JORDKOMMISSIONENS FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1920:3)

YTTRANDEN

ÖVER

JORDKOMMISSIONENS FÖRSLAG

TILL

LAG

OM FÖRLÄNGNING AV
VISSA ARRENDEAVTAL

(KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION NR 397
TILL 1920 ÅRS RIKSDAG)

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1920

*/rJ> -"/ '' •: rr:

rd v: i ti

f . . >*■ i

Sedan jordkommissionen utarbetat och med skrivelse den 21 januari
1920 till chefen för justitiedepartementet överlämnat förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal, hava efter nådig remiss utlåtanden över
lagförslaget avgivits av samtliga länsstyrelser, varjämte framställningar i
ämnet inkommit från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges
skogsägareförbund.

Här meddelas följande sammanställning av innehållet i berörda yttranden:

Länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län hava icke funnit något att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i
Norrbottens län finner förslaget väl avvägt mellan de skilda intressen, vilka
av den ifrågasatta lagstiftningen beröras, samt framför endast en detaljanmärkning
(se nedan sid. 22). Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har mot förslaget framställt endast en mindre anmärkning (se nedan sid.
24) och länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig icke hava annat att
erinra mot förslaget än att de synpunkter, som av borgmästaren C. Lindhagen
framhållits i hans reservation beträffande 3—10 §§, syntes icke böra
lämnas obeaktade.

I övriga yttranden har anförts

Beträffande förslaget i dess helhet:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den tid, som kunnat ställas till länsstyrelsens förfogande,
skulle uppenbarligen varit ganska knappt tillmätt, även om den kunnat odelad
och utan intrång av andra ämbetsgöromål användas för ifrågavarande ärendes handläggning.
Under de verkliga förhållandena är det för länsstyrelsen omöjligt att avgiva ett
yttrande, som skulle kunna direkt eller indirekt åberopas som stöd för så märkliga nyheter,
som i det remitterade förslaget innehållas. Erfarenheten — bestyrkt även genom
jordkommissionens motiver — giver vid handen, att en undantagslagstiftning, sedan den
blivit på ett begränsat område genomförd, lätteligen kommer att gälla såsom precedensfall
även på andra områden. Det är därför särskilt betänkligt att i lagstiftningen tilllämpa
maximen, att ändamålet helgar medlen.

Länsstyrelsen bör emellertid icke underlåta att, till åtlydnad av den nådiga remis -

Allmänna

uttalanden.

sen, framställa några erinringar, vartill det remitterade förslaget synes föranleda
(se nedan).

Härvid måste länsstyrelsen lämna därhän, huruvida och i vilken utsträckning den
föreslagna lagen verkligen är nödvändig till förebyggande därav, att genom enskilda dispositioner
orättmätiga hinder läggas i vägen för blivande lagstiftning om beredande av en
mera tryggad ställning åt bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar samt om tvångsavlösning
av jord för tillgodoseende av jordsbruksändamål. När sådan lagstiftning kommer
närmare sitt genomförande, kan det lätteligen inträffa, att de nu föreslagna förberedelserna
visa sig hava varit helt eller till stor del överflödiga. Icke ens kommissionen
själv synes äga någon bestämd uppfattning åtminstone av området för den blivande lagstiftningen.

Gällande föreskrifter om förverkande av arrenderätt skola fortfarande äga tillämpning.
Om, såsom tänkbart är, en jordägare, som av någon anledning ej önskar arrendets
förlängning, mera än hittills varit vanligt begagnar sig av den rätt, som enligt

dessa bestämmelser tillkommer honom, kan lagen lätteligen komma att snarare skada
än gagna arrendator^ Även i avseende å tillämpningen av 2 kap. 2 § andra stycket
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom torde ett hårdhäntare förfarande från jordägarens
sida kunna i anledning av den nya lagen förväntas.

I motiven yttras, med avseende å den föreslagna lagens »egendomlighet» att erhålla
uteslutande retroaktiv karaktär, att, »därest vissa grupper av arrendeavtal måste slutas
så att säga under trycket av en lag om tvångsförlängning, komme otvivelaktivt benägenheten
hos jordägarne att inlåta sig på dylika avtal att väsentligen minskas». Detta ut talande

hänvisar näppeligen på den uppfattningen, att den föreslagna lagen skulle vara
ur jordägarnas synpunkt tillfredsställande. Det kan även betvivlas, att jordägarne, under
intrycket av ifrågavarande lags retroaktiva tillämpning, skulle känna sig trygga mot den
eventualiteten, att också efter denna lags trädande i kraft slutna avtal framdeles komma
att behandlas enligt motsvarande principer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Den oerhörda fördyring av arbetskraft, som under
senare år ägt rum, har även omfattat sådan kraft inom jordbruksområdet. Därav synes
bliva en följd, att maskinella anordningar i allt större omfattning måste komma att tilllämpas
inom lantbruket, om detsamma i längden skall bliva ekonomiskt givande. Det
förefaller emellertid som om ett rationellt införande inom jordbruket av maskinella anordningar
i längden nödvändigt måste förbindas med strävanden att i större eller mindre
mån sammanföra brukningsdelarna till större komplexer. Den hittillsvarande tendensen
att upplösa större domäner i ett antal smärre brukningsdelar skulle alltså åtminstone i
viss grad småningom komma att upphöra och efterträdas av en tendens i motsatt riktning,
mot stordrift.

Vilka former en sådan utveckling skulle komma att ikläda sig, är icke lätt att
förutse. Att densamma av statsmakterna måste följas med den största uppmärksamhet,
är tydligt, ty ett genomförande av saken med aktgivande endast på de ekonomiska synpunkterna
skulle kunna äventyra den självägande bondeklassens bestånd. Utvecklingen
får icke gå därhän, att bönderna förvandlas till lönarbetare hos lantbruksbolag för stordrift.
Å andra sidan må icke förbises, att bondeklassens välfärd i lika hög grad hotas,
om jordbruket icke tillgodogör sig den moderna tidens möjligheter att nedsätta produktionskostnaderna.
Måhända kan man tänka sig den lösningen, att jordbrukarna inom ett

lämpligt område sammansluta sig i en förening för anskaffande av dyrbara lantbruksmaskiner.
Statens medverkan till reglerande och stödjande av en sådan samverkan torde
knappast kunna undvaras.

Om den antydda uppfattningen av utvecklingens gång är riktig, kan det tydligen
ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att nu förbereda tillskapandet av ett större
antal självständiga lantbruk, vilkas tillkomst skulle ytterligare försvåra det ändamålsenliga
ordnandet av utvecklingsarbetet inom jordbruket. Man borde då snarare ingripa till
arrendatorernas skydd på ungefär samma sätt, som under kristiden skett ifråga om hyresgäster.
Inom lämpligt avvägda områden borde finnas en arrendenämnd av sakkunnige,
inför vilken arrendatorer och jordägare finge draga sina tvistigheter.

Ett rätt värdesättande av de här framförda tankarna kräver djupare insikter i lanthushållningen
än länsstyrelsen besitter. Tydligt är emellertid, att den sanningshalt, som
tilläventyrs finnes däri, icke i och för sig lägger absoluta hinder i vägen för en lagstiftning,
sådan som den föreslagna, och .särskilt icke beträffande sådan arrenderad jord, för
vars brukande ej erfordras lejd arbetskraft i större utsträckning.

Länsstyrelsen vill alltså med det anförda ingalunda underkänna behovet av en
socialt betonad lagstiftning på jordbruksområdet, och detta även om utvecklingen skulle
komma att gå i ovan antydd riktning. Problemet blir emellertid därigenom i hög grad
komplicerat och synes i så fall böra tagas under förnyad omprövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Till en början anser sig länsstyrelsen kunna uttala,
att behovet av en lagstiftning av förevarande slag näppeligen kan sägas hava gjort sig
gällande i länet. Den typ av arrendatorer, som lagen avser att bereda skydd, bolagsarrendatorer,
torpare och vederlikar, och vilka skulle i förhållande till jordägaren intaga
en mindre stark ställning, äro knappast i denna landsdel till finnandes. Arrendeavtal
även då de gälla mindre brukningsdelar pläga vara affattade med noggrant aktgivande
på bestämmelserna i lagen den IT juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och med
rimliga villkor för arrendatorn, vadan denne icke kan sägas stå i något tryckande beroende
till jordägaren. Såsom i viss mån betecknande för antydda förhållande må nämnas,
att lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område hittills endast i ett enda fall kommit till tillämpning i länet.
Emellertid föreställer sig länsstyrelsen, att ställningen kan vara annorlunda i andra delar
av riket, särskilt i de nordliga länen.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Den korta tid, som stått länsstyrelsen till buds för
avgivande av ifrågavarande utlåtande, har icke medgivit ett hörande av i saken intresserade
parter eller ett införskaffande i övrigt av den utredning, som varit erforderlig för
ett allsidigt bedömande av principfrågan rörande den tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,
som i förslaget avses, och som skulle komma att utgöra endast första
steget till en fortsatt lagstiftning på området. Då en sådan lagstiftning emellertid skulle
bliva av den mest genomgripande betydelse för stora delar av det svenska folket och
dessutom avse ett ingrepp i den enskilda ägande- och förfoganderätten, vilken enligt länsstyrelsens
åsikt icke utan klara och tydliga skäl bör tillgripas, anser sig länsstyrelsen,
som icke funnit dylika skäl vara ådagalagda, icke för det närvarande kunna förorda, att
ifrågavarande förslag upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det torde ej tillkomma länsstyrelsen att taga
ställning till frågan huruvida och i vilken omfattning lagstiftning är lämplig och behövlig,

varigenom nyttjanderättshavare skulle dels få sig tillerkänd rätt att i vissa fall friköpa
sina brukningsområden, dels även på andra sätt få sin ekonomiska och sociala ställning
förbättrad. Om en dylik friköpnings- och .social arrendelagstiftning anses böra komma
till stånd, torde densamma för att ej avsevärt förlora i kraft, böra föregås av en sådan
lag som den av jordkommissionen nu föreslagna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den ifrågasatta lagstiftningen synes länsstyrelsen
påkallad för att säkerställa effektiviteten av de mera omfattande lagförslag, avseende att
bereda vissa arrendatorer m. fl. en tryggare ställning, som äro att från kommissionen
förvänta. Mot detaljerna av det nu föreliggande lagförslaget har länsstyrelsen icke funnit
anledning till erinran, men instämmer länsstyrelsen i så måtto med en av reservanterna,
herr Lindhagen, att länsstyrelsen anser särskilda åtgärder nödvändiga för att sprida kännedomen
rörande lagstiftningen i fråga bland de befolkningsklasser, i vilkas intresse förslaget
utarbetats, och att bereda dessa möjligheter till det biträde, som kan varda erforderligt
för att den nya lagstiftningen verkligen skall tillskynda dem de fördelar, som med
densamma åsyftats.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Under senare tid har det blivit alltmera vanligt, att
större egendomar styckats och sålts i smålotter. Sålunda har under nationalföreningens
emot emigrationen medverkan i flertalet län bildats egnahemsbolag, som inköpt och
styckat egendomar. En utredning i ifrågavarande hänseende skulle helt visst ådagalägga,
att under det sista tiotalet år antalet självägare på landsbygden i stor utsträckning ökats,
därvid säljarna i regel varit köparna behjälpliga med att erhålla egnahemslån. Det av
kommissionen avsedda syfte har således i stor omfattning nåtts på frivillighetens väg.

Kommissionen föreslår nu tvångsåtgärder för realiserandet av syftemålet egna brukningsdelar,
och det måste ju anses önskligt, att den självägande klassen blir större. Men
tvångsåtgärder äro alltid ägnade att väcka missnöje och osäkerhet, och länsstyrelsen
hyser stora betänkligheter mot ifrågavarande lagförslag, som skulle rikta sig mot enskilda,
men icke mot stat, kommun eller allmän inrättning. Arrendeavtalens förlängning är
visserligen i och för sig av mindre betydelse, ehuru även de i vissa fall för jordägare
kunna ställa sig synnerligen olägliga; det är framför allt tvångsavlösningen, som skulle
följa på arrendeförlängningen, som skulle medföra de största betänkligheterna. En stor
olägenhet blir avlösningen för de större jordbruken, då det blir svårt för dem att skaffa
tillräckligt antal tjänare, då torpen gå bort, på samma gång det för jordägarna kommer
att ställa sig dyrbarare att uteslutande hava lejd arbetskraft än att delvis hava torpdagsverken
att tillgå.

I sammanhang härmed vill länsstyrelsen framhålla, att det å landsbygden icke
möter några svårigheter att inköpa större eller mindre hemmansdelar. Överallt finnas
hemman och lägenheter till salu, vadan de, som önska erhålla egna lantbruk, väl på
frivillighetens väg kunna förskaffa sig sådana. Därtill kommer, som ovan nämnts, att
under senare tid uppdelning i stor omfattning ägt rum av större egendomar i mindre
brukningsdelar, som försålts.

På grund av vad sålunda anförts får länsstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t
täcktes finna jordkommissionens ifrågavarande förslag icke föranleda någon Kungl. Majrts
vidare åtgärd eller att förslaget åtminstone inskränkes att omfatta sådana fastigheter, som
innehavas av bolag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: De bestämmelser, vilka innefattas uti nu föreliggande

lagförslag, åsyfta, såsom jordkommissionen också framhållit, att trygga vissa arrendatorers
besittning av på arrende upplåten jord, intill dess en allmän social arrendelagstiftning
och en lagstiftning, på grund av vilken innehavare av annans jord under vissa betingelser
skulle bliva berättigad att tillösa sig jorden, kunna komma till stånd. Förslaget avser
alltså att i avseende å ett avtal mellan två kontrahenter i fråga om upplåtelse av jord
under nyttjanderätt tillförsäkra den ene kontrahenten gent emot den andre en förmån,
som icke hade något stöd uti dem emellan träffat avtal, men som komme att beröva
jordägaren rätten att vid arrendetidens utgång efter gottfinnande förfoga över sin egendom.
Här är sålunda, såsom jordkommissionen även anmärkt, fråga om ett mycket
långt gående ingrepp i den enskildes äganderätt. I motsats till jordkommissionen, som
det oaktat förklarat sig utan tvekan hava förordat ett genomförande tvångsvis av förlängning
av arrendeupplåtelser, kan länsstyrelsen med sin uppfattning av äganderättsbegreppet
icke undgå att finna en lagstiftning i sådan riktning nog så betänklig. Låter man åter
alla betänkligheter härutinnan fara, lärer icke något vara att erinra i avseende å det
föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Ehuru förslaget innebär ett väsentligt ingrepp i den
enskildes rätt att fritt förfoga över sin egendom, anser sig länsstyrelsen likväl med hänsyn
till ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, den begränsning, som föreslagits
för lagens tillämplighet, samt den möjlighet, lagförslaget inrymmer till en reglering
av ursprungligen avtalade arrendevillkor kunna tillstyrka förslagets godkännande.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Arrendatorer av hemman lydande under huvudgård förekomma
enligt uppgift icke å Gottland, ej heller sådana arrendatorer, om vilka förmäles i
lagförslagets 1 § andra punkt. Länsstyrelsen saknar därför nödig erfarenhet för avgivande
av yttrande rörande behovet beträffande dylika arrendatorer av den föreslagna lagstiftningen.

Av torpare och brukare av jord under huvudgård i enskild ägo finnes däremot
inom länet ett, visserligen litet antal, sammanlagt omkring 20.

Upplysningar, som emigrationsutredningen inhämtade, gåvo vid handen, att torpinstitutionen
ganska allmänt ansågs som en av de bästa källorna till arbetskraft inom jordbruksnäringen
och att torparnes småningom skeende försvinnande betraktades såsom bortflyttning
av ett av landsbygdens värdefullare folkelement. Emigrationsutredningen förordade
därför åtgärder till befordrande av torpens friköpning; dessa åtgärder skulle i
främsta rummet bestå i förenkling av avsöndringsförfarandena och underlättande av kreditgivning;
skulle det emellertid visa sig att åtgärder av sådan beskaffenhet icke bleve
tillräckligt verksamma, kunde möjligen ytterligare andra tagas i övervägande.

Emigrationsutredningen konstaterade, att efter 1860-talet en stark nedgång ägt rum
av torpareklassen. Sedan dess betänkande avgavs, har ytterligare nedgång ägt rum. Vid
folkräkningen år 1900 uppgavs antalet jordtorpare, män och kvinnor, till 76,679; vid
1910 års folkräkning utgjorde motsvarande tal 63,785.

Anledning föreligger därför att antaga, att åtgärder, kraftigare än de av emigrationsutredningen
ifrågasatta, måste vidtagas för att hindra torpens igenläggande och att
bland dessa åtgärder tvångsavlösning av jord måste tillgripas i vidare mån än vad för
närvarande stadgas. För att icke äventyra eller minska effektiviteten av en blivande lagstiftning
härom torde, på sätt jordkommissionen föreslagit, vissa arrendeavtal böra förlängas.
Emot de särskilda stadgandena i den av kommissionen föreslagna lagen har
länsstyrelsen ej något att erinra.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Rörande den blivande sociala arrende- och friköpningslagstiftningen
lämnar kommissionen ytterst knapphändiga antydningar. Det framhålles i
stället uttryckligen, att den utredning, på vilken förslag till sådan lagstiftning skall grundas,
ännu ej föreligger och att kommissionen vid sådant förhållande måste för sitt vidare
arbete å nämnda lagstiftningsområden förbehålla sig fullständigt fria händer. Då man
sålunda ännu svävar i ovisshet om ej allenast tidpunkten för frågans definitiva ordnande
utan även i vilken riktning ett blivande förslag till lagstiftning i ämnet kan komma att
gå, synes det mer än betänkligt att redan nu söka bereda väg för något ovisst genom
lagfästande av bestämmelser, som dock innebära »ett väsentligt ingrepp i den enskildes
rätt att fritt förfoga över sin egendom». Länsstyrelsen anser därför, att det nu föreliggande
förslaget för närvarande icke torde böra föranleda lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Hallands län: Ehuru lagförslaget har retroaktiv karaktär och ur
denna synpunkt måste anses ägnat att ingiva betänkligheter, anser sig dock länsstyrelsen
vid det förhållande, att däri dels undantagits de fall, där på grund av särskilda omständigheter
det skulle för jordägaren medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten
på arrende, dels ock rörande villkoren under den nya arrendetiden, föreskrivits, att
dessa icke nödvändigtvis skulle förbliva oförändrade, utan att tvist därom likasom om
förlängning av arrendetiden skulle avgöras av skiljenämnd, icke böra ställa sig avvisande
mot detsamma.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förslagets ändamål är att främja genomförandet av
en tillärnad social arrendelagstiftning och friköpningslagstiftning, vilkens utarbetande ingår
i jordkommissionens program. Såsom framhålles har jordkommissionen ännu icke
intagit ståndpunkt till denna lagstiftning. I saknad av upplysning i denna del måste
länsstyrelsen alltså förklara sig icke kunna i frågans nuvarande outredda läge göra något
uttalande i sak.

Länsstyrelsen i Örebro län: Uppfattningen rörande ifrågavarande förslag betingas
givetvis av den mening, varje särskild granskare må hysa ifråga om riktigheten och lämpligheten
av att i lagstiftningen införa ett i den enskilda jordäganderätten så ingripande
rättsinstitut, som rätt för arrendator att tvångsvis inlösa av honom under arrende innehavd
egendom. Därest man, såsom länsstyrelsen, icke kan gilla en dylik lagstiftning, åtminstone
i här tydligen avsedd omfattning, följer därav ock, att länsstyrelsen icke kan
förorda nu förevarande lagförslag, som avser att förbereda en blivande lag om tvångslösen
av utarrenderade jordbruksfastigheter.

Därest länsstyrelsen bortser från denna sin principiella ståndpunkt, finner länsstyrelsen
emellertid, att om sådana lagstämmelser skola genomföras, det torde vara nödigt
att omedelbart meddela föreskrifter av i huvudsak det innehåll, som i förslaget avses. I
annat fall lärer nämligen icke kunna undvikas, såsom jämväl av kommissionen framhålles,
att utlöpande arrendeavtal icke komma att förnyas, varigenom tydligen oöverskådliga olägenheter
och svårigheter av social och ekonomisk art kunna uppstå.

Länsstyrelsen i Kopgmrbergs län: Den av jordkommissionen uttalade mening, att
statsmakterna böra vidtaga särskilda åtgärder för att till sina verkningar trygga en blivande
social arrendelagstiftning eller lagstiftning om rätt för vissa arrendatorer att friköpa
av dem brukade områden, finner länsstyrelsen sig böra i allo biträda. Även anser
länsstyrelsen i likhet med kommissionen, att dessa åtgärder få ett mot ändamålet svarande

uttryck genom en lag, som medgiver arrendatorn rätt att på viss tid förlänga ett gällande
arrendeavtal.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Såsom av jordkommissionen jämväl framhållits,
innebär förslaget ett synnerligen långt gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över
sin egendom, och är på grund härav givetvis ägnat att väcka stora betänkligheter. Då
emellertid den kommissionen åliggande egentliga uppgiften att i lagstiftningsväg trygga de
socialt och ekonomiskt svagast situerade nyttjanderättshavarnes ställning ovillkorligen
måste anses i hög grad äventyras utan en förberedande åtgärd av den art, förslaget
innefattar, samt detsamma upptager bestämmelser till skyddande av jordägarens intresse
att själv få disponera sin jord, då detta intresse är särskilt starkt framträdande, finner
sig länsstyrelsen icke böra avstyrka en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslaget avser att vinna rådrum för åvägabringande
av ändringar i gällande arrendelagstiftning i syfte att bereda bolagsarrendatorer,
torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning. En dylik social arrendelagstiftnings
uppgift skulle bliva åstadkommande av bestämmelser, varigenom ej mindre jordägare
förhindrades att utnyttja det övertag, som ligger på hans sida, till att påtvinga
arrendatorn arrendevillkor av för denne oskäligt betungande beskaffenhet, än även för
arrendatorn, oavsett avtalets innehåll, skapades vissa garantier av social och ekonomisk
art. Jordägare, till vilkas egendomar höra utarrenderade brukningsenheter, å vilka en
blivande social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning tänktes tillämplig, hade därför
att räkna med lagstiftningsåtgärder, vilka skulle avsevärt inskränka deras fria rådighet
över vissa delar av deras jordinnehav. Ville jordägaren så vitt möjligt undandraga
sig verkningarna av en dylik kommande lagstiftning, läge det nära till hands, att, i den
mån gällande arrendeavtal beträffande sådana brukningsandelar upphörde, icke vidare
upplåta dem på arrende utan på annat sätt disponera över desamma. Till förekommande
härav är det nu föreliggande lagförslaget framlagt. Vad man med den nu föreslagna
lagen vill ernå är således att arrendatorn i de fall, som lagen avser att reglera, ej må
mot sin vilja kunna avlägsnas från den arrenderade fastigheten under den tid, som återstår
till dess en definitiv reglering av hithörande förhållanden kan tänkas vara genomförd;
en förlängning således av arrendetiden. Däremot skulle ändrade bestämmelser
rörande arrendebelopp, naturaprestationer, dagsverksskyldighet och dylikt kunna meddelas,
varvid visst skiljemannaförfarande är föreslaget för avgörande av därvid uppkommande
olika meningar mellan jordägare och arrendator, med klagorätt över skiljenämnds beslut
hos domstol.

Med avseende å den föreslagna lagens omfattning torde vad Västerbottens län beträffar
upplåtelser på viss tid av torp eller under huvudgård hörande jordlägenheter vara
sällsynta. Så kan i detta sammanhang omförmälas, att lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättsinnehavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område den 28 juni 1918
ännu ej i något fall vunnit tillämpning inom länet. De lägenhetsupplåtelser mot lega,
som vid de äldre sågverken förekomma till arbetare för beredande av bostäder och tillfälle
till jordbruk i mindre omfattning, avse ej viss tid, utan äro i allmänhet gällande
för den tid, som vederbörande arrendator är anställd såsom arbetare vid verket. Den
föreslagna lagen skulle därför, vad Västerbottens län beträffar, få sin huvudsakliga tilllämpning
på av bolag utarrenderade hemman. Sådan utarrendering avser i regel den

2—20331.

till ett visst hemman hörande inägojorden och medför i allmänhet ej annan rätt till skogsmark
än viss begränsad vedbrand och mulbete. Arrendetiden är i flertalet fall bestämd,
men kontrakten förnyas i allmänhet, så att de i själva verket oftast bliva livstidsupplåtelser.
Ofta övergå de efter innehavarens död på son eller måg, om sådan finnes,
som vill övertaga arrendet. I allmänhet ligger det också i bolagens intresse att på detta
sätt disponera över inägojorden till sina hemman; en blivande friköpningslagstiftning av
denna jord torde därför i allmänhet ej verka skrämmande. Emellertid kunna fall föreligga,
då en annan disposition av inägojorden kan synas jordägaren lämpligare. I varje
händelse kan tilläventvrs farhågan att i sammanhang med en blivande social arrendelagstiftning
eller friköpningslagstiftning nödgas avstå skogsmark till hemmanet eller lägenheten
utgöra en frestelse för jordägaren att begagna sig av sin rätt att vid arrendetidens slut
på annat sätt disponera över den utarrenderade jorden.

Om således den lagstiftning, varom nu är fråga, har sin största betydelse för andra
delar av landet än de, varest lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne
och Värmland den 25 juni 1909 är gällande, är det å andra sidan obestridligt,
att de särskilda syften, som en social arrendelagstiftning skola tillgodose, kunna äventyras
även för de nordligare länen, om ej en lagstiftning i det syfte, som den av jordkommissionen
nu framlagda, snarast möjligt kommer till stånd.

Länsstyrelsen anser därför för sin del, att en lagstiftning i det syfte, varom nu är
fråga, är påkallad. Med avseende å omfattningen av lagstiftningen har länsstyrelsen intet
att erinra och ansluter sig således i detta avseende till kommittémajoritetens förslag. I
ett avseende kan länsstyrelsen emellertid icke biträda detta förslag; och det är i vad
beträffar stadgandet att en förlängning av arrendeavtalet gjorts beroende av vissa åtgöranden
från arrendatorns sida. Ett stort antal avsides boende arrendatorer skulle säkerligen
ej ens komma att få reda på, att en dylik lag existerade. Även om åtgärder

vidtagas för att låta dem taga del av en författning i ämnet, skulle de ej vara mäktiga,

varken att fullt fatta, vad de hade att göra, eller sedan själva kunna utföra vad lagen
fordrade av dem. Länsstyrelsen ansluter sig därför till den av herr Lindhagen avgivna
reservationen i förevarande del, och hemställer, att lagförslaget på så sätt omarbetas, att
arrendeavtalets förlängning inträder automatiskt och således ej göres beroende av något
tillkännagivande från arrendatorn i annat fall än att denne själv önskar avtalets upphörande
eller ändring i villkoren från hans sida påkallas. Först i sådant fall ävensom,
då ändring i upplåtelsevillkoren äskas av jordägaren, synes anmälan enligt 3 § i lagförslaget
böra äga rum och sedan vidare förfaras på sätt i lagförslaget angives.

Med nu nämnda ändring får länsstyrelsen således tillstyrka, att förevarande
lagförslag i därför stadgad ordning upphöjes till lag.

Sveriges skogsägareförbund: I motiven till förslaget framhåller kommissionen, att
densamma i sinom tid torde komma att framlägga förslag till en lagstiftning, varigenom
i viss omfattning jord, som brukas av annan än ägaren, må kunna lösas från denne och
särskiljas för bildande av självständiga jordbruk.

Kommissionen har uttalat, att det då kunde tänkas, att ägare av sådan utarrenderad
jord, vilken kunde bliva föremål för inlösning, för att skydda sig mot lösningstvånget
underläte att vid inträffande arrendeledigheter ånyo utarrendera jorden och i stället disponerade
den på annat sätt. Ett sådant förfarande komme, enligt kommissionens mening,
lätt att vålla hinder för friköpningsverkets lätta och naturliga genomförande. För att

undanrödja detta hinder har kommissionen då föreslagit, att sådana arrenden, vid vilka
friköpningsrätt kunde tänkas böra inträda, skulle genom lagbestämmelser förlängas till
den tidpunkt, då lagstiftningen om inlösningsrätten kunde förväntas hava trätt i kraft.

Kommissionen har själv uttalat, att en sådan lag skulle komma att djupt ingripa
i jordägarnas fria dispositionsrätt över sin egendom. Däremot synes kommissionen
knappast hava tänkt sig, att detta ingrepp skulle kunna vålla något avsevärt men
för jordägarna vid utövandet av deras lovliga näring. Åtminstone har kommissionen
i det framlagda betänkandet ej gjort sig mödan att undersöka, om så skulle
bliva fallet.

Det lärer emellertid vara ofrånkomligt, att detta nya förslag, därest det blir till lag
upphöjt, kommer att vid ett mycket stort antal egendomar vålla betydande olägenheter.
Dessa olägenheter komma förvisso att göra sig märkbara ej blott beträffande jordbruket,
utan jämväl i fråga om skogshanteringens behöriga bedrivande å de fastigheter, som hava
mer betydande skogstillgångar. Då jordkommissionen knappast synes hava haft blicken
öppen härför, får Sveriges skogsägareförbund fästa uppmärksamhet på denna sida av
spörsmålet.

I samma mån som skogsprodukterna stegrats i värde, har skogshanteringen kommit
att intaga en alltmer framskjuten plats i vårt lands näringsliv. Alla torde väl numera
vara ense därom, att det är ett statsintresse av första ordningen, att landets skogar erhålla
den allra bästa vård, och att deras uthålliga avkastning därigenom uppdrives i högsta
möjliga grad. Genom en särskild skogslagstiftning, genom förbättrad undervisning på det
skogliga området samt genom understödjande av skogsvårdsstyrelsernas gagnande verksamhet
m. m. hava statsmakterna även på allt sätt sökt understödja och pådriva denna
strävan till en mer rationell skogshushållning. Det förslag, som av jordkommissionen nu
framlagts, kommer emellertid att verka i en rent motsatt riktning. Därest detsamma
skulle vinna Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, skulle mycket betydande syårigheter
komma att uppstå för införandet av en bättre vård av landets skogar. Förbundet skall
i det följande tillåta sig att utveckla det samband, som finnes mellan förutsättningarna
för en rationell skogshushållning och dispositionen av de jordbrukslägenheter, som finnas
å skogsdomänerna.

Den rationella skogshushållningen avser att i varje särskilt fall på det mest effektiva
sätt utnyttja växtplatsens (ståndortens) produktionsförmåga. Detta vill man ernå
genom ett snabbt uppdragande av återväxter, genom noggrann vård av de uppväxande
skogarna, så att markens produktivitet förbättras och beståndens tillväxt hålles uppe på
sin högsta nivå samt slutligen genom planmässigt utnyttjande av det utfallande virket av
alla dimensioner och sortiment. I detta syfte verkställas skogsodslingar, dikningar och
torrläggningsarbeten, röjningar, gallringar och ljushuggningar i bestånden, åtgärder för bekämpande
av insektshärjningar, hägnadsarbeten för skydd mot betesdjur m. m. Härtill
komma så själva avverkningsarbetena, virkets upparbetande i sortiment eller kolning, anläggande
av transportanordningar och virkets utforslande m. m. I vissa fall tillkomma
särskilda åtgärder som exempelvis uppristning, stubbrytning, tillgodogörande av pinnved
och ris m. m. Alla dessa arbeten kräva tillgång på arbetskraft. Man torde utan överdrift
kunna säga, att tillgång på lämplig arbetskraft är den första förutsättningen för att
en verkligt god skogsvård skall kunna bedrivas. Det är en utopi att tro, att man skall
kunna frigöra skogsbrukets arbetare från allt beroende av denna näring, och samtidigt

förvänta, att man genom skogsvårdslagar skall kunna driva fram en rationell skogshushållning
på de stora skogsdomänerna.

År skogshanteringen sålunda i stort behov av arbetskraft, så är det ej heller likgiltigt,
av vilken beskaffenhet denna arbetskraft är och på vad sätt den är anknuten till
skogshanteringen. Det yrkesmässiga skogsarbetet företer vissa likheter med det industriella
arbetet. I likhet med industrien måste skogshanteringen sålunda äga jämn och
säker tillgång till arbetskraft, varjämte denna arbetskraft, om ett gott resultat skall nås,
måste vara i viss mån yrkeskunnig. Den yrkesmässigt bedrivna skogshanteringen är så
gott som undantagslöst förenad med industriföretag av olika slag, nämligen sågverksrörelse
och pappersmasseindustri samt jämväl i stor utsträckning järnhantering. Dessa industrier
äro för sin jämna och ostörda drift beroende av virkes- och träkolstillförseln från skogarna.
För att denna tillförsel skall kunna betryggande ordnas samt det erforderliga virket jämväl
uttagas på ett med skogsvårdens krav överensstämmande sätt, fordras, att skogshanteringen
verkligen äger en säker och städse påräknelig tillgång på arbetskraft. Vidare
är det nödvändigt, att denna arbetskraft skall kunna vara genom fixa avtal tillförbunden
att verkställa viss arbetsmängd å skogen, så att arbetsgivaren i varje fall äger garantier
för, dels att de erforderliga råvarukvantiteterna på behövliga tider kunna framforslas och
dels att kostnaderna för dessa arbeteu kunna på förhand beräknas.

Beträffande det rationella skogsbrukets behov av yrkeskunniga fasta skogsarbetare
tillåter sig förbundet i övrigt hänvisa till de uttalanden härom, som gjorts av de sakkunniga,
som i ett betänkande av den 17 december 1915 avgivit förslag om åtgärder
för bättre skötsel av kronans skogsegendomar i södra och mellersta delarna av landet.
Dessa sakunniga anföra:

»Med ju större intensitet skogsbruket å en egendom bedrives, dess större blir även
behovet därstädes av för skogsvården lämpad arbetskraft. Med ett rationellt skött skogsbruk
följa nämligen en mångfald olika arbeten, som vid mera extensiv drift ej komma
till utförande. Sålunda bedrivas arbeten för bevarande och höjande av markens produktivitet,
såsom dikningar och bäckrensningar, åtgärder för vinnande av en snabb och
säker föryngring; vidare en sorgfällig vård av föryngringsytorna och kulturfälten genom
röjningar m. m., allt ifrån dessas anläggande. De unga bestånden göras redan tidigt
till föremål för vårdande huggningar, vilka av orsaker, som tidigare i betänkandet framhållits,
ovillkorligen böra verkställas av» skogsägaren själv och ej av köparen till det
virke, som vid dessa huggningar utvinnes. Slutligen bör i allmänhet även vid de senare
under beståndets liv inträffande föryngrings- eller sluthuggningarna det uttagna virket vid
ett rationellt skogsbruk genom skogsägarens försorg före försäljningen upparbetas och utdrivas
ur skogen. Detta, ävensom det arbete för kommunikationernas förbättrande, som
därav betingas, kräver givetvis stor tillgång på arbetskraft.

Det är emellertid ej endast på mängden av tillgänglig arbetskraft, som ett rationellt
skogsbruk ställer stora krav, utan jämväl på beskaffenheten av samma arbetskraft. De
flesta skogsarbeten, men särskilt alla huggningar och arbeten för virkets förädling (kolning)
kräva yrkesskicklighet, både för att arbetsprodukten skall bliva av fullgott slag och
för att en så stor snabbhet med bibehållen noggrannhet i arbetet skall kunna erhållas,
att detta alltid blir ekonomiskt lönande. Därtill kommer på grund av skogsbrukets art,
att skador, som förorsakats genom ett oskickligt eller vårdslöst utförande av skogsvårdsåtgärder,
ofta ej kunna botas och alltså orsaka skogsägaren avsevärda förluster. Detta

galler exempelvis om alla beståndsvårdande avverkningar, där stora skador till avsevärt
framtida men kunna åsamkas den kvarvarande skogen, på vilken beståndets vidare utveckling
skall byggas. På grund av den långa tid, som i skogsbruket förflyter mellan
sådd och skörd, är det även vid skogshanteringen av större vikt än eljest, att alla åtgärder
för beståndets grundläggning och första vård genom att utföras av vant folk kunna
hållas vid låga kostnader, men ändock bliva fullt effektiva. I annat fall kommer nämligen
dessa kostnader att genom de ackumulerade räntorna innan beståndet nått den
ålder, att det kan ge någon större avkastning, växa till den höjd, att hela beståndets
förräntningsförmåga äventyras. Det är sålunda för det rationellt bediivna skogsbruket
av allra största vikt, att god tillgång på skickliga skogsarbetare finnes. Sådana torde
emellertid ej kunna erhållas, med mindre kronan genom lämpliga upplåtelser av befintliga
eller nyanlagda jordbrukslägenheter skaffar sig en stam fasta, för skogsbruket enbart
avsedda arbetare.»

Å annat ställe säges: »det övervägande flertalet revirförvaltare har understrukit det
av de sakkunniga här ovan gjorda uttalandet, att anskaffandet av tillräckligt stor fast arbetsstyrka
är ett oeftergivligt villkor för införandet av en rationell vård av de allmänna
skogarna.»

Detta kommittéuttalande torde till fullo klarlägga, att en tillfredsställande tillgång på
fasta, yrkeskunniga skogsarbetare är nödvändig, om en rationell skogsskötsel skall kunna
bedrivas. Detta gäller i lika hög grad de enskildas skogar som statens. För att kunna
tillförsäkra sig en sådan arbetarstam måste emellertid skogsägarna få för detta ändamål
disponera den inägojord, som finnes å skogsdomänerna. Det är nämligen ej möjligt att
vid platsen fästa yrkesskickliga arbetare, om man ej kan bjuda dem goda bostäder och
jordbruk, å vilka de kunna erhålla sin livsmedelsförsörjning. Må man betänka, att skogshanteringens
arbetsplatser ligga spridda över de stora skogsarealerna. Det är då nödvändigt,
att skogsbrukets arbetare erhålla bostäder så nära arbetsfältet som möjligt. För
de arbetare, som skola bo uppe i skogsbygderna, finnes det därjämte ofta nog ej möjlighet
att få inköpa livsmedel. För den skull måste de hava så stora jordbruk, att de
från dessa kunna erhålla sin nödvändiga livsmedelsförsörjning. Berövar man nu skogsägarna
dispositionsrätten till torp och lägenheter å skogarna, så tvingar man dem att i
stor omfattning basera skogsbruket på annan arbetskraft än den å skogsdomänerna boende
d. v. s. antingen på tillfälligt tillstädeskomna lösarbetare eller oek på icke jordbrukande
personer från orten. Detta torde emellertid av många orsaker vara synnerligen
olämpligt. Dylika arbetare äga nämligen icke nödig vana och färdighet i skogsarbete.
Speciellt äro de i regel ej kunniga i kolning, varigenom detta för skogsvården i många
trakter så viktiga arbete tillbakasättes. Vidare måste det väl ur social synpunkt anses
vara mindre lyckligt, att arbetet å skogarna övergår från den därstädes bosatta befolkningen
till en mera rörlig arbetarstam, som näppeligen torde kunna hålla sig på samma
sociala nivå som en bofast skogsarbetarstam.

I samma mån som en rationell skogsvård i allt större omfattning börjat införas,
hava landets skogsägare jämväl själva kommit till insikt om nödvändigheten av att
tillvarataga den inägojord, som förefinnes å skogsdomänerna. Den brist på intresse för
inägojordens hävd, som tidigare tyvärr mångenstädes kunnat konstateras, särskilt i de
norra landsdelarna, har därför nu fått vika för en allmän vilja att sätta inägolotterna på
skogsegendomarna i stånd och bringa deras jord i god hävd. Skogsägarna inse nämligen

alltmera, att detta är en nödvändig förutsättning för att till platsen kunna förvärva sådana
dugliga arbetare, av vilka man för skogens skötsel har oavvisligt behov. Ställningen kan
sålunda nu karaktäriseras på det sätt, att den rationella skogshanteringen har oavvisligt
behov av den arbetskraft, som representeras av den å inägolotterna å skogsdomänerna
bosatta befolkningen, men att skogsägarna samtidigt hava både vilja och intresse att
bringa denna inägojord i bästa hävd och att väl bebygga densamma.

Detta skogshanteringens beroende av den å skogarna bosatta befolkningens arbetskraft
synes hava varit jordkommissionen obekant. Åtminstone har kommissionen å intet
ställe i betänkandet ingått i prövning av, huru med denna sak förhåller sig. I stället
har kommissionen särskilt uttalat, att just å sådana egendomar, där yrkesmässig skogshantering
bedrives, det blivande friköpningsinstitutet bör komma i tillämpning. Nu torde
kommissionen här måhända hava ansett, att även om jordlägenheterna i skogsbygderna i
en framtid komme att få friköpas av sina arrendatorer, så har därmed skogshanteringen
ej berövats dessa personers arbetskraft. Så enkel torde saken dock ej vara. I samma
stund som dessa lägenheter friköpas, är det, såsom erfarenheten i stor utsträckning visat,
ytterst ovisst, om något skogsarbete kan påräknas från deras ägare. Ofta säljas lägenheterna
ånyo i andra hand och komma snart nog att tillhöra personer, som kanske ej
alls äro hågade eller dugliga till att verkställa skogsarbete. I övre delarna av Norrland
är faran härför måhända ej så stor, enär därstädes annat arbete än i skogen ej står
dessa jordägare till buds, men i landets övriga delar, där andra förtjänstmöjligheter äro
tillfinnandes, är det synnerligen vanligt, att lägenhetsägarna i skogsbvgderna arbeta i
näibelägna industrier, syssla med hantverk m. m., när deras tid ej kräves för jordbruket.

I den mån jordbrukslägenheterna sålunda skiljas från skogsdomänerna blir skogshanteringen
berövad en betydande del av den arbetskraft, varav den är i oundgängligt behov. Densamma
befinner sig då i den situationen, att bebyggelserna i skogstrakterna disponeras av
industriarbetare och hantverkare m. fl., medan livsmedelsförsörjning och fast bosättning
ej kan beredas för de arbetare, med vilkas hjälp skogarna skola skötas. Skogshanteringen
har sålunda blivit berövad möjligheten att förse sig med en tryggad tillgång på skolad,
för skogsarbetet särskilt lämpad arbetskraft.

Den framställning, förbundet i det föregående lämnat rörande den rationella skogshushållningens
beroende av att å skogarna äga tillgång till en bofast, yrkeskunnig och
genom arrendeavtal vid skogsbruket fästad arbetskraft, avser ju närmast att visa, att den
kommande expropriation av inägojorden å skogsdomänerna, som jordkommissionen ställt
i ^ utsikt, kommer att omöjliggöra en rationell vård och ett planmässigt utnyttjande av
vårt lands skogstillgångar. Förbundet har emellertid redan nu velat framlägga dessa
synpunkter, enär den lagstiftningsåtgärd, som kommissionen nu närmast föreslagit, nämligen
förlängningen av vissa arrendeavtal, just avser — enligt vad i betänkandet uttryckligt
säges — att förbereda denna blivande expropriation. Vid prövningen av den nu
föreslagna provisoriska åtgärden lärer man väl ej kunna undgå att i någon mån undersöka,
huru den slutliga lagstiftningsåtgärd, som man med detta provisorium vill förbereda,
kommer att verka för näringslivet, och därför har förbundet ansett skäl förefinnas
att redan nu antyda verkningarna av en framtida expropriation av inägojorden å skogsdomänerna.
8

I övrigt kommer redan den nu föreslagna förlängningen av arrendeavtalen att i sig
själv medföra betydande svårigheter beträffande skogshanteringens förseende med arbets -

kraft. Behovet av dylik ökas oavlåtligt, i samma mån som skogsbruket alltmer intensifieras.
För att fylla detta stegrade behov av dugliga skogsarbetare sträva skogsägarna
efter att i allt större omfattning upplåta sin inägojord åt dylika, stundom i samband
med nybyggnad och uppdelning av större jordbruk. Givetvis är det för skogsägarna
då av stor vikt att vid inträffande arrendeledigheter få till skogsarbete mindre dugliga
eller villiga arrendator^- utbytta mot personer, vilka äro fullgoda skogsarbetare. Ett
sådant utbyte skulle av den föreslagna lagen bli omöjliggjort och jordägarna skulle sålunda
tvingas att mot sin vilja hava kvar mindre dugligt folk å arrendelotterna. Ej heller
skulle de kunna vid arrendetidens utgång disponera en arrendelott för densammas eventuella
uppdelning på flera brukningsdelar. Förbundet vill i detta sammanhang påpeka,
att det i realiteten visat sig vara mycket svårt att få arrenderätten förklarad förverkad
under åberopande av, att arrendatorn vanhävdat fastigheten eller visat tredska vid fullgörandet
av den arbetsskyldighet, som jämlikt arrendeavtalet ålegat honom (nyttjanderättslagen
kap. 2 § 36 mom. 1—2). Det i realiteten enda effektiva medel, som jordägarna
haft mot försumliga arrendatorer, har varit möjligheten att vid arrendetidens utgång
få dem avlägsnade. Skulle nu jordägarna berövas denna rätt, torde man kunna vara
förvissad därom, att arrendatorerna i ett stort antal fall icke komma att taga någon
hänsyn till anmaningar från jordägarna om förbättring av jordens hävd eller fullgörande
av arbetsskyldighet, då de ju därvid i realiteten knappast skulle hava att riskera
någon påföljd.

Jordägarna komma sålunda genom arrendatorernas ouppsägbarhet att, till skada för
jordens skötsel och skogsarbetets rationella bedrivande, nödgas bibehålla sådant folk på
egendomen, som i berörda hänseende är mindre dugligt. Det säger sig självt, att statsmakterna
under sådana förhållanden ej kunna hava pretention på, att en rationell skogshushållning
skall kunna bedrivas på de större skogsfastigheterna.

Kommissionen har visserligen föreslagit, att jordbruksenheter av större areal odlad
jord än 25 hektar ej skulle beröras av den nya lagen. Denna bestämmelse saknar
emellertid, vad skogshanteringen beträffar, all betydelse. Så gott som undantagslöst hava
nämligen de torp och lägenheter, å vilka skogsarbetarna äro bosatta, en areal av blott
ett par tre till högst ett tiotal hektar odlad jord. Vidare har i kommissionens förslag
intagits den bestämmelsen, att förlängning av arrendetiden ej skulle få äga rum, där det
på grund av särskilda omständigheter skulle för jordägaren medföra avsevärt men att
fortfarande hava jorden upplåten på arrende. Denna undantagsbestämmelse synes ej
heller vara av den art, att den skulle kunna i någon mån undanrödja de olägenheter,
som lagen enligt vad tidigare anförts medför för skogshanteringen. Såväl av själva lagtexten
söm av motiveringen synes nämligen framgå, att detta undantag avser sådana fall,
då jordägaren behöver taga det arrenderade området under eget bruk eller vill disponera
det på annat sätt, men däremot ej de fall, då en till skogsarbete olämplig brukare bör
utbytas mot en duglig arbetare eller då jorden med hänsyn till ökat behov av skogsarbetare
behöver uppdelas på flera lotter. Skulle undantagsbestämmelsen mot förmodan
avse även dessa båda sistnämnda fall, så skulle undantaget förvisso bliva regel, ty utan
tvivel kommer den i lagen föreslagna rätten till förlängning av arrendeavtal att vålla
avsevärt men för alla skogsägare, som hava behov av att vid sin egendom alltjämt hava
fästad en duglig skogsarbetarstam.

Med vad i det föregående anförts har förbundet velat visa:

att en rationell, intensiv skogshushållning oifrånkomligt behöver jämn tillgång till
dugliga skogsarbetare;

att denna arbetartillgång ej kan åstadkommas på annat sätt än genom att den
inägojord, som finnes å skogsfastigheterna, upplåtes åt skogsarbetare, vilka kontraktsmässigt
tillförbindas att utföra arbete å skogarna;

att, därest skogsägarna fråntagas disposionsrätten till denna jord, mycket svåra
olägenheter komma att orsakas för skogshanteringens rationella bedrivande;

att jordkommissionens förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal kommer
att omfatta så gott som samtliga arrendelotter i landet, vilka äro upplåtna åt skogsarbetare
;

samt att en dylik förlängning av arrendeavtalen kommer att vålla svårigheter för
skogsarbetarfrågans lösande dels med hänsyn till nödvändigheten att vid inträffande arrendeledigheler
få för skogsarbete mindre lämpliga brukare ersatta med goda skogsarbetare
och dels med hänsyn till att behov kan uppstå av att uppdela större arrendelotter i syfte
att få å dem bosatta flera skogsarbetare än tillförne.

I anledning därav får förbundet hemställa, att jordkommissionens förslag måtte till
ingen åtgärd föranleda i fråga om den jord, å vilken den för skogshanteringens rationella
bedrivande erforderliga arbetskraften skall besättas.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Den principiella invändning, som måste göras
emot förslaget, är givetvis den, att lagen på ett hos oss hittills okänt sätt skulle komma
att ingripa i jordägarens rätt att själv bestämma över sin egendom och i det genom
lagliga avtal fastställda rättsförhållandet mellan jordägaren och hans arrendator.

Visserligen kan jordkommissionen hänvisa till, att ett dylikt ingripande redan skett
genom lagen av den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, men
dels berör denna lag endast de ekonomiska villkoren för vissa gällande arrendeavtal och
ej den ännu viktigare frågan om tiden för avtalets bestånd, dels är denna lag en ren
kristidslag, som avser att reglera överenskommelser, vid vilkas ingående den stora stegringen
av naturaprodukternas värde ej kunnat förutses.

Som ett allmänt omdöme om den föreslagna lagen torde kunna sägas, att den
kommer att ge upphov till en mångfald tvister, ej blott på grund av sina bestämmelser
om avtalens förlängning utan ännu mera på grund av utsikten till arrendevillkorens sänkning.
A andra sidan torde det av jordkommissionen befarade uppsägandet av en massa
arrendatorer, vilket skulle vara anledningen till lagförslagets framställande, icke komma
att få den omfattning, som kommissionen förutsatt utan huvudsakligen till sådana personer,
som av en eller annan anledning visat sig alldeles olämpliga på respektive ställen.
Vad kommissionen i detta avseende anfört från Finland torde icke äga giltighet i vårt land.

Då den nu ifrågasatta lagstiftningen icke syDes behövlig, ej heller för det allmänna
gagnelig men däremot för jordbruksdriften skadlig, får sällskapet av principiella skäl helt
avstyrka jordkommissionens förslag till förlängning av vissa arrendeavtal.

Beträffande särskilda föreskrifter i förslaget.

1- 2 §§.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Då en hel del smärre åt arbetare upplåtna torp,
vilkas innehavare endast i ringa grad grunda sin utkomst på det obetydliga jordbruk,
som med torpen är förenat, i verkligheten icke äro att betrakta som jordbruksarrenden,
utan fastmera äro till sin natur arbetarebostäder med tillhörande jordområden, synes ett
upplåtande av desamma för tid, oberoende av arbetsavtalet, icke vara rimligt. Den i §
2 föreslagna begränsningen av lagens tillämpning till områden med odlad jord om högst
25 hektar borde därför kompletteras med en bestämmelse om minimiareal. En sådan
princip synes redan hava blivit godkänd i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne, vilken lag, vars karaktär av social arrendelag
framhålles av jordkommissionen, innehåller en sådan minimibegränsning, satt till fyra
hektar inrösningsjord.

Genom alla utlöpande arrendekontrakts förlängning till ett bestämt år, då sannolikt
tvång till en fortsatt långvarig arrendeupplåtelse kommer att föreligga, riskerar man att
de med dylika arrendeupplåtelser förenade arbetena, såsom syner o. d., måste för en
synnerligen stor del av landets jordbruksarrenden koncentreras till ett enda år, vilket
torde komma att visa sig praktiskt outförbart.

Länsstyrelsen vill jämväl påpeka den svårighet, som av lagens genomförande skulle
drabba skogsbruket i fråga om den av arrendatorer och torpare på skogsindustriens
fastigheter representerade arbetskraften. I många fall varken kunna eller vilja dessa
arrendatorer och torpare prestera något skogsarbete, och ett allvarsamt avbräck komme
att orsakas i skogshanteringens behöriga bedrivande genom omöjligheten att under lagens
giltighetstid vid inträffande arrendeledigheter utbyta dessa personer mot andra, som vore
villiga och dugliga till dylikt arbete. Detta förhållande skulle återigen hava till följd,
att de större skogsägarna miste intresset för att verkställa nyodlingar och anlägga nya
torp och lägenheter å sina fastigheter.

Länsstyrelsen har uttalat sin anslutning till den reservation emot förslaget, som
anförts av herr O. Olsson beträffande tillägg till § 2 om viss tids föregående arrende
för lagens tillämplighet.

Se ock Sveriges skogsägareförbunds ovan återgivna yttrande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: De brukningsenheter, som av förslaget beröras, finnas
i detta lagrum angivna. Emellertid ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida den använda formuleringen
icke kan giva anledning till tvekan om rätta meningen. Större klarhet vinnes
visserligen genom den på sidan 13 förekommande motiveringen, ity att fastighetens egenskap
av del av ett egendomskomplex framhålles såsom avgörande. Men själva lagtextens
ordalag »lyder under huvudgård» passa icke in till exempel på förhållandena i vissa
större gods, där kameralt självständiga fastigheter, hemman om 40 å 50 tunnland, äro
och sedan långliga tider varit utarrenderade, men vilka icke lyda under någon huvudgård
i annan mening, än att de ägas av samma person, som äger och brukar en större egendom
på godset, vilken stundom kan vara belägen i annan socken.

Angående stycket 2 i 1 § synes spörsmål kunna uppstå, huruvida lagrummet är
tillämpligt i det fall, att ägaren, som varit mantalsskriven å egendomen, avlidit, och egen -

Särs kilda
föreskrifter.

3—20351.

domen övergått på stärbhuset, samt ingen av dess delägare hunnit bliva å egendomen
mantalsskriven.

Till undanrödjande av tvekan synes böra i lagen inrymmas, att rätt till förlängning
av arrendeavtal icke äger rum, då arrendatorn på grund av kontraktsbrott förverkat
arrenderätten och av sådan anledning blivit uppsagd till avflyttning.

Vidare ifrågasättes, huruvida icke för rätt till förlängning borde förutsättas, att
arrendatorn innehaft fastigheten en viss tid till exempel fem år. Det kan nämligen inträffa,
att på grund av särskilt förhållande ett arrendeavtal slutes för endast ett år samt
att avsett eller överenskommet är, att därefter jorden skall för brukande övertagas av
annan arrendator eller ock att ägaren har för avsikt att därefter själv bruka området.
Det vore i dylikt fall föga rimligt, att förlängning av årskontraktet skulle få äga rum.

Länsstyrelsen i Västmanlands län vill beträffande § 2 framhålla sin tveksamhet om
lämpligheten av att för hela landet använda ett och samma mått på den odlade jorden;
25 hektar sådan jord exempelvis i Skåne betyder ett ganska stort jordbruk, medan detsamma
icke kan sägas om samma ytvidd i dåligt lottade jordbrukstrakter. För att härutinnan
åstadkomma rättvisa mellan jordägare i olika landsdelar kräves tydligen en bättre
måttstock än den föreslagna. Möjligen skulle man kunna tänka sig ett visst maximalt
penningvärde samt överlåta åt den i § 4 omförmälda nämnden att bedöma, huruvida
värdet av den odlade jorden överstege detta värde.

I nämnda § 2 av förslaget bestämmes jämväl, att förlängning av arrendetiden icke
skall äga rum, om det för jordägaren skulle medföra avsevärt men att fortfarande hava
jorden upplåten på arrende.

Det förefaller länsstyrelsen, som om detta stadgande vore dels rätt så obestämt
dels ock alltför snävt i sin riktning mot jordägaren. Om exempelvis denne av oförstånd
upplåtit på arrende ett område, som lämpligare och med större ekonomiskt utbyte borde
brukas i ett sammanhang med huvudgården, kan det vara ganska svårt att avgöra, om
det men, jordägaren skulle komma att lida genom en fortsatt utarrendering, är att anse
som avsevärt. Förmodligen skulle tolkningen i regel gå till arrendatorns förmån, med
påföljd, att när en gång inlösningslagen kommer, jordägaren går förlustig ett jordstycke,
som kan vara av avsevärd betydelse för ett rationellt brukande av hans jord.

Vidare kan ju hända, att arrendatorn, utan att direkt göra sig skyldig till vanvård,
likväl sköter jorden mindre tillfredsställande. Det förefaller hårt, om jordägaren skulle
vara nödgad att bibehålla en sådan arrendator och kanske i fortsättningen få avträda
jorden mot en ersättning, som genom arrendatorns förvållande blir mindre än som vederbort.
I det exempelvis valda fallet skulle kanhända jordägaren icke lida avsevärt men
genom att hava jorden bortarrenderad, men väl genom att alltjämt hava den bortarrenderad
till nuvarande arrendatorn. Det i paragrafen inryckta ordet »fortfarande» kan
möjligen tolkas såsom innebärande en garanti mot paragrafens tillämpning i antydd riktning,
men har sannolikt icke denna innebörd. I varje fall behöves här ett förtydligande.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen uppkasta den frågan, huruvida, när det gäller
en lagstiftning sådan som den i förslag föreliggande eller den tillämnade inlösningslagen,
det kan vara lämpligt att helt bortse från den personliga dugligheten till lantbruksdrift
hos den arrendator, som man medelst tvångslagstiftning vill bereda tillfälle att bliva jordägare.
Länsstyrelsen är icke beredd att nu besvara denna ömtåliga fråga varken jakande
eller nekande. Tydligt är, att om man jakar härtill, saken blir mera invecklad.

Det synes emellertid böra tagas under noggrant övervägande, huruvida icke såsom en
förutsättning för arrendets förlängning bör vid bristande samförstånd mellan parterna
uppställas det villkoret, att den i § 4 omförmälda nämnden finner jordbruket på den
arrenderade jorden skött på ett sådant sätt, att man däri kan finna en garanti för en
fortsatt omsorgsfull skötsel av densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Föremålen för lagens tillämpning synas vara i 1 §
1 mom. på ett alltför svävande sätt bestämda. Särskilt gäller detta beträffande
andra stycket, där jordägarens subjektiva avsikt förklaras vara avgörande utan att
ens skillnad göres mellan den avsikt, vari ägaren förvärvat fastigheten, och det syfte,
som ligger till grund för behållandet t. ex. av arvfallen egendom. När skogen är huvudsaken,
måste strängt taget den huvudsakliga avsikten förnuftigtvis alltid vara att på
ett eller annat sätt tillgodogöra sig skogsavkastningen. Men om det är kommissionens
mening att träffa fastigheter, som hava sitt huvudsakliga värde i skogen, hade den bort
annorlunda uttryckas.

I sista stycket av samma mom. föreskrives, att, om arrende avser jord, som av
upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt, arrendetiden ej må förlängas utöver upplåtarens
besittningstid. Däremot saknas bestämmelser till lösning av de kollisioner, som
uppkomma, då upplåtare, som är ägare, har förfoganderätt endast för begränsad tid i
följd därav, att han sålt eller utarrenderat egendomen med tillträde före år 1925. Möjligen
har man tänkt sig, att förlängningen skall gälla även mot ny ägare eller nyttjanderättshavare
till så kallad huvudgård. Men detta torde i alla händelser icke kunna tilllämpas,
när just ifrågavarande arrendelägenhet är föremål för försäljning eller ny utarrendering,
som ägt rum innan den nya lagen trätt i kraft. Märkas bör även, att om nyttjanderättsavtalet
icke är skriftligen upprättat, ny ägare enligt 2 kap. 28 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom kan uppsäga detsamma; härmed torde även förlängningen falla.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I fråga om den omfattning, som skulle givas lagen,
hava inom kommissionen skilda meningar gjort sig gällande, i det att tvenne reservanter
icke kunnat biträda flertalets mening, att maximiarealen för de jordbruk, vilka av lagen
skulle beröras, borde bestämmas till 25 hektar. De hava för sin del påyrkat, att denna
areal skulle ökas till 40 hektar. Den ene av dessa reservanter har därjämte uttalat
den mening, att en förutsättning för rätt att förlänga avtalet även borde vara, att arrendator
eller den, vars rätt på honom övergått, innehaft fastigheten på arrende under
minst fem år. Beträffande den första av dessa reservationer får länsstyrelsen framhålla,
att för Kopparbergs läns vidkommande en bestämmelse i enlighet med kommissionens
förslag är fullt tillfredsställande, då utarrenderade jordbruk med större areal odlad jord
än 25 hektar knappast torde inom länet finnas. Vidkommande den senare reservationen
har länsstyrelsen ej funnit något som helst skäl anfört för att ställa arrendatorer, vilka
icke uppfyllde de föreslagna villkoren, utanför den möjlighet till ernående av en tryggad
ställning, som lagförslaget avser att bereda brukare av mindre jordlotter, varför länsstyrelsen
anser, att avseende vid densamma ej bör fästas.

Länsstyrelsen i Örebro lön: Uttrycket i 1 § 1 mom. andra stycket »annan jord,
vars ägare innehar fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen»
är synnerligen obestämt och kan giva anledning till olika tolkning. En bestämmelse av
dylik lydelse lämpar sig enligt länsstyrelsens mening icke i lagstiftning. Länsstyrelsen
anser sig emellertid här icke böra avgiva förslag till annan lydelse av stadgandet, då

sådant icke kan ske utan att dettas omfattning ändras, vilket åter bör förutsätta närmare
kännedom, huru långt den tillärnade lagstiftningen om tvångsinlösen av jordbruksfastigheter
är avsedd att sträckas.

Länsstyrelsen i Hallands län: Därest den betingade legan är så liten, att arrendeavtalet
i verkligheten är att anse såsom benefikt, bör någon tvångsförlängning av arrendetiden
icke ifrågakomma; bestämmelse därom bör intagas i 2 § av lagen. Likaledes
synes länsstyrelsen dylik förlängning icke böra äga rum, utan att arrendekontraktet avsett
någon längre tid, exempelvis, såsom en av kommissioneus ledamöter föreslagit,
minst fem år.

Länsstyrelsen i Blekinge län: I enlighet med herr Olof Olssons reservation, torde
i lagen böra intagas stadgande om att förlängning av arrendetid ej bör ifrågakomma,
där icke arrendatorn innehaft fastigheten på minst fem år.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Den ifrågasatta lagen synes länsstyrelsen böra
gälla ej blott för landsbygden utan även för städerna, av vilka senare ganska många
hava betydande jordegendomar inom sina områden. Av lagförslagets text och motivering
framgår ej tydligt, huruvida den ifrågasatta lagen avsetts skola gälla för städerna;

slutorden i 6 § synas snarare giva anledning till antagande att den föreslagna lagen

avsetts skola hava tillämpning endast å landsbygden.

De i 1 § 1 mom. första stycket använda uttrycken »till huvudgård hörande jordbrukslägenhet»
och »hemman, som lyder under huvudgård» äro, såsom också i motiveringen
medgives, mycket oklara och torde komma att tolkas olika såväl av det stora

antal skiljenämnder, som i första hand skulle pröva ifrågavarande ärenden, som även av

domstolarne, då skiljenämnds beslut droges under domstols prövning. Det vore för den
skull synnerligen önskvärt, om de ovannämnda uttrycken kunde utbytas mot andra, som
på ett mera tillfredsställande sätt angåve tillämpningsområdet för bestämmelserna i momentets
första stycke.

Det synes länsstyrelsen, att tvångsförlängning av arrendeavtal ej borde få påfordras
i andra fall än då arrendet innehafts under någon längre tid, t. ex. såsom en reservant
inom kommittén hemställt, minst 5 år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: En granskning av lagförslagets 1 och 2 §§
ger vid handen, att praktiskt taget alla arrendeställen under 25 har åker, för vilka avtalet
utgår före 1925, skulle automatiskt förlängas till år 1925, om arrendatorerna så
påfordra. En obetydlig inskränkning ligger i stadgandet att, där avsevärt men för jordägaren
att utarrendera stället kan påvisas, lagen ej skall gälla. Denna bestämmelse är
emellertid så svävande, att ett förtydligande bör göras, då det för de blivande skiljenämnderna
säkerligen kommer att medföra stora svårigheter att avdöma sådana frågor.
Ett exempel kan klargöra detta. En arrendator har i sitt avtal förbundit sig att utföra
arbete i skog eller lantbruk. Det presterade arbetet är emellertid mindervärdigt, svarar
ej mot beräkningarna, och en ändring till det bättre är utesluten på grund av arrendatorns
olämplighet. Att för skogstrakten eller lantbruket ifråga anskaffa annan arbetskraft
går ej på grund av bostadsförhållandena. I ett sådant fall förefinnes givetvis avsevärt
men för jordägaren att förlänga avtalet, i synnerhet som ett dylikt förfarande
synes komma att i framtiden resultera i tvångsförsäljning av stället till samma arrendator.
Det är emellertid mycket svårt för en skiljenämnd att enbart på grund av lagförslagets
bestämmelse här träffa ett avgörande. I motiveringen av sitt förslag anför jordkom -

missionen att det personliga förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn icke får
åberopas i ett sådant fall, och detta synes tyda på, att skiljenämnden bör döma till
arrendatorns förmån. Emot en sådan tolkning ser sig lantbrukssällskapet föranlåtet att
inlägga en bestämd gensaga.

Det är inom det större och medelstora jordbruket vanlig arbetsform att upplåta
bebyggda, mindre jordområden till arbetare, vilkas avlöning delvis utgår i form av jordupplåtelse
mot ingen eller ringa kontant ersättning. Denna arbetsform är fördelaktig för
och omtyckt av arbetarna, men även gynnsam för jordägaren, som därigenom kan trygga
tillgången på fullvärdig arbetskraft. Den nu föreslagna lagen kommer att omöjliggöra
den normalt fortgående rekryteringen av denna arbetarstam och orsaka svårigheter för
jordens och skogens rationella skötsel samt vålla jordägarna allvarligt men även i sådana
fall, då en fortsatt utarrendering är för huvudgårdens skötsel mest ändamålsenlig.

Ävenledes finnas många torp eller andra mindre lägenheter, som upplåtits för längre
tid tillbaka mot kontant arrende efter den tidens penningevärde, under det att andra
upplåtits mot arrende in natura. Emellan dessa båda slag av arrenden råder efter nuvarande
värden betydlig skillnad, och det skulle vara en orättvisa mot arrendatorerna att
låta denna skillnad fortfara längre tid än som gällande arrendeavtal avser, liksom det
ock kan för jordägaren innebära allvarligt men, att arrendevillkoren bliva oförändrade.

Det synes därför sällskapet nödvändigt, att bestämmelsen i 2 § kompletteras med
ett stadgande om, att, därest det kan visas, att gällande arrendevillkor förorsaka jordägaren
allvarligt men, förlängning av arrendetid icke skall äga rum. Sällskapet föreslår
därför i 2 § ett tillägg av orden »under oförändrade villkor» efter »fortfarande upplåten
på arrende».

I samma § har det vidare föreslagits, att lagen skall hava tillämpning allenast där
arrendet omfattar jord med en vidd av högst 25 hektar odlad jord. Denna gräns synes
alltför hög, då syftet med lagstiftningen angives vara att bereda bolagsarrendatorer, torpare
och deras vederlikar en mera tryggad ställning, alldenstund ifrågavarande slag av
arrenden i regel icke uppgå till mera än hälften av nämnda areal, vadan lagen sålunda
skulle komma att tillämpas på en mängd egentliga arrendeställen, för vilka någon ändring
av nu gällande lagstiftning icke ifrågasatts, ej heller synes behövlig. Därtill kommer,
att arealen odlad jord ofta är svår att noggrant angiva samt att skillnaden i värde mellan
lika stora arrendeställen i södra, mellersta och norra Sverige är högst väsentlig.
Skall emellertid en arealgräns bibehållas, synes den lämpligast böra bestämmas till högst
12 hektar odlad jord eller den gräns, som förut gällt för deltagande i premieringen av
mindre jordbruk.

Då det vidare synes olämpligt att lagen tillämpas på arrenden, som innehafts allenast
ett eller ett fåtal år, instämmer sällskapet uti den reservation, som avgivits av herr
O. Olsson.

3 §■

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den i 3 § föreskrivna fristen av nittio dagar före den
avtalade arrendetidens utgång är alltför kort för att bereda jordägaren tillfälle till erforderliga
anordningar. Särskilt stötande är, om jordägaren i ovisshet därom, huruvida förlängning
kommer att påfordras, är nödsakad att tillbakavisa arrendeanbud av annan per -

son. Även en arrendespekulant, som i socialt avseende är lika intressant som den förutvarande
arrendatorn, kan härigenom bliva lidande.

Det sagda kan givetvis i ännu högre grad gälla om övergångsbestämmelsernas
andra stycke.

I detta sammanhang anmärkes, att tillämpningen av 10 § uppenbarligen medför fara
för vanhävd i följd av ovissheten om den tid, varunder nyttjanderätten kommer att
fortfara.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Som ledamoten i kommissionen C. Lindhagen reservationsvis
framfört, bör arrendator berättigas att från det allmännas sida åtnjuta biträde
för tillvaratagande av honom tillerkänd rätt. Det kan nämligen vara vanskligt för arrendator
att i den ordning, som gäller för uppsägning av arrendeavtal, själv ombesörja
sådant tillkännagivande, som omförmäles uti förslagets § 3. Enligt länsstyrelsens förmenande
kan arrendatorns intresse härutinnan tillgodoses genom ett stadgande, att han
äger hos offentlig myndighet, förslagsvis vederbörande landsfiskal, göra dylikt tillkännagivande
och att det skall åligga denna myndighet att verkställa delgivning med jordägaren.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: se ovan sid. 10.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligt kommissionens lagförslags § 1 erfordras
för arrendetidens förlängning arrendatorns påfordran härom. Initiativet uti en sådan fråga
är alltså lagt helt och hållet i arrendatorns händer. Uti ett till betänkandet fogat särskilt
yttrande har herr C. Lindhagen givit uttryck åt den mening, att de personer, vilka
man med lagförslaget avsett att hjälpa, skulle sakna förutsättningar för att kunna eller
våga spela den roll, som man tillämnat dem. »De flesta få kanske icke ens kännedom
om lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon vetskap och
något förstånd på dess detaljer.» Av dessa skäl, som han närmare utvecklat, har reservanten
ansett, att förlängningen borde verka automatiskt. Länsstyrelsen, som visserligen
ej delar herr Lindhagens mening, att vederbörande icke skulle våga göra sin rätt gällande,
håller dock före att den i reservationen uttalade uppfattningen, att mången avlägset
boende på grund av ovetenhet om lagens tillvaro försummar att begagna sig av dess
möjligheter, innehåller ett mycket beaktansvärt påpekande. Sina skäl mot en automatisk
förlängning av arrendeavtalet har kommissionen framlagt å sidan 19 av sitt yttrande.
Önskvärdheten av att klarhet beträffande frågan om arrendeavtalets förlängning i god tid
vinnes har varit bestämmande för kommissionen vid dess ställningstagande till detta förslag.
Ifrågasättas kan väl emellertid, huruvida ej sådan klarhet skulle kunna erhållas,
utan att man ensidigt lade initiativet hos den part, vilken ostridigt är i sådan ställning,
att han svårligen kan beräknas följa gången av lagstiftningsarbetet även då detta berör
för honom vitala frågor. Det skulle därför enligt länsstyrelsens mening vara till gagn
för det syfte man ville ernå, om lagen innehölle stadgande av den innebörd, att arrendeavtal
rörande fastighet, som avses i lagen, skulle anses som förlängt till den i § 1 mom.
1 angivna tiden, därest ej arrendatorn vid skriftlig förfrågan från jordägaren likaledes
skriftligen förklarade sig önska avstå från arrendet vid utgången av nu gällande avtal.
Mot en sådan anordning kan ej utan fog göras den invändningen att då lagförslaget avser
att med inskränkning i jordägarens fria förfoganderätt över hans egendom tillerkänna
arrendatorn en utsträckt nyttjanderätt över samma egendom, rättvisa och billighet kräva,
att initiativet skall åvila arrendatorn och ej jordägaren. Då emellertid det besvär, som
härigenom pålägges jordägaren, icke torde bliva alltför stort, borde måhända de betänk -

ligheter, vilka utan tvivel kunna resas mot förslagets realiserande, ej tillerkännas avgörande
inflytande. För att den i § 4 omnämnda skiljenämndens beslut skall kunna meddelas
före arrendetidens utgång, borde en sådan förfrågan från jordägaren göras inom
tid, som angives i § 3.

Länsstyrelsen i Örebro län: Enligt 3 § skulle en jordägare kunna intill 90 dagar
före arrendetidens utgång hållas i osäkerhet, huruvida arrendatorn ville förnya avtalet,
samt därigenom förhindras att vidtaga åtgärder för att själv övertaga fastigheten eller
att utarrendera den till annan person. Tiden härför måste anses alldeles för knapp och
bör utsträckas till minst sex månader före arrendetidens utgång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Enligt 3 § i förslaget skall arrendator senast
90 dagar före arrendetidens utgång hos jordägaren göra framställning om förlängning av
arrendetiden och om ändring i arrendevillkoren. Denna bestämmelse förefaller länsstyrelsen
oskälig mot jordägaren, som sålunda skulle erhålla allt för kort tid för att om
arrendator ej fordrade tvångsförlängning av arrendet, vidtaga erforderliga åtgärder för
egendomens upplåtande åt annan arrendator eller dess användande på annat sätt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Om arrendatorn vill påfordra förlängning av
kontraktet, skall han enligt förslagets 3 § underrätta jordägaren härom senast 90 dagar
före arrendetidens utgång. Nu torde förhållandet vara så vid alla välordnade egendomar,
att arrendeuppgörelserna äro klara senast 6 månader före tillträdet, och att just de bästa
arrendatorerna äro angelägna om att i tid ordna för framtiden. Om nu en jordägare
önskar göra ombyte av arrendator, måste han avvakta den gamla brukarens meddelande
och kan icke träffa överenskommelse med någon annan förrän 3 månader före tillträdet,
vilket blir till stort men för både arrendator och jordägare och icke minst för ställets
skötsel. Redan av denna anledning synes den fordran höra uppställas, att arrendatorn
skall tillkännagiva sin önskan senast sex månader före arrendetidens utgång.

Denna fordran är av desto större vikt, som den i följande paragrafer föreslagna
rättsproceduren vid tvist mellan jordägare och arrendator kan bliva mycket tidsödande.
Då lagförslaget ger arrendatorn möjlighet icke blott att få avtalet förlängt utan även att
få villkoren lindrade, kan man taga för avgjort, att många arrendator söka begagna
sig härav, även utan rimlig anledning, vilket i sin tur nödvändiggör för jordägaren att
begagna den i § 5 medgivna rätten att hänskjuta saken till skiljedom. Detta skall vara
gjort inom 30 dagar efter arrendatorns begäran om förlängning av avtalet. Det återstår
nu 2 månader till det uppgjorda arrendeavtalets utgång, under vilken tid motparten skall
utse sin skiljeman, länsstyrelsen skall nämna ordförande i skiljenämnden, nämnden
skall sammanträda och i flertalet fall även besöka platsen, samt parterna lämnas tillfälle
att yttra sig, innan slutligen skiljedomen kan avkunnas. Det torde vara uteslutet, att
detta kan medhinnas pa sa kort tid, särskilt med hänsyn till att våra länsstyrelser f. n.
äro synnerligen arbetstyngda, på grund varav deras resolutioner ofta dröja i månader.
Svårigheten att finna kompetenta och lämpliga skiljedomare torde även fördröja proceduren,
då de personer, som finnas, säkerligen måste tilldelas en mångfald uppdrag.
Under tiden kan varken arrendatorn se sig om efter något annat ställe, för den händelse
skiljedomen går honom emot, ej heller jordägaren överenskomma med annan arrendator,
om hans mening skulle vinna. Ett osäkerhetstillstånd inträder, som är till nackdel för
båda parterna och icke minst för arrendestället. I detta sammanhang synes böra fram -

hållas de särskilt för en mindre arrendator betungande kostnaderna för en skiljedom, i
synnerhet om i och för skiljedomen resor till platsen varit erforderliga.

4 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För vinnande av en önskvärd enhetlighet vid avgörandet
av tvister av förevarande slag kunde det vara lämpligt, att den medlem av nämnden,
som av länsstyrelsen skall tillsättas, förordnades att fungera som ordförande i samtliga
i länet förekommande dylika nämnder. Denne person torde utan svårighet kunna
medhinna det arbete, honom sålunda skulle påvila, synnerligast i län, där lagens tillämpning
ej kan komma att bliva mera omfattande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Vidkommande det föreliggande förslagets processuella
sida torde få betonas, att med hänsyn till den stora klass nyttjanderättshavare,
som av förslaget beröres, och det mycket stora antal tvister rörande tvångsförlängning,
som otvivelaktigt äro att förvänta, i händelse förslaget upphöjes till lag, nära nog oöverstigliga
svårigheter måste yppa sig för länsstyrelserna att kunna anskaffa lämpliga personer
till ordförande i de skiljenämnder, som med dessa tvister måste taga befattning.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Även om skiljenämnd kan anses lämpa sig för prövning
av frågan, huruvida förutsättningarna för förlängning föreligga, och väl även för
höjning eller sänkning av ett i penningar bestämt arrendebelopp, torde det för icke blott
skiljenämnd utan även domstol kunna vara en nästan olöslig uppgift att i andra avseenden
fastställa nya arrendevillkor. Länsstyrelsen tänker särskilt på de vanliga fall, då
nyttjanderättshavare är förpliktad, eventuellt mot gottgörelse, till vissa arbetsprestationer.
Även byggnadsskyldighet och skyldighet att utföra vissa jordförbättringar kunna medföra
stora svårigheter.

Det torde vara avsett, att arrendator, som påfordrar förlängning av arrendetiden,
därigenom definitivt förbinder sig att under den förlängda tiden fullgöra de skärpta arrendevillkor,
som kunna bliva bestämda. Säkerligen kommer ovissheten om dessas innebörd
att i många fall verka avskräckande på arrendatorn. Emellertid torde han ofta äga
en i lagen säkerligen icke avsedd möjlighet att komma ifrån arrendet. Han kan nämligen
underlåta att ställa erforderlig säkerhet för arrendevillkorens fullgörande. Den förut
ställda säkerheten, särskilt när den utgöres av borgen, gäller näppeligen under den förlängda
arrendetiden och kan i alla händelser behöva stärkas när arrendebeloppet höjes.
Det ligger i öppen dag, att den ovisshet, som av dessa förhållanden föranledes, medför
menliga följder i olika avseenden.

Det torde knappast finnas tillräckliga skäl för avvikelse från 8 § i lag om
skiljemän.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Bestämmelserna i 4 § komma givetvis att medföra
stor ojämnhet i lagens tillämpning såväl i olika län som även inom ett och samma
län, därest ej, något som i de flesta länen ej torde kunna bliva fallet, en och samma
person skulle kunna medhinna att vara ordförande i alla skiljenämnder inom länet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det
för enhällighet i rättstillämpningen synnerligen önskvärt, att samma person inom länet
utsågs till ordförande i den uti förslaget omnämnda skiljenämnd.

5 §•

Länsstyrelsen i Värmlands län: I fråga om innehållet i 5 § 2 mom. av lagförslaget
finner länsstyrelsen den däri stadgade påföljden av jordägarens försummelse att inom före
skriven tid hänskjuta tvisten till skiljenämnd, allt för omfattande. En sådan försummelse
torde i många fall bliva beroende av okunnighet om lagens föreskrifter, glömska eller
eljest förfall, som ej lagligen kunde styrkas, varför det måste anses oskäligt att arrendet
blir förlängt på av arrendatorn påfordrade, ofta kanske helt orimliga villkor. En bestämmelse
att arrendet vid sådant fall blir förlängt på de förutvarande villkoren, kompletterad
med föreskrift om rätt för parterna att under den förlängda arrendetiden'' få påkalla
skiljenämnd för ändring av villkoren, synes bättre motsvara rättvisans krav.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt motiveringen skall, när förlängning av arrendeavtalet
ifrågasättes, jordägaren vara berättigad framställa yrkande om ändring i arrendevillkoren
till sin fördel, till exempel om högre arrendeavgift, samt att få sådant yrkande
av nämnden prövat. Denna mening torde emellertid knappast framgå av lagtextens
lydelse.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Å sidan 24 uttalar kommissionen i sin motivering
tin .§ ^ att utav ordalydelsen i denna § framgår, att även jordägaren äger rätt påyrka
förändring av gällande arrendevillkor till sin förmån. Fullt tydligt finner länsstyrelsen
detta dock icke vara utsagt. I betraktande utav det förfarande, som lagförslaget vid
uppkommen tvist vill etablera, nämligen dennas hänskjutande till avgörande genom skiljemän,
finner länsstyrelsen det i hög grad önskligt, att själva lagtexten otvetydigt giver
tillkänna, att en sådan rätt föreligger. Man bör måhända ej utgå från att skiljemännen,
som troligen utses med hänsyn till sin kännedom om de praktiska frågor, vilka skola
avgöras, och mindre med tanke på juridiska kunskaper, komma att studera de särskilda
motiven, till vilka de för övrigt kanske ej hava tillgång.

Länsstyrelsen i Örebro län: Den i 1 och 2 mom. bestämda fristen av 30 dagar,
inom vilken jordägare har att hänskjuta tvist till skiljenämnd, måste anses för kort med
hänsyn till de viktiga verkningar, som äro förknippade med försummelse av fristens iakttagande.
Ifrågavarande tid synes böra bestämmas till åtminstone 45 dagar. Någon
praktisk olägenhet härav lärer heller icke vara att befara, då det givetvis ligger i vederbörande
jordägares intresse att få ärendet snarast möjligt bragt under skiljenämndens
prövning.

6 §-

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Slutorden i 6 § »dock att vad i 8 § i förstnämnda
lag sägs om överexekutor skall tillämpas å domaren i orten» böra utgå eller
ändras, om den föreslagna lagen skall gälla för stad.

8—10 §§.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Av §§ 8, 9 och 10 finner man, att om nämnden
anser förlängning av arrendetid ej skola äga rum, arrendatorn likväl får sitta kvar
tillsvidare, om han instämmer saken till domstol och ställer vederhäftig borgen för skada,
som kan för jordägaren uppkomma utav »mistningen av jorden», ett i sig synnerligen
svårtolkat uttryck. Långsamheten i vårt rättegångsförfarande gör, att saken på denna

4—20351

väg kan tänjas ut ända till viss dag år 1925. Ifrågasättas kan, om icke domstol, när
saken är tydlig och uppenbar, borde kunna förordna, att nämndens beslut skall gå i
verkställighet. Det ingrepp i hävdvunna äganderättsförhållanden, som genom lagförslaget
göres, är ändock så stort, att man knappast synes hava skäl att premiera processmanövrar
från arrendatorns sida, helst när skadeståndsrättens omfattning är så obestämd, som
ovan antyddes.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Om (9 §) ett skiljenämndsbeslut om arrendevillkoren
gått i verkställighet, men sedermera ändras, uppstå svåra ersättningsfrågdt-, när arrendet
icke utgår i allenast penningar.

För den gottgörelse, som enligt 10 § tillkommer jordägaren, har han ej säkerhet
i ställd arrendeborgen; § 8 mom. 2 äger icke alltid tillämpning. Skall 10 § tolkas så,
att arrendatorn icke i något fall kan vara skyldig att avflytta förrän å den fardag, som
inträder näst efter utgången av tiden för framställande av yrkande på förlängning, inträffar
detta med avseende å alla arrenden, som enligt avtalet utgå före den i övergångsbestämmelsernas
andra stycke avsedda dag.

Länsstyrelsen i Örebro län: Sådana 8 och 10 §§ formulerats komma de, praktiskt
sett, att föranleda därtill, att arrendator kan tilltvinga sig rätt till förlängning av arrendetid
även om skiljenämnden förklarat, att dylik förlängning ej må äga rum. Det är nämligen
tydligt att innan av arrendatorn till domstol instämd talan rörande missnöje med
nämndens beslut hunnit i två, möjligen tre instanser prövas och avgöras, större eller
hela tiden av den åsyftade förlängningen redan tilländagått. Och då det åtminstone i de
flesta fall lärer bliva omöjligt för jordägaren att styrka beloppet av för honom genom
ändringssökandet uppkommen skada, blir följden den, att han icke kommer att erhålla
annan ersättning för mistning av fastigheten än det sedvanliga arrendebeloppet.

Vid nu angivna förhållande synes anledning icke föreligga att medgiva besvärsrätt
över skiljenämnds beslut, varigenom yrkande om förlängning av arrendetid ogillats.

I varje fall synes böra i lagen meddelas uttrycklig bestämmelse därom, att intill
dess tvist om förlängning av arrendeavtal eller om villkoren för avtalet blivit slutligen
prövad, förutvarande villkor skola oförändrade tillämpas, därest annan överenskommelse
icke mellan jordägaren och arrendatorn träffats.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Lagförslagets bestämmelse i § 8 om, att, om
någon är missnöjd med skiljenämndens beslut, han må kunna hänskjuta tvisten till avgörande
vid domstol, synes sällskapet vara alldeles nödvändig för att en fullt opartisk
och saklig prövning skall kunna äga rum av de ytterligt svåra och ömtåliga rättsfall,
som kunna uppstå på grund av ifrågavarande uti det allmänna rättsmedvetandet så djupt
ingripande lagstiftning.

I lagförslaget har visserligen bestämts, att en arrendator, innan han överklagar
skiljenämnds beslut, skall ställa borgen av två vederhäftiga personer för den skada, som
kan tillfogas jordägaren genom överklagandet, men då i de flesta fall tidpunkten för
arrendatorns frånträdande av stället är det för jordägaren viktigaste, och skadan i händelse
av ett senare frånträdande ofta är svår att fastställa, torde situationen i regel bli
den, att arrendatorn kvarsitter för en ganska låg ersättning, så länge han önskar processa,
under det jordägaren är avstängd från stället.

H §•

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat sin anslutning till den reservation emot
förslaget, som anförts av borgmästaren Lindhagen i fråga om lagens utsträckning att
gälla alla underarrendatorer till dem, som arrendera jord, tillhörig kronan, kommun eller
allmän inrättning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligt § 11 skall det föreliggande lagförslaget ej
äga tillämpning beträffande arrende av jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän
inrättning. Som skäl för denna sin mening anför kommissionen, att dess uppdrag hänför
sig endast till jord under enskild äganderätt, varjämte den förmenar, att indragning
av arrenden av mindre brukningsdelar ej torde ifrågakomma från dessa jordägares sida.
1 denna senare del av motiveringen kunna kanske ej utan skäl olika meningar råda;
den stora omfattningen av de tre grupperna jordägare synes giva anledning antaga att
inom dem finnes rum för vitt skilda uppfattningar. Frånsett detta hyser länsstyrelsen
den åsikten, att om överhuvud taget en social arrendelagstiftning eller en lagstiftning om
friköpsrätt anses vara av behovet påkallad, de förmåner, vilka sådana lagar avse att bereda
vissa medlemmar av den icke besittande jordbrukande delen av befolkningen, icke
skola undandragas andra medlemmar av samma klass. Man har ingen som helst anledning
antaga, att arrendatorer av jord i kronans eller kommuns besittning hava en större
känsla av självständighet eller mindre livlig åstundan att med äganderätt innehava den
jord, som de bruka, än vad fallet kan vara med arrendatorer av jord i enskild ägo.
Önska statsmakterna därför att av den klass arrendatorer, vilka bruka mindre lägenheter,
skapa en i socialt och ekonomiskt avseende självständigare medborgareklass, så är denna
önskan ej fullföljd med mindre än att de i § 11 undantagna arrendatorerna inbegripas
under en härtill syftande ■lagstiftning. Som en följd av denna sin mening anser länsstyrelsen,
att § 11 bör ur lagförslaget utgå. I särskilt yttrande har herr Lindhagen
hemställt, att lagen skulle omfatta underarrendatorer till dem, som arrendera jord under
kronan, kommun eller allmän inrättning. Med tanke på den mängd arrendatorer av
smärre lägenheter — särskilt kronojord — som för närvarande finnas, anser länsstyrelsen,
vilken, såsom av dess nyss anförda yttrande torde framgå, ej anser den nuvarande
begränsningen av kommissionens uppdrag utgöra fullgiltig! skäl för att från en social
lagstiftning utesluta kronoarrendatorer och med dem jämställda, det av herr Lindhagen
framlagda förslaget icke böra vinna beaktande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: På sidan 14 av sitt betänkande uttalar jordkommissionen,
att dess lagförslag icke kan värja arrendator mot den rätt, som enligt avtal
eller lag tillkommer jordägaren att före arrendetidens slut uppsäga arrendator. Bestämmelserna
i allmänna arrendelagens 2 kapitel 36 § och norrländska arrendelagens § 26
skulle sålunda fortfarande gälla mot de arrendatorer, som i lagförslaget åsyftas. Något
särskilt stadgande härom har kommissionen ej ansett erforderligt. Samma skäl, som
föranlett länsstyrelsen att i fråga om bestämmelserna i § 5 hemställa om otvetydig
klarhet i lagtexten, göra att länsstyrelsen även i detta fall uttalar önskvärdheten härav”

< * -1,-iv^''i f.t*> * /• •

'''' v;c" ■

''?!; « ;>,• ■'' fu* i ;•?>''

i!rf;.a>?n>:f

| er VW.:#h:v*‘ pffcs x> ''>
mi ■";

»t

i ■

J <

... ■ if-r