KOMIK MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII (Statens offentliga utredningar 1896:3)

KOMIK MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

SAMT

KONGL. DOMÄNSTYRELSENS

DEN 8 NOVEMBER 1892 APG1FNA

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ANGÅENDE

AFGIFVET FÖRSLAG TILL

LAG

HEHIAHSEIMM, E80STYCENIN6 OCH JORDAFSÖNDRIKG

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN
1892.

mmmmu i Bram m mm m

y f

mmmmim ww. oa

,■ v;U!

ET < i /, AT/ JTTJ A • > I /i Å U- tf H<

J ! f Y . ••A . i4 ( > i -SYI / tf ■ : '' >i /

r''fc £

15 * /l k

BMfMÉöt BJ( - m : - } /.ma

tfa o it <tw v «

tf *omh .It t .t

Till KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1891 anhållit,
att Eders Kongl. Maj: t måtte låta utreda, huruvida icke genom statsmakternas
försorg tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre

bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, bufvudsakligén
å de inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker, samt
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 25 derpåföljde September
uppdragit åt en komité att åvägabringa utredning i berörda hänseende,
dervid komitén jemväl skulle hafva att taga i öfvervägande, ej mindre
i hvilken mån och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från Kronans
egendomar för befordrande af det utaf Riksdagen angifna syftemål
kunde ega rum, än äfven huruvida berörda syftemål kunde genom
ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt främjas, har denna
komité till en början utarbetat och med underdånig skrifvelse den 5
Mars innevararande år till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat förslag till
lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, öfver
nvilket förslag Landtmäteristyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Efter det häröfver samtliga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen inkommit med underdåniga utlåtanden, dervid jemväl insändts
yttranden, afgifna af förste landtmätarne i Jönköpings och Kopparbergs
län, Öfverjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt samt Jönköpings
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, har Eders Kongl. Maj:t
genom bilagde tvänne nådiga remisser af den 1 och 5 nästlidne Oktober
anbefalt Kammarkollegium och Domänstyrelsen att före den 1 nästkommande
December i detta ärende afgifva underdånigt utlåtande.

Med anledning häraf få Embetsverken anföra:

Af de motiv, som åtföljt komiténs förslag till lag angående hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring, framgår:

att komitén, som vid fullgörande af ofvanberörda uppdrag till en
början för sig framstält det spörsmålet, om och i så fall hvilka bestämmelser
i gällande lagstiftning skulle kunna lägga hinder i vägen
för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk eller för beredande af tillfälle
för mindre bemedlade att å landet förvärfva egen bostad, dervid

funnit, att nådiga förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring
af den 6 Augusti 1881 icke till fullo motsvarade de anspråk,
som med fog kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre
bemedlade lätt tillgängligt jordst.yckningsförfarande, samt att de ganska
betydliga omkostnader och den ovisshet om läge och omfång af den
enskilde delegarens blifvande jordlott, som med hemmansklyfning vore
förknippade, liksom de vilkor och inskränkningar, hvarunder en afsöndring
måste försiggå, i många fall vore hinderliga för det af Riksdagen
åsyftade målet, på samma gång lagstiftningen angående jordafsöndring
äfven ur andra synpunkter syntes tarfva en tidsenlig omarbetning; att

komitén derför ansett, att vid sidan om hemmansklyfning ett
nytt förfaringssätt under benämning egostyckning borde tillåtas, när
egaren af ett hemman ville dela detta i två eller flere lotter med på
förhand för hvardera lotten bestämdt område, dervid, sedan de olika
lotterna blifvit till läge och gränser å karta utmärkta, mantal skulle
åsättas desamma genom en enklare och billigare procedur än som vore
förbunden med den nuvarande liemmansklyfningen;

att komitén antagit, att detta företräde framför hemmansklyfningen
i en framtid skidle göra sig gällande ända derhän, att hemmansklyfning
skulle komma att jemförelsevis sällan påkallas, men att derjemte många
smärre jordegare säkerligen hellre skulle vara benägna att genom mantalssättning
å sin fastighet få utgöra sin skattskyldighet direkt till det
allmänna än att såsom nu vid jordafsöndring erlägga skatt till en enskild,
liksom ock att genom egostyckningens och den dermed förbundna
mantalssättningens tillämpning å redan afsöndrade lägenheter
ett medel skulle erbjudas att förminska de oegentliglieter, som onekligen
flerestädes uppkommit genom att hittills bestående afgälder under
tidernas lopp blifvit allt för höga i jemförelse med stamhemmanets förminskade
skatter;

att komitén icke ansett, att de nu gällande stadgandena om afsöndring
för alltid kunde göras öfverflödiga genom införande af egostyckning,
utan att fritt val borde lemnas mellan jordafsöndring och
egostyckning, utom der fråga vore om försäljning af mer än en femtedel
af egovidden, då egostyckning skulle utgöra den enda utväg, som
finge anlitas; samt

att komitén, då ifråga om den temporära afsöndringen någon väsentligare
skilnad i rättsligt afseende emellan en sådan vare sig på viss
tid eller på lifstid och ett vanligt arrende svårligen kunde angifvas, ur
förslaget uteslutit stadgandena om en femtedel af egovidden såsom den
temporära afsöndringens maximum, liksom om pröfning och fastställelse
genom Konungens Befallningshafvande utaf afgälden för dylik afsöndring.

De hufvudsakliga förändringar, komitén föreslagit i nu gällande stadgande^
äro alltså:

1) att vid sidan om hemmansklyfning och jordafsöndring ett förfaringssätt
skulle införas, hvarigenom ett hemman skulle kunna styckas
i två eller flere delar med på förhand bestämdt område för hvardera
delen, som dervid skulle åsättas särskilt, mantal;

2) att rättigheten att efter särskildt tillstånd af Konungens Befallningshafvande
för alltid afsöndra mera än en femtedel af ett hemmans
egovidd skulle bortfalla;

3) att för afsöndring på viss tid och lifstid stadgandena om en
femtedel af egovidden såsom maximum, liksom om pröfning och fastställelse
genom Konungens Befallningshafvande utaf afgälden skulle
utgå; samt

4) att vid afsöndring för alltid innehafvaren skulle hafva rättighet
att utbyta afgälden till den enskilde mot direkt skattskyldighet till det
allmänna.

Men derjemte har komitén i gällande stadganden angående jord -

afsöndring i flera andra afseenden föreslagit förändringar, ehuru i allmänhet
af mindre omfattning.

I fråga om förslaget i dess helhet innehålla de afgifna underdåniga
utlåtandena:

att Landtmäteristyrelsen i sak funnit föga att mot förslaget erinra,
men hållit före, att några förändringar deruti skulle med afseende å
tillämpningen vara gagneliga, och i följd deraf fram stält ett särskildt
förslag till »lag angående hemmansklyfning och jordafsöndring»;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län ansett
komiténs förslag i flera ganska väsentliga delar behöfva omarbetas;

att de öfriga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillstyrkt
eller ej haft något att erinra mot de af komitén föreslagna ofvanberörda
hufvudsakliga förändringar, men i andra punkter framstält åtskilliga
erinringar, dervid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Blekinge län upprättat ett nytt förslag till lag i ämnet, under det af
de öfriga en del närmare anslutit sig till komiténs, andra åter till
Landtmäteristyrelsens förslag;

att sålunda Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Vestmanlands, Vesternorrlands
och Jemtlands län vid komiténs förslag endast framstält några
mindre erinringar;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län vid
val emellan komiténs och Landtmäteristyrelsens förslag i allmänhet förordat
det förra;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län förordat
komiténs förslag, dock under upptagande af åtskilliga af de utaf
Landtmäteristyrelsen deri föreslagna ändringar och tillägg;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län
understödt komiténs förslag i dess helhet, men på samma gång funnit

de af Landtmäteristyrelsen deremot gjorda erinringar och framställningar
om tillägg ganska beaktansvärda;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Kristianstads,
Gefleborgs och Vesterbottens län tillstyrkt bifall till komiténs förslag
med de förändringar och tillägg, som af Landtmäteristyrelsen föreslagits,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms, Skaraborgs,
Kristianstads och Vesterbottens län dock med vissa undantag
och tillägg;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands och Kopparbergs
län ej haft något att erinra vid Landtmäteristyrelsens förslag;
samt

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län hemstält,
att det af Landtmäteristyrelsen uppgjorda förslaget måtte ligga
till grund för lagstiftningen i ämnet.

I fråga om hvad handlingarna innehålla beträffande de olika stadgandena
i komiténs förslag, skola Embetsverken redogöra vid behandlingen
af de särskilda paragraferna, hvartill Embetsverken sålunda
öfvergå.

Om hemmansklyfning.

§ I Vid

denna § har anförts af:

Landtmäteristyrelsen: att ordet skattetal borde användas i stället för
mantal, emedan i åtskilliga län skattegrunden för hemman vore annan
än mantal; att det syntes gagneligt söka, der så ske kunde, begränsa
storleken af nämnarne i de mantalsbråk, till hvilka hemman delades,

hvarför i 1 mom. borde intagas ett så lydande tillägg »hvarvid dock de
särskilda delarnas skattetal bör så vidt ske kan bestämmas sålunda,
att det kan tecknas i bråk med nämnare af högst fyra siffror»; att, då
denna lag innehölle ett annat sätt för klyfning af hemman än enligt §
1, det syntes lämpligt att erinra om tillämpning af gällande skiftesstadga
; samt att enär vid små förrättningar kostnaden för gode män
stundom uppginge till nära lika stort belopp som kostnaden för landtmätarens
arbete, utan att i allmänhet deras närvaro vore af någon afsevärd
nytta, till exempel då landtmätarens arbete vore af teknisk art,
då förut verkstäld egogradering användes eller då jordegame vore nöjde
med landtmätarens åtgärder ifråga om egogradering och förekommande
ersättningsfrågor, biträde af gode män icke behöfde påkallas, för så
vidt det icke begärdes af sakegare eller landtmätaren.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att i de
nordligare länen skattegrunden för hemman visserligen vore en annan
än mantalet, men att, då detta ord, såsom uteslutande användt i hittills
utfärdade förordningar, vunnit häfd, det torde fortfarande böra bibehållas
med tillägg af orden »eller annat skattetal», helst meningen eljest
kunde missförstås och möjligen taxeringsvärdet eller annan uppskattning
af ett hemman oriktigt läggas till grund för beräkningarna; samt
att äfven i denna § liksom i § 2 borde uttalas önskvärdheten af en
begränsning i hemmanens bråktal.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län: att förslaget,
att biträde af gode män skulle erfordras endast i de fall, der
sådant af sakegare begärdes eller af landtmätare funnes nödigt, tillkommit
för att i möjligaste .mån minska kostnaderna för hemmansklyfningen,
men att det i många fall kunde leda till raka motsatsen; att i
regel landtmätaren vid utsättande af tid för hommansklyfningsförrättning
väl icke skulle tillkalla gode män, men att, derest vid ärendets
första handläggning någon af delegarne påyrkade närvaro af gode män

eller landtmätaren, efter på stället tagen kännedom om förhållandena,
funne deras närvaro nödvändig, förrättningen måste uppskjutas, hvarvid
skiftesdelegarne icke kunde undgå att ersätta landtmätaren för särskild
resa och tidspillan, hvilken kostnad i de flesta fall torde öfverstiga
kostnaden för gode männens biträde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att, då det
vid hemmantalets delning genom köp eller arfskifte ankomme på de
enskilde och icke på någon myndighet att bestämma hemmantalets
storlek, föreskriften om dess bestämmande, så vidt möjligt, så att det
kunde tecknas i bråk med nämnare af högst fyra siffror, endast vore
en anvisning åt de enskilde, utan att något kunde åtgöras för dess
efterlefnad; samt att hvad Landtmäteristyrelsen föreslagit i § 1, mom.
2, syntes hafva sin plats icke i denna författning, utan i 94 § skiftesstadgan.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att den af
Landtmäteristyrelsen föreslagna begränsningen i fråga om hemmansdelarnas
mantalsbråk vore föga lämplig, enär den skulle upphäfva regeln
om den fria klyfningen; att klyfning af hemman efter laga skiftesgrunder
ej sällan förekomme mellan medarfvingar, som i hemmanet
egde ideela andelar, i hvilket fall någon jemkning af arfslotterna icke
lagligen kunde ifrågakomma, i syfte att erhålla beqväma bråktal å lotterna;
att med denna anmärkning Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke ville hafva uttalat den åsigt en, att icke en begränsning af
den oinskränkta hemmansklyfningen vore önsklig, visserligen icke från
den fiskaliska synpunkt, som föranledt stadgandet i 4 Kapitlet 9 §
jordabalken, att den som å skattskyldig jord sute, icke måtte genom
köp, skifte eller å annat sätt något söndra och minska af det, som
dertill med rätta hörde, utan för att förebygga uppkomsten af brukningsdelar
med gärden lika små och sammanblandade som tegarna i
det gamla tegskiftet; att det derför syntes böra tagas i allvarligt öfver -

i 9

vägande, huru én önskvärd begränsning i rättigheten att klyfva hemman
borden till/iförekommande af skadlig egoblandning åstadkommas;
att, då 1 detta afseende icke förelåge annat förslag än det af Landtmäteristyrelsen
framstälda, li vilket enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt ingalunda skulle leda till åsyftade målet, utan
endast skapa någorlunda beqväma bråktal å utklufna bemmansdelar,
samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke tilltrodde sig att
ensam i detta ■‘grannlaga ämne afgifva något förslag, helst ett sådant
äfven borde afse begränsning af skifte å fast egendom mellan medarfvingar
och således innehålla särskilda stadganden, huru förfaras
skulle med fast egendom, som icke finge mellan arfvingar skiftas, stadganden,
hvilka icke lämpligen funne sin plats i förslaget till ifrågavarande
lag, Eders Kongl. Maj:te Befallningshafvande måste inskränka
sig till uttalande af sin åsigt, att något kunde och borde i lagstiftningsväg
åtgöras i syfte, att friheten att klyfva hemman till hvad hemmantal
som helst blefve på lämpligt sätt inskränkt; samt att det väl kunde
antagas, att, om sådan styckning af hemman, som komitén i 2 § af
sitt lagförslag ifrågastält, blefve lagligen tillåten, densamma skulle komma
att tillämpas i de fall, då hemmanets klyfning enligt laga skiftesgrunder
funnes medföra sådana olägenheter, som ofvan blifviE skildrade,
men att säkerligen det föreslagna lagstadgandet icke komme att fullständigt
råda bot mot den oinskränkta h e n i mans kly fningen, helst de
olägenheter ; denna kunde medföra först efter klyfningens afsilande
trädde i dagen.

Första landtmätaren i Kopparbergs län: att det torde vara rättare
att begagna uttrycket skattetal än mantal, helst i Kopparbergs län
mantalsberäkning allenast på en ringa del åt länets hemman funnes
och skattetal syntes kunna vara ett gemensamt namn på de olika sätten
att inom Kopparbergs län uttrycka relativa mått för hemmans storlek
och deraf föranledda onera och utskylder.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesterhottens län: att det
syntes lämpligt, att i förevarande § angifva det hufvudsakliga förfarandet
vid hemmansklyfning, samt att uttrycket »mantal» borde utbytas
mot »skattetal».

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Norrbottens län: att 1 §
1 mom. i Landtmäteristyrelsens förslag vore mera praktiskt än komiténs
och derför borde antagas, måhända med tillägg af orden »vid klyfning
af hemman tillämpas gällande skiftesstadga»; att deremot en så
väsentlig ändring i hittills gällande föreskrifter om hemmansklyfning,
som samma Styrelse afsett i 2 mom., ej vore nödig och af behofvet
påkallad.

Vid denna § få Embetsverken anföra:

§ 1 innehåller endast, att under enskild eganderätt varande eller
under stadgad åborätt upplåtna hemman med vissa undantag få klyfvas
till hvad mantal som helst, hvaremot bestämmelserna angående sättet
för klyfningens verkställande återfinnas i skiftesstadgan. På grund
häraf och då komitén föreslagit införande af ett annat sätt för delning
af hemman, nemligen egostyckning, hvarom bestämmelserna återfinnas
i 2 § af lagförslaget, torde i förevarande § före ordet »klyfvas» böra
införas uttrycket »i den ordning gällande skiftesstadga föreskrifver».

För så vidt, på sätt Landtmäteristyrelsen föreslagit, några förändringar
i eller tillägg till stadgandena om hemmansklyfning erfordras,
lära desamma rätteligen hafva sin plats ej i denna lag utan i 94 §
skiftesstadgan. A

Ur nu gällande förordning har komitén upptagit uttrycket »dock
hvad säteri angår utan ändring af hvad allmänna lagen rörande klyfning
deraf vid arfstägt innehåller». I fråga om sättet för detta uttrycks
tillkomst torde böra anföras: Jemlikt Kongl. Förordningen den 19

December 1827 angående hemmansklyfning och jordafsöndring fingo
frälseskatte och kronoskatte med flera hemman klyfvas, endast om en
åbo å den utklufna delen kunde anses besuten. Denna inskränkning
gälde ej för säterier, rå- och rörs- samt frälsehemman. Under anförande,
bland annat, att å sistberörda egendomar klyfning dittills obehindradt
fått verkställas, allenast med den inskränkning vid frågor om
arf 12 Kapitlet 6 och 7 §§ Ärfdabalken innehölle, föreslog Kougl,
Maj:t vid 1828—1830 års riksdag, att hvad om klyfning å frälseskattemed
flere hemman blifvit stadgadt, skulle gälla äfven säterier, rå- och
rörs- samt frälsehemman, dock hvad säteri anginge utan ändring af
hvad allmänna lagen rörande klyfning deraf vid arfstägt innehölle.
Detta förslag bifölls af Rikets Ständer, hvarefter ofvanberörda uttryck
inkom i Kongl. Kungörelsen den 14 November 1829 angående vissa
ändringar i Kongl. Förordningen den 19 December 1827 om hemmansklyfning
och afsöndring; och har det sedan qvarstått i hemmansklyfningsförfattningarna,
äfven efter det besutenhet såsom vilkor för
klyfning helt bortfallit. Med detta uttryck, som ifråga om rätt till hemmansklyfning
för säteri måste, om det skall hafva någon betydelse,
innebära en inskränkning, som ej gäller annan jord, kan ej syftas på
annat än de ofvan åberopade 6 och 7 §§ i 12 Kapitlet Årfdabalken.
Sjette paragrafen, som upphäfts genom lag af den 16 Maj 1890, handlade
endast om sätesgård och föreskret, att om ej mer än en sätesgård
föll till arfs, broder egde taga sin lott deri och syster sin lott i strögods.
Sjunde paragrafen, sådan den lyder enligt nämnda lag föreskrifver: »Nu

få flera del i sätesgård eller annan jord, kan
den ej väl delas eller klyfvas, kåfve då den rätt, som
större delen eger, att, efter laga värdering, lösa de
andra ut, antingen med penningar eller jemngod
ränta etc.»

Denna § gäller fortfarande, men den handlar ej endast om säteri,
utan äfven om annan jord. Ofvanberörda uttryck bör derför antingen
helt bortfalla, då någon särskild inskränkning i förevarande .afseende
ej gäller för säterier, eller kanske hellre, då det torde vara lämpligt
att här erinra om den rätt, som efter 12 Kapitlet 7 § Årfdabalken tillkommer
medarfvinge, der klyfning »ej väl kan ske», förändras till:
»dock utan ändring af hvad 12 Kapitlet 7 § Årfdabalken om klyfning
vid arfstägt innnehåller».

I fråga om uttrycket »med de undantag, som i 16 § omförmälas»
hänvisas till 16 §.

Då efter Kammarkollegii cirkulär den 28 Januari 1870 angående
upprättande af nya jordeböcker mantalet är den för hela riket gemensamma
hemmansbeteckningen, torde »hemmantal» utbytas mot »mantal».

Den af Landtmäteristyrelsen föreslagna förändringen, att i stället
för mantal uttrycket skattetal skulle användas, emedan skattegrunden
för hemman i åtskilliga län vore en annan än mantal, torde oj vara af
behofvet påkallad. För Kopparbergs län utom Vesterbergslagen har
visserligen ny jordebok ej upprättats, hvarför mantalet der ännu, såsom
af gammalt, angifves allenast för socknen i dess helhet, under
det hemmanen i allmänhet betecknas endast med de i hvarje ort
brukliga skatte- eller jordatalen. Men hvarje hemman derstädes kan
likväl sägas vara mantalssatt, emedan, när man känner dess skatteeller
jordatal, jemfördt med hela socknens, man på samma gång kan
angifva, huru stor del af socknens mantal, som bör falla på detsamma.
Öfver hela riket i öfrigt har i de nya jordeböckerna för hvarje hemman
upptagits dess mantal, äfven om derjemte för detsamma finnes ett
annat skatte- eller jordatal.

Landtmäteristyrelsen har 1 föreslagit, att när hemman klyfvas, de
olika delarnas mantal, så vidt ske kan, skola bestämmas sålunda, att
de kunna tecknas i bråk med nämnare af högst fyra siffror. Då emel -

lertid hemmansklyfning endast afser att efter ett redan bestämdt mantal
tilldela en hvar de egor, som deremot svara, skulle ett sådant stadgande
ej utgöra annat än ett råd till de enskilde, utan att något kunde
göras för dess efterlefnad, hvarför detsamma ej lämpligen torde böra
i lagen intagas.

i •. :''i/! ii:- -r ■; i i :>; '' ■ \In

- biff;, di; :;;7-b bi ) -14i: -V : •<■ - '' i [ifj !*.«!>

f Pr .. Om egostyckning.

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att, då det vid egostyckning icke såsom vid hemmansklyfning
vore fråga om att noggrannt bestämma hvarje lotts andel i
hemmanets olika egoslag, utan det endast gälde att för bestämda, på
marken utlagda områden fixera skyldigheten att utgöra vederbörlig del
af grundskatten och öfriga hemmanet åliggande utskylder och besvär, någon
ny uppmätning och gradering af egorna i allmänhet icke behöfde företagas,
utan till grund för åsättande af mantal kunde läggas äldre befintliga kartor
och egobeskrifningar; att visserligen det åsätta mantalet stundom icke
komme att blifva ett fullt noggrannt uttryck för de olika delarnas förhållande
till hvarandra, men att, äfven om sådant i något fall möjligen inträffade,
deråt icke behöfde, tillmätas någon synnerligt stor praktisk betydelse,
då mantalet såsom skattegrund numera spelade en så väsentligen
inskränkt rol, isynnerhet som äfven med begagnande af uteslutande
äldre egobeskrifningar de särskilda delarnas skattekraft säkerligen
i hvarje fall så pass noga kunde utrönas och bestämmas, att
hvarken någon afsevärd orättvisa i skattebördans fördelning mellan
de olika lotterna eller något äfventyr för det allmänna i fråga om
skatternas behöriga utgörande vore att befara; att egostyckningen för

jordegaren skulle medföra fördelar i flera hänseenden bland annat deri,
att han på förhand kunde få mantal åsatt olika delar af sin egendom,
hvarigenom en planmässig styckning af en större egendom kunde ske
och försäljning af de särskilda lotterna sedermera småningom ega rum,
under det enligt gällande stadganden hemmansklyfning först då vore
möjlig, när den utklufna delen blifvit en annan persons egendom; att
bestämmelsen derom, att förslag till egostyckning skulle upprättas af
dertill behörigen förordnad landtmätare, vore föranledd deraf, att landtmätare
vore skyldig till vederbörande landtmäterikontor aflemna kartor
och handlingar endast till sådana förrättningar, som han enligt förordnande
verkstält, och att komitén ansett angeläget att, för undvikande
af oreda och framtida tvister om eganderättsförhållanden, karta och
handlingar angående skedd egostyckning skulle finnas att tillgå, äfven
om det exemplar deraf, som till förrättningssökanden utlemnats, af en
eller annan anledning skulle förkomma, samt att, liksom 94 § skiftesstadgan,
för den händelse ett hemman, som hörde till ett större skifteslag,
kommit i fleres ego och någon af dessa, utan att söka skifte
å hela skifteslaget, ville erhålla sin egolott i den mindre samfälligheten
utbruten, tilläte detta, utan att sådan hemmansklyfning finge utgöra
hinder för sedermera sökt skifte å den större samfälligheten,
komitén funne egostyckning å dylikt hemman under enahanda förbehåll
kunna ega rum, men ansåge att, då sådant torde ligga i sakens
natur, någon uttrycklig föreskrift därom ickq* vore erforderlig.

Landtmäteristyr elsen: att befintliga kartor och egob esk ritningar borde
användas endast i det fall, att de befunnos riktiga, hvarom pröfning
borde åligga landtmätaren; att afl hemmanets mark skulle intagas i
klyfningen, på det de olika delarna måtte få sitt rätta skattetal och
ingen del blifva öfver såsom skattefri; att klyfningen borde ske i regulier
figurer, beqväma för bebyggande eller brukande, med rätt att af
oskifto uttaga vägar, diken och allmänna platser, emedan, om så ej

skedde, och de särskilda delarna bebjgdes, desamma lätt blefve för
sitt ändamål olämpliga och vådliga för allmänna helsovården; att särskild
konceptkarta för förrättningen alltid borde upprättas, för att sedan,
med påskrift om fastställelse, till framtida efterrättelse förvaras i länets
landtmäterikontor, på det att läget och befintligheten af de särskilda
hemman sdelarna måtte kunna när som helst med säkerhet utredas; att
kartans jemte handlingarnas ingifvande till Konungens Befallningshafvande
borde vara ett tjensteåliggande för landtmätaren, på det att dels
större säkerhet i detta hänseende måtte vinnas, och dels fastställelsebeviset
varda tecknadt å konceptkartan; att oaktadt missnöje med ifrågavarande
förrättningar ytterst sällan torde förekomma, dock rågrannar,
hemmanets egare eller Kronans ombud, om sådant förordnats, kunde
hafva grundad anledning till klagan, hvarför landtmätaren borde lemna
besvärshänvisning; att emedan Konungens Befallningshafvande syntes
böra meddela utslag öfver landtmätarens förslag, besvär deröfver borde
ingifvas till denna myndighet, hvilken, derest besvären anginge rågångar
eller egoutbyten, hade att hänvisa parterna till vederbörlig domstol,
emedan dylika frågor uppenbarligen tillhörde härads- eller egodelningsrätt
att afgöra, och, om besvären anginge mantalssättningen, kunde
genom landtmätare eller annan sakkunnig person förskaffa sig nödig
utredning för frågans afgörande; att hemmansdelamas skattetal jemte
beviset om fastställelse borde antecknas å konceptkartan, enär Konungens
Befallningshafvandes utslag kunde varda skildt från densamma;
att i afseende å förrättningens formela behandling i öfrig!, reglering af
rågångar, och undersökning af förut befintlig karta, utstakning och rösläggning
med mera dylikt, gällande skiftesstadga syntes böra i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; samt att, i sammanhang med utfärdandet
af ifrågavarande lag, några mindre förändringar i nådiga stadgan om
skiftesverket i riket borde vidtagas, till vinnande af visshet, huru förfaras
skulle ■ vid laga skifte, der egostyckning egt rum, nemligen om

beståndet af sådan egodelning §§ 3, 85 och 89 samt angående delningsgrunden
§ 69. :I- :

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län: att efter
det förslag till mantal vid egostyckning upprättats, landtmätaren borde
meddela besvärshänvisning dels till behörig domstol, om eller när besvären
anginge rågångar, egoutbyten eller graderingar, dels ock- till
Konungens Befallningshafvande, då klaganden ansåge, att förslaget i
annat afseende icke vore lagligen grundadt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län: att då det
funnits nödigt att uti sista punkten af förslagets 3 § inrymma uttryckligt
medgifvande till förnyad afsöndring från redan afsöndrad lägenhet,
det till undvikande af tvekan eller missförstånd torde få anses önskvärdt
att jemväl meddela ett’ uttryckligt stadgande, huruvida, sedan
fastighet blifvit delad medelst egostyckning, de sålunda skilda delarna
vore i fråga om nystyckning eller jordafsöndring från hvarje del fortfarande
underkastade samma bestämmelser, som enligt författningsförslaget
gälde ostyckadt hemman.

Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Blekinge län: att det icke,
såsom Landtmäteristyrelsen föreslagit, y borde få bero af landtmätaren
att bestämma, huruvida ny uppmätning och egogradering skulle ske;
att, då områdena för de olika hemmanslotterna vore på förhand bestämda,
mom. 3 i Landtmäteristyrelsens förslag ej lämpligen borde
komma till användning; att, då landtmäteriförrättningen endast innefattade
ett förslag, som ej kunde vinna laga kraft, Landtmäteristyrelsens
formulering ifråga om meddelande af besvärshänvisning såsom
olämplig ej syntes böra godkännas; att, hvad särskilt, anginge frågor
om rågångar och egoutbyten, landtmätaren uppenbarligen vid förrättningen
ej torde ega ätt dermed taga någon befattning; att ärendet
lämpligen borde hos Länsstyrelsen anhängiggöras af landtmätaren, enär
visshet, att förslaget blefve till Länsstyrelsens pröfning öfverlemnadt,

eljest ej erhölles; att Konungens Befallningshafvande, innan målet afgjordes,
borde från sakegarne inhemta yttranden; att bevis om egostyckningens
fastställelse ej syntes böra tecknas å kartan, förrän Länsstyrelsens
utslag vunnit laga kraft, hvarom Länsstyrelsen alltså borde
från vederbörande myndighet inhemta besked; samt att mom. 5 i Landtmäteristyrelsens
förslag utan olägenhet syntes kunna bortfalla.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län: att Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej kunde biträda, att hemmansklyfning
och egostyckning skulle slutbehandlas och fastställas af skilda
myndigheter, utan att, då mantals sättningen endast vore en enkel räknefråga,
som i första hand skulle afgöras af landtmätaren, egostyckningen
syntes kunna lämpligare kontrolleras af ego delo ingsrätt än af Konungens
Befallningshafvande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att en
förutsättning för egostyckningens laglighet vore, att gränserna för det
område, som skulle delas, vore ostridiga, att vid undersökning härom
och äfven eljest fråga om egoutbyte kunde väckas, samt att det ibland
vore nödigt att undantaga mark för delegarnas gemensamma behof såsom
för vägar och diken; hvarom allt föreskrifter lämpligast kunde
meddelas genom hänvisning till skiftesstadgan.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Örebro län: att, först sedan
egare af ett hemman till en eller flera personer afyttrat ett eller flera
bestämda områden, vederbörande landtmätare skulle hafva att taga
officiel befattning med ärendet, genom att å karta utmärka de utstyckade
områdena och efter föregående utredning och beräkning afgifva
förslag å de mantal, som borde samma områden åsättas och hvarmed
stamhemmanets mantal borde minskas till utrönande af det mantal, som
de af hemmansegaren behållna egor borde draga, hvarefter landtmätaren
skulle hafva att till Konungens Befallningshafvandes pröfning och fastställelse
ingifva berörda förslag jemte öfriga handlingar i ärendet; att,

sedan Konungens Befallningshafvande genom utslag pröfvat och fastställ
mantalet samt å kartan tecknat bevis om fastställ elsen, akten
skulle återställas till förrättningsmannen för att i vederbörande landtmäterikontor
till jordegarnes framtida säkerhet redovisas, till stöd för
hvilket förslag Eders Kongl. Majds Befallningshafvande bland annat
anfört: att i de flesta fall hemmanens områden numera vore å karta
affattade; att vid sådant förhållande det icke torde finnas för vederbörandes
säkerhet nödigt att kartlägga andra delar af stamhemmanet
än dem, hvilka vore afsedda att derifrån utstyckas, samt att lämpligheten
af den af komitén ifrågasatta föreskriften, att förslag till mantalssättning
skulle till Konungens Befallningshafvande ingifvas af sakegarne,
med fog kunde betviflas, enär med sådan föreskrift förrättningsmännen
ej finge kännedom om, huruvida förslaget blifvit faststäldt,
och i sådant fall konceptakten, som utgjorde sjelfva urkunden för de
nya hemmansdelarnas tillkomst, icke blefve försedd med bevis om
fastställelse^ att det borde erhålla ett tydligt uttryck i lagen, att
särskild! mantal skulle, äfven om flera områden voro ämnade att genom
en afhandling till en och samma person afyttras, åsättas hvarje lott;
samt att de i mom. 3 af Landtmäteristyrelsens förslag intagna bestämmelser
vore icke allenast rent af onödiga, utan äfven olämpliga såsom
ledande till upphäfvande af den grundväsentliga skilnaden mellan hemmansklyfning
och styckning.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vestmanlands län: att
Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande icke kunde finna annat än att
eu sådan hemmansklyfning, som i det af komitén uppgjorda förslaget
benämndes egostyckning, redan vore medgifven genom den i 1 § af
gällande förordning om hemmansklyfning intagna bestämmelse, att der angifna
hemman finge klyfvas till hvad mantal som helst, i följd hvaraf Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, då framställning derom gjorts, i den
ordning 13 § mom. 3 af åberopade förordning föreskrefve, pröfvat och

genom utslag faststält. af vederbörande landtmätare och gode män upprättadt
förslag till mantal för bestämdt egoområde; att på det likformighet
vid behandlingen af dylika ärenden måtte ernås, i lagen borde
intagas bestämmelse, huru vid dylik mantalssättning borde tillgå; samt
att i mom. 2 i stället för uttrycket »till dylik styckning» skulle införas
»till dylik mantalssättning».

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att,
då vid egostyckning området för hvardera delen vore på förhand bestämdt,
något förslag till styckning icke kunde ifrågakomma; att derför ''
i stället för »styckning» borde användas uttrycket »mantalssättning» samt
i slutet af mom. 2 orden »bestämmas» och »godkänd egostyckning» utbytas
mot »fastställas» och »fastställelsen»; att om bestämmelsen i Landtmäteristyrelsens
3 mom. infördes i lagen, kostnaderna och omgångarna
vid egostyckningen blefve så stora, att meningen med lagen i väsentlig
mån komme att förfelas; samt att, då i de flesta fall en enskild öfverenskommelse
skulle ligga till grund för egostyckningen, man väl vore berättigad
på förhand antaga, att styckningen skedde på för båda parterna
fördelaktigt sätt, hvaröfver det allmännas representanter icke beliöfde
vaka.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län: att, då
Landtmäteristyrelsens förslag vore belastadt med alltför detaljerade och
efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening delvis ej erforderliga
föreskrifter, detsamma ej vore att föredraga framför komiténs,
men att derur dock borde upptagas bestämmelserna angående det antal
egoskiften, som finge under ett gemensamt skattetal inbegripas, enär i
annat fall stadgandena i 87 § af gällande skiftesstadgä kunde genom
egostyckning eluderas.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesterhottens län: att i 2
§ borde intagas stadgande derom, att hvarje hemmansdel borde, om sakegarens
syfte med egostyckningen derigenom icke förfelades, så vidt

lämpligen ske kunde, förläggas i reguliera figurer, beqväma för bebyggande
eller brukande, samt att jord till utfartsvägar och allmänna platser
finge uttagas af oskifto.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att föreskriften
i 3 mom. af Landtmäteristyrelsens förslag, att hvarje hemmansdel
skulle, der så lämpligen ske kunde, förläggas i ett eller eljest i
högst tre skiften, kunde visa sig praktiskt outförbar, i fall det hemman,
som skulle styckas, vore utlagdt i fyra eller än flera skiften, hvarför
orden »eller i högst tre skiften» borde utbytas mot »eller i högst det
antal skiften, hvari det hemman, som skulle styckas, vore förlagdt»;
att sista punkten i 3 mom. ej vore af behofvet påkallad; att, der så
likväl skulle anses, i densamma borde tilläggas, »der sådan jord eller
lägenhet för öfrigt är af beskaffenhet att kunna åsättas visst skattetal»;
samt att, om tvist om rågångar uppstode vid egostyckningen, förrättningen
borde afbrytas och de tvistande af landtmätaren hänvisas att i
laga ordning få tvisten sliten. I

I afseende på denna § ansluta sig Embetsverken till Komiténs förslag,
dock med följande erinringar.

Efter komiténs förslag skola vid egostyckning de olika lotterna af
hemmanet alltid vara å karta till läge och gränser tydligt utmärkta.
Det torde emellertid, när det gäller att till annan öfverlåta endast ett
mindre, sammanhängande egoområde, i de flesta fall ej vara af behofvet
påkalladt, att karta upprättas öfver mera än detta område. Ifrån
liknande uppfattning synes Landtmäteristyrelsen hafva utgått, då Styrelsen
vid 13 § föreslagit, att, när afsöndring förbytes till egostyckning
med man talssättning, karta endast skulle behöfva upprättas öfver den
afsöndrade lägenheten, derest Konungens Befallningshafvande icke annorlunda
förordnade.

I fråga om uttrycket »med de undantag, som 16 § upptager» hänvisas
till 16 §.

Vid egostyckning, sådan den af komitén föreslagits, har landtmätaren
endast att, sedan de olika lotterna blifvit af egaren till läge och
gränser angifna, å karta utmärka desamma samt för dem föreslå mantal.
Uttrycket i 2 mom. »Till dylik styckning bör förslag uppgöras» torde

derför böra utbytas mot »Vid dylik styckning bör, —--förslag till

mantal ssättning uppgöras».

Huruvida ny gradering skall ega sura, der karta och egobeskrifning
öfver hemmanet redan finnas, torde böra få bero endast af egaren
till eller åbon å det styckade hemmanet, ej af annan sakegare.

Förslaget jemte karta och handlingar bör af landtmätaren och ej
af sakegaren ingifvas eller insändas till Konungens Befallningshafvande,
på det att beviset om fastställelsen måtte varda tecknadt å sjelfva konceptkartan.

Då Konungens Befallningshafvande ej har att i något afseende utöfva
kontroll öfver, huru styckningen verkstälts, torde fastställelse eller
godkännande af egostyckningen ej böra komma i fråga, utan Konungens
Befallningshafvande allenast hafva att, efter vederbörandes hörande, pröfva
och genom utslag fastställa mantalet å de olika hemmanslotterna, samt
sedan utslaget vunnit laga kraft derom teckna bevis å kartan.

Komitén har föreslagit att »mantalet å de olika hemmanslotterna så
vidt ske kan, bör bestämmas sålunda, att det kan tecknas i bråk med
högst fyra decimaler».

I detta afseende har anförts af:

Komitén: att för undvikande af allt för besvärliga mantalsbråk och
då det torde vara af ringa betydelse, om vid egostyckning det hvardera
lotten åsätta mantalet skulle med matematisk noggrannhet mot -

svara de olika delarnas förhållande till hvarandra efter uppskattning af
egornas godhet och beskaffenhet, komitén ansett lämpligt, att mantalet
vid egostyckning bestämdes sålunda, att det kunde tecknas i bråk med
högst fyra decimaler, men att, då det styckade hemmanets mantal kunde
utgöra ett bråk af sådant slag, att detta icke läte sig göra, komitén
icke kunnat föreslå ett ovilkorligt stadgande om en dylik enklare mantalsbeteckning,
utan hemstält, att sådan borde användas endast såvidt
ske kunde.

Landtmäteristyrelsen: att begränsning af nämnarna i de bråk, till
hvilka hemman delades, lättare kunde ske med vanliga bråk än med
decimalbråk (till exempel V64 — 0,015625).

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län: att, hvad
anginge beteckningen i vanligt bråk eller decimalbråk, författningen
borde lemna landtmätaren frihet att begagna det ena eller andra beteckningssättet,
helst hittills redan funnes klyfningar både i decimalbråk
och vanligt bråk.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län: att ifrågavarande
stadgande syntes antingen böra utgå, enär, på sätt Landtmäteristyrelsen
erinrat, redan så pass stor del af ett mantal som 764, för att
exakt betecknas med decimalbråk, erfordrade icke mindre än sex decimaler,
eller ock, derest begränsning af hem man slotterna vid egostyckning
ansåges erforderlig, förändras, på sätt Landtmäteristyrelsen i dess
förslag till författningens § 1 föreslagit.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län: att olägenheter
kunde uppstå med det af komitén föreslagna mantalsbeteckningssätt
ej mindre för den enskilde, som ofta hade lättare att vid
delning tänka sig V2, Va och multiplar deraf, än delarna, bestämda genom
decimalbråk, än äfven för Kronans uppbördsmän, hvilka genom en
dylik förändring finge att vid uppgifter angående jordeboksförhållanden

äfvensom vid redovisning af Kronans räntor med flere tillfällen samtidigt
tillämpa båda formerna för bråktal.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län: att det
syntes lämpligast såsom hittills för delar af mantal begagna vanliga
bråk, men att till förenkling af bråktalen utan olägenhet torde kunna
meddelas bestämmelse, att nämnaren borde, der så ske kunde, jemkas
till högst fyra siffror.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att Landtmäteristyrelsens
formulering härutinnan torde vara att föredraga framför
den af komitérade föreslagna, i all synnerhet som af den senare
måhända kunde hemtas anledning att bestämma mantalet i decimalbråk,
hvilket dock ej torde hafva varit afsedt eller kunde anses lämpligt.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att mantalet
borde bestämmas i så litet bråk, som lämpligen ske kunde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att vid 1890
års riksmöte ånyo väckts en förut af Riksdagen vid flera föregående
riksmöten behandlad motion om förvandling af vanliga bråk af mantal
till motsvarande decimalbråk med högst tre decimaler, men att denna
motion på grunder, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funne
goda, afslagits, samt att det af förhandlingarne framginge, att införande
af decimalbråk för beteckning af brutet mantal i flera afseenden skulle
verka högst ofördelaktigt och skapa osäkerhet på områden, der just
säkerhet vore af högsta vigt; att många vanliga bråk dessutom vore
af beskaffenhet att icke kunna förvandlas till exakt afskräde decimalbråk;
att, hvad anginge Landtmäteristyrelsens förslag, det gåfves bråk
med nämnare af högst fyra siffror så otympliga, att man, sedt från
beqvämlighetens synpunkt, icke vore betjent dermed; att finska lagstiftningen
inskränkte sig till att lemna den bestämmelse, att vid hemmansstyckning
de särskilda delarnas mantal borde i lämpliga bråk ut -

sättas; samt att man äfven hos oss syntes kunna nöja sig med en dylik
bestämmelse.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vestmanlands län: att
Eders Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande ej kunde biträda förslaget, att
mantalet å de olika delarna skulle sättas i decimalbråk, så länge icke
dylikt beteckningssätt i jordeböcker och debiteringslängder förekomme
å alla hemman.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vester norr lands län: att
det icke vore lämpligt, att vid mantalssättning använda decimalbråk,
då dylika bråk vid angifvande af skattetalet icke användes vare sig i
jordebok, jordeboksförändringsextrakt eller Kronans räkenskaper i öfrigt,
hvaremot en bestämmelse derom, att de särskilda delarnas skattetal
borde, så vidt ske kunde, fastställas i bråk med nämnare af högst fyra
siffror, syntes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara att förorda.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesterbottens län: att skattetalen
borde bestämmas i vanliga bråk såsom i Kronans jordeböcker
och öfriga dylika offentliga handlingar.

För egen del få Embetsverken anföra:

Fråga har vid olika tillfällen förevarit, att mantalsbråk å hemman
och hemmansdelar skulle uttryckas i decimalbråk.

Uti underdånig skrifvelse den 20 Juni 1860 anhöllo Rikets Ständer,
att Kongl. Maj:t, efter vederbörande auktoriteters hörande och så vidt
hinder derför icke mötte, täcktes låta utfärda stadgandeu derom, att
hemman- eller skattetalet skulle öfver hela riket till enhet hafva det
gällande mantalet och att nuvarande skattebråk skulle reduceras till
decimalbråk med tre decimaler eller till ett-tusendedelar af mantalet.

Öfver berörda framställning hördes under åren 1860—62 samtliga
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, Kammarkollegium och Öfver -

direktören för landtmäteriet, hvarjemte skatteregleringskomitén år 1883
afgaf infordradt underdånigt utlåtande, deruti komitén bland annat anförde,
att, om än mantalet fortfarande utgjorde beräkningsgrund så väl
för åtskilliga utskylder och besvär som för rösträtts utöfvande i vissa
fall, det dock torde kunna sägas, att mantalet som beräkningsnorm för
skyldigheter och rättigheter, hvilka afsåge utskylder och rösträtt, icke
egde på långt när samma betydelse som vid tiden för Rikets Ständers
ofvanberörda skrifvelse; att det ej heller saknades anledning antaga,
att de fall, der mantalet ännu utgjorde beräkningsnorm för utskylder
och vid val, efter hand komme att än ytterligare minskas, på grund
hvaraf den ifrågasatta förändringen numera kunde anses mindre uddig;
men att dessutom åtskilliga andra omständigheter förekomme, hvilka vore
af beskaffenhet att väcka betänkligheter mot begagnande af decimalbråk
vid mantalsberäkningen; att, då nemligen, på sätt Öfverdirektören vid
landtmäteriet yttrat, vid mantalsbråks beteckning med decimaler minst
fem sådana borde begagnas, detta skulle medföra, att förändringen,
hvad anginge de enkla bråken med en, högst två siffror i nämnaren,
hvilka utgjorde flertalet, komme att förorsaka mera besvär än som med
deras nuvarande beteckning vore händelsen; att, äfven med begagnande
af ett så stort antal decimaler som det nyssnämnda, mantalet å ett
ganska stort antal hemmansdelar icke kunde exakt uttryckas, hvilken
omständighet utan tvifvel komme att förorsaka oreda, som småningom
genom klyfning och sammanslagning af hemmansdelar blefve allt större;
att denna oreda blefve synnerligen betänklig i frågor, som berörde
eganderätten eller dermed egde mera eller mindre sammanhang; samt
att komitén derför, och enär förändringens genomförande skulle medföra
icke ringa arbete genom att dels i de numera upprättade nya jordeböekerna,
dels i lagfarts- och inteckningsböckerna och möjligen äfven
i de särskilda jordcgarnes lagfartshandlmgar införa mantal med decimalbråk,
afstyrkte bifall till den föreslagna förändringen; och förklarade

Eders Kong! Maj:t den 22 Juni 1883, att, med afseende å hvad skatteregleringskomitén
anfört, Rikets Ständers skrifvelse icke föranledde
någon åtgärd.

Det synes Embetsverken, som om efter år 1883 icke sådana omständigheter
inträffat, som i denna fråga torde böra föranleda ett annat
beslut från Eders Kongl. Majtts sida. Tvärtom synes en dylik förändring,
då den väl hufvudsakligen skulle afse att bringa lättnad vid
fördelning af de utskylder, som utgå efter mantalet, numera hafva ännu
mindre betydelse, då af de skyldigheter, för hvilka mantalet legat till
grund, flera under de senare åren minskats, bortfallit eller kommit att
utgöras efter annan norm.

En vid 1890 års riksdag af enskild person väckt motion, att Riksdagen
hos Eders Kongl. Maj:t skulle anhålla, att stadgande måtte utfärdas
derom, att exakta mantalsbråk skulle förvandlas till och utbytas
mot decimalbråk af tre decimaler eller ett-tusendedelar af gällande helt
mantal, kallade miller, föranledde ej heller någon Riksdagens åtgärd.

För så vidt Eders Kongl. Maj:t icke finner skäl att för redan befintliga
mantalsbråk föreskrifva förändring till decimalbråk, lär komiténs
förslag, att vid hädanefter skeende ego styckningar mantalet skall utsättas
i dylika bråk, ej heller böra bifallas.

Om mantalsbråken sålunda fortfarande böra uttryckas i vanliga
bråk, torde likväl, der så lämpligen ske kan, vid egostyckning, en jemkning
i mantalet böra ega rum för erhållande af så vidt möjligt beqväma
bråktal. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida detta mål vinnes
genom det af Landtmäteristyrelsen föreslagna stadgandet, att mantalet
skall, der så lämpligen ske kan, utsättas i bråk med nämnare af högst
fyra siffror. Påföljden deraf torde ej sällan blifva, att, så snart bråket
ej exakt kan uttryckas med nämnare af en, två eller tre siffror, hvilket
ej ofta torde kunna ske, fyra siffror användas äfven der ett mindre
antal siffror utan olägenhet skulle kunnat komma i fråga. Och begräns -

ning till fyra siffror har ej heller mycken betydelse i och för sig, om
det ej på samma gång föreskrifves, att nämnaren skall utgöra multipel
af 2, 3 eller 5. Det synes Embetsverken, som om det vore tillräckligt
föreskrifva, att mantalet å de olika hemmanslotterna skall utsättas i
bråk med så liten och lätthandterlig nämnare, som lämpligen ske kan.

I öfrigt. få i afseende å 2 § Embetsverken åberopa vidfogade protokollsutdrag,
innehållande de vid ärendets handläggning afgifna särskilda
yttranden.

Om jordafsöndring med eganderätt.

§§ 3-9.

Vid §§ 3—9 har anförts af:

Komitén: att gällande stadganden om afsöndring för alltid icke
kunde göras öfverflödiga genom införandet af egostyckning; att tvärtom
afsöndring måste utgöra en lämpligare förn! ej allenast för de fall, då
vattenfall, fiske eller mosse, som i dess nuvarande skick vore onyttig,
ifrågakomme till afsöndring från ett hemman, dervid åsättande af mantal
kunde förefalla mindre egentligt, än äfven då fråga uppstode att till
exempel nära en stad, jern vägsstation, industriel anläggning eller dylikt
utstycka ett område i helt små lotter, hufvudsakligen afsedda till tomtplatser;
att afgäldens bestämmande jemväl i penningar i flera fall torde
både för hemmanets och lägenhetens innehafvare vara fördelaktigare
och, sedan grundskatten numera blifvit omsatt i penningar, icke torde
möta någon betänklighet; samt att, då förslag till egostyckning efter
vederbörligt förordnande af landtmätare skulle uppgöras och de olika
delarna af hemmanet å karta till läge och gränser utmärkas, det kunde
frågasättas, att i konseqvens härmed enahanda bestämmelser borde be -

träffande afsöndringar för alltid införas, men att, då kostnaderna härigenom
skulle ökas och hittills begagnade förfaringssätt ej visat sig
medföra någon oreda eller föranleda till eganderättstvister, komitén ej
ansett sig böra föreslå någon ändring deri.

Landtmäter istyr elsen: att till undvikande af missförstånd orden »utan
inskränkning till viss egovidd», ''som funnes i 2 § 1 mom. af nu gällande
förordning om jordafsöndring, borde qvarstå, uti di vilket yrkande
åtskilliga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämt; att, enär afgäldens
storlek betingades af jordafsöndringens värde i förhållande till värdet
af den öfriga jorden och det förra värdet väsentligen torde bero på jordafsöndringens
läge och lämplighet för bebyggande med mera, ordet »värde»
syntes böra införas efter ordet »beskaffenhet»; samt att, ehuru det vore af
stort gagn, för betryggande ej mindre af eganderätten till den afsöndrade
jorden, än äfven af afgälden, om fullständiga kartor och beskrifningar
alltid upprättades jemväl öfver jordafsöndringar, Landtmäteristyrelsen
likväl icke ansåge sig böra föreslå föreskrift derom, på det att nu gällande
förfaringssätt icke måtte fördyras, men vid sådant förhållande funne
af särdeles vigt, att afhandlingar om jordafsöndring affattades så fullständiga
och tydliga, att sedermera någon osäkerhet icke uppkomme
angående läget och gränserna för den afsöndrade jorden, att sådana
afhandlingar jemväl i dessa afseenden skulle af Konungens Befallningshafvande
granskas, samt att ett exemplar deraf till framtida efterrättelse
förvarades i länets landtmäterikontor.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Stockholms län: att, då
värde, så vidt det ej betingades af jordens storlek och beskaffenhet,
vore något så godtyckligt, att det ej med säkerhet åtminstone utan
särskild uppskattning kunde bedömas, föreskriften, att vid afgäldens
bestämmande hänsyn skulle tagas äfven till värde, ej borde i lagen inrymmas;
samt att det ej syntes nödigt, att länens landtmäterikontor
erhölle särskildt exemplar af afhandling om afsöndring, då ett exemplar

deraf alltid funnes att tillgå hos Konungens Befallningshafvande och
landtmäterikontoren i allt fall, för att hafva nytta af afhandlingen, behöfde
få del jemväl af de hos Konungens Befallningshafvande förda
förteckningar öfver afsöndringar.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att i fråga
om rätt till afsöndring, likaväl som vid afgäldens bestämmande, hänsyn
borde tagas till jordens beskaffenhet, enär i annat fall afsöndringen
istället för att motsvara högst en femtedel af stamhemmanets värde
kunde komma att mångdubbelt öfverstiga detsamma; att till »allmänna
utskylder och besvär» efter vanligt språkbruk räknades icke blott sådana,
uti hvilka en afsöndrad lägenhet ej kunde annorlunda än genom
afgälden komma att deltaga, utan äfven sådana, hvilka direkt utgjordes
såväl för stamhemmanet som för afsöndringen, hvar för sig, sedan
denna sistnämnda såsom en sjelfständig lägenhet blifvit från stamhemmanet
afskild; att förordningen derför borde vara så affattad, att afgälden
skulle bestämmas med hänsyn endast till sådana utskylder och
besvär, hvilka ej i annan form komme att drabba afsöndringen, men
att sådant ej iakttagits vid formulering af 4 § 1 mom. i gällande förordning
eller i de nu afgifna förslagen; att visserligen vid tillämpningen,
såsom det syntes i rak strid emot lagens uttryckliga ord, den praxis
utvecklat sig att vid bestämmande af afgäld för afsöndringar toges i
betraktande endast sådana utskylder och besvär, för hvilka stamhemmanet
fortfarande ensamt finge svara; men att hos allmänheten liksom
hos åtskilliga myndigheter, hvilka ej vunnit kännedom om denna praxis
vid sidan af lagen, helt naturligt den föreställningen ännu vore gängse,
att afgälden skulle beräknas efter stamhemmanets alla utskylder och
besvär, hvilket haft till följd, att de i köpeafhandlingar utsatta afgäldsbelopp
städse beräknats vida högre än som vederbort; att, då sålunda
lydelsen af detta moment föranledt, att egare af afsöndrade lägenheter
fått vidkännas väsentligen högre afgäldsbelopp, än som verkligen torde

varit af lagstiftaren afsedt eller kunde anses med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, en omredigering af momentet vore utaf behofvet
synnerligen påkallad; att ordet »hela», som skulle kunna föranleda den
tolkning, att afgälden bestämdes med hänsyn ej blott till stamhemmanet,
utan till hela hemmansnumret, såsom onödigt och möjligen ledande till
missförstånd, syntes böra uteslutas; att afgälden ej borde bestämmas
efter andra grunder än jordens storlek och beskaffenhet, men ingalunda,
såsom Landtmäteristyrelsen föreslagit, göras beroende af dess värde i
öfrigt; att Konungens Befallningshafvande lämpligen borde pröfva, huruvida
afsöndringen äfven i andra afseenden än storleken vore med förordningen
öfverensstämmande; att, om det kunde anses erforderligt meddela
detaljerade bestämmelser med afseende å den utredning af målet,
som borde ega rum, innan detsamma af Länsstyrelsen afgjordes, det
syntes i främsta rummet vara af nöden föreskrifva, att vederbörande sakegare
skulle höras, att infordrande af yttrande från vederbörande häradsskrifvare,
hvilken ensam kunde meddela uppgift å stamhemmanets utskylder
och besvär, nästan alltid vore af nöden, men att deremot kronobetjeningen
i öfrigt ej kunde lemna några upplysningar till ledning vid
målets afgörande; att det knappast torde vara möjligt bestämma afgälden
för en afsöndring utan intyg af landtmätare om stamhemmanets och afsöndringens
egor och deras uppskattningsinnehåll, hvarför det syntes
mindre lämpligt förutsätta, att landtmätare endast undantagsvis skulle
behöfva höras; att 3 mom. derför borde helt uteslutas eller åtminstone
så omredigeras, att sakegare, landtmätare och häradsskrifvare ovilkorligen
skulle höras, men att erforderlig utredning i öfrigt finge bero på pröfning
i hvarje särskildt fall; att Kronans uppbördsman icke borde tillerkännas
rätt att uppbära afgälden i annan ordning än gällande utsökningslag
bestämde eller till högre belopp än som erfordrades för fullgörande
af sådana stamhemmanets utskylder, hvilka, så vidt de å afsöndringen
sig belöpte, afgälden vore afsedd att ersätta, hvarför 6 § lämpligen borde

utgå eller i hvarje fall omredigeras ungefär sålunda: »egare af hemman
må sjelf uppbära den afgäld, som för afsöndring erläggas skall, men
brister han i fullgörande af de skyldigheter, för hvilka, såvidt de å afsöndringen
belöpa, afgälden är afsedd att utgöra ersättning, åligger det
Kronans uppbördsman att, i den män sådant erfordras, ogulden förfallen
afgäld uppbära»; att. en mosse väl aldrig numera kunde sägas vara helt
och hållet onyttig, helst densamma, om den ej för tillfället lemnade någon
afkastning, dock kunde få framtida användning; att, om derför anmärkningen
vid 3 § godkändes och således icke ego vidden utan jordens uppskattning
blefve bestämmande för rätten till afsöndring, något hinder
ej kunde förefinnas för afsöndring af en mosse eller annan jord med
ringa uppskattningsvärde, äfven om den till arealen mångdubbelt öfverstege
en femtedel af hemmanets egovidd, hvarför 8 § såsom onödig
torde uteslutas; samt att, då för en afsöndring, utan att densamma
åsattes mantal, kunde komma att utgöras vissa allmänna utskylder, i 9
§ ordet »alla» borde tilläggas efter »utgöra».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att Landtmäteristyrelsens
förslag om afgäldens bestämmande efter jordens värde
fullkomligt strede mot hittills gällande grundsats, att förhållandet mellan
mantalet och hemmanets olika delar berodde af dessas godhet och
naturliga beskaffenhet, men ej af deras konventionela värde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att äfven sedan
egostyckning medgifvits antagligen för alla mindre lägenheter bestämmelserna
om jordafsöndring komme att tagas i anspråk, emedan
förfarandet vid egostyckning vore mera inveckladt och besvärligt än
vid afsöndring och derjemte medförde drygare kostnader; att det under
sådana förhållanden och då komiténs uppgift bland annat varit att
söka utreda, huruvida syftemålet att bereda obemedlade och mindre bemedlade
tillfälle att bilda egna jordbruk kunde genom ändring i gällande
lagstadga främjas, det förefölle mindre lämpligt, att komitén före -

slagit inskränkning i gällande bestämmelser om jordafsöndring; att man
tvärtom för främjande af berörda ändamål bort utsträcka friheten att
göra jordafsöndring och medgifva, att den finge omfatta ända till en
fjerdedel eller till och med en tredjedel af stamhemmanets egovidd; då
obetydligheten af de utskylder, som numera utginge efter hemmantal,
å ena sidan, och jordens i följd af högre kultur ökade skatteförmåga, å
den andra sidan, lemnade tillräcklig visshet derom, att Kronans säkerhet
för utskyldemas utgörande icke i ringaste mån skulle genom en
sådan utsträckning äfventyra^, men att, om man ej tilltrodde sig vidtaga
en dylik utsträckning, skäl åtminstone icke syntes förefinnas att
upphäfva den nu gällande lagbestämmelsen, att jemväl en jordafsöndring,
som öfverstege en femtedel af stamhemmanets egovidd, kunde
tiilstädjas, äfven om området för afsöndringen icke utgjordes af sådan
mosse, som i dess nuvarande skick vore onyttig; att i gällande bevillningsförordning
vore stadgadt, att vid uppskattning af fast egendom
särskildt värde skulle åsättas hvarje jordafsöndring, hvaraf följde, att
bevillning och alla utlagor, som deraf bestämdes, såsom kommunalutskylder
med mera, icke skulle tagas med i beräkning, då beloppet af
den afgäld, som från en jordafsöndring skulle utgå till stamhemmanets
egare fixerades, enär eljest en dubbel beskattning komme att ega rum;
att, så tydligt detta än vore, dock för undvikande af misstag härutinnan
till orden i 4 § »hemmanets grundskatt samt öfriga allmänna utskylder
och besvär» torde böra läggas »så vidt de ej utgöras af eller grunda
sig på bevillning»; att motivet till föreskriften, att afgäldens belopp
skulle pröfvas och bestämmas af offentlig myndighet, torde vara att
söka deri, att, i händelse egaren eller innehafvaren af stamhemmanet
icke utgjorde, hvad af hemmanets skatter, utskylder och besvär kunde
anses låda vid afsöndringen, ett visst efter förhållandet mellan stamhemmanets
och afsöndringens storlek och beskaffenhet afpassadt belopp
skulle vara bestämdt, hvilket vederbörande uppbördsman skulle kunna

uttaga hos lägenhetens egare; att, om detta antagande vore rigtigt, afgälden
alltid torde böra af Konungens Befallningshafvande bestämmas
till just det belopp, som enligt nyssnämnda grund svarade mot hemmanets
skatter och utskylder, och icke, såsom för närvarande vore fallet
och äfven af komitén föreslagits, högre afgift fastställas, blott och
så snart sådan vore förbehållen i det enskilda aftalet, hvarigenom jordafsöndringen
upplåtits; att det till och med kunde ifrågasättas, om det
enskilda aftalet i denna del borde för kontrahenterna vara förbindande,
vare sig den öfverenskomna afgälden vore större eller mindre än den
författningsenliga; att, lika litet som den gällande lagstiftningen, lagförslaget
innehölle föreskrift, att lägenhet, som från hemman för alltid
afsöndrades, skulle å karta a (fattas, utan att i 4 § 2 mom. endast föreskrefves,
att afhandling rörande jordafsöndring för alltid skulle innehålla
noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens läge och gränser; att
det förefölle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, om icke rent af
nödigt, så dock synnerligen önskligt, att uti ifrågavarande fall affattning
å karta skedde för utmärkande af afsöndrad lägenhets gränser, då dessa
väl sällan kunde så tydligt beskrifvas, att i händelse af tvist deras utstakning
kunde verkställas efter beskrifningen, i synnerhet när lägenhetens
gränser, såsom i de flesta fall torde inträffa, vore oregelbundna
och brytningsvinklarnas storlek ej antydda eller när gränserna utgjordes
af bäckar, hvilkas lopp ju lätteligen kunde förändras; samt att, om föreskrift
angående affattning å karta blefve meddelad, dock undantag från
regeln torde böra göras för afsöndring af fiskevatten, som icke undergått
skifte, i det beträffande sådan afsöndring det syntes vara tillräckligt
betryggande, om i afhandlingen angåfves, huruvida det vore hela
stamhemmanets andel deri eller, i motsatt händelse, huru stor lott deraf,
afsöndringen afsåge.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län: att
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med fästadt afseende ej min 5 -

dre på lättheten att erhålla mantalssättning å bestämdt egoområde och
på de med detta förfaringssätt förenade fördelar, än äfven på de förvecklingar,
till hvilka förhållandet emellan stamhemmans- och afsöndringsegare
kunde gifva anledning, ville föreslå, att all afsöndring af
jord med full eganderätt mot afgäld skulle borttagas, men att, om Eders
Kongl. Maj:t ej skulle anse sig kunna ingå‘derpå, det i § 2 mom. 1 i
nu gällande förordning använda uttryckssätt, med hvilket tydligare än
genom det af komitén föreslagna angåfves, huru stor del af ett hemmans
egoområde finge afsöndras, fortfarande måtte bibehållas.

Förste landtmätaren i Kopparbergs län: att det syntes öfverflödigt,
att afhandling om afsöndring skulle förvaras å landtmäterikontoret, då
ett exemplar af dylik afhandling funnes i härads arkivet.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att
bestämmelserna om inskränkning i afseende å egovidden vid jordafsöndring
med eganderätt, hvilka bestämmelsers efterföljd för öfrigt vid flera
särskilda, under olika tider verkstälda afsö o dringar svårligen kunnat kontrolleras,
syntes böra ur förslaget utgå, samt att för betryggande af
Kronans rätt till afgälden för afsöndringen, i händelse egaren af stamhemmanet
icke utgjorde grundskatt och öfriga utskylder för hemmanet
och lägenheten, i 6 § af förslaget borde meddelas förbud mot öfverenskommelse
mellan egare af stamhemman och derifrån afsöndrad lägenhet
att afgäld förskottsvis erlägga, emedan, om egaren af stamhemmanet
finge uppbära afgälden i förskott, isynnerhet för flera år på en
gång, Kronans rätt till regress endast vore illusorisk.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Jemtlands län: att, då afsöndring
för alltid hädanefter mera sällan torde förekomma och de hufvudsakligaste
skatterna så väl till stat som kommun för framtiden torde
komma att utgå efter bevillning, afsöndringens inskränkning till viss
egovidd utan risk kunde bortfalla, men att, om denna inskränkning

skulle bibehållas, ordet »egovidden» borde utbytas mot »uppskattade
godhet».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterhottens län: att, då
det vore af vigt, att afhandling rörande jordafsöndring innehölle så
fullständiga upplysningar som möjligt om den afsöndrade jordens läge
och gränser, äfvensom att i händelse af tvist eller af annan anledning
sådan afhandling funnes att för framtiden tillgå, Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande tillstyrkte de af Landtmäteristyrelsen i sådant afseende
i 4 § 2 mom. gjorda tillägg.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att på
samma gång en lägenhet med hänsyn till dess naturliga beskaffenhet
med mera kunde vara sådan, att dess afsöndrande från stamhemmanet
i högst oväsentlig grad minskade dettas skatteförmåga, afsöndringens
användande af afsöndringshafvaren på visst uppgifvet sätt kunde öka
dess värde så högt, att detta öfverstege stamhemmanets; att det icke
vore med afgäldens ändamål öfverensstämmande att efter sådan grund
bestämma afgälden, hvarför det af Landtmäteristyrelsen föreslagna tilllägget.
»och värde» såsom lätt ledande till misstolkning borde bortfalla;
att det ej vore nödigt stadga så detaljerade bestämmelser för afhandling
om jordafsöndrrng, som Landtmäteristyrelsen föreslagit, utan att
det borde lemnas vederbörande parter frihet att afhandla, på sätt dem
bäst syntes, med iakttagande blott i och för afgäldens bestämmande,
att komiténs förslag rörande afhandlingens innehåll följdes; samt att
det ej heller syntes nödvändigt med afseende å jordafsöndringens natur,
att ett exemplar rörande afhandlingen ingåfves till landtmäterikontoret,
men att, derest Landtmäteristyrelsens förslag i detta hänseende vunne
nådigt bifall, i sista punkten borde införas följande tillägg: »Anföras
öfver utslaget besvär, eger Konungens Befallningshafvande, sedan underrättelse
om besvärens utgång erhållits, derom lemna landtmäterikon -

toret meddelande, i händelse besvären föranledt till ändring af öfverklagade
utslaget».

I afseende å §§ 3—9 åberopa Embetsverk^ innehållet af vidfogade
protokollsutdrag.

Om annan jordafsöndring.

§ io.

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att den väsentligt olika rättsliga karakter, som afsöndring

för alltid företedde i jemförelse med sådan på viss tid eller på lifstid,

jemte den olika behandling dessa båda slag af afsöndring på grund
häraf hvar för sig kräfde, för komitén utgjort ett skäl att under skilda
afdelningar i författningen upptaga de båda olika slagen; att hvad den
temporära afsöndringen anginge någon väsentligare skilnad i rättsligt
hänseende mellan en sådan, vare sig på viss tid eller på lifstid, och

ett vanligt arrende svårligen kunde angifvas, och att, då ett aftal af

senare art hittills utan olägenhet kunnat umbära lagstadgade bestämmelser
så väl om omfånget af den egendom, som finge utarrenderas,
som om Konungens Befallningshafvandes pröfning af arrendeafgiftens
tillräckliga höjd, det ville synas komitén, som dylika bestämmelser ej
heller vore nödiga, när arrendet skedde under form af afsöndring; att
stadgandena om en femtedel af egovidden såsom den temporära afsöndringens
maximum, liksom om pröfning och fastställelse genom
Konungens Befallningshafvande utaf afgälden för dylik afsöndring derför
ur förslaget uteslutits; att i sjelfva verket också denna myndigheternas
befattning med afgälden högst sällan torde hafva tagits i anspråk;
att, då hela hemmanet i hvarje fall ansvarade för grundskattens samt
öfriga allmänna utskylders och besvärs utgående, det utan skada för

det allmännas intressen kunde öfverlemnas åt parterna sjelfva att utan
myndighets inblandning fastställa sitt aftal rörande afgäldens storlek
och sättet för dess utgående; att afsöndring för alltid från de under
stadgad åborätt upplåtna hemman vore, ehuru sådan afsöndring ej finge
ske med annan rätt än författningame för besittningen af jorden föreskrefve
och ehuru med dylik afsöndring borde förfaras, liksom då åborätt
å hemmanet öfverlätes, närmast jemförlig med afsöndring under
eganderätt, samt att komitén derför ansett riktigt, att ej heller afsöndring
i sådant fall finge öfverstiga femtedelen af hemmanets egovidd.

Eders Kongl- Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att det syntes
mindre lämpligt att i en mellanmening liksom i förbigående meddela
föreskrift om rätt till afsöndring för alltid från de under stadgad åborätt
upplåtna hemman, hvarför bestämmelsen härom borde utbrytas ur
mom. 1 och i stället inflyta i mom. 2.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att Eders
Maj:ts Befallningshafvande icke kunde gilla komiténs rättsuppfattning i
fråga om jordafsöndring för viss tid eller lifstid; att sådan jordafsöndring
väl närmast vore att anse som försäljning och köp af brukningsrätten
till jorden för samma tid, hvadan, enär betingade köpeskillingen
erlades, årlig legoafgift icke komme i fråga; att frånvaron af sådan afgift
varit det, som förmått en omtänksam lagstiftare att påbjuda afgälds
läggande å afsöndrad lägenhet, på det att stamhemmanets egare måtte
kunna påräkna årligt bidrag till utgörande af stamhemmanets utskylder,
deri inbegripna dem, som belöpte sig på den afsöndrade lägenheten;
att vid vanligt arrende arrende- eller legoafgiften nog torde af jordegaren
bestämmas så, att den innefattade icke allenast skälig ersättning
för afsaknaden utaf den utarrenderade jorden, utan äfven nyssomförmälda
bidrag till utgörande af hela stamhemmanets utskylder; att ifrågavarande
form för jordupplåtelse emellertid af helt naturliga skäl icke
vunnit någon stor utsträckning; att icke många torde finnas benägna

att, kanske ofta till högt pris nog, inköpa ouppodlade lägenheter samt med
stor kostnad odla och bebygga desamma för att efter den betingade besittningstidens
slut åter utlägga dem till stamhemmanen utan rätt att
undfå ersättning för sina å lägenheterna nedlagda kostnader och med
skyldighet att, om hemmanets egare icke ville lösa å lägenheten uppförd
byggnad och stängsel, bortflytta dessa; att vid 6ådant förhållande
fråga kunde uppstå, om skäl förefunnes att i lagstiftningen vidare bibehålla
ifrågavarande form för jordupplåtelse; att finska lagstiftningen
icke visste af denna form, utan innehölle endast i 13 § af Förordningen
den 19 December 1864 det stadgande, att, om jordegare ville till
annans nyttjande på lifstid eller vissa år upplåta någon del af sin lägenhet,
sådant vore tillåtet, när viss och verklig lega för året vore betingad,
dock att afhandling derom skulle skriftligen uppsättas; att, om
ett dylikt stadgande upptoges i vår lagstiftning, derigenom för framtiden
förebygdes uppkomsten af temporära jordafsöndringar, och de
rättsförhållanden, som framginge af redan skedda sådana, hvilka antagligen
vore mycket få, måste bedömas efter den för närvarande gällande
lagstiftning i ämnet; att, om dylika jordafsöndringar äfven för framtiden
skulle vara tillåtna, lagstiftningen derom icke lämpligen torde
kunna inskränkas till hvad komitén föreslagit och det allmänna icke
heller kunna till sådana afsönd ringar förhålla sig så likgiltigt, som
komitén tänkt sig, åtminstone icke så länge, enligt gällande bevillningsförordning,
för lägenhet, som vore till besittning på viss tid eller lifstid
från annan egendom afsöndrad, bevillning skulle erläggas icke af
egaren, utan af innehafvaren och förty särskild! värde sättas å sådan
lägenhet, hvilken dessutom ej mindre enligt 6 § i lagen af den 23
Oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skulle
deltaga i skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och
färja, än äfven måste vidkännas deltagande i alla utskylder och besvär,
som grundade sig på bevillning; att titeln »Om jordafsöndring med

eganderätt» lämpligen kunde och borde utbytas mot uttrycket »Om jordafsöndring
för alltid»; att, om en sådan ändring skedde, i denna afdelning
kunde inrymmas de stadganden, bvilka både sin plats i 10 §
1 och 2 mom. och handlade om sådan jordafsöndring, som skedde från
de under stadgad åborätt upplåtna hemman, väl icke under eganderätt,
men dock för alltid; samt att, tillåtelsen att göra sådan afsöndring nu
förekomme i en mellanmening i den afdelning af lagförslaget, som
egentligen handlade om afsöndring af jord till besittning på viss tid
eller på lifstid.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att afsöndringar
från de under stadgad åborätt upplåtna hemman icke torde
böra få omfatta mer än tillsammans en femtedel af egovidden, äfven
om de blott skedde på viss tid eller lifstid, samt att i allt fall en så
vigtig bestämmelse som den, att afsöndring för alltid från sådant hemman
i allmänhet ej borde få afse mer än en femtedel af hemmanets
egovidd, icke såsom i mom. 2 skett, borde meddelas blott i en mellanmening.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att
då förslaget under §§ 3—9 meddelade bestämmelser om jordafsöndring
med eganderätt, men under § 10 om annan jordafsöndring, bestämmelsen
i 10 § 2 mom. om afsöndring för alltid från de under stadgad
åborätt upplåtna hemman syntes böra öfverflyttas till någon af de föregående
§§.

Vid komiténs förslag, att Konungens Befallningshafvandes pröfning
af afgälden å afsöndring för viss tid och lifstid skulle upphöra
samt dylik afsöndring kunna ske utan inskränkning till egovidden, hafva
Embetsverken ej något att erinra. Af de till Kammarkollegium insända

afsöndringsförteckningarna synes: att afgäld å dylik afsöndring hittills
endast undantagsvis blifvit af Konungens Befallningshafvande faststäld.

I öfrigt få i afseende å denna § Embetsverken åberopa innehållet
af vidfogade protokollsutdrag.

§ 11-

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att den ur
gällande lagstiftning hemtade bestämmelsen, att de afsöndringar af jord
under eganderätt, som enligt förra enskiftesförordningar skett från boställen,
skola ega framtida bestånd, lämpligare funne sin plats i 3 § än
i förevarande lagrum.

För egen del få Embetsverken anföra:

Efter lcomiténs förslag skulle vederbörande embetsverk kunna medgifva
afsöndring på viss tid och lifstid jemväl från kungs- och kungsladugårdar
samt öfriga under Kronans omedelbara dispositionsrätt varande
hemman. Mot denna förändring, som särskildt i fråga om utarrenderade
egendomar i många fall torde komma att visa sig .fördelaktig
så väl för arren datorn som för staten, hafva Embetsverken ej
något att erinra.

Uttrycket »jord» bör utbytas mot »jord, vattenfall eller fiske».

Det ur 7 § i nu gällande jordafsöndringsförordning hemtade uttrycket
»i enlighet med nu stadgade allmänna grunder», som der hade sitt
berättigande, bör på grund af den ändrade plats förevarande § kommit
att intaga, utgå, eller ock torde, då dessa allmänna grunder väl närmast
återfinnas i nästföljande §,11 och 12 §§ böra byta plats.

I fråga om afsöndring för alltid från boställe eller annat publikt
hemman, som ej innehafves under stadgad åborätt, innehåller föreva -

rande lagförslag ej annan bestämmelse, än att de afsöndringar af jord
under eganderätt, som enligt förra enskiftesförfattningar i behörig ordning
skett från boställen, fortfarande ega bestånd.

Dylik afsöndring, som vanligen afser något allmänt ändamål, sker
antingen mot årlig afgäld utan köpeskilling eller ock mot bestämd köpeskilling
utan afgäld, det förra vanligen vid ecklesiastika boställen och
hemman, det senare vid kungs- och kungsladugårdar samt öfriga under
Kronans omedelbara disposition varande hemman, äfvensom militie- och
civila boställen.

För så vidt dervid årlig afgäld bestämts, får den väl närmast anses
svara mot den andel af hemmanets afkastning, som vid jemförelse af
egornas storlek och beskaffenhet ansetts belöpa å den afsöndrade delen
deraf, men ofta hafva dermed äfven tagits i beräkning de utskylder,
som i förhållande till utskylderna för hela hemmanet beräknats åligga
afsöndringen.

Man kunde derför möjligen vilja på dylik afsöndring tillämpa stadganden
i denna lag, särskild! 13 §. Till förebyggande deraf bör under
allmänna bestämmelser intagas en så lydande föreskrift: »Hvad i denna
lag stadgas om afsöndring för alltid, gäller ej dylik afsöndring från
boställe eller annat publikt hemman, som ej innehafves under stadgad
åborätt.»

I öfrigt få i afseende å denna § Embetsverken åberopa innehållet
af vidfogade protokollsutdrag.

§ 12-

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att 9 Kapitlet 1 § Jorda-Balken tilläte pantsättning af

jord för reda penningar eller varor, hvilka i ty fall skulle räknas till

visst pris i penningar, samt stadgade, att den pantsatta jorden å den
bestämda förfallodagen skulle lösas åter efter förskrifning; samt att vid
sådant förhållande och då det ej torde vara ovanligt, att dylik pantsättning
afsåge endast en viss bestämd del af ett hemmans egor, komitén,
för undvikande af missförstånd om tydningen af bestämmelsen uti
denna §, att afsöndrad jord vid besittningstidens slut skulle utan ersättning
eller lösen återfalla till den egendom, hvarifrån den afsöndrats,
ansett lämpligt påpeka, att denna bestämmelse icke afsåge sådan pantsättning
af jord, som egt rum enligt 9 Kapitlet 1 § Jorda-Balken.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Blekinge län: att vid formulering
af denna §, hvilken hufvudsakligen vore lika lydande med
§ 6 i nu gällande förordning, förbisetts, att den sistnämnda kunde ega
tillämpning å upplåtelser endast från hemman under enskild eganderätt,
men ej från publika hemman; att det emellertid ej kunde vara meningen,
att exempelvis arrendatorn af en kronodomän skulle ega att vare
sig medgifva öfverlåtelse af eu afsöndring eller väcka talan om jordens
återgång, utan att sådant uppenbarligen borde tillhöra vederbörande
embetsmyndighet; samt att något hinder för qvinna att förvärfva en
afsöndring eller att erhålla öfverlåtelse å en sådan ej torde förefinnas,
hvarför ordet »man» borde uteslutas.

Fri ''

För egen del får Embetsverken anföra:

Då efter 10 § ej allenast jord utan äfven vattenfall eller fiske kan
för viss tid eller lifstid afsöndras, torde »jord» utbytas mot »lägenhet»
utom i uttrycket »panteskilling för jord».

Uttrycket »jordens egare» bör utbytas mot »hemmanets innehafvare»
för att kunna inbegripa jemväl åbo å hemman upplåtet under stadgad
åborätt samt innehafvare af boställe eller hemman, som i 11 § sägs.

Allmänna Ibestämmelser.

§ 13-

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att den vid en afsöndring för alltid utgående afgälden i
sjelfva verket icke kunde betecknas annorlunda än som en skatt, men
att en skatts erläggande till enskild person och icke till det allmänna
vore med den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt
och hållet oförenligt; att, om sålunda redan från teoretisk ståndpunkt
afgäldens utgående till stamhemmanets egare utgjorde en oegentlighet,
det funnes ytterligare särdeles talande praktiska skäl för att möjliggöra
dess förvandling till direkt skattskyldighet till staten, enär, om också,
hvilket likväl ingalunda alltid varit förhållandet, afgälden, när den åsaths,
verkligen motsvarat hvad å lägenheten beräknats kunna belöpa af hela
hemmanets grundskatt och öfriga skyldigheter, den likväl med de förändringar
i jordbeskattningen, som den senaste tidens lagstiftning medfört,
kommit att stå i ett ofta oskäligt högt förhållande till den på
stammen hvilande återstående skatten; att, sedan nedsättning i grundskatten
och lindring i rustnings- och roteringsbesvären egt rum samt
väghållningsbesväret stadgats skola utgå direkt af hvarje jordegendom
efter taxeringsvärdet och för öfrigt såväl sistnämnda besvär som den
allmänna byggnadsskyldigheten för i mantal salt jord blifvit väsentligen
inskränkt, betydliga skattelindringar beredts innehafvarne af sådan jord;
att de till dem utgående afgälderna, hvilkas storlek fixerats efter hemmanets
beskattning vid tiden för afsöndringen, i trots af att denna beskattning
i så väsentlig mån minskats, qvarstode till oförändrad höjd, utom i
det fall, då 10 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet kunde komma att tillämpas; att det läge
i sakens natur, att ett dylikt missförhållande i längden icke kunde ega

bestånd, utan att anspråk komrae att väckas på ett större tillgodoseende
af afsöndringsinnehafvarnes intressen; att komitén derför ansett billigheten
fordra, att åt sådana innehafvare bereddes tillfälle att med befrielse
från afgäldens erläggande för framtiden i stället få åtaga sig
direkt utgörande af enahanda skyldigheter till det allmänna, som ålåge
stammen, efter det förhållande, hvaruti efter uppskattning den afsöndrade
lägenhetens egor stode till hemmanets öfriga jord; att, nu gällande
bestämmelse, det Konungens Befallningshafvande skulle pröfva den föreslagna
afgälden och densamma, der den funnes tillräcklig, fastställa,
föranledt, att afgälden i flere fall blifvit satt högre än att den kunde
anses motsvara, hvad vid tiden för upplåtelsen af hela hemmanets räntor
och öfriga allmänna utskylder å den afsöndrade lägenheten sig belöpte;
att i sådan händelse lägenhetens befriande från afgälden mot åtagande
af derå enligt uppskattning belöpande andel af hemmanets grundskatt
och andra skyldigheter, utan ersättning för den del af afgälden, hvarmed
densamma kunde beräknas öfverskjuta dessa skyldigheters ursprungliga
värde, innebure en obehörig fördel för lägenhetens egare;
att komitén derför i 3 mom. infört bestämmelse om, huru i sådant fall
borde förfaras; att det dervid väl kunde ifrågasättas, huruvida icke det
skadestånd, som tillkomme hemmansegaren, borde utgå med någon slags
förmånsrätt; att det emellertid kunde antagas, att en dylik bestämmelse
kunde medföra förlust för dem, som i lägenheten vunnit inteckning,
enär lägenhetens försäljningsvärde säkerligen skulle minskas, om, i
stället för skyldighet att utgifva en årlig afgäld, lägenheten betungades
med utgifvande på en gång af det kapital, hvartill värdet af en sådan
afgäld kunde beräknas uppgå; att dertill komme, att meningen med
gällande förordning uppenbarligen varit den, att afgälden verkligen
skulle motsvara lägenhetens andel efter uppskattning i hemmanets
skatter och utskylder, ehuru hinder från det allmännas sida icke ansetts
möta att äfven fastställa en högre afgäld, hvilken likväl då kunde anses

hafva tillkommit så att säga på sidan om lagen; samt att af dessa skäl
komitén ansett en dylik förmånsrätt icke böra stadgas, utan tunnit
lämpligare, att utfåendet, af det bestämda skadeståndet öfverlemnades
till enskild uppgörelse emellan egarne af stamhemmanet och lägenheten,
den förra naturligtvis obetaget att beloppet, i brist af godvillig
liqvid, i laga ordning utsöka.

Landtmäter istyr elsen: att, på det förfarandet vid afsöndrad jordlägenhets
öfverförande till visst skatte tal måtte underlättas, det borde
öfverlemnas åt Konungens Befallningshafvande att afgöra, huruvida
karta och beskrifning för detta ändamål behöfde upprättas öfver hela
hemmanet eller endast öfver den afsöndrade lägenheten.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att egaren,
men endast hvad anginge afsöndring från åbohemman innehafvaren
borde ega att påkalla åtgärder för vinnande af befrielse från afgälden;
att det uttryckligen borde stadgas, att hemmansegaren ej skulle drabbas
af några kostnader i anledning af den sålunda ifrågakomna egostyckningen;
att, då Länsstyrelsen svårligen torde kunna pröfva frågan om
egostyckningen utan karta eller beskrifning öfver hqla området, anledning
syntes saknas att i här förutsatta fall frångå de allmänna stadgandena
om egostycknmg och såsom Landtmäteristyrelsen föreslagit
uppdraga åt Länsstyrelsen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida
karta behöfde upprättas, hvarigenom vederbörande i de flesta fall sannolikt
finge vidkännas kostnaderna för två landtmäteriförrättningar; att,
då alla allmänna utskylder och besvär för ett hemman ej skola tagas
i beräkning vid fastställande af afgälden, meningen i fråga om afgäldens
beräkning i 3 mom. borde kompletteras och omredigeras; samt
att uttrycket Klen som förut egt rätt att afgälden uppbära», hvilket
kunde afse stamhemmanets förutvarande eller nuvarande ogare eller
möjligen äfven någon annan, såsom tvetydigt borde utbytas mot »stamhemmanets
ogare», helst denne ensam borde vara berättigad att mot

afsöndringens egare anhängiggöra talan om skadestånd och i sin ordning
måste anses pligtig hålla skadeslös annan, som på grund af särskildt
aftal möjligen egt att afgälden uppbära.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att allmänna
rättsgrundsatser talade för inskränkning af 13 § till de fall, då jordafsöndringen
skett, innan de nja lagbestämmelserna om hemmansstyckning
trädt i kraft, emedan, när detta skett, det stode säljare och köpare
fritt att välja och öfverenskomma om den form för jordupplåtelse,
som de funne för sig beqvämast och lämpligast, det vill säga antingen
hemmansstyckning eller jordafsöndring, att, om deras val fallit å jordafsöndring,
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rättsuppfattning,
den senare icke kunde förändras till hemmansstyckning,
med mindre båda kontrahenterna derom vore ense; att förhållandet
stälde sig annorlunda med jordafsöndring, hvilken skett å tid, då
val emellan den formen för jordupplåtelse och hemmansstyckning
icke varit rättsligen möjlig; att i detta fall lagstiftningen syntes
böra tillstädja, att fråga om jordafsöndrings öfvergång till hemmansstyckning
väcktes icke allenast, som komitén ville, af lägenhetens

egare eller innehafvare, utan äfven af den, som egde eller innehade

stamhemmanet; att hvad särskilt anginge det i 2 mom. af 13 § förutsatta
fall, att egare eller innehafvare af lägenhet, hvilken blifvit från
annan lägenhet afsöndrad, önskade få hemmantal satt å sin lägenhet,,
men egaren eller innehafvaren af stamlägenheten deremot icke ville
låta mantal sättas å denna, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
motsats till komitén ansåge, att egarens eller innehafvarens af stamlägenheten
vilja borde blifva i den mån bestämmande, att icke heller
mantal måtte åsättas den från stamlägenheten afsöndrade jorden; att
det af komitén ifrågasatta förfarande förefölle Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande alltför inveckladt och dessutom berörde icke ensamt
egarens eller innehafvarens af stamlägenheten, utan äfven egarens eller

innehafvarens af stamhemmanet rätt; att stadgandet i 10 § af lagen
den 23 Oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet hvilade på en enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt giltig rättsgrundsats, men att så icke vore förhållandet med hvad
komitén föreslagit i 3 mom. af 13 §; att, om man utginge från den
åsigt, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge för riktig,
nemligen att afgäld å afsöndrad lägenhet borde bestämmas till belopp
hvarken högre ej heller lägre, utan just motsvarande den andel af
stamhemmanets grundskatt samt öfriga allmänna utskylder och besvär,
som på lägenheten sig belöpte, den omständighet, att i särskild! fall
afgäld blifvit genom öfverenskommelse satt högre än vederbort, icke
skäligen vid jordafsöndringens förändring till hemmansstyckning kunde
eller borde föranleda till rättighet för stamhemmanets egare eller innehafvare
att söka skadestånd för den förlust, han förmenats lida derigenom,
att den genom mantalssättning å afsöndrade lägenheten öfverflyttade
andel af stamhemmanets grundskatt, utskylder och besvär understege
afgälden, utan att det finge vara nog, att stamhemmanets
egare eller innehafvare fått under den tid, som föregått mantalssättningen,
årligen uppbära en afgäld, som varit högre än vederbort.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Norrlottens län: att, då
här afsedda förrättning i sjelfva verket vore liktydig med egostyckning,
det för sådan åtgärd i 2 § föreskrifna förfarandet också borde iakttagas,
i följd hvaraf den af Landtmäteristyrelsen föreslagna undantagsbestämmelsen
ej borde vinna afseende.

För egen del få Embetsverken anföra:

I 10 § af lagen den 23 Oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet stadgas, att, om vid fastställande af afgäld
för afsöndrad lägenhet hänsyn tagits till den derå belöpande andel
af stamhemmanets väghållning, innehafvare!! af lägenheten skall

ega att i ersättning för den skyldighet i detta afseende, hvilken enligt
lagen skall af lägenhetens innehafvare utgöras, njuta befrielse från så
stor del af afgälden, som med afseende å de förhållanden, hvilka voro
för handen, då afgälden faststäldes, kan anses hafva motsvarat lägenhetens
andel i väghållet; samt att Konungens Befallningshafvande, i
fall öfverenskommelse derom icke kan mellan vederbörande träffas, må
på framställning af lägenhetens innehafvare bestämma den minskning
i afgäld, som skall honom tillkomma. Detta stadgande hvilar på en
giltig rättsgrundsats. Derest de utskylder, som legat till grund för
afgälden å afsöndrad lägenhet, upphöra eller nedsättas, bör motsvarande
lindring tillkomma egaren af afsöndringen.

Eu dylik lindring torde lämpligast en gång för alla kunna beredas
afsöndringsegaren, om det föreskrifves, att han eger rättighet vinna
befrielse från afgälden, mot det han åtager sig direkt utgörande af den
grundskatt och de andra skyldigheter, som å den afsöndrade jorden
kunna sig belöpa.

Hittills har, då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter
gällande författning haft att pröfva den föreslagna afgälden och, der
den funnits tillräcklig, fastställa densamma utan befogenhet att deri
göra nedsättning, afgälden ofta blifvit satt högre, än att den kan anses
hafva svarat mot hvad vid tiden för upplåtelsen af stamhemmanets efter
mantal utgående utskylder å den afsöndrade lägenheten sig belöpte.

Den del af afgälden, som sålunda öfverskjuter berörda utskylder,
kan efter embetsverkens mening icke sägas hafva tillkommit vid sidan
af eller i strid med gällande författning. Man synes derför i fråga
om afgäld, som blifvit faststäld, innan denna lag träder i kraft, ej
kunna medgifva afsöndringsegaren större lindring, än att han befrias
från så stor del af afgälden, som vid tiden för dess åsättande svarade
mot utskylderna.

Hvad den utskylderna Överskjutande afgälden angår, vore det

visserligen önskvärd!;, att äfven den måtte upphöra, i hvilket syfte
komitén föreslagit, att densamma skulle förbytas i en vanlig skadeståndsrätt.
Men då denna afgäld i allmänhet beror på en i laga ordning
mellan enskilde träffad öfverenskommelse, synes det embetsverken,
som om det vore lämpligast, att densamma ej alls vidrördes i denna §,
utan stamhemmansegaren i fråga om densamma finge bibehålla den
rätt, han förut innehaft.

Det torde emellertid icke kunna anses kränka stamhemmansegarens
rätt, om stadgandet affattas så, att afsöndringsegaren i regel befrias
från hela afgälden, men att, derest stamhemmansegaren visar, att afgälden
är högre än att den vid tiden för dess åsättande svarade mot
de å afsöndringen belöpande utskylderna, endast så stor lindring beredes
den förre, som motsvarade utskylderna, hvarom Konungens befallningshafvande
skall ega att i samband med egostyckningen sig utlåta.

I fråga om afsöndring från annan afsöndrad lägenhet instämma
Embetsverken med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i-Örebro
län. Fall förekomma, der afsöndring egt rum från lägenhet afsöndrad
från annan afsöndrad lägenhet.

Då mantalet utgör eu grund, hvarefter ej allenast vissa utskylder
och besvär fördelas, utan äfven derå rättigheter äro bestämda till exempel
rätt till utmark, till afkastning af allmänning, torde det, enär vid
upplåtelse af en afsöndrad lägenhet, åtnjutande af sådana rättigheter
icke ifrågakommit, uttryckligen böra föreskrifvas, att då dylik afsöndring,
på sätt i denna § föreskrifves, varder mantalssatt, densamma ej
derigenom kommer i åtnjutande af de efter mantalet bestämda rättigheter,
som kunna tillhöra stamhemmanet.

I 1 mom. torde uttrycket »stamhemmanets öfriga jord» utbytas
mot »hela stamhemmanet».

I 3 mom. bör »bestämd» ändras till »faststäld».

För så vidt Eders Kongl. Maj:t biträder, livad Embetsverken an -

fört vid 2 §, erfordras ej det af Landtmäteristyrelsen föreslagna tilllägget
i 1 mom.

§ 14.

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att för vinnande af reda och ordning i de eganderättsförhållanden,
som uppkomme genom .egostyckning och jordafsöndring,
komitén ansåge erforderligt, att vid lagfartsansökning rörande jord,
som styckats eller afsöndrats, fogades vederbörligt utslag om egostyckningen
eller om afgäldens bestämmande å afsöndrad lägenhet; samt
att vissa domstolar redan fordrat detta, innan lagfart beviljats å afsöndrad
lägenhet, men att detta förfarande af högre rätt ogillats.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Blekinge län: att orden
»vederbörligt utslag» borde utbytas mot »laga kraftvunnet beslut».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att, då
gällande civillag innehölle föreskrifter om inteckning af aftal om nyttjanderätt,
stadgandet i 14 § 2 mom. syntes öfverflödigt.

I afseende å denna § åberopa Embetsverken innehållet af vidfogade
protokollsutdrag.

§ 15.

Vid dénna § har anförts af:

Komitén: att enligt nu gällande formulär för jordeböcker och dertill
hörande förteckningar öfver afsöndrade lägenheter äfven afsöndring

på viss tid eller på lifstid skulle antecknas i kronans jordebok, men
att, då dessa afsöndringar efter längre eller kortare tid upphörde och
embetsmyndighet enligt komiténs förslag ej skulle taga befattning med
desamma, all fråga om dylik anteckning synts komitén böra förfalla.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att
motivering i allmän lag icke vore bruklig, hvarför §:en borde erhålla
annan uppställning.

I afseende å denna § få Embetsverken åberopa innehållet af vidfogade
protokollsutdrag.

§ 16-

Vid denna § har anförts af:

Land,tmäteristyrelsen: att, då det numera syntes vara af föga vigt,
att vissa skattehemman fortfarande komme att tillhöra de bruk, hvarunder
de lydde, och brukens egare bäst torde vara i tillfälle att bedöma
brukens fördel i detta afseende, men inom dessa skattehemman
säkerligen funnes många och för upplåtande till andre egare lämpliga
lägenheter, Landtmäteristyrelsen ville, under förutsättning att nådiga
kungörelsen den 4 Februari 1811 i detta afseende blefve förändrad,
föreslå, att det undantag i lagförslaget, som anginge dessa hemman,
måtte uteslutas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län: att Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemstält, huruvida ej denna § skulle
kunna gifvas den lydelse, att deri stadgades, att den nu föreslagna
lagen ej vore tillämplig på lotshemman af krononatur eller å de skattehemman,
som enligt nådiga kungörelsen den 4 Februari 1811 vore

oskiljaktiga från de bruk, derunder de lydde, utan att derom skulle
fortfarande gälla, hvad särskildt vore stadgadt; att genom en sådan
redaktion de i 1, 2, 3 och 10 §§ af förslaget införda undantag och
hänvisningar till 16 § skulle kunna undvikas, samt full tydlighet vinnas
derom, att den föreslagna liksom nu gällande förordning om hemmansklyfning
och jordafsöndring vore tillämplig jemväl å lotshemman af
skattenatur, om hvilka nådiga förordningen den 9 Juli 1862 angående
boningsplatser för lotsar ej innehölle någon bestämmelse i fråga om
klyfning och jordafsöndring.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Blekinge län: att anledning
att bibehålla särskilda stadganden i fråga om hemmansklyfning
och jordafsöndring för lotshemman ej sjmtes förefinnas; ''att, åtminstone
i Blekinge län det visat sig, att sådana hemman klyfts i lika stor utsträckning
som andra hemman och att domstolarne ansett sig oförhindrade
bevilja lagfart å de styckade områdena, under förutsättning att
hemmanen vore af skatte- eller frälsenatur; att emot komiténs förslag
i hvarje fall kunde erinras, att de i §:n afsedda författningar angående
lotshemman och brukshemman saknade bestämmelser i fråga om »egostyckning»;
och att förty sådant förfarande ej heller för framtiden skulle
med ifrågavarande hemman kunna vidtagas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att det icke
vore ovanligt, att å de skattehemman, som vore oskiljaktiga från de
bruk, hvarunder de lydde, funnes lägenheter, som lämpade sig särdeles
väl dels till andra industriela anläggningar och dels till odling och bebyggande,
men hade sådant läge, att de icke kunde af bruksegärne
sjelfva för nämnda ändamål användas och icke vore egnade för skogskultur;
att det icke heller vore ovanligt, att jord kunde behöfva från
dessa hemman afsöndras till skolhusplatser, kommunikationsleder och
andra nyttiga ändamål; att, då uppenbart vore, att hvarken staten eller
bruksegärne hade någon nytta deraf, att sådana lägenheter läge obe -

gagnade, och då det ej heller kunde vara med statens och bruksegarnes
intressen förenligt, att hinder förefunnes för upplåtelse af jord till
andra nyttiga ändamål, det ville synas, som ifrågavarande undantag,
hvilket val egentligen afsett att bevara hemmanens skogar åt bruken
till säkerhet derför, att bergshan dteringen icke skulle komma att nedläggas,
utan olägenhet kunde bortfalla icke allenast hvad angingejordafsöndring
och den föreslagna hemmansstyckningen, utan äfven i fråga
om klyfning efter laga skiftesgrunder, desto hellre som brukens egare
bäst torde vara i tillfälle att i förevarande afseende bedöma brukens
fördel.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att Landtmäteristyrelsens
förslag i denna punkt hvilade på förutsättning om
upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 4 Februari 1811, men att
fråga derom ännu icke i laga ordning väckts, än mindre genomförts;
samt att nu ifrågavarande förslag i dess helhet och oberoende af nämnda
fråga borde kunna till behandling företagas.

För egen del få Embetsverken anföra:

Undantaget i förevarande § ifråga om skattehemman, som äro
oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda, inkom, efter Kammarkollegii
hemställan uti underdånigt utlåtande den 2 April 1864, första
gången i Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864, angående grunderna
och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring.

I afseende å detta undantag vilja Embetsverken endast åberopa,
hvad Kammarkollegium anförde i berörda underdåniga utlåtande:

»Ehuru uti 1 §:n uppräknas skattehemman i allmänhet, såsom föremål
för klyfning, kan likväl härunder icke vara inbegripet det särskilda
slag af skattehemman, som tillkommit till följd af Kongl. kungörelsen

den 4 Februari 1811, angående användandet af de till bergverken och
bruken upplåtna recognitionsskogar. Att dessa hemman icke blifvit
särskildt i 1827 års förordning omnämnde eller undantagne, eger möjligen
sin grund dels deruti, att de borde, enligt det numera upphäfda
stadgandet i Kammarkollegii Cirkulär den 18 Juli 1821, i jordeboken
uti en särskild kolumn för ’recognitionskronoskatte-hemman’ införas, och
dels deruti, ''att de alltid skola blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lyda’, såsom det heter i 1811 års kungörelse, hvilken ovilkorliga
föreskrift, ehuru genom Kongl. Brefvet den 16 Maj 1835 för
deruti omförmäldt fall något förmildrad, dock för öfrigt qvarstår i
gällande kraft och jemväl blifvit tillämpad, såsom bevis hvarpå Kongl.
Brefvet den 15 Oktober 1858 angående hemmanet Jungfruboda må i
underdånighet åberopas. Äfven om man skulle anse denna föreskrift
numera olämplig med hänsigt till de i senaste tider rörande bergshandteringen
utfärdade författningar, torde dock frågan om upphäfvande
deraf böra icke i sammanhang med nu förevarande ärende till pröfning
företagas, utan särskildt väckas, hvarför, intilldess annorlunda om recognitionsskattehemman
varder stadgadt, de böra upptagas i författningen
om hemmansklyfning såsom ett undantag från hvad deruti om
skattehemman i allmänhet är förordnadt.))

Hvad lotshemman angår, föreskrifver Kongl. Förordningen den
9 Juli 1862 angående lotshemman och boningsplatser för lotsar, att
kronolotshemman och lägenheter icke få klyfvas, ej heller mindre delar
och tillhörigheter derifrån söndras.

I fråga om skattelotshemman finnes i denna förordning ej någon
motsvarande bestämmelse, utan syftas i förevarande §• på Kongl. Brefvet
den 19 Augusti 1823 och Förvaltningens af Sjöärendena samt Kammarkollegii
kungörelse den 15 September samma år angående skatteköp
å kronolotshemman, hvilka såsom vilkor för skatteköp å dylika hemman
uppstälde, att desamma icke finge klyfvas eller mindre delar och

tillhörigheter derifrån söndras. Men detta vilkor gäller ej för andra
skattelotshemman än de, som efter denna tid till skatte köpts. .

Det kunde ifrågasättas, huruvida med hänsyn till lotshemmansinstitutionens
nuvarande ringa betydelse för lotsverket och för lotsningens
uppehållande, det fortfarande vore erforderligt att stadga undantag
för lotshemman, vare sig af krono- eller skattenatur. Frågan
derom lär emellertid ej heller böra upptagas till pröfning vid behandling
af förevarande lagförslag utan särskildt väckas.

För så vidt de i denna § stadgade undantag komma att qvarstå,
torde, då i fråga om egostyckning icke något särskildt finnes stadgadt
om dessa egendomar, samt för undvikande af hänvisning i 1, 2, 3 och
10 §§ till förevarande §, densamma böra erhålla följande lydelse: Hvad
i denna lag stadgas gäller ej de skattehemman, som enligt Kongl.
kungörelsen den 4 Februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lyda, ej heller lotshemman af krononatur samt de skattelotshemman,
vid hvilkas skatteköp förbehåll gjorts, att de ej må klyfvas
eller mindre delar och tillhörigheter derifrån söndras.

§ 17-

Vid denna § har anförts af:

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att, då en
sjelfständig frälselägenhet torde kunna sägas äfven vara skattlagd, uttrycken
»skattlagd lägenhet» och »frälselägenhet» ej lämpligen syntes
böra ställas i motsats till hvarandra; att, ej blott vid egostyckning,
utan äfven vid klyfning af en lägenhet efter § 1 det kunde ifrågakomma
att åsätta de särskilda delarna mantal, hvilket dock ej torde
vara lämpligt, eller syntes vara afsedt; samt att vid en landtmäteriförrättning
för klyfning eller styckning af en lägenhet det ej torde
böra förekomma att uppgöra förslag till fördelning af utskylder och

besvär, för lägenheten, utan att förrättningen borde omfatta allenast
upprättande af förslag å de andelar af hela lägenheten, -Invirka de olika
delarna ansågos böra utgöra.

; <. f

'' f.''1'' - i ...-v . , , ; .olmr. >.<»*•,(;•• -

Embetsverken instämma i hufvudsak uti hvad Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Blekinge län sålunda anfört. Uttrycket »skattlagd
eller frälselägenhet» torde derför utbytas mot »i jordeboken under särskilt
nummer upptagen ej afsöndrad lägenhet» samt orden »direkt
utgörande — — — besvär» mot »viss andel, efter hvilken densamma
skall deltaga i lägenhetens allmänna utskylder och besvär», hvarjemte,
då stadgandet i 1 §, att hemman få klyfvas till hvad mantal som helst
ej är tillämpligt på lägenheter, som klyfvas ej efter mantal, utan efter
hvars och ens egandeandel i desamma, förevarande § bör i sådant afseende
omredigeras.

I fråga om lagens benämning har anförts af:

Landtmäteristyrelsen: att rubrikerna »Om hemmansklyfning» och »om
egostyckning» icke motsvarade innehållet af de respektive §§ 1 och
2, enär i båda fallen i verkligheten hemmansklyfning afhandlades, nemligen
enligt 1 § efter skattetal och enligt 2 § till förut bestämda områden,
att, då ordet egostyckniug alldeles icke angåfve, att fråga vore
om styckning af hemman, samt ordet hemmansklyfning vunnit häfd,
rubrikerna till 1 och 2 §§ torde böra förändras till »om hemmansklyfning
efter skattetal» och »om hemmansklyfning till bestämda områden»,
till följd hvaraf benämningen på hela lagen skulle blifva »lag angående
hemmansklyfning och jord afsöndring».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län: att, ehuru
beteckningen »hemmansklyfning till förut bestämda områden» vore teo -

retiskt mera riktig än »egostyckning», så vore den senare dock mera
lättfattlig och kortare samt torde blifva fullt användbar, om i författningen
angåfves, att egostyckriing vore liktydig med liemmansklyfning
till förut bestämda områden.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att ordet
egostyckning visserligen icke i allo motsvarade det förfarande, som
komitén dermed velat utmärka eller delning af ett hemman i förut bestämda
områden, men att, då något kortfattadt och på samma gång
fullt expressivt uttryck för detta förfarande icke blifvit af Landtmäteristyrelsen
föreslaget eller torde kunna erhållas, samt det vore af synnerlig
vigt, att förordningen irinehölle en teknisk term för sådant för- •

farande till skilnad från hemmansklyfning efter 1 § och jordafsöndring,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge komiténs förslag derutinnan
erbjuda väsentliga företräden framför Landtmäteristyrelsens.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Malmöhus län: att mantalssättning
vore en lämpligare benämning för det i 2 Kapitlet föreslagna
förfarandet än »egostyckning» eller »hemmansklyfning till'' förut
bestämda områden».

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Norrbottens län: att det
icke vore skäl att åt det nya från hemmansklyfning i hittills vanlig
mening skilda rättsinstitutet egostyckning gifva en benämning, som
ofta nog komme att verka förvillande och som antagligen icke af den
störa allmänheten till sin innebörd så fort och bestämdt fattades, som
det af komitén föreslagna uttrycket »egostyckning».

Embetsverk^!! hafva ej något att erinra mot den af komitén föreslagna
benämningen för hela lagen. Stockholm den 8 November 1892.

Underdånigst

HANS FORSSELL. OSCAR EVERS.

J. M. A HEM ARK.
STEN FORSBERG.

EDWARD KIN BERG.
G. THULIN.

Föredragande.

Alfr. Björkman.

Utdrag af Protokollet, hållet vid sammanträde mellan Kongl.

Kammarkollegium och Kongl. Domänstyrelsen i Stockholm
den 8 November 1892.

Närvarande:

Herr Presidenten och Kommendören Forssell,
Herr Generaldirektören och Kommendören Evers,
Herr Byråchefen och Riddaren, m. m. Ahlmark,
Herr Byråchefen och Riddaren Kinberg,

Herr Kammarrådet och Riddaren Forsberg,

Herr t. f. Kammarrådet Thulin.

S. D Fortsatte och afslutade Herr t. f. Kammarrådet Thulin den
under gårdagen påbörjade föredragning af handlingarna till Kongl.
Maj:ts särskilda nådiga remisser den 1 och 5 nästlidne Oktober, angående
ett af utsedde Komiterade afgifvet underdånigt betänkande med
förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring;
och beslöts underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t af det innehåll registraturet
utvisar.

Under öfverläggningen framstäldes vid nedannämnda §§ i komiterades
förslag följande särskilda meningar:

§ 2.

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg
och Herr Generaldirektören Evers förenade sig, yttrade:

»Då enligt förslagets 2:dra § egare till hemman, som han vill stycka,
sjelf eger bestämma de områdens storlek och läge, hvaruti han vill

dela hemmanet, och derigenom kan inträffa att till den ena delen komme
att höra endast åker, till en annan endast äng, till en tredje endast
utmark, kali, derest egare till någon af delarne framdeles skulle vara
berättigad att erhålla laga skifte, vid det förhållande att enligt gällande
stadgande!! mantalet ligger till grund för delning af utmark och i vissa
fall äfven inegor, inträffa, att egaren till den ena delen kan tilltvinga
sig områden af jord, som icke i köpeaftalet ingått. Till betryggande
af eganderätten vill jag derföre hemställa att, derest förslaget i denna
del i öfrigt vinner nådigt bifall, i gällande skiftesstadga intoges den
bestämmelsen att egare till genom egostyckning tillkommet hemman
icke eger skiftesvitsord, med mindre samtlig^ egarne derom äro ense.

I motiveringen för förslaget framhålla komiterade den särskilda
betydelse egostyckningen komme att erhålla för de norrländska skogsbygderna
och anföra exempelvis, att derigenom hemmansegaren efter
skogens försäljning kunde qvarsitta med eganderätt å gården, medan
han deremot nu allt för ofta förvandlas till arrendator eller torpare
under skogsegaren och den sjelfegande jordbrukande befolkningen i
många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas. Komiterade
hafva sålunda tänkt sig att egostyckning finge på så sätt ske, att egare
till ett hemman kunde försälja endast en de! eller delar deraf och sjelf
qvarsitta såsom egare till återstoden. Då emellertid ordalydelsen i 2 §:s
1 punkt icke uttryckligen tillåter dylik styckning, anser jag att, till
förekommande af allt missförstånd, denna punkt bör erhålla ett tillägg
i dylik syftning, och anser jag att äfven egare till sålunda styckadt
hemman icke bör tillerkännas skiftesvitsord, derest icke samtlige egare
om skiftet äro ense.»

Herr Kammarrådet Forsberg yttrade:

»Enligt komiterades förslag, så vidt jag rätt uppfattat detsamma,
är här endast fråga om egor, som på förhand blifvit till läge och beskaffenhet
bestämda; och vid sådant förhållande borde det väl falla af
sig sjelft, att en innehafvare af sådana egor, ehuru desamma fått sig
mantal åsatt, icke kan vara berättigad att ensidigt genom laga skifte
tilltvinga sig andra eller till omfånget större egor, än som i egost.yckningsaftalet
varit afsedda, och att således något skiftesvitsord icke skulle
kunna tillkomma innehafvare af genom egostyckning uppkomna sammanblandade
egor. Till förekommande af hvarje tveksamhet i berörda
hänseende, anser jag likväl ett tillägg i skiftesstadgan i sådant syfte
icke vara olämpligt, hvadan jag härutinnan instämmer med Byråchefen
Ahlmark och Kinberg samt Herr Generaldirektör Evers.»

§§ 3-9.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,
yttrade:

»Egostyckning med mantalssättning, sådan den af komitén föreslagits,
skulle väl i de flesta fall kunna ersätta afsöndring för alltid. Det
torde emellertid ej kunna anses öfverensstämma med det af Kongl.
Maj:t angifna syftemål, som komitén haft att lägga till grund vid utarbetandet
af sitt förslag, att helt borttaga denna senare form för jordupplåtelse,
vid hvilken allmänheten är vand och som, på samma gång
den är enklare och billigare än egostyckningen, bättre lämpar sig särskild!
för försäljning af mindre områden, dervid eljest synnerligen obeqväma
mantalsbråk mången gång skulle framtvingas. Komitén har
också i sitt förslag upptagit ett institut motsvarande den nuvarande
afsöndringen för alltid. Komitén bär dervid bibehållit stadgandena, att
ej mera än en viss andel af ett hemmans ego vidd får derifrån för alltid
afsöndras och i regel endast mot årlig afgäld. Dessa stadganden voro, af
omsorg för att hemmanet fortfarande skulle kunna fullgöra sina skyldigheter,
nödvändiga, så länge detsamma ifråga om de* flesta jorden åliggande
utskylder och besvär betraktades såsom en enhet. Detta förhållande
har efter hand ändrats i ej oväsentlig grad. Ej allenast i
bevillningen utan äfven i alla de utskylder, för hvilka densamma ligger
till grund, deltager afsöndringen sjelfständigt. Den tidpunkt torde icke
vara långt aflägsen, då alla af finansiella skäl tillkomna inskränkningar
i afsöndringsrätten kunna bortfalla, liksom de redan nu skulle kunna i
ej ringa mån minskas.

Jag anser mig dock icke för närvarande åtminstone, innan beslut
om grundskatternas fullständiga afskrifning samt rustnings- och roteringsbesvärens
borttagande såsom skattebörda blifvit fattadt, böra framställa
något förslag i denna riktning, utan endast framhålla önskvärdheten
af, att stadgandena om åsättande af afgäld vid afsöndring för
alltid, så snart det utan olägenhet kan ske, måtte bortfalla, i samband
hvarmed då för dylik afsöndring, som fortfarande skulle utgöra eu billigare
jordupplåtelseform än egostyckning, kunde föreskrifvas en oganderätten
mera tryggande form.

Under sådan förutsättning bär jag ej ansett mig böra i de af
komitén, i §§ 3—9 föreslagna stadganden om afsöndring för alltid mot
afgäld, hvilka i hufvudsak öfverensstämma med nu gällande lagstiftning

i ämnet, föreslå några mera omfattande förändringar, utan endast framställa
följande erinringar:

§ 3.

I nu gällande förordning tillägges efter »tillåten» uttrycket »utan
inskränkning till egovidden». Någpn anledning att utesluta detta uttryck
torde ej föreligga.

I fråga om uttrycket »af annan natur än de i 16 § omförmälda»
hänvisas till, hvad Embetsverken anfört under § 16.

§ 4.

Då kronans uppbördsman kan komma att uppbära afgälden, bör i
alla de fall, der den bestämmes i spannmål eller annan räntepersedel,
förbehåll göras, att den skall, der så påfordras, lösas med penningar
efter markegångspris.

I så fall och då penningar icke är någon räntepersedel, torde det
af komitén använda uttrycket »penningar, spanmål eller annan lämplig
räntepersedel» böra förändras till »penningar eller lämplig räntepersedel
att, der så påfordras, lösas med penningar efter markegångspris.»

Hvad uttrycket »hela hemmanets grundskatt samt öfriga allmänna
utskylder och besvär» angår, var det, så länge stamhemmansegaren för
afsöndringen utgjorde de flesta å jorden hvilande utskylder och besvär,
i viss mån berättigadt. Men sedan afsöndringens egare, på sätt ofvan
nämnts, kommit att sjelfständigt erlägga ej allenast bevillning, utan
äfven samtliga de utskylder, för hvilka densamma ligger till grund,
torde det ej längre böra bibehållas, utan utbytas mot »utskylder och
besvär, för hvilka stamhemmanet fortfarande ensamt får ansvara.»

Vid afgäldens bestämmande torde liksom vid mantalssättningen .hänsyn
böra tagas endast till egornas storlek och beskaffenhet, ej, såsom
Landtmäteristyrelsen föreslagit, till det värde afsöndringen på grund af
andra omständigheter, t. ex. läge eller beqvämlighet för bebyggande
kan ega.

Konungens Befallningshafvande har att pröfva, om afsöndringen
öfverensstämmer med denna lag (icke förordning) ej allenast i fråga
om storleken utan äfven i andra afseenden, t. ex. huruvida jorden är
sådan, att afsöndring derifrån får ega rum.

Efter komiténs förslag skulle Konungens Befallningshafvande vara
nödsakad att liksom hittills, blott och så snart högre afgäld än som
motsvarade afsöndringens andel i utskylderna vore förbehållen i det
enskilda aftalet, hvarigenom afsöndriugen upplåtits, fastställa densamma.

Komitén synes emellertid på en omväg hafva velat förebygga en
dylik högre afgäld, då i 13 § egare af afsöndring, för hvilken, efter
det lagen utfärdats, afgäld faststälts, tillerkänts rättighet att, oafsedt
stamhemmansegarens bifall, vinna befrielse från berörda afgäld, mot
det att han åtoge sig direkt utgörande af sin andel i hemmanets utskylder,
utan att någpn föreskrift lenmats för det fall, att afgälden vid
dess åsättande varit högre än de afsöndringen motsvarande utskylderna.

Det synes, som om i så fall, derest det ej uttryckligen föreskrifves,
att afgälden alltid skall svara mot afsöndringens andel i utskylderna,
hvilket. vore det riktigaste, äfven i derin a § något stadgande borde införas,
som uppkallade stamhemmansegarens intresse att för undvikande
af framtida förluster ej föreslå för hög afgäld.

Komitén har föreslagit, att afsöndringar för alltid skola åsättas
särskilda namn och nummer. Hittills har i detta afseende i saknad af
bestämd föreskrift förfarits olika. I de flesta län har visserligen å afsöndringar
i regel satts både namn och nummer, men i några län endast
namn och i andra hvarken namn eller nummer. Då det är af vigt,
att enhet härutinnan ernås, torde berörda förslag böra vinna, nådigt
bifall.

Landtmäteristyrelsens förslag, att ett exemplar af afhandling om
jordafsöndring för alltid skall öfverlemnas till länets landtmäterikontor,
torde ej vara af behofvet påkalladt, då tillräcklig upplysning om dess
innehåll kan erhållas såväl hos Konungens Befallningshafvande som ur
lagfartsprotokollen.

I 4 mom. torde uttrycket »innehafvare ändock att ytterligare afsöndring
från den jord sker» utbytas mot »innehafvare af afsöndrad
lägenhet, ändock att ytterligare afsöndring derifrån sker».

§ 6.

Uttrycket »grundskatt och öfriga utskylder» torde förändras till likhet
med motsvarande uttryck i 4 §.

Orden »eller lägenheten» bör utgå.

§ 7.

För tydlighets skull bör framför ordet »afsöndra» tilläggas »för alltid».

Då de bestämmelser, som meddelats i fråga om åsättande af afgäld
å jord, ej fullt äro tillämpliga å vattenfall eller fiske, torde uttrycket
»på sätt bär förut sägs» utbytas mot »under iakttagande i tillämpliga
delar af livad ofvan om jord afsöndring föreskrifvits».

§ 8.

Då, derest eu mosse afsöndras utan afgäld, den i allt fall utgör
bevillning och de utskylder, som efter denna grund fördelas, torde uttrycket
»med eller utan skattefrihet» utbytas mot »med eller utan afgäld».

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg
och Herr Generaldirektören Evers jemväl förenade sig, yttrade:

»I § 3 till och med § 9 hafva komiterade föreslagit att jordafsöndring
med eganderätt må fortfarande ega rum utan åsättande af
mantal mot erläggande af afgäld till obegränsadt belopp, och hafva
komiterade motiverat detta förslag dermed att en dylik afsöndring
skulle utgöra en lämpligare form för de i nu gällande förordning uttryckligen
nämnda fall då vattenfall eller fiske eller mosse, som i sitt
nuvarande skick onyttig är, ifrågakommer till afsöndring från ett hemman,
1I dervid åsättande af mantal kan förefalla mindre ^egentligt vidare
att egostyckning möjligen kunde visa sig lämpligare, när fråga uppstår
om att, t. ex. nära stad, jernvägsstation, industriel anläggning eller
dylikt, utstycka ett område i helt små lotter, hufvudsakligen afsedda
till tomtplatser, samt i öfrigt att fritt val synes böra lemnas mellan
jordafsöndring och egostyckning utom i det fall, der fråga är om försäljning
af mer än en femtedel af egovidden, då enligt komiterades
åsigt, egostyckning skulle utgöra den enda utväg, som finge anlitas.

Dessa skäl anser jag emellertid icke utgöra tillräcklig anledning
att bibehålla nuvarande jordafsöndring med eganderätt utan mantals
åsättande. Egentliga anledningen till komiterades förslag torde vara
att derigenom undvika allt för små mantal, men häremot får jag anmärka
att denna olägenhet icke förekommes då enligt 1 och 2 § af
förslaget mantal får sättas huru litet som helst. — Men andra och mera
talande skäl finnas för förbud för framtiden att afsöndra jord för all
framtid mot afgälds erläggande. — I en tid, då grundskatter af jord

afskrifvas och då staten inlöser frälseräntor, kan väl icke vara lämpligt
att, i form utaf afgäld från för alltid afsöndrad jord, bilda nya med
grundskatt och frälseränta fullt jemförliga afgifter af jord, hvarjemte
jag anser mig böra erinra att egaren till dylik afsöndrad jord är skyldig
att, förutom den till hemmanets egare utgående afgälden, årligen erlägga
sådane utskylder och besvär, som utgå efter taxeringsvärde, hvarigenom
icke allenast kan inträffa, utan sannolikt i regeln komme att
inträffa, att sammanlagda årliga utgifterna för egaren till den afsöndrade
jorden blifva större än som af afsöndringsegaren kunna bäras. Denna
form för förvärfvande af egen jord synes derför alldeles oförenlig med
ändamålet för komiterades uppdrag, nemligen att bereda obemedlade
och mindre bemedlade tillfälle att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk.
På nu anförda skäl får jag hemställa att §§ 3 till och med 9 i
komiterades förslag måtte helt och hållet utgå.

Skulle emellertid komiterades förslag om jordafsöndring med eganderätt
vinna nådigt bifall, anser jag mig böra framhålla, att ur nu befintliga
och i komiterades förslag bibehållna stadgande, att egare af
hemman icke må derifrån afsöndra mera än högst en femtedel af hemmanets
område, utan fara kan bortfalla.»

Herr Presidenten Forssell yttrade:

»I likhet med komitén anser jag afgäld, faststäld att till stamhemman
erläggas från afsöndrad lägenhet, vara en synnerligen oegentlig
form för utgörande af allmänna skatter och besvär. Att offentlig
myndighet dock hittills tagit befattning med sådan afgälds fastställande,
har berott derå, att man ansett sig endast på detta sätt vinna säkerhet
för hemmanets förmåga att utgöra de efter hemmantalet ålagda skatter
och besvär. Men med tillämpning af det egostycknings- och mantalssättningsförfarande,
hvarom handlas i 2 § af komiténs lagförslag, vinnes,
så vidt jag kan finna, all erforderlig trygghet för det allmännas
rätt härutinnan, och afgäldsinstitutet göres derigenom fullkomligt öfverflödigt,
så vidt det allmännas rätt rörer. Jag anser nemligen att egostyckning
med mantalssättning kan fullkomligt ändamålsenligt och beqvämt
användas äfven vid de fall af onyttig mosses eller smärre tomtområdens
utbrytning ur hemman, hvilka komitén åberopat såsom fortfarande
mera egnadt för afsöndring mot afgäld. Men att afgälden,
såsom innebärande skattskyldighet till enskild man, medför verkliga
olägenheter, det har komitén fullkomligt tydligt ådagalagt och derföre
ock föreslagit bestämmelsen i § 13, åsyftande att förvandla redan bestående
afsöndringar mot afgäld till egostyckning med mantal. Att nu
låta ett föråldradt och olämpligt institut, som sålunda af lagstiftaren

sjelf ställes på uppsägning, det oaktadt få fortlefva genom nya afgäldssättningar,
kan jag icke anse vara nyttigt och vågar derför hålla före,
att hvad komiterade i §§ 3—9 föreslagit om åsättande genom offentlig
myndighet af afgäld för jordafsöndringar under eganderätt böra ur
lagen utgå.»

§ 10.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,
yttrade:

»I sina motiv har komitén uttalat den uppfattning, att den väsentligen
olika rättsliga karakter, som afsöndring för alltid företedde i
jemförelse med sådan på viss tid eller på lifstid, jemte den olika behandling
dessa båda slag af afsöndring på grund häraf kräfde, för
komitén utgjort ett skäl att under skilda afdelningar i författningen
upptaga de båda olika slagen. Denna grundsats, mot hvilken icke
något torde vara att anmärka, har komitén ej fullföljt i sitt förslag,
utan der gjort skilnad mellan jordafsöndring under eganderätt samt
annan jordafsöndring, och under den senare rubriken, som egentligen
skulle afse afsöndring för viss tid och lifstid, upptagit afsöndring för
alltid från egendomar upplåtna under stadgad åborätt. Bsstämmelserna
härom torde emellertid lämpligen böra öfverflyttas till föregående afdelning,
hvars öfverskrift då blefve »jordafsöndring för alltid»; i hvilket
fall mom. 2 och i mom. 1 orden »från hvilka afsöndring jemväl för
alltid må ske» skulle utgå, och de bestämmelser i förevarande §, som
äro gemensamma för afsöndring för alltid samt för viss tid och lifstid,
nemligen sista punkten i mom. 1 och mom. 3, flyttas till »allmänna
bestämmelser».

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg
samt Herr Generaldirektören Evers förenade sig, yttrade:

»Då i 10 § 1 mom., som handlar om jordafsöndring på viss tid
eller lifstid, ordet egare icke förekommer, men deri intagna stadganden
icke kunna afse boställen och utarrenderade kronoegendomar, bör i
detta mom. undantag göras för boställen och publika hemman».

Herr Presidenten Forssell yttrade:

»Under hänvisning till mitt anförande beträffande §§ 3—9 håller
jag före, att hvad komiterade i § 10 mom. 2 föreslagit om åsättande
genom offentlig myndighet af afgäld för afsöndring för alltid från
hemman upplåtne under stadgad åborätt bör ur lagen utgå.»

§ 11-

j; , j,.. '' .; (. • . , ‘ /v r\: -i ''i.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,
yttrade:

»I samband med det af Embetsverken föreslagna stadgandet om
afsöndring för alltid från boställe eller annat publikt hemman, som ej
innehafves under stadgad åborätt, torde mom. 2 i § 11 böra få sin
plats. Det kan naturligen icke vara lämpligt att, då i förslaget finnes
en afdelning om »jordafsöndring under eganderätt», under rubrik »om
annan jordafsöndring» föra ifrågavarande bestämmelse, som efter ordalagen
handlar om afsöndring under eganderätt.

Herr Referenten yttrade vidare:

»§ 11 torde böra så omredigeras, att vederbörande embetsverk
eger upptaga fråga om afsöndring för viss tid och lifstid från boställe
eller annat publikt hemman, som ej innehafves under stadgad åborätt,
ej allenast på ansökning af innehafvaren af bostället eller hemmanet
utan äfven af annan, som deraf kan vara intresserad.

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg
samt Herr Generaldirektören Evers jemväl förenade sig, yttrade:

»I 11 § stadgas tillvägagåendet, då innehafvare af boställe eller
annat publikt hemman vill jord på viss tid eller lifstid afsöndra. Då
i denna § i öfrigt, lika med 7 § i 1881 års förordning, icke göres
undantag för Kungs- och Kungsladugårdar samt öfrige under kronans
omedelbara disposition varande hemman eller lägenheter, synes komiterades
afsigt vara att nu nämnde egendomar skola inbegripas under
stadgandena i paragrafen. Med det vilkor, som dervid fästats, kan jag
visserligen icke se någon olägenhet häraf, men anser jag likväl förenämnda
i 1881 års förordning införde undantag böra i paragrafen qvarstå,
samt i nådiga kungörelsen den 10 November 1882 intagas de
bestämmelser, som kunna vara lämpliga för jordafsöndringar från för
statsverkets omedelbara räkning utarrenderade egendomar, hvilka bestämmelser
böra få ett ytterligare tillägg så att, om vid en egendoms
utarrendering Domänstyrelsen finner med Kronans fördel förenligt att
afsöndra jord på längre tid än arrendeperioden, t. ex. vid städer och
jernvägsstationer för bebyggande m. m., sådant kan ske oberoende af
ansökning af innehafvare eller arrendator.»

§ 13.

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg
förenade sig, yttrade i afseende å denna §:

))I 13 § under allmänna bestämmelser hafva komiterade föreslagit
rätt för innehafvare af från hemman för alltid afsöndrad lägenhet att,
äfven mot hemmansegarens bestridande med befrielse från framtida
erläggandet af öfverenskommen afgäld, få sitt egoområde mantal åsatt
och detsamma utbrutet från stamhemmanets. Detta förslag kan jag ej
biträda, då derigenom rubbning sker i ingånget aftal och då af skäl,
som antydts i mitt anförande rörande § 2, sådant kan leda derhän, att
egare till stamhemmanet beröfvas jord, som icke frånsålla hemmanet.
Skulle emellertid komiterades förslag i denna del godkännas, anser jag
mig böra på förut anförda skäl hemställa, att egare af sålunda tillkommet
hemman icke tillerkännes skiftesvitsord, derest icke samtlige
egare till hemmanet om skifte sig förena.»

§ 14.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,
yttrade i afseende å denna §:

»Uttrycket »vid lagfartsansökningen» kunde möjligen gifva anledning
till den tolkning, att lagfart ej finge sökas, förrän fastställelse
meddelats å mantalet vid egostyckning eller å afgälden vid afsöndring.
Mom. 1 torde derför böra förändras på följande sätt: »Innan lagfart
första gången beviljas å andel i hemman, derå mantal blifvit vid egostyckning
bestämdt, eller å lägenhet, som till full ego afsöndras, skall
vid Rätten företes laga kraftvunnet beslut om fastställelsen af mantalet
eller om afgäldens bestämmande.»

Då det ej kan vara erforderligt att vid afsöndring för viss tid och
lifstid från egendomar under stadgad åborätt samma form iakttages,
som då åborätt upplåtes, torde stadgandet i 3 mom. erhålla följande
lydelse: »Med afhandlingar om afsöndring för alltid af jord, vattenfall

eller fiske från de under stadgad åborätt upplåtna hemman förfares på
samma sätt, som då åborätt åt sådana hemman öfverlåtes.»

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg
samt Herr Generaldirektören Evers och Herr Presidenten Forssell jemväl
förenade sig, yttrade:

»Under hänvisning till min förut gjorda hemställan, att §§ 3 med
9 måtte utgå, bör mom. 2 och 3 i § 14 äfvenledes utgå samt mom. 1
erhålla följande lydelse:

»Innan lagfart första gången beviljas å andel i hemman, derå mantalet
blifvit vid egostyckning bestämdt, skall vid Rätten företes laga
kraftvunnet beslut om fastställelse af mantalet.»

§ 15-

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,
yttrade vid denna §:

»Uttrycket »Enär, på sätt särskildt finnes föreskrifvet, för alltid
afsöndrad jord eller lägenhet skall i kronans jordebok antecknas, åligger»
torde utbytas mot: »För alltid afsöndrad lägenhet skall, på sätt särskildt
finnes föreskrifvet, i kronans jordebok antecknas och åligger.»

Herr Presidenten Forssell yttrade i afseende å denna §:

»Under hänvisning till mitt anförande beträffande §§ 3—9 anser
jag att hvad i § 15 stadgas om afsöndring under eganderätt bör ur
lagen utgå.»

S. D. Embetsverken åtskildes. Som ofvan.

In fidem:
Alfr. Björkman.