KMGL. MAJiTS OCH RIKETS KAMMARRÄTTSUNDERDÅNIGA UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1902:3)

KMGL. MAJiTS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS
UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

DET AP SÄRSKILDE KOMITERADE DEN 15 OKTOBER 1901

<•

AFGIFNA BETÄNKANDE MED FÖBSLAQ TILL BESTÄMMELSER OM INKOMSTSKATT
OCH OBLIGATORISK SJELFDEKLARATION

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1902

... , -

V;'' ''s. " ''

t , • •* c.. ■ - -

■** *. v js.-''.: *■ • ■*._ , < r yv5 . n;>

v *• -

"• « i yr

O i i r. Ii-; l£ -A Öl d f.i.M W i.y ,u v/i Å

!7f; .• i/, ?, ''T- * Yrrn- / >''4Vir ä f; rrrf rv

ja! • >. . • : ■ •: i ur

''i1 ‘ ''i

r^y

‘■''•..■''A».!-, a :, ''‘Au •>, A

AK AJ

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 18 nästlidne oktober har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt Kammarrätten att afgifva underdånigt utlåtande öfver
ett af särskilde komiterade utarbetadt, den 15 i samma månad afgifvet

förslag till bestämmelser om inkomstskatt och obligatorisk sjelfdeklaration,
och får Kammarrätten till åtlydnad häraf i underdånighet anföra följande.

Såsom komiterade anfört, hafva till grund för deras förslag legat
Riksdagens skrivelser den 13 maj och den 1 juni innevarande år, af
hvilka den förra innefattade hemställan om utarbetande af författningsbestämmelser
angående sjelfdeklaration, medan den senare afsåg åvägabringandet
af en ny direkt supplementärskatt att träda i stället för den
hittillsvarande tilläggsbevillningen. Oafsedt de båda skrifvelsernas olika
innebörd förefanns dem emellan jemväl den betydelsefulla åtskilnad, att
den förra icke angaf några bestämda synpunkter till ledning för den begärda
utredningen, utan helt allmänt uttalade sig till förmån för genomförandet
af obligatorisk sjelfdeklaration, hvaremot den senare skrivelser!
uttryckligt anvisade riktningen för den der i fråga stälda skattereformen.
Sålunda förutsattes, att den nya direkta skatten borde anordnas ej allenast
så, att den kunde beräknas komma att gifva ett rikare utbyte än tilläggsbevillningen,
utan äfven på ett sätt, som läte sjelfva fördelningen af den
åtagna skattebördan framstå såsom i högre grad än tilläggsbevillningen
afpassad efter den verkliga skatteförmågan. I afvaktan på genomförandet
af den definitiva reform af den direkta beskattningen, hvilken förbereddes,
antogos de båda önskemålen tills vidare kunna ernås genom införande af en
särskild, från allmänna bevillningen fristående direkt statsskatt af bevillnings
natur att, efter viss progression och med rätt till afdrag för skuldräntor,
erläggas för alla slag af inkomst, dervid dock inkomst af fast egendom
icke skulle uppskattas till sitt verkliga värde utan beräknas till viss procent
af taxeringsvärdet.

Med ledning af dessa anvisningar och inom den ram, de bilda, är
det, som förslagets bestämmelser erhållit sin utarbetning, och komiterade
anföra sjelfve, att ehuruväl enligt deras åsigt för anordnande af en modern
inkomstskatt hänsyn borde tagas jemväl till andra på skatteförmågan inverkande
omständigheter än dem Riksdagen framhållit, komiterade dock
i allmänhet ansett sig icke böra gå utöfver de af Riksdagen antydda
önskemålen, helst den tillämnade lagstiftningen vore afsedd att blifva af
allenast provisorisk karakter.

Tillser man nu, på hvad sätt komiterades förslag sökt tillgodose de
båda hufvudönskeinål, som Riksdagen uppstält för den ifrågasatta reformen,
befinnes, att följande hufvudsakliga förändringar föreslagits. Komitén har
för den nya skatten vidgat omfånget för den allmänna bevill ningens inkomstbegrepp
derhän, att under detsamma faller jemväl utdelning å aktier
i inländska företag och å banklotter äfvensom en beräknad inkomst af

fast egendom. Såsom hittills beskattar förslaget deremot, icke konjunkturvinster
eller andra dermed jeinförliga förvärf, utan betraktar dessa fortfarande
såsom kapitalförvärf, en begränsning, som fått sin naturliga motsvarighet
deri att förslaget upprätthåller den hittills iakttagna ätskilnaden
mellan kapitalförluster och förluster, Indika få anses såsom minskning i
skattskyldigs årsinkomst. Till norm för beräkningen af den inkomst, fast
egendom skall anses lemna, har komitén valt den för fastighetsbevillningen
gällande, enligt hvilken afkastning^! af jordbruksfastighet, derunder inbegripen
af kastningen af kapital och arbete, som nedlagts å fastigheten, d. v. s.
af sjelfva jordbruksrörelsen, antages utgöra 6 % å fastighetsvärdet, medan
annan fastighet än jordbruksfastighet anses afkasta 5 %■ Skattens uttagande
sker enligt en glidande skala, bygd på kombinationen af progression för
högre och depression för lägre inkomstbelopp med samma skattefot för all
slags inkomst, som enligt förslaget beskattas. Valet åt beskattningsmetod
har följdriktigt föranledt förslagets bestämmelser om beskattningsort, om
afdrag för skuldräntor och om sammanförande till ett helt af skattskyldigs
ur olika inkomstkällor härflytande inkomster, så att det i hvarje fall blir
den samlade inkomsten, förhöjd eller förminskad enligt den antagna skatteskalan,
hvarå till sist skatt beräknas. Med sträfvandet att göra den nya
skatten egnad att iklädas den progressiva skatteformen sammanhänger
likaledes den utsträckning af rätten till afdrag för förluster, som förslaget
medgifver. Läggas härtill förslagets bestämmelser om obligatorisk sjelfdekleration,
hvilka ju också med nödvändighet höra hemma i ett progressivt
skattesystem såsom afseende ej allenast att underlätta genomförandet af
en rigtig beskattning utan äfven att i ljuset framdraga eljest obeaktade
inkomster, tror sig Kammarrätten hafva återgifvit hufvuddragen i det föreliggande
förslaget och dess allmänna syftning.

Af de beräkningar, komiterade verkstält i syfte att åskådliggöra de
antagliga verkningarna för statskassan af den föreslagna skatten, framgår
att densamma ansetts kunna komma att årligen inbringa något mera än
8,000,000 ki’onor.

Det är således ett betydande skattebelopp, som förslaget afser att
utkräfva, och ej mindre hänsynen härtill än äfven Riksdagens uttalade
önskan att fördelningen af den nya skattebördan måtte ske på ett sätt,
som bättre än tilläggsbevillningen mäktar öfverensstämmer med skatteförmågan,
manar till noggrant öfvervägande, i hvad mån förslaget härutinnan
kan anses tillfredsställande.

Den granskning, det ur berörda synpunkt ålegat Kammarrätten att
verkställa, bär emellertid icke kunnat undgå att hos Kammarrätten fram -

kalla den uppfattning, att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodosett krafvet
på eu rättvis skattefördelning, och är det företrädesvis förslagets bestämmelser
i afseende å beskattning af den fasta egendomen och den anordning,
förslaget innebär i afseende å aktiebolags beskattning, som varit
bestämmande för Kammarrättens uppfattning härutinnan.

De brister, som vidlåda den nuvarande fastighetsbevillningen, hafva
så ofta och med sådant eftertryck framhållits, att derutinnan ingenting
lärer vara att tillägga. Då eu fastighets taxeringsvärde är afsedt att motsvara
det verkliga värdet af sjelfva fastigheten utan afseende derå huruvida
fastigheten lemnar sin egare större eller mindre inkomst, följer ju
redan häraf, att fastighetsbevillningen, som står i viss relation till taxeringsvärdet,
icke kan träffa, utom hvad jorden anses i och för sig afkasta
eller hvad man plägar kalla jordens arrendevärde, jemväl af kastningen af
det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete samt att de förmåner
af allehanda slag, som medfölja egandet. af fast egendom, endast undantagsvis
vinna fullständigt beaktande. Emellertid har genom bestämmelsen
att såsom inkomst af fast egendom skall anses all sådan inkomst, som för
närvarande är genom fastighetsbevillning beskattad, det föreliggande förslaget
i sak stält. sig på det beståendes grundval, och har likasom på sin tid
1894 års komitéförslag upptagit den ohållbara fiktionen afen inkomstskatt,
som icke är någon inkomstskatt, utan i stället beskattar eu allenast genomsnittligt
och i förväg beräknad afkastning för att derefter på den genom
en enkel räkneoperation utrönta »inkomsten» tillämpa bestämmelser, som
endast vid eu verklig inkomstskatt ega berättigande. Redan vid afgifvande
den 25 april 1895 af underdånigt utlåtande öfver 1894 års
komitéförslag framhöll Kammarrätten ohållbarheten af hvarje förslag, som
i sak bibehölle den nuvarande bevillningslagstiftningens dubbelhet i afseende
å utgångspunkten, och de af Kammarrätten härutinnan framstälda erinringarne
blefvo ännu starkare betonade af den komité, som erhöll nådigt uppdrag
att yttra sig om lämpligheten af de då föreslagna nya beskattningsgrundernas
upptagande i bevillningslagstiftningen. Dessa erinringar utmynnade
i ett. framhållande deraf att en tillämpning af de då föreslagna beskattningsgrunderna
afseende, så vidt nu är i fråga., fastighetsbevillningens
ersättande med skatt på inkomst af fast egendom, beräknad efter enahanda
grund, som nu föreslagits, medgifvande för sådan inkomst af skuldränteafdrag
intill 40 % af taxeringsvärdet samt särskild beskattning, såsom af
annan verklig inkomst, åt förvärf, vunnet genom afkastning af skog utöfver
husbehofvet — skulle i allt för hög grad gynna den fasta egendomen
och jordbruket, som dock vore landets hufvudnäring. Kammarrätten förbi -

ser icke, att medan den gången för andra inkomsttagare var föreslaget ett
t/enerelt skuldrftnteafdrag af endast 20 %, livilket icke kunde annat ån öka
betänkligheterna mot berörda förslag, det nu föreliggande förslaget för
alla grupper af inkomsttagare medgifver fullt skuldränteafdrag med den
inskränkning allenast, som betingas af bestämmelserna om utländings
skattskyldighet. Vore det nu så, att förslaget afsåge beskattning af fastighetsegares
verkliga inkomst från dem tillhöriga fastigheter, skulle naturligtvis
detta medgifvande allenast inneburit eu gärd af rättvisa, men då
så icke är förhållandet, utan förslaget härutinnan i stället för verklig inkomst
sätter en beräknad afkastning, qvarstå betänkligheterna och vinna
endast i betydelse derigenom, att det nu föreliggande förslaget byggts på
principen af skatteprogression.

Enligt förslaget inträder skattskyldighet vid 1,000 kronors inkomst,
hvilket innebär, att jordbruksfastighet med taxeringsvärde, understigande
16,700 kronor, icke alls träffas af den nya skatten samt att enahanda
gäller beträffande annan fastighet, som understiger 20,000 kronors värde.
Skattskyldighet för hela inkomstbeloppet utan någon lindring inträder
först vid 66,000 resp. 80,000 kronors taxeringsvärden, allt under förutsättning
att vederbörande egare är skuldfri. År fastighetsegaren skuldsatt,
uppskjutes i mån af skuldräntans storlek också skattskyldighetens
inträdande.

Besinnar man nu, att en skuldsättning till 50 % och derutöfver af
taxeringsvärdet ingalunda hör till sällsyntheterna utan tvärt om är en ganska
vanlig företeelse, inses lätt, i hvilken utsträckning landets fasta egendom
frikallats från deltagande i den nya skattebördan. Så t. ex. erlägges för
fast egendom å landet med 100,000 kronors taxeringsvärde, således en för
våra förhållanden betydande possession, å hvilken häftar intecknad gäld
till belopp af 50,000 kronor, allenast 40 kronor i inkomstskatt under förutsättning
att gälden förräntas efter 4 %. År räntefoten högre t. ex. 5 %,
blir det inkomstbelopp, hvarå skatten skall utgå, 3,500 kronor och skattebeloppet,
med iakttagande af medgifven lindring, allenast 31 kronor, medan
nu i tilläggsbevillning för fastigheten erläggas 60 kronor. Minskningen i
förhållande till den nuvarande extra bidragsskyldigheten uppgår således till
nära hälften. Tages härjemte hänsyn till ointecknad gäld, som kan påhvila
fastighetsegaren, är tydligt, huru minskningen kan blifva ännu större. Komiterades
beräkningar, hvilka utgå från antagna skuldmedeltalssiffror för hela
riket af 40 % beträffande jordbruksfastighet och 58 % för annan fastighet,
gifva också vid handen, att landets hela skattskyldiga fasta egendom
skulle enligt förslaget komma att bidraga till det beräknade skatteutbytet
med föga mer än Vs af hela skattesumman, dervid skulle belöpa å jord -

bruksfastighet- 780,000 kronor och å annan fastighet 540,000 kronor.
Huru betydande den lindring är, som sålunda stö lies i utsigt för den fasta
egendomen, framgår bäst deraf, att den anpart, samma egendom för närvarande
har sig tillmätt af den till 6,300,000 kronor beräknade tilläggsbevillningen,
i afjemnade tal utgör icke mindre än 1,400,000 kronor för
jordbruksfastighet och 1,000,000 kr. för annan fastighet eller således tillhopa
mera än V3 af tilläggsbevillningens hela belopp. Det torde ock näppeligen
behöfva påpekas, hurusom den starka förskjutning af det nuvarande skattetrycket,
som förslaget innebär, blir så mycket mera afsevärd derigenom
att taxeringen af inkomst af kapital och arbete i följd af deklarationsprincipens
tillämpning torde komma att ställa sig långt mera effektiv än
hittills, medan deremot förslaget icke uppställer några- garantier för att
taxeringsresulta-ten beträffande den fasta egendomen på landet bringas till
större öfverensstämmelse med de verkliga värdena än hittills varit förhållandet.

Komiterade hafva ingalunda förbisett den svaghet, som i ofvan anmärkta
hänseenden vidlåder förslaget, och framhålla att inom Riksdagen
varit ifrågasatt, att skattefritt afdrag ej borde förekomma med afseende å
den beräknade fastighetsinkomsten. Ett sådant undantag från eljest medgifven
skattefrihet skulle emellertid, på sätt komiterade erinrat-,'' innebära
den orättvisa, att fonderad inkomst af mindre belopp blefve tyngre beskattad
än annan inkomst af samma storlek, samtidigt dermed att fonderad
inkomst, som uppginge till högre belopp, ej blefve mer betungad
än annan inkomst af motsvarande storlek. Med afseende härå har oek
tanken ätt låta skattskyldighet inträda tidigare för inkomst af fast- egendom
måst öfvergifvas, dertill ock medverkat de skattetekniska svårigheter,
som mött för en dylik anordning. Svårigheterna att komma till rätta med
den i förevarande fall antagna skattetypen och Särskild! den ojemnhet i
beskattningen, hvartill dess tillämpning föranleder och måste föranleda,
allt- visar enligt Kammarrättens åsigt oförtydbart hän på nödvändigheten
att i första hand bygga den direkta beskattningen på den allmänna och
rena inkomstskattens grund, och det är att beklaga, att affattningen af
Riksdagens skrifvelse hindrat komitén, hvars förslag i flera hänseenden
betecknar ett väsentligt steg framåt i den rätta riktningen, att utsträcka
detta steg till förevarande beskattningsområde. Detta synes Kammarrätten
så mycket betänkligare, som Kammarrätten icke kan undertrycka den farhågan,
att den nu tilläranade reformen, trots dess uttryckligt afsedda
provisoriska karakter, dock kan komma att för längre tid än som åsyftats
ega bestånd och visa sig icke så litet hinderlig för genomförande af den
definitiva skattereform, hvilken stälts i utsigt.

Till stöd för sin hemställan att det blifvande skatteförslaget måtte
byggas på grundvalen af progressiv beskattning hänvisar Riksdagen i sin
den 1 juni innevarande år aflåtna skrifvelse helt allmänt dertill att skatteförmågan
kan antagas i regel stiga i starkare proportion än inkomstens
belopp, men gör i öfrig! icke andra uttalanden i ämnet än att all slags
inkomst syntes böra underkastas principens tillämpning samt att progressionen
borde sluta vid ett visst inkomstbelopp. Komitén har således vid
uppgörandet af förslagets skatteskala i det hela haft fullständigt fria händer.
Af eu jemförelse med de utländska skatteskalor — Preussens, Österrikes
och Sachsens — komitén vidfoga! sitt betänkande framgår, att förslagets
skatteskala är lägre för små och medelstora inkomster än nämnda
länders, medan deremot skattefoten ställer sig högre för mycket stora inkomster
än hvad förhållandet är i nyssnämnda länder. Under det sålunda
den preussiska skalan vid 100,000 marks inkomst når sitt maximum, 4 %,
samt den österrikiska, hvilken når 4 % vid inkomstklassen 96,000—100,000
krönen (72,000—75,000 kronor), derefter stiger för att långsamt närma sig
5 %, dock utan att kunna fullt uppnå detta procenttal, öfverstiger den möjliga
skattefoten enligt komiténs förslag 5 %. Detta procenttal hinnes
enligt förslaget vid 209,000 kronors inkomst, och närmar sig skattefoten
derefter för ännu högre inkomster 6 % utan att dock, detta på grund af
skalans anordning, kunna fullt nå upp till detta tal.

Till grund för den konstruktion, komitén gifvit skalan nedåt, anför
komitén, att den ej kunnat lemna obeaktad!, hurusom den nya inkomstskatten,
om ock forinelt fristående, dock i grunden vore afsedd att blifva
allenast ett tillägg till den allmänna bevillningen med dess tunga öfverbyggnad
af kommunal beskattning och att det af sådan anledning vore
skal att så mycket som möjligt skona de små inkomsterna. Medan den
sålunda anförda grunden icke lärer kunna frånkännas giltighet, synes det
deremot Kammarrätten, som vore det. skäl, hvilket åberopats till stöd för
den starka progressionen uppåt, icke i lika grad bindande. Härutinnan
framhålles nemligen den stora anpart af vår statsbeskattning, som de indirekta
skatterna utgöra, äfvensom hänsynen till att dessa skatter niåhända
måste framdeles ytterligare ökas. Nekas kan ej, att det åberopade skälet
— hvilket, då det ensamt ansetts böra särskildt framhållas, väl äfven får
antagas hafva för komitén egt betydelsen af ett hufvudskål — i sin förra
del står i öfverensstämmelse med sjelfva principen för den progressiva
beskattningen, som ju innerst afser att motväga den indirekta beskattningens
tendens att verka jemförelsevis mera betungande på de smärre inkomsterna,
men hvad angår argumentets senare del synes det Kammarrätten,
som skulle den anförda möjligheten af en framtida ökning af

den indirekta beskattningen icke innefatta tillräcklig anledning att för
den skull gå längre än som eljest med afseende å för handen varande
förhållanden kunnat anses lämpligt. Fast hellre håller Kammarrätten före,
att då fråga föreligger om utbyte af en beskattningsforin mot en annan,
i det hela opröfvad och hvars befogenhet ingalunda allmänt erkännes, nödig
varsamhet bjuder att åtminstone icke gå längre än som skett i andra länder
med progressivt skattesystem, med undantag, såvidt Kammarrätten har
sig bekant, endast för Norge och ett fåtal smärre skattesam hällen i Tyskland
och Schweiz.

För öfrigt förtjenar i detta sammanhang erinras derom att, såvida
hänsyn tages till både stats- och den kommunala beskattningen, den direkta,
skattebördan i vårt land ingalunda utgör en så obetydlig del af landets
hela skattesumma, som man vanligen är benägen att antaga. Enligt hvad
nyligen publicerade undersökningar gifvit vid handen, utgöra nemligen i
procent af samtliga skatter de direkta skattebidragen i Sverige 36 % eller
således mera än en tredjedel. Beaktar man motsvarande förhållanden i
andra land, ställer sig jemförelsen ganska gynsam för vårt land. Sålunda
beräknas i procent af samtliga skatter de direkta skattebidragen utgöra i
Danmark 45 %, i Storbrittannien och Irland, Italien och Nederländerna 43
%, i Norge 37 %, i Finland 28 % och i Frankrike 26 %.

Komiterades förslag beträffande aktiebolagens * beskattning innehåller,
att jemte det den del af vinsten, som utdelas, beskattas progressivt hos
aktieegarne, hela vinsten, efter afdrag af 4 % å det i företaget insatta
kapital, likaledes progressivt beskattas hos bolaget.

Vid en granskning af detta förslag faller det genast i ögonen, att
då vid bolagets beskattning afdrag medgifves med 4 % å det i bolaget
insatta kapital, oberoende deraf huruvida utdelningen till aktieegarne uppgår
till motsvarande belopp, en större eller mindre del af bolagets vinst
kommer att helt och hållet undgå beskattning i hvarje fall då utdelningen
understiger det medgifna fixerade afdraget. Och eger icke någon utdelning
alls rum, skulle det belopp, för hvilket skattefrihet finge åtnjutas,
kunna komma att uppgå till icke mindre än 4 % af det inbetalda kapitalet.
I nu afsedda del öfverensstämmer förslaget med den preussiska inkomstskattelagen
af år 1891 och de danska skatteförslagen från 1890:talets
senare hälft, och anordningen plägar grundas å antagandet att aktieegarne

* För korthetens skull användes här och i den omedelbart följande framställningen
ordet »aktiebolag» såsom afseende jemväl enskilda bankbolag, bvilka enligt förslaget äro underkastade
enahanda bestämmelser som aktiebolag.

kunna betraktas såsom bolagets fordringsegare, om de ock i sjelfva verket
äro dess delegare och bolagets inkomst följaktligen icke itc annat än
aktieegarnes vinst å ett företag, som iklädts aktiebolagets form. Då antagandet
emellertid år teoretiskt ohållbart och anledning icke torde föreligga
att från beskattning fritaga någon del af ett aktiebolags vinst, synes
rättelse härutinnan böra åvägabringas så, att icke i något fall det ifrågavarande
afdraget kommer att öfverstiga hvad som utdelas till aktieegarne.

Såsom redan blifvit erinradt, låter förslaget aktiebolags vinst delvis
blifva föremål för dubbel beskattning, i det att, när den andel af vinsten,
som utdelas, öfverstiger 4 % af det inbetalda kapitalet, Överskjutande utdelningsbeloppet
skulle komma att beskattas så väl hos aktieegarne som
hos bolaget. En sådan dubbelbeskattning öfverensstämmer ej med hittills
i vår bevillningslagstiftning tillämpade grundsatser, och utan tvifvel vore
det från teoretisk synpunkt riktigare att vid bolagets beskattning afräkna
hela det till aktieegarne utdelade beloppet, så att bolaget icke i något
fall blefve skattskyldigt för annan del af årsvinsten än den, som icke utdelats.
Med hänsyn emellertid till för handen varande förhållanden och i
betraktande särskildt deraf att genom det afdrag, aktiebolaget såsom sådant
skulle vid sin beskattning ega åtnjuta — vare sig nu detta afdrag,
såsom förslaget förutsätter, komme att under alla förhållanden utgå med
4 % af det insatta kapitalet eller i anledning af hvad Kammarrätten ofvan
anfört inom ett sådant 4 % maximum begränsas till belopp, motsvarande
utdelningen — aktiebolag, hvilkas rörelse utfallit mindre gynsamt, komme
att helt eller till väsentlig del skyddas mot den dubbla beskattningen,
finner Kammarrätten sig icke böra göra någon anmärkning emot förslaget,
för så vidt dubbel beskattning i ofvan angifna omfattning derigenom skulle
komma till stånd.

Komitéförslaget inskränker sig emellertid icke till att i fråga om
aktiebolagens vinst införa en partiel dubbelbeskattning. På sätt ofvan är
anförd t, tillämpar det derjemte ej mindre å utdelningen i aktieegarens hand
än äfven å hela det belopp, för hvilket bolaget beskattas, den progressiva
skattemetoden. Redan deremot att någon del af det belopp, för hvilket
bolaget får att utgöra skatt, blir föremål för progression, kunna berättigade
invändningar göras. Den progressiva skatteformen är nemligen eu
i egentligaste mening personlig skatteform, som syftar att träffa den verkliga
skatteförmågan. Detta begrepp hänför sig emellertid naturligt endast
till fysiska personer, och metodens tillämpning på aktiebolag likasom
på juridiska personer i allmänhet är följaktligen principelt förkastlig.
Den logiska slutföljden af det anförda skulle tydligen böra blifva ett frånrädande
af hvarje annan metod för beskattningen af aktiebolagen såsom

sådana ån den rent proportionella. Kammarrätten föreställer sig emellertid,
att* derest den af koinitén föreslagna progressiva skatteskalan modererades
i den riktning, ofvan framhållits såsom önskligt, aktiebolagen åtminstone
i allmänhet icke skulle blifva alltför kännbart betungade, om
progressiv beskattning påfördes dem för den del af vinsten, som öfverstiger
utdelningen och sålunda för bolaget reserveras, medan återstoden
af vinsten — derifrån afräknad utdelningen intill ett maximum motsvarande
4 % af det inbetalade kapitalet — beskattades proportionelt. 1 enlighet
härmed skulle t. ex. ett aktiebolag med 500,000 kronors kapital,
hvilket af en årsvinst å 50,000 kronor utdelat 40,000 kronor och reserverat
återstående 10,000 kronor samt enligt förslagets bestämmelser är
skattskyldig! för 30,000 kronor, komma att skatta proportionelt för
20,000 kronor och progressivt för 10,000 kronor, medan ett aktiebolag
likaledes med 500,000 kronors kapital och 50,000 kronors årsvinst, hvilket
utdelar 15,000 kronor eller 3 % och således, med iakttagande af
hvad ofvan erinrats, är skattskyldigt för 35,000 kronor, komme att beskattas
progressivt för hela sistnämnda belopp. En anordning, hvarigenom
sålunda icke någon del af bolagets vinst komme att undgå progressiv
beskattning, torde ock derutinnan förtjena företräde framför den teoretiskt
riktigare anordningen att beskatta endast utdelningarne hos aktieegarne
progressivt, att genom den senare anordningen i sådana fall, der endast
en ringa del af årsvinsten utdelades, medan återstoden reserverades — hvad
ej sällan torde förekomma i bolag, som utgöras af ett fåtal delegare i god
förmögenhetsställning — endast en obetydligare del af vinsten skulle blifva
underkastad progressiv beskattning och bolaget i följd häraf blifva lindrigare
beskattadt än som kunde anses rättfftrdigadt af dess ekonomiska
ställning i förhållande till andra bolags.

För att belysa verkningarne af komiténs förslag meddelas här nedan
följande uträkningar.

l:o) Af två aktiebolag, det ena med 100,000 kronors aktiekapital
och det andra med 1,000,000 kronors aktiekapital, skall under förutsättning
af 10 % vinst för båda bolagen det förra erlägga i inkomstskatt 65
kronor eller 0.65 % af vinsten, men det senare 1,950 kronor eller I.95 %
af vinsten.

2:o) Antager man, att vinsten för de båda under 1 ro) omförmftlda
bolagen utgjort 20''% å aktiekapitalet, blir skattebeloppet för det mindre
bolaget 250 kronor, motsvarande I.25 % af vinsten, men uppgår för det
större bolaget till 7,550 kronor eller 3.775 % af vinsten.

3:o) Afkastar ett aktiebolag med 200,000 kronors aktiekapital 50 %
i vinst, skall i inkomstskatt utgå 3,550 kronor eller 3.55 % af vinsten, medan

ett aktiebolag med 2,000,000 kronors aktiekapital, men hvars vinst utgjort
endast 20*, skattar 17,150 kronor eller 4.2*75* af vinsten.

Med den anordning, Kammarrätten här ofvan ifrågasatt — utan hänsyn
dock till den moderering af skatteskalan, hvilken jemväl framhållits
såsom ensidig — befinnes,

att i det under l:o) upptagna fallet och med antagande åt 8 * utdelning
skattebeloppen blifva för det mindre bolaget 60 kr. resp. 0,6 *
samt för det större 750 kr. resp. 0,75*,

att i det under 2:o) upptagna fallet och med antagande af att en
proportionell, lika stor del af vinsten som under l:o), således 16 *, utdelas,
blir inkomstskatten för det mindre bolaget 160 kronor eller 0.8* af vinsten,
medan motsvarande siffror för det större bolaget utgöra 2,250 kr.
resp. 1.125*, samt

att i de under 3:o) angifna fallen och under förutsättning a,f en proportionel
lika stor utdelning, eller således för det mindre bolaget 20 * och
för det större 8*, skattesiffrorna blifva för det mindre bolaget 2,270 kr.
resp. 2.27* och för det större 13,150 kr. resp. 3.2875 *.

Af jemförelsen torde framgå, hurusom den af kammarrätten antydda
anordningen skulle för aktiebolagen i regel medföra en icke oväsentlig lindring
i skattebördan, på samma gång den gör skattetrycket mindre ojemn!.

Förslagets hufvudbestämmelser i öfrig! hafva synts Kammarrätten
böra föranleda erinringar allenast i följande afseenden.

Såsom komitén anfört, kräfver ett system, bygdt på principen af progressiv
beskattning, med nödvändighet att beskattningsorten för all skattskyldigs
inkomst är en enda. I förslaget har också detta iakttagits, ity
att för enskild skattskyldig mantalsskrifningsorten och för annan än enskild
skattskyldig den motsvarande ort, der styrelse eller förvaltning har sitt
säte eller syssloman är bosatt, bestämts såsom beskattningsort. Af förslagets
bestämmelser om subjektiv skattskyldighet följer emellertid, att
äfven här i riket icke mantalsskrifven person och utländskt bolag äro
underkastade skattepligt här i riket för inkomst enligt derom i förslaget
meddelade särskilda föreskrifter. För den händelse enskild skattskyldig
vistats här i riket under omständigheter, som ansetts ej böra föranleda
eller i hvarje fall ej föranledt mantalsskrifning, löser förslaget
frågan om beskattningsort på det sätt, att såsom sådan skall gällu den ort
inom riket, der vederbörande skattskyldig hufvudsakligen vistas. Med
undantag för utrikes boende, här i riket icke mantalsskrifven skattskyldig,
som åtnjuter lön från svenska statsverket och hvilkens beskattningsort förklarats
vara Stockholms stad och S:t Nicolai församling, gäller i öfrigt den

generel» föreskrift, att inkomst skall beskattas å ort, hvarifrån densamma
hufvudsaJcliijen erhålles. Härflyter inkomsten från endast ett beskattningsdistrikt,
torde denna bestämmelse visa sig göra tillfyllest, men föreligger
fråga om beskattning t. ex. af inkomst af fast egendom från olika delar af
landet eller om beskattning af utdelningar från skilda aktiebolag, synes eu
bestämmelse vara önsklig, som möjliggör ett sammanförande af de olika inkomstbeloppen
för utrönande af den skatteprogression, hvilken bör i det
särskilda fallet vinna tillämpning. Eljest kan befaras, att föreskrifterna om
skatteprogression i förevarande afseende komma att visa sig temligen illusoriska.
Kammarrätten föreställer sig, att i analogi med hvad redan nu för visst
fall gäller och af koinitén äfven föreslagits lämpligen skulle kunna stadgas,
att skattskyldig, som här afses, påfördes inkomstskatt å ett ställe, t. ex. S:t
Nicolai församling i Stockholm, och att han för den skull äfven borde der
uppgifva sin här i riket skattpligtiga inkomst, från hvilka olika källor den
än erhållits. Förfarandet vid bevillningstaxeringen skulle af ett dylikt stadgande
icke i vidare mån beröras, än att den skyldighet att kommunicera
med taxeringsmyndigheterna å vederbörande orter, hvilken förslaget i angifna
fall förutsätter, här får en mera ovilkorlig karakter. Hvad vidare
angår den tillökning i taxeringsbestyret, som en förändring i nu angifvet
syfte skulle förorsaka vederbörande taxeringsmyndighet i hufvudstaden, kan
val denna tillökning svårligen antagas blifva af så afsevärd betydelse, att
derutinnan skulle möta någon verklig betänklighet för anordningens genomförande,
helst tillökningen i besväret enligt förslaget också betingar eu
förhöjd ersättning och någon svårighet att bereda tillgång på erforderliga
arbetskrafter icke heller torde vara att befara.

Rätt till afdrag för förluster eger enligt förslaget rum vid beräkning
af inkomst, som härflyter från rörelse eller yrke. Tillägget att förlusten
för att få afdragas bör vara af sådan beskaffenhet, att den icke är
att hänföra till kapitalförlust, föranleder väl till den uppfattning att förslaget
här afser förlust i detta ords gängse bemärkelse af eu enstaka eller
tillfällig förlust, hvilken drabbar ett företag och hvilken ju ingalunda behöfver
föranleda dertill att företaget i sin helhet visar förlust, Att så
emellertid icke är meningen framgår deraf, att rätten till afdrag i förevarande
fall gjorts beroende deraf att inkomstkällan visar förlust, hvilket
räkenskapsmessigt endast innebär att företaget i fråga kostat mera än detsamma
inbringat, anledningen må nu hafva varit hvilken som helst, ogynsamma
konjunkturer, dålig affärsledning eller inträffandet af förluster i
vanlig mening såsom t. ex. varulagers förstöring, gäldenärers iråkade obestånd
o. d. Inom förenämnda inkomstgrupp —- inkomst af rörelse eller yrke

— ili* nu enligt förslaget rätten till afdrag oinskränkt, ej allenast så att om
ett dit liänförligt företag lemna,t förlust, denna får afdragas vid beräkningen
af vinsten a ett annat företag, utan äfven i den mening att, om hela
hufvudgruppen visar förlust, denna vid bestämmandet af den samfälda inkomsten
får ingå såsom en faktor, hvilken minskar vinstresultatet från ötriga
inkomstkällor. För åtnjutande af rått till afdrag i här afsedda fall uppställer
förslaget emellertid såsom vilkor, att skattskyldig skall om »förlustens
beskaffenhet och sättet för dess bestämmande» lemna »fullständig utredning».

Den uppgiftsskyldighet, som förslaget i öfrigt ålägger, bär sålunda
här blifvit betydligt skärpt och detta i en omfattning, som Kammarrätten
icke kan finna billig. Bestämmelsen är också skäligen godtycklig, då det
är svårt att inse, hvarför den, hvars förluster varit så stora eller som arbetat,
under så ogynsamma konjunkturer, att hans vinst- och förlustkonto
slutar med ett förlustsaldo, låt vara hur litet som helst, skall åläggas en
skyldighet, derifrån man fritager den, för hvilken det af enahanda anledningar
ej gått väl, men som dock å sin verksamhet haft ett om än aldrig
så ringa öfverskott. Uttrycket »fullständig utredning» lider äfven af oklarhet
och skulle säkerligen komma att vålla osäkerhet i tillämpningen. Antagligt
synes ock, att bestämmelsen skulle komma att verka mindre gynsamt
derutinnan, att den antoges innefatta ett uttryckligt förhud för
taxeringsmännen att skänka tilltro till den eljest mest trovärdiga uppgift,
så vida icke en fullständig utredning beledsagade densamma.

Syftet med ifrågavarande undantagsbestämmelse torde i tillräcklig grad
kunna ses till godo, om en generel föreskrift lemnades derom att då uppgift
afser flera inkomstkällor, af hvilka en i sin helhet utvisar förlust, för
hvilken påyrkas afdrag från vinsten å eu annan inkomstkälla, uppgiften
bör innehålla upplysning å hvilken rörelse förlusten uppstått. Anses närmare
kännedom om förlusten önsklig, står det ju i hvarje särskilt fall
taxeringsmännen öppet att derom, likasom angående all slags förlust, förskaffa
sig kunskap genom användande af den rätt att infordra särskilda
upplysningar, som förslaget tillerkänner dem.

Förslagets bestämmelser om stället för fullgörande af uppgiftsskyldighet,
om förfarandet vid anmaning och om påföljderna, för underlåtenhet,
att afgifva uppgift och för tredska att efterkomma, anmaning äro enligt
Kammarrättens åsigt icke affattade med tillräcklig klarhet. För hvad
härutinnan kan vara att erinra får Kammarrätten emellertid tillfälle att
vid granskningen af förslagets detaljer närmare redogöra,.

Enligt det, förslag till deklarationsformulär, som vidfogats betänkandet,
skall skattskyldig, hvilken drifver flera särskilda slag af rörelse eller yrke,

väl uppgifva, hvilka dessa äro, men ej resultatet af hvarje särskild verksarahetsart,
utan upptages detta för hela hufvudgruppen i en klumpsumma.
Anordningen är afsedd att innebära eu förmån för den skattskyldige, men
Kammarrätten föreställer sig, att bestämmelserna härutinnan skola förefalla
de skattskyldige väl invecklade och snarare försvåra än underlätta
fullgörandet af deras uppgiftspligt. Det synes naturligare och för den
skattskyldige i det hela beqvämare, att då ju i allt fall de olika rörelsegrenarne
skola angifvas, deklaranten också samtidigt anger den behållning
eller förlust, som å hvarje särskild rörelsegren uppstått efter de afdrag,
som bevillningsförordningen medgifver, och torde äfven med hänsyn till
önskvärdheten af kontroll särskildt beträffande förlustafdragen en dylik
anordning vara att förorda.

Beträffande förslagets bestämmelser om obligatorisk sjelfdeklaration
i allmänhet anser sig Kammarrätten böra i underdånighet betona vigten
deraf att ingen utsträckning utöfver hvad redan nu derutinnan gäller må
ske annat än i sammanhang med en ändring af tryckfrihetsförordningens
föreskrifter i syfte att på ett verksamt sätt betrygga hemlighållandet af
lemnade uppgifter och upplysningar. Sålunda torde ingen annan än den,
som för sin tjenst är deraf i behof, få ega tillgång till taxeringshandlingarne,
hvarjemte önskligt vore, att det nu vanliga offentliggörandet genom
pressen af taxeringsresultatet kunde förekom mas.

Innan Kammarrätten öfvergår till granskningen af förslagets detaljer,
torde Kammarrätten till slut böra yttra sig om hvilketdera af de båda
alternativ, i hvilka förslaget föreligger, synes böra förtjena företrädet.
Såsom komiterade härutinnan erinrat, kan den formella anordningen af
förslagets bestämmelser ske på ett hvart af de valda sätten, och oförnekligt
år äfven, att hvardera metoden har sina fördelar. Redan den nya
skattens dubbelnatur att på samma gång vara en från allmänna be vill ningen
fristående direkt skatt och en supplementär skatt såsom den hittills
varande tilläggsbevillningen gör emellertid, att ingendera anordningen i och
för sig synes kunna göra anspråk på ett afgjordt företräde. Det första
alternativet möjliggör inkomstskattens bortfallande utan att derigenom bevillningsförordningen
på ett undantag när (§ 24) behöfver ändras, hvaremot
det andra alternativet, enligt hvilket i den nuvarande bevillningsförordningens
hufvudafdelningar med rubrik: »om taxeringsmyndigheter
och om uppgifter till ledning vid taxering», »taxeringsmyndigheternas sammansättning
och befogenhet» samt »debitering, uppbörd, afkortning och
redovisning» fullständigt inarbetats de nya bestämmelserna, tydligtvis i
det förutsatta fallet nödvändiggör ett stort antal ändringar i bevillnings -

förordningen, såvida nemligen icke bestämmelserna om obligatorisk sjelfd
ek la ration anses böra bibehållas. Men ur praktisk synpunkt eger det
andra alternativet enligt Kammarrättens uppfattning bestämda företräden,
som göra det förtjent att framför det första läggas till grund för ett slutligt
författningsförslag i ämnet, hvartill kommer den i detta sammanhang
särdeles beaktansvärda omständigheten att detta alternativ på ett fullständigare
och klarare sätt än det första tillmötesgår Riksdagens uttalanden i
fråga om sjelfdeklarationsprincipen. I sin skrifvelse den 13 maj innevarande*
år har nemligen Riksdagen uttryckligen framhållit, att ett genomförande
af obligatorisk sjelfdeklaration syntes ömkligt, äfven med afseende
å den allmänna bevillningen. Det första alternativet lernnar emellertid på
två undantag när — afseende det ena utsträckt deklarationspligt beträffande
lön- och arvodestagares samt öfriga arbetares löneförmåner och det andra
åtgärder för sekretessens betryggande — bevillningsförordningens bestämmelser
i ämnet oförändrade, och skola dessa alltså enligt, detta alternativ
fortfarande ega bestånd jemnsides med de för inkomstskattetaxeringen gifna
bestämmelserna. I sak, om ock endast medelbart, genomför dock ifrågavarande
alternativ en ändring af den bestående lagstiftningen på förevarande
område, enär äfven här såsom regel förutsättes att endast en uppgift
aflemnas — Kammarrätten frånser i detta sammanhang den omständighet
att flera, uppgifter tarfvas med afseende å vederbörandes taxering
till bevillning å flera orter — och att denna skall tjena till ledning för taxeringen
enligt båda författningarne, när skattskyldighet enligt båda eger rum.
Komitén har också velat framhålla detta, genom den till bevillningsförordningens
24 § fogade tilläggsbestämmelsen, att den i sistnämnda förordning
stadgade skyldighet att afgifva taxeringsuppgift skall anses fullgjord genom
aflemnande af uppgift enligt förordningen om inkomstskatt. Hvad
som i hvarje särskilt fäll gäller om sättet för uppgiftsskyldighets fullgörande
och om påföljd för underlåtenhet att i något fall ställa sig till efterrättelse
gällande föreskrifter blir emellertid icke rätt klart, om man icke samtidigt
har båda författningarne i tankarna, och icke ens en dylik jemförelse
torde alltid vara i stånd att håfva en viss villrådighet om bestämmelsernas
inbördes förhållande. Några exempel må till belysande häraf anföras.

En hvar skattskyldig är enligt bevillningsförordningen § 16 mom.
1 pligtig att efter anmaning lemna uppgift till ledning för sin taxering,
men uppgiften behöfver icke innefatta annat än ett naket meddelande om
beloppet af hans inkomst af kapital eller arbete nästföregående år. Enligt
inkomstskatteförordningen, alt. I § 20 mom. 2, är likaledes en hvar, som
icke är obligatoriskt deklarationsskyldig — enskild person således, som
nästföregående år taxerats (till inkomstskatt) för eller åtnjutit lägre inkomst

än 2,000 kronor* — pligtig att, efter anmaning lemna uppgift till ledning
för sin taxering till inkomstskatt. Denna uppgift skall afgifvas enligt
förslagets 21 § (alt. I) och de anvisningar, som deklarationsformuläret i
öfverensstämmelse dermed innehåller, och kan således författningsenligt
böra innehålla mer än enligt bevillningsförordningen är af nöden. Lemnas
nu efter anmaning en enligt inkomstskatteförordningen giltig deklaration,
gör ju detta tillfyllest för taxeringen äfven i hvad densamma afser påförande
af bevillning. Deremot är ej rätt klart, hvad påföljden blir, om
deklarationen icke innehåller annat än hvad enligt lti § bevillningsförordningen
tarfva», nemligen en uppgift angående nästföregående års inkomst.
Förslaget innebär för sådant fall tilläfventyrs, att deklaranten
då skall anses hafva förlorat rätt att fullfölja talan, såvidt taxeringen
afser påförande af inkomstskatt, hvilket dock synes komma att vålla
svårigheter vid tillämpningen. Jemväl beträffande sättet för den infordrade
uppgiftens aflemnande föranleda första alternativets bestämmelser
till villrådighet, då ju der medgifves rätt att i vissa fall — då
uppgiften infordrats af ordförande i bevillningsberedning eller kronans
ombud hos taxeringsnämnd — lemna uppgiften muntligen, men sådant
icke tillstädjes enligt bevillningsförordningen. I fråga vidare om påföljden
för underlåtenhet att afgifva uppgift till ledning för egen taxering, i fåll
der sådan enligt båda förordningarne skall utan anmaning lemnas — således
beträffande verk eller bolag, som är med Kong!. Maj-.ts oktroj försedt
eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig
kontroll — råder likaledes oklarhet om hvad förslaget enligt första alternativet
åsyftar. Att döma af uttalanden härutinnan i motiven torde meningen
få anses vara, att straffpåföljden för tredska att efterkomma anmaning
endast skulle bestå i böter, svarande mot tio procent af den inkomstskatt,
som varder skattskyldig påförd för den inkomst uppgiften skolat afse,
men då 24 § i bevillningsförordningen qvarstår oförändrad, såvidt här är
i fråga, lärer det näppeligen kunna undgås, att den försumlige får höta tio
procent jemväl af den bevillning, som belöper å inkomsten i fråga. Likaledes
torde af enahanda anledning tvekan kunna komma att råda beträffande påföljden
för uraktlåtenhet att aflemna föreskrifna uppgifter till ledning för andras
taxering, hvilken uppgiftsskyldighet delvis sammanfaller med, men delvis
är vidsträcktare än den, som bevillningsförordningen stadgar. Så t. ex.
åligger det för närvarande gode män för tillsyn å förmynderskap att
lemna uppgift om omyndiges kapitalinkomst nästföregående är, såvidt

* Undantagsbestämmelsen för det fall, att inkomsten bestått i kapital — för öfrig!
endast delvis bär tillämplig — lemnas bär åsido.

den uppgått till minst 500 kronor. Enahanda, uppgiftsskyldighet, föreligger
nu enligt första alternativet, men år i följd af der antagna kapitalinkomstbegrepp,
som omfattar jemväl utdelningar å aktier och banklotter,
vidsträcktare, i ty att uppgiften äfven skall afse inkomst af sistnämnda
art. Tydligtvis täcker ej, vid underlåtenhet att lemna någon uppgift alls,
den straffpåföljd, 25 kronors böter, som redan enligt bevillningsförordningen
eger ruin,'' hela den försumlighet, som vederbörande låtit komma sig
till last, hvadan det väl får antagas, att dubbel bötespåföring i sådant fall
bör ega rum — något som dock icke blifvit klart uttryckt. Jemväl
andra fall skulle kunna framdragas, der tillämpningen af det första alternativet,
såvidt nu är i fråga, skulle vålla taxeringsmännen svårigheter —
svårigheter, hvilka undvikas genom antagande af det andra alternativet.
Så är t. ex. förhållandet med § 34 mom. 3, jemförd med 27 § i
bevillningsförordningen i dess af komitén föreslagna lydelse. Såsom ett.
bestämdt företräde för sistnämnda alternativ bör jemväl räknas den af
komiterade framhållna omständigheten, hurusom i syfte att bereda de
uppgiftsskyldige lättnad vid deklarationernas aflemnande antalet myndigheter
med skyldighet att mottaga och befordra inlemnade uppgifter enligt
detta alternativ gjorts större än som lämpligen kunnat ske enligt det
första alternativet. Särskildt kan antagas, att bestämmelsen att uppgift i
regel får aflemnas der uppgiftspligtig bor kommer att verksamt främja
nyss berörda syfte.

Beträffande härefter de båda alternativens inbördes företräde, så vidt
angår återgifvandet af förslagets konstitutiva bestämmelser, torde ur formell
synpunkt företräde möjligen böra tillerkännas det första alternativet. Åt
detta har nemligen i förevarande del gifvits karakteren af en verkligt fristående
författning, som i ett sammanhang innehåller samtliga för den nya skatten
grundläggande bestämmelser. Att delvis samma bestämmelser gälla i fråga
om beräkning af inkomst som enligt bevillningsförordningen vållar för
lagtillämpningen icke någon betänklighet. Icke heller det andra alternativet
torde i sistnämnda afseende komma att orsaka någon svårighet, men
den intima anknytningen till bevillningsförordningen gör nödvändigt att
vid ändringar i bevillningsförordningen tillse, att sambandet mellan, de
båda förordningarne icke för rycket och i följd häraf hänvisningarne i inkomstskatteförordningen
till bevillningsförordningen icke längre blifva fullt
korrekta.

Hvad slutligen angår de i förslaget meddelade anvisningar rörande
taxeringsförfarandet skilja sig de båda alternativen derutinnan, att till det
första alternativet fogats ett fullkomligt fristående supplement, upptagande
de särskilda anvisningar, som ansetts vara af nöden till ledning vid in -

komstskattetaxeringen, medan enligt det andra de med anledning af denna
taxering erforderliga anvisningar inarbetats i gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna.
hvilken samtidigt dermed underkastats en väl behöflig
revision. En del föråldrade, obehöfliga eller delvis vilseledande bestämmelser
har sålunda ur instruktionen utmönstrats och ersatts med andra,
som otvifvelaktigt bättre än de hittillsvarande tjena sitt syfte. Då enligt
Kammarrättens uppfattning det andra alternativet bättre än det första egnar
sig att läggas till grund för en blifvande lagstiftning angående sjelfva
taxeringsförfarandet, anser Kammarrätten företräde jemväl i nu förevarande
afseende böra tillerkännas detsamma.

Den granskning af förslagets detaljer, som af Kammarrätten vidtagits,
har ansetts böra omfatta båda alternativen, äfven der af ofvan anförda
grunder ettdera ansetts ega företräde, och har densamma föranledt till
följande erinringar.

A) Alternativ I.

5 § 1 mom.

Då det torde vara mindre lämpligt, att afjemning af uppskattade
inkomstbelopp eger rum vid taxering• till inkomstskatt, men icke vid taxering
till inkomstbevillning, synes antingen förslagets stadgande härom böra
bortfalla eller ock motsvarande bestämmelse meddelas i bevillningsförordningen.

8 §•

1 mom. Då afdrag för ränta å gäld utöfver hvad i bevillningsförordningen
är medgifvet sker först från den utrönta sammanlagda inkomsten,
på sätt vidfogadt deklarationsformulär och särskilda anvisningar utmärka,
synes kunna ifrågasättas, att affattning^ af första stycket undergår någon
omredigering i syfte att tydligare än nu är fallet framhålla detta.

2 mom. Jemväl här torde en omredigering tarfvas för att tydligt
angifva omfattningen af sjelfva den rätt till afdrag för förluster, som
förslaget medgifver. Sådant stadgandet är affattadt, innefattar det en sammanblandning
af olika ämnen. Afsigten torde nemligen hafva varit att säga
två saker: dels att öfver hufvud vid beräkning af det ekonomiska resul -

tatet af viss rörelse annan slags förlust icke får afdragas ån sådan, som ej
är att hänföra till kapitalförlust, hvilket i »anvisningame» närmare utvecklas,
och dels att, derest med iakttagande af detta beräkningssätt berörda resultat
blir förlust och icke vinst, denna förlust får leda till minskning
af den vinst, som uppstått å andra inkomstkällor, vare sig dessa falla inom
hufvudgruppen »rörelse eller yrke» eller inom annan hufvudgrupp.

9 §.

Utöfver hvad Kammarrätten ofvan erinrat beträffande paragrafens
innebörd, tillåter sig Kammarrätten fästa uppmärksamheten derå, att, då
såväl vid bolags nybildande som vid sedermera skeende tillskjutning af
nytt kapital inbetalning kan föras direkt till reserverade medel, det å andra
styckets sista rad förekommande ordet: »aktiekapitalet» torde böra utbytas
mot »det inbetalda kapitalet». Härigenom åvägabringas ock full öfverensstämmelse
med deklarationsformuläret, der anmärkta förhållandet vunnit
beaktande.

10 §.

Uttrycket »inkomstskatt eger icke rum» torde, såsom mindre språkriktigt,
höra utbytas mot: »skyldighet att erlägga inkomstskatt eger icke
rum», eller annat dermed jemförlig! uttryck. Beträffande den föreslagna
skatteskalan hänvisar Kammarrätten till ofvan gjorda uttalanden och vill
vidare erinra derom att, såsom komiterade sjelfve påpekat, skalan eger
giltighet allenast vid en skattefot af högst en för hundra. Kammarrätten
håller äfven före, att bestämmelsen, som återgifver sjelfva skatteskalan,
skulle vinna i tydlighet, om i fjerde stycket orden: »men inkomsten i
öfrigt förhöjas sålunda, att» utbytas mot ordet »hvaremot», och tabellen
utfylles genom att efter orden: »den del» fogas orden: »af inkomsten».

12 och 13 §§.

Då indelningsgrunden för afdelningarne a) och b) i § 12 icke är densamma,
hvaremot § 13 afhandlar samma ämne, den s. k. subjektiva skattskyldigheten,
som de under § 12 litt. b) upptagna bestämmelserna, synes den
anordning lämpligen kunna vidtagas, att till § 12 hänföres allenast hvad
under litt. a) förekommer och att en ny § 13 bildas af § 12 litt. b) och den
föreslagna § 13, då hänvisningen till § 12 b) bortfaller. Från § 13 bör

äfven utgå hänvisningen till § 8, enär hvad der stadgas såsom regel gäller om
skattskyldig i allmänhet. Likställandet af partiel skattskyldig enskild
person och partiel skattskyldig juridisk person göres lämpligen vid § 8
eller i särskild! moment under den nya § 13.

16 §

Med afseende å affattning^) af 17 § bör, i likhet med hvad som
iakttagits i alternativ II, utmärkas att bestämmelserna här afse enskild
skattskyldig.

17 §.

Paragrafen torde böra omredigeras så, att beskattningsort i först
angifna fallet förklaras vara ort, der vederbörande styrelse eller förvaltning
har sitt säte eller syssloman är bosatt.

18 §.

Vid denna § tillåter sig Kammarrätten hänvisa till sitt ofvan gjorda
uttalande om önskvärdheten af en gemensam beskattningsort för skattskyldige,
som här afses.

19 §.

Då en hvar, äfven den, som icke är för egen del skattskyldig, bör
ega rätt att erhålla upplysning om beskaffenheten af honom åliggande
uppgiftsskyldighet — hvad ock förslaget torde hafva afsett — bör ordet
»skattskyldig» i paragrafens senare del utbytas mot: »en hvar». Den här
omförmälda rätten att för erhållande af Upplysning hänvända sig till hvilken
bevillningsberedningsordförande som helst innebär en utvidgning af hvad för
närvarande härutinnan gäller, som icke torde vara af omständigheterna
påkallad och i tillämpningen kan blifva temligen betungande. Allra minst
torde densamma vara på sin plats i detta alternativ, då ju bevillningsförordningens
föreskrift att upplysningen skall begäras hos vederbörande
beredningsordförande qvarstår oförändrad, (se bev.-fn. §§ 20 och 30) och
meningen väl icke kan vara, att kungörelsen, som dock afser taxering enligt
båda författningarna skall för detta särskilda fall innehålla olika föreskrifter.

Vid 1 mom. litt b) synes kunna ifrågasattas, att, på sätt i alt. II.
iakttagits, begreppet inkomst tydligen angifves vara sådan inkomst, för
hvilken skattskyldighet eger rum enligt inkomstskatteförordningen.

2 mom. Ordet »äfven» torde, såsom här mindre egentligt använda
böra utgå.

21 §.

Då i 20 § 2 mom. icke meddelas någon föreskrift, hvem som eger
infordra deri omförmäld uppgift, torde i andra stycket uttrycket: »Uppgift,
som enligt 20 § 2 mom. infordrats» etc. böra utbytas mot: »Uppgift enligt
20 § 2 inom., som infordrats» etc.

Att för utländsk försäkringsanstalt fordra en skärpt uppgiftsskyldighet
torde desto mindre böra ifrågakomma, som vid taxeringen af sådan
anstalt, enligt vedertagen praxis, dess inkomst utan vidare beräknas till
vissa procent af beloppet influtna premier minskadt med beloppet af utbetalda
återförsäkringspremier. Det torde vid sådant förhållande göra tillfyllest,
att uppgiften afser, utom fast egendom och dess värde, allenast
premiebeloppet för de under nästföregående år af anstalten afslutade försäkringar
jemte beloppet af under samma tid utbetalda återförsäkringspremier.

22 §.

Med sin föreslagna affattning, hvilken genom ordet »i öfrigt» omedelbart
anknytes till nästföregående stadganden, torde paragrafens bestämmelser
icke lämpligen bilda innehåll för en särskild paragraf.

Beträffande den undan tagsföreskrift, paragrafen i andra stycket innehåller
i fråga om beskaffenheten af uppgift rörande förlust, hänvisar Kammarrätten
till hvad derutinnan ofvan är anfördt.

23 §.

För fullständighetens skull torde här böra, såsom skett i motsvarande
stadgande i alt. II, insättas ordet »syssloman».

24 §.

Denna paragraf föranleder enahanda erinran, som framstälts vid

§ 19-

25 §.

Då svårighet någon gång torde kunna möta att uppgifva jemväl
hemvist för lifräntetagare eller aktieegare, föreslås, att uppgiftsskyldighet
i förevarande afseende angifves åligga vederbörande, der så ske kan.

Äfven den, som egt uppbära utdelning, men af någon anledning
låtit densamma innestå, lärer få anses vara pligtig att utgöra inkomstskatt
för utdelningsbeloppet, och torde i enlighet härmed i litt. b.) till ordet
»uppburit» böra fogas orden: »eller egt uppbära».

29 §.

Enär tillräcklig anledning ej torde vara för handen att utan vidare
tillmäta verk eller bolag en rymligare tid för aflemnande af uppgift än som
medgifves andra skattskyldiga, synes bestämmelsen i paragrafens första
stycke om rätt till anstånd böra utgå och motsvarande ändring vidtagas i
21 § bevillningsförordningen. Efter anmälan eger, ifall hinder mött för
aflemnande af uppgift inom föreskrifven tid, bolag liksom hvarje annan
skattskyldig att uppskjuta aflemnandet så långt som till utgången af maj
månad.

Andra stycket torde vinna i tydlighet, om ordet »sådan» framför
»uppgift» uteslutes, enär uttrycket eljest kan antagas åsyfta endast uppgift
från verk eller bolag, hvarom strax förut sägs, medan uttrycket i
sjelfva verket hänför sig till sådan uppgift, som det utan anmaning åligger
skattskyldig att afgifva.

30 §.

1 mom. Detta moment, som hufvudsakligen afhandlar anmaningsförfarandet,
synes böra underkastas någon omarbetning för att vinna i
tydlighet. Tvekan kan nemligen råda om betydelsen af de i tredje stycket

förekommande uttrycken: »i enahanda ordning» och »galle hvad här ofvan
är stadgadt», af hvilka särskildt sistnämnda uttryck förefaller oklart. I
detta sammanhang må ock påpekas den bristande öfverensstämmelse, som
uttrycket »i enahanda ordning» vållar mellan 29 § tredje stycket, der tidrymden,
inom hvilken uppgift skall infordras, bestämmes till »minst åtta
dagar», och förevarande moment, enligt hvilket i hvarje fall, der anmaning
sker, tiden för aflemnande af uppgift icke får öfverstiga åtta dagar.

Nuvarande andra stycket hör väl tned afseende å sitt innehåll
snarare till § 29 än till § 30, och bör i hvarje fall, såsom afseende
alla särskildt infordrade uppgifter, byta plats med det nuvarande tredje
stycket.

3 mom. Uttrycket »fullständig uppgift», hvarmed förslaget åsyftar
en formelt fullständig uppgift, borde måhända till förekommande af missförstånd
utbytas mot: »i enlighet med § 21 afgifven uppgift» eller annat
dermed jemförligt uttryck, som tydligare än det valda uttryckssättet återgifver
förslagets mening.

31 §.

Jemväl affattningen af denna paragraf har synts Kammarrätten böra
förtydligas. De i paragrafens första stycke använda ordalagen passa nemligen
icke rätt väl in på annan skattskyldig än den, som är skyldig att utan
anmaning afgifva uppgift, då 29 § endast för sådan skattskyldig kan sägas
sjelf stadga någon tid — för annan skattskyldig bestämmes nemligen i
hvarje särskildt fall tiden i den anmaning, som tillställes honom — men
paragrafens hänvisning till 21 § i dess helhet gifver vid handen, att bestämmelsen
åsyftar äfven den, som enligt 20 § anmanats att afgifva uppgift,
men sådant uraktlåtit.

Hvad förslaget åsyftar för det fall att uppgift befinnes ofullständig
enligt förslagets mening framgår ej rätt tydligt af den affattning, ifrågavarande
stycke erhållit. Påföljden skall nemligen vara förlust af rätten
att fullfölja talan i fråga om beloppet af »den inkomst, uppgiften skolat afse».
År nu uppgiften t. ex. ofullständig derutinnan, att deklaranten icke upptagit
all honom tillhörig här i riket belägen fast egendom eller utelemnat
någon tjensteinkomst, bör påföljden rimligtvis icke blifva annan än den,
att han icke får fullfölja talan angående den beräknade inkomsten af den
utelemnade fasta egendomen, huru origtig denna beräkning än må vara,
eller mot taxeringen af den uteglömda tjensteinkomsten, men den nuvarande
.affattningen föranleder onekligen till en strängare uppfattning af

stadgandets innebörd, antingen så, att rätten till talan förloras beträffande
hela den art af inkomst — enligt de anförda exemplen inkomst af fast
egendom och inkomst af tjenst — som uppgiften galt, eller ock, då ju
uppgiften afser den samfälda inkomsten, så att rätten till klagan gått förlorad
beträffande hela inkomsten.

I paragrafens andra stycke, som behandlar påföljden för tredska,
afses både den, som varit skyldig att utan anmaning deklarera, men icke
ens efter erhållen anmaning fullgjort sin skyldighet, och den som, från
början icke deklarationsskyldig annorledes än efter anmaning, tvenne gånger
förgäfves anmanats. Detta torde böra tydligare än som skett framhållas,
hvadan en omredigering i sådant syfte synes önsklig. I sak
tillåter sig Kammarrätten vid detta stycke erinra, att bötespåföljden synes
väl sträng för den, hvilken i likhet t. ex. med förmyndare, eller god
man deklarerar för annans räkning, och att i hvarje fall stadgandet af en
latitud här torde vara på sin plats, då ju förseelserna kunna vara af högst
olika omfattning och betydelse.

32 §.

Att bötesbeloppet skall utan afseende på försummelsens beskaffenhet
vara ett och detsamma för alla fall, torde icke öfverensstämma med vanliga
lagstiftningsprinciper, hvadan jemväl här införandet af en strafflatitud
synes önskligt.

33 §.

Då äfven uppgift eller upplysning, hvilken opåmint lemnas af någon,
som icke är pligtig att utan anmaning deklarera, kan innehålla ett mot
bättre vetande lemnadt origtigt meddelande, hvarigenom inkomst undandrages
beskattning, och följdrigtigheten klöfver, att jemväl en sådan deklarant
drabbas af här upptagen straffpåföljd, torde för undanrödjande af all villrådighet
härutinnan ordet »uppgiftspligtig» böra ersättas med ordet »någon»,
i samband hvarmed första delen af paragrafen tarfvar jemkning i redaktionen.
Vidare anser Kammarrätten, att förefintligheten af den i paragrafens sista
punkt angifna rent subjektiva straffminskningsgrunden icke lämpligen bör
föranleda något stadgande i en förordning af den föreslagnas natur, utan
att det bör öfverlåtas åt domstolen att pröfva och vid straffets utmätande
taga hänsyn till den grad af brottslighet, som i hvarje särskildt fall må

föreligga. Sjelfva syftet med ifrågavarande ti Höggs före skrift tillgodoses
genom att stadga ett generel straffminimum af 25 kronor, så att
orden »minst 50 kronor» i nästföregående mening utbytas mot: »minst 25
kronor».

34 § 2 mom.

Enligt Kammarrättens åsigt bör kronoombud, som förslaget endast
tillerkänner rätt att närvara vid granskning af här afsedda uppgifter, vara
ej blott befogadt, men äfven pligtigt att deltaga i granskningen, med anledning
hvaraf Kammarrätten anser momentet böra omredigeras i sådant
syfte. Tillika synes det kunna ifrågasättas, huruvida ej sekretessen
skulle blifva bättre tillgodosedd, derest uppgifterna under tjenstemannaansvar
förvarades hos kronofogde eller magistrat, för hvilka det säkerligen
ock skulle ställa sig beqvämare än för enskilde att bereda ifrågavarande
handlingar nödig vård. En i sistberörda hänseende vidtagen ändring föranleder
tydligtvis ändring jemväl af § 38 litt. b.)

. r • '' i ■;> . /•''!/,; . ■ ■ . '' ; q.

35 §.

Af enahanda skäl, som anförts vid § 33, torde ordet »uppgiftspligtig»
i paragrafens början böra utbytas mot ordet »någon».

Beträffande vidare den tid, inom hvilken eftertaxering blifvit medgifven,
synes det Kammarrätten, som borde densamma väsentligt förkortas
för skiftadt dödsbo, och föreställer sig Kammarrätten, att ett år, räknadt från
utgången af det kalenderår, under hvilket bouppteckning blifvit för registrering
ingifven eller af vederbörande domstol förrättad, härvidlag skulle
utgöra en lämplig tidrymd.

38 §.

Den rättighet, som förslaget under litt. a) tillerkänner skattskyldig
att i visst fall deklarera genom ombud, torde böra bortfalla. Medgifvandet
af en dylik rätt kan visserligen synas innebära en förmån för den skattskyldige,
men skulle å andra sidan säkerligen alstra svårigheter vid afgörandet,
hvem ansvaret för en origtig eller vilseledande uppgift i hvarje
särskilt fall rätteligen bör drabba.

• '' • t tk ■ •'' */ t . gt i ■■■ : J '' y • kV * »V(; k V

Särskilda anvisningar vid inkomstskattetaxeringen.

Förutom de erinringar mot förslaget i förevarande del, som omedelbart
följa af hvad ofvan är anfördt, har förslaget i nedan omförmälda hänseenden
synts böra föranleda erinran.

För den händelse skattskyldig i sin rörelse förädlar skogs-, jordbruks
eller andra produkter från egen jordbruksfastighet, fästes i anvisningarna
uppmärksamheten derå, att han eger att vid beräkningen af inkomsten
ä förädlingsrörelsen göra afdrag »för omförmälda produkter». Att
komiterade valt sistnämnda allmänt hållna uttryck och undvikit att framhålla
värdet af dessa produkter såsom det, hvarför afdrag eger rum, beror
antagligen deraf, att man genom att utan någon inskränkning medgifva
ett sådant afdrag löper fara att göra afdraget vidsträcktare än som vederbör.
Det är nemligen endast råvarans värde såsom sådan efter gängse
pris i orten, för hvilket afdrag bör i det förutsatta fallet eg a rum, och
torde detta lämpligen kunna klargöras genom att i stället för det af komitén
valda, äfven ur språklig synpunkt mindre tillfredsställande uttryckssättet
betjena sig af uttrycket: »göra afdrag för värdet af omförmälda produkter
i oförädladt skick.»

Det i slutstycket under rubrik »Eftertaxering» anförda exempel synes
tarfva ett förtydligande i två afseenden. Dels bör sålunda, vid angifvandet
af sjelfva förutsättningarna, orden »år 1903», der de andra gången förekomma,
framflyttas i meningen så att de komma att stå omedelbart efter
ordet »bort», och dels torde till förekommande af hvarje missförstånd slutorden:
»enligt den skattefot, som för år 1903 antagits» böra ändras till:
»så att, om skattefoten varit 1 krona för 100 kronor, inkomstskatten blir
80 kronor».

Förslag till ändrad lydelse af vissa delar i bevillningsförordningen.

Hvad härefter angår det vid första alternativet fogade förslag till
ändrad lydelse af vissa delar i bevillningsförordningen, tillåter sig Kammarrätten
erinra derom att, såvida Kammarrättens ofvan gjorda hemställan
att jemväl kronans ombud bör åläggas att deltaga i uppgiftsgranskningen
vinner afseende, motsvarande ändring bör göras i 27 § bevillningsförordningen.
Gifvetvis föranleder ock hvad Kammarrätten erinrat vid förslagets
31 § enahanda erinran vid 24 § i bevillningsförordningen, som till sitt
hittillsvarande innehåll af komitén lemnats oförändrad.

Beträffande slutligen det vid förevarande alternativ fogade upp<jifinför
mulär öfverensstämmer detsamma med det förslag till formulär, som
hilagts det andra alternativet allenast med de skiljaktigheter, som varit
en naturlig följd af de olika utgångspunkterna för alternativen och den
olika bestämning, som i de båda alternativen gifvits åt begreppet: inkomst
af kapital. Af sådan anledning har framställningen af de erinringar, hvartill
granskningen af förslaget i denna del föranledt, synts böra här nedan
i ett sammanhang lemnas.

B) Alternativ II.

3 och 4 §§.

I afseende å dessa paragrafer hänvisas till hvad ofvan vid §§ 8 och
9 i alt. I. erinrats.

6 §•

Paragrafen föranleder enahanda yttrande som § 10 i alt. I.

8 §.

Hänvisningen i första momentet till de i 11 § 2 mom. c), d), e), f)
och g) af bevillningsförordningen gifna stadganden angående den subjektiva
skattskyldigheten lider af en oegentlighet derutinnan, att enligt litt. f) i
nyss nämnda lagrum fullständig frihet från skyldighet att utgöra inkomstbevillning
är medgifven, hvaremot hänvisningen föranleder till antagande af
ett motsatt förhållande. Mot paragrafen i dess helhet synes den erinran
kunna göras, att den icke är tillräckligt lättfattlig och öfverskådlig, ett
förhållande, som har sin förklaringsgrund deri, att bevillningsförordningens
egna föreskrifter i ämnet äro affattade med bristande enhetlighet i fråga
om utgångspunkten och systematiseringen. För afhjelpande af den anmärkta
bristfälligheten vore måhända bäst att i likhet med hvad i alt. I
skett gifva paragrafen en fristående affattning, ökad lättfattlighet och
korrekthet synas ock stå att vinna genom att låta hänvisningarna till 9
och 11 §§ bortfalla och i stället i början af paragrafens första moment

inrymma en hänvisning till de undantag beträffande skattskyldigheten,
som göras i fjerde momentet. Första momentet skulle då erhålla ungefärligen
följande lydelse:

Med undantag, hvarom i 4 mom. sägs, utgöres inkomstskatt af den,
som är pligtig erlägga bevillning för inkomst af kapital och arbete enligt
de i bevillningsförordningen härom gifna stadganden:

för all den inkomst, för hvilken han är pligtig utgöra inkomstbevillning -

9, 10 och 12 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till de erinringar, som gjorts
vid §§ 17, 18 och 35 i alt. T.

Förslag till ändrad lydelse af vissa delar i bevillningsförordningen.

Vidkommande det vid alternativ II fogade förslag till ändrad lydelse
af vissa delar i bevillningsförordningen tillåter sig Kammarrätten likaledes,
i tillämpliga delar, hänvisa till hvad ofvan vid §§ 21, 22, 24, 25, 30, 31,
32, 33, 34 och 38 i alt. I anförts.

Följande särskilda detaljerinringar har Kammarrätten derjemte ansett
sig böra här framställa.

I 16 § 1 mom. litt b) torde till förekommande af missförstånd uttrycket:
»uppburit tillhopa minst» etc. ersättas med »åtnjutit» etc., i likhet
med hvad strax ofvan i samma stycke iakttagits.

Vid 32 § litt. f) erinras, att då förslaget, som gör åtskilnad mellan
»uppgifter» och »upplysningar», väl ej torde afse att i fråga om skydd för
hemlighållande ställa de senare sämre än de förra — något hvartill icke
heller förefinnes anledning — redaktionen af stadgandet bör fullständigas
i angifvet syfte.

Förslag till instruktion för taxeringsmyndigheterna.

7 §•

Bestämmelsen att vid taxering af rörelse behörig hänsyn skall tagas
jemväl till varulager och inventarier vid årets slut i jemförelse med varu -

lager och inventarier vid årets början torde böra utgå vid det förhållande
att deklarationer från andra ån verk och bolag, hvarom i 16 § a) sägs,
härutinnan icke behöfva innehålla någon upplysning, och enskild skattskyldig
först efter anmaning är ''pligtig att derom lemna besked.

Formulär.

Såsom redan blifvit erinradt, håller Kammarrätten före, att skattskyldig,
som drifver flera särskilda slag af rörelse eller yrke, bör uppgifva
nettobehållningen å hvarje särskildt företag. Kammarrätten tillåter sig
vidare anmärka, hurusom den sammanställning, hvilken under B. 2:o)
göres i afseende å afdragen för 5 % af fastighetstaxeringsvärde, ränta å
lånt rörelsekapital och förlust, lätteligen kan föranleda den origtiga uppfattning
af förslaget, att jemväl förstnämnda afdrag finge medverka såsom
en faktor vid uträknandet af det slutliga förlustafdraget, så att t. ex.
skattskyldig, hvilken i en af honom utöfvad rörelse eger fastighet med
100,000 kronors taxeringsvärde, skulle ega att öka den förlustsiffra, rörelsen
i sin helhet utvisar, med 5,000 kronor. Särskildt kursiveringen af orden
»under denna punkt» verkar i nu berördt hänseende vilseledande.

Vid C i båda alternativen torde uttryckligen böra framhållas, att
afdraget får afse endast ränta å upplånadt kapital, icke t. ex. förvaltningskostnad.

De å formulärets första sida lemnade anvisningar synas, utom hvad .
de för närvarande innehålla, lämpligen höra upptaga erinringar derom:

att bostads- och andra förmåner böra till sitt värde i penningar
uppgifva,

samt att verk eller bolag, hvarom i 20 § resp. 16 § sägs, skall vid
uppgift om sin inkomst foga föreskrift^ räkenskapshandlingar.

Vinner hvad Kammarrätten vid granskningen af förslagets detaljer
erinrat afseende, tarfva de å samma sida meddelade anvisningarne motsvarande
rättelse.

I stället för de vid den slutliga summeringen använda ordalagen:
»undertecknads inkomst nästföregående år utgjorde således» torde det här
böra heta endast: »summa återstående inkomst».

I afseende å deklarationsformuläret i dess helhet synes det slutligen
Kammarrätten, som skulle det leda till ökad enkelhet och reda, om deklarationen
anordnades så, att vederbörande skattskyldig först finge angifva

sin bevillningspligtiga inkomst och derefter enligt formulärets anvisningar
den inkomst, för hvilken inkomstskatt skall utgå.

• :1* 1 si''* • hfyeu : uiir .. .''V • •••''m.»’,-

Vidkommande formuläret till taxeringslängd föranleder detta till den
erinran från Kammarrättens sida, att då enligt gällande praxis äfven en
extra provinsialläkares inkomst af praktik inom tjenstgöringsdistriktet anses
härflyta af tjenst, medan deremot t. ex. en lasarettsläkares inkomst af praktik
upptages såsom rörelseinkomst, den i längdformuläret använda exemplifieringen,
såvidt nu är i fråga, torde böra i enlighet härmed rättas.

Bilagda utdrag af Kammarrättens protokoll utvisar de särskilda yttranden,
som vid ärendets föredragning afgifvits. Stockholm den 2 december
1901.

Underdånigst.

L. ÅKERHIELM.

A. H. Björklund. Henning v. Unge. C. O. Erickson. Oskär Bodin.
Gård Juel. Erik von Wolcker. Gustaf Hernmarck.

Föredragande.

John Lybeck.

Utdrag af Kongl. Kammarrättms ''protokoll den 2 december
1901.

Närvarande:

Presidenten, Herr Friherre Akerhielm,

Herr Kammarrättsrådet Björklund,

Herr Kammarrättsrådet von Unge,

Herr Kammarrättsrådet Erickson,

Herr Kammarrättsrådet Bodin,

Herr Kammarrättsrådet Juel,

Adjungerade ledamöterna
Sekreteraren von Wolcker,

Notarien Hernmarck.

S D

-A-J Sedan med anledning af Kong]. Maj:ts nådiga remiss den 18 oktober
innevarande år föredragning, på sätt Kongl. Kammarrättens protokoll
för den 4, den 5, den 6, den 8 och den 9 nästlidne november utvisa, egt
rum af särskilda komiterades den 15 berörde oktober afgifna betänkande
med förslag till bestämmelser om inkomstskatt och förslag till obligatorisk
sjelfdeklaration, så företogs nu ofvanomförmälda nådiga, remiss till besvarande
;

Och beslöts underdånigt utlåtande, se regi stråt uret.

Följande särskilda yttranden afgåfvos:

Af herr kammarrättsrådet Bodin:

Det mest rationel sättet för beskattning af den vinst, som uppstår
af aktiebolags verksamhet, skulle utan tvifvel vara att sjelfva bolaget fritoges
från beskattning samt att delegarne progressivt beskattades för den
å en hvar af dem belöpande andel af vinsten, vare sig denna reserverades
eller utdelades till delegarne. Då emellertid ett sådant ordnande af bolagsbeskattningen
på grund af praktiska svårigheter vid tillämpningen ej

lärer vara utförbart, måste den utvägen anlitas att beskatta såväl bolaget
som delegarne i detsamma.

Mot förslaget att dervid beskatta delegarne progressivt för deras utdelning
och bolaget proportionel för hela vinsten med afdrag blott för
ränta å förlagskapital kan invändas, att med en sådan anordning det i
sjelfva verket skulle komma att ligga i delegarnes eget skön att bestämma
i hvad mån de vore villiga underkasta sig progressiv beskattning.

Ej fåtaliga fall skulle kunna nämnas, då bolag, med synnerligen omfattande
och vinstgifvande verksamhet praktiskt sedt egas af en eller några
få personer. Om dessa föredraga att låta bolagets vinst eller största delen
deraf stå inne hos bolaget framför att utdela densamma, skulle följden
blifva, att de fullständigt eller så godt som fullständigt undandroge sig
progressiv beskattning för sina andelar af bolagens vinst. Under förutsättning
att utdelningen ej öfverstege det procenttal, som kan blifva bestämdt
för bolagets rätt till afdrag för ränta å förlagskapital — af komiterade
föreslaget till 4 procent — och bolagsdelegarne sålunda jemväl fritoges
från all dubbelbeskattning, skulle de blifva alldeles oskäligt gynnade.

Det synes ej osannolikt, att delegare i de nämnda bolagen för att i
möjligaste måtto undgå progressiv och dubbel beskattning skulle komma
att med hänsyn dertill afpassa utdelningarna från bolagen.

Den tanke, som framkastats, att bolagsdelegarne skulle beskattas progressivt
för utdelning, medan bolagen beskattades likaledes progressivt för
sin outdelade vinst, synes af finansiela skäl ej rätt tilltalande. Flertalet
bolag torde utdela den vida öfvervägande delen af sin vinst, och det lärer
ej vara sällsynt, att bolag med stora samlade fonder utdela så godt som
hela vinsten. I dessa fall skulle beskattningsmyndigheterna kunna nödgas
utkräfva skatten för hela eller största delen af bolagsvinsten hos eu stor
mängd delegare, af hvilka möjligen i följd af öfverlåtelser, vistelse å utländsk
ort eller andra orsaker åtskilliga ej kunna anträffas.

Referentens förslag rörande bolagsbeskattningen synes innefatta en
relativt lycklig lösning af frågan. Derigenom undgås den af komiterade
föreslagna synnerligen obilliga progressiva dubbelbeskattningen, medan å
andra sidan det allmänna är försäkradt om att kunna ur den samlade
bolagsegendomen uttaga väsentliga skattebidrag. Den föreslagna anordningen
synes visserligen vid första påseendet något invecklad men kräfver
i sjelfva verket en räkneoperation af enklaste beskaffenhet.

Af nu anförda skäl biträder jag i förevarande ämne referentens
förslag.

Då vid införande i vårt skattesystem af en nyhet sådan som den
obligatoriska sjelfdeklarationen en viss varsamhet torde vara af nöden, är

de! möjligt, att till en början bör för densamma väljes den jemförelsevis
milda form, som komiterade föreslagit. '' Men det torde dock böra anmärkas
att, om nödig garanti mot oriktiga och vilseledande uppgifter skall
vinnas, eu del i andra länder stadgade men af komiterade ej föreslagna
kontrollåtgärder synas böra efter hand införas; och torde så mycket större
skäl finnas härför som förslaget krafvel- endast uppgift å slutsumman af
eu skattskyldigs inkomst och ej tillika redogörelse för den beräkning åt
inkomsten, som ligger till grund för nämnda uppgift.

Den af Kammarrättens pluralitet uttalade uppfattning, att det nu
vanliga offentliggörandet genom pressen af taxeringsprotokollet bör genom
stadgande i tryckfrihetsförordningen förekom mas, kan jag ej biträda. Ett
sådant offentliggörande anser jag tvärtom gagneligt, bland annat af den
anledning, att derigenom vinnes någon kontroll å det sätt, hvarpå den
skattskyldige fullgjort sin deklarationsskyldighet.

Af herr kammarrättsrådet von Unge:

Från den af Kammarrättens pluralitet uttalade mening är jag skiljaktig
i följande afseenden.

Beträffande beskattningen af inländska aktiebolags och bankbolags
vinst instämmer jag väl i de anmärkningar, som af Kammarrättens pluralitet
riktats mot komiterades förslag i denna del, men anser dock icke
heller det sätt för ordnande af denna beskattningsfråga, som af Kammarrättens
pluralitet föreslagits, vara ur rättvisans synpunkt tillfredsställande,
då nemligen derigenom icke undvikes dubbel beskattning för viss del af
bolagens vinst.

Det mest rättvisa sättet för beskattande af aktiebolags och bankbolags
vinst skulle helt visst vara, att för dem blefve gällande samma bestämmelser
som de för handelsbolag föreslagna, enligt hvilka bolagen
sjelfva alls icke beskattas, men deremot hela vinsten beräknas fördelad
mellan bolagsmännen, hvilka derför, hvar efter sin andel, taxeras.

Detta beskattningssätt lärer dock med hänsyn till de praktiska svårigheter,
som skulle möta vid försök att tillämpa detsamma, icke kunna
ifrågakomma.

Deremot torde icke några svårigheter vid tillämpningen vara förbundna
med ett ordnande af förevarande beskattningsfråga på det sätt
att, jemte det bolagens delegare skulle vara skattskyldiga, på sätt komiterade
föreslagit, för sin vinstutdelning, bolagen sjelfva förklarades skattskyldiga
allenast för den del af vinsten, som icke utdelats, med tillämpning
äfven på denna del af de föreslagna bestämmelserna om progressiv
beskattning. Härigenom vinnes, att icke någon del af vinsten någonsin

kunde undandragas beskattning och att ej heller någon del af vinsten beskattades
dubbelt. Deremot kärr mot detta beskattningssätt i viss mån
göras samma anmärkning som mot det af komiterade föreslagna- och mot
det, som omfattats af Kammarrättens pluralitet, nemligen att någon del
af bolagens vinst kunde komma att drabbas af progressiv skatt utan afseende
å delegarnes större eller mindre skatteförmåga.

Då likväl den progressiva skatten i intet fall kunde komma att
träffa större del af vinsten än den, som icke utdelats och hvilken väl kan
anses utgöra en af aktieegarne gjord besparing, hvars belopp det derjemte
står i aktieegarnes eget skön att bestämma, torde den anmärkta oegentligheten
icke böra tillmätas så stor betydelse, att den må anses utgöra
ovilkorligt hinder för frågans lösning på nu angifvet sätt, Att detta beskattningssätt
eger bestämdt företräde för det af komiterade föreslagna,
synes mig uppenbart, och lärer det äfven böra anses i högre grad än°det
af Kammarrättens pluralitet omfattade förslaget föranleda till rättvisa i
beskattningen, då nämligen det förra men icke det senare omöjliggör
dubbelbeskattning.

Af innehållet i 7 § a, b och c samt 8 § 2 mom. i förslaget till
förordning om inkomstskatt, (alternativ 1), jemförda med »särskilda anvisningar
till ledning vid inkomstskattetaxeringen» 3:o, framgår att, om
skattskyldig drifver flere rörelser, hvilka äro att betrakta såsom i förhållande
till hvarandra sjelfständiga, samt någon rörelse går med förlust,
afdrag för förlusten från den skattskyldiges öfriga inkomst vid inkomsttaxeringen
är medgifven dock med den inskränkning, att vid beräkning
af förlustens belopp afdrag icke får ske för 5 procent af taxeringsvärdet
af den för ifrågavarande rörelse begagnade fastigheten. Att enahanda
tolkning bör gifva-s åt motsvarande stadganden i förslaget till förordning
om inkomstskatt enligt Alternativ II (§§ 2 och 3) framgår af 13 § i förslaget
till instruktion för taxeringsmyndigheterna.

Då den omständigheten att en skattskyldigs rörelse gått med förlust
enligt min mening icke kan utgöra någon rimlig grund till att, på
sätt komiterade sålunda föreslagit, frånkänna honom den rätt till sist omförmälda
afdrag som, derest hans rörelse lemnat vinst, skolat honom tillgodokomma
och som betingas deraf att ett afdraget motsvarande belopp
vid inkomstskattetaxeringen upptagits såsom beräknad afkastning af den
skattskyldiges fastighet, oaktadt densamma, såsom använd för rörelsen,
icke lemnat någon särskild afkastning, anser jag de ifrågavarande, af komiterade
föreslagna stadgandena böra ändras i det syfte, att afdrag för
förlust å rörelse medgifves med det belopp, hvartill förlusten uppgått med

tillämpning af stadgandet, om afdrag för 5 procent åt taxeringsvärdet åt
den för rörelsen använda fastigheten.

De bestämmelser, som innefattas i 34 § af förslaget till förordning
om inkomstskatt (enligt alternativ 1) och i 27 § af bevillningsförordningen,
enligt de särskilda lydelser, som för sistnämnda § föreslagits,
synas mig innebära en oegentlighet i det afseende att, oaktadt endast en
ledamot af taxeringsmyndighet eger att jemte ordföranden deltaga i granskning
af skattskyldigs uppgift till taxeringen samt för de öfriga ledamöterna
icke skall angående uppgifts innehåll lemnas »vidare redogörelse än
som för taxeringen oundgängligen erfordras», samtliga ledamöterna dock
skola deltaga i beslutet och sålunda äfven, derest uppgiften icke följes,
bestämma affattningen i protokollet af skälen för beslutet hvilka skola
»tydligen angifvas». Då ett beslut, hvarigenom uppgift icke följes, väl
måste antagas i regel grunda sig på sjelfva uppgiftens beskaffenhet, synes
det vara snart sagdt omöjligt att fatta ett sådant beslut utan att de beslutande
erhålla fullständig kännedom om uppgiftens innehåll, än mera
vanskligt lärer det blifva att »tydligen» angifva skälen för beslutet.

Det torde med afseende härå böra komma under öfvervägande, om
icke i alla de fall, då taxeringen skall grunda sig på uppgift från den
skattskyldige, icke blott rätten" och skyldigheten att granska uppgiften
utan äfven beslutanderätten borde uppdragas till eu mindre delegation af
taxeringsmyndigheten eller, derest detta skulle anses olämpligt, huruvida
icke det föreslagna hemlighållandet af uppgift kunde, på sätt för närvarande
är i bev. f:ns 27 § bestämdt, inskränkas till de fall, då de skattskyldige
särskildt förklarat sig icke medgifva uppgifts offentliggörande.

Af herr kammarrättsrådet Biörklund:

I fråga om inkomstskattetaxering af aktiebolags vinst är jag af annan
mening än Kammarrättens pluralitet och får i detta afseende anföra
följande:

Progressiv skatt är till sin natur en rent personlig skatteform. Häraf
följer, att densamma bör ifrågakomma endast vid beskattning af fysiska
personer och att det vore lindrigast sagdt oegentlig! att låta densamma
komma till användning vid beskattning af bolags vinst. Den af komiterade
föreslagna progressiva beskattning af bolags vinst skulle ock leda till
den, efter mitt förmenande, betänkliga orättvisa, att skatten i många, fall
komme att stå i omvändt förhållande till skatteförmågan för såvidt med
detta i fråga om bolag oegentliga uttryck får förstås förhållandet emellan,
å ena sidan, beloppet af bolagets aktiekapital och, å andra sidan, beloppet
af den årsvinst, bolagets verksamhet inbringat. Sålunda, skulle t,, ex. ett

bolag med ett aktiekapital af 500,000 kronor, som intjenat en årsvinst af

50.000 kronor, d. v. s. 10 procent, efter afdrag af 4 procent utaf aktiekapitalet
med 20,000 kronor, skatta för återstående vinsten 30,000 kronor,
hvilken, enligt den för progressionen uppgjorda skalan, skulle upphöjas till

65.000 kronor, d. v. s. något mer än två gånger den beskattade vinstens
verkliga belopp; ett annat bolag deremot med''ett aktiekapital af 5,000,000
kronor, som intjenat en årsvinst af 350,000 kronor, eller endast 7 procent,
skulle, efter afdrag af 4 procent å aktiekapitalet med 200,000 kronor, skatta
för återstående vinsten 150,000 kronor, upphöjd till ej mindre än 695,000
kronor, d. v. s. något mer än fyra och en half gånger den beskattade
vinstens verkliga belopp.

Mig synes att jemte det för den del af bolagsvinst, som utdelats,
progressiv inkomstskatt asättes aktieegarne samt, för undvikande
af eller åtminstone minskning i dubbelskattning, vid bolagets inkomstskattetaxering
afdrag egde rum för hvad af årsvinsten utdelats, hvilken
afdrag dock ej finge öfverstiga fyra procent af bolagets inbetalda
aktiekapital bolaget borde för återstående årsvinsten, ehvad den utdelats
eller af bolaget innehållits, påföras inkomstskatt efter hittills vanlig grund,
d. v. s. proportionel skatt.

In fidem
Henr. Bovin.