbetsförtjenst i skogarne. _ I många fall kanske han
rent af finner större smak i arbete af det senare slaget än i de till äfventyrs
för honom jemförelsevis främmande sysslorna vid jordbruket. Följderna blifva i
alla fall desamma. Jordbruket får stå tillbaka. Väl är det sant, att skogsarbetet
hufvudsakligen infaller under vintertiden, då jordbrukssysslorna till största delen
hvila, men det nödvändiggör likväl i många fall, att åbon redan under hösten,
då åtskilligt för jordbruket är att göra, företager resor till de blifvande afverkningsplatserna
dels för att deltaga i utstämplingarna dels för att se, hvar han
företrädesvis bör söka sitt arbete och huru han bör anordna detta för att det
ekonomiska utbytet måtte för honom blifva så fördelaktigt som möjligt, och
hvad flottningsarbetet vidkommer, infaller detta delvis under en tid, som behöfver
tagas i anspråk för det vigtiga vårbruket. Under de tider arrendatorn sålunda

4°

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

vistas borta, ofta på långt afstånd från hemmet, får jordbruket skötas af hustrun»
och hemmavarande barn så godt omständigheterna tillåta, och det är tydligt, att
det under sådana förhållanden kommer att i afsevärd mån eftersättas, En annan
olägenhet, som dessa omständigheter medföra, ligger deri, att arrendatorn, som
baserar sin ekonomi hufvudsakligen på timmerdrifningsförtjenster, måste på ladugårdens
bekostnad lägga an på att skaffa sig flera hästar än han annars skulle behöft
samt utfodra dessa så kraftigt som möjligt, ett förhållande, som under år
med reducerade afverkningar ocli kanske samtidigt klen foderskörd blir för honom
på ett beklagligt sätt kännbart.

Det finnes nog arrendatorer, som till fullo inse, att bolagsarbetet på det
hela taget lönar sig ganska illa och att det för dem vore i längden fördelaktigare
att helt egna sig åt jordbruket. Men svårigheten ligger i att göra öfvergången.
Innan jordbruket hinner arbetas upp, så att det föder sin man, förflyter kanske
flera år och under dessa år erfordras en hel del ''kontanta penningar för det dagliga
behofvet och utskylderna. Har arrendatorn icke något kapital eller kredit,
måste han försöka att förtjena hvad som erfordras genom arbete åt andra, och
jordbrukets förbättrande blir derför år efter år undanskjutet.

En arrendator blir på grund af dessa orsaker sällan välbergad, snarare blir
han undan för undan allt fattigare. Mer och mer försummar han jordbruket och
qvarsitter i arrendet endast för att hafva husrum och vedbrand åt familjen och
sommarbete för hästarne. I öfrigt försörjer han sig med körslor och dagsverken.

Man torde sålunda kunna säga, att det knappast kan vara något tvifvel om,
att den norrländska jordbruksjorden producerar afsevärdt mindre, när den befinner
sig i en b olags an endators hand, än när den skötes af en sjelfegande bonde. Belysande
för detta påstående är följande efter svaren å frågorna 5 och 6 sammanställda
tabell, utvisande antalet socknar och länsmansdistrikt, i hvilka tydlig jemförelse
gjorts emellan den sjelfegande bonden och bolagsarrendatorn i fråga om
jordbrukets skötsel.

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

Län	Antal socknar, i hvilka arrenda-torernas jordbruk ansetts	Antal länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorernas jord- 1 bruk ansetts
underlägset böndernas	jemngodt med böndernas	öfver- lägset böndernas	underlägset böndernas	jemngodt med bön-dernas	öfverläg-set bön-1 dernas
Kopparbergs ..............................	26	11		16	8	1
Gefleborgs .................................	2 3	10	—	17	4	—
Vesternorrlands...........................	42	5	—	20	3	1
Jemtlands....................................	45	4	—	20	2	—
Vesterbottens..............................	21	1	—	19	1	—
iNorrbottens ..............................	11	—	—	8	2	1
Summa	168	31	—	100	20	3

Anmärkningsvärdt är, att jemförelsen synes bli ofördelaktigare för arrendatorn
ju längre man kommer åt norr. Förtjenta af uppmärksamhet äro också de starka
uttryck, som i ett stort antal svar användas för att utmärka, hur vida underlägset
arrendatorernas jordbruk ställer sig, då man jemför det med de sjelfegande böndernas.

De socknar och länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorerna med afseende på
jordbrukets skötsel anses stå på ungefär samma nivå som de sjelfegande bönderna,
äro hufvudsakligen belägna i östra Dalarne samt Gestrikland, sålunda de äldsta
och om södra Sverige mest påminnande jordbruksbyggderna. De flesta af de
längre norrut belägna socknar och distrikt, deri arrendatorerna i förevarande hänseende
jemnställas med bönderna, synas vara antingen sådana, der äfven de sjelfegandes
jordbruk står lågt, eller också sådana, der arrendatorerna lyda under bolag,
särskildt kända för jordbruksintresse.

Denna statistik lemnar emellertid rum för en anmärkning. Man skulle kunna
invända, att det förefaller mindre underligt, att bolagens arrendehemman i afseende
på jordbruket framträda i ofördelaktigare dager än bondehemman, om man tager
i betraktande, att det är företrädesvis de i skogsbyggden belägna och måhända alltså
svagare jordbrukshemmanen, som förvärfvats af bolagen. Att emellertid denna
omständighet icke utgör tillfyllestgörande förklaring på den omnämnda företeelsen,
framgår emellertid tillfullo af svaren på komiténs fråga »Har i allmänhet jordbruket
(jordens skötsel och afkastning samt kreatursstocken) gått tillbaka å bolagens
arrendehemman, sedan de kommit ur den jordbrukande befolkningens ego?»
(Frågan 8. Band 3 sid. 349).

* 6

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

De från de särskilda socknarne och länsmansdistrikten afgifna svaren å denna
fråga äro, försåvidt de innehålla tydligt yttrande i saken, sammanställda i följande
tabell.

Jordbrukets skötsel å bolagens arrendehemman, sedan de kommit ur den
jordbrukande befolkningens ego.

Län.	Antal socknar, i hvilka ansetts, att jordbruket	Antal länsmans-distrikt, i hvilka an-setts, att jordbruket
gått till-baka	icke gått 1 tillbaka	gått till-baka	icke gått tillbaka
Kopparbergs ......	21	8	10	10
Gefleborgs	iS	10	12	9
Vesternorrlands	42	5	15	6
Jemtlands *.....	47	2	18	2
Vesterbottens ...............	19	1	17	1
Norrbottens !) ...............	3	2	5	4
Summa	150	28	77	32

Rörande den omfattning, i hvilken jordbrukets tillbakagång egt rum, lemnas
i ett stort antal svar synnerligen talande exempel. Att kreatursstocken minskats
med hälften eller mera synes vara ytterst vanligt. Det nämnes exempel på byar,
hvari förr vinterföddes 6o — 70 nötkreatur, men der nu endast hållas 4—5.
Äfven med den reducering, som kan anses hafva företagits på goda grunder och
som sammanhänger med det numera insedda förhållandet, att det är större uträkning
att hafva ett mindre antal kreatur väl utfodrade än en större stock svältfödda,
qvarstår dock såsom ett beklagligt faktum, att kreatursantalet i oroväckande
grad förminskats. Det anmärkes vidare, hurusom understundom sjelfväxande ängar
och till och med åkrar få växa igen med småskog, huru diken förfalla, åbyggnader
lemnas utan underhåll o. s. v. * i

Orsaken dertill att så fa svar ingått från Norrbottens län är att söka deri, att i detta län största
delen af bolagsegendomen icke, såsom i frågan afsetts, utgjort gamla bondehemman, utan af bolagen för-,
värfvats direkt från kronan antingen i äldre tider såsom de till Gellivareverken hörande hemmanen eller

i senare tider såsom nybyggen. Beträffande nybyggena anmärkes ofta såväl i nu nämnda län som öfver
hela det område, der nybyggen under senare tid förekommit, att det jordbruk, som bolagen måst upparbeta
för att få ett nybygge med skattemannarätt och derigenom komma i åtnjutande af nybyggets
skogsanslag, hvilkets förvärfvande varit bolagets egentliga afsigt med nybyggesanläggningen, vanligen fatt
förfalla, så fort nybygget blifvit omfördt till skatte.

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

De svar, som afgifvits från socknarne och länsmansdistrikten, hafva till hufvudsakliga
delar bekräftats af de yttranden, hvilka erhållits från öfriga tillfrågade, och
under sina resor har komitén vid besök å ett stort antal arrendehemman funnit
så talrika bevis på ett tillbakagående jordbruk, att komitén icke tvekar, att såsom
resultat af sina undersökningar uttala, att jordbruket i så afsevärd mån försämrats
å ett så stort antal af bolag förvärfvade bondehemman särskildt i öfre Norrland,
att minskningen i jordbrukets afkastning måste betraktas såsom en betydande
nationalförlust.

Rättvisan kräfver dock det erkännande, att det icke helt och hållet saknas
bolag, som ådagalagt intresse för jordbruket å sina utarrenderade hemman. Detta
gäller företrädesvis några bolag, i hvilka de ledande männen sj elfva äro intresserade
jordbrukare, och intresset visar sig deri, att bolaget på ett ofta berömvärdt sätt
sörjer för att hemmanets åbyggnader äro i godt stånd, att bolaget ger ersättning
för nyodlingar samt öfvar uppsigt öfver arrendatorernas jordbruk genom kringresande
jordbruksrättare o. s. v. Tyvärr lärer emellertid icke några större förväntningar
böra hysas derom, att ett sådant förfarande af sig sjelft kommer att
blifva så allmänt tillämpadt, att det kan på nämnvärdt sätt minska de anmärkta missförhållandena.
Vidare bör det anmärkas, att de fall, der den största vanskötseln
förekommer, ofta äro sådana, der hemmanet eges af enskild skogsspekulant. Äfven
kan det anses vara ett genomgående drag, att de gårdar, som äro belägna invid
kommunikationsleder,'' förete betydligt mindre tecken till förfall än de, som ligga
mera aflägset i skogsbyggden och sålunda äro undandragna såväl stödet af goda
trafikförbindelser som den vägfärdande allmänhetens helsosamma inspektion.

Att det större intresse för jordbruket, som kan spåras hos bönderna, om
man jemför dem med bolagsarrendatorerna, visar sig jemväl med afseende på hågen
att utvidga jordbruket genom nyodlingar och förstärka det genom jordförbättringar
framgår med all önskvärd tydlighet af svaren på frågan 9. Bönderna visa på de
flesta trakter, helst då de rikliga arbetsförtjensterna i skogarne börja tryta, anmärkningsvärdt
intresse för nu nämnda åtgärder. Särskildt efter laga skiften och
der bondehemman skall delas mellan flera barn framträder stor håg för nyodlingar.

Arrendatorerna åter nyodla med få undantag försvinnande litet, något som
så godt som ligger i sakens natur. Man behöfver icke, såsom en stor del af de
svarande synas vilja göra, tillskrifva norrländingen en sådan grad af »sjelfhåg»,
att han måste besitta jorden med eganderätt för att kunna hysa tillräcklig odlingslust;
man har icke af nöden att forska allt för djupt i folklynnet för att söka orsakerna
till en företeelse, som mer än väl finner sin förklaring i arrendatorns vanliga
fattigdom, det deraf härrörande tvånget att söka arbetsförtjenst i skogarne samt
öfverhufvud arrendatorns oftast rättsligt sedt mycket osäkra ställning, som gör, att
han icke kan påräkna att för egen del få njuta ens skälig ersättning för sitt å en
jordbruksförbättring nedlagda arbete.

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

Böndernas
jordbruk
jemfördt med
det jordbruk,
som drifves
af bolagen
eller deras
tjensteman.

Med det arrendesystem, som nu i allmänhet tillämpas, kommer således med
högst få undantag odlingens framåtgående att afstanna å bolagens arrendehemman.

I någon män skulle ställningen kanske blifva bättre genom en lagstiftning, som
tillförsäkrade bolagsarrendatorn mera betryggande arrendevillkor, men helt visst
skall man aldrig lyckas på lagstiftningens väg bringa arrendatorns odlingslust i
jemnhöjd med den sjelfegande bondens. Hvad man i alla händelser med säkerhet
förlorar är, såsom redan blifvit anmärkt, den drifvande kraft till framåtskridande i
odling, som ligger i den sjelfegande bondens önskan att, der så ske kan, så upparbeta
sitt hemman, att det kan delas mellan hans barn.

Nu kan det visserligen invändas och har blifvit invändt, att det icke är så
alldeles afgjordt, att i ett distrikt, der förutsättningarne för jordbruk jemförelsevis
icke äro så stora, det är riktigt att nedlägga arbete på upptagande af nytt jordbruk
och sträfva efter en ökad jordbrukande befolkning. Till denna fråga vill komitén
återkomma sedan undersökningen hunnit något längre framskrida. Här får komitén
inskränka sig till att konstatera hvad som i afseende på odlingens framåtskridande
blir följden, när ett bondehemman blir arrendehemman i trävaruindustriens besittning,
samt till att erinra, att så länge nyodlingen endast sker i den mån, att en
brukare använder sina lediga stunder, då mera produktivt arbete icke står till buds,
till att bryta upp ny åkerjord och derigenom förstärka sitt redan befintliga jordbruk
så att detta ger honom en besuttenhet, som han icke förut egt — och att
detta behöfver ske i stor utsträckning, derom vittnar hvad ofvan anförts i fråga om
de norrländska brukningsdelarnes vanliga storlek — så länge kan nyodlingen icke
gerna anses vara annat än till välsignelse.

Om man från ett skärskådande af jordbruket å bolagens arrendehemman
öfvergår till en jemförelse mellan böndernas jordbruk och det jordbruk, som bedrifves
af bolagen sjelfva eller deras tjensteman, ställer sig saken helt annorlunda.
Såsom redan blifvit nämndt, idka bolagen åkerbruk hufvudsakligen i närheten af
sina sågverk och industriella anläggningar. Dessa jordbruk befinna sig i det lyckliga
läget, att de kunna påräkna en jemn och fördelaktig afsättning hos den närboende
arbetarebefolkningen samt bättre tillgång på naturlig gödsel.

Bolagens tjenstemän åter, som ofta äro intresserade jordbrukare, hafva den
fördelen vid sitt jordbruk, att de ofta få utan ersättning begagna sig af vissa bolagets
arbetskrafter samt äfven understundom, efter hvad det synes, erhålla bidrag
från bolagen till förbättringar.

Det är derför ej underligt, att dessa båda slag af jordbruk skola visa sig
minst jemngoda med och i många fall betydligt'' öfverlägsna böndernas. Så synes
också det allmänna omdömet vara i svaren på frågorna 5 och 7. I många fall
anses dessa gårdar rent af vara mönsterfarmer, som värdigt fylla den uppgift,
hvilken plägar anses vara det stora jordbrukets förnämsta nationalekonomiska mis -

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS. 45

sion, nemligen att taga ledningen, när det gäller att införa förbättrade metoder
och tidsenligare redskap samt göra nya rön å jordbrukets område.

Tyvärr ligger det i sakens natur, att detta mönstergilla jordbruk kan komma
att ega rum endast inom områden, som måste anses försvinnande, jemförda med
de stora vidder odlad jord, som genom bolagens förvärf komma i vanskötsel.

Det bör också icke lämnas oanmärkt, att bolagen i vissa trakter synas drifva
jordbruk äfven under något andra förhållanden än de nu nämnda och på ett sätt,
som icke kan anses manande till efterföljd. Från många håll inberättas nemligen,
att bolagen på orter, der de hafva behof af foder, underlåta att hålla kreatursbesättningar,
under det de söka bevara jordens växtkraft genom påförande uteslutande
af artificiella gödningsämnen, hvilket vanligen leder till att jorden småningom utarmas.

Hvad särskildt vidkommer frågan om nyodlingar och jordförbättringar, vitsordas
från många håll, att man å de slag af bolagsbesittningar, hvarom nu är fråga,
ofta ådagalagt ett ganska lifligt intresse derför, dock hufvudsakligast för jordförbättringar,
vattenafledningsföretag och dylikt. Mången har häraf velat draga den
slutsatsen, att så fort jord verkligen lönar sig att odla, kommer den också att odlas,
äfven om den befinner sig i bolagshand. Härvid må allenast anmärkas, att samma
jord säkerligen mycket förr lönar odling, om odlingen företages af en bonde och
hans familj på tider, då de kanske eljest skulle gå sysslolösa, än om den skall
verkställas af ett bolag med legda arbetare, tv odlingskostnaden blir i förra fallet
ojemförligt mycket billigare. Endast i fråga om större myrutdikningar, der odlingen
icke kan utföras efter tid och lägenhet, utan der arbeten på en gång måste
ske öfver ett stort område för att det hela skall blifva till någon nytta, kan man

anse, att bolagen genom sin kapitalstyrka möjligen skulle kunna ega något före träde

framför bönderna. Men detta företräde minskas väsentligen i samma
mån som bönderna beredas tillfälle att af allmänna medel erhålla lån eller understöd
till dylika odlingsföretag. Man kan på dessa skäl knappast undgå att draga
den slutsatsen, att böndernas jordbruk, äfven om det på sina ställen ännu delvis
är underlägset det sätt, hvarpå bolagen eller deras tjensteman förstå att sköta sin
jord, likväl är betydligt mera utvecklingskraftigt än sistnämnda jordbruk.

Komitén har hittills redogjort för det sätt, på hvilket jordbruket gestaltar sig,
då detsamma öfvertages af bolagens arrendatorer, bolagen sjelfva eller deras tjensteman.
Fullständigheten kräfver emellertid ett omnämnande af, att det förekommer, och
till och med i ganska stor utsträckning, att gammalt jordbruk, sedan jorden
öfvergått i bolagshand, helt och hållet nedlägges. Härvid vill komitén icke så
mycket fästa sig vid, att en och annan aflägsen slåtteräng med mager gräsväxt
öfvergifves. Detta kan vara fullt ekonomiskt riktigt och förekommer — kanske

till och med bör i högre grad än som sker förekomma — äfven å bondehemman.

Ej heller förtjenar det i detta sammanhang att beklagas, att ytlig och å olämplig
mark förlagd odling, hvilken å nybyggen oftast i skogsspekulationssyfte upp -

Öfvergifvet

jordbruk.

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.

tagits till fullgörande af föreskrifven odlingsskvldighet, öfvergifves, sedan hemmanet
fått skattemannarätt. Det kan visserligen ses .med mycket blandade känslor,
att statens kolonisationspolitik varit ledd med så liten förtänksamhet, att
statens afsigter med nybyggesupplåtelserna blifvit helt och hållet förvanskade och
att man i stället för lifskraftiga jordbruk i enskild åbos hand ofta endast bildat
skogsparker för trävarubolagen, men detta hindrar icke att det både från statens
och den enskildes sida är riktigt, att ett olämpligt jordbruk nedlägges. I hvad
mån åter dylika hemmans gamla nybyggesnatur kan utgöra ett särskildt stöd för
• ett mera energiskt uppträdande än eljest, till förmån för det allmänna intresset
af jordbrukets och bondeståndets skyddande är en fråga, som tillhör en annan
del af komiténs framställning. Hvad som här närmast förtjenar uppmärksamhet,
det är deremot, att ofta verkliga jordbrukshemman, hemman, som af ålder
tjenat såsom underlag för sjelfständiga jordbrukares existens, eller nybyggen,
som ega verkliga förutsättningar för ett framtida jordbruk, lemnas utan någon
egentlig skötsel. Detta inträffar i regel, då byggnaderna äro så förfallna, att bolaget
ej kan få någon arrendator, utan att desamma iståndsättas, och då kostnaderna
för detta och för husens underhåll blifva så stora, att det erbjudna arrendet icke
kan derå gifva skälig ränta. Hemmanet blir då ödeshemman. Byggnaderna öfverlemnas
att förfalla. Åkrarna få växa igen till lindor, på hvilka den naturliga foderafkastningen
skördas, så länge den ersätter bergningskostnaden. Småningom gör
skogen sitt inträde och snart är densamma ensam herre på valplatsen. Ibland
händer till och med, att åkrarna direkt besås med skogsfrö.

Att antalet af i bolagens ego befintliga ödeshemman och öfvergifna åkrar är
ganska afsevärdt, framgår med stor tydlighet af svaren å komiténs fråga n:o io (Band
3 sid. 441), till hvilka svar komitén alltså får hänvisa. Det är naturligtvis de svagare
hemmanen, som i första hand röna detta öde, men när man tager i öfvervägande,
huruledes, såsom i det föregående är omförmäldt, jordbruket å bolagens arrendehemman
i regel eller åtminstone i ett mycket betydande antal fall är i tillbakagående,
kan man icke annat än vänta, att dessa hemman småningom skola komma
till den döda punkt, då det blir ekonomisk fördel för egaren att skifta förvaltningssystem
samt låta arrendatorn afträda och odlingen nedläggas.

Särskildt bland enskilda skogsspekulanter är ett sådant förfarande mycket
vanligt. Somliga använda det till och med systematiskt på de flesta hemman de
förvärfva. Komitén har under sina resor sjelf kunnat flerstädes öfvertyga sig om,
att de skildringar man lemnat angående ödeshemmanens förfall icke varit öfverdrifna.
Producerar Af den föregående undersökningen torde såsom resultat framgå, att norra

mest niond™ Sveriges jordbruksjord i regel afkastar afsevärdt mera, om den befinner sig i bondeeller
Lolags- hand, än om den eges af trävaruindustriens idkare. Det återstår nu att söka utröna,
hand? huru i detta afseende förhåller sig med den skogbärande eller för skogsbörd lämpliga
marken.

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLÄGENS.

+ 7

Såsom en förberedelse till denna jemförelse torde böra erinras om vissa
allmänna drag såväl hos skogsskötseln såsom näring som särsldldt hos den norrländska
skogshushållningen öfver hufvud.

I det förra af dessa afseenden yttrade 1896 års skogskomité:

»Den i ekonomiskt afseende betydelsefullaste olikheten emellan skogshushållningen
och andra näringar, som hafva till uppgift att tillgodogöra jordytans aningsförmåga,
är den: alt vid den förra en så lång tidrymd förflyter emellan produktionens
påbegynnande och dess af slutning, mellan sådd och skörd. Det är denna omständighet,
som föranleder, att. man, då fråga är om skoghushållningen, ej kan såsom
resultat af det enskilda förvärf sbegärets ansträngningar för egen förkofran påräkna
den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen af ett lands naturliga tillgångar''1'').
Ty det ligger i menniskans natur att i mycket ringa grad i sitt handlingssätt
påverkas af utsigten till en vinst, som utfaller först efter en eller flera mansåldrar.
Och storleken af den vinst, som kan påräknas af skogshushållningen, är
icke heller högre än af annan förvärfsverksamhet. Snarare lärer man väl ännu,
med hänsyn till skogens normala tillväxt under hela den tidrymd, som förflyter
från plantans uppkomst, till dess virket med fördel kan bringas i marknaden, få
anse, att den kapitalsamling, som denna tillväxt representerar, ter sig mindre än
den, som vid andra lika trygga sätt att anbringa kapital är att vänta. Om än
vid ökadt tillfälle att afsätta virke äfven af smärre dimensioner och i allmänhet
stegrade träpris en ändring i detta förhållande till förmån för skogshushållningens
afkastningsförmåga är att förmoda, så är dock en utsigt af sådan art föga egnad
att i väsentlig grad tagas i betraktande af den enskilde, då det gäller att göra upp
beräkningar, som afse en så lång framtid med alla dess möjligheter till vexlingar
så i förbrukningens vanor som i de ekonomiska förhållandena i allmänhet. Men
härtill kommer, att afkastning en af skogskapitalet är bunden under den tid det tillväxer
till ekonomisk mognad. Flertalet enskilde ''skogsegare äro emellertid icke i
tillfälle att under längre tid afvara inkomst af sitt kapital. Deraf kommer, att de,
så snart deras skog blott med någon ekonomisk fördel kan realiseras, i allmänhet
föredraga att omsätta den i penningar, som kunna, vare sig genom utlåning eller
i annan produktions tjenst, anbringas på sådant sätt, att de gifva en för hvart år
eller kortare perioder återkommande afkastning.»

Hvad härefter vidkommer särskildt den norrländska skogsskötseln, karakteriseras
denna deraf, att den af lätt insedda skäl måste hufvudsakligen riktas på
produktion af timmer samt ställas på långt omdref och att föryngringen måste
väsentligen grundas på sjelfsådd. Det kan under sådant förhållande synas, som
om denna hushållnings teknik vore helt enkel. Så är ju under gynnsamma förhållanden
ock fallet, men långt ifrån under alla.

J) Denna kursivering verkställd af Norrlandskomitén.

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.

Undantager man bruksdistrikten, der i allmänhet rationellt skogsbruk längre
tid bedrifvits och der skogarna befinna sig i jemförelsevis godt tillstånd med afseende
å föryngring och tillväxt, kan med fog sägas, att Norrland och öfre
Dalarnas skogar för 50 å 60 år sedan i stort taget voro föga eller intet berörda
af afverkning utan åtminstone i landets inre delar kunde betraktas såsom urskogar.
Men de hafva i allmänhet numera, der de fritt disponerats, en eller flere gånger
öfvergåtts med timmerhyggen, dervid man hållit sig till de träddimensioner, som
för sågverksrörelsen varit användbara. Förklarligt nog äro dessa skogar nu mer
eller mindre belamrade med allehanda slag af affall efter timmerafverkningarna samt
en mängd vindfällen, torra eller eljest skadade träd, hvarjemte der qvarstå en
myckenhet af småträd, hvilka trots friställningen ega ingen eller ringa förmåga
till vidare utveckling men, om de ej borttagas, hindra uppkomsten af ny skog.

I de merendels utglesnade skogsbestånden har marken i många fall förvildats genom
en återväxten hämmande markbetäckning. Särskildt i granskogarna hafva de
qvarlemnade träden mer eller mindre torkat och marken i vissa lägen visat benägenhet
till försumpning. I någon mån lärer den väl äfven hafva försumpats. Gifvetvis
framträder det nu skildrade förhållandet icke öfverallt, men få torde de skogar
vara, som ej till någon del besväras af de anmärkta olägenheterna. Under sådant
förhållande äro, utöfver anordnande af en ändamålsenlig afverkning, särskilda skogsvårdsåtgärder
i flere fall af behofvet påkallade, hvilka erfordra omtanka och insigt
samt äro förenade med kostnader, såsom hyggesrensningar, markberedningar, dikningar,
hjelpkulturer m. m. samt särskildt. för större skogar, afverknings- och hushållningsplaners
upprättande.

Om man efter dessa förberedande anmärkningar öfvergår till jemförelsen
emellan böndernas och sågverksbolagens skogsskötsel, kan väl med fog sägas, såväl
att det bör ligga i sågverksbolagens välförstådda intresse att vårda sina skogar och
att utföra för denna vård erforderliga arbeten, som ock att bolagen med sin kännedom
om och sitt beroende af förbrukningens vexlande kraf äro särskildt egnade att
kunna lämpa behandlingen efter förhållandena samt sålunda genom ändamålsenliga
åtgärder uppdrifva skogarnas produktivitet. Men, om ock af dessa grunder kan
väntas, att åtskilliga af de kapitalstarka sågverksbolagen skola egna sina skogar omvårdnad,
gifver den hittills vunna erfarenheten vid handen, att det ekonomiska privatintresset
i många fall leder derhän, att äfven större, solida bolag föredraga att
hastigt realisera eller försälja sitt skogskapital framför att drifva en rörelse, grundad
på uthålligt skogsbruk. I förevarande afseenden yttrade 1896 års skogskomité:

»I vårt land är det företrädesvis jernverken och sågverken, som tillika drifva
eget skogsbruk i stor skala. En sådan rörelse har behof af dyrbara fasta anläggningar,
i hvilka en stor del af dess kapital är nedlagdt. Det måste då i allmänhet
vara i dess intresse att söka för framtiden tillförsäkra sig den skogstillgång, utan hvilken
driften vid dessa anläggningar skulle blifva fördyrad eller t. o. m. måste upphöra.

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED•BOLAGENS.

Nu ifrågavarande samband innebär alltså ett motiv för skogens bevarande. Särskildt
gör sig detta gällande vid de metallurgiska industrierna. Dessas anläggningar äro synnerligen
dyrbara och fästade vid sådana lokaler, der för anläggningarna i öfrigt lämpliga
förutsättningar äro för handen. Dertill kommer, att kolningen betingar en afverkningsform,
som visat sig utöfva en synnerligt god verkan på skogens föryngring.
Af de framlagda redogörelserna angående skogarnes tillstånd synes äfven, att bruksskogarne,
om ock i allmänhet hårdt anlitade, otvifvelaktigt af ålder varit de bland
Sveriges enskilda skogar, som åtnjutit den bästa behandlingen.»

»Äfven för de träförädlande industrierna är det naturligtvis af vikt att egna
de skogar, öfver hvilka de förfoga, en sådan behandling, att de kunna för framtiden
lemna tillräckligt timmer till bearbetning. Vid åtskilliga af våra större och
kapitalstarka sågverk, som förfoga öfver vidsträckta skogsmarker, erhålla också dessa
-en god omvårdnad. Men vid den lätthet, som med det nutida affärslifvets former
finnes att göra en andel i ett företag till föremål för spekulation, kan det ock tänkas
ligga i en inflytelserik delegares intresse att genom forcerad afverkning onaturligt uppdrifva
ett träförädlande bolags omsättning och deraf följande årsvinst och såmedelst
bereda sig tillfälle att för ett derefter afpassadt högt pris afhända sig sina aktier.»

Hvad åter böndernas skogsbruk beträffar, kan man helt naturligt icke förvänta,
att vid dess utöfvande mera kostsamma åtgärder kunna åvägabringas, ehuruväl
exempel ej saknas derpå, att dikningar å bondskogar utförts. Men onekligen står
det bonden till buds att på annat, efter hans ekonomi mera lämpadt sätt egna hemmanets
skog sin omvårdnad. Genom att till bränsle och annat smärre husbehofsvirke
tillgodogöra affall, förkrympta, oväxtliga eller skadade träd, blir skogen efterhand
väl rensad och gallrad, hvarigenom dess växtlighet främjas. Detta skönjes
väl deraf, att det gården närmast belägna området vanligen består af ung eller
medelålders skog i god växtkraft. Och i den mån behofvet tvingar bonden att
på längre afstånd från gården hemta skogsfång till husbehofvet, ökas vidden af det
växtliga skogsområdet. Att bönderna på många trakter redan nu endast sparsamt anlita
skogen för afsalu är kändt — exempelvis är detta förhållandet i östra Jemtland m. fl.
■orter. Då insigten om skogens värde alltmer utbredes, blir denna sparsamhet efterhand
allmännare och genom bevarande i skogarna af ett tillräckligt förråd af växande
träd underhålles och ökas gifvetvis skogarnas produktivitet. Ovedersägligt är emellertid,
att bondens skog i allmänhet är till arealen mindre än bolags, som genom
inköp af flera bondehemman blifvit egare stundom till hela byar. Men i de norrländska
skoggsbyggderna hafva såsom bekant hemmanens skogsområde oftast en
sådan vidd, att något hinder för deras vård genom arealens litenhet icke behöfver
befaras. De menliga inflytelser, som långvariga afverkningsrättsupplåtelser tillförene
medfört för bondeskogarna, kunna genom lagen af den 24 juli 1903 angående
tiden för nyttjanderätts aftals bestånd, anses undanröjda för framtiden.

Slutligen har man att taga hänsyn till att inom de två nordligaste länen
fäller en särskild skogslagstiftning, som inskränker jordegarnes rätt att efter behag

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.

hushålla med sin skog, samt att för de öfriga länen inom den landsdel, som
komiténs uppdrag berör, den skogslagstiftning gäller, som nu kommit till stånd
genom lagen af den 24 juli 1903 angående vården af enskildes skogar och förordningarna
af samma dag angående skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter. Om
än emot nämnda lag kan anmärkas, att dess nuvarande lydelse lemnar åt skogsvårdsstyrelserna
allt för ringa stöd att ingripa till skogarnas skydd mot vanvård,
torde man likväl hafva anledning antaga, att statsmakterna ej skola vara obenägna,
att, om vid lagens tillämpning så visar sig nödigt, skärpa dess bestämmelser, så att
skogarnes vanvård på ett verksamt sätt förebygges. Huru som helst är genom
förordningen om skogsvårdsafgifter och de härigenom inflytande medlens användning
redan nu en utväg funnen att verksamt stödja och främja den enskilda skogsvården
och i synnerhet de mindre skogsegarnes.

Tages allt detta i betraktande, torde man kunna säga, att de skiljaktigheter,
som nu kunna vara till finnandes mellan bolags och bönders skogshushållning,
för framtiden allt mer komma att utjemnas.

Komitén har hittills utfört jemförelsen mellan de olika skogarnes produktionsförmåga
mera med hänsyn till hvad som kan väntas än hvad för närvarande
eger rum. För att emellertid få någon föreställning om huru förhållandena i detta
ögonblick te sig i de skilda ortetna, har komitén låtit till besvarande utställa
följande fråga såväl till de särskilda sockenombuden som till skogsstatens tjenstemän:

»Hur ställer sig i det hela böndernas skogshushållning i orten i jemförelse
med bolagens och hvari består den särskilda skötsel, som bönderna eller bolagen
i olika fall må egna sina skogsmarker?» (Frågan 16. Band 4 sid. 156).

Sammanställer man de inkomna svaren från de särskilda socknarna, försåvidt
dessa svar kunna anses tydligt besvara frågan, och undantager man dervid lappmarkerna,
der utstämplingstvång är rådande och skogsskötseln alltså till sin väsentligaste
del utöfvas af statens skogstjenstemän, erhålles följande resultat:

Antal socknar, i livilka anses, att skogen skötes:

Län	Bättre af bolagen än af bönderna	Ungefär lika af bönderna och bolagen	Bättre af bönderna än af bolagen
Kopparbergs..................................	11	21	2
Gefleborgs......................................	29	8	—
Vesternorrlands ...........................	M	28	7
Jemtlands .......................................	4	B»	12
V esterbottens (utom lappmarken)	6	4	1
Norrbottens (utom lappmarken) ...	3	6	—
Summa	é7	97	2 2

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS. 5 T

Med afseende på denna tabell anmärkes, att i de socknar, der man anser,
att någon väsentlig skillnad emellan böndernas och bolagens sätt att sköta skog
icke existerar, man i allmänhet tillägger, att någon egentlig skogsskötsel icke förekommer
å någondera sidan. I de socknar, der företrädet gifves åt bolagens skogsskötsel,
synes detta bero på att bolagen vidtagit en eller annan åtgärd såsom skogens
kartläggning -och taxering, hushållningsplans upprättande, frösådd eller skogsplantering,
hyggesrensningar, afdikning af sumpmarker, hjelpgallring och rationell afverkning
samt anställande af särskilda fackmän. Der bönderna ställas främst i afseende
på skogsvården, uppgifves anledningen dertill vara, att de iakttaga större
sparsamhet med skogen, bättre tillvarataga affallet samt omsorgsfullare rensa
skogen. På många håll anses, att man i afseende på bättre och sämre skogsvård
icke bör sätta bolagen å ena sidan och bönderna på den andra, utan att det är
de större och solidare bolagen samt de ekonomiskt bättre situerade bönderna, som
sköta skogen bäst, samt de mindre bolagen, de enskilda trävaruspekulanterna och
de fattigare bönderna, som hafva den underhaltigaste skogshushållningen.

Med afseende på de i tabellen icke upptagna lappmarkssocknarna, der utsyningstvång
råder, är man i allmänhet ense om, att hvarken bolag eller bönder
egnat skogen någon annan skötsel än att några afdikningsåtgärder vidtagits.
Skogsvården består derför oftast uteslutande deri, att den utsyningsförrättande statstjenstemannen
gör utstämplingarne, dervid det åligger honom att tillse, att afverkningen
bestämmes efter rationella grunder.

Hvad angår de yttranden i frågan, som afgifvits af skogsstatens tjenstemän,
kan man säga, att dessa i allt väsentligt öfverensstämma med svaren från socknarna.

Skulle man i ett sammanträngdt omdöme söka innefatta resultatet af den
föregående undersökningen rörande hvilka besittningsförhållanden, som äro de mest
gynnsamma för skogsproduktionen, skulle svaret bli ungefär följande. Äfven om
skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvas af bönderna, och den, hvilken bolagen
låta komma sina skogar till del, icke är synnerligen stor, äro de större, solida
bolagen dock i besittning af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder
för skogsvården än bönderna. Men utan visshet om, huruvida bolagen begagna
sig af dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks afkastning, eller om de, såsom
ej sällan inträffat, af någon anledning föredraga att realisera sitt skogskapital
framför att af skogarna draga allenast den afkomst, som är förenad med ett uthålligt
skogsbruk, kan man, vid det förhållande att skogarnes produktivitet i det
senare fallet för lång tid framåt nedsättes, icke med visshet påstå, att det ekonomiska
utbytet, som erhålles af en skog, blir större, om skogen eges af bolag än
om - den är i en bondes besittning.

Emellertid beror frågans nationalekonomiska bedömande äfven af andra faktorer
än dem, för hvilka ofvan redogjorts.

BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?

Behöfver

jordbruket

stödskog?

Till en början kan man säga, att det är möjligt, att jordbruket för att
kunna utveckla sin största produktionskraft behöfver stöd af skog och att, om denna
stödskog beröfvas jordbruket, dettas afkastning minskas jemförelsevis mera än skogens
afkastning skulle höjas genom att densamma öfverginge i den skickligaste skogshushållarens
besittning. Huru förhåller sig nu härmed?

När man vill söka besvara denna fråga, framställer sig i första rummet
såsom en sats, hvilken väl knappast kan på allvar bestridas, att ett jordbruk i
norra Sverige näppeligen är tänkbart utan att det är förenadt med åtminstone husbehof
sskog. Endast i särskildt gynnsamma lägen såsom invid större industrisamhällen,
der försäljningen af jordbruksalster är mer än vanligt inbringande, skulle
väl under i öfrigt fördelaktiga förhållanden ett jordbruk kunna existera utan egen
skog. Att i öfrigt detta svårligen torde låta sig göra framgår med stor enstämmighet
af svaren å frågan i 3 punkt 2 (Band 4 sid. 1). Virke behöfves utom till byggnader
och bränsle äfven till hägnader, hässjor, täckdikning, åkerbruksredskap o. s. v. och
från skogen kan genom löftägt och på åtskilliga andra sätt erhållas hvarjehanda hjelpoch
nödfoder. Att anskaffa sådant för hvarje särskild gång genom inköp från
annan skulle i de flesta fall blifva öfverhöfvan både kostsamt och tidsödande. Så
långt torde saken vara klar. Det gäller emellertid nu att utröna, om jordbruket
behöfver eller har något gagn af skogsmark utöfver hvad som erfordras för att förse
jordbruket med skogsförnödenheter till husbehof. Dylik ytterligare skogsmark kan
ega betydelse på tre olika sätt: såsom betesmark, såsom odlingslägenhet och såsom
afsaluskog.

Hvad skogsbetet beträflar, är man allmänt ense derom, att detta för den
norrländske jordbrukaren, åtminstone i rikets fyra nordligaste län ännu har den
allra största betydelse. Af ålder har betet på de stora ostängda skogsvidderna
varit fritt för alla traktens kreatursegare. Skogen har betraktats såsom en samfäld
betesmark, hvaraf alla egde begagna sig i mån af behof. Man har vant sig vid
och baserat sin kreatursskötsel till stor del på rättigheten till detta sommarbete helst
möjligheten att anordna särskilda beteshagar på grund af naturförhållandena ofta
varit begränsad. Enligt 3 § Stängselförordningen fortfar, der ej annorledes aftalats,
skogen att vara till gemensamt mulbete upplåten, så länge mellan de olika egoområdena
icke finnas stängsel. Betesfrågan blir derför aktuell först när de särskilda
egarnes skogsskiften komma att allmänneligen inhägnas. Skulle emellertid så ske,
kommer en jordbrukare, hvilken icke eger större utmarksskifte än som erfordras
för att tillgodose hans husbehof i afseende å skogsprodukter och med sin betesrätt
blir inskränkt till detta område, helt visst att nödgas göra sig af med de flesta af
sina kreatur. Att skogsbete till afsevärd areal sålunda är för jordbruket icke blott
ett stöd utan oftast den påtagligaste nödvändighet, kan i betraktande af jordbrukets
nuvarande ståndpunkt i norra Sverige knappast bestridas.

BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?

Likaledes är det för de flesta hemmansdelar och lägenheter i våra nordligaste
landsdelar af synnerlig betydelse, att tillfälle finnes till inegornas utvidgande
genom nyodling. Såsom ofvan blifvit framhållet, måste de flesta norrländska jordbruksfastigheter
anses otillräckliga i afseende å inegojorden. Under sådana förhållanden
kan brukaren knappast använda sin lediga tid till mera produktivt arbete
än nyodling, såvida lämpliga odlingslägenheter stå honom till buds. Är fastigheten
i detta afseende tillräckligt rymlig, kan den i regel under en generation så upparbetas,
att den under den nästa kan delas i två besuttna jordbruk; och på detta
sätt går odlingen på ett naturligt sätt framåt. Att ega god tillgång på odlingsbar
mark måste för hvarje norrländsk jordbrukare alltså förefalla såsom i hög grad
önskligt.

Hvad slutligen angår behofvet af saluskog, så är det en i Norrland mycket
utbredd och på erfarenhet grundad mening, att i synnerhet i det inre landet eller den
s. k. skogsbyggden, der jordkulturen är yngre och mindre försigkommen, samt
skörden ej sällan utfaller ogynnsamt eller alldeles slår fel, jordbrukaren behöfver taga
de penningar, som erfordras till skatter och utlagor samt inköp af en del förnödenheter,
ur skogen och att han förty omöjligen kan undvara afsaluskog. För denna
frågas vidare bedömande, torde man böra skilja mellan de fall, då bonden t. ex.
genom arf fått skogen utan någon utgift, och de fall, då han genom köp eller
utlösen af syskon vid arfskifte fått sjelf betala skogens kapitalvärde eller den hufvudsakligaste
delen deraf och genom afkastningen af skogen skall förränta köpeskillingen,
för luvars betalande han väl i regel kan antagas hafva satt sig i skuld. I förra
fallet är naturligtvis skogsafkastningen ren behållning och sålunda obestridligen ett
godt stöd för jordbruket, i senare fallet åter blir ju nettobehållningen af skogen
endast hvad som återstår, sedan räntan å köpeskillingen är betald.

Häraf skulle kunna dragas den slutsatsen, att skogen för den generation, som
egde jorden, då skogen på jemförelsevis kort tid erhöll ett värde, som man förut
icke kunnat ana, visserligen är ett synnerligen godt stöd för jordbruket, men att
detta stöd blir i hög grad reduceradt under en kommande generation för hvar och
en, som icke direkt ärfver jorden, utan måste betala för att förvärfva den.

Härvid är dock att bemärka, att lösen vid arfskifte eller priset vid hemmansköp
bönder emellan i allmänhet väsentligt understiger hemmansvärdet, sedt ur
synpunkten af en skogsaffär. Och om äfven undantagsvis så ej vore fallet utan
enligt ortens pris något så när fulla värdet betalats, har bonden inom skogsbyggderna
vida lättare att reda sig, om han köper hemman med saluskog än utan
sådan. Ty utom det att skogsfastighet mer än annan fastighet efterhand torde stiga
i värde, hvarigenom hemmanets saluvärde för framtiden hålles uppe, har egen skog
för bonden en alldeles särskild betydelse. Under den långa tid af året det egentliga
jordbruksarbetet i Norrland icke pågår kan bonden med god valuta å skogen
nedlägga arbete i form af rensningar och gallringar, och äfven vid alla de sysslor,

BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?

som för ett ändamålsenligt tillvaratagande af den årliga skogsafkastningen kräfvas,
såsom afverkning, trädens aptering, virkets framkörning till flottled eller afsättningsort
har han tillfälle att tillgodogöra sig den arbets- och dragkraft, hvaröfver
han förfogar, men som för jordbruket ej tages fullt i anspråk. Eges skogen
af ett bolag, skall den visserligen också afverkas och afverkningslön derför utbetalas,
men bonden blir då utsatt för konkurrens om arbetsförtj ensten och kan i
alla händelser endast åtkomma sådan de år, då bolaget låter trakten undergå afverkning.
Under den tid, som förflyter mellan afverkningarna, är denna inkomstkälla
stängd. Bonden är då hänvisad att å andra, från hemmet aflägsna bolagsskogar
söka det nödiga arbetet, hvars behållning gifvetvis blir mindre ju längre
från hemmet det måste uppsökas.

Lägger man nu till dessa fördelar af saluskogen den förut omnämnda högst
afsevärda nyttan af det bete och de odlingslägenheter, som finnas å skogsmarken,
och besinnar man derjemte, att, så länge skogen genom arf öfvergår från en egare
till en annan, skogen är ett gifvet och oersättligt stöd för jordbruket, kommer
man osökt till det resultat, att det från allmän synpunkt vore nyttigast, att skogen
bibehölles i bondeståndets ego i den omfattning, som för ofvannämnda ändamål är
nödig. Till en slutsats i denna riktning föranledes man så mycket mera, då man
besinnar, att jordbruket just för närvarande behöfver betydligt uppryckas i norra
Sverige. För närvarande kan jordbrukaren i Norrland icke existera på ett för honom
tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster. Detta är emellertid icke något för
jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det ligger stor makt uppå, att söka bringa
det derhän, att hvarje jordbrukare blir iståndsatt att i största möjliga mån lefva af
hvad hans jordbruk afkastar. Skall detta kunna ske, fordras emellertid en öfvergångstid
med hårdt arbete, som icke förrän efter en följd af år kan bära frukt.
Och det är af vigt, att allmogen under dessa svåra år icke beröfvas det stöd det
eger i befintligheten af egna skogar. Nu kan visserligen invändas, att bönderna,
om de sälja sin skog, derför få en köpeskilling, som placerad i sparbank eller på
annat lämpligt sätt, skulle kunna vara ett säkrare ekonomiskt ryggstöd än hvad
skogskapitalet kan vara. Härpå må endast svaras, att erfarenheten har visat, att
ett penningekapital, som bonden under träget arbete, krona för krona sparat i hop
är ett kapital, med hvilket bonden förstår att hushålla, då deremot en utan någon
möda hastigt inhöstad skogsköpeskilling har en förvånande benägenhet att hastigt
och till improduktiva ändamål förflyktigas. I detta afseende gör norrlandsbonden
intet undantag från regeln att hvad som lätt förvärfvats lätt förfares.

bondeståndets försvinnande.

5. Bolagens fastighetsförvärf från social och politisk synpunkt.

Komitén har hittills betraktat den föreliggande frågan uteslutande med afseende
på dess ekonomiska innebörd.

Detta är emellertid långt ifrån den vigtigaste sidan af saken. Det finnes
nemligen synpunkter, som för en stat äro af mycket mera vital betydelse. Icke
alltid är det den rena penningevinsten, efter hvilken man får mäta klokheten af ett
politiskt förvaltningssystem och »ett glänsande land är icke alltid detsamma som
ett lyckligt».

Bland de sociala följderna af bolagens fastighetsförvärf framstår i första
rummet såsom den betänkligaste bondeståndets fortgående försvinnande.

Att bondeståndet är ett befolkningselement af den allra största betydelse, är
en sak, som sedan äldsta tider varit erkänd och af historien ofta fått en för de
särskilda folken ödesdiger bekräftelse. Många äro de lagstiftningsåtgärder, som
ända in i senaste tidehvarf vidtagits för att bevara bondeståndet på platser, der
dess tillvaro varit hotad. I detta afseende får komitén hänvisa till den särskilda
framställning, som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande. (Band 2 sid. 43).
Här vill komitén inskränka sig till en kort sammanfattning af de olika förhållanden,
som bidraga att tilldela bondeståndet dess framträdande uppgift i folkens lif.

Till en början är bondeståndet folkets fysiska reserv. Bondeståndet lefver
i ett slags organiskt samband med naturen, som håller dess blod ‘friskt. Sjelf
producerande det väsentliga han behöfver har bonden föga känning af den hetsiga
kamp för tillvaron, som i så många afseenden menligt inverkar på stads- och
industribefolkningen. Hans arbete och lefnadssätt äro helsosammare än industriarbetarens,
och hans oberoende ställning utvecklar hos honom en sjelfständighet,
som återverkar rent fysiologiskt till danandet af ett temperament utmärkt för seg
uthållighet och motståndskraft. Man har trott sig kunna påvisa, att under det
ett folk af öfvervägande bönder nästan aldrig såsom folk åldrats, är stads- och
industribefolkningen såväl den kulturbärande delen deraf, som hemtar sin utkomst
af sitt andliga arbete, som den rent kroppsarbetande klassen, föremål för en fortgående
fysisk och andlig degenerering, som småningom skulle leda till undergång,
derest icke genom det tillströmmande befolkningsöfverskottet från landsbyggden
nytt friskt blod städse tillfördes. Man har till och med velat sätta ett lands kultur

BONDESTÅNDETS FÖRSVINNANDE.

i direkt samband med styrkan af denna befolkningsström från landet till städerna,
så tillvida, att man trott sig finna ett stigande eller sjunkande af kulturen i samma
mån som den nämnda folkströmmen tilltager eller mattas, och man har icke utan
framgång sökt ådagalägga, att historien visar riktigheten af den slutsats man häraf
måste draga eller att ett land utan bönder, ett land, som till väsentligaste del
lefvat upp sitt folkkapital, är ett land utan framtid.

Man skulle nu visserligen kunna invända, att det sagda måste anses gälla
icke blott bönder utan äfven landtbefolkningen öfver hufvud. Detta må vara sanning
till någon del. Men det kan dock icke förnekas att, såsom redan antydts,
bondens sjelfständiga ställning äfven rent fysiskt ger honom ett företräde framför
mera beroende befolkningslager, äfven om dessa tillhöra landtbefolkningen.

En i viss mån med föregående omständigheter sammanhängande betydelse
har bondeståndet derigenom, att det otvifvelaktigt är det bästa materialet till en
nationell försvarshär. Utom de rent fysiska egenskaper, som göra bondeståndet
särskildt skickadt härtill, har den sjelfegande landtallmogen i detta afseende det stora
företrädet framför andra befolkningsklasser, att den genom hela sin verksamhet är
närmare knuten till fosterjorden och hyser icke blott den allmänna fosterlandskärlek
man v.äl kan förvänta hos hvarje landets innebyggare utan äfven en mycket
mera utpräglad individuell samhörighetskänsla med den egna torfvan, en känsla,
som är af oöfverskådlig betydelse, då det gäller att fostra en här med sann nationalanda.

Ett annat drag hos bondenaturen, som är af icke mindre betydelse för ett
lands samhällsskick samt förhållandenas lugna utveckling, är bondeståndets sega fasthållande
vid traditionen samt omsorgsfullt profvande betänksamhet gent emot alla
nyheter. Genom denna sin konservatism ger bondallmogen en välbehöflig stadga åt
samhällsskicket gent emot en under mera tryckta förhållanden lefvande stads- och
industribefolknings begär efter förändringar. På samma gång bildar emellertid bondeståndet
genom sin demokratiska sjelfständighet en helsosam motvigt äfven mot
storkapitalism och byråkrati.

Af stor nytta för samhället är bondeståndet äfven derigenom, att dess jordbesittningar,
vanligen varierande i storlek från de minsta lägenheter till jemförelsevis
stora gårdar, bilda en social stege, på hvilken en skötsam arbetare småningom
kan höja sig upp till allt större ''förkofran. Det har visat sig, att tillvaron af
möjlighet att på detta sätt vinna en förbättrad ställning för den enskilde jordbruksarbetaren
varit en stark sporre till trägen ansträngning och att å andra sidan saknaden
af dessa uppmuntrande framtidsperspektiv, så som förhållandet varit i länder,
der mindre jordbruksbesittningar förekomma i allt för liten utsträckning, ledt dertill
att jordbruksarbetaren vänder landet ryggen och emigrerar eller öfvergår till industriens
tjenst. Detta har till exempel i vissa delar af Preussen ledt till sådana
olägenheter för jordbruksproduktionen att man på lagstiftningens väg och med stöd
af statsmedel sökt på konstgjord väg tillskapa mindre bondebesittningar.

BONDESTÅNDETS FÖRSVINNANDE.

Efter dessa mera allmänna betraktelser, afsedda att ådagalägga den djupa betydelse
ett bondestånd eger för en statsorganism, öfvergår komitén till att mera i
detalj granska de direkta sociala följderna af den norrländska jordens öfvergång
från bönder till idkare af trävarurörelse.

Vill man då till en början vinna något begrepp om det antal sjelfegande,
som hittills af sågverksrörelsen undanträngts från sina jordbesittningar, har man dertill
något material i den statistik komitén låtit införskaffa rörande sågverksaktiebolags,
andra sågverksegares och bruksegares jordbruksfastigheter. Af denna framgår, att
de nämnda fastigheterna uppgå till ett antal af omkring 17,000. Af dessa torde
dock ett antal hafva varit icke bebyggda skogsfastigheter eller nybyggen, som • af
kronan upplåtits direkt till bolagen, och äfven en del hemmansdelar förekomma
med så små skattetai, att de näppeligen kunna anses såsom sjelfständiga jordbruk.

Man torde emellertid icke mycket misstaga sig, om man anser, att åtminstone

12,000 bönder genom sågverksrörelsen upphört att vara sjelfegande.

Vid bedömandet af det förfång för den jordbrukande befolkningen och hela
landet, som härigenom uppkommit, har man äfven att taga i betraktande den förökning
i brukningsdelar med sjelfständiga egare, som, i händelse fastigheterna ej
öfvergått till bolagen, skulle genom hemmansklyfningar och andra utflyttningar med
tiden allt mer egt rum. På dessa fastigheter kommer i stället, såsom i ett annat
sammanhang påvisats, att icke blott uppstå ett osjelfständigt arrendatorsstånd utan
äfven brukningsdelarne minskas genom den sammanslagning af dylika, som bolagen
af olika anledningar ofta företaga.

Hvilken förlust häraf uppkommer, belyses än bättre deraf, att hela antalet

sjelfegande i Norrland och Dalarne synes efter allt att döma, trots den störa minsk ningen

i deras jordinnehaf, hafva under senaste åren växt eller åtminstone
bibehållits vid sin numerär och att detta hufvudsakligen är att tillskrifva brukningsdelarnas
ökning på de hemman, som ännu finnas qvar i den jordbrukande befolkningens
besittning. Några bestämda siffror kan emellertid komitén ej lemna härom.
De upplysningar, som enligt tabell 2 (Band 6 sid. 21) vinnas om att antalet »öfriga
jordegare» åren 1885—1900 vuxit från 83,262 till 99,003, äro icke vägledande.

I dessa siffror, som äro hemtade ur taxeringslängderna, ingå nemligen äfven innehafvare
af sådan jordbruksfastighet, som ej är satt i mantal, eller således en mängd
sjelfegande jordtorpare och andra lägenhetsinnehafvare. Till jemförelse må dock
omnämnas, att enligt den officiella jordbruksstatistiken skulle år 1900 inom de sex
nordligaste länen det totala antalet brukningsdelar af hemman varit 83,773 samt
antalet »jordtorp och andra jordlägenheter» 24,549. Emellertid bör här erinras, att
ett särskildt tillskott i jordbrukslägenheternas antal ofta uppkommit derigenom, att
i taxeringslängderna lägenhet, som förut upptagits under rubriken »annan fastighet»,
öfverförts till jordbruksfastigheternas kolumn. Särskildt egde detta på många ställen
rum i stor utsträckning vid tiden för nya väglagens trädande i kraft.

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

De forne böndernas
öde.

Öfvergår man till att betrakta det öde, som väntar de forne bönderna, så är
det visserligen sannt, såsom från åtskilliga håll uppgifves, att en del af dessa köpa
sig bättre jordbruksfastigheter i nedre landet, men detta är dock undantagsfall
och medför i alla händelser, att säljaren tränges ut ur bondeståndet. Deremot
torde man kunna säga, att den förra egaren till bolagsgården ofta efter försäljningen
sitter qvar på densamma såsom arrendator.

I afseende på arrendatorsklassens lefnadsförhållanden får komitén hänvisa till
den framställning som lemnas i det följande (sid. 61).

Af dem som icke blifva arrendatorer, flyttar särskildt i vissa trakter en del
in till städerna eller de större jernvägssamhällena, der de köpa sig gårdar och inrätta
sig för att lefva på sina räntor, kanske emellanåt i förening med alfärsspekulationer
af ett eller annat slag. Utvecklingsgången blir derefter ofta den: penningeöfvermod,
»herrskapsblifvande» och högt lefnadssätt, tvetydiga affärsförbindelser, vexelrytteri
och konkurs. En annan grupp af de forne bönderna finner landthandlarens kall
så tilldragande, att de utan ett begrepp om affärer eller bokföring icke draga i
betänkande att egna sig åt dylik verksamhet. Följderna häraf äro lätta att förutse.
När dylika landthandlande öfverallt uppstå, blir konkurrensen snart öfvermäktig
äfven den klokaste affärsman, och det dröjer ej länge, innan de mindre rutinerade
finna, att de måste inställa sina betalningar. Men innan det gått så långt, har
den ruinerade affärsmannen emellertid ofta hunnit utföra ett arbete af föga uppbygglig
art. För att få så stor omsättning som möjligt måste han lägga an på
att skaffa afsättning äfven för andra artiklar än de förnödenheter, som erfordras
för ortens nödtorftiga behof. Han börjar derför skaffa sig en del onyttigt och
öfverflödigt kram, lyx- och njutningsföremål af olika slag, med grann och lockande
utstyrsel; och det är honom tyvärr allt för lätt att med dessa kittla böndernas
köplust och vinna marknad. På detta sätt utöfva landthandlandena ett i hög grad
demoraliserande inflytande. Det är betecknande att iakttaga de rop på näringsfrihetens
inskränkande i afseende på landthandeln, som höjas öfverallt i Norrland,
och som mångstämmigt förnimmas i de till komitén inkomna svaren. Fandthandeln
i de former den på senaste tider antagit betraktas häri såsom en slags kräfta på
samhället, som utbreder sig i det tysta, förgiftande folkets blod och medförande
ett försvinnande af den gammaldags enkelheten och ett utrotande af den forna
husbehofshemslöjden.

Naturligtvis är det äfven andra element än de forna bönderne, som bidraga
till landthandlareklassens rekrytering, men de bönder, hvilka sålt sina hemman, hafva
särskildt lätt att öfvergå till detta yrke, då de i köpeskillingen för hemmanet hafva
det nödiga kapitalet för affärens igångsättande.

Så har man emigranternas grupp. Ett stort antal af de bönder, som sålt
sin jord, använda köpeskillingarne till att bestrida kostnaderna för sitt förflyttande
till en annan verldsdel och sin bosättning derstädes. Emigrationen är icke alltid

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

i och för sig ett ondt. Den kan visserligen vara ett symptom af en samhällssjukdom,
öfverbefolkning, men den är då gagnelig, ty den bidrager till att reducera
folkstocken till en nivå, som är afpassad efter underhållsmedlen; den är i detta
fall en nyttig åderlåtning. Men emigrationen kan också vara en skadlig blodförlust,
och sådan är den utan tvifvel i Norrland. Särskildt påtaglig är emigrationslusten
bland barnen till bönder, som afyttrat sina gårdar. Bland dessa finna de
talrika emigationsagenterna de lättast påverkade elementen. För emigrationen bär
naturligtvis bolagens fastighetsförvärf icke hela skulden, men det underlättar den
genom lockande köpeanbud för jorden och det befordrar den genom att inskränka
marknaden å lämplig jordbruksjord.

Till sist må äfven några ord egnas åt en fjerde rigtning, i hvilken de förra
egarne till af bolagen förvärfvade hemman söka sin utkomst. Det förekommer
nemligen, att åtskilliga af dessa fullständigt öfvergå i bolagens tjenst, der de blifva
bolagen af ovärderlig nytta såsom mellanhänder vid bolagens fortsatta inköp af
bondejord. Mot dessa ådagalägga bönderna icke samma grad af misstänksamhet
som mot underhandlare af herremansklass, och genom sin detaljkännedom angående
personer och förhållanden inom orten blifva de i stånd att till bolagens fördel
afsluta många affärer, som eljest ej skulle kommit till stånd.

För egen del kommer nog denna grupp till relativt välstånd, men den är
likväl till sin beskaffenhet ganska betänklig, då dess verksamhet till stor del går
ut på bondeståndets fortsatta försvagande.

I detta sammanhang ligger det nära till hands att efterforska, hvart i allmänhet
den för ett såldt bondehemman bekomna köpeskillingen tager vägen, och
i hvad mån denna kan bilda underlaget för en sjelfständig ekonomi. I detta afseende
har komitén låtit utsända frågan »Flvilka erfarenheter gifvas om användningen
af de penningar, som inflyta genom böndernas försäljning af sina skogshemman?»
(Frågan 30 Band 5 sid. 496).

Svaren på denna fråga äro mycket vexlande. En del bönder använda
penningarne till inköp af nya fastigheter. I ett stort antal fall sägas köpeskillingarne
åtgå till gäldande af de skulder, hvilka hufvudsakligen vållat försäljningen. Blir
något öfver, är det i allmänhet så litet, att det »icke är något att hushålla med»,
utan användes till bestridande af de nödvändiga lefnadsbehofven. I icke så få fall
är emellertid köpeskillingen så stor och skulderna så obetydliga, att kapitalisering
eger rum, och det finnes i detta fall äfven exempel på att man inskränker sig till
att använda kapitalets årliga afkastning.

Gent emot dessa mera gynnsamma erfarenheter har man å andra håll endast
att förmäla om sorgliga följder af det plötsligt uppkomna penningeöfverflödet.
Detta alstrar lättja och ökade lefnadsbehof, begär efter lyx, rusdrycker och spel
o. s. v., hvilket allt bidrager att mycket snart göra en ända på penningekapitalet.
Ovan att handskas med penningar inlåter sig den forne bonden på spekulationer,

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

hvilkas bärighet han icke kan bedöma, och resultatet blir detsamma, penningarne försvinna
inom kort. »Skogspenningar», svaras det från en socken, »förtära sig sjelfva,
och finnas andra penningar i huset, dit de inkomma, så förtära de dem också.»

Uppställer man de afgifna svaren, försåvidt de härröra från socknarne eller
länsmansdistrikten i tabellform, finner man, att användningen af köpeskillingarne för
försålda skogshemman i enlighet med ofvan angifna erfarenheter anses öfvervägande
god, eller åtminstone försvarlig, öfvervägande dålig eller vexlande i följande antal fall.

Län		Socken	''	Länsmansdistrikt
god eller försvarlig	dålig	vexlande	god eller försvarlig	dålig	vexlande
Kopparbergs...........	.............. 2 1		7	21	T )	2
Gefleborgs.............	.................. 12	10	7	10	5	6
Vesternorrlands ......	.................. M	22	17	5	8	12
Jemtlands ...............	.................. 20	12	15	3	12	6
Vesterbottens .........	.................. 6	8	9	4	8	9
Norrbottens ...........	...............I	6	6	4	5	2
	Summa j 74	61	6 1	47	41	37

Af denna tabell framgår alldeles tydligt, att å ett mycket stort antal platser
allmogen icke varit vuxen uppgiften att förvalta den kontanta valuta den erhållit
för sina hemman på sådant sätt, att den kunnat lända till varaktigt gagn.

Af de svar, som afgifvits af öfriga grupper af tillfrågade, framgår fullständigt
samma hufvuddrag, som af de i tabellen upptagna svaren från socknarne och länsmännen.
I de flesta trakter förstår ej den forne bonden att bedöma storleken af
den köpeskilling han bekommit. Han tror, att den aldrig kan taga slut. Han
får begär att lefva så beqvämt som möjligt, och hans sämre sidor träda fram i
dagen. Allt detta i förening med hans oförmåga att reda sig i det intrigspel, som
bedrifves af alla dem, hvilka i honom se ett lätt plockadt byte, leda dertill, »att de
kontanta penningarne så småningom gå förlorade, och att barnens arf i allmänhet
blir ingenting annat än en vana vid ett lefnadssätt, som förstört det mesta af hvad
förfädren lemnat efter sig».

Naturligtvis gifvas vackra undantag, och det finnes byggder, der befolkningen
har qvar den betänksamma sparsamhet, som är bondeståndets tryggaste värn.
Särskildt Kopparbergs län och vissa delar af Gefleborgs län synas i detta som i så
många andra afseenden intaga en fördelaktig undantagsställning.

Med afseende å tabellen bör emellertid anmärkas, att då densamma är uppställd
för att visa den vanliga följden för en bondes ekonomi af en fastighetsför -

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE. 6l

säljning, såsom god användning af köpeskillingen måst upptagas äfven densammas
anlitande till afbetalning å skulder. Man kan derför icke begagna de i kolumnerna
för god användning upptagna tal såsom bevis på, att de forne böndernas ekonomi
öfverhufvud i de trakter, hvarifrån dessa svar afgifvits, är god. Tvärtom finnes det
i denna kategori kanske de allra fattigaste, men denna fattigdom är en följd icke
af sjelfva hemmansförsäljningen utan af omständigheter, som föregått densamma.

En af följderna af bolagens fastighetsförvärf är uppkomsten af ett talrikt
arrendatorsstånd. Komitén har i det föregående (sid. 38) lemnat en framställning
af dessa arrendatorer från synpunkten af deras lämplighet såsom jordbrukare. Här
gäller det att undersöka dessa arrendatorers så att säga mera personliga förhållanden,
deras ekonomiska och sociala ställning.

Om arrendatorernas ekonomiska villkor kan man vinna en föreställning genom
att granska svaren å första delen af frågan 22 (Band^ 4 sid. 298). »Hvilken
ställning kunna arrendatorer af bolagshemman sägas intaga i ekonomiskt afseende?».
Dessa svar synas kurma hänföras under följande grupper.

Antal socknar och länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorernas ställning i
ekonomiskt afseende anses i allmänhet

	. God	Någor-lunda god	Mindre god	Dålig	Mycket dålig
Socknar.
Kopparbergs län.....	3	8	3	6	1
Gefleborgs ,,	0 D	7	6	4	— :
Vesternorrlands „	2	3	16	2 1	3
Jemtlands „	—	4	12	22	5
Vesterbottens ,,	—	1	5	9	s i
Norrbottens ,,. ......	—	2	2	9
Summa	8	25	44	7i	14
Länsmansdistrikt.
Kopparbergs län......	4	8	5	1	0 1
Gefleborgs ,,	4	5	4	7	1
Vesternorrlands ,, .....	—	3	6	9	1
jemtlands „ .....	—	3	8	8	— ’
Vesterbottens ,, ......	—	1	3	11	2
Norrbottens ''	1	1	2	4	1
Summa	9	21	28	40	8

Bolagen och
deras arrendatorer.

Ö2

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

Såvidt af tabellen framgår, skulle ställningen vara mera gynnsam i de två
sydligaste länen än i de öfriga. Detta torde bero dels derpå, att arrendesystemet
här sedan äldre tider haft en viss stadga, och att jordegarne egna sina arrendatorer
större omtanke, dels särskildt beträffande Kopparbergs län derpå, att hemmansdelarne
äro så små, att de oftast arrenderas af en granne, som sjelf eger jord.

Såväl denna tabell, som de i hufvudsak dermed öfverensstämmande svaren
från öfriga tillfrågade äfvensom de fakta, som i det föregående blifvit anförda,
tvinga till den slutsatsen, att det stånd af arrendatorer, som bildats af forne sjelfegande
bönder, är i ett stadigt sjunkande såväl hvad angår jordbrukshåg som ekonomiska
villkor. När man uppnått den tid — och denna kan tyvärr komma plötsligt
nog — då på grund af reducerade skogstillgångar afverkningsförtjensterna i skogarne
blifva afsevärdt förminskade, när alltså arrendatorernas förnämsta inkomstkälla sinar
ut i den hastiga progression, som blir en följd af att icke blott mindre antal
arbetare behöfvas i skogarne, utan äfven arbetslönerna i följd af den qvarstående
oförminskade konkurrensen kunna neddrifvas, då har man att motse en tid af allvarliga
sociala svårigheter. Får utvecklingen fortgå såsom hittills, har man då efter
all sannolikhet ett utarmadt arrendatorsstånd på en jord med tynande jordbruk.
För ett återgående till mera intensivt jordbruk är tiden då säkerligen försutten,
ty arrendatorsklassen har sannolikt vid denna tidpunkt ännu mindre ekonomisk
förmåga än nu att vänta ut de år, som erfordras för att bringa upp jordbruket
till dess fulla afkastningsförmåga.

Till dessa beklagliga förhållanden med afseende på den befolkningsbeståndsdel,
som utgöres af bolagsarrendatorerna, bör läggas ännu ett.

Med nuvarande nästan fullständigt fria arrendelagstiftning står det i jordegarens
makt att sätta arrendatorn i ett beroende och ett osäkerhetstillstånd som
icke kan annat än i hög grad menligt inverka icke blott på hans arbetshåg utan
äfven på hans allmänna trefnad. Det tillskapas på detta sätt småningom öfver hela
norra Sverige ett missnöj dt folkelement, ett förhållande som alltid är socialt betänkligt,
när missnöjet verkligen icke kan anses sakna grund. Så erhålla arrendatorerna
ofta icke några skriftliga kontrakt. Lemnas åter dylika kontrakt, äro dessa ofta
uppfyllda af mer eller mindre tyngande villkor. I de, vanligen tryckta arrendekontraktsformulär,
komitén från trävarubolagen fått sig tillsända, förekomma
t. ex. sådana bestämmelser som, att arrendet förverkas, ofta med skyldighet att
afflytta genast vid tillsägelse, »om arrendatorn icke hörsammar de bud och befallningar,
som ifrån förvaltningen utgå», »om bolaget finner skäl till missnöje emot
arrendatorn», »om arrendatorn vid laga domstol tilltalas för brott» (sålunda oberoende
af om brottslighet verkligen föreligger), »om arrendatorn enligt jordegarens förmening
brister i uppfyllandet af föreskrifna skyldigheter» o. s. v. I regel får kontraktet
ej intecknas. Arrendatorn är emellanåt skyldig att på tillsägelse förrätta skjutsning,
forkörning eller annat arbete åt jordegaren, och angående priset för sådant arbete

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

finnes ibland viss taxa i kontraktet, men understundom säges, att arbetet betalas
efter gångbart pris eller »efter de priser, som af bolaget bestämmas». Exempel
finnes på att såsom äfventyr för underlåtenhet härutinnan stadgats viss plikt, eller
att jordegaren är berättigad att »låta annan person på åbons bekostnad med åbons
dragare verkställa arbetet», men i de flesta fall synes äfventyret vara arrenderättens
förverkande. I många kontrakt förbjudes arrendatorn att arbeta åt andra. Ibland
föreskrifves, att arrendatorn ej får idka handel af något slag eller befatta sig med
köp af skog, skogsprodukter, eller annat, som har gemenskap med den af jordegaren
bedrifna trävarurörelsen. Någon gång stadgas, att arrendatorn icke utan
skriftligt tillstånd får vistas å annan ort, och att han icke får utan lof bortbyta
eller försälja dragare eller öfriga husdjur; att han och hans folk icke få hålla
hundar m. m. Vidare förekommer stadgande, att arrendatorn icke är berättigad
till ersättning för skada, som genom skogsafverkning eller flottning åstadkommes
å till egendomen hörande slåtter eller stränder. Sällan får arrendatorn idka jagt
å egendomen och äfven med afseende på rätten till fiske förekommer inskränkningar.
Till- och afträdessyn skall, om den öfverhufvud eger rum, i många fall
förrättas af personer utsedde af jordegaren ensam 0. s. v. Legan bestämmes icke
sällan på ett sådant sätt, att arrendatorn ej fullt kan öfverskåda den skyldighet
han ikläder sig. Man bestämmer nemligen, att arrendatorn skall såsom lega utgöra
födoråd och utskylder. Derjemte förekomma mycket ofta i kontrakten bestämmelser,
afseende att till förmån för jordegaren inskränka arrendatorns kommunala
rösträtt. (Se svaren å frågan 20 Band 4 sid. 247.) Bestämmelser af sistnämnda
slag torde väl vara i och för sig ogiltiga, men de lära ändå oftast hafva åsyftad
verkan, så tillvida, att arrendatorn underlåter att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att han skall blifva i röstlängderna införd.

Nu kan visserligen invändas, att en stor del af de till komitén insända
kontraktsformulären icke innehålla andra villkor än som synas fullt befogade och
att de stränga bestämmelser, som här och hvar i andra kontrakt förekomma, icke
torde vidare eftertryckligt tillämpas.

Detta må vara en sanning, men dervid må dock erinras till en början, att
om det verkligen ligger i något bolags intresse att mot sina arrendatorer göra
gällande ett husbondevälde af den ingripande beskaffenhet, som funnit sitt uttryck
i nämnda bestämmelser, då lärer bolaget nog dertill finna medel, äfven om kontraktet
i detta afseende icke gifver någon uttrycklig rätt, och vidare att en kontraktsbestämmelse,
äfven om dess öfverträdande icke ofta medfört stadgad påföljd, dock
redan genom sin befintlighet kan på en samvetsgrann kontrahent förorsaka ett tryck
som kan verka nedstämmande.

Ett närmare ingående på en granskning af arrendatorns rättsliga ställning
har i detta sammanhang ej varit tillämnad. Komitén har endast med något bevismateriel
hemtadt från bolagens egna kontrakt velat ådagalägga, att den norrländska

BOLAGEN OCH DE ÅTERSTÅENDE BÖNDERNA.

Bolagsväldets
inflytande
pft de återstående

bönderna.

Bolagsväldets
inflytande
på
den öfriga
befolkningen.

arrendatorn ofta står i ett slags personligt underdånighetsförhållande till jordegaren,
som icke är egnadt att hos honom skapa den känsla af rörelsefrihet, utan hvilken
tillvaron måste förefalla mer eller mindre otillfredsställande, särdeles för den, som
förut lefvat under gynnsammare förhållanden.

Bolagsväldets inflytande på befolkningselementen yppar sig emellertid icke allenast
deruti, att det af bönder skapar mindre nyttiga samhällsklasser. Bolagens
stora fastighetsinnehaf har direkt skadliga följder äfven för den fortfarande besuttna
allmogen och för landets icke jordegande befolkning. Med afseende på
bönderna synes det vara en allmän erfarenhet, att bolagsbesittningarne sprida kring
sig i byggderna en viss otrefnad för de öfriga jordegarne. Den nyanställde bolagsarrendatorn
blir ofta en otreflig granne. Ofta beroende samt kommen från en annan
landsända och derför utan intresse för byggden och dess traditioner, visar han sig
vanligtvis mindre tillmötesgående, när det gäller att vidtaga de åtgärder till gemensamt
gagn, som ständigt förekomma, der flere jordbrukare hafva egor i hvarandras
närhet. Genom sin föregående verksamhet i skogarne har arrendatorn ofta vant
sig vid ett lefnadssätt, som gör honom obehaglig för de ordentligare grannarne
och demoraliserande för de mindre karaktersfasta. I byar, der samfällighetsförhållandena
ännu icke äro upplösta genom laga skiften, kan vidare ett jordegande trävarubolag
på flera sätt utöfva ett inflytande, som icke är nyttigt för de sjelfegande.
Bolaget kan t. ex. genom att hota med att begära laga skifte å en för de jordbrukande
bönderna olämplig tid framtvinga många medgifvanden, hvartill man eljest
ej skulle beqvämat sig. Samma rätt att begära skifte har visserligen hvarje annan
jordegare i byn, men både af ekonomiska och personliga hänsyn kommer naturligtvis
en enskild jordegare dervid icke att gå fram med så ringa afseende å de
öfriga byamännens önskningar som ett bolag.

Vidare kan delegare i en skogssamfällighet förhindra afverkning till afsalu
från skogstrakten, i det att för dylik afverkning fordras samtycke af alla delegarne.
Af en dylik rätt vill väl näppeligen den enskilde bonden begagna sig. För ett
bolag åter är denna vetorätt ett kraftigt och ej sällan användt maktmedel.

Äfven på många andra sätt kan ett bolag utöfva ett inflytande som verkar
underminerande på bondeståndet. I detta afseende får komitén hänvisa till hvad
som i redogörelsen öfver orsakerna till bolagens fastighetsförvärf kommer att yttras
angående de medel trävaruindustrien har till sitt förfogande att direkt framtvinga
hemmansförsäljningar eller göra bönderna mera benägna därför. Dessa maktmedel
äro visserligen icke en följd af att bolagen ega jord, men då de hufvudsakligen
komma till användning på grund af bolagens sträfvan att förvärfva fast egendom,
måste de likväl i detta sammanhang beröras.

Det återstår nu att rikta uppmärksamheten på följderna af bolagens fastighetsförvärf
för den s. k. lösa befolkningen, det vill säga det genom folkökningen uppkommande
öfverskott af menniskor, hvilka icke kunna få sin utkomst genom fortgående

BOLAGEN OCH DEN LÖSA BEFOLKNINGEN.

uppodling och delning af ännu befintliga bondehemman. Om man abstrakt ekonomiskt
betraktar saken, kan man visserligen råka i något tvifvelsmål, under hvilka befolkningsförhållanden
den norrländska jorden producerar mest, helst man ännu icke
med full visshet kan säga, att jordbruket öfver allt kan uppdrifvas till den höjd, att
det väsentligen föder sin idkare. Men anlägger man den sociala synpunkten, fattar
man den djupa innebörden af att folkorganismen får fritt utveckla sig inom landets
territorium, inser man, att äfven hvarje ny innevånare är till en viss gräns •— en
gräns, som statskonsten har svårt att på förhand utfinna — ett slags bidrag till
det nationella kapitalet, då kan man icke annat än på det fiffigaste beklaga, om
genom eganderättsförhållandenas gestaltning konstgjorda skrankor sättas för folkets behof
att genom upptagande af ny jordbrukskultur bereda ökade existensmöjligheter. Lika
försigtigt som man i ett land af norra Sveriges naturbeskaffenhet torde böra söka
på ett artificiellt sätt framdrifva en odling, för hvilken landet kanske saknar förutsättningar,
fika omsorgsfullt bör man söka förekomma, att jorden bindes på sådana
händer, att den naturliga jordbrukslusten afstänges från den för jordbruk verkligen
lämpliga mark, som inom landet kan vara tillfinnandes. Man har länge ansett, att
detta mål lämpligast vinnes genom absolut frihet på fastighetsväsendets område och
man har beträffande Norrland resonerat sålunda, att om der verkligen finnes någon
mark, som lönar sig att odla, och någon person, som vill odla den, då är det
otvifvelaktigt fördel för den, som eger jorden och använder den såsom skogsmark,
att sälja den till odlingshågade. I det större direkta produktionsintresset har man
sålunda velat finna en slags ekonomisk tyngdkraft, som efter tillfälliga rubbningar
småningom skulle återföra jemnvigtstillståndet. Men man har dervid förbisett att
det i krafternas spel också finnes hvad man skulle kunna kalla en friktionsfaktor,
som betydligt reducerar verkan af denna tyngdkraft. Med afseende på den norrländska
bolagsjorden består denna friktion i t. ex. bolagens lust att hafva sina besittningar
lämpligt arrenderade, deras fruktan, att de nya bosättningarne skola föranleda
till skogstjufnad, besvärliga bolagsstämmoformaliteter vid fastighetsförsäljning,
intecknade obligationslån o. s. v.

Vill man från dessa allmänna betraktelser öfvergå till en mera direkt undersökning,
i hvad mån verkligen den norrländska bolagsjorden är stängd för allmogens
jordbrukslust, har man dertill ett omfattande material i svaren på frågorna 31 och
32. (Band 5 sid. 540 och 571). Med en ovanlig grad af samstämmighet ådagalägga
dessa svar, att förhållandena i detta afseende äro i hufvudsak följande.
Beträffande den redan upptagna inegoj orden äro bolagen på många platser villiga
att öfverlåta densamma åt enskilde jordbrukare, men de vilja högst ogerna eller
icke alls dertill lemna den husbehofsskog, det bete och den odlingsmark, som
erfordras för att lägenheten skall erhålla för jordbruket nödiga förutsättningar. På
många ställen ådagalägga bolagen till och med en ifver att utsläppa dylika, nästan
på förhand till undergång dömda jordbrukslägenheter i marknaden, som är af

* 9

BOLAGEN OCH DEN LÖSA BEFOLKNINGEN.

beskaffenhet att förtjena särskild uppmärksamhet, helst som detta i väsentlig mån
underlättats genom det år 1896 införda egostyckningsinstitutet. På andra platser
deremot intaga bolagen i detta afseende en mera reserverad hållning, som synes
bero derpå, att de ännu icke riktigt kommit på det klara med, om det är fördelaktigt
att afsåga sig det inflytande de ega öfver åbon, om denne är arrendator,
men som de skulle förlora, om han blefve sjelfegande.

Gäller det vidare att upplåta odlingslägenheter eller tomtplatser, äro bolagen
i regel dertill så ovilliga, att det på de flesta håll betraktas såsom hardt när omöjligt för
en enskild att af bolag förvärfva dylik mark, äfven om den bjudna köpeskillingen
mångdubbelt öfverstiger markens värde. Undantag från denna regel synes hufvudsakligen
ega rum ifråga om tomtupplåtelser till egna arbetare äfvensom der större
befolkningscentra finnas i närheten, så att tomtförsäljningen kan blifva en affär.
Äfven i fråga om tomter för allmännyttiga ändamål såsom skolor och dylikt
synas bolagen på åtskilliga orter vara tillmötesgående. Vidare tyckes det framgå
af svaren, att obenägenheten i förevarande afseende är större hos de stora solidare
bolagen än hos de mera tillfälliga. Nu kan det visserligen anmärkas, att äfven
de sjelfegande bönderna understundom äro mycket litet benägna till dylika upplåtelser,
och på sina ställen betraktas det till och med som en skam, om en
bonde på detta sätt tillåter intagor på sitt hemman. Men på bondehemman tillgodoses
i alla händelser behofvet af ett ökadt antal jordbruk derigenom, att
dessa hemman ofta, sedan odlingen derå af egaren utvidgats, delas emellan hans
barn, så långt de naturliga förhållandena göra detta lämpligt. I vissa trakter förekomma
äfven torpupplåtelser temligen allmänt på böndernas hemman.

Af de omständigheter, för hvilka nu redogjorts, synes man kunna draga den
slutsatsen, att bolagens jord under nuvarande förhållanden till större delen måste
anses vara ett för den ökade folkmängden afstängdt område. Men det är icke nog
härmed. Äfven den folkstock, hvilken såsom arrendatorer å bolagens hemman, nu
hemtar åtminstone delvis sitt uppehälle af jordbruk, torde komma att småningom
förminskas. Såsom af svaren å frågan 12 (Band 3 sid. 495) framgår, förekommer det
ofta, att flera bolagshemman sammanslås till en brukningsdel, under det ett sådant
förhållande är sällsynt å bondehemman. Anledningen till denna hopläggning af hemman
under gemensamt bruk är ganska tydlig. Bolagen slippa derigenom hålla byggnader
på mer än en af de sammanlagda gårdarne och härigenom sker en afsevärd besparing
af virke. En dylik förening af flera jordbruksdelar kan väl ej med fördel ske i andra
fall än der gårdarne äro belägna nära intill hvarandra. Men i samma mån som
bolagens fastighetsförvärf ökas och bolagen alltmera arrondera sig i byarne är det
att vänta, att allt flera sammanslagningar skola ega rum, helst, såsom förut blifvit
framhållet, inegorna på ett norrländskt hemman i regel äro så små, att en förstärkning
af de särskilda brukningsdelarne genom sammanslagning från de tillämnade
arrendatorernas synpunkt kan i vissa fall vara önsklig.

BOLAGEN OCH DET KOMMUNALA LIFVET.

I det föregående är framhållet, hurusom bolagens arrendatorer ofta icke blifvit
till mantalslängderna anmälda såsom arrendatorer och att de derför sakna den kommunala
rösträtt för fastigheten, som eljest lagligen skulle dem tillkomma, ett förhållande
hvilket mångenstädes beror på direkt eller indirekt inflytande från bolagen. Att
så är förhållandet framgår utom af svaren å komiténs frågor n:ris 20 f och 22
(Band 4 sid. 247 och 298) äfven af den af Kungh Statistiska centralbyrån upprättade
statistik öfver kommunalt skattskyldige år 1900, enligt hvilken antalet
arrendatorer af jordbruksfastighet och innehafvare af jordafsöndringar å tid utgjorde.

Län	Röst-berättigade till riksdags-mannaval ''	Icke röst-berättigade till riksdags-mannaval men kommunalt röst-berättigade
Kopparbergs ...............	172	980
Gefleborgs ..................	124	642
Vesternorrlands...........	1 3 5	M°5
Jemtlands..................	16 5	676
Vesterbottens ..............	205	561
Norrbottens..................	6	1 54

Att dessa siffror särskildt beträffande de tre sistnämnda länen icke närmelsevis
omfatta samtliga brukare af bolagsjord torde uppenbart framgå af en jemförelse med
förut lemnade uppgifter angående bolagsegendomarnes antal.

För bolagens fastigheter utöfvas derför i stor utsträckning rösträtten af bolagens
inspektörer, hvilka äfven, der arrcndatorerna verkligen äro i röstlängderna upptagna,
nog torde kunna med temligen stor framgång inverka på arrendatorernas hållning
vid, kommunalstämmorna.

Vidare bör anmärkas, att stadgandena om viss begränsning af den röstandes
rösträtt ej hafva samma sociala betydelse i vissa delar af Norrland som i det öfriga
riket, hvilket beror derpå, att i norra Sveriges skogsbyggder de mäktigaste röstande
bolagen ofta hafva gemensamt intresse gent emot bönderna, och att deras sammanlagda
röstetal trots begränsningen sålunda kan bilda majoritet. I öfriga delar
af landet åter, der de stora jordegarne eljest skulle e_ga rösträttsöfvervigt, finnes
väl i allmänhet emellan dessa en viss kommunal rivalitet, som bildar en nyttig motvigt
mot skadligt röstöfvervälde.

Bolagsväldets
inflytande
på
det kommunala
lifvet.

BOLAGEN OCH DET KOM MUNALA LIFVET.

De exempel på missbruk i detta afseende, som kunna hafva förekommit,
torde icke behöfva framdragas, för att man skall finna, att det måste verka i hög
grad nedslående på en sjelfegande jordbrukande befolkning, om den vet, att det
kommunala afgörandet ligger i händerna på ett intresse, som i viss mån är motsatt
dess eget. Ännu hafva bolagen visserligen icke majoritet i ett så synnerligt
stort antal socknar, men får utvecklingen fortgå ostörd, kan situationen snart
blifva betänklig.

Härtill bör läggas, att bolagens röstvälde förstärkes derigenom att under det
en stor del af de röstberättigade sjelfegande äro bosatta på så långt afstånd från de
platser, der kommunalstämmorna hållas, att de endast undantagsvis kunna öfvervara
dessa, bolagets tjensteman i regel just bo i närheten af dessa orter, som i de
flesta fall äro socknens mest betydande.

Ett annat mycket ofta öfverklagadt förhållande är det, att ett bolag icke
uppskattas för inkomst af rörelse i kommuner, hvarifrån bolaget väl hemtar en
stor del af sitt virkesförråd, men der bolaget icke har sina sågverk och industriella
anläggningar. Kustsocknarne, der bolagen drifva sin förädlingsrörelse, få således
ett mycket stort skattebidrag från bolagen, under det skogssocknarne, der bolagen
hafva de egendomar, som bilda det materiella underlaget för deras inkomstbringande
rörelse, få nöja sig med att till skatteobjekt ega allenast bolagens genom afverkningar
till taxeringsvärdena ofta sjunkande fastigheter. De redan förut af naturen
lyckligare lottade kustsocknarne blifva härigenom än mera gynnade på skogssocknarnes
bekostnad.

Till ytterligare försvagande af särskildt skogssocknarnes ekonomi bidraga
bolagen äfven derigenom, att deras arrendatorer och arbetare ofta på ålderdomen
komma fattigvården till last.

Bolagsväldet Öfvergår man till en granskning af bolagsväldets rent politiska innebörd visar

från politisk sig bolagens fastighetsförvärf hafva den betydelse, att det tillförsäkrar bolagen ett
synpunkt. aptmera y^gadt inflytande på tillsättande af landstingen och derigenom på bildandet
af Riksdagens Första Kammare. På valen till Andra Kammaren torde bolagen
deremot näppeligen komma att kunna väsentligt inverka.

I ett annat afseende ligger i bolagens stora fastighetsförvärf en beaktansvärd
politisk fara. Denna består deri, att genom aktieköp och bolagsbildning utländske
män kunna utan den för enskilde utländingars jordförvärf föreskrifna garantien af
Kungl. Maj:ts pröfning, förvärfva sig det bestämmande inflytandet öfver stora delar
af fosterlandets territorium. Med afseende på denna punkt får emellerid komitén
inskränka sig till att åberopa sin underdåniga skrifvelse af den 24 februari 1902,
hvilken finnes aftryckt bland bilagorna till detta betänkande (Band 2 sid. 35).
Bolagen och Att bolagen skulle i någon mån inverka eller vilja inverka på rättsskipningens

ratts- behöriga utöfvande, kan det naturligtvis icke falla komitén in att vilja antyda. Men

väsendet. komitén kan emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, att allmogen

BOLAGEN OCH POLITIKEN. 69

knappast ännu är i stånd att erhålla tillräckligt juridiskt biträde vid deras många
rättskonflikter med sågverksindustrien. De dugligaste sakförarne hafva i regel mer
eller mindre fast användning i" trävaruindustriens tjenst eller engageras åtminstone
lättast af sågverksbolagen, hvilka hafva råd att utfästa de rikligaste honoraren. Den
rättshjelp allmogen kan erhålla blir derför ej sällan af underordnadt värde. Målen
blifva från dess sida illa utredda, livilket särskildt är betänkligt i mål, der såsom
i de typiska norrlandsmålen så mycket är beroende på rena bevisfrågor. Dertill
kommer, att de långa afstånden i regeln betydligt försvårar anlitandet af verkligt pålitliga
ombud.

Komitén tror sig i det föregående hafva uppvisat, såväl att bolagens fortgående
fastighetsförvärf öfverhufvud måste anses vara i hög grad betänkligt, som
ock i hvilka särskilda afseenden detsamma kan väntas verka skadligt.

Innan komitén kan öfvergå till att söka utfinna de botemedel häremot, som
kunna ifrågakomma, anser sig komitén, äfven med risk att nödgas upprepa åtskilligt
af hvad i det föregående anförts, böra anställa en sammanhängande och detaljerad
undersökning rörande orsakerna till att bönderna sålt sina hemman i så oroväckande
omfattning. Endast genom en sådan undersökning torde man kunna vinna en
utgångspunkt för bedömandet af, hvilka lagstiftningsåtgärder kunna anses verksamma,
samt i hvad mån dessa kunna förväntas vara tillräckliga för att länka utvecklingen
i en lycklig riktning.

ORSAKERNA TILL FÖRSALJN1NGARNE.

6. Orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar.

Vill man finna den allmänna förklaringen till att bönderna i Norrland och
Dalarna i så stor utsträckning sålt och fortfarande sälja sina hemman, så ligger
denna i öppen dag. Genom afvittringarne erhöllo nemligen bönderna förfoganderätt
öfver stora skogsmarker utan att dervid fästades några villkor, som kunde
förhindra att de åter afyttrade dessa besittningar. Såväl i följd af detta möjliggörande
af försäljningar som på grund af de stigande trävarukonjunkturerna erhöllo
dessa skogar samtidigt marknadsvärde och stor efterfrågan. Bönderna ansattes
då med enträgna köpeanbud af affärsvana spekulanter, hvilka, i olikhet mot skogarnes
egare, hade blick för framtiden samt förmåga att utreda och bedöma de särskilda
skogspossessionernas verkliga värde. Det är under sådana förhållanden ej underligt,
att lättheten att sälja skulle utgöra en ständig lockelse för bönderna att af
skilda anledningar afhända sig sin jord.

Granskar man nu de svar, som inkommit å den fråga komitén utställt rörande
orsakerna till att bönderna sålt sina hemman till bolagen (frågan 24 Band 4 sid. 371),
finner man snart, att man till en början nästan öfverallt gör en bestämd skillnad
emellan två olika skeden i trävarurörelsens historia. Det första skedet kan räknas
från midten af förra århundradet. När vid denna tidpunkt spekulationen, uppmuntrad
af stigande konjunkturer å trävarumarknaden, började mer än förr rikta sina blickar
på skogarne i Norrland, fann den der ett bondestånd, som med ringa anspråk på
lifvet vann sin nödtorftiga bergning af den odlade jorden i förening med hvad
som kunde erhållas genom jagt och fiske samt binäringar af ett eller annat slag.
Af de stora skogsvidder, som vid afvittringarne tilldelats de särskilda hemmanen,
drog bonden då ännu föga annan fördel än att han derå betade sin boskap samt
hemtade hvad till gårdens behof erfordrades af skogens produkter, hvarjemte tjärtillverkning
i många trakter var en vigtig inkomstkälla. Då flottleder i de flesta
trakter ännu saknades, kunde bonden, derest han icke hade sin skog i närheten
af någon af de större elfvarne — ty _der har flottning sedan lång tid bedrifvits
— icke få sitt timmer ut i trävarumarknaden, och skogen hade under sådana förhållanden
för honom endast ett ringa värde. Man kan derför ej förundra sig öfver
att bonden utan allt för stora betänkligheter mottog de anbud, som från trävaru -

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

spekulanternas sida gjordes honom i afseende å hans skog, och att han, i tanke att
han gjorde en god affär, mot en i sjelfva verket ytterst obetydlig ersättning upplät
afverkningsrätt — i regel på 50 år — till sina skogar. Om något förvärf
med eganderätt af sjelfva marken var ännu icke fråga, och trävarurörelsen befann
sig i ett slags försöksstadium af mera provisorisk karaktär.

Stödd på de sålunda förvärfvade skogstillgångarne och med tillhjelp af kapital,
som hufvudsakligen genom bolagsbildning hopbragtes, lyckades snart trävaruindustrien
att möjliggöra virkets utförande i marknaden. Härvid hade i Norrlands
ekonomiska lif införts en ny faktor af den mest genomgripande betydelse:
skogarne hade fått värde.

Till allmogens olycka blef emellertid denna värdestegring alldeles för plötslig
och alldeles för stor. Man fann sig med fördel kunna betala de mest onaturligt
uppdrifna arbetslöner för afverknings- och flottningsarbetet. Ungdomen, lockad
af dessa höga arbetspriser, började vända sin håg från jordbruket till det mera omvexlande
arbetet i skogarne och på elfvarne, och under det obundna lifvet derstädes
började ett alltmer omkring sig gripande sjelfsvåldigt och slösaktigt lefnadssätt,
under hvilket de höga arbetsförtjensterna hastigt konsumerades. Den äldre generationen
åter, som i de penningar, med hvilka afverkningsrätten betalats, såg en rikedomskälla,
berättigande till vällefnad, lät sig allt för villigt i denna riktning påverkas
af de yngre och Norrlands allmoge kom sålunda i många trakter att antaga
ett lefnadssätt vida skildt från dess förra anspråkslösa och sträfsamma och föga
öfverensstämmande med det, som brukar vara förunnadt ett jordbrukande bondestånd,
helst under så jemförelsevis ogynnsamma naturförhållanden som Norrlands.

På samma gång som lefnadsbehofven sålunda stego, fann emellertid bonden
snart, att afkastningen från jordbruket minskades, särskildt på grund af svårigheterna
att i konkurrensen med trävarurörelsen erhålla nödiga arbetskrafter, och då de
medel han bekommit genom sin skogsförsäljning mot förmodan snart smält bort,
fann han sig föranlåten att fortsätta på den väg han en gång inslagit och lät förmå
sig att undan för undan upplåta afverkningsrätten till nya områden, till lägre
dimensioner eller på förlängda tider.

Trävarurörelsens första skede karakteriseras alltså af följande sociala fenomen:
böndernas skogsmark belastas med afverkningsrätter, jordbruket försvåras, hågen för
jordbruk minskas och allmogen får alltmera en falsk lefnadsstandard.

Den andra perioden i trävaruindustriens historia tog sin början, då skogsspekulanterna
kommo till insigt om, att deras näring egde framtiden för sig och
i öfverensstämmelse härmed för att göra sig mera oberoende af konkurrensen
om råvaran började söka att med eganderätt förvärfva skogsmark i så stor
utsträckning som möjligt. Att trävaruindustrien i så öfverraskande omfattning
kunnat förverkliga denna sträfvan, beror till stor del på efterverkningar af hvad,
på sätt ofvan nämnts, tilldragit sig under det föregående utvecklingsskedet. Men

7 2

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

äfven andra orsaker gifvas. Då komitén nu öfvergår till en närmare undersökning
af dessa orsaker, sådana de utvecklats i de inkomna svaren å komiténs ofvannämnda
fråga, bör till en början framhållas, att det är af särskild vigt att söka utröna, i
hvilken omfattning böndernas fastighetsförsäljningar varit af omständigheterna mera
eller mindre nödvändiggjorda, i hvilken mån de väl ej varit nödvändiga, men dock
kunna anses hafva varit från ekonomisk synpunkt berättigade, samt till hvilken grad

slutligen bönderna i helt och hållet oträngdt mål afhändt sig sina hemman.

Såsom en af hufvudorsakerna till den anmärkta företeelsen nämnes från ett
stort antal socknar svårigheter af ett eller annat slag, hvarmed jordbruket har att
kämpa. Oftast anföres i detta afseende de höga arbetslönerna, men från åtskilliga
håll klagas äfven öfver jordmånens karghet eller klimatets hårdhet äfvensom obeqvämt
läge på vissa egor samt dåliga kommunikationer. Från vissa trakter af
Kopparbergs län, der stark jordsplittring är rådande, uppgifves denna vara en mäktigt
bidragande orsak till böndernas benägenhet att afhända sig sin jord. På många håll
finner man jordbrukaren allt för tyngd af skatter och andra onera eller i hemmanet

intecknade födoråd. I de delar af landet, der på senare tider nybyggesanlägg ningar

förekommit, är det ibland svårighet att fullgöra nybyggesvillkoren, som föranledt
nybyggets försäljning, och på de orter, der dispositionsrätten till skogen är inskränkt
och afsaluafverkning får ega rum allenast efter utsyning, klagas öfver, att
man till en början, innan hemmanet undergått afvittring eller innan skogen efter
slutad afvittring blifvit behörigen uppskattad, tilltog dessa utsyningar med sådan
försigtighet, att bonden åtnjöt allt för liten inkomst från skogen och fann det nödigt
att sälja hemmanet, helst det köpande bolaget, som väl förstod såväl att beräkna
skogsanslagets storlek som ock att dettas fulla afkastning komme att utsynas, sedan
skogen hunnit uppskattas, för hemmanet kunde betala ett pris, som syntes bonden
högt. I åtskilliga fall synas nu nämnda förhållanden hafva bragt bonden på sådant
obestånd, att hemmanets försäljning skett under trycket af en eljest omedelbart förestående
exekutiv auktion. Men de särskilda svaren gifva dock ej anledning antaga,
att bondeståndet i allmänhet redan nu skulle vara tyngdt af en så öfverväldigande
skuldbörda. Tvärtom förefaller det som om bonden i regel ganska snart, sedan
han börjat märka, att hemmanets afkastning icke förslår till hans årliga utgifter,
finner sig föranlåten till hemmanets försäljning i förhoppning att bättre kunna reda
sig med köpeskillingen.

En annan med den nu anförda nära sammanhängande bevekelsegrund till
försäljning eger hemmansegaren, om från hans skog under någon längre tid upplåtits
afverkningsrätt till skog, som hindrar fastighetens egare att der drifva afverkning
till afsalu, eller afverkningsrätt till så små dimensioner, att han vid kontraktstidens
utlöpande återfår skogsmarken så afverkad, att under längre tid afsaluafverkning
derstädes icke kan bedrifvas. I båda fallen representerar skogsmarken
för bonden ett dödt kapital, å hvilket han under längre tid icke kan draga någon

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

ränta. Under denna tid måste han deremot icke desto mindre betala skatt äfven
för den del af hemmansvärdet, som representeras af skogen. Om nu bondens
ekonomi är sådan, att han utan afkastningen af detta döda kapital icke kan reda
sig, är det naturligtvis förklarligt, om han säljer sitt hemman. I åtminstone de
fyra nordligaste länens skogsbyggder är detta en synnerligen ofta återkommande
anledning till hemmans försäljning enligt hvad de inkomna svaren nogsamt gifva
vid handen. Ytterst är naturligen förhållandet att hänföra till den omständighet,
att de särskilda hemmanen i jordbruksafseende ofta icke äro nog gifvande för
att med nutidens stegrade anspråk på lifvet kunna lemna brukaren full bergning.

På gränsen mellan de tvungna och de frivilliga försäljningarna stå de försäljningar,
som ega rum, när fastighet i arf tillfaller flera samarfvingar. Från
bortåt ett femtiotal kommuner, hufvudsakligast inom Vesternorrlands, Jemtlands
och Vesterbottens län angifvas svårigheter vid arfskiften vara en af de förnämsta
anledningarna till att bondehemman förekomma å fastighetsmarknaden. Det synes
särskildt i trakter, der skogsanslagen äro stora, i allmänhet vara svårt att finna någon
af arfvingarna, som är villig att öfvertaga hemmanet genom de andras utlösande
efter det pris hemmanet kan anses komma att betinga i händelse af försäljning
å offentlig auktion. Följden blir, att hemmanet afyttras på dylik auktion, dervid
i många fall något bolag stannar för högsta budet. Från vissa trakter omtalas, att
föräldrar ofta redan i lifstiden sälja sina hemman för att med undvikande af arfskiftessvårigheter
kunna gifva sina barn lika arfslott i penningar. Arfskiftessvårigheternas
betydelse för den föreliggande frågan kan näppeligen öfverskattas, helst
all i enskild bondehand varande jord förr eller senare kommer att blifva underkastad
dessa svårigheter. Att bonden för att förekomma hemmanets öfvergång i
bolagshänder vid blifvande arfskifte, redan under sin lifstid säljer hemmanet till ett
af barnen, förekommer i vissa trakter, men har visat sig föga verksamt, då försäljningen
vanligen sker mot så billigt pris, att den nya åbon mycket snart faller
för frestelsen af de högre köpeskillingar, som bjudas af bolagen.

Öfvergår man derefter till de försäljningar, som icke kunna anses hafva
varit nödvändiga, är det såsom nämndt af intresse att skilja emellan dem, som
varit, åtminstone i bondens ögon, ekonomiskt berättigade och dem, som föranledts
af andra bevekelsegrunder än ekonomisk omtanke.

Genomgår man de komitén tillhandakomna svaren, finner man såsom en af
de förnämsta orsakerna till bondejordens försäljning minst lika ofta som skuldsättning
och obestånd angifvet, att »bonden ansett sig hafva fått bra betaldt»
eller såsom det ofta uttryckes att det »varit så lätt att få sälja».

I många fall nämnes visserligen, att köpeskillingen i sjelfva verket varit alldeles
för låg, hvilket under en period med stigande trävarukonjunkturer och när
det gäller en jemförelsevis mindre affärsvan och godtrogen folkklass, hvilken icke
eger samma förmåga som fackmännen att uppskatta skogens värde, är lätt förklarligt.

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

Många af de svarande nämna emellertid uttryckligen, att numera jordens verkliga
värde ganska allmänt inses och att ofta den erbjudna köpeskillingen är större än
det kapitalbelopp, å hvilket den afkastning bonden förmår draga af hemmanet
lemnar skälig ränta. Skulle så vara förhållandet, ökas faran för bondeståndets försvinnande,
ty det har alltid visat sig vara i hög grad ödesdigert för detta stånd,
när i ett land marknadsvärdet å fastighet i afsevärd grad öfverstigit dess afkastningsvärde
i bondehand. Att denna divergens i värden kunnat uppkomma, beror
naturligen antingen på att trävarubolagen äro i stånd att draga större afkastning
af hemmanet än bonden, eller att bolagen i afvaktan på stigande konjunkturer för
jorden betala spekulationspris. Företeelsen är emellertid i hvarje fall beroende på
rent ekonomiska orsaker, hvilka kunna vexla med konjunkturerna och kan derför
möjligen vara af mera öfvergående betydelse än till exempel motsvarande förhållande
i England, der vissa med folklynne och samhällsskick sammanhängande omständigheter
gjort den större jordbesittningen förenad med en mängd ideela och
sociala fördelar och förlänat jorden ett artificiellt värde, som vida öfverstiger
afkastningsvärdet och varit en af hufvudorsakerna till bondeståndets försvinnande
derstädes.

Slutligen gifva de inkomna svaren vid handen, att, såsom det synes i stor
omfattning, fastighetsförsäljningar ske, hvilka hvarken kunna förklaras på grund af
nödtvång eller ursäktas såsom från ren affärssynpunkt fördelaktiga, utan måste
anses bero på trötthet vid jordbruket och begär efter ombyte och förment högre
lefnadsställning.

Man kan icke sluta ögonen för det faktum, att det norrländska bondeståndet
under senaste årtionden mångenstädes märkbart skiftat skaplynne. I mycket
kan detta visserligen anses såsom ett utslag af tidsandan och den allmänt stigande
bildningen, som kräfver ett omvexlingsrikare lif och medför en växande lust till
försök i nya riktningar; och i mycket sammanfaller rörelsen alltså med den i så
många andra länder iakttagna folkströmningen från landet och åkerbruket till städerna
och industrien. Men mycket torde ändå återstå att förklara, och förklaringen kan
icke gerna vara någon annan än den, att bondeståndet icke varit moget för mottagandet
af så öfverflödigt rika inkomstkällor som dem, hvilka öppnats med skogens
plötsliga mångdubbling i värde.

Undersökningen af orsakerna till den pågående minskningen i bondeståndets
jordbesittning i Norrland och Dalarne är emellertid icke fullständig utan ett
skärskådande af hvilket inflytande den andra parten vid fastighetsförsäljningarna,
de köpande bolagen och trävaruspekulanterna, utöfva på rörelsens fortgång, i hvad
mån alltså dessa ega i sin makt att framkalla eller påskynda böndernas beslut att
sälja sin jord. I trävarurörelsens första tider har, efter hvad det vill synas, skogsspekulanternas
till vägagående vid sjelfva aftalets uppgörande icke alltid varit fullt
korrekt, och man har begagnat sig af mer eller .mindre tvetydiga ombud, hvilka

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

för att förmå jordegaren till en önskad försäljning användt medel af i hög grad
förkastlig beskaffenhet. Numera tyckes dock förhållandet i detta afseende väsentligen
olika. Ytterst sällan framkastas i de afgifna svaren beskyllningar i denna
riktning. Deremot är man temligen allmänt öfverens om, att bolagens ombud äro
i hög grad skickliga underhandlare, som med stor rutin förmå att framhålla fördelarne
för egaren af en försäljning och, hvad som är mera betänkligt, man anklagar
från flera håll bolagen för att drifva en systematisk politik afseende dels att
i allmänhet bereda jordmånen för framtida förvärf dels att i det särskilda fallet försätta
bonden i en sådan situation, att hans benägenhet att sälja sitt hemman väsentligen
ökas. I de trakter, der bolagen ega enskilda flottleder och följaktligen
bestämmanderätt öfver flottningsafgifterna, hafva de naturligen ett afgörande inflytande
på värdet af de enskilda skogstillgångar, hvilkas utförande i marknaden är beroende
af flottleden, och den utväg, som står den enskilde skogsegaren öppen, eller att
söka vattendragets insynande till allmän flottled, är i många fall temligen illusorisk,
då såsom komitén i ett annat sammanhang vill närmare omförmäla, flottledens förra
egare icke sällan vetat genomdrifva den allmänna flottledens ordnande på sådant
sätt, att den enskilde bonden i alla händelser fått vidkännas allt för dryga flottningskostnader
för sitt virke.

För att lättare få. den enskilde jordegaren i sin makt visa, efter hvad från
många håll anföres, skogsspekulanterna en stor beredvillighet att försträcka honom
penningar eller lemna honom så stora förskott å afverkningsförtjensten, att han
vid sluträkningens uppgörande befinnes häfta i skuld till arbetsgifvaren, och detta
får fortgå, till dess bonden blir så skuldsatt, att han nödgas sälja sitt hemman.

Ett synnerligen kraftigt och på ett stort antal platser användt maktmedel
ega bolagen i skiftesvitsordet. Vill ett bolag förvärfva mark i en oskiftad by eller
i ett hemman, söker det först komma åt någon mindre del deraf och betalar då
gerna för densamma ett uppenbart öfverpris. Såsom egare af detta skattetal, har
bolaget sedan makt att påkalla laga skifte eller hemmansklyfning och fruktan för
de dermed förknippade kostnaderna är så stor, att bönderna, helst om de förut
upplåtit afverkningsrätten å sin skog och derför sakna'' utvägar att uppbringa nödiga
medel, föredraga att sälja sina fastigheter, en anledning till försäljning, som uppgifves
från en mängd håll. Ett bolag, som är delegare i en by med stora
samfälda skogstillgångar, behöfver emellertid i många fall icke ens begära laga
skifte för att få situationen i sin makt. Då från samfäld mark afsaluafverkning
icke får ega rum utan samtliga delegåres bifall, kan nemligen bolaget genom att
vägra dylikt bifall på behaglig tid afstånga de öfriga delegarne från afkomst af
skogen. Dessa äro då visserligen berättigade att söka laga skifte, men som detta
i vanliga fall, särskildt i vissa trakter af Norrland, der skifteslagen äro oerhördt
stora, är en ganska vidtutseende förrättning, sträckande sig öfver en lång följd af
år och åtföljd af dryga kostnader, fruktar bonden af helt naturliga skäl i hög

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

grad att påkalla utbrytning af sin del ur samfälligheten och börjar underhandla om
försäljning.

Men äfven i skiftade byar saknas icke för en hänsynslös delegare medel att
inverka på de öfriga. Så omtalas, hurusom på åtskilliga ställen bolag för att få
köpa ett skogsskifte beläget emellan bolag tillhöriga marker hotat med att kalafverka
dessa. På grund af den långsträckta form, som vid de laga skiftena vanligen tilldelats
skogslotterna, skulle genom en dylik afverkning bondens skog blifva till
sådan grad utsatt för att skadas af storm och torka, att bonden finner den bästa
utvägen vara att i tid sälja skogen. Ett af de effektivaste medel att påverka ortens
befolkning ega emellertid bolagen deruti, att de i vidsträckt mån disponera öfver
afverknings-, timmerdrifnings- och flottningsförtjensterna. På många ställen är allmogen
i mer eller mindre mån beroende af dessa förtjenster, och ett bolag kommer
derför ofta ganska långt, gent emot en obeslutsam försäljare endast genom att locka
med löften om höga dylika förtjenster, derest han säljer sitt hemman och sitter
qvar såsom arrendator.

Till hvad komitén i det föregående anfört till den föreliggande frågans allmänna
utredande, har komitén nu endast att foga några slutord. Komitén finner
det nemligen angeläget att framhålla, att om än den verkställda undersökningen
gifvit vid handen, att trävaruindustriens stora jordförvärf innebära en allvarlig samhällelig
olägenhet, denna slutsats icke i ringaste mån innebär ett underkännande af
den stora nytta denna industri såsom industri betraktad medför för landet. Komitén
håller emellertid före, att det gagn sågverksindustrien otvifvelaktigt gör, detta gagn
förmår den åstadkomma lika väl, utan att lägga under sig den för bondebefolkningens
existens och utveckling behöfliga jorden och förorsaka den svårbotliga skada för
samhället, som deraf härflyter.

Håller sig trävaruindustrien inom sina rätta gränser, inskränker den sig till
förädling af skogarnes produkter och de förädlade skogsalsternas afsättning på verldsmarknaden,
då kan den icke vara annat än af den största nytta äfven för den
jordbrukande befolkningen, som derförutan svårligen skulle kunna med tillräcklig
fördel vända sina skogars afkastning i penningar, och som genom industrisamhällenas
tillkomst beredes gynnsammare afsättningsvillkor äfven för jordbrukets produkter.

Komitén anser sig knappast behöfva framhålla, att man genom de förslag
komitén nu går att framlägga enligt komiténs öfvertygelse ej på något sätt kommer
trävaruindustrien till lifs i dess hufvudsakliga och nyttiga verksamhet. Att undvika
detta är så mycket angelägnare som man eljest säkerligen indirekt komme att skada
just de intressen man satt såsom sin uppgift att söka skydda.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

II. Komiténs förslag och framställningar.

1. Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.

Af den undersökning komitén i det föregående anställt torde tydligen framgå,
att trävaruindustriens fortgående fastighetsförvärf måste anses vara i hög grad skadliga
för våra nordliga landsändar, åtminstone så långt de samma beröfva bondeståndet
den jord detta för sitt bestånd och sin utveckling oundgängligen behöfver.
Komitén vill ock från den allmänna utredningen (sid. 34) erinra, hurusom nämnda
industris nuvarande jordinnehaf redan år 1900 uppgick i areal till minst 5,394,837
hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden och numera
måste anses betydligt ökadt, huru tredjedelen af denna jordegendom förvärfvats
under de femton åren 1885 —1900 samt huruledes den hastighet, hvarmed förvärfvet
fortgått, visat sig vara i starkt stigande. Den tanken uppstår derför sjelfmant,
att den första åtgärd man har att vidtaga är att förekomma, det dylika förvärf än
vidare fortsättas.

Härvid torde man till en början vilja ifrågasätta, huruvida icke detta mål
skulle kunna vinnas genom åtgärder, afseende att höja bondens intresse för jordbruket,
bispringa honom i hans sträfvan att derur draga den största möjliga
inkomst samt räcka honom en hjelpande hand vid de tillfällen, då hans situation
är kritisk, och hemmanets försäljning börjar synas honom nödig. Det finnes nog
mången, som förmenar, att man på denna undervisningens, öfvertygelsens och det
ekonomiska understödjandets väg skulle kunna förläna bonden en sådan motståndskraft
mot skogsspekulanternas köpeanbud, att vidare åtgärder till hans skyddande
i detta hänseende skulle vara öfverflödiga.

Denna uppfattning kan komitén icke dela. Äfven om dylika åtgärder i någon
mån kunna bidraga att stödja bondeståndet, äro de långt ifrån tillfyllest. Några
resultat af en verksamhet i denna riktning kunna icke väntas annat än småningom
och efter år af ihärdigt arbete. Men under tiden fortgå bolagens hemmansköp,
och någon synnerligen lång tid erfordras icke för att trävaruindustrien sålunda skall

Behofvet af
ett förbud.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Föregående
förslag om
förbudslag.

kunna förvärfva den hufvudsakliga delen af böndernas nuvarande jord. Ej heller
kan det tänkas, att staten utan allt för stora ekonomiska uppolfringar skulle kunna
på ett så verksamt sätt stödja bönderna, att dessa bibehölles vid sina hemman.
Och slutligen visar den redogörelse komitén lemnat för orsakerna till hemmansförsäljningarne,
att bland dessa orsaker äfven finnas sådana, som icke kunna undanrödjas
genom medel af ifrågavarande beskaffenhet, och att det fordras en i hög
grad genomgripande förändring af en mängd förhållanden i våra nordliga landsdelar
för att man skulle kunna vänta, att den oroväckande utvecklingen i förevarande
hänseende skulle utan lagstiftningens verksamma ingripande sjelfmant afstanna.

Man måste derför söka ett medel, som på ett mera effektivt sätt omedelbart
afbryter trävaruindustriens förvärf af den jord, som bör bibehållas åt bondeståndet.
Utan att ett sådant medel kan utfinnas, är det enligt komiténs öfvertygelse icke
tänkbart, att särskildt i Norrlands skogsbyggder kunna förekomma de mindre, sjelfständiga
jordbrukens försvinnande.

Det medel, som i nämnda hänseende ligger närmast till hands, är att förbjuda
trävaruindustriens idkare att förvärfva den jord man anser höra qvarstanna
i bondebesittning.

Att denna åtgärd från de synpunkter, som ligga komitén närmast, är i hög
grad önsklig, derom anser komitén icke kunna råda något tvifvel. Det återstår
emellertid att tillse, huruvida detta medel är sådant, att rättsliga betänkligheter
kunna uppställas mot dess användande och om de olägenheter det tilläfventyrs i
andra afseenden kan medföra öfverväga det förmånliga inflytande detsamma skulle
utöfva ifråga om bondeståndets bevarande.

Innan komitén ingår på denna undersökning, vill komitén i korthet erinra,
att frågan om dylikt förbud i olika former varit föremål för statsmakternas pröfning.

Så föreslogs, såsom nämnts i det föregående, genom en i Riksdagens Andra
Kammare 1901 väckt motion, i hvars syfte ett stort antal representanter för Norrland
och Dalarne instämde, en lag, hvarigenom bolag och förening för ekonomisk verksamhet
äfvensom enskild person, hvilken idkade träförädlings- eller trävarurörelse,
med hvars utöfvande följde skyldighet att föra handelsböcker, förklarades oberättigade
att utom i vissa angifna undantagsfall förvärfva fast egendom å landet inom
de sex nordliga länen, der ej Konungen för visst fall dertill lemnade tillstånd. I
anledning af denna motion antog Andra Kammaren en dylik lag dock med den
inskränkning, att lagen icke skulle afse enskilde personer utan allenast bolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet, samt att lagen skulle gälla allenast till den
1 september 1904, då man förväntade, att den allmänna utredning i norrlandsfrågan,
hvarom fråga väckts, skulle vara färdig och definitiva åtgärder med ledning
deraf skulle kunna föreslås och antagas. Första Kammarens beslut gick emellertid
i motsatt riktning, och frågan förföll för denna gång.

Frågan om en dylik provisorisk förbudslagstiftning återupptogs af komitén i

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

dess underdåniga skrifvelse af den 28 november 1901 (se band 2, sid. 15).

Komitén såg häri det enda medlet att kunna hindra ställningens afsevärda försämrande
under den tid, som måste åtgå, innan de vidlyftiga frågor komitén fått sig förelagda
blifvit på ett så uttömmande sätt undersökta, att erforderliga lagstiftningsåtgärder
skulle kunna föreslås.

Komiténs framställning, som af olika skäl afstyrktes såväl af Konungens
befallningshafvande i de sex norra länen som af Högsta Domstolen har icke blifvit
förelagd Riksdagen, men frågan om provisoriskt förbud mot fastighetsförvärf af
ifrågavarande slag, väcktes inom Andra Kammaren ånyo genom en motion vid
1903 års riksdag. Äfven denna gång föranledde förslaget, som antogs af Andra
Kammaren, men afslogs af Första Kammaren, icke någon åtgärd.

Då komitén nu åter anser sig böra upptaga frågan om förbud i vissa fall
för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom i
Norrland och Dalarne och dervid hemställer, att dylikt förbud — om ock, såsom
framgår af det följande, i väsentligt reducerad form — göres icke blott provisoriskt
utan gällande utan inskränkning till tiden, åligger det komitén att till bemötande
upptaga de skäl, som under frågans föregående behandling blifvit anförda emot ett
dylikt förbud, samt söka uppvisa, att dessa skäl icke kunna tillmätas den betydelse
man velat tillerkänna desamma.

Den hufvudsakliga principiella invändning, som framställts mot en lag af Betänkligifrågavarande
beskaffenhet är, att densamma skulle innebära en kränkning af grundsatsen
om »allas likhet inför lag», att den skulle vara en klasslag, som gynnade
en viss grupp af näringsidkare på en annan grupps bekostnad. Om denna invändning
än kunde hafva något berättigande, derest förbudet mot fastighetsförvärf afsåge
äfven enskilde idkare af trävarurörelse, saknar den hvarje fog, när förbudet utsträckes
endast till bolag eller föreningar, d. v. s. särskildt bildade rättssubjekt, hvilkas rättsliga
existens uteslutande beror af statens medgifvande. Det lärer icke finnas något
som hindrar, att staten vägrar bildandet af nya dylika rättssubjekt eller bestämmer, att
de redan bildade icke vidare få förvärfva rättigheter af det ena eller andra slaget
eller nya rättigheter öfverhufvud.

Dylika förbud äro långt ifrån ovanliga i lagstiftningens historia. Särskildt
kan i detta afseende hänvisas till de i utlandet talrikt förekommande s. k. amortisationslagarna
(jfr redogörelsen band 2, sid. 52), som afse att förekomma, att
allt för mycken egendom hopas i de kyrkliga institutionernas hand. Och äfven
inskränkningar i bankers och andra penningeinrättningars rätt att förvärfva fastighet
förekomma såväl i vårt eget land som annorstädes. Komitén finner statens rätt i
detta hänseende vara så uppenbar, att några principiella betänkligheter derutinnan
icke kunna hysas.

Det har vidare anmärkts, att förbudet skulle vara ett obehörigt ingrepp i
eganderätten. Man syftar dervid på det förhållandet, att, om den köpstarkaste gruppen

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

af spekulanter uteslutes från fastighetsmarknaden, fastighetsvärdena skulle komma att
sjunka. Att detta kommer att blifva fallet är tilläfventyrs möjligt, men att derför tala
om ett ingrepp i eganderätten är lika obefogadt som att anse, att ett dylikt ingrepp
sker, när fastighetsvärdena sjunka på grund af t. ex. ändringar i tullagstiftningen.
Härjemte bör märkas, att en sänkning af fastighetens marknadsvärde dock icke
medför någon minskning af den afkastning jorden lemnar. För en'' egare som
behåller sin jord, har sålunda ett förbud i denna riktning ingen olägenhet. I detta
sammanhang bör några ord egnas åt frågan, i hvad mån en förbudslag kommer
att gagna de nuvarande, sjelfegande, mindre jordbrukarne. Det är dervid klart, att
för en jordegare, hvars ekonomi är så undergräfd, att han icke kan behålla sitt
hemman, för honom är förbudslagen till ingen nytta utan snarare till skada. Vare
sig förbudslagen finnes eller ej, måste han gå ifrån sitt hemman, och förbudslagens
tillvaro kan för honom blott hafva den följd, att han för sitt hemman
möjligen får mindre betaldt än han eljest skulle fått. Förbudslagens fördelaktiga
verkningar i detta fall inskränka sig dertill, att de framtida egarne till hemmanet
blifva enskilda personer och ej bolag eller föreningar. Ingenting är i sjelfva verket
ett kraftigare bevis än detta derpå, att förbudslagen icke är någon klasslag. Det
kan synas hårdt att sålunda i någon mån uppoffra den enskildes intresse för det
allmänna ändamålet att bibehålla ett nyttigt socialt element. Men liknande åtgärder
har i alla tider statskonsten understundom varit tvungen vidtaga; och i förevarande
fall har lagstiftaren stödet för ett. dylikt ingrepp i en synnerligen utbredd allmän
opinion. Lyckligtvis är det att hoppas, att de mindre jordbrukare, som sålunda
skulle få lida för det allmänna bästa, icke utgöra något afsevärdt antal. Såsom
framgår af redogörelsen för orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar, ske
försäljningarna i ett stort antal fall utan att vara framtvingade af nöd. Dylika
försäljningar skulle hädanefter uteblifva, när bolagens köpeanbud icke vidare kunde
locka. Bonden tvingades sålunda att behålla sin jord. Att döma af det stora
antal f. d. bönder i Norrland, som nu gå ångerköpta, derför att de sålt sina
hemman, lärer man kunna förvänta, att detta tvång i regel kommer att lända till
bondens bästa och att han och hans efterkommande ganska snart skola komma att
med tacksamhet konstatera detta.

Man har ytterligare mot en förbudslag af ifrågavarande beskaffenhet invändt,
att densamma svårligen kan blifva effektiv. Ett bolag, hvilket trots lagen vill förvärfva
sig, praktiskt taget, samma inflytande öfver en fastighet som vinnes genom
eganderätt, kan, säger man, låta en enskild person inköpa fastigheten samt till
bolaget öfverlemna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse
egaren icke ställer sig dess önskningar till efterrättelse, kan när som helst låta
exekutivt försälja fastigheten och dervid inropa den genom ett villigare redskap.
Möjligheten af dylika förfaranden till lagens kringgående för någon tid är naturligen
icke utesluten. Men att så skulle komma att ske i någon större utsträckning,

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

anser komitén föga troligt. Åtgärder, afseende lagens kringgående äro nemligen
alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskildt med afseende
på möjligheten af att man missräknat sig i fråga om de använda redskapens pålitlighet
och tillmötesgående. Det torde vidare från åtskilliga synpunkter komma att
medföra obehag för ett bolag, om det hänsynslöst skulle trotsa ett dylikt, af en
utbredd allmän opinion understödt förbud. Skulle emellertid lagen komma att på
detta sätt kringgås, får man ytterligare se till, om ej något kan göras till förekommande
af de missbruk, som visa sig kunna ega rum, men att för blotta möjligheten
af missbruk, alldeles underlåta att begagna sig af ifrågavarande utväg, om
den öfverhufvud eljest är lämplig, synes komitén vara föga framtidsklokt.

Om man sålunda icke synes böra hysa någon större fruktan för att lagen
rskall komma att i afsevärdare utsträckning kringgås, finnes det deremot en annan
invändning, som vid första påseendet förefaller att vara af mera betänklig art. Det
kan sägas, att äfven om man utestänger bolag och föreningar från fastighetsmarknaden,
man dermed icke har utestängt kapitalet. Är det öfverhufvud en förmånlig
kapitalplacering att nedlägga penningar i skogsaffärer, komma säkerligen
■enskilda affärsmän att taga vid, der bolagen och föreningarne nödgas sluta. I stället
för skogsköpande bolag och föreningar skulle man få en klass af skogsspekulerande
■enskilde personer, och det kunde vara tvifvelaktigt, om man skulle hafva vunnit
på bytet.

Härtill må genmälas, att de gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångsrika
trävaruaffärer nu torde vara förbi. Att det för en gammal affär, som
förvärfvat den hufvudsakligaste delen af sina skogsdomäner för underpris, kan vara
uträkning att i konsolideringsändamål söka förvärfva ytterligare skogsmark äfven
till'' de jemförelsevis höga pris, som nu begäras, är tydligt, men det är föga troligt,
att enskilda kapitalister numera skulle finna det särdeles lockande att göra skogsaffärer
i större skala och i afsigt att för en längre framtid sammanhålla större
skogskomplexer. Deremot får man naturligtvis räkna med, att en del enskilde skogsspekulanter
fortfarande som hittills komma att göra tillfälliga hemmansaffärer, afseende
att få tillfälle att på en gång tillgodogöra sig ett samladt skogskapital. I
dessa fall blifva emellertid i regel de sålunda förvärfvade hemmanen, sedan de
afverkats, snart åter försålda, och de undandragas derigenom icke bondeståndet på
samma definitiva sätt som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.
Äfven om de icke säljas, blifva de förr eller senare föremål för arfsdelningar,
som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverka skadlig jordkoncentration.
Slutligen är att märka, att det numera icke torde ställa sig alldeles så lätt att
utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordras för att jorduppköp skola
kunna ske i en sådan skala, att de kunna anses medföra sociala vådor.

FÖRVÄRFSÖFRBUD.

Man har slutligen velat göra gällande, att ett förbud af ofvan berörda
beskaffenhet skulle verka hämmande och tillintetgörande på trävarurörelsen och
hindra uppkomsten af andra för Norrland nyttiga industrier. Dessa farhågor finner
konfitur vara obefogade. Enligt komiténs förmenande har norra Sverige redan
ett så tillräckligt antal trävaruaffärer, att man ingalunda behöfver befara, att icke
förädlings- och afsättningsrörelsen skall kunna skötas på det nationalekonomiskt
fördelaktigaste sättet, äfven om sågverksbolagen icke vidare få obegränsadt utbreda
sig öfver de i böndernas ego ännu qvarvarande jordområdena. Det torde ej råda
mer än en mening derom, att ej trävarurörelsen numera nått gränsen för skogarnasafkastningsförmåga.
Denna rörelses ytterligare uppdrifvande genom fortgående jordförvärf
i obegränsad omfattning kan derför icke vara önskvärd. Och då, såsom
framgår af det följande, komitén icke ansett sig böra föreslå längre gående förbud,
än som är nödigt för att åt bondeståndet bevara de egor, som lör dess framtid
äro oundgängligen erforderliga, och följaktligen en hel del skogsmark kan, om så
finnes nödigt för de nuvarande trävaruaffärernas konsoliderande få förvärfvas, synes
man icke behöfva hysa några farhågor för trävaruindustrien Hvad åter angår de
industrier, som icke äro att hänföra till sågverksrörelse eller annan rörelse, afseende
att förädla skogarnes afkastning, så lära väl dessa ej sällan vara i behof af ett
större eller mindre jordutrymme. För dylikt utrymme bör naturligtvis undantag
från förbudet alltid medgifvas.

De öfriga anmärkningar, som framställts mot föregående förslag till lagar i
förevarande syfte, hafva i allmänhet afsett detaljer i förslagen, hvilka icke återfinnas
i det förslag komitén nu går att framlägga. De behöfva derför icke här
upptagas till bemötande.

Om komitén sålunda af skäl, som anförts, anser en förbudslag i ofvannämnda
syfte till fullo vara motiverad af den nuvarande situationens vådor och att andra
bevis för lagens rättmätighet icke behöfva framdragas än dem, som ligga i angelägenheten
af bondeståndets bevarande, vill dock komitén erinra, att mycket af
hvad som kan förefalla en och annan förhatligt i en dylik lag, måste försvinna,
om man öfvcrblickar statens förhållande till uppkomsten af de bondehemman, hvilkas.
indragande i bolagens skogsbesittningar man nu vill förhindra. Ett mycket stort
antal åt dessa hemman äro jemförelsevis sent anlagda nybyggen. (Se t. ex. den
redogörelse öfver afvittringen i Vesterbottens län, som återfinnes bland bilagorna
till detta betänkande (Band 6, sid. 107). Staten har tillåtit dessa bosättningar på
sina skogsmarker för att kunna tillförsäkra så många som möjligt af sina undersåtar
den trygga bergning äfven ett anspråkslöst jordbruk skänker. Staten har på
mångahanda sätt med afsevärda uppoffringar understödt nybyggaren under den första
uppodlingstiden och genom ett rundligt skogsanslag sökt bereda honom tillfälle till
erforderliga biinkomster. Denna statens jordbrukskolonisation har emellertid hittills
visat sig vara mera väl menad än riktigt ledd. Staten har varit nödgad att åsev

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

huru dess kolonisatoriska nyskapelser undan för undan iörintats, derigenom att
nybyggena uppköpts af trävaruindustriens målsmän, huruledes man ofta på gröfsta
sätt kringgått ny byggesförfattningarnas mening för att från staten förvärfva mark
till helt andra ändamål än att, derå uppodla ett hemman. Och i viss mån liknande
har utvecklingen varit på de gamla odalhemmanen. Vid afvittringarna har
staten med frikostig hand af skogsmarken tilldelat ifrågavarande hemman afsevärdt
större skogsanslag än som skäligen motsvarat de skogsrättigheter, som af ålder må
hafva tillkommit dessa hemman. Man har dervid varit ledd af syftet att stärka den
jordbrukande befolkningen och stödja jordbruket. Men äfven härvid har man misslyckats.
Skogsanslagens storlek har ledt till hemmanens försäljning till skogsbolag
och denna försäljning till jordbrukets tillbakagående.

När nu staten kommit till insigt om, att dess norrländska jordbrukspolitik
på grund af otillräckligt förutseende hotar att alldeles slå fel, skall det då vara
staten förmenadt att söka på det enda sätt, som numera står till buds, hålla en
sådan hand öfver hvad som återstår af dess jordbrukskolonisation att åtminstone
denna kan upprätthållas? En förbudslag, enligt komiténs förmenande under närvarande
situation fullt berättigad, äfven om staten aldrig egt något enda af de nu
befintliga norrländska hemmanen, bör synas så mycket mera på sin plats, då staten
afsigtligt tillskapat dessa hemman för att en jordbrukande befolkning der skulle
kunna finna sitt uppehälle.

I detta sammanhang bör också anmärkas den stora nytta en lag af ifrågavarande
beskaffenhet skulle medföra derutinnan, att den skulle i afseende å jord,
som ännu icke eges af bolag, fullständigt hindra det utländska kapitalister under
bolagsformens täckmantel utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärfva ett ifrån politisk
synpunkt betänkligt intresse i svensk fastighet.

Det antyddes nyss, att tanken på en förbudslag har ett stöd uti en mycket En förbudsutbredd
folkopinion. Denna framlyser, bland annat, på otaliga ställen i de svar lasnfhfoik-töd
på komiténs frågor, som inkommit från de särskilda socknarna. Mången har opimonon.

emellertid velat förmena, att denna opinion i mycket skulle vara åstadkommen på
konstgjord väg och utgöra ett tanklöst eftersägande af påståenden, för hvilka man
icke gjort sig fullt reda.

För att förvissa sig om, huruvida man verkligen kan spåra, att denna
insigt om skadligheten af bolagens fastighetsförvärf någonstädes äfven omsatt sig i
handling, här komitén till besvarande utställt frågan »Har genom de enskildes
åtgöranden eller allmänt initiativ i orten gjorts försök att förekomma bolagsköp?

(Frågan 26 Band 5 sid. 466). Komitén vill här anföra några exempel på de svar,
som inkommit på denna fråga. Först bör då anmärkas de, som afgifvits af en
grupp Dalasocknar, nemligen Elfdalen, Särna, Lima och Transtrand. Från dessa
omtalas, huruledes kommunerna med medel, som de erhållit från sina skogsmedelsionder,
inköpt salubjudna hemman för att icke dessa skulle öfvergå i bolagshänder.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

I Transtrand uppgifvas de sålunda inköpta hemmanen utgöra omkring 7n af socknens
hela jordatal. Särskildt belysande för det intresse kommunerna i detta hänseende lagt
i dagen är den skildring af Lima sockens kamp mot bolagens jordförvärf, som till
komitén inkommit och som komitén låtit inflyta bland bilagorna till detta betänkande
(Band 2, sid. 107). Äfven från Orsa uppgifves, att man gjort försök att få tillstånd till
liknande åtgärder, men att anhållan derom blifvit af myndigheterna afslagen. Från
Ofvan åker meddelas, att en allmän opinion råder mot försäljning till bolag och
att de burgna bönderna i förekommande fall träda emellan för att hemman skola
kunna bibehållas åt allmogemän. Från Färila säges det, att det finnes exempel på,
att enskilde hellre sålt sitt hemman för en ringare summa åt en enskild person
än för en högre åt bolag. Liknande förhållanden inberättas från Yesternorrlands
län, der det äfven uppgifves, att bönder sålt sina hemman till enskilde med det
uttryckliga villkor, att de ej skulle få säljas till bolag. Sistnämnda förfarande skall
äfven hafva förekommit inom Vesterbottens län enligt uppgift af Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Från Borgsjö förmäles, att i några fall föräldrar, som
sålt sitt hemman till ett af barnen, i födorådskontraktct stipulerat, att om hemmanet
öfvergår till bolag eller oskyld person, födorådet skall höjas med ett afsevärdt
kontant penningebelopp. I Vesterbotten har Hushållningssällskapet med anslag
af Landstinget låtit trycka och utdela en skrift om vigten af jordbruksfastigheternas
bibehållande i enskild ego. Från Arvidsjaur uppgifves, att det någon gång händt,
att, då en hemmansegare, kommit på obestånd och fråga uppstått att öfverlåta
hemmanet till bolag, öfriga byamän betalat skulden för att icke »bolaget skulle
släppas in i byn». Liknande fall omtalas från Stensele o. s. v. Om än dessa
och dylika åtgärder ännu icke kunnat förekomma i någon större utsträckning, är
det dock betecknande nog, att så talrika bevis finnas på, att allmogen icke blott
insett den hotande faran utan äfven till dess afvärjande underkastat sig betydande

uppoffringar.

Om man på grund af de skäl, som ofvan anförts, icke synes böra hysa någon
tvekan om behöfligheten och lämpligheten af ett lagstadgande, hvarigenom bolag eller
förening för ekonomisk verksamhet förbjudes att förvärfva den jord man anser böra
vara reserverad åt bondeståndet, framställer sig emellertid frågan, dels om situationen
verkligen är sådan öfver hela det ifrågavarande området, att icke vissa trakter
kunna från förbudet undantagas, dels om icke en del af den jord bondeståndet nu
innehar, särskildt i s. k. absolut skogsmark, kan anses vara för detsamma mindre
nödvändig och sålunda kunna tillålas få öfvergå äfven i bolagshänder.

I förstnämnda afseende har komitén funnit att i de två sydligaste länen,
Kopparbergs län och Gefleborgs län, förhållandena, åtminstone i vissa trakter äro
så pass stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid här icke kan
anses föreligga. Under sådana förhållanden har komitén tänkt sig, att förbudet
inom dessa län allenast skulle träffa de områden, som i förevarande afseende förete

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

den typiska norrländska karakteren nemligen i Kopparbergs län Nedan-Siljans, OfvanSiljans
och Vester-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar och inom
Gefleborgs län Ofvanåker, Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt
Hamra kapellag.

Hvad åter angår frågan om hvilken jord, som skall anses för bondeståndet
oumbärlig torde det vara uppenbart, att åt bondeståndet bör bevaras till en början
all den uppbrutna inegojord, som för närvarande finnes i bondeståndets besittning.
Men härmed är icke nog. Ett lifskraftigt bondehemman behöfver dessutom icke
blott ett ej allt för litet utrymme i skogsmark utan äfven lämpliga odlingslägenheter,
så att hemmanet må kunna upparbetas och eventuellt i framtiden delas. I
det föregående har komitén utförligt redogjort för den betydelse det för ett hemman
eger att hafva tillgång till skog ej blott af den omfattning, att husbehofvet af skogsprodukter
derur kan uttagas, utan äfven till större vidd på grund af skogsbetets
oumbärlighet och den stora roll tillgång till någon afsaluskog spelar i bondens
ekonomi. Hvad som i dessa afseenden erfordras för att bibehålla de ännu
befintliga norrländska bondehemmanen i deras fulla lifskraft och utvecklingsmöjlighet
synes böra bringas utanför trävaruindustriens räckhåll. Det återstår emellertid
att härvid finna de riktiga måtten.

Beträffande odlingslägenheterna säger sig detta så godt som af sig sjelft.
Trävaruindustrien bör ej få förvärfva till odling tjenliga myrmarker och andra odlingslägenheter,
hvilka i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet egna
sig för upptagande af sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas
med förut varande jordbruk.

Vidkommande åter skogen är saken något svårare att afgöra. Såsom utgångspunkt
kan man härvid taga i betraktande, hvad afvittringsförfattningarne innehålla
ifråga om skogsanslag. I dessa författningar har nemligen lagstiftaren redan
uttalat sin åsigt om den omfattning skogen till ett norrländskt hemman bör ega
för att gifva jordbruket erforderligt stöd. Härvid vill komitén genast till undvikande
af missförstånd anmärka, att komitén icke syftar på de skogsanslag hemmanen
vid afvittringen verkligen fått, ty dessa hafva af skäl, som nedan skola angifvas, i
många fall varit allt för öfverdrifna, utan på de skogsarealer hemmanen enligt författningarnes
mening bort tilldelas. Att i någon väsentligare mån frångå afvittringsförfattningarnes
arealbestämmelser, hvilka naturligen tillkommit efter ett grundligt
öfvervägande af det norrländska jordbrukets behof, dertill synes för närvarande
icke finnas något skäl. Väl kan det sägas, att med skogens stigande i pris ett
skogsområde nu har åtskilligt större värde än det egde vid den tid, då afvittringsförfattningarna
tillkommo, men då ett skogsområdes omfattning har betydelse icke
blott ifråga om saluskog utan äfven för bete och dylikt, torde försigtigheten bjuda att
icke i någon större omfattning ändra afvittringsförfattningarnas grundsatser. Att

Bör förbudet
omfatta all
jord ?

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Afvittrings författnin garnes grundsatser angående hemmanens skogsbehof.

detta oaktadt en ganska afsevärd del af den nu i bondebesittning varande skogsmarken
kan lenmas fri från ifrågavarande köpeförbud skall komitén nu söka uppvisa.

Enligt 1700-talets afvittringsförfattningar, som dock icke kommo till synnerligen
vidsträckt tillämpning, bestämdes området i allmänhet för helt mantal till
700—1,400 tunnland (346 — 692 hektar) duglig mark.

Större intresse hafva emellertid de nyare afvittringsförfattningarne, enligt
hvilka afvittringarne till väsentligaste delen verkställts.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående afvittringsverket i Jemt land den 8 december
1820 bestämde, att hvarje helt mantal, när utrymmet så medgåfve, skulle
tilldelas från joo till j,ooo tunnland (247—1,481 hektar) uti inegor samt skog
och utmark och i förhållande derefter för mindre hemmantal allt efter markens beskaffenhet
samt mer eller mindre godhet. Dervid skulle icke tagas i beräkning
odugliga marker eller s. k. impedimenter, hvarmed förstodes sjöar, berg samt sådana
kala och odugliga mossar, som hade sten till grund utan affall och således vore
otjenliga för odling. Särskildt ålades vederbörande vid ansvar noga tillse, att högsta
tunnlandtalet icke utan giltiga skäl beviljades, såsom ock, att under impedimenter
duglig mark icke begrepes.

Genom Kungl. bref vet den 9 mars 1825 förklarades, att 1820 års Kungl.
stadga jemväl skulle gälla till efterföljd för Herjeädalen, dervid tillika föreskrefs, att
den hemmansegare, som efter erhållen afvittring å det för hemmanet dervid bestämda
område komme att sakna för hemmanets bestånd tillräcklig betesmark och
slåtter, finge tillsvidare och intill dess den tilldelta marken undergått den odling, att
hemmanet deraf icke vidare vore i behof, jemväl bibehållas vid begagnandet af dess
afsides å kronomarkerna eller i fjelltrakterna liggande fäbodelägenheter, oaktadt de
i hemmanets mantal och ränta icke funnes vara inbegripna.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittringsverket i Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län den 10 februari 1824, som dock ej gällde lappmarkerna,
bestämde anslaget för helt mantal till ett område af från 700 till 2,400 tunnland
(34é — 1,234 hektar) under i öfrigt liknande bestämmelser som ofvanberörda i
1820 års stadga förekommande, dock att under impediment hänfördes äfven nakna
sandhedar eller stenbunden mark, hvarå hvarken skog vore eller kunde växa eller
bete funnes eller någonsin kunde erhållas.

Genom Kungl. brefvet den 12 maj 1842 förordnades, att sistnämnda stadga
skulle tjena till efterrättelse jemväl i Gefleborgs län med vissa af Kungl. Maj:t
meddelade särskilda stadganden.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring i Vesterboltens och Norrbottens
läns lappmarker den jo maj 1 8pj föreskref, att hemman och nybyggen skulle,
såvidt tillgång funnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu, samt
stadgade, att skogsanslaget med hänsyn till skogens och ''betets bättre eller sämre
beskaffenhet samt markens olika växtlighet skulle bestämmas efter beräkning af j,000

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

eller derutöfver till högst 20,000 qvadratref (441 —1,763 hektar) skogsmark för
helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre hemmantal. Deri
skulle dock ej inberäknas impediment, hvilket begrepp bestämdes i temligen nära
öfverensstämmelse med 1824 års föreskrifter.

Utom de nu nämnda hufvudförfattningarne finnas åtskilliga särskilda Kungi.
bref och stadganden, som medgifva vissa lokala afvikelser från hufvudförfattningarnes
grundsatser. För dessa torde dock i detta sammanhang någon redogörelse
icke vara erforderlig.

Undersöker man nu, huru dessa afvittringsförfattningarnes hufvudgrunder i
praktiken tillämpats, finner man snart, att man tillåtit sig att tolka dem på ett sätt,
som tydligen varit allt för frikostig.

Till en början har man nemligen i mycket stor utsträckning och uppenbarligen
i alldeles oträngda fall låtit hemmanen erhålla det maximum, som latituden
för områdestilldelningen medgifvit. Vidare har man företagit sig att gradera marken
så att denna ej inräknats i området till sin verkliga vidd, utan efter en uppskattad
mindre godhet, i hvilket fall man understundom gått sa långt, att marken beräknats
motsvara endast af sin verkliga vidd. Härigenom har det tilldelade området
blifvit vida större än hvad handlingarne formellt utvisa såsom afvittringens slutresultat.
Slutligen har i mycket afsevärd omfattning användbar skogsmark betraktats
såsom impediment och tilldelats hemmanen utan att tagas i beräkning vid områdets
bestämmande. Af den utredning om afvittringens förlopp i Vesterbottens
län, som är intagen bland bilagorna till detta betänkande band 6 sid. 106, finner
man sålunda, att hemmanen i de socknar, som afvittrats enligt 1824 års författning
och der tillgång funnits på skogsmark, till allra största delen erhållit områden efter

2,500 tunnland per mantal eller det maximum, som latituden för områdestilldelningen
medgifvit. Det anmärkta förfarandet att under impediment inbegripa duglig
mark vid områdestilldelningen erhåller ock i den nämnda utredningen sin belysning.
Exempelvis må nämnas hemmanet 17.M mantal Afvalund i Degerfors socken, som
i område erhållit 194 tunnland inrösningsjord och 469 tunnland afrösningsjord,
»oberäknadt inom området fallna 8,302 tunnland impediment» såsom det heter i
afvittringsutslaget. Detta hemman är enligt hvad komitén inhemtat beläget i närheten
af Ume eif, och dess område består enligt skedd uppskattning till större
delen af medelgod skogsmark. Hvad gradering af skogsmark för områdestilldelning
beträffar har detta förfaringssätt, härstammande från de äldre afvittringarne, varit
praxis äfven vid afvittringarna under 1 800-talet, tills detsamma uttryckligen förbjöds
i 1873 års afvittringsstadga för lappmarken. Det har användts mest i Vesternorrlands
och Jemtlands län. Det är sålunda icke något ovanligt, att hemmanen
erhållit dubbelt eller tredubbelt så stora områden, som de enligt afvittringsförfattningarnes
grundsatser, rätt förstådda, synas hafva bort erhålla. Så kan t. ex. den
vid afvittringen hemmanen tillagda arealen duglig skogsmark beräknas i medeltal per

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

mantal till i Lillherdals socken (Herjeådalen) öfver 11,000 tunnland, i Hede (Herjeådalen)
omkring 16,000, i Ström (Jerntland) omkring 13,000 tunnland i Trehörningsjö
och Hafverö (Vesternorrlands län) resp. omkring 11,900 och 8,750 tunnland, i
Degerfors och Jörn (Vesterbottens län) resp. omkring 6,050 och 5,960 tunnland
o. s. v.

För att få en ungefärlig öfverblick af de vid afvittringen hemmanen tilldelade
skogsanslagens storlek, har komitén låtit uppsätta vidstående tabell. För
denna tabell ligga till grund uppgifter, som erhållits från landtmäterikontoren rörande
den utmarksareal, afrösningsjord och impediment, som tillhör i mantal satt
jord inom hvarje särskild socken. Genom denna areals fördelning på socknens
mantal har man vunnit ett medeltal för de särskilda mantalens egovidd i utmark.
Det faller af sig sjelft, att i verkligheten det ena hemmanets skogsareal öfverstiger,
det andra understiger detta medeltal, men dessa skiljaktigheter torde icke vara af
någon större betydelse och för de ändamål, hvarom här är fråga, torde denna beräkningsmetod
vara tillräckligt vägledande. Det sålunda funna medeltalet utmärker
emellertid icke hemmanens medelareal af till skogsbörd duglig mark, utan allenast
dess egovidd i utmark. För att finna den förra kan man i betraktande af den
vidsträckta tolkning, hvilken, såsom ofvan nämnts, vid afvittringarne gifvits åt begreppet
impediment, icke med fördel begagna sig af afvittringshandlingarnes impedimentsiffror.
Ej heller kan det vid laga skiften såsom impediment upptagna
arealbeloppet finna användning, enär deri icke inbegripas myrar och kärr, hvilka
till större delen graderas vid laga skifte och hänföras till afrösningsjord. Enda
utvägen har derför varit att från utmarkens totalareal göra ett efter ortsförhållandena
lämpadt afdrag för myrar, mossar, kärr, berg och vatten (större sådana ingå ej i
landtmäterikontorens uppgifter) eller hvad man ur skogsteknisk synpunkt benämner
impediment. Liknande förfaringssätt har följts af 1896 års skogskomité vid
beräkningen af landets skogsmarksareal. (Se Tabell T sid. 167 Del. II af Skogskomiténs
betänkande.) Vid bestämmande af det nämnda afdraget har komitén
funnit en god ledning af de undersökningar, som verkställts rörande förhållandet
mellan skogsmark och impediment på kronoparkerna inom de olika orterna i och
för deras indelning till ordnad hushållning äfvensom å vissa enskilda skogar. En
efter denna metod verkställd undersökning gifver följande resultat:

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Öfversigt af skogsanslagen till hemmanen i Norrland.

Hemmansareal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)

Deraf

Område

mantal

Summa för Medeltal för

socken mantal

Beräknade

impediment

Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal

Hektar Hektar

Proc.'' Hektar

Hektar

Gefleborgs län.
Kustlandsbyggden:

| Hedesunda....................................| 70,17

j Öster Fernebo ............................; 55,19

Årsunda........................................| 26,90

Torsåker........................................| 58,70

Ofvansjö........................................ 65,17

Järbo ............................................| 10,9 9

Högbo ....................................... 9,37

Ockelbo I

Amor f .................................... 6o''2

Hamrånge .................................... 29,9 8

Hille .........................................! 31,54

Valbo ............................................ 58,7 9

Skog ............................................i 27,03

Söderala........................................[ 70,6 4

Segersta........................................ 21,4 3

Hanebo ........................................I 64,6 9

Mo ............................................... 37,2 8

Rengsjö ....................................... 28,3 9

Norrala .......................................! 54,79

Trönö............................................j 30,9 3

Bollnäs ........................................j 144,7 8

Alfta ............................................j 97,5 8

Enånger........................................j 48,5 9

Njutånger ....................................j 25,3

Nian fors...................... j 9,03

Helsingtuna ................................\ 52,4 0

Idenor ........................................j 18,5 9

Forsa ............................................! 76,07

32,420	462	20	92	370
20,233	366	20	73	293
17,220	640	20	128	512
33,297	565	20	113	452
31,911	488	20	97	391
10,690	972	20	194	778
9,466	1,012	20	202	810
85,126	1,305	20	260	1,045
32,240	1,075	20	215	860
20,426	647	20	129	518
41,076	698	20	139	558
34,385	1,272	20	254	1,018
20,052	284	20	56	228
7,974	373	20	74	299
23,800	368	20	73	295
6,696	179	20	36	143
8,837	311	20	62	249
13,231	241	20	48	193
15,213	495	20	99	396
73,344	507	20	101	406
84,673	868	20	173	695
25,113	537	20	107	430
3,775	149	20	30	119
5,295	586	20	117	468
7,850	149	20	30	119
4,108	221	20	44	177
20,890	274	20	55	219

* 12

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment

	Summa mantal	(utan större vatten)
Område	Summa för socken	Medeltal lör mantal	Beräknade impediment	Återstår till skogsbörd duglig mark för mantal
	Hektar	Hektar	Proc.	Hektar	Hektar
Hög................................................	29,5 7	6,971	236	20	47	189
Högsta........................................	38,8 2	15,312	451	20	91	363
Ilsbo ............................................	8,1 9	5,162	630	20	126	501
Harmånger...................................	31,9 9	10,257	320	20	64	256
Jättendal.......................................	21,75	8,086	372	20	74	298
Gnarp ........................................	32,5 6	28,217	866	20	173	693
Bergsjö ......................................	37,32	31,167	835	20	167	668
Norrbo ........................................	22,04	9,581	431	20	87	317
Bj uråker........................................	52,1 8	65,208	1,219	20	249	1,000
Delsbo............................................	118,37	37,321	326	20	65	261
Liusdal .......................................	113,25	101,522	896	20	179	717
Jerfsö ..............................''•.............	137,28	63,712	161	20	93	371
Arbrå ............................................	53,80	10,073	145	20	149	596
Undersvik ....................................	21,13	10,189	482	20	96	386
Skogsbyggden:
Ofvanåker ....................................	41,5 8	56,121	1,357	20	271	1,086
Voxna............................................	11,47	41,517	2,869	20	573	2,296
Los \ Hamra / ........................................	18,2 4	56,181	3,080	25	770	2,310
Fårila ............................................	55,0 0	110,671	2,012	20	402	1,610
Ramsjö ........................................	16,07	58,528	3,619	20	724	2,895
Hassela ........................................	9,34	38,202	4,090	25	1,022	3,068

Vesternorrlamls län.

Kustlandsbyggden:

Tima ............................................	31,5
Attmar ........................................	27,i
Stöde ............................................	28,2
Selånger........................................	29,7
Satt na............................................	15,3
Indal ............................................	26,0
Indals-Liden ................................	20 —

21,138	660	20	132	528
35,100	1,311	20	262	1,049
61,263	2,280	20	456	1,821
12,168	100	20	80	320
18,725	1,220	20	241	976
27,235	1,017	20	209	838
50,035	2,491	20	199	1,993

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Område	Summa mantal	Hemmans areal i afrösningsjord och impediment (utan större vatten)	Deraf
Summa för socken	Medeltal för mantal	Beräknade impediment	Återstår till skogsbörd duglig mark för mantal
Hektar	Hektar	Proc.	Hektar	Hektar
Holm ............................................	5 —	34,221	6,763	25	1,691	5,072
Skön ............................................	30,i	3,235	107	20	21	86
Alnö ............................................	20,i	5,174	256	20	51	205
Timrå...........................................	24,2	8,031	331	20	66	265
Ljustorp........................................	30,9	40,000	1,472	25	368	1,104 ;
Hässjö.............................................	23,8	17,551	735	25	183	552
Tynderö........................................	10,2	4,193	407	25	101	306
Njurunda ....................................
Säbrå ............................................	40,3 2	20,750	421	20	84	337
Stigsjö............................................	20,6 9	16,402	792	20	158	634
Viksjö............................................	0,6 8	18,944	1,957	20	397	1,566
Häggdånger ................................	16,4 5	9,042	549	20	109	440
Gudmundrå ................................	37,5 5	19,876	529	20	105	424
Högsjö ........................................	23,8 4	24,074	1,009	20	201	'' 808
Hemsö ........................................	3,7 9	4,501	1,188	20	237	951
Torsåker........................................	30,2	7,959	263	20	52	211
Ytter-Lännäs ................................	31,1	29,760	956	20	191	765
Dal ................................................	14,6	10,650	728	20	147	581
Boteå ............................................	32 —	17,830	557	20	111	446 I
Styrnäs ........................................	24 —	16,749	695	20	139	556 I
Ofver-Lännäs................................	20,9	15,102	727	20	146	581
Sånga ............................................	7,oi	6,860	980	25	245	735
Nora ............................................	59,8 9	16,571	328	25	82	246
Bjertrå...........................................	33,0 5	11,193	339	25	85	254 I
Skog ............................................	18,39	5,164	281	25	70	211
Sollefteå........................................	23,8 7	16,660	698	25	174	524
Ed ................................................	12,49	15,999	1,288	25	322	966
Multrå............................................	15,3 6	12,565	818	25	204	614
Långsele........................................	13,8 6	13,084	944	25	236	708
Graninge ....................................	12,39	40,396	3,259	25	814	2,445
Nordingrå ....................................	67,58	16,360	242	25	60	182
Ullånger........................................	28,5 8	14,602	511	25	102	499
Vibyggerå ...................................	32,6 4	18,965	581	25	145	436
Nätra ............................................	64,93	32,223	496	25	124	372
Sidensjö........................................	38,5 8	34,981	906 ''	25	226	680
Skorped ........................................	20,3	47,642	2,347	25	586	1,761
Själevad ........................................	86,2 5	59,254	687	25	171	516 1

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Område	Summa mantal	Hemmans areal i afrösningsjord och impediment (utan större vatten)	Deraf
Summa för socken	Medeltal för mantal	Beräknade impediment	Återstår till skogsbörd duglig mark för mantal
Hektar	Hektar	Proc. j Hektar	Hektar
Mo ...............................................	21,32	13,767	646	25	161	485
Arnäs............................................	72,15	27,170	376	25	94	282
Gideå ............................................	11,35	39,456	3,476	25	869	2,607
Trehörningsjö ............................	3,5 2	27,638	7,843	25	1,961	5,882
Grundsunda ................................	22,89	27,835	1,216	25	304	912
Skogsbyggden:
Torp ...........................................	41,7	107,013	2,566	20	513	2,053
Borgsjö ........................................	29,4	92,550	3,140	20	628	2,512
Hafverö ........................................	15,0	80,796	5,380	20	1,094	4,286
Resele............................................	25,o	50,009	2,000	20	400	1,600
Adals-Liden ................................	17,88	48,340	2,704	20	541	2,163
Jnnsele ........................................	39,3 4	101,504	2,580	25	645	1,935
Ramsele ........................................	38,5 6	101,316	2,628	25	657	1,971
Edsele............................................	21,1 7	42,562	2,014	25	501	1,513
Helgum ........................................	21,45	39,870	1,858	25	464	1,394
Fjällsjö ........................................	19,90	66,727	3,300	25	825	2,475
Bodum ........................................	16,0 5	43,462	2,708	25	677	2,031
Tåsjö ...........................................	18,35	87,957	4,832	25	1,208	3,624
Anundsjö ....................................	81,84	190,600	2,329	30	698	1,631
Björna............................................	13,8 2	84,803	6,136	30	1,840	4,296
Jemtlands län.
Storsjöbyggden:
Brunflo ........................................	37,1	23,744	641	25	160	481
Marieby ........................................	8,9	2,739	307	25	76	231
Lockne ........................................	32,5	12,165	374	25	93	281
Näs...............................................	22,3	10,500	470	25	117	353
Hackas .......................................	23,2	30,421	1,311	25	328	983
Kvrkås ........................................	7 —	12,382	1,769	25	442	1,327
Rödön............................................	29,4	11,242	374	25	93	281
Näskott ........................................	12,4	6,546	527	25*	131	396
Aspås ............................................	15,7	20,754	1,321	25	430	891

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

	Summa mantal	Hemmans areal i afrösningsjord och impediment (utan större vatten)		Deraf
Område	Summa för socken	Medeltal för mantal	Beräknade impediment	Återstår till skogsbörd duglig mark för mantal
j		Hektar	Hektar	Proc.	Hektar	Hektar
Ås ................................................	23,6	8,140	344	25	86	258
\|Sunne............................................	31,2	8,759	280	25	70	210
Frösön ........................................	24,7	4,700	190	25	47	143
Hallen............................................	25,4	26,357	1,037	33	342	795
Marbv ............................................	8,9	9,850	1,106	25	276	830
Norderön ....................................	8,3	633	77	25	19	58
Oviken ........................................	39,5	60,306	1,526	33	502	1,024 228
Myssjö ........................................	24,5	7,434	303	25	75
Alsen ............................................	33,i	38,188	1,153	33	379	774
Mattmar........................................	15,4	12,375	800	30	264	536
Berg ............................................	27,4 5	75,598	2,754	30	826	1,928
Norra silurområdet:
Lit ...............................................	44,5	70,217	1,578	25	394	1,184
Häggenås ....................................	25,-	42,914	1,717	30	566	1,151
Föllinge ........................................	18,-	99,382	5,520	40	2,280	3,240
Laxsjö ........................................	5,—	42,502	8,118	40	3,247 1,180	4,871
Hammerdal ................................	31,6	113,014	3,576	33	2,396
Gåxsjö............................................	5,8	27,798	4,896	33	1,614	3,282
Ström............................................	23,1	231,416	10,020	35	3,507	6,513
Alanäs............................................	6,9	78,639	11,400	40	4,560	6,840
Kall................................................	20,7	130,236	6,291	50	3,145	3,146
Offerdal ........................................	48,6	116,688	2,400 4,293	33	792	1,608
Mörsil............................................	6,3	27,059	40	1,716	2,577
Indalselfvens nedre flod-område:
Ragunda........................................	19,7	82,295	4,177	25	1,044	3,133
Hellesjö ........................................	16,4	76,224	4,700	25	1,175	3,525
Fors...............................................	16,5	41,144	2,493	25	618	1,875
Skogsbyggden:
Stugun ........................................	9,9	69,043	7,006	25	1,751	5,255
Borgvattnet....................................	4,8	44,613	9,294	25	2,323	6,971

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

		Hemmans areal i afrösningsjord och impediment (utan större vatten)		Deraf
Område	mantal	Summa för socken	Medeltal för mantal	Beräknade impediment	Återstår till skogsbörd duglig mark för mantal
		Hektar	Hektar	Proc.	Hektar	Hektar
I Refsund \|	22,6
Nvhem 1 ....................................	70,892	3,136	25	782	2.354
Bodsjö............................................	7,5	51.229	6,827	25	1.707	5,120
Sundsjö ........................................	16,2	46,000	2,840	25	710	2.130
; Bräcke ........................................	8,1	55,596	6,863 5,174	25	1,716	5.147
Håsjö............................................	7,3	37,716	25	1,293	3,881
Åsarne ........................................	5,3 5	16,612	3,122	25	780	2,342
Klöfsjö .....................................	9,2 r>	38,370	4,170	33	1.376	2,794
Rätan ............................................	12,-	66,289	5,526	30	1,822	3.704
Sveg ...........................................	23,3	143,664	6,165	30	2,033	4.132
Linsell .......................................	8,3	104,759	12,633	50	6,316	6,317
Elfros............................................	13,7	42,306	3.089	25	772	2,317
Lillherdal ....................................	20,2	230,236	11,400	50	5,700	5.700
Ytter-Hogdal ................................	24.1	107,309	4,470	25	1,117	3.353
Öfver-Hogdal ............................	7,-	21,490	3,070	25	767	2,303
Hede ............................................	14,3	153,079	10.704	35	3,746	6,958
Storsjö .......................................	5,5	66,069	12,000	40	4,800	7,200
Vemdalen ...................................	12,9	107,302	8,318	40	3,327	4,991
Tännäs ........................................	9,2	85.941	9.341	45	4,203	5.138
Hotagen........................................	6,-	74,895	12,482	50	6.241	6.241
1 Undersåker....................................	11,4	47.678	4.182	40	1,672	2.510
i Åre................................................	31,5	183.574	5.783	45	2,602	3,181
\| Frostviken ....................................	10,3	184,431	17,510	50	8,755	8,755
Vesterbottens län. Kustlandsbyggden.
Nordmaling ................................	08,9	119,543	2,030	25	507	1,523
Umeå ............................................	168.1	120.734	718	25	180	538
Vännäs ........................................	38,6	41.260	1,069	25	267	802
i Säfvar............................................	36,6	62,001	1,694	25	423	1,271
Bvgdeå ........................................	49,7	71.163	1.432	25	358	1.074
Burträsk (nedre delen)................	61.9	79.387	1,282	25	320	962
i Skellefteå ....................................	145,—	138,123	953	25	238	715

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

O rnråde	Summa mantal	Hemmans areal i afrösningsjord och impediment (utan större vatten)		Deraf
Summa för socken	Medeltal för mantal	Beräknade impediment	Återstår til] skogsbörd duglig mark för mantal
Hektar	Hektar	Proc.	Hektar	Hektar
Byske ............................................	50,—	89,047	1.781	25	445	1,336
Löfånger........................................	62,7	46,013	734	25	183	551
Nysätra ........................................	37,—	39,321	1.063	25	266	797
Skogsbyggden.
Bjurholm ....................................	26,4	97,032	3.675	33	1,212	2,463
Degerfors ....................................	50,3	197,593	3.928	25	982	2,946
Norsjö ........................................	36,7	127,250	3,467	25	866	2.601
Burträsk (öfre delen) ................	13,4	65,213	4.866	30	1,459	3,407
Jörn................................................	21,6	98.174	3,990	25	997	2,993
Lycksele 1
Örträsk \|	101,3	297,567	3.090	33	1,020	2,070
Stensele ........................................	33.1	134,546	4.064	40	1.624	2,440
Sorsele ........................................	26,8	102,463	3.823	40	1,529	2.294
Åsele ............................................	66,6	218,980	3,300	33	1,089	2,211
Fredrika........................................	17,2	55,984	3,249	33	1,072	2,177
Vilhelmina....................................	57,1	294,100	5,150	50	2,575	2,575
Dorotea ........................................	36,7	148.784	4.054 ;	40	1.620	2.434
Mala ............................................	27,8	86,977	3,129 !	35	1,095	2,034
Norrbottens län.
Kustlandsbyggden.
Piteå (nedre delen) ....................:	118,3	102.134	863	25	225	638
Neder-Luleå ................................	100.—	93.857	938	30	281	857
Öfver-Luleå ................................	73,s	74.984	1.016	30	304	712
Råneå ............................................	110,—	135.619	1.233	25	308	925
Neder-Kalix .................................	80,—	137.164	1,714	25	428	1.286
Öfver-Kalix ................................	45,—	127.587	2.837	30	851	2,086
Karl Gustaf ...............................	21-	36,181	1.756	30	526	1.231
Neder-Torneå ............................	27.—	38.281	1.490	30	447	1.043
Hietaniemi....................................	24.—	66.648	2,776	30	S32	1.944 j
Öfver-Torneå ............................	30,—	90,260	3.008	40	1.203	1,805 .

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

	Summa mantal	Hemmans areal i afrösningsjord och impediment (utan större vatten)	Deraf
Område	Summa för socken	Medeltal för mantal	Beräknade impediment	Återstår till skogsbörd ; duglig mark för mantal
		Hektar	Hektar	Proc.	Hektar	Hektar i
Skogsbyggden.
j Piteå (öfre delen) ........................ ! Elfsby............................................ Edefors ........................................ jjockmock .................................... ; Arvidsjaur .................................... Arjepluog .................................... i Gellivare........................................ j Korpilombolo................................ i Tärendö........................................ ; Pajala \ j Muonionalusta j	44.6 45,3 52- 99,5 39,- 35,— 73,- 19, — 20, — 65.7	80.081 70,533 109.370 247,786 130,734 185,905 265.425 60,286 95,751 257,721	1,795 1,534 2,103 2,490 3,351 5,340 3,636 3,100 4,787 3,900	30 30 30 30 40 60 50 40 50 45	538 460 630 996 1,440 3.204 1,818 1,240 2,393 l,7oo	1,257 1.074 1.473 ) 1,494 ) 1.911 ) 2,136 ) 1,818 1,860 ) 2.394 ) 2,245

Anm. Med denna tabell kan jemföras den detaljerade utredning angående afvittringens förlopp
i Vesterbottens län, som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande (Band 6 sid. 107). Denna utredning
belyser särskildt förhållandet mellan duglig mark och impediment. På det hela framgår af denna
utredning, att den för tabellens upprättande använda metoden lemnar ett i hufvudsak tillfredsställande
resultat. En liknande utredning är verkställd jemväl beträffande Norrbottens län. Komitén har emellertid
af utrymmesskäl afstått från att befordra densamma till trycket.

Af förestående tabell framgår oförtydbart, att beträffande de fem norrländska
länen, särskildt i skogsbyggden, hemmanen i stor utsträckning innehafva mera skog
än afvittringsförfattningarne anse nödigt såsom stöd för jordbruket.

Hvad Kopparbergs län angår, har ett slags afvittringsförfarande der skett i
sammanhang med storskiftena. Men de kamerala förhållandena i detta län äro i

'') Dessutom andel i sockenallmänning, utgörande omkring 450 hektar duglig skogsmark per mantal.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

så många afseenden olika Norrlands, att komitén ansett nödigt att beträffande detta
län göra en särskild undersökning, afseende att få utrönt, i hvad mån hemmanen
tilläfventyrs äro försedda med mera skog än som kan anses nödigt såsom stöd för
jordbruket. Vid storskiftet hafva i allmänhet hemmanen erhållit skog under tre
särskilda benämningar: hemskog, fäbodskog och utskog. Af dessa är hemskogen
nödvändig för hemmanets behof af skogsprodukter. Fäbodsskogen lemnar erforderligt
sommarbete och skog till afsalu. Den lemnar dessutom tillfälle till nyodling för
bildande af nytt hemman. Utskogen deremot, ofta aflägset belägen, torde i allmänhet
vara af mindre direkt gagn och utan större olägenhet kunna umbäras.
För att få ett ungefärligt begrepp om utskogarnes areal i förhållande till hemskogarne
och fäbodsskogarne ''har komitén med ledning af de på generallandtmäterikontoret
befintliga storskifteshandlingar undersökt förhållandena beträffande en del
af de hufvudsakliga skogssocknarna, der sådana uppgifter utan allt för stora svårigheter
kunnat vinnas. Denna undersöknings resultat framgår af följande tabell:

Öfversigt af hemmansskogarne i vissa socknar af Kopparbergs län.

Socken	Hemskog Hektar	Fäbodskog Hektar	Utskog Hektar	Impediment Hektar	Utskogens areal i procent af hela skogs-arealen
Enviken ....................	14.510	9.821	2,477	4.289	9.4
Svärdsjö ...................	33,140	17.248	13,236	7,203	20,8
; B j ursås ....................	3,567	705	1.181	1.257	21,G
Ål ............................	3.924	3.252	1,767	787	19,8
Leksand ....................	23.954	39.449	26,778	10.302	29,7
Rättvik ....................	28,637	40,446	15,035	3,129	17,8
Gagnef ....................	11,016	12,692	4.722	- -	16.6
Mora ........................	17.887	75,364	34,804	19.933	27.9
Sollerön ....................	503	30.192	6.085	1.004	16.5
Venjan ...................	18.825	22,806	9,996	13.347	19,3
Orsa ........................	37.289	46.523	27.795	30.138	24,9
Elfdalen ....................	47.799	15,792	18.783	13.845	22,8
Särna ........................	42,385	5,948	10.864	40.251	18,3 1
Flöda ........................	8.140	13.430	3,159	- -	12,8
Nås ...........................	7,592	15,998	3.541	4.696	13.5
Äppelbo ....................	13,115	10.974	12.100	9.254	33.4
Malung ....................	72.575	26.615	30,778	39.880	23,3
Lima ........................	37.557	13.015	7.175	24,896	12,4
Transtrand................	27,514	17,583	2.287	22.046	4,8

* !3

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Efter denna utredning angående omfattningen af de nordsvenska hemmanens
normala skogsinnehaf, öfvergår komitén till att undersöka, hvad af dessa skogsvidder
man såsom för bondeståndet umbärligt kan undantaga från ifrågavarande
förbud.

Då det gäller att afgöra, hvad som skall betraktas såsom för ett hemman
oumbärlig stödskog kan man, äfven om man vill stå på afvittringsförfattningarnes
grund, tydligen icke med fördel begagna sig af deras latituder för områdestilldelning.
För att undvika allt för stor omgång i tillämpningen synes man i stället
böra föreskrifva ett fixt belopp till skogsbörd duglig mark pr mantal. Detta belopp
bör emellertid väljas så, att det blir ett för normala förhållanden afsedt
genomsnittstal af afvittringsförfattningarnes latituder, dervid emellertid någon justering
bör ske med hänsyn till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärker
vissa landsdelar, jemförda med andra. I öfverensstämmelse härmed har komitén
ansett följande siffror lämpliga för de norrländska länen:

1,500 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan
odlingsgränsen, samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,
Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i
Jemtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker nedom
odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, 1 ärendö och Korpilombolo socknar
i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom öfriga delar af de fem norrländska länen, i den mån desamma
icke, på sätt ofvan omförmälts, skulle vara från förbudet undantagna.

För den händelse hemmanen äro mycket små, komma de ifrågavarande
skogsarealerna att blifva otillräckliga. Komitén har derför tänkt sig, att stödskogens
areal för hemman, hvilka understiga V8 mantal skulle beräknas med en
fjerdedels förhöjning dock ej till mera än hvad på Vs mantal skulle belöpa.

Såsom framgår af tabellen sid. 89 kommer bestämmandet af stödskogens
areal på nu nämnda sätt att på åtskilliga trakter, särskildt i kustbvggden, föranleda
dertill, att icke någon öfverloppsskog kommer att förefinnas. I skogsbyggderna
deremot komma ännu ansenliga skogsområden att stå trävaruindustrien till buds.

Hvad slutligen angår Kopparbergs län, har komitén af skäl, som ofvan
antydts, ansett sig böra bestämma, att såsom stödskog skall beräknas hemskog
och fäbodskog, hvaremot utskogen skulle få fritt säljas äfven till bolag eller
förening.

Mot det förslag komitén sålunda framställt, skulle man tilläfventyrs vilja
anmärka, att det är inkonseqvent derutinnan, att då det anser viss skog nödig
såsom stödskog för ett hemman, det icke helt och hållet förbjuder denna skogs
skiljande från hemmanet utan allenast utestänger viss kategori eventuella köpare.
Komiténs system innebär nemligen icke något hinder för en hemmansegare att,

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

så långt bestämmelserna om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
medgifva, till annan enskild person öfverlåta sin skogsmark. Härtill må emellertid
genmälas, att man synes föga behöfva befara, att genom köpeaftal enskilde jordbrukare
emellan de särskilda hemmanen skulle komma att stympas på ett för deras
jordbruksframtid allt för menligt sätt, och det är då temligen onödigt att inskränka
aftalsfriheten.

Det första undantaget från det föreslagna förbudet för bolag eller förening
att förvärfva fast egendom torde alltså böra blifva det, att förbudet icke afser den
del af ett hemmans afrösningsjord, hvilken ej bör betraktas såsom stödskog eller
odlingsområde.

Men äfven andra undantag böra uppställas. Det finnes nemligen en hel del
fall, der jord kan användas till ojemförligt mycket större nytta än såsom beståndsdel
af ett jordbruk och der den jordvidd, som erfordras, är så obetydlig, att dess
afstående för jordbruket är föga kännbart. I sådant fall bör det vara bolag eller
förening fortfarande tillåtet att förvärfva jord. Komitén har alltså tänkt sig, att
under förbudet icke skulle inbegripas tomt, upplagsplats eller annat dylikt område
eller mark med tillhörande åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga värde utgöres
af åbyggnaden, eller stenbrott, grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet.

Ett tredje undantag, som synes böra göras, är, att det tillätes bolag eller
förening att förvärfva fastighet från annan dylik samfällighet. I detta fall är
tydligen jordbruket och den jordbrukande befolkningen alldeles oberörda af affären,
och något behof af statens ingripande föreligger derför icke. Det skulle dessutom
sannolikt verka synnerligen oförmånligt på de industriella kreditförhållandena, om
man betoge bolagen rätten att sälja sina fastigheter till annat bolag.

Det fjerde undantaget komitén vill uppställa afser rätt för bolag eller förening
att inropa fastighet å exekutiv auktion, der sådant erfordras för skyddande
af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Detta är nödvändigt
för att förekomma de rättsförluster, som vid dylika auktioner eljest möjligen
skulle komma att drabba bolag eller föreningar. Utan ett sådant stadgande
skulle man sannolikt också motverka, det alltid eftersträfvansvärda önskemålet, att
så mycket som möjligt af bolagens jordbruksjord återsäljes till enskilde jordbrukare.
Bolagen skulle nemligen då icke våga sälja utan kontant betalning, hvilket naturligtvis
i afsevärd grad komme att hindra försäljningars åvägabringande. Emellertid
fordras särskilda åtgärder för att förekomma missbruk af denna rätt att inköpa å
exekutiv. auktion. Skulle bolagen utan vidare få köpa så mycken jord som helst
å dylik auktion, är det att befara, att de i tider, då de särskildt önskade förvärfva
jord, skulle söka åstadkomma en så riklig exekutiv fastighetsmarknad som möjligt.
Det är lätt att inse, att detta skulle gifva uppslaget till ett ekonomiskt under -

Från förbudet
kan
undantagas:

a) umbärlig
afrösnings jord.

b) tomt, upplagsplats m.

in.

c) förvärf
från bolag
eller förening.

d) inrop å
exekutiv
auktion i
vissa fall.

IOO

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Rätt för
Konungen
att medgifva
förvärf i
andra fall.

mineringsarbete med afseende på bondeståndet, som vore i hög grad betänkligt.
För att aflägsna möjligheten af sådana missbruk skulle man kunna förfara på olika
sätt. Man skulle kunna söka så bestämma de särskilda fall, då bolag eller förening
får å exekutiv auktion inköpa fastighet, att man egde trygghet för, att dylika köp
ej kunde förekomma annat än då sådant erfordrades för att skydda en rätt, som
bolag eller förening egt, innan förbudslagen trädde i kraft, eller undantagsvis såsom
köpeskillingsfordran sedermera förvärfvat. Men bestämmelser i denna riktning synas
komma att blifva temligen invecklade. Komitén har derför tänkt sig en annan
utväg, bestående deri, att bolag eller förening väl få inköpa fastighet å exekutiv
auktion, så snart de kunna visa, att sådant erfordras för att kunna skydda
någon fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning eller
jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, denna fordran eller rättighet må hafva
tillkommit när som helst, men att bolaget eller föreningen skulle ega skyldighet
att åter sälja egendomen inom så pass rymligt utmätt tid, att lämpligt försäljningsögonblick
kan afvaktas och bolaget eller föreningen får tillfälle att tillvarataga sina
intressen. Huru härvid närmare skall tillgå, kommer att utförligare behandlas i
specialmotiverna till den lag komitén här nedan framlägger.

De fyra undantag, för hvilka komitén här ofvan redogjort, uttömma emellertid
säkerligen icke alla de fall, då det skulle vara, äfven från allmänna synpunkter,
önskligt, att ett bolag eller en förening för ekonomisk verksamhet finge förvärfva
jord å landet i våra nordligaste provinser. Det låter sig dock svårligen göra att
i en lag på förhand uppräkna alla dylika fall. Man torde derför böra öfverlåta
åt Kungl. Maj:t en rätt att äfven i andra fall än de uppräknade på grund af särskilda
förhållanden bevilja bolag eller förening tillstånd att förvärfva fast egendom.
Med denna dispensrätt i bakgrunden äfventyrar man icke att genom en förbudslag
af ifrågavarande beskaffenhet kränka något verkligen samhällsnyttigt jordbesittningsintresse.

Slutligen bör märkas, att i vår lagstiftning redan finnas vissa inskränkande
bestämmelser om fastighetsförvärf med afseende på bank eller annan penningeinrättning.
För de bolag eller föreningar, hvilka drifva dylik rörelse, torde det
hvarken vara nödigt att införa nya bestämmelser eller lämpligt att låta andra stadganden
gälla än dem, som tillämpas beträffande motsvarande inrättningar och anstalter
i södra delarne af riket. Komitén har derför ansett, att dylika bolag eller
föreningar icke skulle vara underkastade det nu afsedda förbudet.

Likaledes torde man böra göra bolag eller föreningar, som drifva försäkringsrörelse,
oberoende af lagen.

I enlighet med sålunda angifna hufvudgrunder har komitén affattat följande
lagförslag:

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

ior

Förslag till
Lag

angående

förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• .

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast egendom
på landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Vester-Dals fögderi eller En vikens
eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los,
Färila, Ramsjö eller Hassela socken eller Hamra kapellag i Gefleborgs län eller
inom Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, der ej sådant
fall föreligger, som i 2, 3, 5 eller 6 § sägs eller ock Konungen på grund af
särskilda förhållanden pröfvat skäligt att till förvärfvet lemna tillstånd.

Tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller mark med tillhörande
åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden, eller stenbrott,
grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet vare
bolag och förening för ekonomisk verksamhet utan hinder af hvad förut är stadgadt
berättigade att förvärfva.

102

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

3 §■

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ock förvärfva den del
af ett hemmans afrösningsjord, hvilken ej, enligt hvad nedan sägs, bör betraktas
såsom stödskog eller odlingsområde.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande
till inegorna beqvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en
areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan
odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö,
Tännäs, Flede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i Jemtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker nedom
odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar
i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom de öfriga delarne af Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands
län äfvensom inom Vesternorrlands län och de i 1 § omförmälda delar af
Gefleborgs län;

skolande då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger 1/8 mantal,
den sålunda bestämda arealen höjas med en fjerdedel, dock ej till mera än
hvad på */8 mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Såsom odlingsområde skola anses till odling tjenliga myrmarker och andra
odlingslägenheter, hvilka i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
egna sig för upptagande af sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas
med förutvarande jordbruk.

4 §•

Fångeshandling afseende förvärf enligt 2 eller 3 § skall ingifvas till Konungens
befallningshafvande för pröfning af förvärfvets öfverensstämmelse med föreskrifterna
i nämnda paragrafer. Innan Konungens befallningshafvande förklarat fastigheten
vara af sådan beskaffenhet, att förvärfvet enligt nämnda föreskrifter må ega rum,
vare handlingen utan verkan.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom ofvan förmäles,
må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må för ofvan nämnda pröfning
erfordras, meddelas af Konungen.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

103

5 §•

Utan hinder af hvad i denna lag stadgats ege bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet, der denna
senare ej förvärfvat fastigheten enligt 6 § och ej heller drifver sådan rörelse, som
i 7 § omförmäles.

6 §■

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ock utan särskildt tillstånd
å exekutiv auktion inropa fastighet, der sådant erfordras för skyddande af
någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller jemlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar.

Sålunda inropad fastighet skall åter afyttras inom två år, efter det auktionen
vunnit laga kraft. Försittes denna tid, varde fastigheten genom Konungens befallningshafvandes
försorg försåld å auktion, dervid i tillämpliga delar skall gälla till
efterrättelse hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Ej må
vid sådan ny auktion bolaget eller föreningen åter inropa fastigheten.

7 §•

Bolag eller förening, som drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,
'' vare ej underkastad denna lags bestämmelser.

104

FÖKVÄRFSFÖRBUD.

Specialmotiv.

Efter den redogörelse för lagens uppgift och tillämplighetsområde, som lemnats
här ofvan i den allmänna motiveringen, torde ifråga om denna § allenast
behöfva tilläggas, att komitén ansett och genom ordalagens formulering velat
uttrycka, att det i §:n omförmälda tillstånd icke bör gifvas annat än då särskilda
förhållanden dertill föranleda. Tillstånd bör sålunda icke beviljas, der fastighetsförvärfvet
tydligen alser allenast eller väsentligen att skalfa mark för virkesfångst
åt sågverk, utan det bör kunna angifvas något tillämnadt användningssätt för
marken, som synes vigtigare än dess nyttjande i jordbruksändamål.

2 §•

Äfven beträffande denna § torde intet af vigt vara att tillägga till hvad i
de allmänna motiven anförts.

3 S Denna

§ innefattar stadgandena om den del af ett hemmans (eller hemmansdels)
afrösningsjord, som, på sätt ofvan nämnts, icke skulle innefattas under det
ifrågasatta köpeförbudet.

Till hvad i det föregående anförts bör ifråga om denna § läggas följande
erinringar. Då §:n såsom undantag nämner allenast »den del af ett hemmans
afrösningsjord etc.», följer deraf, att bolag eller förening icke få förvärfva någon
del af den afrösningsjord, som tillhör en lägenhet. Det kan tilläfventyrs förefalla
föga behöfligt med hänsyn till lagens hufvudsakliga ändamål —- skydd för jordbruket
och den jordbrukande befolkningen — att ett bolag eller en förening sålunda skall
förbjudas att förvärfva en t. ex. uteslutande af skogsmark bestående lägenhet. Detta
är emellertid nödvändigt för att lagen skall blifva fullt effektiv. Tilläte man förvärf
i dylika fall, vore det synbarligen en lätt sak att delvis kringgå lagen derigenom,
att den enskilde hemmansegaren afskilde och sålde så mycket af skogsmarken,
som han kunde från hemmanet afsöndra, till en enskild person, hvarefter
denne vore oförhindrad att sälja skogslägenheten till bolag eller förening.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

105

Man skulle vidare såsom en brist i systemet kunna anmärka, att den del af
ett visst hemmans, område, som får säljas till bolag eller förening, icke under alla
förhållanden är konstant. Om t. ex. ett hemman om 1/2 mantal i Vesternorrlands
län har ett skogsområde af 1000 hektar får deraf säljas till bolag 500 hektar. Egostyckar
emellertid egaren hemmanet samt bildar ett hemman bestående af inegorna
och 50 hektar skogsmark och ett hemman innehållande öfriga 950 hektar skog,
och får, såsom väl kan vara möjligt efter de metoder, på hvilka mantalsfördelningen
för närvarande i verkligheten sker, hvardera lotten halfva skatten eller 1/i mantal,
så kan visserligen från inegolotten ingen skogsförsäljning till bolag ega rum, ''men
från skogslotten får säljas 700 hektar, ty enligt lagens bestämmelser beräknas stödskogen
i Vesternorrlands län för 1/i mantal endast till 250 hektar. Komitén tror
emellertid, att om vid egostyckning mantalsfördelningen sker i något så när riktigt
förhållande till de olika hemmanslotternas verkliga värde, i de allra flesta fall skall
befinnas, det den utsträckning af rätten att till bolag afyttra skog, som genom
förfaranden af dylik art kan vinnas, blir så obetydlig, att den väl sällan kan förmå
en hemmansegare att enkom för ändamålet företaga en eljest obehöflig egostyckning,
af hvilken han skulle tillskyndas åtskillig kostnad samt hvarjehanda olägenhet. Ifrågavarande
invändning torde derför kunna lemnas utan afseende.

Vid stödskogens beräkning skall man taga hänsyn icke till det kamerala utan
till det faktiska hemmanets skogsbehof. Har således från ett hemman förut afsöndrats
en skogslägenhet *) skall icke denna räknas med i stödskogen vid en eventuel
skogsförsäljning till bolag utan för hemmansdelen måste vid försäljningen undantagas
full stödskog enligt mantalets storlek.

Äfvenledes bör hemmans andel i allmänning icke räknas med i stödskogen,
utan bör den efter hemmanets mantal belöpande stödskogen vid försäljning undantagas
från hemmanet omedelbart tilldelad skogsareal.

Då det med afseende på stödskog är af vigt, icke allenast hvilken omfattning
den eger, utan äfven att den verkligen är för sitt ändamål användbar samt har ett
fördelaktigt läge, har komitén föreslagit, att stödskogen alltid skall utgöras af till
skogsbörd duglig och i förhållande till inegorna beqvämt belägen mark.

4 S Det

är tydligt, att det vid granskning af en fångeshandling ej utan särskild
utredning kan afgöras, huruvida densamma afser en fastighet af sådan beskaffenhet,
som enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ må af bolag och förening förvärfvas,
eller om detta icke är förhållandet. Den pröfning, som i detta hänseende erfordras,
lärer icke kunna uppdragas åt lagfartsdomstolen utan böra tillkomma

*) Att en sådan anses fortfarande tillhöra det kamerala hemmanet, framgår t. ex. af bestämmelserna
om ordafsöndring, hvilka i »hemmanets ego välde» tydligen inräkna äfven afsöndrade lägenheter.

* 14

io6

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Konungens befallningshafvande, som är i tillfälle att genom införskaffande af nödig
utredning kunna bilda sig en pålitlig uppfattning af förhållandena. Komitén har
derför föreslagit, att en fångeshandling, afseende ifrågavarande slag af fastighet skall
ingifvas till Konungens befallningshafvande för dylik pröfning och att handlingen
är utan verkan, till dess nämnda myndighet förklarat fastigheten vara af sådan
beskaffenhet, att förvärfvet enligt nämnda paragrafer må ega rum. Då laga fång
sålunda icke föreligger, förr än denna förklaring egt rum, är det sjelfklart, att
ansökning om lagfart å fångeshandling af ifrågavarande beskaffenhet icke må upptagas,
innan bevis kan företes, att Konungens befallningshafvande i berörda hänseende
godkänt förvärfvet. Att Konungens befallningshafvandes beslut i förevarande
fråga skall kunna öfverklagas i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad, har för fullständighetens skull i paragrafen tydligt utsagts.

Hvad åter angår beskaffenheten af den utredning, som erfordras för frågans
profvande och det sätt, på hvilket Konungens befallningshafvande skall införskaffa
densamma, har komitén ansett lämpligast föreslå, att närmare föreskrifter skola
meddelas af Konungen. Frågan om t. ex. ett skogsområde enligt 3 § får säljas
eller ej fordrar en landtmäteriteknisk undersökning och det torde helst böra uppdragas
åt Kungl. landtmäteristyrelsen att i detta afseende afgifva förslag till nödiga
föreskrifter. Så mycket lärer emellertid vara tydligt, att Konungens befallningshafvande
måste berättigas att på det ena eller andra sättet anlita sakkunnigt biträde
samt att kostnaden härför bör drabba sökanden, d. v. s. det bolag eller den förening,
som önskar få förvärfva ifrågakomna fastighet.

Uppenbart är, att en i nu berörda afseende erforderlig utredning ej vid dess
utförande bör mota några egentliga svårigheter eller blifva till kostnaden betungande.
I de allra flesta fall finnas laga skiftes- eller åtminstone afvittringskartor och beskrifningar
tillgängliga, hvadan någon ny kartläggning icke erfordras. Och för den
komplettering af kartan och beskrifningen, som tilläfventyrs kan finnas erforderlig,
äfvensom för markens besigtning och för upprättandet af instrumentet, torde förrättningsarfvodet
icke blifva af något betydande belopp. Sällan lärer väl ock något
skogsköp numera förekomma utan att köparen låtit sakkunnig person undersöka
skogens beskaffenhet och värde. Ifrågavarande formaliteter torde derför icke i afsevärd
mån kunna försvåra försäljning.

5 §•

Anledningen till att komitén velat medgifva rätt för bolag eller förening att
förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet är i det föregående omförmäld.

Här torde deremot några ord böra nämnas om orsaken till de båda undantag
från undantaget, som i paragrafen innebäras.

Om man låter bolag eller förening med den frihet, som i det föregående

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

IO?

nämnts, på exekutiv > auktion inropa fastighet och sedan väl tvingar bolaget eller
föreningen att åter sälja fastigheten, men medger, att detta får ske till annat bolag
eller annan förening med den verkan, att köparen blir definitiv egare till fastigheten,
så skulle med lätthet på en sådan omväg ett stort antal bondehemman kunna
öfverföras i bolagens besittning.

Och läte man bolag eller förening, som drefve bank- eller annan penningerörelse
eller försäkringsrörelse, fritt sälja fastigheter till industriella bolag och föreningar,
kunde tydligen förstnämnda bolag eller föreningar med den vidsträcktare
rätt till fastighetsköp, som tillkommer <lem derigenom, att de äro undantagna från
förevarande lags tillämpning, lätteligen blifva användbara såsom mellanhänder vid
trävaruindustriens sträfvanden att komma i besittning af enskilde jordbrukares skogar.

6 $. .

Denna § behandlar det fjerde af de ofvan angifna undantagen från ifrågavarande
köpeförbud eller rätten för bolag och förening att på exekutiv auktion
inropa fastighet. Denna rätt är gjord beroende af att sådant erfordras för skyddande
af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen
på grund af inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar.

Om sålunda vid en auktion en annan spekulant redan bjudit ett belopp, som
täcker bolagets eller föreningens fordran, eller afgifvit tillräckligt högt bud å fastigheten
med förbehåll om beståndet af den rättighet bolaget eller föreningen behöfver
bevaka, då får bolaget eller föreningen icke bjuda vidare. Sedan bolag eller förening
sålunda inropat fastighet bör bolaget eller föreningen, innan den tvingas att
åter sälja fastigheten, hafva någon tid på sig för att vidtaga de åtgärder, som
fordras för att skydda bolaget eller föreningen mot förlust. Komitén har i detta
afseende föreslagit två år. Under denna tid bör bolaget eller föreningen kunna
finna ett gynnsamt tillfälle att sälja fastigheten på sådana villkor, att säljaren skyddas
mot förlust och eventuella afverknings- eller andra rättigheter få qvarstå.

I regel torde man icke behöfva befara, att icke bolagen och föreningarne
skola ställa sig denna försäljningsskyldighet till efterrättelse, men det är naturligen
i alla händelser nödigt att stadga något äfventyr, för den händelse nämnde tid försittes,
utan att försäljning egt rum. Den enklaste utvägen dervid torde vara, att
i öfverensstämmelse med en procedur, som enligt Lov om Norsk Statsborgerret
den 21 april 1888 användes i Norge ifråga om vissa obehöriga fastighetsförvärf,
låta Konungens befallningshafvande föranstalta om fastighetens försäljning å auktion.
För att kunna fullgöra detta åliggande bör Konungens befallningshafvande föra
anteckningar rörande alla de fall, då bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv
auktion, samt på ett fortgående sätt kontrollera, att dessa fastigheter åter försålts
inom två år från det auktionen vunnit laga kraft samt, der så, efter vederbörandes

io8

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

hörande, befinnes ej vara förhållandet, sjelf utlysa auktion .å fastigheten. Härvid
har komitén föreslagit, att i tillämpliga delar skall gälla till efterrättelse hvad om
försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Konungens befallningshafvandes
beslut om egendomens försäljning medför alltså samma verkan, som om fastigheten
blifvit utmätt och den procedur, som derefter skall iakttagas, blir den vanliga enligt
utsökningslagen, dervid man dock på fastighetens egare får tillämpa hvad denna
lag föreskrifver ifråga om gäldenären. Hvad utsökningslagen stadgar rörande skyldighet
för borgenären att förskottera viss kostnad förfaller naturligen, då i detta fall
försäljningen icke sker på begäran af någcm borgenär. I öfrigt lärer det, så vidt
komitén kunnat finna, icke möta några egentliga svårigheter att på förevarande art
af tvångsförsäljning anpassa utsökningslagens föreskrifter.

Af lätt insedda skäl har i förevarande paragraf föreskrifvits jemväl, att vid
auktion af ifrågavarande beskaffenhet det bolag eller den förening, som egendomen
skall frånhändas, icke får för egen räkning åter inropa fastigheten.

7 §•

Anledningen till denna §:s stadgande är angifven i det föregående.

Komitén anser sig till sist böra anmärka, att det är af största vigt att den
nu ifrågasatta lagen så skyndsamt som möjligt antages och utfärdas så att trävaruindustriens
fastighetsförvärf icke måtte få fortgå i samma omfattning som hittills.
Åt denna uppfattning har komitén gifvit uttryck redan i sin underdåniga skrifvelse
af den 28 november 1901 rörande provisoriskt förbud mot dylika förvärf i vissa
fall och komitén har under gången af sina arbeten alltmera styrkts i sin åsigt att
härvidlag ett snabbt ingripande är af nöden.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

IO9

2. Förbättrade grunder lör egostyckning.

Genom föregående lagförslag har komitén sökt åstadkomma, att den norrländska
allmogen bibehålies vid den jord, som för närvarande är i dess besittning
och anses för dess jordbruk nödvändig.

Det följer nu i ordningen att tillse, huruledes den jordbruksjord, som under
trävaruhandteringens • utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna
till densamma återbördas.

Såsom ofvan nämnts, trodde man någon tid, att detta skulle ske af sig sjelft,
allenast man genom egostyckningsinstitutet möjliggjorde att på ett beqvämt sätt
från skogshemmanen afskilja jordbruksjorden, hvilken förmenades för trävaruindustrien
»snarare vara en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten har visat, att på detta
sätt nog en del jord återgått till bondeståndet, men också att deraf skett föga gagn
på grund af det från jordbrukets synpunkt mindre tillfredsställande sätt, hvarpå
dessa egostyckningar egt rum.

För den jordbrukaride befolkningens framtid är det tydligen en angelägenhet
af största vigt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarne äro så sammansatta,
att ett framgångsrikt jordbruk derå verkligen kan drifvas, samt att sålunda
hvarje brukare har tillgång till alla de slag och den myckenhet af egor, hvilka
erfordras för en ordnad landthushållning. Det är i detta afseende, som man trott
sig finna, att egostyckningsinstitutet verkat i hög grad skadligt. Innan komitén
öfvergår till en undersökning, huru härmed sig förhåller, torde det för frågans
belysning vara af intresse att lemna en kort öfversigt öfver den svenska jordstyckningslagstiftningens
historia, särskildt i hvad denna rör skattegodsen.

De båda äldre former för delning mellan olika egare af en hemmandels område,
hvilka förekomma i vår lagstiftning, äro som bekant hemmansklyfning och
jordafsöndring. Vid hemmansklyfning uppdelas hemmanet alltid efter bråkdelar af
skattetalet, så att de särskilda delarna tilläggas hvad af de olika egoslagen på dem
belöper i förhållande till den aritmetiska andel de utgöra af hela hemmanet.
Karakteristiskt för hemmansklyfning är sålunda, att de särskilda delarnes egor alltid
komma att uppvisa i hufvudsak samma blandning af åker, äng och utmark som
det ursprungliga hemmanet och att det gamla hemmanets mantal blir uppdeladt
mellan de nybildade hemmansdelarne.

Den svenska
jordstyckningslagstiftningens

historia.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

Jordafsöndring åter består deri, att man af ett hemmans mark till annan
upplåter ett visst bestämdt område. Den afsöndrade delen anses då icke bilda
något nytt hemman utan betraktas endast såsom en lägenhet, i kameralt afseende
lydande under den återstående delen, som bibehåller stamhemmanets skattetal oförminskadt.
Af hvad nu anförts följer, att en afsöndrad lägenhet icke behöfver bestå
af olika egoslag.

Redan tidigt framträder i vår lagstiftning en sträfvan att bibehålla skattegodsen
oförminskade och i olika författningar från 15 :e och i6:e seklen förekomma
förbud mot skattegodsens delning. Denna omsorg var väl närmast föranledd
af fruktan, att genom hemmanens försvagande åbon skulle få svårare att utgöra de
jorden åhvilande skatter och besvär, men grundade sig naturligtvis ytterst på insigten
om en viss besuttenhets nödvändighet för jordbrukets ekonomi. I samma
mån, som jordbruket utvecklades, fann man emellertid, att i vissa fall hemmanen
numera kunde tåla delning, och att hemmansklyfning kunde tillåtas och för staten
medföra fördelen af ett ökadt antal skattedragande. Genom Kungl. resolutionen
den 17 februari 1652 stadgades sålunda, att, der hemmanet var så godt, att flera
kunde derpå berga sig, och kronans inkomster i framtiden derigenom förbättras,
Kungl. Maj:t kunde väl lida, att i sådant fall hvar njöte sin del; dock skulle,
innan tillstånd härtill gafs, förhållandet af nämnden undersökas och'' pröfvas.

I Plakatet af den 10 juni 1684 utbyttes principen om pröfning i hvarje
särskildt fall, huruvida hemmanet tålde delning, mot en generell regel i lagen, i
det klyfning medgafs intill fjerdedelar af ett skattehemman.

Under 1700-talet påverkades den hithörande lagstiftningen af begäret att
öka landets befolkning, hvartill man såg ett medel i jordens styckning till mindre
brukningsdelar. En den 2 6 mars 1718 utfärdad författning, som tillät obegränsad
hemmansklyfning, blef visserligen efter några år upphäfd, men Kungl. förordningen
den 30 juni 1747 medgaf, att hemman skulle få klyfvas i sex, åtta eller mindre
delar allt efter som hemmanet i föreskrifven ordning pröfvades kunna tåla. Härvid
förblef till dess Kungl. förordningen den 19 december 1827 föreskref, att hemman
finge klyfvas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo å den utklufna delen
vore besutten i enlighet med de närmare föreskrifter angående besutenhet, som
författningen innehöll. Kungl. förordningen den 13 juli 1853 införde vissa skärpta
bestämmelser angående sättet för pröfningen af besuttenhetsfrågan, men denna förordning
upphäfdes genom Kungl. kungörelsen den 12 november 1858. I Kungl.
förordningen den 6 augusti 1864 bibehölls besuttenhetsbegreppet såsom normerande
ifråga om gränsen för hemmansklyfningen, men i Kungl. förordningen angående
hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881 bortföll denna begränsning,
och hemmansklyfning tilläts till hvad hemmantal som helst. Denna nya
grundsats, som innebär en fullständig systemförändring och åtminstone i teorien

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

III

afstår från all omtanke med afseende på jordbruksdugligheten hos de hemman staten
låter uppkomma, föranleddes af en underdånig skrifvelse af 1879 års riksdag. I
anledning af två särskilda motioner, hvilka dock afstyrkts af lagutskottet, hemställde
Riksdagen bland annat, att hvad som vore stadgadt angående besuttenhet såsom
villkor för hemmans klyfvande skulle upphöra att vara gällande. För denna hemställan
anfördes två skäl. Dels åberopades vigten för ett land deraf, att ett större
antal af dess innebyggare utgöres af jordegare, dels och hufvudsakligen betonades,
hurusom de i sammanhang med besuttenhetsprincipen stadgade föreskrifterna om
rättighet att lösa s. k. obesutten del gjorde en lagligen förvärfvad eganderätt till
obesuttenhet i viss mån illusorisk, hvilket särskildt i Kopparbergs län, der gällande
undantagsbestämmelser, afsedda att motverka jordens ytterligare styckning och
åstadkomma sammanläggning af obesuttenheter, dittills icke varit för ändamålet
verksamma, för många tusen jordegare i länet gjorde tillvaron''otrygg. 1881 års
bestämmelser i förevarande afseende qvarstå oförändrade jemväl i Lagen den 27
juni 1896 angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring.

Någon olägenhet af friheten att obegränsadt dela hemman genom klyfning
har veterligen icke försports. Men det torde likväl vara förhastadt, att deraf draga
den slutsatsen, att man ostraffadt kan tillåta jorddelning i hvad form och till hvilken
utsträckning som helst. Att inga särskilda olägenheter ännu kunnat iakttagas, kan
nemligen mer än väl hafva sin orsak deri, att man på grund af de formaliteter,
som äro förenade med hemmansklyfning, och nödvändigheten af att låta hvarje
utklufvet hemman få del i alla egoslag, icke i allmänhet funnit det fördelaktigt att
begära klyfning af alltför obetydliga hemmansdelar eller öfver hufvud afsevärdt vidsträcktare
än att besuttenhetsprincipen, ehuru i lagen afskaffad, likväl fortfarande
blifvit i det väsentliga iakttagen.

Ofvergår man härefter till en öfversigt af jordafsöndringens historia finner
man det från äldre tider gällande förbudet mot skattskyldig jords minskande genom
afsöndringar qvarstående ännu i 1734 års lag (J. B. 4 kap. 9 §). Under senare
hälften af 1700-talet blef emellertid genom särskilda författningar anläggandet af
torp tillåtet, och enskiftesförfattningarne från 1800-talets början stadgade i afsigt
att befordra enskiftets utbredande, att egare af enskiftade hemman af sin ouppodlade
jord fick upplåta till och med tiondedelen af hela sin egolott till främmande
personer att bebygga, uppodla och med full eganderätt besitta, dock med villkor
att ingen lägenhet gjordes mindre än fyra tunnland, och att å den lades en
årlig afgäld.

Genom ofvannämnda 1827 års förordning tilläts jordafsöndring äfven på
andra hemman än enskiftade. Minimum för afsöndringarne ökades dock för Norrland
till sex tunnland, hvaremot för hemman beläget inom en mil från stad eller köping
minimum för jordafsöndringar på viss tid nedsattes till ett hälft tunnland. Industriella
anläggningar jemte nödigt utmål af jord till dem kunde från hemman af -

112

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

söndras, äfven om ntmålets storlek ,ej uppgick till.det i öfrigt bestämda minimum.
Uttryckligen förbjöds att afsöndra odalåker eller äng.

Den i det föregående omförmälda 1853 års förordning innefattade äfven
i fråga om jordafsöndring skärpta bestämmelser och förbjöd afsöndring af jord för
alltid under full eganderätt, derest ej den afsöndrade delen antingen i och för
sig eller genom sammanläggning med angränsande lika beskaffad, redan befintlig
lägenhet medförde besuttenhet. Dock medgafs afsöndring för industriella anläggningar.
Kungl. kungörelsen 1858 återinförde emellertid 1827 års bestämmelser,
dock att minimum för de för alltid afsöndrade lägenheterna sattes till hälften af
hvad i 1827 års förordning bestämts och att minimum för å viss tid eller lifstid
upplåtna lägenheter, oberoende af lägenhetens afstånd från stad, skulle blifva ett hälft
tunnland, hvarjemte förbudet mot afsöndring af odalåker eller äng så tillvida mildrades,
att dylik afsöndring tilläts, derest till hemmanet endast lydde odalegor eller
lägenheten läge afskild ifrån hemmanets öfriga odalegor och befunnes i öfrigt vara
till afsöndring tjenlig.

Uti 1864 års förordning bibehölls grundsatsen, att från skattehemman ej
finge afsöndras mer än till och med en tiondel af egovidden, men deremot upptogos
icke vidare föreskrifterna om visst minimum för afsöndringarnes storlek eller
förbudet att från hemman afsöndra odalåker eller äng.

1881 års författning utsträckte afsöndringsrätten till högst en femtedel af
egovidden; och på denna ståndpunkt qvarstår lagstiftningen i den nu gällande 1896
års lag, men röster hafva icke saknats, som förordat borttagandet af sagda maximum
och afsöndringsrättens fullständiga frihet. Särskildt är förslag härom väckt i det
betänkande, som afgifvits af den 1899 tillsatta s. k. egnahemskomitén.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att man visserligen i lagstiftningen
om hemmansklyfning och jordafsöndring framgått i riktning mot allt större frihet,
men att densamma likväl fortfarande är sådan, att i regel hemmanens söndersplittring
på ett för jordbruket allt för ogynnsamt sätt kan anses förekommen.

Mot bakgrunden af denna ur århundradens erfarenhet framvuxna lagstiftning,
som utan att verka öfverhöfvan hämmande på rörelsefriheten, likväl utöfvar en helsosam
omsorg om framtiden, bör man betrakta innebörden af det nyinförda egostyckningsinstitutet.

Såsom nämndt föreslogs införandet af denna nya form för jorddelning af den
1891 tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskomitén, hvilken hade till uppgift att utreda,
huru tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga
villkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora
odlingsbara utmarker. Komitén fann nemligen, att gällande bestämmelser om
hemmansklyfning och jordafsöndring icke tillfullo motsvarade de anspråk, som med
fog kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade lätt tillgängligt
jordstyckningsförfarande. De ganska betydliga omkostnader, den ovisshet

FÖRBÄTTRAD EGOST YCKNING.

113

om läge och omfång af den enskilde delegarens blifvande jordlott, som med hemmansklyfning
vore förknippade, liksom de villkor och inskränkningar, hvarunder en
afsöndring måste försiggå, föreföllo komitén såsom i många fall hinderliga för främjandet
af det af komitén åsyftade målet. Komitén fann derför ett nytt förfaringssätt
benämdt egostyckning böra tillåtas. Detta skulle bestå deri, att egare, som ville
dela ett hemman i två eller flera lotter, sjelf bestämde delarnes läge och gränser,
hvarefter enligt särskild procedur hemmanets mantal mellan de olika lotterna fördelades.
Såsom ett särskildt skäl för egostyckningsinstitutets antagande framhölls,
såsom i det föregående omförmälts, den betydelse detsamma skulle erhålla i de
norrländska skogsbyggderna genom den möjlighet, som derigenom öppnades, att
skilja hemmanens jordbruksjord från deras skogsmark.

Komitén yttrade nemligen: »En särskild betydelse torde egostyckningen derjemte
kunna erhålla för de norrländska skogsbyggderna genom det tillfälle, som
densamma erbjuder att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsakliga
skogsmarken å den andra. Härigenom- skulle hemmansegaren efter skogens försäljning
kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan han deremot nu allt för
ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsegaren, och den sjelfegande
jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas.
»

Sedan det sålunda föreslagna institutet genom 1896 års lag införts i vårt
rättssystem, är det alltså möjligt att, med endast några af allmänt intresse förestafvade,
knappt nämnvärda inskränkningar, fritt uppdela ett hemman i flera lotter
alldeles oberoende af egornas naturbeskaffenhet och de särskilda lotternas framtida
användbarhet i produktionens tjenst. Att denna nya grundsats mött så jemförelsevis
litet motstånd, torde till stor del bero derpå, att man i de förut gällande inskränkningarne
på jordstyckningsrättens område endast sett yttringar af en statsfinansiell
omsorg om fastigheternas bibehållande vid oförminskad skatteförmåga, en omsorg,
som man ansåge temligen onödig, sedan de flesta jorden åhvilande skatter och
besvär upphört att utgå, och dessutom i hög grad illusorisk, sedan man tillåtit hemmansklyfning
till huru små mantal som helst. Härvid fäste man emellertid icke
nog uppmärksamhet vid, att de statsfinansiella försigtighetsmåtten, äfven i deras
småningom reducerade omfattning, också medelbart haft stor betydelse ifråga om
bibehållandet åt det stora flertalet af landets jordbruksfastigheter af en från jordbrukssynpunkt
lämplig sammansättning.

Hädanefter måste man alltså räkna med möjligheten af att äfven i större omfattning
de af ålder befintliga hemmanen kunna komma att uppdelas i mindre lotter,
som icke kunna utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd.
Emellertid kan Jet vid första betraktandet förefalla, som om faran i detta afseende
icke vore synnerligen stor. För att en faktisk delning af ett hemman genom ego -

FÖRBÄTTRÄD EGOSTYCKNING.

Allmänt om
döme om
egostyckningsinstitutet.

114

styckning skall komma till stånd är det nemligen nödigt, icke blott att en egostyckningsförrättning
eger rum, utan äfven att de genom egostyckningen bildade
särskilda hemmansdelarne komma i olika egares händer. Detta skulle man åter
vilja förmena i allmänhet icke kunna inträffa, derest hemmansdelarne bildats utan
hänsyn till deras framtida duglighet såsom sjelfständiga jordbruk och icke heller
eljest motsvara något verkligt förefintligt behof. Men i detta fall har såsom på
så månget annat rättsområde visat sig, att aftalsfriheten i de fall, der- aftalet eger
rum emellan parter af väsentligen olika affärsskicklighet och ekonomisk situation, icke
utgör garanti för att förhållandena skola utveckla sig i den för det allmänna mest
önskvärda riktning. Att så är förhållandet med afseende på tillämpningen af egostyckningsförfarandet,
särskildt i vissa delar af Norrland, torde redan nu ligga i
öppen dag.

För att erhålla kännedom om de erfarenheter man i Norrland hittills vunnit
rörande egostyckninginstitutets verkningar har komitén, bland annat, dels gjort detta
ämne till föremål för en af de förut omförmälda, till besvarande utställda frågorna
(n:o 32 Band 5 sid. 571), dels från vederbörande förste landtmätare infordrat
åtskilliga statistiska uppgifter rörande hittills verkställda egostyckningar.

Af det material för frågans bedömande, som komitén sålunda erhållit, framgår
i hufvudsak följande.

Med temligen stor enhällighet synes man till en början anse, att egostyckning
nog skulle vara till nytta, derest densamma utfördes å de stora trävarubolagens
och öfriga sågverksegares talrika hemman samt dervid tillginge så, att egarne från
den egentliga skogsmarken afstyckade och till enskilde jordbrukare försålde hemmanens
inegor med tillräckligt utrymme i skogs- och utmark, så att jordbrukslotten
erhölle tillgång ej mindre till nödiga skogsprodukter än äfven till erforderligt
bete och lämpliga odlingslägenheter. Man anser, att den klass af jordbrukare, som
derigenom skulle bildas, komme att erhålla mycket större sjelfständighet och utgöra
ett betydligt värderikare socialt element än den nuvarande i hög grad beroende
arrendatorsklassen.

Emellertid är man nästan lika allmänt ense om, att en omfattande egostyckning
efter dylika grundsatser näppeligen är att förvänta. Visserligen synas trävarubolagen
på många platser vara villiga att genom egostyckning afhända sig den för
bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande inegojorden, men deremot framträder
hos dem en afgjord och lätt förklarlig obenägenhet mot att låta ens för
husbehofvet erforderlig skogsmark medfölja. Att emellertid ett jordbruk utan husbehofsskog
på de flesta orter inom Norrland knappast kan annat än i särskildt
gynnsamma undantagsfall upprätthållas, derom finnes snart sagdt icke mer än en
mening. De menliga följder, som i detta afseende kunna väntas af egostyckningsförfarandet,
erkännas mer eller mindre direkt äfven i ett stort antal af de yttranden,
som från trävarubolag och enskilde sågverksegare blifvit komitén tillsända. En

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING. Ilj

särskildt belysande illustration till skogsmarkens betydelse för jordbruket erbjuda
de erfarenheter, som uppgifvits hafva vunnits på viss trakt i Norge enligt det
från aktiebolaget Mölnbacka—Trysil inkomna svaret å frågan 32 (Band 5 sid. 634).

Då omöjligheten af jordbruk utan husbehofsskog är så allmänt insedd i Norrland,
kunde man tycka, att befolkningens insigt härom skulle vara nog för att
förhindra, att skoglösa hemmansdelar i någon större omfattning skulle kunna utkomma
i den allmänna rörelsen. Der egostyckningar ske på de hemman bolagen
redan ega, och hufvudsakligen endast inegojord lägges på den lott, som är afsedd
att utsläppas i marknaden, förekommer visserligen, enligt hvad från många håll
uppgifves, att bolagen af ofvannämnda anledning hafva svårt att finna köpare till
den afstyckade inegolotten. Men om ett bolag, såsom på vissa håll inträffat,
ställer sina arrendatorer i valet mellan att antingen köpa den afstyckade inegojorden
jemte byggnaderna på de hemman de bruka eller också afflytta och sålunda se sig
beröfvade den jord, som för många af dem förefaller såsom den enda existensutvägen,
skall det säkerligen i de flesta fall lyckas att förmå arrendatorerna att välja
det förra alternativet. Det händer naturligtvis också, att arbetare, som vilja skaffa
sig egna hem, när intet bättre står till buds, uppträda som spekulanter äfven på
skoglösa inegolotter.

Men egostyckningar ske också i sammarhang med sjelfva hemmansförsäljningarne.
I alla de fall då bonden dervid afyttrar sin jord derför, att han är dertill
tvingad af skulder och dålig ekonomi — och detta är förhållandet i ett stort
antal fall — är det i allmänhet en lätt sak för köparen att ordna villkoren för
egostyckningen efter sin egen önskan, d. v. s. låta bonden behålla inegojorden
utan eller med så obetydligt skogsanslag som möjligt.

Sammanlagda antalet af de egostyckningar, som i norra Sverige egt rum till
och med 1902, utvisas af följande tabell, sammanställd efter de uppgifter, som förekomma
i Kungl. Landtmäteristyrelsens embetsberättelser.

Antal af slutade egostyckningar.

Län	1897	1898	1899	1900	1901	1902	Summa
Kopparbergs .	3	11	X 0	\| 17	9	14	•1 64
Gefleborgs	22	59	92	14 5	186	153	657
Vesternorrlands ..	8	24	47	109	88	225	501
Jemtlands .......	27	43	48	81	141	^34	474
Vest erbottens ..........	10	74	12 1	225	247	415	1 092
Norrbottens ............	8	11	25	45 1	75 !	59	223
Summa	CO	222	343	622 1	746	1000	3011

I hvad mån
kunna
olämpligt
sammansätta
lotter finna
köpare?

St atistiska
uppgifter.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

11 6

För 1903 har komitén icke lyckats erhålla fullständiga siffror, men att den
oafbrutna stigningen i egostyckningarnes årliga antal fortsatt äfven under detta år,
synes sannolikt af de spridda meddelanden, som till komitén inlupit. Så utfärdades,
enligt upplysning af förste landtmätaren i Norrbottens län, under år 1903 tillsammans
104 förordnanden till verkställande af egostyckningar i länet, och i de yttranden
från de olika socknarne, som tillsändts komitén, nämnas sådana siffror med
afseende på de pågående egostyckningarnas antal, att man är berättigad påstå, det
en liflig egostyckning egt rum äfven under det senast förflutna året.

Samtliga dessa egostyckningar hafva emellertid icke berört jord tillhörig sågverksindustrien
eller haft att göra med denna industris fastighetsförvärf. De s. k.
»bolagsegostyckningarne» hafva dock utgjort det långt öfvervägande antalet, såsom
framgår af följande tabell.

Antalet under åren iSpy— 1902 verkställda egostyckningar, uppdelade med
afseende på eganderättsförbållandena.

Län :	Egostyck-ningar, beträffande hvilka säkra upplysningar om egande-rättsförhållan-dena icke vunnits	Egostyck-ningar, som berört jord tillhörig såg-verksaktie-bolag, andra sågverksegare eller bruks-egare	Öfriga ego-styckningar	Summa
: Kopparbergs .....................................		20	45	6 5
Gefleborgs ......................................	178	315	66	559
i Vesternorrlands...................................	24	to CO OJ	156	463
Jemtlands.............................................	56	HH O	108	334
Vesterbottens.......................................	—	918	1 30	1048
! Norrbottens..........................................	—	5 7	80	137
Summa	CO cs	1763	585	j 2606

Anm. Denna tabell grundar sig på uppgifter, erhållna från förste landtmätarne, dock att för ar 1902
och beträffande Gefleborgs län för år 1901 vissa ofullständigheter i uppgifterna afhjelpts genom samma uppgifters
jemförande med landtmäteristyrelsens underdåniga berättelse för nämnda år. Att totalsummorna i
denna tabell icke fullständigt stämma med föregående tabell, som är sammanställd ur samma styrelses
årliga berättelser, torde bero hufvudsakligen på svårigheten att i landtmäterikontorens handlingar återfinna
m alla de under de^ångna åren utförda egostyckningar.

Det närmaste steget för den föreliggande frågans statistiska undersökning är
att tillse, huru beskaffade de hemmanslotter varit, hvilka vid dessa bolagsegostyck -

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

117

ningar utlagts för att tilldelas eller framdeles försäljas till enskilde jordbrukare. I
detta afsende gifva de insända uppgifterna följande resultat.

Storleken af anslag i afrösningsjord, som tilldelats vid egostychning

utlagda inegolotter.

Län	Antal fall, i hvilka	I nedannämnda antal fall har anslaget i afrösningsjord utgjort i hektar		Summa
intet anslag i afrös- er? nings- £ jord- ! m före- 1 kommit 01	0 * < 3 n> 3 •i M 01 O	Öfver 15 t. 0. m. 20 Öfver 10 t. 0. m. 15	Öfver 20 t. 0. m. 25	Öfver 25 t. 0. m. 30	Öfver 30 t. 0. m. 35	3 ** co 4>- cn 0	Öfver 40 t. 0. m. 45	3 *■» Cn Cn O	Öfver 50
Kopparbergs ....	9 2	2	I I	I	I		2			2	21 j
Gefleborgs........	11 50	42	39 31	23	27	26	17	12	II	130	419
Vesternorrlands	115 5°	25	25 16	7	12	6	3	5	3	15	282
Jemtlands ........	6 30	17	13 16	6	3	2	2	I	I	7	I04
Vesterbottens...	90 45	41	3i 1 21	19	29	12	15	8	IO	42	363
Norrbottens ....	1 8	6	11 13	7	5	4	I	I	I	l6	741
Summa	232 185	133	120; 98	63	77	50	40	27	26	212	1,263

Anm. 1. Tabellen afser allenast de egostyckningar, som berört jord, tillhörig sågverksbolag, andra
sågverksegare eller bruksegare, men är icke fullständig, enär uppgifter för ett afsevärdt antal egostyckningar
icke kunnat erhållas. Särskildt gäller detta Vesterbottens län.

Anm. 2. Tabellen grundar sig på arealuppgifter från förste landtmätarne. Beträffande Gefleborgs
Jemtlands och Norrbottens län äro siffrorna fullt exakta. Vidkommande de öfriga tre länen hafva exakta
siffror kunnat vinnas endast för de afstyckade inegolotternas totalarealer, och skogsanslagets storlek har
approximativt beräknats sålunda, att från dessa totalarealer afdragits 10 hektar såsom ungefärligen motsvarande
medelsnittsarealen på de norrländska hemmanens inegojord.

Anm. 3. Uppgifterna afse egostyckningar afslutade under tiden 1897—1902 och i vissa fall äfven
under en del af år 1903.

Med afseende på denna tabell bör emellertid framhållas, att den grupp af
fall, i hvilka skogsanslaget öfverstigit 50 hektar, i allmänhet omfattar sådana egostyckningar,
då en bonde sålt allenast en del af sin skogsmark till någon sågverksegare
och sjelf behållit hemmanets inegor jemte en icke oväsentlig del af dess
skogsmark. I dessa fall har bonden tydligen icke varit så nödsakad att sälja sin
jord, att han icke varit i tillfälle att sjelf behörigen tillvarataga sitt intresse, och
man kan derför icke af de nämnda fallen draga några slutsatser med afseende på
det sätt, hvarpå trävarurörelsens målsmän i allmänhet verkställa sina egostyckningar.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

Tilläggas bör ock, att i nämnda grupp ingår jemväl ett antal fall, då två olika
sågverksegare sins emellan delat ett hemman genom egostyckning. I dessa fall
tilldelas naturligen båda de särskilda lotterna rundliga skogsanslag.

Frånsedt den nu berörda gruppen af egostyckningar, utvisar tabellen emellertid
i fullt tydliga drag, att ett mycket stort antal vid egostyckning utlagda hemmanslotter
icke på långt när erhållit det utrymme i skogsmark, som erfordras för ett
nödtorftigt husbehof.

Värdet af de skogsanslag, som enligt tabellen förekommit, reduceras dessutom
icke obetydligt på grund af vissa omständigheter, som kraftigt framhållits i de
utlåtanden rörande egostyckningsinstitutet, hvilka från de särskilda orterna till
komitén insändts. Så säges det i ett stort antal fall vara jemförelsevis sämre
skogsmark eller åtminstone grundligt afverkad mark, som tilldelats inegolotterna.
Dessutom ingår i den tilldelade afrösningsjorden ej sällan myrar och annan till
skogsbörd oduglig mark.

Emellertid måste hänsyn tagas äfven dertill, att vid ett afsevärdt antal egostyckningar
inegolotten i stället för skogsanslag i mark tilldelats visst skogsfångsservitut
å annan hemmanslotts mark. Detta servitut är dock ofta inskränkt endast
till ett visst antal år, efter hvilkas tilländalöpande alltså, de ifrågavarande hemmansdelarne
komma att se sig beröfvade all tillgång å skogsprodukter.

Fall förekomma äfven, då vid egostyckningen föreskrifvits, att servitutet
förverkas, om den till servitutet berättigade företager sig vissa såsom otillåtna angifna
handlingar.

I detta sammanhang bör emellertid anmärkas, att de vid egostyckningar å
bolagshemman utlagda inegolotterna emellanåt säljas till hemmansegare, som förut
ega tillräcklig skog; och man skulle vilja förmena, att i sådant fall allt vore väl
beställdt. Så torde, enligt komiténs uppfattning, dock ingalunda vara förhållandet.
Att inegolotten för tillfället befinner sig i en skogsegande bondes besittning, hindrar
naturligen icke, att den när som helst åter försäljes till någon person, som icke
har tillgång till annan skog; och skulle fastigheten icke sålunda öfvergå till särskild
egare, är den genom egostyckningen förorsakade skadan så mycket större, emedan
man då förstört ett af de gamla jordbrukshemmanen utan att ens bringa en ny
sjelfständig brukningsdel till stånd.

Såsom en illustration till det sätt, hvarpå egostyckningar verkställas och huru
man dervid för att undgå att tillslå inegorna någon skogsmark tillskapar hemmansdelar
med de egendomligaste rålinier, bifogas här ett kartutkast rörande en i Vesterbottens
län verkställd egostyckning. Anledningen till att just denna egostyckning
valts är den att, såsom framgår af den till kartan hörande anmärkningen, frågan om
skiftenas form bort utgöra hinder för fastställelse blifvit underkastad Kungl. Maj:ts
pröfning, dervid Kungl. Maj:t funnit denna omständighet icke utgöra hinder i berörda
afseende.

Karta

öfver en år 1898 verkställd egostyckning

åhemmanet N§2 Litt. Ba i

TUGGENSELE BY

Lycksele socken

Åker

Skala 1:10000

■ Litt Bb m o t e r.

120

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

Anmärkning till kartan å omstående sida.

Af kartan synes, att hemmanet Tuggensele n:o 2 Litt. B a styckats i två delar, af hvilka den
ena bestått af ett sammanhängande skogsskifte, under det den andra Litt. B aa tilldelats tre särskilda
skiften, hvilka snäft begränsats efter inegornas konturer.

Af handlingarne till förrättningen framgår, att Egodelningsrätten vägrade fastställelse å förrättningen,
enär »hvarken de utbrutna egornas beskaffenhet och belägenhet eller ändamålet med utbrytningen utgjort
hinder för egostyckningeas verkställande på sådant sätt, att skiftena blitvit reguliera och skillnadslinierna
till afhägnad beqväma samt dertill komme, att inegoskiftet Litt. B aa ej tillförsäkrats rätt till nödiga vägar.»

Kungl. Maj:t yttrade emellertid i anledning af anförda besvär genom utslag den 19 oktober 1899,
att Kungl. Maj:t väl funne, att enär åt de vid ifrågavarande förrättning utlagda skiften gifvits den form,
som betingats af egornas beskaffenhet samt det med egostyckningen afsedda ändamål, de af Egodelningsrätten
i berörda afseenden anmärkta omständigheter icke utgjort hinder för förrättningens fastställande,
men då skiftet B aa I icke förbehållits rätt till nödig väg, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt gilla Egodelningsrättens
beslut, såvidt fastställélse å förrättningen förklarats icke kunna meddelas.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

12 I

Af den erfarenhet man sålunda vunnit beträffande egostyckningens följder
för norra Sverige framgår med tydlighet den riktning, i hvilken gällande stadganden
behöfva omarbetas. När egostyckningen sker under sådana förhållanden, att det
gäller att skilja mellan ett hemmans hufvudsakliga skogsmark å ena sidan och dess
för jordbruk afsedda del å den andra, måste man tillse till en början, att sjelfva
den egentliga jordbruksjorden icke splittras på ett menligt sätt genom att derifrån
undantagas vissa för jordbruket nödiga eller nyttiga inegor. Men vidare fordras, att
jordbruksjorden tilldelas jemväl erforderlig husbehofsskog samt betes- och odlingsmark.

Utan dessa tillhörigheter, om hvilkas betydelse komitén i det föregående
(sid. 52) yttrat sig, kan man i Norrland knappast tänka sig, att ett jordbruk kan
bestå, ännu mindre att det kan gå framåt. Likasom hemmansklyfningsinstitutet
af hänsyn till jordbruket ännu icke släppt af fordringen, att de särskilda hemmansdelarne
skola bestå af olika egoslag, så bör i Norrland samma fordran så tillvida
fasthållas äfven vid egostyckning, att man väl tillåter, att hemmanets icke direkt
behöfliga skogsmark afstyckas för sig, men deremot tillser, att hemmanets inegor
icke utsläppas i rörelsen utan att vara försedda med ett komplement af de öfriga
slag af egor, som för jordbruket äro så godt som oundgängligen nödvändiga.

Man måste sålunda till de inskränkningar, som 1896 års lag i allmänt intresse
uti 7—13 §§ uppställer gent emot den absoluta egostyckningsfriheten, foga åtskilliga
nya. Härigenom förändras emellertid icke egostyckningens nuvarande
karakter. Det bör fortfarande rent juridiskt sedt tillkomma egaren eller egarne
till ett hemman att bestämma, huru de vilja hafva jorden styckad, och förrättningsmännen
att tillse, det lagens fordringar dervid blifvit uppfyllda, och om så är förhållandet,
uträkna mantalet på de särskilda delarne och i öfrigt vidtaga de åtgärder,
som för närvarande på dem ankomma, men i motsatt fall förklara, att styckningen
icke kan verkställas. När det gäller egostyckning utan föregående försäljning,
hvilket väl blir det vanligaste fallet, kommer emellertid i praktiken landtmätaren
säkerligen att på ett mycket intimare sätt medverka vid styckningen, i det att
de särskilda lotternas omfattning väl då oftast kommer att framgå genom underhandsöfverläggningar
mellan jordegaren och landtmätaren.

En följd af det ökade beaktande, som vid egostyckning måste egnas åt det allmännas
intresse, blir tydligen, att man måste sörja för att detta intresse i högre grad, än
nu i allmänhet eger rum, representeras vid förrättningen. Då ett sågverksbolag, som
vill verkställa egostyckning, i allmänhet är berättigadt att få till förrättningen förordnad
den landtmätare, som af bolaget föreslås, samt dylikt förordnande i regel
innebär en ekonomisk fördel för landtmätaren, är det knappast lämpligt att låta landtmätaren
vara den ende, som i första hand har att gent emot bolaget bevaka, det lagens,
säkerligen för bolaget ofta ganska besvärande fordringar varda behörigen iakttagna.

Slutligen erfordras med anledning af de nya villkor, som uppställts för egostyckning,
äfven ett utförligare protokollerande af sjelfva förrättningen än hittills varit af
nöden. Ty eljest kan icke i högre instans pröfvas, huruvida dessa villkor blifvit uppfylda.

* 16

Keformens

allmänna

karakter.

122

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

En nära till hands liggande anmärkning är, att, om hemmanens inegor
icke kunna- afstyckas från skogsmarken, utan att alla ofvannämnda tillhörigheter
skola medfölja, detta kommer att föranleda till, att bolagen finna fördelaktigast att
icke egostycka sina hemman, och att man sålunda genom för stränga bestämmelser
motverkar det mål man velat vinna, att i största möjliga omfattning återföra jordbruksjorden
i den sjelfegande allmogens besittning. Härvid är emellertid att märka,
dels att det synes önskligare, att hemmanen tillsvidare ej splittras, än att blott inegorna
afskiljas derifrån för att gå ett säkert förfall till mötes, dels ock att man
nog torde kunna finna åtskilliga utom sjelfva egostyckningsinstitutet liggande medel
att förmå bolagen till egostyckning. Sådana medel har komitén trott sig finna i
den arrendelag samt i den lagstiftning angående åtgärder till förekommande af vanhäfd,
som komitén i det följande föreslagit.

Vidare kan anmärkas, att, om det sålunda omöjliggöres för egaren till ett
skogshemman att genom egostyckning afskilja hemmanets för honom besvärliga inegor
utan någon skogstilldelning, det dock står honom öppet att på jordafsöndringsväg
utföra samma operation. Detta är dock så till vida förenadt med större
svårighet som afsöndring icke såsom egostyckning kan ske annorledes än i sammanhang
med försäljning. Egaren måste derför uppleta en spekulant på inegorna,
innan dessa kunna afsöndras. Emellertid bör naturligen icke i något fall en
dylik afsöndring tillåtas. För att förekomma sådant har komitén i det följande
framlagt förslag till viss inskränkning i rätten att från hemman afsöndra inegojord.

Till sist väntar sig komitén den invändningen, att man genom att på angifvet
sätt begränsa egostyckningsrätten försvårar bildandet af s. k. egnahemslägenheter.
Härpå vill emellertid komitén genmäla, att det med afseende på förhållandena
i Norrland för närvarande är i första hand angeläget att söka bibehålla så många
af de gamla bondehemmanen som möjligt. Ty utan att landet eger ett afsevärdt
antal jordbruksfastigheter af den omfattning, att åbor derå kunna finna sin hufvudsakliga
utkomst såsom jordbrukare, lära förhållandena svårligen kunna utveckla sig
i en gynnsam riktning. Emellertid torde likväl, trots de i nämnda syfta skärpta
egostyckningsbestämmelserna, tillräcklig jord vara att tillgå för tillgodoseende af de
behof af egnahemslägenheter, som åtminstone under den närmaste framtiden kunna
uppstå. Till en början lemnar den föreslagna lagen öppet att fortfarande afstyckå
mindre områden i utmark, och genom jordafsöndring kan — äfven om komiténs i det
följande framlagda förslag om viss inskränkning i rätten att afsöndra inegojord antages —
äfven dylik jord i icke obetydlig omfattning afsöndras till egnahemslägenheter. Slutligen
kan man naturligen fullständigt undanrödja hvarje betänklighet i detta afseende
genom att tillerkänna offentlig myndighet rätt att dispensera från en eventuell lags
för egnahemsbildning allt för besvärande bestämmelser.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, hvaråt här ofvan gifvits uttryck,
har komitén utarbetat följande lagförslag.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING

123

Förslag till
Lag

innefattande

vissa bestämmelser om egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorriands,
Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län.

I afseende å egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorriands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län å hemman, derå finnes inegojord, stadgas,
som följer:

Vid egostyckning må hemmanets inegojord ej läggas till olika lotter på
sådant sätt, att hemmanets jordbruk derigenom lider väsentlig skada.

Med inegojord enligt denna lag förstås tomt, åker och äng. Till äng
skall dock ej räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet
är af mindre värde.

2 §.

Hvarje hemmanslott, som erhåller inegojord, skall derutöfver tilläggas husbehofsskog,
odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrifves.

5 §•

Såsom husbehofsskog skall afsättas: inom Norrbottens och Vesterbottens
lappmarker ofvan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Äre,
Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals
socknar i Jemtlands län minst 50 hektar; inom öfriga delar af Norrbottens och
Vesterbottens län, Tåsjö socken i Vesternorriands län samt Alanäsets, Ströms,
Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils, Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens,
Myssjö, Bergs, Asarnes, Rätans och Svegs socknar i Jemtlands län minst 40
hektar; inom öfriga delar af Vesternorriands och Jemtlands län samt Los och
Ramsjö'' socknar i Gefleborgs län minst 27 hektar, och inom öfriga delar af Gefle -

124

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

borgs län minst 20 hektar medelgod skogsmark, oberäknadt inom dessa områden
fallande för skogsbörd oduglig mark, samt, der skogsmarken är af sämre beskaflenhet,
ett i förhållande derefter ökadt område. Styckas inegojorden till olika hemmanslotter,
och lemnar ej hemmanets skogsmark tillgång till husbehofsskog på sätt
nu är sagdt, varde skogstilldelningen derefter jemkad.

Är virkesförrådet å afsatt skogsområde så anlitadt, att ur skogen ej genast
kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande hvad den skogsareal, som bort
minst tilldelas såsom husbehofsskog, beräknas kunna under uthålligt bruk afkasta,
skall hemmanslotten tilläggas rättighet att under erforderlig tid fylla bristen efter
utsyning å hemmanets öfriga skog, i den mån densamma med iakttagande af hvad
ofvan stadgats dertill lemnar tillgång.

4 S Till

hemmanslott, som erhåller inegojord, skall ock läggas den för odling
tjenliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.

5 §•

Derest å hemmanslott saknas erforderligt bete för de hästar och nötkreatur,
som kunna vinterfödas å densamma, skall rätt till sådant bete förbehållas hemmanslotten
å hemmanets öfriga skog eller utmark eller den del deraf, som lämpligen
kan anvisas för ändamålet.

6 S Rätt

till skogsfång eller mulbete, som enligt 3 och 5 §§ förbehålles hemmanslott
på annan hemmanslotts mark, skall såsom servitut hvila på den senare
fastigheten.

Aftal, att rätt till skogsfång skall före den bestämda tiden upphöra, vare
utan verkan. Ej heller må aftal, hvarigenom fastställd rätt till bete upphäfves,
med laga verkan ingås förr än minst 50 år förflutit, efter det egostyckningen egt
rum och fastigheterna erhållit olika egare: dock att sådant aftal skall vara utan
verkan gent emot ny egare af den till betet berättigade hemmanslotten, der ej
aftalet blifvit anmäldt hos egodelningsrättens ordförande, hvilken det i anledning
deraf åligger att föra protokoll och göra anteckning uti den i 13 7 § skiftesstadgan
omförmälde dagbok på sätt om egostyckningsförrättning finnes föreskrifvet.

Egare af hemmanslott, hvarå annan hemmanslott förbehållits betesrätt, vare
berättigad att efter förloppet af den tid, hvarom ofvan sägs, påfordra betesrättens

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

125

aflösning. Sådan aflösning må dock ej beviljas, der ej den skada, som genom betet
åstadkommes, pröfvas väsentligen öfverstiga betets nytta för den dertill berättigade
hemmanslotten. Aflösningen skall ske i penningar med tjugu gånger det belopp,
hvartill betesrättens årliga värde vid tiden för aflösningen kan skäligen uppskattas.
För anhängiggö rande och pröfning af fråga om betesrätts aflösning lände i tillämpliga
delar till efterrättelse den ordning, som för egostyckningsförrättning finnes
stadgad.

/■»

7 $•

Inegojorden, husbehofsskogen och odlingsmarken böra, så vidt ske kan, läggas
i ett sammanhang; och må i hvarje fall antalet skiften, som enligt gällande föreskrift
får vid egostyckning läggas till en hemmanslott, ej.öfverskridas i annan händelse
än då sådant finnes erforderligt för ett rätt iakttagande af denna lags bestämmelser.

.8 §.

Vid egostyckning enligt denna lag skall landtmätaren biträdas af gode män.

Konungens befallningshafvande må ock förordna lämplig person att i afseende
å förrättningen bevaka talan till betryggande af lagens rätta tillämpning.

Protokollet öfver förrättningen med tillhörande beskrifning och karta skall
upptaga sådana upplysningar i afseende å förrättningen, att nödig ledning deraf
erhålles för bedömande af dess öfverensstämmelse med denna lags föreskrifter.

9 §•

Erfordras för bildande af egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål, att hemman styckas i annan ordning än denna lag föreskrifver, må
Konungens befallningshafvande dertill lemna tillstånd.

10 §.

I de hänseenden, hvarom i denna lag ej meddelas särskilda föreskrifter,
skall lagen om hemmansklyfning, egostyckning oeh jordafsöndring den 27 juni
1896 ega tillämpning.

Denna lag träder genast i kraft, dock skola egostyckningsförrättningar, med
afseende på hvilka förordnanden för landtmätare redan utfärdats, i enlighet med
hitintills gällande lag fullföljas.

I2Ö

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

Specialmotiv.

Med afseende på den föreslagna nya lagens tillämplighetsområde bör till en
början anmärkas, att detsamma är afsedt att omfatta endast de fem norrländska
länen, icke Kopparbergs län. Södra delarne af Dalarne påminna i jordbruksafseende
mera om Uppland och''Vestmanland än om Norrland, och några särskilda bestämmelser
angående egostyckning synas tillsvidare icke derstädes vara mera påkallade
än i södra och mellersta Sverige. Hvad åter öfre Dalarne vidkommer, har nog
denna landsdel uti ifrågavarande hänseenden en utpräglad norrländsk karakter, men
jorden har derstädes i allmänhet icke undergått sådant skifte, att egostyckning lagligen
får ega rum, och som det synes föga sannolikt, att dylikt skifte åtminstone
under den närmaste framtiden kommer att i någon större utsträckning företagas,
blir denna del af Kopparbergs län i alla händelser oberörd af de nya egostyckningsbestämmelser,
som föreslagits. Det har derför synts lämpligast att tillsvidare
undantaga Kopparbergs län, som ju äfven med afseende på så många andra till
jordlagstiftningen hörande områden redan intager en skarpt markerad särställning.

Men äfven inom de norrländska länen är lagen ej ämnad att gälla med
afseende på hvarje förekommande fall af egostyckning. Då de nya bestämmelserna
uteslutande motiveras af hänsynen till jordbrukets bevarande, är det tydligt, att desamma
måste blifva inskränkta till hemman, derå finnes för jordbruk afsedd jord,
eller s. k. inegojord. Hvad som med inegojord skall förstås framgår af den beskrifning,
som lemnas i i § 2 stycket. Att ett hemman saknar dylik jord, har
väl hittills varit ett sällsynt förekommande undantagsfall, men då gällande egostyckningsbestämmelser
tillåta, att hemman bildas, som icke erhålla inegojord, och
jemväl efter nu föreslagna stadganden hemman, bestående af uteslutande skogsmark,
kunna tillskapas, kan man antaga, att i framtiden antalet dylika hemmansdelar
kommer att blifva afsevärdt. På dessa skogshemman skulle alltså tillsvidare endast
nu gällande egostyckningsföreskrifter ega tillämplighet. Uppodlas emellertid ett
dylikt hemman, bör hemmanet åter blifva underkastadt den för jordbrukets betryggande
föreskrifna nya formen för egostyckning.

Om de föreslagna nya bestämmelserna sålunda skola tillämpas endast på
vissa hemman, beroende på naturförhållandena, hafva de deremot icke kunnat inskränkas
endast till hemman, hvilka äro i trävaruindustriens besittning. De skola
alltså gälla äfven beträffande bondehemman. Skulle nemligen en bonde vilja så
egostycka sitt hemman, att skogsmarken skildes från inegorna, bör han likaväl
som ett sågverksbolag förhindras att tillskapa en alltför kringskuren inegolott. Vill
han åter begagna egostyckning såsom ett beqvämt medel att uppdela sitt hemman

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

127

i särskilda för jordbruk afsedda lotter, kommer han icke att känna sig besvärad åt
de nya bestämmelserna, hvilka i detta fall tillämpa de grundsatser egaren säkerligen
sjelf skulle vilja för sig uppställa.

I s Då

det gäller att förhindra egostyckning efter grundsatser, som skulle verka
förderfligt för jordbruket, blir första angelägenheten att söka tillse, det vid egostyckning
inegojorden icke splittras på ett för jordbruket allt för menligt sätt.
Såsom ofvan blifvit framhållet, äro de norrländska jordbruken i allmänhet icke stora.
Abon behöfver vanligen mer än väl de egor, som finnas uppbrutna eller som af
ålder nyttjats såsom ängar. Det kan derför icke vara annat än i hög grad skadligt,
om, såsom väl ofta skett, ett trävarubolag, som vill från ett hemman afstycka
inegorna, dervid t. ex. undantager vissa ängar, hvarå bolaget med fördel kan tillgodogöra
sig fo deraf kastningen, men som å andra sidan för den blifvande köparen
af inegolotten äro så godt som oumbärliga. Komitén har derför föreslagit, att
vid egostyckning hemmanets inegojord ej må läggas till olika lotter på sådant
sätt, att hemmanets jordbruk derigenom lider väsentlig skada. Härigenom är
naturligen icke förbjudet att vid afstyckning af inegorna undantaga någon mindre
väsentlig inega eller att, i händelse inegorna förslå till två åbor, uppdela åkrar och
ängar i två eller flere jordbrukslotter. Att så ej kan komma att ske i allt för
stor utsträckning, när det gäller egostyckning å trävarubolagens hemman, inses
lätt, om man tager i betraktande de följande paragrafernas bestämmelser derom,
att hvarje hemmanslott, som tillägges inegor, också skall erhålla visst utrymme
och vissa rättigheter å hemmanets skogsmark. I denna bolagens skyldighet att
bestå dylika skogsanslag synes ligga ett kraftigt motiv för ett bolag att på en
gång och i en lott afhända sig ett hemmans inegor. Men å andra sidan hindrar
icke den föreslagna bestämmelsen, att t. ex. en bonde, som vill dela sitt hemman
mellan sina söner i hufvudsak så, som det skulle skett vid hemmansklyfning, dervid
begagnar sig af egostyckningsformen dels för att sjelf få bestämma, hur delningen
skall verkställas, dels för att delningskostnaden skall blifva mindre betungande.
Med den föreslagna formuleringen har man sålunda sökt finna ett system, som
utan att vara alltför strängt hindrande i detaljer likväl i stort sedt skulle verka
derhän, att vid egostyckning å sågverksbolagens hemman dessas jordbrukskärna i
hvarje särskildt fall blefve åtminstone i hufvudsak oförkränkt sammanhållen.

Hvad, som skall förstås med väsentlig skada för jordbruket, torde icke böra
genom bestämmelser i lagen närmare fastslås utan blir en fråga, som får afgöras
med hänsyn till de faktiska förhållandena i hvarje särskildt fall. En hufvudgrundsats,
som dervid torde böra fasthållas, är emellertid, att det är inegornas
större eller mindre värde och behöflighet för en å jorden bosatt och till jordbruket

128

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

derå för sitt uppehälle väsentligen hänvisad åbo, som det gäller att taga i betraktande,
och att det sålunda icke är nog för att anse, att jordbruket icke lider skada
genom inegornas splittring, att de särskilda egorna, helt abstrakt taget, gifva sammanräknadt
samma afkastning vare sig de egas af en eller uppdelas på flera egare.

Begreppet inegojord i den föreslagna lagen sammanfaller icke alldeles med
hvad som i skiftesförfattningarne benämnes inrösningsjord, och man har derför ansett
nödigt att i förslaget något närmare angifva hvad som är att hänföra under
förstnämnda uttryck. Denna definition återfinnes i i §ms andra stycke. Till
inegojord räknas enligt förslaget tomt, åker och äng. Med afseende på ängen är
dock det undantag föreskrifvet, att till äng ej skall räknas slåttermyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde. Detta undantag
har föranledts af den allmänt gängse åsigten, att den norrländska jordbrukaren,
följande ett från det primitiva jordbrukets tider härstammande förfaringssätt, ofta
nedlägger mycket arbete på att tillgodogöra sig foderafkastningen på myitrakter,
hvilka äro så aflägset belägna eller så litet gifvande, att det skördade fodrets värde
icke närmelsevis motsvarar skördekostnaden. Dylika myrar äro tydligen för jordbruket
af minst sagdt tvifvelaktigt värde och böra, änskönt de af befolkningen allmänt
benämnas ängar, i egostyckningsafseende lemnas fullständigt utom räkningen.

2 §•

Sedan i föregående paragraf angifvits, huru med inegorna skall vid egostyckning
förfaras, följer i denna paragraf den vigtiga grundsatsen, att hvarje hemmanslott,
som erhåller inegojord, tillika skall förses med husbehofsskog, odlingsmark
och mulbete enligt de närmare bestämmelser, som utvecklas i följande paragrafer.

3 §•

I denna paragraf lemnas föreskrifter angående det slwgsanslag, som skall
tillkomma hvarje särskild hemmanslott, hvilken tilldelats inegojord. Då emellertid
skogens naturliga växtlighet är väsentligen olika i olika delar af det omfattande
område, hvilket lagen är afsedd att gälla, har man ansett rättast att ställa skogsanslagets
storlek i ett visst förhållande till graden af denna växtlighet. För detta
ändamål har landet allt efter skogsmarkens större eller mindre alstringsförmåga
indelats i fvra zoner och för hvarje zon har uträknats, huru stort område erfordras
för att under uthålligt bruk erhålla den skogsafkastning, som kräfves för att förse
ett normalt jordbrukshemman med det för husbehofvet nödiga virke och bränsle.
Härvid har husbehofsskogens areal beräknats i medelgod skogsmark. Är den skogsmark,
med hvilken man i ett gifvet fall har att göra, af sämre beskaffenhet, skall
så mycket större område tilldelas, som erfordras för att erhålla samma uthålliga

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

129

skogsafkastning man kunnat påräkna från den i paragrafen bestämda arealen af
medelgod skogsmark inom samma zon. I hvilket fall som helst skall för skogsbörd
oduglig mark icke tagas med i räkningen.

Den föreslagna arealen är naturligtvis endast en minimiareal. Något hinder
att tilldela en inegolott större utrymme i skog och utmark förefinnes alltså icke.
Emellertid kan det inträffa, att vid en egostyckning skogstillgången är så ringa eller
inegojord tilldelas så många lotter, att hemmanets skogsmark icke förslår till att
förse samtliga till husbehofsskog berättigade lotter med hvad dem i sådant hänseende
bör tillkomma. I så fall skall enligt förslaget skogstilldelningen jemkas,
hvarmed förstås, att samtliga skogsanslag skola minskas med lika belopp eller med
andra ord, att den befintliga skogen skall i lika delar utslås på de befintliga inegolotterna.

Emellertid är genom dessa stadganden icke tillräckligt sörjdt för, att en vid
egostyckning utlagd inegolott verkligen kommer att ega tillgång till nödigt husbehofsvirke.
Ty äfven om skogsmark tilldelas densamma, kan virkesförrådet derå
vara så anlitadt, att den afsedda årliga skogsafkastningen icke kan erhållas. Komitén
har visserligen icke förbisett, att detta i vissa fall svårligen kan förekommas. Verkställes
nemligen egostyckning utan föregående styckningsaftal, d. v. s. låter egaren
till ett hemman stycka detta, utan att någon af de blifvande hemmanslotterna ännu
blifvit till annan upplåten, är det af föga gagn att tillse, det i sjelfva egostyckningsögonblicket
växande skog finnes å den skogsmark, som tillägges utstyckade inegolotter,
ty sedan egostyckningen är verkställd, är det naturligtvis egaren obetaget att
förfoga öfver den växande skogen å inegolotterna, så länge han ännu icke afhändt
sig desamma till annan. Men det är dock icke utan ändamål att uppställa den
fordran, att vid egostyckning de afsätta husbehofsskogarne skola hafva tillbörligt
virkesförråd. Ty till en början utgör en sådan i lagen uttryckt fordran en af
allmänt intresse förestafvad anmaning, hvilken en samvetsgrann jordegare säkerligen
kommer att ställa sig till efterrättelse; och vidare har ett stadgande af ifrågavarande
art en ovedersäglig betydelse i de trakter, der de enskilda skogarne äro underkastade
strängare skogsvårdsbestämmelser såsom utsyningstvång eller dimensionslagar. Här
kan nemligen skogskapitalet å en afsatt skogsmark endast undantagsvis eller i ringare
mån blifva föremål för en skogen ruinerande afverkning. Komitén har derför ansett
sig böra i lagen inrymma en bestämmelse i ofvan angifna riktning samt föreslagit,
att brist å växande skog på ett till husbehof afsatt skogsområde skall fyllas genom
ett skogsfångsservitut å hemmanets öfriga skog (i händelse flera inegolotter förekomma:
å den skog, som icke åtgått till husbehofsområden åt dessa). Denna
servitut skall dock naturligtvis icke upprättas i alla de fall, då en afsatt husbehofsskog
saknar normal virkestillgång. Det kan nemligen tänkas, att man tillagt en lott större
skogsområde till husbehof än enligt lagen erfordrats såsom minimum. 1 detta fall
bör inegolott en anses vara uti berörda hänseende tillräckligt försörjd, derest å det

130

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

afsätta skogsområdet tinnes så mycket skog, att derur genast kan årligen uttagas
ett virkesbelopp, som motsvarar den uthålliga afkastningen från den i lagen föreskrifna
minimiarealen.

Vidkommande omfattningen af den servitutsrätt, som i nu angifna fall bör
tillkomma en afstyckad inegolott, märkes, att densamma naturligen icke skall sträckas
vidare, än som erfordras för att inegolotten under den tid, som återstår till dess
virkestillgången å dess husbehofsskogsområde hinner återväxa till normal, skall hafva
tillgång till skogsprodukter till en myckenhet, som motsvarar den normala afkastningen
från den i lagen för husbehofvet bestämde minimiarealen medelgod skogsmark.
Denna servitutsrättens omfattning måste naturligen vid sjelfva egostyckningen bestämmas,
så att full visshet råder angående såväl hur många år densamma skall
räcka som det belopp af olika slags skogsalster inegolotten årligen eger utbekomma.
Till undvikande af allt för stort intrång å den fastighet, hvarå servitutet skall läggas,
har föreslagits, att uttagandet af det årligen utgående virkesbeloppet skall ske efter
utsyning.

Det har inom komitén varit ifrågasatt, att man skulle gå ännu längre i sin
omsorg om skyddandet af virkestillgången för ett egostyckadt hemman, än hvad
som framgår af det anförda, och att man för detta ändamål i de delar af landet,
der skogslagstiftningen ej är nog sträng, skulle sätta vid egostyckning utlagda
skogslotter för husbehof under utstämplingstvång, så att endast afkastningen, ej
sjelfva skogskapitalet skulle kunna af åbon disponeras. En sådan bestämmelse
synes dock af flera skäl icke böra stadgas. Till en början möter den principiella
betänkligheten, att det är inkonseqvent, att då man icke har infört utstämplingstvång
på det odelade hemmanet, låta egaren vidkännas denna inskränkning i eganderätten
för den händelse han vidtager den från skogsvårdssynpunkt fullkomligt
neutrala åtgärden, att han delar hemmanet. Vidare skulle ett sådant stadgande
säkerligen för en mängd spekulanter göra köpet af hemmanslotter mindre lockande
och derigenom motverka hvad man dock företrädesvis vill eller att så många
hemmanslotter som möjligt skola återgå i bondebesittning. Och slutligen torde
det vara ett nästan olösligt problem att på ett tillfredsställande och för alla förhållanden
passande sätt utmärka, hvilka af de vid en egostyckning utlagda lotterna,
som skola vara underkastade detta utstämplingstvång, och hvilka icke. Det är
nemligen sjelfklart, att det ej går an att sätta den lott, som ett egostyckande
bolag afser att behålla, under utstämplingstvång, ty det vore detsamma som att
betaga bolaget hvarje lust till egostyckning. Det är vidare tänkbart, särskildt med
hänsyn dertill, att den föreslagna lagen är afsedd att gälla äfven vid egostyckning
bönder emellan, att samtliga lotter få skog betydligt öfver husbehofvet och det är
svårt att för sådant fall uppställa någon lämplig regel om utstämplingstvång.

Af dessa anledningar har komitén låtit tanken på ett dylikt skogsskydd fara,
och ansett, att man får nöja sig med att hafva sörjt för att tillräcklig skogsmark

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

J3r

alltid tilldelas en afstyckad inegolott och att vid tidpunkten för styckningen virkes tdlgången

är normal eller skogsservitut i stället lemnas.

4 §■

I denna paragraf utvecklas de grunder, efter hvilka en vid egostyckning utlagd
hemmanslott skall erhålla odlingsmark. Då lägenheter för odling naturligen
kunna helt och hållet saknas och, der de finnas, ofta förekomma vidt spridda öfver
skogsmarken, är det tydligt, att man icke genom några arealbestämmelser, liknande
dem, som föreslagits ifråga om skogsmarken, kan stadga, hvad i detta afseende
bör tilldelas den eller de lotter, som erhållit hemmanets inegor. Odlingslägenheternas
fördelning vid egostyckning måste blifva beroende på de i hvarje särskildt fall föreliggande
förhållandena. Man torde icke kunna komma längre än till det föreslagna
stadgandet, att till hemmanslott, som erhåller inegojord, skall läggas den för odling
tjenliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.

Utläggas vid egostyckningen alla hemmanets inegor på en lott, torde det i
allmänhet icke komma att möta någon synnerlig svårighet att afgöra, hvad i förevarande
afseende kan anses lämpligt. I detta fall blir det i regel alla i närheten
af eller på beqvämt afstånd från inegorna belägna odlingslägenheter, som skola
tilldelas inegolotten, dock med iakttagande af att något så när rediga och sammanhängande
skiften kunna erhållas och att ej af någon särskild anledning allt för stort
intrång derigenom skulle förorsakas egaren till det öfriga af hemmanet.

Något mera invecklad blir saken, då två eller flera hemmanslotter förekomma,
hvilka samtliga erhålla inegojord. I detta fall uppstår frågan, huru de odlingslägenheter,
hvilka äro så belägna, att de lämpligen böra åtfölja hemmanets jordbruksegor,
böra mellan de olika inegolotterna fördelas. Härvid bör till en början
iakttagas, att det icke kan anses öfverensstämmande med den föreliggande paragrafens
uttryck »lämpligen» att andra än de lotter, som verkligen synas vara afsedda för
jordbruk, få konkurrera om odlingslägenheterna. Om t. ex. vid egostyckning å
ett hemman tillhörigt sågverksbolag, de hufvudsakliga inegorna läggas till en lott,
som bolaget afser att försälja åt enskild jordbrukare, men bolaget äfven bibehåller
någon inegojord å den lott bolaget icke afhänder sig och som tydligen hufvudsakligen
afses till skogsdomän, böra alltså odlingslägenheterna åtfölja den förra
lotten. Förekomma deremot två eller flera verkliga jordbrukslotter, torde odlingslägenheterna
böra fördelas dem emellan i väsentligen samma proportion som inegorna
dock med de afvikelser, hvilka betingas deraf, att odlingsmarkens läge gör
det lämpligast att förlägga densamma till någon viss lott.

132

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

5 §•

Vill man söka förekomma, det vid egostyckning hemman tillskapas, hvilka
äro beröfvade det för det norrländska jordbruket åtminstone i de fyra nordligaste
länen ännu så länge nästan oumbärliga skogsbetet, kan man tydligen icke
använda den utvägen att föreskrifva, det viss mark för detta ändamål skall tilläggas
hemmanslott, som erhåller inegojord. I regel äro nemligen betestillfällena så fördelade
öfver hemmanets hela område och så litet rikliga, att hela hemmanets skogsmark
erfordras såsom betesmark för de kreatur, som kunna vinterfödas å inegojorden.
Man måste derför nöja sig med att låta den eller de jordbrukslotter, som
af hemmanet bildas, erhålla ett betesservitut å hemmanets öfriga mark. Emellertid
kan en dylik betesrätt förorsaka åtskilligt intrång för en skogsegare, som vill verkställa
skogsodling. Det synes derför vara obilligt att utsträcka denna betesrätt till
större område af hemmanet än som oundgängligen erfordras. Förslaget medgifver
också, att betesrätten kan inskränkas till den del af skogen och utmarken, som
lämpligen kan anvisas för ändamålet. Kan sålunda utan särskild olägenhet för
inegolott tillräckligt bete erhållas på en viss trakt af skogen eller utmarken, må
betesrätten dertill begränsas. Det föreslagna stadgandets formulering lägger emellertid
intet hinder i vägen att göra denna betesrätt flyttbar så att t. ex. till förmån fölen
jordegare, som vill successivt skogsödla sin utmark, föreskrifves, att betesrätten
under ett visst antal år skall gälla ett angifvet område för att sedan öfverflyttas
till ett annat, allt naturligen under förutsättning, att det ifrågakommande området
är tillräckligt för behofvet.

Med afseende på betesrättens omfattning bör anmärkas, att densamma är i
två afseenden inskränkt. Den omfattar till en början icke andra kreatur än dem,
som kunna å inegolotten vinterfödas, och gäller vidare blott hästar och nötkreatur.
Att medgifva betesrätt jemväl för getter och får har synts mindre rådligt på grund
af den skada dessa djur vid betandet förorsaka å den uppväxande ungskogen.

6 §.

Af 3 och 5 §§ framgår, att i vissa fall en hemmanslott kan komma att
utgå ur egostyckningsförrättningen försedd med skogsfångs- eller mulbetesrätt å en
annan hemmanslotts mark. I första stycket af förevarande paragraf förklaras nu,
att dessa rättigheter skola såsom servitut hvila på den senare fastigheten. Af 58 §
i Kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 följer,
att dylikt servitut icke behöfver intecknas för att ega giltighet äfven mot ny egare
till den af servitutsrätten besvärade fastigheten.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

133

De båda ifrågavarande slagen af servitut äro så tillvida olika, att skogsfångsrättigheten
afser ett behof endast under vissa år och derför måste vara till tiden
begränsad, under det att betesservitutets uppgift är att tillfredsställa ett behof, hvars
upphörande icke med visshet kan förutses, hvadan servitutet icke vid upprättandet
får i afseende på framtida varaktighet inskränkas. Under det skogsfångsrätten i alla
händelser förr eller senare upphör af sig sjelf, skulle alltså betesrättigheten, derest
intet vidare föreskrefves, gälla för all framtid. Detta senare kan emellertid under

vissa förhållanden knappast vara önskligt. Man kan nemligen tänka sig och synes
böra hysa förhoppningar om en sådan utveckling af det norrländska jordbruket, att
skogsbetet allt mera inskränkes genom anordnandet af gårdarna mera närbelägna
och mera gifvande beteshagar, och om så kommer att inträffa, förminskas i hög grad
behöfligheten af ett system, som åt vissa fastigheter inrymmer ifrågavarande rättigheter
inom andra fastigheters rågångar. Och å andra sidan är det icke otänkbart,
att skogsskötseln kan göra sådana framsteg, att den skada en betesrätt af ifrågavarande
slag kommer att förorsaka skogsegaren väsentligen öfverstiger den nytta
betesrättens innehafvare deraf eger. Komitén har derför föreslagit, att egare af
hemmanslott, hvarå annan hemmanslott förbehållits betesrätt, skall vara berättigad
att påfordra betesrättens aflösning, sedan, femtio år förflutit efter det egostyckningen
egt rum och fastigheterna erhållit olika egare, hvilken sistnämnda tidpunkt bestämts
för att förekomma det betesrätten skulle till tiden allt för mycket inskränkas derigenom
att en jordegare, som egostyckat sitt hemman låter en längre tid förflyta
innan han säljer den hemmanslott, som erhållit betesrätt af ifrågavarande slag.
Denna aflösningsrätt är dock ej ovillkorlig. Såsom förutsättning för densammas
tillämpning är föreslaget, att den skada, som genom betet åstadkommes, pröfvas
väsentligen öfverstiga betets nytta för den dertill berättigade hemmanslotten.

Såsom lämplig aflösningssumma har komitén tänkt sig tjugo gånger det belopp,
hvartill betesrättens årliga värde vid tiden för aflösningen kan skäligen uppskattas.
I allmänhet har man i de särskilda orterna ett gängse värde å betesrätt
pr djur, och ifrågavarande uppskattning torde derför med lätthet kunna försiggå.

Hvad angår sättet för aflösningen är föreslaget, att i tillämpliga delar skall
lända till efterrättelse den ordning, som finnes stadgad för egostyckningsförrättning.
Den, som yrkar aflösning, skall alltså begära förordnande för landtmätare,
hvilken med biträde af gode män efter sammanträde med parterna skall såväl afgöra
frågan om aflösning mot bestridande skall ega rum som uppskatta det belopp1}
hvilket skall i aflösningssumma erläggas. Äfven i fråga om underställning och
besvär skola tillämpas samma bestämmelser som i fråga om egostyckning.

Genom de nu genomgångna bestämmelserna är föreskrifvet, i hvad mån
endera parten ensidigt kan påfordra upphörandet af en vid egostyckning af ifrågavarande
slag tillkommen servitutsrätt. Emellertid finnes i servitutets natur intet
hinder emot, att detsamma kan upphäfvas, när båda de af servitutet''berörda par -

*34

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

terna äro derom ense. En sådan aftalsrätt måste dock i förevarande frågor betraktas
såsom i hög grad olämplig. Det ligger nemligen i öppen dag, att verkan
af de bestämmelser, som föreslagits för att trygga inegolotternas tillgång till skog
och bete, skulle blifva i hög grad illusorisk, derest ifrågavarande servitutsrätter
kunde när som helst genom öfverenskommelse borttagas. Ty samma omständigheter,
som för närvarande föranleda till att en jordbrukare finner sig föranlåten att
öfvertaga en vid egostyckning bildad hemmanslott, oaktadt han inser, att den är
för jordbruket otjenligt sammansatt, skulle helt säkert äfven verka derhän, att han
efter verkställd egostyckning till formen frivilligt, men i sjelfva verket af omständigheterna
nödd och tvungen, medgåfve upphörandet af en för den andra parten
besvärande servitutsrätt. Komitén har derför föreslagit en inskränkning i aftalsrätten
rörande ifrågavarande förhållanden. Beträffande skogsfångsträtten, som ju förr eller
senare ändå upphör att gälla, är denna inskränkning absolut. Hvad åter angår
betesrätten har man af ofvan anförda skäl ansett, att aftalsrätten bör suspenderas
endast till dess femtio år förflutit, efter det egostyckningen egt rum och fastigheterna
erhållit olika egare, så mycket mera som i många fall på grund af hvad
förut är nämndt egaren till den af servitutet besvärade fastigheten då ensidigt kan
påyrka servitutets upphörande.

Ett sådant frivilligt aftal om upphörandet af en servitutsrätt, som i fastighetens
ekonomi kanske spelar en afsevärd roll, måste emellertid på något sätt
göras officiellt bekant, så att en eventuell köpare af en hemmanslott, som vid
egostyckning tillagts dylikt servitut, har någon möjlighet att förvissa sig om, huruvida
detta servitut fortfarande existerar eller ej. I detta afseende har komitén föreslagit,
att aftal om servitutsrätts upphörande skall vara utan verkan gentemot ny
egare af fastigheten, derest ej anmälan om aftalet skett till egodelningsrättens ordförande,
hvarjemte i sammanhang härmed lemnats föreskrifter, om det sätt, hvarpå
nämnda embetsman skall protokollera och inregistrera denna anmälan.

7 §•

Då lagförslagets bestämmelser afse att vid egostyckning tillförsäkra de till
jordbruk utstyckade lotterna så mycket som möjligt af hemmanets för jordbruk
nödiga och tjenliga egor utan att göra större intrång på hemmanens för skogsbruk
afsedda återstod än oundgängligen kräfves, är det klart, att man ofta kommer att
få svårt att icke till jordbrukslotterna utlägga flera skiften än som vid egostyckning
enligt 1896 års lag i allmänhet är tillåtet. Förevarande paragraf medger nu
rätt härtill, derest sådant finnes erforderligt för ett rätt iakttagande af lagens bestämmelser,
men innehåller på samma gång en uttrycklig uppfordran att, såvidt
ske kan, icke blott icke öfverskrida det i allmänhet tillåtna antalet skiften utan
äfven utlägga jordbrukslotternas egor i ett sammanhang.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

z35

8 §.

Denna § innehåller de föreskrifter i afseende å sjelfva proceduren vid egostyckningsförrättningen,
hvari den föreslagna lagen skiljer sig från den nu gällande.

I detta afseende föreslås till en början, att landtmätaren vid förrättningen
alltid skall biträdas af gode män. Då det enligt lagförslaget tillkommer den egostyckningsförrättande
landtmätaren att iakttaga, det åtskilliga af allmänt intresse förestafvade
bestämmelser varda efterlefda, samt han härvid säkerligen ofta kommer i
kollision med jprdegarens önskningar, synes det lämpligt att alltid tillförsäkra honom
stödet af biträdande gode män. Detta är så mycket önskligäre som de nya uppgifter
förslaget förelägger egostyckningsförrättaren i många fall äro af den beskaffenhet,
att de för att tillfredsställande lösas erfordra särskild lokal sakkunskap.

Emellertid kunna såsom förut (sid. 121) blifvit anfördt sådana förhållanden
tänkas föreligga, att ej ens på det nu föreslagna sättet full trygghet vinnes för
att lagen varder tillämpad med behörigt afseende å dess sociala uppgift. Komitén
har derför föreslagit, att Konungens befallningshafvande skall ega att, när så pröfvas
nödigt, förordna lämplig person att i afseende å förrättningen bevaka talan till
betryggande af lagens rätta tillämpning.

Den befogenhet, som skulle tillkomma dylikt ombud, vore naturligen endast
att vid förrättningen och, i den mån förordnandet dertill gifver rättighet, hos egodelningsrätten
eller högre instans, yrka, att den ifrågasatta egostyckningen såsom
icke öfverensstämmande med lagens af allmänt intresse uppställda grundsatser icke
måtte få ega rum.

Hvad slutligen angår förrättningens protokollförande är det tydligt, att nu
gällande bestämmelser angående beskaffenheten af de handlingar, som vid egostyckning
skola upprättas, icke äro tillfyllest, sedan egostyckningsförrättningens laglighet
blifvit gjord beroende af så många nya faktorer. För att behörigen kunna pröfva,
om en egostyckning enligt förslaget blifvit rätteligen verkställd, erfordras t. ex.,
att af handlingarna framgår, hvad som af hemmanet är inegor, skogsmark eller
odlingsmark, skogsmarkens beskaffenhet samt i hvad mån tillgång till bete finnes
å de lotter, som erhållit inegor o. s. v. Komitén har derför i §:ns sista stycke
infört en i allmänna ordalag affattad erinran derom, att protokollet öfver förrättningen
med tillhörande beskrifning och karta skall upptaga sådana upplysningar i
afseende å förättningen, att nödig ledning deraf erhålles för bedömande af dess
öfverensstämmelse med lagens föreskrifter. De närmare bestämmelser angående
beskaffenheten af dessa handlingar, som erfordras för vinnande af nödig reda och
enhet i tillämpningen, torde lämpligast böra meddelas af Kungl. Landtmäteristyrelsen.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

136

9 §■

Om egostyckning i norra Sverige hittills oftast afsett att skilja ett hemmans
jordbruk från dess skogsmark, och man derför såsom hufvudregel måste
uppställa, att hemman, derå finnes inegojord, icke må styckas enligt andra grundsatser
än förslaget innehåller, kan det likväl tänkas, att här och hvar sådana förhållanden
föreligga, att det vore äfven från allmänna synpunkter önskligt, att
dylika hemman kunde styckas med den nuvarande lagens frihet. Så är händelsen
på platser, der det är af vigt att kunna tillskapa en mängd smärre jordpossessioner
med den större orubblighet, som tillkommer egostyckningsförfarandet jemfördt med
jordafsöndringen, såsom t. ex. ifråga om s. k. egnahemssamhällen, eller der det,
såsom vid industriella anläggningar och dylikt, är af särskild betydelse, att något
visst område, som icke är afsedt att användas för jordbruk, skiljes från angränsande
jord med nämnda högre grad af orubblighet.

Då dylika egostyckningar icke böra förhindras, men ett allmänt stadgande
om fullständigt fri egostyckningsrätt i sådana fall lätteligen skulle kunna missbrukas,
har komitén föreslagit, att egostyckning i annan ordning än lagen föreskrifver skall
göras beroende af tillstånd från Konungens befallningshafvandes sida. Utöfvandet
af denna dispensrätt är dock så till vida begränsadt, att tillstånd till fri egostyckning
icke får medgifvas i annat fall än att sådan egostyckning erfordras för de i §:n
uppräknade fall: bildande af egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål. För Konungens befallningshafvande torde det i hvarje särskildt
fall icke föreligga någon svårighet att afgöra, om den afsedda fria egostyckningen
verkligen begäres för ett företag af ofvan angifven art eller om meningen endast
är att söka kringgå lagens besvärande bestämmelser, i hvilket fall ansökningen
naturligtvis bör afslås.

10 §.

Då förslaget endast i vissa afseenden ändrar de nu gällande bestämmelserna
om egostyckning, böra dessa i allt öfrigt fortfarande vara gällande. Detta har
utsagts genom den i förevarande § förekommande hänvisningen till Lagen den 27
juni 1896.

Emedan egostyckning enligt nuvarande bestämmelser är en ganska snabbt utförd
förrättning, och man kunde befara, att de jordegare, som ville undandraga sig den

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

137

nya lagens bestämmelser, skulle med största skyndsamhet genast efter lagens antagande
gå i författning om verkställighet af egostyckning å deras hemman, derest
sådant medhunnes, innan lagen vunne tillämpning, har det synts nödigt att föreskrifva,
det lagen genast skall träda i kraft.

Den nya lagen bör emellertid icke ega tillämpning på redan började förrättningar,
å hvilka tilläfventyrs en del kostnader utan ändamål skulle vara nedlagda,
derest de icke finge obehindradt fortgå. Härvid uppstår emellertid frågan,
när en egostyckningsförrättning är att anse såsom börjad. Denna fråga kan icke
besvaras genom hänvisandet till något första förrättningssammanträde eller annan
dylik tidpunkt, då största delen af förrättningsmannens arbete nu i allmänhet utföres
på rummet, innan sådant sammanträde egt rum, och arbetet kan påbörjas
omedelbart efter det förordnandet för landtmätaren att verkställa förrättningen blifvit
utfärdadt. Komitén har derför måst inskränka sig till att föreslå, det nuvarande
lag skall tillämpas å de förrättningar, med afseende på hvilka förordnanden för
landtmätare redan utfärdats, då den nya lagen träder i kraft.

138

PROVISORISK INSKRÄNKNING I RÄTTEN ATT EGOSTYCKA.

3. Provisorisk inskränkning i rätten att egostycka.

Äfven om de af komitén föreslagna nya bestämmelserna om egostyckning
skulle blifva godkända, torde likväl en afsevärd tid komma att förflyta, innan lag
i ämnet kan blifva utfärdad. Under denna tid kunna egostyckningarne på trävaruindustriens
hemman utan tvifvel väntas komma att fortgå på samma sätt som hittills,
d. v. s. i en riktning, som från de synpunkter, komitén sökt göra gällande,
måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande. Det är äfven att befara, att
benägenheten för egostyckning under nämnda mellantid kommer att betydligt ökas.
Om nemligen sågverksbolagen och de enskilda skogsspekulanterna finna lagförslagets
bestämmelser för sig obeqväma, skola de utan tvifvel skynda sig att egostycka sina
hemman och derigenom undandraga sig en eventuell ny lagstiftnings inskränkningar
i egostyckningsfriheten. Härigenom kan det lätteligen komma att inträffa, att en
antagen ny lag blir så godt som värdelös, i det att det stora flertalet egostyckningar,
der det gäller att afskilja jordbruksegorna från trävaruindustriens skogshemman,
redan innan lagens trädande i kraft blifvit undangjorda.

Komitén tror sig derför böra föreslå, att en provisorisk lag så skyndsamt
som möjligt utfärdas, hvarigenom rätten till egostyckning i Norrland i viss mån
inskränkes, till dess en ny lagstiftning om egostyckning kan blifva genomförd.

Denna suspension af rätten till egostyckning synes emellertid utan olägenhet
kunna inskränkas till de fall, då försäljningsaftal icke föregått den tillämnade
egostyckningen, d. v. s. till egostyckning enligt 2 § i 1896 års lag. Det är nemligen
hufvudsakligen det förhållandet, att en jordegare, utan att behöfva framvisa
någon köpare till viss del af hemmanet, likväl kan få detta uppdeladt i särskilda
hemmanslotter, som gör det möjligt för jordegarne att gå en eventuell ny lag i
förväg. Får egostyckning endast ske, sedan viss andel af hemmanet verkligen försålts,
blir det tydligen ojemförligt mycket svårare för jordegaren att inom en
kortare tidrymd få sina hemman egostyekade, då ju köpare till de tillämnade inegolotterna
väl sällan ögonblickligen stå till buds.

Denna begränsning af suspensionen finner komitén så mycket önskligare, som
egostyckning efter föregående försäljningsaftal, d. v. s. enligt 3 § i 1896 års lag

PROVISORISK INSKRÄNKNING I RÄTTEN ATT EGOSTYCKA.

139

är ett institut, som ofta kan vara särskildt allmogen till afsevärd nytta såsom en
snabb och billig form för delning af ett hemmans jord. Sedan allmänheten nu
vant sig att i åtskilliga fall anlita denna lättare utväg, skulle den helt säkert finna
det mindre tilltalande, om man för att förekomma missbruk af egostyckningsinstitutet,
suspenderade äfven denna form af egostyckning, hvilken icke i någon större
grad egnar sig att användas i det syfte man genom suspensionen velat förekomma.

Ett provisoriskt förbud mot egostyckning enligt berörda 2 § träffar, kan man säga,
hvad som i nämnda lag utgjorde den största nyheten. Dittills var det nemligen något
för vår rätt alldeles främmande, att en fastighet, som utgjorde en kameral enhet,
kunde uppdelas i två eller flera, medan eganderätten till fastigheten ännu var på
en hand. Att denna nyhet infördes, berodde väl hufvudsakligen derpå, att man
ville underlätta större områdens samtidiga ordnande och styckande till samhällen
af smålägenheter. Detta är emellertid en för de norrländska förhållandena temligen
främmande angelägenhet. De fördelar egostyckningsinstitutet innebär kunna,
hvad Norrland vidkommer, i regel vinnas lika bra som nu, äfven om man blott
tillåter egostyckning i det fall, att försäljningsaftal föregått.

Om man af dessa skäl icke synes böra hysa några betänkligheter mot att
i antydda riktning för tillfället inskränka rätten till egostyckning, kan man deremot
känna sig tveksam, huruvida man dermed och med antagandet af nya egostyckningsbestämmelser
enligt det af komitén framlagda förslaget gjort nog för att undanrödja
de skador egostyckningsinstitutet i dess nuvarande form medfört eller kan
väntas medföra. Under tiden, sedan de nu gällande bestämmelserna om egostyckning
trädt i kraft, har, såsom i det föregående omförmälts, ett stort antal jordbrukslotter
blifvit afstyckade från sågverksindustriens skogshemman, utan att ens den
allra nödvändigaste husbehofsskog dervid medföljt. Och det är att vänta, att, så
snart komiténs förslag i afseende på egostyckningsinstitutets reformerande blifvit
offentligen framlagda, en del sågverksbolag skola skynda sig att afstycka inegorna
från sina hemman utan nödig skogs-, betes- och odlingsmark samt att det skall lyckas
dem att medhinna detta, innan ens en provisorisk lag af ofvannämnda beskaffenhet
kan blifva utfärdad. Det är sålunda att förvänta, att i Norrland kommer att finnas
ett afsevärdt antal jordbruksfastigheter, som med afseende på sin framtida bestämmelse
måste anses vara på ett ödesdigert sätt stympade. Det kan derför till äfventyrs
blifva nödvändigt att taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas
för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras utökande
med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Särskildt torde sådana åtgärder blifva
nödvändiga, derest icke egostyckningsinstitutets tillämpning för den närmaste tiden
inskränkes såsom ofvan antydts.

Komitén anser emellertid, att man i berörda hänseende kan afvakta, hvad
framtiden bär i sitt sköte, och att man för närvarande kan inskränka sig till antagandet
af följande lagförslag.

140

PROVISORISK INSKRÄNKNING I RÄTTEN ATT EGOSTYCKA.

Förslag till
Lag

angående

inskränkning i vissa fall af rätten att verkställa egostyckning.

Härigenom förordnas, att i Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län egostyckning tillsvidare ej må ega rum i annat fall
än som omförmäles i 3 § af lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896.

Denna lag träder genast i kraft.

ARRENDELAG.

I4I

4. Arrendelag.

Utan tvifvel vore det i alla afseenden lyckligast, om den jordbruks]ord, som Behofvet
befinner sig i sågverksindustriens besittning, återvunnes till de enskilde jordbrukarne arr^dda<''
med full eganderätt. Det förnämsta medlet härför, en frivillig egostyckning efter
de af komitén föreslagna grunder, beror emellertid på jordegames goda vilja, en
faktor, som icke alltid kan påräknas. é

Man måste därför räkna med, att i alla händelser i ett stort antal fall
arrendatorer fortfarande komma att finnas på den norrländska bolagsjorden. Det
är angeläget, att åt dessa beredes en sjelfständigare och säkrare ställning, så att
de med mera intresse kunna egna sig åt sin uppgift såsom jordbrukare och såsom
önskligt framstår derför utfärdandet af en för norrländska förhållanden afpassad
arrendelag. Man vinner på detta sätt visserligen icke hela önskemålet, sjelfegande
mindre jordbrukare; men man kommer ett stycke på vägen, ett stycke, som icke
torde vara att förakta, äfven om den norrländska allmogen, van som den är vid
anblicken af de nuvarande arrendegårdarne i bolagsdistrikten, mot hela arrendeväsendet
öfver hufvud hyser det största misstroende (se svaren å frågan 23 Band
4 sid. 337).

En dylik arrendelag kan äfven få en stor indirekt betydelse såsom ett medel
att något inverka på jordegarens benägenhet att egostycka. Så skall t. ex. en
bestämmelse, som gör egaren i någon mån ersättningsskyldig för den höjning i
fastighetsvärdet arrendatorn åstadkommer genom jordbrukets förbättrande, helt säkert
i en mängd fall hafva till följd, att en företrädesvis af skogsbruk intresserad jordegare
afyttrar sin jordbruksjord för att undgå de ökade förpligtelser den nja lagen pålägger
honom. Nu kan visserligen invändas, att en arrendelagstiftning öfverskrider sin
uppgift, om den i syfte att vinna något utanför arrendeväsendet liggande ändamål,
stadgar strängare bestämmelser än som betingas af behofvet att gifva kontrahenterna
vid ett arrendeaftal ömsesidigt rättsskydd gent emot hvarandra. Härpå kan
emellertid genmälas, att det med afseende på förhållandena i norra Sverige synes
vara så ställdt, att äfven en arrendelag, som icke går utanför sin naturliga begränsning,
utan innehåller allenast de föreskrifter, som äro nödvändiga från synpunkten
af ett sundt arrendesystem, säkerligen kommer att blifva ganska effektiv äfven i
den antydda riktningen.

142

ARRENDELAG.

Befogenheten
af en
speciallag för
Norrland
och Dalarne.

Såsom bekant har Lagberedningen för närvarande under arbete ett lagförslag,
innefattande bland annat nya bestämmelser angående lega af jord å landet.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa bestämmelser kunna komma att
visa sig fullt tillräckliga äfven för de norrländska bolagsarrendena. Att så icke
skall blifva förhållandet, derom är emellertid komitén fullt öfvertygad. Förhållandena
i norra och södra Sverige äro just med afseende på de omständigheter,
som härvid utöfva ett afgörande inflytande, af så väsentligen olika karaktär, att
komitén tror sig med full visshet kunna förutsäga, att arrendelagsbestämmelser,
som äro och måste vara aifattade med afseende hufvudsakligen på Sveriges egentliga
jordbruksdistrikt, komma att visa sig långt ifrån tillfyllestgörande beträffande det
stora flertalet arrenden i norra Sveriges skogsbyggder.

För att ådagalägga befogenheten af detta påstående fordras en undersökning
af de olika betingelser för jordarrendet, som förefinnas i rikets norra och södra
hälfter. Denna undersökning torde lämpligen böra gruppera sig kring de tre hufvudfaktorer,
som gifva arrendeförhållandena på en ort deras särskilda karaktär: jordegare,
arrendatorer och arrendeföremål.

Hvad först angår de arrendeupplåtande jordegarne, utgöras dessa i södra
Sverige väl i flertalet fall af enskilde jordegare, som hafva ett verkligt intresse af
jordbrukets vidmakthållande och förkofran samt ofta en patriarkalisk och af nedärfda
traditioner framkallad hänsynsfullhet, hvilken gör aftalsfriheten mellan jordegare
och arrendator mindre vådlig.

I rikets nordligare delar deremot är arrendatorns husbonde i det alldeles
öfvervägande antalet fall ett sågverksbolag eller en enskild skogsspekulant. Såsom
framgår af svaren å frågan 21 (Band 4 sid. 290), förekommer endast undantagsvis,
vanligen till följd af egarens omyndighet och dylikt, att ett bondehemman eller
enskild jordbrukare tillhörig jord utarrenderas. Arrendatorn i norra Sverige har
alltså i de flesta fall att göra med en husbonde, som är bosatt långt ifrån den
arrenderade egendomen och som derför måste utöfva sin tillsyn genom förvaltare,
ett system, som nästan alltid är ogynnsamt för arrendatorerna. Och denna husbonde
är icke blott affärsman, för hvilken de underhafvandes välbefinnande ofta
väger jemförelsevis lätt mot ett glänsande affärsresultat, utan hans affär är ock af
den beskaffenhet, att den direkt konkurrerar med jordbruket om arbetskraft, något
som allt för ofta tager sig ett uttryck i arrendekontrakten på ett sätt, som icke
kan annat än ingifva de största farhågor i afseende på arrendatorernas jordbruksframtid.
Dessa kontrakt synas nemligen ofta gifva arrendatorn en karakter af att
vara företrädesvis skogsarbetare.

Dertill kommer, att de stora skogsegarne i norra Sverige, hvilka i afsigt
att minska eller utesluta konkurrensen allt mer synas sträfva efter att sins emellan
uppdela landet i intressesferer, genom dessa områdens ofta betydliga omfattning
få ett helt annat inflytande i afseende å gestaltningen af arrendeförhållandena

ARRENDELAG.

143

å en ort än södra Sveriges godsegare. Då ett norrlandsbolag disponerar öfver så
godt som alla arrendetillfällen inom en större trakt, har det tydligen temligen fria
händer vid bestämmandet af arrendevillkoren, och ett hot med arrendeuppsägning
får en mycket större makt öfver en arrendators sinne än som kan anses nyttigt,
om man önskar vinna ett lifskraftigt arrendatorsstånd.

Äfven arrendator erna förete i Norrland och Dalarne olika karakteristiska drag,
som i allmänhet icke återfinnas i södra Sverige. Inom sistnämnde del af landet
bruka arren datorerna ofta större egendomar och drifva jordbruk i sådan omfattning,
att de befinna sig i en ekonomisk och social situation, som gör statsomsorg mindre
behöflig; och finnas små arrendatorer, rekryteras dessa i regel från arbetareklassen.
Vid arrendets mottagande känner sig en sådan arrendator hafva vunnit en förbättrad
och sjelfständigare lefnadsställning, och med förhoppningsfull kraft griper
han sig an med arbetet.

I det nordliga Sverige är förhållandet alldeles motsatt. Här är det ofta
bönder, som sålt sina hemman, eller från bondehem utgående personer, hvilka se
sig nödsakade att öfvertaga ett arrende. Komitén har i det föregående (sid. 38
och sid. 61) vid studiet af de ekonomiska och sociala följderna af trävaruindustriens
fastighetsförvärf haft tillfälle att närmare skildra denna arren datorsklass.
Här vill komitén endast erinra om, att dessa norrländska arrendatorer i allmänhet
tycka sig hafva kommit ned i en ställning, som icke motsvarar deras anspråk på
lifvet. De medföra till sitt nya kall endast en känsla af förnedring och håglöshet
och de betrakta sitt jordbruk mindre såsom en lifsuppgift än såsom en provisorisk
nödfallsutväg.

Ej heller de infödda norrländska arbetarne hafva hittills i regel blifvit goda
arrendatorer. Vande vid det friare och rörliga skogs- och flottningsarbetet, utan
den jordbruksuppfostran, som i regel kommer den sydsvenske landtarbetaren till del,
hafva dessa arbetare oftast allt för mycket, som drager dem ifrån de verkliga
jordbrukssysslorna. Och samma omständigheter verka derhän, att arrendatorn
har svårt att hos sig qvarhålla sina vuxna barn, hvilka eljest skulle varit hans
naturligaste och billigaste arbetshjelp.

Utom det att sålunda såväl jordegareklassens som arrendatorsklassens egenskaper
i norra Sverige derstädes gör det väsentligt svårare än i södra Sverige att
uppnå lyckliga arrendeförhållanden, verka i samma rigtning äfven sj elfva arrendegårdarnes
beskaffenhet. I regel äro, såsom i det föregående antydts, inegorna på
ett norrländskt hemman otillräckliga för att gifva egaren full besuttenhet såsom
jordbrukare. Härjemte måste ju äfven produktionsförhållandena i allmänhet anses
vara något sämre än i det öfriga Sverige. Sämst ställda äro naturligen i dessa
afseenden hemmanen i skogsbyggden eller just de fastigheter, bland hvilka man i
allmänhet har att söka bolagshemmanen. Dertill kommer, att samma orsaker, som
föranledt ett hemmans försäljande till en trävaruaffär i många fall också medfört,

144

ARRENDELAG.

att jordbruket å hemmanet blifvit af säljaren under sista tiden mer eller mindre
försummadt. Då detsamma sedermera utarrenderas, är det alltså, åtminstone delvis,
i vanhäfdadt skick, och detta tillstånd har sedermera under en följd af arrendeår
än mera försämrats. De norrländska hemman, hvilka för närvarande komma ifråga
att utarrenderas, äro således ofta af en så svag beskaffenhet, att de erbjuda äfven
en driftig brukare mycket ringa existensmöjlighet.

Om komitén i det ofvan anförda funnit tillräckliga motiv för en speciell
arrendelag för norra Sverige, anser komitén det emellertid lika tydligt att denna
lag icke bör omfatta andra arrenden än dem, som ega rum å trävaruindustriens
fastigheter. Det är nemligen först när till öfriga ogynsamma omständigheter
kommer den, att arrendatorn har att göra med en jordegare, hvilkens intresse är
riktadt åt helt annat håll än jordbruket, som behofvet att skydda arrendatorn
genom lagstiftning särskildt kraftigt framträder.

Arrende- Af det föregående torde redan i hufvudsak framgå, i hvilka riktningar en

hufvuddrag. dylik norrländsk arrendelagstiftning bör söka verka.

Det gäller först att göra arrendatorn så sjelfständig som möjligt gent emot
jordegaren, så att han kan röra sig fritt och egna sig åt sitt jordbruk, utan att
vara under trycket af en mängd förhållningsorder och befallningar, tillkomna för
att underlätta egarens skogsindustri.

Det gäller vidare att uppmuntra arrendatorns intresse och gifva honom en
större känsla af säkerhet för framtiden genom att göra arrendena långvarigare och
skydda arrendatorerna mot obehöriga uppsägningar.

Och slutligen är det af vigt att söka åstadkomma en småningom skeende
förstärkning af arrendegårdarnes jordbruk, hvilket lämpligen kan ske derigenom, att
arrendatorn tillerkännes viss rätt till ersättning för gjorda förbättringar och egaren
förpligtas att på ett verksamt sätt bidraga vid uppförandet af de för jordbruket
nödiga åbyggnaderna.

I formellt afseende framträder såsom ett starkt markeradt drag i en dylik
arrendelag, att den i motsats mot vår nuvarande arrenderätt, angående hvilken i
så godt som alla punkter gäller, att »förord bryter lag», måste blifva i många
afseenden absolut förbindande, d. v. s. innehålla bestämmelser, hvilka icke få genom
aftal ändras eller upphäfvas. I annat fall skulle nemligen lagen medföra föga gagn,
då den mäktigare parten vid underhandlingarne, jordegaren, säkerligen skulle finna
medel att afvinna arrendatorn hans bifall till arrendevillkor, som på ett för arrendatorn
ogynnsamt sätt afveke från arrendelagens bestämmelser.

Speciallagens En speciell arréndelag, som vill i nämnda och dermed sammanhängande

till allmän hänseenden införa betryggande bestämmelser, behöfver emellertid icke behandla alla
lag. de ämnen, som erfordras för att på ett uttömmande sätt ordna lagstiftningen om

jordlega. I denna lagstiftning finnes det alltid en hel mängd neutrala bestämmelser
eller rättare sagdt bestämmelser, som äro tillkomna lika mycket i båda parternas

ARRENDELAG.

145

intresse och i norra Sverige äro hvarken mera eller mindre nödvändiga än i det
öfriga landet. Det arrendeförslag, komitén här nedan framlägger, har komitén derför
tänkt sig såsom en slags öfverbyggnad på den allmänna arrenderätten. Den
sistnämnda är alltså grunden och är afsedd att fortfarande gälla i mycket, men i
vissa afseenden modifieras den af de föreslagna nya bestämmelserna.

Det föreliggande förslaget hänför sig till den nu gällande rätten såsom underbyggnad.
Komitén hyser emellertid den förhoppningen, att derest de nya bestämmelser
om lega af jord å landet, som Lagberedningen kan komma att föreslå,
varda gällande lag dessa i de delar de reglera områden inom arrendelagstiftningen,
som icke beröras af komiténs förslag till speciallag, skola befinnas lika användbara
såsom en sådan underbyggnad, och att sålunda komiténs förslag, om det antages,
icke skall behöfva undergå alltför väsentliga förändringar derför, att den allmänna
nu gällande arrenderätten ersättes af en ny lagstiftning.

Komitén får alltså förorda antagandet af en särskild arrendelag för Norrland
och Dalarne i hufvudsaklig öfverensstämmelse med följande förslag.

146

ARRENDELAG.

Förslag till

Lag

innefattande

särskilda bestämmelser om arrende af viss jord på landet inom

Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län stadgas, som följer:

I s Upplåtes

på arrende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet tillhörig
jord å landet af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas, skola
de i denna lag stadgade bestämmelser lända till efterrättelse.

Lag samma vare, der jord af den omfattning nu är sagd upplåtes på
arrende från fastighet, tillhörig enskild person, hvilken icke har sitt bo och hemvist
å fastigheten och uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen.

2 §.

Aftal om arrende skall skriftligen affattas samt afhandlingen upptaga samtliga
villkor, som betingas.

Brukar någon på arrende sådan jord, som i denna lag afses, utan att skriftlig
afhandling derom upprättats, skall, utan afseende å hvad som kan vara öfverenskommet,
jorden anses vara till brukaren upplåten allenast på de villkor, som äro
i denna lag föreskrifna, dock att beträffande legans belopp skall gälla hvad som
aftalats. Vill jordegaren ej utgifva skriftlig handling, upptagande de rättigheter
sålunda tillkomma brukaren, må denne sistnämnde vid domstol påfordra, att samma
rättigheter genom särskild! utslag förklaras tillhöra honom. Sådant utslag medföre
samma rätt till inteckning som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt.

ARRENDELAG.

Ej må arrendator!! förbjudas att söka inteckning till säkerhet för de rättigheter,
hvilka på grund af arrendeaftal enligt denna lag honom tillkomma.

3 §•

Upplåtelse af jord på arrende skall ske på arrendators lifstid eller för viss
tid, ej understigande tjugu år; dock att vid arrende på viss tid aftalet må efter
hvarje upplåtelse om minst tjugu år förlängas för en gång jemväl på kortare tid.
Är icke i aftalet arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget
för en tid af tjugu år.

Har, sedan arrendeupplåtelse på viss tid utgått, arrendatorn fortfarit att
bruka jorden, och varder han ej af egaren inom sex månader efter arrendetidens
slut anmanad att afflytta, vare aftalet, der det är afslutadt efter det denna lag trädt
i kraft, ansedt som förlängdt på tjugu år. Är aftalet träffadt före nämnda tid,
skall nytt arrendeaftal anses vara slutet på tjugu år med samma lega, som utgått
föregående arrendeår, men i öfrigt på allenast de villkor denna lag innehåller.

Arrendator ege i hvarje fall att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda
arrendet å tid, hvartill detsamma blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.

4 §•

Den lega, arrendator skall utgifva till jordegaren, kan utsättas i penningar,
naturalster eller arbete och skall vara till beloppet bestämd.

Arbete, som utgår såsom lega, får ej till tiden så utkräfvas, att arrendatorn
hindras att ordentligt sköta sitt eget jordbruk. Ej må i aftalet intagas förbehåll
om skyldighet för arrendatorn att utöfver det sålunda bestämda arbetet på tillsägelse
betjena jordegaren eller annan med någon tjenstbarhet.

Arrendatorn må ej förpligtas att ansvara för andra af fastigheten utgående
utskylder och besvär än vägunderhållet in natura äfvensom de utskylder och besvär,
som enligt lag åligga arrendator. Ökas de arrendatorn enligt lag åliggande utskylder
och besvär derigenom, att den arrenderade fastighetens taxeringsvärde under
arrendetiden höjes, vare jordegaren gent emot arrendatorn ansvarig för den sålunda
uppkommande ökningen.

Ej heller må arrendatorn åläggas utgifva andra undantagsförmåner än dem,
som i arrendekontraktet till beloppet noggrannt angifvits.

5 §•

Arrendator vare berättigad att efter anvisning på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast en del af ett hemman eller en lägen -

ARRENDELAG.

148

het, å den öfriga skogsmark, som till hemmanet eller lägenheten hörer, taga erforderligt
virke till vedbrand samt för reparationer, hägnader, hässjor och täckdikning
äfvensom redskap. Har genom jordegarens åtgörande skogstillgången under arrendetiden
så medtagits, att arrendatorn ej deraf kan erhålla sitt fulla virkesbehof, vare
jordegaren pligtig att på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla denne det
felande.

6 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de häst- och nötkreatur
samt får, som kunna derå vinterfödas, och utgör denna jord allenast en
del af ett hemman eller en lägenhet, vare arrendatorn berättigad till nödigt bete
jemväl å hemmanets eller lägenhetens öfriga skog eller utmark eller den del deraf,
som lämpligen kan anvisas för ändamålet.

7 §•

Ej må arrendator förbjudas att för husbehof nyttja det fiske, som till den
arrenderade fastigheten hörer, i vidare mån än hvad angår visst fiskevatten eller del
deraf, der särskilda åtgärder af jordegaren vidtagits till fiskets förbättrande.

8 §.

Jordegaren åligge att vid tillträdet och under arrendetiden tillhandahålla
arrendatorn för jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader, äfvensom ombesörja de
för dessa byggnaders bibehållande i brukbart skick erforderliga större reparationer.

Brister jordegaren i sin ofvannämnda byggnadsskyldighet, skall vid syn, som
i denna lag sägs, föreläggas honom viss tid, inom hvilken han skall hafva fullgjort
sitt åliggande, så ock bestämmas den kostnad, arbetet anses betinga.
Utför jordegaren icke arbetet inom föreskrifven tid, ege arrendatorn låta verkställa
detsamma och, sedan det blifvit godkändt vid syn enligt denna lag, hos
jordegaren utsöka den bestämda kostnaden. Vill arrendatorn hellre uppsäga arrendet,
vare han dertill berättigad. I hvarje fall ege arrendatorn rätt till ersättning
för den skada, som genom jordegarens underlåtenhet må hafva tillskyndats honom,
samt njute, der arrendet uppsäges, jemväl godtgörelse för den förlust, som förorsakats
i följd af arrendets upphörande.

Vid tillträdet skall jordegaren jemväl hafva utfört alla mindre reparationer,
som erfordras å nödiga byggnader, äfvensom öfverlemna fastighetens åker och äng,
hägnader, diken, vägar och broar samt brunnar, vattenledningar och andra inrättningar
i ett efter ortens sed behörigt skick. Underlåter jordegaren hvad sålunda

ARRENDELAG.

149

är föreskrifvet, må arrendatorn bättra hvad som brister samt derför njuta ersättning
af jordegaren i den ordning 12 § stadgar.

Med mindre reparation å byggnad förstås enligt denna lag afhjelpandet af
smärre brister å golf, vägg och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder,
murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro att anse såsom tillfällig
lagning.

9 §■

Arrendator åligge att väl häfda jorden, afhjelpa sådana under arrendetiden
uppkomna brister å de nödiga byggnaderna, som endast föranleda mindre reparationer,
samt med afseende å de i 8 § 3 stycket omförmälda egor och inrättningar
återställa egendomen i lika godt skick, som han mottagit densamma. Brister
arrendatorn häri, ersätte han jordegaren skadan i den ordning, som i 12 § omförmäles.
Har genom arrendatorns förvållande föranledts behof af husbyggnad eller
större reparation, som enligt 8 § eljest åligger jordegaren, må denne senare i den
ordning, nämnda paragraf stadgar, föranstalta derom, att byggnadsarbetet varder
af arrendatorn eller på dennes bekostnad utfördt.

10 §.

Arrendator vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling.

Skog, som afverkas i följd af nyodling, må arrendatorn ej utan jordegarens
medgifvande tillgodogöra sig.

11 §.

Har arrendator genom nyodling eller annan jordförbättring än den, som
arrendatorn vidtagit enligt 8 § 3 stycket, på ett varaktigt sätt förökat egendomens
värde, vare han berättigad att vid dess afträdande erhålla särskild ersättning derför
af jordegaren, dock att ersättning för nyodling ej utgår, der ej arrendator före
odlingens företagande icke blott hos jordegaren anmält sin afsigt att odla samt angifvit
platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet utan
äfven, der jordegaren ej samtyckt till odlingen, företett intyg från landtbruksingeniör,
länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan, som af Konungens Befallningshafvande
till afgifvande af sådant intyg förklarats behörig, att det till odling afsedda området
lämpar sig dertill.

Dylik ersättning beräknas efter den ökning i värde, egendomen genom nyodlingen
eller jordförbättringen kan anses hafva erhållit, då den till jordegaren
afträdes; dock må ersättningen ej sättas högre än till den för arbetets utförande
nödiga kostnad.

ARRENDELAG.

150

12 §.

Till efterrättelse mellan jordegaren och arrendatorn skall å egendomen förrättas
tillträdessyn. Vid denna syn skall undersökas, hvilka mindre reparationer
erfordras å de nödiga byggnaderna samt i hvad mån å åker och äng, hägnader,
diken, vägar och broar, samt brunnar, vattenledningar och andra inrättningar finnas
brister, som fordra afhjelpande för att egendomen skall komma i ett efter ortens
förhållanden behörigt skick. Kostnaden för afhjelpande af de å egendomens byggnader,
egor och öfriga omförmälda tillhörigheter sålunda befunna brister uppskattas
i penningar. Denna uppskattade kostnad utgör egendomens tillträdesbrist.

Då egendomen afträdes, skall jemväl hållas syn tidigast sex månader före
och senast sex månader efter afträdesdagen. Dervid skola undersökas och uppskattas
sådana brister å egendomens byggnader, egor och öfriga tillhörigheter,
hvarom ofvan sägs. Kostnaden för afhjelpande af dessa brister är egendomens
afträdesbrist.

Är afträdesbristen större än tillträdesbristen, skall arrendatorn åläggas att
godtgöra jordegaren skillnaden, men i motsatt fall ersätte jordegaren arrendatorn.
Ej må godtgörelse kräfvas för sådan förbättring eller försämring, som egt rum
mellan tillträdesdagen och tillträdessynen. Har till- eller afträdessyn ej förrättats,
må ersättning, som nu är sagd, ej fordras.

Vid tillträdessynen bestämmes dessutom den byggnadsskyldighet, som enligt
8 § 1 mom. må åligga jordegaren, samt vid afträdessynen sådan ersättning för

nyodling och jordförbättring, hvarom i 11 § sägs.

13 s Särskild

syn för ändamål, som omförmäles i 8 och 9 §§, kan ega rum
när som helst under arrendetiden.

14 §•

Syn enligt denna lag skall förrättas af tre med ortens förhållanden förtrogne
och i jordbruk erfarne män, af hvilka jordegaren och arrendatorn välja hvar sin
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.

Emot synemän gälle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap eller
det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare; om han är parts vederdeloman
eller uppenbare ovän; om han står under annans målsmanskap eller
någondera partens husbondvälde eller af honom njuter lön eller underhåll; om han
såsom tjensteman lyder under någondera partens förmanskap. Söker någon sak

ARRENDELAG.

151

med synemän eller tillfogar honom något med ord eller gerning i uppsåt att dermed
göra honom jäfvig, skall det ej räknas för jäf.

Tredskas part att välja synemän eller kunna af parterna utsedde synemän
ej förena sig om valet af den tredje, ege Konungens befallningshafvande eller domaren
eller utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
utse synemän.

Syn, som jemlikt 8 eller 9 §§ eger rum för att utröna, huru föreskrifven
nybyggnad eller större reparation utförts, skall förrättas af samme synemän, som
vid den föregående synen meddelat föreskift om byggnadsarbetets verkställande.
Uppstår förfall för någon af dem, utses i den ordning ofvan sägs annan i hans ställe.

15 §■

Synen sammanträder å tid, som utsättes af tredje synemannen efter samråd
med de båda andra. Till synen skola parterna i god tid kallas. Utevaro af
part, som behörigen kallats, hindrar ej synens fortgång.

Yppa sig olika meningar hos synemännen, gälle den, hvarom de flesta förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, den, som biträdes af tredje synemannen.
Öfver synen skola synemännen upprätta skriftlig handling i två exemplar,
af hvilka ett utgifves till hvardera parten.

Part, som ej åtnöjes med synemännens beslut, vare obetaget att draga saken
under domstol, så framt han sin talan instämmer inom sextio dagar från det beslutet
blifvit honom tillställdt. Om hvad missnöjd part sålunda har att iakttaga,
skall i synehandlingen lemnas tydlig anvisning.

Synemännens beslut, hvarigenom part ålagts att utgifva visst belopp, må,
sedan synen vunnit laga kraft, gå i verkställighet lika med domstols laga kraft
egande dom.

16 §.

Kostnaden för till- och afträdessyn skall jordegaren vidkännas; dock att,
när afträdessyn föranledts deraf, att arrendatorn uppsagt arrendet före arrendetidens
slut, arrendatorn skall gälda halfva synekostnaden. I andra fall pröfve synemännen,
i hvad mån synekostnad bör gäldas af endera parten eller af båda.

Part må ej mot sitt bestridande kunna åläggas att till synemän gälda högre
ersättning än enligt gällande resereglemente tillkommer nämndeman, der ej om ersättningens
belopp annorledes aftalas.

17 §■

Arrenderätten vare förverkad och jordegaren förty berättigad uppsäga aftalet:

1:0) Om arrendator underlåtit att å förfallodagen betala lega, som skall utgå

!52

ARRENDELAG.

i penningar eller naturalster, samt ej erlägger den inom utgången af det arrendeår,
som följer näst efter det, för hvilket legan skulle erläggas;

2:0) Om han tredskas att fullgöra honom enligt arrendekontraktet åliggande
arbetsskyldighet;

3:0) Om han uppenbarligen vanvårdar egendomen;

4:0) Om han utan jordegarens medgifvande å den arrenderade fastigheten
upplåter plats för bebyggande eller uppför hus och låter främmande person deri
bosätta sig;

5:0) Om arrendatorn eller någon, som tillhör hans familj, beträdes med
åverkan å jordegaren tillhörig maik, eller olofligen jagar eller fiskar derstädes eller
idkar oloflig försäljning af spritdrycker eller af vin eller maltdrycker;

6:0) Om någon, som är i arrendatorns tjenst eller med hans begifvande å
egendomen boende, så förbryter sig, som ofvan under punkt 5 är sagdt, och
arrendatorn underlåter att på jordegarens tillsägelse ofördröjligen vidtaga erforderliga
åtgärder för att få den skyldige från egendomen aflägsnad;

7:0) Om arrendatorn å egendomen för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen deraf varder beryktad.

Finnes i fall, som här ofvan sägs, hvad arrendatorn låtit komma sig till
last vara af ringa betydenhet, eller äro eljest omständigheterna synnerligen mildrande,
må arrendatorn ej från arrendet skiljas.

Ej må i arrendeaftal bestämmas, att arrenderätten skall vara förverkad af
annan anledning än ofvan är sagdt.

18 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i 17 § 1, 2,
3, 4, 6 eller 7 punkten sägs, men sker rättelse, innan jordegaren gjort bruk af
sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 5 punkten afses, jordegaren icke
uppsagt aftalet inom sex månader, från det han fick kunskap om förhållande, som
der sägs, ege sedan ej jordegaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns
skiljande från arrendet.

19 §•

Upplåtes jord, som i denna lag afses, till någons brukande utan att lega
derför betingats, skola jemväl å sådan upplåtelse lagens bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; dock ej i det fall att jord såsom boställe upplåtes till
brukande af någon jordegarens förvaltare eller annan tjensteman.

ARRENDELAG.

153

20 §.

Tillhöra två eller flera vid samma egostyckning bildade hemmanslotter samme
egare, skola de i fråga om förevarande lags tillämplighet på arrendeupplåtelse å
någondera lotten äfvensom i fråga om de i 5 och 6 §§ omförmälda skogsfångstoch
betesrättigheter anses såsom en fastighet.

Lag samma vare ifråga om hemman och derifrån afsöndrad lägenhet, hvilka
hafva gemensam egare.

21 §.

Visas särskilda omständigheter uppenbarligen böra föranleda dertill, att arrendeupplåtelse
undantages från tillämpning af denna lag eller någon dess föreskrift, må
Konungens befallningshafvande på ansökan af jordegaren dertill lemna tillstånd;
dock medföre dylikt tillstånd ingen verkan, der det ej åberopats i den om arrendet
upprättade afhandlingen.

22 §.

Är i aftal om arrende intaget villkor, som strider emot hvad i denna lag
stadgats, vare det utan verkan, der det ej uppenbarligen afser arrendatorns fördel.

23 §■

I frågor, der för upplåtelse af jord på arrende enligt denna lag ej meddelats
särskilda föreskrifter, lände allmän lag och författning till efterrättelse.

24 §•

Denna lag träder i kraft den — — — — — — — -— — — — —

Arrenderar någon vid nämnda tid jord på grund af äldre öfverenskommelse,
som afslutats för obestämd tid, och har arrendet ej före den 14 mars 19 uppsagts,
vare detsamma gällande i tjugu år, räknadt från sist nämnda dag, samt denna
lags bestämmelser jemväl i öfrigt derå tillämpliga, dock med arrendatorn förbehållen
rätt att när som hélst uppsäga arrendet.

Afser aftal, som blifvit upprättadt efter den 1 januari 1904, men innan denna
lag trädt i kraft, arrende för arrendators lifstid eller på viss tid, vare för den återstående
arrendetiden å upplåtelsen tillämpligt, hvad i 3 § 3 punkten samt 10, 11,
17 och 18 §§ stadgas.

i54

ARRENDELAG.

Specialmotiv.

I s Efter

det förslagets ingress inskränkt lagens tillämplighetsområde till de sex
norra länen, följer i i § närmare bestämmelser angående de särskilda slag af
arrenden inom nämnda landsdelar, som skola hemfalla under lagen. Det är nemligen
hvarken nödigt eller lämpligt, att aftalsfriheten väsentligt inskränkes genom lagbestämmelser
vid andra arrendeupplåtelser än dem, som kunna antagas röna inflytande
af de särskilda norrländska förhållanden, för hvilka i det föregående redogjorts.

Till en början föreskrifves alltså, att lagens bestämmelser skola lända till
efterrättelse endast beträffande jord, som tillhör bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet eller enskild person, som icke har sitt bo och hemvist å den fastighet,
hvartill jorden hörer, och uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen för att
tillgodogöra sig skogsafkastningen. Härigenom uteslutes från lagens tillämpning:

i. Statens och kommunernas egendom, såsom boställen och domäner, fromma
stiftelser jord o. s. v. — 2. Jord tillhörande skogsfastighet, som utgör egarens
hufvudsakliga hemvist, och fastighet, som egaren använder hufvudsakligen för jordbruk,
för industriell anläggning, för sommarvistelse och jagtändamål o. s. v. Utom
lagen falla således alla egentliga bondehemman, åtminstone der samme egare icke
besitter mera än ett. Har en bonde åter tydligen i skogsspekulationssyfte köpt
sig ett eller flera andra hemman än det han sjelf bebor, böra dessa, derest de
utarrenderas, hemfalla under lagens bestämmelser. I detta fall håller naturligen
bonden på att öfvergå till skogsspekulant. Att i lagen uppdraga en skarp skillnad
emellan de båda begreppen jordbrukande bonde och idkare af trävarurörelse är
knappast möjligt. Men i ett gifvet fall torde det icke möta någon svårighet att
afgöra, om en viss jordegare med afseende på en viss fastighet är att hänföra till
det ena eller andra slaget fastighetsegare, helst som utarrendering af verkliga
bondehemman ytterst sällan förekomma i annat fall än att egaren är omyndig.

Emellertid är det icke alla arrenden af sålunda beskaffad jord, som skola
behandlas enligt lagens bestämmelser. Det fordras också, att arrendet afser jord
af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas. Härmed afser komitén,
att den utarrenderade fastigheten är så pass stor, att den lämpar sig att besättas
med särskild åbo, samt att dess jordbruk kan bereda åbon och hans familj deras
hufvudsakliga utkomst. Äfven på detta begrepp är det naturligen svårt att finna
någon tillfredsställande rättslig definition. Men vid lagens tillämpning i praktiken

ARRENDELAG.

J55

lärer det väl i de flesta fall med temligen stor lätthet låta sig göra att bestämma,
huruledes i detta afseende ett visst arrende skall betraktas. En upplåtelse af allenast
en tomt eller ett mindre jordområde till en arbetare eller handtverkare eller af en
särskild äng eller ega, som en närboende jordbrukare kan behöfva till förstärkande
af sitt eget jordbruk, eller af en fastighet, som icke eger någon nämnvärd jordbruksjord,
faller sålunda tydligen utanför lagens giltighetsområde. Om deremot hela
den hufvudsakliga inegojorden på ett f. d. bondehemman utarrenderas till en närboende
hemmansegare, måste lagens bestämmelser tillämpas. I detta fall kunde
sådant synas mindre nödigt, då arrendatorn i sitt eget hemman besitter ett tillräckligt
underlag för sin sociala och ekonomiska sjelfständighet, men komitén har
dock ansett, att lagen äfven i detta fall borde vara tillämplig, enär eljest bolagen
i stor utsträckning kunde komma att genom hemmanens utarrenderande på detta
sätt söka undandraga sig hvad i den nya lagstiftningen för dem kan vara obeqvämt,
hvilket skulle medföra en afsevärd och föga önsklig minskning i de mindre jordbrukarnes
antal.

I detta sammanhang bör anmärkas, att det är tänkbart, att en jordegare kan
söka kringgå lagen genom att utarrendera jorden i stycken, af hvilka intet är så
stort, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas. Detta synes dock icke vara att
befara i någon större utsträckning. Ty det är väl icke alldeles så lätt att
finna ärrendatorer till dylika små jordbitar, och att genom särskilda kontrakt
arrendera ut jorden styckevis till samma person, det är ett sådant påtagligt
lagvrängningsförsök, att man väl i allmänhet drager sig derför. Det kan för
öfrigt ifrågasättas, om icke i sistnämnda fall, man är berättigad att fästa sig
mera vid det faktiska arrenderandet af fastigheten i sin helhet än vid de särskilda
aftalen och alltså kan påfordra, att lagens bestämmelser tillämpas på arrendet.

Huruvida ett arrende faller under ifrågavarande arrendelag eller ej, pröfvas,
när fråga derom väckes, d. v. s. när någon af parterna i strid mot arrendeaftalet,
vill göra gällande någon rättighet, som han, derest arrendet lyder under denna lag,
af lagen tillförsäkrats, oberoende af hvad i arrendeaftalet kan vara mellan parterna
betingadt. Härvid skulle man tilläfventyrs vilja anmärka, att det synes mindre
lämpligt och ledande till stor osäkerhet, att icke genast vid aftalets upprättande
med visshet kan afgöras, huruvida detsamma är underkastadt lagen eller ej. Denna
anmärkning har dock icke den vigt, som man vid första påseendet kunde förmena.
I verkligheten torde nog fallen i de flesta fall blifva klara. Vill arrendatorn vara
säker, att ett arrende behandlas enligt förevarande lag, behöfver han blott i afhandlingen
utsätta, att samma lag skall vara å upplåtelsen tillämplig. Med en
sådan bestämmelse i ett arrendeaftal kommer nemligen äfven étt arrende, hvarå
lagen eljest under inga förhållanden skulle varit tillämplig, att hemfalla under
densamma, åtminstone så länge gällande allmänna bestämmelser om lega icke
binda aftalsfriheten.

ARRENDELAG.

156

2 §.

Denna paragraf behandlar arrendeaftalets form. Hur önskligt det skulle vara,
att alla arrendeaftal affattades skriftligen, kan man dock icke stanna vid att absolut
kräfva denna form för att ett arrende skall anses föreligga. Man kan visserligen,
såsom i förslaget är iakttaget, uppställa den allmänna fordran, att aftal om arrende
skall skriftligen aflattas, och man kan äfven i likhet med förslaget fastslå, att afhandlingen
skall upptaga samtliga villkor, som betingas, så att villkor, som aftalas
muntligen vid sidan om den skriftliga öfverenskommelsen, icke ega giltighet, men
man kan icke underlåta att medelst lagbestämmelser reglera jemväl det förhållande,
som uppstår, ’då någon efter öfverenskommelse med annan faktiskt brukar dennes
fastighet, utan att någon skriftlig handling derom upprättats. Särskildt kan man
icke detta under nuvarande förhållanden i norra Sverige, ty sådant skulle medföra,
att just de brukare, som behöfva det största rättsskyddet, deraf blefve i saknad.
Bolagen skulle nemligen helt visst fortfara med att efter muntlig öfverenskommelse
upplåta vissa hemman till brukare att begagnas så länge bolagen funne för godt,
och sådana brukare vore gifvetvis under nämnda förhållanden med afseende på
brukningsrätten fullkomligt rättslösa gent emot jordegarne.

Komitén har derför föreslagit, att, om någon på arrende brukar jord af ifrågavarande
beskaffenhet, utan att skriftlig afhandling derom upprättats, jorden, utan
afseende å hvad som kan vara öfverenskommet, skall anses vara upplåten allenast
på de villkor, som i den föreslagna lagen äro föreskrifna, dock att beträffande
legans belopp skall gälla hvad som aftalats. Att alla de muntligen aftalade villkoren
med nämnda undantag sålunda utan vidare annulleras, kan vid första påseendet
synas vara hårdt. För arrendatorn har dock detta föga att betyda, då
lagens villkor öfverhufvud äro för honom så gynnsamma, att förändringen väl i de
flesta fall blir till hans fördel. För jordegaren åter kan nog omkastningen i villkoren
vara till skada, men denne har alltid haft möjlighet att skydda sig genom
iakttagandet af den af lagen önskade skriftliga formen. Stadgandets hufvuduppgift
är just att framtvinga användandet af denna form vid arrendeaftal, och en gång
införd i lagstiftningen kommer bestämmelsen sannolikt att i ytterst få fall behöfva
direkt tillämpas.

Att beträffande legans belopp den muntliga öfverenskommelsen tillerkänts
fortfarande giltighet beror derpå, att i annat fall all bestämmelse derom skulle
komma att saknas. Af lätt insedda skäl innehåller nemligen lagförslaget icke några
regler, efter hvilka kan bestämmas, hvad som skall erläggas i lega för en gifven
fastighet. I öfriga punkter deremot synes rättsförhållandet mellan parterna ■ fullständigt
och på ett för arrendatorn fördelaktigt sätt regleras genom lagförslagets
bestämmelser utan vidare tillägg.

ARRENDELAG.

z57

Om arrendatorn således icke blir rättslös gent emot jordegaren, äfven- då
aftalet icke affattats skriftligen, kan det emellertid vara af vigt för en arrendator,
som genom inteckning vill skydda sin arrenderätt äfven gent emot ny egare af
fastigheten, att få arrenderätten konstaterad genom en skriftlig handling. Komitén
har derför tänkt sig, att arrendatorn skulle vara berättigad att, derest jordegaren
ej vill utfärda dylik handling, till vederbörande domstol instämma denne för att
erhålla ett domstolsutslag rörande arrenderättens befintlighet. De punkter domstolen
i en sådan rättegång behöfver utreda böra allenast blifva följande:

1. att ett sådant brukande, hvarom här är fråga, verkligen föreligger,

2. hvilken jord, som skall anses innefattad under brukandet,

3. hvilken lega som skall erläggas.

Domstolens utslag bör alltså, om arrende anses föreligga, endast innehålla
ett uttalande i dessa tre punkter samt beträffande arrendevillkoren i öfrigt hänvisa
till lagens bestämmelser.

Med afseende på den långa arrendetid, som här nedan i förslaget förutsättes
såsom den normala, är det af särskild vigt för arrendatorn att söka inteckning till
betryggande af de rättigheter, som genom arrendeaftalet tillförsäkrats honom. Att
han eger sådan inteckningsrätt, när arrendeaftalet är skriftligt, och detta äfven med
afseende på ej mindre de rättigheter, som väl ej stå i afhandlingen men följa af
arrendelagens bestämmelser, än äfven de nyttjande- eller servitutsrättigheter, som
enligt hvad nedan sägs i undantagsfall i sammanhang med arrendet kan tillkomma
honom på annan jordegarens fastighet än den, hvarå den under arrendet direkt
inbegripna jorden ligger, framgår af gällande bestämmelser om inteckning i fast
egendom. I förslaget har derför endast behöft utsägas, att domstols utslag, hvarigenom
tillvaron af arrende, på sätt nyss är nämndt, konstaterats, medför samma
rätt till inteckning som skriftlig af vittnen styrkt handling samt att arrendatorn ej
i kontraktet må förbjudas att begagna sig af den inteckningsrätt, som eljest tillkommer
honom.

3 S Med

denna paragraf kommer förslaget in på den vigtiga frågan om arrendetiden.
Enligt nu gällande lagstiftning kan lega aftalas såväl på bestämd tid som
på obestämd tid och i förra fallet antingen på absolut bestämd tid eller på relativt
bestämd tid, såsom på viss persons lifstid.

En af de oftast framställda anmärkningarne mot de norrländska arrendena är,
att dessa i ett stort antal fall äro ställda på obestämd tid och att den omständigheten,
att arrendatorn sålunda när som helst kan uppsägas, är en väsentlig orsak
dertill, att han saknar framtidsintresse och arbetsglädje i sitt jordbruk.

158

ARRENDELAG.

Komitén har derför ansett, att dylika arrenden icke vidare borde tillåtas och
att sålunda arrenden på arrendatorns lifstid och arrenden på bestämd tid skola vara
de enda arrendeformer, som hädanefter få förekomma å ifrågavarande slags jord.

Med afseende på lifstidsarrendena bör anmärkas, att det föreslagna stadgandets
formulering naturligen icke utgör något hinder för att ett arrende upplåtes på
arrendatorns och hans hustrus lifstid, då ju i detta fall äfven arrendatorns hustru
är att anse såsom arrendator. Äfven har komitén ansett, att någon särskild bestämmelse
utöfver den hänvisning till allmän lag, som förekommer i 23 §, icke;
erfordras för att utmärka, det stadgandet i Jordabalkens 16 kap. 2 § om den rätt,
som vid arrende på arrendatorns lifstid tillkommer hans enka, skall vara tillämpligt
jemväl på lifstidsarrenden enligt denna lag. Såsom en nyhet bör deremot framhållas
den uppsägningsrätt för arrendatorn, som omförmäles i paragrafens sista stycke.
Denna rätt skall utförligare behandlas i sammanhang med bestämmelserna om arrende
på viss tid.

Beträffande arrendena på viss tid innefattar förslaget ingen ändring af den
allmänna lagens bestämmelser om viss maximitid för nyttjanderättsaftals bestånd.
Detta framgår af en jemförelse mellan denna paragraf och den ofvannämnda 23 §
i förslaget. Hvad åter angår frågan, om arrenden böra i norra Sverige tillåtas på
huru kort tid som helst, har komitén funnit det nödigt att inskränka den nu
gällande aftalsfriheten och för de arrenden, hvarom här är fråga, stadga en viss
minimitid. Samma olägenheter, som nyss anmärkts ifråga om arrendena på obestämd
tid, komme gifvetvis att framträda, om det vore tillåtet att utarrendera en egendom
på huru kort bestämd tid som helst. Att det sålunda blir nödigt att stadga någon
viss minimitid, om man öfverhufvud vill undanrödja ett af de betänkligaste dragen
i det norrländska arrendeväsendet, torde vara temligen tydligt. Frågan här blir
egentligen, huru kort sådan minimitid man dervid lämpligast bör bestämma. T
detta afseende har komitén tänkt sig, att arrendetiden icke bör understiga tjugu
år. Det tjuguåriga arrendet har på grund deraf, att denna arrendetid användes
vid utarrenderingen af Kronans domäner, i folkuppfattningen fått en viss häfd såsom
en lämplig tidsperiod för ett normalt arrende. En arrendator, som tillträder ett
dylikt arrende vid den ålder, när personer af allmogeklass i allmänhet söka skaffa
sig egna jordbruk, vet då, att han för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält
gifvet och att han sjelf kan få under afsevärd tid njuta frukterna af de förbättringar
det lyckas honom att åstadkomma.

För en jordegare kan det visserligen i allmänhet förefalla rätt olägligt att
vara nödsakad binda sig vid ett arrende för en så lång tid som tjugu år. Men
denna olägenhet, om än afsevärd, när det gäller vanliga egare af jordbruksjord, ,
torde få anses jemförelsevis mycket obetydlig vid de arrenden, hvarå förevarande
lag skulle vara tillämplig. För en idkare af trävarurörelse är den jordbruksjord,
som finnes å hans skogsdomäner, en sak af mycket underordnad vigt. Dessutom

ARRENDELAG.

159

lemnar säkerligen en längre arrendetid betydligt större utsigt till erhållandet af en
ordentlig och skötsam brukare än en alltför knappt tillmätt sådan tid.

Om man sålunda icke bör hysa några betänkligheter vid att gent emot
jordegaren uppställa fordringen på en tjuguårig arrendetid såsom regel, kan man med
rätta känna sig tveksam, huruvida man bör göra en dylik tidbestämmelse absolut
bindande jemväl för en arrendator. Så oförmögen att gent emot trävaruindustriens
målsmän bevaka sina intressen, som den norrländska allmogen visat sig vara, är
det bland annat att befara, att vid många arrendeaftal legan kommer att bestämmas
till ett belopp, som helst under försämrade konjunkturer visar sig vara för arrendatorn
alltför betungande. Om man emellertid icke, såsom i vissa fall de irländska
och skottska arrendelagstiftningarne göra, tillåter, att öfverenskommen lega af domstol
jemkas till skäligt belopp, återstår knappast någon annan utväg än att medgifva
arrendatorn rätt att, sedan han innehaft arrendet några år, så att han vunnit en
verklig insigt om den arrenderade jordens beskaffenhet, uppsäga arrendet, derest
han så finner för godt. Utan en sådan uppsägningsrätt är det att befara, det
den norrländske arbetaren knappast skulle våga eller önska att binda sig vid ett
arrende. Komitén har derför ansett sig böra föreslå, att arrendatorn skall, sedan
fem arrendeår tilländagått, ega afträda arrendet å tid, hvartill detsamma blifvit af
honom i laga ordning uppsagdt. Arrendet kan alltså uppsägas till upphörande med
det femte arrendeåret eller med hvilket af de kommande arrendeåren som helst.

Från regeln om en tjuguårig arrendetid har komitén föreslagit ett undantag.
Vid utgången af en arrendeperiod om tjugu år kan det för båda parterna vara af
intresse att få förlänga arrendet på kortare tid. Arrendatorn kan vara gammal
och icke vilja binda sig vid de fem år ett nytt arrende skulle vara från hans sida
ouppsägbart, men deremot önska sitta qvar ett eller annat år, till dess han hinner
annorledes ordna för sig. Jordegaren kan hafva svårt att genast finna en annan
arrendator. Komitén har derför trott sig böra föreslå, att i detta fall arrende
skall kunna få förlängas för huru kort tid som helst. En dylik tillfällig förlängning
får deremot icke genast upprepas utan endast ega rum en gång efter slutet
af hvarje tjuguårig arrendeperiod. Eljest kunde man tydligen med lätthet komma
att återvända till det gamla osäkerhetstillståndet.

Skulle i något arrendekontrakt kortare arrendetid vara utsatt än enligt det
föregående är tillåtet, eller finnes icke alls någon bestämmelse om arrendetid, synes
detta icke böra föranleda, att kontraktet blir ogiltigt, utan allenast dertill, att den
i lagen stadgade minimitid i alla fall tillämpas. Aftalet skall sålunda anses ingånget
för en tid af tjugu år.

Förevarande § innehåller vidare föreskrifter om den s. k. tysta arrendeförnyelsen.
Hufvudtanken häri är densamma som i Kungl. förordningen den 22
oktober 1867 eller att ett arrendeaftal kan förlängas icke blott genom uttrycklig
öfverenskommelse utan äfven derigenom, att efter den bestämda arrendetidens ut -

i6o

ARRENDELAG.

gång arrendatorn med egarens tysta begifvande suttit qvar på egendomen. Men
under det nämnda förordning stadgar, att aftalet skall anses förlängdt på obestämd
tid, har komitén med sin uppfattning, att arrenden på obestämd tid icke böra
i norra Sverige tillåtas, funnit sig böra föreslå, att arrendeförlängningen skall
afse en ny tjuguårig arrendeperiod, dock med rätt för arrendatorn att uppsäga
arrendet till upphörande efter fem arrendeår. Vid sådant förhållande har det
ansetts billigt mot jordegaren att, för att ifrågavarande påföljd skall inträda, fordra
ett opåtaldt fortsatt brukande under något längre tid än nämnda förordning
föreskrifver, och komitén har i sådant hänseende föreslagit en tidrymd af sex
månader.

Det nu sagda kan emellertid endast tillämpas på arrenden, som tillkommit
efter det denna lag trädt i kraft och som sålunda äro ordnade enligt lagens grundsatser.
Beträffande äldre arrendeaftal, som kunna innehålla åtskilliga från lagförslagets
synpunkt ytterst olämpliga bestämmelser, skulle det deremot vara i hög
grad oegentligt att låta dessa bestämmelser få förlängdt lif genom arrendekontraktets
automatiska förnyelse på tjugu år. Sådana äldre kontrakt böra alltså icke få
på detta sätt förlängas utan böra upphöra att gälla vid utgången af den bestämda
tiden. Ett fortsatt opåtaldt brukande från arrendatorns sida blir emellertid icke
utan rättsföljder. Detsamma torde nemligen vara att likställa med ett sådant faktiskt
brukande utan att skriftlig afhandling upprättats, som omförmäles i 2 § 2
stycket, och samma följder böra inträda som i sistnämnda fall, d. v. s. ett med
undantag af hvad som rör legans belopp allenast af lagens bestämmelser regleradt
arrende på tjugu år bör anses föreligga. Hvad angår legan under det nya arrendet
torde det ligga i sakens natur, att denna bör utgå med samma belopp som
under föregående arrendeår eller, om legan varit olika under olika år, det som
gällt det närmast förflutna arrendeåret.

4 §• .

När det gäller att vid upprättande af arrendeaftal gifva en i allmänhet i
skriftliga handlingars uppfattande föga bevandrad arrendator något stöd gent emot
hans i regel mera affärsvane medkontrahent, bör tydligen en af de första omsorgerna
vara att tillse, det de prestationer det skall åligga arrendatorn att utgöra
blifva i afhandlingen så tydligt uttryckta och till beloppet så bestämdt fastslagna,
att arrendatorn är fullt medveten om, hvilka skyldigheter han ikläder sig och är
tryggad mot framtida öfverraskningar.

Detta är i första rummet tillämpligt på legan. I förevarande § har derför
till en början intagits ett stadgande, som afser att legan skall fastställas till ett
bestämdt belopp i penningar, naturalster eller arbete, under hvilka två sistnämnda
uttryck komitén innefattar jemväl arbetsprodukter, såsom alster af hemslöjd och dylikt.

ARRENDELAG.

161

Med afseende på • lega, som utgår i penningar eller naturalster, är det väl mera
sällsynt, att icke legans belopp är fullt bestämdt, men fall kunna likväl tänkas,, då
bestämmelserna om sådan lega kunna affattas så sväfvande,. att arrendatorns betalningsskyldighet
kan komma att ställa sig på ett helt annat sätt än arrendatorn haft
anledning beräkna. Och hvad beträffar lega, som utgår i arbete, torde kontraktsbestämmelserna
ej sällan hållas så oklara, att arrendatorn härvid löper en verklig fara
att missräkna sig. I detta afseende bör man således fordra, att kontrakten göras
fullt klara och bestämda.

Hvad den i arbete utgående legan beträffar torde det dock icke vara nog
att inskränka sig till att fordra, att den skall vara till beloppet bestämd. För att
åt jordbruket bibehålla arrendatorns arbetskrafter å de tider, då de för gårdens
skötsel äro nödvändiga, måste man gå ett steg längre och förekomma, att arrendatorn
ålägges arbetsskyldighet på allt för ogynnsam tid. Komitén har derför föreslagit,
att arbete, som utgår såsom lega, ej får till tiden så utkräfvas — ehvad i
kontraktet derom kan vara bestämdt — att arrendatorn hindras att ordentligt sköta
sitt eget jordbruk. Detta stadgande är så mycket behöfligare, som på grund af
de klimatiska förhållandena särskildt den lämpliga tiden för det vigtiga vårbruket
är afsevärdt kortare i det nordliga Sverige än i de sydligare delarne af riket.

1 sammanhang med den arbetsskyldighet, som skall utgöras såsom lega,
stadga de norrländska arrendekontrakten understundom, att arrendatorn skall vara
skyldig att på tillsägelse men mot särskild ersättning betjena jordegaren eller annan
med arbete. Man har sålunda med det egentliga arrendeaftalet sammankopplat ett
annat aftal, hvarigenom jordegaren af arrendatorn arrenderar hans arbetskraft.
Detta vore väl ej synnerligen betänkligt, om arrendatorns arbetsskyldighet vore begränsad
till visst bestämdt belopp såsom visst antal dagsverken eller dylikt. Men
i de flesta fall torde arrendekontrakten icke vara så affattade utan tvärtom innehålla
förpligtande för arrendatorn till arbete vid anfordran. Derigenom försättes
arrendatorn i en synnerligen osjelfständig ställning, och han kan på mångahanda
sätt trakasseras af en hänsynslös principal. Komitén har derför ansett sig böra
föreslå, att i arrendekontrakt ej må intagas förbehåll om dylik extra arbetsskyldighet
för arrendatorn. Härvid förbiser komitén icke, att gifvetvis intet hindrar jordegaren
att med arrendatorn upprätta en särskild afhandling om dylik arbetsskyldighet,
som naturligen blir för arrendatorn bindande likasom hvarje annat åtagande af
arbete. Men komitén tror, att det i alla händelser icke saknar betydelse att dylika
förbehåll ej få intagas i sjelfva arrendekontraktet. Dels kan en tillfällig försummelse
att utgöra påfordradt arbete då icke anses såsom kontraktsbrott mot arrendekontraktet
och tilläfventyrs medföra arrenderättens förlust, dels kommer arrendatorn
säkerligen mycket mera att vara på sin vakt mot ofördelaktiga åtaganden i förevarande
rigtning, om en särskild handling måste upprättas och arbetsskvldigheten

IÖ2

ARRENDELAG.

sålunda icke kan mer eller mindre maskeras såsom ett oväsentligt och underordnadt
villkor i ett arrendekontrakt.

Ej heller har det undgått komitén, att på de flesta ställen arrendatorn ej
alls har något emot arbetsskyldighet af ifrågavarande slag utom tvärtom anser
arbetsförtjensten vara en afsevärd fördel. Komitén har derför icke heller formulerat
det föreslagna stadgandet så, att icke arrendatorn kan förbehålla sig rätt till
sådant arbete med åtföljande förtjenst. Det är endast arrendatorns skyldighet till
dylikt arbete, som man velat förekomma i den öfvertygelsen, att arrendatorn genom
sådana pligter allt för mycket skulle kunna dragas från sitt jordbruk.

Utom bestämmelserna om legan innehåller förevarande § äfven några stadganden
om den i nära sammanhang med nämnda bestämmelser stående frågan om
(mera och utskylder. Rent ekonomiskt sedt måste det anses temligen likgiltigt,
hur en arrendelag reglerar skyldigheten att betala dessa af fastigheten utgående
prestationer. Skall jordegaren göra detta, bestämmes naturligen legan i motsvarande
mån högre än om skyldigheten i berörda hänseende åligger arrendatorn. Emellertid
kan det, om man vill skydda en oerfaren arrendator, vara lämpligt att befria
arrendatorn särskildt från alla sådana onera och utskylder, hvilkas belopp icke på
förhand kan med någorlunda visshet förutses.

Af de olika system som i detta afseende kunna ifrågasättas har komitén
valt följande. Till en början har komitén icke velat rubba de bestämmelser, som
kunna finnas i särskilda författningar derom, att arrendator skall utgöra viss för
fastigheten utgående prestation till det allmänna. Finnes någon sådan föreskrift, är
arrendatorn alltså enligt förslaget skyldig att utgöra denna prestation vare sig kontraktet
derom innehåller stadgande eller icke. Särskildt bör i detta sammanhang
anmärkas, att enligt 57 § af Kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862 den, som brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal
satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad eller till allmän bevillning
för sig taxerad fastighet är skyldig att erlägga kommunalutskylder för fastigheten;
och denna skyldighet att erlägga kommunalutskylder medför äfven vissa andra skyldigheter
såsom att deltaga i byggande af åtskilliga allmänna hus o. s. v. Emellertid
träffar denna bestämmelse icke alla norrländska arrendatorer. I allmänhet utarrendera
bolagen nemligen icke hela hemman eller lägenheter utan allenast vissa
derå befintliga egor, och i så fall åligger det lagligen jordegaren att betala kommunalutskylderna.
Åtskilliga af de bestämmelser förevarande lagförslag innehåller, särskildt
den i 1 o och 11 §§ omförmälda rätten för arrendatorn att nyodla på den
arrenderade egendomen och få ersättning derför, torde, om de antagas, hafva till
följd, att det för framtiden blir betydligt sällsyntare än nu, att hela hemman eller
lägenheter utarrenderas. Derigenom torde hädanefter antalet af de arrendatorer,
som enligt lag äro skyldiga till utgifvande af ifrågavarande utskylder, att blifva
väsentligen reduceradt.

ARRENDELAG.

163

Har man beslutat sig för den nu nämnda grundsatsen i det fall, att inga
särskilda kontraktsbestämmelser föreligga, blir nästa steg att afgöra, om man bör
tillåta, att arrendatorn genom uttryckligt stadgande i arrendeafhandlingen ålägges
vidsträcktare skyldighet att utgöra onera och utskylder än ofvan omförmäles. Härvid
bör till en början anmärkas, att det i Norrland är mycket vanligt, att bolagen
ålägga äfven dem af sina arrendatorer, som endast arrendera viss del af ett hemman,
att utgöra hemmanets samtliga utskylder. De öfverflytta derigenom från sig
sjelfva till arrendatorerna risken af en oförmånlig ändring i utskyldernas belopp.
Då det emellertid synes lämpligast, att jordegarne sjelfva stå denna risk, som för
dem är af föga betydelse, men som för en arrendator kan vara äfventyrlig nog,
har komitén ansett det riktigast att såsom regel uppställa, att arrendatorn ej må
förpligtas att ansvara för andra utskylder och besvär än dem, som enligt lag åligga
honom. Härifrån har dock gjorts undantag beträffande vägunderhållet in natura.
Då det för de flesta jordegare skulle vara en allvarlig olägenhet att sjelfva nödgas
ombestyra detta vägunderhåll och det för arrendatorn säkerligen i de flesta fall blir
billigare att med egna tillgängliga arbetskrafter utföra behöfliga underhållsarbeten
än att nödgas i form af förhöjd lega bereda jordegaren ersättning för hvad arbetet
skulle kosta denne, har komitén ansett, att man bör medgifva, det utgörandet af
ifrågavarande besvär genom arrendeaftalet uppdrages åt arrendatorn.

En annan omständighet, som i detta sammanhang bör komma i betraktande,
är det ofta hörda och sannolikt grundade påståendet, att skogsfastigheterna i norra
Sverige hittills i allmänhet varit synnerligen lågt bevillningstaxerade. Man synes
emellertid öfverallt i Norrland förvänta, att dessa taxeringsvärden undan för undan
komma att höjas. Detta kan komma att blifva ganska kännbart för de arrendatorer,
som arrendera hela hemman och lägenheter och följaktligen äro skyldige att
derför utgöra kommunalutskylder o. s. v. Vid arrendets uppgörande beräknade
de sin skyldighet i förevarande afseenden efter då rådande förhållanden och då
gällande taxeringsvärden, men nu finna de sig plötsligt stå inför mycket vidsträcktare
och mera betungande förpligtelser. Komitén har derför trott sig böra föreslå,
att om de arrendatorn enligt lag åliggande utskylder och besvär ökas derigenom,
att den arrenderade fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, jordegaren
gent emot arrendatorn skall vara ansvarig för den sålunda uppkommande ökningen.
För ökad skatt, som, utan att fastighetstaxeringen ändras, uppkommer derigenom,
att högre belopp utdebiteras, bör deremot arrendatorn naturligen icke få någon ersättning
af jordegaren.

Det återstår i detta sammanhang att med några ord beröra, huru skall förfaras
i förevarande afseende, om en helt och hållet ny skatt eller tunga ålägges jorden.
Denna fråga besvaras lätt med ledning af det föregående. Om i den författning,
hvarigenom den nya prestationsskyldigheten tillskapas, uttryckligen säges, att den
skall utgöras af arrendatorn, då blir arrendatorn dertill förbunden. I annat fall

IÖ4

ARRENDELAG.

får deremot jordegaren ansvara. Någon vidsträcktare skyldighet i detta hänseende
kan icke genom aftal åläggas arrendatorn.

Utom allmänna utskylder och besvär hafva en hel del bolagshemman
åtminstone ännu någon tid skyldighet att utgöra s. k. undantag eller födoråd till
enskilde personer. Gent emot de till födoråd berättigade ansvarar naturligtvis alltid
jordegaren för födorådet, men i regel plägar denne uppdraga åt arrendatorn, som
sitter å gården och frambringar de naturaföremål, hvilka pläga ingå i undantaget,
att utbetala detta, och arrendatorn blir då gent emot jordegaren ansvarig för att
så sker. Häremot synes egentligen intet vara att erinra. Komitén har endast i
i det ofvannämnda syftet att bereda arrendatorn full visshet angående omfattningen
af hans skyldigheter föreslagit, att arrendatorn ej skall kunna åläggas utgifva andra
undantagsförmåner än dem, som i arrendekontraktet till beloppet noggrant angifvits.

5 §•

10 kap. 7 § byggningabalken, som stadgar, att landbo eller den annans jord
brukar ej har våld att sälja timmer, ved, gärdsel eller annat sådant af gårdens egor,
utan att han dertill har jordegarens lof, medgifver indirekt brukaren att för husbehofvet
fritt nyttja skogen å den arrenderade jorden.

Komitén anser denna grundsats icke vara fullt lämplig med afseende på de
arrenden, som afses i förevarande lagförslag, och komitén finner stöd för denna
åsigt i den omständighet, att nästan alla norrländska arrendekontrakt innehålla särskilda
och från nämnda grundsats mer eller mindre afvikande bestämmelser om
arrendatorns rätt till skogen.

Till en början torde det vara temligen allmänt erkändt, att man i Norrland
då husbehofsrätt till skog är upplåten, utan att några inskränkande bestämmelser
dervid äro öfverenskomna, allt för litet tager hänsyn till husbehofvets uttagande på
ett sätt, som är förenligt med god skogsvård.

Att en stor del virke på detta sätt förfares, kan icke anses tillfredsställande,
och man synes böra och utan olägenhet kunna uppställa såsom regel, att arrendatorn
icke får uttaga sin husbehofsskog annat än efter anvisning. Härmed menas
dock icke, att särskild utstämpling skall behöfva ske för hvarje gång arrendatorn
önskar använda något virke. Jordegaren torde nemligen i allmänhet blifva fullt
betjent med ett mycket mera summariskt angifvande af den ordning, i hvilken
arrendatorn får uttaga sitt husbehofsvirke, blott han sjelf får ombesörja detta anvisande.

Då vidare ständiga tvister förekomma i Norrland rörande hvad som skall
inbegripas under en dylik husbehofsrätt, och det kan vara fördelaktigt, att arrendatorn
får klart besked om, för hvilka ändamål han kan påfordra att erhålla virke,
har komitén ansett, att dessa ändamål böra i förevarande § uppräknas. Det säges

ARRENDELAG.

165

sålunda, att arrendator!! eger rätt att erhålla virke till vedbrand samt för reparationer,
hägnader, hässjor och täckdikning äfvensom redskap. Att arrendatorn icke
tillerkänts virke för nybyggnad beror derpå, att, såsom framgår af det följande, all
nybyggnadsskyldighet ålagts jordegaren. Då det likaledes skall åligga jordegaren
att utföra alla behöfliga större reparationer, afses med reparationer i denna § endast
mindre reparationer, hvilka komitén ansett böra utföras af arrendatorn.

Om i nu angifna båda afseenden arrendatorns rätt till skogen synes böra något
inskränkas i förhållande till hvad för närvarande är föreskrifvet för det fall, att
särskild öfverenskommelse saknas, torde det deremot vara nödigt att i ett annat
afseende tillförsäkra arrendatorn en något vidsträcktare rätt än lagen hittills med gifvit.

Det har nemligen visat sig, att bolagen hafva en viss benägenhet att ut arrendera

endast inegorna på sina hemman och fullständigt undantaga skogsmarken.
Denna benägenhet kommer sannolikt, såsom ofvan antydts, att något ökas, om förevarande
lagförslag varder gällande lag. Man kan på grund häraf befara, att på en
hel del utarrenderade fastigheter tillräcklig skog för husbehofvet icke kommer att
finnas. Detta blir emellertid en synnerligen kännbar olägenhet för. arrendatorn.
Man föranledes deraf att tillse, huruvida det icke låter sig göra att på något
sätt tillförsäkra arrendatorn nödigt skogsfång oberoende af den arrenderade
fastighetens skogstillgång.

I detta afseende skulle visserligen intet hindra, att man förpligtade en jordegare,
som vill utarrendera en egendom, att alltid tillhandahålla arrendatorn be höfligt

virke och bränsle. Detta vore endast en bestämmelse af enahanda karakter

som det i vissa främmande arrendelagar befintliga, af komitén upptagna stadgandet,
att jordegaren skall under arrendetiden hålla fastigheten behörigen bebyggd, och
en dylik bestämmelse skulle icke för de norrländske jordegare, hvarom här är
fråga, förefalla synnerligen oläglig, då det utmärkande för dessa jordegare ju i
allmänhet är, att de hufvudsakligen drifva trävarurörelse.

Men komitén har dock icke ansett det vara nödigt att gå fullt så långt,
utan har trott sig kunna stanna vid att låta arrendatorns rätt att efter anvisning
erhålla husbehofsskog omfatta icke blott den arrenderade jorden utan äfven, der
denna är allenast en del af ett hemman eller en lägenhet, hela hemmanets eller
lägenhetens skogsmark. Komitén är nemligen förvissad om, att ytterst få af de
hemman eller lägenheter, hvarpå ddn föreslagna lagen skulle vara tillämplig, om
man tager hänsyn till deras område i sin helhet, sakna tillräcklig skogsmark att
lemna nödig husbehofsskog åt befintliga arrendatorer.

Mot denna bestämmelse kan anmärkas, att det förefaller egendomligt att
sålunda tillerkänna arrendatorn en sakrätt på område beläget utanför den arrenderade
jorden. Härvid bör emellertid erinras, att man, der sociala hänsyn dertill
föranledde, naturligtvis kunde i en arrendelag inrymma en bestämmelse, innefattande,
att ett hemman eller en kameralt sjelfständig lägenhet aldrig får utarrenderas annat

i66

ARRENDELAG.

än i sin helhet. Den nu föreslagna bestämmelsen om arrendatorns rätt till skog
är en partiell tillämpning af en sådan grundsats.* Den innebär nemligen att, för
så vidt angår arrendatorns skogsbehof, hela hemmanet eller den kameralt sjelfständiga
lägenheten skall anses innefattad under arrendet.

Den nyttjanderätt, som arrendatorn härigenom erhåller på annat område än
det under arrendet direkt inbegripna, kan tydligen komma i kollision med en tredje
man tillkommande nyttjanderätt på förstnämnda område. Att denna konflikt skall
lösas på samma sätt som hvarje annan konflikt mellan nyttjanderätter på samma
område, har ansetts så tydligt, att det icke behöft utsägas. Häraf följer emellertid,
att arrendatorn icke kan komma i åtnjutande af den ifrågavarande rätten att för
erhållande af husbehofsskog anlita den icke direkt arrenderade hemmansdelen eller
lägenheten, om en föregående och med inteckning behörigen skyddad skogsupplåtelse
till tredje man derför lägger hinder i vägen.

Likaledes bör det utan särskildt stadgande vara tydligt, att ifrågavarande
skogsrätt, i hvad den sträcker sig utom det arrenderade området, erhåller inteckningsskydd
genom den inteckning, som sker till bevarande af arrenderätten
öfverhufvud.

På det att egaren till den mark, hvarifrån husbehofsskog skall uttagas,
ej skall utan äfventyr kunna genom afverkning för egen del eller upplåtande åt
afverkningsrätt så förminska skogstillgången, att densamma ej vidare är tillräcklig
för husbehofvets uttagande, har komitén ansett sig böra föreslå, att, om genom
jordegarens åtgörande skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn
ej deraf kan erhålla sitt fulla virkesbehof, jordegaren skall vara pligtig att
på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

6 $.

Samma anledning, som föranledt komitén till det under 5 § föreslagna stadgandet,
att arrendatorns rätt till husbehofsskog i visst fall skall sträcka sig utöfver
det i arrendet omedelbart inbegripna området, har gjort det önskligt att berättiga
arrendatorn att jemväl i afseende å betet få husbehofvet tillgodosedt, äfven om för
detta ändamål annan del af ett hemman eller en lägenhet än den arrenderade skulle
behöfva anlitas. Angående betet återfinnas''alltså i förevarande 6 § i tillämpliga
delar samma bestämmelser som i 5 § angående skogsfångsträtten. Den sålunda
utsträckta betesrätten gäller dock endast häst- och nötkreatur samt får. Getter
hafva undantagits på -grund af den skada dessa djur såsom bekant göra å skogen.
Att icke äfven får här undantagits, såsom skett i fråga om betesrätten vid egostyckningar,
beror derpå, att den skada, som orsakas af dessa djur är mindre än
den, som getter åstadkomma, samt att man ansett sig här kunna taga något mindre
hänsyn till skogsvården än vid egostyckningar, der betesrätten afser en vida längre

ARRENDELAG.

167

tidrymd än tjugu år. Emellertid torde det i många fall icke erfordras, att
hela hemmanets skog eller utmark för betet tages i anspråk. Ofta kan arrendatorn
vara fullt betjent med bete på någon viss del af skogstrakten. Komitén har
derför tillagt den bestämmelsen, att om viss del af skogen lämpligen kan anvisas
för betet, sådant må ske. Till dess genom arrendatorns medgifvande eller domstols
beslut betesrätten sålunda inskränkts, sträcker sig densamma öfver hela skogen
och utmarken.

7 §■

Enligt 11 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 gäller för närvarande,
att en arrendator, der ej annorledes aftalas, eger nyttja det fiske, som
hörer till den arrenderade jorden. Med denna bestämmelse som bakgrund inskränker
det föreliggande lagförslagets 7 § aftalsfriheten sålunda, att arrendatorn ej
genom aftal kan afhändas rätten att fiska för husbehof. Fisket lemnar nemligen
ett så värdefullt bidrag till hushållet, att det särskildt i aflägsnare trakter och under
nödår är för jordbrukaren så godt som oumbärligt. Da emellertid det norrländska
fisket, enligt hvad en allmän erfarenhet gifver vid handen, på de flesta ställen är
stack i ett betänkligt tillbakagående samt följaktligen allt, som är egnadt att upphjelpa
denna för allmogen så vigtiga binäring, är förtjent af understöd, har komitén
ansett sig böra från den uppställda regeln göra det undantag, att äfven husbehofsfiske
får förbjudas i visst fiskevatten eller del deraf, der särskilda åtgärder af jordegaren
vidtagits till fiskets förbättrande.

8 §.

Det har ofta anmärkts rörande de norrländska bolagens arrendegårdar, särskildt
de mera aflägset belägna, att byggnaderna derå allt mera förfalla. Arrendatorernas
ställning har helt naturligt föranledt, att de icke kunnat betinga sig något
allmänt åtagande af bolagen att utföra den behöfliga nybyggnaden, utan de hafva
varit hänvisade att derom göra framställning i hvarje särskildt fall, dervid de varit
underkastade bolagets godtfinnande. Följden af detta system är, att gårdarnes
byggnader icke på ett tillfyllestgörande sätt underhållas.

Önskar man häri bringa rättelse och verkligen erhålla de nordsvenska arrendegårdarne
bebyggda på ett sådant sätt, att de kunna erbjuda någon lockelse för en
ordentlig och jordbruksintresserad åbo, är tydligen den bästa vägen den att i likhet
med vissa främmande arrendelagar ålägga jordegaren den väsentliga byggnadsskyldigheten.
Detta kan till äfventyrs medföra, att arrendatorn får betala något högre

i68

ARRENDELAG.

lega än om byggnadsskyldigheten skulle åligga honom, men det leder säkrare till att
nödig byggnad verkligen kommer till stånd, och det har den nyttiga följden, att
arrendatorn bättre kan bedöma det ekonomiska värdet af sina årliga skyldigheter,
och att dessa blifva jemnare fördelade. I öfverensstämmelse med denna åsigt har
förevarande § blifvit affattad.

Komitén föreslår alltså:

1. att det skall åligga jordegaren att vid tillträdet och under arrendetiden
tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader, äfvensom
ombesörja de för dessa byggnaders bibehållande i brukbart skick erforderliga större
reparationer.

2. att vid tillträdet jordegaren jemväl skall hafva utfört alla å nödiga byggnader
erforderliga mindre reparationer.

Hvilka byggnader skola anses vara för jordbrukets bedrifvande nödiga afgöres
enligt ortens sed och bestämmes vid den tillträdessyn, som omförmäles i 12 §,
eller, om sådan syn ej förrättats, vid särskildt påkallad syn enligt 13 §. Dervid
förfar synen så, att den efter undersökning af de å egendomen befintliga hus, dels
bestämmer, hvilka af dessa hus, som skola anses nödiga, dels afgör, om till äfventyrs
ytterligare byggnader äro af nöden.

Hvad som skall förstås med. större och mindre reparationer framgår al den
uppräknande beskrifning på sistnämnda slag af reparationer, som innehålles i §:ns
sista stycke. Alla deri ej nämnda reparationer anses såsom större.

Brister jordegaren i sin ifrågavarande skyldighet, är äfventyret olika allt efter
som underlåtenheten afsett nybyggnad eller större reparation, å ena, och mindre
reparation, å andra sidan.

I det senare fallet berättigar förslaget arrendatorn, att sjelf verkställa reparationen
och tillerkänner honom ersättning derför i den ordning, att om vid afträdet
befinnes, att dylika reparationer erfordras till mindre sammanlagdt värde än vid
tillträdet, arrendatorn får godtgörelse för skillnaden.

I det förra fallet åter har en något större hänsyn till jordegarens intresse af
att sjelf få verkställa arbetet i förening med nödvändigheten af att finna ett effektivt
sätt att under alla förhållanden snabbt få de nödiga byggnaderna till stånd eller
nödiga större reparationer utförda föranledt ett något mera inveckladt förfaringssätt.
Första åtgärden härvid är, att jordegaren af synemännen förelägges viss tid, inom
hvilken han skall hafva utfört behöflig nybyggnad och verkställt erforderlig större
reparation. I sammanhang härmed beräknar och bestämmer synen den kostnad
arbetet anses betinga. Utför jordegaren icke arbetet inom sålunda föreskrifven tid,
eger arrendatorn sjelf låta verkställa detsamma och är sedermera berättigad att utsöka
den bestämda kostnaden, dock under förutsättning, att arbetet blifvit godkändt
vid ny syn.

ARRENDELAG.

169

* Emellertid kan en försummelse af jordegaren att fullgöra sin ifrågavarande
skyldighet vålla arrendatorn stort obehag, och han kan vara endast föga betjent
med den rätt han har att på ofvannämnda sätt framtvinga byggnadsarbetet. Komitén
har derför föreslagit, att arrendatorn, om han hellre vill, eger uppsäga arrendet.
Denna rätt synes dock böra tillkomma arrendatorn, först sedan jordegaren underlåtit
att fullgöra honom gifvet föreläggande i förevarande afseende.

I hvarje fall har dock arrendatorn genom jordegarens försummelse att fullgöra
sin byggnadsskyldighet kunnat lida afsevärd skada, som icke ersättes honom
genom någon af de rättigheter, hvilka enligt det föregående blifvit honom medgifna.
Har t. ex. vid tillträdet felats ett nödigt hus, som arrendatorn påräknat, får han
säkerligen vidkännas åtskilliga kostnader för provisoriska anordningar, som måste
vidtagas för att arrendatorn skall kunna reda sig under den tid, hvilken förflyter till
dess den behöfliga byggnaden kan blifva uppförd. Och är jordegarens försummelse
så vidtgående, att arrendatorn med begagnande af sin ofvannämnda rätt uppsäger
arrendet, utsättes han eventuellt för förluster derigenom, att arrendet upphör tidigare
än som ingått i hans ursprungliga beräkningar. För skada i båda dessa fall s}rnes
arrendatorn böra vara berättigad till ersättning, såsom ock i förslaget stadgats.
Dessa skadeersättningsanspråk regleras icke vid någon syn utan blifva i händelse af
tvist fristående ersättningsfrågor, tillhörande domstols pröfning.

Efter all sannolikhet kommer emellertid det nu nämnda förfarandet i afseende
å framtvingandet af nödigt byggnadsarbete icke så ofta att behöfva tillämpas. Redan
genom sin blotta befintlighet komma dessa stadganden att verka derhän, att bolagen
så väl vid tillträdet lemna nödiga byggnader som ock under arrendetiden låta sig
angeläget vara att tillmötesgå skäliga anspråk i dessa hänseenden.

Utom de bestämmelser komitén nu genomgått innehåller förevarande § jemväl
föreskrifter angående det skick, i hvilket jordegaren bör till arrendatorn öfverlemna
egendomens egor samt öfriga tillhörigheter såsom hägnader, diken, vägar och broar
samt brunnar, vattenledningar och andra inrättningar. Sålunda förutsättes, att egendomen
vid tillträdet skall befinna sig i ett efter ortens förhållanden behörigt skick.
Underlåtenhet härutinnan från jordegarens sida medför samma påföljd som ofvan
nämnts i afseende å vid tillträdet erforderliga mindre reparationer: arrendatorn får
sjelf bota bristerna och erhåller vid arrendets afträdande ersättning, motsvarande den
förbättring af egendomens tillstånd i förevarande hänseenden, som finnes hafva under
arrendetiden egt rum.

9 §■

Föregående § behandlade jordegarens skyldigheter i afseende å egendomens
byggnader, egor och tillhörigheter. Denna § afser arrendatorns förpligtelser i afseende
å samma föremål.

* 22

170

ARRENDELAG.

Dessa förpligtelse!- kunna så sammanfattas, att arrendatorn skall afhjelpa sådanJ
under arrendetiden uppkomna brister å de nödiga byggnaderna, som endast föranleda
mindre reparationer, samt att han i allt hvad som rör egendomens egor och
öfriga i 8 § 3 stycket uppräknade tillhörigheter icke får försämra egendomen, utan
skall återställa densamma i lika godt skick, som han mottagit den. Försummelse i
detta hänseende medför ersättningsskyldighet för arrendatorn, hvilken ersättningsskyldighet
bestämmes vid afträdessynen i enahanda ordning som enligt föregående §
jordegarens ersättningsskyldighet vid förbättring.

Komitén har emellertid i förevarande § infört jemväl en bestämmelse derom,
att arrendatorn skall väl häfda jorden. Har arrendatorn mottagit jorden väl häfdad,
innebär nämnda stadgande icke någon skyldighet för arrendatorn utöfver hvad som
redan framgår af det föregående. Har egendomen åter vid arrendatorns tillträde
varit vanhäfdad, bör arrendatorn icke få åberopa denna omständighet såsom försvar
för att han fortsätter att sköta jorden försumligt. Äfventyret för en försummelse
härutinnan blir visserligen icke ersättningsskyldighet för arrendatorn, ty denne
bör betala endast för egendomens försämrande ej för underlåtenhet att förbättra
densamma, men arrendatorn är likväl icke alldeles fritagen från äfventyr, derest
han eftersätter häfden. Enligt 17 § medför nemligen uppenbar vanvård, att
arrendatorn kan från arrendet uppsägas.

Från den allmänna regeln, att det är jordegaren och icke arrendatorn, som
skall hålla egendomen erforderligen bebyggd, torde ett undantag böra göras. Om
genom arrendatorns förvållande sådan skada tillfogas nödigt hus, att detsamma behöfver
nybyggas eller göras till föremål för större reparationer, vore det tydligen obilligt
att ålägga jordegaren denna byggnadsskyldighet. För dylik skadegörelse af uppsåt
eller vållande bör arrendatorn bära ansvaret. Förslaget innefattar derför ett stadgande,
att jordegaren i sådant fall skall ega att i den ordning 8 § stadgar föranstalta derom,
att byggnadsarbetet varder af arrendatorn eller på dennes bekostnad utfördt.

10 §.

Af hvad i föregående delar af betänkandet anförts torde tydligt framgå, att
det är af största vigt, att inom norra Sverige nyodlingsintresset på allt sätt uppmuntras.
I en stor del af sågverksbolagens arrendekontrakt förekommer emellertid
det äfven i det öfriga Sverige vanliga förbudet mot nyodling utan jordegarens tillstånd.
Att uppsätta dylika skrankor mot en arrendators både berättigade och berömvärda
odlingslust anser komitén af ofta berörda skäl icke böra tillåtas, och komitén hemställer
derför i förevarande §, att arrendatorn alltid skall vara oförhindrad, att å
den arrenderade jorden verkställa nyodling.

ARRENDELAG.

I7r

Huruvida arrendatorn skall vara berättigad att erhålla någon ersättning för
den förbättring af egendomen han åstadkommit genom sin nyodling, är en annan
fråga. Denna fråga behandlas vidare i § ii.

Till förekommande af eljest tänkbara missbruk af nyodlingsrätten har komitén
i förevarande § låtit inflyta en bestämmelse derom, att arrendatorn ej utan jordegarens
medgifvande må tillgodogöra sig skog, som afverkas i följd af nyodling.

ii §•

I 11 § äro sammanförda bestämmelserna om arrendatorns rätt till ersättning,
derest han under arrendetiden förbättrar egendomen.

Härvid är dock att märka, att viss ersättningsrätt för arrendatorn följer redan
af 8 §. Om arrendatorn mottagit egendomen i ett skick, som varit sämre än enligt
ortens sed kunnat anses behörigt, men sedermera bättrat häfden, så att fastighetens
tillstånd uppnått eller närmat sig ett sådant behörigt skick, är arrendatorn enligt
nämnde § berättigad till ersättning för förbättringen.

Om detta slag af förbättring är alltså icke fråga i förevarande 11 §. Här
afses förbättringar, som sträcka sig utöfver häfden, förbättringar, hvilka utan förebråelse
för försumlighet kunnat af arrendatorn underlåtas, men som, verkställda,
på ett varaktigt sätt förökat egendomens värde, t. ex. torrläggande af frostförande
myrar, bortsprängande af berg och stenar i åkrarne, upptagande af nya diken,
påförande i större skala af jordförbättringsmedel, nyodling o. s. v. Huruvida en
arrendator i allmänhet bör tillerkännas rätt till ersättning för sådana förbättringar
är en ganska omstridd fråga. De flesta länders arrendelagstiftningar känna icke
någon dylik rätt. De betänkligheter, som uppresa sig mot att medgifva ersättning
åt arrendatorn för förbättringar, äro i hufvudsak följande. Från rent principiell
synpunkt framträder det som en inkonseqvens, att när man låter en jordegare,
som sjelf brukar sin jord, afgöra, om han vill förbättra densamma eller icke, beröfva
honom denna rätt, om han utarrenderar egendomen. Praktiskt sedt har vidare
ifrågavarande ersättningsrätt den olägenhet för jordegaren, att han icke på förhand
kan beräkna, huru arrendet kommer att inverka i ekonomiskt afseende. Han vet
icke, om den lega, han beräknat att erhålla under arrendetiden, kommer att helt
eller delvis uppslukas af den ersättning han blir skyldig att utgifva för arrendatorns
förbättringar. Jordegarens vinst på arrendet blir, om så är händelsen, en tillväxt af
hans fastighetskapital, men det är icke sagdt, att hans förhållanden för ögonblicket
medgifva honom att undvara den årliga afkastningen. Särskildt för en mindre
kapitalstark jordbrukare kan denna ersättningsskyldighet blifva ruinerande, helst den
förbättring fastigheten undergått väl aldrig accepteras såsom grund för en mot
förbättringens värde svarande utsträckning af jordegarens fastighetskredit.

I72

ARRENDELAG.

Slutligen har det visat sig såsom en ytterst vansklig sak att efter en längre
tids arrende på ett tillfyllestgörande sätt bevisa, hvilka förbättringar, som egt rum,
och på ett rättvist sätt uppskatta, hvilken ökning desamma medfört i fastighetsvärdet.

Utan att behöfva underkänna vigten af dessa skäl måste man likväl medgifva,
att förhållandena inom en ort kunna hafva så utvecklat sig, att det blir från
allmänna synpunkter särskildt önskligt, att jordbruket uppdrifves, och att på samma
gång de nämnda betänkligheterna i hög grad förlora i styrka derför, att jordegarne
i allmänhet hafva den ekonomiska situation, att det icke spelar någon större roll,
om vederlaget för arrenderättens upplåtande erlägges till jordegaren i-form af årligt
arrende eller såsom ökning i fastighetsvärdet. Att så för närvarande är förhållandet
i norra Sverige, torde icke med fog kunna bestridas och lärer tillfyllest framgå af
hvad komitén i det föregående anfört angående det norrländska arrendeväsendet.
Komitén har derför icke tvekat att föreslå en ersättningsrätt af ifrågavarande
beskaffenhet. Denna rätt är emellertid bunden vid vissa förutsättningar. Dessa äro:

1. att förbättringen på ett varaktigt sätt förökat egendomens värde. Ersättning
utgår alltså endast för sådana förbättringar, som sträcka sina verkningar afsevärdt
utöfver arrendetiden.

2. att förbättringen utgöres af jordförbättring eller nyodling. Uppförande af
nödiga eller nyttiga hus och anordnande af andra nyttiga inrättningar berättigar
deremot icke till ersättning. Med det system, som ligger till grund för lagförslaget,
är det jordegarens skyldighet att å fastigheten hålla de för jordbruket
nödiga byggnaderna, och arrendatorn bör dermed icke taga annan befattning än
som medgifves honom i 8 §. Hvad åter nyttiga hus och inrättningar angår, kan
man icke tillerkänna desamma en lika stor betydelse för stärkandet af åbons och
jordbrukets ställning . som uppdrifvandet af egornas afkastningsförmåga, och man
torde derför icke böra berättiga arrendatorn att på jordegarens bekostnad men utan
hans medgifvande verkställa förstnämnda slag af förbättringar. Härmed är naturligen
icke förbjudet, att i visst fall parterna öfverenskomma, att arrendatorn skall utföra
och af jordegaren erhålla ersättning för byggnad eller anordning af omförmälta
beskaffenhet.

3. att, om förbättringen utgöres af nyodling, arrendatorn hos jordegaren anmält
sin afsigt att odla med uppgift på platsen och de ungefärliga gränserna för det
tillämnade odlingsomrädet samt, der jordegaren ej samtyckt till odlingen, företett
intyg från landtbruksingeniör, länsagronom jordbrukskonsulent eller annan person,
som af Konungens befallningshafvande till afgifvande af sådant intyg förklarats
behörig, att det till odling afsedda området lämpar sig dertill.

Denna bestämmelse innebär dels ett skydd för jordegaren dels ett stöd för
arrendatorn. För jordegaren medför stadgandet den trygghet, att nyodling icke kan
ske, utan att jordegaren derom erhåller kunskap och blir satt i tillfälle att i tid
förse sig med den motbevisning, han kan vilja hafva i reserv för att bemöta öfver -

ARRENDELAG.

173

drifna, på nyodlingen grundade ersättningsanspråk. Att denna notifikationspligt föreslagits
beträffande nyodling, men icke i fråga om annan jordförbättring, har sin grund
deri, att nyodling otvifvelaktigt är det slag af förbättring, som för jordegaren kan
medföra den mest betungande ersättningsskyldigheten.

Det stöd bestämmelsen afser att lemna arrendatorn ligger deri, att arrendatorn
hindras från att vidtaga alltför oöfverlagda odlingar. Arrendatorn kan naturligen
under inga förhållanden få ersättning för en nyodling, som skett å så olämplig
jord, att odlingen icke höjt fastighetens värde. Med en ersättningsrätt i perspektiv
kommer emellertid arrendatorn, särskildt i tider med dålig arbetsförtjenst,
säkerligen ofta att vilja företaga nyodling. Lemnades han dervid helt och hållet
åt sig sjelf, skulle han måhända understundom utan tillräcklig urskiljning vidtaga
odlingsåtgärder på beqvämast belägna mark för att kanske senare finna, att den
höjning i fastighetsvärdet han derigenom åstadkommit och efter hvilket ersättningen,
såsom nedan förmäles, skall utgå, icke på långt när motsvarat odlingskostnaden.
Såsom stadgandet enligt förslaget lyder, måste emellertid arrendatorn underställa sin
odlingsplan antingen jordegaren för att erhålla hans samtycke eller någon af de i
stadgandet uppräknade sakkunniga för att få bevis om jordens lämplighet för odling.
Han blir derigenom verksamt skyddad för missräkningar af ofvan angifven art.

Hvad vidare angår ersättningens belopp, så är enligt förslaget hufvudregeln,
att ersättningen skall motsvara den ökning i värde egendomen genom förbättringen
kan anses hafva erhållit, då den till jordegaren afträdes. Utöfver detta belopp
får ersättningen alltså aldrig stiga. Har t. ex. en nvodling, äfven om den skett,
sedan sakkunnig utfärdat sådant bevis, som nyss är sagdt, visat sig alldeles misslyckad,
utgår derför ingen ersättning. Hafva jordförbättringsmedel påförts, men deras
gödslingskraft blifvit uttömd under arrendetiden, skall icke heller någon godtgörelse
ifrågakomma. Hafva nya diken upptagits, men nyttan deraf under arrendetiden
minskats genom dikenas uppgrundande, skall en motsvarande reduktion göras vid
ersättningens bestämmande o. s. v.

Emellertid har komitén föreslagit jemväl ett annat maximum, öfver hvilket
ersättningen icke skulle få gå, nemligen den för arbetets utförande nödiga kostnad.
D. v. s. ersättningen får icke öfverskjuta den verkliga kostnad, som nedlagts på
arbetet, eller, om denna varit oskäligt hög, den kostnad, som för arbetets utförande
# varit nödig. Om arrendatorn genom att upptaga ett dike, som efter i orten
gällande dagsverkspris icke bör kosta mera än 100 kronor, kan torrlägga en sankmark,
som derigenom får ett ökadt värde af 1,000 kronor, är det naturligtvis
endast för det förra beloppet, som arrendatorn med fog kan anses berättigad till
ersättning.

Af det sagda följer omedelbart, att den ersättning, som uti förevarande
afseenden bör tillkomma arrendatorn, icke kan bestämmas, förr än egendomen afträdes.
Dervid uppstår frågan: huru skall konstateras, att en förbättring egt rum?

174

ARRENDELAG.

I detta afseende märkes till en början, att det i fråga om de förbättringar, hvarom
här är fråga, icke går an att såsom beträffande häfden använda systemet med
till- och afträdessyn. Vid en tillträdessyn kan egornas skick icke så noga
beskrifvas, att man vid afträdessynen utan vidare kan fastslå, att vissa jordförbättringsmedel
påförts o. s. v. Ifrågavarande förbättringar måste derför bevisas för
hvarje särskildt fall. Innan arrendatorn vidtager någon åtgärd af ifrågavarande
beskaffenhet, måste han sörja för, att han skaffar sig bevisning såväl beträffande tillståndet
före förbättringen som angående de förbättringsarbeten han företager.
Denna bevisning kan nog, såsom ofvan antydts, om man undantager nyodlingar,
för arrendatorn i vissa fall ställa sig brydsam, och det torde understundom komma
att inträffa, att arrendatorn går miste om ersättning derför, att han icke på tillfyllestgörande
sätt kan bevisa, att förbättringen verkligen egt rum. Men denna
svårighet, omöjlig att undvika, torde icke böra föranleda dertill, att man beröfvar
arrendatorn rätten, att när han verkligen kan fullgöra sin bevisskyldighet, erhålla
ersättning på det föreslagna sättet.

12 §.

Med denna § inkommer förslaget på de processuella bestämmelserna angående
syn.

Hvad först angår till- och afträdessynerna, afse dessa hufvudsakligen att
genom en jemförelse af egendomens skick i afseende å häfden vid arrendatorns
tillträde och vid hans afträde vinna en grund för bedömande af parternas inbördes
ersättningsskyldighet i enlighet med de regler, som lemnats i det föregående. Härvid
tillgår så, att synemännen såväl vid tillträdet som vid afträdet tillse, hvilka
brister, som förefinnas och måste afhjelpas för att egendomen skall komma i ett
efter ortens förhållande behörigt skick, äfvensom uppskatta kostnaden för dessa bristers
botande. Allt eftersom .den sålunda befunna bristsumman är större eller mindre
vid afträdet än vid tillträdet, förklaras den ena eller andra parten skyldig att utgifva
skilinaden. Emellertid märkes härvid, att med afseende å byggnaderna en
sådan uppskattning göres endast af de brister, som kunna afhjelpas genom mindre
reparationer, ty endast med afseende på dessa är arrendatorn ersättningsberättigad
eller ersättningsskyldig i händelse af förbättring eller försämring. Behöfliga nybyggnader
och större reparationer skola nemligen utom i 9 §:ns undantagsfall
verkställas af jordegaren, och allt hvad som med afseende härpå synes erforderligt
för att ordna parternas mellanvarande, innebäres i 8 och 9 §§:s stadganden om rätt
för vederbörande att i viss ordning framtvinga byggnadsskyldighetens fullgörande.
1 detta afseende har alltså afträdessynen ingen uppgift och tillträdessynen eger
endast att med dessa frågor taga befattning, derest vid tillträdet befinnes, att ny -

ARRENDELAG.

z75

byggnad eller större reparation erfordras, dervid det åligger synen att meddela
jordegaren sådant föreläggande, som omförmäles i 8 §.

Utom hvad nu är sagdt har emellertid afträdessynen en annan fristående
uppgift. Det åligger nemligen densamma att bestämma, hvilken ersättning som
skall tillkomma arrendatorn på grund af nyodling eller jordförbättring enligt 11 §.
I detta afseende försvåras synens uppdrag deraf, att man icke såsom utgångspunkt
vid ersättningens bestämmande har att tillgå en utredning angående skicket före
förbättringen, som eger samma afgörande beviskraft som en oklandrad tillträdessyn.
Då synen naturligen icke är berättigad att på ed afhöra vittnen, kan det ofta vara
omöjligt att definitivt afgöra, om och i hvad mån en förbättring egt rum. Men
om ock sålunda synen icke kan med en domstols säkerhet skilja mellan parterna,
torde dock synens pröfning af ersättningsfrågan icke vara utan betydelse. Om
synemännen •— äfven på grund af en utredning, som icke eger legalt bevisvärde —
. trott sig böra på visst sätt bestämma jordegarens ersättningsskyldighet, skall det
säkerligen ofta inträffa, att parterna dervid låta bero, då de känna sig förvissade
att genom klagan till domstol enligt 15 § och sakens utagerande derstädes under
fullt lagliga bevisningsformer ändring i synemännens beslut svårligen skulle vara
att vinna.

Hvad vidkommer tiden för synernas förrättande, har komitén ansett, att någon
viss tid för tillträdessynen icke behöfver föreskrifvas. Det ligger i sakens natur,
såsom ock i förevarande § utsäges, att godtgörelse ej kan kräfvas för försämring
eller förbättring, som egt rum mellan tillträdesdagen och tillträdessynen. Denna
omständighet medför, att det alltid kommer att ligga i endera partens intresse att
så fort som möjligt påkalla tillträdessyn. Lagförslaget förutsätter också, att syn
kan begäras af hvilkendera parten som helst. Har tillträdessyn icke alls förrättats,
har man ingen utgångspunkt för bedömande, om häfden förbättrats eller försämrats,
och någon ersättning i sådant afseende kan alltså icke utgå. Deremot finnes naturligen
intet hinder för att vid afträdessyn, om sådan förrättas, tillerkänna arrendatorn
ersättning för nyodling eller jordförbättring enligt 11 §, ty för dylika frågors afgörande
har, såsom nämnts i det föregående, tillträdessynen icke betydelse såsom
det enda tillåtna bevismedlet. Hvad åter angår afträdessyn, har komitén ansett
nödigt föreskrifva viss tid och föreslagit, att sådan syn skall hållas tidigast sex
månader före och senast sex månader efter afträdesdagen. Utan en bestämd
tid för denna syn kunde nemligen frågan om den inbördes ersättningsskyldigheten
allt för länge hållas sväfvande, men detta öfverensstämmer ej med god ordning.
Förrättas icke afträdessyn inom den sålunda bestämda tiden, utgår ingen ersättning
hvarken för förbättringar eller försämringar enligt 8 och 9 §§ eller för nyodling
och jordförbättring, ty förslaget medgifver icke, att sådan ersättning i första hand
får bestämmas på annat sätt än vid syn.

i76

ARRENDELAG.

13 §•

Förevarande § torde icke erfordra någon vidare utläggning.

14 §•

Denna och följande två §§ angifva de närmare processuellci bestämmelser, som
skola lända till efterrättelse ifråga om syneförrättningar enligt denna lag. Nu gällande
föreskrifter om till- och afträdessyn vid enskilda arrenden lemna som bekant
parterna öppet att anordna med synen, huru dem täckes, och stadga allenast, att,
om synen förrättas af två nämndemän eller af två ojäfvige män, hvilka förr varit
nämndemän inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för synens hållande
äro till dylik befattning inom tingslaget valbare, synen skall erhålla den större betydelse,
att den blifver gällande, derest den ej inom viss tid hos rätten öfverklagas.
(Kungl. förordningen den 6 februari 1849 och lagen den 30 mars 1901.)

I södra delarne af riket tillgår nog i allmänhet så, att jordegaren till syns
förrättande utser två personer, tillhörande nämnda grupper af kompetenta. I
norra Sverige åter tager man denna angelägenhet i allmänhet betydligt lättvindigare.
Ofta brvr man sig ej alls om att förrätta dylika syner, utan vidtager i stället anordningar,
hvarigenom arrendatorns göranden och låtanden på ett fortgående och
verksamt sätt kunna kontrolleras af jordegarens tjensteman. Ibland låter jordegaren
vid tillträdet besigtiga hemmanet och upprättar öfver besigtningen skriftligt instrument.
Vill ej arrendatorn teckna godkännande å detta instrument, förfaller arrendet.
Ibland stadgas, att syn skall verkställas af tre godemän, al hvilka jordegaren och
arrendatorn utse hvar sin samt dessa två den tredje, dervid likväl jordegaren har
rätt såväl att välja god man för arrendatorn, derest han undandrager sig att utse
god man, som ock att, derest de för kontrahenterna valde icke kunna om den*
tredje sig förena, utse denne. Att sistnämnda system gör det möjligt för jordegaren
att i hvarje fall tillsätta två synemän, ligger i öppen dag. I vissa kontrakt
stadgas, att syn förrättas af två af jordegaren utsedde, ojäfvige personer.

Då det gäller att bringa någon ordning i dessa skiftande förhållanden och
trygga arrendatorn mot ensidigt verkställda uppskattningar, synas två utvägar stå
öppna. Man kan nemligen antingen förklara, att synemännen skola utses inom
vissa grupper af kompetenta personer, hvilka grupper man sökt på sådant sätt bestämma,
att verklig opartiskhet hos synemännen kan påräknas; eller också kan man,
utan att låta behörigheten att vara synemän inskränkas af annat än föreliggande
verkliga jäf, söka vinna en på betryggande sätt tillsatt synenämnd genom att låta
denna utses i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som finnes föreskrifvet
angående vanlig skiljenämnd. Mot det sistnämnda sättet kan visserligen anmärkas,

ARRENDELAG.

177

att erfarenheten ofta ådagalagt, det de båda skiljemän, som utses af parterna sjelfva,
mera betrakta sig såsom ombud för de parter, af hvilka de utsetts, än såsom opartiske
domare, och att det sålunda oftast är den tredje synemannen, hvilkens mening
blir den afgörande. Men komitén anser likväl, att man på detta sätt kan
erhålla en mera opartisk pröfning af föreliggande frågor än genom användning
af det förra systemet. Ty sådan ställningen för närvarande är i Norrland med
dess lifliga motsättning mellan jordbruks- och skogsintresset torde det vara svårt
att så bestämma q.valifikationerna för de till synemän valbare, att icke den part,
som tillerkännes rätten att utvälja synemännen, dervid kan bland dem, som förklarats
kompetente, finna personer, hvilka med sina sympatier ställa sig afgjordt på
hans egen sida.

Komitén föreslår derför att jordegaren och arrendatorn skola välja hvar sin
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas part att välja synemän eller
kunna parterna ej förena sig om valet af den tredje, skall enligt förslaget Konungens
befallningshafvande, domaren eller utmätningsmannen i orten utse synemän. Hvilken
af dessa myndigheter, som i ett visst fall skall anlitas, beror på den part, som
påkallat synens hållande och följaktligen har intresse af, att densamma verkligen
kommer till stånd.

Skulle efter det synemän blifvit utsedd, denne afsåga sig uppdraget eller
blifva hindrad att detsamma fullgöra, skall gifvetvis ny synemän utses af den, som
valt den afgångne. .

Förevarande § innehåller vidare en uppräkning af de jäf som skola gälla
mot synemän. Dessa jäf äro desamme, som dem, hvilka omförmälas i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887, § 4, dock att vissa af de i sistnämnda § upptagna
jäf här uteslutits såsom mindre nödiga eller tillämpliga i ärenden af förevarande
beskaffenhet.

Slutligen föreslås i 14 § en bestämmelse afseende, att sådan syn, som
enligt hvad förut anförts eger rum för att utröna, huru föreskrifven nybyggnad
eller större reparation utförts, om möjligt skall förrättas af samma synemän, som
vid föregående syn meddelat föreskrift om byggnadsarbetets verkställande. Fördelen
af en sådan kontinuitet i synerna torde vara påtaglig.

15 §•

•

I denna § innehållas till en början åtskilliga regler, afseende att bestämma,
huru tid för synen skall utsättas, huru parterna skola dertill kallas, huruledes skall
förfaras, om synemännen stanna i olika meningar, och huru öfver förrättningen skall
affattas skriftligt instrument. Dessa regler torde icke tarfva någon vidare förklaring.

Vidare behandlar § den vigtiga frågan, i hvad män synen skall kunna vid
domstol öfverklagas. I detta afseende har komitén icke kunnat fullfölja analogien

* 23

i78

ARRENDELAG.

med bestämmelserna i 1887 års lag om skiljemän. Enligt denna lag kan skiljedom
endast häfvas på den grund, att skiljoman varit jäfvig eller af annan orsak obehörig
eller att annan felaktighet egt rum i afseende på ärendets behandling. Med afseende
på förevarande arrendelag skulle nog ett motsvarande stadgande så till vida
kunna vara af nytta, att det skulle på ett snabbt sätt afgöra parternas mellanhafvande
och hindra, den ekonomiskt starkare parten att genom t. ex. hot med
en dyrbar, besvärlig och tidsödande rättegång söka förmå den svagare parten till
medgifvanden, hvilka eljest skulle uteblifvit. Men komitén har dock icke vågat
föreslå en bestämmelse i denna rigtning. Att tillerkänna synen en sådan afgörande
verkan, torde nemligen icke vara tillrådligt under andra förhållanden än att man
med visshet kunde påräkna, ej mindre att parterna å båda sidor kunde vid synen
sjelfva klart och skarpt framlägga sina anspråk och på ett tillfyllestgörande sätt
bevaka sin rätt än äfven att fullt kompetente personer alltid kunde erhållas till
synemän. I de aflägsna trakter, hvarom här är fråga, måste man tyvärr räkna
med, att dessa förutsättningar icke alltid föreligga, och det synes derför, vara nödvändigt
likasom det säkerligen för den allmänna uppfattningen bland allmogen ställer
sig mest tilltalande att låta synen vara underkastad domstols pröfning äfven i
materiellt afseende. Komitén har derför följt föredömet från andra författningar,
hvilka såsom t. ex. Kungl. Förordningen om allmän flottled den 30 december
1880 tillåta, att en uppskattning af skiljemän äfven i materiellt afseende öfverklagas.

Deremot har komitén ansett, att man skulle utan olägenhet kunna tillerkänna
en syn enligt denna lag, en något mera vidtgående betydelse än för närvarande
är förhållandet. Komitén har sålunda tänkt sig, att synemännen icke blott skulle
konstatera fastighetens skick och uppskatta värdet af brister och förbättringar utan
äfven ålägga vederbörande part den ersättningsskyldighet, hvartill denna vidräkning
gifver anledning. I den mån sådant åläggande skett, lärer intet hinder
möta att tillerkänna synemännens beslut, sedan det vunnit laga kraft, samma verkan
som domstols laga kraftegande dom.

16 §.

Denna § bestämmer, hvilken af parterna, som skall vidkännas kostnaderna för
syneförrättningar enligt denna lag. Hvad dervid angår till- och afträdessyn har
komitén föreslagit hufvudregeln, att jordegaren, som företrädesvis har intresse af
synen, skall gälda denna kostnad, hvilken för honom i allmänhet icke spelar någon
roll, men för arrendatorn kan vara betungande.

Härvid har komitén dock gjort ett undantag. Om arrendatorn begagnar sig
af den rätt han enligt 3 § eger att i vissa fall uppsäga arrendet, innan den öfverenskomna
arrendetiden gått till ända, och jordegaren således måste vidkännas olägen -

ARRENDELAG.

179

heten af en oberäknad rubbning i arrendeförhållandet, har det synts komitén billigt,
att arrendatorn sjelf gäldar halfva synekostnaden vid afträdessynen.

Utom de nu nämnda syneförrättningarna kunna, såsom ofvan förmälts, äfven
andra syner komma att å den arrenderade egendomen förrättas. Dessa syner påkallas
derför, att endera parten förmenar, att den andre underlåtit att fullgöra honom
åliggande byggnadsskyldighet, eller vill hafva konstateradt, att han sjelf på behörigt
sätt fullgjort motpartens skyldighet i detta hänseende. Detta förmenande kan vara
rigtigt> men det kan också vara obefogadt. Huru härmed sig förhåller kan icke
afgöras förr än vid synen. Det bör derför tydligen tillkomma synemännen att i
sådana fall afgöra, hvilken af parterna, som föranledt, att syn måste hållas, och i
hvad mån alltså den ena eller andra parten bör åläggas synekostnaden.

I afseende på ifrågavarande synekostnader måste emellertid ytterligare några
omständigheter särskildt beaktas. Då naturligen ingen mot sin vilja kan tvingas
att vara synemän, är det klart, att den, som vill tillkalla en synemän, måste till
honom utgifva den ersättning han tilläfventyrs betingar sig för uppdragets emottagande.
Men det kan i alla händelser vara lämpligt att i lagen införa en bestämmelse
rörande det belopp, hvarmed ersättningen skall utgå, derest ingen öfverenskommelse
träffas. Befintligheten af ett sådant stadgande lärer väl i många fall hafva
den verkan, att den ifrågasatta synemännen drager sig för att begära högre ersättning
än den lagen sålunda anvisat såsom den normala och förekommer i alla de
fall, då någon öfverenskommelse icke träffats, att parterna efteråt uppskörtas.
Komitén har derföre föreslagit, att part ej mot sitt bestridande må åläggas att till
synemän gälda högre ersättning än enligt gällande resereglemente tillkommer nämndeman,
der ej om ersättningens belopp annorledes aftalats.

Detta stadgande har emellertid äfven en annan innebörd. Om t. ex. arrendatorn
med den synemän han utser till förrättande af en tillträdessyn öfverenskommer
om visst högt arfvode, så kan jordegaren, som ju skall slutligen vidkännas
synekostnaden, icke emot sitt bestridande förpligtas att häraf ersätta mera än hvad
som motsvarar nämndemans ersättning enligt resereglemente!. För återstoden får
synemännen hålla sig till arrendatorn. Åt det sagda följer äfven, att synemän, som
tillsatts af de två af parterna valde synemännen eller af Konungens befallningsningshafvande,
domaren eller utmätningsmannen, icke erhåller högre ersättning än
nämndemän enligt berörda reglemente, derest han icke särskildt derom öfverenskommer
med någon af parterna.

I detta sammanhang skulle man kunna känna sig frestad till den anmärkningen,
att det erfordras en garanti för att icke arrendatorn vid de syner, då han
ej är skyldig att betala kostnaderna, skall kunna trakassera sin motpart genom
att tillkalla en synemän, som bor aflägset och alltså kommer att framlägga en
betungande reseräkning. En sådan garanti anser komitén emellertid ligga dels deri
att i 14 § föreskrifvits, att synemännen skola vara med ortens förhållanden för -

i8o

ARRENDELAG.

trogne, hvilket väl sällan lärer vara förhållandet med alltför aflägset boende synemän,
dels och företrädesvis i det förhållande, att reseersättningen enligt nämnda
klass i resereglementet är så litet riklig, att den svårligen lockar en synemän, som
icke bor i närheten af den arrenderade egendomen, att åtaga sig .uppdraget.

17 §•

Äfven om man i regel vill tillförsäkra de norrländska arrendatorerna en
tryggare ställning genom att göra deras arrenden beståndande en viss längre
tid, utan att derunder kunna af jordegaren uppsägas, lärer det hvarken vara önskligt
eller lämpligt, att denna grundsats drifves så långt, att man tvingar jordegaren
behålla en arrendator, som tydligen visar sig i väsentliga afseenden försumlig eller
olämplig. Komitén har derför i förevarande § sammanfört ett antal fall, i hvilka
arrenderätten af särskilda anledningar skall anses förverkad, men tillika föreslagit,
att arrenderätten ej i andra fall än de sålunda uttryckligen uppräknade skall kunna
arrendatorn frånhändas.

Bland de sålunda upptagna orsakerna till arrenderättens förverkande kommer
naturligen i första rummet försummelse i afseende å legaris utgörande. I detta
afseende har komitén ansett, att någon skillnad bör göras mellan det fall att legan
skall utgå i penningar eller naturalster och det att legan består i arbetsskyldighet.
I förstnämnda händelse synes en underlåtenhet att på förfallodagen betala legan
icke omedelbart böra föranleda förlust af arrenderätten. Jordegaren är naturligtvis
alltid berättigad att, när förfallodagen förlupit, utan att liqvid egt rum, af arrendatorn
utsöka det förfallna beloppet. Men att genast låta arrendatorn äfven mista
rätten till arrendet synes vara väl hårdt, särskildt med afseende på de i vissa trakter
af norra Sverige ofta förekommande svagåren.

Man skulle visserligen kunna ifrågasätta, huruvida man icke i förevarande
lag borde, såsom i vissa främmande arrendelagar, införa bestämmelser om nedsättning
af legan de år skörden i orten i allmänhet slagit fel. Härpå har komitén
emellertid icke ansett sig böra ingå, utan har komitén såsom en bestämmelse, afsedd
att i någon mån fördela olägenheterna af missväxtår, i stället föreslagit, att
arrenderätten skall vara förverkad först i den händelse legan ej erlagts inom
utgången af det arrendeår, som följer näst efter det, för hvilket legan skulle
erläggas.

Utgöres åter legan af arbetsskyldighet, beror en underlåtenhet att utgöra denna
skyldighet i de flesta fall af tredska. En sådan tredska bör naturligen jordegaren
icke anses skyldig tåla, och arrenderätten bör sålunda genast vara förverkad. Härvid
blir det emellertid en grannlaga fråga att afgöra, om en vägran att på tillsägelse
utgöra dagsverken skall betraktas såsom tredska eller kan anses vara

ARRENDELAG.

181

berättigad derför, att arbetet i strid mot 4 § påkallats å sådan tid, att arrendatorn
derigenom skulle hindras att ordentligt sköta sitt eget jorbruk. Denna fråga blir
ju emellertid i händelse af tvist en domstolsfråga, som utan större svårighet torde
kunna afgöras med ledning af hvad i afseende å jordbruket är ortens sed eller
betingats af särskildt föreliggande naturförhållanden.

Utom erläggandet af lega har arrendatorn vidare en annan hufvudpligt gent
emot jordegaren nemligen den att icke försämra den arrenderade egendomen. Det
är derföre tydligt, att, såsom komitén föreslagit, jemväl uppenbar vanvård bör
berättiga jordegaren till arrendatorns uppsägande.

Det nästa af de föreslagna fallen, i hvilka arrenderätten skulle förverkas,
berör inhyses- och backstuguväsendet. Att jordegaren ej bör vara skyldig att på
sin jord tåla en mängd löst folk, från hvilkas sida han kan riskera åverkan och
annat obehag och som ofta kunna verka demoraliserande på arrendatorn, torde
ligga i öppen dag. Men å andra.sidan bör det icke vara arrendatorn förmenadt,
att, om han eger öfverflödigt utrymme i fastighetens hus, derstädes upplåta husrum
åt t. ex. en arbetare eller handtverkare och derigenom bereda sig icke blott
en liten inkomst utan äfven tillgång på tillfälligt arbetsbiträde, hvilket för honom
kan vara af högsta värde. Att finna den rätta medelvägen mellan dessa båda
olika synpunkter är icke alldeles utan svårighet. Komitén har emellertid ansett,
att man med afseende på de särskilda förhållandena i Norrland, bör lemna arrendatorn
något större frihet härutinnan. Komitén har derför såsom uppsägningsanledningar
upptagit endast de för jordegaren ogynnsammaste åtgärderna i förevarande
hänseenden, nemligen att arrendatorn utan jordegarens medgifvande å den
arrenderade fastigheten upplåter plats för bebyggande eller uppför hus och låter
främmande person deri bosätta sig. Med uttrycket »bosätta sig» afses här att
bereda sig ett stadigvarande och hufvudsakligt hemvist. Stadgandets formulering
medgifver sålunda en arrendator att t. ex. å den arrenderade jorden — naturligtvis
på egen bekostnad — uppföra och uthyra en för sommargäster afsedd byggnad
något som på vissa trakter i Norrland säkerligen icke saknar betydelse.

I afseende å de brottsliga handlingar från arrendatorns sida, som böra medföra
arrenderättens förverkande, har komitén ansett sig böra inskränka uppsägningsrätten
till de fall, då den brottsliga handlingen så att säga består i ett öfverskridande
af arrenderätten till jordegarens skada eller kan förorsaka obehag i orten. Det är
således endast åverkan samt oloflig jagt och olofligt fiske å jordegarens mark
äfvensom oloflig försäljning af spritdrycker eller af vin eller maltdrycker, som enligt
förslaget medföra påföljd af angifven art. Om arrendatorn deremot begår ett
brott af annat slag, äfven om det är af gröfre beskaffenhet, har komitén ansett,
att detta icke bör medföra hans vräkning. I de flesta fall, der arrendatorn underkastas
längre frihetsstraff, lärer väl detta hafva till följd att han icke ordentligt
betalar legan och att egendomen uppenbarligen vanvårdas samt att arrendatorn

182

ARRENDELAG.

följaktligen på någon af dessa grunder kan afhysas. Är emellertid hans familj i
stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra arrendevillkoren, synes arrendatorns
brott icke böra för honom medföra den rent civilrättsliga förlust, som blefve en
följd af arrenderättens förverkande.

Hvad nu är sagdt om brott begånget af arrendatorn, torde också böra gälla
om enahanda förseelse, hvartill någon medlem af hans familj gjort sig skyldig.
De ifrågavarande brottsliga åtgärderna äro nemligen af den beskaffenhet, att de
näppeligen kunna ske utan arrendatorns vetskap och tysta medgifvande och väl i
de flesta fall tillföra honom direkt eller indirekt ekonomisk fördel.

Begår någon, som är i arrendatorns tjenst eller med hans begifvande å
egendomen boende, förbrytelse af ifrågavarande slag, bör detta i första hand icke
föranleda till något annat än en skyldighet för arrendatorn att på jordegarens tillsägelse
ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder för att få den skyldige från
egendomen aflägsnad d. v. s. uppsäga tjenare eller hyresgäst eller omedelbart
afhysa person, som icke har någon kontraktsenlig rätt att vistas å egendomen.
Underlåter emellertid arrendatorn detta, när han dertill anmanas, då har han i viss
mån gjort sig solidarisk med den brottslige och bör såsom i §:n föreslagits sjelf
kunna till afflyttning uppsägas, hvarmed naturligen följer, att alla de, som med
arrendatorns begifvande, men utan jordegarens särskilda tillstånd vistas å egendomen,
jemväl blifva skyldiga att lemna densamma.

Slutligen har i den allmänna sedlighetens intresse föreslagits, att arrendatorn
skall kunna uppsägas, om han å egendomen för eller tillåter andra att föra ett
lastbart eller lösaktigt lefverne, så att egendomen deraf varder beryktad.

Om de förseelser, hvarom förevarande § handlar, äro af ringa betydelse eller
omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande, skulle en uppsägning kunna innebära
en onödig hårdhet mot arrendatorn. Komitén har derför föreslagit, att i
sådana fall arrendatorn ej må från arrendet skiljas. Pröfningsrätten i detta afseende
tillkommer naturligen i händelse af tvist den domstol, der jordegaren yrkar
arrendatorns afhysande.

18 §.

Har arrendatorn eller någon tillhörande hans familj gjort sig skyldig till sådan
förseelse, som enligt 17 § femte punkten kan medföra arrendets uppsägande, bör
emellertid otvifvelaktigt denna uppsägningsrätt begränsas till viss skälig tid, så att
densamma ej för hela den återstående arrendetiden sväfvar öfver arrendatorns hufvud
och åt honom meddelar den känsla af otrygghet i besittningsrätten, som inverkar
så förlamande på hans verksamhet. Komitén har derför i förevarande § föreslagit,
att jordegaren ej af denna anledning eger uppsäga arrendatorn, såvida sådant

ARRENDELAG.

183

ej sker inom sex månader från det jordegaren fick kunskap om det förhållande,
som åberopas till grund för uppsägningen.

Med afseende på öfriga i 17 § omförmälda uppsägningsanledningar, hvilka
afse ett fortvarande förhållande och der sålunda svårligen uppsägningsrätten kan
inskränkas till viss tid, har komitén i hufvudsakligen enahanda syfte, som ofvan
sagts, i stället på det sätt begränsat uppsägningsrätten, att, om rättelse sker, innan
jordegaren gjort bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, denna rätt icke vidare kan
göras gällande.

19 §•

Enligt allmän rättsuppfattning ingår i arrendebegreppet, att i vederlag för
brukningsrätten lega skall betalas.

Man kan derför befara, att de jordegare, som komma att finna den föreslagna
arrendelagen obeqväm, häri kunna finna en lätt utväg att undandraga sig
lagens tillämplighet. Man behöfver allenast på ett eller annat sätt maskera brukarens
skyldighet att erlägga lega, och man är fritagen från pligten att ställa sig
lagen till efterrättelse. För att förekomma lagens kringgående på detta sätt har
komitén ansett sig böra föreslå, att lagens bestämmelser i tillämpliga delar skola
gälla till efterrättelse, jemväl om jord upplåtes till någons brukande, utan att lega
derför betingats. Komitén anser sig så mycket hellre kunna göra detta, som man
lärer kunna vara förvissad om, att fastigheter af den beskaffenhet, hvarom här är
fråga, näppeligen komma att till brukande åt annan upplåtas utan att jordegaren
af upplåtelsen beredes en eller annan fördel, som kan i viss mån jemnställas med
lega och motivera, att man lagligen ordnar förhållandet mellan kontrahenterna i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med arrendelagens bestämmelser.

. Från denna regel har dock komitén ansett sig böra göra undantag för det
fall, att jord såsom boställe upplåtes till brukande af någon jordegarens förvaltare
eller annan tjensteman såsom fast anställd skogvaktare. I detta fall vore nemligen
särskildt den 20-åriga arrendetiden till åtskillig olägenhet för jordegaren, som naturligtvis
bör kunna disponera boställsjorden vid ombyte af tjensteman. Härmed får
man emellertid icke fatta begreppet »tjensteman» alltför vidsträckt, så att t. ex. ett
sågverksbolag genom att gifva sina nuvarande arrendatorer benämningen skogvaktare
och kalla deras arrendegårdar för boställen skulle kunna undandraga sig arrendelagens
tillämplighet. Med tjensteman i detta sammanhang förstår komitén alltså
hufvudsakligen den befäls- och kontorspersonal, som en sågverksegare använder vid
förvaltningen af sina skogsdomäner och drifvandet af sin rörelse.

Till sist bör i detta sammanhang anmärkas, att förevarande § endast afser
»upplåtelse till brukande» d. v. s. sådant aftal, som berättigar brukaren att tillgodo -

i8+

ARRENDELAG.

göra sig fastighetens afkastning. Uppdrager man åt annan att mot bestämd ersättning
sköta ett visst jordbruk och dervid redovisa afkastningen, faller förhållandet
ej under lagen. Detta torde kunna synas såsom en brist med afseende på lagens
effektivitet, men lärer icke kunna undvikas, utan att allt för stort våld göres på
den allmänna uppfattningen af de olika rättsförhållandenas karakter. Någon större
fara synes emellertid dermed icke vara förknippad, på grund af det äfventyr, som
enligt ett af komiténs följande förslag, drabbar jordegaren, derest jorden vanvårdas.

,2° §•

Enligt hvad ofvan anförts hafva sågverksegare i stor utsträckning å sina
hemman verkställt egostyckning utan att ännu försälja någon af lotterna. Vanligen
består då en lott af de hufvudsakligaste inegorna och, till dess köpare erhålles,
kommer denna lott att utarrenderas. En sådan hemmanslott är emellertid att betrakta
såsom en kameralt fristående hemmansdel, men som den ju ej alls har
karakteren af skogshemman, kan den icke sägas af cgaren besittas hufvudsakligen
för skogsafkastningens tillgodogörande. Är egaren en enskild person, skulle han
sålunda af i §:ns stadgande vara oförhindrad att utarrendera hemmanslotten på
andra villkor än lagen innehåller. För att förekomma, att lagen på detta sätt kringgås,
har komitén i förevarande § föreslagit ett stadgande, afseende, att man i sådant
fall skall betrakta de särskilda i samma egares hand befintliga hemmanslotterna
såsom fortfarande utgörande ett odeladt hemman, hvilket naturligtvis dervid får
skogshemmans karakter och träffas af lagen.

Samma betraktelsesätt har komitén jemväl utsträckt till de fall, då det gäller
att bestämma den mark, hvarå arrendator skall ega rätt att taga skogsprodukter
till husbehof och beta sina kreatur. Genom en egostyckning af ofvan skildrade
beskaffenhet kunde en jordegare, om man icke fortfarande ansåge de särskilda i
jordegarens hand befintliga hemmanslotterna såsom en fastighet, allt för snäft
kringskära dessa arrendatorns rättigheter och understundom göra dem alldeles
illusoriska.

Hvad nu är sagdt om särskilda vid egostyckning utlagda lotter af samma
hemman, hvilka fortfarande befinna sig i samma egares hand, har komitén ansett
också böra gälla det fall, att hemman och derifrån afsöndrad lägenhet hafva
gemensam egare. Den olikhet föreligger väl mellan egostyckning och jordafsöndring,
att jordafsöndring i motsats mot egostyckning icke kan ske, utan att den afsöndrade
delen samtidigt öfverlåtes till annan. Ett hemman och en derifrån afsöndrad lägenhet
kunna alltså icke komma i samma egares hand, utan att antingen stamhemmanets
egare återförvärfvar lägenheten eller lägenhetens egare förvärfvar stamhemmanet.
Dessa fall blifva således betydligt mera sällsynta än de, då olika, vid samma egostyckning
uppkomna hemmanslotter fortfarande hafva gemensam egare. Men för

ARRENDELAG.

185

de fall, då stamhemman och lägenhet verkligen återförenats, synes man vara befogad,
att tillämpa den ifrågavarande grundsatsen och i nämnda afseenden betrakta de
särskilda områdena såsom en odelad fastighet.

21 §.

Likasom komitén i föregående lagförslag funnit det nödigt att i fråga om
egostyckning medgifva Konungens befallningshafvande en dispensrätt för vissa
undantagsfall, har komitén ansett det tänkbart, att äfven, när det gäller arrenden,
sådana förhållanden kunna föreligga, att ett strängt fasthållande af den föreslagna
lagens bestämmelser skulle på grund af särskilda omständigheter uppenbarligen
föranleda ett ändamålslöst och mot båda parternas verkliga intresse stridande
inskränkande af aftalsfriheten. Komitén har förty för sådana fall föreslagit, att
Konungens befallningshafvande skall ega rätt att undantaga arrendeupplåtelse från
lagens tillämpning.

För att emellertid icke arrendatorn skall vilseledas i afseende å en ifrågasatt
arrenderätts beskaffenhet har komitén till det i ofvannämnda hänseende föreslagna
stadgandet gjort det tillägg, att ett tillstånd af ifrågavarande beskaffenhet icke skall
medföra någon verkan, om det ej åberopats i den om arrendet upprättade afhandlingen.

22 §.

Såsom i det föregående framhållits betingas af den föreslagna lagens ändamål,
att dess bestämmelser i regel icke få genom aftal brytas. Detta är i förevarande
§ uttryckt genom stadgandet, att villkor, som strider mot hvad i lagen
stadgats, skall vara utan verkan. Emellertid synes det icke vara skäl att drifva
denna regel längre än som erfordras för att verksamt skydda den svagare parten
vid arrendeaftalet, eller arrendatorn, mot förhastade eller till innebörden icke fullt
uppfattade medgifvanden, hvilka kunna lända honom till skada. Ett villkor, som
visserligen strider mot lagen, men uppenbarligen länder arrendatorn till fördel, har
man naturligen intet skäl att motsätta sig, om jordegaren är villig att derpå ingå.
Om sålunda rätt att uppsäga arrendet efter kortare tid, än lagen stadgar, medgifvits
arrendatorn, eller uppsägningsanledningarne enligt 17 § inskränkts, eller arrendatorn
tillerkänts vidsträcktare ersättningsrätt med afseende på förbättringar än lagen föreskrifver,
bör aftalet i denna del gälla framför lagens bestämmelser. I öfverensstämmelse
härmed har förevarande § affattats.

i86

ARRENDELAG.

23 §•

Angående innebörden af denna § har komitén yttrat sig i det föregående
(sid. 144).

24 §•

Då ifrågavarande lag träder i kraft, kunna en del egendomar vara upplåtna
å arrende på obestämd tid, d. v. s. tills arrendet uppsäges af någondera parten.
På grund af tidpunkten för deras tillkomst skulle dessa arrenden icke vara underkastade
den föreslagna nya arrendelagens bestämmelser. Läte man dervid bero,
lemnade man öppen en synnerligen beqväm väg att under den närmaste tiden
kringgå lagen, och det gamla oefterrättlighetstillståndet komme helt visst att fortfara
beträffande en stor mängd på arrende upplåtna bolagsgårdar. Komitén har derför
ansett sig böra föreslå, att, om ett dylikt arrende icke uppsagts före den 14 mars
190 , så skall detsamma anses gällande i 20 år räknadt från sistnämnda dag samt
den föreslagna nya arrendelagen jemväl i öfrigt derå tillämpas. Denna bestämmelse
kan icke anses allt för sträng mot jordegaren, som alltid genom uppsägning före
nämnda dag kan undandraga sig dess tillämpning och i allmänhet måste förutsättas
ega tillräcklig kännedom om. den eventuella nya lagens tillkomst för att i tid kunna
tillvarataga sitt intresse i detta hänseende. För de ofta aflägset på skogarna boende
arrendatorerna, hvilka icke i samma mån kunna följa ändringarna i lagstiftningen
och fatta deras innebörd, torde det deremot ofta komma som en fullständig öfverraskning,
att deras arrendeaftal plötsligt genom lagstiftningens ingripande förvandlas
till aftal på helt andra villkor. I de flesta fall är visserligen förvandlingen till
arrendatorns fördel, men skulle arrendatorn icke i detta fall erhålla vidsträcktare
uppsägningsrätt än vid arrenden enligt den nya lagen i allmänhet, råkade han alltid
ut för den olägenheten att vara bunden vid arrendet i minst fem år i stället för
att arrendet förut kunnat uppsägas, när han så önskat. Komitén har derför gjort
det tillägg till det föreslagna stadgandet, att arrendatorn fortfarande skall ega
rättighet att när som helst uppsäga arrendet.

Om de bestämmelser, som det nu framlagda lagförslaget innehåller, af de
jordegare, hvilka deraf träffas, skulle finnas allt för besvärande, är det att befara,
att de under den tid, som förflyter närmast efter det framläggandet af komiténs
förslag blifvit förutsedt, skulle skynda sig att utarrendera sina gårdar på för dem
lägligare villkor, innan någon ny lag hinner blifva antagen.

Detta skulle emellertid innebära någon fördel endast under förutsättning att
den nya lagens bestämmelser icke skulle kunna å dessa upplåtelser tillämpas. I
regel måste väl också detta vara förhållandet, men det har likväl icke synts komitén
nödvändigt att drifva satsen, att en ny lag icke får tillämpas retroaktivt, så långt,

ARRENDELAG.

I87

att man icke till förekommande af nämnda förfarande skulle kunna låta arrendatorn
såsom ett tillägg till arrendevillkoren för tiden efter lagens trädande i kraft komma
i åtnjutande af några af de mera fristående rättigheter, som enligt den nya lagen
tillhöra honom och som icke kunna medföra någon större olägenhet för jordegaren.
Genom ett sådant medgifvande vinner man den fördelen, att jordegarens
benägenhet för aftal, afseende att föregripa en ny lags bestämmelser, säkerligen
något kommer att minskas.

Komitén föreslår alltså beträffande arrendeaftal, som blifvit upprättadt efter
den 1 januari 1904, (vid hvilken tidpunkt det torde varit kändt, att komitén ämnade
framlägga ett förslag till arrendelag), men innan denna lag trädt i kraft, att om aftalet
afser lifstidsstädja eller arrende på viss tid, för den återstående arrendetiden skall å
upplåtelsen tillämpas bestämmelserna om särskild uppsägningsrätt för arrendatorn
enligt 3 § 3 mom., om arrendatorns rätt att nyodla samt erhålla ersättning för
nyodling och jordförbättring enligt 10 och 11 §§ samt om de i 17 och 18 §§
fastslagna villkoren för att arrenderätten skall anses förverkad.

i88

ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.

5. Ändrade bestämmelser om jordafsöndring.

Vid utarbetandet af de i det föregående framlagda förslagen till egostyckningsoch
arrendelagar har det visat sig nödvändigt, om man vill, att dessa stadganden
skola blifva effektiva, att i någon mån ändra gällande bestämmelser om jordafsöndring.

De sålunda behöfliga ändringarne har komitén sammanfattat i följande lagförslag.

Förslag till
Lag

angående

ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896.

Härigenom förordnas att 20 och 22 §§ i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 skola erhålla följande förändrade
lydelse:

Nuvarande lydelse:

20 §.

1 mom. Egare af hemman, hvilket
får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
egovälde för alltid afsöndra till och med
en femtedel af egovidden i en eller flera
delar.

Föreslagen lydelse:

20 §.

1 mom. Egare af hemman, hvilket
får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
egovälde för alltid afsöndra till och med
en femtedel af egovidden i en eller flera
delar; dock att inom Kopparbergs, Gefle -

ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.

189

Nuvarande lydelse:

2 mom. Egare af hemman, hvarom
i nästföregående mom. sägs, vare ock
berättigad att antingen till besittning på
viss tid, dock med iakttagande af hvad
angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd
är i lag stadgadt, eller ock till
besittning på lifstid från hemmanet afsöndra
jord af huru stor vidd som helst.

22 §.

Astundar innehafvare af hemman,
hvarifrån afsöndring får ske, att derifrån
för alltid afsöndra mark, som, ensam eller
tillsammans med hvad redan kan vara
från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör
mera än en femtedel af dess egoområde,
ankomme på Konungens befallningshafvande
att, der omständigheterna dertill
föranleda, sådant tillåta.

Föreslagen lydelse:

borgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län i hvad som
sålunda får af söndras ej må ingå mera
än en femtedel af hemmanets hela åkerareal
eller af dess sammanlagda egovidd
i tomt, åker och äng.

22 §.

Astundar innehafvare af hemman,
hvarifrån afsöndring får ske, at£ derifrån
för alltid afsöndra mark, som, ensam eller
tillsammans med hvad redan kan vara
från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör
mera än hvad i 20 § 1 mom. sägs, ankomme
på Konungens befallningshafvande
att, der omständigheterna dertill föranleda,
sådant tillåta.

ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORD AFSÖNDRING.

190

Specialmotiv.

20 §.

1 mom. De af komitén föreslagna egostyckningsbestämmelserna utesluta,
såsom förut framhållits, icke fullständigt möjligheten att från ett hemman afskilja
endast inegorna. I Norrland utgör nemligen i regel inegojorden på ett hemman
långt ifrån femtedelen af dess sammanlagda egovidd, och det finnes sålunda intet
hinder'' för att under jordafsöndringens form från skogsmarken afskilja allenast den
odlade marken. Det har på flera håll visat sig, att detta förfarande tillämpats af
sågverksbolag, som velat befria sig från den för dem ofta förlustbringande förvaltningen
af jordbruksjorden, och denna metod kommer helt visst, då försäljning af
inegojord skall ega rum, att i betydligt större omfattning användas i samma mån,
som man förhindras att genom egostyckning utföra ifrågavarande uppdelning af ett
hemmans område.

Ett bevis härpå är bland annat den underdåniga skrifvelse, som den 27 juni
1901 aflåtits af Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län och som, på
sätt i det föregående anförts, blifvit jemte deröfver afgifna underdåniga utlåtanden
öfverlemnade till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det komitén
lemnade uppdrag. I nämnda skrifvelse anföres, hurusom bland de till Konungens
befallningshafvandes behandling förekommande frågor om fastställelse å jordafsöndringar
särskildt det fall förelegat, att ett sågverksbolag, efter att hafva förvärfvat sig ett
hemman, der allenast storskifte öfvergått jorden, till säljaren genom gåfvobref öfverlåtit
all hemmanet tillhörig inegojord, å hvilket gåfvobref sökt lagfart af vederbörande
häradsrätt förklarats hvilande i afbidan på Konungens befallningshafvandes fastställelse
å den genom gåfvobrefvet skedda afsöndringen för alltid. Då inegojorden till ett
sådant hemman vanligen icke uppginge till Vs af hemmanets hela egovidd, samt
afhandlingen angående en dylik afsöndring lätteligen kunde vara så beskaffad, som
i lagen föreskrefves, skulle således hinder för den sökta fastställelsen icke förefinnas.
De storskiftade hemmanen hade emellertid fått sina skattetal bestämda uteslutande
med hänsyn till de hemmanen tilldelade inegorna, hvilka således måste anses utgöra
det för hemmanet väsentliga, hvaremot skogsmarken anslagits hemmanen efter det
förut för inegorna bestämda reducerade jordatalet. Tillätes nu en afsöndring af
all inegojord, uppstode det oegentliga förhållande, att hemmanet med sin skattebeteckning
komme att utgöra allenast skogsmark, hvarigenom i sjelfva verket

ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORD AFSÖNDRING. 191

grunden för hemmansbestämningen blefve omintetgjord, men å andra sidan inegorna
— det för hemmanet väsentliga — komme att förvandlas till afsöndring med en
blott arealbeteckning. Då det nämnda förfaringssättet, om ej hinder mötte, torde
komma att i ganska stor utsträckning användas, hade Konungens befallningshafvande
ansett sig böra i underdånighet fästa Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å ifrågavarande
fall, för den händelse Kungl. Maj:t täcktes finna erforderligt att vid ifrågakommande
ändrad lagstiftning beträffande jordafsöndring eller eljest hänsyn toges
till det oegentliga förhållande, som genom ett förfaringssätt af ofvan angifna beskaffenhet
kunde komma att uppstå.

Komitén tillåter sig åberopa denna skrifvelse icke blott såsom ett bevis
derpå, att jordafsöndring kan användas och användes såsom ett medel att från ett
skogshemman afskilja dess inegor, utan äfven såsom ett uttryck för de allmänna
synpunkter, hvilka fordra samma inskränkningar i rätten att från ett hemman afsöndra
inegojord, som komitén sett sig nödsakad att föreslå i det speciella ändamål
att hindra, det de föreslagna egostyckningsbestämmelsema kringgås. Såsom komitén
i det föregående (sid. 111) utvecklat, funnos för icke så länge sedan i den svenska
jorddelningslagstiftningen åtskilliga inskränkningar i rättigheten att från hemman
afsöndra inegor, och komitén har jemväl antydt, hurusom enligt komiténs förmenande
man vid dessa inskränkningars borttagande i allt för hög grad förbisett,
att desamma utöfvat ett i mycket välgörande inflytande derigenom, att de sammanhållit
landets bondebesittningar.

Denna sociala synpunkt förtjenar otvifvelaktigt att bättre komma till sin rätt,
och särskildt är så förhållandet i norra Sverige, der ju bondeståndet är i sin tillvaro
starkt hotadt.

Komitén har på grund af dessa skäl trott sig böra föreslå viss inskränkning
i rätten att från hemman afsöndra inegojord. Att alldeles förbjuda afsöndrandet
af dylik jord har komitén ansett hvarken vara behöfligt eller ens lämpligt, då ju
detta skulle allt för mycket minska tillgången på lämpliga s. k. egnahemslägenheter.
Men att man af kärlek till egnahemsidén skulle tillåta ett obehindradt tillspillogifvande
af de gamla bondehemmanen, hvilka dock i stora trakter af Norrland
fortfarande måste anses såsom de af naturförhållandena företrädesvis betingade och
för framtidens utveckling mest betryggande brukningsdelarne, kan komitén icke
finna tillrådligt.

Komitén har derför föreslagit, att uti de norrländska länen äfvensom i
Kopparbergs län, der visserligen ej den nya egostyckningslagen är afsedd att gälla,
men der ju Konungens befallningshafvande anmärkt det nuvarande förhållandet
såsom oegentligt, i den femtedel af ett hemman, som får afsöndras, ej må ingå
mera än en femtedel af hemmanets hela åkerareal eller af dess sammanlagda egovidd
i tomt, åker och äng. Detta förslag innebär strängt taget icke annat - än ett
konseqvent fullföljande af den tanke, som redan nu ligger till grund för stadgandet

192 ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.

i förevarande lagrum. Lagstiftarens afsigt, helst om den ställes i sin historiska
belysning, är nemligen tydligen den, att ett hemman icke får försvagas med mer
än en femtedel. Men då hemmanets odlade mark är af helt annat värde än dess
ouppodlade, måste man för att berörda femtedel icke praktiskt taget skall öfverskridas,
tillse, att på afsöndringen icke lägges mera än en femtedel af den värdefullaste
jorden d. v. s. af inegorna och först och främst af åkern.

Det föreslagna stadgandets formulering nödvändiggör emellertid en utredning
om hvad som skall förstås med hemmanets »hela åkerareal» eller med dess
»sammanlagda egovidd i tomt, åker och äng». Åkerarealen o. s. v. är nemligen
icke såsom hemmanets totalareal en gång för alla gifven utan vexlar allt efter som
odlingen går framåt eller tillbaka. Om man t. ex. skall pröfva lagligheten af en
afsöndring och dervid finner, att för någon tid sedan en föregående afsöndring
egt rum samt att derefter åkerarealen tillvuxit på såväl stamhemmanet som den
förut afsöndrade lägenheten, kan man känna sig något tveksam, om med hemmanets
hela åkerareal skall menas den nuvarande åkern på stamhemmanet och den nuvarande
åkern på den förut afsöndrade lägenheten tillsammantagna eller åkerarealen på
hemmanet, innan den första afsöndringen egt rum, eller slutligen den nuvarande
åkern på hemmanet hoplagd med den åker, som fans på den förut afsöndrade
lägenheten vid tiden för afsöndrandet.

Ett skärskådande af den tankegång som ligger till grund för ifrågavarande
§:s stadganden öfver hufvud, leder emellertid tydligen till det resultat, att endast
det sistnämnda betraktelsesättet kan vara det rigtiga. Den nya åkerareal, som tillkommit
på den förut afsöndrade lägenheten bör naturligen icke alls inverka på
förevarande fråga, der det gäller att utröna endast huru mycket det ursprungliga
hemmanet försvagats.

Å andra sidan är det klart, att om stamhemmanet upparbetas och erhåller
mera åker, äfven en femtedel af denna förbättring bör kunna få afsöndras.

De beräkningar, som sålunda blifva nödvändiga, kunna synas något invecklade,
men de komma i praktiken säkerligen att i de flesta fall utan afsevärd svårighet
kunna verkställas. I särskildt tvistiga fall kan Konungens befallningshafvande alltid
begagna sig af den dispensrätt, som enligt 22 § tillkommer denna myndighet, för
att afklippa uppkomna betänkligheter.

Att genom de sålunda föreslagna inskränkningarne i rätten att afsöndra jord
tillgången på lämpliga egnahemslägenheter icke kommer att i någon betänkligare
grad förminskas, inses lätt af det föregående. Till dylika lägenheter kunna fortfarande
användas den tillåtna femtedelen af inrösningsjorden samt hvad som får
afsöndras af afrösningsjorden och i särskildt vigtiga fall kan Konungens befallningshafvande
med begagnande af sin dispensrätt gifva tillstånd till så vidsträckt afsöndring,
som kan finnas önsklig. Härtill bör läggas, att ifrågavarande inskränkningar, nu i
hög grad behöfliga för att komma ur en kritisk situation, möjligen om förhållandena

ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.

193

utveckla sig i önskad riktning, inom en icke alltför aflägsen framtid skola kunna
åter borttagas såsom öfverflödiga.

2 mom. Det tillägg till detta moment, som af komitén föreslagits, afser att
hindra den ifrågasatta nya arrendelagens kringgående. En förutsättning för denna
lags effektivitet är nemligen, att det icke vidare i de landsdelar lagen afser tillåtes
att afsöndra jord på viss tid eller på lifstid..

Till sina allmänna juridiska grunddrag är jordafsöndringen på viss tid eller på
lifstid knappast något annat än ett arrende, men den historiska utvecklingen har ledt
till att institutet fått en i viss mån fristående ställning. Under det vanligt arrende
regleras af lagens bestämmelser om lega, hemfaller en jordafsöndring på tid endast
under de knapphändiga föreskrifter, som återfinnas i 1896 års lag om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring. Af denna olikhet torde följa, att en ny
lag, som angifver sig såsom lag angående arrende, icke utan vidare kan tillämpas
på jordafsöndringar på viss tid eller på lifstid. Äfven om den föreslagna nya arrendelagen
blefve antagen, skulle alltså bolagshemmanens jordbruk kunna alldeles oberoende
af densamma till annan på viss tid eller på lifstid upplåtas, allenast man
valde jordafsöridringens form. Detta kan naturligtvis under inga förhållanden anses
lämpligt. Då dertill kommer, att något verkligt behof att i vår rätt bibehålla ifrågavarande
rättsinstitut såsom fristående sådant näppeligen från någon synpunkt lärer
kunna påvisas, har komitén icke tvekat att föreslå ett upphäfvande af rätten att uti
nämnda iandsdelar afsöndra jord på viss tid eller på lifstid.

22 §.

Den förändring, som vidtagits i denna §, har föranledts af det föreslagna
tillägget till 20 § 1 mom. och afser att utmärka, det Konungens befallningshafvandes
dispensrätt gäller jemväl förbudet mot afsöndrandet af viss inegojord.

194

förekommande af jordbrukets vanhäfdande.

6. Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande å trävaruindustriens
fastigheter.

Den afsevärda utsträckning, i hvilken den i trävaruindustriens besittning befintliga
jordbruksjorden för närvarande lemnas utan egentlig eller åtminstone utan
tillfredsställande skötsel, — en företeelse, som närmare belyses å sid. 45 —, ger
anledning att befara, att om de föreslagna särskilda bestämmelserna om egostyckning
och jordarrende i Norrland och Dalarne skulle blifva gällande lag, åtskilliga af
trävaruindustriens idkare komme att helt och hållet nedlägga jordbruket, åtminstone
på de • svagare af sina hemman, för att derigenom undvika de i föreställningen
säkerligen betydligt öfverdrifna olägenheter egostyckning eller utarrendering af jord
enligt nämnda bestämmelser skulle förorsaka dem. Detta torde icke böra alldeles
obehindradt tillåtas.

Visserligen kan det sägas, att den moderna uppfattningen om statens förhållande
till jordbruksproduktionen visat sig benägen att inskränka statens verksamhet
i detta hänseende till anordningar, afseende jordbrukets understödjande och
jordbruksteknikens uppdrifvande samt åtgärder, som på ett organiskt sätt verka derhän,
att jorden kommer i sådana brukares händer, af hvilka man kan vänta det
lifligaste produktionsarbetet. Deremot vill man ogerna inblanda sig i det sätt,
hvarpå i ett speciellt fall en jordegare sköter sin jord, och genom lagstiftningsåtgärder
söka framtvinga en rikligare gifvande kultur. Dermed är emellertid icke
sagdt, att staten med liknöjdhet bör åse, hvilket slag af vanvård som helst.

Innan komitén går att utveckla de grundsatser komitén i detta hänseende
anser böra uppställas, vill komitén lemna en kort öfversigt af den ståndpunkt 1734
års lag intog i förevarande hänseenden.

Bland de skyldigheter en bonde i allmänhet och sålunda äfven en skattebonde
egde med afseende på sitt hemman nämnde denna lag i första rummet, att bonden
skulle å hemmanet bvgga och underhålla vissa nödiga hus (2 kap. B. B). Vidare
stadgades (6 kap. 1 § B. B.), att bonden borde sin åker väl häfda och göda,
ängar rödja och vårda samt att han egde skyldighet att, der så lägenhet vore, och
skog eller betesmark ej skadades, efter handen upptaga och rödja till åker eller
äng så mycket, som väl häfdas eller brukas kunde. Derjemte skulle bonden
årligen uppsätta femtio famnar ny gärdesgård, der så tarfvades, samt vidmakthålla

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

195

de gamla gärdesgårdarne (6 kap. 4 § B. B.). Beträffande skogen gällde (10 kap.
8 § B. B.) att skattebonde fick nyttja sin enskilda skog till hustarf och salu, dock
det så sparsamt, att skogen ej utöddes och hemmanet förderfvades, samt att han
var skyldig att först taga vindfällen, torra träd, qvistar och stubbar till vedbrand,
innan friska träd dertill fälldes.

Straffet för öfverträdelse af berörda föreskrifter var böter, som efter en noggrannt
utmätt skala rättade sig efter vanhäfdens omfattning. Öfvervakandet, att
bestämmelserna efterlefdes, synes icke hafva egt rum genom någon regelbunden
inspektion såsom å kronohemman, utan skedde sålunda, att, när vanhäfd och missbyggnad
märktes, kronofogde eller länsman förrättade syn med tvenne af nämnden,
dervid bonden tillsades att bygga och bättra det, som felades. Synen uppvisades
sedan vid Rätten, som i händelse af tvist pröfvade förseelsens omfattning samt
utdömde böterna. (27 kap. B. B.)

Dessa bestämmelser upphäfdes genom Kungl. förordningen den 21 februari
1789, som stadgade bland annat, att alla skattemän öfver skattehemmanet och
dess genom laga refning och rågång fastställda byamål, både uti in- och utegor samt
skog och mark med derå varande fiske, jagt och djurfång uti allt egde lika orubbelig
egande- och lika fri dispositionsrätt, som frälseman öfver frälsehemman.

Sistnämnda författning afspeglar troget de ekonomiska frihetsteorier, som
under dåvarande tidehvarf gjorde sig gällande såsom en reaktion emot föregående
tiders despotiskt landsfaderliga och patriarkaliskt detaljerade statsförsorg. Man kan
emellertid icke vara blind för, att det allmänna tänkesättet åter håller på att undergå
en omhvälfning. I de flesta länders lagstiftningar framträder på den senaste tiden
en benägenhet att söka förekomma de missbruk den oinskränkta friheten på jordlagstiftningens
område visat sig kunna medföra. Det kan spåras en böjelse att
i någon mån vända åter. Man vill väl icke komma ända tillbaka till de äldre
tidernas system, men man vill gå ett stycke och söka finna den rätta medelvägen.

Ett exempel bland många andra på detta förhållande framträder i de nu litet
hvarstädes tillkomna inskränkningarne i förfoganderätten öfver enskilda skogar.
Dessa inskränkningar grunda sig på den tankegång, att landets skogskapital är
af den vitala betydelse för samhällets framtid och så svårt att ersätta, om det förfares,
att man ej kan tillåta de nuvarande jordegarne att deröfver förfoga på sådant
sätt, att det afsevärdt förstöres. Det är för att skydda de framtida generationerna
mot den nuvarandes egoism och vårdslöshet, som man med rätta ansett sig befogad
att i detta afseende inskränka eganderätten.

Äfven vår svenska lagstiftning har som bekant i förevarande hänseende kommit
tillbaka till en ståndpunkt, som icke är så särdeles långt aflägsen från den,
som intogs af 1734 års lag. Det kan vara skäl att undersöka, huruvida icke
äfven uti nämnda lags stadganden om otillåtligheten af jords vanhäfdande kan ligga
något principiellt berättigadt.

196

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

Man bör dervid skilja mellan olika slag af vanhäfd. Det kan förekomma
en vanskötsel, som endast föranleder, att jord för tillfället eller för den närmaste
framtiden afkastar mindre än hvad den eljest kunde och borde, men som är lätt
att afhjelpa och bättra genom några års driftigt arbete.

Men det kan också tänkas, att vanvården tager ett sådant omfång, att odlad
jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i jordens
egenskap af att vara odlad, försvinner och dess afkastningsförmåga för framtiden
sålunda väsentligt reduceras.

Emellan dessa båda fall är det sålunda samma skillnad som emellan en ränteförskingring
och en kapitalförskingring. Gränsen är naturligtvis i någon mån
sväfvande, men det bör dock ej möta någon större svårighet att i ett gifvet fall
afgöra, om densamma är passerad eller ej. Mot det lindrigare slaget af vanvård
torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest söker framtvinga produktiv
verksamhet eller bestraffar en enskild, som på grund af bristande förmåga eller
insigter icke kan sköta sitt yrke så, som han borde. Mot den gröfre vanvården
åter, den, som sker så att säga afsigtligt, derför att jordens egare icke vill
vara jordbrukare, och som tydligen leder till odlingens tillbakagång samt beröfvar
den kommande generationen förmånen af att få emottaga uppbruten jord till samma
omfattning och afkastningsförmåga, som de gångna slägtenas arbete beredt åt
den närvarande, mot denna vanvård synes staten vara berättigad att ingripa.

Komitén har derför icke kunnat finna några principiella betänkligheter mot
att föreslå bestämmelser till förekommande af dylikt afsigtligt vanhäfdande af jord
i de delar af landet, hvarmed komitén har att sysselsätta sig.

Deremot synes med fog någon tvekan kunna råda i afseende på det äfventyr,
som bör stadgas för dylik vanhäfd. Till en början skulle man kunna ifrågasätta,
huruvida icke äfventyret borde vara detsamma, som redan finnes stadgadt
beträffande ett visst slag af vanvård af jord, nemligen underlåtenhet att taga föreskrifven
vård om flygsandsfält. I händelse af sådan underlåtenhet kan enligt Kungl.
Förordningen den 14 april 1866 Konungen förordna om jordens exproprierande.
Detta äfventyr synes emellertid i förevarande fall vara hvarken principiellt riktigt
eller praktiskt lämpligt. Det är nemligen knappast befogadt att såsom ett slags straffpåföljd
använda ett medel, som hör hemma till ett helt annat rättsområde och
hvars användning bör reserveras till de fall, då ett visst bestämdt stycke jord särskildt
bthöfves för att tillgodose ett allmänt intresse. Det är vidare opraktiskt att
i detta fall använda expropriation, då det tydligen skulle vålla staten högst betydliga
utgifter att på alla håll, der vanvård kunde konstateras, expropriera den
vanvårdade jorden, samt man tillika derigenom inrättade så godt som ett premium
för vanvård. De fleste jordegare, som gjort sig skyldiga till dylik, skulle nemligen
säkerligen icke ogerna se, att expropriation verkligen komme till stånd och in -

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

197

bringade dem en summa för en egendom, som de genom sitt föregående förfaringssätt
visat sig anse så godt som värdelös.

Vidare kunde man tänka sig, att man för vanhäfd borde stadga samma påföljd
som föreskrifves i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli 1903,
eller att den försumlige egaren finge föreläggande att sätta egendomen i stånd
vid äfventyr att sådant eljest skedde genom allmän försorg på den försumliges bekostnad.
Denna metod kan emellertid visserligen med fördel användas, när det är fråga om
de väl i allmänhet föga invecklade åtgärder, som erfordras för att betrygga återväxten
af skog, men den kan svårligen tillämpas ifråga om iståndsättande af ett
försummadt jordbruk. Detta kräfver nemligen arbete af så många olika slag och
på så många olika tider, att det väl knappast kan genom offentlig försorg utföras
på annat sätt än att en särskild förvaltare af egendomen tillsättes, men detta är
tydligen en allt för omständlig och från flere synpunkter mindre tillrådlig åtgärd.

Man har då qvar endast utvägen att anordna någon kriminell påföljd, hvilken
naturligen då bör blifva böter. Att genast ådöma dylika, så fort vanvård konstateras,
synes emellertid vara väl strängt. Man synes kunna nöja sig med att
gifva den försumlige jordegaren ett föreläggande att sätta egendomen i stånd och
först, om detta föreläggande försittes, ådöma ett bötesbelopp.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter sig komitén att framlägga följande
lagförslag.

198

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

Förslag till
Lag

innefattande

bestämmelser till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län förordnas som följer:

1 s Finnes

å bolag eller förening för ekonomisk verksamhet tillhörig fastighet
å landet inegojord af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas,
må egendomen ej så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen
äfventyras, och ej heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lemnas att
förfalla. Samma lag gälle ifråga om fastighet å landet, tillhörig enskild person,
som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besitter den
hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

2 §.

Uppsigt öfver att egendom ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer
de enligt lagen angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i
Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter tillsatta jordbrukskommissioner
och jordbrukskomitéer.

3 §•

Då på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig
anledning antaga, att jordbruk i strid mot bestämmelserna i 1 § är utsatt för vanvård,
ege kommissionen föranstalta om undersökning.

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

199

För detta ändamål förordnar kommissionen tre synemän, hvilka utses bland
dem, som i orten äro valde till nämndemän eller till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, der så finnes
lämpligt, väljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet och
deröfver till kommissionen afgifva redogörelse jemte förslag till åtgärder för vanhäfdens
afhjelpande.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande, att vanvård
af jordbruket enligt denna lag föreligger, och kan kommissionen träffa öfverenskommelse
med jordegaren att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga
åtgärder för vanhäfdens afhjelpande, bör öfverenskommelsen skriftligen upprättas.

Kan ej öfverenskommelse träffas, eller hafva, efter det öfverenskommelse
träffats, de deri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, ege kommissionen att vid
domstol i den ort, der jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan emot
vederbörande.

5 $■

Har jemlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, ege domstolen föreskrifva
de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjelpande, samt förelägga viss, skäligen
erforderlig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken samma åtgärder skola vara
fullgjorda. Försittes den tid, må domstolen på yrkande af kommissionen gifva
jordegaren nytt föreläggande.

6 §.

Jordegare, som eftersätter åtgärder, hvilka blifvit, på sätt i 4 § sägs, efter
öfverenskommelse bestämda, eller ej fullgör domstols enligt 5 § honom gifna föreläggande,
böte från och med 500 till och med 2,000 kronor.

7 §•

Tillämpning af bötespåföljd, hvarom i 6 § sägs, påkallas af allmän åklagare.

8 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan nio tiondelar och
åklagaren en tiondel. Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de
enligt allmän strafflag.

200

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFD ANDE.

9 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskildt är
stadgadt.

Har öfverenskommelse eller föreläggande enligt 4 eller 5 § skett, vare
jordegaren skyldig att gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3 § förrättade syn.

Denna lag träder i kraft den........dock att lagens bestämmelser

ej må tillämpas å fastighet, som genom aftal, träffadt före nämnda dag är
till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i
händelse af egendomens vanvårdande kan från nyttjanderätten skiljas.

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

201

Specialmotiv.

i §•

Såsom i det föregående är antydt, afse förslagets bestämmelser endast den
vanvård, hvilken synes innebära ett medvetet åsidosättande af jordbruket, derför att
jordegaren icke har någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade
åt annat håll. En följd häraf är, att lagen föreslagits att gälla endast jord tillhörig
bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet eller enskilde läkare af trävarurörelse,
de senare betecknade på enahanda sätt som i föregående lagförslag. Hos
några andra än dylika jordegare synas nemligen ifrågavarande medvetna åsidosättande
af jordbruket icke kunna tänkas förekomma. En vanlig enskild jordegare måste
nemligen i regel för att kunna tillgodose sina egna omedelbara behof af jordbrukets
naturaprodukter egna detta större omsorg.

Emellertid har komitén icke ens beträffande jordegare af ofvannämnda slag
ansett sig alltid böra ingripa mot vanvård. Komitén har nemligen hufvudsakligen
afsett att från förfall rädda de af ålder befintliga jordbruksfastigheter, som haft den
betydenhet, att de kunnat gifva en åbo hans hufvudsakliga utkomst. Förslaget
gäller derför allenast fastigheter, å hvilka finnes inegojord af den omfattning, alt
sjelfständigt jordbruk derå kan idkas. För betydelsen af detta begrepp har komitén
i det föregående (sid. 128) utförligare redogjort. Genom denna formulering korresponderar
föreliggande lag med den föreslagna arrendelagen så, att en jordegare,
som har inegojord af den omfattning, att arrendelagen skulle vara derå tillämplig,
blir skyldig att hålla jorden i stånd, om han undandrager sig att utarrendera densamma.

Vidare förutsättes för lagens tillämplighet, att vissa gröfre slag af vanvård
förekommit. Hit hör till en början, att egendom så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras. Det vanligaste fallet härvid är, att,
såsom ofta skett, åkrar och ängar lemnas utan skötsel, så att de efter hand
förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker, eller att skördar år efter år
tagas utan att ersättning lemnas, så att jorden småningom utarmas. Är en odlad
ega emellertid till jordmånen så dålig, att dess afkastning icke ersätter brukningskostnaden
för en på stället bosatt åbo, då kan dess utläggande till skogsmark
naturligen icke anses såsom sådan vanvård, som i denna § afses. Någon minskning
i jordbrukets af kastningsförmåga kommer åtgärden nemligen då icke att medföra.

Komitén har vidare föreslagit, att såsom sådan gröfre vanvård, hvarom nu
är fråga, skulle anses jemväl om för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller

* 26

202

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

lemnas att förfalla. Dessa åtgärder behöfva visserligen icke alltid medföra, att
sjelfva jordbruket försämras, ty detta kan sammanläggas med annat jordbruk, som
eger för båda fastigheterna tillräckliga byggnader. Men fastighetens värde såsom
sjelfständig jordbrukspossession förminskas likväl derigenom i högst afsevärd grad,
och lika litet som trävaruindustrien bör få föranleda dertill, att landets odlade
område minskas lika litet bör det tillåtas, att densamma orsakar en reducering af
de särskilda sjelfständiga brukningsdelarnes antal. I de flesta fall är emellertid
ifrågavarande förfarande med t. ex. husen på ett gammalt f. d. bondehemman
icke förestafvadt af några skäl af berörda beskaffenhet, utan utgör tvärtom det mest
talande beviset för egarens afsigt att lemna jordbruket åt sitt öde.

En följd deraf, att sålunda, endast gröfre slag af vanvård falla under lagen,
är den, att det alltid bör vara egaren och icke en på egendomen tilläfventyrs
befintlig arrendator, som bör göras ansvarig för vanvård af ifrågavarande beskaffenhet.
Det är nemligen egaren, som i första hand gent emot det allmänna
bör vara skyldig tillse, att odlingen icke på hans egendom går tillbaka, och denna
fordran kan icke anses obillig mot jordegaren, då denne enligt den föreslagna
arrendelagen alltid har rättighet att uppsäga en arrendator, som uppenbarligen vanvårdar
egendomen. Genom fasthållande af denna princip om egarens ansvarighet
förekommer man också åtskilliga förfaranden, hvarigenom lagen eljest skulle kunna
kringgås.

Från denna regel erfordras emellertid ett undantag. Om, innan förevarande
lag träder i kraft, någon t. ex. genom förbehåll vid försäljning eller genom ett
arrendekontrakt, som förblir oberördt af den föreslagna arrendelagens bestämmelser
om ovillkorlig uppsägningsrätt för jordegaren vid vanvård, förvärfvat nyttjanderätt
till fastigheten på sådana villkor, att han icke kan skiljas från nyttjanderätten
äfven om han vanvårdar egendomen, vore det utan tvifvel i hög grad obilligt att
göra jordegaren ansvarig för en vanhäfd, som han icke rättsligen har någon möjlighet
att afhjelpa. Så länge en sådan nyttjanderätt fortfar, måste alltså fastigheten
undantagas från lagens tillämpning. Ett stadgande i denna riktning återfinnes
såsom en öfvergångsbestämmelse i slutet af lagförslaget.

2 §.

Öfvervakandet, att vanvård af ifrågavarande slag icke eger rum, torde icke
böra ske genom en systematiskt anordnad inspektion. Detta torde nemligen blifva
en alldeles för omständlig och tung apparat, och det synes fullt tillräckligt att
inskrida, när det på det ena eller andra sättet blir kunnigt, att vanvård eger rum.
Särskildt om de af komitén i nästföljande lagutkast föreslagna jordbrukskommissioner
och jordbrukskomitéer komma till stånd, har man i dessa myndigheter organ, för
hvilka det blir en helt naturlig uppgift att i förevarande hänseenden öfva uppsigt.

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE. . 203

Komitén har derför i föreliggande § föreslagit en dylik befogenhet för nämnda
kommissioner och komitéer och dervid tänkt sig, att i första hand de särskilda
jordbrukskomitéerna skulle med vaken blick följa de företeelser af ifrågavarande art,
som yppa sig på deras ort, samt till jordbrukskommissionen inrapportera de anmärkningar
de kunde finna berättigade.

Men äfven på annat sätt skulle jordbrukskommissionen, som med afseende
på det följande förfarandet bör vara den handlande myndigheten, kunna erhålla
kännedom om förekommande vanvård. Kommissionen blir säkerligen under sin
verksamhet i öfrigt och de resor och undersökningar, hvartill denna gifver anledning,
i stånd att vinna en mångsidig kännedom om jordbruket ute i byggderna;
och äfven för den enskilde skulle det naturligen icke vara förbjudet att gifva
kommissionen del af de erfarenheter i berörda hänseenden, hvarom han erhållit
kunskap.

3 S Sedan

kommissionen, på sätt i föregående § omförmälts, fått anledning antaga,
att på något ställe vanvård i lagförslagets mening egt rum, skall kommissionen
skrida till vidare utredning af frågan genom förordnande om syn på platsen. 3 §
lemnar nu närmare föreskrifter angående de qvalifikationer, som erfordras för att
kunna utses till ledamot i synenämnden, hvars ledamotsantal föreslagits till tre.
Utom nämndemän, ledamöter i egodelningsrätt och skiftesgodemän har komitén
tänkt sig jemväl landtbruksingeniörer, länsagronomer och jordbrukskonsulenter såsom
lämpliga att väljas till ifrågavarande befattning.

Synemännens uppgift är att undersöka och afgifva redogörelse för egendomens
tillstånd samt föreslå de åtgärder, som erfordras för befintlig vanhäfds
afhjelpande. .

Derjemte torde det vara lämpligt, att synemännen, der så ske kan, uppgöra
förslag till sådan öfverenskommelse med jordegaren, som i nästa § omförmäles.

4 §•

Sedan, på sätt i föregående § omförmälts, kommissionen erhållit ett skriftligt
instrument, angifvande de åtgärder, som erfordras för vanvårdens afhjelpande, bör
den först göra ett försök att förmå jordens egare att frivilligt åtaga sig utförandet
af nödiga arbeten. Vill egaren göra sådant åtagande, skall han och kommissionen
öfverenskomma om viss tid, inom hvilken arbetet skall vara fullgjordt. Då denna
tid icke bör sättas så kort, att den för jordegaren blir obeqvämt knapp, men å
andra sidan ett allt för långt utdragande af bättringsarbetet icke bör tålas, har
komitén föreslagit, att fristen för jordegaren skulle få bestämmas till högst fyra
år. Blifva sålunda kommissionen och jordegaren ense, skall öfverenskommelsen
skriftligen uppsättas.

204

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFD ANDE.

Kan ej öfverenskommelse träffas eller leder träffad öfverenskommelse icke
till något resultat derför, att jordegaren eftersätter hvad han deri åtagit sig, kommer
man icke längre på frivillighetens väg. Saken blir då en domstolsfråga, som
det åligger kommissionen att anhängiggöra.

5 §•

Har någon öfverenskommelse icke träffats, på sätt i föregående § nämnts,
blir domstolens uppgift att förelägga jordegaren de åtgärder domstolen finner nödiga
för vanhäfdens botande.

Har öfverenskommelse träffats, men af jordegaren icke uppfyllts, i hvilket fall
jordegaren enligt § 6 är förfallen till böter, behöfves domstolens medverkan för
att förelägga jordegaren'' ny tid till företagande af de åtgärder, som erfordras för
att bringa jorden i häfd.

Med afseende på den tid, som i föreläggande af ofvan angifna beskaffenhet
må medgifvas jordegaren, har komitén af i det föregående anförda skäl ansett, att
ett maximum af fyra år bör föreskrifvas.

Aflöper äfven domstolens föreläggande utan resultat, är jordegaren förfallen
till böter enligt följande § och kommissionen är berättigad att vid domstolen yrka
nytt föreläggande för jordegaren.

På detta sätt fortsättes, till dess föreläggandet medför åsyftad verkan. Har
egendomen under tiden ombytt egare, bör den förre egaren anses ansvarig för att
det honom gifna föreläggandet uppfylles och derför ådömas böter, i fall så ej sker.
Men det dervid behöfliga nya föreläggandet bör gifvas den nye egaren.

6 §.

De bötesbelopp, som i denna § föreslagits såsom äfventyr för underlåtenhet
från jordegarens sida att fullgöra öfverenskomna åtgärder eller föreläggande, kunna
förefalla temligen höga, men höga bötesbelopp torde vara alldeles nödvändiga, om
man skall kunna hysa någon förhoppning om, att de skola visa sig verksamma i
hvarje förekommande fall. Med böter af denna storlek, efter behof upprepade gånger
ådömda, lärer man icke behöfva befara, att jordegaren i längden skall finna lämpligt
att underlåta vanhäfdens botande.

7 §■

Med afseende på åtalsrätten har komitén ansett, att bötespåföljdens tillämpning
skall påkallas af allmän åklagare. Det nya föreläggandet åter bör såsom
nämndt bero på yrkande af jordbrukskommissionen. Föreläggandet kan nemligen
behöfva utsträckas eller inskränkas på grund af hvad under mellantiden inträffat
och jordbrukskommissionen bör i detta afseende vara den kompetentaste myndigheten
att framställa de yrkanden, som från det allmännas sida böra göras. I regel lära

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE. 20$

väl jordbrukskommissionen och åklagaren komma att handla i samråd, så att det
nya föreläggandet sker samtidigt med böternas utdömande i anledning af det föregående
åtagandets eller föreläggandets försittande.

8 §.

I fråga om 8 § torde endast behöfva anmärkas, att den till åklagareandelens
storlek något ovanliga bötesfördelningen beror på det höga minimibelopp, som i
det föregående föreslagits för böter enligt denna lag. Äfven om åklagaren icke
erhåller mera än en tiondel af böterna, blir nemligen hans andel alltid minst femtio
kronor, hvilket synes vara fullt tillräckligt för att intressera honom för beifrandet
af ifrågavarande förseelser och lemna honom någon ersättning för deraf föranledt
besvär.

9 §•

För förrättningen böra naturligtvis synemännen njuta någon ersättning.
Komitén har emellertid ansett, att närmare föreskrifter härom böra meddelas af
Konungen och förty inskränkt sig till att i denna § insätta en hänvisning till
hvad i detta afseende kan varda särskildt stadgadt.

Sålunda utgående ersättning bör af jordbrukskommissionen förskjutas, men
der synen leder dertill, att jordegaren åtager sig eller förelägges vissa bättringsarbeten,
har det synts komitén rättvist att låta jordegaren i sista hand vidkännas
synekostnaden.

Anledningen till den föreslagna öfvergångsbestämmelsen är angifven vid i §.

206

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

7. Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens
skogar befintliga odlingslägenheter.

Genom de lagförslag komitén i det föregående framlagt har komitén haft
för afsigt att söka åt den jordbrukande allmogen dels bevara det för jordbruket
väsentliga af de i dess ego ännu befintliga fastigheterna dels på frivillighetens väg
återvinna inegojorden å de gamla bondehemman, som kommit i trävaruindustriens
ego, jemte det för husbehofvet nödiga utrymmet i skog samt odlings- och betesmark
eller, derest sådant ej kan ske, åtminstone bereda arrendatorema af denna
jord en sjelfständig, betryggande ställning.

Detta system förverkligar emellertid icke tillfullo de afsigter, hvarur detsamma
är framsprunget. Man kan nemligen säga, att de jordbrukshemman, som
bildas enligt de föreslagna nya egostyckningsbestämmelserna, ega föga af den utvecklingsmöjlighet,
som så allmänt utmärkte de gamla rymliga norrländska bondehemmanen,
der den ena generationens nyodlingar satte den följande i stånd att
genom klyfningar fördubbla hemmanens antal, utan att besuttenheten derigenom
nämnvärdt minskades, och der landets uppodlande sålunda höll något så när jemna
steg med folktillväxten. Äfven om de af komitén ifrågasatta egostyckningsbestämmelserna
innebära, att åtskillig odlingsmark skall tilläggas hvarje för jordbruk
afsedd hemmanslott, hafva fordringarna på hemmanslottens utrymme i öfrigt —
af fruktan att eljest inga egostyckningar skulle komma till stånd — måst så
afknappas, att de nybildade hemmanen, äfven om de genom uppodling kunna
förstärkas, väl i allmänhet knappast tåla vidare delning. Under det sålunda den
växande folkstocken snart måste finna sig vara i saknad af den för dess utkomst
nödiga jorden, skulle på trävaruindustriens skogsdomäner stora odlingsbara marker
ligga för enskilde odlare praktiskt oåtkomliga. Rörande omfattningen af dessa
odlingsmarker har komitén i annat sammanhang (sid. 21) lemnat en redogörelse,
hvaraf tydligen torde framgå, att endast en ringa bråkdel af de stora, för odling
tjenliga vidder, som litet hvarstädes förefinnas, kan komma att bibehållas åt
odlaren genom de i egostyckningsförslaget stadgade föreskrifterna om odlingsmarks
sammanläggande med inegorna. Att för odlingen söka öppna äfven det åsterstående

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

207

af den verkliga odlingsmark, som i så rik omfattning ligger väntande på odlaren,
är en kulturuppgift af den största betydelse.

För att i denna riktning kunna afvinna de nuvarande egarne den erforderliga
jorden erfordras emellertid särskilda åtgärder. Komitén har tänkt sig, att
åtskilligt skulle vara att vinna genom tillsättande i hvarje län af en kommission,
bestående af lämpliga, af Konungen utsedde personer, hvilka skulle hafva till sin
uppgift att på frivillighetens väg söka förmå egarne till afstående af den för
berörda ändamål beböfliga jorden. Sammansatt af lämplige och inflytelserike män,
skulle en sådan kommission, om den med nit toge sig saken an, säkerligen
kunna hos trävaruindustriens män framkalla en betydligt större benägenhet än de
för närvarande ega att frivilligt försälja erforderlig jord, helst de ändamål, för
hvilka så skulle ske, klart och tydligt framstå såsom allmännyttiga.

Emellertid är det möjligt, att man i sådant afseende missräknar sig. Kommissionens
verksamhet kan komma att stranda mot jordegarnes omedgörlighet.
Komitén tror visserligen icke, att så skall blifva förhållandet, men kan dock icke
undgå att medgifva, att man i undantagsfall kan komma att behöfva kraftigare medel
än underhandlingens. Med tanken härpå har komitén icke tvekat att såsom en
nödfallsutväg föreslå en expropriationsrätt.

Har en sådan blifvit införd i lagstiftningen, torde den måhända ej så ofta
behöfva tillämpas, men den skulle i alla händelser i förevarande afseenden medföra
två synnerligen beaktansvärda fördelar. Genom möjligheten till expropriation, särskilt
om sättet för expropriationsersättningens bestämmande göres sådant, att endast
fastighetens verkliga värde behöfver ersättas, skulle kommissionen få en helt annan
kraft vid bedrifvandet af underhandlingar på det frivilliga aftalets grund. Och
samma möjlighet skulle helt säkert i hög grad motverka den ofvan förmodade
benägenheten hos jordegare att genom egostyckning i stor omfattning under den
närmaste framtiden undandraga sig de föreslagna nya egostyckningsbestämmelsernas
ökade anspråk, samt sålunda afsevärdt förminska antalet af de missbildade, förbättring
tarfvande hemman, med hvilka man eljest skulle hafva att räkna.

Hvad expropriationsrättens principiella berättigande angår, kan man till en
början säga, att den moderna rättsuppfattningen, sådan den tagit sig uttryck i de
flesta länders lagstiftning, såsom grundsats uppställer, att den enskilde jordegaren
är skyldig att mot full ersättning afstå sin jord, när denna jord erfordras för att
tillgodose ett vigtigt allmänt intresse. Häri stämma lagstiftningarna öfverens. De
skilja sig emellertid åtskilligt, när det gäller att bestämma, hvilka allmänna intressen,
som äro af den vigt, att de böra föranleda detta genomkorsande af eganderättsförhållandena.
Frågan om, huruvida en expropriationsrätt af ofvan antydt slag bör
anses tillåtlig och lämplig, är alltså icke en juridisk principfråga utan en politisk
och praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder har visserligen expropriationsrätten
ännu icke utsträckts till fall af ifrågavarande beskaffenhet, men inom den

208

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

statsvetenskapliga doktrinen är temligen allmänt erkändt, att det område, hvaröfver
expropriationsrätten närmast kan tänkas komma att utbreda sig, just är såsom i
de föreliggande fallen jordfördelningens, och att inga oöfvervinnerliga inkast kunna
göras mot tanken att genom expropriation spränga en allt för långt drifven monopolisering
af jorden för att derigenom åstadkomma en från social synpunkt önskligare
uppdelning al landets jord. Denna tanke har också under senare tider
kommit till uttryck i den engelska, den skotska och den irländska lagstiftningen.
I detta afseende får komitén hänvisa till den framställning som lemnas Band 2 sid.
60, 67 och 68.

Från denna redogörelse vill komitén här endast upptaga den anmärkningen,
att i nämnda länder expropriationsrätten, i likhet med hvad ofvan framställes såsom
sannolikt, mera verkat indirekt genom sin befintlighet än direkt, derför att den
tillämpats. Ty det senare synes endast i undantagsfall hafva behöft komma i fråga.

För de åsigter, som ofvan framställts, har komitén sökt att vinna ett fullständigare
uttryck i följande lagförslag:

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

209

Förslag till
Lag

angående

vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i Norrland och
Dalarne af lämpliga odlingslägenheter.

För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län stadgas som följer:

Inom hvarje län skall finnas en kommission med uppgift att till främjande
af jordbruksnäringen vidtaga de i denna lag föreskrifna åtgärder. Denna kommission,
som benämnes jordbrukskommission, skall bestå af en ordförande och två ledamöter,
hvilka samtliga utses af Konungen för en tid af tre år.

Derjemte skall för nämnda ändamål i hvarje särskild kommun tillsättas en
jordbrukskomité af minst tre, högst fem personer, hvilka väljas i den ordning,
som för utseende af gode män vid landtmäteriförrättningar är stadgad. Der hinder
icke möter, skall valet förrättas vid ordinarie kommunalstämma i december.

2 §•

Yppar sig inom någon kommun efterfrågan på odlingslägenheter, skall jordbrukskomitén
hos kommissionen anmäla förhållandet med angifvande af de odlingslägenheter,
hvilka anses lämpliga att i den ordning nedan sägs för uppodlande
tagas i anspråk.

Har sådan anmälan skett, eller finner kommissionen eljest, att efterfrågan
förefinnes, söke kommissionen genom underhandlingar med vederbörande jordegare
åvägabringa frivilliga aftal om afstående af lämplig odlingsmark.

210

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

3 §•

Kan ej, på sätt i 2 § sägs, tjenlig mark erhållas, ege kommissionen väcka
fråga derom, att erforderliga odlingslägenheter skola i den ordning nedan sägs af
vederbörande jordegare mot lösen afstås.

Skyldighet att afstå jord, såsom nu är sagdt, åligge allenast bolag eller
förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, hvilken icke har sitt bo
och hemvist på den fastighet, å hvilken den till afstående ifrågasatta marken är
belägen, samt uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen.

4 §■

Vid bestämmande af den mark, som enligt 3 § bör afstås, skall iakttagas:
att endast sådan odlingsmark tages i anspråk, som med hänsyn till läge, ytvidd
och jordens beskaffenhet lämpar sig för upptagande till jordbrukslägenhet;

att en hvar af sålunda utsedda jordbrukslägenhet er, som erhåller odlingsmark
af den omfattning, att lägenheten lämpar sig för drifvande af sjelfständigt jordbruk,
tillägges jemväl ett för husbehofvet afsedt skogsområde till den omfattning, som
stadgas i lagen, innefattande särskilda bestämmelser om egostyckning inom Gefleborgs,
Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län; samt

att jord ej får tagas i anspråk, der den erfordras till tomt eller upplagsplats
eller kan anses behöflig för industriell anläggning, som finnes å den fastighet,
hvartill jorden hörer, eller der dess afstående på grund af särskilda omständigheter
skulle tillskynda egaren synnerlig olägenhet.

5 §''•

Vill kommissionen väcka fråga om jords afstående enligt 3 §, skall kommissionen
låta uppgöra karta öfver den jord, hvars afstående äskas, samt lemna
jordens egare tillfälle att i ärendet sig yttra, äfvensom, der ej jordens afstående
af egaren medgifves, infordra yttrande från jordbrukskomitén i den kommun, der
jorden ligger; och öfverlemne kommissionen derefter ärendet till Konungens afgörande.

6 §.

I fråga om jordens afstående och bestämmande af den lösen och ersättning,
som i anledning deraf skall utgå, samt öfriga härmed sammanhängande ämnen

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

211

gälle hvad i Kungl. Förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof är stadgadt, dock med iakttagande:

att, der parterna ej enas om val af nämnd, ledamöterna i nämnden endast
skola vara tre samt utses sålunda, att hvardera parten väljer en och Rätten nämner
den tredje; ,

att såsom jäf emot den, som till ledamot i nämnden utses, skall utom
hvad i berörda förordning stadgas äfven gälla: om han af enskild part njuter lön
eller underhåll eller såsom tjensteman lyder under förmanskap af sådan part;

att lösen för den jord, som afstås, skall bestämmas efter hvad jord af lika
beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller; samt

att kostnad, som uppkommit i anledning af sakens hänskjutande till nämnd,
skall gäldas efter de i 21 kapitlet rättegångsbalken stadgade grunder.

7 §•

Odlingslägenhet, som enligt denna lag blifvit af kommissionen förvärfvad,
skall, så fort ske kan, af kommissionen till lämplig odlare försäljas mot en köpeskilling,
motsvarande hvad kommissionen för fastighetens förvärfvande utgifvit, med
undantag af kostnader, som uppkommit af sakens hänskjutande till nämnd.

8 §-

I fråga om laga skifte vare odlingslägenhet, som afståtts enligt denna lag,
att anse såsom sådan från hemman lagligen upplåten lägenhet, som omförmäles i
83 § Skiftesstadgan.

9 S Husbehofsskog,

som enligt denna lag afstås, må ej till afsalu begagnas;
och gälle vid öfverträdelse häraf hvad i 6 § af Kungl. Förordningen den 29 juni
1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman stadgas. Har
genom egares omtanke skogen blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk medgifver
afverkning till afsalu utan åsidosättande af fastighetens eget behof af virke,
vare egaren dock berättigad att efter anmälan hos vederbörande jägmästare erhålla
utsyning för den afverkning till afsalu, som anses kunna ega rum.

10 §.

Sedan egaren till den jord, hvars afstående ifrågasättes, delgifvits derom
framställdt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras deraf, att jorden öfvergår
till sådan egare, som enligt denna lag icke är skyldig att afstå jord.

212 FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

II §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöfver hvad denna
lag innehåller meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

213

Specialmotiv.

I s Denna

§ behandlar de organ, genom hvilka staten utöfvar sin ifrågavarande
verksamhet till stärkande af de mindre jordbrukarnes klass.

Af dessa organ komma i första rummet de länskommissioner, som komitén
benämnt jordbrukskommissioner. Då en stor del af lagens effektivitet beror derpå,
att dessa kommissioner, som .komitén tänkt sig skola utgöras af en ordförande och
två ledamöter, bestå af lämpliga och för allmogen nitälskande personer, har komitén
ansett, att utväljandet af kommissionernas ledamöter är en fråga af den vigt,
att den bör uppdragas åt Konungen. Förordnande till ledamot af kommission skulle
enligt förslaget gälla en tid af tre år. Det är nemligen af en viss betydelse, att
ledamöterna i kommissionen ej för ofta utbytas, men att de å andra sidan ej allt för
orubbligt bindas vid detta uppdrag under en längre tid. Någon ersättning till
kommissionens ledamöter för uppdraget torde icke böra ifrågakomma, men deremot
lärer man icke kunna undgå att anställa aflönade biträden, hvilkas arfvoden
dock kunna bestämmas i direkt förhållande till antalet handlagda ärenden. Det
ligger nemligen i sakens natur, att kommissionens arbeten komma att blifva till
omfattningen högst varierande under'' olika år och i olika län. ''

Med afseende på de norrländska länens storlek och svårigheten för kommissionen,
att förvärfva tillräcklig kännedom om förhållandena i länets skilda
delar, har komitén ansett, att vid sidan af kommissionen borde finnas kommunalt
utsedde komitier. Dessa komitéer skulle ega till hufvuduppgift såväl att i de
ärenden lagförslaget afser taga ett initiativ, hvilket eljest understundom på grund
af bristande örtkunskap torde komma att uteblifva, som ock att i allmänhet
tillhandagå kommissionen med upplysningar och utredningar. Komitéerna skulle
emellertid just på de ställen, der de mest behöfvas, föga komma att representera
det intresse, för hvars befrämjande de tillsatts, om de utsågos efter vanliga grunder
för rösträtt å kommunalstämma. I så fall skulle nemligen bolagens inflytande å
de kommunala angelägenheterna i de af bolagshemman uppfyllda skogssocknarna,
säkerligen leda valen i en riktning, som vore alldeles motsatt den önskliga.

214

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

Komitén har derför föreslagit samma röstgrund som vid val till skiftesgodemän,
hvilka som bekant utses efter hufvudtalet af dem, som i kommunen hemman under
egande- eller nyttjanderätt innehafva. För att dessa val måtte komma att ega rum
å de stämmor, som lifligast besökas af allmogen, uttalas i förslaget önskvärdheten
af att valen företagas å de ordinarie stämmorna i december.

2 §.

Initiativet till ett förvärfvande af odlingslägenheter kan tagas antingen af
jordbrukskomitéerna eller af jordbrukskommissionen. I regel torde det blifva
komitéerna, som dervid komma att göra början. Under sina resor har norrlandskomitén
flerstädes försport en allmän klagan öfver svårigheten för yngre arbetare
eller bondsöner att kunna förvärfva sig mark för upprödjande af en egen gård.
Särskildt i lappmarkssocknarna har komitén haft tillfälle konstatera en efterfrågan
på odlingsmark, som vore i hög grad glädjande, om den kunde tillfredsställas, men
som nu står maktlös inför sågverksdomänernas omsorgsfullt afstängda besittningar.
Tröstlösheten af denna situation är utan tvifvel en verksamt bidragande orsak till
den från dessa trakter pågående emigrationen. Komitén har nu tänkt sig, att i
de orter, der förhållandet är sådant som det skildrade, ortens jordbrukskomité
skulle taga sig saken an samt för jordbrukskommissionen anmäla, att ortens befolkning
har behof af ny odlingsmark, och dervid bifoga ett förslag på de odlingslägenheter,
som kunna vara att tillgå på trävaruindustriens mark och anses för
ändamålet lämpliga.

Sedan en sådan anmälan inkommit eller kommissionen på annat sätt vunnit
öfvertygelsen, att åtgärder i nämnda syfte erfordras, sätter sig kommissionen i
rörelse för att på underhandlingens väg söka förmå vederbörande jordegare att
frivilligt försälja jorden till hugade odlare. Kan kommissionen på detta sätt
göra tillgängliga för odling ett tillräckligt antal odlingslägenheter, har kommissionen
tillsvidare fyllt sitt värf. Ett förfaringssätt, som dervid i allmänhet väl
torde visa sig lämpligt, är att kommissionen skaffar sig försäljningsanbud från jordegarne
på ett större antal odlingslägenheter samt att en lista öfver dessa på ett
verksamt sätt publiceras inom orten, hvarefter vid hugade spekulanters framträdande
kommissionen bistår dessa med sitt inflytande, då de definitiva köpeaftalen skola
uppgöras.

Men man kan också tänka sig ett så att säga mera personligt tillvägagångssätt
eller att en enskild, odlingshågad person direkt vänder sig till kommissionen
med begäran om dess förmedling i syfte att förvärfva någon viss af honom önskad
odlingslägenhet, i hvilket fall kommissionen naturligen, derest den finner saken behjertansvärd,
icke bör undandraga sig att söka befrämja densamma.

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

215

\rill kommissionen sjelf inköpa lämpliga odlingslägenheter för att sedermera
utsälja dem till enskilde, bör naturligtvis detta stå kommissionen öppet.

Kommissionen skulle sålunda ega full frihet att handla efter de metoder
den finner lämpligast. Den bör blott alltid ledas af'' insigten om det önskliga i
att odlingslämplig jord kommer i sådan egares hand, som verkligen önskar personligen
företaga dess odling och dertill eger nödiga förutsättningar.

3 §■

Denna och de tre följande §§ behandla den subsidiära expropriationsrätt,
som komitén af ofvan omförmälda anledningar trött sig böra föreslå. 1 detta hänseende
bestämmer 3 §, hvilka jordegare öfverhufvud, som äro skyldiga att afstå
jord för ifrågavarande ändamål, och komitén har dervid användt en med föregående
lagförslag öfverensstämmande terminologi för att söka utmärka, att det endast är
bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet samt enskilde idkare af trävarueller
skogsrörelse, som ega nämnda skyldighet. Denna begränsning af expropriationsrätten
endast till vissa jordegare kan icke betraktas såsom en olikhet inför lag
i vanlig mening. En expropriationsrätt träffar nemligen alltid endast de jordegare,
hvilkas eganderätt står i vägen för uppfyllande af ett statsintresse. I och med det
att man medgifver expropriation för det sociala ändamålet af en bättre jordfördelning,
måste man taga den konseqvensen, att expropriationsrätten endast kommer
att göras gällande mot den kategori jordegare, hvilkas innehaf af jorden är socialt
betänkligt.

4 §•

Sedan föregående § bestämt hvilka jordegare, som öfverhufvud äro skyldige
att enligt lagförslaget afstå jord, följer i 4 § föreskrifter om hvilken mark, som
sålunda kan tagas i anspråk. I första hand föreslås, att jordegarens nämnda skyldighet
skall sträcka sig till odlingsmarken, i den mån denna med hänsyn till läge,
ytvidd och jordens beskaffenhet lämpar sig för upptagande till jordbrukslägenhet.
Genom detta stadgande uteslutas i allmänhet lägenheter, som äro belägna alltför
aflägset från byggd eller kommunikationer eller äro allt för obetydliga eller af
alltför dålig beskaffenhet för att deras återvinnande till allmogen skall anses vara
något egentligt statsintresse. Dessa ordalag hindra emellertid icke att, om aflägset
på skogarne finnes odlingsbar mark af den omfattning, att deraf synas kunna bildas
flera jordbruk, denna mark trots det isolerade läget kan få exproprieras.

Förslaget förutsätter såsom nämndt, att icke allt för obetydliga odlingslägenheter
tagas i anspråk. Emellertid fordras ej med nödvändighet, att alla
lägenheterna skola vara af den storlek, att de lämpa sig för drifvande af sjelf -

2IÖ

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

ständigt jordbruk i den betydelse, hvari detta begrepp i det föregående af komitén
användts. Men förslaget gör en bestämd skillnad med afseende på de lägenheter,
som falla under denna gräns, och de, som stiga deröfver. Till de förra,
hvilka väl hufvudsakligen komma att användas till fyllnad åt andra svagare jordbruk
eller till bostadslägenheter, får endast tagas odlingsmark. De senare åter
skola förses jemväl med ett skogsanslag af den storlek, som komitén föreslagit
såsom lämpligt husbehofsområde vid blifvande egostyckningar. Under andra förutsättningar
än denna, kunna nemligen af skäl, som komitén i det föregående ofta
framhållit, ett i verklig mening sjelfständigt jordbruk svårligen komma till stånd.

Vid utstakandet af gränserna för de tillämnade odlingslägenheterna är man
enligt förslaget icke bunden af fastigheternas kamerala gränser. En odlingslägenhet
får sålunda bildas af stycken från olika hemman eller lägenheter, endast dessa besittas
af sådana egare, som äro underkastade expropriation. I regel torde det
emellertid vara mest praktiskt, att man, om så ske kan, för hvarje lägenhet, som
tages i anspråk, begränsar sig till den mark, hvilken tillhör en kameral enhet.
Derigenom undvikes nemligen åtskillig vidlyftighet vid den nybildade fastighetens
registrerande i fastighetsböckerna.

Ett ovillkorligt tillämpande af denna expropriationsrätt skulle emellertid
understundom verka obilligt eller till och med hindra en ännu fördelaktigare användning
af jorden än den ifrågasatta. Förevarande § innehåller derför ett stadgande
om, att viss jord är undantagen från expropriation, nemligen jord, som
erfordras till tomt eller upplagsplats eller kan anses behöflig för industriell anläggning
såsom t. ex. för jordlägenheter åt arbetare, torf- och sandtägt o. s. v., samt
slutligen jord, hvars afstående på grund af särskilda omständigheter skulle tillskynda
egaren synnerlig olägenhet.

För öfrigt bör härvid särskildt fasthållas, att expropriationsrätten i sin tilllämpning
kommer att regleras icke blott af lagens bestämmelser utan äfven af en
för hvarje särskildt fall beslutande myndighet, som dervid är i tillfälle att emellan
de olika jordegare, som kunna ifrågasättas böra afstå jord, på ett rättvist sätt
jemka denna börda, samt naturligtvis, om den förfar rigtigt, i första hand bland
lika lämpliga lägenheter tager dem, hvilkas mistande skulle för egaren vara minst
känbart.

5 S Rätten

att väcka fråga om beredande af tillgång ä odlingslägenheter tillkommer,
såsom i det föregående antydts, såväl jordbrukskommissionen som jordbrukskomitéerna
och hvilken enskild person som helst. Att deremot för ändamålet
påyrka expropriation har komitén ansett böra anförtros endast åt kommissionen.
Detta framgår af förevarande §, som derjemte bestämmer hufvudmomenten

FÖRVÄRF AF 0DL1NGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN. 217

af kommissionens tillvägagående vid frågans behandling. För ärendets behöriga
utredande har komitén ansett nedannämnda tre åtgärder vara erforderliga.

1. Uppgörande af karta öfver den jord, hvars afstående påfordras. Utan
en sådan blir expropriationsyrkandet icke tillfullo bestämdt. I de flesta fall torde
jordbrukskomité eller enskild person, som väckt frågan, kunna på redan befintlig
skifteskarta utvisa de egofigurer, som ifrågasättas till afstående. För erhållande af
den föreskrifna kartan torde i dessa fall endast erfordras ett kopierande af dessa
egofigurer jemte så mycket af deras omgifningar, att de blifva behörigen orienterade.
Då egofigurernas beskaffenhet finnes omtalad i skiftesförrättningarnes egobeskrifningar,
torde det i regel icke heller möta någon synnerligen stor svårighet att få en
föreställning om de kunna anses såsom i förevarande afseende åtminstone något
så när lämpliga. Erfordras vidare utredning i detta afseende, får kommissionen
vända sig till jordbrukskomitén eller annan lämplig sakkunnig, till hvilken kommissionen
hyser förtroende.

2. Sedan man sålunda vet, hvad man vill begära, lemnar kommissionen
jordens egare tillfälle att yttra sig öfver anspråket. Kommer han ej med svar
eller bestrider han yrkandet, hvilket väl i regeln blir förhållandet, då expropriationsyrkande
ej bör väckas utan att underhandlingar på frivillighetens basis strandat, skall

3. utlåtande från jordbrukskomitén infordras. Denna blir dervid i tillfälle
att yttra sig angående dels åtgärdens behöflighet, dels de invändningar egaren
framställt samt bemöta dessa med ortkunskapens sakkännedom.

Finner kommissionen, att ytterligare utredning är nödig för att klarlägga
alla på frågan inverkande omständigheter, förskaffar sig kommissionen denna på
sätt, som finnes lämpligast. Derefter öfverlemnar kommissionen ■— naturligtvis
med insändande af alla handlingar och eget sammanfattande utlåtande — ärendet
till Konungens afgörande.

6 §.

I händelse Konungen medgifver, att expropriation får ega rum, skola de
åtgärder, som vidare erfordras för sakens genomförande, i regel behandlas efter de
beträffande vanlig expropriation gifna föreskrifter d. v. s. Kungl. förordningen den
14 april 1866, dervid kommissionen är att betrakta såsom sökande. Några
afvikelser från denna procedur har komitén dock funnit nödiga. Dessa afvikelser
återfinnas jemte sjelfva hufvudregeln i 6 §, hvilken alltså afser att fullständigt
reglera det processuella förfarandet i frågor af förevarande beskaffenhet.

Den första af de omförmälda afvikelserna består i förenklade bestämmelser
om expropriationsnämndens sammansättning. Värderingsfrågan kommer vid ifrågavarande
slags expropriation säkerligen att ställa sig betydligt mindre invecklad än
vid vanlig expropriation för t. ex. en jernvägsanläggning. Den uppskattning, som

* 28

218

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER A BOLAGSHEMMAN.

vid expropriation af odlingslägenhet eger rum, kommer ju endast att afse obruten
utmark, och den eljest ganska besvärliga värderingen af intrång och skada, som
egaren eller annan kommer att lida, torde i förevarande fall ytterst sällan behöfva
ifrågakomma. Komitén har derför ansett, att en nämnd, sammansatt ungefär som
en vanlig kompromiss, skulle kunna lemna erforderlig trygghet för en opartisk
värdering på samma gång man derigenom kunde i någon mån minska den improduktiva
expropriationskostnaden. Erfarenheten torde också hafva visat, att parterna
ofta vid en vanlig expropriation sjelfmant öfverenskommit om väljandet af en fåtaligare
nämnd än lagen sätter såsom den normala. Komitén föreslår derför, att, der
parterna ej enas om val af nämnd, ledamöterna i nämnden endast skola vara tre
samt utses sålunda, att hvardera parten väljer en och Rätten nämner den tredje.
Detta innebär jämväl, att den vid vanlig expropriation förekommande proceduren
med val af öfvertaliga ledamöter i nämnden och påföljande uteslutning af visst
antal bland de valda icke skall ifrågakomma.

En annan af de nämnda .modifikationerna i de allmänna expropriationsbestämmelserna
är den, att ett nytt jäf tillagts, afseende att förhindra, att ett bolag
kan till ledamot i nämnden utse någon sin förvaltare eller tjensteman.

Deri tredje afvikelsen från nämnda bestämmelser gäller sjelfva grunden för
uppskattningen. Nu gällande stadganden föreskrifva, att jord eller lägenhet skall
uppskattas efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten
högst gäller. Skada, som annan än egaren lider genom jordens eller lägenhetens
afstående, skall uppskattas till högsta skäliga belopp. Uppkommer genom begagnandet
af jord eller lägenhet för allmänt behof skada för egaren eller annan,
och är sådan skada ej beräknad i de belopp, som bestämts i föregående afseenden,
skall ersättning derför likaledes bestämmas till högsta belopp, hvartill skada skäligen
skattas må. I stället för den förstnämnda af dessa uppskattningsregler sätter
nu förslaget den, att lösen för jord som afstås, skall bestämmas efter hvad jord
af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller. De båda senare uppskattningsreglerna,
af hvilka den sistnämnda i föreliggande fall dock svårligen torde
få någon praktisk betydelse, qvarstå deremot orubbade. Elvad nu angår det berättigade
i den föreslagna, för jordegaren något oförmånligare metoden i afseende
å uppskattningen af den exproprierade jordens värde, torde kunna sägas till en
början, att anledningen till nu gällande bestämmelsers frikostighet mot jordegaren
är tvåfaldig. Dels har jorden utom sitt penningevärde i de flesta fall för jordegaren
ett affektionsvärde, hvilket undandrager sig hvarje ekonomisk uppskattning.
Dels- har expropriation hittills skett nästan uteslutande för sådana anstalter, hvilka
på en mängd på förhand oberäkneliga eller svårförutsedda sätt kunna förorsaka
den af expropriationen träffade åtskilliga obehag och olägenheter. Dessa omständigheter
bortfalla nästan helt och hållet, när det gäller expropriation af förevarande
beskaffenhet. Sällan är väl förhållandet emellan en jordegare och hans jord mindre

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

219

intimt än emellan ett sågverksbolag eller en trävaruhandlare och deras vidt omkring
i landet spridda besittningar, och då den exproprierade jorden är afsedd för jordbruk,
lärer något egentligt obehag för grannskapet icke kunna förorsakas af densammas
användning. Under sådana förhållanden lärer jordegaren icke kunna anse
sig lida orätt, om han erhåller godtgörelse för sin jord efter den skälighets
grundsats, som innebäres i principen om ersättning efter det allmänna värdet i orten.
Med afseende på expropriationssystemets ekonomi och möjligheten af att på ifrågavarande
väg kunna tillskapa några utvecklingskraftiga jordbruk, är det emellertid
af största vigt att ej öfverdrifna värden vid expropriationen bestämmas, såsom så
ofta är händelsen vid vanlig expropriation.

Den fjerde och sista af de föreslagna nyheterna i afseende å proceduren
gäller hvem som skall godtgöra den kostnad, som uppkommer af ersättningsfrågans
hänskjutande till nämnd. Enligt 28 § i 1866 års förordning skall expropriationssökanden
alltid vidkännas dessa kostnader. Man utgår dervid från den förutsättningen,
att jordegaren bör hafva rättighet att begagna sig af lagens alla garantier
mot en obillig värdering utan att derför behöfva vidkännas någon kostnad. Ett
annat betraktelsesätt torde emellertid vara möjligt. Sedan det blifvit bestämdt, att
jorden skall exproprieras, kan man betrakta ersättningsfrågan såsom en vanlig rättstvist
och likställa kostnaderna för frågans hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna
i ett mål, som uppkommer, om en ersättningsberättigad vill göra
gällande ett högre ersättningsanspråk än den ersättningsskyldige är villig medgifva.
Har den, från hvilken jorden exproprieras, nödvändiggjort nämnds tillsättande genom
uppställande af ett allt för oblygt ersättningskraf, bör detta för honom icke aflöpa
alldeles utan äfventyr. Komitén har i öfverensstämmelse med denna tankegång
trott sig med afseende på förevarande kostnad kunna föreslå tillämpning af de
regler, som stadgas i 21 kap. rättegångsbalken, helst dessa regler, åtminstone i
åtskilliga fall torde föranleda mindre expropriationskostnad.

7 §•

Efter de föregående expropriationsbestämmelserna följer i denna § ett stadgande
angående förfarandet med de lägenheter, som kommissionen enligt denna
lag förvärfvar vare sig på frivillighetens väg eller genom expropriation. Dessa
lägenheter böra tydligen, så fort ske kan, försäljas, och då kommissionen väl i allmänhet
icke skridit till åtgärder för lägenheters förvärfvande, utan att en verklig
efterfrågan på dylika inom orten yppats, bör försäljningen i allmänhet icke komma
att möta svårigheter.

I afseende å försäljningen kunna två olika system ifrågasättas: försäljning på
auktion eller annorledes till den mestbjudande eller försäljning mot fixt pris till
den enligt kommissionens mening lämpligaste af de uppträdande spekulanterna.

220

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

Komitén har icke tvekat att gifva företräde åt det senare sättet. Det är för
staten bättre att få den bästa möjliga åbo, som utan ekonomisk uppoffring kan
erhållas, än den högsta möjliga köpeskilling; och ju mer köpeskillingen genom
auktion uppdrefves ju svårare skulle det blifva för köparen att få jordbruket att
gå ihop.

Har man bestämt sig för det af komitén föredragna försäljningssättet, återstår
att afgöra, efter hvilka grunder försäljningsvärdet skall bestämmas, om köparen
endast skall behöfva betala den öfverenskomna eller expropriationsvis bestämda
lösen, som kommissionen erlagt för fastigheten, eller om dertill jemväl skall läggas
de kostnader i öfrigt kommissionen fått vidkännas å fastigheten, såsom kostnader
för kartas uppgörande och expropriation m. m.

Komitén har härvid gått en medelväg och föreslagit, att köpeskillingen skall
motsvara, hvad kommissionen för fastighetens förvärfvande utgifvit med undantag af
kostnader, som uppkommit af sakens hänskjutande till nämnd. Skyldigheten att
vidkännas denna värderingskostnad, i den mån den icke på grund af stadgandet i
6 § sista stycket kommer att betalas af den, från hvilken jorden exproprieras,

skulle alltså blifva den hufvudsakliga direkta kostnad, med hvilken staten finge
bidraga för att få ifrågavarande statsverksamhet i gång. I de flesta fall torde väl
emellertid expropriationsersättning komma att bestämmas genom öfverenskommelse
utan frågans hänskjutande till nämnd, hvadan statens ekonomiska uppoffring i förevarande
afseende icke lärer blifva synnerligen betungande. Emellertid kommer till
denna statens kostnad äfven ersättning åt kommissionens biträden samt ränta å den
summa kommissionen betalt för fastigheten under den tid, som förflyter, till dess
kommissionen hinner åter försälja egendomen. Dessa kostnader skola, såsom af
§:ns ordalag framgår, icke läggas på köpeskillingen utan måste af staten vidkännas.

Det är klart, att kommissionen för att kunna fullgöra hvad på densamma
ankommer behöfver dels ett visst anslag dels ett förlag: anslaget för att kunna
betäcka de kommissionens utgifter, som ej ersättas vid fastighetsförsäljningarna, förlaget
för att vara i stånd att vid fastighetsförvärfvet, och sålunda innan återförsäljningssummorna
inflyta, kunna godtgöra jordens förre egare. Angående storleken af
det anslag, som härför kan erfordras, torde det ej tillkomma komitén att närmare
yttra sig. Komitén vill endast framhålla, att man synes kunna göra början
med ringa belopp, till dess man vunnit någon erfarenhet om, huru systemet verkar.
Den ekonomiska risken för staten af lagens antagande blir icke större än man för
tillfället vill. Man har här icke att göra med en verksamhet, som måste utöfvas
i viss omfattning, och som följaktligen sjelf bestämmer sin kostnad. Man kan
tvärtom låta verksamheten inskränkas inom gränserna för det belopp man för
ögonblicket vill för ändamålet anslå.

Det sagda afser den finansiella sidan af saken i hvad den rör staten. Nu
återstår emellertid att skärskåda systemet såsom det ekonomiskt ter sig från den

FÖRVÄRF AF ODLING SLÄ GEN HETER Å BOLAGSHEMMAN.

221

enskilde lägenhetsköparens sida. Det är tydligt, att denne köpare i regel får för
fastigheten betala icke blott fastighetens normala marknadsvärde utan äfven något
dertill, motsvarande kommissionens kostnader å förvärfvet med ofvannämnda undantag.
Synnerligen betydliga lära dessa kostnader icke blifva, om kommissionen
förfar med tillbörlig omtanke och aktsamhet samt begagnar sig af de genvägar,
som stå till buds, undvikande att anlita ombud, hvilka kunna göra anspråk på
dryga reseersättningar. Skulle det visa sig, att det lilla premium köparen emellertid
alltid nödgas ''betala för statens medverkan vid hans jordförvärf, skulle komma att
blifva öfverhöfvan tungt, kan man ju taga under öfvervägande, om icke staten kan
åtaga sig att vidkännas alla kostnader, så att köparen blott behöfver betala sjelfva
fastighetsvärdet. Komitén känner sig emellertid öfvertygad, att något vidare bidrag
än det i förslaget ifrågasatta icke kommer att från kronans sida erfordras, allrahelst
om, såsom man kan förvänta; förvärfvarne af odlingslägenheter af ifrågavarande
beskaffenhet väl i allmänhet kunna komma i åtnjutande af de gynnsamma
lån, som komma att beviljas till den s. k. egnahemsrörelsens befrämjande.

8 §.

Det torde ligga i sakens natur, att vid expropriation i vanlig ordning såsom
för jern vägsanläggning o. s. v. det exproprierade jordområdet kommer'' att blifva
alldeles oberördt af de laga skiftesförrättningar, som framdeles kunna öfvergå ett
skifteslag, till hvilket den exproprierade jorden fordom hört.

, Med afseende åter på den i förslaget upptagna expropriationen af odlingslägenhet,
som ju sker i jordbruksändamål, torde de exproprierade områdena icke
böra tillerkännas högre grad af orubblighet än som tillkommer de i 83 § skiftesstadgan
omtalade lägenheter, och har det synts lämpligt att tydligen uttala denna
grundsats.

9 S Denna

§ innehåller ett stadgande afsedt att för framtiden trygga skogstillgången
å område, som enligt denna lag afståtts såsom husbehofsskog.

Komitén har nemligen ansett, att ett sådant stadgande, som komitén, enligt
hvad ofvan nämnts, icke velat ifrågasätta med afseende på de husbehofsområden i
skogsmark, hvilka afses i egostyckningslagen, här deremot kunde vara på sin plats.
Här har nemligen staten fastigheten i sin hand såsom egare och kan derför innan
den utsläpper fastigheter i rörelsen, göra den till föremål, för hvilka inskränkande
bestämmelser som helst, utan att i minsta mån kränka något enskildt intresse. Det
är också statens pligt att, när den tillgriper en så kraftig åtgärd som expropriation
för att skaffa husbehofsskog åt odlingslägenheter, också verksamt hålla sin hand

222

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOEAGSHEMMAN.

deröfver, att markens användbarhet såsom husbehofsskog verkligen för framtiden
tryggas och att expropriationsändamålet sålunda blir till fullo uppfylldt. Att en
dylik statskontroll äfven för köparen är i längden helsosammast, torde ligga i
öppen dag.

io §.

Sedan ett expropriationsyrkande är väckt mot en jordegare, som enligt denna
lag är skyldig att afstå jord, kan det inträffa, att den fastighet, från hvilken man
önskar förvärfva jord, öfvergår till annan egare, som icke eger den skyldighet,
hvarom nyss nämnts. Detta synes icke böra hindra expropriationsfrågans fortgång.
Ett motsatt förhållande skulle ofta föranleda en oförskyld förlust för staten,
motsvarande de kostnader, som i expropriationsärendet nedlagts, och blefve särskildt
betänkligt derigenom, att det öppnade en utväg för mindre samvetsgranne jordegare
att genom skenförsäljningar undandraga sig expropriation. Komitén har derför
i io § gjort ett förklarande, afseende, att förändringar i eganderätten i detta fall
ej inverka.

ii §.

Denna § torde icke erfordra någon vidare utläggning.

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

223

8. Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark.

enligt gällande
författningar.

Såsom bekant eger kronan i Norrland — trots dess alltför stora frikostighet
vid afvittringarne — ännu afsevärda områden, särskildt i de två nordligaste
länen.

Då det, på sätt i det föregående antydts, är af stor vigt, att den jord, som
lämpar sig för odling, jemväl göres åtkomlig för hugade odlare, bör tillses, huruvida
icke äfven på statens jord odlingslägenheter må kunna upplåtas i vidsträcktare
omfattning än nu är förhållandet.

Härvid torde till en början böra tagas en öfversigt öfver de olika sätt, hvarpå
enligt gällande författningar upplåtelse af odlingslägenheter från kronans marker kan
ega rum. Dessa sätt äro följande:

1. Upplåtelse af nybyggen å vid afvittringarne uppkomna öfverloppsmarker. ^PP^tdse af
Att afvittringsförfattningarnes bestämmelser i detta hänseende icke visat sig lemna lägenheter å
erforderlig trygghet för, att de bildade nybyggena verkligen komma att öfvertagas kronomark
och för framtiden besittas af personer tillhörande den folkklass, för hvilken de äro
afsedda, är af erfarenheten tillfullo bekräftadt. Komitén har också framhållit detta
i sin underdåniga skrifvelse af den 16 november 1901 rörande förändrade grunder
för afvittringen i lappmarkerna samt i sammanhang dermed föreslagit de bestämmelser
i afseende på nybyggesupplåtelser, som synas kunna ifrågasättas för att
säkrare än hittills bibehålla nybyggena i den jordbrukande allmogens besittning.

Komitén torde sålunda här kunna inskränka sig till att åberopa denna underdåniga
framställning.

2. Försäljning af mindre kronoegendomar. Härom finnas flera särskilda bestämmelser.
Så förordnades genom Kungl. brefvet den 29 maj 18J4, att sådana kronan
tillhöriga, under Kungl. kammarkollegii förvaltning ställda och för statsverkets räkning
utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften icke
öfverstege 200 riksdaler, och hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af
befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning påkallades, finge på offentlig
auktion till den högstbjudande försäljas. Köparen eger inbetala köpeskillingen under
loppet af sex år med en sjettedel årligen, såvida han för fullgörandet deraf vid
auktionstillfället ställer säkerhet. Försäljningen eger rum utan förbehåll af någon
kronotionde eller sådan grundränta, som utgår endast af kronoskatteegendomar.

De sålda fastigheterna upptagas i jordeboken under titel »utsocknes eller allmänt

224

ODLING SLÄGENHETER Å KRONOMARK.

frälse» och för betecknande af denna deras natur skola de påföras ränta till kronan
i likhet med andra frälsehemman i orten.

Genom Kungl. brefvet den 6 juni 1879 utsträcktes försäljningen jemväl till
de egendomar af enahanda beskaffenhet, hvilka efter den 29 maj 1874 kommit
under Kungl. kammarkollegii förvaltning.

Enligt Kungl. brefvet den 27 juni 18S7 tilläts ytterligare att, med vissa angifna
undantag, kronans samtliga i de norrländska länen belägna, utarrenderade jordegendomar,
hvilkas arrenden öfverstege 200 kronor men ej 500 kronor, och hvilkas
bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke af befintlig skogstillgång
eller annan särskild anledning påkallades, finge till den högstbjudande försäljas under
de i nådiga brefvet den 29 maj 1874 bestämda villkor.

Kungl. brefvet den 18 maj 1888 stadgade, att beträffande sådana söder om
Norrland (sålunda bland annat i Kopparbergs län) belägna, under förvaltning af
domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka
i arrende lemnade mer än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor, det skulle
bero på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje fall förordna, huruvida
egendomen fortfarande borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del
försäljas, samt att, der försäljning pröfvades böra ega rum, densamma finge ske i
den ordning och under de villkor, som enligt nådiga brefvet den 29 maj 1874
gällde för försäljning af mindre hemman och lägenheter, med iakttagande derjemte
af vissa särskildt lemnade föreskrifter. ,

Genom Kungl. brefvet den 29 maj 1891 meddelades enahanda stadgande
om egendomar, hvilka i arrende lemnade mer än 400 kronor, men icke utöfver
5 ao kronor.

Kungl. brefvet den 22 december 1897 förklarade, att der å kronoegendom, som
med tillämpning af gällande bestämmelser försåldes, funnes lägenhet, hvilken ansåges
kunna, utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt pris derigenom försvårades,
från egendom afsöndras och särskildt för sig afyttras, på Kungl. Maj:t ankomme
att utan auktion med full eganderätt upplåta sådan lägenhet åt innehafvaren under
villkor att, sedan värdet å lägenhet blifvit i den för arrendeuppskattningar stadgade
ordning utrönt, för lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta värde; att
köparen skulle ega inbetala köpeskillingen under loppet af tio år med en tiondedel
årligen, såvida han för fullgörande häraf ställde godkänd säkerhet, samt att upplåtelsen
skulle ega rum med iakttagande af de rörande jordafsöndring i Kungl. förordningen
den 6 augusti 1881 meddelade föreskrifter.

1894 års riksdag medgaf i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, att styckning
antingen i sin helhet eller delvis till smärre jordbrukslägenheter finge ega rum
af sådana under domänstyrelsens förvaltning ställda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, som vid löpande arrendetids utgång enligt Riksdagens beslut
skulle försäljas, och hvilka med afseende å särskilda omständigheter befunnes

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

225

för en sådan styckning lämpliga. Äfven tilläts afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter
från nämnda kronoegendomar, ej mindre der egendomens saknad af byggnader
eller vissa egors mera aflägsna belägenhet från stamhemmanet gjorde sådana
afsöndringar särskildt lämpliga, utan äfven i alla de fall i öfrigt, der sådana afsöndringar
utan egentlig skada eller olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande
ansåges kunna ega rum. Närmare bestämmelser i nu nämnda fall meddelades
genom Kungl. brefvet den 2/ september 1896.

Kungl. brefvet den 23 maj 1902 gaf en ökad omfattning åt ifrågavarande
försäljning af kronoegendomar, i det att försäljning tilläts icke blott af äldre kronoegendomar
inom en något vidsträcktare latitud än förut, utan äfven af vissa egor
ä de skogsegendomar, som för statsskogarnes utvidgning af kronan inköpts. Genom
detta nådiga bref förklarades nemligen i enlighet med Riksdagens beslut samma år,
att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan under förvaltning af domänstyrelsen
ställd och för statsverkets räkning utarrenderad egendom, hvilken i arrende
lemnade mer än 500 kronor men icke utöfver 600 kronor, dels ifråga om sådan
kronoegendom, ,som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen
vore eller vid arrendeuppskattning funnes vara af sådan beskaffenhet, att
för densamma icke kunde påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträffande
till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln
ansåges kunna afyttras och uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattningen
funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde påräknas högre arrende
än 600 kronor, det skulle bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje
fall förordna, huruvida egendomen eller området borde för kronan bibehållas eller
till större eller mindre del försäljas.

Då antalet af de äldre kronoegendomar i Norrland och Dalarne, som enligt
nu nämnda bestämmelser ännu återstå att sälja, lärer vara ytterst ringa, torde samma
bestämmelser, för så vidt de röra sådana egendomar, icke vidare ega någon afsevärd
betydelse i det syfte, hvarom nu är fråga.

Något större resultat torde deremot vara att vänta af inegoförsäljningen på
inköpta skogshemman, då ju statens inköp af skogsmark äro afsedda att fortgå
äfven under framtiden. Men icke heller på detta sätt lärer något mera omfattande
antal sjelfständiga jordbrukare kunna tillskapas.

3. Skogstorpsanläggningar d vissa kronoparker. De första bestämmelserna
angående dessa anläggningar återfinnas i Kungl. brefvet den 2 9 maj 1891. Enligt
densamma kunna å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjenliga
lägenheter, der det för kronoparkens vård och bevakning finnes vara gagneligt, af
Kungl. domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej öfverstigande tjugu år, upplåtas till
odling och bebyggande åt personer, som ega god frejd och äro fullt arbetsföra samt
i öfrigt finnas vara lämpliga. Bland de särskildt föreskrifna villkoren för dylika
upplåtelser kunna nämnas följande. Torparen erhåller utan afgift från kronoparken

226

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

dels efter utsyning behöfligt virke till torpets åbyggnader och hägnader samt öfrigt
husbehof, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare
dock endast af vindfälld och torr skog. Under första upplåtelsetiden får torparen
utan afgäld till kronan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot
skyldighet dels att i enlighet med de föreskrifter, som af domänstyrelsen vid
upplåtelsen meddelas, uppodla och bebygga lägenheten, dels att inom det område
af kronoparken, som varder honom anvisadt, utöfva tillsyn och bevakning,
dels ock att på tillsägelse af vederbörande skogstjensteman och mot skälig ersättning
utgöra å kronoparken erforderliga arbeten. Sedan föreskrifna byggnader blifvit
uppförda och godkända, får torparen af statsmedel uppbära ett kontant belopp af
500 kronor, men han är skyldig att, i händelse han af en eller annan anledning
varder från lägenheten skild, afstå densamma utan anspråk på ersättning för å
lägenheten nedlagdt byggnads- och odlingsarbete. Efter frihetsårens slut skall torpet
genom domän styrelsens försorg åsättas viss årlig afgäld att utgöras medelst dagsverken
å kronoparken. Finnes torparen hafva torpet väl uppodlat och bebyggt,
må han efter frihetsårens slut mot fastställd afgäld erhålla förnyad upplåtelse å
torpet. Derest torpare, som finnes hafva väl skött och bebyggt lägenheten, före
första upplåtelsetidens utgång dör eller varder oförmögen att fullgöra sina förpligtelser,
må hans barn eller arfvingar, derest de finnas till torpare lämpliga, ega
att med domänstyrelsens begifvande öfvertaga torpet. Vilja eller kunna de
ej detta, få de öfverlåta torpet åt annan af domänstyrelsen godkänd person
mot den godtgörelse för å torpet nedlagdt arbete, som må kunna betingas. Torpare,
som blifvit dömd för svårare brott, kan uppsägas till afflyttning från torpet nästföljande
midfasta. Finnes torparen hafva gjort sig skyldig till skogsåverkan eller
ovarsamt handhafvande af eld eller företagit sig annat, som väsentligen strider mot
lag eller allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra åtagna skyldigheter eller ställa
sig till efterrättelse gifna föreskrifter, ankommer på domänstyrelsen att uppsäga
honom till afflyttning från torpet med rätt för torparen att åtnjuta laga fardag.
I öfrigt meddelas erforderliga föreskrifter af nämnda styrelse.

Genom Kungl. bref v et den 10 februari 1893 har sedermera förklarats, att
der inom kronopark i Norrbottens län bosättning redan egt rum å lägenhet, hvilken
funnes tjenlig för det ändamål, som i Kungl. brefvet den 29 maj 1891 omförmäldes,
sådan lägenhet finge, utan hinder af att bosättning redan skett, upplåtas
enligt de i samma nådiga bref föreskrifna villkor, under förutsättning att vid
upplåtelsen frihetsårens antal lämpades efter lägenhetens nuvarande beskaffenhet och
den tid, under hvilken lägenheten brukats, samt att penningeunderstöd icke förr
utbetalades än lägenhetens åbyggnader i enlighet med domänstyrelsens föreskrifter
blifvit kompletterade och försatte i fullgodt skick.

Jemlikt dessa bestämmelser hafva till den 15 mars 1904 tillhopa 419 skogstorp
blifvit upplåtna. Af dessa hafva 180 efter fullgjorda byggnadsskyldigheter

ODUNGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

227

kommit i åtnjutande af det anvisade anslaget å 500 kronor. Genom en af Kungl.
domänstyrelsen gjord undersökning har enligt styrelsens åsigt framgått, att torparne
under den första tiden efter upplåtelsen i allmänhet haft svårt att reda sig samt att
de endast långsamt förmått framdrifva odlingen på torpen, och vidare att under
sådant förhållande deras arbetsbiträde å kronoparkerna endast i mindre grad eller
tillfälligt kunnat användas. Men i stort sedt hade af det vunna resultatet icke
kunnat erhållas annan uppfattning än att, när första upplåtelsestadiet genomgåtts,
torpen voro egnade att för kronoparkernas vård och fredhållning blifva af stort
gagn, på samma gång större utsigt då syntes förefinnas för torparne att, om de
voro arbetsföra och sparsamma, erhålla en betryggad om än anspråkslös bergning.

Genom Kungl. Kungörelsen den 27 Maj 1904 har utfärdats nya bestämmelser
ifråga om anläggning af skogstorp. Dessa bestämmelser afvika i följande
punkter från de föregående.

För att gifva torparen större frihet att ordna för sig på fördelaktigaste sätt
skall afgälden utgöras icke i dagsverken utan i penningar, dock med rätt för
torparen att, om han så önskar, i afräkningen på afgälden utgöra dagsverken å
kronoparken. 1 ändamål att förläna torparen en inför den allmänna uppfattningen
friare och mer tilltalande ställning följer icke vidare med torprätten någon skyldighet
att å kronoparken utöfva tillsyn och bevakning eller på tillsägelse utgöra arbete.

Vidare föreskrifves i skogsvårdsintresse, att till torparens husbehof får anlitas
äfven sådan skog, som utan att vara vindfälld eller torr i anseende till sin beskaffenhet
eljest bör för en god skogsvård afverkas.

Slutligen få skogstorp enligt förenämnda grunder upplåtas jemväl å kronoparker
inom Vesterbottens län.

4. Kolonisering enligt jordbrukslägenhetskomiténs förslag. Den 1891 tillsatta
s. k. jordbrukslägenhetskomitén föreslog i ett 1892 afgifvet betänkande, bland
annat, att tillfälle till upplåtelse af odlingslägenheter måtte beredas å sådana inom
kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller andra kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen
i Norrbottens och Vesterbottens län belägna områden, der i närheten af befintliga
eller beslutade kommunikationsleder ett flertal invid hvarandra liggande lägenheter
ansåges med fördel kunna till enskilda upplåtas. Härtill borde i främsta
rummet användas sådana sankmarker, som efter torrläggning väl lämpade sig för
odling af gräs eller säd. Kostnaden för torrläggningen, såvidt den afsåge hufvudaflopp
och större kanaler men ej egentlig dikning, skulle jemte vissa uppgifna administrationskostnader
bestridas af statsmedel. Sedan marken kommit i sådant skick,
att den kunde till enskilde för odling och bebyggande upplåtas, borde den fördelas
i lämpliga lotter, innehållande för en hvar högst 15 har till odling af gräs
eller säd lämplig mark samt högst 3 5 har utmark för skogsfång och bete. För
törsta uppsättningen af för lägenheten erforderliga byggnader skulle lägenhetsinnehafvaren
dessutom ega att å kronans skog erhålla utsyning af behöfligt och lämp -

228

ODLING SLÄGENHET ER Å KRONOMARK.

ligt virke. Af statsmedel skulle vidare lägenhetsinnehafvaren erhålla ett belopp af
300—500 kronor till hjelp vid lägenhetens bebyggande och uppodling. Lägenheterna
skulle upplåtas tillsvidare endast med nyttjanderätt utan någon afgift och
med rätt för innehafvaren att under 15 år vara fri från skatt till kronan för lägenheten
och från andra allmänna utlagor och onera. Besittningsrätten skulle dock
vara förverkad, derest innehafvaren ej inom förelagd tid och på föreskrifvet sätt
fullgjort föreskrifven byggnads- och odlingsskyldighet eller han under frihetsåren
befunnes på mera anmärkningsvärd! sätt vanvårda byggnaderna eller försumma
lägenhetens skötsel. Sedan frihetsåren gått till ända eller dessförinnan, borde
lägenheten åsättas visst hemmantal och, derest stadgad byggnads- och odlingsskyldighet
då befunnes vara fullgjord och vidmakthållen, till skatte med full eganderätt
för innehafvaren omföras, dock endast med den rätt till skogen, som omförmäldes
i Kungl. förordningen den 29 juni 1866.

Det karakteristiska för den sålunda föreslagna kolonisationen är alltså hufvudsakligen,
att den afser ett systematiskt ordnande till nybyggen af större, sammanhängande
områden företrädesvis af myrmark, och att den alltså förutsätter upprättande
för hvarje ifrågakommande område af en koloniseringsplan samt derefter
markens beredande och styckande. Det är alltså en ganska omständlig och kostsam
statsverksamhet, som erfordras, innan någon nybyggesupplåtelse till enskild
jordbrukare kan ega rum.

Såvidt komitén har sig bekant, har i allenast tre fall åtgärder vidtagits för
att söka förverkliga den sålunda framkastade tanken.

Till en början har ett förslag upprättats till nybyggesanläggningar å en större
vid Koskivara i Gellivare socken i närheten af stambanan belägen myr. Det ursprungliga
förslaget har emellertid visat sig mindre ändamålsenligt, hvarför planen
för närvarande håller på att omarbetas. Redan nu lärer man emellertid kunna
märka, att anläggningen kommer att ställa sig ganska dyrbar, i det statens kostnader
för ordnandet af det för 105 kolonister afsedda området skulle belöpa sig
till omkring 375,000 kronor förutom värdet af den skogsmark staten nödgas för
ändamålet uppoffra.

Vidare har uppgjorts en plan för ett dylikt företag i Vännäs socken af
Vesterbottens län, men denna plan har måst öfvergifvas, enär det befunnits, att de
ifrågasatta myrarna icke voro för odling lämpliga.

Slutligen har enligt nådigt bemyndigande domänstyrelsen och landtbruksstyrelsen
gått i författning om utarbetandet af plan för en ifrågasatt kolonisering
af vissa för ändamålet lämpliga invid jernvägen belägna trakter å Alträsks kronopark
i Öfver Luleå socken af Norrbottens län. Arbetet härmed har dock ännu ej
hunnits afslutas.

Till något praktiskt resultat har 1892 års komitéförslag alltså ännu icke ledt.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att det egentligen endast är två

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

229

olika slag af kronomark, å hvilka man skulle kunna ifrågasätta ytterligare nybyggesupplåtelser
nemligen kronoparker och oafvittrad mark.

a) Upplåtelser från kronoparker.

Genom skogstorpsanläggningarne, som ju endast få tillåtas, der det för
kronoparkers vård och bevakning finnes gagneligt, samt genom de nybyggesföretag,
som komma att ega rum på grund af 1892 års komitéförslag, äfvensom de försäljningar
af inegojorden å till kronopark inköpta fastigheter, som tillåtas enligt
1902 års Kungl. bref, har man tydligen icke uttömt alla de odlingsmöjligheter,
hvilka kunna förefinnas å kronoparkema i norra delen af riket.

Kronoparkernas areal utgjorde enligt Kungl. domänstyrelsens berättelse rörande

skogsväsendet för år 1900:

inom Gefle-Dala distrikt ....................... 527,526 har

» Mellersta Norrlands distrikt ........ 281,497 »

» Vesterbottens » 1,166,089 »

» Norrbottens » 2,333,587 »

I hvad mån inom dessa, särskildt i de två nordligaste distrikten synnerligen
afsevärda vidder finnas lämpliga odlingslägenheter, kan icke med någon större grad
af tillförlitlighet utrönas utan en omfattande undersökning å marken. Af vissa anledningar
skulle man emellertid känna sig böjd för antagandet, att dessa odlingstillfällen,
, om man frånräknar myrmarkerna, icke äro så stora, som man i allmänhet föreställer
sig. Hvad myrmarkerna angå, kunna dessa, der de ega någon omfattning, ej
utan synnerligen kostsamma dlkningsarbeten odlas, hvarför jordbrukslägenhetskomitén
af år 1891, som grundade sitt kolonisationsförslag förnämligast på myrar,
iörutsätter, att dikningen skulle utföras på statens bekostnad. Kronoparkernas myrtrakter
äro således i den mån de äro odlingsbara i någon större utsträckning redan
föremål för statsmakternas omsorg och torde ej i detta sammanhang böra tagas med i
räkningen. Beträffande åter odlingslägenheter af annan beskaffenhet, bör hågkommas,
att de grundsatser, efter hvilka afvittringame bedrefvos, medförde, att största delen
af den tillgängliga odlingsmarken tilldelades de enskilda hemmanen eller uppläts till
nybyggen. De vid afvittringarna uppkomna kronoparkema bildades, kan man säga,
af den mark, som blef öfver, sedan man på allt sätt sökt tillvarataga landets jordbruksmöjligheter
genom att förlägga den odlingsdugliga jorden under enskildes egoområden,
som helt naturligt utlades i de förmånligaste odlingslägen. Sålunda komrno
i allmänhet kronoparkema att upptaga landhöjderna mellan vattendragen med ringa
tillgång på odlingsmark. Detta är fallet såväl i de delar af kustlandet, der
kronoparker förekomma, som i det inre landet. Med kännedom om det summariska
sätt, hvarpå ofta vid afvittringarna förfarits, kan man emellertid icke vänta, att
de ofvan nämnda grundsatserna blifvit så fullständigt genomförda att icke äfven å
kronans öfverblifna mark odlingslägenheter kunna finnas, i synnerhet inom större

Upplåtelse
från kronoparker.

230

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

kronoparker, som understundom innefatta inom sina gränser äfven låglända trakter,
såsom sjöbäcken och ådalar, hvilka kunna erbjuda goda odlingstillfällen.

Hvad särskildt lappmarkerna beträffar, afsattes i Norrbottens län före afvittringen
vidsträckta kronoparker. Företrädesvis å dessa kronoparker torde finnas tillgång
å odlingstillfällen, om än der, liksom i Vesterbottens lappmarker, de bästa
ängslägenheter tilldelats hemmanen såsom ströängar. Ehuru belägna inom krono-''
parkernas gränser tillhöra dessa ängar icke kronan. De vestligaste delarne af lappmarkskronoparkerna
äro belägna inom issjösedimentens region. Af denna region ligger
ett bälte af stundom betydlig bredd nedom odlingsgränsen och, såsom i det föregående
anmärkts, är jorden härstädes på grund af de sedimentära aflagringarnas förekomst
betydligt tjenligare för odling än inom moränernas område. Jordmånens bättre
beskaffenhet motväges dock i någon mån deraf, att de öfriga förutsättningarna för
jordbruk naturligen blifva ogynnsammare ju närmare fjellen man kommer.

Vare sig emellertid odlingslägenheterna inom kronoparkerna äro flere eller
färre, bör det tagas under öfvervägande, om och på hvilka villkor dessa kunna åt
enskilde odlare upplåtas.

Såsom en af förutsättningarne för dylika upplåtelser anser komitén, att man
bör uppställa fordringen, att hinder icke möter från skogsvårdens synpunkt. Att
genom nybyggesupplåtelser af ifrågavarande art alltför mycket inkräkta på kronoskogarne
bör naturligen icke komma i fråga. Grundsatsen om kronoskogarnes
integritet bör förvisso väsentligen fasthållas. Men äfven med iakttagande af detta
lära i ett flertal fall t. ex. i kronoparkernas utkanter eller utefter vattendragen
bosättningar kunna tillåtas, utan att någon nämnvärd skada för skogsskötsel derigenom
förorsakas. Med det ökade behof af arbetskrafter, som åtföljer framstegen
på skogshushållningens område, kan man till och med vänta, att dylika upplåtelser
understundom skola kunna ega någon framtidsnytta äfven från skogsvårdens synpunkt.

Den nu nämnda förutsättningen för upplåtelser af förevarande beskaffenhet blir
så mycket lättare att fasthålla, som man från en annan synpunkt måste fordra att
odlingslägenheter i regel icke upplåtas annat än i närheten af odlad byggd eller kommunikationsleder.
Det är nemligen af största vigt för den blifvande åbon att under
de många år, som åtgå, innan lägenheten kan blifva i afsedd omfattning uppodlad,
hafva arbets- eller andra biförtjenster af ett eller annat slag att tillgå, och af detta
samt flera andra lätt insedda skäl bör nybygget tydligen icke ligga allt för isoleradt.

Vidare lärer statens verksamhet uti förevarande afseende böra förestafvas
mindre af en önskan att få se odlingar uppstå på kronoparkerna än af en benägenhet
att i möjligaste mån tillmötesgå den icke bofasta befolkningens behof
af jord. Staten synes derför icke böra taga något initiativ i saken, allrahelst
ett sådant medför ett visst ansvar för de blifvande nybyggenas framtid, utan
öfverlåta frågans väckande åt den enskilde, eller med andra ord nybyggen böra
icke utstakas så att säga på förlag och derefter utbjudas till försäljning, utan

O DLIN GSLÄGEN HETER Å KRONOMARK.

23I

staten bör afvakta att efterfrågan eger rum. Den enskilde får sjelf åt sig utse
den plats, der han vill slå sig ned, och sedan ankommer på staten att pröfva,
om upplåtelse af den afsedda jorden kan tillåtas eller ej. Det är tydligt, att nybyggaren
på detta sätt får mycket större intresse för sin jord och erhåller ett jordstycke,
som mera fullständigt svarar mot hans behof och önskningar, än om han
skulle vara hänvisad att välja bland lägenheter, som utstakats efter en officiell plan.
Man torde derför kunna vänta att på den sålunda föreslagna vägen erhålla lifskraftiga
mindre jordbruk.

Den pröfning, som i hvarje särskildt fall bör ega rum, huruvida ett ifrågasatt
område bör till nybygge upplåtas eller ej, synes lämpligen böra öfverlemnas åt
Kungl. domänstyr elsen, under hvilken myndighets förvaltning kronoparkerna lyda.
Denna myndighet har naturligtvis de största förutsättningarne att kunna i förevarande
frågor uppdraga den rigtiga gränsen emellan jordbrukets och skogsvårdens intressen.

Det är emellertid icke blott det ifrågasatta områdets lämplighet för ändamålet,
som bör pröfvas af domänstyrelsen. Det bör också tillkomma denna
myndighet att tillse, att sökanden har de personliga egenskaper, som erfordras för
att nybyggets framtid skall kunna anses betryggad.

Hvad derefter vidkommer omfattningen af lägenhetsinnehafvarens besittningsrätt,
har komitén tänkt sig, att den definitiva upplåtelsen af nybygget borde föregås
af en försökstid af femton år, under hvilken lägenhetsinnehafvarens rättigheter skulle
vara mera begränsade än sedermera och i hufvudsak sammanfalla med de rättigheter,
som tillkomma en af kronans skogstorpare.

Under för sökstiden skulle alltså innehafvarens rätt vara inskränkt till den
egentligen odlingsbara marken. Med afseende på denna bör, sedan den behörigen
kartlagts, beskrifvits och utstakats, af domänstyrelsen bestämmas, hvilken odlingsbyggnads-
och häfdeskyldighet, som skall åligga innehafvaren. Någon särskild
skogsmark för husbehofvet synes på detta stadium ännu icke böra tilläggas innehafvaren.
Från kronoparken bör nämligen icke tillsläppas någon dylik mark, förrän
det visar sig, att lägenhetsupplåtelsen verkligen leder till upprättandet af ett lifskraftigt
jordbruk. Under tiden får man hjelpa sig med den provisoriska anordningen,
att nybyggaren efter utsyning å kronoparken erhåller virke till lägenhetens byggnader
och hägnader samt efter anvisning bränsle af torr eller vindfälld skog eller
annan skog, som för en god skogsvård bör afverkas, äfvensom bete för å lägenheten
vinterfödda kreatur, allt uppoffringar, som för kronoparken torde vara föga
kännbara.

Att på annat sätt än det nu nämnda direkt understödja nybyggesanläggningen
torde icke vara tillrådligt. Om det i allmänhet beträffande områden med enahanda
naturförhållanden som norra Sverige gäller, att man icke med konstlade medel
bör söka framdrifva odlingen utan inskränka sig till att undanrödja alla hinder

232 ODL1NGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

som ställa sig i vägen för den naturliga odlingslusten, bör detta gifvetvis i särskildt
hög grad gälla beträffande kronoparkerna, såvida man icke, såsom vid skogstorpsanläggningarne,
anser sig för skogsvården behöfva en åbo på viss plats, då naturligen
något understöd till åbon är lämpligt. Komitén har derför endast velat
föreslå de indirekta fördelarna, att lägenhetsinnehafvaren skulle under försökstiden
vara befriad såväl från all afgift för sjelfva lägenheten som från alla af fastighet
utgående utskylder och besvär.

Huru nödig uppsigt skall utöfvas deröfver, att innehafvaren behörigen fullgör
sina åligganden under försökstiden, torde lämpligast böra uppdragas åt
domänstyrelsen att bestämma. Någon omständlig procedur synes dervid icke
behöfva ifrågakomma, utan lärer väl i allmänhet en tid efter annan återkommande
besigtning af revirförvaltaren dervid kunna göra tillfyllest. Fullgör lägenhetsinnehafvaren
icke behörigen de honom åliggande skyldigheter i afseende å fastigheten,,
bör han hafva förverkat besittningsrätten och kunna af domänstyrelsen uppsägas.
Uppstår tvist, huruvida besittningsrätten af nämnda anledning är förverkad eller
ej, lärer denna fråga- böra pröfvas af domstol. Då det tydligen är af ringa vigt
för staten, om innehafvarens afflyttning sker ett år förr eller senare, men det för
innehafvaren kan vara af betydelse att få åtnjuta laga fardag, har komitén föreställt
sig att rätt därtill skulle kunna honom medgifvas.

Utom de försummelser i afseende å föreskrifna skyldigheters fullgörande,,
hvarom i det föregående talats, torde äfven vissa andra förhållanden böra föranleda
ett förverkande af besittningsrätten. Att staten skulle vara skyldig att bibehålla en
åbo, som blifvit dömd för svårare brott eller gjort sig skyldig till skogsåverkan
eller ovarsamt handhafvande af eld, hvarigenom kronoparken sättes i fara, torde
icke med fog kunna påfordras, och likaledes synas handlingar å lägenhetsinnehafvarens
sida, hvilka uppenbarligen strida mot allmän ordning, såsom lönkrögeri,
störande lefnadssätt och dylikt utgöra skäliga uppsägningsanledningar.

Dör åbon under försökstiden, kunde det tyckas, som om upplåtelsen borde
förfalla. Detta skulle emellertid i många fall innebära en hårdhet mot lägenhetsinnehafvarens
efterlefvande, för hvilka frukterna af hans å lägenheten nedlagda
arbete och kostnader komme att gå förlorade. Komitén har derför tänkt sig, att
sterbhuset skulle kunna medgifvas rättigheten att öfverlåta besittningsrätten åt
annan, under förutsättning, att domänstyrelsen finner, att den person, hvilken
sålunda komme att blifva åbo, besitter erforderliga personliga förutsättningar.

När försökstiden gått till ända och lägenhetsinnehafvaren visar sig hafva i
enlighet med gifna föreskrifter uppodlat, bebyggt och häfdat lägenheten, är tiden
inne att låta åbon förvärfva en mera definitiv rätt till densamma. Dervid bör
ock till sjelfva lägenheten läggas ett för bete och skogsfångst till husbehofvet
afsedt område, hvilket lämpligen kan tillmätas efter den af markens naturbeskaffenhet
och olika geografiskt läge beroende skala, som föreslagits ifråga om tilldelning af

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

233

husbehofsskog vid egostyckning. Den sålunda utökade lägenheten torde i sammanhang
dermed böra afskiljas från kronoparkens område och bilda en sjelfständig
lägenhet.

Härefter återstår emellertid att afgöra, med hvad slags rätt lägenheten vid
denna slutliga upplåtelse skall till åbon öfverlemnas. Då komitén i detta afseende
föreslår, att jorden icke skall tillfalla innehafvaren med eganderätt utan allenast
med ett slags stadgad besittningsrätt, hufvudsakligen liknande den som gäller ifråga
om allmänna kronohemman, har komitén icke förbisett, att detta kan förefalla
såsom en återgång till ett system, hvarmed lagstiftningen länge sedan brutit, i och
med det att man medgifvit, det kronohemman få skatteköpas, och derigenom uttalat
önskvärdheten af att den stadgade besittningsrätten förvandlas till eganderätt.

Komitén vill emellertid göra gällande, att en sådan återgång i vissa fall kan
vara berättigad. Detta ''är särskildt förhållandet, när man har att befara, att den
enskilde mindre jordbrukaren icke gent emot en kapitalistisk jordspekulation skall
kunna hålla sig qvar på sin jord eller att han gent emot en konkurrerande näring
kommer att försumma sitt jordbruk.

Man kan litet hvarstädes i Europas kulturländer spåra en börjande reaktion
mot de gamla grundsatserna, att det alltid skulle vara önskligare att hafva sjelfegande
bönder än åbor med ständig besittningsrätt. Den stadgade besittningsrätten
eller såsom den vanligast benämnes det ärftliga arrendet börjar åter vinna terräng
och förekommer på flere håll under varierande namn och former.

Sålunda finnas ständiga besittningsrätter under namn af Erbpacht i åtskilliga
tyska stater. I Mecklenburg fann man 1867 lämpligt att under denna form utarrendera
kronodomäner, hvilka förut varit upplåtna på viss tid, och förändringen
anses hafva ledt till ett godt resultat. I Preussen höjdes kraftiga stämmor till
förmån för det ärftliga arrendet, när det i slutet af förra århundradet gällde att
bestämma, under hvilken form de gårdar skulle upplåtas, som staten för att motverka
de polska nationalitetssträfvandena bildade genom styckning af polska gods.
Man valde dock här en annan besittningsform, i det man bestämde, att nybyggena
skulle upplåtas såsom s. k. räntegods, ett institut, som dock i vissa afseenden är
temligen närbeslägtadt med det ärftliga arrendet.

I Holland kallas det senare beklemregt och har ansetts medföra sådana fördelar,
att det kommit till användning vid utsläppandet i rörelsen af den jord man
vunnit genom invallnings- och torrläggningsarbetena i Zuidersee. I Italien förekommer
institutet under namn af contratto di livello och i Portugal under benämningen
aforamento.

Mest utbredt är det ständiga arrendet i Irland, der det som bekant var en
af arrendatorernas hufvudfordringar, att alla arrenden skulle förvandlas till ständiga
(fixity of tenure), en önskan, hvilken tillmötesgicks genom 1881 års jordlag. Äfven
på flere andra ställen förekomma liknande bildningar.

* 30

234

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

Jemväl inom den statsvetenskapliga litteraturen har detta institut varit föremål
för liflig diskussion. I hufvudsak tyckes man vara temligen allmänt ense om,
att det har sin förnämsta användning, när staten drifver kolonisation, och att det
då erbjuder flere beaktansvärda fördelar, särskildt den, att staten bättre kan hålla
hand öfver, att dess afsigter med kolonisationen verkligen blifva uppfyllda, och icke
korsas af kapitalistisk spekulation.

Ett erkännande i denna riktning innebäres också i det yttrande, som Kungl.
kammarkollegium den 24 november 1893 afgaf rörande 1892 års jordbrukslägenhetskomités
förslag till upplåtande af vissa odlingslägenheter å kronomark. Nämnda
yttrande är af följande lydelse:

»Hvad kollegium sålunda anmärkt mot komiténs förslag skulle i viss mån
förebyggas, om lägenheterna upplätes, icke med rätt för innehafvarne att, efter
fullgörandet af vissa byggnads- och odlingsskyldigheter, vinna eganderätt till desamma,
utan endast med ständig besittningsrätt, dervid bestämmelserna om besittningsrätt
till kronobyggen, med undantag för rättigheten att under vissa förutsättningar
få lägenheterna omförda från krono till skatte, i det hela skulle kunna
fastställas till efterrättelse. Härigenom skulle dels lägenheterna kunna under längre
tid räddas åt den förste odlaren och hans familj, dels ock en välbehöflig kontroll
utöfvas öfver det sätt, hvarpå åbon byggde äfvensom häfdade jorden.»

Med afseende på de odlingslägenheter, som enligt föregående lagförslag äro
afsedda att genom statens förmedling öfverföras från trävaruindustriens till enskilde
jordbrukares besittning, har komitén föreslagit, att de skulle af staten försäljas med
full eganderätt. Det kan då synas som en inkonseqvens att, när det gäller upplåtande
af odlingslägenheter från kronans mark, söka åt staten bibehålla eganderätten
och låta åbon till jorden förvärfva allenast en stadgad besittningsrätt. Härvid
vill komitén emellertid erinra, att det torde finnas mycket större anledning att
fordra särskilda garantier för framtiden, när det är fråga om att afhända kronan
mark i kolonisationsändamål, ty kronan har redan i sådant ändamål tillsläppt alltför
mycket jord utan att jorden sedermera verkligen blifvit föremål för ordentligt
jordbruk eller kommit allmogen till godo.

Om komitén sålunda anser, att ifrågavarande odlingslägenheter skola upplåtas
med i det väsentliga sådan besittningsrätt, som gäller beträffande allmänna kronohemman,
har komitén likväl funnit nödigt att i detaljerna göra vissa modifikationer.

Under det sålunda beträffande besittningsrättens öfvergång eller öfverlåtande
på annan samt ifråga om kontrollen öfver åbons förvaltning skulle gälla hvad som
finnes stadgadt om allmänna kronohemman, föreslår komitén, att åbons åligganden
med afseende på lägenhetens bebyggande och häfdande skola rätta sig, icke efter
Byggningabalken såsom vid allmänna kronohemman, utan efter de särskilda föreskrifter
domänstyrelsen vid fastighetens första upplåtelse meddelat. På detta sätt

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

235

blifva nemligen åbons pligter betydligt smidigare afpassade efter hvarje lägenhets
särskilda natur och derjemte mera tidsenligt reglerade.

Vidare synes en viss ränta böra åsättas lägenheten att af åbon till kronan
årligen utgöras, ty helt och hållet utan ersättning synes kronan ej böra minska
sina kronoparker, helst i betraktande af de stora skogsvidder den förut så frikostigt
ehuru delvis förgäfves anslagit till odlingens befrämjande. Denna ränta torde lämpligen
kunna bestämmas till två för hundrade af den lägenheten tilldelade skogsmarkens
värde. I så fall utgör räntan dock någon ersättning till kronan, men kan
å andra sidan icke för åbon blifva synnerligen betungande. Emellertid har komitén
ansett, att någon hänsyn jemväl bör tagas till penningevärdets fallande och jordens
sannolika stigande i värde. Komitén har derför tänkt sig, att det jordvärde, efter
hvilket räntan skall beräknas, hvart fyrtionde år skulle kunna undergå ny uppskattning.
Dervid synes likväl blott den ouppodlade delen af lägenheten böra komma i betraktande.
Hvad åbon verkligen uppodlat det bör han såsom belöning få behålla
fritt från ränta.

Beträffande lappmarkerna lärer emellertid någon ränta under den första fyrtioårs
perioden icke böra ifrågakomma, ty nybyggaren torde i alla fall få ganska svårt
att till en början här slå sig fram. Sedan fyrtio år gått, bör väl emellertid nybygget
anses hafva kunnat nå en sådan grad af stadga, att ränta kan detsamma
åsättas. Åtminstone synes staten tills vidare böra förbehålla sig rätt att göra detta.

Hvad angår åbons nyttjanderätt till lägenhetens skog, torde denna böra bestämmas
på samma sätt som i närmast föregående lagförslag egt rum med afseende på
husbehofsskog till sådan odlingslägenhet, som der omförmäles. Detta system skiljer
sig egentligen blott till formen från hvad för närvarande är stadgadt beträffande
skogen till kronohamman i de sex norra länen.

Hvad slutligen angår skatteköp, är det af det föregående klart, att skatteköpande
af lägenhet, hvarom nu är fråga, icke bör tillåtas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer komitén:

1:0 att Kungl. domänstyrelsen berättigas att, der hinder
från skogsvårdens synpunkt ej möter, å kronoparkerna i
de sex norra länen till enskilda personer, som derom göra
framställning samt ega god frejd och gjort sig kända för arbetsamhet
och hederlig vandel, upplåta de till odling och bebyggande
tj enliga lägenheter, som der kunna vara att tillgå i
närheten af odlad byggd eller kommunikationsled.

2:0 att odlingslägenhet, som upplåtes, skall affattas å
karta, noga beskrifvas och å marken utstakas, hvarjemte Kungl.
domänstyrelsen skall meddela och i upplåtelsehandlingen införa
föreskrifter, huru fastigheten skall uppodlas, bebyggas och häfdas.

236

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

3:0 att den, som erhållit dylik odlingslägenhet åt sig
upplåten, må under femton år, mot skyldighet att uppodla, bebygga
och häfda lägenheten enligt nämnda föreskrifter, bruka
densamma utan afgäld till kronan och med åtnjutande af frihet
från alla af fastighet utgående utskylder och besvär.

4:0 att med afseende på upplåtelsen under nämnda femton
år vidare skall gälla:

dels att lägenhetsinnehafvaren skall vara berättigad att å
kronoparken erhålla virke till lägenhetens byggnader och hägnader
efter utsyning samt efter anvisning bränsle af torr eller
vindfälld skog eller sådan skog, som eljest bör för en god
skogsvård afverkas, äfvensom bete för å lägenheten vinterfödda
kreatur,

dels att, derest lägenhetsinnehafvare, som finnes hafva
väl skött och bebyggt lägenheten, dör, hans sterbhusdelegare
må ega att med Kungl. domänstyrelsens begifvande öfverlåta
lägenheten åt af Kungl. domänstyrelsen godkänd person,

dels att lägenhetsinnehafvare, som blifvit dömd för svårare
brott eller gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt
handhafvande af eld eller företagit sig annat, som väsentligen
strider mot allmän ordning, eller underlåter att ställa sig till
efterrättelse gifna föreskrifter, skall, derest Kungl. domänstyrelsen
det fordrar, efter uppsägning afflytta från lägenheten, nästinfallande
laga fardag.

5:0 att efter utgången af nämnda tid lägenhet, som finnes
hafva blifvit behörigen uppodlad, bebyggd och häfdad, må
tillika med ett område i skogsmark af den omfattning, som
stadgas i 3 § af lagen, innefattande vissa bestämmelser om
egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län afskiljas från kronoparken
och till innehafvaren upplåtas med sådan besittningsrätt, som
tillkommer åbo å allmänt kronohemman, dock med iakttagande:

dels att, om lägenheten icke är belägen inom Lappmarken,
densamma skall åsättas en ränta, motsvarande två för
hundrade af den lägenheten tilldelade skogsmarkens värde, hvilken
ränta skall af åbon årligen utgifvas

dels att hvart fyrtionde år efter räntans bestämmande
densamma skall vara underkastad ny uppskattning och beräknas
till två för hundrade af det värde den ouppodlade delen af
lägenheten efter då gällande pris kan ega; skolande efter till -

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK. 237

ändagåendet af de första fyrtio åren äfven lägenhet inom
Lappmarken kunna åsättas dylik ränta;

dels att med afseende å åbons byggnads- och häfdeskyldighet
skola lända till efterrättelse ofvannämnda af Kungl.
domänstyrelsen vid lägenhetens första upplåtande meddelade
föreskrifter;

dels att lägenhetens skog ej får nyttjas annorledes än
till husbehof; dock att derest genom åbons omtanke skogen
blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk medgifver afverkning
till afsalu utan åsidosättande af lägenhetens eget

'' behof af virke, " åbon skall vara berättigad att efter anmälan

hos vederbörande jägmästare erhålla utsyning för den afverkning
till afsalu, som anses kunna ega rum;

dels ock att lägenhet ej skall kunna till skatte köpas.

b) Upplåtelser på oafvittrad mark.

Oafvittrad mark förekommer numera endast ofvanför den s. k. odlingsgränsen.
Angående tillkomsten af denna gräns tillåter sig komitén att erinra om följande.

Vid 1867 års riksdag väcktes fråga derom, att en gräns borde bestämmas
emellan den del af Vesterbottens läns lappmarker, i hvilken odling ansåges kunna
med framgång bedrifvas, och lappmarkernas öfra del eller den egentliga fjellbyggden
och att i sammanhang härmed måtte stadgas, bland annat, att nybyggesanläggningar
ofvanom berörda gräns icke finge utan Kungl. Maj:ts särskilda nådiga begifvande tillåtas.

I anledning af denna framställning aflät Riksdagen den 8 maj 1867 en
underdånig skrifvelse, deri Riksdagen tillkännagaf, att Riksdagen stannat i den öfvertygelse,
att uppgåendet af en gräns af ifrågavarande beskaffenhet inom Vesterbottens
och Norrbottens lappmarker vore af stor vigt och betydelse ej blott för skyddandet
af lapparnes och nybyggarnes ömsesidiga rättigheter och förebyggandet af tvistigheter
dem emellan, utan äfven till förekommande af nybyggens anläggande i trakter,
helt och hållet otjenliga för kultur, hvilket missbruk mer än något annat bland
nybyggarne förorsakat hungersnöd och brist, för hvars afhjelpande statens mellankomst
så ofta påfordrats; och att Riksdagen, som sålunda funnit den väckta frågan
vara särdeles behjertansvärd, ansett sig böra i underdånighet anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta tillse, om och på hvad sätt en gräns emellan den egentliga fjellbyggden
och den till odling tjenliga delen af Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker kunde utan allt för stora kostnader provisionellt bestämmas, intilldess
genom afvittringen dessa förhållanden blifvit slutligen ordnade.

Genom nådigt bref den 13 december 1867 förordnades i anledning af hvad
sålunda förekommit, att en gränslinia emellan den egentliga fjellbyggden och den
till odling tjenliga delen af Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker skulle i

Upplåtelser
på oafvittrad
mark.

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

238

det af Riksdagen antydda ändamål provisionel^ bestämmas; att anläggning af nybyggen
ofvanför denna gränslinia tills vidare och intill dess allmän afvittring skett
i de socknar, genom hvilka gränslinien komme att sträcka sig, icke finge af Konungens
befallningshafvande beviljas; att då nybyggen, som redan funnes anlagda ofvanför
den blifvande fjellgränsen, blefve på grund af åsidosatt byggnads- eller odlingsskyldighet
åbolediga, desamma borde till allmänna kronomarken återläggas; samt att
det ofvanför fjellgränsen belägna område, för så vidt det icke redan med behörigt
tillstånd af enskilde innehades, finge upplåtas till renbetesland åt lappar eller andra
renegare.

I Kungl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker
den 3 0 maj 1873 ordnades frågan definitivt genom stadgandet i r §, att
vid afvittringen en gräns skulle bestämmas emellan de delar af lappmarken, som
vore tjenliga för odling, och den mark, der nybyggesanläggningar icke vidare finge
tillåtas.

Till denna bestämmelse är genom Kungl. kungörelsen den 13 juli 18S3
gjordt det tillägg, att förslag till ifrågavarande gräns skall, sedan lapparne och den
jordbrukande befolkningen inom socknen blifvit hörde, af afvittringsstyresmannen
ingifvas till Konungens befallningshafvande, som jemte eget yttrande skall insända
förslaget till Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande.

Ifrågavarande gräns har numera blifvit å marken definitivt bestämd. Det
bör emellertid anmärkas, att äfven ofvanför densamma finnas en del äldre nybyggen.

Af det nu anförda framgår, att den, som vill ifrågasätta nya odlingslägenheters
upplåtande på kronomarkerna ofvan odlingsgränsen, mötes af två omständigheter,
egnade att ingifva betänkligheter.

Den ena af dessa är att det område, hvarom här är fråga, blifvit efter en
af offentlig myndighet företagen undersökning på platsen i stort sedt från jordbrukssynpunkt
kasseradt.

Den andre betänkligheten består deri, att detta område synes vara erforderligt
till utrymme åt lapparne, derest man öfverhufvud vill, att denna befolkning
skall fortfara att i nomadlifvet finna sin existens.

Om båda dessa synpunkter för närvarande synas utesluta tanken på någon
kolonisation i mera betydande skala, torde man likväl i vissa undantagsfall kunna
ifrågasätta upplåtelse af mark till jordbruksändamål äfven inom dessa trakter.

Man kan nemligen säga, att frågan om hvar odlingsgränsen bör gå kommit
i ett något förändradt läge, der t. ex. jernvägskommunikation uppstått eller mera
betydande grufsamhällen eller industriella anläggningar kommit till stånd. Inom en
viss omkrets från de befolkningscentra, som sålunda bildas, blifva förutsättningarne
särskildt för en lönande boskapsskötsel i hög grad förbättrade. Ett äfven anspråkslöst
jordbruk i närheten af en dylik folkrikare ort är äfven för den derstädes bosatta
befolkningen på flerahanda sätt af stort värde. För lapparne torde det icke

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

239

vara synnerligen kännbart att mista betesrätten på dessa områden, hvilka enligt
sakens natur aldrig torde komma att blifva synnerligen afsevärda. Nomadlifvet
och renskötseln komma väl i alla händelser icke att trifvas allt för nära de mera
tätbefolkade industrisamhällena.

Äfven synes det vara ett visst behof för ortsbefolkningen, att nybyggen
komma till stånd längs vissa mindre trafikleder ofvan odlingsgränsen, der landets
ödslighet nu försvårar framkomsten. Inrättandet af dylika för kommunikationerna
nyttiga nybyggen synes alltså böra befordras, dock med tillbörligt tillvaratagande
af lapparnes renbetesrätt.

Komitén har emellertid icke haft tillfälle att djupare intränga i dessa frågor
och vill fördenskull inskränka sig till det uttalandet, att det synes böra tagas i
öfvervägande, om man icke borde äfven i vissa fall ofvanför den nu varande
odlingsgränsen tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande.

240

LÄTTNADER 1 VÄGTUNGAN.

9. Lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

I hvad mån
är väghållningsbesväret

tyngre i Norrland
och
Dalarne än i
de öfriga
delame af
riket?

Såsom en af de orsaker, hvilka bidraga till jordbrukets och den jordbrukande
befolkningens tryckta ställning i våra nordligaste landsdelar, har från ett stort antal
håll angifvits, att väghållningsbesväret derstädes skulle vara mer än skäligt tyngande.
Komitén har häraf funnit sig föranledd att undersöka, huru i detta afseende i
verkligheten förhåller sig, i syfte att, om klagomålen ega fog, söka finna utväg att
bereda jordegarne någon lättnad.

Enligt hvad kändt är har Kungl. Kammarkollegium 1902 afgifvit ett underdånigt
utlåtande i fråga om revision af Lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891. Med ledning af de tabeller, som finnas
bifogade detta utlåtande, har komitén låtit utarbeta följande öfversigt öfver vägskatten
i de särskilda väghållningsdistrikten inom Norrland och Dalarna år 1900.
Till jemförelse är i tabellens slut upptaget genomsnittstalen i samma afseende för
hvarje af de särskilda länen inom ifrågavarande område äfvensom för riket i öfrigt.

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

24I

Vägbesväret 1900.

	Vägskatt per vägfyrk
Väghållningsdistrikt 1	Å vägfyrk med vägunderhåll in natura	A annan väg-fyrk
	öre	öre
Kopparbergs län.
J Svärdsjö och Envikens socknars ........................................	7,2	16,7
Sundborns sockens ................................................................	4	15
Vika sockens............................................................................		37
Kopparbergs sockens ............................................................ Aspeboda sockens....................................................................	26	26
25	25
Torsångs sockens....................................................................	13	38
Gustafs sockens ...................................................................	3	14
Stora Tuna och Silf bergs socknars ....................................	2	15
Stora Skedvi tingslags............................................................	P" (	34
Säters tingslags........................................................................	—	—
Hedemora sockens ................................................................	6	16
Garpenbergs sockens ............................................................	—	33
Husby tingslags ....................................................................	6,5	20,5
Folkare härads ........................................................................	18	19
Gagnefs tingslags....................................................................	5	35
Leksands tingslags ................................................................	3	13
Rättviks och Boda socknars ..............................................	18	18
Ore sockens............................................................................		__
Mora tingslags ........................................................................	10	22
Orsa tingslags ........................................................................	9	9,8
Elfdalens tingslags ...............................................................	5	10
Särna och Iclre tingslags........................................................	—	51
Malungs tingslags..........................................................:.........	5	15
Nås tingslags............................................................................	15	40
Grangärde tingslags................................................................		17
Norrbärke tingslags................................................................	6,5	14,5
Söderbärke bergslags härads ................................................	9	23 A '' 3i

242

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

Väghållningsdistrikt	Vägskatt per vägfyrk \|
Å vägfyrk med vägunderhåll in natura	Å annan väg- : fyrk
öre	öre
Gefleborgs län.
Gestriklands Ostra tingslags ................................................	2	12
Gestriklands Vestra tingslags................................................	6	13
Södra Helsinglands Östra tingslags ....................................	8	21
Södra Helsinglands Vestra tingslags....................................	4	18
Enångers tingslags ................................................................	17	40
Forsa ,, ................................................................	25	47
Bergsjö „ ................................................................	22,5	35,3
Delsbo ,, ................................................................	17	27
Ljusdals „ ................................................................	11	26
Arbrå och Järfsö tingslags ....................................................	10	21
Vesternorrlands län.
Njurunda tingslags ................................................................	—	41
Tutia ,, .............................................................	22	31
Torps „ ................................................................	19	25
Selån gers „ ................................................................	17	38
Indals ,, ................................................................	17	0/
Sköns ,, ................................................................	—	24,6
Ljustorps ,, ................................................................	8	34
Säbrå „ ................................................................	25	50
Gudrnundrå „ ................................................................	—	24
Boteå „ ................................................................	3	16
Nora ,, ................................................................	15	15
Sollefteå ,, ................................................................	30	65
Resele ,, ................................................................	18	46
Ramsele ,, ................................................................	58	100
Nordingrå ,, ................................................................	13	29
Nätra ,, ................................................................	28	45
Själevads ,, ................................................................	17,2	42
Arnäs „ ................................................................	10	25

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

243

1 ,	fr Vägskatt per vägfyrk
V äghållningsdistrikt	\|Å vägfyrk med vägunderhåll in natura	Å annan väg-fyrk
	öre	öre
. Jemtlands län.
Ragunda tingslags ......................	29	66
Refsunds ,, ............	11,2 5	33,2 5
Brunflo ,, .............	5	35
j Lits „ ............................................................	97,2 9	220,4 1
Hammerdals ,, ....................................	48,2 5	132,5 0
Sunne „ ...................................	—	64
1 Hallens „ ..........................		39
\| Ovikens ,, ....................................................	12	72
Undersåkers ,, .....................................................	_	77
\| Oflerdals „ ............................................................	11	136.4 5
Bergs „ ............................................................	21	118
Hackas och Näs tingslags ....................................................	41	141
Rödöns tingslags ....................................................................	1	86,50
1. Svegs „ ....................................../.............................	29	54
Hede „ ....................................................................	25	72
Vesterbottens län.
Nordmalings och Bjurholms tingslag ...............................	18	21
Umeå tingslag.......................................	26	40
Holmö „ .............................	87
Degerfors ,, ..........................................	177	19S .
Bygdeå „ ....................................................................	25	42
Burträsks ,, ................................................	20	20
Skellefteå „ ................................................	27	47
Norsjö och Malå tingslags....................................................j	35	48
Löfångers tingslags ................................................................	22	22
Nysätra ,, ...............................................................	12,5	38
Lycksele sockens tingslags................................................	27	74.4
Örträsks „ ................................................................	3	10.04
Stensele ,, ................................................................\|	96,8	126,8 3

244

LÄTTNADER I VAGTUNGAN.

Väghållning sd i strik t	Vägskatt per vägfyrk Å vägfyrk med i , 1 A annan väg- \| vägunderhåll 1 fyrk in natura 1
öre	öre
Tärna sockens ................................................................
Sorsele ,, ................................................................	33	97,4
Åsele ,, ................................................................	14	25
Fredrika „ ................................................................	50	109
Dorotea ,, ................................................................	35	95
Vilhelmina „ ................................................................	—	52
Norrbottens län.
Piteå sockens ........................................................................	30	75
Elfsby sockens ........................................................................	21,76	98,8 0
Arvidsjaurs tingslags ............................................................	32	69,20
Arjepluogs „ ...........................................................	17	28
Neder-Luleå „ ............................................................	36, i:	73,84
Öfver-Luleå-Edefors................................................................	23,7	70
Jockmocks sockens ................................................................	61,73	61
Råneå tingslags........................................................................	55	69
Neder-Kalix tingslags ............................................................	12	48
Öfver-Kalix ,, ............................................................	33	75
Gellivare „ ............................................................	11,88	39,i i
Neder Torneå—Karl Gustafs................................................	17,5	123
Öfver Torneå—Hietaniemi....................................................	42	53
I Korpilorabolo—Tärendö ........................................................	5	120
Pajala tingslags...............................................................	27	75
Enontekis „ .........................................................*......		—
Juckasjärvi „ ...............................................................	80	133
Medeltal för Kopparbergs län...........................................	8	21,4
„ „ Gefleborgs „ ...........................................	12,2	26
,, ,, Vesternorrlands ,, ...........................................	16,6	39,3
„ „ Jemtlands „ ...........................................	22	89,8
,, „ Vesterbottens ,, ...........................................	37,2	56
„ „ Norrbottens „ ...........................................	29,7	71,2
„ „ riket i öfrigt „ ...........................................	\| 5,9	21,7

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

245

Redan ai de i slutet på förestående tabell upptagna medeltal framgår med
all tydlighet, att särskildt de fyra nordligaste länen tyngas af vägbördan i betydligt
högre grad än det öfriga riket. Dessa medeltal äro emellertid icke tillfyllest.
Då en del väghållningsdistrikt äfven inom dessa fyra län icke hafva större vågtunga
än den äfven i södra Sverige normala, måste orsaken till de höga medeltalen
vara att söka deri, att de återstående distrikten äro i utomordentligt hög
grad betungade i förevarande atseenden. En belysning af den förestående tabellens
siffror från denna synpunkt lemnas i följande öfversigtstabell:

• Län	Antalet väghållningsdistrikt, i hvilka vägbördan (beräknad efter vägskatten per vägfyrk å annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura) år 1900 uppgick till:	'' 1 Summa väghållnings- distrikt.
Högst samma belopp som medeltalet för riket söder om Kopparbergs län.	Mer än nämnda belopp men ej mer än dubbla beloppet.	Mer än dubbla beloppet men ej mer än tredubbla beloppet.	Mer än tre-dubbla beloppet.
Kopparbergs ...........	1 6	IO	1		27
I Gefleborgs ...............	5	4	1	—	10
Vesternorrlands.........	2	10	5	I	18
Jemtlands..................	—	3	2	10	15
Vesterbottens............	5	5	3	6	19
Norrbottens ............	1	2	3	1 1	17
Summa	29	34	15	OO <N	106

För att närmare åskådliggöra innebörden af nämnda siffror må ett par exempel
anföras. Om man uträknar, hvad t. ex. en egare af ett till 10,000 kronor
taxeradt hemman eller en handlande med t. ex. en inkomst af 3,000 kronor
(100 fyrkar) får vidkännas i utgift för väghållningen i ett distrikt, der vägbördan
kan uppskattas till tredubbla beloppet af medeltalet i riket söder om Dalarna, finner
man, att densamma bör beräknas till 65 kronor 10 öre. I det mest betungade
distriktet, Lits tingslag, kan väghållningsbesväret för en dylik hemmansegare och
handlande uppskattas till omkring 220 kronor eller för hemmansegaren 2,2 procent
å fastighetsvärdet.

246

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

Orsakerna
till yäghålluingsbesvärets
tyngd.

Den föregående statistiken lemnar intet tvifvel öfrigt derom, att det nordligaste
Sverige verkligen tryckes af en vägbörda, som måste anses onaturligt betungande.

Den förnämsta orsaken till detta förhållande är naturligen att söka i vägarnes
längd i förhållande till de väghållningsskyldiges (vägfyrkarnes) antal. Det är
tydligt, att i ett land med norra Sveriges naturbeskaffenhet, ett land, der de icke
synnerligen omfattande jordbruksbyggderna skiljas från hvarandra genom stora öde
skogsvidder, berg och mossar, vägarnes längd måste blifva afsevärdt större i förhållande
till den afkastning distriktet kan lemna och den befolkning det sålunda
förmår föda än i mera sammanhängande jordbrukstrakter. Härtill kommer särskildt
i de två nordligaste länen, att en så väsentlig del af skogsmarken är i kronans
ego och att denna mark enligt gällande väglag påföres allenast fjerdedelen så stort
vägfyrktal som enskild skog. Kronoparkerna, i endast nämnda län uppgående till
omkring 3V2 millioner hektar, bära sålunda skulden för en ansenlig del af våglängden,
men bidraga till väghållningen endast efter en betydligt billigare tariff än
den enskilda jorden.

Att särskildt de på senare tider nyanlagda vägarnes längd varit jemförelsevis
betydligt större i de sex nordliga länen än i de öfriga delarne af riket framgår
deraf, att längden af med statsmedel understödda under tioårsperioden 1891 —1900
godkända vägar uppgick till 176,3 nymil i de sex norra länen under det motsvarande
siffra för hela den öfriga delen af riket var allenast 165,7 nymil.

Äfven många andra orsaker finnas emellertid, som samverka till att göra
vägbördan särskildt kännbar i norra Sverige. I många delar af det inre landet
förekommer t. ex., att den in natura väghållningsskyldige ibland har sin väglott på
ett onaturligt långt håll från sin gård. I de norrländska elfdalarne, der landsvägen
vanligen går efter vattendraget, men en del af de väghållningsskyldige bo aflägset
på skogarne, förekommer det t. ex., att den väghållningsskyldige får fortskaffa sig
5 —10 mil för att komma till sitt vägstycke, och ofta saknas kanske på största
delen af detta afstånd farbar väg, hvadan det blir nästan omöjligt för den väghållningsskyldige
att med egna dragare och redskap ombesörja vägunderhållet. Vidare
är det i vissa trakter stor brist på lämpliga väglagningsämnen och dessa måste
hemtas långväga ifrån. Särskildt i den del af Jemtland, som hvilar på kalkgrund,
är klagan häröfver ofta förspord. En annan olägenhet är de större vattendragens
afsevärda bredd, som nödvändiggör dyrbara broanläggningar eller icke mindre kostsam
färjhållning. Till vägarnes snabba slitning bidrager det allmänna bruket att
städse begagna enbetsåkdon samt den i anseende till jernvägsnätets ringa utsträckning
ännu i stor omfattning nödvändiga forkörningen. Slutligen bör erinras, att
vid sidan af de allmänna vägarne, äfven en hel del enskilda utfartsvägar erfordras
och att dessa af liknande orsaker, som anförts ifråga om de allmänna vägarne,
blifva i förhållande till den nytta de medföra proportionsvis längre och dyrbarare
än dylika vägar i södra Sverige.

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN. 247

Efter denna på uppgifter hufvudsakligen från de särskilda vägstyrelserna grundade
undersökning angående orsakerna till väghållningsbesvärets dryghet i våra
nordliga landsändar, torde det vara på sin plats att tillse, huruvida denna börda
kan väntas under den närmaste framtiden blifva i någon väsentlig grad ökad genom
nya väganläggningar.

Den med Norrlands förhållanden förtrogne lärer icke kunna hysa någon
tvekan derom, att icke denna landsdel ännu i stor utsträckning behöfver nya vägar.
Det är allmänt bekant, att hemmanen och byame i skogsbyggderna ofta äro alldeles
i saknad af brutna vägar för sommartrafik. Önskvärdheten af nya vägars
anläggning framhålles jemväl med liflighet i ett afsevärdt antal af de svar, hvilka
inkommit från byggderna på åtskilliga af komiténs frågor, och bekräftas af utlåtanden,
som från vissa af Konungens befallningshafvande i de nordligaste länen till
komitén afgifvits.

Sålunda uppgå enligt meddelande från Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län de i nämnda län ifrågasatta nya vägarne till omkring ioo mil. I Vesterbottens
län hafva utslag meddelats om anläggning af nya vägar till en längd af
vid pass 3 3 mil, hvarjemte undersökning egt rum, pågår eller bestämts skola ske
beträffande vägar till en sammanlagd längd af omkring 6o—-70 mil. Äfven inom
Jemtlands län synas likaledes ett stort antal väganläggningar vara ifrågasatta, och
Konungens befallningshafvande i nämnda län meddelar, att en mängd ansökningar
om vägundersökning med bidrag af statsmedel under de sista åren af brist på medel
eller af andra skäl icke kunnat bifallas, ehuru om flertalet föreslagna vägar gällt,
att deras genomförande varit af synnerligt behof för vederbörande orter.

Af den föregående redogörelsen torde med tydlighet framgå, att vägbördan
i norra Sverige drabbar befolkningen ojemförligt mycket hårdare än i de södra
delarne af riket. Det kan derför icke synas annat än rättvist, att man, så vidt
möjligt, söker finna utvägar för att inom den förra delen af landet något underlätta
denna hårda tunga.

Dervid framställer sig till en början såsom en omständighet värd beaktande,
att inom de nordliga delarne af landet vägar såväl anlagts, som kunna komma att
anläggas, hvilka hafva en helt annan betydelse än den lokala, och beträffande hvilka
den nuvarande väglagens grundsats, att i regel hvarje härad skall, frånsedt det
normala statsbidraget, ansvara för sina egna vägar, icke med billighet kan upprätthållas.
Den första åtgärden blir sålunda att tillse, hvilka vägar, som kunna hänföras
under denna klass af vägar med högre allmännyttighet och hvilkas byggande
och underhåll på statens bekostnad alltså kan ifrågasättas.

I detta afseende märkas först vägar, hvilka erfordras såsom en länk i rikets
försvarsanordningar och som särskildt för detta ändamål anläggas, eller s. k. militärvägar.
Att ålägga ortsbefolkningen att bygga och underhålla sådana vägar, hvaraf
de ega endast obetydlig nytta, är uppenbarligen föga rättvist. Då dylika väg -

Kommer vägtungan
att
afsevärdt
ökas genom
nya väganläggningar? -

Yissa vägar
böra byggas
och underhållas
af
staten.

248

LÄTTNADER X VÄGTUNGAN.

anläggningar hädanefter ega ruin, hvilket väl sannolikt ej så sällan kommer att blifva
förhållandet, torde alltså såväl anläggandet som underhållet böra betraktas uteslutande
såsom en statsangelägenhet.

Den väg, som för närvarande benämnes »militärvägen genom det inre Norrland»
eller den väg, som från Östersund leder till Boden, är endast delvis af den
beskaffenhet, att den kan hänföras under hvad i det föregående afsetts med uttrycket
militärväg. Af den omkring 60 mil långa vägen har största delen tillkommit
på ortens initiativ och för att tillgodose lokala behof. Denna del är byggd
på öfligt sätt af de väghållningsskyldige med statsanslag samt underhålles af de
förra. Beträffande åter de sträckor af vägen, som ligga emellan Ruskträsk i Vesterbottens
län och Gallijaur vid länsgränsen mot Norrbottens län samt emellan Glommersträsk
och Visträsk i Norrbottens län tillsammans 16,18 nymil råder deremot
det egendomliga förhållande, att vägen här byggts uteslutande med statsmedel, men
underhålles af de väghållningsskyldige. Rörande anledningen härtill inhemtas till
en början af Kungl. propositionen till 1891 års riksdag rörande väganläggning
mellan Visträsk och Glommersträsk, att Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län i underdånig skrifvelse den 10 november 1890 anföit bland annat följande.
Inom länet hade behofvet af utfartsvägar till kusten från de jemförelsevis tätare
befolkade dalgångarne omkring länets hufvudfloder blifvit nödtorftigt tillgodosedt.
Behofvet af förbindelser tvärs öfver land eller s. k. tvärvägar emellan de bebyggda
orterna inom länet hade deremot länge gjort sig gällande, men bristen på tillräckliga
medel och på bofast befolkning på de stora skogstrakter, som utgjorde
vattendelare emellan floderna och vanligen utgjordes af kronans marker, hade hittills
ställt oöfvervinnerliga hinder för åvägabringande af dessa saknade vägar. På
grund häraf hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att den vigtigaste
delen af den mest behöfliga tvärvägen, nemligen en landsväg från Visträsk
till Glommersträsk måtte af staten bringas till utförande genom anvisande af nödigt
anslag till dess anläggning och jemväl till dess underhåll, intilldess detta senare
framdeles kunde varda på vederbörande väghållningsskyldige fördeladt.

Till stöd för ansökningen åberopades jemväl vägens betydelse för rikets
försvar. Denna synpunkt framhölls under ärendets vidare handläggning med synnerlig
kraft af chefen för Generalstaben. Vid frågans behandling i statsrådet hemställde
departementschefen under åberopande af befolkningens fåtalighet och oförmåga
att bära kostnaderna samt vägens stora betydelse, särskildt dess vigt i strategiskt
afseende och för staten såsom den störste jordegaren i dessa trakter, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att från anvisade medel till vägbyggnader
anslag till ifrågavarande väganläggning finge anvisas utan iakttagande af det
för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet stadgade villkor, att statsbidraget icke
finge utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade
kostnaden. I enlighet med denna hemställan afläts proposition till Riksdagen.

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

249

I fråga om underhållet, hvarom vidare utredning ansågs erforderlig, gjordes i
nämnda proposition ingen hemställan. Propositionen bifölls af Riksdagen med
villkor, att all för vägen behöflig, enskilde tillhörig eller af enskilde brukad jord
lemnades utan ersättning. I sin undSrdåniga skrifvelse i ämnet anförde emellertid
Riksdagen, att den ansåge sig icke böra lemna oanmärkt, att en vägförbindelse
mellan omförmälda båda orter säkerligen blefve till icke ringa gagn för de trakter,
vägen komme att genomgå och att det med hänsyn härtill syntes, som om de
vägbyggnadsskyldiges i orten fullständiga frikallelse från hvarje bidrag till vägens
byggande och dennas anläggning endast med statsmedel skulle från det allmännas
sida innebära en större uppoffring än förhållandena med skäl kräfde. Att såsom,
oeftergifligt villkor för vägens anläggning fordra de närboendes deltagande i kostnaderna
syntes Riksdagen å andra sidan icke heller lämpligen kunna ifrågakomma,
då här utan tvifvel förelåge ett särskildt undantagsförhållande. Riksdagen ansåge
sig derför böra inskränka sig till det uttalande, att för de delar af väganläggningen,
med afseende å hvilka anspråk på befolkningens deltagande i arbetet med fog kunde
göras, sådant deltagande bestämdt påfordrades, äfven om detta deltagande icke kunde
ega rum i samma utsträckning som eljest. Men då frågan om vidden af invånarnes
i orten deltagande i vägarbetet icke kunde lämpligen pröfvas af någon annan
än Kungl. Maj:t, hade Riksdagen funnit sig endast böra framhålla sin nämnda uppfattning.
Beträffande vägens framtida underhåll ansåg Riksdagen, att ortens invånare
ovillkorligen borde vidkännas vinterväghållet. I fråga om det öfriga underhållet
hyste Riksdagen den förväntan, att frågan härom, så snart ske kunde, ordnades
och att de väghållningsskyldige dervid icke befriades från skyldigheten att
deltaga i underhållet.

Af hvad sålunda anförts framgår, att vägsträckan Visträsk—Glommersträsk
icke tillkommit i uteslutande militärt syfte utan *att densamma äfven påkallats på
grund af dess nytta för ortsbefolkningen. Enahanda synes förhållandet vara med
sträckan emellan Gallijaur och Ruskträsk, om hvilken vägs anläggning på statens
bekostnad proposition gjordes till 1894 års riksdag.

Vid nu nämnda förhållanden finner komitén det vara något tvifvelaktigt,
huruvida komitén bör hänföra dessa vägsträckor till hvad ofvan kallats militärvägar
och om komitén alltså bör hemställa, att staten öfvertager det framtida underhållet
af dessa sträckor. Fäster man sig endast vid hvad som förekommit vid behandlingen
af frågan om vägens anläggning, skulle en sådan hemställan ega ringa fog,
ty af handlingarne synes otvetydigt framgå, att dessa vägar verkligen äro af nytta
för ortsbefolkningen. Men enligt hvad till komitén inberättats vill det synas, som
om i verkligheten denna nytta icke skulle vara tillfinnandes. Det säges, att dessa
vägar ytterst sällan användas af befolkningen, hvilkas färder vanligen ske efter de
gamla vägarne i floddalarne, under det något behof af trafik från floddal till floddal
medelst tvärvägarne ännu knappast existerar. Vägarnes betydelse har derför i

* 32

250

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

Statsbidraget
till vägbyggnader
bör
utgå efter
verkliga
kostnaden.

verkligheten blifvit så godt som uteslutande militär. Vid sådant förhållande finner
sig komitén böra tillstyrka, att dessa vägsträckor i afseende på underhållet betraktas
såsom militärväg'' och att staten alltså, likasom den byggt vägarne, hädanefter bestrider
deras underhåll.

En annan klass af vägar, beträffande hvilka det kan ifrågasättas, huruvida
icke byggnads- och underhållsskyldigheten bör öfverflyttas till statsverket äro sådana,
som öfver större fjell- och skogstrakter med hvarandra förena isolerade byggder.
Att en jordbruksbyggd bör utan större statsbidrag än det normala ansvara för sina
egna vägar, är utan tvifvel en riktig grundsats, men, der jordbruksbyggderna äro
från hvarandra skilda genom större ödemarker, synes med skäl kunna anses, att dessa
byggders förenande genom vägar, hvarigenom landets lämplighet för bebyggande ökas
och dess framtida utveckling befrämjas, är en riksangelägenhet, som, åtminstone till
dess odlingen längre framskridit, bör med statsmedel bestridas. Till denna grupp
af vägar höra i första rummet åtskilliga af de s. k. mellanriksvägarne, hvilka delvis
löpa genom öde trakter. Beträffande dessa vägar tillkommer emellertid ytterligare
den synpunkten, att den internationella samfärdseln är ett samhällsbehof, hvars
betydelse sträcker sig vida öfver de lokala intressenas område, hvadan dessa väganläggningar
böra af staten befrämjas på ett kraftigare sätt än som kan ske, derest de
samma behandlas i likhet med vanliga vägar och sålunda komma att förorsaka de redan
förut öfver höfvan betungade väghållningsskyldige afsevärda kostnader. Men äfven
åtskilliga andra behöfliga fjell- och skogsvägar hafva utan tvifvel den karakter, att
de af ofvan anförda skäl böra anläggas af staten och af staten helt eller delvis
underhållas, så länge befolkningen ännu icke vunnit tillräcklig bärkraft för att kunna
ensam bestrida kostnaden härför. Redan nu torde finnas en och annan dylik väg,
hvilkens anläggande af anförda anledning bekostats af staten, men som underhålles
af de väghållningsskyldige. Huruvida man beträffande sådana redan färdiga vägar
bör medgifva, att i verkligt trängande fall underhållet öfverflyttas från de väghållningsskyldige
till staten, är en fråga, som torde böra lemnas öppen och bero på
pröfning i hvarje särskildt fall af den direkta nytta de väghållningsskyldige i orten
hafva af vägen, vägbördans tyngd i distriktet och andra dermed sammanhängande
omständigheter.

Enligt Kungl. kungörelsen angående villkoren för erhållande af understöd
från de af Riksdagen anvisade anslag till väganläggningar och vägförbättringar
m. m. den 29 mars 1899 må anslag för väganläggningar och vägförbättringar af
Kungl. Maj:t bestämmas till högst två tredjedelar af den beräknade kostnaden enligt
den fastställda arbetsplanen. Understiger sedan den verkliga kostnaden den beräknade,
minskas anslaget med så stor del af besparingen, som det beviljade anslaget utgjort
af den beräknade kostnadssumman. Från många håll inom norra Sverige klagas
emellertid öfver, att den verkliga anläggningskostnaden ofta vida öfverstigit den

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

351

beräknade, och att de väghållningsskyldige sålunda faktiskt kommit att få vidkännas
betydligt mera än en tredjedel af kostnaden för nya vägars anläggning.

Enligt en statistik, som för komiténs räkning utarbetats af tjensteman i
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställde sig med afseende på de af statsmedel
understödda vägarbeten, som godkänts 1891 —1900, förhållandena på
följande sätt.

Län	Beräknad kostnad.	Verklig kostnad.	Det belopp, hvarmed verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade.
Kopparbergs ................	29 3,16 5	324,383: 04	31,218:04
Gefleborgs ................	CO so 4/-\	175)459: 85	29,801:85
Vesternorrlands ..............	742,270	1,057,918: 72	315,648:72
Jemtlands ...................	954,985	1,25 5)776: 90	300,791:9°
Vesterbottens.................	973)9 12	1,234,052: 98	. 260,140:98
Norrbottens...................	1,160,223	i,473)5 55: 44	313) 3 32:44
Summa	4,270,213	5,521,146: 93	1,250,933:93

Orsaken till denna divergens mellan den beräknade och den verkliga kostnaden
torde till en del -vara att söka deri, att kostnadsförslagen i allmänhet uppgöras
lång tid, ofta flere år förr, än vägföretagen bringas till utförande, samt att arbetsprisen
och kostnaden för nödiga materialier under tiden stegrats. Att kostnaden
öfverstigit den beräknade, torde deremot icke i allmänhet kunna läggas de väghållningsskyldige
till last.

Då det emellertid tydligen är författningens afsigt, att staten skall med två
tredjedelar af kostnaden bidraga till nya vägars anläggande, och orsakerna till
stadgandets formulering sålunda, att statsbidraget skall uppskattas efter den i arbetsplanen
beräknade kostnaden, väl endast tillkommit i syfte att underlätta kontrollen
och motverka slöseri vid utförandet, synes det icke kunna anses annat än lämpligt
och konseqvent att, om verkliga kostnaden öfverstiger den beräknade, låta staten
bidraga med två tredjedelar af öfverskottet, allenast man kan på annat sätt sörja
för att ingen vid arbetets utförande uppkommen onödig eller oskälig kostnad dervid
tages med i beräkningen.

Ett annat sätt att lätta vägbördan särskildt för de mest betungade distrikten
innebäres i det i Riksdagen väckta, af Kungl. kammarkollegium i dess ofvanberörda vägunderutlåtande
(sid. 90 och följ.) omförmälda förslaget, att man skulle lemna särskildt ^ud^betunstatsbidrag
till de distrikt, der bördan är mest tryckande. Efter den behandling gade distrikt.

Högre vägfyrk
å staten
eller menighet
tillhöriga
allmänningsskogar.

252 LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

Kungl. kammarkollegium egnat detta, af kollegium tillstyrkta förslag återstår för
komitén intet annat än att under hänvisning till nämnda utlåtande såsom sin mening
uttala, att beträffande särskildt norra Sverige den sålunda föreslagna utvägen att
bispringa de af vägtungan mest besvärade orterna synes vara en af de närmast till
hands liggande.

En af de direkta anledningarne till vägbördans tyngd särskildt i de två
nordligaste länen är, såsom i det föregående anförts, storleken och mängden af
der befintliga kronoparker, hvilka enligt 59 § Väglagen äro påförda allenast fjerdedelen
så stort fyrktal i förhållande till taxeringsvärdet som annan jordbruksfastighet
och följaktligen endast föga bidraga till vägskatten. Att staten för dessa skogar,
hvilka ju vid afvittringarne afsatts af de jemförelsevis mera aflägset belägna och
för odling olämpliga områdena och hvilkas tillgodogörande mera beror af flottleder
än landsvägskommunikationer skulle utgöra vägskatt till fullt samma belopp, som
annan jordbruksfastighet, torde väl icke böra påfordras, helst staten på åtskilliga
andra sätt än genom vägskatt bidrager till kostnaden för vägars byggande och
underhåll, men att skillnaden i förevarande afseende mellan en kronopark och t. ex.
ett enskildt skogshemman, hvars värde beror så godt som uteslutande på skogstillgången,
skall vara så stor som enligt nu gällande bestämmelser, synes deremot
mindre lämpligt och rättvist.

I den kungliga proposition angående antagande af ny väglag, som afläts till
1889 års riksdag, föreslog Kungl. Maj:t också en dubbelt så stor vägfyrk för
ifrågavarande skogar som den sedermera i väglagen upptagna, i det att för staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar en vägfyrk föreslogs skola åsättas för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet. Det särskilda utskott vid nämnda riksdag,
som behandlade propositionen, fann sig emellertid böra ifrågasätta en billigare
beräkningsgrund i förevarande hänseende och anförde till stöd härför:

»Utskottet har nemligen i fråga om statens allmänningsskogar, särskildt inom
de nordligare orterna, från domänstyrelsen erhållit upplysning, huru som väganläggningar
i egentlig mening icke äro i afsevärd mån erforderliga för utdrifning af
skogsprodukter i dessa orter, hvarest vintervägarne äfvensom vattendragen, vederbörligen
upprensade, bilda naturliga utfartsvägar. För vattendragens flottbargörandé
hafva derför ock utförts betydande arbeten, hvilka varit förenade med ansenligå
kostnader för staten. Sålunda hafva endast inom Norrbottens län de kostnader,
statens skogsförvaltning fått vidkännas för åstadkommande af nödiga kommunikationsmedel,
under de senaste fem åren uppgått till 112,000 kronor årligen.
Härtill skulle nu ytterligare komma bidrag till nybyggande och underhåll af
allmänna vägar, hvilket bidrag enligt den af Kungl. Maj:t föreslagna beräkningsgrund
för fyrktalets åsättande skulle komma att uppgå minst till omkring 80,000
kronor och möjligen bestiga sig till 100,000 kronor eller derutöfver. Att skogs -

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

253

förvaltningen härigenom skulle blifva hårdare betungad än skäligt är, torde vara
uppenbart.»

Dessa skäl, som synas hafva varit bestämmande för det slutligen antagna
lagförslagets föreskrifter i denna del, förefalla dock komitén icke numera ega fullt
samma giltighet som förut. Statens skogar lemna nemligen för närvarande väsentligt
större inkomst, hvadan ett i viss mån ökadt deltagande i vägbesväret ej nu kan
anses för densamma betungande.

Det måste särdeles vid sådant förhållande för de skattdragande framställa
sig såsom en orättvisa, att vägtungan i ett distrikt skall blifva så väsentligt mycket
kännbarare än i ett annat derför, att kronan är stor jordegare i det förra, men ej
i det senare. I södra Sverige, der kronoparkerna icke äro så afsevärda, framträda
dessa oegentligheter ej så skarpt. Men i norra Sverige, der kronoparkerna ega en
så betydande omfattning, kunna de icke underlåta att falla i ögonen.

Komitén anser derför, att det vore lämpligt, om statens skyldighet i förevarande
afseende utsträcktes så långt som i ofvan nämnda kungl. proposition föreslagits.
Att gå längre torde icke vara af nöden och utan orättvisa kunna underlåtas
i betraktande af statens öfriga uppoffringar för vägväsendet. Den hjelp, som
åtskilliga vägdistrikt härigenom erhålla, kommer i alla händelser att blifva beaktansvärd.
För år 1902 betalades för kronoparkerna i de sex norra länen i vägskatt 89,273
kronor 79 öre, och ytterligare ungefär detta belopp komme alltså efter den föreslagna
nya beräkningsgrunden att i form af vägskatt från staten sammanlagdt tillfalla
de väghållningsdistrikt, der kronopark er finnas.

Utsträckes på detta sätt statsskogarnes deltagande i vägbesväret fordrar konseqvensen,
att en liknande utsträckning göres äfven beträffande de nu med statsskogarne
likställda, menighet tillhöriga allmänningsskogarne.

Slutligen vill komitén anmärka, hurusom åtskillig lättnad i väghållningsbesväret
kommer att beredas särskildt skogsbyggdens väghållningsdistrikt, derest, på
sätt komitén här nedan hemställt, en del af sågverksbolagens inkomst kommer att
beskattas inom de socknar, der råvaran hemtas, samt dessa socknar alltså tillföras
nya beskattningsföremål, hvilka jemväl äro skyldiga att deltaga i väghållningsbesväret.

Jemväl åtskilliga andra förslag i afseende å ändrade bestämmelser om väghållningen
hafva, på sätt af Kungl. kammarkollegii ofvanberörda utlåtande framgår,
under den senaste tiden blifvit framställda. Så har föreslagits en ökning af det i
6 o § Väglagen omförmälda statsbidraget till vägunderhållet från en tiondedel till
en femtedel af den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad. Vidare har
ifrågasatts en sådan ändring i 59 § Väglagen, att »annan fastighet» skulle likställas
med jordbruksfastighet och följaktigen påföras — i stället för en vägfyrk för hvarje
fyra hundra kronor af taxeringsvärdet — en vägfyrk för hvarje etthundra kronor
af nämnda värde. Slutligen har hemställts, att 6 § Väglagen skulle undergå sådan

Andra lättnader.

254

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.

förändring, att inkomst af kanal, jernväg och annan farväg, af skeppsrederi och sjöfart
samt genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller
enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta
och undantagsförmån skulle lika med annan inkomst deltaga i väghållningsbesväret.

Utan att våga uttala någon bestämd mening i afseende å de sålunda ifrågasatta
nya bestämmelsernas lämplighet har komitén här endast velat erinra, att genom
ett antagande af dessa förslag, om de befinnas välgrundade, naturligen åtskillig
lättnad skulle beredas äfven de norrländska jordbrukarne i deras väghållningsbesvär.

På grund af hvad sålunda anförts får komitén med hänsyn till förhållandena
särskildt i de norra delarne af riket hemställa:

1:0) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan
äfven underhållas af statsverket;

2:0) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd
längd sträcka sig öfver öde fjell och skogar måtte i vidsträcktare
mån än nu är fallet byggas af staten samt i de fall,
att de utförts på statsverkets bekostnad, i mån af behof äfven
underhållas af detsamma;

3:0) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader
måtte göras det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfverskjutit
den beräknade, jemväl två tredjedelar af det Överskjutande
kostnadsbeloppet må kunna af statsmedel anvisas;

4:0) att till väghållningsdistrikt, som äro synnerligen
hårdt betungade i följd af vägarnes stora längd och gles befolkning
eller på grund af stor genomfartstrafik till andra orter,
särskildt statsunderstöd måtte efter pröfning för hvarje fall
kunna beviljas; samt

5:0) att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar
påföras en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af
taxeringsvärdet.

SKOGSBESKATTNING.

255

10. Nya grunder lör skogsbeskattningen.

I det föregående har komitén framhållit, hurusom en lättnad eller utjemning
af vägbållningsbesväret på landet inom stora delar af Norrland och Dalarne är af
behofvet synnerligen påkallad. Tager man i beräkning ej blott detta besvär, som
i hvad det utgår kontant grundar sig å allmänna bevillningstaxeringarna, utan äfven
de af landsting och kommuner debiterade utskylder, torde man finna, att de efter
allmänna bevillningen utgående utlagor numera inom vissa kommuner, särskildt
inom de egentliga skogssocknarna, nått en sådan höjd, att svårighet uppstått för
kommunerna att på den direkta beskattningens väg täcka de växande skattebehofven,
och att derjemte fara är förhanden, att redan under nuvarande skatteförhållanden i
icke få fall gränsen för de skattskyldiges skatteförmåga nåtts eller till och med
öfverskridits. Skattetrycket torde också, såsom jemväl framgår af den utaf komiten
från orterna anskaffade utredningen, i vissa trakter utgöra en bidragande orsak till
hemmanens öfvergång från de i skatteafseende mindre bärkraftiga och till inkomst
af jordbruk närmast hänvisade enskilda hemmansegarne till de ekonomiskt bättre
situerade sågverksbolagen.

Granskar man de officiella uppgifterna rörande kommunernas finanser finner
man, att — om man undantager Dalarne, der fyrktalssättning i allmänhet icke är
genomförd — vid jemförelse mellan rikets samtliga kommuner med i mantal satt
jord och landskommunerna i Norrland sistnämnda kommuner intaga ett synnerligen
ogynnsamt läge i kommunalt beskattningsafseende. Medan således år 1901 i 459
stycken af 2,338 utaf rikets landskommuner eller i ungefär 20 procent af hela
antalet utdebiterades mellan 76 och 100 öre per fyrk för i mantal satt jord samt
i 237 kommuner eller 10 procent öfver 100 öre per fyrk, utdebiterades i 53
kommuner i Norrland eller i 24,7 procent af Norrlands 214 landskommuner
mellan 76 och 100 öre per fyrk för dylik jord samt i 62 kommuner eller i 29
procent af kommunerna öfver 100 öre pr fyrk. Kommunalutskylderna uppgingo
alltså i nära 54 procent af de norrländska landskommunerna till öfver 75 öre per
fyrk för i mantal satt jord, under det att en motsvarande debitering i rikets samtliga
omförmälda landskommuner egde rum i allenast 30 procent af samma kommuner.

I det i förevarande afseende sämst lottade af de norrländska länen eller Jemtlands

256

SKOGSBESKATTNING.

län utgingo i ända till 66 procent af samtliga landskommuner kommunalutskylderna
för den i mantal satta jorden med öfver 75 öre per fyrk och i en hvar
af 26 kommuner eller i 44 procent af länets samtliga socknar utdebiterades öfver
100 öre per fyrk. Dervid är att märka, att de egentliga skogssocknarna i allmänhet
varit de af kommunalutskylder hårdast betungade. De högsta kommunalskattetalen
i Jernhand återfinnas också såsom regel i socknarna inom Hammerdals,
Lits, Offerdals, Hallens, Bergs, Svegs och Hede tingslag. Inom Hammerdals tingslags
skogrika socknar utdebiterades således i en hvar socken öfver 100 öre per
fyrk och medeltalet närmade sig 160 öre per fyrk.

Ensamt de nu lemnade siffrorna torde mana till en allvarlig undersökning,
huruvida icke skatteförhållandena skulle kunna på ett för kommuner och skattskyldige
mera tillfredsställande sätt än nu är fallet ordnas. Denna maning torde
derjemte framträda ännu kraftigare, om man iakttager den stegring i skattebördorna,
som, enligt hvad följande från den officiella statistiken hemtade siffror utvisa, tydligen
gör sig gällande.

Den i mantal satta jorden påfördes kommunalutskylder per fyrk

År	inom rikets samtliga lands-kommuner med undantag af socknarna inom Kopparbergs län	inom landskommunerna i södra och mellersta Sverige.	inom	andskommunerna i Norrland
enligt följande afrundade procenttal
högst 75 öre	76—100 öre	öfver 100 öre	högst 75 öre	76 —100 öre	öfver 100 öre	högst 75 öre	76 —100 öre	öfver 100 öre
%	%	%	%	%	%	%	%	%
1891	00	9	4	88,5	8	3>5	73	15	12
OO NO	80	14	6	83	*3	4	57	25	00 HH
1899	75	17	8	77	16	7	51	28	1 2 I
1901	, 70	20	10	73	19	8	46	25	29

Till dessa för Norrland ogynnsamma skatteförhållanden, som naturligen beröra
ej blott den i mantal satta jorden utan äfven annan fastighet och öfriga
beskattningsföremål, torde utan tvifvel nu rådande anordning för skogsbeskattningen
afsevärdt bidraga. Behofvet af en reform i detta afseende, hvilket behof af anledning,
som här nedan närmare skall angifvas, torde bekräftas af rådande skatteförhållanden
i de egentliga skogssocknarna, har med styrka framhållits, allt sedan
praktisk erfarenhet af vår nuvarande bevillningslagstiftning ernåtts och skogens
värde vunnit fullt beaktande. På grund af gällande skattebestämmelser och den

SKOGSBESKATTNJNG.

2 57

praxis, som i allmänhet af taxeringsmyndigheterna följes, erhålla nemligen skogskommunerna
i verkligheten icke på långt när det bidrag för täckande af sina
skattebehof, söm rätteligen synes böra dem tillkomma från den för kommunerna
naturligaste skattekällan eller skogen.

Vid fastställandet af fastighets taxeringsvärde bör enligt bevillningsförordningens
stadganden hänsyn visserligen tagas till växande skog och inkomst af
skogen genom fastighetsbeskattningen således komma kommunerna i skatteafseende
till godo. Erfarenheten har dock visat, att detta långt ifrån alltid är förhållandet.
Utom i svårigheten att taxera växande skog har hinder för full tillämpning af
nyssnämnda stadgande jemväl på grund af de talrika fall, då afverkningsrätt till
skogen varit upplåten, mött i den lätt förklarliga obenägenheten att belasta hemmanets
egare, hvilken kanske icke haft någon som helst inkomst af upplåtelsen,
med utskylder för skogen. Härtill kommer, att på grund af bevillningsförordningens
stadganden om beskattningsorten all förädlingsvinst vid trävarurörelse, deri
äfven inbegripen den vinst, som uppstår genom sjelfva afverkningen i skogssocknen,
upptages till beskattning i förädlingsort eller ort, hvarifrån trävarurörelse administreras.

Vidare vill komitén i detta sammanhang påpeka, att, om ock vid beräkning
af vinst för förädling af virke från egna, med eganderätt innehafda hemman afdrag
för trädens värde å rot må ske, sådan afdragsrätt icke ovillkorligen borde få
förekomma vid förädling af virke från skogar, som med afverkningsrätt blifvit på
viss tid upplåtna. I dylika fall synes det komitén med bevillningsförordningens
stadganden om inkomsttaxering bäst öfverensstämmande, att den vinst, som efter
amortering af köpeskillingen för afverkningsrätt uppstår, beskattas genom inkomstbevillning.
Enligt hvad komitén har sig bekant, lärer emellertid i Norrland och
Dalarne, med eller utan stöd af bevillningsförordningens stadganden, den praxis i
nämnda fall följas, att afdrag under alla förhållanden eger rum för trädens värde
å rot.

På grund af nu omförmälda stadganden och praxis i taxeringsärenden torde
i icke ringa omfattning inkomst från skogen undgå beskattning eller åtminstone
undandragas skattskyldighet i skogssocknarna. Redan den uppdelning af fastighetsinkomst,
som, i händelse afverkningsrätt till skogen blifvit upplåten, eger rum
mellan jordegare och afverkningsrättsinnehafvare, vållar således en förskjutning af
skattebördan till men för jordegaren. Den skogsinkomst, som tillfaller afverkningsrättsinnehafvaren,
taxeras i flertalet fall, då densamma underkastas inkomstbevillning,
i en kustsocken, der sågverk är beläget, och såsom skattepliktig gent emot kommunen
återstår då allenast jordegaren. Att detta förhållande skall, såsom förut
nämnts, medföra afsevärda svårigheter för såväl skattskyldige som kommuner, faller
så mycket mer i ögonen som kommunerna i ifrågavarande trakter i afsevärd grad
äro hänvisade att täcka sina skattebehof från fast egendom och alltså medelbart
från fastigheternas i dessa trakter största inkomstkälla, skogen.

J O

* 33

258

SKOGSBESKATTNING.

Visserligen hafva de oegentligheter eller missförhållanden i fråga om skogsbeskattningen,
hvarom komitén nu talat, upprepade gånger varit föremål för Kungl.
Maj:ts och Riksdagens uppmärksamhet, utan att dock de försök till deras undanrödjande,
som under skilda tider gjorts, ledt till något resultat. Detta oaktadt
har komitén emellertid, såsom ett led i de af komitén föreslagna medel för vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne, ansett sig böra upptaga till behandling frågan om skogsbeskattningen.
Såsom, af hvad redan anförts, framgår, har komitén dervid närmast i
sigte den ogynnsamma ställning, de egentliga skogssocknarna på grund af gällande
beskattningsbestämmelser intaga i beskattningsafseende.

En rättelse i nu anmärkta förhållanden måste gifvetvis i viss mån mynna ut
i sådana ändrade bestämmelser rörande beskattningsorten, att den inkomst för trävarurörelse,
som nu i regel taxeras der förädlingsrörelse eger rum, komme att till
viss del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna.

Det torde nu visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke skogsbeskattningsfrågan
borde ordnas i sammanhang med den nu förestående allmänna omgestaltningen
af vårt beskattningssystem. Komitén anser likväl, att det uppskof med
lindringen i skattebördorna, som deraf blefve följden, skulle under nu rådande
skatteförhållanden kunna i vissa trakter af Norrland och Dalarne medföra en allt
för stor olägenhet för den jordbrukande befolkningen derstädes, för att ett dylikt
uppskof kan anses tillrådligt.

Komitén anser sig derför på det lifligaste böra tillstyrka att, utan afvaktan
på en slutlig lösning af alla nu sväfvande skattefrågor, reformer i ifrågavarande
afseende vidtagas i gällande skatteförfattningar. Rörande sättet för lösning af nu
förevarande fråga har komitén velat uttala sin anslutning i hufvudsak till det förslag,
som år 1891 framlades åt den år 1890 tillsatta skattekomité. Denna
komité, som, enligt sitt uppdrag, särskildt till behandling upptagit skogsbeskattningsfrågan,
sökte lösa densamma utan rubbning af grunderna för då gällande bevillningsförordning,
hvars bestämmelser i förevarande afseende i hufvudsak upptagits i
bevillningsförordningen af den 3 december 1897.

I enlighet med det i sådant afseende utarbetade förslaget vill komitén alltså
tillstyrka, att skogsbeskattningsfrågan löses på det sätt:

att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden
sättas å inrösnings- och afrösningsjorden;

att vid uppskattning af staten tillhörigt skogsområde
växande skogens hela värde inbegripes, men att eljest vid bestämmande
af fast egendoms taxeringsvärde hänsyn tages till
afkastningen af växande skog, allenast i den mån densamma
användes till husbehof;

SKOGSBESKATTNING.

259

att i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas
genom inkomstbevillning;

att för den skull den nu i § 2 af bevillningsförordningen
stadgade skyldighet för innehafvaren att erlägga fastighetsbevillning
för »skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag» må upphöra
;

att inkomstbevillning bör för behållna inkomsten utgöras,
såväl när försäljning af skog eller skogseffekter drifves såsom
handelsrörelse, som äfven när dylik försäljning eger rum från
område, lör hvilket den, som verkställer försäljningen, är
pligtig utgöra fastighetsbevillning;

att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevillning
bör erläggas för virkesfångst utöfver husbehofvet å område,
för hvilket den, som verkställer virkesfångsten, är pligtig
utgöra fastighetsbevillning, eller å skogsområde, som blifvit af
staten upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk
eller kanalbolag; samt

att vid taxering af inkomst genom försäljning af skog
eller skogseffekter eller genom virkesfångst från eget område,
taxeringen skall ske i den ort, der skogen är belägen.

2ÖO

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

11. Flottningslörfattningarna.

Då flottlederna utgöra en af de hufvudsakligaste förutsättningarne för de
norrländska skogsprodukternas utförande i verldsmarknaden, är det tydligt, att det
sätt, på hvilket dessa leder ordnas och flottningen deri bedrifves, är af det största
inflytande på de nordsvenska skogarnes värde. På grund af de klagomål, som
inlupit derom, att sågverksbolagen skulle i åtskilliga afseenden begagnat sig af det
stora inflytande de ega öfver flottningsväsendet för att obehörigen gynna sig sjelfva
på de skogsegande böndernas bekostnad, har det synts komitén angeläget att undersöka,
huruvida flottningsförfattningarna i detta afseende kunna anses bristfälliga och,
om så är förhållandet, hvilka åtgärder kunna vidtagas för att förekomma de öfverklagade
missförhållandena.

I detta syfte har komitén till besvarande af de utsedde sockenombuden äfvensom
af skogsstatens tjensteman utställt en fråga, afseende att få utrönt, om genom
tillvägagångssättet vid flottleders reglering, afsyning och begagnande svårigheter
tillskapas för vissa jordegare att tillgodogöra sig sin skogsafkastning (frågan 27
Band 5 sid. 477), och äfven under sina resor samt genom infordrande af yttranden
från Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktschefer och distriktsingeniörer
har komitén sökt vinna upplysning rörande de missförhållanden, som kunna hafva
visat sig vid flottningsförfattningarnas tillämpning.

Innan komitén redogör för resultatet af dessa undersökningar, anser sig
komitén emellertid böra erinra om den hufvudsakliga gången af den procedur, som
är föreskrifven med afseende på frågan om anläggning af ny allmän flottled och
densammas begagnande för flottning.

Öfversigt af Nu gällande lagstiftning i förevarande hänseenden innefattas hufvudsakligen

fattaiingariies i Kungl. Förordningen om allmän flottled samt Flottningsstadgan, båda af den 30
hufvudgrun- december 1880. Enligt dessa författningar är angelägenheten att erhålla allmänna,
der'' för alla virkesegare öppna flottleder i vissa fall ett intresse af den art, att det
genom ett slags expropriationsförfarande får göra sig gällande äfven gent emot de
enskilda rättsegare, hvilka ej till anläggningen samtyckt. Afgörandet af frågan,
om flottningsintresset är tillräckligt allmänt för att berättiga till ett dylikt ingrepp
i privaträttsliga förhållanden, tillkommer Konungens befallningshafvande, hvilken myn -

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

2ÖI

dighet också i regel bestämmer, huru flottleden skall inrättas, d. v. s. huru vattendraget
skall rped byggnader, strömrensningar och dylikt göras flottbart, och hvilka
ingrepp de enskilda rättsegarne alltså äro skyldiga att tåla. Såsom en annan hufvudregel
uppställer flottningsförfattningarne, att de, hvilka af flottledens inrättande eller
begagnande lida skada, skola derför erhålla ersättning af dem, som, sedan flottleden
blifvit användbar, komma att för flottning begagna sig af densamma.

De båda nämnda författningarne stå i det förhållande till hvarandra, att förordningen
om allmän flottled upptager de stadganden, som afse rättigheten att inrätta
och begagna flottleder samt villkoren derför, så vidt strand-, fiske- och vattenverksegares
eller andres rätt deraf beröres, sålunda stadganden af civillags natur,
under det flottningsstadgan innehåller de bestämmelser, som angå de flottandes inbördes
ställning, flottledens tekniska anordning och flottningens bedrifvande samt de
flottandes förhållande till dem, som bekostat strömrensning och andra dylika åtgärder,
alltså föreskrifter af öfvervägande administrativ beskaffenhet.

Stadgandena om proceduren vid flottleds inrättande återfinnas följaktligen
hufvudsakligen i flottningsstadgan. Man kan ifråga om denna procedur särskilja
följande hufvudmoment.

1. Ansökan om vattendrags upplåtande till allmän flottled. Denna ansökan
kan göras af hvilken intresserad person som helst och ställes till Konungens befallningshafvande.

2. Förberedande teknisk undersökning. För att Konungens befallningshafvande
skall kunna bestämma, om och huru flottleden skall inrättas, erfordras naturligtvis
en förberedande undersökning eller syn af sakkunnige. Denna syn verkställes af
tekniskt bildad person med biträde af två gode män, hvilka samtliga förordnas af
Konungens befallningshafvande. Vid synen hålles sammanträde en gång i hvarje
socken, som till vattendraget gränsar, dervid de, som anse frågan kunna å deras
rätt inverka, ega tillstädeskomma och anföra hvad de akta nödigt.

Synens hufvuduppgift är dels att utröna, huruvida vattendraget är lämpligt
för flottning och dess upplåtande till allmän flottled är af nöden och kan medföra
väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna samt huruvida
genom sådant upplåtande väsentlig olägenhet kan uppstå, dels att tillse, huru
ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta förfång för strandegare eller
annan, hvars rätt är i fråga.

Vid synen åligger det bland annat synemännen att särskildt utreda, hvarest
och huru för flottningen strömrensning eller förändring af vattendraget må verkställas
eller bommar, rännor eller andra anstalter för flottningens underlättande inrättas,
hvilka byggnader eller åtgärder utöfver de förut nämnda tarfvas för att emot
skada genom flottningen skydda stränder, broar, färjor, vatten- och fiskeverk eller
annan egendom samt huruvida redan i vattendraget verkställda byggnader eller andra

2 62

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

arbeten (vattendraget har tilläfventyrs förut varit enskild flottled) äro för flottningen
nödiga och nyttiga. ,

Synen är icke någon instans. Dess utlåtande kan således icke vinna laga
kraft utan är endast afsedt att tjena till ledning för Konungens befallningshafvande
vid frågans definitiva bedömande.

}■ Sammanträde inför Konungens befallningshafvande eller i mindre vigtiga
fall kronofogden i orten.

Förrän synemännen skriftligen affattat sitt utlåtande och i detalj utarbetat sitt
förslag till de byggnader och andra arbeten, som anses erforderliga för flottleden, är*
det säkerligen synnerligen svårt för enskilda rättsegare efter flottleden att afgöra, i hvad
mån flottledens anordnande kommer att göra dem förfång. Det lemnas dem derför
tillfälle att vid ett offentligt sammanträde inför Konungens befallningshafvande
eller kronofogden ånyo frambära de erinringar emot förslaget, hvartill de kunna
finna sig befogade.

4. Konungens b efallningsh af vandes utslag. Sedan ärendet, såsom i det föregående
är nämndt, blifvit utredt, meddelar Konungens befallningshafvande deri sitt
utslag. I detta utslag afgöres först frågan, om vattendraget må till allmän flottning
upplåtas eller ej. Medgifves, att så får ske, meddelar Konungens befallningshafvande
vidare nödiga bestämmelser om sättet och villkoren för flottledens inrättande
och begagnande. Konungens befallningshafvande förklarar alltså, hvilka byggnader
eller arbeten, som skola utföras och, der sådana redan finnas i vattendraget
verkställda, hvilka af dessa, som skola af den allmänna flottleden öfvertagas och
lösas, samt bestämmer äfven tiden, då föreskrifna arbeten skola vara fullbordade. Erfordras,
att jord eller lägenhet af egaren till flottleden afstås, eller att vatten annan
till men bortledes, måste dock i brist af frivilligt samtycke hos Kungl. Maj:t begäras
rätt till expropriation. Vidare skall Konungens befallningshafvande ordna förhållandet
emellan dem, som komma att begagna sig af den allmänna flottleden, samt
dem, som å flottleden nedlagt kostnad. Berättigade till godtgörelse af de framtida
flottande äro dels de, som i vattendraget bekostat byggnader eller andra arbeten,
hvilka af den allmänna flottleden skola öfvertagas, dels ock de, som utföra de nya
arbeten, hvilka föreskrifvas. Flottningsstadgan nämner ej fullt tydligt, hvem som
skall verkställa sistnämnda arbeten, men förutsätter, att de utföras af dem, som äro
intresserade för att flottleden kommer till stånd, och berättigar dessa till ersättning
derför. I regel blir det naturligtvis sökanden, som måste sörja för att arbetena
på det ena eller andra sättet blifva verkställda. Konungens befallningshafvande måste
emellertid i allmänhet, utan att inlåta sig på frågan om hvilken enskild person,
som är berättigad uppbära lösen eller ersättning af ifrågavarande art, inskränka sig
till att bestämma, hvilka arbeten, som skola lösas eller ersättas.

Konungens befallningshafvande kan icke heller i händelse af tvist fastställa
beloppet af ifrågavarande lösen eller ersättning. Dylik tvist måste hänskjutas till

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

263

domstol, och Konungens befallningshafvande eger allenast provisoriskt uppskatta beloppet,
som är underkastadt jemkning i enlighet med hvad tvistens utgång betingar.
Sedan sålunda ett provisoriskt värde är funnet på hvad, som skall lösas eller ersättas,
afgör Konungens befallningshafvande, om beloppet är så obetydligt, att det
bör läggas helt och hållet å första årets flottning eller om det till undvikande af
flottningens oskäliga betungande skall fördelas å flera år. I sistnämnda fall, som
är det vanligaste, får amorteringstiden sättas till högst tjugu år och amorteringen
bestämmes i regel skola så tillgå, att till gäldande af beloppet jemte ränta, högst
tio procent å hvad oguldet innestår, viss afgift, benämnd amorteringsafgift, skall erläggas
för hvarje stycke flottgods. Då man emellertid på förhand icke kan veta,
huru mycket virke under amorteringstiden kommer att flottas, kan det komma att
inträffa, såväl att amorteringsbeloppet blifver guldet, innan den föreskrifna amorteringstiden
gått till ända, som att detsamma icke till fullo betäckes af de amorteringsafgifter,
som inflyta under amorteringstiden. Med anledning häraf är det
stadgadt, att om det, sedan amorteringsafgiften blifvit fastställd, visar sig, att
ändring af den fastställda amorteringstiden eller annan jemkning i villkoren erfordras,
Konungens befallningshafvande eger derom förordna, som lämpligt finnes.

j. Flottledens afsynande. Då föreskrifna arbeten blifvit fullbordade, skall
anmälan därom göras hos Konungens befallningshafvande, som, då fråga är om
arbeten i någon vigtigare farled, har att anmoda Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
att låta å arbetena verkställa afsyning, men eljest eger att dertill sjelf förordna
lämplig person, den ursprunglige syneförrättaren eller någon annan. Uppgifves
vid denna afsyning, att värdet å arbetena till följd af förändrade förhållanden
afviker från det förut beräknade, åligger det den, som förrättar afsvningen, att
med biträde af två gode män, som han sjelf eger tillkalla, företaga ny värdering.
Med ledning af denna nya uppskattning jemkas sedan det provisoriska värdet å
det beräknade amorteringsbeloppet.

6. Fastställande af reglemente för flottningsförening. Ett af flottningsförfattningarnas
vigtigaste stadganden är, att de, som låta flottgods löst framflyta i
allmän flottled, skola vara pligtiga att i gemensam flottning deltaga och för sådant
ändamål utgöra en förening. Denna förening har en särskildt egendomlig karakter
derigenom att medlemmarne icke alltid äro desamma utan vexla alltefter som olika
virkesegare uppträda och begagna sig af flottleden. Sjclfva föreningen består
emellertid år ifrån år såsom representant för de flottandes rättigheter och skyldigheter
gent emot dem, som af anläggningen lida skada eller eljest af den samma
beröras. Föreningen har dessutom att genom tillsatt styrelse sköta om sjelfva
flottningsrörelsen.

För att det inbördes förhållandet emellan deltagarne i flottningen eller medlemmarna
i flottningsföreningen skall blifva bestämdt, åligger det Konungens be -

264

ÄNDRINGAR I FL0TTN1NGSSTADGAN.

Anmärk*
ningar
mot flottningsförfattningama.

Flottledsanläggaren

kan gynna
sig sjelf på
de öfriga
flottandes
bekostnad,
a) genom
dröjsmål med
flottledens
iordningsställande.

fallningshafvande att tör hvarje flottningsförening fastställa ett reglemente. Innan
så skett, får ny flottled ej upplåtas till allmänt begagnande.

7. Flottledens upplåtande till allmänt begagnande, hvilket sker genom ett
förklarande af Konungens befallningshafvande.

Öfverskådar man nu de anmärkningar, som framställas mot flottningsförfattningarne,
finner man, att de oegentligheter, hvilka framträdt vid nämnda författningars
tillämpning, i de flesta fall kunna föras tillbaka till en gemensam orsak.
Flottningslagstiftningen utgår från den förutsättningen, att alla flottande hafva gemensamt
intresse af att få flottleden färdig, så fort ske kan, samt flottningen för framtiden
så billig som möjligt, och att den, som gör ansökan om ett vattendrags
upplåtande till allmän flottled, såsom presumtiv flottande är en tillräckligt opartisk
representant för detta framtidsintresse.

Erfarenheten har visat, att denna förutsättning i många fall är origtig och
att det finnes ett från flottledens permanenta intresse eller frän det allmänna framtida
flottningsintresset skildt anläggareintresse, äfvensom att de olika flottandes intressen,
jemväl sedan flottleden blifvit upplåten till allmänt begagnande, kunna
divergera. Komitén skall nu söka uppvisa, huru detta förhållande kan leda till förfång
för den jordegande allmogen.

Till en början må då anmärkas, att, enligt hvad från flera håll inberättas,
det understundom inträffat, att man begärt vattendrags upplåtande till allmän
flottled, icke för att så fort som möjligt göra detsamma användbart för flottning,
utan tvärtom för att i skogsspekulationssyfte temporärt förhindra eller försvåra
flottning i detsamma. Man går dervid så tillväga, att man söker åstadkomma,
att så lång tid som möjligt bestämmes för de föreskrifna arbetenas fullbordande.
Derjemte utdrages på flera sätt med arbetenas fullbordande och afsynande. Under
tiden har man utestängt hvarje annan från rättigheten att i berörda del af vattendraget
inrätta allmän flottled, och sjelfva flottningen är förhindrad under kortare

eller längre tider, som, särskildt då klagan föres hos högre instans, kunna blifva
afsevärda. Bönderna hindras härunder att med fördel sälja afverkadt timmer och
finna sig derför ofta nödsakade att afyttra sjelfva skogsfastigheterna. Dermed har
flottledsanläggaren vunnit sitt närmaste mål.

Härvid hör emellertid erinras, att det enligt flottningsstadgan tillhör Konungens
befallningshafvande att bestämma den tid, inom hvilken föreskrifna arbeten skola
vara färdiga, och Konungens befallningshafvandes beslut härutinnan kan naturligtvis
öfverklagas af den, som anser sitt intresse icke behörigen tillgodosedt. Detta är
emellertid knappast tillräckligt. Ty dels visar det sig, att i dylika fall de enskilda

mindre skogsegarne icke veta att bevaka sina intressen, dels hjelper det icke att

tillse, det för arbetenas fullbordande förelägges skäligen begränsad tid, derest man
icke kraftigt sörjt för, att den sålunda föreslagna tiden icke må öfverskridas; och
i detta afseende har man icke genom flottningsstadgans bestämmelser erforderlig

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

265

trygghet. Enligt 22 § nämnda stadga är nemligen äfventyret, derest föreskrifna
arbeten ej inom utsatt tid verkställas, att Konungens befallningshafvande sammankallar
»de flottande», hvilka väl i detta fall få anses sammanfalla med sökanden,
samt att det skall ankomma på särskild pröfning, om och med hvad villkor allmän
flottning i vattendraget vidare må tillåtas, en bestämmelse, som, synbarligen afsedd
för det fall, att byggandet afstannar eller underhållet försummas i brist på flottningsintresse,
föga lämpar sig för den händelse regleringsarbetena afsigtligt fördröjas i
syfte att utestänga ett konkurrerande flottningsintresse.

Det nu nämnda förfarandet att draga ut på flottledens fullbordande, har b^genomatt
emellertid i stor utsträckning användts och användes ännu äfven i ett annat syfte ytan att erän
det anförda. Detta sammanhänger med den s. k. interimsfiottningen. Enligt ringsafgift.
8 § 2 mom. Flottningsstadgan är visserligen regeln, att flottled ej upplåtes till
allmänt begagnande, innan de i afseende å farled eller i öfrigt till skydd emot
skada genom flottningen föreskrifna arbeten blifvit afsynade och godkända; men
Konungens befallningshafvande eger, der genom uppehåll med flottningen väsentlig
olägenhet skulle tillskyndas någon virkesegare, meddela honom särskildt tillstånd
att tillsvidare verkställa flottning i den omfattning och under de villkor, som
Konungens befallningshafvande finner skäligt föreskrifva. Det har ofta inträffat,
att ett sågverksbolag, som haft ett stort tillfälligt flottningsintresse på någon ort,
begärt ett vattendrags upprättande till allmän flottled och lyckats utverka sig tillstånd
till interimsflottning utan att någon amorterings af gift å timret bestämts.

Sedan har bolaget så länge som möjligt under hvarjehanda förevändningar fördröjt
flottledens fullbordande och anmälande till afsyning och under tiden skyndat sig
att afverka och nedflotta allt hvad bolaget för tillfället haft intresse af att få ned
till kusten. När detta är verkställdt, låter man afsyna flottleden. De utförda flottningsbyggnaderna
få derefter amorteras genom afgifter, pålagda det virke, som framdeles
kommer att flottas i vattendraget, men detta blir ej sällan endast virke från
böndernas eller möjligen kronans skogar, då såsom nämndt bolaget sörjt för att
dess virke redan passerat flottleden. I vissa fall, der det endast gällt någon tillfällig
större skogsaffär och flottning kunnat medelst provisoriska anordningar nödtorfteligen
bedrifvas, har det till och med inträffat, att den, som begärt flottledens
inrättande, sedan han tillgodosett sitt eget flottningsbehof, alldeles uraktlåtit att
fullfölja arbetet med flottledens inrättande. Nu nämnda oegentligheter hafva möjliggjorts
derigenom, att Konungens befallningshafvande underlåtit att yid beviljandet
af tillstånd till interimsflottning bestämma, det viss amorteringsafgift skall erläggas,
och anmärkningen är sålunda mindre en anmärkning emot flottningsstadgan än
emot Konungens befallningshafvandes sätt att tillämpa densamma. Enligt hvad
komitén försport, plägar emellertid numera vid medgifvandet af rätt att flotta, innan
vederbörlig afsyning skett, åtminstone i vissa fall föreskrifvas, att viss amorteringsafgift
skall erläggas. Detta förbehåll är emellertid så vigtigt, att det torde vara

* 34

266

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

skal att i Flottningsstadgan införa bestämmelse derom, att amorteringsafgift i dylika
fall alltid skall utgå. .

Emellertid har det äfven anmärkningsvärdt ofta förekommit, att sågverksbolag
i enahanda syfte, som nyss blifvit sagdt, men utan att utverka sig rätt till
interimsflottning låtit under byggnadstiden nedflotta sitt virke, hvilket sålunda undgått
att deltaga i byggnadernas amortering. Flottningsstadgan är ej fullt klar i afseende
på det äfventyr ett dylikt förfarande medför. Väl torde det vara tydligt, att, om
någon tillåter sig sådan flottning, en strandegare jemlikt 157 § Utsökningslagen
kan påkalla handräckning för flottningens förhindrande, och sannolikt är väl ock,
att han kan väcka talan om ansvar och ersättning för egenmäktigt förfarande,
men dels visar erfarenheten, att man ofta varit osäker härom och trott, att tillståndet
till flottledens anläggande omedelbart medfört rätt till flottning, samt till
följd deraf låtit vid den obehöriga flottningen bero, dels är det i förevarande fall
mera skogsegarne än strandegarne, som skadas, i det att för de förra den framtida
flottningen kommer att fördyras; och hvad skogsegarne kunna ega för rätt att i
förevarande afseenden föra talan är mera ovisst. 21 § Flottningsstadgan stadgar
visserligen straff för den, som flottar virke å tid, då flottning är förbjuden, och
det är möjligt, att dermed afsetts äfven interimsflottning utan behörigt tillstånd.

I så fall skulle naturligtvis allt vara väl beställdt. Men det synes knappast troligt,
att meningen varit denna. I hvarje händelse torde emellertid ett tillägg eller ett
förtydligande i denna rigtning till förevarande paragraf vara önskvärdt.

c) genom för Att hvad som ofvan kallats det särskilda »anläggareintresset» äfven fram åt

”det för an- träder i andra rigtningar än de nu sagda, framgår deraf, att man på många håll
föfcfaUa?betet. iakttagit, att den, som ombestyrt en allmän flottleds inrättande, dervid i allmänhet
gjort en synnerligen god affär. Detta har så tillgått, att det för flottleden utförda
arbetet ersatts med oskäligt högt belopp, hvilket åter haft till följd, att flottningen
för alla andra än anläggaren blifvit dyrbarare än hvad som varit erforderligt.
Hvad dervid först angår de till äfventyrs redan befintliga byggnader eller arbeten,
som den allmänna flottleden skall lösa, värderas dessa, såsom redan nämnts, af
synemännen och Konungens befallningshafvande med rätt för den missnöjde att
söka domstol. När nu, såsom i många fall eger rum, en enskild flottleds förvandlande
till allmän begäres af sågverksidkare, som bekostat den enskilda flottledens
inrättande och följaktligen är till ersättning för utförda arbeten berättigad,
kan man naturligtvis vänta sig, att sökanden gör anspråk på så stor lösen som
möjligt. Är nu någon konkurrerande större sågverksegare närvarande vid syneförrättningen
och efterföljande sammanträde, behöfver man visserligen icke frukta, att
icke öfverdrifna anspråk blifva bestridda, derest ej, hvilket väl icke är alldeles uteslutet,
sådant genom underhandsaftal förekommes. Men der vattendraget såsom
flottled är af gagn utom för sökanden hufvudsakligen endast för skogsegare af allmogens
klass, kan det mer än väl inträffa, att sökandens fordringar komma att

ÄNDRINGAR I FLOTTNING^STADGAN.

267

stå oemotsagda. I detta fall är det väl i regel endast strandegarne och egarne
till anläggningar, på hvilka flottleden kan göra intrång, som akta nödigt att infinna
sig vid syner och sammanträden, men för dessa spelar det i deras nämnda egenskap
ingen roll, om anläggningen blir dyr eller billig.

Deremot torde det åtminstone hittills väl mera sällan förekommit, att en
skogsegande bonde förstått, att han bör bevaka sitt intresse af att flottningen i
vattendraget för framtiden skall ställa sig så billig som möjligt, eller om han förstått
det, att han ansett det tillräckligt vigtigt för att underkasta sig mödan och
kostnaden af en resa till ett aflägset hållet sammanträde samt eventuellt risken
af en i viss mån osäker rättegångs anhängiggörande. Detta är så mycket naturligare,
om vattendraget går igenom flera socknar. I så fall är det väl mera sällsynt,
att en bonde bevistar flottningssammanträden i andra socknar än hans egen. Men
att det i förevarande afseende kan influera på hans rätt äfven hvad som förekommer
i annan socken, ligger i öppen dag. Nu är visserligen sant, att sjelfva

värderingen åligger synemännen, af hvilka man väl får förvänta, att de fullgöra
sitt uppdrag så opartiskt som möjligt samt efter bästa förstånd och samvete. Men
härvid bör emellertid följande omständigheter komma i betraktande. För det första
finnes det åtskilliga flottledsarbeten såsom muddringar, undervattenssprängningar
och dylikt, hvilka svårligen kunna värderas genom syn. Värderingsmännen blifva
derför mer eller mindre tvungna att lita på den ersättningsberättigades uppgifter,
anteckningarne i hans räkenskapsböcker och dylikt. Vidare gäller för synemännen
såsom en allmän regel, att, der vid synen stridighet yppas, synemännen skola

söka att åstadkomma förening emellan sakegarne. Synemännen kunna häri finna en
anledning att, om den ersättningsberättigades fordringar icke väcka någon motsägelse
hos de vid synen närvarande, låta vid det fordrade värdet bero utan att
inlåta sig på någon sjelfständig uppskattning. Härmed må emellertid förhålla sig
huru som helst. Det måste i alla händelser anses olämpligt, att en värderande

nämnd utsättes för ett inflytande, som vill drifva värderingen i höjden, utan att
detta inflytande motväges af någon röst, representerande det motsatta intresset.

Hvad nu är sagdt, gäller i någon mån äfven med afseende på värderingen
af de nya byggnader och arbeten, som af sökanden skola uppföras för flottleden.
Nu stadgar visserligen 8 § Flottningsstadgan, att, om vid flottledens afsyning uppgifves,
att värdet å arbetena till följd af förändrade förhållanden afviker från det
förut beräknade, det åligger den, som afsyningen förrättar, att med biträde af två
gode män, som han eger sjelf tillkalla, företaga ny värdering. Erfarenheten har
emellertid visat, att detta stadgande icke är tillräckligt för att i alla fall förekomma
det oskäliga värden förblifva gällande. Den förnyade värderingen eger nemligen
icke rum, derest det icke »uppgifves», att de förut beräknade värdena äro oriktiga
eller med andra ord derest icke någon yrkar ny värdering. Att den, som anordnat
flottleden, ej underlåter att yrka gådan värdering, när arbetenas utförande varit

268

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

(1) genom
amorteringsafgifters
uppbärande
äfven
efter det slutamortering

skett.

Den större
yirkesegaren
kan gynna
sig sjelf på
de öfriga
flottandes
bekostnad.

kostsammare än förut beräknats faller af sig sjelft. Om förenklingar i byggnadssättet
egt rum, kan man deremot befara, att ny värdering ej kommer att påkallas.
Ty sannolikt är ingen närvarande, som väcker ett dylikt yrkande. För
allmogen lärer flottledens afsynande nemligen i regel framställa sig såsom en angelägenhet,
hvilken i mycket mindre mån än den ursprungliga synen kan påverka dess
intresse och följaktligen påkalla dess närvaro, och afsyningen inträffar dessutom vid en
i förhållande till den första synen så aflägsen tidpunkt, att uppkomna betänkligheter
hunnit förgätas. I vissa af de till komitén inkomna yttranden anmärkes till och
med, att det inträffat, att en flottledsanläggare fått betalning för föreskrifna arbeten,
hvilka vid afsyningen ej alls varit utförda. Förklaringen till detta kan endast ligga
deri att, om de vidtagna förenklingarna i den ursprungliga planen icke inverka på
flottledens användbarhet eller ändringen kanske rent af under arbetets utförande
visat sig på grund af naturförhållandena vara nödvändig, afsyningsförrättaren låtit
dervid bero, samt, då något yrkande om jemkning i ersättningsbeloppet icke framställts,
ansett sig icke behöfva taga detsamma under förnyad pröfning. Följden
är emellertid, att flottledsbyggaren gjort en oskälig vinst på skogsegarnes bekostnad.

Ett annat sätt, hvarpå den, som anlagt en flottled, vetat att af företaget
draga oskälig vinst, består deri, att amorteringsafgifter uppburits äfven efter det
byggnaderna blifvit slutamorterade. Att så skett uppgifves från flera håll. Anledningen
till detta förhållande torde i de flesta fall vara att söka deri, att ingen begagnat
sig af den rätt, som, enligt hvad ofvan är sagdt, tillkommer enhvar flottande,
att hos Konungens befallningshafvande söka jemkning i den en gång fastställda
amorteringstiden. Möjligt är ock, att det i särskilda fall kan möta svårighet att
erhålla upplysning om, huru mycket af amorteringsbeloppet, som undan för undan
influtit. Detta är nemligen en fråga, som tillhör flottningsföreningens räkenskaper,
och sättet för dessas granskning bestämmes i det för hvarje flottled gällande flottningsreglementet.
Dylika reglementen fastställas visserligen af Konungens befallningshafvande,
men då förslag dertill i regel torde afgifvas af sökanden, hvilken
vanligen på samma gång är den, som skall uppbära amorteringsafgifterna och den,
som har det öfvervägande partiet flottgods och således det största inflytandet i föreningens
angelägenheter, kan det nog tänkas, att i reglementena komma att införas
bestämmelser, som göra det i viss mån svårt för en framtida flottande
att erhålla en fullständig öfversigt öfver amorteringens förlopp.

Sedan en flottled blifvit upplåten till allmänt begagnande, är det såsom
nämndt flottningsföreningen, som direkt eller indirekt genom sin styrelse förvaltar
flottleden och ombesörjer flottningen. Det sätt, hvarpå rösträtt utöfvas å föreningens
sammanträden, bestämmes i reglementet. I allmänhet torde i flottningsreglementena
rösträtten regleras så, att densamma står i ett visst förhållande till den
mängd flottgods en hvar röstande nedlägger i flottleden, dock med en mindre be -

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

269

gränsning, så att t. ex. ingen får utöfva rösträtt för mer än en tredjedel af de
närvarandes röstetal. Härigenom tillförsäkras de större flottgodsegarne, hvilka ofta
hafva ett gemensamt intresse, ett dominerande inflytande gent emot de smärre i
allt hvad som rör föreningens angelägenheter. Till en viss grad är detta berättigadt,
men erfarenheten har visat, att detta inflytande kan missbrukas i egennyttigt
syfte. Så anmärkes t. ex. vara förhållandet med afseende på de underhållsarbeten,
som erfordras för flottleden. Föreningen beslutar nemligen, såväl hvilka dylika
arbeten skola utföras som om kostnaden härför skall uttaxeras på ett eller flera år.
Det har nu inträffat, att de stora skogsbolagen begagnat sig af sitt inflytande i
flottningsföreningarne för att länka det derhän, att så små dylika uttaxeringar som
möjligt förekomma de år, då bolagen hafva någon större mängd virke att flotta
från egna skogar, hvilket naturligtvis har till följd, att bördan af flottledens underhåll
hufvudsakligen kommer att falla på andra år och träffa andra flottande.

13 § Flottningsstadgan medgifver visserligen rätt för flottande att, om dylik
uttaxering blir oskäligt betungande, söka rättelse hos Konungens befallningshafvande.
Men denna rätt är af föga värde för allmogen, som i regel icke flottar sjelf, utan
säljer sitt virke på rot eller på närmaste vattendrag och som följaktligen intet har
att säga i anledning af hvad som förekommer å flottningssammanträdena.

Tydligt är också, att majoriteten i flottningsföreningen blir den bestämmande
i afseende på utväljandet af den personal, som närmast skall handhafva föreningens
angelägenheter. Denna personal kan sålunda lätt komma att representera ett ensidigt
intresse.

Jemväl när det gäller bestämmandet af vissa af föreningens gemensamma
utgifter såsom aflöningar åt styrelsen, betalningar för behöfliga underhållsarbeten,
hvilkas utförande kanske uppdragas åt någon af de större intressenterna o. s. v.,
ligger det nära till hands att befara, att minoritetens intresse kan blifva trädt
för nära.

De mångahanda anmärkningar, som sålunda framställts och som komitén
icke kunnat undgå att finna i mycket befogade, har föranledt komitén att utarbeta
nedan intagna förslag till ändringar i Flottningsstadgan. I detta förslag har influtit
några mindre modifikationer af gällande bestämmelser äfven i vissa andra punkter
än de här ofvan berörda. För dessa skall redogörelse lemnas i sammanhang med
den speciella motiveringen.

270

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

Förslag till
Kungörelse

angående

ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 4, j, 8, 9, 10, 13, 14, 21 och 22 §§ i
flottningsstadgan den 30 december 18S0 skola erhålla följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

1 §•

Vill någon väcka fråga om vattendrags
upplåtande till allmän flottled,
göre ansökan skriftligen hos Konungens
befallningshafvande, som har att låta syn
å vattendraget hållas äfvensom vederbörande
strand-, bro-, fiske- och vattenverksegare
samt andre, hvilkas rätt kan
vara af frågan beroende, höras i den
ordning nedan sägs.

Till förrättande af syn, som i 1 §
föreskrifven är, förordne Konungens befallningshafvande
officer vid väg- och
vattenbyggnadscorpsen eller annan i
vattenbyggnad kunnig och i öfrigt för

Föreslagen lydelse:

1 §•

Vill någon väcka fråga om vattendrags
upplåtande till allmän flottled, göre
ansökan skriftligen hos Konungens befallningshafvande,
som har att ofördröjligen
låta syn å vattendraget hållas äfvensom
vederbörande strand-, bro-, fiskeoch
vattenverksegare samt andre, hvilkas
rätt kan vara af frågan beroende, höras
i den ordning nedan sägs.

2 §•

1 mom. Till förrättande af syn,
som i'' 1 § föreskrifven är, förordne
Konungens befallningshafvande officer
vid väg- och vattenbyggnadscorpsen eller
annan i vattenbyggnad kunnig och i

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

27I

Nuvarande lydelse:

sådant uppdrag lämplig man; och skall
förrättningsmannen vid synen biträdas af
två, jemväl af Konungens befallningshafvande
utsedde gode män, som äro i
flottning förfarne och om ortens förhållanden
ega kännedom.

Konungens befallningshafvande förordne
tillika, der vattendraget kan tjena
till flottled för virke från kronan tillhörig
mark eller särskild utredning angående
virkestillgången inom flottningsområdet
erfordras, vederbörande skogstjensteman
att vid synen närvara. Om
annat allmänt ombuds förordnande, när
anledning dertill förekommer, besörje ock
Konungens befallningshafvande.

Under synen, som bör å tjenlig årstid
verkställas, skola synemännen minst
en gång i hvarje socken, som till vatten -

Föreslagen lydelse:

öfrigt för sådant uppdrag lämplig man;
och skall förrättningsmannen vid synen
biträdas af två, jemväl af Konungens
befallningshafvande utsedde gode män,
som äro i flottning förfarne och om
ortens förhållanden ega kännedom.

2 mom. Konungens befallningshafvande
förordne tillika lämplig person att till skyddande
af den jordegande ortsbefolkningens
intressen ofvervaka, dels att flottleden så inrättas,
att jordbruket deraf icke lider oskäligt
intrång, dels ock att enligt 9 § utgående
ersättning icke sättes till oskäligt
belopp eller annan obehörig kostnad för
anläggningen uppstår; egande sålunda förordnadt
ombud att närvara vid synen och
det i j § omförmälda sammanträde äfvensom
vid flottledens afsynande enligt 8 § samt att
såväl vid dessa tillfällen som hos Konungens
befallningshafvande göra de framställningar,
hvartill ■ hans ifrågavarande uppdrag kan
föranleda.

7 mom. Kan vattendraget tjena till
flottled för virke från kronan tillhörig mark,
eller erfordras särskild utredning angående
virkestillgången inom flottningsområdet, Jörordne
Konungens befallningshafvande derjemte
vederbörande skogstjensteman att
vid synen närvara. Om annat allmänt
ombuds förordnande, när anledning dertill
förekommer, besörje ock Konungens
befallningshafvande.

3 §•

Under synen, som bör verkställas å
tjenlig årstid senast inom ett är, efter det
förordnandet meddelats, skola synemännen

272

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

Nuvarande lydelse:

draget gränsar, hålla sammanträde, dervid
de, som anse frågan kunna å deras
rätt inverka, ega tillstädeskomma och anföra
hvad de akta nödigt. Till dessa
sammanträden, för hvilka tid och ställe
bestämmas af förrättningsmannen efter
samråd med öfrige synemännen och sökanden,
skola vederbörande kallas genom
kungörelse, som intages i länskungörelserna
och minst fjorton dagar före sammanträdet
uppläses i socknens kyrka.
Allmänt ombud skall om synen särskildt
underrättas.

Föreslagen lydelse:

minst en gång i hvarje socken, som till
vattendraget gränsar, hålla sammanträde,
dervid de, som anse frågan kunna å
deras rätt inverka, ega tillstädeskomma
och anföra hvad de akta nödigt. Till
dessa sammanträden, för hvilka tid och
ställe bestämmas af förrättningsmannen
efter samråd med öfrige synemännen och
sökanden, skola vederbörande kallas genom
kungörelse, som intages i länskungörelserna
och en af ortens tidningar samt
minst fjorton dagar före sammanträdet
uppläses i socknens kyrka. Enligt 2 §
förordnadt ombud skall om synen särskildt
underrättas.

Har syneyi ej hållits inom föreskrifven
tid, må Konungens befallningshafvande med
återkallande af det för förrättningsmannen utfärdade
förordnande, utse annan förrältningsman.

4 §•

1 mom. Vid synen bör, efter undersökning om vattendragets lämplighet
för flottning, om strändernas odlingsgrad och om beskaffenheten af de i vattendraget
befintliga verk och inrättningar, i öfrigt, i den mån för frågans bedömande
nödigt är, tillses å ena sidan huruvida med hänsyn till påräknad virkestillgång och
öfriga omständigheter vattendragets upplåtande till allmän flottled är af nöden och
kan medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna,
samt å andra sidan huruvida genom sådant upplåtande väsentlig olägenhet kan
uppstå, så ock huru ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta förfång
för strandegare eller annan, hvars rätt är i fråga; och åligger synemännen
att, så vidt anledning dertill förekommer, särskildt utreda:

hvilka föreskrifter böra, der flottningen kan inverka störande på vattendragets
nyttjande såsom farled, gifvas för fredande deraf, såsom att farled och flottled å
vissa ställen skiljas genom bommar, att flottningen någonstädes inskränkes till viss
tid af dygnet, att virket å bestämda ställen föres sammanlagdt i flottar eller i

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

273

farleden insläppes med .vissa försigtighetsmått, eller att, der bomledning tvärs öfver
farleden anses oundgängligen nödig, särskild vakthållning eller andra lämpliga åtgärder
för ledningens skyndsamma öppnande anordnas;

hvilka åtgärder böra vidtagas till betryggande för strandegare och närboende
af nödig samfärdsel stränderna emellan och långs- efter dem, äfven der allmän farled
ej finnes;

huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för fiske eller stränder
erfordras, att flottningen i hela flottleden eller någon del deraf till viss tid afåret
inskränkes, om och i hvad mån omständigheterna må föranleda till undantag från
den här nedan i 20 § gifna föreskrift om virkes afbarkning, äfvensom huruvida,
der betydligare fiske i vattendraget finnes, må vara för fiskets bevarande behöfligt
och lämpligt att fiskodlingsanstalt bekostas af de flottande;

hvarest uppdämning för flottningens behof må ega rum samt hvilka särskilda
bestämmelser erfordras i fråga om vattentillgångens fördelning emellan flottningen
och verk eller lägenhet, hvarmed rätt till vattnets nyttjande är förenad,
äfvensom i öfrigt angående vattenhöjdens reglering efter visst märke eller annorledes
och om uppdämdt vattens framsläppande;

hvarest och huru för flottningen strömrensning eller förändring af vattendraget
må verkställas, eller bommar, rännor eller andra anstalter för flottningens underlättande
inrättas;

hvilka byggnader eller åtgärder utöfver de förut nämnda tarfvas för att emot
skada genom flottningen skydda stränder, broar, färjor, vatten- och fiskeverk eller
annan egendom;

till huru stort belopp kostnaden för hvarje särskildt arbete, som i anledning
af flottningen är behöfligt, bör beräknas och hvilken tid åtgår för arbetets fullbordande; -

Nuvarande lydelse:

huruvida redan i vattendraget verkställda
byggnader eller andra arbeten äro
för flottningen nödiga eller nyttiga och
i ty fall hvad värde de i befintligt skick ega;

Föreslagen lydelse:

huruvida redan i vattendraget verkställda
byggnader eller andra arbeten äro
för flottningen nödiga eller nyttiga och
i ty fall hvad värde de i befintligt skick
ega, med afseende hvarå skall iakttagas,
att undervattenssprängning och annat dylikt
arbete, som icke kan vid besigtning värderas,
ej må uppskattas annorledes än med
ledning af behörigen verificerade räkenskaper,

274

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

om till rättvis fördelning af flottningskostnaden, flottleden bör i distrikt indelas
och huru mycket flottgods kan inom hvarje distrikt årligen påräknas;

huru vid kostnadens fördelning särskilda slag af flottgods böra med afseende
å den större eller mindre svårighet de vid flottningen förorsaka med hvarandra
jemföras;

hvilka bestämmelser i öfrigt lämpligen böra jemlikt 9 § eller eljest .meddelas
i fråga om grunderna för uttaxering af kostnaderna för flottleden; samt

huruvida, der någon önskar fa sitt flottgods afskildt annorstädes än vid
gemensamt sorteringsställe, sådant kan ske utan att annans flottgods oskäligt uppehålles
och huru för afskiljandet nödig anstalt bör inrättas.

2 mom. Äskar någon, som af flottledens inrättande eller begagnande väntar
skada, uppskattning deraf, åligge synemännen att sådan verkställa, der skadan anses
kunna på förhand beräknas; och böra synemännen så väl derutinnan som ock i
öfrigt, der stridighet yppas, söka att åstadkomma förening emellan sakegarne.

Nuvarande lydelse:

3 mom. Då synen blifvit afslutad,
insände förrättningsmannen skyndsamt
till Konungens befallningshafvande synemännens
utlåtande jemte det vid synen
förda protokoll, kartor och andra ritningar,
der sådana blifvit upprättade, så
ock öfriga förättningen rörande handlingar.

4 mom. För förrättningen ega
synemännen undfå godtgörelse i enlighet
med hvad särskildt stadgas.

Kostnad, som nu sagd är, så ock
kostnad för kungörelser eller annat, som
för förrättningen är af nöden, skall af
sökanden förskjutas, der sådant äskas;
och njute han sedan, der flottleden kommer
till stånd, sitt åter af de flottande.

Föreslagen lydelse:

3 mom. Då synen blifvit afslutad,
insände förrättningsmannen skyndsamt
och senast inom ett år derefter till Konungens
befallningshafvande synemännens utlåtande
jemte det vid synen förda protokoll,
kartor och andra ritningar, der sådana
blifvit upprättade, så ock öfriga förrättningen
rörande handlingar.

4 mom. För förrättningen ega synemännen,
äfvensom ombud, som Konungens
befallningshafvande förordnar på grund af
2 § 2 mom., undfå godtgörelse i enlighet
med hvad särskildt stadgas.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

275

Nuvarande lydelse:

5 §•

Sedan de i 4 § nämnda handlingar
till Konungens befallningshafvande
inkommit, utsätte Konungens befallningshafvande
viss dag, då vederbörande strand-,
bro-, fiske- och vattenverksegare samt
andre, hvilkas rätt kan vara af frågan
beroende, ega att hos Konungens befallningshafvande
sig infinna för att i ärendet
höras, om de akta nödigt; och läte Konungens
befallningshafvande kungörelse om
sammanträdet intagas i länskungörelserna
samt minst en månad före den utsatta
dagen uppläsas i kyrkan för den eller
de socknar, som till vattendraget gränsa.
Sådant sammanträde må, der fråga är
om flottled i mindre vattendrag af Konungens
befallningshafvande utsättas att ega
rum inför kronofogde i orten.

Finnes i vattendraget något betydligare
fiske, infordre Konungens befallningshafvande
derjemte yttrande från
vederbörande fiskeritjensteman.

Föreslagen lydelse:

5 §•

Sedan de i 4 § nämnda handlingar
till Konungens befallningshafvande inkommit,
skall sökanden såsom säkerhet för
anläggningens fullbordande ofördröjligen och,
vid äfventyr att ansökningen eljest anses
hafva förfallit, senast mom en månad efter
anmaning hos Konungens befallningshafvande
nedsätta eller dit ingifva bevis, att han i taka
händer nedsatt ett belopp, motsvarande en
tiondel af hela den af synemännen uppskattade
kostnad för vattendragets inrättande
till allmän flottled; och utsätte Konungens
befallningshafvande viss dag, då vederbörande
strand-, bro-, fiske- och vattenverksegare
samt andre, hvilkas rätt kan
vara af frågan beroende, ega att hos Konungens
befallningshafvande sig infinna för
att i ärendet höras, om de akta nödigt;
och låte Konungens befallningshafvande
kungörelse om sammanträdet intagas i
länskungörelserna och en af ortens tidningar
samt minst en månad före den utsatta dagen
uppläsas i kyrkan för den eller de socknar,
som till vattendraget gränsa. Sådant
sammanträde må, der fråga är om flottled
i mindre vattendrag, af Konungens
befallningshafvande utsättas att ega rum
inför kronofogde i orten.

Finnes i vattendraget något betydligare
fiske, infordre Konungens befallningshafvande
derjemte yttrande från vederbörande
fiskeritjensteman.

8 §-

1 mom. Då de för flottled eller visst distrikt deraf föreskrifna arbeten
blifvit fullbordade, skall anmälan derom göras hos Konungens befallningshafvande,
som, då fråga är om arbeten i någon vigtigare farled, har att anmoda styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader att låta å arbetena verkställa afsyning, men

ÄNDRINGAR I FLOTTN1NGSSTADGAN.

276

eljest eger att sjelf dertill förordna den enligt 2 § utsedde förrättningsmannen
eller annan sakkunnig. Uppgifves vid afsyrungen att värdet a arbetena till följd
af förändrade förhållanden afviker från det förut beräknade, åligge den, som afsyningen
förrättar, att med biträde af två gode män, som han eger sjelf tillkalla,
ny värdering företaga.

Nuvarande lydelse:

2 mom. Innan de i afseende å
farled eller i öfrigt till skydd emot skada
genom flottningen föreskrifna arbeten
blifvit afsynade och godkända, vare ny
flottled eller den del deraf, hvarom fråga
är, ej upplåten till allmänt begagnande;
Konungens befallningshafvande dock ej
betaget att, der genom uppehåll med
flottningen väsentlig olägenhet skulle tillskyndas
någon virkesegare, meddela honom
särskildt tillstånd att tills vidare
verkställa flottning i den omfattning och
under de villkor, som Konungens befallningshafvande
finner skäligt föreskrifva.

Föreslagen lydelse:

2 mom. Innan de i afseende å
farled eller i öfrigt till skydd emot skada
genom'' flottningen föreskrifna arbeten
blifvit afsynade och godkända, vare ny
flottled eller den del deraf, hvarom fråga
är, ej upplåten till allmänt begagnande;
Konungens befallningshafvande dock ej
betaget att, der genom uppehåll med
flottningen väsentlig olägenhet skulle tillskyndas
någon virkesegare, meddela honom
särskildt tillstånd att tills vidare verkställa
flottning i den omfattning och
under de villkor, som Konungens befallningshafvande
finner skäligt föreskrifva,
dock att härvid alltid skall iakttagas,
alt viss afgift stadgas, hvarmed virket
skall deltaga i gäldandet af den i 9 §
1 mom. omförmälda lösen eller ersättning,
samt att betryggande bestämmelser meddelas
angående sättet för denna afgifts
redovisning. De, som sålunda flotta, skola
gent emot annan, som af flottningen kan
skadas, ega samma ansvarighet, som åligger
flottande i allmän flottled; och skall, der
tillstånd till flottning gifves åt mer än en
flottande, hvad nedan stadgas angående
flottningsförening ochflottningsreglemente lända
till efterrättelse.

3 mom. Skola sådana skyddsarbeten, som i 2 mom. afses, verkställas i
vattendrag, hvilket nyttjas såsom allmän flottled, ege ock Konungens befallningshafvande
meddela nödiga bestämmelser angående flottningens bedrifvande under
tiden till dess arbetena blifvit godkända.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

2 77

Nuvarande lydelse: -9 §■

i mom. Har någon i enskild flottled
bekostat byggnader eller andra arbeten,
som Konungens befallningshafvande, der
förordnande gifves om vattendragets upplåtande
till allmän flottled, pröfvar nödiga
eller nyttiga för flottningen, eller utför
någon arbeten eller förskjuter kostnad
för n\r allmän flottleds inrättande i enlighet
med derom gifna föreskrifter, vare
då berättigad att derför af dem, som
begagna flottleden, undfå lösen eller ersättning,
som, hvad byggnader och andra
dylika anstalter angår, beräknas efter det
skick, hvari de befinnas, då flottleden till
begagnande upplåtes. Är den kostnad,
som gäldas skall, så betydande att, der
den lades å allenast ett års flottning,
denna skulle derigenom oskäligt betungas,
varde beloppet efter Konungens befallningshafvandes
bepröfvande å flera, högst
tjugu, år fördeladt att jemte ränta, ej
öfverstigande tio för hundrade, å hvad
oguldet innestår utgå antingen genom
viss afgift å hvarje stycke flottgods eller
enligt annan lämplig beräkningsgrund.
Visar sig sedan att ändring af den fastställda
betalningstiden eller annan jemkning
i villkoren erfordras, förordne derom
Konungens befallningshafvande efter som
skäligt finnes.

Föreslagen lydelse;

9 §•

i mom. Har någon i enskild flottled;
bekostat byggnader eller andra arbeten,,
som Konungens befallningshafvande, der
förordnande gifves om vattendragets upplåtande
till allmän flottled, pröfvar nödiga
eller nyttiga för flottningen, eller utför
någon arbeten eller förskjuter kostnad
för ny allmän flottleds inrättande i enlighet
med derom gifna föreskrifter, vare
då berättigad att derför af dem, som
begagna flottleden, undfå lösen eller ersättning,
som, hvad byggnader och andra
dylika anstalter angår, beräknas efter det
skick, hvari de befinnas, då flottleden till
begagnande upplåtes. Är den kostnad,
som gäldas skall, så betydande att, der
den lades å allenast ett års flottning,
denna skulle derigenom oskäligt betungas,
varde beloppet efter Konungens befall-,
ningshafvandes bepröfvande å flera, högst
tjugu, år fördeladt att jemte ränta, ej
öfverstigande sex för hundrade, å hvad
oguldet innestår utgå antingen genom
viss afgift å hvarje stycke flottgods eller
enligt annan lämplig beräkningsgrund.
Visar sig sedan att ändring af den fastställda
betalningstiden eller annan jemkning
i villkoren erfordras, förordne derom
Konungens befallningshafvande efter som
skäligt finnes.

Uppstår stridighet om värdet af hvad enligt Konungens befallningshafvandes
beslut bör lösas eller ersättas, ega parterne att derom vid domstol särskildt tvista,
men intill dess tvisten blifvit slutligen afgjord må till grund för kostnadens gäldande
tills vidare läggas synemännens uppskattning eller, der ny värdering enligt
8 § egt rum, det värde, som dervid blifvit antaget.

278

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

Byggnad eller annat, som, efter ty ofvan är sagdt, skall lösas eller ersättas,
är att såsom flottledens tillhörighet anse och må förty, sedan fastställd lösen eller
ersättning blifvit till fallo gulden, utan vidare afgift nyttjas af de flottande.

2 mom. Hvad här ofvan är stadgadt om kostnad för ny flottled vare ock

i tillämplige delar gällande om nödig eller nyttig kostnad, som någon för verk ställda

arbeten eller eljest nedlagt å redan befintlig allmän flottled, innan flottningen
deri blifvit efter denna författning ordnad. Finnes ersättningstagande redan förut
på grund af honom beviljad oktroj å flottningen eller annan i vederbörlig ordning
tillkommen föreskrift hafva af dem, som begagnat flottleden, uppburit afgift eller
bidrag till kostnadernas betäckande, skall ersättningen jemkas så att ersättningstaganden
ej beredes oskälig vinst på de flottandes bekostnad.

3 mom. I fråga om kanaler, slussar och andra sådana för sjöfarten afsedda

anläggningar, för hvilkas begagnande afgift utgår enligt särskild af Kungl. Maj:t

fastställd taxa, ega stadgandena i denna § ej tillämpning.

Nuvarande lydelse:

10 §.

Strandegare vare för det husbehofsvirke,
han från egen skog framflottar,
fri från deltagande i gemensam flottning
och dermed förenade kostnader, derest
virket kan framföras utan sammanblandning
med det öfriga flottgodset och utan
hinder för flottningen deraf; ställe sig
dock i afseende å så väl anmälan om
tillämnad flottning som iakttagande af
nödiga försigtighetsmått till efterrättelse

Föreslagen lydelse:

io §.

De, som låta flottgods löst framflyta
i allmän flottled, vare pligtige att i gemensam
flottning deltaga och skola för
sådant ändamål utgöra en förening, der
deltagarnes inbördes förhållande bestämmes
genom reglemente, som Konungens
befallningshafvande, efter pröfning af dertill
afgifvet förslag, fastställer. Innan
sådant reglemente blifvit fastställdt, må
ny flottled ej upplåtas till allmänt begagnande.
Beslutad ändring i reglementet
vare ej gällande med mindre den varder af
Konungens befallningshafvande fastställd.
Oberoende af flottningsföreningens beslut,
skall reglementet hvart femte år undergå
förnyad pröfning, och utsatte Konungens
befallningshafvande för sådant ändamål viss
dag, då de, hvilkas rätt kan vara af
frågan beroende, ega att hos Konungens
befallningshafvande muntligen eller skriftligen
anmäla hvad de i afseende på reglementet

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

279

Nuvarande lydelse:

hvad Konungens befallninghafvande derutinnan
föreskrifver.

1 mom. Till bestridande af föreningens
utgifter, hvilka, om flottleden är i
distrikt indelad, skola distriktvis fördelas,
är en hvar, som deltager i flottningen,
pligtig att årligen å bestämda tider och
enligt fastställde grunder tillskjuta nödigt
förlag samt, om förlaget ej förslår till
betäckande af de utgifter, som skola läggas
å årets flottning, bristen fylla. Försummar
han att erlägga infordradt tillskott,
eger flottningsstyrelsen att till säkerhet
derför hålla hans flottgods qvar och
deraf, efter tillsägelse till egaren, låta å
offentlig auktion sälja så mycket att beloppet
derigenom betäckes.

Föreslagen lydelse:

hafva att erinra. Det sålunda utsatta
sammanträdet skall så kungöras, som i j §
förmäles. Sedan vederbörande sålunda blifvit
hörde, pröfve Konungens befallningshafvande
om någon ändring i reglementet
bör vidtagas och förordne derom som skäligt
finnes.

Jordegare vare för det husbehofsvirke,
han från egen skog framflottar, fri från
deltagande i gemensam flottning och dermed
förenade kostnader, derest virket
kan framföras utan sammanblandning med
det öfriga flottgodset och utan hinder
för flottningen deraf; ställe sig dock i
afseende å så väl anmälan om tillämnad
flottning som iakttagande af nödiga försigtighetsmått
till efterrättelse hvad Konungens
befallningshafvande derutinnan föreskrifver.

13 §■

28o

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

Nuva ra n de lydelse .*

2 mom. Hafva under året så kostsamma
arbeten blifvit verkställda att kostnaden
ej lämpligen kan läggas uteslutande
på årets flottning, må den till utgörande
å flera år fördelas och i ty fall flottande,
som enligt föreningens beslut tillskjutit
förlag för kommande år, vara till ersättning
derför berättigad, allt i enlighet med
de i 9 § stadgade grunder. Menar någon
flottande att genom föreningens beslut
om kostnadernas uttaxering flottningen
oskäligt betungas, ege att derutinnan söka
rättelse hos Konungens befallningshafvande.

14 §•

Huru redovisning skall af styrelsen
afgifvas och af föreningen granskas äfvensom
huru föreningen till stämma kallas
samt inom föreningen rösträtt utöfvas och
ärendena i öfrigt behandlas, derom så
ock i andra dylika ämnen gälle hvad i
reglementet föreskrifves. Beslutad ändring
i reglementet vare ej gällande, med mindre
den varder af Konungens befallningshafvande
fastställd.

Föreslagen lydelse:

9 mom. Menar någon flottande, att
genom föreningens beslut om kostnadernas
uttaxering eller annorledes flottningen
oskäligt betungas, ege att derutinnan söka
rättelse hos Konungens befallninghafvande.

14 §•

Flottningsförening åligger att föra noggranna
räkenskaper. Huru redovisning
skall af styrelsen afgifvas och af föreningen
granskas äfvensom huru föreningen till
stämma kallas samt inom föreningen rösträtt
utöfvas och ärendena i öfrigt behandlas,
derom så ock i andra dylika
ämnen gälle hvad i reglementet föreskrifves,
dock att ingen röstande må utöfva
rösträtt för mera än en tiondel af de vid
sammanträdet närvarandes röstetal.

Oafsedt hvad i reglementet finnes föreskrifvet
rörande sättet för granskning af
styrelsens redovisning, vare föreningens räkenskaper
och dess styrelses förvaltning underkastade
granskning jemväl af en af Konungens
befallningshafvande förordnad revisor. Denne
skall ega ständig tillgång till föreningens
alla böcker, räkenskaper och andra handlingar,
och må af honom begärd upplysning
angående förvaltningen ej af föreningens

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

281

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

styrelse förvägras. Det yttrande, som af sålunda
förordnad revisor afgifves, skall tillställas
Konungens befallningshafvande äfvensom
föreningens styrelse och af denna delgifvas
föreningen, innan frågan om godkännande af
styrelsens förvaltning företages till afgörande.
Revisor, hvilken förordnats såsom nu är sagdt,
åtnjute ersättning af föreningen med belopp,
som af Konungens befallningshafvande bestämmes.

Årligen å tid, som af Konungens befallningshafvande
föreskrifves, skall föreningens
styrelse till Konungens befallninghafvande
insända ej mindre bestyrkt räkenskapsuldrag,
utvisande hvad som guldits och
hvad, som återstår oguldet, af lösen eller
ersättning, hvilken enligt 9 §, skall utgå
till dem, som å flottleden nedlagt kostnad,
än äfven af gifven revisionsberättelse och utdrag
af föreningens protokoll, upptagande
hvad i afseende å redovisningens profvande
förekommit. Finner Konungens befallningshafvande
nödigt att infordra föreningens
räkenskaper och öfriga handlingar, vare föreningen
skyldig dem tillhandahålla.

Med ledning af sålunda inkomna handlingar
låte Konungens befallningshafvande
på de flottandes bekostnad årligen 1 länskungörelserna
intaga redogörelse för flottledens
ställning i ofvanomförmälda hänseende.

21 §.

Utlägges i allmän flottled obarkadt
virke, der sådant icke är tillåtet, eller
flottas virke å tid, då flottning är för *

21 §•

Utlägges i allmän flottled obarkadt
virke, der sådant icke är tillåtet, eller
flottas virke å tid, då flottning är för -

282

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

Nuvarande lydelse:

bjuden, vare bot femtio öre för hvarje
stycke. Verkställer någon afbarkning å
isen eller å stranden så nära vattnet att
barken kan nedsköljas deri, eller underlåter
någon att vid flottning ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, som till
skydd för allmän farled, väg, bro eller
färja blifvit meddelade, straffes, der ej
ansvar enligt allmän lag följa bör, med
böter, högst femhundra kronor. Lägsta
belopp, hvartill böter enligt denna § må
sättas, vare tio kronor.

Förseelse, hvarom nu är sagdt, må
af allmän åklagare åtalas; och skola
böterna tillfalla till hälften kronan och
till hälften den som åtalet anställt samt
i händelse af bristande tillgång förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

22 §.

Visar sig i fråga om allmän flottled
att föreskrifna arbeten ej inom utsatt
tid verkställas, att underhållet af flottleden
försummas, att fastställda ersättningar ej
gäldas eller att flottningen ej ordentligt
besörjes, sammankalle Konungens befallningshafvande
de flottande; och ankomme
då på särskild pröfning om och med
hvad villkor allmän flottning i vattendraget
vidare må tillåtas.

Föreslagen lydelse:

bjuden, eller flottar någon i allmän flottled,
som ännu icke upplåtits till allmänt
begagnande, utan att tillstånd dertill erhållits,
vare bot femtio öre för hvarje stycke.
Verkställer någon afbarkning å isen eller
å stranden så nära vattnet att barken kan
nedsköljas deri, eller underlåter någon
att vid flottning ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som till skydd för allmän
farled, väg, bro eller färja blifvit meddelade,
straffes, der ej ansvar enligt allmän
lag följa bör, med böter, högst femhundra
kronor. Lägsta belopp, hvartill
böter enligt denna § må sättas, vare tio
kronor.

22 §.

Har, då den af Konungens befallningshafvande
för arbetenas verkställande bestämda
tid tilländagått, sådan anmälan,
som i S § 1 mom. omförmäles, ej inkommit,
eller finnes vid afsyning, att föreskrifna
arbeten icke blifvit så utförda, att flottleden
kan godkännas, skall, der ej Konungens
befallningshafvande pröfvar skäligt medgifva
anstånd, sökanden hafva förlorat sin rätt
till flottledens anläggande; och skall genom
kungörelse, som intages i länskungörelserna
och en af ortens tidningar samt uppläses
i kyrkan för den eller de socknar, hvilka
beröras af flottleden, Konungens befall -

Andringar i flottningsstadgan.

283

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

ningshafvande med tillkännagifvande härom,
förelägga den, som vill ombesörja flottledens
iståndsättande, att inom viss lid hos
Konungens befallningshafvande sig anmäla.
Sker sådan anmälan, må de för flottleden
återstående arbeten af den, som sålunda
sig anmält, verkställas på de villkor Konungens
befallningshafvande finner skäligt föreskrifva.
Erfordras för utrönande af beskaffenheten
och värdet af de arbeten, som
återstå att utföra, särskild syn, förordne
derom Konungens befallningshafvande; och
skall dervid i tillämpliga delar gälla till
efterrättelse hvad som är stadgadt angående
syn enligt 1 §. Fullföljes ej på sätt nu
är sagdt frågan om flottledens inrättande,
varde flottleden aflyst.

Förloras rätten att anlägga flottled,
vare det enligt 5 § nedsatta beloppet
förverkadt, och skola för flottleden uppförda
byggnader och verkställdt arbete, i
den mån byggnaderna egts eller bekostats
samt arbetet utförts af den, hvilken försummelsen
ligger till last, utan lösen tillfalla
flottleden.

Nedsatt belopp, som enligt hvad ofvan
är sagdt, blifvit förverkadt, tillfaller flottleden,
men derest denna ej kommer till
stånd kronan, dock med skyldighet för
kronan att deraf godtgöra den skada, som
kan hafva uppstått genom de med vattendraget
vidtagna åtgärder.

Visar sig i fråga om allmän flottled,
att underhållet af flottleden försummas,
att fastställda ersättningar ej gäldas eller
att flottningen ej ordentligt besörjes, sammankalle
Konungens befallningshafvande

284

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

de flottande; och ankomme då på särskild
pröfning om och med hvad villkor allmän
flottning i vattendraget vidare må
tillåtas.

Denna kungörelse skall lända till efterrättelse från och med den — — — —
Flotlningsreglemente, fastställdt före nämnde dag, skall, på sätt i 10 § föreskrifves,
revideras senast inom fem år derefter.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

285

Specialmotiv.

1 s 1

denna § har någon annan förändring icke vidtagits än att ordet »ofördröjligen»
insatts såsom en direkt anmaning till Konungens befallningshafvande att
icke genom långsamhet i proceduren främja en hos sökanden tilläfventyrs befintlig
önskan att, på sätt ofvan nämnts, obehörigen fördröja flottledens färdigställande.

2 §.

2 § har sönderdelats i tre moment. 1 mom. är lika lydande med §:ns
nuvarande första stycke.

2 mom. åter innehåller en vigtig nyhet och en af det föreliggande förslagets
hufvudpunkter. Såsom ofvan framhållits har anläggaren af en flottled ofta vetat att
tillskansa sig obehöriga fördelar derigenom, att den jordegande ortsbefolkningen icke
förstått att tillräckligt bevaka sitt intresse af att flottleden inrättas med så ringa
kostnad som möjligt, så att flottningen för framtiden icke blir mer än nödigt dyrbar.
För att underlätta för detta ortsintresse att göra sig gällande har komitén
tänkt sig, att en särskild person borde af Konungens befallningshafvande förordnas
med uppdrag att följa flottledens anläggande och öfvervaka, att dervid icke förekomma
de oegentligheter, som ofvan anmärkts. Denne person är emellertid icke
att betrakta såsom något allmänt ombud i egentlig mening, ty det intresse han
skall bevaka är till karakteren enskildt, äfven om det är gemensamt för ett stort
antal enskilda personer. Ännu mindre får han anses såsom ombud för enskilda parter,
ty han tillsättes icke af dessa utan af offentlig myndighet. Närmast är han
att betrakta såsom ett officiellt rättegångsbiträde, och om han sålunda icke får
föra någon i sträng mening sjelfständig talan, har han likväl sin stora betydelse
derigenom, att han vid alla de tillfällen, då sättet för flottledens anläggning behandlas,
kan fästa såväl parternas som syneförrättarnes och Konungens befallningshafvandes
uppmärksamhet på hvad som kan vara att iakttaga till skyddande af den jordbrukande
ortsbefolkningens intressen. Af hvad nu är sagdt följer, att den sålunda förordnade
personen icke får öfverklaga Konungens befallningshafvandes utslag, men
detta har föga att betyda, då hans inflytande i allmänhet torde blifva tillräckligt för
att förmå de intresserade parterna att i fall af verklig befogenhet i sådant hänseende
sjelfva tillvarataga sin rätt.

a86

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGÅN.

Det är emellertid icke allenast allmogens flottnings- och skogsintresse komitén
tänkt sig, att ifrågavarande funktionär skulle bevaka. Komitén har också tillagt
honom en annan uppgift nemligen att på enahanda sätt söka förekomma, att jordbruket
lider oskäligt förfång genom flottledens inrättande. Att i vissa fall jordbruket
måste lida intrång genom vattendrags apterande till flottled är tydligt,
och flottningsförfattningarna tillåta utryckligen jordbruksintressets tillbakasättande för
flottningsintresset, dock med rätt för jordbruket till full ersättning för liden skada.
Det har emellertid till komitén från flera håll inberättats, att i många fall mycket
större inkräktningar på jordbruket blifvit gjorda än som varit nödvändiga, särsldldt
genom dämningsrätter och dylikt, samt att den principiella rätten till skadeersättning
ofta visat sig svår att i praktiken göra effektiv, i det mindre ersättningar ofta fastställts
än rätteligen bort utgå. Det har nemligen visat sig svårt att i det ögonblick,
då ersättningsbeloppet fastslås, till fullo öfverblicka den skada, som en viss
åtgärd förorsakat, och i hvarje fall är den ersättningsberättigade försatt i den ogynnsamma
ställningen att nödgas bevisa beloppet af liden skada, i den mån denna icke
tydligt framgår vid synetillfället. Det torde derföre icke vara olämpligt, att ett uppdrag
i ofvannämnda syfte lemnas den person, som fått till sin uppgift att ifråga
om flottledens anläggande speciellt skydda allmogens intressen.

Nu kan visserligen anmärkas, att de båda olika uppgifter, som tillagts nämnde
person, i vissa fall kunna tänkas stå i principiell strid med hvarandra. En anläggning,
som påyrkas för att skydda de vid vattendraget boende böndernas jordbruk,
kan komma att fördyra flottleden och alltså fördyra flottningen i framtiden för de
bönder, som hafva af vattendragets flottningsmöjligheter beroende skogstillgångar.
I praktiken torde detta emellertid knappast vara egnadt att medföra några afsevärda
svårigheter för ombudet eller förringa betydelsen af hans uppgift.

3 mom. i förevarande § motsvarar fullständigt nuvarande 2 §:ns andra stycke,
ehuru en liten omkastning i ordalagen gjorts för att bättre sammansluta den
ändrade §:ns båda senaste moment.

3 §■

I 3 § har till en början insatts tvenne särskilda bestämmelser i samma syfte,
som afsågs med den föreslagna ändringen i 1 §. För att förekomma obehöriga
dröjsmål med ärendets behandling föreskrifves nemligen, att flottledssynen bör verkställas
senast inom ett år efter det förordnandet meddelats, hvarjemte såsom äfventyr
för underlåtenhet härutinnan stadgas, att Konungens befallningshafvande må
återkalla förordnandet för förrättningsmannen och utse annan förrättningsman.

Vidare har i §:n infogats en föreskrift om att kungörelsen om flottsynen skall
publiceras utom i den hittills gällande ordning jemväl på det numera säkerligen
effektivaste sättet nemligen genom dess införande i ortstidning.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

287

Slutligen har §:ns nuvarande stadgande, att allmänt ombud skall om synen
särskildt underrättas, ändrats så, att det omfattar jemväl den i 2 § föreslagna nya
funktionären.

4 §•

4 §:ns 1 mom. har i förslaget erhållit ett tillägg, afsedt att förekomma de
allt för lättvindiga uppskattningar, som, enligt hvad komitén försport, emellanåt egt
rum, när det gällt att utröna värdet af vissa arbeten, hvilka af flottleden skola ersättas
den, som i vattendraget förut egt enskild flottled. I de flesta flottleder förekommer
det nemligen såsom ofvan anmärkts undervattenssprängningar, strömrensningar
och dylikt, hvilkas värde icke kan genom besigtning utrönas. Då nu dylika
i enskild flottled utförda arbeten skola öfvertagas af den allmänna flottleden, har det
mången gång inträflat, att man, då syn varit ändamålslös, nöjt sig med de värden
för ifrågavarande arbeten, som upptagits i egarens bokföring, utan att söka närmare
utröna, i hvad mån dessa värden kunna anses tillförlitliga. För den, som känner
de många egendomligheter, hvilka ifråga om inventarievärden ej sällan förekomma
inom affarsverlden, förefaller det tydligt, att den nämnda metoden icke kan vara
betryggande. Komitén har derför föreslagit, att den af synemännen företagna värdering
af ifrågavarande art icke måtte ske annorledes än med ledning af behörigen
verificerade räkenskaper. Detta innebär, såväl att synemännen i sin värdering, der
de ej kunna sjelfva syna, ej få taga hänsyn till några andra bevismedel än räkenskaper,
som ock att inga andra räkenskaper få tillerkännas betydelse än de, som
äro behörigen verificerade. Stadgandet gäller emellertid endast den provisoriska uppskattning,
som företages af synemännen, och hindrar naturligen icke den, som finner
sig deraf lidande, att, om ersättningstvisten hänskjutes till domstol, derstädes få
med vittnen och andra laga bevis styrka rättmätigheten af sitt ersättningskraf.

Tillägget i 4 §:ns 3 mom. att förrättningsmannen senast inom ett år efter
synens afslutande skall till Konungens befallningshafvande insända synemännens utlåtande
m. m. har sin grund i erfarenheten, att ofta oskäligt lång tid plägar förflyta
emellan synen och handlingarnes insändande, och i angelägenheten af att förekomma,
att på detta sätt anläggningen till ortens förfång men anläggarens enskilda
nytta obehörigen fördröjes.

I 4 §:ns 4 mom. har inrymts en bestämmelse, afseende att reglera den godtgörelse,
som bör tillkomma den enligt 2 § tillsatta representanten för allmogens
intressen. På grund af den mera allmänna uppgift denne har sig förelagd bör
den honom tillkommande ersättningen naturligen betalas af de flottande eller,
derest flottleden ej kommer till stånd, af sökanden, hvilken föranledt hans förordnande.
I detta afseende likasom ifråga om sökandens skyldighet att förskottera

288

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

.ersättningen, böra alltså samma grundsatser gälla, som dem, hvilka enligt förevarande
moment för närvarande tillämpas beträffande synemännen.

Hvad åter angår ersättningens belopp torde derom böra särskildt stadgas.
Komitén har tänkt sig, att exempelvis godtgörelse i enlighet med resereglementets
tredje klass skulle motsvara behofvet och billigheten.

5 §•

Det har i det föregående blifvit framhållet, att man icke med säkerhet kan
påräkna, att under alla förhållanden den, som begärt inrättande af allmän flottled,
verkligen finner med sin fördel förenligt att utföra alla för flottleden erforderliga
arbeten, så att flottleden verkligen kommer till stånd. Att 22 § Flottningsstadgan
icke medför tillräckligt verksamt äfventyr med afseende på dylik underlåtenhet, är
ofvan ådagalagdt, och någon ersättningsskyldighet för den skada, som vållas andra
skogsegare derigenom, att de under den försummade anläggningstiden varit förhindrade
att sjelfva flotta eller göra vattendraget flottbart, synes icke enligt flottningsförfattningarne
åligga sökanden.

Det torde derföre vara nödvändigt att söka tillskapa åtminstone någon garanti
mot missbruk af ofvan antydda art. En sådan garanti synes vara att finna i stadgandet
af skyldighet för sökanden att i sammanhang med ansökningen om flottledens
inrättande nedsätta ett belopp, som förverkas, derest flottledens färdigställande
underlåtes. Komitén har derför i förevarande § föreslagit, att sökanden skall vara
skyldig att ofördröjligen efter det flottledshandlingarna inkommit till Konungens
befallningshafvande och, vid äfventyr att ansökningen eljest anses hafva förfallit,
senast inom en månad efter anmaning hos Konungens befallningshafvande nedsätta
eller ingifva bevis, att han i taka händer nedsatt ett belopp, motsvarande en
tiondel af hela den af synemännen uppskattade kostnad för vattendragets inrättande
till allmän flottled.

Emot denna anordning kan visserligen anmärkas, att den i någon mån försvårar
allmän flottleds inrättande, och att man sålunda motverkar dessa allmännyttiga
kommunikationsleders tillkomst. Faran häraf torde emellertid icke vara
synnerligen stor. Utan att sökanden förfogar öfver ett visst kapital, lärer han i
alla händelser icke inlåta sig på ett så pass vidtutseende företag som reglerandet
af ett vattendrag till flottled, och då det belopp, som skall nedsättas, icke föreslagits
till mera än 1/10 af flottledens anläggningskostnad, bör väl anskaflandet af
detta ytterligare belopp i regel icke möta svårigheter, helst de större vattendragen
nu i allmänhet äro inrättade till allmänna flottleder och det hufvudsakligen är
bivattnen, åar och bäckar, hvilkas reglering återstår. Men vid dessas reglering är
det emellertid ej mindre angeläget än vid de störres reglering, att de smärre skogsegarnes
intresse varder tillvarataget.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

289

Det nedsatta beloppet återfås naturligen af sökanden, sedan flottleden blifvit
färdig och upplåtits till allmänt begagnande. Kommer flottleden ej till stånd, förverkas
beloppet. Stadgandet härom återfinnes i 22 §, som tillika innehåller bestämmelser
angående huru med det förverkade beloppet vidare skall förfaras.

För konseqvensens skull har jemväl ifråga om den i denna § nämnda samtnanträdeskungörelsen
införts en bestämmelse derom, att den skall kungöras i ortstidning.

S §.

De i 8 § föreslagna ändringarne afse hufvudsakligast att förekomma de ofvan
angifna missbruk, hvilka inträffat vid interimsflottning. Ändringarna gå således ut
på att omöjliggöra, det virke interimsflottas utan att träffas af det bidrag till flottledens
amorterande, som på detsamma skäligen bör belöpa. Det stadgas alltså,
att Konungens befallningshafvande, då tillstånd gifves till interimsflottning, alltid
skall stadga viss afgift, hvarmed virket skall bidraga till nämnda amortering, samt
meddela betryggande bestämmelser angående sättet för denna afgifts redovisning,
så att amorteringens förlopp med lätthet kan kontrolleras.

Det har vidare ansetts vara lämpligt, att i §:n införa en uttrycklig föreskrift
derom, att de, som fått tillstånd till interimsflottning, skola ega samma ansvarighet,
som åligger flottande i allmän flottled. Det är väl troligt, att en sådan
skyldighet kan härledas redan ur nu gällande lagstadganden, men en bestämd
föreskrift derom torde icke sakna sitt berättigande. Är det flera än en virkesegare,
som fått tillstånd till interimsflottning, uppstår behofvet af föreskrifter, huruledes
vid fullgörandet af nämnda skyldighet äfvensom vid interimsflottningens bedrifvande
öfverhufvud det inbördes förhållandet mellan de flottande bör regleras. I detta
afseende har komitén såsom det närmast till hands liggande föreslagit, att hvad
Flottningsstadgan föreskrifver angående flottningsförening och flottningsreglemente
skall lända till efterrättelse. En dylik anordning, som redan lärer flerstädes iakttagits,
när interimsflottning blifvit beviljad för flere, kan icke annat än bidraga till
ordning och reda samt underlätta nödig kontroll.

9 §■

Såsom en uppmuntran för den, som åtager sig bestyret med flottleds anordnande,
medgifves i 9 § för närvarande, att den till ersättning för arbete å flottleden
berättigade eger beräkna och af de flottande uppbära ränta å oamorterad fordran,
hvilken ränta af Konungens befallningshafvande kan bestämmas till belopp ej öfverstigande
tio för hundrade. Enligt hvad komitén försport, förekom vid de tidigaste
flottledernas anläggande ofta att ända till tio procents ränta beräknades. Nu "mera

* 37

290

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

lärer man i allmänhet stanna vid åtta eller sex procent. Då den senare räntan
synes fullt tillräcklig, och erfarenheten visat, att flottledsanläggningar i allmänhet,
långt ifrån att vara förenade med större ekonomisk risk, tvärtom vanligen medfört
afsevärd affärsvinst för den, som derom gått i författning, har komitén ansett
att den tillåtna räntans maximum borde fastslås till sex procent. Den föreslagna
ändringen i 9 § inskränker sig således till att beloppet »tio» utbytes mot »sex».

10 §.

Sedan reglemente för en flottningsförening blifvit af Konungens befallningshafvande
fastställdt, förutsättes för dess ändrande, enligt hvad Flottningsstadgan synes
gifva vid handen, att beslut derom fattas på flottningsföreningens sammanträden
och sedermera af Konungens befallningshafvande fastställes. Då för dylikt beslut
emellertid erfordras röstmajoritet, torde en minoritet, som funnit en ändring i reglementet
önskvärd^ sakna möjlighet att få frågan härom underställd vederbörande
myndighets pröfning. Detta kan emellertid i vissa fall vara obilligt. Det förslag
till reglemente, som legat till grund för det af Konungens befallningshafvande fastställda,
kan, såsom ofvan framhållits, lätteligen blifva så affattadt, att det icke nog
fäster afseenden vid de mindre virkesegarnes intressen. I hvarje fall har reglementet
uppgjorts med hänsyn till de förhållanden, som voro rådande vid dess tillkomst;
men dessa förhållanden kunna lätt sedermera hafva så ändrats, att reglementet
bör undergå jemkning. Särskildt är det tydligt, att de större bolagens fortgående
jordförvärf skola undan för undan minska den motvigt dessa bolag inom flottningsföreningarna
kunna ega i flottande mindre virkesegare. I de yttranden, som till
komitén inkommit, klagas allmänt öfver, att flottningsföreningarna allt mera komma
under några få större intressenters herravälde.

Komitén har derför funnit det önskligt, att flottningsreglementena tid efter
annan underkastas förnyad granskning åt Konungens befallningshafvande samt dervid
rättas i nödiga delar. Denna granskning, som komitén tänkt sig skola ega
rum hvart femte år och företagas äfven om fråga derom icke blifvit direkt väckt,
bör föregås af en undersökning rörande det gällande reglementets verkningar. Enligt
förslaget skall dervid så tillgå, att Konungens befallningshafvande utsätter viss
dag, då skriftliga eller muntliga anmärkningar och erinringar mot reglementet få
hos Konungens befallningshafvande framställas. Derefter pröfvar Konungens befallningshafvande,
om någon ändring i reglementet bör vidtagas, och förordnar derom,
som skäligt finnes.

De ifrågavarande bestämmelserna synas lämpligen hafva sin plats i förevarande
1 o §, som behandlar frågan om sättet för reglementets tillkomst. För
att på ett ställe i författningen få samladt allt, som rör formerna för reglementsfrågors
behandling, har komitén jemväl föreslagit, att till ifrågavarande 1 o § måtte

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

29I

flyttas den nu i 14 § förekommande bestämmelsen om sättet för fastställelse å
flottningsföreningens beslut om ändring af reglementet. Med afseende på redan
befintliga reglementen förekommer i slutet af förslaget en öfvergångsbestämmelse,
afseende att fastställa tiden, då dessa reglementen första gången skola revideras.

Äfven i andra stycket af 10 § har föreslagits en ändring. Enligt nuvarande
lydelse är strandegare för det husbehofsvirke han från egen skog framflottar
fri från deltagande i gemensam flottning och dermed förenade kostnader.
Förutsatt att med ordet strandegare förstås en hvar, som vid vattendraget eger
strand, der han kan draga i land virket, kan det ifrågasättas, hvarför särskildt
eganderätten till ett stycke strand vid vattendraget skall medföra förmånen att få
husbehofsflotta jemväl i öfriga delar af vattendraget, och hvarför icke äfven en
annan jordegare, som kan använda vattendraget för husbehofsflottning, skall kunna
vara berättigad att på enahanda sätt begagna sig af flottleden. Synnerligen i byar,
som nyligen undergått laga skifte och der rätt till husbehofsflottning förut varit
gemensam för alla delegare, måste det förefalla dem hårdt, hvilka vid skiftet icke
fått egor invid vattendraget, att icke vidare få verkställa husbehofsflottning. Komitén
har derför föreslagit, att ordet »strandegare» skall utbytas mot »jordegare». Att
icke denna utsträckning af ifrågavarande flottningsrätt kan vara i något hänseende
vådlig, följer deraf, att rättigheten i alla händelser får en ganska snäf naturlig
begränsning, i det att. densamma gäller flottning endast af husbehofsvirke från
egen skog.

1 3 §•

Den ställning en medlem i flottningsförening intager gent emot de beslut,
som fattas af flottningsföreningens majoritet, är i Flottningsstadgan ej fullt klargjord
och lärer väl i allmänhet icke heller i de särskilda flottningsreglementena
hafva uttömmande behandlats. Frågan blir särskildt invecklad genom den dubbelställning
en sådan medlem intager såsom på en gång delegare i en affär samt
denna affärs kund. Hvad då först angår den sistnämnda egenskapen, så lärer det
väl få anses, att, om t. ex. flottningsföreningens majoritet direkt eller indirekt
genom den af densamma tillsatta styrelsen fattar sådana beslut, som gör att någon
viss föreningsmedlems flottning betungas mera än de öfrigas eller att den af honom
flottade virkesqvantitet beräknas till större belopp än den i verkligheten utgjort

o. s. v., så är beslutet icke bindande för den deraf lidande utan uppkommen
tvist är underkastad domstols afgörande. Man torde nemligen i dessa fall i regel
kunna säga, att föreningen fattat beslut i fråga, som icke tillhör dess beslutanderätt.
Hvad åter angår sådana frågor, der föreningen tydligt hållit sig inom gränserna
för sin befogenhet att besluta, hänvisar Flottningsstadgan i regel till de särskilda
flottningsreglementena att bestämma deltagarnes inbördes förhållande och sålunda

292

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

iifven deras rätt till klagan öfver föreningens beslut. Endast i ett fall anser
Flottningsstadgan det vara af vigt att uttryckligen fastslå en klagorätt. Detta är
det ofvanberörda i sista stycket af 13 §:ns 2 mom. omnämnda fallet, att någon
flottande menar, att genom föreningens beslut om uttaxerande af de för flottledens
underhåll nödiga kostnader flottningen oskäligt betungas. Den flottande eger i
sådant fall söka rättelse hos Konungens befallningshafvande, en rättelse, som naturligen
icke kan gå ut på annat än att de beslutade utgifterna förklaras skola gäldas
genom uttaxering å flera års flottning än beslutet innebär.

Hvad öfriga hithörande fall angår, så lärer det väl bäst öfverensstämma med
Flottningsstadgans allmänna tankegång att anse, det i gemensamma angelägenheter
majoritetens beslut binder minoritetens och att ett sådant beslut alltså icke kan öfverklagas.
Denna ståndpunkt lärer väl i allmänhet äfven intagas af de särskilda flottningsreglementena.

Komitén tilltror sig icke att vidare än som nu skett kunna klargöra, huru
i detalj frågor af angifna art enligt flottningsförfattningarne böra betraktas, men
komitén har trott sig finna, att en något utsträcktare klagorätt uttryckligen bör i
Flottningsstadgan förbehållas föreningsmedlem Äfven när det gäller frivilliga sammanslutningar
såsom enskilda bolag och föreningar, hafva nya lagstiftningsprinciper
börjat tränga sig fram, i det man allt mer öfvergifver den gamla grundsatsen att
i alla till bolagets eller föreningens beslutanderätt berörda och formellt rigtigt behandlade
frågor majoritetens beslut definitivt skall binda minoriteten. Så mycket
mindre bör en dylik grundsats kunna i all sin stränghet upprätthållas med afseende
på flottningsföreningarne, i hvilka medlemsskapet är för hvarje flottande obligatoriskt.
Det kan icke vara lämpligt, att en flottningsförenings majoritet, bestående af endast
några få dominerande trävarubolag, skall kunna t. ex. bestämma huru stora aflöningar
som helst åt den styrelse eller de tjensteman den tillsätter eller hur stor godtgörelse
som helst för arbeten å flottleden, hvilka samma majoritet kanske uppdragit åt
någon till majoriteten hörande att utföra.

Komitén har derför föreslagit, att klagorätten skall utsträckas så, att, om
flottningen oskäligt betungas jemväl på något annat sätt än i 13 § 2 mom. sista
stycket förmäles, flottande derutinnan skall kunna söka rättelse hos Konungens befallningshafvande.
Den rättelse Konungens befallningshafvande i så fall kan meddela
lärer komma att bestå deri, att Konungens befallningshafvande förklarar, att den eller
de klagandes flottgods icke må betungas med afgift till gäldande af den ena eller
andra såsom oskälig ansedda utgiften.

Med denna utsträckning af den i nämnda stycke förekommande bestämmelse
synes det lämpligast, att samma stycke utbrvtes till ett särskildt moment, hvilket i
förslaget är iakttaget.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

293

14 §■

14 § innehåller i två afseenden vigtiga nya bestämmelser. Till en början
har föreslagits ett stadgande, afseende att något utjemna maktställningen inom flottningsföreningen,
så att de större virkesegarne icke deruti blifva allt för dominerande.
Såsom redan nämnts, är nemligen det vanliga förhållandet, att rösträtt utöfvas
i mån af flottad virkesqvantitet. I detta afseende har komitén föreställt sig,
att en bestämmelse, att ingen röstande må utöfva rösträtt för mera än en tiondel
af de vid sammanträdet närvarandes röstetal skulle visa sig ganska verksam. Rösträttsbegränsningar
förekomma visserligen redan nu i de flesta flottningsreglementen,
men dels äro dessa begränsningar icke tillräckligt vidtgående, dels synes principen
om dylik begränsning vara af den vigt, att den uttryckligen bör redan i Flottningsstadgan
framhållas, så att densamma icke kan i flottningsreglementena förbigås.
Den andra rigtningen, i hvilken förevarande § i förslaget innehåller ett försök till
skyddande af de mindre virkesegarnes intressen, afser att förminska den sekretess,
som, enligt hvad nu är förhållandet, i viss mån hvilar öfver flottningsföreningarnas
ekonomiska förvaltning och som, enligt hvad man från många håll synes vilja förmena,
möjliggör åtskilliga oegentligheter samt i hvarje fall väcker misstroende.

Visserligen lära väl de flesta flottningsreglementen innehålla bestämmelser
om att flottningsföreningen skall föra noggranna räkenskaper och att dessa skola
granskas af utsedde revisorer, men denna kontroll torde endast vara föga verksam
vid det förhållande att det är samma majoritet, hvars förvaltningssystem borde något
noggrannare kontrolleras, som tillsätter de kontrollerande revisorerna.

Komitén har derföre trott det vara nödvändigt, att i Flottningsstadgan dels
tydligen uttalas, att det åligger flottningsförening att föra noggranna räkenskaper,
dels införes stadgande om tillsättande genom offentlig myndighets försorg af en
särskild revisor, hvilken, oberoende af hvad i reglementet finnes föreskrifvet rörande
sättet för granskning af styrelsens redovisning, eger kontrollera styrelsens förvaltning
och räkenskaper samt bringa i offentlighetens ljus de oegentligheter, som dervid
kunna upptäckas. Dessa oegentligheter kunna i hufvudsak vara af tre olika
slag. Dels kan det befinnas, att större andel af flottledens anläggningskostnad bör
anses vara amorterad än som af räkenskaperna framgår. Dels kunna omständigheter
upptäckas, som antyda, att styrelsen i något afseende eftersatt de flottandes
gemensamma intresse. Dels slutligen kunna förhållanden framgå, utvisande, att
viss eller vissa flottande behandlats ogynnsammare än andra. Anmärkningar i den
första rigtningen böra bringas till Konungens befallningshafvandes kännedom, så att
denna myndighet kan blifva i tillfälle taga hänsyn dertill, då Konungens befallningshafvande
med stöd af 9 § Flottningsstadgan pröfvar, om någon jemkning i amorteringstiden
bör ega rum, på det att den ersättningsberättigade ej måtte få uppbära mera
än det belopp, för hvilket han eger påfordra godtgörelse. Anmärkningar åter af

294

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

det andra slaget böra delgifvas de flottande så tidigt att dessa deraf hafva kännedom
vid det tillfälle, då beslut skall fattas, om styrelsens förvaltning godkännes eller ej.
Hvad slutligen beträffar anmärkningar hörande till den tredje gruppen, hvilka anmärkningar
intressera endast vissa af de flottande, torde dessa kunna offentliggöras
vid samma tillfälle som anmärkningar af det ofvannämnda andra slaget, då anmärkningarne
i alla händelser på detta sätt böra komma vederbörande tillhanda
tillräckligt tidigt för att dessa ännu skola hinna vidtaga de åtgärder för skyddande
af sin rätt, hvartill de kunna finna sig befogade.

I nu angifna rigtning föreslås i 14 § åtskilliga bestämmelser om sättet för
publicerandet af ifrågavarande revisors berättelse.

För att bereda revisorn erforderlig inblick i föreningens angelägenheter innehåller
förevarande § vidare från aktiebolagslagen hemtade föreskrifter rörande handlingars
och upplysningars tillhandahållande.

Slutligen föreslås, att revisorn skall aflönas af flottningsföreningen med belopp,
som af Konungens befallningshafvande bestämmes.

Vid sidan af denna nya kontroll öfver flottningsföreningens förvaltning har
komitén ansett nödigt, att i ofvannämnda syfte gången af flottledsamorteringens
förlopp år från år följes af offentlig myndighet, och att uppgifter härom offentliggöras
på ett verksamt sätt, så att de lätt kunna vara tillgängliga för en hvar, som
önskar deraf taga kännedom.

I detta afseende föreslås i 14 § dels en skyldighet för flottningsföreningens
styrelse att årligen till Konungens befallningshafvande insända bestyrkt räkenskapsutdrag
jemte de handlingar, som utvisa hvad i afseende å räkenskapernas granskning
kan hafva förekommit, dels rätt för Konungens befallningshafvande att ytterligare
taga del af föreningens räkenskaper och handlingar, dels slutligen åliggande
för nämnda myndighet att i länskungörelserna låta offentliggöra redogörelse för
flottledens amortering.

Genom dessa bestämmelser, lärer, särskildt med hänsyn till den utsträckta
rätt till klagan öfver flottningsföreningens beslut, som här ofvan föreslagits, en
verksam kontroll öfver flottningsföreningarna vara vunnen, som för framtiden väsentligen
försvårar obehöriga åtgärder från föreningsmajoritetens sida.

21 §.

Det föreslagna tillägget i 21 § sammanhän ger med ändringarna i bestämmelserna
angående interimsflottning. Såsom i det föregående antvdts, kunna dessa
bestämmelser icke blifva verksamma, utan att straff stadgas för interimsflottning
utan behörigt'' tillstånd. Detta straff bör naturligtvis blifva detsamma som straffet
för flottning å tid, då flottning är förbjuden, och har detta genom den ifrågasätta
ändringen af 21 § tydligen uttryckts.

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

295

22 §.

Komitén har här ofvan framhållit, att till förekommande af obehörigt dröjsmål
med flottledens iordningsställande kraftigare äfventyr erfordras för underlätet
fullgörande af föreskrifna arbeten än som för närvarande stadgas i 22 §. De nu
föreslagna tillsatserna till §:n afse att i detta afseende lemna fullständigare och
verksammare bestämmelser.

Dessa bestämmelser afgöra till en början, när underlåtenhet i förevarande
hänseende skall anses föreligga. Härom stadgas, att sökanden skall hafva förlorat
sin rätt till flottledens anläggande:

1. om han icke, innan den för arbetenas verkställande bestämda tid tilländagått,
anmält desamma till afsyning.

2. om vid afsyning af föreskrifna arbeten befinnes, att dessa icke blifvit så

utförda, att flottleden kan godkännas. De ordalag, som i sistnämnda afseenda valts, afse
att antyda, att sökanden icke går sin rätt förlustig, derest han väl icke utfört
arbetet fullt i öfverensstämmelse med föreskrifterna, men dock åstadkommit en användbar
och praktiskt anordnad flottled. Det har nemligen vid anläggandet af de
flesta flottleder visat sig, att den ursprungliga planen för flottledens inrättande sällan
kan vid arbetets utförande i alla detaljer följas och att ändringar i ett eller annat
afseende visa sig nödvändiga eller lämpliga för att undvika ändamålslösa kostnader
och verkligen lemna det skydd för skada, som varit afsedt. Sådana afvikelser
pläga redan nu vid flottledens afsynande godkännas, och i denna praxis har det
ej varit komiténs afsigt att göra någon ändring. Komitén har emellertid, såsom i
det föregående nämnts, sökt i någon mån sörja för, att den omvärdering af arbetskostnaden,
som i anledning af dylika arbetsändringar bör ega rum, verkligen kommer
att blifva med tillräckligt eftertryck påkallad. Då emellertid möjligheten att
kunna utföra de för en flottleds reglerande erforderliga arbeten är i hög grad
beroende af åtskilliga naturförhållanden och andra omständigheter, hvilka icke kunna
förutses, har det synts billigt att, för den händelse i undantagsfall den föreskrifna

tiden blifvit väl knappt utmätt, låta sökanden få något anstånd med arbetenas

fullgörande. Förslaget har derför lagt i Konungens befallningshafvandes hand att

bevilja dylikt anstånd. Det torde vara sjelfklart, att sådant uppskof icke kommer

att medgifvas, om ringaste anledning finnes att misstänka, det dröjsmålet egt rum
afsigtligt och i egennyttigt syfte.

Anläggningsrättens förlust är emellertid icke ett tillräckligt verksamt äfventyr
för obehörigt dröjsmål å sökandens sida. Komitén har därför föreslagit att nämnda
förlust skall vara förenad med två andra påföljder, förverkandet af det enligt j §
nedsatta beloppet och skyldighet att utan lösen afstå från alla de byggnader och
arbeten, för hvilka sökanden, om flottleden färdigställts, varit berättigad till ersättning.
Huru i sådant fall skall förfaras med det, som förverkas, är eri fråga, hvilken

296

ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.

sammanhänger med hvad förslaget innehåller ifråga om rätt för annan att öfvertaga
flottledens färdigställande. I detta afseende stadgar förslaget en viss procedur,
enligt hvilken Konungens befallningshafvande eger rätt att åt annan, som sig anmäler,
uppdraga flottledens iståndsättande. Ett sådant uppdrag förutsätter emellertid,
att Konungens befallningshafvande har sig bekant, i hvad skick flottleden befinner
sig vid den tidpunkt, då anläggningsrätten uppdrages åt ny sökande. Denne bör
naturligtvis endast föreläggas att utföra och vara berättigad till ersättning för de
återstående arbeten, som erfordras, men detta kan ej ske utan att man vet, huru
mycket af de ursprungligen föreskrifna arbetena, som den förste sökanden verkställt.
Det erfordras sålunda en slags restsyn och derefter ett med det ursprungliga flottledsutslaget
analogt uttalande af Konungens befallningshafvande innebärande tillståndsresolution
och arbetsanvisning. Hvad synen angår faller det naturligen af sig sjelft att,
om anläggningsrättens förlust beror på upptäckter, som göras vid afsynandet af den
ursprungliga sökandens arbeten, sjelfva afsyningsinstrumentet innehåller tillräcklig
ledning, så att ytterligare syn ej erfordras. Har deremot anmälan till afsyning
ej egt rum och anläggningsrätten redan tillföljd deraf förverkats, kräfves en ny syn;
och förslaget uppdrager åt Konungens befallningshafvande att derom förordna samt
bestämmer, att i tillämpliga delar vid synen skall lända till efterrättelse hvad som
finnes stadgadt om syn enligt 1 § Flottningsstadgan. Då flottledens fullbordande
sålunda uppdrages åt ny anläggningssökande, tillkommer det enligt förslaget Konungens
befallningshafvande att bestämma de närmare villkoren dervid. Nämnda myndighet
bestämmer alltså efter omständigheterna, hvilken slags säkerhet, som skall affordras
sökanden, om visst belopp skall nedsättas eller några andra prestande tilläfventyrs
anses nödiga.

Skulle någon ny anläggningssökande icke framträda, föreskrifver förslaget,
att flottleden skall aflysas.

För att emellertid verksamt uppmuntra till anläggningens fullföljande föreslås,
att hvad den ursprunglige sökanden förverkat, såväl det nedsatta beloppet som det
af honom å flottleden nedlagda arbetet, skall tillfalla flottleden, derest sådan kommer
till stånd.

Blir flottleden åter icke färdigordnad, d. v. s. aflyses densamma, har komitén
tänkt sig, att det nedsatta beloppet skulle tillfalla kronan. Emellertid kan sökanden
genom de åtgärder han vidtagit med vattendraget och de byggnader han deri uppfört
hafva förorsakat åtskillig skada, för hvilken vederbörande, då flottleden icke
kommer till stånd, ej kan få ersättning af några framtida flottande.

Då dylika skadeersättningsberättigade med fog kunna hafva anspråk på att
det nedsatta beloppet i första hand användes till att täcka den skada, som sålunda
tillfogats, har komitén föreslagit, att kronans rätt till nämnda belopp skall vara
förenad med skyldighet för kronan att deraf godtgöra skada af ifrågavarande art.

Angående den i slutet af förslaget förekommande öfvergångsbestämmelsen
hänvisas till hvad som yttrats under 10 §.

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDE

297

12. Förslag i fråga om skiftesväsendet.

Skittesinstitutionens nytta för skapandet af ett utvecklingskraftigt jordbruk har
visserligen varit lika i ögonen fallande uti Norrland och Dalarne som i öfriga delar
af landet. Men å andra sidan har flerstädes i de förstnämnda landsdelarne kostnaden
för skiftena blifvit synnerligen betungande, i synnerhet i följd af de stora
arealer skifteslagen erhållit genom afvittringen. Någon inkomst hafva skiftesdelegarne
under den mycket långa tid skiftena ofta pågått ej kunnat taga ur skogen, och då,
såsom oftast i skogsbyggderna varit fallet, delegarne dessutom afhändt sig afverkningsrätten
för t. ex. femtio år mot en ringa ersättning, så hafva de äfven efter skiftenas
afslutande stått utan alla utvägar för erläggande af de dryga skifteskostnaderna. Under
sådana förhållanden är det ej underligt, att en mängd bönder i följd af laga skiften
sett sig tvungna gå från sina gårdar. Många hafva gjort detta redan af fruktan för
en ifrågasatt dylik förrättning.

Såsom exempel på hvad dylika skifteskostnader kunna belöpa sig till, må Skifteskostanföras
den utredning, som förekommer i Andra Kammarens tillfälliga utskotts ut- ned-''
låtande n:o 77 för år 1903. bringande.

Denna utredning innefattar en jemförelse emellan skifteskostnaden för under
åren 1893 —1902 afslutade laga skiften i vissa socknar inom Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län samt den skiftade jordens värde enligt 1897 års
taxering. Utredningen visar följande siflror.

298

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

Socken	Taxeringsvärde	Skifteskostnaden till landtmätare och gode män
	Kronor	öre	Kronor	öre ;
Hede........... ..................................	O O CO ro »o	—	33,378	95
Rätan ...............................................	189,700	—	4 !,442	— ;
1 lotagen........	54,600	—	42,3 38	45
I.illherdai .............................................	60,000	; —	203,772	59
Ytterhogdal ............	44,900	—	11,170	23
Ut.....................	18,400	—	CO	28
Frostviken .........	67,800	—	23,979	82
Are ..............................................	143,600	—	50,505	241
Åsarne.....................................................	! 48,000	—	11,777	87
Klöfsjö ...............	38,500	—	i8,433	—
Berg ................	179,000	—	13,482	26
Vemdalen ............................................	.. 309,200	—	171,412	87
Tännäs.......................	91,900	—	162,517	64
Linsell ...................................................	21,000	—	44,77i	96
Sveg ..............................................	450,400	—	M4,298	18
Kall .............	89,700	—	30,625	60
Storsjö................	o\ KO 0 0	—	61,079	65 :
Lycksele........................	VJJ 0 0 0	—	303,225	—
Asele ...................	1,265,400	—	170,615	—;
Dorotea ...................................	704,400	—	207,153
Sorsele.................................	157,700	—	140,078
Vilhelmina ........	1,227,800	—	344,024
Stensele ..........................................	248,500	—	101,271	— :
Arvidsjaur ................................................	668,290	—	91,522	75
Gellivare.................................................	840,200	—	209,155	311
Arjepluog ...............................................	101,400	—	38,937	66
Jockmock ..............................	957,100	! -	169,848	94!
Att skifteskostnaderna sålunda i	några socknar	till	och med öfverstigit

hela taxeringsvärdet, beror väl till någon del derpå, att taxeringsvärdena varit satta
åtskilligt för låga, men äfven efter den modifikation i siffrorna, som bör göras på
grund af detta förhållande, qvarstår emellertid såsom ett påtagligt förhållande, att
skifleskostnaderna måste i många af nämnda socknar hafva varit i hög grad betungande

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

299

Det har af detta skäl för komitén framställt sig som en angelägenhet af vigt
att undersöka, om några åtgärder skulle kunna vidtagas för att för jordegarne
minska ifrågavarande börda.

Till en början synes då kunna ifrågasättas att i någon mån inskränka det
hvarje delegare i oskiftad jord å landet enligt 2 § i 1866 års Skiftesstadga tilllagda
vitsord att begära laga skifte. Nu kan en egare af aldrig så litet hemmantal
i oträngdt mål och vid något för de öfriga delegarne olägligt tillfälle begära
ett skifte, som blir för de senare ruinerande. På detta sätt hafva särskildt trävarubolag
eller deras ombud genom att begära skifte i en by eller hemmansdel, deri
bolagen förvärfvat någon ofta mycket obetydlig andel, i sjelfva verket blifvit i tillfälle
att under skiftets pågång inköpa fler eller färre meddelegares andelar i samfälligheten.
I de flesta fall torde det ej ens hafva behöft gå till skifte, ity att blotta
underrättelsen om att sådant ifrågasatts varit tillräcklig för att hos bönderna ingjuta
sådan misströstan, att de utan vidare sålt sina fastigheter.

En särskild anledning till laga skiften har inom lappmarkerna varit åstundan
att derigenom utöfver den ordinarie skogsutstämplingen erhålla den liqvidskog, som
vid skiftet utgår enligt skiftesstadgans föreskrifter om skogsliqvid. När sålunda
t. ex. ett bolag egt en fastighet i en by samt, såsom ofta varit fallet, på längre
tid förvärfvat den öfriga hemmansdelarne tillkommande utstämplingsrätt, så har
det för bolaget varit ett stort intresse att begära skifte. Bolaget har nemligen
då såsom innehafvare af samtliga hemmansdelarnes utstämplingsrätt bekommit sådan
liqvidskog, som uppnått den till bolaget upplåtna dimensionen, hvarvid ofta ordnats
så, att detta blifvit förhållandet med all # liqvidskogen. För bönderna åter har
naturligtvis ett dylikt skifte ur olika synpunkter varit synnerligen olägligt och förlustbringande.

Då nu laga skiftena i synnerhet hafva till ändamål att befrämja jordbruket,
så kunde derför med visst fog göras gällande, att obegränsadt skiftesvitsord ej borde
få utöfvas af egaren till en så liten andel, att å densamma, utbruten ur samfälligheten,
ej skulle kunna idkas något sjelfständigt jordbruk och ej heller under alla
förhållanden af sådana delegare, hvilka utan att sjelfva vara jordbrukare önskade
åstadkomma ett skifte i syften, som vore för jordbruket främmande.

Uti 5 § af Skiftesstadgan förekommer ock en bestämmelse af innehåll, att
egare af så ringa del i hemman, att en åbo derå icke är besuten, ej har rätt att
mot öfriga delegares bestridande erhålla laga skifte. Då emellertid anmärkning i
afseende på förment obesuttenhet icke enligt nämnda § får göras gällande, utan att
fråga om hemmansdelens afträdande mot lösen i laga ordning blifvit anhängiggjord,
men någon dylik lösningsrätt ej vidare är medgifven, lärer berörda stadgande ej
vidare ega någon tillämplighet. Deremot gäller fortfarande den i Kungl. Kungörelsen
den 18 februari 1859 för vissa delar af Dalarne på grund af särskilda förhållanden

3°°

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

Sjelfständigare
ställning
för
landtmätame.

gifna bestämmelsen, att för laga skifte erfordras framställning derom af delegare,
som representera minst två tredjedelar af skifteslagets skattetal.

Inom den utländska lagstiftningen är jemväl befogenheten af ett obegränsadt
skiftesvitsord ingalunda obetingadt erkänd, utan tvärtom söker man mångenstädes
begränsa detsamma, så att det fyller sin verkliga uppgift och ej kan begagnas till
skada eller olägenhet för meddelegare i jorden.

Ehuru komitén sålunda ej kunnat undgå att egna denna sak sin uppmärksamhet,
har komitén dock vid öfvervägande af ämnet ej ansett sig böra för sin del
föreslå någon viss ändring i lagstiftningen om skiftes vitsordet. Denna vigtiga sak
sammanhänger nemligen så med skiftesväsendet i det hela, att den ej synes kunna
lämpligen bedömas och lösas ur alla erforderliga synpunkter annat än i sammanhang
med en allmännare revision af vår skifteslagstiftning.

Deremot synas särskilda åtgärder för att i någon mån minska sj elfva tungan
af skiftena i de norra delarne af landet kunna redan nu ifrågasättas.

I första rummet bör då framhållas, att den verksammaste och i sakens brådskande
läge lättast åstadkomna åtgärden utan tvifvel vore, att statm vid behof genom lån eller
annorledes åt de bönder, som hafva del i skifteslaget, förskotterade deras skifteskostnader
eller någon del deraf med skyldighet för låntagarne att efter skiftets
afslutande amortera förskottet genom en årlig afgift. Beredandet af en sådan förmån
i särskildt angelägna fall vore så mycket mer af billighet påkallad som staten
i sammanhang med vissa storskiften i Dalarne och afvittringarne i vissa trakter af
Norrbottens län sjelf bekostade äfven åbodelningarne. Stora delar af t. ex. Herjeådalens
skogsmarker hafva nu frångått bönderna, derför att staten här ej haft någon
omtanke för, huru de skulle kunna bekosta skiftena å de stora marker, som tilldelades
dem. Ännu finnas oskiftade trakter, der det ej vore för sent för staten
att genom någon förtänksamhet i detta afseende upprätthålla afvittringens ändamål.
Förfrågningar om möjlighet att erhålla dylika lån hafva ock understundom till
myndigheterna inkommit.

Vidare synes böra undersökas, om landtmäteritaxans arfvodestarijfer, hvilka väl
hufvudsakligen grundats på erfarenheter från södra Sverige, taga tillbörlig hänsyn till
de särskilda förhållanden, som föreligga i de nordligare delarne af landet. De stora
vidder af utmark och impediment, som här förefinnas, kunna, särskildt om ett större
antal egofigurer utläggas, föranleda till en oproportionerligt hög skifteskostnad. I många
fall åtnjuter sålunda landtmätaren i Norrland en afsevärdt drygare ersättning för
sina åtgärder än hans sydsvenska embetsbroder. En revision af landtmäteritaxan
från dessa synpunkter torde alltså kunna anses önskvärd.

Slutligen har ifrågasatts att, såsom i viss mån skett i Finland, bereda landtmätarne
i landet i sin helhet någon fast statslön, hvarigenom äfven landtmäteriarfvodena
öfverhufvud kunde något nedsättas. En dylik åtgärd kan ega särskildt intresse med
hänsyn till frågor, som komitén har att behandla. Det nuvarande systemet,

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

3QI

som gör landtmätaren för sitt uppehälle uteslutande beroende af det antal förrättningar,
till hvilka han kan lyckas skaffa sig förordnande, och som i regel
låter delegarne sjelfva välja förrättningsman, är nemligen i viss mån egnadt att
äfventyra landtmätarens sjelfständighet. Detta är särskildt förhållandet i trakter, der
såsom i Norrland samme jordegare har del i en stor mängd skifteslag. Landtmätaren
kan icke undgå att känna det han har att vänta personlig nytta eller
skada af det sätt, på hvilket han ställer sig gent emot önskningar, framställda af
en sådan öfver framtida arbetsförtjenst er disponerande jordegare. Skulle komiténs
förslag om särskilda egostyckningsbestämmelser för de nordliga länen blifva antaget,
tillkommer det i väsentligt ökad omfattning landtmätaren att gent emot en
jordegare, som vill egostycka. ett hemman, göra gällande fordringar betingade af
ett allmänt intresse. Att med det nuvarande systemet, som utvecklat sig
derhän, att trävarubolagen ofta uppgjort ackord med någon viss landtmätare om
förrättande af alla på bolagets jord förekommande egostyckningar, landtmätaren
försatts i ett större beroende af de egostyckand» jordegarne än som är önskligt
med hänsyn till de afsigter, hvilka ligga till grund för nämnda förslag, torde vara
alldeles påtagligt.

Å andra sidan kan häremot med fog invändas, att beredandet af fast aflöning
åt landtmätarne tilläfventyrs skulle medföra anordningar, som inkräktade på skiftesdelegares
nuvarande rättighet att vända sig till den landtmätare, för hvilken de
hade största förtroende, hvilket i en för jordegaren så vigtig angelägenhet vore för
honom af stor betydelse. Komitén, som. endast velat fästa uppmärksamhet på
denna fråga, saknar emellertid anledning att vidare ingå på densamma, då frågan
redan blifvit hos Eders Kungl. Maj:t väckt genom Kungl. landtmäteristyrelsens
underdåniga skrifvelse af den 3 augusti 1903.

Skifteskostnadernas dryghet är emellertid icke det enda med skiftesväsendet
sammanhängande förhållande, som visat sig ogynnsamt för de mindre jordbrukarne.
Komitén har äfven trott sig finna, att den form, som vid skiftesläggningen i ett
stort antal fall gifvits och fortfarande gifves åt utlagda skogsskiften, medfört åtskilliga
olägenheter. 91 § skiftesstadgan stadgar i detta hänseende, att vid all skiftesläggning
noga skall iakttagas, att skiftena icke gifvas oformliga figurer, utan, så mycket
egornas beskaffenhet och belägenhet medgifva, blifva reguliera och skiljelinierna räta
samt till inhägnad beqväma; att längden, särdeles i inrösningsjorden, så vidt möjligt
är, icke mer än dubbelt må öfverstiga bredden, och att i allmänhet indelningen så
göres, att hvar och en, så vidt ske kan, må vinna de beqvämligheter, som till ett
förmånligt landtbruk fordras.

Mot detta stadgande är i princip intet att erinra. Men erfarenheten har
visat, att man i allt för stor omfattning begagnat sig af paragrafens tysta medgifvande
att göra undantag, då sådant af naturförhållandena betingas, för att äfven
i oträngda fall åstadkomma en skiftesläggning, som står i fullständig strid med de

Förekommande
af
oformliga
skiften.

302 FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET,

SOCKEN

H A S S E L A

HJTURAC 4KARTA

i< » iCit

BJURÅKERS SOCKENS STÖRA SKIFTESLAG

€L^‘..

3fpp«ZXtai v4ö Li.^i ««k 18SS-18S2

<?.<£ 9Vld**axft''

I n ä;

/b.'' *7

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

i förevarande lagrum uttalade grundsatser.
Det förekommer sålunda, att skogsskiften
utläggas, som hafva endast ett fåtal meters
bredd, men en längd uppgående till en
mil eller mera. De särskilda delegarnes
skogsskiften sträcka sig sålunda ofta som
en mängd smala parallela band eller solfjädersformigt
ordnade strålar, hvilkas ena
ända stöter till inegorna eller flottleden,
under det den andra berör byområdets
periferi. Såsom en illustration till det
sagda bifogas här förminskade utdrag af
ett par skifteskartor från i detta hänseende
ganska typiska laga skiften.

Det är emellertid klart, att en dylik
skiftesläggning medför väsentliga olägenheter.
Till en början är en rationell skogsvård
nästan omöjlig på ett skifte af alltför
ringa bredd. Vidare blir den ene skogsegaren
i hög grad beroende af den andre,
i det att en större afverkning på det ena
skiftet utsätter grannens skogsskifte för
faran af grantorka eller skada genom
stormar. Slutligen måste mycken skog
offras för att hålla de långa rålinierna
klara, hvarjemte naturligen skiftena icke
kunna inhägnas utan stort besvär och afsevärd
förödelse å ungskogen.

Komitén har emellertid icke förbisett,
att sättet för skogsskiftenas utstakande ofta
icke kan läggas skiftesmyndigheten till last,
utan att det enbart varit delegarne sjelfva,
som önskat att erhålla dem på nämnda
sätt utlagda. 64 § skiftesstadgan föreskrifver
visserligen, att man vid egograderingen
skall taga hänsyn icke blott
till skogsmarkens naturliga beskaffenhet
utan äfven till större eller mindre svårighet
och kostnad vid bruket, hvarmed
väl torde böra förstås ej allenast mer

3°3

304 FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

eller mindre besvärliga terrängförhållanden m. m. utan äfven, fastän detta kanske
ej är fullt tydligt utsagdt, större eller mindre aflägsenhet från flottled eller andra
för virkestransport lämpliga kommunikationer. Men det är i alla fall förklarligt,
särskildt i trakter med utpräglad dalfiguration, att den ene delegaren icke gerna,
äfven om han får större område, vill taga sitt skogsskifte uppe på de blockbelamrade,
aflägset från dalbotten och dess vattendrag belägna bergssidorna, under det
den andre får sitt i beqvämt läge och på lätt tillgänglig mark nere i dalgången.
Emellertid förekommer säkerligen i långt flera fall än som kan anses på grund af
dylika förhållanden på något sätt berättigadt, att de särskilda skogsskiftena anordnas
såsom ofvan nämnts, på det alla måtte få så mycket som möjligt proportionerlig
andel af de särskilda till godheten olika områden, hvaraf skogsmarken består. När
delegarne äro härom ense, är det tydligt, att förrättningsmännen ogerna påyrka en
med Skiftesstadgans afsigter mera öfverensstämmande skiftesläggning.

För komitén står det emellertid fast, att dessa grundsatsers noggranna tilllämpande
är en fråga, som i vissa afseenden är för norra Sverige af vigt;
och att det icke bör tillåtas förrättningsmännen att så tillmötesgå de enskilde
skiftesdelegarnes önskningar i fråga om skiftesläggningen, att derigenom delvis göres
om intet skiftesinstitutionens hufvuduppgift att sammanföra de enskilda brukningsdelarnes
olika egor till så väl arronderade och för brukningen beqväma possessioner
som möjligt. I förevarande afseenden torde emellertid väl knappast någon
lagändring vara nödig, allenast de myndigheter, som hafva befattning med skiftesärenden,
hafva sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten att förekomma dessa
missförhållanden.

Komitén, som sålunda icke anser sig böra, utöfver hvad som ofvan skett,
ingå på frågorna om ändrade grunder för skiftesvitsordet och beredandet af statslön
åt landtmätarne, får på grund af det anförda i underdånighet hemställa:

1:0 att vid laga skiften inom Norrland och Dalarne tillfälle
måtte beredas bönder, som hafva del i skifteslaget, att i
angelägna fall erhålla låneunderstöd för bestridande af deras
skifteskostnader;

2:0 att undersökning måtte ske, huruvida landtmäteritaxans
arfvodestariffer kunna, hvad särskildt angår afrösningsjorden,
anses taga tillbörlig hänsyn till de särskilda förhållanden,
som föreligga i de nordligare delarne af landet.

3:0 att landtmäteristaten genom cirkulär erinras om
angelägenheten att vid skiftesförrättningars verkställande söka
undvika utläggande af oformliga skiften.

SKOGSALLMÄNNINGAR OCH SKOGSMEDELSFONDER.

305

15. Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder.

Såsom redan framhållits, utgöra skogarne ett af de förnämsta och vigtigaste
utkomstmedlen för landtbefolkningen i Norrland och Dalarne. Men det kan
långt ifrån anses tillräckligt, att folket deraf erhåller allenast sitt husbehof af virke
samt arbetsförtjenst genom utdrifning af skogsprodukterna. För att dessa landsdelar
skola erhålla ett stöd i missväxtår och i tider af nedgående konjunkturer
samt erforderliga ekonomiska hjelpmedel för en rikare samhällelig utveckling, är det
nödvändigt, att en afsevärd del af sjelfva skogskapitalet eges af denna befolkning,
så att något af skogsafkastningens nettovinst stannar i byggderna i stället för att
gå bort till personer, som bo på andra orter. Ett uttryck för detta önskemål ligger
i sjelfva verket uti det kända påståendet, att den jordbrukande befolkningen deruppe
och särskildt i de aflägsnare skogsbyggderna behöfver och i hvarje fall har stort
gagn af skog äfven till afsalu. Emellertid har det visat sig, att den afsaluskog, som i
följd af afvittringarne i rikt mått tillföll hemmansegarne, lätt gått dem ur händerna
och att derför förmånen af saluskog äfven blir alltmera ojemnt fördelad. Redan
af denna anledning är det af vigt att finna äfven ett annat sätt för bibehållande af
en del af skogskapitalet i befolkningens besittning. Och detta medel erkännes allmänt
vara bildandet af skogsallmänningar, hvilka under allmän kontroll skötas efter
regelbunden hushållning. Dessa allmänningar medföra äfven den fördelen, att deras
afkastning kommer alla på ett varaktigt sätt till godo samt att de på många håll
skulle utgöra ett stöd jemväl för tillgodoseendet af ortsbefolkningens behof af virke
och arbetsförtjenst.

Det är klart, att en sträfvan i detta vigtiga afseende bör tillvarataga alla tillfällen,
som erbjuda sig för att derutinnan vinna något. Sålunda bör man ej försmå
någon utsigt att få en dylik allmänning till stånd, oafsedt omfattningen af den
samfällighet, hvars intressen den skulle tjena. Ehuru sockenallmänningar anses såsom
af förhållandena närmast påkallade, måste derför äfven inrättandet af allmänningar för
byar och andra skifteslag samt af härads- och länsallmänningar, anses vara mycket
gagneligt i den mån detta låter sig göra.

Öfvergår man härefter till öfvervägande af medlen för att nå förenämnda
mål, så framställer sig först det nedslående sakförhållandet, att man icke vid afvitt *

SKOGSALLMÄNNINGAR OCH SKOGSMEDELSFONDER.

306

ringen i tid behjertat ifrågavarande angelägenhet, ty då hade ett förordnande från
statsmakternas sida varit tillräckligt för att genomföra saken, och nästan hvarje
socken i Norrland och Dalarne skulle nu kunnat hafva en allmänning. Emellertid har
den vaknande insigten om denna stora brist i afvittringens metod under dess senare
skeden ledt till bildandet af åtskilliga gemensamhetsskogar. Sådana skogar äro inom
Kopparbergs län: Svärdsjö och Envikens socknars häradsallmänningar, Lima och
Transtrands socknars samfållighetsmarker, Orsa sockens, Sårna sockens med Idre
kapellag samt Elf dalens sockens besparingsskogar; inom Gefleborgs län: Hamra
kapellags besparingsskog; samt inom Norrbottens län: Paj ala och Muonionalusta
samt Tärendö församlingars häradsallmänningar samt Arvidsjaurs, Gellivare, Arjepluogs,
Jockmocks, Jukkasjärvi och Enontekis sockenallmänningar. Af de medel, som
inflyta genom försäljning af skogsalster från dessa skogar, bildas sedan särskilda skogsmedelsfonder,
hvilkas afkastning användes för olika ändamål i befolkningens och
särskildt jordegarnes intresse. Inom Kopparbergs län finnas dessutom två dylika
fonder, som ej hafva sitt ursprung från någon bildad allmänning, nämligen Venjans
sockens besparingsfond och Östnors bys i Mora socken skogsmedelsfond. Till den
förra afsattes i enlighet med Kungl. Maj:ts föreskrift i sammanhang med storskiftet
i Venjans socken en tredjedel af köpeskillingen för afverkningsrätt, som Venjans
socknemän redan före storskiftets afslutande försålt. Östnors bys fond, för hvilken
Konungens befallningshafvande fastställt reglemente, bildades genom frivillig afsättning
för all framtid af viss andel af köpeskillingen för upplåten afverkningsrätt till
byns utskog. Då det för bedömandet af förevarande fråga kan vara af intresse
att taga kännedom om uppkomsten, omfattningen och den olika användningen af
dessa allmänningar och fonder har komitén med ledning af offentliga handlingar
låtit utarbeta en kortfattad sammanfattning häraf (Band 2 sid. 81). Att åstadkommandet
af förenämnda skogsallmänningar icke skett utan svårigheter och ofta
mera af en tillfällighet, är ganska allmänt bekant. Ett kapitel i afvittringarnes historia,
som särskildt förtjenat att bevaras, vore skildringen af de förhållanden, som föranledde,
att det vid afvittringarne verkligen kom till stånd en del skogsallmänningar
i Dalarne och Norrbotten, under det framlagda förslag om afsättandet af gemensamhetsskogar
i Vesterbottens läns lappmarker och vissa orter i Dalarne deremot
kullkastades.

Då det nu emellertid gäller att söka godtgöra de fel, som i förevarande afseende
på de flesta ställen begingos vid afvittringen, så bör naturligtvis i första
hand ses till, att ej samma förbiseende eger rum på de orter, der afvittringen ännu
ej afslutats. Komitén har ock redan fästat uppmärksamhet derpå i sin underdåniga
framställning den 16 november 1901 om inställande tills vidare af afvittringarne
ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina socknar samt inom Stensele
socken med Tärna kapellförsamling och Sorsele socken äfvensom af nybyggesupp -

SKOGSALLMÄNNINGAR OCH SKOGSMEDELSFONDER. 307

låtelser å odisponerad mark nedan odlingsgränsen; och får komitén derför nu
endast hänvisa till innehållet i nämnda framställning.

Vida svårare blir det deremot att nu göra något åt saken inom orter, der
afvittringen afslutats, utan att allmänningar inrättats. Det kan också i sådant fall
här ej ifrågakomma annat än att börja lägga grunden för ett sträfvande, som det
blir kommande generationer förbehållet att söka bringa till afslutning.

I detta afseende är det till en början af vigt, att alla frivilliga initiativ för
bildandet af allmänningar beredas utväg att fullfölja sina afsigter. Nu kan detta
ej ske i brist på en lagstiftning, som tillförsäkrar en dylik disposition framtida bestånd
gent emot eventuella beslut af intressenter att upplösa densamma. Innevarande
års riksdag har emellertid redan i anledning häraf begärt framläggande för
Riksdagen af förslag till lagbestämmelser, som kunna finnas erforderliga och lämpliga
för att bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som
afse allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp af skogsmark eller annorledes bilda,
bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar; och i en särskild skrifvelse har Riksdagen
gjort enahanda hemställan beträffande häradsallmänningar. Med fullt instämmande
i dessa Riksdagens framställningar vill komitén endast tillägga, att den ifrågasatta
lagstiftningen enligt komiténs uppfattning bör innefatta föreskrifter, som äfven
betrygga fortvaron af sådana frivilligt bildade skogsmedelsfonder, som den, hvilken,
såsom ofvan förmälts, blifvit instiftad af Östnors by.

Ett mera direkt ingripande för att framtvinga allmänning ars bildande kan
tänkas genom att tillägga skiftesdelegare vitsord att sammanhålla eller sammanslå
skogsmark likaväl som en delegare nu har vitsord att påkalla skifte af gemensam
skogsmark. Senaste skogskomité afgaf i sådant syfte ett lagförslag, som dock
ännu ej föranledt någon lagstiftningsåtgärd. Detta förslag innehöll först den bestämmelsen,
att delegare i oskiftadt skifteslag eller oskiftad by under vissa förutsättningar
skulle få besluta att bibehålla samfäld skog för gemensam räkning för framtiden
oförminskad, derest minst halfva antalet förenade sig derom och dessa tillika
egde mer än skifteslagets eller byns halfva skattetal. Gent emot en dylik utan
tvifvel gagnelig- föreskrift synes dock kunna ifrågasättas, om ej ett mindre antal
delegare, än sålunda föreslagits, borde tilläggas vitsord att begära den oskiftade
skogsmarkens bibehållande såsom allmänning. Saken kunde nemligen på det sättet
kanske få större praktisk betydelse. Vidare föreslog skogskomitén, att till olika
hemman eller lägenheter hörande skogsmark, som undergått laga skifte, kunde, om
egarne voro ense, få afsättas att såsom en med ifrågavarande hemman eller lägenheter
oskiljaktigt förenad samfäld skog för framtiden bibehållas oförminskad. Detta
förslag kan alltid ha sin betydelse såsom syftande till att till en början fastslå en
princip, men lärer, i de fall att skogsskiftena tillhöra olika egare, knappast leda till
någon påföljd.

3°3

SKOGSALLMÄNNINGAR OCH SKOGSMEDELSFONDER.

Slutligen kan det ifrågasättas att befrämja allmänningars bildande genom statens
mellankomst med ekonomiskt understöd. Skogskomitén föreslog, att hälften af
visst utaf komiténs första förslag föranledt landtmäteriarfvode skulle gäldas af staten.
Detta lärer dock ej blifva särskildt lockande för bildande af allmänningar. Vigtigare
vore, att under vissa villkor låneunderstöd lemnades för ändamålet, hvilket komitén
anser sig bör,a särskildt framhålla såsom en förutsättning, utan hvilken det frivilliga
allmänningsbildandet ej torde komma att uppvisa så synnerligen stora resultat.
Komitén vill i detta sammanhang erinra om, att den i sitt förslag till lag om förbud
för bolag och föreningar att förvärfva fastighet undantagit från förbudet utskogar
och annan för de särskilda brukningsdelarne mindre behöflig skogsmark. Lyckligast
vore naturligtvis, om denna öfverloppsmark i stället för att öfvergå till bolag
kunde komma att fylla sin naturligaste bestämmelse genom att ombildas till allmänningar.
Tankar i den riktningen kunna särskildt genom en dylik lag möjligen väckas i
många orter och det vore derför så mycket mer önskligt, att förslag härom kunde
genom erbjudet tillfälle till låneunderstöd beredas ökade möjligheter till förverkligande.

På grund af hvad sålunda anförts får komitén — utöfver hvad komitén i
sin ofvannämnda underdåniga framställning den 16 november 1901 rörande allmänningars
bildande i sammanhang med pågående afvittringar anfört — ytterligare
hemställa:

1:0) att en lagstiftning i ofvan angifna riktningar åstadkommes,
hvarigenom befrämjas utsigterna att till förmån för
kommuner och andra samfälligheter på ett bestående sätt bilda
gemensamhetsskogar och skogsmedelsfonder.

2:0) att, sedan en sådan lagstiftning kommit till stånd,
måtte tagas i öfvervägande, i hvilka fall och under hvilka villkor
låneunderstöd af allmänna medel kunde beredas för bildande
af gemensamhetsskogar genom inköp af dertill lämpad mark.

UNDERSTÖDJANDE AF ODL CsGSFÖRETAG.

309

14. Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling.

Det har i det föregående anmärkts, hurusom flerstädes i norra Sverige de
särskilda brukningsdelarne behöfva genom nyodling och jordförbättring ansenligt
förstärkas för att kunna blifva i stånd att gifva sin åbo och hans familj deras
nödtorftiga bergning såsom jordbrukare. Men det har jemväl antydts, att de särskilda
bönderna i allmänhet icke hafva en så stark ekonomisk ställning, att de kunna
nedlägga sitt arbete på något, som först efter åtskilliga år ger ökade inkomster.
Det är derför utan tvifvel af vigt att undersöka, om genom statens mellankomst
dylik nyodling och jordförbättring skulle kunna underlättas i vidsträcktare mån än
hvad nu eger rum.

För närvarande finnas två särskilda fonder, afsedda att understödja utdikningen
af sanka marker, nemligen frostförminskningsfonden och odlingslånefonden.

1. Frostförminskningsfonden (se Kungl. kungörelserna den 29 mars 1899
och den 6 juni 1902) uppgår till 500,000 kronor och afser att genom anslag
utan äterbetalningsskyldigbet understödja sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
hvilhas ändamål är att minska frostländigheten för närliggande byggd. Anslag
lernnas af denna fond till högst hälften af den beräknade kostnaden enligt
den af Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen.

2. Odlingslånefonden (se Kungl. kungörelserna af den 28 september 1883,
den 27 april 1888, den 14 juni 1901 och den 30 september 1903) utgör
1,000,000 kronor och afser att genom lån understödja odling af sanka trakter.
De hufvudsakliga bestämmelserna om dessa lån äro följande:

a. ) Lånet kan bestämmas till hela det belopp, hvartill, enligt den af Kungl.
Maj:t fastställda arbetsplanen, kostnaden för vattenafledningen och afdikningen beräknas
komma att uppgå, dock med iakttagande dels att kostnaden för s. k.
tegdikning eller täckdikning härvid ej må inräknas, dels ock att lånet ej må öfverstiga
70 procent af det jordförbättringsvärde, som Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt Kungl landtbruksstyrelsen anse sig kunna vitsorda.

b. ) A iånesumman beräknas de första tre åren från lyftningsdagen icke
någon ränta. ,

Under näst derpå följande tre år erlägges icke någon ränta eller kapital -

3io

UNDERSTÖDJANDE AF 0DL1NGSFÖRETAG.

afbetalning å lånet, men för dessa tre år beräknas å lyftade belopp 3,6 procent
årlig ränta, hvilken vid tidsperiodens slut lägges till den beviljade lånesumman.
Å det sålunda uppkommande beloppet erlägges från och med sjunde året efter
första lyftningsdagen, till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af sex procent,
deraf såsom ränta räknas 3,6 procent å det oguldna kapitalbeloppet.

c). Låntagaren skall förbinda sig att fullborda såväl vattenafledningen och
afdikningen som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid.

I hvad mån dessa båda fonder kommit till användning framgår af följande tabell:

	1898	1899	1900	1901	1902
Frostförminskningsfonden: Antal med fonden under-stödda företag ............	67	74	73	75	92
hela anslagsbeloppet... kr.	309,200	297,340	300,000	400,000	400,000
Deraf antal företag i Norrland och Dalarne*l	56	69	64	73	8 7;
Anslag till dessa före-tag ........................ kr.	236,200	288,140	O O ''-i-	392,700	365,000
Odlingslänefonden: Antal företag inom hela landet...........................	26	19	23	29	37
Lån till dessa företag... kr.	322,630	342,300	445>45°	446,350	948,6 5 0
Deraf antal företag i Norr-land och Dalarne ......	I	I	I	0	0
Lån till dessa företag kr.	15,900	7,100	8,600	0	0

* Ifrågavarande företag tillhöra mestadels de fyra nordligaste länen såsom framgår af följande tabell:

Antal frostförminskningsföretag i de sex nordligaste länen jemte till dem beviljade

anslag af statsmedel.

Län		898		1899	st.	1900 kr.		I9OI		1902
st.	kr.	st.	kr.	st.	kr.	st.	kr. j —
Kopparbergs........		_	_	_	1	2,800	_	—	1	2,900 1
Gefleborgs.........	............. 1	i,6oo	1	12,300	1	1,500	2	26,300	1	8,000 \|
Vesternorrlands ..	............ 6	15,600	4	10,400	2	4,300	1	900	6	10,350
Jemtlands ...........	............. 7	44,4°°	14	98,600	6	65,550	11	52,200	7	53,750
Vesterbottens —	............ 34	95,400	33		31	107,400	37	142,352	44	203,800
Norrbottens .......	............ 8	79,200	18	53,540	23	63,550	22	I7°)95°	28	86,200
	Summa 56	236,200	69	288,140	64	245,100	73	392,700	87	365,000

UNDERSTÖDJANDE AF ODLINGSFÖRETAG. 311

Såsom häraf synes är det i Norrland och Dalarne nästan uteslutande frostförminskningsfonden,
som anlitas. Då de frostförande myrarne och sankmarkerna
i norra Sverige till stor del äro odlingsbara, hafva emellertid de utdikningar,
som med anslag från fonden kommit till stånd i »ändamål att minska frostländig heten

för närliggande byggd», på samma gång efter längre eller kortare tid beredt

tillfälle till odling och sålunda befordrat uppodlingen. Många företag, afseende odling,
hafva emellertid icke kunnat tillgodoses.

Vill man derför kraftigare än som nu sker befrämja dessa myrars torrläggning,
måste det ske genom anslag och ej genom lån. Den naturliga utvägen

torde derför vara, att man tillskapar en särskild dikningsfond för norra Sverige, ur

hvilken anslag lemnas för myrutdikningar eller vattenaftappningar vare sig ändamålet
med vattenafledningen är uppodling af till åker eller äng lämplig jord eller
minskning af frostländighet för närliggande byggd, dervid samma grunder i öfrigt,
som gälla beträffande den nuvarande frostförminskningsfonden, böra lända till efterrättelse.

Komitén anser sig dock icke kunna ifrågasätta, att denna fond skall gälla
vattenafledningar i andra delar af landet än de fyra nordligaste länen, der jordbruket
i allmänhet måste anses svagare samt den jordbrukande befolkningens ställning
mera hotad än i Kopparbergs och Gefleborgs län. Enligt bestämmelserna
angående frostförminskningsfonden får anslaget, såsom nämndt, sättas till högst
hälften af den beräknade kostnaden för vattenafledningen enligt den fastställda
arbetsplanen. I denna kostnad ingår icke den undersöknings- och förrättningskostnad
sökanden får vidkännas för att kunna få arbetsplanen till stånd. Med afseende på
den ifrågasatta dikningsfonden synes man emellertid kunna medgifva sökanden den
ytterligare fördel, att anslaget får bestämmas så, att staten vidkännes jemväl hälften
af nämnda undersöknings- och förrättningskostnad.

Hvad angår fondens storlek, har komitén ansett, att tillsvidare borde årligen
anvisas ett belopp af 500,000 kronor. Anslagen till frostförminskningsföretag hafva
nemligen, såsom i det föregående ådagalagts, under de senaste åren i de fyra nordligaste
länen uppgått till omkring 350,000 kronor, och man kan förutse, att intresset
för odlingsföretag kommer att alltjemt ökas. Af hvad förut blifvit sagdt följer, att
intet hindrar, att man i de fyra nordliga länen fortfarande anlitar äfven de nuvarande
fonderna. Anledningen att begagna dessa fonder försvinner emellertid derigenom,
att den nya fonden erbjuder gynnsammare villkor.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer komitén:

att till en dikningsfond för Vesternorrlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län måtte årligen afsättas ett belopp
af 500,000 kronor och att af denna fond måtte för befrämjande
af myrutdikningar och vattenaftappningar, vare sig ändamålet

Dikningsfond
för
norra
Sverige.

312

UNDERSTÖDJANDE AF ODLINGSFÖRETAG.

Nyodlings foncl.

med vattenafledningen är uppodling af till åker eller ting lämplig
jord eller minskning af frostländighet för närliggande byggd,
till jordbrukare lemnas anslag utan återbetalningsskyldighet till
högst hälften af den beräknade kostnaden för vattenafledningen
enligt fastställd arbetsplan jemte den undersöknings- och förrättningskostnad
sökanden fått vidkännas i anledning af arbetsplanens
upprättande; börande i öfrigt med afseende på anslag
från fonden gälla enahanda bestämmelser som ifråga om anslag
från frostförminskningsfonden.

Om utdikningen af vattensjuka marker genom dikningsfonden väsentligen
underlättas och möjlighet till odlingsföretag beredes, är samma fond deremot icke
afsedd att befordra sjelfva nyodlingsarbetet. Detta slags arbete kräfver icke,
att omfattande åtgärder vidtagas på en gäng såsom vid vattenafledningsföretag,
hvilka till följd deraf väl för de flesta mindre jordbrukare framstå såsom omöjliga,
derest de ej af staten genom direkt anslag väsentligen understödjas. Nyodlingen
deremot kan ske stycke för stycke och erfordrar således icke några större kapitalutlägg.
Några direkta anslag synas derför icke böra i detta fall ifrågasättas.
Deremot torde det vara lämpligt eller till och med nödigt, om man vill drifva
fram äfven denna del af odlingsarbetet, att bereda de mindre jordbrukarne tillfälle till
erhållande af nyodlingslån på fördelaktiga villkor. Lånets hufvudsakliga uppgift
blir här att gifva jordbrukaren existensmedel under den tid han, med afstående
från uppsökandet af biförtjenster å skogsarbete och dylikt, använder sin tid till
att genom uppodling utöka sitt jordbruk, så att detta bättre än förut kan gifva
honom hans bergning. Det är klart, att man härvid får gå tillväga med stor försigtighet
och sträng kontroll. Lånen böra icke göras för stora, och det bör på
ett patriarkaliskt sätt öfvervakas, att jordbrukaren genom verkligt odlingsarbete
gör rätt för erhållet lån, så att detsamma ej användes till improduktiva ändamål.
Men å andra sidan böra formerna för låns erhållande vara så enkla som möjligt,
så att lånesökanden icke utsättes för en allt för invecklad och följaktligen afskräckande
procedur. På grund häraf synes det vara lämpligast, att den direkta
lånerörelsen står under ledning af någon ortsmyndighet såsom hushållningssällskapen
eller landstingen och att statens befattning med frågan inskränker sig till att förse
dessa myndigheter med de penningemedel, som erfordras för rörelsens bedrifvande,
samt att bestämma hufvudgrunderna för utlåningen till de enskilde jordbrukarne.

Komitén hemställer alltså:

att för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland
och Dalarne inrättas en nyodlingsfond, från hvilken fond i mån
af tillgång lån tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som

UNDERSTÖDJANDE AF ODLINGSFÖRETAG.

3T3

förklarat sig villigt att utlemna låneunderstöd till mindre jordbrukare
för uppodling af till åker lämplig made, samt att fonden
bildas och användes enligt följande hufvudgrunder:

a) Under 3 års tid beviljas till fonden ett årligt anslag
af 100,000 kronor, och få inflytande räntor å de från fonden
utlemnade lån återgå till fonden för att tillsammans med dennas
öfriga tillgångar användas för det med fonden afsedda
ändamålet.

b) Hushållningssällskap eller landsting, som önskar från
ifrågavarande fond erhålla lån för att deraf utlemna låneunderstöd
för ofvannämnda ändamål, må derom före den 1
januari det år, då lånet är afsedt att erhållas, till Kungl. landtbruksstyrelsen
ingifva skriftlig framställning, innehållande jemväl
uppgift å de odlingsföretag, för hvilka låneunderstöd blilvit
hos hushållningssällskapet eller landstinget sökta, samt belopp
och lånetid för hvarje särskildt låneunderstöd.

c) Kungl. landtbruksstyrelsen må efter pröfning af
sålunda gjorda framställningar bevilja hushållningssällskap eller
landsting lån från fonden.

d) Från fonden beviljadt lån skall återbetalas inom
högst tio år med lika kapitalbelopp hvarje år jemte upplupen
ränta. Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap eller landsting
disponeradt på annat sätt än förevarande bestämmelser tilllåta,
skall detsamma, på yrkande af Kungl. landtbruksstyrelsen,
af hushållningssällskapet eller landstinget omedelbart återbetalas.

e) För hushållningssällskap eller landsting beviljadt lån
från fonden åtnjutes räntefrihet första året, under hvilket lånet
innehafves, men derefter erlägges 3 procent årlig ränta å oguldet
kapitalbelopp, dock med skyldighet för hushållningssällskap
eller landsting att, derest förfallet kapitalbelopp icke inom föreskrifven
tid inbetalas, å det förfallna beloppet erlägga sex procent
årlig ränta från förfallodagen, till dess full betalning sker.
De, som af hushållningssällskap eller landsting erhållit låneunderstöd,
skola åtnjuta enahanda räntefrihet, som nyss är stadgad,
och må af dem icke fordras högre ränta än i detta moment
bestämts.

f) Låneunderstöd, som af hushållningssällskap eller landsting
meddelas, må utgöra högst 500 kronor och under inga
förhållanden uppgå till mer än hälften af den uppskattade
odlingskostnaden.

3i4

UNDERSTÖDJANDE AF ODLINGSFÖRETAG.

g) Vid beräkningen af denna kostnad upptages såväl
sjelfva odlingsarbetet som den erforderliga dikningen, för så
vidt ej statsbidrag erhållits till densamma.

h) Plan och kostnadsförslag för nyodlingen skall vara
uppgjord af landtbruksingeniör, länsagronom eller annan person,
som hushållningssällskap eller landsting dertill pröfvankompetent,
och skall denne äfven afgifva yttrande om markens lämplighet
till åker med afseende på såväl dess beskaffenhet som läge.

i) Hushållningssällskap eller landsting eger bestämma de
närmare villkoren för åtnjutande af dylikt låneunderstöd liksom
ock tillse, att det med beviljadt låneunderstöd afsedda ändamålet
vinnes.

j) Fonden förvaltas af Kungl. statskontoret, som eger
att till vederbörande hushållningssällskap eller landsting utbetala
beviljadt lån emot hushållningssällskapets eller landstingets förskrifning
derå.

JORDBRUKSKONSULENTER.

315

15. Undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter.

Att allmogen inom stora områden i norra Sverige ännu är i behof af ökade
kunskaper i jordbruk och boskapsskötsel, derom råder icke mer än en mening.
(Jfr svaren å frågan 34 Band 5 sid. 710.) Allt hvad som kan bidraga till utbredande
af större insigter och lifligare intresse i dessa hänseenden är utan tvifvel
i hög grad egnadt att stödja jordbruket och den jordbrukande befolkningen. Det
bör derför tillses, om staten, utöfver hvad den redan gjort för jordbruksundervisningen,
kan och bör vidtaga några ytterligare anordningar.

De olika former, under hvilka offentligen anordnad jordbruksundervisning
för närvarande förekommer, äro i hufvudsak följande:

1. Lantbruksskolor, af hvilka i Norrland och Dalarne finnas tillsammans
fem. Dessa skolor, som i södra Sverige hafva tvååriga kurser och hufvudsakligen
afse att genom företrädesvis praktisk undervisning utbilda rättare och arbetsförmän,
hafva i Norrland ett något olika arbetssätt och undervisningssyfte. Behofvet af
arbetsbefäl är nemligen i norra Sverige med dess öfvervägande små jordbruk ganska
ringa, men deremot är undervisning äfven i jordbrukets enklaste grunder vida mer
af nöden än i södra Sverige. Man har derför i Norrland afstått från syftet att
särskildt utbilda arbetsbefäl och förkortat kursen till ettårig för att så många flera
lärjungar måtte kunna bibringas för jordbrukets rationella bedrifvande nödiga förkunskaper.

2. Lantmannaskolor. Dessa skolor äro afsedda för unga jordbrukare, som
kunna antagas hafva i hemmen eller under föregående jordbruksverksamhet inhemtat
erforderlig färdighet i de praktiska jordbrukssysslorna. Landtmannaskolorna
hafva derför till syfte att bibringa lärjungarne de ökade teoretiska kunskaper, som
kunna tjena till att fördjupa och vidga deras jordbruksinsigter och jordbruksintresse.

Af dylika skolor finnas emellertid inom de sex nordliga länen allenast fyra,
en i Yesternorrlands län, en i Jemtlands län och två i Norrbottens län, hvarjemte i
Vesterbottens län fattats beslut om inrättandet af en dylik.

3. Landtbruksingeniörer. Dessa hafva visserligen en annan hufvuduppgift
än direkt undervisning, men genom sina förrättningar ute i byggderna komma de
ofta i beröring med allmogen och anlitas af dem såsom jordbrukskonsulenter.

3l6

JORDBRUKSKONSULENTER.

Af landtbruksingeniörer finnas fem inom ifrågavarande område.

4. Statens instruktörer och undervisare i särskilda delar af landthushållningen.
Af dessa är det dock endast instruktörerna i boskapsskötsel och mejerihushållning,
som kunna anses hafva något inflytande på det norrländska jordbruket.

5. Premieringsnämnderna. De nämnder, som verkställa premiering af boskap
och mindre jordbruk, bidraga till undervisningen genom de föredrag, som anordnas
vid premieringssammanträdena. Äfven sjelfva premieringsväsendet öfver hufvud
har naturligen en stor betydelse i förevarande hänseende.

6. Hushållningssällskapens undervisningsväsende. Hushållningssällskapen arbeta
på flera sätt för spridande af ökade kunskaper i landthushållningen. Af särskild
betydelse är den handledning, som lemnas af de af hushållningssällskapen anställda
länsagronomer, länsmejerister och öfriga tjensteman, hvilka dock till antalet
äro allt för få. Särskildt länsagronomerna, af hvilka en finnes i hvarje af ifrågavarande
län, hafva en stor del af sin tid upptagen af agronomiska förrättningar,
hvarför de ej äro i tillfälle att lemna närmelsevis tillräcklig direkt undervisning. I
öfrigt söka hushållningssällskapen genom utställningar och publikationer af olika
beskaffenhet samt landtmannakurser och föredrag m. m. befrämja jordbrukarnes
yrkesbildning. Särskildt bör framhållas den undervisning, som inom Norrbottens
län på hushållningssällskapets initiativ meddelas af assistenterna vid kemisk-växtbiologiska
anstalten i Luleå, hvilka under sommaren resa från by till by samt
genom förslag och samtal lemna jordbrukarne råd och upplysningar. En likartad
undervisning eger rum inom Yesterbottens län af en der sedan två år anställd
ambulatorisk landtbruksundervisare, hvilkens uppgift är att så väl genom besök hos
jordbrukarne i deras hem som genom föredrag i byarne meddela lämplig undervisning.

Den undervisning, som sålunda står den norrländske jordbrukaren till buds,
kan, ehuru beaktansvärd, likväl icke anses tillfyllestgörande. På grund af Norrlands
stora utsträckning och öfriga der rådande förhållanden är det endast en mindre
del af allmogen, som kan begagna sig af och begagnar de tillfällen att förvärfva den
ökade jordbruksbildning, man sålunda erbjuder. Detta är särskildt förhållandet i de
fyra nordligaste länen.

Vill man nu söka bereda allmogen ökad undervisning i dessa stycken, inser
man lätt, att man icke har att påräkna någon särdeles stor anslutning till fasta
bildningsanstalter, dem allmogen måste ofta på långt afstånd uppsöka. Skall något
afsevärdare resultat ernås, måste åtminstone till en början undervisningen så att
säga uppsöka den mindre jordbrukaren i hans hem, och tillika gifvas så praktiskt
och konkret som möjligt.

Den naturliga utvägen i denna riktning är att tillsätta ett antal kringresande
undervisare eller jordbrukskonsulenter. En dylik anordning underlättas i väsentlig
mån deraf, att de norrländska hemmanen i allmänhet äro samlade i byar.

JORDBRUKSKONSULENTER.

317

Komitén anser denna sak vara af stor vigt och föreslår alltså, att ett dylikt
konsulentsystem måtte anordnas efter följande hufvudgrunder.

Hvad först angår sjelfva konsulenterna, böra de för att vinna böndernas förtroende
helst vara uppvuxna i det landskap, inom hvilket de skola verka. De
böra, för att kunna antagas till konsulenter, hafva genomgått landtbruksinstitut
samt dessutom hafva förvärfvat sig praktisk erfarenhet särskildt uti skötseln af
mångåriga gräsvallar samt uti myr- eller mossodling.

Deras verksamhet bör så ordnas, att hvar och en för hvarje år får sig anvisadt
ett visst antal byar, inom hvilka han har att verka. Verksamhetsområdet
får ej tilltagas större, än att konsulenten kan vistas en längre tid i hvarje by
under den tid jordbruksarbetet pågår. Han skall der göra bekantskap med bönderna
och arrendatorerna samt, sedan han lärt känna deras sätt att bruka jorden
och sköta kreaturen, gifva dem råd och anvisningar om de förändringar de böra
vidtaga, för att få större inkomst af sin hushållning. Efter detta första besök bör
konsulenten efter 2 — 5 år åter besöka samma by för att blifva i tillfälle att erfara,
om bönderna hafva tillgodogjort sig hans råd och i så fall resultatet af den förändrade
hushållningen.

Om undervisningen också i första rummet bör ega rum ute på fältet under
pågående arbete, bör dock konsulenten äfven genom föredrag väcka befolkningens
intresse för jordbruk och kreatursskötsel. Särskildt böra de långa vintrarna, då
åtminstone en del af den jordbrukande befolkningen har större ledighet, lämpligen
användas för anordnande af föreläsningskurser i de större byarne.

Då hushållningssällskapen genom sina förvaltningsutskott bäst äro i tillfälle att
ordna konsulenternas arbeten, torde dessa sällskap böra hafva den närmaste uppsigten
öfver dessa tjensteman. Deras aflöning synes emellertid böra bestridas dels af
staten, dels af hushållningssällskapen eller af landstingen. Fördelningen torde
bäst böra ordnas så, att den kontanta lönen utgår af statsmedel och reseersättning
samt traktamente från hushållningssällskapen eller landstingen. Af det föregående
torde nemligen framgå, att bönderna ej böra drabbas af någon som helst utgift
för konsulenterna, således ej ens vara skyldiga lemna dem fritt husrum och kost
under deras vistelse i byarne.

Då staten bestrider aflöningen, bör den äfven hafva inflytande vid konsulenternas
tillsättande, helst så, att de tillsättas af hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
sedan Kungl. landtbruksstyrelsen förklarat, hvilka sökande äro till platsen kompetenta.

Lönens belopp torde ej böra sättas lägre än 2,500 kronor, då det är af
största vigt att till konsulenter erhållas för saken lämpliga, begåfvade unga män.

Då det måste anses vara af särskild betydelse, att konsulenterna få tillfälle
att vistas längre tid i de olika byarna, bör, såsom förut anmärkts, deras verksamhetsområde
för året ej blifva stort. Det är derför nödvändigt, att konsulenternas
antal ej sättes för litet, om de olika trakterna inom närmaste framtid skola komma

3l8

J ORDBRUKSKONSULENTER.

i åtnjutande af den undervisning, som staten på detta sätt bereder. Med fästadt
afseende härpå och på det behof af jordbruksundervisning, som kan förefinnas i de
olika länen, torde det antal konsulenter, till hvilka staten skulle anvisa löner, böra
bestämmas till:

2 i Kopparbergs län

2 i Gefleborgs ,,

3 i Vesternorrlands ,,

4 i Jemtlands län

6 i Vesterbottens ,, och

5 i Norrbottens „

eller tillsammans 22.

Att beträdande Norrbottens län ett mindre antal konsulenter föreslagits än
i fråga om Vesterbottens beror derpå, att staten i det förra länet gifver anslag åt
en kemisk-växtbiologisk anstalt, hvilken genom sina konsulenter utöfvar en undervisningsverksamhet
i här ofvan föreslagen riktning.

Då emellertid hushållningssällskapen eller landstingen skulle bestrida en del af
kostnaderna för konsulenterna, måste det äfven blifva beroende på dessa institutioners
beslut, huru många konsulenter, som skola tillsättas i hvarje län. Det
bör dock kunna förutsättas, att hushållningssällskapen och landstingen ej tveka att
lemna reseersättning och dagtraktamente till det antal konsulenter, för hvilka staten
anslår löner.

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

319

16. Vissa särskilda önskemål.

Af alla de olika norrländska önskemål, hvilka i en eller annan form framburits
till komitén, är det väl intet, som varit mera allmänt uttaladt än behofvet
af förbättrade kommunikationer. Särskildt framhålles i detta afseende den oöfverskådliga
betydelsen af den ifrågasatta s. k. inlandsbanan, en fråga, som genom
1904 års riksdags beslut om anslag till förberedande undersökningar, redan blifvit
erkänd såsom varande af stor vigt.

Komitén anser sig här icke behöfva undersöka frågan, om denna bana bör
anläggas eller ej, från alla de många olika synpunkter, som dervid böra komma
i betraktande. Men komitén kan icke underlåta att såsom ett bidrag till frågans
utredande söka uppvisa vigten af denna jernväg för jordbruket och den jordbrukande
befolkningen i de vidsträckta områden, som genom banan skulle sättas i
beqvämare förbindelse med den öfriga verlden.

Vid frågans behandling utgår komitén från den förutsättning, att jernvägen,
om den kommer till stånd, förlägges så, att den tangerar de stora sjöarnes och
vattensystemens östligaste partier. Banan kommer då att sträcka sig längs igenom
issjösedimentens region och äfven beröra det jemtländska silurområdet. Såsom i det
föregående framhållits, utmärkas dessa trakter af en vida större naturlig bördighet
än det östligare moränområdet, inom hvilket den nuvarande norrländska stambanan
till stor del är förlagd. Om ock fjellens närhet och det deraf härrörande hårdare
klimatet särskildt i de lappländska delarne af issjösedimentens område göra detsamma
mindre egnadt för spannmålsproduktion, synas likväl alla omständigheter tala
för att landet erbjuder möjligheter för en utvecklad och inkomstgifvande boskapsskötsel.
Och hvad särskildt det jemtländska silurområdet beträffar, har komitén under
sina resor varit i tillfälle att konstatera tillvaron af vidsträckta områden, hvilka
genom jordmånens godhet synas mäktiga en betydande utveckling i jordbrukshänseende.

Denna inre del af landet ligger nu i många afseenden praktiskt taget isolerad
från det öfriga riket, och jordbruket har deraf fått sin karakter. När bonden
derstädes, såsom ofta är fallet, har flera mil till landsväg och sedan ytterligare en
10—15 mil ned till jernväg samt sålunda har svårt både att afsätta jordbruksoch
ladugårdsprodukter och att från annat håll skaffa sig sina förnödenheter, är det
tydligt, att hans jordbruk hufvudsakligen kommer att afse och inskränkas till produk -

Förbättrade

kommunika tioner.

320

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

tion af nödiga lifsmedel åt hushållet, och att det i följd deraf måste mer än naturförhållandena
egentligen tillåta inbegripa äfven spannmålsodling.

Det afskilda läge ifrågavarande landsdel intager har sålunda haft till följd,
att densamma ännu icke kunnat blifva föremål för den art af kultur, hvartill naturen
synes mest hafva afpassat den. Arbetsfördelningens grundsats har der hittills
icke kunnat göra sig gällande.

I detta afseende skulle inlandsbanans anläggning sannolikt medföra en stor
förändring. Den skulle betydligt underlätta afsättningen af ladugårdsprodukter och
tillförseln af spannmål och derigenom möjliggöra ett efter naturförhållandena mera
lämpadt jordbruk. Och i sammanhang med denna förändring i jordbrukssystem
skulle det helt visst komma att visa sig lönande att betydligt utvidga jordbruket
genom nyodlingar.

Men äfven mera omedelbart skulle banan på mångahanda sätt befordra jordbruket.
Till en början skulle derigenom möjliggöras tillförseln af kalk och konstgjorda
gödselmedel, hvaraf vidsträckta delar af Norrland synas vara i det största
behof, och äfven tidsenliga åkerbruksmaskiner och redskap skulle derigenom kunna
erhållas för billigare pris likasom alla andra förnödenheter dem bonden behöfver köpa.

Vidare skulle efter all sannolikhet en del nya och närbelägna afsättningsorter
tillskapas genom uppväxande jernvägssamhällen och de industriella anläggningar,
som, sedan kommunikationerna förbättrats, säkerligen komrne att småningom uppstå
kring de talrika vattenfallen inom ifrågavarande områden. Härigenom skulle
nyodlingar löna sig och en del af det på skogarne befintliga alfabet med fördel
kunna afsättas såsom ved, under det att det nu till ingen nytta får qvarligga i
skogarne och ruttna ned. Tilläfventyrs komrne detta affall, som till oerhörda massor
finnes hopadt på skogarne och ständigt ökas genom afverkningar, att kunna gifva
upjhof åt en eller annan för dess ändamålsenliga tillgodogörande afsedd industri,
drifven inom orten, och att detta skulle i hög grad gynnsamt återverka på afsättningen
såväl från böndernas jordbruk som från deras skogar, torde med visshet
kunna förväntas.

Men banans betydelse för den jordbrukande befolkningen i dessa orter är
icke uttömd med de gynnsammare förutsättningar för jordbruk den helt visst
kommer att skapa. Den har en mycket vidare social uppgift att fylla.

Det är en gammal iakttagelse, att många af våra lagar och våra samhällsinstitutioner
till sina verkningar utfalla helt olika i Norrland och i Södra Sverige. Af en
nyttig social anordning har våra nordligaste landsdelar icke på långt när samma gagn
som de sydligare delarne af riket. Orsaken härtill är att söka i de långa afstånden.
I våra allmänna och administrativa lagar sörjer man väl ängsligt för att juridiskt sedt
hvarje af en fråga berörd rättsegare skall beredas fullt tillfälle att bevaka sin rätt.
Men denna omsorg är med afseende på norra Sverige ofta af föga praktiskt värde,
ty när bonden behöfver resa lång väg och offra afsevärd tid och kostnad först för

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

321

att kunna rådföra sig med någon, som i en föreliggande fråga besitter erforderlig
sakkunskap, och sedan för att blifva i tillfälle att inför myndigheter och vid sammanträden
föra sin talan, är det icke så underligt, om han i många fall hellre än
att underkasta sig dessa offer låter udda vara jemnt. Det är vidare en förträfflig
sak att staten sörjer för att tekniskt bildade män finnas till hands för att bispringa
allmogen i det ena eller andra hänseendet; men det är att beklaga, att dessas betydelse
blir så väsentligt reducerad på grund af de tidsödande resorna och de
dryga resekostnaderna.

Med den alltmera utbredda bildning, som utmärker vår tid, måste de olägenheter,
som förorsakas deraf, att en befolkning är gles och afskild från hvad
som med rätt eller orätt anses såsom kulturens fördelar, komma att blifva för allmogen
allt kännbarare och bidraga till att området småningom utrymmes. Mången
har ansett, att denna procedur skulle påskyndas genom anläggandet af ifrågavarande
jernväg, att densamma sålunda skulle få till hufvuduppgift att »blifva ett
beqvämt medel för befolkningen att resa sin väg», och man har velat åberopa
exempel från annat håll, som skulle utvisa, att förbättrade kommunikationer understundom
haft denna verkan. Komitén vill icke bestrida, att så någongång kan
hafva varit förhållandet, men då har orsaken säkerligen legat deri, att det varit
just den nya kommunikationsleden, som tillfört en förut isolerad och med förhållandena
tillfredsställd befolkning den kunskap om ytterverlden, som kommit den
att göra för hembyggden ogynnsamma jemförelser.

Ett helt annat förhållande föreligger uti nu ifrågavarande delar af Norrland.
Här finnes redan detta missnöje med bestående förhållanden, denna insigt om isoleringens
olägenheter. Förr eller senare komma, om intet göres, dessa tysta krafter
att leda till befolkningens försvinnande. Men är ställningen sådan, då kunna förhållandena
icke annat än förbättras genom en bana, som bringar största delen af
området flere dagsresor närmare kulturen, som bryter isoleringen och bereder de
sociala institutionerna tillfälle att göra ökadt gagn.

För komitén står det klart, att få jernvägsanläggningar inom vårt land för
det område de genomlöpa haft en så omskapande betydelse, som den, hvilken man
kan vänta af en inlandsbana. Utvecklingen af denna inre del af landet, som af
naturen i vissa afseenden mera gynnats än det utanför liggande moränbältet, har
hittills tillbakahållits af dess svårtillgänglighet. Det är denna ogynnsamma faktor
inlandsbanan skall undanrödja; och det är denna banans alldeles speciella egenskap
af infartsväg till ett ännu ytterst ofullständigt tillgodogjordt område, som ger den
dess särställning bland svenska jernvägsanläggningar.

I nära samband med frågan om förbättrade kommunikationer står det äfvenledes
till komitén mångstämmigt framförda önskemålet af fraktlindring på statsbanorna
lör konstgjorda gödselämnen och kraftfodermedel samt åkerbruksredskap.

* 41

Frakt1
i ml ringar.

32-J

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

Särskildt klagas från många trakter öfver jordens fattigdom på kalk, en olägenhet,
som svårligen kan afhjelpas utan att tillförseln af lämpliga kalkhaltiga jordförbättringsmedel
väsentligen underlättas.

Komitén, som icke. anser sig böra ingå på frågan, i hvad mån dylik fraktlindring
kan stå tillsammans med sunda jernvägstekniska grundsatser, har dock
icke velat underlåta att under hänvisning till hvad svaren på frågan 34 (Band 5
sid. 710) innehålla i detta hänseende, uttala önskvärdheten af att något i sådan
riktning kunde göras. Härtill vill komitén foga ett par erinringar. Till en början
vill komitén särskildt framhålla, att om man i betraktande af de långa afstånden
samt andra svårigheter, hvarmed det norrländska jordbruket för närvarande har att
kämpa, och i förhoppning om en ljusare framtid, anser att ett tillfälligt understödjande
handtag åt de norrländska jordbrukarne kan vara berättigadt, man derför
svårligen kan finna en bättre form än genom åtgärder af sådan art som en dylik
fraktlindring, ty denna lemnar ju den största tänkbara garanti för att understödet
verkligen kommer jordbruket tillgodo och icke användes till improduktiva ändamål.

Och vidare anser sig komitén böra angifva såsom sin uppfattning, att det
lyckligaste sätt, hvarpå man skulle kunna gå denna allmänna önskan om fraktlindring
till mötes, vore, om man bestämde, att nedsatta frakter skulle gälla för varor
af ifrågavarande slag, hvilka reqvireras af landtmannaföreningar eller andra dylika
konsumtionsföreningar. Man skulle nemligen derigenom möjliggöra såväl att uppköpen
skedde med större omsorg och varan underkastades noggrannare kontroll
som ock att partirabatt dervid kunde betingas.

I någon mån skulle man sålunda jemväl befrämja bildandet af dylika föreningar.
Den stora betydelse kooperationen eger på jordbruksnäringens område
har så ofta blifvit framhållen och erkänd, att det icke lärer vara nödigt att här
söka uppvisa de grunder, på hvilka man måste anse, att en ökad sammanslutning
mellan landtmännen till befordrande af gemensamma yrkesintressen är ett af de
värderikaste hjelpmedel man har att påräkna vid sträfvandet att höja det norrländska
jordbruket. Komitén finner det snarare vara dess åliggande att fästa uppmärksamheten
på de förhållanden, som i Norrland ställa sig i någon mån hindrande
i vägen för föreningsväsendets utveckling, i syfte att utvägar må kunna uttänkas,
hvarigenom dessa hinder kunna undanrödjas.

I de uttalanden, som tillsändts komitén från de särskilda länsagronomerna i
de norrländska länen, påvisas åtskilliga af dessa hinder på samma gång som nyttan
af de redan bildade föreningarne allmänt vitsordas. De svårigheter hvilka sålunda
framhållas äro i hufvudsak följande. Till en början fordrar bildandet och igångsättandet
af en förening ett insigtsfullt initiativ och ett personligt offervilligt arbete,
hvilket naturligen mera sällan kan vara tillfinnandes inom ett område, der såsom i
Norrlands skogsbyggder intresset för jordbruket ännu är jemförelsevis ringa. Hus -

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

323

hållningssällskapen och deras tjensteman hafva visserligen på ett erkännansvärdt sätt
sökt främja föreningars bildande och på många orter härvid haft glädjande framgång,
men verksamhetsområdet har varit för stort för de krafter, som funnits att
tillgå, och mycket återstår härvid att göra. Skulle komiténs förslag om tillsättande
af kringresande jordbrukskonsulenter vinna bifall, finge man i dessa ett verksamt
medel att i större omfattning bibringa allmogen upplysning om kooperationens för
delar samt lemna densamma ett väl behöfligt biträde vid det första organisationsarbetet.

En annan iakttagelse är, att det för närvarande inom vidsträckta områden af
Norrland ställer sig mycket svårt att finna lämpliga personer att förestå de särskilda
föreningarnes affärsrörelse och verksamhet i öfrigt. Den härför nödiga yrkesutbildningen
besittes mera sällan af personer, tillhörande ortsbefolkningen, och anställandet
af verkligt dugliga föreståndare blir derför ofta förenadt med allt för stora
kostnader. Det synes af dessa anledningar böra tagas i öfvervägande, om icke från
det allmännas sida några åtgärder kunna vidtagas för att kraftigare än som nu sker
genom den undervisning, hvilken bedrifves vid folkhögskolor, landtbruksskolor och
landtmannaskolor, befordra den specialutbildning, som är af nöden för att skapa
insigtsfulle och driftige ledare af ifrågavarande slags föreningsverksamhet. Det har
ofta blifvit anmärkt, att jordbruket i våra tider har ett allt större behof af affärsskicklighet
och visar en tendens att tillegna sig industriens arbetsmetoder. Med afseende
på de små jordbrukarne, som väl i allmänhet icke sjelfva kunna förvärfva sig erforderliga
kunskaper i detta afseende, lärer denna jordbrukets affärssida icke kunna
behörigen tillvaratagas, utan att man på ofvan angifna sätt förser allmogen med
det tekniskt bildade biträde den behöfver.

Af helt naturliga skäl har föreningsväsendet på jordbrukets område mött åtskilligt
motstånd från landthandlandenas sida. Dessa se nemligen häruti icke utan
skäl en fara för sin egen affärsrörelse. I detta fall äro nog förhållandena likartade

i norra och i södra Sverige, men man har velat göra gällande, att i Norrland landt handlandena

skulle vara i stånd att särskildt kraftigt motarbeta den kooperativa
rörelsen, derigenom att allmogen i allmänhet hos dem är mycket skuldsatt.

Likaledes angifves det i Norrland ofta möta stor svårighet att anskaffa det
rörelsekapital, som erfordras särskildt vid inköpsföreningar för att föreningens medlemmar
skola kunna erhålla kredit under den tid som förflyter innan nästa skörd.

På den svåra frågan i hvad mån staten på annan väg än upplysningens och

undervisningens bör söka direkt befordra den kooperativa rörelsen vågar komitén
nu icke inlåta sig. Komitén anser detta också mindre nödigt, då, såsom ofvan
antydts, denna rörelse redan vunnit en glädjande utveckling och initiativ från andra
håll säkerligen komma att drifva densamma kraftigt framåt. Komitén har endast
velat framhålla, att norra Sveriges skogsbyggder äfven i dessa afseenden intaga

324

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

en oförmånlig undantagsställning, som förtjenar att tagas i betraktande, då man
öfverväger frågan om statens verksamhet till föreningsväsendets befordrande.

Men om man också kan ifrågasätta, att staten i detta afseende bör verksammare
ingripa i våra nordligaste landsdelar än i det öfriga riket, gäller dock, att
det hufvudsakliga arbetet i denna riktning måste utföras af allmogen sjelf. Statens
åtgärder härutinnan liksom i så många andra afseenden förslå ej långt, derest de
ej mötas af en kraftig sjelfverksamhet från befolkningens sida.

REMITTERADE FRAMSTÄLLNINGAR.

325

Redogörelse

för behandlingen af de till komitén remitterade särskilda underdåniga

framställningarne.

n:ris 1—3.

Såsom nämnts i den underdåniga skrifvelse, med hvilken detta betänkande
öfverlemnas, har till komitén remitterats sex särskilda underdåniga skrivelser för att
vid fullgörande af komiténs uppdrag komma under öfvervägande. Det torde tillkomma
komitén att med några ord redogöra för det förhållande, i hvilket kommiténs
förslag och framställningar stå till de önskemål, som i nämnda skrifvelser
fått sitt uttryck, samt uppvisa, i hvad mån dessa önskemål derigenom kunna blifva
tillgodosedda.

De underdåniga skrifvelserna af den 31 oktober 1893 från Vesterbottens läns Skrifvelsemu
landsting, den 22 december 1893 från hushållningssällskapens ombud och den 11
maj 1894 från Riksdagen afse alla samma ämne, som direkt varit föremål för
komitéuppdraget, och de i skrifvelserna uttalade önskningarne om framläggande af
förslag till botemedel mot de öfverklagade missförhållandena kunna anses förverkligade
genom komiténs betänkande.

Den af åtskilliga domhafvande och en förste landtmätare i Kopparbergs län
i september 1897 aflåtna underdåniga skrifvelsen innehåller deremot framställningar
af för komitéuppdraget mera främmande beskaffenhet. I nämnda skrifvelse hemställes
nemligen af anförda skäl, att Kungl. Maj:t i nåder täcktes gå i författning
derom, att en undantagslag rörande egostyckning och jordafsöndring blefve för
Kopparbergs län utfärdad, hvilken lag torde böra innehålla:

a) tillstånd att genom egostyckning upplåta mark från hemman, som endast
undergått storskifte;

b) att vid sådan egostyckning skulle begagnas såsom måttstock för de olika
delarna af styckadt hemman ej mantal utan det vid storskiftet åsätta jordatal;

c) att äfven anparter i samfälda eller oskiftade skogsmarker må kunna genom
egostyckning eller afsöndring från hemmanen skiljas, der genom storskifte och
skogsåbodelningar funnes noga uppgifvet, huru stor del af hela skogen i fråga
sådan anpart utgör;

Skrifvelsen
n:o 4.

326

REMITTERADE FRAMSTÄLLNINGAR.

Skrifvelsen
n:o 5.

d) att i likhet med hemmansklyfning och egostyckning jordafsöndringar äfven
göras fria och att fastställelse å desamma af Konungens befallningshafvande ej erfordras
utan endast pröfning vid lagfarts meddelande, om afsöndringen är till läge
och gränser i köpehandlingen så tydligt utmärkt, att tvetydighet derom ej förefinnes
och att fastigheten kan i lagfartsboken åskådliggöras;

e) att, i händelse laga skifte kommer att ega rum inom skifteslag, dit egostyckadt
eller afsöndradt område hör, sådant område skall njuta sitt innehaf till
godo, om nödigt pröfvas, att det i skiftet ingår, men att dess egare i allmänhet
befrias från att i vidsträcktare mån i skiftet ingå än som oundgängligen erfordras
för att bereda öfrige delegare så redigt skifte belägenheten medgifver.

Hvad första och andra punkterna i denna framställning angår, anser väl
komitén möjligt, att i regel utan större olägenhet egostyckning skulle kunna tilllåtas
äfven å hemman, som endast undergått storskifte, men komitén måste dä
göra gällande, att äfven beträffande Kopparbergs län, der egostyckning i sådant
fall kan förekomma i betydligt större utsträckning än för närvarande, skola tillämpas
de af komitén föreslagna nya egostyckningsbestämmelser, om hvilkas vigt
komitén känner sig lifligt öfvertygad. Att döma af den ifrågavarande skrifvelsens
motivering skulle egostyckning under sådana villkor emellertid svårligen kunna tillfredsställa
förslagsställarne eller vara på något sätt gagnelig från de synpunkter
dessa betraktat frågan. Vid sådant förhållande har komitén saknat anledning att
ingå i närmare utredning af denna fråga.

Beträdande tredje punkten framgår af hvad komitén anfört rörande nyttan
af skogsallmänningar, att komitén icke kan finna det vara någon fördel, att delning
af samfälda skogar underlättas.

Förslaget i fjerde punkten, att jordafsöndring skall tillåtas utan inskränkning
till viss del af egovidden, strider likaledes fullständigt mot komiténs uppfattning.
Att jordafsöndring icke blott icke medgifves i större utsträckning än
för närvarande eger rum utan äfven, i hvad rör inegojorden, något inskränkes,
är en alldeles nödvändig länk i det system af lagar, komitén i sitt
betänkande * framlagt.

Hvad slutligen angår femte punkten, så står den i så nära sammanhang med
de föregående punkterna att det, om dessa icke vinna bifall, svårligen kan förutsättas,
att man skulle vilja godkänna densamma och verkställa de rubbningar i
skiftesstadgans grunder, som deraf blefve en följd.

Öfvergår man derefter till Riksdagens underdåniga skrifvelse den 12 maj
1899, finner man, att denna innehåller i hufvudsak samma framställningar i fråga
om utsträckt rätt till egostyckning och jordafsöndring i Kopparbergs län, som nyss
omförmälta skrifvelse. Hvad som yttrats angående den .sistnämnda gäller alltså
jemväl om den förra.

REMITTERADE FRAMSTÄLLNINGAR. 327

Den sista af de sex ifrågavarande skrifvelserna, eller den af Konungens befallningshafvande
i Kopparbergs län den 27 juni 1901 afgifna underdåniga skrifvelsen,
har af komitén särskildt behandlats i det föregående (sid. 190). Den går
i alldeles motsatt riktning mot hvad de båda sist berörda skrifvelserna innehålla
ifråga om jordafsöndring och det deri anförda missförhållandet kommer att undanrödjas
genom ett antagande af komiténs förslag i afseende å vissa ändrade bestämmelser
om jordafsöndring.

Skrifvelsen
n:o 6.

RESERVATIONER

Reservation

af J. Berlin.

Förslaget till egostyckningslag.

I sitt förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, har
komitén i 8 § intagit ett stadgande om bemyndigande för Konungens befallningshafvande
att förordna lämplig person »att i afseende å förrättningen bevaka talan
till betryggande af lagens rätta tillämpning». Den dylikt ombud tillkommande
befogenhet skulle, enligt komiténs motivering af stadgandet, vara endast den, att vid
förrättningen och, i den mån förordnandet dertill gifver rättighet, hos egodelningsrätten
eller högre instans yrka, att den ifrågasatta egostyckningen såsom icke
öfverensstämmande med lagens af allmänt intresse uppställda grundsatser icke måtte
få ega rum.

Då emellertid ifrågavarande § innehåller bestämmelse, att vid egostyckningsförrättningen
landtmätaren alltid skall biträdas af gode män, och i afseende å pröfning
af egostyckningsförrättning enligt den föreslagna lagen gäller hvad i 19 § af lagen
om hemmansklyfning m. m. den 27 juni 1896 finnes stadgadt, samt i följd häraf
egostyckning jemväl enligt den föreslagna lagen skall vara underkastad pröfning af
egodelningsrättens ordförande eller egodelningsrätten, anser jag stadgandet om förordnande
af sådant allmänt ombud, som af komitén ifrågasatts, böra ur §:n utgå.

Förslaget till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende
af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne.

Komitén föreslår i 24 §, att om arrendeaftal, som blifvit upprättadt efter
den 1 januari 1904, men innan denna lag trädt i kraft, afser lifstidsstädja eller
arrende på viss tid, för den återstående arrendetiden skall å upplåtelsen tillämpas
bestämmelserna om särskild uppsägningsrätt för arrendatorn enligt 4 § 3 punkten,
om arrendatorns rätt att nyodla samt erhålla ersättning för nyodling och jord -

332

RESERVATION AF J. BERLIN.

förbättring enligt i o och 11 §§ samt om de i 17 och x 8 §§ fastslagna villkoren
för att arrenderätten skall anses förverkad.

Detta stadgande, såsom innebärande, att lagen skall i vissa delar retroaktivt
tillämpas, anser jag böra ur förslaget utgå.

Förslaget till lag angående vissa åtgärder för beredande åt
enskilde jordbrukare i Norrland och Dalarne af
lämpliga odlingslägenheter.

Komiténs ifrågavarande förslag upptager i 6 § stadgandet, att i fråga om
jords afstående och bestämmande af den lösen och ersättning, som i anledning
deraf skall utgå, samt öfriga härmed sammanhängande ämnen skall gälla hvad i
Kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof är stadgadt, med undantag, bland andra, att kostnad, som uppkommit,
i anledning af sakens hänskjutande till nämnd skall gäldas efter de i 21
kapitlet rättegångsbalken stadgade grunder. Komitén har till stöd för detta undantag
anfört, att, sedan det blifvit bestämdt, att jorden skall exproprieras, man kan betrakta
ersättningsfrågan såsom en vanlig rättegångsfråga och likställa kostnaderna för frågans
hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna i ett mål, som uppkommer
om en ersättningsberättigad vill göra gällande ett högre ersättningsanspråk än den
ersättningsskyldige är villig medgifva.

Enär jordegarens skyldighet att vidkännas kostnader för ersättningsfrågans
hänskjutande till expropriationsnämndens pröfning icke synes mig böra göras beroende
af, huruvida nämnden gillar eller underkänner hans ersättningsanspråk, utan förmånen
af att få denna fråga kostnadsfritt pröfvad alltid bör honom tillkomma,
anser jag 28 § i 1866 års förordning böra äfven å ifrågavarande slag af expropriation
tillämpas och 6 § i förslaget i öfverensstämmelse dermed ändras.

Reservation

af J. Bromée.

Ändrade bestämmelser om jordafsöndring.

I lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896 är enligt 20 § 2 mom. egare af hemman berättigad att antingen till besittning
på viss tid, dock med iakttagande af hvad angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd är i lag stadgadt, eller ock till besittning på lifstid från hemmanet afsöndra
jord af huru stor vidd som helst. Komitén har icke ansett, att berättigandet till
sådana på viss tid eller lifstid gjorda afsöndringar eller upplåtelser bör få bibehållas
åt hemmansegarne i Norrland och Dalarne utan hemställer i tillägg till 2 mom.
följande:

»Afsöndring, som nu är sagd, må dock ej ega rum inom de i 1 mom. omförmälda
län eller i Kopparbergs län.» Komitén motiverar detta tilläggs nödvändighet
hufvudsakligast med, att det afser att hindra den ifrågasatta nya arrendelagens
kringgående.

Den af Komitén föreslagna nya arrendelagen är afsedd att gälla sågverksbolag,
föreningar och enskilde, som tillagt sig hemman och jord i Norrland och
Dalarne i syfte att endast utnyttja skogen, men ej direkt för upprätthållande af
jordbruket, hvadan lagen icke är afsedd att gälla för hemmansegarne af den egentliga
jordbrukareklassen. Ehuruväl jag icke tror, att sågverksbolagen och trävaruindustriens
män skola kunna eller vilja med upplåtelser af torp på viss tid eller lifstid kringgå
föreskrifterna i den nya arrendelagen, kan jag dock vara med om tillägget till
ifrågavarande 2 mom. för dem, som arrendelagen är afsedd att gälla, och har för
den skull inom komitén biträdt det ifrågasatta tillägget endast i denna del. Men
då jag ansett, att bönderna i Norrland och Dalarne böra hafva samma rätt till jordupplåtelser
som bönder och jordegare hafva i andra delar af landet, en rättighet,
som de egt sedan långa tider tillbaka, och som i stort sedt varit till stor njuta såväl

334

RESERVATION AF J. BROMÉE.

för upplåtarne af jorden som för dem, till hvilka upplåtelsen skett, har jag icke
kunnat gå med på komiténs förslag i denna del.

I Norrland i allmänhet och särskildt i Jemtland har sedan långt tillbaka och
intill närvarande tid en mängd af ifrågavarande torp upplåtits, hufvudsakligast på
torparens och hans hustrus lifstid, emot kontrakt, i hvilket bestämts såsom afgäld
vissa årliga dagsverken samt rätt för torparen att till framtida säkerhet inteckna
kontraktet i det hemman, från hvilket upplåtelsen skett. Det har varit och det är
fortfarande i allmänhet vanligt, att, när torparen dör eller eljest afgår, torpet upplåtes
å nyo till den ellet dem af torparens barn,, som det önskar. Om än en och
annan hemmansegare är hård nog att köra bort barnen från torpet vid föräldrarnes
frånfälle, så är dock i allmänhet vanligt — åtminstone i min hemort — att de
få sitta qvar och få nytt kontrakt på sin lifstid. Skulle nu komiténs föreslagna
tillägg till 2 mom. i 20 § blifva lag, så kunna inga af de tusentals torp af ifrågavarande
beskaffenhet i Norrland vidare upplåtas till barn efter föräldrar, som haft
sådana torp och derifrån genom döden eller annars afgått. Alla dessa barn och
anhöriga skola ut från sina hem och lemnas kanske på bar backe. Jag tror ej,
att detta kan vara till gagn för vårt land och folk, jag tror icke, att en sådan
åtgärd kan vara egnad att stärka vårt försvar och ännu mindre att hindra den
oroväckande emigrationen. Om än genom hjelp till bildande af egna hem åt
mindre bemedlade och genom förändringar i egostyckningslagen och en ny arrendelag
möjligheter och hjelp beredas befolkningen i Norrland och Dalarne till tryggare
existens, till hem och härd och till landets kultivering, så stöder det samma ändamål
och är enligt mitt förmenande till samma fosterländska gagn, om det hädanefter
som fordom bibehålies den form af hem, hvaraf tusental begagnat och ännu begagna
sig och af hvars innehafvare en betydlig del jord uppodlats och från hvilka en
mängd dugtiga söner och döttrar blifvit uppfödda, nemligen upplåtelse af torpen
på viss tid eller på lifstid.

Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark. I

I fråga om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark har komitén (sid.
223 — 237) i sitt betänkande hemställt bland annat, att den, som erhållit odlingslägenhet
åt sig upplåten, må under femton år, mot bestämda skyldigheter att
uppodla, bebygga och häfda lägenheten, bruka densamma utan afgäld till kronan och
med åtnjutande af frihet från alla af fastighet utgående utskylder och besvär, samt
att efter utgången af nämnda tid lägenhet, som finnes hafva blifvit behörigen upp -

UPPLÅTELSE AF ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK. 335

odlad, bebyggd och häfdad, må tillika med ett område i skogsmark af viss bestämd
omfattning till innehafvaren upplåtas med sådan besittningsrätt, som tillkommer åbo
å allmänt kronohemman. Till sist hemställer komitén, att lägenhet ej skall kunna
till skatte köpas.

Det är i fråga om sådana upplåtelser till endast åbo- eller besittningsrätt i
stället för till ständig eganderätt, som jag icke kunnat dela komiténs hemställan.

Vill man i möjligaste mån söka få med odling och bebyggande upptagna de
a kronans marker i Norrland befintliga och lämpliga odlingslägenheter, och vill man
der främja den jordbrukande befolkningens ökning och sjelfständighet, så är det,
enligt mitt förmenande, af vigt, att lämpliga odlingslägenheter med dertill behöflig
skog och bete upplåtas till ständig eganderätt. Det synes mig knappast behöfva
påvisas, att den, som vet, att han eger eller inom några år kan komma att få
ega den jord han odlar och bebygger, känner sig mera tryggad och sjelfständig
än den, som besitter hemmet såsom åbo och är beroende på uppsägning, möjligen
blott för ett ringa fel eller åsamkadt misshag.

Kn annan ledsam och betänkligt beroende ställning följer också med åborätten,
nemligen der en far och mor, som under sin krafts dagar arbetat på det besuttna
stället, icke äro alldeles säkra, att någon eller några af deras barn kunna efter
föräldrarnes död få behålla hemmet, ty det skulle kunna inträffa, att vederbörande
icke finna något af barnen »besitta erforderliga personliga förutsättningar» dertill.

Att äfven den definitiva upplåtelsen till ständig eganderätt af odlingslägenheter
med dertill nödig skog och bete å kronomark torde böra föregås af en försöks-
eller pröfningstid af 15 år, eller så lång, att nybyggaren under försökstiden
hinner odla och bygga det, som vid upplåtelsen föreskrifvits —- tiden härför bör
ju kunna bestämmas olika efter olika omständigheter, odlingens vidd och lätthet
eller svårighet att bygga — anser också jag behöfligt.

Då kronoparkernas areal endast i Norrland uppgår till den betydliga vidden
af öfver 4,300,000 hektar, så synes det icke böra hafva någon stor betydelse för
kronan, om lämpliga odlingslägenheter med behöflig skogsmark och bete upplåtas
till hugade jordbrukare med ständig och full eganderätt, begränsad i öfrigt med
samma rättigheter till skogens begagnande, som komitén föreslagit till åborätten.
Derigenom skulle egaren hindras att sälja annan skog än den, som efter en omsorgsfull
skötsel och efter utsyning ansåges kunna undvaras, hvarigenom trygghet mot
sköfling ernåddes. I alla afseenden blefve upplåtelser med full eganderätt en bättre
trygghet och konime säkrare att gagna det afsedda ändamålet: att få den derför
lämpliga jorden i Norrland kultiverad och stärka den jordbrukande befolkningen.
De vid afvittringarne till nybyggen upplåtna så kallade öfverloppsmarkerna, hvilka
upplåtelser skulle vara afsedda för samma ändamål, men som i de flesta fall direkt
eller indirekt hamnade i trävarubolagens händer för att utnyttjas i afseende å skogen,

336

RESERVATION AF J. BROMÉE.

utan att man dervid hade afsigt att vare sig underhålla eller befrämja jordbruket,
har i många fall mera försvårat än gagnat Norrlands kultivering.

I öfrigt synes mig komiténs förslag om upplåtelse af odlingslägenheter å
kronojord till endast åborätt vara en återgång till en gammal, numera öfvergifven
ståndpunkt.

Både regering och riksdag hafva beslutat, att mot bestämda, billiga betalningsvillkor
och efter uppskattning till ständig eganderätt försälja de mindre kronoegendomarne
i vårt land. Redan genom Kungl. brefvet den 29 maj 1874 gjordes en
sådan bestämmelse, och tid efter annan hafva dessa bestämmelser sedan utvidgats.
Genom Kungl. brefvet den 22 december 1893 beviljades äfven rättighet att, der å
kronoegendom, som med tillämpning af gällande bestämmelser försåldes, funnes
lägenhet — eller hvad som här i orten vanligen kallas lämpligt läge till anläggande
af torp — hvilken ansåges kunna, utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt
pris derigenom försvårades, från egendomen med full eganderätt upplåtas, sådan
lägenhet finge försäljas. 1894 års riksdag medgaf i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition, att styckning antingen i sin helhet eller delvis af kronoegendomar till
smärre jordbrukslägenheter finge ske. Genom Kungl. brefvet den 23 n\aj 1902
gafs en ökad omfattning åt ifrågavarande försäljning af kronoegendomar, i det att
försäljning tilläts icke blott af äldre kronoegendomar inom något vidsträktare område
än förut, utan äfven af vissa egor å de skogsegendomar, som för stats skogar nes
utvidgning af kronan inköpts.

Den 1891 tillsatta så kallade jordbrukslägenhetskomitén föreslog jemväl i
ett 1892 afgifvet betänkande, att tillfälle till odlingslägenheter måtte beredas å
sådana inom kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller andra kronan tillhöriga, nedom
odlingsgränsen i Norrbottens och Vesterbottens län belägna områden, att staten
skulle bekosta torrläggning af sådana sankmarker, som lämpade sig för odling af
gräs eller säd, samt att till vidare hjelp för bebyggande och uppodling lägenhetsinnehafvaren
skulle erhålla ett mindre penningebelopp, hvarjemte komitén föreslog,
att lägenheterna till en början skulle upplåtas med endast nyttjanderätt under de
15 första åren, då lägenhetsinnehafvaren skulle vara fri från skatt till kronan och
från andra allmänna utlagor och onera, men efter dessa 15 år, om han dessförinnan
fullgjort förskrifven byggnads- och odlingsskyldighet, egde innehafvaren få
lägenheten omförd till skatte och på sig med full eganderätt öfverlåten.

Norrlandskomitén framhåller ytterligare såsom stöd för åborätten, att det
»litet hvarstädes i Europas kulturländer spåras en börjande reaktion mot de gamla
grundsatserna, att det alltid skulle vara önskligare att hafva sjelfegandé bönder än
åbor med ständig besittningsrätt». Om komiténs uppfattning om åskådningen i
andra länder är rigtig, så torde förhållandena och åskådningen i dessa länder vara
föranledda af de omständigheter, som finnas der, men ej här. I länder, der en

UPPLÅTELSE AF ODL1NGSLÄGENHETER Å KRONOMARK. 337

sådan uppfattning gör sig allmänt gällande är nog jorden så bra och jordbruket så
gifvande, att det eftersträfvas under hvilka förhållanden och former som helst. Så
lärer väl ej fallet vara i Norrland. Men kanske reaktionen mot de sjelfegande
bönderna i de åsyftade länderna är föranledd af ett starkt godsegare- och bolagsintresse?
Om sympatierna för åborätten och motviljan mot de sjelfegande bönderna
uppkommit från det hållet, så är jag fullt öfvertygad, att komiténs förslag i här
omskrifna del skall helsas med tillfredsställelse från håll af liknande intressen i
vårt land.

Men då jag under alla omständigheter ansett den af komitén föreslagna
formen för upplåtelser från kronomark hvarken vara tilltalande eller kunna gagna
vare sig den enskilde eller det allmänna, har jag inom komitén yrkat, att dessa
upplåtelser jemväl böra ske med full eganderätt, dock efter lämplig försökstid och
i öfrigt på villkor om skogens begagnande, som af komitén föreslagits för åborätten,
men annars i enlighet med bestämmelserna om upplåtande af lägenheter
från kronans egendomar och försäljning af sådana.

Hvad särskildt vidkommer den af komitén föreslagna straffarten för åbo å
kronolägenhet med förverkande af besittningsrätten, om han blir dömd för svårare
eller mindre brott, eller begår mindre, uppsåtliga eller ouppsåtliga fel, såsom ovarsamt
handhafvande af eld eller begår handlingar som strida mot allmän ordning,
har jag ansett, att dessa extra straff äro obarmhertiga och orättvisa. Det synes
mig ingalunda lämpligt eller till allmän nytta, att personer, som annars möjligen
vore villiga att slå sig ned i Norrland för att bygga och odla i kanske mången
att börja med mindre inbjudande trakt, skola få särskildt straff, utom hvad de
kunna åläggas enligt gällande lag, för af dem begångna brott eller fel, att dessa
nybyggare skola mista sina hem och det för alltid, låt vara om sådant straff endast
ifrågakommer under den s. k. 15-åriga försökstiden. Det skulle kunna inträffa,
att brottet eller felet begåtts, sedan det skridit så långt fram i försökstiden, att
betydande omkostnader för arbete med byggande och odling hafva verkställts, och
ändå skall innehafvaren gå ifrån allt detta utan någon ersättning, kanske blott derför,
att han kommit i misshag hos traktens skogstjensteman, på hvilkens yttrande ytterst
torde komma att bero vederbörandes vräkningsåtgärd.

Men om man än skulle anse lägenhetsinnehafvaren tillföljd af sina begångna
fel vara förtjent af detta ökade straff, ställer sig saken ännu orättvisare och hårdare,
då denna bortdrifning frän hemmet naturligtvis äfven drabbar innehafvarens hustru
och barn, hvilka möjligen icke hafva vare sig del i brotten eller vetskap om desammas
begående.

Det är af dessa skäl, som jag inom komitén icke kunnat gå med på den
hårda straffbestämmelsen för lägenhetsinnehafvare å kronomark, utan yrkat att, förslag
härom icke bort förekomma i betänkandet.

338

RESERVATION AF J. BROMÉE.

Rösträtt vid kommunalstämma.

På sid. 67 och 68 i betänkandet påvisar komitén, huru bolagens jordförvärf
menligt inverkar på det kommunala lifvet och i hög grad verkar nedslående på en
sjelfegande, jordbrukande befolkning, hvilken på förhand vet, att det kommunala
afgörandet ligger i händerna på ett intresse, som i viss mån är motsatt dess eget.
Men komitén tröstar sig med, att bolagen ännu icke hafva majoritet i ett så
synnerligen stort antal socknar, fastän komitén framhåller, att om »utvecklingen
tår fortgå ostörd, kan situationen snart blifva betänklig».

För min del gillar jag fullkomligt framhållandet af dessa nedslående och
menligt inverkande följder jemte farhågorna, att deras ökande kan blifva ännu mera
betänkligt, om utvecklingen hädanefter som hittills får fortgå ostörd. Det är således
endast derutinnan jag är skiljaktig med komiténs flertal, att, då komitén likasom
jag insett nuvarande olägenheterna och framtida farorna med bolagens kommunala
rösträtt, komitén icke föreslagit något botemedel emot dessa olägenheter och faror.
Mig synes, att de höra till dem, som verka menligt i afseende på bibehållande
och förökande af en sjelfständig jordbrukarebefolkning i Norrland och Dalarne och
sålunda till de olägenheter, för hvilka komitén varit tillsatt att råda bot.

Såsom ett bland botemedlen har jag, jemte några andra, inom komitén
framhållit, att en ändring af 13 § i Kungl. förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet i den rigtningen, att röstegande blefve berättigad sin
talan och rösträtt i kommunalstämman på annan röstegande öfverlåta, samt att den
nu stadgade begränsningen: »dock må ingen på grund af fullmakt föra talan eller
utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad», skulle utgå.

Det synes mig oegentligt, att ett bolagsombud skall få rösta för ett obegränsadt
antal fastigheter, flottleder och industriella verk eller inrättningar, der
sådana finnas, men en sjelfständig, inom kommunen boende jordegare eller enskild
industriegare ej få såsom ombud rösta för mera än en.

Man kan vara säker, att, der ett bolag har sina intressen att bevaka, det ock
använder sin kommunala rösträtt. Om bolaget skulle frukta, att dess egen rösträtt
icke skulle räcka för att betrygga det majoritet — hvilken annars i allmänhet är
betryggad i de flesta kommunerna i Norrland och synnerligast der, hvarest
hemmansförvärfvet är någorlunda stort — så är det mycket lätt att sända ut en
faktor eller dräng att stöta på de i de flesta fall beroende arrendatorerna att fara
till kommunalrummet för att rösta.

Det är med fästadt afseende på alla dessa förhållanden, som jag ansett, att
komitén hade bort föreslå en sådan ändring i kommunalförfattningen, att enskilde

RÖSTRÄTT VID KOMMUNALSTÄMMA.

339

röstberättigade jordegare, industri- och näringsidkare måtte ega utöfva rösträtt
såsom ombud till samma begränsade röster, hvarom stadgas i 11 § af förut åberopade
Kungl. förordning om kommunalstyrelse på landet.

I öfrigt instämmer jag i de af herr Lindhagen i hans reservation gjorda
slutliga hemställandena, som återfinnas under rubrikerna:

Förvärf sförbud;

Statsinköp af bolagshemman;

Egostyckningslagen;

Arrendelagen;

Vanhäfdslagen, såvidt rörer det framställda yrkandets syfte;
Expropriationslagen;

Uthållig skogshushållning på bolagsskogar af större omfattning;

Lapparnes jordbruksfråga och förhållandena ofvan odlingsgränsen; samt
Lindring i spannmålstullarne.

Reservation

af G. Kronlund.

Ehuru jag i hufvudsak instämmer i föreliggande betänkande, hyser jag dock,
på sätt här nedan närmare angifves, i åtskilliga detaljer af deri föreslagna åtgärder
en afvikande mening från komiténs flertal.

Beträffande förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, anser jag, att från lagens
tillämpning med nödvändighet böra undantagas egnahems-föreningar och aktiebolag
åtminstone de, som hafva sina bolagsordningar eller stadgar upprättade på sätt
Kungl. Maj:t föreskrifver för egnahemslåns beviljande.

Beträffande förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning
inom Gefleborgs med flera län, vill jag till en början framhålla, att denna lag, på
sätt den nu föreslås, säkerligen kommer att medföra en genomgripande förändring
i hela jorddelningsväsendet i Norrland samt att den väsentligaste förutsättningen
för att denna lag skall bli till båtnad för befolkningen och ej verka hämmande för
den särskildt i Norrland så nödvändiga jorddelningen är, att statsmedel lemnas
såsom hjelp åt befolkningen för genomförandet af en sådan egostyckning, hvarom
här är fråga.

Föreskriften om, att en viss i lagen närmare uppgifven areal god skogsmark
skall tilläggas hvarje egostyckad inegolott, torde medföra ett stegradt värde å hvarje
sådan lott af minst ett par tusen kronor och sålunda jemväl för befolkningen
fördyra och försvåra åtkomsten af ett egostyckadt område i sådan grad, att det
ovillkorligen på många, för att icke säga de flesta ställen skall omöjliggöra förvärfvet
af ett egostyckadt område.

Derför synes mig nödvändigt, att staten, i och med det den föreslagna lagen
antages, äfven gör sig beredd att medelst rikliga och billiga låneunderstöd, särskildt
för ifrågavarande ändamål träda hjelpande emellan, då här föreligger i egentligaste
mening en egna-hems fråga af den största betydelse för Norrlands framtid, nemligen
att förvandla de osjelfständiga, beroende bolagsarrendatorerna till en fri och sjelfständig
jordbruksbefolkning.

Bland öfriga sätt att förminska den här ofvan påpekade olägenheten nemligen
den, att de egostyckade områdena så betydligt fördyrades i pris, synes mig vara
att i stället för att, såsom nu föreslås, skogsområdet ovillkorligen skall med egande -

RESERVATION AF G. KRONLUND.

341

rätt tilläggas det egostyckade inegoområdet, det lemnas kontrahenterna frihet träffa
aftal derom, att förvärfvaren af det egostyckade området endast skall med servitutsrätt
bekomma ett visst skogsområde med rätt sålunda för förvärfvaren att derå för
all framtid taga nödigt bränsle och husbehofsvirke.

Detta servitutsaftal skulle naturligtvis innehålla noggranna föreskrifter, som
begränsade servitutsinnehafvarens och jordegarens ömsesidiga rättigheter till skogen
och som å ena sidan skyddade den förre mot ett obehörigt intrång af jordegaren
och å andra sidan tillförsäkrade denne den för sågverkshandteringen användbara
och ej för servitutsinnehafvarens husbehof nödiga delen af skogsbeståndet.

Äfven om mot en sådan anordning skulle invändas, att densamma understundom
komme att föranleda process och tvister emellan skogsmarkens egare och
servitutsinnehafvaren, äro fördelarna af denna anordning enligt mitt förmenande
betydligt större än olägenheterna deraf, enär förvärfvet af ett egostyckadt område
derigenom utan tvifvel skulle ställa sig i allmänhet betydligt billigare och dessutom
trävaruindustriens målsmän säkerligen skulle blifva mycket mera benägna att egostycka
sina hemman, om de blott kunde påräkna, att å den skogsmark, som sålunda
under servitutsrätt upplätes, få behålla eganderätten till den skog, som icke toges
i anspråk för det egostyckade områdets behof.

Vidare anser jag, att egaren till den mark, hvarå betesrätt finnes medgifven
det egostyckade området, bör, så snart betesrätten icke finnes vara» för detta
område oumbärlig, få påyrka dess aflägsnande, och att således icke en tid af minst
femtio år bör vara fastslagen. Förhållandena inom olika delar af det vidsträckta
område, hvarå lagen skulle verka, äro nemligen så olika och utvecklingen derstädes
så olikartad, att anmärkta tidsbestämmelse kan inom vissa delar af Norrland inverka
i högsta grad menligt på skogens rationella vård och skötsel. Betesrätten å skogsmarken
måste anses vara så väl ur skogsvårdssynpunkt menlig för skogens framtid
som ock i längden äfven för jordbrukaren ofördelaktig; en högre jordbrukskultur
sträfvar ju oaflåtligt att ersätta betet på utmarkerna med betet å den mera centralt
belägna inegojorden.

Vidkommande förslaget till lag angående särskilda bestämmelser om arrende
af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne vill jag framhålla önskvärdheten
af, att vid denna lags slutliga bearbetning det måtte tagas i öfvervägande, huruvida
man icke skulle kunna ersätta de föreslagna tjuguåriga arrendena med permanenta
arrenden, som finge ärfvas och öfverlåtas och der arrendeafgiften skulle bestämmas
periodvis utaf en dertill utsedd uppskattningsnämnd.

Norrländingens skaplynne är nu i allmänhet sådant, att någon utveckling af
jordbruket säkerligen aldrig kan påräknas med den ovissa ställning en arrendator
under vanliga förhållanden skulle intaga. Den karga jorden och de sträfva naturförhållandena
i öfrigt kräfva, synes mig, med nödvändighet, att han skall kunna
känna sig säker att för sig och sina efterkommande få behålla den jord han brukat,

342

RESERVATION AF G. KRONLUND.

för att han derå skall med någon lust och glädje nedlägga sitt lifs arbete och
möda. Ett dylikt permanent arrendesystem finnes infördt i Irland äfvensom i
Holland och flera andra länder och har icke framkallat några större anmärkningar
eller protester. Vill ej trävaruindustrien upplåta jorden under dylikt arrende, så
återstår ju för densamma att sjelf bruka densamma eller öfverlåta jorden under
eganderätt. I öfrigt instämmer jag i hufvudsakliga delar i herr Lindhagens reservation
beträffande denna lag.

Beträffande förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af
vanhäfd af vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, så äro specialbestämmelserna i
denna föreslagna lag allt för invecklade och tillkrånglade för att man af lagen
skall kunna hoppas på någon effektivitet, och dock synes mig denna lag vara en
af de vigtigaste åtgärderna för upphjelpande af det å trävaruindustriens hemman
på så många håll försummade jordbruket.

Mig synes, att bestämmelserna så väl derom, att uppsigten öfver dylik jord
öfverlemnas åt för ändamålet tillsatta jordbrukskommissioner som äfven att en syn
skall föregå den rättsliga proceduren kunde saklöst utgå samt åt allmänna åklagaren
hvar inom sitt distrikt öfverlemnas att åtala och lagföra öfverträdelse!'' af denna lag.
Allmänna åklagaren inom orten lärer väl i allmänhet bättre än jordbrukskommissioner
med medlemmar bosatta i länsresidensstäderna känna till förhållandena inom socknen
och, synnerligast som allmänna åklagarna vanligen äro praktiska dugliga män, vara
kompetenta att bedöma, huruvida vanvård föreligger eller icke och således huruvida
åtal bör ega rum eller icke; och han lärer väl för öfrigt för att freda sig mot
rekonventionstalan och förresten med hänsyn till sin ställning som offentlig myndighet
tillse, att detta åliggande fullgöres med hänsynsfullhet och oväld. Genom
att sålunda tillägga åklagaren en sådan åtalsrätt kunde man hoppas att bringa lagen
till någon effektivitet, hvilket säkerligen icke blefve fallet, om den tunga apparat
skulle igångsättas, som nu föreslagits i lagen. Den föreslagna synen kan naturligtvis
endast afse åvägabringandet af ett bevismedel, hvilket dock i många fall
säkerligen kan presteras på enklare och billigare vägar än i lagen föreslagits.

Beträffande upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark instämmer jag lifligt
med komitén i fråga om önskvärdheten och nyttan af dylika upplåtelser, men har
emot det af komitén framlagda förslag ett par • synnerligen vigtiga anmärkningar
att framställa.

Först och främst anser jag, att upplåtelse af dylika odlingslägenheter bör
ske med eganderätt efter det vissa pröfvoår föregått. Norrländska jordbrukaren
måste, såsom jag förut framhållit, känna sig vara egare af den mark han odlar
för att deraf hemta krafter och energi att fortfara med sitt arbete och deri nedlägga
all sin kraft. Den redan i smått företagna kolonisationen i öfre Norrland
med de så kallade skogstorpen visar för hvar och en, som känner till förhållandena

RESERVATION AF G. KRONLUND.

3+3

och studerat dem på nära håll, att denna slags kolonisation måste anses olämplig
och i -det stora hela misslyckad.

Vidare anser jag, att för befordrande af dylika lägenheters upplåtande befattningen
dermed bör läggas i vederbörande befallningshafvandes händer med skyldighet
dock att höra domänstyrelsen i dessa frågor. Konungens befallningshafvande inom
respektive län synes mig i vida högre grad och ur alla synpunkter vara lämpligare
att omhändertaga denna fråga än domänstyrelsen, som utan tvifvel i denna fråga
nu liksom alltid kommer att låta skogsfrågan vara den hufvudsakliga och kolonisationsfrågan,
den ur synpunkten af Norrlands utveckling och befolkningens trefnad och
tillväxt minst lika vigtiga, träda i andra rummet, samt låta denna fråga i realiteten
till hufvudsakligaste del afgöras af vederbörande revirförvaltare, som med inga eller
åtminstone i vanligaste fall högst ringa kunskaper i jordbruksfrågor icke torde vara
lämpade för dessa frågors behandling. Konungens befallningshafvande hafva deremot
inom respektive län länsagronomer, jordbrukskonsulenter, landtbruksingeniörer med
flera, hvilka alla måste anses i hög grad skickade ocli lämpade för dylika uppdrag.

Slutligen synes det mig vara en angelägenhet af högsta vigt att möjliggöra
en kolonisation ofvanför den'' så kallade odlingsgränsen eller på oafvittrad mark,
särskildt ur synpunkten af lappbefolkningens framtid. Området ofvanför odlingsgränsen
är ju undantaget från odling såväl på grund af dess egenskap af fjellandskap
som äfven och hufvudsakligen ur synpunkten af lapparnes behof af renbete.

Renskötseln aftager år efter år, behofvet af andra existensmöjligheter för
lapparne blir allt mer trängande, och det synes mig vara en bjudande pligt för
statsmagterna att i tid sörja för, att lapparne må kunna beredas tillfälle att, sedan
renskötseln tagit slut, öfvergå till andra näringsfång. Landet ofvanför odlingsgränsen
innefattar särskildt invid och i närheten af de stora sjöarna och vattendragen
betydliga områden af odlingsbar jord, lämpliga för en uppdrifven boskapsskötsel,
och derför synes det mig, att man, i den mån renskötseln toge slut, borde bereda
lappbefolkningen tillfälle att slå sig ned som nybyggare på dem traditionellt tillhöriga
områden. Lappbefolkningen synes mig framför alla andra lämpad och skickad
för att i dessa aflägsna trakter upptaga kampen för eröfring åt odlingen af dessa
trakter, vana som de äro vid ett afskildt och från annan landets befolkning afsöndradt
lif samt vid strängt klimat och mindre gynnsamma naturförhållanden.

1 den mån . en blifvande undersökning, som med nödvändighet måste förutsättas
för att åstadkomma en utredning af lapparnes behof af jord dels för renskötselns
bedrifvande och dels för jordbruk, visade, att delar af marken ofvanför
odlingsgränsen icke vore för sådant ändamål behöfliga, borde det jemväl tillåtas
öfriga befolkningen, som vore dertill hågad att bosätta sig på lämpliga ställen,
dervid företrädesvis borde väljas mark, belägen invid kommunikationsleder och de
stora vattendragen.

344

RESERVATION AF G. KRONLUND.

Beträffande slutligen förslaget om undervisning i jordbruk genom kringresande
jordbrukskonsulenter så synes mig ifrågavarande förslag i hög grad värdt att beaktas
och har jag emot detsamma ingen annan anmärkning än att jag anser, att för
Norrbottens län med dess stora areal och glesa befolkning bort föreslås minst lika
många jordbrukskonsulenter som för Vesterbottens län eller sex, hvilket antal synes
mig ändock vara ytterst knapphändigt. Skälet hvarför antalet i Norrbottens län
föreslagits till fem eller att i detta län redan genom dess vid växtbiologiska anstalten
i Luleå anställda konsulenter utöfvas en viss undervisningsverksamhet, synes mig
icke kunna godkännas, då dessa konsulenter torde hafva till sin hufvudsakliga uppgift
att för anstaltens räkning utföra försöksodlingar och stå densamma till buds
med sitt arbete. Växtbiologiska anstalten i Luleå måste i anseende till sin verksamhet
för öfrigt snarare vara en öfre Norrlands gemensamma angelägenhet än
enbart Norrbottens, då från denna anstalt väckelser på jordbrukets område utgå,
som sträcka sina verkningar långt utöfver Norrbottens läns gränser.

Slutligen instämmer jag i de af herr Lindhagen i hans reservation framlagda
förslagen om stats inköp af bolagsbemman, inskränkning i bolagens kommunala rösträtt,
rättsbjelp ät landtbefolliningen och lindring i spannmålstullarne.

Reservation:

af Carl Lindhagen.

Den fråga, komitén har att behandla, är först och sist en fråga om
besittningsförhållandena till jorden inom Norrland och Dalarne. I dessa landsdelar,
som upptaga omkring två tredjedelar af vårt lands yta, har nämligen utvecklingen
ledt derhän, att redan år 1900 34,3 procent eller mer än en tredjedel af all
enskilde tillhörig jordbruksfastighet inom hela området förvärfvats med eganderätt
af trävaruindustrien, bruksrörelsen deri inberäknad. Sedan förenämnda år hafva
dessa fastighetsförvärf ytterligare betydligt ökats och de fortgå alltjemt. Härtill
kommer, att trävaruindustrien på grund af gamla kontrakt för lång tid framåt förfogar
öfver afkastningen af skogen å stora landsträckor, om hvilka man af erfarenhet
vet, att de till följd af berörda förhållande äro förutbestämda att till stor del inom
afverkningstidens utgång öfvergå till innehafvarne af afverkningsrättigheterna äfven
med eganderätt.

Angelägenheten att förekomma latifundier, d. v. s. jordens hopande i några få
enskildes händer, har emellertid i all atider varit af grundläggande vigt för samhällsbyggnaden
och innefattar derför i sig en mängd af de viktigaste spörjsmål. I sin
största allmänhet innefattar jordfördelningens problem detta: att på bästa sätt tillvarataga
jordens afkastningsmöjligheter för att deraf bereda de lyckligaste existensvilkor
för det största möjliga antal menniskor. För Norrland och Dalarne, hvilkas jord
afkasta dels jordbruksprodukter och dels skogsprodukter, blir målet närmare utfördt
sålunda: att jordbruket —- boskapsskötseln häri inbegripen — och skogsbruket
afkasta så mycket som möjligt (den statsekonomiska synpunkten); att denna
afkastning i rikligaste mån kommer det största möjliga antal af dessa landsdelars
innebyggare till godo (den privatekonomiska synpunkten), samt att samma afkastning
tillfaller dessa menniskor på ett sådant sätt, att den bereder dem ett varaktigt
ekonomiskt stöd, egna framtidsmål för sitt arbete, personlig frihet samt sjelfbestämningsrätt
i kommunalt och politiskt afseende (den sociala synpunkten); Det
lider icke något tvifvel, att befrämjande taf sistnämnda önskemål äfven bäst tillgodoser
de båda andra. Tilläggas bör, att skogsafkastningen på vissa orter kan vara
så riklig, att en del deraf bör genom kronoparkers bildande tillfalla landets alla
innevånare.

346

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Om det sålunda måste vara en maktpåliggande uppgift att förekomma en
befarad monopolisering af jorden, blir naturligtvis saken mycket mera invecklad, när
det gäller att undanröja de förderfliga följderna af en fullbordad latifundiebildning.
Och det har i historien merendels visat sig, att styrelsernas bristande förståelse
för vigten af ett ingripande i tid och de herskande intressenas fasta föresats åt: ej
tillåta det gått hand i hand för tillskapande af en dylik situation. När det sedan
framställt sig såsom oundvikligt att råda bot på det onda, som inträffat, samt
såsom vanligt palliativa åtgärder först blifvit försökta och visat sin overksamhet, så
har man, såsom den vid komiténs betänkande fogade redogörelse för utlandets
erfarenheter visar, måst lita till genomgripande åtgärder ofta af mer eller mindre
revolutionär natur. Det yttersta medlet har här alltid varit reduktion mot någon
mindre ersättning, om så lägligen kunnat ske, men eljest utan all godtgörelse.

Det är nu ganska betecknande för, hur långt förhållandena redan fortskridit
i våra norra landsdelar, att man bland den eljest så besinningsfulla landtbefolkningen
derstädes och äfven från ernbets- och tjensteman så ofta hör yttranden derom, att
»reduktion» vore det enda rätta och i hvarje fall det enda, som kunde rädda folket
från allt större betryck. Man erinrar sig ju också, att just i vårt land genomförts
omfattande reduktioner af jordagods först från hierarkien och sedan från aristokratien,
hvilka åtgärder folket redan i skolan lärt sig uppfatta såsom lysande bragder i vår
historia. Hvarför skola vi ej, menar man, få upplefva äfven en välbehörig reduktion
af de hemman, som kronan med stora egna uppoffringar genom afvittringarne
lemnade åt den jordbrukande befolkningen, men hvilka, med åsidosättande af kronans
afsigter samt det allmänna bästa, derefter på allehanda sätt förvärfvats af plutokratien
från bönderna.

Jag har ansett, att dessa begynnande stämningar i folkmeningen varit förtjena
af ett omnämnande. Tv i belysningen af dem måste ännu klarare framstå,
att äfven de utgångspunkter, som komiténs af åtta ledamöter bestående majoritet,
ehuru med några afvikelser i utförandet, intagit, äro i betraktande af frågans vigt
och lösningens svårigheter mycket moderata. Att framföra förslag om någon slags
reduktion i ofvan angifven mening har gifvetvis ej fallit någon komitéledamot in.
Detta vore ändamålslöst redan af den anledningen, att vår statsförfattning utesluter
möjlighet af ett dylikt ingripande, äfven om det vore aldrig så erforderligt. Men
oafsedt detta kan utvecklingen nog ej sägas hafva kommit derhän, att dylika för tviflade

åtgärder måste betecknas såsom den enda återstående utvägen. Ty ännu

kan mycket räddas, och den skada, som redan skett, bör utan tvifvel i väsentlig
mån kunna småningom botas medelst utvecklande af rättsinstitut och tillvägagångsätt,
som redan vunnit tillämpning inom lagstiftningen och styrelsesättet.

Om än förslagen till frågans lösning således måste byggas på den bestående
rättsordningens grund, så bör dock å andra sidan framhållas, att utan några som

helst uppoffringar, förmenta eller verkliga, från något håll kan i en sak som

INLEDNING. 347

denna föga vinnas. ^ De åtgärder, som vidtagas, måste till syfte och innehåll vara
allvarligt menade. Befinnas spörjsmålen vara så många, att man ej mäktar dem
alla på en gång, så går det visserligen för sig att till framtida afgörande uppskjuta,
hvad som väl tål uppskof. Men när ett dylikt anstånd omintetgör eller
försvårar lösningen, är det en bjudande pligt att redan nu ordna saken och göra
detta på det mest följdrigtiga och verksamma sätt, som under nuvarande förhållanden
står till buds. Mången föreställer sig, "att det är en yttring af besinningsfullhet att
äfven här gå endast halfva vägen af hänsyn till stridiga meningar och intressen.
Detta är dock ett stort misstag. Ty de, som så handla, blifva i sjelfva verket
upphofsmännen till de våldsammare åtgärder, som i framtiden måste vidtagas mot
de större missförhållanden, som fått tillfälle att utveckla sig i följd af en dylik
brist på företänksamhet.

Nu är det emellertid klart, att en sådan församling som norrlandskomitén
icke varit i stånd att åstadkomma det bästa möjliga förslag i detta afseende. Dertill
fordras ett enhetligt arbete af en eller högst tre personer, som äro lika besjälade
af frågans vigt, som önska en fullständig och åskådlig utredning om alla inverkande
förhållanden, sedda i och för sig och ur de olika intressenas synpunkter, och som
ega fria händer att påkalla nitiska och villiga biträden i de af ledningen önskade
utredningarne.

Komitén åter har, såsom lätt inses, arbetat under vanskliga förhållanden.
Sålunda har medvetandet om, att komitén i sin uppgift saknat verkligt stöd af
den högre administrationen och riksdagens första kammare icke kunnat undgå att
verka i viss mån förlamande på komitémedlemmarnes tillförsigt och resultaten af
deras arbete. Icke heller har komiténs intresse alltid räckt till för alla de olika
spörjsmål,- som hopat sig. Komitén har också varit sammansatt af en mängd
ledamöter, representerande såväl olika uppfattningar af sjelfva saken som motsättningar
i lifsåskådningen; och man kan då förstå, att det särskildt i så vitala
intressefrågor som de förevarande varit förenadt med betydande svårigheter att
förena meningarne om bestämda förslag. Slutligen må erinras, att i en dylik
församling den enskilde ledamoten är högeligen bunden. Hvarje förslag och
initiativ har att vänta, alltid betänksamhet och i de flesta fall äfven motstånd och
måste i båda händelserna kämpas igenom; äfven det goda eller rigtiga, som må
hafva funnits deri, kommer dervid ofta till korta eller framgår ur voteringarne mer
eller mindre förvanskadt. En önskad utredning har den enskilde ledamoten ej
heller rätt att beordra utan måste dertill utverka hela komiténs samtycke, hvarefter,
äfven om detta vunnits, förslagsställarens egna önskningar om sättet för
utredningens verkställande i alla fall ej hafva myckel att betyda. Ett dylikt arbetssätt
måste gifvetvis i mycket blifva ofruktbart, det innebär ock ett slöseri med
krafter och det verkar ganska uppslitande på hvar och en, som ej vill tjena vissa
meningar utan komma någon hvart med sjelfva saken. Under sådana förhållanden

348

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

är det, som sagdt, helt naturligt, -att komitén ej kunnat aflemna ett så framstående
arbete, som ämnet inbjuder till.

A andra sidan måste enligt min uppfattning dock medgifvas, att komitén
trots svårigheterna i arbetet lyckats vida bättre än man vågat hoppas, i det att
icke mindre än åtta af komiténs ledamöter stått eniga i planläggningen af det nu
föreliggande förslaget, som ju innefattar en ganska ingående utredning och belysning
af frågan. Vi hafva alla dervid samverkat för åstadkommande af det bästa möjliga
resultat. I en del hufvudpunkter, der jag varit af olika mening eller anser en
ytterligare utveckling af ämnet gagnelig, nödgas jag emellertid afgifva särskildt
yttrande.

Detta gäller till en början historiken hvilken blifvit försummad, och sjelfva
utredningen, hvilken i afseende å metoden och omfattningen synes kräfva en närmare
belysning, äfvensom dispositionen af de framställda förslagen, hvilkas förhållande till
verkligheten och inbördes sammanhang förtjenar att något åskådligare framhållas.

Beträffande de åtgärder, som höra föreslås, har jag i vissa fall i olikhet med
kqmitén ansett framhållandet af ett missförhållande böra föranleda anvisning på
något botemedel. I vissa andra frågor har komitén visserligen gifvit sig närmare
in på ämnet, men när det gällt att intaga de ställningar, som enligt min mening
utgöra nyckeln till lösningen, har komitén antingen redan vid anloppet ryggat tillbaka
eller ock i sistone återtågat från dessa ställningar. Härigenom hafva många
goda afsigter enligt min tro stannat på papperet. Ja man måste, såvidt jag förstår,
till och med säga, att komiténs förslag på detta sätt redan till sitt syfte förfelar
en verklig lösning af frågan.

Förslaget har visserligen den mycket stora förtjensten, att det förhindrar,
att de skogshemman, som ännu befinna sig i bondehand, i sin helhet med tiden
blifva bolagsegendom. Det undanröjer äfven effektivt många missförhållanden af
olika slag och lemnar uppslag till flera verkliga framsteg. Men förslaget löser
icke i afsevärd mån hufvuduppgiften eller att verkligen begränsa och inskränka
bolagens ekonomiska och sociala öfvermagt, hvilken tvärt om enligt förslaget får
tillfälle att ytterligare konsolidera och utveckla sig. Beträffande angelägenheten att
bevara de återstående bondehemmanen lemnar nemligen komitén genom sin lag
om förvärfsförbud skydd endast för en viss del af hemmanen i skogsbyggden
under uttrycklig förklaring, att det öfriga må trävaruindustrien gerna ytterligare
förvärfva. Komitén försöker ej på något sätt återbörda detta jordöfverskott till det
allmänna och tänker ej heller på att, om bolagen skola hafva det, så bör åtminstone
deras kommunala rösträtt begränsas och en uthållig skogshushållning införas
på bolagsskogar af större omfång, hvilka åtgärder för öfrigt redan nu äro af behofvet
synnerligen påkallade. Och jemväl de i afseende å bolagshemmanen tilltänkta
åtgärderna, hvilka främst utmynna i nya bestämmelser om egostyckning,
kunna befaras blifva till stor del utan verkan i följd af de brister i förslagen till

HISTORIKEN.

349

arrendelag, lag om förekommande af vanhäfd och expropriationslag, som längre
fram komma att af mig framhållas.

Naturligtvis kan ett betänkande i en dylik fråga ej heller i alla detaljer af
framställningen vara hvarje komitéledamot till lags. Jag anser mig emellertid böra
här anmärka, att jag i flera delar önskat ett enhetligare och kraftigare framhållande
af de ledande synpunkterna samt en fullständigare och sakrikare utredning. Ofta
äro framställningarne, såvidt jag förstår, ej objektiva och verklighetstrogna utan
mera konstruerade. Största delen af de anmärkningar, som jag äfven vid den sista
läsningen af betänkandet haft i en del detaljer, kunde i anseende till angelägenheten
att i tid hinna afsluta komiténs arbeten ej komma under bedömande.

Slutligen må i detta sammanhang erinras, att de uppgjorda lagförslagen
endast må betraktas som utkast till lagbestämmelser. De borde nämligen genomgått
en ytterligare teknisk granskning i ändamål att upptäcka och afhjelpa de
brister, som tilläfventyrs ur juridisk synpunkt ännu kunna anses vidlåta dem i
detaljerna. Till följd af iråkad sjukdom, hvarigenom mina arbetsplaner för en tid
framåt korsats, har jag emellertid blifvit urståndsatt att min pligt likmätigt uträtta
detta arbete, hvilket kanske dock bättre utföres genom en särskild beredning än
om det öfverlemnats till slumpen i voteringarne inom en komité, der flertalet ej
äro lagkunnige. Af nyssnämnda anledning och i följd jemväl af den knappa reservationstiden
har ej heller denna reservation kunnat erhålla den utarbetning och omfattning,
som jag ämnat gifva den.

Jag öfvergår då först till:

Historiken.

Komitén börjar sitt betänkande med det påståendet, att den fråga, med
hvilken komitén har att sysselsätta sig, icke eger någon särdeles lång historia.
Detta kan vara sant, om man räknar endast från den tid, då skogsköpen började
eller medlet af förra århundradet. Men frågan är först och främst en statsekonomi
ock socialpolitisk fråga, som i hela dess vidd framdrager spörjsmålet om besittningsförhållandena
till jorden. Ur denna synpunkt är det belysande att följa hela
utvecklingen samt framhålla hufvuddragen i statens jordpolitik, de begångna misstagen
och de olyckliga följderna af desamma.

Endast en sådan framställning kan bringa full klarhet om sakens verkliga
innebörd. Den borde derföre mer än något annat stärka öfvertygelsen om nödvändigheten
att sätta en gräns för den olyckliga utvecklingen samt i möjligaste
mån undanröja redan uppkomna missförhållanden.

Denna vigtiga del af sin uppgift har komitén alldeles åsidosatt. Den historik,
som inleder betänkandet, innehåller knappast annat än ett kortfattadt återgifvande

35°

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

af yrkandena i de motioner, hvilka på senare tider väckts inom Andra Kammaren i
spörjsmål berörande förevarande ämne. På ett par ställen förekomma äfven några ur
sitt tidssammanhang lösryckta anspelningar ur frågans allmänna historia (sid. 70, 86).
Denna underlåtenhet är ganska beklaglig äfven ur den synpunkten, att derigenom
vigtiga bidrag till denna del af vår kulturhistoria sannolikt gå förlorade. Inom de olika’
socknarne lefver ännu, enligt hvad jag vid resorna öfvertygat mig om, en minnesgod
kännedom om den ekonomiska utvecklingens märkligaste företeelser i orten. Men
förr eller senare måste, i den mån de nuvarande äldre generationerna dö bort, dessa
förhållanden hemfalla åt glömskan. Komitén kunde emellertid nu, särskildt med
begagnande af den stora apparat, som för frågans utredning satts i gång, hafva gjort
en icke ovigtig insats till bevarande af kännedomen om förenämnda utveckling.

Att en mera genomförd historisk framställning skulle inleda betänkandet har
ock påyrkats af mig inom komitén. Då nu detta af särskilda anledningar icke
skett, hade det visserligen varit min skyldighet att utan bistånd af de resurser,
hvaröfver komitén förfogat, söka så godt sig göra lät ensam utarbeta en någorlunda
fullständig historisk öfversigt. Men detta har af förut antydt skäl blifvit mig
omöjligt att medhinna.

Emellertid anser jag mig böra framhålla några af de hufvudpunkter, som
bort göras till föremål för närmare utredning och framställning.

Till en början bör då omnämnas uppkomsten af det s. k. skogsregalet eller
kronans eganderätt till skogarne i rikets■ norra delar. I den mån de norra delarne
af vårt land genom odlingens framsteg började komma inom det öfriga rikets
intresseområde, företogo sig nämligen regenterna att i kronans namn förfoga öfver
dem för att befrämja landets bebyggande. Redan från början af 1300-talet finnas
urkunder, som ådagalägga detta. Mest afgörande framträdde detta kronans anspråk
i Gustaf den I:s bref till norrländingarne den 20 april 1542, deri förklaras, att
»alla sådana egor, som obyggda ligga, höra Gud, Konungen och Sveriges krona
till och ingen annan».

Dessa domäner har kronan sedan till största delen och hufvudsakligen i form
af gåfva afhändt sig för att befrämja dels industrien och dels jordbruket.

Kronans jorddonationer till industrien.

Dessa donationer hafva bestått i upplåtelse af skogar till bergshandteringens
understöd och af stockfångst till sågverk m. m., äfvensom af nybyggen. Indirekt
har industrien dessutom beredts oerhörd vinst af de skogar, som genom afvittringarne
tillföllo bönderna.

Först är således här att märka de förnämligast under 16- och 1700-talen
till bergshandteringens understöd anslagna skogar. De till ädlare verk äfvensom vissa
jerngrufvor gifna skogar hafva åtnjutits fritt, men i öfrigt har för dessa skogar

HISTORIKEN.

351

erlagts en viss rekognitionsafgift, hvarför de med ett gemensamt namn kallats
rekognitionsskogar. Numera lärer man skilja endast mellan rekognitionsskogar och
•de i Bergscollegii cirkulärbref S9/s 1824 omförmälda grufskogar och grufallmänningar,
hvilka senare ej få till skatte lösas och för hvilka numera jemväl erlägges rekognitionsafgift.

Af de egentliga rekognitionsskogarna återstår ej skattelöst allenast Tunabergs
kopparverks allmänning i Södermanland, hvilken emellertid är föremål för reglering.
De till bergshandteringens understöd i öfrigt anslagna skogar, (grufskogar, grufallmänningar
o. d.), hvilka ej fil till skatte lösas, stå under domänstyrelsens inseende,
och upptagas dessa, inbegripet Tunabergs kopparverks allmänning och
Kengis skog i Norrbotten i domänstyrelsens senaste embetsberättelse med en areal
af 32,572 hektar 23 ar, deraf på Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens län
belöper 17,1x3 hektar 44 ar. Rörande omfattningen af de rekognitionsskogar,
som jemlikt kungl. kungörelsen 4/» 1811 genom särskildta författningar blifvit under
en mera bestämd besittningsrätt åt bergverken upplåtna har jag ej funnit någon
uppgift.

Hvad angår rekognitionsskogarne, så skulle dessa, der de ej under en mera
bestämd besittningsrätt blifvit åt bergverken upplåtna, enligt 1809 och 1810 års
riksdagars beslut få indelas till hemman och skattelösas, hvarvid öfverloppsmark
borde återfalla till kronan. Enligt uppgift i en år 1895 utgifven uppsats af
»observator» om till bruks understöd skattesålda hemman, torp och skogar skulle
vid den tiden omkring 800,000 tunnland af rekognitionsskogarne blifvit till vederbörande
bruksegare skatteförsålda samt antagligen omkring 150,000 tunnland sådana
skogar då ännu behållit sin natur. En god del af dessa skatteköp hade upprättats
så sent som på 1870 och 1880-talen. I samma uppsats uppgifves att rekognitionsskogarne
torde vid början af 1800-talet omfattat omkring il/2 million tunnland
samt att på grund af Kungl. brefven % 1811 och 313 1824 kronan återtagit en
del af dessa skogar och dessutom åtskilliga bruksegare afsagt sig nyttjanderätten
till åtskilliga hundratusen tunnland deraf. En väsentlig del af rekognitionsskogarne
funnos i de sex nordligaste länen och i synnerhet i Kopparbergs och Gefleborgs län.
Då rekognitionsafgiftema och skattelösen utgjorde mycket obetydliga belopp i
förhållande till skogarnes värde, är det här fråga om en ren donation. Såsom i
skatteregleringskomiténs betänkande af år 1882 uppgifves (sid. 168) hade då
rekognitionsskogar, indelade till hemman om tillhopa 276,92 mantal, sålts till
verksegare mot köpeskillingar, hvilkas sammanräknade belopp utgjorde allenast
23,432 kronor 41 öre, d. v. s. omkring 85 kronor pr mantal eller 3 å 6 öre
pr tunnland skogsmark. Åtskilliga af dessa domäner har kronan sedan för bildande
af kronoparker återköpt och derför betalt ett belopp motsvarande minst taxeringsvärdena.

352

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Till belysning af omfattningen af dessa donationer, återgifves här följande
förteckning öfver sådana under bruk skatteköpta hemman och lägenheter inom
Gefleborgs län, hvilka uppkommit af rekognitionsskogar m. m. och som enligt
skattebrefven skola vara oskiljaktigt förenade med bruken.

	Hemmans och lägen-heters		Skattebrefvets datum	Skatteköpeskd-lingens belopp Banko	I ! 1903

Socken		2				År						7 *A \| Brukets namn nngsvarde
	Namn	3 3 o n		ST		Mån.	dag	Rdr	sk.	rst.	Kronor \|
Hedesunda ...	Gillerås ...	1	2	7«	1	1838	aug.	24	114	41		357,000 Elfkarleå bruk och
Vahlbo ........	Mark ......	1		87l20	1	36	32	6	30,000 Hyttö masugn.
, Kille............	Sältdala .	1		7*		1838	aug.	24	13	22	6	17,500 Hillviks masugn. i
iThorsåker ... Ofvansjö ......	Råberg ... Styx ......	1 1		°/20 69/«o	1 1	1838	okt.	22	23 51	36 16	4 8	20,000 „ r . . bo,600
	Videmark .	1		"/so		1838	okt.	22	46	44	10	51,800 Hammarby bruk.
Söderala ......	Sunneberg	1	2	7 *		1839	jan.	28	192	47	—	100,000 Ljusne jernverk.
Thorsåker ...	Toreskog .	1	1	7»		1839	maj	13	61	35	8	66,200 Edske masugn.
Öster Fernebo	Axelsberg	o	2	7*				„	130	14	3	85,000 Grönzinka bruk.
											(för år 1307)
Enånger ......	Storås	1	1	71/s84	I				59	37	5	31,600
>> ......	Löfåsen .. Böle ......	1 1		"/» M8/aej	1 I	1839	aug.	16	28 35	8	9 8	14,7001T o . . . . ^00 Langvmds bruk
	Källan ...	1		*7«	1				8	39	8	5,800
Ockelbo ......	Kräftan ...	1	3	”/2O		1839	aug.''	16	186	22	7	197,200jViksjö bruk.
Arsunda ......	Östanskog	1	1	7“	1	1841	22	76	6	10	72,000 ]Gammalstilla bruk \|
IThorsåker ...	Hyttåsen ..	1		”/so	1		35	33	5	37,100 och Skomarhytte
Vahlbo ......	Lomshed ..	1	1	7,0	\|				60	37	2	53,400 masugn.
: Hedesunda ...	Narrbo ... Fogelmu-	1	2	7*	1 I	1841	nov.	15	125	19	9	125,000 Forsbacka bruk.
Arsunda ......	ren ......	1	2	,87/^0	1				145	14	4	74,200
Njutånger ...	Innerstö ..	1		40/l92	I				10	30	8	4,500
Nianfors .....	Nianfors ..	1	1	782	1 1	1845	juni	9	50	38	4	23,000 Iggesunds och Nian-fors bruk.
	Redsjö ...	1	1	”Viss	)				45	43	11	25,000
Öster Fernebo Eknäs......	1		%4	1	1845	maj	20	8	20	4	11,400 Gysinge bruk.
> t	Gvsinge ..	1	1	M/eo	1	46	35	5	75,600
Hamrånge ..	Stensmar..	1		187»m		1845	juni	26	29	22	6	24,800 Axmars bruk.
Hedesunda .	Österbo .	1		7,0	1	1847	okt.	21	37	1	10	98,000 Mackmyra bruk och
Vahlbo ......	Sunnanås..	1	1	"/82	1	87	6	9	123,800 Vahlbo masugn.
.....	Införå .....	1	2	3/ao	I				113	4	6	107,500\|
Hiilc ..........	Stt nsmark	1	5	7*8	l	1849 mars	1	269	12	4	386,000 Oslättfors bruk.
jOckelbo .....	Långsjön..	1		7«	1				44	20	9	46,200
Hedesunda ...	Lindbäck ..	1	1	7/80		1849	aug.	9	68	26	4	105,000 Söderfors bruk.
							Kronor	öre
Ockelbo ......	Vallhalla...	1	8		1					619	42	471,700
	Jädraås .	1	6	°/i0	l	1878	maj	14		482	87	402,000 Ockelboverken.
	Rostmuren	1	10	,0/2O	1		1			848	29	682,300

Summa kronor 5,318 30 4,013,900

) Detta hemman har kronan år 1897 återköpt för taxeringsvärdet.

HISTORIKEN.

353

Vid 1886 års riksdag väcktes motion i Första Kammaren med yrkande, att
derest skattebref å. hemman bildadt af rekognitionsskog innehölle, att hemmanet ej
finge skiljas från bruk eller fabrik, till hvars understöd upplåtelse skett, sådant vilkor
ej skulle medföra behörighet för kronan att, i händelse inrättningen nedlades,
yrka rubbning af egares och inteckningshafvares rätt. Denna motion afslogs af
Riksdagen och yttrade dervid en talare i Första Kammaren, att rekognitionsskogames
afhändande från staten vore ett af de största ekonomiska misstag, som blifvit
begångna under århundradet; hade staten haft skogarne kvar, så skulle grundskatter
och annat kunnat afskrifvas och ersatts genom den ökade afkastningen af
denna skogsegendom. Enligt sedermera meddelade domar af högsta domstolen
har emellertid dylik återvinningstalan från kronans sida förklarats icke kunna ega
rum. Af denna anledning torde sannolikt många f. d. rekognitionsskogar kunnat
numera öfvergå t. ex. i den rena sågverksindustriens ego. Det visar sig nemligen
af komiténs statistik öfver industriens jordförvärf inom Norrland och Dalarne, att
bruksegarnes jordinnehaf minskas alltjemt, hvilket till största delen beror på, att
bruksrörelsen nedlägges och affären ombildas till trävarurörelse.

Utöfver förenämnda anslag af skogar har bruksrörelsen äfven gynnats med
jord tilldelningar på det sättet, att till den anslagits en mängd kronohemman och
torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksegaren att i åbons ställe skattelösa
hemmanet. Förmånerna för bruksegaren bestodo här förnämligast endast i en viss
företrädesrätt till inköp af skogsprodukterna samt till åbons tjenstbarheter. Jemlikt
Kungl. kungörelserna 2l/6 1878 och 2312 1881 blef det medgifvet åbon att öfverlåta
åborätten åt bruksegaren och den sistnämnde att öfverlåta skattehemmansrätten åt
åbon. Det är förunderligt, att ett sådant medgifvande som det förstnämnda kunnat
utfärdas. I den omförmälda uppsatsen af år 1895 säges, att af i kommerskollegium
tillgängliga handlingar framginge, att omkring 200 mantal sådana hemman på vissa
stadgade vilkor under bruk skattesåhs. Men det tillägges, att dårnera dock ett
ganska ringa antal åbor kvarsutto, enär de antingen till bruksegarne försålt sin
åborätt eller ock, hvad som mest torde vara fallet, blifvit gent emot dem tillförsäkrade
rättigheter från hemmanen bortdrifna.

Vidare hafva ock särskildt sågverken gynnats med privilegier å årlig stockfångst
på kronans skogar mot en viss stubböresafgift. Dessa privilegier tillkommo
under 1700-talet och långt inpå 1800-talet. Några sådana finnas ej vidare inom
Gefleborgs och Jemtlands län, enär vid afvittringen inom nämnda län de sågverk,
hvilka förut åtnjutit dylika privilegier, i ersättning derför tilldelats bestämda områden,
som blifvit till hemman indelade och skattlagda. En så beskaffad områdestilldelning
har äfven förekommit inom de nordligare länen. Sålunda blef t. ex. Hvitåfors
sågverk i Norrbottens län vid afvittring år 1859 för 2,170,7 träd af sin privilegierade
stockfångst tillagdt besittningsrätten till 27 särskilda hemman. Huru stora områden
på detta sätt tillfallit sågverken med full eganderätt, har jag ej varit i tillfälle utreda.

354

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Inom Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län har emellertid utbrytning
af stockfångst egt rum äfven på det sättet, att till sågverken småningom
anvisats visst aftaget skogsområde, hvarifrån de mot erläggande af en skogsränta
egde uttaga den årliga stockfångst, som ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift.
Enligt norrländska skogskomiténs utlåtande af 2V12 1870 ställde sig då
förhållandet mellan bibehållen stockfångst mot stubböresafgift och utbruten stockfångst
mot skogsränta sålunda:

	Antal		Antal	träd		Skogsmark, anvisad för stockfångst mot skogsränta
Län	såg-	mot	mot			antal träd	Tunnland Afgift i
	verk	stubb- ören	skogs- ränta	afgift	Summa j	duglig ( impedi- stubb-mark ment j ören	skogs- ränta
!Norrbotten ......	, M	10,404	16,361,3	3,000	29,765,3	16,361,3	94,069 44,149,12 1,191,42	1,391,73
1 Vesterbotten......	23	31,207	7,364	-	38,571	7,364	24,283,12 16,869,12 2,290,52	721,68
i Vester norr!and	5	9,747	1,887 ‘)	—	11,634	1,887	49,862,14 18,899,4 1,843,73	394,6 6
Summa	44	51,35825,612,3	3,000	79,970,3	25,612,3	168,214,26 79,917,28 5,325,6?''	2,508,0 7

År 1890 hade omfattningen af de mot skogsränta utbrutna stockfångstskogarne
ökats sålunda, att nämnda år funnos sådana skogar till följande arealer:

	Skogsmark Impediment	Summa
	Hektar	Ar Hektar Ar	Hektar Ar
Norrbottens län:............	95,955	92 34,035 48	129,991 40
Vesterbottens län: .........	49,914	55 26,006 40	75,920 95
Vesternorrlands län:.....	47,499	74 : 15,557 i 97	63,057 71
Summa	193,370	21 75,599 85	268,970 06

Efter år 1886 har träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare
af stockfångstområden, hvarigenom den senare afstått all rätt till områdena åt kronan
mot medgifvande att under vissa år få verkställa en vidsträcktare afverkning, än
som innefattas i stockfångstprivilegierna.

Såväl stubböresafgifterna som skogsräntan utgjorde endast en obetydlighet
mot stockfångstens verkliga värde. Deremot synes i allmänhet det vederlag för *)

*) Häri äro ej inräknade 1,250 träd, som Mo sågverk, på sätt nedan förmäles, fått utöfver sin
privilegierade stockfångst uttaga.

HISTORIKEN.

355

stockfångsten, som erhölls i sammanhang med afvittringen, varit synnerligen frikostigt
tilltaget. Rörande omfattningen af de med eganderätt åt sågverken upplåtna
skogar kan som sagdt här ej lemnas någon utredning. 1 fråga om de mot
skogsränta utbrutna skogarne begärde 1874 års riksdag åtgärders vidtagande för
att för kronans räkning försälja öfverskottsvirket å dessa skogar. Enligt kungl. brefvet
1‘,''i2 1880 förklarades emellertid Riksdagens framställning ej lagligen kunna föranleda
till annat än, att skogsstyrelsen egde om afverkning af öfverskottet under viss tid
träffa öfverenskommelse med sågverksegaren. Kronan var således hänvisad till att
antingen låta skogen stå oafverkad och förfaras eller ock upplåta afverkningen till
sågverksegaren mot det pris han ville betala.

Det kan i detta sammanhang vara af intresse framdraga ett exempel, i huru
hög grad sågverksindustrien vid dessa utbrytningar af stockfångst ytterligare gynnats:

Mo sågverk, som numera eges af Mo och Domsjö aktiebolag, erhöll genom privilegier
af åren 1759 och 1799 rätt till en årlig stockfångst å kronomark inom Anundsjö och Själevads
socknar i Ångermanland af tillhopa 1,516 träd mot viss stubböresafgift. Genom särskilda
af Konungens befallningshafvande i sammanhang med afvittringen inom Anundsjö
socken meddelade utslag af s5/n 1856 och V3 1859 tilldelades sågverket på tillstyrkan af
styresmannen för afvittringen och länsmannen i orten i egenskap af kronoombud inom sistnämnda
socken för hela denna stockfångst dels 21 öfverloppsmarker med en areal af 60,307
tunnland 18 kappland, deraf 42,452 tunnland 3 kappland duglig mark, hvilket område
uppskattats att årligen lemna 879 träd och dels för den öfriga stockfångsten besittningsrätt
till 4 nybyggen om tillsammans 4 mantal och innehållande en ytvidd af 16,834 tunnland,
hvaraf 10,000 tunnland ansetts vara duglig mark. De 4 nybyggena blefvo sedan
omförda till skatte med oinskränkt rätt och lagfarna för privilegiehafvaren, hvaremot förstnämnda
stockfångstområden, som befallningshafvande underlåtit belägga med skogsränta,
sedermera, efter det befallningshafvande anbefallts härutinnan vidtaga erforderlig åtgärd,
belädes med en skogsränta af 240 kronor 72 öre. Frånsedt att vid afvittringarne under
denna tidsperiod den dugliga markens areal i allmänhet mycket underskattades, kvarstår
i alla fall, att sågverket erhöll vida större områden än som utgjorde skälig ersättning för
dess stockfångst. Dertill skulle enligt vanlig uppskattning beräknas högst 4 tunnland för
hvarje träd.

Sedan områdena blifvit sålunda bestämda, blefvo åtskilliga anspråk af privilegiehafvaren
framställda på öfverskottsvirket å den skogsmark, som upplåtits allenast mot
skogsränta; och dessa anspråk hafva ock föranledt ganska väsentliga medgifvanden. Sålunda
medgafs genom kungl. bref so/,„ 1862 sågverkets egare att afgiftsfritt tillgodogöra sig torr,
öfvermogen eller med stubbröta behäftad skog, vindfällen, stubbar och rötter med vilkor, att
han ''bekostade hushållningsplans upprättande. Efter det sådan plan blifvit upprättad och
fastställd till efterrättelse under 20 år räknadt från är 1868, erhöll sågverkets egare enligt
kungl. bref u/7 1868 rätt att få, utöfver de jemlikt privilegierna honom tillkommande 879
träd, tillgodogöra sig den enligt planen beräknade öfverskottsafkastningen af 1,250 friska
träd af 12 dec. tum vid brösthöjd mot en afgift af 40 öre trädet.

1 öfverensstämmelse med anvisningen i förutnämnda kungl. bref 17 j, 1880 förhandlades
vidare med egaren till Mo sågverk, hvilket ledde till att enligt kungl. bref 13/10 1882
sågverket berättigades att utöfver den årliga stockfångsten och öfrig utsyning, som redan
beviljats, under 10 år afverka befintliga träd, som 5 fot från roten hölle 11 decimaltum och

356

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

deröfver i genomskärning mot 1 krona 15 öre för hvarje träd och på vilkor, att allt virke,
som afverkades å stockfängstskogarne, skulle försågas vid Mo sågverk. Under ärendets
beredning erinrade skogsstyrelsen, att det icke lede tvifvel, att ej högre pris erhölles, om
träden såldes på auktion. Denna rätt utsträcktes sedan på ytterligare ett år, hvaremot fyra
andra framställningar af sågverkets egare om ytterligare förmåner ej beviljades.

Enligt kungl. bref af år 1903 har efter aftal med sågverkets egare bestämts, att denne mot
afstående till kronan af sågverkets mot skogsränta tilldelade stockfångstområden berättigas
att under tolf år å dem afverka alla träd, som 1,5 meter från roten i genomskärning hålla
28 cm. eller derutöfver, dock att på vissa såsom försumpade betecknade områden afverkning
äfven fick ske af träd, som vid ofvannämnda höjd höllo i genomskärning minst 26 cm.
(Jemför domänstyrelsens underdåniga skrifvelse 22/9 1903.)

1 följd af omförmälda medgifvanden hade, utöfver de årliga privilegierna af 819 träd,
af bolaget åren 1856—1896 afverkats: enligt 1868 års bref 35,000 friska träd af minst 12
dec.-tum 5 fot från roten mot 40 öre stycket; enligt 1882 års bref 660,657 friska träd af
minst 11 dec.-tum 5 fot från roten mot ett pris af 1 krona 15 öre stycket; och enligt 1862
års bref utan afgift dels under tiden 1882 — 1893 300,448 öfvermogna eller med stubbröta
behäftade träd och dels före 1882, före hvilken tid saknades exakta uppgifter, enligt beräkning
omkring 20,000 träd. Således under 40 år 1,016,105 timmerträd eller i medeltal 25,400
träd årligen, hvilket — efter reducering i trädens antal i anledning deraf, att ej alla lemnat
2 stockar hvardera såsom om privilegieträden stadgats — är omkring 22 gånger mer än
de stockfångstprivilegier, för hvilka dessa skogsområden skolat utgöra vederlag.

Då förenämnda 660,657 och 300,448 träd lära kunna uppskattas till ett värde på
rot, de förra af 4 kronor och de senare af 3 kronor per träd, utgör privilegiehafvarens present
utöfver den årliga stockfångsten endast efter 1882 mer än 2,500,000 kronor. Det virke, som
han enligt 1903 års bref tillåtits afverka, lärer vara värdt omkring 1,000,000 kronor. Vinsten
efter 1882 utgör således enligt denna beräkning 3,500,000 kronor. Det årliga värdet
å de 879 träden representera åter ej fullt räntan å ett kapital af 100,000 kronor. — Härtill
kommer, utom vinsten före 1882 på denna stockfångstskog, den betydande vinst, som erhållits
på de mycket värdefulla skogar, hvilka privilegiehafvaren erhöll med eganderätt för annan
stockfångst.

Alldeles fristående äro åtskilliga slag af privilegier, genom hvilka större egoområden
inom Norrbottens län blifvit företrädesvis på i 700-talet upplåtna åt enskilda
personer eller bolag till anläggande af jern- och sågverk samt för uppodling af
större landsträckor. Sådana voro: 1) Kengis bruks- och bergfrälse egendom i
Pajala socken, 2) Meldercreutzska och Hermelinska bergverks- och odlingsdistrikterna
(det förra odlingsdistriktet innefattade en landsträcka af omkring 20 mils längd
och 10 mils bredd emellan Luleå och Kalix elfvar), 3) Palmstruckska odlingsoch
skogsdistrikt (ett ödesland 1 o mil långt och 2 Vä mil bredt på norra sidan
af Piteå eif); 4) Korpforss och Rensundsforss jernverksanläggningar med dertill
anslagna skogar; och 5) Awaforss masugns och Hvitåforss bruks koldistriktskog.
Dessa privilegier reglerades i sammanhang med afvittringen. Stora områden frångingo
dervid privilegiehafvarne och medtogos i den allmänna afvittringen. En utredning
borde här skett, till hvilken omfattning ändock i följd af privilegierna delar af dessa
jordområden bibehållits vid bruks-, grufve- och sågverksindustrien, som ej räknats

HISTORIKEN.

357

till rekognitionsskogar. Sålunda lära Gellivarebolagets många hemman härröra från
Meldercreutzska privilegiet.

Bolag hafva jemväl på ansökan erhållit nybyggesrätt till många nybyggen
särskildt i Norrbottens län.

Detta är nu hvad industrien direkt bekommit af kronan. Härtill kommer
emellertid, att industrien på sätt nedan skall visas, blifvit i tillfälle att indirekt tillgodogöra
sig såsom ren vinst oerhörda värden af de skogar, som tillföllo bönderna
genom afvittringen.

Kronans jorddonationer till jordbruket.

Dessa donationer hafva bestått dels i upplåtelse af nybyggen, som egt rum
både oberoende af och i sammanhang med afvittringen och dels i den mark, som
tilldelades hemman i allmänhet vid afvittringen utöfver, hvad de må anses haft rätt
till, hvarjemte kronan bestridt kostnaderna för afvittringen och en del i sammanhang
dermed på vissa ställen företagna skiften och åbodelningar.

Afvittringsverket instiftades genom förordningen den 19 december 1683.
hvarvid äfven 1542 års författning uttryckligen förnyades. Mycket blef i anledning
af denna förordning icke då åtgjordt. På 1700-talet påbörjades åter afvittringarne,
dervid åtskilligt åtgjordes till fullföljande af deras ändamål. Inom Gefleborgs län
voro sålunda i början af 1800-talet af länets 42 socknar 34 hela socknar redan
afvittrade. I Jemtlands län egde åren 1755-—1786 afvittring rum inom 14 socknar,
dervid gamla hemman, nybyggen och fäbodeställen tillädes tillhopa 1,113,406 78
tunnland, samt kronan inom 9 af dessa socknar tilldömdes såsom dess behållning
329,689 tunnland. Denna afvittring hade föregåtts af en år 1666 verkställd utdelning
till hemmanen af kronans afradsland i länet, hvilka innehöllo omkring 80
kvadratmil. Äfven inom Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län skedde
afvittringar å ett afsevärdt antal hemman i de socknar, som ej tillhöra lappmarkerna.
Först under 1800-talet hafva afvittringarne med kraft upptagits och fullföljts; och
under denna tid har afvittringen eller de s. k. storskiftena egt rum inom Kopparbergs
län. I betänkandet har angifvits de yngre afvittringsförfattningarnes datum
äfvensom skogsanslagens storlek (sid. 86 jemför sid. 2). I sammanhang med
afvittringen reglerades också ofta kronans jorddonationer till industrien såsom jemväl
framgår af framställningen om dessa donationer. En sammanhängande redogörelse
för afvittringens gång borde hafva här skett.1)

För nybyggena hafva kronans direkta uppoffringar utgjorts främst af det upplåtna
jordområdet samt, i händelse upplåtelsen skett före afvittringen i orten, af
de skogsrättigheter, som vid blifvande afvittring tillkommo fastigheten. *)

*) Förarbeten till en sådan undersökning har genom mitt föranstaltande påbörjats genom anskaffande
af afskrifter af en del i Riksarkivet förvarade afvittringsurkunder. Dessa afskrifter, som förvaras bland
komiténs handlingar, kunna möjligen blifva till gagn för kommande forskare.

358

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Derjemte har nybyggaren bekommit af kronan spannmåls- och i vissa fall
penningeunderstöd. Under tidernas lopp hafva härtill utgifvits icke obetydliga summor.
Sålunda utgjorde kronans spannmålsunderstöd i Gefleborgs län för åren 1830—-1849 1,042 tunnor korn eller efter nämnda års medelmarkegång af 7 R:dr
7,299 R:dr, inom Vesterbottens län för åren 1824—1949 6,906 tunnor 30
kappar korn eller i penningar efter 7‘4 R:dr pr tunna 52,978 R:dr B:ko samt i
Norrbottens län för samma tid i odlingsunderstöd 2,167 tunnor 8 kappar och i
uppfostringshjelp 956 tunnor 8 kappar motsvarande efter markegång 23,933 R:dr
8 sk. Biko.1)

Statens uppoffringar för nybyggesväsendet äro emellertid till stor del förfelade.
Redan från början måste detta anses varit fallet med den mängd nybyggen, som
i första hand upplåtits till bolag antingen omedelbart, såsom i stor utsträckning
lärer varit fallet i Norrbotten, eller genom mellanhänder, som sedan öfverlåtit förvärfven
på bolagen. Äfven andra enskilda personer, som uppenbarligen icke ämna
slå sig ned som nybyggare, t. ex. en del borgare i kuststäderna, hafva fått nybyggesrätt.
Dylikt förfaringssätt har pågått in i senaste tider. Såsom exempel må
omnämnas att, sedan vid efterafvittringen inom Arvidsjaurs socken i Norrbottens
lappmark beviljats 96 nybyggesaiiläggningar, sex af befallningshafvandes år 1901
meddelade utslag angående åbo- och besittningsrätten eller de s. k. immissionsbrefven
å dessa nybyggen i följd af sökandenas öfverlåtelser af de blifvande nybyggesrättigheterna
utfärdats till sågverksinspektorer, som representerade de bolag, hvilka hade de
största affärerna i orten. Något inskridande mot dessa missförhållanden har mig
veterligen icke hitintills ifrågasatts från någon myndighet, förr än norrlandskomitén
i sin underdåniga skrifvelse af 16 november 1901 hemställt bland annat, »att
ansökan om nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring icke må beviljas
annan än den, som kan antagas vilja och kunna sjelf bruka fastigheten för att derigenom
bereda sig sitt nödiga lifsuppehälle».

Utöfver de nybyggen, som på detta sätt omedelbart kommit i sågverksindustriens
ego, kommer ett ännu mycket större antal, som väl blifvit af verklige
nybyggare uppodlade och skattelöste, men derefter i likhet med andra hemman förr
eller senare sålts till bolag.

Förlusten af att dessa fastigheter sålunda i strid med kronans afsigter komma i
orätta händer består deri, att de ej fått tjena sitt ändamål att blifva hem för sjelfständiga
jordbrukare, att deras möjligheter till nya bosättningar ej blifva utnyttjade,
och att tvärt om redan gjorda odlingar ofta få förfalla. Härvid bör ock erinras om
det förhållandet, att på en mängd nybyggen, som söktes blott för skogsförvärfvets
skull, till fullgörande af odlingsskyldigheterna i största hast anordnades endast en *)

*) Ur Öfverdirektörens vid landtmäterict Ludvig B. Falkmans underdåniga berättelse om en år
1850 verkställd embetsresa sid. 93 o. f.

HISTORIKEN.

359

skenbar odling, som sedan i följd af myndigheternas, lindrigast sagdt, slapphet
godkändes. De skildringar man får i orterna, hur härvid gått till, hänvisa på att
detta utsläppande af skogens rikedomar ledde till ett tillstånd af allmän plundring
och rättslöshet. På en ort t. ex. uppgafs under mina resor, att sedan odlingsoch
byggnadsskyldigheten godkänts såsom fullgjord på ett nybygge, så flyttades
byggnaderna till ett angränsande nybyggesområde och fick der göra samma tjenst
o. s. v. Dylika skogsspekulationer lära hufvudsakligen förekommit under årtiondena
från och med 1830-talet och varit talrikast under 1860-och 1870-talen samt synas
oftast hafva försiggått inom Vesternorrlands län. Att i sådana fall odlingen efter
nybyggets skattelösen vanligen fick alldeles eller till stor del förfalla är helt naturligt.
Inom komitén önskade jag, att en närmare utredning rörande omfattningen af dylika
missbruk skulle anskaffas i sammanhang med infordrandet af svar å vissa frågor.
Detta förslag mötte dock mycket starkt motstånd från sågverksindustriens representanter
i komitén och slutligen afvecklades den granlaga frågan kompromissvis
dermed, att ämnet skulle få antydningsvis framhållas genom en not till frågan 10
i frågeformuläret N:o 2. Detta har föranledt, att saken åtminstone något berörts i
svaren, bland *hvilka särskildt får hänvisas till dem, som inkommit från socknar inom
Södra Ångermanlands öfre fögderi. (Jemför skogskomiténs betänkande 1899 sid. 24.)

Allt hvad kronan sålunda offrat på hemman, som uppkommit af nybyggen,
utgör naturligtvis ett kraftigt sakskäl för ett ingripande i syfte att upprätthålla
afsigterna med nybyggesanläggningarne. Ett vigtigt bidrag till utredningen af
norrlandsfrågans historik ansåg jag derför vara att införskaffa upplysning, i hvad
mån hemman uppkommit af nybyggen, och i sammanhang dermed äfven om storleken
af de skogstilldelningar, som i olika egoslag vid afvittringarne tillädes hemmanen
i allmänhet. Derigenom skulle också erhållits ett intressant kulturhistoriskt bidrag till
kännedomen om odlingens uppkomst och fortskridande inom de olika orterna samt om
tillämpningen af afvittringsförfattningarnes bestämmelser om skogstilldelningen. Det
lyckades mig ock vinna komiténs tillstånd att låta utarbeta en sådan öfversigt rörande
Vesterbottens och Norrbottens län med ledning af de i Kammarkollegium förvarade
handlingar, hvilka derom lemna temligen fullständiga upplysningar. I fråga om
öfriga län möter deremot ett dylikt arbete af flera skäl mycket större svårigheter;
emellertid har, så långt de i Kammarkollegium förefintliga upplysningar räcka,
utarbetats uppgifter äfven för Junsele, Ramsele, Anundsjö och Björna socknar inom
Vesternorrlands län och Ofvanåkers socken inom Gefleborgs län. Med ledning af
de uppgjorda tabellerna för Vesterbottens och Norrbottens län, af hvilka de förra
finnas tryckta som bilaga till komiténs betänkande, har jag låtit upprätta nedanstående
öfversigt öfver tiden för nybyggenas uppkomst och deras antal. Det är
dervid att märka, att antalet nybyggen utgör ett minimum. Ty sannolikt hafva
många af de öfriga fastigheterna också under jemförelsevis senare rider uppkommit
af beviljade nybyggen, ehuru detta ej finnes antecknadt hos Kammarkollegium.

360

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Socken						N y	b y g	0 e	n	b e-
	före 1775		1775-	-1799	1800—1849
	A n t	a 1		A n	a 1		A n t	a 1
hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal	hemman eller byar	hemmans- \| nummer	mantal	hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal
Vesterbottens län:
A) Lappmarken:
Malå ...................................	3	6	4 «/s4	6	6	3 Vs	21	21	8	2:''/04
Lycksele ..............................	26	60	35 3I/38	19	30	16 "/e*	98	99	19	47ei
Örträsk...............................	_	_	_	_ 1	—	—	4	4		7V:,2
’ Fredrika ..............................	5	16	9 »/w	8	14	4 21/S2	10	10	1	öo/qi
Åsele....................................	18	43	42 ls/l28	11	16	i 10 4Viss	42	13	4	”/o*
Dorotea................................	9	32	24 a/n>	7	16	7 S/82	16	17	3	“V»
Vilhelmina *)..........................	5	11	10 5»/04	20	44	25 16/s2	50	55	14	27/:,2
Stensele ..............................	3	10	2 17/w	7	12	6 */o4	46	52	7	4704
Sorsele .................................	6	14	8 ”/«	6	9	3 4S/S4	55	58	12
B) Öfriga delen af länet:
Nordmaling2) ........................	_	_	_	3	3	*7«S	2	2		Va
Bjurholm .............................	3	8	2 6/«	16	16	4 28/se	59	60	8	v*
Umeå 3)................................		_	_	.34	44	9 »»/«	81	91	20
Vännäs .................................	2	2	l/8	16	21	3 91/W	74	74	10	,7A>r
Säfvar4) ..............................	_	—	_	7	7	1 ,7/82	57	60	7	''7 aa
Degerfors ..............................	6	ii	2 “/uS	23	30	5 “/48	80	84	12	8/o*
! Bygdeå ................................	i	i	1/8	21	24	3 ’S/2M	42	42	4	V16
Burträsk 6).............................	4	4	6,/«*	61	66	10 61/64	79	83	ii	41/»0
Skellefteå ...........................	7	8	2 >7*2 <	33	35	8 85/l»2	98 1	101	16	7/64
Byske .................................	i	1	i V.	8	10	2 45/64	87	72	13	37 64
Jörn ...................................	3	6	i 7w	17	21	5 27s4	100	102	13	41/64
Norsjö ................................	7	8	3 9''782	13	15	3 63/ö4	73	78	13	!''/64
Löfånger ............................	—		—	8	9	1 17/24	1	1		3/64
Nysätra.................................	—	—	—	12	12	1 S0/4S	9	9	1
Norrbottens län:
A) Lappmarken:
Arvidsjaur ...........................	5	30	6 4l/o4	16	57	6 47/04	68	115	16	7«
Arjepluog ...........................	3	10	2 «/«4	4	17	2 48/c4	43	100	18	47/04
Jockmock ..............................	3	16	5 «/el	25	67	24 25/82	45	108	35	37/ö*
Gellivare .............................	4	20	5 1/ir,	13	31	6 S5/o4	43	147	24	27/64
I Juckasjärvi''’)...........................	2	3	i 2	2	25	4 7/82	5	30	7	1;4

HISTORIKEN.

361

V i	j a	d e	Summa nybyggen		Antal öfriga			Summa	för socken >
1	1850-	-1900
Antal		A n	a 1
hemman 1 eller byarl	hemmans- nummer	j mantal	hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal	hemman eller byar	hemmans- nummer ■ - -	mantal	hemman ! eller byar	hemmans- numiner	mantal
23	25	1 2 7i«	53	\| 58	i 17	15/ie	22	24	7	23/32	75	82	25	23/s2
67	69	6 Vie	210	258	78	“/n	24	25	8	v*	234	\| 283-	87	7><>
1	I 2	7»*	5	6		43/e*	10	28	12	s7c*	15	34	13	7*
12	12	1 2»/64	35	! 52	17	l/ 8	1	2		V32	36	54	17	U/32
21	21	2 I3/e*	62	95	58	27/32	8	12	7	7l«	70	107	65	29/32
17	, 17	1 Va	49	82	36	V*	7	1 9	1	I7»/l92	56	91	38	10Vl92
48	49	4 16/6i	123	159	55	vs	9	9	2	n''/6i	132	168	57	35/e*
26	26	2 “/s.	82	100	18	29/ei	11	13	3	17/G4	93	113	21	23/32
\| 31	33	3 öl/l28	98	114	27	“/«>	16	18	4	»/22	114	132	31	7»
3	3	7*	8	8	1	3/io	46	141	56	657576	54	149	58	»V G76
7	7	4V<u	85	91	15	5 7	23	44	n	V48	108	135	26	173/i32
13	13	1 ”/»*	128	148	31	27».	57	302	133	177/l92	185	450	165	m/l92
i 17	17	1 39/64	109	114	15	»Vas*	19	72	21	47384	128	186	36	”/»
1 10	10	56/«4	74	77	9	37c*	23	88	26	»/32	97	165	35	*»/64
58	60	5 47/ae	167	185	25	173/as*	46	105	24	7*	213	290	49	23»/384
13	13	1 l/s	77	80	8	24»/296	56	159 j	39 2537™o4	133	239	48 477S/itoos
31	31	3 ''Vie	175	184	26	28/24	31	184	47	23/2*	206	368	74	U/l2
2	2	7/ 82	140	146	27	17/24	51	330 1	115	53/e*	191	476	143	103/.92
9	9	1»''/e*	85	92	19	13/64	18	108	31	2“/32	103	200	50	G3/«*
12	13	1 6/ie	132	142	21	27a2	8	11	2	“/o.	140	153	24	45/04
38	45	5 Vse	131	146	25	U/l2	13	42	11	7e.	144	188	37	fi/l92
—	—	—	9 1	10	1	-7192	30	167	60	39	177	61	157l92
			21 ;	21	2	2»/ 48	29	141 i	34	3/ig	50	162	36	19/2*
61	64	4 15/io	: 150	\| 266	34	,7ie ''	3	4		n/04	153	270	34	“/«
42	52	6 s/8	92	179	30	7«*	n	21	3	‘»/e*	103 ;	200	33	,3/32
96	104	21 276*	169	295	86	65/o*	10	42	12	*/»	179	337	99	’7o*
30	47	6 V®1	90	245	42	V«*	29 !	162	30	5,/e*	119	407	72	,5/l6
11	27 \|	3 3/16	20 1	85 \|	17	7/s 2	8 1	156 \|	37	19/g. 1	28 ,	241 \|	54	33/64

.46

362

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Nybyggen be -

B) Ö/riga delen af länet
Piteå \

Elfsby j “......................

Neder-Luleå ....................

Öfver-Luleå ....................

Edefors .........................

Råneå .......''.................

Neder-Kalix ....................

Öfver-Kalix ....................

Neder-Torneå ...............

Karl Gustaf ...................

Öfver-Torneå ................

Hietaniemi.....................

Korpilombolo ................

Tärendö.........................

Pajala (med Muonionalusta)

före 1775		1775-	-1799		I8OO—I849
	Ant	a 1			A n	t a 1	ntal	A	n t	al
hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal	j hemman eller byar 1	hemmans- nummer	ma	nummer hemman eller byar	hemmans-	mantal —
3	3	1	19/64	24	41	26	’3/l92	87 102	30 49/«4
5	6	1	% 4	8	13	3	7*	12	13	4 Vt
5	18	11	''/48	6	15	4	2%4	22	26	13 ,7/96
2	3	3		21	22	21	08/ei	10	12	4 43/64
2	4	3	7»	13	13	5	407t68	67	71	20 ll,/96
3	7	i	131/m	21	23	10	5/l68	33	36	12 3,/l8
9	13	3	101/lU2	13	17	4	"/l«	30	46	9 3/*
7	08	9	43/lS	5	7		43/48	—	—	—
4	83	14	16/m	5	54	7	2s/uo	4	14	1 71/l92
17	145	20	35/o4	5	22	3	Vl8	5 1	8	1 »/16
7	32	4	4»/e 4	6	24	3	‘»Viol.	1	11	''Vw
4	26	4	169/l92	6	13	2	26/or	5	6	,,7/64
	_		_	1	10	2	7*	3	OO	15 17/ö4
! §	43	1 11	16/82	3	21	4	Vie	21	77	22 l/84

Amn. Tabellen visar, som ofvan sagts, endast det minsta antal nybyggen, som beviljats. — I
de fall, då hemman eller by beviljats nybyggesrätt under två eller flera af tabellens perioder, har hemmanet
eller byn alltid samt — för så vidt tillgängliga uppgifter ej möjliggjort en fördelning å de olika
perioderna — jemväl hemmansnummer och mantal i sin helhet hänförts till den period, da nybyggesrätt
första gången beviljades hemmanet. Likaledes har, då hemman eller by utgöres delvis af gammalt
hemman och delvis af nybygge, hemmanet alltid samt — der fördelning på sätt nyss nämnts ej kunnat
ske — äfven hemmansnummer och mantal upptagits i kolumnen »Antal öfriga».

(Not. i) Två i 4:de kolumnen upptagna nybyggen (Borkan och Saxnäs n:o 2) äro ännu ej
skattlagda.

(Not. 2) Inom Nordmalings socken, som förr tillhört Ångermanland, försiggick afvittringen tidigt,

HISTORIKEN.

363

V i I	j a	d e	Summa nybyggen	Antal öfriga		Summa	för socken
1 0 >o 00 i	1900
	Ant	a 1		Ant	a 1
hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal	hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal	hemman eller byar	j hemmans* 1 nummer	'' mantal	hemman eller byar	hemmans- nummer	mantal
0 00	no	29 »/,„	222	256	87 2?7.,84	51	494	127 S6847/ioooo	273	750	215	C4177240000
1 —	—	—	25	32	9 *764	28	286	90	87l28	53	318	99	ll7l28
14	14	6 W/48	47	73	36 Vl9 2	15	129	47	23/04	62	202	83	37»e !
24	24	10 Ve	57	61	40 17/s2	8	20	11	127l28	65	81	52	°Vl28
51	51	31 187m	133	139	62 “/2D6	21	138	60	“/«6	154	277	122
3	4	«/ie	60	70	25 6S7l344	45	220	59	’/21	105	290	84	207/44S
36	52	11 “/lW	88	128	28 lre/l92	22	111	21	107l92	110	239	50	71/»o
—	—	—	12	65	10 W/24	5	72	16	V/tS	17	137	27	W/48
—	—	—	13	151	22 147/l92	—	—			13	151	22	147/l8!
—	—	—	27	175	24 61/64	4	25	5	7/l6	31	200	30	''764
—	2	9/32	14	69	9 77ee	8	82	14	78/s>8	22	151	24	W/24
4	6	1 U/c4	19	51	9 V8	10	57	11	s7e*	29	108	20	167l92
1	1	732	5	66	17 57«4	2	6	2	78 ,	7	72	20	W/64
6	10	2 6/e4	38	151	39 7s	7	82	26	2732 !	45	233	66	W/32

och några utslag derom förvaras icke i Kammarkollegium. Denna socken borde derför egentligen ej upp*
tagits här, då uppgifter om den endast till en ringa del kunnat erhållas.

(Not. 3) Rörande fem i kolumnen »Antal öfriga» upptagna byar (Vesterhiske, Grubbe, Vesterteg,
Öaterteg och Ön) saknas uppgift om antalet n:r i byarna.

(Not. 4) Rörande två i kolumnen »Antal öfriga» upptagna byar (Granträsk och Ostnäs) saknas
uppgift om antalet n:r i byarna.

(Not. 5) Rörande en i kolumnen »Antal öfriga» upptagen by (Innansjön n:ris 1 — 8 saknas uppgift
om mantal.

(Not. 6) Rörande sex i 4:de kolumnen upptagna nybyggen (Attavara, Hannulati, Kenttäsari,
Klippan, Parrakosuvando och Toivo) saknas uppgift om n:r och mantal samt rörande i samma kolumn
upptagna nybyggena Männisto n:ris 1—2 och Sappisadri n:o 1 uppgift om mantal.

364

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Hvad härefter angår gamla hemman, som ej veterligen uppkommit af beviljade
nybyggen, så vore det af stort intresse att studera den uppfattning, som under
förarbetena till de olika afvittringsförfattningarne gjorde sig gällande i fråga om
hemmanens rätt till skogsanslag och de synpunkter, som voro bestämmande för
storleken af de i författniögarne medgifna skogsanslag.

I fråga om lappmarkerna gjorde sig vid antagandet af afvittringsstadgan för
dessa landsdelar den 30 maj 1873 gällande den uppfattningen, att skogen var
uteslutande kronans egendom, hvadan det helt och hållet berodde på kronan, huruvida
och i hvad mån skog skulle tilldelas hemmanen. I detta afseende hänvisas
till historiken i det af mig m. fl. afgifna förslag till lydelse af komiténs tidigare
framställning rörande förändrade grunder för afvittringen. (Se band 2 sid. 9 — 10.)

Vid bedömandet af förhållandena inom öfriga delar af Vesterbottens och
Norrbottens län, inom Jemtlands län med undantag af Herjeådalen och inom Gefleborgs
län har man att först taga hänsyn till, att skogsanslagen i verkligheten kommo
att oftast betydligt ja mångdubbelt öfverstiga, hvad som egentligen varit afvittringsförfattningarnes
mening. De fyra metoder, som dervid användes, har af komitén
redan omnämnts (sid. 2); det hade härvid varit af intresse att med exempel närmare
belysa det stora godtycke, som härvid gjorde sig gällande. När ingen af dessa
utvägar räckte till för att kunna gifva hemmanen all mark, tilläde man dem ofta
öfverskottet emot s. k. ökeskatt, hvilket sålunda egentligen var ett slags nybyggesupplåtelse.
Allt, som på detta sätt tilldelades de gamla hemmanen utöfver, hvad
de skulle fått med en sträng tillämpning af författningarne, var naturligtvis också
en present från kronan.

Huru man åter bör betrakta den del af skogsmarken, hvartill tilldelningen
kunnat enligt författningarne inskränkas, kan som sagdt ej besvaras utan en närmare
undersökning af uppfattningarne i frågan vid förarbetena till lagstiftningen. Äfven
om häraf skulle framgå, att man velat erkänna någon ovillkorlig rätt för hemmanen
till mera än husbehofsvirke, så måste dock å andra sidan äfven framhållas, att
hemmansegarne ej haft någon juridisk rätt att påfordra utbrytning af visst skogsområde,
utan att det ensidigt berott på kronan, om afvittring skulle ske, och
att kronan dervid efter eget godtfinnande bestämt skogstilldelningens storlek. Och
någon afverkning till afsalu å oafvittrad skog kunde icke utan kronans tillstånd få
ega rum.

I Dalarne liksom i Herjeådalen försiggick afvittringen oftast så, att hvarje socken
togs såsom en helhet samt tillädes visst skogsområde, som derefter fördelades mellan
de särskilda hemmanen. De ordalag, hvarunder denna skogstilldelning skedde, angaf,
åtminstone såvidt rörde Dalarne, att kronan ansåg sig såsom egare till skogen eller
åtminstone som ensam berättigad att förfoga öfver densamma, äfven om i upplåtelsebrefven
någon gång förekommo uttryck, som inneburo erkännande af en rätt
äfven å hemmansinnehafvarnes sida. Kungl. Maj:t tillsåg nämligen, om de före -

HISTORIKEN.

365

slagna grunderna för skogsafvittringen voro »billiga och välgrundade». Gemenligen
gingo dessa grunder ut på, att socknemännen hade »af jordmån, klimat, beskattningsoch
försörjningsbehof» eller liknande anledningar påkallade anspråk att komma i
besittning af hela sockenområdet. Och då allmogen, industrimännen och myndigheterna
merendels voro eniga i att förorda ett sådant anspråk, blef oftast också
följden, att Kungl. Maj:t »fann skäligt tillåta», att all inom socknen befintlig skogsmark
finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt. En närmare redogörelse för
skogsupplåtelsernas omfattning och de ordalag, hvari de skedde, skulle varit af
intresse.

En uppoffring, som statsverket också åtagit sig, är bekostandet af utgifterna
för afvittringens genomförande och på vissa ställen äfven för de i sammanhang
dermed utförda skiftes- och åbodelningar. Dessa utgifter uppgå för:

Kopparbergs län ........	.... från	år	CO 0
Gefleborgs län .........	jy	yy	1832
Vesternorrlands län.....	. ... yy	yy	1824
Jemtlands län..............	----	yy	1821
Vesterbottens län........	. ... yy	yy	1824
Norrbottens län...........	. . . . yy	yy	1824

år	1894 till	kronor	2,699,528
yy	</-> NO CO	yy	NO CO
yy	1869	yy	NO CO cr\ rr\
yy	CO c\ NO	yy	484,50!
yy	1902	yy	2,660,227
yy	1902	yy	3,055,588
»	Summa	kronor	9,296,241.

Härtill komma utgifterna för alla de afvittringar, som, på sätt förut angifvits,
egt rum före ofvan nämnda tider.

Af den nu lemnade redogörelsen finner man, att statens uppoffringar för
jordbruket i de norra delarne af riket genom nybyggesupplåtelser och afvittringar
varit af en i hög grad donatorisk karakter. Att afvittringarna leddes på det sättet,
att skogsmarken i så stor utsträckning och utan betryggande vilkor utlemnades till
enskilde, hade emellertid sina naturliga orsaker.

Att så skulle ske under afvittringarnes äldre period eller på 1700-talet är
mindre märkligt. Skogarne hade då ej det värde, som de erhöllo under det
följande århundradet. Angelägenheten af det öde landets kolonisation gjorde sig
då äfven mera gällande. Men trots detta gick man då mera försigtigt tillväga
såtillvida, att man ej slösade med skogsanslagen.

Annorlunda ställde sig saken under 1800-talet, då afvittringarne egentligen
egde rum och afslutades. Anledningarne härtill voro af tre slag. För det första
nådde i början af 1800-talet Adam Smitts ekonomiska teorier hit till Sverige, der
man i den ekonomiska politiken gjorde den olyckliga tillämpningen af dem, att
jordegendom ansågs ej kunna i allmän ego under något förhållande komma till sin
rätta användning. Derför blef det en allmän sträfvan att afhända det allmänna
all jordegendom och införa den uti enskildes besittning. Denna tendens fann

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

366

vidare ett kraftigt understöd hos både bönderna och industrimännen. De förre
tänkte blott på fördelen för dagen och sträfvade att få så mycket jord som möjligt
utan några för dem betryggande inskränkningar i förfoganderätten. Industrimännen
åter hade framtidsblick för skogens värde. De önskade följaktligen, att skogen
måtte obehindradt upplåtas till allmän exploitering och på det sättet sammanföll
vid den tiden deras intresse med böndernas. Till denna samverkan mellan
teorierna och egennyttan slöt sig emellertid äfven ett verkligt lojalt nit för
jordbrukets och befolkningens bästa. Det är sålunda en känd sak, att afvittringarnes
författningsenliga uppgift att »befrämja landets uppodling och bebyggande» inspirerade
mången landtmätare att i de bästa afsigter beflita sig om utvägar att kunna tilldela
hemmanen så stora skogsområden som möjligt. Ty derigenom ökades ju
möjligheterna för hemmansklyfningar och utflyttningar, och i vildmarkerna skulle
sålunda med tiden nya byggder uppstå. Det berättas också, att under afvittringens
mest kritiska period inom Vesterbottens lappmarker uteblef allt ingripande från
länsstyrelsen endast af den anledningen, att dåvarande landshöfdingen Wästfelt och
föredraganden i länets afvittringsärenden häradshöfdingen Ährling båda synnerligen
besjälades af just dessa framtidsdrömmar om de många nya »stora byarne». Flera
sådana exempel kunna nog framdragas.

De ödesdigra följderna af att skogen gafs till fri disposition och utan betryggande
vilkor visade sig särskildt i bolagens förvärf af dels afverkningsrätter på
lång tid å hemmanens skog och dels eganderätt till hemmanen.

Hvad då först angår upplåtelserna af afverkningsrätt på lång tid så gick
dylik upplåtelse såsom en flodvåg öfver hela Norrland och Dalarne allt efter som
afvittringarne afslutades. Man började på 1840- och i synnerhet 1850-talet
med öfverlåtelser, på vanligen 50 år och ibland något mindre. Dessa kontrakt
förnyades ofta efter någon tid på den ursprungliga tiden. Och efter antagandet
af 1889 års lag, som inskränkte upplåtelsetiden till tjugu år, skyndade man sig
på många orter att, innan lagen från och med år 1890 trädde i kraft, förlänga
aftalen på längre tid, än lagen medgaf. Så t. ex. uppläts hösten 1889 allmänt
i Sorsele lappmarkssocken 50-årig rätt till utstämplingarne; en bonde upplyste
mig, att han dervid ej haft någon kännedom om den nya lagstiftningen. På en
mängd orter uppifrån lappmarkerna och ända ner till Dalarne uppköpte ock
framsynte affärsmän af bönderna redan på förhand afverkningsrätten till den skog,
som de vid blifvande afvittring komme att erhålla, dervid vanligen bestämdes att
upplåtelsetiden skulle räknas från det afvittringen egt rum och vunnit laga kraft.
En och annan trakt, dit afvittringen kommit sent och som är aflägset belägen,
kan visserligen hafva skonats. Så är t. ex. fallet med de invid Laiselfven i Arjepluogs
socken ofvan odlingsgränsen belägna gårdarne, hvilka hafva kvar sin utstämplingsrätt.
Det hade varit belysande, om komitén i sammanhang med svar

HISTORIKEN.

367

å öfriga frågor äfven från sockname infordrat allmänna upplysningar om de olika
skedena i afverkningsupplåtelserna samt omfattningen af desamma. Derigenom
hade man begagnat ett snart förverkadt tillfälle att erhålla en verklig öfverblick
öfver dessa tilldragelser, om hvilka man ej får någon föreställning af den ofullständiga
och vilseledande tabell öfver nuvarande upplåtelser, som återfinnes bland
bilagorna till komiténs betänkande. Men komitén ville det icke.

Följderna af dessa upplåtelser voro, att bönderna för ett hälft sekel beröfvades
stödet af skogen. Den ringa köpeskillingen smalt nemligen snart bort. Och under
tiden måste de äfven betala skatterna för hela hemmanet, skogsmarken deri inberäknad.
Afsåg upplåtelsen, såsom ibland var händelsen, all skog utan inskränkning
till dimensionen, så blefvo hemmansegarne efter afverkningstidens utgång i saknad
af stöd af skogen äfven under den tid, som åtgår för återväxten, eller ytterligare
en mansålder. Till all lycka förbehöllo sig bönderna dock husbehofsvirke, ehuru
exempel icke alldeles saknas på, att äfven detta underlåtits såsom t. ex. vid skogsupplåtelser
från hemmanen kring sjön Hormund i öfre Dalarne, der sedermera
äfven i många fall all skogsmarken bortsålts med eganderätt. På några orter förbehöllo
bönderna sig dessutom arbetsförtjensten med den sålda skogens afverkning
och utdrifning.

Man förstår lätt, hvilka följderna måste blifva af detta första misslyckande af
afvittringens ändamål. Dessa upplåtelser ruinerade med tiden böndernas ekonomi
och drefvo dem att i stora hopar sälja hela hemmanen. De voro också ruinerande
för skogsvården i det att innehafvarne af afverkningsrättigheterna saknade allt
intresse derför och innehafvarne af hemmanen fingo intresse af att slösa med
uttagandet af husbehofsvirke.

Anledningarne till afverkningsupplåtelserna äro äfven påtagliga. Det måste
alltid för bönderna med deras knappa kontanta tillgångar ligga en frestelse i att, då
tillfälle erbjudes, bereda sig en afsevärd inkomst genom ett hastigt realiserande af
skogskapitalet. Ännu större var naturligtvis denna frestelse vid tiden för afvittringarne.
Ty man förstod ej, hvad dessa inneburo, och ingen upplyste heller folket derom.
Då derför kloke män reste ikring och erbjödo bönderna ett kontant belopp, större
än de någonsin innehaft på en gång, så kunde det ej gå mer än på ett sätt.
Det är också mycket belysande att finna, huruledes vunnen upplysning kunnat
bevara skogsafkomsten åt hemmansegaren. Exempel derpå fann jag i hemmanen
Caronsbo i Lycksele socken inom Norrbottens lappmark samt Löfnäs i Elfdalens
socken i Dalarne, det senare hemmanet beläget i obyggderna på vattendelaren mellan
vester- och österdalelfvarnes öfre lopp. På båda dessa orter hafva hemmansegarne
med sällsynta undantag afhändt sig skogen genom långvariga afverkningsupplåtelser.
Min resedagbok innehåller härom:

Caronsbo i Lycksele: Egaren Jakob Långström upplyste, att skogen icke var såld.
Utstämplingen uppgick till 450 träd pr år, som lemnade en inkomst af minst 1,000 kronor.

368

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Långström deltog icke i annat timmerarbete än nedkörning af sin egen skog till vattendraget,
der han sålde sitt timmer. Han hade hos sig anställd en dräng. Bolagen ville åren 1871
och 1872 köpa skogen, hvartill de gjorde flera försök; men Långström hade varit i Ångermanland
och sett hvad skogen var värd. Han ville derför icke sälja och uppmanade andra
att handla på samma sätt; men »det gick som en feber att få en liten förtjenst för att lefva
godt ett par dagar», såsom drängen uttryckte sig.

Löfnäs i Eif dalen består ursprungligen af tre gårdar. Den ena eges af Dofs Erik
Andersson och hans hustru, (— den senare och tre af sönerna voro hemma; familjens medlemmar
tydligen kärnfolk som man säger. —) Dofs och hans hustru hade haft att kämpa med
stora svårigheter före storskiftet och ofta måst svälta. De hade ej sålt afverkningsrätten,
ehuru mänga påtryckningar skedde af M. E. Larsson, som före storskiftet for ikring i orten
och uppköpte afverkningsrätt till de blifvande skogstilldelningarne. Hustruns broder en f. d.
landstingsman, som varit i Norrbotten och lärt känna skogsförhållandena, hade lånat hustrun
pengar men äfven rådt makarne att ej sälja skogen utan afvakta tidpunkten, då de kunde
få inkomst af någon saluskog. Befolkningen i allmänhet hade icke något begrepp om, hvad
storskiftena inneburo och de förmåner, som skulle genom dem kunna beredas folket. Makarne
Dofs ha en gift dotter och fem söner, af hvilka tre äro vuxne. För dessa tre senare ha
redan anlagts särskilda gårdar på makarnes hemmansdel. — Egaren af den andra gården
på hemmanet hade på inrådan af Dofs ej heller sålt sin skog. Denne hade äfven byggt nya
gårdar för två af sina tre barn. — Den tredje gården egdes af ett bolag. De förre egarne
hade rest till Amerika. Inegorna till bolagsgården, som var i skattetal större än Dofs gård,
voro utarrenderade till de båda andra gårdarna. De gamla förfallna små åbyggnaderna till
bolagsgården stodo öde med igenspikade fönster. Någon ny gård på den marken fans
naturligtvis ej.»

Särdeles anmärkningsvärdt är, att kronan lät afvittringen gå i fullbordan
äfven i de fall, att bolagen på förhand köpt 50-årig'' afverkning till den skog,
som bönderna framdeles skulle till sitt stöd erhålla genom afvittringen. Detta var
ju ej något annat än ett äfventyrsaftal; men myndigheterna tillämpade afvittringsförfattningarne
rent mekaniskt utan att tänka på, att ändamålet skulle i detta fall
väsentligen förfelas. Endast i Dalarne synes uppmärksamheten blifvit ett par gånger
fästad vid denna omständighet. Sålunda gjorde Kungl. Maj:t enligt brefvet
1S61 såsom vilkor för storskiftets fortgång i Venjan, att en viss del af köpeskillingen
för de till Stora Kopparbergs bergslag och Korsnäs sågverksaktiebolag försålda
afverkningsrätterna skulle afsättas till en skogsmedelsfond. — Inom Malungs socken
hade afhandlingar af ifrågavarande slag upprättats mellan handelshuset James Dickson
& Comp. och skatte]ordegare inom vissa byar. Konungens befallningshafvande,
med hvilken Ofverdirektörsembetet vid landtmäteriet instämde, anmärkte, »att dessa
afhandlingar skulle medföra skogarnes fullkomliga förstöring och således tillintetgörandet
i väsentlig mån af de fördelar, som genom storskiftesverket och afträdandet
af kronans andelar i skogarne skulle åt innevånarne beredas, såvida afhandlingarnes
verkställighet icke i tid förhindrades». På kammarkollegii hemställan fann Kungl.
Maj:t emellertid enligt brefvet 2,/7 1854 ej skäl vidtaga någon åtgärd. Här hade
dock endast ifrågasatts, att talan mot afhandlingarne skulle af Justitiekanslersembetet

HISTORIKEN.

369

vid domstol utföras. — I Kungl. bref 84 1870 angående afvittring af skogsmarken
inom Lima och Transtrands socknar omnämnes deremot endast, att flere jordegare
inom båda socknarne genom särskilda kontrakt med sågverksegare och timmerhandlare
på förhand afhändt sig afverkningsrätten på femtio år af allt sågtimmer å
de dem tillfallande skogsskiften under till en del ganska hårda vilkor, så att de
icke ens skulle derå få taga bränsle, byggnads- och stängselvirke för eget behof
utan utsyning eller tillåtelse af köparne.

En annan omständighet, hvilken här förtjenar att särskildt framhållas, är den
synnerligen obetydliga köpeskilling, som betalades för afverkningsupplåtelserna.
Köparne hade insigt och utvägar att utreda, hur mycket skog, som fans på de
upplåtna markerna samt hvad den kunde vara värd i marknaden. Säljarne förstodo
icke något af detta. Såsom regel kan nu sägas, att under alla skeden af afverkningsupplåtelserna
köpeskillingen understigit verkliga värdet. I all synnerhet gällde detta
de första synnerligen omfattande försäljningarne, som egde rum på 1850-och 60-talen. Öfverallt särskildt inom Gefleborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län får
man vid resorna höra de mest häpnadsväckande uppgifter rörande det vanliga
missförhållandet mellan värdet och betalningen. Detta gäller redan för den tid, då
köpet skedde. Men tages jemväl hänsyn till all tillväxtskogen och de stigande
värdena under afverkningstiden, så blir trävaruindustriens vinst enorm. Inom Kopparbergs
län äfvensom inom Vesterbottens och Norrbottens län, särskildt utom lappmarken,
är skillnaden också mycket stor. Vanligt var, att den mängd afverkningsrätter,
som Dickson & C:i inköpte i Vesterbotten, uppgick i värde till 20 å 50
gånger köpeskillingens belopp.

Hvad härefter angår förvärf ven med eganderätt, så äro dessa visserligen i
stort sedt en yngre företeelse än afverkningskontrakten. Men äfven de hafva pågått
sedan lång tid tillbaka och jemnsides med afverkningsupplåtelserna. Äfven på
dessa försäljningar har industrien gjort en abnorm förtjenst, ehuru visserligen större
ju tidigare förvärfven skett. Och äfven fortfarande göras ofta mycket goda affärer
på hemmansköp. De »höga» pris, trävaruindustrien säges bjuda, äro nemligen
höga endast i den meningen, att bönder, hvilka sakna kapital samt ej heller förstå
att undersöka skogens myckenhet och värde, knappast kunna bjuda så mycket.
Industrien sjelf har helt naturligt alltid användt och använder fortfarande alla
möjliga utvägar för att åtkomma hemman och skogar för det största möjliga
underpris. På många orter hafva emellertid bönderna under senare tider höjt
sina pris högst betydligt och till och med utöfver värdet. Men följden har då
endast blifvit, att man upphört tills vidare att köpa i afvaktan på en nedgång i
prisen. Ett uppehåll i hemmansköpen af sådan anledning egde rum mångenstädes
i Dalarne under åren 1901 och 1902; men sedan lära de hafva tagit fart igen.
Såsom exempel på hvad trävaruindustrien förtjenat genom hemmansköpen må anföras
följande:

370

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Hemmanet Grubban n:o 1 om 2 öresland i Ytter Högdals socken i Jemtlands län
såldes lu/12 1781 af Olof Jonsson till sonen Jon Olsson för 66 R:dr 32 sk. banko, 22/)2 1811
af Jon Olsson till sonen Per Jonsson för 400 r.g.d. och 29/5 1840 af Per Jonsson till sonen
Jon Persson för 1,100 r.g.d.

Under 1840 och 1850-talen egde afvittringen rum i socknen. Grubban n:o 1 fick
dervid en ökeskatt af 3 öresland med derå belöpande skog. Men då intill hemmanet gränsade
en skogstrakt om 2,500 tunnland, som ej lämpade sig till nybygge, öfvertalade afvittringsstyresmannen
(då särskildt tillförordnade kaptenen Sven Petter Bergman) egaren af
hemmanet att emot en ökeskatt af 3 öresland låta äfven denna trakt skrifvas på hemmanet.
Detta blef härigenom inalles 8 öresland med en skogsareal af 5,500 tunnland.

Den 10/., 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad person och två andra
personer att köpa hemmanet af Jon Persson för 40,000 kronor. Två år derefter sålde
desse hemmanet för 70,000 kronor till A. Forssell i Sundsvall. Den *s,4 1872 sålde denne
hemmanet för 105,000 kronor till C. P. Sundvallsson i Ljusdal, hvilken samma år öfverlät
det till Woxna-Ljusne bolag för 300,000 kronor.

År 1874 blefvo alla träd å Grubban, som voro 11 tum i genomskärning 21 fot från
marken, uppräknade af en Woxna skogsförvaltare v. Greijertz, hvilken först fick antalet till
377,394, men då bolagets styresman ej trodde detta, verkställdes omräkning med det resultat,
att det fanns 407,954 sådana träd. Då dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja å skogsauktioner
med ända till 9 kronor — pr träd å rot, så representera ensamt dessa träd ett
värde i skogen af minst 2,500,000 kronor.

Meddelaren af dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel bland tusenden;
och detta kan den, som reser omkring i orterna, lätt öfvertyga sig om. I

I detta sammanhang må erinras om att, utom försummelsen att söka bevara
skogsafkastningen åt bönderna, var det vid afvittringen äfven en brist i förutseende,
att man ej tänkte på, hur byalagen skulle blifva i stånd att bekosta laga skiften å de
stora skogsvidder, som tillädes dem. Ty under ett laga skifte får någon skog till
afsalu ej afverkas. Komitén har framhållit denna omständighet (sid. 299 — 300
jmf. sid. 75). I vissa fall lyckades bönderna dock hjelpa sig på det sättet, att de
i stället för att nödgas sälja hela hemmanen fingo köpare till en del af skogsmarken,
så att de kunde betala skifteskostnaderna. I slutet af 1850-talet sålde sålunda
bönder i Helsingland en del af sin skogsmark för 50 öre tunnlandet för att kunna
bestrida utgifterna för laga skifte, och på hufvudsakligen dessa skogsmarker bildades
sedan Marma sågverksaktiebolag. Af enahanda anledning inköpte kronan år 1887
af 47 bönder i Långå, Kyrkbyns och Vikens byar i Hede socken i Herjeådalen
20,842 hektar 60 ar utmark af den skog, som de erhållit vid afvittringen.

Det hade nu enligt min uppfattning varit af betydelse att kunna i större
omfattning äfven i siffror framvisa de våldsamma belopp, som industrien sålunda
utan allt arbete förtjenat på afverknings- och hemmansköpen. Detta hade varit af
intresse icke blott ur kulturhistorisk synpunkt utan särskildt för komiténs uppgifter.
Ty äfven om man ej vill taga någon hänsyn till allt, hvad kronan skänkt
industrien i Norrland och Dalarne, så kan man ju dock tycka att, när äfven
bönderna olfrat så mycket för industrien, så borde det nu vara nog. Ja det vore

HISTORIKEN.

371

ej för mycket begiirdt, att denna industri för befolkningens bästa nu å sin sida
afstod något af sin förmenta bekvämlighet och äfven några småsmulor af ekonomiskt
värde. Inom komitén ifrågasattes derför af mig, att åtminstone från någon eller
några socknar infordra ungefärliga uppgifter derom enligt följande formulär:

Uppgift rörande inköpspris för och afkastning från de förnämligaste skogsrättigheter,
som förvärfvats af sdgverksaktiebolag, andra sdgverksegare och bruksegare
inom .................. socken af .................. län.

3 b

er s

« 3

»S?
2: g»

■fs-''"

3- —

O 3 O1

rt- 3 *a

8 S 2
3-5*3

Afverkningsrätter på en tid af 20—50
år förvärfvade från och med år 1840

Är då
kontraktet

- n

2.s o

*3 ~
*3 3
crq

Värdet på rot af

pr 2.
O K»
crq <

3 (fl
3 pr
o É O
g.(M ^
*1

^ 5 er?

Eganderätter förvärfvade från
och med år 1840

(fl

pr cl
o P°
CL

cl >r
o o

O 3:
3 er.
*3 3
oq

Värdet på rot af

(fl CL

pr 2.

o g
cr S.

Under den resa, som jag sommaren 1901 före komiténs konstituerande gjorde
i ändamål att komma något närmare in i frågans detaljer, hade jag nemligen i
vissa socknar i Ångermanland förvissat mig om, att man der trodde sig kunna
anskaffa en ganska fullständig utredning i förenämnda afseende. Komitén ansåg
dock en sådan utredning ej böra försökas.

Emellertid mot hvarje felaktig samhällutveckling uppstår förr eller senare en
reaktion. Så ock här. Redan vid riksdagarne i början af 1800-talet förnams
det opposition mot de nya meningarne. Och vid riksdagen 1823, då afgörandet
om kronoskogarne föll, gjordes målmedvetet motvärn häremot af en afsevärd
minoritet. På 1850-talet uppträdde vetenskapen emot detta statsekonomiska
system, i det att professor C. D. Agardh i tredje delen af sitt statsekonomiska
arbete om Sverige, hvilken del behandlade Sveriges skogsväsen, med synnerlig

372

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

skärpa angrep afvittringen och dess metoder. Härpå följde något enstaka ingripande
äfven från det praktiska lifvets män. Så t. ex. genom landshöfdingarne Widmark,
far och son. Den förre gaf genom sin år 1860 afgifna und. berättelse om
Norrbottens län anledning till den afsättning af kronoparker, som vid de efterföljande
afvittringarne egde rum. Den senares personliga ingripande har man till
stor del att tacka, att förslaget om bildandet af sockenallmänningar i lappmarken
inom nämnda län blef en verklighet. Den norrländska skogskomiténs betänkande
af år 1870 gaf också åt frågorna i mycket en ny och riktig belysning. Slutligen
bragtes de under senare tider allt mer på dagordningen genom de i olika rigtningar
gående motioner inom Andra Kammaren, för hvilka komitén redogjort (sid. 5 — 9).

Visserligen bygga vi i mycket fortfarande på de grundsatser, som i förevarande
ämne under början af förra århundradet tog ledningen af statens jordpolitik. Men den
växande insigten om denna politiks brister och de angrepp, som, på sätt ofvan
sagts, under tidernas lopp rigtats mot densamma, hafva icke kunnat undgå att
lemna spår efter sig. Hvad man för att tillmötesgå dessa strömningar hitintills
vunnit eller rättare sagdt åstadkommit är följande:

1:0) Kronoparkers bildande. Inom Gefleborgs och Vesternorrlands län blefvo
efter afvittringens slut vissa öfverloppsmarker afsätta till kronoparker nemligen 14
kronoparker af omkring 25,000 hektar i det förra och 30 kronoparker af omkring
94,000 hektar i det senare länet. Det skulle dock varit af ett kulturhistoriskt
intresse att närmare undersöka, i hvad mån vid dessa afvittringar ytterligare
ansatser gjordes på ett eller annat ställe för aftagande af kronoparker samt
genom hvilka inflytelser dylika sträfvanden må hafva motats. De enligt hvad
ofvan sagts inom Jemtlands län vid afvittringen på r 700-talet kronan förbehållna
marker hafva till största delen bortslumpats. Vissa landshöfdingar i Jemtland lära
ansett som en berömlig gerning att befria staten från eganderätt till dessa områden.
På 1880-talet undantogs i sistnämnda län vid afvittringen högst obetydligt till kronomark.
Inom Vester- och Norrbottens län blefvo deremot betydande marker afsätta
såsom kronoparker, särskildt inom lappmarkerna, hvilket såsom ofvan nämnts till stor
del är landshöfding Widmark d. ä:s. förtjenst. I Kopparbergs län förekom under
storskiftena ibland initiativ särskildt från skogsstatens sida att bibehålla någon del
af skogsmarken åt kronan. Först vid de yngsta storskiftena hafva dessa sträfvanden
haft framgång, i det kronoparker bildats inom Orsa, Elfdalens, Lima,
Transtrands och Särna socknar. Initiativen i denna rigtning under början och
medlet af 1800-talet folio deremot merendels till föga inför böndernas, industrimännens
och de flesta myndigheternas motstånd. Och då i något fall en mindre
trakt verkligen undantogs från skogstilldelningen åt hemmanen och bibehölls för
kronan, så synes man i stället skyndat sig att så fort som möjligt under någon
vedertagen form och mot en sannolikt betydelselös ersättning afhända sig marken
till någon industriell inrättning.

HISTORIKEN.

373

I Jerna socken afsattes sålunda enligt Kungl. bref 18j 1841 1811 tunnland 9 3/4
kappland såsom öfverloppsmark för kronan, men tillika bestämdes, att marken skulle indelas
till hemmanstal efter de för rekognitionsskogarne bestämda grunder och efter föregången
skattläggning försäljas å offentlig auktion, dervid emellertid företrädesrätt till skatteköp
medgafs Stora Kopparbergs bergslag. Vid en resa år 1902 i Vesterdalarne uppgafs för mig,
att berörda skogsmark »för omkring 30 år sedan» sålts å auktion till bergslaget; vid auktionen
skulle en bonde från Skålö gifvit högsta budet, men, oaktadt han haft med sig kontanter
till köpeskillingens gäldande, ej fått skogen af den uppgifna anledningen, att bergslaget
behöfde den för sina verk. — Äfven i Äppelbo och Flöda aftogs kronomark, som dock ej
vidare är kronan bibehållen, o. s. v.

2.-o) Sockenallmänningars bildande. Enahanda skäl, som vid afvittringen
föranledde motstånd mot kronoparkers afsättande, föranledde ock afvisande af förslag
om bildande af sockenallmänningar. Äfven bönderna gjorde ofta invändningar mot
en dylik inskränkning i deras förfoganderätt öfver skog, som var afsedd att läggas
till hemmanen; men i de orter, der allmänningar sålunda ej kommo till stånd, beklaga
nu just bönderna lifligt denna försummelse. En särskild skuld hvilar i detta
fall på myndigheternas uppfattning, att sedan en författning om afvittring utkommit
kunde någon bestämmelse om afsättning af en viss del af skogsanslaget till allmänning
för delegarnes gemensamma räkning ej ske utan alla delegarnes samtycke.
Detta är påtagligen mycket origtigt. Kronans beslut om afvittrings verkställande
grundar sig nemligen ej på någon privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehafvarne
utan är endast en i den allmänna hushållningens intresse ensidigt från
statens sida vidtagen ekonomisk lagstiftningsåtgärd. Och först med afvittringens
afslutande går den juridiska rätten till skogen från kronan öfver på hemmansegaren.
Afvittringsåtgärderna kunna, intill så skett, inställas, uppskjutas eller fullföljas efter
ändrade vilkor. Och i synnerhet synas alla skäl tala för sådana förändringar i
afvittringsmetoden, som utan att minska skogsanslaget endast hafva till uppgift att
för framtiden betrygga bondeståndet i tillgodonjutandet af detsamma.

I den vid betänkandet fogade redogörelse för allmänningar omnämnes, hurusom
revisionssekreteraren Poignant, som haft uppdrag att afgifva förslag i en del
atvittringsärenden, ifrågasatt, att en del af skogsanslaget skulle i hvarje lappmarkssocken
afsättas till allmänningar samt att detta förslag ledde till allmänningars
bildande inom Norrbottens men ej inom Vesterbottens lappmarker. Denna utgång
berodde till stor del på landshöfdingarnes olika uppfattning af saken. Inom Norrbotten
infann sig landshöfdingen sjelf på sockenstämmorna och lärer dervid såsom
det berättas med framgång arbetat för allmänningars afsättande.

Inom Vesterbottens län åter lärer såsom ofvan anmärkts landshöfdingen haft
den uppfattningen, att allmänningarne voro till skada bland annat för landets fortsatta
bebyggande. Allmänningars afsättande inom detta län motarbetades derjemte
med all magt af trävaruindustriens målsmän ehuru af helt andra skäl.
Samtliga kommuner utom Stensele afstyrkte också Poignants förslag. Och Kungl.

374

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Maj:t ingrep ej heller utan ställde sig passiv, såsom det olyckliga Kungl. brefvet
af år 1877 utvisar. Äfven inom Stensele socken förkastades förslaget sedermera
vid dess förnyade behandling. Ur min resedagbok må här återgifvas, hvad i detta
ämne anfördes vid vissa sammanträden med bönder i nedannämnda byar inom
Sorsele och Stensele socknar:

• Blattnikssele by i Sorsele (5 bönder närv.):

»Vid afvittringen af nedre delen af socknen ifrågasattes dels afsättning af allmänning
och dels att laga skifte samtidigt skulle ega rum på statsverkets bekostnad, men detta motsatte
sig socknemännen då, derför att de ej förstodo sig på saken. Bolagen uppeggade
också vissa bönder att resa omkring före afvittringssammanträdet för ätt intala befolkningen
att motsätta sig allmänningen. Man sade, att de skulle få det för trångt, enär all husbehofsskogen
skulle gå bort till allmänningen med flera lögner, och på så sätt fördes bönderna
bakom ljuset. Vid afvittringssammanträdet var det endast en bonde, Per Ersson från Blattnikssele,
som talade för allmänningen. Afvittringsstyresmannen Kjellerstedt framhöll endast
möjligheten af en sådan anordning, men var liknöjd för saken. Han hade också följt med
en sågverksinspektor till sammanträdet. Ingen landshöfding var tillstädes. Hade någon
högre myndighet kraftigt talat för saken vid sammanträdet och framhållit fördelarna gent
emot bolagens utläggningar, så hade nog blifvit allmänning äfven här. Erfarenheten har
emellertid nu visat det okloka uti allmogens beslut vid afvittringen, och man är derför vid
afvittringen i öfre delen af socknen enig om, att allmänning bör afsättas, och att mottaga
erbjudandet, att laga skifte samtidigt med afvittringen skulle ske.»

B ar sele by i Stensele (10 bönder närv.)

»Vid sjelfva afvittringen väcktes fråga om afsättning af allmänning, men frågan föll,
enär de flesta vore emot densamma. Bönderna förstodo då icke nyttan af allmänning, utan
många föreställde sig, att det var detsamma som att skänka bort skogen. Bolagen motarbetade
också saken genom att skicka omkring personer att skaffa namnunderskrifter af
bönderna, att de voro emot allmännings afsättande. Det anfördes, att de skulle få så små
hemskiften och så vidare. Icke heller myndigheterna understödde saken. Tvärtom förklarade
kapten Alsterlund, som verkställt graderingen, att, om han vore delegare, skulle han ej varit
med om allmänning.»

Badstuträsk by i Stensele (öfver 30 bönder närv.)

»Rörande afvittringen afgifves enahanda berättelse, som på öfriga ställen. Blomqvist,
en af de för besvarande af komiténs frågor utsedde sockenombuden, meddelar dessutom
ytterligare, att sockenmännen beslutat afsätta 1/i af skogen till allmänning och detta beslut
hade vunnit Kungl. Maj:ts gillande. Men då vaknade skogsintresset och genom utskickade
framlades till underskrift för bönderna fullmakter, ställda till innehafvarne, hvilka innehöllo
en återkallelse af det förra beslutet. Somliga lockades skrifva under på förmenande,
att de skulle gå miste om sin betesrätt, hvarjemte framhölls, att de kanske skulle få laga ansvar
för ett sådant beslut, enär de redan sålt sin afverkningsrätt till skogen. Andra saknade
kännedom om fullmagternas innehåll. Vid afvittringssammanträdet hade dessa fullmagter
öfverlemnats till landtmätaren, hvarefter saken förföll.»

HISTORIKEN.

375

I Dalarne gick det till en början med allmänningarne som med kronoparkerna,
att förslag derom förföllo i anseende till det allmänna motståndet. Här
synes dock någon föreställning om, att det fordrades enhälligt samtycke af hemmansegarne,
icke spelat in vid det högsta afgörandet, utan förklarades endast, att det
för delegarnes utkomstmöjligheter var gagneligare, att allmänningar ej bildades.
Först under storskiftenas senaste skeden segrade insigten om gemensamhetsskogarnes
nytta.

Under afvittringarne i de fem nordligaste länen med undantag af lappmarkerna
har sannolikt mången gång också väckts fråga om afsättande af allmänningsskogar,
ehuru utan resultat. Utredning härom är nog ej så lätt.

I öfrigt hänvisas till betänkandet (i sid. 4 och 305 samt 2 sid. 83). Till
uppgifterna der bör läggas, att i Malungs socken i Dalarne finnes en mindre skogstrakt
om 1,122 tunnland, som vid storskiftet aftogs till »fattigskog» för vissa
skifteslag; men nu lärer enligt Kungl. Maj:ts beslut afkomsten gå till hela socknens
fattigvård. Detta har jag erinrat mig först efter betänkandets slutjustering.

yo) Inskränkt dispositionsrätt till skogen. I lappmarkerna och å åtskilliga
spridda hemman får skogen användas endast efter utsyning och i öfriga delar af
de två nordligaste länen gäller en dimensionslag (bet. sid. 3).

Lappmarksskogarnes afvittring är en lång och sorglig historia. Den inleddes
med landshöfding Widmarks framhållande »att det vore af stor och djup betydelse
för orten och det allmänna, det skogen inom lappmarkernas vidsträckta skogsland
framgent förblefve kronans egendom». Men statsmagterna skulle gå en medelväg
och bestämde derför år 1873, a*t den skog, som utskiftades utöfver husbehofvet,
endast fick tillgodonjutas efter utstämpling. Derigenom trodde man sig hafva
vunnit å ena sidan, »att bonden skulle af skogsbruket hafva en nödig befunnen
biförtjenst, då hans jordbruk slog fel», och å andra sidan, »att skogen ej skulle
sköflas och bonden ej blifva prisgifven åt skogsköpare».

Det gick dock icke så, utan tvärt om. Genom att kronan afhände sig sin
eganderätt, blefvo både hemmanen och utstämplingsrätterna prisgifna åt skogsköpare.

I den mån detta sker — och det sker i stor utsträckning — förlorar bonden
antingen hela hemmanet eller i lyckligaste fall det afsedda stödet af skogen i tider
af felslagna skördar. Och hvad angår det förmenta skyddet mot skogens sköfling,
som skulle vinnas genom utstämplingstvånget, så har den stora politiken efter
afvittringarnes afslutande i lappmarkssocknarne kännetecknats af skogsköparnes ständiga
anlopp för att erhålla den största möjliga utstämpling, oafsedt hvad skogarne tålde
i afverkning. Den, som rest i lappmarken, får ett lefvande intryck af detta.
Klagomålen äro så allmänna på många orter och exemplen så belysande, att man
ej kan tveka om, att här mycken orätt på grund af författningarnes ofullständighet
eller svårigheten af kontroll försiggått i det fördolda. Det må i detta afseende
endast antecknas böndernas enstämmiga framhållande af njuggheten i utstämplingen å

376

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

hemman i bondehand till skillnad från hemman i bolags ego, hvilket dock till stor
del kan förklaras af, att bolagen låta undersöka och värdera skogen. Vidare laga
skiftena, som begärts för erhållande af liqvidskog utöfver utstämplingen; missbruken
i afseende å rätten att uttaga s. k. skadad skog o. s. v. På senaste tider har
ett ingripande mot en del af dessa missförhållanden egt rum.

I öfrigt hänvisas här till betänkandet (i: sid. 3 och 299; 2: sid. 9—10).

4:0) Lagen om inskränkning i tiden för afverkningskontrakts bestånd.

Denna tid var ursprungligen 50 år. Lagen af år 1889 nedsatte tiden till
20 år; men detta var endast en half åtgärd, som väsentligen förfelade sin verkan.
Genom lag af år 1903 blef tiden omsider bestämd till endast 5 år. (Se bet. 1:
sid. 4 och motion n:o 151 i Andra Kammaren för år 1903.)

j :o) Egostyckningslagen.

I den mån klagomålen öfver förhållandena i de norra delarne af riket tilltogo,
uppstod helt naturligt allt mer ett behof att afhjelpa dem. Detta trodde
man skulle ske genom 1896 års egostyckningslag. Men då bakom denna lag
mera låg ett sträfvande att för billigt pris komma ifrån saken än en allvarlig afsigt
att gå till botten med densamma, så blef följden naturligtvis den, att lagen endast
gjorde sitt till för att ytterligare försämra läget. Egostyckningslagens inre historia i
afseende å dess tillämpning på de nordligaste länen är ett af de mest intresseväckande
kapitlen i norrlandsfrågans häfder. Jag har förut gjort ett försök till en framställning
af denna inre historia och vill nu under hänvisning till densamma (se
lagutskottets utlåtande n:o 48 sid. 27 — 34 vid 1901 års riksdag), här endast
återgifva den slutsats, hvartill en inblick i frågan leder, nemligen att »lagen var
ingenting annat än den judaskyss, hvarmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes
åt sågverksintresset.»

De åtgärder, som sålunda småningom kommo till stånd, voro gifvetvis alldeles
otillräckliga för att leda utvecklingen in på rigtigare banor.

Den förestående framställningen har som sagdt ej kunnat blifva något annat
än ett angifvande af några synpunkter för en historisk framställning, illustrerad
med betsande exempel ur verkligheten. Dermed har jag också velat betona, att
det är förhållandena, som oundvikligt vållat den skadliga utvecklingen, samt att
skulden ligger icke hos befolkningen eller industriens målsmän utan i lagarne och
styrelsesättet. Det tjenar dock ej heller något till att vara allt för sträng i sitt
omdöme om lagstiftarnes och de administrativa myndigheternas personer. T}7 det
är ganska lätt att vara vis efteråt. Men i den mån missförhållandena kommit i
dagen, gifves det ej vidare någon ursäkt för alla uppsåtliga sträfvanden att fortfarande
upprätthålla dem.

HISTORIKEN.

377

När betänkandet på spridda ställen inlåter sig på omdömen om det förflutna,
framskymtar emellertid i viss mån ett annat åskådningssätt. Det är befolkningens
menskliga svagheter, dess göranden och låtanden, som ibland med förkärlek sättas i
förgrunden. Man spanar denna grundton sålunda t. ex. i framställningarne af de
två s. k. skedena i utvecklingen från 1840-talet, hvilka skeden dock i mycket
sammanfalla eller gå jemnsides, och i utredningen af orsakerna till bolagens jordörvärf,
hvilka enligt min uppfattning rigtigast återgifvits i första punkten af denna
del af betänkandet (sid. 70 o. f.).

Visserligen är det utan tvifvel rigtigt, att i den historiska öfversigten ställa i klar
belysning, huru skogsspekulationerna samt arbetet i skogarna med de fordom höga
arbetsförtjensterna demoraliserade befolkningen, och särskildt den manliga ungdomen,
och hvilken verkan detta haft. Men man får härvid akta sig att öfverdrifva eller
generalisera för mycket. Det gifves sålunda nog öfverallt en stor del af befolkningen,
som aldrig varit i tillfälle att skapa sig någon »falsk lefnadsstandard», och
talet om att alla generationer dragits med i förderfvet, tviflar man något på, då
man besöker stugorna och ser folkets enkla vilkor och sträfsamma förhållanden.
Man får icke heller glömma, att dessa tilldragelser äfven demoraliserade industriens
målsmän och dess handgångne tjenare, och, låtom oss uttala det, i viss mån jemväl
statens administrativa myndigheter. Och i all synnerhet må man komma ihåg, att
allt detta har en öfvergång, så snart nya förhållanden, stödda af en förnuftig
styrelse, gripa in i händelserna. Ty menniskorna äro i Norrland och Dalarne
ingalunda sämre än annorstädes i verlden, ehuru de kanske på många ställen derstädes
ännu ej hunnit göra den lärospån, som man haft i gamla byggder.

Man får väl ock antaga, att det förherrligande af bondeståndet, som betänkandet
i annat sammanhang (sid. 55 — 56) innehåller, får tolkas såsom innefattande en
komiténs förtröstan på det norrländska bondeståndets framtid. Äfven mot denna
framställning har jag emellertid att göra ett par erinringar, såvidt komitén dervid
gjort politik i konservativt syfte. Då det nemligen framhålles, att bondeståndet
framför andra befolkningsklasser är skickadt att fostra en här med sann nationalanda,
så tror jag att komitén kanske något öfverskattat de svenska böndernas och
underskattat den öfriga befolkningens goda egenskaper. Och då komitén helt generelt
prisar bondens »sega fasthållande vid traditionen» så kan jag icke heller här vara
med för de fall, att, såsom ibland är händelsen, detta sega fasthållande gäller
föråldrade traditioner eller oförståelse af det nya, som rör sig i tiden. Måtte för
öfrigt den större obenägenhet för en dylik konservatism, som synes förefinnas just
hos den norrländska allmogen, ej förändras till det sämre genom antagandet af de
förslag, som nu utgå från majoriteten inom komiténs majoritet.

378

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Utredningen.

För att kunna bedöma den föreliggande frågan måste man naturligtvis skaffa
sig en grundlig kännedom om de verkliga förhållandena, ty ingen praktisk angelägenhet
kan till fullo begripas utan erfarenhet om dess detaljer. Grundläggande
utgångspunkter vinnas visserligen genom tryckta källor såsom riksdagens förhandlingar,
embetsberättelser och andra skrifter, som behandla de norrländska förhållandena.
Men en lefvande insigt erhålles icke utan besök och undersökning på
ort och ställe.

Enligt min uppfattning kan en sådan utredning på ett fullt tillfredsställande
sätt ej ske annat än genom undersökningskommissioner, hvilka efter ett genomtänkt
program söka att i orterna genom inspektion och förhör vinna en allsidig uppfattning
af tillståndet. Endast på det sättet kan man ock lära känna sjelfva befolkningens
erfarenheter och komma in i dess uppfattning af sakläget, hvilken kunskapskälla,
ehuru den vigtigaste, allt för mycket ringaktas.

En sådan kommissions undersökningar skulle naturligtvis blifva något helt
annat än afhållandet af ett fåtal allmänna möten af den beskaffenhet, som dem,
hvilka höllos af lappkomitén år 1896 och skogskomitén år 1897, såsom de vid
dessa komitéers betänkanden fogade protokoll öfver mötena utvisa. Kommissionen
skulle besöka så många platser som möjligt, uppsöka folket i deras hem och arbete,
samt hålla möten hufvudsakligen byavis. Äfven statens, kommunens och sågverksintressenternas
tjenstemäns uppfattning borde inhämtas. Vid förhören borde
de närvarande noga uppmanas att ej öfverdrifva något, men ej heller förtiga något.
Det måste ock tillses, att en tillfrågad person ej af fruktan för andra saknade full
frihet. Kommissionen skulle ej lyssna endast till den talföre utan ock inhemta de
andre närvarandes mening; och den borde välvilligt af höra och söka förstå alla
bekymmer, som menige man kunde vilja framföra. I allmänhet taget borde vid
dylika undersökningar förfaras efter enahanda grunder, som tillämpas vid laga syn
eller förhör med parter och vittnen inför domstol. Öfver hvad som förekommit
skulle slutligen föras protokoll samt de, som gjort uttalanden, tillfrågas om sammanfattningarne
af dessa blifvit till protokollet rätt affattade. Ett dylikt protokoll bör
för alla dem, som ej äro i tillfälle att på platsen lära känna förhållandena, bättre
än någon annan framställning gifva en bild af verkligheten.

Emellertid är det klart, att svårigheter möta för genomförandet af en sådan
undersökning. Det är ett mycket omfattande arbete, om hela området skall någorlunda
genomforskas. Det är också svårt att finna ett tillräckligt antal personer,
som äro skickade för ett dylikt uppdrag, eller, kanske rättare sagdt, att få detta

UTREDNINGEN.

379

uppdrag anförtrodt åt sådana personer. Af vigt är också i viss mån, att ledningen
af undersökningen ligger hos dem, som skola framkomma med förslag i ämnet.
Jag har derför ej heller inom komitén velat vidhålla en så ingripande handläggning
af ärendet, helst tanken ej väckte någon anklang inom komitén.

En undersökning i enahanda rigtning ligger emellertid i den kännedom om
förhållandena, som komitén sökt förskaffa sig genom resor. Dessa egde hufvudsakligen
rum under sommaren 1902, då komiténs ledamöter, fördelade på fem
afdelningar, företog resor i omkring fem veckor. Dessa afdelningar utgjordes: en
af ledamöterna grefve Douglas, Feilitzen, Berlin och Kinberg, en af ledamöterna
Bromée och Wiklund jemte komiténs notarie E. Gösling, en af ledamöterna Kronlund
och Lindman jemte komiténs sekreterare L. Améen, en af ledamöterna Claéson och
Kempe samt en af mig jemte komiténs dåvarande notarie C. Carleson. Herrar
Berlin och Kinberg reste samma sommar dessutom några dagar särskildt för sig.
Dessutom hafva resor företagits, hösten 1902 af herr Kinberg och mig, samt
sommaren 1901 och sommaren 1903 af mig. Dessa resor voro nu allt för korta
och omfattade endast en del af de trakter, som borde undersökas. Särskildt har
Gefleborgs län blifvit högeligen försummadt.

Ehuru resorna måste ske hastigt och de ej voro planlagda för en systematisk
och noggrann undersökning, samt följaktligen ej heller underrättelser om tillämnade
besök på förhand gifvits till byalagen, sökte jag dock för min del i möjligaste mån
genomföra förutnämnda principer för en undersökning på stället, och särskildt under
resan sommaren 1902, då notarien Carlesons intresse och biträde vid protokollsföringen
var en stor hjelp. Trots mycken planlöshet och många andra brister
tror jag dock, att dessa dagboksanteckningar äro ganska upplysande; åtminstone
måste jag sjelf alltid återgå till dem, när jag vill upplifva mina kunskaper och
min inblick i ärendet. De hade derför ock kanske varit förtjenta af att aftryckas
såsom bilaga till betänkandet; men jag har dock ej velat ifrågasätta detta bland
annat derför, att offentliggörandet möjligen skulle skada mången meddelare, hvilken
är beroende af sitt arrende eller af arbetsförtjenst i bolagsskogarne.

I stället för en vidlyftigare undersökning på platsen enade vi oss nu om att
söka inhemta upplysningar om förhållandena i orterna genom framställande af vissa
frågor, en metod som, utom stora brister, också har sina fördelar och derför lämpligen
kunnat anlitas vid sidan af undersökningsmetoden.

Det bestämdes härvid, att frågor skulle framställas till kyrkoherden och två
utsedde representanter för hvarje socken. De två sockenombuden skulle hushållningssällskapens
förvaltningsutskott anmodas att föreslå, dervid borde iakttagas, dels att
dessa personer företrädesvis utsåges bland sådana, som i de särskilda orterna innehaft
eller innehade förtroendeuppdrag såsom ordförande i kommunalnämnd eller
kommunalstämma, nämndemän, skiftes godemän o. s. v., dels ock att till sakkunnige
ej föresloges personer, som voro i trävaruindustriens tjenst anställde. Kyroherdarne

380

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

och de två sockenombuden skulle besvara alla 34 frågorna enligt formuläret N:o 2
utom frågan 28 och har från sockenombuden senare infordrats särskildt yttrande
rörande egostyckningslagens tillämpning.

Vidare beslöts infordra svar från:

sågverksaktiebolag, andra såverksegare och bruksegare å frågorna 31 — 33,
länsmän och kronofogdar å alla frågorna utom 15 — 21, 25 — 29,
skogsstatens tjensteman ,, ,, ,, „ 11, 18—21, 25, 28, 29, 3J,

landtmäteristaten ,, ,, „ ,, ,, 15, 16, 18 — 21, 25, 27—29, 31,

domhafvandena.............. ,, „ ,, „ 15 — 21, 25 — 29.

Beträffande sättet för sockenombudens utseende har inom komitén af mig
uttalats en mening, som ej tillvann sig majoritet, nemligen att dessa borde väljas
för hvarje socken af dess vid kommunalstämma röstberättigade medlemmar, som
ej voro i sågverksindustriens tjenst anställda; och skulle dervid såsom egde rum vid
val af vissa andra förtroendesysslor, såsom nämndeman, skiftesgodman etc., hvarje
röstande ega en röst. Då befolkningens erfarenheter och uppfattning ej utforskades
genom undersökning på stället, borde, syntes det mig, befolkningen sjelf få åtminstone
välja de ombud, som det hade förtroende till. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott
åter kunde omöjligen på samma sätt ega kännedom om de lämpligaste
personerna. Vid de personer, som i tysthet utsågos af utskotten, skulle ej heller
fästas förväntningar eller någon offentlig uppmärksamhet, hvadan de kunde temligen
obemärkt och intresselöst fullgöra uppdraget. Härtill kom också, att vissa förvaltningsutskott,
enligt hvad kändt är, till en hufvudsaklig del utgöras af personer, som
representera sågverksintresset eller stå detta nära; och det kunde ju ej anses annat
än olämpligt att uppdraga valet åt en sådan delegation, hur samvetsgrant den ur
sin synpunkt helt visst skulle söka fullgöra detsamma.

Vidare påjnkades af mig, att äfven den andra parten, sågverksintressenterna,
skulle inbjudas att besvara icke blott tre, utan alla frågorna. Det vore ju endast
i sin ordning, att äfven trävaruindustriens män bereddes tillfälle framföra sina uppfattningar;
äfven kunde det vara af intresse att erfara, i hvad mån här skiljaktiga
meningar om sakernas läge möjligen förefunnos.

Beträffande embets- och tjenstemännen yppades inom komitén olika meningar,
om hvilka som borde tillfrågas, och för att komma till enighet medtogos derför
alla föreslagna personer.

Det är klart, att de inkomna svaren endast ega ett subjektivt värde och att
en noggrann statistik ej kan byggas på dem. De kunna ej heller 1 fullständighet,
åskådlighet eller ingående i ämnet jemföras med de upplysningar, som genom
en direkt undersökning vinnas. Men hvad man kan vara viss på är, att de i
allmänhet ej öfverskattat missförhållandena och, i hvad de sammanstämma, kunna

UTREDNINGEN.

381

<le, såsom komitén yttrar, svårligen frånkännas en hög grad af tillförlitlighet.
Man finner äfven af svaren — hvilket ju är så naturligt — att de tillfrågade, som
stå förhållandena närmast och mest lefvat med och bland folket, äro de, som
visat det största intresset och haft mest att förtälja. Hit höra kyrkoherdarne,
sockenombuden, jägmästarne och äfven i viss mån landtmätarne. Svaren från
länsmännen äro ibland ganska motsägande och sväfvande, och torde detta bero
på det inom komitén mången gång anmärkta förhållandet, att så många af dem
hafva uppdrag att vara sågverksindustriens ombud i orten för den ena eller andra
angelägenheten. Ju högre upp man kommer bland embetsmyndigheterna, ju mer
uteblifva svaren och ju torftigare äro de svar, som afgifvits, på samma gång de
visa en allt större försigtighet eller dragning åt sågverksintressets synpunkter. Den
största missräkningen har, enligt hvad man inom komitén varit temligen ense om,
vållats af beslutet att infordra yttrande från domhafvandena. Rättvisligen bör dock
medgifvas, att det är en svårare och mera otacksam uppgift att svara för ett större
område än blott för en socken. Man borde af dessa erfarenheter äfven för framtiden
draga den lärdom, att äfven en högre myndighets utlåtande i dessa frågor
ej bör endast af auktoriteshänsyn tagas för godt, oafsedt dess -bevisvärde eller de
personliga förutsättningarne hos den, som afgifvit detsamma.

Ett yttrande af högre myndighet, som emellertid förtjenar att uppmärksammas,
är t. ex det, som afgifvits af hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gefleborgs län
under landshöfdingens ordförandeskap. Ty i väl af Fattade ordalag och med aktningsvärd
öfvertygelse framföres här en uppfattning, som står ganska nära de meningar, som
finna ett verksammare ingripande i norrlandsfrågan från statsmakternas sida obehöfligt
och olämpligt. I denna framställningen åberopas ock i ett fall en utredning. Mot
dennas användning måste jag dock här göra en gensaga. Till stöd för sitt påstående,
att arrendatorerna, hvilkas ställning nog vore ganska svag, dock syntes draga sig
fram bättre än man kunde vänta — och hvilket påståendes rigtighet jag ingalunda
vill bestrida —• åberopas siffror, utvisande, att i Helsingland under en femårsperiod
konkursgäldenärer och lagsökta personer i vida större antal utgjorts af hemmansegare
än af arrendatorer och att afhandlingar om lösöreköp endast i ett fåtal fall
utgifvits af arrendatorer såsom säljare. Detta är väl ett stort missbrukande af
statistik. För det första bevisa ju dessa siffror ingenting förr, än man får veta det
absoluta antalet hemmansegare och arrendatorer. Men oafsedt detta så borde
utskottet erinrat sig, att det ^ är företrädesvis personer, som egt något, hvilka göra
konkurs eller blifva lagsökta. Med utskottets bevisföring skulle man nog också
kunna ådalägga, att fattighjonen i Helsingland reda sig bättre än man tror samt i
jemförelse med hemmansegarne intaga en ännu mer lysande ekonomisk ställning
än arrendatorerna.

Att samtliga de framställda frågorna ur olika synpunkter nära beröra det
föreliggande, ämnet, framgår af deras innnehåll; de hafva ock alla visat sig

382

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

gagneliga för utredningen i betänkandet. Mot frågornas formulering kan deremot
i ett eller annat fall göras erinringar. Bristen härutinnan härleder sig merendels
från sammanj emkningar eller voteringar vid de ofta stridiga meningarna om innehållet
i frågorna. Såsom ett sådant sammanjemkningsresultat är att anteckna t. ex.
frågorna n:o 5, 6 och 7, af hvilka de två senare i sjelfva verket endast äro ett
upprepande af den första. I flera andra ämnen hade enligt min mening upplysningar
äfven bort införskaffas, ehuru det förbisågs vid första öfverläggningen om
frågeformuläret. Så hade komitén t. ex. bort göra sig underrättad om betets
oumbärlighet, afverkningsupplåtelsernas omfattning, flottningsförhållandenas inverkan
på sjelfva jordbruket.

Anmärkningsvärdt är emellertid, att Konungens Befallningshafvande i Koppa--bergs län i sitt infordrade underdåniga yttrande öfver komiténs framställning om
provisoriskt förbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att köpa
jordbruksfastigheter, ansett sig, utöfver det af remissen föranledda utlåtandet, böra
fästa uppmärksamheten på, att den af komitén föranstaltade utredning enligt
befallningshafvandes uppfattning vore anlagd »på en allt för bred bas». Detta är
nog, hvad man kallar ett förfluget yttrande. Det kan icke heller begäras, att
befallningshafvande vid tillfället kunnat sitta inne med någon verklig insigt om,
hur komitén rätteligen bort anlägga sin utredning. Snarare torde detta hänvändande
få anses vara ett uttryck för det bekymmer, som utan tvifvel rådde särskildt hos
en del myndigheter öfver det besvär, som komitén vållade dem.

I fråga om de tryckta sammandragen af svaren, som fogats såsom bilaga
vid betänkandet, må här omnämnas, att embets- och tjenstemännens och sågverksintressenternas
svar äro hufvudsakligen ordagrant återgifna. Deremot äro sockenombudens
jemte kyrkoherdarnes upplysningar antecknade endast i starkt sammandrag.
För min del framförde jag, ehuru förgäfves, inom komitén den önskan,
att just denna utredning, som ju skulle så godt den kunde framställa verkligheten,
måtte återgifvas temligen fullständigt och detta med ännu större fog än öfriga
yttranden. Det tryckes på statsverkets bekostnad så mycket, som är vida mindre
vigtigt än detta. Mig synes det derföre varit på sin plats, att taga vara på de många
sockenboarnes arbete och bemödanden, så att deras inlägg kunnat lätt tillgängliga
beväras för dem, som intressera sig för saken nu och i framtiden. All färg i
framställningarne är nu borta; anförda premisser och slutledningar afskurna samt
sakliga såväl som reflekterande och polemiska utläggningar af vidlyftigare omfattning
obefintliga. Af de exempel ur verkligheten, som ofta omförmälts, återgifves
knappast något.

IFRÅGASATT UTREDNING OM SÅGVERKSINDUSTRIEN.

383

Ifrågasatt utredning om sågverksindustrien. Jordbrukets betydelse
och dess förhållande till nämnda industri.

Ingen har påstått, att jordbruket i Norrland och Dalarne på något obehörigt
sätt inkräktat på industriens område. De missförhållanden, på hvilka uppmärksamheten
blifvit rigtad, hafva uppkommit uteslutande genom industriens jordförvärf.
Det är då tydligt, att undersökningen hufvudsakligen måste rigta sig mot dessa
företeelser.

Att häremot framföra talet om industriens stora nytta och söka närmare
utlägga denna blir då endast ett sätt att leda bort uppmärksamheten från det,
hvarmed man skulle sysselsätta sig. Ingen har nemligen bestridt industriens nytta
eller tänkt hindra den i dess nyttiga verksamhet.

Emellertid hade det utan tvifvel varit gagneligt, om komitén kunnat göra
någon utredning beträdande sågverksindustrien i angifven rigtning och dervid naturligtvis
äfven ingå på frågan om denna industris förutsättningar, dess skötsel och
anspråk. Det vore nemligen alltid af intresse att, då man behandlat jordbruket
ur dessa synpunkter, äfven erhålla en liknande utredning om den andra näringen.
Och det hade äfven varit af betydelse för sakens rätta belysning att i detta ämne
ega en vigtig framställning att åberopa gent mot de stora missbruk af statistik,
som här pläga förekomma.

Ett sådant både missbruk af statistik och bortledande af uppmärksamheten
från det föreliggande ämnet äro försöken att underskatta jordbrukets ekonomiska
betydelse genom att framhålla produktionsvärdena inom trävaruindustrien och särskildt
värdet af exporten af trävaror såsom ensamt industriens skapelse. Alldeles
som om äfven de naturens krafter, som göra att det växer skog på kronoparkerna
och å enskildes skogsmarker, vore en fabrikation af industrien. En annan missledande
framställning består i försöken att framvisa, hurusom större delen af befolkningen
i Norrland lefver på industrien, för hvilket ändamål allt arbete i skogarne
med afverkning och dylikt utan fog hänföres till industriarbete. En tredje missvisande
bevisföring är att söka ådagalägga, hurusom jordbrukets afkastning och
möjligen äfven den jordbrukande befolkningens antal under senare tider ökats uti
Norrland och Dalarne i sin helhet (jmf. bet. sid. 57.) Ett dylikt förhållande,
hvarför man, i den mån det eger rum, har de kvarvarande bondehemmanen att
tacka, kan icke rättfärdiga att på hemman, som komma i bolagens ego, vanligen
ingen ökning utan tvärt om minskning eger rum och i hvarje fall framstegen blifva
mindre och långsammare än, om fastigheterna fortfarande egts af bönder. Slutligen
söker man för att minska totalprocenten af bolagens fastighetsförvärf göra gällande,
att dehna bör jemföras endast med böndernas egoinnehaf sammanlagdt med kronoparkernas
arealer. Då kronoparkerna emellertid ej äro bebodda och af naturliga

384

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

skal aftagits från den mark, som upplåtits till bosättningar, så blir en sådan jemförelse
oriktig. Man vill nemligen veta, hur stor del af de områden, som upplåtits
till befolkningens bosättning, blifvit befolkningen undandragen genom bolagsförvärfven.
Deremot skulle ju sockenallmänningars arealer kunnat tagas med, men
då borde dessa uppdelas mellan de bolagshemman och bondehemman, som hafva
del i desamma, i hvilken händelse slutresultatet blifvit ungefär detsamma. I komiténs
statistik öfver taxeringsvärdena hafva emellertid kronoparkerna och sockenallmänningarna
i sin helhet af förbiseende ingått »bland öfriga jordegares» fastigheter.
För många socknar blir derför statistiken i denna del synnerligen vilseledande.

Sådana uppfattningar, som ofvan omförmälts, hafva äfven under komiténs
arbeten ofta gjorts gällande af vissa ledamöter. Jag känner ej om de af herrar
Claéson, Kempe och Lindman afgifna reservationer återupptaga dessa af komiténs
majoritet så ofta bekämpade åskådningssätt — reservanterna hafva nemligen för
komitén tillkännagifvit, att deras reservationer i dessa delar ej fingo komma till
majoritetens kännedom samt derför skulle endast konfidentielt aflemnas till sekreteraren
för tryckning, sedan betänkandet blifvit underskrifvet — men jag befarar
det högligen och det är derför jag här velat säga något om detta ämne.

Redan under komiténs första sammanträden väcktes denna fråga på tal af
herr Kempe, som önskade en utredning om, hur stor del af Norrlands befolkning
lefde på industri, på jordbruk eller bådadera. Komiténs majoritet ville ej sätta
sig häremot, men det framhölls, att utredningen skulle särskildt behandla arbetsförhållandena
inom skogsbruket, hvilket ej borde kallas för industri.

För min del fann jag dock denna utredning ofullständig och hemställde
senare, att komitén skulle söka vinna besked äfven i följande förslagsvis framkastade
spörjsmål om:

Sågverksindustriens förutsättningar och dess skötsel.

1) Hvilka äro produktionsförhållandena för sågverksindustrien inom de förnämsta
trävaruexporterande länderna (Sverige, Österrike-Ungern, Kanada, Förenta Staterna, Ryssland,
Finland, Norge) i afseende å:

a) virkets växtförhållanden och de naturliga betingelserna för dess åtkomlighet;

b) virkets beskaffenhet;

c) afsättningsområdena ;

d) eganderätten till skogarne och sågverken;

2) Huru kunna konkurrensförhållandena antagas för framtiden ställa sig mellan förenämnda
länder med hänsyn till:

a) sannolik tillväxt eller minskning i dels tillgången och dels efterfrågan af

skogsprodukter på verldsmarknaden;

b) varans beskaffenhet och pris;

c) naturlig fördelning af afsättningsområdena.

3) Beträffande sågverksindustrien inom Norrland och Dalarne (i de följande punkterna
syftas också endast på denna) bör särskildt utredas:

IFRÅGASATT UTREDNING OM SÅGVERKSINDUSTRIEN.

385

a) belägenheten, antalet och storleken af sågverken samt dessas årliga tillverk ningsbelopp

(hufvud- och bitillverkningar);

b) i hvad mån de tillverka för ortens behof eller för export;

c) i hvad mån de bygga sin tillverkning på virkestillgång från egna skogar eller

på köptimmer;

d) åldern för de smärre sågverk, som företrädesvis bygga sin tillverkning på

köptimmer, samt om nya dylika sågverk på senare tider fortfarande anläggas;

e) i hvad mån erforderligt köptimmer måste anskaffas äfven från andra trakter

såsom från mellersta och södra Sverige, Finland etc.;

f) i hvad mån sågverken numera erhålla de erforderliga gröfre virkesdimensionerna

från egna skogar inom eller utom lappmarken eller genom köptimmer.

4) Förefinnes anledning att de smärre sågverken hädanefter kunna och skola bygga
sina affärer företrädesvis på inköp af egna skogsmarker? Eller kan det antagas, att hemmansköpen
fortfarande komma att i främsta rummet verkställas af de stora bolagen och derigenom
tillgång till råvaran allt mera minskas för de små bolagen?

5) Hvilken betydelse har den sågverksindustri, som företrädesvis grundats på köpvirke,
haft för uppehållande af prisen å kronans och enskilde skogsegares virke? Kaninom
orter, der den bofasta befolkningen ännu behållit sina skogshemman, detta sägas i viss mån
berott på förefintligheten af en sådan industri?

6) Kan sågverksindustrien sägas nått den förädling, att den i sina anläggningar samt
vid sin rörelse i öfrigt tager hänsyn till landets förhållanden och framtiden, eller är ännu
utsigten att göra största möjliga affär och effektuera ingående beställningar företrädesvis
vägledande för driften? Har denna industri nu i omfattningen af sin produktion uppnått
eller öfverskridit de gränser, som bestämmas af landets naturliga tillgångar?

7) I hvad mån vinnlägga sig sågverksindustrien om att erhålla största möjliga utbyte
i skogen och vid sågverken af de skogsprodukter, den förbrukar, och har dervid den tekniska
ingeniörsvetenskapen erhållit ett ledande inflytande på denna industris organisation? (Förekommer,
att fullt utbildade ingeniörer äro anställda vid sågverken)?

8) Kan det anses nödvändigt eller önskvärdt att, med underkännande af afvittringarnes
ändamål, sågverksindustrien kommer i besittning äfven af de enskilda skogsmarker,
som den ännu ej inköpt? Eller är det af ett större framtidsintresse, att åtminstone dessa
återstående skogar bevaras till stöd för befolkningen och den allmänna kulturen inom
skogsbyggderna?

9) Kan det antagas, att någon sågverksrörelse ej uppkommit, samt att afkastningen
af skogarne för all framtid väsentligen uteblifvit, derest vid afvittringarne träffats sådana
bestämmelser, att de afvittrade skogarne ej kunnat med eganderätt förvärfvas af sågverksindustrien? 10)

Beträffande pappersmassetillverkningen bör utredas:

a) hvilken omfattning den vunnit och kan antagas vinna; samt

b) hvilket inflytande den har på produktionsförhållandena inom sågverksindustrien.

I anledning häraf framställde herr Lindman följande motförslag:

Sågverksindustrien.

1) Hvad är tillverkningsvärdet vid inom Dalarne och Norrland belägna:

a) Sågverk.

b) Öfriga träförädlingsverk.

c) Jern- och Stålverk.

d) Pappers- och Pappersmassefabriker.

386

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

2) Hvad är värdet af jordbrukets årliga afkastning?

3) Huru stor del af befolkningen har sin utkomst:

a) uteslutande af de i frågan 1 omnämnda industrier;

b) uteslutande af jordbruk;

c) af bådadera.

4) Hvad är taxeringsvärdet af »annan fastighet» vid de industriella verk, som egas
af sågverksaktiebolag, andra sågverksegare och bruksegare.

5) a) Huru ställer sig soliditeten hos de sågverksbolag och andra sågverksegare,

som företrädesvis grunda sin tillverkning på köptimmer eller annat tillfälligt
timmerförvärf, såsom inköp af afverkningsrätt, på kortare tid m. m.,jemfördt
med den hos sågverksbolag och andra sågverksegare, som hufvudsakligen
grunda sin tillverkning på afverkning från egna skogar.

b) Förekommer beträffande förstnämnda kategori, att tillverkningen oförmodadt

minskas eller helt och hållet inställes samt arbetare afskedas i afsevärdt
högre grad än beträffande sistnämnda.

c) Af hvilken betydelse för priset af kronans och enskilde skogsegares timmer

hafva de inköp varit, som gjorts af sågverksegare tillhörande förstnämnda
kategori, jemförde med de köp, som gjorts af de senare.

6) Kan det anses, att det s. k. köptimmer, som afverkas af bönderna sjelfva från
deras skogar till försäljning på vattendragen, är i afsevärd mån kortare och af smärre
dimensioner, än det timmer, som bolagen afverka från egna skogar?

7) 1 hvad mån har sågverksindustrien vid de större sågverken under de senare 10
åren förbättrats genom förbättrad aptering af timret vid afverkningen, förbättrade metoder
vid sjelfva utdrifningen, förbättradt tillvaratagande af virkets kubikmassa vid sågning och
hyfling samt genom en längre drifven förädling. Hafva de mindre sågverken i detta hänseende
gått framåt i lika mån som de större?

8) Kan det antagas, att sågverksindustrien och flottledsrörelsen uppnått sin nuvarande
ståndpunkt, derest de afvittrade skogarna ej kunnat med eganderätt förvärfvas af sågverksegarne.

9) Förekommer det, att sågverksbolag i afsevärd mån frivilligt bidraga i kommunerna
med byggande eller underhållande af kyrkor, skolhus, sjukhus eller andra dylika inrättningar?

Den beredning och diskussion, som föranleddes af dessa förslag, visade, att
allt sanningssökande på detta grannlaga område var en synnerligen ömtålig sak.
Ett och annat beslut framgick väl ur öfverläggningarne; men till sist blef omöjligheten
att komma till några resultat så uppenbar, att det förlösande förslaget att
förkasta alla andra framställningar samlade om sig fullständig enighet inom komitén.
Detta var nog ock skälet till, att det sedan ej heller blef något åtgjordt i anledning
af de redan fattade besluten, hvilka vid sådant förhållande sväfvade i luften. Det
enda bestående minnet af denna episod i komiténs arbeten återfinnes i efterskriften
på sid. 76 i betänkandet.

Det må nu ur ofvan angifna synpunkter vara beklagligt, att den ifrågavarande
utredningen, i den mån den kan åstadkommas, ej kommit till stånd. Och hade
tid och tillfälle förunnats mig skulle jag för min del ej underlåtit att här framlägga
en sådan utredning. Men såsom redan framhållits är den för komiténs uppgift

IFRÅGASATT UTREDNING OM SÅGVERKSINDUSTRIEN. 387

ingalunda behöflig. Den går nämligen alldeles på sidan om den föreliggande frågan.
Hvar och en bör ock förstå, att försågning eller annan förädling af skogsprodukter
både kan och måste ega rum utan en sådan utveckling af förhållandena, som nu
försiggår.

Man får härvid äfven erinra sig, att en närings bästa icke alltid sammanfaller
med dess målsmäns sträfvanden. Näringens sunda utveckling är en statsangelägenhet,
som bör ses ur framtidens synpunkt. Individernas intressen åter
samla sig oftast kring sträfvandet att hopa förmögenhet för sig och sina arfvingar
i närmaste generation. Såsom yttrades i den år 1901 af Andra Kammarens ledamöter
inom lagutskottet uti norrlandsfrågan afgifna reservation, som sedan antogs
åt nämnda kammare, tränger sig derför alltmer allvarligt fram det vigtiga spörjsmålet,
huruvida det ej för sågverksindustrien och de statsintressen, som anknytas
till densamma, är af största betydelse, att den någon gång får en anledning att börja
något ordna sig efter sin verkliga uppgift. »Den egna fördel», heter det vidare i
denna reservation, »som sågverksindustrien må vinna af obehindrad rätt till de afvittrade
hemmanens exploitering, måste vägas mot statens därigenom bortkastade
uppoffringar samt de sociala, politiska och ekonomiska missförhållanden, hvilka på
sätt ofvan angifvits däraf blifva en följd. Ett allt för ensidigt och långt gånget
framhållande af denna fördel bör dessutom föranleda till att rikta uppmärksamheten
äfven på en annan sak. Storindustrien har nemligen i synnerhet såsom nybörjare en
oafvislig benägenhet att af sitt eget expansionsbegär förledas att draga vexlar på en
framtid, som ej kan infria dem. En påfallande uppblomstring har derför ofta till
förutsättning våldsamma kriser och svår ekonomisk tillbakagång i framtiden. Visserligen
vill man nu i det längsta omfatta den förhoppningen, att den norrländska
sågverksindustrien dock i hufvudsak är byggd på sunda grundvalar samt endast
räknat med gifna och naturliga förutsättningar. Men vore det ej så, utan ligger det
något under de angifna, öfverdrifna anspråken, så måste man blifva betänksam,
huruvida det ej är skäl att något lyssna äfven till de allt talrikare röster, hvilka
såsom det förlösande ordet framhålla, att industrien i Norrland med eller mot sin
vilja artat sig till att i mångt och mycket vara en stort anlagd sköfling af naturtillgångarne.
»

Men den ifrågavarande utvecklingen kan icke blott vara skadlig för befolkningen
och trävaruindustrien, utan äfven verka hämmande på uppkomsten af andra
industrier. Ty trävaruindustrien, hvilken, såsom utredningen gifver vid handen, är
synnerligen obenägen att afyttra ens någon jordbit af sina domäner, gör naturligtvis
ingen skillnad på om marken behöfves för industriell anläggning. Vid sammanträde
i Malungs socken i Dalarne klagades sålunda öfver, att de stora bolagen
genom jordförvärfven eller eljest lade sig till med all vattenkraft, som sedan ej
kunde komma någon till nytta. Ibland, påstod man, skedde detta, särskildt såvidt

388

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

rörde Stora Kopparbergs bergslag, just för att förhindra andra att få komma i
besittning af kraften och derigenom utesluta all konkurrens, hvarpå anfördes exempel.

Några ord åtminstone torde till sist böra egnas åt frågan om jordbrukets
betydelse i Norrland och Dalarne och dess förhållande till industrien, hvilket ämne
hade förtjenat ett särskildt kapitel.

Utan att öfverdrifva jordbrukets framtidsmöjligheter der uppe, så är det väl
dock så att i händelse menniskor fortfarande skola bo derstädes, kommer alltid
jordbruket att af alla näringar vara den hushållning, som företrädesvis är af natur
att kunna »ega bestånd och varaktighet». Under resorna i lappmarkerna, som ju
på grund af sitt nordliga och aflägsna läge synas böra vara mest ogynnsamt ställda
i jordbruksafseende, framhölls öfverallt jordbrukets dominerande betydelse för orten.
Bästa beviset derför är ock den verkan ett missväxtår kan medföra, såsom erfarenheten
år 1902 visade. Särskildt var det af intresse höra från böndernas sida städse
uttalas, att man gjort det rön, att den, som egnade sig med omtanke åt jordbruket,
alltid hade de bästa villkoren, eller såsom en jordbrukare yttrade: »en 25-öring ur
jorden är en drygare inkomst än 1 krona ur skogen». Äfven från andra håll vitsordades
detta. Enligt mina dagboksanteckningar anförde sålunda kyrkoherden i Arvidsjaur
i Norrbotten: »Det vore en egendomlig, men städse återkommande företeelse, att
de, som mest arbetade i skogarne åt bolagen, dock alltid i längden blefvo de
mest utarmade»; ock kyrkoherden i Sorsele i Westerbotten: »Det är en genomgående
erfarenhet här liksom annorstädes i Norrland, att en bonde, som aldrig
haft med bolag att göra, har den största välmågan och står sig bäst.» I Ångermanlands
floddal påstod man till och med, att närheten af sågverk inverkade ofta ofördelaktigt
på jordbrukets skötsel och att de jordbrukare, som bodde mera aflägset
från sådana anläggningar, egnade sig med mera intresse åt jordbruket.

De inkomster ur skogen, som ofvan åsyftas, äro sådana, som härflyta från
arbete åt bolagen med timmerutdrifning och flottning. Det är dylikt arbete, som
man anser, att bönderna böra egna sig åt endast, i den mån omtanken för jordbruket
ej lägger hinder deremot. Deremot hafva sådana inkomster, som bonden får af
egen skog visat sig i allmänhet vara honom till stort gagn äfven för jordbrukets
bedrifvande. Särskildt i lappmarkerna finner man snart, hvilken stor betydelse för
böndernas sjelfständighet och jordbrukshåg ligger i, att de bibehålla sin utstämplingsrätt.

Ur min resedagbok må exempelvis anföras, hvad härutinnan anfördes vid
sammanträde i Blattniksele by i Sorsele:

Beträffande bolagshemmanen och af bolag inköpta afverkningsrätter ifrågasattes,
huruvida de ej lämpligen och rättvisligen borde återfalla till kronan eller bonden, derest
man kan uträkna, att bolagen för den erlagda köpeskillingen med ränta och andra omkostnader
redan uttagit full valuta ur skogarna. Det har visat sig, att man, då så måste
ske, kan lefva på sjelfva jordbruket med blott husbehofsskog. Kontanta inkomster hafva

DISPOSITIONEN AF KOMITÉNS FRAMSTÄLLNINGAR.

389

influtit genom försäljning af hö, kreatur, smör och tillfälliga arbeten på lediga tider i skogarna;
men bäst hafva naturligtvis de, som behållit sin saluskog. De behöfva ej arbeta i skogarna,
utan egna sig åt sitt jordbruk. Om det varit förbud att sälja skogen från hemmanen, hade
Norrland nu varit ett förmöget land. Exempelvis var Tväråträsk före afvittringen den
fattigaste byn i socknen. Folket der plägade till och med tigga mat hos grannarna. De
hafva emellertid behållit den skog, de fingo vid afvittringen; och nu är byn en af de mest
välmående i socknen, och der har nyodlats i stor omfattning.

Beträffande jordbruksmöjligheterna ofvan odlingsgränsen i lappmarkerna hänvisas
till mina å sid. 441 o. f. här nedan återgifna dagboksanteckningar.

Norrlandsfrågans lyckliga lösning beror naturligvis ytterst på de ekonomiska
resurser och det mått af frihet, som kunna bevaras åt befolkningen, och det
är om detta striden gäller. Komiténs förhandlingar visade i detta afseende i sina
olika skeden en spegelbild af lifvet själft. Så snart det gällde mera formella saker,
kunde öfverläggningarne väl någon gång blifva temligen lifliga, men några djupgående
meningsskiljaktigheter förspordes icke. Så snart man deremot kom in på något
ämne, der ett ekonomiskt värde eller ett magtförhåliande, stort eller smått, stod
på spel, då brast det lös. Man kände häraf alltid symptomatiskt, hvar frågornas
tyngdpunkt låg. Och man skall nog också finna, att det är just i dylika punkter,
som det under framhållande af olika meningar påyrkas ytterligare afknappningar i
både det ena och andra i komiténs dock redan så kringskurna förslag. Att bondeståndet
å sin sida, såsom ofvan visats, offrat så oerhördt mycket af gods och frihet
för trävaruindustriens konsolidering och skapandet af stora enskilda förmögenheter åt
dess ledande män, därpå tänker ingen och än mindre känner någon sig uppfordrad
att visa någon erkänsla derför.

Dispositionen af komiténs framställningar.

Det har synts mig lämpligt att på något ställe gifves en något åskådligare
öfverblick öfver de framställda förslagens förhållande till verkligheten och inbördes
sammanhang, än betänkandet innehåller. Komiténs förslag med tillägg af mina
ytterligare hemställanden kunna systematiseras på följande sätt:

I. Ingripande i jordbesittningsförhållandena.

Detta måste ställa sig olika allt efter som frågan gäller bondehemman,
bolagshemman, kronojord eller allmänningar.

A) Bondehemman.

Här förordas direkt ingripande mot bolagsförvärfven genom

r) dels en definitiv lag om förvärf sförbud för bolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet och dels eventuelt en lag om provisoriskt förhud i berörda
afseende, hvarom komitén tidigare gjort framställning.’

390

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Indirekt bör i viss mån verka i samma syfte nedannämnda förslag till lagar
om egostyckning, arrende, häfdeskyldighet och expropriation, hvilka förslag dessutom
gälla äfven enskilda skogsspekulanters hemman.

B) Bolagshemman.

Det verksammaste medlet för undanrödjande af missförhållandena med dessa
hemman vore, att staten (eller kommunerna) inköpte (eventuellt exproprierade)
dessa hemman, hvarigenom tillfälle bereddes att på bästa sätt förordna om besittningen.
Till en början bör derför nu vid alla lägliga tillfällen

1) statsinköp af bolagshemman komma till stånd.

I den mån detta ej kan ske, måste man i alla fall söka att af dessa hemman
göra det mesta möjliga gagn till förmån för befolkningen.''

Främst gäller det då att söka återbörda åt befolkningen den del af hemmanet,
som kan betraktas såsom dess jordbrukskärna. Detta sker genom

2) en egostyckningslag, som tillgodoser krafvet att vid utbrytning af odlad
jord äfven medföljer husbehofsskog, odlingsmark och betesrätt, hvilken lag för att
den ej skall kringgås fordrar dels vissa ändringar i föreskrifterna om jordafsöndring
och dels en provisorisk suspension af gällande bestämmelser om egostyckning.

3) en arrendelag, som dels tillgodoser krafvet. att äfven en arrendator
erhåller, utom den odlade inegojorden, tillika husbehofsvirke, odlingsrätt och betesrätt
äfvensom en trygg besittning af dessa nyttigheter, och dels härigenom i sin mån
förhindrar, att bolagen af obenägenhet för de nya egostyckningsbestämmelserna
underlåter försälja hemmanets jordbruk och vidhåller arrendesystemet.

4) en lag om skyldighet för bolagen att häfda sina hemman, hvilken är
nödvändig för att förekomma, att bolagen af ovilja mot både egostyckningslagen
och arrendelagen i stället för att sälja eller åtminstone utarrendera jordbruket låter
det senare ligga obrukadt eller förfalla.

5) en expropriationslag, hvilken såsom ett yttersta medel dels framtvingar
utbrytning af en jordbrukslott, omfattande tillräckligt med inegojord, husbehofsskog,
odlingsmark och bete, i den mån detta ej i följd af förenämnda lagar sker frivilligt,
dels möjliggör komplettering af jordbrukslotter, som utbrutits utan att erhålla tillräckligt
med inegojord, husbehofsskog, odlingsmark eller bete, och dels tillgodoser
behofvet af bosättningar på obruten odlingsmark.

Men äfven med hemmanets skogslott bör kunna vidtagas vissa åtgärder i
befolkningens vålförstådda intresse, nämligen

6) en lagstiftning, som föreskrifver uthållig skogshushållning på bolagsskogar
af större omfattning hvarigenom i det allmännas intresse skogskapitalet bevaras och
befolkningen beredes en varaktig arbetsförtjenst.

7) en bestämmelse, att inkomst af skogarne alltid skall beskattas i den ort,
der skogen finnes.

DISPOSITIONEN AF KOM1TÉNS FRAMSTÄLLNINGAR.

391

C) Kronojord.

Följande åtgärder framställa sig här till öfvervägande.

1) nya föreskrifter för den återstående afvittringen i syfte bland annat, att
allmänning bildas af saluskogen och denna i följd deraf bevaras åt bonden, hvarom
komitén tidigare gjort framställning

2) upplåtelse af odlingslägenheter mot lämpliga vilkor på kronoparkerna

3) ordnande af förhållandena ofvan odlings gräns en inom lappmarkerna,
der såväl lapparnes som nybyggarnes jordbruksfråga är sväfvande och olöst, i all
synnerhet den förra.

D) Allmänningar.

I detta ämne föreslås

1) dels lagstiftning och dels låneunderstöd för underlättandet af allmänning ars
och allmänningsfonders bildande, hvarigenom skogsafkastningen på ett betryggande
sätt skulle bibehållas åt folket.

II. Andra åtgärder.

A) Åtgärder mot bolagens maktinflytande.

1) ändring i vissa delar af flottningsförfattningarne, i ändamål att dels
undanrödja svårigheter som genom nämnda författningars tillämpning uppkomma
för bönderna att tillgodogöra sig sin skogsafkastning, dels förekomma onödiga
skador å åker och äng.

2) inskränkning i bolagens kommunala rösträtt, genom hvilken bolagen
redan nu ofta äro enväldiga i en kommun, så snart de ega endast en bråkdel af
jorden.

3) rättshjelp åt landtbefolkningen, som särskildt i aflägsna orter nu oftast
är faktiskt rättslös.

B) Ekonomiskt understöd och upplysning.

1) minskning i skifteskostnader, lån till dessas bestridande med flera skiftesväsendet
berörande frågor,

2) lättnader i väghållningsbesväret, som är mycket ojemt fördeladt och på
vissa orter oskäligt betungande,

3) vissa lindringar i spannmålstullarne,

4) anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling,

5) undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter,

6) förbättrade kommunikationer och fraktlindringar för gödningsmedel,

7) främjandet af kooperation mellan jordbrukare.

392

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Jag öfvergår härefter till de delar af komiténs direkta framställningar, i hvilka
jag ansett mig böra anmäla skiljaktig mening.

Förvärfsförbud.

Komitén har angifvit skälen hvarför förbudet i första hand bör gälla bolag
och föreningar för ekonomisk verksamhet. Till dessa skäl kan läggas, att en
dylik lags befogenhet dessutom är grundad i omständigheter, som äro lika giltiga
för hela landet.

Man anför så ofta, att lagkomiténs och lagberedningens förslag till nya
civillagar, ehuru de på sin tid ej ledde till något resultat, dock senare varit
grundläggande för många partiella lagreformer. Lagberedningens förslag afår 1847
upptog i 1 kap. 8 § jordabalken följande: »Ej må eganderätt till fast egendom
öfverlåtas till from stiftelse eller annan allmän eller enskild inrättning eller til
aktiebolag utan att Konungen dertill lof gifvit.» Detta motiverades dermed, att
eganderätt till fast egendom borde, så litet som möjligt är, lösryckas från personlighetsförhållanden
och godtyckligt införlifvas med korporationsintressen eller andra
dermed jemförliga syftemål d. v. s. falla i hvad man kallar död hand (in manum
mortuam).

Tiderna synas nu verkligen mana till att upptaga äfven denna beredningens
tanke till öfvervägande för hela riket, hvilket ju också redan skett genom de af
herr Åkerlund i ämnet väckta riksdagsmotioner, som biföllos af Andra Kammaren
men afslogos i den Första. Visserligen är saken mest nödvändig och brådskande
i Norrland och Dalarne. Men äfven på många andra ställen i landet pågår en
liknande utveckling. I många delar af Småland såsom i socknarne kring sjön
Sömmen samt i Bohusläns och Dalslands skogbyggder öfvergå bondehemmanen i
bolags ego. Sammaledes i stor omfattning uti Vermland, ehuru olägenheterna
der ej varit så påfallande som i Norrland, så länge de stora jordegarne utgjorts
af bruk, hvilka drifvit verklig förädlingsrörelse å de orter, der hemmanen varit
belägna. Från Skåne klagas ju också öfver sockerbrukens tilltagande jordförvärf.

Genom antagandet af en förbudslag för bolag och föreningar vinnes sålunda
en vigtig fristående grundsats.

Man ernår dermed äfven väsentligen, hvad man vill vinna i praktiken. Ty
af naturliga skäl äro, såsom statistiken äfven utvisar, särskildt aktiebolagens jordförvärf
alldeles öfvervägande och det är uteslutande på dem, som ökningen i trävaruindustriens
förvärf kommer. Deremot aftager omfattningen af andra sågverksegares
och bruksegares fastigheter. Nedanstående tabell utvisar hvilka bolag, som
år 1900 egde jordbruksfastighet till taxeringsvärde af 500,000 kronor och derutöfver
(—• taxeringsvärdena å »annan fastighet» ingå ej häri —).

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

393

Eg ande år ipoo inom nedanstående antal socknar jordbruksfastighet till angifvet taxeringsvärde

(i kronor).

Sågverks- eller bruksegare AB = Aktiebolag (et)	Kopparbergs län	Gefleborgs län	Vesternorr-lands län	Jemtlands län	Vester-bottens län	Norrbottens län	Summa inom Dalarne och Norrland
Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	T axerings-värde	''Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxe- rings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde
Stora Kopparbergs Bergslag ...	36	8,042,700	4	363,300									40	8,406,000
Korsnäs sågverks AB.............	19	5,765,700	6	943,800	—		2	13,200	—	—		—	27	6,722,700
Kopparberg-Hofors sågverks-AB.	20	2,089,200	O	3,333,500	—	—	—	—		—	—	—	25	5,422,700
Bergvik och Ala Nya AB.......	—	—	13	3,328,700	—	—	8	781,700	—	—	—	—	21	4,110,400
Ljusne-Voxna AB...................	1	615,700 11	2,383,900	_	—	8	433,800	_	_	—	—	20	3,433,400
AB. Iggesunds bruk ...............	—	—	14	2,143,100	1	134,600	8	407,100	_	—	—	—	23	2,684,800
Skönviks AB.........................	1	7,000	—	—	12	1,290,200	26	1,209,300	—	—	—	—	39	2,506,500
Sunds AB............................	—	—	—	—	13	1,621,500	22	627,300	—	—	—	_	35	2,248,800
Mo och Domsjö AB.............	—	—	—	—	7	928,400	—	—	14	1,126,600	—	—	21	2,055,000
Kramfors AB.........................	—	—	_	_	10	1,338,000	3	231,900	3	375,600	—	_	16	1,945,500
Graningeverkens AB.............		—	_	—	10	1,613,300	1	104,600	2	174,400	_	—	13	1,892,300
Vifsta varfs AB...................	—	—	_	—	7	469,200	26	1,319,800	—	—		—	33	1,789,000
Marma sågverks-AB................	—	—	6	1,547,900	—	—	1	184,900	—	—		—	7	1,732,800
Gravendals AB......................	5	1,721,500	_	—	_	—		—	—	—	—	—	5	1,721,500
Ströms bruks AB...................	—	—	5	1,453,200	3	235,100		—	_	_	—	—	8	1,688,300
AB. Bergman, Hummel & C:o ...	—	—	—	—	—	—	—	- .	___	—	8	1,622,700	8	1,622,700
Trävaru-AB. Dalarne...............	11	1,591,300	_	—	—	—	—	—	_	—	—	—	11	1,591,300
Gideå och Husums AB..........	—			—	6	997,400	—		3	525,200	—	—	9	1,522,600
1 Tunadals AB.........................	—	—	_	—	15	861,200	27	588,100	_	—	—	_	42	1,449,300
Hofors bruksegare..................	—	—	5	1,449,200	—	—	—	—	—	—	—	—	5	1,449,200
Larsbo-Norns AB..................	2	1,429,500		—	—	—	—		—	—	_	—	2	1,429,500
Klosters AB........................	i	1,093,600	2	187,900	1	108,500	—	_	—	—	_	—	6	1,390,000
! Sandvikens sågverks-AB..........	—	—	_	—	12	717,400	4	21,800	3	624,700		—	19	1,363,900
Sprängsvikens AB................	—		_	—	10	562,600	2	17,500	2	774,100	_	—	14	1,354,200
i Munksunds sågverks-AB..........	—		_	—		—	—	—	—	_	61,350,900	6	1,350,900
1 Hudiksvalls trävaru-AB..........	—	—	12	1,184,500	1	15,000	5	93,800	—	—	—	—	18	1,293,300
Sandviks ångsågs AB.............	—	—		—	—	—	—	—	11	1,281,100		—	11	1,281,100
! Trävarubolaget Svartvik .........	—	—	1	153,800	5	749,800	a	332,500	—			—	17	1,236,100
1 Björkå AB............................		—	—	—	19	1,145,900	—	—	1	85,500	_	—	21)	1,231,400
; Söderfors bruks AB................	1	40,400	3	1,098,100									4	1,138,500
Töre AB............................	—	—	_	—	—	—	—	—	—	—	5 1,095,100	5	1,095,100
Carl Palmgrens trävaru-AB.	_	—	—	—	—	—	—		—		5 1,079,800	5	1,079,800
Gysinge AB.........................	2	124,300	2	848,600	—	—	—	_	—		—!	—	4	972,900
j Nordmalings ångsågs-AB..........	—	—	—	—	—	—		• -	6	898,500	__	—	6	898,500
AB. Bodträskfors ..................	—	—	—	—	—	—		—	—	—	4	853,500	4	853,500
Holmsunds AB......................	—	—	—	—	—	—		—	7	850,700	—	—	7	850,700
Strömnäs AB.....................	—	—	—	—	12	623,800	1	25,000	1	196,200	—	—	14	845,000
Horndals jernverks AB..........	2	628,000	2	188,500	—	—	—	_	—	—	_I	—	4	816,500
Forss AB............................	—	—	—	—	6	816,300	—	—	—	—	—	—	6	816,300
Kungsgården-Mariebergs AB. ...	—	—	—	—	13	699,500	3	73,700	1	7,500	—1	—	17	780,700
Mackmyra sulfit-AB................	—	—	2	774,600							1		2	774,600

394

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

	Kopparbergs län	Gefleborgs län	Vesternorr-lands län	Jemtlands län	Vester-bottens län	Norrbottens län	Summa inom Dalarne och Norrland
Sågverks* eller bruksegare AB — Aktiebolag (et)	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar	Taxerings- värde	Antal socknar!	Taxe- rings- värde	Antal socknar!	Taxerings- värde
Dals ångsågs AB...................					13	320,100	3	21,200	3	404,300			19	745,600
Forsbacka jernverks AB..........	1	12,500	3	720,400	—	—	—	—		—	—	—	4	732,900
Firman Markstedt & Söner.......	_	—		—	—	—	—	—	8	571,200	2	131,700	10	702,900
Uddeholms AB......................	2	634,800	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	634,800
AB. Robertsfors ....................	_	—	—	—	—	—	—	—	4	540,800	i	75,500	5	616,300
Sandö sågverks-AB................	_	—	—	—	6	394,400	1	500	3	204,900	—	—	10	599,800
Mons trävaru-AB...................	_	_	—	—	3	177,500	14	409,900	—	—	—	—	17	587,400
Wäija AB...........................	_	_	_	—	9	319,700	1	48,000	3	199,000	—	—	13	566,700
J. A. Enhörnings trävaru-AB....	_		2	86,500	10	236,300	15	92,500	—		3	120,800	30	536,100
Nyhammars bruks-AB.............	2	531,600	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	531,600
Svanö AB............................	—	—	—	—	13	459,600	—	—	1	49,000	—	—	14	508,600
Summa för nämnda sågverk och														85,610,000
bruksegare ........................	—	24,327.800		22,189,500		16,835,300	—	7,038,100	—	8,889,300	—	6,330,000	—
Öfriga sågverksaktiebolag, andra sågverksbolag och bruksegare, äfvensom enskilda sågverks-\| egare ..............................		5,785,600		6,036,300		4,458,700		3,428,600		1,810,700		1,043,000	_	22,562,900

Summa — 30,113,400 — 28,225,800 — 21,294,000

I fråga om förvärfvens omfattning lemna de i tabellen upptagna siffror
föga föreställning, då värdet vanligen vida öfvergår taxeringsvärdet. Såsom exempel
må anföras att Sandarne sågverksaktiebolag, som ej kommit med, enär taxeringsvärdet
å dess fastigheter uppgick år 1900 till endast 488,000 kronor, såldes
för några år sedan till Bergvik—Ala aktiebolag för 1 3 i/4 millioner kronor. Häri
ingick viserligen också byggnader och en mindre jernväg samt en mängd afverkningsrätter;
men i alla fall hafva väl skogsfastigheterna ingått i''denna summa med
ett belopp, som afsevärdt öfverstiger taxeringsvärdena.

Det skulle nog kunna finnas någon form för att utsträcka förbudet äfven
till enskilde skogsspekulanter eller åtminstone till dem, som drifva trävarurörelse
såsom näring. Men detta förutsätter dock en del ovanliga bestämmelser, och det
är ju bäst att ej onödigtvis stöta sig med de juridiska lärosatserna. Komitén
har angifvit en del af skälen, hvarför detta ej är behöfligt. Af komiténs
infordrade statistik framgår ock, att de enskilde sågverksegarnes fastighetsförvärf
måste vara ganska obetydliga och mera af lokal beskaffenhet. I hela området egde
nämligen år 1900 andra sågverksegare än sågverksaktiebolag fastigheter till taxeringsvärde
af endast 6,202,100 kronor, hvilket är nära en million kronor mindre än
år 1895. Bland dessa sågverksegare äro åtskilliga handelsbolag och på särskildt

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

395

två sådana bolag, trävarubolaget Svartvik samt firman Markstedt & söner, kommer
ett taxeringsvärde af omkring tre millioner kronor. Taxeringsvärdet å de fastigheter,
som tillhöra enskilde sågverksegare, kan sålunda vid angifven tid antagas
hafva väsentligen understigit tre millioner kronor. De under bruksegare upptagna
fastighetsegarne äro med obetydliga undantag bolag.

I händelse effektiva lagstiftningar om egostyckning, arrende, häfdeskyldighet
och expropriation genomföras, bör jemväl detta komma att i sin mån bidraga till
att afhålla enskilde skogspekulanter från hemmansköp, då ju nämnda lagstiftningar
äro afsedda att ega tillämpning äfven på deras hemman.

I fråga om förslaget att inskränka förbudslagen till bolag och föreningar
har jag sålunda endast velat göra några tillägg till motiveringen.

Deremot är jag ej fullt enig med komitén i förslaget att gifva förbudet
»en väsentligen reducerad form», hvarigenom i skogsbyggderna »ännu ansenliga
skogsområden komme att std trävarurörelsen till buds». Man får icke klart för
sig, om komitén finner detta resultat beklagligt eller tillfredsställande. Men nog
är det visst, att förslaget ej kan påräkna odeladt bifall af den allmänna meningen.
Ty i den punkten borde man vara temligen enig, att bolagsförvärfven redan tagit
en alldeles för stor utsträckning och att det sålunda ej är önskvärdt, att de utan
vidare skola ytterligare ansenligt ökas.

Komiténs utredning i denna punkt är ur teknisk synpunkt intressant. Men
sjelfva principen att, med utletande af de gamla afvittringsförfattningarnes förmenta
mening, få fram, att ett visst mått skog skall betraktas såsom oumbärlig stödskog
och den öfriga skogen såsom »för bondeståndet umbärlig», hvilar, såvidt jag förstår,
i mycket på en konstruktion.

För det första tar man härvid icke tillbörlig hänsyn till möjligheten för
bondeståndet att genom hemmansklyfning utvidga sig, hvilket ju dock ofta var
den ledande grundsatsen vid afvittringsförfattningarnes tillämpning. Det är särskildt
en brist i metoden, att på de orter, dit odlingen ännu icke trängt eller bosättningstillfällena
ännu icke blifvit utnyttjade, afklippas vidare utvecklingsmöjligheter.
Visserligen skall enligt förslaget odlingsmark ej få köpas. Men detta är beroende
på, om den egnar sig för sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kan förenas med
förutvarande jordbruk; och detta kommer man nog ofta anse ej vara fallet med
aflägset belägen odlingsmark. Behofvet af husbehofsskog är i hvarje fall ej till- *
godosedt på ett betryggande sätt.

Vore det nu, som komitén antager, eller att »afvittringsförfattningarnes arealbestämmelser
naturligen tillkommit efter ett grundligt öfvervägande af det norrländska
jordbrukets behof», så gäller väl detsamma äfven om Dalarne. Men der kommer
komiténs förslag i en egendomlig motsägelse mot de för de olika socknarne gifna
kungl. bref om storskiften. I de flesta fall innehålla nämligen dessa bref, att

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

396

socknemännen erhöllo socknens hela skogsareal, enär denna på grund af undersökning
befunnits i sin helhet vara för dem oumbärlig.

För öfrigt kan man ju också tänka sig att, då befolkningen ökats och
lefnadsbehofven äfven stigit, landtbefolkningen, oafsedt de högre virkesprisen, behöfver
större skogsområden nu än i äldre tider. Men i hvarje fall har befolkningen
ett stort behof af, att en afsevärd del af skogskapitalet eges af denna
befolkning, så att något af den behållna skogsafkomsten stannar i bygderna. Hur
stort skogsanslaget än må vara, så blir det vida större nytta för orten och det
allmänna i både ekonomiskt ock socialt afseende, om detta eges af folket än, om
det öfvergår i främmande händer. Detta är en afgörande synpunkt, hvilken komitén
ock i annat sammanhang gifvit sitt erkännande (se bet. sid. 305).

Det är också nödvändigt, att befolkningens egen uppfattning inhemtas i en
sådan fråga. Detta har icke skett, enär förslaget uppkom i komitén först sedan
komiténs frågor redan utsändts till orterna. Man kan ej bedöma förslaget förr
än man får veta, om det på skilda orter möjligen afklipper naturliga utvecklingsmöjligheter
eller inkräktar på oundgängliga virkesbehof, som redan förefinnas.
Hvar jag rest fram, har man, i de fall att förbudsfrågan kommit på tal, ofta tillika
framhållit, att all kvarvarande bondeskog vore för bönderna oumbärlig och derför
borde bevaras åt dem. Endast vid ett sammanträde i Elfdalen yttrade tvä af de
närvarande, att dock alltid något blefve räddadt, om man åtminstone fick köpeförbud
för inegojorden och hemskogen; och detta är ju också riktigt. Komiténs
förmodanden om, att i Dalarne en viss skillnad eger rum mellan utskog och
fäbodeskog och att den förra utan större olägenhet kunde undvaras, torde, enligt
hvad jag äfven försport, nog komma att jäfvas af befolkningen på många orter.

Slutligen inlåter sig komitén icke alls på vådorna af den ytterligare utveckling
af bolagsväldet, som inom skogsbyggderna skulle blifva en följd af komiténs förslag.
Det är inom skogssocknarna från V2 och ända till 6/g af de återstående bondehemmanens
skog, som komitén anser böra ytterligare få öfvergå till skogsverksindustrien.
Vill man gå den väg, på hvilken komitén inslagit, bör det väl åtminstone
vara en bjudande plikt se till, att man samtidigt medelst andra medel skyddar
folket mot ökadt betryck för framtiden.

Emellertid har jag, oafsedt det anförda, deltagit i utarbetandet af komiténs förslag,
derför att tanken om en tudelning af skogsanslaget synes mig på andra grunder vara
förtjent af uppmärksamhet. Af många skäl hade det ju varit önskligt, att en afsevärd del
af skogsanslaget i befolkningens eget välförstådda intresse afsatts till allmänningsskogar.
Och, såsom komitén ock framhållit, är det nödvändigt att nu börja lägga grund till
ett sträfvande, som har till uppgift att godtgöra hvad i detta afseende försummades
vid afvittringarne. Komitén uttalar äfven, att det vore lyckligast, om den öfverloppsmark,
som komitén undantagit från förvärfsförbudet, kunde komma att fylla
sin naturliga bestämmelse genom att ombildas till allmänningar (se bet. sid. 308).

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

397

Här är nu ett tillfälle, som osökt inbjuder till att komma ett stycke på
denna väg, och hvilket derför ej bör försummas. Man må då medgifva, att från
hemmanen och böndernas fria disposition får genom försäljning till bolag skiljas så
mycket af skogen, som lämpligen kunnat afsättas till eller ingå i allmänning. Dessa
försäljningar böra dock, innan de få gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande
kommun med företrädesrätt för kommunen att öfvertaga köpet. Ett sådant
öfvertagande bör helst underlättas genom beredandet af möjlighet till låneunderstöd.
I de fall, att kommunen ej inköper skogen, kommer den sålunda att antingen återgå
till kronan eller eventuellt öfvertagas af det bolag, med hvilket köpet afslutades.

Återgår skogen till kronan, så är detta naturligtvis ur allmän synpunkt
bättre, än om den tillfallit bolaget; och kronan har ju derigenom tillfälle att
framdeles öfverlåta den till socknen, ifall omständigheterna föranleda dertill. Blir
åter bolaget egare till skogen, så är detta också fördelaktigt så tillvida, att det då
blir en vida naturligare och lättare sak att någon gång i framtiden mot ersättning
för värdet expropriera skogen till sockenallmänning än om den varit i bondehand
fördelad mellan flera enskilde egare. Men på samma gång måste de mest framträdande
olägenheterna af ett sådant bolagsförvärf förekommas. I sådant afseende
måste tillses, att dylika förvärf ej föranleda en för böndernas sjelfbestämningsrätt
farlig ökning i bolagens kommunala inflytande. Och vidare bör man tillse, att
skogen fortfarande tjenar befolkningens intressen derigenom, att den, såsom förhållandet
blifvit, om den gått till allmänning, skötes efter ordnad hushållningsplan,
så att skogskapitalet ej förskingras. Detta bör dock ej göras till villkor för försäljningen
utan vinna tillämpning endast i den mån det påkallas af annan lagstiftning
om skyldighet för större skogsegare, att sköta sina skogar efter uthållighetsbruk
(se sid. 431).

En följd af nu angifna grundsatser är, att i socknar, der en afsevärd del af
hemmanens skogsanslag t. ex. minst en fjerdedel redan afsatts till allmänning, bör
det blifva totalt förvärfsförbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet.

En trakt, der enligt min öfvertygelse under alla förhållanden totalförbud bör
stadgas och således äfven i de fall, att allmänning ej kommit till stånd, är lappmarkerna.
Lappland är ett land för sig, det märkes snart, när man rest der något
med öppna ögon. Man känner, att det är ett ungt ännu icke exploiteradt land, der
äfven de bästa bosättningsmöjligheterna icke hunnit tagas i anspråk. Deraf förklaras
befolkningens synnerliga ifver för nya bosättningar, deras framträdande fiendskap
mot bolagens jordförvärf och deras alldeles särskilda intresse för norrlandsfrågans
lösning. Folkökningen är ock mycket stark i Lappland i följd af det synnerligen
stora antal barn, som födas i familjerna. Detta folks enda framtidsförhoppningar
grusas genom bolagsförvärfven. Härtill kommer, att i lappmarkerna såsom den
nordligaste och mest aflägsna landsändan folket otvifvelaktigt mer än annorstädes
behöfver ett stöd af skogen i tider af felslagna skördar och att bland annat för detta

398

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

ändamål der införts ett särskildt skogshushållningssätt nemligen utstämplingstvång.
Det var bolagens arrendatorer och de bönder, som afhändt sig sina utstämplingar,
hvilka behöfde bistås af det öfriga landet i följd af 1902 års missväxt. Man bör
ock komma ihåg, att, såsom utredningen ofvan visar, lappmarksskogarne ostridigt varit
i sin helhet kronans egendom och att det öfvervägande antalet hemman derstädes
bevisligen uppkommit af nybyggen, som kronan upplåtit under en jemförelsevis
sen tidsperiod. Slutligen har staten helt nyligen låtit afvittra lappmarksskogarne
och detta i den bestämdt uttalade afsigten att stärka bondeståndet och hindra, att
bönderna folio offer för skogsköpare. Det vore under alla dessa omständigheter
och med hänsyn till, att bolagen redan med eganderätt förvärfvat inemot hälften
af hemmanen, mer än underligt, om staten nu skulle genom sin lagstiftning uttryckligen
förklara, att en stor del äfven af de återstående bondeskogarne borde
»få stå trävaruindustrien till buds».

Beträffande lagens omfattning i öfrigt, så har vid de förslag till lagstiftning
i förevarande rigtning, som sedan år 1901 egt rum, området ansetts böra omfatta
de delar af Norrland och Dalarne, som undergått afvittring på kronans bekostnad.
Denna begränsning har ock synts motsvara det mest trängande praktiska behofvet.
I öfverensstämmelse härmed hafva de fem nordligaste länen i sin helhet samt
Dalarne endast i de af komitén upptagna delar kommit med. Nu vill komitén,
med frånträdande af den ståndpunkt komitén intagit i sin framställning om provisoriskt
köpeförbud, undantaga hela Gefleborgs län utom några få socknar i Helsingland.
Skälet dertill angifves vara, att af socknarne i nämnda län endast de sistberörda
skulle »i förevarande afseende förete den typiska norrländska karakteren».
I en af dessa socknar fins dock ej något mer att skydda, enär bolagsförvärfven
utgöra 100 % af all jorden.

Detta förslag från komiténs sida förstår jag verkligen icke. Komitén säger
visserligen, att komitén funnit förhållandena så pass stadgade, att någon egentlig
fara för bondeståndets framtid här icke kan anses föreligga. Någon som helst
utredning har emellertid i detta afseende ej föregått förslaget. Sjelf har jag en
gång förledts till ett dylikt uttalande om Gestrikland, utan att ega något verkligt
begrepp om saken; men detta gör man icke om, helst sedan man fått kännedom
om statististikens vittnesbörd och allraminst i fråga om Helsingland.

Det finnes nog många andra socknar i Gefleborgs län än de ofvan nämnda,
som hafva en typisk norrländsk karakter och i hvarje händelse ega det mera än
många socknar i kustlandet norröfver eller kring Storsjön, hvilka dock alla medtagits
i förbudet. Icke heller kan ur komiténs statistik hemtas något fog för förslaget.
Denna visar nemligen, att bolagsförvärfvet icke blott är störst i Gefleborgs län
utan äfven under sista perioden ökats lika hastigt derstädes som i något annat län.
Man undrar också mycket öfver hvarföre det ej skall vara något allmänt intresse att
det finnes ett sjelfegande bondestånd äfven inom t. ex. Delsbo och Ljusdals socknar,
i hvilka bolagens egande mantal under tiden 1885—-1900 ökats, i den förra

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

399

socken från 3,9—15,3 och i den senare från 12,2—41,1 procent af hela mantalet,
af hvilken ökning den hufvudsakliga delen belöper på sågverksaktiebolag. Detta
kan väl knappast kallas stadgade förhållanden. Komitén • har för sin förbudslag ock
åberopat den allmänna opinionen; men denna har icke heller svikit inom de undantagna
delarna af Gefleborgs län utan tvärt om, i synnerhet i vissa af dessa, gjort
sig särskildt kraftigt gällande, såväl inom pressen, som i de möten, hvilka höllos
år 1901, som ock genom ett intresseradt deltagande från länets alla riksdagsmän
i andra kammaren.

En omständighet, som vid förbudslagens pröfning också bör betänkas, är att
dess uppgift är att icke blott skydda mot vidare förvärf af skogshemman utan ock
förekomma återköp till bolag af sådana jordbrukslotter, som komitén med stöd af
sin öfriga lagstiftning hoppats skola genom egostyckning från bolagshemman komma
till stånd. Och denna senare lagstiftning omfattar hela Gefleborgs län. Ur denna
synpunkt kunde förbudslagen gerna hafva omfattat äfven hela Dalarne.

I denna punkt är jag följaktligen så tillvida skiljaktig att jag yrkar:

x :o) att lagen vinner tillämpning inom hela Gefleborgs län.

2:0) att för lappmarkerna samt de socknar, der vid
afvittringen minst en fjerdedel af skogsanslaget afsatts till allmänningar,
något undantag från förbudet ej göres på sätt i 3
§ medgifves.

3:0) att i öfriga delar af området må från förbudet enligt
grunderna i 3 § undantagas, den skogsmark som efter närmare
undersökning befinnes lämpligen kunna undvaras utan att hemmanens
närvarande behof eller möjligheterna för nya bosättningar
derigenom afsevärdt minskas, dock i intet fall till större
belopp än komiténs förslag medgifver, samt på vilkor i öfrigt att

dels i lagen efter 3 §, som bör ändras i öfverens stämmelse

med hvad ofvan föreslagits, införes följande:

»4 §■

Har aftal om förvärf af skogsmark, såsom i 3 § medgifves,
egt rum, vare staten eller den kommun, der jorden är belägen,
berättigad att inlösa densamma för den betingade köpeskillingen
eller, der förvärfvet grundar sig på annat fång än köp, för det
belopp, som utgör jordens värde, uppskattadt efter, hvad jord
af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller.»

5 § (motsvarande komiténs 4 §).

»Fångeshandling — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — Konungen.

400

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Pröfvar Konungens befallningshafvande förvärf enligt 3 §
vara lagligen grundadt, hänskjute Konungens befallningshafvande
derefter ärendet till vederbörande för afgifvande af yttranden,
huruvida rätten att öfvertaga jorden göres gällande. Har ej inom
ett år, efter det handlingarna i ärendet kommit vederbörande
tillhanda, ingått förklaring till Konungens befallningshafvande, att
köpet öfvertages, vare rätten dertill förfallen. Vill både staten
och kommunen förvärfva jorden, ege kommunen företräde.»

och dels begränsning i mån af behof sker i bolagens
kommunala rösträtt samt större skogsegare genom lag åläggas
att sköta sina skogar efter uthållighetsbruk.

I händelse de i 3:0 mom. gjorda förbehåll ej kunna hufvudsakligen komma
till stånd, anser jag ej heller undantag enligt samma mom. böra medgifvas.

Statsinköp af bolagshemman.

Det mest verksamma sättet för bolagshemmans återbördande åt den allmänna
kulturen är inköp af sådana hemman för statens räkning. Statsmakterna blifva’
då i tillfälle att ordna med besittningen af dem på det sätt, som bäst tillgodoser
det allmänna bästa.

De statsinköp af fastighet å landet i Norrland och Dalarne, som hitintills
egt rum, har också hufvudsakligen utgjorts af bolagsegendom. Under åren 1886
—1900 hade nemligen staten i dessa orter inköpt 102,267,35 hektar jordbruksfastighet.
1) Af detta område utgjorde 6,890 hektar inköpta bondehemman, 20,842,60
hektar förut omnämnda skogsmark, som inköpts från bönder i Hede socken för att
bereda dem medel till bekostande af laga skifte, samt hela återstoden bolagsegendom.
Dessa köp hafva dock skett uteslutande för bildande eller utvidgning af kronoparker,
utan att den sociala frågan hitintills äfven tjenat som ögonmärke.

Återköp af bolagshemman i både skogsvårdens och odlingens intresse synes
staten böra mera, än hitintills skett, lägga sig vinn om. Detta förutsätter emellertid,
att anslagen till inköp af skogsfastigheter ökas. Det är derför beklagligt, att de
extra medel som före 1902, utgingo för detta produktiva ändamål, måste indragas
af hänsyn till militärbudgetens växande kraf. Vidare erfordras det lättare former
för kronans uppträdande såsom spekulant på bolagsegendom, som är till salu.
I en af mig vid 1903 års riksdag väckt motion (A. K. n:o 150) framhölls denna
angelägenhet ur skogsvårdens intresse. De vid nämnda riksdag framlagda lagförslagen
om vård af enskildes skogar syftade endast till att skydda återväxten. Men af
vigt vore att bereda afsevärda delar af de enskilda skogarne en vård, som bevarar

J) Någon mindre del af denna mark, som tillhört Klotens aktiebolag, ligger inom Örebro län.

STATSINKÖP AF BOLAGSHEMMAN.

40I

sjelfva skogskapitalet. Detta kunde ske genom att dels förvandla enskilda skogar
till allmänna dels genom lag stadga uthålligt skogsbruk på större skogar. I förstnämnda
afseende förordades statsinköp och anfördes derom i motionen bland annat
följande:

»Skogskomitén framhåller äfven på angifna skäl, att man ej kan vänta några
tillfredsställande resultat af den privata skogshushållningen, hvaremot staten, enligt
alla länders erfarenhet, vore den yppersta skogsegaren. Fortsatt inköp af skogsmark
i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning, ansåg
komitén derför i främsta rummet vara hvad från det allmännas sida borde göras
för främjande af landets skogshushållning.

Detta är nu visserligen godt och väl. Men för att vinna det bästa möjliga
på denna väg fordras, att kronan med uppmärksamhet begagnar de tillfällen, som
erbjuda sig att för billigaste pris komma öfver större skogsområden, särskildt sådana,
som egas af eller, i händelse kronan ej mellankommer, skola öfvergå till bolag
eller enskilda skogsspekulanter. Stora försummelser i detta afseende ligga kronan
till last. Detta beror på de tunga och långsamma formerna, som gälla för inköpen.

Ingen har till uppgift eller ens utväg att planmessigt fullfölja en spekulation å

kronans vägnar. Framföres en sådan fråga under hand, hänvisar den ena embetsmyndigheten
till den andra. Kommer frågan sedan verkligen upp officiellt, skola
yttranden från skilda håll afgifvas och ärendet slutligen pröfvas af Kungl. Maj:t,

äfven om det gäller den minsta småsak. Det kan sålunda endast undantagsvis

ifrågakomma, att kronan är besjälad af sin uppgift och tager egna initiativ. Vanligen
grunda sig derför kronans inköp på köpeanbud, som framställts i förhoppning
att af kronan få högre betalning, än som erbjudes på andra håll.

Sålunda har mycket oåterkalleligen försummats från statens sida, då tillfällen
yppat sig att återköpa skogar, hvilka, bortskänkta vid afvittringarne, derefter måst
af bönderna delvis säljas för att betäcka kostnaderna för laga skiften. Största delen
af Herjeådalens skogsmarker har på detta sätt kommit i bolags ego i stället för att
de hellre bort återgå till kronan.

Vidare anses af ofvan angifven anledning möjlighet för kronan att uppträda
som spekulant vid auktioner å skogshemman vara alldeles utesluten. Det händer
ofta, att mindre eller medelstora bolag eller enskilde skogsegare nedlägga sin rörelse
och sälja sina skogshemman på offentlig auktion. Men något enda lifstecken från
kronans sida i afsigt att träda fram som köpare förekommer dervid aldrig, äfven
om man, såsom understundom sker, både i pressen och på annat sätt framhåller
det önskvärda i att kronan ej låter ett dylikt enastående tillfälle gå sig ur händerna.
Hemmanen inköpas i stället af större bolag, hvilka i sin ordning äro förutbestämda
att ingå i de trustbildningar inom sågverksindustrien, hvilka ega rum tills vidare
länsvis, och på detta sätt blifva hemmanen för alltid förlorade för det allmänna.

Äfven när kronan någon gång fått en god affär på hand, går hon lätt miste

402

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

om densamma på grund af de vanskliga och långa förberedelserna. Ett exempel
härpå må anföras. I slutet af år 1891 önskade de engelska egarne af Gellivare
aktiebolag att omedelbart sälja sina ofantliga skogsområden inom Norrbotten, och
kronan erbjöds dervid att häraf för det synnerligen billiga priset af 3 5 0,000 kronor
öfvertaga en hufvudsakligen inom Edefors, Öfver-Luleå och Råneå socknar belägen
areal af inalles 234,000 tunnland. Detta ärende fördröjdes emellertid hos länsstyrelsen,
och när man slutligen beslöt att utan afvaktan å länsstyrelsens yttrande
afgöra frågan, afbrötos de pågående förhandlingarne härom inom statsrådsberedningen
genom meddelandet, att en företagsam sågverksegare, som fått kännedom om saken,
under nästföregående natt uppgjort affären för egen räkning. Genom denna kupp,
som möjliggjordes af kronans långsamhet, gingo millioner kronors värde för staten
förlorade.

Det måste följaktligen åvägabringas någon ändring i organisationen och
förenkling i formerna för kronans inköp af enskildes skogar. Härtill kan läggas,
att det äfven behöfves mera penningar. Det måste betecknas såsom ytterst oekonomiskt,
att just från och med år 1902 det extra anslaget för ändamålet af skogsmedlen
indragits, i följd hvaraf kronan blifvit för inköpen hänvisad endast till
köpeskillingarne, som inflyta genom försäljning af smärre kronodomäner. Jordbruksministern
yttrade också nämnda år, att det »varit ytterst motvilligt, som jag af
hänsyn till de stora kraf, som för andra ändamål för närvarande ställas på statskassan,
sett mig nödsakad afstå från tanken på utverkande af särskilda anslag för
innevarande och nästkommande år för skogsinköp».

Förevarande angelägenhet har nog ännu ej trängt så mycket in i det allmänna
medvetandet; men såsom bevis på att opinion för saken nog arbetar sig fram, må
exempelvis åberopas följande inlägg i frågan:

Professor Agardh (— ur afhandlingen om Sveriges skogsväsende, 1857 —): »En
djupare och sundare statsvishet, misstroende egennyttan och tanklösheten, hade från urminnes
tider dels inskränkt de enskildtas magt att förstöra sina skogar, dels förbehållit åt staten ofantliga
skogssträckor för egen räkning. Men ofvannämnda båda orsaker — egennyttan och utländska
på Sverige ej tillämpliga teorier — öfverändakastade de visa lagar, som stiftades efter
grundsatserna af denna urgamla och i norden inhemska statskonst. Man upphäfde under
ett lättsinnigt tidehvarf den stadgade inskränkningen af de enskildes naturliga begär att för
vinst förstöra sina skogar, och man utdelade de ofantliga skogssträckor, som tillhörde staten
åt de enskildte, med rätt att äfven få förstöra dessa.»

Sedan Agardh vidare utvecklat, hurusom »följderna af utdelningen af statens skogar
till enskilde börjat allt mer och mer på ett fruktansvärdt sätt träda i dagen», anför han bland
annat: »Man måste gå till orsakerna till det närvarande tillståndet. Olyckan kommer ifrån
afhändandet af kronans skogar. Konung Carl XI skulle helt enkelt gjort en reduktion och
återtagit dem. Men detta går ej an i våra tider. Det finnes då tydligen ej annat medel att
afvärja den hotande faran, än att staten återköper de skogar ruinerade, som den bortskänkt
i fullt bestånd och värda millioner. Tertium non datur. Det blir hårdt; det blir dyrt. Men
alla dårskaper måste bära sitt straff och blifva dyra att återköpa.»

STATSINKÖP AF BOLAGSHEMMAN.

4°3

»En fosterländsk bragd att utföra» (— ledande artikel i Jemtlands tidning 1902 —):
Nästa 18 — 20 september säljer Fagerviks sågverks bolag å auktioner dels härstädes, dels i
Sundsvall all sin egande och arrenderade jord. Bolaget skall endast behålla sin såg och
brädgård vid Alnösundet i Medelpad.

Det är icke mindre än 65,455 tunnland jord med evärdelig eganderätt och 62,472
tunnland på längre eller kortare tid arrenderad jord, hvarå bolaget har afverkningsrätt.
Gårdarne utbjudas särskildt med inegor och 30 tunnland skogsmark.

Orsaken till försäljningen är naturligtvis den, att bolaget icke med fördel längre kan
företaga afverkningar å större delen af dessa trakter. Som spekulanter väntas naturligtvis
i första hand kapitalstarkare sågverksbolag, hvilka bättre än Fagerviksbolaget ha råd att
ligga ute med pengarna tills skogen vuxit till sig. Pengar saknas icke, ty de rikare bolagen
ha tillräckligt många bankinrättningar till sitt förfogande, och de veta godt, huru mycket de
skola betala. De ha säkra, på skogsåterväxten bygda räntabilitetsberäkningär.

Att enskilda bönder skulle spekulera på hemmanen med den för norrländska förhållanden
onaturligt ringa skogsmark, som därtill utbjudes, tror ingen. Betalningen för
inropen skulle nemligen ske om 30 dagar, och bönder, som möjligen skulle spekulera på af
sågverksbolag och landbönder uthuggna och utsugna hemman, stå icke med pengar på fickan.

Om icke något mellankommer skall denna betydande massa jord för lång tid vara
förlorad för odlingen. Men något borde kunna mellankomma, hvilket förhindrade detta.
Herr statsminister Boström! Vi vädja till er. Här har ni en fosterländsk bragd att utföra. —
Rädda dessa tusende tunnland jord åt fosterlandet, d. v. s. från bolagsväldet! Skicka ett
regeringsombud till auktionen och köp alltsammans! Pengar? Ja, nog har ni utvägar för det,
bara ni vill. Om ni så toge både stora och lilla kreditivet för ett sådant ändamål, skulle
hvarje fosterlandssinnad medborgare och tidning stå bakom er, ifall statsrevisorna sade något.

Ni ser, huru Sveriges folkkraft dag efter dag flyter bort i en emigrationsström, som
väcker hvarje fosterlandsväns djupaste bekymmer. Vi slita och släpa med barnen. Vi ge
dem en skolbildning, som säges vara den bästa i världen. Vi fostra dem kroppsligen och
andligen så, att Amerika, säger, att våra män äro de bästa farmare i världen och att det i
hemmen ej kan erhållas en dugligare hjälp än svenska flickor. Hvarför resa de bort?
Därför att de så högt älska det, som i högre grad än något annat på jorden är egnadt
att göra oss till dugliga och bra människor: ett eget hem. Det ger Amerika dem, medan
fosterlandet lemnar sin jord åt aktiebolag. Om det åtminstone vore personer. Ty hur dessa
än spekulerade, så funnes det dock någon ansvarighet der bakom.

Här fins ett tillfälle att rädda svensk jord ur bolagshänder. Det är icke svårt
att finna armar och viljor, som med glädje skola draga hit upp, om det gäller att upprätthålla
eller vidga den odling, som fins på den betydande jordareal, som här skall gå under
klubban. Och om ej det, så är ju skogen lika mycket värd i statens som i bolagshänder.
Något värdefullare än jord och skog kan ju staten ej förvärfva sig, och inga pengar ränta
sig bättre än dem, som läggas ned i sådant — framför allt för staten. Ty får staten dessa
egendomar i sin hand, så skall åtminstone befolkningen därå något ökas — den bör och
kan ökas mycket, om man så vill. Och det betyder flere skattebetalare åt staten, flere
afnämare af industriens alster, flere producenter af nyttigheter, medan bolagsväldet, hur
man än må bestrida det, blott och bart betyder betydlig folkförminskning och utrotande af
den folkklass, som är Sveriges ryggrad: den sjelfegande bonden. Herr statsminister Boström!
— — Här har Ni tillfälle utföra en verkligt fosterländsk handling. Utför den!

Magniil Nils Persson i Hole (— ur min resedagbok från sammanträde 1902 i Malung
i Dalarne —): Persson anhöll få framhålla såsom ett förslag, att när bolag eller större fastighets -

404

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

egare trädde i liqvidation borde kronan passa på och inköpa deras fastigheter för att sedan
försälja dem åt bönder. P. belyste sitt påstående med ett par exempel. — Ett bolag eller
någon dylik stor jordegare (på Östanå i Vermland) kom på obestånd och egendomen såldes
således för högst 10 år sedan i en slump till Uddeholms bolag för ett lågt pris. Der fans
naturligtvis torpare och andra, som kunde blifvit väl besutna på denna jord. — 1 närheten
af sjön Röjden uti Norge på gränsen till Vermland fans för någon tid sedan en trakt, der
jordegendomarne egdes af en stor jordegare, som brukade jorden genom åboar. Befolkningen
var af finnstam och en finsk student, som reste här i Sverige för att ta reda på finnarnes
förhållanden, tog deras sak om hand och utverkade, att norska staten hjelpte åboarne att
bli egare till fastigheterna och finnas der nu i stället bönder, som blifvit förmögna särskildt
af skogarna. Antingen inköpte norska staten fastigheterna och sålde dem till åboarne på
goda afbetalningsvilkor eller förskotterade köpeskillingen, hvilketdera vet ej Persson, som
erfarit förhållandet under en resa i trakten.

Komitén har en gång till protokollet beslutat, att i betänkandet skulle uttalas
önskvärdheten af, att staten inköpte de bolagsfastigheter, som kunde för ''skäligt
pris öfverkommas. Och jag vet verkligen icke, hur det kommer sig, att ett sådant
uttalande sedan ej influtit i betänkandet.

Emellertid får jag nu för min del hemställa:

att kronan måtte i vidtsräcktare mån än hitintills egt rum
begagna tillfällen till inköp af bolagshemman samt att för ändamålet
ökade anslag för inköp af skogsfastigheter samt förenklade
administrativa bestämmelser för inköpen måtte åvägabringas.

Egostyckningslagen.

(Se komiténs framställningar 2 och 3.)

De särskilda föreskifter om egostyckning, som komitén föreslår, hafva föranledts
närmast af det sätt, hvarpå egostyckning användes å trävaruindustriens
hemman. Rätteligen borde derför äfven denna lag i likhet med arrendelagen,
vanhäfdslagen och expropriationslagen hafva inskränkts att gälla endast hemman
tillhöriga bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet och enskilda skogsspekulanter.
Anledningen till, att man ansett sig böra utsträcka lagens tillämplighet äfven till
bondehemman, har varit den. att de skadliga egostyckningarne förekomma jemväl
såsom en förberedelse till försäljning af bondehemman till trävaruindustrien. Då
nu komitén emellertid föreslagit en förbudslag, kunde det ifrågasättas, om komitén
för sin del behöfde föreslå en så vidsträckt tillämpning af det nya egostyckningsförfarandet.
Det kvarstår dock, att hemman kunna af bönder säljas till enskilda skogsspekulanter,
hvilka ej skulle drabbas af förbudslagen. Och å andra sidan måste
det antagas, att då bönder för styckning af inegojord i jordbruksändamål använda
egostyckning i stället för hemmansklyfning, kommer styckningen äfven utan särskilda
föreskrifter i allmänhet att ske på ungefär samma sätt, som den nya lagstiftningen

EGOSTYCKNINGSLAGEN.

405

skulle påbjuda. Af dessa skäl enade sig komitén om att låta den nya egostyckningslagen
gälla alla hemman.

Det hade nog varit önskligt, om bestämmelser kunnat gifvas i syfte att
ovillkorligen skydda den afsätta husbehofsskogen mot sköfling. Detta möter dock
för närvarande en mängd svårigheter af olika slag. Komitén har derför ansett, att
man nu blott hade att se till, att icke framtiden prejudicerades. Enligt förslaget
kommer nemligen erforderligt område jemte växande husbehofsskog alltid att finnas
vid första upplåtelsen. Om sedan jordbrukslottens innehafvare försäljer skogen,
så bevaras i alla fall utsigten, att fastigheten i framtiden skall ega husbehofsskog, i
den mån nya skogvårdslagar komma till stånd, eller en allmännare insigt om nyttan
af skogens bevarande vinner insteg. Emellertid kunde det ju vara att tänka på,
huruvida man ej, såsom en reservant herr Wiklund särskildt påyrkat, kunde redan
nu gifva rättsskydd åt frivilliga åtgöranden från den egostyckandes sida i ändamål
att bevara den växande husbehofsskogen.

Hvad nu blifvit sagdt afser hufvudsakligen endast att förtydliga eller komplettera
motiveringen.

Komitén har ansett lagen ej böra vinna tillämpning inom Kopparbergs län.
Det finnes dock, såvidt jag förstår, ej någon anledning att i förevarande afseende
icke låta de delar af nämnda län, der 1896 års egostyckningslag eger tillämpning,
också komma i åtnjutande af fördelarne af en förnuftig egostyckning af bolagshemman.
De ofvan omnämnda andra lagärne har man ju ansett böra gälla för
hela Dalarne med hänsyn till förhållandena å bolagshemmanen. Och den omständigheten,
att egostyckning i allmänhet ej kan ske inom största delen af Dalarne,
derför att laga skiften ej egt rum, hindrar väl ej att bereda de trakter, som undergått
skifte, nyttan af lagen. Vissa byar inom Ore socken samt en stor del af
södra Dalarne lära nemligen hafva undergått laga skifte. Min mening är sålunda,
att i de delar af Dalarne, der 1896 års lag är gällande, bör äfven det tillägg till
densamma, som föreslås af komitén, vinna tillämpning.

Enligt 8 § af förslaget eger Konungens befallningshafvande förordna lämplig
person att bevaka talan till betryggande af lagens rätta tillämpning. De allmänna
ombud, som enligt särskilda författningar ega att föra talan vid vissa förrättningar,
hafva merendels till uppgift att bevaka något allmänt intresse af civilrättslig natur.
Här fastslås den vigtiga principen, att talan å det allmännas vägnar kan föras äfven
såsom kontroll derå, att en författning med socialt syfte verkligen blir tillämpad
efter sin andemening. Häri ligger i förevarande fall ej något misstroende mot
landtmätarne. De beklaga sig tvärt om ofta öfver sin osjelfständiga ställning i
behandlingen af dylika ärenden, såsom mången af komiténs ledamöter fått erfara
särskildt under komiténs resor. De behöfva derför ett stöd. Komitén fäster ock
utförligare uppmärksamheten på detta förhållande i ett annat sammanhang, der frågan
om sjelfständigare ställning för landtmätarne beröres (sid. q 00). Emellertid kan man

406

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

befara, att den kontroll, som komitén föreslagit, ej kommer att ensam räcka långt,
på samma gång dess tillitande skulle i många fall fördyra förrättningskostnaden,
såvida ej ombudets ersättning tilläfventyrs kunde bekostas af allmänna medel. Jag
har derför påyrkat att förstärka det allmännas kontroll och det stöd, man derigenom
velat gifva landtmätaren, genom att till biträde anlita det intresse, som på ort och
ställe just i dessa frågor af flera skäl förefinnes för lagens behöriga tillämpning.
Förebilder till en sådan anordning saknas ej i gällande författningar t. ex. förordningen
om försäljning och tillverkning af bränvin, som medgifva hvem som helst
att väcka åtal för öfverträdelse af densamma. Här borde emellertid rättighet att
föra talan lämpligen begränsas till vissa personer, som innehafva tjenstebefattning
eller förtroendeuppdrag i orten. Blotta tillvaron af en sådan rätt skulle nog hafva
sin betydelse för författningens rätta tillämpning.

Sitt förslag om provisorisk inskränkning i rätten att egostycka har komitén
begränsat till de fall, att något upplåtelseaftal icke föregått den tillämnade egostyckningen.
Härigenom skulle visserligen, på sätt komitén angifvit, åtskilligt vinnas.
Men komitén underskattar tydligen de möjligheter, som i alla fall stå bolagen
öppna. Försäljningsaftal om inegojord till hemman äro nemligen numera mycket
vanliga och komma,, om andra utvägar tillstängas, ytterligare ökas genom bolagens
sannolika bemödanden att medelst nedsättning i priset eller annorledes skaffa verkliga
eller förmenta köpare, innan ny lagstiftning kan komma till stånd. Man skulle
nu visserligen kunna säga —• ehuru komitén för sitt förslag ej anfört detta — att
om lagens tillämpning suspenderades äfven i fråga om försäljningsaftal, så står i
alla fall den utvägen kvar att genom jordafsöndring afyttra inegojorden. Detta är
också sant, men den skillnaden eger dock rum, att jordafsöndring aldrig kan komma
till användning i samma omfattning som egostyckning. Det lärer nemligen hafva
visat sig, att en fastighet af ifrågavarande slag är lättare att afyttra om köparen
blir »hemmansegare» än om han blott blir »lägenhetsinnehafvare», hvarjemte bolagen
af flera skäl äfven lära föredraga att kunna afbörda en del af skattetalet på inegojorden.

Hvad åter angår allmogens egostyckningar så föreställer sig komitén, att
den lättare utväg till delning af ett hemman, som vunnits genom egostyckning,
skulle af allmogen särskildt användas efter föregående försäljningsaftal. Visserligen
är det bekant, att bönderna anlita egostyckning vid försäljning till bolagen, men
denna utväg bör ju ostridigt icke uppmuntras. I hvad mån egostyckning plägat
användas vid försäljning af jord bönder emellan, derom fins ingen utredning, men
sannolikt förekommer det ganska sällan. Deremot skulle äfven genom komiténs
förslag förhindras, att ett sterbhus kunde genom egostyckning i stället för hemmansklyfning
dela ett hemman mellan de olika delegarne, hvilket under sistlidne riksdag
inom Andra Kammaren framhölls såsom den väsentliga olägenheten med suspension
af egostyckningslagen.

ARRENDELAGEN.

407

Ändamålet med den ifrågasatta provisoriska lagstiftningen vinnes derför, så
vidt jag förstår, bäst genom att lagens tillämpning suspenderas för alla fall, men
med rätt för Konungens befallningshafvande att medgifva egostyckning, så snart
den synes afse annan händelse än den, som föranledt nu ifrågasatta lagstiftning.
Någon omgång föranledes ej härigenom, enär förordnande för landtmätare ändock
alltid skall sökas hos befallningshafvande.

Jag hemställer alltså:

1 :o) att lagen må gälla äfven för Kopparbergs län.

2:0) att i 8 § efter mom. 2 inskjutes ett stadgande af
ungefär följande innehåll:

»Vederbörande jägmästare, kronofogde och länsman samt
kommunalnämndens och kommunalstämmans ordförande ega jemväl
rätt att vid förrättningen föra det allmännas talan, så ock att
densamma genom besvär fullfölja. De skola underrättas om
förrättningen genom särskilda kallelsebref, hvilka landtmätaren
skall afsända till dem med posten så tidigt, att kallelserna
må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före förrättningen.
»

3:0) att den provisoriska inskränkningen i egostyckningslagens
tillämpning skall gälla alla fall af egostyckning, men
med rätt för Konungens befallningshafvande att medgifva egostyckning,
så snart den kan antagas ej komma att kränka
något verkligt jordbruksintresse.

Derjemte förenar jag mig i den af herr Wiklund afgifna reservationen rörande
husbehofsskogen så till vida, att jag finner att möjligheten af någon anordning
i det af honom angifna syftet bort af komitén närmare undersökas och, då så ej
skett, i alla fall komma under bedömande vid ärendets slutliga pröfning.

Arrendelagen.

Enligt min mening böra de åtgärder, som föreslås, redan nu planläggas så,
att de syfta till en afveckling af arrendesystemet på bolagsjorden. Man får erinra
sig, att här ej gäller arrenden af gårdar med en sedan gammalt upparbetad och
gifvande jordbruksjord till större omfång. Norrländska jordbruken äro till sin natur
nästan uteslutande småbondelägenheter. Dylika lägenheter, hvilka ju utgöra kärnan
i allt jordbruk, måste innehafvas och brukas af bonden sjelf med uteslutande rätt
d. v. s. antingen under full eganderätt eller s. k. ärftlig besittningsrätt. Det är

408

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

en stor del af dessa lägenheter, som nu öfvergå till egare, som ej alls äro jordbrukare
och allraminst hafva förmåga att idka småbondejordbruk och fylla dess
sociala uppgift. Hvarhelst en sådan utveckling eger rum, i Norrland och Dalarne
eller annorstädes, kan missförhållandet icke afhjelpas genom någon arrendelag.
Jorden måste återföras i sina naturliga brukares besittning. I de nordligare länen
är det också vigtigt, att detta sker i möjligaste mån fullständigt på hvarje ort, så
att ej ett blandadt system af arrendatorer och sjelfegande uppstår. Ty detta kan
förorsaka vantrefnad för de senare och särskildt leda till, att bolagen gifva arrendatorema
företrädesrätt till den arbetsförtjenst i skogarne, som alla jordbrukarne på
orten kunna behöfva för sig eller sina oförsörjda söner.

Komitén svnes ej vilja ställa sig afvisande mot ett sådant betraktelsesätt,
men har å andra sidan icke heller klart gått med på detsamma. I betänkandet
framhålles väl, att det utan tvifvel vore i alla afseenden lyckligast, om jordbruksjorden
å bolagshemman återvunnes till enskilda jordbrukare med full eganderätt.
Men komitén anmärker dervid, att det förnämsta medlet härför, en frivillig egostyckning
efter de nya grunderna, beror på jordegarens goda vilja. Man måste
derför, säger komitén, räkna med, att i ett stort antal fall arrendatorer fortfarande
komme att finnas på den norrländska bolagsjorden.

Att komitén här tvekat intaga någon bestämd ställning, framgår vidare deraf,
att komitén endast i ringa mån lagt sig vinn om att finna några medel, som kunde
framtvinga det förhållande, komitén förmält sig anse vara lyckligast. Endast på
den vägen kan man emellertid vinna någon impuls till åstadkommande af goda
egostyckningar på frivillighetens väg, hvilket ju är ett eftersträfvansvärdt mål.
Till detta ämne får jag särskild anledning att närmare återkomma vid behandlingen
af expropriationslagen.

Icke heller har utredningen, i hvad den vitsordar min förenämnda uppfattning,
vunnit vidare beaktande i betänkandet. Komitén har nemligen väsentligen inskränkt
sig till att redogöra endast för skötseln och afkastningen af jordbruket och skogsbruket
å bolagens arrendehemman i jemförelse med böndernas jordbruk och skogsskötsel.

Det har dock äfven framställts den frågan (n:o 23): »Kan arrendesystemet
öfver hufvud anses lämpa sig för ortens förhållanden?» Om svaren härpå antyder
komitén endast, att de skulle visa att, såsom det säges i betänkandet, den norrländska
allmogen, van som den är vid anblicken af de nuvarande arrendegårdarne
i bolagsdistrikten, öfver hufvud mot hela arrendesystemet hyser det största misstroende.
Det är emellertid af intresse att äfven i detta afseende få veta, hvad
sockenombuden, inbegripet kyrkoherdarne, äfvensom embets- och tjenstemännen haft
att förmäla härom:

ARRENDELAGEN

409

Svaren från sockenombuden å frågan: i>Kan arrendesystemet öfver hufvud
taget anses lämpa sig för ortens f örhållanden ri>

	Antal socknar, rörande hvilka frågan besvarats
		n e k a n	d e
Fögderi	jakande	utan I •• närmare motivering	j på grund i af natur-och be-folknings-förhål-landen	på grund ! af till-i fälliga orsaker	tveksamt eller oliks 1 af olika ombud	ej alls i eller ofull-. , ständigt 1
Kopparbergs län.
Falu ..........................................	3	2	1	_	_	4
Hedemora ....................................	1	4	_	_	_	4
Nedan-Siljans................................	X	4	2	—	1
Ofvan-Siljans.................................	—	2	2	1	1	1
Vester-Dals ...............................	1	4	_	1		2
Vester-Bergslags ..........................	2	2	—	—	1
Summa	8	18	5	2	3	11
Gejleborgs län. Gestriklands .........................«,.......	7	3				2
Södra Helsinglands ........................	—	6	1	1	2	2
Norra Helsinglands ........................	3	8	_	1	3	2
Vestra Helsinglands........................	1	3	1	—	1	1
Summa	11	20	2	2	6	7
Vesternorrlands län.
Medelpads vestra ...........................	—	5	1	1	1	_
Medelpads östra ..........................	—	5	—	3	—	2
Södra Ångermanlands nedre ...........	4	8	1	2	_	2
Södra Ångermanlands öfre .............	1	8	—	3	—	2
Norra Ångermanlands nedre ...........	—	6	_	—	1	_
Norra Ångermanlands öfre ...........	—	7	—	—	—	—
Summa	5	39	2	9	2	6
Jemtlands län. Jemtlands östra .............................		10	1	2	1	2
1 Jemtlands norra ...........................	—	13	1	1	_	_
\| Jemtlands vestra .........................	—	12	_	1	_	1
Jemtlands södra ...........................	— 1	12	1	1	—	—
Summa	— 1	47	3	5	1	3
Vesterbottens län. Umeå ..........................................		4	2	1
1 Skellefteå ....................................	_	8	_		_	_
Lappmarks ..................................	—	6	—	3	—	—
Summa	- 1	18 \|	2 1	4	—	—
Norrbottens län.
Piteå ..........................................	_	2	1	_	1
Luleå ..........................................	—	1	_	1		2
Kalix .........................................	—	1	1		2
Torneå ........................... ........	—	3	1	1	2	1
Summa	- i''	7	3 1	2	5	3 1
						52

410

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Svar från nedannämnda myndigheter ä samma fråga.

			Antal	svar
		n	ekande		tveksamt eller olika af olika ombud	ej alls eller ofullstän-digt be-svarad
Myndigheter	jakande	utan när-mare mo-tivering	på grund af natur och be-folknings-förhål-landen	på grund af till-fälliga orsaker
Länsman. Kopparbergs län ..........................	4	13	6	1	1	,o
Gefleborgs „ ..........................	10	12	1	2	2	2
Vesternorrlands län........................	2	11	3	6	—	8
Jemtlands ,, ........................	2	10	2	4	1	7
Vesterbottens „ ........................	1	15	—	6	—	4
Norrbottens .................................	-	6	-	3	j	8
Summa	19	67	12	22	5	39
Landtmätare. Kopparbergs län ..........................	1	13
Gefleborgs „ ...........................	2	2	1	1	—	—
Vesternorrlands län........................	—	2	1	1	—	—
Jemtlands „ .........................	—	1	—	—	—	—
Vesterbottens „ .....................	—	7		1	—	—
Norrbottens „ .......................	—	5	— ■	1	—	—
Summa	3	30	3	4	-
Jägmästare. Gefle-Dala distrikt .......................	j 1	3	3	1
Mellersta Norrlands distrikt ...........	1	H	3	2	—	—
Vesterbottens ,, • •.........	—	8	1	3	—	—
\| Norrbottens ...............................	-	12	1	4	1	-
Summa	2	\| 29	8	1 10	1	-

Anm. Under rubriken »jakande» hafva innefattats svaren: »ja», utan närmare motivering; »synes ej

olämpligt»; »ej förekommit anmärkning» o. d.

» *> » »nekande utan närmare motivering» hafva innefattats äfven svar, som varit

nekande på grund af »arrendesystemets inneboende brister»; samt
då olika ombud svarat nekande ehuru med olika motivering.

» » » »nekande på grund af natur- och befolkningsförhållanden» hafva innefattats

svar, som varit nekande på grund af att egendomarne omfatta för
små arealer; att jorden ej är tillräckligt gifvande; eller att folket
ej lämpar sig till arrendatorer.

» » » »nekande på grund af tillfälliga orsaker» hafva innefattats svar, som varit

nekande derför att ändrade arrendevilkor erfordras; att arrendelag
ansetts nödig; att bolagen ej intressera sig för jordbruket; eller
som motiverats med: ej under nuvarande förhållanden.

» » » »tveksamt eller olika af olika ombud» hafva innefattats svaren: »möjligtvis»;

»tvifvelaktigt»; »knappast»; »antagligen icke»; »både ja och nej»;
»beror på arrendet»; »ej synnerligen» eller då ett ombud svarat
jakande och ett annat nekande; deremot icke om båda svarat
nekande, ehuru med olika motivering.

» » » »fråganej alls eller ofullständigt besvarats» hafva äfven innefattats sådana

svar som »oundvikligt» eller dyl.; »arrende förekommer ej»; »erfarenhet
saknas».

ARRENDELAGEN.

4”

En annan fråga, för hvars besvarande ej redogjorts i betänkandet, är frågan:
»Förekommer och i hvilken omfattning, att inegojorden till hemman tillhöriga
bönder eller andra enskilda jordegare än bolag upplåtes på arrende?» (N:o 21).
Härpå svaras från alla håll nekande eller att det sällan förekommer. De undantagsfall,
der utarrendering sker, synas mest vara då egaren är minderårig. Egarens
sjukdom, orkeslöshet, bosättning på annan ort, bortavaro på arbete eller resa till
Amerika framhålles äfven kunna föranleda utarrendering. Från fyra socknar i Ångermanland
anmärkes, att någon del af inegojorden kan vara upplåten till torpare mot
dagsverksskyldighet, samt från en socken i Gestrikland, att inegojord utarrenderas
i mindre delar till arbetare. I Lima socken i Dalarne plägar kommunen utarrendera de
hemmansdelar, som den köpt för att rädda dem ur bolagens händer. Så sker nog ock
i de andra kommunerna inom Dalarne, som inköpt hemman. (Jmf. sid. 447 öfverst.)

I de vidlyftiga svaren å frågan 33, för hvilka betänkandet ej lemnar någon
redogörelse, framhållas i flera fall, att arrendetiden borde vara den längsta möjliga,
minst 5 o år. Detta är också ett uttryck för den uppfattningen, att man i bestämmelserna
om arrende bör söka komma så nära som möjligt till de fördelar, som följa en
besittning med eganderätt.

Erfarenheterna från Finland gifva ock vid handen, att arrendesystem ej lämpar
sig för dessa orter. Inom komitén påyrkade jag, att komitén borde taga någon
kännedom om jordbruksförhållandena i Finland. Jordbrukets förutsättningar äro
nämligen mycket lika der och i Norrland. Men å andra sidan har man i Finland
gjort mycket mer för jordbruket, hvadan det varit lärorikt att erfara de vigtigaste
rönen af dessa sträfvanden. Något försök att anskaffa någon upplysning i detta
ämne har dock ej gjorts från komiténs sida. Af en i dessa frågor särskildt initierad
finsk man har jag emellertid erfarit, att man i Finland nu kommit till den allmänna
öfvertygelsen, att ett framgångsrikt jordbruk derstädes i regeln ej kan drifvas annat
än af småbrukare eller småbönder, som besitta jorden med eganderätt.

I Finland hafva äfven bolagens inköp af skogshemman på senaste tiden väckt
uppmärksamhet, ehuru köpen ej ännu gatt så långt som hos oss. I anledning af
en vädjan till de finska sågverksbolagen att af patriotism söka sjelfva göra något
emot de härigenom uppkomna missförhållandena insamlades ett belopp af 20 eller
30,000 kronor, för att bereda personer tillfälle att i Danmark och annorstädes
erhålla kännedom och undervisning om smärre jordbruks skötsel. Meningen var
att desse sedan skulle öfvertaga arrenden af bolagshemmans jordbruk. Men dessa
stipendiater hafva, enligt åtminstone ett stort bolags erfarenheter, vid hemkomsten
ingalunda befunnits villiga öfvertaga bolagsarrenden utan antingen sökt inspektorsplats
på någon större gård eller ock inköpt en hemmansdel med eganderätt, äfven
om de för att kunna förvärfva denna fastighet måst öfverinteckna den för skuld.

Med det nu anförda har jag för min del endast velat framhålla, att jag anser
arrendelagen ej vara något slutmål utan i stort sedt endast af provisorisk betydelse
för den tid, som kan åtgå, till dess ifrågavarande bondelägenheter kunnat åter -

412

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

föras i jordbrukares ego. Eljest hade det varit nödvändigt att gifva ifrågavarande
slag af arrende en form, som i möjligaste mån närmade sig ärftlig besittningsrätt.
Den af komitén föreslagna minimitiden af 20 år för aftalets bestånd är nämligen
i och för sig ingalunda tillräcklig. Visserligen kan det vara en fördel, att arrendatorn
därigenom, såsom komitén yttrar, »för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält
gifvet». Men detta är icke nog. Jordens brukare måste också veta, att han ej
just, när arbetskraften börjar tryta, blir ställd på bar backe. Redan nu äro på
åtskilliga orter bolagens arrendeupplåtelser gällande på 20 år. Men man har icke
hört, att de framträdande sociala missförhållandena af bolagsförvärfven der äro i
någon framträdande grad mindre än annorstädes.

Det är också en särskild omständighet, som gör, att man under ofvan angifna
förutsättning måhända måste nu till en början nöja sig med en minimitid af
20 år. Skärpes fordringarne på en varaktig besittning för arrendatorn ytterligare,
så äfventyrar man ännu mer, att en stor del af de nuvarande arrendatorerna blifva
af bolagen uppsagda och med sina familjer satta i nödställd belägenhet. Tyvärr
kan detta i hvarje fall befaras i afsevärd mån blifva en följd genom antagande af
förslaget till arrendelag. Detta är ett stort bekymmer, som oroat mig mycket
utan att jag lyckats finna någon utväg, på hvilken dylika uppsägningar kunde
förekommas.

Beträffande lagens omfattning så är det af det förut sagda uppenbart, att den
endast bör afse jordbruket å trävaruindustriens hemman. Det är ock missförhållandena
i fråga om dessa jordbruks utarrendering, som föranledt tanken på en särskild
arrendelag; och denna lag skall, såsom ofvan framhållits, dessutom hafva till uppgift
att i sin mån medverka till, att just dessa jordbruk må på frivillighetens väg åter
öfvergå till sjelfständiga jordbrukare. Att åter för utarrendering af jordbruket å
bondehemman stadga andra bestämmelser i Norrland och Dalarne än i öfriga riket,
dertill finnes ingen giltig anledning. Det skulle tvärt om oftast till och med innefatta
en orimlighet att låta den ifrågasatta lagens strängare föreskrifter vinna tilllämpning
för dylika arrenden, hvilka vanligen förekomma endast i följd af egarens
omyndighet, sjukdom, bortresa eller annan dylik anledning. Icke heller torde det
vara skäl att nu öka de svårigheter, som t. ex. Lima kommun har att öfvervinna
i fråga om förfogandet öfver de fastigheter, som kommunen på sätt ofvan förmäles
inköpt af bönder.

En sak, som här framställer sig, är torparnes ställning. Torp finnas i stor
utsträckning på hemmanen i synnerhet i Vesternorrlands län. Förr upplätos de
vanligen på 50 år eller på torparens lifstid ofta mot dagsverksskyldighet. Numera
lärer det blifva allt vanligare, att upplåtelsen sker med eganderätt. Dessutom
förekommer antagligen ofta andra upplåtelser af brukningsrätt till jord på lösare
villkor. Det är, kan man säga, uteslutande på bondehemman, som dylika torp
och lägenhetsupplåtelser ega rum för att tillmötesgå den lösa befolkningens sträfvanden
att erhålla ett eget hem. Bolagen åter upplåta i regeln inga torplägen -

ARRENDELAGEN.

413

heter; tvärt om söka de hvarje tillfälle att få nedlägga de torp, som funnits å
bolagshemmanen vid dessas inköp från bönder, enligt hvad det på flera ställen
uppgafs till mig under resorna.

Någon utredning rörande torpame och deras villkor föreligger icke. Det
lider ej något tvifvel, att mycket bör och kan göras för dem i deras sträfsamma
och ovissa ställning. Denna angelägenhet beröres ej af förevarande lagstiftning
i vidare mån än att under lagen torde falla de å trävaruindustriens fastigheter
befintliga torp af den storlek, att sjelfständiga jordbruk derå kunna idkas. Ett
allmännare ingripande synes deremot möjligen kunna väntas af en ny för hela
riket gällande arrendelag. Den nya finska arrendelagens hufvudsakliga uppgift var
att tillgodose torparne, hvilka äro de egentliga arrendatorerna i Finland. Torparnes
fråga är ock ett spörjsmål för sig, som nog är lika aktuellt i södra och mellersta
Sverige som i de norra delarne af riket. Belysande är en handling, som medföljde
den vid betänkandet aftryckta historiken öfver Lima kommuns hemmansköp
(band 2 sid. 109). Af denna handling, hvilken undertecknats afP. Björling, synes framgå,
att denne tagit initiativet till berörda hemmansköp, hvartill motivet angifves sålunda:
»Som jag har haft tillfälle att se torparnes hårda lott i mellersta Sverige och
samma öde väntade oss om egendomarne öfvergingo till bolag, då upprann hos
mig den idéen, att socknen borde uppköpa de egendomar, som egarne icke kunde
behålla, emot det att säljarne skulle få återköpa dem emot köpesumman och 6
procents ränta jemte alla omkostnader, så att socknen skulle gå skadesfri på affären.
Äterköpen skulle gå efter bördsrätt. På detta sätt trodde man sig kunna bibehålla
en sjelfegande bondeklass för samhället»

Efter dessa erinringar beträffande den allmänna motiveringen öfvergår jag
till framhållande af några punkter i sjelfva lagförslaget, deri jag är af skiljaktig
mening.

Hvilka förmåner en bolagsarrendator på ett norrländskt skogshemman bör
ega af sin brukningsrätt faller tydligt i ögonen, när man befinner sig på ort och
ställe. Man ser ett stort skogslandskap i förtonande höjdsluttningar. Ett blänkande
vatten, en sjö, en flod eller båda delarna bildar vanligen ett afbrott i terrängen.
På någon sluttning framlyser en eller flera gröna fläckar med några byggnader.
Det är arrendegården med dess inegor, hemmet för den familj, som här skall
kämpa sin kamp för tillvaron och lefva på, hvad jorden på detta ställe gifver.
Hvad böra då alla, den frånvarande jordegaren inbegripen, unna denne arrendator?
Jo han måste ur skogen få taga virke till husbehof och där under sommaren beta
sina kreatur. Det bör vidare ej vara honom förmenadt att förbättra familjens
kosthåll med fiske i hemmanets vattendrag. Och slutligen är det en naturlig rätt
för denne jordens brukare att genom sin odlingsflit utvidga inegorna och derigenom
höja sin ekonomiska ställning. Men då han i sistnämnda afseende frambringar ett
bestående värde för hemmanet, bör han ock hafva ersättning derför af jordegaren, när
nyodlingarne tillfalla denne vid arrendatorns frånträde af arrendet. Tvekar någon

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

om befogenheten af dessa anspråk, så må han blott gå fram till boningshuset.
Han skall då i fönstren mötas af de nyfikna blickarne från en hel skara af barn.
Ingenting skall då förefalla honom mera maktpåliggande än, att dessa blå ögon
alltid måtte le och att dessa röda läppar ej måtte förblekna af nöd och umbäranden.
De hafva en rätt som är större än bolagets befogenhet att undanhålla dem de
torftiga möjligheter, som jordens alstringskraft gömmer och hvilka bolaget sjellt ej
kan begagna sig af.

Komitén har nu på ett betryggande sätt tillförsäkrat arrendatorn husbehofsskog
och betesrätt. •

Hvad angår rätten att nyodla och vid arrendets afträdande erhålla ersättning
derför har komitén ansett, att en dylik rätt äfven bör tillkomma arrendatorn. Men
då bör man väl också tillse, att han verkligen kommer i åtnjutande af densamma.
Om jordegaren emellertid affattar upplåtelsen så, att endast hemmanets odlade egor
eller visst område, der odlingsmark ej finnes, utarrenderas, så blifva, så som förslaget
nu är affattadt, förenämnda förmåner utan värde för arrendatorn. Komitén
anmärker sjelf i annat sammanhang, att bolagens benägenhet att utarrendera endast
inegorna kommer sannolikt att ytterligare ökas i följd af förevarande stadgande,
dervid komitén till och med synes betrakta detta såsom en fördel ur en annan
synpunkt (sid. 161 och 163).

Såsom anledning till att komitén ej velat skydda arrendatorn i hans rättigheter
mot en dylik utväg för jordegaren att åsidosätta desamma, anfördes betänkligheten
att utan föredöme i lagstiftningen tillägga arrendatorn en sådan rätt till
ett område beläget utanför den mark, som innefattas i arrendeupplåtelsen. Att sålunda
låta en af de vigtigaste bestämmelserna i arrendelagen stanna på papperet, synes
dock knappast kunna försvaras. Komitén gendrifver också sjelf på ett förträffligt
sätt sina betänkligheter vid försvaret af förslaget om ovillkorlig rätt för arrendatorn,
till husbehofsvirke. Jag behöfver endast åberopa hvad komitén der yttrar till gendrifvande
af den möjliga anmärkningen, »att det förefaller egendomligt att sålunda
tillerkänna arrendatorn en sakrätt på område beläget utanför den arrenderade egendomen»
(sid. 164). Hvad der sagts gäller obetingadt också odlingsrätten. Lägger
man dertill äfven anspråk på ersättning för odlingen, bör detta ej heller göra någon
skillnad, då husbehofsvirke får tagas utan godtgörelse, hvilket äfven är en uppoffring
från jordegarens sida, samt komitén ju i hvarje fall anser det rigtigt, att arrendatorn
bör hafva dessa förmåner.

I betänkandet är det en genomgående grundsats, att odlingsjord ej må af
bolagen undanhållas hugade odlare. Derför har föreslagits: att genom expropriation
utbryta friliggande odlingsjord; att vid egostyckning inegojord skall
åtföljas af den odlingsmark, som lämpligen kan förenas med densamma; och att,
då egostyckning ej sker, arrendatorn i stället skall få rätt att odla på lämpliga ställen.
Här hade det också varit på sin plats att något redogöra för de talrika, i svaren på
frågan 3 3 framkomna förslagen, att bolagen måtte åläggas viss nyodlingsskyldighet.

ARRENDELAGEN.

415

Ett praktiskt och moderat förverkligande äfven af denna tanke innefattas just i
komiténs förevarande uppslag. Då slutligen 28 § i lagförslaget förklarar arrendevillkor,
som strider emot hvad i lagen stadgats, vara utan verkan, så är det ju
blott en tillämpning af denna grundsats, om man ser till, att jordegaren ej genom
affattningen af sjelfva upplåtelsen söker omintetgöra ifrågavarande i 10 och 12 §§
arrendator:! tillförsäkrade fördel.

Jag anser således för min del, att lagen bör allättas så, att arrendatorn
verkligen kommer i åtnjutande af odlingsrätten och ersättningen derför oafsedt
formuleringen af sjelfva arrendeaftalet. Odlingsrätten kan naturligtvis, om man så
vill, göras beronde af enahanda vilkor som rätten till ersättning för nyodling.

I de fall att arrendet begränsas till endast de odlade egorna eller visst
mindre område, så blir rätten till fiske med 7 §:s affattning begränsad till det
lilla vattenområde, som tilläfventyrs kan gå upp till de utarrenderade egorna.
Fiskerätten blir sålunda i hufvudsak också en rättighet endast i princip utan tilllämplighet
i verkligheten. Man måste väl tillse att, såsom meningen är, arrendatorn
erhåller rätt till fiske i det till hemmanet eller lägenheten hörande fiskevattnet.

En ytterligare inskränkning i fiskets nyttjande har gjorts i fråga om fiskevatten,
der särskilda åtgärder af jordegaren vidtagits till fiskets förbättrande. Nu är
det ju bekant, att trävarurörelsen tyvärr i hög grad skadar allt fisket. Att denna
rörelse kommer att vidtaga särskilda anstalter för fiskets förbättrande i vattendrag,
der arrendatorer enligt denna § skulle få fiskerätt, blir nog mycket sällsynt. Det
synes derför ej vara af förhållandena påkalladt att omgärda trävaruindustriens nit
för fiskodlingen med större rättsskydd än, som förunnas andra fiskodlare. Det
synes derför vara tillfyllest om sågverksindustrien i vanlig ordning enligt föreskrifterna
i fiskeristadgan söker i händelse af behof att af befallningshafvande utverka särskilda
bestämmelser om fiskets vård. Och något särskildt stadgande för de fall,. der
fiskeristadgan, på sätt i dess 3 1 § sägs, ej är tillämplig, synes ej behöfva ifrågasättas.

I lagförslagets 7 § har af mig påyrkats ett tillägg af innehåll, att arrendatorn
ej vore bunden af någon bestämmelse, hvarigenom han afhände sig rätt till laga
ersättning för skada i följd af flottning. Under resorna och annorledes har man
fått veta, att stort förfång på flera sätt onödigtvis eller genom egenmäktiga åtgärder
tillskyndades jordbruket på många ställen. Tyvärr försummades det, att härom
infordra upplysningar från orterna. Vid besvarandet af frågan 27 rörande svårigheter,
som genom flottleders reglering, afsyning och begagnande tillskapades för
vissa jordegare att tillgodogöra sig sin skogsafkastning, har dock från flera socknar
anmälts, att flottningen åstadkommer åtskillig skada för jordegaren genom uppdämningar,
fiskets minskande, trafikhinder o. s. v. Dessa svar hafva beklagligtvis
ej återgifvits i sammandragen af det formella skälet, att komitén ej frågat derom.

I hvarje fall synes det vara af vigt, att jordbrukets intressen så respekteras, att arrendatorn
ej i kontraktet ställes rättslös gent emot obehörigt intrång vid flottningen.

416 '' RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Man säger visserligen, att bolagen skulle, om ett dylikt kontraktsvilkor ej tillädes
giltighet, kanske i stället från arrendet undantaga ängar, af hvilka jordbruket kunde
haft stort gagn. Härtill må genmälas, att det är mera uppmuntrande att drifva
jordbruk på ett mindre område, som man vet vara skyddadt för intrång, än att
nedlägga arbete och kostnader på en mark, som kan af andra efter godtfinnande
och utan ersättning sköflas. Rättighet att skörda på de undantagna egorna blir
nog i alla fall arrendatorn förbehållen. Och skyldighet att gifva ersättning har
äfven det goda med sig att större varsamhet iakttages vid flottningen.

1 de öfvergångsbestämmelser som återfinnas i 24 § har komitén från tillämpning
af de i sista punkten omnämnda §§ undantagit alla arrendeaftal på arrendators
lifstid eller viss tid, som upprättats före den 1 januari 1904. Härigenom skulle
förmånen af rätt till odling och ersättning för jordförbättringar samt någon trygghet
mot godtyckliga vräkningar ej på långa tider förunnas en stor del af de nuvarande
arrendatorerna i Norrland och Dalarne. Kanske få jordegarne derigenom i många
fall äfven anledning att vid utgången af de gamla kontraktens upplåtelsetider uppsäga
just sådana arrendatorer, som äro skötsamma och ådagalagt intresse för odlingar.
Intet visar emellertid bättre än detta, hur litet man i sjelfva verket anser sig
våga i realiteten göra för bestående missförhållandens afhjelpande, så länge de intressenter,
mot hvilka åtgärderna skulle rigtas, ännu finnas till. På samma gång man
visar en sådan försigtighet i det närvarande, prisar man förgågna tiders revolutionära
åtgörande i liknande fall och gläder sig öfver den nytta de medfört. Trots allt
hvad bönderna, såsom ofvan utvecklats, offrat för sågverksindustrien och dess
konsolidering unnar man ej nu dessa arrendatorer ens dessa små fördelar.

I 3 § är insprängdt ett öfvergångsstadgande, som rätteligen bort upptagas
under 24 §, såvidt jag förstår.

. Jag hemställer i hufvudsak:

1:0) att 7 § må erhålla följande lydelse:

»Der den arrenderade jorden utgör- allenast en del af ett
hemman eller en lägenhet, vare arrendatorn berättigad att för
husbehof begagna den rått till fiske, som hörer till den öfriga
delen af hemmanet eller lägenheten. Ej må arrendator genom
arrendeaftalet förbjudas att för husbehof nyttja det fiske, som
till den arrenderade fastigheten hör er, och ej heller af händas rätt
till laga ersättning för skada, som må uppkomma af flottning.»

2:0) att 10 § formuleras sålunda:

»Arrendator vare oförhindrad att å den arrenderade jorden
verkställa nyodling.

Är upplåtelsen inskränkt till hufvudsakligen fastighetens
odlade egor eller till mark, hvarå ej erbjuder sig lönande till -

vanhäfdslagen.

417

fälle till odlingsarbete, eller har arrendator der utfört den odling,
som skäligen kan ifrågakomma, vare han berättigad att till
odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande mark, som ej
förut blifvit till annan för verkligt brukande upplåten. Område,
hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande,
skall 1 alla afseenden anses inbegripet i arrendet och må förty
ej af jordegaren till annan upplåtas.

Skog, som afverkas i följd af nyodling, må arrendatorn
ej utan jordegarens medgifvande tillgodogöra sig.»

3:0) att i öfvergångsbestämmelserna under 24 § sista
punkten till sitt innehåll ändras så, att den kommer att afse
alla aftal af der omnämnd beskaffenhet, som upprättats före
det denna lag trädt i kraft.

Vanhäfdslagen.

Äfven denna lag är afsedd att tillämpas endast å trävaruindustriens fastigheter.
Erfarenheten visar nemligen, att dessa särskildt vanvårdas, hvilket komiténs utredning
också i hög grad bestyrker. Det måste vidare anses vara en vigtig grundsats, att
om fastighetsegare, som icke hafva jordbruk till yrke, i stor utsträckning förvärfvat
bondehemman och fortfarande vilja behålla dem, så få de äfven underkasta sig att
kontroll öfvas, hur de förvalta det nationalkapital, som ligger i redan uppbruten jord
med tillhörande åbyggnader. Slutligen skall lagen bidraga till att framtvinga att
ifrågavarande bondebruk återgå i sina rätte egares besittning. Den nu mera jemväl
i Finland tillsatta komitén för behandling af frågan om bolags fastighetsförvärf har,
•enligt hvad jag enskildt förvissat mig om, beslutat föreslå en lag af ifrågavarande
beskaffenhet och bland de antagna hufvudgrunderna för lagen ingår, att den skall
■omfatta endast »bolag eller enskild person, som idkar träförädling».

För att lagen emellertid skall få någon effekt i ofvan angifna afseenden,
måste till en början ej ställas allt för små fordringar på häfden. Odlingar och
byggnader böra ej få vara i sämre tillstånd än det, hvari bondejordbruk i allmänhet
i orten befinner sig. Det är väl just detta man kan begära, hvarken mera eller
mindre. Att det ej möter någon svårighet att här göra jemförelse framgår bäst
-af de bestämda svar, som från alla håll ingått på komiténs fråga om skillnaden i
skötseln af jordbruket på bolagshemman och bondehemman. Denna fordran i
afseende å bolagshemmans häfd uppställes också i det förenämnda finska utkastet
till en vanhäfdslag.

Det svenska förslaget synes deremot afse att icke drabba vanlig utan
endast en särdeles hög grad af vanvård, nemligen den, hvarigenom jordbrukets
afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyras. Och känner man sig tveksam om,

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

418

hvad härmed menas, försvinner denna tvekan alldeles vid genomläsandet af motiven.
Dessa angifva nemligen, att lagen syftar företrädesvis på de fall, att inegojord
förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker, eller att skördar år efter år
tagas utan att ersättning lemnas, så att jorden småningom utarmas. Största delen
af de bolagshemman, som enligt komiténs utredning skötas oförsvarligt, skulle på
detta sätt sannolikt i alla fall ej åtkommas af lagens bestämmelser.

Men äfven den synnerliga grad af vanvård, som komitén åsyftar, kommer
måhända i många fall att också undgå att drabbas af lagen. I motiven framhålles
nemligen, att, om en ega med dålig jordmån öfvergifves, detta ej bör betraktas
såsom vanvård, hvilket tre reservanter lära vilja hafva utsagdt i sjelfva lagen. Det
är naturligtvis rigtigt, att bruket af inegojord, som är för odling otjenlig, helst bör
öfvergifvas. Men härvid får man vara mycket försigtig i tillämpningen. Frågan,
om en jord är otjenlig för jordbruk, beror så mycket på hvem, som brukar den.
Ett trävarubolag t. ex. skall ur sin synpunkt utan tvifvel finna mycken jord oduglig
för odling, som deremot skulle kunna bereda en fattig arbetare utan andra utvägar
en dräglig bergning.

Särskildt kommer man att på nämnda grund söka försvara igenläggandet af
inegojord på nybyggen, som erhöllo skogsanslag för en improviserad odling, såsom
förut angifvits (se denna reservation sid. 358—359-) Vore det nu så, att ingen
odling kunde upprätthållas på en sådan fastighet, så borde snarare skogen återgå
till kronan. Men högst sällan lärer väl dock ett nybyggeshemman vara så svagt
i jordbruksafseende, att det ej på någon plats kan duga att bereda ett afsevärdt
bidrag till lifsuppehället för någon af de många menniskor, som utan tillgångar
sträfva efter en egen torfva. Staten bör derför taga sig i akt att ej vara för
släpphändt i sina kraf, utan söka bestämdt upprätthålla den grundsatsen, att å hvarje
bolagshemman, som vid afvittringen erhöll skog, skall odling upprätthållas för att
vara till gagn för de många, som behöfva den. Annars går det nog så, att sedan
vid nybyggens skattelösen Hastigt tillkomna odlingar godkänts som författningsenliga,
så vill man nu komma ifrån all odlingsskyldighet på hemmanet under åberopande,
att samma odlingar voro odugliga.

Af det anförda synes enligt min mening framgå, att trävarurörelsen ej
behöfver af de föreslagna lagbestämmelserna befara något synnerligt ingrepp i
skötseln af sina förvärfvade hemman. Lemnas så till på köpet kontrollen ej till
någon särskild myndighet utan till Konungens befallningshafvande, såsom vissa
ledamöter i komitén ifrågasatt, så kan man förstå, hvarför ensamt mot denna lag
ej uppstått betänklighet från någon af komiténs ledamöter. Och vill man sedan vara
säker på, att ingenting alls skall komma till stånd, så uppställer man, såsom jemväl
varit föreslaget, ytterligare det vilkoret, att lagen skall omfatta äfven det jordbruk,
som idkas af bönderna, hvilka till skillnad från bolagen, lika väl som bönderna i
öfriga delar af riket bedrifva jordbruket såsom sitt yrke.

EXPROPRIATIONSLAGEN.

4*9

För att lagen må fylla sitt ändamål hemställer jag derför:

att i § må erhålla följande lydelse:

»Finnes å bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
tillhörig fastighet å landet inegojord af den omfattning, att
sjelfständigt jordbruk derå kan idkas, må jordbruket och de för
detsamma nödiga byggnader ej vanvårdas. Samma lag gälle i
fråga om fastighet å landet, tillhörig enskild person, som ej
å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen
besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Vanvård enligt denna lag skall anses föreligga, om
jordbruket och byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvari
de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet
befinna sig. Såsom vanvård skall ock anses, derest å
hemman, som uppkommit af nybygge, icke finnas inegor till vidd
och godhet motsvarande, hvad i sådant afseende är i skatteomföringsinstrumentet
upptaget. Hvad sålunda stadgats, gälle
dock ej för det fall, att efter noggrann undersökning befinnes,
det jordmånen å en upptagen odling ej eger det odhngsvärde,
eller, der fråga är om nybyggeshemman, som nyss sagts, detta
ej någonstädes innehåller odlingslägenheter till angifven omfattning
af den beskaffenhet, att jorden kan med fördel brukas ens
af någon, som saknar andra utvägar till försörjning.

Expropriationslagen.

Under arrendelagen har jag närmare angifvit, hurusom de åtgärder, som
iöreslås i afseende å bolagshemman, måste planläggas så, att åtminstone hemmanens
åkerbrukskärna småningom återföres i sina naturliga brukares besittning.

Främst gäller detta de redan färdiga bondelägenheterna d. v. s. den redan
uppbrutna inegojorden jemte''åbyggnader, hvartill bör läggas husbehofsskog, odlingsmark
och bete. Dessa odlingar äro ett genom långliga tiders arbete hopsamladt
nationalkapital, och det är ju då af vigt, att detta vårdas och upprätthålles af de
rätta personerna. Ifrågavarande lägenheter äro också i allmänhet upptagna på de
för jordbruks bedrifvande bäst belägna platserna.

I följd af den nya egostyckningslagen hafva vidare dessa lägenheter, såsom
komitén framhållit, i stor utsträckning börjat utstyckas på ett ur jordbrukssynpunkt
mycket otillfredsställande sätt. Och det är fara värdt, att man skall skynda sig

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

420

att så förfara med de flesta lägenheterna, innan komiténs förslag till ny egostyckningslag
vinner tillämpning. Det blir sålunda nödvändigt att i erforderlig mån med inegor,
husbehofsskog, odlingsmark eller bete komplettera de jordbrukslägenheter, som utbrutits
på detta sätt.

Slutligen gifves det å bolagshemmanen en mängd odlingsmark, som kan
lämpa sig till sjelfständiga jordbruk eller eljest är så belägen, att den ej lämpligen
kan förenas med de redan färdiga jordbrukslägenheterna. Denna mark måste då
särskildt för sig utbrytas.

Allt detta kan dock ej åstadkommas ensamt på frivillighetens väg. Utbrytning
af de redan bildade jordbrukslägenheterna skulle ju visserligen påskyndas genom de
ifrågasätta nya lagarne om arrende och häfdeskyldighet. Men dessa lagar räcka nog ej
till för detta ändamål, i all synnerhet om de erhålla den af komitén ifrågasatta
formuleringen, hvarigenom de just i betydelsefulla hufvudpunkter måste blifva ganska
verkningslösa. Komplettering af dåligt egostyckade jordbrukslotter samt utbrytning af
fristående odlingsmark kunna icke i någon nämnvärd mån förväntas af skogsegarens
frivilliga åtgöranden. Det kräfves derför ett yttersta medel, en ultima ratio, som
förlänar allvar åt frivilligheten och tager vid, der denna tryter. Detta medel är
expropriation.

Komiténs majoritet enade sig till en början under sina förhandlingar om att
föreslå expropriation för ofvannämnda tre ändamål och har egnat mycken tid åt
arbetet med att gifva form åt dessa förslag. I sistone afstod emellertid majoriteten
inom komiténs majoritet först från tanken att medgifva expropriation af redan uppbruten
inegojord med åbyggnader jemte husbehofsskog, odlingsmark och bete (se
komiténs protokoll för 27 x 1904). Sedermera beslöto samma ledamöter göra den
förändring i det utarbetade förslaget om expropriation för komplettering af egostyckningar,
att denna ej skulle ske i första hand genom statens mellankomst utan
af egaren till den jordlott, som skulle kompletteras. Men då det i sådant afseende
utarbetade förslaget väckte betänkligheter i afseende å sina detaljer, fick tanken om
ett särskildt förslag till komplettering af dåliga egostyckningar alldeles förfalla (se
komiténs prot. för den 8/g 1904)- I stället inskränkte sig komitén på angifna
skäl till det allmänna uttalandet (sid. 139), att »det kan derför till äfventyrs
blifva nödvändigt att taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas
för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras utökande
med nödig skogs-, betes- och odlingsmark».

Jag har ansett mig böra på detta satt framhålla gången af frågans behandling
inom komitén för att visa, att saken i hela dess vidd af komitén behjertats och
varit förmål för dess allvarliga öfvervägande.

I det beslut, hvari komitén sålunda slutligen stannat, eller att inskränka
förslaget om expropriation allenast till förvärf af odlingslägenheter å bolagshemman,
liar jag omöjligen kunnat förena mig. Förslaget i och för sig är ett vigtigt uppslag

EXPROPRIATIONSLAGEN.

42I

och måste vara med. Men de praktiska resultaten af detsamma äro dock mera en
temligen oviss framtidssak. Att bryta nya odlingslägenheter gent emot en ovillig
jordegares motstånd och med skyldighet att betala äfven för sjelfva marken går ej
så lätt, som då kronan skänkte mark och mera till för nybyggesupplåtelser.

Den sak åter, som ligger närmast till hands, är väl att återbörda de redan
befintliga jordbrukslägenheterna åt bondeståndet. I svaren å komiténs frågor framhålles
detta också såsom den naturliga utgångspunkten för de åtgöranden, som kunna
vidtagas med bolagsjorden; och förordas ofta för detta ändamål äfven expropriation.

I rubriken till komiténs framställning i förevarande punkt betecknas denna
såsom åsyftande »åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar
befintliga odlingslägenheter». Detta leder osökt tanken till, att det väl äfven är
annat, som här i lika hög grad bör åt allmogen återvinnas. Och detta intryck
förminskas ej deraf, att rubriken till sjelfva lagförslaget erhållit en från ämnet mera
afledande rubrik.

Det kan ock antagas, att på en mängd orter de odlingslägenheter, som i
främsta rummet förtjena att upptagas, ligga i närheten af den odlade inegojorden
och lämpligen kunna utbrytas endast i sammanhang med denna. Ett effektivt tillgodogörande
af dylika odlingslägenheter skulle således ej komma till stånd, om ej
expropriationslagen omfattade äfven inegojord. Såsom exempel må anföras det
odlingsbara strandbältet rundt kring Graningesjön i Ångermanland. Enligt hvad
jag vid besök på orten erfarit, finnas der två bondbyar, som utnyttjat odlingsmöjligheterna.
Alla andra byar tillhöra ett bolag och dessa byars jemförelsevis
små inegor omgifvas af betydande sträckor ouppodlad odlingsmark.

Hvad åter angår angelägenheten att komplettera dåliga egostyckningar så
är detta visserligen ur verkställighetens synpunkt en ganska vansklig sak. Men
staten bör naturligtvis göra, hvad den kan, så att ej allt förfelas. Derför är det
ock af vigt att, såsom komitén först ansåg, staten i första hand i eget namn
exproprierar hvad som behöfs för kompletteringen. Att förläna den enskilde egaren
af den utstyckade jordbrukslotten expropriationsrätt samt öfverlemna åt honom att
taga initiativ och förskjuta kostnaderna, är väl obestridligen en utväg, som med
visshet leder till att intet blir åtgjordt i saken. Deremot är det klart, att statens
expropriation både kan och bör föregås af enskild uppgörelse mellan staten och
egaren af den jord, som skall förbättras.

Den lag, som skall reglera dessa frågor, måste till sin hufvudkaraktär betecknas
såsom en expropriationslag. Äfven komiténs lagförslag i denna punkt om vissa
åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare af lämpliga odlingslägenheter är
naturligtvis till sin kärnpunkt ej något annat än en sådan lag. De frivilliga
överenskommelser, som i förslaget sättas i första rummet, möjliggöras i stort sedt
endast genom befintligheten af statens expropriationsrätt. Så är ju ock händelsen
med gällande expropriationslag, hvilken oftast ej behöfver tillämpas derför, att saken

422

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

uppgöres i godo. I instruktionen för kommissionen kan närmare angifvas, hur
den bör förfara för åstadkommande af frivilliga uppgörelser, innan saken går till
expropriation.

För framgången af de åtgärder, som, med en expropriationslag i bakgrunden,
kunna vidtagas för att åt den jordbrukande befolkningen återförvärfva åtminstone
den odlade och odlingsbara jorden jemte husbehofsskog och betesrätt, är den
ekonomiska sidan af saken af stor betydelse.

För det första gäller det, att expropriationsprisen å marken och dermed
äfven de pris, som kunna betingas vid frivilliga uppgörelser, ej blifva oskäligt höga.
Den nu gällande expropriationslagen har genom sina bestämmelser och sin tillämpning
skapat den allmänna föreställningen, att expropriation är en dyr sak och att egarne
af det, som exproprieras, böra skörda betydande vinst af expropriationen. Detta
förhållande synes mig dock kunna förklaras deraf, att gällande expropriationslag afser
att för det allmännas eller för bärkraftiga enskilda företags räkning expropriera äfven
från småfolk deras egendom. Flär deremot gäller det att från förmögna bolag
expropriera mark åt obemedlade arbetare. Detta gör en betydlig skillnad. Vidare
är märka, att det nu gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de sjelfva
ej kunna nyttiggöra för samhället och derföre ej ega rättighet att besitta. Det inträder
här ett förhållande snarlikt det, som föranledt, att det medgifvits inmutningsrätt
till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också särskildt erinra sig, att vid
trävaruindustriens inköp af hemman, förr såväl som nu, sällan beräknats något pris
för inegor som sådana eller för åbyggnader eller för markens odlingsvärde, utan det
är den skogsbördiga markens areal och duglighet för skogsväxt samt den växande
skogens värde, hvartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden, och till
ändamålets sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk på, att marken
afstås utan särskild vinst för jordegaren; och kan dervid ifrågasättas, om ej hänsyn
jemväl bör tagas till det låga pris, hvarför hemmanet i största antal fall förvärfvats.

Gällande lag bestämmer, att lösen för det, som afstås, skall uppskattas i
penningar efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet uti orten
»högst gäller». Senaste skogskomité föreslog i ett fall expropriationspriset till
hvad som i orten »lägst gäller». Komitén har i- förevarande fall bestämdt
priset till hvad marken i orten »i allmänhet gäller». För min skiljaktiga mening
derutinnan har jag låtit gifva uttryck i formuleringen af 16 § i nedan intagna
lagförslag.

Om det nu är af vigt, att det exproprierade kan förvärfvas för skäligt pris,
så är det ofta äfven af betydelse, att den merendels obemedlade jordbrukare, som skall
öfvertaga lägenheten, kan få låneunderstöd i och för erläggandet af köpeskillingen
och bekostandet af nödiga anläggningar och förbättringar å densamma. För detta
ändamål bör staten förskottera köpeskillingen eller någon del deraf äfven vid frivilliga
uppgörelser samt medgifva, att hvad staten dervid eller i följd af expropriation

EXPROPRIATIONSLAGEN.

423

förskotterat får återbetalas mot amortering på lång tid. För nya arbeten å lägenheten
bör eventuelt kunna beviljas låneunderstöd på enahanda vilkor.

Det bör här anmärkas, att expropriationsåtgärderna ju ej behöfva ske på en
gång öfver hela landet, utan att man kan i början sakta experimentera sig fram
till någon erfarenhet på detta hitintills oförsökta område.

Sannolikt erfordras på många håll, der bolagens fastigheter sträcka sig vida
ikring, att äfven för allmänt eller enskildt behof nödiga tomtplatser kunde få exproprieras.
Härom förekommer ock framställningar i svaren å komiténs frågor.
Detta må dock blifva en sak att framdeles öfverväga.

De tre ledamöterna i de jordbrukskommissioner, som enligt komiténs förslag
skola hafva befattning med dessa frågor, utses af Konungen. I olikhet med
komitén anser jag anledningen dertill böra omnämnas i motiven. Det kunde ju
nämligen synas naturligast, att dessa ledamöter liksom de tre ledamöterna i länens
skogsvårdsstyrelser utsåges en af Konungen, en af landstinget och en af hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Med hänsyn till att de två sistnämnda
valkorporationerna i vissa län i mycket står trävaruindustriens intressen nära, och
det är att befara, att så skall med tiden allt mer blifva händelsen i alla länen,
ansåg man det mindre lämpligt låta dessa korporationer utse målsmän för jordbrukets
stridande intressen. Det fans i brist på andra valkorporationer då ingen
annan utväg än att låta alla ledamöterna utses af Konungen. Det var visserligen
ifrågasatt att, då ärende skulle afgöras, låta två ledamöter i jordbrukskomitén för
den socken, som frågan gällde, inträda som ledamöter i kommissionen. Men å
andra sidan måste detta föranleda omgång och kostnader. I stället bestämdes, att
jordbrukskomitén skulle beredas tillfälle att i hvarje ärende afgifva utlåtande.

Gäller det expropriation, för komplettering af utstyckade jordbrukslotter, kan
det tänkas att staten sjelf förut eller på samma gång genom aftal eller efter
expropriation blifvit egare till den lott, som skäll kompletteras. Detta förklarar
lydelsen af 8 § 2 mom. i nedannämnda lagförslag.

På grund af hvad nu anförts, får jag förorda antagande af en expropriationslag
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som en gång inom komitén
provisoriskt antagits. Lagen är i vissa delar ganska svår att på ett ur juridisk
synpunkt tillfredsställande sätt formulera; och särskildt detta förslag torde behöfva
en ytterligare formell granskning, hvilket jag dock af förut anförda skäl ej medhunnit.

Emellertid hemställer jag:

att staten måtte i och för upplåtelse till jordbrukare
berättigas att från trävaruindustriens hemman mot ersättning
expropriera hvad som erfordras:

dels för utbrytning af inegojord med åbyggnader jemte
husbehofsskog, odlingsmark och bete;

424

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

dels för redan utbrutna inegolotters komplettering i
erforderlig mån med inegor, husbehofsskog, odlingsmark och
bete; och

dels för utbrytning af lämpliga odlingslägenheter;
samt att i sådant syfte måtte antagas en lag af hufvudsakligen
följande innehåll:

Utkast till lag

angående

skyldighet i vissa fall för jordegare inom Norrland och Dalarne att
afstå mark för jordbruksändamål.

För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län stadgas, som följer:

I S I

ändamål att vidmagthålla och stärka den jordbrukande befolkningen ege
Konungen förordna, att från hemman eller lägenhet å landet, som eges af bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet eller af enskild person, hvilken ej har
sitt bo och hemvist å fastigheten samt uppenbarligen besitter den hufvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, skall till staten i och för upplåtelse till
jordbrukare emot ersättning afstås mark i de fall, hvarom i 2, 3 och 4 §§ förmäles.

Denna lag är ej tillämplig på jord, hvilken erfordras till tomt eller upplagsplats
eller annat dylikt ändamål eller för upplåtelse såsom boställsjord åt någon
jordegarens förvaltare eller annan dylik tjensteman eller ock kan anses behöflig för
industriell anläggning, som finnes å den fastighet, hvartill jorden hörer.

2 §.

Har inom någon ort jorden i afsevärd omfattning kommit ur den jordbrukande
befolkningens ego; och yppar sig svårighet för enskilde att der förvärfva
egna jordbruk, vare egare till i denna lag afsedd fastighet, hvarå sjelfständigt jordbruk
kan idkas, pligtig att afstå inegojorden jemte husbehofsskog, odlingsmark och
bete i enlighet med de grunder, som stadgas i lagen, innefattande särskilda bestämmelser
om egostyckning inom Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län.

EXPROPRIATIONSLAGEN.

425

3 §•

Har vid egostyckning, som å hemman förrättats innan förutnämnda lag om egostyckning
trädt i kraft, någon lott tillagts inegojord utan att tillika erhålla husbehofsskog,
odlingsmark och betesrätt, i den omfattning nämnda lag föreskrifver, må, der
nämnda lott ej är att hänföra till fastighet, hvarå denna lag eger tillämpning,
förordnande kunna meddelas, att hvad som erfordras för att tillägga lotten det i
berörda hänseenden felande skall afstås från annan lott, hvarå lagen är tilllämplig.
För - hvad sålunda stadgats gälle såsom förutsättning tillika, att denna senare lott
tillagts endast skogsmark eller, när inegojord jemväl medföljt, erhållit mera skog,
odlingsmark eller bete, än som med iakttagande af grunderna för omförmälda
egostyckningslag erfordras för dess eget behof.

Finnas två eller flera lotter af den beskaffenhet att förordnande till deras
förmån enligt hvad ofvan sägs kan ifrågakomma, må omförmäld tilldelning af mark
eller betesrätt ej kunna ske för mer än en af dem; och ankomme dervid på
afgörande i hvarje särskildt fall, till hvilken lotts fördel förordnande i angifvet
afseende skall ega rum.

Hvad nu blifvit föreskrifvet skall i tillämpliga delar gälla äfven för det fall,
att medelst jordafsöndring, som egt rum efter 1896 års utgång, från hemman skilts
mer än en femtedel af inegojorden utan att omförmäld tilldelning af mark eller
betesrätt egt rum.

4 §•

Då på hemman eller lägenhet, som i denna lag afses, finnas odlingslägenheter,
hvilka med hänsyn till läge, omfattning eller jordens beskaffenhet anses
lämpligen böra upplåtas till odling, kan, der efterfrågan efter dylika upplåtelser
yppar sig, förordnande meddelas, att äfven sådan jord skall afstås för bildande af
jordbrukslägenheter; och må i ty fall jemväl kunna tillämpas grunderna i omförmälda
lag om egostyckning, i hvilken händelse sålunda utom odlingslägenhet äfven husbehofsskog
och betesrätt skola afträdas.

5 .§•

För befrämjande af denna lags ändamål tillsättes för hvarje län en jordbrukskommission,
bestående af en ordförande och två ledamöter, hvilka samtliga utses
af Konungen för en tid af två år i sänder.

Kommissionen tillkommer att i väckt fråga om afstående af jord enligt
denna lag föranstalta utredning samt vidtaga de öfriga åtgärder, som för sakens

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

426

bringande till slut erfordras; egande kommissionen jemväl att i alla mål och ärenden,
som föranledas af dylik fråga, utföra statens talan.

6 $•

Inom hvarje kommun skall i mån af behof och senast på kommissionens
framställning för en tid af två år väljas en jordbrukskomité af minst tre, högst fem
personer, hvilka uti frågor om afstående af jord, som är belägen i kommunen, ega att
medverka vid utförandet af kommissionens uppgift. Valet eger rum i deri ordning,
som för utseende af gode män vid landtmäteriförrättningar är stadgad, och skall,
der hinder derför icke möter, förrättas vid ordinarie kommunalstämman i December.

7 §•

Fråga om jords afstående kan hos Konungen väckas af kommissionen samt
för hvarje socken af kommunalstämman eller af minst tio i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigade personer. Framställning af kommunalstämma eller
medlemmar i kommun, skall ingifvas till kommissionen, som sedan med eget utlåtande
öfverlemnar den till Konungen.

En hvar vare ock obetaget att hos kommissionen göra hemställan om någon
dess åtgärd i denna lags syfte; men någon klagan öfver kommissionens beslut
härom må ej föras.

8 §.

Vid framställning om jords afstående, som ingifves till Konungen, skall fogas
fullständig utredning äfvensom utlåtande i ärendet från den inom vederbörande
kommun utsedda komité.

Är fråga om tillämpning af 3 § skall ock, der den jord, hvars förbättrande
blifvit ifrågasatt, eges af enskild person, med framställningen öfverlemnas skriftlig
förbindelse från egaren att öfvertaga och låta med jorden förena den mark eller
rättighet, om hvars afstående kan varda förordnadt.

9 S Har

jordegare bestridt, att hans fastighet enligt 1 § är underkastad denna
lags bestämmelser, ege Konungen, der framställningen eljest anses förtjena afseende,
hänvisa tvisten till domstol, med skyldighet för kommissionen att talan derstädes i
laga ordning anhängiggöra. Vill jordegaren sjelf stämma, stånde det honom fritt;
och skall ärendets vidare behandling hvila, intill dess tvisten blifvit slutligen afgjord.

EXPROPRIATIONSLAGEN.

427

10 §.

Är fråga om afstående af mark eller betesrätt enligt grunderna för omförmälda
lag om egostyckning, och hafva gränserna för områdena eller omfattningen af
betesrätten blifvit enligt jordegarens medgifvande eller särskildt aftal mellan denne
och kommissionen efter öfverenskommelse bestämda, ege Konungen förordna, att
mark eller betesrätt skall i enlighet härmed afstås.

Har öfverenskommelse, som ofvan sägs, ej kommit till stånd, förordne
Konungen, att jord eller betesrätt skall afstås till den omfattning förenämnda lag
medgifver.

11 §.

Sedan förordnande meddelats om jords eller betesrätts afstående, skall genom
särskild landtmäteriförrättning dels närmare bestämmas jordens gränser och betesrättens
omfång i det fall, hvarom i 10 § 2 mom. förmäles, och dels Verkställas
mantalssättning å jorden, derest denna ej anses böra utgöra afsöndrad lägenhet.
Dylik förrättning eger kommissionen begära, och gälle för förrättningen i öfrigt uti
tillämpliga delar, hvad i omförmälta lag om egostyckning är stadgadt.

Föres klagan öfver förrättningen, må jemväl högre rätt, derest klagan dertill
föranleder, ingå i bedömande af förrättningsmännens förslag i afseende å bestämmande
af jordens gränser och betesrättens omfattning.

12 §.

Har jord afståtts jemlikt 3 §, skall, der hinder derför enligt 13 § ej möter,
jorden samt den förut utstyckade hemmanslotten eller afsöndrade lägenheten sammanläggas
till ett hemman.

Till förberedande af dylik sammanläggning skall vid den landtmäteriförrättning,
hvarom i 11 § sägs, den tillämnade fastighetens mantal uträknas; dervid, sedan
efter vederbörlig fördelning af hela hemmanets mantal den afträdda jordens mantal
särskildt beräknats, samt, der inegojorden genom afsöndring skilts från hemmanet,
äfven denna åsatts visst mantal, den nya jordegendomens mantal bestämmas genom
sammanräkning af det på egendomens särskilda delar belöpande mantal. Förrättningsmännens
laga kraftvunna yttrande i förberörda afseende skall vid sammanläggningen
lända till efterrättelse.

428

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

13 S Medgifvande

till sammanläggning af de i 12 § omförmälda fastigheter sökes
hos Rätten af kommissionen. Dylikt medgifvande må ej lemnas utan att en och
samme egare vunnit lagfart å båda fastigheterna.

Har i lagfartsprotokollet antecknats, att klander blifvit instämdt å fång till område,
som skall förbättras, eller finnes rätten dertill eljest tvistig, eller är sådant område
utmätt eller beslut meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad, varde ansökningen afslagen.

Är inteckning beviljad i den förut utstyckade hemmanslotten eller afsöndrade
lägenheten, vare inteckningen gällande jemväl i det tillagda området.

Om ansökning, som ofvan sägs, så ock om Rättens beslut deröfver skall
anteckning göras i lagfartsprotokollet. Skall inteckning på sätt nyss är sagdt gälla
jemväl i annat område än det, hvari den beviljats, göre Rätten anteckning derom
i inteckningsprotokollet. Då Rätten bifallit ansökning, kungöre Rätten ofördröjligen
beslutet för Konungens befallningshafvande.

S Skulle

i något fall, der jord eller rättighet enligt 3 § alståtts i ändamål
att förenas med enskild person tillhörig fastighet, oförutsedt hinder uppstå för
jordens eller rättighetens öfverlåtelse till denne eller till den, som efter honom må
hafva förvärfvat jorden, vare staten berättigad att låta frågan om jordens afstående
förfalla. Påstående härom skall dock delgifvas den, som afstått jorden, senast före
utgången af den för jordlösens erläggande bestämda tid; och vare staten tillika
pligtig ersätta all kostnad, som uppstått för jordegaren eller den, hvilken genom
jordens afstående skulle lida skada.

15 s Kan

ej öfverenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall afstås,
eller om ersättning för skada, som annan än egaren genom jordens afstående lider,
skall frågan derom afgöras af särskild nämnd, tillsatt i den ordning, som uti
Kungl. Förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof är stadgad; dock att, der parterna ej enas om val af nämnd,
ledamöterna i nämnden endast skola vara tre samt utses sålunda, att hvardera
parten väljer en och Rätten nämner den tredje.

Såsom jäf emot den, som till ledamot i särskilda nämnden utses, skall, utom
hvad i nämnda förordning stadgas, äfven gälla: om han af enskild part njuter lön
eller underhåll eller såsom tjensteman lyder under förmanskap af sådan part.

EXPROPRIATIONSLAGEN.

429

16 §.

Lösen för det, som afstås, skall af nämnden uppskattas i penningar till
högst hvad jord af lika beskaffenhet och godhet uti orten i allmänhet gäller.
Vid uppskattning af inegor och skogsmark fär i allmänhet ej tagas hänsyn till
deras värde för jordbruksändamål utan endast till hvad de kunna anses värda såsom
skogsmark, Tillika bör vid bestämmande af lösen för såväl inegor och skogsmark
som åbyggnader jemväl fästas skäligt afseende å de utgifter eller kostnader
egaren i verkligheten kan antagas hafva fått vidkännas för desammas förvärfvande.

Har fastighetsegare, med kännedom att fråga om jords afträdande från hans
egendom blifvit hos Konungen väckt, låtit, innan ersättning för jorden fastställts,
bortföra eller nedrifva derå befintliga åbyggnader, vare han underkastad att med
byggnadernas värde på platsen vidkännas afdrag å lösen för jorden.

Skada, som annan än egaren lider, bestämmes till dess skäliga belopp.

17 §•

Undersöknings- och rättegångskostnad, som uppkommit i anledning af sakens
hänskjutande till nämnd, skola parterna vidkännas enligt de i 21 kap. Rättegångsbalken
stadgade grunder.

18 §.

I allt öfrigt, hvarom i 15, 16 och 17 §§ ej särskildt stadgats, galle, i
tillämpliga delar hvad i Kungl. Förordningen den 14 april 1866 är stadgadt, dock
att bestämmelserna i 29 § icke skola lända till efterrättelse.

19 S Bestående

aftal om nyttjanderätt till jord, som afstås, vare fortfarande gällande,
der ej staten före bestämmandet af jordlösen påyrkat aftalets upphörande; och må
förty någon ersättning för förlust af nyttjanderätten ej kunna ifrågakomma annat
än då uppsägning, på sätt nyss är sagdt, egt rum.

Då inegojord, som skall enligt 2 § afstås, är på arrende upplåten till någon,
som ej innehar annat afsevärdt jordbruk, bör arrendatorn ega företrädesrätt till
inköp af egendomen, och vare derför sådan arrendator, der arrendet ej med jordens
afstående upphört, berättigad att äfven före arrendetidens slut med eganderätt förvärfva
jorden på de för dylikt förvärf stadgade villkor.

430

RESERVATION AF CARI. LINDHAGEN.

20 §.

Husbehofsskog, som enligt denna lag afstås, må ej till afsalu begagnas, och
galle vid öfverträdelse häraf hvad i 6 § af Kungl. Förordningen den 29 juni 1866
angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman stadgas. Har genom
egares omtanke skogen blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk medgifver
afverkning till afsalu utan åsidosättande af hemmanets eget behof af virke, vare
egaren dock berättigad att efter anmälan hos vederbörande jägmästare erhålla utsyning
för den afverkning till afsalu, som anses kunna ega rum.

Der till inegolott, som enligt 3 § erhållit skog, redan derförinnan funnits
skogsmark, gälle hvad ofvan stadgats äfven det senare skogsområdet, räknadt från
det beslut om egoområdenas sammanläggning enligt 13 § meddelats.

21 §.

1 illhöra två eller flera vid samma egostyckning bildade hemmanslotter samme
egare, skola de vid bedömandet af dennes skyldighet att enligt denna lag afstå
jord anses såsom en fastighet.

Lag samma vare i fråga om hemman och derifrån afsöndrad lägenhet, hvilka
hafva gemensam egare.

22 §.

Sedan egaren till den jord, hvars afstående ifrågasättes, delgifvits derom
framstäldt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras deraf, att jorden öfvergår
till sådan egare, som enligt denna lag icke är skyldig att afstå jord.

23 §•

Jord, som afståtts enligt denna lag, vare ej undantagen från att ingå i laga skifte.

24 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöfver hvad denna
lag innehåller meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den

UTHÅLLIG SKOGSHUSHÅLLNING PÅ BOLAGSSKOGAR AF STÖRRE OMFATTNING.

431

Uthållig skogshushållning på bolagsskogar af större omfattning.

Det finnes många anledningar, som förhindra eller försvåra åtgärder i ändamål
att ålägga landets alla jordbrukare att vid begagnande af sina utskiftade skogslotter
för jordbrukets behof inrätta sig efter uthålligt skogsbruk.

Helt annat är förhållandet med bolag eller enskilda personer, som ega mer
betydande skogsområden, hvilka brukas företrädesvis i industriellt eller merkantilt
intresse. De kunna vara i tillfälle att sköta sina skogar efter rationella grunder.
Och då detta också är en fördel för de industrier, som de representera, så har
lagstiftningen ju redan häraf en anledning att ingripa i sådant syfte.

Men det är naturligtvis också af största vigt för befolkningen i de orter, der
sådana enskilda skogar finnas, att sjelfva skogskapitalet bevaras. Endast derigenom kan
uppkomma en varaktig förtjenst med skogsarbete. För bönderna är det gagneligt
och ofta behöfligt att hafva sådan inkomst, i den mån jordbrukets skötsel medgifver
det. Och för deras vuxna söner och den öfriga befolkningen, som saknar
jord, är den oundgänglig.

En närmare utveckling af de synpunkter, som här framställa sig, återfinnes i
en af mig vid 1903 års riksdag (A. K. n:o 150 sid. 5) väckt motion, deri anfördes
bland annat:

»De skäl, som principiellt och praktiskt må tala emot åtgärder för att tvinga
landets alla jordbrukare att, vid begagnandet af sina skogslotter för jordbrukets
behof, inrätta sig efter uthålligt ''skogsbruk, äro icke alls tillämpliga å förenämnda
skogsegare. Tvärtom framhålles ju så ofta, att just dessa skogsegare måste antagas
hafva ett omedelbart intresse af att sköta sina skogar efter rationella grunder. Ett
fastslående i lag af att så bör ske är således ingen tunga för dem, som följa sitt
intresse, och endast en god sak för sådana större skogsegare, som visa sig icke
förstå sitt eget bästa.

Att det under alla förhållanden är en vigtig samhällsangelägenhet att här
ingripa, framstår så mycket tydligare, som äfven i de fall, där ordentlig skogsvård
tills vidare eger rum, faran eller rättare sannolikheten dock städse står för dörren,
att en omfattande skogssköfling skall verkställas af någon ny egare. En patriarkalisk
skötsel af stora skogsegendomar kommer nemligen icke att med visshet i längden
ega bestånd. Förr eller senare inträda i affären arfvingar eller andra nya delegare,
som ropa på högre utdelning för sig sjelfva utan att bekymra sig om kommande
slägten. Aktiespekulationen skall äfven förr eller senare oförtrutet gripa in i samma
syfte. Det hela leder sedan till sammanslagningar och försäljningar till uppjagade
värden. Och så tvingas de nya egarne att drifva ut hela skogen på kort tid för
att få erforderlig valuta.

Denna utveckling, som med snabba steg försiggår inför våra ögon, borde

432

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

väl göra det tydligt för hvar och en, att här är just det område, der förhållandena
nu bjuda ett omedelbart ingripande i den enskildes skogsvård. Med den utveckling,
som särskildt bolagens jordförvärf tagit i vårt land, kan man förstå, hvilka ofantliga
skogskapital derigenom skulle bevaras för framtiden. Och hvad särskildt angår de
afvittrade delarne af landet, så har kronan här en särskild pligt att vaka öfver
de nyligen bortgifna statsskogarnes användning på ett allmännyttigt sätt. Lappmarkens
skogar hafva sålunda upplåtits till enskilda endast till uthålligt bruk. Förhållandena
kräfva, att enahanda grundsats vinner tillämpning å öfriga afvittrade
skogar, i den mån de gått bort från jordbruket, till hvilka de gifvits, och nu ensamt
användas i skogsbruksändamål.

Frånsedt gagnet för landet i allmänhet af en sådan åtgärd, må särskildt
framhållas, hurusom densamma är oundgänglig just för näringslifvets och särskildt
industriens sunda utveckling. Man måste skilja mellan den verkliga industrien ocli
aktiespekulationen, hviken senare så ofta likställer sig med den förra, ehuru den i
sjelfva verket är till stor skada för densamma.

Ofta framhålles äfven fördelen för ortsbefolkningen att få arbetsförtjenst
just i bolagens stora skogar. Men skall detta talet hafva någon framtidsbetydelse,
så måste naturligtvis en sådan arbetsförtjenst vara att städse påräkna, hvilket blir
händelsen, endast om skogskapitalet bevaras.

Skogskomitén har nu, såsom blifvit nämndt, framhållit, att uthållig skogshushållning
är föga betryggad på egendom i enskildes besittning. Komitén har
vidare erinrat, att benägenhet hos statsmagten i olika länder att ingripa häremot
visat sig störst i fråga om skogar, tillhöriga kommuner, korporationer samt frivilliga
och mera tillfälliga föreningar, såsom bergverksbolag och träförädlande bolag äfvensom
oskiftade byaskogar, men deremot framträdt minst beträffande enskildes skiftade
skog. Slutligen framhåller komitén, att, der lagen ålägger skogsegaren att anställa
forstligt bildad skogsförvaltare och denne att sköta skogen efter af myndighet
godkänd plan, beredes de enskilda skogarna utsikt till lika god vård som den,
statsskogarna åtnjuta. Dervid syftar komitén tydligen på den ungerska skogslagen,
som lemnar sådana föreskrifter för bergverksskogar och skogsegendom tillhörande
aktiebolag eller eljest industriella företag.

Då sannolikt ej i något land förhållandena så som i Sverige gifva anledning
till att följa just dessa anvisningar, så hade man väntat, att komitén också kommit
med förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den ungerska lagen eller åtminstone
närmare utvecklat, hvarför komitén ej inlåtit sig derpå. -Intetdera har skett. Komitén
har emellertid funnit förenämnda förhållanden bjuda att dock taga något steg i den
rigtningen. Derför föreslår komitén, att bolag eller enskild person, som eger skogsmark,
hvilken i areal uppgår till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till
1,500 hektar i det öfriga riket, skall vara skyldig att anställa en forstligt bildad
skogsförvaltare samt att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet

UTHÅLLIG SKOGSHUSHÅLLNING PÅ BOLAGSSKOGAR AF STÖRRE OMFATTNING. 433

och skötsel samt afverkningens belopp, mot hvilken sistnämnda skyldighet dock
tre ledamöter i komitén reserverade sig.

Inom länsstyrelserna uttalades olika meningar om dessa förslag. Domänstyrelsen
afstyrkte båda förslagen, dervid dock är att märka, att, beträffande den
ifrågasatta skyldigheten att anställa skogsförvaltare, styrelsen grundade sitt afstyrkande
på den uttalade och påtagligen rigtiga meningen, att utan någon befogenhet å
skogsförvaltarens sida och utan någon skyldighet från skogsegarens torde föga vara
att vinna af påbudet.

Enligt den kungl. propositionen har jordbruksministern, utan att närmare
ingå på det vigtiga och synnerligen aktuella ämnet, allenast förmält sig dela de
uttalade betänkligheterna mot komiténs ifrågavarande bestämmelser och derför låtit
dessa utgå ur förslaget i stället för att förbättra dem i syfte att erhålla en effektiv
skogsvård.

Ehuru denna fråga sålunda undanskjutits i det kungl. förslaget till vård om de
enskilda skogarna, förtjenar den af ofvan anförda skäl icke desto mindre att komma
under öfvervägande. Och då dervid skall afgöras, under hvilken form egare af
mera betydande skogar böra åläggas att sköta dem efter uthålligt bruk, så ligger
det för närvarande närmast till hands att nå detta mål endast genom föreskrift,
att skogarna skola skötas enligt af domänstyrelsen fastställda hushållningsplaner.
förebild till ett sådant stadgande finnes i dimensionsförordningen för Vesterbottens
och Norrbottens län, hvilken medgifver kostnadsfri utsyning och stämpling å skog,
som blifvit indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit åt domänstyrelsen
godkänd. En dylik frivillig underställning af hushållningsplan lär endast egt rum
i ett fall på framställning åt ett bolag. Steget skulle nu endast tagas ut till att
stadga följandet af en sådan hushållningsplan såsom en skyldighet i vissa fall.

Framställningar i förevarande syfte hafva äfven i annat sammanhang offentligen
framkommit. Utom de anspelningar, som återfinnas i skogskomiténs betänkande,
må omnämnas, att ett vid landtbruksakademiens sammanträde den 2 april 1894
af direktören för skogsinstitutet C. G. Holmerz framlagdt förslag till lösande af
»den s. k. norrländska skogsfrågan» upptager i punkt 2 följande: »Nu gällande
föreskrifter om hemmansklyfning ändras så, att den hufvudsakliga delen af skogsmarken
kan utbrytas från hemmanet och särskildt skattläggas i förhållande till sitt
värde; å de sålunda utbrutna hemmanen införes uthålligt skogsbruk under statens
eller kommunens kontroll.»

Vidare har förutvarande jägmästaren i Vestra Helsinglands revir, numera
öfverjägmästaren i vestra distriktet K. Fredenberg, uti ett i början af år 1902 till
norrlandskomitén afgifvet yttrande anfört: »Då lockelsen för bönderna att sälja
sina hemman till bolagen och andra skogsegare eller trävaruaffärsmän i högsta
grad stegrats genom de oerhördt uppjagade hemmansvärdena och denna starka
värdehöjning är en följd af möjligheten att på en gång hugga ut all skog, anser

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

434

jag, att en skogslag, som med förhindrande af skogens utsköfling tvingade till
en förnuftsenlig skötsel af densamma, borde antagas.» En sådan skogslag borde
naturligen helst vara grundad på uthållighetsbruk af skogen, men lärer utsigt att
få en sådan lag igenom för de enskilda skogarna i allmänhet knappast finnas.
Då det emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke statsmakterna beträffande skötsel
af skogen böra kunna uppställa större fordringar på de större skogsegarne bolag
eller enskilde personer — än på de små skogsegarne, så synes det mig, att, om
ock de enskilde skogsegarne i allmänhet icke kunna ställas under en på uthållighetsbruk
grundad skogslag, likväl de skogsegare — bolag eller enskilde personel
som hafva eller förvärfva skog utöfver en viss areal, borde kunna tillförpligtigas
att icke utan på grundade skäl dertill erhållet vederbörligt tillstånd uttaga mer än
den uthålliga skogsafkastningen.»

Framställningen i motionen utmynnade i yrkande om en lagstiftning, hvarigenom
bolag och enskilda personer, som ega skogar af mera betydande omfattning,
åläggas att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts af vederbörande
myndighet. Motionen bifölls i Andra Kammaren, men afslogs af den Första.

Bland de inkomna svaren å komiténs frågor förekomma äfven förordande åt
en sådan lagstiftning. E-tt är redan omnämndt hiy.'' ofvan. Öfverjägmästaren i Vesteibottens
distrikt Th. Örtenblad utvecklar också, hurusom det kunde ifrågasättas, om
icke i alla de fall, då skogen förlorat sin ursprungliga uppgift att utgöra stöd för
landtbruket d. v. s. då skogshushållningen blifvit hufvudsyfte, såsom fallet är med
de hemman, som egas af sågverksbolag m. fl., kraf på uthålligt skogsbruk kunde i
lag föreskrit vas. T. f. jägmästaren i Burträsks revir T. von Sydow förordar också
saken. I det från disponenten för aktiebolaget Mölnbacka-Trysil f. d. kaptenen
B. A. de Verdier inkomna yttrande framhålles vigten af, att i aktiebolags skogar
afverkningen genom lag begränsas till tillväxten samt att deras jordbruksfastigheter
ställas under inspektion med hänsyn till häfd, byggnader m. m.; och då egandet
af fastighet sålunda skulle förbinda bolagen till uthållig hushållning med skogarne
och försvarlig häfd af jordbrukslotterna, anser de Verdier, att hemmansköpen skulle
regleras af sig sjelfva inom lämpligare omfattning på grund af dessa två faktorers
återhållande verkan.

Komitén har en gång beslutit att, jemte ett uttalande till förmån för en
effektiv skogslag, tillika framhålla, att lagen borde stadga strängare bestämmelsei
för de skogsegare, hvilka egde en viss större skogsareal än för öfriga skogsegare.
Emellertid beslöt komitén på sistone att icke göra ett dylikt uttalande. Det synes
mig dock som om komiténs framställning i fråga om förvärfsförbud, hvarvid komitén
ansett, att högst betydande skogsarealer inom skogsbyggderna kunde utan några villkoi
ytterligare få öfvergå till trävaruindustrien, dock bort utgöra en särskild anledning
för komitén att vidhålla åtminstone förenämnda garanti.

I denna punkt hemställer jag:

UPPLÅTELSE AF ODLINGSLÄGENHETER PÅ KRONOPARKERNA.

435

att bolag eller enskilde, som ega skogar af större omfattning,
måtte genom lag förpligtas bruka dem efter uthållig
hushållning, så att skogskapitalet bevaras.

Upplåtelse af odlingslägenheter på kronoparkerna.

Bosättningar å kronoparkerna ställa sig gifvetvis billigare för nybyggarne än
de bosättningar, som, enligt komiténs förslag om expropriation af odlingslägenheter
å bolagshemman, skulle kunna komma till stånd å sistnämnda fastigheter. Men å
andra sidan förekomma kronoparker i större utsträckning endast i Vesterbottens och
Norrbottens län, och såsom ofta framhållits äro de i allmänhet ogynnsammare
belägna än de hemman, som vid afvittringen upplätos för bosättningar. Tanken
på kolonisation i dessa trakter innebär ej heller något oblandadt glädjeämne. Man
skulle nemligen vilja tillönska folket ett vänligare klimat. Och hur mycket man
än har att upplåta, kommer dock en tid, när de gifvande odlingslägenheterna äro
upptagna. Svårigheterna för den växande befolkningen kunna då ej vidare lösas
genom nybyggesupplåtelser.

Det gagnar dock ej till något att se för mycket på sakens skuggsidor. Vi
hafva nu ej något bättre land att tillgå. Jordbruksmöjligheterna äro ock på en
mängd ställen ganska goda och i allmänhet vida bättre än mången föreställer sig.
Genom de frostförande myrarnes torrläggning, förbättrade kommunikationer och
växande insigt i jordbrukets skötsel skall ställningen ock utan tvifvel mycket förbättras.
Och den obesuttna befolkningen fordrar med synnerligt fog rätt att tillgodogöra
sig de ännu obegagnade odlingsmöjligheterna. Mina dagboksanteckningar
särskildt från resorna i lappmarkerna öfverflöda af uttalanden om folkets önskningar
att de, som ej ega jord, måtte erhålla sådan. En talande yttring af denna folkstämning
äro de sjelftagna bosättningar, som i brist på andra utvägar pläga förekomma
på kronoparkerna. Ofta händer detta ju med lappar, som ej vidare idka
renskötsel. Men äfven andra pläga slå sig ned på detta sätt, och ofta äro dessa de
mest nitiska jordbrukarne. Ett mycket intresseväckande exempel derpå råkade jag
på i några nybyggen vid Juktån anlagde på kronoparken i obyggderna på gränsen
mellan Sorsele och Stensele lappmarkssocknar. Ur mina dagboksanteckningar må
till belysning af förhållandena återgifvas följande:

Lappmannen Jonas Thomasson vid Abmoträsk invid vägen mellan Sorsele och
Blattnikssele: Thomasson hade med familj för 12 år sedan slagit sig ned på platsen, som
då var en oröjd vildmark. En omvänd gammal båt var deras bostad. Nu hade han, hvars
familj bestod af hustru, fyra barn och hans föräldrar, en liten sommarstuga med bod vid
stranden och längre upp en vinterstuga med ladugård å berget äfvensom ängarne der nere
samt sädes- och potatisåker der uppe. (Midt emot vid sjön låg en liknande lappanläggning.)
Hade två kor och en häst. Hästen var oumbärlig för att kunna skaffa kontanter. Beklagade

436

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

sig öfver att behöfva betala 1 krona hässja för björklöf; det fanns så mycket björk på kronoparken.
Renarna hade tagit slut, och han önskade liksom så många andra lappar att få en fast
vistelseort och egna sig åt boskapsskötsel. Förevisade ett Kungl. Maj:ts bref den 15 maj
1891, deri på hans ansökan beviljats honom rätt att tillsvidare sitta på platsen. Hade för
ett eller två år sedan insändt en ansökning om mera tryggad besittningsrätt till Kungl.
Maj:t, men det hade ej hörts något af den. Den trakt, der han hade slagit sig ned, hade
varit hans förfäders lappskatteland. Hade alltid undrat, om han ej kunde få något slags
odlingsunderstöd till uppmuntran i sitt arbete och sin fattigdom.

Johan Nordin å kronoparken vid Juktån: För omkring 13 år sedan fick Nordin
muntligt löfte af byamännen i Badstuträsk att slå sig ned på deras mark, hvarefter han
byggde och odlade. Så blef det skifte, dervid skolläraren Järdlund sökte utverka ersättning
åt lägenhetshafvarne för odlingar och hus, men bönderna och bolagen vägrade. Så intogs
hans jord i skiftet och byamännen behöllo äfven husen på den grund, att virket var från
den gemensamma skogen. Sedan visshet vunnits, att Nordin ej fick stanna kvar i byn,
började Nordin arbeta här i skogen på att bryta upp jord. Två år efteråt flyttade familjen
hit, och hade han då stugan upptimrad, hvartill han köpt torrtallar af kronan. Nordin har
4 kor och 2 hästar, men får köpa en stor del af fodret. (Enligt senare uppgift af roddaren
N. A. Nilsson skulle Nordin ha förtjenat åtskilligt på att för skäligt pris inköpa vindfällen
af kronan, som han neddrifvit och försålt.)

Midt emot på andra stranden låg en liknande sjelftagen kronotorpanläggning, som
innehades af en slägting till Nordin. Längre ned vid Juktån funnos ytterligare fem dylika
anläggningar. Den största innehades af

Bror Israel Holmgren, torparekungen kallad: Holmgren hade varit hemmansegare
längre ner i landet, men kom i skuld och måste lemna hemmanet. Utan andra utvägar slog
han sig då ned på kronomark invid Juktån, samt började rödja och uppbygga ett torpställe.
Vid besök på platsen befunnos stora arealer uppodlade eller under odling. Vacker
gröda växte på åkrarne. I ladugården fans en modern gödselbrunn anordnad och separator
var i gång. Inomhus var det synnerligen snyggt och hemtrefligt, och folket var vackert och
såg dristigt ut. Familjen bestod af man och hustru och 7 barn, hvilka alla lära vara vuxna.
Holmgren samt två söner jemte måg och en granne voro sysselsatta med att lägga sista
handen vid en stor tjärdal, som ansågs skulle lemna 20 tunnor tjära. Det upplystes, att
dessa nybyggesföretag efter åtskilliga om och men fritt fortgått med jägeribetjeningens tysta
samtycke/ Större träd å afröjda platser hade förut utstämplats till afverkning för kronans
räkning. Småskogen fäste man sig icke vid, och ved fingo de köpa af kronan för 40 öre
lasset. Hos torparekungen var nu också en myr under utdikning. Man sade, att jorden här
efter Juktåns stränder vore synnerligen odlingslönande. (Juktån har på denna sträcka ett
vackert lopp med fasta stränder utan moras och med växtlig skog å stränderna.) Sönerna
visade oss platsens odlingsmöjligheter. Man lät förstå, att ovissheten i besittningsrätten
utgjorde ett ständigt ämne till oro och att deras särskilda önskan vore att få en fast och
varaktig besittningsrätt. Det framhölls här som på så mångå andra ställen, att bland folk,
som ej hade några hemman, fanns en allmän önskan att få slå sig ned och odla jorden.
Det var nog sträfsamt, men lemnade dock vida bättre framtidsutsigter än inhysingars. Att
odlingsmark bröts upp å kronans stora vidder kunde ej vara annat än till fördel äfven för
det allmänna. Och det vore obilligt att vägra folket någon del af ett eget fädernesland.
»Sveriges bästa kraft», sade en af sönerna, »gick annars bort från landet genom en nödtvungen
emigration.» På anmärkning, att arbetet på ifrågavarande anläggning syntes ske

UPPLÅTELSE AF ODLINGSLÄGENHETER PÅ KRONOPARKERNA.

437

med stort intresse och lemna godt resultat, svarade samme son, att det berodde på, att
detta nu var den sista förhoppningen, som de sökte att realisera. — En lappmarksbana
framhölls vara ett särskildt tvingande önskemål. Det skulle nog visa sig att den skulle
bära sig, och i hvarje fall borde man väl göra något också för »oss här uppe».

Erik August Abrahamsson: Arbetade vid tillfället mot lega hos förenämnde Holmgren.
Han hade straxt ofvan om Holmgrens egor börjat bygga hus och rödja mark samt öfverflyttat
dit för 14 dagar sedan. Jägeribetjeningen hade först utverkat sig vräkningsdom å
honom, som bland nybyggarne sannolikt dertill utvalts, enär han då ännu ej ditflyttat. Men
genom medgifvande af Domänstyrelsens chef, grefve Wachtmeister, som nyligen genomrest
trakten, hade verkställigheten af vräkningsdomen inhiberats.

Det lider sålunda intet tvifvel, att staten ovillkorligen måste göra, hvad den
kan, för att skada den obesuttna befolkningen tillfälle till bosättning äfven å kronoparkerna.
Sannolikt kräfver denna sak en vidlyftigare undersökning än komitén
kunnat medhinna. I Finland har en särskildt komité för den lösa befolkningen
år 1904 afgifvit ett vidlyftigt betänkande om »bosättningar inom kronoskogarne».
Komitén har’ utarbetat förslag till två författningar i ämnet, af hvilka den ena upptager
icke mindre än 106 paragrafer. Dock synes detta förslag egentligen innefatta
stadganden om nya grunder för afvittringen, som i Finland ej lärer hafva
fortskridit så långt som hos oss. Enligt förslaget söker man särskildt förekomma
bolagsförvärf genom att icke upplåta saluskog till fri disposition.

Mot det af komitén nu framställda förslagets detaljer må göras ett par
erinringar.

Man synes sålunda ej böra utestänga hvarje möjlighet af odlingslägenheters
upplåtande äfven utan rätt till husbehofsvirke. Det gifves en mängd arbetare, som
nu ej hafva någon varaktig stad, men hvilka skulle få större hemtrefnad och bättre
ekonomi, allenast de finge rätt att bygga en bostad på ett lämpligt område och
odla något derikring.

Vidare bör all misshushållning med skogen undvikas. Och så länge det
på kronoparken på rimligt afstånd finnes torra träd och affallsvirke, bör nybyggaren
kunna hänvisas att deraf taga sitt husbehof, innan han tillägges visst skogsområde
med växande skog att användas för husbehofvet.

Det torde slutligen ej vara ur befolkningens synpunkt önskvärdt, att afgörandet
lägges alldeles enväldigt hos domänstyrelsen. De af komitén ifrågasatta
jordbrukskommissionerna och jordbrukskomitéerna synas lämpligen äfven här kunna
få i någon form anlitas till hjelp för folket och för sådant ändamål göra sitt
inflytande gällande.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts hemställer jag:

1:0) att upplåtelse af områden till bosättning och uppodling
må kunna ske till arbetare äfven utan ovillkorlig rätt
till skogsfång,

438

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

2:0) att ett särskildt område i skogsmark ej må, enligt
mom. 5:0 af komiténs hemställan, tilläggas lägenhet för att
tillgodose dess behof af virke, så länge detta behof kan inom
rimligt afstånd tagas på kronoparken af torra träd och affallsvirke;
samt

3:0) att afgörandet af framställningar om bosättningar
å kronoparkerna ej måtte öfverlemnas ensamt åt domänstyrelsen,
utan att jemväl de af komitén ifrågasatta jordbrukskommissionerna
och jordbrukskomitéerna måtte erhålla befogenhet och
tillfälle att stödja gjorda framställningar äfvensom sjelfva taga
initiativ i frågan.

Lapparnes jordbruksfråga och förhållandena ofvan odlingsgränsen.

Inom komitén har jag hemställt, att komitén skulle inlåta sig något på
lapparnes jordbruksfråga och särskildt förhållandena i de trakter af lappmarkerna,
som ligga ofvan odlingsgränsen. Lapparne höra ju äfven till landets befolkning,
och de äro företrädesvis hänvisade att lefva af, hvad jorden afkastar. Det förekommer
också mellan deras näringsfång och de »svenska» nybyggarnes jordbruk
konflikter, som måste lösas. Af dessa skäl har det synts mig, att komitén egde
icke blott befogenhet utan äfven skyldighet att något sysselsätta sig med detta
ämne. Komitén har emellertid ansett sig ej böra göra detta (jmf. bet. s. 238).

Hvad nu först angår de lappar, som ännu hafva renar och således äro
nomadiserande, så synes den boskapsskötsel med renar, hvaraf de skola lifnära sig,
vara förenad med allt större vanskligheter. I en af lappar inom Vesterbotten
innevarande år till Kungl. Maj:t ingifven framställning sammanfattas deras besvär i
denna del sålunda: »Det är omöjligt för de nomadiserande lapparne, äfven under
högsommarmånaderna juni, juli och augusti, att oafbrutet hålla sig med renarna
uppe på fjellen. De måste för kalfvarnas skyddande och beredande af erforderligt
bete åt renarna samt för renhjordarnes sammanhållande, så att mjölkning och annan
erforderlig skötsel kan ega rum, understundom äfven draga sig något ned åt skogstrakterna.
Under de tider, då lapparne sålunda obehindradt kunde på lämpligaste
sätt sköta sin näring, blef det någon trefnad med renskötseln och god afkastning
af densamma. Men nu har så småningom öfver allt alla beteslägenheter blifvit
intagna af innehafvare af de nybyggen, som före 1866 fått anläggas ofvan
odlingsgränsen. Och detta gäller ofta till och med om betet å sjelfva renvallarne
på de åt lapparne för renskötsel anvisade lappskatteland. Med hvad rätt nybyggarne
lägga under sig alla slåtterlägenheter veta lapparne icke. De förra säga endast,
att de hafva rätt dertill, och då lönar det sig icke för lapparne, såsom den svagare

LAPPARNES JORDBRUKSFRÅGA OCH FÖRHÅLLANDENA OFVAN ODLINGSGRÄNSEN. 439

parten, att göra några invändningar. Lapparne hafva således endast att välja på
att låta renarna med kalfvar vara utan erforderlig skötsel och skydd eller ock betala
stora ersättningar för skada å växande fodergröda. Under så vidriga förhållanden
blir det i längden omöjligt att idka någon renskötsel.»

Det synes vara påtagligt, att något måste åtgöras för afhjelpande af förenämnda
klagomål. Lapparne måste beredas tillfälle att kunna uppsöka skyddade
ställen med sina renar äfven under högsommaren. Och det är orimligt, att de
skola, såsom ofta är händelsen, få betala ersättning för skada till och med å
ängslägenheter, som intagits inom de åt dem anvisade lappskattelanden. Någon
annan utväg synes här ej gifvas än att, sedan undersökning skett, om hvilka slåtterlägenheter
nybyggarne kunna anses lagligen berättigade till, staten i mån af behof
inlöser dylika brukningsrätter af nybyggarne. Sannolikt blir det ock nödvändigt
att, såsom skett i Jemtlands Ijelltrakter, inköpa en del nybyggares hemman ofvan
odlingsgränsen för lappbefolkningens räkning och sedan utarrendera dem på villkor,
att arrendatorn ej eger rätt till några skadeståndsanspråk mot lapparne.

Emellertid gifves det också en stor mängd lappar, som icke vidare ega några

renar, och deras antal ökas allt jemt. I den förenämnda underdåniga inlagan
yttras om dessa lappars ställning följande: »Anledningarne till omnämnda förhållandet
äro, att renarne minskas i följd af hårda år, aftagande tillgång på renmossa
samt särskildt de nyss nämnda konflikterna mellan lapparnes och de bofastes intressen.
Dessa lappars tillvaro är högst beklagansvärd. De kunna ej lifnära sig
af renskötsel af brist på renar och de få enligt lagstiftningen ej använda någon
mark för annat än renskötsel. För att uppehålla lifvet nödgas de emellertid utan
laga rätt själftaget slå sig ned hvar de kunna. De söka då att odla upp någon

liten bit mark och rödja däromkring, så att de kunna föda en eller flera kor.

Härvid ingripa emellertid ofta de bofasta, mången gång med stöd af myndigheterna,
för att få bort dessa lappar från deras så kallade olaga besittning och
tillgodogöra sig frukterna af deras odlingsarbete. Lagstiftningen berättigar således
icke en lapp att med någon trygghet slå sig ned såsom jordbrukare ens på det
lappskatteland, som han eller hans förfäder lagligen egt att med andras uteslutande
begagna för renskötsel. Äfven rätt till fiske börjar man allt mer förmena dem.»

Det förhåller sig också på det sätt, som nu angifvits. Lapparnes rätt att
begagna sig af land och vatten och särskildt att uppehålla sig inom vissa lappskatteland
är dem tillerkänd endast för renskötselns bedrifvande. När en lapp åter
blir utan renar, förlorar han alla rättigheter till jorden. Endast på jägeribetjeningens
gunst och nåd kan han tills vidare få slå sig ned någonstädes hvar han kan. En
ändring i detta missförhållande måste vidtagas genom en lagstadgad rätt för lappar
att få bosätta sig såsom jordbrukare i dessa trakter och i all synnerhet på sådana
lappskatteland, som de eller deras förfäder lagligen förfogat öfver för renskötseln.
Dessa bosättningar synas dock ej böra vara förbundna med samma skyldigheter i

440

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

afseende å odling och byggnaders uppförande, som åligger nybyggare enligt gällande
nybyggesförfattningar.

Ett exempel på den orätt, som i detta fall kan befrämjas af lagarne, blef
jag i tillfälle erfara under min resa år 1902 i Arvidsjaurs lappmarkssocken:

En fiskarelapp Nils Oskar Lindström samt hans hustru jemte deras barn slogo sig
omkring år 1886 ned på en vid sjön Mausjaur i Arvidsjaurs socken belägen renvall, som i
flera slägtled varit bebodd af hustruns förfäder. Familjen hade numera inga renar. På
platsen uppförde de med jägmästarens begifvande en stuga och gjorde en mindre odling.
Vid ett tillfälle passerades stället af två förfarna personer från socknen, hvilka dervid fingo
åtnjuta gästfrihet af lappfamiljeh. En af dem gästgifvaren Nils Oskar Lundström fann
behag i stället och sökte år 1891 hos befallningshafvande att der erhålla nybygge. Vid ett
afvittringssammanträde år 1895 erfor Lindström förhållandet och anmälde derför äfven sig
till erhållande af nybyggesrätten. Lundström var då död, men år 1901 sökte en broder till
den aflidne att å dennes sterbhusdelegares vägnar antagas till åbo å nybygget. Vid afvittringssammanträde
yrkade öfverjägmästaren att detta nybygge, som kallades Lundby n:o 1,
måtte från förslaget utgå och ej såsom nybygge med skogsanslag beviljas. Lappfogden
förklarade det åter vara i hög grad önskvärdt, att alla af lappar gjorda ansökningar måtte
bifallas, emedan den tid icke kunde vara långt aflägsen, då inom Arvidsjaur icke funnes
någon renegande lapp. Kronoombudet gjorde enahanda yrkande. Och afvittringsstyresmannen
hemställde, att lappen Lindström måtte blifva antagen till åbo å nybygget i fråga.
Trots allt detta antog befallningshafvande utan närmare motivering genom utslag30/,, 1901
till åbor å nybygget gästgifvaren Lundströms sterbhusdelegare, hvilka utgjordes af flera på
skilda håll i landet bosatta syskon till denne.

Öfver berörda förhållande framfördes till mig under min ofvannämnda resa klagomål
från två lappkvinnor. Med anledning deraf föranstaltade jag med jägmästarne Brembergs
och Bergs biträde, att lappen Lindström anförde besvär hos Kammarkollegium; utslaget
hade lyckligtvis ej delgifvits Lindström, så att klagotiden ej utlupit. För lappen hade det
varit omöjligt att ensam fullfölja sin talan och anskaffa erforderliga handlingar och bevis
från olika håll. Länsmannen i orten och befallningshafvande hemställde i afgifna yttranden
om ogillande af besvären. Men genom utslag 2/ä 1904 har Kammarkollegium med ändring
af befallningshafvandes utslag antagit lappen Lindström till åbo å nybygget. Skulle det
nu inträffa, att Lindström ej kan fullgöra föreskrifven odlings- och byggnadsskyldighet samt
nybygget i följd deraf återfalla till kronan, så är hans familj i alla fall för denna gång
åtminstone räddad från att »lagligen» utkastas i hemlöshet och armod.

Af detta fall kan man förstå den rättslöshet, hvari lapparne ibland kunna
befinna sig i följd af ofvannämnda brister i lagstiftningen, och hur omöjligt det
måste vara för dem att, under strid mot medmenniskors egennytta och myndigheternas
formalism, slå sig fram till någon rättvisa. Det är då ej heller underligt,
att de slutligen tvingas att söka taga saken i sin egen hand. Slutmålet för deras
sträfvanden i detta afseende angifves i den ofvannämnda framställningen till Kungl.
Maj:t sålunda:

»Under sådana föi^iållanden inse lapparne, att någon räddning för dem såsom
ett särskildt folk ytterst endast kan vinnas genom att trakterna ofvan odlings -

LAPPARNES JORDBRUKSFRÅGA OCH FÖRHÅLLANDENA OFVAN ODLINGSGRÄNSEN. 441

gränsen obehindradt förbehålles dem både för renskötsel och jordbruksidkande.
Hvad särskildt angår jordbruket, så inse de, att detta måste blifva det oundgängliga
slutmålet för åtminstone en stor del af dem. Några sådana tvister, som
uppstå med svenska jordbrukare, äro ej att befara mellan jordbrukande och nomadiserande
lappar. Erfarenheten visar nämligen detta. Och en eventuel lagstiftning,
som tilläte lappars bosättning, skulle antagligen äfven söka förekomma sådana
tvister, genom att på sätt lärer ske vid utarrendering af de för lapparne inköpta
egendomarne i Jemtland, ej medgifva jordbrukaren de förmåner gent emot de
renegande lapparne, som enligt lag tillagts den bofasta jordbrukande befolkningen.
Att lapparne med sina små behof och vana vid försakelse och ansträngningar
bättre skola lämpa sig till jordbrukare i dessa trakter än de svenska nybyggarne
ligger ock i öppen dag. Ett bevis derpå synes det förhållandet vara, att vid sista
nödåret man allmänt ansåg, att lapparne, äfven om de ej voro renegare, icke behöfde
något understöd.»

För angelägenheten att tillgodose lapparnes befogade anspråk får man dock ej
glömma de nybyggare ofvan odlingsgränsen, som nu en gång fått med det allmännas
tillstånd slå sig ned der. Äfven de och deras familjer fora en ganska hård kamp
för tillvaron och bland denna del af befolkningen ökas allt jemt antalet personer,
som sakna jord och önska att komma i besittning af sådan. Det gäller att antingen
småningom nedflytta denna del af befolkningen till andra trakter eller söka förlika
•de stridiga intressena genom nya författningar om bosättningar.

Som man ser, är det vigtiga frågor, som dölja sig bakom den så kallade
•odlingsgränsen. Det är emellertid ganska få personer, hvilka hafva någoh föreställning
om dessa trakter. Såsom ett litet bidrag till kännedomen derom får jag
åberopa nedanstående utdrag ur mina dagboksanteckningar öfver en färd i Norrbotten
-ofvan odlingsgränsen längs Hornafvan till öfverstå byn vid fjellgränsen Jekkvik och
■derifrån tillbaka efter Laiselfven.

Carl Johan Vikberg å Högheden, andra båtskjutshållet från Arjepluog. Wiberg egde
sjelf hemmanet. Skogen är såld för 10 år sedan. Såsom anledning härtill uppgifves bland
annat, att man fick så litet för skogen vid den tiden, till följd af den dyra flottningen.
Timmerflottar varpas fram öfver Hornafvan. En timmerflotta, som afgick från Jekkvik midsommar,
kom till Arjepluog först den 15 juli. Dessutom utstämpla jägmästarne så litet åt
bönderna, men när bolagen köpt skogen, blir det annat af. Så äfven med detta hemman.
Bolaget har redan uttagit den skadade skogen. Wikbergs åsigt och erfarenhet är, att det
är bättre att arbeta på jorden än att hufvudsakligen egna sig ät inkomsten genom arbete i
skogen, åtminstone sommartiden. Många af bönderna äro äfven sommartiden uti flottningsarbete.
Men man har bestämd erfarenhet af, att det gått utför för just sådana bönder. På
vårarna bruka de hafsa undan vårarbetet utan att ordentligt bereda jorden eller ordentligt
så, och sedan skylla de på, att det lönar sig icke att arbeta på jorden. Hemmanet Högheden
■anlades såsom nybygge på 1840-talet. Wikberg ärfde hemmanet af sin far för omkring
jo dr sedan. Då fanns å gården blott en liten stuga, som nu stod kvar som ett minne,

442

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

och på platsen föddes endast en ko och några småkreatur. Just vid den tiden var fråga,
att hemmanet skulle återfalla till kronan på grund af bristande jordbruksarbete. Wikberg
som då var ung gosse, måste till en början arbeta mycket med extra förtjänster för att
draga sig fram och underhålla föräldrar och en syster, som alltid varit oförmögen till arbete.
Wikberg har nu 8 kor och 2 hästar, 30 får, höns och kaniner samt har så mycket odlingslägenheter,
att han hyr ut till grannar sjelfväxande slåtterlägenheter. Detta allt har åstadkommits
genom eget arbete. Nu har Wikberg med statsbidrag börjat odla en angränsande
myr. (Vid hemmanet funnos kornåkrar och potatisfält till större omfattning än vi sett på
något hemman i trakten äfvensom ärter.) Blott ett enda år har Wikberg behöft köpa
utsädeskorn. Wikberg har 5 döttrar och 3 söner. Stället ligger vid nordliga delen af
Hornafvan mot sydost en god bit ofvan odlingsgränsen, som går midt öfver Hornafvan.
Wikberg anser, att det är lika goda odlingsmöjligheter vid den öfre delen af sjön som vid
den nedre. Spekulanter ha äfven funnits å nybyggen, men icke kunnat erhålla sådana på
grund af läget ofvan odlingsgränsen.

Vikbergs bror och en arbetare, som rodde oss från Högheden till Jekkvik: Af stor
vigt, att nybyggen finge anläggas vid Hornafvan‘jemväl ofvan odlingsgränsen. Detta redan
derför, att det var så långt mellan ställena, att de, som färdades fram, saknade behöfliga
hviloställen, särskildt gälde detta för vintrarna, då hästarne ej orkade, mången gång genom
djup snö och vatten, att utan hvila taga sig fram de långa stäckorna. Det vore också väl
ej mer än tillbörligt, att folket, som ej ärft hemman, fick någonstädes att slå sig ned; och
nybyggeslägenheterna vid öfre Hornafvan vore fullt lika goda som vid den del af sjön, som
föll nedom odlingsgränsen och ofta vida bättre än nybyggeslägenheterna efter landsvägarna.
De visade under vägen på en nybyggesrödjning med ett boningshus och ett
uthus, beläget halfvägs mellan Högheden och Jekkvik. Detta stod nu obebodt derför att
den, som gjort anläggningen, i stället tagit sig en arrendatorsplats på grund af ovisshet,
huruvida han kunde få rätt att slå sig ned på denna ofvan odlingsgränsen belägna plats.

Gästgifvaren i Jekkvik Abraham Löfmark i Jekkvik; Sjelfva jorden är ganska god och
icke gödningsgirig. Naturen drifven mycket och deraf förklaras, att jorden kan frambringa
så mycket trots den korta sommaren. Kornet mognar i allmänhet, såvida ej läget är särskildt
frostländt, hvilket icke är fallet här. Potatisen här liksom vid Högheden bättre än i
nedre delarna af sjötrakterna). Fisket är en god hjelp och ännu märkes icke något aftagande
deraf här uppe. Mycket bättre och fetare är fisken i Hornafvan än i sjöarna ofvanför
och i ån, som afleder vattnet från dem och vid Jekkvik utfaller i Hornafvan. Löfmark
har Vs af 34 skäl = 11 L., skäl, derå skogen är såld, samt föder å sin hemmansdel, 7 å
8 kor och 2 hästar. Löfmark har försökt sig på svinuppfödning, men då sädesafkastningen
är liten samt det är dyrt att köpa svinfödan har Löfmark afstått från försöket. Vattenqvarn
vid gården finnes. Löfmark, som har några höns, förklarade, att intet hinder möter mot
hönsafvel på grund af klimatet; om vintern hållas de i fähuset. Löfmark har haft kaniner,
men de gjorde skada å åkrarna. Statsbidrag för myrutdikning har erhållits och utdikningen
påbörjats. Löfmark, som ej använder egentligt vexelbruk vid jordens skötsel, anser, att hö
lönar sig lika bra som annan gröda. I Arjepluog finnas ställen, der det aldrig fryser, men i
socknen är för litet nedlagdt på jordbruket. Det är befolkningens upprigtiga allvar, att upplåtelse
af jordbrukslägenheter vid öfre delen af vattendraget lika väl bör få ega rum som
vid det nedre, ty det går lika bra att, enligt hvad erfarenheten visar, odla här som nedanför
odlingsgränsen. Folk, som icke hafva någon varaktig stad, bör få tillfälle att, om så
önskas, slå sig ned på dessa kronans stora obyggder, äfven om de ej få så stora

LAPPARNES JORDBRUKSFRÅGA OCH FÖRHÅLLANDENA OFVAN ODLINGSGRÄNSEN. 443

rättigheter. Det är slutligen också nödvändigt för samfärdselns skull, att det ej blir för
långt mellan folk. Det är svårt för de resande att komma fram under nuvarande förhållapden
och det är betungande eller snarare sagdt omöjligt för folket att hålla vintervägar och sommarskjutsar.
Här på stället har man 1 mil på hvardera hållet att hålla vinterväg. Det är naturligen
omöjligt att hålla öppet hela vägen, utan man väljer vissa tillfällen, då besök väntas.
Det anmärkta skälet, att nybyggesupplåtelser ofvan odlingsgränsen skulle inkränkta på lapparnes
rättigheter, beror på ett misstag. Lapparne hafva aldrig gjort orten någon skada, utan tvärtom
har man haft nytta af dem. De flyttande lapparne aftaga högst betydligt, och man kan tydligt
se, att det är en utdöende existens, så t. ex. hafva många lappskatteland i trakten nu
icke vidare någon innehafvare. För tre år sedan var det minst dubbelt så många flyttande
lappar som nu. Anledningarna dertill äro dels lapparnes beröring med den fasta befolkningen
och särskildt lappskolorna, hvarigenom de få kännedom om och smak för ett lefnadssätt,
som är förenadt med något mindre af försakelse. Äfven fjellapparne börja derför numera
slå sig ned såsom bofasta här och hvar; och det syntes vara en billig och på samma
gång en förmånlig sak att bereda dem full rätt dertill. — — Löfmark är fullt öfvertygad
om och vet, att en mängd personer äro synnerligen villiga att slå sig ner och odla utan
annan rätt till skogen än husbehofsrätt. Det vore naturligen bra, om de kunde få äfven
saluskog, men i hvarje fall borde den växande befolkningen få tillfälle att slå sig ned någonstädes,
ty alla kunna ju ej resa till Amerika.

Den förres svåger hemmansegaren Löfmark i hufvudsaklig öfverenstämmelse med
gästgifvaren; berättade särskildt om sina många misslyckade försök att intressera myndigheterna
för nybyggesfrågan och att medgifva ansökning om nybygge vid Ringselet. Talade
med mycken indignation om vederbörandes bristande intresse för att den växande befolkningen
måtte få några ställen att slå sig ned på, så att de ej behöfva utvandra.

Lapparne Johan Jonsson och Jonas Andersson i Semisjaur, (fjellappar utan renar,
hvilka gått ut för deras förfäder) tjenstgjorde såsom bärare mellan Jekkvik och Hälldalen:
Renarne minskades alltjemt och betena hade blifvit sämre. Djuren hemsöktes af en
mängd sjukdomar. Det var tydligt, att renskötseln ej i längden kunde löna sig för lapparne,
utan att de måste söka sig sin utkomst på annat sätt. På fråga medgåfvo de, att lappbarnen
efter vistelse i lappskolorna blefvo mindre benäga att underkasta sig förfädernas
hårda lefnadsvillkor. De sjelfva hade nedslagit sig på olika ställen i björkskogen på andra
sidan om det vid Jekkvik belägna fjellet. »Svenskarnas» önskan att få bilda uybyggen
ofvan odlingsgränsen måste lapparne i hufvudsak motsätta sig. De enda framtidsutsigter,
lapparne nu hade qvar, vore nemligen att kunna få att slå sig ned i fasta bostäder på någon
lämplig lägenhet, der de kunna hålla kor, med rätt till husbehofsvirke från skogen.
Detta hindrade ju icke, att i alla fall äfven andra nybyggare finge tillstånd att i mån af
behof slå sig ned vid allmänna färdvägar såsom efter Hornafvan.

Hemmansegarne Petter Johansson och Fjetter Lundqvist i Hälldalen, (vid Stor Laisan,
två mil från Jekkvik); De hade just nu med bidrag af statsmedel påbörjat utdikning af en odlingsmyr
1 1 „ kilometer lång och 1 1/2 kilometer bred. De voro sjelfegande och hade heller icke sålt
någon rätt till skogen, hvilket de ansågo vara dumt att göra. De deltogo i skogsarbetena
under vintern, men ansågs olämpligt vara att, såsom ganska vanligt var inom Arjepluog,
vårdslösa vårarbetet på jorden för att få tillfälle att vara med om timmerflottningen.
Gården var uppkommen af ett nybygge, som anlagts för omkring 30 år tillbaka. (De hade
8 kor tillsammans och 1 häst hvar. De bebodde samma storbyggning, den gamla gården,
utgörande en liten stuga, stod qvar som ett minne). De intygade, att förenämnde lappar
voro mycket fattiga, isynnerhet Johan Jonsson, som hade familj. De svenska grannarna

444

RESERVATION AE CARL LINDHAGEN.

fingo ofta hjelpa dem på olika sätt. De ansågo, att bestämmelsen om odlingsgräns vore
synnerligen olämplig. Det gick lika väl att odla här som längre ned; och det var nödvändigt
att bereda den växande befolkningen några utkomstmöjligheter. De ansågo, att det
funnes nybyggesrum för både lappar och svenskar här uppe. (Folket föreföll välbergadt.)

Albert Lestander och Johan David Lestander i Laisvall (båtförare till Björkliden.)

1 Laisvall funnos 9 bönder, som hafva tillsammans minst 30 kor och 10 hästar. Bönderna
ha börjat egna mera omsorg åt jordbruket och finna, att den krona man förtjenar i skogen,
fort går bort, men att hvad man lägger ned i jordbruket mera varar. Byamännen hafva
icke odlat myrar utan föredraga att tillsvidare odla upp fast mark. Jorden der är visserligen
stenig men bördig och fordrar icke mycket gödsel. Det vore bra om nybyggen finge
anläggas jemväl här uppe, ty folket har ingenstädes att sätta sig ned om icke på kronomark.
För lapparne finnes det utrymme nog ändå, och det är ju ej meningen att hindra dem att om
vintrarna gå ned i skogsbygden. Det går lika bra att odla här ofvan kulturgränsen som
nedanför. Äfven utan saluskog skall det finnas många hugade spekulanter, fastän de naturligtvis
måste välja lämpliga platser. Bolagen hade ej förr spekulerat så mycket inom Laiselfvens
dalgång. Hade hemmansegarne der för 10 å 15 år sedan bjudits någon liten summa
för sina hemmansdelar (2,000 kronor eller så), hade de nog sålt sina fastigheter, men nu
voro de redan allt för visa för att afhända sig hemmanen. Utskylderna voro synnerligen
stora, Albert Lestander måste för sina 6 skäl betala 70 kronor utom vägunderhåll. Särskildt
betungande blir kostnaden för vägen mellan Arjepluog och Arvidsjaur. Han hade i vintras
sjelf verkstält åliggande grusning å nämnda synnerligt långt aflägsna väg. Att lega folk
dertill blir för dyrt. (Folket i Laisvall syntes välbergadt och hade snygga bostäder, ehuru
ej så rymliga som i Hälldalen och Björkliden.)

Nils Johan Persson i Björkliden: 2 bönder funnos för närvarande i byn och
husas åt en tredje, hvarjemte en hemmansdel tillhör Örvikens aktiebolag. Byn, som är
ganska gammal, är på grund af frostländighet i jordbruksafseende svag. Också sår
man i allmänhet ej något, (vacker råg fanns uppe i en backe, men det uppgafs, att rågen
användes såsom foder). Trakterna vid mellersta delen af Laiselfven äro mest frostländiga,
hvilket antagligen beror på myrar och det kalla vatten Delikelfven, som straxt ofvan Björkliden
förenar sig med Laiselfven, för med från fjellen. Goda tillgångar på ängeslägenheter
med god växtlighet finnas deremot. På hela hemmanet (de 3 bondedelegarnes) uppfödas för
närvarande 7 hästar och omkring 14 kor. Sina kontanta inkomster förskaffa sig bönderna
bland annat genom försäljning af kreatur och smör, som särskildt afsättes i Arjeploug.
Bönderna köra högst obetydligt i skogarna (i fjol körde de allenast ned hemskogen). Å
skogen, som är osåld, utstämplades förra året 450 träd på hela hemmanet. Skatterna voro
mycket stora, ja kanske större än i någon annan socken i riket. Väghållningsbesväret vore
synnerligt betungande. En gång har Person sjelf grusat å den aflägsna vägen Arjepluog—
Arvidsjaur samt en gång för sådant ändamål legt. Många skulle vilja sätta sig ned som
nybyggare, bara de finge. (Folket föreföll tydligen välbergadt och hade synnerligen hemtrefliga
bostäder.)

På grund af hvad ofvan anförts får jag nu hemställa:

att åtgärder måtte vidtagas i syfte att undersöka och
ordna nybyggesfrågorna och särskildt lapparnes renbetes- och
jordbruksfrågor i trakterna ofvan odlingsgränsen inom lappmarkerna.

SKOGSALLMÄNNINGAR OCH SKOGSMEDELSFONDER.

445

Skogsallmänningar och skogsmedelsfomler.

Till betänkandets motivering, som i denna del affattats af mig, hade jag
föreslagit detta tillägg: »Den yttersta utvägen, som plägar föreslås för att nå fram
mot förevarande mål, är expropriation. Komitén anser emellertid, att denna utväg i
detta fall är i hvarje händelse alldeles för tidigt väckt.» Komiténs flesta ledamöter
ansågo denna punkt böra utgå. Det synes mig dock varit lämpligt antyda, att,
oaktadt komiténs förslag innebär en ofullkomlig början, utvägar dock ej saknas i
framtiden att då bringa saken till större fulländning.

Expropriation är i hvarje fall en moderat utväg i jemförelse med den, som.
enligt hvad inom komitén upplystes, kommit till användning t. ex. i Baden i
Tyskland. Efter 1848 års revolution bildades nemligen der för hvarje socken en
skogsallmänning, hvaraf hemtats mycket gagn för socknarne. Och detta tillgick
så, att från skogarne, som egdes af stora jordegare, utbröts dels en viss del såsom
vederlag för bönderna tillkommande betesrätt och dels ytterligare områden mot en
ringa ersättning, som icke alls motsvarade värdet.

Inskränkning i bolagens kommunala rösträtt.

En begränsning af bolagens kommunala rösträtt är en af de vigtigaste
fordringarne för norrlandsfrågans lösning. Genom denna rösträtt får bolagens
stora ekonomiska öfvermagt tillfälle att göra sig lika gällande äfven i det kommunala
och politiska lifvet. Hvad detta betyder för befolkningens trefnad och
oberoende, kan man lätt förstå. Något verkligt tal om minskning af det s. k.
bolagsväldet i de norra delarne af riket kan ej på många orter komma i fråga, så
länge detta inflytande eger bestånd.

Det gifves väl också knappast något land, der bolag, som instiftats genom
statens lagstiftning för ekonomiska ändamål, tillåtas att omedelbart spela en så
inflytelserik rol i kommunernas och statens styrelse som i vårt land. Derför har
också inom Riksdagen vid flera tillfällen föreslagits en särskild begränsning i bolagens
kommunala rösträtt. I Andra Kammaren motionerades år 1884 af Liss Olof
Larsson med instämmande af två andra ledamöter till och med om, »att den i
kommunallagarne aktiebolag tillerkända rösträtt måtte försvinna».

Visserligen ligger en begränsning redan nu deruti, att ett bolag ej får rösta
för mera än 1/10 af kommunens hela fyrktal eller för mera än 5,000 fyrkar. Men
i de nordliga länen hafva ofta i en kommun flera bolag rösträtt, och då de nästan
alltid hafva gemensamma intressen mot bönderna, lägga de samman sina röster vid
afgörandena.

446

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

En annan sak, som spelar en afgörande betydelse, är svårigheten för bönderna
att särskildt i de nordligare delarne af landet med deras långa afstånd och svåra
kommunikationsförhållanden tillräckligt talrikt samlas vid kommunal- och kyrkostämmorna.
Det är derför en uppenbar orättvisa i lagstiftningen mot bönderna, att
hvar och en af dem ej får på grund af fullmagt rösta för mer än en annan
hemmansegare, under det en‘ person kan eventuellt få rösta för ett bolags alla
fastigheter. Bolagens ombud bo också vanligen i närheten af det ställe, der
stämmorna hållas. Det är derför ett allmänt framhållet och öfverklagadt sakförhållande,
att bolagen ej behöfva innehafva så synnerligen stor bråkdel af en
sockens hemman för att faktiskt dominera på stämmorna.

Såsom exempel härpå må anföras Elfdalens kommun i Dalarne. Enligt
komiténs statistik egde bolagen der år 1900 jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde
af 1,859,300 kr. och öfriga enskilde jordegare sådan fastighet till ett
taxeringsvärde af 4,758,300 kr. (Kronan egde jordbruksfastighet till värde af
9,502,400 kr.) I denna kommun anses bolagen numera beherska afgörandena,
hvilket upplystes vid ett sammanträde, som herr Kinberg och jag hade i Elfdalens
kyrkoby med några bönder och andra personer från olika delar af socknen. Min
resedagbok innehåller härom följande:

Bolagens arrendatorer voro förr upptagna i röstlängderna, men vid kommunalstämma
3712 1894 beslöts, att bolagen sjelfva skulle skrifvas för hemmanen, hvilket skedde
på initiativ af bergslagets förvaltare Sjögren, som då talade för alla bolagen. Majoriteten
bestod af bolagen, deras uppkallade arrendatorer och några sjelfegande. Detta beslut
öfverklagades, men fastställdes af Konungens befallningshafvande och Kungl. Maj:t. Vissa
arrendatorer, som klagat, mistade deras arrenderätt t. ex. Sprit Anders Andersson i Loka,
Vås Anders Persson i Evertsberg (Bergslaget). Gummas Olaf Persson i Loka och hans
hustru (Korsnäs) kallades till kontoret, men fingo stanna efter åtskilliga förhandlingar. —
Denna åtgärd var antagligen en förberedelse till striden om jernvägen — — —? En
annan bana Mora—Wenerns banan motarbetades oerhördt af bolagen. Första frukten af
den var sprängning af de tre stora bolagens sammanslutning. Sedan ha bolagen allt mer
minskat antalet arrendatorer, som få skrifvas för hemmanen. Sådant medgifva bolagen
godtyckligt för arrendatorer, som de anse pålitliga. Arrendatorer, som ha rösträtt, kommenderas
upp att rösta, och bolagens skogvaktare tillsägas äfven att rösta både vid kommunala
och politiska val. Numera beherska bolagen ensamma stämmorna, då det är
omöjligt att samla alla bönder från aflägsna trakter; och intresset för kommunens angelägenheter
har därför slappats hos bönderna, som anse det lönlöst att infinna sig på
stämmorna. Vid en stämma 1894 eller 1895 hade en inspektor en lista på landtbönderna
och antecknade på den, hur de röstade. Bolag borde ej få rösta å kommunalstämmor
menade en af de närvarande.

En kyrkoherde Glandzberg, som kom till socknen 1874, föreslog i medlet på 1870-talet, att socknen skulle upptaga ett lån för inköp af hemman af jordegare, som hade behof
att sälja. Detta förslag antogs af stämman, men blef i anledning af anförda besvär upphäfdt
af Konungens befallningshafvande. Socknen har sedan 1894 under årens lopp inköpt
i samma syfte 729 tunland, 3,865 bandland. Dessa fastigheter stå under kommu -

INSKRÄNKNING I BOLAGENS KOMMUNALA RÖSTRÄTT. 447

nalnämndens förvaltning och utarrenderas till förre egarne. Nu skulle det ej lyckas genom•drifva
vidare inköp på grund af bolagens öfvermakt i kommunalstyrelsen.

Ett annat belysande exempel erbjuder Arjepluogs kommun i Norrbottens lappmark.
Der egde år 1900 sågverksaktiebolag och andra sågverksegare jordbruksfastighet
till ett taxeringsvärde af endast 182,200 kr. och öfriga enskilda jordegare
sådan fastighet till ett taxeringsvärde af 801,000 kr. (Kronan egde fastighet till
värde af 1,500,000 kr. och sockenallmänningen var taxerad till 121,500 kr.)
Enligt upplysningar, som vid mitt besök derstädes lemnades af presterskapet och
kronobetjeningen, rådde i socknen »ett bolagsvälde, som var till stor skada för orten
och dess befolkning». Det sades, enligt hvad mina dagsboksanteckningar härom
innehålla, att bolagen beherskade kommunalstämmorna, der de genomdrefvo ensidiga
och för kommunen skadliga beslut. Bönderna bodde så långt borta, att man ej kunde
vid erforderliga tillfällen samla någon majoritet af befolkningen vid stämmorna.
Dessa brukade ock ibland utlysas å tider, då man säkert visste, att bönderna ej
kunde infinna sig. Folket hade nu till och med kommit till den bestämda uppfattningen,
att blott ett bolag satte sig emot något, så var ingen rättvisa att erhålla
och försök i sådan riktning ändamålslösa o. s. v. På denna ort syntes det nu
vid tiden för mitt besök råda en alldeles särskild villervalla i det kommunala lifvet.

Särdeles beaktansvärd blir angelägenheten att begränsa bolagens kommunala
rösträtt af den anledningen att, om detta ej sker, kommer genom antagandet af
komiténs förslag deras maktinflytande att ytterligare i hög grad konsolideras. För
närvarande kan ju ett visst afbräck i bolagens rösträtt ega rum i följd af, att deras
arrendatorer, derest de äro skrifna som sådana, enligt lag utöfva rösträtten för
det arrenderade hemmanet. Blifva nu med tiden, såsom är meningen med förslaget,
jordbrukslotterna utstyckade från skogslotterna, komma bolagen såsom innehafvare
af den vida värdefullaste egendomen eller skogen, hvilken då ej blir upplåten
till någon arrendator, att obehindrade .kunna utöfva rösträtt för de värdefullaste
fastigheterna. Få bolagen dessutom utan några garantier i skogsbyggderna
förvärfva från hälften till inemot % af de återstående bondehemmanens skog, så
blir det inga ljusa framtidsutsigter för böndernas inflytande på de kommunala
angelägenheterna.

Ofta anföres, att på många orter bolagen hafva till grundsats att ej begagna
sig af sin kommunala rösträtt. Men detta visar ju endast, att man inser det origtiga
i, att bolagen ega den. Någon garanti för, att ett dylikt nedläggande af rösträtten
skall allt framgent ega rum, finnes icke, och kommer någon sak före,
deri bolaget är särskildt intresseradt, så anlitas nog till sist det lofliga maktmedlet,
hvilket ju ej alls är något att undra öfver.

Ffvad nu angår omfattningen och sättet för rösträttens begränsning, så kan
många förslag göras. Vill man inskränka sig till en konseqvent och rättvis tillämp -

448

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

ning af nu gällande rösträttsgrunder, så kunde det dels bestämmas, att, om mer än
ett bolag egde rösträtt i en kommun, finge bolagen tillsammans ej rösta för mer
än 1 10 af kommunens hela fyrktal eller för mera än 5,000 fyrkar samt röstetalet
dem emellan fördelas proportionsvis efter deras fyrkar dels ock åtminstone under
vissa förutsättningar medgifvas enskilde att på grund af fullmakt få rösta för flera
enskilde medlemmar i kommunen än nu är tillåtet. Särskildt är detta senare billigt,,
när den röstberättigade har långa och svåra vägar att färdas. Det kunde ock
bestämmas, att bolag ej fick rösta för mer än ett visst antal jordbruksfastigheter.
Förutom dessa ändringar, som nog ej blifva tillräckliga, synes det vara skäl upptaga
det gamla förslaget, att bolagens högsta tillåtna röstetal skola begränsas till hälften,
mot dem, som gälla för enskilde, således till l/so af hela fyrktalet och högst 2,500
fyrkar, i hvilken händelse flera bolag ej borde tillsammans få rösta för mera än
sålunda blifvit bestämdt.

Komitén har framhållit missförhållandena af bolagens inflytande på det kommunala
och politiska lifvet (sid. 67 — 68). Men märkligt nog har komitén icke
inlåtit sig på några slutledningar och än mindre framkommit med något förslag,
och detta trots faran, som sagdt, ytterligare ökas genom komiténs framställningar
i andra afseenden.

I denna punkt hemställer jag alltså:

att en effektiv begränsning af bolagens kommunala rösträtt
på landet åtminstone inom Norrland och Dalarne måtte
på ofvan angifna sätt eller annorledes genomföras.

Rättshjelp åt landtbefolkningen.

Komitén har å sid. 68 i betänkandet framhållit behofvet af rättshjelp åt
landtbefolkningen. En ytterligare motivering i ämnet innefattas, i hvad som yttras
å sid. 320 sista stycket.

Under förhandlingarne väckte herr Lindman i anledning häraf det förslaget, att
»det borde beredas tillgång för allmogen att erhålla juridiskt biträde af någon under
Konungens befallningshafvande i hvarje län sorterande jurist med skyldighet äfven
för denne att vid vissa syner och sammanträden vara närvarande för att bevaka
allmogens rätt».

Det kan nog möta vissa svårigheter att förverkliga detta förslag. Ock äfven
om man erhåller någon person, är det ovisst, hur försöket utfaller. Behofvet är
emellertid, såsom många erfarenheter och uttalanden gifva vid handen, mycket stort,
särskildt inom de två nordligaste länen. Ett försök bör derför lämpligen göras.

LÄTTNADER I VÄGTUNGAN. LINDRINGAR I SPANMÅLSTULLARNE.

449

Och då komitén ej beslutat någon framställning i ärendet, anser jag mig böra
upptaga förslaget så till vida, att jag hemställer:

att ett försök till anskaffande af rättshjelp åt landtbefolkningen
bör göras genom anställande åtminstone i de två
nordligaste länen af någon lämplig person, som mot skälig
taxa och eventuelt arfvode af staten skall på anmodan gå den
mera obemedlade landtbefolkningen tillhanda med biträde i
rättsangelägenheter.

Lättnader i vägtungan.

All i mantal satt jord, som af kronan inköpes för bildande af kronoparker,
bidrager derefter fortfarande i lika mån som annan jord till väghållningsbesvärets
utgörande. Det är endast de kronoparker i de norra länen, som vid afvittringen
bildats af aflägset belägna och för odling mindre lämpliga områden, hvarom nu är
fråga. Dessa synas mig böra deltaga i vägunderhållet inom den kommun, der de
äro belägna, allenast i den mån de tillskyndas nytta af vägarne eller vålla kostnader
för deras anläggning. I öfrigt böra inkomsterna af dessa statsdomäner gå in
till den allmänna statskassan och ej användas för att särskildt gynna förenämnda
kommuner med ytterligare fördelar utöfver dem, som hemtas just af kronoparkernas
belägenhet inom socknarne. Detta har jag velat framhålla för den händelse, såsom
jag misstänker, nu ifrågasatta utvidgning af kronoparkernas deltagande i väghållningen
endast är ett steg på vägen till det fulla underkännandet af förenämnda
uppfattning.

Komiténs påstående, att kronoparkerna i de två nordligaste länen »bära
skulden» för en ansenlig del af väglängden tror jag är ett origtigt och vilseledande
påstående; det jäfvas ock åt komiténs statistik, som utvisar, att vägtungan i allmänhet
ej är större i de distrikt, som ega kronoparker, än i de andra.

Det bör också framhållas i motiven, — hvilket afslogs af komiténs fleste
ledamöter, — hurusom ett ytterligare bidrag från kronoparkerna till vägskatten
icke blott innefattar ett understöd åt befolkningen, utan äfven blir en gåfva till
bolagen, hvilka ofta ega stora delar af hemmanen i de socknar, der kronoparkerna
äro belägna. Visserligen kunde lindringen tillgodokomma arrendatorerna, som vanligen
få betala bolagshemmanens alla skatter. Men denna hänsyn bortfaller i den
mån hemmanens jordbrukslotter utstyckas från skogslotterna. Och alltid kan det
befaras, att egaren till jorden höjer arrendet på annat sätt, om skatterna för bolagshemmanen
genom kronans mellankomst minskas.

45°

RESERVATION AF CARL LINDHAGEN.

Lindringar i spannmålstullarne.

Då man öfverlägger om medlen för att vidmakthålla och stärka den jordbrukande
befolkningen inom Norrland och Dalarne bör det icke få lemnas oanmärkt,
att en stor del af denna befolkning till skillnad från jordbrukarne i öfriga
riket bär en särskild tunga i följd af spannmålstullarne. I stora delar af dessa
trakter måste bokskapsskötseln vara hufvudsak samt brödsäden och utsädet till stor
del köpas af bonden. Detta gör en stor utgift i hans ekonomi, då tullen för en
säck mjöl ju belöper sig till 6 kronor 30 öre.

Tyngst drabbar dock denna pålaga den befolkning, som bor afsides i lapp*
markerna eller i Jemtlands och Herjeådalens fjelltrakter upp emot norska gränsen.
Till sjelfva tullumgälderna komma här de långa och dyra transporterna. Visserligen
är det medgifvet att vid hvarje färd öfver gränsen medföra 150 kg. omalen
och 100 kg. malen spanmål. Men den, som i alla fall har långa vägar att färdas,
kan icke med någon uträkning göra en sådan resa flera gånger blott för att få
införa en säck mjöl tullfritt. Det är icke blott billigt utan snarare en pligt att låta
denna befolkning, som har så många andra svårigheter att kämpa emot, åtminstone
få den fördelen att på en gång få tullfritt föra sitt behof af mjöl och spanmål
öfver gränsen.

Jag hemställer alltså:

att åtgärder måtte vidtagas i syfte att bereda befolkningen
i afsides belägna trakter på gränsen mot Norge rättighet
att öfver gränsen tullfritt på en gång införa sitt husbehof af
mjöl och spanmål.

Förbättrade kommunikationer.

Att en inlandsbana är af stor betydelse för de trakter den skulle genomlöpa,
är alldeles gifvet. Man måste derför också önska, att den kommer till stånd.
För detta ändamål bör man dock ej invagga sig i allt för öfverdrifna förhoppningar
om dess verkningar. Komiténs framställning synes mig i vissa delar vara allt för
fantastisk. Man skadar ingalunda saken genom att söka bedöma frågan mera
objektivt och ställa sig mera lugnt afvaktande inför flen af riksdagen beslutade
utredningen.

Det bör ock anmärkas att, såvidt rörer banans utstickning inom Vesterbottens
och Norrbottens län, den befolkning, som der behöfver kommunikationer,

REMITTERADE FRAMSTÄLLNINGAR.

45 1

företrädesvis bor efter floddalarne. Ses derför saken ur andra synpunkter än den
militäriska, kan man icke undertrycka den tanken, att denna befolkning nog vore
bättre betjenad med jernvägar, eventuelt af smal spårvidd, dragna i de förnämsta
floddalarne från den redan byggda stambanan till ändpunkterna af de stora sjöarne.
Men detta får väl blifva ett ytterligare framtidsmål. Deremot kommer linien
Sveg—Östersund—Ström äfven ur befolkningens synpunkt att erhålla en mycket
lämplig* sträckning.

Remitterade framställningar.

Vissa af yrkandena i de remitterade framställningarne rörande Kopparbergs
län afse att vinna utvägar för att kunna i jordbrukets intresse sammanslå spridda
inegor. Detta är för nämnda län utan tvifvel en mycket viktig sak, som derför
måste på något sätt främjas. Skiftesförhållandena i Dalarne äro emellertid så
invecklade, att det är svårt att bedöma frågorna utan en omfattande undersökning,
hvarpå komitén af sitt myckna arbete ej varit i tillfälle att inlåta sig. Af dessa
skäl har jag för min del varit förhindrad att yttra mig öfver framställningarne i
dessa delar.

Reservation

af Ad. Wiklund.

I likhet med komitén är jag af den mening, att det för den jordbrukande
befolkningens i Norrland framtid är af den allra största betydelse, att de utstyckade
inegorna å ett hemman komma i åtnjutande af nödig husbehofsskog, odlingsmark
och betesrätt. Hvad särskildt egostyckningar å trävarubolagens hemman vidkommer,
så bör ändamålet med dessa vara att med tillgodoseende af skogslottens fordringar
å skogshushållning, virkesutdrifning och flottning bilda för jordbruksändamål lämpliga
hemmansdelar, hvilka äro så beskaffade, att ett framgångsrikt jordbruk derå verkligen
kan drifvas, samt att deras egare må i möjligaste mån varda sjelfständiga och
besuttna.

Af den erfarenhet, som redan vunnits beträffande egostyckningar å bolagshemman
framgår likväl, att endast i undantagsfall dessa grundsatser blifvit tillämpade.
Tvärtom har obenägenheten hos trävarubolagen att afhända sig någon slags rätt
till skogen nästan alltid vållat, att de utstyckade inegorna i mer eller mindre mån
beröfvats stödet af husbehofsskog. Det torde emellertid icke råda mer än en
mening derom, att ett jordbruk inom nyssnämnda landsdel endast i undantagsfall
kan drifvas med någon utsigt till framgång utan att ega tillgång till erforderligt
husbehofsvirke.

Komitén, som sökt att finna medel, hvarigenom den för jordbruk tjenliga
jorden, hvilken under trävaruhandteringens utveckling kommit att frångå den norrländska
allmogen, skall kunna återvinnas till densamma, har i nyssnämnda afseende
föreslagit, att vid hvarje egostyckning, som afser inegornas skiljande från skogsmarken,
skall afsättas ett visst, till arealen bestämdt skogsområde, hvilket skall
tilläggas den inegolott, som erhållit inegojord. Innehafvaren af denna hemmanslott
erhåller derigenom oinskränkt förfoganderätt öfver den på det sålunda afsätta området
befintliga, växande skogen.

Men en så vidsträckt förfoganderätt med afseende på den växande skogen
torde icke under alla förhållanden vara obetingadt nyttig, emedan den bereder
egaren möjlighet att när som helst antingen afverka skogen eller också upplåta
afverkningsrätten till densamma. Derigenom kan inträffa, att den hemmanslott, som
erhållit inegojord, för en lång framtid beröfvas stödet af husbehofsskog och sjelfva

AD. WIKLUND.

453

syftemålet med skogstilldelningen vore sålunda förfeladt. Det är särskildt att befara,
att ett sådant förhållande kommer att inträda uti de fall, då inegolotten upplåtes
åt en person med mindre god ekonomisk ställning.

Man synes derför böra medgifva jemväl ett annat sätt att trygga det erforderliga
virkesbehofvet, nemligen att tillägga en vid egostyckning utlagd lott, som
erhållit inegojord, rätt att å hemmanets öfriga skog erhålla sitt husbehofsvirke
allenast efter behof.

Vid egostyckningar å trävarubolagens hemman lärer blott i undantagsfall
komma att lemnas ett större skogsanslag än hvad som oundgängligen erfordras till
husbehof, och är det derför af synnerligen stor betydelse att, beträffande sådana
hemman, en utväg finnes att på ett varaktigt sätt trygga det tilldelade skogsanslaget.

Då deremot ett skogsanslag långt utöfver hvad som erfordras till husbehof
tilldelas en inegolott, såsom ofta kan ske på enskildas hemman vore derför lämpligast
att, såsom komitén föreslagit, ett särskildt skogsområde tillädes och förenades med
den hemmanslott, som erhållit inegojord, hvarigenom innehafvaren deraf erhölle
oinskränkt förfoganderätt öfver skogen. Det bör derför lemnas öppet för vederbörande
att tilldela husbehofsskog såväl med eganderätt som äfven allenast under
nyttjanderätt.

Mot ett sådant system att tillgodose inegolottens behof af erforderligt vedoch
byggnadsvirke allenast medelst nyttjanderätt kan visserligen invändas, att det
skulle medföra den olägenheten att en hel del rättstvister skulle uppstå. Men
de fördelar, hvilka derigenom skulle ernås, äro efter mitt förmenande vida öfvervägande.
Dermed skulle nemligen vinnas, ej blott att för all framtid tillgången
till husbehofsvirke vore, så vidt möjligt är, tryggad, utan äfven, hvad trävarubolagens
hemman beträffar, att en större benägenhet skulle uppstå hos deras egare att verkställa
egostyckningar samt att derefter upplåta de utstyckade inegolotterna till
enskilda jordbrukare. Då tillgången på husbehofsvirke alltså vore bättre tryggad
för framtiden än om ett särskidt område tillädes inegolotten, så skulle detta säkerligen
leda dertill, att en mindre bevakning å bolagens skogar erfordrades, och bör
derigenom en större prisbillighet å de utstyckade inegolotterna äfven vara att motse.

För att emellertid bereda jordbrukshemmanet tillgång till husbehofsvirke på
ett beqvämt afstånd eller der det kan vara lägligast att afhemta detsamma samt
för undvikande af allt för stort intrång å skogshemmanet eller den fastighet, hvarifrån
nyttjanderätten till husbehofsskogen skall utgå, torde ett särskildt skogsområde
böra afsättas i enlighet med de grunder, som äro angifna uti 3 § i komiténs förslag
till lag om egostyckning.

På samma gång den hemmanslott, som tilldelats inegojord, alltså finge det
legala servitut, att å ett visst, till arealen bestämdt område af skogsmarken erhålla
sitt virkesbehof, skulle också till tryggande af att denna hemmanslott verkligen

454

RESERVATION AF AD. WIKLUND.

komme att för framtiden ega en varaktig tillgång till husbehofsskog i lagen införas
tydliga föreskrifter derom, att rätt till afverkning å det afsätta skogsområdet tillkornme
egaren deraf endast för såvidt han genom vederbörande revirförvaltare eller
länsjägmästare kunde styrka, att å området funnes större skogstillgång än som
vore erforderligt för inegolottens husbehof.

Då komitén i förslaget till lag om egostyckning intagit bestämmelse derom,
att, enligt 3 § 2 mom., för visst fall rätt till skogsfång tillförsäkras hemmanslott
på annan hemmanslotts mark och att, enligt 5 §, derest å hemmanslott saknas
erforderligt bete, skall sådant förbehållas hemmanslotten å hemmanets öfriga skog
eller utmark samt att, enligt 6 §, dessa rättigheter, som enligt 3 och 5 §§ förbehållits
hemmanslott på annan hemmanslotts mark, skall såsom servitut hvila på
den senare fastigheten, så synes intet hinder bort möta, att gifva denna servitutsrätt
en sådan omfattning att den äfven kommit att afse hela det för inegolotten erforderliga
virkesbehofvet.

På nu anförda grunder anser jag, det komitén bort i förslaget till lag, innefattande
vissa bestämmelser om egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län inrymma stadganden, hvarigenom
möjlighet bereddes att vid egostyckning husbehofsvirke må kunna tillförsäkras den
hemmanslott, som erhållit inegojord, allenast under nyttjanderätt, hvilken såsom
servitut skall hvila å det öfriga hemmanet. I

I öfrigt förenar jag mig i de slutliga yrkanden, som afgifvits af herr Lindhagen
uti hans reservation dels under rubrikerna:

Statsinköp af bolagshemman;

Uthållig skogshushållning på bolagsskogar af större omfattning; samt
Inskränkning i bolagens kommunala rösträtt
och dels i mom. 1 under rubriken
Förvärf sförbud

samt i mom. 2 under rubriken
Arrendelagen.

Reservation

af H. Claéson, F. Kempe och Arvid Lindman,

Allmän motivering.

Metod för undersökningen.

Komitén har fått i uppdrag att utreda, huruledes genom lagstiftningseller
andra särskilda åtgärder den sjelfegande, jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling
i nämnda landsdelar befrämjas.

Ehuru sålunda komiténs uppdrag är att framlägga förslag, afsedda att befrämja
ofvannämnda syften, så synes det oss dock, som om densamma ej bort
underlåta att derjemte åstadkomma en verklig utredning, om och i hvad mån de
angifna syftemålen kunde vinnas utan åsidosättande af eller förfång för öfriga
näringar i Norrland och Dalarne. En sådan utredning skulle hafva varit lämplig
äfven ur exklusiv jordbrukssynpunkt, eftersom jordbruket och den jordbrukande
befolkningen äro beroende af öfriga näringar, hvilka äro afnämare af jordbrukets
produkter och lemna den jordbrukande befolkningen välbehöfliga biförtjenster, ett
sakförhållande, som äfven komitén omnämner.

Det förefaller oss emellertid, som om komitén allt för litet beaktat dessa
synpunkter. Men den lagstiftning, som förbiser desamma, löper lätt fara att framkalla
störande rubbningar i landets allmänna ekonomiska förkofran, otrygghet i
utöfning af loflig näring och missnöje öfver vissa klassers gynnande på andras
bekostnad. Vi anse sålunda, att komitén bort fatta sin uppgift mera vidsträckt.

Vi kunna ej heller gilla den undersökningsmetod komitén funnit skäl att använda.
Komitén inleder redogörelsen för denna sin undersökningsmetod med att
uppdela norrlandsfrågan i två särskilda spörsmål. »Det ena af dessa spörsmål är»,
säger komitén, »huruvida det från allmänna synpunkter är nyttigare, om norra
Sveriges jord är uppdelad i ett större antal bondgårdar eller om densamma sammanföres
till ett fåtal stora bolagsbesittningar. Den andra frågan åter afser, om och
i hvad mån jorden i Norrland och Dalarne bör göras till föremål för jordbruk
eller skogsskötsel. Under det den förra frågan är en fråga om jordens fördelning,
är den senare en fråga om jordens kultur.»

Härefter fortsätter komitén sålunda: »Emellertid är det ganska uppenbart,
att norrlandsfrågan, sådan den historiskt föreligger, företrädesvis bör betraktas och

456 RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

behandlas såsom en jordfördelningsfråga. Hade den nordsvenska jorden fortfarande
varit uppdelad i smärre bondgårdar, skulle frågan säkerligen icke blifvit brännande,
äfven om på dessa gårdjr jordbruket i någon mån fått stå tillbaka för skogsskötseln.
Och om å andra sidan jordbruket sköttes mönstergillt, sedan jorden sammanhopats
till stora bolagspossessioner, skulle man dermed säkerligen icke finna
allt väl beställdt.»

Komitén gör sålunda jordfördelningsfrågan till den vigtigare af de två och
ställer dervid betraktaren inför ett alternativ af idel bondgårdar eller idel bolagsdomäner.

Lyckligtvis äro de af komitén framställda bilderna inga verklighetsbilder, tv
hvarken bönder eller bolag ega i detta nu all Norrlands och Dalarnes jord, och
icke heller lärer i framtiden detta blifva fallet.

Huru intressanta dessa spekulationer såsom belysande komiténs uppfattning
än må vara, torde de dock näppeligen vara af beskaffenhet att hafva bort tjena
till grundval för komiténs undersökningsmetod.

För vår del beklaga vi, att komitén till grund för sin undersökning lagt dylika
overkliga synpunkter, ej minst af det skäl, att Norrlands och Dalarnes hufvudnäringar
— jordbruk och trävaruindustri — redan innan några undersökningar
egt rum, genom dessa spekulationer satts i så skarp motsats, att man måste föreställa
sig, att en konflikt mellan dessa näringar är oundviklig.

Komitén har tyvärr icke velat tänka den tanken, att Norrlands och Dalarnes
jord kan vara af sådan beskaffenhet, att den delvis lämpar sig för jordbruk,
delvis åter för skogsbruk och industrier, samt att derför hvar och en af dessa
näringar utan förfång för de andra kan erhålla sin andel af denna jord i den utsträckning,
som för en hvar af dem kan vara behöflig.

Icke heller har komitén i de afseenden, hvari den verkligen förebringat utredning,
stödt sig på ett material, som kan anses ega erforderlig objektivitet och
tillförlitlighet. Komitén har nemligen för frågans lösning icke företrädesvis begagnat
statistiska källor, utan litat sig till en mängd svar, som på frågor af den mest skilda
art afgifvits af kyrkoherdarne eller deras ställföreträdare samt några inom hvarje socken
af Hushållningssällskapens förvaltningsutskott utsedda personer, med få undantag
valda bland allmogeklassen. All den agitation, som förekommit i denna norrlandsfråga,
har emellertid säkerligen för mången försvårat afgifvandet af fullt lidelsefria
och opartiska omdömen i densamma, hvarjemte helt naturligt ensidighet ofta måste
vidlåda de svar, som afgifvits af sjelfegande bönder på sådana frågor, som afse
att utreda, huruvida dessa sjelfva sköta sina hemman bättre eller visa större intresse
för jordförbättringar och nyodlingar m. m. än bolagen och deras arrendatorer
eller om de förstnämnde lemna inegojord obrukad i större omfattning, än
de senare o. s. V. Häraf samt understundom äfven genom missuppfattning af
frågornas verkliga innebörd, torde kunna förklaras, att de tillfrågade från samma

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

457

socken, då de hvar för sig besvarat frågorna, icke sällan gifvit sinsemellan olika
svar, samt att svaren från närliggande socknar med likartade förhållanden mången
gång äro rent motsatta hvarandra, i följd af hvilka omständigheter komiténs skildringar
af förhållandena icke så sällan blifvit missvisande.

Endast efter ett ingående studium af de afgifna svaren, hvilka innehålla individuella
omdömen, som endast genom framställningens sammanhang kunna rätt
uppfattas, kan man sålunda på dem grunda något omdöme, men ingalunda kunna
de, såsom skett, statistiskt bearbetas, än mindre hade de bort tjena som statistiskt
material.

Trots allt detta har komitén på de sålunda erhållna svaren i hufvudsak
grundat sitt omdöme och ansett dem vara af så stor betydelse, att de kunna tjena
till kontroll på den officiella statistiken, hvilket innebär ett underskattande af den
sistnämnda, som vi icke kunna godkänna. Tvärtom anse vi, att just den officiella
statistikens siffror i första hand bort utgöra grundvalen för en utredning och att
dessa siffror jemte komiténs egna ledamöters personliga kännedom om förhållandena
samt den utredning, som af verkligt sakkunnige och opartiske personer
kunnat erhållas, bort vara afgörande för omdömet.

Komitén har ock ej tvekat att för sin framställning använda sig af några
på densamma grundade beräkningar, i den mån de synts lämpliga. För att vinna
stöd för sin uppfattning om klimatets relativa gynnsamhet i Norrland och jordbrukets
derpå beroende afkastning anför komitén nemligen (sid. 14), efter Prof.
Högbom, en tabell, hvilkens siffror tillkommit genom sammanställningar af den
officiella jordbruksstatistikens uppgifter om areal, utsäde och skörd.

I detta sammanhang må anföras, hvad tabellens upphofsman yttrar om det
statistiska material han användt för ifrågavarande tabell: »Man torde mot beviskraften
af det ofvan anförda vilja göra gällande, att de åberopade statistiska data
äro alltför otillförlitliga för att på dem kunna bygga några säkra slutsatser. Då
man känner det sätt, hvarpå de jordbruksstatistiska primäruppgifterna komma till,
så kan en sådan invändning visserligen icke afvisas .såsom alldeles obefogad. Emellertid
finnes enligt all statistisk erfarenhet en viss garanti för, att de medeltal, som
ur dessa primäruppgifter erhållas för större områden, icke alltför mycket skilja sig
från de verkliga förhållandena. — För öfrigt lär man väl få antaga, att den officiella
statistiken trots sina brister ger säkrare ledning än den enskildes mer eller
mindre begränsade och vanligen alldeles subjektiva erfarenhet.»*)

I full öfverensstämmelse med prof. Högboms här anförda uttalande anse vi,
att den officiella jordbruksstatistiken bör kunna lemna uppgifter, hvilka, om de
ock helt naturligt ej äro på siffran riktiga, dock gifva en i hufvudsak rigtig bild
af förhållandena. Och då det enligt vår tanke är af yttersta vigt för ett rätt be ’)

Tidskriften Ymer 1902, sid. 312.

458 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

dömande af de åtgärder, som böra vidtagas för jordbrukets i Norrland och Dalarne
framtid, att vinna kännedom, om och i hvad mån detta jordbruk gått framåt
under de senare årtiondéna, hafva vi gått i författning om att anskaffa en sådan
utredning, hvilket förklarar, att vår reservation tynges af tabeller, som väl rätteligen
bort inflyta i komiténs betänkande.

Vi hålla alltså före, att en allsidigare och grundligare utredning varit'' af
nöden; och för att erhålla en sådan anse vi, att man bort taga i betraktande
Norrlands och Dalarnes naturliga tillgångar, dessa tillgångars relativa värden och
förhållande till hvarandra och till den jordbrukande befolkningen samt deras utvecklingsmöjligheter.
Med stöd häraf hade sedermera kunnat utrönas, huruvida
icke jordbruksnäringen i Norrland och Dalarne kunde utvecklas utan förfång för
dessa landsdelars öfriga hufvudnäringar, eller om icke fast hellre just genom utvecklingen
af dessa sistnämnda såväl jordbrukets utveckling skulle befrämjas, som
ock den jordbrukande befolkningens intressen bäst tillgodoses. A priori måste
man vara böjd för detta senare antagande, eftersom ett lands olika näringar ju i
allmänhet stå i direkt beroende af hvarandra, så att, då några af dessa blomstra,
denna blomstring i någon mån kommer de andra till godo, under det att, om
några af ett lands hufvudnäringar lida, äfven de andra få känning deraf.

Vi skola i det följande visa, att Norrland och Dalarne i detta fall ej utgöra
något undantag.

JORDBRUKET.

459

Jordbruket.

Sällan har väl en fråga blifvit så olika bedömd, som den om jordbrukets
möjligheter i Norrland. Under det den ene talar om de slumrande millioner, som
ligga i mossar och myrar, och anser, att mycket stora delar af Norrland kunna
med fördel odlas, tviflar en annan på hvarje dylik möjlighet.

Nämnda förhållande torde emellertid kunna förklaras. Oeftergifligt är till
en början, att man vid bedömande af denna fråga ständigt erinrar sig Norrlands
storlek och der rådande vidt skilda förhållanden samt besinnar, att lika vexlande
som jordbruksförhållandena kunna vara mellan Malmö och Umeå, lika olikartade kunna
de ock vara mellan Norrlands sydligaste och nordligaste del; ty afståndet mellan
dessa landsändar är lika stort som mellan de nämnda städerna.

Vidare måste man taga i betraktande de olikheter af flerfaldig art, hvilka
förefinnas mellan kustland, skogsområde och fjellregion.

Ett studium af jordbrukets ställning skall ock visa, att det är omöjligt att
i denna fråga fälla ett omdöme, som kan ega giltighet för hela det ifrågavarande
området, och förty likaså orätt att hylla den ena som den andra af de nämnda
ytterlighetsmeningarna.

De vigtigaste naturliga betingelserna för ett framgångsrikt jordbruk torde
utgöras af ett godt klimat och en lämplig jordmån.

Att klimatet inom stora delar af Norrland och Dalarne icke är gynnsamt för
jordbruk, torde vara ett så kändt förhållande, att något bevis derför knappast erfordras.
Komitén synes emellertid anse, att de menliga verkningarna af klimatets
hårdhet öfverskattats; den anför som stöd för sin uppfattning bland annat efter
professor Högbom en tablå (sid. 14 i komiténs betänkande), hvilken utvisar, att
skörden per hektar i Norrland är ungefär lika stor som i det öfriga Sverige; man
finner dock derjemte af densamma, att hafren i de tre nordligaste länen i allmänhet
måste skördas som grönfoder, hvilket ju i och för sig är kännetecknande för klimatets
hårdhet och växttidens korthet.

I öfrigt må erinras derom, att i stora trakter af norra Sverige hemmanen
hafva högst obetydlig åker, hvartill då användes den yppersta samt högst och
bäst belägna delen af jorden, som derjemte erhåller riklig gödsling och väl brukas.
Denna jord har generation efter generation besåtts och följaktligen med särskild
omsorg dränerats och häfdats. Naturlig bördighet och gammal kultur hafva samverkat
till att göra den synnerligen gifvande. Det är denna gamla åkerjord när -

460 RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

mast invid gårdarna, som gifvit de säkra och goda skördar, hvarom ofvannämnda
tablå bär vittne.

Att emellertid af den omständigheten, att skördeafkastningen å en jemförelsevis
obetydlig areal kan under särskildt gynnsamma förhållanden blifva god, draga
den slutsatsen, att klimatets hårdhet och hindrande inverkan öfverskattats, vore
säkerligen mycket förhastadt.

I trakter der, såsom inom norra Norrland, våsbruket ofta ej kan börja förr
än fram i juni och stundom afslutas först inemot midsommar, under det att frost
ofta inträffar under första hälften af augusti månad, och der sommaren ej sällan
är kall och regnig, måste påtagligen risken att erhålla otillfredsställande skördar
vara större än annorstädes. Liknande är i icke obetydlig grad förhållandet äfven
inom stora områden af södra Norrland. På grund af det hårda klimatet inträffa
också ofta år med mer eller mindre felslagen skörd. Sålunda utvisa Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes femårsberättelser under åren 1S91—1900 i Norrbottens län
ej mindre än fem dåliga år, deraf två mycket dåliga och ett närmande sig missväxt.
Att döma af förhållandena efter sistnämnda år, har någon förbättring icke
inträdt.

Svaren på den af komitén utsända frågan n:o 2 : »Lider orten i allmänhet
eller särskildt vissa hemman af frostländighet?» en af de frågor å formuläret, på
hvilka tillförlitliga svar bort kunna lemnas, gifva äfven vid handen, att stora delar
af Norrland och Dalarne lida deraf. Från de socknar i Vesterbottens lappmark,
hvilka tillhöra den s. k. skogsregionen, uppgifves t. o. m., att man måste räkna
med, att säden icke mognar oftare än under tre år af fem. De af landtbruksingeniörerna
afgifna svar, hvilka afse länen i deras helhet, äro för denna fråga
särskildt belysande.

I svaren erinras dock om, att mycket kan göras för att genom utdikning
minska denna frostländighet. Häremot kan man emellertid invända, att svaren afgifvits
utan samtidig beräkning af de för markens torrläggning erforderliga kostnader,
samt att man med fog kan betvifla, att utdikningar i större skala för odlingsändamål
af t. ex. de vidsträckta myrarna i Norrbottens och Vesterbottens län samt i
Herjeådalen och delvis äfven i andra landsändar, annat än i undantagsfall, skulle
medföra fördelar, hvilka i någon rimlig mån komme att svara emot de kostnader,
som dessa utdikningar skulle betinga, och framför allt att den jord, som derigenom
torrlädes, verkligen blefve af den beskaffenhet, att den kunde föda en jordbrukande
klass.

Då i den af komitén lemnade utredningen yttrats, att klimatet ej skulle
vara af så afgörande betydelse för jordbruket, och till stöd för denna mening
framställts jemförelser med norra Finland, må alltså deremot ställas de gångna årens
erfarenhet och i öfrigt erinras, att klimatet icke är ensamt afgörande för möjligheten
att bedrifva jordbruk, utan att derjemte äfven andra faktorer, framförallt jord -

JORDBRUKET.

461

månen, dervid äro bestämmande, samt att just i detta sistnämda hänseende Norrlands
kustland visserligen är jemförligt med Finland, men att Finland deremot står
vida framom Norrlands vidsträckta skogsregion.

Vid en undersökning af jordens naturliga beskaffenhet, synes synnerligen
lämpligt att följa den af komitén anförda, af professor Högbom på vetenskapliga
grunder gjorda utredning, enligt hvilken han indelar Norrland i en jordbruksregion
utefter hela kusten; en fjellregion närmast fjelltrakterna, likaledes löpande i nord
och syd; mellan dessa en skogsregion, upptagande landets halfva bredd, samt slutligen
det central jemt sk a silurområdet omkring Storsjön i Jemtland.

Beträffande dessa områdens utvecklingshistoria kunna vi hänvisa till hvad i
den åberopade framställningen anförts.

Till jordbruksregion en böra, förutom kustlandet, äfven hänföras stora delar
af Kopparbergs län, enär de i stort sedt likna söder om dem belägna trakter af
Vestmanland. Inom denna region äro förhållandena särskildt genom jordens beskaffenhet
gynnsammare för jordbruk, än annorstädes i Norrland. Sedan gammalt
har ock inom detta område jordbruk bedrifvits med framgång. Här förefinnes ock
den för nyodling lämpligaste marken. Svaren på komiténs fråga n:o 1 angående
befintligheten af odlingsmark gifva äfven vid handen att, med undantag för en del
socknar med gammal byggd, sådan förekommer i betydlig omfattning inom denna
region.

Förhållandena inom skogsregionen skilja sig i väsentlig grad från dem i
kustlandet. Med undantag för några jemförelsevis obetydliga mo- och leraflagringar
vid elfvarna, utgöres marken derstädes af så godt som uteslutande morängrus och
stora myrar. Äfven om den af morängrus bestående jorden kunnat med mycket
arbete odlas och för jordbruk lämplig mark här och hvar erhållas, så kan dock
icke förnekas, att redan nu en del jord inom denna region blifvit odlad, som aldrig
bort upptagas.

Odlandet af myrarna låter sig också göra i den mån de fullständigt utdikas,
men då myrarna inom denna region i allmänhet hvila på grus och sand (lera är
inom skogsregionen en sällsynthet) samt sålunda ofta nog äro för jordbruk olämpliga,
torde utdikningskostnaderna i de flesta fall blifva för höga, för att det mera
tillfälliga jordbruk, som å dessa myrar skulle uppstå, kunde komma att löna sig.
Bäst vore utan tvifvel att utdika dessa myrar, men för odling aftaga endast de
delar, som derför särskildt lämpa sig.

Trakten omkring Storsjön i Jemtland skiljer sig väsentligt från den öfriga
delen af Norrlands skogsregion. Detta område, såsom beläget på kalkgrund, är
till jordmånen bättre än öfriga trakter inom skogsregionen, och kan med fördel
odlas i ganska stor utsträckning.

Hvad slutligen fjellregionen beträffar, är jordmånen derstädes ofta vida bättre
än i det egentliga skogsområdet, och äfven myrarna derstädes lämpa sig mera för

462 RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

odling. Det oaktadt förekommer inom denna region föga odling, och i förhållande
till områdets hela areal är den uppodlade marken ytterst obetydlig. Höjden öfver
hafvet och det deraf beroende hårda klimatet göra ock jordbrukets utsigter synnerligen
vanskliga, hvarför hela området måste betraktas såsom hufvudsakligen lämpadt
för idkande af boskapsskötsel.

Vid ett bedömande af jordbruket i Norrland och Dalarne finner man således,
att detsamma, i hvad det beror af jordmån och klimat, endast i delar af Kopparbergs
och Gefleborgs län, hela det norrländska kustlandet (jordbruksregionen) samt
det jemtländska silurområdet eger verkliga och naturliga förutsättningar.

Härmed vare dock ingalunda sagdt, att allt jordbruk inom de öfriga områdena
är onaturligt. Väl må man icke tänka sig, att i allmänhet jordbruket i
dessa landsändar kan lemna allt hvad bonden och hans familj behöfver för sitt
uppehälle, men det kan existera der, derför att vården och afverkningen af skogarna
skapa för jordbrukaren tillfällen till arbetsförtjenst och möjlighet att till
höga pris få på platsen sälja jordbrukets produkter, och det måste finnas der, derför
att skogsbruket kräfver arbetskrafter, hvilka ej med fördel kunna hemtas från
aflägsnare trakter.

Att det är de nu nämnda omständigheterna, men icke de för jordens brukande
naturliga betingelserna, som vidmakthållit och ökat jordbruket inom skogsregionen,
belyses af det förhållande, att jordbruk derstädes ännu icke kunnat i
större grad frammanas, än att, trots de i skogsregionen rådande, man må säga
oerhördt höga prisen å jordbrukets alster, det odlade området för de flesta socknarne
derstädes är mindre än 1/''2 procent af dessas hela areal.

Belysande i detta afseende äro också svaren på komiténs fråga n:o 13:
»I hvilken omfattning kan, med antagande att tillgång till husbehofsvirke finnes,
sjelfva jordbrukets medelafkastning å de särskilda hemmansdelarna anses understiga
brukarens och hans familjs nödtorftiga lefnadsbehof eller (fullt) fylla desamma eller
ock derutöfver lemna öfverskott?»

Från hela Norrland och Dalarne, jemväl från sådana socknar, hvilka bruka
betecknas som de i jordbruksafseende bästa, svaras med stor enstämmighet, att
lefnadsbehofven icke kunna fyllas med inkomsterna från jordbruket. Svaren innehålla
ock ofta, att stöd af saluskog eller biinkomster i annan form äro erforderliga.
De motsägelser, som i allmänhet i hög grad vidlåda svaren på komiténs frågor,
äro här vida obetydligare än i de flesta andra fall. Anmärkningsvärd är ock den
jemförelsevis anspråkslösa utveckling, jordbruksnäringen kunnat uppnå i Norrland
och Dalarne, i jemförelse med hvad som är fallet i det öfriga Sverige. Härom
må följande på den officiella statistikens siffror grundade utredning lända till bevis.

JORDBRUKET.

463

Tab. A. Inego-arealen i förhållande till hela egovidden fast mark år 1900 i Norrland och
Kopparbergs län samt i öfriga Sverige V.

År 1900	Hela egovidden i Har		D e	a f :		Inegor i % af hela egovidden.
Träd- gård 0. d. Har	Åker 0. annan odlad jord Har	Naturlig äng Har	Summa inegor Har	Träd-gård 0. d. %	Åkero. annan odlad \| jord %	Natur-lig äng %	Summa inegor %
Norrbottens län	9,916,564	640	35,256	171,701	207,597	O.O0G	0.3 6	1.73	2.0 9
Vesterbottens ,,	5,576,889	85	75,644	171,000	246,729	0.002	1.36	3,06	1 4.42
Jemtlands ,,	4,751,198	139	51,947	40,876	92,962	0.0 03	1.09	0.86	1.96
Vesternorrlands ,,	2,412,781	305	80,105	45,206	125,616	O.01	3.3 2	1.87	! 5.21
Gefleborgs ,,	1,831,384	261	100,319	77,667	178,247	O.01	5.4 8 \|	4.24	9.73
Kopparbergs „	2,815,050	796	100,686	95,953	197,435	O.os	3.58 I	3.41	7.01
Tillsammans ........	27,303,866	2 226	443,957	602,403	! 1,048,586	O.oos	1.63	2.2 1	3.84 ;
Öfriga Sverige......	13,816,622	35.435	3,075,924	858.101	3,969,460	0-26	22.2 6	6.21	28.7 3

Vid ofvan åberopade förhållanden synas tungt vägande skäl förefinnas för .
betänksamhet, då fråga är att frammana jordbruk i större skala inom Norrland
och Dalarne.

Angelägnare synes oss vara att först uppsöka de odlingsbara markerna i
södra och mellersta Sverige äfvensom sådan odlad mark derstädes, som nu i ej så
liten omfattning utlägges till skogsmark (se sid. 526). Lämpligt synes ock, att
det norrländska jordbruksområdet, med dess för jordbruk naturliga förutsättningar,
dess goda kommunikationer och bättre afsättningsmöjligheter till städer och industriella
verk, mera än nu är fallet tages i anspråk, innan det svenska _ folket i för
stor skala hänvisas till områden, der jordbruket måste vara mindre lönande, der
skördarne ofta slå fel och der existensen derför måste tillkämpas under den
hårdaste strid.

Det återstår nu att undersöka, i hvad mån jordbruket och odlingen i Norrland
och Dalarne gått framåt, hvilket har synts oss så mycket vigtigare, som
resultatet af en dylik undersökning blir i väsentlig grad afgörande för jordbrukets
förhållande till öfriga näringar. Man har nemligen påstått, att industriens utveckling
i dessa landsdelar skulle hafva verkat i hög grad skadligt eller rent af hämmande *)

*) Denna tabell, liksom efterföljande tabeller litt B, D, E, H. I, K och L, hafva utarbetats af
Dr. G. Huss. Jfr. härom Bilagan till reservationen (Band 6 sid. 299).

464 RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

för jordbrukets utveckling, och om detta senare visade en återgång, så blefve det
i alla händelser nödigt att utreda anledningen dertill.

Komitén har dock ej heller i detta hänseende låtit företaga någon verklig
utredning, utan inskränkt sig till att äfven i detta fall grunda sitt omdöme på de
ingångna svaren. Vi hafva derför låtit utarbeta fullständiga, å den officiella jordbruksstatistiken
grundade tabeller (se Band 6 sid. 3 10), utvisande för hvart och ett
af de fem norrländska länen och för Kopparbergs län äfvensom för riket i öfrigt,
framåtskridandet beträffande odling, skörd och kreatursstock m. m. under tiden
1871 —1900. För att emellertid få en åskådlig bild för hela Norrland och Dalarne
hafva vi upprättat en sammandragstabell, som här nedan införes och hvilken säkerligen
gifver en i hufvudsak rigtig skildring af genomsnitts-utvecklingen derstädes.
Härifrån må dock uttryckligen undantagas siffrorna för foderskörden, hvilka påverkats
af den förändrade redovisningsmetod, som infördes i och med 1885 års
formulär, då afkastningen från de naturliga ängarne ej vidare medräknades, hvilket
afdrag för Norrland och särskildt för de två nordligaste länen högst väsentligt
inverkat på resultatet (se vidare anmärkningar Band 6 sid. 303).

JORDBRUKET.

465

Tclb. B. Åkerareal, skörd och boskap 1 Norrland och Kopparbergs län samt i öfriga Sverige, aren iSyi—rpoo:1)

1	Norrland och Kopparbergs län	Öfriga Sverige
Areal trädgård, åker och annan odlad jord Har	S k	ö r d	Boskap reducerad till nöt- kreaturs- enheter	Areal trädgård, åker och annan odlad jord Har	S k 1	ö r d	Boskap
Hela sädes-och rotfrukt-skörden re-ducerad till hl. råg	Foderväxter Deciton	Hela sädes-och rotfrukt-skörden re-ducerad till hl. råg	Foderväxter Deciton	reducerad till nöt- kreaturs- enheter
I Medeltal åren 1871—1875	291,763	2,605,046	5,046,744	482,560	2,379,827	24,807,885	12,927,140	2,306,354 i
„ „ 1876—1880	308,033	i 2,604,309	6,007,044	505,415	2,552,954	26,759,294	14,209,602	2,374,499 J
„ „ 1881—1885	330,583	2,776,260	5,570,731	513,664	2,693,696	28,257,142	15,622,420	2,442,906
„ „ 1886—1890	383,505	2,941,170	4,953,560	534,362	2,855,450	31,200,187	15,951,546	2,541,402
„ „ 1891—1895	412,825	3,159,555	5,557,824	543,780	2,991,613	33,753,582	20,388,665	2,697,798
„ 1896—1900	432,694	! 3,186,386	6,617,362	572,961	3,079,311	34,779,838	22,878.857	2,788,499
Ökning /+/ eller minsk-
ning /—/ i absoluta tal
åren 1871/75—1876/80	+ 16,270	- 737	+ 960,300	+ 22,855	+ 173,127 ;	+ 1,951,409	+ 1,282,462	+ 68,145
1876/80—1881/85	+ 22,550	+ 171,951	— 436,313	+ 8,249	+ 140,742 !	+ 1,497.848	+ 1,412,818	+ 68.407
1881/85—1886/90	+ 52,922	'' + 164,910	- 617,171	+ 20,698	4- 161,754	4- 2,943,045	+ 329.126	+ 98,496
1886/90—1891/95	+ 29,320	+ 218,385	+ 604,264	+ 9,418	4* 136,163	+ 2,553.395	+ 4,437,119	4- 156,396 !
1891/95—1896/1900	+ 19,869	+ 26,831	+ 1,059,538	+ 29,181	+ 87,698.	+ 1,026,256	+ 2,490,192	+ 90,701
1871/75—1896/1900	+ 140,931	+ 581,340	+ 1,570,618	+ 90,401	+ 699,484	+ 9,971,953	+ 9,951,717	+ 482,145 !
Ökning /+/ eller minsk-
ning /—/ i relativa tal	Procent	Procent	Procent	Procent	Procent	Procent	Procent	Procent
åren 1871/75—1876/80	+ 5.6	— 0.1	+ 19.0	+ 4.-	+ 7.3	+ 7.9	+ 9.9	4- 3.0
1876/80—1881/85	+ 7.3	+ 6.6	— 7.3	+ 1.6	4- 5.5 \|	+ 5.o	+ 9.9	+ 2.9
1881/85—1886/90	+ 16.o	4“ 5.9	— 11.1	+ 4.o	+ 6.0	+ 10.4	+ 2.1	4- 4.o
1886/90—1891/95	+ 7.6	+ 7.4	+ 12.2	4- 1.8	+ 4.8	4* 3.2	+ 27.8	+ 6.2
1891/95—1896/1900	+ 4.8	+ 0.8	+ 19.1	+ 5.4	+ 2.9 j	-p 3.o	4- 12.2	4- 3.4
1871/75-1896/1900	+ 48.3	+ 22.3	+ 31.1	+ 18.7	+ 29.4	+ 40.2	+ 77.0 1	+ 20.9 \|

*) Denna tabell utgör ett sammandrag af tabell 1 Band 6 sid. 310.

466

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

För att emellertid underlätta en jemförelse och på ett ställe sammanfatta de
siffror, som angifva utvecklingen i odling, skörd och boskap, få vi anföra följande
tabell, utvisande ökningen i procent åren 1871 —1900: h

Tab. C.

	Åker- areal	Sädes- skörd	Rotfrukts- skörd	Foder- skörd	Nöt-kreaturs- ; enheter
Norrland och Kopparbergs län ............. (Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands	48.3	25.8	6.4	31.1	18.7
och Jemtlands län) ..........................	—	—	—	(144.4)	—
Öfriga Sverige ...................................	29.4	30. c	88.7	77.0	20.9

Som man af denna tabell finner, har jordbruket i Norrland och Dalarne under
den ofvannämda 30-års-perioden gått väsentligt framåt, i trots af de mindre goda
naturliga förutsättningar, under hvilka detsamma arbetat. Visserligen är denna
utveckling ej i alla afseenden jemförlig med utvecklingen af jordbruket i det öfriga
riket, men i andra afseenden är den åter större. Så är förhållandet i afseende å
nyodling, i det att den odlade jorden i Norrland och Dalarne ökats med 48,3 procent,
under det att den i det öfriga riket stigit med endast 29,4.

Anmärkningsvärd är äfven den starka ökningen af hafre- samt foderväxtskörden
i Norrland (beträffande den senare se nedan). Denna ökning motsvaras
visserligen ej på långt när af en liknande ökning i afseende å boskapsstockensqvantitet,
äfven om ökningen i denna, uppgående till 18,7 procent, i det allra
närmaste hållit jemna steg med ökningen i det öfriga Sverige, der den utgjort
20,9 procent, men detta torde bero af den ojemförligt rikligare utfodring, som
numera bestås kreaturen, mot hvad förhållandet var för 30 år sedan. Det är
den under de sista decennierna ökade betydelsen af en rationell mjölkhushållning,
som åstadkommit detta resultat, och Vesterbotten, der mejeriväsendet torde hafva
nått sin största utveckling, företer en stark ökning af boskapsstocken och särskildt
kornas antal; likaså har hafreodlingen derstädes gått mycket snabbt framåt, och
siffrorna för foderskörden efter år 1885 vittna än mer om jordbrukets hastiga öfvergång
från öfvervägande sädes- till foderproduktion.

J) Af denna tabell framgår, att hela foderskörden för alla de norrländska länen och Dalarne tillhopa
ökats med endast 31,1 %, under det att densamma för enbart de fyra sydliga länen ökats med
144,4 %, hvilket beror af den förut omnämnda förändrade redovisningsmetoden, som i synnerhet för Norroch
Vesterbotten utöfvade ett mycket stort inflytande i detta afseende.

JORDBRUKET. 467

Äfven produktionen af brödsäd har i Norrland och Dalarne ökats. Den
bedrifves dock allt fortfarande endast för egen förbrukning, under det produktionen
af de för afsättning afsedda jordbruksalstren äro beroende af foderskörden; och att
afsättningsmöjligheterna för dessa senare alster ökats, beror naturligtvis till allra
största delen på den växande industrien.

Tab. D. Foder skörden och den derför använda åkerarealen i Norrland och Kopparbergs län
samt i öfriga Sverige, i medeltal åren 1896 — 1900.

			Hela arealen af för foder-växter an-vänd åker :	Områdenas andel i rikssumman	Hela skörden af foderväxter	Omradenas andel i rikssumman	Foderskörd pr har af derför an-vänd åker
			Har	Procent	Dec. ton	Procent	Dec. ton
Norrland och Kopparbergs	län ...		251,951	25.4	6,611,358	22.4	26.5
Öfriga Sverige ...............			740,671	74.6	22,884,861	77.6	30.9
	Hela	riket	992,622	100.0	29,496,219	100.0	29.:

Af denna tabell framgår, att foderskörden är mindre för hektar i Norrland
och Dalarne än i det öfriga Sverige, medan deremot sädesafkastningen såsom
lcomitén efter professor Högbom anfört i det fallet visar ett gynnsammare resultat
för norra Sverige, beroende, enligt hvad förut framhållits, derpå, att för sädesproduktion
användts den derför bäst lämpade jorden, som både på grund af bördighet
och i anseende till frostfrihet lemnat rika och säkra skördar och som derför
för detta ändamål redan länge tagits i anspråk, under det att de för odlingen
nyvunna arealerna, som till hufvudsaklig del utgöras af myr- och mossjord, ej i
någon större utsträckning användts för skörd af brödsäd, till hvilket ändamål de
ej heller lämpa sig. Den odlade myren användes så långt möjligt är för foderskörd,
och när den understundom måste omplöjas, besås den i regel med hafre
eller blandsäd, hvilka skördas som grönfoder och användas för boskapens utfodring.
Detta förhållande förklarar den eljes egendomliga företeelsen, att särsldldt i Norrland
och Kopparbergs län åkerarealen ökats så mycket starkare än qvantiten af
sädes- och rotfruktskörden.

Skörden af rotfrukter i Norrland och Kopparbergs län har, såsom man af
tabellen (sid. 466) finner, ej i någon nämnvärd mån ökats. Att deremot de motsvarande
talen för öfriga Sverige äro så höga, beror nästan uteslutande på den så
hastigt uppblomstrade sockerbetsodlingen i Skåne m. fl. landskap.

På grund af hvad ofvan anförda siffror visa, synes det oss otänkbart, att
jordbruksutvecklingen hämmats af den i Norrland och Dalarne hastigt framåtskridande

468

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

industrien. Tvärtom hålla vi före, att industrien i hög grad bidragit till jordbrukets
utveckling genom de möjligheter till afsättning på nära håll af dess alster, som
den beredt nämnda näring. Man kan nemligen ej tänka sig, att jordbruket i Norrland
och Dalarne skulle, annat än inom eget område, kunna uppträda som konkurrent
med jordbruket i det öfriga riket. För en jordbrukare i Norrland är
derför afsättning på nära håll af hans produkter ett oeftergifligt villkor för framgång,
och denna afsättning beredes genom industrien. Vi hålla ock före, att allt eftersom
industrien utvecklas och de möjligheter, som i industriellt afseende förefinnas
inom Norrland och Dalarne, blifva tillgodogjorda, skall ock jordbruket i samma
mån förkofras, ty industriens arbetare behöfva föda. Och vi tro, att den tid skall
komma, då den till odling verkligt dugliga mark, som finnes i Norrland och
Dalarne, skall vara odlad, ehuruväl vi ingalunda vilja genom onaturliga åtgärder
söka påskynda denna utveckling. Den må komma i mån af behof, ej genom att
framkalla jordbruk på trakter, der ännu inga afsättningsmöjligheter eller ens
kommunikationer förefinnas.

SKOGSBRUKET.

469

Skogsbruket.

Arealen åt odlad jord och naturlig äng i Norrland och Dalarne utgör endast
3,84 procent af dessa landsdelars hela areal. Huru stor den odlingsbara,
men ännu icke uppodlade delen är, har visserligen icke till siffran utrönts, men
undersökningar af markens geologiska beskaffenhet hafva dock visat, att densamma
i förhållande till hela området är af ringa utsträckning. Den del af Norrlands
och Dalarnes jord, som lämpar sig endast för skogsbruk, är sålunda den vida
öfvervägande. Under sådana förhållanden måste frågan om skogens vård och afkastning
vara af vital betydelse för denna landsdel.

Intill midten af förra århundradet hade skogarne i Norrland och Dalarne i
hutvudsak ingen annan uppgift än att lemna husbehofsvirke och att tjena till betesoch
jagtmarker. Att de under sådana förhållanden ej åtnjöto någon som helst
omvårdnad, kan ej förvåna. Af viss betydelse är dock, att för rågodling stora
arealer årligen svedjades samt att för erhållande af goda betesmarker ännu större
vidder afbrändes, eftersom å dessa brända trakter den bästa skog sedermera uppvuxit.

Vid ofvannämnda tidpunkt började emellertid skogarna, att få ett, om än
tillsvidare mycket lågt, värde. Afverkningsrätter, mestadels på 50 år, inköptes af
sågverksegare, och handel med bjelkar och timmer från böndernas skogar började.
Under de 20 å 30 första åren af trävaruindustriens tillvaro egde i hufvudsak
endast de gröfre virkesdimensionerna och den fullgoda varan saluvärde, hvarjemte
tekniken vid sågverken låg i sin linda. Vattendragen voro ej heller reglerade för
flottning och, då detta efterhand egde rum, måste virket belastas med höga
amorteringsafgälder. På grund af dessa förhållanden afverkade man endast de
grafva och fullt friska träden, hvarigenom skogarna ej blott blefvo belamrade med
en mängd affall och vrakade träd, utan äfven i så måtto misshandlade, att å dem
qv;arlemnades den undertryckta, oväxtliga och skadade skogen, ehuru sådan skog
i första hand bort afverkas. Denna brist på vård minskades ej derigenom, att
skogsmarkerna i allmänhet utarrenderades. Af sågverksegaren, som icke egde
skogsmarken, kunde man ju icke vänta, att han skulle nedlägga några kostnader
på skogens vård, och jordegaren egnade naturligt nog ingen tanke åt skog, som
han för så lång tid framåt afhändt sig. I de många fall, då de på arrende upplåtna
markerna voro oskiftade, hade han ej heller det minsta intresse af skogens
skötsel och för öfrigt var man van att låta skogen sköta sig sjelf. Ofvannämnda

470

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

sakförhållanden förklara till fullo, hvarför under trävaruindustriens första skede
ingen som helst vård egnades de skogar, från hvilka nämnda industri hemtade
sitt råmaterial.

Ett glädjande undantag utgjorde emellertid bruksegarne, hvilka i allmänhet
skött sina skogar tillfredsställande. Äfven de små virkesdimensionerna och den
dåliga skogen voro för dem användbara, och bruksskogarna hafva derför blifvit
rensade och beredda för återväxt, hvarjemte å dessa skogar direkta åtgärder för
deras föryngring, såsom kulturer och markberedningar, ofta vidtagits. Inom de
sex nordligaste länen förekomma egentliga bruksegendomar numera endast i Gefleborgs
och Kopparbergs län, enär jernbruken i de andra länen blifvit nedlagda.
Men äfven dessa sistnämnda bruks skogar hafva dock behandlats på samma sätt
som bruksskogar i allmänhet.

Redan på 1870-talet började emellertid sågverksegarne inse, att egen skogstillgång
var en nödvändig förutsättning för industriens bestånd. Sedan dess
hafva inköp af skogsmark egt rum i betydande utsträckning, så att i närvarande
stund cirka 20 procent af all Norrlands och Dalarnes mark torde vara i sågverksoch
bruksegares händer. Man skulle tänka sig, att samtidigt med att sågverksegarne
sålunda förvärfvade egen skog, de äfven i allmänhet skulle låta denna skog
komma i åtnjutande af en fullgod skötsel; men så var icke förhållandet.

Visserligen har sjelfva afverkningsmetoden under de senaste 15 ä 20 åren
väsentligen förbättrats, i det att de fleste sågverksegare jemväl afverka den torra
och skadade skogen samt de undertryckta och oväxtliga träden, hvilket möjliggjorts
deraf, att tekniken vid sågverken fullkomnats, att såväl de fleste vattendrag nu
äro rensade för flottning, som äfven de härpå nedlagda kostnaderna mestadels äro
amorterade, samt deraf att äfven de små virkesdimensionerna och den mindre goda
varan kan afsättas; men en förbättrad afverkningsmetod är dock endast ett moment
i en rätt skogsvård. Trävaruindustrien ensam kan för öfrigt ej åstadkomma en
fullt rationell afverkningsmetod, hvarigenom från skogarna aflägsnas såväl skogsaflallet
som alla de träd, äfven af de minsta dimensioner, hvilka för skogsvårdens
skull böra borttagas. Härtill fordras äfven jernindustrien, som för sitt behof af
kol kan använda skogsaffallet och gallringsvirket, samt pappersmasseindustrien, som
med stor fördel kan använda den oväxtliga och torkande gran, hvaraf Norrlands
skogar öfverflöda.

Ännu så sent som 1899 kunde derför den år 1896 tillsatta skogskomitén
fälla det hårda, men rättvisa omdömet, att endast bruksegarne och några få sågverksegare
sköta sin skog tillfredsställande, men att det stora flertalet af såväl
, sågverksegare som bönder ej egnade skogen någon nämnvärd omvårdnad.

På allra sista tiden har emellertid ett allmännare intresse för skogens vård
börjat vakna i Norrland och Dalarne. På flere ställen hafva pappersmassefabriker
anlagts och på några ställen äfven kolugnar. I de större skogsegarnes tjenst

SKOGSBRUKET.

471

hafva forstmän blifvit anställda, och på några ställen, såväl i Lappmarken som kustlandet,
hafva utdikningsföretag egt rum, genom hvilka myr och försumpad mark
återförts till för skogsbörd passande skick, och då dessa dikningsföretag synas vinna
efterföljd, är det att hoppas, att årligen afsevärda arealer degenererad mark skola
omföras till skogsbördig sådan.

Föryngringsåtgärder, såsom kulturer och bränningar, hafva ock vidtagits och
då man kommit till insigt om, att skogsfrö, produceradt i Norrland, är nödvändigt,
för såvidt ett godt resultat af kulturerna skall erhållas, hafva några af de större
skogsegarna anlagt fröklängningsanstalter.

Till sist hafva åtskilliga skogsvårdsföreningar bildats, hvilkas medlemmar
erhålla upplysning i skogsvård genom forstmän i tidskrifter och vid allmänna möten,
och hafva dessa föreningar omfattats med synnerligen lifligt intresse.

Livad man skulle kunna befara, är dock att, sedan nu pappersmassefabriker
börjat sin verksamhet äfven i Norrland och Dalarne, bönderna skulle komma att
sköfla sina unga skogar för att sälja pappersved till dessa fabriker, likasom de för
export af sparrar och props redan i stor utsträckning sköflat dem i mellersta och
södra Norrlands kustland. Dessa unga skogar skulle dock, om de finge utväxa,
komma att utgöra en af landets allra förnämsta tillgångar. Statsmakterna hafva
emellertid för de tvenne nordligaste länen och delar af Dalarne för länge sedan
stiftat lagar, hvilka, om tillräckliga krafter funnits att tillgå, skulle för skogsvården
visat sig i hög grad välgörande, men som i hvarje fall derstädes hindrat sköfling
af de unga skogarne. Nyligen har ock en skogslag stiftats för det öfriga riket.
Äfven om man ej har rätt att om denna lags verkan göra sig allt för stora förväntningar,
lära dock alltid de skogsvårdsstyrelser, som i samband med lagens
antagande blifvit inrättade, med de rikliga medel, öfver hvilka de förfoga, komma
att ej blott bland befolkningen sprida upplysning om en rätt skogsvård, utan
ock verka direkt gagnande för en sådan. Lagar äro emellertid icke tillfyllest.
För genomförandet af en i alla afseenden tillfredsställande skogsvård fordras nemligen,
att skogsegaren vidtager en hel del åtgärder, som icke kunna i lag åläggas
honom. För dessa måste uppoffringar göras, och anspråk i detta afseende kunna
med fog ställas på de stora skogsegarne, hvilka icke sakna medel dertill, och i
hvilkas intresse det måste ligga att sköta sin egendom så, att den ger full afkastning
ej blott nu, utan äfven i en aflägsen framtid. Hvad allmogen åter angår, kan
man af densamma ej begära uppoffringar, hvilkas frukter kunna skördas först efter
lång tids förlopp. Hvad man dock med fullt fog af densamma kan fordra är, att
den icke sköflar sin ungskog och att den för sitt husbehof i möjligaste minsta
omfång använder den värdefulla skogen. Komitén synes visserligen hålla före, att
allmogen redan nu för sitt behof använder affall, förkrympta, oväxtliga och skadade
träd, och sålunda väl gallrar sina skogar, men enligt vår erfarenhet hör ett sådant
förfaringssätt till undantagen. Arten af det virke, som användes till husbehof, är

472

RESERVATION AF H. CLAESO.N, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

emellertid af största betydelse för ifrågavarande landsdelar, hvilket bäst framgår
deraf, att den virkesmängd, som åtgår för den egna förbrukningen, är större än
den, som användes för export.

För en intensiv och allsidig skogsvård är i de flesta fall skogarnas sammanförande
till komplex af stort gagn. En myr eller en försumpad skogstrakt, som
ligger på flera skogsegares områden, har föga utsigt att blifva utdikad, och ett
smalt skogsskifte blir ofta utsatt för förödelse, då närliggande mark afverkas.
Egare af dylika skiften kunna derför ej med bästa vilja sköta sin skog lika bra som
egare af skog af större omfattning eller lämpligare figur. Och äfven om en
bondes skogsmark har så stor vidd, att rationell skogsvård der kan ega rum, och
under bondens lifstid sådan vård egnas skogen, är dock skogsmarken vid hans
trånfälle utsatt för delning arfvingarne emellan, hvarigenom ofta nog olämpliga
skiften uppkomma, eller, derest en af dem öfvertager hela hemmanet, för mer
eller mindre stark afverkning, eftersom köparen af gården i de flesta fall måste
använda skogskapitalet för att utlösa sina medarfvingar.

Den sträfvan, som såväl kronan som enskilde skogsegare lagt i dagen, att få
sina skogsmarker sammanförda till sammanhängande komplex är derför ur skogsvårdssynpunkt
fullt förklarlig och riktig.

Hvad beträffar skogarnes afkastning och virkesförbrukningen, få vi hänvisa
till de beräkningar, 1896 års skogskomité deröfver verkställt. Dessa visa följande
resultat:

A. Norr- och Vesterbottens län:

	kbm.	kbm.
Beräknad afkastningsförmåga.............................................		4,950,000
Förbrukning:
exportvirke, inberäknadt virke till exporterad tjära........	. 1,170,000
husbehofsvirke...................................................................	. 1,487,000
i skogarna förfares 40 procent .....................................	1,980,000	4,637,000
Öfverskott ............................................................		313,000
B. Mellersta och södra Norrland och Dalarne:
	kbm.	kbm.
Beräknad afkastningsförmåga .........................................		11,343,000
Förbrukning:
exportvirke.........................................................................	. 3,748,000
till pappersmassa användt virke ....................................	418,000
bergsbruket.........................................................................	. 1,500,000
husbehofsvirke................................................................	oj CO OJ 0 0 0
i skogarna förfares 20 procent ................................	. 2,269,000	11,718,000
Brist ...............................................................		oj *<! O O O

SKOGSBRUKET.

473

Af denna tablå framgår, att Norrlands och Dalarnes skogar årligen skulle
afkasta 16,293,000 kbm., hvilket måste anses vara en högst beaktansvärd siffra.
Af skogskomiténs redovisning för, huru denna virkesmängd användes, framgår, bland
annat, att trävaruindustrien för sin export använder endast 4,918,000 kbm., under
det att husbehofsvirket uppgår till 5,270,000 kbm. Detta sakförhållande måste
anses vara af den största betydelse, eftersom förädlingen af exportvirket lemnar
rika tillfällen till förtjenst åt befolkningen, under det att det virke, som användes
till husbehof, ej lemnar någon dylik förtjenst. Ej heller bör man förbise, att förädlade
skogsprodukter mera än någon annan exportartikel tillföra riket utlandets
kapital. Ju större sparsamhet man derför iakttager beträffande husbehofsvirket,
desto bättre är det för Norrlands och Dalarnes befolkning och för riket i dess
helhet. Af ännu större vigt är, att de 4,249,000 kbm., som nu förfaras i skogarna,
måtte blifva tillvaratagna och använda för export. De industrier —- jernindustrien
och pappersmasseindustrien — som kunna använda detta virke, böra
derför på allt sätt uppmuntras, åtminstone bör man ej lägga hinder i vägen för
deras uppkomst.

De allra flesta torde anse, att skogarna i Norrland och Dalarne redan länge
varit utsatta för öfverafverkning. Det är ock uppenbart, att i många och vidsträckta
trakter ej blott öfverafverkning utan rent af sköfling egt rum; det torde
• ock få anses säkert, att tillgången på grofva virkesdimensioner väsentligt minskats.
Ä andra sidan hafva stora skogsvidder, som förut varit improduktiva, allenast af
det skäl, att marken ej kunde frambringa mer än hvad som redan derå fanns,
eller hvilkas skogskapital rent af förminskats tillföljd deraf, att mera skog förfors,
än - som återväxte, nu blifvit produktiva, sedan de öfvergåtts af afverkning; och
inskränktes denna till endast sådan skog, som i skogsvårdens intresse borde af%
verkas, och blefve marken derefter så behandlad, att dess alstringsförmåga kunde

fullt tillgodogöras, då vore visserligen ingen fara för någon minskning af skogarnes
framtida afkastning för handen. Om man besinnar, att kanske mer än hälften af
alla skogar i Norrland och Dalarne under de sista två århundradena öfvergåtts af
eld och hvilken stor virkesmängd, som dervid gått förlorad, blir man ock tveksam,
huruvida den nu pågående afverkningen verkligen så synnerligen mycket öfverskrider
den forna förödelsen. Att, såsom skogskomitén visat, ej mindre än 40
procent af virkesmängden i Norr- och Vesterbottens skogar förfares utan nytta för
någon, är ock ett märkligt faktum.

Nödvändigt är dock i alla händelser, att ej blott en så intensiv skogsvård
som möjligt införes, utan ock att alla degenererade marker, som nu ej producera
något, så vidt möjligt är, göras skogbärande; sker så, då är Norrlands och Dalarnes
framtid tryggad.

474

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Industriens betydelse för Norrland och Dalarne.

A. Trävara-, papperstnasse- och kolindustrierna.

Trävaruindustrien har haft en för dessa landsdelar djupt ingripande betydelse,
allt sedan den i medlet af förra århundradet uppstod. Dess första förvärfvande
af skog — som vi förut framhållit mestadels under form af arrende på 50
år — skedde ofta till låga pris, hvilket emellertid knappast bör klandras ity att
vid denna tidpunkt hvarken köpare eller säljare voro medvetna om det värde, som
i sjelfva verket låg i skogarne. Först genom reglering af flottlederna och de i
70-talets början inträdande höga konjunkturerna, erhöllo skogarne något egentligt
värde. Vid detta första förvärfvande af skog inträffade visserligen understundom,
att trävarurörelsens pionierer tilläto sina underhafvande ett tillvägagångssätt, som
måste anses förkastligt, ett förhållande, som ej sällan förekommer vid en ny handterings
uppkomst i aflägset belägna trakter. Denna omständighet torde dock, sedan
detta förfarande för länge sedan upphört, icke böra anföras som en anmärkning
mot trävaruhandteringens nuvarande målsmän. Man bör ej heller på grund häraf
underkänna den nytta, ifrågavarande industri medfört, derigenom att den gifvit
värde åt förut så godt som värdelös mark.

Ofvannämnda industriers utveckling har emellertid icke kunnat ske utan stora
kapital, som säkerligen icke kunnat anskaffas af enskilde individer i vårt land. Så
hafva för möjliggörande af virkets transport till kusten för ett pris, som medgifvit
dess konkurrens i förädladt skick på verldsmarknaden, d. v. s. dess exporterande,
flottleder anlagts till ett förut icke anadt omfång, och för en kostnad, som icke
kan uppskattas lägre än till 30 å 40 millioner kronor. För ett rationellt tillgodogörande
af virket hafva derjemte uppförts sågverk, hyflerier och pappersmassefabriker
för 1 o-tals millioner kronor. För att anskaffa allt detta kapital har
sammanslutning till bolag varit af nöden.

Att den norrländska trävaruindustrien sedan årtionden bedrifvits i en omfattning,
som gjort densamma till Norrlands och Sveriges utan jemförelse förnämsta
exportnäring, torde vara för hvar och en kändt. Här må emellertid till vinnande
af en detaljerad uppfattning af alla de nämnda industriernas betydelse anföras följande
ur den officiella statistiken hemtade uppgifter i fråga om Norrland och
Dalarne angående antalet af de i sågverk och dithörande anläggningar anställde
arbetare och värdet af nämnda industriers tillverkning.

INDUSTRIENS BETYDELSE.

475

Tab. E. Antal arbetare samt produktionsvärden inom sågverks-, trä- och pappersmasse- samt
iräkolsindustnen t Norrland och Kopparbergs län samt i öfriga Sverige, i jnedeltal åren 1896—1900. lj

	Sågverk m. m.	Trämassefabriker	Pappersbruk 0. pappfabriker	Träkolsverk
Antal arbetare	Tillverk- ningsvärden Kr.	Antal arbetare	Tillverk- ningsvärden Kr.	\| Antal arbetare	1 Tillverk-ningsvärden Kr.	Antal arbetare	Tillverk- ningsvärden Kr.
Norrbottens	län... 3,391	10,554,810					142	151,149
j Vesterbottens	„ ... 3,346	12,649,078	—	—	—	—	209	341,710
Jemtlands	„ ... 1,119	2,530,190	240	1,099,800	—	—	69	103,778
Vesternorrlands	„ ... 11,594	45,649,266	500	1,687,947	—	—	773	1,335,521
Gelleborgs	„ 6,141	26,140,118	663	3,989,277	97	230,634	896	1,606,299
Kopparbergs	„ ... 2,621	8,527,190	265	1,005,507	304	927,040	1,984	2,572,143
Tillsammans	......, 28,212	106,060,652	1,668	7,782,531	401	1,157,674	4,073	6,110,600
Öfriga Sverige	......\| 12.164	37,458,052	4,390	16,536,955	4,976	17,122,713	3,357	4,603,644

B. Bergshandteringen.

Sedan gammalt har en bergshandtering egt bestånd inom Kopparbergs och
Gefleborgs län. Der den af ålder funnits på andra håll inom Norrland, är den
numera nedlagd. Denna industri, som består i grufbrytning, jern- och ståltillverkning
samt manufakturering af dessa produkter, intager ett såväl till qvalitet,
som äfven qvantitet framstående rum inom den svenska brukshandteringen. Här
må blott, utöfver de statistiska siffror, som nedan skola anföras, erinras derom,
att området innesluter Sveriges största, äfvensom landets i förädlingshänseende förnämsta
stålverk.

Den svenska jernhandteringen arbetar emellertid under synnerligen tryckta
förhållanden. Konkurrensen med utlandets massproduktioner har ökats samtidigt
med att genom uppfinnande af nya metoder för framställning af oartfritt jern det
svenska materialet i många fall numera kan undvaras, der det förr ansågs alldeles
nödvändigt, och genom de nya skatter och skyldigheter, hvilka under senare år
lagts på industrien i allmänhet, har ställningen blifvit än svårare.

Vi hänvisa i öfrigt till nedanstående af öfveringeniören vid jernkontoret J. A.
Brinell uppgjorda statistiska tabell: *)

*) Med afseende å de här och i det följande anförda uppgifter om industriens och bergshandteringens
produktionsvärden och arbetarantal må särskildt framhållas, att de äro medeltal för åren 1896
—1900. Dessa medeltal äro emellertid mycket låga i jemförelse med motsvarande siffror för de senaste
åren, äfven om dervid alla dubbelräkningar beträdande vissa mellanprodukter o. s. v. undvikas, hvilket i
den här lemnade utredningen ej kunnat ske. Jfr härom d:r Key-Åbergs afhandling »Sveriges industri och
utförsel» i Ekonomisk tidskrift 1904:9.

476

RESERVATION AF II. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Tab. F. Beräkningar å värdet af samtliga bergshandteringens produkter och för desammas framställande
använda arbetare, å^ena sidan i Norrland och Dalarne och å andra sidan i det öfriga Sverige,
under femårsperioden 1896—1900, upprättade med ledning af Kommerskollegn underdåniga berättelser.

		Norrland och Dalarne	Öfriga Sverige
		Tillverknings- värde Kr.	Antal arbetare	Tillverknings- värde Kr.	Antal arbetare
1896 .....		30,680,000	13,786	41,480,000	14,208
1897 .......		33,321,000	14,200	44,751,000	14,390
1898 .......		31,519,000	14,360	47,744,000	14,964
1899 .......		35,997,000	14,815	53,392,000	14,999
1900 .......		41,125,000	13,810	60,023,000	16,928
	Summa för femårsperioden	172,642,000	70,971	247,380,000	75,489
	Medeltal per år	34,528,400	14,194	49,478,000	15,097

Under senaste tider har en alldeles ny bergshandtering sett ljuset längst i
norr. Om , den också är af en synnerligt stor omfattning, kan man dock icke
säga, att densamma, så länge den är inskränkt till grufbrytning, har något annat
inflytande på jordbruk och skogsbruk, än att den bereder afsättning för alla de
jordbruksprodukter, som kunna produceras vida omkring. Huruvida denna grufdrift
kommer att föranleda anläggande af förädlingsverk efter den norrländska
kusten eller icke, är visserligen, ehuru en början dertill redan är gjord, ännu ovisst,
men endast möjligheten, att så kan ske, borde föranleda till, att hinder ej läggas
i vägen för uppkomsten i dessa trakter af en jern- och stålhandtering, hvars omfång
och betydelse för landet nutiden kanske icke förstår att nog högt uppskatta.

Koltillgången i norra delen af riket är ock synnerligen stor redan på grund
af att allt affall vid sågverken kolas och kan i ej anad mängd utsträckas, när
skogsegarne i de nordligaste länen börja tillvarataga skogsaffallet för kolning.

C. Öfrig industri.

Det årliga produktionsvärdet i genomsnitt under femårsperioden 1896—1900
för all den öfriga industrien i Norrland och Dalarne belöpte sig till 32,111,443
kronor, och fastän detta belopp ej för hela Sverige spelar någon mer betydande
roll, utgör det dock ett ej oväsentligt bidrag till den norrländska industrien.

Vi kunna till sist ej underlåta att i detta samband beröra en industrikälla
— vattenfallen — som i framtiden helt säkert inom ifrågavarande landsdelar kommer
att blifva af den största betydelse. Vattenfallen hafva visserligen i ej så ringa
mått redan blifvit tagna i anspråk af industrien — särskildt är detta förhållandet

INDUSTRIENS BETYDELSE.

477

i’ Dalarne och södra delarne af Norrland — men den ojemförligt största delen af
denna kraftkälla är dock ännu oanvänd.

Den tid lärer väl dock ej vara så aflägsen, då genom elektrisk kraftöfverföring
det inom Norrland förefintliga stora antalet vattenfall med deras oerhörda
kraft skall kunna användas i allt större omfattning. Visserligen torde, såsom 1899
års vattenfallskomité föreslagit, en del af den staten tillhöriga vattenkraften komma
att reserveras för statens behof i och för jernvägarnes drift, men derförutom lemna
de staten tillhöriga vattenfallen kraft, som väl skall komma att uthyras till enskilde,
och hvilken torde blifva tillräcklig för drifvande af en storartad industri.
I hvilken omfattning utvecklingen i nämnda riktning skall gå, kan näppeligen nu
anas. Möjligt är, att den i en ej oväsentlig grad skall omgestalta bestående förhållanden
och förefintliga näringar.

Det har synts oss vara af vigt att påvisa detta förhållande, då komitén icke
egnat någon uppmärksamhet åt den industri, som i en framtid kan komma att
uppstå i Norrland och Dalarne, och den derför icke heller i sina lagstiftningsförslag
beaktat de hinder för sådan industris uppkomst, som genom dem tillskapas,
och få vi till belysande af förevarande frågas vigt anföra följande ur vattenfallskomiténs
betänkande hemtade uppgift, som dock upptager allenast statens mera
betydande vattenfall, anmärkande, att, i saknad af erforderliga uppgifter, någon beräkning
af vattenkraften i alla de betydande enskilda vattenfall, hvilka förefinnas
inom samma områden, ej kunnat åstadkommas.

Tab. Q.

I vattenfallskomiténs större bok upptagna, staten Vattenkraften

tillhöriga mera betydande vattenfall inom Hkr.

Industriella medel-vattenkraften

Hkr.

Norrland och Dalarne ......................

Öfriga Sverige .................................

274,982

120,794 å 121,460

531,843 å 537,742
240,884 å 241,155

Hvilken ofantlig betydelse vattenkraften har för Norrlands utveckling i industriellt
hänseende, är af denna tabell uppenbart.

Vi hafva redan framhållit, hurusom komitén enligt vår tanke bort, i samband
med de af densamma upprättade lagförslagen, verkställa en utredning om
och i hvad mån dessa lagförslag kunna verka till förfång för öfriga näringar i
Norrland och Dalarne.

De förnämsta af dessa näringar äro, såsom ofvan synes, trävara- och pappersmasseindustrierna
samt jernindustrien; af dessa industriers stora produktionsvärde
framgår deras nationalekonomiska betydelse. Det återstår dock att visa dessa industriers
betydelse för Norrlands och Dalarnes befolkning. Ofvannämnda industrier

478 RESERVATION AF H. CLAKSON, f. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

sysselsätta vid sina fabriker i det närmaste 49,000 arbetare. En hel mängd arbetare
hafva ock sin utkomst genom stufning af de vid sågverken lastande fartygen,
en annan del är sysselsatt med timmerbogseringar, virkestransporter sågverken emellan
o. s. v. Men alla dessa vid kusten, der de industriella anläggningarna i allmänhet
äro belägna, sysselsatta arbetares antal torde dock ej öfverstiga antalet af
de personer, som om vintern syssla med afverkningar och under sommaren med
skogsvårdsåtgärder samt vid flottlederna, hvarvid är att märka, att vid hufvudvattendragen
flottningsarbetet fortgår ända till hösten.

De öfriga industrierna i Norrland och Dalarne sysselsätta 10,812 arbetare
(se tab. sid. 489).

Men denna industriernas betydelse inskränker sig ingalunda till arbetarebefolkningen.
Den berör i nästan lika hög grad allmogen, som bereder sig stora
inkomster genom virkesförsäljningar till sågverks- och bruksegarc, genom körslor
af timmer och kol och genom afsättning af jordbruksalster till industriernas arbetare.
Att dessa förtjenster äro allmogens hufvudsakliga inkomstkälla, kan ingen
bestrida, och i sjelfva verket torde man ej gå sanningen för nära, om man påstår,
att hela Norrlands befolkning i större eller mindre grad är beroende af dessa industriers
väl eller ve. Gå de framåt och äro konjunkturerna för dem goda, så
behöfver ingen norrländing sakna arbetsförtjenst, och allmogens inkomster bli rikliga;
men, äro konjunkturerna dåliga, eller uppstår en stagnation i den industriella
utvecklingen, så inträffar motsatsen. Åren 1873 — 74 och 1878 — 79 äro för
båda fallen de mest belysande. En hvar med norrländska förhållanden förtrogen
man vet, att ett försvagande af industrierna i Norrland ovillkorligen måste medföra
tillbakagång i denna landsdels ekonomiska förkofran. Sambandet mellan Norrlands
industrier och dess befolkning är sålunda så intimt, att alla norrländingar
hafva fördel af industriernas utveckling och förkofran och, då Norrlands-komitén
haft till uppgift att befordra den norrländska befolkningens bästa, hade den bort
taga hänsyn till de förutsättningar, som äro nödvändiga för ett framgångsrikt bedrifvande
af dessa industrier. I stället har den ej ryggat tillbaka för att framlägga
förslag, som ej blott förhindra industriernas utveckling utan äfven framkalla
tillbakagång. Den har helt enkelt antagit, att vid kusten en tomtplats för fabrikerna
vore det enda nödiga jordförvärfvet samt inom skogsregionen den del
af skogsmarken, som genom landtmätares origtiga förfaringssätt vid afvittringen
tilldelats allmogen utöfver hvad enligt afvittringsstadgan rätteligen bort tillfalla
densamma.

Komitén har sålunda ej betänkt, att den arbetarebefolkning, som måste finnas
vid fabrikerna, behöfver både bostäder och föda. Man är frestad tro, att
komitén utgått från de förhållanden, som existera i de stora städerna, såsom t. ex.
i Stockholm, der arbetsgifvarne ej behöfva tillse, att arbetarne erhålla bostäder, än
mindre föda. I Norrland äro dock förhållandena annorlunda. Der måste arbetare -

INDUSTRIENS BETYDELSE.

479

bostäder byggas vid fabrikerna, och der måste arbetsgifvaren, om närliggande trakt
ej kan förse arbetarne med födoämnen i tillräcklig mängd, sjelf tillse, att närliggande
jord blir odlad, så att föda kan anskaffas. Så har tillgått vid de norrländska
jembruken — liksom för öfrigt vid jernbruken i Södra Sverige — och
så tillgår äfven vid sågverken, der dessa anläggas på en ort, der föga odlad mark
finnes. En industriidkare, som anlägger en fabrik inom någon af Norrlands mindre
tätt bebyggda trakter, måste derför ega rätt att förvärfva sig den jord, som är
af nöden för arbetarebefolkningens uppehälle. Och då det ej kan vara lämpligt,
att denna befolkning sammanföres i baracker, utan tvärtom som ett önskningsmål *
borde uppställas, att en hvar arbetare finge en gård för sig att bebo och en bit
jord att bruka, så behöfves i sjelfva verket jord i riklig mängd för en fabriksanläggning.
Men om än detta mål af komitén ansetts vara för högt, så borde
den dock icke helt och hållet hafva förbisett det oundgängliga behof af jord, som
för arbetarebefolkningens uppehälle och trefnad är af nöden. Det låter sig emellertid
ej förneka, att jordbehofvet äfven för enbart en fabriksanläggning, af hvad
art denna än må vara, i Norrland och Dalarne är ganska afsevärdt, och att, om
detta ej fylles, anläggningen förhindras eller åtminstone dess arbetarebefolkning
deraf blir lidande.

De skogbehöfvande industrierna kunna dock icke nöja sig med blott den
jord, som erfordras för en förnuftig och tidsenlig fabriksanläggning. De behöfva
äfven den jord, som producerar det råmaterial, som de använda i sina fabriker.
Man har häremot invändt, att dessa industrier kunna dels köpa sitt virkesbehof af
allmogen eller kronan, dels förvärfva afverkningsrätter till skog.

Erfarenheten har emellertid visat, att de industriella företag, som grundats
på ett dylikt tillvägagående, ej kunnat existera i längden, hvilket äfven är fullt
förklarligt, ty industriidkaren måste till hvarje pris anskaffa material för sin anläggning,
medan allmogen och kronan kunna vägra att sälja till de pris, som han på
grund af förhandenvarande konjunkturer kan bjuda. Arbetsgifvaren måste nemligen
skalfa sysselsättning åt sina arbetare och måste derför köpa, medan bonden, som
icke har några arbetare att sörja för, underlåter att afverka, om han ej får det af
honom äskade priset. Inköp af afverkningsrätter skulle i någon mån kunna förminska
denna olägenhet, men dels äro sådana ur forstlig synpunkt alldeles förkastliga,
eftersom under arrendetiden hvarken den ena eller andra parten har något
som helst intresse af skogens vård, dels är tiden för afverkningsrätters upplåtande
numera så inskränkt, att industriidkaren har föga hjelp af förvärfvandet af dylika.
Erfarenheten har ock visat, att de bolag, som hafva egna skogar i större utsträckning,
egna dessa en bättre vård än de bolag, som af tillfälligt behof inköpa skogsmark,
för att omedelbart afverka och tillgodogöra sig derå växande skog.

Hvad särskildt jernverken beträffar, så kunna vi icke förstå, hvarför icke
dessa, om än belägna i Norrland och Dalarne, hädanefter som hittills, skulle få

480 RESERVATION AF H. CLAKSON. F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

inköpa skogsmark, för att ur dem hemta sitt behof af kol, husbehofsvirke, torf
m. m. Denna rättighet är ju icke förnekad jernverken i det öfriga riket och då
jernindustriens i Dalarne ocli Norrland tillverkningsvärde utgör 41 procent aflida
rikets samt Norrlands naturliga resurser alldeles uppenbart tyda på en ofantlig
utveckling af denna näring, kunna vi icke förstå det skäl, som förmått komitén
att ej blott vilja försvåra existensen för denna i Norrland och Dalarne urgamla
handtering, utan ock vilja hindra dess uppkomst i de trakter af Norrland, der den
ännu saknas.

Till stöd för våra ofvan uttalade åsigter vilja vi anföra, hvad 1890 års
skogskomité i detta afseende yttrat: »I vårt land», säger denna komité, »är det
företrädesvis jernbruken och sågverken, som tillika drifva eget jordbruk i stor
skala. En sådan rörelse är i behof af dyrbara fasta anläggningar, i hvilka en stor
del af deras kapital är nedlagdt. Det måste då vara i dess intresse att för framtiden
tillförsäkra sig den skogstillgång, utan hvilken driften vid dessa anläggningar
skulle blifva fördyrad eller t. o. m. måste upphöra.»

Norrlands-komiténs undersökningar kunna sålunda ej göras så enkla, som
komitén å sid. 11 förutsatt.

Utgår man från nationalekonomisk synpunkt, måste man undersöka, icke
blott om produktionen blir större eller mindre, derest den skogsproducerande jorden
befinner sig i bolags- eller bondehand, utan äfven egna en tanke åt att de
skogbehöfvande industrierna endast genom dyrbara anläggningar äro i stånd att på
ett fullt rationellt sätt tillvarataga skogens produkter, att dessa anläggningar just
på grund häraf ökat skogsvärdet, att detta stegrade värde kommér bondens skog
tillgodo, lika väl som industriernas, att den arbetande klassen i Norrland och Dalarne
till allra största delen har sin utkomst genom dessa industrier, att arbetaren
trifves bäst der, hvarest han kan erhålla en liten gård för sig ensam, hvilket lättast
kan ske i skogsbyggden, der, likasåväl som vid kusten, bofasta arbetare äro af nöden,
samt att sålunda äfven af detta skäl jord är behöflig för industrien.

INDUSTRIERNAS EGET JORDBRUK.

481

Industriernas eget jordbruk.

Angående det jordbruk, som bedrifves af bolagen sjelfva eller deras tjenstemän,
yttrar komitén, bland annat, att det är minst jemngodt med och i många
fall betydligt öfverlägset böndernas, och att i många fall detta jordbruk har att
uppvisa gårdar, som anses vara mönsterfarmer, väl fyllande det större jordbrukets
mission att taga ledningen, när det gäller att införa förbättrade metoder och tidsenligare
redskap eller att göra nya rön inom jordbrukets område; att det väl är
sant, att på vissa orter, der behof af foder är större, bolagen underlåta att hålla
kreatursbesättningar och söka att bevara jordens växtkraft genom påförande af
uteslutande artificiella gödningsämnen, men att å andra sidan må erkännas, hurusom
bolagen mångenstädes ådagalagt ett lifligt intresse för nyodlingar och jordförbättringar.

I hvad komitén sålunda anfört vilja vi instämma, dock beträffande skötandet af
jordbruk utan att derå hafva kreatursbesättning, med det förbehåll, att detta sätt icke
alltid behöfver anses så förkastligt. Då behof af foder föreligger, under det deremot
afsättningsmöjlighet ej förefinnes för ladugårdsprodukter, är ju önskvärdt att
kunna på detta sätt bedrifva jordbruket, om detta kan ske utan jordens försämring.
Utan tvifvel låter sig detta äfven göra på fullkomligt rationellt sätt särskildt på
myrjord, men äfven på annan jord genom gröngödsling, påkörande af myrjord
och lämpligt begagnande af artificiella gödningsämnen, på hvilket sätt jordbruk af
framstående jordbrukare bedrifves äfven i Tyskland. Men då komitén sedermera
framhåller, att äfven om böndernas sätt att sköta sitt jordbruk på sina ställen ännu
delvis är underlägset det sätt, hvarpå bolagen eller deras tjenstemän förstå att
sköta sin jord, det dock är betydligt mera utvecklingskraftigt än sistnämnda jordbruk,
så kunna vi icke biträda komiténs yttrande. Ty dels anse vi att, så länge
bolagsgårdarne äro att betrakta som mönsterfarmer, det är onyttigt att söka bevisa,
att böndernas jordbruk är mera utvecklingskraftigt, dels är det af komitén gjorda
antagandet, att bonden alltid sjelf skulle förrätta odlingsarbetet, under det att detsamma
måste af bolagen utföras med legda arbetare och derigenom fördyras, icke
så alldeles hållbart. I verkligheten förhåller det sig nemligen så, att äfven bonden
ofta nog låter utföra arbetet i stället för att sjelf förrätta detsamma. Härtill
kommer, att bolagen kunna disponera större kapital än bonden och derför torde
vara mer benägna än denne att inlåta sig på de stora odlingsföretagen. Ifrågavarande
bolagsegendomars jordbruk torde derför kunna anses vara minst lika utvecklingskraftigt
som bondehemmanens.

482

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Industriernas utarrenderade jordbruk.

Detta jordbruk omfattar en stor del — vi hafva beräknat den till 70 — 75
procent — af allt det jordbruk, som eges af industrien i Norrland och Dalarne.
Det är sålunda af synnerlig vigt att se till, huru detta jordbruk skötes samt att,
om skötseln deraf ej är tillfredsställande, föreslå någon eller några åtgärder, hvarigenom
detsamma må upphjelpas. För att rätt förstå det af industrierna utarrenderade
jordbrukets ställning, är det emellertid nödigt att redogöra för arten af de
hemman, som kommit i industriens ego. Att märka är då, att de skogbehöfvande
industrierna — hvilka i detta afseende äro de ojemförligt vigtigaste — i de flesta
fall förvärfva hemmanen för skogens skull, hvarvid intet afseende fästes vid den
odlade jordens beskaffenhet och häfd, det skick, hvari åbyggnaderna befinna sig,
eller huruvida hemmanets läge är lämpligt eller olämpligt för idkande af jordbruk.
Det är inom skogsregionen, der jordmånen är svag, som dessa hemmansköp hufvudsakligen
göras. Än vidare är det otvifvelaktigt, att de hemman, som säljas, i
de flesta fall i afseende å jordbruk och åbyggnader äro af sämre beskaffenhet, än
de, som icke utbjudas. Ofta nog är för öfrigt försäljningen framtvingad af bondens
ekonomiska ställning.

Af det ofvan anförda framgår, att de flesta af de af industrien förvärfvade
hemman vid köpets afslutande voro i ett dåligt skick. Detta skick förbättras icke
deraf, att i de flesta fall den forne egaren betingar sig att få på arrende öfvertaga
hemmanet. Då han ej som sjelfegande kunnat på ett rätt sätt sköta sin jord, är
det nemligen föga utsigt för att han skall kunna göra det som arrendator. Påtagligt
är också, att många sådana syaga och dåliga jordbrukshemman fortfarande
blifvit lika vanskötta, om de qvarblifvit i den gamle egarens hand — en omständighet,
som torde ställa svaren om jordbrukets tillbakagång på arrendehemman i
en helt annan belysning och gifva dem en annan betydelse än den komitén tilllagt
dem.

Det händer dock, att äfven goda jordbrukshemman försäljas. Dessa fall
förekomma emellertid mera sällan, och ofta nog använder då industrien dessa hemmans
jordbruk för egen räkning eller återförsäljer den jordbruksdelen till någon
jordbrukare.

Ett annat hinder för jordbrukets förkofran å de af industrierna utarrenderade
gårdarne möter deri, att arrendesystemet är föga tilltalande för den norrländska
åskådningen. Detta beror icke, såsom komitén antager, på de svåra arrendevillkor,

INDUSTRIERNAS UTARRENDERADE JORDBRUK.

483

som uppställas. Dessa villkor äro lika svåra i södra Sverige, och bevis härför
kunde anföras i riklig mängd, men ändock är arrendesystemet derstädes i hög
grad utveckladt. Det anses der som något helt naturligt och är ofta så omtyckt,
att personer finnas, hvilka föredraga att arrendera en gård framför att köpa den.
Nej, orsakerna till att arrendesystemet är så litet tilltalande för den norrländska
jordbrukarebefolkningen äro helt andra. Norrländingen är uppfostrad i frihet och
van att röra sig öfver de stora -vidderna; han är, med ett ord, en son af sitt
land och som sådan har han ingen lust att underkasta sig tvång af något slag
eller känna sin handlingsfrihet i någon mån inskränkt. Detta är nog det förnämsta
skälet. Men härtill kommer, att de naturliga villkoren för jordbruket i Norrland i
sjelfva verket icke äro jemförliga med dem i södra Sverige, att utsigterna till
ekonomiskt välstånd, i hvad detsamma beror af jordbruket, för en arrendator i
Norrland sålunda ej är så stor, som i det öfriga riket, samt att norrländingen
som jordbrukare lemnar åtskilligt öfrigt att önska, hvadan stora svårigheter möta
att anskaffa en verkligt duglig arrendator. Att förhållandena i södra Norrland i
ofvannämnda afseende äro bättre, än i dess norra del, är af det ofvan sagda sjelfkärt.
Ju längre vi komma mot norden, desto mer obunden känner sig individen
och desto kargare är klimatet.

Såsom en anledning till arrendatorns dåliga ställning anför komitén (sid. 39)
att, äfven om kontrakten i allmänhet icke stadga skyldighet för arrendatorn att
förrätta arbete åt jordegaren, arrendatorn dock är tvungen dertill, dels derför att
han behöfver det för sin inkomst, dels af det skäl, att han ej vågar vägra, om
det fordras. Komitén säger äfven (sid. 40), att det nog finnes bolagsarrendatorer,
som tillfullo inse, att bolagsarbete lönar sig ganska illa, och att det derför för
dem vore bättre att helt egna sig åt jordbruket. Det är svårt att förstå denna
tankegång och det olämpliga deri, att arrendatorn under vintern, då det hufvudsakliga
skogsarbetet utföres och då jordbrukssysslorna till största delen hvila, sysselsätter
sig med skogsarbete, för att derpå erhålla en kontant förtjenst. Egendomligt
vore, om han icke begagnade sig af tillfället; ty är han en skötsam man, hinner
han mycket väl under de långa vintrarna uträtta de arbeten, som fordras vid
gården. Det vore efter vår mening tvärtom lyckligt, om såväl allmogen, som
arrendatorerna bättre, än som ofta sker, använde sin tid, och man skall finna det
förhållandet bekräftadt äfven i Norrland, att den flitige bergar sig bäst samt att
det hufvudsakligen är just arbetet, som gifver den bättre ekonomiska ställningen.
Om således bolagen skulle fordra arbete af sina arrendatorer, borde ej detta vara
så klandervärdt; men nu är i sjelfva verket förhållandet det, att det är arrendatorn,
som önskar arbetet och anser sig genom det företräde, han i detta afseende
har, hafva en mera gynnad ställning än den sjelfegande. Helt säkert vore det
för öfrigt i allmänhet omöjligt att få hemmanen i Norrland utarrenderade, om icke
arrendatorn framför andra komme i åtnjutande af den förtjenst, som arbetet i

484

RESERVATION AF H. CLAfiSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

skogen förskaffar. Ja, vi anse, att denna förtjenst på många ställen är den ovillkorliga
förutsättningen för att jorden öfverhufvud taget skall kunna brukas. Komitén
lemnar en vida rigtigare belysning öfver detta förhållande då den, i strid mot dess
ofvan anförda uttalanden, säger (sid. 62), att när den tid kommer, då afverkningsförtjensten
blir afsevärdt förminskad och arrendatorns förnämsta inkomstkälla sinar,
då har man att motse en tid af allvarliga sociala svårigheter. Denna tid torde
dock enligt vår uppfattning lyckligtvis vara mycket aflägsen.

Af ofvannämnda förhållanden framgår, huru svårt det är för industrien att
vidmakthålla och förkofra jordbruket å dessa utarrenderade hemman. Dessa svårigheter
torde dock så småningom kunna öfvervinnas, och att så redan har skett inom
ej obetydliga delar af Norrland, skola vi senare visa.

Genom en lämpligt aflattad arrendelag torde mycket kunna vinnas. En lag,
som förbättrar arrendatorns ställning och ger honom mer frihet, bör ock gifva
honom ett större intresse för jordbruket och mera kraft att kunna sköta detsamma.

Sakkunnige jordbrukare, som hade till uppgift att ej blott besöka arrendegårdarne
och upplysa arrendatorerna om, huru ett rationellt jordbruk skall skötas,
utan äfven hade makt att tillse, att de lemnade föreskrifterna efterlefdes, skulle ock
vara af nöden. Ett och annat bolag har infört denna metod, och den har visat
sig synnerligen välgörande.

DEN SJELFEG AN DE JORDBRUKAREN M. M.

485

Den sjelfegande jordbrukaren och dennes jordbruk samt orsakerna
till allmogens hemmansförsäljningar.

Vi hafva redan framhållit, att jordbruket inom skogsregionen i anseende till
jordmån, klimat och odlingsmöjligheter är vida sämre lottadt, än jordbruket inom
Norrlands jordbruksregion. Men denna senare region eger ock andra högst beaktansvärda
fördelar. Kustlandet är nemligen sedan gammalt odladt och bebyggdt; på
många ställen finnes till och med urgammal byggd. Der har jordbrukaren århundraden
igenom egt hemman och brukat jorden; der har jordbruket utvecklats derför att
det sjelft — ej skogen — var hufvudnäring; der hafva kommunikationerna redan
från början varit förmånligare än i skogsbyggden, ity att Östersjön kunnat användas
för transporter, och sedan hafva samfärdsmedlen under årens lopp allt mera förbättrats
inom kustlandet, under det att de i skogsbyggden ännu lemna mycket öfrigt
att önska. Befolkningen har af dessa skäl vuxit fast vid sin jord, så att den högst
ogerna vill skilja sig från densamma. Annorlunda äro förhållandena i skogsbyggden.
Invandringen dit är af jemförelsevis färskt datum. Bevis härför lemnar bland annat
Linnés beskrifning öfver hans resa i Lappland. Vid tidpunkten för denna resa var
t. ex. Lycksele socken i Vesterbotten en fullständig ödemark. Invandringen skedde
emellertid efter elfdalarna; fisket i vattendragen och de naturliga ängarna efter
deras stränder lockade. Boskapsskötsel, jagt och fiske blefvo derför hufvudnäringarna,
sädesproduktion en bisak. Äfven i denna stund är åkerarealen i skogsbyggderna
försvinnande liten och tjenar i många fall endast till sädesproduktion och potatisodling.
Fodret hemtas från de naturliga ängarna efter vattendragen samt från
myrslåtter, ofta nog belägna långt ifrån gårdarna. Dessa ängar och myrar lemna
emellertid ett dåligt hö, som knappast lönar sig att berga. Dessa omständigheter,
jemte jordmånens mindre goda beskaffenhet, klimatets hårdhet och de ringa odlingsmöjligheter,
som förefinnas inom denna region, samverka till att göra jordbruket
derstädes föga lönande. Deremot hafva hemmanen i denna region tilldelats stora
skogsanslag, hvarigenom de blifvit synnerligen begärliga för industrien. Man får
ej undra öfver, att befolkningen skiljer sig från hemman, hvarå den haft den största
svårighet att föda sig, och att de skogbehöfvande industrierna framför allt vilja
köpa sådana hemman, på hvilka riklig tillgång af det för desamma behöfliga rå -

486 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

materialet förefinnes. Och då bonden sålunda erhållit hög betalning för jord, som
afkastat föga, och i många fall qvarstannat som arrendator — oftast utan att
betala någon arrendeafgift, endast med skyldighet att utgöra hemmanets onera —
samt till sin forna existensmöjlighet kunnat lägga hvad han förtjenat genom utdrifning
af virke, har han ej ansett sin ställning i nämnvärd mån försämrad genom
hemmansförsäljningen, till hvilken han dessutom oftast på grund af sin ekonomiska
ställning varit nödd och tvungen.

Dessa äro enligt vår tanke hufvudskälen för allmogens hemmansförsäljningar;
bidragande orsak har ock för Lappmarken varit 1873 års utsyningslag, hvilken
hindrade en skuldsatt bonde att genom virkesförsäljning betala sin skuld. Före
egostyckningslagens tillkomst verkade derför utsyningslagen ofta nog så, att bonden
måste sälja hela sitt hemman, äfven om skuldsummans storlek icke kräfde en dylik
åtgärd; egostyckningslagen har för honom möjliggjort försäljning af endast så stor
del af hemmanet, som behöfves för liqviderandet af hans skuld.

Komitén har för allmogens hemmansförsäljningar anfört andra skäl, såsom
arfskiften, upplåtelse af afverkningsrätter, laga skiften etc., men har i dessa anledningar
ej funnit full och nöjaktig förklaring. Sidan 74 säger komitén sålunda: »att förklaringen
icke gerna kan vara någon annan än den att bondeståndet icke varit moget
för mottagandet af så öfverflödigt rika inkomstkällor, som dem hvilka öppnats med
skogens plötsliga mångdubbling i värde.» Denna uppfattning kunna vi ej tillfullo
dela, och då komitén begagnar denna sin tolkning såsom utgångspunkt för sitt
förslag att förbjuda allmogen att sälja jord till bolag annat än i vissa undantagsfall,
så synes det oss nödvändigt att något beröra denna komiténs uppfattning.

Det må vara sant, att genom skogens mångdubbling i värde och deraf
härflytande penningetillgång den norrländska allmogen ändrat lefnadssätt. Vi förmoda,
att nästan en hvar, som helt hastigt får sin egendom mångdubblad i värde,
skulle handla på samma sätt, åtminstone i någon mån. Men deraf följer visserligen
icke, att denna mångdubbling af egendomens värde öfverallt orsakat ett så öfverdrifvet
lefnadssätt, att detta i och för sig framtvingat en försäljning af samma
egendom. Vi känna stora trakter af Norrland och Dalarne, der befolkningen, långt
ifrån att lefva öfver sina tillgångar, tvärtom årligen sammanspar afsevärda belopp;
ja, vi våga påstå, att så är förhållandet inom den största delen af dessa landsändar.
Att åter inom vissa byggder ett öfverdådigt lefnadssätt råder, vilja vi emellertid
ingalundä förneka. För att afhjelpa detta böra väl dock ansträngningarna rigtas
på att reformera befolkningens vanor i de orter, der dessa äro slösaktiga, ej att,
som komitén föreslår, söka för hela Norrland nedbringa värdet af hemmanen genom
införandet af förbud för bolag att köpa, eller hvilket är det samma, för bönder
att sälja till bolag.

Det synes i öfrigt svårt att förstå, huru komitén (sid. 71) kan förmena, att
det ökade skogsvärdet kunnat verka försvårande för jordbruket. Man kan ju icke

DEN SJELFEGANDE JORDBRUKAREN M. M.

487

antaga, att bonden, som förut icke haft någon inkomst af sin skog, i ett slag
skulle börja försumma sitt jordbruk endast af den anledning, att skogen fick något
värde. Orsaken kan derför icke gerna vara någon annan än den, att, då bonden
såg, att han förtjenade mindre på jordbruket än på annat arbete, han naturligen
drogs till detta senare och att den högre arbetsförtjensten var särskildt frestande
för hans vuxne söner.

Beträffande bondens behof af skog till afsalu anför komitén (sid 53): »Hvad
slutligen angår behofvet af saluskog, så är det en i Norrland mycket utbredd och
på erfarenhet grundad mening, att i synnerhet i det inre landet eller den s. k.
skogsbyggden, der jordkulturen är yngre och mindre försigkommen, samt skörden
ej sällan utfaller ogynnsamt eller alldeles slår fel, jordbrukaren behöfver taga de
penningar, som erfordras till skatter och utlagor samt inköp af en del förnödenheter,
ur skogen och att han förty omöjligen kan undvara afsaluskog.» På ett
annat ställe (sid. 28) uttrycker komitén dock den förhoppningen, att sedan nu
inkomsterna för skogarne betydligt reducerats, den hårda nödvändigheten skall tvinga
allmogen att egna sig åt sitt egentliga yrke med ökad drift.

Ifrågasättas kån emellertid, om det är möjligt, att skogen för den norrländska
bonden i allmänhet kan utgöra ett verkligt stöd för jordbruket, ty skogen

kan naturligen endast då blifva ett sådant stöd, när bonden kunnat förvärfva densamma
till lägre pris än dess verkliga värde, d. v. s. när han förvärfvat den
genom arf eller ock när han köpt den under den tid, då skogsvärdet var afsevärdt
lägre än det nuvarande.

Nämnda förhållande måste emellertid tydligen höra till undantagen. I de
allra flesta fall öfvergår skogen från en egare till en annan genom köp eller utlösen
vid arfskifte, hvarvid, såsom vid all annan handel, det öfverlåtna föremålet så noga
som möjligt värderas, en värdering, som väl, i genomsnitt taget, får anses träffa
skogens verkliga värde vid tiden för öfverlåtelsen.

Den afkastning, som vid ett rationellt uthållighetsbruk erhålles af skogsbruket,
är emellertid icke större än att den åtgår till betäckande af räntan på

köpeskillingen, äfven der denna sistnämnda får anses hafva varit jemförelsevis låg.
Härom yttrade 1896 års skogskomité, bland annat, följande: »Storleken af den
vinst, som kan påräknas af skogshushållningen, är icke högre än annan förvärfsverksamhet.
Snarare lärer man väl ännu, med hänsyn till skogens normala tillväxt
under hela den tidrymd, som förflyter från plantans uppkomst till dess virket
med fördel kan bringas i marknaden, få anse, att den kapitalsamling, som denna
tillväxt representerar, ter sig mindre än den, som vid andra lika trygga sätt att
anbringa sitt kapital är att vänta.»

Att deremot arbetsförtjenst i många fall är en nödvändig förutsättning för
att jordbrukaren allrahelst i de norrländska skogsbyggderna skall kunna reda sig lider
intet tvifvel. Denna förtjenst erhåller han i främsta rummet genom arbete å

488 RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

statens och sågverksbolagens skogar och genom flottning af timmer, och torde
denna förtjenst blifva jemnare och säkrare ju mer tanken på uthålligt skogsbruk
blir verklighet och ju större vård, som egnas skogarne. Jordbruket sjelft skall
dessutom lemna de förnödenheter in natura, som erfordras för jordbrukaren och
hans familj, och vid gynnsamt läge äfven sådana till afsalu, men skall detsamma
blifva verkligt lönande erfordras dock i främsta rummet, att bondeståndet sjelft
med allvar och flit egnar sig deråt.

JORDBRUKETS OCH INDUSTRIERNAS RELATIVA VÄRDEN M. M.

489

Jordbrukets och. industriernas relativa värden och förhållande

till hvarandra

Af gammalt har man varit van att betrakta jordbruket som den vigtigaste
näringen, modernäringen, af skäl att jordbruket lemnar menniskan hennes behof af
föda och kläder, samt derför att jordbruket existerat före industrien.

Industriens framträdande har emellertid omskapat förhållandena, och på goda
grunder torde densamma numera i många länder böra kallas modernäringen. Den
allena har kunnat skapa de stora nationella förmögenheterna och bereda tillfälle
till arbetsförtjenst åt den mängd menniskor, som göra ett land folkrikt.

Ingen lärer heller bestrida, att ej i de verkliga industriländerna industrien är
modernäringen mer än jordbruket. Och om så är förhållandet der, hvarest dock
betingelserna för jordbruk äro goda, bör så än mer vara förhållandet i ett land
sådant som Norrland och Dalarne, der naturen redan genom jordmån och klimat
anvisat jordbruket en mindre framskjuten plats, under det att de bästa förutsättningar
finnas för en mäktig industri.

Vi hafva förut (sid. 463) angifvit, hvilken roll jordbruket spelar i Norrland
och Dalarne, utvisande, att »trädgård, åker och annan odlad jord» upptager endast
1.71 procent af hela egovidden, under det att de i det öfriga riket utgöra 22.52
procent.

De skogbehöfvande industriernas tillverkningsvärden hafva ock blifvit angifna,
men för att visa, hvilket betydelsefullt rum industrien i sin helhet i sjelfva verket
intager i norra Sverige, vilja vi nu framställa ett sammandrag af såväl de skogbehöfvande
industriernas som öfriga industriers tillverkningsvärde och antalet af i
dem sysselsatta arbetare.

Tab. H. Antal arbetare samt produktionsvärden för sågverksindustrien (o. d,)t öfrig fabriksindustri
äfvensom bergshandtering i Norrland och Kopparbergs län samt i öfriga Sverige, i medeltal
åren 1896—ipoo.

■	Sågverk m. m., trä-massefabriker, pappersbruk, papp-fabriker, träkols-verk	% Öfrig fabriksindustri	Bergshandteringen	Tillsammans
	. . 1 I Tillverk-Antal . _ , , . nmgsvarden arbetare 0 Kr.	... I Tillverk-Antal . » j , ^ nmgsvarden arbetare Kr.	... 1 Tillverk-Antal . _ , , . nmgsvarden arbetare 0 T, Kr.	Antal arbetare	Tillverk- ningsvärden Kr.
Norrland och Kopparbergslän	34,354 ^ 121,101,457	10,812 32,111,443	14,194 34,528,400	59,360	187,741,300
Öfriga Sverige	24,887 ^ 75,721,364	171,128 646,774,122	15,097 49,478,000	211,112	771,973,486
Summa	59,241 196,822,821	181,940 678,885 565	29,291 84,006,400	270,472	959,714,786

490 RESERVATION AF H CLAKSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Vi hafva ock på grund af den officiella statistikens siffror låtit utarbeta en
jemförelse mellan å ena sidan jordbrukets produktionsvärde och å andra sidan
industriernas. Svårighet har dervid mött beträffande jordbrukets afkastning, enär en
stor del af densamma användes till kreaturens utfodring. Till förekommande af
att denna afkastning må beräknas för lågt, har derför hela afkastningen af skörden
upptagits och dess värde beräknats enligt markegångspris. Vidare har hela kreatursstocken
blifvit medräknad och åsatt det värde, som för dessa landsändar användts
af professor Fahlbeck i hans arbete »Sveriges Nationalförmögenhet». På det sålunda
erhållna kreatursvärdet har slutligen räknats en viss procents afkastning, hvilken
förslagsvis upptagits till i o procent1). Resultatet framgår af följande tabell:

Tab. I. Produktionsvärden för jordbruk och boskapsskötsel, bergshandtering, sågverks- o. d.
industri, äfvensom öfrig fabriksindustri i Norrland och Kopparbergs län samt i äfriga Sverige, i medeltal
åren 189b—1900.

		Produktionsvärden i medeltal åren 1896—1900
Näringsgrenar	Norrland och Koppar-bergs län	Öfriga Sverige	Hela riket
Kronor	Procent	Kronor	Procent	Kronor	Deraf belöpa sig på Norrland och öfriga Koppar- Sverige bergs län
		Procent	Procent
Jordbruk och boskaps-
skötsel ...............	90,300,000	32.5	549,700,000	41.6	640,000,000	14.1	85.9 !
Bergshandtering ......	34,528,400	12.4	49,478,000	3.8	84,006,400	41.1	58.9
Sågverks-, trä- och			1			1
pappersmasse- samt				i
träkolsindustri ......	121,101,457	43.6	75,721,364	5.7	196,822,821\|\| 61.5	38.5
Öfrig fabriksindustri	32,111,443	11.6	\| 646,774,122	48.9	678,885,565	4.7	95.3
Tillsammans	278,041,300	\| 100.0	\|\| 1,321,673,486 lOO.o	1,59»,714,786 17.4	82.0

Produktionsvärdet af industrien i Norrland och Dalarne är sålunda mer än
dubbelt så stort som jordbrukets och boskapsskötselns sammanlagda produktionsvärden.
*)

*) Äfven om afkastningsprocenten å kreatursstockens värde ökas till 15 procent, inverkar detta
obetydligt å resultatet, enär derigenom totala produktionsvärdet för Norrland och Dalarne höjes med
allenast 3,400,000 kronor.

JORDBRUKETS OCH INDUSTRIERNAS RELATIVA VÄRDEN M. M. 491

Inom vida kretsar i Sverige har emellertid denna industriens öfvermakt i
Norrland och Dalarne föranledt oro och farhåga. Man har befarat, att jordbrukets
utveckling deraf skulle hämmas samt att en tillbakagång i de sjelfegande jordbrukarnes
numerär skulle orsakas genom industriernas jordförvärv

Vi hafva redan förut framhållit, hurusom det ej gerna kan vara rimligt att,
när någon af ett lands hufvudnäringar förkofras, detta ovillkorligen skall lända till
men för en annan hufvudnäring, eller ske på dennas bekostnad, men att deremot
sannolikheten talar för, att denna sistnämnda näring måste hafva fördel af de andra
näringarnas blomstring.

Komitén har emellertid äfven i detta högst ''vigtiga afseende funnit sig fullt
tillfredställd genom att konstatera, att dessa farhågor finnas till bland den jordbrukande
klassen i Norrland och Dalarne, och ansett hvarje verklig utredning onödig.
I följd häraf har komitén, eiiuru officiell jordbruksstatistik för Norrland och Dalarne
finnes att tillgå, af hvilken framgår, huruvida en tillbakagång i jordbrukshänseende
derstädes skett eller icke, underlåtit att taga någon som helst befattning med denna
statistik. Det grundläggande spörsmålet är dock, huruvida dessa farhågor hafva
sin rot i verkligheten eller blott äro inbillade. Enligt vår tanke är det derför
synnerligen maktpåliggande att utreda, huruvida det verkligen ligger någon sanning
deri, att jordbruket lider af industriens utveckling eller om icke snarare motsatsen
eger rum, samt om verklig fara för en förminskning af böndernas numerär föreligger
eller om icke densamma tvärtom alltjemt ökats.

Redan förut hafva vi visat, hurusom Norrlands och Dalarnes jord under
3o-årsperioden 1871 — 1900, i trots af de mindre goda naturliga förutsättningarna,
utvecklats i ungefär samma mån, som jordbruket i öfriga Sverige. Ensamt häraf
borde framgå, att industrien visserligen icke kunnat verka hindrande för jordbrukets
förkofran. Häremot skulle man dock kunna invända, att under det att jordbruket
i trakter, som ej i högre grad beröras af industrien, gått framåt med större steg,
än hvad medeltalet för Norrland och Dalarne utvisar, har detsamma i de trakter,
der industrien utöfvat sitt fulla inflytande, gått tillbaka eller förblifvit stationärt.
För att belysa äfven denna invändning, hafva vi låtit verkställa en utredning om
jordbrukets förkofran inom de socknar, der industrien besitter stora eller större
delar af jorden. Denna utredning har dock ej kunnat omfatta andra län än Kopparbergs,
Gefleborgs och Vesternorrlands, ty endast inom dessa län funnos 1885,
det tidigaste årtal, hvarifrån utredningen kunnat utgå, socknar, af hvilka någon
större del tillhörde bolag. Vid denna utredning hafva särskildt uttagits de socknar
inom nämnda län, der bolag enligt statistiska centralbyråns utredning öfver bolags
jordförvärf vid denna tidpunkt, det vill säga 1885, egde 40 procent eller derutöfver
af all i mantal satt jord. Dessa socknar hafva vi, för enkelhetens skull, i nedanstående
tabell kallat bolagssocknar.

492

OCH ARVID LINDMAN.

RESERVATION AF H CLAÉSON, F. KEMFE

Tab. K. Åkerarealens, skördens och boskapsstockens ökning eller minskning (i %) från aren
i8yi — iSyj till aren 1896—1900 inom dels ilbolagssocknaru och dels öfriga socknar i Kopparbergs, Gefleborgs
och Ve ster norr lands län. V

	i	Skörd	Boskap (nötkreaturs- enheter)
	Åkerareal Har	af säd och rotfrukter IT1. råg	af foderväxter Dec. ton
Kopparbergs län.
Bolagssocknar ... .................................	+ 13.4	— 4.1	4- 45.6	— 3.2
Öfriga socknar........................................	+ 17.0	+ lo.8	+ 120.2	+ 7.5
Gefleborgs län.
Bolagssocknar ..........................................	+ 37.5	+ 65."	+ 139.0	+ 28.7
Öfriga socknar .....................................	+ 33.1	+ 19.8	-f 178.4	+ 19.3
Vesternorrlands län.
Bolagssocknar ..........................................	—	+ 41.4	+ 41.3	4“ 3b. 3
Öfriga socknar........................................	—	+ 27 a	+ 35.9	+ 26.9

Af ofvanstående tablå framgår, att bolagssocknarna i Kopparbergs län icke
utvisa den förkofran i jordbrukshänseende, som egt rum i länets öfriga socknar,
men att deremot bolagssocknarna i de tvenne andra länen ej obetydligt i detta
afseende öfverträffa dessa läns öfriga socknar. Vi anse oss härigenom hafva visat,
att det dock finnes af bolag i hufvudsak egda trakter, der jordbruket, ehuru till
största delen utarrenderadt, skötts än bättre än det, som eges af allmogen, och
värdet af siffrorna i Gefleborgs och Vesternorrlands län förminskas ej af den omständigheten,
att dessa län just äro de län, der jordbruket i allmänhet mest förkofrats.

I afseende å de sjelfegande jordbrukarnes numerär, visar en af Statistiska
Centralbyrån för 1885—1895 verkställd utredning, att numerären varit i ständigt
stigande. Enligt denna utredning funnos år 1885 83,262 »öfriga jordegare» i
Norrland och Dalarne, men vid 1895 års utgång 90,297. På uppdrag af komitén
har en tjensteman inom ofvannämnda embetsverk fullföljt denna utredning från
1896—1900, och visar äfven den, att numerären af sjelfegande alltjemt är i
stigande. De sjelfegandes antal var nemligen vid 1900 års utgång 99,003.
Komitén har framhållit, att industrierna hittills förvärfvat 12,000 hemman. Denna
siffra torde dock vara för hög, ty bolagen hafva förvärfvat en mängd fastigheter,
som bestå af uteslutande skogsmark. Beaktas bör ock det stora antal jordbruksdclar,
som återförsålts till allmogen samt att man har all anledning att antaga, att
med hjelp af egostyckningslagen antalet af dessa försäljningar skall under den
närmaste tiden ytterligare ökas.

‘) Penna tabell utgör ett sammandrag af tabell 2 i Band 6 sid 326 — 327.

JORDBRUKETS OCH INDUSTRIERNAS RELATIVA VÄRDEN M. M. 493

Huru som helst, visar statistiken, att ingen som helst fara för en minskning
af de sjelfegande jordbrukarnes antal är att befara.

Det återstår att bemöta en mot industrien alltjemt förekommande anmärkning
nemligen att densamma medfört höga arbetspris, hvilka skulle menligt inverka
på jordbrukets förkofran. Vi erkänna till fullo rigtigheten af, att industrien förhöjt
arbetsprisen, men vi kunna dock ej anse, att detta varit till någon skada. Ur
nationalekonomisk synpunkt måste det nemligen anses i hög grad välgörande, att
priset för arbete stiger, hvarigenom den arbetande klassen, som utgör en så stor
del af Norrlands och Dalarnes folkmängd, erhåller bättre lefnadsvillkor och kan,
äfven den, bidraga till statens nkomster, hvilket i högre grad torde vara fallet
inom nu ifrågavarande landsdelar än i det öfriga riket.

Men äfven den jordbrukande klassen tillgodogör sig detta förhöjda arbetspris
genom arbete i industriernas tjenst. Jordbrukaren har ock den utvägen att icke
drifva större jordbruk, än hvad han sjelf och hans familj kunna sköta, i hvilket
fall han icke har något som helst men af de höga arbetspris, industrien medfört.
Småbruk är i Norrland lika litet som annorstädes något skadligt vare sig för
jordbrukaren eller jordbruket.

Af hvad vi ofvan anfört angående industriernas öfvervägande inflytande i
Norrland och Dalarne får dock icke den slutsatsen dragas, att vi skulle på något
vis vilja förbise jordbrukets värde och nytta. Vi inse tvärtom till fullo, att äfven
jordbruket är en alldeles nödvändig faktor för Norrlands och Dalarnes ekonomiska
bestånd och utveckling samt att industrien ej skulle kunna existera derstädes utan
detsamma, än mindre utvecklas. Billiga lefnadsförnödenheter äro för arbetaren en
fördel, som ej kan nog högt skattas, och detta gäller såväl vid kusten som i
skogsbyggderna. I industriens eget intresse ligger derför, att jordbruket på alla sätt
förkofras, och den naturliga gången är, att industrierna inom det område de förvärfvat,
antingen sjelfva odla den jord, som verkligen lämpar sig för jordbruk, eller
upplåta den åt andra. Af sig sjelf följer ock, att det allra mesta af den odlade
jorden bör egas af jordbruksbefolkningen, ej af industrien. Och då industrien
har fördel af jordbruket, liksom detta senare af industrien, hysa vi för vår del ej
den minsta tvekan om att den naturliga utvecklingen skall göra sig gällande, om
det än tager någon tid, innan så blir förhållandet öfver allt i Norrland och Dalarne.
Vi hafva emellertid visat, att redan nu inom de län, der industrien är mest utvecklad,
jordbrukets värde af densamma till alla delar beaktas, och vi våga derför
hysa den förhoppningen, att förhållandet skall blifva detsamma inom öfriga delar
af Norrland och Dalarne, allteftersom” industrien äfven der vinner full stadga.

På flera ställen i sitt betänkande framhåller komitén den sociala våda, som
genom bolagens fastighetsförvärf skulle komma att uppstå. Det mest karakteristiska
uttrycket härför torde komitén lemnat å sidan 65, der den säger: »Men anlägger
man den sociala synpunkten, fattar man den djupa innebörden af att folkorganismen

494 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

får fritt utveckla sig inom landets territorium, inser man, att äfven hvarje ny innevånare
är till en viss gräns — en gräns, som statskonsten har svårt att på förhand
utfinna — ett slags bidrag till det nationella kapitalet, då kan man icke annat än
på det lifligaste beklaga, om genom eganderättsförhållandenas gestaltning konstgjorda
skrankor sättas för folkets behof att genom upptagande af ny jordbrukskultur beredas
ökade existensmöjligheter.»

För att emellertid utröna huruvida det kan vara rigtigt eller icke, att i dessa
landsdelar folkorganismen ej fått fritt utveckla sig och att den kapitalökning, som
beror af tillkomsten af nya arbetare, ej der fått göra sig gällande, hafva vi verkställt
en utredning om folkstockens ökning i Norrland och Dalarne jemförd med
denna ökning i det öfriga riket.

Tab. L. Folkmängdens tillväxt från åren iSji — yj till åren 1896 — 1900 i Norrland och
Kopparbergs län samt i öfriga Sverige. $

		F olkmängd
	—		Ökning: åren
	1 genomsnitt aren	1871/75—	896/19OO
	1871/75	1896/1900	Absolut	%
Norrbottens län ..................................... .	79,622	124,039	44,417	55.8
Vesterbottens ,, ..........................................	95,046	138,936	43,890	46.2
Jemtlands „ ........................................	72,902	108,271	35,369	48.ä
Vesternorrlands ,, .........................................	142,294	224,994	82,700	58.1
Gefleborgs ......... ...............................	155,409	228,409	73,000	47.0
Kopparbergs „ ........................................	180,592	211,893	31,301	17.3
Tillsammans	725,865	1,036,542	310,677	42.8
Öfriga Sverige	3,548,458	3,995,582	447,074	12.0

Denna tabell, som omfattar åren 1871—1900 visar en folkökning af 42.8 %
för Norrland och Dalarne, under det att densamma för det öfriga riket uppgår till
endast 12.6 %.

Detta sakförhållande borde på en och hvar verka öfvertygande och visa, att
den sociala våda komitén framhållit är fullständigt ogrundad. Att hemman delas
och ny jord odlas i första rummet der, hvarest afsättningsmöjligheter för jordbrukets
alster förefinnas, torde af ingen kunna bestridas, och vi hålla före, att det
just är industrien, som tillåtit folkorganismen en så fri utveckling, som dessa siffror
visa, och att det är den, som möjliggjort äfven den starka ökningen i de sjelfegande
jordbrukarnes antal.

I samband med folkökningen torde det vara skäl att yttra några ord om
emigrationen. Begäret att emigrera synes ibland så godt som utdödt, men det
fortlefver dock latent i Norrland såväl som i det öfriga riket, och då i Sverige

JORDBRUKETS OCH INDUSTRIERNAS RELATIVA VÄRDEN M. M. 495

sämre konjunkturer för industrierna inträda, medan samtidigt meddelanden om goda
arbetstillfällen med stora förtjenster ingå från länderna på andra sidan Oceanen,
vaknar detsamma åter upp. Lusten griper då ej blott de mindre bemedlade, utan
ock de mera burgne, och mången hemmansegare har utan alla synbara skäl sålt
sitt hemman och lemnat landet. Orsaken till hemmansförsäljningen har sålunda
varit begäret att emigrera, icke tvärtom, och komiténs tanke, att emigrationslusten
skulle vara särskildt påtaglig bland barnen till bönder, som afyttrat sina gårdar,
håller icke streck. Den finnes i lika hög grad bland alla klasser af befolkningen,
sålunda äfven bland barnen till de bönder, som icke sålt sina hemman. Individens
lynne är härvid det afgörande. Att frestelsen till emigration är mindre i Norrland,
än annorstädes i Sverige, är dock en känd sak, och orsaken är naturligtvis den,
att der nästan aldrig saknas tillfälle till god förtjenst.

Att industrien kan hafva sina skuggsidor, må villigt erkännas, men till dess
förmån måste alltid räknas, att den uträttar ett stort, nyttigt och nödvändigt arbete,
samt gifver bröd åt tusentals arbetare. Den nedlägger stora kapital i produktionens
tjenst, till gagn icke blott för dem, som äro af densamma direkt beroende, utan
äfven för befolkningen i vida trakter. Industrien gifver staten direkta inkomster i
form af skatter, bidrager till bärande af de kommunala skattebördorna i de socknar,
der den är belägen, och brukar ej tveka att lemna stora bidrag till allmännyttiga
företag.

Komitén som fäster föga afseende vid dessa industriens förtjenster, haf deremot
framlagt en rikhaltig samling af de skuggsidor det s. k. bolagsväldet skulle
föra med sig, skuggsidor, hvilka vi vilja underkasta någon granskning. Sålunda
säges, att bolagsarrendatorn ofta demoraliserar den öfriga befolkningen. Dåliga
individer, som kunna utöfva skadlig inverkan på den öfriga befolkningen, finnas bland
alla klasser, men att sådana i särskildt stor myckenhet skulle finnas inom arrendatorsklassen,
är enligt vår tanke en fullständigt obefogad beskyllning. Samma omdöme
gäller beträffande komiténs uttalande (sid. 64), att arrendatorerna äro otrefliga
grannar.

Komitén säger vidare å sistnämnda sida, att ett bolag kan genom hot om
skifte framtvinga medgifvanden från bönderna, eller med andra ord komitén påstår,
att endast genom den rätt ett bolag liksom hvarje annan skiftesdelegare har att
begära skifte, allmogen skulle låta så skrämma sig, att den genast ginge in på
hvad bolaget ville. Detta antagande öfverensstämmer emellertid föga med den
sjelfständiga karakter, som jemväl komitén tillerkänt norrländingen, särskildt då fråga
varit om att framhålla olämpligheten af arrendesystemet i Norrland. Sistnämnda
beskyllning mot bolagen tillhör i öfrigt en af dem, som vunnit stor spridning.
Och ehuru komitén icke företer något bevis för påståendets rigtighet, anför den
icke desto mindre i ett annat sammanhang, att bolagen ofta genom att begära
skifte framtvinga hemmansförsäljningar. Vi känna ej i huru många fall det varit

496 RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

bolag eller bönder som begärt laga skiften. Påtagligt är emellertid, att äfven bolag
varit skiftessökande. Förklaringen härtill ligger dock nära till hands. Allmänna
anledningen, att man söker laga skifte, är ju vigten af att få sina egor afskilda från
de öfriges och på lämpligt sätt sammanförda äfvensom, särskildt i fråga om skogsbyar,
att få disponera den å marken växande skogen. Denna orsak är ju tillräcklig
för att förklara bolagens påkallande af laga skiften, och man saknar derför all anledning
att framkonstruera någon mindre aktningsvärd bevekelsegrund. I detta
sammanhang må ock anföras, att, så länge skogarna voro oskiftade, den gröfsta
misshushållning med dem var rådande, och att särskildt de delar af dessa, som
lågo närmast byarne, fullkomligt plundrades på de yppersta träden för bränsle och
andra ändamål, men att, sedan genom skiftet hvar och en fått sitt område af
skogen, för samma ändamål användes mindre värdefullt virke. Der laga skifte
öfvergått en ort, har det väl förorsakat stora kostnader, men efter skiftets slut
lemnat full ersättning genom att hvar och en skiftesdelegare fått sitt bestämda
egoområde.

En del andra egenskaper, som bolagen fått sig af komitén tillskrifna, såsom
att de stundom skulle systematiskt undergräfva böndernas ekonomi, genom att försträcka
penningar, genom hot att afverka skog på ömse sidor om en bondes skogsskifte,
torde få räknas till föreställningar, som sakna stöd af bevisning och lyckligtvis
äfven motsvarighet i verkligheten.

Såsom en olägenhet af att bolagen ega jord anföres, att svårighet ofta
möter att från dylika hemman kunna förvärfva jord, och komitén drager af sitt
resonnement i denna sak den slutsatsen, att bolagens jord måste anses vara ett
för den ökade folkmängden afstängdt område. De gjorda egostyckningarna, hvilka
tillkommit under tiden 1897—1902 (se tabellen å sid. 00 i komiténs motiver
till egostyckningslagen) säga dock alldeles det motsatta. Att bolagen ej äro benägna
att afhända sig mindre områden af odlingsmark, belägen midt i deras skog,
är deremot rigtigt, men äfven fullt naturligt. Denna motvilja dela de med staten,
och med hvilken annan skogsegare som helst, äfven med bönderna —'' något som
komitén ock mycket rigtigt anför. Men då äfven detta sistnämnda är fallet, framgår
deraf, att, derest de nuvarande bolagshemmanen alltjemt befunne sig i bondehänder,
möjligheten för odlare att få köpa odlingsmark ej vore större än nu är
händelsen. Gifvet synes oss emellertid, att i den mån efterfrågan på inegojord
eller odlingslägenheter yppar sig från personer, som vilja blifva jordbrukare, det
är önskvärdt, att sådan af såväl kronan som bolag upplåtes, der jorden är odlingsvärd,
väl belägen samt förekommer i någorlunda stora, sammanhängande områden.

Det har ock klagats öfver bolagens hämmande inverkan på folkökningen i
det afseendet, att de ofta skulle sammanslå flere hemman till en brukningsdel.
Dylika sammanslagningar af hemmansdelar förekomma och äro, der icke orsaken
ligger i jordens dåliga beskaffenhet och olämplighet i öfrigt för jordbruk eller

JORDBRUKETS OCH INDUSTRIERNAS RELATIVA VÄRDEN M. M.

497

kanske stundom i egarens önskan att minska byggnadskostnader och skogsfång,
föranledda af brukningsdelarnes otillräcklighet. Detta öfverensstämmer också med
komiténs yttrande (sid. 27), att det är företrädesvis i skogssocknar eller just der,
hvarest bolagen ega största delen af sina hemman, som brukningsdelarna hafva en
otillräcklig areal.

Komitén, som i hela sin utredning hufvudsakligen tänkt och talat om trävaruindustrien,
sålunda förbiseende bergsbruk och öfriga industrier, afslutar sin allmänna
utredning med den förklaring, att den knappast anser sig behöfva framhålla,
»att man genom de förslag, komitén nu går att framlägga, enligt komiténs öfvertygelse
ej på något sätt kommer trävaruindustrien till lifs i dess hufvudsakliga och
nyttiga verksamhet. Att undvika detta är så mycket angelägnare, som man eljes
säkerligen indirekt komme att skada just de intressen, man satt såsom sin uppgift
att söka skydda.» Komitén anser ock, att trävaruindustriens verksamhet, för så
vidt den skall vara till allmän nytta, i hufvudsak bör vara inskränkt till förädling
af skogens produkter och de förädlade skogsalstrens afsättning på verldsmarknaden,
och komitén håller före, att, om trävaruindustriens verksamhet sålunda inskränktes,
dess existens visserligen icke blefve försvårad, än mindre hotad. En industri, fotad
på dessa grunder kan emellertid af skäl, som vi förut framhållit, aldrig vinna den
bärkraft den bör ega för att kunna motstå de starka vexlingar i konjunkturerna,
eller bibehålla den höga industriella och merkantila ståndpunkt, den för närvarande
intager.

Den slutsats, hvartill komitén sålunda kommit, visar emellertid, att den af
densamma verkställda utredningen ej varit tillräckligt omfattande. Den har ock i
följd af den undersökningsmetod, komitén funnit skäl att tillämpa, i flera afseenden
blifvit vilseledande. Endast härigenom kan man nemligen förklara, att komitén.
ehuru den inser, att industriens tillbakagång i Norrland och Dalarne skulle komma
att skada de intressen, komitén fått till uppgift att söka skydda, ändock framlägger
förslag, som äro till så stort förfång för denna industri. I

I det föregående hafva vi sökt framhålla de vigtigaste synpunkterna i fråga om
jordbruket i Norrland och Dalarne, samt de faktorer, som öfva inflytande på detsamma.

Dessa äro i korthet följande:

att såväl de naturliga som de genom utvecklingen framkallade förutsättningarna
för jordbruket äro bättre inom Norrlands och Dalarnes jordbruksregion, än
inom dessa landsdelars skogsregion;

att alltså jordbruket bör uppmuntras och den odlingsbara jorden tagas i anspråk
i första rummet inom jordbruksregionen, medan detsamma inom skogsregionen

498 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

bör frammanas endast i den mån, förbättrade samfärdsmedel och afsättningsmöjligheter
tillåta det;

att då Norrlands och Dalarnes jord till allra största delen lämpar sig endast
för skogsbruk, det för dessa landsdelars framtida trygghet är nödvändigt att en intensiv
skogsvård införes;

att den af industrien skapade folkökningen är grundvalen för jordbrukets
förkofran;

att den naturliga gången är en samtidig utveckling af jordbruk och industri,
ity att den ena icke kan undvara den andra;

samt att äfven jordbruket följaktligen måste taga skada af lagar, hvilka äro
till förfång för industrien.

De förhållanden, som föranledt komiténs undersökningar, te sig, såsom vi
ofvan sökt visa, vid ett lidelsefritt betraktande ingalunda så, att de berättiga till
alla de af komitén föreslagna lagstiftningsåtgärder. I fråga om flera af dessa hysa
vi en från komiténs väsentligen afvikande mening beträffande antingen förslagen i
sin helhet eller vissa detaljer deri, på sätt vi här nedan skola närmare utveckla.

Med komitén deltaga vi i följande af komitén gjorda framställningar:

Framställning angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret; Framställning

angående nya grunder för skogsbeskatlningen;

Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af Flottningsstadgan
den 30 Dec. 1880;

Framställning angående skogsallmänningar och skogsmedelsfonder ;

Framställning angående anslag och låneunderstöd för dikning och
nyodling;

Framställning angående undervisning i jordbruk genom kringresande
konsulenter;

Framställning angående vissa särskilda norrländska önskemål.

Emot komiténs förslag i fråga om skiftesväsendet hafva vi endast några i
sak föga betydande erinringar att göra.

I fråga om framställningen om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark
hafva vi en i viss mån från komiténs afvikande mening.

ÖFVERSIGT AF RESERVATIONEN.

499

Lika med komitén anse vi böra framläggas:

Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af
viss jord på landet inom Norrland och Dalarne, äfvensom

Förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af vanhäfd
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne,
men i fråga om innehållet i dessa förslag skilja vi oss från komitén, och hafva vi
för större åskådlighets skull ansett oss böra framlägga särskilda förslag till lagar i
dessa hänseenden jemte den motivering, hvarpå vi stödt dessa våra förslag.

Vi hafva deremot ansett oss böra helt och hållet afstyrka bifall till komiténs
Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom och

Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde
jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter.

Vi Claéson och Kempe motsätta oss likaledes fullständigt komiténs

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens lån;

Förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten att
verkställa egostyckning, och

Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af Lagen om
hemmansklyfning, egostyckning och jordajsöndring den 27 juni 1896,
i sammanhang hvarmed vi ansett oss böra framlägga förslag till utvidgning af rätten
till egostyckning och jordafsöndring äfvensom, för den händelse att dessa våra förslag
ej bifölles, förorda bifall till en i komiténs Redogörelse rörande de till komitén
remitterade särskilda underdåniga framställningarne omförmäld framställning i
fråga om utsträckt rätt till egostyckning och jordajsöndring i Kopparbergs län.

Jag Lindman, som biträder komiténs förslag till lag angående inskränkning
i vissa fall af rätten att verkställa egostyckning, men i fråga om förslaget till lag,
innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens lån samt förslaget till lag angående ändring
i 20 och 22 §§ af Lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den
27 juni 1896 hyser en ifrån komiténs afvikande mening, har i de två sistnämnda
afseendena framlagt särskilda, af motivering åtföljda förslag.

Vårt gemensamma yttrande rörande de komiténs framställningar, hvilka vi
icke kunna helt biträda, intages här nedan i samma ordning, som den af komitén
följda.

5°°

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.

Ehuru komiténs förut afgifna, men då endast för viss tid förordade, förslag
till förbudslagstiftning afstyrktes af samtlige Konungens befallningshafvande i de sex
norra länen samt af Konungens högsta domstol, har komitén dock främst bland
sina framställningar åter upptagit ett förslag till förbudslag, nu afsedd att gälla för
obegränsad tid. Komitén har sålunda ansett, att öfriga af densamma framställda
förslag för upphjelpande af jordbruket och stärkande af de sjelfegande jordbrukarnes
ställning i Norrland och Dalarne icke varit tillfyllest, och att en dylik lag ej är
origtig och skadlig, hvilket den dock enligt vår, på sätt ofvan nämnts, starkt
stödda öfvertygelse i verkligheten är.

Redan i vår allmänna motivering hafva vi framhållit, hurusom industrien i
Norrland och Dalarne kunnat uppnå sin nuvarande höga ståndpunkt endast genom
enskilde kapitalisters sammanslutning till bolag. Vi hafva ock visat, att denna
industri behöfver, ej blott »tomt, upplagsplats eller annat dylikt område», utan
äfven odlad och odlingsbar jord för sina arbetares och tjenstemäns behof samt rätt
att inköpa den mark, å hvilken dess råämne växer. Äfvenledes hafva vi berört
det hinder, som en dylik lagstiftningsåtgärd skulle lägga i vägen för den nya
industri, som på grund af dessa landsdelars naturliga tillgångar med all säkerhet
kan motses.

Då komitén emellertid nu framlägger ett förslag, som i vissa afseenden afviker
från det af komitén förut afgifna, så har det synts oss vara af vigt att i
första rummet söka klargöra, om detta nya förslag verkligen är så modifierade att
de emot det förra framställda anmärkningarna i väsentlig mån förlorat sin kraft.

I detta hänseende är det nödvändigt att skilja mellan Norrlands kustland
och dess skogsbyggd. De industriella anläggningarna äro, åtminstone hvad beträffar
sågverken, i hufvudsak belägna vid kusten och torde äfven framgent i stor utsträckning
komma att förläggas dit, eftersom kusten erbjuder det mest gynnsamma och
naturliga läge. Från kustens hamnar sker nemligen i all hufvudsak exporten af
industriens produkter och till dessa hamnar införas vissa för industrierna nödvändiga

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

501

råämnen. Och då flottning från inlandet till kusten utgör det ojemförligt billigaste
transportmedlet lör det virke, som de skogbehöfvande industrierna förbruka, är det
ock naturligt, att deras anläggningar i regeln böra få sitt läge vid kusten. Att
hejda virket i vattendragen och afskilja en del deraf från annat flottgods, som
skall framflottas till kusten, blir en kostsam åtgärd. Kustens hamnar och flodmynningar
äro sålunda af den största betydelse för industriella anläggningar.

När afvittringen framgick i kustlandet, var emellertid byarnas antal derstädes
så stort, att de endast sällan kunde erhålla några mera betydande vidder af skogsmark.
Der finnas följaktligen högst få byar, som vid afvittringen erhållit så stort
skogsanslag, att de, om komiténs förslag upphöjdes till lag, skulle ega rätt att
afyttra något af sitt område. I sjelfva verket torde man kunna betvifla, att några
sådana byar numera finnas — åtminstone efter sjelfva kusten — ty jordens delning
genom hemmansklyfning har i dessa trakter varit särdeles betydande. För
kustsocknarna i egentlig mening, d. v. s. för sådana socknar, som verkligen ligga
vid kusten, kommer derför komiténs förslag, med ytterst få undantag, att verka
som fullständigt förbud för bolag att förvärfva annan mark, än den i 2 § omnämnda.

I sammanhang härmed kunna vi ej underlåta att påpeka, att komitén i sin
förteckning å socknar, tillhörande »kustlandsbyggden», upptagit ett stort antal sådana,
hvilka icke beröra kusten, och deribland sådana, som äro belägna på flere mils
afstånd derifrån.

De industrier, som komma att grundas på Norrlands malmtillgångar och
rikedom på kolved samt dess vattenfall, borde dock, äfven de, få för sina fabriksanläggningar
begagna kusten och dess hamnar. I detta afseende yttrar visserligen
komitén: »Hvad åter angår de industrier, som icke äro att hänföra till sågverksrörelse
eller annan rörelse, afseende att förädla skogarnas afkastning, så lära väl
dessa ej sällan vara i behof af ett större eller mindre jordutrymme. För dylikt
utrymme bör naturligtvis undantag från förbudet alltid medgifvas.»

Vi hafva emellertid påvisat, att som regel ett större jordområde är nödigt
för alla de stora industrier, som kunna tänkas komma att uppväxa i Norrland.
Särskilda åtgärder måste nemligen i allmänhet vidtagas för att i närheten af anläggningarna
kunna producera åtminstone mjölk för arbetaren och hans familj, och man
behöfver ej ega stor kännedom om de villkor, som erfordras för uppkomsten af
en lifskraftig och sund jernindustri, för att inse, att tomt, upplagsplats eller annat
dylikt område endast undantagsvis kan vara tillfyllest för en sådan. I de allra
flesta fall blir derför en ansökan om befrielse från förbudet nödvändig.

Med afseende å trävaruindustrien förmenar komitén, att det redan nu finnes
ett tillräckligt antal trävaruaflärer i Norrland, för att såväl förädlings- som afsättningsrörelsen
skall kunna skötas på det i nationalekonomiskt hänseende mest fördelaktiga
sätt. Följden af, att inga nya sådana affärer finge bildas, skulle dock blifva
den, att de nu bestående blefve privilegierade, och komitén har förbisett, att vid

502 RESERVATION AF H. CLAKSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

försäljning af skogseffekter en kraftig konkurrens mellan flere köpare är särdeles
fördelaktig för så väl allmogen, som kronan. Det är ej heller så länge sedan
staten för att framkalla konkurrens genom stora försäljningar af å kronoparkerna
utstämplade träd, föranledde en sågverksanläggning, och om än detta ej vidare
kommer att ske, så föreligga dock inga skäl för att hindra uppkomsten af hvarje
ny såganläggning. Ännu finnas nemligen trakter, der sådana kunna vara behöfliga,
och att en såganläggning äfven behöfver stränder och vatten till kajer och bomanläggningar,
är välbekant.

Men äfven redan förefintliga såganläggningar kunna af en eller annan anledning
behöfva utvidgas. Det kan ju tänkas, att en sågverksegare i samband med
sitt sågverk vill och bör, i och för högre förädling af sin vara eller bättre tillvaratagande
af affallet, utvidga sin verksamhet medelst anläggande af hyfleri, snickerifabrik
eller pappersmassefabrik. Har han då icke tillräckligt utrymme för dessa
anläggningar, bör han ega rätt att förvärfva den jord, som dertill behöfves, och
äfven i detta fall måste jord i rätt stor omfattning tagas i anspråk. Vi hafva förut
framhållit, att ur social och sanitär synpunkt det icke kan vara rigtigt, att arbetarebefolkningen
sammantränges i stora kaserner. Den bör tvärtom spridas öfver ett
större område, och då arbetarne i allmänhet ej hafva råd att sjelfva bygga sina
bostäder och dylika ej finnas uppförda på kringliggande, allmogen tillhörig mark,
måste ju dessa bostäder byggas af egaren till fabriken och jord för detta ändamål
af honom inköpas.

Inom kustlandet, dit de industriella anläggningarna dock i hufvudsak måste
förläggas, skulle derför komiténs lagförslag komma att i hög grad försvåra uppkomsten
af nya anläggningar och i många fall hindra utvidgandet af der redan
befintliga verk.

Vi öfvergå nu till Norrlands skogsbyggd, inom hvilken väl enligt komiténs
egen tanke dess »till formen väsentligt reducerade» förslag skulle lemna industrierna
tillfälle att förvärfva mark. Komitén vill nemligen medgifva, att en del af skogsmarken
— nemligen den del, som komitén anser allmogen ej behöfva som stödskog
eller odlingsmark — får säljas till bolag.

Hvad först de oskiftade, men icke sämjedelade markerna i Norrland beträffar,
måste komiténs förslag verka som totalförbud, eftersom bolag skulle bli förbjudna
att förvärfva hemman, och afsöndring af mark — den enda utväg, som för bolag
skulle återstå att förvärfva jord å oskiftad mark — i allmänhet anses icke kunna
ske, då hemmanets andel i den samfällda marken endast är ideel.

Men äfven der den oskiftade marken är sämjedelad, torde i Norrland
svårighet uppstå att finna köpare till den öfverloppsskog, som bonden enligt förslaget
möjligen skulle ega rätt att sälja, eftersom en köpare icke kan på förhand
veta, hvarest denna skog varder förlagd. Men skulle så ändock ske, måste förrättningsmannen
för att utfinna hvad en delegare i byn eger rätt att sälja, under -

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

503

söka hela byområdet och dervid uppmäta arealen af till skogsbörd duglig mark,
fördela denna mark på samtliga hemman i förhållande till deras skattetal samt,
om det hemman, hvarifrån en afsöndring är ifrågasatt, har ett skattetal, som understiger
det af komitén fastslagna minimum af Vs mantal, iakttaga behörig inskränkning
i hemmanets rätt att afhända sig skogsmark. Äfven der sämjedelning
egt rum och köpare finnes, skulle alltså kostnaderna för en så vidlyftig förrättning
blifva så höga, att de i en mängd fall komme att öfverstiga värdet af den mark,
som kan säljas, hvadan äfven i detta fall komiténs förslag kan anses i det närmaste
liktydigt med ett totalförbud.

Der laga skifte öfvergått marken, kommer ofvannämnda förrättning visserligen
att omfatta en mindre areal än hvad fallet var på de oskiftade markerna,
men i öfrigt blir den lika, och då resultatet af undersökningen kan blifva, att bonden
saknar skogsmark till afsalu eller att, fastän han har rätt att sälja en viss
areal, han dock ingalunda får afyttra just den skogsmark, han tänkt och till hvilken
han har köpare, utan en helt annan, som han icke vill eller kan sälja — bonden
skall nemligen alltid behålla ej blott allt odlingsområde, utan äfven så mycken till
skogsbörd duglig och till inegorna beqvämt belägen mark, som i förslaget stadgas —
så torde en hvar kunna tänka sig att dylika förrättningar komma att höra till
sällsyntheterna. Köparen kan ju ej hafva lust att betala en förrättning, hvars resultat
han ej kan förutse, och skulle så ändock någon gång ske, så fråndrager
han helt säkert undersökningskostnaden från köpeskillingen. Bondens natur är ej
heller sådan, att han bortkastar penningar på något så ovisst; ty han förstår mer än
väl, att han riskerar, att den köpeskilling, han skulle erhålla, kan genom kostnaderna
för förrättringen bli så reducerad, att endast en obetydlighet deraf återstår,
eller till och med att han, ehuru han får betala undersökningskostnaderna, ej får
någon försäljningsrätt.

Vi anse sålunda, att i skogsbyggden lika väl som vid kusten komiténs medgifvande
åt bondeståndet att sälja en del af sin mark till bolag skall visa sig vara så
godt som utan all praktisk betydelse, och att detta komiténs senaste förslag till förbudslagstiftning
med dess omgångar och inskränkningar samt deraf följande uppmätningar
och undersökningar af markens beskaffenhet, hvarigenom besked skall erhållas, ej blott
om försäljningsbar mark finnes eller icke, utan äfven dennas läge och storlek,
sålunda i sjelfva verket är af samma innebörd, som komiténs första förslag, eller
med andra ord, att äfven detta nya förslag kommer att i stort sedt verka som
ett förbud för bönder att sälja till bolag.

Då man närmare skärskådar detta förslag, finner man derjemte, att detsamma
leder till mycket egendomliga konseqvenser. Komitén har sjelf (sid. 105)
lemnat ett godt exempel härpå. Den antager, att 72 mantal i Vesternorrlands
län har 1,000 hektar skogsduglig mark. Bibehålies hemmanet sådant det är, får
deraf säljas endast 500 hektar till bolag. Men nu egostyckar egaren hemmanet,

504 RESERVATION AF H. CLAKSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

hvarvid bildas dels en hemmansdel, omfattande alla inegorna och 50 hektar skogsmark,
dels en annan hemmansdel, omfattande 950 hektar, båda om 1/i mantal,
och vid ett sådant förhållande kunna 700 hektar få säljas till bolag; »ty», säger
komitén, »enligt lagens bestämmelser beräknas stödskogen i Vesternorrlands län
för V4 mantal till endast 250 hektar». I och för sig är det ju egendomligt, att
i ett fall från hemmanet kunna försäljas 500 hektar, i ett annat 700, men ännu
egendomligare är dock, att den hemmansdel, som omfattar alla inegorna, blott får
50 hektar till stödskog, medan den hemmansdel, som får blott skogsmark på sin
lott, efter försäljningen visserligen har 250 hektar stödskog, men inga inegor alls,
som behöfva stöd. Komitén har genom detta exempel påvisat ett enkelt sätt att
förvandla stödskog till rena skogshemman.

Skog till afsalu kan emellertid, såsom vi förut visat, endast för tillfället
blifva ett stöd för jordbruket. Vid köp och arfskiften blir den uppskattad till
sitt fulla värde och förräntar sig då ej mer än den köpeskilling, som erlagts för
densamma.

Komitén befarar icke, att enskilde affärsmän skulle komma »att taga vid,
der bolag och föreningar nödgades sluta», eftersom de gynnsamma tiderna för att
bilda nya framgångsrika affärer nu torde vara förbi. Härvid tager komitén dock
icke i betraktande den nedsättning i hemmansvärdena, som måste blifva en följd
af lagen och som komitén sjelf anser möjlig och till hvilken vi senare skola återkomma.
Då hemmanen åter sjunka i värde, är det derför ej blott tänkbart, utan
äfven troligt, att, såsom fallet var under trävaruindustriens första skede, enskilde
affärsmän komma att i stor skala inköpa hemman och skogsmark och derpå grunda
en affär. Härvid vilja vi dock framhålla, att en dylik persons arfvingar skulle få
mycket svårt att finna någon form, under hvilken de skulle kunna fortsätta affären.
De måste alltså sälja den, och då de ej kunna sälja till bolag, torde ej många
köpare finnas. Försäljning under verkliga värdet blir derför den antagliga följden.
Oss synes också sannolikt, att vid sådana förhållanden enskild person skall för
att lemna sina arfvingar största möjliga kontanta kapital blifva frestad att söka
mer än som för affärens bestånd kan vara nyttigt uppdrifva dess afkastning.

I hvarje fall måste det dock anses som visst, att enskilde kapitalister komma
att köpa både hemman och frånskild skogsmark, hvarför komiténs mål ej på det
föreslagna sättet kan vinnas.

Komitén anser deremot, att man får räkna med, att en del enskilde skogsspekulanter
komma att fortfarande som hittills göra tillfälliga hemmansaffärer, afseende
att på en gång tillgodogöra sig ett samladt kapital. Den tröstar sig emellertid
med att, sedan skogen afverkats, hemmanen snart åter bli försålda till allmogen.
Vi finna emellertid den trösten mycket klen, eftersom hemmanets skog
under tiden blifvit sköflad. Nu ifrågavarande skogsspekulanter hafva varit till stort
men för Norrlands skogar och att lemna dem fria tyglar genom att vid förvärf

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

505

af hemman undanrödja hvarje konkurrens med solida och på framtiden tänkande
bolag kan icke vara rigtigt. Så vigtigt är väl ej heller det syftemål, komitén
tror sig kunna vinna genom nu ifrågavarande förslag, att för detta ändamål Norrlands
naturliga tillgångar utan all tanke på framtiden skulle få sköflas.

Men komitén borde ock hafva betänkt, att dessa skogsspekulanter äfven komma
att köpa den stödskog, som komitén anser vara så nödvändig för bondeståndets
existens; ty intet hindrar, att denna stödskog genom egostyckning eller afsöndring
frånskiljes. Men en jordbrukare har föga intresse af att återköpa dylik frånskild
skogsmark, å hvilken skogen redan blifvit afverkad, ty deraf kan han ej erhålla
sitt uppehälle. Endast kapitalister ha råd att köpa mark, som först i en aflägsen
framtid lemnar afkastning. En återgång till allmogen af sålunda frånskild stödskog
synes derför mycket osannolik, och med fog kan derför frågas, hvarför Norrlands
allmoge ej kan få sälja denna skog till bolag, lika väl som till enskilde kapitalister
eller skogsspekulanter, allra helst priset i det förra fallet blir vida högre än i det
senare, och komitén i allt fall ej kan genom det nu framlagda förslaget hindra
bonden att sälja sitt hemman eller sin skogsmark.

Den vinst, som skulle komma allmogen till del genom detta förslag, kunna
vi sålunda icke inse, men väl de fördelar, som derigenom skulle beredas enskilde
kapitalister och skogsspekulanter.

För att bemöta en invändning, att lag af ifrågavarande beskaffenhet innebär
en kränkning af grundsatsen »allas likhet inför lagen», anför komitén, att en anmärkning
i detta hänseende skulle sakna hvarje fog, då förbudet inskränkes till
bolag eller föreningar, d. v. s. särskildt bildade rättssubjekt, hvilkas rättsliga existens
beror af statens medgifvande. »Det lärer icke finnas något, som hindrar, att
staten vägrar bildandet af nya dylika rättssubjekt, eller bestämmer, att de redan
bildade icke vidare få förvärfva rättigheter af det ena eller andra slaget, eller nya
rättigheter öfverhufvud.»

Utan tvifvel kan staten allt detta, men en annan fråga är, om den bör slå
in på en dylik väg, helst då det icke blott, som komitén säger, är fråga om att
vägra bildandet af nya bolag, eller bestämma, huruvida de redan bildade få förvärfva
rättigheter af det ena eller andra slaget, eller nya rättigheter öfverhufvud,
utan äfven, hvad komitén dock icke framhållit, att fråntaga dem en rätt, som de
förut egt. Man skulle då komma in på godtyckets väg, hvarvid den ena dagen
en åsigt finge göra sig gällande, den andra en annan, och ett dylikt godtycke
skulle medföra ett osäkerhetstillstånd, som komme att hindra all företagsamhet och
utveckling, och blifva till stor skada för landets industriella verksamhet. Man må
ej heller förbise, att förbud för bolag att köpa är liktydigt med förbud för enskilde
att sälja till bolag, och att förbudet således icke är inskränkt till »särskildt bildade
rättssubjekt» utan kommer att i lika hög grad drabba enskilde individer, nemligen
hvarje sjelfegande bonde i Norrland och Dalarne.

5°6 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Hvilken form man emellertid än väljer för en dylik förbudslagstiftning, så
har den, för så vidt den blir effektiv, till oundviklig följd en värdeförminskning
åt egendom; ty man utesluter ej saklöst den förnämste och bäst betalande köparen.
Visserligen bemödar sig komitén att bevisa, att detta för egaren icke medför någon
skada, enär afkastningen dock är densamma som förut, och förbudet sålunda för
honom utan olägenhet. Men för arfvingarne qvarstår denna olägenhet liksom för
en hvar hemmansegare, som af en eller annan anledning nödgas eller har fördel
af att sälja sitt hemman. Komiténs tröst, att förbudslagens tillvaro för denne blott
har den följd, att han möjligen för sitt hemman får mindre betaldt, än han eljest
skulle fått, är mycket klen för jordegaren sjelf, och, derest han är mycket skuldsatt,
torde hans fordringsegare känna sig föga tillfredsställda med en sådan lag. Komitén
anser vidare, att de åtgärder, som måste företagas, skola mildras genom det
stöd, lagstiftaren har i den allmänna opinionen om nödvändigheten af dessa åtgärder.
Vi befara emellertid, att detta är ett stort misstag, åtminstone för så vidt
det gäller den befolkning, hvilken skulle bli föremål för denna operation. Vi tro
nemligen icke, att Norrlands allmoge skulle vilja förlora en del af sin förmögenhet,
eller underkasta sig ett förmynderskap, hvarigenom den hindrades att sälja fast
egendom till den högstbjudande. Det lider intet tvifvel, att den önskar försvara
den försäljningsrätt, som den nu eger, och äfven i detta hänseende förblifva likställd
med det öfriga landets innebyggare, hvilka ingen tänkt beröfva denna rätt.
Vår på egen erfarenhet grundade öfvertygelse är ock, att den åberopade opinionen,
der den finnes, icke är naturlig utan uppskrufvad.

Hvad Kopparbergs län angår, har komitén följt en annan beräkningsgrund
vid bestämmande af den skog, hvilken skall betraktas såsom stödskog och förty
ej få säljas till bolag, och såsom sådan bestämt hemskogen och fäbodeskogen,
men från förbudslagen fritagit utskogen.

Genom denna metod undvikas visserligen de vidlyftiga, mycken tid och stor
kostnad kräfvande uträkningar, som i Norrland måste föregå pröfningen, om och
i hvad mån försäljning till bolag må ega rum, men här har komitén, då den från
förbudslagen väl uteslöt utskogen men ej fäbodeskogen, begått ett annat, stort
misstag. Förhållandet är nemligen det, att vid storskiftet skogen delades i två
stora grupper, den ena den jemförelsevis närbelägna och för bondens vanliga behof
erforderliga, hvilken benämndes hemskog, och den andra den aflägset belägna skogen,
som benämndes dels fäbodeskog dels utskog. I många fall tilldelades hemmanen
både fäbodeskog och utskog, men då ofta rikligt med utskog och föga
fäbodeskog åt det ena hemmanet och tvärtom åt det andra, och i ett stort antal
fall fick det ena hemmanet endast fäbodeskog och det andra blott utskog. Om
den för sistnämnda län föreslagna förbudslagen komme till stånd, skulle således
följden blifva, att af två i samma trakt boende hemmansegare, som hade lika stora
hemman och lika mycket aflägsen skogsmark, som de ej sjelfva med fördel kunde

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

507

nyttja, utan gerna ville, kanske af sin ekonomiska ställning drefves till att afyttra,
skulle den ene ega frihet att sälja sin skogsmark till ett bolag, som derför kunde
och ville betala en hög köpeskilling, men den andre vara nödsakad att sälja sin
till enskild spekulant, som med förbudslagens hjelp toge marken för en jemförelsevis
ringa penning.

Att den senare säljaren skulle kunna kalla detta rättvisa, derför att det funnes
lag derpå, tro vi vara en fullkomlig orimlighet, och aktningen för lag och
rätt bland folket skulle genom dylika lagar betydligt förslappas.

Bestämmelsen, att Konungen eger, på grund af särskilda förhållanden, pröfva
skäligt att till förvärfvet lemna tillstånd, afhjelper ej de af oss anmärkta stora
olägenheterna, ty, om än Konungen skulle i de flesta fall vilja lemna tillstånd till
ett emellan två parter ingånget, för båda förmånligt köpeaftal och ej känna sig af
lagen derifrån förhindrad, skulle ofta osäkerheten, om ett köpeaftal blefve beståndande,
eller ej, och den tidsutdrägt, som pröfningen häraf kräfde, afskräcka från
ett eljes lämpligt aftal.

Att stifta en lag, från hvilken i regel undantag borde göras för att lindra
det tryck, den komme att utöfva på hela den ekonomiska utvecklingen i Norrland
och Dalarne, kan ju icke vara förenligt med sunda lagstiftningsprinciper.

Under åberopande tillika af de skäl, som emot komiténs år 1901 gjorda
framställning om en för viss tid gällande förbudslag anfördes dels af oss i vår
emot nämnda framställning afgifna reservation, dels ock af de myndigheter, som
hade att öfver framställningen sig yttra, få vi således för vår del hemställa, att ej
heller komiténs nu ifrågavarande förslag måtte varda till lag upphöjdt.

5°8

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Arrendelag.

I likhet med komitén anse vi af behofvet påkallad en arrendelag, som noggrannare
än hvad nu är fallet fastställer förhållandet mellan jordegaren och arrendatorn,
men vi kunna icke i alla delar gilla det af komitén i sådant syfte afgifna
förslaget eller de för detsamma förebragta motiv, och få vi till utveckling af vårt
åskådningssätt i frågan anföra följande.

Af synnerligen stor vigt torde vara att bereda den klass af jordbrukare, som
arrenderar jord, en så vidt möjligt tryggad ställning för att i så hög grad omständigheterna
medgifva förtaga den nedtryckande känslan hos dem att ej vara
sjelfegande. I sakens natur ligger visserligen, att detta ej kan fullt uppnås och
att den, som brukar annans jord, icke kan i detta sitt arbete förväntas nedlägga
fullt samma intresse, som skulle egnats den egna jorden. Åtskilligt torde dock
kunna göras för att bereda arrendatorn den trygghet och sjelfständighet, som äro
nödvändiga för att han ej skall försjunka i håglöshet.

Om detta gäller såsom en regel för arrendeväsen i allmänhet, återstår dock
att undersöka, i hvilka hänseenden förhållandena i Norrland och Dalarne skilja sig
från dem i de öfriga delarne af riket, hvarvid man jemväl icke får förbise, de på
grund af områdets betydande utsträckning skiftande förhållandena i norra Sverige.
Äfven i Norrland och Dalarne förekomma på många trakter arrendegårdar med
gynnsamt läge och god jordmån, men, såsom vi ofvan under »Industribolagens
arrendatorer» (sid. 482) anfört, saknas ofta på bolagshemman, hvilka mer än andra
äro upplåtna på arrende dessa förmåner på den grund, att bolagen förvärfvat de
flesta af sina hemman inom skogsregionen. En karg jordmån och ett hårdt klimat
äro hufvudorsakerna till de inom skogsregionen boende arrendatorernas dåliga
ställning, hvartill ock bidragit dåliga afsättningsmöjligheter för jordbrukaren. Dessa
anledningar hafva ofta orsakat hemmanets vanvårdande redan innan det köptes
af bolag.

Ett sådant hemman kan derför icke likställas med en arrendegård i södra
Sverige, hvarest den bättre jordmånen och ett blidare klimat medgifva, att jorden
med vida större fördel kan brukas, till följd hvaraf äfven arrendeväsendet der
vunnit en stadga, som det i många fall saknar i Norrland.

Att arrendatorerna derstädes ej kunna blifva oberörda af förutnämnda förhållanden
är gifvet. Ofta qvarstannar i Norrland och Dalarne säljaren af hemmanet

ARRENDELAG.

5°9

såsom arrendator af detsamma, men hans intresse, som redan före försäljningen
vär ringa, förslappas derefter många gång än mera.

Istället för att han med hjelp af köpeskillingen som arrendator borde kunna
hafva sin bergning minst lika bra som då han var egare af hemmanet, är detta i
regel icke fallet, och det ofta af honom förut vanhäfdade hemmanet blir än mera
vanskött. Under det att han som egare af hemmanet hade hela byggnads- och
underhållsskyldigheten af åbyggnaderna, slipper han som arrendator ifrån nybyggnadsskyldigheten,
men reparationsskyldigheten, som vanligen åligger honom, åsidosätter
han icke desto mindre oftast, hvaraf följden blir, att byggnaderna förfalla, derest
ej jordegaren utför denna arrendatorns skyldighet.

Det vigtigaste hindret för skapandet af en god arrendatorsklass i Norrland
ligger kanske dock i sjelfva folklynnet. Norrländingen är af en styfsint och sjelfständig
karakter, han fördrager ogerna ett band på sin handlingsfrihet och ställer
sig gifna bestämmelser blott ovilligt till efterrättelse. I södra Sverige äro förhållandena
äfven i detta afseende olika.

Komitén utgår från att arrendatorerna i södra Sverige ofta bruka större
egendomar och drifva jordbruk i sådan omfattning, att de derigenom befinna sig
i en bättre ekonomisk och social ställning. Det vore emellertid vilseledande att
jemföra den norrländska hemmansarrendatorn med en dylik arrendator, ofta af
herreklass, istället för med den stora mängd af komitén förbisedda arrendatorer,
hvilka innehafva jordbruk af ungefär samma storlek som de norrländska, t. ex. hela
den klass, som arrenderar de stora bruksbolagens i södra och mellersta Sverige
hemman. Den skillnaden förefinnes deremot nästan alltid, att i sistnämnda landsdelar
jorden afkastar mera och att arrendatorsklassen under tidernas längd vant sig
vid sin ställning.

Underhållsskyldighet af husen, som här alltid åligger honom, utföres, och han
underkastar sig tvång och bestämmelser i arrendekontrakten, hvilka ofta äro
strängare och hvilkas efterlefnad noggrannare utkräfves än i Norrland. Jordbrukets
bättre beskaffenhet och den större mjukheten i befolkningens karakter jemte större
håg och intresse för verkligt jordbruksarbete göra honom i regel mera lämpad
till arrendator än norrländingen.

Det beklagliga förhållandet, att i öfre Norrland skriftliga arrendekontrakt
stundom saknas, bidrager ock till brist på stadga i arrendeförhållandena.

Hvad slutligen angår jordegaren i hans förhållande till arrendatorn, kan
man i Norrland och Dalarne särskilja tre stora hufvudgrupper, nemligen i) bruksegare,
2) solida trävarubolag, som skötas med tanke på framtiden, 3) öfriga trävarubolag
och de s. k. skogsspekulanterna. Hvad den första klassens representanter
beträffar, kunna de i alla afseenden jemställas med mellersta Sveriges bruksegare,
hvilkas kontrakt de ofta kopierat. Desse stipulera vanligen, i Norrland
såväl som i södra Sverige, att arrendatorn skall utföra arbete, kolning och körning

510 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

emot visst pris, en bestämmelse, hvarom föga torde vara att säga, då jordegaren
utarrenderat hemmanet eller torpet just i afsigt att få sådana arbeten verkställda
och då arrendatorn härigenom beredes arbetsförtjenst. Den andra kategorien af
jordegare — de solida bolagen — kan i det hela jemställas med bruksegarne,
möjligen med det undantag, att de förra vid uppgörande af arrendeaftal sällan uppställa
fordringar på uträttande af arbete. Som denna klass är den största, är det
ock vigtigast att undersöka dess förhållanden. En granskning af de arrendekontrakt,
som af dessa bolag användas, visar då, att arrendatom vanligen icke är skyldig
förrätta arbete åt jordegaren samt att det endast är mycket undantagsvis, han förbjudes
arbeta åt andra än jordegaren.

Oftast betraktas det som en förmån för arrendatorn att få utföra arbete för
jordegaren och derigenom tillförsäkras förtjenst, hvarjemte jordegaren vanligen icke
med någon stränghet utkräfver den underhållsskyldighet, som åligger arrendatorn.
Komitén har till besvarande utsändt en fråga n:o 20, i punkterna c) och d) så
lydande:

c) Är arrendatorn skyldig att efter tillsägelse eller eljest förrätta vissa arbeten
åt hemmanets egare? Der sådan skyldighet stadgats, plägar denna
bestämmelse tillämpas på ett sådant sätt, att det medför olägenhet? Är
arrendatorn förbjudet att arbeta åt andra?

d) Hvem tillkommer att bygga och underhålla husen, och hur tillämpas bestämmelserna
derom?

De till komitén inkomna svaren på denna fråga öfverensstämma i de flesta
fall med den här ofvan gjorda framställningen.

Bolag, hvilka ju äfven de skötas af menniskor, och ej, såsom en och annan
tillåtit sig att säga, af en död hand, äro derför liksom menskliga individer olika
hvarandra, och bolag finnas, hvilka i likhet med flertalet enskilde skogsspekulanter
måste hänföras till den tredje klassen. Denna tredje klass kännetecknas deraf, att
den föga intresserar sig för sina arrendatorer utan lemnar dem att sköta sig sjelfva
och stundom äfven deraf, att den begagnar arrendatorns beroende ställning till
egen fördel. Att till denna klass äfven ett och annat bolag måste räknas, som på
grund af sin ekonomiska ställning bort hänföras till andra klassen, är tyvärr sant.

I stort sedt behandlas dock en arrendator i norra Sverige icke sämre än
söderut och af åtskilliga bolag behandlas arrendatorn med stort öfverseende och
erhåller af bolagen understöd och af dess tjensteman råd och upplysningar.

Ofta har framhållits, att, om en del arrendatorer från Småland, Yermland
och andra trakter söderifrån invandrade till Norrland, skulle förhållandena blifva
annorlunda. Äfven sådana arrendatorer kunna dock ej omskapa jordmån och klimat,
om det än får antagas, att de sköta jorden bättre än infödda norrländingar samt
att de äro mera vana vid ett regelbundet och ihållande jordbruksarbete.

ARRENDELAG.

511

För att förbättra arrendeförhållandena i Norrland och Dalame fordras emellertid
efter vår mening liksom efter komiténs att så stor sjelfständighet som möjligt
beredes arrendatorn, att arrendet derför, på det att hans intresse af jordbruket må
väckas, bör lemnas honom på längre tid, samt att förhållandena mellan honom och
jordegaren så noga fastslås, att möjligen förekommande godtycke från jordegarens
sida må försvinna.

På grund häraf få vi afgifva nedanstående förslag till arrendelag för Norrland
och Dalarne.

Särskilda motiv till de paragrafer i vårt lagförslag, som i väsentligare mån

afvika från komiténs.

1 §■

De af komitén uppställda bestämmelser beträffande begränsningen af lagens
tillämplighet synas oss särdeles olämpliga. Vida naturligare och följdrigtigare
är att göra lagen generell för alla sådana utarrenderade hemman, hvarå sjelfständigt
jordbruk kan idkas, samt att derefter angifva undantagen.

Då lagens ändamål dock ytterst måste vara att betrygga arrendatorns ställning
och derigenom höja hans intresse att å den arrenderade jorden nedlägga
arbete och kostnad, bör en sådan förmån komma arrendatorer i allmänhet till del.
Det synes oss orimligt, att arrendatorn dervid skall vara beroende af, om jorden
eges af ett bolag eller en enskild person, som icke bor på fastigheten och besitter
den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, i hvilka fall lagen
skall tillämpas, eller ock on? jorden under andra än ofvannämnda förhållanden eges
af enskilde, då arrendet är från lagens bestämmelser undantaget.

Dessa i sig sjelft illa motiverade bestämmelser äro ock så svåra att rätt
tolka och så egnade för försök till kringgående, att de gifva anledning till oreda
och tvister.

De af oss föreslagna undantag från lagen förestafvas deremot af saklig
hänsyn till vissa förhållanden. Sålunda kan ju ej vara lämpligt att vid utarrendering
af omyndigs jord bestämma en arrendetid, som beröfvar jordegaren dispositionsrätten
af hans fastighet under lång tid, efter det han blifvit myndig. Äfven vid
utarrendering af jord till närskylde är det band, som arrendelagen bjuder, särskildt
i fråga om arrendetidens längd, ofta allt för hinderligt för eljest naturliga aftal
och väl endast undantagsvis af förhållandena påkalladt.

De öfriga af oss gjorda undantagen torde ej behöfva särskildt motiveras.

Genom den af oss föreslagna formuleringen hindras ock ett kringgående af
lagen, som annars lätt kan ega rum. Dels kan nemligen ett bolag öfverlåta det

512 RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

hemman, som det icke sjelft vill utarrendera, på annan person, hvilken derefter,
oberoende af lagen, utarrenderar detsamma, i hvilket fall alltid den frågan måste
afgöras, huruvida detta hemman är att betrakta som ett jordbrukshemman eller ett
skogshemman, dels kan ock såväl bolag som enskild person genom egostyckning
utbryta hemmanets jordbrukslott och i förra fallet indirekt, i det senare direkt,
utarrendera endast denna lott. I detta sistnämnda fall kan icke tvifvel uppstå om,
att den sålunda utbrutna hemmansdelen undandrager sig arrendelagens bestämmelser.

3 §•

Af samma grunder som komitén anse vi det önskvärdt att fastslå en ganska
lång arrendetid, dock kunna vi ej finna det lämpligt att utsträcka denna tid utöfver
femton år.

Då arrendatorn eger rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, när som helst
uppsäga arrendet, hvaremot vi ej hafva något att invända, har han intet ondt af att
lagen bestämmer arrendetiden till tjugu år, men man måste äfven tänka sig, huru saken
ställer sig för den andre parten, jordegaren, hvilken icke åtnjuter förmånen att få
uppsäga arrendet när som helst efter fem år. Mången gång kan han känna sig
obenägen att binda sig för så lång tid som tjugu år och afstår kanske i så fall
hellre från jordens utarrenderande, hvarjemte skillnaden emellan arrendatorns och
jordegarens fria bestämningsrätt då framstår än bjertare.

4 §•

Då afsigten med arrendelagen är att söka skapa en sjelfständig arrendatorsklass,
hvilken skall känna sig så fri och obunden af*jordegaren som möjligt, bör
man ock sträfva efter att bibringa arrendatorerna en känsla af ansvar och af medborgerliga
pligter. Detta har komitén förbisett, då den bestämt, att arrendatorn
ej skall vara ansvarig för under arrendetiden uppkommande ökning i sådana utskylder
och besvär, som enligt lag åligga honom. Arrendatorn bör dock under
arrendetiden ej blott hafva sina önskningar och intressen utan äfven sina medborgerliga
skyldigheter förenade med den arrenderade fastigheten och att, äfven der
sådant ej är öfverenskommet, helt och hållet fritaga honom från den förhöjning i
vissa honom ålagda utskylder, som uppstått derigenom, att under arrendetiden
taxeringsvärdet å den arrenderade fastigheten stigit, synes derför olämpligt.

5 §• •

Vi ha ansett nödigt att i § uttryckligen säga, att den deri arrendator tillagda
rätt att taga virke på den arrenderade jorden eller den fastighet, hvartill den hörer,

ARRENDELAG.

513

beror derpå, om tillgång till erforderligt virke finnes der vid tiden för upplåtelsen,
så att ett motsatt förhållande ej ovillkorligen skall leda till, att jordens utarrenderande
omöjliggöres.

Genom vår förändring af lagtexten vinnes ock, att sista punkten i §:n kan
utgå, och, då det stundom kan vara till jordegarens fördel att tillhandahålla arrendatorn
virke på annat sätt än genom utsyning på den skog, som hör till den
arrenderade jorden eller den fastighet, hvartill den hörer, tro vi denna rätt böra
utsträckas så, som vi föreslagit, eftersom en dylik åtgärd ej kan medföra någon
olägenhet för arrendatorn. ,

6 §.

Om man i arrendelagen i många fall kan uppställa stränga fordringar på de
jordegande skogsbolagen, finnes dock ett område, der möjlighet ej må förmenas
dem att genom aftal skydda sig, nemligen beträffande skötseln af skogsmarken.
Äfven af allmänt intresse förestafvas denna, som det vill synas, i sig sjelf tydliga
regel. Att sålunda 1 lagen intaga någon bestämmelse, som t. ex. försvårar skogens
kultur genom att prisgifva de unga plantorna åt betande kreatur eller utsätta dem
för nedtrampning, skulle vara oklokt.

Deremot böra icke hinder i öfrigt uppställas för utlemnandet af bete äfven
på den del af hemmanet, hvartill den utarrenderade jorden hörer, om detta kan
ske utan märkligt förfång för jordegaren och i den män tillgång dertill finnes. Vi
ha derför ansett erforderligt att i §:n inflika orden »der det utan märkligt förfång
för jordegaren kan ske» och »i mån af tillgång».

7 §•

Då de två nästföregående §§ handla om arrendatorns rättigheter beträffande
husbehofsvirke och bete, synes oss följdriktigt att här inflyter den §, som handlar
om hans rätt att nyodla, hvarom förmäles i 10 § af komiténs förslag.

10 5.

Bestämmelsen i den af komitén föreslagna 8 § om skyldighet för jordegaren
att \id tillträdet hafva utfört alla mindre reparationer samt om öfverlemnande af
fastighetens åker och äng m. m. i ett efter ortens sed behörigt skick synes fullkomligt
onödig, då lagen sedermera icke stadgar någon påföljd för underlåtenhet
att iakttaga detta, utan endast föreskrift lemnas, att hvad som derutinnan brister
skall vid tillträdessynen antecknas såsom egendomens tillträdesbrist eller husröta.

5i4

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

II §■

Äfven om man, såsom i 7 § föreslagits, berättigar en arrendator att utan
jordegarens medgifvande nyodla, kan det dock icke vara förenligt med gällande
rättsåskådning att ålägga jordegaren att mot hans bestridande utbetala ersättning för
denna nyodling. Man får dock icke helt förbise jordegarens intressen och egaren
till den utarrenderade jorden är dock den ende, som bör ega rätt att bestämma*
om han vill eller icke vill betala de kostnader, som erfordras för en nyodling.

En bestämmelse som den af komitén härutinnan föreslagna skulle lätteligen
föranleda dertill, att jordegaren vid arrendeuppgörelsen undantoge alla odlingsmarker,
och dermed hade man blott skadat den sak, man afser att gagna.

14 §•

I §:n bör utsättas, att hinder ej möter för parterna att till procedurens förenklande
förena sig om hela valet.

Vid bestämmande af hvilka jäf skola gälla mot synemän, synes oss, att man
har att välja på antingen de jäf, som enligt Rättegångsbalken kap. 17 § 7 gälla
mot vittnen, eller ock de, som enligt lagen om skiljemän, § 4, gälla mot skiljemän.
Att i arrendelagen införa ytterligare ett nytt slag af jäfsbestämmelser synes
oss olämpligt och fullkomligt onödigt.

Hvilkendera af ofvannämnda jäfsbestämmelser man skall föredraga bör bero
derpå, om man afser, att synemännen skola bestämma icke allenast husrötebeloppet
utan äfven hvilken af parterna, som skall ersätta detsamma. Som vi äro af den
mening, att det bidrar till enkelhet i förfarandet, om sådan rätt tillerkännes
synemännen, hafva vi ansett, att de jäf, som gälla för skiljemän, äfven skola gälla
för synemännen.

Såsom olämpligt måste betecknas att för synemännen upptaga endast en del
af skiljemannalagens jäfsbestämmelser med uteslutande af så vigtiga anledningar till
jäf mot synemän, som att han blifvit dömd för brott, som medfört förlust af medborgerligt
förtroende, eller står under tilltal för brott, som kan medföra sådan påföljd,
äfvensom om han dömts ovärdig att i rikets tjenst nyttjas.

För den händelse någondera parten tredskas att utse synemän eller af parterna
valde synemän ej kunna ena sig om valet af den tredje, synes fullt tillräckligt att
bestämma, att sådan synemän skall utses antingen af öfverexekutor eller ock af
utmätningsman.

Slutligen torde vara lämpligt att i lagen finnes bestämmelse derom, att part
skall inom viss föreskrilven tid meddela motparten underrättelse om sitt val af
synemän, och att hvilkendera parten som helst må påkalla den i 4 mom. omförmälda
åtgärd.

ARRENDELAG.

515

15 S Då

föregående § förutsätter, att parterna kunna ena sig om valet af alla tre
synemännen, måste ock bestämmelse gifvas om hvem, som i sådant fall skall
sammankalla dem, hvarvid lämpligt synes vara, att detta tillkommer den äldste.

Af samma skäl bör vid sådan tillsättning af synemännen den äldste hafva
den utslagsröst, som annars tillkommer tredje synemännen.

16 §.

I det fall att arrendatorn begagnar sig af den honom enligt 9 § tillkommande
rätt att uppsäga arrendet, när jordegaren brister i honom gifvet föreläggande att
inom viss tid hafva utfört visst arbete, bör arrendatorn icke vara skyldig deltaga
i synekostnaden.

17 §•

En märklig bestämmelse i den af komitén föreslagna lagen är, att arrenderätten
ej skall vara förverkad, äfven om arrendatorn under hela det år, hvarför lega
skall erläggas, försummar detta, ja, äfven i det fall, att han icke ens under det
derpå följande året erlägger legan, förr än året är nästan tilländalupet. Han kan
sålunda qvarsitta på hemmanet under nära 2 hela år utan att betala lega och ett
sådant dröjsmål kan år ifrån år förnyas.

Visserligen bör ju möjlighet beredas för en arrendator, som kanske varit
utsatt för missväxt eller andra ogynnsamma förhållanden, att kunna erhålla'' något
anstånd med legans betalande, dock synes oss, att komitén här gått väl långt i
sin filantropi, och ej egnat tillräcklig uppmärksamhet åt det förhållandet, att det
äfven kan inträffa, att en arrendators försumlighet alls icke är en följd af nöd.

Ej heller skall den af komitén föreslagna bestämmelsen bidraga till stärkande
af arrendatorns moraliska uppfattning, att äfven han har skyldigheter, hvilka han
bör söka punktligt iakttaga.

Det är ett ofta öfverklagadt förhållande, att arrendatorer hos sig inhysa lösa
personer, hvilket medfört olägenhet i sedligt och andra afseenden. Härigenom kan
ock tunga läggas på öfriga innevånare i en socken i och för fattigvård. Till god
ordning torde ock böra höra, att jordegaren kan utöfva någon uppsigt öfver sina
arrendatorer i detta hänseende och ega rätt förbjuda dem inhysa främmande personer,
äfven om dessa icke, på sätt komitén föreslagit såsom villkor för uppsägningsrätten,
bo i af arrendatorn uppfördt hus, äfvensom att, när ett sådant förbud
gifvits arrendator redan i arrendekontraktet, öfverträdelse häraf skall kunna föranleda
hans skiljande från arrendet.

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

516

21 §.

Då det ju icke kan vara lämpligt, att Konungens befallningshafvande skall
behöfva ingå i pröfning af och meddela tillstånd till undantag från arrendelagen
och domstol sedan förklara det af myndighet gifna tillståndet utan verkan, emedan
förbehåll om ett sådant undantag ej gjorts i arrendekontraktet, bör lagen såsom
villkor för jordegarens rätt att påkalla Konungens befallningshafvandes yttrande
stadga, att ett sådant förbehåll är gjordt i arrendekontraktet, hvilket ju icke hindrar
jordegaren att i detsamma förklara, att arrendeaftalet kommer till stånd endast om
Konungens befallningshafvande godkänner förbehållet.

24 §.

Vill man på kortaste möjliga tid få den nya arrendelagen genomförd och
vinna den stadga i arrendeförhållandena, som dermed afses, bör man ej öfverlemna
åt någondera parten att när som helst uppsäga ett arrende, som på grund af äldre
överenskommelser ingåtts för obestämd tid, utan skola, när uppsägning ej skett
inom en viss i lagen bestämd tid, lagens bestämmelser gälla för båda parterna.

Retroaktiv verkan af lagen lärer icke böra i strid med gällande rättsgrundsatser
i densamma påbjudas. Är derför ett arrende afslutadt på lifstid eller på viss
tid, innan lagen träder i kraft, så måste dervid aftalade bestämmelser fortfarande
ega giltighet, äfven efter det den nya lagen trädt i kraft.

De öfriga afvikelser ifrån komiténs förslag, som förekomma i det af oss afgifna,
torde icke tarfva några särskilda förklaringar.

ARRENDELAG.

517

Förslag till

Lag

innefattande

särskilda bestämmelser om arrende af viss jord på landet inom

Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län stadgas, som följer:

§ i Upplåtes

på arrende jord å landet af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk
derå kan idkas, skola de i denna lag stadgade särskilda bestämmelser lända till
efterrättelser, der ej

jorden tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning eller utgör fideikommiss;

jorden tillhör omyndig eller upplåtes till någon, som med jordegaren är i
den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf mot domare;

upplåtelsen hufvudsakligen afser å jorden befintlig industriell anläggning.

§ 2. ‘

Aftal om arrende skall skriftligen affattas samt afhandlingen upptaga samtliga
villkor, som betingas.

Brukar någon på arrende sådan jord, som i denna lag afses, utan att skriftlig
afhandling derom upprättats, skall jorden anses vara till brukaren upplåten på de
villkor, som äro i denna lag föreskrifna, och hvad mellan parterna varit aftaladt
gälla endast i det, som ej strider emot lagen.

Ej må arrendator förmenas att till säkerhet för arrenderätt, hvarom i denna
§ förmäles, vinna inteckning i fastigheten. Ansökan om inteckning af arrenderätt,
hvarom skriftlig afhandling ej upprättats men som genom domstols utslag fastställts,
må dock ej bifallas, innan laga kraft åkommit det utslag.

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

518

§ 3-

Upplåtelse af jord på arrende skall ske på arrendators lifstid eller för viss
tid ej understigande femton år; dock må arrenderätt, som upplåtits på minst femton
år, derutöfver förlängas för en gång jemväl på kortare tid. Är icke i aftalet
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af
femton år.

Har, sedan arrendeupplåtelse på viss tid utgått, arrendatorn fortfarit att bruka
jorden, och varder han ej af egaren inom sex månader efter arrendetidens slut
anmanad att afflytta, vare aftalet ansedt såsom förlängdt på femton år eller, derest
arrendeupplåtelsen förut ej varit underkastad denna lags bestämmelser, såsom ingånget
för ytterligare femton år.

Arrendator ege rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda arrendet å
tid, hvartill detsamma blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.

§ 4-

Den lega, arrendator skall utgifva till jordegaren, kan utsättas i penningar,
naturalster eller arbete och skall vara till beloppet bestämd.

Arrendatorn må ej förpligtas att ansvara för andra af fastigheten utgående
utskylder och besvär än vägunderhållet in natura äfvensom de utskylder och besvär,
som enligt lag åligga arrendator. Ej heller må arrendatorn åläggas utgifva andra
undantagsförmåner än dem, som i arrendekontraktet till beloppet noggrant angifvits.

§ 5-

Finnes vid tiden för upplåtelsen å den arrenderade jorden eller det jordegarens
hemman eller lägenhet, hvartill densamma hörer, erforderligt virke, vare
jordegaren pligtig att åt arrendatorn på lämpligt ställe låta deraf utsyna eller eljest
tillhandahålla hvad som tarfvas till vedbrand samt för reparationer hägnader, hässjor,
täckdikning och redskap.

§ 6.

Har arrendator ej genom upplåtelsen tillförsäkrats erforderligt bete för de
häst- och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas å den utarrenderade jorden, vare

ARRENDELAG.

519

han, der det utan märkligt förfång för jordegaren kan ske, berättigad att i mån
af tillgång erhålla sådant bete å annan till hemmanet eller lägenheten hörande skog
eller utmark.

§ 7-

Arrendator vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling. -Skog, som afverkas i följd af nyodling, må arrendatorn ej utan jordegarens
medgifvande tillgodogöra sig.

§ 8.

Ej må arrendator förbjudas att för husbehof nyttja det fiske, som till den
arrenderade fastigheten hörer, i vidare mån än hvad angår visst fiskevatten, der
särskilda åtgärder af jordegaren vidtagits till fiskets förbättrande.

§ 9-

Jordegaren åligger att för arrendetiden tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets
bedrifvande nödiga byggnader äfvensom ombesörja de för dessa byggnaders
bibehållande i brukbart skick erforderliga större reparationer.

Brister jordegaren i sin ofvannämnda byggnadsskyldighet, skall vid syn honom
föreläggas viss tid, inom hvilken han skall hafva fullgjort sitt åliggande, så ock
bestämmas den kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordegaren icke arbetet inom
föreskrifven tid, ege arrendatorn låta verkställa detsamma och, sedan det blifvit vid
syn godkändt, hos jordegaren utsöka den vid förra synen bestämda kostnaden. Vill
arrendatorn hellre uppsäga arrendet, vare han dertill berättigad. I hvarje fall ege
arrendatorn rätt till ersättning för den skada, som genom jordegarens underlåtenhet
må hafva tillskyndats honom, samt njute, der arrendet uppsäges, jemväl godtgörelse
för den förlust, som honom förorsakats af arrendets upphörande.

§ 10.

Arrendatorn åligger att under arrendetiden afhjelpa sådana derunder uppkomna
brister å de nödiga byggnaderna, som endast föranleda mindre reparationer, äfvensom
att väl häfda jorden och underhålla egendomens öfriga tillhörigheter. Eftersätter
han hvad honom sålunda åligger, vare han pligtig att utgifva ersättning till jordegaren,
när fastigheten afträdes, men njute då i den mån han alhjelpt brister, som
vid tillträdet befunnits, derför godtgörelse.

Med mindre reparation å byggnad förstås enligt denna lag athjelpandet af

520 RESERVATION AF H. CLAKSON, F. KEMFE OCH ARVID LINDMAN.

smärre brister å golf, vägg och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder,
murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro att anse såsom
tillfällig lagning.

Har genom arrendatorns vållande föranledts behof af nybyggnad eller större
reparation, som enligt 9 § eljest åligger jordegaren, må denne senare i den ordning
nämnde § stadgar, föranstalta derom, att byggnadsarbetet varder af arrendatorn eller
på dennes bekostnad utfördt.

§ 11.

Har arrendator utöfver den honom åliggande skyldighet att väl häfda jorden
på varaktigt sätt förökat dess värde, vare han berättigad att för den jordförbättring
vid jordens afträdande erhålla särskild ersättning af jordegaren. För nyodling gifves
dock icke ersättning, derest ej i arrendekontraktet sådan honom tillförsäkrats.

Dylik ersättning beräknas efter den ökning i värde, jorden genom jordförbättringen
kan anses hafva erhållit, då den till jordegaren afträdes; dock må
ersättningen ej sättas högre än till den för arbetets utförande nödiga kostnad.

§ 12.

Till bevis om det skick, hvari arrendatorn emottagit fastigheten, skall hållas
tillträdessyn. Vid denna syn skall undersökas, hvilka mindre reparationer erfordras
å de nödiga byggnaderna samt i hvad mån å åker och äng, hägnader, diken,
vägar och broar samt brunnar, vattenledningar och andra inrättningar finnas brister,
som fordra afhjelpande för att fastigheten skall komma i ett efter ortens förhållanden
behörigt skick. Kostnaden för hvad sålunda tarfvas uppskattas i penningar. Denna
uppskattade kostnad utgör beloppet af fastighetens husröta vid tillträdet.

Då fastigheten afträdes, skall jemväl hållas syn tidigast sex månader före
och senast sex månader efter afträdesdagen. Dervid skola undersökas och uppskattas
sådana brister å egendomens byggnader, egor och öfriga tillhörigheter,
hvarom ofvan sägs. Kostnaden för afhjelpande af dessa brister utgör husrötebeloppet
vid fastighetens afträdande.

Är husrötan vid fastighetens afträdande större än vid tillträdet, skall arrendatorn
godtgöra jordegaren skillnaden, men i motsatt fall ersätte jordegaren arrendatorn.
Har till- eller afträdessyn ej förrättats, må ersättning, som nu är sagd,
ej åläggas; ej heller må afseende fästas vid den försämring eller förbättring af
fastigheten, som egt rum mellan tillträdesdagen och tillträdessynen.

Vid tillträdessynen bestämmes jemväl den byggnadsskyldighet, som enligt
9 § då åligger jordegaren, samt vid afträdessynen sådan ersättning för jordförbättring,
som i 11 § sägs.

ARRENDELAG.

52T

§ 13-

Särskild syn för ändamål, som omnämnes i 9 och 10 §§, kan ega rum
när som helst under arrendetiden.

§ M Syn

enligt denna lag skall förrättas af tre med ortens förhållanden förtrogne
och i jordbruk erfarne män, af hvilka, derest parterne ej förena sig om valet,
jordegaren och arrendatorn välja hvar sin och de sålunda valde tillkalla den tredje.

I fråga om jäf emot synemän gälle i tillämpliga delar hvad om skiljemän
är stadgadt.

Den part, som påkallar syn, skall skriftligen meddela motparten, hvem han
till synemän utsett, och vare motparten skyldig att inom fjorton dagar derefter
lemna den andra parten skriftlig underrättelse om sitt val af synemän.

Tredskas part, som skall välja synemän, att fullgöra hvad honom i sådant
afseende åligger eller kunna af parterna valde synemän ej förena sig om valet af
den tredje, ege öfverexekutor eller utmätningsmannen i orten att på ansökning af
någondera parten utse synemän.

Syn, som jemlikt 9 eller 10 § eger rum för att utröna, huru föreskrifven
nybyggnad eller större reparation utförts, skall förrättas af samme synemän, som
meddelat föreskrift om arbetets verkställande. Uppstår förfall för någon af dem,

■ utses i den ordning ofvan sägs annan i hans ställe.

§ IS Synemännen

sammanträda å tid, som utsättes af tredje synemannen eller,
derest parterna förenat sig om valet, den äldste af synemännen, allt efter samråd
med de båda öfriga. Till synen skola parterna i god tid kallas. Utevaro af part,
som behörigen kallats, hindrar ej synens fortgång.

Yppa sig olika meningar hos synemännen, gälle den, hvarom de flesta
förena sig, och om de alla äro af olika mening, den, som uttalas af den synemän,
som egt utsätta tid för synemännens sammanträde. Öfver synen skola synemännen
upprätta skriftlig handling i två exemplar, af hvilka ett tillställes hvardera parten.

Part, som ej åtnöjes med synemännens beslut, vare obetaget att draga
saken under domstol, så framt han sin talan instämmer inom sextio dagar från
det beslutet blifvit honom tillställdt. Om hvad missnöjd part sålunda har att
iakttaga, skall i synehandlingen lemnas tydlig anvisning.

522

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Synemännens beslut, hvarigenom part ålagts att utgifva visst belopp, må,
sedan synen vunnit laga kraft, gå i verkställighet lika med domstols laga kraft
egande dom.

§ 16.

Kostnaden för till- och afträdessyn skall jordegaren vidkännas; dock att,
när afträdessyn föranledts deraf, att arrendatorn i annat fall, än i 9 § sägs, uppsagt
arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda halfva synekostnaden.
I andra fall pröfve synemännen, i hvad mån synekostnad bör gäldas af hvardera
parten eller om den skall drabba endera ensam.

§ i7-

Arrenderätten vare förverkad och jordegaren förty berättigad uppsäga aftalet:

1:0) Om arrendatorn underlåtit att senast sex månader efter förfallodagen
betala lega, som skall utgå i penningar eller naturalster;

2:0) Om han tredskas att fullgöra honom enligt arrendekontraktet åliggande
arbetsskyldighet;

3:0) Om han uppenbarligen vanvårdar fastigheten;

4:0) Om han utan jordegarens medgifvande åt annan upplåter fastigheten
eller någon del deraf;

5:0) Om han, mot ett i arrendekontraktet stadgadt förbud, å fastigheten
inhyser främmande personer och trots jordegarens tillsägelse underlåter att dem
derifrån aflägsna;

6:0) Om arrendatorn eller någon, som tillhör hans familj, beträdes med
åverkan å jordegaren tillhörig mark eller der olofligen jagar eller fiskar, eller om
han idkar oloflig försäljning af spritdrycker eller af vin eller maltdrycker;

7:0) Om någon, som är i arrendatörns tjenst eller med hans begifvande å
fastigheten boende så förbryter sig, som under punkt 6:0 sägs, och arrendatorn
underlåter att på jordegarens tillsägelse ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder
för att få den skyldige från fastigheten aflägsnad; samt

8:0) Om arrendatorn å fastigheten sjelf för er eller tillåter andra föra ett
lastbart eller lösaktigt lefverne, så att fastigheten deraf varder beryktad.

Finnes i fall, som här ofvan sägs, hvad arrendatorn låtit komma sig till
last vara af ringa betydenhet eller äro eljest omständigheterna synnerligen mildrande,
må arrendatorn ej från arrendet skiljas.

ARRENDELAG.

523

Ej må i arrendeaftalet bestämmas, att arrenderätten skall vara förverkad af
annan anledning än ofvan är sagdt.

§ 18.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i 17 § x, 2,
3, 5, 7 eller 8 punkten sägs, men sker rättelse, innan jordegaren gjort bruk af
sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 4 eller 6 punkten afses, jordegaren
icke uppsagt aftalet inom sex månader, från det han fick kunskap om förhållande,
som der sägs, ege ej jordegaren sedan åberopa förhållandet såsom grund
för arrendatorns skiljande från arrendet.

§ 19-

Upplåtes jord, som i denna lag afses, till någons brukande utan att lega
derför betingats, skola jemväl å sådan upplåtelse lagens bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; dock ej i det fall, att jord såsom boställe upplåtes
till brukande af någon jordegarens förvaltare eller annan tjensteman.

§ 20.

Tillhöra två eller flera vid samma egostyckning bildade hemmanslotter samme
egare, skola de i fråga om de i 5 och 6 §§ omförmälda skogsfångst- och betesrättigheter
anses såsom en fastighet. Lag samma vare om hemman och derifrån
afsöndrad lägenhet, hvilka åter kommit i en och samme egares hand.

•

§ 21.

Visas särskilda omständigheter uppenbarligen böra föranleda dertill, att arrendeupplåtelse
undantages från tillämpning af denna lag eller någon dess föreskrift, och
är förbehåll derom gjordt i den om arrendet upprättade afhandlingen, må Konungens
befallningshafvande på ansökan af jordegaren dertill lemna tillstånd.

§ 22.

Är i aftal om arrende intaget villkor, som strider mot hvad i denna lag
stadgats, vare det utan verkan, der det ej uppenbarligen afser arrendatorns fördel.

§ 23.

I frågor, der för upplåtelse af jord på arrende i denna lag ej meddelats
särskilda föreskrifter, lände allmän lag och författning till efterrättelse.

524

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

§ 24.

Denna lag träder i kraft den

Är någon vid nämnda tid arrendator af jord på grund af aftal, som afslutats
för obestämd tid, och har aftalet ej före den 14 mars 19 uppsagts,
vare detsamma gällande i femton år, räknadt från sist nämnda dag, och skola
denna lags bestämmelser jemväl i öfrigt derå tillämpas.

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

525

Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande.

Med skäl torde kunna ifrågasättas, om det kan anses lyckligt, att staten
ingriper i den enskildes rätt att sköta sin egendom. I de allra flesta fall torde
ett sådant ingripande böra inskränka sig till en understödjande och undervisande
verksamhet. Att deremot genom böter eller andra liknande medel söka tvinga
individen att på visst sätt handhafva sin egendom eller genom sådana åtgärder
framkalla en förbättrad produktion, lärer i de flesta fall få anses olämpligt.

Sådana omständigheter kunna dock inträffa, att ett dylikt ingripande måste
anses önskligt. Detta är förhållandet med enskildes skogar. Sedan lång tid tillbaka
har inom vissa delar af riket förfoganderätten öfver dessa blifvit inskränkt genom
skogslagar, och för hela den öfriga delen af riket träder med 1905 års ingång en
lag i kraft, som, om den också ej kan anses i vidare mån inskränka egarens
dispositionsrätt till skogen, dock utgör ett skydd mot dess vanvård. Grunden för
en dylik lagstiftning är, att skogarnas hänsynslösa afverkning och uppenbara vanvård,
när detta sker i stor utsträckning, kunna för lång tid framåt nedsätta afkastningen
och hindra återväxten i sådan grad, att detta kan åstadkomma ekonomiska svårigheter
för hela landet.

Beträffande jordbruket ställa'' sig förhållandena i viss mån annorlunda. Dels
kan näppeligen vanvård af jordbruket tänkas förekomma i så stor utsträckning, att
denna vanvård skulle kunna utöfva någon egentlig inverkan på hela landets ekonomiska
bärkraft, dels kan ett vanvårdadt jordbruk inom få år åter uppbringas i kultur. Ur
allmän nationell synpunkt föreligga derför föga skäl för en dylik lag.

Hvad emellertid Norrland och Dalarne beträffar, så synes, på grund af dessa
landsdelars hastigt växande folkmängd, en rätt skötsel af jordbruket der, hvarest
de naturliga förutsättningarna för detsamma finnas, vara i hög grad önskvärd.
Permanent vanvård, hvarigenom jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyrades,
skulle nemligen, särskildt inom jordbruksregionen, hindra utvecklingen.
Men om man ock på grund häraf anser en lag om skyldighet att häfda jorden
önsklig, så må man dock inskränka denna lag till endast sådan jord, som är af
den beskaffenheten, att den lemnar odlaren en lön, som motsvarar hans möda.

Förut är af oss nämndt, att i Norrland jord finnes, som icke hade bort
blifva odlad. Att tvinga egaren af dylik jord att fortfarande bruka densamma,
ehuru den ej kan lemna ersättning för det arbete och de kostnader, som derå

526 RESERVATION AF H. CLAKSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

nedläggas, kan icke vara rigtigt. Äfven i det öfriga riket förekommer ju, att jord,
som ej anses duglig för odling, igenlägg es, och staten har funnit med sin fördel
förenligt att derstädes i temligen stor omfattning upphöra med brukandet af
inegojord. ’)

Då man sålunda finner, att i de delar af Sverige, der jordbruket har vida
bättre förutsättningar, än hvad fallet är i Norrland och Dalarne, odlad jord igenlägges,
manas man ovillkorligen att iakttaga den största försigtighet, när fråga är
att stifta en lag, som ålägger jordegaren i norra Sverige skyldighet att häfda sin
jord. Änskönt vi alltså icke velat motsätta oss en lag, afsedd att förekomma
jordbrukets vanhäfdande i dessa byggder, vilja vi dock från lagen undantaga all jord
af den beskaffenhet, att dess odling ej lönar sig. Vi anse ock, att till vanvård icke
skall räknas, att en jordegare sammanslår två eller flere brukningsdelar till en större
gård och borttager eller låter förfalla de byggnader, som vid ett sådant brukningssätt
ej längre äro nödiga. Genom ett dylikt tillvägagående förminskas nemligen
icke arealen af odlad jord, och likaväl som det är lämpligt, att en jordegare drifver
ett mindre jordbruk, lika lämpligt kan det i andra fall vara, att en annan tillåtes
drifva ett större jordbruk, allra helst detta senare har större möjlighet att lemna
produkter till afsalu än det förra.

Vi kunna icke heller finna giltiga grunder för komiténs förslag i den del
detsamma afser att ålägga endast vissa klasser af jordegare skyldighet att hålla
odlad jord vid makt. Skadan för det allmänna blir lika stor, om vanhäfdande af
jord förekommer på det ena eller det andra hemmanet. Komiténs förslag att från
lagens tillämplighet undantaga sådana enskilda jordegare, som å fastigheten hafva
sitt bo och hemvist, äfvensom de annorstädes boende, hvilka ej uppenbarligen
besitta den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, synes oss,
förutom att dessa bestämmelser äro så oklara, att de lätt kunna förtydas, så mycket
mer oegentligt, som komitén härför icke kan anföra annat skäl, än att dylik
vanvård ej kan tänkas förekomma å sådana jordegares fastigheter. Om detta
komiténs antagande vore riktigt, skulle en sådan jordegare icke hafva den minsta
olägenhet af lagen, äfven om den hade tillämplighet på hans jord, och af den
anledningen finnes således icke något skäl att undantaga honom. Skulle åter, i
strid mot komiténs förmodan, en sådan jordegare göra sig skyldig till så uppenbar
vanvård, som efter denna lag icke må tillåtas, kan det ej annat än väcka rättmätig
harm, att lagen ej gäller mot honom lika väl som mot hans granne, hvilken i lika
eller kanske i mindre grad gör sig skyldig till samma fel.

Vi anse derför nödigt att göra lagens tillämpning generell, så att den gäller
all inegojord af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas.

Detta skall säkerligen i mångas ögon påkalla skärpning i den fordran, att
lagen handhafves på ett upplyst sätt, fritt från all småaktig uppfattning, men sådant

J) Officiella siffror, hemtade ur Kungl. domänstyrelsens handlingar, kunna häröfver förebringas.

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.

527

bör väl ur lagstiftningssynpunkt endast betraktas såsom ett godt, då lagen i sig
sjelf är af den grannlaga art, att fordringarna i nämnda hänseende knappt kunna
göras för stora och ju äro lika berättigade hos den ene medborgaren som hos
den andre. För vinnande af trygghet i detta afseende är det af stor vigt, att
öfvervakandet af lagens efterlefnad och i sammanhang dermed pröfningen om och
när en jordegare bör för dylik förseelse antastas, läggas i händerna på en myndighet,
som är ett så grannlaga värf vuxen.

För vår del antaga vi af skäl, som vi anföra i vår reservation vid förslaget
till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i Norrland
och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter, att de af komitén föreslagna institutionerna
jordbrukskommission och jordbrukskomité icke komma till stånd, och anse
derför, att detta uppdrag bör anförtros åt Konungens befallningshafvande, som icke
saknar möjlighet att med hjelp af sina underlydande organ utöfva detsamma på
tillfredsställande sätt.

Värfvets grannlaga beskaffenhet synes oss ock kräfva, att pröfningen, om
och när domstols anlitande skall ske, ligger hos Konungens befallningshafvande och
att allmän åklagare ej har att ingripa i andra fall, än då han dertill bemyndigats.

I öfverensstämmelse med hvad vi ofvan framhållit, få vi hemställa, att lagförslaget
erhåller följande lydelse:

Lag

innefattande

bestämmelser till förekommande af vanhäfd å jordbruk i
Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län förordnas som följer.

i §•

Finnes å fastighet på landet inegojord af den omfattning, att sjelfständigt
jordbruk derå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas, att jordbrukets avkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras.

2 S Öfvervakandet,

att fastighet ej så vanvårdas, som i i § förmäles, tillkommer
Konungens befallningshafvande.

528

RESERVATION AF H. CLAiiSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

3 §■

Då på grund af inkommen anmälan eller eljest Konungens befallningshafvande
finner skälig anledning antaga, att jordbruk i strid mot bestämmelserna i i § är
utsatt för vanvård, eger Konungens befallningshafvande att till företagande af syn
å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten äro
valde till nämdemän eller till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid
landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, der så finnes lämpligt, utses landtbruksingeniör,
länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De tre sålunda förordnade synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och deröfver till Konungens befallningshafvande afgifva redogörelse jemte förslag
till åtgärder för vanhäfdens afhjelpande. Finna synemännen jorden eller del deraf
vara af så dålig beskaffenhet, att dess användande till jordbruk ej bör fortsättas,
anmäle detta i syneinstrumentet.

4 §•

Finner Konungens befallningshafvande efter pröfning af synemännens utlåtande,
att vanvård af jordbruket enligt denna lag föreligger, och kan Konungens befallningshafvande
träffa öfverenskommelse med jordegaren om de åtgärder, som böra vidtagas
för vanhäfdens afhjelpande, bör den skriftligen upprättas och lände sedan till
efterrättelse.

Kan ej öfverenskommelse träffas eller hafva, efter det sådan kommit till
stånd, de deri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, eger Konungens befallningshafvande
att vid domstol i den ort, der jorden ligger, låta anhängiggöra och
utföra talan emot vederbörande.

5 S Har

jemlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, eger domstolen föreskrifva
de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjelpande, samt förelägga viss, skäligen
erforderlig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken samma åtgärder skola vara
fullgjorda.

Försittes den tid, må domstolen på yrkande, som Konungens befallningshafvande
har att låta framställa, gifva jordegaren nytt föreläggande.

é §.

FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFD ANDE.

529

7 §•

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla nio tiondedelar kronan och
en tiondedel den, åt hvilken åtalet uppdragits. Saknas medel till böternas fulla
gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

8 §.

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskildt är
stadgadt.

Har åtagande eller föreläggande enligt 4 eller 5 § skett, vare jordegaren
skyldig att gälda kostnaden för de med anledning af vanhäfden förrättade syner.

Denna lag träder i kraft den.....dock att lagens bestämmelser ej må

tillämpas å fastighet, som genom aftal, träffadt före nämnda dag, är till annan
upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse af egendomens
vanvårdande kan från nyttjanderätten skiljas.

53°

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar
befintliga odlingslägenheter.

Vi hafva i det föregående visat, att arealen af odlad jord i Norrland och
Dalarne under 3o-årsperioden 1871 —1900 ökats med 48,3 proc., hvilken ökning
synes mycket tillfredsställande. Någon anledning att antaga, att detta odlingens
framåtgående skall afstanna, finnes icke heller.

Icke desto mindre föreslår komitén en mot bolag och föreningar för ekonomisk
verksamhet samt de enskilde jordegare, hvilka icke bo å fastigheten i
fråga och som besitta den för att tillgodogöra sig skogsalkastningen, rigtad lag,
afsedd att genom vissa åtgärder bereda lämpliga odlingslägenheter åt enskilde jordbrukare
i Norrland och Dalarne.

De åtgärder, komitén förordar, äro särskilda anstalter för åvägabringande af
frivilliga aftal om afstående af lämplig odlingsmark, och, der detta misslyckas,
expropriation.

De särskilda anstalterna äro kommunvis valda jordbrukskomitéer och länsvis
utsedda jordbrukskommissioner, bestående af lämplige och för allmogen nitälskande
personer, hvilka skola med eventuelle säljare bedrifva underhandlingar i ofvannämnda
syfte.

Då emellertid en jordegare väl i allmänhet vet, om och på hvilka villkor
han vill sälja, samt någon svårighet för köpare och säljare att finna hvarandra icke
lärer yppat sig, torde dessa institutioners införande såsom förmedlingsanstalter för
inköp af odlingsmark icke kunna endast för detta ändamål anses påkalladt.

Att åter anordna dem för åvägabringande af expropriation kan enligt vår
tanke ännu mindre komma i fråga, då expropriation i afsigt att frånvinna en viss
klass af jordegare odlingsmark eller odlingsmark och skog, för att tilldela denna
mark åt andra, icke kan vara berättigad. Den tvångsförsäljning, som benämnes
expropriation, skulle derigenom föras utanför de gränser för denna rätt, som hittills
till skydd för eganderättens helgd visligen varit bestämda för densamma.

Grunden för den nuvarande expropriationsrätten är nemligen den att ett visst
område oundgängligen erfordras för att ett ifrågasatt, för landet gagneligt företag,
såsom byggandet af jernväg och dylikt, skall komma till stånd.

En sådan grund finnes alls icke i fråga om den nu föreslagna rätten, enligt
hvilken den, som önskar förvärfva odlingsmark, i vissa fall med tillägg af ett

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN. 531

betydande skogsområde, skulle kunna erhålla just det område, som lian önskar,
fastän egaren ej vill afstå detsamma. För tillgodoseende af det allmänna intresset
att jord varder uppodlad, kan det ju icke vara oundgängligt, att en odlare skall
sättas i tillfälle att erhålla mark just i den by eller den socken, der han är boende.
Uppställas ej sådana anspråk, torde det aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens
väg erhålla odlingsmark.

Vår gällande expropriationslag känner också en rätt till återlösning,, derest
det afträdda ej användes till angifvet ändamål. Komiténs expropriationslag känner
ingen sådan rätt; jordegaren kan icke återlösa den afträdda egendomen, äfven om
densamma för all framtid förblefve ouppodlad och han sjelf önskade låta uppodla
den till hem åt sina arbetare.

Den ifrågasatta tvångsåtgärden blir än mera motbjudande derigenom, att
komitén ej, såsom nu i fråga om expropriation är föreskrifvet, lindrar tvånget
genom bestämmelsen, att exproprieradt område skall betalas med i orten högst
gällande pris, utan med »hvad jord af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet
gäller», och derjemte stälier i utsigt, att säljaren, hvilket äfven strider mot
nuvarande principer för expropriationsförfarandet, kan få deltaga i eller kanske
ensam betala de med egendomens exproprierande förenade kostnader. Det är
nemligen uppenbart, att med den af komitén föreslagna värdeberäkningen det lätt
skall kunna inträffa, att expropriationsnämnden åsätter området i fråga ett värde,
som så väsentligt understiger det, hvarmed egaren ansett sig kunna åtnöjas, att
denne betraktas som tappande part och kännes skyldig att betala både sina egna
och motpartens utgifter.

Äfven i detta förslag har komitén afvikit från regeln om allas likhet inför
lagen genom bestämmelsen, att endast vissa medborgare skulle vara underkastade
expropriationstvånget.

Vill man emellertid finna en hållbar rättsgrundsats för en utsträckning af
expropriationstvånget i den rigtning, komitén tänkt sig, så är det väl den grundsatsen,
att ett allmänt intresse ansåges fordra, att en hvar, som icke odlar sin
mark, skall vara skyldig afstå marken åt den, som vill odla, men eljest skulle
sakna tillfälle dertill. Men lika visst som det är, att icke alla de, som skulle
drabbas af tvånget, underlåta att odla, lika visst är att en mängd af dem, som
fritagits från tvånget, under decennier eller ännu längre kunna göra sig skyldiga
till en sådan underlåtenhet.

Och då komitén ej lemnat bolagen någon tid, inom hvilken de haft skyldighet
att, för undvikande af expropriation, uppodla det ifrågavarande området, än mindre
medgifvit bolagen rätt att visa, att det område, som är utsatt för expropriation,
lemnar bättre resultat, om det användes till skog än till odling, och derför bör
behållas som skogsmark och fritagas från expropriation, så är det uppenbart, att
komitén icke anser det allmännas kraf tillgodosedt derigenom, att verklig odlings -

532

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

mark blir odlad, eller att marken frambringar den vegetation, som lemnar det bästa
ekonomiska utbytet. Dess förslag innebär sålunda ej i egentlig mening en åtgärd
för jordbrukets förkofran, utan blott ett angripande af bolagsegendom till förmån
för enskilde personer.

Vi vilja anföra ett exempel, hvartill detta orättvisa åskådningssätt kan leda.
Ett bolag låter utdika en myr, afsätter dervid för odlingsändamål den mark, som
dertill, är verkligt duglig, samt låter denna mark öfvergås af den mera omsorgsfulla
dikning, som är nödig för odling. Spekulanter anmäla sig, och jordbrukskomitén
förklarar, att denna del är särskildt lämpad för odling, hvilket också är
alldeles rigtigt, eftersom ej blott odlingslägenheten är utdikad, utan äfven den myr,
som gränsar till densamma och som eljes vore frostförande. Bolaget har emellertid
ej frihet att använda den för odling beredda marken till de ändamål, som det sjelf
iinner önskliga, utan riskerar att få afstå den kanske med tillägg af ett stort skogsområde,
till pris, som det finner oskäligt ringa, och till andra personer än dem,
åt h vilka bolaget ville upplåta odlingsmarken. Man torde kunna antaga, att bolagen
genom en dylik utsigt icke skulle stärkas i sin sträfvan att förvandla oduglig mark
till duglig sådan.

Då ett lands hela för jordbruk lämpliga areal så hopats på ett fåtal händer,
att intet utrymme finnes för landets jordbrukande allmogeklass, som derför riskerar
att förtvina och utdö, kan man tala om ett allmänt intresse, som sammanfaller
med en mångfald enskilda intressen och möjligen gifva sig in på ett eljest ej
berättigadt expropriationsförfarande, men sådana förutsättningar saknas alldeles i vårt
land och intet tyder på, att den nu pågående utvecklingen går i en sådan rigtning.

Der verkligt behof af odlingsmark finnes, kan detta fyllas på ett vida enklare
sätt än det af komitén föreslagna. I stället för att staten genom en kommission
exproprierar odlingsmark och säljer den till lämpliga odlare, låter staten utröna,
hvarest i större omfattning finnas i alla afseenden lämpliga odlingslägenheter, hvarmed
bör förstås, att de äro så stora, att de kunna gifva upphof till ej blott en
gård, utan flere, att de äro välbelägna beträffande kommunikationer eller afsättningsmöjligheter,
samt att de äro fullt tjenliga för odling.

Då sådana odlingsmarker finnas på statens egna skogar, böra dessa i första
hand användas, och, der de äro belägna på enskildt område, torde det ej möta
någon svårighet att genom frivilligt aftal förvärfva dem af enskilde, allra helst
staten ju ej skulle behöfva på en gång inköpa mark i större omfattning, utan endast
i den mån, den röner efterfrågan.

Hvad slutligen angår den art af expropriation, som komitén under rubriken
»provisorisk inskränkning i rätten att egostycka» (sid. 139) direkt föreslår,
men framhåller såsom användbar, nemligen rätten för en person, hvilken genom
egostyckning förvärfvat jordegendom, att i vissa fall genom expropriation tilltvinga
sig skogs-, betes- och odlingsmark, våga vi på det bestämdaste afstyrka den

FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.

533

grundsatsens införande, att den, som ej är belåten med begränsningen af sin jordegendom,
skall medelst tvångsförsäljning få taga från sin granne den del af dennes
jord, som han finner erforderlig för sitt eget jordbruk; och det saknar allt stöd
af gällande rättsgrundsatser, att han skulle vara mera berättigad dertill i det fall,
att hans granne genom ep i enlighet med en nyligen antagen lag verkställd försäljning
till honom afyttrat den fastighet, hvars sammansättning han sedermera
funnit vara ej fullt tillfredsställande, än om denne granne aldrig varit i affarsberöring
med honom. Köparen till jorden i fråga har nöjt sig med de till honom afyttrade
egorna, och säljaren skulle i de flesta fallen ej samtyckt till försäljningen,
om han kunnat tänka sig att han i följd deraf skulle tvingas att lemna ytterligare
egor och förmåner, som han ej frivilligt ville afstå.

Vi kunna således hvarken biträda komiténs ifrågavarande lagförslag eller
dess nyssnämnda uttalande.

534

RESERVATION AF H. CLAESON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN.

Framställning om upplåtelser af odlingslägenheter å kronomark.

I den motivering, komitén i detta afseende förebragt, kunna vi i allt hufvudsakligt
instämma. Vi vilja dock särskildt betona hvad komitén (sid. 231) yttrar,
att man, beträffande områden med de naturförhållanden, som råda i norra Sverige,
icke med konstlade medel bör söka framdrifva odlingen. Vi anse nemligen och
hafva redan i vår allmänna utredning framhållit, att det vore i hög grad vanskligt
att vilja frammana jordbruk på trakter, der detsamma skulle sakna både samfärdsmedel
och afsättningsmöjligligheter. Ett dylikt till vägagående skulle lätt leda derhän,
att de personer, som inläte sig på nybyggesanläggningar inom dessa trakter,
ej allenast blefve besvikne i sina förhoppningar om en skälig utkomst, utan äfven
en börda för den öfriga befolkningen.

Deremot kunna vi icke till fullo instämma med komitén i dess påstående
att å kronoparkerna skulle förekomma odlingsbar jord i mindre utsträckning, än
som i allmänhet vore fallet inom skogsbyggden. I det afseendet anse vi den uppfattning,
som af 1891 års Jordbrukslägenhets-komité uttalats, vara rigtigare.

Hvad åter angår sjelfva förslaget, så skilja vi oss från komitén deri, att enligt
vår mening lägenhetsinnehafvarens rätt bör vara inskränkt till den för odling afsedda
jorden ej blott under försökstiden, utan äfven allt framgent, och att sålunda ingen
särskild skogsmark bör tilldelas lägenheten, utan i stället innehafvaren berättigas att
efter utsyning å kronoparken, erhålla nödigt husbehofsvirke. Till stöd härför få
vi anföra följande:

Det är icke egentligen odlingsmarken utan fastmer skogsmarken, som det
kan vara betänkligt för staten att afhända sig. Väl är det sant, att komiténs
förslag innebär lägenhetens upplåtande endast med sådan besittningsrätt, som tillkommer
åbo å allmänt kronohemman, men vid sådant förhållande förefinnes ej
heller något tvång att tilldela innehafvaren visst skogsområde till husbehof. De i
komiténs förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om egostyckning inom
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län föreslagna
områden i skogsmark, som skola till husbehof afsättas, äro så stora, att de, i
synnerhet vid god hushållning, komma att lemna tillgång till skog äfven till
afsalu, hvilket ej kan vara afsigten med markens afhändande från kronan på nu
föreslaget sätt.

ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.

535

Hvad man afser är ju, att åbon skall hafva virke till nybyggnad och husbehof,
hvadan bestämmelse, som tillförsäkrar honom detta å lägligt ställe å kronoparken,
erfordras. Derigenom vinner man, att åbon alltid har tillgång till virke
för husbehof, att härtill kan användas för det särskilda ändamålet lämpadt virke å
ett större område af kronoparken i stället för att, såsom ofta måste blifva fallet,
då virket skall afverkas inom ett mindre område, bättre virke än förhållandena
kräfva blir användt, samt att sålunda kronoparken blir rensad från vindfällda träd,
toppar efter afverkningar och dylikt.

536

RESERVATION AF H. CLAÉSON, F. KEMPE OCH ARVID LINDMAN

Förslag i fråga om skiftesväsendet.

Emot komiténs under denna rubrik gjorda framställning få vi endast anmärka, att
vi ansett, att det i den under 1:0 gjorda hemställan förekommande exclusiva uttrycket
»bönder, som hafva del i skifteslaget» bort utbytas mot »delegare i skifteslaget»
samt att hvad som säges rörande inskränkning i skiftesvitsordet och om sjelfständigare
ställning för landtmätare icke bort i betänkandet inflyta, då deraf ej
framgår hvad komitén i dessa hänseenden finner önskligt, hvartill för oss särskildt
kommer, att vi icke kunna instämma i allt hvad i dessa resultatlösa yttranden
verkligen säges.

Hvad i första stycket om skiftesvitsordet talas om bolag och deras ombuds
åtgöranden ha vi redan i vår allmänna utredning bemött, och det deri framställda
antagandet, att en mycket liten delegare skulle kunna begära skifte vid ett tillfälle,
som vore så olägligt för alla de andra, att de allesammans blefve ruinerade, ligger
så utom rimlighetens område, att det ej bör väcka mycken oro.

Skulle, såsom i tredje stycket antydes, lagbestämmelse införas, att skiftesvitsord
ej tillerkändes egare af en så liten andel, att å den, utbruten ur samfälligheten,
ej kunde idkas sjelfständigt jordbruk, blefve en sådan bestämmelse af ytterst
ringa verkan annat än i mycket små samfälligheter. Det torde väl ock kunna
sättas i fråga, om det vore rigtigt att sätta den mindre jordegaren i sämre ställning
i fråga om skiftesvitsord, än den större, och det vore ju ej lätt för den, som
skall förordna förrättningsman, att finna en säker gräns emellan de jordegare, som
egde skiftesvitsord, och dem, hvilka saknade sådant.

Den utkastade tanken, att jordegare, som »utan att sjelfve vara jordbrukare,
önskade åstadkomma ett skifte i syften, som vore för jordbruket främmande», icke
skulle hafva skiftesvitsord, är nog ej förtjent af att blifva upphöjd till lag. Ändamålet
med laga skifte är, att den delegare i en samfällighet, som anser sig behöfva
få sin del deri afskild, skall få denna sin önskan fylld, och rimligt kan det väl ej
vara, att skiftessökanden först skall undergå ransakning om syftemålet är för jordbruket
främmande eller icke.

Det i utlandet enligt uppgift pågående försök att så begränsa skiftesvitsordet,
att det ej kan begagnas till skada eller olägenhet för meddelegare är nog att

FÖRSLAG I FRÅGA OM SKIFTESVÄSENDET.

537

sträfva efter ett oupphinneligt mål, eftersom laga skifte alltid måste medföra
olägenhet och kostnad för hvarje meddelegare, ehuru visserligen i regeln detta
sedan så småningom ersättes genom de fördelar, skiftet medfört. För att hinna
målet, att delegare, som ej önskar skifte, må kunna undgå att underkastas sådant
på grund af andras begäran, kräfves lagstadgande, att för rätt till laga skifte fordras,
att alla delegarne i skifteslaget påkalla sådant, men detta torde vara nästan liktydigt
med afskaffande af laga skifte.

Hvad som anföres om det stora beroende, hvari landtmätarne i norra Sverige
skulle stå hos trävaruindustriens målsmän, måste vi på grund af vår erfarenhet i
dessa stycken anse fullständigt grundlöst.

Reservation

af H. Claéson och F. Kempe.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning
inom Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och

Norrbottens län.

Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896.

Före tillkomsten af lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring erbjöd lagstiftningen icke någon annan utväg för afskiljande
af visst till gränserna bestämdt område af ett hemman än jordafsöndring,
och de i lagen derom förekommande synnerligen inskränkande bestämmelserna lade
ofta hinder i vägen för afskiljande af just det område, som egaren ville sälja och
köparen åtkomma. Detta har otvifvelaktigt varit den hufvudsakligaste anledningen till,
att den norrländska trävaruindustrien vid fyllande af sitt behof af skogsmark nödgats
inköpa hela hemman, inklusive inegojorden, då den med större frihet i lagstiftningen
helt naturligt skulle i de flesta fall funnit med sin fördel mera förenligt
att endast köpa skogsmark. Så har det skett, till bondeklassens skada och
till ringa båtnad för industrien, att bondeklassen beröfvats och industrien tillagts
odlad och odlingsbar jord i större utsträckning än för industriens behof varit
nödigt. Till väsentlig del för att råda bot på detta missförhållande införde statsmakterna
genom ofvanberörda lag det nya institutet egostyckning, som medgaf så
godt som full frihet vid fördelning af jord.

Komitén har emellertid trott sig finna, att sjelfva principen för egostyckningen,
den fria jorddelningen, är felaktig och att institutets verkningar också varit
skadliga. »För den jordbrukande befolkningens framtid» — yttrar komitén —
»är det tydligen en angelägenhet af största vigt, att de särskilda besittningarna
och brukningsdelarne äro så sammansatta, att ett framgångsrikt jordbruk derå
verkligen kan drifvas samt att sålunda hvarje brukare har tillgång till alla de
slag och den myckenhet af egor, hvilka erfordras för en ordnad landthushållning.»
Det är sålunda mot besuttenhetsprincipen, hvilken komitén gör till sin, som egostyckningslagen
skulle hafva syndat; och komitén vill nu väl icke helt upphäfva
lagens giltighet för den landsdel, hvars välfärd är anförtrodd åt komiténs lagstiftningsomsorger,
men dock gifva den ett innehåll, hvarigenom egostyckningsförfarandet
derstädes skulle komma att i afseende både å sjelfva förrättningen och det
derur. framgångna resultatet mera likna hemmansklyfning än det enkla, snabba och

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

539

lätt tillgängliga jorddelningsförfarande, som egostyckningslagen afsett att skänka
och som just kännetecknas derigenom, att den eller de, som önska styckningen,
få sjelfva bestämma, hvilka egor skola tillfalla den ena och den andra lotten,-allt
efter syftet med delningen.

Komiténs förslag till ändrade bestämmelser för egostyckningsförfarandet i
Norrland är af följande väsentliga innehåll:

Hemmans inegojord må ej läggas till olika lotter på sådant sätt, att jordbruket
lider väsentlig skada;

Till inegolott skall läggas dels visst anslag husbehofsskog efter angifna
grunder, dels den för odling tjenliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten
sammanläggas;

Härjemte har komitén i nu gällande lag om afsöndring föreslagit den
ändring, att i den femtedel af ett hemmans areal, som må afsöndras, ej får ingå
mer än en femtedel af hemmanets hela åkerareal eller af dess sammanlagda egovidd
i tomt, åker och äng.

Den bevisning, komitén framlägger för sitt påstående, att egostyckningslagen i
Norrland verkat i hög grad skadligt, grundar komitén till väsentlig del på sifferuppgifter
angående under åren 1897—1902 derstädes verkställda egostyckningar, af hvilka
framgår, att de egostyckningar, som berört jord, tillhörig sågverksaktiebolag, andra
sågverksegare eller bruksegare utgjort 1,763, de, rörande hvilka upplysningar om
eganderättsförhållandena ej vunnits, 258 och öfriga egostyckningar 585, och att
således det förstnämnda slaget utgjort minst två tredjedelar af hela antalet. Vidare
finner man en tabell, omfattande allenast egostyckningar af förstnämnda slag, hvilka
vi för korthetens skull vilja kalla bolagsegostyckningar, och utvisande storleken af
anslag i afrösningsjord, som tilldelats vid egostyckning utlagda inegolotter. Af
tabellen framgår, att af 1,263 inegolotter ha 232 blifvit utan hvarje anslag af
skogsmark, samt att anslaget för de öfriga utgjort

för	00	högst	1 — 5 hektai
33	133	öfver	5 t. 0. m.	10	hektar
33	120	33	10	15	33
3 3	98	33	15	20	33
33	63	33	20	25	33
33	77	33	25 »	30	33
3 3	5°	33	30	3 5	33
33	40	33	3 5	40	33
33	27	33 t	4°	45	33

540

RESERVATION AF H. CLAESON OCH F. KEMPE.

för 26 öfver 45 t. o. m. 50 hektar
,, 212 „ 50 hektar.

I denna tabell upptages emellertid äfven egostyckningar, hvilka icke skett i
försäljningssyfte utan allenast för att klargöra förhållandet mellan arrendatorn och
jordegaren i afseende å dels rösträtten inom kommunen, dels kommunalskatterna.
Det torde nämligen få anses lika orättvist, att arrendatorn röstar för hela hemmanet,
ehuru han arrenderar blott så mycket deraf, som motsvarar en ringa bråkdel
af hemmanets hela värde, som att han icke har någon rösträtt alls. Och ej heller
kan det anses vara rättvist, att arrendatorn skall gälda kommunalutskylderna för
hela hemmanet, hvartill han enligt gällande lag är skyldig, ehuru han drager afkastning
blott af den för jordbruket afsedda delen, ej af skogsmarken, hvilken
dock lemnar den väsentliga inkomsten.

Egostyckningar med berörda syfte hafva emellertid redan egt rum i stor utsträckning,
och har dervid jordegaren, då arrendatorn eger rätt att taga sitt husbehofsvirke
från hemmanets hela skog, saknat skäl att till jordbrukslotten lägga
någon viss del af skogsmarken. Det är att antaga, att endast få af dessa frånstyckade
jordbrukslotter i en framtid komma att såsom sådana försäljas, ty de
äro belägna inom bolagens skogskomplexer och bolagen behöfva det folk, som der
tinnes, till såväl skogens vård som dess afverkning. Det skulle derför strida mot
bolagens eget intresse ’ att sälja dessa inegor i sin helhet till sjelfständiga jordbrukare,
hvilka kunna befinnas ovilliga till skogsarbete. Deremot är det sannolikt,
att mindre delar deraf komma att såsom egna hem försäljas till skogsarbetare.

Komitén har emellertid ej tagit hänsyn till dessa förhållanden, då den
underlåtit att i sin statistik afdraga dylika egostyckningar från de inegolotter, som
vid egostyckningen ej erhållit någon egentlig skogsmark.

Men äfven i andra afseenden anse vi komiténs utredning bristfällig. Så
meddelar den ej prisuppgifter å de försålda hemmansdciarne eller detaljerade arealuppgifter
eller upplysning om de olika klasser af befolkningen •— bönder, arbetare,
handtverkare etc. —, till hvilka dessa frånskilda inegolotter försålts. Utredning i
dessa afseenden är dock nödig för ett rätt bedömande af egostyckningslagens
verkningar.

För att ur mera ingående synpunkter, än dem komitén anlagt, belysa egostyckningslagens
faktiska verkningar i Norrland, hafva vi från nedannämnda bolag
anskaffat uppgifter, på grundval af hvilka upprättats följande tablå, hvilken, då
dessa bolag torde vara bland dem, som i största utsträckning tillämpat egostyckningsförfarandet,
måste anses ganska belysande för förhållandena.

Fördelning af alla de af Holmsunds, Kramfors, Mo & Domsjö, Gideå & Husums,
Dals, Sandö och Robertsfors bolag sedan egostyckningslagens tillkomst gjorda
köp eller försäljningar af egostyekade hemmansdelar:

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

541

Grupp I. Hemman, från hvilka egostyckad skogsmark försålts till bolag.

	Antal hem- man	Hemmanens hela areal	Areal af ute-slutande skogs-mark försåld till bolag	Areal af mark som allmogen behållit
		Hektar	Hektar	Hektar
Inom Vesterbottens län ......	175	41,481.58	20,796.5 0	20,685.08
„ Vesternorrlands & Jemt-
lands län..............	31	12,801.05	6,866.18	5,934.87
S:a	206	64,282.0 3	27,662.0 8	26,619.9 5

Medelareal pr hemman....................................

d:o af från hvarje hemman försåld skogsmark
d:o behållen mark .............................................

263.51 har

134-29 „

129.22 „

Grupp II. Egostyckningar af inegojord försålda af bolag.

	Antal ego-	Areal	Försäljnings-
A) Med tillräcklig husbehofsskog	styck- ningar	Hektar j	summa
Inom Norr- och Vesterbottens län .........	34	I 1,613.54 j	47,300.-
„ Vesternorrlands & Jemtlands län ...	4	135.8 9 1	26,500.—
S:a	38	1,748.9 3 J	73,800.- j

Medelareal ................................

Medelpris pr egostyckningslott.

„ har......................

46.02 har.
1,942.11 Kr.
42.20 „

B) Under servitut af husbehofsskog för all framtid
1 Inom Vesterbottens län ........................\|	5 1	94.451	13,700.—

Medelareal ...............................

Medelpris pr egostyckningslott
d:o ,, har.....................

18.89 har
2,740.- Kr.
M5-°5 »

C) Utan eller med otillräcklig husbehofs-skog till personer, som förut ega tillräckligt med skog
Inom Vesterbottens län ........................	71	1,588.76	74,900.-
„ Vesternorrlands län .....................	8	119.61	12,800.—
S:a	79	1,708.3 7	87,700.—

542

RESERVATION AF H. CLAESON OCH F. KEMPE.

Medelareal ................................................................................. 21.62 har

Medelpris pr egostyckningslott.................................................. 1,110.13 Kr.

d:o „ har................................................................... 51.34 „

D) Såsom lägenheter till torpare, ar-betare, handlande, handtverkare etc.	Antal ego-	Areal	Försäljnings-
styck- ningar	Hektar	summa *
	11 5	52.2c 12.2 6
	7^500.-—

S:a	16	64.6 2	15,290.-

Medelareal................................

Medelpris pr egostyckningslott
d:o ,, har.....................

4.03 har
955.63 Kr.
236.98 ,,

E) Under servitut af husbehofsskog på
viss tid till personer, som sakna skog

Inom Vesterbottens län.......................

.. Vesternorrlands län .....................

512.2 9

169.42

38,515.-

8,050.-

S:a 36

Medelareal ........................................

Medelpris pr egostyckningslott............

d:o ,, har................................

00 :

: : :

46,565.—

F) Utan eller med-otillräcklig husbehofs-skog till personer, som förut icke
ega skog

Inom Vesterbottens län ........................

„ Vesternorrlands län .....................

304.8 9
14.60

12,550.—
2,615.—

S:a| 14 | 319.4» | 15,165.-

Medclareal................................................................................ 22.82 har

Medelpris pr egostyckningslott................................................. 1,083.21 Kr.

d:o „ har........................................................................ 47-41 „

Af denna tablå, som redogör för 394 försålda egostyekade hemmansdelar,
framgår, att ifrågavarande sju bolag i 206 fall förvärfvat enbart skogsmark, att
medelarealen för dessa 206 skogslotter utgör 134,29 har, under det att medelarealen
af den i allmogens ego qvarvarande marken utgör 129,22 har. Tack
vare egostyckningsförfarandet har alltså af hemmanens hela areal öfverhufvud taget

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

543

i det närmaste hälften bevarats åt allmogen och i en mängd fall ej blott husbehofsskog
utan äfven skog till afsalu.

Af tablån framgår vidare, att i 188 fall bolag sålt inegojord.

I 38 fall har med denna följt tillräcklig husbehofsskog. Medelarealen har här
varit 46,02 har, hvaraf c:a 20 har skogsmark, hvilket vi anse vara mer än tillräckligt.

I 5 fall har egostyckning egt rum med servitut för all framtid å skogslotten
■för husbehofsskog. Medelareal: 18,94 har.

I 79 fall hafva inegolotter utan eller med otillräcklig skog försålts till personer,
som förut egde skog. Medelareal: 21,62 har. Härmed åsyftas de fall, då
inegojorden försålts till egare af angränsande hemman med husbehofsskog, fullt tillräcklig
för båda hemmanen.

I 16 fall hafva mindre lägenheter — medelareal: 4,03 har — försålts till
arbetare, torpare, handlande etc.

36 frånstyckade inegolotter ha med servitut å viss tid för husbehofsskog
från skogslotterna försålts till personer, som sakna skog. Tiden för servitutet har
i de flesta fall vexlat mellan 30 och 50 år. Medelareal: 18,94 har.

Till sist har i 14 fall inegojord utan eller med otillräcklig skog sålts till
personer, som sakna skog. Medelareal: 22,82 har.

De fall, der vid egostyckningen alls icke sörjts för skog åt köpare, som ej
förut haft tillräckligt af sådan, äro således endast fjorton, eller mindre än 4 procent
af hela antalet, och de, der jordegaren endast fått rätt till skog för viss tid, trettiosex,
eller omkring 9 procent af samma antal; och beträffande det sistnämnda slaget
får väl sägas, att, då jordegaren fått en tid af 30 till 50 år för att ordna framtida
behof af skog, detta väl i allmänhet torde utan svårighet kunna ske.

Den, som med komitén antager, att i hvarje fall, då endast inegor afskiljas
och försäljas, egaren till dessa inegor går sin undergång till mötes, måste ju
finna dessa 4 eller kanske äfven de 9 procenten egostyckningar otillfredställande.
Vår erfarenhet är emellertid den, att, om dessa inegor äro lämpligt belägna, sjelfständigt
jordbruk kan å dem idkas, samt att resultatet ytterst beror på den omtanke,
arbetsamhet och sparsamhet, som egaren utvecklar.

Såsom en särdeles beaktansvärd omständighet vilja vi framhålla, att medelpriset
på de under C), E) och F) upptagna 129 inegolotterna varit kronor 1,158,37
pr lott och kronor 55,15 pr har; och äfven om man med kännedom om norrländska
förhållanden tager i betraktande, att af den sålda arealen i regel endast
30 a 50 procent är odlad mark och resten utgöres af ängs- och hagmarker samt
skogsbitar, så måste ett dylikt försäljningspris å inegojord med åbyggnader anses
såsom mycket lågt i förhållande till eljes gällande pris, och köpet sålunda särdeles
förmånligt för köparen. Ännu lägre har medelpriset varit i grupp II F) eller
resp. kronor 1083,21 och kronor 47,47. Medelpriset pr lott i grupp II A), der
skog tilldelats, har, såsom naturligt är, då medelarealen i detta fall är 46,02 har

544

RESERVATION AF H. CLAÉSON OCH F. KEMPE.

eller mer än dubbelt så stor som vid nyss behandlade kategorier, varit väsentligt
högre eller kronor 1,942,11. Det är sålunda sannolikt, att, om komitéförslaget
med dess stora skogstilldelning skulle blifva lag, så komme priset för hvarje inegolott
ej att understiga, men väl i de flesta fall att öfverstiga 3,000 kronor.

I detta sammanhang vilja vi meddela de uppgifter, vi från 5 af ofvannämnda
bolag erhållit angående egostyckningar af inegojord, afsedda för försäljning men
ännu ej försålda.

A) Egostyckningslotter med tillräcklig husbehofsskog:

Inom Vesterbottens län..................... 106 st. 4,083,48 har

» Vesternorrlands » 7 » 148,22 »

Summa 113 st. 4,231,70 har

Medelareal 37,45 har.

B) Egostyckningslotter utan eller med otillräcklig husbehofsskog:

Inom Vesterbottens län ..................... 65 st. 1,180,49 har

» Vesternorrlands » 32 » 330,02 »

Summa 97 st. 1,510,51 har

Medelareal 15,57 har.

Sammanställer man uppgifterna i denna tabell med dem i den förut meddelade,
finner man, att af 226 inegolotter med otillräcklig eller ingen husbehofsskog
ej mindre än 129 funnit köpare, under det att af 15 1 med tillräckligt skogsanslag
försedda endast 38 blifvit försålda. Dessa siffror ådagalägga, att inegojord
med husbehofsskog, för det högre prisets skull, — ehuru äfven i detta fall priset måste
anses mycket billigt, — är mindre begärlig än sådan utan skog, och att derför en ändring
i egostyckningslagen i syfte af obligatorisk skogstilldelning skulle försvåra bolagsjordens
återgång till den jordbrukande befolkningen. Härtill kommer, att sågverksegaren
gerna och till billigt pris säljer inegojorden med åbyggnader, men mindre
gerna den skog, som han sjelf behöfver för sin industri.

Med afseende å den blifvande försäljningen af nu ifrågavarande inegolotter
utan eller med otillräcklig skog må det vara tillåtet antaga, att köparne skola i
samma proportion som vid de redan verkställda försäljningarna — m. a. o. i
öfvervägande grad — komma att utgöras af personer, som förut ega tillräcklig skog.

Till sist vilja vi framhålla, att af dessa bolag verkställts c:a 200 st. egostyckningar
af inegojord utan försäljningssyfte.

Ledsamt nog hafva vi ej varit i tillfälle att af bolagsegostyckningar redogöra
för mer än 804 stycken, under det att komitén upptager 1,263 sådana.
Men då de, för hvilka vi redogjort, utgöra i det närmaste 2/3 af hela antalet, torde
denna vår redogörelse ega stor betydelse vid frågans bedömande, helst om der -

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

545

jemte tages i betraktande, att af svar på de i detta hänseende utsända frågor framgår,
att äfven vid de egostyckningar, om hvilka vi ej lemnat specifika redogörelser,
i många fall husbehofsskog tilldelats eller att, der så ej skett, köparen af inegolotten
förut egt skog.

Af ofvanstående undersökning torde framgå, att verkningarna af egostyck- •
ningslagen, livad Norrland beträffar, i stort sedt varit dels att bonden, som velat
eller behöft sälja skog, kunnat göra detta med bibehållande af en god jordbruksfastighet
och med förbättrande af sin ekonomiska ställning, dels och att den jordbrukande
befolkningen i vidsträckt mån begagnat sig af den genom egostyckningsförfarandet
skapade möjligheten att från bolagen återförvärfva jordbruksjord. Dessa verkningar
voro just de, som för Norrlands del åsyftades med egostvckningsförfarandets införande.

Komitén utgår emellertid från den förutsättningen, att ett sjelfständigt norrländskt
jordbruk — vid något annat än det sjelfständiga jordbruket synes komitén
fästa föga eller intet afseende — icke kan existera, om det icke utrustas såsom
komitén föreslår. Alltså måste lagstiftningen inskrida för att förebvgga uppkomsten
af sådana jordbruk, som icke tillhöra den fastställda normaltypen. Komitén önskar
ett framtida Norrland, räddadt åt sjelfständiga jordbrukare och uppdeladt i inbjudande
besuttenheter, oåtkomliga för hvarje försök till rubbning.

Det bör väl vara tydligt för en hvar, att de skäl, som skola berättiga
lagstiftaren att genom en undantagslagstiftning beröfva en hel landsända aftalsfriheten
i ett så vigtigt afseende som i fråga om jordförvärf, måste vara utomordentligt starka.

Vi hafva förut i vår allmänna motivering redogjort för, hurusom Norrland kan
indelas i en jordbruksregion och en skogsregion. Den förstnämnda liknar, med
afseende å jordbrukets karakter och utveckling, vida mer vissa provinser i mellersta
Sverige eller delar deraf, såsom Vermland, Vestmanland och norra Uppland, än
Norrlands skogsregion. Inom denna jordbruksregion kan ett sjelfständigt jordbruk
existera, hvilket möjliggöres af den odlade och odlingsbara jordens utsträckning,
jordmånens beskaffenhet, samt framförallt af de goda afsättningsmöjligheterna, som
väl kunna jemföras med förhållandena i södra Sverige. Så betingar mjölk i allmänhet
ett högre pris i Norrland än i det öfriga Sverige och kan i de flesta fall afsättas,
utan att behöfva bearbetas till smör eller ost. En ändring af egostyckningslagen
i afsigt att under alla förhållanden tillförsäkra jordbrukaren i dessa trakter tilldelning
af skogsmark och bete synes derför ej i nämnvärd mån mer nödvändig än inom
Vermland, Vestmanland och norra Uppland, allrahelst som i Norrlands jordbruksregion
inom inrösningsjordens område ofta finnas för bete afsätta hagmarker, hvadan den
egentliga skogsmarken ej behöfver tagas i anspråk för detta ändamål.

Annorlunda te sig förhållandena inom Norrlands skogsregion. Såsom redan
anförts, är den odlade jorden derstädes af ringa utsträckning, ofta nog af dålig
beskaffenhet och mindre väl skött. Utvecklingsmöjligheterna äro ej heller lika goda

546 RESERVATION AF H. CLAESON OCH F. KEMPE.

der som i jordbruksregionen. Visserligen komma ökade kommunikationer samt
industriens utveckling att genom förbättrade afsättningsmöjligheter äfven der utöfva
ett gynnsamt inflytande på det redan existerande jordbruket, ja, utan allt tvifvel
äfven att framkalla nyodling; men dels är inom skogsregionen, äfven om man
medtager de myrmarker, som möjligen kunna lämpa sig för odling och hvilka i
hufvudsak äro belägna inom det jemtländska silurområdet, den odlingsbara marken
i allmänhet både af mindre utsträckning och af sämre beskaffenhet, ity att lerjord
nästan alldeles saknas, dels utgör klimatet inom denna region ett väsentligt hinder
för jordbrukets förkofran.

Hvad betet angår, så är detsamma inom vissa områden af denna region
anordnadt på ett för jordbruket mycket ofördelaktigt sätt, i det att befolkningen
sänder sina kreatur till aflägset belägna fäbodvallar i stället för att anordna betesmark
i närheten af gårdarna. Denna brist på lämpligt belägen betesmark kan och bör
dock afhjelpas genom anordnande af hagmarker på inrösningsjordens område, som
nästan aldrig är i sin helhet uppodladt. Sällan utgör åkern ens hälften af området,
ofta nog inom denna region endast 10 å 20 procent deraf; och till dess en sådan
anordning kan ske, torde ingen skogsegare hafva något emot att upplåta betesrätt
på afrösningsjorden. I alla de fall af egostyckning, som vi känna till, har en
sådan rätt meddelats på minst 30, oftast på 50 års tid.

Med afseende å betet torde ock böra beaktas, hurusom någon möjlighet att
afstånga de stora skogsmarkerna knappast finnes, samt att, om så icke sker, betesrätten
enligt lag är gemensam.

Hvad härefter behofvet af skogsprodukter angår, äro, såsom man väl kan
föreställa sig, virkesprisen inom skogsbyggden mycket låga. Så kan i de flesta fall
bränslet erhållas gratis. Få skogsegare torde nemligen motsätta sig, att det affall,
som efter afverkningar qvarligger i skogarne, eller den vindfälda skog, som är
oduglig till timmer, utan ersättning får bortföras.

De flesta torde ock kräfva endast obetydlig ersättning för löfskog, eftersom
den i dessa trakter eger så ringa värde och på många ställen för skogsvårdens skull
bör borttagas. Och till stängsel kan gallringsvirke lätteligen erhållas för en ringa
penning, enär äfven detta saknar egentligt värde. Det. som måste betalas, är
deremot det för husens byggande och underhåll nödiga virket. Men skattas värdet
af detta till 40 kronor om året, motsvarande 20 hustimmerträd, så är detta
fullt tillräckligt. Det årliga totalvärdet af virkesbehofvet för en jordbrukare i skogsregionen
kan således ej öfverstiga 75 kronor.

Af hvad här ofvan yttrats torde framgå, att, hvad skogsregionen angår, de
åtgärder i syfte af skogs- och betesanslag till jordbruken, som komitén föreslår,
icke äro nödvändiga för afhjelpande af befolkningens behof i berörda afseenden, och
icke skulle kunna i någon nämnvärd utsträckning frammana sjelfständiga jordbruk
i dessa trakter.

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

547

Men om det sålunda å ena sidan står fast, att ett fullt sjelfständigt jordbruk
knappast någonstädes inom skogsregionen kan framgångsrikt bedrifvas, så saknar
dock icke befolkningen i dessa trakter, äfven om den innehar endast en ringa jordbesittning,
möjligheter till bergning och förkofran, hvarom ock den ständigt växande
folkmängden och den stigande välmågan bära vittne. Att så är, beror på den
inträngande industrien och de möjligheter till förtjenst den bereder. Att sålunda
grufindustrien i Norrbotten, när den hunnit fullt utvecklas, skall lemna befolkningen
rikligt tillfälle till arbete, lär väl ej af någon bestridas, liksom ej heller, att den
förkättrade trävaruindustrien under åratal beredt befolkningen inom skogsregionen
arbetsförtjenst. Vi hålla alltså före, att befolkningen här skall allt framgent erhålla
sin hufvudsakliga inkomst genom industrien.

Komiténs förslag att ändra egostyckningslagen i syfte att framtvinga sjelfständiga
jordbruk inom denna region, hvarest de naturliga förutsättningarna härför
saknas, synes oss desto mindre välbetänkt, som, efter hvad vi nu skola söka visa,
en sådan ändring skulle medföra en mängd olägenheter för befolkningen icke blott
inom skogsregionen, utan i hela Norrland.

Komitén vill för Norrland, oafsedt om möjlighet för sjelfständigt jordbruk
förefinnes eller ej, aflysa den princip, som ligger till grund för egostyckningsinstitutet
och'' som har uttryckts så: 1) »möjlighet bör beredas för en hvar att efter
eget urval på ett betryggande sätt blifva egare af just den jord, som i afseende
å ytvidd, beskaffenhet och läge bäst motsvarar hans önskningar och tillgångar», och
vill, att staten skall ställa Norrlands befolkning under förmynderskap i fråga om
beskaffenheten af den mark, som får köpas och säljas, och den jord, hvarpå en
person må tillåtas slå sig ner. Detta vittnar onekligen om en mycket stor misstro
till bebyggarnes omdömesförmåga och ställer jordbrukarne och i följd deraf äfven
jordbruket i en vida sämre ställning der än i det öfriga Sverige. Befolkningen i
Norrland vet emellertid numera ganska väl, hvad den gör både i fråga om köp och
försäljning.

Hvad de sjelfegande bönderna beträffar, så framgår af den utaf oss förut
meddelade utredning, hurusom de flesta köparne af bolagens frånstyckade inegojord
tillhöra denna klass. Förklaringen till denna företeelse är enkel. Bolags- och
bondehemman ligga ofta kastade om hvarandra i samma by. Sågverksegaren säljer
gerna och till billigt pris jordbruksmarken med åbyggnader, blott han får behålla
skogen; och den bonde, som har tillräcklig husbehofsskog för två eller flera

'') E. Herslow Nytt Juridiskt Arkiv 1896 Afd. II 6.

548 RESERVATION AE H. CLAESON OCH F. KEMPE.

hemman och derför hvarken behöfver eller vill köpa skog, begagnar gerna tillfället
att utvidga sitt jordbruk. Intressena kollidera icke och följaktligen kommer affär
till stånd, fördelaktig för båda parterna och ej minst för bonden, som på sådant
sätt ofta kan blifva i stånd att med jordbruk förse två eller kanske flera af sina söner.

Härvid kan ju anmärkas, att ingen garanti finnes för att icke en sådan
blott faktisk förening af jordbrukslott med skogsmark tillhörande ett annat hemman
förr eller senare upphör.

Men har en inegolott lagts i sambruk med ett annat hemman, så finnes ju
icke någon direkt anledning att antaga en skilsmässa, liksom ej heller att vid fördelning
mellan bondens barn ifrågavarande inegolott skall blifva i saknad af husbehofsskog,
då genom egostyckning af hemmanets skog ett lämpligt skogsområde
ju kan densamma tilldelas. Och för bonden, som ej ser saken ur formell, kameralistisk
synpunkt utan sådan den ter sig i verkliga lifvet, är det, när han har
tillräckligt med skog för hela sitt förstorade inegoområde, likgiltigt, om den är
inskrifven på den ena eller andra lotten.

Hvad vidare beträffar dylika jordförvärf af andra personer än sjelfegande
bönder, så vilja vi främst erinra om den maktpåliggande angelägenheten att äfven
de bondsöner, som icke ärft eller förvärfvat sina fäders hemman, sättas i tillfälle
att, så långt ske kan, förskaffa sig jord, då de i annat fall ofta nog äro hänvisade
att utom hembyggden söka sitt arbete hos andra — såvida de ej föredraga att
utvandra.

Att sådana bondsöner alltid skulle kunna med egna medel förvärfva ett
bolagshemman med skog i den utsträckning, komitén funnit skäligt föreslå, är
otänkbart, då priset på ett dylikt hemman skulle komma att uppgå till 3,000
å 4,000 kronor. Vi ha redan förut visat, att, äfven der en vida mindre skogstilldelning
egt rum, hemmanen icke varit särdeles begärliga, ehuru priset varit
väsentligt lägre än det pris, komiténs besuttenheter måste betinga.

Men dessa bondsöner, af hvilka de flesta dock ärft något, skulle, särdeles
om de sporras till sparsamhet af förhoppningen att blifva jordegare, utan svårighet
kunna från sitt i8:de till sitt ajffe år, då de vanligen ännu lefva ogifta, af sin
arbetsförtjenst lägga af ett litet kapital, stort nog att sätta dem i stånd att förvärfva
en hemmansdel med endast ringa skogstilldelning.

Det kan icke vara rimligt att förmena dessa bondsöner att köpa den jord,
som motsvarar deras köpförmåga. För oss åtminstone är det uppenbart, att
bondsonens ställning genom ett dylikt jordförvärf blifver väsentligt förbättrad. Han
har sitt eget hem och brukar sin egen jord, och på den föder han sig och sin
familj bra mycket lättare, än om han blifvit blott och bart arbetare. Och just
genom jordförvärfvet möjliggöres för honom bildandet af kapital, så att han till
sist kanske kan blifva egare äfven af den till husbehof och bränsle nödiga skogsmarken;
ty sedan han väl förvärfvat inegojorden, kan han af sin arbetsförtjenst

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

5+9

sammanspara vida mera, än fallet vore, om han skulle utan något jordbruk alls
föda sig och sin familj. Men äfven om han aldrig skulle komma så långt som
till förvärfvet af för husbehof och bränsle nödig skogsmark, utan vore för all
framtid hänvisad att köpa sitt behof deraf, så är väl dock hans ställning ej försämrad,
derigenom, att han eger jord — ty vedbrand behöfver han äfven såsom ickejordbrukare
och måste derjemte betala hyra, som uppgår till 6o å 8o kronor
för ett rum och kök — men väl förbättrad, eftersom han dock såsom hemmansegare
åtnjuter en del förmåner, dem han annars måste kontant köpa. Och framför
allt, så är han dock sjelfegande.

Om man nu vill befordra den odlade jordens återgång från bolag till sjelfegande
brukare af allmogeklass, så får man ej ställa priset för den odlade jorden så högt, att
köpare icke finnas. Derför torde det vara klokare att låta bolagen sälja den del
af hemmanen, hvarå de ej sätta något egentligt värde, än att hindra dem från att
afyttra denna del, försåvidt de ej derjemte afhända sig hvad för dem är särskildt
värdefullt. Följden af ett dylikt förbud blefve nödvändigtvis en stagnation i nu
pågående återförsäljningar af bolagsjord till allmogen, och, om förbudet för bolag att
köpa jord blir verklighet, ett totalt upphörande deraf; ty bolagen torde i sådant
fall nödgas behålla all den skog de nu ega, då de ej skulle kunna på annat håll
finna ersättning för den skogsmark de afhändt sig. Vi äro alltså öfvertygade om,
att komitén ej vinner sitt syfte att främja den jordbrukande klassens bästa genom
att hindra det fria aftalet i afseende å jordförvärf, utan att tvärtom en mängd
sjelfegande bönder och deras barn skulle derigenom bli lidande.

Förunderligt är ock, att komitén sålunda vill försvåra den redan odlade jordens
återgång från bolags-, till bondehand, då den samtidigt framlägger ett förslag om
expropriation af den odlingsbara jorden, i afsigt att få denna jord frånvunnen bolag
och tilldelad bönder. Det borde väl vara minst lika angeläget, att bolagens redan
odlade jord återkommer i bondehand, som att odlingsbar mark frånvinnes bolagen.

Äfven om det är önskvärdt att en person, på samma gång han köper inegojord,
också förvärfvar husbehofsskog, så bör han dock icke förmenas att köpa blott
inegojord, då hans köpförmåga icke samtidigt tillåter båda förvärfven.

Det ligger för öfrigt i sakens natur och styrkes af gångna tiders erfarenhet,
att det icke är möjligt äfven för de välvisaste lagstiftare att kunna på förhand
afgöra för en tid framåt, i hvilka speciella fall ett egendotnsköp, som tillfredsställer
både köparen och säljaren, är skadligt för den ene eller andre af dem; och det
är nästan oundvikligt, att, om lagstiftningen tilltror sig något sådant och, såsom en
statsförmyndare för eljest myndige säger, att i de fallen får det ske, och i de fallen
icke, den nästan alltid skall misstaga sig och skada den, som den trott sig gagna.

55° RESERVATION AF H. CLAKSON OCH F. KEMPE.

I det föregående ha vi sett, hurusom komiténs ifrågavarande lagförslag skulle
vara egnade att hindra återgången af redan odlad jord till den jordbrukande
befolkningen.

Men de föreslagna ändringarna skulle medföra menliga följder äfven i afseende
å nyodlingen i Norrland. Innan vi öfvergå till att utveckla detta, nödgas vi
emellertid något sysselsätta oss med lagförslagens terminologi.

Komitén rör sig icke i sina lagförslag med skiftesstadgans begrepp inrösningsjord
och afrösningsjord. Sålunda säger komitén, att i den femtedel af ett hemmans
areal, som får afsöndras, ej må ingå mer än 1/r> af hemmanets »hela åkerareal
eller af dess sammanlagda egovidd i tomt, åker och äng».

Om vi då fästa oss vid det begrepp, som uttryckes i orden tomt, åker och
äng, så måste man väl antaga, att här afses jemväl sådan tomt, åker och äng,
som ursprungligen var afrösningsjord, eftersom komitén uttryckligen säger, att
lagen afser hela hemmanets sammanlagda areal af tomt, åker och äng, hvartill således
måste räknas all den odlade jord, afsöndrad eller icke, som finnes å hemmanets
egor, vare sig denna jord ursprungligen varit af afrösningsjords eller inrösningsjords
natur. Begreppet är sålunda vidare än begreppet inrösningsjord. Men
på samma gång är det trängre, ty till inrösningsjorden hör ju ock odlingsbar skogsmark.
Detta gäller om komiténs afsöndringslag.

Hvad komiténs egostyckningslag beträffar, talar komitén här om »tomt, åker
och äng» och har då beslutat sig att från »äng» afskilja sådana slåttermyrar och
kärrängar, som i anseende till läge eller beskaffenhet äro af mindre värde; resultatet
kallar komitén »inegojord enligt denna lag». Detta begrepp är således trängre än
afsöndringslagens »tomt, åker, och äng», och således också trängre än »inrösningsjord».
Men på samma gång är det också vidare, ty till »inegojord» måste ju
räknas jemväl sådan tomt och åker samt äfven äng, (enligt detta ords betydelse i
komiténs egostyckningslag) som ursprungligen var eller fortfarande är afrösningsjord.

Detta är den lösning af gåtan, hvartill ordalagen synas närmast föranleda.

Då jord kan både nyodlas och igenläggas, blifver arealen af tomt, åker och
äng en vexlande qvantitet, egnad att inveckla afsöndringsinstitutet. Sedan vid en
föregående undersökning framgått, att all tillåten afsöndring af tomt, åker och
äng redan skett, kan det alltså vid en senare undersökning befinnas, antingen att
ytterligare afsöndring kan ega rum, eller att den redan skedda innefattar mer än
Vs af tomt, åker och äng.

Är vårt ofvan gjorda antagande, att i komiténs uttryck »tomt, åker och
äng» måste anses inbegripen jemväl dylik mark af afrösningsjords natur, rigtigt,
så föranleder den af komitén föreslagna ändring rörande vidden af de egor, som
må från hemman afsöndras, ännu större oegentligheter. I Norrland är nemligen
mycket vanligt att mark af afrösningsjords natur blifvit i äldre tider från hemman
upplåten till torpare på längre tids besittning, derunder odlad och sedermera för -

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

55r

såld, så att arealen å derigenom vunnen åker och äng jemte torpets tomtplats ej
sällan innehåller en areal, som öfverstiger eller ungefär motsvarar en femtedel af
summan af hela hemmanets areal af tomter, åker och äng. I sådana fall skulle
alltså hemmansegaren vara förhindrad att göra ytterligare afsöndring från sitt
hemman, under det att han deremot, om nybygget eller torpet ej anlagts och fått
vidsträckta marker uppodlade eller röjda till åker eller äng, skulle varit oförhindrad
att göra ytterligare afsöndringar från hemmanet. Exempelvis skulle alltså en
hemmansegare, som besitter 8o tunnland tomt, åker och äng, men derjemte till
torpare afsöndrat 20 tunnland till sådana egoslag beredd mark, ej ega rätt att
afsöndra något af sina 80 tunnland, medan den, som eger blott 30 tunnland tomt,
åker och äng, men ännu ej frånsålt något deraf, skulle få afsöndra 6 tunnland.

Hvilken roll sjelfegande torpare spela i vissa trakter af Norrland, framgår
deraf, att i Vesternorrlands län 10,605 sådana finnas, under det att antalet
hemmansegare och brukare uppgår till 11,925. Bland dessa torpafsöndringar äro
icke upptagne lägenheter, hvilkas hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnader, ej
heller hus och tomter i köpingar och dermed jemförliga orter. (Se Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes femårsberättelse 1896 — 1900 för Vesternorrlands län sidan 63.)
I detta län skulle alltså, om komiténs förslag upphöjes till lag, endast från ett
mindretal hemman vidare afsöndringar af tomt, åker och äng kunna göras.

Äfven i de öfriga norrländska länen finnas betydande mängder af sådana torplägenheter;
och iakttager man utvecklingsgången af den norrländska odlingen, så skall
man finna, hvilken roll just afsöndringsförfarandet härvid spelat. De naturliga ängarna
efter vattendragen samt starrängarna utgöra ofta en högst väsentlig del af de norrländska
hemmanens tomt, åker och äng och ha i allt större och större utsträckning
såsom afsöndringar förvärfvats och odlats af torpare, i all synnerhet de af dessa
ängar, som legat så långt från gården, att de ej af dennas egare kunnat med
fördel odlas.

Det är lätt att inse, hvilket hinder för en fortsatt uppodling af dessa ängar
komiténs tilltänkta ändring i afsöndringslagen skulle innebära i alla sådana fall, då
ängarne utgöra mer än V5 af hemmanets hela areal af tomt, åker och äng, hvilket
är fallet så godt som öfverallt i Norrland. Man riskerar på detta sätt, att all
ängsmark, som öfverskjuter VB af hemmanens hela areal af tomt, åker och äng
aldrig blir odlad, ehuru personer finnas, som med begärlighet skulle köpa deraf
och nyodla.

Och om, såsom ofta är fallet, dessa ängsmarker utgöra den större delen af
hemmanets tomt, åker och äng, blir hindret för odlingens framåtskridande högst
väsentligt. Hårdt måste det ock kännas för egaren af ett hemman, deraf af
tomt, åker och äng redan är afsöndrad, men som har stora arealer ängsmark qvar,
dem han sjelf ej kan med fördel odla, att ej få sälja dem. Den egentliga odlingsmark,
som enligt komiténs förslag i sådana fall må afsöndras, blifver inskränkt till

552

RESERVATION ÅF H. CLAÉSON OCH F. KEMPE.

den odlingsbara skogsmark, som möjligen kan förefinnas. Komitén har velat lemna
denna mer besvärliga och kostsamma odling åt torparne, dervid förbiseende, att
der odlingsbar skogsmark finnes, den oftast ligger i närheten af sjelfva gården och
.derför lämpligen kan och bör odlas af gårdsegaren, som gör klokare i att utvidga
odlingen kring gården, än att företaga nyodling på afsides liggande marker.

\ isserligen vill komitén medgifva afskiljande medelst egostyckning af sådana
ängar, som genom läge och heskallenhet äro af mindre värde; men utom det att
vid upplåtelse till mindre bemedlade den med egostyckningen förenade större kostnad
icke saknar betydelse, kan det ej vara rätt att reducera torparnes jordförvärf och
odlingsflit till skogsmarken och till dylika lägenheter. Icke heller kan det vara
\idaie
töirättning, som kanske resulterar i en förklaring, att, då ängen icke kan anses
vai a genom läge eller beskaffenhet af mindre värde, laga hinder möter mot den
begärda egostyckningen. Ängen får då förbli ouppodlad. Befinnes ängen deremot
tillräckligt olämplig för odling eller tillräckligt illa belägen, då möter ej laga hinder
för förrättningen, styckningen tillstädjes och torparen får slå sig ner.

Vi kunna ej underlåta att här framhålla den egendomliga inkonseqvens,
komiténs lagförslag innebär. Dess egostyckningslag förbjuder hvem det vara månde
att köpa ett hemmans inegojord utan dertill hörande skogsmark; men densamma
förbjuder ingen att af hemmanets öfriga mark inköpa och genom egostyckning
afskilja en jordbit och odla densamma utan att komitén sörjt för att husbehofsskog
dervid tilldelas den för odling afsedda biten.

Samme man, som förmenas att till billigt pris köpa odlad jord med åbyggnader,
för såvidt ej skogsmark i tillräckligt omfång medföljer, är sålunda oförhindrad
att köpa jord med sämre förutsättningar och der nyodla och nybygga, fastän han
äfven då blir utan skog. Arbetaren eller bondsonen får behörigt tillstånd att utan
stödet af skog nyodla och nybygga — dock endast å område, som ligger fjärran
från den odlade byggden och som derför ej med samma fördel kan odlas.

Då komitén sålunda fördrifver den mindre bemedlade från den odlade jorden
till utmarken, så måste väl komitén tänka sig, att kostnaden der blir mindre och
trelnaden större. Vi tro dock, att kostnaderna för nybyggnader och nyodling äro
mångdubbelt större än det pris, som nu betalas för bolags inegojord med åbyggnader,
samt att behaget att bo 1 2 mil eller mer från byggden ej är stort.

Komitén synes sålunda i sina nu ifrågavarande lagförslag taga så ensidig
hänsyn till jordens bevarande åt besuttenheterna, att den har föga eller ingen omtanke
öfrig för sjelfva befolkningen och för odlingens framåtskridande. Men att
tillvarataga dessci intressen torde dock vara den angelägnaste omsorgen för dem,
som vilja verkligen främja jordbruket och jordbrukarne i Norrland.

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

553

Vi gå nu att betrakta komiténs lagförslag ur synpunkten af egna-hems-frågan
i vidsträckt bemärkelse.

Egna-hems-rörelsens syften i afseende å landsbyggden äro i stort sedt dels att
främja uppkomsten af en bofast arbetarestam, dels ock att öka antalet sjelfegande
småbrukare.

Hvad den första uppgiften beträffar är det tydligt, att befintligheten af en
bofast arbetarestam skall vara af stor betydelse för jordbruket, som derigenom
erhåller tillgång på arbetskrafter.

Detsamma gäller om industrien, hvilken i den mån Norrlands naturliga
resurser — skogar, vattenfall och malmer — finna full och ändamålsenlig användning,
helt säkert går en ofantlig utveckling till mötes.

Med denna industriella utveckling följer emellertid en stor tillväxt af arbetareskarorna.
Det synes oss derför i allra högsta grad vigtigt, att man från början
på allt sätt söker ställa så, att dessa arbetareskaror, som ju till hufvudsaklig del
rekryteras från allmogen, få sitt nedärfda begär efter egna hem, så vidt ske kan,
tillfredsställdt. Långt ifrån att lägga hinder i vägen för dessa arbetare att af den
billiga norrländska jorden förvärfva allt de kunna, bör man derför tvärtom se till,
att arbetaren beredes tillfälle att i så stor utsträckning som möjligt förskaffa sig
denna jord. En i någon mån besutten arbetare har nödvändigtvis en annan social
känsla och uppfattning än den helt och hållet obesuttne och kommer ej så lätt att
falla fattigvården till last, hvilket deremot tyvärr någon gång är fallet med den
senare. Och detta gäller ej blott den egentlige industriarbetaren, hvars hela åtrå
i många fall är rigtad på att för sin ålderdom kunna förvärfva sig ett eget hem
och egen jord att bruka, utan äfven och i ännu högre grad skogsarbetaren, för
hvilken det är af största vigt att hafva eget hem med jord och derigenom
blifva bofast. Att afverkare från alla håll om vintrarna strömma till Norrland, är
af många kända skäl intet eftersträfvansvärdt. Bättre i alla afseenden vore utan
tvifvel, att de der blefve bofasta. Men att hyra bostad och att köpa alla lifsmedel,
det blir i längden för en arbetare alltför betungande på sådana orter, der produktionen
af lifsmedel ej ens motsvarar ortsbefolkningens behof och prisen å sådana i
följd deraf blifva mycket höga. För att en skogsarbetare skall kunna blifva bofast,
erfordras, att han arrenderar eller, ännu bättre, eger hus och jord. Då först kan
han finna trefnad och tillfredsställelse.

Hvad beträffar andra punkten på egna-hems-rörelsens program eller främjandet
af småbruken, så skall ju gifvetvis allra största delen af dessas egare vara hänvisad
att anlita jemväl andra inkomstkällor än det egna jordbruket. Och här inställer
sig sjelfmant framtidsbilden af en förmälning mellan »det lilla jordbruket» och
»den lilla industrien», hvarför vårt land och enkannerligen Norrland har särskilda
förutsättningar i sitt öfverflöd å vattenkraft. Ty under det ångkraften nödvändiggör
industriens koncentrering på vissa platser, så skall elektrisk kraft från stationerna

554

RESERVATION AF H. CLAKSON OCH F. KEMPE.

vid vattendragen kunna fördelas och sändas ut öfver byggderna och i hemmen att
der tjena de olika produktionsändamålen.

Men det finnes äfven andra kategorier af landtbefolkningen än arbetarne och
småbrukarne, hvilkas intresse att kunna förvärfva eget hem bör beaktas. Här möta
vi egna-hems-frågan i vidsträcktaste bemärkelse. Det finnes landtmätare, läkare,
andra embets- och tjensteman, apotekare, handlande och handtverkare på landet
såväl som i städerna; och ju mer utvecklingen fortskrider, desto hastigare ökas
antalet af dem, som önska förvärfva jord på landet. Den ene önskar köpa en
tomt, den andre tomt med trädgård, den tredje derjemte några tunnland jord att
bruka. Samtliga dessa jordbehof må väl anses berättigade.

Hur har nu komitén tillgodosett dessa behof? Svaret kan icke bli mer än
ett: får komitén sin vilja fram, skola nu ifrågavarande jordbehof endast i enstaka
lyckliga fall blifva tillfredställda; och i en ej alltför aflägsen framtid, då all tillåten
afsöndring hunnit ske, skola ofvan berörda kategorier af landsbyggdens befolkning
vara dömda att afstå från alla egnahemstankar, med de undantag, som betingas
deraf att en och annan, hvars tillgångar det medgifva, köper ett helt hemman.

Detta är väl näppeligen rimligt. Oss synes det bättre för den jordbrukande
klassen, att personer, som icke äro jordbrukare i egentlig mening, få köpa delar
af ett hemman, än att de måste köpa hela hemmanet; och hemmansegaren kan
ofta få mera för 2 B af inrösningsjorden, uppstyckad i smärre lägenheter, än för
hela hemmanet med både in- och afrösningsjord.

Häremot kan man möjligen invända, att de skiftande jordbehof, hvarom vi
ofvan talat, i framtiden få tillfredställas på afrösningsjordens område. Men, utom
det att äfven detta i många fall försvåras af bestämmelsen att ej mera än V5 af
hemmanets hela vidd får afsöndras, äro de fleste af ofvannämnda kategorier af
landtbefolkningen genom arten af sin verksamhet bundna vid byggden. Så skulle
t. ex. för en handlande eller en handtverkare en dylik förvisning till utmarken i
regel omöjliggöra hans existens.

För egna hems bildande å sådan bolagsjord, som icke är afsedd till försäljning
åt sjelfständiga jordbrukare, skola komiténs inskränkningar i rätten till
jordfördelning desslikes blifva ett stort hinder.

I och med att bolagen insett, i huru hög grad de äro beroende af skogsmarkens
produktivitet, har angelägenheten af ordnad skogsvård och sammanförandet
af skogsmarken i komplexer framstått allt tydligare. Vidtagandet af skogsvårdsåtgärder,
såsom dikningar och andra markförbättringar samt skogsodlingar, äfvensom
tillämpandet af förbättrade afverkningsmetoder har skapat behofvet af vana och
skickliga skogsarbetare, hvilka kunna finna sysselsättning året om. Endast sådana
arbetare, som genom långvarig öfning och uppfostran fått den erforderliga vanan,
kunna emellertid på ett tillfredsställande sätt utföra dylika arbeten, och denna
arbetsskicklighet förutsätter derför bofasthet.

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

5o5

Efter all sannolikhet komma bolagen att åt en arrendator upplåta så stor
del af inrösningsjorden, som behöfves för födandet af en eller ett par hästar och
några kor, medan den öfriga delen utstyckas i mindre lägenheter, — tillräckliga
för att föda i å 2 kor, för ett potatisland och något spannmål, -— hvilka lägenheter
lemnas åt skogsarbetare. Nu kunna visserligen dessa lägenheter behållas af
jordegarne och upplåtas på arrende åt skogsarbetare. Men onekligen är det bättre,
om skogsarbetaren kan förvärfva lägenheten och sålunda erhålla eget hem. Vid
sågverk och fabriker möta ju i detta afseende stora svårigheter på grund deraf,
att dertill hörande jordområden mera sällan äro tillräckligt stora för att tillåta
sådana lägenheters bildande. I skogsbyggden deremot möta inga svårigheter i detta
afseende.

Vi vilja här påpeka ytterligare en af komitén antagligen ej åsyftad konsekvens
af dess lagförslag. Egostyckningsförfarandet är inskränkt till den laga skiftade
jorden. Det bolag, som å oskiftad mark velat bortsälja inegojord med eller utan
skogsmark, har hittills kunnat använda afsöndringsförfarandet. Men med den
ändring i afsöndringslagen komitén föreslagit, blefve detta omöjligt.

Resultatet af komiténs lagstiftningsomsorger om ett sjelfegande bondestånd
skall sålunda i detta fall blifva, att, äfven om bolaget vill förse inegojorden med
tillräckligt skogsanslag, odlingsmark och kreatursbete, någon form för frånskiljandet
af den sålunda efter komiténs recept skapade jordbruksdelen icke skall finnas.

Vi se sålunda, hurusom komitén i sin ifver att åt den sjelfständiga jordbrukaren
rädda hela Norrland, föreslår lagar, egnade att hindra bondehemmanens
utvidgning, hejda företagandet af nyodlingar samt kringskära möjligheterna till
egna-hemsbildningar af alla slag.

Hvilken är då den vinst för jordbruket, som skulle motväga alla dessa
olägenheter? Om vi då först fästa oss vid skogstilldelningen, så är vinsten, så
vidt vi kunna finna, i afseende på provinserna Ångermanland, Jemtland, Medelpad,
Herjeådalen, Gestrikland och Helsingland i så måtto illusorisk, att den som förvärfvat
husbehofsskog inom dessa provinser, ej förhindras att på en gång afverka
och försälja eller på afverkningsrätt upplåta densamma. Vinsten skulle i dessa
fall bestå deri, att vid inegojorden fastlänkats skogsmark, som efter 60 å 8 o år,
på sina ställen först efter ioo å 125 år åter kan alstra till hustimmer duglig
skog. I Vester- och Norrbottens kustland kan afverkning visserligen ske
endast i den mån, de för dessa trakter gällande dimensionslagar sådant tillåta.
Men äfven der kan sköfling ske i stor utsträckning, om till husbehofsskog afsatts
hufvudsakligen fullmogen skog, som uppnått stadgad dimension; och då denna

556 RESERVATION AF H. CLAESON OCH F. ICEMPE.

lag — med all rätt — tillåter afverkning af sådan undermålig skog, som från
skogsvårdens synpunkt bör borttagas, kan äfven härigenom skogskapitalet väsentligt
minskas. Äfven i Lappmarken, der intet får afverkas till afsalu, som ej utsynats
af skogstjensteman, kan dock den tillfällige egaren till förfång för en kommande
egare misshushålla med husbehofsskogen, som får afverkas utan utsyning. Det
enda sätt, hvarpå man skulle kunna förebygga, att husbehofsskog sköflades, vore
att hvarje hemmans årliga behof af skog utsynades af statens skogstjensteman.
Men då nödgades ock staten att mångdubbla antalet skogstjenstemän i Norrland.

Vi tro visserligen att, ehuru den ifrågasatta lagstiftningen skulle blifva både
reellt och formellt egnad att dertill inbjuda, fall af lagens uppenbara kringgående
.skola mera sällan förekomma. Men otaliga skola de fall blifva, då lagens verkningar
till följd af omständigheternas egen makt skulle blifva helt illusoriska. Vi tänka
oss det fall, att en jordegare afskilt en hemmanslott, till hvilken han emellertid
ej finner köpare. Han afverkar skogen. Då uppträder en köpare — måhända
en som dittills afhållits af priset, hvilket emellertid nu sjunkit till att motsvara
hans köpförmåga. Än oftare skall inträffa, att en person lånar penningar för att
köpa en hemmanslott; derefter afverkar han skogen för att kunna betala sin skuld.

Dessa och dylika fall skall äfven den mest samvetsömme draga sig för att
stämpla såsom lagbrott; och gränsfall skola förekomma, der olika uppfattningar
kunna göra sig gällande.

Vi se sålunda, hurusom komiténs påbud om ovillkorlig skogstilldelning ej
blott skall blifva ett mycket illusoriskt stöd för jordbruket utan rent af i vissa fall
kan framkalla skogssköfling.

Fästa vi oss åter vid den nytta för jordbruket, som skulle följa af den
föreslagna lagstiftningen mot inegoj ordens splittrande, så — utom det att komitén
icke presterat någon som helst bevisning för att en dylik undantagslagstiftning för
Norrland är af behofvet påkallad — skall, i samma mån som möjligheten till en
planmässig styckning af jorden genom afsöndring eller egostyckning kringskäres,
hemmansklyfningsförfarandet otvifvelaktigt komma att tillämpas på ett sätt, som
alls icke aktar på besuttenhetsprincipen. ,

Och klyfningsförfarandets fullt rigtiga princip att gifva hvarje hemman del i
alla egoslag skall, då detta förfarande måste tillämpas utom sitt naturliga område,
framtvinga hvad som innebär en verklig olägenhet, nemligen en egosplittring i allra
största utsträckning, hvarvid köparen kanske ej erhåller den jord, han önskat erhålla,
men väl en myckenhet jord, hvaraf han icke har något behof.

Mot hvad vi här ofvan yttrat derom, att komiténs besuttenheter skulle blifva
så dyra, att de svårligen skulle i större utsträckning finna afnämare, kunde möj -

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

557

ligen invändas, att denna olägenhet numera vore förekommen genom lagen om
egna-hemslån af statsmedel.

En sådan invändning skulle dock sakna hvarje fog. Angelägenheten af att
tillfälle beredes för så många som möjligt att förvärfva eget hem på den svenska
jorden är så stor, att ingen åtgärd bör vidtagas, som skulle kunna hindra egnahemsbildningen,
liksom ej heller något bör underlåtas, som kan befordra densamma.
Egnahemskomitén har ock, jemte det den föreslagit det hjelpmedel till egnahemsfrågans
lösning, som ligger i beredande af lån utaf statsmedel, tillika hänvisat till
att genom frigifvande i princip af afsöndringsrätten bygga vidare på den grund,
som, redan tidigare lagd, befästs genom 18 81 års lagstiftning.

Det bör icke tillåtas någon att slå sig till ro vid tanken, att lagen om
egnahemslån af statsmedel skall undanrödja den skada, som komiténs nu ifrågavarande
förslag skulle tillskynda egnahems-rörelsen.

Hvad skulle man tänka om en lagstiftare, som med ena handen bjuder lån
till förvärf af egna hem och med den andra sammanhåller jordpossessionerna så,
att de icke kunna uppdelas till egna hem?

Om ock lån af staten äro för mindre bemedlade en god hjelp att förvärfva
sig eget hem, kan det dock icke vara rätt att medels lagstiftningsåtgärder tvinga
den, hvilken hellre vill köpa en billig fastighet, som han med egna medel kan
betala, att i stället köpa en dyrare och ådraga sig skuld, från hvilken han först
efter decennier blir frigjord. Det med egnahems-lånen afsedda gagnet skulle ock
till stor del gå förloradt, om man medels lag af ifrågavarande art skulle draga in
bland de lånesökande en mängd personer, hvilka, om de egde rätt att fritt välja
en så stor fastighet, som motsvarade deras tillgångar, icke behöfde anlita lånevägen.
De för ändamålet anslagna medlen äro ingalunda för rikliga för de öfriga.

Af vår ofvan gjorda utredning torde framgå, att vi icke kunna biträda
komiténs förslag vare sig till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning
inom de fem norrländska länen, eller till nya inskränkningar i rätten till jordafsöndring
för alltid.

Icke heller kunna vi instämma i komiténs hemställan, att en provisorisk lag
måtte utfärdas, hvarigenom rätten till egostyckning enligt 2 § i 1896 års lag
upphäfves, för såvidt den afser Norrland, för tiden, till dess en ny lagstiftning
om egostyckning kan blifva genomförd.

558 RESERVATION AF H. CLAESON OCH F. KEMPE.

Ett temporärt aflysande af en till befolkningens lättnad vid den ekonomiska
utvecklingen stiftad lag skall ovillkorligen verka skadliga rubbningar i utvecklingens
naturliga gång, och komiténs uppfattning, att denna lag skulle vara mindre behöflig
och lämplig i Norrland, än i det öfriga riket, saknar allt stöd af bevisning.

Vi ha deremot i det föregående sökt fullständigt visa, hurusom just i Norrland
i alla riktningar förefinnes behof af denna lag, och tro derför det vara
rigtigare, att intill dess det visat sig, om ny egostyckningslag skall gifvas Norrland,
låta norrländingarne få lefva under samma lag, som Sveriges öfriga innebyggare.

Tillika få vi fästa uppmärksamheten derå, att ett provisoriskt förbud mot
den art af egostyckning, som af lagstiftaren satts främst, skulle komma att gälla
allt fortfarande, intill dess det blefve af statsmakterna undanröjdt.

Vi förutsätta då, hvad vi med tillförsigt våga hoppas eller att komiténs
förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom de norrländska
länen, icke blifver till lag upphöjdt.

EGOSTYCKNING OCH JORDÄFSÖNDRING.

559

Förslag till utvidgning af rätten till egostyckning och jordafsöndring.

Vi, som icke kunnat biträda förslagen om inskränkning i rätten till egostyckning
och jordafsöndring för alltid, våga deremot underdånigst hemställa om
vissa förändringar i lagen rörande egostyckning och jordafsöndring, afseende utvidgande
af rätten till dessa jorddelningssätt.

I komiténs förslag till vissa bestämmelser om egostyckning inom de Norrländska
länen finnes en enda § nemligen 7 §, hvaraf, om den blefve lag, en del
äfven enligt vår mening skulle vara till gagn för de byggderna.

Denna § är en omskrifning af § 8 1 mom. i 1896 års lag och skiljer sig
ifrån detta lagrum dels deri, att den uttryckligt betonar, att all den en hemmanslott
vid egostyckning tilldelade mark bör, så vidt ske kan, läggas i ett sammanhang,
och dels deri, att till hemmanslotten må läggas flera än tre skiften ej blott i det
fall, att ett större antal skiften tillhört det egostyckade hemmanet, utan ock då sådant
funnes erforderligt för ett rätt iakttagande af egostyckningslagens bestämmelser.
Den förstnämnda ändringen synes oss vaka af föga värde, då det ju är sjelfklart,
att, äfven en sådan bestämmelse förutan, en egostyckad lott lägges i ett sammanhang,
der ej praktiska skäl göra det olämpligt, och bestämmelsen »bör, såvidt ske
kan», skall lätt; om ej ordet lämpligen inskjutes emellan orden såvidt och ske,
kunna gifva anledning till en tolkning, som ej är ändamålsenlig.

Den senare ändringen är deremot af förhållandena påkallad, ity att, enligt
hvad vi personligen erfarit, det vid tillämpning af egostyckningslagen visat sig, att
med nuvarande lags bestämmelser om högst tre skiften bonden ej alltid kunde på
sin lott få så mycken mark, som han önskade. Särskildt har detta varit händelsen
då egostyckningen afsett att å ett af bolag inköpt hemman låta inegojorden med
hvad dermed ansågs böra följa återgå till bonden med bibehållande åt bolaget af
den skogsmark, som det ej ville afstå, eller att bereda bonde tillfälle att till bolag
afyttra viss skogsmark med bibehållande af hemmanet i öfrigt och äfven å nämnda
skogsmark befintliga ängesslåtter eller annan odlingsmark.

Det inträffar nemligen ofta, att åkerjorden till hemmanet är delad i två eller
flere skiften, hvilka icke kunna med annan mark, som skall tilläggas jordbrukslotten,
till ett skifte förenas, och att på den skogsmark, som skall åt bolaget bibehållas,
finnas flere i skogsskiftet förut ingående slåtterängar, som bolaget vill låta bonden

560 RESERVATION AF H. CLAÉSON OCH F. KEMPE.

återfå, samt att den husbehofsskog, som bolaget är villigt att låta åtfölja jordbrukslotten,
ej sammanhänger med den öfriga jord, som skulle åt bonden upplåtas.

I sådant fall pläga, enligt hvad uppgifvits, parterna med förrättningsmannens
hjelp uttänka något sätt, såsom egostyckningens delande i två förrättningar eller
dess kompletterande medelst jordafsöndring, att på omvägar, nå det af båda parterne
åsyftade målet. Då emellertid målet i sig sjelft är godt, bör lagstiftningen vara
sådan, att det kan nås på räta vägar i stället för krokvägar, och ingendera parten,
än mindre båda, lär väl, utan att praktiskt syftemål dermed vinnes, sönderplottra
sitt egoskifte.

Ett annat behof är, att det i 2 § 2 mom. i 1896 års lag stadgade villkor,

»att hemmanet, som skall styckas, icke legat i samfällighet med annat hemman

eller ock blifvit ur samfällighet utbrutet genom sådan delning, att hemmanets egor
icke må utan egarens samtycke med annan mark intagas i skifte i annat fall, än

som omförmäles i 3 § 3 mom. af skiftesstadgan» icke vidare må utgöra ound gängligt

villkor för rätt till egostyckning, utan att egaren medgifves att erhålla
egostyckning äfven å ett hemman, som hörer till ett större skifteslag, med samma
villkor, hvarunder ett sådant hemman, om det kommit i fleres gemensamma ego,
må undergå klyfning, eller att egostyckningen ej må ligga i vägen för sedermera
å samfälligheten sökt laga skifte och att förty fastställelse derå icke må meddelas.

Härigenom uppkomma två slag af egostyckning likasom redan förut finnas
motsvarande två slag af hemmansklyfning, nemligen styckning, som icke kan rubbas
genom laga skifte, och sådan, som kan det.

För denna vår underdåniga hemställan få vi anföra följande motivering:

I större delen af Kopparbergs län samt äfven i en stor mängd byar i Norrland
har laga skifte ännu icke skett, och detta lärer, efter hvad af Kungl. Landtmäteristyrelsens
embetsberättelse framgår, äfven vara fallet i andra trakter af vårt
land. I många af dessa byar, särskildt i Kopparbergs län, komma sannolikt sådana
skiften ej att ega rum under en lång framtid. Då lagstiftaren med rätta ansett
egostyckning vara en form för jorddelning, som är af stort gagn för dem, hvilka
deraf vilja begagna sig, kräfver ock rättvisan, att denna förmån kommer så många
af landets innebyggare som möjligt till del. Visserligen är det sant, att, om den,
som genom egostyckning förvärfvar ett visst egoområde, ej erhåller trygghet att i
alla tider få behålla just detta område, en del af värdet utaf egostyckningen går
förlorad, och fall finnas nog, der detta skall hafva så stor betydelse, att den, som
önskar åtkomma området, afstår derifrån, om ej den absoluta tryggheten ernås
genom egostyckningen; men i andra fall, hvilka enligt vår tanke utgöra det största

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING.

561

antalet, är gagnet för jordegaren att få sina jordförhållanden ordnade på lämpligt
sätt vida större än olägenheten att i en kanske långt aflägsen framtid underkastas
någon jemkning i jordområdet. I hvarje händelse bör det vara den myndige
mannens rätt att sjelf pröfva, om han på sådana villkor vill hafva ett egostyckadt
område eller ej.

Vid delning medelst klyfning af hemman tillhörande oskiftad by är olägenheten
att ej med visshet få behålla de egor, som man så får sig tilldelade, lika

stor som i fråga om egostyckning och ändock måste många begagna sig deraf

och göra det gerna.

Följdriktighet vid lagstiftningen är alltid önskvärd och i detta fall särskildt
synes oss sådan både kunna och för det praktiska gagnets skull böra finnas.

Redan under den förberedande behandlingen af 1896 års lag uttalades med

rätt mycken skärpa, att egostyckning borde få ega rum äfven å sådana fastigheter,

som icke undergått laga skifte, och, om äfven vid införandet af ett så nytt rättsinstitut,
som egostyckningen var, försigtigheten kunde bjuda att ej taga det första
steget så långt, torde denna afhållsamhet ej längre böra gälla nu, då lagen i nära
åtta år varit i verksamhet, och saknaden af detta slag af egostyckning derunder
visat sig medföra en bestämd minskning i lagens gagn.

Det hufvudsakligaste skälet, att ej detta slag af egostyckning inrymdes i
1896 års lag, var nog fruktan, att en sådan rättighet skulle göra laga skifte af
samfällighet, der sådant eljest påkallades, mindre behöfligt och sålunda undanskjuta
en i vissa fall bättre delningsform och att, när skifte af samfälligheten sedan inträffade,
delningen skulle försvåras genom de verkställda egostyckningarne.

Hvad den förra betänkligheten beträffar, tro vi, att föga fara förefinnes, att
skada på sådant sätt skall komma att uppstå. Vi erinra i detta afseende, att egostyckning
ej är en delningsform, som kan ersätta laga skifte å en flera delegare gemensamt
tillhörig samfällighet. Önskar en eller flere delegare att få sin lott utbruten
från de öfriges, vinnes ej målet om, med bibehållande af samfälligheten i det hela,
en delegares eller mångas lotter i densamma undergå egostyckning och förty lärer
ingen begära egostyckning i tanke att derigenom undgå ett eljest förestående
laga skifte. Om åter i samfällighet, hvars laga skiftande på grund af der rådande
förhållanden under en lång framtid hvarken är att vänta eller önska, en person
be gär egostyckning för att på lämpligt sätt kunna åt annan afskilja en till området
förut bestämd del af den förres lott i samfälligheten, kan det ju vara till stor
fördel för honom och torde hvarken påskynda eller undanskjuta laga skifte.

Farhågan att verkställda egostyckningar skulle i någon anmärkningsvärd mån
försvåra derefter skeende laga skifte å samfälligheten, lärer ock vara föga grundad.

Emellertid äro de nu ifrågavarande bestämmelserna, om desamma godkännas,

% af den allmängiltighet, att de ej böra bilda en särskild egostyckningslag för Norrland
eller ens för Norrland och Dalarne, för hvilken provins de ha en särskildt

562

RESERVATION AF H. CLAÉSON OCH F. KEMPE.

stor betydelse, utan ingå i den för hela riket gällande egostyckningslag, hvilken,
enligt hvad vi antaga, ock blifver den enda.

Vårt förslag skulle, om det bifalles, föranleda att 2, 3, 8 och 19 §§ i
1896 års lag om egostyckning in. m, samt de två första momenten i 6 § i
Kungl. förordningen angående lagfart den 16 juni 1875 finge ungefär följande
lydelse:

2 §•

Den, som under enskild eganderätt innehar hemman, som får klyfvas, vare
berättigad att i den ordning nedan sägs få hemmanet styckadt i två eller flera
lotter sålunda, att viss till gränserna bestämd egovidd utlägges till hvarje lott och
hemmanets mantal derefter mellan lotterna fördelas.

Sådan egostyckning vare dock med kraft af orubblighet tillåten allenast å
hemman, hvilket antingen icke legat i samfällighet med annat hemman eller ock
blifvit ur samfällighet utbrutet genom sådan delning, att hemmanets egor icke
må utan egarens samtycke med annan mark intagas i skifte i annat fall, än som
omförmäles i 3 § 3 mom. af skiftesstadgan.

Vill egare af hemman, som hörer till ett större skifteslag, fä detsamma egostyckadt,
vare äfven dertill berättigad, dock skall sådan egostyckning ej ligga i
vägen för sedermera sökt laga skifte, och må förty fastställelse derå icke meddelas.

3 S Har

egare af sådant hemman, som i 2 § omförmäles, till annan upplåtit
viss till gränserna bestämd egovidd att såsom hemmansdel egas, och möter ej uti
det rörande upplåtelsen träffade aftal hinder för egostycknings verkställande i öfverensstämmelse
med hvad nedan stadgas, må ock, på begäran af någon af delegarne,
egostyckning ske, med iakttagande för det fall, som i tredje momentet af 2 § sägs,
af det der gjorda förbehåll.

8 §.

Endast der särskilda omständigheter göra sådant ömkligt, må till någon hemmanslott
läggas flera än tre skiften, utan så är att till hemmanet hör större antal
skiften, i hvilket fall till hvarje hemmanslott må läggas lika många skiften, som
tillhöra hemmanet.

I öfrigt bör vid egornas fördelning iakttagas, att, så vidt egornas beskaffenhet
och belägenhet samt det med egostyckningen afsedda ändamålet det medgifva,
skiftena blifva reguliära och skillnadslinierna till afhägnad beqväma.

EGOSTYCKNING OCH JORD AFSÖNDRING.

563

19 §•

Hvad i skiftesstadgan föreskrifves om skiftes afslutande, hänvisning till besvär,
utgifvande af handlingar och karta samt rättegång i skiftesmål gälle i tillämpliga
delar äfven i fråga om egostyckning; dock att, derest klander emot egostyckning
ej inom föreskrifven tid anmälts, landtmätaren skall ofördröjligen för pröfning (i
nuvarande texten står härefter orden »och fastställelse») insända karta och handlingar
till egodelningsrättens ordförande, som har att, der anledning ej förekommer
till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, fastställa densamma och derom
teckna bevis å kartan men eljest hänskjuta frågan till egodelningsrätten.

Afser förrättningen egostyckning af hemman, som hörer till ett större skifteslag,
må dock fastställelse derå ej meddelas utan skall i protokollet och å kartan
endast antecknas, alt förrättningen befunnits laglig och vunnit laga kraft.

Skolande ärende, som sålunda hos egodelningsrättens ordförande anmäles,
antecknas uti den i 137 § af skiftesstadgan omförmälda dagbok samt ordförandens
i dessa ärenden förda protokoll till vederbörande hofrätt insändas, på sätt i 138
§ af skiftesstadgan om egodelningsrätts dombok är föreskrifvet.

Hvad derefter beträffar rätten till afsöndring af jord för alltid, hafva vi
redan famhållit, att detta sätt för jorddelning i regeln är det enklaste och naturligaste
vid upplåtelser till bildande af små jordbruk och i all synnerhet lägenheter,
afsedda till egna hem för arbetare, samt att detsamma måste, derest såsom oundgängligt
villkor för egostyckning bibehålies, att den till styckning afsedda fastigheten
skall vara genom laga skifte ur samfällighet utbruten eller icke hafva legat i samfällighet
med annat hemman, få en vida vidsträcktare användning i fråga om upplåtelser
från fastigheter, som ej höra till någon af dessa kategorier. Vi hafva ock sökt
visa, att man vid lagstiftning till gagn för jordbruket och jordbrukarne såväl
i Norrland och Dalarne som annorstädes måste söka tillgodose äfven dessa, så
berättigade behof och ej ensidigt lägga an på att tillskapa förhållanden, som
förmenas främja så kallade sjelfständiga jordbruk och dertill använda konstlade
medel, hvilka äro ytterligt hinderliga för alla andra slag af jordförvärf.

Länge och ganska allmänt har man ock insett, att den ekonomiska utvecklingens
främjande kräfver en mycket stor frihet i fråga om rätten att använda detta
jorddelningssätt likasom beträffande de båda andra sätten, hemmansklyfning och
egostyckning, der friheten nu kan sägas vara fullständig. Det enda återhållet
har hittills ansetts vara, att, så länge en väsentlig del af utskylderna från ett

564

RESERVATION AF H. CLAESON OCH F. KEMPE.

hemman utgjordes efter mantalet, en alltför stor minskning medelst afsöndring af
den fastighet, hvarå mantal vore satt, befarades kunna beröfva hemmanets egare
förmågan att utgöra de hemmanet åbelöpande utskylderna. Efter det grundskatterna
nu afskrifvits och då indelningsverkets fullständiga försvinnande ej är långt aflägset,
äro emellertid de besvär och utskylder, hvilka skola utgå efter mantalet, så små
och så få, att en jordafsöndring till hvilken storlek som helst svårligen kan medföra
den verkan, att stamhemmanet blir oförmöget att utgöra dem.

Också anförde de allra flesta myndigheter, hvilka yttrade sig öfver s. k.
Egnahemskomiténs år 1901 till Eders Kungl. Maj:t afgifna, ännu ej slutligen
pröfvade förslag om borttagande af alla nuvarande inskränkningar i rätten att för
alltid afsöndra jord från hemman och om vissa lättnader i sättet för denna rätts
tillgodogörande, att på grund af dessa förändrade förhållanden och den stora lättnad,
reformen skulle medföra för dem, hvilka önskade förvärfva jordfastigheter, en betydlig
utvidgning af denna rätt kunde och borde göras; och en högst betydande
del af myndigheterna tillstyrkte fullständigt bifall till det nämnda förslaget.

I valet mellan utvidgning af afsöndringsrätten med bibehållande af någon
begränsning deraf eller fullständig frihet framstår emellertid såsom en vigtig faktor
till förmån för det senare sättet, att äfven en obetydlig begränsning vållar åtskilliga
olägenheter, och det torde förvisso kunna sägas, att den förmenta faran, att egaren
af en fastighet, hvarifrån mycket stora afsöndringar gjorts, ej skulle mäkta utgöra
de på fastigheten hvilande besvär och utskylder, mera är ett teoretiskt antagande
än en praktisk verklighet. Äfven om i högst sällsynta undantagsfall något sådant
skulle inträda, är skadan deraf en obetydlighet i jemförelse med det gagn, den fullständiga
friheten skulle medföra för talrika skaror af den mindre burgna befolkningen.

På grund af hvad vi sålunda och förut härofvan anfört om reformens vigt
särskildt för de byggder, för hvilka vi äro satta att föreslå lagstiftning, samt under
åberopande af den utaf egnahemskomitén framlagda motivering och det stöd, dess
förslag vunnit hos deröfver hörda myndigheter, få vi i underdånighet hemställa,
att egnahemskomiténs förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 20—31 i lagen
om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 och till
lag angående ändrad lydelse af 6 och 17 §§ i förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom den 16 juni 1875 måtte varda till lag upphöjda.

Såsom särskildt skäl till det sistnämnda förslaget få vi framhålla, att de
gångna årens erfarenhet gifvit vid handen, att krafvet, att en afsöndring skall först
pröfvas af Konungens befallningshafvande, innan lagfart å den afsöndrade fastigheten
må beviljas, verkat så afskräckande, att en stor del af dem, hvilka förvärfvat sådana
fastigheter, låta åratal gå förbi, innan de lagfara sina fång, och att många helt och
hållet underlåta denna sin skyldighet, ett förfaringssätt, hvilket åter föranleder oreda
i jordförhållandena och minskar gagnet af fastighetsböckerna.

EGOSTYCKNING OCH JORDAFSÖNDRING

565

Skulle emellertid våra förslag till rätt att under visst villkor låta egostycka
älven fastighet, som tillhör en större samfällighet, och om borttagande af inskränkningarne
i rätten till jordafsöndring för alltid, ej anses böra upphöjas till en för
hela riket gällande lag, få vi, i motsats till hvad komitén gjort, på det varmaste
förorda bifall till det af sex representanter i Andra Kammaren för Kopparbergs län
— i hufvudsaklig öfverensstämmelse med en af förste landtmätaren i nämnda län
och fyra af de dåvarande fem häradshöfdingarne i länet förut gjord underdånig
framställning —- genom motion framställda förslag om ändring i 1896 års lagom
hemmansklyfning m. m. i syfte att inom nämnda län dels egostyckning skulle
under vissa villkor vara tillåten äfven å sådant hemman, hvilket blifvit utbrutet
endast genom storskifte, dels afsöndring skulle få ske utan hänsyn till afsöndringens
storlek, dels ock, med upphäfvande af bestämmelsen om Konungens befallningshafvandes
fastställelse å afsöndring, det skulle öfverlemnas åt domstolen att i
sammanhang med lagfartsansökningen pröfva om afsöndringen vore i köpehandlingen
till innehåll, läge och gränser så noga angifven, att någon osäkerhet derom ej
kunde uppstå samt om deraf erforderlig ändring i § 6 i lagfartslagen.

Att de föreslagna lättnaderna i fråga om egostyckning och jordafsöndring
äro i Kopparbergs län i hög grad af förhållandena påkallade framgår ej blott
deraf, att länets ofvannämnde embetsman och riksdagsmän derom gjorde ungefär
enahanda framställning och att denna vann understöd af Konungens befallningshafvande
i länet utan jemväl och med synnerlig skärpa af det yttrande, som med anledning
af Riksdagens, af berörda motion föranledda skrifvelse, länets landsting enhälligt
afgaf och som lydde sålunda:

»Landstinget, som består af representanter från alla länets delar och sålunda
är väl förtroget med de inom länet rådande säregna jordförhålianden, finner alla
de uti riksdagens ofvannämnda skrifvelse åberopade skäl för en undantagslagstiftning
för länet uti angifna afseenden i synnerligt hög grad vara för handen, hvarför
landstinget på det kraftigaste instämmer uti samma skrifvelse, och detta så mycket
mera, som landstinget under den tid ifrågavarande lagbestämmelser varit gällande,
haft tillfälle att iakttaga, att deras tillämpning för länets innevånare medfört stora
olägenheter, under det att åter de fördelar, som genom det nyinrättade egostyckningsinstitutet
varit afsedda, icke kunnat komma länets innebyggare till godo, då största
delen af jorden inom länet icke undergått sådant skifte, som erfordras för rättigheten
till egostyckning.»

Reservation

af Arvid Lindman,

Förbättrade grunder för egostyckning.

I likhet med komitén är jag af den åsigt, att förändringar i nu gällande egostyckningslag
äro nödvändiga, och instämmer jag i all hufvudsak i den af komitén
härför afgifna motivering.

Emellertid synes mig komitén hafva gått för långt uti sitt sträfvande att
utrusta de egostyckade inegojordområdena med allt för omfattande adpertinenser
af olika slag. Sant är visserligen, att sjelfständigheten hos deras innehafvare derigenom
ökas, men å andra sidan vore säkerligen ej klokt att uppställa allt för
stora fordringar på den, som vill afstå inegojord, att dervid äfven afstå från annat,
som han gerna vill behålla. Ej heller kan det vara lämpligt att göra de ifrågavarande
jordlotterna allt för dyra och derigenom göra svårigheter för personer,
som önska förvärfva dylika, att kunna öfvertaga dem.

Vidare synes mig alldeles oundgängligt att vidtaga åtgärder för att hindra
skogens sköfling å den skogsmark, som tillägges inegojordlotten för husbehof. Utan
dylika bestämmelser kan annars den första åtgärd, som af köparen efter tillträdet
vidtages, blifva den, att skogen borthugges, och dermed är hela nyttan af lagens
ändring i denna del för långa tider framåt omintetgjord.

På grund häraf har jag icke kunnat i alla dess delar biträda det af komitén
afgifna förslaget till lag om egostyckning utan uppgjort ett derifrån afvikande.
Olikheterna mellan de båda förslagen framgå af det efterföljande.

Särskilda motiver till de paragrafer i mitt lagförslag, som i
väsentligare mån afvika från komiténs.

I s Äfven

om den af komitén uttalade mening, att från jordbrukslotten icke må
undantagas egor, hvilka för densamma äro så godt som oumbärliga, är fullt rigtig,
och således vid jordbrukslotts tillskapande uppmärksamheten bör vara rigtad på

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

567

möjligheten att derå sköta jordbruket, bör man dock ej, genom att drifva denna
sats för långt, hindra egostyckningar. Bolag hafva ofta inköpt hemman, enär de
behöft någon viss del deraf för något sådant ändamål som flottning, dammbyggnad
m. m., och det kan då ej vara rimligt förhindra egostyckning å sådant hemman
och större delen af jordens öfvergång till en mindre jordbrukare, endast derför att
det ifrågavarande området ej får medfölja.

På grund deraf har jag till §:ns första mom. gjort ett tillägg, som föreskrifver
viss hänsyns tagande till ett områdes behöflighet för annat ändamål än jordbruk.

3 §•

Komiténs förslag till fastställande af arealen af den skogsmark, som skall
till hemmanslotten afsättas, anser jag icke lämpligt, äfven om jag godkänner den
indelning i olika zoner, som komitén uppställt.

Vid bestämmande af dessa arealer måste man visserligen taga hänsyn till att
de blifva tillräckligt stora för att med uthålligt bruk lemna det virke, som erfordras
till hemmanslottens husbehof, men heller icke större, ty då motverkar man
ändamålet, nemligen att få den i sågverksbolagens ego befintliga inegojorden åter
i sjeltegande hemmansegares händer. Man kan nemligen taga för alldeles gifvet,
att sågverksbolagen, som förvärfvat sig hemman för att komma i besittning af de
till desamma hörande skogsmarkerna, ej gerna vilja åter afhända sig denna skogsmark,
samt att de, äfven om de äro villiga sälja sjelfva inegojorden till billigt
pris, dock vilja hafva fullt pris för skogsmarken, som de sjelfva ofta köpt till högt
sådant. Derigenom blifva inegolotterna med husbehofsskog ganska dyra, och det
torde derför mången gång blifva svårt att finna köpare till desamma. Af dessa
skäl anser jag de af komitén föreslagna skogsarealerna för höga.

Komitén har vidare föreslagit, att skogsarealen för hvarje zon skall utgöras
af ett visst område medelgod skogsmark, samt der skogsmarken är af sämre beskaffenhet,
ett i förhållande derefter ökadt område. Utom det att komitén icke
förutsätter att bättre skogsmark än medelgod kan i vissa fall förekomma, då området
följdrigtigt borde minskas, synes mig förslaget, att utgå ifrån endast medelgod
mark utan att sätta någon gräns för minsta arealen af sämre mark, mycket
sväfvande och säkerligen föranledande till synnerligen olika tillämpning, särskildt då
man besinnar, att bestämmandet icke skall ske af skogstjensteman utan af landtmätare
med gode män.

Jag har derför ansett, att för hvarje zon skall finnas i lagen bestämmelse
om dels minimiareal af god skogsmark, dels ock minimiareal af dålig skogsmark.

Utgående härifrån, samt med beräknande af behofvet af virke för en brukningsdel
af ordinär storlek till 35 kub.-m. inom zonerna 1 och 2 samt 30 kub.-m.
inom 3 och 4, äfvensom af följande tillväxt för hektar, nemligen

568

RESERVATION AF ARVID LINDMAN.

för	zon	1 : 1,3	kub.-m. för	god och	0,6	kub.-m.	för dålig	mark
»	»	2 : 1,7	» »	))	))	0,8	»	»	»	»
»	»	3 : 2,o	» »	))	))	1,0	»	))	»	»
»	»	4 : 2.5	» »	))	»	1,2	»	»	))	»

har jag ansett skogsområdena böra sättas till hvad af mig föreslagits.

Man får ej förbise, att till husbehof kunna användas trädets alla delar, att
skogsskötseln på sådana små områden, till hvilka egaren är hänvisad för sitt husbehof,
skall blifva intensivare, och större hushållning iakttagas med husbehofsvirket,
än hvad nu ofta är fallet.

Som redan förut antydts, synes emellertid vara af största vigt, att skogen
å denna mark skyddas, så att den verkligen kommer att fylla sitt ändamål, nemligen
att lemna det virke, som erfordras för husbehofvet.

Komitén har icke ansett sig kunna föreslå en sådan föreskrift och trott det
vara ett nästan olösligt problem att utmärka, hvilka af de egostyckade lotterna
skola vara underkastade ett tvång i nämnda hänseende. Omöjligt synes detta dock
icke vara. För sådana lotter, som erhålla enbart skogsmark eller skogsmark jemte
obetydligt af inegojord, erfordras dylik bestämmelse naturligt nog ej, deremot erfordras
den för sådana lotter, som uppenbarligen äro afsedda hufvudsakligen för
jordbruk, eller med ett ord för den stora massan af egostyckningar, som hufvudsakligen
afse, att från bolagens hemman afskilja inegojorden jemte det af lagen
föreskrifna minimum af skogsmark. Lemnas i dylika fall mer skogsmark än det
föreskrifna minimum, lärer ingen svårighet möta, att vid sjelfva egostyckningsförrättningen
å marken särskildt utmärka det område, som öfv.erskjuter detta minimum,
och å hvilket öfverskjutande område fri afverkning bör tillåtas.

5 §•

Då det är af yttersta vigt, att den, som verkligen vill göra något för att
kultivera sin skogsmark, icke hindras härutinnan, och då han i vissa fall kan på
grund af Lagen angående vård af enskildes skogar blifva ålagd att verkställa skogsodling,
har det synts mig nödigt att i förevarande lag inrycka ett stadgande, som
berättigar honom att genom hägnad för bete skydda skogsodling.

6 $.

Om något skall verka hindrande för upplåtande till sjelfegande jordbrukare
af sådan jord, som nu befinner sig i trävarubolagens händer, så är det de af
komitén föreslagna bestämmelserna om betesrätten och dess aflösning. Redan att
afhända sig en viss areal mark, som i 3 § föreslagits, verkar i denna rigtning,

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

569

men än mer motbjudande måste det blifva för en skogsegare, som något tänker
på framtiden och den skogsvård han kan vilja egna sin mark, att nödgas å densamma
tåla intrång af betande kreatur, utan att veta om han någonsin kan blifva
derifrån befriad, eller mot att, om betets aflösning efter 50 år medgifves, få derför
betala ett belopp, hvars storlek han nu ej kan på något sätt bedöma.

Det sannolikaste torde blifva att han under sådana förhållanden icke försäljer
någon mark eller att han, om detta dock sker, för betesrätten fordrar ett
pris, som ställer honom säker att kunna derför en gång i framtiden återlösa
densamma.

Köparen af det egostyckade området kan derigenom tvingas att betala ett
allt för högt pris för en förmån, som i många fall måste anses, minst sagdt, af
tvifvelaktigt värde. Inom vissa trakter af Gefleborgs län ser man, att allmogen
mer och mer upphör att sända sina kreatur till fäbodevallarna, och då det gäller
att drifva upp Norrlands jordbruk och taga största afkastning deraf, kan man ej
annat än glädja sig deråt.

Det torde ej vara djerft antaga, att denna vana skall allt mer utbreda sig i
Norrland, och om den ej gör det af sig sjelft, skadar det ej, att denna utveckling
på något sätt främjas. Jag har derför ansett, att aftal om betesrättens upphörande
efter 50 år må kunna när som helst ingås.

8 $■

Bestämmelsen i komiténs förslag om att Konungens befallningshafvande må
förordna lämplig person att i afseende å förrättningen bevaka talan till betryggande
af lagens rätta tillämpning är en nyhet, som synes mig onödig och olämplig.

Denna tillämpning skall ju iakttagas af förrättningsmännen och derefter af
egodelningsrättens ordförande, hvarigenom full trygghet torde vara uppnådd.

Förslag till

Lag

innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län.

I afseende å egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län å hemman'', derå finnes inegojord, stadgas som följer:

57°

RESERVATION AF ARVID LINDMAN.

I §■

Vid egostyckning må hemmanets inegojord ej läggas till olika lotter på sådant
sätt, att hemmanets jordbruk derigenom lider väsentlig skada, dock må behörig
hänsyn tagas till viss inegojords behöflighet för industriell anläggning, flottning
och annat dylikt ändamål.

Med inegojord enligt denna lag förstås tomt, åker och äng. Till äng skall
dock ej räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet
är af mindre värde.

2 §.

Hvarje hemmanslott, som erhåller inegojord, skall derutöfver tilläggas husbehofsskog,
odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrifves.

3 S Såsom

husbehofsskog skola afsättas: inom Norrbottens och Vesterbottens
lappmarker ofvan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre,
Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals
socknar i Jemtlands län minst 30 hektar god eller minst 60 hektar dålig skogsmark;
inom öfriga delar af Norrbottens och Vesterbottens län, Tåsjö socken i
Vesternorrlands län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils,
Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs, Åsarnes, Rätans och Svegs
socknar i Jemtlands län minst 20 hektar god eller minst 45 hektar dålig skogsmark;
inom öfriga delar af Vesternorrlands och Jemtlands län samt Los och Ramsjö
socknar i Gefleborgs län minst 15 hektar god eller minst 3 o hektar dålig
skogsmark; och inom öfriga delar af Gefleborgs län minst 12 hektar god eller
minst 25 hektar dålig skogsmark, och skall arealen skogsmark af beskaffenhet
mellan god och dålig beräknas i förhållande derefter. Inom husbehofsskogens område
fallande impedimenter och annan för skogsbörd oduglig mark skola ej beräknas.
Styckas inegojorden till olika hemmanslotter, och lemnar ej hemmanets
skogsmark, tillgång till husbehofsskog, på sätt nu är sagdt, varde skogstilldelningen
derefter jemkad.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

571

Har hemmanslott, hvilken uppenbarligen är afsedd hufvudsakligen för jordbruk,
erhållit mera skogsmark än som enligt förestående bestämmelser bort minst
tilldelas såsom husbehofsskog, skall å marken särskildt utstakas den del af skogen,
som öfverskjuter nämnda belopp. Å all en dylik hemmanslott tillagd skogsmark,
hvilken ej sålunda blifvit från husbehofsområdet afskiljd, må afverkning ej ske annorledes
än till husbehof; och gälle vid öfverträdelse häraf hvad i 6 § af Kongl.
Förordningen den 29 Juni 1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa
skattehemman stadgas; dock må Konungens befallningshafvande, derest skogen å
sådant område sparats så, att den räcker till mer än husbehof, efter af jägmästare
verkställd undersökning medgifva den utsyning för afverkning äfven till afsalu, som
anses kunna ega rum utan att derigenom äfventyra tillgången af husbehofsskog.
Har skogen genom eld eller annorledes skadats, må i enahanda ordning medgifvas
den afverkning utöfver husbehofvet, som af omständigheterna påkallas.

4 §•

Till hemmanslott, som erhåller inegojord, skall ock i mån af tillgång läggas
den lör odling tjenliga mark, som lämpligen kan förenas med densamma.

5 S Derest

å hemmanslott saknas erforderligt bete för de hästar och nötkreatur,
som kunna vinterfödas å densamma, skall rätt till sådant bete för en tid ej understigande
femtio år förbehållas hemmanslotten å hemmanets öfriga skog eller utmark
eller den del deraf, som lämpligen kan anvisas för ändamålet.

Utan hinder af den betesrätt, hvarom ofvan sägs, vare dock egare af sådan
mark obetaget att under erforderlig tid genom inhägnad från bete freda den del
af marken, som är föremål för skogsodling.

6 §.

Rätt till skogsfång eller mulbete, som enligt 3 och 5 §§ förbehålles hemmanslott
på annan hemmanslotts mark, skall såsom servitut hvila på den senare
fastigheten.

Aftal, att rätt till skogsfång skall före den bestämda tiden upphöra, vare
utan verkan.

Hvad i skiftesstadgan, 76 § föreskrifves om utbrytning vid skifte af rätt
till mulbete, gälle ej i afseende å betesrätt, som uppkommer vid egostyckning
enligt denna lag.

57=

RESERVATION AF ARVID LINDMAN.

7 §•

Inegojorden, liusbehofsskogen och odlingsmarken böra, så vidt ske kan,
läggas i ett sammanhang; och må i hvarje fall antalet skiften, som enligt gällande
föreskrift får vid egostyckning läggas till en hemmanslott, ej öfverskridas i annat
fall än då sådant finnes erforderligt för ett rätt iakttagande af denna lags bestämmelser.

8 §.

Vid egostyckning enligt denna lag skall landtmätaren biträdas af gode män.

9 §•

Erfordras för bildande af egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål, att hemman styckas i annan ordning, än denna lag föreskrifver,
må Konungens befallningshafvande dertill lemna tillstånd.

10 §.

I de hänseenden, hvarom i denna lag ej meddelas särskilda föreskrifter,
skall lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 Juni
1896 ega tillämpning.

Denna lag träder i kraft den -—, dock skola egostyckningsförrättningar,
med afseende å hvilka förordnanden för landtmätare redan utfärdats, i enlighet
med hitintills gällande lag fullföljas.

ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.

573

Ändrade bestämmelser om jordafsöndring.

I likhet med komitén anser jag ock, att en ändring i vissa delar af gällande
bestämmelser om jordafsöndring bör vidtagas för att få de gjorda förslagen till
egostycknings- och arrendelagar effektiva. Likväl synes det mig, som skulle komiténs
förslag till ändring af 20 § i lagen om hemmansklyfning m. m. ej vara lyckligt
funnet, och torde detta förslag utan tvifvel komma att föranleda rätt mycken oreda
vid tillämpningen.

Man afser att behålla hemmanets sjelfva jordbrukskärna oförsvagad, men vill
gerna tillåta afsöndring af sådana egor, som äro mindre nödiga derför, och genom
hvilkas upplåtande behofvet i en ort af mindre lägenheter kan till en del tillgodoses.
Detta uttryckes enligt min mening bäst genom följande lagförslag.

Förslag till
Lag

angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring af den 27 juni 1896.

Härigenom förordnas att 20 och 2 2 §§ i lagen om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 skola erhålla följande förändrade
lydelse:

20 §.

/ mom. Egare af hemman, hvilket får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
egovälde för alltid afsöndra till och med en femtedel af egovidden i en eller flera
delar, dock att inom Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län i hvad sålunda får af söndras ej må ingå inegojord till
den omfattning, att hemmanets jordbruk derigenom märkligen försvagas.

2 mom. Egare af hemman, hvarom i nästföregående mom. sägs, vare ock
berättigad att antingen till besittning på viss tid, dock med iakttagande af hvad

574

RESERVATION AF ARVID LINDMAN.

angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd är i lag stadgadt, eller ock till besittning
på lifstid från hemmanet afsöndra jord af huru stor vidd som helst. Afsöndring,
som nu är sagd, må dock ej ega rum inom de i i mom. omförmälda län.

22 §.

Astundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att derifrån
för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad redan kan vara
från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än hvad i 20 § i mom. sägs,
ankomme på Konungens befallningshafvande att, der omständigheterna dertill föranleda,
sådant tillåta.

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

KOMITÉN FÖR UTREDANDE AF FRÄGAN
»HURULEDES DEN SJELFEGANDE JORDBRUKANDE
BEFOLKNINGENS STÄLLNING I NORRLAND OCH DALARNE
MÅ KUNNA VIDMAKTHÅLLAS OCH STÄRKAS OCH
JORDBRUKETS UTVECKLING I NÄMNDA LANDSDELAR
BEFRÄMJAS»

INNEHÅLL:

KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR
ERFARENHETER FRÅN UTLANDET
OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNN/NGSFONDER
HISTORIK FRÅN L/MA SOCKEN

STOCKHOLM 19<H

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Komiténs föregående underdåniga framställningar:

I. I fråga om förändrade grunder för afvittringen i lappmarkerna ...... i

II. I fråga om förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom .................................. 15

III. I fråga om åtgärder till förekommande af att utländsk undersåte
må kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd såsom aktieegare i svenskt

bolag förvärfva intresse i svensk jord............................................ 35

Erfarenheter från utlandet ................................................................. 43

Om allmänningar och allmänningsfonder i Kopparbergs, Gefleborgs,

Vesterbottens och Norrbottens län 81

Kort historik Öfver trävarubolagens jordförvärf inom Lima socken i Dalarne

och befolkningens kamp deremot 107

BIL. 1.

KOMITÉNS FÖREGÅENDE UNDERDÅNIGA
FRAMSTÄLLNINGAR.

UNDERDÅNIG FRAMSTÄLLNING

I FRÅGA OM

FÖRÄNDRADE GRUNDER FÖR AFVITTRINGEN
I LAPPMARKERNA.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

TILL KONUNGEN

Vid företagande af den utredning, som genom Eders Kungl. Majrts nådiga
bref af den 7 sistlidne juni anbefallts i fråga om åtgärder för vidmakthållande och
stärkande af den sjelfegande, jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och

BIL. i. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Dalariie samt befrämjande af jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar, hafva
undertecknade, ledamöter i den af Eders Kungl. Maj:t för sådant ändamål tillsatta
komité, ansett nödigt att till en början undersöka, om enligt gällande afvittringsförfattningar,
i den mån dessa ännu kunna komma att tillämpas, områdestilldelningen
till enskilda hemman och nybyggen sker på sådant sätt, som för jordbruksnäringens
stödjande kan anses mest önskligt; och hafva komiterade härvid funnit
sig böra redan nu och utan att afvakta det slutliga resultatet af komiténs arbeten,
till Eders Kungl. Maj:t afgifva en underdånig framställning rörande några frågor,
hvilkas skyndsamma afgörande synts komitén vara af omständigheterna synnerligen
påkalladt.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 skall det skogsanslag, som vid afvittring
tilldelas hemman eller nybygge, bestämmas efter beräkning af 5,000 eller derutöfver
till högst 20,000 qvadratref skogsmark (441—1,763 hektar) för helt mantal
och i förhållande derefter för större eller mindre hemmantal. Enligt komitén
lemnade upplysningar har vid tillämpningen af denna bestämmelse så förfarits, att
skogsanslaget i medeltal kommit att utgöra 1,500—1,600 hektar för helt mantal,
oberäknadt impediment, eller vida mer än det författningsenliga medeltalet 1,102
hektar och temligen nära det lagliga skogsanslagets maximum.

Medräknas emellertid impediment, utgöra skogsanslagen i medeltal för mantal
omkring 4,000 hektar; och då erfarenheten visat, att såsom impediment i afsevärd
omfattning ansetts äfven användbar skogsmark, torde af nämnda skogsanslag omkring
2,400 hektar böra anses såsom duglig mark. Ej sällan har dessutom vid
afvittringen förekommit, att hemmansdelar och nybyggen blifvit åsätta högre skattetal
och i följd deraf erhållit större skogsanslag än det, hvartill beskaffenheten af
hemmanets inegor bort gifva anledning; och vill komitén i sammanhang härmed
hafva anmärkt, att förekomsten af dessa oegentligheter gifver vid handen, det bestämmelserna
i 10 § af ofvannämnda stadga icke visat sig vara tillfyllestgörande
för behörigt tillvaratagande af kronans rätt vid afvittringsförrättningar.

De stora skogstillgångar, som sålunda tilldelats lappmarkernas hemman och
nybyggen hafva ock, trots det utsyningstvång, hvarmed deras tillgodonjutande varit
förenadt, gjort dessa hemman och nybyggen synnerligen begärliga för trävarurörelsen,
och öfverflyttning af jord från den jordbrukande befolkningen till idkare
af nämnda rörelse har i oroväckande grad egt rum och synes alltjemt vara att
befara.

Den första åtgärd omsorgen om jordbruksnäringens vidmakthållande inom
dessa trakter påkallar torde derför vara den, att grunderna för skogstilldelningen
vid afvittring sålunda ändras, att de hemman och nybyggen, som hädanefter genom
afvittring färdigbildas, med bibehållande af deras ändamålsenlighet såsom jordbruksfastigheter
ej vidare göras begärliga för trävarurörelsen.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

I detta afseende är det på två särskilda områden en förändrad lagstiftning
kan erhålla betydelse, nemligen dels å ännu oafvittrade trakter och dels å öfverloppsmarker
inom afvittrade delar af lappmarkerna, der nybyggen med rätt till
skogsanslag fortfarande få anläggas.

Till oafvittrade områden äro numer allenast att hänföra de ofvan odlingsgränsen
belägna delarne af socknarne Vilhelmina, Dorotea, Sorsele och Stensele
med Tärna kapellförsamling. Enligt komitén meddelade upplysningar utgör antalet
hemmansdelar och nybyggen inom ifrågavarande delar af nämnda socknar sammanlagdt
177, af hvilka dock en del egas eller innehafvas af sågverksegare och hvilka härstädes
torde genom lämpliga lagstiftningsåtgärder kunna dels bibehållas, dels vinnas åt
jordbruksnäringen.

De odisponerade öfverloppsmarkerna nedom odlingsgränsen inom Norrbottens
och Vesterbottens län, belägna hufvudsakligen i socknarne Gellivare, Jockmock,
Arjepluog och Sorsele utgöra, enligt hvad för komitén uppgifvits, i det närmaste
600,000 hektar. Det är alltså ett synnerligen afsevärdt område, som här genom
kolonisering efter ett lämpligt system skulle i mån af befintliga lägenheter småningom
kunna komma jordbruksnäringen och bondeståndet till godo, men som, upplåtet
till nybyggen enligt gällande författningar och afvittringsföreskrifter, säkerligen
inom kort komme att indragas under sågverkens stora skogsbesittningar.

Eders Kungl. Maj:t har genom nådigt bref den 7 nästlidne juni anbefallt
Eders Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län ej mindre att inkomma
med underdånigt förslag på hvad sätt och i hvilken omfattning vid afvittringarne
inom länet det enskilda tillkommande skogsanslag kunde afsättas till bildande af
en eller flera allmänningar än äfven att tillse, att arbetet med afvittringarne icke
fullföljdes längre än att hinder derigenom ej mötte för bildande i största möjliga
utsträckning af sådana allmänningar.

I anslutning till den uppfattning, som synes ligga till grund för detta nådiga
bref, vill äfven komitén i allmänningars bildande af en del af skogsanslaget se ett
verksamt medel till hämmande af den angifna skadliga utvecklingen i afseende å
jordfördelningen mellan jordbruksnäringen och sågverksrörelsen, och komitén har i
detta afseende funnit önskligast, att steget tages fullt ut och att hela skogsanslaget,
i hvad det efter sakkunnig utredning anses öfverstiga nödigt husbehof, afsättes till
allmänning. Härvid böra bestämmelser stadgas, afseende att från delaktighet i dylik
allmännings afkastning utesluta fastighetsegare, hvilka icke kunna anses såsom
egentliga jordbrukare.

Vidare har komitén ansett det böra öfvervägas, huruvida icke skogsanslaget
enligt gällande afvittringsstadga bestämts till högre belopp än som kan anses nödigt.

I fråga härom har komitén väl kommit till den öfvertygelsen, att ofvan odlingsgränsen
belägna hemman och nybyggen kunna vara i hehof af det understöd, som ifråga
om skogsanslag medgifves dem af gällande bestämmelser, men hvad beträffar de framtida

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

nybyggen, som komma att anläggas å öfverloppsmarkerna nedanför odlingsgränsen
synes skogsanslaget utan olägenhet kunna och böra betydligt inskränkas, helst derigenom
tillfälle till anläggande af ett större antal nybyggen torde kunna beredas.

I fråga om dylika nybyggesanläggningar har på senare tider visat sig, att
rättighet dertill sökes jemväl af personer, hvilka uppenbarligen icke kunna hafva för
afsigt att såsom jordbrukare nedsätta sig å det tillämnade nybygget utan måste antagas
hufvudsakligen åsyfta förvärfvandet af skogsanslaget för trävarurörelse. Äfven denna
omständighet synes förtjena lagstiftningens uppmärksamhet.

På grund af hvad sålunda anförts får komitén i underdånighet hemställa,
att för afvittring och nybyggesanläggningar inom lappmarkerna måtte i
vederbörlig ordning bestämmas följande förändrade grunder nemligen:

att, med bibehållande af nuvarande latitud för skogsanslag till hemman och
nybyggen ofvan odlingsgränsen, skogsanslaget för nybyggen, som hädanefter upplåtas
å öfverloppsmarkerna nedanför nämnda gräns, bestämmes till högst 1,200
hektar för helt mantal;

att af detta skogsanslag omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen eller
nybyggena endast hvad som efter noggrann af afvittringslandtmätaren med biträde
af skogstjensteman för hvarje särskildt fall förrättad undersökning anses erforderligt
för nödigt husbehof och att å sålunda afsätta områden afverkning af skog får ske
endast till husbehof;

att återstoden af skogsanslagen afsättes till allmänning att för delegarnes
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som lemna trygghet att allmänningen
kommer att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande befolkningen;
dervid från delaktighet i allmänningens afkastning böra uteslutas jordegare, hvilka
uppenbarligen icke för egen utkomst bruka jorden eller äro på stället boende;

att ansökan om nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring icke
må beviljas annan än den, som kan antagas vilja och kunna sjelf bruka fastigheten
för att derigenom bereda sig sitt nödvändiga lifsuppehälle;

samt att afvittring såväl inom oafvittrade trakter som äfven i orter, der påbörjad
afvittring ej afslutats eller nybyggesupplåtelser på odisponerad mark förekomma, tillsvidare
och intill dess förenämnda förändrade grunder blifvit pröfvade måtte inställas.

Transsumt af det hos komitén förda protokoll utvisande hos komitén i frågan
yttrade särskilda meningar bifogas.

Underdånigst
L. DOUGLAS.

J. BERLIN. J. BROMÉE. H. CLAESON.

M. v. FEILITZEN. FRANS KEMPE. EDVARD KINBERG.

G. KRONLUND. CARL LINDHAGEN. ARVID LINDMAN. AD. WIKLUND.

Louis Améen.

Stockholm den 16 November 1901.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Transsumt af protokollet, hållet vid Norrlandskomiténs
sammanträde i Stockholm den 16 november igoi.

§ 2.

Beslöts följande underdåniga skrifvelse till Kungl. Majrt:

»Till Konungen

Vid företagande af den utredning — — — — — — — — — — — —»

Reservationer afgåfvos

af herrar Claéson och Lindman, som förenade sig om följande yttrande:

»I komiténs underdåniga hemställan om förändrade grunder för afvittring och
nybyggesanläggningar inom lappmarkerna föreslås beträffande den del af skogsanslaget,
som skall till allmänning afsättas, att från delaktighet i allmänningens afkastning
böra uteslutas jordegare, hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst bruka
jorden eller äro på stället boende.

Komiténs förslag i denna del kunna vi ej biträda.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga den 30 maj 1873 om afvittring i Vesterbottens
och Norrbottens läns lappmarker skola (§ 8) hemman och nybyggen, såvidt
tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu samt
skall (§ 18) skogsanslaget bestämmas med hänsyn till skogens och betets bättre eller
sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet.

Då denna ännu gällande stadga, hvilken ej synes lägga hinder i vägen för
att den till saluskog afsedda del af skogsanslaget tilldelas jordegarne gemensamt i
form af allmänning, icke gör någon åtskillnad mellan olika slag af egare utan tillförsäkrar
alla egarne till hemman och nybyggen laglig rätt att, der tillgång finnes,
erhålla skogstilldelning efter de i stadgan bestämda grunder, anse vi beträffande
redan beviljade nybyggen och deraf bildade hemman, att vid skogstilldelningen åt
dessa bör hädanefter som hittills tagas hänsyn endast till fastighetens storlek och

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

dess behof af skogsmark såsom varaktigt stöd vid jordbrukets bedrifvande och icke
i någon mån vid den tillfälliga omständigheten, huruvida jordegaren sjelf brukar
jorden och är på stället boende-eller ej, samt att, då denna grundsats bör tillämpas
ej blott vid utskiftande af husbehofsskogen utan äfven vid tilldelandet åt fastigheterna
gemensamt af den till dessas stöd afsedda allmänning, deraf ock måste följa, att
den ene eller andre jordegaren ej må kunna uteslutas från andel i afkastningen
af den honom gemensamt med de öfriga jordegarne tillhöriga skogsmarken.

En afvikelse härifrån skall svårligen kunna betraktas annorledes än såsom ett
kringgående af en i afvittringsstadgan befintlig bestämmelse, till hvilken nuvarande
egare af nybyggen och hemman ansett sig kunna sätta lit, och står i strid med
allmänt gällande rättsregler rörande delegares inbördes rätt till samfäld egendom.
Den föreslagna bestämmelsen låter enligt vår tanke sig ej ens försvaras dermed,
att den är af förhållandena högeligen påkallad. Vi äro nemligen väl ense med
komiténs flertal om det önskliga deri, att ifrågavarande nybyggen och hemman
egas af personer, för hvilka jordbruket är hufvudsak, men vi äro ock öfvert3gade,
att detta önskningsmål i högst väsentlig grad skall vinnas redan derigenom, att, på sätt
komitén föreslagit, åt fastigheterna icke lemnas någon skogsmark, som af deras
egare får för afverkning till afsalu disponeras, vid hvilket förhållande fastigheterna
icke blifva användbara till skogsbruk utan säkerligen skola af sådana jordegare,
hvilka hafva sågverks eller annan trävarurörelse till sin egentliga handtering, med
nöje till jordbrukare för billigt pris afyttras.»

samt af Herr Kempe, som ingaf följande anförande:

■ »Jemte det att jag till alla delar instämmer i det af herrar H. Claeson och
A. Lindman särskildt afgifna yttrande får jag såsom ett i min tanke vigtigt skäl
för bifall till komiténs hemställan ytterligare anföra följande.

Med afseende å den af komitén föreslagna åtgärden att inom den ännu
oafvittrade delen af lappmarkerna tilldela der förefintliga hemman och nybyggen
skog endast till husbehof, men icke till afsalu, samt att af hela den återstående
delen af skogsanslaget bilda sockenallmänningar, så synes mig det vigtigaste skälet
för en dylik åtgärd ligga deri, att de skogar, om hvilka nu är fråga, såsom belägna
ofvan odlingsgränsen, i allmänhet äro skyddsskogar och såsom sådana näppeligen
böra utgöra föremål för enskildes skogshushållning. Det misstag, som vid
afvittringen inom Jemtlands län begicks i detta hänseende och som visat sig så
ödesdigert för fjell- och skyddsskogarne inom detta län, torde ej till någon del
böra upprepas.»

Herrar Lindhagen, Bromée, Kinberg och JViklutid förenade sig om det yttrande,
att enligt deras uppfattning komitén bort till Kungl. Maj:ts kännedom tydligare
och fullständigare framföra skälen till de särskilda framställningar, hvilka
innefattades i komiténs underdåniga hemställan, och ansågo nämnda ledamöter, att
komiténs underdåniga skrifvelse i sådant syfte kunde erhålla följande lydelse:

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Till Konungen.

Den ai Eders Kungl. Maj:t tillsatta komité för utredande af åtgärder till
bibehållande och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning inom Norrland
och Dalarne har under sina förhandlingar fästat sin uppmärksamhet dervid,
att beträffande trakter inom Lappmarken, der afvittringsåtgärder ännu kunna ifrågakomma,
för ofvan berörda ändamål oundgängligen erfordrades vissa förändrade
bestämmelser om afvittringen.

Den för Luleå lappmark den 13 december 1850 utgifna afvittringsstadga,
som var den första författningen om afvittring i lappmarkerna, tilläde hvarje helt
mantal från ettusen till fyratusen tunnland duglig mark utan att dervid fästa särskilda
villkor för skogens begagnande. Denna stadga blef emellertid, innan den
vunnit vidare tillämpning, på framställning af Konungeus befallningshafvande i
Norrbottens län inställd enligt ett nådigt bref af den 28 december 1861, hvarigenom
i stället från vederbörande infordrades förslag till ny stadga för afvittring inom
alla lappmarkerna. Till grund för sin framställning hade Konungens befallningshafvande
åberopat en af dåvarande landshöfdingen Widmark afgifven underdånig
berättelse om Norrbottens län, deri Widmark uttalat den åsikt, att af stor och
djup betydelse för orten och det allmänna vore, det skogen inom lappmarkernas
vidsträckta skogsland framgent förblefve kronans egendom, samt att derå anlagda
eller framdeles tillkommande hemman borde, i öfverensstämmelse med åberopade
äldre författningar, icke hafva annan rätt till skogen än att deras innehafvare finge
den begagna till eget husbehof, derå hafva mulbete för sina kreatur och efter
skeende utsyningar samt dertill erhållen tillåtelse verkställa uppodlingar.

De tillämnade nya föreskrifterna utkommo sedermera genom stadgan om
afvittring i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873, hvilken
författning i fråga om skogstilldelningarne bestämmer, att hemman och nybyggen
skola, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu;
dock att egare af frälse- och skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid
afvittring tilldelade skogen ega vidsträcktare dispositionsrätt än enligt 1 § af nådiga
förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa
skattehemman är egare af deri omförmälda hemman förunnad. Af den till 1873

IO BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

års riksdag i en viss del af ämnet aflåtna Kungl. propositionen samt Riksdagens
förhandlingar framgår uttryckligen, att äfven statsmakterna dervid utgått från den
uppfattningen, att redan anlagda hemman ej hade något rättsligt anspråk till viss
skogstilldelning; att man dock ansett sig ej böra gå så långt, som landshöfdingen
Widmark ifrågasatt, utan tilldelat fastigheterna utom husbehofsskog äfven skog til!
afsalu af det angifna skälet, att bonden skulle af skogsbruket hafva en nödig befunnen
biförtjenst, då hans jordbruk slog fel; att likväl på samma gång inskränkts
hans förfoganderätt till skogen för att denna ej skulle sköflas och bonden ej blifva
prisgifven åt skogsköpare; samt att denna inskränkning i dispositionsrätten skulle
föranleda upplåtelse af större skogsområden än eljest borde blifvit händelsen, i
hvilket afseende särskildt dåvarande chefen för civildepartementet yttrade, att derest
Riksdagen ej medgåfve nämnda inskränkning, manade honom hans pligt att hos
Kungl. Maj:t förorda antingen, att icke någon skog alls upplätes, eller ock att den
upplåtna arealen blefve så liten som möjligt, på det att förekommas måtte de
vådor, som kunde uppstå af den oinskränkta dispositionsrätten öfver skogen.

Dessa kronans afsigter med skogstilldelningen hafva emellertid visat sig med
författningens formella affattning icke kunnat upprätthållas. Inom Norrbottens lappmark
hafva redan omkring 58 procent af hemmantalet kommit i sågverksindustriens
ego. Och inom Vesterbottens lappmark är procenttalet inemot 40, hvartill der
komma ungefär 26 procent af hemmantalet, hvars utsyningsrättigheter samma industri
förvärfvat för en tid af 40 till 50 år.

Dylika erfarenheter mana enligt komiténs uppfattning oafvisligt till att genom
förändringar i föreskrifterna om afvittringen söka förverkliga dess ändamål åtminstone
i de få trakter, der kronan ännu har förhållandena i sin hand.

De områden, som häraf skulle beröras, äro först de ofvan odlingsgränsen
belägna delarne af Dorotea och Vilhelmina socknar, der de första sammanträdena
för afvittringens påbörjande egde rum inom Dorotea den 1 och inom Vilhelmina
den 8 juli innevarande år.

Vidare har den ofvan odlingsgränsen inom Stensele socken med Tärna kapellförsamling
och inom Sorsele socken redan påbörjade afvittringen ännu icke fortskridit
så långt, att afvittringsförslaget blifvit slutligen pröfvadt och områdena utbrutna,
hvadan äfven här den juridiska rätten till kronans skog ännu icke öfvergått till
hemmansinnehafvarne. Visserligen hafva hemmansegarne genom särskilda, åren
1896 och 1898 fattade beslut, som blitvit af Kungl. Maj:t den 1 sistlidne mars
fastställda, öfverenskommit, att af det blifvande skogsanslaget skall, inom Stensele
socken och Tärna kapellförsamling hälften samt inom Sorsele socken en tredjedel
afsättas till allmänningar. Häraf kan dock ej föranledas något hinder för att genom
nya afvittringsföreskrifter bereda kronan ett måhända angeläget tillfälle att af egen
maktfullkomlighet anvisa ytterligare en del af skogsanslaget till de sålunda ifrågasatta
allmänningarne. Och lika litet kan den omständigheten, att kostnader ned -

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

lagts på åtskilliga afvittringsåtgärder, som nu skulle förfalla, anses såsom en tillfredsställande
anledning att för all framtid utlemna dessa trakter till ett säkerligen
oblidt öde. Det bör derför framstå såsom en vigtig angelägenhet att jemväl ifråga
om dessa pågående afvittringar icke skrida till slutligt fastställande af åtgärder,
hvilka man inser skola väsentligen förfela det ändamål, som afses med dem.

Slutligen förekommer, att vid de afslutade afvittringarne nedan odlingsgränsen
aftagits såsom odisponerad mark inom Gellivare socken omkring 162,000 hektar,
inom Jockmocks socken 74,341 hektar, inom Arjepluogs socken omkring 250,000
hektar och inom Sorsele socken 106,783 hektar eller inalles 593,124 hektar. Enligt
6 § 2 mom. alvittringsstadgan må efter den allmänna afvittringens fullbordande på
dylik mark inom de till odling tjenliga delarne af landet nybyggen åt hugade
sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas. Ansökningar om
sådana nybyggens anläggande å viss del af berörda inom Jockmocks socken aftagna
öfverloppsmark hafva redan anhängiggjorts och märkas bland sökandena åtskilliga
personer, som icke kunna antagas hafva för afsigt att blifva verkliga nybyggare.

Hvad härefter angår de förändrade grunder, efter hvilka afvittringen bör ega
rum, så måste dessa syfta till att skogen, såsom afsikten varit, bibehålies såsom
ett varaktigt stöd för jordbrukaren och ej blir en lockelse till skogsspekulation.

I sådant syfte är det uppenbarligen i främsta rummet af vigt, att hemmanen
omedelbart tilldelas allenast den för nödigt husbehof erforderliga skog, som må
blott för sådant ändamål användas vid äfventyr, som i 6 § af förenämnda Kungl. förordning
den 29 juni 1866 stadgas. Återstoden af skogsanslaget torde åter i sin helhet
afsättas till allmänning, hvars afkastning bör på lämpligt sätt komma jordbruket till
godo enligt föreskrifter, som i vederbörlig ordning uteslutande bestämmas af kronan.

Hvad härefter angår sjelfva skogsanslagets storlek, som enligt gällande författning
utgör för helt mantal minst 5,000 qvadratref och högst 20,000 qvadratref
eller 1,763 hektar, så bör tagas under öfvervägande, huruvida detsamma ej lämpligen
bör för nybyggesanläggningar inom förenämnda odisponerade mark nedsättas till
högst 1,200 hektar. En sådan skogsmarksareal i trakter nedom odlingsgränsen
synes nämligen under alla förhållanden vara tillräcklig för såväl husbehofs- som
allmänningsskog.

Deremot synes, vid det förhållande att den allmänna afvittringen i det närmaste
afslutats, någon förminskning i skogsanslaget ej billigtvis böra först nu ifrågasättas
för de aflägsna byggder ofvan odlingsgränsen, der afvittring ännu återstår.

I tillämpningen har emellertid gällande föreskrifter i afseende å skogsanslagets
storlek, om ej i samma omfattning som på andra orter, dock äfven i lappmarken
gifvit anledning till stora och endast undantagsvis rättade missförhållanden, i det
att kronan athändts oskäliga skogsområden utöfver hvad som afsetts. Detta har
tillgått så, att dels, oaktadt en vidsträckt latitud blifvit bestämd för skogsanslaget,
detta dock i regeln tagits inemot maximum i stället för medelbeloppet, dels bland

BIL I. KOMITÉ^S FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

impedimenter i vidsträckt omfattning inbegripits äfven duglig skogsmark. I medeltal
har sålunda anslaget kommit att utgöra 1,500 till 1,600 hektar för helt mantal,
oberäknadt impediment. Medräknas emellertid impediment, utgöra skogsanslagen i
medeltal för ett mantal omkring 4,000 hektar; hvarutaf af sistnämnda anledning
omkring 2,400 hektar torde böra anses såsom duglig mark. Slutligen har ock, i
ändamål att vinna största möjliga skogsanslag, vid skattläggningen inegornas beräknade
afkastning ej sällan obehörigen uppdrifvits.

Det är af vigt, att en verksam rättelse i berörda afseende vinnes, och torde
särskildt för kontrollen å skogstilldelningen vederbörande skogstjensteman inrymmas
en utsträckt befogenhet och förpligtelse att härutinnan bevaka kronans rätt vid
förrättningen och eventuellt gemensamt med landtmätaren härom afgifva förslag.

Hvad ofvan sagts gäller skogstilldelningen för det ändamål som, på sätt
ofvan framhållits, afses med afvittringen. Emellertid har förekommit i afsevärd
omfattning att, redan innan afvittring egt rum, bolag eller andra, som ej ännu
idka jordbruk, inköpt hemman och nybyggen i den spekulation att vid blifvande
afvittring erhålla skog af kronan. Inom nu ifrågavarande trakter förekomma äfven
sådana hemmansegare, mest inom Dorotea socken, der af tjugunio hemmansdelar
åtminstone tjugusex icke vidare lära innehafvas af sjelfegande bönder.

Det bör vid de återstående afvittringarne blifva en särskild angelägenhet att
se till, att dylika hemmansinnehaf kunna upphöra och hemmanen återgå till allmogen.
Andra kammaren uttalade sig också vid senaste riksdag i denna riktning,
dervid anförande bland annat, att »afvittringen skulle här få den egendomliga uppgiften
att på kronans bekostnad från dess mark för landets bebyggande och uppodling
gifva bort skog till hemman, om hvilka man redan vet, att de skola för
aktieegarnes räkning användas till helt andra ändamål».

Det kunde tilläfventyrs ifrågasättas att vinna detta syfte därigenom att någon
som helst skogstilldelning tills vidare ej i strid med afvittringens uttryckliga ändamål
tilldelades hemman, som vid skattskrifningen 1901 egts eller vid afvittringens
företagande egas af bolag eller annan, som ej sjelf bebor och brukar fastigheten
för att derigenom bereda sig sin utkomst. Afvittringens inställande, såvidt rörer
dessa hemman, borde då äfven föranleda ett upphäfvande af den utsyningsrätt,
som enligt 53 § i Kungl. förordningen den 26 januari 1894 tillsvidare medgifvits
egarne. Vill man af praktiska skäl ej inslå på denna väg, qvarstå dock såsom
oafvisligt, att då allmänningen skall innehålla den saluskog, som skänkes endast
såsom stöd åt verkliga jordbrukare, innehafvaren af dylikt hemman ej bör få åtnjuta
någon inkomst från allmänningen, i hvars reglemente dessutom bör inrymmas
den allmänna bestämmelsen, att hvarje förmån från densamma bör upphöra att
utgå så länge ett hemman innehafves af sådana egare, som nyss nämnts.

I fråga särtkildt om nybyggesanläggningar, så har med uppenbart åsidosättande
af författningens mening och utan att något verksamt inskridande deremot

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

hitintills egt rum, ny byggesan läggningar beviljats bolag och andra personer än
verkliga nybyggare. Detta bör enligt komiténs uppfattning icke vidare få ske utan
uttryckligen föreskrifvas, att ansökan om nybygges upptagande äfvensom dess
skatteomföring ej må beviljas annan än den, som kan antagas vilja och kunna
sjelf bebo och bruka fastigheten för att derigenom bereda sig sitt nödvändiga lifsuppehälle.

För att de nya bestämmelser, som sålunda af komitén ifrågasatts, må vinna
tillämpning, är det af nöden, att nu pågående afvittringsåtgärder afbrytas, hvarom
äfven Andra kammaren vid innevarande års riksdag gjorde ett uttalande, och får
komitén i anledning häraf i underdånighet föreslå, att afvittringarna ofvan odlingsgränsen
inom Dorotea och Vilhelmina socknar samt inom Stensele socken med
Tärna kapellförsamling och Sorsele socken äfvensom nybyggesupplåtelser å odisponerad
mark nedan odlingsgränsen tills vidare och intill dess'' förenämnda förändrade
grunder för afvittringen blifvit pröfvade måtte inställas.

Justeradt den 19 november 1901.

In fidem
Louis Arnéen.

L. DOUGLAS.

II.

UNDERDÅNIG FRAMSTÄLLNING
I FRÅGA OM

FÖRBUD I VISSA FALL FÖR BOLAG OCH FÖRENING FÖR
EKONOMISK VERKSAMHET ATT FÖRVÄRFVA

FAST EGENDOM.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

TILL KONUNGEN.

Den af Eders Kungl Maj.t tillsatta komité för afgifvande af förslag till åtgärder,
hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde
vidmakthållas och stärkas, har i underdånig skrifvelse den 16 innevarande månad för

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

berörda ändamåls befrämjande inom återstående områden af lappmarkerna, der afvittringsåtgärder
ännu pågå eller kunna ifrågakomma, föreslagit förändrade bestämmelser
för afvittringen samt dennas inställande i afvaktan på att dylika bestämmelser
blifvit pröfvade. Dervid har komitén utgått från den uppfattningen, att ett hufvudvillkor
för att kunna upprätthålla en sjelfständig jordbrukande befolkning inom
nämnda landsdelar fortfarande är, att denna verkligen erhåller det tillämnade stödet
af skogens afkastning, samt att kronan derför måste, der hon ännu har förhållandena
i sin hand, ändra grunderna för skogstilldelningen, så att denna ej, på sätt erfarenheten
hitintills visat, förfelar sitt vigtiga ändamål.

Om det sålunda må antagas, att, i händelse förenämnda framställning vinner
framgång, förhållandena inom oafvittrade och odisponerade trakter af lappmarkerna
skola väsentligen utveckla sig efter förväntan, så har komitén hädanefter att odeladt
egna sin uppmärksamhet åt sakernas läge inom det öfriga Norrland jemte Dalarne.

Frånsedt möjligheterna till ny kolonisation å kronans behållna skogsmarker,
hvilken det ligger i statsmakternas hand att främja etter omständigheterna, framstår
här såsom den för närvarande i alla afseenden förnämligaste uppgiften att vidmakthålla
och stärka bondeklassen inom de gamla odalbyggderna samt de trakter, hvilka
i anseende till belägenhet och andra naturliga betingelser vid afvittringarne i första,
hand upplätos till bebyggande.

För detta fall har emellertid kronan numera ej möjligheterna qvar att ingripa
genom förändringar i afvittringsföreskrifterna. Afvittringen har inom dessa hufvudsakliga
områden gått i fullbordan och kronan kan sålunda ej vidare här begagna
sig af en ännu ej afyttrad juridisk rätt till sin skogsmark. Det återstår blott att
räkna med de faktiska förhållandena, sådana dessa utvecklat sig efter afvittringen.

I detta afseende ställa sig utvägarne vida olika, allt efter som frågan gäller
de hemman, hvilka ännu äro i den sjelfegande allmogens besittning, eller dem,
som öfvergått i bolagens ego. Upprätthållandet af en sjelfständig jordbrukande
befolkning förutsätter nemligen ett tillräckligt ekonomiskt underlag. Och då sjelfva
jordens afkastning i detta nordliga klimat ansetts och i stort sedt fortfarande måste
anses kräfva ett tillskott från skogarne, föreligga för närvarande de nödiga förutsättningarne
härför företrädesvis endast å bondehemman med behållna tillräckliga
skogsmarker, hvaremot uppgiften af flera skäl måste blifva mycket vanskligare att
genomföra på öfriga hemman.

Det är derför klart, att i samma mån bolagens hemmansförvärf fortgå, förminskas
äfven utsigterna att kunna åstadkomma något värdefullt i det syfte, som
komiténs uppdrag omfattar. Och att utvecklingen fortfarande med snabba steg
leder frågan in i denna riktning, är ett lika kändt som naturligt förhållande.

Komitén behöfver i detta afseende endast hänvisa till den af Kungl. Statistiska
Centralbyrån utgifna redogörelsen för sågverksaktiebolags, sågverksegares och bruksegares
förvärf af jordegendom inom de särskilda socknarne i Norrland och Dalarne
åren 1885 och 1895. Sedan sistnämnda är hafva dessa förvärf inom trakter, der

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

värdefull skogsegendom återstått att köpa, fortgått i lika eller vida större omfattning
än förut, enligt hvad som framgår af de svar, som afgifvits af ledamöter i Riksdagens
Andra Kammare från nämnda landsdelar i anledning af en vid sammanträde
i Kungl. Jordbruksdepartementets lokal den 26 sistlidne mars derom framställd
fråga. Och till samma slutsats kommer en vid innevarande års riksdag af lagutskottet
åberopad utredning, som rätteligen utvisar, att under åren 1896-—1900
inom de fem nordligaste länen lagfarits aktiebolags förvärf af hemman till ett före
inköpet åsatt taxeringsvärde af inemot 12,800,000 kronor och inom Kopparbergs
län till ett hufvudsakligen efter köpeskillingsbeloppen beräknadt värde af omkring
6,400,000 kronor, i hvilka förvärf för åren 1896—99 ej ingå köp från aktiebolag.

Särskildt anmärkningsvärd visar sig denna utveckling vara i lappmarkerna,
oaktadt afvittringen der påbörjades först 1873 i enlighet med bestämmelser, som man
då föreställde sig skulle åt bonden för framtiden bereda en varaktig inkomst af
skogen. Redan år 1893 uttalade emellertid Vesterbottens läns landsting i en underdånig,
numera till komitén öfverlemnad skrifvelse, att genom aktiebolagens fastighetsförvärf
faran att inom kort länets lappmarker skulle sakna en sjelfständig jordbrukande
befolkning vore så stor, att landstinget ansett det för sin oeftergifliga pligt att
påkalla ett kraftigt och skyndsamt ingripande, innan all utsigt till räddning vore
slut. Enligt uppgifter, som för de flesta lappmarkssocknar inkommit från vederbörande
skogstjenstemän, hade jemlikt dessa tjenstemäns utsyningslängder de egentliga
skogsspekulanternas hemmansinnehaf derstädes år 1900 nått en omfattning, som visar,
att skogsköpen oförminskadt fortgå. Den öfvervägande delen af dessa hemman innehafves
nu liksom år 1895 af aktiebolag, som dessutom förvärfvat utsyningsrätterna till
skogen å en mängd hemman, hvilkas öfvergång till bolagen derigenom förr eller senare
är att förvänta. De siffror, som kunna erhållas ur förenämnda uppgifter, utvisa, att
de egentliga skogsspekulanternas hemmansförvärf år 1900 ställde sig i procent al hela
mantalet inom nedannämnda socknar på sätt framgår afföljande jemförande uppställning:

	1885	1895	1900	Dessutom är utsyningsrätt för-
	procent	procent	procent	värfvad af bolag till
Norrbottens län:
Gellivare socken.........	45,3 (?)	36	49
Jockmocks » .........	48,9	48,9	60
Arjepluogs » .........	1,8	9,8	29	44 % af socknens samtl. mantai
Arvidsjaur » .........	5,i	12,2	19	36 % » » » »
Vesterbottens län:
Lycksele socken........	9,6	17,9	35	53 % » » » » \|
Stensele*) » .........		4,9	12	67 % » » » »
Sorsele*) » .........	—	4,7	12	70 % » » » »
Åsele » .........	19,8	45,8	56	4 % » » » »
Fredrika*) » .........	22,2	40	41
Örträsk *) » .........	6,8	24,9	32
Vilhelmina » .........	4,5	16,8	32	1
Dorotea » ........	33,2	57,8	62
*) I dessa socknar afser uppgiften för år 1900	endast aktiebolagens förvärf.

BIL. I.

KOM1TÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Vid öfvervägande af ofvannämnda förhållanden har för komitén oafvisligen
framställt sig, att en af de hufvudsakligaste förutsättningarne för att kunna öka och
stärka den jordbrukande befolkningen inom Norrland och Dalarne är, att bolagens
förvärf af hemman ej fortgår på sätt och i den omfattning, som hitintills egt rum.
Hvilka utvägar deremot, som vid ett slutligt afgörande af denna angelägenhet kunna
befinnas verksamt leda till målet med iakttagande på samma gång af tillbörlig
hänsyn till olika berättigade intressen, derom har komitén ej ännu kunnat bilda sig
någon mening. Derförinnan erfordras att vinna kännedom om resultaten af de
utredningar, hvarom komitén redan föranstaltat, samt med all sannolikhet äfven att
ingå i andra undersökningar, som blifva både invecklade och tidsödande.

Innan förenämnda utredningar hunnit afslutas samt ärendet i öfrigt genomgått
alla sina instanser, skall emellertid förloras en lång tid, som sannolikt bör
beräknas till inemot tre år. Och om härunder bolagens hemmansköp få fortgå
på enahanda sätt som hitintills, måste det inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen
står färdig att ingripa, föremålet för dess omsorger ytterligare på många ställen
helt och hållet eller till väsentliga delar upphört att finnas till.

Inför dessa utsigter har komitén i känslan af sitt ansvar funnit det oundgängligt,
att man nu söker åtminstone i någon mån hejda den pågående utvecklingen
i afvaktan på de slutliga åtgärderna. Och det framställer sig härvid för
komitén likaledes såsom uppenbart, att den enda utväg, som i dettta afseende för
närvarande står öppen, är ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det i sådant afseende af Andra Kammaren vid innevarande
års riksdag antagna lagförslag.

Antagandet af en dylik tillfällig lag har komitén sålunda efter moget öfvervägande
funnit utgöra en väsentlig betingelse för att dess arbeten skola leda till
något resultat. En genom nådig proposition till Riksdagen framförd ny framställning
i sådant syfte synes äfven så mycket naturligare, som redan i anledning af enskilde
motionärers yrkande inom Riksdagen gjort sig kraftigt gällande den uppfattningen,
att just den af Riksdagen enstämmigt begärda utredningen förutsatte ett provisorium
af ifrågavarande beskaffenhet. Andra Kammaren antog nemligen förslaget härom
med stor majoritet och inom Första Kammaren förordades det af flera talare,
under det andra endast af tvingande opportunitetshänsyn ansågo sig böra afstå
derifrån i detta frågans första skede.

Ytterligare begränsningar i förbudets omfattning utöfver dem, som återfinnas
i det af Andra Kammaren antagna förslaget, kunna emellertid ifrågsättas. Sålunda
anser komitén det vara lämpligt att, såsom många förordat undantag göres för
de delar af Dalarne, som i förevarande afseenden förete väsentliga olikheter med
de egentliga skogsbyggderna inom detta landskap. Behof af förbudets tillämpning,
hvilket i första hand är afgörande, föreligger nemligen förnämligast i dels socknarne
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och V ester-Dalarnes fögderier (utom Säfsnäs socken,

BIL. I.

KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

hvilken redan nästan helt och hållet eges af bruksegare) och dels inom Envikens
och Svärdsjö socknar af Falu fögderi. Ett ytterligare stöd för en begränsning af
lagens tillämplighet till ifrågavarande socknar hemtas deraf, att just dessa (utom
Säfsnäs socken) undergått både afvittring och storskifte på kronans bekostnad,
under det att dylika förmåner ej synas tillgodokommit länets öfriga socknar i
annan mån än att socknarna inom Falu fögderi, med undantag af de två ofvannämnda,
samt Säters och Stora Skedvi socknar inom Hedemora fögderi bekommit
vissa mindre bidrag till bestridande af kostnaderna för sina storskiften.

Det kunde vidare förtjena tagas i öfvervägande, huruvida ej äfven Gestrikland,
der jordbesittningsförhållandena synas någorlunda stadgat sig, kunde undantagas
från förbudet, hvilket i sådan händelse skulle omfatta endast Södra, Norra
och Vestra Helsinglands fögderier af Gefleborgs län. Då emellertid socknarne
inom ifrågavarande landsdel undergått afvittring och ytterligare hemmansköp för
skogsspekulation dock måste antagas fortfarande i någon mån kunna här ifrågakomma,
har komitén saknat tillräckliga skäl att sjelf föreslå ett sådant undantag,
utan vill komitén allenast hafva uttalat, att den för sin del ej finner några afgörande
betänkligheter vid detsamma.

Deremot anser sig komitén böra förorda en annan synnerligen afsevärd
begränsning genom att från lagens tillämpning undantaga alla de vidsträckta egendomar,
som egas af bolag. Visserligen kunna från det allmännas synpunkt i detta
afseende göras vissa invändningar bland annat med hänsyn till angelägenheten att
försvåra för bolag med utländska aktieegare att lägga under sig svensk jord, hvarom
komitén skall nedan vidare yttra sig. Men det har anmärkts, att en bestämmelse,
som omöjliggör, att ett bolags egendom annorledes än genom aktieöfverlåtelse kan
säljas till ett annat, skall inverka menligt på många bolags bankkredit, och då lagen
närmast afser att skydda böndernas hemman, synes i detta sammanhang någon
betänklighet ej böra möta att tillsvidare göra ett medgifvande i förenämnda afseende.

Slutligen vill komitén beträffande lagförslaget ifrågasätta, utom ett förtydligande
af rubriken, en utvidgning af ordalagen i i § 2 mom., hvarigenom underlättas
en vidsträcktare tolkning af den undantagsbestämmelse, som der gjorts till förmån
för den verkliga förädlingsindustrien.

Beträffande lagförslagets närmare motivering från såväl saklig som juridisk
synpunkt, inskränker sig komitén till att i hufvudsak åberopa hvad under förhandlingarne
i Riksdagen derom yttrades; och vill komitén för sin del endast
tillägga några erinringar.

Bolagslagstiftningen, hvartill den nu ifrågasatta uteslutande är att hänföra, utgör
en speciallagstiftning, som för bolagens rätt att verka för sina ändamål uppställer
olika villkor allt efter deras verksamhets beskaffenhet. Att i det allmännas intresse
begränsa vissa bolags rätt att förvärfva fast egendom bör sålunda icke i och för
sig möta synnerliga betänkligheter och eger äfven förebilder i vår äldre såväl som

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

yngre lagstiftning. De invändningar, som just i detta fall förspörjas, torde riktigast
finna sin förklaring deri, att frågan nu tillika rör sig om besittningen af stora
naturliga rikedomar och derför helt naturligt framkallar en allmännare tvekan,
hvilken dock bör göra sig mindre gällande beträffande den nu ifrågasatta lagstiftningen,
som endast afser en provisorisk anordning för kortare tid.

Det erinras understundom, att böndernas skogshemman i följd al förevarande
lagstiftning skulle falla i värde. Häremot måste då sägas, att hemmanen dock
förblifva minst lika värdefulla som förut. Ty skogsmarken finnes fortfarande qvar
med dess möjligheter att bereda skogsvinst åt egaren och förädlingsvinst åt sågverksindustrien.
Skulle trots detta hemmanens af spekulationen uppdrifna marknadspris
sjunka något, derigenom att de i någon mån upphöra att vara endast en handelsvara
och mera få tjena sitt verkliga ändamål, så är detta knappast att anse såsom
någon olägenhet. Lockelsen att sälja blir då mindre liksom utsigterna ökas, att
hemmanet kan öfvertagas af något af egarens barn eller vid försäljning inköpas af
annan jordbrukare. Hemmansvärden, som leda till, att bondeklassen säljer sig sjelf
och försvinner, kunna ej sägas vara något eftersträfvansvärdt för denna klass såsom
sådan eller för det allmänna.

Vidare plägar framhållas, att en lag af ifrågavarande beskaffenhet kan kringgås.
Detta anmärkta förhållande, som eger tillämplighet på de flesta lagar, utesluter
emellertid ej, att genom lagen skall till väsentliga delar vinnas hvad som afses
med densamma. Enligt hvad statistiken utvisar äro nemligen aktiebolagens hemmansförvärf
alldeles öfvervägande i förhållande till andra skogsspekulanters köp. Det
är dessa bolags organiserade makt, hvilken leder spekulationen samt antingen tillskapar
förhållanden, som tvinga bönderna att lemna sina hemman, eller ock bereder
bönderna denna lätthet att sälja, som gör att de sälja utan behof eller utan försök
att öfvervinna en tillfällig ekonomisk svårighet. Den enskilda spekulationen bör
aldrig kunna antaga sådana proportioner, och äfven för aktiebolag bör det blifva
en invecklad sak att söka för framtiden sammanhålla dylika affärer genom enskilda
personer. Ett erkännande häraf ligger jemväl i påståendet, att genom bolagens
uteslutande från köpen skogshemmanens handelsvärde skulle sjunka.

Under nuvarande förhållanden borde ock en viss betänksamhet göra sig
gällande att i oträngdt mål inlåta sig på hemmansköp för skogsbruk. Blir det
statsmakternas fasta föresats att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolkningens
ställning, så följer deraf, att de förr eller senare på något sätt måste
ersätta det nu föreslagna förbudet med lika verksamma åtgärder i samma syfte.

Xomitén vill slutligen i detta sammanhang erinra om den framhållna
angelägenheten att förekomma, att utländska undersåtar genom inköp af aktier i
sågverksaktiebolag kunna i stor utsträckning förvärfva eganderätt till svensk jord.
I detta afseende har den nu ifrågasatta lagen den betydelsen, att den under sin
giltighetstid så fullständigt som kan ske, utestänger denna fara från all den jord -

BIL. I. K0MITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

egendom, som ännu ej kommit i aktiebolags besittning. Beträffande åter den svårlösta
frågan på hvad sätt en lagstiftning i enahanda syfte kan komma till stånd
äfven beträffande de af aktiebolagen redan förvärfvade landsdelar, så torde någon
annan provisorisk åtgärd i detta afseende nu ej lämpligen stå till buds än att vid
ffet här ofvan omnämnda medgifvandet, enligt hvilket äfven aktiebolag skulle få
köpa egendom från bolag eller förening, fästa villkor om att bolagets aktier enligt
gällande bolagsordning skola vara ställda på viss svensk man. Är. emellertid äfven
säljaren ett aktiebolag, kan affären i alla fall komma till stånd genom öfverlåtelse
af aktierna. Och då samtliga ändringar i aktielagen, som kunna för ofvannämnda
ändamål ifrågasättas, torde böra i ett sammanhang bedömas, har komitén ej funnit
sig föranledd att redan nu göra någon särskild framställning i detta ämne.

På grund af hvad sålunda anförts får komitén i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes för nästkommande Riksdag framlägga förslag till
följande:

»Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast egendom
å landet inom Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands eller Gefleborgs
län eller inom Nedan Siljans, Ofvan-Siljans och Vester-Dalarnes fögderier eller
Envikens och Svärdsjö socknar i Fakt fögderi af Kopparbergs län, der ej Konungen
för visst fall dertill lemnat tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt gälle dock ej, när fråga är allenast om tomt,
upplagsplats eller annat dylikt område, hvilket erfordras för bolagets eller föreningens
omedelbara verksamhet, eller om stenbrott, grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet, och ej heller i det fall att egendomen förvärfvas
från bolag eller förening, som nyss är sagd.

2 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, der sådant enligt denna lag
erfordras, vare aftalet ogildt.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Bank eller annan penningeinrättning, så ock försäkringsanstalt vare ej underkastad
denna lags bestämmelser.

Denna l^g skall gälla tills vidare intill den första September 1905.»

Transsumt af det hos komitén förda protokoll, utvisande de i frågan yttrade
särskilde meningar, bifogas.

Underdånigst

L. DOUGLAS.

J. BERLIN.

J. BROMÉE.

H. CLAESON.

EDVARD KINBERG.

FRANS KEMPE.

G. KRONLUND.

CARL LINDHAGEN.

ARVID LINDMAN.

AD. WIKLUND.

Louis Améen.

Stockholm den 28 november 1901.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Transsumt af protokollet, hållet vid Norrlandskoiniténå
sammanträde i Stockholm den 28 november 1901.

Närvarande: Komiténs samtliga ledamöter.

§ 2-

Föredrogs till slutlig granskning utarbetadt förslag till lydelse af den vid
sammanträdet den 20 innevarande månad beslutade underdåniga skrifvelse till
Kungl. Maj:t, och beslöts, att nämnda skrifvelse skulle erhålla följande affattning:

»Till Konungen.

Den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta — — — — — — —--—»

Herr von Feililzen anhöll att få till protokollet antecknadt, att han, som på
grund af sjukdom icke närvarit vid de sammanträden, då komiténs öfverläggningar
rörande ifrågavarande skrifvelse egt rum, förty icke heller ansett sig böra deltaga
i sjelfva beslutet rörande densamma.

Herrar Claiison, Kempe och Lindman, som önskade reservera sig mot beslutet,
förklarade sig icke för närvarande vara beredda att afgifva de skriftliga yttranden,
de ville i sådant afseende åberopa, utan yrkade att dermed erhålla anstånd till
kommande sammanträde.

1 anledning häraf beslöts, att med skrifvelsens expedierande skulle anstå, till
dess nämnda reservationer aflemnats.

§ 3-

Väcktes af Herr Lindhagen följande förslag:

»De enskildes spekulationer i skogshemman kunna enligt min af många sakkunnige
vitsordade mening ej närmelsevis få den omfattning som bolagens obegränsade
förvärf och skola för öfrigt ej heller för framtiden tillskapa samma orubbliga missförhållanden
i samhälleligt afseende som de senare. Det starka motstånd äfven ett

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

tillfälligt förbud för bolagen att köpa sådana hemman framkallar från bolagens sida,
belyser riktigheten af denna uppfattning. De farhågor, som kunna förefinnas, skulle
emellertid alldeles undanrödjas, derest man redan nu tills vidare förekommer till
och med de enskildes spekulationer, äfvensom de bolagsförvärf, som få ega rum,
innan den af komitén ifrågasatta lagen kan träda i kraft. Hos komitén får jag
derföre ifrågasätta, huruvida för att i viss mån vinna äfven detta ändamål nämnda
lag lämpligen kunde kompletteras med påminnelser om en annan eventuell lagstiftning
genom antagandet af en författning utaf hufvudsakligen följande innehåll:

»Lag

angående inskränkning i vissa fall af eganderätten till hemman, som för värfvas

för skogsbruk.

Hvar och en, som efter den i december 1901 annorledes än genom arf
eller giftorätt förvärfvat hemman eller derifrån afsöndrad skogsmark inom Norrbottens,
Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands eller Gefleborgs län eller inom
Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Vester-Dalarnes fögderier eller Envikens och Svärdsjö
socknar i Falu fögderi af Kopparbergs län, skall, der han ej sjelf å fastigheten hätskt
bo och hemvist, vara särskildt underkastad alla de inskränkningar i eganderätten
till densamma, hvilka enligt blifvande lagstiftning pröfvas nödiga för att fullt
tillgodose angelägenheten af att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolkningens
ställning inom nämnda landsdelar.

Hvad sålunda är stadgadt gälle dock ej i det fall, att egendom förvärfvats
från bolag eller förening för ekonomisk verksamhet och ej heller när fråga är
allenast om tomt, upplagsplats eller annat dylikt område.

Denna lag skall gälla tills vidare och intili den 1 september 1905.»

Komitén beslöt att för närvarande icke göra detta förslag till föremål för
någon öfverläggning.

Justeradt
28 nov. 1901.

L. DOUGLAS.

In fidem

Louis Améen

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR. 27

Transsumt af protokollet, hållet vid Norrlandskomiténs
sammanträde den 30 november 1901.

Närvarande: Komiténs samtliga ledamöter.

§ 2-

Af herrar Claéson, Kempe och Lindman ingafs följande reservation mot
komiténs den 28 innevarande månad fattade beslut rörande underdånig skrifvelse till
Kungl. Maj:t i fråga om förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.

»Emot komiténs förslag att hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes för
nästkommande Riksdag framlägga förslag till ''Lag angående förbud i vissa fall för
bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom’, få vi
härmed afgifva följande reservation.

Sistlidne riksdags lagutskott yttrade, att endast för det fall, att genom en
allsidig och genomgående undersökning af frågan ådagalägges, att inga andra botemedel
finnas för de missförhållanden, man önskar aflägsna, syntes det skäligen
kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen så stridande och med så svåra
olägenheter förbunden lagstiftning som det ifrågasatta förbudet för bolag m. fl. att
inom Norrland och Dalarne annat än i vissa undantagsfall få utan Konungens
särskilda tillstånd förvärfva fast egendom på landet.

Detta åskådningssätt var nog särdeles välgrundadt, hvadan ock Riksdagen
afslog nämnda lagstiftningsförslag, ej blott i hvad det afsåg dess antagande till en
beståndande lag, utan ock, på sätt då äfven sattes i fråga, till en lag, afsedd att
gälla för en tid af tre år, hvarjemte Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t begärde
den utredning, för hvars anskaffande denna komité blifvit tillsatt.

Någon utredning i nämnda hänseende har komitén ännu icke åstadkommit
och detta synes oss hafva bort utgöra ett bestämdt hinder för komitén att redan
nu föreslå Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga ett förslag, hvilket i hufvudsak
öfverensstämmer med det, som nyss blifvit af Riksdagen förkastadt.

Då komitén emellertid ej låtit sig af denna omständighet afhållas ifrån
afgifvande af ett sådant förslag, är det vår pligt att angifva de öfriga skäl, hvarför
vi ej kunnat biträda detsamma. Det första skälet, hvilket ej kan tillmätas för stor
betydelse, är, att förslaget strider emot en rättsgrundsats, som utgör en af de
hörnstenar i vår lagstiftning, hvilka icke kunna borttagas eller afstympas utan att
lagstiftningen, som åter är en spegelbild af den högre eller lägre ståndpunkt i
civilisatoriskt afseende sjelfva folket intager, nedflyttas till ett lägre stadium. Denna

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

grundsats är ''allas likhet inför lagen’, hvilken särskildt i nu förevarande hänseende
tog sig ett uttryck i Kungl. kungörelsen af 1810, der det stadgas, ''att hvarje
svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, är berättigad att
förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea Rike, å land och i stad,
af hvad natur som helst''.

Häremot är inom komitén invändt, att hvarje lagbestämmelse kan anses
såsom en inskränkning i menniskors frihet och rättigheter, men deraf följer ej, att
man bör tillåta sig att säga i lagen, att köp af fast egendom å landet är laga fång
för en del af medborgarne, men ej för alla.

Det andra skälet är, att äfven de rent praktiska olägenheterna af en dylik
lag enligt vår tanke äro större än fördelarne och skola drabba äfven den samhällsklass,
som man förmenar sig derigenom gynna på bekostnad af en annan klass.

En undersökning om jordbrukets och sågverksindustriens förhållande till
hvarandra, hvilken är inom komitén tillämnad, men ännu ej påbörjad, skulle sannolikt
afhållit komitén att utan vidare mot den sistnämnda industrien rikta ett slag,
som kan blifva ödesdigert. Denna industri har dock inbringat landet milliarder
kronor och i Norrland skapat en ökad befolkning, rörelse och kommunikationer.

Naturen har sjelf i Norrlands oerhörda skogar anvisat, hvad som der bör
vara hufvudnäringen, hvilket icke utesluter, att denna och jordbruksnäringen kunna
väl trifvas vid sidan af och under ömsesidigt stödjande af hvarandra.

Den af komitén uttalade mening, ''att sågverksaktiebolagen skulle genom en
organiserad makt antingen tillskapa förhållanden, som tvinga bönderna att sälja sina
hemman eller ock bereda dem den lätthet att sälja, som gör att de sälja utan behof
eller utan försök att öfvervinna en tillfällig ekonomisk svårighet’ är ej grundad, ty
dessa bolag kunna icke skapa några sådana förhållanden, och att de genom sin
tillvaro orsakat ett ständigt stigande hemmansvärde, hvarigenom de hemmansegare,
som måste eller eljest vilja afyttra sina hemman, för dessa erhålla en högre betalning,
torde ej rättvisligen böra läggas bolagen till last.

Genom att förbjuda bolag eller föreningar i Norrland och större delen af
Dalarne att köpa skogsegendom hindrar man trävaruindustrien att förvärfva just
hvad den behöfver för utöfvande af sin verksamhet, ehuru dess konsoliderande
torde vara lika berättigadt, som hvarje annan närings.

Än vidare måste beaktas, att lagen ej blott drabbar sågverksbolagen, utan
äfven andra industrier, deribland jern- och ståltillverkningen, som ovilkorligen måste
ega rätt att förvärfva sig skog för kolning och byggnadsvirke m. m., om den skall
kunna uthärda i den för hvarje dr allt starkare kampen mot utländsk konkurrens,
och denna industri, som nu i Gefleborgs och Kopparbergs län intager ett synnerligt
framstående rum, skulle på detta sätt komma i ett ogynnsammare läge än dess
konkurrenter i öfriga delar af landet, hvarjemte det vore orimligt att hindra dess
uppkomst i öfre Norrland med dess oerhörda malmtillgångar.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Likaledes hindras flera andra industrier att uppstå, såsom pappersmassetillverkning,
tegelbruk m. fl., ty dylika verk behöfva ej blott byggnadstomt utan äfven
jordbruk för sina arbetare, skog för byggnadsvirke och ved m. m. En så naturlig
bolagsbildning, som t. ex. att arfvingarne efter en sågverksegare sammansluta sig
till ett bolag för att sättas i stånd att fortfarande drifva sågverket, omöjliggöres
ock genom lagen.

Ett synnerligt vigtigt skäl emot den föreslagna förbudslagstiftningen är ock,
att, enligt hvad vi hafva grundad anledning att antaga, utvägar stå till buds, som
på ett både ur rättskänslans och klokhetens synpunkt vida bättre sätt än genom
dylik lagstiftning skola bringa i den jordbrukande befolkningens ego väsentligaste
delen af den jord, som är för jordbrukets ändamål behöflig.

Viktigt är att i fråga om fastighetsförvärf af sågverksaktiebolag, emot hvilka
förbudslagstiftningen hufvudsakligen är riktad, skilja mellan två väsentligen olika
slag af sådana förvärf. Det ena är köp af sjelfva jordegendomen med dertill hörande
skogsmark och det andra köp af endast skogsmark, som jordegaren anser
sig kunna med fördel afyttra.

Ur det allmännas synpunkt är det nog lyckligt, att köp al det förra slaget
endast i ringa omfattning förekomma. Önskligt är nemligen i regeln, att de, som
bruka jorden, sjelfva ega den, helst när det gäller små bondehemman, men, om
den från jordegendom afsöndrade skogsmarken hufvudsakligen består af sådan mark,
som ej erfordras till stöd för jordbruket, utan har sin rätta användning i skogsbruk
i större skala, torde det likaledes vara lämpligt, att en stor del deraf eges af
dem, som egna sig åt skogshandtering såsom hufvudsak och bäst kunna göra sig
skogens värde till gagn på ett sätt, som är klokt både för den närmaste tiden och
med afseende på skogens framtida bestånd, eller med andra ord, att den är i händerna
på kapitalstarka sågverksaktiebolag. Dessa äro* ock, för att ej göras allt för
beroende af vexlande konjunkturer och ej frestas till öfverdrifven afverkning, i behof
af att ega ett i förhållande till rörelsens storlek afpassadt och ej för knappt tillmätt
område af egna skogar.

Granskar man förhållandena vid sågverken i Norrland, finner man äfven,
att de sågverk, som hafva egna skogar, i allmänhet hafva en solidare ekonomisk
ställning, en från det ena året till det andra jemnare tillverkning samt bättre ordnade
förhållanden för arbetare än de sågverk, som hufvudsakligen grunda sin tillverkning
på tillfälliga timmerköp, och som derföre vissa år, då konjunkturerna äro
goda, producera mycket, under det att de andra år, då priserna äro låga, alldeles
lägga ned sin verksamhet. Man skall vidare finna, att under det att betalningsinställelser
äro ytterst sällsynta bland de förra, förekomma de ofta nog bland de
senare. En landet gagnande rationell skogshushållning kräfver äfven skogsmarkernas
sammanslutning i stora områden.

Om det sålunda är nödvändigt för sågverksindustrien att hafva egen skogs -

30.

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

mark, är det deremot icke någon fördel för densamma, annat än i vissa undantagsfall
att besitta inegojorden, som gifver den föga eller ingen afkastning. Att
sådan jord ändock i rätt betydlig mängd af dem inköpts lärer nog, der ej säljaren
uttryckligen fordrat, att både inegor och skogsmark skulle köpas, berott derpå, att
lagstiftningen lagt hinder i vägen för köpandet af endast skogsmarken. För de
orter, der lagen om egostyckning kan tillämpas, är detta väsentligen afhjelpt derigenom,
att denna lag sätter säljaren i stånd att åt sig sjelf undantaga inegojorden och
så mycken skogsmark, som bör fortfarande tillhöra densamma. Enligt vår mening
är det ock i egostyckningslagen, hvilken möjligen bör undergå någon förbättring,
och för de orter, der den ej kan tillämpas i en lag, hvilken i fråga om jordafsöndring
är lika frisinnad som beträffande jorddelning på annat sätt, som man har att
söka det rätta botemedlet mot missförhållandena i fråga. Dessa lagar skola verka
ej blott derhän, att idkarne af skogsbruk undvika att köpa äfven inegojorden utan ock,
hvilket ej är mindre vigtigt, att de åt den jordbrukande befolkningen på billiga
villkor afstå en väsentlig del af hvad de redan inköpt och som de ej i längden
kunna med fördel behålla. I öppen dag ligger dock, att dessa verkningar endast
så småningom inträda, sedan befolkningen hunnit vänja sig vid den nya lagstiftningen
och de hinder, som ligga i jordens intecknande för stora belopp och mera sådant,
hunnit undanrödjas. Den af komitén infordrade utredning rörande egostyckningslagens
verkningar under den korta tid, som förflutit efter dess antagande, är ännu
ej vunnen.

De af oss emot förbudslagstiftningen i fråga ofvan anförda skäl och de,
hvilka både inom och utom Riksdagen af framstående personer och myndigheter
framlagts, gälla enligt vår tanke i allt väsentligt, äfven om förbudet inskränkes till
en tid af omkring tre år. Komitén förmenar nu emellertid, såsom af dess motivering
framgår, att skälen emot förbudslagstiftningen förlora det väsentligaste af sin
betydelse, då den endast gäller viss tid och inskränkes till bolag Och föreningar,
och att den sålunda begränsade förbudslagstiftningen är oundgängligen af nöden, på
det att ej det missförhållande, man vill afhjelpa, skall, innan den komitén ålagda
utredningen vunnits, hafva i så hög grad ökats, att föremålet för komiténs omsorger
på många ställen helt och hållet eller i väsentliga delar upphört att finnas till.

Äfven denna åsigt kunna vi alls icke dela.

Strider det emot en vigtig rättsgrundsats att vid en lagstiftning af ifrågavarande
art sätta en del medborgare i annan ställning inför lagen än andra, dessa
må nu hafva sammanslutit sig till bolag eller ej, så är det ock ett brott emot
rättsgrundsatsen att göra det för en tid af omkring tre år. Flvarje steg i orätt
rigtning är ett farligt nedglidande från en ståndpunkt som bör vara orubbad, samt
förvirrar och förslappar befolkningens rättsbegrepp, hvarjemte den skapar affärsknep,
hvilka af dem, som deraf begagna sig, betraktas såsom nödvärnsrätt gent emot en
orättvis lagstiftning.

BIL. I .

komiténs föregående framställningar.

I följd af denna, så att säga naturlag skall det ifrågasatta förbudet blifva föga
effektivt samt hufvudsakligen verka derhän, att antingen bolag i enskilda personers
namn köpa den jord, som de anse det vara af vigt för sig att förvärfva, eller, der så
ej blir fallet, att de jordegare, hvilka genom förbudet kränkas i sin naturliga och i
många fall oumbärliga rätt att fritt få afhända sig sin egendom, kastas i händerna
på enskilda skogsspekulanter, som begagna sig af bolagens uteslutande från jordegarnes
kundkrets, för att till lågt pris åtkomma dessas fastigheter, vid hvilken art af
köp faran, att list och trug spela in, är vida större än vid bolagens köp. Man skapar
sålunda en osund, omvägar begagnande affärsrörelse, i stället för en regelrätt, och man
förvanskar derigenom den klarhet öfver eganderättsförhållandena, som man genom
införande af fastighetsböcker vunnit. Det afsedda målet, hemmanens kvarstannande
i de nuvarande egarnes händer, vinnes dock hvarken i ena eller andra fallet.

Såsom en obestridlig sanning måste väl erkännas, att en egendoms värde mätes
efter det pris, man vid försäljning kan erhålla för densamma, hvadan den ''af komitén
uttalade mening, att ett genom förbudslagstiftningen framkälladt prisfall å skogshemman
snarare skulle lända den jordbrukande befolkningen till godo än till skada, icke
lärer erkännas af många bland de jordegare, som af lagstiftningen komma att beröras.

Då enligt lagarna för ett lands och dess innebyggares ekonomiska utveckling
stabilitet och lagstadgad trygghet äro att betrakta såsom lifsvillkor, synes det oss ej vara
svårt att inse, huru menligt ett i lag gjordt aflysande för en tid af tre år af denna
trygghet skall inverka, och befolkningen måste stå undrande och spörjande hvad som
egentligen är lag och rätt i landet, då i ett så vigtigt hänseende lagen är en helt
annan för en tidsperiod än den var under den föregående och sedan åter möjligen
skall blifva. En känsla af otrygghet vid bildande af affärsföretag, under bolags eller
förenings form, måste inträda, ty den klasslag, som i dag drabbar den ene af en anledning,
kan i morgon träffa den andre af en annan orsak.

Såsom en af de många betänkliga rubbningar i affärslifvet, som förbudet i
fråga måste framkalla, anse vi oss böra särskildt erinra om den, såväl ur rättslig
synpunkt som ur affärskreditens stora oegentlighet, att i de fall, der jordegaren häftar
för intecknad skuld till bolag eller förening, inteckningshafvaren beröfvas sin hittills
lagliga rätt, hvilken varit grunden för lånets beviljande, att genom fastighetens inropande
på exekutiv auktion trygga sig mot förlust.

Hvad slutligen angår det skäl för en provisorisk förbudslagstiftning, att bolagens
fastighetsförvärf skola så ökas, att föremålet för en blifvande lagstiftning går
förloradt för densamma, anse vi detta innefatta en mycket öfverdrifven farhåga,
hvilken ej bort förleda komitén till ett förhastadt steg.

Utaf den af Kungl. Statistiska Centralbyrån afgifna redogörelsen för bolags förvärf
af jordegendom inom Dalarne och Norrland under tiden 1885—1895 framgår,
att under denna tidsperiod, då sannolikt bolagens jordförvärf var starkast, detta dock
ej verkat värre, än att samtidigt antalet ''öfriga jordegare’ (denna rubrik är i redo -

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

görelsen satt som motsats mot sågverksaktiebolag, andra sågverksegare och bruksegare)
icke blott icke minskats, utan tvärtom ökats med 7,035 personer eller 8,45 % och att
taxeringsvärdet å deras jordbruksfastighet ökats med 34,545,073 kronor eller 13,23$.

Häraf framgår ganska otvetydigt, att talet om att bondeklassen säljer sig sjelf
och försvinner, har till sitt hufvudsakliga underlag en starkt uppjagad fantasi.

Någon uppgift, som utvisar om och i hvad mån kategorien ''öfrige jordegare’
äfvensom taxeringsvärdet å desses jordbruksfastigheter äfven efter 1895 ökats, föreligger
icke, tjr den af lagutskottet föranstaltade utredningen rörande sågverksaktiebolagens
jordförvärf under perioden 1896—190c lemnar ej någon uppgift härom.

För att gifva ett stöd för sin uppfattning, det sågverksaktiebolagens förvärf
pågår i oroande grad, åberopar komitén äfven lagutskottets nyssnämnda utredning.

Denna utredning gifver emellertid ej en verklig belysning af tillväxten under
femårsperioden i fråga om bolagens derunder förvärfvade jordområde, ity att genom
taxeringsvärdenas betydliga stegring proportionen mellan taxeringsvärdet å bolagens
egendom åren 1895 och 1900 är vida större än proportionen mellan deras jordområden
vid den ena och den andra af dessa båda tidpunkter,

Komitén lemnar nu ytterligare en uppgift, angående omfattningen år 1900 af
''de egentliga skogsspekulanternas’ eganderätter inom de afvittrade delarna af 4 socknar
inom Norrbottens Lappmark och 8 socknar inom Vesterbottens Lappmark.

Denna utredning, som vi ej haft tillfälle att närmare granska, jemföres nu med
den ofvan nämnda, af Statistiska Centralbyrån för 1885 —1895 uppgjorda, oaktadt
denna jemförelse måste blifva origtig, ty siffrorna för 1885—1895 beröra endast''sågverksaktiebolag,
andra sågverksegare och bruksegare’, men siffrorna för 1900 de ''egentliga
skogsspekulanterna’, och hafva således de senare en större omfattning. Alla de
bolag tillhöriga nybyggen, som 1895 ingingo i taxeringslängderna såsom ''nybyggen
under frihetsår’, och som i denna egenskap ej voro åsätta skattetal, men som under
1896— 1900 blifvit åsätta skatt, bidraga ock att göra denna jemförelse haltande.

Anmärkas bör ock, att denna utredning endast berör vissa socknar i ett enda
landskap, hvilka socknar omfatta allenast (år 1895) 5^4 mantal och 3,783 jordegare,
under det att hela Norrland och Dalarne omfatta 9 landskap med (år 1895) 9,351
mantal och 90,727 jordegare.

Till sist få vi framhålla, att det ej heller finnes någon utredning rörande storleken
af den jord, som under de sista åren genom egostyckning eller vanliga köp
öfvergått ur sågverksaktiebolagens i jordbrukares ego, och vi våga hysa den mening,
att under de närmaste åren skola utan någon provisorisk förbudslag högst betydande
jordområden på sådant sätt komma i jordbrukares händer.

På grund af hvad vi sålunda anfört, kunna vi ej instämma i komiténs förslag,
utan få i underdånighet hemställa, att detsamma icke måtte till någon Eders Kung].
Maj:ts åtgärd föranleda.»

Herr Claeson yttrade vidare:

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Vid det förhållande, att jag afstyrkt den föreslagna provisoriska förbudslagstiftningen
i sin helhet, saknar jag anledning att ingå i en fullständig undersökning, huruvida
komitén bort gifva området för förbudslagstiftningen en större eller mindre omfattning
än nu skett. Då emellertid i ett fall, der jag på grund af en mycket lång
tids erfarenhet är med förhållandena synnerligen förtrogen, gränslinien för förbudsområdet
synes mig vara uppdragen efter ganska godtyckliga grunder, har jag ansett
mig böra påvisa detta och sättes derigenom i tillfälle att lemna Eders Kungl. Maj:t
en liten inblick i förhållandena, sådana de te sig i den mig i nåder anförtrodda
Nedan-Siljans domsaga, hvilken till området sammanfaller med Nedan-Siljans fögderi.

Inom detta fögderi finnes en enda socken, som med fog kan hänföras till
de egentliga skogssocknarne, nemligen Ore socken, omfattande 7,692 mantal, hvilken,
i följd deraf att den långt senare än det öfriga fögderiet undergått storskifte och att
hemmanen då fått sig tillagd skogsmark i sådan mängd och godhet, att den utgör
hemmanens största värde, väsentligen skiljer sig uti nu ifrågavarande afseende från
de öfriga socknarne i fögderiet, hvilka utgöra 325,611 mantal.

Enligt Statistiska Centralbyråns förut åberopade utredning, egdes af sistnämnda
hemmantal vid 1885 års slut 4,753 mantal af sågverksaktiebolag, 0,258 mantal af bruksegare
och återstoden af kategorien öfrige jordegare, utgörande ett antal af 6,837 stycken.
Under perioden 1886 —1895 minskades genom bolags försäljning till enskilde
af jord inom Rättviks socken den der i bolags ego varande jorden med 1,449 mantal
och ökningen under samma period i de öfriga socknarna var så ringa, att vid 1895
års slut bolagens egovälde, i mantal räknadt, nedgått till 4,446 mantal eller föga mera
än en enda procent af det hela. Af de öfriga egde en annan sågverksegare 0,004 mantal
och återstoden tillhörde öfriga jordegare, hvilka då vuxit till ett antal af 7,222.

Med visshet kan jag icke säga, om och i hvad mån bolagens egovälde, räknadt
efter mantal, ökats efter 1895, men tror mig säker att ej begå misstag, om jag uppgifver,
att detsamma icke uppgår till två procent af det hela.

Denna bolagens inegojord består till största delen af små jordlotter vid fäbodeställen
och således den för allmogen värdelösaste jorden.

Bolagens fastighetsförvärf i öfrigt uti dessa byggder, Ore socken deri ej inräknad,
afser från hemmanen afsöndrad skogsmark, mestadels å ut- och fäbodeskogs.
skiften, belägna så långt ifrån hemmanens åbyggnader, att skogen icke kan med fördel
användas för gårdens omedelbara behof.

Jag anser mig äfven böra tillägga, att under de sista decennierna välmågan
hos allmogen synbarligen gjort stora framsteg, utan tvifvel hufvudsakligen på grund
af det stöd, den erhållit från sågverksindustrien, så att jordbruksnäringen och den
nämnda industrien synas väl trifvas bredvid hvarandra och gagna hvarandra.

Med rätta torde frågas, om det under sådana förhållanden är rimligt att under
den provisoriska lagstiftningen inbegripa det ofvannämnda området, när det derintill
belägna befrias från en dylik tvångströja. Den jemväl anförda omständigheten, att

BIL. I. K0MITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

dessa socknar undergått afvittring och storskifte på statens bekostnad, bör ej få utgöra
det ringaste stöd för åtgärden, ty en af våra vigtigaste rättsgrundsatser är, att
alla jordegare, som genom laga fång bekommit sina fastigheter, skola vara lika skyddade
af lagen i deras eganderätt.»

På hemställan af Herr Lindhagen beslöts, att i det transsumt af protokollet för
den 28 innevarande månad, som skulle bifogas ifrågavarande underdåniga skrifvelse,
skulle intagas jemväl § 3 i protokollet.

Mot detta beslut reserverade sig Herr Claéson under anförande, att då protokollet
i denna del afsåge ett ärende, som ej ännu af komitén slutbehandlats, han
ansåge det fattade beslutet innefatta en stor oformlighet.

§ 4-

Justerades detta protokoll, hvarefter sammanträdet upplöstes.

Justeradt
30 nov. 1901.

L. DOUGLAS.

In fidem:

Louis Améen.

III.

UNDERDÅNIG FRAMSTÄLLNING

I FRÅGA OM

ÅTGÄRDER TILL FÖREKOMMANDE AF ATT UTLÄNDSK UNDERSÅTI
MÅ KUNNA UTAN KUNGL. MAJ:TS TILLSTÅND SÅSOM
AKTIEEGARE I SVENSKT BOLAG FÖRVÄRFVA
INTRESSE I SVENSK JORD.

♦

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Till Konungen.

Komitén för utredande af frågan om vidmakthållande af jordbruksnäringen
inom Norrland och Dalarne har, såsom antydts i den af komitén den 28 november
1901 till Eders Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse, funnit det vara en angelägenhet af

38 BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

stor vigt att tillse, det utländskt kapital icke i sådan form och omfattning intresseras
i svensk jord att den inhemska jordbruksnäringens välbefinnande derigenom
på ett eller annat sätt äfventyras. Det är särskildt genom förvärf af aktier i svenskt,
jordegande aktiebolag utländingar för närvarande utan liders Kungl. Maj:ts tillstånd
kunna förvärfva rättigheter till svensk fastighet; och om än vådorna häraf hufvudsakligen
äro af politisk art, i det främmande makt i ett förment behof för dess
undersåtar att erhålla skydd för sålunda lagligen förvärfvad rätt kan komma att
söka en anledning till framställande af anspråk och vidtagande af åtgärder, hvilka
kunna leda till allvarsamma politiska förvecklingar, är likväl nämnda förhållande
så till vida äfven af betydelse för den inhemska jordbrukspolitiken, att hänsynen
till den angifna faran kan komma att försvåra vidtagandet af de lagstiftningsåtgärder,
som för jordbruksnäringens vidmakthållande och befrämjande kunna finnas
erforderliga. Och äfven om erfarenheten hittills icke gifvit vid handen, att de
svenska aktiebolag, i hvilka utländska undersåtar haft det bestämmande inflytandet,
utöfvat sin verksamhet på ett sätt, som väckt särskild oro, måste man dock antaga,
att direkta sociala vådor kunna komma att uppstå, derest i större utsträckning utländingar
förvärfva aktiemajoritet i svenska aktiebolag, som besitta vidsträcktare
fastigheter.

Under det komitén på sådan grund varit sysselsatt med öfverläggning rörande
de åtgärder, som i ofvannämnda riktning böra vidtagas, har komitén, af hvad som
förekommit under innevarande års riksdag, erfarit, att lagförslag äro under beredning,
afseende att förekomma de faror af enahanda art, som kunna ifrågakomma
beträffande de svenska gruffälten. Vid sådant förhållande och då lagstiftningen i de
båda nu nämnda hänseendena torde böra blifva i hufvudsak öfverensstämmande,
har det synts komitén lämpligast, om utarbetandet af de för ändamålet nödvändiga
lagförslag kunde i ett sammanhang ega rum.

Med anledning häraf får komitén, som anser sig förty böra afstå från att nu
taga vidare befattning med den föreliggande frågan, i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta vid utarbetandet af berörda lagförslag taga i öfvervägande,
huruvida icke den i kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 uttalade
grundsats, att utländsk undersåte icke är berättigad att utan Kungl. Maj:ts tillstånd
förvärfva och besitta fastighet i riket, kan sålunda fullständigt genomföras, att
utländsk undersåte förhindras att utan dylikt tillstånd såsom aktieegare i svenskt
bolag förvärfva intresse i svensk jord.

I sammanhang härmed anser komitén sig böra i korthet redogöra för
resultaten af den undersökning komitén låtit anställa rörande den omfattning, i
hvilken utländska undersåtar för närvarande ega del i aktiebolag, som idka trävarurörelse
eller dermed beslägtad näring inom Norrland och Dalarne. I detta
afseende har komitén genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande låtit undersöka
förteckningarna å aktiegare i samtliga de aktiebolag af angifven art, hvarom

BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

komitén kunnat förvärfva kännedom. Dessa aktiebolag, af hvilka dock några möjligen
ännu icke ega fastighet, utgöra ett antal af 192 och hafva ett aktiekapital
af 139,828,480 kronor. I 46 af dessa bolag, å hvilka förteckning bifogas och
hvilkas aktiekapital uppgår till sammanlagdt 68,058,000 kronor, äro tillsammans
214 utländske män egare af aktier för ett belopp af tillhopa 17,652,702 kronor.
Af nämnda utländingar äro såsom norrmän uttryckligen angifna 101 med aktier
till ett sammanlagdt belopp af 3,227,000 kronor. För 20 aktiebolag har emellertid
upplysning ej lemnats om de utländska aktieegarnes nationalitet, hvadan det
är möjligt, att jemväl åtskilliga af dessa, hvilka tillsammans ega aktier till belopp
af 2,619,400 kronor, äro norrmän. I 10 bolag, hvilkas aktiekapital sammanräknade
utgöra 15,400,000 kronor, hafva de utländska aktieegarne majoritet.

Underdånigst
L. DOUGLAS.

J. BERLIN. J. BROMÉE. H. CLAÉSON.

M. v. FEILITZEN. FRANS KEMPE. EDVARD KINBERG.

G. KRONLUND. CARL LINDHAGEN. ARVID LINDMAN. AD. WIKLUND.

Louis Améen.

Stockholm den 24 februari 1902.

BIL. I. IC0MITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Reservation

af Herrar Claeson och Kempe.

Ifrån innehållet i den underdåniga skrifvelsen Sro vi sålunda skiljaktige, att
vi anse, det komitén ej bort såsom skäl för sin hemställan anföra, att vidtagandet
af de lagstiftningsåtgärder, som för jordbruksnäringens vidmakthållande och befrämjande
kunde finnas erforderliga kunde komma att försvåras, derest ej utländingars
rätt att förvärfva aktier i svenska, jordbruksfastighet egande bolag inskränktes.

Enligt vår mening måste nemligen vid lagstiftning till jordbruksnäringens
befrämjande den tanken vara alldeles utesluten, att betänklighet skulle kunna uppstå
att ifråga om svenska aktiebolag, i hvilka utländingar ega del, införa lagbestämmelser,
hvilka man finner sig ega fog att göra beträffande bolag, i hvilka
alla aktierna egas af svenska medborgare.

För oss har den underdåniga hemställan sitt hufvudsakliga berättigande deri,
att då det befunnits nödigt att föreskrifva, det utländing ej må förvärfva svensk
fastighet utan Eders Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd, följdriktighet vid lagstiftningen
kräfver, att man genom lagbud söker förekomma, att det nämnda stadgandet kan
kringgås meddelst utländingars sammanslutning i svenska aktiebolag, hvari understundom
svenskar ega endast ringa del.

BIL. X. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Uppgift rörande den omfattning, i hvilken utländska undersåtar
eg a del i nedannämnda aktiebolag.

B 0 la g e t s namn	Bolagets säte	Bolagets aktiekapital	Antal utländska aktieegare	Beloppet, till hvilket utländska undersåtar ega aktier i bolaget
• i Uddeholms aktiebolag ..................	Vermlands län	5,250,000	3	65,400
Söderfors bruks aktiebolag............	Upsala län	3,000,000	1	5,000
\| Aktiebolaget Bodträskfors ...........	Stockholm	800,000	1	16,000
j Huså aktiebolag...........................		350,000	5	189,000
Kopparbergs-Avesta aktiebolag ......	71	400,000	2	15,000
\| Stora Kopparbergs Bergslags akt.-bol. !	11	9,600,000 .	3	70,000
Ornsköldsviks ångsågsaktiebolag ...	„	400,000	11	202,000
Horndals jernverksaktiebolag.........	Kopparbergs län	2,000,000	1	25,000
Larsbo-Noms aktiebolag ...............		2,100,000	1	10,000
Trävaruaktiebolaget Dalarne .........	„	2,911,000	28	801,000
Storelfvedalens aktiebolag ............1	11	175,000	7	175,000
Aktiebolaget Forså träpapp fabrik ..	Gefleborgs län	302,000	8	272,000
Bergvik-Ala Nya aktiebolag .........j	11	5,400,000J)	1	4,885,352
Sandarne aktiebolag....................	Stockholm	5,000,000 '')	1	4,518,950
Sandvikens jernverksaktiebolag.....	Gefleborgs län	3,000,000	2	50,000
Björkå aktiebolag ........................	Vesternorrlands län	1,000,000	2	20,000
Brunne aktiebolag........................	„	136,000	1	4,000
Essviks aktiebolag......................	1J	250,000	1	25,000
Fagerviks trävaruaktiebolag .........	11	1,000,000	2	35,000
Frånö Nya aktiebolag ..................	J»	375,000	13	345,000
Hernösands ångsågsaktiebolag ......j	11	600,000	1	35,000
Mons trävaruaktiebolag ...............i	11	1,500,000	1	75,000
Mo ocb Domsjö aktiebolag............		1,435,000	2	115,000
Ramviks sågverksaktiebolag .........		250,000	1	15,000
Sandvikens sågverksaktiebolag ......	„	700,000	4	210,000
Skönviks aktiebolag .....................j	»»	1,500,000	16	458,000

’) Af detta aktiekapital utgöra 5,310,000 kronor aktier, tillhöriga ett engelskt aktiebolag,
af livilkets 35,000 aktier 2,799 dock egas af svenska undersåtar. På de engelska undersåtame
belöper alltså den utförda summan.

2) Af detta aktiekapital utgöra 4,995,000 aktier, tillhöriga Bergvik och Ala Nya aktiebolag.
På de engelska aktiegame i det engelska bolag, som eger hufvudsakligaste delen af aktierna i
Bergvik och Ala Nya aktiebolag belöper alltså den utförda summan.

42 BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.

Bolagets (lama	Bolagets säte	Bolagets aktiekapital j	Antal utländska aktieegare	Beloppet, \| till livilket \| utländska \| undersåtar ega aktier i bolaget
• Strömnäs aktiebolag.....................	Vesternorrlands län	700,000	6	122,500
Ströms trävaruaktiebolag...............		1,200,000	17	147,000
Sunds aktiebolag ........................	-	1,700,000	10	50,000 J
Sundsvalls cellulosa-aktiebolag ......		1,170,000	22	570,000
Tollboms ångsågsaktiebolag .........	tf	180,000	2	15,000
Torpshammars aktiebolag ............	tf	750,000	i	250,000 l
Trävaruaktiebolaget Strand-Sörvik...	tf	1,800,000	2	1,794,000
Tunadals aktiebolag .....................	tf	798,000	14	427,000
Ulfviks aktiebolag........................J	tf	150,000	1	5,000
Utansjö cellulosa-aktiebolag .........	tf	1,800,000	2	37,500
Utviks trävaruaktiebolag ...............	tf	200,000	i	10,000
j Strängö trävaruaktiebolag ...........	tf	256,000	i	2,000
Eriksdals trävaruaktiebolag............	tf	550,000	2	20,000
Mattmars såg- o. hyfleriaktiebolag...	Jemtlands län	70,000	4	16,000
j Holmsunds aktiebolag ..................	Vesterbottens län	3,000,000	3	800,000
I Ytterstfors trävaruaktiebolag .........	1)	500,000	1	50,000
Aktiebolaget Bergman-Hummel & C:o	Norrbottens län	2,000,000	3	118,000
Carl Palmgrens trävaruaktiebolag ..	,,	800,000	1	36,000
Råneå ångsågsaktiebolag...............		200,000	1	1,000
Haparanda trävaruaktiebolag.........	tf	800,000	1	545,000
Summa	68,058,000	214	i 17,652,702

BIL. 2.

ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
NÅGRA ANTECKNINGAR

RÖRANDE VISSA I FRÄMMANDE LÄNDER INTRÄFFADE OMKASTNINGAR
I JORDENS SOCIALA FÖRDELNING SAMT I
ANLEDNING DERAF VIDTAGNA LAGSTIFTNINGSÅTGÄRDER AF -

LOUIS AMÉEN.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Erfarenheter från utlandet.

Det är en iakttagelse, gammal som historien, att det sätt, hvarpå ett lands
jord är fördelad, i större eller mindre, i flera eller färre särskilda egendomar, är en
omständighet, som har det mest afgörande inflytande på samhällets hela struktur och som
derigenom kommer att i mycket verka bestämmande på landets framtida öden. Från snart
sagdt alla tider kan man Ijos de folk, som nått en viss grad af kultur, finna exempel
på lagstiftningsåtgärder, hvilka afsett att reglerande inverka på jordfördelningen. I
en ständig vågrörelse aflösa hvarandra uppfattningarna om, hvad som i detta afseende
bör göras. Under tider, då man hufvudsakligen sträfvat efter att drifva upp jordbruket
till den största möjliga produktivitet, har man i allmänhet ansett önskligt att
lemna den enskilde full frihet att efter behag köpa och sälja jord, att efter godtfinnande
dela och sammanslå de särskilda jordbesittningarna. Under andra tider åter
har det visat sig, att denna frihet kan leda till allvarsamma sociala olägenheter, och
man har funnit nödigt att i densamma göra de strängaste inskränkningar.

Bland de många skiftande frågor, som på detta område uppställer sig för forskningen,
är det här endast en, som skall göras till föremål för en kortfattad undersökning.
Det gäller att söka historiskt belysa existensbetingelserna för det folkelement,
som är kändt under namnet bondeståndet, att framdraga de exempel man eger på
bondeståndets lokala försvinnande, samt uppvisa, hvilket inflytande detta haft på de
särskilda statsorganismerna, och slutligen att redogöra för de lagstiftningsåtgärder,
man under olika tidehvarf försökt för att vidmakthålla ett bondestånd, som hotar att
försvinna, eller skapa ett nytt, der det försvunnit.

Att lemna en fullständig och uttömmande framställning af det öfvermåttan rika
ämnet kan emellertid af lätt insedda skäl här icke ifrågakomma. Ändamålet med
denna redogörelse är endast att med några kortfattade anteckningar rörande de mest
kända och undersökta företeelserna på detta område söka att gifva en antydan om
den verldshistoriska bakgrund, mot hvilken man bör betrakta sådana företeelser som
de i norra Sverige nu pågående rubbningarna på jordfördelningens område.

Uppkomsten af ett bondestånd eger i allmänhet rum, då ett åkerbrukande folk
tager sitt territorium i besittning. Vare sig då eganderätten till jorden på grund af

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

orsaker, härrörande från folkets lynne och sedvanor, uppträder såsom individuell eller
som kollektiv eganderätt, utmärkes i allmänhet dessa tidigaste skeden af en sträfvan
att gifva alla i stort sedt lika rätt i fråga om landets jord. Under sådana förhållanden
blifva jordbesittningarna i allmänhet små och landets flesta innebyggare komma
att utgöras af bönder. ■

Att ett en gång lifskraftigt bondestånd försvagas eller försvinner kan bero på
orsaker af mångahanda art. Till det yttre sker denna process under två olika former.
Ibland inträffar, att jorden i mån af den fortgående folkökningen uppdelas i
allt mindre och mindre stycken, till dess de särskilda delarna blifva alldeles otillräckliga
att lemna brukaren hans nödtorftiga utkomst. Detta fenomen som kallats “jordens
pulverisering", kan emellertid icke anses i någon högre grad skadligt, der befolkningen
genom andra näringar kan fylla de behof, som icke kunna tillfredsställas
genom jordbrukets afkastning. Dess menliga följder kunna vidare för någon tid och
lokalt motverkas, der befolkningen genom s. k. periodiska utvandringar (uppsökande
af arbetsförtjenst på andra orter än hembyggden under vissa delar af året) förstår att
skaffa sig erforderliga biinkomster. Men der ingendera af dessa utvägar kunna anlitas,
hotas bondeståndet af upplösning och befinner sig i ett stadigt ekonomiskt sjunkande,
så att det småningom fullständigt mister de egenskaper, som äro utmärkande
för en bondebefolkning. Detta eger särskildt rum, när utvandringsmöjligheterna äro
begränsade genom brist på lämpligt territorium eller derigenom att kostnaden för utvandringen
öfverstiger folkets ekonomiska förmåga.

Bondeståndets försvinnande kan emellertid också ske derigenom, att böndernas
jordbesittningar småningom sammanslås och uppgå i storegendomar. Denna företeelse,
som i sin längst gående form allt sedan antiken haft namn af latifundiebildmng, kan
hafva många orsaker. Den egentligen drifvande kraften kan vara af social art såsom
aristokratiskt jordbesittningsbegär, men den kan också vara rent ekonomisk, såsom
kapitalistisk spekulation. För att dylika krafter skola kunna i större grad göra sig
gällande fordras emellertid, att samtidigt bondebefolkningen befinner sig i ett visst
svaghetstillstånd. Ett lifskraftigt bondestånd har i allmänhet stor motståndskraft mot
anlopp af ifrågavarande art, men när folkets ekonomi försvagats genom t. ex. krig
eller hungersnöd eller genom för långt drifven jordsplittring eller när jordbrukshågen
och kärleken till fosterlandet fått gifva vika för intressen af annan art, då är verklig
fara å färde, att bondebesittningarna allt mera komma att indragas under de stora
herregodsen.

I det följande är det nu närmast latifundiernas historiska uppträdande, som
kommer att studeras, då dessa förhållanden äro de, som erbjuda de flesta analogierna
till de norrländska frågorna. Emellertid kommer jemväl att beröras åtskilliga lagstiftningsåtgärder,
som vidtagits närmast för att skydda bondeståndet mot allt för
långt drifven jordstyckning, men som medelbart äfven varit verksamma till förekommande
af allt för stora godssammanslutningar.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Äldre tider.

Af helt naturliga skäl äro de exempel på latifundiebildning man eger från
forntiden för våra dagar af mindre betydelse, helst de ekonomiska förhållandena
under antiken i så många afseenden väsentligt skilde sig från nutidens, och de
historiska källornas knapphet icke tillåter det intima öfverskådande af orsaksföljden,
utan hvilka säkra slutsatser af praktiskt värde svårligen kunna dragas. Emellertid
är'' en undersökning af hithörande förhållanden alltid såtillvida af intresse, som den
ådagalägger, att äfven forntidens lagstiftare haft sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande
företeelser och till deras motverkande användt medel, hvilka delvis äro desamma,
som den moderna statskonsten ännu använder eller ifrågasätter för liknande
fall. En kortfattad redogörelse för hvad i detta afseende förekommit torde derför
icke bära underlåtas.

Redan i judarnes historia har man trott sig kunna spåra ödesdigra omkastningar
med afseende på fördelningen af landets jord. Såsom bekant anses den mosaiska
lagstiftningens s. k. jubelår hafva inneburit, att fast egendom ej finge säljas eller
förpantas längre än till nästa jubelår d. v. s. högst 50 år. Derefter återgick egendomen
till den ursprunglige egaren eller hans arfvingar. Det är tydligt, att, så länge
denna lagstiftning gällde, några större jordagods icke kunde sammanköpas. Jubelåret
anses emellertid hafva upphört att tillämpas ungefär samtidigt med det att landet under
konung Salomo nådde sin politiska kulmen. Att under följande tidehvarf latifundier
börjat uppkomma och att man deri sett en orsak till landets fortgående förfall, derom
finnas i de judiska häfderna flerstädes antydningar. Så uttalar t. ex. profeten Esaias
(5:8) sitt ve öfver dem “som draga det ena huset intill det andra och komma den
ena åkern intill den andra, tilldess att intet rum mer är, att de skola besitta landet
allena". Denna utveckling är emellertid insvept i allt för stort dunkel för att kunna
med utbyte studeras. Något ymnigare faller historiens ljus öfver de liknande företeelser,
som i forntiden förekommit hos de europeiska folken.

Af de grekiska republikerna är i förevarande afseende särskildt Sparta af intresse.
Då denna stat bildades af de invandrande dorierna omkring år 1000 f. Kr.
synes jorden hafva uppdelats i lilca lotter mellan familjefäderna. Denna likhet kunde
emellertid icke länge bestå och enligt Plutarki berättelse hade på Lykurgi tid, omkring
100 år senare, så stora missförhållanden uppstått derigenom, att jorden samlats på
få händer, att det blef en af denne lagstiftares förnämsta uppgifter att söka häri bringa
rättelse. Detta skulle skett derigenom, att Lykurgos uppdelat den egentliga stadsjorden
i 9,000 lika lotter, afsedda för spartanerna samt det öfriga statsterritoriet i

Judarne.

Grekland.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

30,000 mindre lotter, som upplätos till de underkufvade lacedemonierna. Dessa gods
fingo af egaren icke afyttras och voro odelbara.

Tvifvelaktigt synes visserligen vara, huruvida denna andra fördelning af jorden
egt rum redan så tidigt, som under Lykurgi tidehvarf, men att en andra uppdelning
af jorden efter likalottsgrundsatsen verkligen egt rum, om ock något senare, bekräftas
af andra källor. Icke heller denna gång förmådde emellertid lagstiftningen bibehålla
det önskade jemvigtstillståndet. På Aristoteles tid (senare hälften af 4:e årh. f. Kr.)
hade åter den fasta egendomen anhopats till ett mindre antal större besittningar.
Aristoteles, som häri ser orsaken till landets dåvarande svaghetstillstånd och tillbakagången
i dess folkmängd, anser, att den skadliga utvecklingen företrädesvis förorsakats
genom en lag, som såtillvida bröt den gamla lagstiftningens grundsatser, att den tillät
fritt förfogande öfver fast egendom genom gåfva eller testamente och sålunda möjliggjorde
förtäckta köp. Det är emellertid tydligt, att om än denna eller liknande lagar
varit en förutsättning för att någon förändring i jordens ursprungliga fördelning skulle
kunna ega rum, sjelfva hufvudorsaken till, att jordbesittningen allt mera koncentrerats
på ett fåtal egare, måste sökas på annat håll. Sannolikt ligger förklaringen deri, att
under de ständiga krigen krigsbefälet småningom kommit att utveckla sig till en
aristokratklass, som, riktad genom krigsbyte, sökt än mer befästa sin ställning och
sin glans genom ökadt jordförvärf. Härtill kommer, att under hela antiken möjligheten
att på ett inkomstbringande sätt placera kapital i stort sedt var vida mera begränsad
än nu. Det fanns nemligen i de flesta fall endast tre slags förmögenhetsobjekt, som
dervid kunde allmänneligen ifrågakomma, nemligen fast egendom, boskap och slafvar.
Värdet af de sistnämnda två slagen af egendom var emellertid i de flesta fall ytterst
beroende på, att egaren jemväl förfogade öfver jord och fastigheter. Häraf blef en följd
att hos forntidens folk samma orsaker, som leda till afsevärdare kapitalbildning, också
hade till följd de mindre jordbrukarnes depossederande och uppkomsten af större
jordbesittningar. I Sparta ledde utvecklingen derhän, att slutligen all jord var fördelad
emellan allenast 100 egare. Ej heller denna gång var man blind för de sociala
vådorna af ett sådant sakernas tillstånd. Under konungarne Agis III och Kleomenes III
såg man botemedlet i en förnyad uppdelning af landets jord. Men denna gång var
det för sent. De försök, som gjordes att åstadkomma ett stånd af mindre sjelfständiga
jordbrukare, kröntes icke af någon varaktigare framgång, och ej långt derefter blef
det försvagade Sparta en romersk provins.

Äfven i Athens historia visar sig en utveckling af liknande art. Under det vid
tiden för de trettio tyrannernas störtande blott en fjerdedel af stadens borgare saknade
jordbesittning, börja under Demosthenes tid, då “den atheniensiska staten med jättesteg
ilade mot sin undergång" förspörjas klagomål öfver, att enskilde personer slogo under
sig allt för många och allt för stora jordegendomar, och talrika exempel anföras i litteraturen
på den onaturliga omfattning, i hvilken denna jordens koncentration egt rum.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

I Rom var jorden ursprungligen fördelad i lika lotter mellan familjefäderna,
■och af åtskilliga omständigheter kan man sluta, att ännu ett par hundra år efter
stadens grundläggning olikheterna i jordbesittningen icke voro särdeles stora. Med
republikens början och patriciernas politiska herravälde börjar emellertid motsättningen
mellan de stora och de små jordegarne blifva allt starkare. Denna utveckling sammanhänger
på det närmaste med de grundsatser, som tillämpades med afseende på de
eröfrade nya territorierna. I regel blef V3 eller ända till 2/''3 af ett i krig vunnet
område statsdomän. Till denna s. k. ager publicus tillerkände sig de maktegande
patricierna besittnings- och nyttjanderätt, under det att de förbehöllo staten allenast
sjelfva eganderätten. Samtidigt sökte man sörja för, att plebejerna icke skulle komma
i besittning af annat än mycket obetydliga jordpossessioner. Då man för att afleda
ett befolknin^söfverskott eller för att befästa sin ställning i ett eröfradt land lät en
del af stadens borgare dit utflytta såsom kolonister, var man vid jordutdelningen noga
att tillse, det de särskilda besittningarna icke öfverstego en viss mindre jordrymd.

I samma mån som eröfringarna tilltogo i omfång blef genom detta system de
särskilda patricierfamiljernas innehaf af statsjord allt mera betydande. Klyftan
mellan jordadel och plebejer blef allt mera vidgad, och i Roms historia börja agrariska
stridigheter och agrariska lagar spela en framträdande roll.

De lagstiftningsåtgärder i förevarande afseenden, hvarom historien förvarat
minnet, äro i hufvudsak följande. Genom den liciniska lagen af år 367 f. Kr. bestämdes,
att ingen fick innehafva mera än 500 jugera af ager publicus eller utsläppa mera än
xoo stora och 500 små kreatur på den till statsjorden hörande offentliga betesmarken.
Denna lag synes emellertid småningom hafva upphört att tillämpas. Den
rika adeln fortfor att utvidga sina jordbesittningar icke allenast på statsjorden utan
äfven på de små jordegarnes bekostnad. Dessa, som oftast voro tvungna att på
aflägsna trakter göra krigstjenst, kommo derigenom att försumma sitt jordbruk. I
samma mån som det ekonomiska underlaget för deras existens sålunda allt mera försämrades,
blef det för de rike allt lättare att dels på frivillighetens väg dels genom
kreditoperationer afvinna de små jordbrukarne deras jord. Bondeståndet började att
försvinna och de stora, af slafvar skötta jordbesittningarna att alltmera utbreda sig.

Insigten om farligheten af denna utveckling gaf sig ett kraftigt uttryck i den
agrarlagstiftning, som försöktes under bröderna Gracchus (133 — 123 f. Kr.). Desse
förnyade den gamla lagstiftningen så tillvida, att det påbjöds, att den, som innehade
öfver joo jugera af statsjorden, skulle mot ersättning för byggnader och anläggningar
afstå öfverskottet. Den sålunda vunna jorden skulle utdelas till fattiga borgare såsom
osäljbara, med statsränta belastade besittningar.

Denna lagstiftning, som väsentligen uppbars af Gracchernas personligheter,
föll med dem. Den kunde icke efter deras död hålla stånd emot de mäktiga intressen,
som deremot uppreste sig. Men den politiska tanke, som legat derbakom, insigten
■om nödvändigheten att gent emot de öfverhandtagande latifundierna och slafsystemet

5°

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

söka bibehålla ett sjelfständigt bondestånd var dermed icke död utan gifver sig på
mångahanda sätt uttryck hos de följande tidehvarfvens såväl historieskrifvare som
statsmän.

Såsom yttringar af en dylik uppfattning och på samma gång såsom bevis på
den vidsträckta grad, i hvilken jordbesittningen småningom blef ett privilegium endast
för ett fåtal af samhällets medlemmar, må antecknas följande. Enligt en samtida
uppgift funnos år ioo f. Kr. i Romerska staten icke 2,000 jordegare. I midten af
första århundradet e. Kr. klagar Plinius öfver att “latifundierna i grund förstört ej
blott Italien utan äfven provinserna" och nämner såsom exempel på latifundiernas omfattning,
att under kejsar Nero, hälften af provinsen Afrika tillhörde sex personer.
Dio Cassius omtalar, att Agrippa egde hela thrakiska Chersonesos, ett område af
omkring 45 geografiska qvadratmil o. s. v.

Den romerska republiken slutade sålunda med en fullt utbildad jordoligarki;
och helt säkert skulle det romerska väldets upplösningsprocess förlupit vida snabbare,
om icke redan under den första kejsartiden kraftiga åtgärder vidtagits för att förvandla
en stor del af den utarmade folkmassan till sjelfständiga jordbrukare. Så
genomdref Caesar redan under sitt första konsulat en lag, hvarigenom stora områden
i Campanien gratis utdelades till de borgare, som hade tre eller flera barn. Der
statsj orden icke räckte till för ändamålet exproprierades enskild jord till det officiella
taxeringsvärdet. Till följd af denna lag erhöllo 20,000 borgarefamiljer jordegendom.
Något senare lät Caesar ej blott utdela jord till sina veteraner, utan anvisade äfven
80,000 borgare jord i aflägsnare kolonier. Augustus följde samma politik, grundade
28 nya koloniseringsområden allenast inom Italien och utdelade på ett enda år jord
till 120,000 veteraner.

Om dessa åtgärder än fördröjde det romerska väldets undergång, voro de dock
icke tillfyllest för att återbringa förhållandena i jemnvikt. Möjligheten att på ifrågavarande
område utöfva en helsosam statsomsorg förminskades särskildt derigenom,
att den romerska rättsuppfattningen, sådan den utbildade sig under kejsartiden, tillerkände
hvarje jordegare absolut frihet att förfoga öfver sin jord såväl genom aftal
inter vivos, som genom testamente. Den författare (B. Hildebrand), hvilkens framställning
här ofvan hufvudsakligen följts, sammanfattar sålunda sin slutbetraktelse:

“Ur hela den klassiska tidsålderns agrarhistoria framstår såsom ett innebördsrikt
faktum, att så godt som alla den gamla verldens lagstiftare och statsordnare
eftersträfvat, att de enskilde borgarnes jordbesittning måtte bibehållas vid en måttlig
storlek, för att derigenom om möjligt alla familjer skulle kunna få åtnjuta förmånerna
af att ega jord, men att i alla antikens stater jordegarens allt större frihet gent emot
statsmakten småningom ledt till jordens centralisering och monopolisering och att i
och med denna monopolisering den gamla verlden gått under."

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Medeltiden.

Bland de företeelser på ifrågavarande område, som förekommit under medeltiden,
må först nämnas några ord om den i de flesta europeiska länder uppträdande
anhopningen af jordegendom i kyrkans hand. Denna process har i de katolska
länderna fortsatt långt in på senare tider. För sammanhangets skull, behandlas
ämnet här i sin helhet äfven i den del det berör nyare tidehvarf.

Kyrkogodsen hafva mångenstädes nått en oerhörd omfattning. I Gallien upptogo
de före Karl Martels tid ungefär Vs af all jord och vid tiden för den stora
franska revolutionen uppskattades de franska kyrkobesittningarna till ett värde af
öfver två milliarder francs. Under början af i4:de århundradet anses de kyrkliga
godsen i England hafva uppgått till nära hälften af landets hela jordegendom.
Neapels och Siciliens jord var mot slutet af 1700-talet till en tredjedel i de kyrkliga
institutionernas ego. Enahanda var förhållandet i Tyskland kort före reformationen.
I Spanien tillhörde vid utgången af i8:e seklet omkring 1 6 af all jord den “döda
handen". Af Rysslands jord egde kyrkan vid 1600-talets början 1/a o. s. v.

Orsakerna till dessa våldsamma rubbningar i jordbesittningsförhållandena äro
naturligtvis att söka i kyrkans sträfvanden efter makt och rikedom, hvilka kunnat
göra sig gällande till följd af de religiösa föreställningarna om det förtjenstfulla i
donationer till fromma ändamål. Dessa orsaker falla sålunda hufvudsakligen utom
det ekonomiska området och hafva derför i förevarande sammanhang mindre intresse.
Likaledes skiljer sig den ifrågavarande processen från andra närbeslägtade företeelser
derigenom, att jordens samlande i stora kyrkobesittningar skedde i stor omfattning
äfven på de högre ståndens bekostnad. Och slutligen torde i de flesta fall de kyrkliga
latifundiebesittningarna icke medfört latifundiebruk. Det vill säga, kyrkogodsen
sammanslogos icke till stora jordbruk utan utarrenderades såsom mindre kyrkohemman,
ofta med ett slags stadgad åborätt. De små jordbrukarne blefvo sålunda icke i
någon väsentlig grad till antalet förminskade.

Om på grund af dessa förhållanden ifrågavarande företeelser i och för sig
sjelfva ega mindre direkt intresse för det föreliggande ämnet, förtjena de likväl uppmärksamhet
på grund deraf, att de gifvit anledning till ett kraftigt ingripande från
den politiska statskonstens sida. Kyrkans jordutvidgningslust har öfverallt varit föremål
för de särskilda verldsliga regeringarnas misstänksamma uppmärksamhet och på
mångahanda sätt har man sökt ingripa emot den nationella och sociala samt i senare
tider äfven ekonomiska fara, som man velat se deri, att så mycket af jorden disponerats
af ett internationellt organiseradt och småningom i praktiska värf allt mera
efterblifvet presterskap. Att taga en kortfattad öfverblick öfver de medel man dervid
användt bör icke alldeles försummas.

Kyrkans

jorclförvilrf.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Italien.

Dessa medel äro af två slag secularisationer och preventiva åtgärder.

a) Secularisationer. Med detta namn betecknar man de godsindragningar från
kyrkan, som alltsedan medeltiden i olika länder emellanåt förekommit, när kyrkans
öfverhandtagande jordförvärf börjat kännas allt för tryckande. De hafva i allmänhet
varit rent revolutionära åtgärder och i protestantiska stater ofta åtföljt reformationen.
Understundom har man väl sökt finna en viss juridisk grund deruti, att en stor del
af den kyrkliga egendomen tillhört ordnar och stiftelser, hvilka aldrig blifvit erkända
såsom rättssubjekt, och understundom hafva dessa godsindragningar skett såsom en
slags expropriation, der vederlaget bestått deri, att staten åtagit sig att underhålla
presterskapet och bekosta kyrkans öfriga nödvändiga utgifter. Secularisationerna
hafva emellertid ej alltid skett till förmån för staten, utan hafva emellanåt afsett att
återbörda jorden till det stånd, från hvilket kyrkan erhållit jorden.

b) Preventiva åtgärder. Af större intresse än de nyssnämnda våldsamma och
rättens gränser öfverskridande åtgärderna äro de lagbestämmelser, som utfärdats för
att förekomma kyrkans öfverdrifna jordförvärf. I äldre tider voro dessa af synnerligen
skiftande beskaffenhet. Här torde det vara tillräckligt att med några ord omnämna
den senaste lagstiftningen på detta område, den s. k. amortisationslagstiftningen.

Inom denna kan man särskilja två olika system. Det ena af dessa ligger till
grund för bestämmelserna i t. ex. Nordamerikanska unionslagen af den i juli 1862,
som stadgar, att ingen korporation, som har religiöst ändamål, får besitta realförmögenhet
till mera än 50,000 dollars värde och att hvarje denna gräns öfverstigande förvärf
tillfaller staten. Här föreskrifves alltså ett innehafsmaximum.

Det andra systemet åter är ett koncessionssyslem och har tagit sig uttryck i
den tyska lagstiftningen. I de tyska staterna finnas omkring 60 särskilda amortisationslagar
med ofta hvarandra genomkorsande giltighetsområden och synnerligen varierande
bestämmelser. Gemensamt för dessa lagar synes vara, att för vissa kyrkliga
egendomsförvärf fordras tillstånd af offentlig myndighet. Men under det vissa lagar
fordra sådant tillstånd endast med afseende på benifika förvärf, såsom förvärf genom
gåfva eller testamente, förutsätta andra dylik koncession endast vid onerösa aftal, under
det andra åter kräfva särskildt tillstånd vid hvarje slag af förvärf.

Äfventyret för öfverträdelse häraf är ibland blott, att förvärfvet blir ogiltigt,
ibland böter eller till och med frihetsstraff.

Under folkvandringarna och den tidigare medeltiden, synes i Italien ett stånd
af mindre jordbrukare småningom åter börjat uppväxa, men endast för att inom kort
duka under, denna gång hufvudsakligen för kapitalisterna i de uppblomstrande städerna.
Bondgårdarna sammanköptes af de rika och förnäma familjerna till stora gods och
bönderna blefvo arrendatorer eller dagsverksarbetare eller också begåfvo de sig in
till städerna, hvilkas lockelser nog varit en bidragande orsak till deras benägenhet
att sälja sin jord. Ett särskildt förhållande, som befordrade denna utveckling uppgifves
hafva varit, att man i i4:de århundradet införde skiftesvitsord, dervid man

BIL. 2. ERFARENHETER FRÄN UTLANDET.

jemväl medgaf, att i vissa fall den större delegaren fick köpa ut den mindre. Här
såsom så ofta visade sig alltså, att hvad som göres för att befordra jordbruket
kan inverka menligt på bondeståndet och öfverföra jorden i kapitalstarkare egares
händer.

De stora sålunda bildade godsen förvandlades småningom, sannolikt emedan
man deri fann större uträkning och behöfde mindre personal, i stor utsträckning till
betesmarker. Ett talande exempel härpå erbjuder den romerska campagnan. Men
äfven der man behöll jorden i högre kultur, blefvo förhållandena för de stora godsens
underhafvande i allmänhet föga afundsvärda. Ännu i dag lider Italien af följderna
af denna utveckling. I vidsträckta områden saknas så godt som alldeles sjelfegande
mindre jordbrukare och agrariska oroligheter höra till ordningen för dagen.

Att faran af dessa förhållanden icke varit alldeles förbisedd visa åtskilliga
påfliga edikt från och med trettonde seklet, hvarigenom man sökte motverka den
tillbakagång i produktionen, som blifvit en följd af att så mycken odlad jord igenlagts
till betesmark. Det system man dervid använde var en slags “inmutningsrätt", i
det man medgaf enhvar odlingshågad att under viss kontroll, beså och skörda ett
stycke af den mark, som egaren lät ligga obrukad. Någon större verkan synes
emellertid dessa påbud icke hafva medfört.

Äfven Spanien lider ännu otvifvelaktigt af ett visst agrariskt svaghetstillstånd,
beroende derpå, att man särskildt under medeltiden och början af nyare tiden låtit
de stora herregodsen allt för mycket utvidga sig på de sjelfegande böndernas
bekostnad. De tillgängliga källorna för studiet af denna utveckling äro visserligen
knappa, men slutresultatet ligger för ögonen och framträder bjert, när man jemför
Spaniens allmänna ståndpunkt med t. ex. grannlandet Frankrikes, i hvilket land,
såsom bekant de små jordbruken städse haft en lifskraftig tillvaro.

Nyare tider.

De stöpsta agrariska omhvälfningar, som under senaste tidehvarf egt rum,
hafva haft de britiska öarne och Irland till skådeplats.

Hvad först England beträffar vet man, att ännu 1760 i England existerade
ett ganska talrikt bondestånd. Dessa smärre jordbrukare voro kända under namnet
yeomen och hade en gång spelat äfven en betydande politisk roll i landets historia,
i det att det var denna folkklass, som utgjorde det förnämsta materialet i Cromwells
härar.

Under tiden 1760—1850 har emellertid detta bondestånd så godt som fullständigt
försvunnit. Enligt en nyligen offentliggjord undersökning (Levy: Der
Untergang kleinbäuerlichen Betriebe in England) har dervid tillgått på följande sätt.
Perioden 1 760— 1813, då landet genom de ständiga krigen och det napoleonska kontinentalsystemet
var i viss mån afspärradt från den öfriga verlden och skördarne ofta

Spanien.

England.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

blefvo dåliga, utmärkte sig för ständigt stigande spannmålspris. Detta hade till följd,
att det stora jordbruket, som hufvudsakligen afsåg sädesodling, framstod såsom en
synnerligen vinstgifvande affär. Bönderna åter, hvilka i de flesta fall till afsalu producerade
väsentligen endast mjölk, smör, kött, ägg och dylikt hade af de höjda sädesprisen
ingen fördel utan snarare skada, i det att de ofta icke kunde på sin egen jord
frambringa, hvad i spannmålsväg erfordrades för husbehofvets tillfredsställande. På
samma gång bönderna sålunda måste dyrt betala hvad de sjelfva behöfde köpa, minskades
efterfrågan på deras egna produkter. De rådande dyra tiderna gjorde det
nemligen nödvändigt för industribefolkningen att inskränka sig. Då brödsäden var
det för lifvets uppehälle nödvändigaste, måste denna i första hand köpas, och från
de mera umbärliga ladugårdsprodukterna fick man mer och mer afstå. Att ändra
sitt jordbrukssystem och öfvergå till spannmålsodling lät sig för bonden svårligen
göra, då hans åkrar voro alltför obetydliga för detta ändamål, och en stor del af
hans jordbruksekonomi grundade sig på den rätt till bete han egde å de då ännu
mycket allmänna samfälda betesmarkerna.

Bonden märkte alltså, att hans jordbruk gick tillbaka, men samtidigt iakttog
han också, att värdet på hans jord var i oafbrutet stigande till följd af den starka
jordspekulation de stigande spannmålsprisen framkallat från de stora spannmålsproducenternas
sida. Denna värdestegring anses småningom hafva nått så högt, att jorden
stod dubbelt eller tredubbelt så högt i pris som 1760. Under sådana förhållanden
är det tydligt, att bonden skulle finna det fördelaktigt att sälja sin jord och söka få
sig en större spannmålsfarm på arrende eller insätta det kapital han med köpeskillingen
förvärfvat i de industriella företag han såg uppblomstra rundt omkring i
landet. Det är derför ej att undra öfver, att under denna tid Englands bondebefolkning
afsevärdt reducerades.

Efter den nu ifrågavarande perioden följde åter en annan, som utmärkte sig
för ett bakslag i sädesprisen. Dessa sjönko hastigt, då efter krigens afslutande tillförseln
åter var obehindrad. De spannmålstullar, som infördes, visade sig oförmögna
att hålla spannmålsprisen uppe gent emot den rikliga tillgång på säd, hvilken orsakades
af en följd gynnsamma inhemska skördar. Detta återverkade naturligen på
jordvärdet. De ännu befintliga sjelfegande bönderna, hvilka kanske hållit sig uppe
endast genom ett hårdt anlitande af sin genom fastighetsvärdets stigande ökade kredit,
funno nu, att deras jord betraktades såsom sämre säkerhet än förut och att de iklädt
sig större förbindelser än de mäktade bära. Följden blef, att ett stort antal mindre
jordbrukare fingo gå ifrån sina jordbruk.

De, som öfverlefde denna kris, skulle emellertid snart få vika för omständigheter,
hvilka voro ännu svårare att emotstå. Landets kraftiga industriella utveckling
hade frambringat en klass af rika affärsmän, för hvilka förvärfvandet af jord blef ett
medel till ökadt socialt anseende och politiskt inflytande. Ett residens på landsbyggden
blef ett af målen för den rike uppkomlingens sträfvanden. Häraf följde en

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

stark konkurrens om jorden, som dref upp jordens saluvärde vida öfver det värde
den egde på grund af den afkastning man genom jordbruk deraf kunde erhålla.
Under den första af de ofvan skildrade perioderna berodde böndernas fastighetsförsäljningar
väsentligen derpå, att jorden afkastade mindre i bondehand än om den hoplades
till större spannmålsfarmer, sålunda på jordens olika afkastningsvärde uti olika
egares hand. Det är derför ganska tydligt, att under det senare skedet, då jorden
fick ett artificiellt värde, som afsevärdt öfversteg dess afkastningsvärde äfven under
förmånligaste jordbrukskultur, bönderna i allmänhet icke skulle kunna motstå de
frestande köpeanbuden.

Ett belysande exempel på, i hvilken skala dessa förhållanden verkade, erbjuder
en egendom i Westmoreland, som af en rik affärsman sammanköptes genom
226 särskilda köp. Utvecklingen gick slutligen derhän, att enligt en statistik för
1870 2,250 personer egde i medeltal hvardera 2 V2 socken.

Det är af ett visst intresse att undersöka, hvar det var, som bondeståndet
senast försvann, och hvilka de orsaker voro, som der förlänade det lilla jordbruket
dess större motståndskraft. Man finner då, att detta var händelsen dels på sådana
platser, der naturförhållandena icke voro gynnande för spannmålsodling och der bönderna
således icke voro utsatta för de stora spannmålsproducenternas köpeanbud,
dels på ett särskildt område Isle of Axholme i Lincolnshire, der jorden visserligen
var god sädesjord, men der folkpsykologiska orsaker bidrog till att i det längsta
möjliga bibehålla jorden i böndernas besittning. Bondebefolkningen härstädes utmärkte
sig nemligen icke blott för stor duglighet utan äfven för en stark gemensamhetskänsla
och inbördes hjelpsamhet, som satte den i stånd att trots de små brukningsdelarne
drifva spannmålsodling efter det stora jordbrukets principer och med
dess framgångsrika resultat. Att emellertid äfven här bondeståndet gick under tillskrifves
en särskild orsak. Det var nemligen folksed inom ifrågavarande landsdel,
att bondens gård odelad tillföll ett af barnen med skyldighet för denne att till sina
syskon erlägga utlösen. Under den period, då jordvärdet på grund af de höga
spannmålsprisen var onaturligt högt uppdrifvet, blefvo också de belopp, som i sådan
utlösen skulle erläggas allt för dryga. De särskilda bönderna blefvo sålunda utan
sin egen förskyllan belastade med förbindelser, som de under det senare skedets
tillbakagående konjunkturer icke förmådde honorera.

En särskild omständighet, som förtjenar beaktande vid studiet af Englands
agrariska förhållanden, är den småningom uppkomna, af lagskipningen gynnade seden
att upprätta familjefideikomiss s. k. entails eller settlements. Dessa, som i England
vunnit oerhörd utbredning, gälla visserligen icke lagligen för mer än förste emottagaren
och hans efterträdare, men de förnyas med traditionens helgd generation efter
generation. Detta leder helt naturligt dertill, att, sedan jorden en gång frånvunnits
bondeståndet, man svårligen kan tänka sig uppkomsten af ett nytt bondestånd äfven

BIL. 2. ERFARENHETER FRÄN UTLANDET.

der de ekonomiska förhållandena eljest skulle antagas kunna verka i riktning mot
jordens uppdelande i smärre besittningar.

England erbjuder emellertid icke blott ett typiskt exempel på latifundiebildning
i senare tider. Man har i detta land äfven haft tillfälle att bevittna, hur det går till,
då latifundiebesittning öfvergår till latifundiekultur. I samma mån som spannmålspriserna
sjönko och städernas befolkning ökades, fann man nemligen i England, att
boskapsskötsel, särskildt fårafvel lönade sig bättre än sädesodling, helst man för den
förra behöfde en betydligt mindre personal än för den senare. En stor del af de
forna arrendatorerna blefvo alltså öfverflödiga och uppsades. Detta egde äfven i ännu
högre grad rum der, såsom i förvånande stor utsträckning var förhållandet, åkerbruket
af de rika egendomsegarne nedlades och jorden inrättades till jagtmarker. Men äfven
der sädesodlingen bibehölls, fann man det fördelaktigt att öfvergå från små arrenden
till stora. Jordegarens byggnadsskyldighet blef nemligen derigenom minskad och man
ansåg, att man med större fördel kunde använda åkerbruksmaskiner, om de särskilda
brukningsdelarne gjordes större. Arrendeuppsägningar, kända under namnet clearanccs
förekommo derför talrikt och skedde med utomordentlig hänsynslöshet. Arrendatorerna
fingo i bästa fall sig upplåtna mindre jordbitar vid kusten, der de hänvisades
att söka sin utkomst i fiske eller också förhjelptes de att utvandra till en annan verldsdel,
men ofta lemnades de vind för våg. Då de ej sällan vägrade att afflytta, nedbrändes
husen på arrendegårdarne, och stora områden voro, som det berättas, svartfläckiga
af på detta sätt förstörda byggnader. Såsom exempel på den omfattning, i
hvilken dessa uppsägningar egde rum, kan nämnas, att på ett enda gods i Skottland,
der utvecklingen i mycket hade samma förlopp som i England, afhystes under en
period af 10 år en befolkning af 15,000 personer för att ersättas med 39 fårarrendatorer
och dessas herdar; och liknande exempel från England finnas i stort antal.
Upprörande skildringar från denna tid, då “oxar och får började äta människor" finnas
talrikt bevarade och visa, att processen icke aflöpte utan svåra lidanden för den deraf
träffade befolkningen och allvarliga sociala olägenheter.

Resultatet af utvecklingen har emellertid blifvit, att man numera på Englands
landsbyggd endast har att räkna med tre folkklasser: de stora godsegarne, arrendatorerna
och arbetarne.

I rent ekonomiskt hänseende har detta system hittills icke verkat skadligt.
Englands jordbruk har under detsamma utvecklat sig till ett af de främsta i verlden.
Och det skulle äfven vara orättvist att icke erkänna, att understundom äfven de
sociala resultaten af systemet varit gynnsamma. Der jordegaren under större delen
af året residerar på sitt gods och befinner sig i goda förinögenhetsvillkor samt hyser
intresse för jordbruket utvecklar sig ofta mellan honom och hans arrendatorer samt
arbetare ett patriarkaliskt förhållande, som icke kan annat än verka välgörande. På
grund af godsets traditioner nöjande sig med måttliga arrenden, beredd till eftergifter
under dåliga år, uppmuntrande och stödjande ifråga om förbättringar och nyttiga före -

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

tåg, intresserande sig för skolväsendet och bostadsförhållandena, sjelf med omsorg
om framtiden vårdande egendomens skogar o. s. v., kan en dylik godsegare i en
mängd olika riktningar utöfva ett synnerligen gagnande inflytande.

Men den auktoritet, som sålunda tillkommer en stor jordegare, upphör att
vara en kraft till det goda, när egaren icke besitter de personliga egenskaper eller
den förmögenhetsställning, som utgöra förutsättningarne derför. När egaren är skuldsatt
och tvungen att söka afpressa sin egendom den största möjliga afkastning, när
han aldrig vistas på egendomen utan öfverlemnar inseendet deröfver åt förvaltare

o. s. v., då blir den makt hans stora jordbesittning tillförsäkrar honom tvärt om en
allvarlig social fara.

En annan olägenhet af det nuvarande systemet ligger deri,, att arrendena i de
flesta fall äro ganska stora och förutsätta afse värda kapital för att kunna rätt skötas.
En följd häraf är, att den engelske jordbruksarbetaren sällan kan ega förhoppning
att kunna arbeta sig upp till arrendator. Häraf alstras liknöjdhet och missnöje, som
i väsentlig mån bidrager till att äfven England framvisar det på senare tider mångenstädes
iakttagna fenomenet af en onaturligt stark folkvandring från landsbyggden till
städerna.

Öfvergår man nu till en undersökning, om och på hvilka sätt staten sökt att
genom lagstiftningsåtgärder motverka den nu skildrade utvecklingen, för hvilkens
faror man icke varit blind, finner man, att det egentligen först är på senare tider
och sedan bondeståndet redan försvunnit, som man ansett sig böra försöka ett ingripande.

Visserligen gjorde man redan tidigare ett försök att stärka de små jordegarne
genom att till dem utskifta de i stor omfattning befintliga allmänningarna (general
Enclosure Act 1845 m. fl. författningar). Dessa försök ledde emellertid till alldeles
motsatt resultat mot det man väntat. Delegarne förlorade sin forna för dem mycket
värdefulla betesrätt på allmänningarna och fingo i stället med full eganderätt ett mindre
stycke jord. Som detta emellertid ofta var aflägset och derför besvärligt att sköta,
föredrog egaren ej sällan att afyttra detsamma, i tanke att han skulle kunna göra
sig större nytta med köpeskillingen. Men penningarne visade sig icke vara något
varaktigt stöd för jordbruket, och i saknad af såväl sin forna betesrätt som dess
surrogat råkade jordbrukaren snart i svårigheter, hvilka gjorde hans gård till ett lätt
byte för egarne till de närbelägna stora godsen.

De hufvudsakliga åtgärder, som på senare tider vidtagits i England för att
bringa de agrariska förhållandena i bättre jemnvigt, kunna sammanföras i följande
grupper:

1. Åtgärder för att skaffa mera jord i marknaden. För att uppluckra den
bundenhet i jordförhållandena, som beror derpå, att så stor del af Englands egendomar
äro underkastade fideikomissnatur, medgafs genom Scttled Land Act 1882,
att fideikomiss får säljas af innehafvaren utan nästa fideikomissaries samtycke,

** 8

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

hvarvid köpeskillingen träder i stället såsom fideikomiss. Denna lag har hittills haft
föga verkan, beroende dels derpå, att de tillåtna sätten att placera köpeskillingen icke
medgifva erhållandet af tilläckligt hög ränta för att locka till försäljning, dels derpå,
att åkerbruket i England under senaste åren genomgått en kris, som gjort jordbrukarens
yrke mindre frestande.

Till ifrågavarande slag af åtgärder kunna ock hänföras de reformer, som vidtagits
för att förenkla de invecklade och dyrbara formaliteterna vid fastighetsköp.

2. Åtgärder för att tillförsäkra arrendator erna en tryggare ställning. Den
vanligaste formen af arrende är för närvarande i England tenancy from year to year
eller arrende p£ obestämd tid. Faktiskt får väl i allmänhet en skötsam arrendator
behålla sitt arrende så länge han önskar, men rättsligt sedt är naturligtvis hans ställning
ytterst osäker. Derjemte ingick länge såsom en grundsats i den engelska arrendelagstiftningen
att “hvad som förenas med jorden hör till jorden". Häraf följde, att
en arrendator icke var berättigad att vid afträdet erhålla ersättning för de förbättringar
han å egendomen utfört eller bortföra de inrättningar han derå anbragt.

Genom en Act af iS-jy medgafs emellertid arrendatorn viss rätt i detta afseende,
men denna rätt kunde arrendatorn afsåga sig och ifråga om redan existerande arrendeförhållanden
kunde jordegaren undandraga sig ersättningsskyldighet genom att uppsäga
arrendatorn inom viss tid, efter det lagen trädt i kraft. Detta medgifvande hade
till följd, att uppsägningar “nedföllo såsom snöflingor" öfver hela landet och till och
med lagens upphofsman, som var en stor jordegare, skyndade att uppsäga alla sina
arrendatorer. Lagen fick sålunda mycket ringa tillärppning.

Det blef derför nödigt att gå ett steg vidare och genom Agricultural Holdings
Act iSSj gjordes jordegarens ersättningsskyldighet obligatorisk, så att jordegaren icke
kan genom aftal förbehålla sig mindre ersättningsskyldighet än lagen ålägger honom.
Deremot gäller öfverenskommelse eller ortsed, som tillförsäkrar arrendatorn vidsträcktare
ersättningsrätt än lagen stadgar. 1883 års lag utsträckte vidare uppsägningsrätten
från sex månader till ett år.

Några mindre ändringar i denna lag hafva sedermera skett genom Agricultural
Holdings Act icjoo, hvilka dock i detta sammanhang icke äro af något särskildt intresse.

Den ersättningsrätt, som enligt dessa lagar tillkommer arrendatorn är dock
icke synnerligen vidsträckt. Med afseende på större och varaktigare förbättringar
såsom uppförande af byggnader och stängsel, nyodlingar o. s. v. fordras, att jordegaren
samtyckt till förbättringen. Beträffande dränering gäller att arrendatorn först
måste underrätta jordegaren om sin önskan att verkställa derför erforderliga arbeten.
Vill jordegaren, eger han då sjelf utföra arbetet samt enligt vissa bestämmelser i
anledning af förbättringen höja arrendet eller också med arrendatorn öfverenskomma
om den ersättning, som skall utgå. Först i den händelse jordegaren icke utför arbetet
och öfverenskommelse ej heller träffas, eger arrendatorn verkställa arbetet och derför
erhålla ersättning enligt lagens bestämmelser. Endast ett fåtal förbättringar äro af

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

den art, att hvarken samtycke af eller underrättelse till jordegaren erfordras såsom
villkor för ersättnings erhållande.

Slutligen har man försökt att genom statslån underlätta för arrendatorerna att
förvärfva eganderätten till den jord de arrendera. Genom Small Agricultural Holdings
Ad 1892 bestämdes nemligen, bland annat, att arrendatorer af vissa mindre
egendomar (egendomar om högst 50 acres vidd eller 50 £:s årsvärde) kunna af de
s. k. County Councils erhålla lån till högst 4 5 af den köpeskilling jordegaren för
egendomen betingat sig. Detta lån amorteras under loppet af 50 år genom lika
årliga inbetalningar.

3. Åtgärder för att förbättra jordbruksarbetarnes ställning. I-detta afseende
bör i första rummet nämnas Commons Ad af är 1876. Såsom förut nämnts,
funnos ursprungligen i England ett stort antal allmänningar. Ehuru dessa egentligen
utgjorde samfäld egendom endast för jordegarne, hade dock enligt gammal häfd äfven
den närboende arbetarbefolkningen rättighet att å allmänningarne beta sin boskap och
för husbehofvet tillgodogöra sig vissa naturprodukter. Då allmänningarne sedan
delades, fäste man i regel intet afseende vid dessa arbetarnes rättigheter, som för
dem voro af synnerligen stort värde, utan uppdelade allmänningen endast mellan de
egentliga egarne. Genom 1876 års lag tillvaratogs emellertid så tillvida arbetarnes
intressen, att dels rättigheten att dela allmänningar väsentligen inskränktes, dels verksamma
bestämmelser infördes, afseende att, när delning förekomme, äfven ett beaktansvärdt
område skulle afsättas för arbetarbefolkningens räkning.

Den nästa anmärkningsvärda åtgärden till jordbruksarbetarnes fromma afsåg att
skaffa dessa tillfälle till egna jordbruk och skedde genom Allotments Extension Ad
1882. Härigenom ålades förvaltarne af vissa fastighetsegande fromma stiftelser att i
smålotter utarrendera den stiftelserna tillhörande derför lämpliga jorden till arbetare,
backstugusittare och dylika personer. Stiftelsen hade härvid icke någon pröfningsrätt
med afseende på spekulantens personliga egenskaper utan måste utarrendera tillgänglig
jordlott till den, som anmälde sig vilja öfvertaga densamma. Försummade
stiftelsens styresmän att göra, hvad på dem ankomme till förverkligande af lagens
afsigter, kunde de i viss ordning tagas i häkte. Lagen synes hafva mött mycket
motstånd, i det att densamma ofta ledt dertill, att de särskilda stiftelsernas intresse
måst tillbakasättas. Dessas styresmän hafva derför föredragit att afgå framför att sätta
lagen i verket, och det har ofta visat sig omöjligt att ersätta dem med andra.

Ett ytterligare steg i samma riktning togs genom Allotments Ad 1887. Härigenom
stadgades, att, om sex skattskyldige inom något distrikt så påfordra, den myndighet,
som benämnes Sanitary Authority, skall sätta sig i rörelse för att undersöka,
om inom distriktet förefinnes efterfrågan på mindre jordlägenheter för arbetare, finner
nämnda myndighet, att så är förhållandet och att sådana lägenheter icke kunna erhållas
till skäligt pris och på lämpliga villkor genom frivilliga överenskommelser mellan
jordegare och arbetare, skall densamma köpa eller arrendera lämplig jord och i sin

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

ordning utarrendera den till distriktets arbetarebefolkning. Kan på frivillighetens väg
tillräcklig, för ändamålet lämplig jord icke erhållas, kan Sanitary Authority hos County
Authority begära provisoriskt tillstånd att expropriera jord, men detta tillstånd måste
sedermera bekräftas af parlamentet. Expropriationen får dock ej sträcka sig till parker,
trädgårdar eller annan mark, som afser att bereda trefnad kring något boningshus
och om möjligt bör undvikas att taga oskäligt stor egovidd från samma egare o. s. v.

Sedan Sanitary Authority förvärfvat jorden, anordnar den deraf lämpliga jordlotter
och fastställer de villkor, på hvilka desamma komma att utarrenderas. Med
tillstånd af County Authority kan äfven förvärfvas mark för att utarrenderas till flere
såsom gemensam betesmark.

Denna lag erhöll emellertid till en början icke stor tillämpning, emedan de
myndigheter, på hvilka det berodde, om några åtgärder uti ifrågavarande syfte skulle
vidtagas eller ej, voro så sammansatta, att de egde allt för ringa intresse för arbetarnes
bästa. 1890 utfärdades derför en amending act, hvarigenom bestämdes, att man,
i händelse Sanitary Authority icke visade sig tillmötesgående, kunde vända sig till
County Council, hvilken myndighet då hade samma befogenhet som Sanitary Authority
och äfven i öfrigt tillädes en allmän rätt att öfva uppsigt öfver ifrågavarande för-,
hållanden.

Någon synnerligen stor verkan synas dessa lagar icke hafva haft, åtminstone
direkt, men de påstås dock hafva så till vida varit af nytta, att de gjort jordegarne
benägna att frivilligt, för undvikande af kraftåtgärder, upplåta för ortens arbetarbefolkning
behöfliga tomter och jordlägenheter.

Denna lag afsåg emellertid mera s. k. egnahemslägenheter än egentliga smärre
jordbruk. Men det dröjde ej länge förr än man insåg, att det var en angelägenhet
af stor vigt att på konstgjord väg söka tillskapa en folkklass, som i någon mån kunde
jemföras med ett sjelfegande bondestånd. Denna insigt tog sig ett uttryck i det af
en konservativ regering framlagda lagförslag, hvilket gaf anledning till Small Agricultural
Holdings Act 181)2.

Enligt denna lag eger County Council befogenhet att, der så finnes behöfligt,
inköpa jord för att deraf bilda smärre jordbrukslägenheter. Sedan jorden förvärfvats,
styckas den och beredes för sitt framtida ändamål genom vägbyggnader, dikningar
och andra dylika åtgärder, och äfven erforderliga byggnader må uppföras. Derefter
bestämmas de blifvande köpesummorna genom att inköps- och beredningskostnaderna
på lämpligt sätt fördelas mellan de olika lägenheterna, hvartill läggas de legala kostnaderna
för den blifvande försäljningen. Köparen skall betala minst 1/5 af köpeskillingen
kontant. Af återstoden kan V4 om så anses lämpligt läggas på jorden såsom en
ständig ränta, hvaremot det öfriga skall amorteras genom halfårliga inbetalningar
under en tid af högst 50 år, med rätt dock för köparen att, när han så önskar,
betala allt hvad som ännu är oguldet. Under 20 år från försäljningsdagen och derefter,
så länge köpeskillingen är obetald, är eganderätten i regel underkastad vissa

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET. 6l

inskränkningar. Fastigheten får icke delas, öfverlåtas eller utarrenderas utan tillstånd
af County Council. Den måste odlas af egaren eller besittaren och får icke nyttjas
för annat än jordbruksändamål. På densamma får icke finnas mera än en gård. Hus,
som uppföras, måste byggas i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter. Öfverträdes
några af dessa bestämmelser, kan County Council låta sälja lägenheten. Finner County
Council, att en spekulant icke är i stånd att köpa'' de lägenheter, som utbjudas, har
denna myndighet rättighet att utarrendera lägenheter, som icke öfverstiga ett visst
mått. Af lagens förhistoria finner man, att denna bestämmelses behöflighet särskildt
framhållits från arbetarvänligt håll, i det att man ansett det ofta vara förmånligare för
en arbetare att öfvertaga jorden på arrende än att förvärfva den med eganderätt.
Der jorden, såsom i närheten af städer och större samhällen har ett af framtidsspekulation
uppdrifvet värde, som från jordbrukssynpunkt är för högt, har County Council
rätt att skaffa sig det erforderliga jordmaterialet genom arrende i stället för genom
köp. För att kunna utföra de åligganden, som sålunda uppdragits åt County Councils,
hafva dessa af allmänna medel en kredit, som beräknas för hela landet uppgå till
omkring xo,000,000 £.

I Irland äro som bekant de stora jordegendomarne förherrskande i ännu högre
grad än i England. Orsakerna till denna jordens koncentration äro nog delvis åtminstone
under senare tider desamma i det förra landet som i det senare, men i
Irland har processen hufvudsakligast skett på våldets väg under de eröfringskrig och
inbördes oroligheter, för hvilka landet varit utsatt. Oaktadt de båda länderna sålunda
likna hvarandra deruti, att jorden är uppdelad i ett fåtal stora jordegendomar,
förete de likväl i agrariskt afseende högst väsentliga olikheter. Under det i England
de på arrende upplåtna brukningsdelarne äro stora och arrendatorerna i allmänhet ega
en god ekonomisk ställning, är i stora delar af Irland ett alldeles motsatt förhållande
rådande. Den befolkning, som i sistnämnda land undanträngdes vid och genom de
störa egendomarnes bildande har nemligen icke haft samma förmåga som de depossederade
små jordbrukarne i England att anpassa sig efter den förändrade situationen
och finna sin utkomst genom att i erforderlig utsträckning emigrera eller egna sig åt
andra förvärfsgrenar än jordbruket. Irländarens kärlek till fosterjorden och hans sega
fasthållande vid jordbruksyrket har ledt till, att en stor del af det folk, som bortdrifvits
från de stora egendomarne i de bästa jordbruksdistrikten, samlat sig i bergstrakterna
eller på områden, der jorden icke varit tillräckligt gifvande för att locka till anläggandet
af större jordbruk. De små arrenden, som här stått till buds, hafva i mån af befolkningens
tillväxt uppdelats i ännu mindre. De hafva slutligen blifvit så små, att de för arrendatorernas
hjelpliga bergning äro fullständigt otillräckliga. Befolkningen i dessa s. k.
“öfverbefolkade distrikt" söker visserligen bidraga till sitt uppehälle genom periodiskt
jordbruksarbete i England och Skottland, genom fiske o. dyl., men dessa biförtjenster

Irland.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

äro icke tillräckligt inbringande för att icke verklig nöd skall uppstå, då genom
potatisskördens felslående folket beröfvas sitt hufvudsakligaste existensmedel.

En annan omständighet, som bidragit att än mera försämra arrendatorernas
ställning, är den, att förhållandet mellan jordegare och arrendator långt ifrån att vara
prägladt af den patriarkaliska välvilja, som så ofta förekommer i England, tvärt om
utmärkts af en viss fiendtlighet. Den irländske jorddrotten, som sällan personligen
vistas på sin egendom, hvars skötsel han öfverlemnar åt förvaltare, har föga annat
intresse för jorden än att afvinna denna så mycket inkomster som möjligt. De förbättringar
driftiga arrendatorer företagit på den arrenderade jorden hafva derför oftast
ledt icke till någon väsentlig förbättring af arrendatorns ställning utan till arrendeförhöjningar,
som i sin ordning verkat afskräckande med afseende på nya förbättringsföretag.
Skillnad i religion och härstamning mellan de jordegande engelska eller
skottska eröfrarnes ättlingar och landets ursprungliga befolkning hafva än vidare skärpt
motsättningen, hvilken, som bekant ofta tagit sig uttryck i allvarsamma våldsdåd och
oroligheter.

Emellertid får man icke, om man vill rätt förstå innebörden af den irländska
agrarlagstiftningen, förbise, att om denna klass af arrendatorer är den talrikaste, den
dock icke är den enda. Det finnes äfven ett stort antal arrendatorer, som hafva så
pass stora arrenden, att de under förutsättning af skäliga och deras sjelfständighet
betryggande arrendevillkor kunna antagas komma att utveckla sig till ett hjelpligen
bergadt och tillfredsställdt folkelement.

Slutligen förekomma också i vissa distrikt, der betesmarkerna äro af den yppersta
beskaffenhet, stora boskapsfarmer. Dessas brukare tillhöra mera affärsmännens
än jordbrukarnes klass, de äro fullständigt i stånd att gent emot jordegarne bevaka
sina egna intressen och deras ställning kan på intet sätt anses ömmande.

Det erfordras emellertid ännu en anmärkning. I Ulster hade förhållandena
utvecklat sig i en något bättre riktning. I detta landskap rådde nemligen mera öfverensstämmelse
i härstamning och religion mellan befolkningen och de stora jordegarne
och förhållandet dem emellan utmärktes af större sympati. Enligt rådande landssed
ansågs arrendatorn derstädes vara berättigad icke blott att fortsätta med arrendet så
länge han betalade legan, utan äfven ätt sälja eller genom testamente förfoga öfver
brukningsrätten. Äfven erkändes allmänt, att legan icke borde oskäligt höjas.

Frånsedt detta undantag föreföll emellertid ställningen i Irland vid midten af
förra århundradet i hög grad tröstlös. Lagstiftningens ingripande påyrkades allmänt
och de följande årtiondena fingo bevittna tillkomsten af lagar, hvilka i sig inneburit
en fullständig agrarisk revolution.

Denna omfattande och energiska lagstiftning, som endast i situationens allvarsamma
beskaffenhet finner sin förklaring, är, om ock under lugnare förhållanden föga
efterföljansvärd, dock så tillvida af intresse som den visat huru svårbotade de sociala

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET. 63

missförhållandena aro, hvilka uppkomma, om en skadlig rubbning i jordfördelningen
tillätes allt för länge fortgå. Lagstiftningen inleddes med:

Irisli Land Ad iSyo. Genom denna upphöjdes landsseden i Ulster och andra
liknande sedvänjor till lag, och äfven för det öfriga Irland infördes ett delvis analogt
system. Lagen tillförsäkrade nemligen arrendatorn en viss rätt att, då han afträdde
sitt arrende, erhålla ersättning för förbättringar å egendomen och tilläde honom äfven
godtgörelse för förlorad arrenderätt, derest han af jordegaren uppsades af annan anledning
än underlåtenhet att erlägga legan. Genom dessa bestämmelser ville man
indirekt åstadkomma äfven att jordegaren förlorade lusten att uppsäga sina arrendatorer
eller höja deras arrenden.

Men ifrågavarande lag innehöll äfven en annan grupp bestämmelser, de s. k.
Brightska klausulerna. Dessa afsågo att befordra arrendatorernas förvandling till
sjelfegande och stadgade, att en arrendator, som ville köpa den gård han arrenderade
och derom lyckats öfverenskomma med jordegaren, kunde af allmänna medel erhålla
lån till två tredjedelar af köpeskillingen. Detta lån med ränta skulle sedan amorteras
under 35 år genom lika årliga inbetalningar.

Verkningarne af 1870 års landakt blefvo emellertid försvinnande. Till en
början visade sig skyddet mot obehöriga arrendeförhöjningar illusoriskt. Höjdes
arrendet, hade arrendatorn visserligen utvägen att lemna fastigheten och var då berättigad
att få ersättning för gjorda förbättringar, men att afstå från arrendet var
honom i de flesta fall af brist på andra existensutvägar omöjligt, och han måste derför
vanligen utan vidare underkasta sig arrendeafgiftens höjande.

Hvad åter angår arrendatorernas tillämnade eganderättsförvärf, fann man snart,
att det i regeln var omöjligt för arrendatorerna att uppbringa den tredjedel af köpeskillingen,
hvilken icke täcktes af de lån . staten lemnade.

Så korn den fruktansvärda åkerbrukskrisen 1878 och 1879, då de ständiga
höstregnen förstörde potatis- och hafreskördarne. Den nöd och de ekonomiska svårigheter,
som häraf uppstodo, gjorde tillståndet i landet i hög grad upprördt. En
nästan allmän begäran om vidare skydd höjdes från landets arrendatorer och formulerades
i de tre bekanta fordringarne (“ the three F:s“) fixity of tenure, free sale och
fair rcnts; d. v. s. man begärde, att arrendena skulle göras ouppsägbara från jordegarens
sida, att arrendator skulle ega till annan afyttra sin arrenderätt och att offentlig
kontroll skulle anordnas öfver arrendeafgifterna, så att dessa ej skulle kunna öfverskrida
skäligt belopp.

Denna våldsamma folkopinion, som tog sig uttryck i bildandet af den bekanta
landligan, i agrarmord och boycottning af de jordegare, som uppsade sina arrendatorer,
var för regeringen omöjlig att emotstå, och under trycket af densamma skred
man till en lagstiftning, hvilken ansetts innebära en af de mest genomgripande agrariska
reformer, som i något land egt rum. Denna lagstiftning skedde genom

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Land Law Act 1881. Häri tillmötesgingos nämnda tre fordringar på i hufvudsak
följande sätt.

1. Jordegarens rätt att uppsäga en anställd arrendator inskränktes till vissa
fall, såsom att arrendatorn vanvårdade egendomen, upplät delar deraf åt subarrendator
eller icke betalade iegan. I regel blef emellertid arrenderätten perpetuell eller med
andra ord en slags stadgad åborätt. Arrendatorn får sålunda behålla arrendet under
sin lifstid och kan genom testamente förfoga öfver detsamma, dock måste brukningsrätten
testamenteras odelad till en person. Finnes ej testamente, få arfvingarne behålla
arrenderätten, såvidt de komma öfverens om, hvem som skall utöfva densamma.
Kunna de ej sämjas, måste arrenderätten säljas.

2. Arrendatorn förklarades berättigad att när som helst sälja sin arrenderätt,
men jordegaren hade dervid förköpsrätt för den summa, hvarom kunde öfverenskommas
eller som bestämdes af domstol. Likaledes kunde jordegaren vägra godkänna
köparen såsom arrendator, derest han dertill egde skälig anledning, hvilket i händelse
af tvist pröfvades af domstol.

3. I ändamål att förekomma oskäliga arrendeafgifter stadgades, att arrendatorn
skulle ega påfordra, att arrendeafgiftens belopp bestämdes af offentlig myndighet. Den
sålunda fastställda arrendeafgiften kunde sedermera icke höjas under femton år, och
tolf månader före utgången af dessa år kunde arrendatorn på enahanda sätt begära
fastställande af skälig arrendeafgift för en ytterligare tidrymd af femton år o. s. v,
Från lagens bestämmelser undantogos likväl arrende af vissa slags egendom, särskildt
af betesfarmer, som betingade mer än 50 £ i årligt arrende.

I öfrigt innehöll ifrågavarande lag äfven stadganden, afseende att hjelpa upp de
Brightska klausulerna i 1870 års akt. Sålunda medgafs, att af allmänna medel fick
förskjutas ett belopp motsvarande tre fjerdedelar af den mellan jordegaren och arrendatorn
öfverenskomna köpeskillingen och amorteringstiden ändrades från 35 till 49
år. Den s. k. landkommissionen, åt hvilken lagen anförtrodde åtskilliga uppgifter,
berättigades jemväl att sjelf köpa den arrenderade jorden och sälja den till arrendatorn
på enahanda villkor. Så länge skulden ej var slutamorterad fick köparen ej
dela egendomen eller arrendera ut den, och gjorde han konkurs, kunde kommissionen
sälja egendomen åt någon annan.

Redan året efter lagens utfärdande visade det sig nödigt att komplettera densamma
med nya bestämmelser. Dessa innefattades i

Arrears Act 1882.

Sedan nödåren 1878 och 1879 hade en stor del af de mindre arrendatorerna
resterande arrendeskuld. På grund häraf kunde de uppsägas. Af fruktan för att
jordegarne skulle begagna sig af denna uppsägningsrätt, vågade de sålunda gäldbundna
arrendatorerna icke anlita domstolame för att få sina arrenden jemkade i öfverensstämmelse
med landaktens bestämmelser. För att emellertid förhjelpa arrendatorerna
till det afsedda skyddet framlade regeringen det lagförslag, som 1882 antogs och

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

utfärdades under namnet Arrears ad. Denna lag stadgade, att, om en arrendator,
hvilken i arrende hade att erlägga högst 30 £, men häftade för oguldna arrendeafgifter,
betalade arrendet för året 1880—1881 och visade, att han vore oförmögen
att erlägga återstoden af det oguldna, så åtog sig staten att godtgöra jordegaren
hälften af denna återstod, dock högst ett års arrendeafgift. Resten af jordegarens
fordran afskrefs, oberoende af hans samtycke.

Då regeringen framlade detta lagförslag, erkände den, att detsamma icke kunde
från principiell synpunkt försvaras, men förklarade tillika, att lagen vore nödvändig
för att det nya systemet skulle kunna komma i gång. Lagen mötte det häftigaste
motstånd, men lyckades slutligen vinna majoritet. Till en del synes detta hafva
berott derpå, att de, som närmast kränktes af det principiellt betänkliga i lagen, de
irländska jordegarne, ansågo det tvångsackord lagen innehöll, tack vare statens deltagande,
icke i materiellt afseende vara för dem ofördelaktigt, utan att de snarare på
detta sätt skulle kunna få större del af arrendet guldet än de eljest kunde förvänta.

Lagen hade stor och ögonblicklig verkan. Den tillämpades beträffande 129,952
arrendatorer och tusentals af dessa kunde sedermera i skydd af landakten få sina
arrenden nedsatta. Det belopp, som för ändamålet erlades af allmänna medel, uppgick
till 812,321 £.

Den nästa vigtigare lagstiftningsåtgärden på ifrågavarande område var

Purchase of Land Ad i88j.

Såsom nämndt innehöll 1881 års jordlag vissa bestämmelser, afsedda att
underlätta för arrendatorerna att förvärfva eganderätten till den jord de arrenderade.
Det visade sig emellertid, att dessa bestämmelser icke voro tillräckligt verksamma.
Sedan arrendatorn fått sin arrenderätt förvandlad i en ständig besittningsrätt, var han
mindre angelägen att förvärfva sjelfva eganderätten, helst han då måste förfoga öfver
ett kapital, motsvarande den fjerdedel af köpeskillingen, som staten icke lemnade honom
i försträckning. 1885 års lag gick emellertid vidare på den inslagna vägen
och stadgade, att om jordegaren och arrendatorn öfverenskommit om, att den sistnämnda
skulle köpa den arrenderade jorden och landkommissionen fann det betingade
priset skäligt, kunde kommissionen af allmänna medel förskjuta hela köpeskillingen.
Det lån arrendatorn sålunda erhöll, löpte med tre procents ränta. Arrendatorn skulle
emellertid årligen i sammanlagd ränta och amortering erlägga fyra procent af det
ursprungliga lånebeloppet och på detta sätt amorterades lånet under 49 år. Af köpeskillingen
egde landkommissionen innehålla en femtedel såsom en garantifond, af
hvilken staten godtgjorde sig, derest köparen icke fullgjorde sina förpliktelser, men
denna femtedel skulle utbetalas till jordegaren, sedan motsvarande belopp influtit genom
arrendatorns amorteringar.

Det sålunda införda systemet, att staten förskotterade hela köpeskillingen, visade
sig genast synnerligen verksamt för befordrande af det afsedda ändamålet.

1886 inträffade i Irland en ny åkerbrukskris, föranledd af missväxt och ut -

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

ländsk konkurrens. Det befanns då, att de arrendeafgifter, som enligt 1881 årslag
fixerats för en 15-årsperiod, utmätts för dryga för de sedermera inträffade förhållandena.
Detta gaf anledning till

Land Law ad 1887.

Enligt denna lag erhöll landkommissionen befogenhet att efter en viss skala
baserad på prisfallet å jordbruksprodukter reducera de arrendeafgifter, som blifvit
lagligen fastställda före 1886.

Purchase of Land Ad i8(ji.

För att landkommissionen skulle kunna utöfva den verksamhet, som uppdragits
åt densamma med afseende på förmedlandet af arrendatorernas fastighetsköp hade
genom olika akter ställts till dess förfogande ett statsanslag af tillsammans 10,000,000 £.
Vid början af år 1891 var detta anslag till största delen förbrukadt och 13,700
arrendatorer hade derigenom blifvit sjelfegande. I medeltal hade dessa arrendatorer
i köpeskilling fatt erlägga ett belopp, motsvarande omkring 17V2 gång den årliga
arrendeafgiften. De årliga amorteringar ne hade blifvit punktligt betalade och staten
hade icke på affären förlorat några penningar. För att ytterligare utveckla denna
statsverksamhet antogs 1891 en ny Purchase of Land act. Systemet var i denna
lag i hufvudsak detsamma som i 1885 års akt, men derigenom att vissa irländska fonder
och inkomster sattes såsom säkerhet för de medel, som de förenade rikenas gemensamma
skattkammare förskotterade till landkommissionens ifrågavarande verksamhet,
vågade man höja detta anslag, så att kommissionen hade till sitt förfogande en
kredit af intill 33,000,000 £. Derjemte föreskrefs, att de årliga inbetalningarne
skulle återgå till fonden, som sålunda ständigt förnyades. Medelst denna fond ansåg
man det kunna blifva möjligt att under loppet af 100 år låta Irlands hela åkerbruksjord
öfvergå i sjelfegande mindre jordbrukares besittning. Lagen berättigade
äfven uppsagda arrendatorer, som uppträdde såsom spekulanter på de gårdar de
förut arrenderat, att erhålla statslån af ifrågavarande beskaffenhet. Säljaren erhöll
betalningen icke såsom enligt 1885 års lag kontant utan uti statsobligationer.

1891 års akt visade sig emellertid icke på långt när verka så befordrande på
köpen som 1885 års lag. En af orsakerna härtill synes hafva varit de invecklade
och olämpliga formaliteter, som voro förenade med köp enligt 1891 års lagstiftning
och som hade till följd, att en spekulant måste underteckna en förbindelse att köpa
ifrågavarande jord, innan det var honom möjligt att beräkna, huru stora de årliga
amorteringarne skulle komma att ställa sig, hvilket naturligen på honom verkade
afskräckande.

En ny akt af 1896 förenklade emellertid dessa formaliteter och införde derjemte
ett system med periodvis sjunkande amorteringsbelopp, så att de 4 procent,
som skulle erläggas i sammanlagd ränta och amortering efter de 10 första årens utgång,
beräknades endast på den då återstående oguldna delen af kapitalet. Detta

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET. 67

upprepades efter 20 och 30 år. På detta sätt slutamorteras beloppet på omkring
70 år. Säljaren betalades äfven enligt denna akt med statsobligationer.

Då dessa obligationer vid tiden för lagens utfärdande i marknaden betalades
efter no procent, voro jordegarne till en början synnerligen benägna för försäljning,
men då obligationernas notering småningom sjönk ända till 91 procent (1901) blef
det ej vidare någon fördel att sälja, och hela rörelsen afstannade.

Emellertid hade under tiden till den x mars 1902 omkring 63,000 arrendatorer
blifvit sjelfegande och öfver 2,000,000 acres jord blifvit bondeegendom.
Ännu återstod dock arrenden till ett sammanlagdt arrendevärde af mellan 5 och 6
millioner £ om året. För att undanrödja en del af de olägenheter de gamla lagarne
visat sig medföra samt än mera befordra försäljningarna antogs 1903 en ytterligare
lag: Irish Landact 1903. Ett af denna lags många ändamål var att uppmuntra jordegarne
till att systematiskt låta alla arrendegårdarne på deras egendomar förvandlas
till sjelfständiga bondebesittningar. I detta syfte har en summa af 12,000,000 £
anslagits för att i gåfva utdelas till de jordegare som visa sig villiga att sålunda i
större skala befordra ifrågavarande sociala önskemål. En säljande jordegare erhåller
af denna fond ett belopp motsvarande tolf procent af den betingade köpeskillingen.
För att slippa i hvarje särskildt fall pröfva om den öfverenskomna köpeskillingen
är skälig, så att staten utan allt för stor risk kan inlåta sig på densammas förskotterande,
stadgar 1903 års lag att dylikt förskott alltid skall lernnas, om köpeskillingen
står i ett visst förhållande till arrendesumman, sådan denna enligt föregående
lagars stadganden om fair rents bestämts af offentlig myndighet1).

Säljaren skall nu erhålla betalningen kontant i stället för i obligationer.
Vidare förklaras vissa nya kategorier köpare (ej blott arrendatorer eller f. d. arrendatorer
af den ifrågavarande jorden) berättigade till ifrågavarande understöd. Slutligen
hänföras äfven vissa nya slags fastigheter under den grupp af jordegendomar,
hvilkas försäljande lagen vill befordra. Lagen innehöll jemväl en stor mängd andra
bestämmelser, hvilka dock i detta sammanhang synas vara af mindre intresse.

Det skulle föra för långt att här redogöra för de bestämmelser nu nämnda
lagar äfvensom åtskilliga andra författningar innehålla i syfte att minska trängseln i de
öfverbefolkade distrikten och förbättra jordbruksarbetarnes ställning. Så mycket må
dock nämnas, att man i förstnämnde afseende bland annat tillsatt en offentlig, med
rikliga penningemedel försedd kommission, hvilkens verksamhet går ut på att understödja
vissa familjers emigrerande eller afflyttning till mindre befolkade trakter af
Irland för att den förut af dem brukade jorden skall kunna användas till utökning af
deras grannars jordbruk, äfvensom att på hvarjehanda andra sätt understödja desmå
jordbrukarne och befordra deras jordbruk. Med afseende på jordbruksarbetarne har
en af de vigtigaste uppgifterna varit att skaffa dem lämpliga bostäder med någon

*) Dylika s. k. judicial rents uppgifvas under tiden till den i mars 1902 hafva fastställts i
338,843 fall.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Skottland.

mindre tillhörande jordtäppa och för detta ändamål medgafs genom lagar af 1883
och 1885, att jord finge under ledning af viss offentlig myndighet exproprieras eller
tvångsvis arrenderas i temligen nära öfverensstämmelse med den engelska lagstiftning
i enahanda syfte, hvarför redogörelse ofvan lemnats.

Äfven Skottland eger hufvudsakligast stora jordegendomar. I södra delarne
af landet har utvecklingens gång varit i hufvudsak densamma som i England. I högländerna
deremot beror de stora jordegendomarnes uppkomst till stor del på en
juridisk missuppfattning af clanförfattningen. Man glömde nemligen, eller fann det
fördelaktigt att glömma, att clanen ursprungligen haft någon slags kollektiv eganderätt
till jorden och att clanchefen endast varit dess politiske höfding, samt började
betrakta den sistnämnde såsom den private egaren till jorden och clanens medlemmar
såsom hans arrendatorer. Dermed voro de stora egendomarne färdigbildade.

Äfven för närvarande förete förhållandena i södra och norra Skottland väsentliga
olikheter. I lågländerna finnas likasom i England hufvudsakligen stora arrendegårdar,
men dessa äro icke såsom i England, upplåtna på obestämd tid med årlig
uppsägningsrätt utan utlemnas vanligen på s. k. leases, afseende 19 år.

Hvad norra Skottland åter vidkommer, påminna förhållandena derstädes mycket
om Irland med en talrik klass af småarrendatorer, s. k. crofters, som ofta icke af
sitt jordbruk kunna vinna erforderlig utkomst, utan äro hänvisade till biförtjenster.
Äfven i Nordskottland talar man lika som i Irland om “öfverbefolkade distrikt".

Den agrariska lagstiftningen i Skottland har derför starka beröringspunkter
både med den engelska och den irländska.

En hel del af de lagar, som omnämnts under England, gälla äfven Skottland.
Här torde redogörelse endast böra lemnas för den från social synpunkt märkliga,
speciellt för Skottland gällande lag, som bär namnet Crofters Act 1886.

Denna lag är i mycket en efterbildning af 1881 års irländska jordlag. I vissa
afseenden är den förra moderatare än den senare, men i andra delar är åter den
skottska lagen radikalare än den irländska, i det den innehåller vissa energiska
stadganden, som först senare blifvit lag i Irland.

Crofters Act tillmötesgår endast två af de nämnda irländska fordringarna
nemligen fixity of tenure och fair rents, men ger deremot icke rätt till free sate.
Croftern får således icke sälja sin arrenderätt, men han är berättigad att testamentera
den till sin hustru eller arfvinge och i brist på testamente går arrenderätten i arf
efter en viss på förstfödslorätt byggd arfsordning. Att croftern icke får sälja sin
arrenderätt har den afsedda följden, att han ej heller kan pantsätta den. Härigenom
närmar sig institutet något den amerikanska homesteadlagstiftningen. Bland andra
skiljaktigheter mellan den irländska och den skottska lagen må nämnas följande:

1. Den skottska croftern kan få sin arrendeafgift reviderad af domstol hvart
sjunde år (i Irland hvart femtonde).

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

2. I Skottland har den kommission, som bestämmer arrendeafgifternas belopp,
rätt att i den mån så finnes skäligt afskrifva all befintlig arrendeskuld eller nedsätta
den.

, 3. Om fém eller flera crofters hos den s. k. Crofters Commission, begära

att få sin arrendejord eller sin betesrätt utvidgade, är kommissionen berättigad att
genom tvångsarrende skaffa den behöfliga jorden. Detta får dock endast ega rum,
om egaren vägrar att utarrendera jorden mot skälig afgift, och sökandena finnas vara
i stånd såväl att betala skälig lega som att bruka åkerjorden och anskaffa en med
afseende på betesmarken tillräcklig kreatursbesättning. Den jord, som sålunda tages
i anspråk, måste vidare ligga i croftersgårdens närhet. Om jorden redan är utarrenderad,
erfordras samtycke af såväl jordegaren som arrendatorn, såvida ej arrendet
afser allenast vissa slags jagtmark. Jord får ej på detta sätt frånhändas egaren

a) om den utgör del af trädgård, park eller plantering,

b) om den utgör del af någon farm, utarrenderad eller icke, såvida icke
kommissionen finner att det ifrågavarande stycket kan tagas, utan att återstodens
arrendevärde deraf lider förfång,

c) om den hör till en farm, som icke ger 100 £ i årligt arrende,

d) om den består af åker och äng, belägen i omedelbar närhet till herregård
eller arrendatorsboställe eller om dess besittningstagande skulle i märklig mån förminska
trefnaden vid dylik bostad,

e) om den utgör del af en jagtpark och dess användning för lagens ändamål
skulle afsevärdt förminska återstodens användbarhet som jagtpark, eller lända till förfång
för ortsbefolkningen i det distrikt, der jagtparken är belägen (derigenom att tillfällen
till förtjenster såsom jagtbiträden minskas).

Det tillägg, som sålunda kan tilldelas en croftersgård, får dock icke vara så
stort, att det helas arrendevärde kommer att öfverstiga 15 £ om året. Den tillagda
jorden blir underkastad samma legala villkor, som den. ursprungliga gården.

Utom dessa bestämmelser innehåller Crofters Act jemväl stadganden, som afse
att tillförsäkra croftern rätt att vid eventuellt afträde af arrendet erhålla ersättning
för förbättringar i något vidsträcktare mån än som föreskrifves i Agricultural Holdings
Act. Några särskilda bestämmelser i syfte att för crofters underlätta förvärfvandet
af eganderätt till de lägenheter de brukade, innehöll deremot icke denna lag.

Lagen hade i vissa afseenden ganska stor verkan. Under den första femårsperioden
bestämde kommissionen arrendeafgiftens belopp i 11,679 fall. Dervid nedsattes
den förut utgående legan med i medeltal omkring 28 procent. Af oguldna
arrenden afskrefvos omkring 67 procent. Deremot synes bestämmelserna om croftersgårdarnes
förstorande genom tilldelandet af ytterligare mark icke hafva vunnit någon
afsevärd tillämpning.

I Preussen är det egentligen de östligaste provinserna (Preussen, Pommern,
Brandenburg och Schlesien), som i förevarande afseenden förtjena uppmärksamhet.

Preussen.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Härstädes hade ur medeltidens feodalsystem utvecklat sig en sådan fördelning af
jorden, att jordbesittningarne väsentligen utgjordes af stora riddargods äfvensom
städer och korporationer tillhörande vidsträckta domäner, å ena sidan, samt å andra
sidan en mängd .dessa gods och domäner underlydande landbohemman, hvilkas innehafvare
bildade landets egentliga bondestånd. Förhållandet emellan de stora godsens
egare och landbönderna led af någon oklarhet, och bestämmelserna derom voro olika
i olika landsdelar. Ett temligen gemensamt drag synes emellertid hafva varit, att
bönderna icke voro sjelfegande, utan stodo i ett visst personligt underdånighetsförhållande
till herregodsens innehafvare samt voro skyldiga att till dessa utgöra dagsverken
och andra prestationer. Men icke heller storgodsens besittare kunde anses
vara i vanlig mening egare till ifrågavarande landbohemman, af hvilka en del besuttos
med ärftlig nyttjanderätt, utan de egde dertill allenast ett af större eller mindre
befogenheter åtföljdt öfverherrskap.

Med jordbrukets stigande utveckling började emellertid de stora jordegarne,
gynnade af eganderättsförhållandenas oklarhet, indraga landbohemmanen under eget
bruk, hvilket från jordbrukssynpunkt befanns fördelaktigare (Bauernlegungen). Särskildt
gynnades denna process deraf, att genom trettioåriga krigets härjningar en hel
del landbohemman blifvit utan åbo, samt hela bondeklassen i allmänhet ekonomiskt
försvagats. De stora egendomarne började sålunda allt mera tillväxa på bondeståndets
bekostnad.

Af särskildt intresse är att jemföra, huru förhållandena härvid utvecklade sig
i den del af Pommern, som genom westfaliska freden tillädes Sverige, med det sätt,
hvarpå utvecklingen egde rum i det preussiska Pommern samt närliggande preussiska
provinser. Utgångspunkten var i båda fallen densamma, men resultatet blef helt
olika, och orsaken härtill är att söka i lagstiftningsåtgärder, hvilka företagits inom
det senare området, men ej inom det förra.

I det svenska Pommern fick nemligen storgodsbildningen ohejdadt fortgå, och
följderna deraf visade sig deri, att då landet i början af 1800-talet återleirinades
till Preussen det egentliga bondeståndet derstädes så godt som fullständigt försvunnit.

I de preussiska provinserna åter vidtogos under perioden 1749 — 1807 en
del lagstiftningsåtgärder, hvilka pläga sammanfattas under benämningen Bauernschutz.
Dessa åtgärder hade kanske mindre sin grund i en rätt insigt om frågans mångsidiga
och djupa sociala innebörd än i de militäriskt anlagda furstarnes fruktan, att genom
bondeståndets decimerande härens tillgång på godt soldatmaterial skulle äfventyras
samt i de under detta tidehvarf allmänt rådande sträfvandena att befrämja folkökningen
för att erhålla en större kår af skattebetalande. Ifrågavarande lagstiftning
bestod deri, att godsegarne vid straff förbjödos att under sina gods indraga något
landbohemman eller sammanslå flera dylika hemman till ett. I stället befalldes de
att alltid hålla befintliga landbohemman besatta med åbor och i vissa fall äfven att
med ny åbo förse hemman, som vid lagens utfärdande redan länge varit åbolöst.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Med stor stränghet öfvervakades, att dessa författningar efterlefdes, och på detta sätt
blef inom dessa trakter bondeståndet räddadt från en eljest sannolik undergång.

Till detta resultat bidrog emellertid äfven en samtidigt pågående kolonisation
å statsdomänerna. Fredrik den store lär för detta ändamål under sin regering hafva
utlagt ända till 25 millioner Thaler och grundat 900 kolonistbyar, förutom ett betydligt
större antal enskilda nybyggen, bör de i senare hälften af 1700-talet anlagda
nybyggena gällde såsom regel, att de icke utan tillstånd af offentlig myndighet
fingo utarrenderas, afyttras eller intecknas förr än i tredje generationen. Dessutom
voro de underkastade en ganska sträng tillsyn af amtmannen.

De stora omhvälfningar i styrelseformer och tänkesätt, som den franska revolutionen
medförde, hade sina verkningar äfven på agrarpolitiken. Man började sträfva
efter största möjliga frihet äfven på jordlagstiftningens område och man såg i denna
frihet och i ett system, som gjorde hvarje jordbrukare i största möjliga grad till sjelfegande,
den förnämsta häfstången för jordbrukets framåtskridande. I Preussen gaf
detta föreställningssätt upphof till den 1807 började lagstiftning, som fått namn
af det Stein-Hardenbergska systemet. Detta system bibehöll det gamla intresset för
bondeståndet, men gaf detsamma en ny riktning, i det att man framför allt sökte
göra bönderna fria från det beroende, hvari de stodo till herregodsens egare, så att
de kunde blifva fullt sjelfständiga och sjelfegande. (Bauernbefreiung). Detta genomfördes
småningom, hufvudsakligen på det sätt att från landbohemmanen utbröts och
tillädes herregårdarne så stor jordvidd, som kunde anses motsvara värdet af de
rättigheter, med hvilka de senares öfverherrskap var förenadt. Återstoden tillföll åborna
med full eganderätt. Jordförhållandena i de östra preussiska provinserna blefvo på
detta sätt så tillvida lyckligt ordnade, att en nyttig blandning af större gods och
bondgårdar i allmänhet var rådande.

På detta frihetssystem har emellertid under senare tider i viss mån följt en
reaktion. Man har kommit underfund med, att den ekonomiska harmoni man väntat
sig under förhållandenas fullt fria utveckling dröjt att inställa sig. I allt vidare
nationalekonomiska kretsar, har man börjat inse, att den på studerkammaren uppkonstruerade
optimismen i detta afseende icke håller streck inför en bekymmersam
utvecklings realiteter. Agrarpolitiken har derigenom bragts in i ett nytt skede, som
man kallat det social-politiska och som utmärker sig för en kraftig statsförsorg uti de
hänseenden, hvarom nu är fråga. Den fara, som i Preussen föranledt statens ingripande,
är emellertid icke, att man för tillfället har att frukta för vare sig någon
allmän vådlig latifundiebildning eller någon alltför långt gående jordstyckning. Faran
är af annan art. Det har nemligen visat sig, att landet småningom blottas på jordbruksarbetare,
enär dessa utvandra dels till främmande länder dels till städerna, der
de uppsugas af industrien. Man har ansett, att detta i mycket hög grad berott
derpå, att jordbruksarbetaren saknat hvarje möjlighet att kunna blifva jordegare.
Språnget emellan arbetarens ställning och bondens har nemligen varit för stort. Det

72 bil. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

har derför ansetts nödigt att söka på konstgjord väg tillskapa en jordbrukareklass af
mellanställning d. v. s. skaffa jordbesittningar af mindre storlek än de vanliga bondgårdarne,
men sins emellan af den vexlande omfattning, att jordarbetaren kunde få
likasom en stege, på hvilken han småningom kunde uppklättra till en allt mera
burgen jordegareställning. Den serie åtgärder man i Preussen i denna riktning vidtagit
hafva fått namn af “den inre kolonisationenPå grund af den teknik man
dervid användt och då kolonisation i alla tider varit ett af medlen att motverka jordens
anhopning på allt för få händer, förtjenar denna lagstiftning synnerlig uppmärksamhet.

Innan redogörelse lemnas för denna märkliga lagstiftning, må dock nämnas
några orc} om den parcellering af statsdomäner, som försöktes i midten af förra århundradet.
Dessa försök började i Neuvorpommern, der de afsågo att råda bot på
den olämpliga jordegendomsfördelning, hvilken, såsom nämndt, inträdt under det
svenska förvaltningssystemet. Åtgärden hade sålunda till ändamål att på konstgjord
väg tillskapa ett bondestånd. Sedan vissa statsdomäner styckats, såldes de särskilda
delarne. Köparen fick betala af köpeskillingen kontant. Resten blef innnestående
mot en årlig ränta. Lägenheten tillföll köparen med i hufvudsak fri förfoganderätt.
Dessa kolonisationsförsök slogo emellertid så godt som fullständigt fel. De ursprungliga
köparne kunde icke behålla sina gårdar. Dessa öfvertogos af till karakteren mer
eller mindre tvifvelaktige jordspekulanter, som styckade dem i ännu mindre delar,
och i stället för ett välmående bondestånd erhöll man på de flesta ställen blott ett
fattigt jordproletariat.

På andra ställen åter, der liknande kolonisationsförsök vidtogos, och der man
för att få bättre användning för de å domänen befintliga ekonomihus, styckade denna
så att man utlade en större lott, hvilken byggnaderna tilldelades, och flera mindre,
visade sig, att egaren till den större lotten köpte upp de mindre, så att småningom
större delen af egendomen åter förenades på en hand.

Om dessa försök sålunda kunna anses mera lärorika genom de fel, som dervid
begingos, än genom de resultat, hvilka uppnåddes, hade de dock lemnat en del nyttiga
erfarenheter, som man kunde göra sig till godo, när man på 1880-talet grep
sig an med en kolonisering i större skala och efter väsentligen nya grundsatser. Det
nya systemet inleddes genom

Lagen angående befrämjandet af tysk kolonisation i provinserna Weslpreussen
och Posen den 26 april 1886.

Denna lag har till ändamål att emot de polska nationalitetssträfvandena stärka
det tyska elementet i nämnda provinser genom att låta tyska bönder och arbetare
derstädes bosätta sig såsom jordbrukare. Lagen har sålunda ett politiskt och icke
ett ekonomiskt eller socialt syfte. Den har följaktligen för den föreliggande frågan
mindre direkt intresse. Men genom den metod, som användes vid kolonisationen

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

och som ger uttryck åt nyare grundsatser på detta område, förtjenar den likväl att
studeras, helst samma metod till vissa af sina hufvuddrag vunnit tillämpning i den
följande rent social-ekonomiska kolonisationen i Preussen. Den må derför här med
några ord beröras. För det ofvanberörda ändamålet ställer lagen till regeringens förfogande
ett belopp af ioo millioner mark (1898 höjdt till 200 och 1902 till 350
millioner), som skola användas till att inköpa jord — naturligtvis företrädesvis större
polska gods — stycka denna till smågårdar eller gårdar af medelstorlek, iordningsställa
dessa samt första gången ordna kommunal-, kyrko- och skolförhållanden för de
tillämnade samhällena af småjordbrukare.

Bestyret med dessa åtgärders utförande tillkommer en särskild kolonisationskommission
(Ansiedelungskommission), som, sedan kolonisationen sålunda blifvit beredd,
upplåter de särskilda gårdarna åt tysktalande personer antingen med eganderätt
eller på arrende eller slutligen såsom räntegods. Den sistnämnda formen, som är den
vanligaste, är en preussisk nyskapelse, hvaraf man väntar sig mycken nytta. Hufvuddragen
af denna institution äro följande:

1. Egaren förvärfvar jorden med eganderätt, men han behöfver derför icke
betala köpeskilling, utan förbinder sig blott att utgöra en årlig ränta i penningar
eller spannmål. Ekonomiskt sedt är detta detsamma, som att fastigheten får belånas
för hela köpeskillingen utan att köparen behöfver frukta skuldens uppsägning i annan
ordning än som följer af de bestämmelser angående räntans aflöslighet, hvarför redogörelse
lemnas här nedan. Härmed vinner man, att den i allmänhet väl icke synnerligen
penningstarka förvärfvaren kan använda de kontanta medel han tilläfventyrs
besitter till anskaffande af inventarier och såsom driftskapital. I detta afseende medför
institutet sålunda de fördelar arrendet har framför köpet. Jemfördt med arrendet har
emellertid räntegodset det stora företrädet, att räntan är fast. Förvärfvaren behöfver
icke, såsom en uppsägbar arrendator, frukta för en stegring af den summa han årligen
skall betala och verkställda förbättringar äfvensom framsteg i kulturen kommer
honom sjelf till godo. Han har derför samma sporre som en vanlig egare till drift
och omtänksamhet.

2. Beträffande räntan kunna parterna öfverenskomma, att densamma skall
förblifva gällande, till dess båda parterna äro ense om, att den må aflösas. Men de
kunna också från början aftala, att räntan skall kunna aflösas på visst öfverenskommet
sätt. Dock kan i intet fall den ränteberättigade (staten), om han begär aflösning,
fordra mer än tjugufem gånger räntans belopp.

3. Då en gård upplåtes såsom räntegods, kan egarens förfoganderätt sålunda
inskränkas, att det förbjudes honom att utan tillstånd af den ränteberättigade, så länge
räntan ej är aflöst, stycka gården eller afyttra jord. Äfven kan egaren förpligtas att
vidmakthålla gårdens ekonomiska sjelfständighet genom bestämmelser i afseende å
byggnads- och underhållsskyldighet eller skyldighet för egaren att på egendomen
hålla vissa inventarier eller dylikt. Dylika bestämmelser kunna dock, i händelse ett

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

allmänt intresse gör det önskligt, upphäfvas af skiftesmyndigheterna. Sker detta, eger
den ränteberättigade, om icke annorledes öfverenskommits, fordra, att räntan genast
aflöses med tjugufem gånger dess belopp. De ingångna förpliktelserna och inskränkningarna
i förfoganderätten införas i fastighetsböckerna och besvära fastigheten framför
andra gravationer. Genom dessa bestämmelser eger kolonisationsmyndigheten i sin
hand ett kraftigt medel att för framtiden upprätthålla sina kolonisatoriska nyskapelser.

Vid utförandet af sitt uppdrag har Ansiedelungskommissionen i allmänhet tilllämpat
följande grundsatser. Till en början söker man så ordna kolonisationen, att
man får sammanhängande tyska språköar, icke allenast spridda tyska gårdar. De af
kommissionen inköpta godsen skötas tills vidare af kommissionens tjensteman och
förberedas af dessa till sin framtida uppgift genom omfattande jordförbättringar, dräneringar,
väganläggningar, mossodlingar och dylikt. För en normalkoloni, afsedd
att bestå af omkring 35 bönder, beräknas omkring 1,260 hektar, deraf 600 utstyckas
och återstoden afsättes såsom samfällighet. I allmänhet söker man göra hemmansdelarne
så stora, att de kunna gifva uppehälle åt åbon och hans familj utan anlitande
af biförtjenster. Gårdarne utläggas efter en plan, som i allmänhet utgör ett
mellanting mellan by- och gårdssystemet. Rörande spekulanternas personliga och
ekonomiska förhållanden gör sig kommissionen noga underrättad. Särskildt anser
man det fördelaktigt, om köparen är i besittning af något kapital, 250 — 350 mark
pr hektar. Under första året erhåller kolonisten hvarje månad 75 kg. råg och 200
kg. potatis och äfven åtskilligt annat understöd lemnas honom för ett hjelpa honom
att öfvervinna de första svårigheterna. Erforderliga byggnader måste i de flesta fall
köparen sjelf uppföra, men han erhåller i denna händelse viss tids frihet från räntans
erläggande. Räntan sättes i allmänhet till omkring 3 % af hvad nybygget kostat
staten, men kan dock bestämmas till lägre belopp, om inköpspriset varit oskäligt dyrt
eller andra särskilda förhållanden föreligga. Beträffande räntan förbehålles att I/IO
deraf icke får aflösas utan båda parternas medgifvande. Öfriga 9/IO får egaren när
som helst efter 6 månaders uppsägning betala i behagliga poster, dock aldrig mindre
belopp åt gången än som motsvarar I/IO af räntan. För sin del afsäger sig staten
uppsägningsrätten för de närmaste 50 åren. Nybyggaren är förpligtad att brandförsäkra
byggnader och inventarier samt försäkra grödan mot hagelskada. Utan tillstånd
får han icke stycka egendomen eller föryttra den i sin helhet eller delvis. Vidare
föreskrifves, att egaren skall vara skyldig att sjelf bo på gården och sköta densamma,
såvida han icke erhåller tillstånd att anställa förvaltare eller arrendator, äfvensom att
egaren skall hålla byggnader och inventarier i godt stånd. Handlar egaren i strid
mot dessa bestämmelser, har staten rätt att återköpa egendomen.

Hur har nu detta system verkat?

Härvid bör till en början anmärkas de stora svårigheter Ansiedelungskommissionen
haft att kämpa med:

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

1. Det politiska ändamålet gör att företrädesvis polska gods (i allmänhet
mindre väl häfdade) måste köpas samt nybyggare skaffas från aflägsna rent tyska
trakter.

2. Vid de stora godsens styckning måste de särskilda delarne förses med
lämpliga åbyggnader och den dåliga häfden upphjelpas genom dyrbara jordförbättringsarbeten.

3. Ansiedelungskommissionens verksamhet motarbetades af särskildt bildade
polska sällskap, hvilka koloniserade efter liknande system men i polskt nationellt syfte.

Kommissionen har emellertid skridit till verket med stor drift och på ett oväntadt
lyckligt patriarkaliskt sätt, och om ock totalresultatet i politiskt afseende icke
blifvit så stort man önskat, torde dock kolonisationen såsom sådan kunna anses
lyckad. Under tiden till och med utgången af 1901 hafva inköpts 268 gods och
344 bondgårdar för en kostnad af omkring 114 millioner mark. Distrikt förekomma
der ända till 30 % af jorden undergått ifrågavarande förvandlingsprocess, så att

verkliga tyska språköar uppstått.

Af den sålunda inköpta jorden har gårdar tilldelats 4,695 nybyggarefamiljer
om tillsammans omkr. 33,000 personer. Jordförbättringar hafva utförts till värde af
omkr. 8 millioner. Omkr. 3,700 gårdar hafva försetts med nyb3^ggnader. Offentliga
byggnader hafva uppförts för ett belopp af flera millioner mark. Derjemte har kommissionen
inrättat ett stort antal spar- och lånekassor, inköps- och försäljningsföreningar,
mejeriföreningar, dikesföreningar, hästafvelsföreningar o. s. v. samt skolor,
folkbibliotek, allmännyttiga föreningar och välgörenhetsanstalter.

Den nya form för jordbesittning, som man tillskapat genom räntegodsinstitutionen,
tillvann sig snart sådant förtroende, att man fann sig uppfordrad att göra densamma
tillåten för hela statsområdet. Detta skedde genom Lagen angående räntegods den
27 juni iSpo. Enligt denna lag är det icke såsom i ofvannämnda 1886 års författning
uppdraget åt någon offentlig myndighet att gå i författning om bildandet af räntegodskolonier.
1890 års lag öfverlemnar denna sak åt den enskilda företagsamheten,
utgående från den förhoppningen, att de för intressenterna ömsesidiga fördelarne af
räntegodsinstitutionen skola befordra lusten att på privat väg särskildt i bondefattiga
trakter skaffa en talrikare befolkning af mindre jordbrukare. Detta hindrar naturligen
icke att jemväl staten sjelf begagnar sig af nämnda institution, när den på några sina
domäner vill utöfva kolonisatorisk verksamhet.

Man kom emellertid snart underfund med, att det knappast var möjligt för
privatpersoner att i någon större utsträckning bilda räntegods utan att staten vid
transaktionen trädde hjelpande och förmedlande emellan. 1890 års lag kompletterades
derför med Lagen angående befrämjande af räntegods inrättande den 7 juli iSpi.

Denna lag afser att uppmuntra till bildande af räntegods dels derigenom att
biträde med afseende på de för ändamålet nödvändiga åtgärder lemnas af offentlig
myndighet, dels och hufvudsakligast genom att staten öfvertager den ränteberättigades

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

räntefordran och i stället till denne utbetalar nämnda fordrans kapitalvärde. För
säljaren är det nemligen i de flesta fall angenämare att på detta sätt genast kunna
erhålla fri förfoganderätt öfver den sålda gårdens hela ekonomiska valuta. Denna
statens mellankomst är dock beroende af två villkor: att de räntegods, som bildas,
hafva medelstort eller ringare omfång — detta naturligtvis emedan det är mindre
jordbruks uppkomst, som man genom lagen vill främja — och att räntans aflöslighet
icke gjorts beroende af båda parternas bifall.

Den som vill påkalla denna statens mellankomst eger i första hand att vända
sig till en generalkommission. Denna undersöker då, om förhållandena äro sådana
att staten bör skänka sin medverkan. Finner kommissionen, att den ifrågasatta jorden
icke lämpar sig för kolonisation eller att koloniseringsplanen är olämplig o. s. v. kan
den vägra sin medverkan. Särskildt söker man förekomma, att försäljningssummorna
sättas oskäligt höga. Genom den makt kommissionen, sålunda har att utestänga
sökanden från förmånen af statens ekonomiska förmedling, tillförsäkras den ett nyttigt
inflytande vid transaktionen och den kan på ett patriarkaliskt sätt genom - råd och
jemkningsförslag drifva det derhän, att det räntegods, som bildas, verkligen blir af
den beskaffenhet, att det kan utgöra ett lämpligt underlag för en nybyggares existens.

Finner komitén att räntegodsets bildande bör från det allmännas sida befordras,
eger säljaren vända sig till en af de s. k. råntebankerna. Denna öfvertager då säljarens
räntefordran hos köparen och betalar i stället till säljaren ett belopp motsvarande
27 gånger den öfverenskomna räntan. Beloppet erlägges i obligationer löpande med
3 Va procents ränta eller, om detta ej kan ske, med penningar. Räntegodsets förvärfvare
betalar sedermera till banken årligen 4 procent af aflösningssumman och
amorterar dermed sin skuld på 60 1 2 år. Aflösningen eger i allmänhet rum endast
med afseende på den del af räntan hvars aflöslighet icke är gjord beroende af båda
parternas bifall, men på särskild begäran af den ränteberättigade kan äfven den återstående
delen af räntan öfvertagas af räntebanken.

Räntebanken lemnar också till räntegodsets köpare s. k. byggnadslån, afsedda
för uppförande af nödiga bostads- och ekonomihus samt gårdens första ordnande.
Äfven dessa lån amorteras genom erläggandet af en årlig ränta och äro från bankens
sida ouppsägbara. De förfalla dock till betalning, om gäldenären icke fullgör sina
förbindelser eller råkar i konkurs.

Så länge en räntebanksränta hvilar å fastigheten, får densamma icke utan
generalkommissionens tillstånd brukas annat än såsom sjelfständig gård och ej heller
får utan dylikt medgifvande gården styckas eller afsöndring derifrån ega rum. Öfvertager
banken äfven den del af räntan, som icke kan aflösas utan båda parternas bifall,
inträder banken i säljarens alla rättigheter mot köparen.

Enligt denna lag hade Generalkommissionen under tiden till och med utgången
af år 1900 förmedlat bildandet af 8,797 räntegods. En vigtig tilläggsbestämmelse
i syfte att trygga nybyggenas framtid såsom verkliga bondehemman infördes genom

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Lagen angående “ Anerben“ -rätt i fråga om räntegods och nybyggen (Ansiedelungsgutern)
den 8 juni i8(j6. Denna lag underkastar alla nybyggen och af staten
upplåtna räntegods äfvensom räntegods, som på grund af 1891 års lag blifvit räntepligtiga,
s. k. Anerbenrätt.

Anerbenrätt innebär, att den jord, som är underkastad dylik, skall vid egarens
död odelad tillfalla en af arfvingarne. På många orter, der de särskilda gårdarne icke
kunna tåla delning, har det visat sig, att allmogen, äfven under en arfsordning, som
principiellt föreskrifver fastighets uppdelning mellan arfvingarne, sträfvat att genom
öfverlåtelser under lifstiden, testamentariska bestämmelser eller öfverenskommelser vid
arfskiften förekomma gårdarnes sönderstyckning. Anerbenrätten ger nu ett lagligt
erkännande åt riktigheten af denna tankegång samt underlättar proceduren och förekommer
genom de grundsatser den uttalar alla familjestridigheter, som vid de rent
privata anordningarne i samma syfte icke pläga uteblifva. Institutet är gammalt men
det var i äldre tider förknippadt äfven med andra inskränkningar i förfoganderätten
öfver jorden. Det befanns derför otidsenligt under den tidsålder, som mobiliserade
jorden, och bortsköljdes på de flesta ställen af då rådande strömningar i tänkesätten.
Det är emellertid betecknande nog såsom ett bevis bland många andra på de förändrade,
i viss mån reaktionära åskådningar, som på senare tider trängt sig fram på
jordlagstiftningens område, att man under förra seklets sista tredjedel litet hvarstädes
i de tyska länderna äfvensom i Österrike åter upptagit ifrågavarande institut om ock
i betydligt modifierad form.

Då motivet härför öfverallt varit omsorgen om bondeståndets bevarande, torde
i detta sammanhang något utförligare böra redogöras för grunddragen af ifrågavarande
rättsinstitut.

Anerbenrätten skiljer sig från fideikomissrätten hufvudsakligen deri:

1 :o att den icke hindrar egendomens innehafvare från att genom aftal eller
testamente förfoga öfver fastigheten.

2:0 att den icke — åtminstone icke i princip — ger den arfvinge, som öfvertager
egendomen, någon väsentlig fördel framför de öfriga arfvingarne, ty dessa
måste utlösas. Detta hindrar naturligen icke, att man emellanåt låter den risk och
det besvär den utlösande arfvingen underkastar sig genom öfvertagandet motsvaras af
någon liten fördel för honom vid det rent aritmetiska uppdelandet af fastighetsvärdet.

Emellertid är anerbenrätten konstruerad på ganska olika sätt i de olika länderna,
hvilket är helt naturligt, då densamma måste taga mycken hänsyn till åskådningssätt
och sedvänjor hos befolkningen i de skilda länderna eller landsdelarne.
Två hufvudsystem kunna emellertid urskiljas. Det ena af dessa system låter anerbenrätt
inträda alltid, då arflåtaren icke genom testamente förfogat öfver egendomen,
(direkt intestatanerbenrätt). Det andra systemet förutsätter deremot för anerbenrätts
inträdande en direkt viljeyttring af egaren, vanligen egendomens införande i en offentlig
längd s. k. Höferolle (indirekt eller fakultativ anerbenrätt). Sistnämnda system

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Öfriga

länder.

innebär juridiskt sedt endast en förenklad form för testamente. Det har den fördelen
framför det förra systemet, att lagen ej behöfver syssla med det svåra problemet
att bestämma, hvilka gårdar den skall vara tillämplig på. Men å andra sidan är
det naturligtvis mycket mindre verksamt till förekommande af familjetvister än den
direkta intestatanerbenrätten.

I Preussen användes ursprungligen systemet med Höferolle. Ofvannämnde
1896 års lag uppräknar deremot såsom nämndt vissa kategorier gods, hvilka alltid
skola vara underkastade anerbenrätt. Men 1896 års lag går vida längre och bestämmer
för vissa af dessa fastigheter ytterligare inskränkningar. Så stadgas, beträffande
de anerbengods, som bildats efter det lagen trädt i kraft (den 1 oktober
1896) att egaren hvarken genom förfoganden inter vivos eller genom testamente utan
generalkommissionens tillstånd får dela godset eller afsöndra stycken deraf och vidare
att, om egaren genom förfogande af förstnämnda beskaffenhet öfverlåter gården i sin
helhet till annan än vissa närmare anhöriga, tillstånd till öfverlåtelsen måste inhemtas
af generalkommissionen, som dock ej får vägra sitt medgifvande i annat fall än att
omständigheter föreligga, hvilka göra det antagligt, att godsets sjelfständighet såsom
jordbruk kommer att upphäfvas genom dess förening med en större egendom.

Beträffande den privata kolonisationen genom bildandet af räntegods synes
man emellertid på senare åren hafva gjort den erfarenheten, att det understöd staten
lemnar ofta missbrukas i spekulationssyfte; och i de forna polska provinserna har
staten nödgats bevittna hur polske jordegare och föreningar genom upplåtandet af
räntegods till polska jordbrukare söka motverka statens tyska kolonisationsverksamhet.

Man har derför funnit nödigt att ställa kolonisationen under starkare statskontroll.
Genom Lagen angående grundandet af nybyggen i provinserna Ostpreussen,
Westpreussen, Brandenburg, Pommern, Posen, Schlesien, Sachsen och IVestfalen den
10 augusti 1904 göres derför rätten att anlägga nybyggen i regel beroende af ett af
offentlig myndighet dertill meddeladt tillstånd, hvilket tillstånd skall vägras i vissa
af lagen angifna fall, der något allmänt intresse genom anläggningen kränkes eller
icke behörigen tillgodoses. Särskildt skall i Westpreussen och Posen tillstånd till
nybyggesanläggning icke medgifvas, förrän regeringspresidenten förklarat, att anläggningen
icke står i strid med syftet af 1886 års lagstiftning.

Latifundier förekomma nog äfven i åtskilliga andra länder såsom ÖsterrikeUngern
och Förenta staterna m. fl., men några större sociala olägenheter synas deraf
icke hafva framträdt. Hvad särskildt det sistnämnda landet beträffar, hafva de stora
godsen väl der i allmänhet bildats mera på kronans än på ett förut befintligt bondestånds
bekostnad, och den stadiga tillgången på nytt land att kolonisera, har haft till
följd att den verkligen jordbrukslystne arbetaren sällan behöft sakna mark för odling.

I vårt grannland Finland har i skogstrakterna uppkomsten af stora bolagsegendomar
försiggått på i hufvudsak samma sätt som i norra Sverige. En komité

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

är tillsatt för att söka utfinna lämpliga åtgärder häremot, men denna komités arbeten
synas ännu icke vara afslutade.

Öfverallt i verlden har förresten visat sig, att jordfördelningen ytterst lätt påverkas
af allmänna ekonomiska förhållanden. Så t. ex. hafva i Frankrikes vindistrikt
phylloxerans härjningar ledt till de små vingårdarnes sammanslående till större gods.
Småjordbrukarne hafva nemligen icke varit tillräckligt kapitalstarka för att åter sätta
vingårdarne i stånd och afvakta den tid, som måste åtgå, innan desamma kunna
bringas upp till sin gamla afkastningsförmåga. I motsatt riktning visade sig den för
ej så länge sedan inträffade sockerkrisen medföra, att de stora egendomarne i de
delar af Frankrike, der hvitbetsodling i större skala bedrefs, började styckas till mindre
jordbruk. Liknande förhållanden framträda litet hvarstädes, och öfverallt har man
också kommit till insigt om, att det är statens pligt att med största uppmärksamhet
följa företeelserna på jordfördelningens område för att i tid förekomma de sociala
vådor, som kunna blifva en följd af allt för stora rubbningar deri.

BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.

Hufvudkällor

för den föregående framställningen äro:

Buchenberger:■ Agrarwesen und Agrarpolitik. 1892.

Flour de Saint-Genis: La propriété rurale en France. 1902.

Fottrell: The irish Land Act, 1903, explained. 1904.

Fuchs: Der Untergang des Bauernstandes und das Aufkommen der Gutsherrschaften.
1888.

Hansen: Die drei Bevölkerungsstufen. 1889.

Ffildebrand: Die sociale Frage der Vertheilung des Grundeigenthums im
klassischen Alterthum. (I Jahrbtlcher fur Nationalökonomie und Statistik. 1869.)

Kahl: Amortisationsgesetze. I Handwörterbuch der Staatswissenschaften.

Knapp: Die Bauern-Befreiung und der Ursprung der Landarbeiter in den
älteren Theilen Preussens. 1887.

de Laveley: De la propriété et de ses formes primitives 4:0 uppi. 1895.

Lefevre: Agrarian Tenures. 1893.

Levy: Der Untergang kleinbäuerlichen Betriebe in England. (I Jahrbucher fur
Nationalökonomie und Statistik 1903.)

Meitzen und Grossman: Der Boden und die landwirthschaftlichen Verhältnisse
des Preussischen Staates. 1901.

Roscher: Nationalökonomik des Ackerbaues und der verwandten Urproduktionen.
i3:e uppi. 1903.

Sering: Die innere Kolonisation im östlichen Deutschland. 1893.

Sombart: Die Fehler im Parzellirungsverfahren der preuss. Staatsdomänen.

1876.

Stillich: Die englische Agrarkrisis, ihre Ausdehnung, Ursachen und Heilmittel.
1899.

Wallace: Land Nationalisation, its necessity and its aims.

Wittschier: Das staatliche Besiedelungswesen in den preussischen Ostpro1901.

vinzen.

BIL. 3.

OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER I KOPPARBERGS,
GEFLEBORGS, VESTERBOTTENS OCH NORRBOTTENS LÄN.

REDOGÖRELSE UTARBETAD

Ä. HAMILTON

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

I Kopparbergs län.

A) Venjans socken.

Sedan största delen af Venjans socknemän genom i deras hemman intecknade
kontrakt för en tid af 50 år, räknad från det storskiftet inom socknen blefve fastställdt,
upplåtit afverkningsrätten till all den hemmanen vid skiftet tillfallande skog, som under
nämnda tid uppnådde vissa angifna dimensioner, hvarjemte öfrige socknemän anmälts
ämna på enahanda sätt förordna om sina skogslotter, samt socknemännen förklarat
sig villiga att, såvida de träffade aftalen finge bestå orubbade, af köpeskillingarna
afsätta vissa procent till bildande af en enskild besparingskassa under länsstyrelsens
förvaltning, har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 9 november 1S61 tillåtit, att hela
skogsmarken inom socknen finge på dervarande hemman och lägenheter fördelas
under villkor: att behörig tillsyn, dervid jägeribetjeningen hade att biträda, hölles
deröfver att, vid afverkningen och afhemtningen af de uti köpeafhandlingarna
betingade timmerträd, de aftalade villkoren iakttoges; att någon vidsträcktare afverkningsrätt,
utöfver hvad redan blifvit öfverenskommet, icke finge af socknemännen
upplåtas; samt att en tredjedel af köpeskillingen skulle af socknemännen afsättas till
en för socknen gemensam besparingsfond under länsstyrelsens vård och kontroll,
i enlighet med de bestämmelser, som, efter det socknemännen derom blifvit hörda
och Konungens befallningshafvande med förslag i ämnet inkommit, Kungl. Maj:t
kunde pröfva lämpligt att till framtida efterrättelse fastställa; och borde endast årliga
räntan af fonden användas för gemensamt behof. Derjemte anbefalldes Konungens
befallningshafvande att före utgången af de femtio åren afgifva förslag å de åtgärder,
som med afseende å den då inträdande förändringen i dispositionsrätten öfver skogsmarken
kunde finnas nödiga att vidtaga, i ändamål att åt socknemännen fortfarande
bereda gemensam fördel af skogarnas afkastning.

Genom nådigt bref den } mars iSyi fastställde Kungl. Maj:t följande bestämmelser
om förvaltningen och användandet af Venjans sockens besparingsfond:

Af behållningen af de genom skogsafverkningsupplåtelserna influtna medlen,
utgörande (den 30 juni 1870) 102,400 kronor, skulle afsättas:

84 BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

till en folkskolefond, med ändamål att användas till folkskoleväsendets utveckling och

ordnande ............................................................................................ 10,000 kronor;

till en odlingsfond, med ändamål att användas till förbättring och
utveckling af jordbruket, företrädesvis genom bekostandet af

större utdikningar till frostländighetens minskande .................... 20,000 „ ;

till en undsättningsfond, med ändamål att användas till att lindra verkningarna
af missväxter .................................................................... 20,000 „ ;

till en allmän fond, med ändamål att användas till jordegarnes gemensamma
behof och nytta (äfven till skatter och onera), till förvaltningskostnader
för samtliga fonderna, till ersättning åt jägeri -betjeningen för uppsigt öfver skogarna, omkring ........................ 52,000 „

Respektive fonder ökas genom afsättning af Vs af deras årliga afkastning.
Kapitalet får ej bland socknemännen utdelas.

Egare eller innehafvare af jord inom socknen hafva del i fonden efter skatt.

Landträntmästaren är kassör och räkenskapsförare samt åtnjuter ersättning
derför med vissa procent af ränteafkomsten, enligt öfverenskommelse med socknemännen
eller efter Konungens befallningshafvandes bepröfvande.

Räkenskaperna granskas af två utaf socknemännen utsedda revisorer. Af
socknemännen å kommunalstämma godkända anmärkningar emot räkenskaperna
pröfvas af Konungens befallningshafvande, som förordnar om rättelse eller hänvisar
till talans utförande.

Konungens befallningshafvande beslutar om afkastningens användning efter
förslag af kommunal- och kyrkostämma.

Fondens behållning uppgick vid 1900 års slut till 228,764 kronor 46 öre.

Genom särskilda nådiga bref den j juni 1874 och den iS augusti 1882 har
Kungl. Maj:t medgifvit rätt till ytterligare afverkningsupplåtelse (skadade och mindre
växtliga träd) å Venjans sockens skogar, under förbehåll att, i enlighet med stadgandet
i brefvet den 9 november 1861, en tredjedel af köpeskillingen afsattes till Venjans
sockens beparingsfond.

Vidare har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8 februdri 1884 medgifvit
Venjans socknemän rätt att efter utsyning å socknens skogar till laggved afverka
timmer af mindre dimensioner än som blifvit genom den 50-åriga afverkningsrätten
försålda.

På framställning af Venjans socknemän har Kungl. Maj:t sedermera genom
nådigt bref den 8 juni 1894 förklarat att, derest från skifteslag inom socknen en tredjedel
af skifteslagets hela afrösningsjord efter uppskattning aflemnades lagligen utbruten
till en under allmän vård ställd och i ett sammanhang belägen besparingsskog, jordegarne
inom sådant skifteslag skulle ega att, såvidt annans rätt derigenom icke förnärmades
och derest icke annorlunda vore eller blefve bestämdt, fritt förfoga öfver
återstående två tredjedelar af afrösningsjorden med derå växande skog. Behållna af -

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER. 85

kastningen af sålunda tillkommen besparingsskog skulle, intill dess annorlunda kunde
varda förordnadt, användas på samma sätt som räntan af socknens besparingsfond.
Derjemte anbefalldes Konungens befallningshafvande att, om sådan besparingsskog
bildades, efter vederbörandes hörande underställa Kungl. Maj:ts pröfning förslag till
reglemente för besparingsskogens vård och förvaltning.

Genom utbrytning, enligt Konungens befallningshafvandes förordnande den
1 maj 1862, från Kjeitbo bys och LancLbobyns skifteslag har en besparingsskog bildats,
innehållande 4,475,75 har, men reglemente för skogens vård och förvaltning är
ännu icke fastställdt. På grund af Konungens befallningshafvandes nämnda förordnande
har jemväl utbrytning af 1/3 af Gäfvunda och Finngrufva byars samt
Johannisholms bruks skogsmark, hvar för sig, skett.

B) Svärdsjö och Envikens socknar.

Genom nådigt bref den 9 november 1861 har Kungl. Maj:t dels medgifvit, att
all inom Svärdsjö socken, som då var med Envikens socken förenad till ett pastorat,
befintlig, dittills samfällig skogsmark finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt, dels
ock, emot socknemännens enhälligt uttalade önskan, förordnat, att två invid sjöarna
Balungen och Storsjön belägna skogstrakter, omkring 17,000 tunnland, skulle såsom
häradsallmänningar, derå vederbörande krono- och jägeribetjening egde hålla tillsyn
och vård, på sätt angående sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde
blifva stadgadt, för socknens gemensamma räkning afsättas och utbrytas, under
iakttagande, bland annat, att Konungens befallningshafvande borde tillse, huruvida
och under hvilka villkor, med iakttagande af nödiga kontroller i afseende på skogens
fredande, de å allmänningarna befintliga beteslägenheter kunde till nyttjande upplåtas.

Den 18 juli 1870 fastställde Konungens befallningshafvande “reglemente för Svärdsjö
och Envikens socknars häradsallmänningar11, hvilket reglemente af Kungl. Maj:t den
19 juli 1872 gillades och den 12 juli 1884 blifvit i visst afseende ändradt. Reglementet
innehåller hufvudsakligen följande:

Allmänningarna ställas under vård och förvaltning af en allmänningsstyrelse,
som utses af sockneombud medelst omröstning efter socknarnas oförmedlade hemmantal.
I styrelsen får icke någon inväljas, som icke är delegare i allmänningarna eller
besitter jord såsom arrendator eller boställshafvare.

Styrelsen vårdar och förvaltar allmänningarna enligt lag samt af skogsstyrelsen
(nu: domänstyrelsen) fastställda hushållningsplaner och “vederbörandes11
resolutioner.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Utsyning å allmänningarna får icke beviljas enskilda jordegare, utan skall afverkningsrätt
till skogen, sedan nödigt virke till broar och andra för häradet gemensamma
byggnader undantagits, försäljas å offentlig auktion inför allmänningsstyrelsen.
Afhemtningen af virket sker under tillsyn af skogvaktare eller uppsyningsman.

Den behållna afkastningen af allmänningarna, efter afdrag af utstämplingsoch
försäljningskostnader samt kostnader för tillsyn vid afverkning, lägges till socknarnas
allmänjiingars räntebärande fond (“häradsallmänningsfond"), hvilken ej får minskas.

Årliga räntan af denna fond användes:

1) till godtgörande af allmänningarnas förvaltnings- och öfriga kostnader;

2) till gäldande af krono- eller kommunalutskylder för socknarnas jordbruksfastigheter
; .

3) sedan fonden nått den storlek, att årliga räntan deraf räcker till gäldande
af samtliga å jordbruksfastigheterna belöpande krono- och kommunalutskylder för
året, skola delegarne besluta, huruvida fondens kapital skall ytterligare ökas eller huru
allmänningarnas afkastning eljest skall användas.

Allmänningsstyrelsen förvaltar, under ansvar som för kronouppbördsmän, allmänningsfonden
jemte inflytande medel, men redovisar årligen för Konungens befallningshafvande.
Styrelsens aflöning är bestämd i reglementet.

Bevakningspersonalen utgöres af två skogvaktare samt vid behof af uppsyningsman,
som af allmänningsstyrelsen utses och hvilka senares aflöning bestämmes af
styrelsen. För skogvaktare är deremot aflöningen bestämd i reglementet, men styrelsen
utfärdar instruktioner för dem. I öfrigt gälla samma föreskrifter som för
kronojägare. Jägmästaren i reviret verkställer årligen kontrollbesök å allmänningarna.

Delegarne utse två revisorer för granskning af styrelsens förvaltning samt
besluta om decharge för styrelsen.

Af delegarne beslutad ändring i reglementet skall underställas Konungens
befallningshafvande.

Såsom af ofvanstående framgår, förvaltas dessa allmänningar såsom vanliga
häradsallmänningar.

Svärdsjö sockens allmänning innehåller 6,091,29 har,

Envikens „ „ „ 2,518,09 har.

Behållningen af socknarnas allmänningsfond uppgick vid 1900 års slut till
752,450 kronor 98 öre.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

C) Lima och Transtrands socknar.

Genom nådigt bref den S april i8jo har Kungl. Maj:t förordnat, att af den
samtliga besutenheter inom Lima och Transtrands socknar tillkommande skogsmark
(= 300 tunnland pr besutenhet) en tredjedel skulle för socknens räkning afsättas
såsom samfällighet smark, å hvilken afverkningsrätten finge, sedan nödigt antal träd
för återväxtens befordrande blifvit undantaget, på vissa villkor upplåtas och hvars
afkomst skulle, i enlighet med hvad socknemännen och Konungens befallningshafvande
• hemställt, af Konungens befallningshafvande förvaltas för att användas vid missv äxter
eller eljest påträngande nöd efter kommunalmyndigheternas beslut och Konungens
befallningshafvandes pröfning.

Enär afverkningsrätten till de sålunda bildade allmänningarna blifvit på 50 år
upplåten, har något reglemente för värden af dem ännu icke fastställts.

Lima sockens allmänning innehåller 47,7x4,06 har,

Transtrands „ ,, „ 24,861,08 har.

uReglemente för vården och förvaltningen af Lima och Transtrands socknais skogsmedelsfondfastställdes
den 28 mars 1873. Men sedan Kungl. Maj:t genom nådigt
bref den 17 september 1886 fastställt nya hufvudgrunder för fondens förvaltning,
har Konungens befallningshafvande den 15 januari 1887 fastställt nytt reglemente
för fonden, hvilket hufvudsakligen innehåller följande:

Fonden har tillkommit genom upplåtelse på offentlig auktion den 16 mars
1872 af 50-årig afverkningsrätt till virke af vissa dimensioner å socknarnas allmän ningar.

• „

Grunden för delaktighet i fonden är det reducerade hemmantalet. A den
andel af fonden, som vid afverkningsrättens upplåtelse belöpte på socknarnas kyrkoherdeboställen,
uppbära boställshafvarna årliga räntan med skyldighet att använda
hälften deraf till boställets förbättring och utvidgning samt att utgöra å bostället
belöpande onera och besvär.

Fondens kapital (2,586,000 kronor) får ej förminskas och förblifver under
gemensam förvaltning.

~ Konungens befallningshafvande beslutar i enlighet med reglementet och efter
förslag af kommunal- och kyrkostämma om användningen af fondens årliga afkomst.

Fondens afkastning användes:

1) i främsta rummet till gäldande af kostnaderna för allmänningarnas bevakning
och åtgärder för befrämjande af skogens återväxt enligt lämplig hushållningsplan; -

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

2) till bildande af fonder till befolkningens understöd vid inträffande missväxter.
Till dessa fonder afsättas årligen för Lima 10,000 kronor och för Transtrand
7,500 kronor, intill dess fonderna uppnått resp. roo,ooo och 75,000 kronor. I mån
af anlitande skola dessa fonder genom årliga afsättningar återbringas till de bestämda
kapitalbeloppen. Konungens befallningshafvande pröfvar behofvet af begärdt understöd;

3) till bildande af lånefonder till jordbrukarnas understöd och odlingars befrämjande.
Till dessa fonder afsättas årligen för Lima 4,000 kronor och för Transtrand
3,000 kronor, intill dess de under 2) omförmälda fonder nått maximibeloppen,
men sedermera resp. 10,000 och 7,500 kronor.

Jemlikt nådigt bref den 30 mars 1894 skola vidare afsättningar till dessa fonder
ej ske; och hafva fonderna för andra ändamål disponerats (se nedan);

4) till godtgörande af å jordbruksfastigheterna belöpande ränta, kronotionde,
fastighetsbevillning, landstingsskatt samt bidrag till presterskapets aflöning och till
sk j utsentreprenaderna;

5) dernäst dels såsom bidrag till öfriga jordbruksfastigheterna åliggande onera
(rotering, väglagning m. m.), dels ock till ändamål, som för kommunerna i allmänhet
äro nödiga eller gagneliga (läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring
genom utdikning eller annorledes, boskapsskötselns utveckling, anläggning
af nya eller förbättring af gamla vägar m. m.).

Afkastningen får dock ej användas för sådant kommunalt ändamål, för hvilket
kommunernas medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre än
att hela utskyldsbeloppet för samma ändamål — och sålunda jemväl den del deraf,
som belöper på icke jordegande medlemmar af kommunen — gäldas af fondens afkastning.
(Denna bestämmelse infördes genom reglementet den 15 januari 1887.)

Fondens tillgångar förvaltas under Konungens befallningshafvandes inseende
af en styrelse, bestående af en utaf Konungens befallningshafvande utsedd ordförande
och två af delegarne å kommunalstämma valda ledamöter. Styrelsens och af densamma
antagna biträdens aflöning är i reglementet bestämd och utgår af räntemedlen.

Förslag till sådan användning af fondens afkastning, som afses under 4) och
5) här ofvan, framlägges af kommunalnämnd för kommunal- och kyrkostämma, hvarefter
stämmans protokoll insändes till Konungens befallningshafvande. Endast röstberättigade
egare eller innehafvare af jord få deltaga i öfverläggning och beslut
härom. Äfven enskild delegare får väcka förslag om afkastningens användning.

För placering af fondens kapital erfordras, att Konungens befallningshafvande
och styrelsen äro eniga.

Räkenskaperna granskas af tre revisorer, af hvilka Konungens befallningshafvande
utser en och hvardera socknens kommunalstämma en. Af kommunalstämma
godkända anmärkningar mot förvaltningen underställas Konungens befallningshafvande,
som förordnar om rättelse eller hänvisar till talans utförande.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Förslag till ändringar af reglementet väckas vid kommunalstämma eller framställas
af Konungens befallningshafvande, styrelsen eller revisorerna samt pröfvas af
Kungl. Maj:t.

Behållningen af socknarnas skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
2,586,000 kronor.

Lima socknemän anhöllo (1888) hos Kungl. Maj:t att antingen till inköp för
gemensam räkning af sådan jord inom socknen, hvilkens egare till följd af skuld eller
annan tvingande omständighet vore nödsakad att sälja, eller ock till beviljande af
amorteringslån mot första inteckning eller annan fullt betryggande säkerhet åt jordegare,
som befunne sig i nyssnämnda belägenhet, af Lima och Transtrands socknars
skogsmedelsfonds disponibla tillgångar erhålla ett lån å 20,000 kronor att amorteras
under 7 år genom medel tagna ur skogsmedelsfondens ränteafkastning. Såsom skäl
för ansökningen anfördes, att i följd af iråkad skuldsättning en del socknemän måste
sälja sin jord till underpris åt de stora sågverksbolagen, hvilka med dessa köp endast
afsåge att komma i besittning af skogen och fördenskull icke egnade tillbörlig omvårdnad
åt jordens skötsel.

Genom nådigt bref den 2S juli iSSS förklarade Kungl. Maj:t det för förvaltningen
af skogsmedelsfonden gällande reglemente icke utgöra hinder för Lima kommun
att från fondens disponibla tillgångar få uppbära ett belopp af 20,000 kronor för att,
efter vederbörande kommunalmyndighets eller särskilda af kommunen utsedda förtroendemäns
bepröfvande, användas till understöd medelst lån mot inteckning åt
sådana jordegare inom Lima socken, hvilka deraf vore i synnerligt behof. Af beloppet
skulle dock 7,-del årligen godtgöras skogsmedelsfondens kapitalräkning genom innehållande
af motsvarande del af den Lima socken tillkommande andel i årliga räntevinsten;
och skulle Transtrands socknemän hållas skadeslösa ur Lima socknemäns
andel i räntevinsten.

Transtrands socknemän beslöto å kommunalstämma (1888) att inköpa en viss
socknen hembjuden fast egendom i Röens skifteslag för 2,785 kronor 26 öre, dock
med villkor att Konungens befallningshafvande lemnade socknemännen tillstånd att
för köpesummans gäldande få anlita socknens skogsmedelsfonds räntemedel.

Sedan besvär öfver detta beslut anförts hos Konungens befallningshafvande,
dervid bland annat framhölls, att det icke vore medgifvet att använda afkomsten af

9° bil. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

skog&medelsfonden på ifrågavarande sätt, resolverade Konungens befallningshafvande
att, enär Kungl. Maj:t, genom att i nådigt bref den 26 mars 1887 tillåta Särna
socknemän att af Särna skogsmedelsfonds tillgångar använda visst belopp till inköp
af fastigheter för fondens räkning, redan godkänt den grundsats, att kommun egde
för gemensam räkning inköpa fastigheter, samt Transtrands socknemän alltså lagligen
egt att uti förevarande ärende besluta, och klandrade beslutet desto mindre
kunde anses öfverskrida deras befogenhet, hvilka detsamma fattat, som beslutet icke
afsåge att förminska skogsmedelsfondens kapitaltillgång utan att allenast använda en
del af fondens räntemedel, öfver hvilka socknemännen inom de af det för fonden
gällande reglemente bestämda gränser egde att för ändamål, som för kommunen i
allmänhet vore nödiga och gagneligat förfoga, samt klagandena icke heller visat, att
beslutet kränkte deras enskilda rätt, Konungens befallningshafvande funne besvären
icke förtjena afseende.

Besvär häröfver anfördes hos Kungl. Maj:t, som dock genom''nådig resolution
den 19 oktober 1888 icke fann skäl att göra ändring i Konungens befallningshafvandes
utslag.

I enlighet med Lima sockens kommunalstämmas beslut (1892) anhöll stämmans
ordförande hos Konungens befallningshafvande om ett anslag af 8,000 kronor ur
socknens låne- och odlingsfond för inköp af jordbruksfastigheter för socknens räkning.

Konungens befallningshafvande biföll ansökningen den 24 september 1892 på
det sätt, att socknemännen medgåfvos rätt att för uppgifna ändamålet ur socknens
skogsmedelsfond upptaga ett lån till belopp af 8,000 kronor att, genom innehållande
af fondens räntemedel, till fonden återbetalas med 1,000 kronor årligen under 8 år.

På uppdrag af Lima och Transtrands socknemän gjordes (1891) framställning
hos Konungens befallningshafvande, att de medel, som jemlikt 8 § i reglementet
för skogsmedelsfonden redan afsatts eller framdeles borde afsättas till. lånefonders
bildande, i stället måtte få användas till inköp för socknarnas räkning af fastigheter,
hvilkas egare kommit i sådana omständigheter, att de nödgades sälja sin jord, samt
att reglementet derför måtte ändras.

Konungens befallningshafvande underställde ärendet Kungl. Maj:ts pröfning
och hemställde, att 8 § i reglementet finge utgå och de till lånefonderna afsätta

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

medlen användas på sätt om afkastningen af skogsmedelsfondens medel i allmänhet
funnes i reglementet stadgadt.

Genom nådigt bref den jo mats 1894 förordnade Kungl. Maj:t, med anledning
af förevarande framställning, att vidare afsättningar till lånefonderna icke skulle
ega rum.

Hos Konungens befallningshafvande anhöll sedermera Lima sockens kommunalstämmoordförande
å socknemännens vägnar och i enlighet med kommunalstämmans
beslut (1894) om tillstånd att för inköp af jord från personer, som för skuld nödgades
sälja sina fastigheter, få såsom lån öfvertaga hela innestående behållningen i
socknens låne- och odlingsfond att återbetalas med 1,000 kronor årligen.

Styrelsen för Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond hemställde att,
enär det syntes mindre lämpligt att lemna lån ur låne- och odlingsfonden, hvilken
på grund af nådiga brefvet den 30 mars 1894 antagligen komme att inom kort
användas för andra ändamål, lånet finge utlemnas direkt från skogsmedelsfonden.

Hörda om användningen af behållningen af låne- och odlingsfonden, hemställde
Lima och Transtrands socknemän, att behållningen af denna fond finge användas
i första rummet till betalning af de lån, socknarna redan erhållit från skogsmedelsfonden
i och för inköp af jordbruksfastigheter, Lima socknemän jämväl till understödjande
af mejerihandteringen, samt att, hvad derefter af låne- och odlingsfonden
återstode, måtte ställas till socknemännens disposition för ytterligare inköp af fastigheter,
som hembjödes socknarna.

Styrelsen för skogsmedelsfonden biträdde detta förslag.

Konungens befallningshafvande medgaf den 8 oktober 1894, att behållningen af
Lima och Transtrands socknars låne- och odlingsfond, uppgående för Lima socken
till 28,000 kronor och för Transtrands socken till 19,750 kronor, finge på det sätt
användas, att af hvardera socknens andel betalades socknarnas lån ur skogsmedelsfonden
för inköp af jordbruksfastigheter och för Lima socken jemväl till mejerihandteringens
understöd, hvarefter återstoden finge användas till ytterligare inköp af
fastigheter, som till socknarna hembjödes.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

D) Orsa socken.

Genom nådigt bref den 19 september 1879 har Kung]. Maj:t medgifvit, att af
skogsmarken inom Orsa sockens och Hamra kapellags (i Gefleborgs län) gemensamma
afvittringslag hvarje besutenhet finge tilldelas 250 tunnland, dock att af de sålunda
uppkommande samfälda skogsanslagen en tredjedel skulle, särskildt för Orsa socken
och särskildt för Hamra kapellag, afsättas såsom besparingsskog eller allmänning,
deraf inkomsten skulle användas till gäldande af jorden åliggande skatter och onera
samt af kostnader för fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som
skulle af Konungens befallningshafvande i respektive län pröfvas och fastställas.

Den 24 november 18S6 har Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län
fastställt “reglemente för vården och förvaltningen af Orsa sockens skogsmedelsfond och
besparingsskoghvilket den 3 juni 1887 af Kungl. Maj:t, efter anförda besvär, gillats.
Detta reglemente innehåller hufvudsakligen följande:

Skogsmedelsfonden bildas af de tillgångar, som uppkomma vid försäljning af
afverkningsrätt å socknens besparingsskog. Afverkningsrätt upplåtes i enlighet med
af Konungens befallningshafvande efter delegarnas hörande bestämda villkor å offentlig
auktion inför Konungens befallningshafvande. Anbud får ej antagas, om det understiger
af delegarna före hvarje försäljning bestämdt minimipris. Jordegarne kunna
ock under hand upplåta afverkningsrätt under villkor af Konungens befallningshafvandes
godkännande. Till gäldande af auktions- och indrifningskostnader och
dylikt utgår 1/2 procent af köpeskillingen, att af Konungens befallningshafvande
disponeras.

Grunden för delaktighet i skogsmedelsfonden är det reducerade jordtalet.
Dess kapital får ej förminskas.

Konungens befallningshafvande beslutar, efter förslag af jordegarne å kommunaloch
kyrkostämma samt i enlighet med reglementet, om användningen af fondens
årliga afkastning.

Fondens afkastning användes:

1) i främsta rummet till bestridande af kostnaderna för skogens förvaltning
och bevakning, för åtgärder till främjande af skogens återväxt och för fondens förvaltning; 2)

dernäst till bildande af en fond till befolkningens understöd vid inträffande
missväxter. Till denna fond afsättes årligen V10 af den behållna ränteafkastningen,
till dess fonden nått 300,000 kronor. I mån af anlitande skall fonden genom årliga
afsättningar återbringas till sitt maximibelopp. Konungens befallningshafvande pröfvar
behofvet af begärdt understöd;

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

3) dernäst till godtgörande af å jordbruksfastigheterna belöpande ränta, kronotionde,
fastighetsbevillning, landstingsskatt samt bidrag till presterskapets aflöning
och skjutsentreprenaderna, rotering, väglagning sommar- och vintertid samt andra
dylika onera;

4) dernäst till ändamål, som för kommunen i allmänhet äro nödiga och gagneliga
(läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning
eller annorledes, boskapsskötselns utveckling, polismyndighetens förstärkning, anläggande
af nya eller förbättring af gamla vägar m. m.); dock med enahanda inskränkning,
som är stadgad för Lima och Transtrands socknar (ang. på kommunens
medlemmar enligt lag uttaxeringsbara utgifter);

5) till bildande af en fond för jordbrukets förbättring genom afdikning eller
annorledes och för boskapsskötselns utveckling. Fondens maximibelopp och storleken
af de årliga afsättningarna till fonden bestämmas af Konungens befallningshafvande
efter delegarnas hörande, och användes fonden under de villkor, Konungens
befallningshafvande särskildt föreskrifver. I mån af anlitande skall fonden återbringas
till maximibeloppet;

6) till bildande af en fond för iståndsättande och underhåll på gemensam
bekostnad af by- och fäbodevägar äfvensom af enskilda broar. Bildandet af denna
fond har gjorts beroende af öfverenskommelse å kommunalstämma om de nämnda
arbetenas utförande på gemensam bekostnad. Angående fondens maximibelopp, årliga
afsättningarnas storlek och villkoren för dess användande gäller samma som omnämnts
under 5).

Skogsmedelsfonden förvaltas på samma sätt som Lima och Transtrands socknars
skogsmedelsfond, med undantag af att Konungens befallningshafvande bestämmer
aflöningen till styrelsen och af denna antagna tjänstemän samt att endast egare af
jord ha beslutanderätt.

Socknemännens rätt i frågor rörande besparingsskogens förvaltning bevakas
af en å kommunalstämma vald allmänningsstyrelse. Denna skall, under Konungens
befallningshafvandes öfverinseende och i enlighet med af Konungens befallningshafvande
efter jordegarnas hörande utfärdad instruktion, med uppmärksamhet följa
alla flottningsregleringsfrågor, granska skogsförvaltarens förslag till arbeten å skogen,
förvalta dertill anvisade medel, förordna om mindre skogsförsäljningar, granska skogsförvaltarens
redovisningar samt tillsätta skogsförvaltare och skogvaktare, för hvilka
dock Konungens befallningshafvande utfärdar förordnande.

Skogsförvaltaren handhafver den omedelbara vården och förvaltningen af skogen.

Allmänningsstyrelsens, skogsförvaltarens och skogvaktarnas aflöning bestämmes
af Konungens befallningshafvande.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i enlighet med reglementet
få anföras hos Kungl. Maj:t enligt kungl. förordningen den 14 december 1866.

Förslag till ändring i reglementet få väckas å kommunalstämma eller af

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Konungens befallningshafvande, skogsmedelsfondens styrelse eller revisorerna, men
pröfvas af Konungens befallningshafvande.

Den 31 oktober 1893 har Konungens befallningshafvande fastställt “instruktion
för Orsa sockens allmänningsstyrelse samt för skogsförvaltaren och skogvaktarne å socknens
besparingsskogu. Derur torde här allenast böra framhållas, att allmänningsstyrelsens beslut
om tillfälliga försäljningar af virke till högre värde än 1,000 kronor i en post skola,
för att vinna bindande kraft, underställas Konungens befallningshafvandes pröfning.

Orsa sockens besparingsskog innehåller:

i Kopparbergs län: 28,356,70 har, ) , „ .

■nav. = 69,258,66 har.

1 Gefleborgs „ 40,901,87 „ |

Behållningen af socknens skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
9,647,856 kronor 61 öre.

E) Sårna socken med Idre kapellag.

Genom nådigt bref den 27 juni iSyp fastställdes “grunder för afvittring och
storskifte i Särna socken med Idre kapellag11, och förordnades dervid under punkt 3
om afsättning af en tredjedel af skogsanslaget till en besparingsskog eller allmänning,
deraf inkomsten skulle användas till gäldande af jorden åliggande skatter och
onera, fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som af Konungens
befallningshafvande pröfvades och fastställdes.

Den 31 augusti 1889 fastställde Konungens befallningshafvande ‘‘reglemente för
vården och förvaltningen af Sårna sockens med Idre kapellag skogsmedelsfond och besparingsskog“.
Detta är af enahanda innehåll som det för Orsa sockens fond och skog
gällande reglemente med följande undantag:

1) afsättning till fonden till befolkningens understöd vid inträffande missväxtår,
hvilken fonds maximibelopp är bestämdt till 100,000 kronor, kommer först
i tredje rummet af användningen utaf fondens årliga afkastning;

2) i fjerde rummet skall fondens afkastning användas till bildande af lånefonder
till jordbrukarnes understöd och odlingens befrämjande. Till dessa fonder
afsättas årligen 3,000 kronor, men, sedan understödsfonden uppnått sitt maximibelopp,
årligen 6,000 kronor;

3) öfverskottet, sedan afsättning skett till vägfonden, användes på sätt Konungens
befallningshafvande efter jordegarnes förslag bestämmer.

Särna sockens med Idre kapellag besparingsskog innehåller 44,341,60 har.

Behållningen af socknens skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
2,216,832 kronor 44 öre.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Redan före afvittringen inom Särna socken hade Kungl. Maj:t genom nådigt
bref den 21 mars iSy3 förordnat, att en del äldre grantimmer å Fulufjäll skulle
försäljas och den härför inflytande behållna köpeskillingen af Konungens befallningshafvande
förvaltas och förräntas; och ville Kungl. Maj:t, eftet det afvittringen skett,
besluta om dispositionen af köpeskillingen. Häraf bildades Särna sockens äldre
skogsmedelsfond, hvilken genom nådigt bref den 9 oktober 1896 fördelats mellan
kronan och socknemännen.

I enlighet med beslut å kommunalstämma år 1886 anhöllo Särna och Idre
socknemän hos Kungl. Maj:t att från nämnda fond få i afräkning å blifvande andel
i fonden uppbära 30,000 kronor för att användas till inköp för kommunens gemensamma
räkning, på gynnsamma villkor för säljarne, af sådan jord med skog inom
Särna socken med Idre kapellag, som eljest komme att afyttras till andra köpare för
underpris och utan erforderliga fördelar för säljarne. Till stöd härför anfördes, att
ett stort antal af kommunens jordegare måst sälja större delar af sin inegojord till
pris af 10 kronor per reduceradt bandland och att många torde blifva nödsakade att
sälja, oaktadt priset nedgått till 6 kronor 50 öre bandlandet; att följden häraf blefve,
att några få sågverksbolag blefve egare till betydlig del af kommunens jord och
skogar samt att många sockenbor blefve vanlottade torpare och kommunens redan
tryckande fattigvård ännu mer betungad.

Konungens befallningshafvande, som ansåg det begärda beloppet icke kunna
lämpligare användas än till förekommande af den bekymmersamma ställning, som
efter storskiftets slut hotade socknen, tillstyrkte ansökningen.

Kammarkollegium ansåg förslaget innebära en frestelse för jordegarne att
genom skuldsättning bringa det derhän, att deras jord blefve inköpt på de föreslagna
gynnsamma villkoren, men tillstyrkte utlemnandet af lån från skogsmedelsfonden på
billiga villkor till mindre jordbrukares understödjande.

Genom nådigt bref den 26 mars iSSy medgaf Kungl. Maj:t, att af Särna skogsmedelsfonds
medel finge anvisas ett belopp af 30,000 kronor till inköp för fondens
räkning af jord inom Särna socken med Idre kapellag till pris af minst 10 kronor
för reduceradt bandland, med föreskrift att marken skulle för fondens räkning utarrenderas
mot skälig afgift samt att vid framtida delning af fonden den inköpta marken
borde efter inköpspris öfvertagas af socknemännen.

Den 4 november iSSy meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter om sättet för inköpen
af jord och den inköpta jordens förvaltning, innehållande:

För inköpens verkställande skulle socknens å kommunalstämma röstberättigade
jordegare utse tre personer, hvilka såsom komiterade för skogsmedelsfondens räkning
skulle afsluta aftal om inköpen samt utarrendera jorden.

Inköpspriset finge ej understiga 10 kronor för reduceradt bandland. Derest
de anvisade medlen ej försloge till inköp af all socknen hembjuden jord, skulle
kommunalnämnden ega bestämma, hvilken jord borde inköpas.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Säljarne skulle vara skyldiga att, intill dess beslut meddelats om fondens
disposition, arrendera den sålda jorden mot en arrendeafgift, motsvarande tre procent
å köpeskillingen, samt med skyldighet att gälda jorden åliggande utskylder och onera.
Efter nämnda tid kunde socknen sälja jorden eller upplåta den på nytt arrende, dervid
säljaren skulle åtnjuta optionsrätt.

Socknens jordegare skulle vara gemensamt ansvariga för kostnaderna för
jordens förvaltning och gent emot skogsmedelsfonden ansvara för arrendeafgifternas
erläggande.

Jorden skulle stå under förvaltning af en utaf jordegarne inom socknen årligen
vald styrelse. Styrelsens räkenskaper skulle granskas i sammanhang med kommunalnämndens.

F) Elfdalens socken.

Inom Elfdalens socken hade på grund af nådigt bref den 22 december 1868
bildats en fond för underlättande af socknens kostnader i och för storskiftet. (“Elfdalens
sockens äldre skogsmedelsfond.u) Denna fond, som uppstått genom tid efter
annan upplåtna afverkningsrätter, blef efter storskiftets slut enligt Konungens befallningshafvandes
förordnande öfverlämnad till socknemännens disposition.

Genom nådigt bref den 5 september iS8j har Kungl. Maj:t förordnat, att af den
i Elfdalens socken befintliga graderade skogsmarken 33 qvadratref skulle tilldelas
hvarje snesland inegojord, dock så att deraf graderad skogsmark, motsvarande 11
qvadratref för hvarje snesland inegojord, skulle afsättas för socknens räkning såsom
samfällighet sm ark, å hvilken, sedan nödigt antal träd för återväxtens befordrande
blifvit undantagna, afverkningsrätten till virke af vissa angifna dimensioner finge
antingen på öppen auktion eller ock genom aftal under hand af jordegarne upplåtas
för en tid af högst 50 år, med villkor att de antagna anbuden i båda fallen underställdes
Konungens befallningshafvandes pröfning och att de inflytande medlen skulle
såsom en besparingsfond under Konungens befallningshafvandes inseende förvaltas i
enlighet med af Kungl. Maj:t fastställdt reglemente.

Den 9 november 1S8S fastställde Kungl. Maj:t “reglemente för vården och förvaltningen
af Elfdalens sockens skogsmedelsfond och besparingsskog“. Detta är af enahanda
innehåll som reglementet för Sårna sockens fond och skog, med undantag af:

1) att maximibeloppet af fonden till befolkningens understöd vid inträffande
missväxtår är bestämdt till 200,000 kronor; samt

2) att årliga afsättningen till lånefonden till jordbrukarnes understöd och
odlingars befrämjande är fastställd till 5,000 kronor resp. 10,000 kronor.

BIL. 3. OM ALLMÄNN1NGAR OCH\ALLMÄNNINGSFONDER.

För vården och förvaltningen af denna fond, kallad “Elfdalens sockens låneoch
odlingsfond“ har Konungens befallningshafvande den 22 april 1893 fastställt reglemente
af följande hufvudsakliga innehåll:

Fonden har till ändamål att bereda jordegare inom socknen tillfälle att för
jordbrukets befrämjande på billiga villkor erhålla lån, ställda att återbetalas genom
viss årlig amortering eller efter viss tids förlopp. Delegare i fonden äro jordegarna
efter reduceradt jord tal.

Lån utlämnas till högst 3/4 af jordegendoms värde, hvilket antingen anses
motsvara taxeringsvärdet eller ock bestämmes efter -särskild värdering på fondens
bekostnad. Amorteringslån beviljas endast mot inteckning inom 3/4 af egendomens
värde samt lån mot annan säkerhet endast på viss tid, minst 6 månader, högst 5 år.
Räntefoten bestämmes af delegarne årligen å kommunalstämma.

Större afbetalningar än amorteringsplanen medgifver kunna af styrelsen medgifvas.
Intecknadt amorteringslån får efter 5 års förlopp med ett års uppsägningstid
på en gång inbetalas.

Af fonden inköpt fastighet får ej behållas längre än oundgängligen fordras.

Fonden förvaltas af en styrelse, bestående af fyra å kommunalstämma af delegarna
utsedda förtroendemän. Arfvoden till styrelsen och dess tjenstemän bestämmas
af Konungens befallningshafvande och utgå af räntemedlen.

Öfverskott å räntemedlen, efter afdrag af förvaltningskostnaderna, tillägges

fonden.

Styrelsens räkenskaper granskas af två revisorer, af hvilka Konungens
befallningshafvande utser en och delegarna en. Öfver af revisorerna gjorda anmärkningar,
som af delegarna godkänts, meddelar Konungens befallningshafvande beslut.

Delegare, som är missnöjd med styrelsens beslut, i hvad det honom rörer,
eger att få detsamma underställdt kommunalstämmas pröfning. Öfver kommunalstämmas
beslut får klagan föras hos Konungens befallningshafvande, dock endast
om detsamma ej i laga ordning tillkommit.

Förslag till ändring i reglementet får väckas af delegare, skogsmedelsfondens
eller lånefondens styrelse eller af revisorerna samt pröfvas af Konungens befallningshafvande.

Den 31 oktober 1895 har Konungens befallningshafvande fastställt “instruktion
för Elfdalens sockens allmänningsstyrelse samt för skogsförvaltaren och skogvaktarne å
sockens besparingsskog“. Denna är af samma lydelse som motsvarande instruktion för
Orsa socken.

Elfdalens sockens besparingsskog innehåller 54,191,50 har.

Behållningen af socknens skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
6,154,437 kronor 63 öre.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

G) Östnors by i Mora socken.

Den 25 oktober iSyj har Konungens befallningshafvande fastställt “reglemente
för vården och förvaltningen af Oslnors bys skogsmedelsfond“, hvilket hufvudsakligen
innehåller följande:

Fonden har tillkommit i enlighet med en af jordegarna inom byn den 15
juni 1893 träffad öfverenskommelse att “till en ständig fond för all framtid11 afsätta
viss andel (28,467 kronor 43 öre) utaf köpeskillingen för till Ljusne—Woxna aktiebolag
upplåten afverkningsrätt till byns utskog.

Byns jordegare, i den mån en hvar bidragit till fondens bildande, ega del i
fonden i förhållande till reducerade jordtalet.

Fonden skall städse stå under gemensam förvaltning och får icke minskas.

Fondens årliga afkastning användes:

1) till fondens förvaltning;

2) „ gäldande af jorden åliggande grundskatt;

3) „ „ „ „ ,, bidrag till presterskapets aflöning;

4) „ „ „ „ „ rotering;

5) „ ändamål, som för jordegarna inom byn gemensamt äro gagneliga,

såsom jordbrukets förbättring genom utdikning eller annorledes, anläggande af nya
eller förbättring af gamla till byn hörande utfartsvägar och annat gemensamt nyttigt
företag.

Delegarna besluta om fondens angelägenheter å allmänt sammanträde samt
utse en styrelse för förvaltning af fondens tillgångar. Styrelsen afgifver förslag till
användning af fondens afkastning, men beslut derom fattas å allmänt sammanträde,
dervid en hvar röstar efter sin andel i fondens kapitalbelopp. Styrelsens aflöning
bestämmes af delegarna.

Fondens förvaltning och räkenskaper granskas af två å allmänt sammanträde
utsedda revisorer och delegarna besluta om decharge för styrelsen.

Ändring af reglementet måste antagas å två på hvarandra följande allmänna
sammanträden. För beslut om fondens upplösning och utdelning bland delegarna
erfordras, att samtliga delegare derom förena sig å två på hvarandra följande allmänna
sammanträden.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

II. Gefleborgs län.

Hamra kapellag.

Angående bildandet af Hamra kapellags besparingsskog, se ofvan under Orsa
socken refererade nådiga bref den ■ 19 september 1879.

"Reglemente för vården och förvaltningen af Hamra kapellags besparingsskog och
skogs medelsfond'' ‘ har den 31 december 1890 af Konungens befallningshafvande fastställts
samt, efter anförda besvär, af Kungl. Maj:t den 18 november 1892 med viss
ändring gillats. Reglementet innehåller följande:

Af Konungens befallningshafvande granskad hushållningsplan ligger till grund
för skogens förvaltning; dock må delegarna kunna hos Konungens befallningshafvande
göra framställning om ändring deri eller om extra ordinarie afverkning.

Skogens vård ombesörjes under Konungens befallningshafvandes inseende af
en allmänningsstyrelse, deraf Konungens befallningshafvande utser ordföranden och
delegarna fyra ledamöter.

Virkesförsäljning sker å offentlig auktion inför allmänningsstyrelsen i enlighet
med kommunalstämmans beslut. Kapellagets jordegaré och brukare skola alltid förbehållas
företrädesrätt till arbete vid skogens afverkning och utdrifning emot i orten
gångbara priser.

Konungens befallningshafvande förordnar skogstjensteman att tillhandagå allmänningsstyrelsen
vid skogens vård och förvaltning, hvaremot styrelsen antager
skogvaktare.

Ersättning till allmänningsstyrelsens ordförande och den af Konungens befallningshafvande
förordnade skogstjensteman bestämmes af Konungens befallningshafvande,
men allmänningsstyrelsens ledamöters samt skogvaktarnes aflöning bestämmes
af kommunalstämman.

Skogsmedelsfonden, hvari kapellagets jordegare hafva del efter reduceradt jordtal,
får icke minskas. Dess årliga afkastning användes:

1) till gäldande af kostnaderna för skogens förvaltning, vård och bevakning,
för befrämjande af dess återväxt och för fondens förvaltning;

2) till bildande af en fond till befolkningens understöd vid inträffande missväxtår.
Härtill afsättes årligen Vio af ränteafkastningen, tills fonden uppnått 30,000
kronor. Fonden skall i mån af anlitande återbringas till maximibeloppet. Konungens
befallningshafvande pröfvar behofvet af begärdt understöd, sedan kommunalstämman
yttrat sig derom;

IOO

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH AI.LMÄNNINGSFONDER.

3) till gäldande af jordbruksfastigheternas skatter och onera samt jordegares
och brukares med familjer och nödiga tjenare personliga utskylder till stat och kommun,
utom inkomstbevillning;

4) till ändamål, som för kapellaget i allmänhet äro nödiga och gagneliga, såsom
jordbruksförbättringar, läkarvård, boskapsskötselns utveckling, anläggande af nya
samt förbättring och underhåll af gamla vägar, m. m. dylikt; dock med samma
inskränkning som gäller för Dalasocknarna beträffande å medlemmarna i kommunen
uttaxeringsbara utgifter. Kommunalstämman beslutar angående sådan användning
af afkastningen, som här afses, men beslutet skall underställas Konungens befallningshafvandes
pröfning;

5) till en fond för bildande af en brandstodsförening för att skydda jordegarna
eller brukarna mot förlust vid eldsvådor. Härtill afsattes 20,000 kronor af
skogsmedelsfondens kapital, och ökas brandstodsfonden genom årlig afsättning af
500 kronor af skogsmedelsfondens räntemedel. Brandstodsfondens maximibelopp är
bestämdt till 50,000 kronor och skall i mån af anlitande återbringas till detta belopp.

Skogsmedelsfondens tillgångar förvaltas under Konungens befallningshafvandes
inseende af allmänningsstyrelsen.

Räkenskaperna granskas af tre revisorer, af hvilka Konungens befallningshafvande
utser en och delegarna två. Af delegarna godkänd anmärkning mot räkenskaperna
underställes Konungens befallningshafvande, som förordnar om rättelse eller
hänvisar till talans utförande.

I öfverläggningar och beslut uti alla sådana å kommunalstämma förekommande
frågor, som afse fondens förvaltning, räntemedlens användande eller vården och förvaltningen
af besparingsskogen, få endast jordegare deltaga efter reduceradt jordtal.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut enligt reglementet få besvär
anföras hos Kungl. Maj:t jemlikt kungl. förordningen den 14 december 1866.

Förslag till ändring af reglementet väckes af delegare, allmänningsstyrelsen
eller revisorerna eller framställes af Konungens befallningshafvande, som pröfvar
förslaget.

Hamra kapellags besparingsskog innehåller 3,600,98 har.

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

IOI

III. Vesterbotiens och Norrbottens län.

I ett den 27 mars 187 5 till chefen för civildepartementet afgifvet infordradt
yttrande hemställde dåvarande revisionssekreteraren P. G. E. Poignant, vidkommande
Vesterhottens och Norrbottens läns lappmarker, bland annat, att inom hvarje lappmarkssocken
minst en fjärdedel eller högst hälften af sammanräknade beloppet utaf
det skogsanslag, som enligt § 18 i 1873 års afvittringsstadga skulle tillkomma alla
jordegarne, borde afsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar,
stående under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Stensele socknemän antogo å kommunalstämma förslaget om afsättande af V4
af hemmanens skogsanslag till flera för socknen samfällda allmänningar, stående under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, hvaremot öfriga kommuner inom
Vesterbottens län afstyrkte bifall till Poignants förslag under framhållande af följande
olägenheter dermed, nemligen: att särskilda personer måste anställas för allmänningarnas
bevakning; att något egentligt intresse hos delegarne för vården af dessa
allmänningar icke vore att påräkna; att i vissa socknar skulle blifva nödvändigt att
bilda en mängd häradsallmänningar, svåra och kostsamma att bevaka; att jordegarne,
om de sjelfva finge förvalta sin skog, af densamma skulle hafva jemnt upp så
mycket större inkomst som det belopp, hvartill kostnaderna för allmänningarnas förvaltning
och bevakning uppginge; att allmänningarna skulle, på samma gång de
förorsakade minskning i hemmanens område, hindra många tillfällen till odling och
följaktligen verka förlamande på jordbrukets utveckling; att området för det för
lappmarkernas hufvudnäring, jordbruket, erforderliga mulbetet skulle alltför mycket
inskränkas; samt att vindfällen och torr skog från allmänningarna icke kunde tillgodogöras.

Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län afstyrkte bifall till Poignants
förslag på de af socknemännen anförda orsaker samt enär alla skäl talade emot en
särskild lagstiftning för lappmarken.

Inom Norrbottens län tillstyrkte samtliga kronofogdar förslaget om inrättande
af häradsallmänningar, och socknemännen gingo i hufvudsak med på Poignants förslag.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län hemställde, att Poignants
förslag måtte godkännas att gälla till efterrättelse vid afvittringen inom länets samtliga
lappmarkssocknar med undantag af Enontekis, hvarest skogstillgången vore så ringa,
att förslaget der icke lämpligen torde kunna genomföras. Fördelarna af förslaget
vore väsentligen: att detsamma beredde besparade kapitaltillgångar, som icke allenast
kunde, särdeles i ogynnsamma år, i betydlig mån underlätta jordegarncs tryckande

102

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

utgifter till fattigvård m. m., utan äfven lemna tillgångar till jordbrukets upphjälpande,
särdeles genom myrutdikningar, till kommunikationernas förbättrande samt
till andra för lappmarken nödiga och gagneliga företag; att den enskilde jordegaren
urståndsattes att förstöra sitt skogskapital; samt att skogen blefve mera jemnt och
rättvist fördelad.

Gent emot hvad från Vesterbottens län anförts, erinrade Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län: att ökning af bevakningspersonalen icke kommc att
erfordras för vården af häradsallmänningarna; att den ifver, hvarmed befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker omfattat frågan om allmänningars bildande, vore ett
ojäfaktigt bevis för att befolkningens intresse för allmänningarnas vårdande vore att
påräkna; att de träd, som från allmänningarna (i större massa) försåldes, skulle lemna
större och jemnare inkomst än de träd, som jordegarne sjelfva kunde försälja till
uppköpare, hvilka sedan måste hopsamla virket från vidt skilda och ofta otillgängliga
skogslotter; att på timmerbärande mark odlingslägenheter sällan förekomme och
att mulbetet der oftast vore af usel beskaffenhet; samt att hinder ej borde möta
att mot eller utan afgift tillåta afhemtning från allmänningarna af vindfällen och
torr skog.

Skogsstyrelsen tillstyrkte bildandet af ror/erwallmänningar under skogsstatens
förvaltning och vård i de socknar inom Norrbottens län, der socknemännen biträdt
förslaget härom (eller Jukkasjärvi, Gellivara, Jockmock, Arvidsjaur och Arjepluog),
men att för \ esterbottens län frågan härom måtte framdeles pröfvas för hvarje
socken särskildt.

Genom nådigt bref den november iSyy fann Kungl. Maj:t allmän föreskrift
om afsättande af viss del utaf hvarje sockens skogsanslag till allmänning icke i sakens
skick böra omedelbarligen af Kungl. Maj:t meddelas; hvaremot Kungl. Maj:t, med
förklarande af sitt nådiga välbehag öfver de af fastighetsegarne inom de flesta lappmarkssocknarna
af Norrbottens län samt Stensele socken af Vesterbottens län fattade
beslut att af blifvande skogsanslag afsätta en fjerdedel till allmänning, förordnade att,
efter det inom hvarje af lappmarkssocknarna i nämnda två län egomätning för afvittring
försiggått samt undersökning i anledning af det i berörda hänseende framställda
förslag af vederbörande landtmätare företagits och delegarne vid sammanträde
lemnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, der sådant icke funnes obehöfligt
till följd af delegarnes redan uttalade önskan om afsättande af skogsmark för gemensamt
behof, Konungens befallningshafvande skulle ega att meddela föreskrift i fråga,
huruvida 1/t eller, der vederbörande delegares beslut dertill gåfve anledning, större
andel af socknens skogsanslag borde afsättas till en eller flera allmänningar att förvaltas
efter de grunder, som Kungl. Maj:t uppå Konungens befallningshafvandes
framställning komrne att bestämma.

103

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Inom Norrbottens län hafva bildats följande allmänningar:

A) Pa; a la och Muonionalusta samt Tärendö församlingars häradsallmänningar,

B) Arvidsjaurs sockenallmänning,

C) Gellivare „ ,

D) Arjepluogs „ ,

E) Jockmocks • „ , \

F) Jukkasjärvi „ samt

G) Enontekis „ 1

Samtliga dessa allmänningar hafva tillkommit derigenom, att Kungl. Maj:t, .
enligt socknemännens uttalade önskan, förordnat om afsättande'' till allmänning af en
fjerdedel af socknens skogsanslag att förvaltas efter de grundet, Kungl. Maj:t framdeles
ville bestämma. Derefter har Kungl. Maj:t för alla allmännlngarna med undantag
af Enontekis fastställt vissa (utom med afseende å afverkningsplanerna) till innehållet
lika hufvudgrunder beträffande deras vård och förvaltning, hvarefter antingen Kungl.
Maj:t eller Konungens befallningshafvande, efter af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter,
fastställt reglementen för de af allmänningarnas afkastning bildade skogsmedelsfonder,
på sätt framgår af följande tablå.

	Nådigt bref om allmänningens bildande	Hufvudgrunder för allmänningen Reglemente för skogs- af Kungl. Maj:t medelsfonden fastställdt fastställda	Allmännin-gens areal i hektar
Pajala m. fl. försam-linpar ....................	den 17/s 1876 „ %i 1877 „ »/« 188B „ 5/4 1889 •n 11 ” „ 1% 1893 „ 19/io 1894	den 81/4 1882 „ »/. 1884 „ »V.189B „ *7/g 1896 „ ,4/s 1896 „ 12/7 1900	den 4 jo 1882............ „ UU 1897’)........	67,380,0 9 23,550,61 63,024,13 21,171,30 65,675,94 45,581,7 4
Arvidsjaurs socken .... Gellivare „ Arjepluogs „ .... Jockmocks ,, [Jukkasjärvi „ [Enontekis „
den 14/r 1897............
20L 1897............

•

De af Kungl. Maj:t för allmänningarnas vård och förvaltning fastställda hufvudgrunder
innehålla följande:

Allmänningen är samfälld egendom och hvarje jordegare inom socknen har
del deri efter skatt. i)

i) Den 17 april 1885 hade Kungl. Maj:t fastställt allmänna grunder för skogsmedelsfondens förvaltning,
hvarefter Konungens befallningshafvande den 15 juni 1885 utfärdat reglemente för fonden,
hvilket dock numera är upphäfdt.

104

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

I allt hvad skogshushållningen angår står allmänningen under skogsstatens
vård och förvaltning.. Vederbörande jägmästare verkställer utsyning af virke för tio
år åt gången efter vissa angifna grunder.

Syne- och utstämplingskostnader samt kostnader för allmänningens bevakning
och tillsyn gäldas af den genom försäljning af skog från allmänningen bildade fond.

Virkesförsäljningen från allmänningen sker å offentlig aifktion inför Konungens
•befallningshafvande. Auktionsvillkoien fastställas och anbuden pröfvas af Konungens
befallningshafvande i samråd med tre af allmänningsdelegarna å kommunalstämma
valda ombud. Extra ordinarie afverkning af skadad skog beslutas af Konungens
befallningshafvande efter anmälan af revirförvaltaren.

Inom allmänningen befintligt mulbete och grässlätter, som icke vid afvittringen
tilldelats hemman eller nybygge, utarrenderas, der sådant pröfvas kunna ega
rum utan men för skogsvården, på sätt och i ordning, som finnes föreskrifvet rörande
å kronopark liggande dylika lägenheter (jfr kungl. förordningen den 26 januari 1894,
§ 63: revirförvaltaren afgifver årligen förslag och sedan förfares på sätt om skogsalsters
försäljning är stadgadt).

De genom försäljning af skogsalster från allmänningen samt genom upplåtelse
af mulbete och grässlätter inflytande medel inlevereras till Konungens befallningshafvande
för att göras fruktbärande, förvaltas och användas enligt de grunder, Kungl.
Maj:t på förslag af Konungens befallningshafvande och efter delegarnas hörande
bestämmer.

Reglementena för skogsmedelsfonderna innehålla:

Grunden för delaktighet i fonden är hemmantalet.

Konungens befallningshafvande beslutar i enlighet med reglementets bestämmelser
om all användning af fondens afkastning.

Fondens afkastning användes på följande sätt:

1) till gäldande af kostnaderna för allmänningens bevakning (där sådan, utöfver
den staten genom sina tjensteman bestrider, kan vara nödig) samt för fondens
förvaltning och granskning af dess räkenskaper äfvensom för i samband dermed
stående åtgärder och till betalande af på allmänningen belöpande utskylder.

Vidare i den mån afkastningcn dertill lämnar tillgång och i följande ordning:

2) till gäldande af jordbruksfastigheternas bevillning;

3) ii „ „ ,, landstingsskatt;

4) » « », ,, bidrag till skjutsentreprenaderna;

5) u m ,, bidrag till presterskapets aflöning;

6) till bidrag med högst 10,000 kronor årligen till utgörande af den de väghållningsskyldiga
hemmanen enligt lag påhvilande tunga;

7) afsättes 4/io återstående afkastningen till bildande af en fond i och
för befolkningens understöd vid missväxtår, företrädesvis genom beredande af
arbetsförtjenst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten. Denna fond

BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSKONDER.

105

skall vara högst 100,000 kronor och skall i mån af anlitande återbringas till nämnda
belopp. Konungens befallningshafvande pröfvar behofvet af begärdt understöd, sedan
delegarne deröfver blifvit hörda;

8) återstoden användes till andra för delegarne och kommunen nyttiga ändamål
såsom jordbrukets befrämjande (genom understöd till utdikningar, odlingsföretags
uppmuntrande och annorledes), boskapsskötselns befrämjande, kommunikationsväsendets
utveckling (genom understöd till byvägars anläggande, strömrensningar m. m.),
bidrag vid utgörande af utgifter, som kommunal- eller kyrkostämma beslutit; dock
icke för sådant kommunalt ändamål, för hvilket kommunens medlemmar enligt lag
äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål,
och således jämväl den del deraf, som belöper på icke jordegande medlemmar af kommunen,
tages af fondens afkastning.

Af delegarne utsedde förtroendemän skola på tid, som af Konungens befallningshafvande
bestämmes, årligen afgifva förslag till sådant användande af årsafkastningen,
som afses under 6) och 8) här ofvan. Jemväl enskild delegare får väcka dylikt
förslag. Förslaget öfverlemnas till Konungens befallningshafvande som efter delegarnes
hörande beslutar om användningen.

En styrelse, bestående af ordförande, utsedd af Konungens befallningshafvande,
och två ledamöter, utsedda af delegarna, biträder Konungens befallningshafvande vid
handhafvandet af fondens kapital och detsammas fruktbargörande.

Understödsfonden samt skogsmedelsfondens åtkomst i öfrigt förvaltas af nämnda
styrelse under inseende af Konungens befallningshafvande.

Vid beslut om kapitalplacering skola Konungens befallningshafvande och styrelsen
vara eniga. Vederbörande kommun får ej utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd
erhålla lån ur fonden.

Utbetalningar verkställas af styrelsen enligt Konungens befallningshafvandes
föreskrifter.

Styrelsens räkenskaper aflämnas årligen till Konungens befallningshafvande
och granskas af tre revisorer, af hvilka Konungens befallningshafvande utser en och
delegarne två. Af revisorerna gjorda anmärkningar, som af delegarne godkännas,
underställas Konungens befallningshafvande, som förordnar om rättelse eller hänvisar
till talans utförande.

Delegarne höras och besluta i frågor rörande fonden å stämma, hvarvid en
hvar röstar efter hans jordbruksfastighet åsatt hemmantal. I öfrigt tillämpas kommunalförfattningarna.

Arfvoden till förtroendemännen, styrelsens ledamöter, biträden, som af styrelsen
antagas, och till vederbörande tjensteman hos Konungens befallningshafvande,
som hafva befattning med försäljning, förvaltning och indrifning, bestämmas af
Konungens befallningshafvande efter delegarnes hörande.

io6

BIL. 3.. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut enligt reglementet anföras
hos Kungl. Maj:t i enlighet med kungl. förordningen den 14 december 1866.
Behållningen af skogsmedelsfonderna utgjorde vid 1900 års slut:

Pajala m. fl. församlingars fond ............................ 1,036,472:55,

Arvidsjaurs sockens fond ........................................ 663,8x4: 36,

Gellivare

Arjepluogs

Tockmocks

564,209: 09,

34845 V 49,
1,337,878:03.

Inom Vesterbottens län hafva under afvittringen af de ofvan odlingsgränsen
belägna delarne hemmansegarne i Stensele socken med Tärna kapellförsamling
samt i Sorsele socken beslutit att till allmänningar afsätta af blifvande skogsanslag,
inom Stensele socken med Tärna kapellförsamling hälften och inom Sorsele socken
en tredjedel.

Genom nådigt bref den 1 mars 1901 har Kungl. Maj:t förordnat, att dessa
beslut skulle bringas till verkställighet; och ville Kungl. Maj/t framdeles på förslag
af Konungens befallningshafvande bestämma grunder för allmänningarnas förvaltning -

BIL. 4.

KORT HISTORIK

ÖFVER

TRÄVARUBOLAGENS JORDFÖRVÄRF INOM LIMA SOCKEN I DALARNE
OCH BEFOLKNINGENS KAMP DEREMOT.

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.

IO9

Kort historik öfver trävarubolagens jordförvärf inom Lima socken
i Dalarne och befolkningens kamp deremot.

När delningsbeskrifningen för storskiftet år 1869 upprättades, egdes nära nog
all jord inom Lima socken af bönder. Några år förut hade trävarubolagen börjat
att köpa afverkningsrätt för längre tid å de skogar, som ännu ej tilldelats jordegarna,
men som sedan genom kungl. bref af den 8 april 1870 tilldelades dem. Det vanliga
priset var att börja med 25 riksdaler för 50-årig afverkningsrätt till den skog,
som belöpte sig på ett reduceradt snesland inegojord, eller i medeltal 41/» tunnland.
Genom extra dusörcr förmåddes några större jordegare att sjelfva sälja samt locka sina
mindre bemedlade grannar dertill, och på så sätt bekom isynnerhet ett bolag afverkningsrätt
till väldiga af urskog beväxta trakter, säkert öfver 100,000 tunnland. Sedan
priset något stigit och äfven afverkningstiden merendels förkortats, afhände sig de
flesta rätten till sina skogars afkastning, så att knappast 10 % af skogsmarken undgick
denna försäljning.

Som befolkningen under senaste tvenne decennierna hade måst vidkännas de
dryga kostnaderna ej blott för storskiftet, utan jemväl för en ganska dyrbar kyrkobyggnad,
voro många så skuldsatta, att de erhållna s. k. skogspenningarna ej förmådde
göra dem skuldfria. De så lättvindigt erhållna penningarne torde ej heller alltid
blifvit på rätt sätt använda, och inom kort var en del lika skuldsatt som förut.

Då började förenämnda bolags inspektor, som förut gjort de flesta affärerna i
afverkningsrätt, att inköpa fastigheter, till en början sådana, som försåldes på exekutiv
auktion. För att undgå medtäflare och föra bönderna bakom ''ljuset begagnades
medel, som ej alltid voro så oklanderliga, och derigenom lyckades ibland så bra, att
det berättas, att ett hemman med omkring 350 tunnland skog såldes för 600 kronor.

Innan dessa jordförvärf ännu antagit några större dimensioner, började de
hos de mera framsynta bland socknemännen framkalla allvarliga farhågor för framtiden,
och man och man emellan diskuterades om lämpligaste sättet att förhindra
bolagens inträngande. Så inkom till kommunalstämman den 8 november 1875 en
af 20 socknemän undertecknad skrifvelse, hvari framställdes frågan, “hvilka medel
som nu i en hast borde tillgripas för att Limafolket i en framtid kunna undgå att
blifva torpare under bolagen11, och hvari efter en längre motivering föreslogs, att af

I IO

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.

en del af skogsmedelsfondens ränteafkastning skulle bildas en jordinköpsfond, för
att kunna för socknens räkning inköpa den jord, som annars afhändes till bolagen,
“och derigenom afvända den största olycka, som kunde drabba samhället, nemligen
att blifva torpare under bolagen11.

Namnen å de 20 personerna återgifvas ej i protokollet, men de, som i följd
af denna skrifvelse blefvo valda att uppgöra förslag till reglemente för en inteckningsoch
jordinköpskassa, voro följande: landstings- och nämndemannen Lars Olsson i
Skålnio och hans son Olof Larsson, handelsföreståndaren, sedermera riksdagsmannen
S. M. Olsson i Sörnäs, förre nämndemannen S. P. Mattsson i Bu, folkskolläraren
P. Björling och riksdagsmannen E. Dofsén.

A kommunalstämma den 4 december samma år antogs det af dessa personer
uppgjorda förslaget, mot hvilket beslut förutnämnda inspektor, som då var kommunalnämndens
ordförande, och ett par andra personer reserverade sig. Förslaget insändes
till styrelsen för skogsmedelsfonden och Konungens befallningshafvande för erhållande
af stadfästelse. Sedan styrelsen för fonden afgifvit ett ogynnsamt yttrande, afslog
Konungens befallningshafvande den 13 december 1876 den gjorda framställningen,
“alldenstund fondens räntemedel icke finse användas till andra föremål än som för
kommunen i allmänhet vore nödiga och gagneliga, men låns utlemnande till enskilda
mot inteckning, eller handel med fastighet icke kunde hänföras till sådan angelägenhet.11

Den 25 mars 1877 utsåg kommunalstämman Olof Larsson i Skålrno att hos
Kungl. Maj:t öfverklaga detta utslag, men enligt kungl. resolution af den 15 juni
samma år ogillades besvären.

Efter dessa motgångar förgingo ett par år, innan frågan om egendomsköp
för kommunens räkning ånyo förekom, men då i början af år 1880 en mängd egendomar
blefvo till salu, derför att deras egare ämnade emigrera, beslötos med ens flera
egendomsköp, helst sådana der inteckning för skuld till socknens fattigkassa förefanns.
Penningar anskaffades i öfrigt genom tillfälliga lån. Fastän priset den tiden var
mycket billigt, 40 å 45 kronor pr snesland, köptes dock under detta år egendomar
för öfver 12,000 kronor. Bemärkas bör, att förutnämnde inspektor ej längre var
kommunalnämndsordförande.

De följande åren 1881 —1887 fortsattes köpen i mindre skala. Opposition
mot systemet visade sig, men tystnade snart. Bolagen, som ännu ej innehade mer
än 3 å 3Y2 % af sockens jordtal, mötte synbar svårighet att föröka sina förvärf.
Det gällde nu för socknemännen att hålla ut på den inslagna banan. För erhållande
af medel dertill begärdes år 1888 att få upptaga ett amorteringslån i .skogsmedelsfonden
å 20,000 kronor, hvilket efter Konungens befallningshafvandes och kammarkollegii
tillstyrkan af Kungl. Maj:t bifölls den 28 juli 1888. Vid detta års slut hade
kommunen inköpt egendomar för c:a 66,000 kronor, egde då öfver 4 % af hela
kommunens jordtal och mera än alla trävarubolagen tillsammans.

Sedan dess ha egendomsaffärerna oafbrutet fortsatts och för hvarje år räddat

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA. III

jordegendom för flera tusen kronors värde från att för alltid frånryckas den jordbi-
u k a n d e b efo 1 k n i n ge n.

Sedan år 18S7 vid ändringen af reglementet för skogmedelsfonden bestämts,
att afsättningar skulle göras till en låne- och odlingsfond, gjordes år 1892 ansökan
om ett anslag af 8,000 kronor från denna fond för inköp af fastigheter. Enligt
Konungens befallningshafvandes protokoll af den 24 september sistnämnda år bifölls
icke denna begäran, men beviljades i stället ett lån å det nämnda beloppet.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 mars 1894 beslutat, att vidare afsättningar till
denna fond cj skulle ske, fingo socknemännen, på derom gjord ansökan, tillstånd af
Konungens befallningshafvande den 8 oktober samma år, att för egendomsinköp använda
hela det i denna fond innestående belopp 28,000 kronor.

Genom kringgående af kungl. förordningen om jordafsöndring af den 6 augusti
1881, satte sig bolagen en tid i besittning af all eller en del skog, som tillhörde ett
hemman, utan att köpa sjelfva hemmanet. Sedan detta genom kungl. förordningen
af den 27 juni 1896 omöjliggjorts, började bolagen ånyo med all makt att lägga
an på inköp af hela hemman. Priset blef med ens fördubbladt, och några särdeles
goda fastigheter folio i deras händer. För att möta denna storm beslöto socknemännen
å kommunalstämma den 3 maj 1896 att ingå till Kungl. Maj:t med begäran
att få upptaga ett lån å 40,000 kronor för ändamålet. Sedan länsstyrelsen afstyrkt
saken, afslog- Kungl. Maj:t den 16 oktober 1896 framställningen. Denna regeringsåtgärd
blef af riksdagsmannen Wahlin från Falun anmärkt i en reservation till konstitutionsutskottets
betänkande vid 1897 års riksdag.

Nu måste såsom förut penningar anskaffas genom tillfälliga lån, hvarjemte
inkomster af försåldt timmer från en del egendomar äfvensom arrenden gjorde att
köpen ändock kunde i ganska stor omfattning fortsättas. Under tiden från 1889 till
början af 1901, eller den tid Graf Lars Jonsson var kommunalnämndsordförande,
ökades inköpssumman för egendomarne från 66,000 till 198,000 kronor.

För närvarande utgör denna summa 215,000 kronor och de derför erhållna
fastigheterna äro taxerade till 274,000 kronor samt utgöra c:a n % af socknens
hela reducerade jordtak Alla trävarubolagen sammanlagdt besitta c:a 8,2 % af nämnda
jordtal.

Köpens syftemål att förhindra jordens fallande i händerna på trävarubolagen
har alltså i betydlig mån lyckats. Den viktiga frågan, hur denna af kommunen förvärfvade
jord skall på bästa sätt användas för att befordra bibehållandet af en sjelfständig
och oberoende befolkning, har ännu ej, så länge säljarne eller deras efterkommande
i regeln arrendera och besitta egendomarne, blifvit brännande. Dock
förekommer den på sätt och vis, hvarje gång det blir fråga om att försälja inköpt
jord. Till en början var tanken den, att om säljaren eller hans arfvingar kunde
återköpa sin försålda jord, skulle de utan vidare ega rättighet dertill, om blott kommunen
hölles skadeslös. Några sådana återköp ha också gjorts med godt resultat

I 12

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.

Men då priserna stigit i synnerhet på de egendomar, der afverkningsrätten var utgången,
ha flera försök gjorts att i rent spekulationssyfte få återlösa egendomar.
Sedan kommunen dervid en och annan gång blifvit lurad, har stor försiktighet måst
iakttagas vid försäljningar. Att låta afsöndra och sälja endast inegojord har äfven
praktiserats, dock ej till andra personer än sådana, som förut egde någon egendom
med skog.

Till sist må med några ord omnämnas en sak, som af bolagen begagnas att
för den enskilde försvåra tillgodogörandet af skogens tillgångar och sålunda indirekt
bidraga till egendomarnas försäljning. Denna sak är flottledernas anordning. Ett
i trävarubolagens krets bildadt strömrensningsbolag har upprensat och förskaffat
sig flottningsrätt i alla strömmar inom orten. I detta bolags intresse ligger att få
rensnings- och byggnadskostnaderna, som skola förräntas och amorteras af de flottande,
så höga som möjligt på papperet, och dertill begagnas icke räkenskaperna öfver
verkställda arbeten, utan arbetenas upptaxering och värdering af “kompetenta11 personer.
Huru noggranna sådana synemän varit, kan belysas af att vid en syn i
Vesterdalelfven å sträckan mellan Fejmåns och Äråns utlopp, der faktiskt ingen stensprängning
försiggått, äro för sådan upptagna 2,000 kronor.

Följden häraf är den, -att när bonden sålt sitt timmer åt bolagen å de mera
aflägsna vattendragen och sent omsider får räkning, får han se, att flottningsafdraget
pr stock är högre än det pris han fått för de minsta stockarne och att han således
ej allenast skänkt bort dessa, utan jemväl dessutom bidragit till deras flottande.

En annan olägenhet för bönderna af den nuvarande flottningsanordningen är
den, att bolagen kunna uppehålla flottningen huru länge som helst, så att någon
lägenhet för husbehofsflottning ej blir, förr än vattnet är slut. Att detta bland befolkningen
väckt mycket missnöje, är ej att undra på.

Under den nu snart 30-åriga striden mot bolagens jordförvärf hafva Lima
socknemän ådagalagt en utomordentlig enighet, oaktadt det gällt så stora uppoffringar;
och man må hoppas, att det påbörjade verket ej på något sätt må i framtiden
omintetgöras.

Lima den 13 november 1902.

Bois Per Larsson.
S. J. Olsson.

IJssola Martin Persson.
Bois Per Persson.

S. P. Mattsson.

B. P. Samuelsson.

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.

”3

Bilaga.

Utdrag af protokoll, hållet i kommunalstämma med Lima
socknemän i Lima sockenstuga den 8 november 1875.

S. D. Nedannämnde frågor, som blifvit begärda att förekomma i ordinarie
oktoberstämman, kunde då icke till afgörande företagas, då de icke blifvit anmälda
så tidigt, att kungörelse derom i rätt tid kunde utfärdas, hvarföre de nu företagas
till afgörande.

§ 2.

Med anhållan om kommunalstämma, hade till stämmans ordförande inlemnats
en så lydande skrifvelse, undertecknad af 20 socknemän:

“Ödmjukast anhålla vi att under nu instundande oktoberstämma måtte upptagas
och behandlas följande fråga:

Hvilka medel, som nu i en hast borde tillgripas, för att Limafolket i en framtid
kunna undgå att blifva;torpare under bolagen?

Som bekant har nästan hvarje sjelfständig bonde inom församlingen för några
år sedan till bolagena försålt sina skogar; och detta så att säga för rampris.

Ett sådant förfarande blef, som vi nu dagligen ser, en början till en af
bolagen för hvarje sådan individ kringskuren sjelfständighet och blef upprinnelsen
till en bana, som för desamma fick goda utsikter, äfvensom den kan i en sådan
jordmån, som här finnes, komma att frodas och hvars frukter i en framtid torde
lör oss blifva olycksbringande. Sedermera kommer afyttrandet af sjelfva inegojorden,
hvilken utan betänkande för en framtid afhändes och tillegnas bolagen; icke för
värdet hvad sjelfva jorden härstädes, i och för sig, innebär; utan nätt upp så pass
mycket, som åbelöpes per snesland af besparingsskogspengarne. Detta är ju att
blindt rusa åstad, för att beröfva sig sjelf och en kommande generation, hvad som
våra förfäder med svett och möda åt oss förvärfvat samt till följd af många försakelser
sparat; äfvensom att vår goda regering sökt, genom att den med faderlig

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.

omsorg om oss utöfvat sin myndighet och med blicken riktad på att Limafolket
genom ifrågavarande skogsfond i en framtid skulle kunna vara betryggadt.

Betrakta vi nu saken från dess rätta sidor finna vi, att ju flera reducerade
snesland, bolagen få i sin ego, desto större rösträtt erhålla de i alla stämmor, så
att, om än det skulle finnas några sjelfständiga bönder qvar, kunna de i en sådan
stämma ingenting uträtta och att så snart bolagen erhållit så många antal snesland,
som i lag för sådant ändamål bestämmes, komma de att begära laga skifte och då
är hvar och en äfven emot sin vilja tvungen att vara med.

Sedan går den ena jordbiten efter den andra och med densamma besparingsskogsfonden,
och torparsystemet med alla dess afskräckande former inträder — sjelfständigheten
och det fria ordet i och med detsamma går förlorad; den fria handlingen,
om vi så må uttrycka oss, blir så till vida kringskuren, .att man då har att välja
emellan emigration från sina och sina fäders torfvor, eller ock träla för sitt usla
torp, samt att under sina bästa dagar arbeta för den dagspenning, som af bolagen
bestämmes, hvilken blir — ja vi äro förvissade derom — allt utom inkomstbringande
för den arbetande.

För att icke det nu sagda kan komma att gå i fullbordan, vilja vi vördsamligen
föreslå:

Då besparingsskogsmedlen enligt vår åsikt är afsedd för kommunens sjelfständiga
tillvaro, kunde ju utur denna fonden utanordnas medel till en jordköpsfond,
genom hvilken man kunde göra inköp af all sådan jord inom Lima, som nu
till bolagena afhändes, med sådana villkor att den som nu ovillkorligen är i tvingande
omständigheter, att han måste sälja sin jord, kunde i framtid blifva tillförsäkrad om,
att emot alla åbelöpande kostnader densamma få återlösa.

All jord, som såmedelst blefve inköpt, kunde genom en utsedd direktion för
socknens räkning bortarrenderas och de medel, hvilka för sådant ändamål inflöte,
läggas åter till bemälde fond. Således blefve det socknens pengar som frälste socknens
jord och till följd deraf afvände den största olycka, som kunde drabba samhället;
nemligen den att blifva torpare under bolagen utan något hopp; men som
genom en sådan åtgärd kunde blifva fallet med hopp om att kunna återfå sin jord.
På så sätt hade ju besparingsskogsfonden till det väsentligaste uppfyllt sitt ändamål,
nemligen: bevarat kommunens sjelfständiga tillvaro. Lima den 22 oktober 1875.“
underskrifter,

efter hvilken skrifts delgifning socknemännen förklarade, att de insåge behofvet
af att vidtaga några åtgärder i den syftning förslaget åsyftade; men ville
socknemännen icke nu, i sakens outredda skick, göra annat, än utse några personer
för att söka uppgöra ett reglemente att tjena till efterrättelse, förbehållande
sig socknemännen att sedan vidare få yttra sig i frågan. För att uppgöra förslag
till reglemente och yttranden i frågan valdes förre nämnde- och landstingsmannen
Lars Olsson och Olof Larsson i Skålmo, Lima Handelsaktiebolags föreståndare

BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA. 115

Mathias Olsson i Sörnäs, förre nämndemannen Sneller Per Mattsson i Bu, skolläraren
P. Björling och undertecknad stämmans ordförande.

In fidem
Eric Dofsén.

Justeradt och godkändt den 14 november 1875.

Matts Ersson i Ö. Ärnås. Sneller Per Mattsson i Bu.

Uppläst i Lima kyrka den 21 november 1875 af

Evald Betulander.

Rätt utdraget betygar.
Lima den 6 november 1902.

Bois Per Larsson

Ordf. i Lima sockens kommunalstämma.