K0MMERSK0LLEGI1K0MM1TTÉNS BETÄNKANDE: III (Statens offentliga utredningar 1916:4)

K0MMERSK0LLEGI1K0MM1TTÉNS BETÄNKANDE: III

HANDELSKAMRARNA

STOCKHOLM

KUNQL. BOKTRYCKERIET. I*. A. NORSTEDT il 8ÖNKR

1914

[141044]

Till KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 13 november 1908 tillsatte Eders Kungl.
Maj:t en kommitté med uppdrag att efter verkställd utredning inkomma
med utlåtande och förslag rörande förändrad organisation av kom -

merskollegiet och reglering av löneförhållandena vid nämnda ämbetsverk
m. m.

Denna kommitté, kommerskollegiikommittén, som redan tidigare gemensamt
med de genom nådigt beslut den 11 december 1908 utsedda departementalkommitterade
i särskilda betänkanden av den 18 november 1911 och
den 5 juli 1913 avgivit förslag dels angående inrättande av ett centralt förvaltningsorgan
för sociala ärenden m. m., dels angående inrättande och
organiserande av ett nytt statsdepartement för handel, industri och sjöfart
m. m., har numera avslutat behandlingen av den ävenledes till kommitténs
handläggning överlämnade frågan om auktorisering av handelskamrar jämte
andra i samband därmed stående spörsmål och får härmed genom avgivande
av förslag i detta ämne slutföra sitt uppdrag.

I kommitténs sammansättning har icke efter avgivandet av betänkandet
den 5 juli 1913 någon förändring ägt rum.

Däremot har byråchefen E. G. Huss på underdånig ansökan erhållit entledigande
från sitt förordnande såsom kommitténs sekreterare från och med
den 15 oktober 1913, och har t. f. sekreteraren i kommerskollegiet E. Modig
därefter jämlikt Eders Kungl. Maj:ts uppdrag tjänstgjort i sådan egenskap.

Kommittén har under tiden efter den 5 juli 1913 sammanträtt in pleno den
17 december 1913 och den 30 juni och 1 juli 1914. Däremellan hava förekommit
sammanträden av subkommittéer.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 31 oktober 1913 avreste kommmitténs
ordförande samt ledamoten Friberg och sekreteraren till Göteborg för att bevista
det sjunde svenska handelskammarmötet därstädes den 3—4 november
1913, varvid överläggningar ägde rum med åtskilliga representanter för
olika handelskamrar angående vissa med kommitténs uppdrag sammanhängande
frågor.

I nu förevarande ämne har Eders Kungl. Haj:t till kommittén för avgivande
av utlåtande överlämnat följande handlingar:

den 29 september 1911 särskilda framställningar om statsunderstöd åt
handelskamrar av Sveriges hantverksorganisation, Sveriges allmänna handelsförening,
Smålands handelskammare, Örebro läns handels- och industrikammare
samt Södra Älvsborgs läns industri- och handelskammare jämte kommerskollegiets
och statskontorets däröver avgivna utlåtanden;

den 15 januari 1912 handelskammarens i Gävle underdåniga skrivelse den
14 december 1911 angående understöd av statsmedel för främjande av kammarens
verksamhet under år 1912; samt

den 6 och 13 juni 1912 sjätte svenska handelskammarmötets underdåniga
framställningar rörande vidtagande av åtgärder för auktorisering av handelskamrarna
och beredande av statsunderstöd åt dem m. m.

I sammanhang med behandlingen av ifrågavarande ärende har kommittén
från överståthållareämbetet ävensom samtliga länsstyrelser i riket begärt och

erhållit vissa uppgifter och uttalanden angående handels- och sjöfartsnämnderna
i riket och deras verksamhet samt angående möjligheten att överflytta
ärenden från dessa nämnder till handelskamrarna resp. kommunala organ
eller lokalmyndighet.

Därjämte har kommittén från de skilda handelskamrarna vid olika tillfällen
införskaffat upplysningar i frågor berörande kamrarnas ställning och
verksamhet.

Från vissa handelskorporationer i övriga skandinaviska länder har kommittén
på begäran erhållit upplysningar och meddelanden rörande förhållandena
på förevarande område i dessa länder.

Stockholm den 1 juli 1914.

Underdånigst

ALFR. LAGERHEIM.

Johan E. Ekman. Henning Elmquist. Per G. Friberg.

Joh. Hellner. C. J. F. Ljunggren.

F. Malmros. Axel Wahlberg.

Einar Modig.

BETÄNKANDE

A. Historisk översikt. Redogörelse för de nuvarande
handelskamrarnas tillkomst.

I kommitténs den 5 juli 1913 gemensamt med departementalkommitterade Äldre tider.
avgivna betänkande angående inrättande av ett handelsdepartement hava i
sammanhang med den historiska redogörelsen för det statliga centralorganet
för handel och näringar (»Kommerskollegiets uppkomst och utveckling»,
sid. 43—73), till vilken kommittén här får hänvisa, även lämnats en del antydningar
om de ansatser till uppkomst av lokala näringsorgan, som framträtt
under olika skeden av vår historia, och som i vissa fall i en eller
annan form blivit realiserade, i andra åter stannat vid blott planer och
förslag.

Kedan den tanke på inrättande av tre handels- eller kommerskollegier i
olika landsdelar, som ligger till grund för Axel Oxenstiernas instruktion av
1651, men som aldrig förverkligades, synes visa hän på en känsla av behövligheten
av att åt olika ortsintressen bereddes tillfälle att öva inflytande på
statens näringsförvaltning. Samma känsla gjorde sig gällande, då planerna
på inrättande av dotterkollegier eller »handelskamrar» både i Skåne, Östersjöprovinserna
och Tyskland på 1660-talet åter upptogos. Icke heller dessa ledde
emellertid till något resultat. Icke desto mindre var denna tid i organisatoriskt
avseende synnerligen fruktbar för såväl handel som övriga näringar,
vilka allt mera infogades i skråväsendets fasta former. År 1661 utfärdades
sålunda stadgar för det första köpmansgillet i Göteborg och 1662 inrättades
ett dylikt gille i Stockholm. Såsom i ovan omförmälda redogörelse framhållits,
erhöll sistnämnda gille, vilket såtillvida kan betraktas som en
statsinstitution, att dess stadgar utfärdades av regeringen och ordförandeskapet
uppdrogs åt en statsämbetsman, nämligen överståthållaren, uppgifter,
vilka sträckte sig vida utöver de egna närmaste intressenas ram och gåvo
institutionen en allmän betydelse för både huvudstadens och rikets näringsliv.

Varken dessa gillen eller än mindre de »handelssocieteter» och liknande institutioner,
som under detta och följande århundrade i stort antal växte fram,
varhelst stadsmannanäringar idkades, voro dock organiserade på det sätt,
att de ägnade sig till förmedlande länk mellan näringslivet och statsförvaltningen,
men behovet av organisationer med sådant syfte var också ringa,
så länge näringsidkarna vid riksdagarna i borgarståndet ägde sina naturliga
talemän. När detta förhållande med 1866 års representationsreform
upphörde, voro de individualistiska tendenserna inom näringslivet så för -

1885 års
kommittéförslag.

härskande, att något behov av organisationer utöver de handels- och fabriksföreningar,
som efterträtt de gamla handelssocieteterna och övriga skråföreningar,
icke på länge gjorde sig gällande, om ock de förras verksamhet var av
föga omfattande och innehållsrik art. Endast uppkomsten av de s. k. köpmannaföreningarna,
av vilka den första bildades i Göteborg 1857, vittnar om en
större livaktighet och sinne för vikten att bevara samhörigheten och arbeta
för gemensamma intressen. Från och med 1867 börja visserligen handelsoch
sjöfartsnämnder (jfr sid. 42) inrättas i olika städer, men dessa institutioners
karaktär av kommunala organ, tillkomna huvudsakligen för fullgörande
av vissa noggrant bestämda funktioner, och. deras organisation hava
i det hela gjort dem föga ägnade till representationer för näringsintressena,
ehuruväl de, innan härför bättre anpassade korporationer tillkommit, i många
fall fullgjort viktiga uppgifter på detta område och särskilt i de större städerna
i icke ringa mån avhjälpt bristen på verkliga handelsrepresentationer.

En ny period i näringsorganisationernas historia kan sägas inträda på
1880-talet med tillkomsten av vissa hela riket omfattande sammanslutningar,
såsom Sveriges allmänna handelsförening, som konstituerades i Stockholm
den 25 augusti 1884. Genom de till densamma anslutna lokalföreningarna
och särskilt inrättade lokalavdelningarna har Sveriges allmänna handelsförening
skapat ett hela landet omspinnande nät av organisationer, vilka i
sin mån bidragit till fyllande av den lucka, som saknaden av handelskamrar
utgjort. Från samma period daterar sig ock Sveriges allmänna exportförening,
som bildades i Stockholm den 18 april 1887.

Det var också under detta decennium, som ett initiativ togs till införande i
vårt land av industri- och handelskammareinstitutionen, vilken då redan på
flera håll utomlands nått en betydande utveckling och visat sig ägnad att
skänka dessa näringar just den organisationsform, som de behövde.

Den 2 november 1883 uppdrog Kungl. Maj:t nämligen åt en kommitté
att taga frågan om indragning eller ombildning av kommerskollegiet i övervägande
samt avgiva fullständigt förslag till organisation av ett ämbetsverk
för handläggning av ärenden angående handel och näringar. Sedan Kungl.
Maj:t på därom gjord framställning medgivit, att den del av kommitténs betänkande,
som angick ämbetsverkets organisation, finge avlämnas utan hinder
av att kommittén icke samtidigt hunne avgiva förslag angående de åtgärder,
vilka ansetts erforderliga för åstadkommande av behörig växelverkan mellan
det ifrågasatta ämbetsverket och idkarna av de näringar, vilkas intressen
detsamma hade att företräda, avgav kommittén den 12 mars 1884 underdånigt
betänkande och förslag angående det i förstnämnda avseende meddelade
uppdraget.

Efter det kommittén enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober 1884
blivit förstärkt med två näringsidkare, avgav kommittén slutligen den 22 juli
1885 sitt av förslag till förordning åtföljda betänkande angående industrioch
handelskammare.

Under den tidigare delen av kommitténs arbeten hade, i fråga om näringarnas
representerande, tanken på inrättande av en vid sidan av det föreslagna
ämbetsverket ställd, periodiskt sammanträdande rådgivande församling
av ombud för de yrken, vilkas intressen ämbetsverket både att tillgodose,
stått i förgrunden. Åtskilliga skäl grundläde emellertid vid ämnets fortsatta
behandling hos kommitterade en bestämd övertygelse, att frågans lösning
i första hand vore att söka i en annan riktning, och att den ifrågasatta
representationen för näringarnas intressen, om den skulle kunna komma
att fylla det aA^sedda ändamålet, borde erhålla formen icke enbart av en för
hela riket gemensam församling med endast periodiskt förekommande sammanträden,
utan i främsta rummet av ortsrepresentationer, vilka under fortsatt
\’erksamhet till näringarnas fromma kunde inom det för envar av dem
anvisade trängre område förvärva tillförlitlig kunskap om näringarnas ställning
och behoAr. Förebilder för en sådan anordning fann kommittén i de i
utlandet sedan lång tid tillbaka förekommande industri- och handelskamrarna,
och en sådan lösning aA^ frågan hade också vunnit sympatier bland näringsidkarna
själva, enligt vad som framgått av förhandlingarna vid det år 1884
i Stockholm hållna femte allmänna industriidkaremötet.

I överensstämmelse med denna sin uppfattning föreslog kommittén, att i
Stockholms stad samt i varje aAr rikets län skulle inrättas en industri- och
handelskammare, där ej Konungen förordnade, att för två eller flera län finge
inrättas gemensam kammare. Kommittén hade härvid förutsatt, att de respektive
länens näringsidkare skulle i Amrje fall beredas tillfälle att på förhand
yttra sig om önskvärdheten och behoAret av en dylik sammanslagning.

Industri- och handelskamrarna skulle tillkomma

att i fråga om åtgärder, vilka beröra industri eller handel, tillhandagå
vederbörande myndigheter med erforderliga upplysningar samt i sådana ämnen
avgiva utlåtanden;

att med uppmärksamhet följa industriens och handelns utveckling inom
det för kammaren anvisade område samt, där kammaren funne särskilda åtgärder
för dessa näringars främjande erforderliga, såsom i fråga om författningars
utfärdande, kommunikationsväsendets befordrande, yrkesskolors inrättande,
utställningars anordnande m. m. dylikt, därom hos Konungen eller
vederbörande ämbetsmyndighet göra framställning eller, såvitt dessa angelägenheter
icke enligt gällande författningar tillhörde offentlig myndighets
ämbetsåtgärd, själv vidtaga de åtgärder, vartill förhållandena kunde föranleda,
samt

att årligen inom utgången av april månad till Konungen avgiva redogörelse
för kammarens verksamhet samt berättelse angående industriens och handelns
ställning under det nästförflutna året.

Industri- och handelskammare skulle hava sitt säte i den stad inom kammarens
område, vilken av Konungen bestämdes, och utgöras av minst åtta
och högst tjugufyra ledamöter, valda för tre år, räknat frän och med januari
månads början året näst efter det, under vilket valet skett. Antalet ledamöter
i varje särskild kammare skulle bestämmas av Konungen, varvid

kommittén förutsatte, att hänsyn skulle komma att tagas såväl till antalet
valberättigade, som ock till näringsidkarnas i sådant avseende uttryckta
önskningar.

Valrätt till kammaren skulle inom den kammares område, där lian driver
sin rörelse, tillkomma varje i allmänna kommunala angelägenheter röstberättigad
och inom den kommun, där rörelsen drives, till bevillning för minst
1.800 kronors årlig inkomst av kapital och arbete taxerad idkare av industri,,
handel eller därmed jämförlig näring. Enahanda rätt skulle tillkomma
bolag. Såsom motiv för den föreslagna censusbestämmelsen anförde kommittén
huvudsakligen, dels att rösträtt vid allmänna val i Sverige dittills på
alla områden betingats av ett visst mått av ekonomiskt oberoende och att
något undantag från denna regel icke borde göras, då frågan gällde produktionens
och omsättningens ur ekonomisk synpunkt synnerligen viktiga
intressen, samt att hos en industriidkare eller handlande, som icke driver sin
rörelse i sådan omfattning, att han därför erlägger bevillning, eller som ej
taxerats högre än att han äger tillgodoräkna sig bevillningsavdrag, endast
undantagsvis lär kunna påräknas den insikt i eller det intresse för allmänna
ekonomiska frågor, som måste hos valmännen förefinnas för att kamrarna
skulle erhålla en ändamålsenlig sammansättning; dels ock att det icke torde
kunna påvisas, att ifrågavarande klass av näringsidkare har några egendomliga
och för övriga näringsidkare främmande intressen att bevaka.

För väljande av ledamöter i kamrarna skulle de valberättigade fördelas i
två särskilda klasser, nämligen:

1. industriklassen, till vilken skulle räknas idkare av fabriks- och hantverksrörelse
ävensom bergsbruk; samt

2. handelsklassen, till vilken skulle räknas idkare av handel och sjöfart,
rederi-, bank- och försäkringsrörelse, ävensom ägare av kanal- eller järnväg,
som upplåtits till allmänhetens begagnande.

Valen skulle ske klassvis och därvid vardera klassen utse hälften av det
antal medlemmar, varav kammaren skulle utgöras, och lika många suppleanter.
Varje valberättigad skulle äga en röst och följaktligen vid samma val kunna
rösta endast i endera klassen; inom skilda kammares områden skulle valrätt
emellertid samtidigt få utövas.

Då kommittén föreslog en dylik uppdelning av valmännen på två klasser,
utgick kommittén från att den skiljaktighet i intressen, som faktiskt förefinnes
mellan handelns och industriens idkare, jämväl borde få ett uttryck i
kamrarnas sammansättning, på det att å ena sidan de olika yrkenas utövare
skulle fatta det förtroende för den ifrågasatta institutionen, som endast
kunde bliva en frukt av vissheten, att deras åsikter och önskningar där
komme i tillfälle att göra sig gällande, samt å andra sidan administrationen
skulle beredas säkerhet, att varje fråga behandlades med erforderlig mångsidighet
och sakkunskap.

Av trenne reservanter i kommittén, vilka ansågo, att genom den av majoriteten
föreslagna anordningen industriens intressen icke skulle bliva behörigen
tillgodosedda, yrkades, att av antalet platser inom varje kammare

två tredjedelar skulle tillkomma representanterna för industriens — därav
hälften storindustriens och hälften hantverkets— idkare och endast en tredjedel
handelsnäringens målsmän. För valen skulle alltså de valberättigade
uppdelas i tre klasser och gränsen mellan de båda industriklasserna dragas
vid en upptaxerad årsinkomst av 5.000 kronor. Den nedre gränsen för hantverksklassen
skulle sammanfalla med den av majoriteten föreslagna. Såsom
stöd för detta sitt yrkande anförde reservanterna i huvudsak, dels att även
industriidkarna försälja sina varor, varför även de äro intresserade av handelsfrågor
och att de sålunda i motsats till köpmännen beröras av alla
frågor, som komma till kamrarnas behandling, dels att på grund av tidsförhållandena,
arbetarefrågans framträdande ställning m. m. det kunde antagas
med stor sannolikhet, att större delen av de frågor kamrarna finge att handlägga
skulle komma att hänföra sig till industrien, dels slutligen att handelsnäringen
redan ägde specialrepresentationer i de viktigaste städerna i
handels- och sjöfartsnämnderna. Särskiljandet av de båda industriklasserna
skulle närmast betingas därav, att såväl fabriks- som hantverksidkarna förutsatts
komma att företrädesvis utse representanter, vardera gruppen ur sin
egen klass, i följd varav ej blott kamrarnas sammansättning bleve beroende
av den ena eller andra klassens tillfälliga numeriska överlägsenhet inom
valdistriktet, utan ock fabriksidkarna, bland vilka dock antagligen de för
deltagande i kamrarnas arbeten erforderliga kvalifikationerna i synnerhet
vore att påräkna, i allmänhet icke bleve representerade i kamrarna. Emot
reservanternas yrkande på en talrikare representation för de industriella
yrkena än för handeln anförde kommittémajoriteten bland annat, att det
säkerligen icke skulle bidraga till en gagnande utveckling av den ifrågasatta
institutionen, om industriens målsmän tillerkändes avgörande inflytande
på kamrarnas beslut utan avseende å det mer eller mindre berättigade
i de önskemål, vilka av dem omfattades. Mot tanken på särskiljande
av fabriksindustri och hantverk anförde majoriteten, att det svårligen kunde
påvisas, det skillnaden mellan dessa båda näringsgrenar motsvaras av en
väsentlig skiljaktighet i ekonomiska intressen, och att vidare skillnaden i
fråga vore av den art, att den väl kunde i allmänna ordalag antydas, men
däremot näppeligen i så bestämda drag angivas, att den för det föreliggande
ändamålet möjliggjorde ett särskiljande av fabriksindustriens och hantverksnäringens
idkare. Den av reservanterna uppdragna gränsen betecknade kommittémajoriteten
såsom helt och hållet godtyckligt vald.

Valen till kamrarna skulle vara omedelbara, och länsstyrelsen i det län,
där kammaren har sitt säte, valförrättande myndighet, dock att i städer
valsedlarna skulle insändas genom magistraten, vilken skulle låta dessa åtföljas
av de anmärkningar, vartill de kunde giva anledning, under det å
landet valberättigad själv skulle omedelbart översända sin valsedel till valförrättaren,
sedan han låtit ordförande i vederbörande kommunalstämma förse
den med intyg om hans behörighet att deltaga i valet. Varje valsedel skulle
innehålla namn på så många ledamöter och suppleanter, som skulle utses av
den klass, vari vederbörande röstar. Valet skulle gälla för tre år och före -

Kommers kollegiets yttrande.

tagas inom september månads utgång sista året i varje period. Då kommittén
ansåg, att näringsidkarna själva borde få bestämma de kvalifikationer,
vilka borde finnas hos deras ombud, tillämpades i fråga om valbarheten icke
den med avseende å valrätten använda klsssin delningen, ej heller inskränktes i
övrigt valrätten till någon viss klass av medborgare, utan uppställdes såsom
villkor för valbarhet endast att hava uppnått 25 års ålder samt vara valberättigad
i allmänna kommunala angelägenheter.

Kammare skulle vara beslutför, om minst halva antalet av ledamöterna
vore närvarande. Åt ett utskott bestående av ordförande och minst två ledamöter
skulle kunna uppdragas att under tiden mellan kammares sammanträden
handlägga ärenden av mindre vikt. Om kammare eller dess utskott
vid behandling av något ärende funne sig vara i behov av upplysningar
från ämbets- eller tjänstemän inom kammarens område, skulle kammaren
hos länsstyrelsen kunna begära, att sådana upplysningar infordrades.

Beträffande de ovan omförmälda årsberättelserna, vilkas offentliggörande
kommittén förutsatte, ansåg kommittén, att de för möjliggörande av en
jämförelse mellan förhållandena inom olika kammarområden borde uppställas
efter samma plan, varför bestämmelser angående deras uppställning och innehåll
på förhand borde meddelas. De tyska handelskamrarnas berättelser
ansåg kommittén med fördel kunna begagnas som förebilder. I sammanhang
härmed uttalade kommittén, att man varken torde kunna ålägga kamrarna
att offentliggöra årsberättelser eller på dessa berättelser ställa några större
anspråk, om man icke beredde kamrarna medel att bestrida tryckningskostnaderna
samt att avlöna sekreterare, vilka kunde vara i tillfälle att på berättelsernas
uppsättande nedlägga större omsorg än som kunde påräknas, om
detta bestyr skulle utan ersättning åligga kamrarnas ordförande. Kommittén
ansåg också, att ett anslag av statsmedel för nämnda ändamål vore ett oeftergivligt
villkor för att kamrarna skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
lösa sin uppgift. Härjämte ansågs, att ersättning för betjäning vid sammanträdena
och för skrivmaterial m. m. dylikt borde beredas ävensom
för ledamots resa inom kammarområdet fram och åter till den stad, där
kammaren sammanträder. Sekreterares avlöning ansåg kommittén böra utgå
med olika belopp, med hänsyn till kammares ledamotsantal och omfattningen
av dess verksamhet, dock med högst 1,500 kronor. Under förutsättning att
kammare bleve inrättad i varje län, beräknades kostnaden härför i genomsnitt
till 500 kronor. Tryckningskostnader och övriga expenser upptogos
till samma belopp, varemot någon bestämd beräkning på förhand av resekostnaderna
icke ansågs möjlig. Kommittén kom emellertid till den slutsats,
att statsverkets hela utgift för industri- och handelskamrarna icke borde
komma att överstiga ett årligt belopp av 40,000 kronor.

Det av kommittén avgivna betänkandet remitterades till kommerskollegiet,
som den 18 maj 1886 inkom med underdånigt utlåtande efter att hava inhämtat
yttranden av länsstyrelserna, städernas magistrater, handels- och
sjöfartsnämnderna samt en mängd föreningar av näringsidkare. I utlåtandet
anförde kollegiet till en början, att det med införandet av industri -

och handelskammare huvudsakligen avsedda syfte eller åstadkommande av
en genom laga former ordnad växelverkan mellan administrationen, å ena
sidan, och målsmännen för det praktiska näringslivet, för så vitt det avser
industri och handel eller annan därmed jämförlig näring, å andra sidan,
funne kollegiet, då otvivelaktigt en sådan växelverkan borde vara ägnad att
befrämja berörda näringsgrenars utveckling och underlätta lösningen av ekonomiska
frågor, vara i hög grad beaktansvärt. Huruvida emellertid detta
ändamål skulle kunna genom den ifrågasatta institutionen ernås, och den
åsyftade växelverkan mellan statens organ och näringsidkarne bliva något
mer än blott och bart formell, eller med andra ord huruvida institutionen
skulle kunna antagas komma att medföra något avsevärt praktiskt resultat,
berodde dock enligt kollegiets åsikt väsentligen på, i vad män behovet av
institutionen gjort sig bland näringsidkarne själva i vårt land kännbart och
om allmänt intresse för saken vore att hos dem påräkna. I motsatt fall
kunde institutionen lätt få karaktären av en främmande och konstlad inrättning
utan inneboende livskraft och dess verksamhet bliva utan nytta för
att icke säga skadlig. För bedömande av denna fråga hade man att taga
hänsyn till näringsidkarnes egna uttalanden. Till förmån för institutionens
införande hade yttrat sig dels det femte allmänna industriidkaremötet år
1884, dels de flesta föreningar och korporationer, vilka blivit hörda av kollegiet,
till största delen dock endast i allmänna ordalag eller under vissa förbehåll.
Yttranden hade emellertid även avgivits i annan riktning. Sålunda
hade Stockholms fabriksförening, fullmäktige i Järnkontoret och handelsoch
sjöfartsnämnden i Göteborg i mer eller mindre positiv form förnekat
behövligheten av institutionen för sina resp. områden; sistnämnda korporation
hade till och med uttryckt farhågor för ett förmynderskap, som under vissa
förhållanden kunde verka hämmande på näringsidkarnes egen företagsamhet
och energi. Dessa uttalanden gåvo kollegiet anledning ifrågasätta, huruvida
bland näringsidkarne i allmänhet och särskilt inom den större industrien och
handeln, förefunnes tillräckligt intresse för saken; åtminstone ansåg kollegiet
behovet av och intresset för institutionen förekomma i väsentligt olika grad
i olika delar av landet. Med hänsyn härtill kunde kollegiet för sin del
icke biträda kommitterades förslag om obligatoriskt inrättande av industrioch
handelskamrar, utan ansåg, att inrättandet därav borde göras beroende
av framställning därom av näringsidkare å någon viss ort samt på Kungl.
Maj:ts prövning av frågan i varje särskilt fall. Att den eftersträvade växelverkan
mellan förvaltningen och näringsidkarna på så sätt sannolikt icke
åtminstone omedelbart skulle komma att omfatta hela landet, utan att de
vidsträckta områden, där befolkningen vore gles och här avsedda näringar
föga utvecklade, sannolikt icke skulle erhålla någon näringsrepresentation,
fann kollegiet icke innebära någon synnerlig olägenhet. För övrigt framhöll
kollegiet önskvärdheten av att vinna erfarenheter rörande institutionens
lämplighet för våra förhållanden och bästa sättet för dess anordnande,
vilket bäst kunde ske, om en eller annan på frivillighetens väg inrättad
kammare kunde tjäna som utgångspunkt för institutionens vidare utveckling

och utbredning. Icke heller kunde kollegiet ansluta sig till kommitterades
uppfattning om länsindelningen såsom lämpligaste grund för bestämmande
av kamrarnas områden; i sistnämnda avseende borde näringslivets egna förhållanden
och den därav betingade gemensambeten i intressen mellan olika
trakter vara avgörande. Även detta borde av Kung! Maj:t prövas i varje
särskilt fall. Däremot ansåg kollegiet lika med kommittén, att kamrarna,
varhelst de komme att inrättas, borde ordnas likformigt och i överenstämmelse
med på förhand givna föreskrifter. Kollegiet instämde ock med kommittén
därutinnan, att institutionen borde ordnas såsom gemensam för de
båda näringsgrenarna industri och handel med rätt för varderas idkare att
utse sina representanter, dock att, då i åtskilliga betydande ekonomiska
frågor industrien och handeln måste anses hava i viss mån skiljaktiga intressen
samt då, om minoriteten i kammaren, då det gällde att göra framställningar
eller avgiva utlåtanden, vore hänvisad till att endast reservationsvis
giva sin mening tillkänna, det vore att befara att frågorna bleve
ensidigt behandlade av representanterna för den näringsklass, som för tillfället
hade majoritet i kammaren, kollegiet ansåg att det borde beredas tillfälle
för vardera klassens representantar att, efter gemensamma överläggningar
med den andra klassens representanter, där de så önska, särskilt fatta beslut.

Med avseende å frågan om antalet representanter i varje kammare för
handeln och för industrien, om vilken fråga kommittén icke kunnat enas,
uttalade kollegiet, att de skäl reservanterna anfört till stöd för sin uppfattning,
att industrien borde erhålla ett större antal medlemmar i kamrarna
än handeln, visserligen kunde anses i åtskilliga delar tala för denna mening,
men anslöt sig dock till kommittémajoriteten. Härtill föranleddes kollegiet
dels av att en sådan på förhand given överlägsenhet för den ena näringsgrenens
företrädare ansågs komma att motverka intresset för saken hos idkarna
av den andra näringsgrenen och möjligen, på sätt Stockholms handelsoch
sjöfartsnämnd för sin del uttryckligen tillkännagivit, föranleda, att
handelns målsmän hellre såge sig helt och hållet uteslutna från den nya
institutionen, dels ock därav att de skäl reservanterna anfört kunde anses
uppvägas av den insikt i och erfarenhet om angelägenheter, vilka jämväl
beröra industrien, som hos idkarne av handeln med hänsyn till det vidsträckta
verkningstillfället för denna företrädesvis borde vara att söka. Även kommitténs
förslag med avseende å census för valrätt ansåg sig kollegiet böra
biträda med hänsyn till den fara ett utsträckande av valrätten skulle medföra
för att de bästa krafter näringslivet bär att erbjuda icke komme att
i tillräckligt mått tillföras kamrarna. Kollegiet ansåg för övrigt, att ett utsträckande
av valrätten, om förhållandena framdeles sådant påkallade, vore
lättare att genomföra än en inskränkning av densamma, om den befunnes
från början vara för långt utsträckt. Valen till kamrarna borde enligt kollegiets
förmenande ske inför vederbörande magistrat i den stad, där kammaren
har sitt säte, i stället för inför Kungi. Maj:ts befallningshavande.
Härjämte ifrågasatte kollegiet vissa mindre genomgripande förändringar i
kommitténs förslag.

Det torde förtjäna nämnas, att 1885 års kommittéförslag även i annan väg
gjordes till föremål för en kritisk granskning, i det vice häradshövding G.

E. Fahlcrantz vid sammanträde med nationalekonomiska föreningen i Stockholm
den 28 april 1887 i ett längre inledningsföredrag utförligt behandlade
frågan om handelsorganisationer i Sverige och åtskilliga andra länder och
därvid särskilt ur systematisk och principiell synpunkt underkastade förslaget
bedömande. Herr Fahlcrantz, som fann att ur snart sagt alla reella synpunkter
ett system stött på föreningar av näringsidkande — alltså närmast
motsvarande förhållandena i England — syntes äga företräde framför det ,
av kommittén föreslagna, närmare den fransk-tyska, »representativa» typen
stående systemet, ställde sig avvisande till förslaget.

1885 års kommittéförslag angående inrättande av industri- och handelskamrar
föranledde icke någon proposition i ämnet till riksdagen.

Intresset för skapande av lokala organisationer för handeln hade emeller- Framställtid
ingalunda upphört, och ännu en gång framkom ett förslag, som avsåg ''^ge^aUm''
att väcka handelskammareinstitutionen till liv genom lagstiftningens ingri- handelsför
pande. Detta förslag framlades av Sveriges allmänna handelsförening i form emn9
av en den 14 april 1902 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t, uti vilken
föreningen, under framhållande av den svenska handelns och industriens efterblivenhet
i organisationsavseende i jämförelse med utlandets, hemställde om
åvägabringande av en utredning, vilken snabbt kunde leda till en av högsta behovet
påkallad lagstiftning i ärendet. Föreningen uttalade, att de fordringar
man ansett sig böra uppställa på handels- och industrikammareinstitutionen
vore, dels att kamrarnas sammansättning bleve sådan, att de olika grenarna
inom handel och industri bleve på ett jämnt avvägt sätt representerade, dels ock
att de olika kamrar, vilka inom samma land inrättades, anordnades efter gemensam,
enhetlig plan. Beträffande 1885 års förslag yttrade föreningen, att det
väl i anseende till delvis förändrade förhållanden icke numera kunde i alldeles
oförändrad form upptagas, men att dess utgångspunkter dock syntes motsvara de
allmänna fordringar, man måste uppställa på handels- och industrikammareinstitutionen,
och därför torde kunna bilda grundvalen vid en lagstiftning i ämnet.

Kommerskollegiet, som fick att yttra sig över framställningen, infordrade Kommerskolutlåtanden
i ämnet från ett stort antal korporationer. I det stora flertalet ,etlietx
av dessa uttalanden erkändes bristen på lämpliga organisationer för handeln
och industrien och understöddes handelsföreningens yrkande på ett ingripande
av lagstiftningen för bristens avhjälpande. Härvid framhölls från vissa håll,
att statens medverkan vore nödvändig för ernående av likformighet, och antyddes,
att på privat väg tillkomna institutioner av förevarande beskaffenhet
skulle komma att sakna erforderlig auktoritet och därför icke kunna med*
föra åsyftat gagn. I motsats härtill uttalades från några håll •— däribland
från Stockholms köpmannaförenings nybildade handelskammare —,
att förhållandena i vårt land ännu icke nått den utveckling, att en lagstiftning
för inrättande av handels- och industrikamrar borde ifrågakomma*
samt hänvisades pa handels- och sjöfartsnämnderna och det avsevärda antal
av lokal- eller fackorganisationer för näringarna, som dock faktiskt

!w—''141044. Komitier skoll.“korn. bet.

De nuvarande
handelskamrarnas

tillkomst.

redan existerade i vårt land. Under åberopande av tillkomsten av en handelskammare
i Stockholm uttalades från sistnämnda håll, att man jämväl
i vårt land, såsom skett i utlandet, borde avvakta resultaten av den
verksamhet, som kunde komma att bedrivas av på frivillig väg inrättade
handelskamrar, innan man skrede till lagstiftning i ämnet. Slutligen betonades
med avseende å den ifrågasatta lagstiftningen angelägenheten av att,
därest densamma skulle komma till stånd, eventuella lagbestämmelser icke
måtte bliva allt för detaljerade utan giva så stor frihet som möjligt åt det
enskilda initiativet, varförutan det åsyftade ändamålet skulle förfelas.

I sitt eget yttrande åberopade kommerskollegiet till en början sitt
ovan refererade utlåtande av den 18 maj 1886 över 1885 års kommittébetänkande.
Sedan detta avgavs, hade, yttrade kollegiet, till följd av näringslivets
och särskilt industriens utveckling beredandet av växelverkan
mellan statens organ och näringslivets målsmän givetvis fått ökad betydelse.
Insikten härom hade ock tagit sig uttryck på flerahanda sätt, i vilket avseende
kollegiet bland annat hänvisade till tillkomsten av dels Stockholms köpmannaförenings
handelskammare, dels den sammanslutning av intresserade för grundande
av en industrikammare i Alvsborgs län, som, enligt vad kollegiet hade
sig bekant, nyligen blivit bildad. Om än alltså större intresse för saken
numera kunde påräknas från näringsidkarnas sida, vidhöll kollegiet dock sin
tidigare ståndpunkt, att det icke syntes lämpligt att omedelbart skrida till
obligatoriskt inrättande av industri- och handelskamrar. Däremot syntes
det kollegiet, att strävan till frivilliga dylika inrättningars åvägabringande
borde understödjas och åtgärd vidtagas för att tillförsäkra dessa den auktoritet,
varförutan betydelsen av deras verksamhet komme att förringas. I
sådant avseende ansåg kollegiet, att vissa normerande bestämmelser rörande
ifrågavarande inrättningars organisation borde meddelas med tillerkännande
åt de inrättningar, som ställde sig desamma till efterrättelse, av viss befogenhet.
Sedermera, efter det tillräckligt antal dylika inrättningar tillkommit,
kunde de tjäna till lämpligt underlag för åstadkommande, likaledes enligt
på förhand meddelade normerande bestämmelser, av ett centralorgan för
handel och industri efter samma typ som »lantbruksriksdagen» med hushållningssällskapen
till underlag inom jordbruksnäringen. Då nu 1885 års
betänkande och förslag dels vilade på principen om obligatoriskt inrättande
av industri- och handelskamrar, dels i viktiga delar varit föremål för stark
meningsskiljaktighet inom kommittén, varförutom med hänsyn till förändrade
tidsförhållanden nya synpunkter i frågan torde i flera avseenden böra göras
gällande, ansåg kollegiet en ny utredning och ett nytt förslag vara för ändamålet
erforderliga. Kollegiet ifrågasatte därför, huruvida Kungl. Maj:t
täcktes finna gott vidtaga åtgärd för åstadkommande av utredning och förslag
rörande inrättandet av lämpliga lokala organ för handeln och industrien
samt vad därmed kunde stå i sammanhang.

Under det att sålunda de hysta planerna att genom en akt av den statliga
lagstiftningen skapa den representation för handelns och industriens in -

tressen, vilken dessa hittills saknat, icke lett till något resultat, har däremot
slutligen den växande insikten hos näringsidkarne själva om behovet av nya
former för samverkan dera emellan gett upphov till de handelskamrar, vilka
för närvarande existera i rikets olika delar och vilka under en organisk och
naturlig utveckling tillkommit en efter en, allt efter som behovet av organisation
börjat göra sig kännbart i olika landsändar.

Denna utveckling, vilken sträcker sig över åren 1902—1913, inleddes genom
stiftandet av Stockholms köpmannaförenings handelskammare förstnämnda
år och kan sägas i det hela vara avslutad i och med grundandet
år 1913 av handelskamrar i Norrköping och Sundsvall. Sedan frågorna om
uppdelande av Hallands län på angränsande handelskammardistrikt, om utvidgande
av handelskammarens i Borås område till att jämte norra Halland
omfatta hela Västergötland utom Göteborg samt om anslutning av Västerbottens
län till handelskammarens i Luleå distrikt dels redan blivit avgjorda,
dels äro på god väg att lösas, är nämligen hela riket praktiskt taget fördelat
på handelskammardistrikt, och det torde få antagas, att antalet av de
redan existerande handelskamrarna — tolv — kommer att för en avsevärd
framtid visa sig tillräckligt.

Stockholms köpmannaförening, vilken bildades den 20 februari 1858 av Stockholm.
åtskilliga bland huvudstadens mera framstående näringsidkare, hade under
sin tidigare verksamhet huvudsakligen arbetat för att genom samband mellan
huvudstadens varuförsäljare söka åvägabringa ett bättre ordnat kreditväsen
samt såväl förhindra förluster vid försäljningar på tid som även vid
konkurser vidtaga gemensamma åtgärder och medelst ombud låta följa och
granska konkursboens utredning och förvaltning. Föreningens medlemsantal
uppgick vid slutet av 1901 till 423 ledamöter bland huvudstadens större
näringsidkare, varjämte föreningen hade 156 ombud i landsorten. Då inom
köpmannakretsar i Stockholm tanken på upprättande av en handelskammare
mera allvarligt började diskuteras, låg det nära till hands att anknyta en
sådan till denna sedan lång tid arbetande och väl organiserade förening,
och köpmannaföreningen beslöt också vid sammanträde den 18 oktober 1901
att till sina övriga funktioner lägga dem av ett centralorgan för Stockholms
handel, industri och sjöfart genom att inom föreningen bilda en handelskammare
för Stockholm. Sedan föreningen den 11 februari 1902 beslutat
härav betingade förändringar i sina stadgar, höll »Stockholms Köpmannaförenings
Handelskammare» den 20 i samma månad sitt konstituerande sammanträde.
Kammarens namn har sedermera förändrats till»Stockholms Handelskammare-»,
och stadgarna i väsentliga delar reviderats. Gällande stadgar
äro antagna den 22 december 1910.

Den äldsta av rikets handelskamrar näst efter den i Stockholm är handels- Borås.
kammaren i Borås. Redan ett offentligt möte, som avhölls i Borås den 26
juni 1903, uttalade sig enhälligt för bildandet inom orten av eu förening
med ändamål att bevaka industriens, handelns och övriga näringars intressen
och uppdrog åt en kommitté att vidare bereda frågan och uppgöra förslag
till stadgar för en sådan förening. Dä man under kommittéarbetet

Luleå.

Göteborg.

korn till det resultat, att den ifrågasatta föreningen, vilken för betryggad
existens fordrade en tämligen liög medlemsavgift, icke kunde påräkna tillräcklig
anslutning vid sidan av Borås fabriksförening ock Borås Handelsförening,
vilka utgjorde sammanslutningar av industriens och handelns
män och var för sig upptogo ganska betydliga årsavgifter, beslöt man att
för möjliggörande av handelsföreningens uppgående i den nya föreningen
intaga i stadgarna för den sistnämnda sådana bestämmelser, att föreningen
skulle på sitt program upptaga jämväl handelsföreningens uppgift att tillhandahålla
föreningsmedlemmar soliditetsupplysningar. A allmänt möte den 9
januari 1904 antogos med vissa förändringar de av kommitterade utarbetade
stadgar för »Södra Älvsborgs läns Industriidkare- och Köpmannaförening med
Industri- och Handelskammare» och konstituerades föreningen. Sedan stadgarna
fastställts till efterrättelse genom resolution av Kungl. Maj:ts befall -ningshavande i Älvsborgs län den 18 mars 1904 jämlikt 14 § i näringsfrihetsförordningen,
utsågos kammarens ledamöter första gången vid föreningens
årssammankomst den 25 juni nämnda år. Stadgarna hava sedermera
ändrats 1907, då arbetsordning antogs för kammaren, och 1909, då arbetsordningen
ändrades, så att kammarens ordförande blev självskriven ledamot
av arbetsutskottet. Kammarens distrikt har jämlikt stadgarna hittills utgjorts
av de så kallade sju häradena (de sydligaste) i Alvsborgs län (Marks, Vedens,
Bollebygds, Kinds, Redvägs, Ås’ och G-äsene) samt städerna Borås och Ulricehamn.
På ett allmänt möte i Borås den 28 juni 1913 beslöts emellertid
att tillsätta en kommitté för att utreda frågan om bildande av en handelskammare
för Västergötland och norra Halland, i vilken Boråskammaren skulle
komma att uppgå, och sedan denna kommitté den 13 december 1913 för sin
del antagit förslag till stadgar för den erforderliga nya handelskammarföreningen,
har denna konstituerats den 25 juni 1914. »Västergötlands och norra
Hallands Handelskammare» med distrikt omfattande Västergötland utom
Göteborg samt Hallands fyra nordligaste härad med städerna Kungsbacka,
Varberg och Falkenberg kommer att träda i verksamhet från och med år 1915.

Hen med avseende å tiden för sin tillkomst tredje i ordningen av Sveriges
handelskamrar är den i Luleå. Hen 20 september 1904 bildades nämligen
»Norrbottens läns Industri- och handelsförening» samt »industri- och handelskammare»,
varvid även stadgar för föreningen och kammaren antogos. Hå
emellertid kammarens verksamhet på grund av bristande intresse under
åren så gott som fullständigt upphört, beslöt man år 1912 att vidtaga åtgärder
för kammarens rekonstruktion. Henna åsikt förverkligades ock under
december månad sistnämnda år och nya stadgar för »Föreningen till upprätthållande
av Norrbottens läns Handelskammare» antogos. Sedan den 1 januari
1913 har kammaren ånyo varit i ordnad verksamhet.

Fråga om Västerbottens läns anslutning till kammarens distrikt har på
senaste tiden väckts och en kommitté tillsatts för avgivande av förslag i
frågan.

Redan vid ett sammanträde med Göteborgs börssällskap år 1896 väcktes
för första gången förslag om inrättande av en handelskammare i Göteborg.

Ehuruväl tiden då icke ansågs vara Inne att skrida till förverkligande av
förslaget, ådrog sig detsamma dock livligt intresse. Frågan fick icke heller
förfalla, utan sällskapet tillsatte åren 1900 och 1902 kommittéer för utredning
av densamma. Sedan den tidigare kommitténs plan på ett samarbete
med Stockholms köpmansklubb för handelskammarfrågans lösning måst övergivas,
biföll sällskapet den senare kommitténs år 1903 avgivna förslag, att
börssällskapet skulle anmoda handelsföreningens fullmäktige i Göteborg att,
efter vidtagna förändringar i deras sammansättning, fungera såsom handelskammare
i Göteborg. Denna institution, handelsföreningens fullmäktige,
räknade sina anor från det år 1661 bildade Köp- och Handelsgillet och
hade existerat under sitt nuvarande namn sedan 1848. Dess uppgift, sådan
den efter upprepade förändringar förelåg, erinrade i mycket om en handelskammares
i modärn mening. Ifrågavarande organisation var därjämte byggd
på den bredaste grundval, i det att valrätt och valbarhet tillkommo alla i
staden bosatta personer, som erhållit rättighet att idka handelsrörelse.

Från fullmäktiges sida ställde man sig mycket välvillig till börssällskapets
förslag, men hyste en viss tvekan, huruvida de ekonomiska betingelserna
för att kunna övertaga rollen av handelskammare redan nu förelåge för
fullmäktiges vidkommande. Sedan denna sida av saken emellertid blivit
genom börssällskapets föranstaltande ordnad och en av sällskapet tillsatt
kommitté den 11 januari 1905 framlagt förslag till reglemente för handelskammaren,
sammankallade fullmäktige stadens handlande till den 16 juni
1905 för att besluta om de förändringar i handelsföreningens år 1865 fastställda
reglemente, som voro av nöden föy att fullmäktige skulle kunna
fungera såsom handelskammare i Göteborg. Å detta sammanträde godkändes
det framlagda förslaget, och Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställde
den 8 augusti 1905 det förändrade reglementet för handelsföreningen i Göteborg.
Den nya handelskammaren trädde i verksamhet den 1 januari 1906.
.Reglementet har sedermera undergått förändring den 1 februari 1912.

På ett möte i Malmö den 4 oktober 1904 beslöto de till ett trettiotal upp- Malmö.
gående deltagarna att utse en interimskommitté med uppdrag att uppgöra
förslag dels till stadgar för en skånsk handels-, industri- och sjöfartskammare,
dels till ekonomisk plan för kammaren ävensom att, sedan det visat
sig, att tillräcklig anslutning kunnat vinnas, utlysa nytt allmänt möte för
bildande av den ifrågasatta institutionen. Detta nya möte ägde rum i
Malmö den 9 december 1905, därvid föreningen »Skånes Handels-, Industri- och
Sjöfartskammarc» konstituerades och den egentliga kammaren med dess arbetsutskott
valdes. Kammaren, som har sitt säte i Malmö, började sedermera
sin verksamhet under våren 1906. Ändringar i stadgarna hava vidtagits den
29 februari och den 20 november 1908. Fråga om utvidgning av kammarens
distrikt till att även omfatta södra Halland är för närvarande väckt, och
ett förslag i sådan riktning har redan godkänts av handelskammarföreningen.

Vid sammanträde i Jönköping den 11 januari 1906 med intresserade för Jönköping.
bildandet av en handelskammare för Småland uppdrogs åt en centralkommitté
bestående av ledamöter från de tre småländska länen att söka vidtaga

Örebro.

Gävle.

åtgärder för frågans lösning. Centralkommittén sammanträdde i Växjö den
10 mars 1906, varvid »Föreningen Smålands Handelskammare» bildades, stadgar
antogos samt val av ledamöter och suppleanter i kammaren verkställdes.
De vid sammanträdet närvarande representanterna för Kalmar län förbehöllo
sig emellertid rätt att sedermera bestämma om sitt inträde i föreningen.
Sedan detta skett i oktober 1906, omfattade kammaren de tre småländska
länen och trädde i verksamhet från och med ingången av år 1907 med säte i
Jönköping. Kammarens distrikt blev emellertid snart nog avsevärt utvidgat,
i det att Blekinge län, jämlikt samstämmande beslut av föreningen den 31
oktober 1908 samt av representanter för sistnämnda län den 7 december
samma år, anslöts till föreningen och handelskammaren med rätt att anordna
lokalrepresentation lör länet i Karlskrona. Kammarens namn ändrades därefter
till »Smalands och Blekinge Handelskammaren.

Redan år 1905 väcktes bland handelns och industriens målsmän inom
Örebi o län tanken pa att inom länet bilda en handelskammare med uppgift
att stödja och förkovra näringslivet. Vid sammanträde den 10 januari
1906 med ett tjugutal näringsidkare inom länet tillsattes en organisationskommitté,
som fick i uppdrag att utfärda inbjudning till bildande av
en handels- och industrikammare samt uppgöra förslag till stadgar. »Föreningen
Örebro läns Handels- och Industrikammare» bildades och stadgar antogos
vid sammanträde den 28 januari 1907. Kammaren har sitt säte i
Örebro. Med hänsyn till önskvärdheten att erhålla en bredare grundval för
kammarens verksamhet hade man redan tidigt sökt intressera näringsidkare
inom närgränsande län — Värmlands och Västmanlands — för tanken på en
anslutning till kammaren. Denna tanke realiserades år 1912 så till vida
att, sedan föreningen vid sitt ordinarie årsmöte den 18 maj nämnda år uppdragit
åt kammaren att utarbeta förslag till stadgar för en gemensam handelskammareförening
och handelskammare för Örebro och Västmanlands län,
bildades den 10 därpå följande september ■»Handels- och Industrikammaren
fä) Örebro- och Västmanlands län», sedan stadgeförslaget antagits. Inom
Västmanlands län representeras kammaren av ett »länsutskott».

Frågan om bildande av en handelskammare i Gävle upptogs första gången
till behandling inom Gävle köpmannaförening vid dess tjugonde årsmöte
den 30 januari 1905. Den 17 februari 1906 bragtes frågan närmare sin lösning,
da ett utlyst möte för länet tillsatte en kommitté för ärendets vidare
behandling. Sedan kommittén fullgjort sitt uppdrag, bildades vid konstituerande
möte den 27 maj 1907 »Föreningen till upprätthållande av Handelskammaren
i Gävle», och verkställdes val av ledamöter i kammaren. Då kammaren
sålunda bildades, hade anslutning vunnits endast från Gävleborgs län,
men redan i slutet av år 1907 inleddes underhandlingar med näringsidkare
i Uppsala och Kopparbergs län rörande utvidgning av kammardistriktet till
dessa län. I Uppland hade sedan sommaren 1907 arbetat en kommitté för
inrättande av en handelskammare, vars arbete dock icke lett till tillfredsställande
resultat, varför kommittén ställde sig välvilligt till tanken på eu
anslutning till Gävlekammarens distrikt, dock under förutsättning att någon

slags lokalrepresentation för Uppland komme till stånd. Sedan handelskammarföreningen
i Gävle den 11 februari 1908 beslutat, att Uppland skulle
införlivas med kammarens distrikt samt att åtgärder skulle vidtagas för tillmötesgående
av de från uppländskt håll framställda önskemålen om en lokalavdelning
ävensom uttalat sig för, att distriktet även skulle komma att omfatta
Kopparbergs län, blevo de för ifrågavarande ändamål erforderliga förändringarna
i stadgarna av föreningen godkända den 29 i sistnämnda månad.
Handelskammaren, vilken numera benämner sig »Handelskammaren i Gävle
för Gävleborgs län, Uppland och Dalarne», har sedermera inrättat lokalrepresentationer
icke allenast i Uppland, utan även i Dalarna samt i södra
och norra Hälsingland.

På ett möte i Visby den 3 maj 1908, varvid närvoro ett sjuttiotal av Gotlands
köpmän och skeppsredare, konstituerades »Föreningen Gotlands liandelsoch
Sjöfartskammare» samt valdes den egentliga kammaren och dess arbetsutskott,
varjämte det av inbjudarna till mötet uppgjorda stadgeförslaget med
smärre ändringar godkändes. Kammarens verksamhetsområde är Gotlands
län och dess säte Visby.

Tanken på upprättande av en handelskammare inom "V ärmlands län diskuterades
redan år 1904 inom Karlstads handelsförening, närmast i anledning
av ett från Göteborgs börssällskap och Stockholms köpmansklubb utgånget
initiativ till upprättande av handelskammare även i andra affärscentra
än Stockholm och Göteborg. Några åtgärder till förverkligande av planen
blevo dock ej vidtagna förrän under hösten 1911, då förberedande utredningar
av för frågan intresserade personer påbörjades. Såsom distrikt för den ifrågasatta
kammaren hade man från början tänkt sig Värmland och Dalsland,
men konstaterade snart, att en bredare basis vore behövlig för att det planerade
företaget skulle kunna komma att verka på ett fullt tillfredsställande
sätt. Sedan ett väckt förslag om en anslutning till Örebrokammarens område
övergivits, inleddes därför underhandlingar med representanter för Bohuslän,
vilka ledde till att ett den 21 september 1912 i Karlstad sammankallat
möte beslöt bildandet av och antog stadgar för »Föreningen till upprätthållande
av Handelskammaren i Karlstad» med distrikt omfattande Värmlands
län, Dalsland och Bohuslän. Kammarens ledamöter valdes samma dag.

Vid möte i Norrköping den 18 maj 1912 med näringsidkare inom Östergötland
och Södermanland för överläggning rörande inrättande av en handelskammare
för nämnda landskap tillsattes en kommitté för uppgörande av
förslag till stadgar och ekonomisk plan för det tilltänkta företaget. Sedan
kommittén fullgjort detta uppdrag och den 2f> oktober samma år utsänt
inbjudning till ledamotskap i en handelskammarförening, avhölls nytt möte
den 23 april 1913, varvid »Föreningen för upprätthållande av Östergötlands
och Södermanlands Industri- och Handelskammare» konstituerades och
stadgar antogos. Kammaren har sitt säte i Norrköping.

Den senast tillkomna av de för närvarande existerande svenska handelskamrarna
är kammaren i Sundsvall. Ett möte i nämnda stad den 22 oktober
1912 uttalade sig i princip för bildande av en handelskammarförening

Visby.

Karlstad.

Norrköping.

Sundsvall.

Handels kammar mötena.

och tillsatte en kommitté för frågans vidare handläggning. Därefter har,
vid nytt möte den 28 oktober 1913, »Föreningen till upprätthållande av
Västernorrlands och Jämtlands läns Handelskammare* konstituerats, varvid
stadgar för den nya kammaren, som har sitt säte i Sundsvall, antogos.

Jämsides med den utveckling av handelskammarinstitutionen i Sverige,
vars viktigaste data ovan återgivits, har även den redan tidigt väckta frågan
om åstadkommande av tillfredsställande former för en ordnad samverkan de
olika kamrarna emellan fått sin lösning. Den första svenska handelskammarkonferensen
sammanträdde i Stockholm den 1 februari 1906, på inbjudan av
Stockholms köpmannaförenings handelskammare, efter det kommittén för
åstadkommande av en handelskammare för Skåne därom gjort framställning.
Vid konferensen representerades såväl redan bildade som under bildning
varande handelskamrar. Överläggningarna vid konferensen, som i det hela
voro av mera förberedande art, resulterade i tillsättandet av tvenne kommittéer,
vilka skulle till nästa konferens inkomma med yttranden, den ena
i frågan om ordnandet av samarbetet kamrarna emellan och den andra rörande
eventuellt statsunderstöd för kamrarnas verksamhet. Den andra konferensen
avhölls i Stockholm den 18 mars 1907. Något definitiv beslut i ärendet
angående statsunderstöd för kamrarna fattades ej å densamma; beträffande
samarbetet mellan kamrarna åter beslöts, att detta skulle tills vidare
inskränkas till utbyte av framställningar i viktigare ämnen. Därjämte tillsattes
en kommitté, som skulle utreda och avgiva förslag angående anordnande
av periodiskt återkommande sammanträden av ombud från rikets handelskamrar,
vilken kommitté skulle bestå av ett ombud från varje redan
bildad eller under bildning varande kammare. Sådant förslag framlades ock
av de utsedda kommittérade vid det tredje handelskammar mötet, såsom dessa
ombudssammankomster numera började benämnas, vilket möte sammanträdde
i Stockholm den 26 och 27 mars 1908. Förslaget blev ock med vissa förändringar
antaget under namn av »Stadgar för handelskammarmöten».

Handelskammarmöten hava därefter avhållits, det fjärde, femte och sjette
i Stockholm (18—19 mars 1909, 14 mars 1910, 21—22 mars 1912) och det
sjunde i Göteborg (3—4 november 1913). Ändringar i stadgarna hava vidtagits
vid fjärde, sjätte och sjunde mötena.

Från och med 1909 hava ombud för Sverige i de internationella handelskammarkongressernas
permanenta kommitté, vilken har sitt säte i Bryssel,
utsetts av handelskammarmötena.

B. De nuvarande handelskamrarna i Sverige.

1. Rikets indelning i handelskammardistrikt.

På sätt framgår av den ovan lämnade historiken över handelskamrarnas
inrättande finnas för närvarande i riket nedan angivna tolv handelskamrar
(jämför även den härefter insatta kartan).

Namn.

1. Stockholms handelskammare.......

2. Östergötlands och Södermanlands industri och

handelskammare..........

3. Smålands och Blekinge handelskammare .

4. Gottian ds handels- och sjöfartskammare . .

5. Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare
..................

6. Handelskammaren i Göteborg......

7. Västergötlands och norra Hallands handelskammare
(från och med den 1 januari 1915)

8. Handelskammaren i Karlstad......

9. Handels- och industrikammaren för Örebro

och Västmanlands län..........

10. Handelskammaren i Gävle........

11. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
................

12. Norrbottens läns handelskammare . . . .

Ort.	Distrikt.
Stockholm	Stockholms stad.
Norrköping	Östergötland och Södermanland.
Jönköping	Småland och Blekinge.
Visby	Gottland.
Malmö	Skåne (eventuellt södra Halland).
Göteborg	Göteborgs stad.
Borås	Västergötland utom Göteborg samt Viske, Fjäre, Himle och Faurås härad av Hallands län med städerna Kungsbacka, Var-berg och Falkenberg.
Karlstad	Värmlands län, Dalsland och Bo-huslän.
Örebro	Örebro och Västmanlands län.
Gävle	Gävleborgs län, Uppland och Da-larna.
Sundsvall	Västernorrlands och Jämtlands län.
Luleå	Norrbottens län.

Av samtliga svenska handelskamrar hava sålunda endast två, nämligen
de i Stockholm och Göteborg, sina distrikt begränsade till de städer, där
de äro inrättade. Alla de övrigas distrikt omfatta sammanhängande områden
med städer och landsbygd.

Då handelskamrarna icke upprättats efter en på förhand uppgjord plan
och då dessutom vid distriktens bestämmande i vissa fall landskaps-, i andra
länsgränser kommit till användning, har i ett par fall inträffat, att mindre
gränsområden kommit att, formellt taget, samtidigt tillhöra två olika handelskamrars
distrikt. Sålunda tillhöra de tre södermanlandssocknaima Säterbo,
Kung Karl och Torpa Västmanlands län och kunna till följd härav
räknas såväl till Norrköpings- som till Örebro-kammarens distrikt. Motsvarande
förhållanden torde äga rum med Upplands-delen av Västmanlands

Sveriges indelning

i handelskammar''

distrikt.

Lulea

,.—''11 \
Sundsvall A}1

10 7

Karlstad.

J9'',^

''Örebro

^Norrköpi

Göteborg*

Jönköping

Malmö

län (Fjärdhundraland), som formellt tillhör både Örebro- och G ä v 1 e - k a m ra r n as
distrikt.

Denna omständighet torde emellertid icke äga någon större betydelse, då
länsgränsen i förekommande fall lär komma att anses vara avgörande.

Utom bandelskammardistrikt lärer emellertid Öland formellt få anses ligga,
då i stadgarna för Smålands och Blekinge handelskammare endast talas om
provinserna Småland och Blekinge.

Med avseende å beslutade eller förestående utvidgningar av handelskamrarnas
i Malmö och Luleå distrikt hänvisas till vad därom anförts i den historiska
översikten (sid. 18—19).

2. Huvuddragen av handelskamrarnas organisation.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för de nuvarande svenska handelskamrarnas
tillkomst har framgått, att dessa icke inrättats efter ett eu gång
för alla uppgjort system utan framvuxit organiskt ur de olika orternas behov
och anpassats efter dessa. Av denna anledning har även deras inre konstruktion
icke kunnat bliva fullt likformig. Särskilt ett par av de äldre
kamrarna, uppbyggda på grundval av redan bestående organisationer, bära i
flera avseenden spår härav och förete sålunda väsentliga skiljaktigheter
såväl sins emellan som med de nyare kamrarna. Dessa senare äro däremot
varandra betydligt mera likartade, i det att vid deras inrättande någon
av de tidigare tillkomna fått tjäna som förebild. Man kan därför säga,
att en standardtyp av handelskammare numera blivit utbildad i Sverige,
något som särskilt tydligt träder i dagen vid eu jämförelse mellan stadgarna
för de tre sist inrättade handelskamrarna (i Karlstad, Norrköping och
Sundsvall).

Vad till en början angår frågan, vilka näringar representeras av handelskamrarna.
, är att märka, att kamrarnas officiella benämningar i detta avseende
icke lämna någon pålitlig vägledning. Endast en kammare, nämligen
den i Malmö, kallar sig »handels-, industri och sjöfartskammare», en (Örebro)
»handels- och industrikammare», en (Norrköping) »industri- och handelskammare»,
en (Visby) »handels- och sjöfartskammare»; samtliga de övriga
beteckna sig endast som »handelskammare». Av de olika organisationernas
stadgar finner man emellertid, att de allra flestas verksamhetsområde
är betydligt vidsträcktare än att omfatta allenast handeln i inskränkt bemärkelse,
i det att detsamma är utsträckt till »näringarna», eller åtminstone
stadsmannanäringarna i motsats till jordbruket och därmed sammanhängande
näringsgrenar. »Att genom sammanslutning mellan näringsidkare
inom ett visst område åstadkomma samverkan till bevakandet av gemensamma
intressen samt näringarnas utveckling och förkovran», — på detta
eller liknande sätt karaktäriseras i inledningen till vederbörande stadgar flertalet
handelskammarföreningars allmänna ändamål. Av de därefter lämnade
bestämmelserna för kamrarnas sammansättning o. s. v. framgår att, möjligen

Vilka näringar
representeras
av
handelskamrarna
?

på tre undantag när, samtliga Sveriges handelskamrar representera såväl
handel som industri, hantverk och sjöfart. I § 1 av Stockholms handelskammares
stadgar säges sålunda: »Handelskammaren har till uppgift att
arbeta för utvecklingen av vårt lands och särskilt Stockholms handel, industri,
hantverk och sjöfart». Icke mindre än åtta kamrar (Luleå, Malmö,
Jönköping, Örebro, Gävle, Karlstad, Norrköping, Sundsvall) hava med obetydliga
variationer följande bestämmelser om medlemskap i vederbörande
handelskammarförening: »Till medlemmar i föreningen må antagas en skilda

personer, bolag och ekonomiska föreningar, vilka inom distriktet idka
handel, industri, hantverk, sjöfart eller annan affärsverksamhet ävensom
andra personer, vilka av föreningens uppgift äro intresserade. Köpmans-,
industri-, hantverks-, sjöfarts- och tekniska föreningar ävensom andra likartade
sammanslutningar må jämväl bliva ledamöter av föreningen.» En
särställning i förevarande avseende intaga allenast handelskamrarna i Göteborg
och Visby ävensom hittills handelskammaren i Borås, av vilka de
två förstnämnda, åtminstone i främsta rummet, endast representera handel
och sjöfart och den sistnämnda endast handel och industri. Beträffande
Boråskammaren kommer detta förhållande, som varit en given följd av
distriktets geografiska läge, att upphöra i sammanhang med den beslutade
utvidgningen. Eör Göteborgskammarens vidkommande åter ligger
förklaringen i dess historiska tillkomst; denna kammare är, såsom
ovan omförmälts, identisk med handelsföreningens i Göteborg fullmäktige.
Föreningen, vars ändamål enligt reglementets § 1 är att besörja
de angelägenheter, som på föreningens handläggning kunna ankomma för
befrämjande av handelsnäringens förkovran, utgöres av alla i staden eller
på dess område bosatta personer, vilka i överensstämmelse med gällande
författningar anmält sig till idkande av handelsrörelse samt därtill erhållit
rättighet. Såsom den främsta av kammarens uppgifter angives i
reglementets § 13 att »med uppmärksamhet följa handelns och näringarnas
ställning samt föreslå och verkställa utredningar rörande de åtgärder, som
böra vidtagas för främjande av landets och särskilt Göteborgs handel, sjöfart
och kommunikationsväsende». Vad slutligen Visbykammaren angår,
har denna enligt stadgarna till ändamål att genom sammanslutning av Gottlands
köpmän och skeppsredare stödja och förkovra näringslivet genom att,
bland annat, med uppmärksamhet följa handelns och sjöfartens ställning och
behov samt föreslå åtgärder för dessa näringars främjande.

Grunden för I ett avseende överensstämma samtliga Sveriges handelskamrar med varZr
andra, nämligen därutinnan, att de alla hava karaktären av delegationer av
föreningar; i två fall (Stockholm och Göteborg) av redan före kammarens
tillkomst bestående, i samtliga övriga av särskilt för ändamålet inrättade
sådana. För Stockholms handelskammare är stadgat, att dess ledamöter, som
kallas fullmäktige, skola utses dels av Stockholms köpmannaförening, vars
representanter i regel skola företräda vissa uppgivna branscher (bland vilka
ingå, förutom mera betydande handels- och industrigrenar, bankrörelse, fondrörelse,
befraktningsrörelse och rederi), dels av andra föreningar av närings -

idkare i Stockholm, vilka efter inbjudan av handelskammaren besluta låta sig
representeras i denna, samt dels eventuellt av Stockholms stadsfullmäktige.

De andra föreningar, som för närvarande äro företrädda i kammaren, äro
Stockholms fabriksförening, Stockholms köpmansklubb, Stockholms rederiförening,
Stockholms vinhandlarförening samt manufakturhandlarföreningen
i Stockholm, varjämte beslut fattats om representationsrätt för svenska fondhandlareföreningen.
Vad handelskammaren i Göteborg angår, har redan förut
framhållits, hurusom densamma är identisk med handelsföreningens, d. v. s.

Göteborgs handlandes, fullmäktige. De handlande utse vid val inför magistraten,
därvid varje väljande äger en röst, bland sig själva ifrågavarande
fullmäktige. Beträffande övriga kamrar har i det föregående redogjorts
för gällande bestämmelser om medlemskap i vederbörande föreningar, vilka
samtliga redan genom sina namn tillkännagiva sig såsom tillkomna för upprätthållandet
av han delskamrar. I sist angivna grupp av föreningar betecknas
i allmänhet handelskammaren såsom föreningens styrelse (under stundom
»fullmäktigeråd»), så att föreningen över huvud taget saknar andra organ än
kammaren; undantag härutinnan utgöra dock föreningarna till upprätthållande
av kamrarna i Gävle och Karlstad, som direkt välja ordförande och vice
ordförande, vilka utöva samma funktioner i handelskammaren.

Antalet ledamöter i de olika handelskamrarna utgör högst: i Stockholms Antal ledahandelskammare
dels 40 (minst 20) fullmäktige för köpmannaföreningen mutumed
lika många suppleanter, dels ett antal representanter för övriga föreningar
(hela kammarens medlemsantal för närvarande 37); Borås’ 20, 10
suppleanter (från och med 1015 33 ledamöter); Göteborgs 24; Luleå 8 jämte
sekreteraren, 4 suppleanter; Malmö 36 jämte sekreteraren, 18 suppleanter;
Jönköpings 48, 24 suppleanter; Örebro 36, 18 suppleanter; Gävle 30 jämte
ordföranden och vice ordföranden, 15 suppleanter; Visby 18, 10 suppleanter;

Karlstads 36 jämte ordföranden och två vice ordförande; Norrköpings 36, 18
suppleanter; Sundsvalls 30, 15 suppleanter. Samtliga handelskamrars ledamöter
och suppleanter väljas för tre år i sänder.

I stadgarna för ett flertal av kamrarna finnas bestämmelser avseende att Garantier
skapa garantier för att dels olika fackintressen dels olika lokalintressen blivaA^/aiin)resinom
kammaren behörigen tillgodosedda. Allmänna stadganden härom finnas senstiU^odobeträffande
Gävle-, Visby-, Karlstads-, Norrköpings-och Sundsvallskamrarna
ävensom i de nya stadgarna för Boråskammaren och innehålla i huvudsak,
att vid val av handelskammarens ledamöter bör tillses, att de viktigaste
näringsgrenarna inom distriktet bliva i kammaren behörigen företrädda och
att de olika landsdelarna bliva representerade i ungefärligt förhållande till
antalet föreningsledamöter. Närmare bestämmelser om beaktande av fackintressena
vid valen finnas i Malmö- och Jönköpingskamrarnas stadgar. Sålunda
stadgas med avseende å den förstnämnda, att vid val av kammarens
ledamöter bör tagas hänsyn därtill, att handel och industri representeras i
kammaren av vardera 12 ledamöter och 6 suppleanter och att hantverk och
sjöfart representeras av vardera 6 ledamöter och 3 suppleanter, hör .lönköpingskammarens
vidkommande är bestämt, att valet av ledamöter förrättas

gruppvis sålunda, att för handeln väljas IG ordinarie ledamöter och 8 suppleanter,
för industrin enahanda antal, för hantverket 8 ordinarie ledamöter
och 4 suppleanter samt för sjöfarten likaledes 8 ordinarie och 4 suppleanter.
I detta sammanhang böra givetvis även de ovan omnämnda reglerna för
Stockholms handelskammares sammansättning vinna beaktande.

Med avseende å lokalintressenas representerande hava de flesta av de handelskamrar,
som omfatta flera län, specialbestämmelser av intresse. Smålands
och Blekinge handelskammare utser sålunda för ett år i sänder en bland sina
i Karlskrona boende ledamöter att inom Blekinge representera handelskammaren
och verka för dess intressen. Denna person utgör tillika med en
av kammaren utsedd expeditionsföreståndare »Smålands och Blekinge handelskammares
lokalrepresentation för Blekinge» med säte i Karlskrona och
har såsom sådan att i denna provins inom vissa utstakade gränser företräda
kammaren och vidtaga åtgärder i kammarens syfte, dock i allmänhet utan
rätt att utåt uppträda självständigt. För handels- och industrikammaren
för Örebro och Västmanlands län är stadgat, att halva antalet av kammarens
saväl ledamöter som suppleanter skall väljas från vartdera länet.
Kammaren sammanträder i Örebro eller Västerås på kallelse av ordföranden.
Av kammarens två vice ordförande skall den ene utses bland ledadamöterna
för Örebro län och den andre bland ledamöterna för Västmanlands.
Ridare utser kammaren, förutom ett arbetsutskott, som har
sitt säte i Örebro men sammanträder därstädes eller i Västerås,
ett lagutskott för Västmanlands län med säte i Västerås. Detta utskott
består av, förutom den från länet valde vice ordföranden i handelskammaren,
som är självskriven ordförande, två ledamöter och två suppleanter,
valda bland handelskammarens ledamöter inom Västmanlands län. Utskottet
väljer inom sig vice ordförande; detsamma åligger att inom länet
representera handelskammaren och verka för dess intressen. Utan bemyndigande
av kammaren eller arbetsutskottet får lagutskottet dock ej uppträda
självständigt utåt. Av handelskammarens i Gävle ledamöter, vilka för närvarande
jämlikt beslut av den .1 maj 1913 utgöra 29 med 13 suppleanter, väljas
18 ledamöter och 8 suppleanter för Gävleborgs län, 6 ledamöter och 3 suppleanter
för Uppland samt 5 ledamöter och 2 suppleanter för Kopparbergs län.
Handelskammaren i Gävle har emellertid även lokalrepresentationer, dels en
för Ippland med säte i Uppsala, dels en för södra Hälsingland med säte
i Söderhamn, dels slutligen en för norra Hälsingland med säte i Hudiksvall.
Dessa lokalrepresentationer, vilka utgöras av tre ledamöter och en
suppleant, för ett ar i sänder utsedda av kammaren bland de inom vederbörande
område boende medlemmar av handelskammarföreningen, hava inom
sina områden samma ställning och uppgifter som Smålands och Blekinge
handelskammares representation i Karlskrona för Blekinge. För Karlstadskammarens
vidkommande är stadgat, att av handelskammareföreningens båda
vice ordförande den ene skall vara bosatt inom Värmland eller Dalsland,
den andre inom Bohuslän. Östergötlands och Södermanlands samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskamrar välja var och en två vice ord -

förande, en från vartdera av de båda län, av vilka resp. kammardistrikt
består. Enligt Boråskammarens nya stadgar skall av kammarens tre vice
ordförande en vara bosatt i Skaraborgs, en i Älvsborgs och en i Hallands
eller Göteborgs och Bobus län.

På grund av bandelskamrarnas jämförelsevis stora antal medlemmar, bosatta
inom olika delar av de ofta synnerligen vidsträckta distrikten, kunna
deras sammanträden i regel icke bliva så täta, att alla inom kamrarnas verksamhetsområden
fallande ärenden kunna bliva föremål för handläggning av
kammaren in pleno, även om detta ur andra synpunkter vore lämpligt.
Antalet i stadgarna bestämda sammanträden växlar i hög grad för de olika
kamrarna. Stockholms handelskammare sammanträder en gång (andra tisdagen)
i varje månad; dock kan ordföranden låta inställa sammanträdena
i juli och augusti. Luleåkammaren bar ordinarie sammankomst en gång i
månaden under tiden september—maj. Skånes handelskammare sammanträder
under månaderna oktober—maj å tid och ort, som av kammaren eller arbetsutskottet
beslutas. Handelskammaren i Gävle har ordinarie sammankomst
i regel en gång i månaden under oktober—mars. Handelskamrarna i Karlstad,
Norrköping och Sundsvall ha ordinarie sammanträden i regel en gång
varannan månad under tiden från oktober till och med maj. Jönköpingskammarens
stadgar omnämner endast två ordinarie sammankomster, en i maj
och en i oktober. För övriga kamrar är det överlämnat åt ordföranden (Borås,
Örebro) resp. kammaren själv eller arbetsutskottet (Visby) att avgöra,
när sammanträde skall hållas; även med avseende å de kamrar, där stadgarna
omförmäla vissa ordinarie sammanträden, har ordföranden rätt att
härförutom kalla kammaren till extra sammanträde, då omständigheterna så
påfordra. I reglementet för handelsföreningen i Göteborg saknas emellertid
alla bestämmelser om tiden för kammarens sammanträden, och här linnes endast
stadgat, att, »då från magistraten, stadsfullmäktige eller annan myndighet
utlåtande i något ärende från fullmäktige eller handelskammaren infordras,
åligger dem att skyndsamt sammanträda och sådant så fort ske kan avgiva».

Uppgiften att företräda handelskamrarna under tiden mellan dessas sammanträden
har för samtliga kamrar med undantag av tre (Stockholm, Göteborg
och Luleå), överlämnats åt ett arbetsutskott. Detta utskott, som väljes
för ett år i sänder, har för övrigt att bereda de ärenden, som skola av kammaren
handläggas och att verkställa kammarens beslut; vid flera kamrar har
utskottet ock en viss befogenhet att självständigt avgöra brådskande saker.
Utskottsledamöternas antal växlar för de olika kamrarna och likaså äro bestämmelserna
om utövande av ordförandeskapet inom utskottet olika på
olika håll.

För handelskammaren i Göteborg och Norrbottens läns handelskammare
äro icke några bestämmelser om utseende av utskott givna. Däremot föreskrives
i stadgarna för Stockholms handelskammare, att vid kammarens
första ordinarie sammankomst varje år skola utses tio ledamöter och tre
suppleanter i vartdera av följande tre utskott:

Samman

träden.

Utskott

a) utskottet för lagstiftningsfrågor (lagstiftningsutskottet);

b) utskottet för tull- och beskattningsfrågor (tullutskottet);

c) utskottet för kommunikationsfrågor och andra ärenden, som ej höra
under a och b (kommunikationsutskottet).

Dessa utskott skola dels avgiva yttranden och förslag i till dem remitterade
ärenden, dels ock självmant inkomma med förslag, som kunna anses
befrämja handelskammarens syftemål, och med uppmärksamhet följa de frågor,
som kunna bliva föremål för resp. utskotts behandling.

Härjämte utser Stockholms handelskammare tre nämnder, var och en bestående
av sju ledamöter, nämligen redaktionsnämnden, revisorsnämnden och
organisationsnämnden, av vilka den sistnämnda närmast motsvarar det hos
andra handelskamrar förekommande arbetsutskottet.

Ordförande. Handelskamrarnas ordförande och vice ordförande väljas i regel för ett år
på första ordinarie sammanträde för året. Undantag härifrån utgöra endast
handelskamrarna i Gävle och Karlstad, vilkas ordförande och vice ordförande,
såsom ovan antytts, äro identiska med vederbörande handelskammarförenings
och väljas av den sistnämnda för en period av tre år.

Sekreterare. I stadgarna för de flesta handelskamrarna finnes uttalat, att dessa äga anställa
sekreterare. Kör kamrarnas i Malmö och Luleå vidkommande är föreskrivet,
att denne skall vara ledamot av kammaren. Närmare bestämmelser
om sekreterarens kompetens och åligganden finnas emellertid endast för
Stockholms handelskammare, för vilken är stadgat, att sekreteraren skall
vara helst både juridiskt och nationalekonomiskt bildad samt att det skall
åligga honom: att ansvara för att alla till kammaren inkommande ärenden
undergå vederbörlig behandling inom kammaren; att föra protokoll vid sammanträdena;
att uppsätta förslag till kammarens yttranden och skrivelser
och för den skull närvara vid utskottens sammanträden; att föra dess räkenskaper
samt att i övrigt fullgöra de uppdrag kammaren kan finna lämpligt
tilldela honom.

3. Handelskamrarnas uppgifter och verksamhet.

Utöver de allmänna antydningar om de olika handelskamrarnas verksamhet,
som innefattas redan i uppgifterna om de näringsintressen de avse att tjäna
(jämför sid. ''25), innehålla samtliga kamrarnas stadgar även uppräkningar,
om ock föga detaljerade, av de skyldigheter, vilka skola åligga vederbörande
kammare för fullföljande av dess ändamål. Dessa uppräkningar erbjuda endast
obetydliga skiljaktigheter med avseende å de olika kamrarna. Ifrågavarande
skyldigheter kunna i det hela sammanfattas i följande grupper:

cät med uppmärksamhet följa de företrädda näringarnas utveckling inom
distriktet; samla och bearbeta statistiska och andra uppgifter rörande dessa;
tillhandagå handelskammarföreningarnas ledamöter med sådana upplysningar
och råd i näringarna ävensom tull- och kommunikationsväsen m. m. berörande
frågor, som kammaren kan vara i tillfälle att lämna, — alltså över huvud
taget att tjänstgöra såsom informationsbyrå för distriktets näringsliv;

att i fråga om åtgärder, som beröra näringslivet, tillhandagå vederbörande
myndigheter med erforderliga upplysningar samt i sådana ämnen avgiva
utlåtanden ävensom att göra de framställningar och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som kunna finnas tjänliga till de företrädda näringarnas främjande;
vid utövandet av dessa funktioner träder kamrarnas karaktär av näringsrrpresentation
i förgrunden;

att efter begäran av vederbörande parter lämna sin bemedling vid biläggandet
av tvister rörande affärsavtal, leveranser och dylikt, alltså att utöva
skilj edomsverksamhet;

att årligen till vederbörande handelskammarförening avgiva redogörelse
över hammarens verksamhet under nästföregående kalenderår.

Till dessa uppgifter, vilka kunna sägas vara gemensamma för alla handelskamrarna,
— för Stockholms handelskammare har dock hittills icke förekommit
någon skiljedomsverksamhet — hava stadgarna i ett par fall lagt vissa andra.
Sålunda åligger det Boråskammaren att genom upprättande av en upplysningsbyrå
tillhandahålla föreningens medlemmar soliditetsupplysningar och
befrämja deras intressen.

Inom den ram, som dessa stadgarnas kortfattade bestämmelser utgöra, ha
de skilda kamrarnas verksamhet utvecklat sig i olika riktningar, och på dess
omfattning likasom dess art hava naturligen för varje kammare kommit att
inverka en mångfald av faktorer, såsom distriktets storlek och folktäthet, dess
egenskap av att utgöra en stad eller ett större område samt utvecklingen
och karaktären av dess näringsliv; de ekonomiska förhållanden, under vilka
kammaren arbetat; dess tillgång på skolade arbetskrafter o. s. v.

En ''redogörelse för de frågor, som sysselsatt de större handelskamrarna.
under de senaste åren, skulle komma att omfatta så gott som alla spörsmål
av direkt intresse för vårt lands näringsliv, vilka under samma tid varit
föremål för allmän diskussion. Det är med hänsyn dels till den korta tid
institutionen existerat i Sverige dels till att den hittills saknat det stöd
från det allmännas sida, som ligger i en formlig auktorisering, anmärkningsvärt,
att handelskamrarna påtagligen redan blivit ett sä betydelsefullt led i
organisationen av landets ekonomiska intressen, att deras medverkan i en
eller annan form ter sig som en nödvändighet vid lösandet av förvärvslivets
alla viktigare problem. Frågan om de former, under vilka denna medverkan
äger rum, skall nedan närmare beröras i sammanhang med redogörelsen för
kamrarnas hittillsvarande ställning till staten och statsmyndigheterna.

Samtliga de handelskamrar, vilka bestått någon längre tid, med undantag
av Luleåkammaren, hava utövat och utöva en mer eller mindre omfattande
puhlikationsverksamhet. Sålunda utger Stockholms handelskammare en årsberättelse
i tre delar, av vilka den första utgör en redogörelse för handelskammarens
verksamhet och för affärsläget inom mera betydande branscher
samt de båda andra statistiska berättelse^ angående Stockholms handel och
sjöfart, respektive fabriker och hantverk. Handelskammaren i Göteborg
offentliggör ävenledes en årsberättelse, som förutom .statistiska uppgifter angående
Göteborgs handelsomsättning under berättelseåret innehåller en redo ''>—

141044. Komwerxkoll.-kom. I»''t.

Kamrarnas

publika tronsverk samhet.

Avgifter.

Enskilda
personer och
firmor.

görelse för kammarens verksamhet under detsamma. Även Borås- och Visbykamrarna
pläga utgiva tryckt årsberättelse. Handelskamrarna i Malmö, Jönköping,
Örebro, Gävle och Karlstad offentliggöra periodiska »Meddelanden»,
vanligen i kvartalshäften, vilka efter årets utgång utgivas samlade till en
årsbok, eventuellt med komplettering av sammanfattande redogörelser av olika
slag. Handelskamrarna i Gävle och Jönköping utgiva därjämte statistiska
berättelser över industri och handel inom kamrarnas distrikt. Förutom nu
nämnda mera regelbundna publikationer offentliggöra flera av handelskamrarna
icke sällan fristående arbeten, broschyrer, föredrag och dylikt; en serie
småskrifter i för näringslivet betydelsefulla frågor utgives av Gävlekammaren.
Att denna ganska avsevärda publikationsverksambet haft stor betydelse
för att väcka intresse för handelskamrarnas arbete och sprida kännedom
om dem själva och de frågor, som sysselsätta dem, torde vara otvivelaktigt.

4. Handelskamrarnas ekonomiska förhållanden.

De svenska handelskamrarnas ekonomi är i det väsentliga baserad på inflytande
medlemsavgifter. Undantag härifrån utgör endast Göteborgs handelskammare.
Emellan de olika kamrarnas budgeter råda emellertid, på grund
av avgifternas växlande belopp och den större eller mindre anslutningen till
vederbörande föreningar, väsentliga skiljaktigheter.

Beträffande avgifter gäller för de olika kamrarna med undantag av Göteborgskammaren,
där några stadgade avgifter icke erläggas, följande bestämmelser.

Till Stockholms handelskammare betalar Stockholms köpmannaförening kr.
25 årligen för varje ledamot i föreningen, som erlagt sin avgift till densamma.
Skulle firma vinna inträde i föreningen efter den 1 juli, uppbär
handelskammaren under det första året för sådan firma kr. 12:so. Övriga
föreningar, som äro representerade i handelskammaren, böra till denna
erlägga vardera minst kr. 300.

För .Boraskammaren har avgiften hittills varit bestämd till kr. 75 för
aktiebolag, större fabriksidkare, grosshandlare och därmed jämförlige samt
till kr. 20 för detaljhandlare, mindre fabriksidkare, andra näringsidkare och
för föreningens uppgift intresserade. I denna kammares nya stadgar har införts
den ändring, att aktiebolag med kapital av kr. 100,000 och däröver
erlägga kr. 75 och aktiebolag med mindre kapital kr. 20. Större affärssammanslutningar
samt ekonomiska föreningar erlägga avgifter på grund av
särskilda avtal.

För de övriga kamrarna är avgiftsskyldigheten till vederbörande handelskammarförening
bestämd särskilt för enskilda personer och för aktiebolag.

Enskilda personers (firmors) avgifter beräknas i allmänhet i förhållande
till deras inkomstbevillning, i många fall med visst belopp för 1,000 kronor
bevillning. Sålunda är detta belopp för ÄMfedkammaren fastställt till kr.

l:5o vid bevillning intill kr 3,000, kr. 2 vid bevillning av kr. 3,000—

6.000, kr. 2:50 vid bevillning av kr. 6,000—12,000 och kr. 3 vid bevillning
av över kr. 12,000; för Malmö-, Jönköpings-, Örebro- och Zarfsfadskamrarna
kr. 1 till och med bevillning av kr. 10,000 och kr. 1: so för högre än 10,000;
för Oreörokammaren kr. 1, för Fisfö/katnmaren kr. 2 (för påbörjat tusental
bevillning). Lägsta avgift för enskild är dock: för Jönköping skammar an kr.

1, Xw/eåkammaren kr. 1: so, Malmö-, Örebro- och Ka rtetads kamrarna kr. 3
samt Li.sf;i/kammaren kr. 10; högsta avgift för Malmö-, Jönköpings- och Örebrokamrarna
kr. 50, Luleå- och Karlstadskamvavaa kr. 100.

För Gätdekammaren är enskild ledamots avgift kr. 20, dock att firma med
en inkomst av kr. 25,000—50,000 erlägger kr. 50 och firma med högre inkomst
kr. 100. I Norrköpings handelskammarförening erlägger enskild ledamot avgift
beräknad efter hans enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
senast beskattade inkomst med kr. 10 för inkomst, som understiger
kr. 10,000, kr. 20 för inkomst av kr. 10,000—25,000, kr. 50 för inkomst
av kr. 25,000—50,000 och kr. 100 för högre inkomst. Sundsvalls handelskammarförening
slutligen upptager av enskild ledamot, som driver affärsrörelse,
en årsavgift, beräknad efter inkomsten av rörelsen, av kr. 15 för inkomst,
som understiger kr. 10,000, kr. 30 för inkomst av 10,000—20,000, kr. 45 för

20.000- 30,000 och kr. 100 för högre inkomst. Ledamot, som icke driver
affärsrörelse, erlägger en årsavgift av lägst kr. 20.

För aktiebolag beräknas årsavgiften på grund av aktiekapitalets storlek, Aktiebolag.
och är bestämd till: för Zwfeåkammaren kr. 15 för aktiekapital intill kr.

10.000, kr. 25 för 10,000-50,000, kr. 35 för 50,000-100,000, kr. 50 för 100,000
—300,000, kr. 75 för 300,000-500,000, kr. 100 för 500,000—1,000,000 och kr.

1O0 för 1,000,000 och däröver; för Malmö- och Jö n k öp i ags kamrarna kr. 15
för aktiekapital under kr. 100.000, kr. 25 för 100,000 — .''00,000, kr. 50 för

200.000- 300,000, kr. 75 för 300,000-500.000 och kr. 100 för över 500,000;
för Oreörokammaren kr. 2 för varje 10,000-tal kronor av aktiekapitalet, dock
lägst kr. 5 och högst kr. 100; för Gävle kammaren kr. 25 för aktiekapital
ej överstigande kr. 200,000, och, därest detta uppgår till högre belopp, kr.

25 för varje påbörjat 200,000-tal, dock att avgiften aldrig överstiger kr. 500;
för Ffsfö/kam maren kr. 20 för aktiekapital under kr. 100,000, kr. 30 för

100.000- 200,000, kr. 50 för 200,000-300,000, kr. 75 för 300,000—500,000 och
kr. 100 för över 500,000; för Karlstadskammaren kr. 10 för aktiekapital under
kr. 50,000, kr. 15 för 50,000-100,000, kr. 25 för 100,000-200,000, samt, därest
aktiekapitalet överstiger kr.'' 200,000, kr. 25 för varje påbörjat 200,000-tal,
dock att högsta avgiftsbeloppet är kr. 300; för No rrk öp i ng s k a in m a r e n kr. 15,
då aktiekapitalet icke uppgår till kr. 100,000 och därest detta uppgår till
högre belopp, ytterligare kr. 15 för vart fullt 100,000-tal, dock att högsta
avgiftsbeloppet är kr. 300; för Sundsvallskammaren kr. 25, då aktiekapitalet
uppgår till högst kr. 100,000 samt, därest detta uppgår till högre belopp,
ytterligare kr. 25 för varje påbörjat 100,000 tal, dock att högsta avgiftsbeloppet
utgör kr. 500.

Föreningar.

Handelnkamrarnas

inkomster
och utgifter.

Av de föreningar, vilka ingått såsom medlemmar i följande handelskamraarföreningar,
nämligen Luleå, Malmö, Jönköpings, Örebro, Gävle, Karlstads,
Norrköpings och Sundsvalls, erlägges en kollektiv årsavgift motsvarande
50 öre för var och en av deras egna medlemmar, vilken kollektivavgift
dock i samtliga nämnda handelskammarföreningar utom Luleå och Jönköpings
är begränsad till högst kr. 100.

Med avseende å de olika handelskamrarnas inkomster och utgifter får
kommittén hänvisa till nedanstående sammanställning. Däri intagna upp Översikt

över handelskamrarnas i

Inkomster.

.	Räntor.	Årsavgifter.	Kommunala bidrag. •	Diverse.	Brist.	Summa.
Stockholm........	47792	14,375-— '')	5,000- -	5,140-50 s)	23965	25,23307
Borås..........	93-72	10,335-— ‘)			1,109-96	11,538-68
Luleå..........	—	2,605 50		—	292-84	2,898-34
Göteborg........	10,952-46 6)	—	3,000 —	—	1,877,68	15,830-14
Malmö.........	38231	17,674 —	8.775-—	1,260-67 »)	503-42	28,595-40
Jönköping ........	362 56	8,114 55 9)	6,020-— 10)	247-60	-	14,744-71
Örebro........ .	11718	4,247-40 1S)		101-80	65809	5,125-07
Gävle..........	97958	17,894 — 16)	2,150 —	300 —	—	21,323-58
Visby..........	104-93	2,440 —	—	—	—	2.544 93
Karlstad........	169-69	10,514 —	—	—	—	10,683-69
Norrköping *9)......	117-08	10,334 50	_	—	—	—
Sundsvall19) ......		(12,661-—)	(2,400--)	—	—	—

Anmärkningar.

Stockholm. *) Härav 12,875''— av Köpmannaföreningen,''1.200''— av övriga föreningar. — 2) Härå
5,000 — bidrag av Grosshandelssocieteten — 8) Härav 9.32261 för årsberättelsen.

Borås. *) Härav 750''— å Göteborgs Köpmannaförenings. 2,565''— å garantibidrags konto. — 6) Härå
3,207''46 för npplysningsbyrån; 2,108-82 för betäckande av brist från åren 1911 och 1912.

Göteborg. 6) Härav utgöra 1,061''23 hälften av årsräntan å Ang. Röhss’ fond, 866''67 hälften av års
räntan å S. G. Warburgs minnesfond: vid ifrågavarande donationer (till Handelsföreningens fullmäktige
har nämligen fogats den föreskrift, att halva räntan får användas för undersökningar rörande Götebo
handel. — Av de övriga ränteinkomsterna härrör största delen från Vilh. Röhss’ fond, som stadsfall
mäktige i Göteborg vid utdelning av räntemedlen ur den till stadsfullmäktige av Vilh. Röhss don
fonden överlämnat till handelskammaren för att räntan därav skulle användas för upprätthållande a
kammarens verksamhet.

Malmö. 7) Härav 700''— å skiljenämndens konto. — 8) Härav 799''50 å sakkunniga biträdens, 600''
å skiljenämndens konto.

gifter avse, där ej annat särskilt anmärkts, år 1913 och grunda sig på uppgifter
erhållna från kamrarna. Då dessas räkenskapssammandrag emellertid
ej äro likformigt uppställda och därför ej till alla delar jämförbara, kan
uppdelningen på olika poster, särskilt vad angår utgiftssidan, ej göra anspråk
på fullständig noggrannhet. Sammanställningen ifråga möjliggör
dock en överblick över kamrarnas ekonomiska ställning i allmänhet och över
det sätt, varpå inkomsterna i det stora hela användas.

omster och utgifter under år 1913.

U tgifter.

Avlöningar.	Resekost- nader.	Lokalhyra, inventarier in. m.	Böcker, tid-ningar, skriv-materialier, post, telegraf, telefon in. in.	Kostnader för publika-tions verk-samheten.	Diverse.	Överskott.	Summa.
9,755-	684- —	1,168-82	2,13912	11,142-613)	343-52		25,23307
3,260 —	—	1,38984	1,069 08	—	5,819 76 5)	—	11,538-68
2,097 —	—	—	561*06	—	240-28	—	2,898-34
8,840 —	-	—	1,389-12	5,149-61	451-41	_	15,830-14
11,839 —	2,960-80	3,956-48	2,298 04	3,122-81	4,418-27 8)	—	28,595-40
5,760--	2,972-90 ")	873-75	1,138-89	1,097-94	2,500-— Iä)	401-23	14.744-71
3,206-05 14)	—	382-05	514-02	666-49	356*46	—	5,12507
11,023-23	767-26	1,073-35	2,490-84 16)	2,613-29 17)	302-83	3,052-78	21,323-58
951-50 181	—	20 —	225-82	—	—	1,347-61.	2.544 93
3,150 —	1,069-80	—	771-39	1,763*04	615''—	3,314 46	10,683-69
_	_	_	__	__	_	_

Jönköping. 9) Härav 5,665*55 till huvudkontoret, 2,443*— till lokalrcprcscntationcn i Karlskrona. —
,0) Härav 3,965*— från städer och köpingar i Småland, 2,055*— från städer i Blekinge. — u) Härav
1,569*30 å »studieresors, föredrags och utredningars konto». — 12) Detta belopp är uppfört utan specifikation
såsom utgifter å »lokalrepresentationens konto».

Örebro. IS) Härav medlemsavgifter från Örebro län 3,359*40, från Västmanlands län 888* -. — u) Här-^
uti ingå reseersättningar.

Gävle. ,B) Härav från Upsala län 3,171*50. — l0) Häri ingå »expeditionskostnader» 1,069*10. —
17) Härav »tidskriften» 1,695*hi, »föreläsningar och småskrifter» 917*48.

Visbg. ,M) I stat för 1914 äro diverse arvoden upptagna sammanlagt till kr. 1,400.

Norrköping, Sundsvall. ,9) Dessa båda handelskam rar hava tratt i regelbunden verksamhet först
med 1914 års början. Deras utgifter under år 1913 lämna därför ingen ledning för bedömande av deras
normal:! omkostnader. Norrköpingskammaren har emellertid under 1913 haft de i tabellen angivna inkomster,
varemot för Hundsvallskannnaren de upptagna inkomstsiffrorna avse tecknade avgifter resp*,
garanterade inkomster för 1914.

Organisa tion.

Såsom synes är olikheten mellan de största och de minsta handelskamrarnas
ekonomiska resurser högst betydande, och det är givet, att härav måste
alstras betydande skiljaktigheter i de olika kamrarnas möjligheter att fullfölja
sitt ändamål och i omfattningen av deras verksamhet.

Vad inkomsterna beträffar, faller genast i ögonen att Göteborgskammaren
intager en särställning, i det att dess ekonomi, såsom tidigare antytts, icke
är baserad på medlemsavgifter utan till väsentligaste delen på räntor av
hos Handelsföreningen innestående kapital ävensom på donerade medel.

Sex av handelskamrarna, nämligen de i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping,
Gävle och Sundsvall, åtnjuta kommunala bidrag i en eller annan
form. För Stockholms- och Göteborgskamrarnas vidkommande utgör det av
vederbörande stadsfullmäktige beviljade bidraget, respektive kr. 5,000 och
kr. 3,000, ersättning för kamrarnas ovan omförmälda statistiska publikationsverksamhet.
Till Stockholms handelskammare lämnas ett årligt bidrag
av kr. 5,000 (i sammanställningen upptaget under »diverse inkomster») av
Grosshandelssocieteten.

5. Handelskammarmötena.

För uppkomsten av de konferenser av ombud från de olika handelskamrarna,
som benämnas handelslcammarmöten, och som numera blivit en regelbunden
institution av betydelse icke endast för de olika deltagande kamrarnas
egen verksamhet utan för landets näringsliv i dess helhet, har redogjorts
ovan å sid. 22. Enligt de för handelskammarmötena gällande stadgar hava
dessa till ändamål att bereda representanter för de svenska handelskamrarna
tillfälle att överlägga och besluta om frågor, som beröra bandelskamrarnas
gemensamma intressen. I mötena deltaga särskilt utsedda ombud
för de olika kamrarna ävensom de medlemmar eller suppleanter i kamrarna,
vilka anmäla sig därtill. Även sekreterarna kunna deltaga. Varje handelskammare
äger att vid mötena låta representera sig av ett med hänsyn till
omfattningen av distriktets näringsliv bestämt antal ombud. Detta antal
utgör för närvarande: för Stockholms handelskammare 8, Göteborgs och Malmökamrarna
vardera 6, Gävlekammaren 5, Jönköpings- Örebro-, Karlstads-,
Norrköpings och Sundsvallskamrarna var och en 4, Boråskammaren 3, Visbyoch
Luleåkamrarna vardera 1 samt för svenska handelskammaren i London 1.
Suppleanter kunna utses till lika antal som ombuden.

Ordinarie bardelskammaimöten hållas i regel en gång varje år, helst
under oktober eller november. Tid och plats bestämmes av den »handelskammarmötets
kommitté», som blivit på föregående möte utsedd. Extraordinarie
möte hålles, då minst tre handelskamrar därom göra framställning hos
kommittén, som för sådant fall har att efter förhandling med samtliga kamrar
bestämma tid och plats för mötet. Motionsrätt vid mötena tillkommer
handelskammare, mötesombud ävensom ledamot av ovannämnda kommitté.
Kommittén kan vid möte upptaga även sådana frågor, om vilka motion icke

väckts. Ärende kan vid möte antingen upptagas omedelbart eller remitteras
till utskott. I besluten äga endast kammarombuden deltaga, i överläggningarna
däremot även andra mötesdeltagare. Vid lika röstetal äger ordföranden
utslagsröst utom vid val, där lottning sker. Handelskammarmötets
kommitté, som utses vid varje ordinarie möte, bar, förutom vad som ovan
angivits, att ordna mötets ekonomi, vidtaga av mötesbeluten påkallade verkställ
ighetsåtgärder samt förbereda ärendena till nästa möte. Kommittén består
av högst 12 ledamöter och lämpligt antal suppleanter med i regel 1
ledamot och 1 suppleant för varje kammare. Handelskammarsekreterare,
som icke är ledamot av kommittén, äger rätt närvara vid sammanträdena och
därvid yttra sig, men ej deltaga i besluten. Kommittén är beslutför med
hälft ledamotsantal. Den utser inom sig ordförande och vice ordförande,
sammanträder på kallelse av ordföranden samt äger anställa särskild sekreterare.

Kostnaderna för varje möte, däri inberäknade utgifter, föranledda av kommitténs
arbeten, fördelas på de deltagande handelskamrarna i förhållande
till det i stadgarna bestämda antalet ombud för varje kammare, dock att
kostnaderna för inställelse vid kommittésammanträde eller möte ej ingå häri.

Yarje möte utser två revisorer för granskning av dess räkenskaper.

Rätt till utträde ur sammanslutningen tillkommer handelskammare först
sex månader efter därom hos kommittén gjord anmälan.

Ändring i stadgarna kan endast beslutas på ordinarie möte och med två
tredjedels majoritet.

Vid de tre första handelskammarmötena, som höllos åren 1906, 1907 och Av handels
1908, upptogs överläggningstiden till väsentlig del av spörsmål av organisatorisk
art beträffande handelskamrarna och beträffande formerna för sam ver- lade frågor.
kan mellan dessa. Det var ju också under dessa år, som handelskammarmstitutionen
först i någon större utsträckning började vinna insteg i vårt land,
och tvivelsutan hava de vid mötena förda överläggningarna varit av synnerlig
betydelse för det då i olika orter pågående organisationsarbetet på området.

Redan vid det tredje mötet funnos emellertid å programmet ett flertal
frågor av allmän näringspolitisk innebörd, nämligen om lagstiftning angående
ackord utom konkurs, om ny lagstiftning angående aktiebolag, om
förbud mot offentliggörande av vissa officiella uppgifter samt om inrättande
av ett handelsdepartement. I en av dessa frågor, nämligen rörande
undantag från tryckfriheten i fråga om vissa uppgifter rörande enskildas
ekonomiska förhållanden, antog mötet en resolution samt beslöt att
delgiva densamma åt riksdagens konstitutionsutskott, som samtidigt hade
under behandling en i ärendet avlåten nådig proposition. Vid de fyra senare
mötena, 1909-—1913, hava behandlats såväl spörsmål sammanhängande med
handelskamrarnas och mötenas eget arbete och verksamhetsformer: gemensam
tidskrift för kamrarna (1909 och 1910), gemensam årsbok (1912), handelskamrarnas
ställning till staten (1912), kamrarnas skil jedomsverksamhet (1912 och
1913), som ock ett avsevärt antal frågor berörande lagstiftning, beskattning,

statistik, undervisning m. m. av intresse för näringslivet: växelstämpel (1909),
kooperativa föreningars beskattning (1909), tullrestitutionsupplag (1909 och
1910), handelsstatistikens ordnande (1909), aktiebolagslagstiftningen (1909 och
1910), den lägre handel sundervisningens ordnande (1909), den kommersiella
statsförvaltningens omorganisation (1909 och 1913), lagstiftning mot illojal
konkurrens (1910) och mot oriktig ursprungsbeteckning (1912 och 1913), revision
av näringsfrihetsförordningen (1910), tullverkets sporteltaxa (1910), handelskutymers
beaktande vid rättstvister (1912 och 1913), riksbankens omorganisation
(1912), nedsättning av postporto till utlandet (1912), reformer i bokföringslagstiftningen
(1913), pensionskassa för handelns och industriens tjänstemän
(1913), allmänna handlingars offentlighet (1913), mönsterskyddslagstiftning
(1913), handelssed i fråga om tillåten fuktighetshalt vid handeln med
textilvaror (1913).

Formen för ärendenas handläggning vid mötena har såsom regel varit, att
sedan ett kortare inledningsföredrag hållits, diskussion i frågan ägt rum,
vilken i de flesta fall lett till antagande av en resolution, avsedd att i form
av en underdånig framställning bringas till Kungl. Maj:ts kännedom, resp.
delgivas annan vederbörande. Stundom har ärendet icke ansetts tillräckligt
utrett, utan har en kommitté tillsatts för beredande av detsamma till nästa
möte. I andra fall åter har den upptagna frågan remitterats till de olika
handelskamrarna.

Fn särskild sida av handelskammarmötenas verksamhet är den, som avser
de svenska handelskamrarnas representerande i de internationella handelskammarkongressern&s
permanenta kommitté.

Initiativet till dessa kongresser, vilkas fullständiga namn är »Congrés internationaux
des chambres de commerce et associations commerciales et industrielles»,
togs år 1904 av föreningen av kommersiella och industriella organisationer
i Belgien, som bildade en kommitté för att framlägga planen
för regeringar och organisationer i olika länder. Den första kongressen
hölls år 1905 i Liége i samband med därvarande utställning. Därpå hava
dylika kongresser avhållits i Milano 1900, Prag 1908, London 1910, Boston
1912 och Paris 1914. Deltagarna i dessa kongresser tillhöra två grupper,
nämligen dels de av vederbörande regeringar utsedda officiella delegerade,
dels ombuden för de representerade handelskamrarna och andra organisationerna.
Redan vid Liégekongressen beslöts att tillsätta en permanent kommitté
med uppgift att vidtaga anordningar för kommande kongress, verkställa
kongressbeslut o. s. v. Kommittén är sammansatt av högst tre ordinarie
ledamöter och tre suppleanter för varje land. Dessa väljas av de vid
varje kongress närvarande ombuden för landet för att fungera till nästa kongress,
dock att för länder, som äga en nationell sammanslutning av handelskamrar
eller liknande organisationer, ombuden vid kongressen kunna åt
denna sammanslutning överlämna att utse kommittéledamöter för landet. Så
skedde ock vid Prag-kongressen 1908 för Sveriges vidkommande, och handelskammarmötet
har därför från och med 1909 utsett ledamöterna för Sverige
i sagda kommitté.

C. Svenska handelskamrar i utlandet.

Insikten om gagnet av att på viktiga handelsplatser utomlands, där det
egna landets exportörer hava stora intressen att bevaka och dit ett avsevärdare
antal av dess affärsmän överflyttat för att driva sin verksamhet, äga
en organisation av dessa sistnämnda, som på en gång kan stödja sina
medlemmar i det främmande landet och i vissa avseenden tjäna hemlandets
affärsliv, har redan för ganska lång tid sedan föranlett flera nationer att
grunda handelskamrar på utländska platser. Bland de tidigast inrättade
sådana torde kunna nämnas den österrikisk-ungerska handelskammaren i
Konstantinopel, som bildades år 1870, och den brittiska handelskammaren i
Paris, som grundades år 1872. År 1883 kom även en fransk handelskammare
i London till stånd, och institutionen har sedermera på många håll i hög
grad utvecklats. En i viss mån skiljaktig typ av sådana företag utgör
exempelvis den engelsk-belgiska handelskammaren i London, som avser att i
lika mån gagna båda ländernas handelsintressen och som består av både
engelska och belgiska representanter; liknande företag hava även inrättats
av utländska affärsmän i Ryssland.

Den äldsta och mest framstående av svenska handelskamrar i utlandet är
den i London. Med hänsyn till denna stads betydelse, icke endast för det
brittiska rikets utan för hela världens ekonomiska liv, var det också klart,
att behovet av en organisation på denna plats, där särskilt vårt land har så
betydande exportintressen att bevaka, skulle vara särskilt stort. Några för den
svenska handelns främjande i Storbritannien intresserade köpmän sammankommo
i början av år 1906 för att diskutera möjligheten för inrättandet av en svensk
handelskammare i London. Den 13 juni samma år valdes en kommitté med
uppdrag att utarbeta förslag till stadgar, vilka sedermera antogos å ett möte
den 14 november 1906, vid vilket även kammarens ekonomi provisoriskt ordnades
genom garanti av 32 personer. Medlemsantalet har hastigt ökats till att
vid slutet av år 1913 utgöra Ö40 och befinner sig alltjämt i stegring.
Av ledamöterna voro 413 bosätta: i Sverige, 117 i Storbritannien och 10
i andra länder. Till nationaliteten voro 471 svenskar och 62 engelsmän;
de övriga tillhörde olika nationer. Huvudsakligen utgöras medlemmarna
av dels större svenska och engelska handelshus i Storbritannien, som intressera
sig för svensk liandel, dels industriella, kommersiella samt rederioch
bankföretag i hemlandet; även en del firmor i de brittiska kolonierna
tillhöra kammaren.

Kammarens styrelse (council) består av sexton i London etablerade köpmän.
Styrelsen sammanträder så ofta viktiga ärenden föreligga; antalet av dess
sammanträden utgjorde 1911 tjugotvå, 1912 sexton och 1913 likaledes sexton.
Årsmöte med kammaren hålles varje år före maj månads utgång.

Allmänt.

London.

H an de 1 sk a m m are n s ändamål är i huvudsak att befrämja, skydda och utvidga
de kommersiella förbindelserna mellan Sverige och Brittiska riket;
att sammanföra, publicera och utsända statistiska upplysningar, att i förekommande
fall göra framställningar till regeringar, myndigheter och bandelskamrar;
att befordra och skydda intressen, som de svenska medlemmar
äga, vilka bedriva industri- eller affärsrörelse i det Brittiska riket; att befrämja
eller motverka lagstiftning eller andra åtgärder rörande handel och
industri.

Kammarens löpande ärenden äro uppdelade på olika avdelningar, en för
han dels frågor, en för soliditetsupplysningar, en för speciella, konfidentiella
handelsmeddelanden, en allmän upplysningsavdelning och slutligen ett ständigt
skiljedomsutskott (arbitration committee), som biträder svenska och
engelska firmor i handelstvister. Av sistnämnda utskott handlades år 1911
tio, år 1912 sjutton och år 1913 tolv tvister. I flera fall lyckades utskottet
åstadkomma uppgörelse i godo mellan parterna. För särskilda ändamål eller
handläggning av viktigare frågor tillsättas särskilda kommittéer.

Handelskammaren utgiver den 15 i varje månad en »Journal», omfattande
inemot trettio sidor och tryckt dels på svenska, dels på engelska. Dessutom
utgives i maj månad en årsbok (»Year Book»), som omfattar cirka 250 sidor
och innehåller styrelse- och revisionsberättelse, marknadsrapporter, medlemsförteckning
m. m. samt längre artiklar. Kammaren äger ett huvudsakligen
genom gåvor tillkommet bibliotek, som omfattar c:a 1 (100 volymer.

Handelskammarens ekonomi är i huvudsak baserad på medlemmarnas årsavgifter,
vilka utgöra, för enskild person £ 2 för år eller £ 25 för livstid,
för firmor eller bolag £ 2 för år eller £ 25 för 25 år. Härjämte har kammaren
hittills varit nödsakad att för täckande av sina behov begära understöd
dels av svenska staten, vilket understöd från och med år 1908 utgått
med 5 000 kronor, motsvarande inemot £ 275, dels från Järnkontoret, varifrån
kammaren under de första åren erhöll £ 150, och därefter £ 100 årligen.
För att betrygga kammarens ekonomi, påbörjades år 1912 grundandet av en
reservfond, som tack vare frikostiga donationer redan från början bragtes
upp till över £ 1 000.

Genom de förbindelser handelskammaren lyckats förskaffa sig i Indien,
Sydafrika, Australien och Nya Zeeland, Canada och andra engelska besittningar
står handelskammaren i direkt kontakt med dessa länders handelsintressen,
varigenom kammarens verksamhet nu kan sägas omfatta hela det
brittiska väldet. Genom anslutning till den brittiska handelskammareföreningen
(Association of Chambers of Commerce of the United Kingdom) och
förbundet av utländska handelskamrar i Storbritannien (Federation of Foreign
Chambers of Commerce in the United Kingdom) är kammaren i stånd att
på nära håll följa det engelska handelslivet och för vederbörande i Sverige
framlägga de erfarenheter, som vunnits från samarbetet med de engelska
institutionerna.

Dessutom har kammaren, såsom nämnt, rätt att med en representant deltaga
i de årliga svenska handelskammarmötena.

Sedan föreningen »The Swedish Chamber of Commerce of New York» på
grund av en den 21 februari 1907 dagteeknad stiftelseurkund blivit inregistrerad
jämlikt staten New Yorks lagar, började kammaren sin verksamhet i
mars månad samma år med säte i New York City.

Kammarens styrelse består av nio valda ledamöter jämte svenske konsuln
i New York och kammarens verkställande direktör, vilka båda senare dock
icke äga rätt att deltaga i besluten. Årsmöte med kammaren hålles fjärde
tisdagen i mars.

Medlemsantalet utgjorde den 31 december 1913 171 i Europa och 110 i
Eörenta Staterna eller tillhopa 281 medlemmar.

Kammarens huvudsakliga ändamål är enligt stadgarna: att beskydda, underlätta
och befrämja kommersiella och andra förbindelser mellan Sverige
och Förenta Staterna; att verka för frihet från orättvisa och olagliga pålagor;
att anskaffa och sprida fullständiga och pålitliga upplysningar angående
affärsmäns ekonomiska ställning och angående andra frågor av intresse för
det ekonomiska livet i Sverige och Förenta Staterna, att slita tvister mellan
sina medlemmar samt att befrämja utvidgade och vänskapliga förbindelser
mellan för affärslivet intresserade kretsar i Sverige och i Förenta
Staterna.

För sin skiljedomsverksamhet har kammaren nyligen tillsatt en allmän
skiljedomskommitté.

Kammarens arbete har hittills till största delen bestått i att skaffa agenter
för eller köpare av svenska varor i Amerika och amerikanska i Sverige,
lämna affärsupplysningar om firmor i Sverige och Amerika, distribuera prov
och kataloger samt lämna råd och upplysningar i frågor, som röra handelsförbindelserna
mellan de båda länderna. Månatligen utgives en tidskrift,
»The Bulletin», som innehåller artiklar om den allmänna penningmarknaden
samt diverse uppgifter och notiser av intresse för handeln mellan Sverige
och Amerika.

Kammarens ekonomi anses tillfredsställande. Medlemsavgifterna utgöra:
för enskild person eller firma i Sverige 50 kronor, för alla andra 15 dollars.
Livstidsmedlems avgift en gång för alla motsvarar tio årsavgifter. Inkomsten
utgjorde år 1911 frän medlemmar i Europa c:a 2 300 dollars, i hörenta
Staterna c:a 1 725 dollars.

Kammaren är sedan 1913 ansluten till »The Chamber of Commerce of the
United States of America», som omfattar större delen av Förenta Staternas
handelsorganisationer.

»The Swedish Chamber of Commerce for Australasia and South Sea Islands»
stiftades den 5 april 1911 och har sitt säte i Sydney. Kammarens styrelse
utgöres av Sveriges främste konsuliire representant i Australien såsom ex
oflicio ordförande, två vice ordförande och tio ledamöter. Styrelsen väljes
vid kammarens årsmöte, som hålles den 30 juni. Varje tillverkare, köpman,
redare, fartygsbefälhavare eller firma, som har befattning med kommersiella
förbindelser mellan Sverige samt Australien och Söderhavsöarna kan genom

New York.

Sydney.

beslut av styrelsen med två tredjedels majoritet intagas såsom medlem avkammaren.

Handelskammarens i Sydney ändamål är enligt stadgarna att mottaga och
samla upplysningar för befordrande av handelsförbindelserna mellan Sverige
och Australien. I sådant syfte avgiver kammaren också yttranden på föranledande
av svenska myndigheter eller enskilde samt tager själv i förekommande
fall initiativ. Dessutom tjänstgör kammaren på anmodan såsom
skiljedomare i tvister mellan svenska och australiska firmor. Kammaren har
ingått överenskommelse med svenska handelskammaren i London om samarbete
för utbyte av kommersiell information m. m.

Årsavgiften är för enskilde och för firmor i Australien en guinea, för
firmor i Sverige eller annorstädes två guineas. Medlemsantalet utgör för
närvarande något över 50.

Ams. S:t Slutligen förtjänar nämnas, att vad beträffar såväl Faris som S:t Peterse
e>s ut g. }mrfj fråga om inrättande av svenska handelskamrar i en eller annan form
blivit väckt.

D. Handels- och sjöfartsnämnderna.

1. Handels- och sjöfartsnäiniidernas uppgifter enligt gällande

författningar.

På sätt omförmälts i den historiska översikten (sid. 8), hava de i olika
städer inrättade handels- och sjöfartsnämnderna ända till senaste tid i större
eller mindre omfattning haft att fylla uppgifter såsom representationer för
näringarna inom städerna. Då härtill kommer, att det sjätte svenska handelskammarmötet
i sin underdåniga framställning angående auktorisering av
handelskamrarna m. in. ifrågasatt en överflyttning av åtminstone vissa av
handels- och sjöfartsnämndernas funktioner å handelskamrarna, har kommittén
ansett sig böra här lämna en närmare redogörelse för dessa nämnders
nuvarande ställning och uppgifter.

Grundläggande bestämmelser angående handels- och sjöfartsnämnderna äro
de, som återfinnas i mäklareordningen och skeppsklarerareordningen, båda av
den 9 juni 1893.

o^dnin en mäklareordningens § 3 skola, i likhet med vad för Stockholms stads

o, ämnen, handels- och sjöfartsnämnd genom nådiga instruktionen den 24 september
1867 — numera ersatt genom instruktionen den 8 februari 1901 — är stadgat,
jämväl i övriga städer, varest vederbörligen förordnade mäklare redan finnas,
stadsfullmäktige tillsätta en särskild nämnd, kallad handels- och sjöfartsnämnd,
för behandling av de frågor som enligt mäklareordningen böra av
^ärskild nämnd prövas och avgöras. Även i stad, där mäklare ej är förordnåd,
må stadsfullmäktige resp. allmän rådstuga, i händelse fråga om mäklares
antagande uppstår, äga att, där så anses nödigt, utse handels- och sjöfartsnämnd
för ovannämnda ändamål.

Nämnden skall bestå av minst 7 högst 12 medlemmar, utsedda för viss tid,
ej överstigande två år; avgående må återväljas. Stadsfullmäktige resp. allmän
rådstuga äga att, med iakttagande av mäklareordningens föreskrifter,
för nämnden meddela instruktion, som underställes vederbörande befallningshavandes
prövning.

Nämndens funktioner enligt mäklareordningen äro:

1) att, såräl vid mäklares avgång som eljest, pröva om behov av ny mäklares
antagande är för handen.

Sådan fråga får ej företagas, om ej underrättelse härom lämnats vid kallelsen
till sammanträdet och minst hälften av nämndens ledamöter är tillstädes.
Majoritetens mening gäller; vid lika röstetal förfaller frågan. Skall
mäklare antagas, kungör nämnden när och var ansökning skall göras. Kungörelse
anslås å börs resp. rådhus samt införes i den eller de för magistratens
kungörelser använda tidningar.

2) att antaga mäklare.

Efter ansökningstidens utgång sammanträder nämnden å nyo. Ingen må
anses antagen till mäklare utan att mer än hälften av det för nämnden bestämda
antal ledamöter förenat sig om honom. Erhåller ingen sådant röstetal,
kan ny omröstning ske genast eller vid annat sammanträde; vinnes ej
heller då resultat, har frågan för den gången förfallit. Då mäklare antagits,
anmäles detta för magistraten, som utfärdar förordnande.

3) att godkänna vikarie för mäklare resp. interimistisk innehavare av mäklar
ebe fattning.

Mäklare, som önskar få annan förordnad till sin vikarie vid sjukdom eller
annat förfall, skall göra anmälan hos nämnden och föreslå lämplig person.
Om nämnden ej har något att erinra, underrättas magistraten, som utfärdar
förordnande att under kalenderår eller del därav vid mäklarens förfall vikariera.
För var gång vikarien inträder, anmäles detta hos nämnden eller dess
ordförande, som låter anslå underrättelsen å börs resp. rådhus. Så snart
nämnd, mäklare eller vikarie begär det, skall förordnandet återkallas av
magistraten genom anslag å sagda plats; då mäklaren begärt återkallelsen,
skall han därom underrätta nämnden. Vid förfall för mäklare, som ej har
vikarie, resp. för vikarie, som utövar mäklaresyssla, anmäles för nämnden
och föreslås lämplig person att förestå sysslan för viss tid. Har nämnden
intet att erinra, anmäler den detta för magistraten, som utfärdar förordnande.

Har vid mäklares avgång eller eljest fråga om ny mäklares antagande
blivit väckt, äger nämnden, om så anses behövligt, hos magistraten föreslå
lämplig person att interimistiskt förordnas. Vid skiljaktiga meningar gälla
samma regler som under 1) angivits.

4) att i sista hand besluta om frågor rörande mäklarenotering skontor et.

I städer, där börs linnes, skall i börsbyggnaden rum kostnadsfritt upplåtas
till mäklarenoteringskontor. Kontoret förestås av en bland stadens mäklare
efter ordning och under tid, varom mäklarne överenskomma; om överenskommelsen
underrättas nämnden. Kunna de ej enas, besluter nämnden om tjänst -

göringen. Får mäklare, som förestår kontoret, förfall, göres anmälan hos
nämnden, som förordnar ställföreträdare.

5) att återkalla mäklares uppdrag.

Mäklare, som försättes i konkurs, är eo ipso skild från befattningen. Om
i annat fall nämnden finner honom ej längre motsvara det lämnade förtroendet
och han oaktat skedd tillsägelse ej låter sig rätta, kan uppdraget av
nämnden återkallas. I kallelsen till sammanträdet skall lämnas uppgift om
att dylik fråga förekommer; två tredjedels majoritet fordras för att giltig
återkallelse skall anses föreligga. Då mäklare försatts i konkurs eller hans
uppdrag återkallats, gör nämnden anmälan hos magistraten, som genom offentligt
anslag å börs resp. rådhus återkallar förordnandet.

I nämndens beslut i angivna frågor ma ej någon söka ändring, med mindre
han tilltror sig visa, det vid ordningen och sättet för ärendets behandling
förelupit sådant fel, att beslutet föi’ty bör ogillas. Besvär anföres hos magistraten
senast å fjortonde dagen sedan beslutet anslagits och införts i tidningen.
Talan mot magistrats beslut fullföljes i vanlig ordning.

Om Stockholms handels- och sjöfartsnämnds befattning med fondmäklare i
Stockholm finnes särskilt stadgat (jämför nedan).

Skeppskla- Enligt skeppsklarerareordningen § 3 skall den enligt mäklareordningen eller
reninq°end sPecialbestämmelserna för Stockholm tillsatta handels- och sjöfartsnämnd behandla
de frågor, som enligt skeppsklarerareordningen böra av särskild nämnd
prövas och avgöras. Om i stad, där vederbörligen förordnad skeppsklarerare
redan finnes, handels- och sjöfartsnämnd icke är tillsatt, åligger det stadsfullmäktige
resp. allmän rådstuga att utse handels- och sjöfartsnämnd för
behandling av omförmälda frågor. Även i stad, varest skeppsklarerare ej är
törordnad må, för det fall, att handels- och sjöfartsnämnd där icke är tillsatt,
men fråga om skeppsklarerares antagande uppstår, stadsfullmäktige respallmän
rådstuga utse handels- och sjöfartsnämnd för behandling av omförmälda
frågor.

Angående medlemsantal, funktionstid, återval och instruktion äro föreskrifterna
likalydande med de i mäklareordningen givna. Nämndens funktioner
med avseende å prövande av behov av samt antagande av skeppsklarerare,
godkännande av vikarier samt interimistiska innehavare av befattningen ävensom
å återkallelse av givet uppdrag motsvara fullständigt vad ovan under

1)—3) samt 5) anförts i fråga om mäklare. Även föreskrifterna om fullföljd
av talan äro likalydande med mäklareordningens.

Notarii pub- Stadgan angående notarii publicibefattningen den 6 oktober 1882 förutsätlicistadgau.
£er förefintligheten av handels- och sjöfartsnämnder.

1 dess 3 § stadgas, att i stad, där ej, på sätt i särskilda fall föreskrivits,
notarii publicibefattningen är förenad med tjänst i rådstuvurätt eller magistrat,
äger handels- och sjölartsnämnden såväl vid notarii publici avgång

som eljest pröva, om behov av antagande av notarius publicus förefinnes. Bestämmelserna
om prövande av behov av notarius publicus samt om dennes antagande
överensstämma med mäklareförordningen (se ovan). Bliver notarius
publicus av sjukdom eller annat förfall hindrad utöva befattningen, äger han
göra anmälan hos nämnden och föreslå vikarie; om nämnden ej har något att
erinra, gör den anmälan hos magistraten, som utfärdar förordnande för tiden
för förfallet. Vid notarii publici avgång äger nämnden, om så anses behövligt,
hos magistraten föreslå lämplig interimistisk utövare av sysslan.

Dessa stadganden gälla ej för notarius publicus, som förenar sysslan med rådstu
vurätts- eller magistratstjänst.

Beträffande fullföljd av talan mot nämnds beslut i fråga om prövning av
behov utav och antagande av notarius publicus gälla samma bestämmelser,
som ovan angivits för mäklare.

Försättes notarius publicus, som antagits av nämnd, i konkurs, ankommer på
nämnden att avgöra, huruvida han förr än fyra månader efter inställelsedagen
förflutit, må inträda i utövning av befattningen.

Enligt stadgan angående dispaschörsväsendet den 10 november 1911, § 2,
skall magistrat i stad, där dispaschörsledighet inträffat, efter ansökningstidens
utgång från bland andra handels- och sjöfartsnämnden i staden inhämta
yttrande angående de sökandes skicklighet och lämplighet, innan magistraten
upprättar och till Kungl. Maj:t insänder sitt förslag till tjänstens återbesättande.
Liknande yttrande skall nämnden avgiva i fråga om de sökande till
befattning som dispaschörsassistent, vilken befattning efter ansökning tillsättes
av magistraten för två år. Slutligen skall magistraten, innan den
förordnar vikarie för dispaschör eller interimistisk innehavare av dispaschörsbefattning,
inhämta yttrande och förslag från nämnden.

Enligt sjölagens 41 m. fl. paragrafer skola besiktningsmän för besiktning
av fartyg och last förordnas av magistrat eller, där fartyg finnes utom stads
område, av magistraten i närmaste stad eller av kronofogden i orten. Dessa
besiktningsmän skola enligt 332 § vara tre. I de städer, där handels- och
sjöfartsnämnd finnes, åligger magistraten att för varje år från nämnden infordra
uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.
Erfordras eljest besiktning, äger part därom anmoda den eller de, för
vilka han har förtroende; åliggande det magistraten i de städer, där handels-
och sjöfartsnämnd finnes, att efter förslag av nämnden för varje år utse
lämpligt antal personer, vilka hava att med dylik besiktnings verkställande
gå parter till hända, ävensom att kungöra förteckning å de sålunda
utsedda.

Enligt lag om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling
av handelsmål den 20 juni 1905 skola vid behandling av handelsmål
inför rådstuvurätt i Stockholm, Göteborg och Malmö, där ej i lagen
annorlunda stadgas, i rätten sitta två av dess lagfarne ledamöter, av vilka

Dispaschör stadgan.

Sjölagen.

Lagen om
hanilclskunniga
ledamöter
i Dissa
rådstuvurätter.

Instruktionen
för
Stockholms''
nämnden.

4(i

(len ene skall föra ordet, samt tva handelskunnige män. I dessa städer åligger
det stadsfullmäktige att vartannat år i december månad utse dem, som
under nästföljande två år skola i sagda egenskap tjänstgöra, ävensom ett
lika antal suppleanter. Om antalet ledamöter förordnar Konungen för varje
radstuvurätt särskilt. Handels- och sjöfartsnämnd, där sådan finnes, har att
i god tid före valet till stadsfullmäktige ingiva uppgift å personer, som till
nämnda befattningar anses lämpliga. Uppgiften bör omfatta minst dubbelt
så många personer, som de, vilka skola väljas.

På framställning av stadsfullmäktige i annan än nämnda tre städer äger
Konungen förordna, att denna lag skall äga tillämpning i avseende å därvarande
rådstufvurätt.

För Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd äro, såsom ovan antytts,
särskilda bestämmelser givna i den av Kungl. Maj:t den 8 februari 1901 utfärdade
instruktion, vilken fullständigas genom kungörelse samma dag angående
fondmäklare i Stockholm. Närmare bestämmelser angående fondbörsen
i Stockholm har nämnden själv utfärdat i form dels av ett reglemente
för fondbörskommitterade av den 14 augusti 1901, dels av »Ordningsregler
för fondbörsen i Stockholm», fastställda den SO oktober 1912.

2. De nuvarande handels- och sjöfartsuäinnderna och deras verksamhet.

Genom överståthållareämbetet och länsstyrelserna har kommittén år 1912
låtit verkställa en undersökning rörande de dåvarande handels- och sjöfartsnämnderna
i riket, vilken avsett att vinna kännedom om varest sådana
nämnder funnes inrättade samt om deras uppgifter ävensom om möjligheten
att överflytta ärenden från dem till handelskamrar respektive kommunala
organ eller lokalmyndighet i sådan utsträckning, att handels- och sjöfartsnämnderna
eventuellt bleve obehövliga.

Denna undersökning har givit det resultat, att vid tiden för dess anställande
handels- och sjöfartsnämnder voro inrättade i följande svenska städer:

Län.	Ort.	Instruktion.	träden.
	Stockholm.....		1910. 13	1911 14
Stockholms län:	Södertälje.....	den 8/s 1901 med änd-ing den 8/s 1908. . . saknas.	1	8
Södermanlands län:	Nyköping.....		1	1
Östergötlands län:	Norrköping.....	. . fastställd av länsstyrelsen	2	4
Kalmar län:	Kalmar......	den 15/i 1898.	1	2
	Oskarshamn . . . .	. . saknas.	2	2
	Västervik.....		3	1
Gottkmds län: •	Visby.......	den 9/i 1875.	1	1

Antal samman

Län.	Ort.	Instruktion.	iruut 1910.	1911.
Blekinge län:	Karlskrona.....	. . fastställd av länsstyrelsen den 30/s 1875.	3	2
	Ronneby......	. . fastställd av länsstyrelsen	3	2 (?)
	den 9e 1885.
	Karlshamn.....	. . godkänd af stadsfullmäk-	3	2
		tige den 22/n 1883.
Kristianstads län:	Kristianstad . . . .		3	4
Malmöhus län:	Malmö.......	. . fastställd av länsstyrelsen den 2 s 1883.	4	5
	Trälleborg.....		2	i
	Ystad.......		5	2
	Landskrona . . . .		2	1
	Hälsingborg . . .	. . . fastställd av länsstyrelsen	2	3
	den 2% 1876.
Hallands län:	Halmstad . . . .	. . . fastställd av länsstyrelsen den 22/a 1906.	2	4
Göteborgs o. Bohus län.	: Göteborg.....	. . . fastställd av länsstyrelsen den 27 1894.	5	8
	Marstrand ....	. . . saknas.	1	1
	Lysekil.....		1	1
	Uddevalla ....		1 (?)	5
Gävleborgs län:	Gävle......	. . . fastställd av länsstyrelsen den 4/4 1873.	4	5
	Söderhamn ....		—	—
	Hudiksvall ....		3	2
Västern orrl an ds län:	Härnösand ....		2	2
	Sundsvall ....		3	5
	Örnsköldsvik . . .		3	4
Västerbottens län:	Umeå......		1	i
	Skellefteå ....	. . . saknas.	1	1
Norrbottens län:	Luleå......	. . . saknas.	3	i
	Piteå......	. . . saknas.	i	—''

Såsom framgår av förestående tablå, finnas i riket 32 handels- och sjöfartsnämnder,
av vilka dock endast 11 till ledning för sitt arbete äga en
särskild instruktion. För de övrigas verksamhet gälla alltså ingå andra
normer än de, som återfinnas i de i det föregående omförmälda allmänna
författningarna. Av de 11 instruktionerna är en, nämligen den för Stockholms
stads handels- och sjöfartsnämnd, utfärdad av Kungl. Maj:t, medan den för
Karlshamnsnämnden synes vara godkänd av stadsfullmäktige utan att, såsom
i mäklareordningen stadgas, hava erhållit länsstyrelsens fastställelse, varemot
samtliga övriga fastställts av resp. länsstyrelser.

Anmärkas bär, att före 1911 utom de ovan uppräknade även existerade en
handels- och sjöfartsnämd i Jönköping, vilken från och med nämnda år såsom
obehövlig indragits.

Redan det ringa antal sammanträden flertalet handels- och sjöfartsnämnder
hållit under de båda år undersökningen närmast avser låter förmoda, att
nämndernas arbetsbörda är föga betungande, och detta intryck stärkes än
mer, då man av de inkomna redogörelserna erfar, att vid de flesta samman 4—141044.

Kommer skull.-korn. bet.

träden, särskilt hos de mindre städernas nämnder, endast ett eller två ärenden
handlagts.

Ärendenas De frågor, med vilka nämnderna under samma period sysselsatt sig, torde
gruppering. mei ledning av de inkomna redogörelserna kunna uppdelas i följande tre
grupper:

I) ärenden, vilkas handläggning tillkommit nämnderna på grund av stadganden
i ovan omförmälda författningar;

II) frågor rörande ändring i gällande lagstiftning om handel och sjöfart
och dylikt, vilka av centrala ämbetsverk, kommittéer med flera direkt eller indirekt
remitterats till yttrande av nämnd;

III) frågor, ej hänförliga under I), av uteslutande eller huvudsakligen lokal
natur, berörande handel och sjöfart, järnvägs- och annan trafik, tull- och
hamnanordningar m. in., vare sig eget initiativ av nämnd eller förfrågan
resp. remiss från stadsfullmäktige eller lokalmyndighet förelegat.

En särställning inom grupp III) intaga, för handels- och sjöfartsnämndernas
i rikets båda största städer vidkommande, vissa speciella uppgifter,
nämligen i Stockholm frågor angående börsväsendet samt kompromissrätten
och skiljenämnden för spannmålshandeln, samt i Göteborg frågor rörande
offentliga translatorer samt där befintliga två skiljenämnder för sjöfartstvister.
Det bör emellertid anmärkas, att förslag framkommit om överflyttande
av Stockholms handels- och sjöfartsnämnds befattning med skiljenämnden
för spannmålshandeln å Stockholms handelskammare.

Slutligen tillkomma givetvis vissa inre frågor, såsom fastställande av
utgiftsstat för nämd, val av ordförande o. s. v.

Grupp I. Bland de ovan under I) upptagna ärenden är det endast ett, nämligen
uppgörande av förslag å besiktningsmän enligt 332 § sjölagen, som återfinnes
i de flesta handels- och sjöfartsnämndernas arbetsredogörelser. Detta
ärende är över huvud taget det enda av alla, som varit gemensamt för nära
nog alla nämnder; för en nämnd (Umeå) har det utgjort enda arbetsuppgiften,
för sju andra (Nyköping, Visby, Trälleborg, Landskrona, Marstrand,
Lysekil, Skellefteå) den ena av två.

Däremot synas under de båda år redogörelsen avser endast två handelsoch
sjöfartsnämnder, nämligen de i Stockholm och Norrköping, hava haft
att taga befattning med ärenden angående notarii publicibefattning, något
som givetvis beror på, att i det övervägande flertalet städer ifrågavarande
syssla är förenad med magistratstjänst.

Något mera omfattande hava de nämnderna enligt mäklare- och skeppsklarerareförfattningarna
åvilande uppgifter varit. Sammanlagt synas nio
av nämnderna hava haft anledning befatta sig med hithörande frågor. Endast
i Stockholm har emellertid något större antal av dylika ärenden förekommit;
desamma hava tillika med notarii publiciärendena enligt uppgift
Ogjort 10 under 1910 och 21 under 1911. Nämnden förklarar emellertid själv,
att största antalet av dessa ärenden varit av »synnerligen ringa omfattning».

Något dispachörsärende har icke, så vitt av redogörelserna framgår, under
de båda åren av nämnderna handlagts.

Då de handelssakknnniga ledamöterna i rådstuvurätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö skola utses för två år i sänder, hava nämnderna i dessa
städer haft vardera ett dylikt ärende till behandling.

Av till gruppen II hänförliga ärenden synas under 1910 och 1911 hava Grupp. II.
förekommit i huvudsak följande, vilka antingen direkt eller genom vederbörande
magistrat överlämnats till nämndernas handläggning:

remiss från kommerskollegiet angående sjöfartssäkerhetskommitténs slutliga
betänkande, hos åtta nämnder,

d:o från d:o angående ändring av lagen om inteckning i fartyg, hos nio
nämnder,

d:o från patentlagstiftningskommittén i fråga om lagstiftningsåtgärder mot
illojal konkurrens, hos nämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

d:o från konkurslagskommittén, dels angående preliminärt förslag till konkurslag,
dels angående preliminärt förslag till lag om ackordsförhandling
utom konkurs, hos samma tre nämnder,

d:o från generaltullstyrelsen angående förslag till statistisk varulörteekning,
hos nämnderna i Göteborg och Norrköping.

En uppgift, som intager en mellanställning mellan grupperna I) och II) har
enligt Kungl. Maj:ts beslut tillkommit vissa rikets handels- och sjöfartsnämnder

1 likhet med åtskilliga andra organisationer för ekonomiska intressen, nämligen
att utse valmän för val av fem ledamöter i järnvägsrådet. Denna
funktion har under ifrågavarande period ålegat nämnderna i Kalmar, Hälsingborg,
Halmstad, Uddevalla, Härnösand och Luleå.

De frågor, som tillhöra gruppen III) äro självfallet till sin natur ganska Grupp. III.
växlande och olikartade för de olika nämnderna, men något större antal
ärenden har icke heller här förekommit annat än för de mest betydande
städerna, företrädesvis Stockholm och Göteborg. Det är här framförallt de
redan nämnda specialfrågorna, som särskilt äro av vikt; för Stockholm hava
fondbörsärendena utgjort 8 under 1910 och 20 under 1911, ärendena angående
kompromissrätten och skiljenämnden för spannmål shandeln 3 under 1910 och

2 under 1911; för Göteborg ärendena angående translatores publici 3 under
1910 och 4 under 1911, angående de båda skiljenämnderna för sjöfartstvister
2 under 1911.

Bland övriga hithörande frågor är det endast en kategori, nämligen ärenden
rörande tullkammares expeditionstid, packhusområdes utsträckning m. m.
dylikt, som återfinnes i de allra flesta nämndernas arbetsredogörelser; sådana
ärenden synes hava förekommit hos icke mindre än 22 nämnder.

Övriga till denna grupp bänförliga frågor, såsom angående telefon- och
telegrafförbindelser, hamnbyggnader, lokala åtgärder till sjöfartens betryggande,
navigationsskolor, mätare och vägare o. s. v. hava endast förekommit
mera sporadiskt.

1 kommitténs cirkulärskrivelse till länsstyrelserna angående införskaffande av Kommitténs
uppgifter om handels- och sjöfartsnämndernas verksamhet begärdes även, att

Avgivna

svar.

Frågan a).

länsstyrelserna, efter nämndernas hörande, skulle uttala sig över följande
spörsmål, nämligen:

a) huruvida några av de funktioner, som jämlikt de härovan under I) upptagna
författningar eller eljest åligga nämnderna, lämpligen kunna överflyttas
på auktoriserade handelskammare;

b) huruvida några av de nyss angivna funktionerna eller vissa andra
nämnderna till äventyrs tillkommande uppgifter lämpligen kunna övertagas
av annan lokal myndighet (annan kommunal nämnd, magistrat eller annan);

c) huruvida slutligen dylika överflyttningar av handels- och sjöfartsnämndernas
uppgifter på andra organ kunna utan olägenhet vidtagas i sådan
omfattning, att nämnderna därigenom bliva obehövliga.

I anledning härav hava mer eller mindre fullständiga yttranden, innefattande
mer eller mindre positiva svar å de tre uppgivna frågorna, avgivits
av:

Överståthållareämbetet och länsstyrelserna i samtliga län utom Uppsala,
Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län;

magistraterna i Södertälje, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Oskarshamn,
Västervik, Kristianstad, Göteborg, Marstrand, Lysekil, Uddevalla, Karlstad,
Kristinehamn, Eilipstad och Hudiksvall ävensom stadsstyrelsen i Arvika;

samtliga handels- och sjöfartsnämnder (jfr tablån ovan) med undantag av
den i Halmstad.

I åtskilliga fäll hava visserligen vederbörande myndigheter inskränkt sig
till att instämma i utlåtande, som av handels- och sjöfartsnämnd avgivits.

Frågan a) har endast i ett ringa fåtal av de inkomna yttranden — härrörande
från ett par handels- och sjöfartsnämnder — besvarats helt och
hållet nekande. I många fall har uttryckligen framhävts, att särskilt sådana
ärenden, som i den här ovan gjorda klassificeringen förts till grupp II), äro
avgjort bättre ägnade till behandling av handelskamrar än av handelsoch
sjöfartsnämnder. Med avseende å de till grupp I) hänförliga frågor åter
har i ett stort antal yttranden den mening uttalats, att dessa ärenden fordra
allt för mycken kännedom om personer och förhållanden på platsen för att
kunna övertagas av handelskammare med säte å annan, ofta långt avlägsen
ort. Härvid ha dock i vissa fall dispachörsärendena undantagits.

Stockholms handels- och sjöfartsnämnd, med vilken överståthållarämbetet
instämt, anser, att även de till grupp I) hänfärliga ärenden kunna anförtros
åt handelskammare, dock med undantag för mäklareärendena, vilka tillsammans
med frågor rörande börsväsendet böra övertagas av en särskild börsstyrelse.

Göteborgsnämnden, med vilken såväl länsstyrelsen som magistraten i
Göteborg instämt, håller före, att ärenden angående mäklare, notarii och translatores
publici samt handelskunniga ledamöter i rådstuvurätt böra överflyttas
på handelskammare, men att för handläggning av de ärenden, som enligt
skeppsklarerareordningen, sjölagen och dispachörsstadgan åligga nämnden,
ävensom för den befattning i övrigt med rena sjöfartsfrågor, som tillkommer
densamma, bör inrättas en särskild sjöfartsnämnd.

Öl

Yad angår frågan b), torde det kunna sägas, att för de till grupp I) hö- Frågan 6).
rande ärendens vidkommande möjligheten av en överflyttning till magistrat,
stadsfullmäktige eller annan kommunal nämnd, eller ock till fördelning
mellan resp. gemensam handläggning av magistrat och stadsfullmäktige, från
så gott som alla håll erkänts. I många fall har en dylik överflyttning
direkt förordats, i andra åter har man av praktiska skål förklarat densamma
olämplig, dels enär sakkunskapen i hithörande frågor måste antagas
häst företrädd hos nämnderna, dels emedan magistrater och statsfullmäktige
i regel hava en nog så stor arbetsbörda utan denna tillökning.

En sammanställning av svaren å frågan c) eller den om möjligheten att Frågan c).
helt och hållet indraga handels- och sjöfartsnämnderna giver vid handen, att
av de, inklusive överståthållarämbetet, 19 länsstyrelserna 13 uttalat sig
för och 6 mot en dylik åtgärd,

av de, inklusive stadsstyrelsen i Arvika, 16 magistraterna 11 uttalat sig
för, 4 mot och 1 ställt sig tveksam samt att

av de 31 nämnder, som yttrat sig, 13 uttalat sig för och IT mot indragningen
samt 1 ställt sig tveksam.

Det bör dock tillfogas, dels att i ett par fall vid avstyrkandet fogats undantag
för städer, där auktoriserad handelskammare upprättas, dels att ävenledes
i några fall tillstyrkandet av åtgärden gjorts beroende av att lokalavdelning
eller delegation av handelskammare inrättas i vederbörande stad.

Det ligger i sakens natur, att det företrädesvis varit hänsynen till behandlingen
av de ärenden, som här ovan förts till grupp III), vilken motiverat
de gjorda avstyrkandena av förslaget om nämndernas slopande. I flera fall
har hänvisats på, att nämnderna endast ådragit det allmänna högst obetydliga
kostnader, varför tillräcklig anledning till deras indragning skulle
saknas. Försvaret för nämnderna har ofta tagit form av anmärkningar mot
handelskamrarna, men dessa anmärkningar äro i regeln föranledda av de
senares nuvarande ställning, vilken ju med en eventuell auktorisering kommer
att i viss mån förändras.

E. Staten och handelskamrarna.

1. Handelskainrarnas nuvarande ställning till statsmyndigheterna.

I stadgarna för det stora flertalet av hittills inrättade svenska handelskamrar
hava, på sätt ovan omförmälts, intagits bestämmelser, varigenom det
i en eller annan form ålagts kamrarna att även gent emot vederbörande
myndigheter representera distriktets näringsliv genom tillhandahållande av
upplysningar samt avgivande av utlåtanden och eventuellt avlåtande av
framställningar. Den växelverkan med staten och dess olika myndigheter,
som sålunda förutsatts redan vid bandelskamrarnas tillkomst, har visserligen
hitintills saknat stödet av ett formligt erkännande från statens sida

av vederbörande kammare. Men icke desto mindre har det avsedda samarbetet
redan från de första kamrarnas tillkomst i ej ringa grad blivit en
verklighet och man har i det hela såväl från de enskilda kamrarnas som
från det allmännas sida strävat efter att till förmån för näringarna vid statens
lagstiftande och förvaltande verksamhet använda den praktiska sakkunskap,
vilken är till finnandes hos handelskamrarna.

Emellertid har, med hänsyn till att handelskammarinstitutionen i vårt land
kan sägas ända till allra senaste tid hava befunnit sig i sin utvecklingsperiod,
med hänsyn vidare till saknaden av enhetliga normer för kamrarnas
organisation och till de faktiskt förefintliga väsentliga skiljaktigheterna
mellan de olika kamrarnas ställning och verksamhet, denna växelverkan
mellan staten och kamrarna hittills icke kunnat bliva av fullt regelbunden
art. Sålunda hava olika myndigheter i olika stor utsträckning anlitat kamrarnas
medverkan för avgivande av yttranden oclx dylikt och några regler
rörande vilka kamrar, som i varje särskilt fall borde anmodas yttra sig,
torde knappast hava tillämpats. Likaså hava kamrarna själva i mycket
olika omfattning förverkligat de avsikter, åt vilka deras stadgar i förevarande
avseende givit uttryck. Den frihet, som frånvaron av närmare bestämmelser
på området medfört för alla parter, torde också ha givit vederbörande
myndigheter, främst kommerskollegiet, anledning att, frånsett de
fall, där rent lokala skäl föranlett hörande av en viss eller vissa kamrar, i
första hand vända sig till dem av handelskamrarna, av vilka man på grund
av tidigare erfarenheter visste, att sakligt värdefulla bidrag till respektive
frågors bedömande stode att vinna.

Av nära liggande orsaker är kommerskollegiet den myndighet, med vilken
handelskamrarna ända från början kommit att träda i närmare förbindelser,
och inhämtandet av yttranden från handelskamrarna eller vissa av dem
har redan blivit ett led i handläggningen inom kollegiet av alla sådana
viktigare frågor, rörande vilka kamrarna över huvud kunna tänkas äga
något av betydelse att meddela. I många fall ålägges kollegiet ock redan
vid ett ärendes remitterande från vederbörande statsdepartement att infordra
utlåtanden från handelskamrarna. Förutom av kommerskollegiet hava yttranden
från kamrar i flera eller färre fall begärts bland annat av vissa
statsdepartement, av generaltullstyrelsen ävensom lokala tullmyndigheter, av
generalpoststyrelsen samt vidare av länsstyrelser och magistrater ävensom
av kommittéer eller av sakkunnige för utredningar av olika slag.

Ett omnämnande i lagstiftningen av handelskamrarna, som innefattar ett
visst erkännande av dessas ställning såsom halvt offentliga organ, kan sägas
förekomma redan år 1908, i det att i den av ministern för utrikes ärendena den
27 april nämnda år utfärdade allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutövning
(»konsulatinstruktionen») under n:r 38 finnes föreskrivet, att med
svensk myndighet — vars frågor konsul är pliktig besvara — även böra
likställas, förutom Sveriges allmänna exportförening, de då bestående handelskamrarna
i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Borås, Örebro och
Gävle.

I detta sammanhang bör även omnämnas, att i nådiga förordningen av den
13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fäll vid återutförsel av utländsk
vara finnes i § 5 föreskrivet, att generaltullstyrelsen före beviljande
av i denna författning medgiven restitutionsrätt åt handelsidkare, som därom
gjort framställning, skall inhämta yttrande av, förutom vederbörande tullmyndighet,
»handelskammare eller annan sammanslutning av representanter
för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter».

2. Det sjätte svenska handelskammarmötets framställning.

Den underdåniga framställning av det sjätte svenska handelskammarmötet,
vilken närmast givit anledning till att frågan om de svenska handelskamrarnas
ställning upptagits till behandling, avser i främsta rummet, att det
indirekta erkännande från statens sida, som på sätt ovan anförts kommit
kamrarna till del, skall efterträdas av en direkt och individuell auktorisering,
grundad på prövning av varje kammares stadgar med flera förhållanden.
Såsom motiv härför anföres, att handelskamrarna icke ännu blivit vad
de böra vara, nämligen de erkänt representativa organen för bemedling av
handelns, industriens och sjöfartens intressen gentemot det allmänna, i det
flera myndigheter ännu knappast beaktat handelskamrarnas verksamhet,
vilket i sin mån bidragit till, att kamrarnas auktoritativa ställning icke fullt
invuxit i näringsidkarnas eget medvetande. Auktoriteten vore emellertid
en grundbetingelse för att kamrarnas verksamhet kunde bliva näringslivet
till full nytta. Vid kamrarnas strävan att vinna denna auktoritet borde
visserligen de inifrån verkande medlen vara de förnämsta, och borde därför
varje handelskammare liksom hittills främst hava sin uppmärksamhet riktad
på ett lämpligt anordnande av arbetet för vinnande av bästa möjliga resultat,
på det personliga urvalet för prestigens upprätthållande och på skapande
av ökat förtroende för de åtgärder, handelskammaren vidtager.

Efter dessa uttalanden anföres vidare:

»Men vid sidan därom synes det också vara nödvändigt, att handelskamrarna även
genom andra åtgärder söka skarpare markera sina intresseområden för att kunna på
ett mera ändamålsenligt sätt tjäna sitt allmänna syfte.

Därvid ligger det närmast till hands att tänka på någon rent yttre auktorisering
från statens sida, då jo handelskamrarnas huvudfunktioner just ligga inom områden,
som beröra statens verksamhet. En officiell auktorisering av handelskamrarna förekommer
även i länder, där de äro fria institutioner, och behöver icke, om den väl
avväges, inkräkta på handelskamrarnas självbestämmanderätt inom områden, som äro
för verksamheten väsentliga. Däremot är det uppenbart, att den kan bliva till nytta
för stärkande av handelskamrarnas ställning, då myndigheter — och även enskilda —
helt naturligt taga hänsyn till den officiella stämpel, som skiljer handelskammaren från
andra föreningar. Särskilt för handelskamrar med stora distrikt torde en statsauktorisering
vara av praktisk betydelse, då den är ägnad att stärka det nödvändiga intresset
hos de anslutna medlemmarna. I samma mån distriktsindelningen är av tillfälliga förhållanden
betingad, fordras det en fastare grund för sammanhållningen än den, som
endast vilar på enskild överenskommelse.

Att omlägga handelskammarinstitutionen i Sverige efter något tvångssystem torde
icke kunna ifrågakomma. En auktorisering, som lägger alltför starka band på handelskamrarna,
kan icke anses lämplig. Frivilligt äro handelskamrarna bildade och på frihetens
grund vilja de bestå och var för sig utvecklas. Det torde också för staten vara
mest tjänligt att söka draga största möjliga nytta av vad som naturligt framvuxit.

Emellertid kan auktorisering mycket väl tänkas genomförd utan någon omläggning
av handelskammarinstitutionen eller någon inskränkning i handelskamrarnas fria ställning.

Sålunda kan t. ex. staten giva auktorisering individuellt genom att, på begäran av
de särskilda handelskamrarna, stadfästa deras stadgar. Stadfästelse! kan å ena sidan
medföra skyldigheter för handelskammaren, medan den å andra sidan innebär en viss
förpliktelse för staten att träda i samarbete med handelskammaren.

Om staten stadfäster eu handelskammares stadgar, är det naturligt, att den därvid
måste följa några principer för frågans bedömande. Under sådana förhållanden synes
det bliva en nödvändig följd, att först några reglerande grundlinjer uppdragas. Om
också de nuvarande handelskamrarnas organisation och arbetssätt förete många olikheter,
framträda likväl vissa gemensamma drag. På grundval av dessa torde staten,
utan att rubba de gällande stadgarna, kunna fastställa allmänna grunder för handelskamrarnas
organisation, liksom den gjort för t. ex. hushållningssällskapen.

Bestämmelserna i dessa grundlinjer måste emellertid vara så allmänt hållna, att de
icke komma i strid mot det, som i praktiken arbetat sig fram inom de olika handelskamrarna,
då man nämligen annars löper risk att intvinga de redan bestående handelskamrarna
i sådana former, att intresset minskas och utvecklingen hämmas. Jämte det
att en förklaring lämnas över begreppet ''handelskammare’, torde det vara tillräckligt
att lämna en antydan om deras sammansättning och om formerna för auktoriseringen
genom stadgarnas stadfästande av Eders Kungl. Maj:t.»

Härefter framlägger handelskammarmötet förslag till nyss omförmälda
grundlinjer samt närmare motivering för detta förslag.

Handelskammarmötet övergår därefter till frågan om distriktsindelningen
och uttalar i sammanhang därmed, att frågan härom skulle få den bästa
lösningen, om Kungl. Maj:t ville i varje särskilt fall fastställa distriktet i
enlighet med vissa principer för distriktsindelningen. Mötet framhåller
i sammanhang med dessa spörsmål, att det icke kan anses hava någon avgörande
betydelse, om någon landsdel tills vidare komme att sta utanför
organisationen.

Beträffande de konsekvenser en eventuell auktorisering kunde och borde
komma att medföra för handelskamrarnas ställning yttrar mötet vidare:

»Om handelskamrarna, på sätt här ovan antytts, erhålla en yttre auktorisering av
staten, måste givetvis med en sådan auktorisering följa skyldighet för handelskamrarna
att, i den mån deras krafter medgiva, till statsmyndigheterna avgiva yttranden i frågor,
som beröra näringslivet. Med sådan skyldighet bör också vara förenad motsvarande
rätt att lämnas tillfälle till yttrandes avgivande. Auktoriseringen skulle med
andra ord innebära en viss förpliktelse från statens sida att genom sina förvaltningsorgan
samarbeta med de handelskamrar, vilkas stadgar den stadfäster.

Det vore synnerligen önskvärt, om genom en dylik auktorisering handelskamrarnas
verksamhet bleve uppmärksammad även av de ämbetsverk, som hitintills sällan eller
aldrig vänt sig till handelskamrarna med förfrågningar. Även de lokala myndigheterna
borde i högre grad än hittills rådgöra med handelskamrarna i frågor, som beröra
näringslivet, liksom det också vore önskvärt, att de centrala verken vände sig direkt
till handelskamrarna och icke — såsom ofta skett — genom förmedling av Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande eller städernas magistrater.

För att bibringa myndigheterna en bestämdare uppfattning om att handelskamrarna
äro villiga att i allmänna näringsfrågor tillhandagå med utlåtanden och upplysningar,
torde emellertid även krävas andra åtgärder än auktoriseringen. I andra länder hava
handelskamrarna sig tilldelade en mängd bestämda funktioner, varom stadgas i olika
lagar och författningar. Så t. ex. i Österrike, där handelskammarfunktioner nämnas
i ett 100-tal allmänna författningar berörande skilda förvaltningsgrenar. Då de svenska
handelskamrarna, oaktat sin friare ställning, böra såsom sakkunniga organ äga samma
förutsättningar för bedömande av ekonomiska förvaltningsfrågor som de utländska handelskamrarna,
torde det också vara lämpligt, att man vid förvaltningens organisation
tar fasta på deras tillvaro. Sålunda är det tänkbart, att ämbetsverken i sina instruktioner
åläggas att i vissa fall höra handelskamrarna, samtidigt med att nya författningar
i förekommande fall ihågkomma handelskamrarna, då det gäller att hänvisa
någon fråga till ett organ med kommersiell sakkunskap.

Naturligt är, att dylika funktioner icke med ens kunna frampressas, då nämligen
själva behovet av handelskamrarnas tjänster framväxer samtidigt med att näringslivets
utveckling framtvingar nya krav, men å andra sidan är det av vikt, att det åstadkommes
en viss planmässighet vid funktionernas fördelning. Bland områden, där handelskamrarnas
medverkan är önskvärd, kunna — med tanke även pa ifragasatt förändring
av gällande lagstiftning — exempelvis nämnas handelsundervisningens övervakande,
beviljande av förmåner med avseende på tullrestitution, utseende av konkursförvaltare,
upprättande av förslag till handelskunniga ledamöter i domstolar samt medlemmar
i handelsråd, industriråd, järnvägsråd och vissa kommissioner, jämte det att
handelskamrarna också böra vara ägnade att göra uttalanden om handelsbruk, att lämna
intyg om varors ursprung, att auktorisera revisorer, etc.

Om några förvaltningsfunktioner skola till handelskamrarna överlämnas, ligger det
nära till hands att även tänka på dem, som för närvarande innehavas av handels- och
sjöfartsnämnderna. Dessa institutioner torde numera knappast fullgöra några andra
uppdrag än sådana rent lokala som att medverka vid tillsättande av besiktningsmän,
mäklare och notarii publici, varjämte Stockholms handels- och sjöfartsnämnd, enligt
instruktion av den 8 februari 1901, omhänderhar det icke oviktiga övervakandet av
fondbörsen.

Då nämnderna emellertid, på grund av gällande lagstiftning, stundom ännu anlitas
för sådana allmänna frågor, som numera bruka till handelskamrarnas prövning hänskjutas,
torde det med skäl kunna ifrågasättas, om det icke är ett onödigt dubbelarbete,
som utföres, då två institutioner med väsentligen samma verksamhetsområde
finnas vid sidan om varandra. Om det också är svårt att helt och hållet borttaga
nämnderna i de städer, som höra under handelskamrar med större distrikt, sa är det
likväl önskvärt att frågan utredes, då det synes som om åtminstone vissa av nämndernas
funktioner, skulle kunna, till besparing av tid och kostnader, överlatas till handelskamrarna.
»

Slutligen övergår mötet till den, på sätt i det föregående antytts, redan
av tidigare handelskammarmöten diskuterade frågan, huruvida handelskamrarna
böra ekonomiskt understödjas av staten. Med avseende på denna
fråga anser'' sig kommittén böra jämväl erinra om vad som tidigare förekommit.

Äldre förslag
och
framställningar
om
statsunderstöd
åt liandelskamrar.

3. Frågan om statsunderstöd.

I 1885 års kommittéförslag förutsattes, på sätt anförts å sid. 12, att statsverkets
samlade utgift för åvägabringande av industri- och han delskamrar
enligt den plan kommittén tänkt sig skulle uppgå till högst 40,000 kronor
årligen. Något direkt yrkande om ekonomisk medverkan från statens sida
för anordnande av dylika institutioner framkom emellertid icke förr än år
1905. I särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t av resp. den 31 oktober och 10
november sistnämnda år hemställde nämligen Sveriges hantverksorganisation
och Sveriges allmänna handelsförening samstämmande, att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga proposition om anvisande av anslag till de industrioch
handelskamrar, som efter de normerande bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t
kunde finna gott föreskriva, inrättades å lämpliga'' orter i riket. Sveriges
hantverksorganisation ansåg skäligt understöd av statsmedel till dylika institutioner
påkallat för bestridande av de ofta rätt dryga kostnaderna för
administrationen och till ersättning för den hjälp, som kamrarna lämnade
myndigheter vid avgivande av utlåtanden i näringsfrågor och utredningar i
vissa lokala näringsspörsmål.

Sveriges allmänna handelsförening framhöll för sin del önskvärdheten av
att snarast möjligt bringa till stånd handels- och industrikamrar, så att, när
det ifrågasatta nya statsdepartementet för näringarna började fungera, det
hade att tillita inarbetade institutioner för inhämtande av kännedom om
näringslivets yttringar och behov inom olika landsändar. Detta önskemål
skulle väsentligen främjas, därest penningunderstöd kunde erhållas för upprätthållande
och vidmakthållande av dylika institutioner.

Dessa bägge skrivelser remitterades till kommerskollegiet för avgivande
av utlåtande.

Redan vid tiden närmast före dessa framställningars avlåtande, men framför
allt under de därefter följande åren utvecklades, såsom av redogörelsen å
sid. 16 och följande närmare framgår, från enskilda intresserade en livlig verksamhet
för inrättande av handelskamrar inom olika delar av landet. I överens- *
stämmelse med sin förut hävdade uppfattning, att för ernående av målet att
i vårt land bringa till stånd dylika lokala organ för näringarna det enskilda
initiativets väg vore den för själva sakens förverkligande mest tjänliga och
i övrigt från det allmännas sida mest önskvärda, ställde sig kommerskollegiet
till en början avvaktande beträffande den av nämnda föreningar väckta frågan
om statsunderstöd.

Vid andra svenska handelskammarkonferensen den 18 mars 1907 upptogs
till behandling frågan om sökande av statsbidrag för handelskamrarna. Enighet
kunde dock icke då uppnås, i det att ombuden från handelskamrarna i
Malmö, Borås, Luleå, Gävle och Jönköping ansågo, att staten borde ekonomiskt
stödja handelskamrarnas verksamhet, men ombuden från Stockholm och Göteborg
voro av den mening, att statsbidrag tillsvidare icke borde ifrågasättas.
Ombuden enade sig emellertid om ett principuttalande av följande innehåll:

»att det bör ankomma på varje särskild handelskammare att avgöra, huruvida för
densamma på grund av särskilda förhållanden statsbidrag skall begäras eller icke;

att handelskammare, som åtnjuter tillskott av statsmedel, ej bör därigenom erhålla
någon högre grad av auktoritet än handelskammare, som icke åtnjuter sådant tillskott;

att icke någon handelskammare bör erhålla högre statsbidrag, än som motsvarar
hälften av de till handelskammaren inflytande enskilda bidrag (däri icke inberäknade
kommunala anslag), dock i varje fall ej över 6,000 kronor årligen;

att statsbidrag ej bör användas för handelskammares organisationskostnader eller till
gottgörelse åt ledamöter eller för andra inre administrationsutgifter, utan endast för
ändamål av mera allmännyttig art, såsom till bibliotek, utredning av mera omfattande
näringsfrågor, studieresor i ärenden rörande handelskammarverksamheten, spridande
genom tryck eller annorledes av statistiska eller andra upplysningar av allmänt ekonomiskt
innehåll;

att handelskamrarna i olika orter icke nödvändigtvis böra vara organiserade efter
en och samma plan, blott deras sammansättning erbjuder garanti för att distriktets
näringsidkare i allmänhet kunna därinom finna uttryck för gemensamma intressen; samt
att vid meddelande av statsbidrag någon inskränkning i vederbörande handelskammares
handlingsfrihet icke bör göras, om än vissa reglerande normer må kunna uppställas
i syfte ej mindre att åstadkomma ett enhetligt system i de olika handelskamrarnas
verksamhet än även att åvägabringa ett ordnat samarbete mellan handelskamrarna».

I anslutning till nämnda uttalande i anslagsfragan ingingo därefter efterhand
flera handelskamrar till Kungl. Maj:t med framställningar i ämnet.

Sålunda hemställde i underdånig skrivelse av den 26 oktober 1907 dåvarande
Smålands handelskammare, under framhållande, att för mindre bärkraftiga
handelskamrar utsikten till statsunderstöd måste framstå såsom nära nog
en livsfråga, såvida man ville tänka sig utvecklingsmöjligheter i erforderlig
grad, att Kungl. Maj:t måtte bevilja handelskammaren statsanslag med
ett belopp, motsvarande hälften av de enskilda bidragen, eller 3,000 kronor
för vartdera av åren 1908 och 1909 eller, om så ej kunde ske, att Kungl.
Maj:t ville i proposition till riksdagen göra framställning om beviljande av
samma anslag. Vidare anhöll i underdånig skrivelse av den 30 december 1908
dåvarande Örebro läns handels- och industrikammare, att statsbidrag matte
tilldelas kammaren med 1,500 kronor. Till stöd härför åberopades särskilt
det trängande behovet av att hos kammaren anställa en person, som ägnade
hela sin tid åt kammarens arbete. Sedermera anhöll Smålands handelskammare
i ytterligare skrivelse av den 12 mars 1909, att sedan Blekinge län
anslutits till handelskammaren det begärda statsbidraget måtte utgå med
4,000 kronor.

Kommerskollegiet avgav den 25 oktober 1909 underdånigt utlåtande över
nämnda ansökningar, i samband med att kollegiet uttalade sig i anledning
av de från hantverksorganisationen och handelsföreningen gjorda framställningarna.
Dessa ansåg kollegiet dock i frågans dåvarande läge icke längre
äga aktualitet och sålunda ej böra påkalla någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Kollegiet upptog däremot i utlåtandet till saklig behandling de bägge
handelskamrarnas framställningar. Efter en redogörelse för handelskamrarnas
ändamål och verksamhet till näringslivets befrämjande anförde kollegiet
följande:

Kommers kollegiets utlåtande.

»Den erfarenhet, som redan nu föreligger angående handelskamrarnas insatser i nyss
antydda riktningar, är visserligen icke tillräcklig för bildande av ett allsidigt och slutgiltigt
omdöme om deras betydelse för det ekonomiska livets utveckling i vårt land,
men är dock kollegium för sin del i tillfälle att vitsorda, det såväl de båda handelskamrar,
som nu begära statsunderstöd, som ock flertalet övriga handelskamrar i många
fall lämnat värdefulla och sakrika bidrag till utredning av viktiga frågor, som till dem.
hänskjutits, och härpå nedlagt ett omfattande, intresserat arbete.

Ehuruväl önskvärt skulle varit att inhämta någon tids ytterligare erfarenhet om utvecklingen
av de ifrågavarande bägge handelskamrarna, anser kollegium dock de ovan åberopade
omständigheterna innefatta tillräcklig anledning för staten att redan nu i någon mån ekonomiskt
stödja deras verksamhet. Kollegium har härvidlag särskilt behjärtat, att, om än de
bägge handelskamrarna synas hava ernått en i förhållande till den korta tid de varit i verksamhet
ganska fäst organisation, de dock förfoga över knappt tillmätta ekonomiska hjälpmedel
för förverkligande av sitt omfattande arbetsprogram. Det är utan vidare tydligt,
att erforderliga utredningar och undersökningar angående de ofta svårlösta spörsmål, som
kamrarna hava att behandla, betinga ej ringa kostnader samt att alltför knapp medelstillgång
skall verka hämmande på deras förmåga att göra sakrika inlägg och eljest fylla sina
uppgifter. Härigenom äventyras i sin ordning kamrarnas auktoritet och betydelse.

Aven om alltså kollegium finner sig kunna i huvudsak biträda de föreliggande framställningarna,
vill kollegium emellertid på samma gång framhäva, att den viktigaste
grundvalen och förutsättningen för handelskammarinstitutionen bör även framgent vara
de till densamma anslutna enskildas eller korporationers offervillighet och intresse såsom
innebärande den säkraste garanti för att en institution med sådana syften som denna
skall kunna bliva av verkligt och varaktigt gagn för det allmänna. Detta betraktelsesätt
bör dock enligt kollega uppfattning ej utesluta, att staten skänker institutionen
sitt hägn och stöd även i form av ekonomiskt bistånd, vilket dock synes höra hava eu
mera begränsad omfattning och utgå blott i den man så är erforderligt och eljest prövas
skäligt. Vad de bägge förevarande handelskamrarna angår, synes det ekonomiska
stöd, som Smålands och Blekinge handelskammare erhåller i form av medlemsavgifter
och bidrag från samhällen motsvara berättigade krav, varemot kollegium ej kunnat undgå
finna i någon mån anmärkningsvärt, att bidrag av det senare slaget ej synes hava
kommit Örebro läns handels- och industrikammare till godo.

I samband härmed må framhållas, att vid nuvarande tidpunkt det varken kan vara
behövligt eller ens lämpligt att fastslå några detaljerade allmänna förutsättningar eller
grunder för statsunderstöds utgående till handelskamrar. Kollegium vill dock redan nu
uttala den mening, i anslutning till vad från handelskammarhåll gjorts gällande, att
eventuellt ifragakommande understöd ej bör avse täckande av organisations- eller administrationskostnader,
utan allenast ändamål av mera allmännyttig art såsom till bibliotek,
utredning av mera omfattande näringsfrågor, studieresor i ärenden rörande handelskammarverksamheten,
spridande genom tryck eller annorledes av statistiska eller
andra upplysningar av allmänt ekonomiskt innehåll.

Det synes kollegium visserligen självfallet, men dock böra här uttalas, att ett eventuellt
tillmötesgående av de föreliggande framställningarna icke får betraktas såsom i
någon mån bindande med hänsyn till möjligen inkommande dylika framställningar från
andra handelskamrar, utan böra nya sådana ansökningar i varje fall bedömas och prövas
efter då föreliggande omständigheter.

Vad angår de belopp, varmed de begärda understöden böra utgå, anser kollegium
efter övervägande av vad blivit upplyst om kamrarnas ekonomi och övriga förhållanden,
vilka böra inverka på sakens bedömande, att understödet åt Smålands och Blekinge
handelskammare skäligen kan bestämmas att utgå med 3,000 kronor och understödet
åt Örebro läns handels- och industrikammare med 1,500 kronor. Understöden böra
enligt kollega mening tillsvidare och intill dess större erfarenhet i ämnet föreligger
beviljas allenast för ett år i sänder och utgå från handels- och sjöfartsfonden.»

Vidare hemställde kollegiet att, därest framställningarna bifölles, Kungl.

Maj:t måtte bestämma, att en var av kamrarna skulle vara skyldig att avgiva
berättelse om kammarens verksamhet ävensom redogöra för kammarens
ekonomiska ställning.

I ett den 30 november 1909 avgivet utlåtande förmälde sig statskontoret Frågans
visserligen biträda kollegiets hemställan om anvisande från handels- och
sjöfartsfonden av tillsammans 4,500 kronor såsom understöd för år 1910 åt
de två handelskamrarna, men betonade dock, att detta skedde endast under
den förutsättning, att anlitandet av fonden för dylikt ändamål vore helt och
hållet tillfälligt. Skulle behovet av understöd visa sig bliva konstant eller
böra vidare utsträckas, borde särskilt anslag för behovets tillgodoseende
äskas av riksdagen.

I underdånig skrivelse den 6 december 1909 anhöll därefter Södra Älvsborgs
läns industri- och handelskammare, att Kungl. Maj:t måtte bevilja kammaren
för år 1910 ett statsanslag av 1,900 kronor att användas till upprätthållande
av handelskammarens verksamhet.

Kommerskollegiet tillstyrkte i underdånigt utlåtande den 14 februari 1911,
att Kungl. Maj:t måtte på likartade villkor, som ifrågasatts beträffande förut
avsedda handelskamrar, av allmänna medel bevilja även denna handelskammare
statsunderstöd för ett år, vilket understöd syntes kollegiet skäligen
kunna bestämmas till 1,500 kronor.

Förenämnda framställningar föranledde icke annan Kungl. Maj:ts åtgärd,
än att desamma jämte däröver avgivna utlåtanden överlämnades till förevarande
kommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag,
i vad det avsåge förändrade organisatoriska anordningar för handels•och
industriärendenas handläggning i den centrala statsförvaltningen.

Till kommittén har ock sedermera remitterats en till Kungl. Maj:t inkommen
ytterligare framställning av den 14 december 1911 från handelskammaren
i Gävle. Under åberopande, att handelskammaren ansåge det vara av stor
betydelse att fullfölja den av kammaren förut utstakade planen att med vissa
års mellanrum statistiskt klarlägga näringsförhållandena inom handelskammardistriktet,
helst som statistiska siffror för en viss tidpunkt finge sitt
fulla värde först genom att jämföras med motsvarande siffror för andra tidpunkter,
anhöll handelskammaren, att Kungl. Maj:t måtte antingen ur tillgängliga
fonder eller, därest så vore erforderligt, efter därom gjord proposition
hos riksdagen tilldela kammaren ett understöd å 3,000 kronor för
främjande av kammarens verksamhet under år 1912.

Kungl. Maj:t överlämnade jämväl denna framställning till förevarande
kommitté för enahanda ändamål som de övriga framställningarna från handelskamrar
om statsbidrag.

Först vid det sjätte allmänna handelskaminarinötet i Stockholm år 1912 ^ian''

uppnåddes enighet mellan handelskamrarna inbördes beträffande frågan om fram.
statsunderstöd. 1 samband med att mötet upptog till behandling i hela dess stallning.
vidd frågan om ordnandet av handelskamrarnas ställning och organisation
samt särskilt det ovanberörda spörsmålet om deras auktorisering, enades

Motion vid
1914 års
riksdag.

mötet om önskvärdheten av att handelskamrarna erhölle statsanslag. I ovan
åberopade till kommittén remitterade underdåniga skrivelse av den 30 maj
1912 hemställde ock handelskammarmötet, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärd för detta ändamål.

Till utveckling av denna hemställan anfördes, att det vore naturligt, att
den ekonomiska frågan för handelskamrarna vore av synnerlig betydelse.
På en ordnad ekonomi hängde i viss mån hela institutionen. Först då tillräckliga
medel finnas, ägde handelskamrarna möjlighet att reglera sitt arbete
på ett sätt, som motsvarar deras ändamål och andan i hela organisationen.
I samma mån handelskamrarna åtaga sig funktioner för statsförvaltningen
och genom publikationsverksamhet och tjänster åt allmänheten även hade
uppgifter, som sträckte sig utanför främjandet av de anslutna näringsidkarnas
intressen, syntes det ock naturligt, att bidrag till handelskamrarnas
upprätthållande lämnas av allmänna medel. Då staten med säkerhet i allt
högre grad komme att taga handelskamrarnas tjänst i anspråk, ansåg mötet,
att bidrag även borde utgå av statskassan. Lämpligast syntes mötet vara,
att till Kungl. Maj:ts disposition ställdes ett förslagsanslag på högst 60,000
kronor, varav bidrag på ansökan skulle utdelas av Kungl. Maj:t på förslag
av kommerskollegiet eller motsvarande myndighet. Statsbidrag borde icke
beviljas någon handelskammare till högre belopp än det, som motsvarar de
på annat sätt till handelskammaren inflytande årsinkomster.

Frågan om statsunderstöd åt handelskammarinstitutionen har även bragts
under riksdagens prövning, i det vid 1914 års första riksdag tvenne motionärer
i en inom andra kammaren väckt motion föreslogo, att riksdagen ville bevilja
ett förslagsanslag för år 1915 på högst 60,000 kronor att ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande för utdelande av bidrag till handelskamrarna i riket i enlighet
med de villkor, som Kungl. Maj:t bestämde.

Till stöd för sin framställning anförde motionärerna särskilt, att såsom en
grundförutsättning för ett tillfredsställande deltagande från handelskamrarnas
sida i samarbetet med statsförvaltningen krävdes i främsta rummet ekonomisk
trygghet för att handelskamrarna måtte kunna anställa och kvarhålla
sekreterare, väl skickade att utföra det mångsidiga och maktpåliggande
arbete, som av dessa tjänstemän måste fordras. Utan statsunderstöd torde
fullt betryggande förhållanden i detta avseende ej kunna åstadkommas. Enligt
motionärernas åsikt vore det av synnerligt värde, om handelskammarinstitutionen
hunnit verka något år under de nya förutsättningar, som statsunderstödet
komme att betinga, innan den förestående reformen inom näringsförvaltningen
genomföres. Det vore oundgängligen nödvändigt, att
alla landets handelskammare i fråga om tryggandet av tillgång till den för
dem viktigaste arbetskraften bliva i det närmaste likställda; ty eljest löpte
man fara, att de frågor, som för utredning eller avgivande av utlåtande
bleve till kamrarna hänvisade, i många, ofta kanske särskilt viktiga fall ej
finge den allsidiga behandling, som hänsynen till de i olika handelskammarområden
rådande, skiftande föifiiållandena och därmed även statsintresset
påfordrade.

Statsutskottet åberopade i sitt yttrande över motionen, att den utredning,
som igångsatts i anledning av sjätte svenska handelskammarmötets ovan
återgivna hemställan, icke blivit bragt till avslutning. Härtill komme, att
enligt utskottets förmenande icke samtliga handelskamrar i riket ansåge, att
statsunderstöd åt kamrarna borde ifrågasättas. På grund härav och då
för övrigt någon norm för bestämmande av det äskade anslagsbeloppets storlek
icke fanns angiven i motionen, ansåg sig utskottet, utan att ingå i
prövning av det befogade i anslagskravet i och för sig, icke kunna tillstyrka
bifall till motionen. Motionen blev ock av andra kammaren avslagen.

Under debatten i andra kammaren i ämnet framhölls emellertid med styrka,
att det ena av de av utskottet anförda skälen för avslag icke längre ägde
giltighet, i det att handelskamrarna numera vore fullständigt eniga om behovet
och lämpligheten av statsunderstöd.

F. Kommitténs uttalande och förslag.

Då kommittén nu övergår till att för sin del uttala sig om de olika
spörsmål, som sammanhänga med handelskamrarnas ställning, har kommittén
ansett desamma lämpligen kunna sammanföras under följande tre huvudfrågor,
nämligen:

1. bör möjlighet att erhålla statlig auktorisering beredas handelskamrarna? 2.

på vad sätt bör en sådan auktorisering äga rum, och vilka förutsättningar
böra föreligga för att den skall lämnas?

3. vilka konsekvenser bör en auktorisering komma att medföra i olika
avseenden?

I sammanhang med den tredje frågan komma de föreliggande förslagen
om ett ekonomiskt understödjande av handelskamrarnas verksamhet från
statens sida att upptagas till behandling.

Den första frågan eller den, om möjlighet att erhålla en statlig auktorisering
bör beredas handelskamrarna, synes kommittén lätt att besvara. Yårt lands’
handelskamrar hava, såsom den ovan lämnade redogörelsen ger vid handen,
tillkommit och organiserat sig i en fullständig frihet från påverkan från det
allmännas sida. De vid olika tillfällen ifrågasatta lagstiftnings- eller andra
åtgärder avseende att framkalla inrättandet av handelskamrar hava icke blivit
förverkligade, och erfarenheten synes närmast visa hän på att detta i det hela
varit till fördel. Det ligger nära till hands att tänka sig, att genom en för
tidig lagstiftning hela frågan bragts in på mindre lyckliga vägar, att den konstlade
likformighet i organisationen, som väl blivit en given följd därav, varit
ägnad att försvaga det enskilda initiativet, vilket ju i sådana frågor äger en
synnerlig betydelse, och att därmed lätteligen också hela institutionen
blivit allenast en form utan motsvarande innehåll. I stället kunna de

Auktorisering
av handelskamrarna.

självständigt uppkomna och efter givna förhållanden anpassade handelskamrarna
sägas vara uttryck för orternas behov och i det hela uppbäras av verkliga
intressen. Att nu inrättade tolv handelskamrar sannolikt komma
att för en avsevärd framtid visa sig tillräckliga, och att god utsikt finnes,
att deras distrikt skola utvidgas till att omfatta hela landet, har redan uttalats
i det föregående.

Förhållandena äro alltså numera fullkomligt motsatta dem, som förelågo, då
frågan om handelskamrar år 1885 var föremål för kommittébehandling. Staten
står inför ett fullbordat faktum, och frågan gäller allenast, huruvida
den önskan att erhålla en statlig sanktion för de redan existerande handelskamrarna,
som tagit sig uttryck i det sjätte handelskammarmötets framställning
i ärendet, kan från det allmännas sida vinna beaktande. Kommittén
håller för sin del före, att detta både kan och bör ske. Även om handelskamrarna,
såsom ovan visats, redan äro på god väg att i verkligheten vinna
det erkännande, som de eftersträva, synes det icke finnas anledning för staten
att undandraga sig att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt
fall och enligt på förhand fastställda objektiva normer, förläna handelskammare,
som härom gör framställning, karaktären av auktoriserad och på
detta sätt bidraga till att dess ställning stärkes inåt och utåt.

Den andra frågan eller den på vad sätt auktorisering eri bär äga rum och
vilka förutsättningar böra föreligga för att den skall lämnas, har av handelskammarmötet
tämligen utförligt behandlats. Mötet har därvid tagit avstånd
från tanken på en sådan omläggning av handelskammarinstitutionen,
som skulle innefatta en inskränkning i kamrarnas fria ställning, och endast
ifrågasatt, att auktoriseringen skulle ske i form av en fastställelse av varje enskild
kammmares stadgar, samt för möjliggörande av en prövning av dessa
avgivit förslag till vissa grundlinjer, med vilka auktoriserad kammares stadgar
borde befinna sig i överensstämjnelse. Dessa grundlinjer hava av mötet
avtattats på sådant sätt och i så allmänna ordalag, att samtliga de vid tiden
för framställningens avgivande befintliga han delskamrarnas stadgar, enligt
vad mötet avsett, skulle komma att vara förenliga med dem.

Lika med handelskammarmötet anser kommittén, att en auktorisering
icke bör förbindas med villkor av den art, att för deras uppfyllande skulle
erfordras en unifiering av de olika handelskamrarnas organisation av vittgående
beskaffenhet. Detta vore säkerligen ur kamrarnas synpunkt sett att
köpa förmånen allt för dyrt, och följden av ett dylikt stadgande skulle sannolikt
bliva den, att ansökningar om auktorisering icke komme att göras av
de ur ekonomiska och andra synpunkter bäst ställda kamrarna utan törhända
endast av dem, för vilka utsikten till ett eventuellt statsunderstöd
komme att bliva av avgörande betydelse. Ett sådant resultat vore emellertid
tydligen mindre önskvärt. Det lärer icke heller kunna påvisas, att de
nuvarande handelskamrarnas organisation skulle lida av sådana brister, eller
att de förefintliga olikheterna dem emellan skulle innefatta sådana olägenhe -

ter, att det ur dessa synpunkter kan anses behövligt eller lämpligt, att staten
söker härutinnan åvägabringa rättelse. Då man emellertid, såsom även
handelskammarmötet förutsatt, måste utgå från att i viss utsträckning enhetliga
normer böra fastställas för auktoriserade handelskamrar, torde väl en
eller annan av de befintliga handelskamrarnas stadgar kunna i någon punkt
behöva undergå jämkning för vinnande av överensstämmelse med dessa normer.
Häremot synes icke heller från handelskamrarnas sida några befogade
invändningar kunna göias, försåvitt de för ändamålet erforderliga jämkningarna
icke bliva av beskaffenhet att medföra rubbningar i kamrarnas ställning
eller verksamhet i stort sett.

Det av handelskammarmötet framlagda förslaget till grundlinjer för handelskamrarna
innehåller i § 1:

»Handelskammare är en på sammanslutning mellan näringsidkare inom visst distrikt
grundad institution, som har till ändamål att främja handelns, industriens och
sjöfartens allmänna intressen, särskilt genom framställningar och utlåtanden till myndigheterna.
»

Med denna bestämmelse har avsetts att markera handelskamrarnas egenskap
av lokala organ för tillvaratagande av handelns, industriens och sjöfartens
intressen. Det har icke undgått handelskammarmötet, att i några handelskamrars
stadgar, på sätt ovan påpekats, skiljaktigheter förekomma i fråga
om de näringar, som av kamrarna representeras, men mötet uttalar, att
då varje handelskammares verksamhet kan beröra alla de antydda näringsgrenarna,
hinder icke torde möta för den föreslagna formuleringen.

Aven kommittén anser det lämpligt, att ifrågavarande grundlinjer inledas
med en definition av begreppet handelskammare av i huvudsak det innehåll
mötet föreslagit. Kommittén vill särskilt betona, att i denna definition
bör, på sätt också i förslaget skett, uppräknas de näringsgrenar, vilkas främjande
skall utgöra kammarens ändamål.

Ett vanskligare spörsmål är huruvida, såsom handelskammarmötet antagit,
samtliga de bestående handelskamrarnas stadgar i deras nuvarande
skick äro förenliga med de föreslagna grundlinjerna, såvitt angår frågan om
de i kamrarna representerade näringarna. Kommittén liar ovan (sid. 26) redogjort
för de avvikelser, som i detta avseende hittills förelegat för handelskamrarnas
i Borås, Göteborg och Visby vidkommande. Vad Horåskammaren
angår, saknar förhållandet betydelse, då de för denna kammare antagna nya
stadgarna, vilka äro avfattade i nära överensstämmelse med de senast inrättade
handelskamrarnas, komma att tillämpas från och med ingången av år 1915.
I reglementet för handelsföreningen i Göteborg finnes industrien ingenstädes
omnämnd, och det enda uttryck i detsamma, som skulle kunna tolkas såsom
omfattande även denna näring, återfinnes i § 13 mom. 1 a, där det stadgas,
att handelskammarens uppgift är, bland annat, att med uppmärksamhet följa
handelns och »näringarnas» ställning. Det bör dock bemärkas, att handelskammaren
själv icke synes anse industriens intressen vara för sig främmande,
i vilket avseende det kan förtjäna framhållas, att åtskilliga fabriksidkare
äro medlemmar av kammaren. Vad åter Vt .sovkammaren angår, finnes i stad f)

— 14 1044. Komrnerskoll.-kom. bet.

gandena angående dess sammansättning och uppgifter icke någon bestämmelse,
som kan anses antyda, att även industrien skulle i någon mån falla inom
kammarens verksamhetsområde; planer på en ändring av stadgarna i detta
avseende lära emellertid hava varit å bane inom kammaren, och genom en
fri tolkning av gällande bestämmelser har man redan ansett sig kunna bereda
industrirepresentanter plats i kammaren.

Då kommittén har den uppfattningen, att i begreppet handelskammare,
sådant detta i Sverige liksom i de flesta andra länder historiskt utvecklats,
även ingår egenskapen att utgöra en representation för industriens intressen,
och att sådant bör uttryckligen angivas, då det gäller att officiellt fastslå
begreppet, håller kommittén före, att handelskammarmötets förslag i denna del
bör godkännas, även om det skulle vid tillämpningen visa sig att någon eller
några av de existerande handelskamrarnas stadgar behövde undergå mindre
förändringar. Denna punkt synes kommittén nämligen vara av den grundläggande
betydelse för hela frågan, att eu viss likformighet härutinnan bör
anses oundgänglig, men givetvis bör i praktiken all möjlig hänsyn tagas till
bestående handelskamrars organisation, så att icke någon av dessa, som
önskar vinna auktorisering, utan tvingande skäl uteslutes härifrån.

I övrigt synas endast en del formella ändringar av det föreslagna stadgandet
lämpliga, och har kommittén ansett, att detsamma bör erhålla följande
lydelse:

»Auktoriserad handelskammare är en på sammanslutning mellan näringsidkare
grundad institution, som har till ändamål att särskilt för
visst område, utgörande handelskammarens distrikt, främja samt inför
statsmyndigheterna företräda handelns, industriens och sjöfartens allmänna
intressen, och vars stadgar blivit av Kungl. Maj:t stadfästade.»

§ 2 i handelskammarmötets förslag är av följande lydelse:

»Handelskammares stadgar antagas och dess ledamöter väljas av näringsidkare eller
näringsidkareföreningar inom distriktet.»

Med denna bestämmelse har avsetts, att ingen av de bestående valkorporationerna
skulle vara utesluten. Detta ändamål torde emellertid kunna
uppnås även med ett i något mindre allmänna ordalag avfattat stadgande,
som ansluter sig till de bestående förhållandena, och kommittén har därför i
sitt författningsförslag under § 2 upptagit följande bestämmelse:

»Auktoriserad handelskammares stadgar antagas och dess ledamöter
väljas antingen av en för ändamålet särskilt inrättad förening eller
ock av annan förening eller andra sammanslutningar, bestående huvudsakligen
av näringsidkare, bosatta inom handelskammarens distrikt».

Kommittén vill i detta sammanhang tillfoga, att kommittén anser det böra
förutsättas, att de urväljareföreningar, vilka inom de olika distrikten bilda
kamrarnas underlag, principiellt äro så organiserade, att icke någon välfräjdad
näringsidkare inom distriktet, som önskar bliva ledamot av handelskammareföreningen,
skall vara härifrån utesluten.

De återstående paragraferna i handelskammarmötets förslag hava följande
lydelse:

»§ 3. Handelskammare skall, innan den träder i verksamhet, hava sökt och erhållit
Kungl. Maj:ts nådiga stadfästelse å de för densamma antagna stadgar.

§ 4. Handelskammare fastställer själv sin arbetsordning samt utfärdar instruktioner
för sina tjänstemän och andra föreskrifter.

§ 5. För nådig stadfästelse av stadgar för handelskamrar erfordras, att det föreslagna
handelskammardistriktet har en lämplig omfattning, att inom detsamma förefinnes
erforderligt intresse för handelskammaren, och att handelskammaren med hänsyn
till organisation och ekonomi kan antagas hava förutsättningar att fylla sin uppgift.»

De sålunda föreslagna bestämmelserna har kommittén i huvudsak upptagit
i sitt författningsförslag.

Kommittén har emellertid ansett det lämpligare att i § 3 i sammanhang
med bestämmelsen om sökande av stadfästelse av stadgarna även angiva de
olika förhållanden, vilka böra inverka på bedömandet av frågan om auktorisering
och rörande vilka utredning därför bör lämnas i samband med ansökningen,
alltså i det hela vad som återfinnes i § 5 av mötets förslag.
Särskilt är kommittén ense med handelskammarmötet därom, att Kungl.
Maj:t uttryckligen bör tillerkännas rätt att med hänsyn till vederbörande
kammares distrikt och ekonomi pröva inkommande ansökning om auktorisering.
Distriktsindelningen torde väl, praktiskt taget, numer i det hela
vara ordnad, men vissa frågor, som beröra densamma, stå ännu öppna, och
likaledes förefinnes, såsom i det föregående påpekats, i ett par fall bristande
överensstämmelse mellan det sätt, på vilket varandra närbelägna handelskammardistrikts
gränser blivit uppdragna. Med hänsyn härtill kan det tydligen
icke vara annat än lämpligt att, innan auktorisering äger rum, tillse, att några
brister eller oegentligheter i detta avseende icke föreligga. Likaså synes
det av handelskammarmötet anförda skälet för att upptaga handelskammarens
ekonomiska förhållanden bland de ämnen, vilka skola bliva föremål för
prövning före auktoriseringen, nämligen att förhindra uppkomsten av alltför
små och ekonomiskt svaga kamrar, böra tillmätas stor betydelse. Aven om
för närvarande i det hela icke torde spåras några tendenser till upprättande
av dylika företag, låter det väl tänka sig att framdeles, vid uppkommande
meningsskiljaktigheter inom bestående handelskamrar eller av andra
anledningar, utbrytningar från de äldre kamrarna kunde förekomma, vilka
skulle giva anledning till uppkomsten av föga livskraftiga organisationer.

Kommittén har med hänsyn härtill ansett § 3 böra erhålla följande
lydelse:

»För erhållande av auktorisering skall handelskammare till Kungl.
Maj:t ingiva ansökan om stadfästelse av de för kammaren vederbörligen
antagna stadgar.

Vid denna ansökan skola fogas upplysningar, som ådagalägga, att
handelskammarens distrikt har en lämplig omfattning, ävensom att

handelskammaren med hänsyn till ekonomiska och övriga förhållanden
kan antagas hava förutsättningar att fylla sitt ändamål.»

§ 4 synes böra erhålla följande avfattning, som nära ansluter sig till den
av mötet föreslagna:

»Auktoriserad handelskammare fastställer själv sin arbetsordning
samt utfärdar instruktioner för sina tjänstemän ävensom andra för
dess verksamhet erforderliga föreskrifter.»

Kommittén övergår härefter till den tredje frågan, vilka konsekvenser en
auktorisering bör komma att medföra i olika avseenden, eller med andra ord
vilka rättigheter och skyldigheter böra på grund av densamma tillkomma
de båda parter, som genom auktoriseringen träda i förhållande till varandra,
staten och handelskamrarna.

Handelskammarmötet har i detta avseende i främsta rummet framhållit,
att auktoriseringen borde skapa en förpliktelse för vederbörande handelskammare
att, i den mån dess förmåga medgiver, till statsmyndigheterna
avgiva yttranden i frågor, som beröra näringslivet, ävensom en däremot
svarande förpliktelse från statens sida att genom sina förvaltningsorgan
samarbeta med handelskammare, vilkens stadgar den stadfästat.

Denna uppfattning synes kommittén principiellt riktig, och kommittén har
i överensstämmelse därmed givit § 5 i författningsförslaget följande lydelse:

»Auktoriserad handelskammare åligger att efter bästa förmåga i
sådana näringsfrågor, som av statsmyndigheterna hänskjutas till
handelskammaren, avgiva yttranden eller tillhandahålla upplysningar.

Auktoriserad handelskammare äger jämväl att hos vederbörande
statsmyndigheter i näringsfrågor göra de framställningar, vartill den
må finna anledning.

A sin sida skola de statsmyndigheter, som hava att handlägga
sådana frågor, låta sig angeläget vara att i förekommande fall bereda
därav intresserade handelskamrar tillfälle att inkomma med yttranden.
»

Att i mera positiv form. än här skett, stadga en allmän förpliktelse för
myndigheterna att bereda handelskamrarna tillfälle att yttra sig i vissa
kategorier av frågor, synes icke lämpligen kunna 3ke. Däremot torde i
specialförfattningar, som framdeles komma att utfärdas, på sätt som enligt
vad ovan anförts redan någon gång skett, skyldighet för vederbörande myndighet
att infordra handelskammares yttrande i åtskilliga fall lämpligen
kunna och böra fastställas.

Jämte sådana mera allmänna uppgifter, vilka redan nu i ganska stor utsträckning
tillkomma handelskamrarna, har handelskammarmötet upptagit
tanken på att åt auktoriserade handelskamrar skulle uppdragas vissa närmare
angivna funktioner. Mötet bär därvid till en början uppräknat åtskilliga
grupper av frågor och ärenden, med hänsyn till vilka hos handelskamrarna
kan förutsättas sakkunskap (jämför sid. 55). I fråga om fler -

talet av dessa lärer det förhålla sig så, att handelskamrarnas medverkan även
för närvarande i en eller annan form ocli i större eller mindre omfattning anlitas
för deras handläggning, i den mån statsförvaltningen därmed tager
befattning, och det synes önskvärt, att detta i än större utsträckning kommer
att ske framdeles med hänsyn till de handelskamrar, som erhålla auktorisering.
Bestämmelser härom, i den mån sådana må visa sig påkallade,
torde emellertid böra meddelas i samband med övriga författningsföreskrifter
rörande dessa ärenden och kunna icke lämpligen utfärdas i sammanhang
med de allmänna regler om auktorisering av handelskamrar, om vilka här
är fråga.

Beträffande en grupp av ärenden har emellertid handelskammarmötet uttryckligen
ifrågasatt, att redan nu direkta funktioner skulle tilldelas handelskamrarna,
nämligen i fråga om flera eller färre av de ärenden, med
vilka handels- och sjöfartsnämnderna i riket jämlikt gällande författningar
för närvarande hava att i en eller annan form taga befattning. Kommittén
har ovan (sid. 42—49) lämnat en utförlig redogörelse för dessa ärenden samt
för handels- och sjöfartsnämndernas ställning och verksamhet i allmänhet.

Denna redogörelse finner kommittén giva vid handen, att handels- och
sjöfartsnämnderna, frånsett förhållandena i ett par av rikets största städer,
där speciella uppgifter åligga dem, numera utöva en så föga omfattande
verksamhet och i det hela äro av så ringa betydelse, att det knappast kan
föreligga något intresse, från det allmännas synpunkt sett, att genom bibehållande
av de i vissa författningar givna bestämmelser rörande dessa nämder
göra deras tillvaro obligatorisk, därest det kan påvisas, att nämndernas
i sagda författningar omförmälda uppgifter kunna lika väl utföras
på annan väg. Härmed är naturligtvis icke sagt, att det skulle vara
önskvärt eller lämpligt, att handels- och sjöfartsnämnderna helt och hållet
upphörde att existera; kommitténs mening är allenast, att deras tillvaro
bör vara beroende av behovet inom kommunalförvaltningen av en sakkunnig
nämnd för handels- och sjöfartsfrågor, men däremot icke, där sådant behov
saknas, framtvingas av lagstiftningen.

Det synes då också ligga nära till hands att tillse, om ej, såsom handelskammarmötet
ifrågasatt, de uppgifter, från vilka nämnderna sålunda eventuellt
bleve befriade, kunde i större eller mindre utsträckning överflyttas
på de korporationer, nämligen handelskamrarna, som numera så gott som
fullständigt övertagit den verksamhet såsom representationer för handel och
näringar, vilken handels- och sjöfartsnämnderna tidigare utövat, under förutsättning
att kamrarna genom auktorisering erhålla karaktären av officiellt
erkända organ för näringsintressena.

En kategori av ifrågavarande uppgifter har emellertid redan i det underdåniga
betänkandet av den 5 juli 1913 (sid. 327) i viss mån varit föremål
för omnämnande, nämligen den, som avser dispaschör sväsendet i riket. Kommittén
har där hemställt om sådan ändring av nu gällande bestämmelser
om tillsättande av dispaschör, att kommerskollegiet skall äga att upprätta
förslag till besättande av dispaschörsbefattning i stället för att denna upp -

gift nu åligger vederbörande magistrater. Vinner detta kommitténs förslag
godkännande, och dispaschörsärendenas karaktär av lokalfrågor därmed
kommer att upphöra, synes någon anledning till bibehållande av föreskrifterna
om handels- och sjöfartsnämndernas medverkan vid dessa frågors handläggning
icke längre föreligga. Men lika litet synes det behövligt eller
lämpligt att föreskriva, det handelskamrarna skola såsom regel taga befattning
med ifrågavarande ärenden.

Bland de övriga frågor, med vilka handels- och sjöfartsnämnderna för närvarande
äga att taga befattning, äro de, som avse mäklares och skeppsklarerares
antagande m. m. av jämförelsevis största vikt, även om för
affärslivet i allmänhet ifrågavarande kategorier av funktionärer — auktoriserade
mäklare och skeppsklarerare — numera hava vida mindre betydelse
än tillförene. Att handels- och sjöfartsnämndernas tillvaro alltjämt skulle
vara oundgängligen nödvändig för fullgörande av de uppgifter, som sammanhänga
med mäklare- och skeppsklarerareinstutionerna, kan kommittén
icke finna. Kommittén anser det dock ej heller lämpligt, att åt handelskamrarna
inrymmes samma ställning i fråga om förevarande ärenden, som
nämnderna hittills intagit, Till en början finnes ju icke någon garanti
för att en auktoriserad handelskammare med distrikt omfattande vederbörande
stad överhuvud existerar. Frånsett denna omständighet vore det,
för att åt kamrarna skulle kunna uppdragas att antaga mäklare och skeppsklarerare
eller att återkalla deras uppdrag, erforderligt, att handelskamrarnas
organisation ställdes under en starkare statskontroll och underkastades
mera ingripande normerande bestämmelser samt strängare krav
på en enhetlig organisation, än som ur andra synpunkter är behövligt eller
lämpligt. Ur kamrarnas egen synpunkt måste det vara önskvärt, att de
icke få sig anförtrodda administrativa statsuppgifter, vilkas utförande förutsätter
en sådan bundenhet och kontroll som nyss antytts. Det bör bemärkas,
att de föreslagna bestämmelserna rörande de valkorporationer, som
skola utgöra handelskamrarnas underlag, äro synnerligen allmänt avfattade,
vilket väl torde vara till fördel med hänsyn till fullgörandet av kamrarnas
verkliga och sakligt betydelsefulla uppgifter, men däremot är ägnat att väcka
vissa betänkligheter, om det gäller att å kamrarna överflytta samtliga handels-
och sjöfartsnämndernas ifrågavarande befogenheter. Om några viktigare
näringsintressen är det dessutom i detta fall knappast fråga.

Beträffande åter frågan, av vem handels- och sjöfartsnämndernas uppgifter
i ifrågavarande avseende lämpligen skulle kunna utföras, hava inom kommittén
i viss mån yppat sig skiljaktiga meningar. För Stockholms stads
vidkommande har kommittén visserligen enhälligt ansett Överståthållareämbetet
vara för ändamålet lämpligast. Vad däremot angår rikets övriga städer
hava ordföranden samt ledamöterna Elmqvist, Ljunggren, Malmros och
Wahlberg funnit vederbörande länsstyrelse böra i främsta rummet härför
komma ifråga, under det ledamöterna Ekman och Friberg ansett magistraterna
i samtliga rikets städer utom Stockholm vara mest lämpliga för full -

görande av förevarande uppgifter. Enligt samtliga ledamöternas uppfattning
borde i sädana fall, där i dessa ärenden avgivande av förslag eller yttrande
förekommer eller efter en eventuell förändring av gällande lagstiftning lämpligen
kan förekomma, sådant förslag eller yttrande avgivas av vederbörande handelskammare.

Handels- och sjöfartsnämndernas befattning med notam publiciärenden
äger, såsom ovan antytts, redan därför ringa betydelse, att notarii publicisysslan
såsom regel är förenad med tjänst i magistrat och därmed undandragen
nämndernas verksamhetsområde. För det fåtal städer, där så
icke är fallet, synes det kommittén icke föreligga hinder mot att handelsoch
sjöfartsnämndernas funktioner med avseende å notarii publici-institutionen
med de ändringar i gällande bestämmelser i övrigt, som härav kunna
påkallas, övertagas av vederbörande länsstyrelser. Någon förslagsrätt för
näringsrepresentationer i fråga om dessa funktionärer synes icke erforderlig.

Vidkommande slutligen de uppgifter, som jämlikt sjölagen och lagen om
handelslmnniga ledamöter i vissa rådstuvurätter för närvarande tillkomma
handels- och sjöfartsnämnderna, och vilka endast innefatta en förslagsrätt,
anser kommittén, att dessa uppgifter utan svårighet böra kunna fyllas av
auktoriserade handelskamrar. Hos dessa torde nämligen med all sannolikhet
kunna förutsättas den personkännedom, som är behövlig härför.

Kommittén hyser alltså för sin del den uppfattningen, att samtliga handels-
och sjöfartsnämndernas författningsenliga uppgifter utan olägenhet för
det allmänna eller för enskilda intressen skulle kunna utan deras medverkan
behörigen utföras, varjämte det måste betraktas åtminstone såsom en förenkling,
om jämväl de mera formella uppgifter med avseende på näringarna
berörande frågor, vilka det här gäller, i den utsträckning ovan angivits
kunde överlåtas till handelskamrarna, som i allt högre grad utvecklat sig
till organ för näringarnas reella intressen.

Då emellertid vissa av ovan berörda frågor torde stå i det nära sammanhang
med vidlyftiga lagstiftningsspörsmål, att deras lösning knappast omedelbart
kan äga rum, och då detta å andra sidan icke heller lärer vara nödvändigt
för beredandet åt handelskamrarna av eu officiellt erkänd ställning,
har kommittén icke ansett sig äga anledning att framlägga förslag till de författningsändringar,
vilka erfordras för den ifrågasätta överflyttningen av vissa
ärenden från handels- och sjöfartsnämnderna till andra korporationer eller
till statens myndigheter.

Bland de skyldigheter, som en auktorisering borde medföra för handelskamrarna,
bär kommittén slutligen ansett sig böra upptaga den, att för varje
är avgiva berättelse över kammarens förvaltning och verksamhet till Kungl.
Maj:t. Dock synes denna berättelse böra insändas genom kommerskollegiet, som
på detta sätt samtidigt får tillfälle att taga del av dess innehåll. Fn sådan

Statsunderstöd
åt
handelskam
rama.

bestämmelse, vilken icke torde tarva någon utförligare motivering, lärer
bliv a alldeles särskilt pakallad, om de auktoriserade handelskamrarna skola
komma i åtnjutande av statsunderstöd. Den torde kunna avfattas på följande
sätt och ingå såsom § 6 i författningen:

>Auktoriserad handelskammare åligger att före utgången av april
månad varje år till kommerskollegiet insända en till Kungl. Maj:t
ställd berättelse över handelskammarens förvaltning och verksamhet
under närmast föregående år.»

Kommittén har slutligen att uttala sig i den frågan, huruvida en auktorisering
av handelskammare även bör för kammaren grundlägga en rätt till
ekonomiskt understöd av staten. Frågan om statsunderstöd åt handelskamrar
är, såsom den historiska redogörelsen i det föregående visat, lika gammal i
vårt land som frågan om inrättande av dessa institutioner. Men under det
att, sa länge man tänkte sig, att institutionen skulle tillskapas genom en
lagstiftningsakt, detta givetvis måste förutsätta, att genom statens mellankomst
handelskamrarna bereddes möjlighet att utöva avsedd verksamhet, har
saken ställt sig annorlunda med hänsyn till de på fria föreningar grundade
organ utan officiellt erkänd karaktär, som hittills varit i verksamhet. Dessa
hava, likasom andra enskilda sammanslutningar, principiellt haft att basera sin
ekonomi på egna tillgångar, och i själva verket har icke heller någon av
de i Sverige inrättade handelskamrarna hittills kommit i åtnjutande av
statsunderstöd. Från vissa av dem hava emellertid, såsom tidigare erinrats,
framställningar härom inkommit, och slutligen har även det sjätte
svenska handelskammarmötet upptagit tanken på statsanslag och därmed
visat, att enstämmighet handelskamrarna emellan i denna fråga numera
råder.

Motiven för framställningarna om statsunderstöd för handelskamrarna vila
dels på behovet hos kamrarna av ekonomiskt bistånd, dels på den uppfattningen,
att statsunderstöd bör utgå såsom vederlag för de tjänster, handelskamrarna
utföra gent emot det allmänna.

Vad det förra motivet beträffar, framgår utan vidare av vad som i det
föregående anförts rörande de olika handelskamrarnas ekonomiska ställning,
att det äger särskild tillämplighet för vissa av kamrarna, vilka i saknad
av tillräckliga medel äro nödsakade att inskränka sin verksamhet till en
mindre omfattning än vad önskvärt är. För ett par handelskamrar med
mindre folktäta eller ur näringslivets synpunkt mindre utvecklade distrikt
har det till och med visat sig vanskligt att i medlemsavgifter kunna uppbringa
tillräckliga medel för att över huvud kunna utöva en mera regelbunden
verksamhet. Om denna omständighet redan hittills varit ur det
allmännas liksom ur vederbörande ortsintressens synpunkt beklaglig, skulle
olägenheterna bliva än mer framträdande, därest, sedan bestämmelser om auktorisering
av handelskamrarna blivit utfärdade, det komme att visa sig, att
på antydda grunder de inom vissa områden inrättade handelskamrar icke
skulle kunna komma i åtnjutande därav. Den allsidighet i bedömandet av

näringslivets spörsmål, man genom anlitande av handelskamrarnas medverkan
vill ernå, kan lätteligen bliva lidande, om större eller mindre geografiska områden
på detta sätt icke komme att bliva företrädda vid ett ärendes behandling.

Särskilt för ett slag av utgifter måste det anses synnerligen önskvärt, för
att ej säga nödvändigt, att kamrarna äro i besittning av tillräckliga medel,
nämligen för avlönande av en väl kvalificerad sekreterare. Kommittén
vill uttryckligen framhålla den stora betydelse för en handelskammares
förmåga att fylla sina uppgifter den omständigheten äger. huruvida kammaren
kan påräkna, att en person ägnar hela sin tid eller åtminstone sin
huvudsakliga tid åt arbete i kammarens tjänst. Endast på detta sätt kan
det bliva möjligt att åstadkomma de ofta tidsödande utredningar och undersökningar,
som måste föregå kammarens uttalanden i många av de frågor,
vilka den får att handlägga.

Uppfattar man åter statsbidraget såsom i främsta rummet avsett att utgöra
vederlag för de förpliktelser till arbete i det allmännas tjänst, som på sätt
föreslagits skulle i och med auktoriseringen åläggas handelskamrarna,
finnes uppenbarligen icke något fog för en åtskillnad mellan de olika kamrarna
annat än från synpunkten av det sätt, varpå ifrågavarande uppgifter utföras.

Det är också kommitténs uppfattning, vilken i det följande närmare utvecklas,
att de anförda skälen böra föranleda därtill, att åt varje auktoriserad
handelskammare, som därom gör framställning, tilldelas ett visst årligt
statsbidrag såsom ersättning för de kammaren gentemot statsmyndigheterna
åvilande förpliktelser.

Uppmärksammas må ock, att staten dels genom auktoriseringen dels genom
det pekuniära understödet får ökade anspråk på allsidighet och objektivitet
uti de utredningar, som av kamrarna lämnas. Däri ligger enligt kommitténs
mening ett ytterligare viktigt skäl för att frågorna om auktorisering och
om statsbidrag böra lösas i ett sammanhang.

I författningen torde i detta avseende endast behöva intagas en allmän bestämmelse
såsom § 7, vilken kommittén ansett böra erhålla följande avfattning:

»Statsbidrag till auktoriserad handelskammare utgår enligt därför
gällande särskilda bestämmelser».

Påtagligt är emellertid, att med handelskamrarnas sinsemellan väsentligt
skiftande så väl ekonomiska betingelser som övriga förhållanden det ställer
sig vanskligt att på förhand uppställa så väl avvägda grunder för fördelning
av ett eventuellt statsanslag, att de i behörig mån tillgodose billighetens
fordringar vid sidan av statsintresset.

Man torde till en början böra utgå därifrån, att auktoriserandet av en
handelskammare innebär ett erkännande från statens sida, att kammaren i
fråga anses försvara sin plats som ett av leden i den som helhet betraktade,
till allmänt och enskilt gagn tillkomna handelskammarinstitutionen och
att den i sådant hänseende befunnits skickad att uppbära sin tillbörliga
anpart i institutionens allmänna och gemensamma förpliktelser mot staten.
Denna har under sådan förutsättning städse ett direkt intresse av
dem alla. Ett sådant betraktelsesätt synes följdriktigt för staten med -

föra på samma gång en förpliktelse och ett intresse av att efter en viss,
i huvudsak likformig måttstock lämna varje auktoriserad handelskammare
så att säga en grundplåt till dess ekonomi. Aven om en sådan handelskammare,
såsom varande av större omfattning eller förhållandevis mera
betydande än en annan, ur denna synpunkt skulle kunna äga fog för större
anspråk på staten än de andra, äro de dock i det hänseendet jämnställda,
att de alla behövas såsom länkar i organisationen i dess helhet. Det kan
därjämte anses, att, åtminstone inom vissa gränser, nämnda olikheter mellan
kamrarne väsentligt uppvägas därav, att för en större handelskammare själva
behovet av understöd är proportionsvis mindre. Kommittén har på grund
av nu angivna omständigheter i förening funnit sig böra föreslå, att av det
anslag, som må varda beviljat åt handelskamrarna, ett fast belopp bestämmes
att med nedan angivna begränsning utgå lika till samtliga auktoriserade
handelskamrar. Detta fasta belopp anser kommittén lämpligen böra uppgå
till 3,000 kronor för var handelskammare. Kommittén finner det emellertid
utgöra en från statens ståndpunkt erforderlig garanti för anslagets berättigande,
att det lokala intresset för en handelskammare är förenat med nöjaktig ekonomisk
offervillighet för dess upprätthållande. I enlighet härmed anser kommittén
det böra sättas såsom villkor, att handelskammaren kan uppvisa ett minst
lika stort, från andra källor härflytande inkomstbelopp. På detta sätt skulle
minimiinkomsten för en statsunderstödd handelskammare komma att uppgå
till 6,000 kronor, och detta belopp synes kommittén också vara det minsta,
som måste erfordras för att handelskammaren skall kunna utöva en framgångsrik
verksamhet, för vilket ändamål kommittén, såsom nämnt, anser tillgång
till en väl kvalificerad sekreterare vara en nödvändig förutsättning.

Det är emellertid utan vidare tydligt, att, även om staten enligt kommitténs
åsikt kan anses äga ett visst principiellt intresse av att i lika
mån ekonomiskt stödja de skilda handelskamrar, som befinnas förtjänta
av att erhålla officiellt erkännande, dessa dock inbördes ofta måste hava
mycket växlande förutsättningar för att kunna förverkliga sina syften
och att i övrigt deras betydelse och gagn för det allmänna ej sällan
måste ställa sig ganska olika. En mängd skiftande, på förhand oberäkneliga
förhållanden öva härvidlag sitt inflytande, och även dessa böra i tillbörlig
mån avspeglas vid fördelningen av det för handelskammarinstitutionen
ifrågasatta statsanslaget. Kommittén har tänkt sig, att detta syfte lämpligen
skulle kunna vinnas på det sätt, att beträffande någon del av anslaget
fördelningen sker med hänsyn tagen till de olika förhållanden, som skäligen
böra därvid inverka, i främsta rummet de olika handelskamrarnas ekonomi
samt deras allmänna verksamhet och arbetsprestationer. En del av anslaget
skulle i enlighet härmed bliva av rörlig natur. Denna rörliga del anser
kommittén lämpligen kunna anslås till sammanlagt 24,000 kronor.

Sammanlagda beloppet av årliga statsanslaget för nu befintliga tolv handelskamrar
skulle alltså, under förutsättning, att de samtliga begära och
erhålla auktorisering och statsunderstöd, komma att utgöra det av handelskammarmötet
föreslagna, eller 60,000 kronor. Detta belopp synes kommittén utgöra

ett ganska måttligt vederlag för den nytta staten bör kunna vinna av handelskammarinstitutionen.
Genom dess beviljande skulle säkerligen, såsom
redan antytts, de skilda handelskamrarnas känsla av ansvar i fråga om fyllande
av förpliktelserna mot staten stärkas, liksom ock i motsvarande mån
deras möjligheter till framgångsrikt arbete härför skulle ökas. Kommittén
erinrar ock om att redan 1883 års kommitté ifrågasatte ett årligt statsanslag
å 40,000 kronor för handelskamrarna.

För att bereda handelskamrarna förmånen av en viss stadga i deras ekonomi
för en skälig tid framåt synes det kommittén lämpligast, att anslagen
till handelskamrarna bestämmas att utgå för perioder av tre år i sänder,
därest icke i särskilda fall omständigheterna giva anledning till bestämmande
av kortare tid, exempelvis då fråga är om anslag för eu gång för visst angivet
ändamål.

Efter det anslag för ifrågavarande ändamål av statsmakterna ställts till
förfogande, böra handelskamrarna genom kommerskollegiets försorg lämnas
tillfälle att inkomma med ansökningar om statsunderstöd för vederbörande
treårsperiod. Ansökningarna böra vara ställda till Kungl. Maj:t och ingivas
till kommerskollegiet före den 1 maj under det första av de år, för vilka
statsunderstöd sökes.

I ansökning böra meddelas upplysningar i fråga om

a) handelskammarens verksamhet under den senaste treårsperioden och
särskilt de till statsmyndigheter från handelskammaren avgivna utlåtanden
eller avlåtna framställningar samt kammarens samarbete i övrigt med statsmyndigheterna
;

b) den för handelskammaren fastställda arbetsordning samt utfärdade instruktioner
för handelskammarens tjänstemän och andra föreskrifter för handelskammarens
verksamhet;

c) handelskammarens fast anställda personal och dess löneförmåner;

d) medlemsavgifternas storlek samt beloppet av de under de senaste tre
åren influtna avgifter;

e) inkomster och utgifter under senaste tre år samt tillgångar och skulder
vid sistförflutna årets slut ävensom beräknade inkomster och utgifter för det
löpande året; och

f) samtliga de förhållanden i övrigt, vilka kunna öva inflytande på frågan
om beviljande åt handelskammaren av statsunderstöd och om dess storlek.

Efter den bestämda ansökningstidens utgång skal! det åligga kommerskollegiet
att till Kungl. Maj:t insända samtliga ansökningshandlingarna
jämte eget underdånigt förslag om anslagets fördelning. Kollegiet kan härvid
förutsättas äga möjlighet grunda sitt förslag i ämnet jämväl å den ej ringa erfarenhet
om resultatet av varje handelskammares verksamhet, särskilt i vad
angår förhållandet till staten, vilken kollegiet bör hava förvärvat under det
föregående samarbetet med handelskammaren. Kollegiet bör jämväl föreslå de
särskilda villkor, som kollegiet må finna erforderliga beträffande anslagen i
allmänhet eller beträffande anslaget åt viss handelskammare.

Slutligen vill kommittén framhålla, att det bör tillhöra kommerskollegiet

att under loppet av den treårsperiod, för vilken understöd av Kungl. Maj:t
beviljats, med uppmärksamhet följa det sätt, varpå handelskamrarna uppfylla
förutsättningarna för statsunderstödets tillgodonjutande.

Samman- I anslutning till vad ovan anförts får kommittén hemställa, att Eders

fattning av Kungl. Makt täcktes
kommitténs ° "

förslag. dels utfärda nådig kungörelse angående auktoriserade handelskamrar
av det innehåll bifogade förslag utvisar,

dels vidtaga åtgärder för beredande av statsunderstöd åt auktoriserade
handelskamrar i den utsträckning och enligt de grunder,
som ovan angivits,

dels slutligen taga i övervägande huruvida icke, i samband med
ett upphävande av de i gällande författningar givna bestämmelser
i fråga om tillsättande av handels- och sjöfartsnämnd, de uppgifter,
som åligga dessa nämnder, kunde i den omfattning, som av
kommittén angivits, överflyttas å auktoriserade handelskamrar.

Förslag till nådig kungörelse

angående

auktoriserade handelskamrar.

§ 1-

Auktoriserad handelskammare är en på sammanslutning mellan näringsidkare
grundad institution, som har till ändamål att särskilt för visst område,
utgörande handelskammarens distrikt, främja samt inför statsmyndigheterna
företräda handelns, industriens och sjöfartens allmänna intressen, och
vars stadgar blivit av Kungl. Maj:t stadfästade.

§ 2.

Auktoriserad handelskammares stadgar antagas och dess ledamöter väljas
antingen av en för ändamålet särskilt inrättad förening eller ock av annan
förening eller andra sammanslutningar, bestående huvudsakligen av näringsidkare,
bosatta inom handelskammarens distrikt.

§ 3.

För erhållande av auktorisering skall handelskammare till Kungl. Maj:t
ingiva ansökan om stadfästelse av de för kammaren vederbörligen antagna
stadgar.

Vid denna ansökan skola fogas upplysningar, som ådagalägga, att handelskammarens
distrikt har en lämplig omfattning, ävensom att handelskammaren
med hänsyn till ekonomiska och övriga förhållanden kan antagas hava
förutsättningar att fylla sitt ändamål.

§ 4.

Auktoriserad handelskammare fastställer själv sin arbetsordning samt utfärdar
instruktioner för sina tjänstemän ävensom andra för dess verksamhet
erforderliga föreskrifter.

§ 5.

Auktoriserad handelskammare åligger att efter bästa förmåga i sådana näringsfrågor,
som av statsmyndigheterna hänskjuta.? till handelskammaren,
avgiva yttranden eller tillhandahålla upplysningar.

Auktoriserad handelskammare äger jämväl att hos vederbörande statsmyndigheter
i näringsfrågor göra de framställningar, vartill den må finna anledning.

Ä sin sida skola de statsmyndigheter, som hava att handlägga sådana frågor,
låta sig angeläget vara att i förekommande fall bereda därav intresserade
han delskamrar tillfälle att inkomma med yttranden.

§ 6.

Auktoriserad handelskammare åligger att före utgången av april månad
varje år till Kommerskollegiet insända en till Kungl. Maj:t ställd berättelse
över kammarens förvaltning och verksamhet under närmast föregående år.

§ 7.

Statsbidrag till auktoriserad handelskammare utgår enligt därför gällande
särskilda bestämmelser.

Utländska förhållanden.

Allmänt.

I allmänhet hava de i olika länder bestående handelskamrarna till uppgift
att företräda handelns och industriens, vanligen även hantverkets, intressen
inom ett bestämt område eller på en viss plats, att av eget initiativ eller
på myndigheternas föranledande bringa till förvaltningens kännedom önskningar
eller förslag, som hänföra sig till dessa näringar, att hålla förvaltningen
underrättad om handelns och industriens tillstånd och att föra statistik
över dessa näringar. Men därjämte hava de i olika stater erhållit även
andra uppgifter och befogenheter, och deras ställning och inflytande växlar
allt efter omfattningen och betydelsen av dessa. Medan de i Storbritannien
och Förenta Staterna äro blott och bart fria föreningar av köpmän och industriidkare,
hava de i hansestäderna nästan karaktären av statsmyndigheter.
Mellan dessa båda ytterligheter ligger organisationen i de flesta andra stater,
där handelskamrarnas egenskap av rådgivande korporationer träder i förgrunden,
men de därjämte fått sig anvisade flera eller färre omedelbara förvaltningsuppgifter,
såsom utseende av handelsdomare eller handelssakkunniga
respektive avgivande av förslag å sådana; utfärdande av intyg rörande varupriser
eller handelsbruk eller av intyg för ändamål, som sammanhänga med
tullväsendet; förandet av firmaregister samt varumärkes- och mönsterskyddsregister
(Österrike och Ungern); förvaltningen av börser (Preussen, Bayern,
Hamburg, Bremen, Triest) och av kommersiella och industriella undervisningsmed
flera anstalter (Frankrike, Italien. Bayern, Österrike); funktioner såsom
skiljedomstol i handelstvister. I många länder (Österrike, Frankrike, Spanien,
flera tyska stater) är även föreskrivet, att handelskamrarna skola höras i
lagstiftningsfrågor, som beröra handel eller industri, innan vederbörliga
författningar utfärdas eller underkastas parlamentarisk behandling. I Österrike
äro handelskamrarna valkorporationer för lantdagsval.

Handelskamrarna betraktas nästan över allt såsom juridiska personer och
äro i allmänhet direkt underordnade vederbörande centrala statsmyndigheter
för handel och industri, vilka, där kamrarnas förvaltningsomkostnader täckas
genom bidrag av allmänna medel, äga inflytande på deras budget. Deras
autonoma karaktär framträder bland annat däri, att de kunna träda i direkt
förbindelse med varandra och med olika myndigheter.

1 det följande lämnas en kortfattad redogörelse för handelskammarväsendet
i några större stater ävensom i våra grannländer.

Frankrike.

Såsom Frankrikes äldsta handelskammare anses den kommission av fyra
köpmän, som rådet i Marseille år 1599 beslöt att årligen tillsätta för omvårdnad
av handelns angelägenheter. Genom ett kungligt edikt av 1701
skapades handelskamrar i ett flertal av landets större handelsstäder. Upphävd
under revolutionen infördes institutionen åter från och med 1803 och
erhöll då mera statlig karaktär med prefekt eller borgmästare såsom högste
styresman. Den för närvarande gällande handelskammarlagen är utfärdad
den 9 april 1898 och kompletterad bland annat genom lag angående val till
handelskammare av den 19 februari 1908. Handelskammare upprättas genom
dekret av republikens president på föredragning av handelsministern och efter
lokal- och departementsmyndigheters hörande. Härvid bestämmes distriktets
omfattning — detta kan utgöra ett departement eller ett arrondissement —
och antalet av medlemmarna (utom prefekten 12—24, i Paris 40). Valrätten
utövas sedan 1908 av alla, som äga valrätt till handelsdomstolarna, d. v. s.
franska köpmän, även kvinnor, som i fem år betalat näringsskatt, och dessutom
av vissa kategorier av yrkesutövare, nämligen sjökaptener, direktörer
i aktiebolag, agenter o. s. v. vilka minst fem år utövat sitt yrke. minst fem
år bott i handelskammarens distrikt och äro franska undersåtar. Valbara
äro med få undantag alla manliga valmän, som uppnått trettionde levnadsåret.
Valet äger i regel rum efter särskilt för ändamålet bildade yrkesgrupper,
vilkas medlemmar bland sig utse det för varje grupp bestämda
antalet representanter. Fördelningen av mandaten på de olika grupperna
sker med hänsyn tagen till antalet näringsidkare inom varje grupp, summan
av de utav gruppen erlagda skattebelopp samt vederbörande näringsgrens
nationalekonomiska betydelse. Valet gäller för sex år. på så sätt att en
tredjedel av kammaren förnyas vartannat år. President och vicepresidenter
väl j as för två år. Korresponderande ledamöter med rådgivande röst kunna
av kammaren väljas till lika antal med de verkliga ledamöternas. Kostnaderna
för handelskamrarna täckas genom en avgift, som, efter godkännande
av handelsministern, under vilken de direkt lyda, uttages av alla, som
äro skyldiga att erlägga näringsskatt. I Frankrike finnas för närvarande
omkring ISO kammare; sådana äro upprättade även i Algeriet och i kolonierna.

Handelskamrarna i Frankrike hava såsom officiella representationer för
handel och industri rätt att av eget initiativ giva uttryck åt sina intressenters
önskningar och att avgiva yttranden, särskilt över ändringar i handels-,
tull- och ekonomisk lagstiftning, trafiktaxor m. m. Regeringen är
skyldig infordra deras utlåtanden i frågor om upprättande av nya handelskamrar,
börser, banker och lokala anordningar till handelns fromma, angående
handelsbruk och tariffer för försäljning av fångars arbeten. Åt handelskamrar
kan överlämnas förvaltningen av börser och anstalter för handelsändamål
på den plats där de äro upprättade (frilager, handelsskolor, handelsmuseer
m. m.), vilka underhållas genom särskild beskattning å handelns utövare

eller på bekostnad av stat eller kommun. De korrespondera direkt med varandra
samt med ministerier och andra myndigheter och kunna genom sina
presidenter samarbeta med varandra samt äro skyldiga att avgiva årsberättelser
till handelsministern.

Storbritannien.

Handelskamrarna i Storbritannien och Irland samt de brittiska kolonierna
äro fria föreningar, ofta mycket stora, vilka av Board of Trade efter prövning
av deras stadgar registreras enligt 1867 års associationsakt och genom
registreringen erhålla karaktären av juridiska personer. Moderlandet räknar
omkring 100 handelskamrar, av vilka några existera sedan århundraden, men
de flesta uppstått under de senaste decennierna. Medlemskap förvärvas genom
erläggande av höga årsavgifter. Styrelsen (Council eller Board of Directors),
vilken närmast motsvarar andra länders handelskamrar, väljes av
generalförsamlingen, som sammanträder varje år; styrelsen utser inom sig
ordförande och hans ställföreträdare, sammanträder en gång i månaden för
vården av kammarens angelägenheter, antager tjänstemän och utövar alla
funktioner, som icke uttryckligen förbehållits generalförsamlingen. Handelskamrarna
äro fullständigt oberoende av regeringen och åtnjuta intet statsunderstöd
— 1906 uttalade de sig enhälligt mot sökande av sådant. De hava
undantagslöst uppgifter av allmän art (befordrande av handel, sjöfart och
industri o. s. v.), befatta sig med statistik och skiljedomsverksamhet i handelstvister
samt med diskuterande av regeringsåtgärder, framlägga lagförslag
och utgöra förmedlande länk mellan handelsnäringen å ena sidan och regering,
parlament och offentliga institutioner å den andra. De flesta handelskammare
tillhöra en förening (Association of Chambers of Commerce of tho
United Kingdom), i vilken de äro representerade i förhållande till sitt medlemsantal.
och som två gånger om året, en gång i London och en gång i någon
annan stad, håller sammanträde med delegerade för de olika kamrarna, har
en byrå och en sekreterare i London, och vars förhandlingar, vilka pläga
vara omsorgsfullt förberedda och räcka i flera dagar, hava erhållit stor betydelse.
Denna sammanslutning omfattade år 1910 120 handelskamrar, däribland
Svenska handelskammaren i London. I allmänhet representera de
brittiska städernas handelskamrar även stadens omnejd, i några fall även
närgränsande större samhällen. Flera av Londons förstäder äga dock särskilda
handelskamrar. Endast i undantagsfall företräda handelskamrar större
områden. Ehuru det i England finnes Chambers of Trade (handelsföreningar)
och Chambers of Shipping (sjöfartsföreningar), äro de mindre handlandenas
såväl som sjöfartens intressen väl representerade inom handelskamrarna,
och några gränser för dessas verksamhetsområde hava icke fastställts. De
flesta brittiska handelskamrar hava en god ekonomisk ställning, och deras
inkomstkällor utgöras av, förutom medlemsavgifter, försäljning av publikationer,
annonsavgifter samt vissa avgifter, som upptagas å ursprungsbevis,

♦J—141044. Ko)nmerxkoll.-koin. let.

analyser, för meddelande av skiljedom o. s. v. Svenska handelskammaren i
London har i en redogörelse för de brittiska handelskamrarna framhållit,
hurusom dessa i allmänhet noga anpassa sig och inrikta sin verksamhet efter
intressena hos den eller de orter de företräda. Sålunda är det otvivelaktigt,
att handelskammaren i Manchester mest intresserar sig för bomullsmarknaden
och bomullsindustrien, kamrarna i Newcastle och Hull för sjöfart, handelskammaren
i Birmingham för förädlingsindustri, särskilt i metallbranschen
o. s. v.

Tyska riket.

Som föregångare till handelskamrarna i Tyskland betraktas den »CommerzDeputatiom,
som 1665 inrättades i Hamburg. Vid början av 1800-talet började
handelskamrar inrättas, tidigast i de delar av Tyskland, där fransk
rätt gällde. I Preussen reglerades institutionen först genom förordning av
1848 och senare genom en lag av 1870, som ännu är i kraft med förändringar
av år 1897. Numera finnas handelskammare i så gott som alla tyska stater.
I Preussen var deras antal år 1911 82.

Med undantag av de flesta kamrarna i konungariket Sachsen, som äro rena
handelsrepresentationer, och i Sachsen-Meiningen, vilka även representera
hantverk, äro samtliga tyska handelskamrar representationer för handel
och fabriksindustri. I Preussen och ett par andra stater finnas ännu vissa
områden, som icke äro anslutna till handelskammardistrikt. Valberättigade
äro i Preussen de till näringsskatt (»Gewerbesteuer») upptaxerade och i handels-
och föreningsregister inregistrerade köpmän resp. handelsidkande bolag
eller föreningar ävensom alla företag inom bergshanteringen och dessutom
köpmannamässigt ledda affärsfilialer (Zweigniederlassungen). Uteslutna äro
riks- och statsföretag. Pöretag inom jord- och skogsbrukets binäringar samt
hantverksföreningar kunna på ansökan upptagas till medlemmar. Liknande
bestämmelser gälla i Wiirttemberg, Anhalt och Elsass-Lothringen. I Bayern
utövas valrätt av inregistrerade firmor inom handelskammardistriktet samt
av (även icke registrerade) ägare av och arrendatorer till gruvföretag
ävensom av ägare till (även icke registrerade) industriella företag,
som fördra en köpmannamässig affärsledning och tillhöra ett utom
distriktet beläget, registrerat företag; i Baden av innehavare av inregistrerade
firmor, vilka bo i distriktet och betala ett visst skattebelopp,
varvid de lägst beskattade kunna avstå från valrätten. Ungefär motsvarande
bestämmelser gälla i övriga tyska stater. Förutsättningar för valbarhet äro:
aktiv valrätt, viss ålder (25 år i Preussen, Bayern, Sachsen, Wiirttemberg
och Baden, 30 år i Braunschweig och Elsass-Lothringen), flerårig självständig
näringsdrift, tysk statsborgarrätt, medborgerligt förtroende och hemvist
inom distriktet. I Preussen med flera stater kunna även väljas personer,
som hava varit, men icke längre äro valberättigade; antalet av dessa far
i Preussen icke överstiga tiondedelen av kammarens övriga medlemmar. Ledamotskapet
varar i de flesta staterna sex år, med nyval av halva kammaren

vart tredje år. Återval kan överallt förekomma. Kamrarna välja ordförande
och dennes ställföreträdare, antingen varje år (såsom i Preussen) eller
för tre år. Varje handelskammare anställer en avlönad sekreterare, i regel
en icke-medlem. I Bayern är detta föreskrivet och fordras fackvetenskaplig
bildning för sekreteraren. Förhandlingarna äro i Preussen principiellt icke
offentliga (dock kunna kamrarna besluta offentlighet), på andra håll i regel
offentliga. Förvaltningskostnaderna täckas, i brist på egna inkomster för
kamrarna, i regel av de valberättigade genom upptagande av en avgift, som
i Preussen och många andra stater icke får överskrida ett visst maximum.
Statsbidrag till kostnaderna förekomma i Bayern, Sachsen, Hessen, Bremen
och Hamburg samt vissa av de mindre staterna. De olika statsregeringarna
hava förbehållit sig en viss kontrollrätt över kamrarnas ekonomi. I Preussen
och flera andra stater är regeringen uttryckligen berättigad att upplösa
kamrarna. I Bayern existera jämte handelskamrarna lokalutskott för mindre
områden, s. k. »Bezirksgremien». En i flera aA^seenden avvikande organisation
hava de tre hansestädernas handelskamrar, vilka utgöra utskott av de lokala
köpmannaföreningarna; två av dessa, nämligen de i Hamburg och Bremen,
åtnjuta statsunderstöd, varemot handelskammarens i Lubeck utgifter bestridas
uteslutande av kammarens egen ansenliga förmögenhet. I de båda förstnämnda
städerna äro vid sidan av handelskamrarna inrättade särskilda detaljistkamrar.

De olika handels- och industrirepresentationerna i Tyskland hava en gemensam
organisation i »Deutscher Handelstag», som bildades 1861 på initiativ
av de badensiska handelskamrarna och som sedan 1899 omfattar såväl alla
tyska handelskamrar och liknande korporationer som ock en mängd fria föreningar.
Der Handelstag är själv en fri förening, som icke står i något
slags beroende av regeringen. Dess plenarförsamlingar äga vanligen rum en
gång om året, och förhandlingarna vid dessa förberedas av ett utskott.
Dess övriga organ äro de ständiga kommissionerna (1910 6, nämligen: för
trafikfrågor, för penning-, bank- och börsfrågor, för patent-, mönster- och varumärkesskydd,
för skatter, tullar och utrikeshandel, för detaljhandel och för
socialpolitik), styrelsen, presidenten och den av utskottet valda generalsekreteraren.
Kostnaderna täckas genom bidrag av de representerade föreningarna.
Der Handelstag har en egen publikation, tidskriften »Handel und Gewerbe».
Jämte der Handelstag finnas även en del mindre sammanslutningar
av handelskamrar.

Samtliga handelskamrar hava att företräda handelns och industriens intressen
inom sitt område samt att avgiva yttranden till myndigheterna vare
sig på dessas anmodan eller på eget initiativ; de skola ingiva årliga berättelser
till vederbörande ministerium, avgiva förslag å handelsdomare och
bistå registreringsmyndigbeterna vid förandet av handelsregistret samt medverka
vid tillsättandet av handelsmäklare (Preussen, Bayern med flera stater). De
flesta staternas kamrar välja representanter för handel och industri i järnvägsråden.
Åt kamrarna kan anförtros förvaltningen av börser och andra
inrättningar till handelns fromma (Preussen, Bayern, Sachsen med flera). De

medverka vid ledningen av och uppsikten över offentliga anstalter till industriens
och handelns främjande (Baden) eller understödja dylika anstalter
(Wurttemberg), grunda och underhålla industriella och kommersiella undervisnings-
och utbildningsinrättningar (Preussen, Bayern), fastställa handelsbruk
och avgiva sakkunnigutlåtanden till domstolarna samt utfärda ursprungsbevis
(Preussen, Bayern med derå stater) och insamla statistiska uppgifter
med bistånd av näringsidkarna och kommunalmyndigheterna (Wurttemberg).

En särskild och mycket omfattande verksamhetskrets hava de hanseatiska
handelskamrarna, vilka arbeta under synnerligen livlig växelverkan med
statsmyndigheterna och öva ett vidsträckt inflytande på avgörandet av handels-
och sjöfartsfrågor inom städerna. Även handelskamrarna i Bayern,
Sachsen, Baden och Elsass-Lothringen skola om möjligt höras, innan viktigare
frågor, som angå handel och industri, avgöras av myndigheterna eller
genom lagstiftning.

Österrike-Ungern.

Den äldsta handelskammaren inom de områden, av vilka den österrikiskungerska
dubbelmonarkien numera består, är den i Wien, som upprättades
år 1849. JRedan en lag av följande år väckte till liv ett stort antal handelskamrar
i båda rikshälfterna. Med införandet av varaktiga konstitutionella
förhållanden i Österrike följde så genom lag av år 1868 den organisation
av handels- och industrikamrarna, som i huvudsak består ännu i dag.
Vid två tillfällen — 1884 och 1901 — hava kamrarna upplösts och konstituerats
på nytt på grundval av nya valordningar.

Handelskamrarnas i Österrike antal (29) och förläggning bestämdes redan
genom 1868 års lag. 11 kamrar omfatta hela kronländer, de övriga större
eller mindre delar av sådana. Varje kammare sönderfaller i allmänhet i
en handels- och en industri-(jämte bergsbruks-) sektion. Handelsministern
kan dock på framställning av kammaren medgiva bildandet av andra sektioner
för särskilda näringsgrenar. Antalet aktiva medlemmar växlar mellan
16 och 48. Valordningen för kammaren fastställes av handelsministern.
Medlemmarna väljas för sex år, och vart tredje år nyväljes halva kammaren.
Valrätt äga de med borget liga rättigheter åtnjutande personer, som inom kammarens
distrikt självständigt leda eller deltaga i ledningen av företag inom
handel, industri och bergsbruk (häribland även direktörer för industriella
och kommersiella aktiebolag), så snart vederbörande företag erlägger visst belopp
i förvärvsskatt (»Erwerbssteuer»), vilket belopp icke får understiga skattecensus
för lantdagsval. De aktiva medlemmarna måste vara österrikiska
medborgare, 30 år gamla och bosatta inom distriktet samt i tre år hava ägt
förutsättningarna för att utöva valrätt. Dessutom kunna kamrarna till så
stort antal de vilja välja korresponderande ledamöter, som ha rätt att deltaga
i rådplägningarna, men ej i besluten. Vidare välja de varje år ordförande
och vice ordförande, vilkas val stadfästas av handelsministern, samt

utnämna en fackvetenskapligt bildad sekreterare, som icke är medlem av
kammaren. Ordföranden är kammarens laglige representant och ansvarig
för dess skötsel; han har suspensivt veto mot kammarens beslut, men måste,
då han begagnar detta, underställa ärendet handelsministern. Kammaren
fastställer sin egen arbetsordning; dess plenarsammanträden äro offentliga.
Budgetsförslag och bokslut godkännas av ministern. Utgifter, som icke
kunna betalas med kammarens egna inkomster, täckas genom upptagande av
avgift av samtliga valberättigade i förhållande till (vanligen växlande mellan
3 och 10 %) det belopp, som av var och en erlägges i förvärvsskatt
(»Erwerbssteuer»). För kammaren i Wien utgör avgiften 0V2 % av skatten
och inbringar (1911) nära IV2 million Krönen. Den kommun, där handelskammaren
är förlagd, tillhandahåller lokal och bekostar dennas inredning.
Kamrarna hava portofrihet för sin korrespondens och behandlas i fråga om
stämpelskyldighet i många avseenden såsom myndigheter. Handelsministern
har överinseendet över kamrarna och rätt att upplösa dem; dock måste nyval
företagas inom tre månader. Några kamrar hava en vidlyftig byrå och
röra sig med en betydande budget. Handelskammaren i Wien sysselsatte
1911 omkring 170 personer, däribland 20 examinerade jurister. Denna kategori
av ämbetsmän har kommit att spela en rätt viktig roll i Österrike,
och ur dess led framgå ofta nog högre statsfunktion är er och ledare för olika
ekonomiska företag.

Handelskamrarna i Österrike kunna sägas hava en dubbel uppgift: dels
att tjänstgöra såsom korporativa representationer för handelns och industriens
intressen, en uppgift, som egentligen är deras förnämsta och tillföll dem
därför att, då de upprättades, dessa yrken förlorat sina gamla organisationsformer
och krävde nya, dels ock att vara organ för den ekonomiska förvaltningen.

Till den förstnämnda uppgiften hänför sig först och främst deras egenskap
att utgöra politiska valkorporationer för vissa val. Så hade kamrarna
enligt sin ursprungliga organisation rätt att utse egna representanter i
Reichsrat (nationalrepresentationen), vilken rätt upphörde först med den allmänna
rösträttens införande år 1907. Däremot äga de ännu rätt att utse
ombud i provinslantdagarna och utöva på detta sätt delvis ett omedelbart
inflytande på lagstiftningen. Sedan valrätten till riksrådet upphört, har
man sökt vid sidan av lagstiftningen i viss mån giva ersättning för detta,
i det kejsaren plägar kalla ordförande i eller medlemmar av viktigare handelskammare
till ledamöter av herrehuset (Reichsrats första kammare, av
vilken monarken utser visst antal medlemmar). Fn viss ersättning för den
förlorade valrätten kan möjligen ock anses ligga i handelskamrarnas rätt att
välja, resp. föreslå medlemmar i olika korporationer, som befatta sig med
kommersiella och industriella frågor. Sålunda sända de ombud till Industrierat»
och »Gewerberat», statsjärnvägsrådet, arbetsrådet, tullrådet och
andra i samband med beskattningen stående rådgivande institutioner, yrkesskolrådet,
österrikisk-ungerska bankens »Zensorenkollegium» in. m. samt föreslå
bland annat lekmannadomare vid handelsdomstolar. Ett viktigare medel

att verka såsom intresserepresentation äga haudeiskamrarna i den av lagen
dem tillerkända rätten att avgiva utlåtanden över lagförslag, som beröra
handel och näringar, innan dessa av regeringen framläggas för de lagstiftande
församlingarna. Även administrativa författningar av hithörande natur
pläga, innan de utfärdas av regeringen, remitteras till kamrarna. Dessutom
kunna dessa av eget initiativ framlägga lagförslag både inför regeringen
och parlamentet. Särskilt på tull- och skattelagstiftningens ävensom
arbetarförsäkringens område ha kamrarna under senaste decennier varit
verksamma.

I allmänhet kan man säga, att kamrarnas egenskap av intresserepresentation
i det hela trätt mera tillbaka på senare tid, vartill bland annat bidragit
uppkomsten av specialrepresentationer i form av fria sammanslutningar
inom olika näringsgrenar såsom »Zentralverband der Industriellen Oesterreichs»,
»Zentralverband der Oesterreichischen Kaufleute» med flera. Också
har frågan om uppdelning av de nuvarande handelskainrarna i handels- och
industrikammare länge varit på tal likasom frågan om bildande av särskilda
hantverkskammare.

I motsats härtill ha kamrarnas olika funktioner såsom nationalekonomiska
förvaltningsorgan alltjämt utvidgats och ökats i betydelse. Sedan 1868 års
lag uppdrog åt kamrarna att besörja näringsstatistikens utarbetande samt
att varje år avgiva berättelse över ekonomiska förhållanden inom resp. distrikt.
Wiens handelskammares årsberättelse med protokollen över kammarens
förhandlingar m. m. hör till de mest använda källorna till upplysningar
om Österrikes ekonomiska utveckling. Den ekonomiska lagstiftningen efter
1868 har i mycket stor utsträckning tilldelat kamrarna nya uppgifter, vilka
i många fall kunna betecknas såsom verkliga förvaltningsuppgifter, såsom
exempelvis att fungera såsom organ för varumärkes- och mönsterskyddet.
Kamrarnas resp. vederbörande kammares hörande är föreskrivet för en ofantlig
mängd olika ändamål, som hänföra sig till olika yrkens ekonomiska och
sociala förhållanden. Vid beviljandet av tillstånd till realisationer, vid förlänandet
av utmärkelser åt yrkesidkare och företag, vid bekräftandet av
leveransförmågan hos anbudsgivare vid statsleveranser, vid utfärdandet av
om handelsbruk och i många liknande fall hava kamrarna fått sig
uppgifter tilldelade. Frågor rörande person- och godstrafik till lands och
vatten, vidare post-, telegraf- och telefonväsen giva handelskamrarna
ständigt anledning till rik verksamhet även på dessa områden. På tull- och
handelspolitikens fält hava kamrarna naturligen talrika uppgifter.

Jämte dessa förvaltningsuppgifter, vilka tillfallit kamrarna på grund av
lagstiftning eller praxis, hava de av eget initiativ påtagit sig ett stort
antal andra. Särskilt bör i detta avseende framhållas deras verksamhet
till industriens, resp. hantverkets och exportens främjande samt till utvecklande
av det industriella och kommersiella undervisningsväsendet. Åtskilliga
kamrar hava egna institut för tekniska fortbildningskurser åt yrkesidkare
m. m. I många fall hava de upprättat exportbyråer, som i olika avseenden
äro den inhemska för export arbetande industrien till gagn. Här

höra slutligen även omnämnas de betydande anslag, som handelskamrarna
pläga bevilja till olika industriella och kommersiella anstalter, även där
dessa icke direkt stå under deras egen förvaltning. Även vid anordnandet
och befrämjandet av utställningar medverka kamrarna.

En särställning bland kamrarnas funktioner intager den enligt särskilda
reglementen dem tillkommande uppgiften såsom skiljedomstolar i handelsoch
industritvister.

Behovet av en samverkan mellan de lokala handelskamrarna fvlles dels
genom den av lagen skapade institutionen »Der Kammertag», en av delegerade
från samtliga kamrar bestående församling, dels genom det år 1901 av
kamrarna inrättade »handelspolitische Zentralstelle», som närmast tillkom för
förberedande av Österrikes handelstraktater.

I fråga om de österrikiska handelskamrarnas ställning bör framhållas, att
såväl myndigheter och anstalter som bolag och enskilda äro pliktiga att på
anfordran tillhandahålla handelskamrarna upplysningar och i allmänhet understödja
dem. Kamrarnas sekreterare pläga emellanåt av handelsministern
inkallas till konferenser, vanligen rörande näringsstatistiska frågor.

I Ungern bestämmer handelsministern handelskamrarnas antal (1910: 20,
varav 3 i Kroatien-Slavonien), distrikt och förläggningsort. Organisationen
skiljer sig från de österrikiska kamrarnas egentligen däri. att bland de verkliga
(aktiva) medlemmarna skiljas mellan »innere: och »auswärtige», vilka båda
grupper skola vara av lika stort antal. Den förra kategorien är uppdelad
i en handels- och en industriavdelning, med lika många medlemmar. Båda
medlemskategorierna väljas på fem ar. För valrätt fordras endast ett års
självständig verksamhet i handel eller industri; inga censusbestämmelser finnas.
Kammaren väljer för fem år ordförande, de båda avdelningarna var
sin vice ordförande.

Handelskamrarna i Ungern hava med undantag av den politiska valrätten
liknande uppgifter med de österrikiska. Här hålla sekreterarna periodiska
konferenser under ordförandeskap av vederbörande sektionschef i handelsministeriet.

Norge.

Före 1908 tunn os i Norge icke några andra offentliga representationer för
handeln än de »börs- och handelskommittéer», som inrättats i de nio av landets
städer, där börser existerade. Dessa kommittéer bestodo var och en av
fyra av handelsdepartementet utsedda ledamöter.

Dessutom funnos — och finnas alltjämt — en stor mängd lokala handelsoch
köpmansföreningar av helt och hållet privat natur liksom ock hantverks-,
industri-, redare- och sjömansföreningar. För de olika handelsföreningarna
skapades vid ett möte i Porsgrund år 1889 en hela landet omfattande, organisation,
»Den norske handelsstands fad les före ning», även den av privat
natur. Faellesforeningen består, enligt § 1 i de för densamma gällande stadgar,
av delegerade från landets handels- och köpmansföreningar och har till

ändamål att verka för ett fruktbringande samarbete mellan landets handelsföreningar
och utöva ledningen av detta, dels genom möten, dels genom att
förbereda frågor av speciellt intresse för handelsnäringen och kringsända
handlingar angående dessa. Feellesfor eningen håller möte vart annat eller
vart tredje år senast före september månads utgång. Föreningar med 50 medlemmar
eller därunder hava rätt att till dessa möten sända en representant,
föreningar med 50—100 medlemmar två, föreningar med större medlemsantal
dessutom en för varje överskjutande fullt hundratal, dock sammanlagt icke
över fem. Mötena avhållas växelvis i olika städer efter beslut av närmast
föregående möte. Föreningen eller föreningarna i den stad där
mötet hålles bära kostnaderna härför. Alla andra utgifter, utom medlemmars
resekostnader, fördelas på samtliga föreningar i förhållande till deras
medlemsantal. Den minsta årskontingent en lokalförening har att erlägga
till fsellesforeningen är 25 kr., den högsta 500 kr. Fsellesforeningens angelägenheter
omhänderhavas av en bestyrelse, bestående av ordförande, vice
ordförande och sju andra ledamöter. Bestyrelsen har sitt säte i Kristiania,
där minst tio av dess ledamöter, däribland ordföranden, skola vara bosatta.
Ordföranden väljes direkt av mötet och fungerar till nästa mötes slut, men
kan återväljas. Vice ordföranden väljes omedelbart efter varje mötes slut
av och bland den samlade bestyrelsen; av dennas åtta ledamöter utträder
hälften vid varje ordinarie möte och kan icke omedelbart återväljas. Styrelsen,
som anställer en avlönad sekreterare och själv bestämmer sin arbetsordning,
har särskilt att

1:0 mottaga och förbereda de förslag, som kunna inkomma frän föreningarna; 2:o

förelägga dessa för lokalföreningarna till övervägande och därefter
vidtaga de åtgärder, till vilka saken kan föranleda samt

3:o på mötet framlägga berättelse och reviderade räkenskaper för tiden
från sista möte, och för övrigt på bästa sätt tillvarataga föreningens intressen.

Bestyrelsen har säte och stämma vid mötet. !När bestyrelsen enstämmigt
eller minst hälften av samtliga föreningar finner utomordentligt möte behövligt,
skall sådant hållas.

Denna organisation uppgives hava verkat mycket tillfredsställande och åstadkommit
betydande resultat till handelsnäringens fromma. Dess verksamhet är
dock ej sa anordnad, att den som en fast institution ständigt kan vara till hands.
Den saknar den kontinuitet, som tarvas för att kunna utgöra en i alla avseenden
tillräcklig handelsrepresentation, och ägnar sig naturligen i det hela
mera för handläggande av stora frågor än för mindre spörsmål, som kräva
snabbt avgörande. Styrelsens medlemmar äro också spridda över hela landet,
och styrelsen håller blott ett eller högst två sammanträden om året.

Icke heller de ovan omnämnda börs- och handelskommittéerna, som ju dock
stå i direkt förbindelse med handelsdepartementet, ansågos i och för sig vara
tillräckliga att tjäna såsom organ för handeln, framför allt på grund av
deras ringa medlemsantal. Men däremot fann man. då frågan om skapande

av en fullt tillfredsställande form för handelns representerande började diskuteras
mera allvarligt — såsom exempelvis skedde på ftellesforeningens
8:e ordinarie årsmöte i Kristiania år 1906 —, att dessa kommittéer hade
alla förutsättningar att utgöra kärnan i en handelskammarinstution, endast
de bleve på lämpligt sätt utbyggda.

På detta sätt kom också den första norska handelskammaren, den i Kristiania,
till stånd år 1908, och de senare inrättade kamrarna i Trondbjem,
Drammen och Skien äro organiserade efter fullkomligt samma plan och med
samma stadgar som den i Kristiania. Det anses också sannolikt, att man i
de övriga norska börsstäderna — dessa utgöra numera sammanlagt 10 —
kommer att följa exemplet.

Anknytningen till börs- och handelskommittéerna valdes för att därmed
redan från början ge handelskamrarna en officiell prägel, ty börserna och
deras kommittéer äro offentliga institutioner, upprättade jämlikt lag. På
denna anordning bar man sökt och erhållit handelsdepartementets godkännande,
i det departementet erkänt statuterna och åtagit sig att förordna
kamrarnas medlemmar efter val av de lokala handelsföreningarna.

I § 1 av statuterna för »Kristiania Handelskammer» stadgas alltså, att kammaren
är »et i förbindelse med börs- og handelskomiteen oprettet handelsraad,
hvis formaal er åt varetage og fremme Kristiania kommercielle interesse^.

Kammaren består av, förutom nämnda kommittés fyra ledamöter, intill 40
bandelskunniga medlemmar, vilka måste vara antingen chefer eller direktörer,
disponenter, ledare eller prokurister i handelsfirmor i staden och som
väljas för fyra år i sänder i december månad vartannat år av styrelserna för
lokala handelsföreningar samt fackgrupper med säte i Kristiania, vilka hava
rätt att var och en välja en medlem och en suppleant. Halva antalet av de
valda ledamöterna avgår vartannat år. Styrelsen äger att insända förteckning
över de valda till handelsdepartementet, som utfärdar förordnande för
dem.

1 Kristiania handelskammare äro för närvarande följande sammanlagt 37
föreningar representerade: Christiania Bank-Forening, Chr. Braendevinshandleres
Förening, Chr. Dampskibsexpeditörers Förening, Chr. Dampskibsrederforening,
Chr. Handelsstandsforening, Chr. Kulimportörers Förening, Chr.
Sildgrossisters Förening, Chr. Treelastexportorers Förening, Colonialgrossisternes
Förening, De mekaniske Yerkstfeders Förening, De norske Papirfabrikanters
Förening, De norske Siehefabrikanters Förening, De norske Textilfabrikanters
Förening. Den merkantil Kink, Den norske Boghandlerforening,
Den norske Bryggeriforening, Den norske Forsikringsforening, Den norske
Trsemasseforening, Fedevaregrossisternes Förening, Föreningen av norske
Exportörer till oversoiske Lande (Exportföreningen), (rranitexportörernes
Förening, Handelsreisendes Förening, Import- og Exportagenters Förening,
.Jernvarehandlernes Förening, Kjöhmandsforeningen, Kjöbmandsforeningens
Colonialgruppe, Kristiania Jernhandleres Förening, Kristiania Manufakturkjöbmiends
Förening, Kristiania Skibsmaeglerforening, Manufakturgrossister -

nes Förening, Melgrossisternes Förening, Norsk Celluloseforening, Olje- og
Farvehandlerforeningen, Papirgrossisternes Förening, Sjoassurandorernes Centralforening
i Kristiania, Tobaksfabrikernes Landsforening av 1901 samt Vexelog
Aktiemreglernes Fsellesnotering.

Skulle någon förening eller fackgrupp, som är representerad i kammaren,
upplösas, avgör den sistnämnda på förslag av styrelsen, om de vakanser,
som sålunda uppkomma, skola besättas eller ej. Likaså avgör kammaren, om
andra föreningar eller fackgrupper skola erhålla representationsrätt.

Handelskammaren väljer vid varje års början inom sig ordförande och vice
ordförande, vilka tillika med börskommissarien, som fungerar såsom kammarens
sekreterare, utgöra kammarens styrelse. Så ofta styrelsen härtill finner
anledning, dock minst en gång i kvartalet, kallas kammaren till sammanträde.
För att kammaren skall vara beslutför måste minst hälften av
ledamöterna vara närvarande. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Handelskammaren bar enligt sina statuter:

l:o att behandla spörsmål av intresse för Kristiania stads handel, sjöfart,
kommunikationer, hamnförhållanden, börsen och därtill hörande institutioner; 2:o

att avgiva betänkande i frågor, som föreläggas kammaren av offentlig
myndighet, börs- och bandelskommittén eller de i kammaren representerade
föreningar,

3:o att avgiva förslag till utseende av

a) medlemmar av börs- och handelskommittén,

b) jurymän och suppleanter i handelsrätten,

c) sakkunniga i handelsfrågor samt

4:o att välja medlemmarna i börsens skiljenämnd.

Alla frågor förberedas och framläggas av styrelsen. Kammaren fastställer
själv sin arbetsordning.

Ändringar i stadgarna kunna endast vidtagas på förslag av styrelsen
eller minst fem medlemmar och erfordra 3/4 röstövervikt av de vid sammanträde
närvarande. Eventuella ändringar skola underställas handelsdepartementet.

Handelskammaren i Kristiania. uppges hava verkat på mycket tillfredsställande
sätt och det officiella erkännandet anses hava varit till mycket
gagn, i det man därigenom kommit i närmare förbindelse med myndigheterna,
och de gjorda uttalandena och framställningarna fått en större auktoritet.

Danmark.

Handelskamrar hava hittills icke inrättats i Danmark.

Den enda på grund av lagstiftning bestående representation för handeln i
Danmark är Grosserer-Societetets i Köpenhamn Komité. Grosserer-Societetet,
som konstituerades den 31 augusti 1742 på grund av bestämmelserna i den
samma år utfärdade Kommerceforordningen, består av samtliga grosshand -

lare i Köpenhamn. Yar och en. som erhållit borgarbrev såsom grossör, är
eo ipso medlem av Societetet och förpliktad att erlägga årsavgift (för närvarande
40 kr.) till sällskapet. I början av sin tillvaro var Societetet såsom
sådan den institution, till vilken regeringen vände sig i handels- och sjöfartsangelägenheter,
och som hade det officiella uppdraget att »framssette og overlgegge,
hvad der var till Handelens Bedste». Enligt 1808 års Mäklarförordning
var det också hela sällskapets yttrande, som av magistraten skulle inhämtas,
innan någon mäklare fick tillstånd att utöva verksamhet. Ordföranden
och de två »äldste» hade egentligen blott till uppdrag att sörja för sammanträdenas
hållande och föra korrespondensen, men det var det samlade sällskapet,
som fattade alla beslut, bestämde vad som skulle svaras vid avgivande av
yttranden, eller vilka framställningar, som skulle göras. Häruti gjordes en
betydelsefull ändring genom en anordning av den 23 april 1817, som skapade
ett helt nytt organ, Grosserer-Socie tetets Komité, till vilken alla sällskapets
tidigare funktioner överlämnades. I § 12 av nämnda anordning
stadgades nämligen, att vid Societetet skulle förordnas en Komité, som förutom
ordföranden och de äldste (vilken senare funktion emellertid skulle
bortfalla med de för tillfället fungerande äldstes avgång) skulle bestå av tolv
medlemmar, vilka skulle uppfylla de skyldigheter, som påvila sällskapet,
samt avgiva de betänkanden, förklaringar och responsa, som kollegier, myndigheter
eller domstolar kunde påfordra eller som privatpersoner kunde begära
i dem angående rättssaker. Från 1817 till 1842 utsågos Komiténs ledamöter
på sällskapets förslag av Kommercekollegiet, men sistnämnda år erhöll
sällskapet rätt att välja Komitén och Komitén själv att välja sin ordförande,
dock med skyldighet att om valen underrätta vederbörande myndigheter.
De sålunda utfärdade bestämmelserna om Grosserer-Societetet och dess Komité
bekräftades genom 1857 års näringslag och äro alltjämt gällande.

Valet av Komiténs tretton ledamöter verkställes alltså av sällskapets
årligen sammanträdande generalförsamling. Två medlemmar avgå varje år
efter tur, men kunna återväljas.

Komitén avgiver utlåtanden i de frågor, som regeringen eller myndigheterna
remittera till densamma, och kan på eget initiativ väcka frågor;
som beröra handelns intresse. Av Komiténs iivriga verksamhet förtjänar
särskilt framhållas, att den avger responsa, deltar i val av sjö- och handelsrättens
medlemmar, besätter två av platserna i Köpenhamns hamnstyrelse,
avhåller mäklareexamen och utger årligen eu handelsberättelse, av vilken
den första, preliminära delen utkommer vid nyåret under namn av
»Verdensmarkedet og Danmark».

Vidare har Komitén till uppgift att leda och övervaka Köpenhamns
börs, som har sitt säte i den åren Kil9—1640 av konung Kristian IV uppförda
börsbyggnaden, vilken år 1857 av staten överlämnades till GrossererSocietetet.
Börsen omfattar såväl varu- som fondbörs. Fondbörsen är icke
representerad i Komitén, men dess ärenden ledes sedan 1888 av »Vekselmseglernes
og Vekselerernes Kursnoteringsud val g»; dock skall Komitén
yttra sig i fråga om införande av fondpapper och utfärdande av kurslistan.

Fråga om reformering av fondbörsen och förändring av Komiténs ställning
till denna har sedan någon tid varit å bane, men utan att ännu hava lett
till något resultat.

Officiell börsnotering äger rum, förutom för värdepapper, för växlar å
utlandet och för smör. Växelnoteringen fästställes av en medlem av Komitén
tillika med en av Nationalbankens direktörer på grundval av tillgång
och efterfrågan från huvudbanker och större bankirer på platsen. Smörnoteringen
fastställes av ett särskilt »TIdvalg», vars medlemmar väljas av Komitén.
Härjämte har Komitén utsett ett »Udvalg» för bedömande och
avkunnande av skiljedom rörande spannmåls- och foderämnes-, frö-, kafleoch
smörhandeln, samt en skiljenämnd för järn- och metallbranschen.

Slutligen har Gtrosserer-Societetets Komité att förvalta en mängd donationsfonder
till ett sammanlagt belopp av omkring 2 miljoner kronor samt
sällskapets understödsfond, som årligen utdelar omkring 42 000 kronor.

Finland.

Den finska näringslagen av den 31 mars 1879 stadgar i sin § 23: »Likare
av näringsyrken i städerna skola, antingen alla gemensamt eller ock i högst
Henne grupper efter handel, fabriksindustri och hantverk, bilda föreningar
för vården om angelägenheter, som röra de yrken, vilka av föreningens medlemmar
utövas».

Dessa föreningars verksamhet handhaves av fullmäktige (enligt mom. 2 av
samma §), medan samtliga handelsföreningar berörande angelägenheter behandlas
och avgöras av de vartannat år sammanträdande »Allmänna Finska Köpmannamötena»,
till vilka alla legala handelsföreningar, men även fria handelssammanslutningar,
handelsgillen med flera, sända av dem utsedda representanter.

De allmänna köpmannamötena tillsätta »Finska Handelsdelegationen», som
har till uppgift att verkställa köpmannamötenas beslut samt i övrigt vårda
sig om handelns intressen under tiden mellan köpmannamötena. Handelsdelegationen,
för vilken gäller en av (i:e Allmänna Finska Köpmannamötet den 6—8
augusti 1890 utfärdad instruktion, sönderfaller i två särskilda organ: a) den
egentliga delegationen, sammansatt av en eller två representanter för varje stad
och räknande alltså omkring 70 medlemmar, vilken sammanträder då särskilt
viktig fråga kräver avgörande under tiden mellan två allmänna köpmannamöten,
samt b) »Finska Handelsdelegationens Centralutskott», som består av
nio i Helsingfors bosatta personer och åt vilket ombetrotts realiserandet av
köpmannamötenas beslut, varjämte utskottet bör taga initiativ till åtgärder
och reformer på handelns område över huvud. Centralutskottet har sedermera,
på uppmaning av allmänna köpmannamötet, utsett en handelsombudsman
för landet.

Instruktionen för denne är fastställd av Centralutskottet den 14 mars
1910.

Handelsombudsmannen utses av Centralutskottet och antages enligt kontrakt
för en tid av tre år i sänder med sex månaders uppsägningstid. Han
har att biträda Centralutskottet vid fullgörandet av de åligganden, vilka
enligt den för Finska Handelsdelegationen fastställda instruktionen ankommer
å utskottet.

I sådant avseende åligger det ombudsmannen särskilt:
att genom egna iakttagelser, studium av facklitteratur, korrespondens m. m.
följa med affärslivets företeelser och växlingar såväl i eget land som i utlandet,
varvid även den utländska handelslagstiftningen bör ägnas uppmärksamhet,
samt hos centralutskottet framställa förslag i hithörande frågor;

att betjäna myndigheter, korporationer och enskilda affärsmän med införskaffande
och meddelande av upplysningar om affärslivet berörande förhållanden,
handelsbruk och termer och dylikt;

att genom föredrag, uppsatser och notiser i tidningarna rörande allmänna,
för affärslivet viktiga frågor söka väcka intresse för kommersiella spörsmål
och fästa uppmärksamheten vid förefintliga missbruk;

att enligt anvisning av eller överenskommelse med Centralutskottet eller,
där utskottet i förekommande fall icke hinner sammanträda, med dess ordförande,
besöka de handelsföreningar, vilka bidraga till handelsombudsmannens
avlönande, samt därvid söka utröna och rådgöra om önskningsmål för
befrämjande av handelsintressena;

att, på uppdrag av Centralutskottet eller där sådant av meddelat uppdrag
påkallas, personligen uppvakta ämbetsverk och myndigheter;

att i god tid på våren varje år sammanställa de särskilda städernas handelsstatistik; att

närvara vid Centralutskottets sammanträden och, där ej annorlunda
av utskottet bestämmes, deltaga uti alla av detsamma tillsatta kommittéers
arbeten ävensom avfatta deras xitlåtanden; samt

att i övrigt fullgöra de uppdrag, vilka av Centralutskottet kunna ombudsmannen
i sysslan ombetros eller skäligen åläggas.

över sin verksamhet avgiver handelsombudsmannen skriftlig berättelse
för att ingå i den berättelse, som av Centralutskottet avlämnas till varje
allmänt köpmannamöte.

Därjämte bör ombudsmannen årligen i början av varje år till Centralutskottet
avlämna skriftlig redogörelse över sin verksamhet under det sistförfiutna
året.

Handelsombudsmannen, som icke utan Centralutskottets medgivande får
innehava annan befattning, åtnjuter fast årlig avlöning till belopp, som av
utskottet vid ombudsmannens antagande bestämmes.'' Därjämte äger ombudsmannen
för resekostnader och övriga utgifter för sysslans behöriga
handhavande uppbära mot redovisning de belopp, som av Centralutskottet
för ändamålet kunna varda beviljade.

1 Hans lön är för närvarande fastötälld till 1^000 mark.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen............................... 1.

Betänkande..................................... 5.

A. Historisk översikt. Redogörelse för de nuvarande handelskamrarnas tillkomst . 7.

B. De nuvarande handelskamrarna i Sverige..................23.

1. Rikets indelning i handelskammardistrikt..................23.

2. Huvuddragen av handelskamrarnas organisation...............25.

3. Handelskamrarnas uppgifter och verksamhet.................30.

4. Handelskamrarnas ekonomiska förhållanden.................32.

5. Handelskammarmötena........ 36.

C. Svenska handelskamrar i utlandet......................39.

D. Handels- och sjöfartsnämnderna.......................42.

1. Handels- och sjöfartsnämndernas uppgifter enligt gällande författningar .... 42.

2. De nuvarande handels- och sjöfartsnämnderna och deras verksamhet......46.

E. Staten och handelskamrarna.........................51.

1. Handelskamrarnas nuvarande ställning till statsmyndigheterna.........51.

2. Det sjätte svenska handelskammarmötets framställning............53.

3. Frågan om statsunderstöd..........................56.

F. Kommitténs uttalande och förslag......................61.

Författningsförslag..................................75.

Utländska förhållanden...............................77.

Allmänt.....................................77.

Frankrike....................................79.

Storbritannien..................................79.

Tyska riket...................................80.

Österrike-Ungern.................................82.

Norge......................................85.

Danmark.....................................88.

Finland.....................................90-