KLOCKARE ORGANIST- OCH KANTORS(KYRKOSÅNGAR)BEFATTNINGARNA EFTER (Statens offentliga utredningar 1921:3)

UTREDNING

ANGÅENDE

KLOCKARE ORGANIST- OCH KANTORS(KYRKOSÅNGAR)BEFATTNINGARNA EFTER

NÅDIGT UPPDRAG UTGIVEN

GABRIEL THULIN

AVD. 2
FÖRSLAG

TILL KLOCKARINSTITUTIONENS OMREGLERING
RIKTLINJER FÖR NY LAGSTIFTNING

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM IBIS

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

Den redogörelse, som i Avd. 1 lämnats angående klockarinstitutionens
uppkomst, utveckling och nuvarande innebörd, utvisar tydligen, att eu omreglering
av nämnda institution är av största behov påkallad. Fråga härom
har ock sedan länge varit föremål för uppmärksamhet från det allmännas
sida och särskilt sedan år 1900 föranlett ett stort antal framställningar
till K. M:t, framförallt från kyrkomucisis sida1).

Med föranledande därav tillkallades på grund av nåd. bemyndigande!!
d. 14 juni och d. 0 sept. 1907 särskilda kommitterade (eif. 1908 ars
komm.) att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid utredning av frågan
om ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen, och avgåvo dessa2)
d. 31 jan. 1908 sitt betänkande. Efter en historisk redogörelse för klockarinstitutionens
utveckling uttalade sig kommitterade för dess avskaffande.
En del av de nuvarande klockargöromålen borde, på sätt å åtskilliga orter
redan skett, överflyttas å kyrkvaktaren. Klockarnas övriga göromål skulle
läggas på en kyrklig tjänsteman, benämnd kantor, med musikalisk bildning,
vilkens huvudsakliga uppgift skulle vara att leda och lyfta kyrkosången
samt åt församlingens ungdom lämna sångundervisning. 1 och med
kantorsinstitutionens upprättande skulle kyrkosångarbefattningarna av sig
själva upphöra att finnas till. Däremot skulle organistbefattningen, där
orgel funnes, fortfarande vara en särskild tjänst, avlönad för sig. Med
tillämpning härav framlade kommitterade förslag:

dels till lag angående upphävande och ändring av vissa stadganden
i kyrkolagen av följande lydelse:

Med upphävande av stadgandena i It kap. 8 24 kap. It, 31, 32

och 33 samt 26 kap. 1 £ kyrkolagen, såvitt dessa stadganden röra
klockare, förordnas härigenom:

9 Härom se 1908 års kemmitterades betänkande, s. 1 ff., och 1915 åra sakkunnigas förslag,». 15 (T.

2) Kontraktsprosten A. Tli. Pettersson, lektorn K. Beckman, kantorn Per Borgh och f. d. kansli•
rådet Wilh. Beskow.

1 — Klockarutredningcn.. Afd. a.

Förslag till kloekar institutionens omreglering.

att i stället för klockare skola i församlingarna anställas kantorer;
att kantor äger åtnjuta de klockare tillförsäkrade förmåner och rättigheter
;

att härigenom icke göres någon inskränkning i den rätt, som må tillkomma
redan anställd klockare; samt

att K. M:t äger utfärda särskild stadga rörande fordringar för behörighet
till kantorsbefattning, kantors antagande och entledigande samt hans
tjänståligganden;
dels ock till:

ändring i åtskilliga lagar, kungörelser in. rn., avseende allenast utbyte
av ordet klockare mot kantor och klockarbol mot kantorsboställe;

ändring av i; 2 mom. 3:o, 6:o och I0:o i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd d. 21 mars 18f!2;
stadga för kantorer och organister; samt

lag angående reglering av organisters och kantorers avlöning (eif.
1908 ars förslag).

Förslaget till stadga för organister och kantorer innehöll i huvudsak
följande: 1 första kapitlet, som omfattade allmänna bestämmelser, stipulerades,
bl. a., att organist- och kantorstjänst eller båda dessa tjänster Unge förenas
sins emellan eller med folkskollärartjänst. Andra kapitlet var avsett
att meddela bestämmelser om examina men hade av anförda skäl ej formulerats
i paragrafer. Stadganden om kompetens och tillsättning upptogos
i tredje kapitlet, om tjällståligganden i fjärde samt om tjänstledighet och
tjänstgöringsbetyg ävensom om tjänstinnehavares entledigande i femte kapitlet.

(Iver kommitterades förslag hördes vederbörande myndigheter och institutioner,
varvid flertalet uttalade sig för klockarinstitutionens avskatfande
och dess ersättande med den föreslagna kantoratstitutionen. Åtskilliga
avstyrkte emellertid förslaget eller uttalade sig för, att man i stället borde
tidsenligt reformera klockarinstitutionen. Från flera håll framställdes mot
förslaget betänkligheter med hänsyn till privilegiefrågan och den därmed
i samband stående tryggheten för vissa med klockarinstitutionen förenade
löneförmåner, liksom ock anmärkningar gjordes mot att ur kyrkolag uteslutits
och till stadgan hänvisats bestämmelser, som dittills reglerats i kyrkolags
ordning, särskilt angående tjänståligganden för och behörighet till befattningen.

Efter nåd. bemyndigande tillkallades därefter hovrättsrådet Ekman

Förslag till ldockarinstitutionens omreglering.

att jämte annan person i egenskap av sakkunnig biträda i ecklesiastikdepartementet
med frågans fortsatta behandling, särskilt vad anginge de
med klockarinstitutionen förenade löneförmåner. Efter den senares död
avgav, till vägledning vid ärendets vidare utredning i hela dess vidd genom
särskilda sakkunniga, Ekman d. 7 jan. 1915 en promemoria (cit. 1915
års profil.). Däri anslöt sig Ekman till deras mening, som ansett att
klockartjänsten, väsentligen réformerad, borde bibehållas. Jämte klockaren
borde i alla större församlingar finnas eu kyrkogångare eller kantor till
ledning vid kyrkosångens inövande och utförande. Funnes orgel i församlingen,
skulle tillika vara anställd eu examinerad organist. I mindre församlingar
borde dessa tre befattningar vara förenade. Dessutom föreslogs
för biträde å pastorsexpeditionen inrättandet av eu ny befattning, vilken
lämpligen borde vara förenad med samtliga eller endera av nyssnämnda
befattningar, och vilkens innehavare skulle benämnas kyrkoskrivare. Ekman
överlämnade tillika förslag till lag om reglering av de klockare, kvrkoskrivare,
organister, och kantorer tillkommande löneförmåner, med hemställan
att på lämpligt ställe i kyrkolagen eller i särskild med kyrkomötets
samtycke, av Konung och riksdag stiftad lag borde, i enlighet med
vad ovan angivits, införas föreskrift om de hithörande tjänster, som borde
finnas i territoriell församling.

Under tiden hade åtskilliga nya framställningar inkommit till K. M.t1),
och tillkallades, efter nåd. bemyndigande, d. 26 jan. 1915 nya sakkunnig;!
att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid fortsatt utredning av frågan
om ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen. D. 19 maj 1915
överlämnade dessa (cit. 1915 års sakh.* 2) till K. M:t förslag dels till lag angående
kantorer, dels till grunder för statsbidrag till kantorers avlönande
med motiv. De sakkunniga anslöto sig, i likhet med Ekman, till uppfattningen,
att klockarinstitutionen borde bibehållas, dock väsentligen reformerad.
Därvid skulle emellertid, för undvikande av ett stort antal befattningshavare,
kloekar-, kyrkosångar- och organistbefattningarna, med undantag för
vissa större stadsförsamlingar, gemensamt innehavas av eu befattningshavare,
benämnd kantor, som, i stället för den av Ekman föreslagna kyrkoskrivaren,
jämväl skulle hava till åliggande att lämna biträde å pastorsexpeditionen,
för vilket ändamål under vissa förutsättningar statsbidrag skulle utgå.
1 lagförslaget upptogos angående befattningshavarnas tjänståligganden och behörighet
till befattningarna en del bestämmelser, som ansetts höra bara

9 Se s. 1 not 1.

2) Överdirektören J. I,. Widell, kyrkoherden Oh. A. hysande!'' och överläraren O. T. Oranér.

Förslag till klocka)''institutionens omreglering.

kyrkolags natur, men uttalade de sakkunniga, att de bestämmelser, som
därutöver erfordrades i administrativ väg, borde uppgöras, först sedan
huvudgrunderna för den blivande organisationen av riksdag och kyrkomöte
godkänts.

Over de sakkunnigas förslag hava infordrade lind. utlåtanden avgivits
av samtliga K. It. och domkapitel, Stockholms stads konsistorium och överståtliållarämbetet,
folkskoleöverstyrelsen, statskontoret och kammarkollegium,
varjämte centralstyrelserna för Sveriges allmänna folkskollärarförening, allmänna
svenska prästföreningen och Sveriges allmänna organist- och kantorsförening,
vilka satts i tillfälle att yttra sig i ärendet, utlåtit sig däri.
Yttranden i ärendet hava överlämnats av Domk. i Västerås från dåvarande
prosten L. Lindberg, av Domk. i Göteborg från prostarna 1. S.
(iillberg, S. J. Ljungnér och S. F. Wetterberg, av Domk. i Karlstad och
Kalmar från stiftens organist- och kantorsföreningar, av Domk. i Härnösand
från domprosten P. Söderlind, prosten J. E. Björkq vist ocli kyrkoherden
P. Palmqvist, av Domk. i Luleå från kyrkoherden J. Nygren och musikdirektören
P. E. P. Englund, av Domk. i Visby från vederbörande kontraktsprostar
samt av K . B. i Göteborgs och Bohus län från pastorsämbetet i
Ödsmåls församling, varjämte Lunds stifts organist- och kantorsförening
översänt utdrag ur protokoll, hållet vid styrelsens behandling av förslaget.

De sakkunnigas förslag i föreliggande skick har avstyrkts av Domk.
i Göteborg, Visterås och Luleå, K. B. i Kopparbergs och Gottlands län,
musikdirektören Englund (Härnösands stift) samt eu del av de i ärendet
hörda prästmannen, därvid särskilt framhållits av:

Domk. i Västerås: 1 ten föreslagna lagens antaglighet vore i många
fall beroende av de administrativa bestämmelser, som komme att i sammanhang
därmed utfördas. Då kännedom saknades t. ex. om kompetensvillkoren,
och därigenom omdömet om förslaget i dess helhet betydligt försvarades,
samt härtill komme, att förslaget lede av väsentliga brister, ansåge sig
domkapitlet böra avstyrka dess antagande i det skick, vari det förelåge.

K. Ii. i Kopparbergs lön: Förslaget hade sin väsentliga grund i den
åskådningen, att något borde göras för att söka höja kyrkosången i landet.
1 detta syfte hade de sakkunniga föreslagit, att en kantorsbefattning skulle
inrättas i värjo territoriell församling. Då emellertid denna befattning
skulle överhopas med eu hel del andra till kyrkosångens område icke
hörande sysslor och åligganden, som fordrade helt andra förutsättningar
än dem för arbete å musiklivets område, vore det högst tvivelaktigt, om
man även genom de i utsikt ställda synnerligen dryga kostnaderna skulle

Förslag till kloekarinstitutionens omreglering.

nå det angivna målet. Ett synnerligen betänkligt läge både förslaget även
därutinnan, att man icke ens uppdragit konturerna till de examina, som
skulle giva kompetens till kantorstjänst och följaktligen svävade i fullkomlig
ovisshet om, huruvida de ifrågasatta löneförmånerna kunde anses lämpliga.
En annan principiell erinran mot förslaget vore, att genom detsamma
församlingarnas självbestämningsrätt träddes för nära. Enligt förslaget
skulle offentlig myndighet kunna mot församlingens vilja bestämma både
antalet kantorer och deras löneförmåner. En sådan bestämmelse strede
enligt K. 1 >:s uppfattning fullständigt mot hittills gällande åskådning
beträffande församlingarnas ställning såsom medelsbeviljande. Efter att
hava framhållit betänkligheterna mot kantor såsom biträde å pastorsexpeditionen,
anförde K. B. vidare: Kyrkosångens höjande skulle bättre och

lättare ske därigenom, att fullt självständiga organisttjänster, vilkas innehavare
vore kompetenta att. även ägna sig åt kyrkosången, funnes i församlingar,
där förutsättning för ett framgångsrikt arbete på kyrkosångens
område vore för handen, något som ingalunda alltid vore händelsen. Detta
skulle enligt K. B:s uppfattning bäst ernås därigenom, att staten lämnade
lämpligt ekonomiskt bidrag till organist, i det fall att denne iutoge nyss
angivna ställning och ägde den högre kompetens, som erfordrades för att
leda och utveckla kyrkosången. Genom ett sådant tillvägagångssätt skulle
man så småningom nå fram till det bättre tillstånd, som eftersträvades.
Att nu inrätta eu tjänst under namn av kantor, som i sig innefattade alla
möjliga åligganden, skulle däremot icke väsentligen föra fram förhållandena
ur det otillfredsställande läge, vari de nu befunne sig. K. Ii., som sålunda
icke kunnat dela de synpunkter, vilka legat till grund för förslaget,
ansåge sig förty icke kunna förorda dess upphöjande till lag.

Musikdirektören Englund (Härnösands stift): Då förslaget blott inuebure
eu namnändring från klockare till kantor, och bisysslorna fortfarande såsom
hittills vore omöjliga för befattningshavaren att fullgöra, samt härtill komme,
att löneförmånerna bleve för kåren synnerligen otillfredsställande, i många
fall sämre än förut, och förslag till pensionering ej framlagts, kunde
han ej tillstyrka stadfästelse av förslaget.

Av övriga vederbörande hava flertalet uttalat sig för förslaget eller
åtminstone för dess huvudgrunder.

Med undantag för Domk. i Växjö och Karlstad, < iverståthållarämbetet,
K. B. i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Västernorr lands, Västerbottens och Norrbottens flin samt
Karlstads stifts organist- och kantorsförening och pastorsämbetet i Odsmål

tf Myrslag till kloclcarinstitutionens omreglering.

huva emellertid samtliga framställt mer eller mindre väsentliga anmärkningar
mot särskilda bestämmelser i förslaget eller ändringsförslag til! detsamma,
och bär från en del håll tvekan uttalats, om det behov av föreskrifter i
ämnet, som onekligen förefunnes, krävde en så pass omständig lagstiftning,
som här föreslagits.

Kammarkollegium har — under tillkännagivande att kollegium, till följd
dels av den korta tid, som varit kollegium anslagen för ärendets behandling,
dels ock av det stora antal ärenden av vidlyftig och brådskande beskaffenhet,
som varit beroende på kollega handläggning, saknat tillfälle
ägna förslaget tillräckligt omfattande granskning — särskilt påpekat nödvändigheten
av ytterligare utredning hl. a. angående möjligheten att genom
uppsamlande till eu gemensam kassa av överflödiga avlöuingstillgångar vid
klockarbeställningar kunna bereda en utjämning i avseende å de olika pastoratens
bi d r agss kyld igli et och de skilda befattningarnas lönebelopp, nudårsrättens
bibehållande, klockarboställena och deras skogsavkastning etc.

Beträffande förhållandena på Gottland och i Stockholm bär särskilt
anförts av :

Domk. i I isig/: Förslaget innebure för stiftet eu betydlig ökning i
utgifterna för ifrågavarande kyrkliga funktioners utförande utan motsvarande
om ens några — fördelar för vare sig pastorer eller församlingar. De
gottländska församlingarna vore nämligen i allmänhet så små, att förening
av kantors- och folkskollärartjänst komma att bliva nästan undantagslös
regel. Och då dessutom duplikation eller alternering redan ägde rum i
de allra flesta pastorat samt ingalunda inskränkt utan snarare utsträckt anordning
av detta slag vore att vänta efter den nya prästlöneregleringens
genomförande i stiftet, torde i det närmaste varje kantor nödgas tjänstgöra
i två kyrkor varje söndag och i minst lika många församlingar fylla kantors
Övriga uppgifter. Hädan kantor, som tillika vore folkskollärare, behövde
efter förslaget icke biträda pastor vid å pastorsexpeditionen förekommande
göromål, ej heller verka för bildande av eller inöva och leda särskild kyrkokör.
flan vore visserligen skyldig att i lämplig omfattning meddela
undervisning i kyrkosång åt konfirmander, men att förhållandena härvidlag
ej bleve särdeles gynnsamma för en någorlunda fruktbringande undervisning
vore lätt att inse, om man besinnade, att kantor i regel skulle hava att
infoga detta arbete bland hans övriga tid och krafter fordrande göromål i
skola och kyrka, de senare i minst två församlingar. De sakkunniga hade
ju även framhållit, att man av eu dylik kantor ej heller finge begära tillräcklig
övning för bibehållande och förborrande av hans musikaliska fär -

Förslag till klockarinstilutionens omreglering. i

digheter. 1 stort sett hade dock förslaget sina avsevärda förtjänster, och
innebure det eu välbehövlig reform. Särskilt deri förbättring av ifrågavarande
befattningshavares sociala och ekonomiska ställning, som förslaget
avsåge, vore ägnad att fylla ett länge känt behov. Även torde ett genomförande
av förslaget komma att medföra kyrkomusikens höjande i stora
delar av Sverige, i synnerhet på fastlandet. För att emellertid de sina
Gottlandsförsamlingarna å ena sidan måtte bliva i tillfälle att tillgodogöra
sig de möjligheter till kyrkomusikens höjande, som förslaget jämväl för
församlingar med dessas villkor ändock innebure, och a andra sulan
undgå att över hövan betungas av den ökade ekonomiska bördan lör ifrågavarande
ändamål, funne domkapitlet det i hög grad önskvärt och även
billigt, att statsbidrag komme att utgå jämväl för med folkskollärartjänst
förenad kantorsbefattning under samma förutsättningar och till samma belopp,
som föreslagits beträffande kantorsbefattningar, som ej vore förenade
med folkskollärartjänst.

Kons. i Stockholm: För huvudstadens församlingar skulle förslaget,
om det bleve godkänt, komma att i allt väsentligt medföra endast ett stadfästande
av det sätt att ordna de hithörande angelägenheterna, vilket sedan
länge i dessa församlingar praktiserats. Då konsistoriet ansåge detta sätt
tillfredsställande och det syntes uppenbart, att även vad förslaget i övrigt
innehölle av beskaffenhet'' att äga tillämplighet på huvudstadens församlingar
— låt vara att anmärkningar kunde däremot göras — i det hela
måste anses tillfredsställande, ansåge sig konsistoriet, med avseende särskilt
på huvudstaden, icke hava några erinringar att göra mot huvudgrunderna
i den föreslagna lagstiftningen.

(herståthällarämbetet: Det föreliggande förslaget komme, om det godkändes,
att för församlingarna i huvudstaden vara av jämförelsevis ringa
betydelse. Inom dessa, som hittills själva var för sig ordnat hithörande
angelägenheter, vore redan de åligganden, som enligt förslaget i allmänhet
skulle tillkomma kantor, fördelade på 2 eller 3 befattningshavare, klockare,
organist och kantor, och avlöningarna vore i förhållande till den av lagförslaget
tänkta minimiavlöningen för gemensam befattning rikligt tilltagna.
Att någon av huvudstadens församlingar i framtiden skulle nöja sig med
eu befattningshavare för utförande av samtliga hithörande åligganden vore
ej antagligt, lika litet som att någon av församlingarna skulle vilja förvägra
dessa tjänstemän den avlöning, som skäligen borde dem tillkomma
Deri befattning, som enligt förslaget i avseende å arbetets fördelning och
bestämmande av avlöningsförmåner skulle tillkomma konsistoriet och äm -

8 Förslag till klockar institutionens omreglering.

betet, vore emellertid av den art, att den icke för församlingarna borde
kunna kännas pa något sätt betungande. Förslaget torde sålunda, vad
huvudstaden anginge, om oek i det hela obehövligt, dock icke komma att
medföra någon olägenhet; och då vissa däri upptagna detalj föreskrifter syntes
kunna vara till nytta även för Stockholm, hade ämbetet icke något att
erinra mot förslaget. I

I det följande kommer detaljerad redogörelse att lämnas för 1915 års
sakkunnigas förslag med motiv jämte över förslagen avgivna särskilda yttranden,
varvid i erforderliga delar jämväl redogöres för 1908 års förslag
och 1915 års promemoria med motiv. Därefter upptagas i korthet till
behandling de föreskrifter i 1908 års stadga, som ej återfinnas i 1915 års
förslag, ävensom frågorna om ändrade bestämmelser angående kyrkomusikers
utbildning och deras pensionering.

Förslag till lag ang. kantorer 1 §.

Förslag till lag angående kantorer.

Med upphävande av kyrkolagens 24- kap. 30, 31, 32 och 33
lagen angående tillägg till Jo kap. 18 § kyrkolagen d. 14 okt. 1898, nåd.
förordningen angående allmänt ordnande av klockarnas löneinkomster d. 2 nov.
1883, lagen angående ändring i gällande stadganden om tillsättning av organist-
''och klockare fattningar d. (i april 1894 samt lagen angående sättet för
organistlöns utgående d. 16 okt. 1908, så ock råd i andra författningar
kan finnas stridande mot här nedan meddelade föreskrifter, förordnas som
följer:

1 §■

För territoriell församling skall, där ej enligt 16 § annorlunda förordnas,
finnas anställd en kyrklig tjänsteman, benämnd kantor, vilkens tjänst
skall i sig innefatta kloekar-, kyrkosångar- och organistbefattningarna.

1908 års förslag:

§ 1. 1. I varje kyrkoförsamling skall, där hinder ej möter i församlings medel löshet,

finnas en examinerad kantor samt, där orgel linnes, en examinerad organist.

1 förslaget till lag angående upphävande etc. av vissa stadganden i kyrkolagen föreskrevs:
saft i stället för klockare skola i församlingarna anställas kantorer;
att kantor äger åtnjuta de klockare tillförsäkrade förmåner och rättigheter.»

1908 års stadga kap. I:

§ 1. 1. Organist- och kantorstjänst eller båda dessa tjänster må sins emellan eller

med folkskollärartjänst förenas.

§ 2. 1. Förening av organist- och kantorstjänst beror av församlingens eget beslut.

Motiv: Om, på sätt kommitterade med stöd av den historiska redogörelsen för klockarinstitutionen
funnit, nämnda institution borde avskaffas, bleve frågan, vad som skulle
träda i dess ställe. Om än en del av det arbete, som nu utfördes av klockaren eller
under hans tillsyn, vore av ringa betydelse; ett vore dock visst, att detta arbete måste
i en nödvändig yttre ordnings intresse utföras. Fn del av de nuvarande klockargöromålen
vore väl till sin natur av den beskaffenhet, att de borde, på sätt å åtskilliga orter
redan skett, å kyrkvaktaren överflyttas. Men å andra sidan kunde omöjligen alla nuvarande
klockargöromål å kyrkvaktarna överflyttas. Av kyrkvaktarna vore 2,101 boende
under 3 samt 120 över 3 kilometer från kyrkan. Kyrkvaktare funnes icke i 77 för 2

— Klockar ut redningen. Afd. 2.

Förslag till Iclockarinstitutionens omreglering.

samlingar (från 215 församlingar hade uppgifter ej erhållits). Det funnes bland klockargöromålen
mycket, vars utförande icke kunde vara under vilken kyrklig tjänstemans
som helst värdighet och åtskilligt så beskaffat, alt det mångenstädes, åtminstone för finkänsligare
sinnen, skulle verka stötande, om det utfördes av personer, ställda på lägre
social ståndpunkt än de nuvarande klockarna. Önskligt syntes snarare vara, att för
framtiden sådant i stället, om klockarinstitutionen komme att upphöra, bleve utfört av
någon, som stode i en högre sådan ställning än för närvarande klockaren, och intet torde
kunna invändas emot, att senast angivna göromål lades på en kyrklig tjänsteman, vilkens
huvudsakliga uppgift skulle vara att leda och lyfta kyrkosången och åt församlingens ungdom
lämna sångundervisning. Alltmera hade insikten om sångens betydelse, icke blott
för höjande av andakten vid gudstjänsterna och kyrkliga förrättningar utan såsom ett
medel, om rätt brukadt, för ädla känslors väckande och närande, gjort sig gällande.
Allt uti de till kommitterade överlämnade handlingarna tydde på, att för kyrkomusikens
och kyrkosångens höjande måste finnas en personal, annorlunda och delvis bättre skolad
än den nuvarande, och säkerligen skulle å landet intet bättre medel till kyrkosångens
och i allmänhet sångens inom församlingarna höjande stå att finna, än om lagbudet om
undervisningsskyldighet i sång åt församlingens ungdom, som icke kunnat genom klockarinstitutionen
förverkligas, efter omständigheterna lämpat, överfördes på en kyrklig tjänstebefattning,
vartill som kompetensvillkor skulle fordras musikalisk bildning. Åt innehavaren
av denna befattning torde ej kunna givas någon lämpligare benämning än kantor.
1 och med kantorsinstitutionens upprättande skulle kyrkosångarbefattningarna av sig själva
upphöra att finnas till. Det torde enligt kommitterades åsikt böra vara en självfallen
sak, att den ställning, kantor och organist komme att intaga, fordrade, att de hänfördes
till kyrkliga tjänstemän och icke till betjänte. Bestämt ansåge sig kommitterade böra
hålla på, att, fastän organist- och de nya kantorsbefattningarna, på samma sätt som nu
vore förhållandet med klockar-, organist- och kyrkosångarbefattningarna, vore med varandra
ytterst närbesläktade, de dock borde vara skilda tjänster med var sin lön. Detta
särskiljande betingades redan därav, att kvalifikationerna för innehavare av kyrkosångarbefattning,
eller de senares motsvarighet, den blivande kantorsbefattningen ingalunda behövde
eller ens borde vara desamma, ty en skicklig organist kunde vara dålig undervisare
i sång, under det att en skicklig sångundervisare kunde sakna erforderliga förutsättningar
för att sköta orgeln. I mången församling kunde ock förefinnas ett verkligt
behov att hava tjänsterna skilda. Särskilt vid förening med folkskollärartjänst kunde
det inträffa, att den ena tjänsten lämpade sig för förening, men ej den andra. I varje
församling borde i regel kantorsbefattning, likasom nu klockarbefattning, finnas. Så vore
icke och kunde icke vara fallet med organistbefattning, enär åtminstone för närvarande
icke på långt när i alla församlingar sådant instrument i kyrkan vore att tillgå, att för
dess skötande erfordrades examinerad organist, och redan häri läge ett skäl mot förslaget,
att i var församling skulle finnas en examinerad sådan. Men för att förekomma, att
utan vidare uppdrag lämnades kantorn att sköta orgeln, borde ovillkorligen fordras, att
ingen utan av K. M:t meddelad dispens finge antagas till organist, med mindre han styrkte
sig äga genom avlagd organistexamen ådagalagd behörighet därtill. Av statistiska upp
gifter framginge, att 310, d. v. s. 12 procent av rikets församlingar ännu saknade orgel1).
Men även formellt skäl talade för, att kantorsbefattningen borde göras till en från orga ‘)

Jfr tab. L.

Förstäf/ till lag ang. kantorer 1 §. 11

nistbefattningen skild befattning. Detta i avseende ä till kloekarna donerade boställen.

I vilken omfattning sådana förekomma, vore kommitterade icke i tillfälle att meddela.
Sedan uråldriga tider hade funnits de i kyrkolagen omnämnda skilda befattningarna, kioo
karbefattning och organistbefattning. Vid detta förhållande vore ostridigt, att, om donator
gjort sin donation åt klockaren, han därmed ej avsett organisten. Svårligen torde, om
kloekarinstitutionen indroges, kunna tänkas, att innehavaren av organistbefathiinge», även
om med densamma förenades en del av de nuvarande klockargöromålen, skulle kunna
få mottaga ett på så sätt donerat boställe, ty denna befattning måste bibehålla samma
karaktär, den haft på den tid donationen skedde, bestående uti, såsom namnet inne
bure, att fylla den kyrkomusikaliska uppgift, som stode i omedelbart samband med
kyrkans orgel. Annorlunda ställde sig saken, om resterna av klockargöromålen, under
återupplivande och omformande av kyrkolagens ursprungliga bestämmelser om undervis
ningsskyldigheten i sång, tilldelades kantorn. Betänkligheterna torde då vika, och intet
hinder förefunnes för tillämpningen av ett statsmakternas beslut, innefattande att, sedan
kloekarinstitutionen avskaffats, dessa boställen skulle, lika väl som av kronan eller menigheter
upplåtna, överföras på den ur kloekarinstitutionen utvuxna, i kyrkolagen ej omnämnda
kantorsinstitutionen, åt vilken skulle givas med moderinstitutionen, sådan den
ursprungligen tänkts, så nära som under de förändrade tidsförhållandena vore möjligt, överensstämmande
uppgifter. —- År 1908 funnes 502 organist-, kantors-, klockar- och k^rkosångarbefattningar,
som vore förenade med folkskollärartjänst. Behov, beroende på ekonomiska
förhållanden inom församlingarna, kommu naturligtvis att fortfarande nödvändiggöra
förening i stor omfattning av dessa båda eller åtminstone den ena av dessa befattningar
med folkskollärartjänst. Det torde ej kunna råda tvekan om, att en dylik, i regel
inträdande förening av två så närbesläktade tjänster som organist- och den nya kantorsbefattningen,
särskilt för åstadkommande av ett ej alltför trångt begränsat arbetsfält för
organisten, vore önskvärd och i de flesta fall nödvändig. Att förening av dessa tjänstei
med folkskollärartjänst i vissa fall kunde medföra svårigheter vore onekligt. Men kommitterade
vore övertygade därom, att dessa svårigheter genom vidtagande av välbetänkta
åtgärder skulle kunna övervinnas. — Det skulle ligga eu överdrift i uppställandet a\ den
fordran, att i varje församling skulle finnas examinerad kantor. Om ock en sådan fordran
gjordes till regel, borde dess ovillkorliga uppfyllande icke krävas för alla olika rall. församlings
medellöshet kunde utgöra hinder för beredandet av skälig lön åt dylik tjänatinnehavare.
Förslaget, att, examinerad organist skulle finnas i varje församling, torde icke
heller kunna godkännas. Det redan genom namnet givna omedelbara sambandet mellan
organist och orgel visade till det här föreslagna stadgandet, att där orgel funnes, skulle,
såvida medellöshet ej hindrade, anställas examinerad organist. Det hade ingalunda för
bisetts, att i vissa kyrkor i stället för orgel anskaffats moderna orgelharmonier, för utnyttjande
av vilkas rika resurser erfordrades en utbildning måhända lika stor som den,
vilken påkallades för omspelning. Men då det befunnits omöjligt att uppdraga en bestämd
gränsskillnad mellan olika slag av orgelharmonier och teknisk term härför ej torde stå att
finna, hade del ansetts nödvändigt att formulera stadgandet såsom i förslaget skett, och
vågade kommitterade hysa den förhoppning, att då större musikalisk färdighet eller utbild
ning krävdes för behandlingen av så beskaffade instrument, vederbörande församling i dylik!
fall, oaktat detta ej föreskrivits, skulle, där ej medellöshet vore orsak, antaga vederbörligen
examinerad organist. Genom bestämt angivande av organistens och kantorns göro -

Förslag till Modern-institutionens omreglering.

mål och den ovillkorliga föreskriften att, där orgel funnes, vederbörligen examinerad organist
skulle anställas, torde trygghet vinnas mot att, såsom nu somligstädes inträffat med
kyrkosångare, kantor antoges till organist. Orsaken till att undantag gjorts från den allmänna
regelns tillämpning i fall av församlings medellöshet, torde utan särskild motivering
vara lätt funnen. Undantaget vore oundvikligt, då här icke såsom beträffande prästerskapets
avlöning funnes någon löneregleringsfond att tillgå, och då kommitterade icke
vågat ifrågasätta beviljandet av statsanslag för stödjande i detta fall av de medellösa församlingarna.
Att myndigheterna icke, utan verkliga skäl, i andra fall skulle medgiva
undantag från regeln om anställande av examinerad organist och kantor, torde man få
hoppas. Den oundvikliga följden av undantagsstadgandet bleve, att dessa församlingar
måste åtnöjas med oexaminerade tjänstinnehavare och finge finna sig i förhållanden enahanda
med de nuvarande.

i avgivna yttranden över kommitterades förslag anmärktes bl. a., att detta i sina
konsekvenser föranledde till skapandet av ett onödigt stort antal tjänstebeställningar, under
det att det både ur församlingarnas och vederbörande befattningshavares synpunkt vore
ändamålsenligt, att förekommande göromål sammanfördes på så få händer och befattningar,
som med förhållandena å särskilda platser läte sig väl förena, att uttrycket
»medellöshet» om församling vore olämpligt samt att nödig trygghet ur privilegiesynpunkt
oj förelåge.

I 191» års prom. föreslogs, att å lämpligt ställe i kyrkolagen eller i särskild, med
kyrkomötets samtycke, av Konung och riksdag stiftad lag borde stadgas, att i territoriell
församling .skulle vara anställda klockare och kantor samt, där så erfordrades, organist,
samtliga med den kompetens, som i särskild av K. M:t utfärdad stadga föreskreves; att
i pastorat med mer än 5,000 invånare tillika skulle vara anställd kyrkoskrivare med
åliggande att biträda pastor på pastorsexpeditionen samt att jämväl i mindre pastorat
sådan befattning, enligt pastoratets beslut, skulle kunna inrättas; att åt kyrkoskrivare
skulle kunna uppdragas att på eget ansvar under pastors tillsyn sköta viss del av bokföringen
på pastorsexpeditionen; att samtliga ifrågavarande befattningar skulle kunna förenas
dels sins emellan, dels ock, under vissa villkor, med folkskollärartjänst; samt att
två eller flera till samma pastorat hörande församlingar skulle kunna, där förhållandena
sådant föranledde, förena sig om gemensam tjänstebefattning av ifrågavarande slag.

Motiv: Klockartjänsten, väsentligen reformerad, borde bibehållas, helst starka betänkligheter
mot institutionens avskaffande även därutinnan syntes möta, att med klockartjänsten
vore förenade vissa privilegier och förmåner, om vilka det torde vara tvivelaktigt,
huruvida de kunde komma andra tjänstinnehavare till godo. Jämte klockaren borde i
alla större församlingar finnas en kyrkosångare eller kantor till ledning vid kyrkosångens
inövande och utförande. I mindre församlingar borde dessa bägge tjänster i regeln
vara förenade. Funnes orgel i församlingen, borde tillika vara anställd en examinerad
organist, dock så att i mindre församlingar samtliga de nu nämnda befattningarna kunde
vara förenade. Härjämte skulle inrättas en ny befattning, vilken lämpligen borde vara
förenad med samtliga eller endera av nyss nämnda befattningar, och vilkens innehavare
torde böra benämnas kyrkoskrivare. Denne skulle vara pastor behjälplig och i vissa
fall kunna erhålla uppdrag att på eget ansvar under pastors tillsyn sköta den del av

Förslag till lag ang. kantorer 1 §.

kyrkobokföringen, vilken uteslutande eller övervägande skedde i det borgerliga samhällets
intresse. I mycket stora församlingar skulle denna anordning möjligen kunna utveckla sig
till en fullt självständig institution, ungefär motsvarande rotemansinstitutionen i Stockholm,
för övertagande av den rent borgerliga registreringen. I pastorat med 5,000 invånare eller
däröver borde kyrkoskrivarbefattningen vara obligatorisk, helst om pastor icke hade
biträde av komminister eller ständig adjunkt på platsen; i mindre pastorat skulle förekomsten
av dylik befattning vara helt och hållet beroende på församlingens medgivande.
Då kyrkoskrivarens arbete till väsentlig del komme att utföras för statens räkning, borde
bidrag av statsmedel till avlöningen kunna påräknas.

1915 års sakkunniga, som ej berörde frågan, om i vissa fall ej examinerad
befattningshavare Unge tillsättas, anförde: Att nu gällande bestämmelser
om klockarinstitutionen vore högeligen bristfälliga och föråldrade
samt i behov av genomgripande förändringar, vore allmänt erkänt. Däremot
ginge meningarna betydligt i sär beträffande beskaffenheten av de nya
bestämmelser, som skulle ersätta de hittillsvarande. 1908 års kommitterades
förslag utmynnade i klockarinstitutionens avskaffande och ersättande med
en kantorsinstitution. De uppgifter, som eldigt förslaget skulle åligga den
nye kantorn, syntes emellertid i stort sett vara desamma, som för närvarande
vore förenade med klookartjänsten. Mot klockarinstitutionens upphävande
hade invänts, att det torde vara tvivelaktigt, huruvida de klockare
tillerkända privilegieförmånerna av rätt till boställen och nådår skulle
kunna överflyttas på de nya kantorerna. På grund härav hade såväl åtskilliga
av de över förslaget hörda myndigheterna som lekman ansett, att
klockarinstitutionen borde bibehållas, ehuru väsentligen reformerad. De
sakkunniga anslöte sig till denna mening. Enligt 1908 års kommitterades
förslag skulle i varje församling finnas ej blott kantor utan även organist.
Ännu flera särskilda befattningar ifrågasattes i 1915 års prom., enligt
vilken i varje församling skulle finnas klockare, kyrkogångare och organist
samt i pastorat med minst 5,000 invånare dessutom kyrkoskrivare. Om
också i de nämnda förslagen medgivits, att de särskilda befattningarna
finge förenas med varandra, torde dock knappast kunna undvikas, att
vid genomförande av vare sig det ena eller det andra förslaget antalet särskilda
befattningshavare skulle komma att bliva större, än som enligt de
sakkunnigas mening kunde vara lämpligt. Skulle för de ifrågavarande befattningshavarna
kunna genomföras löneregleringar, som beredde dem eu
anständig bärgning utan att oskäligt betunga församlingarna, syntes oavvisligt,
att antalet befattningshavare inskränktes i möjligaste mån. Endast
härigenom kunde för övrigt dessa befattningshavares tjänstgöringsskyldighet
erhålla den omfattning, som måste anses som en förutsättning för nyss -

Förslag till hlockar institutionens omregler mg.

nämnda löneregleringar. För begränsning av befattningshavarnas antal hade
bl. a. föreslagits, att med undantag för stadsförsamling, där med hänsyn till
kyrkomusikens behöriga tillgodoseende mer än eu befattningshavare behövde
tillsättas och varom stadgades i 16 4$ av de sakkunnigas förslag, kloekar-,
kyrkosångar- och organistbefattningarna överallt skulle gemensamt innehavas
av en enda befattningshavare, vilken i förekommande fall jämväl
borde hava att bestrida de åligganden, som enligt 1915 års prom. skulle
tillkomma kyrkoskrivaren. En dylik anordning vore ingalunda någon nyhet.
Redan nu vore det regel, att kloekar-, organist- och kyrkosångarbefattningarna
innehades av eu enda tjänstinnehavare. Att nu stadga såsom
obligatoriskt, vad som redan till största delen genomförts i praxis, syntes
icke böra möta några allvarligare betänkligheter. — Det hade ansetts obehövligt
att föreslå bestämmelser om kantorer för de icke territoriella församlingarna:
garnisonstÖrsam 1 ingarna, tyska och finska församlingarna i

Stockholm samt tyska församlingen i Göteborg. På grund härav talade
denna paragraf endast om territoriell församling. Om förening med skol1
ära rtj dust, so vidare under 9 §.

Klockarinstitutionen samt privilegierna och nådår srätten.

190ti års kommitterade upptogo i ett särskilt förslag till lag angående
upphävande och ändring av vissa stadgande!! i kyrkolagen föreskrift, att
i stället för klockare i församlingarna skulle anställas kantorer samt att
kantor skulle äga åtnjuta de klockare tillförsäkrade förmåner och rättigheter.
Om detta förslag av lv. M:t, riksdag och kyrkomöte bifölles, ansåge
kommitterade därav utan vidare bliva följden, att, vad som i 4, 6, 7,
S och 13 punkterna av prästerskapets privilegier gällde klockare, koiume
att gälla kantorer, så att dessa sistnämnda komme i åtnjutande, nuvarande
klockarnas rätt oförkränkt, av dessas rätt till jord, nådår för änkor och
barn samt klockarna enligt privilegierna tilläventyrs tillagda övriga förmåner.

1915 års sakkunniga anförde: Mot klockarinstitutionens upphävande
hade, på sätt ovan nämnts, invänts, att det torde vara tvivelaktigt, huruvida
de klockare tillerkända privilegieförmånerna av rätt till boställen och
nådår skulle kunna överflyttas pa de nya kantorerna. På grund härav
hade de sakkunniga ansett, att kloekarinstitutionen i stället borde bibehållas,
ehuru väsentligen reformerad. Skedde detta, lede det intet tvivel, att
de med klockartjänsten förenade privilegieförmånerna finge tillgodonjutas av

Förslag till lag ang. kantorer 1 j.

kantor, därvid de sakkunniga syftade på de klockarna tillförsäkrade förmåner
i fråga om deras boställen samt på rätten för klockares änkor och
oförsörjda barn att åtnjuta nådår.

A vgivna i/ttranden:

K. B. i Malmöhus lön: Med hänsyn till privilegierna vore det betänkligt
ändra befattningens benämning.

JK. B. i Kopparbergs län: Enligt nu gällande bestämmelser vore klockartjänstens
innehavare säkerställd genom de prästerliga privilegierna. K. B.
vore synnerligen tveksam, huruvida genom de sakkunnigas förslag, enligt
vilket klockarbefattningen skulle i förändrad form »inne!atlas» i eu ny
kyrklig tjänst, denna privilegierade ställning skulle kunna bevaras och de
förmåner, som genom donationer eller eljest tillkomme klockare, bibehålies
för den nya befattningshavaren.

Kammarkollegium: Frågan om nådårsrätt för änkor och barn etter innehavare
av sådan tjänst, varom nu vore fråga, hade icke av de sakkunniga
berörts i vidare mån, än att i 5 § intagits bestämmelse om skyldighet
för nådårsberättigad att avlöna vikarie. Huruvida den rätt till nådår,
so in för närvarande tillkomme stärbhusdelägare efter klockare, lagligen
kunde utsträckas att gälla löneförmåner, som anvisades den nu ifrågasatte
tjänstinnehavaren i annan egenskap än klockare, syntes tvivelaktigt. I
varje fall hade frågan om nådårsrättens bibehållande förtjänat att upptagas
till behandling i sammanhang med spörsmålet om kloekartjänsternas omreglering.

Egenskap av tjänstemän, valbarhet till kgrko- och skolråd.

1D0S års kommitterade anförde: Det vore eu självfallen sak, att den
ställning, kantor och organist kornrne att intaga, fordrade, att de hänfördes
till kyrkliga tjänstemän och icke till betjänte, och att ingen anledning
funnes att utesluta dem från valbarhet till ledamotskap i kyrkorådet. I
anledning därav hade i £ 2 av kvrkostäm in oförordningen uttrycket »orgelnister,
klockare och annan kyrkobetjäning utbytts mot »kantorer och
organister ävensom kyrkobetjäning».

7.9/5 års sakkunniga framhöllo: De göromål, som enligt förslaget komme
att åligga ifrågavarande befattningshavare, vore otvivelaktigt av den art,
att dessa befattningshavare måste anses såsom tjänstemän och icke såsom
underordnade betjänte. De både hittills enligt kyrkolagens stadgande!!

1 (5 Förslag till klockarinstilutionens omreglering.

Tant i kyrkans tjänst ock borde allt fortfarande så förbliva. Det kade därför
synts lämpligt att i förslaget angiva deras karaktär av kyrkliga tjänstemän,
kelst de stadgande]) i kyrkolagen, som härför vore vägledande, i kändelse
av förslagets genomförande skulle komma att nppkävas. Enligt förslaget
kade från kantorn avlyftats det ekonomiska ansvar, kan för närvarande
kade för kyrkans lösa egendom samt kollektmedel ock uppburna
avgifter för begagnandet av vissa kyrkans tillhörigheter, och i stället hemställts,
att kantorn endast skulle biträda pastor härutinnan. Under sådana
•omständigheter torde kantor icke kunna anses redovisningsskyldig i den
mening, som åsyftades i i; 24 g) i kyrkostämmoförordningen, där det kette,
:att ledamot i kyrkoråd ej kunde vara den, som till hörde kyrkoförsamlings
redovisningsskyldiga och avlönade betjänte. Därmed undanröjdes det hittillsvarande
hindret mot kantors valbarhet till ledamot av kyrkoråd, varigenom
bl. a. förhindrades den obilligheten, att eu folkskollärare, vilken såsom sådan
vore valbar till kyrkorådet, ginge miste om sin valbarhet, endast därför
att kan utsåges till kantor. Det borde i detta sammanhang erinras, att
det uttryckliga förlänandet av tjänstemannaställning åt kantorerna härvid
icke vore tillfyllest, då uttrycket betjänte i ovan citerade författningsrum
torde avse jämväl tjänstemän och ej blott betjänte i inskränkt mening.

Avgivna yttranden:

K. Jk i Blekinge län: Av de göromål, som enligt 3 i; 8:o a) och bj
iilagts kantorn, skulle kunna dragas den slutsats, att kan jämlikt £ 24 g)
i kyrkostämmoförordningen icke skulle vara valbar till ledamot i kyrkobod
skolråd. Att detta icke varit meningen framginge av de sakkunnigas
yttranden, men dessa uttalanden syntes vara allt för obestämda, ock borde
uttryckligt stadgande därom meddelas.

I''ölkskole(ir er styr elsen: Överstyrelsen ville med styrka betona önskvärdheten
därav, att författningarna så formulerades, att all tvekan om kantors
valbarhet till ledamotskap i kyrkoråd och skolråd försvunne. Det måste
•anses oriktigt, att t. ex. folkskollärare, som icke vore kantor, kunde väljas
till ledamot av skolråd, under det ett sådant uppdrag icke skulle kunna
givas tit folkskollärare, som erhållit församlingens förtroende att tillika
innehava kantorsbefattning. Säkrast skulle denna oegentlighet undanröjas
genom ändring av den författning, som reglerade valen till kyrkoråd och
skolråd. (Motsvarande yrkande gjordes av Sveriges allm. folkskol lärarförening
och Lands stifts organist- och kantors/orening.)

K. Jk i Södermanlands län: Det syntes K. Ii. oegentligt, att kantor

Förslag till lag ang. kantorer 1 §. 17

skulle kunna bliva medlem av kyrkorådet, under vars inseende han själv
vore ställd.

Kammarkollegium: Då enligt förslagets 14 § kyrkorådet vore att anse
såsom kantors förman i tjänsten, vilken bl. a. hade befogenhet att meddela
honom varning och att skilja honom från tjänsten, läge häri en bestämd
anledning att uppehålla förbudet för klockaren att vara ledamot av
kyrkorådet.

Befattningshavarens benämning.

1915 års sakk: Då enligt förslaget befattningshavaren skulle innehava
såväl klockar- som kyrkosångar- och organisttjänsterna, hade det
synts önskvärt att fastställa den titel, varmed han borde benämnas. Varken
benämningen kyrkosångare eller organist torde lämpligen kunna
användas såsom tilltalsord. Klockarnamnet hade mångenstädes kommit
ur bruk. Titeln kantor hade däremot flerstädes trängt igenom och vunnit
hävd i svenskt språkbruk. Under sådana omständigheter ansåge de sakkunniga,
i likhet med 1908 års kommitterade, att praxis i detta avseende
kunde och borde godtagas.

Avgivna yttranden:

Domk. i TJppsala: Den gamla benämningen klockare vore mera lämplig
än kantor, enär klockarnamnet, som hade mycket gammal hävd, vore
bättre ägnat att sammanfatta de olikartade göromål, som skulle vara förenade
med ifrågavarande befattning. I en del större församlingar funnes
dessutom för närvarande både kantor och klockare, vilket med den nya
benämningen skulle vålla olägenheter.

Domk. i Västerås: Det förefölle mindre lämpligt att mot benämningen
kantor utbyta det gamla namnet klockare, helst det senare i långt högre
grad och genom hävdvunnet bruk angåve arten av de åligganden, som tillkomme
ifrågavarande tjänsteinnehavare, under det benämningen kantor
bleve ensidig och därmed missvisande.

Domk. i Göteborg: Något skäl att utbyta den gamla svenska benämningen
klockare mot kantor torde icke förefinnas, så mycket mindre som
vid kantorstiteln vore speciellt fäst betydelsen av försångare, och tjänstinnehavaren
genom att så benämnas skulle kunna anses företrädesvis hava
till åliggande att upptaga och leda sången vid gudstjänsterna, vilket dock
icke ens i de sakkunnigas förslag satts i första rummet.

K. B. i Södermanlands län: I smärre församlingar, särskilt där kan 3

— Klockarutredmngen. Afd. 3.

18 Förslag till Moclcarinstitutionens omreglering.

torsbefattningen bleve förenad med folkskollärartjänst, skulle benämningen
»kantor» på ett skäligen missvisande sätt angiva den ifrågavarande tjänstemannens
huvudsakliga bestyr.

K. B. i Blekinge län: Klockarnamnet hade under tidernas lopp blivit
mindre omtyckt och möjligen för att få bort namnet hade de sakkunniga
infört benämningen kantor, då alla tre tjänsterna — organist-, kantorsoch
klockartjänsterna — innehades av samma person, men likväl bibehållit
benämningen klockare i de fall, som i 16 § omnämndes, ehuruväl
även på sådana platser, där en person funnes för var och en av befattningarna,
såsom förhållandet vore i flera städer, kloekarbenämningen väl
borde försvinna och utbytas mot annan lämplig benämning. Skulle ovillkorligen
en gemensam benämning finnas, borde denna bliva organist, enär
både tjänstgöring och studier gåve anledning därtill. I vår tid, då orglar
eller åtminstone orgelharmonier funnes i nästan alla rikets kyrkor, bleve
orgelspelet av minst samma betydelse som kantorns sång, och därtill komme,
att studierna för organistexamen vore av ojämförligt större omfång än studierna
för kyrkosångarexamen.

K. B. i Malmöhus lån: Då den föreslagna institutionen vore att anse
såsom en reformerad klockarinstitution, syntes näppeligen tullgiltiga skäl
vara förebragta för en förändrad benämning på institutionen. Det vore
visserligen sant, att benämningarna kyrkosångare och organist icke vore
lämpliga såsom tilltalsord, och att i sådant avseende titeln kantor bättre
lämpade sig och jämväl i viss omfattning användes. Men detta förhållande
borde knappast vara avgörande. Mycket vanligt vore, att den, som beklädde
ifrågavarande befattning, ej önskade tilltalas med någon särskild
titel, något som till och med allmänt vore gängse, då befattningen vore
förenad med skollär ar syssla. Ordet kantor betecknade dessutom ingalunda
bättre än ordet klockare de med befattningen förenade uppgifter, utan
snarare tvärtom. Enär härtill komme, att med klockarinstitutionen vore
förenade vissa privilegier och förmåner, syntes det kunna vara betänkligt
att i samband med institutets reformering jämväl ändra dess namn.

K. B. i Hallands län: Det gamla hävdvunna namnet klockare borde
bibehållas i stället för den utländska benämningen kantor.

K. B. i Västmanlands län: Flertalet inom menigheterna förstode ej
innebörden av benämningen kantor. Tveksamt kunde därför vara, huruvida
omständigheterna påkallat införande av denna benämning.

K. B. i Gävleborgs län: De skäl, som av de sakkunniga åberopats
till stöd för att åt innehavaren av ifrågavarande tjänster giva benämningen

Förslag till lag ang. kantorer 2 §.

kantorer, syntes Iv. B. icke övertygande. Den gamla benämningen klockare
borde bibebållas för ifrågavarande befattningshavare.

Sv. allm. folkskollär ar förening: Särskilt med hänsyn till den lika
egendomliga som välbekanta karaktär, vilken den gamla klockartiteln länge
i det allmänna språkbruket faktiskt ägt och bland dess innehavare förskaffat
den en djup och allmän impopularitet, hade varit lyckligast, om i
överensstämmelse med önskemålen inom den kår, som av saken närmast
berördes, begreppet och benämningen »klockare» helt fått utgå ur författningarna.
För den händelse en sakkunnig undersökning verkligen skulle
komma att giva stöd åt, att härigenom vissa ekonomiska privilegier äventyrades,
ville styrelsen dock ej härom framställa något yrkande.

Kammarkollegium: Kollegium, som i utlåtande d. 1 maj 1908 uttalat
sig för bibehållande av benämningen klockare för innehavaren av den reformerade
klockarbefattningen, hade icke funnit anledning att frångå sin
sålunda angivna mening.

^ §■

1. Bär i två eller flera församlingar inom samma pastorat gudstjänsterna
uppehållas medelst duplikation eller alternering, skall för dessa församlingar
gemensamt anställas blott en kantor, domkapitlet likväl obetaget
att på grund av särskilda förhållanden medgiva anställande av ytterligare
en eller flera sådana.

2. I församling, där söndagligen allmän gudstjänst samtidigt hålles å
mer än en plats, skola anställas två eller, om så erfordras, flera kantorer.

1908 års förslag:

§ 2. 2. Undantagsvis må dock två eller flera till samma pastorat hörande församlingar
kunna förena sig om en gemensam organist och kantor, där en ringare folkmängd
och övriga förhållanden påkalla en sådan förening.

Med anledning av sistnämnda förslag erinrade K. B. i Kristianstads län, att kommitterade
utgått från den uppfattningen, att i varje församling borde finnas en examinerad
kantor. Till stöd för denna uppfattning hade åberopats, att lydelsen i § 1 av
1883 års förordning icke syntes lämna plats för annan tolkning, än att i varje församling
skulle finnas en klockare. Riktigheten av denna tolkning droge emellertid
K. B. i tvivelsmål. Åtminstone hade i Kristianstads län i flertalet av de pastorat, som
bestode av två församlingar och förut haft gemensam klockare, vid tillämpning av nämnda
författning klockarlönerna reglerats så, att den gemensamme klockaren fortfarande bibehållits.
Någon ändring i detta gemensamhetsförhållande syntes icke vara att förvänta
efter klockarinstitutionens borttagande och klockarens ersättande med kantor. Den förevarande
bestämmelsen borde därför ändras därhän, att i varje pastorat skulle finnas en
examinerad kantor, dock med rätt för varje kyrkoförsamling inom pastoratet att anställa

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

egen kantor, om sådant kunde ske utan synnerlig olägenhet för den eller de församlingar
i övrigt, som inginge i pastoratet. Ävenledes borde till samma pastorat hörande
församlingar, i vilka orgel funnes, äga rätt förena sig om gemensam examinerad organist.
I överensstämmelse härmed framhöll K. B. i Malmöhus län, att i länet två församlingar,
som bildade ett pastorat, allestädes hade gemensam klockare och organist, och
att därav icke försports någon olägenhet. Denna anordning måste i länet bliva regel,
därest ej onödiga utgifter skulle åsamkas församlingarna. Enligt kammarkollegii mening
syntes det ock höra medgivas församlingar, som tillhörde samma pastorat, att förena sig
om en gemensam organist och klockare eller kantor, där sådant kunde ske utan olägenhet.
I alla av två eller flera församlingar bestående pastorat med allenast en präst borde
efter kollegii uppfattning sådan anordning kunna genomföras utan svårighet.

1915 års sakk.: För närvarande vore inom större delen av landet varje
församling försedd med egen klockare-organist. Följden därav både blivit,
att lönerna mångenstädes, särskilt inom Skara och Yisby stift med deras
i allmänhet mycket små och ekonomiskt svaga församlingar, blivit orimligt
låga, till och med understigande 100 kr. De sakkunniga föresloge nu
den förändringen, att, där för flera till ett pastorat hörande församlingar
gudstjänsterna uppehölles medelst duplikation eller alternering, det skulle
finnas endast en befattningshavare av ifrågavarande slag, vilken sålunda
liksom prästen skulle duplicera eller alternera. Det kunde visserligen befaras,
att en eller annan församling skulle komma att uppfatta ifrågavarande
bestämmelse såsom ett ingrepp i dess rättigheter, men då en tillfredsställande
lösning av den synnerligen invecklade frågan om klockarinstitutionens
omorganisation icke syntes de sakkunniga möjlig på annat
sätt, både de icke tvekat att föreslå berörda bestämmelse. Den vore att
anse såsom en kardinalpunkt i deras förslag. För det fall, att särskilda
förhållanden skulle påkalla anställande av mer än en befattningshavare,
såsom exempel varpå anfördes det fall, att klockarboställena i ett pastorat
lämnade så stor avkastning, att därav kunde beredas avlöning åt mer än
en kantor, hade emellertid föreslagits, att domkapitlet skulle äga medgiva
undantag från den allmänna regeln.

Avgivna yttranden:

2 § 1 mom. (se s. 19):

Domk. i Skara: Då kantorslönen bildade ett högst avsevärt tillskott
till folkskollärarlönen, där kantors- och folkskollärartjänsterna voro förenade,
och en med kantorstjänst förenad folks kollärartjänst torde få anses
bliva mer eftersökt och lättare att besätta med de mest kompetenta innehavare,
syntes det domkapitlet, som om annexförsamlingar, särskilt mera

Förslag till lag ang. kantorer 2 §.

avlägse belägna sådana, vilka jämväl i fråga om präster vore ogynnsammare
ställda än moderförsamlingarna, icke borde i andra fall, än då de själva
så önskade och funne med sin fördel förenligt, åläggas att hava gemensam
kantor med moderförsamlingen. 1 mom. borde därför erhålla följande
ändrade lydelse: »Där — —- — må för dessa församlingar, om de så

önska, anställas blott en kantor.»

K. B. i Stockholms lån: Förslaget avveke helt och hållet från bestående
förhållanden inom länet. Att två församlingar, även om de hörde
till samma pastorat, hade gemensam klockare, förekomme inom länet endast
i ett eller annat undantagsfall, när man icke toge hänsyn till de få fall,
då två eller flera församlingar hade gemensam kyrka. Däremot vore det
i fråga om de församlingar, som två och två vore sammanförda till ett
pastorat, så gott som regelbundet förekommande, att klockaren tillika vore
folkskollärare. Denna anordning finge väl anses hava sin grund däri, att
klockare, gemensamma för två församlingar, i regel icke skulle medhinna
att tillika vara folkskollärare, och att det därför bleve billigare för församlingarna
att låta en folkskollärare i vardera församlingen fullgöra klockarbestyren
i församlingen, än att hava en gemensam klockare utöver det
nödvändiga antalet skollärare. Då de sakkunniga icke ansett sig böra
föreslå förbud mot förenande av kantors- och folkskollärarbefattning, vore
nog för länet den nu gällande ordningen den bästa och för församlingarna
billigaste. Det skulle vara alldeles förkastligt, om följden av förslaget
bleve den, att den gemensamme kantorn tillika vore folkskollärare i den
ena församlingen. Då skulle kantorn komma att genom söndaglig tjänstgöring
i två församlingar bliva berövad den vila, hans krävande veckoarbete
fordrade. Och kunde därför detta icke ske, så innebure föreskriften
i själva verket ett tvång till att hava kantorer, som icke tillika vore
lärare, vilket tvång vore så mycket mera obilligt, som det drabbade de
små församlingarna men lämnade de större oberörda. K. B. förbisåge icke,
att det i förslaget vore lämnat åt domkapitlet att medgiva anställning av
flera kantorer i dessa fall. Men K. B. ansåge, att det vore naturligare
och bättre anslutet till bestående förhållandena, om denna sak ordnades på
det motsatta sättet, så att det normala bleve, att varje församling hade
sin kantor, och att det finge ankomma på överenskommelse mellan två
församlingar och denna överenskommelses godkännande av domkapitlet,
om två församlingar skulle hava gemensam kantor. En sådan bestämmelse
skulle, utan tvång, underlätta anställandet av kantor, som icke tillika vore
folkskollärare, eftersom kostnaderna bleve delade. Anordningen kunde

22 Förslag till lelockarinstitutionens omreglering.

inom Stockholms län knappast ifrågakomma i andra fall än, där gudstjänst
i två församlingar uppeliölles genom duplicering.

K. Ii. i Gottlands län: Att genom anställande av gemensam klockare
för de till ett pastorat hörande församlingar bereda denne högre avlöningsförmåner
borde vara ägnat att höja klockarkompetensen. Gottlands små
församlingar skulle dock flerstädes bliva alltför starkt betungade, om de
utan högre bidrag än de i förslaget ifrågasatta skulle nödgas till klockare
utgiva de föreslagna minimilönerna. En sådan sammanslagning vore även
betänklig ur den synpunkt, att i församlingar, där varken präst eller klockare
vore boende, kyrkorna och deras tillhörigheter måhända icke skulle
komma i åtnjutande av behörig tillsyn.

Allm. sv. prästföreningen: En kardinalpunkt i förslaget vore, att, där
i två eller flera församlingar inom samma pastorat gudstjänsterna uppehölles
medelst duplikation eller alternering, för dessa församlingar gemensamt
skulle anställas blott en kantor. Det vore emellertid av vikt, att
man icke, för att principen skulle kunna genomföras, från tjänsten undandroge
en del åligganden, så att den icke motsvarade sitt ändamål. Sålunda
torde det bliva svårt för en tjänstinnehavare i flera församlingar att
fullgöra vad som sades i 3 § punkt 4:o, särskilt om konfirmanderna undervisades
i resp. församlingar. Detsamma gällde om innehållet i punkt 8:o a)
och d) samt i punkt 9. Skulle det verkligen göras allvar av dessa åligganden,
måste domkapitlet i många fall medgiva, att tjänsten uppdelades
på flera händer, eller att tjänstinnehavaren i vissa fall tillätes hava biträde.

Folkslcoleöverstyrelsen: Förslaget att i ett pastorat endast i undantagsfall
borde finnas mer än en kantor, vore egentligen motiverat därav, att
man därigenom lättare skulle få till stånd självständiga kantorstjänster
utan förening med folkskollärarbefattning. Men skulle i alla fall på grund
av ekonomiska förhållanden förening av tjänsterna bliva nödvändig, syntes
en sådan koncentration av kantorsgöromålen på en enda person, som av
de sakkunniga förordats, ej kunna anses under alla förhållanden påkallad.
Det vore uppenbart, att det för en folkskollärare, som hade att bestrida
kantorsgöromålen i två eller flera församlingar, skulle bliva svårare att fullgöra
dem utan att på något sätt åsidosätta sin huvudsyssla än för den folkskollärare,
som hade att upprätthålla kantorsbefattning endast inom den
församling, där han vore anställd som lärare. Den förre skulle tydligen
på grund av sin kantorsbefattning mången gång även å söckendagar behöva
tjänstgöra å plats, belägen på jämförelsevis stort avstånd från den
skola, där han hade att verka som lärare, och då hans söndagstjänstgöring

Förslag till lag ang. kantorer 2 §.

skulle bliva ganska omfattande, syntes en förening av tjänsterna kunna
komma att medföra för stora anspråk på hans tid och krafter. Ett anlitande
av den i folkskolestadgans § 27 mom. 1 angivna utvägen att låta
kantorsgöromålen bestridas av annan person som biträde, omöjliggjordes
ofta därigenom, att någon för detta uppdrag lämplig person ej funnes att
tillgå på platsen. Också hade i fråga om förening av kantorssyssla med
folkskollärarbefattning utvecklingen hittills alltmera gått i den riktningen,
att folkskolläraren inom var och en av de till ett pastorat hörande församlingarna
fått övertaga kantorsgöromålen inom den församling, där han tjänstgjorde
som lärare. Givetvis bleve det vid en sådan anordning lättare att
med undvikande av pliktkollisionor upprätthålla båda befattningarna. I
överensstämmelse härmed syntes det önskligt, att i varje särskilt fall, då
icke tvingande ekonomiska omständigheter nödvändiggjorde den anordningen,
att alla kantorsgöromål i pastoratet samlades hos en person, det toges
i övervägande, huruvida icke vid förening av kantorssyssla med folkskollärarbefattning
inom ett pastorat mer än en kantor borde anställas, och
detta även om utdebitering inom rimliga gränser å de skattskyldige inom
församlingen erfordrades för att bringa till stånd de för kantors avlöning
erforderliga medlen. Anställandet av exempelvis två kantorer i ett pastorat
behövde icke, om de sakkunnigas förslag lades till grund för avlöningens
bestämmande, för pastoratet medföra dubbelt så stora utgifter
för avlöningen, som vid kantorsgöromålens förening hos en person. Efter
förslaget skulle nämligen, om duplikation eller alternering förekom me, eller
för tjänstens förrättande eljest erfordrades resa om mer än 6 kilometers
längd, återresan däri inbegripen, särskild hänsyn tagas därtill vid lönens
bestämmande. Det vore kanske tillräckligt, att de omständigheter, som
av överstyrelsen sålunda berörts, bleve beaktade i den motivering till det
slutliga lagförslaget, som av K. M:t torde komma att anföras, för att dessa
omständigheter även skulle av vederbörande uppmärksammas vid uppgörande
och fastställande av lönereglering för kantor. Fördelaktigare vore
dock, att bestämmelsen i 2 § 1 mom. så avfattades, att skillnad gjordes
mellan kantor, vilken innehade tjänsten som huvudsyssla, och kantor, som
tillika vore folkskollärare. En bestämmelse med den av de sakkunniga
gjorda avfattningen skulle då närmast komma att avse kantor av förra slaget,
under det i fråga om kantor, som tillika innehade folkskollärartjänst,
större frihet skulle lämnas att inom samma pastorat anställa mer än en
sådan befattningshavare.

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

2 § 2 mom. (se s. 19):

Domk. i Strängnäs tillstyrkte 2 mom., under förutsättning att med
»plats» åsyftades kyrka eller kyrksal, där på grund av föreskrift i löneregleringsresolution
söndaglig allmän gudstjänst skulle hållas samtidigt med
gudstjänst i kyrkan.

Domk. i Visby: Om det särskilt stadgades, att två eller, där så
erfordrades, flera kantorer skulle anställas i församling, varest söndagligen
allmän gudstjänst hölles å mera än en plats, vore det lika nödvändigt, att
detsamma stadgades i fråga om pastorat, där så vore fallet. I 2 mom.
borde därför mellan »i» och »församling» inskjutas orden »pastorat eller».

Ä. B. i Södermanlands län: Anställandet av två eller flera kantorer
i en församling, där söndagligen allmän gudstjänst hölles samtidigt å mer
än en plats, vore behövligt endast under förutsättning, att å båda »platserna»
gudstjänsten hölles i kyrka. Förrättades gudstjänst i skolsal eller
annat samlingsrum än kyrka, vare tillfyllest att träffa avtal med någon
person om orgelspelning och ledande av psalmsången vid sådan gudstjänst.

Allm. sv. prästföreningen: Enligt förevarande mom. skulle i församling,
där söndagligen allmän gudstjänst samtidigt hölles å mer än en plats,
två eller flera kantorer anställas. Men därvid kunde hända, att alla de i 3 §
uppräknade åligganden icke behövde utföras av mer än en eller två av dessa
kantorer. Detta gällde exempelvis om vad som sades i punkterna 5:o och
9:o angående jordfästning och begravningsplats, i fall begravningsplats
icke funnes å alla de platser, där kyrkor eller kapell med kantorer och
söndaglig gudstjänst funnes. Detsamma gällde om punkt 6:o, i fall lysning
och offentliga kungörelser icke förekom me i alla kyrkor och kapell i en
församling. Med fästat avseende därpå borde här eller i 3 § intagas en
restriktion, som ådagalade olikheten i kantors tjänståligganden i vissa fall,
helst detta även inverkade på löneförmånerna.

I 1908 års förslag upptogs i förslaget till lag angående upphävande
och ändring av vissa stadganden i kyrkolagen, att K. M:t skulle äga utfärda
särskild stadga rörande bl. a. kantors tjänståligganden.

I förslaget till stadga för organister och kantorer infördes i kap. IT
§§ 1 och 2 en detaljerad förteckning över organisters och kantorers tjänst *)

Här redogöres till en början för vissa allmänna uttalanden rörande paragrafen i dess helhet.
Lagtexten upptages under de särskilda punkterna:

Förslag till lag ang. kantorer 3 §.

åligganden, med tillägg i § 2 beträffande kantorerna: »Inga andra förrättningar
eller besvär, än de bär ovan nämnda, må åläggas kantor såsom
sådan, och är kantor tillika folkskollärare, få hans till söcknedagar förlagda
förrättningar icke ordnas så, att hans lärarverksamhet därav hindras
eller störes.»

I motiven anfördes: Redan till följd av klockarinstitutionens upphörande,
komme stadgandet i 24 kap. 32 § kyrkolagen, att klockare skall
rätta sig efter »den förordning, som biskopen och konsistorium honom föreskriva»,
upphöra att gälla av den anledning, att klockare icke vidare skulle
anställas. Tillägget i § 2 av stadgan hade föreslagits, på det att ej, då i
klockarens ställe skulle anställas kantorer, genom beslut av K. M:t i administrativ
ordning skulle kunna bestämmas, att av de särskilda domkapitlen
finge utfärdas dylika förordningar eller stadgar för kantorer, och
för att tillmötesgå den allmänt uttalade och jämväl av kommitterade delade
önskan, att en för hela riket gällande stadga måtte komma till stånd,
ävensom för vinnande av trygghet emot, att församlingarna icke, såsom
ofta varit fallet med avseende å klockarna, med eller utan avtal skulle
kunna ålägga kantor sådant, som ej kunde anses hörande till hans tjänst.
Att tillägget innefattade bestämmelser endast i avseende å kantors- men icke
beträffande organistbefattning berodde därpå, att varje ändring i kyrkolagen
syntes böra inskränka sig allenast till, vad som vore oundgängligen nödvändigt,
och icke sträcka sig längre än till, vad som erfordrades för att ersätta
lagens till upphävande föreslagna stadganden. Såsom bekant förekomme i
avseende å organist i kyrkolagen ingen motsvarighet till ovan nämnda,
beträffande klockarna meddelade föreskrift. I kyrkolagens stadganden, i
vad de avsåge organister, hade kommitterade ej föreslagit någon ändring.
Detta torde ock vara obehövligt, då självfallet vore att, när K. il:t utfärdade
stadga för kantorer, K. M:t i denna stadga skulle lämna erforderliga
föreskrifter rörande organister. Någon anledning för K. M:t att
^överlåta detta sistnämnda åt domkapitlen torde icke kunna utfinnas. Yisserligen
mötte det med de olika förhållanden, som beträffande tjänstgöringen
vore rådande i vårt land, stora svårigheter att uppgöra för hela riket gällande
bestämmelser beträffande kantorernas tjänståligganden. Kommitterade hade
därför ansett sig böra göra stadgandena så pass rymliga, att inom de utstakade
gränserna tillfälle kunde givas respektive församlingar att fritt
röra sig efter vars och ens särskilda behov. Så hade t. ex. uti en församling
kyrkovärdarna sig anförtrodd vården av kyrkans tillhörigheter och
förvaltningen av dess ekonomi, uti en annan åter befattade de sig icke

4 — Klockarutreäningen. Afd. 2.

Förslag till klo ekar institutionens omregler ing.

alls med dessa sysslor. På en ort ville man hava sång vid jordfästningar
och skulle anse det synnerligen stötande, om denna urgamla sed bleve
borttagen, på en annan åter brydde man sig icke alls därom. Särskilt
torde detta bliva fallet med den av kommitterade förordade sångundervisningen,
som helt visst på en del ställen komme att mötas med intresse
och offervillighet, på andra däremot sakna de nödiga förutsättningarna för
åstadkommande av ett önskvärt resultat.

En reservant (Borgh) uttalade: Det föreslagna tillägget borde gälla även organisten,
särskilt som kommitterade ansåge, att K. M:t hädanefter borde äga rätt att i den nya
stadgan också »lämna erforderliga föreskrifter» rörande denne. Visserligen vore organistens
tjänstgöring enligt kyrkolagen begränsad till att med orgeln beledsaga sången i
kyrkan. Men infordrade uppgifter visade, att enbart organisttjänst på icke så få ställen
vore förenad med folkskollärarbefattning, och då kunde även för organisten på söckendagar
sådan kyrkotjänst ifrågasättas, som hindrade eller störde hans lärarverksamhet.
Dessutom borde rättvisligen samma skydd beredas organister och kantorer, vilka med
vederbörligt tillstånd vore anställda såsom sång- och musiklärare vid andra med statsmedel
understödda läroanstalter än folkskolor. Endast där organist- och kantorslönerna
vore så tillmätta, att de utgjorde fullt levebröd, borde man av dessa tjänsters innehavare
äga rätt att kräva mera omfattande tjänstgöring även å söckendagar; där organist- och
kantors-befattningarna åter vore avlönade såsom bisysslor, måste anspråken på deras
arbete inskränkas. Med stöd därav hemställde reservanten, att tillägget skulle erhålla
följande lydelse: »Inga andra förrättningar eller besvär, än de här ovan nämnda, må
åläggas organister eller kantorer såsom sådana; och innehava dessa tjänstemän enligt
vederbörligt tillstånd lärarbefattning vid med statsbidrag understödd skola, få deras till
söckendagar förlagda kyrkliga förrättningar icke ordnas så, att skolarbetet därav hindras
eller störas.»

1915 års sakkunniga byggde härutinnan i huvudsak på 1908 års
förslag men upptogo bestämmelserna om kantorernas tjänståligganden i
i 3 § av själva lagen samt uteslöto det ovanberörda tillägget till § 2 i 1908
års förslag till stadga. De i 3 § angivna tjänståliggandena skulle dock
ej vara avsedda att gälla sådana särskilda befattningshavare i vissa städer,
som avsåges i lagförslagets 16 §, utan skulle beträffande dessa domkapitlen
på framställning eller efter samtycke av vederbörande pastorat äga förordna
om deras tjänståligganden.

Till stöd härför anförde de sakkunniga: Om kantors tjänståligganden
hade de mest skilda meningar kommit till uttryck, såväl från petitionärer
som från församlingarna och de hörda myndigheterna, Somliga hade ansett
de av 1908 års kommitterade föreslagna bestämmelserna härutinnan
allt för snäva, andra att de borde ytterligare preciseras. De sakkunniga
hölle i lildiet med kommitterade före, att rätten för biskop och konsiste -

Förslag till lag ang. Icantorer 3 §.

rium att utfärda förordningar för klockare i stort sett borde upphöra, och
hade med anledning härav uppgjort förslag till bestämmelser, som vore ämnade
att gälla hela riket, utan att kompletteras vare sig av församlingarna
eller av domkapitlen, församling naturligtvis obetaget att träffa särskild överenskommelse
med sin kantor om utförande av andra åligganden än de lagstadgade.
De sålunda föreslagna bestämmelserna kunde dock icke vara
tillämpliga för de stadsförsamlingar, där enligt lagförslagets 16 § flera
tjänstemän av ifrågavarande slag funnes anställda. De sakkunniga ansåge
emellertid ej möjligt att uppgöra generella bestämmelser, omfattande alla
de mångskiftande och olikartade göromål, som härvid kunde komma i betraktande.
Intet annat medel torde stå till buds att komma ur denna
svårighet än att låta domkapitlen förordna härom. Det hade icke undgått
de sakkunnigas uppmärksamhet, att ett sådant tillvägagångssätt måste te
sig såsom en kvarleva av de gamla klockarförordningarna, men sådant
syntes i detta fall icke kunna undvikas. Bestämmelserna i lagförslagets
12 och 16 §§ borde för övrigt utesluta all godtycklighet. Enligt förslaget
hade kantorn befriats från de rena vaktmästargöromål, som ålåge
de nuvarande klockarna. Dessa göromål komme självfallet att överflyttas
på kyrkvaktaren, vilken på de flesta ställen faktiskt redan fått dem
åt sig anförtrodda. I det fåtal församlingar, där kyrkvaktare för närvarande
saknades, torde sådan kunna anställas utan nämnvärd uppoffring
från församlingarnas sida. De sakkunniga hade därjämte velat från kantorn
avlyfta det ekonomiska ansvar, han för närvarande hade för kyrkans
lösa egendom samt kollektmedel och uppburna avgifter för begagnande av
vissa kyrkans tillhörigheter. Det vore lämpligare, att pastor bure detta
ansvar. Däremot förefölle det vara i sin ordning, att kantor biträdde
pastor i vården av nyssnämnda egendom samt vid uppbärandet av berörda
avgifter och kollektmedel. Större delen av de uppgifter, som i övrigt enligt
förslaget skulle åligga kantor, vore desamma, som av ålder ålegat ifrågavarande
befattningshavare. En helt och hållet ny uppgift hade de sakkunniga
dock föreslagit för manlig kantor, nämligen att vid mässfall leda
församlingens gudstjänstfirande. För kantor, som ej tillika vore folkskollärare,
hade därjämte föreslagits dels vissa särskilda uppgifter ifråga om
kyrkosångens främjande, dels, och framför allt, skyldighet att biträda vid
å pastorsexpeditionen förekommande göromål. Beträffande kantor, vilkens
befattning vore förenad med folkskollärartjänst, kunde dylika åligganden
eller åtminstone det sistnämnda ej gärna göras obligatoriskt. Vid bestämmande
av kantorernas åligganden hade de sakkunniga ansett sig icke höra

Förslag till klockarinstitidionens omreglering.

föreslå några mera ingående detaljbestämmelser. Sådana kunde ändock
aldrig förutse alla möjligheter. Kådde, såsom man ju finge som regel
förutsätta, mellan pastor och kantor ett förhållande av förtroende och hänsyn,
ordnades saken lätt i praktiken. Skulle åter tvist uppstå rörande omfattningen
av kantors tjänståligganden, syntes lämpligast, att den överordnade
myndigheten, domkapitlet, bestämde i varje särskilt fall. Uttryckligt
stadgande härom hade dock icke ansetts nödigt annat än i punkt 8:o), där
det föreskreves, att kantor skulle biträda pastor »i enlighet med vad Konungen
härom må stadga och i övrigt i den omfattning, varom pastor och
kantor överenskomme eller domkapitlet på enderas yrkande och efter den
andres hörande förordnar». Den i 1908 års förslag upptagna bestämmelse,
enligt vilken inga andra förrättningar eller besvär än de i förslaget nämnda
finge åläggas kantor såsom sådan, ansåge de sakkunniga onödig, varför
den uteslutits. Föreskriften därom, att där kantor tillika vore folkskollärare,
hans till söckendagar förlagda förrättningar icke finge ordnas så,
att hans lärarverksamhet därav hindrades eller stördes, hade jämväl synts
överflödig, då skolrådets ordförande givetvis hade att tillse, att icke tjänsten
i folkskolan bleve lidande på att folkskolläraren tillika vore kantor. Bestämmelsen
syntes för övrigt icke höra till eu lag om kantorer utan till
folkskolestadgan.

Avgivna yttranden:

Sv. allm. folkskollårarjörening: Den princip, de sakkunniga sagt sig
vilja förverkliga, nämligen kantors befriande från de rena vaktmästargöromålen,
som ålåge de nuvarande klockarna, borde ytterligare tillämpas i
vissa detaljer. Som exempel på sådana göromål kunde anföras de i punkterna
6:o och 9:o omnämnda. Sådana föreskrifterna om kantors tjänstgöring
blivit avfattade, inrymde de alltför störa möjligheter till godtyckligt utvidgande
av hans åligganden. Under det 1908 års förslag åsyftade att klarlägga
kantorernas tjänstgöring genom begränsande och tydliga bestämmelser,
till vilka domkapitlen och församlingarna icke skulle kunna foga några
tillägg, vilade föreliggande förslag på den förutsättningen, att domkapitlens
rätt att utgiva förordningar för klockare skulle även för framtiden i viss
mån bibehållas, på sätt punkt 8:o utvisade. Med anledning härav ville centralstyrelsen
såsom ett synnerligen angeläget önskemål framhålla, att bestämmelserna
om kantors åligganden icke måtte avfattas i svävande och
mångtydiga ordalag, samt att dessa åligganden måtte till hela sin omfattning
inrymmas i allmän lag och allmänt gällande stadga. I samband med

Förslag till lag ang. kantorer 3 §.

stadgandet om kantors åligganden borde vidare ur 1908 års förslag upptagas
bestämmelsen, att kantors, som tillika vore folkskollärare, »till söckendagar
förlagda förrättningar icke få ordnas så, att hans lärarverksambet
därvid störes eller hindras». Då denna bestämmelse uppenbart rörde kantors,
icke folkskollärarens åligganden, vore dess rätta plats i kantorsinstruktionen
och icke, såsom de sakkunniga ansett, i folkskolestadgan. Dessutom borde
alla föreskrifter, som rörde innehavare av förenade tjänster, underställas
granskning av vederbörande folkskolinspektör samt slutlig prövning av
folkskolöverstyrelsen. En annan betänklig tendens, som genomginge de
sakkunnigas förslag, vore slutligen, att i en del fall kyrkorådet ersatts med
pastor. Det avsteg från vanlig kyrklig styrelse, som ett undanskjutande
av förstnämnda organ, när det gällde överenskommelse med kantor angående
dennes göromål, faktiskt komme att innebära, syntes icke kunna
sakligt motiveras. Yarje omorganisation, som ej från kantorstjänsten avlägsnade
karaktären av kyrkvaktarsyssla eller av personlig biträdesbefattning,
måste bliva i huvudsak förfelad.

Folksholeöver styrelsen: De stadganden, som avsåge att klarlägga kantors
tjänståligganden, borde avfattas så, att dessa åligganden bleve så tydligt
som möjligt avgränsade och bestämda. Givetvis kunde en lag, som skulle
godkännas såväl av K. M:t som av riksdag och kyrkomöte, icke gå långt
i detalj i förevarande hänseende, men i den av K. M:t utfärdade stadga
angående kantorerna, som torde bliva nödvändig, borde föreskrifterna om
kantors göromål med större tydlighet och bestämdhet kunna utformas. Det
vore uppenbarligen av stor vikt, att stadgandena bleve sådana, att deras
tolkning så litet som möjligt kunde giva anledning till tvister mellan
pastor, kyrkoråd och församling å ena sidan samt kantor å den andra.
Detta gällde icke minst i fråga om kantor, som tillika vore folkskollärare.
Om sådan kantor skulle komma i tvist med vederbörande angående tolkning
av ifrågavarande föreskrifter, skulle detta säkerligen kunna bliva till
skada även för den verksamhet, som för honom skulle vara den huvudsakliga,
nämligen hans verksamhet som lärare. I samma syfte borde även
ur 1908 års förslag intagas föreskriften, att om kantor tillika vore folkskollärare,
hans till söckendagar förlagda förrättningar icke finge ordnas
så, att hans lärarverksamhet därav hindrades eller stördes. 1915 års sakkunniga
hade funnit en sådan föreskrift onödig och menat, att om den
skulle vara behövlig, den borde hava sin plats i folkskolestadgan. Överstyrelsen
kunde ej gilla denna sistnämnda uppfattning. I folkskolestadgan
funnes redan föreskrift därom, att innehavare av sådana förenade befatt -

30 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

ningar, varom nu vore fråga, i första rummet skulle ägna sin tid och sina
krafter åt skollärartjänsten, men den nu föreslagna bestämmelsen avsåge
tydligen anordningen av befattningshavarens åtaganden som kantor och
icke hans verksamhet som lärare och borde därför upptagas bland de
stadganden, som reglerade kantors tjänstgöring som sådan.

Musikdirektör Englund (Luleå stitt): Det vore en omöjlighet för kantor
att sköta de i förslaget upptagna bisysslorna. Bestämmelsen i punkt 2:o
innebure, att han måste ombesörja orgelns stämning 1 ä 1 1/z timme före
gudstjänstens början. Samtidigt skulle han fullgöra i punkt 6:o föreskrivna
skyldigheter och vissa söndagar skyldigheten enligt punkt 8:o b) och c).
Därjämte torde väl organisten behöva en stund till förberedelse före gudstjänstens
början. Likaså syntes bestämmelsen i punkt 7:o vara omöjlig att
av organisten fullgöras, då orgelläktaren väl vore den mest olämpliga platsen
för fullgörande av de uppdrag, som där stadgats, åtminstone så länge
orgelläktarna voro placerade som nu. Lagförslaget med dess bestämmelser
bleve således fortfarande för kantor lika omöjligt att efterleva som hittills,
och han bleve i framtiden, liksom organisten för närvarande, tvungen överlåta
dessa bisysslor åt annan person. I ISTorrland torde det knappt finnas
en person, vilken innehade de förenade sysslorna, som själv fullgjorde de
med klockarbeställningen förenade bisysslorna, utan sköttes de vanligen av
kyrkovärd eller kyrkvaktmästare. Man borde ej stifta en lag, som vore
omöjlig att efterleva.

Domk. i Kalmar instämde i Stiftets organist- och kantor sförenings
yttrande, att kantors åliggande enligt denna paragraf syntes lämna rum
för skiljaktiga tolkningar, varigenom tvistigheter lätt kunde uppstå.

K. B. i Södermanlands län: Det kunde ifrågasättas, om det vore lämpligt
att i författningen söka i detalj angiva kantors olika åligganden. För
övrigt torde även med sådana detaljerade bestämmelser ej kunna undvikas
meningsskiljaktigheter om, vad i visst fall vore kantors skyldighet eller icke.

K. B. i Jämtlands län: Det vore tveksamt, om det vore lämpligt att
på kantorerna lägga samtliga de åligganden, som i 3 § uppräknats. Särskilt
syntes, vad i punkt 8:o föresloges, kunna leda till ett rätt så stort betungande
av dem och därigenom föranleda till, att deras löneförmåner måste
sättas högre, än eljest skulle varit behövligt.

K. B. i Blekinge lön: Om, på sätt K. B. ville förorda, i lag stadgades,
vilka göromål ålåge kantor såsom biträde å pastorsexpeditionen, borde
i enlighet med 1908 års förslag uttrycklig föreskrift lämnas därom, att
inga andra än de stadgade göromålen finge åläggas bemälde tjänsteman.

Förslag till lag ang. kantorer 3 § l:o—3:o. 31

§ 3.

Kantor åligger :

l:o) att med kyrkans orgel eller orgelharmonium beledsaga sången i
kyrkan vid allmän gudstjänst och vid kyrkliga förrättningar, som åligga församlingens
prästerskap, dock att, där förrättning påkallas av enskild person,
denne skall vara skyldig att i förekommande fall åt kantor ombesörja fri
skjuts;

2:o) att ansvara för instrumentets behöriga stämning och vård samt
till kyrkorådet anmäla sådana brister å detsamma, som han icke kan anses
pliktig själv avhjälpa;

3:o) att upptaga och leda sången vid de under l:o) nämnda tillfällen.

1908 års stadga kap. IV:

§ 1. Organisten åligger:

l:o) att, på sätt i kyrkolagen sägs, med kyrkans orgel beledsaga sången vid allmän
gudstjänst och andra gudstjänstliga förrättningar i kyrka;

2:o) att ansvara för orgelverkets behöriga stämning och vård samt till kyrkorådet
anmäla sådana brister å detsamma, som han icke kan anses pliktig själv avhjälpa.

§ 2. Kantorn åligger:

l:o) att upptaga och leda sången vid allmän gudstjänst och andra gudstjänstliga
förrättningar i kyrkan.

Motiv:

1915 års sakk.: Då i 1908 års förslag infogats uttrycket, »på sätt i
kyrkolagen sägs», torde därmed hava åsyftats 24 kap. 2 § kyrkolagen, där det
hette, att »musiken på orgel eller andra instrument måste intet så långt
utdragas, att församlingen därav i sin sång bliver hindrad att lova Gud
med egen röst, vilket bör ske ordentligen och samdräktligen, varken för
hastigt eller för långsamt, varuppå kyrkoherden äger inseende hava». Utan
att vilja yttra sig om värdet av detta stadgande, ansåge dock de sakkunniga
obehövligt, att särskild hänvisning därtill skedde. Efter omsorgsfullt
övervägande av olika förslag angående kantors tjänstgöringsskyldighet vid
förrättningar i kyrkan, ersättning härför o. s. v. hade de sakkunniga
enats om den här föreslagna bestämmelsen, att kantor skulle utan ersättning
tjänstgöra vid »förrättningar, som åligga församlingens prästerskap».
Vilka dessa förrättningar vore, stadgades annorstädes. För andra förrättningar
i kyrkan, liksom för extra musik o. s. v., borde kantor erhålla
ersättning av den, som påkallat förrättningen. Bestämmelsen om fri skjuts
avsåge givetvis endast det fall, att kantor bodde så avlägset från den
kyrka, där förrättningen ägde rum, att skjuts erfordrades. Härmed borde

32 Förslag till JclocJcannslitutionens omreglering.

jämföras stadgandet i 4 § 1 mom., sista punkten. Kantor skulle enligt
förslaget vara skyldig leda sången vid gudstjänst och förrättningar i kyrkan
även i det numera ytterst sällsynta fall, att instrument icke funnes i
kyrkan.

Avgivna yttranden:

Domk. i Skara: Då det för församlingens deltagande i sången vore
betydelsefullare, att kantor upptoge och ledde den med egen sång, än att
han beledsagade den med orgel eller orgelharmonium, syntes punkt 3:o böra
sättas såsom punkt l:o och erhålla följande lydelse: »att upptaga och leda
sången vid allmän gudstjänst och andra gudstjänstliga förrättningar i kyrkan,
som åligga församlingens prästerskap, dock att etc.», punkt 2:o borde
innehålla »att beledsaga sången i kyrkan med dess orgel eller orgelharmonium»,
samt punkt 2:o upptagas såsom punkt 3:o.

Domk. i Lund: Om formuleringen av punkt l:o fastsloges, kunde lätt
olika tolkningar göra sig gällande och därav uppkomma tvister. Kunde
under uttrycken »allmän gudstjänst» eller »kyrkliga förrättningar, som
åligga församlingens prästerskap», räknas t. ex. bibelförklaringar, ungdomsgudstjänster
eller dylikt? Skulle ej en kantor kunna säga: »det är ej
allmän gudstjänst, ingen lag ålägger pastor att anordna sådana gudstjänstformer».
Men det kunde väl ej vara tvivelaktigt, att det borde åligga
en kantor att vid dem leda sången och beledsaga denna med orgelspel.
När vore en kyrklig förrättning påkallad av enskild? Ägde detta rum,
när församlingsbo jordfästes i kyrka, eller när ett församlingens barn
döptes i kyrka? I gällande kyrkohandbok förutsattes, att dessa handlingar
skulle förrättas i kyrka. Om nu en församlingsbo påkallade, att så måtte
ske, skulle då en kantor äga rätt att fordra fri skjuts till kyrkan eller ersättning
därför? I fråga om fri skjuts borde i allt fall samma begränsning
göras, som fastslagits i 4 § 1 mom., eller att sådan rätt skulle gälla,
endast »då för tjänstens förrättande erfordras resa om mer än 6 kilometers
längd, återresan häri inbegripen». I förslaget borde tillika införas någon
bestämmelse såsom ersättning för stadgandet i 13 kap. 2 § kyrkolagen i
fråga om pastors överinseende över gudstjänstens ledning i musikaliskt
avseende.

Domk. i Göteborg: Då uttrycket »allmän gudstjänst» skulle kunna
fattas endast i betydelse av lagstadgad gudstjänst, men gudstjänster förekomme,
som i lag icke vore direkt föreskrivna, samt då kyrkliga förrättningar,
som avsåge lokalförsamlingen, stundom utfördes i dess kyrka, utan

Förslag till lag ang. kantorer 3 § l.o—3:o. 33

att det ålåge församlingens prästerskap att därvid tjänstgöra, t. ex. prästval
ocli visitationer, borde för att utesluta all missuppfattning punkt 1 :o
givas följande lydelse: »att med kyrkans orgel eller orgelliarmonium

beledsaga sången vid ordinarie och tillfälliga gudstjänster och vid kyrkliga
förrättningar, som antingen åligga församlingens prästerskap eller efter
påbud av kyrklig myndighet utföras av särskild funktionär, dock att —
— — fri skjuts.»

Prosten (''ullberg (Göteborgs stift): Uttrycket allmän gudstjänst kunde
lätt tolkas s.i, att diiri icke inbegrepes t. ex. bibelförklaringar och katekesförhör,
som ej i lag vore anbefallda men dock kunde anordnas i kyrka
och lämpligen borde förenas med psalmsång. Sådana uppbyggelsestunder
torde ej heller ingå i s. k. kyrkliga förrättningar. Särskilt vid husförhör,
vilka numera i allmänhet liölles i kyrkan, skulle en kantor kunna vägra
att tjänstgöra under förevändning, att dessa icke hörde vare sig till allmän
gudstjänst eller till kyrkliga förrättningar. Ett förtydligande borde därför
ske genom att mellan »allmän gudstjänst» och »kyrkliga förrättningar»
inskjuta orden »och särskilt anordnade uppbyggelsestunder».

Prosten Ljung »er (Göteborgs stift): För att förebygga allt för stor
godtycklighet borde i punkt l.o insättas »på sätt i kyrkolagen sägs» och
orden »som åligga församlingens prästerskap» utbytas mot »som utföras ar
församlingens prästerskap», emedan kantor annars skulle kunna undandraga
sig att tjänstgöra vid t. ex. bibelförklaringar och särskilt anordnade gudstjänster.

I)omk. i Härnösand: I punkt l:o borde »beledsaga» utbytas mot »leda*.
Uttrycket »förrättningar, som ålåge församlingens prästerskap», kunde lätt
missförstås. Tvekan kunde sålunda uppstå, om kantorn vore pliktig tjänstgöra
vid t. ex. bibelförklaringar, särskilda missionskögtider o. dyl. Punkten
skulle vinna i tydlighet, om relativsatsen borttoges.

Dotnk. i Visby: Enligt förslaget skulle kantor vara skyldig att upptaga
och leda sängen ävensom beledsaga den med orgelmusik blott i kyrkan
och där endast vid allmän gudstjänst och vid församlingens prästerskap
åliggande kyrkliga förrättningar, eljest icke, utom vid jordfästning å
kyrkogård under vissa, noga bestämda förhållanden, således ej, såsom hittills,
vid dop och vigslar i hemmen, vid husförhör eller ens i kyrkan, om
där en mera tillfällig gudstjänst liölles eller någon annan icke lagligen
föreskriven högtidlighet förekomme. En dylik inskränkning i tjänstgöringsskyldigheten
vore ägnad att medföra ej obetydliga olägenheter och syntes

5 — Klockarntred-vin flen. Afd. ‘2.

34 Förslag till kl vekar institution ens omreglering.

dessutom tämligen opåkallad i betraktande av den föreslagna avsevärda
löneförbättringen.

K. B. i Malmöhus lön: Det torde kunna inträffa, att vid gudstjänst
och kyrkliga förrättningar kantors tjänstebiträde av enskild person påkallades
under tid och förhållanden, att kantor borde vara berättigad icke endast
till fri skjuts utan ock till ersättning för övrigt. Detta gällde t. ex.,
om kantorsbefattningen vore förenad med skollärarsyssla och kantor för
fullgörande av den kyrkliga förrättningen nödgades avlöna vikarie för
skollärarbestyrens fullgörande, eller om förrättning i kyrkan ägde ruin å
sådan tid eller kyrkan vore belägen så avlagset, att kantorn ej kunde
återvända hem samma dag.

Allm. sv. prästförmingen: De sakkunniga hade ansett obehövligt att
i detta moment, intaga den i 1908 års förslag gjorda hänvisningen »på
sätt i kyrkolagen sägs». Dessa ord gåve dock kyrkoherden bestämmanderätt
över, att gudstjänstens enhetlighet och planmässighet icke äventyrades,
vilket vore av det värde, att dessa ord här bolde införas, helst därigenom
även ett uttryck vunnes för vad enligt de sakkunnigas mening läge inneslutet
i 14 § 2 inom., nämligen att kyrkorådet och dess ordförande vore
att betrakta såsom kantors förmän i tjänsten. Uttrycket »beledsaga sången
— prästerskap» kunde lätt vålla oklarhet. Utom de allmänna
gudstjänster, som i lag vore stadgade, krävde nutida kyrkoliv även särskilda
gudstjänsttillfällen, såsom barn-, ungdoms- och missionsgudstjänster, kyrkliga
minneshögtider o. s. v. Det kyrkliga livets utveckling skulle på ett högst
betänkligt sätt motverkas, om uttrycket allmän gudstjänst icke innefattade
sådana gudstjänster. Till förekommande av alla stridigheter därutinnan
borde stadgandet ändras så, att det omfattade alla av pastor anordnade
gudstjänster i kyrkan.

Sv. allm. organist- och kantorsfärening: Punkt l:o borde erhålla följande
ändrade lydelse: »att med kyrkans orgel — — — fri skjuts och utgiva
skälig ersättning i enlighet med av kyrkorådet bestämd taxa» samt punkt 2:o
sä omformuleras: »att omsorgsfullt vårda orgelverket, hålla dess rörstämmor
väl stämda samt till kyrkorådet — — avhjälpa».

Lunds stifts organist- och kantorsförening hade i huvudsak samma
yrkande, dock med tillägg, att i punkt 1 :o efter orden »församlingens prästerskap*
borde tillfogas »enligt gällande kyrkohandbok», varjämte hemställdes,
att i 24 kap. 2 § kyrkolagen orden »varuppå kyrkoherden äger
hava inseende» skulle utgå, då prästen i allmänhet ej kunde hava sådant
inseende över kantors musikaliska gärning.

Förslag till lag ang. kantorer .7 § 4:o.

Statskontoret: I förslaget borde tydligare än som skett uttryckas, att
den i punkt I :o förekommande föreskriften om skyldighet för enskild person
att i visst fall åt kantor ombesörja fri skjuts utgjorde eu förutsättning
för kantorns i samma moment omförmälda åligganden.

Kantor åligger:

4:o) att främja intresset för kyrkosången och roka för demant mas
höjande, i lämplig omfattning meddela undervisning i kyrkosång åt konfirmander
samt, särskilt där kantorstjänsten icke är förenad med folkskoUärarl>efattning,
verka för bildande av samt inöva och hala särskild kgrkokör.

lUOS års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

2:o) att främja intresset för kyrkosångens höjande inom församlingen samt, där
kyrkorådet finner sådant lämpligen kunna ske, mot .särskild ersättning meddela undervisning
i sång åt församlingens ungdom; dock att, där kantor tillika är folkskollärare, denna
hans sångundervisning, utöver den i folkskolestadgan bestämda, icke må, utan hans medgivande,
av läsåret upptaga längre tid än tjugu timmar, ej heller förläggas annorstädes
än till den skola, där han är anställd.

1908 års förslag:

§ 4. 6. För den händelse, att kantor får sig ålagd sådan undervisning i säng, varom
förmäles i särskild av K. M:t utfärdad stadga, skall viss ersättning för timme bestämmas
att utgå i förhållande till den tid, nämnda undervisning kommer att omfatta.

Motiv: Bland de åligganden, som skulle påvila innehavaren av den föreslagna nya
kantorsbefattningen, förutom ledandet av sången i kyrkan, hade i första rummet ställts
fordran på främjandet av intresset för kyrkosången. Det torde ej vara tvivel underkastat,
alt intet bättre medel härför stode att finna än att genom kantor, som hädanefter
skulle bliva en vederbörligen utbildad undervisare i sång, meddelades sångundervisning
åt församlingens ungdom. Fastän denna undervisnings egentliga mål skulle vara
höjandet av kyrkosången, torde man göra sig skyldig till överdriven ensidighet, om man
stadgade, att undervisningen skulle inskränka sig till undervisning i kyrkosång allenast.
Det förädlande och upplyftande för känslan i våra fosterländska sånger finge icke förbises,
och beredandet av lämplig plats åt dem vid undervisningen skulle göra denna för
ungdomen mera tilltalande och säkerligen också medelbart inverka livande och välgörande
på undervisningen i kyrkosång. Och då kommitterade av denna anledning föresloge undervisningens
meddelande i sång i allmänhet, vore de övertygade, att misstydning härav
ej skulle vara att befara, och att tillräckligt skydd mot faror härutinnan skulle erbjuda
sig genom stadgandet i kap. IV § 3 om kyrkorådets övervakande av kantors åligganden.
Vad omfattningen eller utsträckningen till tiden av denna undervisning beträffade,
torde det icke ligga inom möjlighetens gränser att, där en församling ej läte
kantorstjänst förenas med folkskollärartjänst, giva någon bestämning härutinnan. Oftast

36 Förslag till ilockar institutionens omreglering.

torde orsaken till ett sådant församlingens förfarande bliva att söka däri, att församlingen
mot rikligare avlöning av intresse för saken ville åstadkomma en sångundervisning, som
höjde sig vida över det vanliga måttet, och som väsentligen skulle upptaga tjänstinnehavarens
tid. Av denna anledning hade icke någon lämpligare bestämmelse kunnat utfinnas,
än att undervisningens omfattning finge motsvaras av därför utgående ersättning.
Vore åter kantor tillika folkskollärare, fordrade omsorgen om folkskolan icke blott begränsning
till tid utan ock till rum. Beträffande det föreslagna timtalet, utöver vilket
under läsåret, utan kantors medgivande, hans sångundervisningsskyldighet icke finge utsträckas,
vore den siffran godtyckligt vald, men torde dock icke vara så hög, att den
verkade hinderligt för skolarbetet, ej heller så låg, att den icke medgåve tillräcklig tid
för eu övning av responsorierna och några högtidssånger med skolbarn och konfirmander.
För att vinna trygghet för att kantor måtte erhålla skälig betalning för sångundervisningen,
därest densamma under hans tjänstetid bleve honom ålagd, hade kommitterade
ansett, att redan vid löneregleringsförslagets uppgörande visst pris, exempelvis två kronor
per timme, borde fastställas att tillfalla innehavaren i den mån, som församlingen toge
hans . tid i anspråk.

Två ledamöter av kommittén voro av skiljaktig mening.

Herr Borgh anförde: Till göromålen, som kommitterade föreslagit åt kantorn, räknades
enligt mom. 2 skyldigheten att undervisa i sång. Denna skyldighet syntes honom
mindre än åtskilligt i nästföljande moment kunna betraktas såsom ett direkt arv till kantorn
från klockaren, ty enligt flera prejudikat samt 1903 års kyrkomötes uttalande hade
efter 1842 den åsikten gjort sig gällande, att folkskolestadgan befriat klockaren från undervisningsskyldigheten
i allmänhet, således även från den i läroämnet sång. Att kantor
borde undervisa i kyrkosång torde dock bland religiöst .intresserade församlingsmedlemmar
nu vara en tämligen allmän fordran. Saken vore oek redan praktiserad på åtskilliga
orter. Ehuru nattvardsbarn syntes mindre lämpliga att mottaga dylik undervisning,
emedan de vanligen befunne sig i målbrottet, visade försök i den riktningen, att intresset
för kyrkosångens höjande flerstädes vaknat inom församlingarna. Kyrkostämmor
samt åtskilliga myndigheter, ävensom 1903 års kyrkomöte, hade uttalat sig för, att undervisning
i kyrkosång måtte meddelas åt ungdomen. Det vore ock i full överensstämmelse
med kantorns uppgifter i övrigt, att just han finge detta nya arbete sig ålagt.
På de ställen, där undervisning i kyrkosång redan meddelades, torde det ock hava varit
kantorernas frivilliga åtagande och nit, som satt saken i gång. Ett lagstadgande, som
gjorde denna undervisning mera allmän, borde alltså icke möta nämnvärt motstånd från
något håll. Idén att kantorn skulle bliva ett slags allmän sånglärare, d. v. s. kunna
åläggas att undervisa även i profan sång, vore däremot fullkomligt ny, och någon motsvarande
skyldighet hade åtminstone på de senaste 50 åren icke ansetts åligga klockaren.
Ingen utredning funnes om, huru en lagbestämmelse i detta syfte skulle komma
att taga sig ut i praktiken. Man hade icke ens någon erfarenhet härom att bygga på.
Kommitterades uttalande hade därför i detta fall blivit mycket obestämt och svävande.
Meningen vore väl, att kantorn skulle kunna åläggas undervisningsskyldighet även i folkskolorna.
Tid och kostnader för en så omfattande undervisning, särskilt i större församlingar,
där ända till ett tjogtal folkskolor funnes, torde för närvarande vara omöjlig att
på förhand beräkna. Uttrycket, att sångundervisntngen skulle kunna »väsentligen upptaga
tjänstinnehavarens tid» m. m., tydde på ett så vidsträckt användande av kantorn såsom

Förslag till lag ang. kantorer 3 § 4:o.

lärare, aft han enligt bestämmelsen kunde sägas vara anställd mera i det världsliga än
i det kyrkliga samhällets tjänst. Stadganden i den riktningen förutsatte alltså, att det
allmänna, d. v. s. staten, skulle bidraga till kantorns avlöning. Detta vore emellertid en
konsekvens av förslaget, som kommitterade icke vågat draga. Om ett allmänt behov att
använda kantorn såsom sånglärare utanför det kyrkliga området framdeles skulle yppa
sig, finge man taga ut steget i den riktning, som kommitterade föreslagit. Men så länge
kantorn blott vore en kyrklig tjänsteman, borde hans lagstadgade verksamhet icke utsträckas
längre än till det rent kyrkliga. Ville han dock arbeta för t. ex. den fosterländska
sångens höjande, bleve detta en frivillig sak men icke en tjänsteplikt; och önskade
församling använda honom i den riktningen, kunde man därom träffa privat överenskommelse.
Seminarierna Unge i regel icke mottaga andra elever än sådana, som ägde
sångbegåvning, samt måste följaktligen sörja för, att folkskollärarna bleve kompetenta
även såsom sångundervisare. Veterligen hade heller intet missnöje härom försports. Att
inblanda kantorn i folkskolornas undervisning vore alltså för närvarande onödigt. Men
därjämte torde det också bliva skadligt, ity att folkskollärarna sedan kunde anse sina
skyldigheter i detta avseende minskade. Och dessutom skulle eu dubbelanordning härvid
ofta leda till pliktkollisioner och oredor av varjehanda slag. Önskade någon församling
anställa särskild sånglärare för sina skolor eller till ungdomens tjänst i övrigt, kunde och
borde den tjänsten särskilt anslås ledig och icke genom tvång förenas med kantorsbefattningen.
För de enstaka fall, där lärare vid folkskola saknade förmåga att undervisa i
sång, syntes särskild lagstiftning icke heller vara av nöden. Om man valt en sådan
lärare, borde man finna sig uti att genom enskild överenskommelse med kantorn eller
annan lämplig person ersätta bristen. Men kantorn såsom sådan kunde icke hava några
speciella förpliktelser gent emot en annans tjänsteutövning. Kantorns undervisningsplikt
borde alltså för närvarande icke utsträckas längre än till ämnet kyrkosång. Genom
denna naturliga begränsning bleve det möjligt att avfatta förslaget härvid så, att ett bestämt
mål för undervisningen kunde angivas, utan att något rum för godtycket därför
behövde lämnas. Utom åliggandet att främja kyrkosången i allmänhet genom att följa
utvecklingen på detta område samt t. ex. någon gång före eller efter gudstjänsten instruera
hela den närvarande församlingen borde kantorn även vara pliktig att öva och leda
något slags kyrkokör. Om det endast gällde kyrkosång, kunde tid för ledning av åtminstone
en barnkör alltid vinnas, även där kantorn tillika vore folkskollärare. Men då
dylik övning städse krävde ett rätt drygt extra arbete från kantorns sida, fordrade rättvisa
och billighet, att vid löneregleringen särskild ersättning åt honom för detta nya
uppdrag noga bestämdes. Om man därvid rättade sig efter, vilken art av kyrkokör, som
församlingen önskade få genom kantor inövad, torde till ömsesidig fördel ett bestämt
årsbelopp för varje särskilt fall kunna angivas. Likheten inför lag krävde, att enbart
kantor lämnades samma trygghet gent mot godtycke som kantor, vilken tillika vore folkskollärare.
För sakens skull vore nog bäst att låta resultatet av undervisningen vara
det bestämmande rörande avlöningen, icke timtalen. Härigenom vunnes ock garanti för,
att tiden alltid bleve väl använd. På grund av det olika sångmaterialet behövde kantorn
till sitt förfogande det ena året längre och det andra en kortare övningstid. Timtalet
kunde alltså icke för varje särskilt år på förhand beräknas. Nådde kantorn målet
med sin undervisning, d. v. s. åstadkomme en god och livlig kyrkosång — för så vitt
nämligen folk i orten plägade mera allmänt besöka kyrkan — samt för större högtider

Förslag till liockarimtitutionms omreglering.

använde en av honom inövad kyrkokör, då vore alla inskränkningar och allt slags reglementering
härför icke blott överflödiga utan skadliga, ty ingen arbetade väl, särskilt på
musikens område, utan i fall han åtnjöte tillräcklig frihet. Kyrkomusikern behövde i sin
tjänstgöring ungefär samma rätt att välja metoder och medel som prästen i sin. Ingen
föreskreve t. ex. tid in. m. för konfirmationsundervisningen. Det vore intresset eller
nitet, som ledde till ett gott resultat, icke föreskrifter från personer, vilka måhända härför
saknade nödiga insikter. Kyrkorådets plikt och befogenhet gent emot kantorns undervisning
kunde alltså under vanliga förhållanden inskränkas till att anskaffa lämplig
lokal i närheten av kantorns bostad samt att kontrollera undervisningens resultat. Skötte
kantorn sina åligganden otillfredsställande, då först vore det de kyrkliga myndigheternas
plikt att i övrigt ingripa. Genom dylik frihet nåddes ock den icke oväsentliga fördelen,
att kantorn, som ofta vore klent avlönad för sina kyrkliga sysslor, icke berövades möjligheten
att ägna sin lediga tid åt andra uppdrag, så att han kunde anständigt försörja
sig och de sina. Tydligen finge man icke på en kantor, som tillika vore folkskollärare,
ställa samma fordringar, som på enbart kyrkomusikern, emedan den förre genom sitt
skolarbete hindrades att lika grundligt förbereda den kyrkliga tjänstutövningen som dén
senare. Där de kyrkliga befattningarna bibehölles skilda från folkskollärartjänst, skedde
detta nog också just i syfte att vinna gedignare sång och musik vid gudstjänsten, än
som eljest i regel vore tänkbart. Alltså borde kantor, som tillika innehade folkskollärartjänst,
icke mot sin vilja kunna åläggas vidsträcktare skyldighet beträffande sångunder
visningen, än att han å särskild tid så övade sina skolbarn, att dessa vid större kyrkliga
högtider kunde unisont sjunga vanliga mässpartier samt lätta andliga hymner. Av
kantor, som icke tillika vore folkskollärare, kunde man däremot kräva, att han övade
och ledde en sådan kyrkokör, som församlingen vid löneregleringen åt honom anslagit
särskild ersättning för. Ifrågavarande moment borde därför erhålla följande lydelse:

•2:o) att främja intresset för kyrkosången inom församlingen samt, mot av vederbörande
myndigheter fastställd särskild årsersättning, meddela undervisning i kyrkosång,
vilken undervisning,

a) där kantorstjänst är förenad med folkskollärarbefattning, åtminstone gäller barn
vid kantorns egen skola, så att dessa vid större högtider i kyrkan kunna unisont sjunga
mässpartier m. in.,

b) där kantorstjänst icke är förenad med folkskollärarbefattning, förpliktar kantorn
till inövning och ledning av särskild kyrkokör».

Tillika föreslogs av Borgh, att i -4 § av förslaget till lag om kantorernas avlöning
skulle införas följande stadgande: »För den händelse, att församling önskar uppdraga åt
kantor att meddela sådan undervisning i kyrkosång, varom förmäles i särskild av K. M:t
utfärdad stadga, skall viss minimiersättning per år härför vid löneregleringen fastställas
med hänsyn till den art av kyrkokör, som kantor samtidigt får sig ålagd att inöva
och leda.»

Till stöd härför anförde Borgh: Kommitterades förslag syntes icke lyckligt funnet.
Man torde kunna tyda det därhän, att vid löneregleringen viss ersättning per undervisningstimma
måste angivas, men att timtalet sedermera skulle kunna tidtals ändras, efter
som kyrkorådet för tillfället ansåge lämpligt. Men dylika tänjbara bestämmelser kunde
användas för andra syften än kyrkosångens främjande. Exempel på försök i den riktningen
saknades ingalunda i verkligheten. Kantorn skulle därigenom komma i ett olid -

Förslag till lag ang. kantorer 3 § 4:o. 39

ligt beroende av lokalmyndigheterna. Det vore alltså nödvändigt, att klara bestämmelser,
vilka angåve kantorns såväl rättigheter som skyldigheter, härvid infördes. De nämnda
olägenheterna undvekes, om man läte målet för sångundervisningen vara det bestämmande
för avlöningen, icke tiden. Så kunde man med hänsyn till de olika slag av kvrkokörer,
som kantor kunde anses pliktig att öva och leda, bestämma fixa årsbelopp. Tiden behövde
därvid endast beräknas ungefärligt. Skolbarn, vilka samtidigt åtnjöte annan undervisning
i sång'' torde på 20—30 extra lektionstimmar årligen kunna läras att unisont
sjunga responsorier och lättare hymner. Vuxna personer, som icke samtidigt undervisa
des eller hade erhållit särskild undervisning i sång, behövde nog för samma måls uppnående
dubbelt så stort antal lektionstimmar per år. Skulle en kör av eljest musikaliskt
obildade personer övas att säkert sjunga mässpartierna och andliga hymner flerstämmig),
finge undervisningstiden i regel icke understiga ett hundratal timmar årligen. Det för
utsattes härvid, att personalen inom körerna något växlade, vadan ungefär samma övnings
tid behövdes år efter år. Därigenom komme så småningom allt fler församlingsmedlemmar
att skolas i kyrkosång. Förutsatte man ock, att kantorns särskilda avlöning härför
borde utgå efter belopp motsvarande dem, som sånglärarna vid de allmänna läroverken
erhölle för extra tjänstgöring, bleve det möjligt att vid löneregleringen bestämma fast
tilläggslön för nämnda sångundervisning. Åsikten om denna ersättnings storlek måste
eljest bliva mycket skiftande, beroende på olika uppfattning om kvalifikationerna för och
värdet av dylik undervisning. Men enligt ovanstående beräkning kunde rättvisa vinnas
åt såväl kantorer som församlingar. Då kantorernas elevmaterial i allmänhet torde vara
mer hårdarbetat än förutnämnda sånglärares och de approximativt angivna tiderna för
ernåendet av ett gott resultat nog ofta måste överskridas, syntes det skäligt, att ersättningsbeloppen
utjämnades sålunda:

a) För övning av unison barnkör vid kantorns egen skola minst 75 kr. pr år.

b) För liknande undervisning åt annan ungdom inom socknen årligen minst 125 kr

c) För inövning och ledning av flerstämmig kör, som medverkade i kyrkan vid
stö itc högtider, eller unison kör, som sjönge vid varje högmässogudstjänst, minst 250
kr. per år.

d) För övning av unison kör till vanliga söndagar samt kör i stämmor till större
högtider minst 500 kr. årligen o. s. v.

Med kantorns medgivande borde bestämmelse härom även efter löneregleringen av
vederbörande myndigheter på församlings begäran kunna fastställas eller ändras. Kunde
man genom lag bestämma, att ett visst arbete skulle utföras, borde man ock på samma
sätt kunna angiva skälig minimiersättning för detsamma. Det stode ju i detta fall för
samlingarna fritt att sedan själva besluta, om och i vilken utsträckning de önskade till
godogöra sig kantorns undervisningsarbete, samt om de ville utfästa sig att betala därför
utgående lön eller icke.

Herr Beskow anförde: Beträffande den sångundervisning, varom i betänkandet för
mäldes, ansåge han, att densamma bort föreslås att i regel vara obligatorisk, samt att
undantag från nämnda regel endast under särskilda förhållanden borde få av domkapitlet
medgivas. Han befarade, att åsyftade målet med kantors undervisningsskyldighet i sång
icke vunnes, om saken gjordes beroende på inom församlingen redan befintligt intresse
och församlingens härav påkallade offervillighet, och föreställde sig, att, om denna sång
undervisning i stället bleve obligatorisk, kantor, som utbildades till undervisare i sang.

Förslag till klockarinxtitutioticns omreglering.

och som borde antagas besjälad av intresse för denna del av sin verksamhet, i de allra
flesta fall skulle förmå, genom-att uppvisa gott resultat av sin sångundervisning, väcka
till liv inom församlingarna ett intresse för sången, som förut icke funnits till.

I liorghs reservation, i vad den innehöll, att kantors undervisning allenast skulle
avse kyrkosång, instämde ett flertal myndigheter.

lifj/i ars sakk.: Uttrycket »i lämplig omfattning» borde i första hand
tolkas av pastor och kantor i samförstånd, i siste hand av domkapitlet.
Att skyldigheten att befatta sig med särskild kyrkokör icke föreslagits
obligatorisk beträffande kantor, som tillika vore folkskollärare, betingades
därav, att en folkskollärare ofta måste anses sakna tid att sysselsätta sig
med on dylik uppgift. Den av 1908 års kommitterade föreslagna skyldighet»''!)
för kantor att undervisa i profan sång både icke vunnit bifall från
något håll. De sakkunniga hade ej heller ansett sig böra föreslå någon
sådan skyldighet.

A vgivna yttranden:

Domk. i Västerås: Då det framför allt i mindre församlingar icke
kunde anses betungande för eu innehavare av med lärartjänst förenad
kantorsbefattning att inöva och leda en kyrkokör, borde orden »särskilt —
— — folkskollärarbefattning» utgå.

Dom k. i Lund hemställde även, att dessa ord skulle utgå eller, om
någon restriktion borde införas, utbytas mot »så vitt möjligt är».

Dom!;, i Göteborg hade stimma hemställan som Domk. i Västerås.
Aven då tjänstinnehavaren vore folkskollärare, borde lian inöva och leda
kyrkokör, då sådan kunde bildas. I annat fall skulle de församlingar, i
vilka befattningshavaren vore folkskollärare, bliva sämre lottade till andra,
i vilka förenämnda tjänster icke vore förenade. Kyrkokörens inövning
skulle icke taga mycken tid i anspråk, i regeln ungefär eu timma i veckan.

Allm. sv. prästföreningen: Vore det riktigt, såsom de sakkunniga framhållit,
att eu kantor, som tillika vore folkskollärare, ofta måste sakna tid
att sysselsätta sig med en sådan uppgift som att inöva och leda särskild
kyrkokör, borde slutsatsen vart), att eu folkskollärare icke borde få vara
kantor. Denna klockarens uppgift vore nämligen så viktig och bleve det
mer och mer, i samma mån församlingssinnet växte. En samling musik
för gudstjänstligt bruk under namn av missale, vesperale och hymnarium
både utgivits av K. M:t efter kyrkomötets begäran. Men denna musik
kunde ej utföras utan kör. Då det väl, om de sakkunnigas förslag antoges,
bleve kanske -delar av Sveriges församlingar, som komme att hava

Förslag till lag ang. kantorer .7 § 4:o.

folkskollärare till kantorer, kunde ovannämnda musik där ej förekomma.
Det borde i stället ordnas sä, att det icke funnes någon kantor, som icke
både tid att verka för bildande av samt inövande och ledande av kyrkobot.
Det torde emellertid ej förhålla sig så, att folkskollärarna icke hade tid
för detta arbete, utan i mindre församlingar ginge detta lätt för sig, enär
skolarbetet där i viss mån ej vore så krävande, och det bleve väl i mindre
församlingar, som förening av kantors- och folkskollärarbefattningarna skulle
förekomma. I viss mån borde det rent av bliva lättare för eu kantor, som
tillika vore folkskollärare, att inöva eu barnkär för ledande av församlingsflången.
Det berodde väl ook på vederbörandes anlag, intresse, kallelse
in. in., om han kunde utföra detta. Säkert vore, att om orden: »särskilt
— — — folksk ollärartj in i st >- kvarstode i lagen, det bleve mycket svårt
att få en del kantorer—folkskollärare, som eljest skulle känna det som
en plikt att inöva en kyrkobön att utföra detta arbete. Men därmed både
man avskurit möjligheten till en rikare utveckling av den andliga musiken
och sången i församlingen. Det vore icke rätt och klokt att till församlingslivets
skada avskära eu del av det arbete, som borde åligga kantor,
allenast för att göra tjänsten bekvämlig för förening med folkskollärarbefattning.
Prästföreningen hemställde därför, att ovannämnda ord skulle

utgå.

Sv. allm. organist- och kautorsförening: Punkt 4:o borde erhålla följande
ändrade lydelse: »att främja •— — — samt, särskilt där kantorstjänsten
icke är förenad med folkskollärarbefattning under den tid, pastoratets konfirmander
undervisas av pastor, där så görligt är, eu gång i veckan åt
dem gemensamt meddela undervisning i kyrkosång ävensom verka för
— — kyrkobön-».

Lunds stifts organist- och kantor sförening: Punkten borde erhålla följande

ändrade lydelse: »att främja---(— »SV. a flin. arg.- o. kant. för.) •-

och, där församlingen vill anslå nödiga medel, söka verka för bildande av
samt inöva och leda särskild kyrkobön. Eu föreningsmedlem uttalade,
att då största delen konfirmander befunne sig i målbrottsperioden, den allmänna
röstvården krävde, att dessa bleve befriade från undervisning i sång.

Domprosten Söderling (Härnösands stift): Bestämmelsen om kantorernas
skyldighet att meddela undervisning i kyrkosång åt konfirmander borde
utgå. Sådan undervisning kunde konfirmationsläraren själv giva, och saknade
lian därtill förmåga, borde lian se till, att folkskolan i detta avseende
fyllde sin uppgift.

r» — Klockor läredningen. A fri. 2.

Förslag till klockarinstitntionens omreglering.

Kantor åligger:

5:oJ att, där brukligt ur, att sång åt föres vid jordfästning, som icke
sker i kyrkans kor, därmed tillhandagå, nät'' jordfästningen äger rum omedelbart
före eller efter allmän gudstjänst.

1908 års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

3:o) att, där bruklig! är, att sång utföres vid jordfästning utom kyrka, därmed till
liandagå sön- eller helgdag.

Motiv: Stadgandet i delta mom. avsåge att, så långt skäligt vore, bevara en åldrig
sedvänja, där den inom åtskilliga delar av landet vunnit hävd. På en ort ville man hava
sång vid jordfästningar och skulle anse det synnerligen stötande, om denna urgamla sed
bleve borttagen, på en annan åter brydde man sig ej alls därom.

1.015 års sakk.: Uttrycket »jordfästning, som icke sker i kyrkans kor»,
avsåge alla tillfällen, då orgelmusik icke kunde förekomma, således även
jordfästning i vapenhus.

Avgivn a yttranden:

I>omk. i Uppsala: Skyldighet borde stadgas för befattningshavaren att
alltid tillhandagå med sång vid jordfästning, då lian därom anmodades. I
eu de! församlingar ägde nämligen jordfästningarna rum å annan tid än i
samband med allmän gudstjänst, och befrielse för klockaren från skyldigheten
att då biträda skulle i många fall leda till, att sång ej kunde
ifrågakom ma vid j ordfästningarna.

Dom!;, i Skara: Enär det vore önskligt, att sång så vitt möjligt kunde
förekomma vid jordfästning, borde stadgandet erhålla följande ändrade
lydelse: »att där brukligt är, att sång utföres vid jordfästning, som icke

sker i kyrkans kor, därmed gå tillhanda, där kantorstjänst är förenad med
folkskollärartjänst dock endast, när jordfästningen äger rum omedelbart före
eller efter allmän gudstjänst».

Ilogik, -i, Strängnäs: Bland kantors åligganden borde ingå skyldighet
att vid jordfästning upptaga och leda sång i gravkapell, även när jordfästning
icke ägde rum omedelbart före eller efter allmän gudstjänst.

1 logik, i Lund: Orden »när — — — gudstjänst» borde utgå och
ersättas med orden: »så vitt han ej av annan förrättning i sin tjänst är
hindrad». Likaledes borde »kor» utgå, då jordfästning i kyrka ej alltid
skedde i kyrkans kor.

Förslag till lag ang. kantorer 3 § 5:o,

Bomb. i Luleå: Dä kantor efter förslaget skulle vara skyldig tillhandagå
med sårig vid jordfästning, som icke skedde i kyrkans kor, när förrättningen
ägde ram omedelbart före eller efter allmän gudstjänst, både
domkapitlet härav dragit den slutsats, att meningen varit, att kantor skulle
vara skyldig tjänstgöra vid jordfästning, även om den ej ägde rum i samband
med allmän gudstjänst, om blott förrättningen skedde i kyrkans kor, men
eljest icke. I fråga om såväl jordfästning som andra kyrkliga förrättningar,
t. ex. brudvigslar i kyrkan in. in. utan samband med allmän gudstjänst,
torde emellertid vara nödvändigt, att kantorns skyldigheter närmare bestämdes.

K. B. i Hallands län: Om denna bestämmelse bleve lag, följde därav,
att när jordfästning ägde rum å söckendag och ej i sammanhang med
gudstjänst, å kyrkogård eller i vapenhuset och ej i kyrkans kor, kantor ej
skulle hava skyldighet att leda sången, utan endast prästen därvid fungera.
Då det emellertid ofta torde vara nödvändigt att hålla jordfästning å söckendag
och utan sammanhang med gudstjänst, men någon anledning icke
förelåge, varför en dylik förrättning skulle komma att sakna den högtidliga
prägel, som psalmsången medförde, ansåge tv. 1>., att kantorn även vid eu
jordfästning under dessa förhållanden borde medverka, och att momentet
herde i sådant syfte ändras, dock med den inskränkning, som betingades,
därest kantorn tillika vore folkskollärare. Stadgandet borde därför erhålla
följande lydelse: »att, där brukligt är, att sång utföres vid jordfästning,

som icke sker i kyrkans kor, därmed tillhandagå, varvid om möjligt så
ordnas, att, om kantorn'' tillika är folkskollärare, för sådan jordfästning utsattes
tid, som ej hindrar hans tjänstgöring i skolan».

Allm. sv. prästföreningen: Detta stadgande vore för snävt avfattat, Följden
av dess antagande skulle bliva, antingen att ett otillbörligt band lädes
på många församlingsbor vid bestämmande av tid för begravning, eller att
de avstängdes från att. vid jordfästning fä den uppbyggelse, som sången
skänkte. Det funnes i många större församlingar vissa begravningsdagar
i veckan på söckendagar. Jordfästningar å dessa dagar skulle sålunda
skiljas från dem å söndagar strax före eller efter allmän gudstjänst, sa att
vid dem ingen sång skulle förekomma, Detta vore eu inskränkning i
kantors tjänståliggandeu, sådana de nu på inånga håll förefunnes, och skulle
mycket illa upptagas av församlingen, som därigenom hindrades fa den
nytta, som med tjänsten avsåges. Orden: »när jordfästningen
gudstjänst» borde därför utgå.

Prosten Lindberg (Västerås stift): Då de sakkunniga med uttrycket

För slån till klotkur institutionens omreglering.

»jordfästning, som icke sker i kyrkans kor» avsett alla tillfällen, då orgelmusik
icke kuiule ifrågakomma, vore frågan, om kantorn vid jordfästning
i begravningskapell, där orgelharmonium förekomrne, icke skulle vara skyldig
spela utan endast sjunga. Då detta icke kunde vara avsett, borde stadgandet
omredigeras.

Prosten Ljungnér (Göteborgs stift): Kantor, som icke tillika vore folkskollärare,
borde, där så vore brukligt, tillhandagå med sång vid jordfästning,
närlielst sådan ägde ruin, även å söckendagar.

Kantor idigy er:

ti:o) att före högmässogudstjänstens början i sakristian mottaga och till
tjänst/afrättande prästen avlämna äktenskapslysningar, tacksägelser, kungörelser
och andra legala handlingar, rom skola meddelas från predikstolen.

1908 års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

6:o) att före gudstjänstens början i sakristian hava en bestämd expeditionstid för
mottagande, ordnande ocli till tjänstgörande präst, innan gudstjänsten börjas, överlämna
inkomna äktenskapslysningar, kungörelser och legala handlingar samt antecknande, om så
påfordra.?, av nattvardsgäster ävensom att efter av pastor uppgjord lista utskriva kungörelser
om gudstjänsttider, nattvardsgångar och kollektör.

Motiv: De åligganden, som enligt detta mom. skulle påvila kantor, hade kommitterade
sökt begränsa så, att de i allmänhet utan svårighet borde kunna fullgöras i samband
med hans övriga söndagliga tjänstgöring.

A vgivna yttranden:

Ibrink, i (föteborg: Dä det vore av pastor, klockaren skulle mottaga
de kyrkliga tillkännagivandena, t. ex. äktenskapslysningar och tacksägelser
för avlidna, vore det meningslöst saga, att de skulle i sakristian mottagas
och till prästen avlämnas. Detsamma gällde om kungörelser och andra
legala handlingar, som av myndigheterna insändas till pastor. Skulle dessa
tillkännagivanden och handlingar avlämnas till prästen före gudstjänstens
början, måste de naturligtvis hava blivit mottagna av klockaren, innan han
och prästen träffades i sakristian. God ordning krävde ock, att enskilda
personers kungörelser och tillkännagivanden, som skulle från predikstolen
uppläsas, icke borde mottagas just i sakristian. Stadgandet borde därför
avfattas så: »att mottaga och före gudstjänstens början till tjänstförrättande
prästen avlämna».

Förslag till lag ang. kantorer 3 § 6:0.

Prosten G ullberg (Göteborgs stift) anförde till stöd för motsvarande
ändringsförslag: Sakristian vore ingen lämplig expeditionslokal, även da

den hade tillräckligt utrymme. I många kyrkor utgjorde den en högst
obetydlig plats i kyrkans kor bakom altaret, där det ej vore lätt för besökande
att strax före gudstjänstens början anmäla något, utan att väcka
eu för menigheten störande uppmärksamhet. Eu och annan kyrka funnes,
som icke hade något rum, vilket kunde kallas sakristia. Dessutom skulle
det föreslagna stadgandet kunna föranleda, att kantorn ej i sitt hem lille
mottaga något, som skulle uppläsas i kyrkan. Det vore därför lämpligast,
att icke stadga något mottagande i kyrkan.

Prosten Ljungnér (Göteborgs stift): Mellan »äktenskapslysningar och
tacksägelser» borde införas »förteckning å personer, för vilka förbön önskas»
och i slutet tilläggas »mottaga och å därför avsedda tavlor i kyrkan anbringa
psalmnumren».

Domk. i Luleå: De göromål, som angåves i punkterna (ko och Hiob)
och e) kunde utan olägenhet överflyttas på kyrkovärdarna eller kyrkvaktaren.
Detta vore så mycket lämpligare, som kantor ofta torde få svårt att själv
medhinna dessa sysslors utförande, då han hade att sköta orgeln.

K. B. i Blekinge lön : Ifrågavarande åliggande utgjorde en kvarleva av
uppassarsysslorna och borde utgå. De i punkt 6:o angivna göromålen kunde
kyrkvaktmästaren uträtta, vilket han faktiskt för det mesta gjorde. Stadgandet
innehölle, att kantor skulle »i sakristian mottaga och till tjänstförrättande
prästen avlämna» en del handlingar; efter allt att döma mottoge
han då de avsedda handlingarna just av vaktmästaren, som hämtat dem till
sakristian från expeditionen, men då torde väl vaktmästaren kunna lämna
dem direkt till prästen, likaväl som först till kantorn, eller ock tillhandahålla
dem åt prästen å predikstolen. Dessutom behövde ju kantorn i god tid
före gudstjänsten vara på orgelläktaren för att bereda sig till sin musikaliska
gärning.

Allm. sv. prästföreningen : Ifrågavarande stadgande vore liksom eu del
andra avfattat såsom det vore bäst för kantorn, utan att hänsyn tagits till
besvär och svårigheter för prästen eller olägenheter för församlingen. Det
kunde verkligen vara så, att de legala handlingar, som från predikstolen
skulle uppläsas, vore så många, att, för att icke något förbiseende skulle
ske, en person borde framlämna dem i ordning till prästen. Av ålder
eller trötthet kunde prästen, om han ensam skulle hålla reda pa alla
papper, lätt förbise något, eller kunde han vara så gripen av den predikan,
lian nyss utfört, att han ej ensam kunde reda sig med de mångahanda

4ti Förslag till Modearinsti tu tionens omreqlering.

papperen. Då nu inånga av dessa handlingar vore legala och av stor vikt,
vars förbiseende å predikstolen medförde strängt straff, måste det ordnas så,
att eu stor noggrannhet och ordning iakttoges. Den gamla klockarsysslan
borde härvid noga uppehållas, och kunde det ej ske på annat sätt finge
kantorn skaffa sig ett biträde. Stadgandet borde därför omredigeras så:
> mottaga och till tjällstfÖrrättande präst å predikstolen framlämna eller
låta framlämna etc.» Det vore även i sin ordning, att kantorn efter gudstjänsten
till vederbörande återställde de handlingar, han förut mottagit.

Lunds stifts organist- och kantor sförening: Förenämnda stadgande borde
utgå, då de däld föreskrivna göromålen verkade hindrande på kantors musikaliska
gärning. Sr. åltur folkskollär .-förening hade samma yrkande.

Kyrkoherden Pahnquist (Härnösands stift): Det vore oklart, vad med
stadgandet avsåges. Vore det meningen, att kantor skulle, såsom för närvarande
mångenstädes vore brukligt, bära upp dessa handlingar på predikstolen
? Detta motsades emellertid av tidsbestämningen »före gudstjänstens
början». När klockaren tillika vore organist, folie det sig för övrigt ganska
olägligt för honom att vid den tidpunkten i gudstjänsten, då dessa tillkännagivanden
skulle äga rum på predikstolen, lämna orgeln. Eller vore meningen,
att kantor skulle i sakristian mottaga dessa handlingar, som genom
pastors försorg ditskaftats, och så avlämna dem till för dagen tjänstgörande
prästen? Efter orden läge den tydningen närmast, men då vore stadgandet
ganska obehövligt. Hade prästen skaffat handlingarna dit, kunde han väl
ock själv avlämna dem. På många ställen vore nu vanligt, att klockaren
hos pastor avhämtade tillkännagivandena i fråga, och det kunde mången
gång vara behövligt, emedan pastor å söndag kunde vara upptagen på
annat håll i. församlingen. Stadgandet borde därför omformuleras så, att
uttrycket »i sakristian mottaga» utginge och ersattes med orden »hos pastor
avhämta». Ad sägen det behövligt, att de också skulle uppbäras på predikstolen,
borde tilläggas »till tjänstförrättande prästen på predikstolen
framlämna».

Prosten Björkquist (Härnösands stift): Då det ofta kunde inträffa, att
pastor behövde samråda med klockaren i gudstjänstfrågor något längre, än
liden före gudstjänsten i sakristian medgåve, och då dessutom efter meddelade
prejudikat kungörelser även kunde få uppläsas från annan lämplig
plats i kyrkan än predikstolen, borde stadgandet erhålla följande lydelse:
»före högmässogudstjänsten å pastorsexpeditionen mottaga — — hand lingar,

söm skola meddelas i kyrkan».

Försina till lag ang. kantorer 3 k 7:o.

§■

Kantar åligger :

7:oJ att, där å sön- eller helgdag prästen av sjukdom eller annat hinder
är urståndsatt att fullgöra sin tjänst i kyrkan och annan behörig person eg
kan för gudstjänstens förrättande anlitas, verkställa lysning till äktenskap,
uppläsa allmänna kungörelser och, där manlig kantor tjänstgör, leda församlingens
gudstjänstf rande med psalmsång, bibelläsning och bön1).

1908 års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

8:o) att vid mässfall verkställa äktenskapslysning enligt lagen av d. 14 okt. 1898.

I yttrande över 1908 års förslag framhöll Domk. i Visby önskvärdheten av, att i
förslaget infördes bestämmelse därom, att kantor, då högmässogudstjänsten i följd av
plötsligt sjukdomsfall eller av annan anledning måste inställas eller i förväg avbrytas,
skulle vara skyldig att i stället från passande plats i kyrkan föreläsa en av vederbörande
pastor vald predikan.

Argivn a yttranden:

Domk. i Göteborg: Orden »och, där manlig — — — bön borde
utgå. Det här föreslagna åliggandet för klockare vore onödigt och olämpligt.

Prosten (Jullben/ (Göteborgs stift): Helt visst vore det lämpligare för
eu menighet att vid plötsligt sjukdomsfall för prästen fä lämna kyrkan
för »bibelläsning och bön» i hemmen än att hänvisas till en kantors uppträdande
därmed i all frihet. Stadgandet härom borde därför utgå.

K. B. i Södermanlands län: K. P>. hyste tvivelsmål om lämpligheten
av bestämmelsen, att kantor skulle vid mässfall för präst leda församlingens
gudstjänstfirande.

Domk. i Uppsala: Till denna punkt borde göras sådant tillägg, att
om manlig klockare tjänstgjorde, denne eventuellt tillika skulle hava att
uppläsa eu lämplig predikan enligt pastors anvisning.

Domk. i Härnösand: lieskrivningen av det sätt, varpå kantorn skulle
leda gudstjänsten, borde antingen utfyllas med »föreläsande efter anvisning
av pastor av eu predikan» eller ock ersättas med »enligt pastors anvisning». *)

*)I § 2 b) av reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk d. ål jan. 1896 stadgas: A sön- och
helgdagar, då församlingens präst för gudstjänsts förrättande i kapell eller avlägsna hvar eller för
annan ämbetsföHattning är från församlingskyrkan frånvarande, må klockaren eller annan därom av
prästen anmodad lämplig man leda gudstjänsten i kyrkan medelst läsning och hön, på sätt av prästen
bestämmes.

Förslag till klackar institutionens omreglering.

Kyrkoherden Pal mc/it i st (Härnösands stift): Ifrågavarande stadgande lagtäste
endast, vad som på många håll redan förekommit, nämligen s. k. klockargudstjänst.
Till denna, varvid altartjänsten torde böra uteslutas, borde
emellertid utom psalmsång, bibelläsning och bön även höra föreläsande av
en predikan ur någon av pastor anvisad postilla.

Kantor åligger:

8:<>J att i enlighet med råd Konungen härom må stadga och i (irrigt
i (ten omfattning, varom pastor och kantor överenskomma eller domkapitlet på
enderas grinande och efter den andres hörande förordnar, biträda pastor
I vid nedan änder aj—g) angivna åligganden ].

Mott c: Orden »i enlighet med vad Konungen härom må stadga» avsåge
att lämna möjlighet öppen till att framdeles, om så prövades lämpligt,
närmare reglera kantors ifrågavarande åligganden, särskilt i fråga om kyrkobokföringen.
Med pastor förstödes givetvis här, liksom i i; 44 av kyrkobok^)
ringsförordningen, icke blott kyrkoherde (dier vice pastor utan även
präst i annexförsamling med egen kyrkobokföring.

Avgivna g tf) anden:

Dom!;, i Göteborg: Da uttrycket »biträda» vore för obestämt, torde
stadgandet böra omredigeras så att det skulle åligga kantorn »att i enlighet
med vad Konungen härom må stadga och i övrigt i den omfattning, varom
pastor och klockare överenskomma eller domkapitlet på enderas yrkande
och efter den andres hörande forördnar», förrätta i huvudsak motsvarande
åligganden.

Allm. sr. prästföreningen: Det borde föreskrivas, att här nämnd överenskommelse
under alla förhållanden borde upprättas av pastor samt av
domkapitlet efter kantors hörande stadfästas. Därigenom förebyggdes många
slitningar och tvister i framtiden, och att det förhållande av förtroende
och hänsyn, som i regel finge förutsättas, bleve stört. De sakkunniga hade
angivit, att med pastor förstödes liksom i ^ 44 kyrkoboksföringsförordningen
icke blott kyrkoherde och vice pastor utan även präst i annexförsamling
med kyrkobokföringsskyldighet. Några skäl, varför präst i annexförsamling
med (‘gen kyrkobokföring skulle äga något företräde i detta fall
framför präst i varje annexförsamling, hade icke anförts. Kyrkobokföringsskyldigheten
betydde väl ingenting vid träffande av den överenskommelse,

Förslag till lag ang. kantorer 3 § S.''o a), b).

som omnämndes i punkt 8:o med undantag av e). Skulle de sakkunniga
hava avsett präst i varje annexförsamling, fastän ordalagen icke formats
därefter, måste däremot inläggas en allvarlig gensaga. Denna punkt innehölle
i a), b) och d) sådana saker, för vilka kyrkoherden vore ansvarig
enligt lag även i annexförsamling. Han måste således vara den, som uppgjorde
överenskommelsen, och endast kyrkoherden kunde med ordet pastor
åsyftas.

Lunds stifts organist- och kantorsförening: Orden »och i övrigt--

—- förordnar» borde utgå.

3 § 8:o a), b).

Kantor åligger ■— — — biträda pastor:

a) i fråga om vården och tillsynen över kyrkan och dess lösa egendom;

b) i fråga om uppbörd av kollektmedel samt avgifter till kyrkan för
sådant begagnande av hennes tillhörigheter, varför särskild avgift är fastställd.

1908 års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

4:o) att., där ej sådant av kyrkorådet åt annan person uppdrages, öva tillsyn över
kyrkan och i första hand ansvara för att honom av kyrkorådet anförtrodd, kyrkan tillhörig
lös egendom vederbörligen förvaras och vårdas och för pastor anmäla därå uppkommen
eller befarad skada, samt

5:o) att, där ej annorlunda bestämmes eller brukligt är, uppbära och redovisa
avgifter till kyrkan för begagnande av de hennes tillhörigheter, varför särskild taxa är
fastställd.

Motiv: Att i dessa moment angivna åligganden, där de ej anförtroddes åt någon

församlingens förtroendeman, vilket ofta nog torde inträffa, borde vila på kantor, torde
få anses vara en nödvändig följd av kantors sociala och därför nödvändigtvis med ansvar
förenade ställning. Föreskriften torde ock vara erforderlig av den anledning, att i vissa
församlingar svårligen torde stå att finna annan lämplig person än kantorn för dylikt
uppdrags fullgörande.

En reservant (Borgh) hemställde, att punkt 5:o måtte erhålla följande lydelse:
»att, där så önskas, åt innehavaren av kyrkokassan under expeditionstiden i sakristian
anteckna eller bokföra vid tillfället influtna avgifter till kyrkan för begagnande av de

hennes tillhörigheter, varför särskild taxa är fastställd.

1915 års sakk.: Från kantorn borde avlyftas det ekonomiska ansvar,
han för närvarande hade för kyrkans lösa egendom samt kollektmedel och
uppburna avgifter för begagnandet av vissa kyrkans tillhörigheter. Det
vore lämpligare, att pastor hade detta ansvar. Däremot vore det i sin
ordning, att kantor biträdde pastor i vården av nyssnämnda egendom samt
vid uppbärandet av berörda avgifter och kollektmedel.

7 — Klockarutredningen. Afd. 2.

50 Förslag till Mockar institutionens omreglering.

Avgivna yttranden:

Prosten Ljungnér (Göteborgs stift): Kantor och icke pastor, vilkens

arbetsbörda snarare behövde lättas än göras mera tyngande, borde fortfarande
bära det ekonomiska ansvaret för kyrkans lösa egendom samt uppburna
avgifter för begagnande av vissa kyrkans tillhörigheter.

Kammarkollegium: Kollegium hade icke någon vägande erinran mot avlyftande
av det ekonomiska ansvaret från kantorn, men syntes denna förändring
dock knappt påkallad av förhållandena. I varje fall läge tillräckligt
skäl därtill ej i önskan att bereda kantor valbarhet till kyrkoråd, då
efter kollegii uppfattning förbudet däremot fortfarande borde upprätthållas.

3 § 8:0 c).

Kantor åligger — — — biträda pastor:

c) vid antecknande av nattvardsgäster, om detta sker i kyrkan i sammanhang
med allmän gudstjänst.

1908 års stadga, se under 6:o.

Avgivna yttranden:

Domk. i Strängnäs: I förevarande punkt borde inflyta bestämmelse
om skyldighet för kantor att svara för att nattvardskärlen hållas rena.

Prosten Cullberg (Göteborgs stift): Då antecknandet av nattvardsgäster
hittills varit en skyldighet för klockaren ensam och pastor ej haft därmed
att bestyra, borde kantor hava detta åliggande så lagstadgat, att det otvetydigt
sades vara hans och icke pastors skyldighet.

Allm. sv. prästföreningen: Orden »om detta — — — gudstjänst»
borde utgå. Ofta hade församlingens medlemmar närmare till kantorns än
till prästens bostad. Det vore då en rimlig begäran, att de skulle få gå
till kantorn och anteckna sig.

3 § 8:o d).

Kantat'' åligger — — —■ biträda pastor:

dj vid utövande av uppsikt över kyrkobetjäningens fullgörande av dess
åligganden.

1908 års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

7:o) att tillse, att under honom lydande kyrkvaktare, ringare och annan kyrkobetjäning
fullgöra sina åligganden i enlighet med kyrkorådets för en var av dem meddelade
skriftliga instruktioner, ävensom att, om de icke åtlyda hans därmed överensstämmande
tillsägelser, anmäla dem för kyrkorådet.

Öl

Förslag till lag ang. kantorer 3 § 8:0 c), d), e), 9:o.

§ 1. Organist åligger:

3:o) att tillse, att den honom underlydande orgeltramparen fullgör sina skyldigheter.

3 § 8:o ej.

Kantor åligger ■--— biträda pastor:

e) där kantor sbefattningen icke är förenad med folkskollårartjänst, vid
å pastorsexpeditionen förekommande göromål.

Härom se under Biträde å pastorsexpeditionen s. 111 f.

3 §.

Kantor åligger:

9:o) att, om sådant ej av kyrkorådet åt annan person uppdrages, övervaka,
att begravningsplats hålles i ordnat skick.

1908 års stadga kap. IV:

§ 2. Kantor åligger:

4:o) att övervaka, att begravningsplats hålles i ordnat skick.

I yttrande över 1908 års förslag uttalade Domk. i Kalmar önskvärdheten av, att
det klart och bestämt uttalades, att det ålåge kantor övervaka, att hälsovårdsstadgans
föreskrifter i § 12 mom. 5 om villkor för gravars förnyade användning och mom. 6 om
jordbetäckning över lik efterlevdes, och att den av församling bestämda ordningen för
gravars upptagande iakttoges.

Avgivna yttranden:

Domk. i Strängnäs: Efter »begravningsplats» borde införas ordet »och
plantering omkring kyrkan».

K. B. i Södermanlands län: Begravningsplats vore för begränsat och
borde tillökas åtminstone med ordet »kyrkogård».

K. B. i Blekinge län: Det vore föga förenligt med en kantors eller
kyrkomusikers syssla att, såsom i detta moment föresloges, åt honom skulle
kun na uppdragas att övervaka, att begravningsplats hålles i ordnat skick.
Detta uppdrag passade mera en kyrkogårds- eller kyrkvaktmästare.

Lunds stifts organist- och kantor sförening: Momentet borde utgå.

Diakonien.

1915 års sakk.: Det hade av i ärendet hörda myndigheter anmärkts,
att församlingsdiakoniens behov av förstärkta arbetskrafter gjorde sig allt
mera gällande, utan att hava blivit tillgodosett i 1908 års kommitterades
förslag. De sakkunniga ansåge, med allt bekjärtande av den tanke, som
läge till grund för denna anmärkning, att ifrågavarande arbetskrafter

52 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

måste erhållas på frivillighetens väg, och att det sålunda icke kunde åläggas
kantor att utföra dylika uppgifter.

I yttrande över de sakkunnigas förslag av allmänna svenska prästföreningen
och en del prästmän har fortfarande framhållits, att vid uppdragande
av gränserna för tjänstinnehavarens verksamhetsområde nödig hänsyn icke
tagits till det inom kyrkan allt starkare framkomna kravet på främjande
av ett rikare församlingsliv, samt påpekats, att möjligheten av kantorns biträde
härutinnan skulle förminskas, om man hade att räkna med, att
kantorsplatserna, i samma utsträckning som hittills, skulle vara förbundna
med skollärarbefattning.

Fastors och kyrkorådets uppsiktsrått över och förmanskap för kantor.

1908 års stadga kap. IV:

§ 3. Över organists och kantors ordentliga fullgörande av de i §§ 1 och 2 av
detta kapitel omförmälda åligganden har kyrkorådet att vaka.

Motiv: Stadgandet vore endast en självfallen följd av den enligt § 22 kvrko stämmoförordningen

kyrkorådet ålagda vård om de kyrkliga angelägenheterna.

1915 års sakk.: Av 14 § 2 mom. följde, att kyrkorådet och dess

ordförande vore att betrakta som kantors förmän i tjänsten. De sakkunniga
hade ansett detta vara eu självklar sak beträffande samtliga föreskrifter
i 3 §, liksom det förhållandet, att tjänstgörande präst vid varje gudstjänst
vore den ledande och bestämmande med avseende på liturgien, där icke
handboken lämnade tillräckliga föreskrifter.

Avgivna yttranden:

Bomk. i Västeo-ås: Det förmanskap, som enligt kyrkolag och hittills
gällande författningar tillkomme kyrkoherde över klockare (kantor), borde
mer uttryckligt, än vad i förslaget skett, fastslås, i sammanhang varmed
också måste betonas, att det inseende över kyrkosången och orgelspelet,
som ävenledes enligt kyrkolagen ålåge kyrkoherden, i den gudstjänstliga
enhetens och planmässighetens intresse icke finge lida något avbräck.

K. B. i Hallands lån: Ehuru av 14 § framginge, att det skulle
vara kyrkorådet, »som närmast hade att öva uppsikt över kantors verksamhet
såsom hans förman, vore det en fördel, om detta särskilt utsädes
i förslaget. 1 mom. i sistnämnda § borde därför erhålla följande lydelse:
»Kantor, som har kyrkorådet till sin närmaste förman, skall vara medlem
av svenska kyrkan».

Allm. sv. prästföreningen: Enligt de sakkunnigas mening skulle i

Förslag till lag ang. kantorer 3—4 §.

14 § 2 mom. ligga inneslutet, att kyrkorådet och dess ordförande vore att
betrakta såsom kantors förmän i tjänsten. Detta moment behandlade emellertid
icke denna sak utan endast förfarandet i disciplinär väg. Yem som
skulle bestämma över kantor i tjänsten, om han vore skyldig mottaga någon
tillsägelse och lyda, därom vore intet sagt. För övrigt vore det väl icke
med pastor såsom ordförande i kyrkorådet, som kantor i tjänsten hade
att göra utan med pastor i hans ställning såsom präst. Ett tillägg
borde göras i överensstämmelse med 24 kap. 32 § kyrkolagen, där det
hette, att klockaren skulle vara »kyrkoherden och församlingen lydig». Ett
upphävande av detta kyrkolagens stadgande skulle medföra, att ingen vore
ansvarig för den enhetliga ledningen av församlingens gudstjänstliga sammankomster.
En bestämmelse, som fullt klart uttalade kantors ställning till
församlingens pastor vid fullgörandet av hans åligganden, om han skulle
intaga en till pastor fullt självständig ställning eller vara honom underordnad,
borde införas i 3 §.

4 §■

1. Åt kantor skall anslås lön i penningar till sådant belopp, att honom
därigenom beredes en i förhållande till tjänstegöromålens omfattning och
levnadskostnaderna på orten skälig gottgörelse, utan att särskild ersättning
för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar må äga rum. Har
tjänstinnehavaren att varje sön- eller helgdag infinna sig i kyrkan, må sådan
lön icke sättas till lägre belopp än 1,000 kr., därest icke kantor sbefattning eu
är förenad med folkskolläraretjänst, i vilket fall den skall utgöra minst 400
kr. Förekommer duplikation eller alternering, eller erfordras eljest för
tjänstens förrättande resa om mer än 6 kilometers längd, återresan häri inbegripen,
skall särskild hänsyn tagas härtill vid lönens fastställande.

2. Kantor skall av pastoratet förses med tjänlig bostad och nödigt
bränsle eller däremot svarande ersättning i penningar. Dessutom bör, så
vitt sig göra låter, åt kantor till brukning av jordfrukter för eget behov upplåtas
ett lämpligt jordland. År kantor sbefattning förenad med jolkskollär artjänst,
äger kantor icke såsom sådan åtnjuta nu nämnda förmåner.

3. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats tjänstinnehavare i
syfte att bereda denne särskild förmån utöver* lönen skall oavkortat komma
samme tjänstinnehavare till godo; dock må vid lönens bestämmande, i den
mån prövas skäligt, hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation.

4. Lön i penningar samt i penningar utgående ersättning för förmåner,
som i 2 mom. sägs, skola, där ej annorlunda bestämmes i lönereglering,

54 Förslag till klockar institutionens omreglering.

som i 9 § (Tmförmåles, till tjånstinnehavaren utbetalas kvartalsvis vid början
av tredje månaden av varje kvartal, året räknat från ock med den 1 maj
till ock med den 30 april.

1908 års förslag:

§ 2. Åt varje ordinarie innehavare av organist- och kantorstjänst skall beredas
en i förhållande till tjänstgöromålens omfattning och levnadskostnaderna å orten skälig
avlöning; och bör lönen beräknas så, att alla offer och avgifter för särskilda förrättningar
upphöra.

§ 4. Beträffande lönereglering för organist- och kantorstjänst gälla följande bestämmelser: 1.

Särskild lön bestämmes för vardera tjänsten, även om dessa tjänster äro
med varandra förenade; och skola såväl organist som kantor bibehållas vid bostad samt
boställe och jord, som må vara dem anslagna.

5. Om särskild förmån blivit genom donation av enskild tillförsäkrad innehavare
av tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall dylik förmån oavkortad komma
samma tjänstinnehavare till godo.

6. För den händelse, att kantor får sig ålagt sådan undervisning i sång, varom
förmäles i särskild av K. M:t utfärdad stadga, skall viss ersättning för timme bestämmas
att utgå i förhållande till den tid, nämnda undervisning kommer att omfatta.

7. Särskild hänsyn skall tagas till om duplikation eller alternering åligger organist
eller kantor, och i nämnda fall, liksom om i övrigt resa erfordras för tjänstgörings fullgörande,
skall tjänstinnehavarens utgift härför ersättas.

8. År organist- eller kantorsbefattning eller båda dessa befattningar förenade med
folkskollärartjänst, skall, om tjänstinnehavaren har att varje sön- eller helgdag infinna
sig i kyrkan, utgå en årlig lön av minst 200 kr. för organist- och 100 kr. för kantorsbefattningen.

§ 10. Avlöning åt organist och kantor utbetalas å samma tider, som för utbetalning
av löner till lärare vid folkskolor är bestämt, dock att i avlöning ingående arrendeavgift
utgår efter kontraktsenliga bestämmelser.

1915 års pråm.:

1 §. Varje i territoriell församling anställd klockare, kyrkoskrivare, organist och
kantor skall erhålla, jämte fri bostad eller däremot svarande hyresersättning, lön i penningar
så beräknad, att honom därigenom beredes en i förhållande till tjänstegöromålens
omfattning och levnadskostnaderna på orten skälig gottgörelse, utan att särskild ersättning
för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar må äga rum.

3 §. Vid [lönereglerings]förslagets upprättande skola följande bestämmelser iakttagas:

1. Till bostad skall upplåtas hus eller lägenhet, varmed tjänstinnehavaren skäligen
kan åtnöjas, samt, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård. Kan sådan
bostad ej lämpligen anordnas, må församlingen gälda däremot svarande hyresersättning,
vilken i sådant fall skall i förslaget till beloppet bestämmas.

2. Lön i penningar må icke sättas till lägre belopp än för klockaren 100 kr.,
för kyrkoskrivare 100 kr., för organist 300 kr. och för kantor 100 kr., allt för år räknat.

3. Äro två eller flera av de befattningar, som här avses, förenade med varandra,
skall lön beräknas särskilt för vardera befattningen, men förmånen av fri bostad eller

Förslag till lag ang. kantorer 4 § 1 mom.

hyresersättning beräknas allenast för endera befattningen. Är befattning, varom här sägs,
förenad med folkskollärartjänst, varmed följer förmånen av fri bostad eller hyresersättning,
må sådan förmån icke tillika åtnjutas för den förra befattningen.

4. För befattning, som är gemensam för två eller flera till samma pastorat hörande
församlingar, beräknas lönen ävensom förmånen av fri bostad eller hyresersättning för
dessa församlingar gemensamt.

5. Förekommer duplikation, eller erfordras eljest för tjänstens förrättande resa
mellan olika förrättningsställen, skall tjänstinnehavaren i löneregleringen tillförsäkras fri
skjuts eller däremot svarande, till beloppet bestämd ersättning.

6. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats tjänstinnehavare i syfte att bereda
denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat komma samme tjänstinnahavare
till godo; dock må vid lönens bestämmande, i den mån skäligt prövas, hänsyn tagas
till befintligheten av sådan donation.

8. Lön i penningar skall, där ej annorlunda bestämmes, till vederbörande tjänstinnehavare
utbetalas kvartalsvis inom förra hälften av mars, juni, september och december
månader.

7 §. Hus eller lägenhet, som till bostad upplåtits, skall av församlingen städse
i fullgott skick underhållas. Brister, som uppkomma genom tjänstinnehavarens vanvård,
skola av honom på egen bekostnad avhjälpas.

Trädgård skall av tjänstinnehavaren väl vårdas och vidmakthållas.

4 § 1 mom. (se s. 53).

1908 års komm.: Såsom bekant saknades i avseende å organisters avlöning vidare

bestämmelser än de, som innefattades i kyrkolagens 24 kap. 30 §, eller att organist
skulle avlönas av församlingen. Föreskrifter rörande klockarnas avlöning hade senast
meddelats genom 1883 års förordning. Någon lönereglering i egentlig mening kunde
knappast ansetts hava åsyftats, än mindre åstadkommits, genom denna förordning, då
den, i likhet med vad kyrkolagen stadgade angående organister, helt och hållet lade i
församlingarnas hand att särskilt för varje tjänstinnehavare, således icke för tjänsten,
bestämma lön till det belopp, som församlingarna själva ansåge skäligt i förhållande till
omfattningen av tjänstgöromålen. De skäl, som år 1883 kunde hava förefunnits att på
så sätt helt och hållet åt församlingarna överlämna avgörandet, kunde ägt sitt berättigande
däri, att för innehavande av klockarbefattning saknades, vad som enligt vanligt språkbruk
vore att anse såsom kompetensfordringar, samt dessutom däri att bestämmelserna rörande
klockares göromål, där de ej såsom föråldrade preskriberats, till stor del aldrig tillämpades,
eller, såsom förhållandet av kyrkomötet uttryckts, »mycket tvivelaktigt var, vilka
göromål klockaren var lagligen pliktig att utföra». Vid sådana förhållanden, och då
fordringarna på tjänstinnehavaren kunde läggas snart sagt huru som helst, förefanns måhända
knappast möjlighet att göra någon inskränkning i församlingarnas frihet att efter
gottfinnande bestämma en dylik tjänstinnehavares avlöning; och möjligheten av att få
göromålen, eller det nödvändigaste av dem bestridda, blev beroende allenast på möjligheten
att finna sökande, utan hänsyn till sökandens beskaffenhet. Att härför ofta nog
inga hinder mött, till och med om årslönen sänkts under en vanlig dagsverkares månadsinkomst,
torde berott och berodde, dels därpå att församlingens anspråk på klockarens

-Ö6 Förslag till klo okär institutionens omreglering.

arbete inskränkts eller kunde inskränkas till ett det obetydligaste minimum och de mest
underordnade bestyr, dels ock slutligen därpå, att den, som påtog sig arbetet, kunde
göra detta i förhoppning att minsta möjliga fordringar skulle ställas på honom. Det
torde därför med fullt fog kunna sägas, att staten hittills, särskilt sedan år 1883, förhållit
sig likgiltig för allt bevakande av organisters och klockares intressen i löningshänseende.
Så finge icke förhållandet bliva, då efter klockarinstitutionens avskaffande
fråga bleve om sättet för avlöning av innehavare av den nu föreslagna nya tjänsten,
kantor; och med eu lönereglering för kantor måste uppenbarligen följa en lönereglering
för organist. Här vore tjänster, för vilkas erhållande uppställdes bestämda kunskapsfordringar,
som bättre än de nuvarande vid organist- och kyrkosångarexamina komme
att lämpas efter tidens krav och tjänsternas uppgifter, och vid vilka tjänster bundes
göromål, som varken efter församlingens eller tjänstinnehavarens godtycke kunde anpassas.
Då så bleve förhållandet, vore det nödvändigt, att de för befattningarna särskilt
skolade icke helt och hållet blottställdes för godtycke från församlingens sida, och att
de tryggades mot underbetalning för ett arbete, som de hade att utföra icke blott i församlingens
utan ock, det måste erkännas, i det allmännas tjänst. Målet att på ett med
rättvisa och billighet överensstämmande sätt ordna organisternas och kantorernas löneförhållanden
kunde icke nås, utan att »därvid icke samma obegränsade frihet som vid
klockarlönernas reglering lämnas åt församlingarna». Men den frågan framställde sig då,
i vad omfattning och huru denna frihet kunde och borde begränsas? Vad då först vore
att undersöka vore, om denna begränsning borde göras lika för stad och land. Alla
författningar rörande klockares avlöning före år 1883 avsåge landsbygden allenast,
icke städerna, med undantag endast vad klockarbostad beträffade. I städerna hade därförut
alltid avlöningens storlek berott endast på överenskommelser eller församlingens
bestämmande före klockarvalet, och häröver hade veterligen aldrig missnöje försports.
Förordningen av 1883, vars egentliga betydelse varit att göra ett slut på all den oreda,
som framkallades å landsbygden genom lönens utgående med visst i spannmål av var
bonde, visst i pengar för var förrättning, i offer, jul- och påskmat o. dyl., skilde däremot
ej på stad och land. Detta hade egentligen endast varit självfallen sak med hänsyn till
dess innebörd, att, med bibehållande för städerna av deras fria beslutanderätt, utsträcka
densamma till landet. Annorlunda bleve det, om nu ett steg skulle tagas i riktning av
denna rätts begränsning. Kommitterade ansåge sig, då lönereglering för organister och
kantorer nu föresloges, böra återupptaga den gamla före 1883 beträffande klockarna vedertagna
grundsatsen om en skillnad mellan stad och land. Strävandet att erhålla dugande,
i de större städerna framstående krafter på det område, varom här vore fråga, borde, i
förening med känslan av vad tillständigt vore, kunna antagas verka därhän, att löner
komme att bjudas, som, även om en betydande begränsning i de mindre av dessa städer
nödvändiggjordes, bleve tillfredsställande. Vid övervägande av de utvägar, som
vore att anlita för att genom lagstiftning bereda skydd för organister och kantorer i
landsförsamlingarna, med vilka i regel i kyrkligt hänseende förenade stads- och landsförsamlingar
borde likställas, mot godtycke från församlingarnas sida vid reglering av
dessa tjänstemäns löner, hade kommitterade ansett, att en bestämd skillnad borde
göras, för den händelse organist- och kantorsbefattningar förekomme såsom fristående eller
endast sinsemellan förenade befattningar, eller om endera av dem eller båda vore förenade
med folkskollärartjänst. Vore de tjänster, för vilka kontroll vid löneregleringen ifråga -

Förslag till lag ang. kantorer 4 § 1 mom. 57

sattes, förenade med folkskollärartjänst, kunde tillgripas den enklaste formen för begränsning
av den kommunala beslutanderätten eller fastslåendet av vissa minimilöner. Möjligheten
att finna en minimilön berodde på möjligheten att, åtminstone med sannolikhet,
kunna bestämma det maximum av arbete, som kunde och borde fordras såsom motsvarighet
till en sådan lön. Så hade ock skett alltifrån folkskolans tillkomst med avseende
på dess lärares undervisningstid. Det måste erkännas, att då förening av nu
ifrågavarande tjänster med folkskollärartjänst ägde rum, en dylik arbetskvantitet med
sannolikhet läte sig bestämma. Detta berodde på den begränsning av göromålen i bitjänsten
eller bitjänsterna, som författningsenligt måste äga rum, särskilt beträffande
kantorsgöromålen, dels för folkskolans skyddande mot obehörigt intrång i dess lagstadgade
verksamhet, dels därför, att staten, vad folkskolans verksamhet anginge, hade ett
särskilt intresse att bevaka, bestående däruti, att den lön, som vore anslagen åt folkskolläraren,
och till vilken staten väsentligen bidroge, icke användes såsom betalning för
sådana ändamål, som vore mer eller mindre främmande för folkskolan. Såsom minimilöner
hade föreslagits för organist 200 och för kantor 100 kr. Att minimilönen satts
högre för organist berodde därpå, att utbildningskostnaderna för organist vore större än
för kantor. Saken torde vara av ytterst ringa betydelse, då organist- och kantorsbefattning
på landsbygden på få undantag när torde bliva förenade hos en och samma tjänstinnehavare.
En minimilön av 100 kr. för kantor kunde i mångas ögon förefalla liten
men borde endast förekomma i små församlingar, som saknade orgel. I de större församlingarna,
med särskild kantor, komme naturligtvis lönerna att sträcka sig vida utöver
d-et fastställda minimibeloppet. — Annorlunda ställde sig saken, då organist och kantorsbefattning
icke vore förenad med folkskollärartjänst. Här vore det svårare att ingripa i
kommunernas hävdvunna rätt att sig själva beskatta, och det torde gränsa nära nog till
det omöjliga alt finna hållpunkter för minimilöner eller lönegrader, som läte sig rätt
tillämpa, då man besinnade, att från de organister och kantorer, som hade att tjänstgöra
i kyrka varje sön- och helgdag eller ännu mera, ginge en hel skala ned till sådana,
som hade en jämförelsevis sällan påkommande tjänstgöring. För koromitterade hade
ej heller den farhågan varit främmande, att, även om någorlunda riktiga minimibelopp
bestämdes, en benägenhet, mångenstädes oberättigat, skulle göra sig gällande att fasthålla
vid ett visst angivet minimibelopp, även om församlingens tillgångar och tjänstinnehavarens
både egenskaper och arbete borde påkalla bestämmandet av högre belopp.
Beträffande organistlönen hade framställts förslag om bestämmandet genom lag av en
allmän gradering av lönerna efter församlingarnas folkmängd med vissa lönetillägg. Detta
torde varken vara hållbart eller principiellt riktigt. Folkmängdens storlek både knappt
nämnvärt inflytande på organistens och icke så avgörande på omfattningen av kantors
göromål, att densamma kunde läggas till grund för en dylik gradering. Lika litet torde
taxeringsvärdet eller bevillningen lämpa sig härför. Men trots övergivandet, på anförda
skäl, av tanken på möjligheten att här bestämma minimilöner och att på den vägen
nå åsyftade målet, måste den tanken fasthällas, att organister och kantorer, om de fullgjort
de kompetensfordringar, som föresloges, finge en i förhållande till sina göromål
skälig lön och icke till följd av njugghet från församlingarnas sida, såsom nu mångenstädes
vore fallet med organister och klockare, snart sagt lede brist på det nödvändigaste.
Av infordrade statistiska uppgifter framginge, att till nuvarande tjänstinnehavare
delvis utginge lönebelopp, som särskilt med hänsyn till nutidens i allo stegrade levnads -

8 — Klockar utredningen. Afd. 1.

58 Förslag till kloekar institutionens omreglering.

kostnader tydde på missbruk, vilka, om förhållandena på föreslaget sätt förändrades och
lönerna ej höjdes, vore av den art, att det måste vara statsmakternas plikt att inskrida,
där ej medellöshet uppenbarligen hindrade församling att fullgöra sina skyldigheter. Ofta
inträffade, att kantor och organist hade tjänstgöring å samma söndag i två kyrkor,
duplikation, eller den ena söndagen i en kyrka och den andra i annan kyrka, alternering.
I förra fallet uppstode en betydande tillökning i hans tjänstgöromål, men även i det
senare förorsakades honom ett avsevärt besvär. Billigheten torde kräva, att vid lönens
bestämmande hänsyn härtill toges. Att ersättning borde beredas tjänstinnehavaren för
härav förorsakade resor vore självfallet. Detta kunde ske antingen genom beräknande en
gång för alla av ett i löneregleringen angivet bestämt belopp eller på annat sätt.

En reservant (Borgh) anförde: Den av kommitterade föreslagna undantagsbestämmelsen,
att städerna skulle fritagas från all kontroll från myndigheternas sida vid reglering
av organist- och kantorslönerna, så vitt icke förening mellan de kyrkliga tjänsterna
och folkskollärarbefattning ifrågasattes, vore olämplig. Det vore i våra dagar omöjligt
att i ett dylikt fall uppdraga en motiverad gräns emellan stad och land. En del större
industri-, villa- och stationssamhällen överträffade i alla avseenden vissa småstäder. Kontroll
behövdes i det ena fallet lika väl som i det andra. Officiella uppgifter utvisade,
att många städer hittills betalt alltför knapphändiga löner till sina organister och kantorer.
Städerna borde alltså vid den här ifrågasatta löneregleringen underkastas samma
kontroll som landsbygden, och städernas kyrkomusici borde hava samma rätt som landsbygdens
att åtnjuta lagens skydd mot godtyckligheter och missbruk.

1 denna reservation instämde flera av de hörda myndigheterna.

1915 års pråm.: Det vore icke möjligt att åt de olika befattningshavarne bereda

en någorlunda tillfredsställande avlöning, om icke i lagstiftningen ånyo infördes bestämda
belopp, under vilka lön till ifrågavarande befattningshavare icke finge sättas. De föreslagna
minimibeloppen vore så avpassade, att, om klockare-, organist- och kantorsbefattningarna
vore på en hand förenade, vilket väl i flertalet pastorat torde bliva fallet, minimilönen
för tjänstinnehavaren bleve 500 kr. För organist hade minimibeloppet beräknats
väsentligt högre än för övriga befattningshavare på grund av den högre kostnad,
som åtföljde utbildningen för dylik tjänst.

1915 års sakk.: På grund av hittills gällande stadganden ägde församlingarna
oinskränkt rätt att efter gottfinnande ordna ifrågavarande befattningshavares
löneförhållanden. Den omständigheten, att enligt de sakkunnigas
förslag församlingarna även för framtiden ensamma eller åtminstone
till största delen skulle komma att bestrida utgifterna för anställandet
av kantorer, talade visserligen för bibehållandet av denna självbestämningsrätt.
Men emot en dylik frihet kunde dock synnerligen starka skäl anföras.
Det sätt, varpå församlingarna hittills begagnat sin rätt att fritt
besluta rörande kyrkomusikernas avlöningsförmåner, vore otvivelaktigt ett
sådant skäl av tungt vägande natur. I många fall hade nämligen lönerna
fastställts till belopp, som på intet sätt kunde betraktas såsom tillfyllestgörande
ersättning för tjänståliggandena — icke ens när dessa inskränkts

Förslag till lag ang. Tcantorer 4 § 1 mom.

till skyldigheten att söndagligen spela kyrkans orgel. Härtill komme, att
de göromål, vilka såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt de sakkunnigas
förslag skulle åligga kantorn, vore av den vikt och betydenhet
för kyrkan, att kravet på fullt lämpliga tjänstinnehavare icke kunde efterlåtas.
Det måste uppställas bestämda kompetensfordringar, som i sin ordning
förutsatte en ganska kostsam utbildning, med åtföljande krav på eu
däremot svarande avlöning. 1908 års kommitterade, som likaledes funnit
en dylik begränsning nödig, både emellertid ansett, att densamma borde
inskränkas till landsbygden men som regel icke omfatta städerna, De
skäl, kommitterade anfört till stöd för denna sin åsikt, funne de sakkunniga
icke övertygande, utan instämde fastmer uti den av åtskilliga myndigheter
biträdda meningen, att det vore omöjligt att i förevarande fall uppdraga
eu motiverad gräns emellan land och stad. Samma inskränkande
bestämmelser, som härutinnan fastställdes för landet, borde därför också
gälla städerna, dock med undantag för stadsförsamlingar, som avsåges i
lagförslagets 16 §. I likhet med vad som föreslagits i 1915 års prom.,
ansåge de sakkunniga, att begränsningen av kommunernas befogenhet i
förevarande avseende borde ske i främsta rummet genom fastställande av
minimilöner. Detta innebure icke någon nyhet i svensk lagstiftning, såvitt
klockare anginge. Även 1908 års kommitterade hade föreslagit minimilöner,
men allenast för organist- och kantorstjänster, som vore förenade
med ''folkskollärarbefattning. Beträffande tjänster, som icke vore förenade
med sådan befattning, både kommitterade ansett svårare att ingripa i kommunernas
rätt att sig själva beskatta. De sakkunniga bölle likväl före, att
jämväl i detta fall behovet av fastställda minimilöner vore oavvisligt. Emellertid
både de ansett sig böra föreslå dylika endast i fråga om tjänster,
vilkas innehavare skulle tjänstgöra i kyrkan varje söndag. Det fåtal befattningar,
vilkas innehavare icke hade sådan skyldighet, torde vara av
den växlande beskaffenhet, att minimilöner icke lämpligen kunde fastställas.
Vid bestämmande av minimiavlöningen för kantor, vars befattning icke vore
förenad med folkskollärartjänst, torde de för folkskollärare fastställda avlöningsförmånerna
lämpligen kunna tjäna till ledning. Liksom folkskollärare
syntes även kantor höra tillerkännas fri bostad och vedbrand eller kontant
ersättning för dessa förmåner. Vad åter den kontanta lönen anginge, torde
densamma böra sättas något högre än folkskollärarnas minimilön, 900 kr.,
då de sakkunniga icke ansett sig böra ifrågasätta obligatoriska ålderstillägg
för kantorerna. De sakkunniga hade under sådana omständigheter föreslagit
en kontant minimilön av 1,000 kr., vilket belopp dock skulle komma

oo Förslag till klacharinstitutionens omreglering.

att ökas i fall av explikation in. ra. De sakkunniga kade tänkt sig, att
staten skulle i vissa fall bidraga till minimilönen med högst 300 kr. xiven
om hänsyn därjämte toges till, att i de flesta pastorat skulle komma att
finnas blott eu kantor, måste det likväl betraktas såsom säkert, att i det
stora flertalet pastorat eu avlöning sådan som den ovan omförmälda skulle
komma att i alltför hög grad betunga de skattskyldiga. De sakkunniga
betraktade därför såsom oundvikligt, att det liksom hittills medgåves församlingarna
att förena kantorsbefattning med folkskollärtjänst. Då för
dylik kantorsbefattning tjänståliggandena enligt förslaget skulle bliva väsentligt
mindre omfattande än för med folkskollärartjänst icke förenad
befattning och tjänstinnehavaren komme att hava sin huvudsakliga utkomst
av folkskollärartjänsten, kunde minimilönen givetvis i detta fäll sättas åtskilligt
lägre än i fråga om självständig befattning, varjämte naturaförmåner
icke behövde ifrågakomma, då folkskolläraren såsom sådan åtnjöte dylika.
Med hänsyn till den ringa ekonomiska bärkraften hos många pastorat
och då statsbidrag här icke syntes kunna sättas i fråga, hade de sakkunniga
icke ansett sig kunna i detta fall föreslå högre minimilön än 400
kr., med förhöjning i fäll av duplikation in. m. Motsvarande belopp utgjorde
i 1908 års förslag 300 kr. och i 1915 års prom., med frånseende
av kyrkoskrivarens avlöning, 500 kr. Det torde knappast behöva erinras,
att de föreslagna minimilönerna av 1,000, respektive 400 kr. i många fall
både kunde och borde väsentligt överskridas vid löneregleringarnas fastställande,
även om duplikation eller liknande förhållanden icke förelåge.

Avgivna yttranden:

Domk. i Kalmar, med instämmande i Stiftets organist- och kantorsförenings
yttrande: Minimilönen för kantorsbefattning, förenad med folkskollärartjänst,
hade helst bort sättas till 500 kr., men tillstyrktes dock
de föreslagna minimilönerna, under förutsättning att för vissa i 3 § ingående
åligganden, såsom inövande och ledning av kyrkokör, meddelande av
undervisning i kyrkosång åt konfirmander m. in., särskild ersättning utginge
utöver den egentliga lönen.

Domk. i Luleå: Att vissa minimilöner fastställdes, varigenom församlingen
förhindrades att sätta löneförmånerna huru lågt som helst, kunde
ej annat än vinna bifall. Men att dessa minimilöner föreslagits till ett
och samma belopp utefter hela linjen oavsett församlingarnas storlek och
de krav, som ställdes på kantorerna, syntes mindre ändamålsenligt och välbetänkt.
Yäl vore de lönebelopp, som föreslagits, högre än de, som nu

Förslag till lag ang. kantorer 4 § 1 mom.

utginge i ett stort antal mindre församlingar, men å andra sidan vore de
betydligt lägre än de, som redan utginge i medelstora och större församlingar.
Domkapitlet förbisåge icke heller, att de föreslagna beloppen vore
angivna som minimilöner, men med kännedom om den benägenhet, minimilönen
hade att bliva normallön, ansåge sig domkapitlet ej kunna biträda
de sakkunnigas förslag i denna del. Domkapitlet såge sig visserligen ej i
stånd att framställa något positivt förslag i förevarande avseende, men ville
likväl framhålla, att det för kyrkomusikens upprätthållande och höjande
vore nödvändigt att utfinna en sådan grund för kantorernas avlöning, att
vill kvalificerade krafter kunde erhållas i dessa befattningar. Möjligen vore
det en utväg att indela församlingarna i klasser och fastställa minimilönerna
med hänsyn till olika folkmängd och andra förhållanden, som kunde inverka
på kantors göromål. Den lägsta lönen å kantorsbefattning borde emellertid
i intet fall sättas lägre än de sakkunniga föreslagit, nämligen 1,000
kr., då den ej vore förenad med folkskollärartjänst, och 400 kr., då den
vore förenad med sådan tjänst.

Musikdirektör Englund (Luleå stift): Yad löneförmånerna anginge,
syntes desamma enligt förslaget bliva i en del fall lika med de nu utgående,
och i många mer otillfredsställande än dessa. Fordringarna för erhållande
av organist- och kantorsbefattning torde snart nog komma att höjas, så att
en person, efter avlagd folkskollärarexamen, skulle bliva tvungen att påkosta
sig minst 1 års musikstudier, för att göra sig kompetent för sökande
av dylik befattning. Ingen examinerad folkskollärare torde vara villig
underkasta sig denna tidsförlust jämte det arbete, förslaget innefattade, för
eu lön av 400 kr. Följden bleve helt visst snart nog den, att församlingarna
efter någon tid ej kunde erhålla examinerad kantor. I folkfattiga
församlingar och där gudstjänst ej hölles varje söndag, vore en minimilön
av 400 kr. möjligen tänkbar, men lönen borde ökas procentvis alltefter
folkmängden, i enlighet med en av domkapitlen i de olika stiften upprättad
plan, som av K. M:t stadfästes.

Kyrkoherde Nygren (Luleå stift): I mindre församlingar, där bärkraften
vore ringa samt pastor ej behövde biträde å pastorsexpeditionen, och där
av en eller annan anledning kantor stjänsten ej lämpligen läte förena sig
med folkskollärarbefattning, borde utväg lämnas öppen att med domkapitlets
bifall erhålla utövare av kantorssysslan på billigare väg, än förslaget
eljest anvisade, helst kantor, då han ej behövde fungera som pastors skrivbiträde,
hade god utväg att skaffa sig andra inkomster. Ett minimibelopp
av 500 kr. borde dock stadgas.

62 Förslag till klockarinstituiionens omreglering.

K. B. i Älvsborgs län: Den föreslagna minimilönen av 400 kr. för
kantorsbefattning, förenad med folkskollärartjänst, vore väl snävt tilltagen.

Prosten Cullberg (Göteborgs stift): Om organistexamen ej avlagts —
och detta torde i många landsförsamlingar hädanefter som hittills bliva
fallet — borde minimilönen ej vara högre än 300 kr. Ett förbud mot antagande
av oexaminerad organist skulle givetvis hava till påföljd, att i
många kyrkor orgeln icke finge någon användning. Ett stadgande om organistexamen
såsom ovillkorligt kompetensvillkor för kantor vore alltför
hårt. Men å andra sidan skulle lämplig åtskillnad i avlöningen för den
examinerade och den oexaminerade utgöra uppmuntran till examens avläggande.

Allm. sv. pråstföreningen: I förslaget upptoges minimilöner för kantorstjänst,
förenad med folkskollärartjänst, och självständig kantorstjänst, vilkas
innehavare skulle tjänstgöra i kyrka var söndag. Båda dessa slag av befattningar,
även med söndaglig tjänstgöring, kunde emellertid i andra avseenden
vara förenade med så olika tjänstgöring, att minimilönerna icke överallt
kunde sättas lika.

So. allm. organist- och kantor sförening: Minimilönen för kantorsbefattning,
som ej vore förenad med folkskollärartjänst, borde med hänsyn
till alltjämt stegrade levnadsomkostnader jämte en dyrbar musikutbildning
icke sättas lägre än till 1,500 kr.

Lunds stifts organist- och kantor sförening: Minimilönen för självständig
kantorstjänst borde utgöra 1,500 kr. och för sådan tjänst, förenad med folkskollärartjänst,
800 kr. jämte två ålderstillägg av 300 kr. för den förra
och 200 kr. för den senare tjänsten efter 5 och 10 års oförvitlig tjänst,
vilka ålderstillägg borde utgå av statsmedel. Orden »om mer än 6 kilometers
längd, återresan häri inbegripen» borde utgå.

Folkskolöverstyrelsen: Minimiavlöningen för-kantor, som tillika vore folkskollärare,
syntes väl avvägd med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet
och omfattning. Dock kunde överstyrelsen ej tillbakahålla den farhågan att,
trots den koncentration av tjänsterna, som av de sakkunniga förordats, det
icke skulle bliva möjligt för små och skattetyngda församlingar att utan
avsevärda svårigheter i ekonomiskt hänseende med de medel, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle stå församlingen till buds, komma ut med
den föreslagna minimiavlöningen.

Statskontoret: Om än den föreslagna minimiavlöningen icke i och för
sig kunde anses för hög, måste det dock med hänsyn till avlöningarnas
nuvarande storlek, särskilt inom Yisby och Skara stift, befaras, att ifråga -

lördag till lag ang. kantorer 4 § 1—2 mom. 63

varande lönebestämmelser i många pastorat komme att kännas särskilt betungande.
Det kunde därför ifrågasättas, om icke åt de myndigheter, som
skulle hava att fastställa lönereglering för kantorerna, borde inrymmas befogenhet
att medgiva dispens från minimibestämmelserna, där de funne sådant
av förhållandena påkallat.

Kammarkollegium: Minimilöner hade föreslagits endast för de fall, att
tjänstinnehavaren hade att varje sön- eller helgdag — torde böra vara sönoch
helgdag — infinna sig i kyrkan. Det kunde emellertid ifrågasättas, om
icke även för övriga fall bestämmande av minimibelopp för kantorernas löner
vore påkallat. De sakkunniga hade icke berört frågan om maximibelopp för
desamma. Med hittills gällande avlöningssätt hade knappast anledning
därtill förekommit, men ställde det sig i viss mån annorlunda, därest klockarens
avlöningsfråga, såsom nu vore avsett, i vissa hänseenden ordnades
efter mönstret av prästerskapets. Redan den omständigheten, att skogsmedlen
skulle komma klockarna oavkortade tillhanda, vilket åtminstone i
enstaka fall torde medföra opåkallat hög lön, väckte tanken på införande
av maximilöner. Yidare föranledde jämförelsen med prästerskapets lönereglering
den frågan, om ej vid ordnandet av klockarnas löneförhållanden
borde undersökas, huruvida genom uppsamlande till en gemensam kassa
av överflödiga avlöningstillgångar vid klockarbeställningar kunde beredas
medel för genomförande av sådan utjämning i avseende å dels de olika
pastoratens bidragsskyldighet och dels de skilda befattningskavarnes lönebelopp,
vars vinnande varit ett bland de främsta syftena vid omregleringen
av prästerskapets löneförhållanden. För närvarande förelåge emellertid
icke tillräcklig utredning för att bedöma lämpligheten eller möjligheten av
en sådan anordning.

4 § 2 mom. (se s. 53).

1915 års pråm.: Med hänsyn till nödvändigheten för ifrågavarande befattningshavare
att vara till hands i närheten av kyrkan och pastors bostad borde åt dem beredas förmånen
av fri bostad, även där sådan icke redan vore med tjänsten förenad. Mötte
hinder mot anordnande av bostad, eller vore en dylik anordning av en eller annan orsak
olämplig, borde givetvis en emot sagda förmån svarande ersättning i penningar lämnas.
Vilket som i varje fall vore att föredraga, torde kunna bedömas endast med kännedom om
de lokala förhållandena och borde därför överlämnas åt vederbörande, som hade att med
löneregleringens uppgörande taga befattning.

Avgivna yttranden:

Bomb. i Göteborg: Då ett pastorat kunde bestå av två eller flera församlingar
och varje församling i regeln hade sin egen klockare, samt då

64 Förslag till Mockarinstitutionens omreglering.

den ena församlingen billigtvis icke borde åläggas att deltaga i avlöningen
av en tjänsteman, som uteslutande vore anställd i den andres tjänst, syntes
ordet »pastorat» böra utbytas mot »den eller de församlingar, för vilka
klockaren är anställd».

Bomb. i Luleå: Bestämmelsen om tjänlig bostad vore alltför svävande
och borde närmare preciceras.

Kons. i Stockholm: Förslaget saknade varje bestämmelse om dels storleken
av kantorsbostaden och dels normen för utgivande av ersättning
därför, en betänklig brist, som borde avhjälpas.

K. B. i Blekinge län: Uttrycket »tjänlig bostad» borde förtydligas,
och i lagen detaljerat angivas bostadens beskaffenhet, t. ex. huru många
rum, den skulle innehålla m. in., i likhet med vad för prästerskapet vore
lagstadgat. Vidare föresloges i samma moment upplåtande, så vitt sig
göra läte, åt kantor av lämpligt jordland, men stadgades däremot icke,
såsom i första punkten rörande bostad och bränsle, att om jordland ej
kunde upplåtas, däremot svarande ersättning i penningar borde utgå.
Att döma av uttrycket i 9 § 3 mom. syntes dock meningen hava varit,
att jämväl denna naturaförmån skulle kunna ersättas i penningar. Ett
förtydligande härutinnan eller en omredigering av momentet syntes därför
erforderligt.

Lunds stifts organist- och kantor sförening: Momentets första del borde
erhålla följande lydelse: »Kantor skall av pastoratet förses med tjänlig

bostad och nödigt bränsle eller däremot efter ortens hyrespris svarande
ersättning i penningar. Bostaden skall bestå av minst 4 sammanhängande
ruin jämte jungfrukammare, kök med skafferi och bakugn, förstuga, garderober,
hushållskällare. Därjämte skall till bostaden höra vedbod, tvättstuga,
hemlighus och i bostadens omedelbara närhet tillgång till för hushållet
nödigt vatten».

Allm. sv. prästföreningen: Det vore önskvärt för undvikande av tvister
att, i likhet med vad som skett beträffande prästens bostad, noggrant fixerades,
vad som menades med »tjänlig bostad».

Statskontoret: Efter »kantor skall» borde införas ordet »därjämte».

Kammarkollegium: Det borde tagas i övervägande, om det kunde vara
lämpligt, att pastoratet skulle vara ensamt bestämmande i avseende å platsen
för klockarens bostad. Förslaget vore ock ofullständigt därutinnan, att det
saknade bestämmelse, avsedd att reglera storleken av klockarbostaden.

Förslag till lag ang. kantorer 4 § 3 mom.

4 § 3 mom. (se s. 53):

1915 års sakk.: Detta stadgande anslöte sig till motsvarande i 7 §
prästlöneregleringslagen. Åven om kantor åtnjöte här omförmäld förmån,
finge naturligtvis den lön, församlingen hade att utgöra, icke sättas till
lägre belopp, än som angivits i 1 mom. Endast med iakttagande härav
finge lönen i förevarande fall jämkas.

Avgivna yttranden:

Domk. i Lund: Genom ifrågavarande bestämmelse skulle donators syfte
trädas för nära och kanske i ej så få fall komma att alldeles omintetgöras.
Med skäl kunde fordras, att donation, som i förevarande moment avsåges,
borde få åtnjutas oavkortad såsom tillskott till lön, reglerad efter allmänt
gällande regler. Åtminstone vore nödvändigt fastsla, att i alla händelser
församlingens bidrag till avlöningen ej finge understiga ett visst minimibelopp.

Kons. i Stockholm: I förslaget funnes ingen bestämmelse om till tjänstinnehavares
förmån gjord donation, vilken icke vore av beskaffenhet att
böra tillgodokomma honom utöver lönen. Då även dylik donation måste
inräknas i de i 6 § omnämnda löneförmåner, om vilka i 7 § stadgades,
att överskottet skulle användas enligt kyrkostämmans beslut, måste följden
bliva, att det enligt förslaget kunde inträffa, att donation, som uttryckligen
gjorts till kantors förmån, bleve disponerad för helt annat ändamål.
Denna orimlighet borde undvikas.

Sv. allm. organist- och kantorsförening samt Lunds stifts organist- och
kantor sförening: Uttrycket »dock må — — — donation» borde utgå.

Statskontoret: Uttryckligt stadgande borde meddelas, att de i momentet
omnämnda avlöningstillgångarna icke finge inräknas i den föreskrivna
minimilönen. Därjämte borde uttrycket »dock må donation» utgå.

Kammarkollegium: Stadgandet i detta moment anslöte sig till 7 ^
prästlöneregleringslagen. Nu ifrågavarande lagförslag, vilket ej innehölle
något stadgande om, huru i löneavseende skulle förfaras, beträffande vad
genom donation av enskild tillförsäkrats tjänstinnehavare utan att avse beredande
åt honom av särskild förmån utöver lönen, anslöte sig även därutinnan
till prästlöneregleringslagen, att löneförmåner av sistnämnda slag
likställdes med övriga avlöningstillgångar. Härom vore intet att säga, om
förslaget tillika tillförsäkrat tjänstinnehavaren att alltid få njuta donationen
till godo. Tillämpningen av stadgandet i förslagets 7 § kunde dock
medföra, att avkomsten av en till klockarens avlöning avsedd donation

9 — K lockarutredningen. Afd. 2.

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

toges i anspråk för annat och främmande ändamål. Att en sådan ordning
ansetts kunna införas beträffande de prästerliga avlöningstillgångarna,
vore beroende på särskilda omständigheter, vilka icke förelåge i avseende
å det nu föreslagna avlöningssystemet för klockare. Här borde därför intagas
bestämmelse, varigenom tjänstinnebavaren under alla förhållanden
tillförsäkrades rätt att såsom löneförmån åtnjuta donationer, vilka ej vore
av beskaffenhet att böra tillkomma honom utöver lönen. Ifrågasättas kunde
emellertid, om icke bestämmelse därom hade sin rätta plats i 7 §.

4 § 4 mom. (se s. 53):

Kammarkollegium: Lagförslaget vilade uppenbarligen på den förutsättningen,
att, i analogi med vad förhållandet vore enligt prästlöneregleringslagen,
vederbörande pastorat skulle ansvara för utbetalningen av klockarens
lön även till den del, den skulle gäldas med arrende- m. fl. medel, samt
att pastoratet för sådant ändamål skulle äga uppbära de till avlöningstillgångarnas
bestridande avsedda medlen. Bestämmelser, motsvarande dem i
11 § 1 mom. och 22 § i nämnda lag, saknades emellertid i vidare mån, än
att enligt 6 § 4:o de till avlöningen erforderliga församlingsavgifterna
skulle utgöras av de skattskyldiga i pastoratet, men syntes sådana föreskrifter
vara erforderliga.

5 §■

Vikarie å ledig tjänst, varav inkomsten icke åtnjutes av nådår sber ådig ad,
äger uppbära samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner. Annan
vikarie avlönas av tjänstinnehavaren eller den nådårsberådigade, därest ej
annorlunda mellan denne och pastoratet överenskommes.

1915 års sakk.: Förra delen av denna paragraf hade tillkommit för
att förhindra församling att längre tid, än nödigt vore, uppskjuta tillsättandet
av ledig kantorstjänst och att under vakansen låta uppehålla befattningen
med en svagt avlönad vikarie i syfte att inbespara skillnaden mellan vikariearvodet
och ordinarie kantors lön. Den senare delen av stadgandet torde
överensstämma med praxis.

Avgivna yttranden:

Domk. i Strängnäs: Bestämmelse borde meddelas om minimibeloppet
av vikaries arvode, då tjänstinneba vare eller nådårsberättigad skulle avlöna
vikarie.

Förslag till lag ang. kantorer 4 § 4 mom., 5—6 §§.

Prosten CuUberg (Göteborgs stift): Då de sakkunniga föreslagit, att
vikarie, när det ej vore fråga om nådår, skulle, om tjänsten vore vakant,
hava samma avlöning som ordinarie, hade detta förslag motiverats därmed,
att församlingar i annat fall av sparsamhetsskäl kunde frestas att dröja med
tjänstens tillsättande. Men då kantorstjänst i allmänhet bleve förenad
med folkskollärartjänst och folkskolinspektör nog vakade däröver, att sistnämnda
tjänst tillsattes så snart som möjligt, sedan den blivit ledig, torde
det anförda skälet bliva tämligen betydelselöst i praktiken. Ofta hände
emellertid, att kompetent person icke anmälde sig såsom sökande och därför
någon kanske mycket underhaltig vikarie måste anlitas. Med skäl
skulle det anses orimligt att nödgas giva denne lika stor avlöning, som
en kompetent tjänstinnehavare skulle åtnjuta.

Statskontoret: Bestämmelse saknades angående uppehållandet av genom
dödsfall ledigbliven tjänst under tjänståret. Med hänsyn härtill borde
paragrafen omformuleras.

6 §■

Till bestridande av kantors avlöningsförmåner skola användas:

l:o) arrendeinkomst och skog sför säljning smedel från de inom pastoratet
belägna för klockares eller organisters avlönande avsedda jordbruksboställen,
jordar, kvarnar, fisken eller andra dylika lägenheter, i denna lag sammanfattade
under den gemensamma benämningen löneboställen, med undantag av
sådana, vilkas ankomst skall enligt 4 § 3 mom. tillgodokomma viss tjänstinnehavare
utöver lönen eller, enligt bestämmelse i donationsbrev, tillfalla änka;

2:oJ avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från löneboställe,
som avses under l:oJ, ränta å medel, som vid försäljning eller avstående
för allmänt behov erhållits för sådant boställe eller del därav, ävensom
övriga till avlöning av klockare, organister och liknande befattningshavare
i pastoratet eller någon dess församling avsedda medel, med undantag av
sådana, vilka skola enligt 4 § 3 mom. tillgodokomma viss tjänstinnehavare
utöver lönen;

3:oJ statsanslag, där dylikt utgår; samt

4:oJ för samling savgifter av de skattskyldiga inom pastoratet, uttaxerade
efter de för utskylder till kyrka i allmänhet gällande grunder samt uppburna
och redovisade i samma ordning som nämnda utskylder.

1908 års förslag:

5 §. Vad utöver förmåner och avkastning, varom i § 4 sägs, till organists eller
kantors avlöning erfordras, skall sättas och utgå i penningar. Den i penningar utgående

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

lönen skall av församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.

12 §. Där helgonskyld för närvarande ingår bland klockares löneförmåner, må
densamma, så framt icke annorlunda beslutes, ingå bland kantors löneförmåner. Församling,
vars kantor enligt lönereglering icke åtnjuter helgonskyld, äger använda denna
till uppehållande i övrigt av kyrkotjänsten eller till folkundervisningens behov.

I angivet utlåtande erinrade K. B. i Kristianstads län, att där två församlingar dittills
haft gemensam klockare, boställe och jord, som varit denne på lön anslagna, ansetts i lika
mån tillhöra båda församlingarna, så vida de icke genom känd donation uttryckligen anslagits
till klockaren å endera stället. Ville dessa församlingar var för sig anställa kantor,
erfordrades bestämmelse, huru det skulle förfaras med för pastoratet gemensamt boställe.

1915 års prom.:

9 §• I gäldandet av de enligt denna lag utgående löneförmåner, i den mån de ej
bestridas medelst arrendeavgifter, varom i 8 § första stycket förmäles, eller andra för
ändamålet anslagna tillgångar, skola alla de, vilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder;
och skola medlen debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till kyrka och
skola. Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten
att deltaga i gäldandet av sådan utgift är särskilt stadgat.

10 §. Där helgonskyld för närvarande ingår bland klockares löneförmåner, skall
densamma, så framt icke annorlunda beslutas, efter det ny lönereglering inträtt, uppbäras
av vederbörande kyrkoråd och användas till bestridande av klockarens löneförmåner.
Skall helgonskylden icke på sådant sätt användas, äger församlingen använda densamma
till uppehållande i övrigt av kyrkotjänsten eller till folkundervisningens behov.

6 § l:o (se s. 67).

1915 års saJcJc.: Såsom förebild för 6 § både tjänat 19 § i lagen om
reglering av prästerskapets avlöning. I 1908 års förslag, liksom i 1915
års prom., upptoges en bestämmelse om användning av helgonskyld. Då
emellertid genom förordningen d. 14 okt. 1898 stadgats, bland annat, att
helgonskyld i Skåne, Halland och Blekinge skulle från och med år 1900
upphöra att utgå, hade de sakkunniga ej upptagit någon bestämmelse härom.

Avgivna yttranden:

Domk. i Strängnäs: Enligt förslaget skulle det förhållande kunna inträffa,
att i pastorat med två församlingar en församlings klockarboställes
avkastning komme att till förmån för den andra församlingen användas till
avlönande av gemensam kantor.

Kons. i Stockholm: Enligt 6 § l:o skulle till bestridande av utgifterna
för kantors löneförmåner användas arrendeinkomst och skogsförsäljnings -

Förslag till lag ang. Tea,niorer 6 § l.o.

medel från de »inom pastoratet belägna», för klockare avsedda jordbruksboställen.
Då det även förekomme, att sådana jordbruksboställen vore belägna
utanför gränserna till det pastorat, åt vars klockare de vore anslagna,
då vidare i förslaget intet förekomme om sättet för dessa utanför pastoratet
belägna lägenheters m. m. användning, och då det slutligen icke syntes
förekomma något som helst binder för att även dessa lägenheter fortfarande
användes för sitt ursprungliga ändamål, borde orden »inom pastoratet belägna»
utgå.

Statskontoret: Yäl borde arrendeinkomst och skogsförsäljningsmedel
från inom pastoratet belägna löneboställen användas till bestridande av
kantors avlöningsförmåner, men det vore synnerligen olämpligt, om förslaget
skulle anses innebära, att ifrågavarande medel ovillkorligen skulle användas
till nämnda ändamål, samma år de inflöte, och således i allmänhet
bidraga till kantors avlöning med ett jämförelsevis stort belopp under samma
år men tilläventyrs med alls intet under de närmast följande. Av behovet
påkallat vore därför, att bestämmelse meddelades i syfte att åstadkomma
utjämning i nämnda hänseende. I vissa fall syntes sådana bestämmelser
även vara erforderliga beträtfande i 6 § 2:o avsedda medel.

Kammarkollegium: Bestämmelsen därom, att skogsförsäljningsmedel från
vederbörande boställe skulle användas till bestridande av kantorns löneförmåner,
innebure en nyhet. Beträtfande klockares rätt till skogen å hans
boställe gällde för närvarande enahanda bestämmelser, som varit stadgade
för innehavare av andra ecklesiastika boställen. Klockares rätt till skogen
å hans boställe vore således i allmänhet inskränkt till kusbeliovsvirke. Därutöver
kunde han, därest skogen stode under hans vård, jämlikt § 20 i
skogsförordningen få sig tillerkänd viss andel i behållna skogsavkastningen.
Den del av samma avkastning, som ej disponerades på nämnda sätt, syntes
i regel hava disponerats till förmån för prästerskapets löneregleringsfond
eller de ecklesiastika boställenas skogsfond och således efter tillkomsten av
kyrkofonden hava tillkommit denna. Yore bostället av församling anskaffat
eller av enskilda donerat, torde klockaren i regel åtnjuta hela behållna
avkastningen. I enstaka fall hade beträffande skogens disposition meddelats
föreskrift avvikande från det nu sagda. Enligt förslaget åter skulle skogsförsäljningsmedlen
tagas i anspråk för kantorns avlöning eller eventuellt enligt
7 § kunna användas för höjande av lönen utöver förut fastställt belopp
eller användas för åtgärder till kyrkosångens eller kyrkomusikens främjande
inom pastoratet. Förslaget i förevarande mom. hade sin förebild i 19 § av
prästlöneregleringslagen. Det kunde med skäl ifrågasättas, om det vore

Förslag till Tcloclcarinstitutionens omreglering.

befogat att såsom förebild vid kantorernas lönereglering använda enstaka av
de om reglering av prästerskapets avlöning meddelade bestämmelser. Dessa
senare inginge nämligen såsom leder i ett helt system, vilket både sitt berättigande
i de säregna förhållanden, som varit rådande beträffande prästerskapets
avlöning, och vilket system haft till ändamål att avhjälpa vissa orättvisor
och ojämnheter i avseende å dels de särskilda beskattningsföremålens
bidragsskyldighet till prästerskapets avlöning och dels de olika prästernas
löneförmåner. Med hänsyn till dessa förhållanden hade de prästerliga avlöningslagarna
kommit att innehålla åtskilliga mycket genomgripande förändringar
i förut gällande rättsbestämmelser, av vilka förändringar vissa
kunde sägas hava karaktären av kompromiss mellan mot varandra stridiga
anspråk. Dland de vidtagna förändringarna av kompromissartad natur,
som sålunda genomförts, innefattades en i föreskriften om, att skogsförsäljningsmedel
skulle användas till prästerskapets avlöning. Medgivandet härutinnan
hade så att säga kvittats mot medgivandet, att avkomsten även
av boställen, som blivit av församling inköpta eller av enskilda donerade,
kunde, om den ej efter vissa grunder vore behövlig för bestridande av
prästerskapets avlöning, ingå till de gemensamma avlöningstillgångarna. De
omständigheter, som givit de prästerliga avlöningslagarna en stor del av
deras nuvarande karaktär, förelåge ingalunda i avseende å klockarnas löneförhållanden.
Det vore därför ej heller sagt, att de avvikelser från hittills
gällande rättsregler, som av särskilda omständigheter varit påkallade i avseende
å det prästerliga lagstiftningsarbetet, kunde hava sitt berättigande,
då fråga vore att lagstifta om klockarnas lönereglering. Då någon särskild
motivering ej angivits för förslaget att till klockarnas (kantorernas)
avlöning använda skogsavkastningen vid de åt klockarna anslagna boställena,
syntes antagligt, att enda skälet varit önskan att införa likformighet
i nu ifrågavarande o hänseende. Detta skäl syntes kollegium icke vara ensamt
avgörande. A andra sidan kunde det påvisas goda skäl för bibehållandet
av den nuvarande ordningen. Genom att klockarboställena lämnat
bidrag till de ecklesiastika boställenas skogsfond, vilken numera överförts
till kyrkofonden, hade klockannstitutionen så till vida dragit fördel av
berörda anordning, som sådana klockarboställsskogar, vilka ej lämnat virkesöverskott
utöver husbehovet, fått sina skogsförvaltningsavgifter under i
skogsordningen angivna förutsättningar bestridda ur skogsfonden och kyrkofonden.
Det vore sant, att kyrkofonden lämpligen ej borde bekosta dylika
utgifter å klockarboställen. Kollegium och statskontoret hade ock i underd.
utlåtande d. 20 jan. 1915 gjort hemställan om utredning åsyftande, att

Förslag till lag ang. kantorer 6 § T.o.

kyrkofonden måtte befrias från nämnda för dess uppgift främmande skyldighet
något som givetvis förutsatte, att fondens rätt till inkomst från
skogar av ifrågavarande slag tillika upphörde. Men den nuvarande anordningen,
att klockarboställen, som ej själva förmådde bekosta skogslorvaltningsutgifterna,
kunde få berörda utgifter bestridda genom anlitande
av allmänna medel, vore tydligen en förmån, som ej utan vidare borde
släppas. Denna förmån kunde vinnas exempelvis genom bildande av en
särskild fond, motsvarande skogsfonden eller såväl denna som löneregleringsfonden,
och vilken jämväl kunde tänkas avsedd att tagas i anspråk
för klockarnas lönereglering och således tjäna till att minska de nu ifrågasatta
statsbidragen. Huruvida genomförandet av denna tanke läte sig gorå
eller ens vore lämpligt, hade kollegium ej vant i tillfälle att undersöka,
men kollegium ansåge, att åtminstone intill dess eu utredning av frågan,
huruvida skogsavkastningen vid klockarboställena skulle kunna tjäna något
allmänt ändamål, blivit verkställd, det borde anstå med intagande i lagbestämmelser
om klockarnas lönereglering av stadgande, varigenom skogsförsäljningsmedlen
skulle tagas i anspråk för den särskilde klockaren, for
övrigt borde framhållas, hurusom avlöning medelst skogsmedel vore en mycket
olämplig form i ett avlöningssystem av den beskaffenhet, de sakkunniga
tänkt sig. Skogsmedlen inflöte mycket ojämnt, till följd därav att avverkningar
plägade ske periodvis — årligen endast pa större skogar men eljest
exempelvis vart tredje eller vart femte år. Denna oregelmässighet skulle
kunna medföra en ojämnhet i utdebiteringen inom pastoratet, måhända anda
därhän att vissa år sådant överskott, som i 7 § omförmäldes, skulle uppstå,
men andra år erfordras icke obetydliga utdebiteringar, tilläventyrs föranledande
anspråk på statsbidrag. Funnes bestämmelsen därom att skogsförsäljningsmedel
skulle användas till klockares avlöning böra bibehållas,
fordrades därför, efter kollegii mening, stadgande^ som vore ägnade att
undanröja nyssnämnda svårigheter genom anvisande av ett sätt, varigenom
skogsförsäljningsmedlen skulle bliva jämnt fördelade på perioden. o än
des de sakkunnigas förslag, erfordrades i varje fall ändring i skogsforfattningarna.
— Då de boställen m. m., vilkas arrenden och Övriga avkastning
skulle användas till bestridande av kantorernas avlöning, angivits
såsom de inom pastoratet belägna, syntes stadgandets avfattnmg hava berott
på förbiseende. Motsvarande stadgande i 19 § prästlönereglenngslagen,
som torde hava tjänat såsom förebild, vore riktigt, alldenstund särskild föreskrift
meddelats, huru det skulle förfaras med avkomst av boställen, som
ej vore belägna inom pastoratet. Avkomst av sistnämnda slag mgmge

72 Förslag till klockar institutionens omreglering.

nämligen till de gemensamma avlöningsmedlen, kyrkofonden. Men beträffande
klockarnas avlöningsmedel funnes ingen dylik fond, och saknades också
i förslaget varje antydan, huru det skulle förfaras med avkomst av boställen
utom pastoratet, därest sådana funnes. Orden »inom pastoratet belägna»
borde därför utgå, varemot för tydlighetens skull borde insättas ett uttryck,
angivande att de jordbruksboställen m. m., varom det i varje fall vore fråga,
vore de, som avsetts för avlönandet av de inom pastoratet anställda befattningshavarna.

6 § 2:0 (se s. 67).

Kammarkollegium: Bestämmelser borde meddelas om vem förvaltningen
tillkomme av sådana fonder m. fl. tillgångar, som avsåges i denna punkt.

6 § 3:0 (se s. 67).

Avgivna yttranden:

Statskontoret: Om, såsom statskontoret antoge, med »statsanslag» avsetts
de föreslagna nya statsbidragen, under det övriga eventuellt utgående
statsbidrag finge anses innefattade i de i 6 § 2:o omförmälda avlöningstillgångar,
borde nu ifrågavarande stycke byta plats med 6 § 4:o.

Kammarkollegium: Med de här omförmälda statsanslagen torde hava
avsetts redan nu utgående anslag i kronotionde eller dylikt, men icke de
föreslagna nya statsbidragen. Stadgandet syntes vid sådant förhållande i
själva verket vara överflödigt, då de nu utgående statsanslagen givetvis
inbegrepes under de i 6 § 2:o avsedda avlöningstillgångarna.

6 § 4:o (se s. 67).

K. B. i Kristianstads län: Då i två eller flera församlingar inom
samma pastorat skulle anställas gemensam kantor, borde vid löneregleringen
fastställas grunden för fördelningen mellan de olika församlingarna av de
löneavgifter, som skulle uttaxeras å de skattskyldiga inom pastoratet. Det
föreliggande förslaget innehölle emellertid icke någon föreskrift härom.
Riktigast syntes vara, att dessa löneavgifter fördelades mellan de särskilda
församlingarna efter beloppet beskattningsbar inkomst det år, som närmast
föregått det, varunder beslut om uttaxering fattades. Men det kunde även
vara lämpligt, att till förenkling av utdebiteringen och för att vid densamma
göra församlingarna oberoende av varandra grunden för utdebite -

Förslag till lag ang. kantorer 6 § 2:o—4:o, 7 §.

ringen fastställdes sålunda, att vane församling skulle bidraga med viss
. kvotdel av lönefyllnaden. Ett beslut om sådan fördelningsgrund, som av
församlingarna fattats i sammanhang med löneregleringen, skulle naturligen
icke behöva tillämpas längre, än till dess förhandenvarande förhållanden
däri krävde jämkning, då ändring däri kunde ske i den ordning, som stadgats
om beslut beträffande andra, löneregleringen rörande frågor. I
förslaget borde därför upptagas bestämmelse om grunden för fördelning
mellan olika församlingar av lönefyllnad till gemensam kantor.

7 §.

Uppgå de i nästföregående paragraf 1:6) och 2:o) nämnda medel till
högre belopp, än som erfordras för bestridande av kantorernas inom pastoratet
avlöningsförmåner, skall överskottet, enligt kyrkostämmas beslut, användas
för höjande av kantors lön eller eljest för åtgärder till kyrkosångens
och kyrkomusikens främjande inom pastoratet.

1915 års sakk.: Det torde kunna antagas, att vid lönereglering hela den
behållna avkastningen av löneboställe komme att anslås åt kantor. Stadgandet
vore därför icke ämnat att tillämpas vid upprättande av förslag till
lönereglering utan avsåge att förhindra församling att fritt disponera överskott,
som uppkomme exempelvis genom förhöjning av boställsarrende under
löpande löneregleringsperiod.

Avgivna yttranden:

Domk. i Lund: Genom bestämmelsen om överskottsmedlens användning
hade väl närmast avsetts att förhindra församling att fritt disponera
överskottet, men det kunde ej förnekas, att därmed intrång gjordes på
klockares, på privilegier grundade rätt.

Domk. i Göteborg: I fråga om användningen av de i paragrafen avsedda
överskottsmedel till höjande av klockarens lön vore en närmare bestämmelse
behövlig i den riktning, att en maximilön för befattningshavaren
fastställdes, vilket icke torde möta större svårigheter beträffande klockarna
än beträffande prästerskapet.

Kons. i Stockholm: Det borde övervägas, om icke, vid ordnandet
av kantorernas löneförhållanden, de överflödiga avlöningstillgångarna, dock
efter avdrag av behövligt anslag till kyrkosången, i stället för att disponeras
enligt kyrkostämmans beslut, borde uppsamlas till en gemensam

10 — Klockarutredningen. Afd. 2.

74 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

kassa till beredande i avseende på dels de olika pastoratens bidragsskyldigket,
dels de olika befattningshavarnas lönebelopp av sådan utjämning,
vilken man med sådan omsorg eftersträvat vid reglerande av prästerskapets
löneförmåner.

Sv. allm. organist- och kantors förening samt Lunds stifts organist- och
kantor sförening: I denna paragraf omförmält överskott borde användas
allenast för höjande av kantorns lön.

Sv. allm. folkskollärarförening: Orden »eller — — pastoratet» borde
utgå, helst kantor enligt förslaget skulle hava att främja kyrkosången och
verka för densammas höjande.

Folkskoleöverstyrelsen: Enligt vad de sakkunniga i sin motivering anfört,
hade de vid formuleringen av ifrågavarande paragraf utgått från det
förhållandet, att vid lönereglering hela den behållna avkastningen av lönebostället
skulle anslås åt kantor, varför stadgandet icke vore ämnat att
tillämpas vid upprättande av förslag till lönereglering utan avsåge att förhindra
församling att fritt disponera överskott, som uppkomme exempelvis
genom förhöjning av boställsarrende under löpande löneregleringsperiod.
Den formulering, paragrafen erhållit i lagförslaget, syntes icke under alla
omständigheter tillgodose det sålunda angivna syftet. Denna formulering
lade nämligen icke något hinder i vägen för den anordningen, att vid uppgörande
av lönereglering inkomster, som vore avsedda att bestrida avlöningen,
undandroges för att användas för andra ändamål. Det vore därför
önskligt, att paragrafen erhölle sådan formulering, att vad i densamma
stadgades uttryckligen komme att gälla förändringar, som inträffade under
tiden för löpande lönereglering.

Statskontoret: Av motiven framginge, att med stadgandet avsetts förhindra
församling att till andra ändamål än de i paragrafen omförmälda
använda överskott å de i 6 § l:o och 2:o nämnda medel. Då detta stadgandets
syftemål ej fullt klart framträdde i den redaktion, detsamma erhållit,
borde det undergå lämplig omformulering. Med skäl kunde dessutom
ifrågasättas, om förslaget att överskottet skulle kunna användas till kyrkosångens
och kyrkomusikens främjande vore förenligt med bestämmelserna i
4 § av prästerskapets privilegier.

Kammarkollegium: Kollegium ställde sig tveksamt i fråga om lämpligheten
av den här meddelade bestämmelsen, bl. a., på den grund, att det
saknades all kontroll från det allmännas sida över att överskott, som
kunde uppkomma å avlöningstillgångar, vilka blivit av det allmänna anslagna,
icke bleve författningsstridigt använda. Något, som ökade tveksam -

Förslag till lag ang. kantorer 7—8 §§.

heten, vore hänsynen till den omständigheten, att åtskilliga klockarboställen
utgjorde å kyrkoherdeboställen verkställda intagor, som klockaren utan
annan grund än kyrkoherdens medgivande innehade. Det syntes redan
tvivelaktigt, om dylika klockarboställen kunde, med den av de sakkunniga
föreslagna förändringen i dispositionen, bestå, men otänkbart vore att tåla,
att avkomsten av klockarboställen av nämnda beskaffenhet droges till sådana
ändamål som kyrkosångens och kyrkomusikens höjande. Trots den
för paragrafen lämnade motiveringen vore den möjligheten ingalunda utesluten,
att pastorat fastställde klockares lön till sådant belopp, att för dess
bestridande icke åtginge exempelvis hela behållna avkastningen av boställe.
Det av de sakkunniga angivna motivet för stadgandet torde lika väl, och
riktigare, kunna vinnas därigenom, att överskottet förklarades skola tillkomma
klockaren utöver den fastställda lönen, under förutsättning att ej,
på sätt ifrågasatts, föreskrift meddelades om överskottets uppsamlande i
en för genomförandet av klockarnas lönereglering avsedd fond.

8 §■

1. Löneboställe, som i 6 § l:oJ avses, skall upplåtas på arrende i
enahanda ordning, som i fråga om utarrendering av prästerskapets löneboställen
är eller varder stadgad.

2. Kan löneboställe icke med fördel utarrenderas, må, under villkor
av K. M:ts bifall, detsamma försäljas samt de inflytande för säljning smedlen
göras räntebärande och användas på sätt i 6 § 2:o) är stadgad.

3. Börande byggnad och underhåll av hus å löneboställe eller hus,
som åt kantor upplåtits till bostad, skall i tillämpliga delar gälla vad som
är eller varder stadgat rörande enahanda skyldighet å prästerskapets boställen.

1908 års förslag:

§ 4. 1. Särskild---; och skola såväl organist som kantor bibehållas vid bo stad

samt boställe och jord, som må vara dem anslagna.

2. Förmånen av bostad och avkastningen av boställe och jord må i lönen med
skäliga belopp inberäknas, så vitt hinder ej möter av särskilt meddelade föreskrifter.

3. Är boställe anslaget åt kantor, skall dess avkastning, efter avdrag av kostnader
för byggnads- och underhållsskyldighet, med hänsyn till erforderliga brukningskostnader,
uppskattas till visst penningbelopp, motsvarande årliga medelvärdet av alla de förmåner,
tjänstinnehavaren äger åtnjuta från bostället eller såsom ersättning för därifrån upplåtna
särskilda rättigheter.

4. Den i föregående mom. omförmälda uppskattning skall verkställas vid den ekonomiska
besiktning eller laga syn, som under femårsperioden 1909—1913 å bostället

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

förrättas, samt i särskilt protokoll införas. I löneregleringsförslaget skall boställsavkastningen
upptagas med högst det sålunda beräknade beloppet.

§ 9. 1. Om boställshavare så påyrkar, må boställe genom vederbörande myndig heters

försorg i den ordning, som beträffande prästerskapets annex- och mensalhemman
är bestämd, utarrenderas.

2. I avseende å ersättning för bostad och jord äger tjänstinnehavaren, om han
anser densamma för högt beräknad, utbekomma det beräknade beloppet i penningar, i
vilket fall församlingen får vid näst inträffande fardag under nyttjanderätt övertaga bostaden
och jorden.

1915 års prom.:

3 §. 7. Är åt tjänstinnehavaren, efter vad i 8 § andra stycket sägs, till brukande
upplåtet med tjänsten förenat jordbruksboställe, eller ock kvarn, fiske eller annan
dylik lägenhet, äger tjänstinnehavaren icke att av den i löneregleringen fastställda kontanta
lönen uppbära mera, än vad som överskjuter värdet av den behållna årliga avkastningen
av omförmälda jord eller lägenhet; skolande sagda värde, i brist av åsämjande,
bestämmas av gode män i den ordning, som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas 1).

8 §. Med tjänst förenat jordbruksboställe, kvarn, fiske eller annan dylik lägenhet
skall, där domkapitlet och K. B. finna så lämpligen kunna ske, upplåtas på arrende i
enahanda ordning, som i fråga om utarrendering av prästerskapets löneboställen är eller
varder stadgad. Den behållna arrendeavgiften skall uppbäras av kyrkorådet och användas
till vederbörande tjänstinnehavares avlöning.

Kan ej utarrendering lämpligen ske, må tjänstinnehavaren under eget bruk behålla
jord eller lägenhet, varom nyss sagts, dock med iakttagande av vad i 3 § 7 mom. föreskrivits.

I fråga om byggnad och underhåll av hus å utarrenderad eller av tjänstinnehavare
under eget bruk innehavd jord eller lägenhet skall i tillämpliga delar gälla vad som är
eller värder stadgat rörande enahanda skyldighet å prästerskapets löneboställen.

Motiv:

1908 års korum.: Då det för boställshavaren skulle kunna vara förenat med större
olägenheter att själv bruka bostället, och en utarrendering, under boställshavarens tjänstetid
allenast, i allmänhet torde bliva föga inbringande, syntes ingen tvekan böra råda
därom, att icke bostället på boställshavarens yrkande borde få under den längre tidsperiod,
som i avseende på prästerskapets annex- och mensalhemman vore bestämd, få
genom vederbörande myndigheters försorg utarrenderas, ehuru härigenom onekligen en
inskränkning skedde i efterträdande boställshavarens rätt att själv bruka det med tjänsten
förenade bostället. För åstadkommande av en riktig beräkning av boställsavkastningen
syntes en noggrann värdering av denna avkastning vara nödvändig. Erfarenheten hade
visat, att en för hög beräkning av denna avkastning måhända mera än något annat länt
till skada för nuvarande klockare vid regleringen av deras löner enligt 1883 års förordning.
Bättre utväg att förekomma dylikt, än att begagna sig av syn eller ekonomisk
besiktning, som under i paragrafen angiven femårsperiod ägde rum, torde ej erbjuda sig,
då inom nämnden vore att finna särskild sakkunskap, samt tillika fullständig opartiskhet *)

*) 7 §, se s. 65.

Förslag till lag ang. kantorer 8 §.

hos dess medlemmar torde få förutsättas. Det syntes, som om den ökning i arbetet,
vilken härav vid förrättningen uppstode, skulle kunna utföras utan särskild ersättning åt de
i förrättningen deltagande. Naturligtvis vore önskvärt, att den kontroll över boställsavkastningens
värdesättning, som härigenom skulle komma till stånd å kantorsboställena,
kunde ha omfattat jämväl organistboställena, men, då såväl resolutionen d. 12 jan.
1757 som kungörelsen d. 28 maj 1830 icke avsåge dylika boställen, ansåge sig kommitterade
icke kunna ifrågasätta utsträckning av dessa författningsbestämmelsers tillämpning
till organistboställen, något som icke heller läte sig verkställa utan avsevärd kostnad.
Av synnerlig vikt vore frågan om byggnads- och underhållsskyldigheten å boställena.
Önskvärt hade varit, om denna kunnat genom lag överflyttas på församlingarna, men kom mitterade

hade i dåvarande ordning ej ansett sig kunna inlåta sig på denna fråga, som

ägde omedelbart samband med frågan om allmän ecklesiastik boställsordning.

1915 års prorn.: En allmän utarrendering av de klockarna anslagna boställen, på
enahanda sätt som i fråga om de åt prästerskapet anslagna löneboställen vore stadgat,
läte sig svårligen genomföras. Men även om bostället sålunda i åtskilliga fall bibehölles
under klockarens eller, om det vore organistboställe, under organistens eget bruk, torde
dock själva bostaden med tomt och trädgård böra skiljas därifrån för att med av församlingen
byggda och underhållna hus tillhandahållas tjänstinnehavaren såsom tjänstebostad.
Av jorden eller lägenheten i övrigt torde tjänstinnehavaren böra äga att fritt
hämta den inkomst, som därav möjligen kunde vinnas, med iakttagande, att han i sådant
fall icke ägde att av den i löneregleringen fastställda kontanta lönen uppbära mera, än
vad som översköte värdet av jordens eller lägenhetens behållna avkastning. Uppstode

tvist om värdet av sagda avkastning, torde värdet lämpligen böra bestämmas av gode

män i den ordning, som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgades.
I fråga om byggnad och underhåll av hus å utarrenderad eller av tjänstinnehavare under
eget bruk innehavd jord eller lägenhet syntes i tillämpliga delar böra gälla, vad som
vore eller bleve stadgat rörande enahanda skyldighet å prästerskapets löneboställen.

Rörande församling åliggande byggnads- och underhållsskyldighet i fråga om hus
eller lägenhet, som upplätes till bostad åt tjänstinnehavare, torde icke erfordras annan bestämmelse,
än att huset eller lägenheten skulle av församlingen städse underhållas i fullgott
skick. Brister, som uppkomme genom tjänstinnehavarens vanvård och icke berodde
allenast av vanlig nötning, borde rättvisligen av honom på egen bekostnad avhjälpas.

1915 års sakk1908 års kommitterade kade utgått därifrån, att
boställshavaren själv i allmänhet skulle bruka sitt boställe. Först på yrkande
av honom skulle utarrendering kunna ske. I visst fall skulle det
åligga församling, likaledes efter kantors begäran, att under nyttjanderätt
övertaga bostället mot utbetalande till tjänstinnehavaren av beräknad ersättning
i penningar. I 1915 års prom. hade däremot föreslagits, att boställe
skulle, där domkapitlet och lv. B. funnit så lämpligen kunna ske,
upplåtas på arrende i enahanda ordning, som i fråga om utarrendering
av prästerskapets löneboställen vore eller bleve stadgad. Kunde utarrendering
ej lämpligen ske, skulle tjänstinnehavaren få under eget bruk be -

78 Förslag till kloclcarinstitutionens omreglering.

hålla bostället. De sakkunniga ansåge emellertid nödigt att gå ännu ett
steg längre och föreslå obligatorisk utarrendering av boställena, i likhet
med vad som vore stadgat för prästerskapets boställen. De sakkunniga
hade nämligen funnit, att vid endast fakultativ utarrendering av boställena
synnerligen stora svårigheter mötte för åstadkommande av enkla och rättvisa
bestämmelser rörande avlöningens ordnande. Härtill komme, att i
huvudsak samma skäl, som anförts för obligatorisk utarrendering av prästerskapets
boställen, jämväl syntes kunna anföras beträffande klockarboställena.
Ju mer det väsentliga i kantorns verksamhet förlädes till det
musikaliska området, dess mindre skäl förefunnes att därmed förena skötseln
av jordbruk. Emellertid funnes åtkilliga boställen eller klockarjordar
av så obetydlig beskaffenhet, att de svårligen kunde med fördel utarrenderas.
Enligt av 1908 års kommitterade införskaffad utredning funnes nämligen
nära 70 boställen eller jordar, vilkas taxeringsvärde icke ens överstege
200 kronor. För sådana fall borde försäljning med K. M:ts tillstånd
kunna ske. Då enligt de sakkunnigas förslag kantor aldrig själv annat
än möjligen såsom arrendator komme att bruka med tjänsten förenat boställe,
borde han också befrias från underhålls- och nybyggnadsskyldighet
å bostället. De sakkunniga både därför också föreslagit, att rörande byggnad
och underhåll av bus å löneboställe eller hus, som upplåtits till bostad
åt kantor, skulle i tillämpliga delar gälla, vad som stadgats i fråga
om enahanda skyldighet å prästerskapets boställen eller att byggnads- och
underhållsskyldigheten skulle åligga i förra fallet arrendator och i det senare
församling, respektive pastorat.

Avgivna yttranden:

Domk. i Strängnäs: Föreskriften i 1 mom. vore olämplig. För utarrendering
av ifrågavarande, i allmänhet relativt små boställen vore den
föreslagna anordningen allt för vidlyftig. Erfarenheten från de utarrenderingar
av prästerliga löneboställen, som hittills ägt rum enligt nu gällande
bestämmelser, både även varit ogynnsam. Domkapitlet hemställde därför
om sådan ändring, att utarrendering av de i 6 § l:o avsedda boställen
och lägenheter skulle få ske genom vederbörande skolråds försorg enligt
de närmare bestämmelser, som möjligen kunde finnas erforderliga.

Domk. i Göteborg: Den i 1915 års prom. föreslagna fakultativa utarrenderingen
vore att föredraga framför den av de sakkunniga föreslagna
obligatoriska. De senare både nog haft allt för höga tankar om »kantorns»
musikaliska verksamhet. Utan tvivel kunde skötandet av ett litet jord -

Förslag till lag ang. kantorer 8 §.

bruk mycket väl förenas med klockarens lilla arbete i kyrkomusikens tjänst,
och i många fall skulle han säkert själv önska att få behålla sitt boställe
för eget bruk.

Prosten Oullberg (Göteborgs stift): Då i paragrafen föreskreves, att
beträlfande bostadshus, vad som vore stadgat för prästerskapets boställen, i
tillämpliga delar skulle gälla, vore detta för obestämt och ägnat att föranleda
olika och godtyckliga tolkningar. Föreskriften borde ersättas med
närmare bestämmelser, i vilka delar nämnda stadganden skulle tillämpas.

JDomk. i Härnösand: Domkapitlet vore tveksamt om den obligatoriska
utarrenderingens praktiska nytta. Så små som'' dessa boställen i allmänhet
vore, och så pass begränsad kantors tjänstgöring även efter förslaget komme
att bliva, skulle församlingarna onödigt betungas genom den nya bostadsskyldigheten
i de fall, där boställe funnes, och skulle kantorerna berövas det
icke oväsentliga tillskott in natura till löneförmånerna, som ett lättskött
boställe borde kunna bereda sin innehavare. Frågan borde i stället avgöras
efter de särskilda förhållandena i varje enskilt fall.

Kons. i Stockholm: Av förevarande paragraf, jämförd med 4 § 2 mom.
framginge, att under inga förhållanden kantor såsom sådan utan endast
möjligen såsom tillfällig arrendator skulle kunna få bebo klockarbostället.
Då många klockarboställen vore just så belägna och bebyggda, att de vore
passande att lämna »tjänlig bostad» åt kantor, och även med just så stort
jordområde försedda, att detta oförminskat utgjorde »lämpligt jordland»,
syntes det innebära en onödig brytning med gammal god tradition, om
det under alla omständigheter förhindrades, att klockarbolet fortfarande
användes för sitt ursprungliga ändamål, så mycket mera som en dylik
brytning med traditionen tvivelsutan ej sällan skulle vara för vederbörande
församling både oekonomisk och obekväm. Konsistoriet ansåge fördenskull,
att församling borde tillerkännas rätt att till kantor, som ej vore folkskollärare,
upplåta det förutvarande klockarbostället, eller att å bostället vid utarrendering
undantaga tomt för kantorsbostad och jordland åt denne. På
motsvarande sätt borde kantor tillkommande bränsle, som enligt förslaget i
intet fall finge utgå till kantor i form av husbehovsved från boställe eller
lönejord, få göra det i de fall, då sådant befunnes vara med kantorns och
församlingens gemensamma fördel överensstämmande.

K. B. i Stockholms lån: Det vore icke lämpligt att giva så bestämd
föreskrift därom, att löneboställe skulle antingen utarrenderas eller säljas.
Otvivelaktigt vore i många fall lämpligast, att kantorn själv brukade sitt
boställe, som kanske blott omfattade några tunnland. Och om förhållan -

80 Förslag till klockar institutionens omreglering.

(lena medförde, att kantorn själv vore den ende aspiranten på brukningen
av bostället, vore det icke av behovet påkallat att i ett sådant fall tilllämpa
hela det skäligen tungrodda utarrenderingsförfarandet. K. B. kunde
icke heller för sin del och med hänsyn till förhållandena inom länet vara
med om, att för utarrendering av kantorsboställen skulle användas samma
vidlyftiga förfarande, som hade ansetts nödvändigt för de i regel mycket
större prästboställena. Avsevärt enklare former måste bestämmas för utarrenderandet
av kantorsboställen, och K. B. torde knappast böra tilläggas uppgiften
att taga hand om dessa förrättningar.

K. B. i Västerbottens län: Förslaget om obligatorisk utarrendering
av de kantorerna på lön anslagna boställen kunde K. B. ej biträda. Riktigare
och lämpligare vore, om utarrenderingen gjordes fakultativ.

Allm. sv. prästföreningen: I mom. 3 borde tilläggas, att även de för
prästerskapets boställen gällande stadganden rörande syner och ekonomiska
besiktningar skulle tillämpas.

Lunds stifts organist- och kantorsförening: Mom. 2 borde utgå och
mom. 1 erhålla den lydelse, att löneboställe, som avsåges i 6 § l:o skulle
bibehållas åt kantor, som skulle äga utarrendera detsamma.

Statskontoret: Statskontoret förutsatte, att pastoratet, om det så önskade,
skulle hava rätt att från löneboställe vid utarrenderingen undantaga bostad
och jordland för att jämlikt 4 § 2 mom. upplåtas åt kantorn. Till undvikande
av missförstånd borde denna pastoratets rättighet här omförmälas.

Kammarkollegium: Den här intagna bestämmelsen, jämförd med 4 §
2 mom., föranledde uppenbarligen till, att kantors bostad icke finge förläggas
till klockarboställe. Detta förefölle oriktigt. I händelse boställsväsendet
ordnades på sätt de sakkunniga föreslagit, syntes det vara skäligt,
att pastoratet ägde rätt att till klockare — som ej tillika vore folkskollärare
— upplåta förutvarande klockarbostad eller att å bostället undantaga
tomt med jordland. Månget nuvarande klockarboställe vore icke
större, än att det motsvarade allenast tomt med jordland icke överstigande,
vad som erfordrades till brukning av jordfrukter för eget behov. Skulle
bestämmelsen om obligatorisk utarrendering bibehållas, borde densamma
fördenskull fullständigas därhän, att utarrenderingen skulle avse löneboställe,
med undantag av vad som toges i anspråk för beredande åt klockaren av
bostad med jordland. Emellertid ansåge kollegium, vad som åberopats till
stöd för den obligatoriska utårrenderingen, icke innebära tillräckliga skäl
för införande av en sådan anordning. Yisserligen komme vid endast fakultativ
utarrendering svårigheter att möta med hänsyn till lönebeloppets be -

Förslag till lag ang. Jcantorer 8—9 §§.

räknande, vilka svårigheter närmast torde hava betydelse för statsbidragets
storlek, men dessa syntes ej vara av den betydenhet, att de skulle anses
behöva framtvinga bestämmelse om obligatorisk utarrendering. Kollegium
förordade därför för sin del fakultativ utarrendering och hemställde,
att förslaget måtte i sådan riktning omarbetas. Av 4 § 2 mom., jämfört
med 6 §, syntes vidare följa, att kantorn ej skulle vara berättigad
att från boställe erhålla ved in natura. Ehuru det givetvis vore för honom
fördelaktigare att få sitt bränslebebov fyllt direkt från pastoratet,
vore det dock med hänsyn till pastoratets berättigade anspråk befogat, att
klockaren hänvisades till att i första band fylla sitt vedbehov från bostället.
I nu nämnda hänseenden borde därför ändring vidtagas i förslaget.
En bestämmelse, åsyftande att åt K. M:t inrymma befogenhet att förordna
om försäljande av klockarboställe eller del därav, torde icke böra
möta betänklighet, men den maning till försiktighet, som riksdagen uttalat
i avseende å prästboställena, måste anses tillämplig även beträffande klockarboställen.
Därest den skiljaktighet, som förelåge mellan förevarande
moment och 62 § i ecklesiastika boställsordningen, skulle tolkas såsom
innebärande ett förbud mot klockarboställes försäljning under övriga i 62 §
angivna fall, syntes nödigt bringa detta moment i överensstämmelse med
sistnämnda paragraf. Såsom brister torde ock kunna betecknas saknaden
av dels bestämmelser, som avsåge att ordna rättsförhållandena mellan vederbörande
vid den tid, då de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle börja
tillämpas, dels ock stadganden angående tillsyn å hävden av klockarboställen.
Måhända torde kunna antagas, att ecklesiastik boställsordnings bestämmelser
även i nyssnämnda hänseende komme att analogivis tillämpas.

•9 §■

Antalet kantor slefattning ar, deras fördelning på de särskilda församlingarna
och de med befattningarna förenade avlöningsförmånerna fastställas
för varje pastorat genom särskild lönereglering.

Sådan lönereglering skall rörande varje kantorstjänst innehålla bestämmelser
angående:

l:o) befattningens förenande med viss folkskollärartjänst eller förbud mot
dess förenande med dylik befattning;

2:oJ lön i penningar; samt

3:oJ där kantorstjänst icke är förenad med folkskollärarbefattning, upplåten
fri bostad och andra naturaförmåner eller däremot svarande årliga ersättningsbelopp
i penningar.

11 — Klockarutredningen. Afd. 2.

82 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

1908 års stadga kap. I:

§ 1. 1. Organist- och kantorstjänst eller båda dessa tjänster må sins emellan
eller med folkskollärartjänst förenas.

2. Den som innehar dylika förenade tjänster skall uppbära de för varje tjänst
anslagna löner oavkortade.

3. Då den, som antagits till tjänst, varom här är fråga, avgår från en av de i
samma tjänst förenade befattningar, skall han vara pliktig samtidigt frånträda den eller
de övriga.

§ 2. 2. Om sätt och villkor för förening av lärarbefattning i folkskola med
organist- eller kantorstjänst föreskrives i folkskolestadgan.

Motiv:

Efter att hava erinrat, att behov, beroende på ekonomiska förhållanden inom församlingarna,
komme att fortfarande nödvändiggöra förening i stor omfattning av klockaroch
organistbefattningarna eller åtminstone den ena av dessa befattningar med folkskollärartjänst,
samt att en sådan förening i vissa fall kunde medföra svårigheter, som dock
genom vidtagande av välbetänkta åtgärder skulle kunna övervinnas, anförde 1908 års
kommitterade vidare: Med avseende å sådan förening av klockar- och organisttjänst med

folkskollärartjänst vore i folkskolestadgan — för att förekomma, att folkskolläraren ej
skulle försumma sin egentliga verksamhet, och att folkskollärarlönen, vartill staten bidroge,
icke skulle användas till främmande ändamål — föreskrivet, att domkapitlet hade att,
med fästat avseende å de krav, som på klockar- och organistbefattningar borde ställas,
och därå, huruvida de för dessa befattningar anslagna löneförmåner vore tillräckliga
för avlönande av biträde, pröva och avgöra, om förening finge, så länge de uppgivna
förmånerna utginge, äga rum. Kommitterade föreställde sig, att den befrielse från de
mest tidsödande av de nuvarande klockargöromålen, som skulle komma den nya kantorn
till del, mer än väl uppvägde den arbetstillökning, som tilläventyrs komme att drabba
honom genom den föreslagna sångundervisningen. Väl vore förhållandet å ena sidan,
att, då kantorn befriats från de omnämnda klockargöromålen, föga användning komme
att finnas för det i folkskolestadgan omförmälda biträdet, åtminstone för manlig kantor,
men å andra sidan bleve hans göromål, genom förflyttningen å ett högre plan än den
nuvarande klockarens, mindre fastlästa till bestämda tider, varigenom en förening av de
olika tjänsterna, utan någonderas försummande, lätt läte sig utföra. Någon egentlig
saklig förändring av folkskolestadgan, med anledning av att där givna bestämmelser rörande
klockare skulle överflyttas på kantor, torde ej vara erforderlig. Men det vore av
stor vikt, att domkapitlen med synnerlig noggrannhet fullgjorde sin där omförmälda prövning.
Då det blivit upplyst, att domkapitlen ej alltid före denna prövning inhämtade
yttrande i ärendet av folkskolinspektör, syntes emellertid lämpligt, att särskild föreskrift
därom meddelades.

1915 års sakk.:

Av de organist- och kantorsbefattningar, som för närvarande funnes
i riket, vore närmare 1,800 förenade med folkskollärartjänst, och av ekonomiska
skäl måste en sådan anordning även framgent mångenstädes bibe -

Förslag till lag ang. Jcantorer 9 §.

hållas. De sakkunniga ansåge dock, att förenandet av dessa båda var för
sig viktiga tjänster såvitt möjligt borde undvikas. Efter den koncentrering
av de kyrkomusikaliska tjänsterna, som föreslagits, skulle detta önskemål
ännu starkare framträda. Folkskolläraren, som enligt folkskolestadgans
föreskrift vid förening av tjänster i främsta rummet skulle ägna sin tid
och sina krafter åt lärargärningen, bleve, särskilt då ban skulle söndagligen
tjänstgöra i flera församlingar, berövad den vila, hans krävande veckoarbete
fordrade. A andra sidan komme ban att sakna tillräcklig tid för
övning till att bibehålla och förkovra sina musikaliska färdigheter. Både
lärarens och kantorns arbete måste i längden bliva lidande på föreningen.
Därtill komme, att kantorns biträde vore i hög grad behövligt på det kyrkligt-administrativa
området1).

Avgivna yttranden:

Folkskoleöver styr elsen: De sakkunniga både genom sitt förslag så långt
som möjligt velat samla de åligganden, som inom ett pastorat skulle tillkomma
kantor, på en person för att därigenom i vidsträcktare mån söka
få till stånd kantorstjänster, som ej behövde vara bisysslor till folkskollärarbefattningar.
Detta strävande vore fullt berättigat. Det läge i sakens
natur, att den uppgift, som tillkomme kantor, i allmänhet borde bliva bäst
tillgodosedd, om den utövades av personer, som icke vore bundna vid
annan krävande tjänst som huvudsyssla. Och skulle kantorsgöromålen i
den utsträckning, som av de sakkunniga förordats, koncentreras på en hand,
syntes i åtskilliga fall, om kantor tillika vore folkskollärare, svårigheter för
deras förläggande till sådan tid, att de ej bleve till hinder för folkskollärartjänstens
utövande, kunna komma att möta. En förutsättning för, att dessa
tjänster, såväl folkskollärartjänsten som kantorstjänsten, skulle kunna innehavas
och utövas som ensamsysslor vore emellertid, att de vore förenade
med löneförmåner, som verkligen motsvarade dessa befattningars betydelse
och de krav, de ställde på sina innehavare. Yad de befattningar anginge,
som det här närmast gällde, eller kantorsbefattningarna, vore det ett känt
förhållande, som även av de sakkunniga med styrka betonats, att man
måste räkna därmed, att i många församlingar den ekonomiska ställningen
vore sådan, att den omöjliggjorde anställande av kantor med tjänsten såsom
ensamsyssla. I dylika församlingar måste då denna tjänst förenas med
annan befattning, och de sakkunniga förordade, att i dylika fall kantorstjänsten
borde förenas med folkskollärarbefattning. Även för överstyrelsen

") Se vidare s. 111 f.

Förslag till Tcloclcarinstitutionens omreglering.

stode det klart, att denna anordning, med hänsyn såväl till befattningarnas
art som folkskollärarens ställning i församlingen, måste anses vara den
lämpligaste. En viktig förutsättning för att en dylik förening av tjänster
skulle kunna förordas, vore dock, att innehavaren finge sina åligganden
så ordnade, att den tjänst, som enligt § 27 folkskolestadgan skulle anses vara
den huvudsakliga, nämligen folkskollärartjänsten, icke komme att lida men
av en sådan anordning. Den erfarenhet i förevarande avseende, som redan
förelåge, syntes icke giva anledning till allvarligare farhågor för att
förening av kantorstjänst med folkskollärarbefattning behövde bliva till förfång
för sistnämnda befattnings ordentliga utövande. Faran kunde möjligen
bliva större, om det bleve regel, att en folkskollärare, som innehade
kantorstjänst, hade att utöva denna tjänst inom två eller flera församlingar
i pastoratet.

Kammarkollegium: Med hänsyn till, många pastorats svaga ekonomiska
bärkraft torde det nog bliva svårt att undvika det förening med folkskollärartjänst
komme att i jämförelsevis stor utsträckning äga rum, men det
vore angeläget, att bestämmelser meddelades, som till det minsta möjliga
begränsade sådan tjänsteföreniug. Detta påkallades bl. a. dels av det utvidgade
arbetsområdet, som enligt förslaget skulle tillkomma kantorn, och
dels och ej minst av kantors biträde å pastorsexpeditionen, som enligt
förslaget ej skulle kunna utkrävas av kantor, vars befattning vore förenad
med folkskollärartjänst. Efter gällande folkskolestadga följde ock, att om
svårighet mötte för innehavaren av förenade skollärar- och klockartjänster
att på tillfredsställande sätt sköta båda befattningarna, det vore klockartjänsten,
som finge stå tillbaka. Enligt denna § jämförd med 10 § syntes
avsikten vara, att bestämmandet av förening av kantors- och folkskollärarbefattning
skulle ankomma ensamt på pastoratet. Nu gällande bestämmelser
innehölle, att församlings beslut om dylik förening skulle undei''ställas
domkapitlets prövning. Det syntes kollegium, som skulle skäl saknas att
frångå den ordning, vilken i nu förevarande avseende vore gällande. Det
kunde vidare knappast vara lämpligt att, såsom följden syntes bliva enligt
förslaget, det skulle vara pastoratets ensak att bestämma det belopp, vartill
ersättningen för fri bostad och andra naturaförmåner skulle uppskattas.

Kons. i Stockholm: Av denna paragraf och 12 § betraktade i sammanhang
med varandra syntes framgå, att det skulle ankomma på vederbörande
församlingar att ensamma besluta om kantorsbefattnings förening med
viss folkskollärartjänst. Enligt nu gällande bestämmelser skulle dylikt beslut
underställas vederbörande domkapitels beprövande. Konsistoriet funne

Förslag till lag ang. kantorer 10—12 §§. 85

det tryggare och därför tillrådligt, att sådant underställande fortfarande
bleve föreskrivet1).

Prosten Björklund (Härnösands stift): Endast i mindre församlingar, i
vilka vid löneregleringen folkmängden ej överstege t. ex. 1,200 personer, borde
klockartjänsten med domkapitlets bifall få förenas med folkskollärarbefattning.

10 §.

1. Lönereglering för kantorer skall för varje pastorat upprättas omedelbart
efter det lönereglering för pastoratets prästerskap enligt lagen om reglering
av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 blivit av K. M:t
fastställd och bör så vitt möjligt träda i kraft vid samma tidpunkt som sistnämnda
lönereglering.

2. I övrigt äger K. M:t, ävensom på framställning av pastorat domkapitlet
och K. B., förordna, att ny lönereglering skall ske, när sådant med
hänsyn till ombyte av befattningshavare eller eljest kan anses påkallat.

3. Skall enligt ny lönereglering indragning ske av dittillsvarande befattning
eller skall befattning, som är förenad med folkskollärartjänst, därifrån
skiljas eller skall omvänt befattning, som är självständig, förenas med
folkskollärartjänst, uppskjutes löneregleringens trädande i kraft, till dess innehavaren
av ifrågavarande befattning avgått från tjänsten.

4. Vid ny lönereglerings trädande i kraft redan tillsatt befattningshavare
skall, om han det hellre vill, bibehållas vid förutvarande avlöningsförmåner
och tjänstgöringsskyldighet under sin återstående tjänstetid.

11 §.

Förslag till lönereglering upprättas på kyrkostämma, som hålles gemensamt
för de till pastoratet hörande församlingarna.

12 §.

Sedan förslag till lönereglering blivit upprättat, skall detsamma, åtföljt
av fullständiga uppgifter rörande alla på frågan inverkande omständigheter,
såsom pastoratets folkmängd och skatte förmåga, sannolika avkastningen av
löneboställen, donationer och dylikt, tjänstgöringsskyldighetens större eller
mindre besvärlighet, avstånd till kyrka och pastorsexpedition med mera, överlämnas
till domkapitlet, som däröver infordrar yttranden ej mindre från

'') Jfr. Bil. A.

86 Förslag till Jcloclcarinstitutionens omreglering.

vederbörande tjånstinnehavare eller, dår befattning är ledig, från ordinarie
innehavare av annan dylik befattning i orten, än även från kontraktsprosten
samt, där tjänst år eller föreslås bliva förenad med folkskollärarbefattning,
från folkskolinspektören, varefter ärendet underställes domkapitlets och K. B.-s
prövning och fastställelse.

Finna domkapitlet och K. B., att löneregleringsförslaget icke står i
överensstämmelse med i denna lag givna stadganden, och vägrar pastoratet,
efter erhållen del av gjord anmärkning, att i förslaget vidtaga erforderlig
rättelse, eller stanna domkapitlet och K. B. i olika beslut, överlämnas ärendet
till K. M:ts avgörande.

1908 års förslag:

§ 6. Förslag till lönereglering, varom i denna lag stadgas, skall före 1914 års
utgång av församling å kyrkostämma upprättas samt, åtföljt av fullständiga uppgifter
rörande församlingens eller församlingarnas folkmängd, bevillning, taxeringsvärden och
utskylder ävensom övriga för frågans bedömande erforderliga handlingar, överlämnas till
domkapitlet, som häröver infordrar yttranden från ej mindre tjänstinnehavaren eller, där
befattning är ledig, från den ordinarie kantor och organist, som därtill av domkapitlet
utses, än även från vederbörande kontraktsprost, samt, där tjänsten är eller varder förenad
med folkskollärartjänst, från folkskolinspektören, varefter ärendet underkastas domkapitlets
och K. B:s prövning och fastställelse.

§ 7. 1. Finna domkapitlet och K. B., att löneregleringsförslaget icke står i överensstämmelse
med de i §§ 2 och 4 angivna grunder och bestämmelser, och vägrar församling
i infordrat förnyat utlåtande däri vidtaga påyrkade rättelser, överlämnas handlingarna,
jämte myndigheternas yttranden, till K. M:ts avgörande.

2. Är medellöshet anledning till att ordinarie tjänstinnehavare ej kan anställas,
äga K. B. och domkapitlet förordna, att tjänst skall uppehållas tills vidare genom vikarie,
eller att efter omständigheterna må förfaras.

■ § 8. Lönereglering skall gälla i tjugu år, räknat från och med året näst efter
det, under vilket myndigheternas fastställelse rörande densamma vunnit laga kraft eller
K. M:t i nåder meddelat beslut.

§ 11. Lönereglerings tillämpning skall alltid inträda vid det ombyte av tjänstinnehavare,
som äger rum näst efter det den fastställda löneregleringen vunnit laga kraft eller
däröver anförda besvär blivit slutligen avgjorda, därest ej den, som vid nämnda tid innehar
organist- eller kantorstjänst, medgiver, att reglering må vinna tillämpning redan under
hans tjänstetid.

1915 års prom.:

§ 2. När lönereglering, med anledning av ombyte av tjänstinnehavare eller eljest,
skall ske, har församlingen att å kyrkostämma därtill uppgöra förslag.

Är befattning gemensam för två eller flera till samma pastorat hörande församlingar,
skall förslaget upprättas på för dessa församlingar gemensam kyrkostämma.

§ 5. Sedan förslag till lönereglering blivit upprättat, skall detsamma, åtföljt av

Förslag till lag ang. kantorer 10—12 §§.

fullständiga uppgifter rörande alla på frågan inverkande omständigheter, såsom församlings
folkmängd och skatteförmåga, tjänstgöringsskyldighetens större eller mindre besvärlighet,
avstånd till kyrka och pastors bostad m. m., överlämnas till domkapitlet, som
däröver infordrar yttranden ej mindre från vederbörande tjänstinnehavare eller, där befattning
är ledig från ordinarie innehavare av annan liknande befattning i orten, än även
från kontraktsprosten samt, där tjänsten är eller varder förenad med folkskollärartjänst
från folkskolinspektören, varefter ärendet underställes domkapitlets och K. B:s prövning
och fastställelse.

§ 6. Finna domkapitlet och K. B., att löneregleringsförslaget icke slår i överensstämmelse
med de i 1 § angivna grunder eller att det eljest strider mot de i denna
lag givna föreskrifter, och vägrar församling, efter erhållen del av gjord anmärkning, att
i förslaget vidtaga erforderlig rättelse, överlämnas ärendet till K. M:ts avgörande. Mot
församlingens bestridande må därvid lönen ej bestämmas till högre belopp än 600 kr.
för klockare, kyrkoskrivare eller kantor samt 1,200 kr. för organist.

12 §. Denna lag träder i kraft den 1 maj 1917; och skola dessförinnan förslag
till nya löneregleringar i enlighet med bestämmelserna i denna lag beträffande samtliga
tjänster av ifrågavarande slag upprättas i så god tid, att löneregleringarna kunna nämnda
dag träda i tillämpning, redan tillsatt tjänstinnehavare dock obetaget, om han det
hellre vill, att vid de nuvarande löneförmånerna under sin återstående tjänstetid bibehållas.

Motiv:

1908 års korum.: Förutom genom fastställande av minimilöner kunde ett inskridande
till förhindrande av för små löner ske genom att ordnandet av löneförhållandena
verkställdes av en särskild nämnd, vars förslag, efter församlings och övriga vederbörandes
hörande, gjordes till föremål för fastställelse eller genom att ärendet underställdes
vederbörande myndigheters och slutligen K. M:ts prövning. Under strävandet att vinna
trygghet för, att allt vad rätt och billigt vore vid kyrkomusieis lönereglering bleve
uppfyllt, hade också ifrågasatts att sätta denna i samband med de nya prästlöneregleringarna,
ett förslag, som dock måst falla på den omständigheten, att blivande prästlöneregleringar
komme att äga rum i allt för avlägsen framtid. Med fasthållande av den
princip, som tillämpats med avseende å prästlöneregleringsnämnderna, eller att ojäviga
män borde sammanträda med de direkt intresserade parterna, löngivaren och löntagaren,
å den ort där tjänsten, för vilken löneregleringen skulle ske, vore till finnandes, hade
kommitterade övervägt, huruvida icke ett för ändamålet lämpligt organ skulle kunna vara
att i en redan befintlig institution tillgå. Såsom ett dylikt organ hade ifrågasatts de
ekonomiska besiktningarna. Omloppstiden, inom vilken dessa förrättningar skulle försiggå,
utgjorde fem år. Under denna tidrymd skulle alltså vid dylika offentliga förrättningar
ej mindre kunna, vad som hittills visat sig synnerligen vanskligt, utredas avkastningen
av å lön anslaget boställe än även upprättas förslag till lönereglering. Detta åtminstone
för .alla de kantorer, med vilkas befattningar boställen vore förenade, och utan synneilig
kostnad. Men dels återstode ett övervägande antal beställningar, där boställe saknades
och där sålunda denna besiktningsnämnd icke hade anledning att infinna sig, och dels
hade vid övervägande av frågan, om i besiktningen enligt nyssnämnda kungörelse deltagande
personal skulle lämpa sig — förutom för sin egentliga uppgift, utrönandet av
boställets hävd och det nyföreslagna uppdraget, utredning av värdet utav boställets avkastning
— även för uppgörande av ett löneregleringsförslag. Detta syntes icke vara fallet,

88 Förslag till klo diar institutionens omreglering.

och hade i följd härav den ekonomiska besiktningen icke ansetts lämpa sig såsom löneregleringsnämnd.
Det kunde därefter icke återstå annat än att söka huvudsakligt skydd
för organist och kantor mot det godtycke, vilket till följd av den fullständiga frihet
från all kontroll, som lämnades i 1883 års förordning, från församlingens sida här och
var uppenbarat sig, i att församlingarnas beslut om lönereglering underställdes vederbörande
myndigheter. Då härvid gällde prövning av en kyrklig tjänstemans icke blott
avlöning utan ock omfattningen och anordningen av hans göromål, kunde dessa myndigheter
icke vara andra än domkapitlet och K. B. Enligt landshövdingeinstruktionen av
d. 10 nov. 1855 § 27 tillhörde det K. B. att upptaga och pröva frågor och förslag om
beloppet och beskaffenheten av de prästerskapet och kyrkobetjänte anslagna löningsrättigheter
samt beredandet av konventioner om dylika rättigheter. För myndigheternas prövning
torde erfordras uppgifter rörande församlingarnas folkmängd, bevillning, taxeringsvärden
och andra för frågans bedömande erforderliga handlingar, vilka borde följa det
från församlingen insända löneregleringsförslaget. Härefter skulle det såsom vanligt åligga
myndigheterna att över förslaget höra vederbörande. I de allra flesta fall torde resultatet
av prövningen bliva löneregleringsförslagets fastställande utan vidare, eller åtminstone att,
om det vid prövningen visat sig, att församlingen icke iakttagit de grunder och bestämmelser,
som enligt detta lagförslag skulle stadgas med avseende på löneregleringen, den komme
att vidtaga de ändringar, som påkallades av myndigheternas därom gjorda framställning,
varigenom hindren för fastställelsen undanröjdes. Skulle emellertid det förhållande inträffa,
att församlingen nekade därtill, syntes för kommitterade lämpligast, att den slutliga
prövnings- och avgöranderätten lades i K. M:ts hand, som då hade tillgång till alla
för sakens bedömande erforderliga utredningar. Att församling, innan den fattade beslut
om löneregleringsförslaget å kyrkostämma, därförinnan måste hava låtit förbereda ärendet
genom kyrkoråd eller särskilda kommitterade vore självfallet. För ärendets prövning av
myndigheterna vore naturligtvis nödvändigt, att beslutet före insändandet vunnit laga
kraft. Stadgandet i § 7 mom. 2 vore en följd av det i § 1 för medellösa församlingar
gjorda undantag, jämfört med stadgandet i § 2, som bestämde att åt varje ordinarie
tjänstinnehavare skulle, på sätt närmare angåves, beredas skälig lön. Funne myndigheterna
medellösheten genom de föreliggande handlingarna fullt styrkt, och att alltså skälig lön
icke kunde åt en tjänstinnehavare beredas, erfordrades ej lönereglering i den bemärkelse
denna lag avsåge, och borde i detta fall i lagen föreskrivas, vad myndigheterna hade att
iakttaga. Löneregleringsgiltighetstidens bestämmande till en tjuguårsperiod både skett i
anslutning till prästlöneregleringskommitténs förslag, vilket innehölle, att fastställd lönereglering
skulle tillämpas under 20 ecklesiastikår från det, då förut fastställd lönereglering
upphörde att gälla. Genom stadgandet i § 11 hade avsetts att förekomma, att tjänstinnehavare,
genom att tvingas ingå på ny lönereglering, skulle utsättas för att till äventyrs lida
minskning i den lön, han, från det han tillträdde sin tjänst, åtnjutit. Naturligtvis kunde
icke nuvarande organister, som kvarstode vid sina tjänster, åläggas att utan eget medgivande
ingå på den lönereglering, som, därest nu framställda förslag godkändes, komme
att äga rum. Detsamma bleve fallet med de klockare, som önskade såsom sådana kvarstå
vid sina tjänster och icke ville övergå till kantorstjänst. Däremot måste alla de,
som efter lagens promulgerande bleve valda till dylik tjänst, åtnöjas med den lön,
som enligt löneregleringen bestämdes. Billigheten syntes fordra, att de organister
och kantorer, som komme att enligt denna lönereglering avlönas, i likhet härmed

Förslag till lag ang. kantorer 10—12 §§■

finge, när efter tjuguårsperiodéns slut ny lönereglering fastställts, om de kvarstode
vid sina då innehavande tjänster, fritt bestämma, om den nya löneregleringen skulle å
dem tillämpas.

En ledamot av kommittén (Beskow), med vilken Borgh instämde, yttrade: Största
vikt läge därå, att skälig lön, jämlikt §§ 2 och 4 i förslaget till lag angående reglering
av organisters och kantorers avlöning, verkligen komme att till tjänstinnehavaren utgå,
och att denne härutinnan skyddades mot godtycke från församlingarnas sida. Majoriteten
hade ansett detta mål stå att vinna genom det i § 7 av förslaget införda stadgandet, som
innefattade, att K. B. och domkapitlet, om de vid löneregleringsförslagets prövning funne,
att detsamma icke stode i överensstämmelse med de i §§ 2 och 4 av lagförslaget angivna
bestämmelser och grunder, hade l:o) att återförvisa ärendet till församlingen och 2:o)
att, om församlingen då vägrade vidtaga påyrkade rättelser, överlämna handlingarna
till K. M:ts .avgörande. Mot majoritetens förslag att, i händelse av vägran från församlingens
sida, helt enkelt hänskjuta frågan till K. M:ts avgörande, syntes två invändningar
kunna göras. Den ena, att det ofta bleve synnerligen vanskligt för myndigheterna att,
ehuru de ansåge, att lönen vore för låg, fixera det belopp, vartill lönen borde uppgå,
eller finna den rätta medelsiffran mellan, vad församlingen borde giva och vad från löntagarens
sida fordrades. Då här gällde en utgift under en lång följd av år, måste
största möjliga garanti sökas för, att den påyrkade lönetillökningen bleve från både löntagarens
och löngivarens synpunkt fullt berättigad, och det syntes tveksamt, om tillräcklig
trygghet härutinnan vunnes allenast genom en underställning under K. M:t. Den andra
invändningen vore den, att vid uppstånden intressekonflikt vederbörande frestades att få
saken dragen under K. M:ts prövning, något som för kontrahenterna kunde ske utan
kostnad och risk, men som ej oväsentligt skulle bidraga att öka regeringsärendenas antal.
Av denna anledning förefölle det, som om, vid dylik intressekonflikt, borde lämnas
tillfälle till ett annat tillvägagångssätt, grundat på samma tanke, som gjorts gällande vid
prästlöneregleringarna, eller anlitandet av en nämnd. Olikheter mot förfarandet vid
prästlöneregleringarna skulle vara, dels att, då vid dessa nämnden alltid vore förslagsställare,
nämnden här skulle tillsättas allenast, då verkställd utredning visade, att
församling ensidigt tillgodosett sitt intresse och annan utväg att förmå församlingen att
frångå sin ståndpunkt icke syntes möjlig, dels ock alt sakens, i jämförelse med prästerskapets
löneförhållanden, föga invecklade beskaffenhet, påkallade en nämnd i allra enklaste
form, som ej ens alltid skulle behöva sammanträda å löneregleringsorten. Denna
nämnd, som torde böra sammansättas av ombud för K. B., domkapitlet och församlingen,
d. v. s. av representanter för så väl löntagarens, genom myndigheterna bevakade, som
löngivande församlingens intressen, torde i de allra flesta fall komma att verka såsom en
kompromiss. Om myndigheterna till detta uppdrag utsåge personer, om vilkas fullständiga
opartiskhet och praktiska omdömesförmåga intet tvivel kunde råda, och om över
deras förslag vederbörande å orten samt eventuellt folkskolinspektören ånyo finge yttra
sig, så torde förvisso, vad av rätt och billighet krävdes, i möjligaste måtto vara funnet,
och parterna i de allra flesta fall komma att åtnöjas med det beslut, som, med ledning
av vad sålunda i ärendet förekommit, av K. B. och domkapitlet fattats, samt allenast i
ytterst sällsynta fall komma att begagna sig av rätten att hos K. M:t fullfölja talan över
detta myndigheternas beslut. På grund härav borde i § 7 mom. 1 av löneregleringsförslaget
orden »vägrar församling i infordrat förnyat utlåtande däri vidtaga påyrkade rättelser,

12 — Klockarutredningen. Afd. 2.

90 Förslag till Icloclcarinstitutionens omreglering.

överlämnas handlingarna, jämle myndigheternas yttrande, till K. M:ts avgörande», utbytas
mot »vägrar församling i infordrat yttrande att däri vidtaga erforderlig förändring, äga
myndigheterna uppdraga åt en nämnd, bestående av två av dem förordnade ojäviga män,
att sammanträda med ett av församlingen utsett ombud för att avgiva nytt löneförslag.
Detta förslag överlämnas till K. B., som, efter det vederbörande ånyo i ärendet hörts,
jämte domkapitlet företager ärendet till avgörande. Myndigheternas beslut må i vanlig
ordning hos K. M:t överklagas. Ersättning åt ledamöterna i nämnden utgår med ledning
av resereglementet av statsmedel.»

Beskows förslag tillstyrktes av flera av de i ärendet hörda myndigheterna.

10 § (se s. 85).

1915 års sakk.: Lönereglering för präster tillämpades under tjugu
ecklesiastikår. Det torde vara sannolikt, att lönereglering för kantor vanligen
komme att fastställas för sådan tidrymd, att den utlöpte samtidigt
med lönereglering för prästerskapet i samma pastorat. Emellertid kunde
förhållandena gestalta sig så, att ny lönereglering lämpligen borde ske, innan
den fastställda löneregleringsperioden löpt tillända. Bestämmelsen i andra
punkten avsåge att bereda möjlighet härtill, liksom till verkställande av
lönereglering tidigare, än reglering av prästerskapets avlöning enligt 1910
års lag skulle ske. Vid inkorporering och därmed följande förändring i
den kyrkliga indelningen hade svårigheter stundom uppstått i fråga om
reglering av prästlönerna. För att undvika, att motsvarande olägenhet uppstode
på här ifrågavarande område, hade de sakkunniga ansett nödigt att
icke göra en framställning i omregleringssyfte fullständigt beroende av
vederbörande församlings samtycke utan även lämna K. M:t befogenhet att
låta föranstalta om nyreglering. De i 3 och 4 mom. intagna bestämmelserna
kunde vid första påseendet synas hava karaktär av övergångsbestämmelser.
Så vore dock icke fallet, ty de förhållanden, som åsyftades,
kunde inträffa även efter genomförande av den av de sakkunniga ifrågasatta
organisationen. Stadgandet i 4 mom. avsåge naturligen ej det fall,
att befattningshavare vid sitt antagande underkastat sig möjligen blivande
förändring i tjänstgöringsskyldighet och lönevillkor.

Avgivna yttranden:

Domk. i Härnösand: Tidpunkten för kantorernas lönereglering hade

hopkopplats med dylik för prästerskapet. Domkapitlet kunde icke finna
behövligt att binda dessa från varandra fristående regleringar vid varandra,
utan ansåge, att de borde uppgöras oberoende av varandra.

Kons. i Stockholm: Förslaget saknade varje bestämmelse angående

Förslag till lag ang. kantorer 10 §.

tiden, under vilken fastställd lönereglering skulle gälla, om tills vidare eller
under innehavarens tjänstetid eller under vissa år. Denna brist borde
avhjälpas.

K. B. i Jämtlands lån: Det kunde icke anses nödigt eller lämpligt
att införa en så vidlyftig och besvärlig procedur som uppgörande och fastställande
genom K. B. och domkapitel av särskilda löneregleringar för
dessa tjänstemän inom varje pastorat. Ifrågavarande tjänstemän måste
dock, helst om deras åliggande att biträda prästerskapet i deras arbete
icke alltför mycket utsträcktes, anses såsom kommunala tjänstemän, vilkas
statsliga funktionärskap icke vore mera betydande än t. ex. folkskollärarnas.
Då det för dessa sistnämnda kunde gå för sig att lämna lönernas
bestämmande, visserligen inom vissa angivna gränser, åt den kommunala
självstyrelsen, borde det kunna gå för sig även här. Författningens uppgift
i denna del syntes då kunna inskränkas till att angiva, vilka förmåner
skulle ingå i lönen, vilka befintliga inkomstkällor därtill finge anlitas,
och huru lönerna eljest skulle bestridas, samt löneförmånernas minimibelopp.
1908 års kommitterade, vilkas förslag i fråga om omständighet och
onödig vidlyftighet ginge än längre än nu föreliggande, hade ansett fastställande
av löneregleringar i regel erforderligt endast på landsbygden.
K. B. vore av den bestämda uppfattning, att löneregleringen såväl å landsbygden
som i städerna kunde och borde lämnas åt den kommunala självstyrelsen
att inom förut antydda gränser ordna. I varje fall vore det ej
praktiskt att lägga det definitiva avgörandet av eu sådan fråga som lönereglering
för kantor, däri skiljaktiga uppfattningar så lätt kunde göra sig
gällande, i två likställda myndigheters händer. Att i några få och för
övrigt mindre betydande frågor K. B. och domkapitel förut hade gemensam
beslutanderätt, kunde ej skäligen föranleda till någon slutsats om
lämpligheten härav i den fråga, som nu förelåge, där dissonanser med all
säkerhet vida lättare kunde framträda.

Statskontoret: För vinnande av överensstämmelse med motiveringen
borde i 4 mom. efter orden »om han det hellre vill» inskjutas: »och icke
vid sitt antagande underkastat sig möjligen blivande förändring i tjänstgöringsskyldighet
och lönevillkor».

Kammar kollegium: Det vore ej tydligt av förevarande paragraf och
framginge ej heller av motiven, om lönereglering för klockare skulle fastställas
för viss tid eller för innehavarens tjänstetid, eller om den skulle
gälla tillsvidare. Måhända vore meningen, att pastoratet härutinnan skulle
få förfara efter gottfinnande. I varje fall tarvades tydligare bestämmelser,

92 Förslag till MocJcarinstitutionens omreglering.

än de förslaget innehölle. Det vore vidare nödvändigt, att redan tillsatt
befattningshavare ej mot sin vilja skulle kunna underkastas omreglering av
lönen. Tilläventyrs avsåge 4 mom. att förebygga en sådan möjlighet. Med
paragrafens nuvarande avfattning torde emellertid detta moment icke utgöra
hinder för, att, om lönereglering fastställts för vissa år, den som vid tidens
utgång innehade befattningen, vore skyldig underkasta sig ny lönereglering.
Med den stora frihet, pastoraten hade att bestämma lönebeloppet, kunde en
sådan omreglering bliva för tjänstinnehavaren mycket kännbar. Kollegium
insåge ej behövligheten av mom. 2, och den därför anförda motiveringen
syntes kollegium icke övertygande. Detta moment borde därför utgå.

11 § (se s. 85).

Avgivna yttranden:

Bomb. i Skara: Till paragrafen borde göras följande tillägg: »Så vida
mer än en kantor finnes i pastoratet, bestämmas löneförmånerna på kyrkostämma
med den eller de församlingar, om vilkas kantorsbefattning det
är fråga».

JDomk. i Göteborg: Om var och en av församlingarna hade sin klockare,
borde lönereglering för denna upprättas på kyrkostämma i var församling
och icke på kyrkostämma, som hölles gemensamt för hela pastoratet. Någon
analogi med lönereglering för prästerskapet kunde icke åberopas, då prästerskapet
vore anställt för hela pastoratet, av vilket det gemensamt avlönades.

K. B. i Södermanlands län: Det syntes lämpligast, att förslag till
lönereglering upprättades på kyrkostämma med den eller de församlingar,
där den ifrågavarande tjänstemannen vore anställd, och ej å kyrkostämma,
som hölles gemensamt för de till pastoratet hörande församlingarna. Inom
samma pastorat kunde finnas flera församlingar än de, som möjligen hade
gemensam kantor. Församlingarna kunde sins emellan vara helt olika i
fråga om folkmängd, ekonomisk ställning och andra förhållanden, varjämte
svårigheter kunde möta för invånarna i mera avlägset belägna församlingar
att infinna sig å gemensam kyrkostämma för hela pastoratet.

12 § (se s. 85).

1915 års sakk.: För vinnande av tid torde vara lämpligt, att löneregleringsförslaget
överlämnades till domkapitlet, utan att utlöpandet av
tiden för anförande av besvär över församlingens i ärendet fattade beslut
avvaktades. Det lede knappast något tvivel, att besvärstiden vore tillända,

Förslag till lag ang. kantorer 11—12 §§.

innan vederbörande blivit hörda över förslaget och myndigheterna skulle
företaga frågan om fastställelse av löneregleringen till avgörande. Bestämmelsen
i andra stycket av denna paragraf vore i huvudsak lika med 1908
års kommitterades förslag i motsvarande fall. Mot kommitterades beslut
i denna del reserverade sig två av kommitterade och ifrågasatte, att om
församling vägrade att vidtaga av myndigheterna påkallad rättelse i löneregleringsförslaget,
myndigheterna skulle äga uppdraga åt eu nämnd, bestående
av två av dem förordnade ojäviga män att sammanträda med ett
av församlingen utsett ombud för att avgiva nytt löneförslag. Myndigheterna
skulle därefter hava att efter vederbörandes förnyade hörande avgöra
ärendet. Även enligt reservanternas förslag skulle emellertid myndigheternas
beslut kunna överklagas. Reservanternas syfte med den ifrågasatte
nämnden, eller att motverka eu ökning av regeringsärendenas antal,
syntes därför icke kunna vinnas, oavsett att dylika ärenden numera handlades
av regeringsrätten. Toges härvid jämväl i betraktande, att reservanternas
förslag medförde en onödig kostnad, och att myndigheterna måste
anses fullt kompetenta att utan anlitande av den ifrågasatta nämnden besluta
i löneregleringsfrågor, förefölle det, som vore kommitterades förslag
att föredraga framför reservanternas. Enligt 1915 års prom. skulle K. M:t
vid slutligt avgörande av löneregleringsfrågor vara förhindrad att mot vederbörande
församlings bestridande överskrida ett visst för lönen fastställt
maximibelopp. Det hade emellertid synts de sakkunniga omöjligt att stadga
ett maximum, som skulle vara tillämpligt för alla de mångskiftande förhållanden,
som kunde förekomma. Exempelvis skulle ett maximibelopp,
som vore lämpligt med hänsyn till Visby stift, komma att bliva alldeles
för lågt för Lunds stift.

Avgivna yttranden:

K. B. i Stockholms län: Förfaringssättet vid löneregleringen vore vida
mera omständligt, än förhållandena krävde. Det vore synnerligen opraktiskt
att grunda proceduren på gemensamhetsresolutioner av K. B. och
domkapitlet, myndigheter, vilkas förvaltningsområden ju i regeln icke
sammanfölle och som icke heller alltid hade gemensam tjänstgöringsort. I
allt för många fall nödgades ock enligt förslaget K. M:t ingripa genom
beslut, utan att besvär förekomme. Det syntes fullt tillräckligt, att endera
av K. B. och domkapitlet, och då väl närmast domkapitlet, meddelade beslut
i dessa frågor, och att målen endast besvärsvägen finge komma inför
K. M:ts prövning. I varje fall erfordrades bestämmelser, huru förfaras

94 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

skulle, då K. 13. och domkapitlet ej kunde enas om beslut angående sökt
förordnande om ny lönereglering, varjämte bestämmelsen om börande i visst
fall av innehavare av annan dylik befattning i orten borde utgå samt
paragrafen i övrigt så omredigeras, att det icke stadgades, att domkapitlet
skulle underställa ärendet Iv. B:s samt sin egen prövning och fastställelse.

K. B. i Malmöhus län: K. B. utginge från, att uttrycket »icke står
i överensstämmelse med etc.» jämväl avsåge det fall, att den föreslagna
lönen prövades vara otillräcklig, även om den uppginge till det i 4 § bestämda
minimum. De sakkunniga både förutsatt, att förslaget till lönereglering
skulle företagas till behandling av myndigheterna, utan avbidan
på att kyrkostämmans beslut i ärendet vunnit laga kraft. Detta vore ej
lämpligt. Redan i och för sig syntes det vara oegentligt att grunda åtgärder
från myndighets sida på kommunala beslut, som ej vunnit laga kraft.
Dessutom skulle dessa åtgärder bliva fullkomligt ändamålslösa, för den händelse
kyrkostämmans beslut efter anförda besvär bleve upphävt. För övrigt
torde avbidande av besvärstidens slut eller av utgången av anförda besvär
ej medföra någon betänkligare tidsförlust.

K. B. i Skaraborgs län: Efter förslaget skulle, sedan yttrande inkommit
från vissa myndigheter, ärendet »underställas domkapitlets och
K. B:s prövning och fastställelse». Då ärendet i detta stadium redan vore
anhängig! hos domkapitlet, borde annat uttryck användas, t. ex. »varefter
K. B. och domkapitlet gemensamt pröva ärendet och däri meddela beslut».

Domk. i Lund: Såsom motiv för att förslaget till lönereglering skulle,
innan besvärstiden över kyrkostämmans beslut utgått, remitteras för yttrandens
avgivande, hade åberopats, att sålunda tid skulle vinnas. Häremot
kunde emellertid invändas, att genom den föreslagna anordningen motsatsen
till vad man åsyftat lätt kunde inträffa, enär, om besvär anfördes, remissproceduren
måste upprepas. Det syntes därför lämpligast, att denna ej begyntes,
förr än besvärstiden tilländagått.

Kammarkollegium: Den föreslagna proceduren för löneregleringens fastställande
innebure icke tillräcklig trygghet för, att vid dess upprättande
toges i beaktande alla de lönetillgångar, vartill klockaren lagligen kunde
vara berättigad. Den prövning, som enligt förslaget skulle tillkomma domkapitlet
och K. B., syntes lämpligen böra anförtros ensamt åt K. B.
efter hörande av, jämte övriga vederbörande, även domkapitlet. Därest folkskoleöverstyrelsens
ställning såsom centralt ämbetsverk icke gjorde en sådan
anordning olämplig, syntes K. B. böra höra även denna styrelse, där lönereglering
innehölle förslag om förening av klockartjänst medfolkskollärartjänst.

Förslag till lag ang. kantorer 13 § 1 mom.

13 §.

1. Kantor skall vara medlem av svenska kyrkan.

1908 års stadga kap. II:

§ 1. För att anställas som organist eller kantor erfordras:

a) att vara känd för gudsfruktan och sedlig vandel,

b) att hava avlagt folkskollärarexamen eller realskolexamen eller förete intyg av
vederbörande rektor vid seminarium eller allmänt läroverk om kunskaper motsvarande
fordringarna i nämnda examina, med undantag av pedagogik och metodik samt engelska
och tyska språken, ävensom för organistbefattning organistexamen och för kantorsbefattning
kantorsexamen,

c) samt att hava uppnått tjuguett års ålder.

§ 9. För att anställas [vid organist- eller kantorsbefattning, som är förenad med
folkskollärartjänst,] fordras att hava avlagt, utom folkskollärarexamen, för organistbefattning
organistexamen och för kantorsbefattning kantorsexamen.

I avgivna utlåtanden över 1908 års förslag framhölls av Domk. i Kalmar, att för att
anställas som organist och kantor borde fordras, att sökanden bekände sig till den evangeliska
läran, samt av Domk. i Skara att sökanden skulle vara medlem av svenska kyrkan.

1915 års sakk.: I 13 § hade endast upptagits de bestämmelser i fråga
om kompetens för och tillsättning av kantorstjänst, som borde vara av kyrkolags
natur. Då den nu gällande bestämmelsen angående klockares kyrkliga
kvalifikationer, att han skulle »vara kyrkan trogen», liksom den av
1908 års kommitterade uppställda fordran, att han skulle vara »känd för
gudsfruktan och sedlig vandel», lämnade rum för olika tolkningar, hade de
sakkunniga med föreskriften om medlemskap av svenska kyrkan allenast
velat utestänga främmande trosbekännare men låta förslag och val reglera
övriga kyrkliga kvalifikationer.

Avgivna yttranden:

Domk. i Västerås: Att i fråga om religiösa och sedliga kvalifikatio ner

endast stipulera, att kantor skulle tillhöra svenska kyrkan, vore tydligen
otillräckligt.

Domk. i Lund: I förslaget hade använts ett alltför obestämt uttryck,
som ej kunde lämna ersättning för de i gällande kyrkolag föreskrivna
kvalifikationerna för denna kyrkliga tjänst. Momentet borde i stället erhålla
följande lydelse: »Kantor skall vara nattvardsberättigad medlem av svenska
kyrkan».

Domk. i Göteborg; Det vore ej för mycket begärt, att klockaren, som
enligt förslaget skulle hava karaktär av kyrklig tjänsteman, borde vara i

96 Förslag till kloclcarinstitutionens omreglering.

svenska kyrkan konfirmerad och hava begått nattvarden. Momentet borde
därför erhålla följande lydelse: »Klockare skall vara i svenska kyrkan

konfirmerad och hava begått H. H. nattvard samt fortfarande tillhöra
sagda kyrka».

Kons. i Stockholm: J)å det enligt 3 § 7:o skulle åligga kantor
att, om han vore man, i vissa fall leda församlingens gudstjänstfirande,
och lian i övrigt hade att göra en insats i kyrkans liv och verksamhet,
borde tilläggas »samt känd för gudsfruktan och sedlig vandel».

Bomb. i Härnösand: I förevarande moment vore den kyrkliga kompetensen
för en kyrkans tjänsteman, som dock aktivt skulle medverka vid
församlingens gudstjänster och stundom till och med leda dessa, inskränkt
till, att han skulle »vara medlem av svenska kyrkan». Domkapitlet insåge
visserligen, att de sakkunniga låtit farhågan för fastställandet av kvalifikationer,
som vore svårbestämbara, tala, men hölle före, att det av 1908 års
kommitterade föreslagna uttrycket »känd för gudsfruktan och sedlig vandel»
bort bibehållas, ävensom att ordet »nattvalberättigad» borde införas framför
»medlem». De sakkunnigas förklaring, att de ville låta förslag och val
reglera de kyrkliga kvalifikationerna, vore tämligen meningslös, då förslaget
svårligen kunde taga hänsyn till kvalifikationer, som ej ens antytts i lagen.

Kyrkoherden Palmqvist (Härnösands stift): De sakkunniga både utdömt
gällande bestämmelse angående klockarens kyrkliga kvalifikationer, att
kantor skulle vara »kyrkan trogen», därför att den lämnade rum för olika
tolkningar. Den i stället införda bestämmelsen vore emellertid en rent
formell bestämmelse, som i grunden ingenting sade. Kravet på trohet
mot kyrkan borde väl ändå icke anses främmande för kyrkolag. Erfarenheten
hade också visat, att den nuvarande bestämmelsen icke medfört
några olägenheter, lika litet som motsvarande föreskrift i folkskolestadgan
»känd för gudsfruktan och sedlig vandel». Kvalifikationer av denna art
kunde väl ej givas en sträng juridisk tillämplighet, men de borde ändå
stå där såsom ett samvetskrav, ägnat att väcka och skärpa ansvarskänsla
och pliktmedvetande. Åtminstone borde stadgandet innehålla, att kantor
skulle vara nattvardsberättigad medlem av svenska kyrkan, men bättre
vore, om det tillädes, att han skulle vara »kyrkan trogen samt känd för
gudsfruktan och sedlig vandel».

Prosten Björkqvist (Härnösands stift): Pastor borde kunna påräkna att
vid sin sida hava en kyrklig kantor. Efter de sakkunnigas förslag skulle
även icke döpta och frikyrkliga, som ej lagligen utträtt ur kyrkan, kunna
erhålla kantorsbeställning.

Förslag till lag ang. Icantorer 13 § 2 mom.

Domk. i Luleå: Kantor borde vara känd för gudsfruktan och sedlig
vandel, i likhet med vad som gällde för behörighet till folkskollärarbefattning.

Allm. sv. prästföreningen: Uttrycket i detta moment vore altför allmänt
hållet och borde kompletteras med »känd för gudsfruktan och sedlig
vandel», eller, om denna formulering icke ansåges lämplig, »nattvardsberättigad
medlem av svenska kyrkan».

13 §.

2. Kvinna är behörig att erhålla kantor stjänst.

1908 års stadga:

§ 3. Kvinna är behörig att innehava såväl organist- som kantorstjänst.

Motiv: Enligt kungörelsen d. 8 mars 1861 vore kvinna behörig att antagas till

organist. Den olika beskaffenheten av kantorsgöromålen i jämförelse med klockargöromålen
torde böra föranleda därtill, att kvinna jämväl tillerkändes behörighet till kantorsbefattning.
Erinras borde oek, att kvinna åtskilliga gånger erhållit dispens att söka kloekarbefattning.
Om kvinna tillerkändes behörighet till kanforsbefattning, skulle emellertid
stadgandet i § 27 folkskolestadgan om skyldighet att anlita biträde, som för manlig
folkskollärare härefter endast i särskilda undantagsfall kunde bliva nödigt, för kvinnlig
kantor vara erforderligt beträffande åtskilliga av hennes med kantorsbefattningen förenade
göromål. I några av domkapitlens nuvarande ordningar för organister och klockare
stadgades ock, att, om kvinna förenade organist- och kantorsbefattning, vissa av-göromålen,
efter kyrkorådets prövning, skulle av substitut på hennes bekostnad och ansvar
utföras av person,'' som av henne föresloges och av pastor, efter kyrkorådets hörande,
godkändes.

1915 års sakk.: Kvinna vore enligt kungörelsen d. 8 mars 1861 behörig
att antagas till organist. De sakkunniga hade sig också bekant, att
K. M:t i dispensväg plägade bifalla ansökningar om rätt för kvinna att söka
klockartjänst i viss församling, visst pastorat eller visst stift. 1908 års kommitterade
hade föreslagit, att kvinna skulle vara behörig att söka såväl
organist- som kantorstjänst. Jämväl de sakkunniga ansåge, att kvinna
borde lämnas tillträde till ifrågavarande befattningar. Enligt 3 § 8:o i
de sakkunnigas förslag skulle det emellertid åligga kantor att vid mässfall
leda församlingens gudstjänstfirande. Då eu dylik uppgift icke lämpligen
syntes kunna utföras av kvinna, hade detta stadgande begränsats till det
fall, att manlig kantor tjänstgjorde.

Avgivna yttranden:

Domk. i Västerås: Starka betänkligheter talade mot anställande av
kvinna i ifrågavarande förenade tjänster.

13 — Klockarutredningen. Afd. 2.

98 Förslag till Mockarinstitutionens omreglering.

Domk. i Göteborg: Att i lag fastslå kvinnas behörighet till erhållande
av klockartjänst syntes icke välbetänkt. Visserligen vore hon redan nu
behörig att antagas till organist. Men till sådan tjänst torde hon vara
vida mera passande än till bestridande av de sysslor, som tillhörde den
egentliga klockartjänsten. Vore sistnämnda tjänst förenad med organistoch
kantorsbefattning, borde rätt att söka sådan syssla fortfarande av
K. M:t i dispensväg beviljas med den inskränkning, som hittills varit
vanlig, nämligen att sagda rätt endast skulle gälla beträffande viss församling,
visst pastorat eller visst stift.

Domk. i Härnösand: Då enligt förslaget kantorsbefattningarna såväl
ur ekonomisk som kyrkligt-organisatorisk synpunkt finge en helt annan
ställning än hittills, vore det icke välbetänkt att utom i enstaka fall, som
K. M:t kunde medgiva i dispensväg, tillerkänna kvinna, särskilt gift kvinna,
behörighet till kantorstjänst. Hänvisningen till den genom 1861 års kungörelse
kvinna medgivna rätten att antagas till organist vore fullkomligt
missvisande. Det läge intet för vår uppfattning stötande eller olämpligt
uti, att en kvinna vid gudstjänsten handhade orgelspelningen. Men helt
annorlunda bleve det, om hon skulle framträda och avkunna lysningar
m. m. De sakkunniga själva hade i detta fall måst lämna den icke
oviktiga frågan öppen, huru med ledningen av gudstjänst skulle förfaras
vid förfall för pastor.

Allm. sv. pråstföreningen: Efter förslaget skulle kvinna vara behörig
att erhålla kantorstjänst. Där kvinna valts, skulle inskränkning i hennes
tjänstgöring ske så tillvida, att hon icke skulle vid mässfall leda församlingens
gudstjänst. Vilken, som vid dylika tillfällen skulle utföra detta,
nämndes icke. De sakkunniga syntes hava ansett, att, då kvinna vore
behörig att vara organist, hon också borde få bliva kantor. Kantorsbefattningen
inneslöte dock en mängd göromål, som ställde dess innehavare
i relation till församlingen på ett annat sätt än enbart organisttjänsten.
Det kunde ifrågasättas, om kvinna vore lämplig att inöva och leda
kyrkokör, utöva uppsikt över kyrkobetjäningen m. m. Men toges jämväl
dessa uppgifter från den kvinnliga kantorn, syntes så väsentliga inskränkningar
ske i hennes tjänstgöring, att pastor och församling icke
kunde vara fullt betjänade av en kvinnlig kantor. Mången gång kunde
för en gift kvinna uppstå hinder att fullgöra tjänsten, och vikarie vore
ej lätt i hast anskaffa. Om kvinna skulle få söka och innehava kantorsbefattning,
syntes böra av Konungen avgöras efter ansökan i varje särskilt
fall.

Förslag till lag ang. kantorer 13 § 3—4 mom.

Sv. allm. organist- och kantorsförening: Momentet borde erhålla den
lydelse, att kvinna vore behörig erhålla kantorstjänst först efter av K.
M:t i varje särskilt fall beviljad dispens.

Statskontoret: Stadgandet borde lyda: »Kantorstjänst kan innehavas
av kvinna».

Uti en av borgmästare Lindhagen år 1917 till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet överlämnad framställning av Olga Sandberg angående
rätt för kvinna att söka klockarbefattning har anförts bl. a., att då
lagen ej lade hinder i vägen för kvinna att söka och innehava organistoch
kyrkosångarsysslor, det vore orättvist, att hon icke skulle vara behörig,
därest dessa tjänster vore förenade med klockarsyssla, för vars fullgörande
särskild kompetens eller utbildning ej erfordrades. Dispensvägen stode visserligen
öppen, men svårighet mötte ofta att få dispensfrågan avgjord före
ansökningstidens utgång, och gällde i allt fall meddelad dispens allenast
visst stift.

13 §.

3. Ordinarie innehavare av kantorstjänst utses av kyrkostämma, varvid
lända till efterrättelse de för val å kyrkostämma i allmänhet gällande föreskrifter.

4. Vikarierande kantor antages av kyrkoråd eller, där fråga är om
befattning förenad med folkskollär ar tjänst, förenat kyrko- och skolråd.

1908 års stadga kap. Ill, se s. 132 f.

1915 års sakk.: Där kantors tjänstgöringsområde omfattade hela pastoratet,
borde givetvis valet ske å kyrkostämma, som hölles gemensamt
för de till pastoratet hörande församlingarna. Därest åter kantors tjänstgöring
vore förlagd till endast vissa församlingar av ett pastorat, torde
dessa böra välja kantor på för dem gemensam kyrkostämma. Närmare
bestämmelser härom kunde Konungen utfärda, i enlighet med vad som
stadgades i 5 mom.

Avgivna yttranden:

Domk. i Strängnäs: Tillämpningen av 3 och 4 mom. kunde vålla
svårigheter i sådana fall, då folkskollärartjänst i en församling vore förenad
med kantorstjänst i två eller flera församlingar.

K. B. i Örebro län: Enligt 4 mom. skulle vikarierande kantor antagas
av kyrkoråd eller, där fråga vore om befattning förenad med folk -

100 Förslag till Jclockarinstilutionens omreglering.

skollärareänst, förenat kyrko- och skolråd. Då i vissa städer icke vidare
funnes skolråd utan i dess ställe en folkskolestyrelse, borde momentet erhålla
ändrad avfattning.

Prosten Lindberg (Västerås stift): 3 mom. innehölle endast, att de för
val å kyrkostämma i allmänhet gällande föreskrifter skulle lända till efterrättelse.
Därigenom hade samtliga föreskrifter i den såsom kyrkolag utfärdade
lagen om tillsättning av organist- och klockarbefattningar hänförts
till den administrativa lagstiftningen, något vars riktighet kunde ifrågasättas.

13 §.

5. Närmare bestämmelser rörande behörighet att erhålla kantor stjänst
och sådan befattnings tillsättande ävensom bestämmelser rörande tjänstledighet
och tjänstgöringsbetyg för kantorer utfärdas av Konungen.

I 1908 års förslag till stadga upptogos härutinnan fullständiga föreskrifter, se s. 135 f.1)

1915 års sakkFörslaget omfattade endast de bestämmelser rörande
kantorerna, som enligt de sakkunnigas uppfattning vore av natur att
erfordra samtycke av riksdag och kyrkomöte. Därutöver behövdes
emellertid åtskilliga i administrativ väg utfärdade närmare bestämmelser
rörande bl. a. examina, behörighet till kantorstjänst samt tillsättning av
sådan tjänst. Förslag till sådana bestämmelser hade de sakkunniga ansett
lämpligen böra uppgöras, först sedan huvudgrunderna för den blivande organisationen
blivit av riksdag och kyrkomöte godkända. På grund härav
hade de sakkunniga ej heller ingått i en närmare prövning av hithörande förhållanden
utan endast beträffande examina anfört vissa allmänna synpunker* 2).

Avgivna yttranden:

Folkskoleöverstyrelsen: De stadganden, genom vilka kantors rättsliga
ställning reglerades, skulle enligt förslaget fastställas genom lag, antagen
av Iv. M:t, riksdag och kyrkomöte, under det motsvarande bestämmelser
angående folkskollärare innehölles i en av lv. M:t utfärdad stadga. De
föreslagna bestämmelserna angående kantors rättsliga ställning överensstämde
på det närmaste, med vad i nämnda hänseende vore stadgat beträffande
folkskollärare. Fn sådan överensstämmelse vore enligt överstyrelsens
mening önskvärd. Överensstämmelse även vad anginge ordningen för ifrågavarande
stadgandens tillkomst, skulle antagligen göra det lättare att fram -

*) Ang. tjänstgöringsbetyg, se s. 142.

2) Jfr s. 144 f.

101

Förslag till lag ang. kantorer 13 § 5 mom., 14 §■

gent samtidigt få till stånd möjligen påkallade ändringar i fråga om såväl
kantorers som folkskollärares rättsliga ställning, varigenom den åsyftade
överensstämmelsen alltjämt skulle kunna upprätthållas.

I åtskilliga yttranden framhölls, att i lagen närmare bestämmelser
borde meddelas om behörigheten samt att i allt fall förslaget ej kunde
bedömas, innan man hade bestämt vilka behörighetsgrunder, som komme
att uppställas och huru examensfrågan skulle ordnas.

14 §.

1. Vill kantor, vilkens befattning icke är förenad med folkskollärartjänst,
avgå från sin befattning, göre lian därom i god tid skriftlig anmälan
hos kyrkorådet, som äger bevilja honom avsked.

2. Skulle kantor, vilkens befattning icke är förenad med folkskollårartjänst,
befinnas oskicklig till eller försumlig i förrättandet av sin tjänst eller
ådagalägga sådant uppförande, att han ej bör i sin tjänst längre bibehållas,
må kyrkorådet äga att, efter föregången, i protokoll intagen men fruktlös befunnen
varning, skilja honom från befattningen och den därmed följande avlöningen.
Över kyrkorådets beslut om tjänstinnehavarens varning eller skiljande
från befattningen må besvär kunna av tjänstinnehavaren, inom trettio
dagar efter det han av beslutet erhållit del, anföras i den ordning, som är
eller varder stadgad för besvär över val till befattningen. Kyrkorådet skall
hos kyrkostämman göra anmälan om tjänstinnehavarens skiljande från befattningen,
sedan beslutet därom vunnit laga kraft.

3. Börande avsked åt kantor, vilkens befattning är förenad med folkskollärartjänst,
eller sådan kantors skiljande från tjänsten, gäller råd därom
är eller varder stadgat.

1908 års stadga kap. V §§ 3 och 4, se s. 142.

1915 års sakk.: Bestämmelsen i 2 mom. vore i tillämpliga delar hämtad
från § 32 i folkskolestadgan* 1). Jämväl 1908 års kommitterade hade
i sitt förslag upptagit samma bestämmelse. Emellertid hade inom kyrkomusi -

0 Enligt kungörelsen d. 22 sept. 1917 har § 32 folkskolestadgan erhållit följande ändrade lydelse:

1. Finner skolrådet giltig anledning till anmärkning mot ordinarie folkskollärare på grund av
fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av lärarens vandel, har skolrådet att tilldela den felande
skriftlig, i skolrådets protokoll intagen föreställning och varning. Låter han sig därav ej rätta, ankomme
på skolrådet att, allt efter felets beskaffenhet, antingen tilldela honom förnyad varning eller
ock för längre eller kortare tid, högst sex månader, skilja honom från befattningen och den därmed
förenade avlöningen; skolrådet dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället skilja
honom från befattningen för alltid. Har förnyad varning eller mistning av befattningen för viss tid
befunnits utan verkan, bör skolrådet för alltid skilja honom från befattningen. Innan fråga, som i
detta stycke sägs, av skolrådet företages till avgörande, skall läraren hava satts i tillfälle att inom

102

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

kerkåren enhälligt uttalats såsom ett viktigt önskemål, att frågor om avsättning
av kyrkomusici måtte handläggas av kyrkostämma och icke
av kyrkoråd. Kyrkostämman måste dock enligt de sakkunnigas mening
anses vara ett synnerligen olämpligt forum, då det gällde att fylla den
funktion, varom här vore fråga. Det vore ofta fåtaligt besökt, vilket beredde
möjlighet för ett fåtal röstberättigade att diktera stämmans beslut.
En dylik möjlighet borde i och för sig vara nog för att icke tillmötesgå
ifrågavarande önskemål. Men även andra skäl talade för att icke kyrkostämman
borde äga rätten att avsätta. Stämman torde knappast i samma
grad känna ansvar för sina handlingar som kyrkorådet och beginge därför
lättare än detta en orättvisa. Däremot innebure de noga preciserade bestämmelserna
om varnings- och avsättningsförfarandet inför kyrkorådet
enligt de sakkunnigas mening synnerligen starka garantier för en rättvis
behandling av dessa ömtåliga frågor. Först måste nämligen kantor varnas
av kyrkorådet, och varningen måste för att äga laga verkan intagas i dess
protokoll. Över beslutet ägde kantor besvära sig hos domkapitlet och fullfölja
besvären hos K. M:t. Efter undfången varning måste kantor begå
ny förseelse, innan hans avskedande kunde ifrågasättas. Även över beslut
om avskedande ägde kantor i sista hand besvära sig hos K. M:t. Yarje
möjlighet till ett olagligt avskedande vore sålunda utesluten. Hela folkskollärarkåren
vore för övrigt underkastad samma förfarande, utan att veterligen
detta visat sig vara förenat med någon risk eller olägenhet. I fråga
om sammansättningen av det kyrkoråd, som skulle varna och avskeda
kantor, gällde i motsvarande tillämpning, vad som anförts under 13 § 3 mom.

Avgivet yttrande:

Lunds stifts organist- och kantor sförening: 2 mom. borde erhålla följande
ändrade lydelse: »Skulle —--bibehållas, må kyrkostämman äga

att, efter två föregångna, av kyrkorådet avgivna och i dess protokoll in
* 2 3

visa förelagd tid inkomma med förklaring samt yttrande liava inhämtats av statens vederbörande folkskolinspektör.

Skolr&ds beslut om skiljande från befattningen för viss tid eller för alltid må ej verkställas,
förrän detsamma vunnit laga kraft; och har skolrådet att hos kyrkostämman anmäla beslutet, sedan
laga kraft därå kommit.

2. Framkomma under behandling av ärende, som nu är sagt, eller i anledning av åtal vid
domstol sådana omständigheter, att det finnes olämpligt, att läraren fortfarande tjänstgör, äger skolrådet
efter inhämtande av yttrande från statens folkskolinspektör att tills vidare och, intill dess i
målet blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat, avstänga läraren från utövande av befattningen
samt av hans löneförmåner innehålla så mycket, som erfordras till vikariens avlöning.

3. Över skolrådets beslut om meddelande av föreställning och varning åt ordinarie lärare eller
om sådan lärares avstängning eller skiljande från befattningen må besvär kunna av läraren inom
trettio dagar efter det han av beslutet erhållit del anföras i den ordning, som är bestämd för besvär
över val av lärare.

103

Förslag till lag ang. kantorer 15—16 §§.

tagna men fruktlösa befinna varningar, samt ett efter andra varningen följande
beslut om suspension, skilja honom från befattningen---var ning

eller suspension och kyrkostämmans om hans skiljande från —

—- kraft».

15 §.

Laga av- och tillträdestid vid kantorsbefattning, som icke är förenad
med folkskoll är ar tjänst, skall vara den 1 maj. Hörande laga av- och tillträdestid
vid kantor sbefattning, som är förenad med folkskollärartjänst, gäller
vad rörande sistnämnda befattning är eller varder stadgat.

1908 års stadga kap. III §§ 7 och 16, se s. 137, 139.

16 §.

Där inom pastorat i stad av hänsyn till kyrkosångens och kyrkomusikens
behöriga tillgodoseende erfordras, att för bestridande av de i 1 § nämnda
befattningar flera särskilda tjänstemän tillsättas, såsom organist, kanto) och
klockare, äger domkapitlet, utan hinder'' av vad i denna lag stadgas, på framställning
eller efter samtycke av vederbörande pastorat förordna härom samt
rörande de särskilda befattningshavarnas tjänståligganden och, gemensamt
med K. B., deras avlönings för måne)''. Härvid länder till efterrättelse i tilllämpliga
delar vad i 12 § stadgas. Börande behörighet att erhålla sådan
befattning, som här avses, samt rörande tillsättande och entledigande av innehavare
av dylik gäller i tillämpliga delar vad i 13 och 14 §§ stadgas samt
i övrigt vad Konungen härom förordnar.

1908 års förslag avsåg beträffande städerna endast sådana befattningar, som voro
förenade med folkskollärartjänst. I flera av de avgivna yttrandena framhölls emellertid,
att giltiga skäl för denna begränsning ej anförts, varjämte erinrades att i större stadsförsamlingar,
särskilt i Stockholm, de göromål, som nu ålåge klockaren, vore \ida mer
omfattande än de, som enligt ifrågavarande förslag skulle tillkomma kantor, varför det,
därest en kantorsinstitution skulle träda i stället för den nuvarande klockarinstitutionen,
syntes lämpligast, att en särskild befattning för aessa göromåls utförande inrättades.

Avgivna yttranden:

K. B. i Blekinge län: Av förevarande paragraf framginge ej, huruvida
fri bostad och bränsle skulle beredas var och en av de i denna § nämnda
tjänstemän, eller någon av dem. Bestämmelsen i 4 § 2 mom. gällde visserligen
kantor, men där vore kantor benämningen på innehavaren av alla
tre tjänsterna förenade; i 16 § menades däremot med kantor den tjänste -

104 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

man, som endast skötte kyrkosången. Visserligen innehölle sistnämnda paragraf,
att domkapitlet gemensamt med K. B. ägde förordna om nämnda
tjänstemäns avlöningsförmåner, men det torde likväl böra uttryckligen
stadgas, huruvida även i dessa tjänstemäns löneförmåner fri bostad m. m.
skulle ingå.

Musikdirektör Englund (Härnösands stift): Förslaget innehölle icke
särskild bestämmelse om löneförmånerna för kantor inom stadsförsamling,
men vore det de sakkunnigas mening, att den årliga lönen skulle utgå
med 1,000 kr. jämte övriga förmåner, vore detta förslag till kårens nackdel,
då numera de flesta stadsförsamlingar avlönade organist- och kantorsbefattningarna,
ålderstillägg inberäknade, med 2,000 kr. per år. Någon
biförtjänst torde väl den blivande kantorn knappast kunna skaffa sig, då
förslaget innehölle bestämmelse därom, att kantor skulle utföra å pastorsexpeditionen
förekommande göromål samt övervaka, att begravningsplats
hölles i ordnat skick.

Lunds stifts organist- och kantors förening: Med anledning av framställd
anmärkning, att i paragrafen ej funnes stadgat, huruvida fri
bostad etc. skulle tillkomma var och en av de däri nämnda befattningshavarna,
i enlighet med vad i 4 § stadgats för kantor, att den gamla kloclcarbenämningen
kvarstode i förevarande paragraf, samt att domkapitlen ej
ensamma borde äga förordna om tjänståligganden för ifrågavarande befattningshavare,
hemställde föreningen, att paragrafen skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

»1. Där inom pastorat i stad av hänsyn till kyrkosångens och kyrkomusikens
behöriga tillgodoseende erfordras, att för bestridande av de i 1 §
nämnda befattningar flera särskilda tjänstemän tillsättas, såsom organist,
kantor och kyrkosyssloman, äger domkapitlet, utan hinder av vad i denna
lag stadgas, på framställning eller efter samtycke av vederbörande pastorat,
förordna härom samt, gemensamt med K. B., rörande deras avlöningsförmåner.
Härvid länder till efterrättelse i tillämpliga delar vad i 12 §
stadgas.

2. Organist, kantor och kyrkosyssloman skola var för sig av pasto''
ratet förses med tjänlig bostad och nödigt bränsle eller däremot efter stadens
hyrespris och bränslepris svarande ersättning i penningar. Bostaden
skall bestå av minst 4 sammanhängande, ej för små rum jämte jungfrukammare,
kök med skafferi, vattenledning och slask, förstuga, garderober,
hushållskällare; därjämte skall till bostaden höra tillräckligt stor vedbod,
tvättstuga med vattenledning och avlopp, hemlighus. Dessutom bör, så

105

Förslag till lag ang. Tcantorer 16 §.

vitt sig göra låter, åt bostadsinnehavaren till brukning av jordfrukter för
eget behov upplåtas ett lämpligt jordland, beläget vid bostaden eller i
omedelbar närhet därtill.

3. Eörande de särskilda befattningshavarnas tjänståligganden äger,
efter framställning av vederbörande pastorat och efter befattningshavarens
hörande, domkapitlet förordna genom beslut, som underställes K. M:ts
prövning och fastställelse.

4. Eörande behörighet att erhålla sådan befattning, som här avses,
samt rörande tillsättning och entledigande av innehavare av dylik gäller
i tillämpliga delar vad i 13 och 14 §§ stadgas samt i övrigt vad Konungen
härom förordnar».

Domlc. i Skara: »Pastorat i stad» borde utbytas mot »pastorat, särskilt
i stad».

Bomk. i Västerås: Icke blott i stad utan stundom även i större landsförsamlingar
vore det behövligt att uppdela de olika tjänståliggandena
på två eller flera innehavare.

K. B. i Södermanlands län: Sådana förhållanden, som avsåges i denna
paragraf, kunde förefinnas även i större landsförsamlingar.

Allm. sv. prästföreningen: Det i förevarande paragraf lämnade medgivandet
borde utsträckas till större pastorat å landet. Många pastorat
på landet med betydande befolkning i köpingar och industriorter kunde
vara av långt större betydelse i alla avseenden än åtskilliga städer, så att
kyrkosången och kyrkomusiken där behövde en ledande kraft, på samma
gång klockargöromålen där ofta vore större och behövde tillgodoses.

Statskontoret: Då det väl icke vore alldeles uteslutet, att något större
och rikare landspastorat kunde vilja göra de uppoffringar för sin kyrkomusik,
som här förutsättes för pastorat i stad, syntes paragrafen böra inrymma
möjlighet för pastorat på landet att i sådant hänseende, åtminstone
efter särskilt medgivande av K. M:t, bliva likställt med pastorat i stad.
I allt fall borde redan befintligheten av pastorat, som omfattade såväl
lands- som stadsförsamlingar, påkalla någon omformulering av paragrafen.

D. 15 febr. 1918 ingavs å Stockholms kyrkomusiker förenings vägnar till kyrkoråden
i Stockholms församlingar en framställning om allmän lönereglering för Stockholms kyrkomusikerkår.
Då denna i flera avseenden är belysande för förhållandena, särskilt i huvudstaden,
har en redogörelse därför ansetts böra lämpligen här intagas.

»Förslag till lönereglering.

1. Nedanstående lönekrav avse i första hand huvudstadens territoriella församlingar.

14 — Klockare redningen. Afd. 2.

106 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

2. Grundlöner: organist 2,000 kr., kantor 1,500 kr. med ett tillägg av 500 kr.,
såvida kantorn tillika är ledare av hymnkören; för såväl organist som kantor tillkommer
dessutom tjänlig bostad eller motsvarande hyresersättning. Där tjänlig bostad eller motsvarande
ersättning icke tillerkännes befattningshavare, bör grundlönen fastställas till
3,000 kr. för organist och 2,500 kr. för kantor.

3. Två ålderstillägg för varje å 500 kr. efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring.

4. Vid förrättningar i kyrkan såsom bröllop, begravningar och dylikt, då musik
eller sång önskas, vare kyrkomusiker skyldig att medverka mot särskild ersättning efter
en fastställd, såvitt möjligt för alla församlingar enhetlig taxa.

5. För befattningshavare i kyrkor och kapell med i huvudsak liknande tjänstgöring
som i territoriella församlingars huvudkyrkor fast av mindre omfattning böra de kontanta
lönerna och de två ålderstilläggen utgå i förhållande till tjänstgöringen och här ovan angivna
grundlöner; i fråga om bostadsförmåner och extra tjänstgöring enligt föregående
punkt gäller vad ovan är sagt.

Härutöver framställes såsom önskemål, att

a) alla kyrkomusiker tillsättas som ordinarie. De, som f. n. inneha sina tjänster
på förordnande och som oförvitligt hava tjänstgjort på resp. befattningar längre tid än
10 år, borde förklaras såsom ordinarie. Alla kyrkomusikerbefattningar, som hädanefter
bliva lediga, böra, såvida ej nådår förekommer, inom ett år besättas med ordinarie innehavare
efter vederbörlig ansökan, prov och val å kyrkostämma;

b) tjänstinnehavare må äga rätt att mot erhållande av en årlig pension, motsvarande
70 % av innehavande kontanta löneförmåner, avgå från sin kyrkomusikertjänst
vid fyllda 65 levnadsår och efter 30 tjänstår, varav minst 10 tjänstår inom den församling,
där pensionen skall utbetalas.»

Såsom motivering härför anfördes bl. a.:

»I huvudstadens kyrkor är regeln att endast sådana kyrkomusiker anställas, vilka
erhållit den bästa utbildning, som inom landet stått till buds, nämligen vid K. musikkonservatorium.
De allra flesta organisterna och kantorerna hava därstädes avlagt såväl
organist- som kantorsexamen samt jämväl musiklärarexamen. I de fall, där så ej skett,
utan endast endera eller tvenne av dessa examina avlagts därstädes, hava vederbörande
ofta genom privata studier sökt att skaffa de kvalifikationer, som de nämnda trenne examina
innebära. I stort sett kan man därför säga, att den musikaliska utbildningen är
lika för alla. Den studietid, som vid konservatoriet i vanliga fall erfordras för de nämnda
tre examinas avläggande, beräknas till 5 år, men det bör framhållas, att årslånga studier
krävas, innan en elev kan vinna inträde vid nämnda läroverk, vårföre den egentliga utbildningstiden
ingalunda får sättas så låg som nämnda siffra utan vida högre. Kostnaderna,
som äro förbundna med dessa studier, äro givetvis icke mindre än för utbildning
till andra levnadskall, snarare större.

I betraktande av att den arbetsprestation, som åligger en kyrkomusiker vid gudstjänsten,
är en konstutövning, så är uppenbart, att hans tjänstgöringstid ingalunda sammanfaller
enbart med hans vistande i kyrkan under gudstjänsten, utan för denna tjänstgöring
kräves omsorgsfull förberedelse, därest han skall kunna motsvara de krav, som
man bör ställa på hans medverkan vid gudstjänsten. För organisten gäller det teknikens
vidmakthållande i allmänhet och preparationer av för tjänstgöringen i kyrkan av -

107

Förslag till lag ang. kantorer 16 §.

sedda musikaliska moment såsom preludier, postludier, modulationer etc. Till hans arbeten
utom gudstjänsten hör jämväl vård och stämning av orgeln, vilken, även där
orgelbyggare mot särskild ersättning har att utföra detta arbete och avhjälpa uppkommande
fel, dock kräver ständig tillsyn av organisten. För kantorn är likaledes förberedelser
nödvändiga: även för honom krävas speciella övningar för bibehållande av den
konstnärliga nivån och röstens kapacitet, repetitioner med kören etc.

Föreningen anser, att det vore lyckligt, om lönefrågan kunde lösas enhetligt för
huvudstadens vidkommande. De förslag, som ovan framställts, avse befattningarne vid
de territoriella församlingarnas huvudkyrkor, och torde en reglering för dessa kunna
tagas som utgångspunkt vid reglering av löneförhållandena vid kyrkor och kapell med
mera begränsad tjänstgöringsskyldighet. Då emellertid antalet av de årliga gudstjänsterna
även i de territoriella kyrkorna ej obetydligt varierar, torde vid bestämmandet av
lönebeloppen den enda utvägen vara den, att göra en beräkning efter ett medeltal av de
nu för tiden sedvanliga gudstjänsterna i kyrkorna, samt att med ledning härav fastställa
en normaltjänstgöring, vilken skall utgöra den norm, efter vilken de särskilda lönebeloppen
sedermera beräknas. Föreningen har ansett sig kunna utgå från, att en normaltjänstgöring
lämpligen bör omfatta sön- och helgdagars gudstjänster, 1 å 2 veekogudstjänster,
passionstidens gudstjänster, nattvardsungdomens konfirmation samt de i församlingens
kyrka förekommande folkskoleavslutningarna, varigenom sammanlagda antalet
tjänstgöringar torde kunna approximativt sättas till 200 pr år. Det bör emellertid uttryckligen
betonas, att föreningen ingalunda avser *tt vilja fastslå en dylik normaltjänstgöring
såsom det maximum, utöver vilket icke kyrkoherde eller någon med likartad befogenhet
skulle äga rätt att för församlingsgudstjänster kunna fritt påkalla kyrkomusikernas
medverkan, ännu mindre är det meningen att vilja inskränka tjänstgöringsplikten
vid de nu för tiden sedvanliga gudstjänsterna, även om deras antal överstiger den
nämnda normaltjänstgöringen, utan äro, som nämnt, dessa specifikationer gjorda som
grundval för lönebeloppens beräkning, alltså uteslutande för att visa det rent matematiska
sammanhanget mellan en tjänstgöring av vanlig genomsnittstyp och de här framställda
lönekraven, och vill föreningen dymedelst söka hävda, att dessa lönekrav icke
med skäl kunna kallas obilliga.

I fråga om principen för avlöningen intaga kyrkomusikerna som bekant en anmärkningsvärd
särställning gent emot övriga vid kyrkan tjänstgörande av såväl högre som
lägre grad, i det att de sedan länge saknat bostadsförmån. Det torde utan vidare vara
uppenbart, att behovet för kyrkomusikerna av bostad vid eller i närheten av kyrkan med
hänsyn till deras tjänsteutövning är fullt ut lika stort som för vilken annan kyrklig befattningshavare
som helst. Det åligger organist och kantor att medverka vid alla gudstjänster
i kyrkan liksom också vid en del andra förrättningar, såsom vid bröllop och
begravningar m. in. Organisten behöver dessutom för sina överspelningar samt för vården
och skötseln av orgeln så gott som dagligen besöka kyrkan; kantorn och körledaren
är för repetitioner med kören hänvisad till kyrkan eller församlingshuset. Vid flera
tätt på varandra följande gudstjänster och eventuella andra förrättningar i kyrkan är bostad
i närheten av tjänstgöringsplatsen av nöden, för att de tjänstgörande under de ej
sällan korta mellantiderna skola kunna få tid att besöka hemmet. Föreningen får på
grund därav vördsamt anhålla, att avlöningen jämväl för kyrkomusikerna hädanefter
måtte utgöras i bostad eller ersättning därför jämte ett kontant belopp.»

108 Förslag till kloclcarinstitutionens omreglering.

Beträffande sättet för löneförmånernas ler ältning framhölls:

-»Till sin uppfattning om dessa löneförmåners berättigande har föreningen kommit
på olika vägar. Dels har man med ledning av gängse priser uppskattat värdet av varje
kyrkomusikerns konstnärliga medverkan vid gudstjänsterna och summerat beloppen; dels
har man värdesatt den tid, som kan beräknas åtgå ej mindre vid gudstjänsterna än även
vid förberedelserna för tjänstgöringen; dels har man slutligen granskat möjligheterna för
kyrkomusikern till extra förtjänster, sökt fastställa ett maximum härav och genom att
draga detta belopp från ett antaget existensminimum kommit fram till det belopp, som
kyrkomusikern slutligen kan anses berättigad att erhålla i och för tjänsten för att sättas
i stånd att föra en någorlunda dräglig tillvaro. Vi skola här nedan lämna en närmare
redogörelse för dessa beräkningssätt, vilka samtliga leda till det resultat, att de av oss
föreslagna lönerna äro att anse som synnerligen moderata.

1) Som ovan anförts torde medeltalet av tjänstgöringar i Stockholms huvudkyrkor
utgöra omkr. 200 årligen. Med hänsyn till allt vad som förut i denna skrivelse framhållits
beträffande arten av ifrågavarande tjänstgöring, studier och förberedande arbeten
m. m., och i betraktande av att denna tjänst är bindande året om, och att större delen
av själva tjänstetiden är förlagd till sön- och helgdagar, varigenom befattningsinnehavarne
således bli i saknad av en ostörd vilo- och fridag, så må ett genomsnittsarvode av 15
kr., vilket resulterar i den i förslaget uppställda grundlönen, 3,000 kr., anses mycket
måttligt tilltaget. Vi vilja alltså ingalunda till jämförelse peka på de dryga konstnärshonorar,
ofta stigande till högst avsevärda belopp, som på andra områden inom musikerfacket
kunna förekomma, men framhålla att ett honorar av 25 kr. i allmänhet torde utgöra
minimum, t. o. m. då det gäller musikalisk medverkan av relativt enkel beskaffenhet.

2) De nämnda 200 tjänsterna torde taga i anspråk en tid av minst 300 timmar.
Om den arbetstid, som kräves för de förutnämnda förberedelserna, ej anslås till mera
än likaledes omkr. 300 timmar, så blir den sammanlagda arbets- och tjänstetiden minst
600 timmar årligen. Sammanställes denna tjänstgöringstid av 600 timmar med den
föreslagna grundlönen, 3,000 kr., så framgår icke mindre av denna beräkning, att de
anspråk, som föreligga, ej kunna anses obilliga. I detta fall ligger närmast till hands att
anställa jämförelser med de lektionspriser, som förekomma inom musikvärlden. Sålunda
utgör lönen för biträdande lärare vid K. musikkonservatorium räknat pr timme ungefär
5 kr. och för ordinarie lärare vid samma läroanstalt ungefär 6 kr. i första lönegraden.
I den privata verksamheten ställa sig lektionspriserna ofta vida högre. Att för en
musiker i vår ställning och med vår utbildning under alla förhållanden ej gärna kan
tänkas en lägre ersättning än 5 kr. för arbetstimme framgår för övrigt tydligt av nedanstående
utredning, gällande den tredje av de nämnda beräkningsgrunderna.

3) Givetvis bör en kyrkomusiker vid sidan om sin tjänst kunna bereda sig en del
biinkomster. Såsom det närmast till hands liggande och dessutom i allmänhet enda
tänkbara arbetsfältet föreligger då musikundervisning, eventuellt i förening med konsertverksamhet.
För att kunna få en något så när riktig föreställning om de möjligheter,
som förefinnas att på denna väg skaffa sig det tillskott i inkomster, som är oundgängligen
nödvändigt, må man först söka beräkna, hur mycken tid det blir möjligt att ägna
åt denna verksamhet. Det är då att märka, att inom ifrågavarande fack arbetsåret på
grund av hävdvunna förhållanden inskränker sig till en tidsrymd av omkring 8 månader
eller högst 34 veckor. Ej må inom detta yrke, om nödig friskhet, kraft och klarhet i

förslag till lag om kantorer 16—17 §§.

109

gärningen skall kunna bibehållas, och om tillräcklig tid och energi skall kunna sparas
för fortsättandet av egna ständigt pågående studier, rimligtvis krävas mera än högst 30
timmars arbetstid per vecka. Detta torde tämligen noga överensstämma med de bestämmelser,
som gälla arbetsåligganden inom andra med detta likställda yrken. Anmärkas
bör emellertid att vid den institution, som står oss närmast, K. musikkonservatorium,
maximitjänstgöringen för ordinarie lärare ej överskrider 20 timmar per vecka. Beräknar
man emellertid arbetstiden till högst 30 timmar per vecka, så utgör detta för förutnämnda
arbetsperiod av högst 34 veckor omkring 1,000 timmar. Lägges nu härtill den
tid, som av oss kyrkomusiker även under årets övriga 4 månader ägnas åt arbetet i
kyrkans tjänst (omkring 200 timmar enligt föregående beräkningar), så blir alltså den
sammanlagda arbetstiden per år högst 1,200 timmar. Då nu detta under alla förhållanden
utgör ett maximum, och då, enligt vad som förut är utrett, kyrkotjänsten, för så
vitt denna skall kunna skötas på rätt sätt, kräver minst hälften av nämnda tid, så hava
vi i bästa fall högst 600 timmar årligen att disponera över för annan musikalisk verksamhet,
vilken måste giva oss tillräckliga biinkomster för uppnåendet av det existensminimum,
som motsvarar vår levnadsstandard.

Vilket belopp bör nu anses utgöra ett skäligt existensminimum för en i huvudstaden
anställd kyrkomusiker? Då vid denna frågas avgörande även åldern torde spela
en viss roll, må omnämnas, att de nu i Stockholm anställda kyrkomusikerna i allmänhet
ej erhållit sin befattning före 30-årsåldern. Vid bestämning av ifrågavarande existensminimum
måste man helt bortse från de dyrtidsförhållanden, som nu råda. Däremot må
man avgjort taga hänsyn till den fördyring i de allmänna levnadskostnaderna, som inregistrerats
redan före krigsutbrottet. Sålunda utvisar tillgängligt statistiskt material en
prisstegring i Stockholm under åren 1904—1914 på vissa förnödenheter såsom livsmedel,
bränsle och lyse av ej mindre än 23,6 % förutom en avsevärd fördyring i allmänhet.
Från sakkunnigt håll uttalas vidare det omdömet, att efter en kommande fred en
fullständig återgång till de förhållanden, som hösten 1914 betecknades som normala, är
otänkbar, varemot man för visso bör räkna med en efter kriget kvarstående fördyring i
levnadskostnaderna av minst 25 %.

I betraktande härav må således för en familjeförsörjande tjänsteman i vår ställning
ej anständigtvis kunna fastställas ett lägre existensminimum än 6,000 kr. Även en i
enlighet med de mest måttfulla anspråk uppgjord tablå över förekommande utgifter torde
utvisa, att nämnda summa ej tål vid någon avprutning. Då nu enligt det föregående
1,200 timmars årlig arbetstid utgör den högsta möjliga arbetsmängd, man av oss rimligtvis
kan fordra, och då vår kyrkliga befattning tager i anspråk minst hälften av denna tid,
så bör ju också lönen för denna tjänst utgå med minst hälften av nämnda existensminimum,
alltså 3,000 kr. såsom föreslagits. Detta är ja endast vad rättvisa och billighet bjuda.»

17 §.

Vad i denna lag stadgas rörande pastorat skall beträffande stad, som
omfattar flera pastorat med gemensam kyrklig ekonomi, avse dessa pastorat
gemensamt.

1915 års sakk.: Denna bestämmelse torde för närvarande få tillämpning
endast beträffande städerna Göteborg, Malmö och Norrköping.

Förslag till kloc kar iris ti tu tionens omreglering.

Övergångsbestämmelser.

1. Beträffande tjänståligganden och avlöningsförmåner för klockare,
kyrkosångare eller organist i pastorat, där lönereglering, som i 9 § denna
lag sägs, ännu eg trätt i kraft, ävensom rörande sådan befattningshavares
antagande och entledigande skall gälla vad därom hittills varit stadgat.

2. Klockar-, kyrlcosångar- eller organistbefattning, som efter denna lags
trädande i kraft bliver ledig, må icke förses med ordinarie innehavare, innan
lönereglering, som i 1 mom. avses, blivit för det ifrågavarande pastoratet
fastställd. Vikarie å sådan befattning äger under tiden åtnjuta samtliga
med befattningen förenade avlöningsförmåner.

3. För de pastorat, där lönereglering för prästerskapet enligt lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 blivit fastställd
före denna lags trädande i kraft, skall lönereglering för kantor er veide ställas
före den 1 maj 1918.

Avgivna yttranden:

Kammarkollegium: De i 1 mom. förekommande orden »ännu ej» hänvisade
till den dag, lagen bleve utgiven. En sådan hänvisning hade uppenbarligen
icke varit med momentets bestämmelse åsyftad, utan torde meningen
hava varit, att intill dess lönereglering, som i 9 § sägs, trätt i
kraft inom visst pastorat, beträffande tjänståligganden och avlöningsförmåner
för klockare, kyrkosångare eller organist i det pastorat ävensom rörande
sådan befattningshavares antagande och entledigande skulle gälla vad därom
dittills varit stadgat. I överensstämmelse därmed borde stadgandet omformuleras.

K. B. i Blekinge län: I 2 mom. stadgades, att vikarie skulle äga
åtnjuta samtliga med befattningen förenade avlöningsförmåner. Emellertid
hade i 5 § förutsatts, att nådårsberättigad kunde finnas. Detta syntes
böra beaktas jämväl i övergångsbestämmelserna.

Bomb. i Skara: Såsom 4 mom. borde införas: »Skulle redan tillsatt
befattningshavare, som vill komma i åtnjutande av den nya löneregleringens
förmåner, sakna kompetens för fullgörande av några kantorsbefattningen
åtföljande åligganden, skall han ansvara för, att ifrågavarande åligganden
bliva av kompetent person fullgjorda.»

Lunds stifts organist- och kantors förening: Bestämmelse borde meddelas,
att därest nuvarande innehavare av klockarbefattning hade fordran för
nybyggnad, denna skulle utbetalas av församlingen eller staten.

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag.

111

Biträde å pastorsexpeditionen *) samt statsbidrag till kantorernas

avlöning.

I 1908 års förslag till stadga upptogs ej bland kantors tjänståligganden
biträde å pastorsexpeditionen, men framhölls i flera av de över förslaget
avgivna yttrandena behovet av sådant biträde.

I 1915 års promemoria väckte hovrättsrådet Ekman, på sätt ovan erinrats,
förslag om inrättande av en ny befattning, vilken lämpligen borde
vara förenad med samtliga eller endera av klockar-, organist- eller kantorsbefattningarna,
och vilkens innehavare skulle benämnas hyr koskrivare.
Sådan befattningshavare, som skulle hava till åliggande att biträda pastor
å pastorsexpeditionen och borde kunna erhålla uppdrag att på eget ansvar
under pastors tillsyn sköta viss del av bokföringen därstädes, skulle vara
anställd i pastorat med mer än 5,000 invånare. Enligt pastoratets beslut
skulle dylik befattning kunna inrättas även i mindre pastorat.

Till stöd härför anfördes: Sedan länge hade klagats över, att kyrkoherdarna
i de större församlingarna, där deras själavårdande arbete allra
mest behövdes, vore så upptagna av expeditionsgöromål icke allenast för
den kyrkliga församlingens utan även för statens räkning, att föga tid
bleve övrig för det egentliga prästerliga arbetet. Och i mån som tidens
sociala strävanden omsattes i lagstiftningen och samhällslivet med krav på
prästerskapets medverkan, komme dessa göromål att alltjämt ökas. Den
ökade arbetsbörda, som därigenom lades på prästerskapet, bleve så mycket
kännbarare, som vid de pågående regleringarna av prästerskapets löneinkomster
i stor utsträckning prästerliga tjänster indroges och de mindre
pastoraten förstorades genom omregleringar och sammanslagningar. Det
framstode därför redan nu såsom en tvingande nödvändighet, att åt
prästerskapet i de större församlingarna bereddes lättnad i expeditionsgöromålen
genom anställande av en särskild tjänsteman, som kunde vara
pastor behjälplig, och som i vissa fall skulle kunna erhålla uppdrag att på
eget ansvar under pastors tillsyn sköta den del av kyrkobokföringen, som
uteslutande eller övervägande skedde i det borgerliga samhällets intresse. l

l) Se Avd. 1 s. 101 f.

112 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

I mycket stora församlingar skulle denna anordning möjligen kunna utveckla
sig till en fullt självständig institution, ungefär motsvarande rotemansinstitutionen
i Stockholm, för övertagande av den rent borgerliga registreringen.
I pastorat med 5,000 invånare eller däröver borde kyrkoskrivarbefattningen
vara obligatorisk, helst om pastor icke hade biträde av komminister
eller ständig adjunkt på platsen; i mindre pastorat skulle förekomsten
av dylik befattning vara helt och hållet beroende på församlingens
medgivande. Då kyrkoskrivarens arbete till väsentlig del komme att utföras
för statens räkning, borde bidrag av statsmedel till avlöningen kunna
påräknas. Enligt prästlöneregleringskommitténs tabeller ser. D. tab. 2
skulle, efter den av kommittén föreslagna organisationens genomförande,
komma att finnas 240 pastorat med 5,000 invånare eller däröver, Stockholmspastoraten
oberäknade. Ehuru den sålunda föreslagna organisationen
vid genomföringen icke strängt följdes, torde dock avvikelsen icke vara så
stor, att icke nämnda antal pastorat kunde läggas till grund för beräkning
av det belopp, som i avlöningsbidrag till kyrkoskrivare borde av statsverket
äskas. Under antagande, att statsverkets bidrag sattes till 300 kr.
för varje kyrkoskrivaretjänst, skulle hela statsbidraget komma att stanna
vid ett årligt belopp av 72,000 kr. Genomfördes institutionen i rikets
samtliga pastorat, skulle beloppet stiga till mellan 400,000 och 500,000
kr. Därest kyrkoskrivaren på eget ansvar förde civilregistraturet, syntes ett
något större statsbidrag för en sådan tjänst böra medgivas.

I det vid promemorian fogade lagförslaget upptogs för kyrkoskrivare
en minimilön av 100 kr. och maximibeloppet, varöver lönen mot församlingens
bestridande ej finge stiga, till 600, varjämte hänvisades till särskilt
stadgande angående bidrag av statsmedel till den föreslagna minimilönen. I

I 1.915 års förslag till lag angående kantorer upptogs ej bestämmelse
om anställande av kyrkoskrivare, men infördes i 3 § 8:o bland kantors
åligganden: »att i enlighet med vad Konungen härom må stadga och i
övrigt i den omfattning, varom pastor och kantor överenskomma eller domkapitlet
på enderas yrkande och efter den andres hörande förordnar, dår
kantor sbefattningen icke är förenad med folkskollär ar tjänst, biträda pastor
vid å pastorsexpeditionen förekommande göromål-».

I samband härmed hade uppgjorts följande förslag till grunder för
statsbidrag till kantorers avlönande:

Om inom pastorat, där lönereglering enligt lagen angående kantorer
den..........trätt i kraft, för åstadkommande av en kontant lön

113

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag.

av 1,000 kr. för var och en av de kanton''sbefattning ur inom pastoratet,
som icke äro förenade med folkskollärartjänst, skalle erfordras församUngsavgifter,
som i 6 § 4:oJ nämnda lag avses, till högre belopp, än som motsvarar
eu utdebitering av 10 öre för 100 kr. beskattningsbar inkomst, äger
pastoratet åtnjuta statsbidrag, motsvarande det Överskjutande beloppet, dock
högst 300 kr. för varje befattning.

Finnes inom pastorat, som här är i fråga, jämväl kantor sbefattning,
som är förenad med folkskollärartjänst, skola de i ovan åberopade paragraf
l:oJ och 2:oJ nämnda tillgångar tagas i anspråk uteslutande för bestridande
av avlöningsförmånerna för med folkskollärartjänst icke förenade kantorsbe
fattningar.

Till stöd för dessa förslag anförde de sakkunniga: Kantors biträde
vore i hög grad behövligt på det kyrkligt-administrativa området. Det
vore icke blott rimligt utan även nödvändigt, att något gjordes från det
allmännas sida för att lätta arbetsbördan å pastorsexpeditionerna, där de
prästerliga krafterna för närvarande vore alltför hårt anlitade. Pastorsexpeditionerna
betungades nämligen alltmer med skrivarbete, som icke stode i
direkt sammanhang med den prästerliga ämbetsgärningen, utan tjänade
civila eller militära statsändamål av skilda slag. Denna arbetsbörda bleve
dess kännbarare, som vid den pågående prästlöneregleringen prästerliga
tjänster i stor utsträckning indroges och de mindre pastoraten förstorades
genom omregleringar och sammanslagningar. Svårigheterna för prästerskapet
att medhinna alla sina skrivgöromål utan förfång för det ävenledes
ständigt ökade pastorala arbetet med dess många nya nutida uppgifter
måste, enligt de sakkunnigas mening, i många pastorat småningom bliva
oöverkomliga. Om icke någon ändring vidtoges i detta arbetes fördelning,
tvingades församlingarna allt mer att anslå medel till särskilda skrivbiträden
åt prästerskapet för utförande av arbete, som uteslutande komme staten,
icke församlingen till godo. Detta torde knappast vara riktigt. Här funnes
nu ett tillfälle att bereda prästerskapet någon lättnad genom att låta kantor
biträda med arbetet å pastorsexpeditionen. De skäl, Ekman anfört för
anställande av kyrkoskrivare, biträdde de sakkunniga således till fullo,
men ansåge däremot inrättandet av eu särskild tjänst för ändamålet mindre
praktiskt och lämpligt. Det vore vida enklare och naturligare att på
kantor lägga det åsyftade arbetet, som utan svårighet torde kunna förenas
med kantorstjänstens övriga uppgifter — allt under förutsättning att kantors-
och folkskollärartjänsterna icke vore förenade. Det syntes därför vara
av vikt både för staten och kyrkan, att folkskollärar- och kantorstjänsterna

15 — Klockarntrecfningen. Afd. 2.

114

Förslag till Jdockarinstitutionens omreglering.

icke förenades i flera fall, än ekonomiskt tvång därtill förelåge. Med de
av de sakkunniga föreslagna minimilönerna för självständig kantorstjänst skulle
emellertid många pastorat, där stort behov av sådan befattning förefunnes,
likväl av. ekonomiska skäl tvingas till ett förenande av kantors- och folkskollärartjänster.
För att möjliggöra upprättandet av självständiga kantorsbefattningar
i tillräcklig utsträckning ansåge därför de sakkunniga, i likhet
med Ekman, behövligt, att staten i vissa fall bidroge till avlöningen
för ifrågavarande befattningar. Såsom skäl mot statsbidrag kunde måhända
anföras, att prästerskapet avlönades jämväl med hänsyn till det arbete,
som verkställdes å pastorsexpeditionerna, och att prästernas löneförhållanden
nyligen reglerats. Häremot kunde dock med fog invändas, att under
de sista åren och efter den nya prästlöneregleringslagens tillkomst arbetet
på pastorsexpeditionerna för statsändamål väsentligen och på ett vid dessa
lagars stiftande säkerligen oanat sätt ökats. Framför allt hade detta skett
genom lagen om allmän pensionsförsäkring d. 30 juni 1913. Till den störa,
alltjämt växande strömmen av debetsedlar för resterande krono- och kommunalutskylder,
som passerade pastorsexpeditionerna för efterforskning och
påskrift, komme nu en ännu större flod av pensionsdebetsedlar, åsamkande
samma tidsödande expeditionsarbete. Vidare hade den nya inskrivningsförordningen
av d. 31 dec. 1914 i väsentlig grad ökat prästerskapets arbete
med de värnpliktigas och inskrivningsskyldigas redovisning. Slutligen
hade 1915 ars riksdag begärt utredning angående annat förfarande än
det nuvarande vid överförande av flyttningsbetyg mellan församlingarna.
Sannolikt torde väl på grund härav förändrade bestämmelser rörande flyttningarnas
registrerande inom kort komma att utfärdas. Det kunde emellertid
med säkerhet förutses, att, vilken anordning än härvid komme att
väljas, den komme att medföra en ej oväsentlig ökning av prästerskapets
expeditionsarbete. Storleken av det statsbidrag, de sakkunniga föresloge,
kunde knappast verka avskräckande. Bidraget skulle nämligen utgå med
högst 300 kr. till ekonomiskt mindre väl ställda församlingar och i \iss
relation till utdebiteringen för 100 kr. beskattningsbar inkomst. Huru
stort statsanslag härför skulle i det hela erfordras, vore naturligtvis omöjligt
att med någon större tillförlitlighet beräkna, då det vore synnerligen
ovisst, i vilken utsträckning församlingarna kunde komma att inrätta
självständiga kantorsbefattningar. Det torde dock kunna anses tämligen
säkert, att beloppet icke kunde komma att överstiga 50,000 kr.
Sitt maximum komme anslaget för övrigt, på grund av övergångsbestämmelserna,
icke att uppnå förr än efter en längre följd av år. För år

Biträde d pastorsexpeditionen, statsbidrag. 115

1917 torde ett förslagsanslag av 5,000 kr. säkerligen bliva fullt tillräckligt.
Den i andra stycket av förslaget införda föreskriften hade till syfte
att förhindra, att staten indirekt finge bidraga till lön åt kantor, som
tillika innehade folkskollärartjänst. Föreskriften innebure visserligen en
olägenhet för pastorat, som hade både självständiga och med folkskollärarbefattning
förenade kantorstjänster, i förhållande till pastorat, som endast
hade självständiga kantorstjänster, men detta torde icke kunna undvikas.

Avgivna yttranden:

K. B. i Oottlands län: A Gottland, där pastoraten å landsbygden
vore små med en folkmängd i genomsnitt av något över 1,000 invånare,
syntes pastor i allmänhet kunna sköta expeditionen utan biträde av klockare.
Bestämmelse om skyldighet för denne att verkställa visst arbete å
pastorsexpeditionen vore därför icke av förhållandena i länet påkallad.

K. B. i Kopparbergs län: I detta ärende hade inblandats en fråga,
som icke syntes med den förevarande äga något direkt sammanhang, nämligen
om prästerligt biträde å pastorsexpeditionen. Yäl kunde fall förekomma,
då sådant biträde vore av behovet påkallat, men detta borde dock,
särskilt efter den så nyligen genomförda prästerliga löneregleringen, endast
vara i särskilda undantagsfall och efter utredning och undersökning i
varje särskilt fall. Att nu skapa för hela landet en ny tjänst, som väsentligen
angåves avse höjande av kyrkosången, men som skulle innefatta
jämväl biträde på rikets pastorsexpeditioner, ansåge K. B. icke av behovet
påkallat och icke ens tillrådligt, då det snart skulle visa sig, att detta
hans åliggande skulle väsentligen borttaga, vad man velat genom befattningen
i andra avseenden vinna, och även möjligen försvaga prästens uppfattning
om ansvaret för arbetet å pastorsexpeditionen. K. B. ansåge
därför, att frågan om prästerligt biträde å pastorsexpeditionen vore en
fråga, som borde lösas genom överenskommelse mellan präst och församling
efter i varje fall sig företeende förhållanden, men icke inblandas i det nu
föreliggande ärendet.

K. B. i Jämtlands län: Fn viss tvekan kunde råda om lämpligheten
att på kantorerna lägga ifrågavarande skyldighet, som kunde leda till ett
rätt så stort betungande av dem och därigenom även föranleda till, att
deras löneförmåner måste sättas högre, än eljest skulle varit behövligt.

En ledamot av Strängnäs Domk. uttalade: Goda skäl funnes för
den meningen, att staten skulle lämna bidrag till avlöning av skrivbiträde
å pastorsexpeditionerna. Men frågan härom ordnades bäst i samband

116 Förslag till Jclockarinstitutionens omreglering.

med de prästerliga löneregleringarna, där just hänsyn skulle tagas till
prästerskapets arbetsbörda, och där behovet av skrivhjälp borde komma
i betraktande. Att införa bestämmelser om skrivbiträde och statsbidrag
därtill i en lag om kantorer syntes olämpligt även av det skälet, att kantor,
vilkens utbildning läge åt ett annat håll, icke borde tvingas att mot
sin vilja övertaga ifrågavarande skrivgöromål. Om statsbidrag lämnades
för ändamålet, borde pastor äga rätt att till arbetets utförande utse vilken
som helst lämplig och därtill villig person.

Domk. i Lund: Domkapitlet instämde på det livligaste i de sakkunnigas
uttalande om den under senare åren tillkomna ökningen av arbetet
på pastorsexpeditionerna för statsändamål och om behovet av, att någon lindring
bereddes åt prästerskapet i de folkrikaste pastoraten vid detta arbetes
fullgörande. Lämpligen kunde detta ske genom att ålägga kantorer
att biträda vid arbetet å pastorsexpeditionerna, något som så mycket hellre
kunde och borde ske, som många kantorer torde komma att anse som eu
förmån att få sitt tjänståliggande utvidgat utöver hittills fastställt mått,
da det inskränkts i de flesta fall till endast söndagstjänstgöring. Val
motiverat vore också förslaget, att härför skulle beredas åt kantorer en
löneersättning genom beviljat statsanslag.

K. B. i Västmanlands län: Såsom ett synnerligen gott grepp vore
att beteckna bestämmelsen om klockarens skyldighet att i visst fall biträda
å pastorsexpeditionen. Prästerskapet hade genom senare tiders lagstiftning
till den grad överlastats med civila göromål för statens räkning,
att ständig skrivhjälp vore av yttersta behov påkallat i större pastorat,
och det kunde för ingen del anses främmande för ämnet, att klockarens
arbetsförmåga under veckans sex arbetsdagar toges i anspråk för sådant
arbete.

Domk. i Luleå: Domkapitlet hade ej någon invändning att göra mot
förslaget, att kantorn skulle biträda med skrivgöromål å pastorsexpeditionen,
då tjänsten ej vore förenad med folkskollärartjänst. Emellertid löstes
frågan om underlättande av prästerskapets expeditionsgöromål därmed endast
i ett färre antal församlingar, då så stort antal klockarbefattningar vore
förenade med folkskollärartjänst och en sådan förening av tjänster antagligen
med tiden snarare komme att ökas än minskas.

K. B. i Malmöhus län: Då så många kantorsbefattningar vore förenade
med folkskollärartjänst, skulle i jämförelsevis få fall erhållas ett välbehövligt
biträde vid fullgörandet av det alltmera ökade arbetet med rent
borgerliga skrivbestyr, som påvilade pastor. Detta arbete hotade emeller -

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag. 117

tid antaga den omfattning, att särskilda åtgärder måste vidtagas, därest
icke de rent pastorala göromålen skulle bliva på ett betänkligt sätt åsidosatta.
Visserligen funnes utvägar att avlöna särskilt skrivbiträde åt pastor,
men dels vore församlingarna, åtminstone på landsbygden, i allmänhet
föga villiga att anslå medel för ändamålet, och dels syntes en sådan anordning
vida mera rationell, att åtminstone i fall, då pastor prövades vara
i behov av kantors biträde, förening av klockarbefattning med skollärartjänst
ej finge äga rum, en anordning, som helt visst skulle bäst gagna
både kyrka och skola.

Kammarkollegium: Tanken, att bland kantorns skyldigheter skulle ingå
åliggandet att biträda pastor vid å pastorsexpeditionen förekommande göromål,
funne kollegium vara förtjänt av beaktande. Berörda skyldighet skulle
emellertid enligt förslaget åligga honom endast för det fall, att klockarbefattningen
icke vore förenad med folkskollärartjänst, och gå ve detta ökad
vikt åt de betänkligheter, kollegium hyste mot kautorsbefattnings förening
med folkskollärartjänst.

Domk. i Härnösand: De sakkunniga hade bort med vida större följdriktighet
göra allvar av den tanke, som utgjorde förslagets största förtjänst,
kantorsinstitutionens utnyttjande till tjänst vid pastorsexpeditionen
i större församlingar. Domkapitlet, som i församlingsvårdens intresse icke
utan allvarsamma betänkligheter sett den oupphörliga och oerhörda tillväxt
i den arbetsbörda, som expeditionsgöromålen allt tyngre och tyngre pålagt
prästerna i de större församlingarna — en börda, som mångenstädes redan
obehörigt berövat prästen möjlighet att ens någorlunda nöjaktigt uppbära
ämbetets rent pastorala uppgifter — hade med stor tillfredsställelse i de sakkunnigas
förslag funnit en lika enkel som klok utväg att härvid bereda
lindring. Och om blott denna utväg någorlunda allmänt bleve anlitad,
vore, särskilt genom det väl motiverade förslaget om statsbidrag, allt gott
och väl. Men det vore på denna punkt förslaget väsentligen bruste, och
det vore fara värt, att den vinst, som kunde och borde göras, mycket
ofta genom oförstående sparsamhetsnit komme att illuderas. De sakkunniga
hade visserligen så vitt möjligt velat undvika, att den medgivna föreningen
av kantors- och folkskollärartjänster inträdde. Men ingen som
helst garanti lämnades i lagförslaget, att icke även i församlingar, där
sådan förening .påtagligeu vore högst olämplig, sparsamhetsintresset eller
ogenheten hos en stämmomajoritet genomdreve densamma. Här krävdes ovillkorligen
tilläggsbestämmelser, som i vederbörande stiftstyrelses hand lade
avgörandet, om i de enskilda fallen, särskilt med avseende på behovet av

118

Förslag (ill JclocJcarinstitutionens omreglering.

biträde å pastorsexpeditionen, en önskad förening av ifrågavarande platser
borde få äga rum eller icke. Domkapitlet ansåge denna kardinalpunkt så
viktig, att, om det skulle kunna främja saken och förmildra intrycket av
en viss grad av tvång, domkapitlet icke tvekade tillstyrka ännu något högre
statsanslag än det i förslaget kalkylerade (t. ex. högst 350 kr.). Då de
ökade expeditionsgöromålen så gott som uteslutande framkallats ur statsnyttans
synpunkt, vore detta mer än väl motiverat.

Sv. allm. organist- och kantor sförening; 3 § 8:o e) borde bilda särskilt
moment och erhålla följande lydelse: »att, där kantorsbefattning icke är
förenad med folkskollärartjänst en dag i veckan, under den tid pastorsexpeditionen
är för allmänheten tillgänglig, förrätta vissa å expeditionen
förekommande göromål, allt i enlighet med vad Konungen därom kan
komma att stadga».

Lunds stifts organist- och kantors förening hade i huvudsak samma
förslag, dock med tillägg, att göromålen skulle noga fixeras och av kantorn
skötas under dennes eget tjänstemannaansvar.

K. B. i Hallands lån: I lagen borde bestämmelser inflyta vad kantors
göromål beträffande pastorsexpeditionen i huvudsak skulle avse och
i sådant avseende exempelvis utsättas, att han skulle biträda vid det avsevärda
arbete, som ålåge pastor vid mantalsskrivningarna.

Bomk. i Västerås: Orden »där han ej är folkskollärare» borde utgå
ur 3 § 8:o e), då ett lämpligt biträdande arbete å pastorsexpeditionen efter
vederbörandes beprövande för en kantor, som tillika vore folkskollärare,
icke vore opåkallat.

Allm. sv. pråstjöreningen: I 3 § 8:o e) hade eu inskränkning
gjorts till förmån för kantor, som tillika vore folkskollärare, utan att några
reella skäl därför kunde förebringas. Därigenom förringades i betydlig
mån värdet av förslaget om kantors biträde å pastorsexpeditionen, som
vore ett av förslagets betydelsefullaste bestämmelser. Om en församling
ville avlöna en kantor-folkskollärare, så att han kunde biträda å pastorsexpeditionen
vissa tider av året på eftermiddagen, hide detta moment
hinder i vägen därför. Orden »där kantorstjänst — — — folkskollärartjänst»
borde därför utgå. I varje fall syntes syftemålet med det föreslagna
statsbidraget, inrättandet av särskilda kantorstjänster, sannolikt ej
komma att vinnas, enär, om statsbidraget ej finge utgå med högre belopp
än 300 kr., församlingens minimibidrag, 700 kr. och bostad, ändå bleve
så väsentligt högre, än om tjänsten förenades med folkskollärartjänst, 400
kr., att den sista utvägen alltid komme att anlitas.

119

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag.

Bomb. i Skara: Det vore av vikt, att möjlighet bereddes ålägga
församling att anställa särskild kyrkoskrivare, där sådant av vederbörande
myndighet prövades nödigt.

Bomb. i Strängnäs: I 9 § 1 mom. borde intagas bestämmelse, att i
församling med mer än 5,000 personer kantor tillika skalle vara kyrkoskrivare
och att i sådan församling kantor eller, om där vore anställda
två eller flera kantorer, den av dem, som tillika vore kyrkoskrivare, ej
samtidigt finge vara folkskollärare.

Bomb. i Göteborg: Uttrycket »biträda pastor å pastorsexpeditionen»
borde utbytas mot »efter pastors anvisning och i den omfattning, domkapitlet
på därom gjord framställning förordnar, deltaga i det till pastorsexpeditionen
hörande skrivarbete». Då emellertid klockarens skyldighet
att tjänstgöra såsom skrivare å pastorsexpeditionen skulle förekomma endast
i det fall, att han icke vore folkskollärare, och följden därav skulle bliva,
att i mången folkrik församling, där pastor bäst behövde eu skrivare på
sin expedition, han skulle komma att sakna sådan, under det i andra församlingar
med mindre invånarantal kyrkoskrivare skulle komma att finnas,
borde tilläggas, att åtminstone i större församlingar, där klock ar befattningen
vore förenad med folkskollärartjänst, särskild kyrkoskrivare skulle anställas
och, om så behövdes, bidrag av statsmedel till dennes avlöning utgå.

K. B. i Jönköpings län: K. 11. delade till fullo de sakkunnigas åsikt
om behövligheten av biträde å pastorsexpeditionen, men hölle före, att då
avlöningen åt kantor, som tillika vore skollärare, enligt förslaget allenast
skulle utgöra 400 kr., församlingarna av sparsamhetsskäl icke skulle komma
att antaga självständiga kantorer i så stor utsträckning, att eu verklig
lättnad i prästerskapets arbetsbörda i allmänhet kom me att uppstå. K. B.
ansåge sig därför böra ifrågasätta, om icke Ekmans förslag om inrättande
av särskilda kyrkoskrivare borde på det sätt upptagas, att i församling, där
kantor tillika vore folkskollärare, bidrag av statsmedel skulle kunna utgå
till en dylik kyrkoskrivares avlöning.

K. B. i Blekinge län: Efter 3'' § 8:o e) syntes kantors biträde
vid expeditionsgöromål vara ämnat att bliva obligatoriskt. Väl funnes
många församlingar, där sådant biträde vore av nöden, men även många,
där det ej vore erforderligt. I detta obestämda stadgande och ännu mera
i 16 §, enligt vilken domkapitlet på framställning eller efter samtycke av
vederbörande pastorat -—- utan tjänstinuehavarens hörande — ägde förordna
om tjänståligganden för denne, läge en fara, att kantor skulle kunna kommenderas
till vilka göromål som helst i expeditionsväg. Visserligen skulle

120

Förslag till klockar insti t u tionens omreglering.

Konungen därom stadga, pastor och kantor överenskomma eller domkapitlet
förordna, men det torde icke vara någon överdriven fordran från innehavarens
av denna sjTssla sida, att inga vaktmästargöromål däri funnes, och
att lagen tydligt angåve, vad kantorn skulle hava för skyldigheter i fråga
om göromålen å pastorsexpeditionen. Bättre vore, om enligt Ekmans förslag
en särskild avlönad kyrkoskrivartjänst inrättades i sådana församlingar,
där prästerskapet vore betungat av mycket expeditionsarbete, vilken tjänst
skulle kunna förenas med kyrkomusikertjänst och borde hembjudas i första
hand åt församlingens kyrkomusiker att skötas av denne, om han ansåge
sig kunna detta.

K. B. i Gävleborgs län: Lika med de sakkunniga ansåge K. B. goda
skäl kunna anföras för att i någon mån söka lätta prästerskapets, särskilt
genom vissa under de senaste åren utfärdade författningar väsentligt ökade
arbetsbörda på det kyrkligt-administrativa området. Det syntes ock vara
eu ingalunda förkastlig tanke att söka vinna detta mål genom att ålägga
kantorerna att biträda vid de å pastorsexpeditionerna förekommande göromålen.
Detta kunde emellertid icke lämpligen ske i de fall, då vederbörande
kantor jämväl vore folkskollärare. Då för närvarande så vore förhållandet
i de flesta pastorat och något förbud mot eu dylik förening av
tjänster utav ekonomiska skäl ej ansetts kunna ifrågasättas, bleve vinsten
av den föreslagna anordningen i själva verket ganska ringa. Visserligen
hade de sakkunniga, i förhoppning att dymedelst främja inrättandet av
självständiga kantorsbefattningar, föreslagit, att visst bidrag av statsmedel
skulle lämnas till kantors avlöning, därest kantorsbefattningen ej vore förenad
med folkskollärartjänst. Men huruvida det sålunda avsedda målet i
nämnvärd mån härigenom skulle vinnas, vore rätt ovisst. I allt fall
måste det val betecknas såsom oegentligt, att det ifrågasatta statsbidraget,
som motiverats med prästerskapets behov av biträde för utförande av vissa
arbeten för statens räkning, skulle vara beroende icke på, huruvida ett
dylikt behov i varje särskilt fall förefunnes, utan på något, som ej hade
det ringaste därmed att skaffa, nämligen på, huruvida kantorsbefattningen
i pastoratet vore förenad med folkskollärartjänst eller icke. På grund härav
kunde ifrågasättas, huruvida icke förslaget skulle vinna på att den av
Ekman framställda tanken om inrättandet av särskild kyrkoskrivarc på så
sätt upptoges, att i pastorat, där kantor tillika vore folkskollärare, bidrag
av statsmedel skulle kunna utgå till dylik kyrkoskrivares avlöning.

K. B. i Västerbottens län: K. B. delade åsikten om lämpligheten av
att prästerskapets alltjämt ökade arbetsbörda på det rent administrativa

121

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag.

området i någon mån lättades, vilket delvis skalle kanna ske genom att
kantorerna ålades biträda vid arbetet a pastorsexpeditionen, å insten av
den föreslagna anordningen torde dock i verkligheten bliva tämligen obetydlig,
enär den ifrågasatta bestämmelsen allenast vore avsedd att gälla i
de jämförelsevis få fall, då klockare icke samtidigt vore folkskollärare.
Som ett motsatt förhållande ägde rum i de flesta pastorat och ett förbud
mot en dvlik förening av tjänster ej syntes vara tillrådligt, utan att särskilda
ekonomiska skäl mot en sådan anordning kunde andragas, torde det
åsyftade målet ej kunna nås på annat sätt, än att i enlighet med Ekmans
förslag särskilda kyrkoskrivarebefattningar inrättades i sådana pastorat, dar
klockar- och folkskollärartjänsterna vore förenade.

K. B. i Örebro län: Det hade varit önskvärt, att frågan om skrivbiträde
åt prästerskapet kunnat anordnas enligt Ekmans förslag genom anställande
av särskilda kyrkoskrivare, eu institution, som förr eller senare
torde bliva nödvändig såsom hjälp åt prästerskapet i deras expedition sgöromål.
Då de sakkunniga ansett, att detta biträde i stället borde lämnas av
kantor, såvida denne icke samtidigt innehade folkskollärartjänst, syntes
denna anordning icke vara tillfredsställande, icke minst därför, att klockaren
(organisten) icke alltid vore lämplig till dylikt biträde.

K. B. i Skaraborgs län: Tanken, att, genom åläggande i vissa fall för
kantor att biträda pastor vid de å pastorsexpeditionen förekommande göromål,
bereda denne någon lättnad i de för pastor numera i allmänhet ganska
betungande expeditionsgöromålen, vore värd beaktande. K. B. ansåge sig
emellertid, då ifrågavarande göromål till större delen icke stode i direkt
samband med den prästerliga ämbetsgärningen, utan tjänade civila och militära
statsändamål av olika slag, böra ifrågasätta, huruvida icke även i de
fall, då utdebiteringen av församlingsavgifter icke överstege det av de sakkunniga
föreslagna beloppet, skäligt statsbidrag borde tillerkännas de pastorat,
inom vilka funnes inrättade kantorsbefattningar, som icke vore förenade
med folkskollärartjänst, och för vilka utgifterna till kantorers avlönande
ofta nog torde komma att kännas rätt betungande.

Sv. allm. folk skottår ar förening: Då det i många fall torde för små,
skattetyngda församlingar vara relativt svårare att ensamma bestrida hela
kantorsavlöningen, även om denna belöpte sig till det mindre minimibeloppet,
400 kr., än det för de folkrikare församlingarna vore att betala det
större minimibeloppet, 1,000 kr., helst de förra i regel vore i saknad av
särskilda tillgångar för ändamålet i form av donationer eller dylikt, talade
starka skäl för, att statsbidrag skulle kunna utgå även för den lägre mi 16

— Klockar utredningen. Afd. 2.

122

Förslag till klockarinstifutionens omreglering.

nimilönen. Utan sådant understöd skulle det bliva omöjligt för de ekonomiskt
sämst ställda församlingarna att betala denna. Av synnerlig vikt
vore, att principen om statsbidrag så tillämpades, att en verklig utjämning
av de kommunala skattebördorna komme till stånd.

Folkskoleöverstyrelsen: Om man vid beräkningen av statsbidraget icke
toge hänsyn till den omständigheten, att församlingar kunde förfoga över
särskilda tillgångar, såsom arrendemedel m. m., för bestridande av kantors
avlöning och tolkade uttrycket »beskattningsbar inkomst» på det sätt, att
därmed åsyftades inkomst uppskattad efter de grunder, enligt vilka kommunala
skyldigheter i allmänhet utginge, skulle utdebiteringen för kantors
avlöning kunna hålla sig under den angivna maximigränsen, därest inom
det område, som ägde att svara för avlöningen till eu kantor, den beskattningsbara
inkomsten uppginge till sammanlagt 700,000 kr. Om denna
summa understeges, måste alltså högre utdebitering ske. Skulle denna
bliva alltför betungande, finge man tydligen övergå till anordningen med
förenad folkskollärar- och kantorstjänst. I dylikt fall skulle icke något
statsbidrag utgå. Under förut angivna förutsättning i fråga om övriga tillgångar
för kantorsavlöningens bestridande skulle också sådant område, som
förut nämnts, med en sammanlagd beskattningsbar inkomst av minst
400,000 kr., ej behöva för en kantors avlöning utdebitera mera än det
av de sakkunniga angivna maximibeloppet. För församlingar eller pastorat
med lägre sammanlagd inkomstsumma skulle denna utdebitering tydligen
behöva ökas, en ökning, som måste bliva större, ju mindre summan av
beskattningsbar inkomst inom området vore. Med hänsyn till den omständigheten,
att i många församlingar eller pastorat beskattningsföremålen vore
starkt begränsade och utgifterna för kommunala ändamål högeligen betungande,
kunde överstyrelsen ej underlåta uttala den uppfattningen, att det i
åtskilliga fall skulle möta svårigheter att med de medel, som enligt de
sakkunnigas förslag skulle stå församlingarna till buds, bringa till stånd
eu minimiavlöning av 400 kr. åt kantor, ett förhållande, som torde vara
ägnat att väcka betänkligheter i fråga om lagens antagande med hänsyn
till de i ekonomiskt avseende starkt belastade kommunerna, i vilket avseende
överstyrelsen erinrade, att av rikets 1,441 pastorat 882 hade eu
sammanlagd beskattningsbar inkomst understigande 400,000 kr. och ej
mindre än 78 sådan inkomst under 100,000 kr. De sakkunniga hade
tydligen till mönster för sitt förslag haft, vad som i motsvarande hänseende
vore stadgat i 1910 års prästlöneregleringslag. Det förefunnes emellertid
den skillnaden, att i fråga om prästerskapets avlöning alltid, då utdebite -

123

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag.

ringen stigit till visst maximibelopp per beskattningsenhet, det överskjutande
beloppet skulle erhållas i form av bidrag av kyrkofonden, varför ifrågavarande
maximibelopp icke i något fall kunde komma att överskridas.
Helt annorlunda skulle det tydligen bliva med utdebiteringen till kantors
avlöning. Denna utdebitering skulle otvivelaktigt kunna bliva ojämn och
drabba tyngst de små och fattiga församlingarna. På grund av vad sålunda
blivit anfört, syntes det i hög grad önskvärt, att sådana grunder
för statsbidrags utgående till kantorernas avlöning bleve fastställda, att,
därest inom pastoratet, där lönereglering enligt den nya lagen trätt i kraft,
för åstadkommande av den i samma lags 4 § 1 inom. stadgade kontanta
minimiavlöningen för var och en av kantorsbefattningarna inom pastoratet
skulle erfordras församlingsavgifter, som i 6 § 4:o nämnda lag avsåges,
till högre belopp, än som motsvarade en utdebitering av 10 öre för 100 kr.
beskattningsbar inkomst, pastoratet skulle äga åtnjuta statsbidrag, motsvarande
det överskjutande beloppet. Statens sammanlagda bidrag efter nu
angivna grunder skulle bliva betydligt större än enligt de sakkunnigas.
Om icke staten mera allmänt och verksamt lämnade understöd, skulle
emellertid enligt överstyrelsens uppfattning svårigheter för hela den ifrågasatta
reformens genomförande kunna möta. Eu av de viktigaste punkterna
i hela förslaget vore tydligen avlöningen, då denna utgjorde förutsättning
för att till kantorstjänsterna erhålla fullt lämpliga personer. Enligt uppgjord
statistik utginge i ej mindre än 1,148 av de 1,782 med folkskollärartjänst
förenade klockar-, organist- och dylika befattningarna avlöningen
med belopp understigande 400 kr.'') Även om man räknade med
sammanslagning av tjänster, torde en väsentlig höjning i församlingarnas
utgifter behövas för att bringa avlöningen upp till de av de sakkunniga
föreslagna beloppen, en höjning som företrädesvis komme att drabba i ekonomiskt
hänseende svaga församlingar. Beviljande av statsbidrag enligt
de av överstyrelsen angivna grunder kunde ej anses medföra någon ökning
i det allmännas utgifter för kantorernas avlöning. Ökningen i statens utgifter
borde nämligen komma att medföra en motsvarande minskning i församlingarna.
Genom den ordning, vari lönereglering för kantor skulle
prövas och fastställas, torde också skapas garanti, att vid sådan lönereglerings
uppgörande tillbörlig hänsyn komme att tagas till sparsamhet med
det allmännas medel. Ordnandet av frågan om statsbidrag i ovan angivna
riktning skulle tydligen nära ansluta sig till strävandet etter en utjämning
av de kommunala skattebördorna, under det tillämpning av de grunder,

‘) Jfr tab. G.

Förslag till klocka)''institutionens omreglcring.

de sakkunniga i detta hänseende föreslagit, säkerligen i åtskilliga fall skulle
komma att verka i motsatt riktning.

Ln ledamot i Strängnäs Domk. uttalade, att förslaget, att statsbidraget
skulle utgå, först sedan utdebiteringen för detta behov nått en
viss gräns, borde kompletteras med bestämmelse därom, att hänsyn även
skulle tagas till den kommunala utdebiteringen i dess helhet eller åtminstone
till utdebiteringen för prästlön1).

Statskontoret: Huvudsyftet med statsbidraget skulle vara att så vilt
möjligt undvika de olägenheter, som vore förbundna med förenandet av
folkskollärar- och kantorstjänst. Detta syfte, i den mån detsamma kunde
anses utgöra ett statsändamål, vore emellertid redan tillgodosett genom
folkskolestadgans föreskrifter i avseende på förening av folkskollärar- och
klockartjänst. Statskontoret kunde därför icke se, att nämnda syfte utgjorde
tillräckligt skäl för att öppna statskassan för ett nytt slag av utgifter,
som i framtiden kunde bliva för densamma ganska betungande.
Härtill komme, beträffande den av de sakkunniga framhållna behövligheten
i många fall av kantorns biträde på det kyrkligt-administrativa området
och dess betydelse för det borgerliga samhället, att de sakkunnigas förslag
i detta hänseende verkade synnerligen ojämnt, då kantorn enligt förslaget
skulle vara skyldig att biträda vid å pastorsexpeditionen förekommande
göromål, endast där kantor sbefattning icke vore förenad med folkskollärartjänst,
men bland de pastorat, där sålunda pastorn bleve utan biträde å
expeditionen, säkerligen funnes många, t. ex. pastorat med talrik arbetarbefolkning,
i vilka behovet av sådant biträde vore lika stort som i de
pastorat, för vilka genom förslaget bleve sörjt. Ett beviljande av statsbidrag
av nämnda hänsyn skulle dessutom kunna få vittgående konsekvenser,
då det nämligen måste befaras, att detta skulle kunna föranleda anspråk
i ständigt växande skala på statsbidrag till sådana funktionärer hos kommuner,
landsting m. fl., vilka vore eller i framtiden bleve ålagda att lämna
uppgifter av statistisk eller annan innebörd till statsmyndigheter. Tillräckliga
skäl syntes sålunda föreligga för en omarbetning av förslaget med uteslutande
av statsbidrag. Skulle K. M:t emellertid icke finna de sålunda
anförda skälen mot det beviljande av statsbidrag, som utgjorde eu förutsättning
för föreliggande förslag till klockarinstitutionens omorganisation, tillräckligt
vägande, borde i allt fall, därest i enlighet med 16 § flera särskilda
tjänstemän tillsattes i ett pastorat, statsbidrag ej utgå till avlönande av

'') Jfr Dödlista i Visby yttrande s. 7.

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag. 125

någon av dessa tjänstemän, varom föreskrift borde intagas i förslaget till
grunder för statsbidrag till kantorernas avlöning.

Kammarkollegium: Genom senare stycket i förslaget till grunder för
statsbidrag syntes de sakkunniga hava velat giva uttryck åt den mening,
att där inom pastorat, som här vore i fråga, funnes jämväl kantorsbefattning,
som vore förenad med folkskollärartjänst, i avseende på statsbidragets
bestämmande de i 6 § l:o och 2:o i lagen om kantorer nämnda
tillgångar skulle beräknas hava tagits i anspråk uteslutande för bestridande
av avlöningsförmånerna för med folkskollärartjänst icke förenade kantorsbefattningar.
I överensstämmelse härmed borde stycket omredigeras.

I två särskilda, vid 1915 års kyrkomöte avgivna motioner framställdes
sedermera förslag om anställande av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna
i vissa församlingar.

I den ena hemställdes, att kyrkomötet ville ingå till K. M:t med
lind. anhållan, att K. M:t täcktes vidtaga åtgärder för anställande av särskilda
skrivbiträden å pastorsexpeditionerna i större församlingar och hos
riksdagen utverka statsbidrag till sådana biträdens avlönande. Till stöd
för detta förslag anfördes i motionen följande: Utvecklingen och den därmed
följande lagstiftningen under de senare årtiondena liade medfört eu
ständig ökning i de skrivgöromål, som ålåge kyrkoherdarna, men som icke
hörde tillsammans med deras rent prästerliga verksamhet, utan avsåge statsändamål
eller enskild rätt. Om än dessa ökade göromål för varje gång
kunnat betecknas såsom mindre betungande och därför utan betänkande
ålagts prästerskapet, så hade de sammanlagda under årens lopp antagit eu
omfattning, som hotade att beröva det kyrkobokförande prästerskapet den
för det egentliga prästämbetets utövning nödiga tiden. Särskilt hade det
sist förflutna året genom lagarna om allmän folkpensionering, om krigstjänstavlöning
och nödhjälps verksamhet i avsevärd grad ökat dessa skrivgöromål.
Om än de två sistnämnda lagarna vore av övergående art, sä
hotade tillämpningen av pensionslagen med eu ytterligare skrivtunga, då
det för lyftande av avliden pensionärs understödsbelopp på några få kronor
ifrågasattes en släktutredning för utrönande av laga rätt till berörda understödsbelopp.
Ökade skrivgöromål ställdes jämväl i utsikt genom föreliggande
förslag till förordning angående tillnamn och till nya bestämmelser
angående kyrkoböckers förande. Samtidigt med att det kyrkobokförande
prästerskapet sålunda hotades att bliva undanträngt från den rent prästerliga
gärningen, ställde tidsutvecklingen nya krav på prästerskapet i sistnämnda

12(5

Förslag till klocJcarinstitutionens omreglering.

avseende, särskilt beträffande diakoni verksamheten och ungdomsvården,
vilken sistnämnda måste påkalla en avsevärd ökning i de prästerliga göromålen,
i samma mån som kristendomskunskapen alltmer började undanträngas
vid den allmänna undervisningen. Om än kyrkoherdar i mindre
församlingar kunde tillgodose de dubbla kraven på ökat arbete, ställde sig
däremot förhållandena i de större församlingarna så, att arbetet ofta överskrede
mänsklig förmåga. Bot måste rådas på detta missförhållande och
det i tid. Motionärens mening vore icke, att prästerskapet skulle befrias
från sådana göromål, vilka ju ägde ett samband med dess kyrkliga bokföringsskyldighet.
Men det måste förses med kunniga skrivbiträden, vilka
efter instruktion och övning kunde på egen hand och under pastors överinseende
och ledning utföra en del skriftligt massarbete och betvgsutskrifter,
för vilket väl kyrkoherdarna ändå måste anses som överkvalificerad
arbetskraft. Den förmodan uttalades ofta vid skrivgöromålens
ökning, att större församlingar komme att hålla erforderliga skrivbiträden,
och i vissa sådana, såsom t. ex. i Göteborgs församlingar, beviljades
anslag för dylika biträden. Men i många större församlingar funnes icke
sådana biträden, och framställning om anslag för ändamålet skulle
mångenstädes helt visst avslås, om stämmomajoriteten i saken misstänkte
eu lättnad i arbetet eller en ökning i inkomsterna för kyrkoherden.
Saken måste ordnas genom lagstiftning, om icke godtycket skulle frambringa
ojämna förhållanden. Därjämte torde skrivgöromålens natur att
till stor del vara rena ämbetsinannagöromål för statsändamål med nödvändighet
påkalla avsevärt bidrag av statsmedel till skrivbiträdenas avlöning.
Först därigenom torde frågan kunna lösas och prästerna för sitt skrivarbete
få den hjälp, som vore nödvändig för skötandet av de rent prästerliga
uppgifterna. De nya löneregleringarna talade också för en sådan
åtgärd. Det vore isynnerhet pastorerna i de större församlingarna, vilka
härpå bleve lidande, och vilka med sin till 8,000 kr. och därunder
begränsade lön icke bleve i tillfälle att, såsom hittills ofta skett, på egen
bekostnad bestrida en stor del skrivgöromål.

I den andra motionen hemställdes, under hänvisning till 1915 års
promemoria, att kyrkomötet ville i skrivelse till K. M:t anhålla, att K. M t
i samband med frågan om ordnandet av klockarinstitutionen täcktes låta
utreda, huruvida och under vilka förutsättningar i folkrikare församlingar
kunde anställas särskilda, med bidrag av statsmedel avlönade kyrkoskrivare,
samt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av dessa motioner anförde kyrkomötet i vind. skrivelse

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag. 127

d. 11 uov. 1915: Länge nog hade klagomål höjts över den expeditionsbörda,
som pålagts prästerskapet. Någon förbättring hade icke skett;
tvärtom hade oupphörligt nya uppgifter tillkommit. Nu hade dock ettf
sådant läge inträtt, att hjälp måste beredas och det snart. Eu ytterligare
utveckling av de anmärkta missförhållandena skulle rent av kunna medföra
allvarlig fara för en fortsatt förbindelse mellan stat och kyrka. Vid
övervägande av frågan om, på vilken väg den bästa lösningen av föreliggande
spörsmål vore att vinna, borde först undersökas, i vad mån avseende
vid prästernas expeditionsbörda kunde fästas vid de nu pågående
löneregleringarna för prästerskapet. Det vore därvid att märka, att förekomsten
av en talrik rörlig befolkning — ett förhållande som ökade
expeditionsbesväret, på samma gång som det medförde ökat arbete i åtskilliga
andra hänseenden — kunde föranleda två åtgärder: antingen
kunde med stöd av lagen om reglering av prästerskapets avlöning 4 §
kyrkoherden och komministern tillerkännas vissa belopp såsom ersättning
för besvärlig tjänstgöring, eller och kunde enligt 14 § 3 mom. samma
lag kyrkoherden erhålla biträde av ständig adjunkt. Enligt nyssnämnda
4 § kunde nämligen särskilda förhållanden — såsom synnerligen höga
levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyldighet att duplicera
eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet eller för
prästerskapet eljest ökade utgifter — giva anledning till höjning av löneberäkningen
för kyrkoherde med högst 1,000 kr. och för komminister med
högst 750 kr. Ersättning för besvärlig tjänstgöring förekomme sålunda,
men bleve stundom begränsad till ett mycket ringa belopp. Om dedikation
ägde rum och utom ersättning härför gottgörelse skulle givas för
bristande ved och kanske även för dyra levnadskostnader, bleve av det
nyss omnämnda högsta tillägget 1,000, respektive 750 kr. ej mycket överför
besvärlig tjänstgöring, och i många, kanske de flesta fall, torde det
belopp, som i sistnämnda hänseende kunde givas, ej vara större, än att
det utgjorde eu alldeles icke för högt tilltagen ersättning allenast för annat
ökat arbete, eu stor och rörlig befolkning krävde, alldeles oavsett expeditionsgöromålen.
Mer direkt med hänsyn till dessa sistnämnda göromål
tillsattes stundom ständiga adjunkter såsom biträde åt kyrkoherden. Detta
kunde emellertid icke ske mer allmänt, och sådant vore ej heller att önska,
då det måste betraktas som en misshushållning med prästerliga krafter att
tillsätta adjunkter för göromål, som i viss utsträckning kunde överlåtas åt
mindre kvalificerad arbetskraft. Att i samband med prästlöneregleringarna
bereda erforderlig lättnad i expeditionsgöromålen i alla de fall, där dessa

i 2^ Förslag till Jclockarinstitutionens omreglering.

vore alltför betungande, torde sålunda icke vara möjligt. Ilade emellertid,
någon gång en adjunktur inrättats av nyss nämnda hänsyn, läge häri intet
hinder, för att på annat sätt skaffa erforderligt biträde på pastorsexpeditionen.
Enligt 24 § av berörda lag kunde nämligen, sedan lönereglering
blivit fastställd, sådan förändring i den kyrkliga organisationen som indragning
av en adjunktur av K. M:t beslutas. Givetvis löstes frågan om
minskning av prästerskapets expeditionsgöromål lättast och ändamålsenligast
på den vägen, att biträden anskaffades å de pastorsexpeditioner, där arbetets
omfattning gjorde detta behövligt — biträden, som hade att utföra sitt
arbete under pastors tillsyn och på dennes ansvar. Säkerligen vore det
lämpligast, att biträdena anställdes i församlingens tjänst. Detta överensstämde
även med den ordning, som redan kommit till stånd i vissa stora
stadsförsamlingar. I många fall hade frågan om anställande av skrivbiträden
å pastorsexpeditionerna fått sin tillfredsställande lösning genom frivilligt
åtagande från församlingarnas sida. Det kunde dock ingalunda
väntas, att detta skulle bliva regel, så mycket mindre som församlingsmedlemmarna
överhuvud svårligen kunde hava en rätt föreställning om
omfattningen av det arbete, som måste utföras å en större pastorsexpedition.
Skulle åter eu församling visa bristande tillmötesgående av verkligt
behov i förevarande avseende, stode ju, åtminstone för visst fall, öppen
möjligheten att, enligt föreskriften i 23 § i omförmälda lag om regleringav
prästerskapets avlöning, få eu ny prästerlig tjänst inrättad i pastoratet
eller ock få detta delat, inför vilka eventualiteter församlingen torde
komma att föredraga den givetvis mindre betungande kostnaden för
avlönande av skrivbiträde åt pastor. Det syntes emellertid kyrkomötet
klart, att denna väg i verkligheten endast i enstaka fall kunde leda till
önskat resultat. Saken måste tydligen ordnas så, att det icke komme att
bliva helt beroende på de särskilda församlingarnas gottfinnande, om erforderligt
skrivbiträde anskaffades eller icke. Men då det vore ett arbete
väsentligen för statens räkning, som gjorde dessa skrivbiträden behövliga,
och som av dem komme att utförns, vore det också enligt kyrkomötets
mening ett fullt befogat önskemål, att staten lämnade församlingarna bidrag
till skrivbiträdenas avlöning. Vidkommande de i förevarande motioner
framställda förslagen funne sig kyrkomötet mest tilltalat av förslaget i den
första motionen, enligt vilket frågan om anställande av skrivbiträden å
pastorsexpeditionerna skulle lösas utan samband med den tillämnade omorganisationen
av lclockarinstitutionen. Visade det sig vid närmare utredning
av frågan icke vara möjligt att på denna väg nå det åsyftade målet,

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag.

129

torde den i andra motionen anvisade utvägen böra väljas och sålunda
särskilda kyrkskrivarbefattningar inrättas i folkrikare församlingar, i regel
förenade med klockar- och organisttjänsterna. Kyrkomötet ville emellertid
framhålla såsom önskvärt, att den nu omhandlade frågan åtminstone i
somliga församlingar löstes fristående, och endast där detta icke läte sig
göra, i förbindelse med klockarinstitntionens omorganisation. På grund
av vad sålunda anförts, anhöll kyrkomötet, att K. M:t täcktes låta utreda,
under vilka förutsättningar med bidrag av statsmedel avlönade skrivbiträden
skulle kunna anställas å pastorsexpeditionerna i församlingar, i vilka
oavvisligt behov av sådana biträden förefunnes, att, i den mån denna fråga
befunnes icke låta sig i annan ordning lösas, den finge ställas i samband
med omorganisation av klockarinstitutionen, samt att K. M:t därefter täcktes
vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Häröver hördes kammarkollegium och statskontoret, som i gemensamt
utlåtande, med erinran i fråga om prästerskapets behov av skrivhjälp, om
vad kammarkollegium med anledning av 1915 års sakkunnigas förslag anfört1)
och under framhållande, att enligt ett K. M.ts utslag d. 9 juli 1869
redan nu gällande kyrkolags 24 kap. 32 § innefattade visst åliggande för
klockaren att biträda med skrivgöromål å pastorsexpeditionen, i övrigt anförde:
Vid bestämmandet av de prästlönebelopp, som funnes stadgade i
prästlöneregleringslagen hade hänsyn tagits till, att i prästernas åligganden
inginge sådana skrivgöromål, som åsyftades i kyrkomötets framställning.
Vid sådant förhållande kunde ämbetsverken icke tillstyrka, att för
dessa skrivgöromål anställdes särskilt avlönade biträden. Skulle det, såsom
kyrkomötet anfört och ämbetsverken ej ville förneka, förhålla sig så, att
den avlöning, vilken enligt berörda lag kunde tillkomma prästerskapet i
församlingar med särskilt betungande expeditionsgöromål, i många fall vore
otillräcklig, syntes detta missförhållande böra avhjälpas — icke genom
åtgärder i den riktning, som av kyrkomötet ifrågasatts — utan genom
ändring av prästlöneregleringslagen, närmast då höjning av de i 4 § fastställda
maximibeloppen för särskilt lönetillägg i vissa fall till kyrkoherde och
komminister, resp. 1,000 kr. och 750 kr. Eu utredning i sådant syfte
syntes ämbetsverken icke utan skäl kunna ifrågasättas. Särskilt kunde
ämbetsverken av principiella skäl icke tillstyrka anslag av statsmedel till
förevarande ändamål, varvid ämbetsverken erinrade om, vad statskontoret i
sitt utlåtande med anledning av 1915 års sakkunnigas förslag uttalat mot

9 Se s. 117.

17 — Klockarutredningen. Afd. 2.

130 Förslag till lclockarinstitutionens omreglering.

beviljande av statsbidrag till dylikt ändamål.1) På grund av vad sålunda
anförts hemställde ämbetsverken, att — så framt icke K. M:t skulle anse skäl
föreligga att låta utreda, huruvida lagen om reglering av prästerskapets avlöning
behövde i ovan angivna hänseende ändras -— kyrkomötets föreliggande
framställning icke måtte till någon K. M:ts åtgärd föranleda.

Med anledning härav har Allm. sv. prästföreningen i und. skrivelse
anfört: Yid bestämmandet av lönebeloppen skulle enligt prästlöneregleringslagen
hänsyn hava tagits till, att i tjänståliggandena inginge sådana skrivgöromål,
som åsyftades i kyrkomötets framställning. Denna anmärkning
träffade alls inte den sak, som kyrkomötets skrivelse avsåge, nämligen det
obestridliga behovet i vissa församlingar av särskilt avlönade skrivbiträden
på grund av anhopningen och den alltjämt växande, ökningen av skrivgöromål
för statsändamål. I förordningen d. 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande av prästerskapets avlöning hade föreskrivits, att lönerna
för det ordinarie prästerskapet skulle så bestämmas, att det extra ordinarie
prästerskapet kunde avlönas av det ordinarie. I detta avseende hade i 1910
års prästlöneregleringslag gjorts den förändringen, att lönerna vore beräknade
utan hänsyn till skyldighet att utgöra adjunktsavlöning, vilken skyldighet
överflyttats på kyrkofonden. Däremot hade ej i någon av författningarna
stadgats, att lönerna skulle beräknas så, att prästerskapet
skulle kunna och böra vidkännas skyldigheten att av sin lön jämväl bestrida
avlöningen åt skrivbiträden. Då en sådan tanke vore fullkomligt främmande
även för den nya prästlöneregleringslagstiftningens principer, syntes
jämväl ämbetsverkens hänvisning på frågans lösning i denna riktning icke
kunna förordas. Praktiskt sett skulle ock en sådan lösning, med de föreslagna
förhöjda lönebeloppen för en del kyrkoherdar, komma att åt de av
dem åtnjutna löneförmånerna giva ett alldeles falskt och missvisande sken,
enär i det av pastor uppburna lönebeloppet innelåge avlöningen åt ett
tjänstebiträde för huvudsakligen statsändamål — oavsett den frestelse, som
härigenom i vissa fall möjligen kunde tänkas uppstå för kyrkoherden att icke
anställa ifrågavarande biträde utan till förfång för det'' rent prästerliga arbetet
söka uteslutande själv eller med biträde av sina komministrar utföra även
allt det ifrågavarande skrivarbetet. På grund av det anförda hemställdes, att
K. M:t icke måtte låta det av kammarkollegium och statskontoret avgivna
utlåtandet motverka fortgåendet av den av kyrkomötet begärda utredningen
och vidtagandet av de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda.

9 Se s. 124.

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag. 131

Sedermera har biskopsmötet uti und. skrivelse d. 20 maj 1919 hemställt,
att K. M:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte att på lämpligaste sätt
bereda prästerskapet lindring i expeditionsarbetet, där det visade sig vara
betungande och till binder för det i egentlig mening församlingsvårdande
arbetet.

Till stöd härför bar av biskopsmötet anförts:

»De arbeten av civil natur, vilka på grund av gällande författningar skola utföras
av prästerskapet och vilka pläga sammanfattas under benämningen expeditionsgöromål,
hava fått så stor omfattning, att de mångenstädes blivit ett verkligt hinder för utförandet
av prästens egentliga ämbetsgärning, det själsvårdande arbetet. Expeditionsgöromålen
bestå först och främst i förandet av vissa i kyrkobokföringsförordningen föreskrivna
böcker samt i utfärdande av på dessa böcker grundade utdrag och betyg. Ifrågavarande
böcker jämte utdrag och betyg kunna indelas i två grupper, nämligen dels sådana som
angå rent kyrkliga angelägenheter, de s. k. ministerialböckerna, dels sådana som angå
rent borgerliga angelägenheter eller församlingsboken samt in- och utflyttningsböckerna
ävensom bok över obefintliga m. fl. På grundvalen av alla dessa böcker har prästerskapet
att utfärda utdrag och betyg av olika slag, dels till myndigheter, dels till enskilda.
Även får prästerskapet i ganska stor utsträckning tillhandagå med uppgifter, upplysningar
och yttranden till myndigheter och kommittéer i och för utredningar i allehanda frågor.
Vidare har pastor såsom självskriven ordförande i kyrkoråd, skolråd och kyrkostämma
att utföra ett avsevärt arbete, vilket till stor del kan hänföras till expeditionsgöromålen.

Det råder väl icke mera än en mening därom, att det arbete, som utföres å pastorsexpeditionen,
är av mycken vikt och betydelse, ävensom att det är synnerligen omfattande
särskilt i församlingar med stor folkmängd, eller där industri eller centralpunkter
för samfärdsel förefinnas. I samma mån samhällsutvecklingen skrider framåt, ökas detta
arbete oavbrutet. De senaste årens lagstiftning har i flere avseenden medfört ökning i
prästerskapets expeditionsgöromål. En stark stegring därav skedde, då lagen om allmän
värnplikt infördes och kanske ännu mera, då för några år sedan den allmänna pensionslagen
antogs och började tillämpas. Vidare kunna nämnas 1915 års äktenskapslag, 1917
års lag om barn utom äktenskapet, samma års lag om adoption samt vissa år 1915
vidtagna ändringar i kyrkobokföringsförordningen, vilka även lett till ökat skriveri.

Med hänsyn till ökningen i detta för prästens egentliga kallelse i viss mån främmande
och stundom mycket hindrande arbete har på senare tiden förslag framkommit
om beredande av lindring åt prästerskapet i expeditionsarbetet. Sålunda ha under senaste
kyrkomötena motioner därom väckts, och 1915 års kyrkomöte beslöt avlåta und. skrivelse
i ärendet. Det lärer icke kunna bestridas, alt ett verkligt behov av sådan lindring
förefinnes i ett stort antal församlingar. Frågan är emellertid, på vad sätt den skall
kunna beredas. Olika utvägar kunna i detta avseende tänkas. Det har sålunda bl. a.
blivit ifrågasatt, att vissa expeditionsgöromål skulle kunna överflyttas från pastorsexpeditionen
till annan myndighet eller särskild funktionär. Vad som i sådant fall kunde
komma ifråga, vore väl de rent borgerliga skrivgöromålen. Däremot torde de göromål,
som sammanhänga med ministerialböckernas förande, knappast böra överlåtas åt annan
än prästen, enär dessa äro av övervägande rent kyrklig natur

Genomförandet av tanken på de borgerliga expeditionsgöromålens överflyttande från

132 Förslag till IclocJcarinstitutionens omreglering.

pastor, exempelvis till en sockenskrivare, skulle emellertid bli förenat med praktiska
svårigheter. Det väsentligaste av det material, varmed de civila expeditionsbestyren röra
sig, vilar nämligen på de primäruppgifter ministerialböekerna innehålla, varför ett åtskiljande
av arbetet skulle föra med sig många olägenheter. En annan sida av saken får
heller icke förbises, nämligen att prästerskapet genom de borgerliga expeditionsgöromålen
kommer i en intim kontakt med församlingarna och deras förhållanden, något som ingalunda
är utan sin stora betydelse för dess församlingsvårdande arbete.

Man skulle också kunna tänka sig, att prästen tillerkändes särskild ersättning för
det borgerliga arbetet å pastorsexpeditionen, varigenom han bleve i tillfälle att bekosta
nödig skrivhjälp. Närmast till hands skulle väl i sådant avseende ligga, att viss lösen
bestämdes för utfärdade betyg av olika slag, såsom fallet är t. ex. i Finland. Denna
utväg synes dock icke vara att rekommendera. För det första utgör nämligen utskrivandet
av betyg endast en mindre del av prästens borgerliga expeditionsgöromål, och den inkomst,
som därav skulle inflyta, bleve i de allra flesta fall skäligen begränsad, såvida lösensbeloppet
icke skulle sättas allt för högt. Vidare har allmänheten i Sverige numera vant
sig att erhålla prästbetyg utan några särskilda kostnader, och det torde från flera synpunkter
och icke minst med hänsyn till prästens ställning vara föga välbetänkt att införa
en annan ordning. Någon annan form för beredande av särskild ersättning åt prästerskapet
för dess borgerliga göromål är icke heller lätt att finna.

Bland de utvägar, som föreslagits för beredande av lindring åt prästerskapet i
expeditionsgöromålen, torde den, som avser anställande av med allmänna medel avlönade
skrivbiträden å pastorsexpeditionerna i större församlingar, vara den antagligaste och
bästa. Vad mindre församlingar med stationär befolkning angår, får man väl förutsätta,
att prästen skall medhinna de arbeten, som åligga honom. Men i större församlingar
och särskilt där befolkningen är rörlig, ställer sig saken annorlunda. Där äro skrivbiträden
av ett ovedersägligt behov påkallade. Under sådana förhållanden är det nödvändigt,
att åtgärder vidtagas för att få detta behov avhjälpt. Inom den civila förvaltningen
är en regel att, när arbetet ej kan medhinnas av härför anställde, medel anslås
till arbetskrafternas förstärkande. Då nu det arbete, som å pastorsexpeditionerna utföres
för statens och kommunernas räkning så tillväxt, att vederbörande prästerskap i en stor
mängd fall icke med bästa vilja hinner utföra det utan eftersättande av sitt rent prästerliga
kall, synes även här samma väg böra följas.

Genom anställande av skrivbiträden skulle prästerskapet erhålla väsentlig lindring i
sitt arbete. Sådant biträde skulle kunna verkställa inskrivningar och anteckningar i
samtliga till den prästerliga förvaltningen hörande böcker, vidare göra föreskrivna utdrag,
ifylla betygsblanketter efter församlingsboken, mottaga flyttningsbetyg, renskriva protokoll
samt utskriva protokollsutdrag etc. Då församlingsbok skall omskrivas, kunde skrivbiträdet
utföra det väsentligaste arbetet därmed o. s. v. Klart torde emellertid vara, att
alla dessa arbeten skulle utföras under pastors tillsyn och på hans ansvar.

Vad skrivbiträdenas ställning angår, torde det ej kunna bli fråga om, att de, annat
än möjligen i undantagsfall, skulle erhålla fast anställning med lönereglering i normalgrader,
utan deras uppdrag finge väl i regeln betraktas som en bisyssla, avlönad med
lämpligt arvode, som bestämdes med hänsyn till arbetets omfattning i de särskilda fallen.
Ofta torde klockaren kunna anlitas för sådana uppdrag. I detta senare avseende må
erinras, att kyrkomötet i und. skrivelse år 1903 förordat denna utväg och att senare

Biträde å pastorsexpeditionen, statsbidrag. 133

flera uttalanden från olika håll gjorts i samma riktning, ävensom att 1915 års sakkunniga
för utredning om ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen i sitt betänkande
föreslagit, att där kantorsbefattning ej vore förenad med folkskollärartjänst, kantor skulle
biträda pastor vid å pastorsexpeditionen förekommande göromål.

Antagandet av skrivbiträde torde böra få ankomma på vederbörande kyrkoråd.

I fråga om medel till avlönande av här avsett skrivbiträde kan fråga uppstå, huruvida
staten eller församlingen skall anses skyldig tillhandahålla sådana. Ser man på de
arbeten, som utföras på pastorsexpeditionen, äro dessa av sådan beskaffenhet, att de
icke enbart angå lokalförsamlingen utan hela samhället. Förandet av civilregistraturet
är sålunda en statsangelägenhet i minst lika hög grad som en församlingens angelägenhet.
De uppgifter av olika slag, som från pastorsexpeditionerna lämnas till myndigheter, tjäna
också den statliga administrationen. Däremot kunna de arbeten, som sammanhänga med
ordförandeskapet i kyrkoråd, skolråd och kyrkostämma företrädesvis betraktas såsom
utförda för vederbörande församlings räkning. I betraktande härav synas såväl staten
som församlingarna böra bidraga till ifrågavarande skrivbiträdens avlönande. Huru bidragen
i sådant avseende böra fördelas, lärer först kunna avgöras efter en närmare utredning
av saken.

Den lämpligaste formen för frågans lösning torde emellertid vara, att vederbörande
församling avlönar skrivbiträdet med visst bidrag från statens sida.

Då det ej kan förutsättas, att skrivbiträden behöva anställas å alla pastorsexpeditioner,
uppstår frågan, huru det skall avgöras, när sådant biträde skall anses erforderligt.
Denna fråga kommer givetvis att vålla vissa svårigheter, enär det torde vara vanskligt
att uppställa någon allmängiltig regel, efter vilken avgörandet kan ske. Det har ifrågasatts,
att behovet skulle anses föreligga, när en församling har en viss folkmängd. Men
härvid kan anmärkas, att arbetsmängden i församlingar med samma folkmängd kan vara
mycket divergerande, beroende på olika förhållanden i andra avseenden. Det synes
knappt finnas någon annan utväg, än att det i varje särskilt fall får prövas, om skrivbiträde
är av behovet påkallat. I första hand torde församlingen efter framställning av
pastor böra lämnas tillfälle att säga sitt ord i saken. Kan ärendet ej avgöras genom
överenskommelse mellan pastor och församling, må det hänskjutas till domkapitlet.

Vad slutligen angår storleken av det arvode skrivbiträde skall äga uppbära, torde
detta böra bestämmas av församlingen å kyrkostämma. Möjligen borde dock åt domkapitlet
inrymmas rätten att tillse, det sådant arvode bestämmes till skäligt belopp.»

134

Förslag till hlocharinstitutionens omreglering.

1908 års förslag till stadga för organister och kantorer1).

Med upphävande av nåd. stadgan d. 4 maj 1894, huru förfaras skall vid tillsättning
av folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar samt
av nåd. kungörelsen samma dag angående förbud att samtidigt söka flera organist- och
klockarbefattningar, ävensom med ändring av nåd. kungörelsen d. 26 april 1895 angående
ordningen för meddelande av antagningsbevis för innehavare av klockartjänster m.
m. i vad denna kungörelse är häremot stridande, av 27 § av nåd. stadgan angående
folkundervisningen i riket samt 34 § av förnyade nåd. reglementet för lappmarks ecklesiastikverk
d. 31 jan. 1896 så, att vad i dessa författningar stadgas om klockarsyssla
skall gälla kantorssyssla, samt av vad i andra författningar kan finnas stridande mot här
nedan meddelade föreskrifter, förordnas som följer:

Kap. I.

Allmänna bestämmelser.

§ i 1.

Organist- och kantorstjänst eller båda dessa tjänster må sins emellan eller
med folkskollärartjänst förenas2).

2. Den som innehar dylika förenade tjänster skall uppbära de för varje tjänst
anslagna löner oavkortade.

3. Då den, som antagits till tjänst, varom här är fråga, avgår från en av de i
samma tjänst förenade befattningar, skall han vara pliktig samtidigt frånträda den eller
de övriga.

§ 2.

1. Förening av organist- och kantorstjänst beror av församlingens eget beslut2).

2. Om sätt och villkor för förening av lärarbefattning i folkskola med organisteller
kantorstjänst föreskrives i folkskolestadgan.

§ 3-

Kvinna är behörig att innehava så väl organist- som kantorstjänst3).

Motiv: Föreskriften i § 1 mom. 3 är lika lydande med § 6 i nåd. stadgan, huru förfaras skall
vid tillsättning av folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar d. 4
maj 1894. *)

*) Där bestämmelse i stadgan med eller utan förändring upptagits i 1916 års förslag till lag
om kantorer, har hänvisning gjorts till redogörelsen för sistnämnda förslag, med angivande inom parentes
av vederbörande paragraf i förslaget.

’) Se s. 9 (1 §). •) Se s. 97 (13 § 2 mom.).

1908 års förslag till stadga.

135

Kap. II.

Examina.

Det av kommitterade tilltänkta innehållet av detta kapitel framgår av vad som anföres
i betänkandet1). Då, av vad där anföres, är uppenbart, att en omfattande utredning
i sak måste försiggå, innan ett i alla detaljer fullständigt förslag kan utarbetas, hava
kommitterade icke ansett vara skäl att i paragrafer formulera detta tilltänkta innehall.

Kap. III.

Kompetens och tillsättning.

I) Om organist- eller kantor sbefattning icke är förenad med folkskollärartjänst.

§ 1.

För att anställas som organist eller kantor erfordras:

a) att vara känd för gudsfruktan och sedlig vandel,

b) att hava avlagt folkskollärarexamen eller realskoleexamen eller förete intyg av
vederbörande rektor vid seminarium eller allmänt läroverk om kunskaper motsvarande
fordringarna i nämnda examina, med undantag av pedagogik och metodik samt engelska
och tyska språken, ävensom för organistbefattning organistexamen och för kantorsbefattning
kantorsexamen2),

c) samt att hava uppnått tjuguett års ålder.

§ 2.

1 Då organist- eller kantorstjänster, skilda eller förenade, äro till ansökning lediga,

skall kungörelse om ledigheten, så snart ske kan och senast inom sex månader av
kyrkorådet utfärdas och tre gånger införas i den tidning, genom vilken officiella meddelanden
tillkännagivas. , , . .

2 Organist- eller kantorstjänster, skilda eller förenade, sokas hos kyrkorådet senast

inom sextio dagar från första dagen, då ledighet kungjordes i nämnda tidning denna
das oräknad, dock att om den sextionde dagen mfaller a helgdag, ansökningstiden utsträckes
till nästföljande söckendag. Ansökning med därtill hörande handlingar ska
före ansökningstidens utgång till kyrkorådets ordförande ingivas eller ock med allmänna
posten till honom insändas så tidigt, att den honom tillhandakommit, innan ansökningstiden
gått till ända.

3. Ansökningen skall åtföljas av:

a) behörigen styrkt merit- och tjänsteförteckning; samt

i huvudskrift eller behörigen styrkt avskrift: *)

») Se s. 145 f.

*) Se s. 96, 144 f., jfr Avd. 1, s. 18 f.

136

Förslag till Moclcarinstitutionens omreglering.

b) prästbetyg;

e) betyg över vederbörligen avlagda examina; och

om sökanden förut tjänstgjort såsom organist eller kantor,

d) av vederbörande myndighet utfärdat betyg över föregående tjänstgöring; börande
det betyg, som avser sökandens senaste tjänstgöring, icke vara utfärdat tidigare än tre
månader före ansökningstidens utgång.

4. Sökande till organist- eller kantorstjänster, skilda eller förenade, må icke samtidigt
vara sökande till annan tjänst av lika beskaffenhet med den tjänst, varom fråga
är, eller med någon däri ingående befattning; sker det, skall han anses obehörig till
varje av de sökta befattningarna.

5. Efter ansökningstidens utgång och så fort ske kan sammanträder kyrkorådet,
som till en början prövar sökandenas behörighet. Finner kyrkorådet så nödigt, äger
kyrkorådet därefter förelägga de såsom behöriga ansedda sökandena eller en eller flera
av dem prov. Dessa prov skola fullgöras under allmän gudstjänst i församlingens kyrka.
Over prov skola avgivas vitsord, vilka skola införas i kyrkorådets protokollsbok. Underlåtenhet
att fullgöra förelagt prov utgör icke hinder för sökande att vid tjänstens tillsättande
komma i åtanke.

6. Sökande, som skall avlägga prov, äger att ett dygn före provdagen hos kyrkorådets
ordförande erhålla uppgift om den liturgiska anordning, som vid provdagen skall
följas vid gudstjänsten, samt äga tillgång till kyrkans orgel.

7. Förslag till organist- eller kantorsbefattning eller till båda dessa befattningar,
om de äro_ förenade, skall upprättas av församlingens kyrkoråd.

8. A förslaget skall, då prov ej förelägges de sökande, efter ansökningstidens utgång,
men eljest sedan den för provs avläggande av kyrkorådet bestämda tiden gått till
ända, så snart ske kan och senast inom trettio dagar, kyrkorådet uppföra tre av de
sökande i den ordning, i vilken de med avseende på sin lämplighet för tjänsten anses
böra komma i åtanke. Härvid bör hänsyn tagas till såväl de egenskaper, som i § 1
av detta kapitel omförmälas, som betygs- och andra meriter, vilka under föregående tjänstgöring
förvärvats, ävensom till möjligen avlagda prov.

§ 3.

1. Om ingen behörig sökande anmält sig till ledigförklarad tjänst, skall tjänsten
å nyo ofördröjligen kungöras ledig.

2. Om åter endast en eller två behörige sökande anmält sig till en tjänst, skall
lika lång ansökningstid för förslagets fyllande å nyo utsättas och på ovannämnda sätt
kungöras, såvida ej kyrkoråd och kyrkostämma gemensamt förklara sig nöjda, i förra
fallet att antaga den, som är ensam sökande, och i senare fallet att anställa val mellan
två på förslag uppförda sökande.

§ 4.

Senast inom trettio dagar efter förslagets upprättande bör val mellan de å förslag
uppförda förrättas å kyrkostämma och skola därvid lända till efterrättelse de för val å
kyrkostämma i allmänhet gällande föreskrifter x).

'') Se s. 99 (13 § 3 mom.).

1908 års förslag till stadga.

§ 5.

137

1. Över olagligheter, begångna vid upprättande av förslag eller vid val av organist
eller kantor, vare sig befattningarna äro förenade eller ej, må, sedan valet skett
och behörigen kungjorts, besvär kunna hos domkapitlet anföras inom den tid, som är
stadgad för besvärs anförande över kyrkostämmobeslut; och må domkapitlets utslag kunna
i vanlig ordning hos K. M:t överklagas.

2. Om den, som anfört besvär över förslag eller val, anmäler sig som sökande
till dylik tjänst inom annan församling, förrän besvären blivit genom laga kraft ägande
utslag avgjorda, vare samma påföljd, som ovan stadgats för samtidigt sökande av sådana
tjänster inom två eller flera församlingar.

§ 6.

Då organist- eller kantorsbefattning eller båda i förening äro lediga eller tjänstinnehavare
åtnjuter tjänstledighet, skall kyrkorådet draga försorg därom, att befattningen
uppehälles genom vikarie*); och bör, om icke särskilda förhållanden därifrån föranleda
undantag, icke någon därtill förordnas, som ej äger den i denna stadga föreskrivna behörighet
att innehava de ifrågavarande tjänsterna.

§ 7.

1. Laga av- och tillträdestid vid organist- eller kantorstjänster eller till dessa
tjänster om de äro förenade skall, där ej annorlunda överenskommes mellan kyrkoråden
och den valda, vara den 1 maj2).

2. Då organist eller kantor vid tillträdet av tjänst skall avgå från tjänst inom
annan församling, åligger det ordföranden i kyrkorådet i den församling, där tjänsten
skall tillträdas, att, sedan valet vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra skriftlig anmälan
hos kyrkorådet i den församling, där tjänst skall avträdas.

§ 8-

Antagningsbevis för innehavare av organist- eller kantorsbefattning eller av båda
dessa befattningar, om de äro förenade, skall meddelas av församlingens kyrkoråd. Sådant
antagningsbevis skall meddelas utan lösen.

II) Om organist- eller kantorsbefattning är förenad med folkskollärartjänst, gäller folkskolestadgan,
dock med iakttagande av följande:

§ 9-

För att anställas vid dylik befattning fordras att hava avlagt, utom folkskollärarexamen,
för organistbefattning organistexamen och för kantorsbefattning kantorsexamen8).

*) Se s. 99 (13 § 4 mom.). J) Se s. 103 (16 §). *) Se s. 96, 144 f.

18 — Klockarutredningen. Afd. 2.

138

Förslag till klo char institutionens omreglering.

§ 10.

Har i vederbörlig ordning blivit bestämt, att med folkskollärarbefattning skall förenas
organist- eller kantorssyssla eller båda dessa sysslor, och äro samtliga befattningarna
till ansökning lediga; då skola kyrkoråd och skolråd, såsom ett gemensamt kyrko- och
skolråd, vidtaga de åtgärder, som för tillsättning av tjänsten erfordras.

§ 11.

1. Kungörelse om ledigheten skall av kyrko- och skolrådet utfärdas och genom
dess försorg införas tre gånger i den tidning, genom vilken officiella meddelanden tillkännagivas.

2. Tjänsten sökes hos kyrko- och skolrådet; och bör sökande inom sextio dagar
från ledighetens första kungörande i nämnda tidning till kyrko- och skolrådets ordförande
ingiva sin ansökan och därvid foga de betyg, vilka, enligt vad särskilt är stadgat, erfordras
för styrkande av sökandens behörighet till envar av ifrågavarande, i tjänsten inbegripna
befattningar.

3. Sökande, om vilken nu är sagt, må ej samtidigt vara sökande till tjänst inom
annat skoldistrikt, vilken är av lika beskaffenhet med den tjänst, varom fråga är, eller
med någon av de däri ingående befattningarna. Sker det, skall han anses obehörig till
varje av de sökta tjänsterna.

4. Där kyrko- och skolråd så nödigt finner, äger det att för folkskollärarbefattningen
förelägga de sökande undervisningsprov efter ty särskilt är stadgat; och skola de, vilka
det sålunda åligger att fullgöra undervisningsprov, jämväl avlägga prov för organist- och
kantorsbefattningarna. Sistnämnda prov, för vilka gälla, vad i § 2 mom. 6 här ovan
sägs, skola fullgöras under allmän gudstjänst i församlingens kyrka; börande det undervisningsprov,
sökanden skall fullgöra, utsättas till de närmaste dagarna före eller efter
den dag, då han har att avlägga prov för organist- och kantorsbefattningarna.

5. Kyrko- och skolrådet har att, då undervisningsprov ej förelägges de sökande,
senast inom trettio dagar efter ansökningstidens utgång, men eljest inom lika många
dagar, sedan den av kyrko- och skolrådet för avläggande av de i näst föregående mom.
omförmälda prov bestämda tid förflutit, på förslag uppföra tre av de sökande i den ordning
de genom gudsfruktan, sedliga egenskaper, kunskaper och skicklighet anses förtjänta
att komma i åtanke.

6. I sammanhang med förslagets upprättande skall kyrko- och skolrådet utsätta
de dagar, då de å förslaget uppförda, vilka icke redan avlagt prov för organist- och kantorsbefattningarna,
hava att sådana prov fullgöra. Underlåtenhet att fullgöra dessa prov
utgör icke hinder för sökande att vid valet komma under omröstning.

§ 12.

Om endast en eller två behöriga sökande anmält sig, skall, sedan den eller de
sökande blivit å förslag uppförda, lika lång ansökningstid, som i § 11 mom. 2 sägs,
för förslagets fyllande utsättas och på det i samma § föreskrivna sätt kungöras, såvida

139

1908 års förslag till stadga.

ej kyrko- och skolrådet och församlingen sammanstämmande förklara sig nöjda, i förra
fallet, att den, som är ensam sökande, antages, och, i senare fallet, att val anställes
mellan två på förslag uppförda sökande.

§ 13.

Senast inom trettio dagar efter det tiden för avläggande av de prov, om vilka i
§11 mom. 6 sägs, tilländalupit, eller, där sådana prov ej vid förslagets upprättande
förelagts, senast inom samma tid efter förslagets upprättande bör val mellan de å förslaget
uppförda företagas å kyrkostämma; skolande därvid lända till efterrättelse de för
val å kyrkostämma i allmänhet gällande föreskrifter 1).

§ 14.

1. Över åtgärder, om vilka här ovan sägs, må, sedan valets utgång blivit behörigen
kungjord, besvär kunna hos vederbörande domkapitel anföras inom den tid, som
är stadgad för besvärs anförande över kyrkostämmobeslut. Domkapitlets utslag må ock
kunna i vanlig ordning överklagas hos K. M:t.

2. Om någon, innan av honom anförda besvär, om vilka i mom. 1 sägs, blivit
genom laga kraft ägande utslag avgjorda, anmäler sig som sökande till tjänst inom annat
skoldistrikt, vilken är av lika beskaffenhet med den först sökta eller med någon av de
däri ingående befattningar, vare samma påföljd, som i § 11 mom. 3 stadgas.

§ 15.

Där organist- eller kantorsbefattning eller båda dessa befattningar enligt fattat beslut
skola vara med folkskollärartjänst förenade, skall antagningsbevis för innehavare av de
förenade tjänsterna meddelas av det gemensamma kyrko- och skolrådet.

§ 16.

Laga av- och tillträdestider skola vara den 1 januari och den 1 juli, där ej annorlunda
överenskommes mellan tjänstinnehavaren och kyrko- och skolråden i de församlingar,
där tjänst avträdes eller tillträdes2); börande, sedan valet ägt rum, tjänsten tillträdas
å den av förenämnda tider, som inträffar näst efter trettionde dagen från det valet
vunnit laga kraft.

Motiv:

»I:o) Om tjänst icke är förenad med folkskollärartjänst.

Beträffande tillsättning av organist- och kantorsbefattning eller båda dessa befattningar, om
de äro förenade, hava kommitterade ansett sig i allt vad som är tillämpligt böra följa folkskolestadgans
motsvarande föreskrifter, endast med de förändringar, som betingas därav, att kyrkoråd här har
att träda i skolråds ställe, och att vad som föreskrives rörande folkskollärare i folkskolestadgan här
skulle gälla organist och kantor. Motsvarigheten till § 1 är att söka i folkskolestadgans § 18, till
§2:1-3 i § 19: 1—3, till § 2: 5 och 6 i § 19: 6 samt till § 2: 8 i § 19: 6, till § 3 i § 20: 1
och 2, till § 1 i § 21: 1, till §5:1 i § 22: 1, till §6 i § 25 samt till § 7: 2 i § 28. Det föreslagna
stadgandet i § 2: 4 är hämtat från nåd. kungörelsen d. 4 maj 1894 angående förbud att samtidigt
söka flera organist- och kantorsbefattningar; det i § 2: 7 från lagen d. 6 april 1894 angående

Se s. 99 (13 § 3 mom.). ’) Se s. 102 (15 §).

140

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

ändring i gällande stadganden om tillsättning av organist- och klockarbefattningar; det i § 5: 2 från
ovannämnda kungörelse d. 4 maj 1894; det i § 8 från nåd. kungörelsen d. 26 april 1895 angående
ordningen för meddelande av antagningsbevis för innehavare av klockartjänster. I § 7: 1 har införts
ett stadgande, varigenom av- och tillträdestiden för dessa tjänster i regel bestämts till d. 1 maj, enär
det ansetts lämpligt att för dessa kyrkliga tjänster låta det kyrkliga året bliva bestämmande.

IT; o) Om tjänst är förenad med folkskollärartjänst.

I fråga om de i § 9 intagna kompetensfordringar, torde särskild motivering ej erfordras. Beträffande
tillsättning av ovannämnda tjänster, då båda eller en av dem äro förenade med folkskollärartjänst,
hava kommitterade ansett, att, då K. M:t efter inhämtande av kyrkomötets yttrande så
nyligen som d. 4 maj 1894 genom särskild stadga påbjudit, huru förfaras skall vid tillsättning av
folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar samt ingen anledning är
för handen att låta kantor tillsättas på annat sätt än klockare, intet skäl finnes att frångå då givna
bestämmelser. Till följd härav hava kommitterade, förutom utbytet av ordet klockare mot kantor,
icke tillåtit sig föreslå annan ändring i denna stadga än att i § 16 tillagts en föreskrift, hämtad ur
nåd. kungörelsen d. 26 april 1895 angående antagningsbevis, samt i § 16 en annan, avfattad med
ledning av § 28 folkskolestadgan rörande av- och tillträdestider.»

I avgivna yttranden har anmärkts, att stadgandet om rätt för kyrkorådet att före förslagets
upprättande förelägga en eller flera av de såsom behöriga ansedda sökande till organist- och kantorstjänst
prov vore olämpligt och kunde lämna rum för godtycke från kyrkorådets sida, ävensom att
prov alltid borde ske vid högmässogudstjänst. K. B. i Jämtlands län har framhållit önskvärdheten
av, att de omständliga formerna för tillsättning av kantors- och organistbefattningarna och de med
dem ofta förenade folkskollärartjänsterna förenklades och att den vid kommunikationsväsendets nutida
utveckling onödiga och såväl för behövligt tillgodoseende av de ändamål ifrågavarande institutioner
avsåge att fylla som för vederbörande sökande menliga tidsutdräkten vid tillsättningarna minskades.

Kap. IV.

Tjänståligrganden.

§ i Organisten

åligger:

l:o) att, på sätt i kyrkolagen sägs, med kyrkans orgel beledsaga sången vid allmän
gudstjänst och andra gudstjänstliga förrättningar i kyrka1);

2:o) att ansvara för orgelverkets behöriga stämning och vård samt till kyrkorådet
anmäla sådana brister å detsamma, som han icke kan anses pliktig själv avhjälpa1); samt

3:o) att tillse, att den honom underlydande orgeltramparen fullgör sina skyldigheter2).

§ 2.

Kantorn åligger:

l:o) att upptaga och leda sången vid allmän gudstjänst och andra gudstjänstliga
förrättningar i kyrkan x);

2:o) att främja intresset för kyrkosångens höjande inom församlingen samt, där
kyrkorådet finner sådant lämpligen kunna ske, mot särskild ersättning meddela undervisning
i sång åt församlingens ungdom; dock att, där kantor tillika är folkskollärare,
denna hans sångundervisning, utöver den i folkskolestadgan bestämda, icke må, utan
hans medgivande, av läsåret upptaga längre tid än tjugu timmar, ej heller förläggas annorstädes
än till den skola, där han är anställd3);

") Se s. 31 (3 § l;o). s) Se s. 60 (3 § 8:o d). •) Se s. 36 (3 § 4:o).

141

1908 års förslag till stadga.

3:o) att, där brukligt är, att sång utföres vid jordfästning utom kyrka, därmed tillhandagå
sön- eller helgdag1);

4:o) att, där ej sådant av kyrkorådet åt annan person uppdrages, öva tillsyn över
kyrkan och i första hand ansvara för att honom av kyrkorådet anförtrodd, kyrkan tillhörig
lös egendom vederbörligen förvaras och vårdas och för pastor anmäla därå uppkommen
eller befarad skada, samt att övervaka, att begravningsplats hålles i ordnat skick2);

5:o) att, där ej annorlunda bestämmes eller brukligt är, uppbära och redovisa avgifter
till kyrkan för begagnande av de hennes tillhörigheter, varför särskild taxa är
fastställd 3);

6:o) att före gudstjänstens början i sakristian hava en bestämd expeditionstid för
mottagande, ordnande och till tjänstgörande präst, innan gudstjänsten börjas, överlämna
inkomna äktenskapslysningar, kungörelser och legala handlingar samt antecknande, om
så påfordras, av nattvardsgäster ävensom att efter av pastor uppgjord lista utskriva kungörelser
om gudstjänsttider, nattvardsgångar och kollektör4);

7:o) att tillse, att under honom lydande kyrkovaktare, ringare och annan kyrkobetjäning
fullgöra sina åligganden i enlighet med kyrkorådets för en var av dem meddelade
skriftliga instruktioner, ävensom att, om de icke åtlyda hans därmed överensstämmande
tillsägelser, anmäla dem för kyrkorådet5);

8:o) att vid mässfall verkställa äktenskapslysning enligt lagen av d. 14 okt. 1898 6).

Inga andra förrättningar eller besvär, än de här ovan nämnda, må åläggas kantor
såsom sådan, och är kantor tillika folkskollärare, få hans till söcknedagar förlagda förrättningar
icke ordnas så, att hans lärarverksamhet därav hindras eller störes7).

§ 3.

Över organists och kantors ordentliga fullgörande av de i §§ 1 och 2 av delta
kapitel omförmälda åligganden har kyrkorådet att vaka8).

Kap. V.

Tjänstledighet, tjänstgöringsbetyg och entledigande.

§ l.

1. Tjänstledighet eller tillåtelse att på eget ansvar mera tillfälligt anlita annan
såsom biträde i tjänsten söke organist eller kantor hos pastor.

2. Uppstår fråga om ledighet eller om tillåtelse att begagna tjänstebiträde intill tre
månader, ankommer på kyrkorådet att däröver besluta9).

3. Avser tjänstledighet mer än tre månader, underställes frågan kyrkostämmas

beslut.

4. Vid ansökning om tjänstledighet bör tjänsteinnehavaren föreslå tjänstbiträde eller
vikarie, och vare tjänstinnehavaren skyldig att, där ej annorlunda mellan honom och
vederbörande överenskommes, själv avlöna den person, som av vederbörande godkänts
till uppehållande av hans tjänst eller någon del av denna.

!) Se s. 42 (3 § 6:o). s) Se s. 49, 51 (3 § 8:o a), 9 §). 8) Se s. 49 (3 § 8:o b). *) Se s. 44,

60 (3 § 6:o, 8:o c). 6) Se s. 50 (3 § 8:o d). 6) Se s. 47 (3 § 7:o). 7) Jfr s. 24 f. 8) Jfr s. 62 f.

9) Se s. 99 (13 § 4 mom.).

142 Förslag till Mockarinstitutionens omreglering.

5. Där tjänstledighet icke är tillfällig eller då tjänst är ledig, bör, så vitt möjligt,
icke därtill förordnas annan, än den som äger i denna stadga föreskriven behörighet att
innehava tjänsten.

§ 2.

Kyrkorådet åligger att åt organist eller kantor, senast inom trettio dagar efter det
skriftlig begäran därom framställts, utfärda tjänstgöringsbetyg. Detta skall innehålla dels
uppgift om tjänstgöringens art och tjänstgöringstiden, dels ock vitsord över tjänstemannens
ådagalagda skicklighet i tjänsten samt över hans vandel. Tjänstgöringsbetyg må
ock, där skyndsamhet är av nöden, utfärdas av kyrkorådets ordförande jämte de ledamöter,
som kyrkorådet därtill utsett.

(Beträffande tjänstgöringsbetyg för organister och kantorer har centralstyrelsen för
Sv. allm. organist- och kantorsförening i skrivelse d. 24 maj 1916, med erinran att
dylika betyg hittills utfärdats i de mest skiftande former och med det mest växlande
innehåll, att obehöriga personliga hänsyn mången gång blivit avgörande vid betygens
utfärdande samt att det därför särskilt vid bedömandet av ansökningar till och upprättandet
av förslag för återbesättandet av lediga platser vore svårt att av desamma få en
rätt uppfattning om vederbörandes duglighet för sitt kall, anhållit att, i likhet med som
gällde för lärarpersonalen, K. M:t måtte utfärda bestämmelser om, huru tjänstgöringsbetyg
för organister och kantorer skulle vara avfattade, och bifogade styrelsen vid sin
skrivelse förslag till formulär för sådant betyg, upptagande för nit och skicklighet endast
3 vitsord: mycket god, god och mindre god samt för vandel vitsorden hedrande och
mindre hedrande.)

§ 3.

Vill organist eller kantor avgå från sin tjänst, göre han därom i god tid skriftlig
anmälan hos församlingens kyrkoråd, som äger bevilja honom avsked1).

§ 4.

1. Skulle någon organist eller kantor befinnas oskicklig till eller försumlig i förrättandet
av sin tjänst eller ådagalägga sådant uppförande, att han ej bör vid sin tjänst
längre bibehållas, må kyrkorådet äga att, efter föregången, i kyrkorådets protokoll intagen
men fruktlös befunnen varning, skilja honom från befattningen och den därmed
följande avlöningen. Över kyrkorådets beslut om tjänstinnehavarens varning eller skiljande
från befattningen må besvär kunna av tjänstinnehavaren, inom trettio dagar efter
det han av beslutet erhållit del, anföras i den ordning, som är bestämd för besvär över
val till befattningen.

2. Kyrkorådet skall hos kyrkostämma göra anmälan om tjänstinnehavarens skiljande
från befattningen, sedan beslutet därom vunnit laga kraft2).

_ Motiv: Föreskrifterna i § 1 överensstämde med vad redan i allmänhet vore fallet. Stadgandena
i §§ 2 4 vore avfattade med ledning av §§ 8: 2, 30: 1 och 32 folkskolestadgan*).

Mot de i § 1 mom. 1 och 2 förekommande bestämmelser om tjänstledighet har i avgivna yttranden
anmärkts, att de icke vore avfattade med tillräcklig tydlighet och därför borde omredigeras,
varvid tillika borde angivas, för huru lång tid pastor skulle äga bevilja tjänstledighet eller tillåtelse
att anlita tjänstebiträden.

*) Se s. 101 (14 § 1 mom.). 2) Se s. 101 (14 § 2 o. 3 mom.). *) Om ändrad lydelse av § 32
folkskolestadgan, se s. 101 not. 1.

1908 års förslag till stadga.

143

Kap. VI.

Övergångsbestämmelse.

De som avlagt kyrkosångarexamen enligt bestämmelserna i K. M:ts kungörelse angående
villkoren för behörighet till organist- och kyrkosångarbefattningar m. m. den 8
december 1881, sådan denna lyder i nåd. kungörelsen den 5 dee. 1901, äro behöriga
att söka kantorsbefattning.

144

Förslag till Iclockar institutionens omreglering.

Förslag till ändrade bestämmelser angående kyrkomusikers

utbildning.

Med klockarinstitutionens omreglering står frågan om kyrkomusikers
utbildning i närmaste sammanhang, och hava även under senare tid upprepade
förslag till ändrade bestämmelser i sistnämnda hänseende framkommit,
särskilt beträffande utbildningen i landsorten.

Uti und. skrivelse d. 29 sept. 1898 framställde musikaliska akademien, med erinran
att det ej vore möjligt förlägga samtliga organist- och kyrkosångarexamina till
konservatoriet, utan att flertalet av dessa måste avläggas inför annat forum, förslag till
vissa ändringar angående examina i landsorten. Detta förslag gick i huvudsak ut på,
att examina i stiftsstäderna skulle äga rum varje år mellan d. 1 juni och d. 15
juli samt förrättas av domkyrkoorganist eller annan person, som därtill erhållit musikaliska
akademiens tillsvidare gällande förordnande, att till domkyrkoorganist och särskilt
förordnad examinator endast finge antagas person, som avlagt examen vid konservatoriet
att i ledningen av examen skulle deltaga två av K. M:t förordnade censorer, varjämte
domkapitlet skulle låta representera sig genom lämplig person, samt att betygen, för
vilka skulle tjäna till ledning de av läroverksstyrelsen för konservatoriet utarbetade kurserna,
skulle bestämmas av examinator och censorerna genom omröstning per capita.

Häröver hördes vederbörande, av vilka flertalet med eller utan ändringsförslag tillstyrkte
framställningen. De myndigheter, som gåvo avstyrkande yttranden, motiverade
sin åsikt därmed, att ett verkligt vidhållande av de uppställda fordringarna skulle omöjliggöra
examens avläggande för en slör del examinander och sålunda medföra brist på
lagligen kompetenta sökande till respektive befattningar, varför i stället minimikurser
borde fastställas för vissa befattningar. Från en del håll framhölls särskilt önskvärdheten
av att, om icke samtliga examina kunde förläggas till konservatoriet, organistskolor
bleve inrättade i vissa städer.

Sedan K. M:t anbefallt akademien att avgiva förnyat utlåtande med anledning
av de avgivna yttrandena och i sammanhang därmed taga under övervägande frågan om
lämpligheten att bestämma särskild minimikurs för behörighet till vissa organist- och
kyrkosångarbefattningar, erinrade akademien, att den fortfarande vidhölle, att det ej vore
möjligt förlägga samtliga examina till konservatoriet, samt att akademien väl ansåge önskvärt,
att organistskolor inrättades i vissa stiftsstäder, men att den av kostnadsskäl för
det dåvarande ej vågat upptaga detta förslag, och anförde akademien vidare: Väl kunde

Ändrade bestämmelser ang. kyrkomusikers utbildning. 145

i visst fall smärre modifikationer av examenskurserna företagas, men någon väsentlig
minskning av fordringarna för betyget godkänd i de olika ämnena kunde ej ske, utan
att därigenom fara skulle uppstå för ett sänkande i allmänhet av nivån för organist- och
kyrkosångarutbildningen, vilket skulle vara ödesdigert. Särskilt ansåge sig akademien
böra vidhålla nödvändigheten därav, att för ifrågavarande befattningar fordringarna på
godkänt betyg i orgelspelning samt orgelns stämning och skötsel ävensom i elementar- och
kyrkosång under inga förhållanden eftergåves. Däremot kunde beträffande de nu gällande
kunskapsmåtten i pianospelning och harmonilära, i avbidan på ett nöjaktigt ordnande avorganisters
och kyrkosångares lönevillkor, eftergift tillsvidare medgivas på så sätt, att
vid organistexamen i landsorten i dessa ämnen även skulle kunna lämnas vitsordet »försvarlig»
efter särskilda av läroverksstyrelsen uppgjorda kurser samt betyg därom utfärdas,
vilka dock icke skulle medföra kompetens för andra tjänster än sådana i annexsamt
kapell- och bruksförsamlingar.

Frågan om kyrkomusieis utbildning upptogs därefter i en av centralstyrelsen för
Sveriges allmänna organist- och^jvantorsförening gjord und. framställning, däri bl. a. påpekades,
dels att gällande kompetensfordringar för organister och kyrkosångare i vissa
avseenden icke motsvarade tidens krav, dels att bestämmelserna angående dessa tjänstemäns
utbildning och examinering vore i viss mån otillfredsställande. Särskilt framhölls,
att kyrkomusikernas humanistiska utbildning i många fall vore mycket undermålig, att
den examen i kyrkosång, som genom kungörelsen d. 8 dec. 1881 blivit lagstad
gad, medfört den oegentligheten, att personer, som erhållit examensbetyg endast uti
kyrkosång, befordrats till anställning även såsom organister, samt att kyrkomusiei borde
erhålla samma förmån som snart sagt alla övriga tjänstemän i riket åtnjöte av kostnads
fri undervisning vid läroverk, som nnderhölles av staten, varför för sådant ändamål ett
mindre antal organistskolor med av staten avlönade lärare borde inrättas. Tillika framställdes
vissa särskilda önskemål: att kurserna i de i organist- och kyrkosångareexamen
ingående ämnena borde revideras samt i examen ingå en kurs i svenska kyrkans liturgi,
att organist- och kyrkosångarexamina i landsorten borde övervakas av censorer, utsedda
icke av domkapitlen utan av musikaliska akademien, att organist- och kyrkosångarbetyg,
innan organistskolor blivit inrättade, endast skulle få utfärdas av examinatorer, utsedda av
musikaliska akademien, ävensom att kyrkosångarexamen allenast borde få avläggas i sam.
band med eller efter förut avlagd organistexamen.

Sedan häröver vederbörande blivit hörda och musikaliska akademien yttrat sig
överlämnades samtliga handlingar till 1908 års kommitterade för klockarinstitutionens
omreglering. I en del yttranden hade särskilt framhållits behovet av kostnadsfri undervisning
och av stipendier för eleverna samt att inskränkning borde göras i de kvalitativa
kurserna i organistexamen för dem, som komme att med sin befattning förena folkskollärartjänst,
enär på dessa ej kunde ställas lika höga fordringar som på dem, vilka skulle
göra organistkallet till sin enda levnadsverksamhet.

För egen del anförde 1908 års kommitterade: Först framställde sig frågan, huruvida
en ökad humanistisk bildning för organister och kantorer vore önskvärd. Att
en sådan bildning skulle bidraga att höja såväl kyrkomusiken som kyrkomusikerkårens
ställning kunde ej bestridas. Det övervägande flertalet av kårens medlemmar, i runt
tal omkring tre fjärdedelar, måste dock anses för närvarande äga en för tjänsternas tillbörliga
skötande fullt tillfredsställande humanistisk bildningsgrad, då de hade avlagt folk -

tf) — Klockarutredningen. Afd. 2.

146 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

skollärarexamen, och att för dem därutöver, på sätt yrkats, fordra realskolexamenskurs
i tyska språket, syntes kommitterade olämpligt, åtminstone så länge införandet av detta
språks studium i seminariernas undervisningsplan ännu vore oavgjort. Tvärtom vore
det kommitterades mening, att man skulle kunna minska fordringarna för de blivande
organister och kantorer, som ej tillika vore folkskollärare, med ämnena pedagogik och
metodik, som inginge i folkskollärarexamen, och med ämnena engelska och åtminstone tills
vidare tyska, vilka inginge som nya ämnen i realskolexamen. Organist- och kyrkosångarexamina
krävde ju i och för sig så dryga kostnader, att det ej kunde vara skäl att allt
för mycket öka dem, helst de löner, som kyrkomusici även för framtiden komme att åtnjuta,
mångenstädes nog torde bliva jämförelsevis små. Viktigt vore även att tillse, att
de skärpta kompetensfordringarna ej hindrade lärjungarnas musikaliska utbildning under
ungdomsåren, och borde därför ovannämnda prövning sättas som villkor för rätten att
söka organist- och kantorstjänst och ej för rätten att avlägga organist- och kyrkosångarexamen.
På grund av vad sålunda anförts, ansåge sig kommitterade böra föreslå, att
som kompetensvillkor för att kunna utnämnas till organist eller kantor måtte stadgas
utom vederbörlig musikalisk examen att antingen hava avlagt folkskollärar- eller realskolexamen
eller hava intyg av vederbörande rektor vid seminarium eller allmänt läroverk om
kunskaper motsvarande fordringarna i sagda examina med undantag av pedagogik och
metodik samt engelska och tyska språken1). — Av betydligt större vikt vore fackexaminas
ordnande. Det hade begärts, att kyrkosångarexamen måtte få avläggas endast i samband
med eller efter förut avlagd organistexamen, då den genom kungörelsen d. 8 dec. 1881
stadgade särskilda kyrkosångarexamen verkat skadligt, därigenom att den föranlett många
församlingar att av sparsamhetsskäl tillsätta endast kyrkosångare men med skyldighet för
honom att stundom utan någon som helst ersättning spela församlingens orgel, och att
således mångenstädes personer faktiskt antagits till organister efter att hava avlagt endast
kyrkosångarexamen. Att dylika missbruk varit skadliga för kyrkomusikens utveckling
inom församlingarna, vore alldeles uppenbart, men att härav draga den slutsatsen, att
sagda examen borde såsom en fristående examen avskaffas, vore förhastat. Avskiljandet
ur den ursprungliga organistexamen av en särskild kyrkosångarexamen, så som skedde
1881, hade nog haft goda skäl för sig. A ena sidan hade härigenom utan tvivel många
med goda musikaliska anlag men ej med sångröst utrustade personer fått möjlighet att göra
sig kompetenta till erhållande av sådana organistbefattningar, där jämte organisten funnes
särskild kyrkosångare, och å den andra sidan funnes säkerligen många med god sångröst,
som utan svårighet kunde avlägga kyrkosångarexamen, men som genom bristande
förmåga, tid och tillgångar eller av andra orsaker ej kunde avlägga organistexamen. Besinnade
man dessutom, att 310, d. v. s. 12 procent, av rikets församlingar ännu saknade
orgel, och att det måste anses orimligt att av dessa församlingar fordra anställandet av
examinerad organist, måste man erkänna det berättigade i, att en särskild kyrkosångareller
kantorsexamen fortfarande funnes. Vidare upprepande av ovannämnda missbruk,
att kantorer tvingades att mot ringa eller ingen ersättning spela orgel, torde på annat sätt
kunna förekommas. — Vad anginge anordnandet av organist- och kyrkosångarexamina,
ansåge kommitterade, att det utan all jämförelse bästa vore, om ett tillräckligt antal
särskilda, på lämpliga platser belägna skolor för detta ändamål upprättades, sköttes
av statsavlönade lärare och underhölles av staten. Det kunde ej anses annat än billigt *)

*) Se stadgan kap. III § 1, s. 136.

Ändrade bestämmelser ang. hjrJcomusikers utbildning. 147

och rättvist, att kyrkomusici såväl som andra tjänstemän, vilka tjänade ett allmännyttigt
ändamål, finge, liksom snart sagt alla andra, sin yrkesutbildning genom kostnadsfri undervisning.
Kommitterade ansåge sig emellertid ej kompetenta att framkomma med något
förslag till upprättande av dylika anstalter, varför erfordrades en omfattande utredning.
Till dess en sådan hunnit bliva färdig, borde, i anslutning till det av musikaliska akademien
d. 29 sept. 1898 framställda förslag1), vissa ändringar göras beträffande examina
i landsorten, revision av kurserna äga rum samt bestämmelse meddelas, att i kantorsexamen
skulle ingå de fordringar i sångundervisning, som påkallades därav, att kantor
enligt kommitterades förslag tillika skulle vara lärare i sång. Vidare borde, till dess
statsanstalter för utbildande av organister och kantorer kunde komma till stånd, medel i form
av stipendier, i likhet med vad redan nu utginge för utbildande av musikelever vid regementena,
anslås även till organist- och kantorselever såsom hjälp till deras yrkesutbildning.

En reservant (Borgh) hemställde — under åberopande därav, att kantorsexamen
utan föregående inhämtande av kunskaper, som motsvarade den nuvarande organistexamen,
ej lämnade garanti för kompetens eller duglighet att på tillfredsställande sätt
öva och leda den kyrkliga sången — att den nya kantorsexamen endast skulle få avläggas
i samband med eller efter förut avlagd organistexamen.

Av de i ärendet hörda myndigheterna instämde ett flertal med reservanten. Kammarkollegium
anförde i avgivet utlåtande: På grund av de svaga avlöningsförmåner, som
säkerligen även framdeles komme att erbjudas organister och klockare eller kantorer,
hölle kollegium före, att för kompetens till dessa befattningar icke borde uppställas andra
fordringar än sådana, som påkallades av de med befattningarna förenade göromålens beskaffenhet.
Av denna anledning ifrågasatte kollegium, i likhet med en del i ärendet
hörda myndigheter, huruvida det kunde vara lämpligt att uppställa fordran på viss humanistisk
bildning för anställning såsom organist eller klockare (kantor), då befattningen icke
vore förenad med folkskollärartjänst.

Sedermera har frågan varit under behandling dels av 1915 års sakkunniga
i deras d. 19 maj 1915 avgivna förslag, däri emellertid allenast
i frågan framhållits vissa allmänna synpunkter, dels ock — med föranledande
delvis av en kyrkomötets lind. skrivelse d. 2 nov. 1910 i
anledning av väckt motion om utfärdande av särskilda bestämmelser rörande
kyrkomusikers befordran — inom musikaliska akademien, som d.
27 maj 1915 till K. M:t överlämnat förslag bl. a. till: reglemente för
musikkonservatoriet, kungörelse angående examina, som få avläggas vid
konservatoriet eller inför särskild av musikaliska akademien förordnad
examinator, samt kungörelse angående villkoren för behörighet till organist-
och kantorsbefattningar. Sedan domkapitlen med flera vederbörande
häröver yttrat sig, har K. M:t lämnat musikaliska akademien tillfälle
att avgiva utlåtande med anledning av de sålunda inkomna handlingarnas
innehåll. Då frågan fortfarande är beroende på musikaliska akademiens

'') Se s. 144.

148

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

prövning, kommer här endast att lämnas redogörelse för de delar av
förslagen jämte däröver avgivna yttranden, som särskilt hava betydelse för
den nu föreliggande frågan.

Vid omarbetningen av reglementet hava, på sätt akademien framhållit,
framför allt två huvudsynpunkter varit bestämmande, nämligen dels behovet
att bringa de olika studieplanerna i närmare överensstämmelse med det
ändamål, för vilka studierna idkas, dels ock önskvärdheten att höja fordringarna
för inträde vid läroverket, särskilt i fråga om ålder och utbildning
i humanistiska ämnen 1), samt söka bibringa alla elever en konstnärlig
utbildning i musik. Utöver de ämnen, som hittills ingått i studierna för
organistexamen, har i anledning av framställda önskemål tillagts ämnet
»liturgik» samt för kantorsexamen detta ämne jämte »talteknik». Med
hänsyn till de ökade fordringarna och önskvärdheten att höja elevernas
musikaliska bildning har den normala studietiden för organist- och kantorsexamen
beräknats till sex terminer mot förut vanligen fem.

De viktigaste förändringarna innehållas i de båda förslagen till kungörelser
:

Förslag till kungörelse angående examina, som få avläggas vid kungl. musikkonservutorium
eller inför särskild av kungl. musikaliska akademien förordnad examinator.

§ I Vid

kungl. musikkonservatorium kan examen erläggas av den, som önskar vinna
behörighet för anställning såsom organist (organistexamen), kantor (kantorsexamen), musiklärare
vid allmänt läroverk (musiklärarexamen) eller musikanförare vid militärkår (musikanförarexamen).

För vinnande av behörighet till organist eller kantorsbefattning, som är förenad
med folkskollärartjänst, kan examen jämväl avläggas inför person, vilken av kungl. musikaliska
akademien förordnats att förrätta sådan examen.

§ 2.

Organistexamen innefattar prövning i följande ämnen:

orgel (med svenska kyrkans gudstjänstordning), piano, harmonilära, orgelns stämning
och skötsel samt liturgik.

§ B Kantorsexamen

innefattar prövning i följande ämnen:

sång (med svenska kyrkans gudstjänstordning), piano, harmonilära och liturgik.

För organist- och kantorselever har dock i detta avseende ej uppställts annan fordran än
vanlig folkskolebildning.

Ändrade bestämmelser ang. kyrkomusikers utbildning.

§ 4.

149

Musihlärar examen innefattar prövning i följande ämnen:

sång, piano, violin, harmonilära, pedagogik, musikens historia och estetik samt
undervisningsskyldighet.

§ 5.

Musikanförarexamen innefattar prövning i följande ämnen:

ett blåsinstrument av trä eller ett blåsinstrument av mässing, violin eller violoncell,
piano, harmonilära samt instrumentation för militärorkester.

§ 6-

För att examen skall anses behörigen avlagd erfordras, att den examinerade befunnits
äga minst godkända kunskaper i de ämnen, prövningen omfattat.

§ 7.

Närmare föreskrifter i fråga om examens avläggande vid kungl. musikkonservatorium
meddelas i reglementet för konservatoriet.

§ 8.

Den som avlagt musiklärar- eller musikanförarexamen, må antaga titeln musikdirektör.

§ 9-

Att förrätta organist- och kantorsexamina, som avses i § 1 andra stycket, eller
endera av dessa examina förordnas av akademien för varje stift minst en särskild examinator.
Sådant förordnande, som endast må gälla tills vidare, bör i främsta rummet
meddelas domkyrkoorganist, därest han befinnes för uppdraget lämplig. Ej må någon
förordnas till examinator med mindre han vid kungl. musikkonservatorium avlagt sådan
examen, som skall av honom förrättas.

§ io.

Organist- och kantorsexamina inför särskilt förordnade examinatorer äga rum varje
år under tiden mellan den 1 juni och den 15 juli.

I ledningen av sådan examen skola två av akademien förordnade censorer deltaga,
varjämte av vederbörande domkapitel skall förordnas ett ombud att med examen taga
den befattning, som nedan sägs. Anmälan till examen göres skriftligen före den 1 april
hos domkapitlets ombud med bifogande av prästbetyg, utvisande god fräjd, födelseort
och födelsedag, ävensom redogörelse för den undervisning, examinanden vid sina musikstudier
begagnat, och erlägges därvid till ombudet för varje examen en avgift av femton

150 Förslag till Jclockarinstitutionens omreglering.

kronor, som efter examens slut tillfaller examinatorn. Ombudet har att över de sålunda
anmälda upprätta förteckning i två exemplar, varav det ena ofördröjligen tillställes examinatorn
och det andra före den 10 april insändes till akademien.

Efter mottagande av dessa förteckningar har akademien att fastställa plan för censorernas
resor och bestämma examensdagar samt före den 15 maj härom lämna meddelande
till vederbörande domkapitels ombud, som i samråd med examinatorn vidtager nödiga
förberedelser för examens hållande.

Över behörigen avlagd examen utfärdas betyg, innefattande särskilt vitsord i vart
och ett av de ämnen, vari den examinerade undergått prövning. Vitsordens grader
skola vara:

godkänd, icke utan beröm godkänd, med beröm godkänd, med utmärkt beröm godkänd
och berömlig.

Omförmälda vitsord bestämmas av examinatorn och censorerna genom omröstning
efter huvudtalet.

Till ledning vid vitsordens bestämmande skola tjäna kurser, som särskilt för ändamålet
fastställas av akademien. För graden icke utan beröm godkänd må ej föreskrivas
till omfattningen större kurs än för graden godkänd och för graden med utmärkt beröm
godkänd ej heller större kurs än för graden med beröm godkänd.

Examensbetygen skola avfattas efter formulär, som akademien har att fastställa, samt
undertecknas av examinatorn, censorerna och domkapitlets ombud, varefter betygen av
examinatorn tillhandahållas de examinerade.

Över examen föres av domkapitlets ombud protokoll, vilket förses med påskrift av
examinatorn och censorerna samt omedelbart därefter av ombudet insändes till akademien
för att därstädes förvaras.

Denna kungörelse träder i kraft den ; dock må i avseende å elever

vid konservatoriet, vilka därförinnan antagits, hittills gällande bestämmelser rörande examina
tillämpas.

Förslag till kungörelse angående villkoren för behörighet till organist- och kantorsbefattningar.

Sökande till organist- eller kantorsbefattning skall vid ansökningen foga betyg över
motsvarande examen, avlagd vid kungl. musikkonservatorium, utom för det fall att den
sökta befattningen är förenad med folkskollärartjänst, i vilken händelse företeende av
betyg över examen, avlagd inför särskild av kungl. musikaliska akademien förordnad
examinator, är till fyllest.

Förordnande att sköta till organistbefattning hörande göromål må ej, med mindre
sådant av omständigheterna oundgängligen påkallas, meddelas person, vilken icke avlagt
organistexamen av den beskaffenhet, som för behörighet till befattningen är stadgad.

Denna kungörelse träder i kraft den , men medför ej rubbning av

behörighet, som vunnits på grund av därförinnan avlagd examen.

151

Ändrade bestämmelser ang. lcyrkomusikers utbildning.

Efter berörda förslag skulle fortfarande finnas särskild kantors- och särskild
organistexamen, avlagd antingen vid musikkonservatoriet eller inföi
person, vilken av musikaliska akademien förordnats att förrätta sådan
examen, men skulle examen, avlagd i landsorten, endast giva behörighet
till organist- och kantorsbefattning, som vore förenad med folkskollärartjärrst.
För varje stift skulle förordnas minst en särskild examinator för
förrättande av båda eller endera av dessa examina. I enlighet med tidigare
uttalade önskemål innehåller förslaget, att stiftsexaminator skall förordnas
av akademien och domkyrkoorganistens självskrivenhet sålunda upphöra,
ehuru han i främsta rummet bör ifrågakomma, därest han befinnes för
uppdraget lämplig, att examinator skall vid konservatoriet hava avlagt sådan
examen, som skall av honom förrättas, samt att i ledningen av examina
skola deltaga två av akademien utsedda''censorer. Bland övriga förändringar
må nämnas, att examina i regel skola få avläggas allenast en
gång om året, att för examina i landsorten ej skola ligga till grund de
för konservatoriet fastställda kurser utan lägre kurser, som särskilt för
ändamålet fastställas av akademien, samt att förordnande att sköta till
organistbefattning hörande göromål ej må, med mindre sådant av omständigheterna
oundgängligen påkallas, meddelas person, som ej avlagt
behörig organistexamen.

Till stöd för berörda förslag har akademien anfört: Nu gällande bestämmelser
hade, så vitt de avsåge avläggande av examina i landsorten,
icke visat sig ägnade att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla kyrkomusikens
ställning i vårt land. För vinnande av ett verkligt gott resultat
i berörda hänseende vore det otvivelaktigt bäst, om alla organist- och
kvrkosångarelever kunde erhålla sin utbildning vid konservatoriet. Mot
en sådan anordning reste sig emellertid oövervinneliga svårigheter. För
konservatoriet bleve det omöjligt att medhinna det oerhört omfattande arbete,
som skulle krävas för undervisning och examination av alla dem,
som ’ ville utbilda sig till kyrkomusik i olika befattningar, och för eleverna
skulle en utbildning vid konservatoriet ställa sig jämförelsevis allt föi
kostsam i förhållande till påräkneliga blivande lönevillkor. En av anledningarna
till den bristande utbildningen för massan av kyrkomusik läge
i bestämmelsen om domkyrkoorganisternas självskrivenhet som examinatorer.
Domkyrkoorganisterna tillsattes nämligen icke med föst avseende på
deras kompetens att examinera blivande organister och kyrkosångare, och
det hade därför icke kunnat undvikas, att somliga av dem visat sig ej
fullt lämpliga för denna uppgift. Denna självskrivenhet borde därför upp -

152

Förslag till block ar institutionens omreglering.

höra. Då vidare önskemålet om inrättande genom statens försorg av särskilda
organistskolor i olika delar av landet, på grund av därmed förbundna
kostnader, finge anses omöjligt att för närvarande ernå, hade det synts
nödvändigt, att en bestämd gräns uppdroges mellan sådana befattningar,
för vilka fullständig utbildning vid musikkonservatoriet skulle fordras, och
sådana, för vilka ett lägre mått av insikter och färdighet kunde få anses
tillräckligt. Examina för vinnande av behörighet till sistnämnda grupp
av befattningar skulle därvid kunna anförtros åt särskilda av akademien
förordnade examinatorer i landsorten. Lämpligen kunde denna gräns dragas
så, att de, som ville aspirera på självständiga organist- och kantorsbefattningar,
skulle vid konservatoriet avlägga examina med mera omfattande
kurser, under det att de, som allenast eftersträvade organist- eller
kantorsbefattningar förenade med folkskollärartjänst, skulle kunna vinna
kompetens härför genom examina med lägre kurser inför examinatorerna i
landsorten. Denna uppdelning påkallades av hänsyn å ena sidan till det
stora antalet mindre församlingar, vilkas ekonomiska bärkraft icke tilläte1
dem att avlöna särskild organist eller kantor, och, å andra sidan, till behovet
av fullständigare utbildning för kyrkomusik, åtminstone i städerna
och de större landsförsamlingarna. Undervisningen i landsorten för organistoch
kantorsexamen torde väl komma att fortfarande såsom hittills vara av
privat natur, men syntes det synnerligen ensidigt, om, på sätt ifrågasatts,
stipendier av allmänna medel kunde bliva tillgängliga för ifrågavarande
studerande. Genom stadgandet i andra stycket av förslaget till den senare
kungörelsen hade avsetts att förhindra missförhållandet, att församlingar
av sparsamhetsskäl tillsatte endast kyrkosångare men med skyldighet för
tjänstinnehavaren att spela församlingens orgel.

Mot akademiens förslag, i vad det innebar, att de i landsorten examinerade
skulle utestängas från de självständiga tjänsterna, hade redan
1915 års sakkunniga, som under hand fått del av förslaget, anfört,
att detta skulle komma att medföra brist på kompetenta sökande till
sistnämnda befattningar och sålunda förhindra eller försvåra genomförandet
av de sakkunnigas förslag. Därjämte syntes bibehållandet av särskilda
examina för kantorer och för organister mindre lämpligt, därest i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag kantors- och organistbefattningarna
nästan överallt komme att vara sinsemellan förenade. Enligt de sakkunnigas
uppfattning borde finnas endast en kyrkomusikerexamen, som skulle
få avläggas minst två gånger om året såväl vid konservatoriet som i landsorten.
För erhållande av självständig kyrkomusikertjänst skulle erfordras

Ändrade bestämmelser ang. kyrkomusikers utbildning. 153

minst betyget med beröm godkänd i de viktigare ämnena. För kompetens
till särskild organistbefattning skulle icke behövas betyg i sång, liksom ej
heller för kompetens till särskild kantorstjänst betyg i orgelspelning m. m.

Av de i ärendet hörda har väl eu del tillstyrkt akademiens förslag
härutinnan, men hava avstyrkande yttranden avgivits av Domk. i Skara,
Västerås, Göteborg, Strängnäs och Karlstad samt Sveriges allmänna organist-
och kantorsförening, därvid framhållits, bl. a., av:

Domk. i Skara; Det vore tveksamt, om det kunde vara lämpligt att
stadga högre kompetens för befattning, vilken icke vore förenad med folkskollärartjänst,
än för sådan, som vore därmed förenad. Genom 1915
års sakkunnigas förslag hade avsetts att främja anställandet av kantorer,
som icke tillika vore folkskollärare, i syfte att höja musiklivet, därigenom
att kyrkomusikern mera odelat skulle kunna ägna sig åt sina musikaliska
uppgifter. Ville man vinna detta mål, kunde det icke vara välbetänkt
att fordra examen inför musikkonservatoriet såsom kompetensvillkor för
kantorstjänst, som ej vore förenad med folkskollärartjänst, enär något större
antal till sådan tjänst kompetenta då icke skulle finnas. Om olika kurser
föreskreves för examina inför musikkonservatoriet och inför enskilda examinatorer
i landsorten, borde naturligtvis genomgåendet av de högre kurserna
medföra eu motsvarande förmån. Även utan särskild bestämmelse
därom torde emellertid alltid examen inför musikkonservatoriet komma att
vid ansökningar gälla som merit framför examen inför de särskilda examinatorerna,
och det vore i allt fall ej hinder för, att det uttryckligen
stadgades, att vid jämförelse mellan olika sökande hänsyn borde tagas till
de högre kurser, som genomgåtts av dem, vilka avlagt examen vid musikkonservatoriet.

Domk. i Karlstad; Ehuru det i praxis torde bliva så, att de flesta
tjänster kommc att vara förenade med folkskollärartjänster, borde detta
förhållande icke på förhand fastslås såsom det enda normala. Otvivelaktigt
funnes fall, då annan person än lärare vid folkskolan på grund av musikalisk
begåvning och skicklighet vore bättre än å platsen tjänstgörande
lärare rustad för ett förtjänstfullt bestridande av organist- och kantorstjänst
i en mindre församling. Ej heller borde det genom nämnda stadgande
på förhand omöjliggöras för en tilläventyrs bättre situerad församling att
tillskapa eu befattning, där en kombination av kantorstjänst, klockarbefattuing
och kyrkoskrivar- eller diakonarbete gåve eu person en för församlingslivet
betydelsefull och för honom själv tryggad och gagnande livsuppgift.
I förslaget borde därför ingå åtminstone en hänvisning, att en

20 — K lockar utredningen. Afd. 2.

154 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

annan kombination skulle kunna av K. M:t på församlingens förslag och
efter vederbörande domkapitels hörande stadfästas.

Sv. allm. organist- och kantor sförening: Förslaget om inrättande av
två slag av organist- och kantorsexamina, en högre vid konservatoriet och
eu lägre i landsorten, ginge stick i stäv mot vad kyrkomusikerna hela
landet runt sedan många år strävat för. Examen från konservatoriet skulle
berättiga till de bättre avlönade och självständiga kyrkomusikerbefattningarna,
men de lägre, som skulle avläggas inför examinatorerna i landsorten,
endast berättiga till sådan kyrkomusikerbefattning, som vore förenad med
förskollärare änst. En sådan rangskillnad skulle lända till skada för
kyrkomusikens och kyrkomusikernas utveckling i allmänhet, förorsaka missmod
och missnöje inom den talrika kåren och hindra den uppryckning,
som otvivelaktigt vore att förvänta i sammanhang med realiserandet av
1915 års förslag. Följden av eu dylik anordning bleve, att ekonomiskt
bättre situerade eller i Stockholm och dess grannskap boende aspiranter
komme att uttränga de mindre bemedlade och mera avlägset boende, även
om dessa vore de förra aldrig så mycket överlägsna i musikalisk begåvning
och lämplighet för kallet.

Bland de anmärkningar, som i övrigt riktats mot förslagen, må erinras
om följande: Ett flertal av de i ärendet hörda hava avstyrkt, att examen
skulle få avläggas endast en gång om året. I en del yttranden kar
framhållits, att stiftsexaminatorernas antal snarare borde minskas än ökas,
att domkapitlets ombud borde erhålla en annan ställning vid examina än
enligt förslaget, att kostnadsfri metodisk undervisning borde beredas blivande
organister och kantorer i en del stiftsstäder, tilläventyrs i samband
med folkskoleseminarierna, att examinatorer och censorer efter akademiens
förslag borde utses av K. M:t, som ock skulle hava att, på förslag av
akademien och efter hörande av vederbörliga kyrkliga myndigheter, fastställa
kurserna för de olika examina, samt att de oundgängliga omständigheter,
som skulle kunna föranleda förordnande för icke examinerad organist
att sköta till organistbefattningen hörande göromål, närmare borde angivas.
Sveriges allmänna organist- och kantorsförening har vidhållit sitt
yrkande, att kantorsexamen icke borde få avläggas annat än i samband
med eller efter avlagd organistexamen. I en särskild skrivelse hava flertalet
stiftsexaminatorer hemställt, att i förslaget måtte, med uteslutande ur
9 § av orden »som endast må gälla tills vidare», införas bestämmelser
dels angående varning och avsättning av examinator, som på ett eller annat
sätt funnits för det ifrågavarande uppdraget olämplig, dels ock rörande

Ändrade bestämmelser ang. kyrkomusikers utbildning. 155

eventuella besvär över akademiens beslut angående såväl tillsättande som
entledigande av examinatorer.

Slutligen må erinras därom, att centralkommittén för kyrkosångens vänner i und.
skrivelse d. 1 mars 1915 föreslagit, att för bättre tillgodoseende av den kyrkomusikaliska
utvecklingen i landet och enkannerligen för den gudstjänstliga sångens höjande enligt
historiskt liturgiska grunder måtte, i likhet med vad sedan länge varit fallet vid många
av Tysklands förnämligare kyrkor, vid var och en av domkyrkorna i Uppsala, Lund och Göteborg
samt Storkyrkan i Stockholm inrättas , en kantorsbefattning, vars innehavare skulle
äga kvalifikationer utöver dem, som krävdes av kantorer i allmänhet. Innehavaren av
sådan befattning skulle vara högsta ledare av kyrkomusiken, särskilt den gudstjänstliga
sången på platsen, och leda dels en stående kyrkokör om cirka 80 personer, vilken hade
att medverka vid högmässogudstjänsterna på kyrkoårets samtliga större och mindre högtidsdagar
ävensom vid två större kyrkokonserter, dels en unison barnkör, som skulle
sjunga vid gudstjänsterna på de vanliga söndagarna, dels ock en ettårig körskola till förberedelse
för den blandade körens medlemmar. Denne kantor skulle dessutom, så vitt
möjligt, i regel offentligen föreläsa två gånger i veckan under pågående lästermin i liturgiskt-kyrkomusikaliska
ämnen. Såsom kompetensvillkor för denna kantorsbefattning skulle
fordras studentexamen, studier vid universitet till den omfattning, som erfordrades för
att med framgång kunna föreläsa i nyssnämnda ämnen, väl vitsordade fackstudier, ådagalagd
framstående förmåga som musik-, särskilt kördirigent, ingående bekantskap med olika
kyrkors och kyrkoperioders musik ävensom med kyrkomusikens historia samt ingående
kännedom om den tyska kvrkosångsrörelsens uppkomst, utveckling och nuvarande läge,
förvärvad under vistelse i Tyskland. Med dylik kantorsbefattning, som skulle tillsättas
av Konungen, borde vara förenad en årlig lön av minst 5,000 kr. jämte fri bostad avminst
6 rum och kök eller bostadsersättning med minst 1,000 kr. samt dessutom 1,500
kr. för regelbunden föreläsningsverksamhet eller, där föreläsningsverksamheten icke kunde
bedrivas i förut nämnd omfattning, minst 50 kr. för varje föreläsning. Pension åt befattningshavaren
borde utgå vid 65 års ålder med 4,500 kr. enligt samma grunder och
bestämmelser som för ordinarie universitetslärare. Ersättning borde även utgå till medlemmarna
i den blandade kören med 1 kr. till varje medlem för varje timme vid alla
övningar, förutom andel i nettovinsten av lagstadgade kyrkokonserter. Medlemmarna i
barnkören borde likaså tilldelas ersättning men i form av gratifikationer. Till avlönande
av kantorerna och körerna samt till inköp av nödiga musikalier m. m. erfordrades för
ifrågavarande verksamhet i en var av ovannämnda fyra städer ett årligt statsanslag avminst
20,000 kr. eller tillhopa 80,000 kr.

156

Förslag till JclocJcarinslitutionens omreglering.

Pensionering.

Uti en till K.M:t inlämnad, i maj 1900 dagtecknad petition av vissa representanter
för rikets organister, kyrkosångare etc. framhölls nödvändigheten
av att åstadkomma pensionering av organister och kyrkosångare, ävensom
av deras änkor och barn. Även om ökade löner av den storlek, som i
petitionen angivits, bereddes bemälda befattningshavare, kunde dessa
löner dock icke anses utgöra mer än nödtorftig ersättning för gjord
påkostning till utbildningen och för det arbete, som vore förbundet med
tjänsternas tillbörliga skötande. Dessa löner medgåve därför i flertalet fall
ej någon besparing för ålderdomen. Pensioneringen av de organister och
kyrkosångare, som tillika vore folkskollärare, bleve blott eu naturlig konsekvens
av stadgan d. 4 maj 1894, vars 6 § utan vederlag upphävde
deras forna rätt att innehava organist- och kyrkosångartjänsterna för
livstid. Det vore ock i kyrkosångens intresse ensidigt, att alla organister
och kyrkosångare bereddes tillfälle att avgå, när krafterna började att svika,
bni erforderlig kassa borde därför för berörda ändamål bildas genom sammanskott
från staten, församlingarna och tjänstinnehavarna själva, varvid
pensionsbeloppet liksom för folkskollärarna borde beräknas till 75 procent av
sist innehavda kontanta avlöning. Där organist- och kyrkosångartjänst
vore förenad med folkskollärarbefattning, borde för pensionsåldern gälla
samma bestämmelser som i fråga om folkskollärares pensionering. För enbär
organist- eller kyrkosångarbefattning borde däremot först 60 levnads- och 30
tjänstår berättiga till full pension. Det vore vidare önskvärt, att för bemälda
kyrkomusik bildades eu änke- och pupillkassa, såsom varande särskilt av
behovet påkallad för änkor och barn till sådana organister och kyrkosångare,
som icke tillika vore folkskollärare. Denna kassa borde åstadkommas
genom sammanskott enligt samma grunder, som tillämpades för
prästerskapets änke- och pupillkassa, för så vitt det ej skulle befinnas mera
lämpligt, att kyrkomusik finge ingå såsom medlemmar av folkskollärarnas
änke- och pupillkassa. Petitionärerna anhöllo därför, att K. M:t täcktes
föranstalta om, att uttjänta kyrkomusici erhölle pension av intill 75 procent

Pensionering.

157

uv deras kontanta löner, samt att en änke- och pupillkassa för dem bildades,
på sätt som efter nödig utredning befunnes lämpligt.

Häröver hördes vederbörande församlingar, K. B. och domkapitel.
Mot den föreslagna pensioneringen hade väl flertalet icke något att erinra,
men meningarna gingo väsentligen i sär, då det gällde lämpligaste formen
för pensioneringen samt statens och församlingarnas bidragsplikt. Ett icke
obetydligt antal församlingar bestredo uttryckligen, att för ändamålet vidkännas
några utgifter.

Handlingarna överlämnades sedan till 1908 års kommitterade, som,
efter det från samtliga pastorsämbeten för frågans belysande erforderliga
uppgifter infordrats, gav registrator!! i riksförsäkringsanstalten, fil. doktorn
X. Y. E. Nordenmark i uppdrag att i ärendet avgiva yttrande, jämte beräkning
av kostnaderna för pensionering av klockare, organister och kantorer
samt deras änkor och barn.

Sådant yttrande avgavs d. 21 jan. 1908. Vid sina beräkningar utgick
Nordenmark från, att pensionsunderlaget skulle utgöra 900 kr. för
befattningar ej förenade med folkskollärartjänst och 300 kr. för befattningar
förenade med sådan tjänst, att pensionen skulle utgå med 3/4 av
pensionsunderlaget och erhållas vid uppnådda 65 levnads- och 30 tjänstår
för befattningar av förra och vid uppnådda 55 levnads- och 30 tjänstår
för befattningar av senare slaget, att pension, eventuellt med reducerat
belopp, skulle tillkomma jämväl dåvarande befattningshavare, som vore
under 55 eller 50 år, samt att till pensionsavgiften väsentliga bidrag
skulle lämnas av såväl församlingarna som staten. Enligt den billigaste
beräkningsgrunden skulle utgifterna för staten för befattningshavarnas pensionering
belöpa sig i runt tal till 30,000 kr. första året, vilket belopp
årligen sjönke, till dess alla nytillträdande blivit pensionerade, varefter den
årliga utgiften skulle bliva omkring 40,000 kr. Tjänstinnehavarens avgift
skulle utgöra 2,5 och församlingens 5 % å pensionsunderlaget. Jämväl för
pensioneringen av änkor och barn ifrågasattes bidrag av församlingarna
och eventuellt av staten.

Med särskild skrivelse d. 31 jan. 1908 överlämnade kommitterade
berörda yttrande till K. M:t och anförde därvid: Svårigheterna att åstadkomma
en sådan pensionering syntes jämförelsevis lätt stå att övervinna
för dem av ifrågavarande tjänstinnehavare, som tillika vore folkskollärare,
men bleve större i fråga om övriga medlemmar av organist- och kantorskårerna,
ehuruväl de även här syntes kunna övervinnas. Hå emellertid
icke blott billighet och rättvisa mot dessa tjänstinnehavare utan ock det

158 Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

allmännas intresse krävde, att dylik pensionering komme till stånd, ville
kommitterade på det kraftigaste tillstyrka, att åtgärder i sådant syfte med
det snaraste måtte vidtagas.

Frågan om pensioneringen tick emellertid vila, och fördes den ej
heller vidare fram av 1915 års sakkunniga, som därutinnan allenast anförde:
Detta utgjorde en fristående fråga, som, huru behj ärtans värd den än
kunde vara, de sakkunniga av flera skäl, icke minst på grund av den korta
tid, inom vilken de sakkunnigas uppdrag måst fullgöras, icke ansett sig
kunna upptaga till behandling. Visserligen hade, på föranstaltande av
1908 års kommitterade, Norden mark i januari 1908 uppgjort en kostnadsberäkning
för dylik pensionering, men dels torde en justering av
denna beräkning efter mer än 7 års förlopp vara erforderlig och dels torde
den, i händelse av bifall till de sakkunnigas förslag, icke utan vidare vara
användbar, då detta delvis vilade på andra principer än kommitterades
förslag. För övrigt förefölle det sannolikt, att den ekonomiska sidan avfrågan
för närvarande skulle komma värjo förslag till lösning av detta
spörsmål att stranda.. För de befattningshavare, som tillika vore folkskollärare,
syntes pensionsfrågan ej vara alltför trängande. För övriga kyrkomusiker
åter hade de sakkunniga, då de icke varit i tillfälle att framlägga
förslag rörande deras pensionerande, icke föreslagit obligatorisk avgång
från tjänsten vid viss ålder. Genom lagens om allmän pensionsförsäkring
bestämmelser rörande pension på grund av frivilliga avgifter, vilka
som bekant ökades genom bidrag av staten, hade för övrigt möjlighet yppats
även för kantorerna att själva till en viss grad sörja för sin pensionering.

Med anledning härav anförde i avgivna yttranden K. B. i Blekinge län
samt Lunds stifts organist- och kantor sförening sammanstämmande: Kyrkomusikers
pensionering hade givit de sakkunniga anledning till ett uttalande, som ej
syntes tillfyllest, då det hette, att »för de befattningshavare, som tillika äro folkskollärare,
synes pensionsfrågan ej vara allt för trängande». Det funnes
även kyrkomusici, som ej samtidigt vore folkskollärare. Lika litet tillfyllestgörande
syntes de sakkunnigas utlåtande, att »genom lagens om
allmän pensionsförsäkring bestämmelser rörande pension på grund av frivilliga
avgifter etc. för övrigt möjlighet yppats även för kantorerna att
själva till en viss grad sörja för sin pensionering». Detta slags pensionering
och intet annat kunde väl ej vara lämpligt att erbjuda en kyrkans
tjänsteman. Ehuru önskvärt vant, att i sammanhang med ordnande av
kyrkomusikernas förhållanden även förslag till lag angående deras pensio -

Pensionering. 159

nering och rörande änke- och pupillkassa för kåren blivit framlagt, finge
man väl nära den förhoppningen att, sedan de värsta missförhållandena
blivit avhjälpta, dessa båda sistnämnda mycket behjärtansvärda frågor måtte
nå sin lösning.

Vidare utredning i frågan har ej sedan ägt rum, men den har numera
kommit i ett annat och i viss mån gynnsammare läge, sedan frågan
upptagits om det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering. Väl
ingå klockare, organister och kantorer (kyrkosångare) ej bland de befattningshavare,
som särskilt behandlats i det av kommitterade d. 3 nov.
1917 i sistnämnda ärende avgivna förslag, men torde, sedan tjänste- och
löneförhållandena blivit reglerade för ifrågavarande befattningshavare, större
svårigheter ej möta att inpassa dem i kommitterades förslag, som särskilt
i kap. V upptagit åtskilliga med dem jämförliga befattningshavare. En
viss vägledning torde ock kunna hämtas av det av innevarande års lagtima
riksdag godkända förslaget till ombildning av vissa pensions- och ålderdomsunderstödsanstalter
till en statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl., i vilken anstalt bl. a. komma ingå kommunalt anställda
veterinärer, sjuksköterskor, barnmorskor etc.

160

Förslag till klockarinstitutionens omreglering.

Bil. A.

Uti en d. 24 jan. 1918 till K. M:t ingiven skrivelse har Göteborgs stads organistoch
kantorsförening hemställt, alt K. M:t täcktes förordna:

att de nuvarande skilda organist- och kyrkosångarexamina sammanslås till en examen,
benämnd organistexamen,

att en examinerad organist skall finnas i varje församling,

att samma lönenämnd, som har prästerskapets lönereglering om hand, får i uppdrag
att, förstärkt med tjänstförrättande organisten i den församling, där lönereglering
skall ske, omhändertaga denna lönereglering för kyrkomusikerna samtidigt och på samma
grunder som för prästerskapet, samt

att med upphävande av alla nu befintliga instruktioner för organister och kantorer
nytt tjänstgöringsreglemente för dessa befattningshavare upprättas att gälla för hela riket.

Vid skrivelsen var fogat följande:

Förslag till tjänstgöringsreglemente för kyrkomusici.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Mom. 1. Organisten vare skyldig:

a) att tjänstgöra vid alla de gudstjänsttillfällen, som av vederbörande domkapitel blivit
fastställda,

b) att sköta sången och musiken vid den allmänna gudstjänsten på ett i allo värdigt sätt samt
i enlighet med svenska kyrkans handbok,

<;) att, om så påfordras, tjänstgöra vid de begravningar och bröllop, som försiggå i kyrkan,
dock mot särskild ersättning,

d) att hava noggrann vård om orgeln, stämma rörstämmorna, så ofta det tarvas, samt hava
hand om kyrkans musikalier.

Mom. 2. Kyrkoherden, som är organistens närmaste förman, skall hava inseende över, att kyrkomusiken
skötes på ett tillfredsställande sätt.

Koralsången och mässan.

§ 2.

Mom. 1. Organisten lede församlingssången dels med orgeln, dels med egen röst, och, om
omständigheterna det medgiva, med unison kör, allt efter den norm, som är eller kan bliva fastställd.

Mom. 2. Har beslut fattats om anställande av sådan kör, som i mom. 1 säges, tillkommer det
sångledaren att pröva och avgöra, vilka som härvid skola deltaga, ävensom att med dessa inöva de
koraler och mässpartier, som skola förekomma.

Mom. 3. Överenskommelse må inför kyrkoherden träffas med vederbörande prästerskap angående
de responsorier i mässan, som skola användas under kyrkoårets olika perioder.

Förslag till klockarinstitutionens omreglering. 161

Hymnsången.

§ 3-

Mom. 1. Organisten vinnlägge sig om att odla körsång, där omständigheterna det medgiva,
så att gudstjänsterna å högtidsdagarna och vid andra tillfällen må kunna förhöjas med en lämplig
hymn.

Mom. 2. Sådan hymn kan utföras antingen unisont eller i stämmor, och äger körledaren att
med tagen hänsyn till kyrkans akustiska förhållanden pröva och avgöra såväl körens numerär som
även vilka medlemmar, som lämpligen böra tillhöra densamma, samt att leda deras övningar och
prestationer.

Mom. 3. Körledaren bestämmer, allt eftersom de musikaliska resurserna det medgiva, de hymner,
som vid de olika tillfällena skola utföras, dock skall texten till sådan hymn först granskas av
kyrkoherden, innan den må komma till utförande.

Tjänstledighet.

§ 4.

Önskar organisten tjänstledighet, äger kyrkoherden att sådan ledighet bevilja intill 14 dagar;
önskas längre tjänstledighet, sökes sådan av kyrkorådet, som äge att bevilja ledighet intill 3 månader.
Längre tjänstledighet må kunna beviljas av kyrkostämma.

Avsked.

§ 5.

Mom. 1. Organist, som visar vårdslöshet i sin tjänst och i sitt leverne väcker allmän förargelse,
må av domkapitlet, efter framställning av kyrkorådet, varnas. Skulle bättring icke inträda
efter en sådan varning, må domkapitlet tilldela honom en andra varning. Vid ytterligare förseelse
skall kyrkorådet kalla församlingen till kyrkostämma, som äger att besluta om hans avskedande, dock
skall detta kyrkostämmans beslut underställas domkapitlets prövning och stadfästelse, innan det kan
gå i verkställighet.

Mom. 2. Besvär över varning och avskedande må kunna i laga ordning anföras.

Till stöd för berörda förslag har framhållits bl. a.:

En kyrkomusikers huvuduppgift vore att leda församlingssången vid den allmänna gudstjänsten.
Detta skedde numera i regel genom orgeln, som vore den ledande faktorn vid församlingssången och
hela den gudstjänstliga musiken för övrigt, Skötandet av orgeln borde överlåtas åt en fullt kvalificerad
person, d. v. s. åt en examinerad kyrkomusiker, som jämväl skulle hava att svara för sången.
För det fåtal församlingar, för vilka det visade sig svårt att anställa examinerad organist, borde
undantag, dock endast tills vidare, medgivas. För styrkande av kompetens till kyrkomusikerbefattning
skulle finnas en enhetlig examen, innefattande både orgel och sång jämte övriga ämnen, som av ålder
varit brukliga, och borde med hänsyn till orgelns ledande ställning kyrkomusikems tjänstetitel vara
organist, ej kantor. Ovannämnda examen borde utgöra kompetensvillkor även i de undantagsfall, då
i större församling anställdes särskild organist och särskild kantor.

Tvångsföreningen mellan kyrkomusikerbefattningen och klockarbefattningen, med till den senare
hörande materiella bestyr, borde upphöra, och frågan om dessa skulle bestridas av kyrkomnsikern,
allenast bliva beroende av enskild överenskommelse mellan denne och församlingen.

Utfärdandet genom K. M:t av ett fullständigt tjänstgöringsreglemente för hela riket hade blivit
dess nödvändigare med den utveckling, hymnsången under senare tid erhållit. Särskilt borde beaktas,
att i fråga om anordnandet av hymnsång kantor, som tillika vore folkskollärare, ej borde intaga
en undantagsställning.

Kyrkomusiken måste skyddas från varje obehörigt ingrepp, och i stället den ansvarige ledaren
tillerkännas bestämmanderätt härutinnan inom de gränser, som av K. M:t bestämdes. Förmanskapet
över kyrkomusikern borde ej tillkomma vare sig kyrkorådet eller den tjänstförrättande prästen utan i
enlighet med kyrkolagens stadgande kyrkoherden i församlingen.

21 — Klcckarutredningen. Afd. 2.

162 Förslag till Mockarinslitulionens omreglering.

Om för bestämmande av lönerna en lönenämnd tillsattes, borde denna taga befattning med
löneregleringen i första hand och ej först sedan församlingen å kyrkostämma npprättat förslag därtill.
Lämpligast borde kyrkomusikernas lönereglering överlämnas åt samma nämnd, som arbetade för prästerskapets
lönereglering, förstärkt med den tjänstförrättande organisten i den församling, där lönereglering
skulle verkställas.

Lönenämndens uppgift skulle vara:

l:o) att inrätta en organistbefattning i de församlingar, där sådan icke funnes;

2:o) att avgöra, huruvida befattningen borde få förenas med folkskollärartjänst eller ej;

3:o) att taga reda på de löneförmåner, som funnos före 1883 års lönereglering i och för jämförelse
med de nuvarande;

4:o) att göra undersökning angående boställets natur och beskaffenhet;

5:o) att uppgöra förslag till reglering av lönen, som borde utgå dels med penningar, dels i
form av fri bostad och vedbrand;

6:o) att uppgöra förslag, huru med bostället skulle förfaras;

7:o) att föreslå inrättande av notarie- eller dylik befattning, om sådant kunde anses av behovet
påkallat; samt

8:o) att framlägga förslaget i dess helhet för kyrkostämman, på samma gång som förslaget om
prästerskapets lönereglering där förekomma.

De skäl, som av 1916 års sakkunniga anförts för att icke kyrkostämman utan kyrkorådet skulle
äga besluta om avskedandet av innehavaren av en ej med folkskollärartjänst förenad kyrkomusikertjänst,
vore ej hållbara. Nu gällande bestämmelse borde därför bibehållas, dock med den ändring, att
kyrkostämmans beslut skulle underställas domkapitlets prövning och stadfästelse, innan det finge
träda i kraft. I

I en d. 28 nov. 1918 till K. M:t ingiven skrivelse har nämnda organist- och kantorsförening
sedermera anhållit, att sådan ändring måtte ske i folkskolestadgan, att församlingarna ålades, varje
gång ledighet inträffade å förenad klockar-, organist- och skollärarbefattning, inkomma till domkapitlet
med anmälan, huruvida och på vilka villkor befattningarna fortfarande borde vara förenade, att domkapitlet
i varje sådant fall skulle fastställa lönevillkoren samt att domkapitlet även i övrigt, då förhållandena
ansåges påfordra detsamma, skulle äga att till prövning upptaga och bestämma nya lönevillkor
för befattningen.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

163

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Under det tidigare, där särskild kantor (kyrkosångare) ej anställts,
klockaren med sin röst ledde församlingssången, har utvecklingen efterhand
medfört, att orgeln alltmera blivit den ledande faktorn vid församlingssången
och hela den gudstjänstliga musiken i övrigt. För flertalet ar
numera en gudstjänst i församlingskyrka utan orgel knappt tänkbar. År
1916 saknades också orgelverk endast i 13 av de egentliga församlingskyrkorna.
Av det fåtal kapell eller särskilda predikolokaler, som ej hade
orgelverk (c:a 30), voro de flesta helt små, oftast belägna i eu utkant av
församlingen eller använda allenast vid ett fåtal gudstjänsttillfällen. För
flertalet av de egentliga församlingskyrkor, som ännu sakna orgel, har ock
uppgivits, att åtgärder vidtagits för anskaffande av orgelverk genom insamlande
av medel till orgelfond eller på annat sätt. Tiden synes därför
vara inne att meddela bestämd föreskrift, att i varje kyrka eller annan
för allmän gudstjänst invigd predikolokal skall, där Konungen ej annorlunda
förordnar, finnas efter lokalens beskaffenhet lämpat orgelverk (orgel, orgelharmonium
eller eventuellt kammarorgel). En sådan föreskrift torde, om
för dess ikraftträdande bestämmes en respittid av t. ex. 5 år, ej behöva
för någon församling medföra avsevärda svårigheter.

Meddelas en dylik föreskrift, måste även tillses, att orgelverket kommer
att skötas genom kompetent person. Med den frihet, som hittills ansetts
tillkomma församlingarna, har resultatet blivit, att av 2,230 befattningshavare,
för vilka uppgifter lämnats, 468 eller mer än en femtedel äro
oexaminerade, därav t. ex. i Skara stift med 309 befattningshavare 128
och i Yisby stift med 100 befattningshavare 83. 103 befattningshavare
hava endast avlagt kyrkosångarexamen (ej organistexamen). Av de oexaminerade
hava endast ett fåtal erhållit K. M:ts dispens. Såsom huvudregel
måste uppställas, att orgelverket skall skötas av person, som därtill i behörig
ordning styrkt sin kompetens1), och detta torde böra gälla även för det fall,
att endast mindre orgelverk (orgelliarmonium eller kammarorgel) anskaffats. *)

*) Härom se vidare Avd. 1, s. 22 f.

Orgelverk i
varje kyrka
etc.

Kompetent

organist.

164

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Mn"wgelape- ^ en håll har den uppfattningen gjort sig gällande, att orgelspelare
ocAZerfam ningen och ledningen av kyrkosången borde anförtros åt skilda perso -

av kyrkosången.

ner.

Bär benämnas
kantor.

Privilegie skyddet.

Med våra i allmänhet till invånarantalet relativt små församlingar
och med den ringa tillgången, särskilt å landsbygden, på personer med erforderlig
musikalisk utbildning, synes det dock vara lämpligast, att i anslutning
till den praxis, vilken i vårt land utbildats, såsom regel i varje
distrikt endast anställes en person, vilken har att svara såväl för orgelspeltången
som för ledningen av sången, församlingar med större invånarantal
och bättre ekonomiska resurser obetaget att för vardera av dessa uppgifter
anställa särskilda befattningshavare.

Yad angår benämningen å den person, som anställes för orgelspelningen
och ledningen av kyrkosången, skulle det nog i vissa trakter mest överensstämt
med vederbörandes önskningar, om det gamla klockarnamnet bibehållits.
Men den allmännaste uppfattningen torde dock vara, att med
den större betydelse, som måste tilläggas befattningshavarens kyrkomusikaliska
uppgift, en ändrad benämning lämpligen bör införas. Därvid synes,
då musikdirektörstiteln förbehållits dem, som avlagt de för kyrkan mindre
betydelsefulla musiklärar- och musikanförarexamina, valet huvudsakligen stå
mellan kyrkomusiker, organist och kantor. Kyrkomusiker är givetvis den benämning,
som bäst betecknar befattningshavarens huvudsyssla, men den har ej
ansetts lämplig som tilltalsord, och denna benämning bör i allt fall, om den införes,
vara förbehållen dem, som i kyrkomusikaliskt avseende förvärvat en viss
högre kompetens. För organist talar den övervägande betydelse, som vid
skötande av kyrkomusikerns uppgifter för närvarande tillkommer orgeln,
ävensom den mera omfattande utbildning, som kräves för orgelns skötande.
Med den alltmer ökade betydelse, som särskilt i senare tid tillagts sången,
framför allt körsången, torde dock ett visst företräde böra tillkomma den
i stora delar av vårt land redan införda benämningen kantor (i äldre tid
egentligen körledare). Yidtages eu dylik namnändring, möter givetvis ej
hinder, att där i större församling särskild person anställes för kantors
icke kyrkomusikaliska uppgifter, för denne bibehålies benämningen klockare1).
Dock bör i så fall föreskrift meddelas, att klockarbefattning ej må, på sätt
i en del församlingar skett, förenas med kyrkvaktareänst, vilket i sin mån
torde hava bidragit till klockarbenämningens nuvarande impopularitet.

Särskilt har tvekan uttalats, om icke genom en sålunda ändrad
benämning på klockarsysslan privilegieskyddet komme att rubbas. På sätt

‘) Se vidare s. 166, 220 f.

Biktlinjer för ny lagstiftning. 185

förut erinrats1), synes, särskilt om en ordnad pensionering införes för kantorer
och deras efterlevande, den huvudsakliga betydelsen av privilegierna
ligga i det skydd, som genom dem tillförsäkrats klockare och organister
att få behålla sina boställsförmåner. Redan den omständigheten, att benämningen
kantor framhåller en av de uppgifter, som ostridigt redan före
privilegiernas utfärdande kommit att ingå i den gamla klockartjänsten,
innebär härutinnan en viss trygghet, och om tillika, på sätt av 1908 års
kommitterade föreslagits, uttryckligt stadgande intages i lagen, att kantor
skall äga åtnjuta de klockare och organister tillförsäkrade förmåner och
rättigheter, torde vederbörlig säkerhet hava vunnits, att åtminstone innehavare
av odelade kantorsbefattningar få bibehålla klockares och organisters
boställsförmåner jämte nådårsrätten, om den kommer att kvarstå.

Huru det, där kantorsgöromålen uppdelas på flera befattningar, kommer
att ställa sig särskilt med nådårsrätten, torde ej kunna i lagstiftningsväg
regleras. Blir vid dylik uppdelning tvist, till vilken befattningshavares
avlöning befintliga boställen eller andra avlöningstillgångar skola användas,
bör frågan därom i första hand ankomma på K. M:ts provning2).

Beträffande kantorerna måste huvudvikten givetvis läggas på deras Huvudvikten
kyrkomusikaliska verksamhet, vartill, utom biträde med sång och orgelspel
vid gudstjänster och förrättningar, äro att hänföra bl. a. undervisning i verksamhet™.
kyrkosång åt konfirmander samt bildande, inövande och ledande av kyrkokör.

Frågan är emellertid, huru det vid klockarinstitutionens omreglering Kantor bor
skall ställas med övriga mera materiella bestyr, som hittills varit förbund na
med klockarbefattningen. Tydligt är, att kantorerna, på sätt redan i all- göromål.
mänhet skett, böra befrias från de utav dessa bestyr, som äro av beskaffenhet
att lämpligen kunna under eget ansvar skötas genom kyrkvaktare eller
annan lägre kyrkobetjening. Redan nu finnas, med undantag delvis för
Yisby stift, i flertalet församlingar kyrkvaktare3), och torde det kunna antagas,
att om lagstiftningen angående kantorerna ordnas på nu ifrågasatt
sätt, även utan uttrycklig bestämmelse i lag kyrkvaktare efter hand
överallt komma att anställas. Tills detta skett, får församling, som
saknar kyrkvaktare, på annat sätt sörja för ifrågavarande göromåls
bestridande. Till dessa kunna bl. a. hänföras sådana uppdrag som
t. ex. att verkställa kyrkans städning och vädring samt ombesörja dess
upplysning och uppvärmning, att hålla kyrkogård och kyrkovali städade samt

Se Avd. 1, s. 194.
s) Jfr s. 190.

s) År 1908 saknades sädana endast i 77 församlingar.

166

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Kantors ej
kyrkomusikaliska
uppgifter.

Särskild befattningshavare
för de ej
kyrkomusikaliska
bestyren.

vägar därå gångbara, att verkställa ringning och klämtning, därest skyldigheten
därtill ej är förbunden med innehav av viss jord, ävensom tornurets
skötsel, att fullgöra de uppdrag, klockaren haft vid eldsvåda etc,
att tillse att kyrkan i god tid öppnas och sedan åter stänges, att
ställa allt i behörig ordning för gudstjänst eller förrättning samt efter
slutad gudstjänst eller förrättning åter ställa allt i ordning, att framsätta
Pollen vid kyrkotagning, att hava till hands jordfästningsskovel och mull
vid begravning, varmt vatten vid dop etc., att tillse, att skrivmaterialier
finnas i sakristian, att uppbära böcker och andra för gudstjänsten erforderliga
handlingar från pastorsexpeditionen till kyrkan samt därefter återställa
dem till expeditionen, att i den mån kronobetjäningen ej därför tages i
anspråk, verkställa kallelser till inställelse inför pastor eller kyrko- ocli
skolråd, ävensom att vid kyrko- och skolrådssammanträden samt kyrkostämmor
lämna erforderligt vaktmästarbiträde.

Åtskilliga av de klockaren hittills åliggande, ej kyrkomusikaliska bestyren
äro emellertid av den natur, att å ena sidan det ej lämpligen kan
åläggas den lägre kyrkobetjäningen att utföra desamma eller åtminstone att
vara för dem i första hand ansvarig, samt å andra sidan en överflyttning
av sagda bestyr till pastor, kyrkorådet och kyrkovärdarna åtminstone i
större församlingar ej gärna kan ifrågasättas. Till sådana bestyr höra —
jämte uppsikten över den lägre kyrkobetjäningen och uppsättande av psalmnumren
på nummertavlorna — vården och tillsynen över kyrkan och dess
lösa egendom, uppbörd av kollektmedel samt avgifter till kyrkan för sådant
begagnande av hennes tillhörigheter, varför särskild avgift är fastställd, antecknande
av nattvardsgäster samt uppsikten över kyrkogård eller begravningsplats.
Härtill komma erforderligt biträde å pastorsexpeditionen samt vid förskrivning
och mantalsskrivning, ävensom verkställande av lysning till äktenskap och
uppläsande av allmänna kungörelser samt hållande av s. k. mässfallsgudstjänst.

I större distrikt, särskilt sådana i vilka stad ingår, äro dessa bestyr
ofta av den omfattning, att desamma, eventuellt i förbindelse med uppdrag
på diakoniens område, kräva en persons uteslutande arbetskraft, och synes
det, där så är fallet, vara lämpligast att för dessa anställes särskild befattningshavare,
för vilken kan användas antingen, på sätt ovan nämnts, den
gamla benämningen klockare eller annan efter arbetets huvudsakliga art
lämpad benämning (kyrkofogde etc.), samt att kantorns uppgifter begränsas
till huvudsakligen kyrkomusikalisk verksamhet. För eu sådan anordning
talar särskilt, att den, som tagit musiken till huvudkall, ofta saknar intresse
och fallenhet för dylika ej musikaliska uppgifter.

167

Riktlinjer för ny lagstiftning.

I flertalet distrikt kava emellertid dessa bestyr icke sådan om-™nL*sbefattf''åttaing,
att särskild person för dem behöver anställas, men förhållandet ningar.
ställer sig väsentligen olika i större distrikt, där behov finnes av avsevärt
biträde å pastorsexpeditionen och ett flertal förrättningar förekomma jämväl
å vardagar, samt i de mindre distrikten.

I större distrikt torde ifrågavarande bestyr i regel vara av sådan om- fantorsbefatt
fattning, att de jämte den kyrkomnsikaliska verksamheten, som alltid bör ning.
betraktas som det väsentliga, kunna, eventuellt jämte uppdrag på diako
niens område, anses taga den huvudsakliga delen av kantorns verksamhet
i anspråk. För sådant fall bör eu självständig kant örslefältning inrättas,
och gäller detta särskilt, där ett distrikt består av två eller flera
församlingar eller kantor skall tjänstgöra vid två eller flera kyrkor eller
predikolokaler. Yäl har ovan framhållits, att den, som tagit musiken till
huvudkall, ofta saknar intresse och fallenhet för de ej kyrkomnsikaliska
uppgifterna, men synes det dock, som om då en församling ej kan avlöna
en person uteslutande för de kyrkomusikaliska uppgifterna och utsikt till
avsevärda inkomster genom musikaliska bisysselsättningar ej förefinnes, de
för kantors utkomst erforderliga inkomsterna lämpligast böra vinnas, genom
att lian i erforderlig omfattning övertager vissa klockaren hittills åliggande
mera materiella bestyr.

I mindre distrikt åter, där kantor tjänstgör endast vid en kyrka och
ett större antal förrättningar å vardagar ej plägar förekomma samt kantors syssla.
kyrkomusikaliska verksamhet huvudsakligen är begränsad till sön- och
helgdagar, synas, särskilt där avsevärt biträde å pastorsexpeditionen ej erfordras,
förutsättningar för inrättande av självständig kantorsbefattning ej
föreligga, utan platsen böra anordnas såsom bisyssla och härför erforderlig
begränsning ske i kantors göromål, så att dessa ej verka hinderligt på
den huvudsyssla, vartill han för sin utkomst eljest är hänvisad. 1
någon omfattning torde i dylika mindre distrikt pastor samt kyrkoråd och
kyrkovärdar kunna, på sätt redan i viss omfattning skett, övertaga de
bestyr, från vilka kantor befrias, men i övrigt får distriktet sörja för,
att desamma på annat sätt behörigen fullgöras. Begränsningen bör närmast
avse de materiella bestyr, som äro förlagda till vardagar, men synas
även fordringarna på den kyrkomusikaliska delen av kantors verksamhet
i viss mån kunna minskas.

Det kunde val synts lämpligast, om kantorsbefattningen i distrikt,
där den anordnas som bisyssla, övertoges av eu musikaliskt utbildad
person, vilken i övrigt sökte skaffa sig inkomst genom annan musikalisk

168

Biträdande

kantorgbefatt ning.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

verksamhet. Av infordrade uppgifter framgår emellertid, att i flertalet
av de distrikt, som härvid komma i fråga, möjlighet till avsevärd extra
inkomst för kantor genom dylik verksamhet ej förefinnes. För ej
självständiga kantorsbefattningar synes man därför liksom hittills väsentligen
vara hänvisad till folkskollärarkåren. Flertalet pastorsämbeten hava
oek vitsordat, att föreningen med lärartjänst icke vare sig från kyrkans
eller skolans synpunkt medfört avsevärda olägenheter. I senare tid bär
väl från lärarkårens sida en strävan gjort sig gällande att vinna befrielse
från kantorsbefattningarna, men detta synes huvudsakligen vara fallet i
sådana trakter, där klockar- och organistlönerna äro oproportionerligt små,
och torde det kunna antagas, att om avlöningarna bliva mera avpassade
efter arbetet och utbildningen, kyrkan må kunna påräkna, att i flertalet
församlingar, där självständiga kantorsbefattningar ej inrättas, kantorssysslan
fortfarande kommer att vara med folkskollärarbefattning förenad. Där
denna förening skett på ett stadigvarande sätt, kan befattningen lämpligen
kallas skolkantorsbefältning.

Då i Danmark degnekallen nedlades, fördelades degnens förrättningar,
till vilka orgelspelningen ej räknades, mellan skollärarna i socknen på det
sätt, att en del ålades läraren i den by eller det skoldistrikt, där kyrkan
låg, andra uppdrogos åt lärarna i varje skoldistrikt samt återstoden förbeböllos
den bland socknens lärare, som utsågs till kirkesanger. Denna anordning
har i huvudsak bibehållits. Till kirkesanger utses den bland
socknens lärare, som anses därtill bäst skickad. Lärare är skyldig åtaga
sig befattningen, men menighetsrådet kan när som helst fråntaga honom denna
och uppdraga den till en annan av socknens lärare, om denne anses därtill bättre
skickad. Till organistsyssla är distriktet ej skyldigt antaga lärare i skolan, men
lärarplats kan med vederbörligt tillstånd anslås ledig med förpliktelse för sökanden
att mot i lag föreskrivet honorar tills vidare spela orgeln. Fn motsvarande
anordning är emellertid ej lämpad för vårt land. Med de bestyr, som
åligga kantorn, bör hans befattning helst vara förenad med den kyrkan
närmast belägna skolan, och man kan i allmänhet ej påräkna, att eu
blivande skollärare skall underkasta sig den för kantorsbefattningen ifrågasatta
dyrbara utbildningen, om han ej äger trygghet att få sina kostnader
därför ersatta, genom att kantorsbefattningen på ett stadigvarande sätt förenas
med skollärartjänsten.

Även om flertalet ej självständiga kantorsbefattningar komma att bliva
med folkskollårartjänst förenade, kunna dock förhållandena på sina ställen
vara sådana, att en annan anordning från kyrkans synpunkt finnes mera

Riktlinjer för ny lagstiftning. 169

ändamålsenlig. Så kan det t. ex., där för diakonala uppgifter särskild
person anställes inom en församling, stundom befinnas lämpligt, att denne
jämväl övertager kantorsbefattningen. I en del distrikt är en stadigvarande
förening mellan kantors- och förskollärareänst överhuvud ej möjlig. En
förutsättning därför är nämligen, att skollärare och kantor tillsättas i samma
ordning och av samma valkorporation. Redan nu har i åtskilliga städer, även
sådana, där.klockar- och organistbefattningarna hittills varit med skollärareänst
förenade, skolväsendet lagts under den borgerliga kommunen och i samband därmed
lärares tillsättning överflyttats till en särskild folkskolestyrelse, åt vilken
rätten att tillsätta kantor ej gärna kan uppdragas. Därest strävandena att
från varandra skilja kyrka och skola vinna ytterligare anslutning, komma
säkerligen svårigheterna för inrättande av skolkantorsbefattningar att än
ytterligare ökas. Ej självständig kantorsbefattning, som icke på stadigvarande
sätt förenats med folkskollärartjänst, synes lämpligen kunna benämnas
biträdande kantorsbefattning''). Hinder möter naturligen icke att,
där skolkantorsbefattning ej inrättats, till innehavare av biträdande kantorsbofattning
med vederbörligt tillstånd utse t. ex. en av folkskolestyrelse i
stad vald lärare eller lärare vid kommunal mellanskola etc., men detta blir
ej en skolkantorsbefattning i egentlig mening.

Yad tjänståliggandena angår, äro de väl i sina huvuddrag gemensamma
för självständiga, skolkantors- och biträdande kantorsbefattningar, men
i vissa avseenden måste dock väsentligen olika krav ställas på innehavarna
av de skilda befattningarna.

I det följande kommer redogörelse att lämnas för de huvudgrupper
av tjänståligganden, som för kantor kunna ifrågakomma, med angivande
tillika i vilka avseenden särskilda regler böra gälla för olika slag av befattningshavare.

Det åligger kantor:

a) att upptaga och leda samt med orgelverket beledsaga sången vid
såväl allmänna gudstjänster som förrättningar i kyrka och gravkapell med
orgelverk;

b) att vårda orgelverket och hålla det behörigen stämt.

I 1915 års förslag har för betecknande av de fall, då kantor skall
i kyrkan biträda med ledningen av sången och orgelspelning, använts
uttrycket »vid allmän gudstjänst och vid kyrkliga förrättningar, som åligga
församlingens prästerskap». Häremot hava i en del av de avgivna yttran '')

Jfr biträdande lärare enligt § 2 folkskolestadgan.

32 — Kloeiarutrcdningen. Afd. 2.

Tjänst åligganden.

170 Riktlinjer för ny lagstiftning.

dena framställts erinringar. Särskilt har det framhållits, att det vore
tveksamt, om under det använda uttrycket inginge sådana gudstjänsttillfällen
som t. ex. barn-, ungdoms- och missionsgudstjänster, kyrkliga minneshögtidligheter,
bibelförklaringar, katekes- och husförhör, som hölles i
kyrka, prästval, visitationer etc. Vad stiftsstadgarua angår, har i dem för
betecknande av de fall, då klockaren skall biträda i kyrkan, vanligen använts
uttrycket »de gudstjänsttillfällen, som äro genom lag påbjudna eller
av vederbörande prästerskap anordnas att i kyrka ske». Särskilt har inskärpts
hans skyldighet att biträda vid rättegångsgudstjänst. I enlighet
härmed utgå oek i allmänhet de för särskilda församlingar utfärdade instruktionerna
från, att befattningshavaren skall biträda vid de sedvanliga
gudstjänsterna å sön- och helgdagar ävensom vid andra i kyrkohandboken
föreskrivna eller eljest anordnade gudstjänster eller andaktsstunder, jämväl
å vardagar, åtminstone om de anordnas av prästerskapet eller han av detta
därom anmodas. Stundom uppräknas vissa mer eller mindre allmänt förekommande
gudstjänsttillfällen, såsom konfirmationer, prästvigningar, prästmötes-
eller prästsällskapspredikningar, rättegångs- och tingspredikningar,
bibelsällskaps årshögtider, passionspredikningar, barngudstjänster, morgonböner,
veckopredikningar, bibelförklaringar, husförhör, missionsgudstjänster,
aftonböner jul- och nyårsafton samt folkskolans terminsavslutningar, om de
ske i kyrka. Så vitt framgår av de lämnade uppgifterna, biträda
ock för närvarande befattningshavarna i regel ej endast vid de i kyrkolagen
och kyrkohandboken upptagna gudstjänsttillfällena utan även vid
andra för församlingen av prästerskapet i kyrkan anordnade allmänna
gudstjänster.

Beträdande allmänna gudstjänster eller andaktsstunder å annan plats
än i kyrka innehålla stiftsstadgarna ej mera fullständiga föreskrifter.
I stadgan för Skara stift upptages husförhör och i instruktionen för
Lunds stift bibelförklaring å annan plats än i kyrka. I en del av de
för särskilda församlingar utfärdade instruktionerna har befattningshavaren
ålagts att, efter pastorsämbetets bestämmande, biträda även vid gudstjänstliandlingar
utom kyrka, jämväl i skolhusen. Men i regel synes, om
än klockaren-organisten, där han tillika är skollärare, sköter musiken vid
andaktsstunder (bibelförklaringar), som hållas i den skola, där han är anställd,
det mera vara att räkna till undantagsfall, åtminstone om andaktsstunderna
ej hållas i omedelbar närhet till kyrkan, att biträde därvid med
sång eller orgelspel av pastor påkallas och av befattningshavaren mer eller
mindre frivilligt lämnas, så vida förbehåll därom ej gjorts vid tillsättningen

171

Riktlinjer för ny lagstiftning.

eller särskild ersättning därför bestämts. Detta gäller även sådana
fall, då, på sätt numera i stor utsträckning sker, i löneregleringsresolution
för prästerskapet föreskrives, att å andra platser än i pastoratets ordinarie
gudstjänstlokaler skall hållas andaktsstund, allmän gudstjänst eller annan
andaktsstund etc., alldenstund dylika gudstjänster endast undantagsvis hållas
i fullständig gudstjänstform utan mera äro att likställa med bibelförklaringar.

Det är av vikt ej mindre för prästerskapet än för befattningshavarna
själva, att deras skyldigheter härutinnan så vitt möjligt bestämmas. Tydligt
är, att kantorerna skola medverka vid de i kyrkolagen och kyrkohandboken
upptagna gudstjänster, vid vilka psalmsång förekommer: dels allmänna
gudstjänster å sön- och helgdagar (ottesång, högmässogudstjänst och aftonsång
eller i deras ställe anordnade gudstjänster i kyrka), dels veckogudstjänster
(veckopredikan, offentlig morgon- och aftonbön, husförhör och bibelförklaring i
kyrkan m. m.), dels ock särskilda gudstjänsttillfällen, såsom allmänt skriftermål,
nattvardsgång, vissa invigningsgudstjänster etc., men detsamma synes även
böra gälla andra av myndighet föreskrivna eller för församlingen av prästerskapet
anordnade allmänna gudstjänster, vid vilka mässa och psalmsång förekomma,
liksom ock för folkskolans terminsavslutningar, om de hållas i kyrka.

Yad sålunda anförts, bör givetvis även gälla motsvarande gudstjänsttillfällen,
där de i stället för i kyrkan i sedvanlig, om än förkortad form,
d. v. s. med mässa och psalmsång, hållas i annan lokal än församlingskyrkan.

Däremot synes skyldighet ej böra stadgas för befattningshavaren att
biträda vid andaktsstunder, som i övrigt hållas av prästerskapet i annan
lokal än kyrkan, utan får det bliva beroende av beslut av församlingen
vid lönereglering eller överenskommelse med befattningshavaren, om han
skall vara skyldig att med eller utan ersättning biträda jämväl vid dylika
andaktsstunder, och detta även om föreskrift om deras hållande meddelats
i löneregleringsresolution för prästerskapet1).

Vad särskilda förrättningar angår, får man skilja mellan befattningshavarens
skyldighet att vid desamma biträda och frågan, om detta skall
ske med eller utan ersättning. Till den senare frågan återkommer jag
framdeles2). Någon anledning torde ej förekomma att fritaga befattningshavaren
från att, om han därom av enskild anmodas eller pastor så finner
nödigt, biträda vid förrättning, som av prästerskapet eller med dess tillstånd
sker i kyrkan å sådan plats, att dess orgelverk därvid kan användas,

’) Ifrågasättas kunde, om icke möjlighet borde beredas församling att vid tillsättning av skollärartjänst
göra förbehåll om skyldighet för skolläraren att mot viss ersättning biträda med orgelspelning
och ledningen av sången vid andaktsstunder i skolan eller inom det distrikt, vartill hans skola hör.

*) Se s. 208 f.

172

Biktlinjer för ny lagstiftning.

eller i gravkapell med orgelverk, och detta även om det gäller ieke församlingsbor.
Vid andra förrättningar synes däremot, med undantag för jordfästning
(se nedan), befattningshavarens biträde böra vara beroende på
enskild överenskommelse med honom. Detta bör även gälla, om enskild
förening för högtidlighet vill använda kyrkan. Någon anledning
att vidare påkalla kantors biträde vid sockenbud förefinnes ej. Om
kantor skall biträda vid nattvardsgång å ålderdomshem o. dyl., torde få bero
på beslut vid lönereglering eller särskild överenskommelse.

Kantors biträde med sång och orgelspelning skulle sålunda påkallas
vid i lag eller författning eller av offentlig myndighet föreskrivna eller av
församlingens prästerskap för församlingen anordnade allmänna gudstjänster
i kyrkan, så ock vid motsvarande gudstjänsttillfällen å annan plats än i
kyrkan, om mässa och psalmsång vid dem skola förekomma, ävensom vid skolavslutningar
i kyrka och särskilda förrättningar, som äga rum i kyrkan å sådan
plats, att dess orgelverk därvid kan användas, eller i gravkapell med orgelverk.

Det åligger kantor:

c) att tillhandagå med sång vid jordfästning, som sker å sådan plats,
att orgelverket i kyrka eller gravkapell ej därvid kan användas.

Efter 1915 års sakkunnigas förslag skulle sång av kantor utföras vid
jordfästning, som icke skedde i kyrkans kor, endast när den ägde rum
omedelbart före eller efter allmän gudstjänst och där så hittills varit brukligt.
Häremot hava i de avgivna yttrandena framställts erinringar. Det
har påyrkats, att kantor, om han därom anmodades, borde vara skyldig
att alltid vid jordfästning biträda med sång, liksom ock med orgelspelning,
om den ägde rum i gravkapell med orgelverk. Åtminstone borde detta
gälla, där befattningen ej vore förenad med skollärareänst. Av infordrade
uppgifter framgår ock, att för närvarande i 2,029 distrikt sång, åtminstone om
befattningshavaren därom anmodas, plägar förekomma, även där jordfästningen
äger rum å sådan plats, att orgelverk i kyrka eller gravkapell ej därvid kan användas.
Från flera pastorsämbeten i distrikt, där sång nu ej förekommer i dylika
fall, har ock uttalats önskvärdheten, att förändring därutinnan måtte ske.

Givet är, att biträde vid jordfästning på vardagar för eu kantor kan
medföra stor splittring i hans arbete, men om skälig hänsyn därtill
tagits vid lönens beräknande, synes distriktet kunna påkalla, att innehavare
av självständig kantorsbefattning, om han därom anmodas, biträder
med sång, även där förrättningen ej äger rum omedelbart före eller efter allmän
gudstjänst. Skulle distriktet genom beslut vid lönereglering eller sedermera be -

173

Riktlinjer för ny lagstiftning.

fria kantor från skyldighet härutinnan, bör i allt fall gälla, att kantor skall vara
pliktig med sång biträda vid jordfästning, som äger rum å viss för dylika förrättningar
av distriktet bestämd dag och tid i veckan. Särskilt är det av vikt,
att dylik tid utsattes, där begravningsplatsen är belägen avlägset från kyrkan.

För innehavare av skolkantors- och biträdande kantorsbefattning ställer
sig förhållandet delvis annorlunda. Dennes arbete som kantor bör så vitt
möjligt ordnas så, att det inskränkes till sön- och helgdagar. Hans biträde
med sång vid jordfästning, som ej äger rum omedelbart före eller
efter allmän gudstjänst eller å viss för dylika förrättningar bestämd dag
och tid i veckan, bör därför vara beroende av, att annan honom för
det allmänna åliggande tjänstgöring ej därför lägger hinder i vägen.

I större församlingar, där särskild klockare anställes, kan det sättas
i fråga, om icke sådan anordning borde vidtagas, att denne i stället för
kantor borde biträda med sång vid jordfästning, som äger rum å sådan
plats, att orgelverk i kyrka eller gravkapell ej därvid kan användas.

Det åligger kantor:

d) att tillse, att med kyrkobetjening ens hjälp psalmnumren anbringas
å nummertavlorna.

Av gammalt har uppdraget att anbringa psalmnumren å nummertavlorna,
där det ej fullgjorts av kyrkovärdarna, ansetts åligga klockaren, och
fullgöres det fortfarande i 1,437 distrikt genom denne. Från åtskilliga håll
har den önskan uttalats, att kantorerna måtte befrias från detta uppdrag,
som ofta verkade hinderligt för dem vid deras kyrkomusikaliska verksamhet,
och att det i stället skulle överflyttas på kyrkobetjäningen. I regel
torde härför ej möta något hinder, men bör dock i lag uttryckligen
stadgas, att nummeruppsättningen skall ske under kantors tillsyn och ansvar.
Kan i mindre församling anställd kyrkobetjäning ej därför lämpligen
anlitas, måste uppdraget tills vidare fullgöras av kantor.

Det åligger kantor:

e) att främja intresset för kyrkosången och verka för densammas höjande,
meddela undervisning i kyrkosång åt konfirmander ävensom verka för
bildande av samt inöva och leda kör, som biträder vid gudstjänster i kyrkan:

f) att mot särskild ersättning, vars belopp i händelse av tvist fastställes av
domkapitlet, meddela undervisning i sång i distriktets skolor.

Ett av huvudsyftemålen för den nya lagstiftningen är, att kantor i
större omfattning än förut skall främja intresset för kyrkosången och verka

174

Riktlinjer för ny lagstiftning.

för densammas höjande. Särskilt vikt ligger därvid på, att han inövar
och leder kör, som biträder vid gudstjänster i kyrka. 1915 års sakkunniga
utgingo från, att kantor, som tillika vore skollärare, måste anses sakna
tid härför. Detta motsäges av erfarenheten. Av 889 distrikt, där klockaren,
organisten eller kantorn (kyrkosångaren) för närvarande leder kyrkokör,
om än i ett flertal fall av tillfällig beskaffenhet, äro 530 sådana, där
hans befattning är förenad med skollärartjänst. I det hela kan man
säga, att om det endast gäller barnkör, eu kantor, som tillika är
folkskollärare, har lättare att inöva och leda eu sådan kör än annan kantor,
helst utbildningen till ej oväsentlig del kan ske på den för sångundervisningen
i skolan avsedda tid, och torde även eljest, där fråga endast är
om en kör av mera tillfällig art, som allenast biträder å större högtidsdagar,
svårighet i regel ej möta för en intresserad skolkantor att utan
hinder för skolarbetet inöva och leda dylik kör, där sådan kan bildas. A
innehavare av skolkantorsbefattning synes därför kunna och böra ställas
den fordran, att han åtminstone skall söka bilda samt inöva och leda kör
av skolbarn eller andra, som biträder vid kyrkliga högtider, vespergudstjänster
o. dyl. Större minimifordringar torde i regel ej heller kunna ställas på innehavare
av biträdande kautorsbefattning. Är det däremot fråga om innehavare av
självständig kantorsbefattning, för vilken befattningen är avsedd att vara hans
huvudsakliga verksamhet, bör av honom kunna fordras, att han söker verka
för bildande av samt inövar och leder särskild kyrkokör eller annan
stående kör, bland vars uppgifter ingår att biträda vid gudstjänster i kyrkan.

Då det gäller ledande av kör, är kantor givetvis i väsentlig grad beroende
av det stöd, som lämnas av musikaliskt intresserade inom distriktet,
och i vad mån erforderliga medel ställas till hans förfogande. Särskilt
gäller detta, om stående, avlönade koral- eller hymnkörer skola bildas. Det
torde därför ej vara möjligt att i allmän författning lämna närmare föreskrifter
om beskaffenheten av den kör, som i särskilda distrikt bör ifrågakomma.
Men distrikten äro naturligen oförhindrade att vid lönereglering,
i den mån hänsyn därtill tagits vid lönernas beräknande, liksom ock vid
beviljande av särskilda medel för kör verksamheten, därutinnan uppställa
särskilda villkor. Där så sker vid lönereglering, synes dock i allmänhet
vara lämpligast, att för körledning bestämmes särskild ersättning, som
kommer att utgå, endast om och i den mån kör av angiven beskaffenhet
bildas och övas. Särskilt är detta av vikt, då fråga är om skolkantorsbefattning,
alldenstund skolarbetet ofta kan hindra skolkantor att inöva och
leda kör av mera stadigvarande art.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

175

Från kyrkans sida kar särskild vikt lagts på, att konfirmander av
kantor erhålla undervisning i kyrkosång. Om den begränsning göres, att
undervisningen ej överskrider t. ex. en timma i veckan den tid konfirmationsundervisningen
pågår, synes hinder ej möta, att sådant uppdrag jämväl
lämnas innehavare av skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning.
För innehavare av självständig kantorsbefattning, vars distrikt ofta omfattar
flera församlingar eller två eller flera konfirmationsavdelningar, kan
närmare begränsning, än vad som skett i 1915 års förslag, ej lämpligen
göras. Även för innehavare av självständig kantorsbefattning bör
emellertid som huvudregel gälla, att undervisningen ej skall omfatta mera än en
timma i veckan för varje konfirmationsavdelning den tid undervisningen
pågår, och bör tillika tillses, om icke genom sammanslagning av olika konfirmationsavdelningar
för undervisningen i sång kantors arbete må kunna minskas.

På sätt framgår av de lämnade uppgifterna, har det i flera fall visat
sig vara av vikt, att kantor meddelar undervisning i sång åt skolbarn i
distriktets skolor. Beträffande innehavare av självständig kantorsbefattning
har därför synts lämpligt att i lagen förbehåll göres om skyldighet för honom att
meddela dylik undervisning mot särskild ersättning, vars belopp i händelse
av tvist skall fastställas av domkapitlet. För skolkantor och biträdande
kantor synes motsvarande skyldighet ej böra föreskrivas, utan får det, om
deras biträde härutinnan skulle påkallas, bliva beroende på överenskommelse
mellan kantor och distriktet.

Med det intresse, som på senare tid väckts för bildande av hembygdskörer,
kunde det ifrågasättas, om icke förbehåll bort göras om skyldighet
för innehavare av självständig kantorsbefattning att jämväl mot särskild
ersättning leda sådan kör, men synes dock, då frågan härom i annan ordning
är under utredning, anledning för närvarande ej föreligga att intaga
dylikt förbehåll. I viss mån torde förslaget verka till förmån för bildande
av kembygdskörer, då kantor anses hava fullgjort sin körledande verksamhet,
om han inövar och leder annan kör än kyrkokör, bland vars uppgifter
ingår att biträda vid gudstjänster i kyrkan.

Det åligger kantor:

g) att där å sön- eller helgdag prästen av sjukdom eller annat hinder är urståndsatt
att fullgöra sin tjänst i kyrkan och annan behörig person ej kan för gudstjänstens
förrättande anlitas, verkställa lysning till äktenskap, uppläsa allmänna
kungörelser och, där föreskrift därom meddelats, förrätta mässfallsgudstjänst.

I 1915 års sakkunnigas förslag upptogs bland kantors åligganden att.

17G

Riktlinjer för ny lagstiftning.

dur manlig kantor tjänstgjorde, vid mässfall leda församlingens gudstjänstfirande
med psalmsång, bibelläsning och bön. Detta stadgande har avstyrkts
av en del av de i ärendet hörda. Andra åter hava påyrkat, att
kantor jämväl skulle hava skyldighet efter pastors anvisning uppläsa en
lämplig predikan. Det är väl av vikt, att regler lämnas angående s. k.
mässfallsgudstjänst, men det synes tveksamt, om kantor alltid må vara den
lämpligaste att förrätta sådan gudstjänst, särskilt om därmed skall vara
förbundet jämväl uppläsande av en predikan. Ofta torde, i likhet med vad
som föreskrives i reglementet för Lappmarks ecklesiastik verk, annan församlingsbo
därför vara mera skickad, om han finnes till hands. Särskild
anordning erfordras i allt fall, om kvinnlig kantor tjänstgör. Lämpligast
synes därför vara att i lagen om kantorer allenast införes ett stadgande,
som bland kantors åligganden upptager, att, där föreskrift därom meddelats,
förrätta mässfallsgudstjänst, och att i särskild författning domkapitlet bemyndigas
uppdraga åt kantor eller annan lämplig person att vid mässfall
leda församlingens gudstjänstfirande medelst psalmsång, läsning och bön i
enlighet med de närmare anvisningar, som av domkapitlet meddelas.

Det åligger kantor:

h) att lämna biträde vid vården om kyrkan och dess lösa egendom, vid uppbörd
av kollektmedel och avgifter till kyrkan för sådant begagnande av hennes tillhörigheter,
varför särskild avgift är fastställd, ävensom vid uppsikten över kyrkogård
och begravningsplats samt över kyrkobetjäningens fullgörande av dess
åligganden.

Enligt 1915 års sakkunnigas förslag skulle från kantorn avlyftas det
ekonomiska ansvar, han för närvarande hade för kyrkans lösa egendom
samt kollektmedel och uppburna avgifter för begagnande av vissa kyrkans
tillhörigheter. I stället skulle kantor härutinnan endast biträda pastor.
Motivet härtill synes till en del hava varit att möjliggöra för folkskollärare,
vilken såsom sådan vore valbar till kyrkorådet, att bibehålla denna valbarhet,
även om han utsåges till kantor. Om det än kan synas oegentligt,
att kantor, som i såväl disciplinärt som andra avseenden bör stå under kyrkorådet,
är medlem av detta, torde i övrigt icke något vara att erinra mot den föreslagna
förändringen, så vitt gäller skolkantors- och biträdande kantorsbefattningar.
I de fall, då sådana komma att inrättas, torde ett flertal av de
åligganden, från vilka kantor därigenom befrias, i regel utan större olägenhet
kunna, på sätt redan i viss omfattning skett, övertagas av pastor,
kyrkoråd och kyrkovärdar. En motsvarande inskränkning torde också

177

JRilctlinjer för ny lagstiftning.

kunna göras, då det gäller uppsikten över kyrkogård ock begravningsplats
samt över kyrkobetjäningens fullgörande av dess åligganden. Det biträde, som
av innehavare av skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning i dessa avseenden
fortfarande skulle lämnas, bör emellertid betecknas ej endast såsom biträde
åt pastor utan såsom biträde åt denne och kyrkorådet. I de distrikt åter,
där självständiga kantor sb ef ältning ar inrättas, skulle genom en dylik förändring
önskemålet att i större församlingar söka lätta eller åtminstone ej öka prästerskapets,
kyrkorådens och kyrkovärdarnas arbetsbörda ej vinnas. För innehavarna
av självständiga kantorsbefattningar torde därför, utan avseende
på att de därigenom i regel bliva uteslutna från valbarhet till kyrkorådet,
deras tjänståligganden i förevarande avseende böra, om än med bortfallande av
föreskrifterna om borgens avlämnande, bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som skett i 1908 års förslag till stadga. Särskilt bör kantor
havå att tillse, att genom kyrkobetjäningen nattvardskärlen hållas rena.

Det åligger kantor:

i) att hava viss expeditionstid för besök i tjänsteärenden samt att i den
ordning, som med pastor överenskommes, inhämta kännedom om, vad vid
gudstjänst skall förekomma;

k) att biträda vid anteckning av nattvardsgaster.

I 1908 års förslag till stadga upptogs föreskrift, att kantor före gudstjänstens
början i sakristian skulle hava en bestämd expeditionstid för att
mottaga och ordna samt sedan, innan gudstjänstens början, till tjänstgörande
präst överlämna inkomna äktenskapslysningar, kungörelser och legala
handlingar. 1915 års sakkunniga uteslöto i sitt förslag stadgandet om
viss expeditionstid för kantor före gudstjänsten och intogo däri endast
föreskrift, att kantor före högmässogudstjänstens början skulle i sakristian
mottaga och till tjänstförrättande prästen avlämna äktenskapslysningar,
tacksägelser, kungörelser och andra legala handlingar, som skulle meddelas
från predikstolen. Det är delvis oklart, vad med sistnämnda stadgande
avses. Gäller det handlingar, som finnas å pastorsexpeditionen eller
inkommit till pastor, synes anledning i allmänhet ej förekomma, att kantor
skulle behöva vara mellanhand vid deras överlämnande till tjänstförrättande
pastor. Har kantor själv mottagit handlingar, som skola uppläsas i kyrkan,
torde det falla av sig själv, att han bör överlämna dem till pastor
helst i så god tid, att denne före gudstjänsten kan hinna genomgå och
granska desamma. Att stadga en viss expeditionstid strax före gudstjänsten
allenast för att enskilda församlingsmedlemmar skola få tillfälle i sista

23 — Klockarutredningen. Afd. 2.

Biträde &
pastorsexpeditionen,

kyrkoskr ivare.

178 Riktlinjer för ny lagstiftning.

stund inlämna kungörelser o. dyl., är näppeligen påkallat, och det desto
mindre, som kantor vid den tiden behöver vara å orgelläktaren för att vidtaga
förberedande åtgärder för orgelspelningen. Förslaget om en viss, om
än kort expeditionstid för kantor för besök i tjänsteärenden är emellertid
värt beaktande. Särskilt där kantor är bosatt i annan församling än
pastor, kan det hava sin betydelse, att församlingsmedlemmar till kantor
för vidare befordran till pastor må kunna överlämna anmälningar o. dyl.
En sådan expeditionstid kan naturligen, om det så finnes lämpligt, förläggas
till söndagen före gudstjänsten, men synes det dock, särskilt om
kantor är bosatt i samma församling som pastor, vara mera ändamålsenligt,
att den förlägges till söckendag å tid, då pastorsexpeditionen är öppen.

Av gammalt har i ett flertal församlingar varit sed, att klockaren å
predikstolen uppburit tacksägelser, lysningar, kungörelser etc., och detta
iakttages ännu i 469 distrikt. I större församlingar, framförallt i sådana, varest
särskild klockare anställes, bör detta fortfarande iakttagas. Emellertid synes
anledning ej föreligga att i lag därom intaga allmän föreskrift, helst det för
en kantor, som sköter orgelspelningen, ofta torde vara olämpligt att vid
den tiden lämna orgelläktaren. Skulle i viss församling särskilt behov därav föreligga,
kan saken ordnas genom förbehåll vid lönereglering eller särskild
överenskommelse. I många fall torde, på sätt i eu del distrikt sker,
detta åliggande kunna fullgöras av kyrkvaktare eller annan kyrkobetjäning.

Av gammalt har det likaledes iakttagits, att klockaren före predikodag
eller före gudstjänsten skolat infinna sig hos pastor för erhållande av
kännedom om, vad vid gudstjänsten skall förekomma. Detta har numera
i huvudsak kommit ur bruk jämväl beträffande klockare, bosatt i moderförsamling
eller annexförsamling med särskild präst. Det är väl erforderligt,
att kantor i god tid erhåller kännedom om, vad vid gudstjänsten
skall förekomma, men erfordras härför långtifrån alltid besök hos pastor.
Stadgandet synes därför endast böra innehålla, att kantor i den ordning,
som med pastor överenskommes, skall inhämta dylik kännedom.

För innehavare av skolkantors- och biträdande kantorsbefattning bör biträdet
vid anteckning av nattvardsgäst^’ inskränkas till de fall, då anteckningen kan ske
å kantors expeditionstid eller i kyrkan i sammanhang med allmän gudstjänst.

En viktig fråga är, huru det skall förhållas med kantors biträde di
pastorsexpeditionen. Allmänt är man ense därom, att kyrkoherdarna
i de större församlingarna, där deras själavårdande arbete bäst behöves,
äro så upptagna av expeditionsgöromål icke allenast för den kyrkliga

179

Riktlinjer för ny lagstiftning.

församlingens utan även för statens räkning, att föga tid blir övrig för det
egentliga prästerliga arbetet, och att deras kyrkligt-administrativa arbete
visar tendens att alltjämt ökas. För undanröjande av olägenheterna härav
har bl. a. ifrågasatts, att lättnad skulle beredas prästerskapet, dels därigenom
att kantorerna (klockarna) i större omfattning än hittills skulle biträda å
pastorsexpeditionen, dels på det sätt, att särskilda kyrkoskrivare skulle med
bidrag av allmänna medel anställas i större församlingar, särskilt sådana,
som hade över 5,000 invånare. Mot sistnämnda förslag hava kammarkollegium
och statskontoret erinrat, att vid bestämmandet av de lönebelopp,
som funnes stadgade i prästlöneregleringslagen, hänsyn tagits till, att i
prästernas åligganden inginge skrivgöromål av ifrågavarande art. Ämbetsverken
kunde vid sådant förhållande ej tillstyrka, att härför anställdes
särskilt avlönade biträden. Förhölle det sig så, vilket ämbetsverken ej
ville förneka, att den avlöning, vilken enligt berörda lag kunde tillkomma
prästerskapet i församlingar med särskilt betungande expeditionsgöromål, i
många fall vore otillräcklig, syntes detta missförhållande böra avhjälpas,
icke genom anställande av avlönade skrivbiträden, utan genom ändring av
prästlöneregleringslagen, närmast då genom höjning av de i dess 4 § fastställda
maximibeloppen för särskilt lönetillägg i vissa fall till kyrkoherde
och komminister. Den uppfattning, ämbetsverken sålunda uttalat, synes i
vissa punkter föranleda erinringar. Redan nu har i ett flertal större församlingar
genom frivilliga åtaganden från deras sida kyrkoskrivare eller
skrivbiträden, avlönade av församlingarna, anställts å pastorsexpeditionerna,
och om än det — med undantag för Stockholm och Göteborg — endast
är ett fåtal församlingar, där pastor i sin civila arbetsbörda har avsevärt
biträde av klockaren, finnas dock eu del församlingar, i vilka dylikt biträde
i ej ringa omfattning lämnas av denne. Där i sådana församlingar
löneregleringar för prästerskapet ägt rum, har man givetvis utgått från
detta förhållande vid beräknande av prästerskapets arbetsbörda. Det är
även tveksamt, om det kan anses överensstämma med de principer, på
vilka 1910 års prästlöneregleringslag är byggd, att anlita den utväg, ämbetsverken
ovan ifrågasatt. I motsats mot vad tidigare gällt, synes nämligen
nämnda lag utgå från, att de löner, som enligt densamma bestammas,
skola utgöra ersättning allenast för prästerskapets eget arbete, ej för
avlönande av biträde. Är arbetet på pastorsexpeditionen större, än vad
de därå anställda prästmännen, utan åsidosättande av övriga dem åliggande
göromål, kunna medhinna, anvisar berörda lag ej annan utväg än att öka
antalet prästerliga krafter genom anställande av ständig adjunkt, avlönad genom

180

Riktlinjer för ny lagstiftning.

de för prästerskapets avlöning inom pastoratet avsedda medel, sålunda om utdebiteringen
därför överstiger visst belopp, genom bidrag från kyrkofonden.

Med hänsyn härtill tala starka skäl för, att man åtminstone i första
hand söker bygga på den lagstiftning, som nu finnes, samt på rådande
praxis och i enlighet därmed tillse, i vad mån erforderlig lättnad må
kunna beredas prästerskapet genom att i ökad utsträckning taga i anspråk
kantorns (klockarens) arbete och på frivillighetens väg söka få församlingarna
att anställa kyrkoskrivare (skrivbiträden) å pastorsexpeditionerna.

Till stöd för förslaget, att kantorerna i ökad utsträckning skulle tagas
i anspråk för arbete på pastorsexpeditionerna, talar särskilt, att då de
genom den nya lagstiftningen med prästerskapets betungande befrias från
åtskilliga göromål, vilka, om än ej faktiskt, så dock lagligen ålegat dem,
det med skäl kan fordras, att ersättning därför i annan form beredes prästerskapet,
där detta är i behov av lindring i sin arbetsbörda, ävensom att många innehavare
av självständiga kantorsbefattningar, om bland deras åligganden ej
komme att ingå biträde å pastorsexpeditionen, icke skulle få sådan sysselsättning,
att befattningen kunde sägas utgöra deras huvudsakliga verksamhet.

Yad kantors expeditionsarbete angår, synes i allmän författning närmare
bestämmelser därom ej kunna meddelas, än att däri skall ingå biträde
vid förskrivning och mantalsskrivning samt att det i övrigt så vitt
möjligt bör ordnas så, att det må kunna utföras å tid, då pastorsexpeditionen
är för allmänheten öppen, och att det, särskilt där skrivhjälp finnes
å pastorsexpeditionen, må komma att innefatta vissa bestämda åligganden,
som av kantor utföras på eget ansvar under pastors tillsyn. Till sådana
åligganden torde bl. a. vara att hänföra: att föra vissa böcker och förteckningar
samt ur dem göra föreskrivna utdrag, att ifylla betygsblanketter
efter församlingsboken, att upprätta tacksägelser för avlidna och lysningar,
att efter av pastor uppgjord lista utskriva kungörelser om gudstjänsttider,
nattvardsgångar och kollektör, att hålla i ordning allmänna författningar,
cirkulär och kungörelser samt sörja för deras inbindning, att å kungörelser
göra anteckning om skedd uppläsning eller datum för densamma, att verkställa
vissa av myndighet föreskrivna undersökningar samt att åtminstone
delvis ombesörja församlingsböckernas omskrivning. Ännu större hjälp skulle
beredas prästerskapet, om sådan ändring skedde, att vissa intyg och betyg
finge på eget ansvar utfärdas av kantor eller särskild klockare, som därtill
efter statistiska centralbyråns hörande erhållit domkapitlets bemyndigande.

På nu föreslaget sätt skulle emellertid lättnad beredas prästerskapet
allenast i distrikt med självständig kantorsbefattning eller särskild klockare,

181

Riktlinjer för ny lagstiftning.

och i många av dessa distrikt är arbetet å pastorsexpeditionen av den
omfattning, att jämte det arbete, kantorn eller klockaren kan lämna, ytterligare
skrivhjälp erfordras.

Yad angår distrikt, däri endast skolkantors- eller biträdande kantorsbefattningar
komma att inrättas, torde domkapitlen i viss mån kunna
tillse, att prästerskapets behov av biträde å pastorsexpeditionen blir tillgodosett.
Där sådant biträde erfordras, bör nämligen domkapitlet ej utan
tvingande skäl medgiva inrättande av skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning,
såvida distriktet ej sörjer för, att pastors behov av biträde å
pastorsexpeditionen bliver tillgodosett1). För så vidt stadgandet om rätt för
distrikt, att för den icke musikaliska delen av kantors verksamhet eller
vissa därtill hörande göromål anställa särskilda befattningshavare, avfattades,
så, att däri jämväl uppräknades kyrkoskrivare, skulle därigenom den
tvekan, som på sina håll rått angående församlings rätt att anställa kyrkoskrivare
(skrivbiträde) å pastorsexpeditionen, komma att undanröjas. Särskilt
då det gällt större stadsförsamlingar, har ock erfarenheten givit vid handen,
att församlingarna i allmänhet ej undandragit sig att frivilligt bereda
prästerskapet erforderlig skrivhjälp å pastorsexpeditionen.

Vill man emellertid vinna nödig trygghet härutinnan, synes annan
utväg ej förefinnas, än att, på sätt i första hand förordats av kyrko- och
biskopsmötena, i lag föreskrives, att där de å pastorsexpeditionen tjänstgörande
prästmännen ej utan åsidosättande av övriga dem åliggande göromål
kunna, med det biträde som lämnas av kantor eller särskild klockare,
medhinna arbetet å expeditionen, kyrkoskrivare eller skrivbiträde där skall anställas.
Att i lag närmare fixera, i vilka fall dylik anställning bör ske, är ej
möjligt. Om än redan vid ett invånarantal av 5,000 personer behov av
skrivbiträde i allmänhet gör sig gällande, särskilt där befolkningen är
mera rörlig, torde en viss folkmängdssiffra ej kunna utsättas, då arbetsmängden
i pastorat med samma folkmängd kan vara mycket växlande, beroende
på olika förhållanden i andra avseenden. Behovet av skrivbiträde är jämväl
till väsentlig grad beroende av det antal präster, som äro anställda å pastorsexpeditionen,
samt därav om biträde lämnas av kantor (klockare) eller icke.

Den utväg, som läge närmast till hands, vore väl, att i prästlöneregleringslagen
stadgande infördes, att i samband med ny lönereglering för
prästerskapet skulle bestämmas, om i pastoratet borde anställas kyrkoskrivare
(skrivbiträde), som i så fall i likhet med prästerskapet komme att avlönas

'') Jfr s. 218.

Sammanfattande
redogörelse
för
kantorers
tjänstdligganderi.

182 Riktlinjer för ny lagstiftning.

genom de för dettas avlöning avsedda medel, sålunda om utdebiteringen
inom pastoratet överstege visst belopp, genom bidrag från kyrkofonden.

Mot en sådan anordning tala emellertid flera skäl. I ett ej ringa
antal pastorat hava redan löneregleringar ägt rum enligt 1910 års lag.
Ofta torde svårighet möta att redan vid löneregleringen avgöra, om och i
vad män behov av kyrkoskrivare (skrivbiträde) kommer att göra sig gällande,
helst behovet därav växlar tid efter annan. Det biträde, en dylik
befattningshavare lämnar, avser dessutom ofta jämväl sådana kyrkoförsamlingens
ärenden, för vilka de för prästerskapets i pastoratet avlöning avsedda
medel eller kyrkofonden ej skäligen böra tagas i anspråk.

Lämpligast torde därför vara, att församlingarna i första hand sättas
i tillfälle att, där fråga därom väckes, besluta om anställande av kyrkoskrivare
(skrivbiträde) samt därvid jämväl bestämma avlöningens belopp,
ävensom om befattningshavaren skall erhålla fast eller tillfällig anställning.
Tillsättningen synes böra tillkomma kyrkorådet. Yägrar församling att anställa
dylik befattningshavare eller finnes arvodet för lågt, torde det höra
ankomma på domkapitlet att, efter framställning av pastor, i ärendet besluta.
Att åtminstone i vissa fall bidrag av allmänna medel till kyrkoskrivares
(skrivbiträdes) avlöning måste utgå, synes givet, men torde frågan
därom lämpligare behandlas i samband med frågan om bidrag av allmänna
medel till kantorers avlöning1).

Av den redogörelse, ovan lämnats för kantorernas tjänståligganden,
torde framgå, att vad dessa angår, endast de allmänna huvudgrunderna
böra i lag angivas. Åt Konungen får sedan överlämnas att därutinnan
meddela närmare bestämmelser och avgöra, i vad mån olika regler böra
gälla för skilda slag av befattningshavare, där bestämmelse därom ej intagits
i själva lagen. Överstiger lönen ej stadgat minimum, böra i regel andra
göromål än de sålunda i lag eller författning bestämda ej få åläggas kantor
i tjänsten, distriktet naturligen obetaget att sedermera träffa särskild överenskommelse
med kantor om utförande av andra åligganden. År lönen högre,
bör distriktet äga befogenhet att vid lönereglering utsträcka kantors skyldigheter,
men måste därvid gälla, att kantor ej i tjänsten får åläggas
sådana göromål, vilka skäligen under eget ansvar må kunna fullgöras av
kyrkobetjäningen, och torde i sistnämnda syfte föreskrift jämväl böra meddelas,
att kantorsbefattning cj må med kyrkvaktmästartjänst förenas2).

’) Se s. 213.
*) Jfr s. 184.

183

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Domkapitlets befogenhet att utfärda särskilda stadgar angående befattningshavarnas
skyldigheter skulle helt bortfalla. I vissa fall skulle det
emellertid fortfarande, i händelse av tvist, ankomma på domkapitlet att
närmare reglera tjänstgöringsskyldigheten, men torde det, med de vägledande
regler som lämnats, få antagas, att frågan i allmänhet skall kunna
ordnas genom godvillig överenskommelse. Till ytterligare vägledning bor
emellertid uttryckligen föreskrivas, att för innehavare av skolkantors- eller
biträdande kantorsbefattning arbetet så vitt möjligt skall ordnas sa,
att det huvudsakligen må kunna förrättas å sön- eller helgdag samt att,
där sådan befattning med vederbörligt tillstånd förenats med skollararbefattning,
det tillses, att kantors lärarverksamhet så vitt möjligt icke
hindras eller störes av till söckendagar förlagda förrättningar eller andra
göromål. Med skollärarbefattning avses därvid ej endast dylik befattning
vid folkskola utan även annan lärarbefattning vid statsunderstödd

skola inom distriktet.

Begränsas skolkantors skyldigheter på sätt- ovan angivits, synes vad
som stadgats om skyldighet för befattningshavaren att genom särskild med
kyrkoherdens och församlingens samtycke utsedd och av honom avlönad
persons biträde uträtta förefallande, till kantorsbefattningen hörande göromål,
kunna upphöra, så vitt angår manlig kantor1), liksom också klockarsubstitutinstitutionen
på Gottland.

Eu fråga, som särskilt är av vikt, är, vem förmanskapet för kantoi
och inseendet över hans verksamhet skall tillkomma. \ad den kyrkomusikaliska
delen av kantors verksamhet angår, hade i 1908 års förslag
hänvisning i detta avseende lämnats till kyrkolagen, varmed torde hava
syftats på 24 kap. 2 §, däri kyrkoherden tillägges visst inseende över
orgelspelningen. Denna hänvisning har uteslutits ur 1915 års förslag.
Tydligt är, att en vidsträckt frihet måste lämnas kyrkomusikern vid utförande
av den uppgift, för vilken han särskilt utbildats, men å andra sidan
måste från kyrkans synpunkt inseende.krävas, att såväl ledningen av sången
som orgelspelningen, jämväl beträffande preludier och utgångsspel, sker på ett
värdigt och med de högtidliga handlingarna överensstämmande sätt2), och synes
detta inseende böra tillkomma ej kyrkorådet eller tjänstförrättande prästen utan
pastor i församlingen. I övrigt bör förmanskapet för kantor tillkomma kyrkorå -

SubsUtvi.

Förmanskap
och inseende,
över kanttr.

l) Om kvinnlig kantor, se s. 188.

*) Jfr för Danmark Avd. 1, s. 200, 201.

184

Kompetensvillkor
och
examina.
Musikalisk
kompetens.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

det och dess ordförande, och torde detta, särskilt där för körverksamheten anslag
av församlingen beviljats, jämväl böra gälla hans verksamhet som körledare.

Om, på sätt ovan ifrågasatts, bestämmelse meddelas, att i varje kyrka
eller annan för allmän gudstjänst invigd predikolokal skall, där Konungen
ej annorlunda förordnar, finnas efter lokalens beskaffenhet lämpat orgelverk
(orgel, orgelharmonium eller kammarorgel), samt att ledningen av sången
medelst orgeln skall ske genom därför kompetent person, måste särskild
uppmärksamhet ägnas åt kompetensvillkoren i musikaliskt avseende för de
olika befattningarna.

Efter förslaget skulle finnas dels självständiga kantorsbefattningar, dels
skolkantors- och biträdande kantorsbefattningar.

Av dessa befattningar har musikaliska akademien i sitt senaste förslag,
i anslutning till 1915 års sakkunnigas förslag, endast tagit hänsyn
till de självständiga kantorsbefattningarna och de med folkskollärartjänst
förenade. Till de förra skulle examen, avlagd vid musikkonservatoriet
giva kompetens. För de senare åter skulle kompetens även kunna vinnas
genom i landsorten avlagd examen, som vore avsedd endast för folkskollärare
och för vilken skulle gälla särskilda av akademien fastställda lägre
kurser.

Ostridigt torde vara, att man ej för skolkantorsbefattningarna kan
fastställa . så höga kompetensfordringar, som de, vilka gälla för examina
vid musikkonservatoriet, utan möjlighet måste beredas folkskollärarna
att med lägre fordringar vinna erforderlig kompetens.

Det har i detta avseende ifrågasatts, om icke ■ skollärarutbildningen
för kantorskallet i dess helhet skulle kunna, på sätt i väsentlig grad är
fallet t. ex. i Danmark, förläggas till folkskoleseminarierna1), men om än
den utbildning i musik, som där beredes, är ganska omfattande, är
det dock tydligt, att den icke är tillräcklig; och har jag efter samråd
med på området sakkunniga kommit till den uppfattningen, att det
icke är möjligt att under den 4-åriga utbildningstiden å seminarierna inpressa^
ökad, med hänsyn till kyrkan särskild avpassad musikalisk utbildning.

A andra sidan är det givetvis ej heller möjligt såsom generell regel
fastslå, att i varje församling, där självständig kantorsbefattning ej inrättas,
kantorssysslan skall innehavas av folkskollärare.

I många kantorsdistrikt, där självständig kantorsbefattning ej kunnat
inrättas, torde det bliva nödvändigt, att, i likhet med vad hittills varit fallet,

'') Kyrkosångsfrågan, strödda erinringar av Preben Nodermann & Pr. Wulff, Lund 1917, s. 31

185

Riktlinjer för ny lagstiftning.

låta kantorssysslan uppehållas av icke folkskollärare, vare sig därför anlitas
lärare vid andra offentliga skolor inom distriktet eller ock personer,
vilka åtaga sig platsen av intresse för arbetet eller såsom bisyssla till
annan befattning i statens, församlingens eller enskild tjänst. Då för
dylika personer avläggande av den högre examen ofta ej kan ifrågasättas,
torde det bliva nödvändigt att, om fordran på examenskompetens vidhålles,
låta den lägre kantorsexamen stå öppen även för andra än folkskollärare.

Efter akademiens förslag skulle kompetens till självständig kantorsbefattning
endast tillkomma den, som avlagt examen vid musikkonservatoriet.
Mot en sådan anordning kunna med fog invändningar göras. Även om
med den ökning i antalet självständiga kantorsbefattningar, som är avsedd,
det skulle vara möjligt, vilket näppeligen torde bliva fallet, att vid musikkonservatoriet
utbilda erforderligt antal sökande till dylika befattningar,
talar i allt fall däremot, att större svårighet än för närvarande skulle
möta för personer i landsorten att vinna dylik kompetens, och att dessa
sålunda skulle bliva uteslutna från ifrågavarande befattningar, i den mån
de ej både råd och tillfälle genomgå den dyrbarare utbildningen i Stockholm.
Lämpligare synes vara, att vid examina i landsorten inrättas en
lägre och en högre kurs, den senare motsvarande fordringarna vid musikkonservatoriet,
samt att den, som genomgått den högre kursen — naturligen
utan rubbning i det företräde, som alltid måste tillkomma den vid
musikkonservatoriet utbildade — erhåller kompetens till de befattningar, till
vilka examen avlagd vid musikkonservatoriet giver behörighet. Den begränsning
bör måhända därvid göras, att examinator i landsorten ej i examen med
högre kurs må giva högre betyg, än som motsvarar t. ex. med beröm godkänd.

Bäst vore, om i landsorten inrättades statsunderstödda organistskolor.
Tills detta kunnat ske, är för den anordning, ovan ifrågasatts, en förutsättning,
att i enlighet med akademiens förslag starkare kontroll än hittills
vin nes över examinationen i landsorten. Härför torde i enlighet med
önskemål, som framställts från kyrkomusicis sida, antalet examensställen,
som enligt akademiens förslag skulle vara minst ett i varje stift, helst böra
minskas. Vid bestämmande av examensställena måste i första hand vikt
fästas vid, att å platsen de musikaliska förhållandena äro för ändamålet
lämpliga, men då flertalet examinander torde komma att utgöras av manliga
skollärare, kan det tillika hava betydelse, att examinationen förlägges
till de stiftsstäder, där manliga seminarier äro inrättade.

24 — Klockarutrcdningen. Afd. 2.

186

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Av de erinringar, som i övrigt framställts mot musikaliska akademiens
förslag, torde följande särskilt vara förtjänta av beaktande. Lärokurserna
böra efter akademiens förslag fastställas av K. M:t, som ock bör
meddela förordnande för examinator och beslut om återkallande av förordnandet.
Med den ställning, domkapitlets ombud skulle komma att intaga,
synes detta ej hava någon egentlig uppgift att fylla. Lämpligare torde
vara, att en av censorerna tillsättes med särskild hänsyn till liturgikens
krav efter förslag av kyrklig myndighet, antingen domkapitlet i det stift,
där examinator skall vara bosatt, eller ärkebiskopen, varvid för minskande
av kostnaderna, särskilt om examina skola hållas två gånger om året, eu
i orten bosatt person företrädesvis bör ifrågakomma.

R iktigast är frågan, om skillnaden mellan organist- och kyrkosångaTexamina
bör uppehållas. Efter ovanberörda förslag, liksom efter 1915 års
sakkunnigas förslag, skulle huvudregeln bliva, att organist- och kyrkosångarsysslorna
komme att vara förenade med undantag endast för ett jämförelsevis
mindre antal stadsförsam lingar eller eventuellt större mera stadsliknande
församlingar å landsbygden. Någon anledning att för det fåtal fall, då
det anses önskligt i dylik större församling anställa särskild organist och
särskild kantor eller kördirigent, bibehålla kyrkosångarexamen synes
näppeligen föreligga, helst det visat sig, att åtminstone på en del håll
utvecklingen gått i den riktningen, att man alltmera tillsatt särskild
klockare samt med varandra förenat organist- och kantorsbefattningarna,
med eller utan anställande av särskild försångare, för vilken senare kyrkosångarexamen
ej ansetts erforderlig utan huvudsakligen en god, skolad röst.

Endast en examen med en högre och en lägre kurs hör därför
inrättas, och hör denna examen omfatta utbildning i såväl orgelspelning
som sång, varvid dock fordringarna för godkänt betyg i sång böra bestämmas
så, att detta må kunna erhållas även av den, vars röstresurser
ej äro tillräckliga att fylla en större kyrka, om han blott visat sig
hava erforderlig kompetens att leda sången i kyrkan samt inöva och
leda kör.

Skall en särskild högre examen i kyrkosång bibehållas, bör den i
varje fall anordnas endast vid musikkonservatoriet, ej i landsorten.

Den lägre examen bör, då den skall stå öppen även för andra
än folkskollärare, benämnas kantor sexamen, den högre kyrkomusikerexamen.
Bibehålies eu särskild examen för kyrkosång vid musikkonservatoriet,
kan den benämnas kyrkosångar- eller kanske hellre kördirigentexamen.

187

Riktlinjer för ny lagstiftning.

För kantorsexamen bära kurserna ej bestämmas högre, än att den
från seminariet utgångne efter ett års studier må kunna avlägga nämnda
examen. Då även en så kort studietid för mången skollärare kommer
att kännas ekonomiskt betungande, torde vara nödvändigt, att årligen visst antal
stipendier, t. ex. 20 å förslagsvis 500 kr. var, av statsmedel beredas från seminarierna
utgångna skollärare, som vilja avlägga kantorsexamen. Tydligt är,
att den utbildning, som på nämnda tid kan vinnas, måste bliva låg.

Det är därför av vikt, att genom musikaliska akademiens försorg för
kantorer, vilka ej avlagt kyrkomusikerexamen, fortsättningskurser anordnas,
vid vilka särskild uppmärksamhet bör fästas å ledning av kör. För deltagare
i sådana kurser bör statsbidrag utgå i huvudsak motsvarande därmed
förbundna kostnader.

Av ovanberörda examina bör kantorsexamen giva kompetens endast till
skolkantors- och biträdande kantorsbefattningar med viss lägre lön, t. ex.
intill 1,000 kr., kyrkomusikerexamen, i vilken jämväl bör ingå undervisning
i kyrkobokföring, till samtliga övriga befattningar.

Särskilda bestämmelser om förhållandet mellan examina vid konservatoriet
och i landsorten torde ej erfordras. Det lärer falla av sig själv,
att om en sökande, som avlagt examen vid konservatoriet, i jämförelse
med medsökande, vilken ej avlagt dylik examen, har lika betyg, konservatoriets
betyg böra giva honom företräde, i den mån vid förslags upprättande
betygen skola vara utslagsgivande.

Även om beträffande flertalet kantorsbefattningar ovannämnda kompe- Undantag
tensfordringar kunna uppehållas, kan detta dock ej alltid ske. Där lönen
för skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning, till vilken kantorsexa- kompttwviUmen
ansetts böra giva behörighet, med domkapitlets tillstånd nedsättes under
stadgat minimum eller eljest synnerliga skäl därtill äro, bör därför
åt domkapitlet lämnas bemyndigande medgiva, att behörighet till befattningen
jämväl må tillkomma den, som på annat sätt, t. ex. genom
intyg från seminarium eller enskild musikskola eller av person, som äger
fö/ självständig kantorsbefattning föreskriven kompetens, styrker sig kunna
på nöjaktigt sätt uppehålla befattningen. Motsvarande medgivande torde
böra lämnas för det fall, att i brist av tillräckligt antal sökande dylik
skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning ånyo förklaras till ansökning
ledig. Förklaras av nämnda anledning annan kantorsbefattning ånyo till
ansökning ledig, synes jämväl den, som endast avlagt kantorsexamen, böra
få till densamma anmäla sig som sökande.

Tydligt är, att den, som avlagt organistexamen enligt äldre bestäm -

188

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Vikaries

musikaliska

kompetens.

meker, bör äga kompetens såväl till särskild organistbefattning som ock,
om han tillika avlagt kyrkosångarexamen, till kantorsbefattning (även sådan
till vilken endast kyrkomusikerexamen giver behörighet). Då det
icke synes lämpligt att vidare påfordra avläggandet av kyrkosångarexamen, bör
kompetens till kantorsbefattning emellertid tilläggas även den, som avlagt
organistexamen och tillika på ovan angivet sätt styrker sig kunna på nöjaktigt
sätt leda sången i kyrkan samt inöva och leda kyrkokör av förekommande
beskaffenhet.

Aven beträffande vikarie bör såsom huvudregel uppställas, att
han skall vara en till befattningen fullt kompetent person. Denna
fordran torde emellertid ännu mindre än, då det gäller befattningens ordinarie
innehavare, alltid kunna uppehållas. Men bör i varje fall krävas,
att där tjänstledigheten ej är endast tillfällig, icke utan synnerliga skäl
till vikarie anlitas annan än den, som på ovan angivet sätt styrkt sig
kunna på nöjaktigt sätt uppehålla befattningen.

righetsvilltor. behörigheten i övrigt till kantorsbefattning angår, synes, utöver

den i förslaget till lag angående kantorer införda bestämmelsen, att sökanden
skall vara medlem av svenska kyrkan, ej böra uppställas andra villkor,
än, att han skall vara känd för gudsfruktan och hedrande vandel samt hava
uppnått 21 års ålder. Villkoret, att sökande skall vara känd för gudsfruktan,
har väl genom den ändring, folkskolestadgan undergått genom kungörelsen
d. 16 sept. 1918, bortfallit för skollärare, men har i samband därmed
ej gjorts ändring beträffande skollärare, som samtidigt är klockare
eller organist, och synes nämnda villkor utan olägenhet kunna kvarstå som
en erinran, att den, vilken ej känner med sig, att han i gudsfruktan kan
utföra arbetet, icke bör anmäla sig såsom sökande till kantorsbefattning. Någon
anledning att, på sätt föreslogs av 1908 års kommitterade, för sökande,
som ej är folkskollärare, fordra viss humanistisk bildning utöver den, som
för avläggande av examen kan varda föreskriven, eller att kräva ytterligare
kyrkliga kvalifikationer, torde ej föreligga.

kantor9 (,m tjänstegöromålen ordnas på ovan angivet sätt, synes, särskilt vid

■anm- jämförelse med vad som gäller för folkskollärare, anledning ej föreligga
att från behörighet till skolkantorsbefattning utesluta kvinna, och torde
kvinna jämväl böra få söka och, även om hon träder i gifte, innehava självständig
eller biträdande kantorsbefattning, där ej distriktet vid ledigförklarandet bestämt,
att befattningen endast må sökas av man, eller av man och ogift kvinna,

189

BiMinjer för ny lagstiftning.

eller att, där ogift kvinna utses till befattningen, hon skall vara skyldig frånträda
densamma, om hon ingår i gifte. I varje fall bör emellertid
kvinnlig kantor vara skyldig att, om det efter kyrkorådets prövning
befinnes, att vissa göromål, som annars åligga kantor, icke böra av henne
utföras, på egen bekostnad och under sitt ansvar låta verkställa dem av
eu person, som av pastor efter kyrkorådets hörande godkännes. Huru det,
där kvinnlig kantor tjänstgör, skall förhållas med mässfallsgudstjänst, får
ankomma på domkapitlets prövning1).

Av stor vikt är det sätt, varpå fördelningen i kant or sdistrikt skall För^fnnt™g
äga rum. distrikt.

I Lunds stift och Hallandsdelen av Göteborgs stift finnas 161 pastorat
med gemensam befattningshavare för två, undantagsvis tre församlingar
med särskilda kyrkor. För övriga Sverige är huvudregeln, att varje
församling utgör ett klockardistrikt, och förekomma där endast 33 fall, då
två, undantagsvis tre eller fyra till samma pastorat hörande församlingar
med särskilda kyrkor hava gemensam befattningshavare.

Vid eu omreglering av block arinstitutionen synes det, om man vill
vinna önskemålet att erhålla ett större antal självständiga kantorsbefattningar
och på samma gång söka tillgodose prästerskapets behov av biträde å
pastorsexpeditionerna — vilket, där präst i annexförsamling ej har egen
kyrkobokföring, väsentligen måste för pastoratet i dess helhet lämnas av
befattningshavaren i moderförsamlingen — vara nödvändigt, att man utgår
från pastoratet såsom kantorsdistrikt och med denna utgångspunkt
verkställer regleringen.

Enklast ställer sig förhållandet, där pastoratet består av en församling
med endast en kyrka eller av två eller flera församlingar med gemensam
kyrka. I så fall kommer pastoratet att på samma gång utgöra kantorsdistrikt.

Består pastoratet av två eller flera församlingar med särskilda kyrkor,
eller finnas i församling utom försarnlingskyrkan för allmän gudstjänst
använda kapell eller andra predikolokaler, ställer sig förhållandet olika i
skilda fall.

Där två församlingar med duplikation för befattningshavaren för närvarande
utgöra ett klockardistrikt, böra desamma fortfarande bilda
ett kantorsdistrikt, om ej särskilda förhållanden föranleda undantag därifrån,
och torde strävandet böra gå ut på att få motsvarande anordning
införd, där i två församlingar, som för närvarande hava särskilda befatt -

*) Jfr s. 175.

190

Riktlinjer för ny lagstiftning.

ningshavare, gudstjänsterna uppeliållas genom dedikation1), vilket i ökad
utsträckning kommer att bliva fallet, sedan nya löneregleringar för prästerskapet
ägt rum. Vad sålunda anförts om duplikation, bör även gälla, där
alternering mellan flera kyrkor i ett pastorat äger rum på sådant sätt, att
kantors tjänstgöring lämpligen kan fullgöras av en befattningshavare.

Hållas däremot i pastorat med flera kyrkor eller predikolokaler gudstjänsterna
på sådant sätt, att kantorssysslan vid desamma ej kan uppehållas
av en person, eller är avståndet mellan pastoratets kyrkor mera
avsevärt, torde det nog i flertalet fall visa sig nödvändigt, att pastoratet
delas i två eller flera kantorsdistrikt, men kunna dock, särskilt där
större behov förefinnes av kantors biträde å pastorsexpeditionen, fall förekomma,
då det kan vara lämpligare, att pastoratet bibehålies såsom ett
kantorsdistrikt med i moderförsamlingen bosatt självständig kantor, som
antingen, i likhet med vad redan nu på sina ställen äger rum, själv anskaffar
och avlönar det biträde, som erfordras för uppehållandet av tjänsten
i den eller de predikolokaler, där han ej själv kan tjänstgöra, eller ock
för tjänsten vid sistnämnda predikolokaler erhåller till sin hjälp av distriktet
avlönade skolkantorer, biträdande kantorer eller tillfälliga medhjälpare.

Här sådan ändrad anordning vidtagits, att församlingar, som haft gemensam
befattningshavare, beslutat för vardera församlingen anställa särskild
befattningshavare, har man tidigare i allmänhet utgått från, att en dylik
ändrad anordning kunde, åtminstone om församlingarna därom vore ense,
av dem genomföras på egen hand. Men efter hand har den uppfattningen
gjort sig gällande, att därför kräves K. M:ts bifall, åtminstone om församlingarna
hava gemensamma klockarboställen eller andra gemensamma avlöningstillgångar.
Det är givet, att med den grundläggande betydelse,
som efter förslaget skulle tillkomma distriktsindelningen, uppdelning av ett
pastorat i två eller flera kantorsdistrikt ej bör ske utan tillstånd av vederbörlig
myndighet, och detta även om församlingarna hittills haft varsin
befattningshavare. Prövningen härav synes kunna överlämnas åt domkapitlet.
Finnas i pastoratet gemensamma boställen eller andra gemensamma
avlöningstillgångar, får fördelningen därav sedan, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreskrivits i lagen d. 13 juni 1919 om
ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,
ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen.

Sammanföras två eller flera församlingar, som förut haft särskilda befattningshavare,
till ett kantorsdistrikt, synes huvudregeln böra vara, att

fl Detta synes f. näir. vara fallet i c:a 200 pastorat.

191

BiMlinjer för ny lagstiftning.

för kantor avsedda boställen och andra avlöningstiilgångar skola tillköra
kantorsdistriktet gemensamt. Fall kunna emellertid förekomma, då dylikt
boställe eller annan aviöningstillgång är av beskaffenhet att skäligen böra
tillgodoräknas allenast viss till distriktet hörande församling. Yäckes fråga
härom, bör den likaledes, om överenskommelse ej träffas, på ovan angivet
sätt få hänskjutas till prövning av Konungen.

Sedan indelningen i kantorsdistrikt blivit bestämd, skall lönereglering Förutsätt„
ning av för in för

kantor äga ruin. rättande av

Innan förfarandet vid löneregleringen närmare behandlas, torde varaoWfot slag av

^ ^ t ^ kantorsoefatt erforderligt

att först redogöra dels för de förutsättningar, under vilka olika '' n{ngar.
slag av befattningshavare böra anställas i de särskilda distrikten, dels ock
för de belopp, vartill avlöningarna böra sättas för nämnda befattningshavare,
och de avlöningstiilgångar, vilka därför äro att tillgå.

På sätt ovan nämnts, äro kantorsbefattningarna av tre slag: självständiga,
skolkantors- och biträdande kantorsbefattningar.

Vad skolkantorsb efältning orna angår, böra de företrädesvis, ifrågakomma
i mindre kantorsdistrikt med eu kyrka, där antalet förrättningar
å vardagar är relativt ringa, avsevärt behov av biträde å pastorsexpeditionen
ej förekommer och kantorsbefattningen utan olägenhet för skolan
kan förenas med viss skollärare änst, vilken tillsättes i samma ordning som
kantorsbefattningen.

Självständiga kantorsbefattningar böra inrättas i större kantorsdistrikt
med två eller flera församlingar eller för allmän gudstjänst avsedda predikolokaler,
ävensom i distrikt med en församling eller kyrka, där folkmängden
är relativt större och sålunda antalet förrättningar å vardagar mera
avsevärt samt biträde i större omfattning erfordras å pastorsexpeditionen.

Att därför uppställa ett bestämt invånarantal, är ej möjligt, men torde
i varje fall vid ett invånarantal av 5,000 behov av självständig kantorsbefattning
göra sig gällande.

I övriga distrikt torde kantorsbefattningen vederbörligen kunna uppehållas
genom biträdande kantor.

Där i ett distrikt anställas flera kantorer, får efter omständigheterna
avgöras, till vilket slag av befattninghavare eu var av dessa bör hänföras.
Sedan förut har erinrats, att det i pastorat med flera församlingar
ofta kan vara lämpligast, att självständig kantor, med vissa skyldigheter
beträffande distriktet i dess helhet, anstäiles i moderförsamlingen

192

Riktlinjer för ny lagstiftning.

samt skolkantorer, biträdande kantorer eller tillfälliga medhjälpare i annexen
*).

F°llönaVbe 1 ^ innehavare av självständig kantorsbefattning huvudsakligen skall

fattning, ägna sitt arbete åt denna syssla, bör, i likhet med vad som gäller för
folkskollärartjänster, föreskrift meddelas, att han ej med befattningen
må förena annan avlönad befattning, med mindre kyrkorådet på därom
gjord framställning och efter prövning, att sistnämnda befattning icke må
anses inverka hinderligt för hans tjänstgöring såsom kantor, därtill lämnat
medgivande, eller därest kyrkorådet icke anser sig kunna lämna sådant
medgivande, tillåtelse erhållits av domkapitlet.

Bosättning Givet torde vara, att kantor ei utan kyrkorådets samtycke bör äga

slriJdet. taga sin bostad utom distriktet.

I avseende å

avlöningsförmånerns

för

Avlöningsför•
fnAficv föv

olika Slag av har man att skilja mellan:

1) bostads- eller boställsförmåner,

2) den egentliga lönen och

3) ersättning för särskilda förrättningar.

kantorer.

de olika slagen av kantorer

1. Bostads- eller boställsförmåner.

Bostads- eller Då innehavare av skolkantorsbefattning såsom skollärare har tjänsteb°niän/r°''''
bostad med trädgårdsland eller ersättning därför, och innehavare av biträBostadsför-
dande kantorsbefattning, för vilken befattningen allenast är avsedd att
män. vara en bisyssla, ej i och för denna synes kunna göra anspråk på dylik
förmån, torde endast beträffande självständiga kantorsbefattningar distrikten
böra åläggas skyldighet åt deras innehavare bereda bostad samt, om tillfälle
därtill gives, trädgårdsland, eller ock utbetala däremot efter ortens pris
svarande ersättning i penningar. Uppstår tvist om ersättningens storlek,
synes denna kunna fastställas av domkapitlet, men bör i allt fall i samband
med löneregleringen angivas det belopp, distriktet är villigt betala,
till dess annorlunda kan varda bestämt. I distrikt, bestående av stads- och
landsförsamling bör, med ändring av 7 punkten i prästerskapets privilegier,
skyldigheten att anskaffa bostad åläggas distriktet i dess helhet.

Även om i lag endast innehavare av självständig kantorsbefattning
tillförsäkras tjänstebostad, möter givetvis ej hinder för ett distrikt att upp -

J) Jfr s. 189.

19o

- Riktlinjer för ny lagstiftning.

låta dylik förmån jämväl åt innehavare av biträdande kanto r sb efattni n g,
eller att åt innehavare av skolkantorsbefattning i samband med lärarbostaden
upplåta ett eller liera rnm utöver dem, vilka tillkomma honom
såsom skollärare. Det senare torde särskilt vara lämpligt, där skollärarbostaden
endast innefattar tre rum.

Med hänsyn särskilt till de innehavare av självständig kantorsbefattning
åliggande göromål är det av vikt, att, om denne och pastor skola bostad
vara bosatta i samma församling, prästgård och kantorsbostad äro belägna fo.

i närheten av varandra, och att i varje fall kantorsbostaden ej ligger för kantor''.
långt från kyrkan. Många smärre klockar- eller organistboställen äro just
så belägna och bebyggda, att de ur nämnda synpunkter äro passande att
lämna tjänlig bostad åt kantor, och även försedda med allenast sa stort
område, att det för denne kan utgöra lämpligt trädgårdsland. Aven där
detta ej inträffar, hava klockar- och organistboställena ofta sådan belägenhet,
att tomt för dylik bostad med trädgårdsland lämpligen från desamma
kan uttagas, liksom ock åbyggnaderna därå äro av den beskaffenhet, att
vissa av dem kunna, utan att bostället kommer att sakna för dess utarrendering
erforderliga hus, upplåtas till bostad för kantor. T sådana fall
bär distriktet äga att, i huvudsaklig överensstämmelse med den ordning,
som i 64 § av den ecklesiastika boställsordningen stadgas för
prästgård, vid syn till tjänlig bostad med trädgårdsland för kantor undantaga
till klockare eller . organist anslaget boställe eller viss därtill hörande
mark med eller utan åbyggnader.

Där i anledning av ny lönereglering syn hålles för boställets överlämnande
till distriktet, kan vid denna bestämmelse härutinnan träffas,
men eljest får särskild syn för ändamålet hållas. I motsats till vad som
gäller för prästgård, torde det emellertid ej vara erforderligt, att vid synen
närmare bestämmelser meddelas om kantorsbostadens storlek och beskaffenhet,
utan synes det kunna överlämnas åt distriktet att, med iakttagande
av de föreskrifter, Konungen härom kan komma att meddela1), i frågan
besluta.

Erfordras för beredande av lämplig tjänstebostad åt kantor upplåtelse
av mark från prästerligt boställe, synes dylik upplåtelse med Konungens
tillstånd böra få ske utan avgäld.

Då det visat sig, att klockare och organister i flertalet fall utur renderåt
de dem på lön anslagna boställen och jordar samt, med hänsyn rengerag qjämväl
till byggnads- och underhållsskyldigheten, eu utarrendering genom *)

*) Jfr s. 196. kapitlet.

25 — Klockarutredningen. Aftl. 2.

Upplåtelse a,
löneboställe
till kantor
mot avdrac/
ä lönen.

194 Riktlinjer för ny lagstiftning.

myndighet är att föredraga framför utarrendering genom kantor för
dennes tjänstetid, synes det vara lämpligast såsom huvudregel fastslå, att
i den mån för kantors avlöning avsedda boställen (hemman, jordar, lägenheter
etc.) ej disponeras till bostad med trädgårdsland för honom, nämnda
boställen, de s. k. löneboställena, skola, så vida upprättade arrendekontrakt
oj därför lägga hinder i vägen, sedan ny lönereglering trätt i
kraft utarrenderas genom K. B. med domkapitlet under iakttagande i tilllämpliga
delar av vad i fråga om utarrendering av prästerskapets löneboställen
är eller varder stadgat. Enligt 13 § i förordningen angående
utarrenderingen av sistnämnda boställen må vid utarrendering av prästerligt
löneboställe, som är avsett för jordbruk, under angivna förutsättningar
till befattningshavarens förmån i arrendekontraktet göras förbehåll beträffande
bl. a. skjuts, leverans av mjölk och smör, beredning av ved och
bränntorv, renhållning och snöskottning å prästgårdens bostad samt plöjning
av trädgårdsland och tillhandahållande av gödsel därtill. Motsvarande
förbehåll böra givetvis även till kantors och kantorsbostadens förmån
få göras vid utarrendering av till hans avlöning anslaget boställe.

Enligt 2 och 35 i arrendeförordningen äger, om synnerliga skäl
äro därtill, att prästerlig tjänstinnehavare erhåller nyttjanderätt till visst
område av löneboställe, därå prästgården är belägen, K. M:t förordna,
huruvida och på vilka villkor dylikt område må till tjänstinnehavaren för
hans tjänstetid eller för viss tid särskilt utarrenderas, och har, där så sker,
rättighet att uppsäga arrendeavtalet tillagts såväl den till arrendator antagne
tjänstinnehavaren, där han före arrendetidens slut frånträder tjänsten,
som ock hans stärbliusdelägare, om tjänstinnehavaren avlider under arrendetiden.
Eu motsvarande rätt bör även tillkomma kantor, men synes det,
som om, där å ett för jordbruk avsett större löneboställe finnas till kantorsbostad
lämpliga åbyggnader men ej arrendator sbostad J), Konungen
jämväl bör äga medgiva, att bostället, om distriktet därå åtager sig
byggnads: och underhållsskyldigheten, må, med befrielse tills vidare för
distriktet från skyldigheten att bereda innehavare av självständig kantorsbefattning
bostad med trädgårdsland, i dess helhet upplåtas till bruk av
kantor mot det avdrag å den kontanta lönen, som av Konungen bestämmes.
Utan särskilt stadgande torde vara klart, att om åbyggnad å bostället
skall utgöra tjänstebostad för innehavare av självständig kantorsbefattning,
hänsyn till dylik bostad med trädgårdsland ej skall tagas vid
avdragets bestämmande.

'') Särskild arrendatorsbostad finnes endast å 43 boställen.

llilälinjer för ny lagstiftning. 19.''*

På sätt förut nämnts, uppgå såväl arealen som taxeringsvärdena a
kantorsboställena i åtskilliga fall till högst obetydliga belopp. l/i hava
mindre areal än l hr, nära l/z lägre värde än 1000 kr. Ett stort antal
boställen sakna åbyggnader. Att vid ntarrenderingen av dylika små boställen,
särskilt där de ej äro bebyggda, tillämpa arrendeförordningens föreskrifter,
skulle i många fall medföra alltför stor omgång. Väl stadgar
8 § arrendeförordningen, att där löneboställe, som är avsett för jordbruk,
skall utarrenderas på kortare tid än 20 år eller fråga är om utarrendering
av löneboställe, som är avsett för annat ändamål än jordbruk, auktion
ej erfordras, utan att det må förfaras på sätt för varje fall tinnes lämpligast,
men synes i fråga om kantorsboställena utan olägenhet än större frihet
kunna lämnas åt myndigheterna och i detta syfte bemyndigande böra
lämnas åt K. 13. att, efter domkapitlets hörande, medgiva, att utarrendering av
löneboställe, som ej är bebyggt, eller som ej har den storlek, att det kan bliva
föremål för självständigt jordbruk, må under de villkor, K. 13. bestämmer,
ske genom vederbörande kyrkoråd.

Kan löneboställe eller del därav ej med fördel utarrenderas, bör Konungen
äga medgiva, att dylikt boställe eller del därav får utbytas mot annan
fastighet eller ock försäljas. Detsamma synes, i likhet med vad i 62 § av ecklesiastika
boställsordningen stadgats beträffande prästerskapets boställen, böra
gälla, där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid
stad eller stadsliknande samhälle med synnerlig fördel kan styckas till
tomter. Inflytande försäljningsmedel skola göras räntebärande och redovisas
å den nedan nämnda kantorslönefon den r).

Sedan ny lönereglering trätt i kraft, skola kantors löneboställen övertagas
av distriktet. I den mån desamma utarrenderas i författningsenlig
ordning, kommer byggnads- och underhållsskyldigheten, där den förut
ålegat boställshavaren eller distriktet, att överflyttas på arrendatoru, och
blir det, med tillämpning av de för prästerskapets löneboställen meddelade
föreskrifter, i regel jämväl arrendatorn, som har att gälda den ersättning,
vartill avträdaren är berättigad för verkställd nybyggnad (överloppssumma),
inlösen av överloppshus m. m. I många fall både det nog varit lämpligare,
om sådan ersättning, liksom eventuell nybyggnadskostnad, förskotterats
av distriktet mot ersättning av inflytande arrendemedel, men synas
tillräckliga skäl ej föreligga, att för kantors löneboställen härutinnan meddela
bestämmelser, avvikande från vad som stadgats för prästerskapets löneboställen.

Beträffande såväl sättet för distriktets övertagande av kantors löne -

/ vissti fall
annan ordning
för ut
irrendet ingen
av lön vboställe.

Försäljning
eller tilhgfe
av boställe.

Distriktets
övertagande
av tontin!
ställe samt
tillsy nen
(lärd.

j Se s. 210 f.

Tjänstebostadens
storlek
och beskaffenhet,
syn vid
till- och avträde
etc.

Häftighet till
ved och bränntorv
från
löneboställe.

19H mkilinjer för ny lagstiftning.

boställen som byggnads- och underhållsskyldigheten å dylika boställen
samt tillsynen över desamma vid ekonomiska besiktningar och syner bör,
vad som är eller varder stadgat rörande prästerskapets boställen i tillämpliga
delar gälla, dock med befogenhet för Konungen att för särskilda fall
därifrån medgiva undantag, t. ex. befria distriktet från hållande av ekonomiska
besiktningar å smärre, obebyggda jordar etc.

Beträffande bostad med trädgårdsland för innehavare av självständig
kantorsbefattning synas i fråga om bostadens storlek, beskaffenhet och
underhåll, syn vid till- och avträde etc. så detaljerade föreskrifter som för
prästgård ej behöva i lag meddelas, utan torde det, i likhet med vad som
gäller för skollärare, kunna överlämnas åt Konungen att därom meddela
erforderliga bestämmelser i särskild boställsordning, därvid vägledning kan
hämtas från de för lärarkåren utfärdade boställsordningar. Bostaden bör
omfatta 4 rum, eller ett mer än vad som bestämts för manlig folkskollärare.
Till förrättande av av- och tillträdessyn bör domkapitlet äga
på förslag av kontraktsprosten förordna i närheten boende kyrkoherde eller
annan lämplig person. Bese- och traktamentsersättning till förrättningsman
bör gäldas av distriktet och för annan förrättningsman än kyrkoherde utgå
enligt de för denne gällande grunder.

Har tjänstebostad av distriktet upplåtits till befattningshavare, som ej
enligt vad ovan föreslagits skall hava dylik förmån, bör om av- och tillträdessyn
å sådan bostad, tid för avträde in. m. gälla, vad om tjänstebostad
för innehavare av självständig kantorsbefattning stadgats.

Har åt skolkantor i samband med skollärarbostaden upplåtits ett eller
liera rum utöver dem, som tillkomma honom såsom skollärare, torde särskild
av- och tillträdessyn å dessa ej vara erforderlig, utan sådan syn
böra ske i samband med den syn, som hålles å lärarbostaden.

Huruvida kantor, som har bostadsförmån, jämväl bör beredas fri vedbrand,
kan vara tveksamt. I allmänhet synes väl för kommunala befattningshavare
fri vedbrand åtfölja tjänstebostad. För statens befattningshavare
åter har man vid senare löneregleringar börjat intaga eu motsatt
ståndpunkt, och de skäl, som därför anförts1), torde äga giltighet även
beträffande kantorerna. Finnes å till kantors avlöning anslaget boställe
tillgång till bränsle, bör emellertid Konungen, i likhet med vad som
enligt 11. § prästlöneregleringslagen gäller för prästerskapet, äga medgiva,
att kantor, som har tjänstebostad, må avgiftsfritt, men på egen bekostnad, bekomma
ved och bränntorv därifrån till husbehov efter Konungens bestäm mande.

’) Se 1919 års betänkande angående lönereglering för kommunikationsverken, s. 37 f.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

191

2. Ben egentlig a lönen.

Vid bestämmande av lönen för de särskilda slagen av kantorsbe- 1 >e-e etienihua
fattningar bär man att skilja mellan å ena sidan självständiga kantorsbefattningar,
för vilkas innehavare befattningen är avsedd att utgöra hans
verksamhet, samt å andra sidan skolkantors- och biträdande

samtliga

huvudsakliga

kautorsbefattningar, som hava egenskapen av bisysslor. För
måste som huvudregel uppställas, att lönen skall svara mot tjänstegöromålens
omfattning och levnadskostnaderna på orten, med tagen hänsyn
jämväl därtill, att befattningshavaren må kunna förränta och inom skälig
tid amortera den alltmer ökade utbildningskostnaden1) ävensom bestrida
såväl å honom belöpande kostnader för hans egen pensionering, där han förklaras
skyldig vid viss ålder frånträda befattningen, och pensionering av änka

och barn som ock ersättning till vikarie under semestertid.

Svårigheter hava

nämligen, med hänsyn till de skiljaktiga förhållandena i olika distrikt, ansetts
möta att ålägga dessa att bereda kantor lagbestämd semester. För självständiga
befattningar kommer härtill kravet, att lönen måste uppgå till sådant belopp,
att befattningshavaren därav kan beräknas hava sin nödtorftiga bärgning.

Då kantorernas avlöning principiellt måste anses utgöra ett distriktens Ålderstillägg.
åliggande, torde avlöningstillskott i form av ålderstillägg icke under nuvarande
förhållanden kunna ifrågakomma såsom eu i systemet ingående
för alla kantorer avsedd anordning. Fn allmän bestämmelse om åldersimligen
föraideda därtill, att ej sällan ett distrikt bleve
med högre skattskyldighet till förmån för en kantor, ehuru denne
icke där utan i annat distrikt, där han förut varit anställd, förvärvat rätt

tillägg skulle
betungat

alderstilläggct.

Beviljar distriktet ålderstillägg, bör

naturligen

viss

organisternas

hänsyn därtill tagas vid bedömande av lönens tillräcklighet

För närvarande är huvudprincipen för klockarnas och
avlöning, att lönernas bestämmande överlämnats åt församlingarna själva,
utan att, där befattningen ej är förenad med folkskollärartjänst, några
garantier för missbruk från församlingarnas sida införts. Bär befattningen
skall förenas med skollärartjänst, är emellertid en förprövning föreskriven,
som jämväl avser avlöningens belopp, och då flertalet befattningar förenats
med skollärartjänst, har principen om församlingarnas självbestämningsrätt
därigenom lidit ett ej oväsentligt avbräck.

I ej så få fall har den frihet, som lämnats församlingarna, medfört,
att lönen för befattningshavarna bestämts till högre belopp, än som

Sättet för lönernas
bestämmande.

Se Avel. 1, s. 2(5 f.

.skulle hava förekommit, om denna till siffran reglerats i lag, men i andra fall
hava löner fastställa, som icke på långt när kunna anses motsvara tjänstgöromålens
omfattning och le\nadskostnaderna på orten. Om på sätt ovan
ifrågasatts, tjänstegöromålen regleras och vissa högre behörighetsvillkor fastställas
för kantorsbefattningarna, torde för den skull icke samma frihet
som tidigare kunna lämnas distrikten vid lönernas bestämmande, utan inskränkningar
böra ske, och det ej endast för skolkantorsbefattningar utan
även beträffande övriga befattningar. Det är emellertid av vikt, att ej
större inskränkningar i församlingarnas självbestämningsrätt göras än nödvändigt
och att icke hinder läggas i vägen för de distrikt, vilka för kyrkomusikens
värdiga uppehållande vilja åtaga sig större kostnader, än vad i
lag såsom ett minimum skulle kunna åläggas dem.

Redan av sistnämnda anledning torde det ej vara lämpligt att, på
sätt från en del håll föreslagits och delvis gäller för prästerskapets avlöning,
fastställa eu allmän gradering av lönerna efter areal, folkmängd
eller taxering. Bär skjuts ej förekommer, har arealen, i motsats mot vad
som gäller för prästerskapet, ej nämnvärt inflytande på kantors åligganden,
och om än ökade krav måste ställas på befattningshavare i distrikt med
större folkmängd och ekonomisk bärkraft, hava dock gjorda försök att
med utgångspunkt från eu minimilön, beräknad för ett distrikt med folkmängd
och beskattningsbar inkomst av medelstorlek, uppgöra en löneskala,
som i viss proportion faller och stiger, allteftersom folkmängden och den
beskattningsbara inkomsten är lägre eller högre, icke lett till sådant resultat,
att eu dylik gradering, varigenom distriktets eget initiativ väsentligen
skulle borttagas, ansetts kunna tillstyrkas.

Då reglering av kantorslönerna genom särskilda nämnder synes vara eu för
tung form, och lönernas ställande i förhållande till prästerskapets löner särskilt i
pastorat med flera kantorsdistrikt visat sig ej vara genomförbart1), torde enda utvägen
vara att, med utgångspunkt från ett distrikt med folkmängd och beskattningsbar
inkomst av medelstorlek3), med tjänstgöring för befattningshavaren allenast
vid en gudstjänst var sön- och helgdag, och där skjuts ej erfordras, för de
olika slagen av befattningar fastställa de minimibelopp, varunder lönen ej utan
myndighets medgivande må sättas och sedan, med angivande av de huvudsakliga

J) Enligt ett av organisten E. Hjort insänt förslag skulle minimilönen utgöra för organist eller
kantor V4 av kyrkoherdens lön samt för organist oeh kantor “/« av dennes lön. Härtill skulle komma
iri bostad samt 2 ålderstillägg å 300—600 kr. För med skollärartjänst förenade organist- och kantors
befattningar skulle minimilönerna och ålderstilläggen uppgå till hälften av de belopp, ovan angivits.

J) För distrikt med skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning 1,000 invånare och 160,000
kr. beskattningsbar inkomst. För distrikt med självständig kantorsbefattning får man utgå från ett
vida högre invånartal och en betydligt större beskattningsbar inkomst.

i in*

Riktlinjer för ny lagstiftning.

förutsättningar, som böra föranleda lönens höjning, överlämna åt distrikten
att bestämma dess belopp, utan ingripande från myndighetens sida för
annat fall, än då lönen uppenbarligen icke motsvarar tjänstegöromålens
omfattning och levnadskostnaderna å orten. Det har väl sagts, att det
innebure en viss fara för distrikten och ett ingrepp i deras självbestämningsrätt,
om åt myndigheter, som ofta ej kände de växlande förhållandena
i de särskilda orterna, överlämnades att, oberoende av distriktens
beslut, bestämma, vad i lön skall bestås kantor, enär därför helt och hållet
saknades objektiva grunder och avgörandet således kom me att bero på
myndigheternas subjektiva omdöme. Men om i lag vissa vägledande
grunder angivas och myndigheten bemyndigas ingripa, endast om lönen
enligt dessa grunder uppenbarligen är för låg, torde denna invändning
sakna avsevärd betydelse. Erfarenheten från fjärdingsmannens löner visar
också tydligen, att det ej är nog, att myndigheten äger vägra fastställelse
å en uppenbarligen för låg lön, utan att det måste överlämnas åt denna, att, där
rättelse ej på annat sätt kan vinnas, positivt fastställa lönens belopp1).

Det har ifrågasatts, att den närmaste kontrollen i fråga om lönens
tillräcklighet skulle överlämnas åt K. B. och domkapitlet gemensamt. Det torde
emellertid ej vara lämpligt, att en dylik kontroll sker genom två sidoställda
myndigheter, som i derå fall ej hava sina sammanträden i samma stad.

Kontrollen bör överlämnas endast åt endera av dessa myndigheter, och
synes därvid domkapitlet företrädesvis böra ifrågakomma.

Vid bestämmandet av minimilönen för självständig kontorsbefältning Minimilönens
har man närmast sökt hämta stöd av folkskollärarnas löner, sådana de år
1906 bestämdes (för ordinarie lärare 900 kr. med tre ålderstillägg & kontorsbef''ät

vardera .150 kr. för manlig och 100 kr. för kvinnlig befattningshavare mnqjämte
naturaförmåner). I enlighet därmed föreslogo 1915 års sakkunniga,
att då obligatoriska ålderstillägg ej syntes böra ifrågakomma för kantorerna
och minimilönen därför borde sättas något högre än folkskollärarnas

minimilön, den borde utgöra 1,000 kr. jämte fri bostad och bränsle med
jordland eller kontant ersättning för dessa förmåner. Det visade sig
emellertid snart, att folkskollärarnas löner, sådana de år 1906 reglerades,

'') Enligt lagen <1. 29 sept. 1899 åligger det kommunalstämma att bestämma en skälig avlöning
till fjärdingsman. I ett fall, då den avlöning, kommunalstämman anslagit till fjärdingsmannens
avlöning ansetts oskäligt låg, har väl K. M:t på besvär av kommunmedlem visat frågan om avlöningens
belopp åter till kommunalstämman för ny behandling (Reg. R:ns årsbok för är 1917, ref. 46), men då
K. 11. på framställning av kronofogden ålade en kommun att till fjärdingsmannen utgiva högre lön
än den av kommunen bestämda, som ansetts icke motsvara skäliga anspråk, upphävdes K. B-.s beslut
av K. M:t (Reg. R:ns årsbok för år 1918, ref. 83).

200

Riktlinjer för ny lagstiftning.

icke stodo i överensstämmelse med den stegring av levnadskostnaderna,
som efter hand ägt rum, ej heller med de löner, som efter denna tid beviljats
andra tjänstemannaklasser, med vilka de på grund av sin utbildning
och sitt arbete i löneavseende syntes böra vara jämnställda. Redan tidigt
framträdde därför krav på revision av folkskollärarnas löner, och skedde i
enlighet med lärarlönenämndens och löneregleringskommitténs förslag jämlikt
kungörelsen d. 16 sept. 1918 eu väsentlig förhöjning, för manlig lärare
vid folkskola till 2,100 kr. med tre ålderstillägg å vardera 300 kr. och
för kvinnlig lärare till 1,900 kr. med tre ålderstillägg å vardera 200 kr. jämte fri
bostad och bränsle etc eller motsvarande ersättning i penningar efter ortens pris.

Ur liera synpunkter möta emellertid svårigheter att vid bestämmande •
av lönerna för självständiga kantorsbefattningar utan vidare lägga till grund
skollärarnas år 1918 bestämda löner.

Till eu början synes det tveksamt, om, såsom för skollärarna skett,
skillnad i avlöningen bör göras mellan manlig och kvinnlig kantor. Dä
kvinnor först erhöllo tillträde till folkskolläraretjänster, var lönen lika för
manlig och kvinnlig skollärare. Vid omregleringen av folkskollärarnas
löner år 1906 bibehöllos lika begynnelselöner för manliga och kvinnliga
lärare men bestämdes för de senare lägre ålderstillägg, och vid 1918 års
lönereglering gick man vidare i denna riktning, i det såväl grundlönen
som ålderstilläggen sattes lägre för kvinnliga befattningshavare. Därvid
tog man hänsyn dels till mannens försörjningsplikt, dels ock till dennes
värnplikt, den mindre genomsnittsdödligheten hos kvinnan samt mannens
skyldighet att bidraga till änke- och pupillkassan1). Om än samma skäl
kunna anföras för bestämmande av lägre lön för kvinnlig kantor, talar
dock häremot bl. a. den omständigheten, att om kvinna utses till innehavare
av kantorsbefattning, hon skall vara skyldig, att om det efter
kyrkorådets prövning befinnes, att vissa göromål, som annars åligga kantor,
icke böra av henne utföras, på egen bekostnad och under sitt ansvar låta
verkställa dem av en person, som av pastor efter kyrkorådets hörande
godkännes, och uppväges åtminstone delvis skillnaden mellan manlig och
kvinnlig skollärares lön av den kvinnlig kantor sålunda ålagda skyldigheten.
Då nu härtill lägges, att det ej är uteslutet, att den omständigheten,
att kvinnlig kantor komme att uppbära lägre lön, skulle kunna pa
valet utöva ett obehörigt inflytande, synas övervägande skäl tala för att
i lönehänseende ej gorå skillnad mellan manlig och kvinnlig kantor.

Vid jämförelse mellan skollärarnas och kantorernas löner bör man

9 Jfr 1919 års betänkande angående lönereglering för komniunikationsverken, s. 211 f.

201

Piiktlinjer för ny lagstiftning.

vidare lägga märke till, att på sätt ovan nämnts, för de senare ej, såsom
för skollärarna, obligatoriska ålderstillägg ansetts böra ifrågakomma samt
att fritt bränsle ej heller synts böra ingå bland löneförmånerna för innehavare
av självständiga kantorsbefattningar. Härtill kommer, att för skollärarnas
år 1918 bestämda löner i huvudsak torde hava tagits till utgångspunkt
det prisläge, som var rådande vid tiden för krigsutbrottet, varför
ock dyrtidstillägg för år 1919 måst beviljas av statsmedel, om än ej till
samma belopp och efter samma grunder som för statens befattningshavare.
Hå för dyrtidstillägg till kantorer statsmedel ej lärer vara att påräkna,
utan dylika tillägg, därest de skola utgå, komma att gäldas av distrikten,
synes det för minskande av behovet av sådana tillägg vara av vikt, att
man, liksom vid 1919 års lönereglering för postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk1), såsom utgångspunkt tager

>) Härom se 1919 års betänkande angående kommunikationsverkens lönereglering, där det s.
209 f. anföres:

»En undersökning angående de omständigheter, under vilka de senaste allmänna löneregleringarna
för här ifrågavarande verk tillkommit, giver vid handen, att desamma, även vad de något senare
reglerade verken angår, uppgjorts med hänsyn till den levnadskostnadsnivå och de arbetsförhållanden
inom verken, som voro gällande vid pass år 1905. Om normala förhållanden nu vore rådande, skulle
man alltså vid den nya regleringen — såvitt nu först allenast angår lönernas ställande i visst förhållande till
levnadskostnaderna — utgå från de förändringar i levnadskostnaderna, som inträffat sedan sistberörda tidpunkt.
Världskriget har emellertid skapat ett så abnormt högt uppdrivet prisläge, att detta icke ägnar sig till
utgångspunkt för en lönereglering, som är avsedd att bliva beståndande någon tid framåt, alldenstund
man måste räkna med, att en betydande nedgång i levnadskostnaderna förr eller senare skall inträda.

En snar återgång till de förhållanden, som voro rådande före krigsutbrottet, lärer dock icke vara
tänkbar. En succesivt fortlöpande stegring av levnadskostnaderna gjorde sig nämligen under en följd
av år före krigsutbrottet gällande, och det torde med visshet kunna antagas, att prisläget icke inom
överskådlig tidrymd skall sjunka lägre än till den punkt, där man skulle varit, om denna ökningstendens
fått, ostörd av kriget, fortgå.

Bland de till kommittén från 1915 års kommission överlämnade handlingarna återfinnes eu
inom socialstyrelsen verkställd utredning angående levnadskostnadernas stegring från den tidpunkt, till
vilken, enligt vad ovan anförts, de nuvarande definitiva lönestaterna för de ifrågavarande verken hänföra
sig, till tiden för krigsutbrottet. Enligt berörda utredning, som avsåg 27 städer och stadsliknande
samhällen i riket, hade utgifterna för de viktigaste slagen av livsmedel, lyse och bränsle, hyra
(c:a 2 ruin och kök) samt vissa skatter under åren 1905—1914 stegrats på följande sätt:

Är 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914

Kronor...... 1,045 1,072 1,105 1,145 1,149 1,160 1,163 1,193 1,193 1,214

Om årsresultaten av denna utredning grafiskt återgivas, erhålles en levnadskostnadskurva, som
för tiden efter krigsutbrottet kan med samma procentuella stegringar som under tiden därförut fullföljas år
för är intill den tidpunkt, som anses böra vara grundläggande för den nu planerade löneregleringen.

I anslutning till vad nu anförts har kommittén, där ingå sådana särskilda omständigheter
spelat ‘ in, vidtagit sådan genomsnittlig höjning av de senast fastställda definitiva lönerna, som
motsvaras av den procentuella stegring levnadskostnaderna dels faktiskt undergått intill tiden
för krigsutbrottet och dels för tiden därefter antagas skulle hava undergått, därest normala
förhållanden varit rådande. Härav framgår ock, att den lönereglering, kommittén nu föreslår, icke
utgår från de till följd av kriget vållande onormala prisstegringarna å livsförnödenheter m. m. Tvärtom
förutsätter kommitténs förslag, att den särskilda fördyring av levnadskostnaderna, som vållats
av krig»förhållandena, allt fortfarande skall täckas genom JcristidstUlägg.»

Av K. Mats proposition synes framgå, att för 1919 års lönereglering för kommunikationsverken
lagts till grund prisläget i början av 1920-talet.

26 — Klockarutredningen. Afd. 2.

202

lliktlinjer för ny lagstiftning.

icke prisläget före krigsutbrottet utan det prisläge, som att döma av stegringarna
i levnadskostnaderna under åren närmast före krigets utbrott kan antagas hava
inträtt vid den tid, då nya löneregleringar beräknas skola ske.

Ovanberörda omständigheter skulle rätteligen medföra, att minimilönen
för självständiga kantorsbefattningar borde sättas högre än den för manlig
skollärare bestämda grundlönen eller åtminstone högre än medeltalet mellan
manlig och kvinnlig lärares grundlön, 2,000 kr. Tager man emellertid
hänsyn dels till de biinkomster, innehavare av självständig kantorsbefattning
torde kunna bereda sig, dels till den omständigheten, att om
än ej obligatoriska ålderstillägg införas för kantorerna, distrikten likväl
såsom hittills i ej ringa omfattning torde komma att för en intresserad
kantor bevilja personliga lönetillägg, dels ock därtill, att, under det för
skollärarna tjänstgöringsskyldigheten överallt i huvudsak är densamma,
och därför för dessa kunnat bestämmas eu minimilön, som i ett flertal fall
torde komma att bliva normallön, för kantor tjänstgöringsskyldigheten betydligt
växlar alltefter distriktens folkmängd, antalet kyrkor etc., och därtör
minimilönen måste sättas till lägre belopp, än vad som kan anses motsvara
eu normallön, synes det, som om, med utgångspunkt från det beräknade
normalprisläget år 1922, ett belopp av 2,000 kr. skulle kunna anses motsvara
den fordran, ovan uppställts, eller att befattningshavaren av lönen skall kunna
beräknas hava sin ''nödtorftiga bärgning. Nämnda belopp överstiger betydligt
den av 1915 års sakkunniga föreslagna lönen, 1,000 kr., och är jämväl
något högre än medeltalet (1,873 kr.) av de för med lärartjänst ej
förenade klockar- och organistbefattningar nu utgående lönerna, om under
krigstiden beviljade lönetillägg och krigstidstillägg däri inberäknas.

Till ett motsvarande belopp synes man även komma, om man efter
1922 års prisläge söker approximativt värdesätta de huvudsysslor, som ingå i
kantorstjänsten. Av dessa utgör biträdet vid högmässogudstjänsten den
viktigaste. Utgår man från, att ersättningen därför bör beräknas så, att
den möjliggör, att utbildningskostnaden må kunna förräntas och inom
skälig tid amorteras och att däri jämväl skall ingå gottgörelse för orgelns
stämning och vård jämte erforderliga förberedelser för orgelspelningen
ävensom för kantors biträde såväl vid i samband med gudstjänsten verkställda
förrättningar och övriga göromål, vilka kunna företagas å sön- eller
helgdag, som ock vid gudstjänster av mera tillfällig natur, synes minimiarvodet
för biträde vid högmässogudstjänst ej skäligen kunna sättas till lägre
belopp än 12—15 kr. för den, som avlagt kyrkomusikerexamen, och fl ä
7 kr. för den, som endast avlagt kantor sexamen.

21*3

Iliktlinjer för ny lagstiftning.

Med iakttagande härav kan för innehavare av självständig kantorsbefattning,
som har att var sön- och helgdag tjänstgöra allenast vid eu

gudstjänst, göras följande approximativa beräkning:

Biträde vid 60 gudstjänster å 15 kr............................... 900 kr.

För ledning av kyrkokör och sång med nattvardsbarn ......... 250 »

Utgifter för pension och till vikarie vid semester ............... 250 »

Ersättning för särskilda förrättningar, som ej ske i samband

med allmän gudstjänst .......................................... 100 »

För kantors ej kyrkomusikaliska, till vardagar förlagda sysselsättningar
......................................................... 600 >

2,300 kr.

Härifrån avgå för bostad med trädgårdsland ..................... 300

Återstå .................................................................. 2,000 kr.

För innehavare av skolkontors- och biträdande, kantorsbefattningar kan ökolkantoys .

'' „ och Intro

en jämförelse med skollärarnas löner ej pa samma sätt ske, utan maste dande hemlönen
för dem huvudsakligen bestämmas med hänsyn till tjänstegöromålens toribefattomfattning
och levnadskostnaderna i orten, under beaktande tillika, att de
distrikt, däri dylika kantorsbefattningar komma att inrättas, i regel hava
mindre folkmängd och beskattningsbar inkomst. 1915 års sakkunniga
föreslogo med tillämping härav minimilönen för med folkskol lärartjänst
förenad kanto ^befattning till 400 kr. Göres för innehavare av - skolkarltors-
och biträdande kantorsbefattningar en beräkning motsvarande den,
som ovan gjorts för innehavare av självständig kantorsbefattning, giver
den följande resultat:

a) För den. so in endast avlagt kantorsexamen:

Biträde vid 60 gudstjänster å 6 å 7 kr............................ 400 kr.

För ledning av kyrkokör och sång med nattvardsbarn ............ 75 »

Utgifter för pension och ersättning för vikarie under semester ... 50 »

Ersättning för särskilda förrättningar, som ej ske i samband med

allmän gudstjänst ................................................... -5 »

För kantors ej kyrkomusikaliska, till vardagar förlagda sysselsättningar
............................................................... 50 »

S:ma 600 kr.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

b) För den, som avlagt kyrkomusikexamen:

Biträde vid 60 gudstjänster ii e:a 12 kr........................... 700 kr.

kör ledning av kyrkokör och sång med nattvardsbarn ......... 100

Utgifter för pension och ersättning till vikarie under semester 100 >

Ersättning för särskilda förrättningar, som ej stå i samband med

allmän gudstjänst ............. 50

För kantors ej kyrkomusikaliska, till vardagar förlagda sysselsättningar
......................................................... 50 »

S:ma 1,000 kr.

Höjning över
minimilönen.

Större folkmängd
och
ekonomisk
bärkraft.

Minimilönen skulle i enlighet härmed, beräknat efter 1922 års prisläge,
utgöra för självständig kantorsbefattning 2,000 kr. jämte fri bostad
med trädgårdsland, för skolkantors- och biträdande kantorsbefattning med
den för självständig kantorsbefattning föreskrivna kompetens 1,000 kr.
och för annan skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning 600 kr. Härvid
torde emellertid böra särskilt framhållas, att de belopp, som vid beräkningarna
upptagits för ledning av kyrkokör, äro minimibelopp, och att
väsentligen högre belopp erfordras, där större anspråk härutinnan böra
ställas på befattningshavaren, framförallt där stående koral- och hymnkörer
skola inrättas.

De minimilöner, som sålunda ifrågasatts, äro, på sätt ovan nämnts,
ej avsedda att bliva normallöner, utan böra desamma endast förekomma i
distrikt med folkmängd och beskattningsbar inkomst av medelstorlek, där
befattningshavaren har att var sön- och helgdag tjänstgöra allenast vid
eu gudstjänst och där skjuts ej behöver av kantor bekostas. Skola kantorernas
löner komma i jämnhöjd med dem, vilka t. ex. vid 1919 års
riksdag fastställts för befattningshavare vid ko m inunikations verken, torde
i ett flertal distrikt en höjning över minimilönen böra ske, och synes
jämväl för undvikande av den fara, som ligger däri, att en minimilön lätt
blir maximi- eller normallön, i lagen böra angivas en del förutsättningar,
under vilka höjning av minimilönen måste ske.

Givetvis böra i distrikt med större folkmängd och ekonomisk bärkraft
på befattningshavaren ställas högre krav, vilka måste föranleda en motsvarande
höjning av lönen. Exempelvis torde i en storstadsforsamling
näppeligen för biträde vid en högmässogudstjänst kunna beräknas lägre
belopp än 20 ä 25 kr., och där kantors icke kyrkomusikaliska verksamhet
tager hans tid i anspråk samtliga veckodagar, måste därför beräknas ett

Riktlinjer för ny lagstiftning. -05

belopp, som väsentligen överstiger det ovan angivna, 800 kr. Vad särskilt
Stockholms stad angår, torde de av dess kyrkomusikerfö rening ifrågasatta
lönerna1) snarare få anses understiga än överstiga, vad som enligt
ovan angivna grunder bör utgå, dock med iakttagande därav, att distriktet
ej synes böra åläggas skyldighet upplåta tjänstebostad åt andra befattningshavare
än dem, vilkas befattningar äro avsedda att utgöra deras
huvudsakliga verksamhet.

Förekommer dedikation eller har befattningshavaren eljest att var större antal
vecka tjänstgöra vid ett flertal gudstjänster, bör motsvarande ökning i lönen
ske, varvid emellertid skälig nedsättning kan göras i det för biträde vid
eu högmässogudstjänst ovan beräknade beloppet, vid dedikation till cirka
hälften därav.

Den ovan angivna lönen har beräknats under förutsättning, att skjuts Sk-jutsersnttför
kantor ej erfordras. Där duplikation eller alternering förekommer eller
skjuts eljest erfordras, torde val i en del fall sådan anordning vidtagas,
att densamma in natura beredes kantor. Men i regel lära distrikten föredraga
att låta skjutskostnaden med visst belopp ingå i lönen. Endast om
våglängden fram och tillbaka uppgår till visst minimikilometertal, som av
1915 års sakkunniga föreslagits till 6 kilometer, synes ersättning böra
ifrågakomma, och bör vid dess bestämmande hänsyn tagas dels därtill, om
vid utarrendering av löneboställe arrendator torde kunna tillförbindas lämna
skjuts till lägre taxa, dels därtill, om pastor och kantor kunna begagna gemensam
skjuts, för vilket fall kantor i enlighet med praxis, som på sina håll utbildats,
allenast synes böra svara för eu mindre del, förslagsvis av skjutskostnaden.
På sätt ovan erinrats, torde den av pastorsämbetena uppgivna
skjutskostnaden för kantor i ett flertal fall vara alltför hög* 2). Våglängden
bör beräknas från tjänstebostaden, om sådan åt befattningshavare såsom
kantor eller skollärare upplåtits, men eljest från kyrkan i den församling,
där han skall vara bosatt.

Synnerlig hänsyn bör tagas därtill, om levnadskostnaderna å den ort, Höga levnads
där kantor skall vara bosatt, äro särskilt höga. Härvid kan vägledning knstnar,frbl.
a. hämtas från den ortsgruppering, som av K. M:t på grundval av utredning
angående de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna
kommer att fastställas enligt avlöningsreglementet d. 19 juni 1919 för
tjänstemän vid kommunikationsverken.

’) Se s. 105 f.

2) Jfr Avd. 1, s. 133. Direkt vägledning synes ej kunna hämtas av den för prästerskapet bestämda
skjutsersättningen, då en del av ersättningen för dess skjutskostnad ansetts innefattad i lönebeloppets
ökning efter arealens storlek.

Nedsättning
under minimilönen.

Maximibelopp
böra ej
fastställas.

Enskilda donationer

o. dyl.

-06 Riktlinjer för ny lagstiftning.

Fall kunna emellertid jämväl förekomma, då nedsättning under minimilönen
maste ske. I ett ej ringa antal fäll kommer befattningshavaren
allenast att hava tjänstgöring vid ett mindre antal gudstjänster, och även
där hans tjänstgöring omfattar varje sön- och helgdag, kunna distriktets
ekonomiska förhållanden, särskilt i Skara och Visby stift, vara sådana, att
det, även om bidrag av allmänna medel beviljas1), ej skäligen kan åläggas
distriktet att utgiva minimilönen. A tt härför i lag meddela närmare regler
är ej möjligt, utan synes det böra överlämnas åt domkapitlet2) att efter
förhandenvarande förhållanden bestämma, om dylik nedsättning må ske, i
samband varmed väl ofta tillika undantag från kompetensvillkoren, så vida
framställning därom gjorts, torde komma att av domkapitlet medgivas.

Att anledning ej föreligger att för kantorslönerna fastställa maximibelopp,
torde tydligt framgå av den föregående redogörelsen.

Frågan är emellertid, huru det vid lönernas bestämmande och bedömandet
av deras tillräcklighet skall förhållas med sådana avlöningstillgångar,
som tillkommit genom donation, vare sig i jord eller annat. Enligt 4 §
3 mom. i 1915 års sakkunnigas förslag skulle, i överensstämmelse med
stadgandet i 7 § prästlöneregleringslagen, vad genom donation av enskild
tillförsäkrats tjänstinnehavare i syfte att bereda denne särskild förmån utöver
lönen, oavkortat komma samme tjänstinnehavare till godo, dock att
vid lönens bestämmande, i den mån prövades skäligt, hänsyn finge tagas
till befintligheten av sådan donation. Beträffande donation, vilken icke
vore av beskaffenhet att böra tillkomma tjänstinnehavaren utöver lönen,
innehöll förslaget ej någon bestämmelse, utan avsikten synes hava varit,
att den skulle ingå bland avlöningstillgångarua för kantor och sålunda
efter 7 § i förslaget jämväl kunna i visst fall, liksom överskott å andra
avlöningsmedel, användas för åtgärder till kyrkosångens och kyrkomusikens
främjande inom distriktet. I åtskilliga yttranden har framhållits, att härigenom
donators syfte och privilegierna i många fall komme att trädas för
nära. Av den redogörelse, förut lämnats, framgår, att i eu del fall donation
är avsedd att bereda befattningshavaren eu särskild förmån utöver
lönen eller att giva honom ersättning för visst uppdrag, som ej i och för
sig kan anses ingå bland kantors i lag bestämda skyldigheter. I så fall
synes donationen oavkortad böra komma honom till godo, dock att vid be ‘)

Se s. 213 f.

-) Eu motsvarande befogenhet att medgiva nedsättning av lönen under stadgat minimum till
kom enligt lagen d. 9 nov. 1917 K. B. beträffande barnmorskas lön.

lliktlinjer för ny lagstiftning. 207

dömande av lönens tillräcklighet hänsyn, i den mån prövas skäligt, må tagas
till befintligheten av sådan donation. Övriga donationer böra väl utan
vidare ingå bland distriktets avlöningstillgångar för kantors avlöning, men
måste i så fall 7 § i 1915 års förslag utgå och i stället bestämmelse meddelas
i syfte, att avkomsten av distriktets avlöningstillgångar ej av detta
utan K. M:ts tillstånd må få användas till annat ändamål än kantors avlöning1).

Tydligt är, att de löner, som enligt angivna grunder komma att fastställas,
efter någon tid på grund av det alltjämt fortskridande penningvärdets
fall komma att bliva för låga. Det har därför ifrågasatts, att, för
förhindrande därav, viss del av lönen skulle sättas i spannmål att lösas
efter markegångspris, eller att i allt fall ett sådant avlöningssystem skulle
införas, som automatiskt reglerade avlöningarna i förhållande till det vid
varje tidpunkt gällande penningvärdet2), i likhet med vad som nu skett
beträffande krigstidstilläggen. Att i det outredda skick, vari frågan om
ett dylikt system ännu befinner sig, införa en sådan för framtiden gällande
anordning för en så liten grupp av befattningshavare som kantorerna,
torde dock näppeligen vara tillrådligt.

Däremot synes det, även om för kantorernas lönereglering lägges till
grund ett prisläge ej tidigare än år 1922, vara nödvändigt — då knappast anledning
föreligger antaga, att vid den tiden verkningarna av krigstiden skola
hava upphört — i lag ålägga distrikten att, sedan nya löneregleringar skett.
till kantorerna utbetala dyrtidstillägg efter i huvudsak samma grunder, som
komma att gälla för statens tjänstemän. Detaljerat förslag härom torde
böra föreläggas riksdagen först vid en senare tidpunkt, sedan närmare erfarenhet
vunnits om det sätt, varpå krigstidsförhållanden komma att avvecklas.
För undvikande av att särskilt kyrkomöte för frågans behandling
må behöva sammankallas, synes dock lämpligt, att på samma gång lagen
om kantorer förelägges kyrkomötet, dess medgivande inhämtas därtill, att
distrikten må åläggas skyldighet att enligt de grunder, som av Konungen
med riksdagen bestämmas, utgiva dyrtidstillägg till de i lagen om kantorer
avsedda befattningshavare, sedan nya löneregleringar för dem ägt rum.

Man kan emellertid ej stanna härvid. Även för den tid, som kan
komma att förflyta, innan nya löneregleringar hinna verkställas, är det av
största vikt, att församlingarna bereda klockare, organister och kantorer
(kyrkosångare) dyrtidstillägg, och då med hänsyn till det sätt, varpå

Automatisk
löner eg Urin tf
i mån av
penningvärdets
fall.

Dyrtidstilllägg.

*) Härom se vidare s. 211 f.

2) Jfr 1919 års betänkande angående kommunikationsverkens lönereglering, s. 212 f.

Utsättning
för särskilda
förrätt
ningar.

208 Riktlinjer för ny lagstiftning.

deras löner för närvarande äro bestämda, församlingarna ej i lag torde
kunna åläggas att å dem efter viss procent utbetala dyrtidstillägg, synes
den enda utvägen vara att ånyo genom domkapitlen vädjan av K. M:t
göres till församlingarna att, tills nya löneregleringar hunnit träda i kraft,
bereda i församlingarna anställda klockare, organister och kantorer (kyrkosångare)
med hänsyn till de genom krigstiden uppkomna förhållandena avpassade
dyrtidstillägg. Det gynnsamma resultat, som vunnits på grund
av K. M:ts skrivelse d. 22 juli 1918, torde tydligt visa, att eu sådan
vädjan ej kommer att förklinga ohörd

3. Ersättning för särskilda förrättningar.

Enligt 1883 års förordning skulle avlöningen för klockare beräknas
så, att avgifter för särskilda förrättningar skulle upphöra. I överensstämmelse
därmed har, utan avseende därå, att för organister motsvarande inskränkning ej
varit i lag stadgad, i 1915 års sakkunnigas förslag intagits föreskrift, att vid
reglering av kantors avlöning skall iakttagas, att särskild ersättning för honom
på grund av tjänsten åliggande förrättningar ej må äga rum. Detta synes innebära
en från praxis, sådan den med ledning delvis av stiftsstadgarnas föreskrifter
på många ställen utvecklat sig, gjord avvikelse, som knappast kan anses av
förhållandena fullt påkallad1). Vid förrättningar, som ske omedelbart före
eller efter allmän gudstjänst, bör givetvis biträde av kantor lämnas utan ersättning,
åtminstone om det gäller församlingsmedlemmar. Detsamma bör gälla, om
de äga rum å viss för dylika förrättningar av distriktet bestämd dag och
tid i veckan. Att sådan tid utsattes, är av särskild vikt, där begravningsplatsen
är belägen avlägset från kyrkan eller då i ett distrikt inrättats
endast skolkantors eller biträdande kantorsbefattning. Beträffande
övriga förrättningar synes det böra ankomma på distriktet att vid lönereglering
självt avgöra, om ersättning skall utgå eller icke. För dylik
ersättning, där sådan må utgå, är emellertid lämpligt, att taxa
fastställes, vilket bör ske genom kyrkorådet. Det avgiftsfria biträdet skall,
där ej annorlunda bestämmes, endast avse i ritualen föreskriven sång och
musik, jämte utförandet av lämpliga in- och utgångsstycken vid bröllop
och begravningar, men ej särskild för högtidligheten avsedd sång och musik.
Om ersättning för sång och musik av sistnämnda slag bör överenskommelse
träffas med befattningshavaren. Erfordras vid förrättning, varför ersättningäger
rum, resa av visst minimikilometertal, förslagsvis, i likhet med vad ovan

'') Avel. 1,-s. 134 f.

209

Riktlinjer för ny lagstiftning.

ifrågasatts, 6 kilometer, bör den, som påkallat förrättningen åt kantor
ombesörja fri skjuts. Om ersättning åtnjutes för biträde vid särskilda förrättningar,
bör naturligen hänsyn tagas därtill vid lönens bestämmande.

De avlöningstillgångar, som för bestridande av de kontanta lönerna Olika slag av
för kantorerna stå distrikten till buds, äro, på sätt förut nämnts1), bort- avl^^,*rHU
sett från boställena, huvudsakligen att hänföra till följande huvudgrupper:
statsbidrag, bidrag av enskilda, avkastning av donationsfonder och anslag
ur kyrkokassa. Av dessa äro nu utgående statsbidrag av obetydlig eller
tillfällig natur. Bidragen av enskilda och anslagen ur kyrkokassor äro,
bortsett från anslagen av domkyrkornas medel, jämväl av den art, att
man i regel vid en lönereglering, som avser en längre tidsperiod, ej kan
bygga på dem, och donationsfonder förekomma endast i ett mindre antal
distrikt.

Bland distriktens avlöningstillgångar intaga därför boställena den hu- Boställena.
vudsakliga platsen. De inkomster, som från dessa kunna beräknas inflyta,
bestå, jämte arrendemedel, huvudsakligen av räntor å belopp, som
uppkommit vid försäljning eller upplåtelse för allmänt behov av boställe
eller därtill hörande mark, avgälder för avsöndrade områden och i vissa
fall skogsförsäljningsmedel.

Av den redogörelse, som lämnats beträffande skogsavkastningen å de Skogsforsälj
till klockare eller organister anslagna boställena* 2), framgår, att, där fråga ej mnQmedeI
är om boställe, som av menighet inköpts eller av enskild donerats, boställshavaren,
bortsett från husbehovsvirke, från skogen i regel dragit
inkomst, endast i den mån han fått åliggande att bevaka och sköta densamma
och honom därför tillagts viss andel i behållna skogsavkastningen.

I övrigt har nämnda avkastning, i likhet med vad som gällt för prästerskapets
boställen, ingått till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika
boställenas skogsfond, numera kyrkofonden, varifrån vissa skogsförvaltningsutgifter
å klocka!''- och organistboställena bestritts.

Då i samband med 1910 års lönereglering för prästerskapet bestämmelse
meddelades om utarrendering i författningsenlig ordning av dess
löneboställen, gjordes den ändring, att skogsförsäljningsmedlen från dessa boställens
skogar, vilka ställdes under skogsstatens vård och förvaltning, skulle fä
användas till bestridande av prästerskapets i pastoratet avlöning. Detta
berodde på särskilda förhållanden, vilka ej hava någon motsvarighet vid

'') Avd. 1, s. 126 f.

2) Avd. 1, s. 184 f.

27 — Kloekcirutredningen. Afd. 2.

210

Ri/ctiinjer för ny lagstiftning.

den nu ifrågasatta löneregleringen för kantorerna1). Det oaktat upptogo
1915 års sakkunniga i sitt förslag föreskrift, att jämväl skogsförsäljningsmedel
från de till kantors i ett distrikt avlöning anslagna löneboställena
skulle användas till bestridande av hans avlöning. Härför synas tillräckliga
skäl ej vara anförda. Yäl är det oegentligt, att dessa medel fortfarande
ingå till kyrkofonden, angående vars disposition för prästerskapets
avlöning särskilda bestämmelser meddelats, och att skogsförvaltningsutgifter
för kantorsboställenas skogar, där de ej lämna virkesöverskott över husbehovet,
vidare bestridas från denna fond. Hemställan har jämväl av
kammarkollegium och statskontoret gjorts om ändring i detta förhållande.
Härför erfordras emellertid närmare utredning såväl angående de inkomster,
vilka från kantorsboställenas skogar influtit till fonden, och de utgifter, den
haft för dessa2), som ock huru dylika skogsförvaltningsutgifter skola kunna
på annat sätt bestridas. Tills sådan utredning verkställts, torde, därest ej
en allmän kantorslönefond kan bildas3), skogsförsäljningsmedel från kantorernas
boställen fortfarande för ovan angivet ändamål tills vidare böra
ingå till kyrkofonden och där särskilt redovisas. Om så sker och, på sätt
ovan ifrågasatts, kantorernas löneboställen komma att utarrenderas i författningsenlig
ordning, äro för kantors i distriktet avlöning skogsförsäljningsmedel
från till hans avlöning anslaget boställe att påräkna endast
i de fall, då föreskrift därom av K. M:t meddelats beträffande dylikt
boställe, som av menighet inköpts eller av enskild donerats.

dess inkomster.

Kantorslöne- Finnas inom ett kantorsdistrikt för kantors avlöning avsedda, av vederfonden
t ov ^ 1

distriktet och hörande kyrkoråd förvaltade donations- eller andra fonder, böra desamma

jämte inkomsterna såväl av dessa som av övriga för kantors avlöning avsedda,
i annan ordning förvaltade fonder, löneboställena och andra avlöningstillgångar,
i den mån de ej efter meddelade föreskrifter skola
uppbäras omedelbart av kantor, redovisas å en distriktets kantorslönefond,
om vars förande närmare föreskrifter, där så erfordras, torde böra meddelas
av Konungen. I många fall är det nog lämpligast, att fonden förvaltas
av kyrkorådet i den församling, där kantor efter löneregleringen
skall vara bosatt. Träffas ej överenskommelse därom, torde emellertid
fonden böra förvaltas gemensamt av kyrkoråden i de till distriktet hörande
församlingarna. *)

*) Se s. 69 f.

2) Se Avd. 1, s. 186 not 1.
8) Härom se s. 212 f.

211

Riktlinjer jör ny lagstiftning.

I många fall är (let tveksamt, om fastighet, donation etc. bör Tvist, om fasutgöra
avlöningstillgång för kantor eller icke. Särskilt föreligger ofta sådan^^raavfö
tvekan, då ett förutvarande klockarboställe eller del därav innehaves av ningstaigång
prästerskapet eller av församlingen disponerats för annat ändamål änhänskjutesHll
klockares eller organists avlöning, liksom ock då en fastighet upplåtits Konungens
till boställe för klockare eller organist, vars befattning varit förenad med ai''9orandeskollärareänst1).
För undvikande av omgång och tvister vid domstol synes
lämpligast, att distriktet får rättighet hänskjuta dylik fråga till Konungens
avgörande.

Till bestridande av kantors avlöningsförmåner skola i första hand användas Församlings
de till kantorslönefonden under avlöningsåret inflytande inkomster. Yad där- av(iifterutöver
erfordras, skall gäldas medelst församlingsavgifter, uttaxerade av
de skattskyldiga inom distriktet enligt de för utskylder till kyrka i allmänhet
gällande grunder samt uppburna och redovisade i samma ordning,
som för nämnda utskylder stadgats, med iakttagande tillika av de särskilda
stadganden, som meddelats angående den lindring, som i vissa fall tillerkänts
främmande trosbekännare.

Består ett kantorsdistrikt av två eller flera församlingar, bör det i Grunden för
första hand ankomma på församlingarna att bestämma grunden för Jglan ^detm
fördelningen dem emellan av de löneavgifter, som skola uttaxeras å de distriktet hoskattskyldiga
inom distriktet. Träffas ej därom särskild överenskommelse,™^““''
synes fördelningen böra ske efter beloppet beskattningsbar inkomst det år, församlingssom
närmast föregått det, varunder beslut om uttaxeringen fattas. avgifterna.

Lön i penningar samt i penningar utgående ersättning för bostad Tid för utbeined
trädgårdsland böra, där ej annorlunda överenskommes mellan kvrkorådet
och befattningshavaren, till denne utbetalas kvartalsvis vid början ningar m. »>.
av tredje månaden av varje kvartal, året räknat från och med den 1 maj
till och med den 30 april. Detta bör dock ej gälla skolkantorsbefattning,
för vilken härutinnan må iakttagas, vad om skollärartjänst är eller varder
stadgat.

Det torde möjligen i något fall kunna inträffa, att kantorslönefondens Disposition
inkomster för avlöningsåret uppgå till högre belopp, än vad som erfordras äkaådorslöne
för kantors avlöning. Enligt 1915 års sakkunnigas förslag skulle ett så- fonden.
dant överskott enligt kyrkostämmans beslut få användas för höjande av
kantors lön eller eljest för åtgärder till kyrkosångens och kyrkomusikens
främjande inom distriktet. För undvikande av, att för kantors avlöning av- *)

*) Se t. ex. Avd. 1, s. 1*15 i., 147, 150 f., 158 1''.

212 Riktlinjer för ny lagstiftning.

sedda medel komma att användas för annat än därmed avsett ändamål, synes,
vid jämförelse med vad ovan föreslagits beträffande enskilda donationer,
vara lämpligare, att det överskjutande beloppet lägges till kantorslönefondens
kapital, där ej Konungen på gjord framställning medgiver, att
det får användas för åtgärder till kyrkosångens eller kyrkomusikens främjande
inom distriktet eller för annat med kantorsinstitutionen sammanhängande
ändamål.

^utjämning * ''^v ^en redogörelse, förut lämnats, framgår, att den utdebitering, som

mellan kan- i olika församlingar erfordras för de nu utgående klockar-, organist- och
torsdietrikten. kantors (kyrkosångar) lönerna, är synnerligen växlande (från 0,3 till 168,0
öre för 100 kr. beskattningsbar inkomst), och i mer än hälften uppgår till
över 20 öre Den beskattningsbara inkomsten växlar även betydligt och
utgör i halva antalet distrikt lägre än 150,000 kr.1). Redan nu synes i
många fall svårighet för församlingarna möta att utgöra nämnda löner.
Ännu mera torde detta bliva fallet, om lönerna höjas på ovan föreslaget sätt.
Jsam “kassa ^ avgivna yttrandena har med anledning därav framhållits, att utbildas
av över- redning borde verkställas angående möjligheten att genom uppsamlande till
mngstillgdri en §emensam kassa av överflödiga avlöningstillgåugar vid klockarbeställgar?y
ningar kunna bereda en utjämning i avseende å de olika pastoratens bidragsskyldighet
och de skilda befattningarnas lönebelopp. Därvid Synes
man närmast hava tänkt sig, att bidrag till en dylik gemensam kassa
skulle kunna erhållas från klockarnas och organisternas boställen, särskilt
från deras skogsavkastning. Av den redogörelse, ovan lämnats, torde
emellertid framgå, att något väsentligt bidrag till en dylik kassa ej är att
påräkna från boställenas skogsavkastning2), och om än i eu del distrikt
boställen finnas, som ursprungligen få anses hava upplåtits av kronan3) eller
eljest tillkommit på sådant sätt, t. ex. från prästerskapets boställen, att de,
med tillämpning av vad som föreskrivits beträffande sistnämnda boställen,
möjligen skulle kunna i lagstiftningsväg helt eller delvis överföras från
vederbörande kantorsdistrikt till en för hela riket gemensam kassa, torde
dock näppeligen i något av dessa distrikt boställsavkastningen vara av den
storlek, att den motsvarar, ännu mindre lämnar överskott över, vad som
erfordras för befattningshavarnas inom distriktet avlöning4).

'') Avd. 1, s. 128 f.
s) Avd. 1, s. 184 f.
a) Avd. 1, s. 187 f.

4) Jfr Avd. 1, s. 123

213

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Något bidrag till kantorernas avlöning från eu av överflödiga avlöningstillgåugar
bildad kassa torde sålunda ej vara att påräkna. Vill dd: av stats
man därför vinna ifrågasatt utjämning, bör därför tillses, om icke er- j^n kyrka
forderligt bidrag skulle kunna lämnas direkt av statsmedel eller från kyrka- fonden,
fonden.

1915 års sakkunniga ifrågasatte statsbidrag'' allenast för kantorsbefattningar,
som ej voro förenade med förskollärare änst, och motiverades
detta väsentligen med sådan kautors skyldighet att lämna biträde å pastorsexpeditionen.
I detta avseende föreslogs, att om inom pastorat, där ny
lönereglering för kantor trätt i kraft, för åstadkommande av eu kontant
lön av 1,000 kr. för var och eu av de kantorsbefattningar inom pastoratet,
som icke vore förenade med folkskollärartjänst, skulle erfordras församlingsavgifter
till högre belopp, än som motsvarade eu utdebitering av
10 öre för 100 kr. beskattningsbar inkomst, pastoratet skulle äga åtnjuta
statsbidrag, motsvarande det överskjutande beloppet, dock högst 300 kr.
för varje befattning, varvid emellertid gjordes det förbehåll, att om inom
pastoratet jämväl funnes kantorsbefattning, som vore förenad med folkskollärartjänst,
de i förslaget till lag om kantorer 6 § 1 och 2 mom. omnämnda avlöningstillgångarna
skulle tagas i anspråk uteslutande för bestridande av avlöningsförmånerna
för med folkskollärartjänst icke förenade kantorsbefattningar.

I avgivna yttranden framhölls emellertid, att statsbidrag i lika hög grad
vore av behovet påkallat beträffande kantorsbefattningar, förenade med
folkskollärartjänst. I samband med förslagen om inrättande av kyrkoskrivar-
eller skrivbiträdesbefattningar har tillika ifrågasatts, att statsbidrag
under vissa förutsättningar skulle utgå jämväl till kyrkoskrivares eller
skrivbiträdes avlöning.

Om lönerna för kantorerna höjas på ovan angivet sätt, kommer behovet
av bidrag av allmänna medel att än mera ökas, och detta särskilt beträffande
skolkantors- och biträdande kantorsbefattningar. För bidrag av allmänna
medel till innehavare av självständiga kantorsbefattningar, särskilda klockare
(kyrkofogdar) samt kyrkoskrivare eller skrivbiträden talar särskilt, att eu
väsentlig del av det arbete, som av dem utföres, sker mera i statens än
i församlingens intresse.

Frågan är då, under vilka förutsättningar och med vilka belopp
bidrag av det allmänna bör ifrågakomma till ovanberörda befattningshavare.

Då maximibelopp för lönerna ej föreslagits, synas dessa vid bidragets
bestämmande ej böra beräknas högre än de ifrågasatta minimibeloppen,

2,000 kr. för innehavare av självständig kantorsbefattning och 600 kr. för

214

Riktlinjer jör ny lagstiftning.

skolkantors ock biträdande kantorsbefattning. För de inom distriktet anställda
kyrkoskrivare eller skrivbiträden böra beräknas högst 50 kr. för varje
tusental av distriktets folkmängd intill 15,000.

Bidrag av allmänna medel synes vidare ej böra ifrågakomma, där för
utgörande av lönerna, beräknade högst till nämnda belopp, ej erfordras
högre uttaxering i distriktet, än vad som kan anses motsvara medeltalet
av nuvarande uttaxering, eller 2 öre för 10 kr. (20 öre för 100 kr.) beskattningsbar
inkomst, liksom ej heller, då för utgörande av dessa löner
jämte prästerskapets löner ej erfordras högre uttaxering, än vad som vid
prästerskapets lönereglering ansetts utgöra maxim iutdebiteringen, eller 0 öre
för 10 kr. beskattningsbar inkomst.

För det överskjutande beloppet synes distriktet däremot böra tillkomma
bidrag av allmänna medel, dock med sådan begränsning, att bidraget
ej får överskjuta 400 kr. för självständig kantorsbefattning, 200 kr. för
skolkantors eller biträdande kantorsbefattning och 20 kr. för varje tusental
av församlingens folkmängd, intill 15,000 personer för de inom distriktet
anställda kyrkoskrivare eller skrivbiträden, samt att bidraget dessutom ej
får överstiga en tredjedel av den för befattningshavaren bestämda avlöningen
i penningar. Har kantor ej att var sön- och helgdag tjänstgöra i
kyrkan, bör motsvarande nedsättning i bidraget äga rum.

Såsom förutsättning för bidrags utgående bör vidare gälla, att kantorsbefattuingen
innehaves av person, som avlagt den för behörighet därtill föreskrivna
examen, samt att innehavare av självständig kantorsbefattning Jämnar
i lag föreskrivet biträde å pastorsexpeditionen.

Vad som anförts om självständig kantorsbefattning, bör jämväl gälla
särskild klockar(kyrkofogde)befattning, som inrättats för den icke kyrkomusikaliska
delen av kantors verksamhet.

Till bidrag av allmänna medel synes ej böra ifrågakomma särskild
befattning, som inrättats för orgelspelningen, ej heller kantorsbefattning
i distrikt, där särskild (klockare, kvrkofogde) anställts.

Huru stort belopp, som må erfordras för de sålunda föreslagna bidragen,
är ej möjligt att annat än helt approximativt beräkna. Sedan löneregleringar
i samtliga distrikt verkställts, synes dock ett belopp av 150,000
ej behöva överskridas1). De första åren erfordras vida lägre belopp.

l) För 100 självständiga kantorsbefattningar eller särskilda klockarbefattningar ......... 40,000

För 400 skolkantors- eller biträdande kantorsbefattningar .................................... 80,000

För 100 kyrkoskrivare eller skrivbiträden ......................................................... 30,000

S:ma 150,000

215

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Då genom anställande av självständiga kantorer samt kyrkoskrivare
eller skrivbiträden i viss mån en besparing sker av kyrkofondens medel
genom minskat behov av prästerliga krafter, synes, med tagen hänsyn jämväl
därtill, att ett ej ringa antal av prästerskapets boställen från början
utgjort klockarboställen, en del av detta belopp, förslagsvis /3, böra utgå
från kyrkofonden. För återstående 2/3, företrädesvis avsedda för skolkautorsocli
biträdande kantor sbefattningar, skulle anslag av statsmedel sålunda
erfordras.

Bidraget bör utgå efter Konungens prövning. Skulle bidragen sammanlagt
uppgå till högre belopp än 150,000 kr., får erforderlig reducering
ske. ... .

Erfordras bidrag av allmänna medel i distrikt, där lönereglenng

för prästerskapet enligt 1910 års lag ej ägt ruin, far det, med ledning
av ovan angivna grunder, bero på särskild prövning av K. M:t, om
och i så fall med vilket belopp bidraget bör utgå.

Anses för ändamålet bidrag av statsmedel och från kyrkofonden ej
höra utgå synes för löneregleringens genomförande annan utväg ej i ara ^er f,es]:attatt
anlita,’ än att visst mindre belopp årligen uttaxeras inom samtliga
kantorsdistrikt. För erhållande av ett belopp av 150,000 kr. skulle ar torsdistrikt.
1918 hava erfordrats en utdebitering av endast c:a V2 öre på 10 kr.
beskattningsbar inkomst. Då emellertid eu dylik utdebitering kräver eu
invecklad apparat och densamma på sina håll säkerligen skulle väcka stort
och ur flera synpunkter berättigat missnöje, torde anordningen med bidrag
av statsmedel och från kyrkofonden böra tillerkännas ett visst företräde.

För att förhindra församling att längre tid än nödigt är uppskjuta tkaries artillsättningen
av ledig tjänst och att under vakansen låta uppehålla befattningen
med en svagt avlönad vikarie, i syfte att inbespara skillnaden
mellan vikariearvodet och ordinarie kantors lön, torde skäl föreligga att,
på sätt av 1915 års sakkunniga föreslagits, föreskriva, att vikarie å ledig
tjänst skall äga uppbära samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner,
där ej Konungen annorlunda bestämmer. Skulle lv. M:t i särskilt fall
medgiva, att t. ex. inkompetent vikarie å ledig tjänst må aflönas med
lägre belopp, torde i allmänhet vara lämpligast, att föreskrift meddelas,
att den inbesparade lönen skall läggas till kantorslönefondens kapital. För
vikarie under tjänst- eller nådår, eller då befattningshavaren åtnjuter ledighet,
bör såsom hittills gälla, att den, vilken äger uppbära de med

216

Biktlinjer för ny lagstiftning.

tjänsten förenade avlöningsförmånerna, jämväl skall avlöna vikarie. Val
torde med de löner, som föreslagits, svårighet ofta möta för den, som
uppbär inkomsterna av befattningen, att avstå så mycket av lönen, som
kan erfordras för erhållande av kompetent vikarie. Det lärer emellertid
kunna antagas, att distrikten liksom hittills, särskilt vid sjukdomsfall eller
semesterledighet, komma att lämna bidrag till vikariens avlöning. Befattningshavarens
skyldighet att avlöna vikarie bör därför gälla, endast
där ej annorlunda mellan befattningshavaren och distriktet överenskommes.
Det har väl ifrågasatts, att föreskrift borde meddelas om minimibeloppet
av arvodet för vikarie, som avlönas av befattningshavaren, men möta
med hänsyn till befattningarnas olika art svårigheter för meddelande av
dylik bestämmelse. Erforderlig kontroll synes i stället kunna beredas genom
i administrativ väg meddelade bestämmelser om dylik vikaries kompetens
och sättet för hans godkännande1).

Löneregleringens
innehöll.

Vid löneregleringen skola fastställas:

1 :o) antalet kantorsbefattningar och deras art, ävensom huru det skall förfaras,
där inom kantorsdistriktet finnas flera kyrkor eller för allmän gudstjänst
avsedda predikolokaler och befattningshavaren ej själv kan tjänstgöra vid
samtliga2);

2:o) kantors tjänståligganden, i den mån kantor skall befrias från
åligganden, som i lagen upptagas, eller åläggas andra göromål än de däri
angivna3);

3:o) om och i vilken omfattning innehavare av självständig kantorsbefattning
skall deltaga i det frivilliga menighetsarbetet, eller om biträdande
kantorsbefattning skall förenas med diakonbefattning4);

4: o) huru det skall förhållas med ledningen av sången och orgelspelningen
vid av offentlig myndighet föreskrivna allmänna andaktsstunder, vid vilka
kantor ej skall biträda5);

5:o) i vad mån ersättning må utgå för särskilda förrättningar6);

6:o) lön i penningar7);

7:o) med befattningen förenade bostads- eller boställsförmåner samt
därest åt innehavare av självständig kantorsbefattning ej upplåtes bostad

'') Se s. 188.

’) Se s. 167 f„ 191 f.

3) Se s. 169 f.

4) Se s. 166 {., 221.

6) Se s. 171.

®) Se s. 208 f.

7) Se s. 197 i''.

217

Riktlinjer för ny lagstiftning.

med trädgårdsland, den ersättning, som därför, till dess annorlunda kan
varda bestämt, skall till honom utgå1); samt

8:o) den församling, däri befattningshavaren skall hava sin bostad1).

Tillika skall, om ett kantorsdistrikt består av två eller flera församlingar,
bestämmas grunden för fördelning mellan församlingarna av de
löneavgifter, som skola uttaxeras å de skattskyldiga inom distriktet2).

Det har ifrågasatts, att löneregleringen skulle sättas i samband med liden för
verkställande av lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets
avlöning d. 9 dec. 1910 för prästerskapet i det pastorat, distriktet tillhör. lande.

Då emellertid, innan ny lag om kantorer kan hinna träda i kraft, flertalet
löneregleringar för prästerskapet redan torde hava verkställts, och det kan
synas hårt, att kantorer i pastorat, där lönereglering för prästerskapet ej
iinnu skett, en längre tid skulle vara i avsaknad av en välbehövlig omreglering
av deras löner, synes lämpligast föreskriva, att lönereglering för

kantor skall verkställas, så snart ske kan och senast inom två år, efter det

lagen trätt i kraft, domkapitlet dock obetaget att, där lönereglering för

prästerskapet enligt ovanberörda lag ej ännu blivit av K. M:t fastställd

för det pastorat, distriktet tillhör, eller eljest särskilda skäl därtill äro,
medgiva, att med löneregleringens verkställande må anstå viss tid, där
domkapitlet finner, att för vederbörande befattningshavare lönen utgår
med sådant belopp, som enligt ovan stadgade grunder kan anses motsvara
tjänstegöromålens omfattning och levnadskostnaderna på orten.

Angående de handlingar, som för löneregleringen skola ligga till
grund, torde närmare bestämmelser böra meddelas av Konungen, lämpligast
genom fastställande av formulär för lönereglering.

Har vid ny lönereglering befattning delats eller befattning, som Särskild lonevarit
förenad med skollärartjänst, förändrats till självständig eller biträdande*e^n^0^or
kantorsbefattning, eller med skollärartjänst ej förenad befattning förändrats ningsharare.
till skolkantorsbefattning, och är sålunda eller eljest tillämpningen av
ny lönereglering beroende av viss befattningshavares avgång, bör, där så
erfordras, särskild lönereglering fastställas för den tid, denne vid sin befattning
kvarstår.

Sedan tiden för besvärs anförande över förslaget till lönereglering Lönereyle gått

till ända, skall detsamma jämte de handlingar, som därför legat g^lg^ansk till

grund, överlämnas till domkapitlet för granskning. Därvid bördning och fatt

stållelse.

'') Se s. 192.

*) Se s. 211.

28 — Kloekaralretlnin/jen. Afd. 2.

218

Riktlinjer för ny lagstiftning.

yttranden biläggas av pastor och vederbörande tjänstinnehavare. Anledning
att, på sätt föreslagits, i lag föreskriva, att där befattning är
ledig, yttrande från ordinarie innehavare av annan dylik befattning i
orten eller från kontraktsprosten skall infordras, torde näppeligen föreligga,
vitan synes det kunna överlämnas åt domkapitlet att härutinnan
förfara efter omständigheterna. Ej heller torde K. flis hörande vara
erforderligt. Däremot bör, då fråga är om inrättande av skolkantorsbefattning,
av domkapitlet yttrande inhämtas från vederbörande folkskolinspektör
(eventuellt, om i något fall särskild tvekan föreligger, från
folkskoleöverstyrelsén). Förekommer ej anledning till anmärkning i
nedannämnda avseenden, har domkapitlet att å förslaget meddela fastställelse.
Jiofinnes åter: 1) att skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning
inrättats i fall, där så ej bort ske, eller 2) att, lönen ej uppgår
till stadgat minimibelopp och att sådana omständigheter, som kunna
medföra nedsättning därunder, ej föreligga, eller 3) att avlöningen uppenbarligen
ej står i förhållande till tjänstegörom ålens omfattning och levnadskostnaderna
på orten, eller 4) att viss avlöningstillgång för kantor ej medtagits
vid löneregleringen, eller 5) att befattningshavaren ålagts göromål,
vilka ej må uppdragas åt kantor, eller 6) att förslaget eljest strider mot
i lag givna stadganden, t. ex. beträffande ersättning för särskilda förrättningar,
skall domkapitlet sätta distriktet i tillfälle att härutinnan vidtaga rättelse.
Det torde väl kunna antagas, att i flertalet fäll sådan rättelse av distriktet
göres, ätt löneregleringen må kunna fastställas av domkapitlet. Sker det
ej, synes prövningen av den tvist, som sålunda uppkommit mellan domkapitlet
och distriktet, ej lämpligen böra överlämnas till avgörande av domkapitlet
självt. För vinnande av enhetlighet bör denna prövning i stället ske
genom en central myndighet, kammarkollegium eller K. M:t. För överlämnande
av frågans avgörande till kammarkollegium, varifrån ärendet sedan
eventuellt skulle kunna fullföljas till regeringsrätten, talar önskvärdheten
att ej öka regeringsärendenas antal. Men ser man på ärendets inre
natur, är det givetvis, såsom avseende ej endast ett bestämmande av avlöningens
belopp, företrädesvis att behandla såsom ett regeringsärende, vilket
bör avgöras av K. M:t i statsrådet efter hörande av sakkunnig myndighet,
kammarkollegium och möjligen jämväl en för hela riket utsedd
nämnd, bestående t. ex. av en kantor, eu prästman och en representant
för de skattskyldiga, vilken nämnd skulle kunna utvecklas till en lönenämnd
för kantorerna.

21 SI

Riktlinjer för ny lagstiftning.

Löneregleringen synes böra fastställas att lända till efterrättelse ej för Tt^e^^0''
viss tid utan, där ej annorlunda överenskom nies, tills vidare från och med den 1 gent giltighet,
maj, som inträffar närmast efter det löneregleringen fastställts. Distriktet är vid
sådant förhållande obetaget att när som helst verkställa ny lönereglering eller ny löner eggöra
ändring i densamma, men beslutet därom skall insända»till domkapitlet för tering.
granskning och fastställelse, varvid i tillämpliga delar bör förfares, på sätt om
lönereglering linnes stadgat. Sedan lönereglering varit gällande i minst 10
år, bör befattningshavare, som viss tid, t. ex. 5 år, innehaft befattningen,
äga med domkapitlets bifall påkalla omreglering av lönen, och torde
domkapitlet även böra hava befogenhet förordna om ny lönereglering, där
på grund av ändring i den ecklesiastika indelningen eller av annan anledning
väsentlig ändring skett i befattningshavarens tjänståligganden.

Till ändring i lönereglering är ej att hänföra lönetillökuing, som beviljats
befattningshavaren personligen (personligt lönetillägg etc.). I vad
mån fastställelse å beslut om dylikt personligt lönetillägg erfordras, avgöres
genom kommunallagarna.

Fall kunna emellertid förekomma, då det för distriktet kan vara av Uppskov med
vikt, att med fastställd lönereglerings trädande i kraft får anstå någon1tillämpning9
tid. Särskilt gäller detta, då innehavaren av befattningen ej har den för
densamma föreskrivna kompetensen. För sådant fall har väl ifrågasatts, att
löneregleringen skulle bliva å befattningshavaren tillämplig men skyldighet
åläggas honom att genom biträde fullgöra de sysslor, för vilka han ej
har erforderlig kompetens. Lämpligare torde emellertid vara, att domkapitlet
på framställning av distriktet äger medgiva att med löneregleringens
trädande i kraft må anstå, tills den ej kompetente tjänstinnehavaren
avgått från befattningen, varvid emellertid bör sättas som villkor,
att lönen för denne utgår med belopp, som, med tagen hänsyn jämväl till
hans kompetens, enligt ovan angivna grunder kan au ses motsvara tjänstegöromålens
omfattning och levnadskostnaderna på orten.

Med gällande praxis torde överensstämma, att befattningshavare, som
tillsatts, innan ny lönereglering eller omreglering av lönen skett, bör vara havares rätt
berättigad bibehållas vid förutvarande avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet
under sin återstående tjänstetid, där han ej, på sätt i va. varande avlodel
fall skett, vid tillsättningen förbundits underkasta sig förändring härutinnan.
t

Då skolkantorsbefattning blir ledig, bör, innan åtgärder för be- ^ domkapit
fattningens återbesättande vidtagas, anmälan av distriktet göras hos ieti dä skolmandomkapitlet,
på vars prövning det, sedan folkskolinspektören fått yttra sig, to^fa^^9

220

Riktlinjer för ny lagstiftning.

må ankomma att bestämma, om befattningen fortfarande på de vid löneregleringen
bestämda villkor må vara förenad med skollärartjänsten.

LtiUträdé»tit Lag11 av- och tillträdestid bör, där ej annorlunda överenskommes, vara vid
'' '' självständig och biträdande; kantorsbefattning den 1 maj samt vid skolkantorsbefattning,
även beträffande bostads- eller bostälisförmån, den för
folkskollärartjänst gällande. Avgår innehavare av skolkantorsbefattning
från endera av de i befattningen ingående tjänster, bör han vara skyldig
samtidigt frånträda den andra. Utser distriktet, i fall då skolkantorsbefattning
ej kan inrättas, till biträdande kantor innehavare av skollärareänst inom
distriktet, synes förbehåll böra få göras av distriktet, att om denne avgår från
skollärartjänsten, han jämväl skall vara skyldig frånträda kantorsbefattningen.

Särskild organistbefattning.

Aven om såsom huvudregel uppställes, att samme person skall vara
orgelspelare och ledare av kyrkosången, bör det dock lämnas distrikt med
större invånarantal och ekonomisk bärkraft, ej endast i stad utan även a
landet, öppet att för vardera av dessa uppgifter inrätta särskilda befattningar.
Av omständigheterna i varje fall torde få bero, om dessa befattningar
skola vara av självständig eller biträdande art eller undantagsvis
förenas med folkskollärartjänst. Anställes särskild befattningshavare för
orgelspelningen (organist), bör för denne i tillämpliga delar beträffande
såväl kompetensen som i övrigt gälla, vad om kantor stadgats, dock att
lönen för skolorganist- eller biträdande organistbefattning ej må sättas till
lägre belopp än den för skolkantors- eller biträdande kantorsbefattning med
högre kompetens bestämda.

klockalr ^ dylika större distrikt, särskilt sådana i vilka stad ingår, torde, på

(kyrkofogde)- sätt förut nämnts, de icke kyrkomusikaliska uppgifter, som fortfarande
befattning, skulle komma att åligga kantor, ofta vara av den omfattning, att desamma,
kräva en persons uteslutande arbetskraft, och synes det, där så är fallet,
vara lämpligast, att för dessa uppgifter anställes särskild befattningshavare,
för vilken antingen kan användas den gamla benämningen klockare eller
annan efter arbetets huvudsakliga art lämpad benämning (kyrkofogde etc.).
Dylik befattningshavare har i första hand att fullgöra de ovan angivna, icke
kyrkomusikaliska uppgifter, som eljest skulle ålegat kantor, men i övrigt
synes det böra tillkomma kyrkorådet, att, i den mån bestämmelser därutinnan
ej meddelats vid löneregleringen, utfärda närmare föreskrifter angående
tjänstgöringsskyldigheten, dock med iakttagande att klockare (kyrkofogde),
på sätt för kantor stadgats, ej i tjänsten ålägges sådana göromål, vilka

221

Riktlinjer för ny lagstiftning.

skäligen under eget ansvar må kunna fullgöras av kyrkobetjäningen, och
att han ej erhåller större tjänstgöringsskyldighet, än som kan anses
motsvara lönen. Givetvis bör särskild klockare hava erfarenhet i kyrkobokföring
och äga den allmänbildning, som erfordras för bestridande av
de mod befattningen förenade göromål. Om i sistnämnda avseende bör
uppställas kravet på viss humanistisk bildning (realskoleexamen el. dyl.),
kan vara tveksamt, men synes det dock vara lämpligare överlämna åt
distrikten att själva uppställa erforderliga kompetensvillkor såväl härutinnan
som i kyrkomusikaliskt avseende, om, på sätt ovan ifrågasatts, särskild
klockare (kyrkofogde) i stället för kantor skall biträda med sång vid jordfästning,
som äger rum å sådan plats, att orgelverk i kyrka eller gravkapell
ej därvid kan användas, eller om det anses önskvärt, att klockare
må kunna vikariera för kantor. I övrigt bör för särskild klockare
kyrkofogde) i tillämpliga delar gälla, vad om innehavare av självständig
kantorsbefattning stadgats, dock att vid tillsättning prov ej skall förekomma
*).

Auställes särskild klockare (kyrkofogde), torde det få bero av omständigheterna
i varje fall, om organist- och kyrkosångargöromålen, förenade
eller var för sig, böra uppehållas genom befattning av självständig eller
biträdande art. Dock synes det, som om åtminstone i medelstora församlingar
den lämpligaste anordningen i flertalet fall vore att vid sidan om
klockarbefattningen inrätta eu självständig kantorsbefattning, vars innehavare
skall hava att svara för såväl orgelspeluingen som ledningen av
sången, med eller utan biträde av försångare.

Från kyrkans sida har särskilt framhållits vikten därav, att kantor Diakonata
och särskild klockare jämväl skulle kunna tagas i anspråk för diakonala (diakonblfattuppgifter,
innefattande deltagande i det frivilliga menighetsarbetet2), ning).
på sätt till stort gagn skett särskilt i Norge3). I enlighet därmed torde
distriktet böra, på sätt ovan ifrågasatts, bland sysslorna för såväl självständig
kantorsbefattning som särskild klockar(kyrkofogde)befattning äga
upptaga dylika diakonala uppgifter. För innehavare av biträdande kautorsbefattning
synes deltagande i nämnda uppgifter däremot ej lämpligen
böra upptagas såsom en skyldighet, men om i ett distrikt inrättas särskild
befattning för dylikt arbete (diakonbefattning), bör hinder ej möta, att

'') Jfr s. 222.

’) Jfr s. 166, 167, 169.
") Se Avel. 1, 8. 206 f.

222 Riktlinjer för ny lagstiftning.

biträdande kantors- och diakonbefattningarna gemensamt anslås lediga till
ansökan1).

tjänstledighet Beträffande sättet för tillsättning av ifrågavarande befattningar, kunde
tjänstgörings’- det val varit önskvärt, om de omständiga formerna därför kunnat förenkbeUj9sked
ni ®as'' ^<ir bibehållande av likheten med vad som gäller för skollärartjänster,
torde det dock vara lämpligast att i de bestämmelser, vilka såväl härutinnan
som angående tjänstledighet och avsked föreslagits av 1908 års
kommittera de, ej tills vidare göra andra ändringar än dem, som betingas
av de förändringar, vilka ovan ifrågasatts i lagstiftningen angående kantorerna
eller under tiden skett i folkskolestadgan. På sätt anmärkt blivit,
bör emellertid befogenheten för kyrkorådet att, då det ej gäller skolkantorsbefattning,
före förslagets upprättande förelägga en eller flera av de sökande
att avlägga prov borttagas. Vad särskilt angår de i 1908 års förslag
intagna grunder för förslags upprättande, äro de väl föga vägledande, men
det har ej visat sig möjligt att därutinnan i författning meddela närmare
föreskrifter. I händelse av tvist får det liksom hittills ankomma på myndigheterna
att mot varandra väga distriktens krav på att vid förslagets
upprättande hava eu viss frihet och kyrkomusikerkårens krav på en
rättvis befordran. Stadgandena om tjänstgöringsbetyg böra avfattas i huvudsaklig
överensstämmelse med de önskemål, som uttalats av Sveriges allmänna
organist- och kantorsförening.

Tillsättnings- \ åtskilliga fall äger patronus eller annan enskild rätt att tillsätta
skild. befattning av nu ifrågavarande slag. Bestämmelser härom synas böra
meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats i 47 § 2
mom. i lagen angående tillsättande av prästerliga tjänster d. 9 dec. 1910
och 6 § av kungörelsen d. 9 dec. 1910 med föreskrifter angående vad som
skall iakttagas vid ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan
tjänst. Till kontroll därå, att behörig person utses av den enskilde, bör
emellertid tilläggas, att av denne utfärdat antagningsbevis ej gäller, med
mindre det av kyrkorådet försetts med bevis om godkännande.

Förklarande I vissa fall har innehavare av befattning ej fått ordinarie anställning
"antage^be-6 u^''dn endast antagits tills vidare, med eller utan iakttagande av de för
.fattnings- tillsättning av ordinarie befattningshavare meddelade föreskrifter2). För
hordinarie * sådana fall synes kyrkostämman böra äga att, sedan ny lönereglering ägt
rum, utan föregånget förslag och val förklara honom såsom ordinarie, där

9 Se s. 169.

’) Jfr s. 106 samt Avd. 1, s. 196.

223

Riktlinjer för ny lagstiftning.

lian viss tid, t. ex. minst två år före den tid, löneregleringen trädde i
kraft, innehaft befattningen och äger den därför föreskrivna kompetensen.

Den disciplinära myndigheten torde böra överflyttas från kyrkostämma Ansvar för
till kyrkoråd, och bestämmelserna därom avfattas i huvudsaklig över- ei 1 tjih
ensstämmelse med vad som gäller för skollärare enligt § 32 folkskolestadgan,
sådan den lyder enligt kungörelsen d. 22 sept. 1917, dock att
innan disciplinär åtgärd vidtages eller beslut meddelas om avstängning
från tjänstgöring, yttrande bör inhämtas från vederbörande kontraktsprost.
Avstängning från tjänstgöring bör givetvis endast förekomma i fall, då en
sådan åtgärd oundgängligen kräves i kyrkans intresse, och torde åtminstone
i regel såsom en ytterligare förutsättning för dylik avstängning böra uppställas,
att det kan antagas, att densamma omedelbart kommer att efterföljas
av suspension eller avsättning. Upphäves i anledning av besvär
kyrkorådets beslut om avstängning, synes den myndighet, som prövar besvären,
böra äga bestämma, om befattningshavaren skall vara berättigad
återfå, väd han av sina avlöningsförmåner under avstängningstiden tätt
avstå till vikariens avlöning. Återbetalningsskyldigheten bör åtminstone i
första hand åligga distriktet.

Såväl i befattningshavarens eget intresse som med hänsyn till kyrko- Pensionering.
musiken är det av vikt, att innehavare av självständig kantorsbefattning
beredes möjlighet och får skyldighet att vid viss ålder avgå från befattningen
med pension, och att pension även beredes hans änka och barn.

Vad sålunda anförts gäller i huvudsak jämväl innehavare av biträdande
kantorsbefattning samt särskild klockar(kyrkofogde)befattning, och synes
jämväl innehavare av skolkantorsbefattning kunna äga krav på, att lönen
för denna befattning inräknas vid bestämmande av såväl hans egen som hans
änkas och barns pensionering. Så snart tjänste- och löneförhållandena
blivit reglerade för ifrågavarande befattningshavare, torde svårighet ej möta
att få dessa intagna i statens nybildade anstalt för pensionering av
folkskollärare ra. fl., och hava i anledning härav jämväl vid de nya lönernas
bestämmande hänsyn tagits till de bidrag, som för pensioneringen
skola utgå från befattningshavarna själva. Då sådan pensionering ordnas,
torde i samband därmed nådårsrätten, som alltmera förlorat sin betydelse,
böra upphöra. För närvarande och till dess närmare utredning ägt rum,
bör emellertid i lagen endast intagas förbehåll om skyldighet för befattningshavaren
att underkasta sig de bestämmelser, som kunna varda meddelade
angående såväl hans egen som hans änkas och barns pensionering.

224 Riktlinjer för ny lagstiftning.

*lfa fi^r*ar? Beträffande motsvarande, befattningshavare i icke territoriella försam la,

.. lingar synes lämpligast, att det överlämnas åt Konungen att för dessa, med
ledning av vad som stadgats för territoriella församlingar, meddela erforderliga
föreskrifter.

Siad, som består
av flera Består stad av flera pastorat med gemensam ekonomi, bör för dessa

>Jed8gemen- löneregleringen verkställas gemensamt.

sam ekonomi.

Av den nya Bland de författningar, som med anledning av den nya lagstiftningen
Ulföranledda1 uPphävas> synas, utöver de av 1915 års sakkunniga angivna, böra

författnings- upptagas 11 kap. 8 § och 24 kap. 11 § kyrkolagen samt 7 punkten i
andringar, prästerskapets privilegier, i vad den avser ämbetsgårdar för klockare i städerna1).

Däremot torde, om, på sätt föreslagits, i lagen intages föreskrift därom, att
kantor skall äga åtnjuta de klockare och organister till försäkrade förmåner och
rättigheter samt fullgöra de klockare enligt lag eller författning åliggande
göromål, ändring ej erfordras i de författningar, som lämna föreskrifter
om vissa åligganden för klockare och organister eller beträffande deras boställen.
Med erforderlig förändring i kyrkostämmoförordningen kan anstå,
tills denna av annan anledning blir föremål för omarbetning.

Uppehållande Blir klockar-, organist- eller kantors(kyrkosångar)befattning ledig,
av befattning, innan ny lönereglering fastställts för det distrikt, befattningen tillhör, synes
som blir ledig, lämpligast, att där domkapitlet ej annorlunda bestämmer, åtgärder för bem^eregiering°
fattningens återbesättande ej vidtagas, innan dylik fastställelse meddelats,
fastställts, och att, tills detta skett, befattningen uppehälles med vikarie, som, sedan
tjänst- och nådåret gått till ända, bör äga åtnjuta samtliga med befattningen
förenade avlöningsförmåner.

Äldre bestäm- På sätt ovan angivits, skall vid ny lönereglerings trädande i kraft
tampning,‘ till redan tillsatt befattningshavare vara berättigad bibehållas vid förutvarande
dess ny fåne- avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet under sin återstående tjänstereglermgS
att ^d, {]ar jiail ej vj(] tillsättningen förbundits underkasta sig förändring härutinnan.
Detsamma bör givetvis även gälla innehavare av befattning, för
vilken ny lönereglering ännu ej trätt i kraft, och synes jämväl i övrigt
beträffande dylik befattning böra gälla, vad hittills varit stadgat, där
Konungen ej annorlunda bestämmer.

Kyrkolag eller Om lagstiftningen angående kantorerna ordnas på ovan angivet sätt,

stadga.--

'') Se s. 102.

Riktlinjer för ny lagstiftning.

uppstär frågan, till vilken del denna lagstiftning skall kava kyrkolags natur.
I 1908 års förslag uteslöts ur kyrkolag ock känvisades till stadga åtskilliga
bestämmelser, som förut reglerats i kyrkolags ordning, särskilt unga
ende tjänståligganden för ock bekörigket till kantorsbefattningar. Anledningen
därtill var givetvis närmast den, att för de klockare och organister,
vilkas befattningar voro förenade med skollärareänst, flertalet bestämmelse!''
meddelats i administrativ väg. Mot kom mitterades förslag i denna del
gjordes i avgivna yttranden erinringar, ock överflyttade i anledning därav
1915 års sakkunniga, som ej uppgjorde förslag till erforderliga administrativa
bestämmelser, en del av 1908 års kommitterade i stadgan upptagna
föreskrifter till lagen. Det synes, som om bemälda sakkunniga därvid i
vissa avseenden gått längre än erforderligt, ock i allt fall längre än som
kan anses önskligt, om man, i den utsträckning ske kan, vill tillse, att
föreskrifterna angående med skollärareänst ej förenade kantorsbefattningar
skola tillkomma i samma ordning, som gäller för med skollärareänst förenade
dylika befattningar. Vad särskilt tjänstegöromålen angår, torde, på sätt
ovan nämnts, endast de allmänna huvudgrunderna böra angivas i lagen. Åt
Konungen bör sedan överlämnas att meddela närmare bestämmelser ock avgöra,
i vad män olika regler skola gälla för särskilda slag av befattningshavare. Förhållandet
torde i huvudsak vara detsamma beträffande behörighetsvillkoren.
Vidkommande reglerna för tillsättning, tjänstledighet ock avsked synas de
utan olägenhet kunna ordnas administrativt, i överensstämmelse med vad
nu gäller befattningar förenade med skollärare dust. Mera tveksamt kan
det vara, då det gäller ansvar för fel i tjänsten. Men om stadgandena
därom, på sätt ovan föreslagits, avfattas i enlighet med vad i sådant avseende
i administrativ väg redan föreskrivits för skollärare, föreligger näppeligen
anledning att för kantorerna etc. upptaga motsvarande bestämmelser
i lag, helst dessa bestämmelser även skola äga tillämpning å innehavare
av skolkantorsbefattningar.

29 — Klockarutredninyen. Avd. 2.