K- L. BÄCKMANS BOKTRYCKERI1904 (Statens offentliga utredningar 1906:1)

FÖRSLAG

TILL

BESTÄMMELSER

AUTOMOBILTRAFIK.

STOCKHOLM

K- L. BÄCKMANS BOKTRYCKERI
1904.

INNEHÅLL.

sid,

Skrifvelse till statsrådet och chefen för hungl. civildepartementet.

Allmän motivering................................... 3.

II.

Författning sförslag:

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik......... 27.

Förslag till stadga om automobiltrafik....................... 23.

Förslag till lag angående ändring af 58 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 ..................... 44.

III.

Förslag till cirkulär angående meddelande till rikets polismyndigheter af vissa i stadgan

om automobiltrafik föreskrifna underrättelser.................... 47.

Formulär till besiktningsinstrument........................... 49.

IV.

Motiv till författning sförslagen:

I. Lag, innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik............... 57.

II. Stadga om automobiltrafik:

Om automobils beskaffenhet och utrustning.................. 63.

Om besiktning och igenkänningsnummer för automobil............ 69.

Om körning med automobil ....................■ . . . . 76.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik............. 86.

Ansvarsbestämmelser............................. 91.

Undantagsbestämmelser ........................... 93.

Föreskrifter om motorcykel.......................... 95.

Ofriga bestämmelser............................. 96.

III. Lag angående ändring af 53 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

den 23 oktober 1891 .............................. 97.

Sammanfattning af den utländska lagstiftningen angående automobiltrafik......... 101.

Skrifvelse till statsrådet och chefen för
kungl. civildepartementet.

Allmän motivering.

Till herr statsrådet och chefen för kung!, civil-departementet,

Genom beslut den 24 juli 1903 har Kungl. Maj:t uppdragit åt undertecknade
att inom civil-departementet biträda vid utarbetande af
förslag till bestämmelser rörande ordnande af automobiltrafiken;

Och få vi, som den 26 oktober 1903 börjat och nedanskrifna dag
afslutat detta arbete, härmed för herr statsrådet framlägga resultatet
däraf.

Redan den 3 och 9 oktober 1901 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att inkomma med förslag till allmänna bestämmelser
angående automobiltrafik. Den 30 maj 1902 afgaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i anledning häraf underdånigt förslag i ämnet. I sin underdåniga
skrifvelse förklarar styrelsen, att i vårt land redan från början
sådana föreskrifter rörande automobiltrafikens ordnande borde uppställas
och tillämpas, som, på samma gång de medgåfve allmänna vägars
och gators användande för dylik trafik, där sådan vore möjlig och nödig,
äfven skyddade öfriga vägfarande mot öfverdådig och äfventyrlig framfart
och tillvaratoge allmänhetens berättigade fordringar på ordnad och tryggad
samfärdsel å de allmänna vägarna. »Sådana bestämmelser äro», fortsätter
styrelsen, »i vårt land mera nödvändiga än annorstädes, emedan
automobiltrafikens införande på de allmänna vägarna i Sverige i all -

Väg- och
Vattenby ggnadsstyrelsens

allmänna
grunder för
automobiltrafikens
ordnande.

mänhet möter större svårighet och medför större fara och hinder för
landsvägstrafiken än i de flesta andra civiliserade länder, icke blott i
följd af det hårda klimatet, som betäcker vägarna med snö och is
under en stor del af året, utan i synnerhet därför, att de svenska
vägarna i allmänhet äro så smala, att automobiltrafik på en stor del af
dem icke kan framgå utan att hindra eller störa den allmänna vägtrafiken.
d Särskildt framhåller styrelsen, att de allmänna bygdevägarna
af den vanligaste bredden, 3,6 meter, i allmänhet måste anses vara för
automobiltrafik otjänliga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till hufvudgrunder för
ett reglemente om automobiltrafik, hvilket förslag icke är affattadt i
författningsform eller eljest gör anspråk på att i förefintligt skick kunna
upphöjas till allmän författning, är indeladt i 6 afdelningar, nämligen I.
villkor och kompetens för automobiltrafiken; II. förares skyldigheter och
fordonsskötsel; III. tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik; IV. fordonens
beskaffenhet; V. fordonens besiktning och pröfning; VI. öfverträdelser
af allmänna bestämmelser.

Förslaget innehåller i allmänhet stränga bestämmelser och fordringar
på automobilerna och deras förare. För rättigheten att framföra automobil
å allmän väg skulle erfordras särskildt tillståndsbevis, för hvars erhållande
en del formaliteter borde vidtagas. Till gäldande af ersättning
för skada och förlust samt menlig inverkan på vägar och broar, som
tilläfventyrs kunde vållas annan genom automobiltrafik, skulle, där sådant
pröfvades nödigt, säkerhet ställas, innan tillståndsbeviset utlämnades.
Vid enskild automobiltrafik skulle säkerheten bestå allenast af
vederhäftig borgen, men vid yrkesmässigt utöfvad trafik erfordras nedsättning
i allmänt förvar, till skäligt belopp, af penningar eller sådana
värdehandlingar, som af vederbörande myndighet godkändes.

Förslaget upptager vidare en del föreskrifter angående körning
med automobil och de försiktighetsmått, som därvid vore att iakttaga.

För yrkesmässig automobiltrafik föreslås särskilda bestämmelser. Sakkunnig
undersökning af de för trafiken afsedda vägar och broar, äfvensom
vederbörande kommuners och väghållningsdistrikts hörande skulle
föregå hvarje tillstånd till dylik trafik. När sådant af förhållandena påkallades,
kunde tillståndshafvaren åläggas att betala kostnaderna för
trafikens öfvervakande och för vägmärkens uppsättande och underhåll, för
hvilka ändamål en viss summa skulle hos vederbörande myndighet deponeras.
Trafiken skulle kunna förbjudas, om den visade sig medföra
fara eller hinder för öfriga vägfarande eller på ett otillfredsställande

sätt handhades, eller när trafikreglementen och andra gällande bestämmelser
samt föreskrifna försiktighetsmått icke noggrant följdes.

Vidare innehåller förslaget en del bestämmelser om automobils
konstruktion och beskaffenhet samt om erforderliga säkerhetsanordningar.
Innan automobil finge användas, skulle den undersökas och profköras
af sakkunniga besiktningsmän, hvarefter vederbörande myndighet
ägde utfärda tillstånd till fordonets användning och inregistrera detsamma
under visst igenkänningsnummer. Hvarje automobil skulle underkastas
besiktning och godkännande, då den undergått afsevärd förändring
eller reparation, och i alla händelser, när tre år förflutit från
senast verkställda besiktning. Kostnaden för fordons besiktning och
profning skulle gäldas af ägaren och utgå enligt fastställd taxa.

Utom bötesbestämmelser för öfverträdelse af föreskrifterna, upptager
förslaget en bestämmelse, att alla begångna öfverträdelser skulle
införas i den anteckningsbok, som borde öfverlämnas till föraren vid meddelande
af tillstånd till automobiltrafik, och som han alltid borde
medföra.

Vederbörande myndighet skulle äga återtaga lämnadt tillstånd till
automobiltrafik eller förares tillståndsbevis, om inom ett år ägt rum tre
eller flere öfverträdelser med påföljd af böter, sammanlagdt öfverstigande
300 kronor.

Automobiler, afsedda för militär tjänst, borde underkastas alla för
automobiltrafik föreslagna bestämmelser med undantag af föreskrifterna
om profning och ompröfning, Indika åtgärder de militära myndigheterna
hade att själfva låta ombesörja.

Öfver väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förenämnda förslag hafva,
efter nådig befallning, öfverståthållareämbetet och samtliga Konungens
befallningshafvande afgifvit underdåniga utlåtanden, därvid Konungens
befallningshafvande i Uppsala, Östergötlands, Gäfleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län förklarat sig icke hafva funnit anledning till någon
erinran mot de föreslagna bestämmelserna, hvaremot öfriga Konungens
befallningshafvande och öfverståthållareämbetet mot förslaget framställt
såväl en del allmänna erinringar som ock särskilda anmärkningar
mot olika detaljbestämmelser, hvarjämte Konungens befallningshajvande
i Stockholms län ifrågasatt, huruvida för närvarande någon allmän
författning rörande automobiltrafik vore här i landet af behofvet
påkallad.

Konungens
befallningshafvnndes
utlåtanden
öfre!
väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens

förslag.

Lokala ordningsföreskrifter
för
automobilkörning.

Automobiltrafikens
utveckling
och
betydelse.

Vid angifvande af de allmänna grunder, hvarpå vi anse en blifvande
författning om automobiltrafikens ordnande böra byggas, samt vid den
speciella motiveringen till de af oss framlagda författningsförslagen, få
vi tillfälle att vidare beröra de viktigaste anmärkningar, som från
Konungens befallningshafvande framkommit mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag.

För inhämtande, huruvida inom de olika länen utfärdats särskilda
ordningsföreskrifter för körning med automobil, har herr statsrådet
låtit till oss öfverlämna samtliga Konungens befallningshafvandes svar
å förfrågan i sådant hänseende; och framgår af dessa svar, att allenast
länsstyrelserna i Stockholms, Hallands samt Göteborgs och Bohus län utfärdat
sådana föreskrifter, samt att dessa afse att lämna en del regler
för automobilkörning å de allmänna vägarna inom nämnda län.

Efter förutskickande af dessa erinringar få vi för egen del anföra
följande.

Automobilfordonet har, som bekant, under senare åren vunnit en
afsevärd användning i andra länder och, från att till en början hufvudsakligen
hafva varit ett lyx- eller sportfordon, alltmera trädt i den direkta
nyttans tjänst. Det uppsving, automobiltillverkningen tagit, är
att räkna från åren 1885—1886, då tysken Gottlieb Daimler uppfann
sin petroleum-motor och började använda densamma att drifva automobiler.
Automobiltekniken har härefter alltjämt gjort stora framsteg, och
man kan numera erhålla automobiler af olika typer och för skilda ändamål
af en betryggande konstruktion och med stor hastighetsvariation,
automobiler, som med lätthet taga icke ringa stigningar, såsom 15 : 100
och än större.

Den allmännast förekommande automobiltypen är försedd med
explosionsmotor, i hvilken kraftämnet förgasas, blandas med luft och
bringas till explosion, hvarvid förbränningsgasen verkar drifvande på
kolfvarna. Denna automobiltyp (»automobil mit explosionsmotor», »voiture
å petrole», »petroleum motor car») har numera nått en fullkomning,
som ej lämnar något öfrigt att önska i säkerhet och tillförlitlighet.
Kraftmediet är allmännast benzin, men äfven fotogen och gasolja
komma, i följd af sin större prisbillighet, i användning, särskild! å
lastautomobiler, där förbrukningen af kraftämnet är stor. Automobiler,
som drifvas med fotogen eller gasolja, lämpa sig dock, i följd af den
illaluktande gas, som utvecklas, mindre väl för trafik i städerna.

Jämte nyssnämnda automobiltyp har ångautomobilen, ångvagnen
(»dampf-automobil», »voiture- å-vapeur», »steam-carriage») gjort be -

tydande framsteg, särskildt i Amerika. Denna automobil har i allmänhet
en vattenrörpanna, eldad med fotogen eller sprit, och en vanlig
tvåcylindrig slid- eller ventilångmaskin af liknande system som lokomotivens.

Den "elektriska automobilen (»elektromobil», »voiture électrique»,
»electric car»), som drifves medelst ackumulator, utmärker sig särskildt
genom sin fullkomligt stötfria och ljudlösa gång. Elektroautomobilerna
hafva i synnerhet kommit i bruk i Frankrike. Det elektriska ackumulatorbatteriet
är dock alltför tungt (300—500 kg) och tar, med nu vanliga
typer, allt för stort utrymme för att elektriciteten skall kunna undantränga
benzin och andra kraftmedier. Användningen af elektroautomobiler
inskränkes ock genom nödvändigheten att tämligen ofta behöfva
omladda ackumulatorbatteriet. Längre än 40—50 kilometer kan en dylik
automobil för närvarande icke aflägsna sig från en laddningsstation. I
den mån elektroteknikens framsteg möjliggör konstruktionen af små och
lätta ackumulatorer — och den är på god väg härtill — samt elektriska
laddningsstationer blifva allt talrikare, torde elektroautomobilen i följd
af sin lättskötthet, ofarlighet och tysta gång säkerligen vinna allt mera
ökad utbredning och användning.

Det allmänna bruket af automobilfordonet har hittills hämmats
af de jämförelsevis höga pris, fullgoda automobiler betinga; men
med förbättrade och förenklade konstruktioner, och sedan numera
många stora maskinfabriker upptagit automobiltillverkning såsom
specialitet i stor skala, lära pri sned sättningar vara att inom den
närmare framtiden förvänta.

Den utbredning och mångsidiga användning, automobilen redan
erhållit i utlandet, gör det högst sannolikt, att äfven i vårt land bruket
af automobiler skall blifva allt mera vanligt. Redan nu användas
på flere ställen i landet automobiler, särskildt lastautomobiler, och
under den närmaste tiden lära ej få sådana fordon komma att tagas
i bruk.

Eu del förhållanden ställa sig visserligen i vårt land mindre gynsamma
för en mera utbredd automobiltrafik. Den långa vintern och de
allmänna vägarnas ofta otillräckliga bredd och fasthet vålla afbrott
och inskränkningar i automobiltrafiken, som ej behöfva i samma grad
förekomma i en del andra länder. Men man kommer utan tvifvel
snart att göra sig mer eller mindre oberoende af dessa förhållanden.
Redan nu tillverkas automobiler å medar, motorslädar, hvilka
med en kontinuerligt reglerbar hastighet af från 5 till 50 kilometer i

timmen lära kunna framföras i djup snö och där taga stigningar af
15 : 100 och därutöfver. Åro vägarna här i landet emellertid ofta,
ehuru i mindre omfattning än man i allmänhet torde föreställa sig, i
följd af sin beskaffenhet mindre lämpliga för automobiltrafik, underlättas
å andra sidan denna trafik af den obetydliga rörelse, som råder å de
svenska vägarna, jämförda med utlandets.

Det synes uppenbart, att ett allmännare bruk af automobiler skulle i
vårt land medföra större gagn än i många andra länder, där mera utvecklade
kommunikationsförhållanden i öfrigt förefinnas. Trots de synnerligen
storartade framsteg, kommunikationsväsendet under de senare
årtiondena gjort i vårt land, finnas ännu vidsträckta landsdelar, som
för närvarande och antagligen för lång tid framåt allena eller hufvudsakligen
äro hänvisade till vägkommunikationerna. Hvilken betydelse en
automobiltrafik skulle äga i dessa landsdelar, äfven om den icke kunde upprätthållas
året om, torde icke behöfva särskildt påpekas. Otvifvelaktigt är,
att automobilen i vissa fall kan göra en järnvägsanläggning obehöflig. En
förbindelset. ex. mellan en järnvägsstation och ett bruk eller fabriksetablissement,
hvarför annars erfordrades en sjelfständig järnvägsanläggning eller
ett bispår från en annan järnväg, skulle ofta med lika framgång kunna
upprätthallas med automobiler, hvarigenom en väsentlig besparing i anläggningskostnad
och således en allmän nationalekonomisk vinst skulle
uppkomma. En del lastautomobiler, som nu äro i bruk här i landet,
lasta fem tons, och erfordras det således allenast två resor för att befordra
den last, en normalspårig järnvägsvagn kan intaga.

Det torde således vara af ett icke ringa allmänt och enskildt
intresse, att automobilfordonet kommer till vidsträcktare användning
i vårt land. Särskildt lastautomobiler hafva hos oss en viktig plats
att fylla, och för en del i kommunikationshänseende vanlottade fabriksanläggningar
skulle bruket af sådana automobiler afsevärdt nedbringa
kostnaden för tillverkningsprodukternas utförande i marknaden. Jämväl
för personbefordran i bygder, som ligga aflägset från järnvägseller
ångbåtskommunikationer, samt såsom dragkraft vid en del landtbrukets
behof torde automobilerna blifva af betydelse. När särskildt
de elektriska automobilerna kunna gifvas en allt fullkomligare konstruktion
och betinga större prisbillighet, blifva dessa, i samband med de
elektriska kraftanläggningar, som kunna emotses i de norra delarna
af vårt land med deras rika tillgång på vattenkraft, en häfstång för
dessa orters utveckling, som icke bör underskattas. Att automobilerna
såsom allmänt befordringsmedel i städerna skola så småningom vinna
ökad användning, torde ock vara att antaga. En skicklig automobil -

förare har en automobil säkrare i sin hand än en körsven sin häst
och kan vida snabbare och lättare vika undan för annan trafik.

Liksom hvarje nytt befordringsmedel kan automobiltrafiken emellertid
medföra en del faror och olägenheter för annan väg- och gatutrafik.
Den mest framträdande faran torde vara den rädsla, hästarna
till en början, innan de hunnit vänja sig vid automobilerna, visa
för detta befordringsmedel. Genom att automobilen rör sig fritt på
marken och att således ett åkdon, torspändt med häst, kommer vida
närmare en automobil än t. ex. ett järnvägståg, som löper på en
särskild, skenlagd och i allmänhet inhägnad farbana, samt att de
vanligaste motorerna åstadkomma något buller, är det naturligt, att
automobilerna redan i och för sig skola utöfva en skrämmande verkan
på ett sä »nervöst» djur som hästen, och denna inverkan blir gifvetvis
större, om automobilerna till sitt yttre väsentligt skilja sig från
hittills brukliga fordon eller om de åstadkomma starkare buller eller
utveckla rök, ånga eller gas i betydligare mängd. Kommer så härtill
möjligheten att framdrifva automobilerna med en betydande hastighet,
den eld- eller explosionsfara, som föreligger vid mindre betryggande
konstruktion af kraftmaskinen, samt de i följd af dessa förhållanden
vid sammanstötning eller ikullkörning stundom uppkommande olyckshändelser
af svårare beskaffenhet, torde det vara uppenbart, att automobiltrafiken
icke kan alldeles lämnas åt sig själf, utan bör genom
allmänna författningsbestämmelser ordnas och kontrolleras för att ofvan
antydda faror och olägenheter må kunna nedbringas så mycket som
möjligt. Så har ock skett nästan öfverallt i utlandet, och där allmänna
föreskrifter, såsom i Preussen och Ryssland, icke ännu finnas,
ersättas de med polisförordningar af skiftande slag, hvilket icke torde
vara lämpligt att hos oss eftertaga.

Den lagstiftning, som påkallas för ordnande af automobiltrafiken,
bör enligt vår mening i början göras tämligen detaljerad och uttömmande.
Ehuru vi äro öfvertygade om autom obiltrafikens betydelse för
vårt land och anse, att för densammas utveckling hinder eller svårigheter
ej böra läggas, hålla vi således före, att denna utveckling bäst
främjas genom att medelst lämpliga föreskrifter till betryggande af
automobiltrafikens säkerhet och förekommande så vidt möjligt af fara
och olägenhet för annan trafik söka skapa förtroende för det nya befordringsmedlet
och uppmuntra automobilernas praktiska användning
till nytta för landets kommunikationsväsen. År förtroendet en gång
vunnet, och har man praktisk erfarenhet af automobiltrafikens gagn

Automobiltrafikens
faror.
Lagstiftning
ang. automobiltrafik.

Hufvudgrunder
för en
lagstiftning
om automobiltrafik
här i
landet.

Automobilens

tekniska

beskaffenhet

och

ofarlighet.

och nytta, då torde svårigheter ej möta att framdeles få författningsbestämmelserna
modifierade eller i vissa delar till och med upphäfda.

Af hvad ofvan är sagdt följer emellertid ingalunda, att alltför restriktiva
eller minutiösa bestämmelser äro befogade. Likasom automobilerna
ej kunna påfordra att få begagna de allmänna landkommunikationslederna
utan hänsyn till vägtrafiken i öfrigt, bör ej heller denna senare
trafik på sin ålder och häfd kunna grunda några anspråk på att uteslutande
få begagna dessa kommunikationsleder och hindra det nya
befordringsmedlets användning och utveckling, då detta befordringsmedel
är af det gagn och den betydelse som automobilerna. Det gäller
i följd häraf att söka afväga de allmänna författningsbestämmelserna så,
att de icke hindra eller onödigt betunga automobiltrafiken men på samma
gång verka till vinnande af garantier för en tillfredsställande och
lämplig konstruktion af automobilerna samt af skydd, i den mån sådant
kan genom lagbestämmelser ernås, för annan väg- och gatutrafik och
mot öfverdådig eller ovarsam framfart från automobilisternas sida.

De af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda ofvanberörda
grunder för automobiltrafikens ordnande innehålla visserligen i många
afseenden nödiga och beaktansvärda bestämmelser, som böra läggas
till grund för lagstiftning i ämnet, men de äro enligt vår mening
obehöflig! stränga och pålägga automobilägaren eller automobilföraren
ett betungande iakttagande af en del föreskrifter, som icke kunna
anses oundgängliga. De länsstyrelser, som framställt erinringar mot
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, hafva ock allmänt ansett,
att förslaget kunde och borde modifieras i syfte att vinna lindringar
för den enskilde automobilägaren och i allmänhet mindre restriktiva
bestämmelser. Jämväl mot en del detaljföreskrifter i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag synas beaktansvärda erinringar vara
att framställa.

De viktigaste förhållanden, som böra komma i betraktande vid ett
ordnande af automobiltrafiken, och de hufvudgrunder, som därvid böra
tillämpas, äro enligt vår mening följande.

Af hvad förut anförts rörande de faror och olägenheter, automobilerna
kunna medföra, följer, att den fordran först bör uppställas, att
automobilen till sin konstruktion och beskaffenhet i öfrigt är sådan,
att den icke vid begagnandet medför eu fara, som genom en ändamålsenligare
konstruktion eller genom lämpligare säkerhetsanordningar

kan förebyggas. Automobilen bör icke legaliseras såsom allmänt
befordringsmedel å vägar och gator, utan att den är tekniskt ofarlig
och fyller vissa nödiga anspråk på säkerhet och trygghet. Öfverallt
i utlandet fordrar man vissa säkerhetsanordningar å automobil, hvilka,
i allmänhet tämligen enahanda, tagit sig uttryck i ett af offentlig
myndighet meddeladt godkännande af viss automobiltyp eller i besiktning
och profkörning af hvarje särskild automobil. Jämväl vid en
lagstiftning hos oss om automobiltrafik böra gifvetvis uppställas vissa
fordringar på automobils konstruktion, beskaffenhet och utrustning,
fordringar, som emellertid måste affattas så allmänt, att de lämna
utrymme för de enskilda automobilfabrikanternas intentioner och förbättringar
i dessa afseenden. De särskilda förhållanden och synpunkter,
som härutinnan böra beaktas, få vi tillfälle beröra i den
speciella motiveringen till författningsförslaget i denna del.

Att en viss automobil fyller de uppställda allmänna föreskrifterna
med afseende å säkerhetsanordningar och beskaffenhet, måste på något
sätt utrönas. Allmännast förekommer i utlandet automobilens uppvisning
och profkörning inför vederbörande polismyndighet. En dylik
föreskrift torde emellertid vara mindre tillfredsställande, då polismyndigheten
i allmänhet icke kan sitta inne med de tekniska kunskaper,
som erfordras för bedömande af konstruktionens och säkerhetsanordningarnas
tillfredsställande beskaffenhet och verkan. Understundom
förekommer ock i andra länder, att besiktningen verkställes af tekniskt
sakkunniga, hvilka för sådant ändamål utsetts eller tillkallats af polismyndigheten.
Enligt vår mening är det ock nödigt, att en automobil,
innan den tages i bruk, undergår besiktning, äfvensom att sådana
besiktningar komma till stånd vid förändringar, som beröra
de delar, hvarom allmän författning innehåller bestämmelser. Denna
besiktning måste anförtros åt tekniskt sakkunniga personer, som för
sådant ändamål särskild! utses. Ersättningen till dessa besiktningsmän
synes böra utgå enligt i allmän författning upptagna grunder.

På sätt förut omförmälts, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, att särskild! tillståndsbevis skulle erfordras för rättigheten att
framföra automobil å allmän väg, samt att hvarje automobil skulle
under visst igenkänningsnummer inregistreras i ett register, upptagande
de automobilfordon, som vore berättigade till användning i allmän trafik.
Tillståndsbevis skulle meddelas för landet af Konungens befallnings -

Besiktning af
automobil.

Igenkänningsnummer
för
automobil.

hafvande, i Stockholm af öfverståthållareämbetet och i öfriga städer af
poliskammare eller, där sådan ej funnes, magistrat. Mot hvad sålunda
föreslagits har annan erinran från vederbörande Konungens befallningshafvandes
sida icke framkommit, än att dels framhållits, att ett uttryckligt
stadgande borde lämnas, hos hvilken myndighet registreringen skulle äga
rum, dels med afseende härå påyrkats, att denna registrering, i sammanhang
med tillståndet till trafiken, borde verkställas af Konungens befallningshafvande,
en hvar för sitt län, och icke, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
torde förutsatt, allenast för landet af Konungens befallningshafvande,
men för stad af poliskammare eller magistrat, dels ock
föreslagits af öfverståthållareämbetet, att för undvikande af förväxling
mellan automobiler, som registrerats med samma nummer i olika län,
åtskillnad mellan numreringen inom länen borde göras genom att hvarje
län erhölle en littera att vidfogas numret.

För vår del anse vi, att, då fråga är om automobil för enskildt
bruk, det särskilda tillståndet, under den form detsamma af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagits, kan undvaras. Ett dylikt tillstånd
förutsätter uppfyllandet af en del formaliteter, som skulle blifva mycket
betungande för den enskilde, hvilken, där automobilen afsåges till
längre färder, beliöfde söka tillstånd till trafiken ej blott hos flere Konungens
befallningshafvande, utan äfven hos vederbörande poliskammare
eller magistrat i hvarje stad, han ville besöka. Meddelandet af särskildt
tillstånd kan ej heller anses oundgängligt för det ändamål, som härmed
hufvudsakligen skulle åsyftas, eller vinnande af garanti, att automobilen
uppfyller vissa af det allmänna påfordrade säkerhetsföreskrifter.

Denna garanti vinnes genom en besiktning af automobilen, och därutöfver
erfordras enligt vår mening allenast, att hvarje automobil erhåller
sitt särskilda igenkänningsnummer. Det måste nämligen anses
oundgängligen nödigt att lätt och säkert kunna identifiera hvarje
automobil, som färdas fram, allra helst i betraktande af automobilernas
stora hastighet och däraf härflytande ökad möjlighet att sticka
sig undan, när eu förseelse skett eller en olycka timat. Tilldelandet af
detta igenkänningsnummer bör på så sätt kombineras med besiktningen,
att tilldelandet ej sker, utan att besiktningen fulltygat automobilens bebyggande
konstruktion och beskaffenhet samt dess lämplighet för afsedt
ändamål.

Det tiar ifrågasatts att öfverlämna tilldelandet af igenkänningsnummer
åt någon central ämbetsmyndighet, hvarmed numreringen af automobilerna
underlättades och ett tilldeladt igenkänningsnummer kunde,
utan att formella invändningar vore att däremot framställa, berättiga

till automobilens användande öfver hela landet. Emellertid synas oss
andra skäl föreligga att icke låta igenkänningsnnmrens tilldelande
ske genom en central myndighet, äfven om lämplig sådan funnes, som
utan ökning af arbetskrafterna kunde öfvertaga detta bestyr. Ett igenkänningsnummer
måste kunna återtagas, eller rättare förbud kunna meddelas
för användande af en viss automobil, när denna ej längre fyller
författningsenliga fordringar på beskaffenhet och konstruktion, och härför
påkallas ofta ett snabbt ingripande. Periodiska besiktningar och en
närmare kommunikation mellan en besiktningsman och de ortsmyndigheter,
som hafva att svara för den allmänna trafikens säkerhet och ordning,
erfordras understundom, liksom ock en del lokala förhållanden ofta
behöfva beaktas. Kan man därföre, utan att pålägga den enskilde automobilägaren
betungande föreskrifter och utan att stöta på formella svårigheter,
låta tilldelandet af igenkänningsnummer äga rum genom vederbörande
Ko Dungens befallningshafvande, skulle därmed flere fördelar
vara att vinna. Konungens befallningshafvande, såsom länets högsta
polismyndighet och utöfvande tillsyn öfver vägväsendet därstädes, måste
alltid få befattning med en hel del åtgärder och beslut rörande en
automobiltrafik inom länet, och det vore därför önskvärdt, att hithörande
ämbetsåtgärder såvidt möjligt koncentrerades hos länsstyrelserna.
Emellertid bör, jämväl om tilldelandet af igenkänningsnummer komme
att ske genom vederbörande Konungens befallningshafvande, ett dylikt
igenkänningsnummer gälla för trafik icke blott inom länet i sin helhet,
och således jämväl för därinom belägna städer, utan ock inom hela
landet; och enligt vår mening bör ej heller betänklighet möta mot en
sådan bestämmelse. Med igenkänningsnummers tilldelande afse vi ett
beslut af hufvudsakligen formell art, grundadt på besiktningsmans undersökning;
igenkänningsnumret är ett kriterium på, att automobilen fyller
författningsenliga anspråk till sin konstruktion, beskaffenhet och lämplighet;
och fyller han dessa anspråk i ett län, så fyller han dem ock
i andra. Genom att fasthålla vid allenast ett tilldelande af igenkänningsnummer
och låta frågan om ett särskildt trafiktillstånd förfalla, undgår
man ock de formella betänkligheter, som kunna framställas mot att
låta ett af en Konungens befallningshafvande meddeladt tillstånd till
trafik med automobil gälla jämväl för alla andra län; och rimligen synes
ej, äfven om man skulle bibehålla fordringen på ett särskildt tillstånd,
kunna påfordras, att detta skall behöfva sökas i hvarje län
och hvarje stad, där en automobilägare kan vilja färdas fram. På sätt
öfverståthållareämbetet framhållit, möter det ej heller svårigheter att

Tillstånd till
yrkesmässig
automobiltrafik.

t. ex. medelst fogande af en bokstaf till det ordningsnummer, automobilen
innehar i förhållande till andra inom samma län, särskilja automobiler,
som i olika län innehafva samma ordningsnummer.

För tilldelandet af igenkänningsnummer och andra på Konungens
befallningshafvande ankommande åtgärder rörande automobiltrafikens
ordnande behöfver ej heller en mera omständlig registrering tillgripas.
Förhållandet är ej analogt med registrering af bolag, föreningar och
försäkringsanstalter, där inskrifning sker af uppgifter, som böra komma
till tredje mans kännedom och, när så anses skett, grunda vissa rättsförhållanden.
Annan registrering, än som erfordras för att hålla reda på
automobilernas igenkänningsnummer och kunna utfärda en del föreslagna
tillkännagifvanden rörande automobiler, torde således ej vara
påkallad. Visserligen kunde fördelar vara att hämta, om ändringar
i äganderätten till en automobil anmäldes och registrerades hos den
myndighet, som tilldelat automobilen igenkänningsnummer, enär därmed
ökad lätthet skulle uppstå att vid förseelser eller vid fråga om ersättningsskyldighet
för skada vinna upplysning om automobilens rätte ägare;
men då en verksam kontroll öfver att dylika ändringar beträffande en
så lättrörlig sak som automobilen verkligen anmäldes måste ställa sig
mycket svår, blefve den kännedom, som af ett automobilregister kunde
hämtas om automobilens ägare, ofta bristfällig eller oriktig. Då dessutom
en dylik anmälningsskyldighet skulle medföra en icke alldeles
obetydlig tunga för den enskilde och orsaka registreringsmyndigheten
ökadt arbete, hafva vi icke funnit skäl föreslå anmälan och registrering
af ändringar i äganderätten till automobil.

Hvad nu anförts om obehöfligheten af särskildt tillstånd afser
den enskilda automobiltrafiken, rätten att för enskildt bruk i trafik använda
automobil, medan däremot dylikt tillstånd lämpligen bör påfordras
vid den yrkesmässiga trafiken, då det ifrågasättes att mot ersättning
betjäna allmänheten med befordran af personer eller gods. En lifligare,
mera regelbunden och i allmänhet för gator och vägar så profvande trafik
som den yrkesmässiga påkallar den mera ingående och allsidiga pröfning,
som bör föregå ett meddelande af särskildt tillstånd. Då det
här är fråga om ett utbjudande till allmänheten af ett visst befordringsmedel,
kan allmänheten ock äga anspråk på, att lämpligheten såväl
af befordringsmedlet själft som af de kommunikationsleder, där det skall
användas, ägnas en mera grundlig och allsidig pröfning. Att den, som
önskar idka automobiltrafik såsom affär för egen förtjänst, underkastas
bestämmelser och kontrollföreskrifter utöfver dem, som ifrågasättas vid
automobils användande till enskildt bruk, kan icke möta några befogade

invändningar ur synpunkten af en praktisk och för de enskilde icke
mer än nödigt betungande lagstiftning.

Vid ordnande af automobiltrafiken måste särskild uppmärksamhet Rätt för nuto
ägnas åt frågan, hvarest sådan trafik må äga rum. Äfven om man “F \e
önskar fullt likställa automobilen med andra vägfordon och således utgår landet,

från, att automobiltrafik i allmänhet bör få äga rum å sådan plats, där vanliga
hästfordon få färdas fram, är det af automobilernas beskaffenhet uppenbart,
att man ej utan vidare kan påstå, att hvarje väg, där hästfordon kunna
framföras, ock kan befaras med automobil. Vägarna äro anlagda och
afsedda för den hittills vanliga körtrafiken, och till en annan i allmänhet
tyngre och annorlunda beskaffad trafik af en sjmnerlig hastighet har
vid vägbyggnaden icke kunnat tagas någon hänsyn. Frågan om och i
hvad utsträckning de vanliga vägkommunikationslederna lämpa sig och
således kunna upplåtas för automobiltrafik bör därför blifva föremål
för särskilt beaktande; och denna fråga har sin egentliga betydelse för
landsbygden, där vägarnas karaktär och beskaffenhet äro växlande.

Väg-och vattenbyggnadsstyrelsens förslag angående hvilka vägar, som
må befaras med automobil, angifver såsom sådana de allmänna vägarna.

För erhållande af tillstånd att trafikera den grupp af dessa, som benämnes
bygdevägar, uppställer styrelsen det villkor, att tillstånd till automobiltrafik
därstädes icke får meddelas utan att vederbörande väghållningsskyldige
och kommuner blifvit hörda, och i sin underdåniga skrifvelse
med framläggande af förslaget angående automobiltrafikens ordnande
anför styrelsen, att trafiken med automobil å bygdevägar, hvilka »utförts
och underhållas af de vägbyggnadsskyldige i främsta rummet till
deras egen nödtorft» icke bör medgifvas, utan att automobiltrafiken
»önskas af-ortsbefolkningen eller länder denna till synnerligt och påtagligt
gagn».

Från flere Konungens befallningshafvandes sida hafva erinringar
mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i nu förevarande del
framkommit. Så yttrar Konungens befallningshafvande i Kristianstads län
i sitt underdåniga utlåtande härutinnan följande: »Till allmänna vägar
äro att räkna, inom städernas områden, de vägar, som underhållas på
stadsinvånarnes gemensamma bekostnad, och, å landsbygden, de vägar,
som underhållas af väghållningsdistrikt, d. v. s. lands- och bygdevägar.

Utom dessa finnas åtskilliga äfven för allmänheten upplåtna vägar,
hvilka underhållas af vederbörande kommun eller enskilda väghållningsskyldige,
och hvilka i många fall kunna vara lika väl lämpade för automobiltrafik
som de allmänna vägarna. Eders Kung]. Maj:ts befallnings -

hafvande anser därför, att det i förslaget--använda uttrycket ''allmän

väg’ icke är nog omfattande, utan borde utbytas mot Väg, som är till
allmänhetens begagnande xipplåten’. Visserligen kan häremot invändas,
att automobiltrafiken å enskilda vägar bäst ordnas genom öfverenskommelse
med vederbörande underhållsskyldige, och det kan nog ske i fråga
om den yrkesmässiga och regelbundna automobiltrafiken, men låter sig
svårligen gorå beträffande sådan privat trafik, som icke är inskränkt
till vissa linjer. — — Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
åsikt torde — — — vara lämpligare att. genom generella bestämmelser
förbjuda automobiltrafik å de vägar, där automobilen upptager mer än
vägens halfva bredd, samt fastställa hastigheten för farten efter visst
förhållande emellan automobilens och vägens bredd. Därjämte torde
föreskrift böra meddelas därom, att automobiler, som med den belastning,
för hvilken de äro afsedda, öfverstiga en viss medelvikt, hvilken anses
utan olägenhet kunna medgifvas äfven å bygdevägar, få framföras endast
å vissa, i tillståndsbeviset angifna vägar, Indika pröfvas vara i stånd
att upptaga en dylik trafik. En sådan inskränkning synes icke skola
verka hämmande på användningen af privata automobiler, enär de, om
de öfverstiga den å alla vägar tillåtna medelvikten, säkerligen endast
äro afsedda för forsling af tyngre gods emellan vissa på- och aflastningsplatser
och i hvarje fall icke skola röra sig inom så vidsträckta
och på förhand obestämda områden som de lättare automobilfordonen.»

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län uttalar sig i denna
del sålunda: »Den i förslaget upptagna skillnaden mellan landsväg och
bygdeväg synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej vara lämplig.
Om både det ena och andra slaget af dessa vägar galler det, att de
skola tjäna den allmänna samfärdseln och att de allmänneligen och
delvis af statsmedel underhållas. Bygdevägar kunna därför ej i högre
grad än landsvägar anses vara till företrädesvis för ortsbefolkningens
nödtorft, så att beträffande automobiltrafik å dessa ortsbefolkningens
uttalande bör vara mera afgörande, än då frågan gäller landsvägar.
Skillnaden mellan dessa slag af vägar torde snarare kunna sägas bestå
i mindre trafik och i regel mindre bredd på bygdeväg än på landsväg.
Men jämväl härutinnan, åtminstone hvad bredden angår, gifvas undantag,
ity att bygdevägar finnas, som hafva lika stor bredd som landsväg.
För öfrigt skulle det för den icke lokaliserade vara vanskligt att afgöra,
huruvida en väg vore af ena eller andra slaget, och huruvida han
kunde utan fara att göra sig skyldig till lagöfverträdelse befara densamma
med automobil. Tillika skulle gagnet af automobilsamfärdseln
i väsentlig mån minskas, eftersom den skulle omöjliggöras beträffande

bygder, som ej läge intill landsvägar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förmenar alltså, att icke vägens egenskap af landsväg eller
bygdeväg, utan vägens bredd och beskaffenhet för öfrigt bör vara på
frågan afgörande. En backig väg med svåra krökningar och bråddjup
vid sidorna torde t. ex. innebära vida större fara vid ifrågavarande
trafik än eu väg med mindre bredd, som framlöper rak på jämn mark
och utan sidodjup. Det kunde ankomma på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i hvarje län att pröfva, hvilka vägar som ej Unge
med automobil befaras och dessa vägar borde genom lämpliga anslagstafla-
utmärkas.»

Hvad sålunda erinrats är utan tvifvel förtjänt af beaktande. Då
bygdevägarne äro de ojämförligt talrikaste och i vissa trakter de enda
förekommande, skulle, om automobiltrafik å bygdeväg antingen ej alls
eller allenast i undantagsfall medgåfves, automobils användande å allmän
väg blifva i hög grad inskränkt. Landsvägar och bygdevägar äro dessutom,
såsom Konungens befallningshafvande i Malmöhus län ock erinrat,
af alldeles samma karaktär. Bägge äro till för att förmedla allmän samfärdsel,
underhållsskyldigheten och statens bidrag till vägunderhållet äro
rörande bägge slagen af vägar desamma. Den hufvudsakliga skillnaden
är den mindre bredden å bygdevägar, men, såsom ock anmärkts, det gifves
bygdevägar, som äro lika breda som landsvägar. Härtill kommer ännu
ett förhållande, som torde böra beaktas vid förevarande frågas bedömande.
Då väglagens 2 §, efter att hafva fastställt landsvägs bredd till 6 meter
och bygdevägs till 3,6 meter, åt Konungens befallningshafvande inrymt
rätt att, där för särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla,
medgifva att väg må hafva mindre bredd än den angifna, och ett
dylikt medgifvande å eu del orter lämnats, förekommer ej sällan, att
en viss allmän väg å en del af sin sträckning, där t. ex. större svårigheter
eller kostnader skulle uppkommit genom vägens utläggande till
full bredd, är mindre bred än å andra delar. Såsom regel kan visserligen
fasthållas, att en sådan inskränkning i vägbredden å vissa sträckor
icke har någon inverkan på landsvägarnas lämplighet för automobiltrafik,
men för bygdevägar verkar denna minskning af vägbredden såväl
till att en dylik väg å en del af sin sträckning är lämpligare för
automobiltrafik än bygdevägar i allmänhet, som ock till att bygdevägen
å eu annan del blir än mera otjänlig för automobils framförande därstädes.
Då statsbidrag numera icke plägar meddelas till omläggning
eller nyläggning af bygdeväg, som ej skall utläggas till minst 4 meters
bredd, och man allmänt kommit till insikt om, att vid möte mellan paråkdon
å vägar om 3,6 meters bredd största försiktighet måste iakttagas

för att åkdonen skola gå fria från hvarandra eller icke komma för nära
diket, torde bygdevägarna allt mera allmänt komma att utläggas till
åtminstone 4 meters bredd. Fullgiltiga skäl förefinnas således näppeligen
för att med afseende å automobiltrafiks tillåtlighet göra skillnad
på landsväg och bygdeväg.

Ej heller torde fog föreligga att inskränka automobiltrafiken
till allenast allmänna vägar. Visserligen har väglagstiftningen, som
hutvudsakligen afsett att reglera det allmänna vägunderhållet, hittills
föga befattat sig med de enskilda vägarna, de må underhållas af kommunen
eller af dem, som af vägarna företrädesvis begagna sig, eller
räknas , till byvägar eller enskilda utfarts vägar; men både byvägar och
utfartsvägar äro dock i stor utsträckning tillgängliga för allmän körtrafik.
I regeln äro de visserligen smala och illa underhållna, och automobiltrafik
å dem är därför ock i allmänhet icke möjlig; men det finnes
dock för allmän körtrafik upplåtna utfartsvägar och gamla ej till allmänt
underhåll indelade sockenvägar, hvilka äro i ett för automobiltrafik fullt
tillfredsställande skick och hvilkas undantagande från automobiltrafik
således näppeligen är motiveradt. Vi anse därföre, att såsom regel hvarje
väg, som är för allmän körtrafik upplåten eller tillgänglig, också bör
få befaras med automobil.

Emellertid och då det utan tvifvel finnes ett stort antal vägar
af olika slag, som i sitt nuvarande skick icke kunna lämpligen upplåtas
för automobiltrafik, detta må nu bero af själfva vägens bredd eller
beskaffenhet eller af därå befintliga broars eller färjors mindre bärighet
eller möjligen äfven af andra skäl, måste det lämnas åt vederbörande
Konungens befallningshafvande att härutinnan meddela de förbud och
inskränkningar, som pröfvas nödiga. Det nu angifna sättet synes vara
att föredraga framför en bestämmelse, att blott automobiler af viss
bredd eller af viss tyngd få trafikera vissa vägar. Dels möta för sådana
bestämmelsers meddelande praktiska svårigheter, då bredden å
samma väg kan vara olika på olika ställen, dels skulle, om man ej
ändock ville bibehålla ett generellt stadgande om Konungens befallningshafvandes
rätt att förbjuda eller inskränka automobiltrafik å
viss väg, bredden och vikten åt automobilen för att kunna tillåta
dess framförande å alla bygdevägar och öfver alla broar behöfva
sättas så låg, att en väsentlig inskränkning i automobilfordonens användning
däraf blefve en följd. Man synes därför bättre beakta och nå
de skiftande och olikartade förhållandena å olika orter genom att såsom
regel tillåta automobiltrafik, där annan allmän körtrafik äger rum, och

sedan lämna åt ortsmyndigheterna att för särskilda vägar förbjuda eller
inskränka automobiltrafiken.

Då eu lifligare automobiltrafik å viss väg, såsom t. ex. en yrkes- Ersättning
mässigt utöfvad, regelbunden sådan trafik mellan ett par orter eller vägunderhåll,
framförande af större och tyngre lastautomobiler mera regelbundet eller
eljest i större omfattning, kan komma att afsevärdt försvåra och fördyra
vägunderhållet, men hänsyn till eu dylik trafik ej kunnat tagas
vid å de olika orterna nu gällande vägdelningar, och ej heller vid framtida
vägdelningar särskildt afseende torde böra fästas vid det mera
tillfälliga förhållandet, att lifligare automobiltrafik möjligen äger ruin. å
vissa vägar, anse vi billigheten fordra, att i nu antydda fall automobiltrafikanten
bidrager till det försvårade vägunderhållet, hvadan vi funnit
föreskrifter i sådant syfte böra för landsbygden meddelas.

I stad synes jämväl böra såsom regel gälla, att automobiltrafik är Automobatillåten
å gata och allmän plats, som är för annan körtrafik tillgänglig; traflk 1 Btadoch
bör clet ankomma på vederbörande lokala myndigheter att med
afseende å automobiltrafiken därstädes meddela de inskränkningar, som
efter olika orters förhållanden befinnas nödiga.

Vidkommande frågan om rättighet att under trafik manövrera en auto- Rätten att fora
mobil har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, att förare, hvarmed
styrelsen förstår en hvar, som undfått tillstånd att begagna sig af
rättigheten att framföra automobil å allmän väg, skall hafva inför antagna
sakkunniga besiktningsmän undergått prof i såväl automobilkörning som
manövrering af samtliga till fordonet hörande apparater samt därvid
befunnits äga sådan kännedom om fordonets och maskineriets skötsel
och handhafvande, att tillstånd till automobiltrafik kan honom meddelas.
Vidare fordrar styrelsen en del personliga egenskaper och
kvalifikationer hos föraren. Mot dessa bestämmelser hafva flere erinringar
framkommit i de af Konungens befallningshafvande öfver förslaget
afgifna utlåtandena.

För vår del anse vi, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
i dessa delar är mindre lyckligt. Sammanblandningen af tillståndssökanden
med föraren måste anses olämplig. Förslaget härom, ehuru
icke alldeles klart, synes innebära, att allenast den, som fått tillstånd att

å allmän väg begagna automobil, skall äga att vara förare å automobilen
d. v. s. styra och manövrera den under trafik. Tillståndsbafvaren skulle
således själf medfölja och föra sm automobil5 och ville han förvärfva
rätt för en hos honom anställd person att vid vissa tillfällen föraautomo
bilen, skulle ock denne behöfva söka särskild t tillstånd härtill och
då jämväl förete alla de handlingar och intyg, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påfordrar, samt, där så pröfvades nödigt, ställa borgen
eller säkerhet för skada eller men, som kunde af automobiltrafiken orsakas.
En enskild verksägare, som ville för godsbefordran begagna en
lastautomobil, skulle således nödgas antingen själf hvarje gång manövrera
sin automobil eller ock åt de personer, han ville använda såsom
förare, utverka tillstånd till automobiltrafik. Vidare synes väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ej hafva afsett att från förenämnda regel göra
undantag vid yrkesmässig automobiltrafik. En dylik trafik komme
emellertid ofta att idkas med flere automobiler, som ginge samtidig’!,
hvadan tillstandshafvaren ej kunde själf föra dem alla. Hvar och en,
som skulle användas såsom förare å sådan automobil, behöfde således
söka tillstånd till utöfvande af den yrkesmässiga trafiken, och det
blefve da flere tillstandshafvare till en trafik, som i själfva verket vore
en och densamma.

Det är till förekommande af nu berörda och flere andra liknande
förvecklingar och omgångar nödigt, att frågan om tillståndet till automobilti
afiken eller, såsom vi beträffande automobiler för enskild! bruk
föieslå, tilldelandet åt automobilen af särskild! igenkänningsnummer
hålles alldeles skild från frågan om föraren, d. v. s. den, som vid hvarje
särskildt tillfälle handhafver automobilens manövrering. Ägaren bör i
första rummet vara den, som framträder och får sin automobil besiktigad
och tilldelad igenkänningsnummer; hvem som sedan är berättigad
att under trafik föra automobilen må bli en alldeles särskild fråga.
Likaledes bör innehafvaren af tillstånd till yrkesmässig trafik vara en
och samma person, fysisk eller juridisk; en senare sak blir, hvilka
ma vara förare a de automobiler, som i denna trafik användas.

Att hvarje person, som i trafik förer automobil, bör innehafva lämpliga
kvalifikationer som förare och äga full kännedom om automobilens konstruktion
och skötsel, är uppenbart. Däremot kunna utan tvifvel olika
meningar hysas i fråga om sättet för ådagaläggande af hans kännedom
om automobilens konstruktion och af hans erfarenhet i dess manövrering;
om han skall underkastas särskild pröfning härutinnan och hans kompetens
godkännas af offentlig myndighet samt, därest sådant godkännande åkom -

mer, särskild! tillståndsbevis såsom förare lämnas honom, eller om en
sådan pröfning och godkännande genom offentlig myndighet må eftergifvas.

I allmänhet är manövreringen af en automobil en tämligen enkel
och lättlärd sak. Efter olika konstruktioner af automobilen kan visserligen
handhafvande! af apparaterna för styrning, bromsning m. in.
vara mer eller mindre lätt, men såsom regel gäller, att det icke är
nödigt att sitta inne med några större tekniska kunskaper för att på
tillfredsställande sätt kunna styra och sköta en automobil. Däremot
fordras alltid stor påpasslighet och sinnesnärvaro för att med säkerhet
och till minsta möjliga fara för annan trafik manövrera automobilen.
Men just sistnämnda viktiga egenskaper äro svåra att tillförlitligt utröna
genom eu pröfning af manövreringsskickligheten, en undersökning,
som i allt fall måste blifva tillfällig och mindre djupgående. En pröfning
af förares kompetens och ett därpå grundadt särskildt tillståndsbevis
såsom förare torde därför icke vid den privata automobiltrafiken
behöfvas eller medföra gagn, motsvarande den tunga, som därmed
skulle åläggas automobilägarna. Att ett sådant tillstånd däremot synes
böra fordras för att få såsom förare användas å automobil i yrkesmässig
trafik, skall vid den speciella motiveringen till forfattningsförslaget i
denna del närmare beröras.

Garantien för att endast verkligt kompetenta och genom personliga
egenskaper lämpliga personer användas till förare synes bäst vinnas
genom att ålägga automobiiägaren ansvarighet för skada, som uppkommit
genom automobilförarens fel eller försummelse vid körningen.
Därmed och med lämpligt bötesansvar för användande af förare, som
icke innehar föreskrifna eller nödiga kvalifikationer, får automobilens
ägare ett kraftigt intresse att noga se sig före vid valet af dem, hvilka
han betror med förandet af automobilen, och vinnes ett verksamt medel
att förekomma olämpliga, okunniga eller opålitliga personers användande
såsom förare.

Med fastställande i lag af nämnda ansvarighet för skada i följd af
automobiltrafik samt det underhållsbidrag vi, på sätt förut omförmälts, anse
böra för vissa fall utgå, om försvåradt vägunderhåll genom sådan trafik
uppkommer, behöfver man ej heller tillgripa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om borgen eller deposition af penningar eller värdepapper
för tillstånd till automobiltrafik, ett förslag, som i och för sig
synes vara mindre lämpligt och hvars tillämpning dessutom ofta skulle
blifva ojämn och sväfvande.

Au t om obilägares
ansvarighet
för
förares fel.

Författnings- Af ofvan angifna bestämmelser rörande automobiltrafiken äro vissa
sernas^ikä otvifvelaktigt _ af allmän civillags natur, medan en annan del, jämte de
karaktär. Lag öfriga föreskrifter, som påkallas för ordnande af mera speciella förhål^ssaefabe“äm-
landeib väsentligen måste anses vara af administrativ art, Att hopföra
meiser om dessa olika stadganden i en gemensam författning har därför synts
traafiktonstbadga mindre egentligt, helst åtskilliga detaljstadganden angående automobilom
automobii- trafikens ordnande och utöfvande tvifvelsutan behöfva ändras och moditrafik.
lieras efter den utveckling, automobiltekniken uppnår, de uppfinningar
och förbättringar, som göras, och den erfarenhet, som vinnes vid ett
allmännare bruk af automobiler här i landet. Det torde därför ock
vara förenadt med praktiska fördelar, att af dessa förhållanden påkallade
ändringar kunna vinnas utan anlitande af den vidlyftigare ordning, som
för ändring af allmän civillag är stadgad.

Vi hafva i följd häraf ansett, att ofvan antydda stadganden om
automobilägares ansvarighet för skada, som i följd af automobiltrafik
uppkommer genom dens fel eller försummelse, som manövrerar automobilen,
äfvensom föreskriften om bidrag till visst vägunderhåll, för
hvilket genom en lifligare automobiltrafik ökad kostnad uppkommer,
böra sammanföras till en särskild lag.

Det torde kunna ifrågasättas, att sistnämnda föreskrift borde inrymmas
i väglagen. Det är emellertid här ej fråga om vägunderhållsskyldigheten
i allmänhet eller de allmänna grunderna för densammas utgörande,
utan om en ersättningsplikt, som ålägges en viss vägtraukant, hvilken
såsom sådan ej har något med vägunderhållet att skaffa, en ersättning
för visst bruk af väg, hvars underhåll genom detta bruk kan blifva svårare
och kostsammare än eljest. Förhållanden, liknande dem som i
14-—16 §§ väglagen omförmälas, synas därför här ej föreligga; utan
det är tillkomsten af ett nytt i vissa fall för vägarna särskild! profvande
befordringsmedel, som synts betinga en ersättningsskyldighet
åt vederbörande väghållare från dens sida, som af detta nya befordringsmedel
begagnar sig. Denna ersättningsskyldighet torde därför,
enligt vår mening, böra genom särskild lag åläggas vederbörande.

Tillägg un På sätt vid den speciella motiveringen närmare skall omförmälas,
Tägiageu. har det ansetts nödigt, att förbud och inskränkningar beträffande
automobiltrafik å vissa vägar äfvensom, efter vederbörande Konungens
befallningshafvandes pröfning, jämväl en del andra föreskrifter rörande
automobiltrafik böra, hvad landsbygden ankommer, genom lämpliga
anslag vid eller i närheten af vägen bringas till automobiltrafikanternas
kännedom. Kostnaden för dessa anslag måste således någon vederbörande
åläggas. Denna kostnad kan icke lämpligen drabba de enskilde

automobilägarna, då någon rättvis fördelningsgrund härutinnan näppeligen
kan uppställas, och svårighet att uttaga en dylik kostnad ofta
skulle uppkomma. Visserligen kan vid tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
sökanden åläggas att gälda kostnaderna för anslag, som tilläfventyrs
erfordras särskild! med afseende å denna trafik. Men tillkännagifvanden
af det slag, hvarom här är fråga, erfordras äfven, och det i
allmänhet i vida större omfattning, beträffande vägar, där ingen yrkesmässig
trafik alls äger rum. Beslut om förbud, inskränkningar och
andra bestämmelser med afseende å auto mobil trafik äro hufvudsakligen
tillkomna för förhindrande eller inskränkande af dylik trafik å
vissa härför otjänliga vägar, och de afse således att skydda annan där
framgående trafik och själfva vägarna. I följd af hvad sålunda anförts,
synes annat ej kunna ifrågakomma än att ålägga vederbörande väghållningsdistrikt
ifrågavarande kostnad, som för öfrigt icke kan blifva
i någon män afsevärd.

Vi anse i följd häraf, att genom ett tillägg till väglagens. 53 §
den nu angifva kostnaden bör läggas på vägkassan, hvadan vi härutinnan
upprättat förslag.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi härmed för herr statsrådet
framlägga och vördsamt åberopa följande, här bifogade författningsförslag,
nämligen

l:o. Förslag till »Lag, innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik»; 2:o.

Förslag till »Stadga om automobiltrafik»; och

3:o. Förslag till »Lag angående ändring af 53 § väglagen».

Under hänvisning till de skäl, som vid den speciella motiveringen
anföras med afseende å lämpligaste sättet att kunna snabbt och säkert
bringa en del af Konungens befallningshafvande meddelade beslut angående
automobiltrafik till landets polismyndigheters kännedom, föreslå
vi vidare, att anstalt måtte träffas till införande af sådana tillkännagifvanden
i den enligt Kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 under inseende
af Stockholms polisstyrelse utgifna publikationen polisunderrättelser; och
öfverlämnas förslag till närmare bestämmelser beträffande sättet för
dessa meddelanden.

Slutligen få vi öfverlämna och åberopa dels formulär till instrument
öfver de af besiktningsman verkställda undersökningar af automobil,

hvilket senare förslag torde kunna tjäna till ledning för blifvande besiktningsmän
och dessutom närmare åskådliggör, huru vi tänkt oss
dessa besiktningar och de upplysningar och redogörelser, som böra
lämnas i besiktningsinstrumenten, dels ock motiv till författninnsförslagen.

En af oss utarbetad sammanfattning af den utländska lagstiftningen
angående automobiltrafik är betänkandet bilagd.

Stockholm den 16 Mars 1904.

SEMMY RUBENSON. AXEL SCHOTTE.

O. E. LUNDHOLM.

II.

Författningsförslag.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om automobiltraflk.

1 §•

Med automobil förstås hvarje fordon, som för framdrifning är
försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §•

Har, i följd af automobiltraflk, någon ljutit döden eller lidit
kroppsskada, eller egendom, som icke mottagits för befordran med
automobilen, skadats, och ligger vållande därtill den till last, som manövrerade
automobilen, då skadan timade, skall automobilens ägare utgifva
skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han
själf vållat skadan.

3 §•

Betjänar någon mot ersättning allmänheten med automobil för
befordran af personer eller gods (yrkesmässig automobiltraflk) utan att
vara ägare till automobilen, vare han, i stället för ägaren, ansvarig
enligt 2 §.

4 §•

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 2 eller 3 §, skall inom två
år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

5 §•

Hvad någon utgifvit enligt 2 eller 3 §, äge han söka åter af den,
som skadan vållat.

G §•

Använder någon automobil å allmän väg på landet under sådana
omständigheter, att vägens underhåll därigenom kräfver ökad kostnad,
som ej är tillfällig, äge Konungens befallningshafvande, när framställning
därom göres, ålägga honom att till den, som vägunderhållet åligger,
utgifva bidrag till underhållskostnaden, efter ty Konungens befallningshafvande
pröfva!- skäligt.

7 §•

Denna lag äger icke tillämpning på velociped, försedd med motor
(motorcykel).

Denna lag träder i kraft den — — — — — 190., men äger ej
tillämpning i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Förslag

till

Stadga om automobiltrank.

Om automoMls beskaffenhet och utrustning.

§ I 1.

Automobil skall vara försedd med

dj styrinrättning, hvarigenom antomobilen snabbt och säkert kan
vika undan och med lätthet vända;

b) två lätt åtkomliga bromsar, af livilka åtminstone den ena verkar
direkt på drif hjulen eller med dem fast förenad skifva, hvarje broms
tillräckligt kraftig att från full fart stanna automobilen inom en sträcka
af tre gånger automobilens längd;

c) lämplig mekanisk anordning för ljudsignaler (signalhorn);

d) anordning, hvarigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller
kopplas från drifhjulen;

e) inrättning, som hindrar automobilen att komma i gång af sig
själf, och

f) om automobilens egen vikt är öfver 250 kilogram, anordning
för backning.

2. Samtliga handtag o%ch andra anordningar för igångsättning,
manövrering och bromsning skola vara så anbragta, att de icke
kunna förväxlas och så att automobilföraren lätt kan komma åt dem,
utan att han behöfver flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet
från vägen.

Å automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer
utsikten öfver körbanan.

3. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande eller
gasformigt biänsle, skola vara sa beskaffade, att de ej kunna orsaka eld
eller explosion.

Motorn får ej utsläppa rök, ånga eller illaluktande gas i sådan
grad eller pa sådant sätt, att olägenhet däraf uppkommer. Rör och
behallare skola vara på bästa möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

4. Hjuhingarna fa ej vara kullriga, sa framt de icke äro af mjukt
och elastiskt ämne; de få ej heller hafva tvärlister, framskjutande bultliufvuden
eller andra ojämnheter; dock må vintertid broddning af hjulringarna
äga rum.

Hjulringarnas bredd får ej understiga, om automobilens egen vikt är

öfver 750 kg. men ej öfver 1,000 kg............ 7 cm.

» 1,000 » » » » 2,000 » ........... 9 »

)) 2,000 » ........................................................ 12 »

Med bredden å elastisk hjulring menas ringens största bredd, då
hjulet är upplyftadt. från marken.

§ 2.

Under trafik skall å automobilen föras

a) det i § 6 omförmälda igenkänningsnummer;

b) apparat, som angifver och registrerar automobilens fart i kilometer
per timme;

c) å lämplig lätt tillgänglig plats, skylt med uppgift å automobilägarens
namn och hemvist, samt

vid mörker

d) minst en lykta å framsidan, visande hvitt sken, tillräckligt
starkt att upplysa vägen minst 10 meter framför automobilen, och

e) å baksidan en lykta med hvitt sken, som tydligt belyser igenkänningsnumret.

Den i punkt b) föreskrifna hastighets mätaren behöfver icke föras å
automobil, förrän två år förflutit från det denna stadga trädt i kraft.

Om besiktning och igenkänningsnummer för automobil.

§ 3.

Konungens befallningshafvande skola, hvar för sitt län, förordna
lämpligt antal i motorers konstruktion och skötsel kunniga män för
verkställande af de besiktningar, hvarom i denna stadga sägs.

Om de för dessa besiktningsmän utfärdade förordnanden och förändringar
däri läte Konungens befallningshafvande minst en gång årligen
i allmänna tidningarna och någon af ortens tidningar, äfvensom
i länskungörelserna, införa tillkännagifvanden.

§ 4.

Automobil får ej tagas i bruk utan att vara, på sätt här nedan
sägs, tilldelad igenkänningsnummer.

Detta igenkänningsnummer gäller för trafik i hela landet.

§ 5.

1. För erhållande af igenkänningsnummer å automobil har autornobilens
ägare att hos någon besiktningsman skriftligen anmäla
automobilen till besiktning.

2. Vid besiktningen skall undersökas, huruvida automobilen till
sin beskaffenhet öfverensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser
samt jämväl i öfrig! är för sitt ändamål lämplig.

3. Öfver hvad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsman
upprätta besiktningsinstrument, jämväl innehållande beskrifning å automobilen,
hvilket instrument i två exemplar insändes till den Konungens
befallningshafvande, som förordnat besiktningsmannen.

4. Befinnes automobilen, enligt besiktningsinstrumentet, uppfylla
de i § 1 meddelade bestämmelser och jämväl i öfrigt vara för sitt

ändamål lämplig, tilldelar Konungens befallningshafvande automobilen
igenkänningsnummer.

Bevis om sålunda vidtagen åtgärd och uppgift å igenkänningsnumret
skola, tecknade å ena exemplaret af besiktningsinstrumentet, tillhandahållas
automobilens ägare.

§ 6.

1. Inom hvarje län tilldelas hvar automobil sitt särskilda ordningsnummer,
hvilket, jämte en gemensam länet betecknande bokstaf, utgör
automobilens igenkänningsnummer.

Länen betecknas sålunda, att

A	utmärker	Stockholms stad.
B		Stockholms	län
C		Uppsala	))
D	»	Södermanlands	))
E	»	Östergötlands	»
F	»	Jönköpings	))
G	»	Kronobergs	»
H	»	Kalmar	»
I		Gottlands	x>
K		Blekinge
L	»	Kristianstads	D
M	»	Malmöhus	»
N	»	Hallands	J)
0		Göteborgs och Bohus	7>
P	»	Alfsborgs	»
Pc	»	Skaraborgs	»
s	»	Värmlands	:»
T		Örebro	»
U		Västmanlands	»
W	»	Kopparbergs	»
X		Gäfleborgs	»
Y	))	Västernorrlands	»

Z utmärker Jämtlands län

AC » Västerbottens »

BD » Norrbottens »

2. Igenkänningsnumret skall å sådan plats, att det lätt faller i
ögonen och utan svårighet kan läsas af den, som befinner sig bakom
fordonet, anbringas på hvit botten med tydliga, svarta eller mörkblå,
minst 8 centimeter höga bokstäfver och siffror med öfverallt minst 10
millimeters stapelbredd samt minst 15 millimeters afstånd mellan bokstaf
och siffra och minst 10 millimeter såväl mellan hvarje siffras och
bokstafs jämlöpande delar som mellan siffrorna inbördes.

3. Igenkänningsnumret får ej skylas under trafik.

§ 7.

Har automobil genom skada, reparation eller eljest undergått
förändring i afseende å de anordningar, hvarom i § 1 stadgas, får automobilen
icke användas, förrän besiktningsman efter undersökning meddelat
intyg, att automobilen öfverensstämmer med föreskrifterna i samma §.

§ 8.

1. Yppas anledning, att automobil till sin beskaffenhet icke längre
uppfyller bestämmelserna i § 1, äger Konungens befallningshafvande låta
genom besiktningsman verkställa undersökning af automobilen samt,
därest undersökningen därtill föranleder, meddela förbud för dess användande.

Sådant förbud må ock meddelas, om automobilen undanhålles besiktningsmannen
för undersökning.

2. Förbud, hvarom i mom. 1 sägs, gäller för hela landet, intilldess
någon Konungens befallningshafvande, efter det besiktningsman inom
länet intygat, att automobilen åter är i vederbörligt skick, förklarat
hinder för dess användande icke längre föreligga.

§ 9.

Åskar någon hos besiktningsman pröfning af sin kännedom om
automobils konstruktion, skötsel och manövrering, skall besiktnings 5 -

mannen sådan pröfning verkställa och, om den utfallit tillfredsställande,
därom meddela bevis.

§ 10.

1. För förrättning, som enligt denna stadga ankommer på besiktningsman,
är han berättigad till ersättning enligt följande taxa:

för besiktning af automobil,

a) som icke förut tilldelats igenkänningsnummer kronor 15: —

b) som tilldelats igenkänningsnummer................. » 10: —

för pröfning enligt § 9 ...................................... » 5: —

Besiktningsman äger dessutom, om han är boende på mer än 2
kilometers afstånd från det ställe, där förrättningen verkställes, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt 4:de klassen i gällande
resereglemente.

I ersättningen ingår godtgörelse för utfärdande af besiktningsinstrument
eller annat intyg, äfvensom deras öfversändande i föreskrifna
fall till vederbörande myndighet.

2. Ersättning för besiktning gäldas af automobilens ägare. Kan
ersättning för besiktning, som af Konungens befallningshafvande anbefallts,
icke utbekommas af ägaren, gäldas den af staten.

3. Ersättning för pröfning enligt § 9 gäldas af den, som pröfningen
äskat.

Om körning med. automobil.

§ 11-

Därest ej på grund af § 13 eller 14 annorlunda förordnats, må
körning med automobil äga rum å hvarje gata, väg eller annan plats,
som är upplåten eller tillgänglig för allmän körtrafik.

§ 12-

Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar

i stad och köping: 20 kilometer under dagsljus och 15 kilometer
vid mörker eller dimma samt

annorstädes: 30 kilometer under dagsljus och 20 kilometer vid
mörker eller dimma; allt i timmen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida
och på hvilka villkor täflan med automobiler, för visst undantagsfall, må
äga rum med öfverskridande af nämnda hastighet.

§ 13-

I stad, äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må, i den ordning samma stadga
föreskrifver, meddelas de förbud och inskränkningar i automobiltrafik,
jämte de särskilda bestämmelser i öfrigt, som beträffande sådan trafik
kunna finnas nödiga.

Tillika skall rörande automobiltrafik därstädes i tillämpliga delar
gälla hvad i ordningsstadgan och på grund däraf meddelade bestämmelser
är eller varder förordnadt för annan körtrafik.

§ 14-

1. För landet äger Konungens befallningshafvande meddela för
bestämd tid, särskild! tillfälle eller tillsvidare gällande förbud mot eller
inskränkning i automobiltrafik å viss väg, där sådan trafik, till följd af
körbanans, broars eller färjors ringa bredd eller eljest för automobiltrafik
otjänliga beskaffenhet eller annat förhållande, kan medföra särskild
fara eller olägenhet.

2. Vid körning på landet åligger det automobilförare

att, innan körningen börjar, förvissa sig om, att alla apparater, särskild!
styr- och bromsinrättningar, äro i fullgod! stånd och verka säkert;

att tillse, att å automobilen finnes vederbörligt igenkänningsnunnner,
äfvensom föreskrift^ lyktor och att dessa hållas tända enligt gällande
bestämmelser;

att icke påfylla behållare för flytande bränsle vid eldsljus eller då
fara däraf eljest kan uppkomma;

att å broar och i vägkorsningar samt å sådana ställen, där lifligare
trafik råder eller där körbanan ej kan öfverskådas minst 15 meter framför
automobilen, färdas så sakta, att den kan stannas ögonblickligen;

att, när sådant erfordras för att väcka vägfarandes eller gåendes
uppmärksamhet, i tid gifva varningssignal;

att, då ridande eller med häst förspändt åkdon möter eller upphinnes,
iakttaga all möjlig varsamhet och, om hästen visar sig orolig,
icke färdas förbi, innan den ridande eller åkande lämnats tillfälle att,
om han så önskar, stanna och stiga af eller vidtaga annan åtgärd till
förekommande af olyckshändelse;

att på anmodan eller tecken af polisman genast stanna och beredvilligt
lämna de upplysningar angående automobilen, som polismannen
äskar, äfvensom tillåta honom att afläsa automobilens hastighetsmätare
och namnskylt;

att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke aflägsna sig
från platsen, innan de åtgärder vidtagits, hvartill händelsen skäligen
må föranleda; samt

att, innan han lämnar automobilen, stanna motorn och vidtaga
sådan åtgärd, att automobilen ej kan komma i gång af sig själf.

3. Föreligger för landet anledning att inskränka den enligt § 12
tillåtna största hastigheten, eller erfordras eljest därstädes, utöfver hvad i
mom. 2 sägs, bestämmelser om körning med automobil, äger Konungens
befallningshafvande sådana särskilda bestämmelser meddela
efter ortens förhållanden och föreliggande omständigheter.

4. Förbud och inskränkningar, hvarom i mom. 1 förmäles, skola
offentliggöras medelst anslag å lämpliga ställen vid eller i närheten af
vägen; och ankommer på Konungens befallningshafvandes pröfning,
huruvida jämväl bestämmelser, -som meddelats enligt mom. 3, böra på
enahanda sätt bringas till automobiltrafikanternas kännedom.

§ 15.

Ej må den vara automobilförare, som är yngre än 18 år eller
i följd af bristande kännedom om automobils konstruktion, skötsel och
manövrering eller af annan oi''sak är därtill olämplig.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automoMltraflk.

§ 16-

För yrkesmässig automobiltrafik gäller, utöfver bestämmelserna om
annan automobiltrafik, hvad i §§ 17—23 här nedan stadgas.

§ 17-

För rättighet att utöfva yrkesmässig automobiltrafik erfordras särskildt
tillstånd, meddeladt för Stockholm af öfverståthållareämbetet, för
annan stad af magistrat eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse samt
för landet af Konungens befallningshafvande i det eller de län, däi
trafiken skall äga rum.

§ 18-

1. För pröfning af ansökning om tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
må, om anledning därtill förekommer, på sökandens bekostnad
anställas undersökning, huruvida de för trafiken afsedda gator, vägar
och broar äro så beskaffade, att yrkesmässig trafik utan fara eller särskild
olägenhet kan där äga rum, äfvensom beträffande öfriga förhållanden,
som må befinnas inverka på frågan om lämpligheten af sådan trafik
därstädes.

2. År fråga om yrkesmässig trafik å landet, skall Konungens befallningshafvande
i ärendet höra vederbörande väghallningsskyldige.

§ 19-

För att få brukas i yrkesmässig trafik skall automobil vara härför
godkänd af den eller de myndigheter, som jämlikt § 17 hafva att be -

sluta om tillstånd till trafiken. I följd häraf skall, innan trafiken må
taga sin början, hos vederbörande myndighet dels uppgifvas, hvilken
automobil skall för ändamålet användas, samt det antal personer
eller storleken af den last, som därmed skall befordras, dels ock företes
ej mindre bevis, att automobilen blifvit tilldelad igenkänningsnummer,
än äfven instrument öfver den besiktning, som föregått tilldelandet.

Om myndigheten finner skäl därtill, må förnyad undersökning genom
besiktningsman företagas angående den uppgifna automobilens
lämplighet för yrkesmässig trafik.

§ 20.

Tillstånd till yrkesmässig trafik medför skyldighet för tillståndhafvaren
att ställa sig till efterrättelse den taxa för befordran af personer
eller gods, som kan blifva fastställd, för stad i den ordning §
23 i ordningsstadgan för rikets städer angifver samt för landet af
Konungens befallningshafvande.

§ 21.

Under tredje kalenderåret från det, då besiktning af automobil, som
användes i yrkesmässig trafik, senast ägt rum, skall af besiktningsman
undersökas, huruvida automobilen fortfarande är i föreskrifvet
och lämpligt skick; och åligger det tillståndshafvaren att öfver denna undersökning
inom en manad insända bevis till den eller de myndigheter,
som godkänt automobilen.

Myndigheten äger, när helst anledning därtill förekommer, låta
genom besiktningsman undersöka automobilen.

§ 22.

Ej må någon tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig trafik
utan tillstånd af den eller de myndigheter, som medgifvit trafiken.

Till sådan automobilförare må endast den antagas, som uppnått 21
års ålder, gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet och pålitlighet samt

med bevis, utfärdadt af besiktningsman, styrkt sig vara fullt förtrogen
med automobils konstruktion, skötsel och manövrering.

Tillståndsbeviset skall under trafik medföras och på anmaning
uppvisas för polisman.

§ 23.

Tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik, meddeladt godkännande
af de för sådan trafik afsedda automobiler samt förares tillstånd kunna
återkallas, när hälst anledning därtill förekommer.

Ans? arsbestämmelser.

§ 24.

1. Brukas automobil, som till sin beskaffenhet icke öfverensstämmer
med de i § 1 meddelade bestämmelser,

eller som saknar någon af de anordningar, hvarom i § 2 förmäles,

eller som ej är tilldelad igenkänningsnummer eller, vidkommande
staten eller kommuns brandväsen tillhörig automobil, icke bär det i § 30
omförmälda igenkänningstecken,

eller som har sådant nummer eller igenkänningstecken annorlunda
anbragt eller beskaffad!, än i § 6 mom. 2 och § 30 föreskrifves,

eller för hvars användning gällande förbud är enligt § 8 meddeladt; eller

föres automobil af annan än den, som enligt § 15 är härtill
berättigad,

eller öfverträdes föreskriften i § 7;

straffes automobilens ägare med böter från och med 10 till och
med 500 kronor.

2. Den, som utöfvar yrkesmässig automobiltrafik utan vederbörligt
tillstånd, straffes efter ty i mom. 1 sägs.

3. Användes i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för sådan
trafik godkänd,

eller öfverträdes föreskrift i § 21,

eller föres automobil i yrkesmässig trafik af den, som ej innehar
tillstånd enligt § 22,

böte tillståndshafvaren till trafiken på sätt i inom. 1 sägs.

4. Brukar utlänning i fall, hvarom i § 31 förmäles, automobil
utan att innehafva i samma § föreskrifvet gällande intyg, straffes efter
ty i mom. 1 sägs.

§ 25.

Automobilförare, som bryter mot föreskrift i § 6 mom. 3, § 12
eller § 14 mom. 2, straffes med böter från och med 10 till och med
100 kronor.

Enahanda bot vare för automobilförare, som framför automobil å
annan gata, väg eller plats, än hvarå automobiltrafik jämlikt § 11 är
medgifven, eller som bryter mot förbud, inskränkning eller annan
särskild bestämmelse, hvarom förmäles i § 14 mom. 1 och 3.

§ 26.

Fortsätter eller förnyar någon under tid, då han är ställd under
tilltal för förseelse mot denna stadga eller på grund däraf meddelad
bestämmelse, samma förseelse, skall han, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits,
fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.

§ 27.

Allmän åklagare skall åtala förseelse, hvarom i denna stadga sägs,
ändå att angifvelse därom ej skett.

§ 28.

Förseelser mot denna stadga åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 29.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Undantagsbestämmelser.

§ so.

Hvad om igenkänningsnummer för automobil och besiktning finnes
stadgadt i § 2 och §§ 4—10 äger ej tillämpning å staten eller kommuns
brandväsen tillhörig automobil, om den är försedd med lämpligt igenkänningstecken,
som ej blott angifver den inrättning, för hvars räkning
automobilen brukas, utan ock skiljer den från andra af samma
inrättning använda automobiler.

Med afseende å platsen för och beskaffenheten af sådant igenkänningstecken
skola föreskrifterna i § 6 mom. 2 lända till efterrättelse
i tillämpliga delar.

Bestämmelserna i §§ 16—23 om yrkesmässig automobiltrafik äga
ej tillämpning på trafik, som utöfvas af staten.

§ 31.

Beträffande automobil, som af utlänning, hvilken tillfälligt vistas
bär i riket, medförts, gäller följande undantag från de i denna stadga
meddelade föreskrifter.

Innebar utlänning bevis af svensk konsul eller polismyndighet i sitt
hemland eller af konsul, som representerar detta land här i riket, att

automobil, hvarom ofvan förmäles, till sin beskaffenhet uppfyller de i
det främmande landet gällande föreskrifter för att där få användas i
allmän trafik, behöfver automobilen icke besiktigas eller tilldelas igenkänningsnummer,
utan allenast nämnda bevis företes hos polis- eller
tullmyndighet å den ort här i riket, dit utlänningen först ankommer,
hvilken myndighet, om beviset är behörigt, förser detsamma med intyg
om uppvisandet samt därå tecknar utlänningens namn och hemort.

Nu nämnda intyg medför ej rätt att här i landet använda automobilen
längre tid än en månad.

Föreskrifter om motorcykel.

§ 32.

Å motorcykel äro allenast följande, i denna stadga meddelade föreskrifter
tillämpliga, nämligen

1) § 1, med undantag af mom. 1, punkterna b), c) och f);

2) §§ I"*- och 12 samt § 15, med undantag af viss ålder förförare,
och

3) i tillämpliga delar, § 14 mom. 2, §§ 24—29 samt §§ 34, 35 och 37.

För motorcykel gäller dessutom:

att den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande
broms, samt

att vid mörker tänd lykta skall föras å motorcykelns framsida.

Å motorcykel tillämpas i öfrigt ej mindre de bestämmelser, som på
grund af § 13 eller § 14 mom. 1 och 3 meddelats och skola gälla
jämväl motorcykel, än äfven de föreskrifter, som rörande velociped äro
eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot här gifna, för
motorcykel gällande stadganden.

Öfriga bestämmelser.

§33.

Hvad i denna stadga sägs om ägare till automobil gäller, därest
automobilen användes i yrkesmässig trafik, den, som innehar tillstånd
till trafiken.

§ 34.

Med automobilförare förstås i denna stadga den, som manövrerar
automobil, äfven om det endast är för tillfället.

§ 35.

Hvad i § 24 sägs om automobilägare och tillståndshafvare till yrkesmässig
automobiltrafik gäller, om ägaren eller tillståndshafvaren är bolag,
förening eller stiftelse, en hvar, som bolaget, föreningen eller stiftelsen
lagligen företräder, samt, om ägaren eller tillståndshafvaren icke själf *
äger förvalta sitt gods, den, som förvaltningen åligger.

Åges automobil af staten eller kommun, eller är kommun tillståndshafvare
till yrkesmässig trafik, skall hvad i § 24 sägs om ägare eller
tillståndshafvare gälla den, som har sig anförtrodt att bestämma om
automobilens användande.

§ 36.

Hvarje beslut eller åtgärd af Konungens befallningshafvande enligt
§ 5 mom. 4 eller § 8 skall genom Konungens befallningshafvandes försorg
för rikets polismyndigheter kungöras på sätt särskildt förordnas.

§ 37.

Emot beslut, som af Konungens befallningshafvande, magistrat
eller stadsstyrelse på grund af denna stadga meddelas, må besvär anföras
inom tid, som för öfverklagande af förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäller beslutet, utan hinder af
besvär, till efterrättelse intill dess annorlunda kan blifva vederbörligen
förordnadt.

Denna stadga skall träda i kraft den--—--190 . och

äger tillämpning jämväl å automobil eller motorcykel, som då är
i bruk.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 53 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Härmed förordnas, att 53 § i ofvannämnda lag skall erhålla följande
förändrade lydelse:

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifterna för

a) förvaltningskostnad;

h) anbringande och underhåll af vägvisare, äfvensom anslag om
sådana förbud, inskränkningar och bestämmelser, hvarom i § 14 mom.
4 i stadgan om automobiltrafik sägs;

i) underhåll — — — — — — — — — — — _ _ ___

obekväm väg.

Denna lag träder i kraft den

---190 .

III.

Förslag till cirkulär angående meddelande till
rikets polismyndigheter af vissa i stadgan
om automobiltrafik föreskrifna
underrättelser.

Formulär till besiktningsinstrument.

Förslag

till

Nådigt Cirkulär

till Konungens befallningshafvande i rikets län

angående meddelande af vissa i stadgan om automobiltrafik
föreskrifna underrättelser.

Uti den af Oss denna dag utfärdade stadga om automobiltrafik föreskrifves
i § 36, att hvarje beslut eller åtgärd af eder enligt § 5 mom. 4
eller § 8 skall genom eder försorg ofördröjligen för rikets polismyndigheter
kungöras på sätt särskildt förordnas.

I anledning häraf vilje Vi härmed i nåder förordna, dels att omförmälda
beslut och åtgärder skola meddelas och kungöras genom deras
införande i de polisunderrättelser, hvilka enligt nådiga cirkuläret den 1 Juni
1877 utgifvas under inseende af Stockholms polisstyrelse, dels ock att de
meddelanden, som i sådant afseende till redaktionen för polisunderrättelser
insändas, skola innehålla:

1:o. Meddelande angående igenkänning snummer för automobil

(§ 5 mom. 4):

a) det automobilen tilldelade ig enkänning snummer;

b) automobilägarens namn och hemvist (stad eller län och socken);

c) dagen för Konungens befallning skaf vandes beslut om tilldelandet.

2:o. Meddelanden om förbud för viss automobils användande
(§ 8 inom. 1) samt om förklarande, att hinder fät* dess
användande icke längre föreligger (§ 8 mom. 2):

a) automobilens ig enkänning snummer;

b) automobilägarens namn och hemvist;

c) dagen för Konungens befallning skaf''vandes beslut.

Därjämte kåfve Vi, som uppdragit åt öfverståthållareämbetet att bestämma
de formulär för ifrågavarande uppgifter, som kunna varda af
beliofvet påkallade, tillika funnit godt förordna, att omförmäla meddelanden
skola af eder, så fort sig göra låter, direkt insändas till redaktionen för
polisunderrättelser.

Stockholms slott den.................................................190......

Formulär

till

Besiktning sinstrument.

y[r 19 den .................................................. verlcstälcles af undertecknad
i ............................................................................... besiktning å automo bilen

N:o .................. tillhörigmJ..........................................................................

.................................................... i ...................................................

Beskrifning å automobilen:

Automobilens tillverkare: .......................................................................................

typ och tillverkningsnummer:.....................................................................................

Automobilens vikt .................. kg;

Automobilens ändamål: af sedd för .................. personer;.................. kg:s last;

Automobilens längd .................. m.;

höjd .................. in.;

största bredd .................. in.;

Igenkänningsnumret, om sådant, redan erhållits; i annat fall lämnas platsen blank
för ifyllning, sedan numret meddelats.

**) Ägarens, eller om automobilen användes i yrkesmässig automobiltrafik, tillståndshafvarens,
fullständiga namn, yrke eller titel, hemvist och adress.

Den använda drifkraften‘:iJ .............

Motorns effekt .................. hkr.

Hjulringarnas bredd .................. cm.

Redogörelse öfver besiktningen.

Styrinrättningen: År den så beskaffad, att automobilen kan

a) snabbt och säkert vika undan? ..................................

b) med lätthet vända? ......................................................

Bromsarna: Finnas två bromsar?

Verka de direkt ä drif hjulen eller med dem fast förenad skifva?

År hvardera bromsen tillräckligt kraftig att från full fart stanna
automobilen inom en sträcka af tre gånger dess längd?

Signal apparaten: Åstadkommes ljudet medelst mekanisk anordning,

signalhorn? ................................................................

År ljudet lämpligt? ..................................................;

Stoppinrättningen: Kan motorn ögonblickligen

a) stoppas? .................................................

b) kopplas från drifhjulen? ...................

*) Benzin, gas, ånga, elektricitet o. s. v.

Finnes anordning, som hindrar automobilen att komma i gång af
sig själf? ...................................................................................... .........

Backslagningen: Finnes anordning för backning?

Motorn: Utsläpper den rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad,

eller på sådant sätt, att olägenhet däraf kan uppstå? ..........................

Åstadkommer motorn starkare bullerf
Kan den orsaka eld eller explosion?

Behållare och rör för det flytande eller gasformiga bränslet: Kunna

de orsaka eld eller explosion? ...................................................................

Aro de skyddade för yttre åverkan? ...............................................

Hjulringarna: Aro de af hårdt eller mjukt och elastiskt ämne? ............

A ro de kullriga å banan? ................................................................

Aro de försedda med tvärlister, framskjutande bulthufvuden eller
andra ojämnheter? ....................... ....... ................... ..................

Manöver färdigheten: År o samtliga handtag och andra anordningar för

automobilens igångsättning, manövrering och bromsning sä anbragta •

a) att de ej kunna förväxlas? ...........................................................

b) att föraren lätt kan komma åt dem, utan att han behöfver flytta

sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet frän vägen? ........

Har föraren från sin plats fri utsikt öfver körbanan?
Slutomdöme: År automobilen i fullgodt skick? °) .........

År automobilen för sitt ändamål lämplig? °)

Anmärkningar:

den

Förordnad besiktningsman för automoliler.

Besiktigad och befunnen i fidlgodt skick

................................................... den ................................... 19

Förordnad besiktningsman för automobiler.

*) Svar exempelvis: Den är i fullgodt släck, ej endast ja eller nej.

Besiktigad och befunnen i fullgodt skick
............................ den

Förordnad besiktningsman för automobiler.

Besiktigad och befunnen i fullgodt skick
.......................................... den

Förordnad besiktningsman för automobiler.

TV.

Motiv till författningsförslagen.

I. Lag, innefattande vissa bestämmelser om
automobiltrafik.

Då det torde vara nödigt att tydligt angifva, hvad som menas 1
med antomobil, har en definition härå inrymts i 1 §. Automobilen är
ett med kraftmaskin försedt fordon och afser således befordran af personer
eller gods. Genom denna sin egenskap af fordon skiljer sig automobilen
t. ex. från en ångvält, som äfvenledes är försedd med kraftmaskin,
men icke har till ändamål person- eller godsbefordran utan iordningsställande
af gator, vägar m. m. Automobilen karaktäriseras vidare häraf,
att dess kraftmaskin eller motor framdrifver fordonet fritt och obehindradt
på marken, men icke på utlagda skenor. Genom sistnämnda förhållande
skiljer sig automobilen från elektriska spårvagnar, lokomotiv,
ångdressiner o. s. v., men äfven från vagnar å linbanor, — linorna äro
nämligen i tekniskt hänseende icke annat än skenor; genom angifvande
att motorn skall finnas å själfva fordonet och afse dess framdrifning,
skiljer sig automobilen äfven från sådana fordon, som dragas med lina
och linspel å bana utan spår. Genom att i definitionen angifva att
motorn tjänar till fordonets framdrifning, skiljer sig automobilen slutligen
från ett åkdon, som är försedt med motor för annat ändamål

ö '' .

t. ex. för åkdonets belysning.

Däremot falla under definitionen med full rätt landsvägslokomotiv,
om sådana öfverhufvudtaget vidare komma i användning, samt två- och
trehjuliga velocipeder, försedda med motor, motorcyklar.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att genom automobilen 2 §.
ett nytt befordringsmedel tillkommit, det där visserligen å ena sidan är
af det gagn för kommunikationsväsendet, att dess ändamålsenliga
användande ej bör förhindras, utan snarare uppmuntras, men som å
andra sidan, åtminstone innan hästarna hunnit vänja sig därvid, utgör
en viss fara för annan gatu- och vägtrafik.

Den omständighet, att automobilen kan framdrifvas med en hastighet,
som många gånger öfverstiger hästtrafikens och som är lika stor

som järnvägarnas, torde utgöra en frestelse för oförvägna och oförståndiga
personer att utnyttja denna hastighet. Äfven om i allmän författning
eller genom särskilda bestämmelser för olika orter en skäligen
måttlig hastighet föreskrefves, komme kontrollen öfver dessa stadgandens
efterlefnad alltid att blifva vansklig. Det torde således vara nödigt att
genom andra författningsbestämmelser söka vinna en större garanti för att
automobilerna framföras med största varsamhet och omsorg och under
oaflåtligt aktgifvande på annan trafik. För en automobilägare måste det
vara en oeftergiflig plikt att, icke blott när han själf förer sin automobil,
iakttaga all nödig omsorg och försiktighet, utan äfven tillse, att,
då automobilens manövrering anförtros åt annan, dylikt uppdrag allenast
lämnas en iullt erfaren och pålitlig person. Vi hafva därför, och då
automobilföraren ofta torde vara mindre vederhäftig för ett eventuel
skadeståndsbelopp, funnit skäligt föreslå, att automobilägaren ålägges
ansvarighet för skada, som vållats af föraren, hvarmed man torde kunna
förvänta, att automobilerna skola handhafvas och manövreras under tillräckligt
aktgifvande pa annan vägtrafiks säkerhet och behöriga intressen
samt att, om en olycka ändock skulle ske, den däraf drabbade
har utsikt att utfå skadeståndet. 1 Danmark finnes för automobilägare
dylik ansvarighet för skada i följd af förares fel och försummelser
stadgad i Loven om Körsel med Äutomobiler den 15 maj 1903
(§ 28: »Sker ved Sammenstöd med Automobilet eller derved, åt vejfarendes
Heste blive sky for Automobilet eller paa anden lignende
Maade i Automobilets Nserhed Skade paa Person eller Gods, er den for
Automobilet ansvarlige pligtig åt erstatte Skaden, med mindre det oplyses,
åt den skadelidende saslv försåtlig eller ved grov Uagtsomhed
har hidfprt Skaden, eller det fremgaar af Omsttendighederne, åt denne
ikke kunde afvaerges ved den Agtpaagivenhed o g Omhu, der udkrmves
fra Automobilfprerens Side»).

I stadgan om automobiltrafik hafva vi för rättigheten att idka yrkesmässig
trafik föreslagit ett särskildt tillstånd af vederbörande myndighet,
äfvensom hemställt, att förare af automobil, använd i dylik trafik,
skall innehafva myndighets tillstånd såsom sådan förare. Denna trafik
kan omgärdas med en del bestämmelser till skyddande af annan vägtrafik
samt underkastas ett vida noggrannare öfvervakande, än som
kan ifrågasättas eller ens är möjligt vid den privata automobiltrafiken.
Den yrkesmässiga trafiken blir därför i allmänhet icke, trots dess större
liflighet, mera än den enskilda farlig för annan vägtrafik. Någon
skillnad med afseende å den ansvarighet, hvarom här är fråga, mellan

enskild eller privat och yrkesmässig automobiltrafik hafva vi därför
icke funnit befogad.

Den ansvarighet vi föreslagit för automobilägare är analog med
den, som i 2 och 6 §§ i lagen om ansvarighet för skada i följd af
järnvägs drift den 12 mars 1886 är för järnvägs innehafvare stadgad
med afseende å järnvägstrafiken. Yi hafva emellertid ansett, att vid
automobiltrafiken ansvarigheten med hänsyn till befordringsmedlets
natur och beskaffenhet bör läggas på ägaren, hvilken sålunda skulle hafva
att svara för upprättande af all i följd af automobiltrafik uppkommen
skada, som har sin orsak i fel eller försummelse af automobilföraren,
d. v.? s. den, som vid tillfället styrde och manövrerade automobilen.

Den här föreslagna ansvarigheten för ägaren är en alldeles särskild
ansvarighet, som icke berör de förhållanden, då en automobilägare, enligt
i strafflagen angifna grunder, är pliktig gälda skada, som genom
hans brott eller förseelse tillfogats annan.

Det har ej ansetts nödigt att på annat sätt angifva de förhållanden
vid automobiltrafik, som kunna föranleda skada, än med en allmän bestämmelse,
att skadan skall hafva uppkommit i följd af automobiltrafiken.
Det ankommer därför på domstolen att, när skadestandstalan väckts,
utreda, om skadan står i verkligt kausalsammanhang med automobiltrafiken
och således antingen är omedelbart föranledd af automobilförarens
fel eller försummelse eller ock indirekt härrör däraf, att, vid en
af annan orsak framkallad skada, automobilföraren eftersatt den omtänksamhet,
uppmärksamhet och omsorg, som ålegat honom och kunnat leda

eller bidraga till skadans förminskande.

För att ersättningsskyldighet för ägaren skall inträda måste vållande
af automobilföraren föreligga; ersättningsskyldighet finnes således, lika
litet som vid järnvägsdriften, för skada, som drabbat någon genom hans
eget förvållande eller i följd af annan omständighet, som ej kan räknas
automobilföraren till last.

Däremot hafva vi icke funnit skäl upptaga ett stadgande, som motsvarar
det i 3 § i lagen om ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift. Denna särskilda ansvarighet, som ålagts järnvägsinnehafvaren
gent emot personalen, kan nämligen icke anses äga tillräcklig motsvarighet
vid automobiltrafiken.

Automobilägarens föreslagna ansvarighet gäller vid skada å person,
o afse dt om denna person fört automobilen eller såsom passagerare färdats
å densamma eller skadan drabbat en utomstående. Vidare afser ansvarigheten
skada å egendom och omfattar således ock kreatur, som i följd af
automobiltrafik blifvit skadade, samt skada å vägar, broar och dylikt,

som vid visst tillfälle genom sådan trafik uppkommit och kan anses
vållad af föraren, såsom t. ex. om ett uppsatt skyddsvärn vid vägen af
vårdslöshet körts sönder.

Det har ansetts skäligt att från den föreslagna ersättningsskyldio’-heten undantaga gods, som mottagits till befordran med automobilen.
En dylik, transport förutsätter förtroende från varuägarens sida till
automobilägaren, och torde särskildt vid yrkesmässig automobiltrafik,
där befordran af annans gods hufvudsakligen kan ifrågakomma, ersättning
för uppkommen skada å det befordrade godset böra bero af enskild
öfverenskommelse eller rättsanspråk på annan grund än den här
ifrågavarande.

d §• Den ansvarighet för skada, som enligt 2 § skulle åligga automobilägare,

synes dock vid. yrkesmässig automobiltrafik, där det är fråga om att mot
ersättning betjäna allmänheten med befordran af personer eller gods,
böra i hvarje fall åligga utöfvaren af denna trafik. Den, som idkar yrkesmässig
automobiltrafik, har att efterse, att den personal, som erfordras
för automobilens^ skötsel och manövrering, fyller alla de anspråk, som
kunna ställas på densamma. Denna personal står ock gentemot utöfvaren
af den yrkesmässiga trafiken i förhållande af tjänare till husbonde
eller af arbetare till arbetsgivare. År utöfvaren af trafiken
ägare till de automobiler, som användas, åligger honom på grund af
stadgandet i 2 § ansvarighet för skada, hvarom i lagen är fråga;
men dnfver han trafiken, som ock kan inträffa, med hyrd automobil,
är genom 3 § ansvarigheten Överflyttad från automobilägaren till utöfvaren
af den yrkesmässiga trafiken.

^ §• I likhet med hvad i lagen om ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift samt i lagen .den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, m. fl. författningar är föreskrifvet med afseende
å preskription af. liknande skadeståndsanspråk, har här upptagits en
preskriptionstid af två år för anhängiggörande af talan om ersättning
för en sådan genom automobiltrafik uppkommen skada, hvarom i förevarande
lagförslag är fråga.

Likasom, vid järnvägsdriften och de elektriska anläggningarna måste
det jämväl vid automobiltrafiken vara af vikt, att skadeståndsanspråkets
instämmande icke uppskjutes så länge, att svårighet kan antagas möta
att förebringa erforderlig bevisning, eller att i öfrigt de omständigheter,
som kunna inverka på anspråkets bedömande, hunnit falla ur
minnet. Det bör ock vara skäligt, att den, som har en dylik från

den allmänna regeln med afseende å ersättningsskyldighet för skada
afvikande ansvarighet, blir efter viss lämplig och ej alltför lång tid
förvissad om, att något anspråk på grund af samma ansvarighet icke
längre kan, med utsikt att vinna afseende, göras gällande mot honom.

För talan direkt mot den, som vållat skadan, likasom för regresstalan
enligt 5 §, skulle dock gälla den allmänna preskriptionstiden af
10 år.

Har ägare eller utöfvare af yrkesmässig automobiltrafik utgifvit 5 §.
skadestånd enligt 2 eller 3 §, bör rätt medgifvas honom att för återbekommande
af hvad han sålunda utgifvit vända sig mot den, som vant
vållande till skadan, hvadan i 5 § upptagits ett stadgande om dylik
regresstalan.

Under hänvisning till hvad härom yttrats i den allmänna motive- 6 §.
ringen, få vi ytterligare framhålla, att 6 § icke afser att vinna tillämpning
vid eu tillfällig skada å väg eller bro, utan komme ersättningsanspråk
härutinnan att pröfvas antingen enligt allmänna strafflagen vid talan
mot den till skadan vållande, eller enligt 2 § i den här föreslagna lagen.

Om däremot genom en lifligare och för väg mera profvande automobiltrafik,
t. ex. en regelbunden eller i större utsträckning idkad trafik med
lastautomobiler af större tyngd och lastdryghet — det finnes sådana af
en vikt med last om 8,000 kg. —, en mera stadigvarande eller konstant
ökning i vägunderhållet uppkommer, då bör en sådan automobiltrafikant
kunna åläggas att för ökningen i vägunderhållet utgifva lämpligt
underhållsbidrag. Det är i en dylik trafikants eget intresse, att
auto m o biltrafiken icke omöjliggöres eller försvåras genom bristande
underhåll af vägen, och det är således ock till fördel för honom själf,
att vederbörande väghållare villigt och omsorgsfullt fullgöra hvad som
för hvarje vägtrafik därstädes rimligen erfordras. _ Billigheten synes
fordra att, när ett nytt befordringsmedel å vägarna tillkommer, hvithet,
man må nu söka genom dess konstruktion eller andra åtgärder förminska
olägenheterna, dock under vissa omständigheter kan förorsaka en ökad
tunga i vägunderhållet, brukaren af detta befordringsmedel ersätter eu
just af hans trafik uppkommen mera stadigvarande ökning i ett vägunderhåll,
som blifvit bestämdt under helt andra förhållanden. Nu
ifrågavarande stadgande har synts så mycket mera påkalladt, som vi
icke, i likhet med hvad i en del andra länder föreskrifvits, ansett oss
böra föreslå särskildt tillstånd för användande af vissa tyngre autornobiler,
och således en pröfning i förväg af de omständigheter, hvar -

under trafik med en sådan automobil må befinnas kunna äga rum, icke
skulle ifrågakomma.

Med afseende å stadgandets natur och länsstyrelsernas befattning
i allmänhet med underhållet af de allmänna vägarna hafva vi ansett
pröfningen af nu förevarande underhållsbidrag böra äga rum i administrativ
ordning genom vederbörande Konungens befallningshafvande.

I den stadga om automobiltrafik, hvartill särskildt förslag af oss
framlägges, har det med afseende å frågan, hvar automobiltrafik i
allmänhet må äga rum, icke ansetts påkalladt att inskränka denna trafik
till allmän väg allena, utan upptagits ett stadgande om dess tillåtlighet
a »väg, gata eller annan plats, som är upplåten eller tillgänglig af
allmän körtrafik». Tillämpning af 6 § hafva vi dock ansett böra ifrågakomma
allenast beträffande allmän väg, enär underhållsskyldigheten för
andra, till allmän körtrafik upplåtna eller därför tillgängliga vägar ej är af
lagstiftningen närmare uppmärksammad. År det fråga om en automobiltrafik
af den beskaffenhet, hvarom 6 § handlar, å enskild by- eller
utfartsväg, må således automobiltrafikanten, som i annat fall kan förvänta
förbud för denna vägs användande, träffa enskild uppgörelse med
vederbörande om ersättning för ökadt vägunderhåll, därest sådant uppkommer
och anspråk på ersättning härför väckes. En tvist härom
lärer, i analogi med hvad i kungl. brefvet den 17 april 1828 och
kammarkollegiets kungörelse den 9 maj samma år föreskrifves med
afseende å tvister om anläggning och underhåll af enskilda utfartsvägar
för by, hemman, kvarn eller annan lägenhet, komma att pröfvas af
domstol i orten.

7 §• Eå bruket af motorcykel icke kan anses medföra någon afsevärdare

fara för annan vägtrafik, hafva vi beträffande dessa befordringsmedel,
som falla under den i 1 § angifna definitionen å automobil, ansett undantag
från lagens tillämplighetsområde böra meddelas. Trafiken med motorcyklar
är närmast att likställa med vanlig velocipedtrafik.

I den af oss föreslagna stadgan om automobiltrafik hafva vi föreslagit
undantag från en del däri innehållna bestämmelser för staten
eller kommuns brandväsen tillhörig automobil; men kan för sådana
automobiler ett undantag från den ansvarighet, hvarom i nu förevarande
lagförslag är fråga, lika litet vara påkalladt som vid statens järnvägsdrift
och med afseende å elektriska anläggningar, tillhörande staten.

II. Stadga om automobiltraflk.

Om automoMls beskaffenhet och utrustning.

Då i den af oss föreslagna lag, innefattande vissa bestämmelser
om automobiltrafik, angifvits hvad med automobil förstås, lärer i nu
förevarande stadga, där automobil tages i enahanda betydelse som
i det nämnda förslaget, någon definition å automobil icke behöfva
lämnas.

De i § 1 meddelade bestämmelser om automobils beskaffenhet upptaga
de allmänna fordringar, som ur säkerhetssynpunkt böra uppställas
å hvarje automobil och som automobilen således alltid skall fylla
för att få användas. Bestämmelserna torde allenast i nedannämnda
afseenden påkalla motivering.

Vi hafva ansett nödigt föreslå, att, i likhet med hvad allmänt fordras
i utlandet, automobil skall hafva två bromsar, på det att, i fall
af tillfälligt mankemang med den ena, automobilens manövreringsförmåga
icke måtte, till fara för annan trafik och dem som färdas å
automobilen, varda väsentligt inskränkt.

Med afseende å den signalapparat, automobil måste medföra för
att därmed kunna varsko vägfarande eller gående, hafva vi ansett
signalhorn, hvilken apparat numera allmänt användes och kan sägas
hafva vunnit burskap i automobiltrafiken, företrädesvis böra ifrågakomma.
Vidkommande signalapparat för automobil yttrar öfverståthållareämbetet
i sitt underdåniga utlåtande öfver väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag följande: »Där i utlandet vid automobil trafik

signalering med signalhorn användes, synes man icke vara
nöjd härmed, enär ljudet lätt förväxlas med andra t. ex. från lokomobiler,
hvarföre föreskrift torde böra göras, att signalering från
automobil skall ske med ringklocka.» Enligt vår mening är det i utlandet
allmännast påbjudna sättet för signalering, eller medelst signalhorn,
lämpligt, och hafva vi ej heller erfarit, att därstädes någon erinran häremot
framkommit. Vi kunna för vår del icke heller finna annat, än att de
signaler, liknande dofva trumpetstötar, som medelst signalhorn afgifvas,

§ 1

mom. 1.

väl kunna skiljas från andra signaler, särskild! dem som afgifvas af lokomobiler.
Möjligen skulle signalhornets ljud kunna förblandas med de
af brandkåren allmänt använda brandlurarnas, men detta senare ljud,
som frambringas med lurblåsarens mun, är mera utdraget än de korta
stötar, som afgifvas af automobilernas signalhorn och hvilka frambringas
med mekanisk kraft: ett enkelt handgrepp eller ett tryck med foten,
hvarigenom luften pressas in i hornet. Skulle en förväxling med brandluren
emellertid kunna äga rum, så är detta dock af ingen afsevärd betydelse,
då en hvar likaväl och än mera måste taga sig i akt för en framilande,
för annan trafik icke väjande brandkår som för en automobil,
hvilken lätt och snabbt kan vika undan för åkande och gående. Däremot
synes verklig fara för förväxling förefinnas, om man för automobilerna
föreskrefve ringklocka. Ljudet skulle då kunna förblandas med spårvagnarnas
ringsignaler, hvilket särskildt i stad, där både spårvägs- och automobiltrafik
råder, bör undvikas, enär man genom att hålla sig på sidan
om spåren alltid är skyddad för sammanstötning eller öfverkörning af
spårvagn, men däremot icke för en automobil, som rör sig fritt och
obehindradt på marken. Signalhornets ljud har ock den fördelen, att
det ej verkar särskildt skrämmande på hästar.

§ 1 mom. Föreskrifterna i mom. 2 och 3 äro af betydelse ej mindre för annan
vägtrafiks säkerhet än för dem, som färdas med automobilen. I de afseende^
hvarom dessa moment handla, torde automobilerna numera allmänt
fylla skäliga anspråk. För att förekomma, att åt automobilerna
gifves en konstruktion, som med afseende å nu förevarande förhållanden
är otjänlig eller farlig, torde emellertid föreskrifterna vara nödiga.
Det blir besiktningsmannen, som i hvarje speciellt fall får undersöka,
huruvida anordningarna för utsläppande af rök, ånga eller gas äro
lämpliga och icke vålla olägenhet. Utstötandet af ånga eller gas bör
ske så föga synbart som möjligt och ej i sådan grad, att t. ex.
därigenom starkt buller uppkommer eller olägenhet i annat hänseende
orsakas; ej heller får gasen vara illaluktande, så att däraf uppstår
obehag.

Då det vidare är af vikt, att automobiltrafiken icke må blifva till afsevärdare
men för vägbanas bestånd, böra vissa minimifordringar angående
hjulringarnas bredd uppställas. Frågan om lagstadgad hjulbredd
för laståkdon är uppmärksammad inom riksdagen och har föranledt
skrifvelse i ämnet till Konungen. En föreskrift om hjulbredden å
automobilen, som i allmänhet är tyngre än vanliga åkdon, är särskildt

2 och 3.

mom.

påkallad för de tunga lastautomobilerna, livilka, om de ej hafva hjul
med tillräcklig bredd å hjulringarna, ofta skulle köra sönder vägen. Ju
bredare en hjulring är, desto mindre skadar fordonet körbanan och kan
tvärtom ofta gagna vägen genom igenkörande af de djupa spår, som
uppkomma å vägar, där trafiken allmänt äger rum med enbetsåkdon
körda i samma spår. Af enahanda anledning, eller förekommande af
menlig inverkan på vägbanan, böra å hjulen ej få finnas tvärlister,
framskjutande bulthufvuden eller andra ojämnheter. Härifrån måste
emellertid ett undantag göras för vintern, då särskildt å isgata en
broddning af hjulen är nödig för att automobilen skall kunna drifvas
fram eller för att hindra dess hjul att slira. Hjulens broddning vintertid
kan ej åstadkomma någon olägenhet för körbanan. Måtten å hjulringarna
hafva vi upptagit enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag, som i detta hänseende synes lämpligt.

Med afseende å bestämmelserna i § 2 torde böra anmärkas, att, § 2.
då vi funnit en viss maximihastighet för automobil böra föreskrifvas
och förutsätta, att denna hastighet å vissa orter, där särskilda anledningar
därtill förekomma, af ortsmyndigheterna genom specialbestämmelser
ytterligare inskränkes, samt det är angeläget för annan vägtrafiks
säkerhet, att föreskrifterna om hastigheten noggrant följas, det
ock bör vara nödigt att vinna kännedom om och kunna kontrollera,
huru stor väglängd en automobil under viss tid framdrifvits, eu kontroll,
som ock är viktig för automobilföraren själf, enär han därigenom
kommer i tillfälle att kunna ådagalägga lagligheten af den fart, hvarmed
han färdats fram. På grund af hvad sålunda anförts, hafva vi ansett
oss böra föreslå, att automobil skall hafva apparat för angifvande och
registrering af den hastighet, hvarmed den lärdas. En sådan apparat
finnes stundom redan nu å automobiler, och några fabriker lära ej utsläppa
i marknaden automobiler, som sakna hastighetsmätare. Denna apparat
lärer ock utan svårighet kunna anbringas å automobiler, som förut
sakna sådan. På det att en ägare af automobil, som nu saknar hastighetsmätare,
icke måtte genast vid författningens trädande i kraft betungas
med den rätt afsevärda utgiften för sådan apparat samt för att
bereda rådrum för uppfinnande af billigare, säkrare och mera lättskötta
hastighetsmätare än de, som nu finnas i handeln, hafva vi emellertid
ansett skäligt, att ifrågavarande skyldighet ej inträder, förrän två år
förflutit från det förevarande stadga trädt i tillämpning.

Bland anordningarna å eu automobil hafva vi ansett nödigt påfordra
skylt, upptagande automobilägarens namn och hemvist. En uppgift å

själfva automobilen om ägaren synes oss nämligen vara viktig och lämplig
för vinnande af kännedom om, hvem som äger automobilen, och
något afsevärdt besvär att vid en öfvergång af äganderätten utbyta
skylten kan ej finnas. Med hänsyn till bestämmelsen i § 33 skall
skylten å en automobil, som användes i yrkesmässig trafik, i stället
för ägarens upptaga tillståndshafvarens till trafiken namn. Det är ej
meningen, att denna skylt såsom igenkänningsnumret skall synas på
afstånd, hvadan några föreskrifter om skyltens beskaffenhet eller storleken
af därå anbragta bokstäfver o. d. icke lämnats. Det är därför
i automobilägarens eget skön att bestämma om denna skylts närmare
inseende och plats. Hvad platsen angår, skall skylten dock alltid vara
anbragt så, att den vid en okulär besiktning af automobilen lätt kan
finnas. Namnskylt är föreskrifven i en del andra länder, såsom i
Frankrike, Baden, England och Spanien.

Vidare torde böra anmärkas, att vi icke ansett en obligatorisk
föreskrift därom, att två lyktor skola föras å automobilens framsida,
vara erforderlig. Ehuru detta antal lyktor oftast torde förekomma
samt därför allmänt är föreskrifvet i utlandet, kan en lykta med tillräckligt
. starkt sken vara tillfyllest. Med afseende å lyktornas glas
hafva vi ansett dessa lämpligen böra vara ofärgade och lyktorna
således visa hvitt sken. I andra länder äro olika föreskrifter härom
meddelade. I Danmark skola lyktorna hafva ofärgade glas, likaså i
Sachsen, Baden, Bayern och England, medan i Frankrike en lykta skall
visa hvitt och en grönt sken, samt baklykta, som skall finnas, när släpvagn
medföljer och anbringas å denna, rödt sken och i Italien en lykta
till vänster framtill grönt och en lykta baktill rödt sken. Att
i en allmän stadga för automobiltrafik upptaga närmare föreskrifter
om, när. lyktorna skola vara tända, har för ett land med den
utsträckning som vårt och de olika förhållanden, som i olika landsdelar
råda med afseende å tiden för dagsljus och mörker, ansetts
mindre lämpligt. I utlandet har man i allmänhet föreskrifvit, att lyktorna
skola hållas tända viss tid efter solnedgången (oftast 1/b timme)
till soluppgången; men synes detta ej af våra förhållanden påkalladt.
Under högsommaren torde i de nordligaste delarna af vårt land lyktorna
alls icke behöfva tändas. I fall af behof kunna närmare bestämmelser
om tiden, då lyktorna skola hållas tända, komma till stånd
genom beslut af lokalmyndigheterna efter olika orters förhållanden (jfr
§§ 13 och 14).

I sammanhang med nu förevarande afdelning af författningsförslaget
hafva vi velat uttala oss i frågan om sammankoppling af automobil med
annat fordon (s. 1c. släpvagn). En dylik sammankoppling förekommer
emellanåt i utlandet, ehuru, så vidt vi kunnat erfara, i ringa, utsträckning.
Förhållandet är emellertid uppmärksammadt öfver allt i utlandet,
och flera länders författningar om automobiltrafik innehålla bestämmelser
härom. I Frankrike är eu särskild afdelning i automobilförfattningen
egnad åt trafiken med dessa släpvagnar. I allmänhet fordrar
man för deras begagnande särskilt, tillstånd.

Äfven vi hafva först tänkt föreslå särskilda bestämmelser angående
släpvagnar till automobil, men under affattande af förslag härtill kommit
till insikt om, att den allmänna författningen, åtminstone för närvarande,
icke behöfver upptaga föreskrifter i detta ämne. Till en början
må med afseende härå framhållas, att, såvidt vi kunnat inhämta, hittills
icke hos oss förekommit sammankoppling mellan automobil och annat
fordon. Det fordon, som vidkopplas och som icke kan framdrifvas af
sig själft, är ofarligt i och för sig, och några särskilda bestämmelser
om dess beskaffenhet påkallas ej. Först när det gäller att sammankoppla
det med en automobil, kunna särskilda fordringar såväl
å släpvagnen som å den bogserande automobilen ifrågasättas. I sådant
hänseende är det otvifvelaktigt, att släpvagnen, om den är ett
själfständigt fordon och ej är fast sammankopplad med automobilen,
måste på något sätt kunna bromsas, enär den eljest vid automobilens
hastiga stannande skulle stöta samman med denna. Till förekommande
häraf föreskrifves ock allmänt i utlandet, att släpvagn skall
vara försedd med broms, som skall kunna handhafvas af automobilföraren
från hans vanliga plats eller, om sådan anordning ej är träffad,
af särskild konduktör eller bromsare, som då alltid skall medfölja å, släpvagnen.
Eu dylik föreskrift är emellertid näppeligen oundgänglig, då
en bromsanordning af ofvan angifven beskaffenhet måste finnas för att de
bägge fordonen skola kunna manövreras. Föreskriften kunde emellertid
väl försvara sin plats i en allmän författning, om det icke funnes en
del sammankopplingar mellan automobil och annat fordon, där en bromsanordning
hvarken kan anses behöflig eller ens möjlig att anordna. Hos
oss torde t. ex. emellanåt ifrågakomma att med en lastautomobil sammankoppla
ett eller två hjulpar — dessa lära böra anses såsom fordon —
för uppbärande af en skrymmande eller utskjutande, å automobilen förd
last eller för transport af viss last, exempelvis timmerstockar, som ej får
rum eller lämpligen kan föras å automobilen. Uppenbart är, att å
sådan släpvagn särskild broms ej behöfves eller ens låter sig anbringas.

Andra liknande sammankopplingar kunna ock tänkas, såsom vid användande
af automobil som dragkraft för en del landtbruksändamål och vid
bogsering af fartyg eller pråmar medelst en å stranden gående automobil.
Alla dessa för öfrigt hos oss ännu opröfvade förhållanden synas
icke för närvarande behöfva föranleda särskilda bestämmelser i en allmän
författning, där de, om de skulle uttömmande och tillfredsställande
beaktas, komme att upptaga ett icke så ringa utrymme. Sammankopplingen
kan dessutom ej afsevärdt inverka farligt eller störande på annan
trafik, helst automobilens fart därvid måste blifva ringa.

Vid trafik med privata personautomobiler torde en sammankoppling
med annat fordon icke kunna antagas ifrågakomma annat än i ytterst
sällsynta fall, från hvilka lagstiftningen kan bortse, då fordonet i
sin helhet (automobilen och släpvagnen) ej kan stort mera än automobilen
ensam inverka på annan vägtrafik, och det för den enskilde,
som begagnar sig af släpvagn, måste vara nödigt tillse, att fordonet,
såsom helhet betraktadt, kan manövreras. Den i vissa fall något
längre vägsträcka, som ett dylikt fordon upptager, bör icke vara af
särskild betydelse för annan trafik. I de stora städerna kan visserligen
för gatutrafikens behöriga ordnande en släpvagn emellanåt anses
oläglig. Men enär enligt vårt förslag automobiltrafiken i städerna
skulle till stor del få af de lokala myndigheterna ordnas efter olika
orters förhållanden, kan genom dylika lokala föreskrifter en sammankoppling
af automobil med släpvagn förbjudas eller regelbindas.
Jämväl på landet kan, i fall så anses nödigt, på grund af § 14 meddelas
bestämmelser i syfte att ordna eller inskränka bruket af släpvagn
till automobil.

Vid en yrkesmässig automobiltrafik torde ibland kunna ifrågasättas
att för medtagande af ett större antal personer eller en större last använda
en eller flere släpvagnar. Men då vi föreslå meddelandet af ett
särskildt tillstånd för utöfvande af yrkesmässig automobiltrafik, blir
vederbörande myndighet alltid i tillfälle att pröfva, om och under
hvilka villkor en dylik bogsering kan medgifvas, samt uppställa därefter
lämpade fordringar.

Till motorcykel användes i utlandet understundom en liten vagn för
medförande af lättare last. En dylik sammankoppling kan såsom regel
gärna medgifvas och behöfvas härför icke författningsbestämmelser.

Alla dessa nu angifna förhållanden hafva varit bestämmande för
vår underlåtenhet att i den nu föreslagna allmänna författningen upptaga
särskilda bestämmelser om sammankoppling af automobil med
annat fordon.

Om besiktning ock igenkänningsnummer för automobil.

Till verkställande af de besiktningar å automobil, som ansetts no- § 3.
diga, hafva vi funnit särskilda tekniskt sakkunniga besiktningsmän
böra utses. Då det icke ansetts erforderligt eller ens lämpligt,
att tilldelandet af igenkänningsnummer för automobil koncentreras hos
någon central ämbetsmyndighet, som då ock borde utse besiktningsmännen,
synes det böra ankomma på vederbörande Konungens befallningshafvande,
som skulle erhålla bestyret med igenkänningsnumrens tilldelande,
att, hvar för sitt län, utse lämpligt antal besiktningsmän.

Det kan icke anses möta några svårigheter att inom hvarje län
finna en eller flere härtill kvalificerade personer. Hvarje ingeniör, som
genomgått teknisk läroanstalt och har vana vid maskiners handhafvande,
torde kunna med ett dylikt uppdrag betros. Genom en eller
annan dags studier vid fabrik, som tillverkar automobiler, eller hos
maskinfirma, som har sådana på lager, torde en ingeniör kunna förskaffa
sig erforderliga insikter, om han ej äger dem förut, i automobils
konstruktion och skötsel.

I den allmänna motiveringen hafva vi haft tillfälle beröra vikten §§ 4
och nödvändigheten af, att hvarje automobil tilldelas och förer ett sär- och 5.
skildt nummer eller märke, hvarigenom automobilen kan identifieras,
samt att för erhållande af ett dylikt igenkänningstecken automobilen
bör hafva undergått besiktning och befunnits uppfylla författningsenliga
bestämmelser. Med afseende å dessa besiktningar hafva vi ansett
stor frihet kunna lämnas automobilägaren. Det synes således ej
behöfva påfordras, att denne skall vända sig till besiktningsman i
visst län. En dylik föreskrift torde nämligen sakna betydelse, då ett
tilldeladt igenkänningsnummer ej skulle inskränka trafiken med automobilen
till allenast det län, dcär tilldelandet skett, utan berättiga till
automobilens användande öfver hela landet. Men häraf synes ock följa,
att en automobiliägare bör få igenkänningsnummer tilldeladt sin automobil
i b vilket län han själf vill välja. Den Konungens befallningshafvande,
som förordnat den besiktningsman, till hvilken ägaren
vänder sig, blir den myndighet, som tilldelar automobilen igenkänningsnummer.
Det eu gång tilldelade igenkänningsnumret följer automobilen,
den må sedan aldrig så många gånger byta ägare.

Det har synts obehöflig! att belasta författningen med en detaljerad
redogörelse för hvad besiktningsinstrumentet bör upptaga, .Med
bestämmelserna härom i § 5 mom. 2 och 3 samt stadgandena i § 1

bör det ej möta svårighet för besiktningsman att upprätta ett instrument,
som innehåller nödiga upplysningar om automobilen. Till ledning
för besiktningsmännen, särskildt vid den första grundläggande
besiktningen, hafva vi emellertid uppgjort och bifogat betänkandet ett
formulär till besiktningsinstrument.

Denna handling utgör det grundläggande dokumentet för automobilens
beskaffenhet. Befinnes enligt detta instrument automobilen
uppfylla de i § 1 meddelade bestämmelser och dessutom vara för
sitt ändamål lämplig — ett förhållande, hvarom ansetts nödigt påfordra
besiktningsmannens särskilda yttrande, på det att alldeles olämpliga
eller för det speciella ändamål, automobilen afser att fylla, (personbefordran,
lasttransport, kreatursforsling o. s. v.) otjänliga automobiler
icke må erhålla igenkänningsnummer — har Konungens Befallningshafvande
att tilldela automobilen sådant nummer. Om besiktningsinstrumentet
fulltygar automobilens författningsenliga beskaffenhet samt
dess lämplighet för sitt ändamål, bör Konungens befallningshafvande
således icke vägra tilldelandet af igenkänningsnummer af andra skäl,
t. ex. af afvoghet mot automobiltrafiken i allmänhet. År däremot
besiktningsinstrumentet ofullständigt, eller har besiktningsmannen ej
kunnat intyga automobilens författningsenlighet och lämplighet, eller
föreligga eljest formella hinder, bör Konungens befallningshafvande,
där anledning ej förekommer att, innan beslut meddelas, infordra ytterligare
upplysningar af besiktningsmannen eller lämna ägaren tillfälle
att få automobilen ändrad eller kompletterad, vägra att tilldela den
igenkänningsnummer.

§ 6 För att kunna identifiera och särskilja de olika automobilerna, är

mom. 1. det, såsom nyss erinrats, nödigt, att eu hvar sådan erhåller sitt särskilda
igenkänningsnummer. Detta bör emellertid ej omfatta allenast det ordningsnummer,
automobilen får i förhållande till andra inom samma län
förut anmälda, enär det då skulle inträffa, att en automobil i ett län
komma att hafva samma nummer som eu automobil i ett annat län. Någon
åtskillnad mellan numreringen inom länen inbördes måste därför göras.
Att för sådant ändamål tilldela länen olika nummerserier har synts mindre
lämpligt, då dels stora svårigheter måste möta att i förväg beräkna
den olika tillströmningen af automobiler inom de olika länen, hvarföre
jämkningar framdeles i serierna ej vore uteslutna, dels ock mångsiffriga
tal skulle behöfvas och försvåra anbringandet af igenkänningsnumret.
På sätt öfverståthållareämbetet föreslagit, synes därför lämpligast, att
hvarje län tilldelas sin särskilda bokstaf att tillfogas ordningsnumret.

Enligt det förslag härutinnan, vi i § 6 framlagt, kommer den första
automobil, som i Stockholm tilldelas igenkänningsnummer, att betecknas
med A 1, den andra med A 2 o. s. v. Den tredje i Stockholms län
erhåller igenkänningsnumret B 3, den femte i Södermanlands län D 5
o. s. v. För att bokstäfverna ej skola förväxlas, har en del bokstäfver,
J, Q, V, Å, Å, Ö, som mindre väl lämpa sig till igenkänningsbokstäfver,
uteslutits. I följd häraf måste för de två nordligaste länen tillgripas
en bokstafssammansättning, som, för undvikande af bokstäfvernas hopsättande
till diftong, hvarigenom de på afstånd blefve svårare att rätt
urskilja, upptagits till AC för Västerbottens län och BD för Norrbottens
län.

Att numreringen inom hvarje län sker i följd, måste anses lämpligt,
men vi hafva icke funnit detta vara af den vikt, att obligatorisk föreskrift
härom borde lämnas. Det möter således ej hinder att på begäran
reservera ett igenkänningsnummer för någon automobil. Hufvudsaken
blir alltid att tillse, att flere automobiler i samma län ej erhålla ett och
samma nummer. En föreskrift att Konungens befallningshafvande skall
föra särskild längd öfver anmälda automobiler har ansetts obehöflig. För
Konungens befallningshafvande blir det i allt fall nödigt att för särhållande
af numren och deras kungörande hålla reda på de inom länet anmälda
automobilerna, men sättet huru detta, utan onödigt skrifveri eller
längdförande, lämpligast bör ske, är ett förhållande, som Konungens
befallningshafvande må ordna på sätt tjänligast synes. Önskvärdt vore,
att besiktningsinstrumenten med därtill hörande handlingar för
lättare åtkomlighets skull förvarades särskilt och för hvar automobil
för sig samt således ej inginge bland de vanliga resolutionsakterna.
Men jämväl detta är uppenbart en anordning, som utan vidare kan
lämnas åt Konungens befallningsliafvandes omsorg.

När å vissa orter numrering af velocipeder föreskrefs, sökte en del
velocipedägare, antagligen af missnöje med numreringen, gifva siffrorna
en form och ett utseende, som väsentligt försvårade läsningen af numren
— i Stockholm och jämväl annorstädes gälla till förekommande häraf
detaljerade föreskrifter angående velocipednumrens storlek och beskaffenhet
i öfrigt —, hvadan vi ansett af behof påkalladt att i nu förevarande
författning jämväl upptaga detaljerade bestämmelser och mått på
bokstäfver och siffror i automobilernas igenkänningsnummer. Däremot
har det ej ansetts nödigt föreskrifva, att igenkänningsnumret skall
föras å särskild skylt, utan kan det tillåtas, att numret, om automobilägaren
så hellre önskar, målas på själfva automobilen. För att
igenkänningsnumret lättare skall kunna läsas har det föreslagits, att

detsamma skall anbringas å hvit botten med svarta eller mörkblå bokstäfver
och siffror.

Tillika har ansetts nödigt föreslå, att igenkänningsnnmret skall
föras på automobilens baksida och anbringas å sådan plats, att det lätt
kan läsas af den, som befinner sig bakom fordonet. En dylik anordning
har visat sig mycket lämplig för igenkännande af velocipeder, som
skola föra särskilda nummer, och är i Stockholm tillämpad jämväl med
afseende å åkaredroskor och lastfordon. Med hänsyn till den hastighet,
hvarmed en automobil kan framdrifvas, blir det än nödvändigare, att
igenkänningsnumret anbringas så, att det synes en stund sedan autornobilen
passerat förbi. Lämpligt torde vara att hafva igenkänningsnumret
måladt på baklyktans glas, hvarmed det, då lyktan är tänd,
blir lättare att urskilja.

§ 7. Genom tilldelandet af igenkänningsnummer för en viss automobil

anses ådagalagdt, att automobilen, som omedelbart därförut undergått
besiktning, fyller författningsenliga bestämmelser. Men det är uppenbart
icke nog med att automobilen, innan den första gången tages i
bruk, befinnes till beskaffenhet och lämplighet tillfredsställande; den
bör ock allt framgent uppfylla de i § 1 innehållna bestämmelser. Då i
nyssnämnda § föreskrifves, att automobil skall vara försedd med vissa
säkerhetsanordningar och i öfrigt på visst angifvet sätt beskaffad, så
ligger häri förpliktelse att icke borttaga någon af dessa anordningar.
Icke heller må de i något afseende förändras, utan att sådan förändring
varder godkänd och befinnes tillfredsställande.

För utrönande af automobils fortfarande författningsenlighet och
lämplighet har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit periodiska
besiktningar hvart tredje år. I utlandet förekommer i allmänhet besiktning
allenast innan automobilen tages i bruk. I Danmark, Sachsen,
Baden och Bayern finnes om förnyad besiktning intet annat stadgande,
än att polismyndighet äger därom förordna när som helst och att, när
automobilen befinnes otillfredsställande, förbud kan meddelas för dess
begagnande, eller lämnadt tillstånd till trafik med automobilen återkallas.

I Italien äro automobilerna underkastade regelbunden ompröfning hvart
fjärde år och däremellan, när väsentligare förändring vidtagits.

I fråga om automobil för enskildt bruk torde periodiska besiktningar
kunna eftergifvas, hvaremot det synes välbetänkt att upptaga
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om besiktning, när
automobil undergått förändring, det må nu hafva varit i följd af
skada, ådragen genom sammanstötning, ikullkörning o. s. v. eller

genom reparation eller ersättande af en apparat, som blifvit förbrukad
eller otjänlig, med en annan. Dock bör därvid uttryckligt betonas,
att förändringen skall hafva afseende å de förhållanden och bestämmelser,
som rörande automobils beskaffenhet upptagits i författningen
eller, med andra ord, då förändringen afser någon af de anordningar,
hvarom i § 1 förmärs. En dylik ombesiktning måste vara erforderlig
för vinnande af största möjliga säkerhet, att automobilen alltid uppfyller
författningsenliga bestämmelser, och kan icke vara till afsevärd
molest för automobilägaren, i hvars intresse det är, att automobilen
alltid hålles i brukbart och godt stånd, enär den eljest icke kan
göra afsedd tjänst. Det har ock till lindring för automobilägaren
föreslagits, att han jämväl för nu ifrågavarande besiktningar äger
vända sig till hvilken besiktningsman, som är honom lägligast.
Något slags godkännande genom offentlig myndighet af vidtagna förändringar
eller någon anmälan till myndighet om verkstäld besiktning
af dylika förändringar har icke ansetts behöfligt. Den tekniskt sakkunniges
intyg om förändringarnas författningsenliga och tillfredsställande
beskaffenhet bör vara tillfyllest, och att därjämte påfordra
ett godkännande af Konungens befallningshafvande, som vid sitt beslut
måste fästa hufvudsakligt afseende vid hvad besiktningsmannen intygat,
eller ett insändande till denna myndighet af bevis om besiktningen,
skulle blott medföra besvär och omgång för automobilägaren utan
motsvarande nytta ur säkerhetssynpunkt. Besiktningsman är ändock
gifvetvis oförhindrad att, om han finner automobilen felaktig eller icke
författningsenlig, göra anmälan till Konungens befallningshafvande i
och för åtgärd enligt § 8.

Det måste inrymmas befogenhet för Konungens befallningshafvande
att, när anledning yppas, att en viss automobil till sin beskaffenhet
icke längre öfverensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser,
förordna om besiktning för utrönande af automobilens författningsenlighet,
hvadan i § 8 härom influtit stadgande. §:en har afseende
å automobil, som redan tilldelats igenkänningsnummer, och
det är hvilken Konungens befallningshafvande som helst obetaget att
om dylik besiktning föranstalta. Öfver hvad vid besiktningen kommit
i dagen har besiktningsman gifvetvis i detta fall, och då han af myndighet
mottagit ett särskildt förordnande eller uppdrag, för hvars utförande
han bör redogöra, att afgifva rapport eller utlåtande till Konungens befallningshafvande,
d. v. s. den Konungens befallningshafvande, som lämnat
undersökningsuppdraget. På besiktningsmans profning torde kunna bero,

§ 8

mom 1.

huruvida han vill genast efter besiktningen insända sitt utlåtande till Konungens
befallningshafvande eller om han, när sådant önskas och det allenast
är fråga om ett mindre väsentligt och ofarligt fel å automobilen, vill förelägga
automobilägaren en viss kortare tid till ändring eller komplettering
och sedan gorå en ombesiktning för utrönande att anmärkta brister
blifvit tillfredsställande afhulpna. Ehuru i författningen bestämmelser
i nu antydt syfte icke särskildt upptagits, hafva vi velat på detta
sätt angifva, att vi icke anse en dylik frist, därest den enligt besiktningsmannens
omdöme är befogad och utan någon som helst våda kan
medgifvas, vara stridande mot § 8. När besiktningen utvisar, att
automobilen icke längre uppfyller författningsenliga anspråk på beskaffenhet
och lämplighet, bör Konungens befallningshafvande meddela
förbud tillsvidare för automobilens användande. Hinder förefinnes
naturligtvis icke för Konungens befallningshafvande att, om felet är
mindre väsentligt och ofarligt, söka genom föreläggande få automobilen
åter i fullgodt stånd försatt, innan åtgärden att meddela förbud tillgripes.
Detta må ankomma på pröfning af omständigheterna i hvarje
speciellt fall.

Ett dylikt förbud måste ock vara befogadt, då ägaren tredskas
och ej vill tillhandahålla automobilen åt besiktningsmannen för undersökning,
hvadan bestämmelse härom jämväl införts i förevarande moment.

§ 8 _ En fråga, som kan blifva föremål för olika meningar, är, huru

mom. 2. vidsträckt ett af Konungens befallningshafvande meddeladt förbud bör
sträcka sig; om det blott skall gälla inom det län, hvars Konungens befallningshafvande
meddelat förbudet, eller för hela riket. I analogi med
hvad som föreslagits med afseende å igenkänningsnumret, eller att tilldelandet
af ett sådant inom ett län berättigar till trafik öfver hela
landet, har det här föreslagits, att ett af en Konungens befallningshafvande
stadgadt förbud mot automobils användande, hvilket blott
gäller tillsvidare, och i afbidan på att automobilen åter varder i fullgodt
stånd försatt, skall tillämpas i hela landet. Skulle förbudet behöfva
upprepas eller bekräftas för alla län af vederbörande Konungens befallningshafvande,
hvilket alltid måste taga någon tid i anspråk, skulle
ändamålet med förbudet, eller att förhindra icke författningsenliga automobilers
användande i trafik, lätt kunna förfelas i fråga om en så lättrörlig
egendom som en automobil.

I konsekvens med hvad som föreslagits rörande ett förbuds giltighet
har i förevarande författningsrum upptagits en bestämmelse därom,
att ett förklarande från en Konungens befallningshafvande, att hinder

för automobilens användande icke längre förefinnes, skall gälla för
hela landet. Det ifrågasättes ej såsom oundgängligt, att det skall vara
den Konungens befallningshafvande, som meddelat förbudet, utan det
kan ock vara en annan. Alltid blir det emellertid den Konungens
befallningshafvande, som utsett den besiktningsman, hvilken förklarat
automobilen åter vara i författningsenligt och fullgodt skick försatt.

Vi hafva nämligen ansett den grundsatsen böra upprätthållas, att en
Konungens befallningshafvande ej bör hafva att taga befattning med
utlåtanden från andra besiktningsmän än sådana inom länet. Formella
betänkligheter mot hvad sålunda föreslagits torde visserligen icke vara
alldeles uteslutna, men förslaget medför alltid den praktiska fördelen
för en automobilägare, som fått förbud mot en viss automobils användande,
att han, sedan automobilen blifvit i fullgodt skick åter försatt,
kan få förbudet häfdt af den länsstyrelse, som är för honom lämpligast.

En dylik automobil måste ofta undergå reparation eller förändring vid
någon verkstad, och, om den härför måst föras till annan ort, blefve
det förenadt med besvär och omgång att i och för den nya besiktningen
föra automobilen tillbaka till det län, där förbudet meddelats.

Det bör ej sällan vara af vikt eller intresse för en person att kunna § 9.
förskaffa sig sakkunnigt intyg om sin kännedom om automobils konstruktion,
beskaffenhet och manövrering; hvadan och med hänsyn till
föreskriften i § 15, att allenast den får föra automobil, som äger nödig
kännedom om dess skötsel och manövrering, i § 9 upptagits ett stadgande
om skyldighet för besiktningsman att på anmodan pröfva en
persons kompetens och däröfver afgifva bevis. Att förare af automobil
i yrkesmässig trafik skall för erhållande af det tillståndsbevis, som för
sådan förare erfordras, innehafva intyg af besiktningsman rörande sin
förtrogenhet med automobilen, är föreskrifvet i § 22.

Med afseende å de i § 10 upptagna bestämmelser torde annat icke § 10.
behöfva särskildt framhållas, än att besiktningsman, när fråga är om en
förrättning, som af Konungens befallningshafvande åt honom uppdragits,
ej bör gå förlustig sin ersättning därigenom, att ersättningen ej kan
utbekommas af automobilägaren eller den, som innnehar tillstånd till
yrkesmässig trafik. Då besiktningen, om ock föranledd af en enskild
persons bristande tillsyn af sin automobil, företages ur allmän säkerhetssynpunkt,
är det fullt fog för, att staten i nu antydt fall träder
emellan. De utgifter, staten härmed ikläder sig, kunna ej blifva af
någon som helst pekuniär betydelse.

Om körning med automobil.

§ 11. I den allmänna motiveringen hafva vi berört skälen för regeln i §

11. De inskränkningar eller undantag från denna för både stad och
land gällande regel, som befinnas för vissa gator eller vägar påkallade,
afhandlas för stad i § 13 och för landet i § 14.

§§12-14. Huruvida och i hvad omfattning en allmän stadga om automobiltrafik
bör innehålla föreskrifter om hvad som skall iakttagas vid körning
med automobil, kan med skäl blifva föremål för olika meningar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt förslag upptagit bestämmelser
om den högsta fart, hvarmed automobil må framföras, samt
föreslagit en del hufvudregler för körningen, äfvensom därutöfver hemställt,
att automobilägare och förare skola vara underkastade »tillämpliga
föreskrifter i gällande bestämmelser och af lokala ämbetsmyndigheter
utfärdade reglementen och föreskrifter angående fordons- och velocipedtrafik».

Mot upptagande i en allmän författning af föreskrifter och regler
för körning med automobil har öfverståthållareämbetet i sitt öfver
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag afgifna utlåtande uttalat sig,
under hemställan att alla föreskrifter om hvad som bör iakttagas
vid körning med automobil, och således jämväl om den högsta tilllåtna
hastigheten, måtte öfverlämnas till ortsmyndigheternas bestämmanden.
Den af öfverståthållareämbetet uttalade meningen torde ur teoretisk
synpunkt vara välgrundad; men enligt vår mening tala en del
praktiska skäl för att icke alltför strängt fasthålla vid den teoretiska
sidan af saken. Vi hafva därför ansett oss böra föreslå, dels att den
vid olika tillfällen tillåtna maximihastigheten angifves i den allmänna
författningen, dels ock att därutöfver, för körning på landet, en del ytterligare
bestämmelser i dylik författning meddelas.

§ 12. Hvad till en början beträffar hastigheten, så synes en allmän be stämmelse

härom nödig. Det skulle eljest kunna inträffa, antingen att
föreskrifter härom icke blefve för hvarje ort meddelade, och automobilerna
således allmänt kornrne att färdas med en hastighet, som vore till stor
fara och olägenhet för annan trafik, eller ock att genom ortsbestämmelser
väsentligt olika stadganden om hastigheten komme att varda gällande,
stadganden, som antagligen i allmänhet skulle öfver höfvan inskränka
hastigheten och därmed ej obetydligt förminska den nytta, automobil -

trafiken kan medföra. Men äfven om man i en allmän författning upptager
den högsta tillåtna farten, måste det lämnas åt ortsmyndiglieterna
att, där särskilda omständigheter föreligga, efter lokala förhållanden
antingen i allmänhet eller för vissa vägar eller särskilda tillfällen
inskränka hastigheten, och det kan således ändock blifva skiljaktiga
bestämmelser för olika orter. Detta synes emellertid näppeligen
kunna undvikas, och det är i allt fall sannolikt, att, om den allmänna
författningen innehåller bestämmelser om maximifarten, den faststälda
hastigheten för automobilerna blir mindre skiftande och de detaljbestämmelser
i afseende härå, som automobilförarna behöfva känna,
färre, än om inga allmänna bestämmelser alls upptagas.

Med afseende å den af oss föreslagna maximihastigheten torde
böra erinras, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit största
hastigheten »inom städer och byar» till 12 kilometer i timmen och »i
öppen landsbygd med fri utsikt öfver vägen» till 25 kilometer i timmen.
Vidkommande detta förslag hafva flere Konungens befallningshafvande
i sina afgifna yttranden framställt erinringar. Konungens befallningshafvande
i Kronobergs län anser sålunda, att hastigheten ej bör få
någonstädes öfverstiga 20 kilometer i timmen, och Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län förmenar en hastighet af 25 kilometer
i timmen böra medgifvas allenast å vägar, som hafva en bredd af 10
meter och därutöfver, men att å öfriga vägar maximifarten bör sättas
till 15 kilometer. Däremot förordar Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län en hastighet i öppen landsbygd af 30 kilometer i timmen.
Åtskilliga länsstyrelser hafva dessutom mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förevarande förslag anmärkt, att föreskriften om den
mindre hastigheten af 12 kilometer i timmen »för städer och byar» ej
vore uttömmande eller lämplig, äfvensom att hastigheten vid mörker
borde ytterligare begränsas. Ofverståthällareämbetet anmärker särskildt,
att samma maximifart ej kunde vara lämplig »för färd å hufvudstadens
gator som för färdande genom hvilken landsortsby som helst».

I de särskilda ordningsföreskrifter rörande automobilåkning å allmän
väg, som, på sätt förut omförmälts, meddelats af Konungens befallningshafvande
i Stockholms och Hallands län, är hastigheten allenast
an gifven för tiden efter mörkrets inbrott, då den ej får öfverstiga 10
kilometer i timmen, medan i de föreskrifter i samma ämne, som utfärdats
af Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, ingen
hastighet alls är angifven annat än vid starkare trafik, då farten ej får
öfverstiga »vanligt hästtraf eller en mil i timmen».

Vidkommande den hastighet, hvarmed automobil må framföras i
en del andra länder, erinras, att maximihastigheten i timmen är: i Danmark
30 kilometer å landsbygd med fri terräng och 15 kilometer i
Köpenhamn, köpstäderna och handelsplatserna, äfvensom nattetid; i
Frankrike: 30 kilometer i öppen och 15 kilometer i kuperad terräng;
i Sachsen: ingen maximihastighet annat än under mörker och i bebygga
orter, då hastigheten ej får öfverstiga 15 kilometer; i Bayern:
i bebygd ort 12 kilometer, men i öfrig terräng och om dagen större
hastighet, för hvilken någon maximigräns ej faststälts; i Italien: 25 kilometer
å landsväg och 15 kilometer i bebygd ort; i England: i allmän
lag 14 miles = cirka 22Vs kilometer, men genom lokala föreskrifter
nedsatt till 12 miles = 20 kilometer; i Spanien: 28 kilometer i obebodd
trakt, men i byar blott 12 kilometer, och i Portugal: 30 kilometer i
allmänhet, men i mera befolkade trakter 10 kilometer. Vid släpvagns
användande är hastigheten i allmänhet än ytterligare reducerad
enligt bestämmelser i de olika författningarna eller reglementena.

Hvad beträffar den hastighet, som hos oss synes böra, såsom
den högst tillåtna, angifvas i en allmän författning, anse vi, att med
hänsyn till den ringa trafik, som råder å vägarna i en hel del trakter af
landet, denna hastighet kan sättas till å landsbygden i allmänhet: 30
kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid mörker eller dimma samt i
stad och köping: 20 kilometer vid dagsljus och 15 kilometer vid mörker
eller dimma, allt i timmen. Att bestämma alltför låg maximihastighet
för automobilerna, som äro inrättade för hastighetsgrader upp till 50 kilometer
i timmen och därutöfver, kan icke vara lämpligt, enär frestelsen till
öfverträdelser då måste blifva större. Enligt hvad Kungl. Maj:ts beskickningar
i Rom och London anmärkt, följas ej heller i Italien och England
föreskrifterna om maximifarten. I England förekomma ock talrika åtal
för öfverträdelser af hastighetsbestämmelserna. Genom de färder med
automobil, som vi varit i tillfälle göra, har enligt vår mening ådagalagts,
att den af oss föreslagna hastigheten icke kan anses öfverdrifven,
eller att den i och för sig skulle vara till fara eller men för annan
trafik. Det har ock visat sig, att hästarna i Stockholm redan rätt
väl vant sig vid automobilerna och icke i allmänhet skrämmas af dessa,
när de framföras med tillräcklig varsamhet.

Vi hafva ansett oss vid den allmänna regelns uppställande böra
för den lägre hastigheten angifva »stad och köping». Hvad beträffar
de orter, som eljest hafva mera sammanträngd befolkning, synas,
vidkommande municipalsamhällena, förhållandena där ej ovillkorligt och
för hela deras område betinga en så låg fart som 15—20 kilometer,

och beträffande »byar», hvilka platser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
angifvit såsom ställen, där den mindre hastigheten borde gälla, så
är, utom det att begreppet by är sväfvande, ofta ej heller nödigt att
där likställa hastigheten med den för stad föreslagna. Det är dessutom
att märka, dels att för landsbygden i § 14 mom. 2 upptagits en
föreskrift om särskild! långsam fart (sådan hastighet att automobilen
kan stannas ögonblickligen) i vägkorsningar samt å sådana ställen, där
lifligare trafik råder eller där körbanan ej kan öfverskådas minst 15
meter framför automobilen, dels ock att om för någon plats å landet,
där i följd af en mera sammanträngd befolkning eller andra ortsförhållanden,
en inskränkning af hastigheten påkallas, sådana bestämmelser
kunna åvägabringas enligt § 14, medan för städerna och med dem
likställda platser på grund af § 13 full frihet skulle råda att genom
lokalbestämmelser inskränka den eljest tillåtna farten.

Från den angifna hastigheten måste uppenbarligen undantag medgifvas
vid hastighetstäflan med automobiler, om sådan täflan bör förutsättas.
Som bekant har hastighetstäflan i utlandet, där, åtminstone för
några år sedan, denna sport drefs till en betydande höjd och automobiler
framfördes med ända till 120—150 kilometers hastighet i timmen,
förorsakat synnerligen svåra olyckshändelser, i främsta rummet för de
med automobilen körande. Med afseende å kappkörningar med automobil
göres det emellertid gällande, att sådana varit den kraftigaste häfstången
till automobilteknikens fullkomnande, och att med den erfarenhet,
som vunnits af kappkörning, synnerligen värdefulla uppslag
hämtats i tekniskt afseende, och en starkare och mera betryggande
konstruktion af automobilfordonets alla delar blifvit en följd.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag innehåller en bestämmelse
om, att kappkörning å allmänna vägar ej får äga rum utan af vederbörande
myndighet för hvarje gång meddeladt särskild! tillstånd.
Öfverståthållareämbetet anser för sin del, att af 11 kap. 15 § strafflagen
samt § 3 i ordningsstadgan för rikets städer följer, att »kappkörningar
med automobil, hvilka icke torde kunna ske på allmänna vägar och
gator utan våda för öfriga trafikerande, därstädes ej få äga rum».
Konungens befallningshafvande i Hallands län anför följande: »Då

kappkörning med automobil icke kan lända till nytta i något annat
afseende än för utrönande af den ena automobiltypens företräde framför
den andra i hastighet, hvilket, därest automobilen skulle vinna ökad
användning i militäriskt hänseende, möjligen kan vara af vikt att känna,
samt då för öfrigt, därest åt de lokala myndigheterna skulle öfverlämnas
att meddela tillstånd till kappkörning, olika beslut, oaktadt för -

hållandena, hvarunder kappkörningen skulle ske, vore enahanda, säkerligen
ofta skulle vara att förvänta, synes det Eders Kungl. Majtts befallningshafvande
bäst, att icke någon bestämmelse alls meddelas om
kappkörning, hvarmed rättighet att i visst fall få anställa kappkörning,
om densamma vore af verklig nytta, kunde vinnas genom att därtill
söka Kungl. Maj:ts tillstånd.»

I den utländska lagstiftningen finnas allmänt föreskrifter om
hastighetstäflan. Så vidt vi känna, är allenast i det synnerligen tätt
befolkade Sachsen bestämdt förbud häremot meddeladt. I Danmark
kan tillstånd till »Prpvekörsel med Automobiler» lämnas af justitieministern
för bestämda vägsträckor. I Baden meddelas tillstånd
till kappkörning af distriktsförvaltningen (Bezirksamt), om kappkörningen
ej skall sträcka sig öfver distriktets gränser, men i annat
fall af inrikesministeriet. Likaså i Bayern. I Frankrike skall sådant
tillstånd sökas hos prefekten i det departement, där täflingen skall äga
rum, och meddelas efter hörande af »les chefs du service de voirie»
och under förutsättning att märerna i vederbörande kommuner lämnat
samtycke till täflingen. Sträcker sig täflingen öfver flere departement,
skall ärendet hänskjutas till inrikesministerns pröfning. I Italien får
hastighetstäflan anordnas efter särskildt tillstånd af prefekten i den
provins, som skall af täflingen beröras. Skall den sträcka sig öfver
flere provinser, utfärdas tillståndet af prefekten i den provins, där
starten sker, men får sådant tillstånd ej meddelas, utan att prefekterna
i öfriga provinser därtill samtyckt. Råda olika meningar mellan prefekterna,
liänskjutes ärendets afgörande till ministeriet för offentliga
arbeten, som bestämmer om täflan får äga rum och villkoren därför.

Att hvarje kappkörning med automobil å allmän väg eller gata
skulle falla under 11 kap. 15 § strafflagen och i stad § 3 i ordningsstadgan
för rikets städer, synes emellertid icke vara obestridligt.
Den möjlighet är icke utesluten, att sådan kappkörning kan ordnas
så, att den, t. ex. efter vägs eller gatas afstängning, ej behöfver
inverka på annan trafik. Det kan tänkas förhållanden, då vägar
äro så belägna, att den allmänna trafiken kan utan men eller olägenhet
hänvisas till en annan bredvidliggande väg, såsom nu emellanåt måste
ske vid en ombyggnad af bro eller för större vägskadas botande. Bestämmelsen
ill kap. 15 § strafflagen gäller ock för landet blott allmän väg,
men det kan, med de af oss uppställda bestämmelser om automobiitrafiks
tillåtlighet, tänkas, att en enskild utfartsväg eller annan enskild väg,
som är för körtrafik tillgänglig, kan i något undantagsfall upplåtas för
hastighetstäflan med automobil, när vederbörande det medgifvit. Hastig -

hetstäflan torde således, låt vara i sällsynta undantagsfall, kunna åvägabringas
utan afsevärdare inverkan på annan gatu- eller vägtrafik. För
sådana fall och. då man utomlands allmänt synes vara ense. om, att en
dylik täflan är till gagn såväl för utrönande af den hastighet, hvartill
en viss automobil kan uppdrifvas, som för pröfning i öfrigt
af hållbarheten och lämpligheten hos en viss automobiltyp,. något som
kan vara af särskild betydelse för automobils användande vid mobiliserings-
och krigstillfälle, hafva vi velat lämna rum för en hastighetstäflan
i särskilda fall. En sådan behöfver ej vara någon större distanstäflan,
utan kan äga rum inom ett visst län, där täflingen, i följd af
möjligheten att under den eller de timmar den pågår anvisa vägfarande
annan väg eller vidtaga andra påkallade åtgärder, kan utan hinder för den
allmänna vägtrafiken anordnas. På grund häraf och då för sådan täflans
tillåtande är nödigt beakta förhållandena å särskilda orter, hvilka kunna
vara väsentligt olikartade, hafva vi ansett, att tillståndets meddelande
kan öfverlåtas till vederbörande Konungens befallningshafvande, hvar
för sitt län. För distanstäflingar, som skulle sträcka sig genom flere
län, finge vederbörande således vända sig till hvar och en Konungens
befallningshafvande, inom hvars län täflingen skulle äga rum. Visserligen
kunna därmed olika beslut inom olika län förväntas, hvarigenom
täflingen blir begränsad till de län, för hvilka medgifvande lämnas;
men detta vore ett försvårande af täflingarna, som ej vore opåkallad^
då större distanstäflingar ej i allmänhet kunna försiggå utan
olägenheter och våda för annan vägtrafik. Däremot ha vi icke ansett
lämpligt att, om täflingen skulle beröra stad, fordra medgifvande jämväl
af stadsmyndigheten därstädes. Ett inhämtande al tillstånd för
hvarje stad, som skulle passeras, komme att öfver höfvan försvåra möjligheten
att anordna dylik täflan. I en stad beröres ock trafiken vida
mindre af en täflan än å landsbygden, i det hastigheten i en stad ej. behöfver
uppdrifvas öfver den eljest tillåtliga, och det därstädes för öfrigt
är lättare att under tiden för täflingen leda öfrig trafik in på några
af täflingen oberörda gator. Vi hafva därför och då Konungens
befallningshafvande, för bestämmande af de närmare villkoren för en
täflan, hvarom här är fråga, i allmänhet torde före beslutets meddelande
infordra yttrande från vederbörande stadsmyndighet, ansett oss
kunna föreslå, att Konungens befallningshafvande äger för hela länet
lämna tillstånd till hastighetstäflan.

Att hänskjuta afgörandet af en ordningsfråga af den art som
hastighetstäflan med automobiler till Kung!.. Maj:ts pröfning har icke
ansetts nödigt, allra helst som Kungl. Maj:t i så fall antagligen skulle,

töi'' inhämtande af förhallandena pa olika orter och möjligheten att anordna
hastighetstäflan utan afsevärdare hinder eller olägenhet för annan
trafik, infordra yttranden af vederbörande Konungens befallningshafvande,
livilkas utlåtanden härvid säkerligen blefve af afgörande betydelse
för frågans slutliga pröfning.

§ Förutom bestämmelser om maximihastigheten torde, vidkommande

körning med automobil i stad, icke behöfva eller ens böra i allmän författning
lämnas några mera ingående stadganden. Olika förhållanden
föi eligga i olika städer, och hvad som är lämpligt i småstäderna
kan ej^ alltid vinna tillämpning i do stora städerna, särskildt
hufvudstaden. För stadssamhällena finnes ock genom ordningsstadgan
föL rikets städer möjlighet att pa ett lämpligt och för hvarje orts förhållanden
afpassadt sätt fa automobiltrafiken ordnad och lämpad efter
de erfarenheter, som härutinnan vinnas. Det har därför ansetts bäst att
för stad låta vederbörande myndighet meddela såväl nödiga inskränkningar
och förbud med afseende å automobils användande å viss gata
eller plats, som ock de bestämmelser, utöfver de i den föreslao-na
stadgan meddelade, Indika kunna för olika städer påkallas.

Då för städerna, just i följd af nämnda stadgas förefintlighet, lätt
kunna träffas erforderliga och lämpliga föreskrifter om automobiltrafik,
bör hvad i § 13 upptagits äfven gälla de orter, köpingar eller municipal
samhällen, där ordningsstadgan för rikets städer tillämpas och där
således . enahanda lätthet som i de egentliga städerna förefinnes att
åvägabringa påkallade ortsbestämmelser.

§ 14 .. På sätt i den allmänna motiveringen framhållits, måste för landet

mom. 1. rätt inrymmas vederbörande länsmyndighet att meddela undantag från
regeln i § 11 och således förordna om förbud eller inskränkningar i
automobiltrafik å viss väg. Momentet gäller för landet, här taget i
betydelse af den egentliga landsbygden och satt emot § 13, som afser
automobiltrafikens ordnande i stad, äfvensom köping och municipalsamhälle,
där ordningsstadgan för rikets städer tillämpas. Meningen
är, att då särskilda olägenheter och faror äro förknippade med autoniobiitiafik
å viss väg, sådan där skall förbjudas eller inskränkas,
r Öl bud för automobiltrafik a viss väg kan påkallas af vägens ringa
bredd eller åt dess eller därå befintliga broars olämpliga beskaffenhet
i öfrigt in. m. Såsom inskränkningar må nämnas, beslut om, att allenast
automobiler af den eller den bredden få framföras å viss smalare

väg, eller att å den eller den vägen eller öfver den och den bron hastigheten
för automobil allenast får vara så och så stor, eller att å viss väg
eller bro autom obiler af allenast den eller den totalvikten må framföras. En
inskränkning sådan som den sistnämnda kan understundom vara lämpligare
än ett rent förbud. Då de vanliga personautomobilerna i
allmänhet ej hafva den tyngd, att de kunna menligt inverka på en
vägbros bestånd, komma inskränkningarna med afseende å vikten
hufvudsakligen att drabba lastautomobilerna. Det kan då emellanåt
vara fördelaktigare för eu automobiltrafikant att kunna för färd öfver
viss bro lossa en del af lasten och taga den kvarlämnade delen däraf
vid en följande resa, än att alldeles förhindras trafikera vägen i följd af
en därå befintlig vägbros beskaffenhet. Nu antydda förbud och inskränkningar
blifva af särskild vikt och betydelse dels i följd af de svenska
vägarnas bredd och beskaffenhet i allmänhet, dels ock därför, att vi,
på sätt längre ned skall beröras, icke ansett oss böra föreslå meddelandet
af särskildt tillstånd för trafik med tunga lastautomobiler.

Under § 13 har framhållits lättheten för städerna att på grund af
ordningsstadgan för rikets städer åvägabringa lämpliga lokala föreskrifter
för automobiltrafikens närmare ordnande. För den egentliga
landsbygden kunna liknande ortsföreskrifter icke med samma lätthet
meddelas och göras tillräckligt effektiva. Då dylika föreskrifter, hvilka
särskildt måste afse en del bestämmelser om körningen, icke torde
kunna komma till stånd på sätt i förordningen om kommunalstyrelse
på landet är föreskrifvet. med afseende å kommunalstadgar till befrämjande
af ordning och säkerhet inom kommunen, hvilket dessutom
vore olämpligt i följd af den synnerliga mångfald och de utan tvifvel
skiftande bestämmelser, som däraf blefve en följd, torde enda
sättet för deras åvägabringande vara, att Konungens befallningshafvande,
i sin egenskap af högsta polismyndighet och sin enligt § 10
i landshöfdingeinstruktionen åliggande »vårdnad därå, att allmän ordning
och säkerhet upprätthållas», hvar för sitt län utfärdade dylika
bestämmelser, för hvilkas öfverträdande visst vite kan fastställas. Detta
sätt för åstadkommande af en del föreskrifter rörande körning; med
automobil måste säkerligen ock tillgripas, då det, särskildt med hänsyn
till den ringa erfarenhet, man hos oss ännu äger om automobiltrafiken
och dess inverkan på annan vägtrafik, samt till de olika förhållandena å
olika orter, näppeligen är möjligt, om det för öfrigt vore lämpligt, att
i den allmänna författningen inrymma alla de bestämmelser, som i nu
förevarande hänseenden kunna påkallas. Men då vissa rörande kör -

§ 14

mom. 2.

ning med automobil å landsbygden beliöfliga föreskrifter kunna antagas
vara af den art, att de höra gälla all automobiltrafik därstädes,
synes det oss vara praktiskt att upptaga dessa i den allmänna författningen,
som därmed ej beköfver afsevärdt tyngas. Därmed vinnes, dels
att det icke blir nödvändigt att inom alla län utfärda särskilda ordningsföreskrifter
rörande automobilkörning eller åtminstone att dessa
blifva af mindre omfattning, dels att bestämmelserna vinna större effektivitet
i allmänhet, dels och att lämpligare bötesbestämmelser och böteslatituder
kunna ernås än genom vitesbestämmelser. Genom upptagande
i. en allmän författning af de viktigaste bestämmelserna om automobilkörning
på landet kommer mindre svårighet att möta för automobilförare,
som färdas inom flere län eller rundt om i landet, att hålla
reda på och ställa sig till efterrättelse de i olika orter gällande föreskrifter
om sådan körning. Allenast i särskilda fall, då ytterligare
bestämmelser vore af nöden, t. ex. för inskränkande tillsvidare eller
för vissa tillfällen af den i allmänhet tillåtna högsta hastigheten, skulle
Konungens befallningshafvande således behöfva utfärda särskilda regler
för automobilkörning.

De föreskrifter vi upptagit rörande körning med automobil på landet
äro sådana, som ej heller torde behöfva undergå förändring efter förhållandena
å de olika orterna, annat än möjligen till skärpning för
vissa landsdelar.

Hufvudsakligen dessa skäl hafva varit för oss bestämmande vid
vårt förslag att i nu förevarande författningsrum inrymma en del ordningsregler
beträffande automobilkörning på landet.

Någon detaljerad motivering af de sålunda föreslagna stadgandena
torde näppeligen påkallas, då deras innebörd bör vara uppenbar.

§ 14 Förbud och _ inskräkningar i automobiltrafik å viss väg på landet

mom. 4. böra, för att blifva tillräckligt kända och uppmärksammade, bringas
till automobiltrafikanternas kännedom medelst anslag å lämpliga ställen
vid eller i närheten af vägen. Då, på sätt i den allmänna motiveringen
framhållits, det icke lämpligen kan ifrågakomma att ålägga alla
eller vissa automobiltrafikanter kostnaden härför, utan denna i stället
bör drabba väghållningsdistriktet, hafva vi för sådant ändamål framlagt
förslag om tillägg till 53 § i väglagen.

Emellertid torde det icke allenast vara förbud och inskränkningar
beträffande automobiltrafik å viss väg, som böra på detta sätt kungöras.
Jämväl andra bestämmelser, utfärdade af Konungens befallningshafvande,
behöfva understundom tillkännagifvas genom anslag

vid själfva vägen. Medan förstnämnda förbud och inskränkningar synas
alltid böra på detta sätt kungöras, torde det kunna öfverlämnas åt
vederbörande Konungens befallningshafvandes pröfning att bestämma,
huruvida jämväl andra lokalbestämmelser skola i enahanda ordning offentliggöras.

Om vid yrkesmässig automobiltrafik erfordras tillkännagifvanden,
som afse allenast den yrkesmässiga trafiken och ej tillika annan
automobiltrafik, till exempel tidtabeller, uppgift å hållstationer m. m.,
synes det lämpligt, att kostnaderna härför bestridas af den, som
utöfvar den yrkesmässiga trafiken. Då för sådan trafik erfordras ett
särskild! tillstånd, och kostnaden för anslag af nyss angifna beskaffenhet
således kan sökanden åläggas i tillståndsresolutionen, har det
icke ansetts nödigt att i förevarande moment göra särskildt undantag
med afseende å nämnda kostnad, helst det är i tillståndshafvarens
eget intresse, att lämna allmänheten kännedom om, huru den yrkesmässiga
trafiken är ordnad.

Under hänvisning till hvad förut yttrats beträffande rättigheten §
att såsom förare manövrera automobil, torde här allenast behöfva framhållas,
att vi, i likhet med hvad allmänt gäller i den utländska automobillagstiftningen
och hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit,
satt förares minimiålder till 18 år. Man måste nämligen påfordra,
att föraren skall innehafva den, för så vidt af åldern beror,
stadga och mognad i omdömet, som påkallas för att med sinnesbehärskning
och lugn manövrera ett fordon, som drifves med mekanisk
kraft, och hvars hastighet kan uppdrifvas till sådan höjd som automobilens.
Vidare bör föraren uppenbart besitta kunskap och erfarenhet i
automobils skötsel och manövrering samt nödig kännedom om dess
konstruktion. Att vi för den privata automobiltrafik eu icke anse särskild
kompetenspröfning erforderlig eller i afsevärdare grad betryggande
för trafiksäkerheten, har förut framhållits.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag upptager, att förare
skall förete läkareintyg därom, att han är fri från sådana organiska
fel (närsynthet, döfhet och liknande), som kunna vålla olägenhet
och fara vid förandet af automobil. Flere Konungens befallningshafvande
hafva framhållit, att mindre grad åt omförmälda fel
och lyten icke borde utgöra hinder för rätten att föra automobil.

Det synes oss emellertid vanskligt att härutinnan uppställa några allmänna
författningsbestämmelser, hvadan vi ansett tillräckligt att i den

allmänna författningen betona, att föraren skall vara lämplig såsom
sådan. Med af oss föreslagna ansvarighet för automobilägaren vid
skada, som af förare vållats, och bötesansvar för användande af
förare, som ej är tillräckligt kunnig i automobils skötsel och manövrering,
eller som eljest är olämplig, torde den fara, som uppstår därigenom
att obehöriga eller i följd af kroppslyte eller annat förhållande olämpliga
personer användas såsom förare, vara skäligen ringa. När i ett speciellt
fall åtal skett för användande af obehörig förare, blir det domstolens
sak att pröfva, om personen i fråga kan anses uppfylla föreskrifterna
i § 15, och torde då ock komma i betraktande frågan om de
lyten, som kunna göra honom olämplig såsom förare.

Att förare af automobil i yrkesmässig automobiltrafik skall innehafva
ytterligare kvalifikationer och särskildt tillståndsbevis, inhämtas
af § 22.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik.

§ 16. Till förebyggande af hvarje missförstånd har i § 16 uttryckligt fram hållits,

att för yrkesmässig automobiltrafik gäller, icke blott hvad §§
17—23 upptaga, utan jämväl den föreslagna stadgan i öfrigt.

Att här definiera hvad som menas med yrkesmässig automobiltrafik
lärer icke vara behöfligt, då detta ligger i själfva uttrycket och dessutom
angifvits i det förslag till lag, vi särskildt framlagt.

§ 17. För utöfvande af yrkesmässig trafik anse vi, på sätt i den allmänna

motiveringen framhållits, ett särskildt tillstånd erforderligt. Tillståndet
synes böra lämnas för landet af Konungens befallningshafvande i det
eller de län, där trafiken skall äga rum, och för stad af vederbörande
magistrat eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse (för Stockholm af
öfverståthållareämbetet). Att låta Konungens befallningshafvande meddela
tillstånd för hela länet och således jämväl för därinom belägna
städer, hvilket af flere Konungens befallningshafvande ifrågasatts, torde
vara mindre lämpligt. Särskildt för de stora städerna (såsom Göteborg,
Malmö m. fl.) synes det böra bero af de lokala myndigheternas beslut,
om och i hvad omfattning samt under hvilka villkor yrkesmässig automobiltrafik
må äga rum å stadens allmänna platser.

Det bör vara en sökande angeläget att själfmant till vederbörande
myndighet eller på dess anmodan lämna besked om, å hvilka vägar
o. s. v. han vill idka yrkesmässig trafik. En författningsbestämmelse

härom har emellertid icke ansetts nödig, helst det åtminstone för
stad oftast torde förekomma, att tillstånd till automobiltrafik sökes,
likasom till annan åkerirörelse, för hela staden och icke allenast för
vissa delar däraf eller för vissa gator. För landsbygden torde tillstånd
till yrkesmässig trafik allenast komma att lämnas för vissa vägar eller
för förbindelse mellan vissa orter eller för viss rayon kring en automobilstation.

Föreskrifterna i § 18 torde kanske synas obehöfliga, då veder- § 18
börande myndighet vid pröfning af en ansökning om tillstånd till
yrkesmässig automobiltrafik alltid måste utreda de förhållanden, som
inverka på frågan, men de hafva ansetts lämpliga såsom en erinran
om de särskilda omständigheter, som härvid behöfva uppmärksammas.

Dét kan ofta blifva fråga om eu rent teknisk undersökning af en
hros bärkraft och om påkallade åtgärder till brons förstärkande. Åtminstone
på landet torde en dylik undersökning, för hvilken Konungens
befallningshafvande behöfver anlita sakkunnig person, t. ex. tjänsteman
vid väg- och vattenbyggnadskåren, icke aflöpa utan särskilda kostnader;
och då Konungens befallningshafvande till deras gäldande saknar
medel, och kostnaden ej heller rimligen kan åläggas väghållningsdistriktet,
har det ansetts lämpligt föreskrifva, att sökande af tillstånd
till yrkesmässig trafik har att gälda nämnda undersökniugskostnad.

Vidare har, om trafiken skall äga rum på landet, de väghållningsskyldigas
hörande ansetts böra föreskrifvas, enär därmed betydelsefulla
upplysningar och förslag till de villkor, som böra fästas vid ett speciellt
tillstånd, kunna framkomma.

Vi hafva ansett nödigt, att de automobiler, som skola användas i § 19
yrkesmässig trafik, blifva formligen godkända. Det är nämligen väl
möjligt, att en automobil, mot hvars beskaffenhet och allmänna lämplighet
anmärkning ej varit att framställa och som i följd häraf tilldelats
igenkänningsnummer, kan vara olämplig för en yrkesmässig trafik t. ex.
för personbefordran, där vissa anspråk kunna ställas på prydlighet och
bekvämlighet, skydd mot regn och blåst o. s. v. Med afseende å dylikt
godkännande synes annat ej böra ifrågakomma, än att hvarje myndighet,
som har att bestämma om tillstånd till den yrkesmässiga trafiken, ock
får pröfva de särskilda automobilernas lämplighet för orten och där
föreliggande förhållanden. Det är ju tänkbart, att eu viss automobil
kan för landsbygden fylla skäliga anspråk, men i följd af sin storlek
eller mindre prydlighet icke anses i samma grad lämpad för trafiken
i en större stad.

§ 20..

Före godkännandet bör automobilen hafva tilldelats igenkänningsnummer,
hvarvid sålunda utredts, att automobilen uppfyller de allmänna
föreskrifterna i § 1. Frågan om godkännande af en automobil i yrkesmässig
trafik synes nämligen böra hållas skild från den om
tilldelandet af igenkänningsnummer. Det är ej alltid samma myndighet,
som har befattning med dessa bägge frågor. Igenkänningsnumret
meddelas allenast af Konungens befallningshafvande, berättigar till
trafik i allmänhet och gäller för hela riket; ett godkännande af
automobil för yrkesmässig trafik åter lämnas af den myndighet, som pröfva!’
tillståndsfrågan, d. v. s. Konungens befallningshafvande eller magistrat,
och afser en viss trafik inom gränsen af tillståndet.

Instrumentet öfver den besiktning, som föregått tilldelandet af
igenkänningsnumret, har ansetts böra företes —■ ena exemplaret har
automobilägaren fått tillbaka, påtecknadt med numret, och han kan
sedan lämna afskrifter däraf till de myndigheter, som skola godkänna
automobilen, — enär det ofta kan inträffa, att detta instrument
ej är tillgängligt för den myndighet, som skall godkänna automobilerna
eller för den besiktningsman, som eventuelt skall undersöka deras särskilda
lämplighet, något som emellertid måste anses erforderligt och
underlätta pröfningen och den ytterligare besiktning, som tilläfventyrs
kan behöfvas. Emellanåt torde ock inträffa, att automobilernas lämplighet
kan tillfyllest utrönas blott efter det nämnda besiktningsinstruiuentet,
och att således besiktning enligt mom. 2 blir obehöflig.

Det har ock ansetts lämpligt påfordra, att vid anmälan af viss
automobil till godkännande i yrkesmässig trafik uppgift skall lämnas
å det antal personer eller vikten af den last, som afses för automobilen.
En undersökning af dess lämplighet för den afsedda yrkesmässiga trafiken
bör ock omfatta frågan om personantal eller lastvikt; och den myndighet,
som har att godkänna automobilen, kan vid godkännandet, om så
behöfves, inskränka begärda antalet eller vikten, och således godkänna
automobilen allenast för det och det personantalet eller den och den
lastvikten.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hafva vi vid den
yrkesmässiga trafiken, då ett utbjudande till allmänheten af ett visst
befordringsmedel äger rum, ansett ett uttryckligt stadgande böra meddelas
därom, att tillstånd till yrkesmässig trafik medför skyldighet för
tillståndshafvaren att ställa sig till efterrättelse den taxa för befordran
af personer eller gods, som kan varda fastställd. Sättet för dylik taxas
meddelande synes ock böra angifvas. Taxa för begagnande af auto -

mobil, som utbjudes till allmänheten för befordran af personer eller
gods, kan ej likställas med de i kommunalförordningarna omförmälda
nya eller förhöjda af gifter å den allmänna rörelsen såsom väg-, bro-,
hamn- och färjpenningar m. m., hvilka skola underställas Kungl. Maj:ts
pröfning. Vid yrkesmässig automobiltrafik utbjudes ett visst befordringsmedel,
hvaraf * det är den enskilde obetaget att begagna sig eller ej.
Hvad beträffar stad, lära taxor för begagnande af automobil, som användes
i yrkesmässig trafik, falla under eller böra likställas med de i
§ 23 af ordningsstadgan för rikets städer omförmälda »taxor för åkare,
hyrkuskar, dem som betjäna allmänheten med omnibusvagnar, stadsbud,
bärarelag eller dylikt». '' Det bör således ankomma på vederbörande
magistrat att, där behof af taxor för yrkesmässig automobiltrafik inom
staden förekommer, upprätta sådana och underställa dem Konungens
befallningshafvandes pröfning. För landet åter torde befogenhet att
fastställa taxor, där behof af sådana uppstår, böra genom en uttrycklig
bestämmelse i nu förevarande författning tillerkännas vederbörande
Konungens befallningshafvande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt, att bestämmelse
bör meddelas därom, att ett tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
medför skyldighet att mot aftalad ersättning bestrida den postföring,
som postverket kan vilja anförtro sökanden. Med afseende härå
hafva flere Konungens befallningshafvande anmärkt, att beloppet af
denna ersättning borde vid olika meningar bestämmas af Kungl. Maj:t.
Ehuru jämväl vi anse, att regelbunden yrkesmässig automobiltrafik kan
i vissa trakter blifva af betydelse för postbefordran, torde dock en föreskrift
i det syfte, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, afse ett
alltför speciellt förhållande för att böra i en allmän författning upptagas.
En dylik postbefordran torde en utöfvare af yrkesmässig automobiltrafik
i allmänhet gärna åtaga sig. Denna befordran kan ock, när
det är fråga om cn regelbunden yrkesmässig trafik mellan orter, där eu
postbefordran med automobil kan vara till gagn, ordnas därigenom att,
när sådant påyrkas och skäl därtill föreligga, vederbörande genom en
bestämmelse eller ett villkor i tillståndsresolutionen ålägges att befordra
post. Men det kan ock tänkas fall, då en postbefordran skulle
väsentligt inkräkta på, automobilens afsedda hufvudändamål (personeller
lastbefordran), och då kan det vara obilligt, att ett åläggande att
befordra post finnes fastslaget.

Vid den yrkesmässiga automobiltrafiken hafva vi, för betryggande
af den trafikerande allmänhetens intressen, ansett nödigt, att, förutom

§ 21.

de besiktningar, soni antoniobilen skall undergå i de, äfven för den
yrkesmässiga trafiken gällande fall, hvarom i § 7 stadgas, påfordra
en periodisk undersökning. Det har emellertid ansetts tillfyllest, att
tiden för sistnämnda undersökning räknas från senast verkställda besiktning.
Myndighet, som meddelat tillstånd till yrkesmässig trafik,
torde således, i fall tre kalenderår förflutit från den af myndigheten
kända senaste besiktning utan att bevis inkommit därom, att automobilen
undergått ombesiktning enligt § 21, infordra förklaring af tillståndshafvaren;
och upplyses då, att en besiktning enligt § 7 ägt rum
under mellantiden, föreligger icke skyldighet för ombesiktning förrän
under det tredje kalenderåret från det besiktningen enligt § 7 verkstälts.
Det sålunda föreslagna förfaringssättet med ombesiktningar har
så mycket hellre synts tillräckligt ur säkerhetssynpunkt, som vederbörande
myndighet kan förordna om extra besiktning, när helst anledning
därtill förekommer.

§ 22. . För rättighet att tjänstgöra såsom förare af automobil i yrkesmäs sig

trafik hafva vi ansett ett särskildt tillstånd böra påfordras. Det är
visserligen, såsom förut framhållits, icke gifvet, att ett sådant tillstånd
utgör, någon alldeles tillförlitlig mätare af en persons kompetens och
lämplighet såsom förare; men någon särskild garanti måste tillståndet
alltid anses utgöra, en garanti, så mycket mera påkallad som det
vid den yrkesmässiga trafiken gäller den allmänhets säkerhet, som
anförtror sig åt befordran med en mot betalning utbjuden automobil.
Af denna anledning har ock fog synts föreligga att, i enlighet med
hvad ^ väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, höja minimiåldern
föi sådan förare till 21 år. I konsekvens med öfriga af oss föreslagna
bestämmelser om den yrkesmässiga automobiltrafiken har det ansetts,
att hvarje myndighet, som lämnat tillstånd till trafiken, ock bör meddela
tillståndsbevis åt förare. Det kan visserligen i följd häraf hända,
att en person kan få tillstånd såsom automobilförare i ett län, men
icke i ett annat. Något dylikt torde dock i allt fall förekomma blott
undantagsvis. Det är ju ej heller alldeles otänkbart, att en person kan
lämpa sig såsom automobilförare på landet, men t. ex. ej i Stockholm.

§ 23. Då det synes böra lämnas vederbörande frihet att efter omständig heterna

kunna återkalla ett tillstånd till yrkesmässig trafik, äfvensom
lämnadt godkännande af automobil och förares tillståndsbevis, har, på
sätt flere Konungens befallningshafvande ock påyrkat, en bestämmelse
härom upptagits i § 23. Att med afseende å ett dylikt återkallande lämna

Öl

några speciella föreskrifter i författningen liar icke ansetts lämpligt.
Genom att hålla bestämmelsen i allmänna ordalag blir den bäst tillämplig
på alla förhållanden. Bland anledningar till återkallelse enligt § 23
kunna nämnas, att tillståndsresolutionens bestämmelser ej följas, att
trafiken visar sig medföra större våda och fara för annan trafik, att
automobilerna befinnas otillförlitliga eller eljest olämpliga, att fastställda
taxor ej följas, att förare beträdts med öfverträdelser af allmänna eller
särskilda föreskrifter eller genom onykterhet eller opålitlighet visat sig
olämplig o. s. v.

Af § 30 inhämtas, att undantag från stadgandena rörande yrkesmässig
automobiltrafik gifvits beträffande af staten utöfvad sådan trafik; och
hänvisas till hvad i motiveringen till nämnda § härom yttrats.

I eu del länder erfordras särskild! tillstånd för trafik med vissa
tunga lastautomobiler, så t. ex. i Baden och Bayern för automobil, som
med full last väger öfver 4,000 kg. Ett upptagande af ett dylikt stadgande
i en författning om autom o biltrafik i vårt land skulle visserligen
vara förenadt med den fördel, att man därmed kunde i förväg förvissa
sig om vägars och broars beskaffenhet och lämplighet för sådana automobiler.
Då emellertid de tunga lastautomobilerna i allmänhet färdas på
mindre sträckor, och vi upptagit föreskrift om, att förbud eller inskränkningar
i vissa vägars eller broars befarande med automobiler i allmänhet
eller med automobil af viss tyngd kunna meddelas, har det icke ansetts
behöflig! föreslå särskild! tillstånd för begagnande af sådana automobiler.
Skulle en ökad kostnad i visst vägunderhåll orsakas vederbörande
väghållare, kan trafikanten enligt 6 § i den af oss framlagda
lag, innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, förpliktas härför
utgifva underhållsbidrag.

Ansvarsbestämmelser.

De i mom. 1 angifna förseelser beröra hufvudsakligen automobilens
författningsenliga beskaffenhet och utrustning, och synes ansvaret för
dessa förseelser i följd häraf böra såsom regel åläggas automobilägaren.
Det kan ifrågasättas, om icke, i fall nyttjanderätten till automobilen är
öfverlåten å annan, sådan innehafvare borde, i stället för ägaren, åläggas
ansvar för de förseelser, hvarom här är fråga. Det har emellertid synts
oss uppenbart, att ett tillfälligt öfverlåtande af eu automobil för en

§ 24.

viss färd eller för någon eller några dagar ieke bör grunda någon
skyldighet för innehafvareu att tillse och ansvara för att automobilen
är författningsenligt beskaffad och utrustad eller att den förare, som
medföljer, är kompetent och lämplig såsom sådan. Det vore obilligt,
att t. ex. eu person, som varit på besök hos en annan och erbjudes
en den förre tillhörig automobil för hemfärden, skulle ådömas ansvar
för att den automobil, han sålunda begagnar, tilläfventyrs icke är i
vederbörligt stånd eller icke föres af behörig person. Eu dylik innehafvare
torde också ofta hafva svårt att förvissa sig om dessa förhållanden,
då han icke alltid kan, i samma grad som man har rätt fordra
af en ägare, sitta inne med nödiga kunskaper härför. Först när det är
fråga om eu mera stadigvarande nyttjanderätt kan fog tänkas föreligga
att ålägga sådan innehafvare ansvar i stället för automobilägaren. Men
gränsen mellan dessa olika slag af nyttjanderätt, man må nu sätta den
i formen för själfva öfverlåtelsen eller i tiden för densammas giltighet,
är svår att finna, och ett stadgande i sådant syfte kunde ofta föranleda
till obillighet. På grund af hvad sålunda anförts, och då de förseelser,
hvarom i mom. 1 är fråga, ådagalägga bristande tillsyn från ägarens
sida af hans egendom, hafva vi funnit öfvervägande skäl föreligga för
att låta ansvar för ifrågavarande förseelser drabba automobilägaren.

Afser en i mom. 1 upptagen förseelse automobil, som användes i
yrkesmässig trafik, blir det, enligt § 33, tillståndshafvaren till trafiken,
som ådömes ansvar. En sådan tillståndshafvare måste nämligen alltid
anses pliktig att tillse och ansvara för den författningsenliga beskaffenheten
och utrustningen af den automobil, som han brukar i trafiken.

De i mom. 2, 3 och 4 innehållna bestämmelser torde icke påkalla
särskild motivering.

§25. I § 25 äro sammanförda de förseelser, för hvilka förare bör åläggas

ansvar. Vid öfverträdelse af bestämmelserna i § 12 eller § 14 mom. 2
kan ansvar äfven enligt 11 kap. 15 § strafflagen för öfverdådig framfart
tänkas ifrågakomma; men synas förseelserna mot förstnämnda författningsrum
i hvarje fall utgöra särskilda brott.

Ehuru de förseelser, hvarom i denna § är fråga, åtminstone vid iteration,
kunna vara sådana, att ett högre bötesmaximum än 100 kronor
kunde synas befogadt, hafva vi emellertid ej ansett oss höra sätta
detta maximum högre än till nämnda belopp, enär förseelser, liknande
dem, hvarom här är fråga, komma att, om de begås i stad, bedömas
efter ordningsstadgan för rikets städer eller på grund däraf utfärdade
bestämmelser, samt för öfverträdande af sådana föreskrifter och bestämmelser
högre bötesansvar än 100 kronor ej kan åläggas.

Såväl med hänsyn till beskaffenheten af de föreskrifter, för hvilkas § 29.
öfverträdande bötesansvar utsatts, som af principiella skäl hafva vi
ansett ådömda böter böra tillfalla kronan.

Undantagsbestämmelser.

Vidkommande automobil, som tillhör staten eller kommuns brand- § 30.
väsen, har det ansetts lämpligt, att i så måtto meddela undantag från
stadgans bestämmelser, att för sådan automobil igenkänningsnummer
under den form, som för andra automobiler föreslagits, icke skulle
erfordras. Med afseende å automobiler, tillhörande staten, synes ändock
tillräcklig garanti för deras författningsenliga beskaffenhet föreligga, då
vederbörande statstjänstemän, som vårdnaden af automobilen åligger,
måste hafva till tjänsteplikt att tillse, att automobilen är i författningsenligt
och dugligt skick. Med hänsyn till det speciella och viktiga
ändamål, som en automobil, tillhörig kommuns brandväsen, har att fylla,
lärer det vara att antaga, att jämväl sådan automobil alltid kommer
att vara på föreskrifvet sätt inrättad och utrustad. Användningen af en
brandväsendets automobil är ock vida mer inskränkt än andra automobilers.

I följd af hvad ofvan anförts böra ock föreskrifna besiktningar å
staten eller kommuns brandväsen tillhörig automobil verkställas af
teknisk och sakkunnig personal, som inrättningen har till sitt förfogande.
Då vi såsom villkor för denna lindring föreslagit, att automobilen
skall föra ett särskild! igenkänningstecken, som skiljer den såväl
från automobiler i allmänhet, som, genom numrering eller på annat lämpligt
sätt, från andra samma institution tillhöriga automobiler, har principen,
att hvarje automobil skall genom särskild! igenkänningsmärke kunna
skiljas från andra, icke blifvit frångången. Dylikt igenkänningstecken
måste till sin liufvudsakliga beskaffenhet vara inrättadt i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i § 6 mom. 2, enär annars automobilens
igenkännande kunde försvåras. Att automobilen skall uppfylla bestämmelserna
i § 1 är uppenbart, då från denna § undantag ej skett för nu
ifrågavarande automobiler; liksom det ock, beträffande automobiler,
hvarom förevarande § handlar, skall tillses, att de ständigt uppfylla
samma föreskrifter.

Från öfriga bestämmelser i stadgan bär ej ansetts påkalladt meddela
undantag, då vissa statens automobiler väl ock torde komma att an -

vändas i allmän trafik. Skulle en yrkesmässigt utöfvad au tomo biltrafik
af staten drifvas, hvilket t. ex. för postverket (diligenser) kan ifrågakomma,
synes dock mindre lämpligt, att tillstånd till och villkor för
sådan trafik meddelas i den ordning §§ 17—23 angifver, hvadan undantag
i sådant hänseende här upptagits.

§ 31. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län har ifrågasatt, att

särskilda undantagsbestämmelser borde meddelas med afseende å automobil,
^ som af utlänning medföres hit till landet för tillfälligt bruk.
Ett sådant undantag torde ej sakna betydelse för turisttrafiken och
vara särskildt behöfligt i Skåne, dit automobiler från Danmark emellanåt
öfverföras för färder under någon eller några dagar. Enligt hvad det
torde framgå af den öfversikt af den utländska lagstiftningen, som
åtföljer detta betänkande, äro med afseende å automobils beskaffenhet
och utrustning stränga och tillfredsställande bestämmelser allmänt
utfärdade i andra länder, hvadan det icke bör vara förenadt med afsevärdare
risk att tillåta en i utlandet godkänd automobil att utan
föregående besiktning tillfälligt användas här i landet. I § 31 hafva
vi därför upptagit, en undantagsbestämmelse för automobil, som för tillfälligt
bruk här i landet hitförts af utlänning. Då anskaffandet af
igenkänningsnummer för en dylik automobil möter en del svårigheter
och tidspillan, torde en tillfällig användning af automobilen kunna
tillåtas utlänningen, äfven om automobilen ej här i landet tilldelats
sådant nummer; men det måste då på annat sätt styrkas, att automobilen
är i betryggande skick, hvadan utlänningen bör innehafva
behörigt bevis härom, hvilket af svensk polis- eller tullmyndighet
i den ort i riket, dit utlänning först ankommer, bör förses med intyg
om uppvisandet. Då en sådan automobil måste passera tullmyndigheten
å gränsorten, har det föreslagits, att dylikt intyg skall kunna meddelas
jämväl af tullmyndighet. Det kan uppstå fråga, om ej automobilen
ändock borde föra något slags igenkänningsmärke, men har det synts
bättre att. icke föreskrifva ett sådant. Förutom svårigheten att finna
ett lämpligt, lätt tillgängligt igenkänningsmärke, skulle ett dylikt
märke lätt kunna föranleda missbruk. Får en polisman se eu automobil,
som ej förer igenkänningsnummer, eller, hvad statens automobiler
beträfiar, annat liknande igenkänningstecken, vet han, att det
antingen .är. en utlännings automobil, eller ock en automobil, som, ehuru
därtill pliktig, ej förer igenkänningsnummer, i hvilket senare fäll således
en förseelse är begången, som bör beifras.

Ofriga föreskrifter i stadgan likasom den föreslagna lagen angående

ansvarighet för skada genom automobiltrafik synes utlänning böra vara
underkastad.

För att undvika missbruk och då det undantag med afseende å
igenkänningsnummers tilldelande och förande, hvarom här är fråga,
blott bör afse tillfälliga besök här i landet, bör det angifna undantaget
allenast gälla kortare tid, som vi anse kunna begränsas till en
månad. Vill utlänning längre än nu nämnda tid bruka automobilen,
måste han således gå i författning om erhållande af särskildt igenkänningsnummer
för sin automobil, något hvartill han ock i sådant fall
har godt tillfälle.

Föreskrifter om motorcykel.

På sätt anförts vid motiven till 6 § i den framlagda lagen, inne- § 32.
fattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, faller med motor försedd
två- eller trehjulig velociped (motorcykel) under den i samma lag innehållna
definitionen å automobil och således, då automobil i nu förevarande
stadga tages i samma betydelse som i den nämnda lagen,
under stadgan. Emellertid påkallas för dessa motorcyklar särskilda
föreskrifter som ej blott, såsom de i §§ 30 och 31 meddelade, äro undantagsbestämmelser,
utan jämväl upptaga särskilda föreskrifter utöfver
hvad stadgan innehåller, hvarför bestämmelserna om motorcyklar upptagits
under särskild afdelning. För motorcykel, såsom jämförelsevis
ofarlig, åtminstone för annan än den, som därå färdas, har det icke
ansetts nödigt föreskrifva besiktning och tilldelande af särskildt igenkänningsnummer.

Undantags- och tilläggsbestämmelserna med afseende å motorcyklar
torde icke behöfva särskildt motiveras.

Motorcykel, som sammankopplas med släpvagn, underkastas flerstädes
i utlandet alla de bestämmelser, som meddelats för automobiler;
men, då vi icke inse nödvändigheten häraf, eller att de för automobiler
i allmänhet gällande föreskrifter blifva eller lämna blifva mera tillämpliga
å motorcykeln genom att till densamma kopplas släpvagn, finna
vi icke skäl föreligga att föreslå en bestämmelse i ofvan antydt syfte.

Ofri ga bestämmelse)''.

§ 33. Enär på flere ställen i stadgan användts uttrycket automobilens

ägare, men de åligganden och det ansvar, som falla på ägaren, böra
beträffande automobil, som användes i yrkesmässig trafik, tillkomma
och drabba den, som undfått tillstånd till den yrkesmässiga trafiken,
har i § 33 upptagits en bestämmelse härom.

§ 34. Då vi anse, att äfven ett rent tillfälligt manövrerande af automobil

måste göra den, som därmed tager befattning, till förare vid detta tillfälle,
hafva vi funnit nödigt att i § 34 föreslå ett stadgande, att hvar
och eu, som vid ett speciellt tillfälle manövrerar automobil, är att anse
såsom automobilförare.

§ 35. På åtskilliga ställen i stadgan talas om automobilägare och till ståndshafvare

till yrkesmässig trafik. I allmänhet torde någon vidare
bestämmelse om hvem som vid särskilda förhållanden bör anses såsom
ägare eller tillståndshafvare icke påkallas — den i § 2 omförmälda
namnskylt bör t. ex., om ägaren är aktiebolag, upptaga bolagets och ej
de särskilda styrelsemedlemmarnas namn —; men för ansvarsbestämmelsernas
tillämpning synes erfordras ett stadgande, som för särskilda
fall klargör hvem, som är att anse såsom automobilägare och tillståndshafvare
till yrkesmässig automobiltrafik, hvarför bestämmelser i sådant
syfte inrymts i § 35.

Vidkommande staten eller kommun tillhörig automobil lärer det
alltid finnes någon statens eller kommunens tjänsteman, som betros
med bestämmanderätten öfver automobilens användande, och hvilken
sålunda bör fullgöra och ansvara för iakttagande af de föreskrifter,
hvars öfverträdande medför straff för ägaren eller, vid yrkesmässig
trafik, tillståndshafvaren.

§ 36. Beslut om tilldelande af igenkänningsnummer för automobil, om

förbud för viss automobil s användande eller förklarande, att sådant
förbud ej utgör hinder för automobilens tagande i förnyadt bruk, gälla
för hela landet; och är det således för automobiltrafikens öfvervakande
af vikt, att dessa beslut lätt och säkert kunna bringas till landets polismyndigheters
kännedom. Då en sådan kännedom ej kan i tillräckligt
vidsträckt grad vinnas genom meddelanden i länskungörelser eller orts -

tidningar, och deras införande i post- och inrikes tidningar ej heller
kan vara lämpligt, enär de lägre polistjänstemännnen i allmänhet ej
hafva tillgång till denna tidning, hafva vi ansett förevarande beslut
böra inflyta i publikationen polisunderrättelser antingen under särskild
afdelning eller, kanske än hellre, i särskild! bihang. Genom denna
publikation, som i stor utsträckning tillhandahålles landets polismyndigheter,
kunna de meddelanden, hvarom här är fråga, med stor lätthet
nå rikets alla polistjänstemän.

Den framlagda stadgan måste äga tillämpning jämväl å de automobiler,
som vid dess trädande i kraft äro i bruk, oansedt om tillstånd till
automobilernas användande meddelats eller icke.

Då det lärer vara lämpligt, att någon kortare tid förflyter mellan stadgans
promulgerande och dess trädande i kraft, kunna besiktningsmän
under mellantiden blifva utsedda och erforderliga besiktningar äga rum,
äfvensom i fall af behof, ändringar å automobiler, som ej fylla stadgans
bestämmelser, medhinnas.

III. Lag angående ändring af 53 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891.

Med afseende å detta lagförslag hänvisas till hvad som härutinnan
anförts vid den allmänna motiveringen, äfvensom till motiven under §
14 mom. 4.

Sammanfattning af den utländska
lagstiftningen angående
automobiltrafik.

Danmark.

Automobiltrafiken, som till eu början gjordes till föremål för ortsbestämmelser
(i Köpenhamn och i Fredriksberg), är numera ordnad genom en allmän lag, Lov
om Körsel med Automobiler af den 15 Maj 1903, som trädt i kraft den 15 juni
samma år.

Lagen äger tillämpning å körning med automobil (motorvagn, motorcykel) å
offentlig gata, väg eller plats. Med afseende å beskaffenheten af automobil meddelas i
lagen en del bestämmelser: den skall vara så inrättad, att dess begagnande ej medför
fara eller väsentligt starkare buller än vanliga fordon utan kraftmaskin; den får ej
utveckla rök, ånga eller elak lukt, som kan vara till hinder för samfärdseln; inrättningar
till utstötande af ånga skola vara så anbragta, att utströmningen äger rum på
så litet märkbart sätt som möjligt. Motorvagnar få ej i storlek eller utseende väsenligt
afvika från hittills i bruk varande häståkdon. Viss hjulbredd samt den högsta
höjd och bredd, automobil får innehafva, angifvas. Hvar motorvagn skall vara försedd
med två, af hvarandra oberoende bromsar, hvar motorcykel med en sådan apparat.
Signalhorn, som utan särskildt skrämmande verkan afgifver erforderliga varningssignaler,
skall finnas. Styr-, broms- och signalapparater skola vara lätta att handhafva
och så anbragta, att föraren kan nyttja dem utan att han behöfver vända sin uppmärksamhet
från körbanan. Apparaterna skola ej ens vid mörker kunna förväxlas.
Hvar motorvagn skall hafva två lyktor (motorcykel en) med ofärgadt glas, hvilkas
ljus kan synas framifrån och belysa körbanan minst 15 alnar framför fordonet.
Lykta till belysande af motorvagns nummer skall finnas. Släpvagn till automobil får
ej användas utan polismyndighetens tillstånd.

Justitieministern kan efter ansökning meddela tillstånd till profkörning med
automobiler å bestämda vägsträckor.

Hvarje automobil skall, innan den tages i bruk, skriftligen anmälas hos polisöfverheten
i den jurisdiktion, där ägaren bor. Anmälningsskyldigheten hvilar på ägaren
eller, om denne ej bor i landet, den, som å hans vägnar disponerar öfver automobilen.
Anmälningen skall innehålla vissa uppgifter angående ägaren, automobilens typ,
tillverkare o. s. v. Automobilen skall därefter uppvisas för polismyndigheten eller för af
denna bestämda sakkunniga för pröfning, huruvida automobilen fyller ofvan angifna
fordringar och för öfrigt är af beskaffenhet, att den utan fara kan få användas
i allmän trafik. Befinnes allt i vederbörligt skick, förses automobilen af polismyndigheten
med stämpel eller märke. Detta märke anbringas i enlighet med de närmare
föreskrifter justitieministeriet meddelar, hvarmed automobilen blir befriad från att
föra märken, som äro fastställda för andra fordon. Märkets bokstäfver och siffror
skola hafva viss bredd (6 Tömmer). Automobilen antecknas i särskildt register, och
ägaren undfår bevis öfver anmälningen.

Ombyte af ägare till automobil skall anmälas såväl i förre som i nye ägarens
hemort; ägarens flyttning till annan jurisdiktion likaledes hos polismyndigheten såväl

Lov den
15 maj 1903.

Allmänna

bestämmelser.

Bestämmelser,
som röra
automobilägaren.

102

Bestämmelser,
som röra
automobilföraren.

Straff- och.
skadeståndsbes
tämmelser.

där lian senast bott som å det nya stället. Automobilen skall då uppföras i registret
för den nya orten och förses med nytt, denna ort afseende igenkänningsmärke.

Polismyndigheten i ägarens hemort kan när som helst påfordra automobilens
uppvisande och låta undersöka dess fortfarande författningsenliga skick. Om den ej
längre fyller meddelade föreskrifter, kan förbud meddelas för automobilens användande
i offentlig trafik, och skall då igenkänningsmärket borttagas.

Ägaren är ansvarig för att automobilen alltid är i godt stånd, att föreskri fn a,
märken finnas och att den föres af pålitlig person. Ägaren är pliktig att, på anmaning
af polismyndighet, uppgifva, hvilka personer vid olika tillfällen fört automobilen.

Förare skall om sin kännedom af maskinen och dess behandling samt sin lämplighet
såsom förare innehafva bevis, utfärdadt af polismyndigheten i förarens hemort eller
af denna myndighet godkänd sakkunnig person. Personer under 18 år och berusade
få ej föra automobiler.

Innan körning börjar, skall förare förvissa sig om att alla apparater, särskildt
bromsinrättningarna, fungera väl. Körning med automobil är i regeln tillåten å alla
landsvägar (Amtsveje) samt i Köpenhamn, med Fredriksberg, Kobstsederne och
Handelspladserne. För vissa starkt trafikerade vägdelar kan förbud för automobilkörning
meddelas af justitieministeriet, som ock äger med vederbörande Amtsraads samtycke
gifva en allmän eller personlig tillåtelse till automobilkörning å bivägar. Från och
med den 16 juli till och med den 15 Maj får automobilkörning ej äga rum från ''/2 timme
efter solens nedgång till 1/2 timme före solens uppgång, där ej körbanan är öfverallt
upplyst; dock kan justitieministeriet härifrån meddela undantag.

Körhastigheten får i Köpenhamn med Fredriksberg, Kobstsederne och Handelspladserne
ej öfverstiga 2 mil (cirka 15 kilometer) och annorstädes ej 4 mil (cirka
30 kilometer), allt i timmen; den senare hastigheten får blott användas, när vägbanan
är fri och terrängen lätt öfverskådlig. Hastigheten vid körning om natten får
ej öfverstiga 2 mil i timmen och, där stark trafik råder eller där körbanan är slipprig,
1 mil i timmen. I portgångar och å smala broar, vid afvikande från en gata eller
väg till en annan, och i allmänhet där körbanan ej kan öfverskådas minst 15 alnar
framför automobilen, skall det köras så långsamt, att automobilen kan stannas ögonblickligen.
Signaler skola gifvas i god tid vid möte med eller förbikörande af annan
åkande, i gatu- och vägkorsningar eller när fara för sammanstötning kan uppstå.
Signalering skall upphöra, när hästar eller djur visa skrämsel; onyttig eller ändamålslös
signalering är förbjuden. Ånga får ej utsläppas när det kan befaras, att djur
däraf skola blifva rädda eller obehag eljest kan orsakas. Om körande ger tecken åt
automobilföraren, skall denne stanna och afvakta, att försiktighetsmått från den körandes
sida vidtages genom afstigning eller körande åt sidan. Lyktorna skola vara tända
från Y2 timme efter solnedgången till soluppgången. Sker sammanstötning eller annan
olyckshändelse, skall förare stanna, på anmodan uppgifva namn och bostad och lämna
den hjälp han kan, utan hänsyn till om han vållat olyckan eller ej. På anmaning af
polismyndighet skall förare likaledes hålla. Lämnar förare automobilen, skall han sätta
maskineriet ur verksamhet, bromsa automobilen och om möjligt träffa sådana förfoganden
i öfrigt, att maskineriet ej kan sättas i gång af obehörig. Har förare två gånger
under samma år straffats för grof öfverträdelse af sina förpliktelser, kan polismyndigheten
förbjuda honom att vidare föra automobil.

Öfverträdelser af lagen straffas med böter från och med 10 till och med 400
kronor, där den felande ej förskylt högre straff enligt annan lag. Sker genom sammanstötning
med automobil eller därigenom att vägfarandes hästar blifva skrämda af
automobilen eller på annat liknande sätt i automobilens närhet skada å person eller

103

gods, är den för automobilen ansvarige pliktig att ersätta skadan, därest det ej upplyses,
att den, som led skadan, afsiktligt eller genom grof vårdslöshet vållat densamma,
eller det framgår af omständigheterna, att skadan ej kunnat afvärjas genom den uppmärksamhet
och omsorg, som fordras af automobilföraren. Skadeståndsplikten hvitalpå
den, som nyttjar automobilen eller låter den nyttjas i allmän trafik.

Ansvar för öfverträdelse af bestämmelserna om försiktighet under körning drabbar
tillika föraren. Den, som är berättigad till ersättning för skada, kan för ersättningens
utfående hålla sig till automobilen, oafsedt om denna tillhör den körande eller icke. Underlåter
förare att stanna, då han är skyldig härtill, och automobilen därför stannas af
annan med våld, ersättes ej den skada, som däraf kan orsakas automobilen och de
som färdas därå. En del undantagsbestämmelser äro meddelade för utlänning, som ej
har fast bostad i riket.

Genom Justitieministeriets kungörelse den 7 juli 1903 hafva närmare bestämmelser
meddelats om igenkänningsmärke för automobiler. Hvarje amt har för sådant ändamål
sig tilldelad en särskild bokstaf; inom amten äro olika nummerserier bestämda
för de olika kretsarna eller häradena.

Sachsen.

För konungariket Sachsen gäller en den 3 april 1901 utfärdad Verordnung den
Verkéhr mit Kraftfarzeugen auf den öffentlichen Wegen betreffend.

Yrkesmässig automobiltrafik för allmän befordran af personer eller gods får ej
idkas utan särskildt tillstånd af ministeriet för inrikes angelägenheter och finanser.

Äfven privatbruk af automobiler (motorvagnar och motorcyklar, som ej löpa på
skenor) — ångvältar och landsvägslokomotiv äro undantagna från förordningen — är
allenast tillåtet för sådana automobiler, rörande hvilka en polismyndighet i Tyskland
eller Österrike-Ungern utfärdat bevis, som medgifver automobilernas användande å
offentliga vägar. Automobiler, som af riksposten eller för tyskt militärt ändamål användas,
eller som tillhöra en sachsisk statsinstitution, behöfva ej förskaffa sig dylika bevis.
Hvilka polismyndigheter, som äga utfärda nämnda bevis, är i förordningen närmare
angifvet. Beviset får ej utlämnas, utan att polismyndigheten genom besiktning förvissat
sig om, att automobilen fyller författningsenliga föreskrifter (vid arrtomobiler,
som drif vas med ångkraft, dessutom gällande föreskrifter för ångpannor). Hvarje automobil
tilldelas ett särskildt igenkänningsnummer enligt faststäldt formulär. Erfordras för
automobilens besiktning sakkunnigt biträde, skall sådant tillkallas och kostnaden för
besiktningen gäldas af automobilägaren. Polismyndigheten äger dessutom när som
helst förordna om förnyad besiktning och kan, om anledning förekommer, återkalla
lämnadt tillståndsbevis. Igenkänningsnumret skall vara fullt läsligt på 15 meters afstånd
bakom automobilen. Skylt, upptagande tillverkarens af automobilen namn, kraftmaskinens
hästkraftantal och vikten, skall anbringas å hvarje motorvagn, som dessutom
skall föra två lyktor med hvitt ljus, belysande farbanan minst 15 meter framåt
(motorcykel en dylik lykta) och dessutom en lykta, som belyser igenkänningsnumret.

Hvarje automobil skall vara försedd med två säkra, lättskötta och kraftigt verkande
bromsar (motorcykel en sådan broms); signalhorn skall medföras och vid behof användas ;
dess ljud måste skilja sig från järnvägarnas och brandkårens signaler. Utströmningen
af gas eller ånga skall ske så oförmärkt som möjligt. Motorn får ej orsaka störande buller
eller utsläppa elak lukt eller rök i större mängd. Motorvagnar om en vikt af 250 kilogram
skola hafva apparat för backning (för de vid författningens utfärdande i bruk varande
motorvagnar erfordrades sådan apparat allenast för motorvagnar af 600 kilograms vikt

Kungörelse
den 7 juli
1903.

Förordning
den 3 april
1901.

104

och däröfver). Styr- och bromsinrättningar skola vara så anordnade och alla apparater
så tillgängliga, att föraren kan handhafva dem utan att vända sin uppmärksamhet
från vägbanan; de få ej heller vid mörker kunna förväxlas. Automobilens främre delar
skola vara så byggda, att de ej hindra förarens fria utsikt öfver vägen. Släpvagnar
må i allmänhet ej tillkopplas automobil; dock kan polismyndighet härtill lämna tillstånd.
Förbud för släpvagns användande gäller ej en med motorcykel förbunden
vagn, men betraktas fordonet i sådant fall som automobil.

Ägaren är ansvarig för att fordonet är i dugligt och författningsenligt skick och
att det föres af en person, ej under 18 år, som är fullt skicklig i automobilens manövrering.
Förare skall undvika allt, som kan öfverraska och verka skrämmande på annan
trafik. På tillrop eller om häst eller annat djur visar sig oroligt, skall förare stanna.
Föreskrifter finnas, att automobilerna skola lämna fullt erforderligt utrymme och i fall af
behof stanna för tågande trupper, kungliga och furstliga ekipager, offentliga processioner
m. m. Signalering får ej ske, när djur visa rädsla, ej heller i onödan. Hastigheten
får under mörker, i bebygda trakter samt vid möte med eller upphinnande af andra
fordon ej öfverstiga 15 kilometer i timmen. På smala vägar, där körbanan ej kan
öfverskådas, vid liflig gatutrafik, i vägkorsningar o. s. v. får farten ej vara större, än
att automobilen kan stannas ögonblickligen. Kappkörning med automobil å offentlig
väg är alldeles förbjuden. Behållares påfyllande med gas eller flytande bränsle får
allenast ske, där allmän trafik ej råder eller där eldfara ej kan dåra! uppkomma.
Om behållare blir otät, skall automobilens färd genast inställas.

Baden.

Förordning För automobiltrafik gäller i Baden Verordnung deri Verkehr mit Motorfahrzeugen

af den 6 april auf öffentUchen Wegen und Plätzen betreffend af den 6 April 1901.

1901'' Automobil •—- fordon, framdrifvet af motor genom ånga, elektricitet, benzin,

petroleum m. m. samt ej löpande på skenor, — skall vara så byggd, inrättad och
utrustad, att eld- eller explosionsfara ej föreligger, och så att så litet obehag som
möjligt för personer och fordon uppstår genom rök eller illaluktande gas. Hjulringarna
få ej hafva ojämheter, som kunna skada vägbanan. Hvar automobil skall
vara försedd med 1) styrinrättning, som medger en säker och rask vändning i liten
båge; 2) två bromsinrättningar, af hvilka eu hvar skall kunna stanna fordonet
och minst en omedelbart verka på drifhjulen; 3) signalapparat; 4) två klart lysande
lyktor å framsidan med hvitt glas (motorcyckel en lykta). Om automobilen väger öfver
400 kilogram, skall anordning för backning finnas. Alla manöverapparater skola vara
så anbragta, att föraren kan handhafva dem utan att förlora farbanan ur sikte.

Den, som vill begagna automobil, skall göra anmälan därom hos distriktsförvaltningen
(Bezirksamt) i sin hemort, hvarvid han skall uppgifva ägarens namn och bostad,,
automobiltillverkarens namn och automobilens tillverkningsnummer, drifkraft och vikt.
Bevis öfver automobilens besiktning genom någon af distriktsförvaltningen godkänd sakkunnig
skall vidfogas anmälningen. Uppgift skall tillika lämnas å den person, som
skall öfvertaga det själfständiga förandet af automobilen. Ändringar i äganderätten
och angående själfständiga förare skola likaledes anmälas. Hvarje automobil skall på
ett i ögonen fallande ställe föra anslag, upptagande automobilägarens namn och hemvist.
Undantag från nämnda anmälningsskyldighet äger rum beträffande automobiler,
som användas af militärpersoner eller ämbetsmän i uniform och för statsinstitutioner
samt för utlänningar, som ej uppehålla sig mer än en vecka i Baden. Manövrering
af automobil må öfverlämnas blott åt eu härtill lämplig, med arrtomobilen och dess

handhafvande fullt förtrogen person. Personer under 16 år få ej föra automobil eller
begagna motorcykel.

Förare skall iakttaga all möjlig omsorg och försiktighet vid handhafvande af
automobil; han får ej stiga af, så länge automobilen är i rörelse; ej heller får han
aflägsna sig från densamma, så länge motorn är i gång. Han måste träffa nödiga
förfoganden, att en obehörig ej kan igångsätta motorn. Farten måste vid hvarje tillfälle
så inrättas, att olyckor eller trafikrubbningar icke uppstå. I trånga passager,
vid ut- och infart å gator, i tvära krökar och i allmänhet där stark trafik eller
dimma råder, får farten ej vara större, än att fordonet kan stannas ögonblickligen.
Under alla omständigheter får farten ej öfverstiga: i bebygda orter och på lifligare
befarna gator: 12 kilometer i timmen, och i fri landsbygd: 30 kilometer i timmen.
Nödiga varningssignaler skola gifvas vid behof.

Distriktsförvaltningen kan när som helst på ägarens bekostnad låta verkställa
undersökning, huruvida automobil fyller författningsenliga bestämmelser. Förbud
kan meddelas för användande å offentliga vägar och platser af automobil, som ej
motsvarar de i förordningen meddelade bestämmelser. Likaså kan användandet af
automobil öfver hufvud förbjudas å vissa bestämda vägar, då anledning förekommer,
att genom sådan trafik vägbanan skall skadas i mer än vanligt afsevärd grad. Olämpliga
personer, i synnerhet sådana, som låtit komma sig till last upprepade förseelser
mot förordningen, kunna af distriktsförvaltningen för alltid eller för viss tid förbjudas
att själfständigt föra automobil.

Särskildt tillstånd af inrikesministeriet erfordras för trafik med 1) automobiler,
hvilkas vikt vid full belastning öfverstiger 4,000 kilogram; 2) automobil, till hvilken
skall kopplas släpvagn (undantag: motorcykel med släpvagn, som ej kan befordra
större last än 200 kilogram.) Vid ansökan om sådant tillstånd skall fogas beskrifning
och ritning å fordonet och angifvas, på Indika gator eller vägar regelmässig trafik
skall äga rum. Om kommunvägar och under kretsförvaltningen (Kreisverwaltung) lydande
vägar skola beröras af trafiken, får tillstånd först meddelas, sedan vederbörande
kommun- eller kretsmyndighet blifvit i ärendet hörd. Den, som vill föranstalta
kappkörning å offentliga vägar, skall söka tillstånd härtill hos distriktsförvaltningen,
om kappkörningen ej sträcker sig öfver distriktets gränser, men eljest hos inrikesministeriet.
Hastigheten må vid sådan täflan öfverstiga 30 kilometer i timmen. Åtgärder
för vakthållning och öfvervakande af kappkörningen kunna föreskrifvas och
åläggas anordnarna att bekosta. Distrikts- eller ortspolismyndigheter kunna förbjuda
eller inskränka automobiltrafik å särskilda gator, platser och broar; jämväl hastigheten
kan nedsättas under den allmänt tillåtna genom beslut af ortsmyndigheterna.
Dylika föreskrifter och bestämmelser skola, om de hafva varaktig giltighet, anslås vid
de af dem berörda gator och vägar.

Bayern.

För konungariket Bayern gälla rörande automobiltrafik Oberpolizeiliche Vorschriften
iiber ilen Verkehr mit Motorfahrzmgen imf öffentlichen Wegen, Strassen lind Plätzen,
utfärdade den JO maj 1902.

Föreskrifterna öfverensstämma nästan fullkomligt med den i Baden gällande
förordningen af den 6 april 1901 och hafva i allmänhet till och med ordagrannt lika
lydelse.

Följande skiljaktigheter och tillägg af betydelse finnas dock. Den lägsta åldern
för förare är 18 år. Förare skall stanna på tillrop af polisman. Signalering skall

Föreskrifter af
den 10 maj
1902.

106

Act af 1896.

Local Government
Boards
Regulations
of 1896.

gifvas, när farbanan ej fullt kan öfverskådas, men får ej äga ruin, när hästar eller
andra djur därigenom blifva oroliga eller skrämda. Ändamålslös signalering är förbjuden.

Kappkörning med automobiler, som i allmänhet är förbjuden, kan dock under
särskilda villkor och bestämmelser medgifvas, men måste tillstånd härtill sökas hos
regeringen.

England.

I början af 1800-talet gjordes i England flere experiment med ångmotorvagnar,
hvilka på 1830-talet ledde till, att en ganska liflig ångomnibustraflk uppstod. Donna
automobiltraflk blef dock snart på tillskyndan af de stora järnvägsbolagen, som fruktade
automobilernas konkurrens, hämmad genom en parlamentsbill, som föreskref, att 100 meter
framför hvarje ångvagn, som icke löpte på skenor, eu man skulle, försedd med en röd
fana, gå och varna allmänheten. Hastigheten för dylika ångvagnar var bestämd till
— 4 kilometer i timmen! Ang vagnarna försvunno alldeles, och automobilernas användning
i England har först kommit till utveckling, sedan nämnda parlamentsbill år 1896
blifvit upphäfd.

Med afseende å automobiltrafiken gäller numera först Locomotives on Highways
Act of 1896. Hufvudbestämmelserna äro följande: författningen äger tillämpning
på vagnar, framdrifna genom mekanisk kraft, såvida de, olastade, äro under tre
tons vikt och ej brukas att draga mer än en vagn samt så konstruerade, att ingen
rök eller synbar ånga utstötes annat än tillfälligtvis eller vid skada. Så beskaffade
vagnar, vare sig lokomotiv eller dragna af lokomotiv, kallas »light locomotives». Under
tiden från 1 timme efter solnedgången till 1 timme före soluppgången skall hvarje
automobil (light locomotive) föra en lykta, så konstruerad och placerad som de
lokala myndigheterna föreskrifva. Klocka eller annan ljudsignalapparat skall finnas
för att kunna varna mötande. Maximihastigheten på allmän landsväg är bestämd
till 14 miles (= 22 1/2 kilometer) eller den mindre fart, som de lokala myndigheterna
bestämma. Förvaringen och bruket af petroleum eller annan eldfarlig vätska
skall underkastas särskilda bestämmelser — detta har skett genom Regulations as
to Petroleum of 3:rd November 1896. De lokala myndigheterna äga utfärda
förordningar för bruket af automobiler (light locomotives) på allmän landsväg, för
deras konstruktion och de villkor, under hvilka de få brukas. Lokala myndigheter
äga äfven förbjuda eller inskränka bruket af automobil för framförande af vagnar på
starkt trafikerade gator eller andra platser, då fara kan uppstå för allmänheten.

Locomotives on Highways Act är kompletterad med Tlie Light Locomotives on
Hightvays order, 1896, General Regulations hy Local Government Board of 9 Nov. 1896
och Locomotives on Higivays Act 1896, Cirkulär by local Government Board of 10 Nov.
1896. De viktigaste bestämmelserna i dessa förordningar äro följande. För att
automobil (light locomotive) skall få användas på allmän väg fordras, utom de allmänna
bestämmelserna, att anordning för backning skall finnas, om automobilen väger
mer än 500 lbs, att största bredden skall vara 6 1/.i eng. fot; att hjulringarna skola
vara mjuka och, där de beröra marken, släta samt hafva viss angifven bredd för
olika tyngd hos automobilen (öfver 1,500 lbs men under 1 ton: 60 mm.; öfver 1 ton
men under 2 tons: 75 mm.; öfver 2 tons: 100 mm.), samt att två af hvarandra
oberoende bromsar skola finnas, hvar och en nog kraftig att kunna fasthålla båda
hjulen på samma axel, så att de ej kunna rotera, eller hafva samma förmåga att stanna
automobilen. Konstruktionen skall i allo vara sådan, att automobilen ständigt är
under förarens kontroll, så att inga obehag eller faror behöfva uppstå för fotgängare

107

eller annan trafik å landsvägarna. Om automobil är konstruerad att draga annan
vagn, släpvagn, eller att föra gods, skall ägarens namn, bostad och yrke uppgifvas.
Anslag om automobils vikt skall i stora läsliga bokstäfver finnas på lätt synligt ställe.
Att sköta och styra automobilon, då den brukas å allmän väg, skall finnas en kompetent
person. Föreskrifna lyktor skola visa hvitt sken, synligt på rimligt afstånd
i den riktning automobilen går eller skall gå, och rödt sken, synligt i motsatt riktning.
Lyktorna skola anbringas så, att de ej kunna skymmas. Särskilda föreskrifter
äro meddelade för det fall, att släpvagn användes: särskild broms skall finnas å
släpvagn, om den skall gå med större fart än 4 milos (= c:a 6 1/2 kilometer) i timmen,
och skall då särskild person medfölja för bromsens skötsel, där ej bromsen kan skötas
från själfva automobilen samtidigt med dennas bromsapparater. Maximihastigheten
är nedsatt från 14 miles till 12 miles (— c:a 20 kilometer) i timmen. En
del ytterligare regler och beskrifningar å de olika apparaterna och deras verkningar
äro meddelade.

Närmare bestämmelser äro sedermera meddelade genom Motor car Ad af 14 aug.
1903, som innehåller föreskrifter om registrering af automobil, förande af igenkänningsnummer
och skylt med ägarens namn samt om tillståndsbevis för förare, ansvarsbestämmelser
m. m.

Frankrike.

Sedan den 14 augusti 1893 meddelats en del lokala föreskrifter angående trafik
med motorvagnar i Paris och polisprefekturens område, utfärdades den 10 mars 1899
eu allmän författning angående awlomobiltrafih. Denna författning undergick en del förändringar
genom föreskrifter af den 10 september 1901. Tillika finnas förtydliganden
och närmare bestämmelser i vissa detaljfrågor meddelade genom ministeriets för allmänna
arbeten cirkulär af den 10 april 1899 och den It september 1901.

Särskilda bestämmelser äro meddelade för automobiler, som gå ensamma, utan
sammankoppling med annat fordon, och för automobiler, som skola sammankopplas
med släpvagn.

I. Ensamma automobiler.

Med afseende å

a. säkerhetsåtgärder äro föreskrifter meddelade af hufvudsakligen följande innehåll:
Alla behållare och rör för explosiva eller brännbara ämnen skola vara så konstruerade,
att ämnena ej utrinna. Motorn får ej föranleda särskild fara eller vara ägnad att skrämma
hästar eller afgifva elak lukt. Apparater och handtag skola vara så placerade, att föraren
kan manövrera dem utan att åsidosätta tillsynen eller förlora öfversikten öfver vägen.
Visareapparaterna skola vara lätt åtkomliga och nattetid belysta. Intet får finnas, som
kan skymma förarens utsikt fram öfver körbanan. Automobilen skall lätt lyda styrapparaten
och kunna vända på liten kurva. Apparat för backning skall finnas, om
automobilen olastad väger öfver 350 kilogram. Två kraftiga bromssystem, af hvilka
det ena verkar direkt på hjulen eller med dem fast förbunden skifva, skola
finnas, hvilka bromsar kunna fullt behärska automobilens rörelse, så att hjulen ögonblickligen
stannas. Ett af dessa bromssystem eller en särskild anordning skall hindra
automobilen att ofrivilligt gå baklänges. Är automobilen konstruerad såsom boggie,
skall ett af bromssystemen verka på bakhjulen.

Konstaterandet att en automobil fyller dessa bestämmelser sker af le service
des mines, på begäran af konstruktören eller ägaren. För i Frankrike konstruerade
automobiler kan fabrikanten begära godkännande af hvarje typ, som han tillverkar
eller ärnar tillverka. För automobiler, tillverkade utomlands, skall särskild under -

Motor car act
af 1903.

Författningar
den 10 mars
18 99 och den
10 september
1901.

108

Bökning af hvarje automobil ske, innan den får tagas i bruk. Öfver besiktningen skall den
tjänsteman vid le service des mines, som därmed betrotts, upprätta ett undersökningsinstrument,
betygande att automobilen fyller författningsenliga bestämmelser, och
öfverlämna ett exemplar häraf till konstruktören eller ägaren. Konstruktören äger
sedan till allmänheten försälja hvilket antal automobiler som helst af godkänd typ.
Dessa skola vara likformigt anordnade och tillverkade. Hvar och eu af dem skall
hafva ett särskildt nummer i den serie, till hvilken de höra. Vid försäljning af sådan
automobil skall köparen tillhandahållas eu afskrift af undersökningsinstrumentet och ett
bevis, som bestyrker att automobilen är i allo tillverkad enligt typen. Beviset skall ock
angifva den högsta hastighet, hvarmed automobilen kan framföras. Om automobilen
kan färdas med större hastighet än 30 kilometer i timmen, skall han vara försedd
med två särskilda igenkänningstaflor — dessas närmare beskaffenhet och utseende
bestämmas af ministern för allmänna arbeten, hvilket skett genom cirkulär den 11
september 1901 — en anbringad framtill och en baktill. Hvarje automobil skall på ett
lätt synligt ställe föra dels konstruktörens namn, typen och ordningsnumret i typserien,
dels ock uppgift å ägarens namn och hemvist.

b. Automobils tagande i bruk. Hvarje ägare af automobil åligger, att, innan lian
brukar automobilen å allmänna vägar, hos prefekten i det departement, där han är bosatt,
göra anmälan om att han ärnar bruka viss automobil, vid hvilken anmälan, som
skall upptaga ägarens namn och hemvist, bilägges afskrift af undersökningsprotokollet.
Öfver sådan anmälan far ägaren af prefekten ett bevis, som innehåller det ordningsnummer
automobilen erhåller, äfvensom föreskrift, huruvida förut berörda två igenkänningstaflor
skola föras å automobilen eller icke.

c. Om förare och körning med automobil. Ingen får föra automobil utan att
hafva erhållit ett bevis om sin kompetens såsom förare, meddeladt af prefekten i det
departement, där föraren bor, och sedan inhämtadt yttrande af le service des mines
utfallit gynnsamt. Ett särskildt kompetensbevis meddelas för förare af motorcyklar med
en vikt understigande 150 kg. Förare af automobil skall alltid medhafva och på anfordran
af vederbörande uppvisa såväl erhållet bevis om. sin kompetens, som beviset öfver
själfva automobilens anmälande hos prefekturen. Alla delar af automobilen, säkerhetsoch
styrapparater, bromsar, axlar o. s. v. skola alltid vara i god ordning. Förare
skall tidt och ofta kontrollera, att båda bromssystemen äro i fullgodt skick och verka
säkert; han skall städse vara herre öfver automobilens hastighet; han skall sakta farten
eller stanna vid hvarje tillfälle, då olyckshändelse hotar eller fara eller obehag för
annan trafik kan uppstå. Vid trånga passager och vid trängsel får automobilen ej
framföras med större fart, än att den kan följas af en person som går bredvid. I andra
fall får hastigheten uppgå till högst 30 kilometer i timmen i öppen terräng och
20 kilometer i kuperad terräng. Fn automobils annalkande skall vid fall af behof
signaleras medelst eu trumpet. Hvar automobil skall vara försedd med två lyktor,
visande den ena hvitt och den andra grönt sken. Förare må ej lämna automobilen
utan att hafva stannat motorn och vidtagit erforderliga försiktighetsmått för undvikande
af olyckshändelse och till förhindrande af att automobilen må komma i gång af sig själf.

II. Automobiler, som bogsera andra fordon (släpvagnar).

a.. . Säkerhetsåtgärder. Själfva automobilerna skola fylla förut angifna bestämmelser
för ensamma automobiler. Hvarje släpvagn skall vara försedd med en tillräckligt
effektiv och hastigt verkande bromsinrättning, som kan regleras såväl af automobilföraren
från hans plats, som af en särskild konduktör. Släpvagn skall hafva anslag,
upptagande i tydliga bokstäfver ägarens namn och hemvist. För att automobil skall

109

få bogsera annat fordon, erfordras ett särskild! godkännande, meddeladt af prefekten
efter hörande af le service des mines. Den tjänsteman, som. för visst fall utses,
skall besiktiga automobilen och äger profköra den till utrönande af, att någon särskild
fara eller olägenhet med hänsyn till det ändamål, hvarför den är afsedd, icke förefinnas.
Ett dylikt godkännande, meddeladt i ett departement, gäller för alla departement.

h. AutomobUens tagande i bruk. Det är emellertid ej nog med automobilens godkännande;
särskildt tillstånd för trafik med automobil, som skall framföra släpvagnar,
måste meddelas af prefekten i det departement, där trafiken skall äga rum. Därförinnan
skall yttrande, efter vägarnes natur, afgifvas antingen af 1’ingenieur en chef des
ponts et chaussées eller af l’agent voyer en chef eller af båda. Ansökning om
tillstånd skall innehålla uppgift å dels de vägar, som skola trafikeras, dels automobilens
vikt, hvarje särskildt fordons vikt och hjulaxlarnas högsta belastning, dels ock den
vanliga sammansättningen af tåget och dettas hela längd. Tillståndet skall angifva
de särskilda säkerhetsföreskrifter, som påkallas utöfver de för annan automobiltrafik
gällande.

c. Om förare och körning af automobil med släpvagn. Hvarje tåg skall, utom vanliga
lyktor (en hvit och en grön), föra en röd lykta baktill. Hastigheten af tåget får
ej öfverstiga 20 kilometer i timmen i öppen och 10 kilometer i kuperad terräng.
Då de bogserade vagnarnes bromsar icke handhafvas af automobilföraren, skola de
skötas af särskilda konduktörer, hvilkas antal är beroende af tågets storlek, vikt och
hastighet, äfvensom af vägens lutningsförhållanden. Verksamma anordningar skola
vara vidtagna till förhindrande af att de bogserade vagnarna komma i drift bakåt.
Tågets hållstationer å allmän väg få ej väljas så, att de hindra trafiken eller störa
en ägares tillträde till vägen. Lindringar i dessa bestämmelser äro meddelade för
automobiler, som bogsera en liten vagn om en vikt, föraren oberäknad, ej öfverstigande
200 kg.

III. Allmänna bestämmelser.

Automobiltrafiken är underkastad gällande reglemente för annan körtrafik. Kappkörning
med automobil får äga rum med vederbörligt tillstånd: af prefekten, om täflingen
skall äga rum blott inom ett departement, — les chefs du service de voirie
skola därförinnan höras, äfvensom samtycke till kappkörningen inhämtas af märerna
inom de kommuner, där trafiken skall äga rum, — och, om kappkörningen skall försiggå
i flere departement, af inrikesministern, sedan prefekterna hörts och samma
formaliteter, som ofvan sagts, blifvit iakttagna. Hastigheten vid dylik täflan må
öfverstiga i öppen terräng 30 kilometer i timmen, men i kuperad terräng ej 20 kilometer
i timmen. Omkostnaderna för vägens utmärkande och bevakande m. m. bestridas
af anordnarna, som härför deponera skäligt belopp.

Italien.

För automobiltrafiken gäller ett reglemente af den 28 juli 1901 (Regolamente per la
circolazione degli automobili sälle strade ordinarie), som upphäfde ett tidigare reglemente
af den 9 februari s. å. I vissa afseenden är förstnämnda reglemente kompletteradt
genom tillägg af den 5 mars 1903.

Hufvudgrunderna i reglementet äro följande: Automobiler, som skola trafikera
de allmänna vägarna, äro underkastade besiktningar och profningar enligt de föreskrifter,
som ministeriet för allmänna arbeten meddelar. En viss typ kan god -

Reglemente
den 28 juli
1901.

Ilo

kännas, hvarvid, om automobilorna enligt fabrikantens intyg fullt öfverensstämma med
typen, de särskilda automobilerna ej behöfva besiktigas. Ompröfning skall äga rum
vid afsevärdare förändring af automobilen ocli i allt fall, när 4 år förflutit från senaste
profningen. Föreskrifna säkerhetsanordningar å automobil äro ungefär öfverensstämmande
med de i Frankrike gällande. Två lyktor skola föras framtill, af Indika den till
vänster skall hafva grönt ljus. Dessutom baktill en lykta med rödt ljus. Medföljer
släpvagn skall denna lykta sitta å sista släpvagnen. Hvarje automobil får draga en
eller flera släpvagnar; men fordras för tätare bebygda områden, då för öfrigt i privattrafik
blott en släpvagn får medföras, tillstånd af prefekten.

För rätt att föra automobil fordras tillstånd af prefekten inom den provins, där
sökanden bor. För erhållande af sådant tillstånd måste profkörning äga rum inför
tjänsteman vid Genio civile. Fn särskild tillståndsbok öfverlämnas till föraren;
denna bok förses med förarens namnteckning och däri insättes förarens fotografi.
Boken skall alltid medföras och uppvisas på anmaning af offentlig myndighet. Maximihastigheten
för automobil är 25 kilometer i öppen terräng och 15 kilometer i mera
tättbefolkade trakter och om natten. Ortsmyndigheterna äga inskränka hastigheten
för särskilda fall eller vägar, och skola anslag därom finnas.

Hastighetstäflan får äga rum med särskildt tillstånd af prefekten. Skall den
beröra två eller flera provinsers områden, meddelas tillståndet af prefekten i den provins,
där starten äger rum, dock först efter öfriga prefekters hörande. Motsätta sig
dessa senare förslaget, så bestämmer ministeriet för offentliga arbeten, om täflan får
äga rum eller ej, äfvensom villkoren därför.

Angående skötseln af automobil och hvad som skall i öfrigt iakttagas vid körning
äro bestämmelser, liknande dem i Frankrike, meddelade. Fabrikanter, importörer och
återförsäljare af automobiler skola anmäla af dem innehafda automobiler å prefekturen,
där de införas i särskildt register och numreras.

Automobiltrafik kan för viss tid förbjudas å vissa vägar eller orter.

Automobiler, som användas i militär tjenst, underkastas bestämmelserna med undantag
för profning och ompröfning, som verkställes af de militära myndigheterna, samt
om särskildt tillståndsbevis för förare.

För yrkesmässig automobiltrafik äro särskilda bestämmelser meddelade. Särskildt
tillstånd meddelas af prefekten, efter hörande af Ufficio del Genio civile. Uppgift
å hvilka vägar, som skola trafikeras, skall lämnas samt ticltabellsförslag ingifvas.
Meddeladt tillstånd gäller för hela riket. Sådan automobil skall baktill hafva skylt,
angifvande provinsens namn och tillståndsnumret. Liknande uppgift skall finnas å
den röda lykta, som skall föras å baksidan; jämväl skylt med tillståndshafvarens namn
skall finnas. Tillstånd medför skyldighet besörja allmän postföring. Kostnaderna för
öfvervakande af trafiken skola gäldas af tillståndshafvaren, hvilken härför samt för
eventuella skadeståndsanspråk för olyckshändelser, som kunna drabba människor, djur
eller vägar, skall deponera viss summa. Släpvagnar få medföras, om det i tillståndet
medgifvits. Hvarje släpvagn skall hafva en broms, som, där denna ej kan manövreras
af automobilföraren, skall handhafvas af särskild bromsare å släpvagnen. Är det
fråga om mer än 2 släpvagnar, måste tillstånd gifvas af ministeriet för offentliga
arbeten. #

Föreskrifterna angående hvad som skall iakttagas vid körning äro analoga med
dem, som i andra länder meddelats, och ansluta sig närmast till de i Frankrike
gällande.

Spanien.

Efter det en del bestämmelser om automobiltraflk meddelats den 31 Juli 1897,
bär ett fullständigt reglemente utfärdats den 17 september 1900 (Reglamento para el
Ék servicio de coches automöviles por las carreteras).

Reglementet, som har tillämpning å alla genom mekanisk kraft framdrifna
fordon, upptager först föreskrifter om de säkerhetsanordningar, som skola finnas å
automobil. De öfverensstämma i allt hufvudsakligt med de franska bestämmelserna.
Hvarje automobil skall å särskilda skyltar föra konstruktörens namn, typens märke
och ordningsnummer, ägarens namn och hemvist samt lastdryghet^!, allt i tydliga
bokstäfver. Automobilerna skola, innan de få tagas i bruk, undergå besiktning af
sakkunnig, ungefär såsom är gällande i Italien. Reglementet har särskilda afdelningar
för automobiler för enskildt bruk och automobiler för yrkesmässig trafik. Med afseende
å automobiler för enskildt bruk gäller, att den som vill föra automobil i sådan trafik
skall, med uppgift å sitt namn, hos hemortens guvernör därom gorå anmälan och
förete erhållet besiktningsinstrument öfver automobilen. Detta skall granskas af vägingeniören
(Ingeniero Jefe de Caminos), och, om allt befinnes tillfredsställande, meddelas
häröfver ett bevis, som berättigar sökanden till trafik å alla landsvägar i Spanien.
Hastigheten får ej öfverstiga: i obebodda trakter 28 kilometer i timmen samt: i byar
12 kilometer i timmen. Särskild! ringa fart är anbefalld i trånga passager, kurvor,
vägkorsningar m. m. För yrkesmässig automobiltraflk erfordras särskildt tillstånd.
Ansökan härom inges till guvernören i den ort, där rörelsen skall hafva sitt säte.
Undersökning af vägar, om vagnarnas största belastning in. m. skall äga rum genom
öfveringeniören för de allmänna arbetena (Ingeniero Jefe de Obras publicas de la provincia).
Om nämnde tjänsteman och guvernören samstämmande anse tillstånd böra
meddelas, äger guvernören meddela sådant, medan i annat fall frågan hänskjutes till
afgörande af nyssnämnda styrelse. Afser trafiken två eller flere provinser, och kunna
guvernörerna ej ena sig om gemensamt utslag, afgöres frågan af styrelsen för de allmänna
arbetena. I yrkesmässig trafik är högsta tillåtna hastigheten 25 kilometer i
timmen i öppna och obebodda trakter samt annars 10 kilometer i timmen. Särskilda
bestämmelser äro meddelade för trafik med släpvagnar. Tillstånd härtill skall sökas
hos styrelsen för allmänna arbeten. Bestämmelserna angående beskaffenheten och
anordningarna vid släpvagnar öfverensstämma i hufvudsakliga delar med de franska,

Med afseende å körning med automobil är en del föreskrifter meddelade af
ungefär samma innebörd som de i Frankrike gällande. Förare, som under loppet af
ett år två gånger beträdts med öfverträdelse af gällande föreskrifter, skall fråntagas
rätten att vidare föra automobil.

Portugal Gällande

reglemente för automoUltrafik är af den 3 oktober 1901. (Regulamento
sobre drculagao de aulomoveis.)

Reglementet har tillämpning å hvarje fordon, som drifves med mekanisk kraft
och är afsedt att trafikera allmän väg utan utläggande af spår. För hvarje automobil
äro vissa säkerhetsanordningar föreskrift^ i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
i Frankrike gällande. Automobil får ej användas utan att vara besiktigad och godkänd.
Viss typ kan godkännas, men tillhör automobilen ej sådan typ, måste den
särskildt besiktigas och profköras. Hvarje sålunda godkänd automobil tilldelas en
liten bok, däri fabrikantens namn in. m. samt resultatet af skedd besiktning införes.

Reglemente
den 17 september
1900.

Reglemente
den 3 oktober
1901.

112

Härutöfver fordras emellertid särskildt tillstånd för trafiken af civilmyndigheten i den
ort, där sökanden är bosatt. Ytterligare undersökning af automobilen kan härför äga
rum. Under trafik skall tillståndsnumret föras baktill. Släpvagnar skola ock förut
undergå inspektion. I tillståndet skall angifvas, om släpvagnar få medtagas eller ej,

För yrkesmässig automobiltrafik äro ytterligare bestämmelser meddelade, afseende att £
vinna noggranna upplysningar, huru trafiken skall ordnas m. m.; hvarefter till dylik
trafik lämnas särskildt tillstånd, sedan en del vederbörande hörts. För rättigheten
att föra automobil fordras ock särskildt tillstånd, meddeladt sedan sökanden inför
teknisk myndighet undergått vissa angifna prof. Den högsta tillåtna hastigheten
är 30 kilometer i allmänhet, men i mera befolkad trakt allenast 10 kilometer. Kappkörningar
äro allenast medgifna efter tillstånd för hvarje särskild gång, meddeladt
af den civila myndigheten i den eller de orter, där kappkörningen skall äga rum.
Bestämmelser om hvad som skall iakttagas vid körning äro meddelade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i Frankrike gällande.

Länder, som
sakna allmänna
föreskrifter
om
automobiltrafik.
(Norge,
Preussen,
Österrike,
Ungern, Holland,
Belgien,
Ryssland
och Turkiet.)

För öfriga länder finnas, så vidt kunnat inhämtas, inga allmänna föreskrifter angående
automobiltrafik.

I Norge saknas hvarje föreskrift i sådant syfte, och lära automobiler för närvarande
icke få färdas fram därstädes.

I Preussen, där automobiltrafik sedan flera år förekommer, finnas lokala polisföreskrifter
för automobiltrafiken, men icke någon allmän författning.

I Österrike hafva likaledes lokala föreskrifter utfärdats för hvarje kronland (såsom
för Nedre Österrike den 19 september 1899). Frågan om allmänna föreskrifter till förekommande
af olyckshändelse genom yrkesmässig automobiltrafik voro under utarbetande
år 1902, men är ej kändt, huru långt härmed fortskridit. Automobiltrafiken
är i öfrigt underkastad en del bestämmelser i Gewerbeordnung den 15 mars 1883.

I Ungern saknas likaledes alla allmänna föreskrifter.

I Holland förelåg 1899 ett förslag till allmän författning angående automobiltrafikens
fullständiga ordnande, men i anledning af ministerkris blef förslaget återtaget,
och det är ej kändt, om detsamma eller annat liknande ånyo framlagts.

I Belgien finnas bestämmelser om allmän körtrafik meddelade genom lag den 1
augusti 1899 och reglementet för körtrafik den 4 aug. 1899 (ftéglement général sur le
roulage et de la circulation), i hvilka författningar automobiltrafiken ock i vissa afseenden
uppmärksammats.

I Ryssland saknas allmänna bestämmelser om automobiltrafik, men finnas å
ett par orter lokala reglementen (sålunda för Petersburg af 8 september/26 augusti
1901), enligt hvilka för automobiltrafik erfordras polismyndighetens särskilda tillstånd
och uppfyllande af en del detaljerade föreskrifter angående automobilers beskaffenhet
och begagnande.

Då i Turkiet införsel af automobiler är förbjuden, och bruket af sådana därstädes
okändt, saknas i detta land gifvetvis alla föreskrifter om automobiltrafik.