JORDFÖRDELNINGENI VÄRMLANDS LÄN

Statens offentliga utredningar 1917:6

JORDFÖRDELNINGEN
I VÄRMLANDS LÄN

OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE
FÖRHÅLLANDEN.

STOCKHOLM 1913

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet............... 7

Naturförhållandena ................................................................................. 11

Jordbruket ................................................................................................ 14

Odalbygden............................................................................................... 14

Finnbygden............................................................................................... 14

Odlingens omfattning ................................................................................. 16

Industrien.................................................................................................... 18

Bergsbruket............................................................................................. 18

Trävaruindustrien .................................................................................. 21

Kronans gamla skogar och den uteblivna awittringen ....................... 23

Avvittringarnas upprinnelse och breven 1535 och 1542 .................................. 23

Skogsordningarna 1647, 1664, 1683, 1734 och 1793 .......................................... 24

Länsstyrelsens initiativ 1794 ....................................................................... 26

Skogsordningen den 1 augusti 1805 och Kungl. Maj:ts brev av samma dag ...... 28

Länsstyrelsens initiativ 1813 ..................................................................... 29

Påbörjad avvittringsförrättning 1814 ......................................................... 31

Ny framställning från länsstyrelsen 1816 ................................... 32

Josef Henrikssons i Långflon initiativ 1818 ................................................... 33

Statsmakterna 1818 — 1824 ................................................................. 34

Dunkla minnen ........................................................................................ 37

Kommitterades yttrande ........................................................................... 38

Tidigare strävanden att i riket förekomma bolags och större enskilda

jordförvärv .............................................................................. 40

Äldre tiders reduktioner ............................................................................. 40

Lagstiftning på 1600- och 1700-talen mot bruksrörelsens förvärv av bergslagshemman 40

Lagberedningens förslag 1847 mot bl. a. aktiebolags jordförvärv........................ 42

Framställningar 1892—1900 mot bolags jordförvärv särskilt i skogsbygder.... 42

Framställningar och lagstiftning 1901 — 1912 dels mot bolags och enskilda spekulanters
jordförvärv och dels beträffande deras förvärvade jord inom Norrland

och Dalarne m. m.............................................................................. 46

Framställningar 1907—1911 i enahanda syfte för mellersta och södra delarna

av riket (åren 1907, 1909 och 1911 även särskilt rörande Värmland) ......... 47

4

Sid.

Omfattningen av bolags och andra jordägares jordbruksfastigheter ... 56

Metod för undersökningen .......................................... 56

Jordägarnes antal ......................................................................... 60

Jordinnehav i mantal ................................... 62

Jordinnehav efter taxeringsvärde ............................................................. 68

Särskild undersökning av socknarne efter jordägarnes mantal och taxeringsvärde 77

Jordinnehav i areal ............................................................................ 78

Grafiska tabeller ................................................................................. 82

Sammanfattning.......................................... 91

Trustbildningar och utländska jordförvärv ............................................ 93

Trustbildningar ...................................................................................... 93

Utlänningars aktieförvärv ......................................................................... 95

Svenska »bulvanbolag» för norska jordförvärv................................................ 97

Kommitterades yttrande .............................................................................. 98

Kommitterades hemställan rörande en lag om förbud för bolag och

förening att förvärva fast egendom i Värmlands län........... 100

Olika slag av åtgärder med hänsyn till bolags och större enskilda jordägares

jordförvärv .......................................................................................... 100

Förvärvsförbud behövligt.............................................................................. 100

Folkopinionen.......................................................................................... 104

Svensk och norsk metod för förvärvsförbud .................................................. 104

Behövligt att enskilda spekulanter ingå under lagen....................................... 105

Den bör omfatta hela länet ............................. 105

Undantag för tomt och dylikt, för särskilda undantagsfall, för inrop å exekutiv

auktion och för bolagsjord............... 106

Ej undantag för utskog och begränsning till stödskog .................................... 106

Lagförslag .............................................................................................. 115

Bilagor till frågan om avvittringen:

1. Kungl. Maj:ts brev den 12 augusti 1535 till menige man i Värmland ......... 119

2. Kungl. Maj:ts brev den 20 april 1542 till menige man uti Ångermanland,

Medelpad, Hälsingland och Gästrikland................................................... 119

3. Skogsordningen den 19 december 1683 .................................................. 120

4. Länsstyrelsens framställning den 14 maj 1794 till kammarkollegium............ 122

5. Lantmäterikontorets memorial den 6 augusti 1794 till kammarkollegium..... 124

6. Advokattiskalens i kammarkollegium memorial den 19 september 1794 ...... 126

7. Kammarkollegii skrivelse d--n 4 februari 1795 till länsstyrelsen............... 127

8. Kungl. Maj:ls brev den 1 augusti 1805 till kammar- och bergskollegierna .. 129

9. Kammarkollegii skrivelse den 23 oktober 1805 till länsstyrelsen........... 130

10. Länsstyrelsens memorial den 18 januari 1813 till kammarkollegium............ 131

11. Länsstyrelsens skrivelse den 18 januari 1813 till två domhavande.............. 132

12. Kammarkollegii skrivelse den 9 november 1813 till Kungl. Maj:t ............. 132

13. Kungl. Maj:ts brev den 18 januari 1814 till kammarkollegium .................. 135

14. Kammarkollegii skrivelse den 15 februari 1814 till länsstyrelsen .............. 136

15. Länsstyrelsens memorial den 25 juli 1816 till kammarkollegium jämte kollegiets resolution
den 28 augusti 1816........................................................................ 137

16. Länsstyrelsens utslag den 28 augusti 1817 på besvär av J. G. Geijer på Uddeholm 137

17. Förrättningsmannens vid avvittringen förklaring den 30 maj 1818 till länsstyrelsen 146

18. Länsstyrelsens memorial den 8 juni 1818 till kammarkollegium ........................ 148

5

Sid

19. Advokatfiskal»» i kammarkollegium memorial de» 2(1 februari 181!) jämte kollegiets

den 4 december 1820 givna resolution däröver .......................................... 148

20. Länsstyrelsens framställning den 20 mars ISIG till kammarkollegium ........ 150

21. Länsstyrelsens memorial den 20 januari 1819 till justitiekansler!! ............... 152

22. Justitiekanslerns skrivelse den 15 februari 1819 till advokatfiskalen i kammarkollegium
........... 152

23. Advokatfiskal^ i kammarkollegium memorial den 19 februari 1819 till

justitiekansler!! ........................................................................... 153

24. Kammarkollegii skrivelse den 27 april 1819 till länsstyrelsen.................. 154

25. Advokattiskalens i kammarkollegium memorial den 11 november 1819 till

länsstyrelsen ...............................................................................155

26. Kammarkollegii utlåtande den 27 november 1860 till Kungl. Maj:t i transsumt 156

Tabeller:

1. Mantal- och taxeringsvärden (hela Värmland) ......... 159

2. Arealer (Näs och Gillbergs härader, Älvdals nedre tingslag och Nyeds härad) 217

Till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Sedan herr statsrådet hos Kungl. Maj:t hemställt därom, att eu
undersökning skyndsamt måtte åstadkommas ej mindre rörande omfattningen
av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket än
även i vad män berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses
verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen, i vilken undersökning lämpligen borde inbegripas
enskilda personers större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den
mån sådant innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss
angiven art, samt för verkställande av nämnda utredning anhållit om
bemyndigande att tillkalla två sakkunniga personer att därmed biträda
inom justitiedepartementet, har Kungl. Maj:t genom beslut den BO
december 1911 lämnat bifall till denna hemställan.

I anledning härav har herr statsrådet kallat undertecknade att inom
justitiedepartementet biträda med berörda utredning.

Hittills har denna utredning rört sig främst om förhållandena i
Värmlands län. Vi få härmed överlämna ett betänkande rörande jordfördelningen
i nämnda län jämte ett förslag till lag angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom därstädes.

I sammanhang härmed hava vi, för de åtgärder vartill desamma
må kunna föranleda, gjort utredningar rörande dels kronans gamla
skogar och den uteblivna awittringen i Värmlands län och dels trustbildningar
och utländska jordförvärv i samma län. För arkivforsk -

ii ingår i förstnämnda ämne stå kommitterade särskilt i förbindelse till
tillförordnade advokatfiskal i kammarkollegium A. Klocklioff, vilken
därvid varit oss på ett särdeles värdefullt sätt behjälplig.

\id betänkandet äro fogade åtskilliga bilagor innefattande väsentligen
dels handlingar, som belysa frågan om avvittringen, och dels
sammandrag av uppgjord statistik rörande jordfördelningen.

Stockholm den 10 mars 1913.

CARL LINDHAGEN.

GUSTAF W. ROOS.

JORDFÖRDELNINGEN I VÄRMLANDS LÄN

OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE
FÖRHÅLLANDEN.

Naturförhållandena.

Den nuvarande jordfördelningen inom Värmlands län är i viss mån
föranledd av länets naturförhållanden.

Länet är ett typiskt så kallat skogslandskap, bestående väsentligen
av djupa dalgångar mellan skogbeklädda höjder. Kala berg utan
skogsbördig markbetäckning förekomma endast undantagsvis. Några
fjäll, det vill säga höjder som skjuta över trädgränsen, förekomma icke.
I dalgångarna flyta floder med rik vattentillgång, utvidgande sig i talrika
större eller mindre sjöar. Vattenfall och forsar förefinnas i stor
myckenhet. Nedåt södra delen av länet och särskilt inemot sjön Vänern
antager landskapet här och var avsevärda låglandsformationer, vartill
det i Vänern utskjutande så kallade Näset är i sin helhet att hänföra.
Högre upp antaga vattendelarne ofta karaktären av högplatåer.

Med hänsyn till berggrunden kan länet i stor sett indelas i tre
delar, den sydvästra, byggd på en berggrund av grå blandad gneis, den
mellersta, sträckande sig i nordvästlig och sydöstlig riktning, byggd på
järngneis och den nordöstra, byggd på granitgrund. Talrika eruptiver
av hyperit, dionit och diabas uppträda även, varjämte särskilt i bergslagen
granuliter och kalkstenar med mera förekomma. Vid Långban har
på ett litet område anträffats omkring etthundra olika slag mineralier,
vilket lär vara den rikaste kända artförekomsten av mineralier i världen
med undantag möjligen för Hvitna på Sicilien. Lätt vittrande och företeende
en god växtlighet äro gneiserna, hyperiterna, dioniterna, diabaserna
och de mörka skiffriga granuliterna. Graniterna däremot och de starkt
kvartsiga täta granuliterna vittra högst obetydligt och lämna en ofruktbar
jordmån.

Emellertid är den underliggande berggrunden icke väsentligen bestämmande
för fruktbarheten hos jordbetäckningen. I Skandinavien är
nämligen den senare icke bara en vittringsprodukt av berggrunden
såsom på många andra ställen av jordklotet. Det lösa sten- och jordmaterialet
är visserligen i huvudsak bildat av samtliga bergarter, varav

12

grunden består. Men denna betäckning har under istiden förts från
andra ställen, där söndermalning av berggrunden genom isskredet ägde rum.

Av betydelse för hithörande förhållanden är i länet liksom annorstädes
pa skandinaviska halvön den så kallade högsta marina gränsen,
eller gränsen för det område, som efter istidens slut varit betäckt av
havet. De delar av landet, som ligga ovanför denna gräns, äro till
stor del täckta av morän- och rullstensgrus. Nedan om denna gräns
åter förekomma utbredda sand- och leravlagringar. Av det slam
glacierälvarna förde med sig avsattes det tyngsta eller den egentliga
sanden i närheten av flodmynningarna. Något längre kunde den finaste
sanden, den så kallade mjälan (jäsleran), föras. De lättaste avlagringarna
eller leran fördes av floderna längre bort och sjönk väsentligen ej förr
än den natt stilla vatten eller med andra ord det dåvarande havet.
Den högsta marina gränsen inom länet ligger ovan nuvarande havsytan
ungefär 150 meter i sydligaste delarne, i medeltal 180 meter
inom provinsens mellersta delar och något över 200 meter i de nordligaste
trakterna.

Jordmanen är i följd härav av mycket växlande beskaffenhet och
godhet. Nedanför högsta marina gränsen är låglandets jord en bördig
lera, som mot norr småningom övergår i mager sandjord. I dalbottnarna
och på de lägre sluttningarna i Nordmarks härad förekomma i
allmänhet sandmylla och sandblandad lermylla, som mot söder alltmer
övergår till lermylla. Kring Fry ken sjöarna består jordmånen av lerjord.
Klarälvens stora dalgång består till större delen av lätt sandjord. Den
ovan förenämnda gräns befintliga betäckningen av morän- och rullstensgrus
är en gynnsam jordmån för skogsväxten. För odlaren åter erbjuder
den ofta en svarbruten mark, men väl röjd och befriad från de lösa
stenarna är jorden ej sällan lika fruktbar för jordbruksproduktion som
1 eravlagrin garn a och överträffar ofta i detta skick sandjorden i de övre
dalgångarna.

Av de flerehanda malmer, som finnas i berggrunden, äro järnmalmerna
de ojämförligt viktigaste och de enda, som för närvarande bearbetas.
Dessas utbredning är mycket olikformig och överensstämmer på det
störa hela med kalkstenens däruti, att de kalkstensrikaste trakterna
tillika äro de järnmalmrikaste. Det är således inom östra Värmlands
granulitområden, som provinsens järnmalmfyndigheter hava sitt egentliga
hemvist. Bekanta malmfält äro Persbergs, Långhalm, Nordmarks och
Tabergs gruvfält.

Beträffande skogsförekomsten gestaltar det sig så, att granen, som
fordrar en näringsrik jordmån, finner sin bästa trevnad i de lägre och
de västligare delarna av länet samt å de näringsrika, mörka bergarterna,
under det den mera anspråkslösa tallen huvudsakligen intager de magrare
östra och nordligaste delarne samt floddalarnes sandmoar, dock titan att

vara begränsad till dessa. Granen förefinnes sålunda i något större
utsträckning än tallen. Björken anträffas spridd överallt, särskilt där
genom svedjande, som ännu lärer pågå i eu del av de nordvästra
socknarna, eller genom skogsskövling eller barrskogens utrotande för
beredande av bete hennes trevnad blivit gynnad. Skogsväxten är god
mångenstädes. Såsom från olika håll vitsordades under kommitterades
resor, är den särdeles framstående på ett brett bälte, gående från Klarälvens
dalgång över Nordmarks och Jösse härader till gränsen mot
Smaalenenes amt i Norge. “Bet är den bästa skogsmark i världen
eller åtminstone i Skandinavien enligt allt sakkunnigt folks utsago,
yttrade, måhända dock med någon överdrift, en'' bruksägare i trakten.

Det märkligaste vattendraget i Värmland är Klarälven, som utgör
sä att säga landskapets pulsåder mellan de två lantryggar, som giva
sin karaktär åt landet. Den delar länet i två hälfter, östra och västra
Värmland, vilka i stort sett skilja sig från varandra åtskilligt till såväl
naturbeskaffenhet som befolkningens ekonomiska omständigheter. Uti
sin bekanta femårsberättelse för åren 1881—1885 giver landshövding

H. A. Widmark en även för vår tid i det stora hela giltig skildringöver
“de tillfallen, som denna landsdel erbjuder dess innevånare till
nyttig verksamhet och skälig utkomst “ samt över de dalgångar och
vattenområden, vilka såsom han uttrycker sig “giva länet sin prägel av
ett storslaget skogs- och bergland i dess västliga; av ett mångkuperat,
av leende dalar och täcka höjder uppfyllt, än odlat, än och förnämligast
för skogs- och bergsbruk tillitat land i dess ostliga och betydligaste;
samt av ett med odlade slätter, här och var avlösta av skogklädda
kullar och sandåsar bestående land i dess sydliga sjön Vänern omgivande
del. “

14

O dalby
g den.

Finn bygden.

Jordbruket.

Den första odlingen i Värmland går tillbaka långt in i forntiden.
Den ägde av naturliga skäl rum på de mera lättodlade trakterna eller
med andra ord nedanför den högsta marina gränsen. Landets bebyggande
började således i söder och trängde småningom uppåt efter de förnämligare
floddalarna och vattensystemen. Begynnelsen av detta framträngande
är enligt sägnen särskilt förbundet med Olof Trätäljas namn.
Det är särskilt Byälvens dalgång förbi Gillberga uppåt Glafsfjorden
eller nuvarande Näs och Grillbergs härader som skulle på sex- eller
sjuhundratalet varit föremål för hans nitiska röjningsarbete.

Landet förblev länge glesare befolkat än andra landskap inom
mellersta delen av riket. En ofantlig tillbakagång ägde också rum
under 1300-talet genom digerdöden. Oavsett den folkökning, som därefter
vidtog, funnos dock vid medeltidens slut fortfarande ofantliga
ödemarker i länet. Det så kallade svenska odlingsarbetet fortgick
sedan i nyare tider oavlåtligt i ovannämnda riktning och odalbygden
utvidgades allt mer. Den största odlade bygden i Värmland för närvarande
ligger ikring Frykensjöarna. Även Klarälvens smala dalgång
företer nu en så gott som sammanhängande bygd nästan ända upp emot
älvens inflöde från Norge i länets nordligaste hörn.

Vid medeltidens slut inträffade en för Värmland betydelsefull ny
kolonisation genom invandring av finnar.1) Denna började redan på
1500-talet och omfattade även andra landskap. Orsakerna till denna
utvandring voro olyckliga förhållanden i hemlandet: förtryck från fogdar
och förläningsinnehavare, missväxt, ödeläggelse!- i följd av ryska kriget
samt icke minst ståthållaren Klas Elemings järnhårda regemente.

Dessa invandringar gynnades av kronan genom såväl allmän uppmuntran
till bosättning på ödemarkerna som särskilda koncessioner åt
finnarne. Dessa vände sig därvid jämväl till Värmland. Ett särskilt

1) Se bland annat: Erik Femow: Beskrivning över Värmland, nya upplagan

Karlstad 1898 sidan 323 och följande; landshövding Widmarks femårsberättelse 1881—1885
sidan 15 och följande; Petrus Nord malm: finnarne i mellersta Sverige, Hälsingfors 1888; Sven
Lönborg: finnmarkerna i mellersta Skandinavien, tidskriften Ymer 1902 sidorna 65 och
följande samt 361 och följande.

15

uppsving tog invandringen dit under Karl IX:s tid. Redan såsom hertig
över detta landskap började lian lägga sig synnerligen vinn om dess
uppodling och gav fart även åt den finska invandringen. Under åren närmast
efter år lödO anses invandringen av finska nybyggare i allmänhet hava
nått sin största utsträckning och fortsatte ganska starkt ända in på 1630-talet. Sedan började den så småningom avtaga till framemot början
på 1700-talet, då den synes alldeles upphört. Anledningen till omslaget
torde varit de bättre förhållanden, som i Finland inträdde med
Per Brahes styrelse, men även de större svårigheter för bosättningen,
som senare mötte inom Sverige jämväl från dess regerings sida.

Till skillnad från de svenska odlarna slogo sig finnarne ned huvudsakligen
inom höjdlägen ovanför den marina gränsen. Eu av orsakerna
var väl en viss nödvändighet för dem att hålla sig så långt borta från
de svenska bolbyarnas intresseområden som möjligt. Men även inom
de avlägsnare trakter, där de bosatte sig, föredrogos av dem de högre belägna
och stenbundna bergsluttningarne och platåerna framför dalsänkorna.
Detta har ansetts bero på, att finnarne använde ett helt annat slag av
åkerbruk, nämligen svedjandet, som hos dem var regel, och vartill
krävdes torr mark. Att de sällan ägnade sig åt myrodling i
dalsänkorna berodde också därpå, att dessa voro mera än höjdlägena
utsatta för frosten. Själva voro finnarne vana att odla stenbunden
mark i sitt hemland, där även dalsänkorna ofta bestå av moränjord. För
övrigt var som redan sagts åkerjorden på moränmarkerna ingalunda
mindervärdig, utan överträffade ofta i fruktbarhet annan jord, särskilt de
sandblandade avlagringarna i dalgångarna. Då finnarne därtill ägde en
ofantlig energi och ej skydde någon möda för att bryta sten för att
på moränmarken skapa en ingalunda föraktlig åker, blevo de ett
utvalt folk för brytande av bygd i moräntrakterna ovanom den marina
gränsen.

Emellertid kunde konflikter mellan den svenska befolkningen och
de nyinvandrande finnarne mångenstädes icke undvikas. Vid de bosättningar,
som skedde med kronans uttryckliga tillåtelse, ägnades visserligen
i allmänhet omsorg åt, att sådana konflikter skulle undvikas. Men
åtskilliga finnar bosatte sig egenmäktigt både å kronans och enskildes
marker. Därtill kom, att de svenska böndernas önskningar i fråga om
ägovälde redan då ofta gingo utöver vad kronan ansåg lagligt och därav
kunde förvecklingar uppkomma, även då en finsk bosättning skett efter
kronans koncession. Särskilt blevo förhållandena spända, när skogen
började få värde för bergshanteringen, men finnarne ändock fortsatte
sitt svedjande. Blodiga sammandrabbningar och många hemska dåd
blevo en följd av det hat, som på grund härav uppstod mellan de två
nationaliteterna. Sägner i orterna ha åtskilligt att förtälja om dessa
tilldragelser.

16

Odlingens

omfatt ning.

Under tidernas lopp lia emellertid dessa motsättningar mildrats och
kunna nu väl sägas hava väsentligen upphört. Detta har varit eu följd
av den växande samfärdseln och allmänna kulturens framsteg, men även
av initiativ att förbättra finnarnas sociala läge, vartill särskilt den finske
studenten Karl Axel G-ottlund vid tiden omkring år 1820 gav betydelsefulla
uppslag. Efter vandringar i finnbygderna på båda sidor om riksgränsen
uppsatte han en vidlyftig skrivelse, vari finnallmogens önskningar framlades.
Dessa gingo ut på ingenting mindre än att av de värmländska
och de på andra sidan riksgränsen liggande finnskogarna skulle bildas ett
särskilt tingslag med egna finsktalande ämbetsmän och särskild förvaltning.
Denna petition, framlämnad 1823, föranledde en skriftväxling,
som finnes förvarad i riksarkivet. Den ledde till, att uppmärksamheten
hos statsmakterna fästes på dessa finnar, vilkas tillvaro varit så gott
som okänd ditintills, och åtskilliga åtgärder vidtogos för att förbättra
deras ställning.

Den finnbefolkning, som bosatte sig i östra delarna av Värmland,
har nu alldeles sammansmält med den övriga befolkningen. I västra
Värmland åter har den finska nationaliteten länge hållit sig avskild
och även genom århundraden förstått bevara sitt språk. Där finnas
ännu kvar verkliga finnbygder, särskilt i Södra Einnskoga socken och
framför allt i Nyskoga socken. Enligt vad kommitterade erforo under
sina resor har emellertid på senare tider den svenska folkskolan och
samfärdseln i övrigt även där undanträngt det finska språket, så att
det ej talas eller ens allmänt förstås av den yngre generationen, utan
endast är känt och brukat av några gamla. Emellertid tränges denna
befolkning, hos vilken ännu mångenstädes lever kvar en viss känsla av
egen nationalitet, fortfarande utifrån och säkerligen på ett ännu farligare
sätt än förr. Detta sker genom bolagens jordförvärv särskilt i
finnskogarna, varigenom finnarne pålägges ett nytt “utsocknes“ herravälde
såsom de ibland kalla det. Härom skall ordas mera längre fram.

Vad den nutida odlingen i Värmland beträffar är densamma något
mindre framskriden än i övriga svenska landskap på samma breddgrad.
Den odlade jorden, trädgård och dylikt inräknat, upptager enligt senaste
officiella uppgifter endast 11.67 procent av hela landarealen, medan i
andra län i Svealand, bortsett från Kopparbergs län, som mera överensstämmer
med de norrländska, den odlade jordens andel av ytvidden
växlar mellan 18 och 30 procent. Däremot är Värmland skogrikare än
länen i fråga. Ej mindre än 77.68 procent av arealen uppgives vara
skogbärande. Härvid har man utgått från den officiella jordbruksstatistikens
siffra för areal “skogbärande mark14 i Värmland, nämligen 1,363,188
hektar. Vid den så kallade försökstaxeringen av Värmlands läns skogar
erhöllos visserligen arealuppgifter, som något avvika från nyssnämnda,

IT

nämligen för den verkliga skogsmarken 1,203,135 hektar, mossmarken
193,108 hektar och hagmarken 72,940 hektar. Men i stort sett rubba
de icke den slutsats, man kan draga av den officiella statistiken, att
skogen täcker ungefär tre fjärdedelar av Värmlands yta. Naturlig äng
upptager ungefär 2.5 7 procent av ytvidden.

Förhållandet mellan inägor och skogsmark eller andra utägor är
givetvis något olika i olika delar av Värmland. Emellertid finnes det
intet enda värmländskt härad, där icke skogsmarken upptager mer än
hälften av landarealen, och det är till och med sällsynt att finna eu
socken så beskaffad. Huggenäs, i Näs härad, med 43.4 4 procent av
arealen skogbevuxen, synes vara det enda exemplet. I det jämförelsevis
skogfattigaste häradet, Väse härad, täcker skogen något mer än 55
procent av ytvidden; men i Färnebo härad, Nordmarks härad, Älvdals
båda tingslag och Fryksdals övre tingslag når skogsmarkens andel av
arealen upp till fyra femtedelar eller mer, och Jösse och Gill bergs
härader samt Fryksdals nedre tingslag stå dem icke långt efter. Den
odlade jorden, som i Väse härad upptager drygt en tredjedel, i Karlstads
och i Näs härad nära en tredjedel av det hela, utgör i Älvdals
övre tingslag mindre än 2 procent av hela arealen.

Jordande) sökningen.

18

Bergs bruket.

Industrien.

Vid sidan av jordbruket bröts bygd i Värmland även genom bergsbruket,
inom de trakter nämligen där järnmalm förekom och lockade
till brytning. Någon skillnad gjordes här självfallet ej mellan trakterna
nedanför och ovanför marina gränsen, utan avgörande för bergsmännens
odlingar blev i första rummet belägenheten av gruvorna.

Bergsbrukets framträdande går även långt tillbaka i tiden. De
historiska urkunderna lämna dock ej något vidare material för bedömande
av denna närings uppkomst. Redan före digerdöden förefanns veterligen
bergsbrak i östra Värmland. Genom nämnda farsot, som särskilt
drabbade bergslagerna, blevo emellertid dessa avfolkade, och under
den följande tiden finner man, hurusom anstalter gjorts från
regenternas sida att söka återuppbygga och utvidga rörelsen. Enligt
gamla berättelser och antaganden skulle de nya inflyttningarna delvis
hava utgjorts av tyskar, särskilt sachsare, därav namnen Saxån och
Saxhyttan, och även till någon del av finnar. Ännu vid slutet av medeltiden
var emellertid även östra Värmland mycket glest befolkat. Inom
Värmlandsberg, numera kallat Färnebo bergslag, eller det egentliga bergslagsdistriktet,
skulle enligt en uppgift vid den tiden knappast funnits ett
spår till åkerbruk, och befolkningen utgjorts nästan uteslutande av ett
halvt hundratal bergsmän, av vilka de flesta bodde i närheten av det
senare Filipstad. Hela norra delen av detta bergslagsområde eller Nordmark,
Rämen och Gåsborn var fullständigt öde med undantag av en by
eller gård i sistnämnda socken vid det ställe, där den nuvarande kvrkan
är belägen.

Med den nyare tidens inbrott under Gustaf Vasa och hans söner
blev bergsbruket med kraft befrämjat. Privilegier utfärdades och folk från
skilda orter inkallades, bland andra fransmän, valloner och holländare,
vilka ägde bättre sakkunskap i hanteringen än bergsfolket ditintills hatt,
ävensom finnar. Företrädesvis var det Karl IN, vilken såsom hertig
och konung även på detta område åstadkom en stor omvälvning i
landets inre förhållanden. På hans initiativ inrättades stångjärnshamrar
i Värmland såväl som annorstädes i riket. Även i andra avseenden

Li)

sokte him bringa liv i bergsmannarörelsen orli uppmuntra uppkomsten
av gruvor och förädlings verk.

De bergsman, som ägnade sig åt bergsbruket, innehade ursprungligen
endast gruvor, för vilka de tjugo anskaffa det för gruvbrytningen
da använda bränslet, var de kunde. Med tiden tilldelades dem även
skogsrättigheter och därur synes småningom hava framkommit de så
kallade bergsmanshemmanen, vilka upptogos på kronomarkerna med så
kallad stubb- och röjselrätt. I den män hemmanen klyvdes, erhöll
varje delägare motsvarande andel i hemmanen tillhörande gruva och
smältverk. Tidigare begagnades för sistnämnda ändamål de så kallade
osmundssmed jorna, som innefattade eu enklare form för järnets framkallande
ur den raa malmen. I stället för dessa smedjor infördes senare
hyttor, som utgjorde en modernare form för tackjärnets frambringande.

Tackjärnets förädling till stångjärn skedde till eu början av bergsmännen
själva vid bergsmanshamrar, som de byggde vid sina egna
hyttor. Men denna rörelse visade sig snart kräva större resurser och
uppförande av verkliga stångjärnshammare, vilka måste drivas av kapitalstarkare
personer. Därmed uppstod i bergslagen eu liv samhällsklass,
de så kallade bruksägarna. Småningom uppstodo också järnmanufakturverk.
som hade till uppgift att förädla stångjärnet. Det första manufakturverket
anlades i hertig Karls tid. Även dessa verk kommo att
ägas och drivas av bruksägareklassen.

Emellertid fingo bergsmännen sina så att säga övermän även på
annat sätt. Bergsmännen behövde förlag för sitt tackjärns tillverkning
och det fingo de ibland av bruksägare, men i synnerhet av borgarna
i köpstäderna och således beträffande Värmland främst från Filipstad.
Förlaget bestod i penningar och varor. Säkerligen var dvlikt rörelsekapital
lika nödvändigt förr som nu. Men upplåningen kunde även då
ske onödigtvis eller användas mindre väl. Det är därpå Fernow anspelar
i sin bekanta beskrivning över Värmland då han säger: “Förlag är

ett ord, som efter all min övertygelse i. sin verkan lågt grund till den
mesta nöd, som både i förra och nyare tider tryckt bereslaeen. En
bonde, sa länge han förnuftigt får råda sig själv, plöjer sin åker, säljer
sin vara och blir ingen man skyldig, men en bergsman måste hava
förlag, tv därvid är han uppfödd och därförutan bör han icke do, änskönt
änka och barn och hela egendomen ofta skola betala laget. “ De
missförhållanden, som sålunda uppkommo genom förlagsverksamheten
föranledde utfärdandet av särskilda förordningar om förlager, av vilka
den första utgavs ar 1695 av Karl XI. Förlagsgivarne finan en viss
makt även med bruksägarna, i den mån dessa även måste anlita förlagsmöjligheterna.

Det visade sig snart, att denna utveckling av bergshanteringen föranledde
redan på den tiden faror till en början för bergsmännens själv -

20

ständighet såsom jordägare, i det att bruksägare och förlagsgivare med
begagnande av sin ekonomiska övermakt började lägga sig till med
bergsmansjord. Dessa jordspörsmål befunnos snart vara av den allvarliga
beskaffenhet, att statsmakten ansåg sig redan då böra ingripa för
att förekomma bergsmanståndets undergång. Detta skedde genom en
lagstiftning, som förbjöd bruksförvaltare, borgare och andra främmande
att förvärva bergsmansjord. Denna lagstiftning, varom längre fram
skall närmare ordas, (sidan 40) pågick från medlet av 1600-talet.

Ett intressant uttryck för samtidas uppfattning av dessa tilldragelser
och ett vittnesbörd om det rörliga kapitalets makt redan under
denna tid innefattas i följande yttrande av Polhem i lians betänkande
angående oeconomien och commercien vid riksdagen 1720:

“Till att så mycket snarare kunna finna, på vad sätt utländingarne
kunna köpa hela Sverige under sitt ok, utan att dess innebyggare
skulle kunna märka det förut, så vill man här andraga för ett exempel,
vad med Filipstads bergslag isynnerhet skett är, vilken i begynnelsen
berodde av sig själv och njöt sin frihet efter en rätt ägares rättighet.
Men vad hände? När några stapelstadsbor hngo begärelse till samma
järnverk och ej fingo köpa det för reda penningar av de förståndiga
själva, så handlade de detsamma av deras enfaldiga anhöriga åt sig för
allehanda hastigt förgängliga varor förmedelst en öppen kredit, varigenom
den enfaldiga hopen till en kort tid fick sitt nöje, men däremot
försatte sig och de sina uti yttersta armod, så att barnen måste tjäna
för gemena arbetare vid de verk, som deras föräldrar suttit välbehåll
na brukspatroner vid. “

Med den ekonomiska liberalismens genombrott på 1800-talet blev
friheten att förvärva bergsmansjord med äganderätt fullkomligt lösgiven.
Följden bär blivit att bergsindustrien i Värmland kunnat lägga under
sig menige bergsmäns jord; samtidigt har den förvärvat bondejord,
som tilläventyrs funnits i trakten. För närvarande äges därföre på
sätt nedan i den statistiska utredningen skall närmare utvecklas bergslagssocknarna
inom östra Värmland till mycket stor del av bergsindustrien.
Självägande jordbruksbefolkning förekommer endast sparsamt.

Vid kommitterades resor skildrades i Ränn e n denna ekonomiska
utvecklings förlopp inom nämnda socken sålunda: “Förr var ortsbe folkningen

ägare av bergsrörelsen. De kallades bergsmän och de hade
en var sina andelar av densamma. Bönderna kunde emellertid ej få
kontanter ur sin skog annat än genom att använda den till järnmalmssprängning
i gruvorna och malmens förädling till tackjärn genom
blåsning vid den gemensamma masugnen. Sedan skulle järnet också
försäljas och sålunda tog det långa tider innan de fingo betalt för
järnet och därmed också valuta för skogsprodukterna. Under tiden
behövde de särskilt spannmål, som jordbruket ej tillräckligt producerade.

21

På detta sätt måste de sätta si# i skuld. Därav blev ofta följden att
de måste sälja antingen endast sin blåsningsrätt (andelar i gruva och
masugn), som var lösegendom, och därigenom ha de nuvarande fåtaliga
självägande jordbrukarne utan bergsrättigheter bibehållits. Eller ock
måste de sälja både blåsningsrätten och själva jorden. På detta senare
sätt uppkom bolagens jordäganderätt i socknen. Denna utveckling
började på 18130- och särskilt på 1840-talet. Den påskyndades i hög
grad längre fram genom att på initiativ av de större delägarna i bergsrörelsen
en del dyrbara ombyggnader av masugnar och dylikt efter
moderna fordringar påbörjades. Detta föranledde stora utgifter för delägarne
och alla små delägare kommo därigenom i skuld till de kapitalstarka.
Måttet på olyckorna för ortsbefolkningen rågades därigenom
att dessa större delägare, väsentligen representerade av Myrmanska
släkten, sedan i sin ordning kommo på obestånd och måste avyttra all
sin egendom till affärsmän från Göteborg. Dessa köpare lade kort därpå
eller omkring 1893 ned hela järnrörelsen och även det bruk i Liljendal,
där tackjärnet ditintills förädlats. I stället anlades trämassefabriker, en
i Liljendal och eu vid Oforsen samt ett sågverk vid Rii men. Ortsbefolkningen
hade nu för sin del den uppfattningen att även skogstilleånnen
alltmer minerades. Under alla dessa förhållanden har en del
av ortsbefolkningen så småningom lämnat orten. De övriga äro hänvisade
till arbete i skogarna och de bolagstorpare, som sitta kvar på
de gamla bergsmansjordbruken och antagas väsentligen för att utgöra
skogsarbeten, ha ej intresse för jordbruket och pläga säga, att det ej
lönar sig att lägga ned några omkostnader, då man ej vet, hur länge
man blir kvar. De få kvarvarande självägarna skötte jorden bra efter
ortsförhållandena, sades det, och även det jordbruk i socknen, som bolaget
Ram en—Liljendal själv idkade, sköttes omsorgsfullt och därpå nedlades
ofta stora kostnader. “

Resultatet av dessa och andra på bruksrörelsens ekonomi
inverkande förhållanden har blivit, att de många små hyttor och bruk,
som förr uppväxt mångenstädes i Värmland, numera till större delen
nedlagts. I västra delarne av länet har bruksrörelsen därigenom så gott
som upphört. I östra delarne åter har i stället för de små drifterna
genom dessas sammanslagning alltmer uppstått en modern bruksrörelse
i större skala.

Trävaruindustrien såsom eu dominerande näringsgren är till skillnad
från bergsbruket en nyare tids företeelse även i Värmland. Den har
även där sitt ursprung i trävarukonjunkturernas uppblomstring på 1840-talet. Därmed följde även industriella förvärv av skogshemman i allt
större utsträckning.

Dessa trävaruindustriens landvinningar synas ej liksom i Norrland

Trävaruindustrien.

och Dalarna varit föregångna av långvarig^ avverkningsrättupplåtelser
på bondeskogarna. Möjligen bär detta berott därpå, att inköpen av hela
hemmanen hade i Värmland gamla anor genom bergsindustriens föredömen
och att denna senare industri själv grundade i stor omfattning
även den nya trävarurörelsen. På senare tider ha förändrade
konjunkturer i bergshanteringen och tidens krav på omfattande Och
dyrbara anläggningar även verkat därhän, att mindre bruk och hyttor
blivit i stor utsträckning nedlagda och innehavarna av dessa anläggningar
med tillhörande jord i stället ombildat sina affärer till trävarurörelse.

Emellertid ha även en myckenhet nya träindustrier uppstått inom
länet, särskilt i mellersta och västra delarna. Till en början var det
sågverksrörelsen, som framträdde. Genom dess produktion ha emellertid
timmerskogarna med undantag för kronans parker och vissa skogar
tillhörande större bolagsdomäner blivit till största delen uthuggna. Allt
dera sågverk i landskapens inre ha därför under senare år måst antingen
helt och hållet nedlägga eller ansenligt reducera sin produktion. Den
sågverksindustri, som ännu är i verksamhet, är till övervägande de]
koncentrerad vid mynningarna av eller utefter de stora dottleder, som
möjliggöra timmertillförsel från långt avlägsna trakter, där timmerskog
ännu finnes att tillgå. Men även dessa anläggningar lära numera ofta
endast med svårighet få sitt timmerbehov fyllt.

I sågverksindustriens spar har i stället trämasseindustrien framträtt.
Den behärskar nästan fullständigt virkesmarknaden i länets västliga
delar och lägger allt mera beslag på den värmländska skogsproduktionen.
Den konkurrerar härvid på ett allt kännbarare sätt med träkolningen,
som för järnbruken och hyttorna äger så stor betydelse och
väl fortfarande länge måste hava det, även om den inom länet påbörjade
smältningen av järnmalm på elektrisk väg begränsar kolbehovet.
Enligt vad kommitterade under sina resor erfarit utgör detta för närvarande
ett av bruksindustriens stora bekymmer, då trämasseindustrien
kan bjuda större betalning för virket än som bruksindustriens ekonomi
anses tillåta.

Kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen.

Vid den nyare tidens inbrott funnos i Värmland såsom förut nämnts Awittofantliga
ödemarker, som ej tagits i besittning av odlingen. Detta
landskap var därutinnan av enahanda natur som landskapen uti nord- nelse samt
1 i gare delarne av riket . *535 "ch

I forntiden ansågs otvivelaktigt ingen såsom ägare till dylika skogs- i->42.
vidder och besittningstagande! skedde då helt egenmäktigt. I samma
mån odlingen fortskred och dessa trakter kornmo inom det övriga rikets
intresseområde, började regenterna i kronans namn göra anspråk på
äganderätten till desamma, Redan på 1300-talet givas författningar
som utvisa detta, Särskilt kraftigt hävdades clenna kronans rätt till
de stora skogsvidderna av Gustaf Vasa genom åtskilliga författningar. Uti
brevet den 20 april 1542 till menige man uti Ångermanland, Medelpad,
Hälsingland och Gästrikland uttryckes denna sak med de bekanta orden
“att sådana ägor, som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Sveriges
krona till och ingen annan

Bland de landskap, där en sådan kronans rätt till de stora skogarna
gjordes gällande var också Värmland. I ett brev av Gustaf 1 den 12
augusti 1535, avseende detta landskap, heter det, att han av synnerhg
gunst och nåd unnat och ‘tillåtit menige man som bygga och bo i
Värmland att fritt och obehindrat njuta, bruka och behålla alla de
allmänningar, som de av långlig tid och hedenhös veterligen och skäligen
haft, och förelädes alla vederbörande att de icke Unge tillstädja att
denna fattiga allmoge häremot skedde något hinder eller förfång.

Bakom detta medgivande ligger ett uppenbart hävdande av en kronans
äganderätt.

Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans äganderätt
till de stora och vidlyftiga skogarna. Med denna äganderätt följde
allt mer en därav påkallad omsorg att skydda densamma emot de enskilda
jordägarnes benägenhet att sätta sig i besittning av allt större skogsmarker
och samtidigt därmed en strävan att föranstalta nya bosättningar
på kronoskogarna. Under återstoden av 1500-talet samt de båda
följande århundradena ingrep regeringsmakten genom talrika förordnanden
uti dessa avseenden.

24

En upprinnelse till ett ordnande av förhållandet mellan å ena
sidan bygdelagen och å den andra kronan och den jordlösa befolkningen
innefattas i ovannämnda brev av 1542, ehuru det ej gäller alla trakter
utan endast vissa av dem. Uti detta brev uttalas till eu början
beklaganden över, att man i bygdelagen “låg och trängdes den ena
inpå den andra, i somliga gårdar åtta till tio starka unga drängar och
kvinnfolk“ och att ingen ville söka sig ut och utflytta och å andra
sidan mången fattig man förmenades av bygdelagens folk slå sig ner
i skogarna, som man ville tillägna sig till fyra eller fem mil eller till
äventyrs mera utan rätt eller skäl. Sedan däremot uti brevet fastslagits
på sätt ovan omförmälts, att dessa obygda ägor vore kronans
tillhörighet så förordnades — på det att dessa nordland yttermera måtte
bebyggas och kronans skatt därigenom förbättras och fattige män, som
nu hade varken hus eller jord, kunde med tiden komma till besittning
och få ytterligare bärgning — att alla fattiga män, som kunde och
förmådde uppsöka sig bekväma och lägliga bostäder på skogarna eller
de störa allmänningarna, varest de kunde röja och bränna skogen ifrån
sig samt göra kronan rätt, skulle detta stå öppet utan någons gensaga.
Förty skulle varken socknar, bygdelag, ensamma gårdar eller annan
bygd hava våld eller makt att därefter förmena eller förbjuda dem,
som ville bygga på skogarna eller ödemarkerna detta, så framt det
icke skedde på deras egna bostäder, ängar eller fäbeten, vilket fogden
tillika med tolv oväkliga och edsvurna män skulle undersöka och rannsaka.
Slutligen föreskrevs i brevet, att de nya odlarna icke heller skulle
vara förpliktade att för odlingen gälda bygdelagen någon ersättning,
utan vad de i så måtto upptogo och byggde skulle de lika som andra,
kronans bönder under skälig skatt behålla.

Skogsöre Uti stadgan om skogarna av den 22 mars 1647 föreskrevs i 9:de
16471664 punkten en viss undersökning, i vad män “några finnar uti de förlidna
1683,1734 åven nedsatt sig och byggt på de stora skogarna i Västernorlanden,
och 1793. j)a]arne^ Bergslagarne och Värmland“, samt om tilldelning av mark åt dem
i skäliga fall. Uti 10:de punkten säges vidare, att ingen finge hugga
sågtimmer på allmänningarna “undantagandes de orter i Västernorlanden,
Dalarne och Värmland, som med skog överflöda, varest det saklöst
kunde göras och tillåtas

Liknande bestämmelser inflöto i ordningen om skogarna av den

O o

29 augusti 1664.

Ett ytterligare steg för att ordna dessa förhållanden togs genom förordningen
angående skogarne den 19 december 1688. Denna författning
gällde ej någon viss trakt utan angav sig vara riktad mot de stora “missbruk,
som uppstode på orter, där stora och vidlyftiga skogar funnes såsom
i Värmland, Gestrikland, Dalarne, Norrland, Finland och flerstädes1*.

25

Dessa missbruk bestodo däruti att bygdelag, som liade sina ägor antingen
uti eller bredvid sådana skogar, ville tillägna sig stora trakter därav,
ja ofta några mil, vartill de dock ej både varken rätt eller skäl.
Detta förhållande hade föranlett 1542 års påbud med förklaring, att
alla sådana ägor, som således obygda lågo, fjärran från ägoskillnaden
och bygdelägarne hörde överheten och Sveriges krona till. Genom detta
plakat hade missbruket någon tid bortåt blivit hämmat, men sedan hade
det åter år ifrån år småningom inrotat sig igen, så att merendels
överallt, där stora skogar funnos, många förspordes emot allt skäl och
billighet under sina gårdar och byar vilja draga kronans skogar, ofta
många mil bortåt, ja, ibland ända intill fjällen. Särskilt väckte detta
bekymmer med hänsyn till bergsbrukets behov av virke. Av dessa
skäl förnyades 1542 års förordning samt befalldes myndigheterna i
landsorterna att hava ett noggrann! inseende över skogarna. Dessa
myndigheter ålades särskilt, att sedan de efter varje bys och gårds
beskaffenhet prövat vars och ens rågång eller, där sådan felades, tillagt
var och en så stort utrymme och så mycken skog som funnes skäligt
. och till fullsatt hemman nödigt, skulle de därifrån skilja och avvittra
den övriga delen s|Lsom kronan tillhörig; dock så att om någon genom
laga avvittringar och av andra välgrundade skäl kunde bevisa någon
del av sådana skogar med rätta tillhöra en viss socken eller härad,
skulle en sådan rättighet bevaras, sedan noga undersökts, att sådana
allmänningar icke utdrogos över sina rätta gränser.

Denna författning anses ha givit det verkliga upphovet till avvittringarna
eller skiljande av kronans mark från de enskildas och eventella
nybyggesanläggningar på den förra. Den föranledde dock ej
åtgärder i större omfattning förr än under 1700-talet, då avvittring
ägde rum inom Gävleborgs län i 34 av länets 42 socknar, inom Jämtlands
län i 14 socknar samt beträffande ett avsevält antal hemman
inom Västernorrlands län och de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej tillhörde lappmarkerna.

Inom Värmlands län synes ej under 1700-talet någon avvittringsåtgärd
alls blivit vidtagen. Emellertid stadgades i förordningen om
skogarna den 12 dec. 1734 punkt 12, fortfarande en rannsakning på
sätt förut föreskrivits om alla finntorp, som uppbyggts på “de stora
skogar och ödemarker, vilka utom bygdelagen äro belägna och kronan
tillhöra, såsom uti Västernorrlanden, Dalarne och Värmland“. I samma
punkt upprepades ock föreskriften om att, därest något hemman eller
by med sina ägor stötte intill ödemarken, som icke befunnes därifrån
vara avskild, då borde ock om dess beskaffenhet undersökas och så
stort utrymme och skog därtill läggas, som skäligt och till fujlsatt,
hemman prövades nödigt samt sedan med laga rör avskiljas från den
övriga skogen såsom kronan och icke någon annan tillhörig; dock med

26

Läns styrelsens initiativ 1794.

tidigare gjort förbehåll då någon del av sådana skogar kunde visas
tillhöra en viss socken eller härad. Uti punkt 1 av nämnda skogsordning
säges, att allmänningarnas avvittring ifrån angränsande byägor
lär till största delen vara skedd, men förordnas att där så icke skett
skall därom lagligen rannsakas och dömas. Vad då för någon kronopark,
lands-, härads- eller sockenallmänning förklarat varder, det skulle
med giltiga rör ifrån angränsande byägor avskiljas.

I förordningen om skogarna den 10 dec. 1793 stadgas fortfarande,
i § 15, att “vad kronoskogarna eller de större skogarna och ödemarkerna
beträffar, vilka utom bygdelagen kronan tillhöra såsom uti Finland,
Norrland. Dalarna och Värmland1'', skulle befallningshavanden
draga försorg därom, att på förut angivet sätt all sådan mark bleve
avvittrad från angränsande hemman eller byar, som icke hade avvittrad
mark. Vidare skulle befallningshavanden verkställa undersökning om de
å sådana större skogar och ödemarker uppbyggda större oskattlagda
torp och andra besittningar i allmänhet. Därest de kunde äga bestånd
som större eller mindre hemmansdelar, skulle de skattläggas samt till
in- och utägor avrösas, ävensom, där så funnes nödigt, förses med vissa
frihetsår. Slutligen skulle befallningshavanden enligt givna anvisningar
befordra ny byggesa n laggill'' nga r på dessa skogar. Uti författningen
omtalas även, att det som angående avvittringen för särskilda landskap
samt genom särskilda författningar funnes stadgat, komme att uti samma
orter tjäna till efterrättelse.

Vilka anledningar, som föranlett att efter 1683 års författnings
utfärdande och sedermera under 1700-talet avvittringens påbörjande i
Värmland uteblivit, bär vid hittills gjorda efterforskningar ej kunnat
utrönas. I slutet av 1700-talet upptogs emellertid frågan till övervägande
av myndigheterna; hur denna fråga sedermera behandlades
utvisa bland annat en del vid detta betänkande fogade handlingar i
ärendet (bilagorna 4 — 25). Huvudsakliga innehållet i dessa jämte andra
nedan åberopade betydelsefulla dokument är följande.

Befallningshavanden i länet avlät den 14 maj 1794 en skrivelse
till kammarkollegium. Däri erinrades om, att enligt 1793 års skogsordning
skulle kronans skogar eller större skogar och ödemarker i Värmland
genom befallningshavandens försorg avvittras från angränsande
hemman och rörläggas Kollegii utlåtande begärdes därför, huruvida
awittringarna skulle verkställas, på vad sätt en förundersökning
rörande skogarnas rätta natur borde föregå, huru många tunnland skog
ett helt hemman borde bestås och om de i skogsordn ingen åberopade
generella författningarna vore på Värmland tillämpliga. I sammanhang
därmed erinrades, att “med större skogar och ödemarker kunde i länet
ej förstås andra än de längs norska gränsen belägna stora finnskogarna

Det syntes otroligt, yttrade befallningshavanden, att hemmanen i Frvkdals
och Älvdals härader kunde med råtta inneha sä stora skogar,

vilka ä Hägra ställen ginge till 50 a (10 tusen tunnland ä helt hemman.

Eu myckenhet torp, som uppbyggts å dessa skogar, hade därför icke
heller, såsom rätteligen bort ske och många innehavare önskat, kunnat
skattläggas till hemmantal. En undersökning skulle av dessa andragna
skäl verka till stor vinning för kronan. A andra sidan vågade befallningshavanden
ej själv besluta huru undersökningen skulle ske utan att
oroa den ömtåliga äganderätten. Marken hade nämligen icke varit
känd av annan egenskap än såsom hörande till förut skattlagda hemmans
område, vartill korn, att de förmenta ägarna till ifrågavarande

stora skogar i flera sekler varit i besittning därav. Undersökningen

vore således av mycken grannlagenhet.

Över denna förfrågan infordrade kammarkollegium yttrande från
lantmäterikontoret. Dettas chef var då Eric af Wetterstedt, sedermera
kammarråd och sist landshövding i Uppsala län, en av samtidens
mest framstående ämbetsmän. Särskilt hade han sysslat med jordspörsncial
och längre fram avgav han också ett förslag till avvittringsstadga
för Jämtland. Lantmäterikontoret avgav det begärda utlåtandet den
ti augusti 1794. Häri erinrades till eu början att den av befallningshavanden
åberopade föreskriften i 1793 års skogsordning ej vore
någon ny författning utan överensstämde med alla i äldre och nyare tider
utkomna förordningar om skogarnas bruk. Därav följde, att de sålunda
föreskrivna undersökningarna om de “uti Värmland befintliga större
ödemarkerna och skogarnau ofelbart och med det första borde komma
till fullbordan samt kronans parker skiljas från det, som borde tillhöra
enskilda jordägare. Detta syntes på intet annat sätt kunna ske än
genom sadana avvittringar, som i vissa andra landsorter såsom Västerbotten
och hela Finland i flera år försiggått. I Värmland funnos så
vidsträckta skogsmarker, att de med intet slags sken av billighet kunde
under närmast angränsande hemman eller byar mot deras då innehavande
räntor försvaras. 3Jå dylika skogsmarker hade visserligen från
äldre tider mångfaldiga torp blivit anlagda och vunnit någon slags
stadga genom uraktlåtenhet av de undersökningar och skattläggningar,
som enligt författningarna för länge sedan bort ske. Vidare funnos
också råskillnader i dylika skogar, som ej kunde ha annan upprinnelse
än tvenne grannars enskilda överenskommelse, kronan ovetande, för att
till tvisters undvikande sig emellan ha vissa skillnader. Men dylika
förhållanden kunde ej medföra någon verkan till förvärvande av äganderätten
till mark, vilken ostridigt från äldsta tider enligt flera riksdagars
beslut och skogsordningar tillhört kronan, som aldrig eftergivit dem.
För verkställigheten av en afvittring, som i Värmland vore av högsta
nödvändighet och varav kronan skulle komma att draga betydligaste

28

förmåner, vore det för lantmäterikontoret icke möjligt att enligt kammarkollegii
åstundan närmare än skett uppgiva beskaffenheten av omförmälda
skogar. Ty de hade aldrig blivit geometrice avmätta. Nödvändigt
syntes således vara, att dessa skogar ju förr dess hellre blevo
avmätta och på karta lagda. Men förut och med görligaste första borde
befallningshavanden låta undersöka beskaffenheten av torpen å skogarna,
när de tillkommit, med vars tillstånd sådant skett och om vissa eller
odeterminerade ägor därtill blivit lagda. Sedan landshövdingen inkommit
med berättelse därom till kollegium och därvid jämväl lämnat de
derå upplysningar, som i ämnet borde vara nödiga, kunde kollegium
komma i tillfälle att framlägga eu sådan hushållsplan, som kunde bliva
för landet lämplig och för kronan gagnelig.

Kammarkollegiet avlät härefter den 4 februari 1795 till befallningshavanden
i Värmland ett brev “rörande avvittringen av de större
skogar och ödemarker uti Fry k sd als och Älvdals härader”. Kollegium
åberopade därvid först enahanda skäl som anförts av lantmäterikontoret
samt fann det av dessa anledningar i sin ordning, att å de i skogsorclningen
avsedda större skogar och ödemarker en undersökning borde
anställas och vad därav kunde kronan tillhöra lagligen avskiljas från
därintill belägna jordägare. Innan kollegium kunde inlåta sig på sättet
för denna undersökning vore dock nödigt, att de till dessa skogar gränsande
eller ock å dem anlagda hemman lämnades tillfälle att uppgiva
sina påstådda områden och de avvittringar, å vilka de grundade sin
förmenta rätt. Vidare borde å skogarna upptagna nybyggen och torp
till ägor, vidd och storlek beskrivas och innehavarna förete sina åtkomstbrev.
Befallningshavanden anmodades alltså att skyndsamt föranstalta
om allt detta och därefter insända till kollegium alla handlingar
och erhållna upplysningar jämte eget utlåtande till kollegium.

Emellertid synes av någon anledning befallningshavanden ej åtgjort
något åt saken. Frågan kom därefter ånyo upp först åtskilliga år
efteråt.

Skogsordningen
av
1 augusti
1805 och
Kungl.
Maj:ts
brev av
samma
dag.

Uti den nva förordningen om skogarna i riket av den 1 augusti
1805 upptogos uti § 15 enahanda föreskrifter, som på sätt ovan sägs,
influtit uti näst föregående skogsordning. Det stadgades nämligen i
nämnda paragraf bland annat följande:

“§ 15. Vad kronoskogarne, eller de större skogar och ödemarker beträffar,
vilka utom bygdelagen oss och kronan tillhöra, såsom uti Finland, Norrland,
Dalarne och Värmland, skola våre befallningshavande draga försorg därom, att
då intill sådan större skog och ödemark stöta hemman eller byar, som icke
hava avvittrad mark, så mycket utrymme av skog må dem tillagd varda, som
enligt författningarne till fullsatte hemman nödigt prövas; vilken sedan med
laga rör avskiljes från den övriga marken, som kronan tillhör; dock där någon

29

med laga avvittring eller andra skäll gitter bevisa någon del av sådane skogar
med råtta höra eu viss socken eller hitrad till, vilja vi dem sådan deras rättighet
icke betagit hava, allenast slike allmiinningar icke utöver deras råtta gränser
utdragas. Desse kronan inom Svenska provinserne tillhöriga marker böra våre
befallningshavande låta avmäta, beskriva och på karta lägga, samt i mån av de
tillfällen till nyttig odling, som inom de samma sig förete, i underdånighet
föreslå vad antal nybyggen, vardera med ett område av ungefärligen ett åttondels
mantals ägovidd, därstädes skola kunna anläggas; varefter Vi oss i nåder
uti åte vilja, huru och under vad villkor, sådane nybyggen till hugade odlare
måtte upplåtas.

Det, som angående avvittringar för särskilte landskap samt igenom särskilte
författningar stadgat finnes, kommer uti samma orter att tjäna till efterrättelse.

Ävenledes skola Våre befallningshavande om de å sådane större skogar
och ödemarker anlagde oskattlagde torp och andre besittningar undersöka, huruvida
de samma, såsom större eller mindre hemmansdelar kunna äga bestånd, och
i slikt fall besörja, att de till in- och utägor avrösas, börande, sedan desse
undersökningar verkställde blivit, Våre befallningshavande i underdånighet inberätta,
huru många sådane lägenheter inom de dem i nåder anförtrodde län
finnas, på det Vi måtte bliva i stånd satte, att i nåder föreskriva vad i avseende
på dem ytterligare tillgöras må."

Samma dag nämnda skogsordning utfärdades eller den 1 augusti
1805 avlät Kungl. Maj:t ett brev till kammar- ocli bergskollegierna
angående några hemställanden som uti skrivelse den 26 augusti 1794
gjorts av befallningshavanden i Värmland rörande skogshushållningens
förbättring i länet. Uti brevet avslogos berörda hemställanden. Men
emedan, heter det vidare i brevet, befallningshavanden anmält, att i
Värmland skola finnas skogar, vilka ehuru belägna på skatteägor allt
ifrån 1600-talet skola varit kronan förbehållna, så anbefalldes kammarkollegium
förständiga befallningshavanden att såväl till kollegium avgiva
en omständlig upplysning om förhållandet och beskaffenheten av dessa
skogar på det kollegium sedermera efter omständigheterna kunde vara
i tillfälle därutöver utlåta sig som ock på sätt skogsordningen föreskriver
bevaka kronans rätt till de kronan tillhöriga skogar.

Kammarkollegium tillställde därefter med skrivelse den 23 oktober
1805 befallningshavanden eu avskrift av detta kungl. brev samt
tilläde för egen del att det ålåge befallningshavanden jämlikt brevet
att ej allenast skyndsamt inkomma till kollegium med en omständlig
upplysning om förhållandet och beskaffenheten av de omförmälda kronoskogarne
utan och på sätt den förnyade skogsordningen föreskrev bevaka
kronans höga rätt till de skogar, som voro kronan tillhöriga.

Först långt efteråt fastade befallningshavanden uti ett memorial av
den 18 januari 1813 kammarkollegii uppmärksamhet på denna sak.
Memorialet är undertecknat av dåvarande landshövdingen Olof af
Yibeli, som förut varit landshövding i Finland och enligt en dikt i

♦

Länsstyrelsens
initiativ
ISIS.

30

Fänriks Ståls sägner därvid skulle vid ett tillfälle hävdat lagen
gent emot den ryska generalen. I denna framställning anmäldes att
föreskrift önskades, huru och på vad sätt befallningshavanden skulle
göra början till värkställighet av ovanberörda stadgande i 1805 års
skogsordning. Fordom hade åborna på finnskogarna blivit av regegeringen
inkallade från Finland och ditsatta, vilket ej kunnat ske om
ej dessa skogar da ansetts vara kronan tillhöriga, och likaledes inhämtades
av skogsordningen, att kronan hade anspråk på dessa skogar.
Det föreslogs såsom lämpligt, att kronofogden med en lantmätare förordnades
att undersöka de gamla hemmanens anspråk till finnskogarna
med stöd av gamla dombrev eller äldre bolstada skäl och gillade rågångar,
som utvisade eu erkänd och stadgad äganderätt. Om däremot
inga andra än innehavande rågångar, som emot lag i öppen skog ej
gällde, ej vore till finnandes, så kunde fråga uppkomma om markens
revning, gradering och skifte mellan skattemannen och kronan såsom
ödeskogarnas innehavare. Hemman funnes, tilläde befallningshavanden,
som tillskansat sig alldeles otroliga skogsrymder, dem man uppgivit
ända till 60 ä 70 tusen tunnland, vilket dock grundades endast på
gissningar. Samtidigt anmäldes, att befallningshavanden samma dag avlatit
skrivelser till vederbörande domhavande. Däri omnämndes att
befallningshavanden av flera förekomna lagsökningar inhämtat att ägare
av hemman, som gränsade till kronans stora öde skogar, där finnar
bosatt sig, velat utsträcka eu obegränsad äganderätt över dessa skogar
och i följd därav efter uppsägning anställt rättegång emot finnarna för
att tillvälla sig deras röjsel. Till bevakande av kronans rätt, som sålunda
träddes för nära, samt skyddande tillika av dessa odlare ansåge befall ^

C o ’

ningshavanden sig pliktig och anhöll därför, att när sådana frågor
förekomma, ingen åtgärd måtte vidtagas av häradsrätten, innan befallningshavanden
blivit underrättad och kunnat förordna ombud att bevaka
kronans rätt.

Denna anmälan föranledde kammarkollegium till en framställning
till Konungen av den 9 november 1813. Kollegium förklarade däri
till en början, att det funnit hurusom landshövdingen haft mycket fog till
sin skrivelse till domhavandena och fann likaså den föreslagna undersökningen
bliva nödig och nyttig. Därföre tillstyrkes, att befallningshavanden
matte äga att förordna kronofogden eller hellre landsfiskalen
samt en skicklig lantmätare att ej allenast granska de handlingar, på
vilka de gamla till finnskogarne gränsande hemman ville stödja sina
anspråk eller intagor och hävder å dessa skogar, utan ock undersöka
beskaffenheten av deras uppgivna råskillnader. Över dessa undersökningar,
i den mån de fortginge, borde berättelse avlämnas till befallningshavanden,
som sedan förordnade vad vidare borde åtgöras. Skulle
tvist uppstå, borde befallningshavanden tillse, att den bleve avgjord i

31

laga ordning. Det erinrades oek därom, att enligt 1805 ärs skogsordning
skulle hemman och byar tilldelas så mycken skog, som enligt
författningarna prövades nödigt till fullsatt hemman. Men kollegium
veterligen fanns för Värmland icke något sådant stadgande mer än eu
år 1689 uppgjord men aldrig fastställd skattläggningsmetod för denna
provins. Stadgandet i denna metod om skogstilldelning voro dessutom
för obestämd och otillräcklig för att kunna tjäna till ledning vid avvittringen.
Därför syntes befallningshavanden böra inkomma med förslag
till en författning i nämnda ämne.

Till svar å denna hemställan avlät Kung], Maj:t den 18 januari
181-1 ett brev till kollegiet. Däri . förklarades, att till vederbörandes
förständigande och efterrättelse bifölls vad kollegiet föreslagit, dock med
den förändring att befallningshavanden ägde till undersökningarnas
hållande förordna jämte en lantmätare den person, som kunde finnas
mest tjänlig. Tillika ägde befallningshavanden inkomma med förslag
till en författning om de grunder, efter vilka vid avvittringen oavvittrade
hemman skulle tilldelas skog och skulle för detta ändamål ej
blott de oavvittrade skogarna utan även hemmanens inägor avfattas och
beskrivas till areal och beskaffenhet.

En avskrift av detta kungl. brev blev med skrivelse den 15 februari
1814 av kollegium tillsänd befallningshavanden och tilläde kollegium
för egen räkning, att befallningshavanden icke torde underlåta att med
all omsorg och möjligaste skyndsamhet verkställa vad i brevet blivit
anbefallt.

Med anledning av detta förordnande föranstaltade befallningshavanden
omedelbart om avvittringens påbörjande. Till ledande förrättningsman
förordnades den 28 juni 1814 förste lantmätaren L. Gr. Örn
med biträde av löjtnanten, överjägmästaren H. Falk och skulle dessa
äga att efter utfärdade kungörelser i samtliga vederbörandes närvaro
förrätta undersökning i fråga om skogarna inom Älvdals härad. Sammanträden
ägde härefter rum i september 1814 och i juni 1815 samt
såsom det synes även på hösten 1815. Förrättningens fortgång vid
dessa sammanträden förefaller att hava högeligen hindrats genom kallades
uteblivande. Detta föranledde uttagande utan befallningshavandens förordnande
av viten hos de uteblivna. Bland dessa befann sig representanten
för Uddeholms bolag brukspatron J. G. Geijer. Denne senare
anförde besvär häröver hos kammarkollegium, vilken förvisade saken till
befallningshavanden, som därefter i utslag den 28 augusti 1817 förklarade
Geijer förfallen till böter för sitt uteblivande. Uti detta ärende gjordes
från förrättningsmannens och även befallningshavandens sida gällande,
att Geijer genom sitt uteblivande varit huvudsakliga orsaken till uppskov
med förrättningen och betonades tillika, att härigenom hade vållats

Påbörjad
avvittrings
förrätta
in g
1H14.

32

kronan betydliga och vid förordnandet om undersökningsförrättningen
oberäknade kostnader.

Emellertid fullföljde Geijer talan över detta befallningshavandens
beslut och blev efter förrättningsmannens och befallningshavandens hörande
och på yrkande av kammarkollegii advokatfiskal Geijer genom kollegiets
beslut den 4 december 1820 frikänd från bötesansvar.

Ny framställning

frän länsstyrelsen

ISIG.

Samtidigt med att ovannämnda förrättning ägde rum med de förhinder,
som skildrats, ingick befallningsliavanden den 26 mars 1816 till
kammarkollegium med en ny framställning i avvittringsfrågan. Det
framhölls däri, att av Örns med Falks biträde redan verkställda undersökning
inhämtats, hurusom åtskilliga hemmansägare saknade allt stöd
för sina påståenden samt de övriges åberopade råskillnader voro av den
beskaffenhet, att deras antaglighet berodde på domarens prövning. Av
denna anledning ämnade befallningshavanden vid nästföljande lagtima
höstting i Älvdals härad låta i laga ordning göra gällande kronans
rätt till de obehörigen inkräktade skogarna. Utförandet av denna uppgift
fordrade dock mera skicklighet än av kronobetjäningen kunde
väntas och därav bestyrktes behovet att på sätt Kungl. Maj:t tillåtit
utse ett särskilt ombud. Då ifrågavarande angelägenhet komme att
påkalla mycken möda och tid och fara vore för handen att ej inom
orten erhålla någon skicklig person med mindre han erhöll ett tillräckligt
arvode, begärdes till en början, att kollegium måtte utverka
ett sådan arvode. Förutseende, säger befallningshavanden vidare, att
genom domstolarnas beslut en del av de större skogarna i häradet
komme att tillfalla kronan, uppkom nödvändigheten dels att bestämma
den skogsareal, som borde tilldelas skattemännen och dels att anlägga
nybyggen. Då nu Kungl. Maj: t beslutat, att för ändamålet såväl de
oavvittrade skogarna som hemmanens inägor måtte avmätas, begärde
befallningshavande på förhand att genom kammarkollegii försorg minst
åtta kommissionslantmätare måtte utses att från och med 1816 års
sommar under ledning av Örn emot skäligt arvode ombesörja mätning
och avfall ni na'' till areal och beskaffenhet av alla de så kallade finnskogarna
och därtill gränsande hemman i häradet. Utan en sådan
arbetsstyrka kunde, i anseende till skogarnas vidd och spridda läge,
förrättningen ej tillbörligen äga rum. Slutligen föreslogs, att lantmätarnes
arvoden måtte utgå i likhet med vad kort förut bestämts
för avvittringarna i Dalarne. I sådant fall ämnade befallningshavanden
först anlita de skickligaste lantmätarne i länet och skulle därefter
föreslå de övriga, sedan vid utsatt sammanträde den 1 maj 1816 med
länets lantmätare dessas yttranden infordrats.

Denna framställning inkom till kammarkollegium den 8 april 1816.
Redan påföljande dag beslöt kollegium en hemställan i ämnet till Kungl.

:i:t

Maj:t. Denna blev floc-k aldrig avsänd och själva beslutet inhiberades
av någon anledning. I kollegiets diarium är anteckningen om beslutet
överstruken. Protokollet för samma dag omnämner detsamma icke alls.

I nedan omnämnda förklaring från advokatfiskal skulle ock “före
handlingarnas överlämnande till protokollsföranden detta mål av referenten
blivit å expeditionslistan utstrukit, för vilken orsak det ej heller
i det justerade protokollet influtit14. Detta uttryck och den omständigheten
att i protokollet på den plats, där man kunnat vänta ett omnämnande
av saken, två kvarsittande kanter av ett bortskuret pappersark
förefinnas, kunna dock möjligen ge anledning till den förmodan,
att det ojusterade protokollet innehållit något omnämnande av frågan.

Denna synes därefter ha blivit bortglömd i kammarkollegium.

Men närmare tre år efteråt kommo påminnelser från ett främmande Josef Hen
håll. Eu torpare, Josef Henriksson, från Långflon i Dalby socken,rfss0l''s
anmälde nämligen på hösten 1818 hos justitiekanslern att inom nämnda initiativ
socken skulle finnas flera betydliga kronoskogar, som innehades av 1818''
skattemännen. Måhända var detta en finnbonde, som bodde på de
gamla kronoskogarna, men hotades i sin tillvaro genom de så kallade
skattemännens självtagna anspråk. Justitiekanslern begärde den 3
november 1818 yttrande från länsstyrelsen, som under den 20
januari 1819 svarade med att omtala, huru det förhöll sig med den
påbörjade awittringen och tillika meddelade, att länsstyrelsen, som
den 26 mars 1816 skrivit till kammarkollegium, ännu ej fått emottaga
något svar, varpå vidare verkställighet av Kungl. Maj:ts förordnande
den 18 januari 181-1 likväl berodde.

Justitiekanslern vände sig då den 15 februari 1819 till advokatfiskalen
i kammarkollegium och bad att bliva underrättad om orsaken
till dröjsmålet i kollegium och vad i saken blivit åtgjort.

Advokatfiskalen svarade den 19 februari 1819, att ingen expedition
i målet följt och icke heller sedermera den ytterligare föredragning
ägt rum “som referenten kammarrådet Hambraeus troligen med anledning
av några vid expeditionens författande eller justering förekomna
nya omständigheter synes haft för avsiktOch hade Hambraeus, tillägges
det, “under sin nuvarande ganska svåra sjukdom, icke förmått i minnet
återkalla detta mål, än mindre erinra sig anledningarna till de förhållanden
därmed, som nu förekommer11. Tillika meddelade advokatfiskalen,
att han tagit en kopia av den avskrift av länsstyrelsens skrivelse, som
åtföljde justitiekanslerns förfrågan samt ingivit densamma till kammarkollegium
“i ändamål att kollegium sedan originalet ej står att återfinna
däruppå må vidtaga den åtgärd kollegium vid ny föredragning kan pröva
nödig och lämplig1''.

Nu företog omsider kammarkollegium till övervägande länsstyrelsens

Jord un dersökningen.

3

34

Stats makterna ISIS— !Sä4.

framställning av den 26 mars 1816. Detta övervägande ledde dock ej
denna gång till en hänvändelse till Kungl. Maj:t utan till ett svar
åt länsstyrelsen, varigenom dennes hemställanden i alla avseenden
avslogos. Kollegium förklarade, att då i 1814 års brev stadgats, hur
i ämnet skulle förfaras, föranledde framställningen om utverkande av
visst arvode åt ett kronoombud i tvistefrågorna desto mindre avseende,
som landsfiskalen i länet kunde förmodas äga både skicklighet och tid
att uti tvistemålen iakttaga och utföra kronans höga rätt. Aven framställningen
om arvoden till minst åtta lantmätare för skogarnes och
angränsande hemmans avmätning och avfattning fann kollegium “både
vara för tidig och även i själva beskaffenheten sakna antagliga skäl
att kunna bifallas“. Den anbefallda förberedande åtgärden och undersökningen
hade nämligen anmälts redan vara fullbordad. Någon avmätning
i angivet syfte kunde åter icke lämpligen äga rum med de skogar,
vilkas område och samfällighet med närbelägna hemman ännu vore
under tvist, som först borde avgöras. Något behov av förstärkta arbetskrafter
hade åter icke anmälts beträffande sådana skogar, som tilläventyrs
kunde vara befriade från enskildes tvistiga anspråk. Dessa
skogar, tillika med vad kronan genom domstolarnes beslut efter hand
och icke allt på en gång kunde återvinna av de övriga skogarna borde
kunna, i samma mån av vanligt lantmäteribiträde småningom mätas och
avfattas för det ändamål som vederborde och emot den vedergällning,
som redan bifallits.

Detta beslut anmälde advokatfiskalen den 11 november 1819
för justitiekanslern. Därmed var den påbörjade avvittringen i Värmland
gravlagd. Yttringen av befallningshavandes sista energiska försök av
den 26 mars 1816 tillika med den vid framställningen förmodligen
fogade akten över den förberedande undersökningen hade i kammarkollegium
förkommit. När sedan av omnämnd anledning ärendet kom
upp igen därstädes, rönte framställningen ej något understöd. Något
vidare initiativ från länsstyrelsen synes ej hava gjorts. Man kan ju
ej heller förundra sig över att motståndet å ena sidan i orterna, såsom
det synes, förnämligast från Uddeholms bolag, och kammarkollegii
motstånd å andra sidan icke var ägnat att egga till några vidare

O oo o

ansträngningar.

Med den politiska statsvälvningen 1809 följde också den
ekonomiska liberalismens bekanta genombrott. En viktig uppgift för
denna statskonst var realiserandet av kronans jordegendom, vilket påkallades
av de nationekonomiska läror, som genomströmmade tiden, och av
de enskilda intressen, som hade gagn utav en sådan politik. Särskilt
var adeln, som på den tiden representerade också bruksindustrien,
synnerligen intresserad av realisationen. Men även bönderna sågo däri

en stor fördel i flera avseenden för sitt stånd. Borgare och prästerskap
voro däremot mera betänksamma. Det kraftigaste motståndet gjordes
av ämbetsverken, under det regeringsmakten var övervägande gynnsamt
stämd för den stora försäljningen. Ur dessa stridiga meningar framgick
en lösning, som val kan betecknas såsom en kompromiss men dock
gav en lejonpart åt realisationstanken.

Redan vid 1809 och 1810 års . riksdag var ständernas uppmärksamhet
riktad på denna fråga eller på den så kallade allmänna skogshushållningen.
Eu skrivelse avläts också sistnämnda år med vissa direktiv
för kronoskogarnas försäljning. Aven vid 1818 års riksdag förekommo
åtskilliga frågor i detta ämne, vilket gav ständerna anledning att stadga
vissa allmänna grunder, som ständerna ansågo kunna befrämja det
åsyftade ändamålet. Första punkten i dessa grunder föreskrev: “att.
alla kronans disponibla skogar och allmänningar med undantag av de
för flottornas eller andra kronans behov nödiga, samt sådana, vartill
antingen menigheter eller enskilde kunna äga någon laglig rätt, och
vilket genom behörig undersökning bör utredas, må uppå öppen auktion
till den mestbjudande under skattemannarätt försäljas. “

Denna skrivelse berörde också avvittringarna. Uti punkt 8 förordnades
nämligen “att de skogar och allmänningar, som ej ännu enligt
1805 års skogsordning blivit avvittrade, böra skyndsamt frånskiljas
enskildes ägor samt förses med lagliga rör och rågångar". I slutet av
sin skrivelse erinrade ständerna också, att vid verkställighet av ständernas
beslut om realisationen borde ytterligare föreskrifter kunna tänkas
bland annat av hänsyn till särskilda lokala förhållanden i synnerhet i
rikets nordligaste landskap, där sådana försäljningar möjligen skulle
kunna motverka nybyggen och odlingars anläggande, vilket skulle bero
på Kungl. Maj:ts bedömande.

Över denna skrivelse infordrades vederbörande centrala ämbetsverks
yttranden. Dessa i sin ordning infordrade utlåtanden från konungens
befallningshavande, vilka åter hörde befolkningen och vissa myndigheter
i orterna. Det utlåtande, som befallningshavanden i Värmlands län i
anledning härav avgav, är dagtecknat den 25 oktober 1819 samt innehåller
ej någonting om avvittringen i länet. Skrivelsen innehåller
endast förslag om lämpliga användandet av Sörmo allmänning och
Grensjö kronopark samt yttranden över de anspråk, som angränsande
socknar och hemmansägare gjort på dessa kronoskogar.

De centrala ämbetsverken, nämligen krigs-, kammar-, bergs- och
kommerskollegierna samt förvaltningen av sjöärendena, avgåvo slutligen
den BO juni 1820 gemensamt ett synnerligen vidlyftigt betänkande
“rörande kronoskogarnas användande1''. Huvudinnehållet utmynnade uti
ett kraftigt bestridande av riktigheten och lämpligheten utav ständernas
försäljningspolitik. Uti betänkandet, såvitt det rör Värmlands län,

36

yttras: ‘‘Av de inkomna handlingarna upplyses icke bestämt, huru

många eller vilka kronoskogar inom detta län äro belägna, men uti
över jägmästaren Falks memorial till landshövdingeämbetet anföres att
Grensjö kronopark och Sörmo allmänning äro uti länet de enda skogar,
som lära kunna komma ifråga i anledning av rikets ständers framställning
om kronoskogarnes användande. “ Härefter följer en redogörelse
för länsstyrelsens yttrande. I samma betänkande, där
ämbetsverken delvis yttra sig var för sig, börjar kammarkollegium sitt
eget utlåtande med att “anföra, att efter senast inkomne skogsransakningsprotokoller,
har en förteckning blivit upprättad på ifrågavarande
kronoskogar i riket, med undantag av de större skogar och ödemarker
i Stora Kopparbergs och de norrländska länen, vilka ännu icke hunnit
avfattas och från angränsande hemman och byalag avvittras, enligt
vilken förteckning, som härhos underdånigst bifogas, dessa skogar bestå
av dels lands- och häradsallmänningar, dels parker, jagbackar samt öar
och - holmar. “ Även bergskollegium har ett kort yttrande över “ de
kronoskogar. som uti Stora Kopparbergs län samt orterna norr om
Gävleborgs län antingen redan finnas eller framdeles kunna bliva från
liemmansskogarna avvittrade, vilka kollegium med visst undantag ansåg
såväl de redan avvittrade“, som de, vilka kunde bliva det, borde
förbliva osålda och såsom en statens grundegendom bibehållas “för framtida
nybyggens anläggande och den tillväxande folkhopens trevnad och
utkomst, vilken så huvudsakligen beror av skogens avkastning i orten,
där något ordentligt åkerbruk ännu till det mesta icke finnes eller
kunnat inrättas.ul) Något vidare innehöll ej det stora betänkandet om
awittringarna.

Här möta vi sålunda för första gången den företeelsen, att Värmland
är borttappat i de officiella dokumenten om de trakter i riket,
där kronan hade oavvittrade skogar. Om anledning är glömska eller
tyst undertryckande känner man icke. Underligt förefaller dock kammarkollegii
treårslånga dröjsmål att återföretaga det en gång behandlade
ärendet — upptaget till förnyad behandling först efter justitiekanslerns
påstötning —; likaså aktens förkommande och kollega underlåtenhet
att i förberörda utlåtande den 30 juni 1820 nämna något
om de oavvittrade skogarna i Värmland, en underlåtenhet desto mer
oförklarlig som samtidigt därmed ett besvärsmål angående Uddeholmsrepresentanten
påförda böter för uteblivande från sammanträde i avvittringsfrågan
var anhängig! inom kollegium.

Regeringen framlade härefter saken för 1823 års riksdag. Varken
i propositionen, i de talrika motionerna eller i debatterna förekom något i)

i) Betänkandet är undertecknat å kammarkollegii vägnar av Sal. Löfvenskiöld, E.
Bolén, E. Fägersten, F. H. Reuter, Sven Peter Liljenroth (.jämför bil. 24, sid. 155).

:$7

om de
kronoskogarna och allmänningarna i riket11 av den ''20 december 1823
talar ej heller något därom, såvida ej åttonde punktens andra stycke
skall anses innefatta eu hänsyftning därpå. Den lyder nämligen: “Med
till Kronan hemfallne Bergslags- och Recognitions-skogar, äfvensom
öfverloppsmark å de senare, undantagande likväl dem i de Norra Provincerne,
der en sådan anstalt icke kan ega rum, bör på enahanda
sätt förfaras, som rörande Kronoparkerne i Tredje puncten är föreslaget.
11

Kungl. Majrts beslut i ärendet kungjordes genom kammarkollegii
cirkulär till samtliga befallningshavande den 14 april 1824,
angående en förändrad reglering med kronoskogarna och allmänningarna
i riket. Beslutet börjar med en inledning, som ej återfinnes i riksdagens
skrivelse och som bland annat innefattar en uppräkning av de skogar,
vilka då voro under kronans förvaltning. Dessa bestodo av kronoparker,
kronoallmänningar, lands- och häradsallmänningar, “rekognitionsskogar
och bergslagsallmänningar, som till kronan hemfallit samt öfverloppsmarker
å de förstnämnda och hvartill kronan innehar ägande- och dispositionsrätten11
och slutligen “kronomärke!-, som vid afvittring öfverblifva
i Rikets Norra Provincer, nemligen Stora Kopparbergs, Gefleborgs,
Vester-Norrlands, Jemtlands, Vester- och Norrbottens Län, hvarmed förhållandet
är enahanda, som med de sistnämnde, men hvilka i anseende
till folkbrist och felande communicationer i deras närvarande skick äro
af föga värde och icke kunna med större nytta för det allmänna användas,
än till nya hemmans anläggning för att befordra Landets uppodling
och befolkning, hvarföre desse skogar vid den reglering, som
nu i allmänhet kommer att företagas, icke vidare kunna komma i fråga,
utan skall med dem förhållas efter de Författningar, som i förenämnde
ändamål redan äro gifne, eller vidare kunna af Kongl. Maj:t i Nåder
meddelas.11 I anslutning till ämbetsverkens framställningssätt år 1820
hade således även här Värmland borttappats.

Såvitt kunnat utrönas, har saken sedan dess vilat i glömska. Särskilda
författningar om avvittringarna blevo utfärdade för Jämtland den
8 december 1820, för Härjedalen den 9 mars 1825, för Västernorrlands,
Väster- och Norrbottens län den 10 februari 1824, för Gävleborgs län
den 12 maj 1832, för Västerbottens och Norrbottens lappmarker den
30 maj 1873 för hemman och lägenheter ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna
den 18 november 1892 samt ytterligare för Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker den 5 juni 1909. I Dalarne blev i sammanhang
med de år 1804 började storskiftena även verkställd afvittring,
för vilken utgivits en mängd särskilda författningar. Men om de gamla
Värmländska kronoskogarna förhandlas ej vidare.

Dunkla

minnen.

38

Kommitte rades yttrande.

En antydan om saken förekommer emellertid i kammarkollegii
utlåtande den 27 mars 1860 angående avverkning till försäljning av
skog från, bland annat, ecklesiastika bostället Laggåsen i Värmland.
Uti ett betänkande i ämnet både överjägaren Holmberg uttryckt sina
tvivelsmål, huruvida ifrågavarande betydliga skogstrakt, innehållande
över 14,000 tunnland, kunde vara vid awittring tillagd Ekshärads
kyrkoherdeboställe, vilket utom hemskog ägde därutöver en annan betydande
utskog. Holmberg ansåg därför Laggåsens skog sannolikare
böra betraktas såsom en kronan omedelbart tillhörande överloppsmark.
I anledning härav erinrade kollegium i sitt ovannämda utlåtande om
1814 års brev rörande awittringen i Värmland samt tilläde att
“ befäl In i n gsha va oden. som fått sig denna föreskrift genom kammarkollegium
till efterrättelse meddelad, likväl, oaktat erhållen påminnelse, icke
synes hava densamma fullgjort“. Kollegium synes då icke haft kännedom
om vad uti ärendet verkligen förekommit.

Uti advokatfiskal^! i kammarkollegium L. G. Lindes arbete om
Sveriges ekonomirätt förekommer under ett kapitel om awittringen en
not av följande lydelse: “Värmland har ej varit underkastad awittring,
utan hemmansägarne hava fått utsträcka sina skogsskiften ända till
landets yttersta gräns, vilken förmån grundar sig på K. Gustaf I:s
bref d. 12 Aug. 1535, vari det heter, att han av synnerlig gunst och
nåde tillåter menige man i Värmland att bruka de allmänningar, som
de från långlig tid och hedenhös innehaft. “ Denna anmärkning återgavs
även i 1901 års riksdagsmotion i norrlandsfrågan och inverkade
nog i sin män till att Värmland ej medtogs i denna framställning.

Anmärkningen kan ej gärna grunda sig på annat än ett misstag.
Den historik som ovan lämnats visar, att författningarne och myndigheterna
icke alls uppfattat saken på det sättet. Det är för övrigt klart,
att upplåtelsen av 1535 ej kan innefatta annat än det dåvarande innehavet
och ej det myckna, som sedan tillkommit. Linde utelämnar
dessutom i sitt citat den begränsning, som själva gunstbeviset innehåller,
nämligen att menige man skulle få behålla endast vad de “veterligen
och skäligen haft“.

Av den föregående framställningen synes uppenbart framgå, att
kronan haft äganderätt till stora skogstrakter i Värmland, att dessa
genom en myckenhet författningar och förordnanden skolat avvittras
från angränsande hemman, att denna awittring, senast påbjuden uti
1805 års skogsordning, Kungl. Majrts brev 1814 och riksdagsskrivelsen
1818, väl påbörjats men sedan aldrig kommit till utförande på grund
av oförklarliga hinder, som rests däremot, samt att frågan sedan blivit
bortglömd.

Vidare är det tydligt, att något frånträdande av sin rätt har

kronan aldrig gjort, och den antydan om att eu sådan uppgivelse skulle
skett redan 1585 är ovan bemött. Man kan till och med säga,
att 1805 års skogsordning, i vad den innefattar påbud om kronoskogarnas
i Värmland avvittring, fortfarande är gällande, såsom varit fallet
med många av denna omfattande författnings föreskrifter, vilka ej
uttryckligen blivit ersatta med nya.

Det rättsanspråk kronan bär äger torde icke vara preskriberat
o-enom lagen om tjuguårig hävd. Denna avser endast förvärvet av en viss i
jordeboken upptagen fastighet såsom sådan men icke den mark, varmed
fastighetens innehavare obehörigen utökat dess område genom egenmäktigt
besittningstagande. Lagberedningens nya förslag till jordabalk
förutsätter emellertid att lagfart i regel skall hänföra sig till visst till
gränserna bestämt område å marken, till skillnad från vad nu på landet
gemenligen äger rum. Förslaget innebär därför, jämte hävdetidens förkortande
till tio år, att lagen framdeles skall värna även om sådant
olaga besittningstagande, som nyss sagts. Det gäller således för kronan
att i tid överväga de förhållanden, som i detta kapitel framlagts.

40

Tidigare strävanden att i riket förekomma bolags och
större enskilda jordförvärv.

Äldre tiders
reduktioner.

I vårt land liksom i andra länder ha tid efter annan strävanden
med framgång gjort sig gällande att samla jordbesittningar under eu
hand. A andra sidan ha statsmakterna under olika tider vidtagit
åtgärder till motarbetande av dessa strävanden.

Till de under äldre tider vidtagna åtgärder i dylik riktning kan
man läkna de sa kallade reduktionerna. Sådana statshandlingar
eller ansatser därtill förekommo såväl i medeltiden som vid nyare
tidens inbrott och de närmast därpå följande tidevarven. Dessa
reduktioner avsågo närmast att återbörda till kronan jordegendom, som
blivit kionan med orätt avliänd, ett återbördande desto nödvändigare
som på den tiden statens huvudsakliga inkomstkällor bestodo
i avkastning från domäner. Indirekt gagnades därav också befolkningen,
särskilt allmogen, som både trycktes hårt av skattebördor i följd av
jordens övergång till det adliga och andliga frälset och även därigenom
kom i ett svart beroende av enskilda. Ifrågavarande jordregleringar
påyrkades och stöddes därför merendels av borgare- och bondestånden.

ntnyhpå 1 den föregäende framställningen (sid. 19, 20) bär erinrats, hurusom
1600 och bruksindustriens tidigt framträdande jordförvärv redan på 1600-talet gav
mofbruks- alllednirlg tdl lagstiftning däremot.1) Även denna lagstiftning var till
rörelsens en huvudsaklig del föranledd av omsorgen att upprätthålla bergsbruket
förvärv av men Ilek även en social karaktär, då den inriktade sig på att bevara
hemman, bergsmännens oberoende gentemot vad man då kallade ståndspersonernas
jordförvärv.

Karl XI:s förmyndare utfärdade sålunda den 15 november 1664 en
författning, vari förordnades det “ingå stapelstadsborgare få under sin bruk
uppköpa bergsmanshemman, tägter och skogar, varigenom hyttorna ödelädes
och all fasta dåra skulle vara ogill*. Denna föreskrift stadfästades 9

9 Fernow sid. 416.

tl

sedermera åtskilliga gånge!''. Sålunda yttrades uti Bergsel)]legd resolution
den 2 februari 1662 att “allt vild ståndsperson köpt, sedan kung!, resolutionen
nitid utföll, ginge till bergsmansståndet tillbaka11; uti resolutionen
på allmogens besvär den 1 1 november 1686 att “ bergsmästarne skola
handhava bergslagen vid 1664 års resolution, och ingen häradshövding
give fasta utan bergscollegii tillstånd till bruksförvaltare, adelsman,
kronobetjent eller borgare, utan, när bergsmansjord blir med skuld
betungad, skall rätt bördsman och näst honom bergsmännen i samma
härad vara närmast den gäldbundnas jord och skog att lösa“ samt
uti kungl. förklaringen den 8 januari 1704 över förlagsordningen den
18 december 1695 att “allmogen får igenlösa efter mätismanna ordom
de bergsmanshemman och skatterättigheter, som i mannaminne äro
råkade i främmande och ståndspersoners hän der

I detta statsmakternas strävande att betrygga bergsmännen i besittningen
av deras jord genom lagstiftning skedde i ett brev år 1728
den inskränkningen att “om bergsman råkade i så stor skuld, att
hemmanet ej svarade däremot, skogen vore utbrukad och ingen inom
ståndet ville lösa, så skulle det stå ståndsperson fritt; dock borde skogen,
då han bleve igenväxt, brukas till egen blåsning Emellertid
stadgade riksdagsresolutionen på allmogens besvär samma år 1723,
§ 77, att “fast de uti bergslagen uppå stubb- och röjselrätt utfallna
gamla fastebref icke förmå tillägna åbon skattemannarätt, emedan hemmanet
är krono, får dock bergsmannen arvinge efter arvinge genom
kungl. förordningen det besitta, ävensom någon skattebonde, så länge
bergsbruket hålles vid makt och till kronan utgöres dess rätt. Vill
ock någon drivande bergsman lösa sitt hemman till skatte, stånde
honom fritt “.

Inskränkningen i förbudet för främmande att förvärva bergsmansjord
stadfästes i resolutionen på allmogens besvär 1731 med tillägg att
“bergsman finge ej lösa efter mätismanna ordom utan på auktion efter
värde, som blir insättningssumman“. Men förklaringen år 1756 över
1748 års förlagsordning stadgade, att “om ingen bergsman ville eller
kunde bjuda varken skuld- eller insättningssumman borde denna senare
minskas så mycket, att egendomen kunde bliva inom bergsmansståndet
och förläggaren skylle sig själv, som låtit skulden gå högre, än han
kunde få henne betald. “

Däremot tillät förordningen om gäldbundna bergsmäns egendomar
av den 5 oktober 1772 förläggare “att efter två förutgångna auktioner
behålla egendomen emot insättningssumman “, om ingen bergsman bjuder
över; dock att bergsmansståndet har lösningsrätt, och ståndsperson
skall fullgöra alla de skyldigheter, som en bergsman vid bergsbruksdriften
åligga “. Bergsmännen anförde emellertid i en underdånig
ansökan år 1775 att “om en förläggares lystnad faller på en egendom,

42

kan lian lätt göra sin fordran så stor, att ingen bergsman kan bjuda
med honom; att han på sådant sätt kan bana sig väg till hela hyttan;
att bergslagen så kan gå under, men kronan tillika lida i samma mån,
emedan varje förnuftig lär lätt finna, det ingen torpare sköter en annans
egendom och skog med den sparsamhet och hushållning, som om
det vore hans egen14.

I § 7 av förordningen den 21 februari 1789 om de förmåner
och villkor, varunder skattehemman därefter skulle innehavas, bekräftades,
att bergsmanshemman icke skulle ägas eller besittas av andra
än bergsmän, sålänge de vidmakthöllo bruksrörelsen.

Emellertid uppgav bondeståndet vid 1810 års riksdag mot annat
vederlag den exklusiva besittningsrätten till bergsmanshemmanen, likväl
utan rubbning i jordens natur. Genom förordningen om utsträckt
frihet för bergshanteringen den 20 september 1859 stadgades, att den
skyldighet till blåsning i hytta eller masugn, som ditintills ansetts
åligga bergsmans jorden komme att upphöra. Därmed var bergsmansjordens
särställning upphävd.

Lagbered- I detta sammanhang må erinras att lagberedningen i sitt år 1847
"förslag avidvna civillagsförslag upptog uti 1 kapitlet 8 § följande stadgande:
1847 mot “Ej må äganderätt till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller
b}'' a, annan allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan att
lags jord- Konungen därtill lov givit. Vid sådan överlåtelse ma ej heller det
förvärv, förbehåll göras, att egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen
eller bolaget överlåtas: sker det, vare sådant förbehåll ogilt.44

Detta stadgande motiverades av lagberedningen på följande sätt:
“Det är en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och mer
gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som
möjligt är, lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlivas
med korporationsintressen eller andra därmed jämförliga syftemål,
det vill säga falla i vad man kallar död hand (in manum mortuam).
Denna grundsats genomgår också lagförslaget i det hela; men beredningen
har ansett den böra i förevarande kapitel bestämt uttalas. “

Framställ- Det dröjde emellertid till år 1892, innan frågan togs upp på allvar.

"sos’ Beredningens förslag blev aldrig lag och man tänkte länge ej vidare
1900 mot på saken. Det var först under intrycket av den snabba utveckling
bolags av trävarubolagens jordförvärv, som framträdde mot senare delen
värr sar- av 1800-talet, tankarna åter började syssla med detta ämne. Eöreskilt
i teelsen framträdde mest hotande i de egentliga skogsbygderna särskilt
SÄi Norrland och Dalarna och därför var det förklarligt, att det var främst
från dessa landsdelar som först enstaka och sedan allt talrikare rop om

41

hjälp förnununos. Även inom andra landsdelar gjorde sig missiv
irh ål land et gällande, ehuru dessa till eu början tingo stil efter.

“Under senare år hava flera motioner framlagts för Riksdagen i
syfte att för vårt lands arbetarbefolkning underlätta tillfället att förvärva
jordegendom. Hur berättigat detta önskningsmål än må vara,
torde dock en annan därmed sammanhängande fråga i ännu högre grad
vara förtjänt av Riksdagens allvarliga uppmärksamhet: nämligen att
söka förekomma, att icke den redan befintliga självägande jordbruksbefolkningen
i en del av våra provinser allt mer försvinner för att
ersättas med osjälvständiga bolagsunderlydande.“ Med dessa ord började
en av V. Vahlin från Falun, med instämmande av sex andra representanter
i Andra kammaren från de norra landsdelarna, år 1892 väckt
motion om framläggande för Riksdagen av uppgift på den jordbruksfastighet,
som ägdes av större bolag i de provinser i vårt land, där skogsavverkning
i mer betydande utsträckning förekom. Vidare önskades
statistiska uppgifter om tillväxten av denna egendom och den självägande
bondeklassens därav orsakade förminskning i samma trakter.
Det ifrågasattes tillika att, såvida de inhämtade upplysningarna föranledde
därtill, för Riksdagen måtte framläggas förslag till bestämmelser
avsedda att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet
till vilken utsträckning som helst.

Motionen bifölls av Andra men avslogs av Första kammaren.

Följande år 1893 framförde Västerbottens läns landsting till regeringen
sina farhågor med anledning av aktiebolagens omfattande fastighetsförvärv.
Tinget ansåg det såsom en oeftergivlig plikt, att innan all utsikt till
räddning vore slut, fästa uppmärksamhet på saken samt utbad sig regeringens
“nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande“.

Samma år begärde hushållningssällskapens ombud hos regeringen
föranstaltande av enahanda statistiska uppgift, som äskats av föregående
års motionärer i Andra kammaren och hemställdes att därefter måtte
vidtagas de åtgärder för ett självständigt jordbruks betryggande, hvartill
utredningen kunde föranleda.

Vid 1894 års riksdag återkom Vahlin, understödd av tjuguen
andra ledamöter av Andra kammaren, med väsentligen samma yrkande
som år 1892. Riksdagen beslöt nu att begära de ifrågasatta uppgifterna
samt hemställde att, för så vitt upplysningarna föranledde därtill, de
åtgärder måtte föreslås Riksdagen, som kunde anses påkallade för bibehållande
av en självägande jordbrukarebefolkning i de angivna trakterna.

Dessa framställningar ledde till att statistiska centralbyrån anbefalldes
att utarbeta en statistik i ämnet. Denna utkom år 1898 och
innefattade en redogörelse för sågverksindustriens förvärv av jordegendom
inom Norrland och Dalarne dels 1885 och dels 1895. Där -

44

emot vidtogos inga åtgärder i det andra begärda avseendet förrän år
1901, då de tre ovannämnda framställningarna överlämnades till den
samma år tillsatta norrlandskommittén.]

Emellertid framkom samtidigt ett förslag att lösa frågan på ett
annat sätt. Från de angripna bolagens sida och även från åtskilliga
myndigheter ifrågasattes, om ej enklaste lösningen vore att förbehålla
den odlade jorden åt bönderna och skogsmarken åt bolagen. Detta
skulle kunna ske, menade man, genom en ändring i skifteslagstiftningen
som möjliggjorde en sådan jorddelning på frivillighetens väg. Denna
tanke upptogs av den s. k. jordbrukslägenhetskommittén. Riksdagen hade
nämligen år 1891 begärt en utredning, huru obemedlade och mindre
bemedlade skulle beredas tillfälle att bilda egna jordbruk, huvudsakligen
på de stora odlingsbara utmarkerna inom landet. En kommitté tillsattes
och denna framkom följande år med ett betänkande vari föreslogs
ett nytt förenklat ägodelningssätt kallat ägostyckning. Kommittén
framhöll därvid att ägostyckning skulle få en särskild betydelse för de
norrländska skogsbygderna genom att bereda en hemmansägare tillfälle
att efter skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å
gården. År 1896 antogs förslaget i denna del och utfärdades en Jag
om ägostyckning. Önskningarna på många håll att kunna därigenom lösa
frågan om bolagens jordförvärv synes ha varit en av drivfjädrarne för
denna lags genomförande. Det är ej platsen att här närmare ingå på
denna lags betydelse och verkningar. Norrlandskommittén konstaterade
för sin del, att den i ovannämnda hänseende föga motsvarat de hysta
förväntningarna och i många avseenden verkat direkt skadligt.

Då något vidare ej avhördes i anledning av de tidigare framställningarna
om förvärvsförbud återkommo påminnelser på olika sätt i
Riksdagens Andra kammare.

o ^ o

År 1898 ifrågasatte sålunda E. G. H. Åkerlund från Roslagen om
icke till tryggande av vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende
av främmande inflytande inskränkning i aktiebolags rätt till förvärv av
fast egendom på vår landsbygd vore erforderlig. Om så prövades vara
fallet önskade motionären ett lagförslag härom till Riksdagen. Motionären
erinrade om farorna synnerligast “inom stora delar av orterna
norr om Vänern och Mälaren “ men trodde att de även skulle kunna
sträcka sig “vitt utöver Norrlands, Dalarnes och Värmlands gränser14.
Tillika meddelade han, att ägostyckningslagen, som han såsom medlem i
jordbrukslägenhetskommittén varit med om att förorda, syntes honom komma
att verka i rakt motsatt riktning mot vad som avsetts, nämligen att trygga
bondeståndet, varför han beklagade lagens tillkomst. Andra kammaren biträdde
förslaget, som däremot avslogs av Första kammaren under erinran,

4.r>

att frågan vore under utredning för Norrland och Dalarne samt att i landets
Övriga, delar förvärven icke syntes ha nått någon oroväckande utsträckning.

Samma ar väckte O. Emtlién från Ångermanland med instämmande
av femton andra norrlandsrepresentanter ett förslag, att sågverksbolag
borde genom lag åläggas att i Norrland och Dalarne sörja för byggnaders
och ägors hävd å deras jordbruksfastigheter. Båda kamrarne avslogo
förslaget. I lagutskottets motivering framhölls, att dylika förslag stode
i oförenlig motsats med principen för enskild äganderätt. Man erkände
emellertid, att bolagens jordförvärv kunde medföra vådor. Botemedlet
häremot borde dock bestå uti inskränkning av bolags rätt att förvända
jordbruksfastighet men ej uti ingrepp i redan förvärvade rättigheter.

Följande år 189.9 återkom Åkerlund med sitt förslag från år
1898 om inskränkning i aktiebolagens rätt att förvärva jord och med
väsentligen samma innehåll som då. Förslaget bifölls även nu av
Andra kammaren men avslogs av den Första.

Nya uppslag framfördes vid samma riksdag från andra personer.
Sålunda trodde A. W. Styrlander från Ångermanland, att bolagens
fastighetsförvärv möjligen skulle kunna motverkas på beskattningsväg.
Han föreslog därföre i en motion, i vilken tolv andra norrlandsrepresentanter
instämde, särskild bevillning för bolags jordbruksfastighet och
i en annan högre stämpel vid lagfart av fastighet, som inköpts av bolag.
Båda kamrarna avstyrkte dessa framställningar. Man hade åtskilliga
principiella invändningar emot dem ur beskattningssynpunkt och trodde
icke heller, att ändamålet skulle vinnas genom de föreslagna åtgärderna.

Även vid 1900 års riksdag förnyade Åkerlund och Styrlander
sina förslag att drabba bolagsförvärven genom förbudslag eller fastighetsbevillning.
Båda förslagen rönte samma öde som året förut.

Därjämte framfördes vid samma riksdag av A. Wiklund från
Västerbotten en kritik av det sätt, på vilket ägostyckningslagen verkat
i sin ifrågasatta uppgift att avhjälpa missförhållandena vid bolagsförvärven
av de norrländska hemmanen. Det yrkades, att hänsyn måtte
vid ägostyckning tagas till att utbruten inägolott även behövde husbehovsskog.
En framställning i sådant syfte bifölls av Andra kammaren men
avslogs av den Första.

Vid 1901 års riksdag återupptog Styrlander ånyo sitt förslag
om särskild bevillning å bolags fastighet i syfte att sålunda motverka
förvärven, men förslaget blev ej heller denna gång av kamrarna antaget.
Även Wiklund återupprepade sitt förslag från föregående år, att
vid ägostyckning inägornas behov av skog och betesrätt måtte tillgodoses,
och blev detta förslag behandlat i sammanhang med nedannämnda
framställning.

46

Framställ- Samma riksdag väcktes nämligen en motion, som syftade att upptuiigtiroek
f ) fräna ii i hela dess vidd. Denna hemställan var undertecknad av

lag stift- & o

ning 1901 C. Lindhagen från Stockholm, och fyratio andra ledamöter av kam7~,
1912, maren, därav trettiotvå representanter för Norrland och Dalarne,

dels mot 1

bolags och hade instämt i densamma eller i dess syfte. Ämnet begränsades

enskilda (|en o-ånnen till de sistnämnda landsdelarne eller med andra ord
spekulan- ” ° 0 ^ 1

ters jord- till den så kallade norrlandsfrågan. Detta därför att farorna i de norra

förvärv trakterna vore mest överhängande och uppmärksamheten också mest

och dels

beträf- riktad på desamma. Därtill kom, att staten hade en särskild anledning
fande de- att inirrina i dessa trakter, då staten här under föregående århundrade
varvade bortskänkt och fortfarande skänkte bort sina skogsmarker till den jordjord
inom brukande befolkningen genom de s. k. awittringarna och storskiftena.
0eh Da- Att tillvarataga dessa jorddonationers ändamål borde vara ett ytterligare
lamem.m. skäl för ingripande. Utsikter förelågo med andra ord att genom en
sådan begränsning få en'' betydande början till stånd, där det mest
behövdes. De åtgärder, vilka i motionen påyrkades, voro dels förbud
mot vidare jordförvärv av bolag, ekonomisk förening och enskild person,
vilken idkade träförädlings- eller trävarurörelse, dels ingripande i olika
avseenden på redan förvärvade hemman, dels ock reform av ägostyckningsförfarandet
och nya grunder för den avvittring, som återstod, i
syfte att saluskogen skulle avsättas till allmänning.

Andra kammaren antog med överväldigande majoritet en provisorisk
förbudslag avseende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
och gällande tills vidare för omkring tre år, varemot Första kammaren
avslog varje sådant förslag. Däremot enade sig kamrarna i en
begäran om utredning av frågan, huruledes genom lagstiftnings- eller
andra särskilda åtgärder den självägande jordbruksbefolkningens ställning
i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas. Tillika begärdes den
återstående avvittringens inställande och fastställande av nya grunder
för densamma.

Denna framställning föranledde tillsättande samma år av norrlandskommittén,
som hösten 1904 avgav ett betänkande, men även därförinnan
framkom med specialförslag bland annat om en provisorisk
förbudslag. I anledning därav och efter åtskilliga påminnelser i
Riksdagen och delvis provisorisk lagstiftning har sedan bland annat
utfärdats lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom den 4 maj 1906, lag om arrende av viss jord
å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, lag angående
uppsikt a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 och
lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning den 25 juni
1909 gällande för de fem norrländska länen med tillhörande ändring
i stadgandena om jordavsöndring. Dessa lagar avsågo: förbuds -

47

lagen endast bolags och föreningars jord, arrendelagen och vanhävdslagen
dessutom enskilda skogsspekulanters fastigheter samt ägostyckningslagen
alla fastigheter på landet. Ett av kommittén framlagt
förslag till expropriationslag har ännu icke föranlett någon regeringsåtgärd.

I samma man dessa lagar kommo till stånd har intill närvarande
tid i Riksdagen av (k Lindhagen samt norrlandsrepresentanterna K. R,.

Karlsson i Fjät. E. F. Hellberg och F. O. Mörtsell framförts åtskilliga
motioner för att komplettera och ändra dem eller verkställa undersökningar
om deras verkningar. Detta har dock hitintills ej lett till
något annat än att år 1911 med anledning av eu proposition i ämnet
förbudslagen utsträckts att gälla hela Hälsingland samt arrende- och
vanhävdslagarna även Gästrikland.

Efter det spörsmålen i norrlandsfrågan sålunda började leda till Främst allvissa
åtgärder återkom uppmärksamheten även till förhållandena i södra Tiltyy--och mellersta delarna av landet. 1011 i

År 1907 föreslogs inom Andra kammaren av C. Lindhagen med
instämmande av sjutton andra ledamöter i motionens syfte, undersökning av mellersta
bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket och lagstiftning ''av

häremot ävensom eventuellt antagande omedelbar^ av en provisorisk för- riket (åren
budslag. Vidare hemställdes om en undersökning, motsvarande den som
ägt rum för de nordligare delarna av riket, rörande jordbrukets tillstånd, även sälodlingens
fortgång och arrendatorernas ställning på bolags- och skogs- skM,
spekulanters redan förvärvade hemman samt förslag till lagstiftning Varm
eller andra åtgärder ägnade att vidmakthålla och befrämja jordbruket land>-på dylika hemman ävensom eventuellt om utsträckning tills vidare
av lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning den 16
juni 1905 i rikets norra landsdelar till de trakter i mellersta och södra
delarna av riket, som kunde anses särskilt hotade av olämpliga ägostyckningar
med mera.

Samma år väcktes inom Andra kammaren av G. M. Sandin och

G. Jansson i Krakerud en motion, avseende särskilt Värmland; i vilken
motions syfte värmlandsrepresentanterna C. J. Berggren, Karl Hultkrantz,
O. Anderson i Hasselbol, Karl Otto och M. Mattson instämde.

Redan medan det norrlandsfrågan ännu var under förberedande
behandling, nämndes ofta Värmland såsom lika hotat som Norrland och
Dalarne. Anledningen till att Värmland ej medtogs i den motion, som
väcktes år 1901 och följaktligen icke heller i norrlandskommitténs
uppdrag, berodde kan man säga mera på en tillfällighet. Såsom en
särskild grund för förslaget att först gripa sig an med Norrland och
Dalarne anfördes som sagt den omständigheten, att dessa landskap på
kronans bekostnad och med uppoffrande av kronans skogsrättigheter

48

undergått avvittring, Då detta ej var förhållandet i Värmland kom av
denna anledning uppmärksamheten för tillfället ej att tillräckligt fästa
sig vid sakernas tillstånd därstädes, helst såsom framgår av motionen
motionärerna missletts av en uppgift uti Lindes ekonomirätt
om ätt kronan skulle avstått från avvittring i provinsen. Till
Värmlands utelämnande bidrog också säkerligen mycket, att från de
värmländska representanterna i Andra kammaren eller från annan opinion
därstädes icke framfördes några klagomål samtidigt med att sådana
förspordes från Norrland och Dalarne. En dylik tystnad gav lätt den
föreställningen, att faran ej var så överhängande i Värmland, åtminstone
vid den tiden, vilket också i viss mån kanske var förhållandet.

Emellertid började, sedan norrlandslagstiftningen kommit i gång,
även från Värmland en folkmening göra sig hörd om behovet och nödvändigheten
av skyndsamma åtgärders vidtagande till skydd mot
bolagsförvärven. Ett uttryck därför utgjorde Sandins och Janssons förberörda
motion, däri yrkades, att Riksdagen måtte särskilt såvitt Värmlands
län anginge besluta i huvudsaklig överensstämmelse med Lindhagens
ovanomförmälda hemställan.

Av förslagsställarna framhölls, att hos dem stadgat sig en på
erfarenhet grundad åsikt, att även Värmland, i vars olika delar de
norrländska livsförhållandena med varje år allt bestämdare framträdde och
utvecklade sig i nära nog samma grad som i norra delarna av riket,
vore i behov av en enahanda skyddslagstiftning. Under de senare
decennierna hade träindustrien med påfallande energi inom länet förvärvat
ett stort antal skogsegendomar, större och mindre, och detta
i ett omfång, som framkallat grundad farhåga att den självägande
jordbrukareklassen därstädes skulle förminskas, så att olyckliga följder
för stat och samhälle därav uppstode.

En av orsakerna till dessa ödesdigra jordförvärv läge däri, att,
sedan träindustrin, som omfattade sågverk och trämassefabriker, huvudsakligen
förlagda i länets södra område, för sitt behov hunnit tillgodogöra
sig de skogar av jämförelsevis mindre omfång, som därstädes
funnits, den blivit mer och mer beroende av skogarne i länets övriga
områden. Enskilda personer och bolag, idkare av denna industri, riktade
därför ökad uppmärksamhet på de skogrika bygderna, varest de redan
förvärvat sig mer eller mindre betydande skogsarealer. Av säljarne
hade somliga i sydligare trakter köpt sig fastigheter, bättre passande
för jordbruk, andra emigrerat och andra återigen, kanske större antalet,
kvarstannat å sina förra hemman såsom arrendatorer. För dessa tedde
sig framtiden mest bekymmersam. Aven om arrendeavgiften i många
fall vore låg, oftast bestående endast i skyldighet att utgöra på arrendefastigheter
fallande skatter och onera eller andra mindre av upplåtaren
bestämda avgälder, så måste det vid försäljningen uppkomna kapitalet

41)

icke sällan förr eller senare tillgripas, ty räntan därpå tillsammans med
vad jordbruket avkastade, särskilt i trakter med ringa åkerareal, räckte
i längden knappast till att bestrida de nödvändiga utgifterna. Följden
härav bleve att många forna självägare ekonomiskt råkade in på det
sluttande planet med den dystra utsikten att till sist falla det allmänna
till last, vilket också i enstaka fall uppgivits ha inträffat.

Motionärerna framhöllo även, hurusom de försålda skogsegendomarna
kornme att delvis förvandlas till ödehemman, då bolag och enskilda träindustriidkare
betraktade och skötte dem endast ur affärssynpunkt med
mål att erhålla största möjliga förtjänst. Agostyckningslagen hade också
betecknat ett nytt skede i träindustriens egendomsförvärv. Densamma
gjorde det nämligen möjligt att billigt skilja skogsmarken från övriga
ägoslag. Man hade ock begagnat sig därav i en utsträckning, som
otvivelaktigt stred mot landets sunda utveckling och sanna intressen.
Jordbrukét, särskilt i länets norra delar, behövde liksom i Norrland
stöd och hjälp av skogen. Ett självständigt jordbruk utan ekonomiskt
underlag av skog vore därstädes nästan otänkbart. Ett upphävande av
denna förening undergrävde den jordbrukande befolkningens sociala och
ekonomiska ställning. Detta förhållande inträdde mindre starkt ju
längre söderut man komme, dock så att det förblev lyckligast, om
sambandet mellan jord och skogsbruk fortfor. Det kom förövrigt,
yttrade motionärerna, visst icke att stanna vid de redan avslutade
köpen, utan det låg i sakens natur, att ifrågavarande skogsförvärv
skulle fortsättas så länge skogshemman stode att erhålla. Slutligen
framhölls, hurusom folkmängden i länets norra delar samt gränstrakterna
mot Norge så förminskats, att det väckt allmän uppmärksamhet. Ehuru
denna folkminskning delvis kunde ha andra orsaker, kunde det icke
förnekas, att trävaruindustriens omfattande inköp av jordfastigheter
medverkat därtill i hög grad. Plikten mot folk och fädernesland bjöde
att gripa in, där ett sådant hotande missförhållande började växa fram.

Lagutskottet hemställde med anledning av förberörda bägge motioner
bland annat att Riksdagen skulle anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
.så snart ske kunde låta verkställa fullständig utredning rörande omfattningen
av bolags jordförvärv i de mellersta och södra delarna av riket
samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda.

Denna hemställan avslogs av Första men bifölls av Andra kammaren
efter anföranden bland andra av C. J. Berggren från Östmark.
Motionerna vore, yttrade denne talare, högst befogade även vad
anginge en undersökning av jordbrukets tillstånd, odlingens fortgång
och arrendatorernas ställning på de av bolag och enskilda
spekulanter redan förvärvade hemmanen. I den socken där han

bodde funnes en bolagsegendom näst den största i socknen och i
avseende på jordmånen bland de allra bästa. Denna egendom hade
Jordundersökningen. 4

50

under långliga tider knappast erhållit ett enda lass naturlig gödsel.
Man hade då och då ehuru mycket sparsamt besått den med artificiell
gödning, kalisalt och tomasfosfat. Denna vanhävd gjorde, att skörden
å egendomen snart sagt icke hade något värde och knappt täckte avbärgningskostnaderna
och föda åt två, tre kor, under det att egendomen
väl hävdad kunnat föda tre ä fyra familjer. Inom socknen funnes ett
fyratiotal större eller mindre egendomar som ägdes av bolag eller enskilda
spekulanter och några av dessa egendomar kommo föiT eller
senare att dela samma öde. De komme att bli ödehemman. Därom
vore alla i orten övertygade. Talaren hade för några år sedan frågat eu
förvaltare hos ett bolag, som ägde de flesta av berörda egendomar,
huruvida bolaget hade för avsikt att underhålla husen. Därpå svarades,
att detta icke var meningen. Talaren hade hört flera arrendatorer säga,
att de förvägrades taga virke på bolagets skogar till byggnadernas
underhåll. Därav kunde man förstå, att dessa egendomar voro dömda
till undergång. Att förhållandet inom andra delar av länet vore likartad,
vore talaren fullt övertygad om. Han hade också av många
framstående personer i länet hört framställas den önskan, att eu lagstiftning
måtte bringas till stånd mot bolagens ohejdade jordförvärv
liksom också en lagstiftning, som kontrollerade jordbrukets skötsel å
deras egendomar.

Nyssberörda hemställan av lagutskottet upptogs i motion, som vid
1908 års riksdag väcktes inom Andra kammaren av Karl Staaff samt
övriga medlemmar av liberala samlingspartiets förtroenderåd. I denna
motion yttrades bland annat att från åtskilliga trakter — vissa delar
av Värmland och Dalsland samt Skåne — starka klagomål försports
över bolagsförvärv i stor skala.

C. Lindhagen, Värmlandsrepresen tanterna C. M. Sandin, M.
Matsson, Carl Jansson, Karl Otto och C. J. Borggren samt Skånerepresentanterna
A. Thylander, Värner Rydén och F. W. Thorsson
hemställde vid samma riksdag jämväl om en utredning uti ifrågavarande
hänseende. Utredningen skulle dock, enligt dessa motionärers förslag,
omfatta utom bolag även enskilda industriidkares och skogsspekulanters
jordförvärv, och skulle det begärda lagförslaget avse att dels förekomma
bolags och vederlikars jordförvärv och dels upprätthålla gamla
gårdar och upptagna odlingar samt bereda rum för nya bosättningar
och nyodling på dylika jordägares redan förvärvade marker inom nämnda
landsdelar.

Under debatten i Andra kammaren uppträdde även nu herr Berggren
och utvecklade enahanda synpunkter beträffande Värmland, som
han gjort året förut och slutade med att betona, hurusom det lag fara
i dröjsmål.

51

Andra kammaren biföll utredningsyrkandet, sådant det blivit formulerat
i den av Karl Staaff med flera väckta motionen. Första
kammaren avslog motionerna.

År 1909 återkommo fem värmlandsrepresentanter i Andra kammaren
Berggren, Jansson i Krakerud, K. Otto, N. A:son Berg
och J. P. Igel med en särskild framställning för Värmland. Sedan
lång tid tillbaka, yttrade motionärerna, hade järnindustrien ägt vidsträckta
områden i Värmland. Dessa jordförvärv stode tillsammans
med den värmländska bruksrörelsen, som under sin blomstringstid
sträckte sig till länets alla delar. Genom sammanslagning av inköpta
bondgårdar bildades en mängd bruksegendomar, och få vore de värmländska
socknar, som icke hade en eller flera sådana egendomar inom
sina gränser. På så sätt hade många bondgårdar försvunnit, dock utan att
det väckte större farhågor, enär de en gång bildade brukskomplexen
blott sällan utvidgades. Men annorlunda blev förhållandet, sedan järnhanteringen
slagit in på nya banor och de flesta mindre järnbruk till
följd därav måst nedläggas. Träindustrien kom och slog under sig ett
stort antal gamla bruksegendomar med därtill hörande skogsmarker.
Det stannade tyvärr ej med detta. Äldre och nyare trävaruaktiebolag
hade under de senare tjugu åren inköpt en stor mängd brukshemman
och dessa jordförvärv, som pågingo utan inskränkning, hade tagit så
omfattande dimensioner, att de utgjorde en verklig fara för den värmländska
bondeklassens bestånd. Som förut nämnt hade de sålunda påvisade
missförhållandena först under senare år framträtt rätt allvarsamt,
och däri vore att söka en anledning till, att de ej så tidigt som i
Norrland och Dalarne framkallat allmän förstämning och ovilja. Men
numera hade den värmländska befolkningen börjat vakna upp däröver
och fått klart för sig att något måste göras till hämmande av bolagens
fortgående jordförvärv. Finge bolagen fortfarande fritt lägga under
sig de värmländska skogarna skulle de, förr än man trodde, bli ägare
till större delen därav. Efter att ha sökt giva en översikt över omfattningen
av bolagens jordförvärv betonade motionärerna slutligen, att
åtgärder finge ej komma för sent. Och så skulle bli förhållandet, om
saken fördes fram på samma långsamma väg, på vilken norrländska
förbudslagen genomfördes. Flera år skulle åtgå på detta sätt och en
sådan respittid skulle bolagen, såsom bekräftades från olika håll. använda
till att med fördubblad iver öka sina jordbesittningar. Motionärerna
yrkade därför, att en utredning och åtgärder måtte begäras,
men att Riksdagen på samma gång måtte omedelbart besluta, att den
norrländska lagen provisoriskt skulle vinna tillämpning även i Värmlands
län.

Samma år motionerade C. Lindhagen dels ensam om skrivelse till

52

Kungl. Maj:t angående förbud för bolag och förening att i vissa fal!
förvärva fast egendom på landet även i södra och mellersta delarna av
riket, dels i förening med övriga trettiofem medlemmar av socialdemokratiska
riksdagsgruppen om en koncessionslagstiftning för förvärv och
utnyttjande av skogar, gruvor, vattenfall och torvmossar av större omfattning.
Den senare motionen skulle, i vad den avsåg skogar, utgöra
en förändrad form för den tidigare gjorda framställningen om ingripande
å bolagshemman.

Karl Staaff och övriga medlemmar av liberala samlingspartiets förtroenderåd
upprepade sin förut omförmälda vid 1908 års riksdag väckta
motion.

Lagutskottet tillstyrkte en skrivelse rörande utredning om bolagsförvärv
i södra och mellersta Sverige samt en provisorisk förbudslag för
Värmlands län. Utskottet yttrade i denna del, hurusom det inhämtat att förhållandena
i detta län voro i särskild grad värda uppmärksamhet. Att länet
icke kommit att inbegripas i den redan befintliga förbudslagen, synes ha
berott på flera omständigheter. Någon bland befolkningen så utbredd och
medveten ovilja över sakernas tillstånd som i de nordligare landsdelarna torde
i allt fall där ej hava förekommit. Emellertid vore det ett allmänt känt
förhållande, att folkmängden i länets norra del samt i gränstrakterna
mot Norge i avsevärd mån förminskats. Ehuru det borde medgivas, att
folkminskning förorsakats jämväl av andra än här ifrågavarande förhållanden,
kunde det likvisst icke utan vidare förnekas, att trävaruindustriens
omfattande inköp av fastigheter kunde därtill ha medverkat. Utskottet
ville med ledning av utskottet tillhandakomma uppgifter lämna
några exempel på omfattningen av bolagens fastighetsförvärv i länet.
Inom Älvdals härads nedre tingslag ägdes år 1907 Sunnemo socken
så gott som helt och hållet av bolag. Inom Gustav Adolvs socken i
samma tingslag ägde bolag all enskild jord. Av tingslagets båda övriga
socknar, Ekshärads och Norra Råda, tillhopa innehållande omkring
50 mantal, ägdes något mera än 36 mantal av bolag. Inom Älvdals
härads övre tingslag hade beträffande en socken uppgivits, att av bolag
därstädes innehades år 1890 2,139 har, 1900 12.193 har och 1907
22,900 har. Från Vitsands socken i Fryksdals härads övre tingslag
hade meddelats, att vid nämnda tid ungefär halva socknen ägdes av
bolag och att bolagens jordförvärv inom socknen visade tendens att
fortfara. Inom Lekvattnets socken i samma tingslag, utgörande tillhopa
ungefär 19,000 har, innehade bolag år 1890 1,050 har, år 1900

2,000 har och år 1907 5,400 har. Enligt uppgift från Nordmarks härad
med en areal av omkring 97,000 har, innehades av bolag år 1900
omkring 10,000 har och år 1907 omkring 15.000. Inom Gräsmarks
socken i Eryksdals härads nedre tingslag ägdes för ett 10-tal år sedan
knappast någon jord av bolag. Nu påginge emellertid bolagens jord -

53

inköp i stigande skala, och å bolagens hemman skulle förekomma, att
husen och jordbruket vore förfallna. Bland de skogägande bolagen i
Värmland skulle några finnas, som, enligt vad allmänt vore känt, huvudsakligen
ägdes av utlänningar. Ett dylikt bolag förvärvade under loppet
av år 1908, enligt uppgift, mera än 10 kvadratmil skogsegendomar
i länet. Åtskillig skogsmark ägdes av enskilda norrmän. Vid angivna
förhållanden syntes det utskottet önskvärt, att den ovan ifrågasatta utredningen
särskilt påskyndades i fråga om Värmlands län, och ansåg utskottet,
för att en eventuell slutlig lagstiftning i fråga om länet ej
skulle komma för sent och sålunda bliva overksam, det nödvändigt att
en lag genast antoges innefattande provisoriskt förbud med giltighet
lämpligen för tre år för bolag och förening att där i allmänhet förvärva
fast egendom.

I Första kammaren fördes talan emot en förbudslag för Värmland
av K. Larsson från Bollviks bruk. Utvecklingen i Värmland, sade
lian, hade gått i en annan riktning än i Norrland. Bruksdriften liade
där befrämjat och upprätthållit en skogskultur. De bolag, som nu
innehade bruken ägde ungefär tjugu procent av länets areal och under
de sista tio åren hade icke mer än en procent av denna areal, ungefär

40,000 tunnland, övergått från hemmansägare till bolag. Detta vore
ytterst litet och motionen vore så vilseledande, att det icke funnes en
enda människa och framför allt icke en bonde i landskapet, som tänkt
få skydd av en lagstiftning. Det vore icke bolag utan skogsspekulanter,
som dreve skogsskövling. Skulle bolag nu förbjudas att köpa mark,
finge bönderna sälja uteslutande till dessa spekulanter, som totalt ödeläde
skogen. Då bolagen skött sina marker väl, borde de ej straffas
därför med att icke få köpa. Ännu mer betydde sådant förbud ett
straff för hemmansägarne, som om de ville sälja måste vända sig till
skogsspekulanter. Provinsen hade en av de högst uppdrivna industrierna
i tillverkning av trämassa och pappersmassa, därför låg det i bolagens
intresse driva en ordentlig skogskultur. En förbudslagstiftning
borde gå i den riktningen, att skogsvårdslagarna verkade så, att även
böndernas skogar bleve fullt rationellt skötta. Talaren vore övertygad
om, att ingen bonde då ville sälja sitt hemman utan stode sig på det
och blev kvar därvid. Det vore sant, som utskottet yttrat, att exempelvis
Uddeholmsbolaget hade den övervägande arealen inom Sunnemo,
Gustav Adolfs och Ekshärads socknar, ja, nästan hela arealen i ett
par av dem. Men landet borde vara stolt över den industri, som drevs
där. Om bolag ej där funnits, skulle måhända nu socknarna endast
varit i skogsskövlares händer. De skogar vid gränsmarken, som före år
1905 fritt köpts av norrmän, hade sedan till en del övergått till svenska
bolag och däri läge väl ej något orätt. På de sista två åren hade
emellertid inträffat eu annan sak i länet, som måhända krävde upp -

54

märksamhet. En stor utländsk firma slog för några år sedan under
sig oerhörda marker i Grlommendalen i Norge, liksom Glommens sista
stora vattenfall. Huvudsakligen med anledning av denna firmas markförvärv
genomdrev ministären Michelsen i Norge sin provisoriska markförvärvslag.
Helt naturligt sökte sig firman då över gränsen och
gynnacl av omständigheterna blev den ägare till en del av länets skogsmark
samt kom även i besittning av Klarälvens bästa vattenfall och
hela Frykenavloppets vattenkraft. Vi behövde nog engelska pengar
men man kunde ju dock bär undra, om lagstiftningen vore tillräcklig,
då utländsk man vore förbjuden att utan tillstånd besitta svensk jord
men kunde förvärva aktiemajoriteten i bolag, som hade hur mycken
mark och vattenfall som helst. Måhända vore det den oro, som försports
över detta, som påverkat motionärerna mest. Talaren slutade med
att giva uttryck för den oro och misstämning, som skulle finnas inom industriella
kretsar och även inom de jordbrukande kretsarna för dylika motioner.

Aven A. Bergström från Värmland uttalade sig i Första kammaren
emot motionen. Han framhöll om man vägde det ena mot det andra,
så hade bolagens verksamhet varit till övervägande välsignelse. Östra
delen av provinsen behärskades i sin helhet av bolag. Jämfördes denna
de] med den västra, så befanns det, att i den östra delen vore skogarna
bättre skötta; där funnes ock en relativt tätare befolkning, som hade
högre arbetsförtjänster och själv kunnat skaffa sig tidsenligare kommunikationer.
Faran av utländskt kapitals intrång vore ej heller så stor.
Om de utländska penningmännen endast berövade oss våra råvaror,
kunde det vara betänkligt. Men de voro industrifolk, som stode på
höjden av industriell utveckling, och sannolikt komme att idka industri i
vårt land. Därmed höjdes också de övriga värdena och det utländska
kapitalet utövade således ett gagnande inflytande.

Under debatten i Andra kammaren betonade åter herr Berggren,
hurusom länet hotades dels inifrån av inhemska bolag och dels utifrån
av utlänningar. De påbörjade utländska förvärven utgjorde början till
en mycket farlig trustbildning.

Andra kammaren biföll till en början yrkandena om utredning för
mellersta och södra delarna av riket. Första kammaren åter förkastade
den, dock avgå vos därvid 3(1 röster mot 92 för en utredning rörande
Värmlands län ensamt. Andra kammaren antog dessutom utan debatt
en provisorisk förbudslag för Värmland att gälla tillsvidare intill den 1 december
1912. Detta förslag förkastades av första kammaren utan debatt.

År 1.910 avslogs av Första kammaren men bifölls av Andra kammaren
väckt förslag om utredning rörande bolags jordförvärv i mellersta
och södra Sverige.

Vid 1011 års riksdag väcktes av N. Jansson, igel, Berg,
Berggren och C. Jansson i Edsbäcken ånyo en framställning beträffande
särskilt Värmland. De åberopade vad som två år förut framhållits
av värmlandsrepresentanter i Andra kammaren beträffande nödvändigheten
att begränsa bolagens jordförvärv. De framhöllo hurusom
i alka kommuner, där bolagen förvärvat ett större antal gårdar befolkningen
vaknat upp till insikt om den fara, som hotade. Man hade
anmärkt, att Värmlands bönder med sin självständighetskänsla ej kunde
vara med att ställas under förmynderskap. Det gällde emellertid helt
enkelt, huruvida det skulle vara under statens eller bolagens förmynderskap.
Dessutom bleve faran för utlänningars inflytande allt mer
övervägande. Motionärerna hemställde därför om en skyndsam och
fullständig utredning samt eventuella åtgärder i anledning av bolags
jordförvärv inom länet.

Denna framställning behandlades i sammanhang med eu av Lindhagen
väckt motion om utsträckning av norrländska förbuds-, arrende-,
vanhävds- och eventuellt ägostyckningslagen till övriga delar av riket
samt om förbudslagens tillämpning jämväl på enskilda skogsspekulanter.
Andra kammaren beslöt bland annat dels i enlighet med lagutskottets
tillstyrkan att begära utredning om bolags jordförvärv i Värmlands län
och dels med bifall till en vid lagutskottets betänkande fogad reservation
att begära en dylik rörande hela mellersta och södra Sverige.
Inom Första kammaren betonades åter, att de ifrågasatta utredningarna
icke visats vara av förhållandena påkallade, och kammaren avslog även
förslagen, denna gång dock med allenast 67 röster mot 45.

Metod fö
undersök
ningen.

56

Omfattningen av bolags och andra jordägares jordbruksfastigheter.

Vid undersökningen rörande omfattningen av bolags och större
enskilda jordägares jordbruksfastigheter bär man sökt inhämta upplysning
angående jordbruksfastigheternas fördelning med hänsyn till mantal,
taxeringsvärde och areal på olika slag av jordägare vid trenne olika
tidpunkter, nämligen åren 1890, 1900 och 1910. Vad arealen beträffar,
har dock utredning verkställts endast för vissa delar av länet, nämligen
bläs och Gillbergs härader, Älvdals härads nedre tingslag och Nyeds härad,
varom mera i det följande.

De olika grupper, i vilka jordägarne fördelats, äro följande:

1) staten, kommuner, allmänna inrättningar och ideella föreningar;

2) bolag och ekonomiska föreningar;

B) godsägare; och

4) övriga enskilda jordägare.

Att begränsa dessa olika kategorier är i vissa fall förenat med
svårigheter. Ibland är det icke lätt att avgöra, huruvida eu viss fastighet
har till ägare tvenne (eventuellt flera) privata personer eller ett
bolag. Största svårigheten möter dock, när det gäller att draga gränsen
mellan godsägare och övriga enskilda jordägare, allra helst som undersökningen
omfattar förhållandena vid trenne olika tidpunkter. Mellan
dessa tidpunkter ha nya fastighetstaxeringar skett. Nu visar det sig,
att mellan 1890 och 1900 års siffror för taxeringsvärdet förefinnas
visserligen ej så betydande skiljaktigheter, men desto större mellan
1900 och 1910 års. Vid de taxeringar, som skedde åren 1903 och
1908 — huvudsakligen vid de senare — har taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
blivit ansenligt höjt. Härav blir en följd, att om ett
visst fastslaget minimivärde å jordegendom, t. ex. 50,000 kronor, sattes
som skiljegräns mellan godsägare och övriga jordägare alla tre undersökningsåren,
så skulle ganska många jordägare, vilka år 1900 hörde
till kategorien “Övriga1'', endast på grund av taxeringsvärdets förhöjning
rycka upp år 1910 i de så kallade godsägarnes led, utan att dock
deras jordegendom under mellantiden erhållit någon utvidgning.

57

En på sådan indelningsgrund byggd statistik skulle givetvis vara missledande.
För att undvika denna olägenhet har jordundersökningen
fått tillgripa den utvägen att sätta minimivärdet å den jordbruksfastighet,
vars ägare skall räknas till godsägare, i viss proportion till
taxeringsvärdet för hela rikets jordbruksfastighet vid de olika tidpunkterna,
nämligen Vsoooo av rikssiffran. På grund härav har det ifrågavarande
minimivärdet blivit satt för år 1890 till 46,000 kronor, för år
1900 till 49,800 kronor och för år 1910 till 64,700 kronor. Att
denna metod med olika minimivärden, ehuru i ett fall som detta oundviklig,
är behäftad med vissa olägenheter, faller lätt i ögonen. Exempelvis
skulle, då ju höjningen av taxeringsvärdena ej försiggått likformigt
över hela riket, det mycket väl kunna hända, att en jordägare, som vid
den ena tidpunkten blivit räknad som godsägare och vilken fortfarande
innehar “gödsel, vid en senare tidpunkt komma under rubriken‘‘Övriga
jordägare11, emedan godsets taxeringsvärde ej blivit höjt i samma proportion
som för jordbruksfastighet över huvud. Några sådana fall hava
emellertid icke blivit påträffade, ehuru man inom jordundersökningen
haft uppmärksamheten fästad vid denna eventualitet.

Anmärkas må, att till godsägare räknats alla enskilda personer,
vilkas sammanlagda jordbruksfastighet uppgår till det antagna minimivärdet,
även om vederbörande icke ägt så stor fastighet i en och samma
socken. (En jordpossession som sträcker sig i två socknar och vars
sammanlagda värde — år 1910 — överskrider 64,700, utan att likväl
någondera sockendelen når upp till denna siffra, har alltså klassificerats
som tillhörande en godsägare.) Däremot har icke vid klassificeringen
kunnat tagas någon hänsyn till den jordbruksfastighet, som vederbörande
möjligen kan äga i något annat län.

För varje socken ha upprättats utdrag ur taxeringslängderna för
åren 1890, 1900 och 1910, vilka längder lånades från riksarkivet,

respektive från kammarrätten. Ur längderna antecknades: dels summan
av taxeringsvärdet för all jordbruksfastighet — både bevillningstaxerad
och annan — i socknen, dels speciellt värdet av och skattetalet för
dylik fastighet, som tillhörde vardera av de omberörda jordägarekategorierna,
nämligen: A) staten, kommuner, allmänna inrättningar och
ideella föreningar; B) bolag och ekonomiska föreningar; samt C) större
enskilda jordägare (godsägare). Värdet av övriga jordägares fastigheter
erhölls genom subtraktion av de sålunda erhållna talen från summan
för hela socknens jordbruksfastigheter.

Utdrag ur längderna blevo därefter översända till Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Värmlands län för att genom dess försorg tillställas
vederbörande häradsskrivare. Med cirkulärskrivelse från landshövdingämbetet
till häradsskrivarne överlämnades dessa utdrag och
anhölls att häradsskrivaren måtte

58

dels granska anteckningarna rörande ovan under A—C upptagna
jordägarna och. med ledning av taxeringslängder, prövningsnämndsprotokoll
och för vederbörande kända förhållanden göra nödiga tillägg och
rättelser,

dels å ett annat formulär ifylla kolumner rörande skattetal samt
taxeringsvärde å jordbruksfastigheter i varje socken ävensom antalet
sådana ägare av jordbruksfastighet, vilka icke tillhörde någon av ovan
berörda kategorier, allt för vart och ett av de tre åren 1890, 1900
och 1910;

dels slutligen, i den mån förändringar skett i äganderätten sedan
1910 års taxeringslängder upprättades, införa i förberörda utdrag av
taxeringslängderna för år 1910 såsom tillägg med ledning av 1912
års taxeringslängder samma förändringar, i vad de avsåge ökning eller
minskning av egendomar tillhörande de förut angivna kategorierna A—G,
varjämte vid enskild jordägares namn, som ej bor å egendomen, skulle
antecknas ciej mantalsskriven “.

Sedan formulären sålunda blivit granskade och kompletterade av
häradsskrivarna, skickades de till lantmäteriauskultanten J. Ssedén, vilken
av kungl. lantmäteristyrelsen blivit förordnad att efter å lantmäterikontoret
i Karlstad verkställda undersökningar ifylla arealkolumnerna å
formulären.

Denna uppgift visade sig emellertid svårare än man på förhand
beräknat. Enligt de instruktioner, som jordundersökningen lämnade
Ssedén, borde arealuppgifterna så vitt möjligt inhämtas från de å lantmäterikontoret
förvarade lantmäterihandlingar och endast i fall, då detta
visade sig omöjligt, andra källor eller approximativa beräkningar få
nyttjas. Arbetet börjades med de delar av länet, för vilka ^ordregister
förelåg upplagt helt och hållet eller till någon del, och där arbetet
borde vara minst invecklat. Trots jordregistrets utförlighet och överskådlighet
mötte identifieringen av de i jordundersökningens formulär
angivna fastigheterna stora svårigheter och förorsakade ett tidsödande
arbete. Samtliga inom ett hemman belägna, samma ägare tillhöriga
fastigheter, ofta 10 till 20 eller ännu flera, voro nämligen i taxeringslängderna
och i de ur desamma gjorda utdrageu sammanförda
under ett enda skattetal. De i jordregistret antecknade ägarne —
det vill säga ägarne vid tiden för registrerade skiftes- eller andra lantmäteriförrättningar
— voro sällan desamma som vid de tidpunkter
jordundersökningen avser. Där jordregistret var fullständigt, funnos
såsom bilagor av domhavanden utarbetade uppgifter om senaste lagfarter
å de skilda registerenheterna, och dessa uppgifter voro mycket användbara
för identifieringen när det gällde förhållandena år 1910. Där
emellertid denna förteckning angående senaste fång å fastigheterna
saknades, eller de arealuppgifter, som skulle utarbetas, avsågo något av

50

de tidigare årtalen, blev det nödvändigt att tillgripa eu ganska vidlyftig
procedur med ett från jordregistret upprättat transsumt, som sedan i
domsagokansliet jämfördes med anteckningar om förändringar i äganderätten.
Dessa forskningar toga emellertid i anspråk en så dryg tid, att
arbetet fick koncentreras på ett fullständigande omedelbart av uppgifterna
beträffande vissa delar av länet, där utredningen var längst framskriden.
Dessa delar voro Näs och Gillbergs härader, Älvdals nedre
tingslag och Nyeds härad, vilka trakter kunna anses utgöra typiska
prov å jordbruksbygd (Näs härad), blandad jordbruks- och skogsbygd
(Gillbergs härad), skogsbygd (Älvdals nedre tingslag) och bergslag
(Nyeds härad).

För areal uträkningen ha Hven tillgodogjorts Ekonomiska kartverkets
beskrivningar samt uppgifter, på begäran lämnade av bolag och godsägare.
Från åtskilliga av dessa erhöllos även uträkningar beträffande
fördelningen i ägoslag (inrösnings- och avrösningsjord), varigenom från
lantmäterihandlingarne hämtade uppgifter kunde fullständigas. Motsvarande
fördelning av socknarnes hela areal har emellertid icke kunnat
verkställas. Till grund för en sådan skulle ligga hushållningssällskapets
uppgifter till den officiella jordbruksstatistiken, men dessa äro i förevarande
hänseende mycket bristfälliga. Länet liar visserligen tidigare
varit föremål för så kallade jordbruksstatistiska lokalundersökningar, men ej
under de senaste årtiondena, under vilka endast helt obetydliga justeringar
av nästföregående års siffror vidtagits; och skulle därför enligt
hushållningssällskapets uppgifter fördelningen i Värmlands län mellan
inrösnings- och avrösningsjord vara i det närmaste densamma som för
en mansålder sedan. En följd härav är att det procentiska förhållandet
mellan de olika jordägarekategoriernas arealer kunnat uträknas
endast beträffande summan av inrösnings- och avrösningsjord men icke
beträffande vart och ett av dessa ägoslag.

I avseende å de insamlade primäruppgifterna må ytterligare påpekas,
att såsom ägare upptagits även åbor å kronohemman med stadgad
åborätt, men ej arrendatorer; samt att skattetalet, som på olika orter
angives i olika mått, hopsummerats inom varje socken för var och en
av de olika kategorierna jordägare, varefter slutsummorna förvandlats
till mantal och utförts i decimalbråk med 3 decimaler.

Socknarnes hela mantal har meddelats från häradsskrivarne. Sammanlagda
mantalen för länet stämma tämligen väl med de summor
som angivits i Kungl. Maj:ts befallningshavandes fem årsberättelser; emellertid
förekommer i Ekonomiska kartverkets beskrivning inom ett härad,
nämligen Färnebo — utöver de i femårsberättelserna angivna mantalen —,
bergsmanstorp med beräknat mantal (osmundsjärnsränta). Dessa hava
här medräknats — efter beräkningen 64 lispund per hytta — och
Färnebo mantal sålunda ökats.

60

Jord nyårnes
antal.

De vid undersökningen inhämtade upplysningarna kunna skärskådas
med hänsyn till antalet jordägare av olika slag och vidare med hänsyn
till jordbruksfastigheternas fördelning på dessa olika kategorier av jordägare,
varvid man åter till beräkningsgrund kan välja fastighetens
mantal, taxeringsvärde eller areal. Vad arealen beträffar föreligga dock,
av orsaker som i det föregående blivit nämnda, endast- uppgifter för
vissa delar av länet.

Någon hopräkning av antalet kommuner, allmänna inrättningar eller
ideella föreningar, som äga jordbruksfastighet, har icke skett, då en
sådan uppgift ansetts vara av ringa betydelse för undersökningens
syfte. I de flesta fall utgöras de under kategorien A) upptagna jordägarne
av å ena sidan staten, å den andra vederbörande borgerliga
eller kyrkliga kommun. Någon gång inträffar att en kommun är ägare
till jordbruksfastighet inom en annan kommun; detta är särskilt fallet
med städerna Karlstad och Kristinehamn, vilka för vissa kommunalpolitiska
ändamål behövt förvärva fastigheter i angränsande landssocknar.
Av dessa städers fastighetsförvärv beror till stor del, att A-gruppens
andel av fastigheter inom Ölme och Karlstads härader stigit och är så
pass betydlig som av tabellbilagorna framgår.

De inhämtade namnuppgifterna rörande bolag med flera och godsägare
göra det lätt att för varje socken erhålla antalet dylika jordägare.
Vad beträffar motsvarande antal inom respektive härad eller
inom länet, så skulle, om dessa antal antoges vara summan av de i
sockenuppgifterna erhållna talen, denna summa högst betydligt överskrida
det verkliga antalet, alldenstund det i en mängd fall inträffar
att samma bolag, och ej så sällan även att samma godsägare äger
jordbruksfastighet i två eller flera socknar. Med tillhjälp av ovannämnda
nominativa förteckningar kan emellertid den nödiga reduktionen
verkställas. I fråga om “Övriga enskilda jordägare“ har däremot ingen
liknande reduktion kunnat ske, alldenstund endast- antalet sådana ägare
uppgivits; för övrigt skulle, även om namnuppgifter rörande dem antecknats
ur taxeringslängderna, en sådan gallring stött på störa svårigheter
till följd av denna jordägareklass’ talrikhet och de mycket ofta
förekommande namnlikheterna. En reduktion i fråga om antalet smärre
jordägare har ej heller varit så av behovet påkallad, alldenstund det
mera hör till undantagsfallen att en person ur denna kategori besitter
jordbruksfastigheter i olika socknar.

Antalet bolag och ekonomiska föreningar, som äga jordbruksfastighet
inom Värmlands län, har efter ovan berörda reduktion befunnits vara:
år 1890 83, år 1900 84 och år 1910 108.1) Under 1890-talet har

!) Summan av antalet bolag etc. i de särskilda häradena jämte städerna, alltså
utan reducering, skulle vid samma tidpunkter ha utgjort respektive 116, 122 och 164.

(il

:ilitsa, antalet ökats med ett och under decenniet 1!)() 1 —1!)]() med ‘24.

I de flesta härad föreligger eu ökning under sistnämnda decennium;
under 1890-talet vägde ökning och minskning mera jämnt.

En gruppering av bolagen efter deras syfte med mera kan lämpligen
sparas till redogörelsen för omfattningen av bolagens jordförvärv.

Antalet godsägare har efter liknande reduktion funnits hava utgjort,
vid de tre tidpunkter undersökningen avser, respektive 135, 127

och 119.

Antalet övriga jordägare uppgives för år 1890 till 22,277, för år
1900 till 23,644 och för år 1910 till 25,273. Vad länets olika delar
beträffar, visar det sig att under 1890-talet ökades de smärre jordägarna
till antalet inom de flesta härad. Undantag härifrån göra bland annat
Nyeds härad, där minskningen dock under nämnda decennium var helt
obetydlig, samt Kils härad, där minskningen i stallet var ganska stor
och sträckte sig genom nästan alla socknar; emellertid gick de smärre
jordägarnas andel av mantalet och taxeringsvärdet icke tillbaka samtidigt.
I städerna förekom en rätt betydlig ökning i antalet “övriga jordägare44.

Under årtiondet 1901 —1910 har antalet smärre jordägare likaledes
ökats i de flesta härad. Undantag göra denna gång: Grums härad,
Gill bergs härad och Nyeds härad; i det sistnämnda häradet är minskningen
denna gång rätt stor. Den faller uteslutande på Nyeds socken,
ty i häradets andra socken, Älvsbacka, förekommer en om ock obetydlig
ökning. I stadsgruppen har antalet smärre jordägare minskats med 23;
detta resultat beror på Filipstad. där antalet gått tillbaka med ej mindre
än 180, medan det i Karlstad — som i detta fall spelar den minst
betydande rollen — ökats med 7 och i Kristinehamn med 150. Tydligen
har man här att göra företrädesvis med så kallade lägenhetsägare
och endast undantagsvis med verkliga jordbrukare. Aven å landsbygden
hava flerstädes en mängd smålägenheter blivit avsöndrade på de senare
åren. Nu är, såsom häradsskrivaren i Kils härad påpekat, förhållandet
det, att åtskilliga lägenhetsägare, vilka jämte bostadslägenhet innehava
någon odlingsjord, blivit vid en taxering betraktade som ägare till jordbruksfastighet
men vid en följande som ägare till annan fastighet och
följaktligen ej här medräknade. Häri ligger förklaringen till minskningen
av antalet “övriga jordägare“ i Kils härad under 1890-talet;
av samma orsak synes flerstädes ökningen mindre än vad den säkert i
verkligheten har varit, såväl under 1890-talet som det följande årtiondet.

Om man bortser från städerna och håller sig uteslutande till landsbygden,
finner man att antalet “Övriga jordägare14 där ökades från 21,606
år 1890 till 22,816 år 1900 och 24,468 år 1910, vilka siffror med
hänsyn till nyss omförmälda förhållanden (med lägenhetsägare) kunna
anses såsom minimisiffror. Till jämförelse kunna anföras ett par siffror
ur den officiella statistiken. Vid folkräkningen 1890 uppgavs antalet

62

Jordinnehav
i
mantal.

hemmansägare å den värmländska landsbygden till 19,687; är 1900
däremot till 19,424. Således skulle antalet h va under de tio åren
minskats med något över 200. För år 1910 kan motsvarande siffra
ej uppgivas, då bearbetningen av folkräkningsmaterialet ej fortskridit
så långt. — Antalet brukningsdelar, brukade av ägaren själv, utgjorde
å Värmlands läns landsbygd enligt 1890 års jordbruksstatistik 22,076;
år 1900 hade antalet gått ned till 20,722, men år 1910 åter höjt sig
till 23,611.

Socknarnas hela mantal är föga förändrat från den ena tidpunkten
till den andra, vadan en ökning i mantalet för en jordägareklass tydligen
måste motsvaras av minskning för en annan. Också torde de
relativa talen här vara mest belysande.

År 1890 var mantalet i hela länet fördelat så, att staten, kommuner
och ideella föreningar ägde 5.5 9 procent, bolag och ekonomiska
föreningar 12.25 procent, godsägare 13.49 procent och övriga enskilda
jordägare 68.6 7 procent.

År 1900 hade dessa procenttal förändrats till: staten med liera
5.9 5 procent, bolag med liera 11.85 procent, godsägare 11.20 procent
och övriga jordägare 71.00 procent.

År 1910 slutligen voro procenttalen: staten med derå 6.8 6 procent,
bolag med flera 13.40 procent, godsägare 8.86 procent och övriga jordägare
70.88 procent.

Förändringen har alltså gått i den riktning att statens med deras
andel långsamt men oavlåtligt ökats; att godsägarnes andel stadigt
minskats (varvid deras fastigheter övergått dels i bolags, dels i övriga
jordägares ägo); att bolagens mantal först minskats, men sedan ökats
ej oväsentligt; samt att övriga ägares andel först ökats ej obetydligt,
men sedan minskats något, varvid de torde hava vunnit på godsägarnes
bekostnad men förlorat till förmån för bolagen.

Emellertid förete länets olika delar mycket betydande olikheter i
detta hänseende.

Statens och allmänna inrättningars andel av mantalet växlade år 1890
i de olika häradena eller med härad här jämnställda områdena mellan 0.8 7
procent i Fryksdals härads övre tingslag och 12.57 procent i Karlstads
härad. Mellan dessa ytterligheter förekommo snart sagt alla gradationer.
År 1900 hade det motsvarande relationstalet i Fryksdals övre tingslag
stigit till 4.6 2 procent, och Nyeds härad, med 2.5 4 procent, stod nu
lägst. Högsta platsen innehades fortfarande av Karlstads härad, ehuru
procenttalet där hade sjunkit en smula, till 12.2 8 procent. År 1910
förekom det lägsta procenttalet, 2.2 1 procent, i Älvdals härads nedre
tingslag; det högsta åter fortfarande i Karlstads härad, där det nu
stigit till 16.0 1 procent. I det föregående är omnämnt, att den höga

(>:i

siffran för detta härad till en del beror därpå, att Karlstads stad förvärvat
fastigheter i grannkommunerna.

Beträffande den andra jordägareklassen, bolde/ och ekonomiska
föreningar, framträda ännu större olikheter häradena emellan än när
det gäller statens och övriga offentliga samfunds jordinnehav.

År 1890 förekom ett härad i Värmland, nämligen Näs härad,
varest bolag ej ägde någon i mantal satt jord. Dock var ett bolag
(Billeruds aktiebolag) ägare till en mindre jordbruksfastighet — en
avsöndring — av 6,300 kronors taxeringsvärde, ehuru densamma ej var
åsatt mantal. Bortsett från Näs härad var Vase härad det, där bolagens
andel av mantalet var minst, nämligen 0.4 8 procent. Störst åter var
den i Färnebo härad med ej mindre än 64.7 6 procent. Närmast kom
Älvdals nedre tingslag med 62.0 0 procent och därefter, på långt avstånd,
Kils härad med 24.8 9 procent. År 1900 stod likaledes Färnebo härad
främst med 65.6 6 procent, med ett tämligen knappt försprång framför
Älvdals nedre tingslag, där procenttalet var 62.7 1; lägsta talet förekom då
i Näs härad med 0.3 9 procent, medan i Väse härad bolagens andel ökats
till 5.17 procent. Även år 1910 är bolagens andel störst i Färnebo
härad med 69.9 5 procent och därnäst i Älvdals nedre tingslag, med

64.01 procent, samt minst i Näs härad med 0.12 procent.

Olikheterna mellan häradena äro alltså i detta hänseende ofantligt
stora och ordningsföljden mellan häradena tycks vara åtminstone någorlunda
konstant. Av intresse blir då att efterse, huruvida bolagens
andel .av mantalet inom de olika häradena i allmänhet ökats eller
minskats. Under 1890-talet inträffade en relativ ökning i 10 härad
eller tingslag, nämligen Färnebo, Väse, Karlstads, Grillbergs, Näs, Nordmarks
och Jösse härad, Fryksdals övre tingslag samt Älvdals nedre och
övre tingslag, varemot bolagens andel gick mer eller mindre tillbaka i
de återstående 6 häradena (Ölme, Visnums, Kils, Grums, Nyeds samt
Fryksdals nedre tingslag). Minskningen var särskilt utpräglad i Ölme
härad och i synnerhet i \ a mums socken, där Björneborgs bruk tyckes
ha försålt åtskilliga fastigheter dels till godsägare dels till smärre jordägare.
— Vid jämförelse åter mellan tiden för 1900 och 1910 finner
man, att under det mellanliggande decenniet ökningen av bolagens
andel fortsatt uti Färnebo, Karlstads, Gillbergs, Nordmarks och Jösse
härad, Fryksdals övre samt Älvdals nedre och övre tingslag samt att
dessutom ifrågavarande andel nu stigit inom Ölme, Kils, Grums och
Nyeds härad jämte Fryksdals nedre tingslag. Däremot har den fortfarande
minskats uti Visnums härad (varest det oaktat bolagens andel
av taxeringsvärdet stigit) och uti Väse och Näs härad har under detta
decennium en obetydlig minskning skett.

Jämföras förhållandena åren 1890 och 1910, så visar det sig, att
år 1910 var bolagens andel av mantalet större än tjugo år tidigare i

64

de flesta härad, men Ölme, Vismims, Kils och Grums härad bilda undantag
härifrån. Inom vissa enstaka socknar har tillväxten av bolagens
mantal varit mycket stark; se härom sockentabellerna.

De s. k. godsägarnes andel av mantalet utgjorde för hela länet

13.4 9 procent år 1890, 11.20 procent år 1900 och 8.so procent år
1910; den har således varit underkastad en ganska jämn minskning.
Inom de särskilda häradena växlade, år 1890, procenttalet från 30.8 3
procent i Visnums härad — nära följt av Ölme härad med 30.2 8
procent — och ned till 1.0 3 procent i Älvdals nedre tingslag. År
1900 hade procenttalet i nyssnämnda tingslag stigit till 2.4 2 procent,
men tingslaget befann sig dock fortfarande nederst på skalan, och
högst befann sig fortfarande Visnums härad med 24.70 procent. Samma
plats intog Visnums härad även år 1910, denna gång med 23.56
procent. Inom Nyeds härad hade denna gång godsägareklassen alldeles
försvunnit och de fordom personer av denna klass tillhöriga fastigheterna
till största delen blivit bolagsegendom. Bortsett från Nyeds var Jösse
härad det, där godsägarnes andel var minst, nämligen 1.14 procent; i
tredje rummet (nedifrån) kommer denna gång Älvdals nedre tingslag.

Från den allmänna regeln att godsägarnes andel av mantalet varit
i nedgående, finnas följande undantag: Färnebo härad med en obetydlig
höjning på 1890-talet, men sedan minskning; Karlstads härad på 1900-talet, Grums härad på 1890-talet, sedan minskning; Fryksdals övre tingslag
på 1900-talet, Nordmarks härad och Älvdals nedre tingslag, båda
med sakta men oavbruten ökning, samt slutligen Älvdals övre tingslag,
som under 1890-talet karakteriserades genom en kraftig ökning av
godsägarnes mantal och varest även under 1900-talet detsamma ökats,
ehuru stigningen denna gång varit tämligen obetydlig och ej åtföljts av
någon motsvarande höjning i andelen av taxeringsvärdet.

Sammanfattar man förändringarna under de båda årtiondena, så
befinnes godsägarnes andel av mantalet vara högre år 1910 än år 1890
i följande härad: Karlstads, Nordmarks, Fryksdals övre samt Älvdals
nedre och övre tingslag. I de övriga häradena var den lägre.

Den andel av jordbruksfastigheten, som tillhör “Övriga jordägare“

(d. v. s. i stort sett hemmansägare eller bönder) står naturligtvis i omvänt
förhållande till de förutnämnda jordägareklassernas andelar; man finner
alltså övriga jordägares andel störst i de härad eller socknar, där allmänna
samfund, bolag och godsägare haft minst, och omvänt. Räknat efter t
mantalet var de övriga jordägarnes andel inom länet över huvud 68.67
procent år 1890, 71.00 procent år 1900 och 70.88 procent år 1910.
Förändringarna äro således, för hela länet i genomsnitt icke stora och
hava gått först i den ena och sedan i den andra riktningen. Räknat
efter mantalet, skulle “övriga jordägare“ hava innehaft större andel av
jordbruksfastigheten år 1910 än år 1890: men, som i det följande

65

skall visas, antyda siffrorna för areal och taxeringsvärde, att eu minskning
ägt rum.

I de särskilda häradena växlade “övriga jordägares“ andel av mantalet
år 1890 mellan lägst 20.20 procent i Färnebo härad och högst
89.7 0 procent i Nordmarks härad. Även de följande undersökningsåren,
1900 och 1910, hava dessa tvenne härad representerat ytterligheterna,
Färnebo härad med respektive 14.8 8 procent och 15.73 procent och
Nordmarks härad med respektive 88.5 0 procent och 86.5 8 procent.

I fråga om de förändringar, de smärre jordägarnes andel av hela
mantalet undergått, är att märka, att under 1890-talet denna andel
ökades i 10 härad eller tingslag, men minskades i 6, nämligen i Färnebo,
Nordmarks och Jösse härad, Fryksdals övre tingslag samt Älvdals nedre
och övre tingslag. Mellan 1900 och 1910 har minskning ägt rum i
Karlstads, Grillbergs, Nordmarks. Jösse och Nyeds härad''samt alla fyra
tingslagen i Frvksdalen och Älvdalen. Vid jämförelse mellan 1890 och
1910 års tal befinnes “övriga jordägares“ andel ha sjunkit i Färnebo,
Karlstads, Nordmarks, Jösse och Nyeds härad ävensom de fyra tingslagen
i Fryksdalen och Älvdalen, men stigit i de återstående sju häradena.
Det område, som utvisar den största förändringen, är Älvdals
övre tingslag, varest de smärre jordägarnes andel gått ned från 84.4 1
procent till 64.6 9 procent av hela mantalet. Förskjutningen har skett till
förmån för alla de tre andra jordägareklasserna, men framför allt bolagen.

Det finnes tvenne härad eller tingslag i Värmland, där hemmansägarnes
andel av mantalet icke når upp till hälften, och där i stället
bolag äga mer än halva mantalet; de äro Färnebo härad och Älvdals
nedre tingslag. Förhållandet var sådant redan år 1890, och någon
starkare förskjutning har ej skett sedan dess, om också bolagens övervikt
blivit allt mera utpräglad.

Hemmansägarnes underlägsenhet och bolagens övervikt återfinnes i
varje av Älvdals nedre tingslags socknar och i varje av Färnebo härads
socknar endast med den modifikationen, att i Färnebo socken hemmansägarne
visserligen icke tillsammans äga halva mantalet, men deras andel,
36.3 2 procent, är dock den största någon jordägareklass innehar; godsägare
komma närmast med 34.2 7 procent, bolagen hava 25.15 procent
och staten med flera 4.2 6 procent.

Dessa socknar äro emellertid icke de enda, där hemmansägarnes
andel av mantalet understiger hälften. Detsamma är förhållandet i
Södra Finnskoga socken (inom Älvdals övre tingslag), varest ifrågavarande
andel gått ned från 72.8 7 procent år 1890 till 46.41 procent
år 1910, och i Norra Finnskoga, där proportionen ändrats från 83.6 7
procent till 39.13 procent, samt vidare i Nysund, Ransäter, Nedre Ullerud,
Nor och Borgvik. I Nysund och Nor liava godsägare, i övriga av
nu nämnda socknar bolagen absolut övervikt. I Eds socken (inom Grums
Jordundersökningen. 5

06

härad) hava hemmansägarne icke heller hälften av mantalet (44.2 0
procent mot 52.5 3 procent år 1890); bolag äga i det närmaste hälften
(49.4 6 procent), återstoden kommer på godsägare och allmänna inrättningar.
I Bogen (inom Jösse härad) har “övriga jordägares“ andel gått
ned från 66.66 till 23.60 procent, statens med fleras ökats från 2.27
till 35.60 procent och bolagens från 31.07 till 40.80 procent; godsägare
saknas i socknen. I Bro (i Näs härad), varest bolagsegendom
saknas, innehava staten med flera, godsägare och övriga jordägare
ungefär en tredjedel vardera av mantalet.

För närmare upplysningar om de särskilda socknarna hänvisas till
tabellerna; egenartade förhållanden inom ett par socknar bliva ock berörda
i det följande. Mantalets fördelning inom de olika socknarna
belyses ock av vidfogade karta, där socknarna äro utmärkta genom
nedanstående nummer:

1. Färnebo.

2. Nordmark.

3. Rämen.

4. Brattfors.

8. Ölme.

10. Visnum.

11. Visnums-Kil.

12. Rudskoga.

15.	Yäse.
16.	Alster.

18. Stora Kil.

19. Frykerud.

20. Övre Ullerud.

23.	Karlstad.
24.	Grava.

Färnebo härad:

5. Gåsborn.

6. Kroppa.

7. Lungsund.

Ölme härad:

9. Varnum.

Visnums härad:

13. Nysund (länsdel).

14. Södra Råda.

Väse härad:

17. Östra Fågelvik.

Kils härad:

21. Ransäter.

22. Nedre Ullerud.

Karlstads härad:

25. Hammarö.

,*«♦♦**

VARM LAN DS LAN

Bolagselendomar i
procent av mantal.

rärlförMarmé:

10 %

ot- 20%

20,oi- Z0%

.JO. ot - 90%

OO.ot- SO %

älv i ALS

RADS

SO, ot - 60 %

TING

oo,ot- ro %

70,01- SO %
SO.oi -- 90 %

90, åt -100 %

FRYKSOALS Hi
TINCSl

ISDALS HÄRADS

IRC TINGSLAG

J lös s %

R N E B 0

»STAI)0

AUVII^A

NYEDS Hd

! *•''

RD''MAR,KS Hd

TVn1

VASS

6.1 LLBC

Ö L M E. -Hd /

37 A

s ;Hd

VISNUMS Hd

AS AA

OEM STAB. LIT ANST

Grums härad:

20.	Nor.	29.	Borgvik.
27. 28.	Segerstad. Grums.	30. Ed. Gillbergs härad:
31.	Gill berga .	35.	G1 ava.
32.	Långserud.	36.	Värmskog.
33. 34.	Stavnäs. Högern d.	37. Näs härad:	Svanskog.
38.	M illes vi k.	43.	Bro.
39.	Eskilsäter.	44.	Södra Ny.
40.	Ölserud.	45.	Huggenäs.
41.	Botilsäter. ''	46.	Kila.
42.	By.	47. Tveta. Nordmarks härad:
48.	Sillerud.	54.	Blomskog.
49.	Holmedal.	55.	Trankil.
50.	Västra Fågelvik.	56.	Silbodal.
Öl.	Töcksmark.	57.	Skillin gmark.
52. 53.	Östervallskog. Karlanda.	58. Jösse härad:	Järnskog.
59.	Kola.	64.	Gunnarskog.
60.	Eda.	65.	Bogen.
61.	Arvika.	66.	Brunskog.
62.	Ny.	67.	Mangskog.
63.	Älgå.	68.	Boda.

Fryksdals härads nedre tingslag:

69.	Sunne. 72.	Gräsmark.
70.	Ostra Emtervik. 73.	Lys vik.
71.	Västra Emtervik.
	Fryksdals härads övre	tingslag:
74.	Fryksände. 76.	Lekvattnet.
75.	Östmark. 77.	Vitsand.

68

Jordinnehav
efter
taxeringsvärde.

Älvdals härads övre tingslag:

78. Norra Ny. 81. Södra Finnskoga.

79. Nyskoga. 82. Norra Finnskoga.

80. Dalby.

Älvdals härads nedre tingslag:

83. Ekshärad. 85. Norra Råda.

84. Gustav Adolf. 86. Sunnemo.

Nyeds härad:

§7 Nyed. 88. Älvsbacka.

I det föregående är omnämnt, att taxeringsvärdet a jordbruksfastighet
inom länet blivit höjt vid de mellan aren 1890 och 1910
inträffade taxeringar, och särskilt vid den som skedde ar 1908. Det
är då att vänta, att sammanlagda taxeringsvärdet av varje jordägarekategoris
egendom skall visa ökning, och sa är ock förhållandet; se
tabell I. Den absoluta tillväxten av t. ex. bolagens taxeringsvärde
giver ganska liten upplysning om, i vilken mån bolagens possessioner
verkligen utvidgats. Däremot kunna de relativa talen användas för
detta ändamål; de bilda så att säga en parallellserie till procenttalen
rörande mantalet; men som stegringen i taxeringsvärdet ingalunda försiggått
likformigt över all jordbruksfastighet vare sig inom länet i dess
helhet eller inom respektive härad eller socknar, är serien av talen över
taxeringsvärdet mera underkastad störingar. Det kan t. ex. hända, att
bolagens andel av mantal inom ett område ökats från en tidpunkt till
en annan (vilket givetvis innebär en verklig ökning av deras jordinnehav),
medan dock samtidigt relativa talet för deras taxeringsvärde
sjunkit; och vice versa. Om också ingendera talserien var för sig giver
en säker måttstock för den ena jordägareklassens eventuella undanträngande
genom den andra, böra de dock jämförda med varandra
— och, där så ske kan, med arealsiffrorna — kunna lämna någorlunda
god upplysning om, i vilken män den ena kategoriens egendom vuxit
på den andras bekostnad.

För att börja med statens och övriga allmänna samfunds jordbruksfastigheter
så må anföras att taxeringsvärdet å desamma år 1890 uppgick
till 4,905,750 kronor, år 1900 till 6,749,750 kronor och år 1910
till 10,982,400 kronor, motsvarande respektive 4.4 l procent, 5.4 6 procent
och 5.8 5 procent av taxeringsvärdet å samtliga jordbruksfastigheter inom
länet. Tillväxten är således relativt taget rätt betydande. Ökningen
återfinnes i de flesta härad; under 1890-talet förekom minskning endast
i Grums härad och Fryksdals nedre tingslag, i det sistnämnda området

60

utan att vara åtföljt av någon minskning i mantalet. Mellan 1900 och
1010 skedde minskning i andelen av taxeringsvärdet inom Kils härad,
Karlstads härad, Grums härad samt Älvdals nedre och övre tingslag.
Härvid är att märka, att absoluta beloppen av taxeringsvärdena ökades
utom i Älvdals nedre tingslag samt att motsvarande andel av mantalet
ökades i Karlstads och Grums härader, medan i Älvdals övre tingslag
mantalet var oförändrat det samma; det vill säga den relativa minskningen
bestod däri, att de allmänna samfundens andelar av jordbruksfastigheterna
i dessa härad och tingslag hunno icke följa med den allmänna
stegringen av taxeringsvärdet.

Bolags och ekonomiska föreningars jordbruksfastigheter voro år 1890
taxeringsvärderade till 19,650,480 kronor, år 1900 till 23,301,100 kronor
och år 1910 till 49,400,200 kronor. Under 1890-talet ökades sålunda
detta värde med något över 18 procent, under årtiondet 1901—1910 med
112 procent och under hela tiden 1890—1910 med 151 procent av
värdet vid respektive periods början. Ökningen under 1890-talet är
således jämförelsevis blygsam, men då bolagens del av mantalet under
denna tid minskades, även absolut taget, är det snarare märkligt att
ökningen av taxeringsvärdet är så stor. Den var proportionsvis starkare
än ökningen av taxeringsvärdet för all jordbruksfastighet och
medförde således, att bolagens andel av taxeringsvärdet steg, nämligen
från 17.68 procent till 18.86 procent. Den olika utvecklingsgången
beträffande mantalet och taxeringsvärdet är sannolikt att förklara så,
att bolagen under ifrågavarande årtionde väl förvärvat åtskilliga avsöndringar
(i skogstrakterna), men av i mantal satt jord så litet, att
det icke motvägde de fastigheter (i sydöstra delen av länet) som under
samma tid övergingo från bolags i annan ägares besittning. Med denna
förklaring överensstämmer gott, att arealen av bolagens jord ökades
under denna tid.

Under decenniet 1901 —1910 har ökningen varit genomgående,
såväl absolut som relativt taget, både i fråga om mantal, taxeringsvärde
och areal. Ändelen av hela taxeringsvärdet ökades från 18.86 procent
till 26.32 procent. Ätt denna ökning är proportionsvis större än den
motsvarande relativa ökningen i fråga om mantal (från 11.85 till
13.40 procent) tyder sannolikt därpå, att bolagens egendomar i vilka
skogsmark ingår till betydande del, funnits vara i genomsnitt lågt taxerade
och därför i högre grad än andra fastigheter tagit del i den stora
värdestegringen år 1908; men i varje händelse har man här att
göra med betydande verkliga utvidgningar av bolagspossessionerna,
vilket också bekräftas av de för varje socken insända nominativa förteckningarna.

Betydelsen av förändringen framstår tydligare, om man granskar
förhållandet i länets olika delar.

70

Under 1890-talet minskades bolagens andel av taxeringsvärdet
inom Ölme, Visnums och Kils härad, Fryksdals nedre tingslag,
Älvdals nedre tingslag samt Nyeds härad. Det är i allmänhet samma
områden, som under sagda tid hade att uppvisa en minskning i bolagens
andel av mantalet, likvisst med undantag av Drums härad, men med
tillägg i stället av Älvdals nedre tingslag. Likaledes förekom en obetydlig
relativ minskning i fråga om städerna. Under 1900-talet förete
alla dessa områden ökning av bolagens andelar av taxeringsvärdet. De
enda härad, där minskning nn ägt rum, äro dels Karlstads — varest
dock motsvarande andel av mantalet ökats — och dels Näs, där bolagens
jordinnehav hela tiden varit mycket obetydligt. — Jämföras åter
1910 års siffror med 1890 års, så befinnes bolagens relativa andel
hava minskats i ett härad, nämligen Ölme, men ökats i alla andra
ävensom i städerna. Proportionsvis har ökningen varit starkast i Väse
härad, nämligen från 0.3 7 procent till 4.5 9 procent, alltså mer än tiodubbling;
men den största verkliga tillväxten förekommer i Fryksdals
övre tingslag och Älvdals övre tingslag, varest tillväxten omfattar, på förra
stället över 16 och på det senare över 15 procent av hela taxeringsvärdet.

Liksom i fråga om mantalet, finnas i fråga om taxeringsvärdet två
tingslag med absolut övervikt för bolagen, nämligen Färnebo härad och
Älvdals nedre tingslag. Procentsiffrorna äro respektive 68.48 och 66.79
procent och avvika icke mycket från motsvarande procent av mantalet,
ehuruväl bolagens övervikt är i Älvdals nedre tingslag ännu mera
utpräglad i fråga om taxeringsvärdet.

Inom de särskilda socknarna i dessa båda tingslag återfinnes bolagens
övervikt utom i Färnebo socken, där bolagens andel uppgår till
37.68 procent (jämför vad här ovan sagts om mantalets fördelning),
medan godsägarnes är 34.5 4 procent och övriga enskilda ägares 24.5 8
procent. Starkast är bolagens övervikt utpräglad i Kroppa socken, där
de uppgivas äga ej mindre än 98.10 procent av hela taxeringsvärdet.
— Även utanför dessa båda tingslag finnas socknar, där bolagens andel
av jordbruksfastigheterna, efter taxeringsvärdet räknat, uppgår till mer
än hälften. Dessa socknar äro endast delvis desamma där bolagen äga
mer än halva mantalet. I båda fallen finner man Ransäter, Nedre
Ullerud och Borgvik bland ubolagssocknarnau, men när det blir fråga
om taxeringsvärdet, saknar man här de båda Finnskogasocknarna, varest
bolagens andelar — 39.1 l procent i Norra och 43.84 procent i Södra
Finnskoga — icke på långt när nå upp till motsvarande tal för mantalet.
I stället tillkomma här Ed, Bogen samt Södra Råda, i vilken sistnämnda
socken ett bolag (kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors) äger
fastighet motsvarande endast 5.9 3 procent av socknens skattetal, men
numera så högt taxeringsvärderad att den utgör 50.4 7 procent av hela
socknens taxeringsvärde.

71

Förut är omnämnt, att antalet bolag och dylikt, som ägde jordbruksfastighet
i Värmlands län år 1910, var 108, och sammanlagda
taxeringsvärdet av deras fastigheter 49,400,200 kronor. Detta värde
var, som man på förhand kunnat vänta, mycket ojämnt fördelat mellan
de olika bolagen, i det att åtskilliga bolag funnos, som endast ägde
jordbruksfastighet för några hundra kronors värde, medan aktiebolaget
Mölnbacka— Trysils egendomar voro taxeringsvärderade till 4,004,700
kronor och Uddeholms aktiebolags ända till 14,720,400 kronor. Med
hänsyn till bolagens ändamål och beskaffenhet skulle de kunna indelas
i vissa grupper. Här nedan göres ett försök till dylik indelning, varvid
under huvudgruppen A) sammanföras de bolag, vilka på grund av
sin verksamhet kunna tänkas hava särskilt intresse av att förvärva
jordbruksfastighet med tillhörande skog, medan övriga bolag ävensom
ekonomiska föreningar sammanslås under huvudgruppen B).

En sådan gruppering får för år 1910 följande utseende:

Antal Taxeringsvärde å
bolag och bolagens jord -

dylikt bruksfastighet

A) 1. Sågverksbolag............................................. 15 8,665,300

A) 2. Pappers-, trämasse- och kolbolag............... 26 18,859,200

A) 3. Gruv- och bruksaktiebolag ........................ 14 25,642,100

A) 4. Gruv- och bruksbolag (ej aktie-)............... 9 945,300

A) 5. Utländska (trävaru-)bolag......................... 4 2,919,100

Summa för A-gruppen 68 47,031,000

B) 6. Övriga (svenska) industriaktiebolag ........ 13 1,617,900

B) 7. Järnvägsaktiebolag...................................... 4 9,200

B) 8. Övriga bolag och ekonomiska föreningar 23 742,100

Summa för B-gruppen 40 2,369,200

Summa summarum för samtliga bolag med flera... 108 49,400,200

Till sågverksbolagen äro härvid räknade även ett par trävarubolag,
som veterligen icke själva äga sågverk, men bedriva export av sågat
och annat virke. Gränsen mellan de tre först nämnda grupperna (A 1 — 3)
är synnerligen svår att draga på den grund att ofta ett och samma
bolag bedriver två eller tre slags rörelse; särskilt har det blivit vanligt
i Värmland att sågverks- eller bruksaktiebolag jämväl driva trämassetillverkning.
Fördelningen inbördes mellan dessa tre undergrupper blir
därför givetvis något godtycklig. Gruv- och bruksaktiebolagens (Övervikt
i fråga om taxeringsvärdet enligt ovanstående tablå beror helt och
hållet därpå, att Uddeholms aktiebolag här räknats till denna grupp.
(Aktiebolaget Mölnbacka — Trysil är däremot fört till trämassebolagen.)
Gruppen A 4 utgöres av de, särskilt förr, i Värmland vanliga solidariska

72

bolagen av grav- eller braksintressenter; såsom av tablån synes, spela
de i egenskap av ägare till jordbruksfastighet en mera underordnad
roll. De utländska bolagen äro samtliga norska och samtliga trävarubolag;
det förnämsta är Saagbrugsforeningen i Fredrikshald, med ett
jordinnehav värderat till 1,413,400 kronor.

Ehuru, som nämnt, gränsen mellan de särskilda A-grupperna kan
vara svår att draga och därför ej allt för stor vikt kan fästas vid
dessa undergrupper, är dock å andra sidan hela A-gruppens övervikt
gent emot B-grupperna omisskännlig.

Till gruppen B 6, övriga industriaktiebolag, har här räknats även
kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors (med jordbruksfastighet värderad
till 757,100 kronor) då dess verksamhet ju icke står i något direkt
samband med skogsavverkning. Bland andra hithörande bolag är Gf ava
glasbruksaktiebolag (fastighetsvärde 306,400 kronor) det förnämsta. —
Järnvägsaktiebolagens förvärv av jordbruksfastighet äro som synes mycket
obetydliga. — Den sista gruppen (B 8) utgör en brokig blandning av
fastighets-, egna hems-, badhus- och diverse andra bolag och föreningar.
Medelvärdet å dessa bolags jordinnehav är icke synnerligen stort.

De bolag, till antalet 35, vilka år 1910 ägde jordbruksfastigheter
i Värmlands län med taxeringsvärden uppgående till minst 200,000
kronor finnas upptagna i nedanstående förteckning, angivande taxeringsvärden
för varje bolags jordbruksfastigheter och antalet socknar, inom
vilka samma fastigheter äro belägna. Bolagen äro ordnade efter
taxeringsbeloppen.

Bolags namn	Taxerings- värde	Antal sock- nar
Uddeholms aktiebolag...............................................................	14,726,400	15
Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil ................................................	4,604,700	ii
Storfors aktiebolag ..................................................................	3,469,400	5
Borgviks aktiebolag..................................................................	2,100,000	9
Aktiebolaget Edsvalla bruk ......................................................	1,881,300	9
Aktiebolaget Rämen—Liljendal...................................................	1,417,900	2
Saugbrugsforeningen i Fredrikshald ..........................................	1,413,400	10
Brattfors aktiebolag..................................................................	1,341,400	3
Hillringsbergs aktiebolag............................................................	1,266,200	7
Forshaga sulfitaktiebolag .........................................................	1,231,400	7
Nors järnbruksaktiebolag .........................................................	1,182,200	6
Lesjöfors aktiebolag..................................................................	1,174,000	4
Hällefors aktiebolag..................................................................	925,900	2
Transport kronor	36,734,200

Bolags n a in n	Taxerings- värde	Antal sock- nar
Transport kronor	36,734,200
Stömne bruks aktiebolag .........................................................	870,300	3
Gustafsfors fabriksaktiebolag......................................................	866,000	5
Kyrkebyns sulfitaktiebolag.........................................................	785,600	4
Kraftaktiebolaget Gullspung—Munkfors.......................................	757,100	2
Aktieselskabet Lier, Varaid & Bogen..........................................	703,800	3
Persbergs grufbolag..................................................................	702,300	3
Gvarbergskovens aktieselskab ...................................................	661,900	1
Sälboda aktiebolag ..................................................................	652,200	4
Jössefors aktiebolag..................................................................	628,600	9
Björneborgs jernverksaktiebolag ................................................	375,000	1
Sulfitaktiebolaget Göta ............................................................	340,500	5
Katrinefors aktiebolag...............................................................	331,400	2
Agnhammars bruks aktiebolag...................................................	320,100	7
Glafva glasbruksaktiebolag.........................................................	306,400	8
Säfveåns aktiebolag..................................................................	289,800	2
Lundsbergs aktiebolag...............................................................	253,500	1
Kolsäters aktiebolag..................................................................	231,500	3
Aktiebolaget Träkol..................................................................	217,600	3
Frykfors aktiebolag ..................................................................	216,400	2
Billeruds aktiebolag..................................................................	214,800	5
Dejefors kraft- och fabriksaktiebolag ..........................................	204,100	3
Aktiebolaget Bäckhammar.........................................................	200,000	1
Summa kronor	46,863,100

Det behöver knappast påpekas, att det utländska inflytandet i fråga
om jorden i Värmland är vida större än vad som kan mätas med siffrorna
för de utländska bolagens jordförvärv. Såsom på annat ställe är
utförligare behandlat, är det en mycket vanlig företeelse att utlänningar
inköpa aktier i sådana svenska bolag, som äga jord i Värmland, eller
rent av för ändamålet bilda svenska bulvanbolag. Ävenledes * äges
åtskillig fastighet inom länet av utländska (vanligen norska) privatpersoner,
såväl av hemmansägarnes som av godsägarnes klass.

Taxeringsvärdet av de så kallade godsägarnes jordbruksfastigheter
uppgick år 1890 till 13,116,900 kronor, år 1900 till 13,378,000
kronor och år 1910 till 16,371,700 kronor. I olikhet mot vad förhållandet
är med mantalet, har således godsägarnes sammanlagda fastighetstaxeringsvärde
befunnit sig i oavbruten tillväxt. Emellertid har

74

denna tillväxt ingalunda hållit jämna steg med ökningen av taxeringsvärdet
över huvud. Man finner därför att godsägarnes andel av hela
taxeringsvärdet, från att år 1890 hava utgjort 11.80 procent, sjunkit
år 1900 till 10.83 procent och år 1910 till 8.72 procent. Sammanställer
man dessa tal med det förhållandet, att godsägarnes andel av
mantalet minskats även absolut taget, är det svårt att härav draga
annan slutsats, än att godsägarnes jordinnehav i verkligheten minskats
till sin omfattning. En del av godsägarnes forna besittningar har, enligt
vad de nominativa förteckningarna över jordägare av kategorierna A—-C
utvisa, övergått i bolagens händer, men åtskilliga egendomar hava
styckats och försålts till personer av allmogeklassen.

Inom de särskilda häradena visar godsägarnes andel av taxeringsvärdet
samt denna andels höjning eller sänkning en i allmänhet mycket
jämn parallell till motsvarande procenttal för mantalet, vårföre hithörande
förhållanden kunna behandlas ganska kortfattat. Den proportionsvis
största andelen av taxeringsvärdet hade godsägarne år 1890 i Yisnums
härad, nämligen 30.2 7 procent; och även de följande åren representerar
Yisnums härad maximum, ehuru med något minskade procentsiffror,
respektive 28.7 5 procent och 28.15 procent. Minimum, 2.4 4 procent,
förekom år 1890 i Nordmarks härad, men i detta härad har godsägarnes
andel sedan ökats, så att den år 1910 utgjorde 4.9 6 procent
av taxeringsvärdet. År 1900 representerade därför Eryksdals övre
tingslag minimum, med 2.0 0 procent. År 1910 var, såsom redan under
redogörelsen för mantalets förändringar blivit omnämnt, godsägareklassen
försvunnen ur Nyeds härad; bortsett från nämnda härad var Jösse
härad det, som hade att uppvisa minimum, nämligen 0.8 2 procent.

I de flesta härad har godsägarnes andel av taxeringsvärdet minskats,
om man jämför 1910 års förhållanden med 1890 års. Undantag från
denna regel göra Fry k sd als övre och Älvdals båda tingslag samt Nordmarks
härad. I det sistnämnda har ökningen varit ganska jämn. Starkast
har ökningen varit i Älvdals övre tingslag; under åren 1901 —1910 har
visserligen procenttalet av taxeringsvärdet gått något tillbaka, men då
andelen av mantalet samtidigt ökats, är det troligt att godsägarnes
fastigheter även under 1900-talet något utvidgats där.

Den enda socken, där godsägarne, efter taxeringsvärdet räknat,
hava absolut övervikt år 1910, är Nysund, där deras andel uppgår till

54.5 3 procent. Det tidigaste undersökningsåret, 1890, förekom sådan
övervikt jämväl i Visnums-Kil, med 60.0*6 procent, och i Nor, med
50.8 2 procent, men i dessa båda socknar hava procenttalen gått ned
till respektive 33.38 procent och 39.79 procent; efter mantalet räknat
hava dock godsägarne fortfarande övervikten i Nor. År 1900 hade
godsägarne dessutom en knapp övervikt (50.3 4 procent) i Bro socken,
men deras andel har nu gått ned till 46.7 4 procent; emellertid inne -

värde, ty staten med flera äga 17.34 procent ocli övriga jordägare
35.92 procent (bolagsegendom saknas inom socknen).

Ingen enskild person kan i fråga om jordegendomens taxeringsvärde
tävla med de större bolagen. Upp till en miljon kronor når icke
taxeringsvärdet av något värmländskt gods. I allt fördelade sig godsägarne
år 1910 efter egendomarnes taxeringsvärde på följande sätt, i
fall man till måttenhet väljer det antagna minimibeloppet, Vr.oooo av
taxeringsvärdet å all rikets jordbruksfastighet = 64,700 kronor och
mångfalder därav:

Antal

godsägare

med	mer än ''/soooo av	hela	taxeringsvärdet	(64,700 kronor) men
				mindre än	2 / 750000......	82
77 r)	2/ 77 *7 / 50000 77		,,	(129,400	kronor) ...	19
o o o			(194,100	„ )	7
T)	4/ 77 77 / 50000			(258,800	„ ) ...	3
77	n v, ''/fioooo i)			(323,500	r ) ...	2
77	6/ 77 77 / 50000 7*		..	(388,200	) ...	2
77	7/ 77 77 / 50000 7*			(452,900	„ ) -	1
77	8/ 77 77 / 50000 7*		77 .	(517,600	„ ) -	1
77	9/ 77 77 / 50000 77		r.	(582.300	v ) ...	1
77	13/ 77 77 / 50000 77			(841,100	„ ) ...	1

Summa 119

För det stora flertalet (101 bland 119) av dessa jordägare stannade
således egendomarnas värde vid belopp, som icke överstego 3/r,oooo av
taxeringsvärdet för all jordbruksfastighet i riket. Såväl av taxeringsvärdena
som av övriga inhämtade upplysningar framgår, att åtskilliga
av dessa jordägare närmast motsvara vad man i dagligt tal kallar storbönder.
Särskilt torde detta vara fallet i Älvdals härad.

Bland de 82 godsägare, som här placerats i första gruppen (med
vardera mindre än Yboooo av hela taxeringsvärdet) funnos 5, som ägde
jord i 2 socknar vardera, en ägde jord i 3 och 2 i 4 socknar. Bland
de 19 i den följande gruppen ägde 4 jord i 2 socknar, en i 3 och en
i 4 socknar. I gruppen med mer än V50000 fanns en godsägare med
jord i 2 socknar. Av de tre personer som hörde till den fjärde gruppen
ägde en jord i 2 och en i 6 socknar. De tvenne godsägarne i
femte gruppen hade vardera jord i 2 socknar. Av de båda godsägarne
i sjätte gruppen hade den ena jord i 4 socknar; den enda person
som hörde till sjunde gruppen ägde jord i 2 socknar, och den till nionde
gruppen hörande i 3 socknar. I allt funnos 22 godsägare, som innehade
jord i mer än en värmländsk socken.

76

Så vitt man av de inkomna uppgifterna kan finna, voro utav de
119 godsägarne 8, med ett sammanlagt taxeringsvärde av 916,000
kronor, bosatta utom länet. Tre av dessa, med ett sammanlagt taxeringsvärde
av 851.000 kronor, voro bosatta i Norge.

Övriga enskilda jordägares fastigheter voro år 1890 taxeringsvärderade
till 73,486,870 kronor, år 1900 till 80,097,150 kronor och
år 1910 till 110,957.700 kronor. Ökningen under årtiondet 1891 —
1900 utgör ej fullt 9 procent, under årtiondet 1901 —1910 över
38 procent, allt av beloppet vid respektive årtiondes början. Men ehuru
således tillväxten under det första decenniet av 1900-talet gått i mycket
raskare tempo än under 1890-talet, har den varit långsammare än stegringen
av taxeringsvärdet över huvud — vilket, såsom förut vid flera
tillfällen omnämnts, betydligt höjts år 1908 — och “Övriga ägares“
procentiska andel av taxeringsvärdet visar därför, år 1910 såväl som
år 1900, ett sjunkande: från 66.04 procent år 1890 har den gått ned
först till 64.8 4 och sedan till 59.11 procent. Under det senare årtiondet
har således nedgången varit mera markerad än under det förra,
och därjämte har (i olikhet mot 1890-talet) andelen av mantalet minskats
både absolut och relativt. Det allmänna intryck statistiken giver är
därför, att om än 1890-talet snarare utmärkes av ökning än minskning
av allmogens jord, så har 1900-talet hittills medfört en avgjord
minskning.

Onekligen ställer sig dock förhållandet något olika i olika delar
av länet.

I Ölme, Väse och Näs härad är “övriga jordägares11 andel, efter
taxeringsvärdet, större år 1910 än år 1890; i Karlstads härad är
procentsiffran för de båda nämnda åren nästan alldeles densamma, men
har under mellantiden, det vill säga år 1900, varit lägre. De övriga
häradena hava alla att uppvisa minskning under tjugoårsperioden, även
om i flera av dessa härad ännu under 1890-talet en ökning ägde rum.
De områden, där minskningen är mest i ögonen fallande, äro Älvdals
härads båda tingslag samt Fry k sd als övre tingslag, ävensom Jösse härad.

Med avseende å denna minskning i de smärre jordägarnes andel
av taxeringsvärdet må emellertid ännu en gång betonas den stora höjningen
av jordbruksfastighetens taxeringsvärde under tiden mellan 1900
och 1910. Det lider väl knappast något tvivel, att man vid de nya
taxeringarna mer än förr beaktat skogens värde; och då bolagens egendomar
till en ganska väsentlig del bestå av skogsmark, är det lätt förklarligt
om bolagsj ordens taxeringsvärde blivit proportionsvis starkare
höjt än värdet av allmogens jord. Det är därför sannolikt, att ökningen
av bolagens andel och minskningen av hemmansägarnes i verkligheten
ej är så stor, som procent siffrorna rörande taxeringsvärdet synas
giva vid handen.

77

Uti trenne härad eller tingslag, Färnebo, Visnums samt Älvdals nedre
tingslag, nådde år 1910 de smärre enskilda jordägarne icke upp till hälften
av taxeringsvärdet; i Visnums härad är dock deras andel (49.11 procent)
större än någon av de andra jordägarekategorierna, och efter mantalet
räknat äga de fortfarande mer än hälften. I Grums härad och i
Älvdals övre tingslag är hemmansägarnes övervikt ganska knapp (mindre
än 55 procent av hela taxeringsvärdet). Störst är deras andel inom
Fryksdals nedre tingslag och inom Väse härad, på vartdera stället
över 83 procent; inom sistnämnda härad har denna andel befunnit sig
i tillväxt, på bekostnad av godsägarnes.

Vad socknarna beträffar uppgå “Övriga enskilda jordägares“ andelar ^densl av

jordbruksfastigheten till följande procenttal * * ning av

socknarna

		a) eftei	mantal räknat:	. efter jord- ig) efter taxeringsvärdet räknat: äqames
						mantal och
högst 10 10 — 20	% 77	i i	3 socknar 2	i i	2 4	SOCknar taxerings- värde.
20 — 30		i	5 „	i	6	77
30—40		i	7 „	i	10	77
40 — 50		i	5 n	i	7	77
50 — 60	yi	i	6 ~	i	5	7,
60 — 70	TI	i	10 „	i	14	77
70 — 80	,,	i	19	i	15	77
80 — 90		i	18 „	i	12	7.
90 — 100	77	i	13	i	13	V
En	motsvarande gruppering av	socknarna	kan	göras efter den O

andel bolagens fastigheter utgöra av hela socknens och utfaller pa
följande sätt:

			a) efter	mantalet:	b) efter	taxeringsvärdet
	0	%	i	14	socknar	i	13	socknar
högst	10	77	i	36	77	i	25	77
10-	-20		i	10	77	i	16	77
20-	-30	77	i	6	77	i	8	77
30-	-40	77	i	5	77	i	4	77
40-	-50	77	i	3	77	i	6	77
50-	-60	77	i	5	y\	i	6	77
60-	-70	77	i	2	77	i	3	77
70-	-80	77	i	3	77	i	3	77
80-	-90	77	i	2	77	i	3	77
90 —	100	77	i	2	77	i	1	77

78

Jordinnehav
i
areal.

.Högsta procenttalet, efter mantalet räknat, förekom i Ramen med

96.5 9 procent, och efter taxeringsvärdet räknat i Kroppa med 98.10
procent. A andra sidan funnos 13 socknar där bolag icke ägde någon
jordbruksfastighet.

Om slutligen socknarna grupperas efter den andel av jordbruksfastigheten
godsägarna innehava, blir fördelningen följande:

		a	efter	mantalet :	b) efter taxeringsvärdet:
	0	%	i	30	socknar	i 30	socknar
högst	10	7	i	30	n	i 28	7
10 —	20	*i	i	18	7	i 18	7
20-	30		i	4		i 3	7
30-	40		i	4		i 6	7
40 —	50	71	i	—	7	i 2	7
50 —	60	7	i	2	7	i 1	7
60-	70	7	i	—	7	i —	7
70 —	80	7	i	—	7	i —	7
80 —	90	77	i	—	7	i —	7
90-100	7	i	—	7	i —	7
Vad statens	och	övriga	allmänna	inrättningars	andel av fastigheten
vidkommer,	kan	det	i	detta sammanhang vara	nog att nämna, att

högsta procenttalet, som denna jordägarekategori innehade av mantalet
inom en socken, förekom i Bogen, nämligen 35.60 procent, och högsta
procenttalet av taxeringsvärdet, 32.30 procent, förekom i Karlstads
socken. I de allra flesta socknar stannar statens med fleras andel såväl
av mantalet som av taxeringsvärdet åtskilligt under 10 procent.

Fördelningen av arealen mellan de olika jordägarekategorierna kan,
av förut omnämnda orsaker, nu endast redovisas för vissa delar av
länet, nämligen Gfillbergs härad, Näs härad, Älvdals härads nedre tingslag
och Nyeds härad.

Inom Gillbergs härad, som kan anses som blandad jordbruks- och
skogsbygd, var arealen vid de tre undersökningstidpunkterna fördelad,
relativt, mellan de olika jordägareklasserna sålunda:

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 4.9 3 procent 5.0 6 procent 5.8 7 procent

Bolag med flera..... 18.59 „ 21.80 „ 24.25 „

Godsägare ............... 7.4 7 „ 5.38 v 6.4 7 „

Övriga .................... 69.01 „ 67.7 6 „ 63.41 „

100.00 procent 100.00 procent 100.00 procent

79

Förändringen har således gått i riktning av stadig ökning för
staten med flera samt i synnerhet för bolagen, stadig minskning för
de smärre jordägarne, medan godsägarnes areal först minskats men
sedan något ökats. Jämföras dessa tal med motsvarande för mantal
och taxeringsvärde, finner man ett par avvikelser, förnämligast den, att
under årtiondet 1891 —1900 de smärre jordägarnes andel av mantal
och taxeringsvärde ökades. Bolagen hava i alla avseenden ökat sitt
procenttal under båda årtiondena, men under det senare decenniet är
ökningen av bolagens taxeringsvärde så stark, att den lämnar tillväxten
i mantal och i areal långt bakom sig. Alla tre undersökningsåren är
emellertid bolagens andel av arealen större än deras andel av vare sig
mantalet eller taxeringsvärdet, ett förhållande som är lätt förklarligt,
då de egendomar, vilka bolagen sträva att förvärva, äro sådana med
vidsträckt skogsmark. Detta förhållande återkommer ock i nästan alla
de socknar inom häradet, där bolagsegendom förefinnes. Medan bolagen
icke hava övervikt, efter mantalet eller taxeringsvärdet räknat, i någon
av häradets socknar, innehava de i Glava socken mer än halva arealen,
eller noga räknat 56.8 7 procent.

I Näs härad, som väl torde få anses som Värmlands mest typiska
jordbruksbygd, har arealens fördelning varit följande:

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 4.7 9 procent 4.7 0 procent 4.7 2 procent

Bolag med flera1),.. 0.00 „ 0.21 „ 0.06 „

Godsägare .............. 21.73 ., 19.35 „ 17.01 „

Övriga ................... 73.4 8 „ 75.74 „ 78.2 1 „

100.0 0 procent 100.0 0 procent 100.0 0 procent

Den enda nämnvärda förändring, som här framträder, är att de
smärre jordägarnes areal ökats och godsägarnes minskats. Siffrorna visa
god överensstämmelse med dem som avse mantalet och taxeringsvärdet.

I två av häradets socknar, nämligen Eskilsäter och Ölserud, avviker
utvecklingsgången från den ovannämnda därigenom att under 1900-talet
godsägarnes andel av arealen ökats. Förskjutningen är ganska likformig
med den av mantalet, medan taxeringsvärdet visar mera oregelbundna
förändringar.

Älvdals härads nedre tingslag, där den skogbärande marken beräknas
upptaga mer än fyra femtedelar av hela landarealen, kan räknas
som en typisk skogsbygd. Arealens fördelning på jordägareklasserna
ställde sig sålunda: *)

*) År 1890 agde bolag inom detta härad endast en helt liten jordavsöndring.

80

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 2.8 3 procent 2.8 8 procent 3.0 2 procent

Bolag med flera...... 60.39 r 68.5 1 .. 70.86

Godsägare .............. 1.34 „ 2.98 r 3.76 „

Övriga ..................... 35.44 ,. 25.63 22.36 r

100.00 procent 100.0 0 procent 100.0 0 procent

Utvecklingsgången är i det hela densamma som beträffande mantalet
(dock liar statens med fleras andel av mantalet något minskats
ehuru arealen något ökats). Godsägarnes andel har ökats; i allmänhet
beror det väl därpå att en del förmögna hemmansägare (varav det
finnes ganska många i Älvdalen) ryckt upp i de så kallade godsägarnes
klass. Bolagens andel av arealen har undan för undan ökats; den har
städse hållit sig högre än deras andel av taxeringsvärdet och är numera
även högre än andelen av mantalet. I den socken, Norra Råda, där
bolagens procent av arealen är högst — nämligen 87.11 procent —-har emellertid deras andel av taxeringsvärdet sprungit upp ännu litet
högre eller till 88.4 5 procent.

Nyeds härad, som är en gammal bergslagsbygd, visar följande
procentiska fördelning av arealen:

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 3.91 procent 3.91 procent 4.19 procent

Bolag med flera..... 23.70 „ 15.87 ,, 31.99 ,,

Godsägare .............. 4.84 „ 11.86 „ — ,.

Övriga ..................... 67.55 „ 68.36 ,. 63.82 r

100.00 procent 100.00 procent 100.00 procent

I ögonen fallande äro här förändringarna av godsägarnes jordareal,
vilken först ökades på bekostnad av bolagens, för att sedan alldeles
försvinna. Förändringarna återfinnas även i tabellen över mantal och
taxeringsvärde, ehuru ökningen år 1900 framträder tydligare i fråga
om arealen. Den vållades därav, att en större egendom i Älvsbacka
socken, förut tillhörig aktiebolaget med samma namn, övergick i ett
par enskilda personers ägo, men år 1910 hade egendomen åter förvärvats
av ett aktiebolag, Mölnbacka-Trysil. — De smärre jordägarnes
andel av häradets areal har, liksom motsvarande andel av mantalet och
taxeringsvärdet, först ökats men sedermera gått ned under 1890 års
propoition.

I det hela synas förändringarna i fördelningen av arealen, såväl i
Nyeds härad som de andra undersökta områdena, ganska väl motsvara
förändringarna i mantalets och taxeringsvärdets fördelning, ehuru procentsiffrorna
för det ena och det andra naturligtvis icke alldeles sammanfalla.

Hl

Donna överensstämmelse mellan förändringarna i de relativa talen
för mantal, taxeringsvärde (med den reservation som förut är gjord
beträffande den starkare höjningen av taxeringsvärdet å bolagsegendom)
och areal berättigar till det antagandet, att dessa förändringar också
äro verkliga. Att döma av häradsskrivames anteckningar och tillägg
med ledning av 1!)12 års taxeringslängder (se i det föregående) tyckas
förändringarna i avseende å äganderätten sedan år 1910 gå i samma
riktning som under åren 1901—1910. Såvitt dessa anteckningar giva
vid handen, hava få och mestadels obetydliga förändringar skett i länets
södra och östra delar, varemot i flera Fryksdalssoeknar ganska mycken
fastighet inköpts av vissa aktiebolag och något även av en enskild
bruksägare.

I efterföljande grafiska tabeller åskådliggöres ytterligare, för varje
härad, för städerna tagna såsom en grupp och för länet i dess helhet,
förändringen i de olika jordägareklassernas jordinnehav, beräknat såväl
efter mantal och taxeringsvärde som, där så ske kan, efter areal.

Jor dunder sökningen.

0

Färnebo härad.

Ölme härad.

sr, so rf 70 tkr 55 no MO X SO 21 tO IS

Bolag nt.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare.

S5 SO 75 70 65

Bolag m.fi

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 19Ö0 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

*

* * s s

/ /

/ /

55 SO

/ x / x / s

/ /

MO

35 SO 25 20

X X X

\ \ \ \

X ^X

\ \ \ \ \ \ \ \

5

\ ) \ \

5 O

s

X \ \ X X X \ X

s

—

Bolags med fleras, godsägares och övriga enskilda jordägares andelar i procent av jordbruksfastigheters mantal (-) och

taxeringsvärde (— -— —) samt för vissa härad areal (— • — ■ —).

Visnums härad,

Vase härad.

■Bolag m.fl.

Bolag m.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägarn

Godsägare

Övriga enskilda "jordägare.

1890

1900

1910 1890

1900

19I0 1890

1890

1900

1910 1890

1910 1890

1900

Kils härad.

Karlstads härad.

ce

Övriga enskilda jordägare

-Bolag m.fl.

Övriga enskilda jordägare

.Bolag m.fL

Godsägare.

Godsägare.

1900

1910 1890

1910 1890

1900

1910 1890

1910 1890

1900

Grums härad.

Gillbergs härad

SS so 75

Bolag m.fl.

Godsägare

Övriga enskilda jordägare.

Bolag m.fL

Godsägare

Övriga enskilda jordägare

iaoo iooo 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

S5 SO /5

—

1890 1900 t£

no

K---..-..''

fi5 60 65 50

-

€5 €C 55

s \

-

HO

35 SO zs 70 %

35

25 30 75

-

—

__

5 0

10 5 O

---

Näs härad. Nordmarks härad.

Bolag m.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda j or dä^

TV

-Bolag TTi.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1<)10

1890 1900 1910

1890 »00 1910

1890 1900 1910

SO

C —i

>

.

so

25

-----

1V

75

— _--

Jösse härad.

Fryksdals härads nedre tingslag.

m	Bolag Tn.fl.	Godsägare.	Övriga enskilda jordägare
1890 1900 1910	1890 1900 1910	1890 1900 1910
rs
SS
55 50
‘tö
25
5			-**

	.Bolag m.fL	Godsägare.	Övriga enskilda jordägare
1890 1900 1910	1890 1900 »10	1890 19» »0 »10
		. L	n	1
as
ro
55
SO ts to
5

x

00

GO

Fryksdals härads övre tingslag-.

Övriga enskilda jordägare

Godsägare

Älvdals härads nedre tingslag-.

Bolag m.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordig»

Älvdals härads övre tingslag.

Övriga enskilda jordägare

Nyeds härad.

Övriga enskilda jordägare

Städerna.

	Bolag in. 11.	Godsägare	(Kriga enskilda jordägare
1890 1900 1910	1890 1900 »in	1890 1900 I9UI
				_L
					_
55
25 20
W 5

Värmlands län.

Övriga enskilda jordägare

91

Mod stöd av anförda statistik och kommitterades egna iakttagelser
på ort ocli ställe fä kommitterade avgiva följande sammanfattande
omdömen om ställningen i olika delar av länet, med hänsyn till bolags
och godsägares jordförvärv.

I de östra trakterna av länet, där bruksrörelsen redan av gammalt
innehar en mycket stor del av jorden, råda mera stabila ägandeförhållanden.
Emellertid bär även här bolagens egendom i nyaste tid tillväxt
på de smärre jordägarnes bekostnad.

I de nordligare delarne och utefter Klarälven påträffas ofta förmögna
bönder, som äro ägare till stora skogsvidder och stundom uppträda
som skogsspekulanter, sålunda intagande en ställning som påminner
om de jordägande bolagens. En del av dessa bönder hava, på grund
av deras fastigheters taxeringsvärde, här blivit klassificerade som godsägare
och framträda även såsom sådana därigenom att deras gårdar
blivit “ herrgårds] iktfi bebyggda. Från såväl dessa godsägare som från
de mindre jordägarne förekomma fortfarande bolagsinköp. Vid sidan
av de enskilda jordägarne uppträda bolagen såsom stora innehavare
av jordbruksfastighet. Särskilt är inom Älvdals övre tingslag bolagsegendomen
stadd i rask tillväxt.

I vissa delar av västra Värmland har under de senaste åren en
ofta särdeles snabb utveckling ägt rum och pågår alltjämt, påminnande
livligt om det sakernas läge inom åtskilliga norrländska skogsbygder,
som föranledde statsmakternas ingripande genom den s. k. norrlandslagstiftningen.
Särskilt hotade äro för närvarande stora delar av Fryksdals
och Jösse härader. Den livligaste verksamheten för att förvärva
skogsfastigheter, stora som små, utövas för närvarande av Jössefors
aktiebolag, som anses köpa allt det kan komma över och under sista
tiden lagt under sig betydande delar av Gunnarskogs socken och även
inom Gräsmarks socken och annorstädes förvärvat bondejord.

I Nordmarks härad intaga de trakter, som huvudsakligen bestå av
Kola, Järnskogs och Skillingmarks socknar, en säregen plats. Vid
kommitterades besök därstädes uppgavs enstämmigt från olika håll, att
några bolagsförvärv därstädes knappast kunde komma i fråga på grund
av befolkningens nedärvda kärlek till jorden. Arvejord skattas där
allmänt som något särdeles dyrbart och det anses för en skarn att sälja
något därav åt främmande. I dessa trakter är det också vanligt att
vid jordägarens dödsfall hans barn såvitt någon möjlighet därtill föreligger
dela upp hemmanet sinsemellan genom hemmansklyvning. I dessa
orter, som dessutom åtnjuta förmånen av god åkerjord och synnerligen
växtlig skogsmark, ansågos därföre jämförelsevis lyckliga förhållanden
äga rum. Liknande är förhållandet i en del angränsande trakter och
särskilt i Karlanda socken. Vid sammanträde därstädes med kommunalnämndens
ledamöter jämte åtskilliga andra framhölls att “bolagen skulle

Samman

fattning

92

nog köpa om de finge, men folket avskyr det där, älskar sin jord och
säljer ej“. Emellertid medgavs också allmänt, att sakläget kunde förändra
sig i framtiden. Förebud därtill saknades icke heller. I Kola
hade Jösseforsbolaget nyligen lyckats förvärva två hemmansdelar ävensom
en liten såg och kvarn jämte dämningsrätt för flottning uti en älv
i socknen. “Finge de bara så köpte de nog hela Kola1'', yttrade en
kommunens förtroendeman.

I trakterna utmed Vänern är bolagsjord mera sparsamt förekommande.
Det är också naturligt att i dessa trakter, som äro mera uppodlade
och mindre försedda med stora sammanhängande skogsområden,
de industriella förvärven ej fått samma utbredning som inom de egentliga
skogsbygderna. I olikhet mot förhållandet i dessa sistnämnda
skogsbygder påträffas däremot i trakterna av Vänern icke så sällan
gamla herrgårdar, där en stor areal odlad jord utgör egendomens förnämsta
värde. Särskilt var det så kallade Näset ännu för ett par
årtionden sedan en utpräglad herrgårdstrakt, men egendomarna ha där
på senaste tiderna allt mer övergått från de gamla släkterna och kommit
i bondebefolkningens ägo, därvid de även understundom styckats i flera
egendomar.

03

Trustbildningar och utländska jordförvärv.

Deri benägenhet till sammanslutning, som allt mera framträder Tru!*tbildinom
olika industrier, har gett sig tillkänna även hos den värmländska mna<1''
skogs- och bruksindustrin. Ett industriellt företag utvidgar sina jordbesittningar
genom inköp av ett annat. Eller ock förvärvar det ena
bolaget aktiemajoriteten i ett annat.

För att vinna kännedom, i vilken omfattning en sådan sammansmältning
ägt rum mellan nu befintliga jordägande aktiebolag i Värmland,
ha kommitterade begärt uppgifter därom direkt från bolagen själva.

Om några bolag, vilka underlåtit att besvara förfrågningarna, ha genom
länsstyrelsens försorg upplysningar, hämtade ur bolagens aktieböcker,
införskaffats.

Enligt de inkomna meddelandena äger Billeruds aktiebolag
samtliga aktier i

Aktiebolaget Stömne sulfatfabrik (aktiekapital 400,000).

Hillringsbergs aktiebolag (aktiekapital 504,000),

Nors järnbruksaktiebolag (aktiekapital 1,000,000) och

Slottsbrons sulfitaktiebolag (aktiekapital 600,000). De fem bolagen
innehade år 1910 jordbruksfastigheter i Värmlands län till ettsamman-''
lagt taxeringsvärde av 3,631,000 kronor.

Vidare äger aktiebolaget Mölnbacka—Trysil aktier till ett
belopp av:

421,800 kronor (52.7 2 procent) i Dejefors kraft- och fabriksaktiebolag
(aktiekapital 800,000 kronor),

1.668.000 kronor (94.13 procent) i Forshaga sulfitaktiebolag (aktiekapital
1,772,000) och

114.000 kronor (27.8 0 procent) i Frykfors aktiebolag (aktiekapital

410.000 kronor). I sistnämnda bolag äger aktiebolaget Edsvalla bruk

200.000 kronor i aktier (48.7 8 procent); då huvudintressenten i aktiebolaget
Mölnbacka — Trysil (Kellner partington paper pulp Co. Limited
i Manchester) äger i det närmaste alla aktierna i aktiebolaget Edsvalla
bruk, bilda ifrågavarande fem aktiebolag ett komplex under en och
samma ledning. De jordbruksfastigheter i Värmlands län, som år 1910

94

tillhörde dessa bolag, både ett sammanlagt taxeringsvärde av 8,137,900
kronor.

Borgviks aktiebolag äger aktier för 329,000 kronor (80.24 procent)
i Kyrkebyns sulfitaktiebolag (aktiekapital 410,000 kronor). Sammanlagda
taxeringsvärdet av de bägge bolagens jordbruksfastigheter
utgjorde år 1910 2,885.700 kronor.

Aktiebolaget Bofors — Gullspång äger aktier till ett belopp av

1.980.000 kronor (99.30 procent) i Villingsbergs aktiebolag. Dessutom
innehar aktiebolaget Bofors — Gullspång för 50,000 kronor (30.3 0 procent)
aktier i aktiebolaget Träkol.

I aktiebolaget Träkol inneha vidare Storfors bmiks aktiebolag
och Strömsnäs järnverks aktiebolag aktier vardera till ett belopp
av 50,000 kronor (30.3 0 procent).

Aktiebolaget Kroppstadsfors bruk innehar aktier till ett belopp
av 100,000 kronor (50 procent) i Amotsfors pappersbruksaktiebolag.
Då på sätt nedan omförmäles 3 utlänningar inneha aktiemajoriteten i
Kroppstadsforsbolaget och samma utlänningar äga 32.50 procent av
aktierna i Amotsforsbolaget, kunna dessa bolags jordbruksfastigheter, år
1910 taxerade till 103,900 kronor, anses som ett komplex.

Uddeholms aktiebolag och Stjerna aktiebolag äga aktier i
Storfors bruks aktiebolag (aktiekapital 2,500,000) det förra bolaget till
ett belopp av 792,000 kronor (31.6 8 procent) och det senare till ett
belopp av 736,000 kronor (29.44 procent).

I Grufveaktiebolaget Långban, Nordmarks grufveaktiebolag och Persbergs
grufveaktiebolag innehas aktiemajoriteterna av andra bolag. I
Långbansbolaget (aktiekapital 345,000 kronor) äga Lesjöfors aktiebolag,
Storfors bruks aktiebolag, Uddeholms aktiebolag och Hellefors bruks
aktiebolag sammanlagt 96.0 1 procent av aktiekapitalet; i Nordmarksbolaget
(aktiekapital 500,000) ha Uddeholms aktiebolag, Brattfors aktiebolag
och aktiebolaget Jönshyttan förvärvat tillhopa 92.2 0 procent av
aktierna; i Persbergsbolaget (aktiekapital 2,750,000) ägas 92.49 procent
av aktiekapitalet av Storfors bruks aktiebolag, Uddeholms aktiebolag,
Lesjöfors aktiebolag, Björneborgs jernverksaktiebolag, Strömsnäs jernverksaktiebolag,
Borgviks aktiebolag, Brattfors aktiebolag, Aktiebolaget Jönshyttan
och Hillefors aktiebolag.

Ytterligare har uppgivits att Charlottenbergs aktiebolag äger aktier
för 689,000 kronor (31.3 2 procent) i Jössefors aktiebolag (aktiekapital

2.200.000 kronor) samt att mindre aktieposter i Lesjöfors aktiebolag,
Strömsnäs jernverksaktiebolag, Sulfitaktiebolaget Göta och Kraftaktiebolaget
Gullspång—Munkfors innehas av andra bolag.

Slutligen är att anteckna, att enligt uppgift i tidningspressen
Brattfors aktiebolags tillgångar nyligen övergått till Uddeholmsbolaget.

05

Kn annan företeelse äro de i Värmlands län ofta förekommande
utländska jordförvärven genom inköp av aktier i svenska jordägande
bolag. *

Detta sätt att kringgå lagens förbud för utlänning att utan
särskilt tillstånd besitta fast egendom har som bekant sedan åtskillig
tid tillbaka ådragit sig uppmärksamhet. Norrlandskommittén, som först
upptog denna fråga, företog eu undersökning rörande omfattningen, i
vilken utländsk undersåte ägde del i aktiebolag, som idkade trävarurörelse
eller därmed besläktad näring inom Norrland och Dalarne.
Denna undersökning, till grund för vilken lädes upplysningar, som
kommittén genom vederbörande länsstyrelser inhämtat av förteckningarna
a aktieägarne i bolagen, avbröts emellertid med hänsyn till vad
som i enahanda ärende förekom vid 1902 års riksdag. Där hade
E. M. Unger i första kammaren väckt en motion, som föranledde eu
riksdagsskrivelse i syfte att hindra kringgående av förberörda förbud.
Norrlandskommittén anmälde i skrivelse den 24 februari 11)02 då
vunna resultat av undersökningen samt hemställde till övervägande,
huruvida icke den i kungörelsen den 23 oktober 1829 uttalade grundsats,
att utländsk undersåte icke är berättigad att utan Kung], Maj:ts
tillstånd förvärva och besitta fastighet i riket, kunde sålunda fullstän°
genomföras, att utländsk undersåte förhindrades att utan dylikt
tillstånd såsom aktieägare i svenskt bolag förvärva intresse i svensk
jord.

Kommitterade liava även härutinnan inhämtat upplysningar i enahanda
ordning som ovan sagts. En sammanfattning av de vunna upp -

lysningarna innehålles i nedanstående tabell.

Utlänmn•
gara
aktie förvärv.

96

—			Därav äges av |
Bolagets namn	Inbetalt	Antal	utlänning i
(Med * betecknas bolag, från vilket uppgift	aktie-	utländska		pro- 1
införskaffats genom lansstyrelsen.)	kapital	aktieägare	belopp	cent- tal
Aktiebolaget Bofors—Gullspång ........	5,400,000	1 skotte	140,000	2.6!)
Aktiebolaget Edsvalla Bruk ...............	600,000	partington bolaget, 1 engelsman och 2	599,000	99.8 3
	norrmän
Aktiebolaget Finshyttan .....................	450,000	1 tysk	50,000	11.11
Aktiebolaget Forsbacken..................... Aktiebolagets Karlstad mekaniska verk-	65,000	2 norrmän	64,700	99.5 4
stad .............................................	1,200,000	1 tysk	1,000	0.1)8 )
‘Aktiebolaget Kroppstadfors bruk.........	300,000	3 norrmän	210,000	70. no
Aktiebolaget Lee bruk	50,000	1 norskt bolag partingtonbolaget,	49,500 6,642,000	99.0 0 8.3.0 8
‘Aktiebolaget Mölnbacka —Trysil	7,936,500	8 norrmän och
	11 engelsmän
Aktiebolaget Rämen—Liljendahl .........	1,250,000	3 schweizare	60,000	4.80
Aktiebolaget Skåre—Trysil..................	150,000	32 norrmän	127,000	84.0 7
Aktiebolaget Sundshagsfors bruk.........	10,000	1 norrman	9,000	90.oo 1
Billeruds Aktiebolag...........................	1,714,000	1 engelsman	40,000	2.33
Eda aktiebolag .................................	600,000	18 norrmän och 2 engelsmän	122,000	20.3 3 i
Forsbacka Jårnverksaktiebolag ............	2,000,000	1 utlänning	750,000	37.6 0
‘Forshaga Sulfitaktiebolag ..................	1,772,000	1 norrman	1,000	O.00
‘Jössefors Aktiebolag ........................	2,200,000	1 engelsman	11,000	0.5 0
Katrinefors Aktiebolag........................	2,550,000	1 tysk	39,000	1.53
Koppoms Pappersfabriks-Aktiebolag......	400,000	1 norrman och 2 engelsmän	56,000	14.oo
Storfors bruks aktiebolag ..................	2,500,000	2 tyskar, 1 finne och 1 ryss	28,000	1.1 2
Säffle Angkvarns- och Sågverksaktiebolag	150,000	1 dansk	5,500	3.67
Trävaruaktiebolaget i Göteborg............	440,000	1 tysk och 1 engelsman	245,000	55.6 8
Trävaruaktiebolaget J. F. Österman......	33,000	1 tysk	33,000	lOO.oo
Trävaruaktiebolaget N. Chr Jensen.......	500,000	2 danskar	1,000	2.oo
	3 danskar, 1 tysk,
Uddeholms Aktiebolag........................	12,000,000	1 engelsman, 3 fransmän och	84,900	0.71
‘Amotsfors pappersbruks aktiebolag......		1 holländare
200,000	3 norrmän	65,000	32.6 0
Summa kronor	44,470,500		9,433,600

I de uti förestående tabell upptagna bolag, vilkas sammanlagda
aktiekapital utgör 44,470,500 kronor, äga alltså utlänningar (bolag och
enskilda) aktier till ett belopp av 9,433,600 kronor. Aktiemajoriteten
inneba utlänningar i följande bolag: A. B. Edsvalla bruk, A. B. Forsbacken,
A. B. Kroppstadfors bruk, A. B. Lee bruk, A. B. Mölnbacka—
Trysil, A. B. Sundhagsfors bruk, Trävaruaktiebolaget i Göteborg och
Trävaruaktiebolaget J. F. Österman. De jordbruksfastigheter dessa
bolag år 1910 ägde i Värmlands län voro samma år taxeringsvärderade
till sammanlagt 6,635,600 kronor.

Såsom förut blivit nämnt disponerades aktiemajoriteterna i Dejefors
kraft- och fabriksaktiebolag och Forshaga sulfitaktiebolag av A. B.

97

Mölnbacka—Trysil, i Frykfors A. B. av A. B. Mölnbacka — Trysil cell
Partington bolaget samt i Åmotsfors pappersbruks A. Jk av A. B. Kroppstadsfors
bruk och 3 utlänningar. Utländskt inflytande är alltså förhärskande
i ledningen jämväl av Dejefors-, Forshaga-, Frykfors- och

Ämotsforsbolagen, vilkas jordegendomar år 1910 i Värmlands län voro
taxerade tillhopa till ...................................................... kronor 1,659,900.

Därtill komma de jordbruksfastigheter, vilka tillhöra dels de norska
bolagen Saugbruksforeningen i Fredrikshall, A. B. Lier, Varald & Bogen.
Gvarbergshovens Aktieselskab och Fövhaugens kompani, taxerings värderade

sammanlagt till .................................... kronor 2,919,100

och dels enskilda norska godsägare, taxerade till ...... „ 351,000.

Sammanräknar man värdena å alla dessa egendomar, å vilkas

skötsel utländskt inflytande var bestämmande, blir summan 11,565,600
kronor. Denna siffra är snarare för låg än för hög, då i densamma
icke äro inräknade de fastigheter, som de av utlänningar styrda svenska
bolagen förvärvat sedan 1910 års taxering, vilka fastigheters värde med
all säkerhet avsevärt överstiger värdet av de egendomar samma bolag
ma hava avliänt sig, och icke heller värdena å fastigheter, tillhörande
“Övriga jordägare“ av utländsk nationalitet.

En gruppering av ifrågavarande egendomar efter nationaliteten
hos ledarne utvisar

att under engelsk ledning (Kellner Partington Paper Pulp C:o Itc!i
stå A. B. Edsvalla bruk, A. B. Mölnbacka — Trysil, Dejefors kraft- och
fabriksaktiebolag, Forshaga sulfitaktiebolag och Frykfors A. B. (fastigheternas
taxeringsvärden 8,137,100 kronor)

att under norsk ledning stå dels A. B. Forsbacken, A. B. Kroppstadfors
bruk, A. B. Lee bruk, A. B. Sundhagsfors bruk och Åmotsfors
pappersfabriks A. B. (fastigheternas taxeringsvärde 112,300 kronor)
dels de norska bolag och enskilda norrmän tillhöriga egendomar, (taxeringsvärde
3,270,100 kronor; sammanlagda taxeringsvärdet å egendomar
under norsk ledning 3,382,400 kronor)

att under tysk ledning står Trävaruaktiebolaget J. F. Österman
(jordbruksegendomars taxeringsvärde 23,000 kronor) samt

att under tysk och engelsk ledning står Trävaruaktiebolaget i
Göteborg (taxeringsvärde 23,100 kronor). I

I sammanhang härmed förtjänar erinras, att en särskild fara för
närvarande hotar de svenska gränstrakterna mot Norge och framför allt
Värmland för ett överhandtagande förvärv av svenska fastigheter från
norska trävaruindustriens sida. Genom den nya norska koncessionslagstiftningén
för förvärv av skogsmark har nämligen inom hemlandet
rests betydande svårigheter för inköp av skogsmark. Det är då givet,
att man söker ännu mera än förut begagna de tillfällen som den

Svenska
“bulvanbolags
för
n ömka
jordförvärv.

Jordande rsökningcn.

7

98

Kommitterades
yttrande.

svenska lagen medgiver för att på svensk sida taga igen skadan. Före
unionsupplösningen 1905 kunde fastighetsförvärv ske obehindrat av
norrmän, enskilda eller bolag. Numera måste sådant äga rum genom
förvärv av aktiemajoriteten i ett svenskt bolag och denna utväg står
öppen när som helst, i fall man tillitar utvägen att bilda ett särskilt
svenskt bulvanbolag. Dessa utvägar börja, såsom det synes, användas av
den norska industrien.

Ett sådant bolag är utan tvivel aktiebolaget Lee bruk, för vilket
bolagsordning antogs den 1 april 1910 och som har till ändamål att
driva allehanda trävarurörelse. Aktiekapitalet, 50,000 kronor, är fördelat
i 500 aktier å 100 kronor stycket. Av dessa aktier innehar
Saugbruksföreningen i Fredrikshald -195 och fem svenskar vardera en
aktie, nämligen en hemmansägare, en timmermärkare, en förman och
en ingenjör, alla boende i värmländska landsbygden, samt en advokat i
Göteborg. Styrelsen utgöres utav tre bland de ovannämnda fyra aktieägarne.
Det upplystes i orten för kommitterade, att sedan detta bolag
bildats, hade föreningens vanliga uppköp och övriga affärer i orten upphört
och i stället förmedlades denna handel av bolaget, vilket ock börjat
inköpa fastigheter. Ingen utdelning till aktieägarna har ännu förekommit
och ingen ersättning utgått till styrelseledamöterna. Bolaget
har ångsågar vid Ed och Strand och uppgives utöva en omfattande
verksamhet.

Ett annat företag, aktiebolaget Forsbacken i Östervallskogs socken,
bildades den 25 maj 1907. Aktiekapitalet är 65,000 kronor, fördelat
på 650 aktier å 100 kronor. Av aktierna ha 646, från början tillhöriga
en person i Arvika, sedermera övergått å grosshandlaren Mads
Wiel i Fredrikshall. Av övriga fyra aktier tillhöra en aktie en norrman,
samt de övriga tre svenskar, av vilka en ensam utgör styrelsen.
Detta bolag har inköpt åtskilliga fastigheter.

Enligt vad kommitterade även erforo under sina resor utgör särskilt
Kellner partington paper pulp co. ltd:s förvärv av aktierna i jordägande
industriella bolag en anledning till farhågor inom Värmland för att
en stor del av provinsen slutligen skall komma i utländska händer.
Enligt uppgift har vid flera tillfällen planer varit å bane att utvidga
firmans intresseområde. Man uttalade också i orten fruktan för att en
dylik jordägare, vilken säljer pappersmassa till egna fabriker i England,
skall notera prisen allt för lågt och därigenom beröva stat och kommun
dem tillkommande skattebelopp. Det kan för övrigt ha sitt intresse att
erinra sig, hurusom ifrågavarande firma genom sina industriella anläggningar
i Borregaard och sina skogsköp förvärvade ett dominerande
inflytande på hela Glommendalens skogshandel och därigenom gav anledning
till den norska koncessionslagstiftningen för skogsförvärv i syfte

att förhindra utsocknes personer och i synnerhet utlänningar att lägga
under sig eu orts skogskapital. För detta ändamål antogs år 190(5
på förslag av den Michelsenska regeringen en provisorisk koncessionslag
för skogsförvärv, vilken sedan utbytts mot en definitiv lagstiftning.
Det synes föreligga minst lika stora anledningar att från svensk sida ägna
uppmärksamhet åt de, särskilt från engelskt och även norskt håll
hotande utländska aktieförvärven i svenska bolag, som äga jord inom
Värmlands län.

100

Olika slag
av åtgärder
med
hänsyn
till bolags
och större
enskilda
jordförvärv.

Förväms förbud behövligt.

Kom initiera <les hemställan rörande en lag om förbud för
bolag och förening att förvärra fast egendom i
Värmlands län.

En undersökning om de åtgärder, vartill bolags och andra alltför
omfattande jordförvärv må till äventyrs kunna föranleda, måste enligt
sakens natur komma att röra sig om två huvudfrågor: den ena angelägenheten
att söka förekomma en ytterligare utvidgning av bolags
jordförvärv eller andra enskildes liknande strävanden att sammanföra
jord till stora egendomar och den andra omfattande spörsmålet, i vad
mån åtgärder böra och kunna vidtagas för undanröjande av missförhållanden
i följd av dylika redan uppkomna jordförvärv. Enahanda
uppfattning var bestämmande även för norrlandskommittén, vars uppdrag
beträffande Norrland och Dalarne i väsentliga delar sammanfaller
med kommitterades uppdrag i fråga om'' mellersta och södra delarne av
riket, ävensom för det lagstiftningsarbete, som framgått på grundvalen
av nämnda kommittés betänkande.

Kommitterade äro icke i tillfälle att nu yttra sig definitivt i det
senare spörsmålet. Den utredning som hänför sig till denna del av
ämnet är mera invecklad och tidsödande och har även lagts så, att den
omfattar samtidig utredning för hela det område, som uppdraget avser.

Av den nu förebragta utredning framgår emellertid, att bolagens
jordförvärv i Värmlands län nått en betydande omfattning, i vissa
trakter så stor att någon självständig bondejord där knappast längre
förefinnes.

Det har även blivit utrett, att bolagsj orden i de flesta av Värmlands
socknar är i tillväxt, vilken tillväxt under perioden 1901 —1910
varit avsevärt starkare än under perioden 1891 —1900. Om de lagstiftande
myndigheterna ej lägga hinder i vägen därför kommer efter
all sannolikhet denna tillväxt att ytterligare fortgå. Bruken vilja i
konkurrensen med sulfitindustrien och sinsemellan försäkra sig om tillräckligt
med träkol. De befara dessutom ej utan orsak att träkolen,
som enligt uppgift år 1895 stodo i ett pris av 16 kronor 8 öre per

101

storstig (40 hektoliter) och 1011 kostade 32 kronor 30 öre samma
mått, skola ytterligare stiga i pris. Sågverken lia ständigt behov av
nya tillgångar till timmer och finna det i konkurrensen tryggast att
tillgodose behovet med egna skogar. Trämassefabrikernas behov av virke
är, med avbrott för tider av lågkonjunktur, i nästan oavlåtligt stigande.

Frågan blir då om dessa förhållanden skola föranleda myndigheterna
att ingripa på sätt redan skett i Norrland och Dalarne. För
besvarande av denna fråga bör utredas, huruvida följderna av
bolagsförvärven i Värmland, å ena, samt Norrland och Dalarne å andra
sidan, äro i stort sett av olikartad eller enahanda beskaffenhet.

Norrlandskommittén uppställde till en början spörsmålet: producerar
jordbruks jorden mest i bolagshand eller i bondehand? Härpå svarade
kommittén att det kan knappast vara något tvivel om, att den norrländska
jordbruksjorden producerar avsevärt mindre, när den befinner
sig i en bolagsarrendators hand, än när den skötes av en självägande
bonde. Odlingens framåtgående kom ock under det tillämpade arrendesystemet
att i allmänhet avstanna å bolagens arrendehemman. Ofta
förekom att odlingen gick tillbaka och slutligen helt nedlades. Däremot
fann norrlandskommittén att det jordbruk, som bedrevs av bolagen
själva eller deras tjänstemän, vore minst jämngott med och i många
fall betydligt överlägset böndernas.

De förhållanden, på vilka norrlandskommittén grundade dessa
omdömen, har jordundersökningen funnit i så gott som alla avseenden
äga sin motsvarighet i Värmlands län.

Det naturliga intresset för jordbruket försvinner helt naturligt för
bolagsarrendatorn i följd av hans osjälvständiga ställning och kortvariga
arrenden, ofta endast för ett år. Hans söner vilja icke heller
gärna kvarbliva å gården. En sådan arrendator i Södra Finnskoga
socken, med vilken kommitterade sammanträffade, berättade att av
hans fyra söner tre rest till Amerika, en för halvannat år sedan och
två natten före kommitterades besök. Orsaken därtill hade varit, att
“de hade ju ingen framtid, de hade intet ätt sätta sig ner på“. Den
fjärde sonen reser väl också då hans tid blir, tilläde under djup rörelse
den gamle. Liknande förhållanden omförmäldes på flera håll och följderna
hade blivit de av norrlandskommittén skildrade. I samma riktning
verkade även det, åtminstone vad den direkta kontanta inkomsten
beträffar, till synes mer lönande skogsarbetet. Därmed sysslade de
vuxna männen, därtill användes dragarne; jordbruket sköttes av hemmavarande
kvinnor och barn. På sina ställen iakttogs, hur utarrenderad
bolagsjord, som enligt närboendes upplysningar för några år sedan varit
i god växtkraft och burit goda skördar, blivit mer eller mindre igenvuxen.

Den jordbrukskultur på bolagshemman, som synes främst hotad

102

med snar och fullständig; undergång; är mångenstädes finnarnas odlingar

O O O ö o

inom västra delarna av Värmland.

Följande exempel må anföras från de personliga iakttagelserna vid
kommitterades resor. På vattendelaren mellan Östmark och Lekvattnet
ligga många byar, som synas hotade med fullständig undergång.
Den odlade jorden vitsordades av befolkningen vara god. Brist
på folk, som vill övertaga ett arrende, fanns ej heller, utan när
en arrendegård blev ledig, plägade anmäla sig en myckenhet spekulanter.
Emellertid lämnades byggnaderna av bolagen utan1 allt
underhåll och något understöd för sådant ändamål gavs icke heller.
När på detta sätt till sist byggnaderna på en gård alldeles förfallit,
kunde ingen arrendator vidare övertaga gården. Man ansåg i orten
detta vara ett genomfört system för att småningom förvandla hela
trakten till allenast skogsmark. Två stora byar, Boseberg och Rundsjön,
voro redan så gott som helt och hållet nedlagda. I Rundsjön,
som ock besöktes vid förenämnda resa, uppgavs för ej länge sedan hava
varit stort jordbruk med flera gårdar och en myckenhet folk. Byn låg
på krönet av vattendelaren med storartad utsikt åt skilda håll. Nu
bodde där ett par gamlingar, f. d. jordägare, i ett litet dåligt hus inhyses.
De fingo sitta där och taga vad de kunde ur jorden så länge
de orkade. För övrigt fanns där en arrendator, som nyligen flyttat
dit för att han ej. såsom det sades, kunnat få något annat. Han brukade
fyra gårdar. Två användes bara till betesmark, på de andra slogs
vad som växte, men något egentligt jordbruk drevs icke. Förfallna,
obegagnade byggnader stodo här och var på platsen. För endast
aderton år sedan fanns det fullt med folk, sade man, uti denna
by. Detta som sagt endast som ett exempel.

En jämförelse mellan jordbruk, bedrivet av bolagen själva eller
deras tjänstemän, och jordbruk, bedrivet av självägande bönder, utfaller
nog även i Värmland i flertalet fall till fördel för det förra.
Böndernas jordbruk i Värmland står i allmänhet icke högt, påstods
på många håll, deras håg stod mera åt arbetet i skogarne, jorden
får icke tillräcklig gödsel, då dragarne äro ute på skogskörsel’, och
den dryga transportkostnaden för kalk och andra jordförbättringsmedel
så gott som omöjliggör deras försändande åtminstone till de avlägsnare
skogsbygderna. A andra sidan framhölls, att jordbruket dock stod
så pass högt som förhållandena i avlägsnare skogsbygder medgiva och
att det mångenstädes går stadigt framåt. Men om vid jämförelse bondejorden
i alla fall finnes vara mindre väl skött än den icke utarrenderade
bolagsjorden, betyder detta föga, då den sistnämnda utgör blott
en mindre del av bolagens för odling lämpade jord. Den större
delen är utarrenderad, där den ej lämnas obrukad och småningom
blir öde.

103

Norrlandskommittén jämförde vidare produktiviteten av deri sk umbärande
eller för skogsbörd lämpliga marken, .sådan denna produktivitet
tedde sig för bolagsskogar och för skogar i bondehand. Resultatet av
denna jämförelse lydde: “Även om skillnaden mellan den skogsvård,

som utövas av bönderna, och den, vilken bolagen låta komma sina
skogar till del, icke är synnerligen stor, äro de större, solida bolagen
dock i besittning av utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder
för skogsvården än bönderna. Men utan visshet om, huruvida
bolagen begagna sig av dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks
avkastning, eller om de, såsom ej sällan inträffat, av någon anledning
föredraga att realisera sitt skogskapital framför att av skogarna draga
allenast den avkomst, som är förenad med ett uthålligt skogsbruk, kan
man vid det förhållande att skogarnas produktivitet i det senare fallet
för lång tid framåt nedsättes, icke med visshet påstå, att det ekonomiska
utbytet, som erhålles av eu skog, blir större, om skogen äges av
bolag än om den är i en bondes besittning. “

Enligt skogsvårdsstyrelsens i länet första årsberättelse skola i
Värmland de skogsägande järnbruken varit föregångare i fråga om skogsvård;
bruksområdenas trots en kontinuerlig beskattning av skogskapitalet
i allmänhet ypperliga skogsförråd i unga och medelålders skogar utgöra
ett vittnesbörd om den goda skötseln av bruksskogarna. I orterna
hör man emellertid mångenstädes — med vad fog är svårt att bedöma —
även den uppfattningen uttalas, att det går allt mer hårt ut även över
bruksskogarne. Av trävarubolagen finnas även flera, vilkas skogsvård
kan tjäna till föredöme, men andra givas, i vilkas skogar föga uträttas
för bäckrensning och dikning och där avverkning äger rum utan hänsyn
till framtiden. Ett uppseendeväckande exempel på skövling av bolagsskogar
föranledde under nästlidna höst chefen för domänstyrelsen att
hos Kungl. Maj:t göra anmälan om förhållandet.

Skötseln av böndernas skogar har mångenstädes varit långt ifrån
god, men på flera håll synes en avsevärd förbättring ha inträtt. Särskilt
synes detta vara fallet å en del av de i norra Värmland befintliga
större bondhemman, där avverkning sker med sparsamhet och omtanke
och där även avdikning av försumpade skogsmarker flerstädes
utföres.

Norrlandskommitténs omdöme synes alltså ha i väsentliga delar
giltighet även för Värmlands län. Detsamma gäller om samma kommittés
uttalande, att bönderna behöva det stöd de äga i befintligheten av
egna skogar. “Jordbruket kan man inte leva på“, hörde man ofta yttras i
Värmland. Detta gäller företrädesvis skogsbygden, men även där kan
påträffas, dock blott i mycket sällsynta undantagsfall, en eller annan
småbrukare, som på grund av sin speciella fallenhet och energi lyckats
skapa sig ekonomiskt oberoende utan väsentligt stöd av skog.

104

Folk opinionen.

Svensk
och norsk
metod för
förvärvsförbud.

Ur social synpunkt utgör den viktigaste och på samma gång betänkligaste
följden av bolagens fastighetsförvärv bondeståndets försvinnande
och ersättande med arrendatorer och bolagstorpare samt ökad
svårighet att fa jord för den jordlösa befolkningen, en utveckling, av
vars innebörd norrlandskommittén lämnat en skildring, som torde vara
allmängiltig.

Dessa förhållanden äga sin motsvarighet även inom Värmlands län,
såsom framgar av den förut lämnade utredningen. Särskilt framhölls
i orterna svårigheten för unga jordbrukare och arbetare samt hemvändande
svensk-amerikaner att förvärva jord. En del bolag vägrade
all försäljning av jord. andra sålde endast inägojord med obetydlig
eller alls ingen husbehovsskog.

Kommitterade uttalade ovan, att för besvarande av frågan, om
bolagens förvärv av jord i Värmlands län borde föranleda ett ingripande
av myndigheterna, borde utredas om följderna av desamma vore i
stort sett av enahanda beskaffenhet som i Norrland och Dalarne. Vad
kommitterade i detta hänseende anfört torde vara tillfyllest för avarivande
av ett jakande svar å denna fråga.

Att åtgärder i syfte att hejda bolagsförvärven inom länet har den
övervägande folkopinionen för sig är otvivelaktigt. Reflexionerna kommo
något senare än i de nordligaste delarna av riket. Men numera har
eftertanken vaknat och det första praktiska uttrycket därför var det
särskilda framträdande i ämnet, som vid fyra olika riksdagar skedde
från värmlandsrepresentanter i Andra kammaren. Under kommitterades
resor besöktes östra, norra och västra delarna av Värmland men
icke de sydligaste delarna kring Vänern. Från de representanter
för ortsbefolkningen, som kommitterade därvid förhandlade med,
uttalades över allt, att det “självklart” vore ett synnerligt önskemål,
om bolagsförvärven kunde bringas att upphöra. Även de kommunala
förtroendemännen uttalade sig allmänt i sådan riktning. Endast vid
ett förut omnämnt sammanträde med kommunalnämnden i Karlanda
socken uttalades en viss tvekan från en ledamot i nämnden för
den händelse därigenom svårigheter skulle möta för bönder, som
önskade eller måste sälja, att erhålla största möjliga köpeskilling. Målsmännen
för de industriella intressena åter hyste i regeln en bestämd
obenägenhet för allt inskridande på lagstiftningens väg, vilket de ansågo
både obehövligt och såsom ett obehörigt intrång i industriens och
medelbart även i böndernas berättigade intressen.

k ad angår sättet att förekomma bolagsförvärv, ligger i sakernas
nuvarande läge närmast till hands att utsträcka den norrländska förbudslagens
tillämpning till Värmlands län.

105

Det gives visserligen ii veu andra utvägar, som kunna ifrågasättas.

Sålunda bygger den nya norska lagstiftningen i hithörande frågor på
eu i viss man annan metod. Under det att den svenska lagstiftningen
utgått ifrån jordbruket samt sökt bevara detsamma jämte därför behövlig
skog, bete och odlingsmark åt ortsbefolkningen, har däremot den norska
lagstiftningen riktat sin uppmärksamhet först och främst på skogen
och därvid lågt en huvudvikt på att skogstillgångarna inom en ort
väsentligen komme att tillhöra personer, som vore bosatta inom orten.

Den norska lagstiftningen har i följd härav fått karaktären av en genomförd
koncessionslagstiftning, som förbjuder bolag och utsocknesbor att förvärva
skogsmark utöver eu viss mindre myckenhet, därest icke genom
koncession, meddelad av regeringen efter ortsmyndigheternas hörande
särskilt tillstånd därtill för undantagsfall medgives. Den svenska lagstiftningen
är otvivelaktigt socialt betydelsefullare och riktigare till sin
utgångspunkt. Det norska uppslaget åsidosätter bevarandet av jordbrukskulturen
såsom en huvuduppgift, och detta grundfel framträder också i
mångt och mycket uti de praktiska resultaten. Å andra sidan har den
norska lagstiftningen kommit längre i omsorgen om skogarnas bevarande
åt ortsbefolkningen och särskilt i dess fredande från äventyret
att komma i utländska händer. Den begränsar ej heller lagens
tillämpning endast till bolagsförvärv utan utsträcker dess verkningar
även till sådana enskilda personer, som äro att anse såsom bolags vederlikar
i förevarande avseende. Någon vare sig anledning eller utväg
synes dock ej föreligga, att beträffande Värmlands län nu tillita annan
metod än den, som redan vunnit statsmakternas gillande i norrländska
förbudslagen.

En annan fråga blir om en förbudslag för Värmlands län bör Behövligt
rikta sig även mot sådana enskilda spekulanter, som ovan sägs. DennaahUdaTPeangelägenhet
torde emellertid lämpligen böra anstå, till dess att den kulanter
kan komma i övervägande för samtliga orter, där en förbudslag blivit
eller må bliva genomförd. Denna fråga står ju också på dagordningen
redan från frågans första uppkomst och kommitterade skola i annat
sammanhang ägna den en närmare uppmärksamhet.

Vidare framställer sig den frågan, huruvida en lag om förbud för Ben bär
bolag att förvärva fast egendom bör omfatta hela länet eller endast vissa ^XTlänet
delar därav. Något undantag för vissa socknar eller delar av socknar från
lagens tillämpning synes kommitterade ej vara av förhållandena påkallad.
Visserligen givas vissa socknar i de sydligaste delarne av länet, där på
grund av skogsmarkernas mera begränsade utsträckning bolagsförvärv i
avsevärd omfattning äro mindre att befara. Men å andra sidan kunna
sådana dock förekomma. Ett undantag kommer också svårligen att kunna

106

i en lag avpassas så, att därmed ej följer med vissa trakter, som borde
rätteligen falla under lagens tillämpliglietsområde. Av dessa skäl har
även norrländska förbudslagen fått omfatta trakter, där dess behövlighet
ej varit så påfallande, såsom i åtskilliga kusttrakter närmast Bottniska viken
samt bygderna kring Storsjön uti Jämtland. De försök, som gjorts att
begränsa lagen till vissa delar av Gävleborgs län, ehuru hela länet undergått
avvittrine och således tillhörde det intresseområde, vartill den norr O

O ''

ländska lagstiftningen till en början begränsade sig, har också visat
sig otillfredsställande. Krav om lagens utsträckning till hela länet ha
oavlåtligt återkommit och vid 1912 års riksdag har lagen fått utsträckas
att gälla ytterligare delar av länet, men på grund av Första
kammarens avvikande mening blev Gästrikland fortfarande undantaget.

Undantag
för tomtccli
dylikt,
för särskilda
undantagsfall,
för
inrop å
exekutiv
auktion
och för bolagsjord.

Däremot böra givetvis även för Värmlands län gälla följande
undantag från förbudet, vilka innehållas i norrlandslagen, som medgiver
bolagsförvärv dels då fastighet har sitt huvudsakliga värde i
åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt och upplagsplats
eller dylikt eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall,
fiske- eller annan dylik lägenhet, dels när Konungen prövar särskilda
omständigheter för förvärvet föreligga, dels i vissa fall vid inrop å
exekutiv auktion och dels slutligen beträffande fastighet, som vid lagens
trädande i kraft ägdes av bolag och sedermera alltjämt tillhört dylik
samfällighet. Om de båda sista undantagens befogenhet kunna visserligen
olika meningar göras gällande och särskilt har tillåtelsen att inropa
fastighet på exekutiv auktion visat sig med lagens nuvarande avfattning
kunna leda till missbruk. Någon avvikelse från norrlandslagen
därutinnan lär dock nu ej böra ifrågakomma, utan torde eventuella förbättringar
i lagen framdeles få ske samtidigt för hela lagstiftningsområdet.

Ej undantag
för utskog
och
begränsning
till
“stödskog11.

Emellertid innehåller norrlandslagen även en annan undantagsbestämmelse,
som var omtvistad vid lagens antagande och som för
vissa orter icke blir någon undantagsbestämmelse alls men för andra
i hög grad begränsar lagens tillämplighet. Lagen bestämmer nämligen,
att bolag må förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord, som ej
är att hänföra till stödskog. Inom de norrländska länen hänföres till
stödskog så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna
bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en areal för
helt mantal av 1,500 hektar inom vissa trakter, 1,200 hektar inom
vissa andra trakter samt 1,000 hektar inom övriga trakter. Då fråga
är om hemman, vars skattetal understiger Vs mantal, skall den sålunda
bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera än vad

] 07

|><•'' l/s mantal belöper. Inom de delar av Kopparbergs län, för vilka
lagen äger tillämpning, skall till stödskog hänföras, vad vid verkställt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog, i följd varav det
sålunda är de s. k. utskogarna, som där få av bolagen förvärvas.

Till ovannämnda resultat beträffande de norrländska länen kom
norrlandskommittén genom att först med ledning av vissa uppgifter
uträkna storleken av den till skogsbörd dugliga mark, som faktiskt
belöpte i medeltal för mantal på varje socken inom de fem nordligaste
länen. Av den tabell, som kommittén i överensstämmelse
härmed upprättade, fann kommittén oförtydbart framgå, att beträffande
nämnda län, särskilt i skogsbygden, hemmanen i stor utsträckning
innehade mera skog, än avvittringsförfattningarna ansett nödigt
såsom stöd för jordbruket. Kommittén synes ha utgått ifrån, att avvittringsförfattningarna
ti’äffat det rätta måttet av vad hemmanen
behövde till stöd uti skog, och då vid avvittringarna sedan mångenstädes
tillagts hemmanen vida mera skog, än dessa författningar tillmätt,
skulle således överskottet vara vad hemmanen kunde anses
undvara. Avvittringsförfattningarna innehöllo emellertid vissa latituder,
inom vilka skogsmark skulle tilldelas hemmanen: Även om man ville

stå på nämnda författningars grund, kunde man dock, säger kommittén,
tydligen icke nu med fördel begagna sig av deras latituder för områdestilldelningen.
För att undvika allt för stor omgång i tillämpningen
borde man i stället föreskriva ett fixt belopp till skogsbörd duglig
mark per mantal. Detta belopp borde emellertid väljas så, att det
bleve ett för normala förhållanden avsett genomsnittstal av avvittringsförfattningarnas
latituder, därvid emellertid någon justering borde ske
med hänsyn, till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärkte
vissa landsdelar, jämförda med andra. I överensstämmelse härmed
hade kommittén ansett såsom lämpliga för de norrländska länen de
siffror, som återfinnas i den norrländska förbudslagen. Av den uppgjorda
tabellen framgick, att på många trakter, särskilt i kustbygden, det
faktiska skogsinnehavet understeg, vad som för trakten skulle gälla
såsom mått för stödskogen, och att således där icke någon överloppsskog
komme att förefinnas. T skogsbygderna åter komme, såsom kommittén
uttrycker sig, ännu ansenliga skogsområden att stå trävaruindustrien
till buds.

Beträffande Kopparbergs län bestämde sig kommittén för att följa
stoi''skiftenas indelningar samt räkna hemskogen och fäbodskogen till
stödskog men låta utskogen kunna inköpas av bolag. Av dessa tre
slags skog vore, säger kommittén, hemskogen nödvändig för hemmanets
behov av skogsprodukter. Fäbodskogen lämnade erforderligt sommarbete
och skog till avsalu, och den lämnade dessutom tillfälle till erforderligt
bildande av nytt hemman. Utskogen däremot, ofta avlägset

108

belägen, torde i allmänhet, ansåg kommittén, vara av mindre direkt
»■aen och utan större olägenhet kunna umbäras.

Ehuru den slutliga lagstiftningen följde kommitténs förslag om
stödskogsheräkning, gjorde sig dock under förhandlingarna härom även
avvikande meningar gällande i syfte, att det horde stadgas ett totalförbud,
såsom det kallades. Denna mening omfattades av reservanter
inom kommittén med vissa modifikationer, biträddes även i allmänhet
av representanterna i Andra kammaren för de trakter, som lagen skulle
omfatta, samt förordades av vissa myndigheter, såsom länsstyrelsen
i Jämtlands län.

Beträffande nu Värmlands län ha kommitterade för att lämna en
översikt över de förefintliga skogsarealernas storlek i förhållande till
mantalet inom de olika socknarna i länet,, genom sitt biträde, lantmäteriauskultanten
J. A. Ssedén, låtit sammanföra nedannämnda uppgifter
ur ekonomiska kartverkets beskrivningar. De uppgivna skogsarealerna
innefatta den enligt nämnda beskrivningar till skogsbörd
dugliga mark med undantag således av impediment. Där hemmansenheten,
såsom i vissa orter är händelsen, uttryckes annorledes än
genom mantalsbeteckning, har en reducering enligt vedertagna jämförelsetal
ägt rum till mantal. Siffran i kolumn 5 är avrundad på
hela tiotal.

109

Uppgifter it den ungefärliga skogsareal, som inom olika socknar
av Värmlands län förekommer pr mantal.

(Enligt ekonomiska kartverkets beskrivningar)

Minimum	Maximum	Socknens samman- lagda mantal	Socknens samman-lagda skogs-areal i hektar*)	Medel-areal pr man-tal i liektar
i	2	31)	4	51)
Älvdals övre tingslag. Bålby socken. Tutstad f. 1 mtl 1,104 har	Gunneby f. 1 mtl 11,541 har	21	103,406	4,920
N. Finnskoga. Tjärbackstrand f. ''/ie mtl 962 har	Aspberget f. V4 mtl 14,842 har	1.78	53,881	30,270
S. Finnskoga. Tolgraven f. 1/s mtl 124 har	Hjärpliden f. V4 mtl 8,907 har	3.3	43,148	13,080
N Ny. Mjönäs f. l/s mtl 400 har	Ljusnäs f. 1 mtl 5,733 har	17.93	71,391	3,980
Nyskoga. Flatåsen f. 41/960 mtl 151 har	Viggen f. 74 mtl 5,815 har	1.48	15,708	10,610
Älvdals nedre tingslag. Ekshärad. Överberg f. ''/3 mtl 124 har	Ö. Tönnet f. 1 mtl 8,822 har	34.6	104,089	3,020
N. Båda. Håkanbol f. 1/t mtl 130 har	Haftersbol f. 1 mtl 2,704 har	18.8 5	45,791	2,430
Sunnemo. Noretorp f. 1/« mtl 77 har	N. Gräs f. 1 mtl 2,609 har	12.03	21,785	1,800
Fryksdals härad. V. Emtervik. Berga kyrkoh.bost. f. 7» mtl 40 har	Hensgård f. 1 mtl 1,731 har	11.71	9,112	780
Ö. Emtervik. Fasterud f. ''/s mtl 28 har	Nolbergsviken f. V8 mtl 132 har	20.5	7,325	360
Gräsmark. Portnär f. V4 mtl 148 har	Ulfsby f. V12 mtl 558 har	12.83	31,420	2,450
Lysvik. Skäggegård f. 1/e mtl 89 har	Berga V. f. l/s mtl 804 har	9.91	15,280	1,540
Sunne V. delen. V. Ingeby f. V3 mil 8 har	Tosseberg f. 7031/^ao° mtl2,324har	34.28	21,290	620
Sunne Ö. delen. N. Såneby f. 1 mtl 41 har	Gårdserud f. ''/2 mtl 1,075 har	31.05	20,573	660
Fryksände. Anneby f. V3 mtl 183 har	Västanvik f. ™/m<> mtl 4,164 har	16	42,514	2,660

'') Kol. 3 och 5 utmärka en ungefärlig siffra.

-) Härifrån ha dock frånräknats utjordar (utan mantal).

no

Minimum	Maximum	Socknens samman- lagda mantal	Socknens samman-lagda skogs-areal i hektar	Medel-areal pr man-tal i hektar
1	2	3	4	5
Vitsand. Åsteby f. 1 mtl 2,313 bar	Asped f. Vs mtl 2,190 har	3.46	18,098	5,230
Lekvattnet. N. Lekvattnet f. '' t mtl 310 har	Mårbacken f. V120 mtl 173 har	1.65	17,105	10,370
Östmark. Tväråna f. 1/i mtl 156 har	Mulltjärn f. V8 mtl 2,610 har	5.4 7	33,354	6,100
Jösse härad. Arvika socken. Källsäter f. V2 mtl saknar skog;	Perserud f. 1 mtl 1,510 har	30	11,941	400
Solberg f. 3/i mtl 100 har Boda. Lerboda f. 1 mtl 164 har	Rensta f. ‘/8 mtl 389 har	7.42	5,292	710
Bogens kapellförsamling. Axland f. V* mtl 1,302 har	Bogen f. Vso mtl 3,938 har	0.7 5	7,168	9,550
Bnniskog. Näs f. 1 mtl 176 har	Bråten f. ‘/s mtl 263 har	23.04	18,949	820
Eda. Haga f. 1 mtl 157 liar	Höljeboda f. 1 mtl 4,028 har	24.5	21,796	890
Älgå. Grinsbol f. 1 mtl 140 har	Gränsjön f. 1/i mtl 1,386 har	17.13	12,869	750
Gunnarskog. Sälboda, Y. f. 1 mtl 206 har	Bortan f. 1 mtl 5,456 har	24.20	31,387	1,300
Kola. Sätra f. 1/3 mtl 38 har	Lässerud f. 1 mtl 3,632 har	22.6 7	17,164	760
Mangskog. Takene V. f. V2 mtl 338 har	Salungen f. 1/s mtl 1,060 har	613	11,210	1,830
Ny socken. Stommen f. 1 mtl 62 har	Käringerud f. V3 mtl 272 har	19.33	6,042	310
Ölme härad. Varnum. Åsen f. ''/i mtl 8 har	Båtsviken f. 1/t mtl 772 har	39.8 7	17,585.	440
Ölme. Torp f. 1 mtl 24 har	Gräsbäcken f. °/u mtl 575 har	74.71	11,697	160
Karlstads härad. Grava. Torp, Ö. f. 1 mtl 22 har	Skived f. 2 mtl 1,147 har	41.08	10,000	240
Hammar ö. Göteborg f. 1it mtl 24 har	St. Skagen f. 1/4 mtl 113 har	22.08	3,535	160 .

Minimum	Maximum	Socknens samman-lagda | mantal	Socknens samman-lagda skogs-areal i 1 hektar	1 Medel-areal pr in an-tal i hektar
1	*■»	3	1 4	5
Karlstad. Knappstad f. ''/2 mtl 48 har	I Jäverön f. 1/t> mtl 804 har	13.5	j 3,754	280
Nordmarks härad. Blomskog. Trättlanda V. f. 1 mtl 221 har	j Söpplanda f. 1/t mtl 587 har	21.25	11,078	520
V. Fågelvik. Risviken f. 1 mtl 28 har	Bostnäs f. V2 mtl 1,275 har	13.33	6,099	460
Holmedals socken. Myrvarv f. 1 mtl 101 har	Kroken f. 1 mtl 1,403 har	22.13	10,612	480
Järnskog. Stommen f. ''/2 mtl 18 har	Strömsmark f. 1/q mtl 1,566 har	20.4 2	18,858	920
Karlanda. Hämnäs f. 1 mtl 143 har	Håltebyn f. 1 mtl 1,951 har	20.92	15,929	760 j
Silbodals socken. Ona f. V2 mtl 57 bar	Kålleboda f. 1/a mtl 1,349 har	26.13	20,084	770
Silleruds socken. Forsbyn f. 1 mtl 83 har Skillingemarks socken. Klevan f. */> mtl 355 har	Sulernd med Fintorp f. ''/i mtl 1,259 har Bergened f. */» mtl 1,964 har	41.42 7.S3	29,354 10,219	710 1,300
Trankils socken. Gyltenäs f. 1 mtl 265 har	Sandviken f. */2 mtl 947 har	8.3 8	6,167	740 1
Töcksmarks socken. Skarebol f. 1 mtl 87 har	Dalen f. 1 mtl 2,554 har	16	10,385	650
Östervallskog socken. Björkenäs f. ''/2 mtl 169 har	Djurskog f. 1 mtl 3,824 har	8.6 7	12,731	1,470
Kils härad. Frykerud. Blankeberg f. ''/‘ mtl 13 har	Nolby, Södra f. V6 mtl 174 har.	21.04	8,320	390 i
Stora Kil. ! Rävling, Norra f. l/3 mtl 4 bär	Lökene f. 1 mtl 1,405 har	32.29 i	9,798	300
Bansäter. Kvarntorp f. l/i mtl 133 har	Munkerud f. 1 mtl 3,373 har	9.13 1	11,741	1,280
Nedre Ullerud Tången, N:a o. S:a f.1 4 mtl 39 harj	Solberg f. ’/8 mtl 91 bär	22.79	8,283	360
Övre Ullerud. Måserud f. 1/a mtl 34 har	Olsäter f. 1 mtl 2,267 har	20.63	16,458	800

112

Minimum	Maximum	Socknens samman- lagda mantal	1 Socknens samman-1 lagda 1 skogs-areal i hektar j	Medel-areal pr man-tal i liektar
i	2	3	4	5
Gillbergs härad. Gillberga. Ramserud f. -1/3 mtl 7 bär	Ragnilbol f. 1 mtl 748 har	44	13,769	310
Glava. Knoll, Östra f. V2 mtl 29 har	Lenungen f. Y2 mtl 2,720 har	23.0S	20,832	910
Högerud. Hög, Södra f. V. mtl 162 har	Tasebol f. 1 mtl 717 har	8.33	4,015	480
Långserud. \ Amundebyn f. V- mtl 31 har	Kålsheden f. ’/6 mtl 302 har	27.96	16,420	590
Stavnäs. Näs f. 1 mtl 76 har.	Sölje med Tinhult f. mtl 2,202 h.	35.29	15,346	430
Svanskog. j Skäggebyn f. 1 mtl 67 har	Malåna f. ‘/i mtl 202 har	19.42	4,181	210
Värmskog. Karsbol f. u/«i mtl 105 har	Ekebol f. V3 mtl 265 har	18.17	5,747	320
Näs härad. Botilsäter. Torp, S:a f. 1 mtl 85 har	Hösserud f. Va mtl 259 har	21.08	5,188	250
Bro. Stavstorp f. V8 5 bär	Nästerud f. 1/* mtl 330 har	25	6,754	270
By. j Sjögeråso.Slankerudf.3mtl84h.	Öken f. 1 mtl 330 har	34.7 5	5,098	150
Eskilssäter. Fläskerud f. ''/2 mtl 34 har	Gaperhult f. 1 mtl 397 har	18.08	4,657	250
Huggenäs. Kyrketorp f. */3 mtl 16 har	Byn f. 1 mtl 322 har	12.08	1,782	150
Kila. Ö. Smebvn f. V2 mtl 44 har	Knöstad f. 1 mtl 909 har	37.83	9,979	260
Millesvik. Ö. Torp f. l/2 mtl 31 har	Rörvik V* mtl 62 har	15.66	2,231	140
Södra Ny. Våletorp f. l/i mtl 28 har	S. Örud f. V2 mtl 241 har	13.92	3,345	240
Tveta. Hallanda f. V2 mtl 35 har	Skråbol f. Vs mtl 68 har	23.98	4,706	200
Ölserud. I Torstensrud f. */* mtl 18 har	Rustan f. V3 mtl 303 har	15.58	3,145	200

I 13

Minimum	Maximum •	Socknens samman- lagda mantal	Socknens samman-lagda skogs-areal i hektar	Medel-areal pr man-tal i hektar
1	2		4	5
Nyeds härad Älvsbacka. Håltsbyn f. \''i mtl 96 bär	Gräsmången f. ’/» mtl 581 har	4.io	5,260	1,260
Ny ed. Solberg f. l/t mtl 28 har	Borsertid f. 1 mtl 3,971 har	26.fi	23,214	880
Väse härad. Alster. Döle f. Va mtl 69 har	Bjurerud f. l/t mtl 295 har	26. 29	7,597	290
Östra Fågelvik. Herran f. ’/4 111 tl 13 har	Kappstad f. 1 mtl 451 har	27.83	5,498	200
Vase. Ekholmen t. V2 mtl 35 har	Geijersberg f. l/i mtl 640 har	50.4 2	15,925	320
Visnums härad. Nysund. Mo f. mtl 65 har	Hållunda f. 1 mtl 1,266 har	11.37	6,882	610
Rudskoga. Upplanda f. ] mtl 53 har	Edet f. 7» mtl 114 har	26.5	3,120	120
S. Råda. Alkärr f. ''/■» mtl 11 har	Lökstad f. 1 mtl 160 har	23.4 2	2,938	130
Visnum. Mossen f. ''/a mtl 33 har	Skogen f. 1 mtl 1,584 har	42.08	14,420	340
Visnums-Kil. Hjulsta ''/i mtl 15 har	Baggerud f. V4 mtl 128 har	30.08	6,917	230
Grums härad. Borgvik. Sparnäs f. l/4 mtl 18 har	Torserud f. V2 mtl 1,054 har	10.25	4,577	450
Ed. Kolbostad f. */‘ mtl 3 har	Buda f. V3 nitl 492 har	21.3 7	6,925	320 !
Grums. Gruvön f. 1 mtl 23 har	N. Långstad f. 1 mtl 960	33.4 2	10,878	330 |
Nor. Kyrkoherdeboställ. f. 1 mtl 34 har	Höglunda f. V/b mtl 947 har	27.04	10,373	380
Segerstad. Artan f. 1 mtl 27 har	S. Edsberg f. 1 mtl 319 har	26.04	4,073 1	: 160
Jordundersökninijen.				8

114

Minimum	Maximum	Socknens samman- lagda mantal	Socknens samman-lagda skogs-areal i hektar	Medel-areal pr man-tal i hektar
1	2	3	4	5
Färnebo härad.1)
Brattfors socken. \ Hult f. 9 J'' tl osmundsjärnränta dO har	Brattforshyttan f. 71/7s hytta o. 10 it {t osmundsjärnr. 6,470 har	5 7*4	18,191	3,620
Färnebo. Daglosedet S. f. ''/s mtl 10 har	Asphyttan f. 1 hytta 3,328 har	17s/s	38,593	2,200
Gråsborn. Brereven f. 8 £ tl osm.-järnr. 159 har	Langbansändehyttan f. ''h hytta 1947 har	S‘%92	20,090	2,490
Kroppa. Brevik f. ti tf 45 har	Gammelkroppa f. 1 hytta 1,989 h.	10''%4	20,012	1,860
Lungsund. Storhult f. 1/t mtl 1 har	Matlången f. 1 /■-> mtl 548 har	177l3/768	14,042	780
Nordmark. Haborshyttan f. 3/i hytta 1,257 h.	Stjälphyttan f. */» hytta 3,903 har	4U/32	21,795	5,010
Bämen. Milsjö f. <5,o4 mtl 1,124 har	Rämen f. ''/s hytta och 1/s mtl 9,796 har	957/l28	27,178	2,870

Vid bedömande av frågan, huruvida något undantag för stödskog
bör äga rum i en eventuell förbudslag för Värmland framställer sig
först den omständigheten, att någon awittring icke kommit till stånd
i Värmland. Man saknar därför den utgångspunkt nordandskommittén
trodde sig finna i jämförelsen mellan det faktiska skogsinnehavet och
vad avvittringsförfattningarne avsett att tilldela hemmanen. En annan
grund skulle kunna tänkas, efter vilken skillnad gjordes mellan den
myckenhet skogsmark ett hemman måste anses behöva till sitt stöd och
vad hemmanet därutöver må innehava. Ett sådant förfarande måste
dock bliva särdeles godtyckligt, helst såsom framgår av ovanstående
tabell skogsinnehavets storlek per mantal är mycket växlande. Såsom
av den statistiska utredningen över bolagsförvärv framgår, måste för
övrigt dessa i detta län redan anses gått utöver hövan. Vad som återstår
av större skogsmarker behöves mer än väl för den nuvarande eller

) 1 hytta har beräknats motsvara 1 mantal och 1 é tl osmundsjärnränta 1/(u mantal.

115

blivande befolkningens och det allmännas många behov,
därför ej föreligga att i Värmlands län förbehålla bolagen
skild rätt till förvärv av viss skog.

Pa sålunda anförda skäl få kommitterade framlägga
följande:

Skäl torde
någon sär -

förslag till

L altför
slag.

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom i Värmlands län.

Vad i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 är stadgat skall, med undantag
för vad i lagens 3 § föreskrives, äga tillämpning även på Värmlands län.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

BILAGOR

TILL

FRÅGAN OM AVVITTRINGEN.

Bil. 1.

Bref!'' För Bienn meneman I Wermeland på almenninger
att the then (o: them) Bruka mage.

Wij etc. Göre witterligit atuj aff szynnerlig gunst och nådhe haffue
midt och tillåtit etc. att oss elskelige tro undersåter Menige man szom
byggia och boo I Vermeland mage och skole Friie och ubehindrade
niwte bruke och beholle alle the almenninger szom the utaff longlig
tiid, och hedhann höns, witterlige och skiilige hafft haffue Hwilkit Wij
giffue allom ee hoo the helst äre, eller Wara kunne, Beszynnerliga
Wora Fogtar och Embetzmenn och andre szom For Wora skuldh Wela
och skola göra och late tilkenne att the icke tilstadie Bienn Fattige
almoge her emott skee något hinder eller Förfång Wiid Woore ogunste.
Datis 12 Augusti 1535.

Bil. 2.

.. o

Öppet bref! till menige man udi Angermanneland
och Medelpada, Datum Stoch. 20 Aprilis Anno
etc. 1542. Sådant breff gick och uth till Helsingeland,
Gestringeland.

Wij Gustaff etc. Tilbiude edher Danneman allé, som byggie och
boo udi Gestringeland, Angermannaland och Medelpada, Wår gunst och
nåde tilförende etc. Szom edher danneman alle utan tuill kunnigt och
witterligitt är, hurulunde udi alle Nordlanden, och synnerligen ther i
Gestringelandt stor trong och brist förbonden är opå heman och jordetorffuen,
ther aff man sig nere och berge kunde, Effther att folckett
(Gud tess loff:) fast förökes, så att Jorden, som nu brukes och optagin
är, them alle icke wäl föde kan, utan nödgas så folckett att liggie och
trengies then ene in opå then annen, I somme gårder Otte eller Tije
starcke unge drenger och quinfolck, sommestedz mei’e och somestedz
minne, ingen söckier sig andre utuägar, utan i så motte liggie och
trengies medt huar annen och kliffua hemanen sunder, så att the her
nest formeckte sig huarcken bröd eller benling, likeuel will ingen lathe
löse sig utt, eller wijke then annen, Endog att andre utuäger och tillfälle
wäll förhanden wåre, Och tileffuentyrs af mong fattig man, then
sig gerne medt ären bäi’ge wille, företagin och försögt, som är in på
skogerne, ther mongestedz finnes gode legligheter till att rödie skogen,

120

och göre gode hemen, Så bliffuem thet ther dog lickeuell icke undt
eller efterlatidt, aff the bygdelag, som formene sig wara ägende udi
skogerne, the ther vele egne under sig till Fyre eller Fem miler eller
tileffuentyrs mere in på skogerne, ther the dog huarcken rett eller skäll
til haffue, Förty att sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss,
och Swerigis Crone till. och ingen annen, Szå opå thet att tesse Nordlanden
yttermere, än som skedt är, byggies och cronones skatt ther
egenom ferbättredt och förökadt bliffua mötte, Och fattige men, som
nu haffue huarcken huss eller jord, kunne medt tijden komma till besitning,
och få yttermere benling än the nu haffue. Therföre haffue
wij, medt wårtt Elskelige Rikisens rådz råd och samtycke så utöffuer
ens waritt och beslutidt, Att alle the fattige män, som kunne och förmåga
att upsökie sig bequäme och leglige bolstädher in på skogerne
eller store almenninger, ther the kunne rödie och brenne skogen iffrå
sig, och göre oss och Cronone ther sedan like och skäl utaff, Dhå skall
thet stå them frijtt och öpett före, utan huarsmandz gensegn eller förhindring,
Ther Wij medt thetta Wårtt öpne breff fulkomelig samtyckie,
Wår gunstige willie och tillåtelse tilsagt, och giffuit haffue, och hermedt
tilseije och giffwe, så att huarcken sockner, bygdelag, enslige
gårder eller annen bygd, skall her effther wold och mackt haffua, att
förmene eller förbiude them, som på skogerne eller ödismarckerne byggie
wolo, så herran thet icke skeer opå theris egne bolstädher. engier eller
fäbett, ther Wår Fougte samfelt medt Tolft owilde och ther till besworne
män besee och ransake skole, Icke skole the heller wara forplictige,
att göre Bygdelagen ther någon sone eller gunst före, Utan
hwad the i så motte uptage och byggie, skole the likesom andre Cronones
bönder thet under rätt och skälig skatt niute, bruke och beliolle,
Ther huar och en sig effter rette må och skall. Datum 20 April 1542.

Bil. 3.

Förordning och Påbud angående Skogarne och hwad
therwid i acht tagas bör. Stockholm then 19
Decembr. Anno 1088.

WIJ CARL etc. Giörom witterligit åt såsom ifrån gamle tider här
i Riket ett stort missbruk är inritat på the orter, ther store och widlyftige
skogar finnas, såsom i Wermeland, Gestrikeland, Dalarne, Rofland,
Finland och flerestädes, åt the bygdelag, som hafwa theras ägor, antingen
uti eller brede wid sådane skogar belägne, wilja sig theraf stora tracter,
ja ofta til några mijlar tilägna, hwartil the doch, hwarken rätt eller

121

skiäl hafwa; Altså hafwer Glorwyrdig i åminnelse Konung GUSTAF
then Förste i Gles Regerings tid Anno 1542 nödigt erfunnit, bär
öfwer ett Placat och Påbud åt författa och publicera låta, förklarandes
åt alle sådane ägor, som således obygde liggia fjerran ifrån ägoskilnaden
och bygdelagerne, höra Öfwerheten och Sweriges Crono til, och
ingen annan. Hvarföre, ehuruväl i kraft theraf, sådant missbruk någon
tid bort åt är wordet hämmat, så har thet likväl åter åhr ifrån åhr
så småningom inritat sig igen, så åt nu merendels öfwer alt, ther stora
skogar finnas, månge spörjas emot alt skiähl och billighet under theras
gårdar och byar vilja draga Wåre och Cronones skogar, ofta månge
mijl bart åt, ja ibland alt til fjällen; Förthenskul såsom Wij i thesse
tider hafwe så mycket större orsak om skogarnes besparande och
hägnande åt wara bekymrade, som the uti Bergslagarne uthaf the långlige
och store tillverkningar, äro nu merendels åtgångne, så åt Bruken
lida brist och nödgas med stor kostnad och besvär ifrån långt aflägsne
orter åt sökja sin tarf af ved och köld, och fram bättre, om icke i tid
boot skaffas, åt ödeläggia the gamle och på andre orter åt inrätta nva
Bärgsbruk; Altså hafve Wij för eu stor nytta och nödvändighet eraehtat,
härmed åt förnya then för thetta öfver sådane skogar välfattade
Förordningen. Befallandes härmed Wåre Gouverneurer, Landshöfdingar
och Betjente i Landsorterne, åt the uppå skogarne hafva ett noga
inseende, och sedan the efter hvar byes och gårds egenskap och beskaffenhet,
hafva pröfwat hvars och ens rågång, eller ther then fehlas,
tillagt hvar och en så stort utrymme och så mycken skog, som finnes
skiäligt, och til fullsatte Hemman nödigt, tå skola the then öfrige
therifrån skilja och afvittra, såsom then ther Oss och ingen annan
tilhörer; Dock så, åt ther någon genom laga afvittringar och andra
välgrundade skiäl kan bevisa någon deel af sådane skogar med rätta
höra en viss Sochn eller Härade til, tå vilje Wij them sådan theras
rättighet intet betagit hafva; Allenast noga undersökt blifver, åt sådane
allmänningar intet öfver theras rätta gränsor utdragas. Warandes ofelbart
Wår och Cronones rätta och enskylte egendom alt hvad af slike
store skogar ligger obrukat, och alt hvad som icke med gode skiäl
kan fulltygas åt höra någon gård, By, Sochn eller Härade til; och
emedan Gud fast idkeligen häfver täckts välsigna Wårt kjära Fädernesland
med åtskillige Metaller och Bärgarter, så åt nya grufwor här
och ther upfinnas, samt Bruken märkeligen ökas och formeras, men
skogarne therigenom minskas och utödas; Ty bör Wårt Bärgs-Collegium,

som öfwer Wå ro skogar och allmänningar äger wård och upsicht åt
hafwa, särdeles ther Bärgwerk och Bruk äro belägne, uti Skogsdelningarne
Bruken emellan så laga, åt en rätt proportion och likhet må
träffas, och skogarne, så mycket som nånsin giörligit är, skonas och
besparas, til Bärgslagornes stadigvarande tarf och tienst, och Wår så

122

wäl som Wåre trogne Undersåtares t deraf flytande stora nytta och
fördeel, then Wij gierna see genom sådant medel och menage efter
Wåre Skogsordningars innehåld, styrckt och förkofrad, och icke igenom
alt förmycket sågairde, fast mindre genom swedjefall eller annor slik
-vårdslöshet hindrad och förderfwad. Wij bjude och befalle förthenskul
härmed, nåd- och alfwarligen alle som wederbör, särdeles Wårt BärgsCollegium,
Wåre Gfeneral-Gouverneurer, Gouverneurer och Landshöfdingar,
och alle andre Befalningshafwande, åt the ett noga och tilbörligit inseende
theröfwer hafwa, åt skogarne intet onytteligen och oskickeligen angripas
och utödas, utan therwid både mått, sträng acht och god ordning
hålles, och thenne Wår Stadga i alla måtto handhafs och efterlefwes;
Wiljandes Wij then, som sig understår häremot något åt handla och
bryta, så straffa och näpsa låta, åt andra skola taga theraf sky och
warnagel. Til yttermera wisso hafwom Wij thetta med egen hand
underskrifwit och Wårt Kongl. Secret bekräfta låtit. Datum ut supra.

CAROLUS.

Bil. 4. r)

Högwälborne Herr Baron, En af Rikets Herrar, Praesident, Riddare
och Commendeur af Kong]. Maij:ts orden!

Wälborne Herr wice Praesident och Riddare af Kongl. Nordstjeme
orden!

Så ock

Wälborne Herrar Kammar Råden!

Uti 15 § i Förordningen om Skogarne i Riket af den 10 December
1793, namnes Krono Skogar, större Skogar och Ödemarker i Wermeland,
och anbefallas Konungens Befallningshafwande, att låta dem från
angränsande Hemman Afwittra och Rörlägga.

Med större Skogar och Ödemarker kunna ej här i Länet förstås
andra, än de längs Forrska Gfräntsen belägne stora Finnskogar, hwarifrån
alla År Timmer olofligen till Förrige utpracticerats, som dem
hårdt medtagit.

Huruwida nu de befalte Afwittringar här skola wärkställas, derom
får jag först utbedja mig Eder Excellences samt Höglofl. Kongl. Collegii
utlåtande, så wäl som huru och på hwad sätt, den undersökning som

J) Bil. 4—14 enligt från advokatfiskalskontoret i kammarkollegium erhållna, vidimerade
avskrifter.

123

lörmodeligen bör föregå, rörande dessa Skogars rätta Natur, skull wiirkställas,
och det af följande skjäl: A ena sidan synes otroligt, att näst

gräntsande Hemman längs gräntsen, i Fryksdalils och Elfwedahls Härader,
kunna med rätta innehafva så stora Skogar, hwilka å några ställen
skola gå till 50 ä 60,000 Tunneland å helt Hemman, och större widd

i proportion å några mindre Hemmansdelar, samt derå, dels med skattning
utur Hemmanet utflyttadt, dels låtit upbygga mongfaldige Torp, hwilka
i äldsta tider och sedermera wid skjedde Jordransakningar, aldrig kunnat
skattläggas till Hemmantal, då marken icke warit kiänd af annan enenskap,
än såsom hörande till förut skattlagde Hemmans område; men å
andra sidan synes åter detta senare styrka nu förmente Ägares rätt till
i fråga w ara nde stora Skogar, då dertill kommer, att de deraf i flere Seder
warit i besittning.

Huru nu undersökning härom, utan att oroa den ömtålige ägande
rätten, bör wärkställas, derom wågar jag ej besluta, utan hemställer det
först ödmjukast till Eder Excellences och Höglofl. Kong]. Collegii ompröfwande,
med anhållan derjemte, att till underrättelse, äfwen måtte
utsättas hwad stort utrymme, eller huru monga Tunland Skog, ett helt
Hemman bestas eller hafwa bör, och om generele Författningar, hwilka
uti 15 § af Skogs Ordningen åberopas, äro i anseende till Wermeland
lämpelige. Jag får dock nämna, att en sådan undersökning skulle,
ehuru af mycken granlagenhet, wärka till stor winning för Kronan; ty
om eu Afwittring blir gjörlig och Krono skogar af dessa widsträckta
marker som skattehemmans Ägare sig tillägnat, upkomma, följer deraf
ofelbart, ej allenast tillökning i Kronans Jordebok af förmodeligen
åtskillige Torps skattläggande till Hemmantal, hwarom monga i min
Embets tid redan anhållit, utan skulle den nu öfwade Timmerhandel
säkrast förekommas, da tillfälle blefwe att derå längs efter Gräntsen
inrätta Boställen för Jägerie Staten; och tillsynen således ej fela, som
nu är och blir en ogjörlighet. Med wördnad framhärdar

Eder Excellences’
samt

Höglofl. Kongl. Collegii

Carlstad af Lands Cancelliet
den 14 Maji 1794.

Ödmiukaste tjenare
B. N. Silfiverskjöld.

(oläsligt

namn. i

L. M. Wetter.

Höglofl. Kongl. Kammar Collegium.

124

Bil. 5.

Ödmjukt Memorial!

I anledning af Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes i t''a rista ds Län
i Kongl. Coliegio gjorde förfrågan, om afvittringen af de i Vermeland
befintelige större skogar ocli ödemarker, har Kongl. Collegium genom
Remiss af d. 28 sist!. Maij behagat i detta ämne infordra Kongl.
Landtmäterie Contoirets utlåtande. Jag får således, så vidt för det
närvarande sig göra låter, i detta ämne yttra mine tankar.

Det stadgande, som Herr Landshöfdingen Silfverskjöld härvid åberopat
och genom 15 § i Kongl. Maj:ts d. 15 December sistl. ar utfärdade
nådiga förordning om Skogarne i Riket blifvit meddelt, är ingen ny
författning, utan instämma deri alla i äldre och nyare tider om skogarnes
bruk utkomne förordningar. Således omtalas redan uti 15 § i Instruction
för Riks Jägmästaren af den 30 Maij 1638, åt en hoper förymde
Finnar tagit sig den ovanan, åt på de större Kronans skogar anlägga
Torp och nybyggen, hvilket altså tils vidare blifvit förbudit. Likaledes
föreskrifves i 9 § uti Skogsordningen af d. 22 Martii 1647, åt däräst
de framfarna åren någre Finnar nedsatt sig å de större skogar i Väster
Norrland. Dalarne och Vermeland, borde Landshöfdingen med flere
vederbörande på det nogaste undersöka, huruvida slike Nyhyggen till
åker och äng vore upprögde och om de utan skogarnes och Bergslagens
förfång kunde bibehållas eller ej, i hvilken sednare händelse de borde
afskaffas. Enahanda undersökning om de Finn-torp, som finnas anlagde
å Kongl. Maj:ts och Kronans tilhörige stora skogar och ödemarker utom
Bergslagen i ofvanberörde Landsorter, är äfven anbefald i 12 § af
Skogsordningen d. 2-4 December 1734, jemte det noga antecknas borde,
när och med hvilkens tillstånd de uppbygde äro, om de blifvit skattlagde
och livilka Bergverk de ligga närmast. De til viss ränta skattlagde
Torp finge blifva beståndande; dock med förbehåll, åt så mycken
skog och mark dem skulle tildelas och rörläggas, som svarade mot
räntan; Men alla oskattlagda Torp och jemväl de, som med stora Furu
skogars utödande funnes skadelige, borde utrifvas, och ingen vidare utan
lof och tillstånd äga sig å Ödemarken nedsätta; äfvensom tillika tydeligen
är stadgadt, åt om någon By eller hemman skulle gränsa intil
Ödemarken och ej hafva sin skog afskilgd, borde så mycket skog och
utrymme dem tildelas och rörläggas som skäligt pröfvas kunde. Vidare,
och änskönt både genom 11 § i 1647 års och 15 § i 1734 ars Skogsordning
Jordägarne, så Frälse- som Skattemän blifvit tillåtit, åt pa sine
ägor bygga Torp, har dock det förbehåll på Kronans sida altid skjedt,
åt slika Torp, enär de blifvit i stånd satte, borde lika med dem
som å Almänningar äro anlagde, refvas och till större eller mindre
hemmans delar skattläggas.

1 25

Då nu häraf följer, åt de Undersökningar om de uti Vermeland
befintelige ödemarker och större skogar, som både äldre och sednare
Författningar och i synnerhet nästi:t års Skogsordning föreskrifva, ofelbart
och med det första böra komma till fullbordan, samt Kongl. Maj:ts och
Kronans parker skiljas ifrån det, som enskildte Jordägare bör tillhöra;
så synes slikt på intet annat sätt kunna skje, än genom sådane afvittringar,
som i vissa andra Landsorter såsom Västerbotn och hela Finland
i flere år för sig gått. A sätt Herr Landshöfdingen Silfverskjöld anmält
och jag äfven sjelf har mig bekant, finnas i Yermeland så vidsträckta
skogsmarker, åt de, med intet slags skjen af billighet, kunna under de
dit närmast gränsande hemman eller Byar mot deras nu innehafvande
räntor försvaras. Åt på slike skogsmarker ifrån äldre tider mångfaldige
Torp dels af närmast belägne hemmans åboer dels af andra torde blifvit
anlagde, bevisar för den ena eller andra lika liten rättighet därtil, som
de Råskilnader i dylika skogar, hvilka dem emellan torde åberopas. De
förra hafva upkommit och vunnit någon slags stadga genom uraktlåtandet
af de undersökningar och skattläggningar, som enligt Författningarna
längst för detta bordt skje; och de sednare eller råskillnaderna
kunna ej hafva annan upprinnelse, än 2:ne grannars Kronan ovetande
skjedde enskildte öfverenskommelse, åt till tvistigheters undvikande, sin
emellan antaga och hålla vissa ställen til skilnader. Sådane aftal tjena
ock till det påsyftade ändamålet, men kunna ej medföra någon verkan
til förvärfvande af ägande rätt til en mark, hvilken ostridigt från äldsta
tider enligt flere Riksdags beslut och Skogsordningar tilhört Kronan,
som den aldrig eftergifvit, utan tvärtom genom ofvanupprepade stadgande
om Torpens skattlägning, på det tydeligaste sätt förbehållit. Men
då nu fråga yppas om verkställigheten af en Afvittring, som i Yermeland
är af högsta nödvändighet, och hvaraf Kronan skulle komma åt
draga betydeligaste förmoner, är för mig, i brist af fullständig kännedom
af Landet och hvar särskildt Sokn, med flere därmed gemenskap
ägande omständigheter, icke möjeligt, åt enligt Kongl. Collegii åstundan
i Remissen, närmare än nu skjedt, uppgifva beskaffenheten af de omförmälte
större Yermelandske skogar. Ty de hafva aldrig geometrice
blifvit afmätte. Huruvida de därintil gränsande hemmans Ägor således
därifrån med laga råer äro skilgde, och hvad vidd och utrymme de af
samma skogar innehafva är följaktelige omöjeligt att veta. Nödvändigt
synes således vara, åt dessa skogar ju förr desto hälre varda afmätte
och å Charta lagde, hvilket på Kronans bekostnad borde skje, dock åt
de Hemmans åboer eller Byamän, som marken vilja försvara, därvid
utgöra nödiga handtlangnings dagsverken, samt den eller de, som sedermera
till större eller mindre del af samma skogsmarker torde blifva
berättigade, genast ärsätta Kongl. Maj:t och Kronan så stor del i den
åtgångne mätnings kostnaden, som emot dess erhållande Tunneland tal

126

är svarande. Men förut och med görligaste första borde efter min tanka
Landshöfdingen låta undersöka om beskaffenheten af de å stora skogarne
tid efter annan inrättade Torp; när de tilkommit, med hvars tillstånd
sådant skjett, och om visse eller odeterminerade ägor dart il blifvit lagde.
Sedan sådant för sig gådt, och Landshöfdingen med berättelse därom
till Kong! Collegium inkommit, samt därvid jemväl lämnat de flere
upplysningar, som i detta ämne borde vara nödige, såsom markernes
ungefärliga jordmohn och växtlighet i almänhet, samt skogarnes belägenhet
närmare eller fjermare Yattudrag och af sättnings orter, kunde Kong!
Collegium komma i tilfälle, åt för Kong! Maj:t i underdånighet framlägga
en sådan hushålls Plan, som för landet kan blifva lämpelig och
för Kronan gagnelig. Stockholm den 6 Augusti 1794.

Eric af Wetterstedt.

Jean. Er. G em.

Til Konsol. Kammar-Collegåum.

O o

Bil. 6.

Ödmjukt Memorial.

Wid det yttrande Kongl. Landtmäterie-Contoiret under den 6
sistone Augusti afgifvit, öfver Konungens Befallningshafvandes i Wermeland
den 14 sist! Maji gjorde förfrågan om wärkställigheten af den
uti 15 § af Kongl. Förordningen af den 10 December 1793 om Skovarne
i Riket anbefalte afwittringen af de i samma Lähn befi nteline
större Skogar och Öde marker, är icke något att erindra eller tillägga,
utan hemställes ödmjukeligen till Höglofl. Kongl. Kammar Collegii godtfinnande,
om intet Konungens Befallningshafwande i Swar må anmodas,
att, på sätt Kongl. Landtmäterie Contoiret tillstyrkt, besörja det berörde
större Skogar och Ödemarker warda genom Landt-Mätare afmätte och å
Charta lagde, samt låta anställa behörig undersökning om beskaffenheten
af de där tid efter annan inrättade torp och intag, när de tillkommit,
med hwars tillstånd sådant skjedt, och om wissa ägor dertill
blifvit utlagde, samt derom med utförlig berättelse ju förr dess häldre
inkomma. Stockholm den 19:de September 1794.

I. Strubing.

Bil. 7.

127

1795 d. 4 febr.

Till Landshöfdingen Silfverschöld uti Wermland
rörande afwittringen af de större Skogar och Ödemarcker
uti Fryxdals och Elfwedals härader af
dette län.

Hos Kong!. Coll. har Tit: anmält, huruledes wid werkställigheten
ad'' 15 § uti Kongl. Förordningen d. 10 I )ee. 1793 rörande större
skogars och ödemarkers uti Wermeland afvittring och rörläggning från
angränsande hemman, wäl synes otroligt, åt nästgrensande hemman
längs gränsen uti Fryxdals och Elfwedals härader kunna med rätta
innehafva så store skogar, hwilke å några ställen skola gå till 50 ä
60000 tunneland a helt Heman, och större widd å några mindre Hemans
delar, åt med skattning till Hemman utflyttningar å Skogarne kunnat
skie och jämwäl mångfaldige torp blifwit upbyggde och anlagde men
åt å en annan sida de omständigheter härvid förekoma åt wid skiedde
Jordransakningar desse lägenheter icke blifvit skattlaggde till Hemantal
af den anledning, åt mareken ej warit känd af annan egenskap än
såsom hörande till de förut skattlagde Hemans område, som altså will
synas styrka Jnnehafwarens förmente ägande rätt till desse skogar,
särdeles då de deraf warit uti eu längre besittning; J anseende hwartill
Tit. Kongl. Coll. pröfning hemstält, huru den wid detta tillfälle
nödige undersökningen, borde werkställas, huru stort utrymme och tunnland
tal i skog hwarje Heman må bestås, samt om de generelle författningar,
hwileke uti förenämnde § af Förordningen blifwit åberopade,
till Wermeland woro lämpelige.

Wid öfwerwägande häraf finner Kong], Coll. åt hwad på förrberörde
sätt genom Kongl. förordningen om de större skogar och ödemarcker
i Riket blifwit förordnat, till alla delar är öfwerensstämmande
med äldre och nyare förordningar i den delen. Uti 15 § af Instructionen
för Riks Jägmästaren af d. 30 Maii 1638 omröres, huruledes
förrymde Finnar tagit sig den owanan, åt på de större Kronans skogar
anlägga torp och nybyggen, hwilket altså tills widare blifwit förbudit:
uti 9 § af Skogsordningen d. 22 Marin 1647 föreskrifwes, åt derest
de framfarne åren någre Finnar nedsatt sig å de större skogar uti
Nästla Norrland, Dalarne och Wermeland, borde Landshöfdingen med
flere wederbörande på det nogaste undersöka, liuruwida shke nybyggen
till åcker och äng wore uppröjde, och om de utan skogarnes och Bergslagens
förfång kunde bibehållas eller ej, i hwilken sednare händelse
de borde afskaffas, och är äfwen en lika undersökning om de Fintorp,
som finnas uti desse Landsorter anlagde å Kong], Majrts och Kronans
tillhörige stora skogar och ödemarcker utom Bergslagen genom 12 §

128

af 1734 års Kong!, skogsordning anbefald, derwid antecknas borde,
när och med hwilckens tillstånd, sådane torp bliwit nybygde, om de
blifwit skattlagde och hwilke Bergwerck de ligga närmast, med föreskrift
tillika, åt de till wiss ränta skattlagde torpen fingo blifwa beståndande
och så mycken skog och marek dem tilldelas och rörläggas, som
swarade mot räntan, hwaröfwer de sedermera icke tingo gå, men åt
deremot alla oskattlagda torp, jämwäl de, som med den stora furuskogens
utödande och förderfwande finnas skadelige, efter omständigheterne
antingen borde utrifwas eller ock deras innehafware, efter föregången
warning, derifrån drifwas, och andra i stället sättas, äfwen
som ock tillika finnes stadgat, åt om någon by eller Heman skulle
gränsa till Öde marcker och ej hafwa sin skog afskild, borde så mycken
skog och utrymen densamma tilldelas och rörläggas som skäligt
pröfvades.

Af desse anledningar anser alltså Kongl. Coll. i sin ordning, åt å
förenämde större skogar och ödemarcker eu undersökning bör anställas,
och hwad deraf Kronan kan tillhöra, lagligen afskilja^ från derintill
belegne Jordägare; Men innan Coll. om sättet till denna undersökning
och det mera sig kan utlåta, anser Kongl. Coll. nödigt, åt de till desse
skogar grensande eller ock å dem anlagde Hemmans ägare lämnas tillfälle
åt uppgifwa sina påstådde områden, samt de afwittringar, hwarå
en sådan deras förmente possession sig grundar lika som, åt genom
Kronofogden uti orten de å desse skogar uptagne Nybyggen och torp
till ägor, widd och storlek, så vidt det på detta sätt skie kan warda
beskrifne, och änteligen åt innehafwarne af desse upodlingar wid denna
Syn upwisa och förete sine utkomstbref, samt den rätt med hwileken
de företagit dessa arbeten, och hwaraf Kronofogden bör taga behörige
afskrifter. Och behagade altså Tit. skyndsampt åt i denna ordning föranstalta
om wederbörandes hörande samt den här förut nödige ansedda
undersökningen, och derefter alle desse handlingar och ärhållne uplysningar
jämte egit utlåtande till Kongl. Coll. insända. Kongl. Coll.
befaller etc. etc.

Bil. 8.

129

Gustaf Adolpli etc.

Wår synnerliga ynnest etc. Uti skrifvelse af deri 26:te Augusti
171)4 liar War i Wermelands Län då varande Befallningshafvande,
i anledning af 7(5 § uti "War Nådiga Förordning om Skogarne i Riket
af den 10:de December 17913, till Skogs Hushållningens förbättrande i
Länet i underdånighet hemstält:

l:o) Att Jägeri Betjeningens tillsyn äfven måtte sträckas till
Skatte Skogarne så dädanefter, som tillförne.

2:o) Att svedjande eller inhägnad på sådane skogar icke må
tillåtas, utan föregående utsyning och derefter skedd pröfning af Wår
Befallningshafvande.

B:o) Att årliga Sågtimmers-hygget och försäljningen i Elfsdals,
Frycksdahls, Jösse och Nordmarks Härader må inskränkas innom det
Tolftetal, som Kongl. Förordningen af den 16 Junii 1729 föreskrifver,
eller tolf tolfter för ett helt, åtta för ett hälft och fyra för ett fjerdedels
hemman; och .

4:o) Att med tillsynen å Master, Spiror och andra till Skepsbyggnad
dugeliga träd må förhållas enligt Wårt f. d. Amiralitets
Collegii kungörelse den 10:de October 1746, och intet hygge deraf
äga rum, innan en sådan anmälan föregått, som bemälde Collegii kungörelse
af den 19 Julii 1779 utsätter.

Sedan WI häröfver inhemta! så wäl Edert, som Wåre till SkogsOrdningens
öfverseende i Nåder förordnade Committerades underdåniga
utlåtanden, hafwe WI hvad anfördt blifvit, i Nådigt öfwerwägande
tagit; Och hvad först angår Jägeri Betjeningens föreslagne tillsyn öfver
Skatte Skogarne så, utom det sådant icke kan förenas med den säkerhet,
Skatte Allmogen bör äga om sin fria dispositionsrätt af skogen,
hafva WI icke heller af hvad Landshöfdingen andragit om den serskildta
hushållning, som Wermeland i anseende till dess Bruksrörelse,
Mast-skogar och Timmer-handel skall fordra, insett nödwändigheten af
en sådan tillsyn i denna provins, mer än annorstädes i Riket, enär misshushållning
med Skogar och andra förbrytelser i denna wäg, ändå alltid
äro lika controll och åtal af wederbörande Kronobetjente underkastade;
Men emedan Wår Befallningshafvande, i underdånighet anmält,
det i Wermeland skogar skola finnas, hvilka, ehuru belägne på Skatteägor,
alt ifrån 1600-talet skola warit Oss och Kronan förbehålla; ty
vele Wi härmed anbefalla Eder, Wårt Kammar Collegium, förständiga
Wår Befallningshafvande i Länet, att han så wäl till Eder, Wårt
Kammar-Collegium, bör afgifva en omständlig uplysning om förhållandet
och beskaffenheten af desse skogar, på det I sedermera, efter befinnande
omständigheter, må vara i tillfälle Eder deröfver utlåta, som ock,
Jordundersökningen. 9

130

på sätt Skogs Ordningen föreskrifter, bevaka Wår och Kronans rätt
till de Oss och Kronan tillhörige Skogar.

Med ett lika afseende å skattemäns fria dispositions rätt öfver sina
Skogar, hafwe WI funnit betänkligt, att i den öfverklagade Svedjelättigheten,
hvars missbrukande i Skogsordningen är förebygd, någon
ytterligare inskränkning bevilja.

Den i tredje puncten af Landshöfdingen föreslagne inskränkning
i Sågtimmershygget innom vissa tolf ter efter hemmantalet, finne WI
äfven vara lika så stridande emot det Skatte Allmogen förundte fria
bruk af Skogen, som olämpeligt för Orten i anseende till Hemmanens
olika skogs-tillgång; Äfvensom beträffande tillsynen vid Masters och
Spirors huggande, Skogs Ordningens föreskrift hör iakttagas.

Hvad WI således i Håder godtfunnit förordna varder Eder härmed
till nådigt svar tillkännagifvet, hvarom I, Wårt Kammar-Collegium,
äeen Wår Befallningshafvande i Wermeland förständiga. Wi befalla
Eder Gud Alsmägtig synnerligen Nådeligen. Helsingborg den lista
Augusti 1805.

GUSTAF ADOLPH.

M. Rosenblad.

Till Kammar och Bergs-Collegierne angide någre af Lhdin i Wermeland
gjorde hemställanden.

Bil. 9.

Till Kgens Befhide i Carlstad med afskrift af ett Kongl. Bref.

Till egen och \vedb:s underd. efterrättelse sänder Kong]. Kammar
Colleg. Tit. härhos til hända en afskrift af Kongl. Majits Nådiga Bref
till Kongl. Kammar och Bergs Collegierne af d. lista sist]. Augusti,
ride flere af Kgens Befhide i Wermeland uti skrifvelse af d. 26 augusti
1794 gjorde underdånige hemställanden till Skogs Hushållningens förbättrande
i Länet; och åligger Tit. i följe af hwad uti högstberörde
Bref bland annat är förordnadt, att ej allenast skyndsammeligen til
Kong]. Kammar Collegium inkomma med en omständelig uplysning om
förhållandet och beskaffenheten af de skogar, som efter Kgens Befhides
förmälan, ehuru belägne på skatte ägor, likväl alt ifrån 1600-talet
skola varit Kong!. Majit och Kronan förbehållna; utan ock, på sätt

131

• den förnyade nådige skogsordningen föreskrifwer, bewaka Kgl. Maj:ts
noll Kronans höga ridt till de skogar, som. Kgl. Md och Kronan 8ro
tillhörige. Wi ete.

C. af Uggla.

Lagerh. Leijonm. Brant. Trunstr. Julin. Kärnan.

Stockholm den 213 oktober 1805. /Backm. Karstr.

Bil. JO.

Ödmjukt Memorial!

Af förekomne anledningar har Jag warit föranlåten widtaga sådan
åtgjord, som närlagde afskrift af sig wisar.

Till werkstälhghet af liwad 15 § i 1805 års Kong!. Skogs-Ordning
föreskrifwer, får Jag anhålla om Herr Baron Präsidenten och Cominendeurens
samt Höglofl. Kongl. Kammar Collegii föreskrift, huru och pa
liwad sätt .lag dermed bör gjöra början, och om icke lämpeligast wore,
att Kronofogden i Orten med en Landtmätare blefwe tillförordnad, att
undersöka de gamla Hemmans anspråk till Finskogarne, med skälen af
gamla Dombref, eller äldre Båhlstada skäl och gillade Råer, som utwiste
en erkjänd och stadgad ägande rätt, hwarefter och om inga andra än
liafde Råer som emot Lag i öppen skog och mark ej gälla, ej äro till
finnandes, fråga om Markens refning, gradering och skifte emellan
skatteman och Kronan som Öde skoga nies innehafware, kunde upkomma;
Men om denna utwäg godkjännes, anhåller Jag af många skäl, att
desse Tjenstemän efter Rese Reglemente måte få beräkna skjuts och dag
tractamente. Det finnes Hemman som tillkräcktat sig aldeles otroliga
skogsrymder, dem man upgifwit ända till 60 å 70,000 Tunland, som
dock grundas endast på gissningar. Carlstads Lands Cancellie den 18
Januarii 18113.

Olof af Wibeli.

Till Kongl. Kammar Collegium.

/ O. B. Klenum.

132

Bil. 11.

Till Häradshöfdingarne Herr Lagman Sandelin och Ferner.

Likasom man will weta, att fordom åboerne på de så kallade Finneskogarne
blifwit af Regeringen inkallade från Finnland, och ditsatte,
hwilltet icke kunnat ske, om ej desse Skogar då warit ansedde Kronan
tillhörige, lika så inhemta» af 15 § i 1805 års Skogs Ordning, att
Kronan ännu har anspråk på Wermelands stora Öde Skogar der Finnar
utbredd sig och gjordt odlingar samt uppbygdt Bohlstäder. Af flera
förekomne Lagsökningar, har jag inhemtat, att Hemmans ägare som
gräntsa till dessa skogar, utöfver dem willja sträcka en obegräntsad
ägande rätt, och i följd deraf efter upsägning anställa Rättegång emot
Finnarne, för att tillwälla och underkasta sig deras röjsel och odlings
rätt; och som Kronans rätt så medelst trades för nära, till bewakande
hwaraf och att skydda dessa odlare, jag anser Mig pligtig; så får Jag
å Embete» wägnar förbehålla Mig, att wid alla så beskaffade frågor,
enär de förekomma, ingen åtgärd må widtagas af Härads-Rätten, innan
Jag derom blifwit underrättad och kunnat förordna Krono-Befallningsmannen
eller Landsfiscalen till Kronans Rätts bewakning. Carlstads
Lands-Cancellie den 18 Januarii 1813.

Olof af Wibéli.

G. B. Kleman.

Bil. 12.

Stormägtigste Aller Nådigste Konung!

Hos Kammar Collegium har förre Landshöfdingen i Wermeland,
Commendeuren af Eders Kongl. Maj:ts Nordstjerna Orden Olof af
Wibeli anmält, det han till vederbörande Domhafvande aflåtit en sådan
skrifvelse: att som — — —

Jämte denna anmälan, har Landshöfdingen begärt föreskrift, huru,
till värkställighet af hvad 15 § i 1805 års Kongl. Skogs-Ordning bjuder,

133

angående! de större skogar och Odemarker, livilkn utom Bygdelagen
Eders Kongl. Maj:t och Kronan tillhöra, början dermed bör gjöras:
hemställandes, — —

Collegium liar för sin del funnit, det Landshöfdingen haft mycket
fog till det genom skrifvelse till Domhafvanderne i de Domsagor, der
de så kallade Finnskogarne äro belägne, gjorde förbehåll, att, för att
få tillfälle att låta bevaka Kronans rätt, erhålla del af de vid Domstola
rno förekommande Rättegångar, som de till nämnde Skogar angränsande
liemmansägarne anställa, i afsigt att slå under sig de på samma
skogar boende Finnars Odlingar- och Röjselrättigheter. Och som, innan
utrönt är, huruvida hvad berörde hemman nu af sagde skogar-innehafva
och häfda, stödjer sig på en Laglig åtkomst eller för sig har Domfästade
och Laggilda Råer efter en i Laga ordning skjedd afvittring,
icke med visshet kännas kan, hvilka af samma hemman äro att anse
såsom oafvittrade från Kronans Mark och derföre böra undergå eu
sådan afvittring, som i 15 § af 1805 års Kongl. Skogsordning är
anbefald, eller hvad af meranämnde Skogar ännu är att betrakta som
oafvittrad Kronoskog, hvilken i sådan egenskap bör afmätas, beskrifvas
och på Charta läggas samt, sedan de oafvittrade hemman fått sin tillständiga
andel, för det öfriga kan till Krono Nybyggen eller på annat
sätt för Kronans Räkning disponeras; så anser ock Collegium den af
Landshöfdingen i förberörde måtto föreslagne undersökning blifva nödig
och nyttig, och tror Collegium sig derföre böra den samma i underdånighet
tillstyrka, så att Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande må
äga, att förordna Krono-Fogden, eller häldre Lands-Fiscalen såsom förmodligen
ägande dertill bättre tid, samt en skickelig Landtmätare, med
rättighet ej allenast att framfordra och granska de så kallade Dombref
och handlingar, hvarpå de gamla till Finnskogarne gränsande hemman
vilja stödja sina anspråk eller intagor och häfder å dessa Skogar, utan
ock att undersöka beskaffenheten af de Råskillnader, de dertill kunna
uppgifva; Och lära dessa undersökningar, så fort de hinna för sig gå,
böra genom skriftlig berättelse deröfver aflämnas till Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som efter behörig granskning deraf, förordnar hvad
vidare bör tillgöras. Skulle dervid tvist uppstå, angående de gamla
hemmanens områden af Skogsmarken och behörigheten af deras Råskillnader
emot Krono-Skogen, bör Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
tillse, att den i Laga ordning varder afgjord, samt förordna någon pålitelig
person, som deruti förer Eders Kongl. Maj:ts och Kronans talan och
bevakar dess höga rätt.

Att, i fall Eders Kongl. Maj:t till de föreslagne undersökningar i
Nåder bifaller, Undersökningsmännen måge derunder få njuta Skjutsoch
Dagtractamente efter Rese. Reglementet, torde Eders Kongl. Maj:t

134

äfven i Nåder finna billigt, hälst samma förrättningar ofelbart- blifva
mödosamma och medtaga mycken tid.

I anledning af detta mål får ock Collegium underdånigst föredraga
en annan omständighet, som synes fordra Eders Kongl. Maj:ts närmare
Nådiga förordnande.

Den ofvan åberopade 15 § i 1805 års Kongl. Förordning om
Skogarne i Rikets innehåller, att då till en större Ivrono-Skog och
Ödemark stöta hemman och Byar, som icke hafva afvittrad Mark,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör draga försorg, att så
mycket utrymme af skog må dem tillagd varda, som enligt Författningarne
till fullsatte hemman nödigt pröfvas, hvilket sedan med Laga
rör af skiljes från öfriga Marken, som Kronan tillhör. Men som, Collegio
veterligen, för Wermeland icke gifves något annat stadgande, hvarefter
pröfvas kan, huru stort Skogsutrymme för ett fullsatt hemman
kan vara nödigt, än hvad en år 1689 uppgifven men aldrig vederbörligen
faststäld Skattläggnings Method för denna Province innehåller,
nemligen att till ett helt hemman, när det har utsäde 12 till 16 Tunnor
skildt efter jordmånens beskaffenhet, Ang till 70 eller 80 Sommarlass
och kan föda 40 ä 45 klafbundna Nöt, utom Ungboskap och 6 hästar
samt har fiske till husbehof efter nödtorften, fordras Skog till Husbyggning,
Gärdesfång och Vedbrand så mycket som Äboen kan årligen
betarfva att hålla hemmanet vid magt efter Lag och Husesyns Ordningen;
så och emedan detta stadgande i hvad angår behofvet af Skog,
är för mycket obestämdt och otillräckeligt att vid en skjeende afvittring
kunna tjena till grund för hemman af skiljaktig och fierfalldig
beskaffenhet, ibland hvilka en del möjeligen kunna till sitt bestånd
hufvudsakeligen och förnämligast bero af Skogen; ty synes nödigt att
Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Länet inkommer med underdånigt
Förslag till en Författning, som närmare utstakar de grunder,
hvilka, då de ännu från Krono Skogarne i Wermeland oafvittrade
hemman skola derifrån afvittras, kunna lända till efterrättelse vid
bestämmande af det för dem nödiga Skogsutrymme; Och torde Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande då böra yttra sig, huruvida och i
hvad måtto till berörde hemman kan blifva lämpeligt hvad Eders
Kongl. Maj:t nyligen förordnat angående Området till ett visst tunnelandstal
för hemmanen inom Hellefors Districtet, som till en del ligger
inom Wermelands gräns, eller ock hvad i samma ämne för detta är
stadgadt för andra orter, såsom till Westerbotten och Jemtland genom
Afvittrings Instructionerne af den 23 Maji och 12 December 1780, i
hvilka fall likväl nödigt blir, att ej allenast de oafvittrade Skogarne,
utan äfven hemmanens Inägor affattas och beskrifvas till sitt areale
innehåll och sin beskaffenhet.

135

Sedan afskildt blifvit, hvad af i fråga varande Skogar för Kronans
räkning kan vara öfrigt lärer hvad deraf kan till odling vara Renligt,
böra (ill Krono Nybyggen användas, på sätt och i don ordning den
oinförmälde 15 $ i Skogsordningon föreskrifver.

Kammar Collegium framhärdar med djupaste vördnad
Stormägtigste Aller Nådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdån. Tropliktigste
Tienare och undersåtare

O. V. Lägerhalm.

C. U. Legonmarck. J. af Strubing. E. Rolén. Branting.

Sv. Julin. O. Hambraeus.

M. Eurén. '' C. Törnqvist.

Stockholm den 9 November
1815.

Till Kongl. Maj:t underst, ang:de ett föreslaget sätt, att utröna
hvad Kronan kan hafva öfrigt af de stora Skogarne i Wermeland.

Bil. 13.

Carl etc.

W år Ynnest etc. Hos Oss hafven I, uti skrifvelse af den 9:de
November sistlidet år, i underdånighet anmält f. d. Landshöfdingen uti
Wermeland, Commendeuren af Wår Nordstjerne Orden, af Wibeli, hos
Eder gjorde anmälan, åt, — — — —. Och hafven I för Eder del
anfört, det I funnit Landshöfdingen hafva haft mycket fog till dess
hos Vederbörande Domare gjorde förbehåll, åt, — — — —.

Vidare hafven I i underdånighet hemställt om icke, då enligt ofvan
åberopade 15:de § i 1805 års Skogsordning, — — — —.

Häruppå länder Eder till svar samt vederbörandes förständigande
och efterrättelse, det WI, till hvad I sålunda i underdånighet föreslagit
och hemställt, lämnat Wårt Nådiga bifall, dock med den förändring, åt
Wår Befallningshafvande äger till de föreslagne undersök n in ga rnes
hållande, jämte en skicklig Landtmätare, förordna den person, som
därtill af honom kan finnas mäst tjenlig, och af andra gjöromål därifrån
icke är hindrad, och hvilka undersökningsmän inäga åtnjuta skjuts- och
dagtractamente efter Resereglemente äfvensom Wår Befallningshafvande

136

äger åt inkomma med underdånigt Förslag till eu författning som efter
ortens beskaffenhet utstakar de grunder, livilka, vid de tillfällen då de
ännu från Kronoskogarne i Wermeland oafvittrade hemman, komma åt
därifrån afvittras, kunna tjena til efterrättelse vid bestämmandet af det
för dem nödige skogsutrymme, till hvilken ända ej allenast de oafvittrade
Skogarne, utan äfven Hemmanets Inägor böra affattas och till
deras areala innehåll och beskaffenhet beskrifvas. WI befalle Eder Gud
Alsmägtig Nådeligen. Stockholms Slott den 18:de Januarii 1814.

CARL.

/ J. A. Börtzell.

Till Kammar Collegium rör:de de från Kronoskogarne i Wermeland oafwittrade
hemman.

Bil. 14.

1814 den 15 Februarii.

Till Kgs Befhde i Wermeland rör: de de från
Kronoskogarne derstädes afwittrade hemman.

Tit,

Kongl. Kammar Collegium tilsänder Tit. härhos Een bestyrkt Afskrift
af Kongl. Maj:ts Nådiga Bref til Kgl. Collegium den 18 sistl.
Januarii ang:de undersökning til utrönande. Indika hemmansskogar kunna
wara från Kronoskogarne i Wermeland lagligen afwittrade eller icke,
såsom ock, rörande anwändandet af hwad utaf samma Kronoskogar kan
för Kronans räkning wara öfrigt, samt om upgifwande af underd. förslag
til en författning, som kan tjäna til efterrättelse vid bestämmandet af
det för de oafwittrade hemman nödige skogsutrymme; lärandes Tit. icke
underlåta, att med all omsorg och möjelig skyndsamhet iakttaga och
werkställa hwad uti högstberörde Bref är förordnadt och anbefaldt.
Kongl. Colkm befaller etc.

Leyonmarck. af Strilbimj.

Tranström. Julin. Hambraeus.

Eurén.

Törnqvist.

137

Bil. 15. '')

Ödmjukt, Memorial!

I anledning af Herr Barons Presidentens, Commendeurens ocli Riddarens
samt Höglofl. Kong], Kammar Collega Resolution den 16 april detta år, får
jag, jemte återstållande af Handlingarne och sedan Herr Förste Landtmätaren
L. G. Örn inkommit med bilagda förklaring, ödmjukeligen aflemna följande
Utlåtande öfwer Bruks Patronen J. G. Geijers ansökan att blifwa befriad från
Fyratio Riksdalers Böter för dels försummelse, att upwisa behörige Chartor och
Handlingar öfwer Uddeholmska Bolagets hemman wid den sammankomst, som i
Junii månad förlidet år uti Hemmanet Norra Skoga och Elfwedahls Hårad war
hållen, i ändamål att undersöka Skogarne i samme Härad.

Hela förhållandet af förewarande sak täckes Herr Baron, Presidenten,
Commendeuren och Riddaren samt Höglofl. Kongl. Kammar Collegium benägit
inhämta så wäl af bilagde kungörelser den 12 April och 22 Augustii 1815, som
ock af Herr Förste Landtmätaren Örns förklaring och Bruks Patronen Geijers
ytterligare ingifne Skrifter. Och då härutaf onekeligen synes det Bruks Patron
Geijer igenom sin ohörsamhet lagt hinder i wägen för ärendets behöriga fortgång,
och derjemte äfwen åstadkommit en kostnad för Kongl. Maj:t och Kronan
genom Twenne Herr Förste Landtmätaren Örns onödige resor från Christinehamn
till Elfwedahls Härads aflägsna socknar och Hemman, så lära wäl icke de honom
ålagde och affordrade Böter kunna anses olämplige.

Carlstad å Lands Contoiret den 25:te Julii 1816.

Johan af ^Vingård.

/ E. F. Norrman.

1816. Den 28 Augusti föredr. i Kongl. Kam. ColL: Och som den hos
klaganden anstälde utmätning blifwit företagen, utan att han förut blifwit hörd,
och K. Bf:de pröfwat de skäl som förment böra leda till befrielse från det föreskrifna
witet; då fann Kgl. Collegium lämpligt, med ogillande af berörda åtgärd,
detta mål till K. Bf:de förwisa, som äger att sig i behörig ordning utlåta, huruwida
klaganden kan hafwa till ber.:de wite sig förfallen gjort; därom utslag utfärdas
och Bref till K. Bf:de afgår.

Bil. 16.

Landshöfdinge Embetets uti Wärmelands Län Utslag, i anledning af det
Beslut Kongl. Maijts och Rikets Höglofl. Kammar Collegium uti Utslag af den
28:de Augusti 1816, fattat och meddelt det ägde, i anledning af de beswär
Bruks Patron Jacob G. Geijer uti Högbemälte Kongl. Collegium anfördt deröfwer
att sedan Konungens Befallningshafwande uti Länet genom kungörelse af
den 12:te Aprill 1815 kallat samtlige Hemmansägare inom Elfwedahls Härad,
att wid 6 Rd. 32 Sk. wite wara Commissions Landtmätaren Örn wid de af Kongl.
Maijt i Nåder anbefalte undersökningar om krono Skogarne i Häradet till mötes
på de af honom derefter utsättande dagar, för att genom behörige Chartor och
Handlingar styrka sine häfder och Råskillnader emot nämde Skogar; och ehuru l

l) Bil. 15—19 lika lydande med de i advokatfiskalskontoret i kammarkollegium
förvarade orginalhandlingarne.

138

han på den af Örn i Juni Månad sistberörde År utsatte dag genom Ombud låtit
inlemna en Charta öfwer wisse sine Hemman, med anmälan, att Chartan öfwer
flere andre hans Hemman måst, i en Jordatwist, ingifwas till Lagmans Rätten
i förut gångne Maij Månad, derifrån den då icke wore åter fången, Konungens
Befallningshafwande likwäl har genom krono Betjeningen i Orten hos Geijer
såsom frånwarande för 6 st. Hemman låtit uttaga Wites Böter efter 6 Rdr. 32
Skr för hwarje, med tillsammans Fyratio Riksdaler Banco uti hwilken åtgärd
ändring är sökt med anhållan om befrielse från de utsökte Böternes erläggande,
hwaröfwer Commissions Landtmätaren Örn sig förklarat och Konungens Befallningshafwande
med utlåtande till Höglofl. Kongl. Collegium inkommit; Konungens
Befallningshafwande emedan den hos klaganden anstälde utmätning blifwit företagen,
utan att han förut blifwit hörd och de skjäl han förment böra leda till
befrielse från det föreskrifne witet, äro pröfwade, att sig i behörig ordning
utlåta, huruwida klaganden kan hafwa till berörda wite sig förfallen gjordt;
Gifwet Carlstad af Lands Contoiret den 28:de Augusti 1817.

Sedan, på sätt här ofwanföre omberördt är, klaganden Bruks Patron J. Cf.
Geijer uti Höglofl. Kongl. Kammar Collegium sig beswärat öfwer de honom
utmätningswis affordrade Fyratio Riksdaler Banco Wites Böter, har bemälte Bruks
Patron på enahanda sätt under den 12:te Augusti förledet år uti då först till
Konungens Befallningshafwande ställd och ingifwen ansökan, hwaröfver Herr
Förste Landtmätaren Lars Gustaf Örn och Krono Länsman Johan Olof Pallin
affordrade förklaringar afgifwit, gjordt anmälan om befrielse från ifrågawarande
föreskrefne wite, uti utmätningen hwaraf, inhibitorial Resolution genast Beswäranden
blifwit meddelad; och är det altså i anledning af klagandens då gjorde
anförande samt hwad deröfwer förklarat blifwit, och sedan de Handlingar hwarpå
Höglofl. Kongl. Kammar Collegium grundat sitt beslut, att återförwisa målet till
afgörande härstädes, uti Högbemälte Kongl. Collegium qwarstadnat, som denne
Sökandens angelägenhet kan, till granskning företagas, pröfwas och afgöras.

Landshöfdinge Embetet som till afgörande altså företagit detta mål, har
af hwad Beswärandens ansökan ytterst widlyftigt uptager, inhämtat följande andraganden
neml.

l:mo. Att sedan i stöd af dels Konungens Befallningshafwandes kungörelser,
dels Ingeniur Örns anmaningar till företeende af Handlingar som
röra beskaffenheten af de skogar, som till Hemmanen innom Elfwedahls Härad
ligga och huruwida desse från så kallade: Finn eller Krono Skogar wore

afwittrade samt med behörige Rågångar försedde, Bruks Patron Geijer af sjukdoms
förfall hindrad att sjelf närwara, låtit aflemna de Documenter, som af sådan
beskaffenhet funnos i dess ego, har ej dess mindre han utan flere af Bolagets
Aboer genom Krono Länsmannen i Orten blifwit anmanade åt utbetala åtskillige
Bötes Summor för förment underlåtande åt aflemna upgifter i detta ämne, utan
Böterne hos dem jämväl genom seqwester utmätte blifwit, det oagtadt Beswäranden
hwarken fått del af den wederbörlige Resolution hwarigenom Böter ålades
honom och öfrige, såsom förment försumlige, eller desse blifwit förwunne åt i
detta hänseende hafwa underlåtit wederbörligt fullgörande af hwilka anledningar
wägrau emot Böternas utbetalande äfwenwäl blifwit gord af så wäl Beswäranden,
som Aboerne, hwilka inga Handlingar om Hemmanens Skogar egt eller kunnat
äga ej eller skäligen kunnat anses skyldige höta för en förment försummelse i
ett åliggande, hwilket endast kan och kunnat gälla ägaren, ingalunda dem, hwilka
ej genom kungörelsen warit kallade; och att då Beswäranden hos Krono Läns mannen
sökt utwärka ett upskof i utmätningens fullbordande, så mycket mera afseende
wärdt, som någon del af denna sak redan då skall warit dragen under

1 39

Höglofl. Ivongl. Kammar Collegie pröfning, han möts af det, enda svar från
Krono Läns mannen att han oj kan hjelpa!, widare och i sammanhang härmed
anförer Beswäranden att

2:do. han såsom Disponent för Uddeholms Bolag genom pantning dels
hos honom och dels hos underhafwande Hemmans Aboer, blifwit aflordrad åt
erlägga Böter för försummat företeende af Handlingar rörande Hemmanen
Qvarnäs, Forshult, Lakeno, Sörby, Laknetorp, AVästra Hedetorp samt Kallbeeken,
liwilka Hemmans, i ett exemplar, under Bohlbyn Lakenäs, sammanfattade
Charta, hwilken är det enda Beswäranden wetcrliga Autentica document
om dess skog, han enligt medsändt bowis, hos Undersöknings Committén skall
anmält då wara hos Wermelands Lagmans Rätt, i stöd af samma Rätts beslut,
inlemnad, och hwilket inlemnande till Lagmans Rätten warit så mycket mera
oundgängligt, som det vid talans förlust blifwit anbefalt; af hwilket skjäl, och
då klarligen synes att Chartan, som är det enda Beswäranden weterliga Document
rörande bemälte Hemmans Skogar, ej kunde frånhållas Lagmans Rätten,
kunde densamma, liwaraf blott Ett exemplar finnes, på samma gång ej företes
wid Undersöknings Committén utan anmältes förhållandet derwid, hwaroin Beswäranden
förmodar Committens Protokoll wäl böra wittna och hwilket Beswäranden
dessutom skall kunna genom Lagmans Rättens Protocoll och närwarande Personer,
fulleligen intyga, och stödjes härpå den af Beswäranden yrkade befrielse ifrån
de honom, Hemmans Åboerne äfwensom Östra Hedetorps sjelfägande Bönder
affordrade Böter och sådant desto häldre, emedan enligt undersökningens ändamål,
som uti kungörelsen uptagits äfwensom emedan de infordrade Handlingarne
skulle röra Hemmanens ägor, ingalunda kan förewitas Beswäranden någon uraktlåtenhet
i Handlingars företeende, som de enda Documenter han, utom den wid
Lagmans Rätten då varande Chartan, äger, bestå i Fastor, hwilka hvarken woro
eller kunde, i Beswärandens tanka, blifwa ämnen för Committens undersökning
och dessutom ej eller wore de, enligt kungörelsen äskade Handlingar; Hwadan
Beswäranden såsom oförwunnen till försummelse i detta mål, ansåg sig icke böra
ohördan och utan att tillkännagifwande af lagliga skjäl och deras stöd, utsättas
för ett sådant krono Läns mannens förfarande hwilket redan ägt rum. Ytterligare
andrager Beswäranden att

3:o. för Uddeholm, Risbergs, Östra Råda, Ufwedshagen och Asplunds
Hemman och Hemmansdehlar, blifwit hos honom och underhafwande utpanta!
Böter för äfwen försummelse att framlemna Handlingar hörande till Undersökningen
och anföres häremot att bland Handlingar, som röra dess Hemman,
Beswäranden icke wet någon hufwudsakligare än en öfwer desamma warande
Charta af 1600 talet, hwilken äfwen wid det sammanträde då witet för underlåtit
framlemnande war först stadgat blifwit företedd, det så wäl Committens
Protocoll som närwarande skola kunna witsorda och hwilket Beswäranden dessutom
jämwäl skall kunna bewisa i följd liwaraf och då detta Document, som
liufwudsakligen rörer alla dessa Hemman warit framlemnat och öfrige Handlingar
såsom Fastor, köp med m. s. rörande desse och andre Hemman, ej woro efter
hwad Beswäranden förmodade, ämne för Committéns granskning, hwilken angick
Hemmanens ägor och icke ägarens rätt till Hemmanen, som aldrig annorlunda
än wid Domstohl och på lagligt sätt kan efter förekommande fall, komma under
granskning och således war utom området för Skogs undersökningens omfattning,
hwilket Beswäranden anser klart synas af Kongl. Brefwet och Wederbörandes
kungörelser, derom, Beswäranden påstår att, såsom oförwunnen och oskyldig till
den försummelse, hwarföre wite stadgats, från detsamma såsom utan skjäl honom

140

och ännu mera underhafwande Aboer affordrat helt och hållet warda befriad.
An widare förmäler Beswäranden att

4:o. för Elfwebäck, Norra Oijenäs samt Nain, lnvilka Hemman Bolaget helt
och hållit äger, inga Chart.or finnas och åt Beswäranden thy förutan ej ägde
andre Handlingar att aflemna än Köpebref och Pastor på Hemmanen och om
desse Handlingar ansåg Beswäranden kunna så mycket mindre blifwa fråga, som
de endast angå ägande Rätten till Hemmanen utan att i någon måtto widröra
Hemmanens ägor och tillhörigheter, hwadan, och då Beswäranden låtit till Undersöknings
förrättningen inlemna skriftlig anmälan härom samt således fullgordt
hwacl han borde ock kunde enär, såsom sjuk och borta wistande att begagna en
fjerran ifrån belägen hälsobrunn, han war hindrad att sjelf wid förrättningen
närwara, Beswäranden, såsom oförwunnen att hafwa begått någon försummelse emot
kungörelsernas lydelse och ej förbunden att inlemna andra document än dem
han ägde, yrkar att, sedan altså blifwit ådagalagdt det ofog hwarmed Böter hos
honom och underhafwande i thy fall äro utpantade, från utlemnandet deraf warda
befriad eller i händelse de pantskrifne sakerne bortsålts, erhålla Handräkning
till deras återfående. An ytterligare andrager Beswäranden att

5:o. Såsom redan anfördt blifwit, han, hwilken wid förrättnings tillfället drack
brunn och således i genom sjukdoms förfall hindrades att derwid närwara, omöijeligen
kunde meddela de muntelige upplysningar hwilka Ingenieur Örn anfördt hafwa uteblifwit
från Uddeholm med flere Bolagets Hemman och hwilka ingalunda någon
annan än Beswäranden såsom representerande ägare kunde affordras och ej underhafwande
Aboer honom owetande, eller af någon annan meddelas, då de kunde röra
Bolagets, Beswäranden till bewakande updragne och förbehållne rätt, utur liwilket
skjäl och då försummelse att lemna muntelige uplysningar näppeligen kan bestämmas
eller tillwitas Beswäranden, som hwarken kunde wid Committén närwara
eller lemna hittils, till sin beskaffenhet aldeles obestämda uplysningar, och Committéns
göromål ej afstadnat för Beswärandens uteblifwande, som wäl icke kan
Beswäranden till last föras för annat, än dess egen och Bolagets räkning, Beswäranden
äfwen påstår att all Bötes yrkan i plikt hänseende så för honom som underhafwande
måtte förfalla, aldra hälst som wäl ingen Lag kan stadga Beswärandens
skyldighet — blott dess rättighet — att bewaka sin egen rätt, om han sådant
genom förfall och med egen risque nödgas underlåta; då Beswäranden fullgjordt
hwad om erforderlige Handlingars inlemnande ålagdt war. Andtligen och till det

Öde sista andrager Beswäranden, huruledes krono Länsman Pallin uti
denna sak sig förhållit, enär han utmätit Böter hos Beswäranden och Bolagets
underhafwande utan att, oagtadt Beswärandens begäran, förete den Resolution
hwarpå hans, i annat fall egenmäktiga och otillåtliga åtgerder stödt sig,
och öfwer hwilken Resolution, såsom tilläfventyrs stödd på orätta grunder hämtade
från Committéns uppgifter, Beswäranden förmenar dess rätt warit och är att
klagan föra sedan honom behörig del deraf blifwit lemnad samt att, i händelse
Committén, som ingen Domsrätt ägde, orätt anmält Beswäranden och andra såsom
försumlige, honom måtte vara bewarad den Lagliga utväg, som tillhör hwarje
oförwunnen och ännu mera hwarje oskyldig, att ej, emot sitt begifwande eller
annat än på kraftwunnit Lagligt förfarande, komma under Executors ytterligaste
åtgärd, den Beswäranden anser wara hardt nära, då böter för obewist uracktlåtenhet
utpantas och pantgodset är nära att bortföras för att å annan Ort utom
Häradet afyttras, hwilket säkerligen olämpliga tillgöringssätt af annans Egendom
Beswäranden till bedömande jämwäl anmäler, samt i följd af alt detta anhåller
att Böterna för förment försumlighet å dess och underhafwandes sida uti att hörsamma
wederbörlige Ordres, må antingen förklaras wara obefogadt affordrade

141

eller också någon åtgärd lemnas Beswäranden och dess modklagande Öppen hvarigenom
wederbörande ma bewisa deras försumlighet oller desse komma i tillfullo
att söka lindring uti hwad af lUgsta Executorn blifwit ålagd t utom företeende af
någon Auctorisation och att intills detta skedt, inhibition uti den skedde
Sequestern och till ämnade försälgningen måtte bewiljas, samt att, i händelse af
redan wärkstäld försäljning, de föryttrade sakerne måtte efter fullt gångbart
wärde blifwa Beswäranderne jemte all åbragt kostnad ersatte af den som detta
förfarande wållat, hwarjemte Beswäranden enskildt anhåller att i detta fall både
bevaras vid den medborgerliga rättighet som till kommer honom att i en obewist
sak ej kunna underkastas annat Un laglig åtgerd samt att befrias från Krono
Länsmannens Beswäranden veterligen blott Arbitraira förfarande, det han underställer
vederbörligt bedömande med yrkan tillika att undfå så snar Resolution
som sakens i anseende till personlig trygghet nära rörande beskaffenhet fordrar;
och till styrka för hwad Beswäranden sålunda till sitt urskuldande anfört har
han bilagdt dess Bokhållares E. E. Tingwall under den 4:de Aprill 1816 uthändigade
så lydande Betyg: »Då Herr Bruks Patron Jacob Gustaf Geijer i
Juni Månad 1815 afreste till Porle Hälsobrunn i Neriket, tillsade han mig att
vid stämman uti Norra Skoga å dess vägnar vara närvarande och anmäla: att
sedan han året förut framlemnat alla hafvande Chartor, han nu ej ägde någon
mera än en Charta öfver Uddeholm, Risberg, Asplund, Ufwedshagen och Östra
Råda, som jag framlemnade och munteligen tillkännagaf att en Charta öfver
Lakene med dess afgärda Hemman var vid Lagmans Rätten äfvensom jag framlemnade
en ifrån Bruks Patron Geijer af ungefär följande lydelse varande

Pro Memoria.

Som jag nödgas besöka en Hälsobrunn i Neriket får jag genom Ombud
framlemna En Jernfelts Charta öfver Uddeholms Säterie, med Ladugården Risberg,
Rå och Rörs Hemmanen, Asplund och Ufwedshagen, samt frälse Hemmanet
Ostra Råda, alla öfrige Chartor framlemnade jag förledit år, så att jag nu ej
äger någon mera Charta i min wård, än den här anförde; äfven får jag tillkännagifva,
att en Charta öfver Hemmanet Lakene med dess afgärda Hemman
Qwarnäs, Eorshult, Sörby, Lakenestorp, Åhleby, Östra Hedetorp, Wästra Hedetorp
och Kallbäcken i en Jordatwist, enligt Lagmans Rättens Dom förledit År,
att vid talans förlust der ingifwas, nu är vid Wällofl. Lagmans Rätten i Carlstad
och kan således icke nu uppvisas förr än den derifrån erhålles. Uddeholm
den Juni 1815.

Jacob G. Geijer.

Att förestående bevis och anmälan är med förhållandet enligt, kan jag på
Ed intyga om så fordras. Uddeholm den 4:de Apr. 1816.

E. E. Tingwall.-»

samt dessutom vid besvären låtit åtfölja en dess till Krono Länsman Pallin
aflåten så lydande skrifvelse:

»Det är hårdt åt blifwa så antastad som jag, för uteblifvande med Chartor,
som aldrig funnits och hvarom anmälan skjedt, då jag vid fordran häraf uti
Kongl. Kammar Collegium anfört Besvär och desamma äro Communicerade
Landshöfdinge Embetet, som Kammar Rätts Rådet Norrman nu i Carlstad i
början af Juni upgaf äfvensom sade att redan Premier Ingenieuren Örn besvarat
min inlaga och dervid icke haft i Hufwudsaken åt motsäga, så hade jag tänkt
icke utfordrandet skulle skje förrän en högre Rätts Utslag fallit. Jag ber och
anhåller således, åt ingen bokföring af Panterne sker förr, än Herr Coinmis -

142

säd en Pallin talar wid mig om saken och om det skedde innan Pantens afgång
i händelse någon anmälan om inhibition af denna Pantning måste göras, antingen
hos Landshöfdinge Embetet eller Kongl. Kammar Collegium.

Uddeholm den 1 Juli 1810.

Jac. G. Geijer.

Jag kan för min del ej hjelpat. Pall in.»

Emot Invad Beswäranden således anfördt, andrager Herr Förste Landtmätaren
Om uti sin afgifne förklaring, att så will af de insände Protocollerne öfwer ifrågawarande
skogs undersökning, som de särskilte berättelser förklaranden ingifwit
om hindren för förrättningens fortgång nogsamt blifwit uplyst och som lian hoppades,
Konungens Befallningshafvande wore öfwertygad, det Bruks Patron Geijer
med sitt uteblifwande från de utlyste sammanträden, första gången i September
Månad 1814 och andra gången i Juni Månad 1815, vant liufwudsakelige
ordsaken till upskof i Förrättningens afsilande, men hwad ansvar härpå följdt
hade förklaranden sig icke bekant.

Under åberopande af Wice Krono Fogden Lindmarks skrifvelse under den
21 September 1815 och Krono Fogden Assessor Romans Ordres af den 6 Februari
1816 anförer Krono Länsman J. O. Pallin uti dess aflåtne Förklaring: att sedan
Bruks Patron Geijer med öfrige klagande, efter flere gångers tillsägelse vägrat
betala de Böter, hvartill Herr Förste Landtmätaren Om vid Förklaringen bilagde
förteckning föranleder och förklaranden för Besväranden ej allenast upvisat
samma Förteckning utan äfven Konungens Befallningshafwandes kungörelse af
den 22 Augusti 1815 hvaruti Böter för de ifrån Skogs Undersökningen uteblifwande
stadgas, tillika med åberopade Krono Fogdars Ordres han varit nödsakad
genom Fjerdingsman wärkställa pantning utan åt någon Pant likväl blifwit
försåld; Och som Beswäranden vant obehindrad att i behörig tid klaga om han
dertill fog funnit, anser förklaranden honom äga så mycket mindre skjäl att nu
i ogrundade upgifter utbreda sig öfwer ett olagligt förfarande från förklarandens
sida, som först i Augusti 1816 han utwärkat sig inhibition för Böternas utta
gande och hwarförinnan förklaranden ej var tillständigt att upphöra med Pantningen;
hvarförutom förklaranden vidare anförer huruledes Bruks Patron
Geijer genom egenmägtigt förfarande och förhållande, esomoftast härledt af egen
vinningslystnad, icke sällan uragtlåter sine pligter och skyldigheter och derigenom
Blottställer sine undehafwande för tilltal wid Domstolar och Böter och detta
jemväl af Ordsak att Bruks Patron Geijer i stället för att efterkomma, motsäger
Krono Betjeningens på Ordres och föreskrifter grundade Bud och befallningar
hvarigenom händer att Folket hos hwilka Böterne skola utprässas der i Orten
får vidkännas en hårdare medfart än annorstädes; och skall förklaranden flerfalldige
gånger wid Domstolen så väl munteligen som skrifteligen bevisat att
Bruks Patron Geijer sjelf varit för det masta dertill vållande och hwad nu
ifrågavarande omständighet beträffar, anser förklaranden Uddeholms Bolag böra
äga Chartor, ordentelige Documenter och åtkomst Handlingar på sine af förklaranden
kände widlyftige och stora Skogar, från andra Hemman tagne och
skiljde samt anhåller förklaranden att blifva ersatt för Rättegångskostnaden; och
äro de wid Förklaringen bilagde Handlingar af följande innehåll: »Förteckning
på de Hemman och Lägenheter inom Elfvedahls Härad, hvars ägare uteblifwit
såväl med Handlingar som munteliga uplysningar rörande vidden, området ocli
beskaffenheten af deras skogar, i hvilket afseende de varit kallade genom behörigen
uppläste kungörelser, för andra gången uti Juni Månad detta år.

143

M(intill:	Hemman:	Anmärknintfur:
1	Råda socken: Uddeholms Säteri ............	Disponenten Herr Bruks Patron Geijer uteblifwit men insändt några fast ofull-ständiga handlingar om desse hemmans
1	Risbergs Säteri ...............	owanligt stora skogar och lägenheter, som!
1 / / 3	Qwarnäs frälse ................	skall utgöra större delen af Gustaf Adolfs församling, aldeles uteblifwit.
1/ i 4	Forshult Skatte................	Dito.
i	Thorsby d:o ................ i	närwarande Anders Swensson som anmälte att Hemmanets Handlingar äro ute i
		Bruks Patron Geijers förwar.
i	Wästra Skymnäs ............	Aldeles uteblifwit.
V* Va	L:a Skymnäs ....................	Dito.
Skymnäshagen ................	Dito.
1 3	Uddeheden ........................	Dito.
lU	Höijeberg .......................	Dito.
i	Östra Skymnäs ................	Dito.
i	Lakene ............................	Dito.

V,

v
/ •>

v;

V4

v4

1/

'' 4
1
1

1/

/ 8

V,

i

V,

Sörbjr frälse.......

Lakenetorp dito................

Ahlleby dito ....................

Ostra Hedetorp skatte ....
Wastra Hedetorp dito ....

Kallbäcken dito................

Östra Kåda frälse ............

WästraRåda, denså kallade
Länsmanshöjden, sombegagnas
till Bosjö Bruk.

Ufwedshagen ....................

Asplunden ........................

Eksliärads s:n

N:a Öijenäs........................

Na in ................................

Nainberget ........................

Elfbeck ............................

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

j Rå och Rörs Hemman under Uddeholm.

Herr Bruks Patron Geijer uteblifwit.

| Pinnehemman, uteblifwit.
uteblifwit.

aldeles uteblifwit.

Ny socken

Wiggen .......................

Dahlia/ socken

Pläskremma •................... aldeles uteblifwit.

Tholgrafwen .................... Dito.

Upgården ........................ Dito.

Christineliamn den 18:de Augusti 1815.

G. Om.

144

»Ädel och Högacktad Herr Mantals Commissarie och Krono Länsman

J. O. Pallin.

Att Herr Bruks Patron Jacob Gustaf Geijer på Uddeholm föregifwit det
han anfört beswär emot uttagandet af de å den med Ordres den 25:te sistlidne
Augusti i afskrift bifogade Förteckning upförde Hemman, ådömde hwardera 6
Bdr. 32 Sk. Banco Böter, enligt Konungens Befallningshafwandes till mig aflåtne
skrifwelse af den 22:dre i berörde Månad, för det de underlåtit att wid de af
Herr Commissions Landtmätaren G. Örn innom Elfwedahls Härad hållne Skogsundersökningar,
uppvisa behörige Chartor och Handlingar öfwer sine skogar, kan
aldeles icke lägga hinder i wägen för wärkställigheten af mina ofwan åberopade
Ordres, utan införwäntar jag Summan ofördröjligen, såwida icke bemälte Herr
Bruks Patron kan behörigen styrka, detta sitt föregifwande; det länder till svar
å Edert Memorial af förliden gårdag. Forsnäs den 21 September 1815.

Efter Förordnande:

O. S. Lindmark.»

»Ädel och Högacktad Herr Mantals Commissarie och Krono Länsman
Johan Olof Pallin.

Enär beswär af wederbörande Hemmansägare inom Edert District, hwilka
enligt Konungens Befallningshafwandes till Wice Krono Fogden Lindmark den
22 Augusti förledit År aflåtne Ordres blifwit ålagde 6 -/3 dels Rdr Banco Böter
för det de underlåtit att, wid de af Herr Förste Landtmätaren L. G. Örn hållne
sammanträden angående Skogarne, upwisa deröfwer behörige Chartor och Handlingar,
icke kunna styrka det de i laga tid anfördt beswär emot berörde Konungens
Befallningshafwandes åtgärd; så åligger det Eder wid ansvar och så wida I will
undgå att berörda Medel sjelf gälda, hwilket Eder redan långt före detta bordt
blifwa ålagdt för härwid wisad försummelse, att desamma genast uttaga och mig
inom den 9:de nästkommande Mars tillsända. Forsnäs den Ode Februari 1816.

Jan Roman.»

Utom hwad Parterne sålunda hwar för sig anfört, och utrönt blifwit förekommer
lindare, huruledes Landshöfdinge Embete!, sedan en större del Hemmansägare
och Åboer, som till Skogs undersökningens förste sammanträde blifwit
kallade men uteblifwit, den 12 Aprill 1815 utfärdat kungörelse af innehåll: att,
emedan Herr Commissions Landtmätaren Örn anmält hurusom, oagtadt Råda,
Ekshärads, Ny och Dahlby Församlingar, genom utfärdade och i behörig tid
upläste kungörelser, blifwit kallade att sammanträda och upwisa sine Charte Handlingar
eller Dombref å Skogarne till hwarje Hemman eller Lägenhet, likwäl större
delen jordägare, från de hållne sammankomsterne aldeles uteblifwit och många af
de närvarande föreburit att deras Chartor och Handlingar dels woro aflemnade
till Domstolarne, dels till Landtmätare, som de senare åren haft att syssla med
Skogarnes afmätning, hwarjämte Åboerne å nedannemnde Hemman blifwit upgifne
såsom frånwarande och med Handlingar uteblifne, neml. Dahlby socken: Baggerud,
Båtstad, Fläskremma, Höljes, Hjerpliden, Kjernberget, Kindsjön, Medskogen,
Skinnerud, Skråckerberget, Strandås, Tholgrafwen, Upgården och Uggelheden;
Ny socken: Ambjörbytorp, Degerberget, Mellan Flatåsen, Mjönås, Wiggen, Norra
och Södra Torp; Ekshärads socken: Öfwerberga, Norra och Södra Öijenäs, Byn,
Halla, Nain, Naransberget, Näs, Hamra, Halle, Hohle, Eldfsbyn, Basterud, Basterudstorp,
Norra Skoga, Mellan Skoga, Nore och Elfbäck; Råda socken: Uddeholms
säteri, Risbergs dito, Thorsby, Wästra Skymnäs, Lilla Skymnäs, Skymnäsliagen,
Uddeheden, Höijeberg, Norra och Södra Bogerud, Mjönås, Höije, Nybacka,

145

Östra Skymnäs, Qwarnäs, Forsshult, Lakene, Sörby, Lakonestorp, Ahleby, Östra
ocli Wästra Hedotorp, Kallbiickon, Östra Råda, Ufwedshagen ocli Asplunden; wid
ett sådant förliållande och då nya terminer till ofwanborörda undersökningars
företagande innom Elfwedals Härad framdeles blifwa af Herr Commissions Land!-mätaren L. G. Örn utsatte och kungorde, Landshöfdinge Embetet funnit skäligt
stadga ett wite af Sex Rdr 32 Sk. Banco för den som försummar att på kallelse
sig personligen, eller genom antageligt ombud wid de hlifwande förrättningarne
infinna och meddela de uplysningar, som för ifrågawarando skogs undersökningar,
med hwad mera dertill hörer, af Herr Commisjons Landtmätaren Örn äskas och
till beredande af en säker och fullständig kännedom om Hemmanens i Elfwedahls
Härad behörige afwittring från kronoskogarne lända kan, och som detta föreläggande
ändock icke förmått en del tredskande till fullgörande af deras åliggande,
har Konungens Befallningshafwande, wid bestämmande af tredje sammanträdet
för Skogs Undersökningarne i ofwanberörde Dahlby, Ny, Ekshärads, Råda
samt Sunnemo Socknar, låtit utfärda efterskrifne kungörelse: »I anledning af Herr
Commisjons Landtmätaren L. G. Örns anmälan uti Embetets Memorial under den
18:de i denne Månad, att wid de af honom i Elfwedahls Härad sist hållne förrättningar,
till fullbordande af den undersökning Kongl. Maj:t i Nåder befäl!
angående Skogarne i nämde Härad, många af Ortens innewånare uteblifwit och
således egenwilligt hindrat denne förrättnings fortgång och afslutande. har jag
welat till wederbörandes efterrättelse kungöra, att i följd af Landshöfdinge Embetets
kungörelse den 12:te sistlidne Aprill, 6 Rdr. 32 Sk. Banco Böter komma
att uttagas af hwarje Hemman, hwilkas innehafware uragtlåtit, att wid de senare
hållne sammanträden för Skogsundersökningarne tillstädes komma och ärforderlige
uplysningar meddela; hwarjemte ett wite af 13 R. 16 Sk. Banco härmedelst
stadgas för dem hwilka uti Herr Commisjons Landtmätaren L. G. Örns den IS
dennes utfärdade kungörelse äro kallade till sammanträde och uplysningars samt
Chartors och Handlingars aflemnande för ifrågawarande Hemmans Skogar, men
detta oacktadt försumma att kungörelsen hörsamma.

Carlstad å Lands Contoiret den 22 Augusti 1815.

Johan af Win gård.

C. F. Norrman.»

Om hwilken kungörelses behöriga uppläsning och wärkställighet Krono
Fogden i Orten samma dag blifwit beordrad; och lian för pröfningen af de skjäl
klaganden anfört och förment lända till befrielse ifrån de honom affordrade
Fyratio Riksdahler Banco Böter, Landshöfdinge Embetet tagit alt detta i Wederbörligt
öfwerwägande; Men som de hinder Beswäranden andragit till sin ursäkt
icke blifwit i laga ordning styrkte och å dess Bruks Bokhållare Tingwalls obeediga
intyg af den 4 Aprill 1816 emot innehållet af 7 § IT Cap. RättegångsBalk
afseende ej heller göras kan, Hwarförutan och då klaganden uteblifwit utan
att för sig hafwa Lagligen Befullmäktigadt och endast sålunda, antagligt Ombud
med lemnad öppen rättighet att å dess Hufwudmans Wägnar i ämnet göra och
låta; pröfwar, med jemwäl anledning af Herr Commisjons Landtmätaren Örns i
dess förklaring meddelte Embets yttrande, > det Bruks Patron Geijer med sitt
uteblifwande från de utlyste sammanträden första gången i September Månad
1814 och andra gången i Juni Månad 1815, warit hufwudsakeliga ordsaken till
upskof i Förrättningens afslutande, Landshöfdinge Embetet, som saknar all
anledning åt frånkänna anförde Embetets yttrande dess trowärdighet rättwist det
bör klaganden, hwilken egenwilligt wärkat hinder för ifrågavarande af Kongl.
Maij:t Nådigst anbefalde Skogs undersökning, hwars anställande flere gånger
Jordundersökningen. 10

146

medförde för Kronan betydlige och wid förordnandet om undersöknings förrättningen,
oberäknade kostnader, fast häldre gälda de öfwerklagade Böterne Fyratio
Riksdaler Banco till tweskiftes emellan Konungen och Åklagaren, som icke eller
wisat är att Konungens Befallningshafwandes sist anförde kungörelse, hvilken förordnar
om Böternas utgående blifwit öfwerklagad i tid och å ort som wederbordt
och ändring derutinnan wunnits.

Hwad sluteligen angår klagandens förmenande att Krono Länsman J. O.
Pallin wid utmätningen af de öfwerklagade Böterne sig icke behörigen skall hafwa
förhållit, så will Landshöfdinge Embetet göra Beswäranden underrättad, att i
sammanhang med hwad detta mål tydeligen ådagalägger, bemälte Krono Länsman
likmätigt behörige föreskrifter gått i författning om Böternes indrifwande och åt
wid utöfningen af denna dess Tjänsteplikt sådanne åtgärder af honom icke blifwit
widtagne att klagandens förthy, om oftabemälte Krono Länsmans hafde utlåtelser
kunna skäligt afseende förtjena, uptagas och i Laga ordning beifra.

Den missnögde äger att sine beswär innom, eller sist å Etthundrade Tjugonde
dagen efter häraf erhållen del klockan före Tollf ingifwa uti Kongl. Maijts
och Rikets Höglofl. Kammar Collegium; Börande Sexton skillingar Banco Cancelli
afgift fogas wid beswären, som derest desamma till Communication utställes,
och den klagande ej till Bondeståndet hörer, af honom böra uttagas, hwarwid den
föreskrift, som kan meddelas, bör till efterrättelse tjena.

År och dag som förr skrifwet står.

På Landshöfdinge Embetets Wägnar:

A. Kleman. E. J. Norrman.

Bil. 17.

Ödmjukast Förklaring!

Uti Resolution af den 5:te denna månad, är jag ålagd åt wid 3 1/s Riksdalers
wite afgifwa ytterligare förklaring å de förnyade Beswär, som Bruks Patron
Herr J. G. Geijer i egenskap af disponent öfwer Uddeholmska Bolagets Egendomar,
till Kongl. Maijst. och Rikets Höglofl. Kammar Collegium ingifwit öfwer
Konungens Befallningshafwandes Utslag af den 28:de Augusti nästlidit år, hvarigenom
Bruks Patron Geijer blifwit ålagd 40 Riksdalers böter för försummade
nöjaktiga uplysningars aflämnande wid de af Kongl. Maijst. nådigst anbefallte
undersökningar om Skogarne i Elfvedals Härad; Öeh får till följe deraf (för
tredje gången i samma ämne) i största ödmjukhet afgifwa, hwad mig i denna
sak är bekant.

Sedan Konungens Respektive Befallningshafvande till underd ånigste åtlydnad
af Kongl. Maijts Nådiga skrifvelse till Dess och Rikets Höglofl. Kammar
Collegium af den 18:de Januari 1814, under den 28 derpå följande Junii förordnat
mig, att med biträde af Lieutenanten numera Öfwer Jägmästaren Herr
H. Falk, efter utfärdade Kungörelser i samtliga wederbörandes närvaro förrätta
undersökning om Skogarna i Elfwedals Härad, hade jag till den 14 och följande
dagar i September månad samma år, genom i laga tid upläste Kungörelser,
kalladt Häradets samtelige Hemmansägare, att å de för hvarje Socken bestämde
dagar och ställen, uppvisa sina om Skogarna ägande Handlingar, och meddela
de muntliga upplysningar som med ändamålet för dessa undersökningar erfordrades.
— Herr Bruks Patron Geijer såsom disponent för Uddeholms Bruks Bolag,
innehafvare till en stor del af nedra Tingslagets Hemman men ännu större del

147

åt dess widsträckta Skogar, hade wäl insilndt Chartor å några Bolagets Hemman,
men som för de fleste och mllst widstritckta Hemman och Skogar, saknades all
uplysning hälst något ombud från Uddeholm icke war närvarande, ansåg undertecknad
sig uturståndsatt, att för den gången fullborda undersökningen, hwilken
således till påföljande Sommar blef upskuten och förhållandet till Konungens
Befallningshafvande inberättadt:

Den 19:de och följande dagar i Junii månad år 1815 företog undertecknad
biträdd af Herr Öfwer Jägmästar Falck, att efter i Laglig tid upläste Kungörelser
å de således bestämde dagar och ställen, fortsätta den År 1814 påbörjade
Skogsundersökningen. Herr Bruks Patron Geijer war äfwen nu bortrest men
hadde jämte en sådan promemoria som wid dess beswärs Handlingar är bifogad
updragit ynglingen Tingwall, som samma dag var kallad till Conscribtions mönstring
wid Norra Skoga, att till Förrättningsmännen aflämna den omförmälte 1677
Års Charta af framlidne Bergs Collegii Landtmätaren Petter Jernfeldt, som innefattade
området till Uddeholms och Risbergs Säteriers jämte dess Rå och Rörs,
samt Wästra Råda Hemmans mark; men som denna Charta wid skedd granskning
befanns så opålitelig, att den icke en gång i Geographist afseende kunde medföra
någon rättelse, då likväl derå var antecknadt en tvistig Skogstract pretenderad
af Sundsjöfinnarna, hwilket åter förde förrättningsmännen på den förmodan, att
Kongl. Maijts och Kronan i Tracten af Gustaf Adolphs Församling fordom ägt
några behållna Skogar, så mycket mera sannolikt, som förbemälte församling
utgörande omkring 4 qwadratmil består endast af Skogar och Oskattlagda torp
till wid pass 100 matlag, så när ynglingen (hwilken war främling på orten),
hvarken härom eller Bolagets öfriga Hemman kunde lämna den ringaste uplysning,
war förrättningsmännen åter försatt i nödvändighet, att till framdeles utsättande
Termin upskuta denna undersökning, hvarom ytterligare berättelse till
Konungens Befallningshafvande aflämnades.

Af hwad jag således haft äran anföra, hoppas jag hafwa fulleligen uplyst,
att den af Kongl. Maijst. Nådigst anbefallte Skogsundersökning i Elfwedahls
Härad 2:ne gånger blifwit upskuten för bristande uplysningar från Uddeholmska
Bolaget; Huruvida Herr Bruks Patron Geijers hinder för uteblifvande warit Lagliga,
eller dess senare ombud, såsom utan Instruktion eller minsta lokal-kännedom,
kunnat anses behörigt, öfwerlämnas till Höglofl. Kongl. Kammar Collegie högt
upplysta bepröfwande.

Hvad slutligen Krono Länsman Pallins förhållande wid Böternas Executiva
utmätande widkommer, såsom utgörande egentliga föremålet för Herr Bruks Patron
Geijers klagomål, äger jag ingen kännedom, och kan således icke heller någon
förklaring derom afgifva.

Christinehamn och Björcke den 30:de Maij 1818.

L. G. Om.

148

Bil. 18.

Ödmjukt Memorial!

Landshöfdinge Embetet, som härwid återställer Remiss Handlingarna uppå
Brukspatron J. G. Geijers beswär öfwer honom ådömde 40 Riksdalers Banco
Böter för försummade nöjaktige upplysningars aflämnande wid de af Kongl. Maijst.
Nådigst anbefallde Undersökningar om Skogarne i Älfwedahls Härad, får jemte
öfwerlemnande af Herr Förste Landtmätaren Örns infordrade Förklaring i ämnet
afgifwa följande Utlåtande: att, som af, ej mindre det öfwerklagade Utslaget än
äfwen Herr Förste Landtmätarens nu följagtiga Förklaring, tillräckligen uplyses
att Besvarande, både utan aktning för Konungens Befallningshafwandes gifna
befallningar om upplysningars aflemnande, som kunde befrämja Skogsundersökningarnas
fortgång, och afseende å de witen som blifwit de tredskande förelagda,
ej allenast wållat hinder för förrättningarnes fullbordande, utan äfwen, med ett
noga iagttagande af det enskildta intresset, gifwit påtaglig anledning till de förordsakade
kostnader som Kongl. Maijst. och Kronan måst widkännas igenom de
flera Personers, som med förrättningarne hade att skaffa, oftare resor, utan att
något därigenom få uträtta; Landshöfdinge Embetet ej allenast, på förewarande
skjäl och omständigheter, anser sig nödsakat yrka, det Beswäranden skyldig
kännes att gälda de ådömde Böterne, utan sådant äfwen därför, att Beswärande
må komma i erfarenhet af den werkan, som ett otidigt motarbetande
i frågor som Samhällsskyldigheters fullgörande skäligen bör medföra, derest
lydnad och en önskad rättelse möjeligen skall kunna winnas. — Och får Landshöfdinge
Embetet härtill lägga, såsom icke olämpeligt för det afsedda ändamålets
winnande, att, ehuru Utslaget sådant förbigår, Beswäranden likväl torde kunna
kännas skyldig att hålla Kongl. Maijst. och Kronan skadeslös för de kostnader
som tillkommit igenom Förrättningsmännens oftare resor än som fordrats, derest
de befallde upplysningarne blifwit wid första undersökningstillfället meddelade.

Carlstad å Landskontoiret den 8:de Junii 1818.

På Landshöfdinge Embetets Wägnar:

E. F. Norrman. E. P. Larsson.

Bil. 19.

Ödmjukt Memorial.

Sedan Herr Baron och Presidenten samt Kongl. Collegium genom utslag
den 28 Augusti 1816 till Konungens Befallningshafwande i Carlstads län förewisat,
att i behörig ordning sig utlåta, huruwida Bruks Patron Jac. G. Geijer, som
hos Kongl. Collegium klagat öfwer serskilte, utmätningswis honom affordrade
böter till sammanlagdt belopp af Fyratio R. Banco, för uteblifwande, wid en af
Kongl. Maj:t i Nåder anbefalld undersökning i afseende på Finnskogarna uti
Elfwedahls Härad, kunde hafwa till berörde böter sig förfallen gjort: så har nu
bemälte Bruks Patron hos Herr Baron och Presidenten samt Kongl. Collegium
anfört beswär emot ett af Landshöfdinge-Embetet i nämnde län den 28 Augusti
1817 gifwit utslag, hwarmedelst klaganden kännes skyldig, att de öfwerklagade
Böterne gälda: Uti hwilket mål Herr Förste Landtmätaren Örn, som förrättat

14 it

undersökningen, afgifwit sin förklaring och Landshöfdingc-Embctet sig utlåtit
liwarefter Kongl. Collogium behagat remitt<;ra handlingarna till Adwokat Piskais
Embetots yttrande. —

Som Bruks Patron Geijer, enligt liwad handlingarne utreda, hwarkon warit
sökt för flere witen än ett antal af sex med tillhopa Fyratio R. B:eo eller Landshöfdinge
Embetet genom öfwerklagade Utslaget någre witen dorutöfwor honom
till gäldande ålagt; och hesagdo witen, enligt Länsmannen Pallins så kallade
Restlängd, hwarefter utmätning skjett, belöpa för Säterierno Uddeholm och Risberg,
samt hemmanen Ostra och Westra Råda, Ufweshagen och Asplunden; så
anser jag ock Bruks Patron Geijers beswärstalan hafwa till desse hemman och de
för dem utförde witen bordt inskränkas; bwadan jag ödmjukeligen hemställer,
att Bruks Patron Geijers beswär i de delar, hwilka derutöfwer widröras och
handla om hemmanen Thorsby, Norra Oijenäs, Elfwebäck och Nain samt Bohlbyhemmanet
Lackne med afgärda hemmanen, Qwarnäs, Forsshult, Sörby, Lacknestorp,
Ahlby, Ostra och Westra Wedetorp och Kallbäcken, måtte från hufwudsaklig
pröfning uteslutas, hälst Bruks Patronen i egenskap af Ägare eller Disponent
utaf alla desse hemman, hwilka å Förteckningen öfwer de uteblifne uptagas, icke
kan utan fullmakt wara behörig, att öfwer de för dem tillkomna witen, då de
samma drabbat åboerne och icke ägaren, någon talan föra.

Hwad sedan angår:

1) Säterierne Uddeholm och Risberg samt hemmanen Ostra Råda, Ufweshagen
och Asplunden; så emedan det befinnes ostridigt, ej mindre att Bruks
Patron Geijer, som warit från orten bortrest, låtit wid det utlysta sammanträdet
inställa Ombud, än ock att detta Ombud warit försedt med en öfwer Egendomen
upprättad gammal Charta, som blifwit aflemnad; samt det icke kunnat Bruks
Patron Geijer tillwitas, att derutöfwer hafwa om besagde Egendom någre andre
och fullständigare Chartor och Handlingar i sin wärjo ägt: ty håller jag före,
att wid detta förhållande, Bruks Patronen ej eller kan betragtas såsom tredskande
i Kungörelsens efterkommande, hälst Ombudet saknade kännedom uti de locala
förhållanden och omständigheter, hwaröfver undersökningsmännen utöfwer Chartan
welat upplysning inhämta, desto mindre bör på Bruks Patronens answar stadna,
som Bruks Patronen synes hafwa ägt skäl, att i så beskaffadt ärende, under
egen frånwaro, nyttja en person, hwilken, efter handlingarnes föranledande, är
Bruks Patronens i och för Egendomen antagne betjent och Bruks Patronen af
Kungörelsen deremot saknat tillräckligt tillfälle att urskilja, i hwilka mer eller
mindre främmande delar något muntligt besked å undersökningsmännens sida
kunde komma att äskas. Jag hemställer derföre ödmjukeligen, om icke, med
ändring af Landshöfdinge Embctets öfwerklagade Utslag i denna del, Bruks
Patron Geijer må förklaras fri från de witen, som för Uddeholm, Risberg,
Ostra Rådan, Ufweshagen och Asplunden, sammanlagdt med 33 R. 16 sk.,
sig belöpa.

2) Hemmanet Westra Råda för den så kallade Länsmanhöjden. — Witet
för detta hemman är wäl å Länsmannens Restlängd infördt ibland dem, som på
Bruks Patron Geijers answar stadna skulle, men då Bruks Patron förbigått samma
hemman uti sin klagan och deremot anfört, att utom de af honom uppräknade
hemman, han uti de öfrige af Herr Förste Landtmätaren Om förtecknade hemman
icke wore delägare; så lärer Herr Baron och Presidenten samt Kongl.
Collegium till någon pröfning, i hwad Westra Rådan angår, icke finna anledning
för handen, ehwad afseende eljest skulle kunna fästas wid den å Restlängden
gjorda anteckning, att witet för Westra Råda vore betaldt.

150

Uti den af Landsliöfdinge Embete! genom öfwerklagade Utslaget widrörde
fråga, huruwida wid böternes indrifning rätteligen blifwit förfarit eller icke, blifwer
något utlåtande hos Herr Baron och Presidenten samt Kongl. Collegium desto
mindre nödigt eller lämpligt, som Beswäranden uttryckligt förklarat sin afsigt
wara, att detta ämne uti sin beswärstalan förbigå och annorledes på behörig ort
utföra. Äfwensom jag, serdeles vid den utgång af målet jag ödmjukeligen tillstyrkt,
icke eller anser något ämne för Herr Barons och Presidentens samt
Kongl. Collegii omedelbara pröfning förekomma uti den genom Landshöfdinge
Embetets utlåtande framställde fråga, om Bruks Patronens bindande till ersättningsanswar
för de af upskofwet med undersökningen inträffade ökade omkostnader.

Stockholm den 26 Februari 1819.

J. G. Boleri.

1820 den 4 December föredrogs i Kongl. Kammar Collegium, som på de
af Adwokatfiskals Embetet häruti anförde skäl och på sätt af Embetet hemställt
blifwit Konungens Befallningshafwandes öfwerklagade utslag upphäfde; hwarom
Utslag och Bref till Konungens Befallningshafwande i Carlstads Län skulle
expedieras.

Bil. 20. *)

Till Kongl. Kammar Collegium!

Af den undersökning Irwilken i underdånig följd af Kongl. Maij:ts
Kådiga befallning under den 18 Januarii 1814 blifwit af Herr förste
Landtmätaren L. G. Örn med biträde af nu mera Herr Öfwerjägmästaren

H. Kalk wärkstäld, för åt utröna beskaffenheten af de till Finneskogarne
i Elfwedahls Härad angräntsande Hemmans anspråk på Jntagor
och häfder åt desse Skogar samt de Kåskillnader som härföre kunde
uppgillra*, har jag inhämtat, att åtskillige hemmansägare sakna alt stöd
för deras påståenden, samt åt de öfriges åberopade Råskildnader äro
af den beskaffenhet, åt deras antaglighet beror på Domarens pröfning.
Af sådan anledning, ämnar jag åt wid näst pågående lagtima Höste
Ting i Elfwedahls Härad, låta i laglig ordning göra gällande Kongl.
Maijrts och Kronans rätt till de obehörigt inkräcktade Skogarne; men
som utförandet häraf, fordrar mera skicklighet, än af Krono Betj eningen
kan wäntas och jag således inser behofwet, åt på sätt Kongl. Maij:t
i nyssnämnde Kådiga Skrifwelse i Kåder tillåtit, utse något serskildt
Ombud; Altså och då ifrågawarande angelägenhet kommer, åt påkalla
mycken möda och tid och jag fruktar, åt innom Orten ej kunna till
detta sysslande öfwertala någon skickelig person, med mindre honom
försäkrades om et arfwode, någorlunda swarande emot den uppoffring
af enskilta omsorger, som kunde blifwa fölgd af berörde åtagande, ser

b Bil. 20—26 enligt från advokatfiskal skontoret i kammarrätten erhållna, vidimerade
avskrifter.

Jag mig föranlåten hos Herr Baron, Presidenten och Commendeuren
samt Höglod. Kongl. Collegium ödmjukeligen anhålla, åt Herr Baron
Presidenten och Commendeuren samt Höglod. Kongl. Collegium täckes
utwärka, det oberäknadt skjuts för 2:ne Hästar och Dagtractamente
efter 1 lid. 1(1 sk. om dagen, wid de tillfällen då resor äro ifråga,
et arfwode af 500 Hd. Banco må beviljas den person, som förenämnde
skicklighet och nit för sitt uppdrag, skulle kunna till bewakande af
Kongl. Maij:ts och Kronans rätt förordnas.

Förutseende, åt genom Domstolarnes Beslut, eu del af de större
Skogarne i Elfwedahls härad komma åt tillfalla Kronan, hwaraf uppkommer
nödwändigheten dels, åt bestämma den Skogsrymd, som bör
tilldelas Skattemannen, dels ock åt reglera nybyggen, har Jag, då för
uppfyllandet häraf, Kongl. Maij:st Kådigst behagat besluta, åt så
väl de oafwittrade Skogarne, söm Hemmannens Jnägor böra afmätas,
i förhand ansett mig ödmjukeligen böra begära, åt genom Herr Barons
Presidentens och Commendeurens höggunstliga försorg, minst Åtta
Commissions Landtmätare måtte utses åt ifrån och med innewarande
års Sommar under Jnspection af Ortens Förste Landtmätare Herr L. G.
Örn emot et skäligt arfwode ombesörja mätning och affattning till
arealt innehåll och beskaffenhet af alla de så kallade Finneskogarne och
därtill gräntsande Hemman i Elfwedahls Härad, hwarföre utan i anseende
till Skogarnes widd och spridda lägen, jag anser mig ej kunna som
sig bör uppgjöra det i Nåder anbefaldte förslag för bestämmande af
hwarje hemmans skogs utrymme och stället där en sådan tilldelning
af skog, lämpeligt bör äga rum.

I fråga om arfwode till Landtmätårne, får jag ödmjukeligen
föreslå, åt detsamma blifwer bestämt i likhet med hwad för afwittringarne
i Dahlarne nyligen lärer wara regleradt; då i sådant fall jag önskar,
åt först få tillita de skickligaste Landtmätare i Länet, hwilka kunde
wilja åtaga sig ifrågawarande arbete, och åt få begära och föreslå de
öfrige, sedan jag wid utsatt sammanträde den 1 näste Maij med länets
Landtmätare infordrat deras yttranden.

Carlstads Lands Cancellie den 26 Martii 1816.

Johan af Wingård.

G. B. Kleman.

152

Bil. 21.

Ödmjukt Memorial!

Uti skrifwelse under den 3 November sistledit år bar Herr Justitiae
Cancelleren och Riddaren behagat infordra underrättelse hwad grund
den hos Kongl. Maijt af Torparen Joseph Hindriksson från Långfloen
Dahlby Sochn detta Län i underdånighet gjorde anmälan kunde äga,
åt innom nämnde Sochn skola finnas flere betydlige Kronoskogar, som
af Skattemännen innehafwas; Och får jag äran med sådan anledning
ödmjukeligen upplysa, åt på Konungens Befallningshafwandes härstädes
gjorde anmälan Kongl. Maijst:t uti Nådig Skrifwelse till dess och
Rikets Kammar Collegium redan under den 18 Januarii 1814 i Nåder
anbefalt, åt undersökningar borde anställas till utrönande, om och hwad
af de i Elfwedahlns Öfre Tingelag befintelige Skogar Kongl. Maijst:t
och Kronan rätteligen tillhörde; I sammanhang hwarmed åtskillige
föreskrifter i fråga om de oafwittrade Skogarnes afmätande, Skogsrymdens
bestämmande för hwarje hemman, med det mera härtill hörande
i Nåder blifwit meddelte. Sedan med underdånig anledning häraf efter
Konungens Befallningshafwandes härstädes den 28 Junii 1814 meddelte
Förordnande, de i Nåder anbefallde undersökningar blifwit af Herr
Förste Landtmätaren L. G. Örn med biträde af Herr Öfwer Jägmästaren
H. A. Falck, år 1815 afslutade, har jag under den 26 Martii 1816
hos Kongl. Kammar-Collegium på sätt i afskrift närlagde Memorial
wisar gjort hemställning om wissa för ändamålets befordrande nödiga
åtgjerder, å hwilken Skrifwelse Jag ännu ej fått emottaga något swar,
hwarpå widare wärkställighet af hwad Kongl. Maijst:t under den 18
Januarii 1814 i Nåder förordnadt, likwäl beror.

Carlstads Lands-Cancellie den 20 Januarii 1819.

På Landshöfd. Embetets wägnar

G. B. Kleman. E. F. Forman.

Bil. 22.

Ädle och Högagtade Herr Adwocat Fiscal!

Då Jag, af förekommen anledning från Konungens BefallningsHafwande
i Wermeland, infordrat uplysning om förhållandet med åtskilhge
betydlige Skogs Trakter i Elfwedahlen, som innehafwes af Skatte
Hemman, har Konungens Befallnings-Hafwande, uti Skrifwelse af den
20. sistlre Januarii, förmält, att, sedan Kongl. Maj:t, genom Nådigt
Bref, den 18 Januarii 1814, till Dess och Rikets Kammar Collegium,

153

i Nåder befallt, att undersökning borde anställas, om och lrwad af
desse Skogar rätteligen tillhörde Kongl. Maj:t och Kronan, och derjemte
meddelt åtskillige föreskrifter, om Skogarnes afmätande och Skogsrymdens
bestämmande för hvarje Hemman, så hade Kong]. Maj:ts Befallnings-Hafwande,
sedan undersökningar af Landtmätare och Jägmästare
i Orten föregått, den 26 Mars 1816 aflåtit till Kongl. Kammar
Collegium ett sådant Bref, som härhos, i afskrift bifogas, utan
att något Swar derå skall sedermera följt, hvarigenom wärkställigheten
af Kongl. Maj:ts Högstberörde Nådiga Bref afstannat.

Af sådan anledning får Jag begära, det behagade Herr Adwocat
Fiscalen, om förhållandet härmed, och hwad wid Saken blifwit tilgjordt,
samt orsaken till dröjsmålet gjöra sig i Kongl. Collegium underrättad,
samt plysning derom Mig ofördröjeligen meddela. Stockholm den
15 Februarii 1819.

J. G. Turdfjaell.

Gustaf Thomée.

Bil. 23.

Ödmjukaste Memorial!

I följd af Herr Justitise-Can coherens och Riddarens skrifwelse den
15:de i denne månad åligger det Advocat-Fiscals Embetet, att meddela
underrättelse, hwad som blifwit tillgjordt wid och wållat dröjs mål
med ett af Konungens Befallningshafwande i Carlstads Län genom
Skrifwelse den 26 Mars 1816 hos Kongl. Kammar-Collegium anmäldt
mål, angående wisse åtgärder i afseende å fortgången af den uti Kongl.
Maj:ts Nådiga Bref den 18 Januarii 1814 anbefaldte undersökning om
skogarne i Elfwedahls Härad; Uti hvilket ämne, efter hwad Konungens
bemälte Befallningshafwande under den 20 sistledne Januarii hos Herr
Justitiae-Cancelleren inberättat, något swar från Kongl. Collegium icke
skall hafwa följt.

Jag får ödmjukast tillkännagifwa, att Konungens Befallningshafwandes
ofwanberörde Skrifwelse wäl finnes wara till Kongl. Collegium
inkommen den 8 April 1816, hwarefter målet, enligt så wäl då
warande Referentens, Herr Kammar Rådet Hambraei anteckning i sin
Departements Lista och i enskildta föredragnings boken, som ock Expeditions
Listans innehåll, hos Kongl. Collegium förewarit den 9: de i
samma månad, då Kongl. Collegium skulle till underdånig hemställan
hos Kongl. Maj:st hafwa resolwerat; Men sedan före handlingarnes
öfwerlemnande till Protokollsföranden, detta mål af Referenten blifwit
å Expeditions Listan utstrukit, för hwilken orsak det ej heller i det

154

justerade Protocollet influtit; Så liar för den dagen ingen expedition
i målet följt och icke eller sedermera den ytterligare föredragning ägt
rum, som Referenten troligen med anledning af någre vid expeditionens
författande eller justering förekomne nya omständigheter, synes
haft för afsigt; Och har Herr Kammar Rådet Hambraeus, under sin nu
varande ganska swåra sjukdom icke förmått i minnet återkalla detta
mål, än mindre erinra sig anledningarne till det förhållande dermed
som nu förekommer.

Jag har trott mig böra hos Kongl. Collegium ingifwa en copia af
den från Herr Justitie Cancelleren emottagne, härwid återförande,
bestyrkte afskrift utaf Konungens Befallningshafwandes Skrifwelse, i
ändamål, att Kongl. Collegium, sedan Originalet ej står att återfinna,
deruppå må vidtaga den åtgärd Kongl. Collegium vid ny föredragning
kan pröfva nödig och lämpehg. Stockholm och Kongl. KammarCollegii
Advocat Fiscals-Contoir den 19 Februarii 1819.

J. S. Rolén.

Bil. 24.

Till Kgs Befhde i Wermlands Län, ang:de
undersökning om skogarne i Elfvedahls Härad.

Tit.

Till svar å hvad Tit. uti skrifvelse af den 26 Mars 1816 hos
Kongl. Kammar Collegium andragit och hemställt, i afseende på den
af Kongl. Maj:t genom Kådigt Bref af den 18 Januari 1814 anbefallde
undersökning om de från kronoskogarne i Länet oafvittrade Hemmans
råtta områden, har Kongl. Collegium härmed velat gifva vid handen,
att då Kongl. Maj:t uti Högstberörde Kådiga Bref redan stadgat och
föreskrifvit ej mindre huruledes Tit., derest tvist om de gamla Hemmanens
ägor och Råskillnader upstode, borde till densammas laga utförande
å Kronans vägnar förordna någon pålitlig person, än ock Indika
förmåner, som för de med detta ärende sysselsatte Personer skulle äga
rum, bestående uti skjuts och dagtractamente efter Rese Reglementet;
så anser Kongl. Collegium, att hvad Tit. begärt och hemställt om
utverkande af 500 RD:rs arfvode å ett uti förhanden varande tvister
af förenämnde slag erforderligt Krono-Ombud desto mindre kan förtjena
afseende eller till någon åtgärd å Kongl. Collegii sida bör föranleda,
som Lands Fiscalen i Länet bör förmodas äga både skicklighet och
tid, att uti de ifrågaställde mål, Kongl. Maj:ts och Kronans höga rätt
iakttaga och utföra och Tit. således i honom äger en person, som till
det nödige befundne ombudsmanna skåpet i och för Tj ensten kan
beordras.

155

Hvad åter angår La tidt mätares förordnande och bekostande till
Skogarnes och angränsande Hemmans afmätning och affattning, uti
hvilken del Tit. begärt att minst åtta Commissions Landtmätare, med
skälige arfvoden, måtte genom Kongl. Collegii försorg utses, för att
under inseende af Ortens förste Landtmätare ifrågavarande mätning
och affattning ombesörja; Så emedan den af Kongl. Maj:t anbefallde
förberedande åtgärd och undersökning anmälts hafva redan för sig gått,
och de begärde Landtmätares befattning skulle få till föremål, att
afmäta och affatta Skogarne och deras gränsor mot tillstötande Hemman
för att sedermera kunna reglera Nybyggen; men någon anstallt
i denna del icke kan påtänkas och lämpeligen äga rum med de Skogar,
hvilkas område och samfällighet med närbelägne Hemman ännu är under
tvist, som först skall utföras och slitas, hvarförinnan, i ovisshet om
tvisternas utgång, någon kostnad med den tillämnade generella mätning
och affattning ej eller bör Kongl. Maj:t och Kronan påföras; Ty och
då Tit. i denna del icke anmält något behof i afseende på sådane
Skogar, som till äfventyrs må vara från enskildte tvistige anspråk
befriade och för sådan orsak kunna afvittras och till Nybyggen i
föreskrifven ordning uplåtas, samt anledning "är, att desse Skogar
tillika med hvad Kronan genom Domstolarnes Beslut, efter hand och
icke allt på en gång må kunna af de öfrige Skogarne återvinna och
få sig tillerkändt, bör kunna i samma mon af vanligt Landtmätarebiträde
småningom mätas och affattas, i det ändamål som vederbör
och emot den vedergällning Kongl. Maj:t redan i Nåder bifalht; finner
Kongl. Collegium Tits hemställan i denna del både vara för tidig och
äfven i sjelfva beskaffenheten sakna antagelige skäl att kunna bifallas.
Wi befalle etc.

Löfvenskjöld.

Julin. Fägersten. /Norléen. Ohrvall.

/Eurén. /Holmberg.

Stockholm den 27 april 1819.

Bil. 25.

Ödmjukaste Memorial!

Sedan Konungens Befallningshafvandes i Carlstads Län den 26
Mars 1816 till Kongl. Kammar-Collegium aflåtne Skrifwelse, angående
Finnskogarne i Elfwedahls Härad, blifwit förnyad, på sätt jag uti
Memorial till Höglofl. Justitiae-Cancellers Embetet af den 19 Februarii

156

detta år haft äran gifwa tillkänna; Och Kongl. Collegium i anledning
deraf mitt utlåtande i ämnet infordrat; Så har målet den 27 sistlidne
April hos Kongl. Collegium sluteligen förewarit; hwarwid Kongl. Collegium
derutinnan stadnat i sådant Beslut och swar till Konungens
Befallningshafwande, som Herr tillförordnade Justitiae-Cancelleren och
Rewisions Secreteraren utaf Kongl. Collegii i afskrift närlagde Skrifwelse
täckes inhämta. Hwilket jag, till ytterligare uplysning om förhållandet
med detta mål, uppå Herr tillförordnade Justitiae-Cancellerens och Rewisions
Secreterarens befalning, ödmjukast skolat anmäla. Stockholm
och Kongl. Kammar-Collegii Adwokat-Eiscals-Contoir den 11 Nowember
1819.

J. S. Boleri.

Bil. 26.

Hr K. Kammarkollegii und. utlåtande den 27 mars 1860
angående afverkning och försäljning af skog från
ecklesiastikaboställena Kyrkebohl, Lillebergsgården
och Laggåsen i Värmland.

Stormäktigste Aller Nådigs te Konung!

Nu har visserligen E. K. Maj’s bfde i anledning af Öfverjägaren
Holmbergs förslag till Laggåsskogens indelande — — — — — —
disponeras; hvaremot Holmberg i sitt angående skogens behandling
afgifna betänkande efter att hafva uttryckt sina tvifvelsmål därom, huruvida
ifrågavarande betydliga skogstrakt, innehållande öfver 14,000
tunneland, kunde vara vid afvittring tillagd Ekshärads kyrkoherdeboställe,
hvilket, utom en husbehofvet i det närmaste motsvarande
hemskog, ägde en utskog kallad Knappåsen af 3 till 4,000 tunnelands
vidd, ansett Laggåsens skog sannolikare böra betraktas såsom en kronan
omedelbart tillhörande öfverlopp smark och behandlas efter de för
kronoparkers vård, hushållning och afkastning föreskrifna grunder,
sedan dels den nu af honom föreslagna afverkningen skett, dels kyrkoherden
i Ny pastorat, hvilken förut ansetts böra bibehållas vid arrendeinkomster
af torplägenheterna å Laggåsen, därför blifvit förnöjd medelst
motsvarande andel af inkomster för den årliga trakthyggesafverkningen.
I afseende härpå förekommer väl att K. Majt genom nådigt Bref den
18 januari 1814 förordnat om undersökning till utrönande, hvilka
hemmansskogar kunde vara från kronoskogarne i Värmland lagligen
afvittrade eller icke samt om uppgörande af förslag dels till användande

af hvad af samma kronoskogar kunde för kronans räkning vara öfrigt,
dels till bestämmande af det för de oafvittrade hemmanen nödiga skogsntrymme;
men att K. Majts bfde, som fått sig denna föreskrift genom
kammarkollegium till efterrättelse meddelad, likväl, oaktadt erhållen
påminnelse, icke synes hafva densamma fullgjort. — Men om äfven
berörde afvittring skulle hafva blifvit företagen, förekommer det dock
ingalunda sannolikt, att den kunde hafva omfattat lägenheten Laggåsen,
hvars ecklesiastika boställsnatur af äldre handlingar och anteckningar
bekräftas. — — — — — — — — — — — — — —

./. A. Munthe.

Tönnes. Hellm. Wrangel. J. H. Bonnedahl.

Billbergh

J. O. Wimmerstedt.

TABELL I.

MANTAL OCH TAXERINGSVÄRDEN Å JORDBRUKSFASTIGHETER
ÄVENSOM ANTAL ENSKILDA JORDÄGARE
ÅREN 1890, 1900 OCH 1910.

I

1. Färnebo socken.

(Furnebo härad).

År

A. Mantal

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

Hela socknens

Statens m. fi.:s

Bolags m. Ibis

Gods- ägares

Övrigas

Hela socknens

Statens m. fl.:s

Bolags m. fl.:s

Gods- ägares

Övrigas i

189» 1 1900 1910

17*625 17*6 25 17-625

O-002 0* 750

3-632 3- 694 4- 433

6-602 6-972 6-04 0

7-189 6-959 6-40 2

3,665,600 3,754,000 4,371,800

20,000 20,000 140,000

1,136,100 1.246.200 1.647.200

1,349,500 1.390.800 1.509.800

1,160,000! 1,097,000 1,074,800,

Är

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet

Staten m. fl.

Bolag m. fl.

Godsägare

Övriga

Bola m. fl.

5_ o d . M r+ CD £ .B £

Gods-

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

ägare

Ökn. e. I minska, j

Övriga

Ökn. e. minska.

1890 1900 1910

0-01 4-2 6

0*55 0*53 3*20

20-61 20-96 25-15

30-9 9 33-20 37-68

38*5 9 39* 5 6 34*27

36*8 1 37*05 34*54

40-7 9 39-48 36-3 2

31-65 29-2 2 24-58

9 9 10

± o + 1

9 ii 5

+ 2 — 6

239 250 268

+ 11: 4- 18

2. Nordmarks socken.

(Färnebo härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor) j
i År .	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
j 1890	3*o00	0*08 7	2-369		1-044	892,000	11,900	489,900		390,200;
! 1900	3-500	0-052	2-454	0-2 24	0‘ 7 70	1,118,400	14,900	646,500	53,500	403,500
1910	3-500	0*0 87	2*558	—	0*8 55	1,687,200	22,500	1,100,100	—	564,600''

| C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
| taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods		Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. it.	Ökn. e. minskn.	ägare	ai S2 . v* c 2 m .£ O g	Ökn. e. minskn.
1890	2-4 9	1-33	67-68	54-9 2			29-88	43-75	7				204
1900	1*49	1-33	70-u	57-so	6-4 0	4-78	22-oo	36-08	7	± o	i	+1	207	+ 3
1910	2-49	1-33	73-08	65-20	—	—	24-43	33-47	8	+1	—	— i	210	+ 3

Jordundersökningen.

11

162

Tall. I (forts.).

3. Ramens socken.
(Färnebo härad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags | Gods- x . /i . /i .. i UVl m. fl.:s , m. n.:s ! agares 1	I Hela ! Statens Bolags socknens m. fl.:s i m. fl.:s	| Gods- 1 x • i övrigas agares I 1 - i
1890	9-145	— j 9*290 — 0*ir>5	1,268,100 2,8001,067,900	— : 197,400j
1900	9-415	| 9-398 — ■ 0*0 47	1,447,600 23,300 1,244,200	— 180,100
1910	9-445	0*004 j 9-123 1 — 1 0*318	2,003,800 38,500 1.718,400	— 246,9001

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- TaXe'' tal !nng/-i värde

Taxe-Man- i . tal nngs'' i värde

m. fl. 1

Ökn. e. minskn. 1

ägare

Ökn. e. minskn.;

£ i • : £ •-:C g

1890

0*22

98*3 6

00

1*64

15*57

4

42;

1900

—

1*61

99*50

85*9 5

0*50 j

12-44

5

+1

—

—

47

+5

1910

0-04

1*92

96-59

85-76

— : —

3-37

12*32

4

— i

—

—

59

+ 12-

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

4. Brattfors socken.

(Färnebo härad).

År		A.	Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor) j
Hela i socknens	Statens m. fl.:s	Bolags Gods- L . m. fl.:s | ägares | ^	Hela socknens	1 Statens Bolags Gods- i x . n n •• övrigas m. fl.:s m. n.:s agares \
1890	5*016	0-172	3-652 — 1*192	820,100	• 37,500 507,200 — 275,400
1900	5-016 I	0-154	3-279 — 1-383	1,039,800	43,700 637,400 — 358,700|
1910	5-016 1	0*154	4-071 1 — | 0-791	1,774,700	54,500| 1,354,200 — 366,000''

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag

m. 11.

Godsägare

.Övriga

Bolag

Gods-

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- 1 Taxe- tal rlngf- värde

m. fl.

® B r* CO iä.S o g

ägare 1^7 d A cd i J2 .£ | =o g

B _i OQ B B o g |

1890

3*43

4*57

72''Sl

61*85

23-76 33-58

2

69

_ i

1900

3-07

4*20

65-3 7

61-30

—

—

31-56 34*50

2

± 0

_ _

83

+ 14''

1910

3*0 7

3-0 7

81-16

76-31

—

—

15-77 [ 20-62

2

± 0

58

— 25

D.

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Tall. I (forts.).

5. Gäsborns socken.

(Färnebo härad).

I ti: i

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	u jordbruksfastighet	(kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	(lods- ägares	(Ivrigas	Hela socknens	Statens m. i!.:s	Bolags 1 Gods-m. fl.:s 1 ägares	Övrigas
1890	8*099	_	7''oss		1*0 1 1	1,054,300	2,800	778,800	272,700
1900	8*099	—	6*959	—	1*14 0	1,096,900	4,(HK)	741,500	351,400
1910	8*099	—	6*791	—	1*308	1,461,600	3,000	1,214,200	244,400

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Taxe- Man- tal W-värde	,r Taxe- Man- 1 . tal nn*r |varde	Man- tal	Taxe- rings- värde
1890	_	0*26	87*52 73*87		12*18	25*8 7
1900	—	0*36	85''Sö 67*60	— 1 —	14*15	32*01
1910	—	0*21	83*85j 83*07	— 1 i—	16*15	16*72

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

bolag

(leds -

agare

Övriga

O B

± 0

861 —
67|— 19
78 ! + 11

6. Kroppa socken.

(Färnebo härad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela | Statens socknens 1 m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	10*793 10*793 10*793	0*156 0*156 0*156	9*950 9*950 10*636	0*484 0*484	0*203 0*203 0*101	1,578,100 1.577.400 2.239.400	20,000 20,000 33,500	1,466,300 1,466,700 2,196,900	79,600 79,600	12,200 11,100 9,000

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl.

Ökn. e. minskn.

ägare

Ökn. e. minskn.

Övriga

© c p* rZ 03 -a O B

1890

1*45

1*27

92*19

92*92

4*4S

5*04

1*88

0*77

3

i

15

1900

1*45

1*27

92*19

92*98

4*48

5*05

1*S8

0*70

2

— i

1

± 0

15

± 0

1910

1*45

1*50

97*6 2

98*io

—

—

0*93

0*40

3

+ i

—

— 1

12

— 3

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

164 Talj. I (forts.).

7. Lungsunds socken.

(Färnebo härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	.Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens 1 Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
00 o	18137	0135	11-046	3 094	38 7 2	1,553,300	10,000: 950,000	206,700	386,600
1900	1813 7	3-206	11-954	2-878	0-0 9 9	1,692,200	192,700 1,056.500	250,700	192,300
1910	18137	3-206	1328 2	—	1-649	2,106,500	321,700 1,482,400	—	302,400

År	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag m. fl.		Gods	_	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
1890	0-69	0-64	60-90	6116	1706	13-31	21-35	24-89	i	_	2		42	-
1900	17-68	11-39	65-91	62-43	15-8 7	1482	0''54	11-36	2	+1	—	_2	47	+ 5
1910	17-68	15-27	73-23	70-3 7	—	—	9-09	14-3G	2	± 0	—	—	46	— 1

8. Ölme socken.

(Ölme härad).

		A	. Mantal
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	74-711	3125	2-083	25-993	43-510
1900	74-711	6‘ 250	2-083	11-251	55'' 12 7
1910	74-711	6-088	2-088	5-626	60-920

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

Hela

soeknens

Statens
m. fl.:s

Bolags
m. fl.:s

Gods ägares -

Övrigas

1.953.200

2,000,800

2,389,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. 11.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods		Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal*	Taxe- rings- värde	m. fl.	® d . M —. ce J2 .B o £	ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn. 1
1890	4-18	4-49	279	423	34-7 9	33-12	58-24	5816	2		9		207	J
1900	8-37	6-73	2''7 9	413	15-06	15-42	73-78	73-7 2	2	± 0	4	— 5	194	-13
1910	8-14	7-07	2-79	3*05	7-53	7-74	81-54	81-24	2	± 0	3	— 1	238	+ 44

87.700

134,600:

169,000|

82,700

82,700

646,900

308,600

94,300| 185,000

1,135,900|

1,474,900

1,941.600

D.

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Tub. I (forts.).

9. Varnums socken.

(Ölme härad).

Ili5

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	ä jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags in. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens |	Statens m. fl.:s	Bolags ni. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	39*8 7 5	2-ooo	10-70»	8''702	18-4 73	2,014,41 K)	45,400	621,700	522,800	924,500
1900	39-875	3-ooo	1-451	15-74 7	19-077	2,028,200	84,300	136,500	866,100	941,300
1910	39-875	8-331	2-451	6-704	22-239	2,795,300	776,400	324,100	509,200	1,185,600

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag		Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ar i Taxe-Man- i . tal r,ngf-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. i minskn.	ägare 1"	OJ S3 r* d 2 :C £		Ökn. e. minskn.
1890	5*0 2	2-25	26-83 i 25-90	21-82	25-9 5	46-3 3	45-90	3		3		165
1900	7*5 2	4*16	3*64j 6*73	39-49	42-7 0	49-3 5	46-41	3	± o	6	+ 3	171	+ 6 1
1910	20-89	27-7 s	6-15] 11-59	17-04	18-2 2	55*92	42-41	4	+1	3	— 3	230	+ 59 |

lO. Visnums socken.

(Visnums härad).

| År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	O O
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela | socknens 1	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s (	Gods- ! ägares j	Övrigas !
1890	40-583	3*6 6 6	10-3 85	8-250	18-282	2,122,000	136,100	717,800	420,600	847,500
j 1900	40-388	3-ooo	7*500	9-7 70	20-313	2,248,600	105,500	606,200	541,100	995,800
1910	40-588	3-300	2-8 74	13-93 7	20-4 7 2	2,832,90öj	133,0001	594,000! 1,010,700 1,095,200

År

1890

1900

1910

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

D

Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde
9-03	6-41	25-59	33-s 3	20-33	19-8 2	45"0ö	39-9 4
7-3 9	4"9 9	18-48	26-9 6	24-08	24-ob	50-06	44-29
8-13	4*89	7*08	20-9 7	34-3 4	35-68	50*4»	38-66

. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

	Gods
Ökn. e. minskn.	ägare	® c r* " ce J< .£ :C £	d S ! | O £
	2		173
+1	3	+1	161 - 12
± o	3	± 0	165+ 4

166

Talj. I (forts.).

11. Visnums-Kils socken.

(Visnums härad).

A. Mantal

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

Hela Statens socknens] m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- „ . i Övrigas ägares
1890 i 31-583 j —		18-642	12-941	1,051,200	3,200		631,300 416,700:
1900 31-588 0" 750	—	10-6 4 2	20-191	1,056,200	21,200	—	433,300 601,700;
1910] 31-583 0*7 50	—	9-143	21-690	1,098,900	20,200	—	366,800 711,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-		Övriga
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- T.axe'' tal nnf-|värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. 11. i . • 1 . M \ — ce 1 .-5 .2 1 £	ägare 1	Ökn. e. minskn.	6 £ . r* rH cr. S.B b
1890		0-30			59-031 60-oe	40-9 7	39-6 4		3		80
1900	2-3 7	2-oi	—	—	33-7o| 41-02	63-93	56-9 7	— —	4	+1	74	— 6
1910	2-37	1*84	—	—	28-95! 33-38	68''6 8	64-7 8	—'' —	3 |	— i	104	+ 30

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

12. Rudskogasocken.

( Visnums härad).

		A.	M antal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor) j
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- i Övrigas agares	Hela socknens	Statens m. 11. :s	Bolags m. ll.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	26-500	l-ooo		2-152 1 23-348	857,700	44,900		67,300	745,500
1900	26-soo	l-ooo	-	1-986 | 23-514	862,700	35,000	—	64,000	763,700
1910	26-soo	1-250	0-045	— j 25-205	950,900	- 51,200	10,(XX)	—	889,700

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten	m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal rm?'' värde	Man- ''Taxe- tal ;r,nf-varde	Man- Taxe- tal nngf-! värde	g P Ökn. e. | minskn. |	ägare	Ökn. e. minskn.	« s 1 . r* r-t ce J2 .2 | o b
1890	3*7 7	5-23		8-12 1 7-85	88-u 86-92		i		263 — ;
1900	3-77	4-06	— —	7*50 7’42	88-73 88-52	— —	i	+ 0	263 1 ±0
1910	4*7 2	5*3 9	0-17 ’ 1-05	— , —	95-11 1 93-56	i+i	0	— 1	276 + 13

Tall. I (loris.).

13. Länsdel av Nysunds socken.

(Vianums härad).

Iii7

		A.	M ant	a 1		B. Taxeringsvärde	i jordbruksfastighet	(kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags in. fl.:s	(lods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens in. fl.:s	ilolags in. fl.:s	(lods- ägares	Övrigas
1890	11-8 7 5			9-01)8	2-277	877,800!	2,900	441,000	433,900
1900	11-875	0*541	—	8-151	2-683	991,300!	48,000	2,900	544,200	396,200
1910	11-375	0-541	0-117	6-082	4*(> b5	1,082,400	55,000	19,000	590,200	418,200

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bola

?

Gods-

Övriga----- ® r5 — CG J2 .5 o s

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl.

Ökn. e. minskn. |

ägare . • ! M M .B O £

1890

0-33

79-98

50-2 4

20-02

49-48

1

7 ! —

53 —

1900

4*75

4-84

—

0-29

71-60

54-90

23-59

39-9 7

1

± 0

6 ! —1

61 + 8 ;

1910

4*7 5

5''08

1*03

1*7 5

53-03

54*53

41-19

38-6 4

3

+ 2

8+2

96 + 35

14. Södra Råda socken.

(Visnums hårad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens | Bolags m. fl.:s | m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens |	Statens m. fl.:s |	Bolags m. fl.:s	Gods- x • Övrigas ägares !
1890	23-417	1-750 | 1-000	3-ooo	17-667	691,800	27,000	29,000	135,000 500,800
1900	23-417	1-750 ! 1-000	2-416	18-251	715,700	29,000	50,000	106,000'' 530,700
1910	23-417	2-000 | 1*389	2-3 29	17-699	1,490,200:	60,800:	752,100	130,600 546,70(1

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

% Staten m. fl. År	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	r	Gods		Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	iTaxe-Man- . tal nne;-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	S _ ce m.S 0 s	ägare	Ökn. e. minskn.	0> C . r* r-> CG ■S.5 :C £
1890 7-4 7	3-90	4-27] 4-19	12-81	19-52	75-45	72-39	1		1		205 (
1900 7-47	4-05	4-27 6-99	10-3 2	14-81	77*94	74-15	, 1	± 0	1	± 0	208	+ 3
1910 8-54	4-08	5''98| 50-47	9-95	8* 76	75*58	36-0 9	1	± 0	1	± 0	224	+ 16

168

Tall. 1 (forts.).

15. Vase socken.

(Vase härad).

A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
''^1 Hela Statens socknens'' m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s j m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 50*417 3*18«	0-500	11-425	35-306	2,508,000	125,900 16,600	511,800	1,853,700
J 1900 ; 50-417 2-936	0-ÖOO	5*195	417S6	2,594,600	135,000 14,000	282,600	2,163,000
j 1910 i 50-417 1 4-145	0-500	3-112	42-660	3,883,800	216,400: 20,000	223,000	2,924,400

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	-----------rus Ökn. e. ! minskn.	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ar Taxe- Man- tal h^8-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	ägare	Ökn. e. minskn.	Övriga	Ökn. e. minskn. |
1890	6*3 2	5*0 2	0-9 9	0-66	22*6g| 20*41	70-03	73-91	1		7		333
1900	5*S2	5*20	0-99	0*54	10*3 lj 10-S9	82-38	83-3 7	1	±0	3	— 4	431	+ 98
1910	8-22	6-40	0-99	0-59	6-171 6-59	84-6 2	86-42	1	±0	2	— 1	459	+ 28

16. Alsters socken.

(Vase härad).

År	A.	Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela | Statens socknens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- . Övrigas ägares j G	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	26-292 ! 0-2 7 7		. 10-696 15-319	1,167,000	7,200		340,100	819,700:
1900	26-292 | 0-277	4-3 7 5	5-634 j 16-006	1,227,700	7,200	128,700	231,400	860,400;
1910	26-292 | 0-965	2-403	2-403 i 20-521	1,626,700	125,500	116,000	110,000	1,275,2001

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	g	Gods-
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.		oi zz . r* M .1 O b
1890	1*05	0-62	_		40-6 s	29-14	58" 2 7	70-24			4		148
1900	1-05	0-59	16*04	o i#»- ce	21-43	»O ce ce *-1	60-8 8	70-08	1	+1	3	— i	137	— n
1910	3-6 7	7*72	9-14	7*13	9-14	6-76	78-05	78-3 9	2	+1	1	_2	145	+ 8

Tab. I (forts.).

17. Östra Fågelviks socken.

(Väse härad).

IB9

År		A.	Mantal	Övrigas	B. Taxeringsvärde	ä jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens in. fl.:s	Bolags | öods-m. fl.:s | ägares	Hela socknens	Statens in. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- i Övrigas agares
1890	27''333	1*500		25-833	866,600	40,600		— 826,000
1900	27-33 3	1*500	0-600 1 —	25-333	910,200	40,600	18,000	— 851,600
1910	27-383	1-916	2-439 | 0*250	22*7 28	1,410,400	62,500	158,400	10,0001,179,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. 11.	Bolag	m. il.	Godsägare	Övriga
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal rlng,8-•värde	Man- tal	Taxe- rings- värde
1890	5*49	4-69				94-51	95-31
1900	5*49	4-46	1-83	1*98	— —	92-« s	93-56
1910	7-oi	4-43	8-9 2	11-23	0-92 | 0''71	83-15	83-63

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Bolag ni. (1. i 7-7 ii £3 M — cn Sc .B : O £	Gods ägare	Ökn. e. minskn.	Övriga
				187
i	+ 1	—	—	188
4	+ 3	i	+1	220

18. Stora Kils socken.

(Kils härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	32-292	2*086	2-899	8*035	19-272	1,883,400	168,900	184,200	347,500	1,182,800
1900	32292	4*7 58	0*033	6*214	21-287	1,981,900	311,300	19,400	321,000	1,330,200
1910	32*292	3*770	0-42 7	3*545	24350	2,604,100	364,800	82,000	355,91X1	1,801,400

C* Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
i Taxe-Man- . tal ™«?-;värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	„r Taxe- Man- i tal rin«8-värde	m.fl.i . . © S3 j SS ® i o s	ägare	© 5 M d 03 J* .s o s	i © — . r* c 2 ^5 .9 | O £
1890	6-46| 8''97	8*98	9-7 8	24-8 8	18-45	59-68 62-80	4 -	4		348 —
1900	14-74 15-71	0-io	0-98	19 24	16-20	65-92 67-11	3—1	4	± 0	308 —40
1910	11-68 14-01	1*3 2	3-15	10-9 8	13*6 7	76-02 69-17	3 '' ± 0	3	— i	344 + 36 1

170

Tab. 1 (forts.).

19. Frykeruds socken.

(Kils härad).

År	A.	Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor) ]
Hela Statens socknens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- . Övrigas ägares ö	Hela , socknens 1	Statens Bolags , Gods-m. fl.:s j m. fl.:s ! ägares	Övrigas r
1890	21-042 j 2-014		0-487 18-541	1,993,100	109,300 — : 50,000	1,833,800
1900	21-042 1-885		i 19-157	1,977,200	95,000; — —	1,882,200
1910	21-042 | 2-102	—	— | 18-940	2,556,500;	149,400 —	2,407,100

	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	W o p1	Or	Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	,r Taxe- Man- 1 . tal rin^s-! varde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- 1 Taxe- tal nngS- ! värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	: ce . -5 •£ ] O c	Övriga ! o d . rX | -* rr. ; ,5 .£ O £
1890	9-5 7	5*48	_	2-3 2	2-51	88-11 92-01			i	531
1900	8-96	4-80	— -	—	—	91-04 95-20	—	—	— — i	512 — 19
1910	9-99	5*S4		—	—	90-oi j 94-16	—	—	— —	518 + 6

20. Övre Ulleruds socken.

(Kils härad).

År		Å.	Mantal
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags ; Gods-ni. fl.:s ägares	Övrigas
1890	20*62 5	0-250	5-690 0-996	13-689
1900	19-500	0*509	4-502 1-438	13-051
1910	19-500	0*509	6-659 0-031	12 301

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

Hela j Statens j Bolags (lods- | * r _■
socknens! m. fl.:s i m. fl.:s | ägares I vngas

1,600,500

1.507.700

3.047.700

År

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

Staten m. fl.

Mantal
-

Taxe rings värde -

Bolag m. fl.

Man tal -

| TaxeI
ringsvärde -

Godsägare
| Taxe Man tal

! Tmf,
värde

Övriga

Man- Taxe tal

™lgs''
varde

19.000 516,500 100,200 964,800
38,200 407,500 128,900 933,100

95.000 1,481,900 2,500 1,468,300

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Bolag

ni. fl.

åi

Godsägare
r

it .£
•O £

Övriga,

.* •=
O s

1890

1900

1910

1''21 I 1‘19
2-ci 2-53
2-61 3-13

27''59l 32''27
23-091 27-03
34-15: 48-63

4-83 6-26

7-3 7 8*55

0-16 I 0-09

66-3 7 60-28

66-93 ! 61-89
63-08 I 48-15

_2

— 1

1 -2 | + 1
1 — 1

270 -229 —41
251 + 22

Tall. I (forts.).

21. Ransäters socken.

(Kils härad).

171

År		A.	M a n	tal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags in. 11.:s	1 Gods-ägares	Övrigas	Hela socknens ,	Statens ni. 11.:s	llolags Gods- ni. fl.:s ägares	Övrigas
1890	9-125	0*08 3	4'' 3 6 7		4- 6 9 5	1,140,800	9,000	464,300 —	667,500
1900	9-125	0-063	4" 2 b 4	—	4-778	1,223,400,	9,000	571,800 —	642,600!
1910	9-125	0-löS	4*6 6 7	—	4*2 70	2,725,300	60,400	1,623,100 -	1,041,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
i taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag m. fl. 1 T~7 c- C . r* r* m \ ^ g	Gods		(ivriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	ägare	Ökn. e. 1 minskn.	Ökn. e. minskn.
1890	0-6 9	0-79	47-86	40-70			51*45	58*51	2 —			246
1900	0*6 9	0*74	46-95	46-74	—	_	52*3 6	52*5 2	2 ± 0	—	—	142	—104
1910	2-06	2-21	51-15	59* 5 6	—	—	46*7 9	38-23	3+1	-	-	140	_2

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

22. Nedre Ulleruds socken.

(Kila härad).

A. Mantal

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags , Gods- . . * Övrigas m. flis : agares	Hela socknens	Statens | Bolags m. fl.:s 1 m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas [
1890	22-792	0*500	13-401 j 0*75o j 8-141	1,659,400	31,000 1,052,800	100,000	475,600(
1900	22*79 2	0* 5 0 0	11-229 2-139 8-924	1,590,400	26,500 835,200	228,400	500,300
1910	22* 702	0*500	12*220 | 1*933 | 8*139	1,847,000	36,5001,038,700	171,100	600,700

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

TW vin-o

Man- tal

Taxe- rings- värde

,r Taxe- Man- . tal nnf värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

,r ! Taxe- Man- i tal nng8'' | värde

m. fl.

Ökn. e. minskn.

ägare

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. | minskn.

1890

2-19

1*87

58*8oj 63-44

3-29

6-03

i 35*7 2 28-66

5

i

_

97

J

1900

2-19

1*6 7

49-27'' 52-51

9*3 9

14-36

39-15 1 31*16

5

±o

2

+1

106

+ 9

1910

2*19

1*98

53*62! 56-24

8-4 8

926

85*71 32*5 2

4

— 1

3

+1

no

+ 4

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

172

Tal). I (forts.).

23. Karlstads socken.

(Karlstads härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares t	Övrigas
1890	13*500	0-034	0*003	3*244	10*199	819,500	18,000	11,500	290,400	499,600
1900	13*500	0-524	1*169	4*ooo	7*807	831,800	88,000	124,500	104,400	454,900
1910	13-500	1*468	1*16 7	3*167	7*698	1,408,900	455,000	104,700	175,000	674,200

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolaj m. fl.

Gods-

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

© £ . e* — ce £ .2 o g

ägare| 6 ^ . £ c % ~ .5

Övriga

© £ . M r* 03 J3.s O g

1890

0*40

2*20

0*0 2

1*4 0

24*03

35*4 4

75*55

60*96

2

4 —

51

— 1

1900

3*88

10*58

8*66

14-97

29*63

19*76

57*83

54*69

3

+1

3 1 — 1

50

—1

1910

10*8 7

32*3 0

8*6 5

7*43

23*46

12*42

57-02

4/ 8 0

2

— i

2—1

51

+1

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

24. Grava socken med Forshaga kapellförsamling.

(Karlstads härad).

! År		A. Mantal		B* Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens | Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens,	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	41*084	7*250 5*509	4*515	23*810	2,357,100,	305,600	249,600	334,000	1,467,900
1900	41*084	6*530 | 5*116	3*no	26*3 28	2,537,600,	464,000	369,700	182,300	1,521,600
1910	41*084	8*436 1 5*285	3*3 60	24*003	3,594,200|	305,600	500,100	265,000	2,523,500

I C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- Taxe- tal lrm*=f värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl.

Ökn. e. minskn.

ägare

Ökn. e. minskn.

a bo £ Z>

Ökn. e. minskn.

1890

17*65

12*97

1 13*41 10*59

10*99

14*17

57*95

62*2 7

5

6

216

! 1900

15*90

18*29

12*45j 14*57

7*57

7*18

64*o s

59*96

7

+ 2

3

— 3

249

+ 33

| 1910

20*33

8*50

12-S7 13*92

8*18

7*3 7

58*4 2

70*21

4

- 3

3

± 0

275

+ 26

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Tält. I (forts.). ITit

25. Hammarö socken.

(Karlstads härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	ä jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags ra. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela ; socknens	Statens ra. fl.:s	Bolags ra. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	22*083	2*333	o o 6	1*000	18*250	609,800	46,500	19,200	24,000	520,100
1900	22*083	2*361	0*5 00	1*000	18*2 22	628,900j	47,700	19,200	30,000	532,000
1910	22*083	2*372	0*507	3*3 29	15*873	1,083,800	74,800	61,100	134,000	813,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten ra. fl.

Bolag

in. fl.

Godsägare

(Övriga

Bolag ra. fl. r

Ökn. e. minskn.

Gods

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Taxe-Man- i . tal rmg,s-värde

Taxe- Man- tal rlnSf- j värde

ägare

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. j minskn.

1890

10*57

7*6 2

2*26

3*15

4*53 1 3*94

82*04 [ 85*29

l

1

183

1900

10*69

7*59

2*26

3*05

4*53 4*7 7

82*52 84*59

1

± 0

1

± 0

187

+ 4

1910

10*74

6*90

2*30

5’6 4

15*07j 12*36

71*89 | 75*io

3 :

+ 2

2

+1

175

—12

26. Nors socken.

(Grums härad). ''

! År	A.	Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	27*04 2 27*04 2 27*04 2	1*333 1*428 1*569	2*43 s 1*750 1 927	15*830 15*575 13*913	7*441 8*289 9*633	1,516,800 115,300 1,533,100 129,900 2,061,000: 160,000	189,800 143,700 316,000	770,800 739,300 820,100	440.900 520,200 764.900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. H.

Ökn. e. minskn.

ägare

Ökn. e. minskn. 1

Ökn. e. minskn.

1890

4*93

7*60

9*01

12*51

58*54

50*8 2

27*52

29*0 7

2

6

127

1900

5*28

8*47

6*4 7

9*3 7

57*60

48*22

30*65

33*94

2

± 0

9

+ 3

136

+ 9

1910

5*80

7*76

7*13

15*38

51*45

39*79

35*6 2

37*12

2

± 0

7

_ 2

143

+ 7

174

Tal). 1 (forts.).

27. Segerstads socken.

(Grums härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor);
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	26-0 4 2	5*000	5-817	_	15" 22 5	897,000	142,000		234,100	520,900
1900	26-04 2	3-oco	—	4*66 7	18-3 7 5	842,200	106,900	—	149,200	586.1001
1910	26-042	3-ooo	0-539	3-333	19-170	949,000	120,500	23,100	85,000	720,400

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola	er	Gods		>
	Man- : Taxe‘ tal rlnf-,värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal rlnf-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. | minskn.	de r* ! ■ er. JK
00 CD O	i 19-20 15-83	22-3 4		— 26-10	58-46	58-0 7			4		77 — :
1900	11-52 12-69	—	—	17-92 17-72	70-56	69''50	—	± 0	2	_2	80 +3
1910	ll-52i 12-70	2-0 7	2*43	12-8 0! 8-96	73-6 1	75*91	1	+ 1	1	— 1	75 ! — 5 1

28. Grums socken.

(Grums härad).

År		A.	31 a n t a 1		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela | Statens Bolags socknens m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	33-417	1-487		7-988	23-942	1,791,900, 16,400	525,300	1,250,200
1900	33-417	0* 55 5	l-ooo	4-497	27-3 6 5	1,922,400 22,100 125,000	335,200	1,440,100
1910	33-417	0-6 08	l-ooo	5-765	26-044	2,149,400 32,600 115,000	504,300	1,497,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande '' jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. 11.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods ägare
„ Taxe- Man- , . tal nngs'' J värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	31an- tal	Taxe- rings- värde	m. fl. I . • 0 s M • DO ■S-l ! O S	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. ; minskn.
1890	4-45 0-91			23-90	29-3 2	71-65	69*7 7		5		331
1900	1-66 1-15	2-99	6*50	13-4 6	17-44	81-89	74-91	1 +1	3	_ 2	351	+ 20
1910	1-8*1 1-52	2-99	5*3 5	17-25	23-46	77-94	69*6 7	1 1 + 0	4	+1	343	— 8

Tall. I (forts.). 175

29. Borgviks socken.

(Grums härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens in. fl.:s	Bolags m. 11.:s	Gods- ägares	Övrigas	-Hela socknens	Statens m. 11.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	10-2ÖO	1-250	8-102		2-838	479,700	22,000	305,000		152,700
1900	10''2 5 0	1-250	6-101	—	2-839	480,500	22,000	305,000	—	153,500
1910	10-250	1-250	6-410	—	2-581	585,500	31,800	400,600	—	153,100

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. 11.	Bolag m. 11.	Godsägare	Övriga	Bola	r	Gods
	Man- Taxe~ tal "-T j värde	j Taxe- Man- tal hnf i värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. 11.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. | minskn.		Oku. e. minskn.
1890	12-19| 4-59	60-12 63-5 8			27-69	31-83	1				42
1900	12-19} 4‘58	60-u 63-4 7	—	—	27-70	31-95	1	± 0	—	—	41	— 1
1910	12-19] 5-43	62-63} 68-42	—	—	25-18	26-15	1	± 0	—	—	38	— 3

30. Eds socken.

(Grums härad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor) i
Hela socknens	Statens Bolags in. fl.:s | m. fl.ts	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens i m. fl.:s |	Bolags m. fl.:s i	Gods- i x ; övrigas 1 agares
1890	21-375	0-333 ! 7-313	2-500	11-229	926,200	8,000	371,000	1 547,200
1900	21-375	0-333 8-008	3*554	9-480	969,700	8,000	427,100	116,000 418,600
1910	21-625	0-333 j 10-696	1-037	9-559	1,417,200	10,000	805,500	68,800 532,900

j C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

| taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. 11.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	B tt Ökn. e. minskn.	ägare	© Ö . ^ co Si .5 O 2		Ökn. e. minskn.
1890	1*56	0-86	34-21	40-06	11-70		52-63	59-08	1 —			78
1900	1-56	0-83	37-46	44-04	16-03	11-96	44-35	43*17	3 +2	2	+ 2	81	+ 3
1910	1-54	0-71	49-46	56*8 4	4-80	4-85	44-20	37-60	3 ± 0	i	— 1	79	— 2

Talj. I (forts.).

31. Gillberga socken.

(Gillbergs härad).

176

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela ; socknens j	Statens m. fl.:s	Bolags ! m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	44-ooo	l’S33	1-736	10-041	30-401	2,070,500	83,100	96,000	592,000	1,299,400
1900	44-000	1-833	5*183	5-6 31	31-463	2,105,000	86,700,	240,700	400,800	1,376,800
1910	44-ooo	3-833	5-636	5*292	29-330	2,784,900	127,500	519,400	613,000	1,525,000

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag in. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods- äeare I T7 ! . # ! 0 g
Man- tal	Taxe- rings- värde	,, Taxe- Man- tal nng/-värde	Taxe- Man- ■tal r,nf-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	| ai d . ^ 5.1 ) 0 £
1890	4-17	4-oi	3-92 4’6 4	22-83 28-59	69-09	62-7 6	1		6 1 —	205 —
1900	4-1,6	4-12	11-78 11-43	12-55 19-04	71-51	65*41	2	+1	4—2	211+6
1910	8-71	4*58	12-59'' 18-65	12-03) 22-01	66*6 7	54- 7 6	4	+ 2	4 ± 0	217 1 +6

32. Långseruds socken.

(Gillbergs härad).

’ År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags j Göds-la fl.:s [ m. fl.:s 1 ägares I	Övrigas	Hela socknens .	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	27-9 30	6-083 j 0*250 j 1-083	20-504	1,256,700	160,400	13,500	65,400	1,017,41X1
1900	27-9 30	4-619 j 0-679 1-083	21-539	1,376,500	203,400	39,700	70,400	1,063,000
1910	27-9 20	5"063 | 1-377 | 2-348	19-232	1,940,000	392,300	149,800	214,200	1,183,700

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-		Övriga
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	<6 d . M 5.1 O £	ägare	aJ d . d C m .2 O £	oi c . M d 03 -5 .2 O £
1890	21-79	12-76	0-89	1-08	3-88	5*20	73-44	80-96	1		1		381
1900	16-54	14-78	2-43	2-88	3''88	5* 12	77-15	77*22	3	+ 2	1 j	± 0	397	+ 16
1910	18-14	20-32	4-93	7*7 2	8*0 5	11-04	68-88	61-02	5	+ 2	2 1	+1	362	— 35

Till). I (forts.).

33. Stavnäs socken.

(Gillbergs härad).

177

År		A. Mani	al	B. Taxeringsvärde ä jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens | Bolags m. ft.:s 1 m. H.:s	Gods- ;• Övrigas ! agares ,	1 Hela socknens j	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	(lods-äga res	Övrigas
1890	35''2» o	4*125 | 6*664	— 1 24*4 01	1,560,100	\ 138,300	341,100		1,080,700
1900	35*2S0	3*500 I 7*007	— 24*68 3	1,565,400	126,600	350,600	—	1,088,200
1910	35*2 so	4*583 | 7*417	- 23*280	2,439,500|	193,500	837,200	—	1,408,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

_ År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

,r 1 Taxe-Man- tal rmg,S-värde

Ar i Taxe- Man- tal rlng8- I värde

m. H.

Ökn. e. minskn. ,

ägare

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. minskn. 1

1890

11*69

8*8 6

18*89

21*86

69*42

69*28

2

328

1900

9*92

8*09

20*12

22*3 9

— -

69*96

69*5 2

2

±0

—

—

343

+ 15

1910

12*99

7*93

21*02

CO T* ce

— : —

65*99 | 57*7 5

3

+1

—

—

366

+ 23

34. Högeruds socken.

(Gillbergs härad).

	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s i m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens | Bolags m. fl.:s ! m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	8*320	0*089 i —		8*231	446,700	4,300 —		442,400''
1900	8*320	0*215 —	—	8*105	447,500	13,600 —	—	433,900;
1910	8*3 20	0*200 | —	—	8*120	777,300	16,000 —	—	761,300

C. Procenttal i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods-

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

in. fl.

Ökn. e. minskn. |

äsare P77 . r* c 2 j M .5 ! O g

Ökn. e. | minskn.

1890

1*07

0*96

—

98*93

99*0 4

140

1900

2*58

3*04

—

—

97*42

96*96

—

—

137

— 3

1910

2*40

2*06

—

—

—

—

97*60

97*94

—

—

132

— 5

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Jordundersökningen.

12

178 Talj. 1 (forts.).

35. Glava socken.

(Gillbergs härad).

År	A.	Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela Statens socknens m. fl.:s	Bolags Gods- ] Övrigas m. n.:s j agares |	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ; • ; Övrigas agares \
1890	23-oso l-ooo	7-157 1 0*803 j 14-120	1,706,800	33,200	668,300	61,900 943,400
1900	23-080 1-000	7-474 t 0-661 1 13-945	1,841,700	31,600	708,800:	85,300 1,016,000
1910	23-080 | 0-500	8-154 | 0-071 | 14-355	2,461,700	12,Of )0	1,158,600	7,600 1,283,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag m. fl. r~: 7 « Ö 1 2 § | s	Gods		Övriga
,r Taxe- 31 an- | . tal :nng,S-värde	,r Taxe- Man- tal nngS-.värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Taxe- Man- tal rmgs- värde	ägare	© ö . M CD p5 .S o s	Ökn. e. ! minskn.
1890	4-33'' 195	31-01 3915	3-48	3-63	61-18 55-27	3 —	i	_	273
1900	4-33 1-7 2	32-38 38-4S	2-8 7	4-63	60-42 55-17	3 ] ± 0	i	± 0	286	+ 13
1910	2-16| 0-49	35-33] 47-06	0-3 1	0-31	62-20 j 52-14	4 j + 1	i	± 0	306	+ 20

36. Värmskogs socken.

(Gillbergs härad).

År			A.	Mantal			B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet	( kronor) |
Hela socknens	Statens | Bolags m. fl.:s ) m. fl.:s 1	Gods- 1 . Övrigas agares j	Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas j
1890	18-160	0-562		1-429 16-169	841,300	12,900	_ 1	78,200	750,200
1900	18-160	0562	—	—	17	’598	809,400	9,000	—			800,400
1910	18-160	0-573 1	—	—	17-587	1,021,700	12,500	—		100	1,009,100''
	C. Procenttal, i förhållande till	socknens mantal och	D. Antal enskilda	ägare av
	taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-		-
					Taxe-				m. fl. | © CJ	ägare i	© d"			© c" !
			Man-		Man-		Man-		•		■ ^
	tal rlng3‘		rings-		rings-			s* s		M .2			m .g |
	värde		värde		värde			värde	1:° s					° s.
11890	3-09	1-53			7-8 7	9-3 0	89-04	89-17		2	_	273
: 1900	3-09	1-11	—	—	—	—	96-91	98-89	— —	0	_2	263	— 10
S 1910	3*16	1-22	—	—	—	0-oi	96-84	98-7 7	— : —	1	+1	262	— i

Tal». I (forts.).

37. Svanskogs socken.

(Gillbenjs härad).

171»

'' År		A.	Kant	al	Övrigas	Ii. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens 1 m. fl.:s 1	Bolags in. fl.:s	Gods- ägares	Hela socknens	Statens in. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	19-400	1-020	_	4-18 2	14-198	711.800	40,100		159,300	512,400
1900	28-520	1-834	1-322	3-83 2	22-53 2	1,053,100	48,900	27,300	116,600	860,300
1910	28-520	1-544	0-384	2-971	236 71	1.163,600	79,200	24,000	132,500	927,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. il.

Man-,,Taxe tal

!nngfvarde -

1890

1900

1910

O''2 G 0*63

4- 68 4-65

5- 41 6-81

Bolag m. fl

Man tal -

Taxe rings värde -

464 I 2-59
1-17 I 2-06

Godsägare
Taxe -

Man tal -

| dagsvärde -

21-56j 22-38
ll-68j 11-07
10*42! 11-39

Man

tal

Övriga
Taxe -

rings värde -

73*18

79-oo

83-oo

71-99

81-09

79-74

D.

Bolag
m. fl.

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

a; .5
O S

+ 2
+ 0

Godsägare
~

■

S I

1 —
2 + 1

1 | -1

Övriga

— tn

J2 .£

171 —

285 1 + 114
272 — 13

38. Millesviks socken.

(Näs härad).

		A.	M a n t a 1		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fi.:s !	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	15-640	2-ooo |	_	4-833	8-807	417,800	50,400 —	121,500	245.900
1900	15''640	2-ooo	O-500	—	13-140	367,000	36,800 9,000	—	321,200
1910	15-640	2-ooo |	— i	0-375	13-26 5	394,600	47,20o| —	11,000	336,400

C* Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Taxerings

värde

Mantal -

1890 | 12-7 9 12-0 g
1900 12-79 10-03
1910 12-79 11-96

Bolag m. fl.

Taxerings

värde

Mantal
I™**

3-20 | 2-45

Godsägare

TaxeringsI
värde

Man tal

rmgs -

30-9o 29-08
2-40! 2-79

Övriga

Taxeringsvärde -

Mantal
rmgs -

56-31 58-86

84-ot | 87-52
84-81 | 85-25

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Bolag

m .a
O £

l ! + 1
— — i

Gods ägare -

— 9
+1

Övriga

56

54

59

_2

+ 5

ISO

Tab. 1 (forts.).

39. Eskilsäters socken.

(Näs härad).

År	A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
| Hela Statens socknens m. fi.:s	Bolags | Gods-m. fl.:s | ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens j Bolags Gods- | ;•* • m. ft.:s j m. ff.:s j ägares j g
1890	18-oso ; 0*25o	— 3* 5b 3	14-24 7	486,300	8,81X1 — 135,000 342,500
1900	18''080 i 0-sn;	— 3-583	13-681	441,100	24,800 — | 90,000 j 326,300
1910	18-080 1 0'' 750	4-435	12-895	674,200	3,300 — 1 287,000'' 383,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Statei	m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods	_	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	,, Taxe- Man- • „ tai hng;- varde	Man- Taxe- tal ung,S varde	Man- tal	Taxe- rings- värde	3 Ökn. e. minska. |	ägare	Ökn. e. minska.	. 2 2 .£
1890	1-38	1-81		19-82 27-76	78-so	70-43		i	—	108	—
1900	4*51	5*6 2	— | —	19*82 20-40	75*6 7	73-98	— . —	i	± 0	108	± 0
1910	4-15	0-4H	— —	24-53 42-5 7	71*3 2	56-“4	— —	2	+1	103	— 5

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

40. Ölseruds socken.

(Näs härad).

A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor) |
■^l Hela Statens l Bolags socknens m. fl.:s m. fl.:s	Gods- i ä Övrigas agares	Hela socknens	Statens m. fl.:s	1 Bolags Göds- al. fl.:s j ägares	Övrigas | l
1890 15-56 0 — i —	1*6 9-4 13-S66	443,100	_	54,400	388,700
1900 15-560 — 0" 109	2-000 [ 13-451	452,100		2,400 70,000	379,700
] 1910 i 15-560 — |	2-416 1 13-144	580,800	—	95,000	485,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

° ! Staten m. fl. År |	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods	-	Övriga	_
i 1 Taxe-Man- i . tal h.T |värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- iTaXe- tal nnf-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Oku. e. minskn. |	ägare	oj ä . e* 2 .£ O £	Ökn. e. minskn.
1890 —			10-89 12-28	89-11	87-7 2	_	_	i	_	98	—
1900 — —	0* 70	0-53	12''SÖ 15"4S	86-4 5	83-9 9	i	+ 1	i	± 0	97	— 1
1910 — —	—		15-53 16-3 6	84-4 7	83-6 4	—	— 1	2	+1	103	+ 6

Tält. I (forts.).

41. Botilsäters socken.

(Näs härad).

INI

	A.	M a n t	a 1		B. Tax<	ringsvala	a jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela Statens socknens ni. fi.:s	Bolags m. fl.:s	(lods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens in. fl.:s	Bolags in. fl.:s	(lods- ägares	Övrigas
1890	21 080 ; 0-107		4ooo	16-9 13	641,500	2,(H)0		147,000	492,500
1900	21-080 I 0-167	—	5-ooo	15-913	656,91 Hl	2,000	—	172,000	482,900
1910	21-080 | 0-107	—	3-000	17-913	854.51 H)	3,0(H)	—	160,000	691,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag m. fl. j ^ — ce 1 5-= ° 6	Gods-ägare i		Övriga
Alan- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Oku. e. minskn.,	Oku. e. | minskn.
1890	0- 7 9	0-31			CO do	22-92	80-23	76-77			2		102
19IM) i	0*7 9	0-31	—	—	23-7 2	26-is	75-49	73öi	—	—	2	± 0	106	+ 4
1910	0- 7 9	0-35	—	—	14-23	18-7 2	84-9 8	80-93	—	—	2	± 0	114	+ 8

42. By socken.

(Näs härad).

		A.	Mantal			B. Taxeringsvärde å	jordbruksfastighet (kronor)
! Ål'' Hela i socknens	Statens , Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens 1 Bolags m. fl.:s i m. fl.:s	(iods- . Övrigas agares
1890 ; 34-7 20	2-	666		13 064	18-990	1,238.100	70,000	6.300	526,400 635,400
1900 34-720	1-667	0-250	7-791	25-012	1,230,100	58.000	21,000	381,000 770,100
1910 I 34-720	l''9ä8 ;	0*260	5-ooo	27	•512	1.563.21 Hl	100,000	27,000	307,000 1,129,200
C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av-jordbruksfastighet
s i Staten m År ;	. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-	Övriga r5 — CD Si .3 ''■O c
Man- Taxe- tal nng/-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal nngs-värde	Mai tal	Taxe-rings-; värde	3 Ökn. e. 1 1 minskn.	ägare	Ökn. e. 1 minskn.
1890 / * t» S 5" G 5		0-51	37-63] 42-52	54-09 j 51*32	i —	6		128 : —
1900 4-80 | 4	* 7 2	07 2	1-71	22-44 30-97	72-04 ] 62-60	2 + 1	4	_2	132 + 4
1910 ; 5-64 | 6-40	07 2	1-73	14-40 19-64	79-24 j 72-23	3 + 1	3	— i	152 , + 20

182

Tal). 1 (forts.).

43. Bro socken.

(Näs härad).

		A. Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens : Bolags m. fl.:s in. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags ! Gods-rn. fl.:s ! ägares	Övrigas
1890	24-9 20	7*6 7 2 —	8-ooo	9-248	1,085,300	155,000	— 486,000	444,300
1900	24-920	i ‘6 7 3 —	9-ooo	8-24 7	1,082,600	169,000	— 545,000	368,600
1910	24-9 20	7-6 73 —	8-250	8-997	1,309,300	227,000	612,000	470,300

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-	Övriga
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	,r Taxe- Man- , . tal nn^-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl. 1 . . 1 a> r- . M s * ! *5 .2 1 O s	ägare 1 ^ d • % ! -5 .2 1 o s	oj £ . M w 2
1890	30-79	14-28			32-to 44-7 8	37''H	40-94		5 j —	89
1900	6 ce	15-lit	—	—	36-12 50-3 4	33-od	34-0 5	— : —	6 + 1	85	— 4
1910	30-79	17-34	—	—	33-11 46-74	36-10	35-9 2	— —	5 — 1	84	— 1

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

44. Södra Ny socken.

(Näs härad).

		A. M antal		B. Taxeringsvärde å	jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela Statens Bolags socknens m. fi.:s m. fl.:s	Gods- x i Övrigas agares	Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s | m. fl.:s	i Gods- 1 « . Övrigas agares 1
1890	13-880 0-166 : —	5-125 8-589	519,300	5,800		171,500 342,000:
1900	13-880 0-166	5* 125 | 8*589	510,300	5,000	—	167,4001 337,900
1 1910	13-880 0-166	5-125 | 8-589	554,200	7,000	—	179,000 368,200;
	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
i	,r Taxe- Man- tal nng,s'' värde	Man- Taxe- tal ,rmf-värde	Man- T.axe- tal "T värde	Man tal	Taxe- rings- värde	3 Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. j minskn.	OJ C . M -J ce -3 .2 1 o g
1890	1-20 1-12		36-9 2 33-0 2	61-S8 65-so		i		93 —
: 1900	1-20 0-98	— —	36-9 2 32-80	61*88 66*2 2	— —	i	± 0	83 — 10
| 1910	1-20 1-26	-	36*9 2 32*ilo	61*8 8 1 66*44	— : —	i	± 0	87+4

Tall. I (forls.).

45. Huggenäs socken.

(Näs härad).

183

År	A • Mantal		11. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela Statens j Bolags socknens m. fl.:s 1 m. 11.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. 11. :s	Bolags m. fl.:s	Gods- 1 Övrigas ägares
1890	12*080 1*000 |	3*ooo	8*080	659,700	25,000	_	129,600 405,100
1900	12*080 1*000 I —	3*ooo	8*080	537,500	24,700	-	129,500 383,300
1910	12*080 I 1*000 —	2*ooo	9*080	603,700	28,000	—	80,000 495,700

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

_

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

3 Ökn. e. minskn.

ägare

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. minskn.

1890

8*28

4*4 7

24*88

23*15

66*8 9

72*38

2

_

70

—

1900

8*28

4*60

—

—

24*83

24*09

66*89

71*31

— —

2

± 0

72

+ 2

1910

8*28

4*64

—

—

16*56

13*25

75*16

82*u

— —

i

— 1

84

+ 12

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

46. Kila socken.

(Näs härad).

	A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela Statens socknensj m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags Göds-la fl.:s ägares	Övrigas
1890	| 37*800 l*ooo		2*3 7 2	34*428	1.213,600	36,000	— 1 77,000	1,100,600
1900	37*800 : 1*122	—	—	36*6 7 8	1,232,500	38,500		1,194,000
1910	37*800 i 1*106	—	—	36*6 94	1,373,000	41,700	— —	1,331,300

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga
		Taxe-	Man-	''faxe-	Man-	Taxe-	Man-	Taxe-
	tal	rings-	tal	rings-	tal	rings-	tal
	värde	värde	värde	värde
1890	2*6 5	2*97			6*30	6*3 4	91*05	90*69
1900	2*97	3*12	—	—	—	—	97*03	96*88
1910	2*93	3*04	—	—	—	—	97*0 7	96*96

D

Bolag
m. fl.

OJ

O

Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
	Gods		Övriga
c 44 BO 6	ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
	2		283
	0	— 2	312	+ 29
	—	—	322	+ 10

184

Tal). I (forts.).

47. Tveta socken.

(Näs härad).

År		A.	Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fi.:s	(nods- i . Övrigas aga res	Hela socknens	Statens m. ti.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	23*560	O-250		2*750 20*560	907,000	9,300		96,000	861,700
1900	23-560	0’2 50	—	2*7 50 20*560	930,100	9,300	—	90,000	830,800
1910	23-500 1	0-250	0*002	— 1 23-308	996,400	9,300	100	—	987,000

	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	God.-		Övriga
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	in. fl.	Ökn. e. |minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	4) C . «— 00 £ .5 s
1890	1-06	0-96			11-67	9-93	87-2 7	89-it			2		194
1900	1"06	1-00	—	—	11-67	9-68	87*2 7	89-3 2	—	—	2	± 0	210	+ 16
1910	1-06	0-93	0-oi	0-oi	—	—	98-93	99-og	1	+1	-	_2	232	+ 22

48. Silleruds socken.

(Nordmarks härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fi.:s	Bolags m. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- i . i Övrigas ägares
1890	41-417	2-625	2-161		86*631	2,424,300	94,800	216,300	— 2,113,200
1900	41417	2-625	2 4 29	—	36-363	2,410,700	92,900	232,200	— 2,085,600
1910	41-417	2*5 25	3-122	1-422	34-3 48	3,813,600,	153,500	1,127,200	86,000 2,446,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och I). Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	6 c to d .5 o s	ägare	• d . r* — ce .5 .5 S	i ® d . M ~ co .5 i £
1890	6-34	3-91	5-22	8-92			88-44	87-17	5				512 —
1900	6-34	3*85	5*86	9-63	—	—	87-so	86*5 2	3	— 2	—	—	526 + 14
1910	6-10	4-0 2	7*54	29*55	3-43	2-26	82-93	64-17	4	+ i	o -*	+ 2	525 I— 1

Till). I (forts.).

49. Holmedals socken.

(Nordmarks härad).

185

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	it jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. 11. :s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens in. 11.:s	Bolags ! Gods- • in. ibis agares
1890	22* 12 5	l-ooo 1	0"9 63	0-3 78	19-8 8 4	1,069,300	48,900	64,6001 13,800 942,000
1900	22''125	1-010	1-209	O-i in	19-787	1,173,500	58,800	96,600 5,5001,012,600
1910	22-1-2 5	1-081	1-210	0-119	19-705	1,671,300	58,100	292,000 8,7001,312,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag m. 11.	Godsägare	Övriga	Bolag m. 11. . ''J “ M — 5 ■- :0 s	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	,r jTaxe-Man- 1 . tal nnes-jvarde	,r Taxe- Man- tal jnngf-värde	Man- j TaXe‘ tal rmg,s- : värde	ägare	Ökn. e. minskn.	ce l Sc .B 0 C
1890	4*5 2	4*5 7	4-35 6-04	1-26 1-29	1 89* s 7 88*10	1 —	1		425 —
1900	4*5 7	5*01	5-46 8-23	0-54i 0-47	89-43 '' 86-29	1 . ± 0	1	± 0	449 + 24
1910	4-66	3-48	5*4 7 J 17*4 7	0-54! 0-52	89-33 78-33	2 + 1	1	± 0	489 + 40

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

50. Västra Fågelviks socken.

(Nordmarks härad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags | Gods-m. 11.:s m. H.:s 1 ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- I . Övrigas agares j 6
1890	13-333	— i 0-062 | —	13-27 1	612,900		1,800	— 611,100
1900	13-333	0*016 I O-062 | —	13*255	689,500	500	2,000	— I 687,000
1910	13-333	0*012 1 0*0 6 2 j 0-125	13-13 4	915,300	600	2,700	8,000 904,000

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-
Man- tal	Taxe- rings- värde	,r Taxe- Man- tal jr!n<f 1 värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. 11.	Ökn. e. minskn.	ägare	oj C . M j- ce JS .5 0 S		Ökn. e. minskn.
1890			O-iel 0-29			99-54	99-71	1				232
1900	0-12	0*o 7	0-46 0-29	—	—	99-4 2	99-61	1	± 0	—	—	234	+ 2
1910	0-09	0-07	0*46| 0-29	0-94	0-8 7	98-51	98-7 7	1	± 0	1	+1	271	+ 37

186 Tal*. I (forts.).

51. Töcksmarks socken.

(Nordmarks härad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens j	Statens m. fl.:s 1	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	16-ooo	0-755 I 1-099	0-917	13-2 29	920,600	39,800	103,800	56,100	720,900
1900	16-ooo	0*755 1*114	1-3 21	12-810	1,132,100	25,800	183,100	84,700	838,500
1910	16-ooo	0-750 1 rits	1-215	12-922	1,377,900|	37,500,	289,600	108,500	942,300

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Övriga

,r . Taxe-Man- tal rmf-värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- Taxe'' tal rmgf varde

m. fl.

Ökn. e. minskn. |

ägare

Ökn. e. minskn.

6 C . M | ii .2 O £

1890

4*72

4-3 2

6-87

11-28

5*73

6-09

82-68

78-31

i

i

291

1900

4*72

2-28

6-9«

1617

8-26

7*48

80-0 6

74-07

i

± 0

i

± 0

320

+ 29

1910

4-69

2-72

6-96

21-02

7-59

7*8 7

80* 7 6

68-3 9

i

± 0

i

± 0

348

+ 28''

52. Östervallskogs socken.

(Nordmarks härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas !
1890	8-667	0-017		1-221	7*429	769,900	1,800		180,500	587,600
1900	8*06 7	0*0 20	—	1-267	7*380	902,500	2,200	—	227,700	672,600
1910	8*66 7	0-0 2 2	0-057	1*348	7*240	1,160,500	2,400	7,700	384,400	766,000

År	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolaf m. fl.	1	Gods ägare
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	,r Taxe- Man- tal |nnf-1 värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	® C . r* a 03 £ .2 O £	Ökn. e. minskn. ;	02 : . r* , 1 rl CC | ! M .2 j O £ !
1890	0*20	0-2 4			14-09 23-44	85-71	76-32	_		2		213 —
1900	0-23	0-24	—	—	14-62! 25-28	85-15	74-53	—	—	2	± 0	232 + 19
1910	0*2 5	0-21	0-66	0-66	15*55 33* 1 2	83-3 4	66*01	1	+1	3	+ 1	254 + 22

Tält. I (forts.). 187

53. Karlanda socken.

(Nordmarks härad).

			A.	Mantal		It. Taxeringsvärde å	jordbruksfastighet (kronor)
År	1 Hela Statens Bolags socknens in. 11.:s m. fl.:s	Gods- . • Övrigas agares 1	Hela socknens	Statens Bolags Gods- ni. fl.:s ] m. fl.:s ägares	Övrigas
1890	20-917 0-	''»83	0-233	— 2(	101	1,187,800	9,200	12,100		1,166,500
1900	20-917 0-	>73 j	0-27 1	O-Ö03 19-870	1,372,200	10,600	17,300 51,600	1,292,700
1910	20-917 1 0-276 j	0-3 10	0-500 | 19-831	1,685,800	11,900	40,2001 82,800	1,550,900
	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	I). Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	.Man- TaXe- tal r,nf värde	Man tal	Taxe-rings-1 värde	3 fl: Ökn. e. minskn.	ägare j 6 fi. • * £ •-1 O s		Ökn. e. minskn.
1890	2-79	0-7 7	in	1-02		96-10 1 98-21	2 —		456
1900	1-31	0-77	1-30	1-26	2-40 | 3-76	94-99! 94-21	4 +2	1 +1	462	+ 6
1910	1-32	0" 70	1-48	2-38	2-39 4-91	94-si 92-01	2 — 2	1 ± 0	490	+ 28

54. Blomskogs socken.

(Nordmarks härad).

A. Mantal

1 Hela j Statens socknens m. 11.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- '' Övrigas agares	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags j m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1 18901 21*250 1*000	1-752	— 18-498	1.065,204)	61,400	76,700		927,100
1900 I 21-250 1 012	1-964	0-058 18-216	1,163,600	117,100	90,700	2,200	953,600
1910 | 21-250 | 1-000	1-969	0-058 | ]8''223	1,439,000	196,300	182,200	3,4<X>	1,057,100

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor).

År	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet ..... i
Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	r	Gods-	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	® 3 . M — ce S .£ O £	ägare | ^ • • % m .£ o s	® fl • ''S -5 .3 O £
1890	471	5-7 6	8-24	7-20			87*05	87-04	2			355
1900	476	1006	9-24	7-80	0-2 7	0-19	85-73	81-95	2	± o	i! +1	375	+20
1910	4*71	13-64	92 7	12-66	027	024	85- 7 5	73-4 6	2	± f»	1 | ± 0	390	+ 15

188

Talj. I (forts.).

55. Trankils socken.

(Nordmarks härad).

		A.	11 a n t	a 1		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fi.:s	Bolags m. f 1.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	8-3 7 5	0*025	2*002	0*390	5*3 58	442,100	21,200	76,900	27,300	316,700
1900	8*3 7 5	0*0 21)	2-002	0-3 DO	5*3 54	459,300	19,100	72,100	29,800	338,300
1910	8*3 7 5	0-8 2 8 ''	2-ooo	0-4 09	5*338	647,900	27,800	129,700	80,600	409,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	iTaxe-Man- . tal lnng;-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl. | . • O) — . r* ! — CC 1 5 ! O g	ägare 1 ^ d . M | ce ! £ £ | o g	Ökn. e. minskn. |
1890	7-lG	4-so	23-90 17-39	4-88	8*17	63-98	71-84	i —	i —	143
1900	7*51	4-ic	23-90 15-70	4-88	6-49	63-93	73*<i5	1 ± 0	1 i ±°	157	+ 14
1910	7*50	4*2 9	23-ss 20-02	4-8 8	12-44	63*7 4	63* 2 5	2 + 1	1 ± 0	161

56. Silbodals socken.

(Nordmarks härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fi.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	26-125	1-078	2-180	0-2 00	22-669	1,405,400	42,400	114,000	7,900 1,241,100
1900	26-12 5	1-0 78	2-535	0-8 90	21-6 22	1,628,600	44,500	233,100	60,000 1,291,000
1910	26-125	1-078	3*310	0-982	20-7 55	2,441,700	42.000	447,000	150,300 1,802,400

År	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D	Antal enskilda ägare a\ jordbruksfastighet
Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-	Övriga
Man- Taxe- tal nng/-jvärde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- jTaxe- tal :nngs-i varde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl. r	~ £ — ce £ £ o g	ägare 1 . • . * M —. ce £ £ | o g	£ — ce £ £ o g
1890	4-J2 3-02	8-3 4	8-n	0*7 7 0*56	86*7 7	88-31	2		1 —	395
1900	4-X3| 2-73	9-70	14-31	3-41 3-69	82-7 6	79-2 7	5	+ 3	2 + 1	410	+ 15
1910	4*13 j 1-72	1 2-6 7	18-3 1	3* 7 6, 6*15	79-44	73-S2	4	— 1	2 ±0	442	+ 32|

Tält. I (forts.).

57. Skillingmarks socken.

(Nordmarks härad).

|H9

	A.	M a n 1	a 1		Ii. Taxeringsvärde	ä jordbruksfastighet	(kronor)
Ar Hela socknens	Statens m. H.:s	Bolags in. 11. :s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens i in. fl.:s	Holags ni. Ibis	Gods- i ägares	Övrigas j
1890 '' 7-833	0 003	0*005		7825	613,300	200	300	_	612,800
1900 7-833	—	O-005	—	7-828	659,100	400	—	658,700
1910: 7-883	—	0104	—	7-7 29	972,000	300	12,500	■ — i	959,200

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	I). Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
s År 1	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods ägare	. Sc J. ce St •” £	Övriga. d d dl i £
Man- Taxc- tal rm!f värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- T.axe" tal "T i värde	Man- T.aXC- tal h?*?-värde	in. fl.	Ökn. e. minskn.
1890 0-04 (0-03	006	0-05		99-no 99-9 2	1	_	_	_	186 —
1900 — —	0-0 6	0*06	— j —	99-94 99-94	1	± o	—	—	190 + 4
1910 | — | 0*03	1-33	1-29	— —	98-67 1 98-68	3	+ 2	—	—	215 | +25

58. Järnskogs socken.

(Nordmarks härad).

	A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Ar Hela socknens .	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens Bolags m. fi.:s m. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas ;
1890 20-417		0-061	0-064	20-292	1,363,900	— 3,900	4,700	1,355,300
1900 20-417	0" 10 9	0-OS5	—	20-2 23	1,539,800	5,900 6,700	—	1,527,200
1910 j 20-417	0" 2 0 0	0*755	—	19462	2,272,600	15,200 125.600	—	2,131,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods ägare	Ökn. e. minskn. |	Örriffft
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- |Taxe- tal nT !varde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	d C d 00 St O £	er s Ökn. e. minskn. i
1890			0-30	0-29	0-31 i 0-3 4	99-3 9	99-3 7	2	_	i	_	i 461 i —
1900	033	0-38	042	0-44	— —	99-05	99-18	3	+1	—	— i	493 +32
1910	0-98	0-6 7	B" 70	5‘53	— —	95-3 2	93-80	5	+ 2	—	—	518 I +25

100 Tal). I (forts.).

59. Kola socken.

(Jösse härad).

			A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å	jordbruksfastighet (kronor)
j År	Hela socknens	Statens , m. fl.:s I	Bolags m. fl.:s	1 Gods- x . Övrigas ägares	Hela socknens	Statens Bolags Gods- ni. fl.:s m. fl.:s | ägares	Övrigas
1890	22''66 7	i	26 o		0-461 20-941	1,320,000	77,600	— 45,900	1,196,500
1900	22-06 7	i	*765	0-OOS	i 0-664 1 20-230	1,503,100	90,400!	6001 79,900	1,332,200i
1910	22-66 7	1-761 j	1-087	19-819	2,124,100	105,1001 145,000		1,874,000
	C. Procenttal, i	förhållande till socknens mantal och	D. Antal enskilda	ägare av
	taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-
	Man- Taxe''	Man-	! Taxe-	Man- Taxe-	Man	Taxe-	m. fl. . • 1 O) c . M	ägare ■		iga--_ t r2
	tal nT		rings-	tal nn?s''		rings-				r~ ce
	värde		värde	värde		värde	! s	0 6		:C g
1890	5*58 , 5*88	__		2-03 ! 3-48	92-3 9 ! 90-64		1 —	421 —
1900	7-79 6-01	0-03	0-04	2-93 5-32	89-2	5 ! 88-63	1 I +1	1 ± 0	450 ! + 29 i
1910	7*77 | 4''95	4-80	6-83	— —	87-4 3 j 88-2 2	3 + 2	— ; —1	525 1 + 75|

60. Eda socken.

(Jösse härad).

A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags ! Göds-la fl.:s ; m. fl.:s ! ägares	Övrigas	Hela Statens i Bolags socknens m. fl.:s m. fl.:s	Gods- x . Övrigas ägares i
1890 ! 24-300	1-073 i 0-593 2-254	20-580	1,920,000 46,000 77,300	190,500 1,606,200
1900 24-300	1-587 1 1-203 1 1-167	20-543	1,915,300! 97,300 124,900	59,20011,633,900
1910 24-soo	1-532 j 3-279 j —	19-68 9	2,433,200 132,500; 418,900	— 1,881,800

I C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
	Man- Taxe- tal nnf-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	3 Ökn. e. | minskn. |	ägare	Ökn. e. i minskn. j	Övriga	0) c • r* J2 .2 o g
1890	4-3 8 ! 2-3 9	2-4 2	4-0 2	9-20	9-93	84-oo	83-66	2 —	4		532
1900	6*48 I 5*08	4-91	6’5 2	4-7 6	3-09	83-8 5	85-31	4 1 + 2	2	_2	604	+ 72
1910	6*25 '' 5‘44	13-39	1722	—	—	80-3 6	77-34	7 j + 3	—	_2	706	+ 102

Tält. I (forts.). 191

61. Arvika socken.

(Jösse härad).

		A.	Mantal		II, Taxeringsvärde	ä jordbruk	sfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens ni. fl.:s	Bolags m. 11.18	Gods- ägares	.. Övrigas	Hela socknens	Statens in. fl.:s	Bolags j m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	30-ooo	3-012	0-805	1-710	2417 3	1,587,000	15,400	34,900	166,300	1,370,400
1900	30-ooo	3-ooo	1-397	l l 20	24-477	1,597,600	154,100	65,500	100,500	1,277,500
1910	30-ooo	3-703	1-242	—	25''0 5 5	3,083,500	265,500	123,500	—	2,694,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag m- ä- '' “''å cr • ^ jk .2 i o s	Gods-	Övriga a> — M • co rX -S | O B
Man- Taxe- tal rm|f värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	ä£are « £ . sk _ 03 .2 O £
1890	® *- o «o	2-08	2-20	5*70	10-48	81-58	86-35	2 _	3 : -	454 —
1900	10-00 9-65	4''06	4-io	37 5	6''29	81-59	79-96	3+1	2 —1	480 + 26
1910	12-34; 8-61	4-14	4-oi	—	—	8352	87-38	4 j + 1	_ ! _ 2	655 1 + 175

62. Ny socken.

(Jösse härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags Göds-la fi.:s i ägares	Övrigas	Hela ; Statens Bolags socknens : m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	19-333	3-250	0-135 [ 2-000	13-948	851,300 117,900 11,400	109,500	612,500
1900	19-333	2-361	0-738 | 2-000	14-239	817,400 106,700 33,400	109,900	567,400
1910	19-333	2-408	1-591 | 2-000	13-384	1,439,600] 192,200! 134,100	155.000	958,300

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-		Övriga
Man-tal ''	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal innf-;varde	.r ! Taxe- tal rm?S'' j värde	Man- Taxe‘ tal :iT^-värde	m. fl.	<6 £ . fX _ ce X .2 O £	ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
1890	16-si	13-85	0-70 1-34	10''35 12 86	72-14 71-95	i		2		171	— i
1900	12-21	13*05	3-79 4-09	10''35j 13''4o	73-65 69-41	3	+ 2	2	± o	175	+ 4
1910	12-45	13''35	8''23 9-38	10-35 10-70	38''9 7 | 66''5 7	3	± o	2	± o	191	+ 16

192

Tal). 1 (forts.).

63. Älgå socken.

(Jösse härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags Gods- m. fl.:s ägares	Övrigas !
1890	17''125	1-792	2-712		12-6 21	792,000	108,700	155,100	528,200
1900	17-125	1-371	3-04S	—	12-706	796,600	97,300	172,700 —	526,BOO
1910	17-125	1-496	3-12 5	_	12-504	1,247,200	150,900	280,800 —	815,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. it.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag m. fl. I 7~ • o — i gj ie i .5 | O £	Gods- ägare		Övriga
	Man- Nio-tal rinf-värde 1	Taxe-Man- ; . tal ir!ng,S-värde	Man- Taxe- tai !ring;-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
1890	10-46, 13-78	15-84 19-58		73*7 0	66-69	3 ! —			237
1900	8''0i 12-21	17-80 21-68	— I —	74-19	66-n	4+1	—	—	234	— 3
1910	8-73 12-10	18-25; 22-51	— —	73-02	65*3 9	4 ] ± 0	—	—	239	+ 5''

64. Gunnarskogs socken.

(Jösse härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
Hela socknens	Statens m. fi.:s	Bolags 1 Gods-rn. fl.:s ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	24-209	0-504	4-052 j —	19-653	1,830,500	15,600	245,480		1,569,420
1900	24-209	0*505	4-273 j —	19-431	2,076,800	16,600	450,200	—	1,610,000
1910	24-209	0-500	5-875 | —	17-83 4	3,097,800	36,300	826,400	—	2,235,100

	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola	T	Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. | minskn.	ägare 1 . • ° JS r- CC M .B l o s	£ ! J2 .B ! O £
1890	2-08	0-85	16-74	13-41			81-18	85-74	2			708 —
1900	2-09,	0"80	17*65	21-68	—	—	80-36	77-52	4	+ 2		708 | ± 0
1910	2-06	1*18	24-2 7	26-0 7	—	—	73-6 7	72"15	2	— 2		690 [ — 18

Tal». I (forla.). 193

65. Bogens socken.

(Jösse härad).

		A.	Mantal	It. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	• Statens m. ii.:s	It olags m. fl.:s	Gods- . 1 Övrigas agares	Hela socknens	Statens 1 Bolags Gods- x . 1 ,, 1 .. I Övrigas in. n.:s j m. Ibis j agares j
1890	0-7 50	0-017	0-288	. — 0*50 0	247,800	800, 155,OHOJ — 92,000
1900	0’7 50	0-267	0-232	— 0-251	444,400	104,800, 300,000 — 39,600
1910	0’750	0-26 7	0-806	| 0-177	850,500	201,100 613,400 — 1 36,000

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods	-
Man- I T.axe" tal nnf värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. 11.	° £ — er -5 --o g	ägare	oi — . M C 03 JS .2 o g		Ökn. e. minskn.
1890	2-27 0-32	31-0 7	62-55			66-66	37-13	1				25
1900	35-60 23-58	30-93	67''51	—	—	33-4 7	8-91	1	± 0	—	—	28	4* 3
1910	35-6o| 23-65	40-so	72-12	—	—	23-60	4-23	3	+ 2	—	—	21	— 7

66. Brunskogs socken.

(Jösse härad).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
[ År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. flis	Bolags Gods- ni. fl.:s ägares	Övrigas
1890	23-417	1-578	2-913		18-896	1,814,900	96,500	257,000 —	1,491,400
1900	23-417	1-157	3-170	—	19-090	1,850,400	98,300	370,000 —	1,382,100
1910	23-417	1’858	3-069	—	18-690	2,976,100	151,400	633,500 —	2,191,200

	C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	D. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola		Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	6-74	5*23	12-5 7	13-93			80-69	80-8 4	i				548
1900	4-9 4	5-31	13-54	20-00	—	—	81-52	74-69	2	+1	—	—	557	+ «
1910	7*08	5-09	13-11	21-29	—	—	79-8 1	73-62	i	— i	—	—	577	+ 20

Jordundersökningen. 13

194

Tal). I (forts.).

67. Mangskogs socken.

(Jösse härad).

År	A.	Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
Hela Statens socknens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ! Övrigas agares	Hela socknens	Statens ; m. fl.:s I	Bolags m. flis.	Gods- j ägares !	Övrigas
1890	6-125 0-250	0-397	! . — 0-478	662,100	18,000	29,500		614,600
1900	6''125 0-250	0-3 9 7	— 5" 4 7 S	709,900	17,500:	26,500	—	665,900
1910	6''125 | 0''250	0''572	— j 5-303	742,800	18,200	82,700	— |	641,900

j C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods ägare
Man- tal	Taxe- rings- värde	Slån- iTaxe- tal nnff värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal nngf-värde	3 Ökn. e. minskn.	ökn. e. minskn.	; ® a . e* t» .S.S 1 :o g
1890	4-08	2'' 7 2	6"48 1 4"45			89-44 ! 92-83	1 —			208 | —
1900	4''0S	2-47	6-48 j 3-73	—	—	89-44 i 93-so	1 ± 0	—	—	302 +94
1910	4-os	245	9-34 j 11''13	—	—	86-58 | 86-42	3+2	—	—	284 —18

68. Boda socken.

(Jösse härad).

A. 31 a n t a 1

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ! x . ; Övrigas agares	Hela 1 Statens | Bolags socknens ! m. fl.:s 1 m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	7-417	0-646	1-046	! — 5*725	662,100 26,5001 72,000		563,600
1900	7-417 *	0 646	1-109	— 5*662	709,900 27,500 ! 86,600	—	595,800
1910	7417	0-646	1-109	— 5-6 6 2	1,015,900| 50,000 112,800	—	853,100

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- I Taxe- tal rmg,s-,värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe'' tal !nnga-värde	m. fl. r	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	8-71	4''00	14-10 10-88			77-19 1 85-12	1				288
1900	8-71	3-87	14-95 12-20			76-34 ! 83-93	1	± o	—	—	291	+ 3
1910	8-71	4''92	14-95 11-10	—	—	76-34 83-98	1	± 0	—	-	298	+ 7

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Tall. 1 ((bris.). 195

69. Sunne socken.

(Fryksdals härads nedre tingslag).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens in. il.:s	Bolags in. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela j socknens	Statens m. fi.:s	Bolags m. 11.:s	(lOds- | r. . Övrigas agares
1890	65’326	2-133	2-176	5*689	55*3 2 8	4,125,300	295,900	177,200	227,8003,424,400
1900	65*3 26	3-012	2-0 23	5*948	54-313	4,641,200	310,000	218,600	321,900 3,790,700
1910	65-3 26	3-008 1	2-oio	6-919	53-389	6,801,400	480,400	370,600	462,700 5,487,700

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
| taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. 11.	£	Gods-
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. 1 minskn.	ägare	o cj • ce J 1	C 77 So Ökn. e. minskn.
1890	3-2 7	7*17	3-33	4-30	8-71	5*52	84-69	83-01	3		2		1,019 —
1900	4-61	6-68	3-io	4*71	9-lo	6-9 4	83-19	81*6 7	4	+ 1	4	+ 2	1,142 | + ]23
1910	4*60	7*06	3-08	5*45	10-59	6-80	81-73	80-6 9	5	+ 1	5	+ 1	1,328 +186

70. Östra Emterviks socken.

(Fryksdals härads nedre tingslag).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- . ; Övrigas agares	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	20-500	1-718 —	0*798 17*984	1,027,200,	55,700		42,300	929,200
1900	21-625	1-385 —	— ! 20-240	1,112,900;	37,900	—	—	1,075,000
1910	21-625	1-661 | —	19-964	1,408,500	53,900	—	—	1,354,600

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde
1890	8-38	5*42			3-89	4*12	87-73	90-46
1900	6-40	3-41	—	—	—	—	93-60	96*59
1910	7*68	3-83	—	—	-	_	92-3 2	96-17

Bolag	Gods		Övriga
m. n.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
		i		250
—	—	—	— i	321	+ 71
—	—	-	—	345	+ 24

196 Talj. I (forts.).

7t. Västra Emterviks socken.

(Fryksdals härads nedre tingslag).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- • ; Övrigas agares !
1890	11-708	0-222	0-112		11-374	795,400	7,600	9,700	— 778,100
1900	11-708	0-225	0-129	—	11-354	896,300	8,500	9,200	— 878,600
1910	11-708	0-287	0-187	—	11-234	1,360,800	28,200	26,200	— 1,310,900

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods		Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- TaXe‘ tal ring;-; varde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. il.	ce .5	ägare	Ökn. e. minskn.	<u c'' —> CD o e
1890	1-89	0-9(i	0-96	1-22		97-15	97-82	1		_	_	291	_
1900	1-92	0-95	1-10	1-03	— —	96-98	98-02	1	± 0	—	—	322	+ 31
1910	2-45	1-70	1-60	1-93	—! —	95*9 5	96-3 7	1	± 0	—	—	350	+ 28

72. Gräsmarks socken.

(Fryksdals härads nedre tingslag).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods^ ägares	Övrigas
1890	12-840	0''072	0*6 58	0-2 60	11-850	1,150,100	9,550	64,300	12,000	1,064,250
| 1900	12-840	0*068	0" 0 9 2	0*620	12-oco	1,263,600	10,150	13,000	50,800	1,189,650
j 1910	12840	0-0 7 2	1-098	0-221	11-449	2,301,400	28,600	466,600	64,500	1,741,700

€. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av taxeringsvärde,

för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	0-56	0-83	5*12	5*59	2-03	1-04	92-29	92*5 4	4		1	_	596	_
1900	0-58	0-80	072	1-03	4-83	4-02	93-92	94-15	1	— 3	2	+1	615	+ 19
1910	0*56	1*24	8*55	20-28	1-72	2-80	89-17	75-68	8	+ 7	2	± 0 \	582	— 33

Tal). I (forts.). 197

73. Lysviks socken.

(Fryksdals härads nedre tingslag).

	A.	Mantal	H. Taxeringsvärde	ä jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela Statens socknens m. 11.:s	Bolags (lods- •• ii •• | Övrigas m. fl.:s agares	Hela Statens socknens in. fi.:s J	Bolags m. fl.:s	(iods- Övrigas agares

189»	9"''.11 7	0-16 7	—	—	9	•7 50	1,035,800	10,800	200	- 1,024,800
1900	9-017	0’ 16 6 i	—	—	1 9	•751	1,044,000	12,100	200	- 1,031,700
1910	9-017	0-265	—	0*10 4 j 9	*54 8	1,521,300	31,700	1,300 13,200 1,475,100
	C. Procenttal, i förhållande til	socknens mantal och	I). Antal enskilda	ägare av
	taxeringsvärde, föi	jordbruksfastigheter, tillhörande		jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-	Övriga
	Man-	Taxe-	Man-	Taxe-	Man-	Taxe-	Man-	Taxe-	m. fl.	d —	ägare 1 . ^ ° %	© c . M
		rings-		rings-		rings-		rings-			iS .E		J* .E
		värde		värde		värde			värde					S
1890	1*68	1-04		0''02			98-3 2	98-94	1			487
1900	1*67	1*16	—	0’0 2	—	—	98-33	98-82	1	± 0	— —	522	+ 35
1910	2-6 7	2-08	—	0-09	1*0 5	0-S 7	96-	8	96-96	2	+1	i'' +i	580	+ 58

74. Fryksände socken.

(Fryksdals härads övre tingslag).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbrukslastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares *	Övrigas
1890	15*9 6 2	0-088	1-833	0-3 2 7	13-714	2,299,100	70,300	259,800	64,100	1,904,900
1900	15-962	1-149	1‘8 56	0-212	12-7 45	2,345,000	91,500	293,100	24,100	1,936,300
1910	15-962	1-148	2-160	0-212	12-442	5,412,800	239,000	935,700	51,600	4,186,500

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och

D. Antal enskilda

ägare a

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Övriga

Man-

Taxe-

Man-

Taxe-

Man-

Taxe-

,, Taxe- Man- i .

m. fl.

d C • ■*

ägare

d c • ^

d C •

tal

rings-

tal

rings-

tal

rings-

tal rln!T

5.5

5 .5

-S .5

värde

värde

värde

| varde

O £

O g

1890

0*55

3-06

11-48

11-30

2-05

2-79

85-92 j 82-85

2

2

_

619

_

1900

7*20

3-90

11-63

12-50

1-33

1-03

79-84 82-57

4

+ 2

i

-i

703

+ 84

1910

7-19

4-42

13-53

17-29

1-3 3

0-95

77''95 | 77-34

3

— 1

i

± 0

809

+ 106

198

Tab. 1 (forts.).

75. Östmarks socken.

(Fryksdals härads övre tingslag).

		A.	31 a n t a 1		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela	Statens	Bolags	Gods-	Övrigas	Hela '' Statens	Bolags	Gods-	Övrigas
	socknens;	m. fl.:s	m. fl.:s	ägares	socknens ; m. fi.:s	in. lins	ägares
1890	5''4 7 3 j	0*135	0*053	0*318	4*967	1,178,700 13,500	65,900	50,500	O 4- QO 00 8_
1900	5-473	0*036	0*494	0*064	4*8 7 9	1,218,100 22,000	171,600	9,000	1,015.500
1910	5-473 1	0*042	1*212	0*023	4*1 96	2,810,500, 34,600	1,036,600	12,300	1,727,000

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

j Staten

m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods-ägare 1

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl. 1

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. minskn.

1890 2*4 7

1*15

0-97

5-59

5*81

4*28

90*7 5

88*98

4

i

572

1

1900 0*66 j

1*60

9*02

14*0 9

1*17

0*74

89*15

83’3 7

3

-1

i

± 0

642

+ 70

1910; o*??

1*23

22*14

36*88

0*4 2

0*44

76*67

61*45

7 j

+ 4

i

± 0

585

— 57]

76. Lekvattnets socken.

(Fryksdals härads övre tingslag).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. flis	Bolags m. fl.:s	Gods- . , Övrigas ägares i
1890	1*649	0*008	0 026		1"615	358,400	111,000	3,200	— 244,200
1900	1*649	0''oos	0*097	0*021	1*523	467,400	113,600	26,200	10,400 317,200
1910	1*649	0*oio	0*238	0*192	1*209	1,487,400	552,Of»	178,500	155,400 601,500

| C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Man- | Taxe" tal rm^s-värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

,r Taxe- Man- tal nngS" 1 värde

m. fl. ; 7“7 OJ G r* Ö K 0*6

ägare

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. J

1

1890

0*48 30*9 7

1*58

0*95

97*94 ; 68*08

2 —

153

—

1900

0*48 24*3 2

5*88

5*60

1*28

2*22

92*36 67*86

2 ± 0

i

+1

150

—

3

1910

0*61 37*ii

14*4 3

12*oo

11*64

10*45

§ CO cb 1-

5 j + 3

3

+ 2

113

—

37

Tall. I (forts.).

77. Vitsands socken.

(Fryksdals härads övre tingslag).

191*

		A.	M ant	a 1		It. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela socknens	Statens m. fl.:s	.Bolags in. li.:s	(lods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.-.8	Bolags m. 11. :s	Gods- ägares	Övrigas
1890	3-458		0-717		2-741	692,000		140,000	39,000	513,000
1900	3''4 58	0 033	0-900	—	2-525	808,300	8,100	209,900	53,000	537,300
1910	3-458	0''OS3	1-1 G 5	0-385	1*8 75	2,312,100	6,000	1,078,400	249,000	978.700

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och I). Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	s	Gods-ägare ^ ^ fÄ CO J2 .2 i O £	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	o — • M -2 £	OJ C . pS .2
1890			20-73	20-23		5-64	79-27	74-13	2		l 2 -	195
1900	0-95	l-oo	26-03	25-9 7	—	6"56	73-0 2	66 4 7	2	± 0	2 +0	231	+ 36
1910	0-93	0-26	33 09	46-6 4	11-14	10-7 7	54-2 2	42-33	4	+ 2	4 1 +2	217	— 14

78. Norra Ny socken.

(Älvdals härads övre tingslag).

År	A. Mantal	B. ''faxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	17-935 17‘935 17-935	1-000 l-ooo	1-402 1-394 1-618	1120 2-136	16-533 14-4 21 13-181	1,383,700 2,611,000 5,534,800	121,300 208,51X1 290,000	137,100 302,000 809,700	17,500 323,400 873,500	1,107,800 1,777,100 3,561,600

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	• cd £ -S :C c	1 o £ ■ dg r* ® »5 .2 | o £
1890		8-7 7	7-82	9-91		1-26	92-18	80-06	3		i		242
1900	5''5 8	7-98	7-77	11-57	6-24	12-39	80-41	68-oe	2	— i	5	+ 4	282	+40
1910	5*58	524	9-02	1463	11-91	IS’78	73 49	64-3 5	3	+1	9	+ 4	357	+“5

200

Tal), 1 (forts.).

79. Nyskoga socken.

(Älvdals härads övre tingslag).

		A.	Hant	a 1		Jk Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
År	Hela	Statens	Bolags	Gods-	Övrigas	Hela	Statens	1 Bolags Gods-
	socknens	m. lits	m. ti.:s	ägares	socknens	m. fl.:s	m. fl.:s ägares	Övrigas
1890	1-482	0''048	0-137		1-282	133,100	2,400	17,400	113,300
1900	1-482	0-043	0-149	—	1-290	322,000	4,000	37,100 —	280,900
1910	1-482	0*043	0-336	O-l on	0*803	717,500	4,400	327,700 66,600	318,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	Övriga	Ökn. e. minskn.
1890	2-90	1-80	10-39	13-07			86-51	85-13	3				73
1900	2-90	1-24	10-06	11-52	—	—	87*05	87-24	2	— i	—	—	80	+ ~
1910	2-90	0-6 2	36-17	45"6 7	6-75	9-28	54-18	44-4 3	4	+ 2	2	+ 2	59	-21

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

80. Dalby socken.

(Älvdals härads övre tingslag).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. Ibis	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- x . Övrigas agares °
1890 1900 1910	20-92 7 20-927 17-750	0-33 5 0-335 0-38 5	2''6 5 7 3-399 3-799	1- 304 2- 817 1-851	16-631 14-3 76 11-765	1,930,000 3,230,700 5,953,600	17,400 78,000 180.000	262,100 501,200 1,160,Otid	136,4001,514,100 563,900 2,087,600 992,000 3,621,600

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	[T	Gods-
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	O C . — co J2 .5 o e	ägare	Ökn. e. i minskn. |	Övriga	Ökn. e. minskn.
1890	1-60	0*90	12-70	13-58	6-23	7*0 7	79-47	78-45	4		4		240	-
1900	1''60	2-42	16-2 4	15*51	13-46	17*45	68-70	64-6 2	4	± 0	9	+ 5	298	+ 58
1910	1-89	3-02	21-40	19-49	10-43	16-66	66*28	60-83	7	+ 3	9	± 0	386	+ 88

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Tall. I (forts.).

81. Södra Finnskoga socken

(Älvdals härads livré tingslag).

201

| År		A. M a II t	a 1		B. Taxa	ingsvärde	ä jordbruksfastighet (kronor)
lida socknens	Statens j Bolags in. fl.:s m. ft.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens ; in. il.:s	Bolags in. 11.:s	Gods- ägares	Övrigas
189(1	3-802	0*0 2 7 0-32S	0*541	2’40 Ii	779,400	2,900	44,200	292,600	- 439,700
190(1	3-3 0 2	0*027 0-664	0*6 3 9	2-272	1,464,000	4,000	202,500	446,000	811,500
1910	5* 5 2 7	0*027 | 2-646	0-289	2-30.1	3,146,300	6,600 1,379,200	347.800	1,412,700

(). Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Statei

m. 11.

Bolag

m. 11.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. 11.

cJ — . rX C Si .£

ägare

® S2 i *~

6 e . r* — CC Si .2 o s

i 1890

0 b 2

0-3 7

9-03

5*67

16*38

37*54

72*8 7

56-4 2

1

3

99

1900

0-8 2

(P2 7

20-n

13-83

10-2 7

30-4 7

68*so

55-4 3

1

± 0

3

± 0

94

— 5

1910

0-4 9

0-21

47*8 7

4.3-b 4

5*23

11-05

46-41

44-0 0

6

+ 5

7

+ 4

217

+ 123

82. Norra Finnskoga socken

(Älvdals härads övre tingslag).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbi-uksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens Bolags m. ti.:s 1 m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	1-770	— 0-289		1-481	329,400		37,500		291,900
1900	1-770	— 0-429	0-3 73	0*368	1,013,800	—	382,400	364,600	266,800
1910	2-7 22	| 0-952	0" 705	1-065	3,374,500	—	1,319,900	961,000	1,093,600

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	r	Gods		Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	o — . -*s — 50 5 •-	ägare	O C . # — CO m.B := £	Ökn. e. minskn.
1890			16-33	11-38			83-6 7	88-6 2	2				71
1900	—	—	24-24	37-7 2	21-07	35*96	54-69	26-3 2	2	± 0	6	+ 6	91	+ 20
1910	—	—	34-9 7	3911	25-9 0	28-43	39-13	32-4 1	6	+ 4	8	+ 2	169	+ 78

202 Tal». I (forts.).

83 och 84. Ekshärads och Gustav Adolfs socknar.*)

(Älvdals härads nedre tingslag).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. ti.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	34-584 34-584 34-58 4	2-ooo 1-875 1-061	19- 149 20- 0 20 20-546	0-918 0-906	13-435 11- 776 12- 0 71	3,677,000 5.672.600 9.666.600	620,400 990,800 946,100	1,739,200 2,566,700 5,464,800	123,000 710,800	1,217,400 1,992,100 2,544,90g1

(.''. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	er	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. I minskn.		<6 Ö . M -• <31 St .3 0 a
1890	5*78	17-3 5	55-3 7	48-6 2			38*8 5	34-03	2				325
1900	5*4 2	17-46	57*89	46-25	2-64	2-17	34-05	35-12	2	± 0	2	+ 2	365	+ 40
1910	3-0 7	9-79	59-41	66-53	2-62	7*35	34-90	26-33	2	± 0	9	+ 7	381	+ 16

85. Norra Råda socken.

(Älvdals härads nedre tingslag).

År		A.* M a 111	a 1		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. lins	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags Gods- rn. fl.:s ägares	Övrigas
1890	18-850		13-838	4	5*012	2,092,500		1,548,800 —	543,700
1900	18-850	0-053	13-390	—	5*40 7	2,506,800	6,200	1,913,500 -	587,100
1910	18-850	0-137	13-690	—	5*023	4,884,800	23,800 4,320,900| —	540,100

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	g	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal nng/-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal nnf- värde	Ökn. e. minskn.	ägare	. M d t» S.s ■■O B		Ökn. e. minskn.
1890		_	73*41 74*02			26-59 J 25-98	1				200
1900	0''28	0-25	71-08 76-33	—	—	28-69 23-42	1	± 0	—	—	220	+ 20
1910	0-73	0’49	72*62) 88-45	—	—	26-65 1 11-06	1	± 0	—	—	271	+ 51

*) Ekshärads och Gustav Adolfs socknar äro sammanförda under gemensam tabell, enär fastigheter
inom båda socknarna äro taxerade tillsammans.

Till». I (forts.).

86. Sunnemo socken.

(Älvdals härads nedre tingslag).

203

År	A. Mantal	H. Taxeringsvärde	ä jordbruksfastighet	(kronor)
Hela socknens	Statens ! Bolags m. fl.:s 1 in. 11.:s	Gods- ägares	.. . Övrigas	Hela socknens	Statens in. fi.:s	Bolags in. 11.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	12-0 25	0’ 250 7-508	0 074	3*505	1,157,700	7,200	657,800	171,300	321,400
1900	12''02ö	O’250 I 7-040	0-6 7 4	3-461	1,138,600	10,000	743,900	80,400	304,300
1910	12-0 35	0*250 | 7*660	0*955	3-160	1,924,600	10,100	1,219,000	271,700	423,800

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Övriga

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl.

Ökn. e. minskn. j

ägare

Ökn. e. minskn.

O fi • i» o £

1890

2-08

0-6 2

63-17

56-8 2

5*60

14-80

29-15

27-76

2

_

i

_

36

_

1900

2-os

0-87

63*54

65-3 4

5*60

7*06

28-7 8

26-73

i

— i

i

± 0

39

+ 3

1910

2-08

0*5 2

63-70

63-3 4

7*94

14-12

26-28

22-0 2

i

± 0

2

+1

37

_o

87. Nyeds socken.

(Nyeds härad).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	26-58 4 26-584 26-584	0''680 0-6 7 0 0-978	1-918 1*776 4-362	2-388 1-372	21- 598 22- 766 21-249	2,621,800 2,962,400 3,768,200	95,400 118,500 205,000	288,000 274,300 685,100	230,800 241,900	2,007,600 2,327,700 2,878,100

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods	.
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	2*56	3-64	7*22	10-99	8-98	8-80	81-24	76-57	4		2		583
1900	2-5 2	4-oo	6-68	9-26	5*16	8-17	85-64	78-57	4	± 0	2	± 0	585	+ 2
1910	3-66	5*44	16-41	18-18	—	—	79-93	76-38	7	+ 3	—	_2	508	— 77

204

Talj. I (forts.).

88. Älvsbacka socken.

(Nyeds härad).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela socknens	Statens m. fi.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	4-167	0-111	1*225		2-831	485,400	6,800	192,900		285,700
1900	4167	0-111	—	0-974	3-082	387,400	6,800	—	80,(JOO	300,600
1910	4-167	o-lll	2-133	—	1-938	815,300	8,500	383,000	—	423,800

C''. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.		Gods-	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	lian- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
1890	2-60	1-40	29-40	39-74			67*94	58-s 6	i				97
1900	2-66	1-76	-	—	23-38	20-6 5	73*96	77*59	—	— i	i	+1	82	— 15
1910	2-66	1-04	50-93	46-9 8	—	—	46-39	51-98	i	+1	—	— i	85	+ 3

Tal>. I (forts.).

89. Karlstads stad.

''JO''»

År		A. Taxeringsvärde å	jordbruksfastighet (kronor)
Hela stadens	Statens in. fl.:s	Bolags in. fl.:s	Godsägares	Övrigas
1890	559,800	69,400		3,800		486,600
1900	669,400	193,700		12,300	10,000	453,400
1910	1,157,400	232,600		75,000	146,500	703,300
	B. Procenttal å taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter, tillhörande	C.	Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet

År	Staten m. fi.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	12-40	0-68		86-92
1900	28-94	1*64	1-49	67-73
1910	20-10	6-48	12-60	60*76

Bolag m. fl.

j Ökn. e.
minskn.

+ 1
+ 1

Godsägare

j Ökn. e.
minskn.

Övriga

Ökn. e
: minskn

+ 1
+ 1

10

76

83

+ 1
+ 7

90. Kristinehamns stad.

A. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

År	Hela stadens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Godsägares	Övrigas
1890	479,300	57,200	12,400		409,700
1900	509,700	58,700	16,100	—	434,900
1910	789,900	139.500	29,400	—	621,000

B. Procenttal å taxeringsvärdet för
jordbruksfastigheter, tillhörande

C. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	11-93	2*59		85-48
1900	11-32	3-16	—	85-3 2
1910	17-60	372	—	78-6 2

Bolag	m. fl.	Godsägare
	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
4 5	+1	—	—
9	+ 4	—	—

Övriga

! Ökn. e.

| minskn.

386

463

613

+ 77
+ 150

Tab. I (forts.).

91. Filipstads stad.

206

1 År	A. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela stadens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Godsägares	Övrigas
j 1890	594,000	19,700	24,900		549,400
1900	660,600	53,300	17,100	—	590,200
1 1910	925,900	158,000	35,900	—	732,000

	B. Procenttal å taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter, tillhörande	C. Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare		Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga
	Övriga	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	3-3 2	4*19		92-49	- -			210
1900	8-07	2-59	—	89-34	7+0	—	—	289	+ 79
1910	17-06	3-88	—	79-«6	6 | — 1	—	—	109	— 180

92. Färnebo härad.

(Färnebo, Nordmarks, Bämens, Brattfors, Gåsborns, Kroppa och Lungsunds socknar).

I År	A	. 31 a n t a 1	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags ! Gods-ni. fl.:s | ägares	Övrigas
1890 | 1900 1910	72-615 72-615 72-615	0-542 3"56S 4-3 5 7	47-027 47-682 50-794	10-380 10-558 6-040	14-666 10- 807 11- 424	10,831,500 11,726,300 15,645,000	105,000 318,600 613,700	6,396,2001,635,800 7,039,0001,774,600 10,713,400! 1,509,800	2,694,500 2.594.100 2.808.100

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods ägare		Övriga
Man- Taxe- tal nng/-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man-iTaxe- tal r!ngs-1 värde	Man- : Taxe- tal nngS-i värde	m. fl. ]	cé = . v* i .2 o s	c3 c r* r* 00 -5 -5 O B	Ökn. e. minskn.
1890	0*7 5 0''9 7	64-76	59"05	14-29 15-10	20-20 | 24-88	20		ii		697
1900	4*92 | 2*7 2	65*66	60-03	14-54] 15-13	14-88 [ 22-12	21	+1	14	+ 3	716	+ 19
1910	6-00 1 3-92	69-9 6	68-46	8*32] 9-65	15-73 1 17-95	23	+ 2	5	— 9	731	+ 15

Tall. 1 (forts.). 207

93. Ölme härad.

(Ölme och Varnums socknar).

År	A. Mantal	It. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet	(kronor)
Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods-ägare s	Övrigas	Hela häradets	Statens m. 11.:s	Bolags Gods- m. 11. :s ägares	Övrigas
1890 1900 1910	114-586 114-586 114-586	5*125 9*250 14-414	12-783 3- 584 4- 534	34" 6 95 20*998 12*419	61-983 74-804 83-319	3,967,600 4,029,000 5,185,200	133,100 218,900 945,400	604.400 1,169,700 219,200 1,174,700 418.400 694,200	2,060,400 2.416.200 3.127.200

	C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	I). Antal enskilda ägare av jordbruksfastighet
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare-	Övriga	Bolag	Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minska.	ägare	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	4-47	3-3 6	11-16	15-23	00 Ö ce	29-4 s	54-0 9	51*93	4		ii		372
1900	8-0 7	5-43	3-09	5’44	23-56	29-16	65-28	59*9 7	4	± 0	10	— i	365	_ n
1910	12-58	18-23	3-96	8-07	10"81	13-39	72-6 2	60-31	5	+1	5	— 5	468	+ 103

94. Visnums härad.

(Visnums, Visnums-Kils, Rudskoga, Nysunds och Södra Råda socknar).

År	A. Mantal	15. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet (kronor)
Hela häradets	1 Statens i Bolags m. fl.:s I m. flis	Gods- ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
. 1890	133*458	6-416 11-385	41142	74*515	5,600,500	211,200	749,700	1,695,200	2,944,400
1900	133*458	7-041 8-500	32-965	8+952	5,874,500	238,700	659,100	1,688,600	3,288,100
1910	133*4 58	7-841 j 4-425	31-441	89-751	7,455,300	320,200	1,375,100	2,098,300	3,661,700

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl.	Ökn. e. minskn.	ägare	d! £ *~		Ökn. e. minskn.
1890	4-81	3*77	8-53	13-39	30-83	30-27	55*83	52-5 7	5		14		774
1900	5*28	4-06	6-3 7	11-22	24-70	28*7 5	63-6 5	55-9 7	6	+1	15	+1	767	— 7
1910	5*87	4-30	3-3 2	18-44	23-56	28-15	67*25	49''ii	8	+ 2	14	— i	865	+ 98

208

Tab. I (forts.).

95. Väse härad.

(Vase, Alsters och Östra Fågelviks socknar).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	i kronor)
År	Hela	Statens	Bolags I Gods-	Övrigas	Hela	Statens	Bolags	Gods-	Övrigas
	häradets	m. fl.:s	m. fi.:s ägares	häradets	m. fl.:s	m. fl.:s	ägares
1890	104*04 2	4*963	0*500 j 22*121	76*458	4,541,600	173,7(X)	16,600	851,900	3,499,400
1900	104*0 4 2	4*713	5*375 10*829	83*125	4,732,500	182,800	160,700	514,000	3,875,000
1910	104*042	7*026	5*342 1 5*765	85*909	6,420,900	404,400	294,400	343,000	5,379,100

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- !Taxe'' tai hng;- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl.

° £

ägare

Ökn. e. minskn.

Ökn. e. minskn.

1890

4’ 7 7

3*82

0*48 0*37

21*26

18*76

73*49

77*05

1

11

668

1900

4*53

3*86

5* 17 i 3*40

10*41

10*86

79*89

81*88

2

+ 1

6

— 5

756

+ 88

1910

6*75

6*30

5*14) 4*59

5*54

5*3 4

82*5 7

83*7 7

6

+ 4

3

— 3

824

+ 68

96. Kils härad.

(Stora Kils, Frykeruds, Övre Ulleruds, Ransäters och Nedre Ulleruds socknar).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
År	Hela	Statens	Bolags	Gods-	Övrigas	Hela	Statens	Bolags	Gods-	Övrigas
	häradets	m. fl.:s	m. fl.:s	ägares	häradets	m. fl.:s	m. fl.:s	ägares
1890	105*876	4*913	26*3 5 7	10*268	6 4*338	8,277,200	337,200	2,217,800	597,700	5,124,500
1900	104*751	7*71 5	20*0 48	9*791	67*197	8,280,600	480,000	1,833,900	678,300	5,288,400
1910	104*7 51	7*069	23*973	5*509	68*200	12,780,600	706,100	4,225,700	529,500	7,319,300

År

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

Staten m. fl.

I Mantal -

Taxe rings värde -

Bolag m. fl.

Man tal -

Taxe rings värde -

Godsägare

Man tal -

Taxe rings värde -

Övriga

Man tal -

Taxe rings värde -

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Bolag
m. fl.

Gods

ägare

93 J3

— ce

J2 .S

O g

Övriga

\ M

_ -r.

| M .5
i O 6

1890

1900

1910

4*64
7*3 6
6*7 5

4-0 7
5*80
5*58

24*89

19*14

22*88

26*80

22*15

33*06

9*70

9*35

5*26

7*22

8*19

4*14

60*7 7
64*15
65*11

61*91
63*86
57*2 7

12

9

7

— 3

_ Q

± o
± 0

1.492 j —
1,297 j—195
1,363 | + 66

Tall. I (forts.). 206

97. Karlstads härad.

(Karlstads socken, Grava socken med Förskapa kapellförs. o. Hammarö socken).

		A.	M a n t	a 1		B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
År	Hela häradets	Statens m. 11. :s	Bolags m. flas	Gods- ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens m. ii.:s	Bolags m. flas	Gods- ägares	Övrigas
1890	76-667	9-637	6-012	8-759	52*2 59	3,786,400	370,100	280,300	648,400	2,487,600
1900	764667	9-4 15	6-785	8-110	52-3 3 7	3,998,300	599,700	513,400	376,700	2,508,500
1910	76-667	12-276	6-959	9-856	47-5 76	6,086,900	■''t lO ac	665,900	574,000	4,011,600

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

® ; Staten m. fl. År	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga
i Man-tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde
1890 12-57	9-77	7*84	7-40	11-46	17-13	68-16	65-70
1900 i 12-28	15-oo	8-8 5	12-84	10-58	9-42	68-29	62-74
1910 1 16-01	13-7 2	9-os	10-94	12-86	9-43	62-os	65-91

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Bolag

m. fl. r

Gods	.	Övriga
ägare	Ökn. e. minskn.	Ökn. e. minskn.
10		547
6	— 4	584	-r 37
7	+ 1	614	+ 30,

/ —
10 1 + 3
8 — 2

98. Grums härad.

(Nors, Segerstads, Grums, Borgviks o. Eds socknar).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags Gods-in. fl.:s 1 ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens 1 Bolags 1 Code-in. fl.:s m. flis ägares	Övrigas
1890	118-126	9-403	21*730 26*318	60*6 7 5	5,611.600	i 303,700 865,8001,530,200	2,911,900
1900	118-126	6*566	16-919 28-293	66-348	5,747,900	288,900 1,000,800 1,339,700	3,118,500
1910	118-3 7 6	6-760	20-5 811 24-048	66-987	7,162,100	354,900 1,660,200 1,478,200	3,668,800

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods-	“Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	3 Ökn. e. minskn. [	ägare 6 g • ** i2.5 o g	Ökn. e. minskn.
1890	7*96	5*4 1	18-40	15-48	22-28	27-2 7	51''36	51''89	4 j -	16 ; —	655	_
1900	5-56	5-03	14-.12	17-41	23-95	23-51	56*17	54*25	6 +2	16 ± 0	689	+ 34
1910	5-71	4-96	17-39	23-is	20-31	20-64	56-59	51-22	7+1	13 —3	678	- 11

I). Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

Jordundersökningen.

14

21(1 Tab. I (forts.).

99. Gillbergs härad.

(Gillberga, Långsernds, Stavnäs, Högeruds, Glava, Värmskogs o. Svanskogs socknar).

A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)i
^1 ; Hela j Statens j Bolags : häradets! m. fl.:s ! m. li.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens Bolags m. fl.:s | m. fl.:s	Gods- I . '' Övrigas agares
1890 176-100 14-712 j 15-796	17-538	128-111	8,593,900	472,800j 1,118,900	956,800 6,045,9001
1900 1 185-28o| 15-063 1 21-755	10-59 7	189-865	9,198,600	519,800 1,367,100	673,100 6,638,600
1910 | 185-2801 16-296 j 22-818	eu ce 14	135''58 4	12,588,700	833.000 2,689,000	967,400 8,099,300:

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

° ; Staten m. fl. År |	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag	Gods- ägare		Övriga	d d '' ^ i rX B O £ ;
,r Taxe- Man- ! . tal rm^-''värde	Man-!''Tio-tal I"!*9- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	3 Ökn. e. minska.	d C r* C 2 rX .5 o s
1890 j 8-35 5-öo	8''97 13-02	9-96	11-13	72-7 2	70-3 5	5 ! —	10		1,771	- i
1900 | 7-oö 5-65	11-74: 14-86	5'' 7 2	7''32	75-4 9	72-17	7 ! +2	8	_2	1,922	+ 151
1910 I 8-79 i 6-02	12-31 21-3 6	5''72	7-G8	73is	64-3 4	10 +3	7	— i	1,917	— 5

lOO. Näs härad.

(Millesviks, Eskilsäters, Ölseruds, Botilsäters, By, Bro, Södra Ny, Huggenäs, Kila

och Tveta socknar).

År	A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor»1
Hela i Statens häradets m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela Statens j Bolags Gods- häradets m. fl.:s ! m. fl.:s j ägares	Övrigas
1890	217-320 15-171		48-4 21	153-7 28	7,571,700- 362,300 6,3001,944,400	5,258,700
1900	217-320. 14-861	0-859	38 249	163-3 51	7,440,200i 368,100 32,4001,644,900	5,394,800 i
1910	217-320 15-070	0252	30-60 i	171-397	8,903,900 466,500: 27,1001,731,000	6.679.3()0

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag		Gods-		Övriga
	Man- 1 T.axe'' tal rmg,S'' • värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- j ™e- tal r,nf-värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. It.	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	d d . rX B B
1890	6''98	4''7 9		0*0 8	22-28! 25-68	70-74	6945	1		24	_	1,221	_
1900	6-84	495	0-3 9	0-43	17-60 22-11	7517	72 öl	4	+ 3	19	— 5	1,259	+38
1910	6-93	5''2 4	0-12	0*3 0	14-osj 19-44	78-87	7502	3	— 1	14	— 5	1,340	+81

Tal). I (furu.).

101. Nordmarks härad.

211

(Sillerudti, Holniedals, Väntra Fågelviks, Töcksmarks, Östervallskogs, Kastanda,
Blomskogs, Trankils, Silbodals, Skillingmarks o. Järnskogs socknar).

År	A. Mantal	Ii. Taxeringsvärde	a jordbruksfastighet (kronor)
Hela 1 Statens i Bolags häradets in. 11.:s m. fl.:s	(lods- ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags j Gods-m. fl.:s I ägares	Övrigas
189»	206''i5!)j 7-684 i 10-518	3-070	185-187	11,874,70»	319,700	670,4<M)j 290,300	10,594,300
190»	206-459 7*5 27 j 11"6 7 6	CO	182-708	13,130,900	377,400	934,200 461,500	11,357,800
1910	206-459) 7*522 j 14*012	6*17ö	178-747	18,397,600	545,600	2,656,400 912,700	14,282,9(X)

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och D. Antal enskilda ägare av

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	Övriga	T> olag	Gods-
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- iTaxe'' tal rmg?'' värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	1 Taxe-Man- 1 tal VmgS~ ■ värde	in. fl. I-T7 ä .5 | 0 s	ägare	* M ■S, •- O £	Övriga	Ökn. e. minskn.
1890	3-7 2	2-69	5*091 5*6 5	1*49	2*44	89*70 i 89*22	8 I —	4		3,669
1900	3*65	2*8 7	5-u 51 7-li	2*20	3*52	88*50 86-50	81+O	6	+ 2	3,848	+ 179
1910	3-6 4	2-9 7	6*79) 14*u	2*99	4-96	86*38 1 77*03	11 +3	7	+1	4,103	+255

102. Jösse härad.

(Kola, K da,

Ny, Älgå, Crunnarskogs, Bogens, Brunskogs, Mangskogs o. Boda socknar).

		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
År	Hela häradets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela häradets	Statens Bolags m. fl.:s ! m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas —
1890	175-548	13-38 7	12-916	6*423	142*815	11,717,700	523,000 1,037,680	512,200	9,644,820
1900	175-543	12-909	15-5 7 0	4-957	142*107	12,421,400	810,500 1,630,400	349,500	9,631,000
1910	175-543	14-221	21-255	2-ooo	138*06 7	19,010,700	1,303,200 3,371,100	155,000	14,181,400

C. Procenttal, i förhållande till häradets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

D. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bola

r

Göda

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Taxe- Man- tal nngf värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

in. fl.

-7- ■- Sé •§ O £

ägare

Ökn. e. minskn.

ai £ : . r* S.s'' 0 g

1890

7*63

4*4 6

7*3 6

8*8 6

3*66 4*3 7

81-3 5

82-3 1

9

9

3,592

1900

7*3 5

6*52

8*S 7

13*13

2*83 2-81

80-95

77*34

12

+ 3

6

— 3

3,829

+237

1910

8*10

6*86

12-ti

17*73

1*14 0*82

78-65

74-59

16

+ 4

2

— t

4,186

+357

212 Tab. I (forts.).

103. Fryksdals härads nedre tingslag.

(Sunne, Östra Emterviks, Västra Emterviks, Gräsmarks o. Lysviks socknar).

i År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela tings- lagets	Statens m. ti.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela tingslagets	Statens m. H.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	120- 291 121- 116 121-416	4-312 4- 8 56 5- 293	2-916 2- 244 3- 295	6-74 7 6- 568 7- 244	106-286 107-748 105*584	8,133,800 8,958,000 13,392,900	379,550 378,650 617,800	251,400 241,000 864,700	282,100 372,700 540,400	7,220,750 7,965,650 11,370,000

C. Procenttal i förhållande till tingslagets mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År

Staten m. fl.

Bolag

m. fl.

Godsägare

Övriga

Bolag

Gods-

Övriga,— oi C • — X | 5.2 1 £

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

Man- tal

Taxe- rings- värde

m. fl.

o C . ^ —. X -5 .2 o s

ägare i

~ % £ .2 £

1890

3*58

4*6 7

2-15

3-09

5*61

3 47

88-36

88-7 7

6

2

2,643 ; —

1900

4-oo

4-23

1*85

2-09

5*41

4-io

88-7 4

88-9 2

4

_2

4

+ 2

2,922 +279

1910

4-36

4*61

2-7 1

6*46

5*97

4-03

86-96

84-9 0

11

+ 7

4

± 0

3,185 + 263

104. Fryksdals härads övre tingslag.

(Fryksände, Östmarks, Lekvattnets o. Vitsands socknar).

År		A.	Mantal		B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela tings- lagets	Statens i m. fl.:s !	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela tingslagets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas j
1890	26*542	0*231	2-629	0-64 5	23-03 7	4,528,200	194,800	468,900	153,600	3,710,900
1900	26-5 4 2	1*226	3-347	0-297	21-6 72	4,838,800	235,200	700,800	96,500	3,806,300
1910	26-54 2	1-233	4-775	0-S12	19-722	12,022,800	831,600 3,229,200	468,300	7,493,700;

	C. Procenttal, i förhållande till tingslagets mantal och taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande	1)
År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bolag
	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fl. !
1890	0*87	4*30	9-91	10-3 6	2-43	3-3 9	ZD ce	81-95	7
1900	4-6 2	4-86	12-61	14-48	1-12	2-oo	81*6 5	78*66	6 :
1910	4-6 5	6-9 2	17-99	26 86	3-06	3-89	74-30	62-33	11

. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

	Gods	_	Övriga
© c . r* 5 •-	ägare	Ökn. e. minskn.	CD C . M e-H X 1 ■3 il
	3		1,539
— 1	2	— i	1,726	+ 187
+ 5	6	+ 4	1,724	_2

Tal). I (forts.). 213

105. Älvdals härads övre tingslag.

(Norra Ny, Ny skölja, Dalby, Södra Finnskoga o. Norra Finnskoga socknar).

År		A.	M a n t a 1		Ii. Taxeringsvärd	i a jordbruksfastighet (kronor)
Hela tings- lagets	Statens m. H.:s	Bolags m. fi.:s	(lods- ägares	Övrigas	Hela tingslagets	Statens m. 11. :s	Bolags (i öds- lig ll.:s ägares	Övrigas
1890	45''4 16	0*405	4-888	1-845	38-88 3	4,555,600	144,000	498,300 446,500	3,466,800
1900	45-410	1''405	6-035	4-649	33-32 7	8,641,500	294,500	1,425,200 1,697,900	5,223,900
1910	45-416	1-405	9-551	5*081	29-3 7 9	18,726,700	481,000 4,996,500| 3,240,900	10,008,300

C. Procenttal, i förhållande till tingslagets mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. 11.	Bolag	ni. fl.	Godsägare	Övriga
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe-tal värde	Man- tal	Taxe- rings- värde
1890	0-89	3-16	10* 6 4	10-94	4-06 9-80	84-41	76-xo
1900	3-09	3-41	13-29	16-49	10-24 19-65	73-3 s	60-4 5
1910	3-0 9	2*57	21-03	26-08	11-19 17-31	64-6 9	53-44

	Gods	.	Övriga
Oku. e. minskn.	ägare	© c . e* -5 .5 O S	© 53 . M _ Öl is .2 O B
	5		725
_ 9	19	+ 14	845	+ 120
+ 7	26	+ 7	1,188	+ 343

106. Älvdals härads nedre tingslag.

(Ekshärads, Gustav Adolfs, Norra Råda o. Sunnemo socknar).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
Hela tings- lagets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela tingslagets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890 1900 1910	65*459 65*459 65*459	2-250 2-178 1-448	40- 583 41- 050 41-896	0- 674 1- 587 1-861	21952 20-644 20-254	6,827,200 9.318,000 16,476,000	627,600 1,007,000 980,000	3,945,800 5,224.100 11,004,700	171.300 203,400 982,500	2.082.500 2.883.500 3,508,800

C. Procenttal, i förhållande till tingslagets mantal och D. Antal enskilda ägare av
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande jordbruksfastighet

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga	Bola m. fl.	er	Gods
Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.	0 v i iga i — • Öl is | so s
1890	3-44	9-19	62-oo	57-80	1-03	2-51	33*53	30*50	2		i		561 —
1900	3-33	10-81	62-71	56-06	2-4 2	2-18	31-54	30-95	1	-1	3	+ 2	624 +63
1910	2-21	5*95	64-01	66-79	2-84	5*96	30-94	21-30	1	± o	11	+ 8	689 1 +65

Tall. I (forts.).

214

107. Nyeds härad.

(Nyeds och Älvsbacka socknar).

År	A. Mantal	B. Taxeringsvärde	å jordbruksfastighet	(kronor)
Hela Statens i Bolags j Gods- .**. r . häradets m. fl.:s m. fl.:s ägares vrl£as	Hela häradets 1	Statens m. fi.:s	Bolags Gods- m. fl.:s | ägare	Övrigas
1890	30*7ö 1 1 0-791 1 3-143 | 2-388 j 24''429	3,107,200!	102,200	480,900 230,800	2,293,300
1900	30*751 0''781 1-776 2''346 25’848	3,349,800	125,300	274,300! 321,900	2,628,300
1910	30''751 1 1-084 | 6-485 | — | 23''1S2	4,583,500	213,500	1,068,100 —	3,301,900

C, Procenttal, i förhållande till häradets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

l 1 Staten m. fl. År |	Bolag m. fl.	Godsägare	(ivriga	Bolag	Gods-
Man-| tal	Taxe- rings- värde	Man- Taxe- tal nnf-!värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	m. fi. ~ i © G -5 *~ | O £	äsarer77 . ■o s	® G M • ta O 1
1890 | 2-5 7	3-2 9	10''22j 1548	7*7 7	7*4 3	79-44	73-so	5 —	2 —	680 —
1900 2-51	3*74	5-78; 8-19	7*03	9-61	84*05	78-46	4 j —1	3 +1	667 — 13
1910 ! 3-52	4-6 6	21-09 23-30	—	—	75*39	72-04	ce + t*-	— — 3	593 !— 74

I).

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

108. Städerna.

(Karlstyd, Kristinehamn o. Filipstad)."

	A. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)
År	All jordbruks-fastighet i städerna	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Godsägares	Övrigas
1890	1,633,100	146,300	41,100		1,445,700
1900	1,839,700	305,700	45,500	10,000	1,478,500
1910	2,873,200	530,100	140,300	146,500	2,056,300

B. Procenttal å taxeringsvärdet för
jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga	Bolag	m. fl.	Godsägare	Övriga
	Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.		Ökn. e. minskn.
1890	8-96	252		00 00 ic	12				671
1900	1662	2-47	0*54	80*8 7	13	+ i	i	+ i	828	+ 157
1910	18-4 5	+ 88	5*10	71-5 7	17	+ 4	2	+ i	805	— 23

C. Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

*) Inom Arvika stad finnes ej jordbruksfastighet.

Tull. I (forts.).

109. Värmlands län.

2 i :>

A. Mantal

It. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

År	Hela länets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Hela Statens länets in. flis	Bolags in. II.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	1,789''Sll	99-9 4 2	219158	241-436	1,228-7 75	111,159,500 4,905,750	19,650,480	13,116,900	73,48*1,370
1900	1,798-481	107-0 74	213-15 5	201-342	1,276-860	123,526,000 6,749,750	23,301,100	13,378,000	80,097,150
1910	1,798-681	123-316	240-94 7	159-437	1,274-98 2	187,712,000|l(1,982,K K) 49,41 K 1,200	16,371,700	110,957,700

C. Procenttal, i förhållande till länets mantal och
taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

i,	Staten	m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare	(Ivriga	Bolag	Gods	.
Man- tal	Taxe- rings- värde	,, Taxe- Man- tal n.n^S- varde	Man- tal	Taxe- rings- värde	Man- tal	Taxe- rings- värde	g P Ökn. e. minskn.	ägare	Ökn. e. minskn.;	| ® 1 åi
1890	5-59	4*41	12*25 | 17*68	13-49	11-80	68-6 7	66-lt	83 —	135	4	22,277; —
1900	5*95	5''47	11-8 5 18-86	11-20	10-83	71-00	64-84	84 ; + 1	127	— 8	23,644j + 1,367
1910	6-80	5*85	13-40 i 26-3 2	8-S6	8-72	70-88	5911	108 +24	119	— 8	25,2731 + 1,629 1

I».

Antal enskilda ägare av
jordbruksfastighet

TABELL II.

AREALEN Å JORDBRUKSFASTIGHETER ÅREN 1890,

1900 OCH 1910.

Tull. II.

sila

31 b). Gillberga socken.

(Ijillbenjs härad).

	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	Ii. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
År	Hela socknens	Statens m. Ibis	Bolags in. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
18110	18,524	441	1,274	5,418	11,391	2*38	B* 8 8	29-15	61-49
1900	18,524	441	2,588	3,919	11,576	2#88	13-9 7	21-16	62-49
1910	18,524	662	2,956	3,438	11,468	3-5 7	15-96	18-56	61-91

V. Fördelning i inrösnings- ocli avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. fl.	Bolag	m. 11.	Godsägare
	Inrösnings- • jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	233	208	215	1,059	1,341	4,077
1900	233	208	516	2,072	936	2,983
1910	330	332.	516	2,440	810	2,628

32 b). Långseruds socken.

(Grillbergs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i liektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens Bolags Gods- x . a 1 a i •• Övrigas m. n.:s 1 m. n.:s 1 agares !	Staten Bolag m. fl. m. fl.	Gods- i x . Övriga i ägare
1890	19,260	3,007 141 337 15,775	15-61 i 0-73	1-75 81-91
1900	19,260	3,324 721 337 1 14,878	17-26 3 7 4	1-75 77-25
1910	19,260	3,413 | 1,574 i 2,460 | 11,813	17-72 ] 8-17	12-7 7 | 61-34

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
Inrösnings- Avrösnings-jord j jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	439 2,568	7	134	135	202
1900	398 2,926	119	602	135	202
1910	458 2,955	221	1,353	398	2,062

Talj. II (forts.).

33 b). Stavnäs socken.

(Gillbergs härad).

•22»

i	A.	Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
År i	Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:S	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	18,440	967	6,985			10,488	5*24		37-88		56''8 8
1900 i	18,440	715	7,147		—	10,578	3*88		38'' 7 6	—	57*3 6
1910	18,440	1,091	7,281		—	10,068	5*92		39-18	—	54-60
			C.	Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar) för jordbruksfastigheter, tillhörande
År			Staten	m. fl.		Bolag m. fl.		Godsägai	e
		Inrösnings- jord	''Afrösnings- jord	Inrösnings- *! Avrösnings jord jord		Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890			357	610		655	6,330
1900			298	417			696	6,451		—		—
1910			431	660			709	6,572		—		—

34 b). Högeruds socken.
(Gillbergs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ä . Övrigas agares	Staten | Bolag m. fl. m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	4,899	47		4,852	0-96 —		99-04
1900	4,899	no	—	4,789	2 25 -	—	97-75
1910	4,899	101	-	4,798	2-06 | —	—	97-94

I

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	9	38
1900	33	77	—	—	—	—
1910	30	71	—	—	-	—

Tull. II (forts.). 22I

35 b). Glava socken.

(Gillbergs härad).

'' A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrÖsningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord- | bruksfastigheter, tillhörande
År I Hela socknens	Statens m. ibis	Bolags in. Ibis	Gods- ägares	(ivrigas	Staten in. 11.	Bolag in. II.	Gods- ägare	Övriga
181)0 22,808	242	10,709	457	11,400	l-oo	47*011	o o 61	49*8 5
11)00 | 22,808	214	11,880	349	10,425	0*03	51*95	1*53	45*59
1910 22,808	130	13,004	24	9,710	0*5 7	50*8 7	0*10	42*46 i

	C.	Fördelning i inrösnings- och avrÖsningsjord (utförd i hektar; för jordbruksfastigheter, tillhörande
År	Staten	m. 11.	Bolag	m. 11.	Godsägare
	Inrösnings- jord	AvrÖsnings- jord	Inrösnings- jord	AvrÖsnings- jord	Inrösnings- jord	AvrÖsnings- jord
1890	05	177	1,380	9,389	62	395
1900	57	157	1,421	10,459	50	299
1910	21	109	1,498	11,506	8	10
		36 b). Värmskogs socken.

(Gillbergs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrÖsningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord- j bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens Bolags Göds- la. fl.-.s 1 m. fl.:s ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	7,882	129 — 624	7,129	1-64		7*92	90*4 4
1900	7,882	129 — —	7,753	1*64	—	—	98*3 8
1910	7,882	132 1 — —	7,750	1*07	—	—	98*33

C. Fördelning i inrösnings- och avrÖsningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

o År	Staten	m. fl.	Bolag m. It.	Godsägare
	Inrösnings- jord	AvrÖsnings- jord	Inrösnings- i AvrÖsnings-jord | jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	39	90		223	401
1900	39	90	— —	—	—
1910	42	90	— 1 —	—

Tab. II (forts..)

37 b). Svanskogs socken.
(G-illbergs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	It. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
, Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	.. Övriga
1890	11,266	253		872	10,141	2*25		7*74	90*oi !
1900	11,266	283	148	943	9,892	2-51	1*32	8-3 7	87*80
1910	11,266	527 |	198	752	9,789	4-68	1*76	6*6 7	86*89 i

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. 11.	Bolag	in. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	1 Avrösnings-jord
1890	92	161			310	562
1900	104	179	67	81	276	667
1910	138	389	43	155	238	514

38 b). Millesviks socken.

(Nås härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. 11.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. 11.	Bolag ni. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	3,431	423		934	2,074	12*33		27*2 2	60*4 5
1900	3,431	423	89	-	2,919	12*33	2*59	—	85*0 8
1910	3,431	423	—	146	2,862	12*33	—	4*25	83*42

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	in. 11.	Bolag	m. 11.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	130	293			323	611
1900	130	293	29	60	—	—
1910	130	293	—	—	41	105

Ta b. II (forts.).

39 b). Eskilsäters socken

(Näs härad).

223

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	It. Procenttal ä arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags Gods- m. 11.:s : ägares	Övrigas	Staten in. 11.	Bolag , m. 11.	Gods- ägare	Övriga
1890	6,346	308	1,579	4,459	4-85		24-88	70* 2 7
1900	6,346	411	- 1,579	4,356	6''4 8	—	24-88	68-84
1910	6,346	384	1,970	3,986	6''0 5	—	31*14	02-81

0. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. ii.
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	29	279
1900	71	340
1910	64	320

Bolag m. H.

Inrösnings- Avrösnings- I
jord jord

Godsägare

rösnings-	Avrösnings
jord	jord
450	1,129
450	1,129
563	1,413

40 b). Ölseruds socken

(Näs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord. (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela i Statens Bolags socknens | m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten Bolag m. 11. m. 11. 1	Gods- ägare	Övriga
1890	4,910	031	4,285		12-S4	87-18
1900	4,910 — 22	406	4,488	— 0*45 :	8-26	91-30
1910	4,910 —	666	4,250	— 1 —	13-56	86-45
	C. Fördelning	i inrösnings- och avrösningsjord (utförd	i hektar)

för jordbruksfastighet, tillhörande

År Staten in. 11.	Bolag m. 11.	Godsägare
Inrösnings- Avrösnings-jord jord	Inrösnings- Avrösnings-jord jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890 —		170	455
1900	14 8	183	223
1910 —	— i -	241	425

''224

Tab. II (forts.).

41 b). Botilsäters socken.

(Näs härad).

A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings- B. Procenttal & arealen för jordocli
avrösningsjord, (utförd i hektar) bruksfastiglieter, tillhörande

År	Hela socknens	Statens Bolags m. fl.:s m. fi.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. 11.	Gods- ägare	Övriga ,
1890	7,852	31	1,135	6,686	0*80		14*16	85* 15
1900	7,852	31	1,411	6,410	0*39	—	17*97	81*61
1910	7,852	31	798	7,023	0*3 9	—	10*17	89*ii

	C.	Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i liektar) för jordbruksfastigheter, tillhörande
År	Staten	m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	9	22			362	773
1900	9	22	—	—	441	970
1910	9	22 42 b	. By socken.	240	558

(Näs hårad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela Statens Bolags 1 Gods- övrigas socknens m. fl.:s m. fl.:s j ägares	Staten m. 11.	Bolag m. fl.	Gods- • i Övriga ägare
1890	8,424 510 2 2,608 5,304	6*06	0*0 2	30*96 i 62*96
1900	8,424 ; 319 35 1,814 6,256	379	0*12	21*53 74*26
1910	8,424 i 372 45 1,379 6,628	4*4 2	0*53	16*37 1 78*68 !

	C.	Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar» för jordbruksfastigheter, tillhörande
År	Staten	m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	j Avrösnings-jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	245	265	2		871	1,737
1900	173	146	12	23	566	1,248
1910	194	178	22	23	359	1,020

Tält. II (forts.). 225

43 b). Bro socken.

(Näs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-cell avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal ä arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens in. 11.:s	Bolags m. flis	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag Göds-la. fl. ägare	Övriga
1890	9,801	1,520		4,219	4,122	15ii	42-79	41-80
1900	9,801	1,520	—	4,840	3,495	15-n	49-is	35-4 4
1910	9,801	1,520	—	4,407	3,934	15-4 I	44-11»	39-9 0

	C.	Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar) för jordbruksfastigheter, tillhörande
År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- '' Avrösnings-jord 1 jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	615	905		1,229	2,990
1900	015	905	— —	1,422	3,424
1910	615	905	—	1,298	3,109

44 b). Södra Ny socken.

(Näs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags 1 Gods- . a .. Övrigas m. fl.:s i agares	Staten | Bolag m. fl. m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	5,710	82	— 1 2,295 3,333	1-44 | —	40-19	58-3 7
1900	5,710	82	— 2,295 3,333	1-44 —	40-19	58-3 7
1910	5,710	82	— | 2,295 3,333	1-44 J	40-19	58-3 7

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	26	56	•		860	1,435
1900	26	56	—	—	860	1,435
1910	26	56	—	—	860	1,435

Jordundersökningen. 15

Tab. II (forts.).

45 b). Huggenäs socken

(Näs härad).

220

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	3,651	93		919	2,639	2''55		25-17	72-38
1900	3,651	93	—	919	2,639	2''ö5	—	2517	72-28
1910	3,651	93	-	380	3,178	2*55	—	10-41	87-04

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. fl.	Bolag	m. fl:	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	85	8			390	529
1900	85	8	—	—	390	629
1910	85	8	—	—	173	207

46 b). Kila socken.

(Näs härad).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar»	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknen	Statens Bolags Gods- x . a a •• Övrigas m. fl.:s m. n.:s j agares	Staten m. fl.	Bolag in. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	13,743	335 — | 632 12,776	2-44		4*60	92-96
191X1	13,743	360 — — 13,383	2-6 2	—	—	97-38
1910	13,743	347 — — | 13,396	2-5 3	—	—	97-4 8

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	122	213	—		249	383
1900	136	224	—	—	—	—
1910	130	217	—	—	_	—

Tab. II (forts.).

47 b). Tveta socken.

(Näs härad).

227

	A.	Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-	B. Brocenttal å	arealen för jord-
		oel	afrösningsjord (utförd	i hektar)	bruksfastighet	»r, tillhörande
År	Hela socknens	Statens in. Ibis	Bolags in. Ibis	Gods- ägares	Övrigas	Staten in. 11.	Bolag in. 11.	Gods- ägare	Övriga
1890	6,901	90	_		439	6,372	1*30		_	6*8 6	92*3 4
1900	6,901	90	_		439	6,372	1*30		—	6*31!	92*31
1910	6,901	90	i		—	6,81(1	1*3 0		0*0 2		98*3 3
			C.	Fördelning i inrösnings- och afrösningsjord (utförd i hektar)
					för	jordbruksfastigheter, tillhörande
År			Staten	m. fl.			Bolag m	. 11.		Godsägare
		Inrösnings-	Avrösnings-	Inrösnings- Avrösnings		Inrösnings- Avrösnings-
			jord	jord		jord	jord		jord	jord
1890			32 ,	58						191	248
1900			32	58				—		191	248
1910			32	58				1		—		—

83 b) och 84 b). Ekshärads och Gustav Adolfs socknar.*)

(Älvdals härads nedre tingslag).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-ocli afrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fh:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. ib	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	111,373	5,169	56,808		49,396	4*61	51*oi		44*3 3 ,
1900	111,373	5,169	70,884	3,051	32,269	4*6 4	63’ (i 5	2*71	28*9 7
1910	111,373	5,344	72,471	3,885	29,673	4*30	65*0 7	3*49	26’»5 4

C. Fördelning1 i inrösnings- ocli afrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. fl.	Bolag in. ib	Godsägare
Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- Avrösnings-jord jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	253	4,916	3,641 53,167
1900	253	4,916	4,159 66,725	49	3,002
1910	270	5,074	4,159 68,312	233	3,652

*) Ekshärads och (Justav Adolfs socknar äro sammanförda under gemensam tabell, enär fastigheter
inom båda socknarna äro taxerade tillsammans.

228 Tal). 11 (forts.).

85 b). Norra Råda socken.

(Älvdals härads nedre tingslag).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-ocli avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten i m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	51,678		48,012		8,666		83*23		167 7
1900	51,678	88	42,775	—	8,815	0* 1 7	82-7 7	—	17-06
1910	51,678	175	45,017	—	6,486	0-3 4	87-11	—	12-55

	C.	Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar) för jordbruksfastigheter, tillhörande
År	Staten	m. fl.	Bolag	in. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890			5,535	37,477
1900	9	79	5,690	37,085	—
1910	18	157	5,941	39,076	_

86 b). Sunnemo socken.

(Älvdals härads nedre tingslag).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B, Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela socknens	Statens m. fl.is	Bolags i Gods-ni. fl.:s ! ägares	Övrigas	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	23,081	94	12,592 2,494	7,901	0-41	54-56	10-80	34-23
1900	23,081	94	13,865 2,494	6,628	0-41	60-0 7	10- so	28-7 2
1910	23,081	94	14,398 1 3,121	5,468	0-41	62-38	13-52	23-69

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings-	Avrösnings-	Inrösnings-	Avrösnings-	Inrösnings-	Avrösnings-
	jord	jord	jord	jord	jord	jord

1890	14	80	749	11,843	86	2,408
1900	14	80	752	13,113	86	2,408
1910	14	80	792	13,606	150	2,971

Tält. 11 (forts.). 229

87 b). Nyeds socken.

(Nyeds härad).

	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	It. Procenttal ä arealen för jord-bruksfastigheter, ti 11 hörande
År	Hela socknens	Statens in. 11. :s	Bolags m. 11.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten m. 11.	liolag in. 11.	Gods- ägare	Övriga
1890	29,455	1,355	5,788	1,723	20,589	4‘iiO	19''ö5	5*85	69-0 0
1900	29,455	1,355	5,649	1,740	20,705	4-60	19-18	5*93	70-29
1910	29,455	1,451	7,892	—	20,112	4''»a	20-7!)	—	68-2 s

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (ntförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten	m. 11.	Bolag	m. fl.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	198	1,157	385	5,403	541	1,182
1900	198	1,157	404	5,245	550	1,196
1910	235	1,216	761	7,131	—	—

88 b). Älvsbacka socken.

(Nyeds härad).

År	A, Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-ocli avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela 1 Statens Bolags Gods- ag socknens m. fl.:s m. fl.:s | ägares vngw	Staten m. fl.	Bolag ni. fl.	Gods- ägare	Övriga
1890	6,149 | 38 2,650 ; — 3,461	0‘6 2	43-10		56*28
1900	6,149 38 - 2,478 3,633	0-6 2		40-30	59-08
1910	6,149 41 3,496 — 2,612	0-G7	56 85	—	42-48

År	C.	Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar) för jordbruksfastigheter, tillhörande
Staten	m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare
Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- j Avrösnings-jord j jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	17	21	289 2,361
1900	17	21	— —	257	2,221
1910	20	21	378 | 3,118	—	—

230

Täln II

99 b). Gillbergs härad.

(G inberga. Långser uds, Stavnäs, Högertids, Glava, Värmskogs o. Svanskogs socknar).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar»	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela häradets	Statens Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Staten in. 11. ''	Bolag in. 11.	Gods- ägare	Övriga
1890	103,139	5,080 19,169	7,708	71,176	4-93	18-r. i)	7-47	69-ot
1900	103,139	5,216 22,484	5,548	69,891	5*06	21''SO	5*3 8	67*76
1910	103,139	6,056 25,013	6,674	65,396	5*8 7	2425	6-47	63-41

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare
Inrösnings- ! Avrösnings-jord jord	Inrösnings- Avrösnings-jord jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord
1890	1,234 3,852	2,257 16,912	2,071	5,637
1900	1,162 4,054	2,819 19,665	1,397	4,151
1910	1,450 4,606	2,987 1 22,026	1,454	5,220

100 b). Näs härad.

(Millesviks, Eskilsäters, Ölseruds, Botilsäters, By, Bro, Södra Ny, Huggenäs, Kila

och Tveta socknar).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela häradets	Statens I Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- . Övrigas ägares	Staten m. fl.	Bolag m. 11.	Gods- ägare	Övriga
1890	70,835	3,392 2	15,391 52,050	4-7 9		21-73	73*48
1900	70,835	3,329 146	13,709 53,651	4-70	0-21	19-3 3	75*74
1910	70,835	3,342 46	12,047 55,400	47 2	0''06	17-01	78-2 1

År	C. Fördelning i för	nrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar) jordbruksfastigheter, tillhörande
Staten m. fl.	Bolag m. fl.	Godsägare
Inrösnings- Avrösnings-jord 1 jord	Inrösnings- Avrösnings-jord | jord	Inrösnings- j Avrösnings-jord jord
1890	1,293 2,099	2 _	5,101 10,290
1900	1,277 2,052	55 91	4,503 9,206
1910	1,285 2,057	22 [ 24	3,775 8,272

Tält. II (loris.).

106 b). Älvdals härads nedre tingslag.

(Ekshärads, Gustav Adolfs, Norra. Råda och Sunnemo socknar).

23 i

A r	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösilings-och avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal it arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela tings- lagets	Statens m. fl.:s	Bolags m. fl.:s	Gods- ägares	Övrigas	Statens m. fl.:s	Bolags ni. ii.:s	Gods- ägares	Övrigas
1890	186,132	5,263	112,412	2,494	65,963	2-ö;i	60’8 9	1-34	35-44
1900	186,132	5,351	127,524	5,545	47,712	2''SS	68-51	2M.)8	25-68
1910	186,132	5,613	131,886	7,006	41,627	3-0 2	70-86	3-76	22-36

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utjord i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Statei	m. 11.	Bolag in. 11.	Godsägare
	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- j jord
1890	267	4,996	9,925	102,487	86	2,408 1
1900	276	5,075	10,601	116,923	135	5,410
1910	302	5,311	10,892	120,994	383	6,623

107 b). Nyeds härad.

(Nyeds och Älvsbacka socknar).

År	A. Areal av jordbruksfastigheter, inrösnings-ocli avrösningsjord, (utförd i hektar)	B. Procenttal å arealen för jord-bruksfastigheter, tillhörande
Hela häradets	Statens Bolags m. fl.:s m. fl.:s	Gods- . Övrigas agares	Statens m. fl.:s	Bolags m. 11. :s	Gods- ägares	Övrigas
1890	35,604	1,393 8,438	1,723 24,050	3-91	23-70	4-84	67*55
1900	35,604 |	1,393 5,649	4,224 24,338	3-91	15" 8 7	11-86	1 68-36
1910	35,604	1,492 | 11,388	— 22,724	4-t»	31-9 9	—	63-8 2

C. Fördelning i inrösnings- och avrösningsjord (utförd i hektar)
för jordbruksfastigheter, tillhörande

År	Staten m. fl.	Bolag	m. fl.	Godsägare
Inrösnings- Avrösnings-jord jord	Inrösnings- jord	Avrösnings- jord	Inrösnings- jord	i Avrösnings-jord
1890	215 ! 1,178	674	7,764	541	1,182
1900	215 1 1,178	404	5,245	807	3,417
1910	255 1 1,237	1,139	10,249	—	i

JORDUNDERSÖKNINGENS BETÄNKANDE N. II.

JORDFÖRHÅLLANDENA
I VÄRMLANDS LÄN

ALLMÄN UTREDNING SAMT
FÖRSLAG OCH FRAMSTÄLLNINGAR

STOCKHOLM 1915

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Sid.
1—3

I. Allmän utredning-.

Jordundersökningen.......................5—28

Uppvaknandet i jordfrågan...................o 7

Jordfrågans innebörd...................... ~ 9

Regeringskommittéer med uppdrag rörande jordfrågan.........9 15

Riktlinjer i jordpolitiken och förslag till lösningar...........16—17

Frans Kempes förslag.....................11—19

V. T. Vallbergs förslag.....................19—21

Jordfrågan och emigrationsspörsmålet samt Albert Lindhagens förslag • • ■ 21—25

Intressenas harmoni......................25—28

Instruktioner för jordundersökningen...............29—38

Metoden för undersökningen 34—43

Analys av de verkliga förhållandena................ 34

Statistiken..........................34—35

Undersökning på stället....................35—36

Undersökning genom frågor...................36—43

Jordundersökningens frågeformulär 44—56

Sammanfattning av svaren från orterna på de utsända fragorna 57—153

Jordfördelningen: frågorna 1—7 •..................o7—70

Länets allmänna naturliga beskaffenhet ............. 57

Industrien........................58—59

Jordbruket i allmänhet................... 59

Större egendomar..................... 61

Medelstora egendomar....................61—62

Småbondeegendomar.........■..........62—63

Mindre arrendegårdar . ................63—68

Jordlägenheter......................68—69

Backstugufolkets försvinnande.................69—70

IV

Sid.

Nya möjligheter	frågorna 8—13..................	71—86
Frågan	8.	Odlingslägenheter.................	71—73
„	9.	Den jordlösa befolkningen och dess jordförvärv.....	73—76
„	10.	Jordstyckningens betydelse för befolkningsnumerären . . .	76—79
	11.	Förekomsten av hemmansklyvning..........	79—80
v	12.	Ägostycknings- och jordavsöndringslagarnas tillämpning . .	80-82
»	13.	Den nya egnahem sbildningen............	82—86
Jordbrukets	skötsel och ekonomi samt skogsvården: frågorna 14—32......	87—132
Frågan	14.	Den odlade jordens beskaffenhet...........	87-89
„	15.	Försumpningen..................	89—90
„	16.	Frost! ändighe ten.................	90—93
„	17.	Jordbrukets allmänna skötsel............	93—99
„	18.	Jämförelse mellan jordbrukets skötsel i olika fall.....	99—101
„	19.	Nvodling i olika fall...............	101—104
	20.	Nedläggning av odlad jord.............	104
„	21.	Synnerlig vanhävd i olika fall............	104—105
„	22.	Bonings- och uthusens beskaffenhet i olika fall.....	107
„	23.	Jordbrukets skötsel efter försäljning..........	107—108
	24.	Intresset för trädgårdsodling.............	108
„	25.	Erforderlig areal av olika ägoslag å småbondefastighet .	108—112
„	26.	Tillgången på saluskog...............	112—115
„	27.	Olika ägares sätt att vårda och tillgodogöra skogstillgångarna	116—120
„	28.	Kreaturens sommarutfodring.............	120—121
„	29.	Beskaffenheten av och tillgången på arbetstillfällen . . . .	121-127
„	30.	Existensmöjligheter samt skatter och onera.......	127—129
„	31.	Det större jordbrukets bärkraft och avkastningsförmåga.	129
-	32.	Jordbrukets utvecklingsmöjligheter..........	130—132
Arrende och hy	esförhållanden: frågorna 33—37 ............	133—140
Frågan	33.	Kontraktsbestämmelser vid utarrendering av jordbruk . . .	133-136
	34.	Särskilda spörsmål om jordbruksarrenden........	136—139
„	35.	Kontraktsbestämmelser vid utarrendering av tomter och lägen-
		heter .....................	139
	36.	Särskilda spörsmål om lägenhetsarrenden........	139-140
■’	37.	Villkoren vid upplåtelse av bostäder åt arbetsfolk.....	140
Andra frågor: frågorna 38—46 ..................	141—153
Frågan	38.	Fastighetsförsäljningen till industrien m. fl........	141 — 146
„	39.	Omfattningen av bolagens m. fl.:s fastighetsinnehav .	146
„	40.	Åtgärder mot förvärv av bolag m. fl..........	146—147
„	41.	Användningen av köpeskillingen in. m..........	147—148
„	42.	Svårigheter vid förvärv av tomter till samlingslokaler . . .	148
	43.	Svårigheter på grund av flottningsförhållanden in. in.	148-149
„	44.	Betydelsen av större egendomar............	149—150
„	45.	Åtgärder att förhindra ytterligare förvärv av bolag och spe-
		kulanter...................	150—152
„	46.	Åtgärder mot missförhållanden till följd av bolags och spe-
		kul an ters förvärv................	152—153

V

Sid.

Huvuddragen av vissa befolkningsförhållanden ä Värmlands läns lands

bygd 1890 1910 ...................... 154—luft

Översikt av social jordlagstiftning i Norge och Finland jämte norrlandslagarna
......................... 167—238

Norge...........................168—194

Historik..........................168—173

Koncession för förvärv av skog..................173—175

Förköpsrätt till skog......................175—176

Skyddsskogens bevarande .................... 176—177

Högfjäll Ismark........................177—178

Expropriation av skogsmark.............. .... 178—179

Expropriation av jord till småbruk in. in............. ■ 179—180

Bevarande av luisbehovsskog till jordbruket.............180—181

Lån till småbruk och bostäder.................. 181

Förköpsrätt till jord för utstvckning till småbruk och bostadstomter .... 182

Skogslagstiftningens uppgift och verkningar.............183—194

Finland.......................... 195—225

Arrendelagstiftningen..................... 195—209

Förbud för bolag och enskilda skogsspekulanter att köpa jordbruksfastigheter 209—212

Den inre kolonisationen.....................213—222

Kolonisationen i kronoskogarna................ 213

Den egentliga inre kolonisationen............... 213

Riktlinjer vid kolonisationen.................214—215

Kolonisationens organisation och förvaltning...........215—220

Kolonisationens omfång och resultat.............. 220—222

Nyare åtgärder i jordfrågan................... 222—225

Norrlandslagarna...................... 226—238

Förbudslagen........................ 226—228

Agostyckningslagen...................... 228—229

Jordavsöndringslagen ..................... 229

Arrendelagen........................ 229—236

Vanhävdslagen........................ 236—238 II.

II. Sakkunniges förslag oeh framställningar.

1. Förbudslag......................... 241—256

Provisorisk lag........................ 241—242

Utredningen......................... 242—245

Hemmanens utskogar..................... 245—250

Förköpsrätt för kommun och staten till utskogarna.......... 250—252

Enskilda skogsspekulanter.................... 252

Utlänningars aktieförvärv i jordägande bolag............ 253—254

Koncessionslagstiftning.................... • 254—255

Hemställan......................... 255—256

V

2. Ägostyekningslag.........

Historik.............

Behovet av ägostyekningslag för Värmland
Hemställan............

3. Arrendelag...................

Social arrendelagstiftning..............

Huvudpunkter i norrlandslagen ............

Behovet av en arrendelag för Värmland.....• . . .

Hemställan...................

4. Vanhävdslag..................

Historik....................

Behovet av en vanhävdslag för Värmland........

Hemställan...................

5. Expropriationslagstiftning ............

Social expropriation............ . . .

Tidigare förslag till social expropriation
Behovet av social expropriationslagstiftning för Värmland .
Utstyckad jords befriande från huvudfastighetens inteckningar
Hemställan...................

6. Skogsvårds frågor................

Gällande lagstiftning................

Tillståndet i riket och särskilt i Värmland.......

Nya åtgärder..................

Uthållighetsbruk å större skogskomplexer........

Skärpt skogslagstiftning i allmänhet..........

Skogsbeskattningen................

Kommunalskogar.................

Hemställan...................

7. Andra frågor...............

Krediten.................

Kommunikationer..............

Flottningsförhållandena ...........

Undervisning och understöd i jordbruk och skogsvård

Kooperationen...............

Fraktlindringar...............

Kronans och andra allmänna egendomar.....

Formen för allmän jords upplåtelse.......

Bondefideikommiss.............

Jordvärdereformen m. in............

Den egna kraften..............

Sid.

. 257-262
. 257-260
. 260—262
262

. 263—275

. 263—265
. 265—271
. 271—273
. 273—275

. 276—281

. 276—278
. 278—280
. 280—281

. 282—290

. 282—284
. 284—286
. 287—289
. 289-290
290

. 291—305

. 291—293
. 293-298
298

. 298—300
300

. 300—301
. 301—303
. 303—305

. 306—313

. 306—307
. 307—309
309

. 309—310
. 310-311
311

311

. 311—312

312

312

313

S. Särskilda yttranden.....................

av C. Hos rörande sakkunniges förslag och framställningar om expropriationslagstiftningen
och vissa delar av förbudslagen, arrendelagen och skogsvårdsfrågorna
......................

av C. Lindhagen.......................

Jordundersökningen .....................

Allmänna synpunkter .................

Majori letstalen......................

Emigrationsutredninyen och norrlandslagstiftningen ........

Vem bär skulden till missförhållandena?.............

Orsakerna till »norrlandsfrågans» uppkomst ...........

Behovet av ett ingripande..................

Storindustriens synpunkter ..............

Jordvärdereformen.....................

Funktionarismen .....................

Ämbetsmännen och den sociala frågan i allmänhet.........

Ämbetsmännen och den sociala jordfrågan............

Hemställan .......................

Bilaga.

Tab. 1. Aktiebolagens jordförvärv på landet........

Tab. 2. Aktiebolagens fastighetsinnehav efter fögderier år 1910 .

Sill.

314—345

314

315 - 345
315—318
315—318
318

318— 328

319- 321

322— 323

323- 325
325—328
329—338
338- 345
338 - 340
340-343
343 - 345

847—348

349-351

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Genom beslut den BO december 1911 förordnade Ivungl. Maj:t,
att en undersökning skyndsamt skulle åstadkommas ej mindre rörande
omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket,
än även i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses
verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen, i vilken undersökning lämpligen borde ingripas
enskilda personers större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den
man sådant innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss
angiven art. För verkställande av nämnda utredning bemyndigades
justitieministern att tillkalla två sakkunniga personer att därmed biträda
inom justitiedepartementet.

I anledning härav kallades undertecknad Lindhagen och dåvarande
landssekreteraren Gustaf W. Roos att inom justitiedepartementet biträda
med berörda jordundersökning. Denna utredning började genom de sålunda
tillkallade sakkunniga planläggas i hela dess vidd, men omfattade
i första hand Värmlands län. Dåvarande justitieminister önskade nämligen
ett förberedande betänkande om jordfördelningen inom nämnda
län, grundat väsentligen på en statistik om bolagens jordförvärv. De
sakkunnige avgåvo därefter den 10 mars 1918 ett sådant betänkande

Jorda lider sökningens betänkandcn. II.

1

jämte ett förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom uti länet. I sammanhang därmed
framlade sakkunnige för de åtgärder, vartill de kunde föranleda, vissa
utredningar rörande dels Kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen
i länet och dels trustbildningar och utländska jordförvärv
därstädes.

Sedermera har Roos i följd av sin utnämning till landshövding
avgått från uppdraget samt i hans ställe till sakkunnige, jämte undertecknad
Lindhagen, av justitieministern den 13 juni 1913 i och för
det av Kungl. Maj:t ursprungligen givna uppdraget utsetts lantbruks o skoleföreståndaren

Ake Ingeström på Varpnäs och godsägaren Carl Ros på
Arås, båda från Värmlands län. Därjämte tillkännagav statsrådet i särskild
.skrivelse till de sakkunnige, hurusom han funnit det angeläget, att den
undersökning av jordförhållandena i Värmland, som sålunda skett, snarast
fullständigades genom en närmare utredning, dels om de arrendatorers
ställning, vilka innehava jord tillhörig bruks- och sågverksbolag eller
andra idkare av bruks- eller trävaruindustri inom länet, dels rörande
jordbrukets vidmakthållande och skötsel å. den i bolagens och de enskilda
industriidkarnas ägo varande jord, dels ock rörande det sätt,
varpå ägostyckningar verkställts inom länet, samt verkningarna härav.

Då det ursprungliga bemyndigandet till sakkunnige kvarstår och
de först utsedda sakkunnige jämväl begynt bereda ärendet i sådan omfattning;,
har även ämnet i övrigt, så vitt angår Värmland, varit föremål
för undertecknades uppmärksamhet. Det leder ock till besparing
av tid och kostnader att samtidigt verkställa undersökningen i dess
större omfattning, på samma gång därigenom bättre belysas de frågor,
som statsrådet velat få särskilt utredda.

Undertecknade få således nu överlämna jordundersökningens betänkanden
II och III innefattande under två band, i den män kunnat ske,
en framställning om jord förhållandena i Värmlands län ur social synpunkt
jämte förslag särskilt i de delar av frågan, som justitieministern önskat
behandlade. I sammanhang härmed, och då regeringens eventuella
avsikt att skyndsamt framlägga en förbudslag för länet ej ännu fullföljts,
hava sakkunnige även ansett sig böra komplettera den i det
föregående betänkandet gjorda framställningen om behovet av en sådan
lag med de ytterligare upplysningar, som framgå av det nya materialet
jämte alternativa förslag av något mera begränsad omfattning för den

3

händelse detta skulle befinnas lämpligare och hava undertecknade
Ingeström och Ros för vår del uttryckligen förordat en sådan begränsning.

Arbetet med sammanfattningen av svaren på frågorna samt med
eu eld andra statistiska utredningar har närmast organiserats och letts
av filosofie licentiaten Emil Cederblad, som ock biträtt med betänkandets
avfattning i dessa och hven andra delar.

Uti betänkandets framställningar rörande uppdragets tillkomst och
fullföljande före den 151 juni 19111 hava undertecknade Ingeström och
Ros ej deltagit.

Stockholm den BO december 1915.

CARL LINDHAGEN.

ÅKE INGESTRÖM.

CARL ROS.

0

Jordundersökningen.

Det anspråksfulla namn, jordundersökningen, som de sakkunnige
för korthets skull antagit, tarvar eu förklaring. Denna är så mycket
mera på sin plats, som därigenom kan lämnas ett bidrag till belysning
av jordpolitiken i vårt land för närvarande och det nu ifrågavarande
regeringsuppdragets plats i densamma.

Jordfrågan var i äldre tider eu huvudsak för den samhälleliga
omtanken och statsmaktens ingripande. Mot slutet av 1700-talet och
särskilt från början av 1800-talet började emellertid andra strömningar
göra sig gällande.

En av orsakerna därtill var den så kallade ekonomiska liberalismens
genombrott i det allmänna åskådningssättet. Det enskilda intressets
och initiativets betydelse utgjorde denna läras grundval och därur
framgingo kraven på frihandel och näringsfrihet i allmänhet. Därmed
följde den uppfattningen, att även omtanken om jordens utnyttjande
borde väsentligen överflyttas från statsmakten till den enskilda
företagsamheten. Denna mening drog ut konsekvensen ända därhän,
att jordbesittning i allmän ägo ansågs för ett oekonomiskt system och
att därför statens under århundraden sparade domäner borde företrädesvis
överföras till enskild besittning.

Att denna till synes nya lära lyckades i jordfrågan åstadkomma
ett så mäktigt ingripande för sina kravs förverkligande berodde naturligtvis
därpå, att den i viktiga avseenden var riktig och i andra framstod
vid tiden för sitt genombrott för mången såsom en nödvändighet.
Den individuella kraftens inflytande på människornas och deras samhällens
öden är en ofrånkomlig realitet, som ej kan kullkastas i några tider.
De enskildas självbevarelsedrifter och egna fördelar ha alltid utgjort eu
eggelse, då ej även denna möjlighet varit undertryckt. Ämbetsmännen
åter, såsom representanter för det allmänna, hade icke ådagalagt samma
livaktighet i handhavandet av det allmännas angelägenheter. Man kunde

Ujjpvakna
n del i
jordfråg
an.

6

visserligen principiellt från olein i stället vänta utslag av oegennytta,
som är en ännu större kraft till kultur, i den män även den blir
levande och verklig. Men i tillämpningen, såsom mänskligt sett ännu
är ganska förklarligt, varsnades icke några sådana yttringar av denna
makt till det goda, som kunde tillräckligt uppväga likgiltigheten i följd
av frånvaron av enskilt personligt intresse.

Härtill kom för det andra en annan betydelsefull tid sföreteelse,
nämligen industrialismen. Dess inbrott och utveckling har väsentligt
bidragit till, att jordfrågan blivit under långa tider undanskymd. Uppmärksamheten
har nämligen därunder ägnats företrädesvis arbetet och
det rörliga kapitalet, vilket senare på ett mera i ögonen fallande sätt
framstått såsom industriens hjälpmedel. Man har förbisett, att jorden
är den huvudsakliga kapitalfaktorn, att allt rörligt kapital i själva verket
är en produkt av arbete och jordvärden och att fördelningen även av
det rörliga kapitalet i väsentlig mån gestaltar sig efter besittningen av
jorden och dess rikedomar.

Slutligen påskyndades och vidgades helt naturligt händelsernas ovannämnda
förlopp genom det enskilda intressets ingripande, som sålunda
blev en tredje medverkande orsak till vad som inträffade. De nya
åsikterna om utskiftande av allmän jordegendom kunde ej annat än
obetingat tilltala bönder och industrimän och vann sålunda många övertygade
anhängare särskilt bland dessas målsmän i riksdagen och administrationen.

Sedan denna statskonst en tid fått verka, började emellertid av
samhällets självbevarelsedrift göra sig gällande ett omisskänligt famlande
efter mark under fotterna. Jordfrågan kom åter i sikte under
de nya erfarenheterna. Redan det, att jordspörsmålen under alla tider
utgöra grunden för det ekonomiska tillståndet, måste föranleda, att
ett försummande av desamma snart skulle giva sig tillkänna. Den
stora emigrationen, som begynte med 1860-talet. väckte i synnerhet
ett behov hos alla vederbörande att se sig ikring och söka efter botemedel
och jordfrågan kunde då ej undgå att framträda mäktigt i förnimmelserna.
Angelägenheten att bereda den jordbrukande lantbefolkningens
övertaliga söner och döttrar tillfällen till nya och bestående
bosättningar även inom det egna hemlandet blev till en början ännu
uppenbarare än förut.

Denna insikt kunde ej undgå att anknyta sig till den andra stora
erfarenheten, nämligen verkningarna av den industriella utvecklingen.
Det är givet att industrien är något, som vi måste icke blott räkna
med utan även vårda och befrämja såsom en enastående kraft till framåtskridande
och kultur. Genom den beredas oanade möjligheter att tillfredsställa
nya behov och skapa nya värden samt därigenom även vidga
arbetets fruktbarhet och arbetstillfällena.

Såsom alln tidsströnmingar listr industriel) emellertid ostridigt även
sina skuggsidor. Den kom i mycket oförberett särskilt över jordbruket,
som hatt storil vanskligheter att anpassa sig efter de nya förhallandena.
På samma gång industrien genom sina nya arbetstillfällen motverkade
emigrationen bidrog den samtidigt av andra anledningar till att öka
svårigheterna för jordbruket och för nya bosättningar mångenstädes.
Den hade sålunda eu stor andel i den företeelse, som kallas landsbygdens
avfolkning. En alldeles .särskild betänksamhet uppkallades redan
tidigt av de industriella jordförvärven framför allt i de norra provinserna,
vi 1 k<i av den anledningen redan tidigt blevo utgångspunkten för
det nya uppvaknandet i jordfrågan.

Vidare bär industrialismen i sin nuvarande organisation vid utnyttjandet
av naturtillgångarna icke alltid åtföljts av ett omtänksamt bruk
av dem för alla tider utan mången gång lett till en förödande rovdrift
för tillfallet. Den har också eu annan ännu svårare brist, då den i vissa
väsentliga avseenden åsidosätter människorna såsom individer trots de a
andra sidan vidgade arbetstillfällena. Läran om individernas ekonomiska
frihet, byggd på varje människas egen företagsamhet, har icke
uppfyllt förväntningarna. Dess grundvalar, näringsfriheten och frihandeln.
ha icke kunnat upprätthållas. Själva systemet liar i sin yttersta
tillämpning visat sig leda till ett upphävande allt mer av den allmänna
näringsfriheten genom bolags-, trust- och kartellbildningarna inom
varje land och för hela världen samt genom tullskrankor mellan de
olika länderna. Individernas fysiska hälsa har också i viktiga avseenden
åsidosatts genom fabriksdriften och dess anspråk på en allt större
arbetarestam. Slutligen har industrialismens inverkan på individernas
andliga hälsa ingalunda varit den bästa. Dess tendenser i förenämnda
avseenden, dess mekanisering av förhållandena och dess förvandling av
människorna till arbetsmaskiner kan icke undgå att, trots det rörliga
livets uppryckande inverkan på alla gynnade, däremot på stora befolkningslager
verka nedbrytande genom åsidosättandet ofta av deras personliga
frihet och därmed också av deras karaktärsdaning.

Av alla dessa föranledanden har ett uppvaknande även i jordfrågan
ägt rum på de senaste årtiondena. Visserligen utmärker sig den
nya företeelsen såsom alla nybörjare för tillfälliga och splittrade uppslag.
försök och ingripanden på skilda håll och kanter. Men det
linjer i dylika vaknande krafters natur, att de trots alla hinder slå

OO * ... q T .

sig igenom till allt större klarhet, enhet och obetvinglighet i uppnåendet
av de förnuftiga mål, mot vilka de blivit inriktade.

Det är icke här platsen att inlåta sig på någon framställning av
olika livsåskådningar och uppfattningar om hur samlivet mellan människorna
borde med hänsyn till jordfrågan på det ideellaste sätt organi -

Jord frågans innebörd.

8

ser»*- Detta är uteslutet redan därför, att ett kommittéarbete av flera,
anledningar ej kan bliva något annat än ett kommittéarbete. Det galler
i ett betänkande, som avfordrats omedelbara resultat, att taga sikte
främst pa nutidens företeelser och förutsättningar och begränsa sig i
möjligaste män inom en lämplig ram trots det organiska sambandet
mellan företeelserna. Någon vägledning måste dock finnas för att
kunna komma till fruktbringande praktiska resultat. Vad man alltid
måste sträva till är en behörig hänsyn till alla berättigade intressen
såväl under nuvarande förhållanden som för framtiden. De viktigaste
intressenter, som i nutiden äga talan även i jordfrågan, äro i skilda
motsättningar jordbruket, skogsbruket och industrien, befolkningen och
de större jordbesittarna, arbetare och arbetsgivare, individerna och samhället.

Spörsmålen i jordfrågan äro som sagt mångahanda och kunna,
grupperas på flera sätt, Enligt en indelningsgrund kan man urskilja
en jordbruksfråga (agrarpolitiken) jämte bostadsfrågan i teknisk bemärkelse
samt jordfrågan i egentlig mening (den sociala jordfrågan). Den förra
saken rör jordbrukets och bosättningarnas främjande genom upplysning,
understöd, lämplig jordstyckning, sammanslutning in. m. Huvuduppgiften
är här att stärka individernas egen kraft och förmåga att

- _ ” O

leda sig själva, vilket är det viktigaste. Den andra angelägenheten
avser den lämpligaste och rättvisaste jordfördelningen med dess många
biämnen. Den väsentliga uppgiften är här att genom lagstiftningens
ingripande röja och jämna de ofarbara huvudvägarna mot detta mål
samt därvid särskilt medla och skilja mellan förment stridiga intressen.
Båda uppgifterna ga dock även formellt sett upp i varandra mångenstädes
på gränsområdena. Sakligt sammansmälta de till eu odelbar
enhet, i det att strävandena på båda områdena betinga varandra.

För att. orientera sig i detta ämne skulle en överblick över det
stora materialet av initiativ jämte de resultat, som framgått därur, vara
särdeles vägledande. Detta material föreligger i initiativ från riksdag,
regering och ämbetsverk, i eu myckenhet framställningar inom riksdagen,
vilka ej föranlett någon riksdagsskrivelse, i petitioner från korporationer
samt kooperativa, filantropiska eller spekulativa företag. Även
de program i jordfrågan, som utfärdats av de svenska politiska partierna,
högern, liberalerna, socialdemokraterna och georgisterna (förbundet för
rätt sdemokrati), giva eu vägledande inblick i ämnet.

Det bleve dock för vidlyftigt att här närmare ingå på alla detaljerna.
Eu god översikt över utvecklingens förnämsta milstolpar inom den
sociala jordfrågan med gränsområden, varunder de sakkunniges uppdrag
närmast faller, vinnés genom att framhålla de vägar, på vilka regeringsmakten
under de senaste tiderna ansett sig på detta område böra gå
till handling genom tillsättandet av särskilda beredningar.

0

De viktigaste bland ovan nämnda beredningar äro:

l:o. Norrländska skogskommittén, (7 ledamöter) tillsatt på föredragning
av civilministern den 18 juni 18(18 med uppdrag att efter
inhämtad noggrann kännedom om de norrländska skogsförhållandena i
allmänhet samt om dem, vilka anginge kronans ävensom övriga under
allmän vård och uppsikt i de norra provinserna varande skogar i synnerhet
och efter nogsamt övervägande av alla de omständigheter, rättsoch
lokalförhållanden m. m., som på skogshushållningen och därav
beroende industriell verksamhet i dessa provinser kunna hava inflytande,
avgiva utlåtande över omförmälda och därmed i omedelbart
sammanhang stående frågor, än ock förslag så väl till lämpliga lagbestämmelser
som till behövliga författningsstadganden för åstadkommande
av en förbättrad och efter tidsförhållandena samt på vetenskapliga
grunder ordnad skogshushållning i de norrländska provinserna, huvudsakligast
beträffande de under allmän vård stående, men ock i lämpliga
fall vidkommande de enskildas därvarande skogar; varförutom särskilt
'' utlåtande borde meddelas, på vad sätt kronan kunde beredas all
den inkomst, som av dess ifrågavarande skogar .skäligen kunde förväntas.
Betänkande avgavs den 21 december 1870 och innehöll åtskilliga
märkliga uttalanden även i den s. k. norrlandsfrågan.

2:o. Kommitterade för frågan om förvaltningen av statsdomänerna
och nybyggesväsendet i Norrland, tillsatt på föredragning av finansministern
den 5 november 1875 för att med ledning av de upplysningar, som
kunde inhämtas så väl om Sveriges egna förhållanden som om andra
länders erfarenhet, avgiva utlåtande, förutom beträffande utarrendering
av egendomar för statsverkets räkning och dessas förvaltning, tillika på
vilka villkor därefter kunde till de enskilda upplåtas för odling tjänlig,
Kronan tillhörig mark i de norrländska länen. Betänkande avgavs den
19 maj 1876.

3:o. Jordbrukslägenhetskommittén, (7 ledamöter) tillsatt på föredragning
av finansministern den 25 september 1891 med uppdrag att låta
utreda, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle kunde beredas
obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor bilda
egna jordbruk huvudsakligen å de inom landet ännu befintliga stora,
odlingsbara utmarkerna, varvid kommittén hade att taga i övervägande
ej mindre i vilken man och under vilka villkor upplåtelse av jord från
kronans egendomar för befordran av det angivna syftemålet kunde äga
ruin. än även huruvida det kunde genom ändringar i gällande lagstiftning
eller på annat sätt befrämjas. Två betänkande!! avgåvos, ett den
5 mars 1892 och ett den 23 november 1892.

4:o. Utredning genom statistiska centralbyrån rörande omfattningen
av bolags jordförvärv inom Norrland och Dalarna enligt, uppdrag år 1994.
Den 26 februari 1898 avlämnades den begärda utredningen.

Reycvintjs kommit tccr.

10

5:o. Skog skommittén, (7 ledamöter) tillsatt den (i oktober 1896
med uppdrag att utreda vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för
vinnande av en tillfredsställande väfd av de enskilda skogarna och att
uppgöra de förslag, vartill denna utredning med hänsyn till de inom
olika landsdelar rådande förhållandena gåve anledning. Betänkande avgavs
den 9 september 1899.

6:o. Egnahemskommittén, (6 ledamöter) tillsatt på föredragning av
finansministern den 10 juli 1899 med uppdrag att verkställa utredning,
huruvida och i vilket avseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för
beredande av tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden
förvärva sig egnahem. Betänkande avgavs den 22 juni 1901.

7:o. Vatten fallskommittén, (7 ledamöter) tillsatt på föredragning
av civilministern den 9 juni 1899, med uppdrag att verkställa utredning
beträffande mera betydande vattenfall i landet, vilka helt och
hållet eller delvis kunde anses vara i statens ägo, som ock om och
vilka åtgärder borde från statens sida vidtagas för att dessa naturtillgångar
måtte komma landet i dess helhet till godo. Slutbetänkande
avgavs den 17 mars 1903.

8:o. Norrland skommittén, (11 ledamöter och en sekreterare) tillsatt
på föredragning av jordbruksministern efter gemensam beredning med
justitieministern den 7 juni 1901 med uppdrag att verkställa utredning,
huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna
kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda
landsdelar främjas. Slutbetänkande avgavs den 27 oktober 1904.

9:o. Skogsacciskommittén, (6 sakkunnige) enligt bemyndigande tillsatt
inom finansdepartementet 1905 med uppdrag att verkställa utredning
rörande förändrade bestämmelser angående beskattning av skog.
Betänkande avgavs den 15 juli 1907.

10:o. Vattenrättskommittén, (5 ledamöter) tillsatt på föredragning
av justitieministern den 13 januari 1906 med uppdrag att utarbeta förslag
till ny lagstiftning angående jordägares rätt över vattnet å hans
grund och till de förändrade bestämmelser i andra delar av lagstiftningen,
som här av behov påkallades, samt

Dikning slag skommittén, (6 till 8 ledamöter) tillsatt samma dag med
uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning angående jords tonläggning
och därmed sammanhängande ämnen, vilket uppdrag längre
fram utvidgades att jämväl avgiva förslag rörande förebyggande av de
olägenheter, som industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd
genom förorenande av dels vatten och dels luften m. m.

Båda kommittéerna (10 ledamöter) avgåvo samfällt betänkande den
1 7 december 1910.

ll:o. Skifteslag stiftning skommittén, (5 ledamöter) tillsatt den 5 ok -

feber I!)()(! pa föredragning av justitieministern etter gemensam beredning
med jordbruksministern med uppdrag att företaga en fullständig
revision av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar
in. in. Betänkande avgavs den 28 juli 11)11.

l‘2:o. Emigrationsutredningen (1 sakkunnig), som enligt bemyndigande
den BO januari 11)07 tillsatts inom civildepartementet och den
27 december 191B avlämnat sitt betänkande, innefattande eu allmännare
statistisk översikt över befolkningen och dess ekonomiska tillstånd inom
landet och således även till stor del berörande jordundersökningens
uppgifter.

13:o. Norrländska skogsvårdskommittén, (0 ledamöter) tillsatt på
föredragning av jordbruksministern den 5 juli 1907 med uppdrag att
verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde böra vidtagas
för att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogsstatens
tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna. Betänkande avgavs
den 1(5 mars 1912.

14:o. Expropriationslagstiftningskommittén, (6 ledamöter) tillsatt på
föredragning av justitieministern den 20 mars 1908 med uppdrag att
verkställa revision av expropriationslagstiftningen m. m. Betänkande
avgavs den 15 mars 1910.

15:o. Torpkommissionen, (B sakkunnige) enligt bemyndigande den
22 januari 1909 tillsatt inom jordbruksdepartementet för utredning av
frågan om orsakerna till den tillbakagång av torpareklassen, som under
senare tid ägt rum i vårt land, samt om och i vad mån berörda företeelser
kunde vara av beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder från
statens sida. Betänkande avgavs den 6 maj 1911.

16ro. Kommitterande för jordvärdestegringsskatt, (9 sakkunnige) enligt
..bemyndigande den 29 januari 1909 tillsatta inom finansdepartementet
för att uppgöra förslag till allmänna grunder för en kommunal
jordvärdestegringsskatt. Betänkande avgavs den 7 augusti 1909. Eu
ny kommitté av 4 sakkunnige tillsattes enligt bemyndigande den 20
oktober 1910 för granskning av förslaget och avgav betänkande den
29 mars 1912.

17:o. Kornmitterade för utredning av det mindre jordbrukets kreditförhållanden,
(3 sakkunnige) tillsatta enligt bemyndigande den 28 oktober
1910 inom jordbruksdepartementet för att biträda med närmare utredning
angående ordnandet genom föreningar av kreditförhållandena vid
det mindre jordbruket. Betänkande avgavs den 9 januari 1911. Två nya
beredningar genom tillkallade sakkunnige ha sedan ytterligare behandlat
frågan. (Eörslag har ock avgivits av lantbruksstyrelsen år 1909.)

18:o. Egnahemssakkunnige, (5 sakkunnige) enligt bemyndigande den
20 januari 1911 tillsatta inom jordbruksdepartementet med uppdrag att
utarbeta förslag dels till de förändringar i gällande bestämmelser för

12

statens egnahem slånerörelse, som på grand av vunnen erfarenhet kunde
befinnas önskvärda, dels oek till de ytterligare åtgärder, som från statens
sida kunde vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen.
Slutbetänkande avgavs den 14 oktober 1914.

19:o. Skogssakkunnige för södra och mellersta Sverige, (5 sakkunnige)
enligt bemyndigande den 16 juni 1911 tillsatta inom jordbruksdepartementet
med uppdrag att verkställa utredning för åstadkommande
av en rätt förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna
skogar i mellersta och södra delarna av riket. Betänkande är ännu
ej avgivet.

20:o. Skog slag stiftning^kommittén, (4 ledamöter, därav en sekreterare)
tillsatt den 11 juni 1911 på föredragning av jordbruksministern
efter gemensam beredning med justitieministern med uppdrag att verkställa
utredning om dels rätt för skogsvårdsstyrelserna att förvärva
skogsmark till bildande av allmänningar för vederbörande landstingsområden
och för sådant ändamål använda influtna sköns vård sav<rif ter,
dels bestämmelser för att bereda delägare i häradsallmänning möjlighet
att få med allmänningen införliva mark, som blivit för sådant ändamål
förvärvad, eller bilda nya allmänningar, ävensom huruvida kronans rätt
till storverksträd och ekar å häradsallmänning kunde upphöra, dels
lagbestämmelser, som kunde befinnas erforderliga och lämpliga för att
bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som
avse allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp av skogsmark eller
annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskoear, dels lavbestämmelser
till förekommande att fideikomniissegendomars skovar utsattes
för sådan behandling, att därigenom äventyrades skogskapitalets fortfarande
avkastningsförmåga, dels omarbetning av lagstiftningen rörande
nyttjandet av oskift skog, dels ock åtskilliga framställningar från skogsvardsstyrelsemötet
1908 rörande ändring och tillägg i samma lag i
ändamål att förekomma uppenbar skövling av ungskog, ävensom angående
övriga med de nu omnämnda sammanhängande skogslagstiftningsfrågor
med åliggande för kommittén att, därest de överlämnade framställningarna
.skulle befinnas till någon de! vara av uteslutande skogsteknisk
innebörd om förhållandet göra anmälan. Betänkande är ännu ej avgivet.

21 ro. Elektriska kraftkommittén, (6 ledamöter) tillsatt på föredragning
av civilministern den 22 juli 1911 dels för utarbetande av förslag till
tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk
kraft, dels ock för att verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
priset på elektrisk ström, som distribueras till allmänheten, må kunna
av offentlig myndighet regleras. Detta uppdrag har senare den 19
oktober 1911 vidgats till att även verkställa utredning, huruvida och
i vilken omfattning samt under vilka villkor en koncessionslagstiftning,

in

utöver vad för närvarande gäller och av kommitténs tidigare uppdrag
tilläventyrs föranledes, bör införas med avseende å kraftkällor, kraftstationer
eller kraftledningar, avsedda för distribution till allmänheten av
elektrisk energi. Betänkande avgavs den IG december 1914.

22:o. Flottningssakkunnige, (5 sakkunnige) enligt bemyndigande
den 10 november 1911 tillsatt inom justitiedepartementet efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet för att biträda
med utarbetande av förslag till ny lagstiftning om flottning och till de
förändrade bestämmelser i andra delar av lagstiftningen, som härav
påkallas. Betänkande är ännu ej avgivet.

23:o. Jordundersökningen, (först 2, nu 3 sakkunnige) eldigt bemyndigande
den BO december 1911 tillsatt inom justitiedepartementet med
uppdrag att skyndsamt åstadkomma en undersökning ej mindre rörande
omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av
riket än även i vad män berörda jordförvärv i olika avseenden kunde
anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen, i vilken undersökning lämpligen
borde inbegripas enskilda personers större jordinnehav i nämnda delar
av riket, i den mån sådant innehav kunde anses ägnat att medföra
verkningar av nyss angiven art. Ett första betänkande avgavs den
10 mars 1913.

24:o. Undersökningen av den norrländska förbudslagstiftningens
verkningar, (1 sakkunnig) enligt bemyndigande den 30 december 1911
tillsatt inom justitiedepartementet med uppdrag att verkställa en utredning
rörande verkningarna i olika avseenden av lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom, vilket uppdrag sedermera utsträckts att omfatta även en
undersökning om verkningarna av den särskilda lagstiftning för Norrland
om ägostyckning och jordavsöndring, som tagit sig uttryck i
lagarna om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning den 16 juni
1905 och den 25 juni 1909 samt i lagen den 31 augusti 1907 angående
ändring i 20 § 1 mom. och 22 § av lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896. Betänkande
avgavs den 16 juni 1913.

25:o. Bostadskommittén, (5 sakkunnige och en sekreterare) enligt
bemyndigande den 22 januari 1912 tillsatt inom civildepartementet med
uppdrag att enligt de närmare anvisningar, som civilministern kunde
komma att meddela, verkställa utredning och avgiva förslag till åtgärder
med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden i
det huvudsakliga syfte, som i motiveringen närmare angavs. Där omnämndes
såsom blivande föremål för utredningen: införandet av bostadsinspektion;
uppdrag åt någon stats- eller kommunal institution att tillhandagå
med råd och stöd i bostadshvgieniska, byggnadstekniska och

14

byggnadsekonomis!» frågor; billigare byggnadskostnader genom byggnadstekniska
åtgärder för olika typer av boningshus, genom lindringar
i övrigt med avseende å bebyggandet, genom lämpliga upplåtelseformer
av mark och genom åtgärder för viss byggnadsmarks undandragande
från spekulation m. in.: ordnad bostadsförmedling; tillgång på kapital,
som söker placering för ifrågavarande byggnadsverksamhet eller genom
lämpliga åtgärder kan ledas in i sådan placering; beredande av billiga
lånemedel; frågan om kommunal byggnadsverksamhet; stödjandet av
föreningsväsendet på området. — Undersökning skulle ock ske om
nu radande bostadsförhållanden, men borde dock ej givas större omfattning
än som för vinnande av eu allmän uppfattning av förhållandena
pa detta område i olika trakter av landet vore nödig. Insamlandet
och bearbetandet av detta för de sakkunniges arbete nödiga statistiska
undersökningsmaterial skulle enligt Kungl. Majrts beslut anförtros åt
kommerskollegium, numera k. socialstyrelsen, som efter förslag av de
sakkunnige och i samråd med dem hade att fastställa planen för undersökningarna.
Betänkande är ännu ej avgivet.

2 (ko. Kronolägenhetskommissionen, (-1 sakkunnige) enligt bemyndigande
den 10 juli 1912 tillsatt inom jordbruksdepartementet med
uppdrag att utreda, dels huru lämpliga bestämmelser må kunna åstadkommas
i syfte att, där staten med äganderätt upplåter jord för bildande
av egnahem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så
att den upplåtna jorden ej må .sedermera kunna övergå till helt annan
användning, och dels huruvida för främjande av egnahemsrörelsens
utveckling i vält land upplåtelse av områden från de under förvaltning
av domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarrenderade
jordbruksdomäner med undantag av kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen må kunna ske, förutom med äganderätt,
jämväl med tryggad besittningsrätt samt att. därest utredningen
därtill föranleder, uppgöra förslag till de grunder och författningar,
som befinnas för ändamålet erforderliga. Härvid borde komma under
allsidig prövning de olika förmer av tryggad besittningsrätt, som i vårt
land och främmande länder kommit till användning vid upplåtelse av
jord och de med dessa former förenade fördelar och olävenheter. I
anslutning till förenämnda frågor borde jämväl tagas under övervägande
vilka åtgärder, som böra vidtagas för att bereda den på Kronans
ovannämnda domäner sittande klassen av torpare och lägenhetsinnehavare
eu mera tryggad ställning än nu i allmänhet är fallet.
Betänkande har ännu ej avgivits.

27:o. Abokommittén, (först B, nu 5 ledamöter) tillsatt den 29
augusti 1913 på föredragning av finansministern med uppdrag att dels
verkställa utredning rörande antalet och beskaffenheten av de å så
kallade rekognitionsskogshemman samt huru å under bruk skatteköpta hem -

15

man befintliga lägenheter in» kunna tryggas i besittningsrätten till
desamma, dels ock, därest undersökningen skulle giva vid handen, att
beträffande lägenhetsinnehavare, som från vill) nits sin besittningsrätt,
bill i ghet ss k ii 1 i särskilda fall syntes böra föranleda ytterligare åtgärder
från statens sida, därom hos Kungl. Maj:t gorå anmälan. Betänkande
är ännu ej avgivet.

28:o. Malmkommissionen, (5 ledamöter) tillsatt den 24 oktober 1918
pa föredragning av finansministern med uppdrag att verkställa eu
allsidig utredning angående det lämpligaste sättet för nyttiggörande av
statens norrländska malmfyndigheter. Betänkande är ännu ej avgivet.

29:o. Fideikommissakkunnig (1 sakkunnig), enligt bemyndigande
den 9 oktober 1914 tillsatt inom justitiedepartementet, för att biträda
vid behandling av frågan om ändring i gällande bestämmelser om fideikommiss.

30:o. Sakkunnige för förvaltningen av vissa kronans vattenfall (4
sakkunnige), enligt bemyndigande den 8 december 1914 tillsatta inom
civildepartementet, att biträda med utarbetande av förslag dels angående
erforderliga ändringar av nu gällande grunder för förvaltningen av vissa
kronan tillhöriga vattenfall, dels ock beträffande uppläggande av en
statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggande av
statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall,
då tillgodogörandet är av mera allmänt intresse.

31:o. Sakkunnige för t (t ärren d äring en av kronans jordbruksdomäner
(5 sakkunnige), enligt bemyndigande den 15 december 1914 tillsatta
inom jordbruksdepartementet, för att biträda vid avgivande av förslag
till de ändringar i gällande bestämmelser angående utarrendering av
kronans jordbruksdomäner, som kunde finnas erforderliga eller lämpliga
särskilt i syfte, att statens intresse i fråga om avkastningen från dessa
domäner måtte bättre än hitintills tillgodoses samt angående vad med
denna fråga ägde sammanhang. '')

32:o. Vattenrättssakkunnige (4 sakkunnige), den 1 juni 1915 tillsatta
inom justitiedepartementet för att med hänsynstagande, i högre
grad än vad ursprungligen skett, till de samhälleliga intressena och den
jordbrukande befolkningens berättigade önskemål, biträda vid överarbetning
av vissa kapitel berörande särskilt den lukrativa vattenrätten i av särskilda
kommitterade den 17 december 1910 avgivet förslag till vattenlag.

Till dessa beredningar komma undersökningar om en del speciella
jordspörsmål, såsom lapparnes jordfrågor, avvittringen inom de nordliga
delarna av landet, åtgärder för befrämjandet av fisket ävensom en
eller annan mindre utredning, verkställd inom vederbörande departement
eller underlydande ämbetsverk med egna arbetskrafter. 1

1 Uppdraget synes komma i uppenbar konflikt med uppdraget under punkt 25:o ovan.

Riktlinjer
i jordpolitiken.

1()

Förestående uppräkning av de viktigaste regeringsinitiativen i jordfrågan
lämnar en bild över, hur denna så småningom ånyo arbetar sig
fram. Man skönjer några konturer av ämnets stora huvudavdelningar:

1) ett förnuftigt bruk i produktionens och konsumtionens intresse
av landets speciella naturrikedomar, som utgöras av skogar, vattenfall,
malmer och torvmossar;

2) omsorgerna att bereda landets invånare jord för jordbruk och
bostäder samt trygghet i besittningen av densamma och i åtnjutandet
av det på jorden nedlagda arbetets frukter;

3) angelägenheten att leda det samlade kapitalet fram mot dessa
uppgifter samt bereda landets invånare en kredit, som stödjer dem
och icke såsom ofta är fallet snarare stjälper dem.

Därtill kommer som sagt vad i detta betänkande på grund av
uppdragets begränsning måste i detaljerna lämnas åsido, nämligen

4) vikten av upplysning och självansvar, vari det på detta liksom
andra områden brister särdeles mycket hos oss alla och som dock är
varje kulturs främsta mål och medel, sedan samhället genom sina lagstiftningsåtgärder
jämnat och tryggat vägarne något för framåtskridandet.

Den givna bilden av regeringsinitiativen ådagalägger emellertid å
andra sidan, att statsmakten här ännu befinner sig på ett tämligen
planlöst och famlande stadium. Uppdrag äro till och med alldeles åtskilda,
som uppenbarligen nära ingripa i varandra, och måste räkna med
grundsatser, som borde vara enhetliga. Förtroendemännen i olika kommittéer,
personligen ofta av skilda läggningar, gå sina vägar var för sig
utan att ens sammanträffa. Överblicken och sammanhanget kommer till
korta, metoderna bli växlande eller otillräckliga och de slutliga lösningarna
framskjutas eller förfelas alldeles. Redan från början äro frågorna splittrade
även på olika departement samt uppdragas än åt kommittéer och än åt
så kallade sakkunnige.

Kännedomen om de framgångna resultaten gör icke heller bilden
fullkomligare. Vanligen grunda sig dessa utredningar på framställningar
från riksdagen eller beslut av andra kammaren. När de sedan komma
tillbaka, utformade i förslag till positiva åtgärder, har innehållet smultit
ihop merendels under sin väg genom svårigheterna. Sedan beskäres det
ytterligare genom sammanjämkningar i riksdagen, därest ej såsom ofta
inträffar frågan alldeles förfaller.

Överskådas ämnet och begrundas sambandet mellan detaljerna, får
man ett starkt intryck av vad som brister i de visserligen ofta uppriktiga
försöken. Svårigheterna ligga som bekant såväl i själva ämnets
undanskymmande för en tid som i de stridiga intressena och synpunkterna.
Man möter motsatsförhållandena mellan bekymret för dagen
och omtanken för framtiden, mellan produktionens och konsumtionens

I 7

intressen samt spekulationens önskningar, mellan kravet på jord och
trygghet i besittningen för alla, som behöva det, och den godtyckliga
hjälpen endast åt några på vissa trakter eller på vissa egendomar, mellan
omsorgerna om människorna personligen och teknisk omtanke om deras
hjälpmedel samt över huvud taget mellan de så kallade lösningarna och
palliativen.

Det kan sålunda ifrågasättas, om ej tiden är inne att göra jordfrågan
i sin helhet till föremål för en enhetlig och målmedveten behandling
från statsmakternas sida. De aktuella problemen ha numera
från skilda håll och orter framförts till övervägande på alla tänkbara
vägar. Det finnes knappast någon detalj vidare, som ej gjort sig påmind.
Ansatserna att lösa spörsmålen, som hitintills förekommit, äro åter, som
sagt, splittrade och otillräckliga. De giva i mycket intryck av, att man
ansett sig tvungen att göra något litet vad som helst här och var för
att avleda eller i någon män tillfredsställa uppkomna krav.

En god vägledning i finnandet av utvägar i denna omfattande uppgift
lämna framkomna förslag till vad man brukar kalla frågans lösning.
Särskilt kan det vara av betydelse att omnämna några exempel på förslag
till lösningar framförda från de olika åskådningar, som här gå till kamp
emot varandra.

Ett sådant inlägg ur de storindustriella företagarnes synpunkt är
eu av konsul Frans Kempe år 1911 författad artikelserie, benämnd
"trävaruindustriens debet och kredit".

Ivempes program är, att den friaste möjliga rätt till jordstyckning
borde ha funnits från början av trävaruindustriens verksamhet. Eu
sådan frihet i förening med obehindrad rätt för alla att köpa och sälja
skulle givit var och en sitt och löst frågan tillfredsställande. Trävaruindustriens
debet består däri, att den ej ännu vunnit fullkomnad, vilket
till största del tillskrives lagstiftningen samt en fördärvlig agitation mot
industrien. Dess kreditsida åter är mycket stor samt skildras med kraft
och övertygelse. Innehållet återfinnes i emigrationsutredningens betänkande
(sid. 747 — 754). Den röda tråden i framställningen framgår
bäst av slutorden, vilka jämte ett stycke, som rätteligen hör dit, därför
lämpligen må återgivas även här. Författaren yttrar:

“I England söker man på allt sätt att förskaffa industrien den jord, varav
•den har behov och i detta avseende äro de engelska arbetarna ej de minst
ivriga, ty de förstå sitt eget intresse. Uppfattningen här och den i England äro
sålunda vitt skilda. Obestridligt är emellertid att det engelska folket är klokt
och företagsamt, att England därför är rikt och världshärskande men att det
svenska folket är fattigt och Sverige utan vidare anseende. Engelsmännen och
deras ättlingar förstå konsten att taga sig fram varhelst de befinna sig. De
Jordundersökningens bctänkanden. II. 2

Förslag
till “lösningaru.

a) Frans
Kempes
förslag.

18

i>) v. t.

Vallbergs

förslå//.

uppfostras till män, som veta att lita endast på sig själva och att handla klokt
och i rätta stunden, vi till drömmare, vilka samhället i värsta fall har skyldighet
att taga hand om.

Allt för många av oss synas ej hava insett, att Sverige liksom alla andra
kulturländer måste omvandlas till industriland. De anse därför fortfarande att
jordbruket är den enda viktiga näringen. Andra åter förstå ej, att vår ekonomiska
utveckling i främsta rummet beror av sådana industrier, som av allmänheten
ej behöva upptaga någon skatt. Att mota dessa industrier vittnar om en
inskränkthet, som intet annat folk gjort sig skyldig till.

Allmänheten sätter stora anspråk på det produktiva arbetets män. Härom
vore icke så mycket att säga, därest arbetet finge fortgå utan störande ingrepp,
så att företagaren kunde känna tillförsikt och arbetsglädje. Men att — såsom
åtskilliga göra — på honom ställa de mest vittgående anspråk och samtidigt
söka hindra företagsamheten och kapitalbildningen, det är oförnuft, tv han kan
ej fvlla anspråken därest man binder hans vilja och stäcker hans verksamhetsbegär.
Dessa negationens andar, vilkas mål det är att skapa missnöje, må icke
bliva de bestämmande, ty av missnöje kunna vi icke leva. Det är hög tid att
de, som utföra det produktiva arbetet tillåtas arbeta i fred, ty det är dock av
detta arbete, som alla Sveriges invånare skola finna sin utkomst."

Ehuru bestickande, innefattar framställningen enligt mångas mening,
vid sidan av riktiga saker, halva sanningar och framför allt ett bortskymmande
av viktiga realiteter. Att betrakta varje förutseende i detta
fall företrädesvis såsom ett obefogat fientligt angrepp på industrien, är
knappast någon allmän mening ens inom den senare. Författaren företräder
här industriens invändningar i dess yttersta konsekvenser. Ett
underkännande av varje samhällsingripande är eu tillämpning fortfarande
av maneliesterläran om de fria krafternas obundna spel och detta även
sedan dessa på många, ja de flesta områden icke längre äro fria. Åberopandet
av den engelska industriens frihet träffar ej alls denna sak,
då nämnda industri veterligen ej blivit jordägare på samma sätt som
här. Däremot har engelska regeringen för ett par år sedan utlovat ett,
ingripande mot de stora enskilda godsen och detta til! och med så
grundligt, att de nu ouppodlade dalarna skulle därefter “stå så fulla
med säd, att de komme att skratta och sjunga".

Den lösning, som denne representant för trävaruindustrien hänvisar
till, är sålunda de enskilda krafternas fria spel såsom hitintills även
i fortsättningen och minsta möjliga statsingripande.

(rent emot denna åskådning gå i tiden andra idériktningar, som
se jordfrågans lösning i Norrland liksom på andra trakter med liknande
förhållanden uti det största möjliga statsingripande för att göra om
från början, vad som kunnat komma i olag genom det förra århundradets
ekonomiska utveckling och förvaltningens försummelse]''. Dylika
tankar födas här och var hos en befolkning, som lider av ojämn jordfördelning.
Även dessa stämningar ha rätt att komma till tåls vid

som linr till uppgift ; 111 sii r -

siihin av indiistHöns helst i eu utredning
skilt taga hänsyn till dom.

Hav mäktigt- de porsonliga upplevelserna här kunna verka bestyrkes
därav, att även personel-, som i (ivrigt bekänna sig till ett konservativt
åskådningssätt, i denna del av jordfrågan förordar ett så allvarligt ingripande
som eu reduktion. Eu känd målsman för denna riktning är kapellpredikant
V. T. Vall berg från Risbäcke i Västerbottens lappmark, som utgivit.
eu del bekanta skrift,er i jordfrågan och även andra ämnen. År l!)08
utgav lian eu vida uppmärksammad broschyr, kallad •‘■front till höger och
vänster, norrländska förhållanden i jämförande belysning44. Där talas
starka och hänförda ord för eu bonderenässans. Såsom bakgrund för
denna framlägges ett ''jordprogram, som går ut pa att begränsa jordinnehavet,
där ej undantag medgives, till ett visst maximum med skyldighet
för dem, som nu hava för mycket jord. att avhända sig densamma.
I överensstämmelse härmed förordas eu reduktion av bolags
jordegendom både i norra och södra. Sverige. Denna reduktion skulle
emellertid bestå av eu tvångsexpropriering, ehuru icke efter det allmänna.
priset utan till billigt pris med hänsyn till inköpssumman, vinst
av egendom in. in.

Dylika förslag, som äro ett uttryck i stor utsträckning för befolkningens
tankar där uppe, vänder sig även emot statens sätt att handhava
sin jord, varvid betonas, att, staten i detta fall betyder statens
förvaltning och ämbetsmän. Betydande angrepp riktas emot denna
förvaltning.

Ett uttryck för detta missnöje jämte andra växlande stämningar
lämnas exempelvis från ett diskussionsmöte i juli 1911 i Dorotea i
lappmarken med “hölider, a-rrendatorer, arbetare, ämbetsmän och bolagstjänstemän
in. fl.44. Efter ett inledningsföredrag om jordfrågan av Vallberg
antogs eu av övertygelse mättad resolution, om vars olika punkter
visserligen många delade meningar kunna göras gällande. Men den
kali vara förtjänt även den att återgivas i eu officiell utredning såsom
ett sidostycke till Kempes också övertygelsestarka uttalande. Resolutionen
lyder:

“Att ett stort behov och en stark åstundan efter egen jord att bebygga
och bruka förefinnes icke blott hos lösa arbetare och inhyses utan Hven hos
dem, som bruka andras jord, äga vi alla erfarenhet av. Vi påyrka därför, att
fri jord må upplåtas å statens domäner, att bolagsjorden ej längre må förhållas
landets befolkning, utan att genom statens förmedling avsöndringar för nybyggen
må ske å bolagens egendomar samt för billigt pris bliva åtkomliga för allmänheten,
att vidare från prästjorden avsöndringar må ske, vilka få inköpas såsom
egnahem, samt att behållningen av dess försäljningar må användas för avlöning
av lokalförsamlingens prästerskap, för vilket ändamål prästborden blivit skänkta.

Vi uttala vidare, såsom vår på erfarenhet grundade övertygelse, att endast
med verklig äganderätt till jorden kan jordbruk i regel bedrivas med framgång,

20

ja, vi äro sfi övertygade om äganderättens nödvändighet och rättvisa, att vi
anse, att den bör tryggas mot möjligheten av förlust genom skuldsättning och
spekulationslusta. Den tryggade besittningsrätten anse vi lämplig endast såsom
en tillfällig övergångsform för egendomslösa att förvärva eget hem. Såsom ovillkorlig
och i stor utsträckning använd form för jordbrukslägenheter måste däremot
statens äganderätt leda till orättvisor, godtycke och ofrihet. Statsintresset
blir bäst tillgodosett genom den form, som mest upphjälper den enskilda och
bidrager att göra honom till en god medborgare.

Det är den byråkrati, som gjort sig gällande genom domänstyrelsens och
jägeristatens nära nog envåldsmakt över en stor del av den norrländska jorden
i missriktade skogsintressen, som är en av de förnämsta anledningarna till jordbrukets
förfall och svåra sociala missförhållanden i Norrlands vidsträckta bygder.
Det är denna byråkrati, som öppnat portarna för bolagsväldet och som
direkt eller indirekt förhjälpt detta till seger. Vi vilja därför rikta uppmärksamheten
på det olyckliga i att det ämbetsverk, som representerar skogsintresset,
skall utöva en allenarådande och godtycklig maktfullkomlighet över all statens
jord i Norrland. Ett sådant ämbetsverk kan varken äga den fackkunskap eller
det intresse, som för jordbrukets framgång och organisering erfordras. Vi uttala
vidare med rättfärdighetens indignation vår protest mot, att de norrländska
resurserna -tillägnas av statskassan och sydsvenska aktieintressenter ända därhän
att vi norrlänningar avstängas från att bearbeta landets jord. Vi vilja uttala
såsom en rättfärdighetens lösen: Norrland åt norrlänningarna! Vårt hopp är

att med inlandsbanans byggande en ljusare och framgångsrikare dag, en dag av
förlossning av ekonomisk ofrihet så småningom skall uppgå för våra trakters
befolkning. Och till dem, som äga makt att hjälpa oss, vilja vi ropa. att snar
hjälp är dubbel hjälp!“

En stor samling av dylika folkstämningar från hela Norrland och
Dalarna, framförda genom kommunalstämmobeslut, mötes resolut ioner
o. s. v., finnes fogad vid lagutskottets utlåtande (nr 48) vid 1901
års riksdag rörande den då väckta motionen i norrlandsfrågan. De
sammanfattas i stort sett uti exempelvis det uttalande, som Stensele
socknemän, talrikt församlade till ordinarie kommunalstämma den 31
mars 1901. enhälligt gjorde till protokollet. Det heter däri med uteslutande
av eu del uttalanden i specialfrågor på följande sätt:

“Socknemänuen ville framhålla, att riksdagens bifall till motionen är avträngande
behov påkallat, därest ej allmogeklassen i en värderik del av fosterlandet
skall gå sin snara och säkra undergång till mötes. Ty allt vad i motionen
blivit sagt om trävarurörelsen är tyvärr sant. Denna har urartat, och i
stället för att som varje annan fosterlandsnyttig industri gagna, snedvridits därhän,
att den med undergång hotar odlingen inom en dyrbar del av fosterlandet
och just den del, som ligger närmast, varifrån yttre fara rimligen kan hota.
Ekonomisk ruin hotar genom trävarubolagens överhandtagande förvärv av så väl
fastighet som skog, moralisk genom den i följd av den stegrade trävaruavverkningen
från alla kanter så väl in- som utrikes sig här samlande lösa arbetarebefolkningen.
Det har gått därhän, att det jordbruk, som ej kan skötas avfamiljen,
får förfalla. Till och med staten har därtill bidragit genom forcerade
avverkningar av- hundratusentals träd pr år inom socknen. Hur allt kan och

21

skall sluta, är ej svårt att förutse, därest icke regering och riksdag genom i
tid vidtagna kraftiga åtgärder sätta en hämsko för det onda. Och ehuruväl
kommunen är för medellös att vare sig genom deputationer eller på annat mera
ostentativt sätt än genom detta uttala sig, dristar den dock vädja till uttalandet
av en bland Sveriges störste konungar, att “detta Sverige och dess folk är väl
värt, att man därför offrar liv och blod och allt vad man kärt haver".

Ovan bär erinrats om två motsatta ytterligheter i fråga om anvisandet
av vägar för eu sä kallad lösning inom spörsmålet om jordens rätta
fördelning. Det, kan hava sitt intresse, att erinra om eu annan förordad
lösning av dessa spörsmål på ett ganska grundligt sätt.

Jordfrågan har eldigt sakens natur blivit sammanknuten särskilt
med emigrationsspörsmålet. Bakom emigrationen ligger nämligen alla
dessa misstämningar hos folket, som pläga sammanfattas under benämningen
“olusten i landet“. Emigrationen har varit föremål för
en vidlyftig, nyss avslutad utredning under ledning av professor G.
Sundbärg. Betänkandet i ämnet har för sin del kommit till det resultat,
att det i all synnerhet äro missförhållandena inom jordbruket, som
för närvarande egentligen förklara emigrationen från vårt land samt att
det därför är framför allt denna näring, som man måste ägna uppmärksamhet.
Betänkandet har emellertid, ganska förklarligt för övrigt, väsentligen
begränsat sig till att i möjligaste mån söka återgiva det verkliga
läget samt i fråga om önskemål och åtgärder för framtiden allenast antytt
några riktlinjer i varjehanda ämnen. Aven i detta ligger sålunda en
uppfordran för de speciella utredningarna att här taga vid och söka
åstadkomma något. Ett viktigt rättesnöre är därvid obestridligen
det uttalande, varmed Sundbärg avslutar sitt betänkande, nämligen att
det viktigaste botemedlet mot emigrationen vore, att vi för framtiden
icke bliva efter varken i fråga om ekonomisk företagsamhet eller i fråga
om samhälleliga reformer. I denna anvisning ligger väl dock inneslutet
det ännu större önskemålet, att det svenska folket i omnämnda avseenden
vinnlägger sig om att gå i spetsen, att vara, icke såsom det blivit
sagt, ett släkte med lysande ansatser någon gång och försummade tillfällen
merendels, utan ett folk. som är benäget för initiativ och mäktigt
av vilja att fullfölja dem, detta så väl i det dagliga och lilla, vars
summor göra de stora talen, som ock i de bredare, vägledande ansatserna.
Möjl igheten till ett dylikt uppvaknande ligger i mäktiga lager
på djupet av den svenska folksjälen och väntar på sådden.

Mången skulle gärna för sin egen upplysning uti emigrationsutredningen
velat finna någon framställning om de olika uppfattningar i
emigrationsfrågan, som i dess olika skeden i vårt land gjort sig gällande.
Det är förklarligt, att utredningen ej kunnat inlåta sig på allt
möjligt och därför helst velat begränsa sig till sådana saker, som kunna
hava positivt värde för själva uppgiften. Emellertid kan ett, studium

utav de famlande försöken att komma till rätta med denna sak även
leda till ett ingående på det viktiga spörsmålet, huruvida emigrationen ur
vidare synpunkt är enbart eu skadlig företeelse eller om den icke kan
vara lika mycket till gagn för clet egna landet. Denna sak bär utredningen
också knappast inlåtit sig på. Den bär fattat sin uppgift vara
afl främst utreda orsakerna till emigrationen samt i övrigt respekterat det
allmänna önskemålet, att den kunde alldeles upphöra.

Från början på 1860-talet blev uppmärksamhet!*!! mera fästad vid
emigrationen, som då antog en botande omfattning. Saken förekom
upprepade gånger vid riksdagen. Man forskade dock föga efter de
innersta orsakerna utan vände sig blott med bitterhet mot själva företeelsen.
Att finna något enkelt medel, varigenom sattes en damm för
emigrationen, var spörsmålet. Då ett sådant medel ej kunde utfinnas,
ledde alla därom väckta förslag ej heller till någon åtgärd. Man fick
nöja sig med att ordna kontroll på emigrantvärvningen och emigranternas
behandling under överfarten till den nya världen.

Vid 1869 års riksdag väcktes emellertid, vid sidan av andra
motioner i ärendet, avspeglande förenämnda uppfattning, tillika eu
motion, i vilken framträder ett helt annat åskådningssätt, belyst ytterligare
i motionärens utredande vidlyftiga anförande vid sakens behandling
i andra kammaren. Motionären, sedermera justitierådet Albert
Lindhagen, uppfattade utvandringens betydelse såsom Sveriges andel i
ett världshistoriskt verk, den nutida folkvandringen, som skall definitivt
avgöra bodelningen mellan nationaliteterna och bestämma deras öde
“för all framtid ända till mänsklighetens afton". Han utgick ifrån att
emigrationen såsom grundad i människonaturen ej kunde förhindras och
frågade sig då i stället, vad som borde göras för att vända den, i den
mån som den var oundviklig, till gagn för fäderneslandet. \ id eftertanke
angående emigrationens väsende fann han den ej kännetecknas
endast av förlust av arbetskrafter och bortförda penningar. Han erinrade
även, att förlusten ersättes genom “stegrad företagsamhet och lättade
utvägar till försörjning för de kvarblivande", han talade om det yngre
släktet, som “möter framtiden med större mod och tillförsikt, då det
ser framför sig, huru utvandrarena ständigt lämna öppna rum i arbetarenas
leder för dem, som komma närmast efter och kunna hysa förhoppning
att i värsta fall få utväg till bärgning på annan ort, om det
misslyckas hemma “. Från en sådan synpunkt måste utvandringen framställa
sig icke blott såsom en bortgång från ett gammalt fädernesland,
men även såsom grundläggningen av ett nytt. Om utvandraren billigt
och rättvist bedömdes, så kunde det inträffa, att "i stället att, såsom
nu, hejdlöst blanda sig med den första främmande nationalitet han
möter, blir han villig, värdig och mäktig att grundlägga svensk nationalitet
och svensk odling på den främmande jorden".

Gagnet av ett folk pa andra sidan oceanen med samma språk och
samma kultur som vi ansåg motionären vara rent moraliskt men oberäkneligt
stort. “Till det andliga arbete, vi som nation fullgöra för
vår egen och lida mänsklighetens utveckling, skulle vi få förstärkning
från ett stort, talrikt folk. Våra ord skulle höras, och vad vi skriva
.skulle läsas och begrundas, icke blott här hemma i våra avlägsna
ängder, utan av en nationalitet, som nu vore stark nog att göra sig
gällande inför de övriga nationaliteterna och ställa sig i jämnbredd
med dem“. Denna utflyttning tänkte sig motionären dock icke såsom
uteslutande eu svensk, utan han talade i övrigt i sin framställning
•alltid om önskvärdheten att samla eu “skandinavisk“ kultur i den nya
världen, och lian utpekade också de trakter i Förenta staterna och
Oanada. som lämpade sig och då ännu stodo öppna för en sådan
skandinavisk folkvandring och vilkas nordligaste fortsättningar skulle
bilda till och med ett gemensamt helt med eu skandinavisk besittning,
Grönland.

Till sist betonade motionären, att det i varje fall vore eu plikt för
samhället att i någon mån tillse, “att dess utvandrande barn må kunna
undgå att vid ankomsten till nya världen bliva utsatta för elände och
undergång**.

Förslaget gick ut på att genom agenter söka bringa “ordning och
sammanhang" i utvandringen till dessa trakter, dit emigrationen från
de nordiska länderna till eu ej obetydlig del redan ginge och efter all
rimlig beräkning fortfarande borde gå. Dessa agenter skulle icke vara
vanliga tjänstemän utan “män, vilka av hängivenhet för ett stort mål
ägnade sig åt ifrågavarande kall**. De skulle, “helst i förening med
sådana från de övriga nordiska länderna", dels gå emigranterna till
hända efter deras ankomst till bestämmelseorten, dels lämna fullt sanningsenliga
uppgifter till hemlandet om det verkliga tillståndet därute,
“dels slutligen om också endast medelbart och i blygsam skala leda
och befrämja bildandet av eu skandinavisk nationalitet i den nya världen
samt bliva densammas väktare och förkunnare därstädes".

Statsutskottet avstyrkte motionärens förslag efter en mycket knapphändig
motivering och frågan förföll genom båda kamrarnas beslut.
“Saken vann icke på långt när den uppmärksamhet som densamma
förtjänade", skrev efteråt professor W. E. Svedelius i sina studier i
Sveriges statskunskap, där förslaget utförligt behandlades. Därmed lyktacles,
kan man säga, den sista territoriella stormaktsdrömmen, som drömts
i svensk politik, eu stormaktsdröm om en fredlig, inbjuden erövring.

De synpunkter, som sålunda år 1869 gjordes gällande, kunna
säkerligen icke frånkännas betydelse även för vår tid.

I stort sett äro orsakerna till emigrationen uppenbara och behöva

24

icke någon utläggning. Det är strävan att kunna få eu bättre ekonomisk
ställning, som lockat och fortfarande kommer att locka här som
alltid. Den omfattning, i vilken människorna komma sig för med detta
och vilka vägar de taga, beror givetvis åter på psykologiska orsaker
eller mera tillfälliga omständigheter. Vissa nationer, släkter eller individer
sakna initiativ eller förmåga till ett sådant företag och kvarbliva
därför ofta även i det största elände. Att skandinaverna så föga tvekat
att taga detta stora språng ut i det okända, är måhända ett kynne
ärft från förfäderna. Fordom gingo de i viking och sökte på detta
sätt mera värme och bättre boningsorter än de funnit i detta solfattiga
land med en sparsam jord mellan berghällarna. Med utnyttjande av
den kraft, som det karga och arbetsamma livet här uppe förlänat dem,
grundläde de det Ryska riket, befolkade Normandie och England,
varifrån deras ättlingar gingo vidare och koloniserade Nordamerika, Sydafrika
och Australien.

Den svenska befolkningens olika lager har på olika sätt gripits av
utvandringen. Det har utrönts genom emigrationsutredningen, att utvandringen
till främmande land mest ägt rum av den jordbrukande
befolkningen. Detta kan vara ganska förklarligt. Bondens övertaliga
söner och döttrar med sin vana vid större frihet och självständighet
välde mera ogärna den svenska industrien utan sågo hellre bort till förhoppningarna
på andra sidan havet och särskilt de störa jordbruksmöjligheterna
därstädes. Från denna samhällsklass kunde även lättare
anskaffas erforderliga medel till resan. Inhysingarna, backstugusittarna
och delvis torparnas familjer, mera vanda vid beroendet och med smärre
ekonomiska resurser, kommo oftast ej längre än till industrien inom
landet.

Det kan möjligen ännu ha sin betydelse att sammanföra skandinavisk
nationalitet i kolonialländerna. Säkerligen är tiden dock försutten
att göra det i samma omfattning som 1869 års motionär tänkt
sig och det kommer för övrigt ej att göras något därför. Men oavsett
detta kan det icke vara alldeles bortrunnet blod från det gamla landet,
det som blandar sig med främmande folk uti den stora sista folkvandringen.
Ur detsamma växa upp traditioner och minnen, som utgöra
band även de i tidens historiska utveckling. Även uti detta har
landet ett kulturvärn för kommande tider så länge det behöves. När
krigen upphört och nationerna allt mer förbrödrats, då komma dessa
vandringsspörsmål för de särskilda länderna icke att göra samma nedslående
intryck hos de kvarblivande, som nu tillmätas desamma.

Fortfarande bör man sålunda kunna taga emigrationen såsom sådan
med någorlunda jämnmod. Skuggsidan ligger däri, att ej alla åldrar
i lika man utan företrädesvis de livskraftigaste bidraga till utvandringen
och att tyngdpunkten i samhällslivet förlägges allt för mycket till stä -

sa

derna. Såsom oavvisligt mål kvarstår i värjo fall att söka bereda
goda utkomstmöjligheter inom landet, att de som hava lust och förmåga
att emigrera ej finna någon uträkning däri oeli att de, som sakna sådan
lust och förmåga men i alla fall hava eu ganska hopplös framtid, kunna
emotse den med större förhoppningar. Ett sådant arbete blir sä mycket
nödvändigare, som det sannolikt kommer eu tid, då även kolonialländerna
blivit befolkade och nva kolonister i större utsträckning ej kunna finna
utkomst. I)å måste det egna landet sörja på något sätt för hela sin
folkökning. Aven detta bör icke vara hopplöst. Nödvändigheterna pläga
skapa utvägarna.

Om det sålunda synes uteslutet att kunna bygga eu del av den
svenska jordfrågans lösning på eu rationell utrikes kolonisation genom
omtänksam ledning av utvandringsströmmen, kvarstår under alla förhållanden
bland annat att välja mellan de två ovan antydda motsatta
riktningar, som i sökandet efter utvägar göra sig gällande.

Det är då merendels så. att det ligger något att tillvarataga på
båda sidor i dylika skilda intresseriktningar. De äro utslag för de
pendelrörelser, som samhällsutvecklingen i sitt trevande framåt rör sig
efter. Vart man i okända framtider slutligen skall komma är knappast
lönt att försöka drömma om i ett kommittébetänkande. Vägen är
emellertid klar. Det gäller att komma ifrån pendelrörelserna, att finna,
vad som är riktigt i olika riktningar och sammansmälta detta. Det
gäller med andra ord rätta förhållandet mellan individ och samhälle.
Frågan utlöser sig praktiskt sett i spörsmålet om individernas
ekonomiska och andliga frihet utan tvångsberoende av samhället såsom
representant för alla samt individens behov av skydd av samhället för
att kunna vinna denna frihet.

Den förra riktningens talsmän framhålla omöjligheten att genom
lagstiftningsåtgärder hejda en oundviklig och naturnödvändig historisk
utvecklingsprocess och huru samhällslivets stora omvandlingar i alla
tider framkallats av ekonomiska och sociala realiteter, ej av lagstiftningsåtgärder.
Detta tal är sant och obestridligt. Till och med självhärskaren,
som ofta omskapat ett samhälle, skulle ej kunnat göra det,
om ej hans viljas sådd fallit i en mottaglig och förberedd jordmån.
Men då mången därav vill sluta, att man därför bör undvika lagstiftningsåtgärder
i allmänhet och särskilt på det nu ifrågavarande
området, är detta däremot en ohistorisk slutsats.

Lagstiftningsåtgärder äro som sagt sällan orsaker till eu utveckling,
men dock dennas verktyg, i syfte att jämna vägarna för dess krav och
leda dess vågor in i stillsamma flöden. Hur jorden bör vara fördelad
och i vilka fickor dess avkastning bör hamna, detta är föremål för den
levande generationens genomlevande uppfattning om vad som passar den.

Intressenas

harmoni.

I början på 1800-talet uppkom i vårt land den strömningen uti det
allmänna tänkesättet, att man icke var betjänt med några skrankor
och att en allmän tävlan i handel och vandel borde vara avgörande
för besittningstagandet. Denna opinion upphävde genom sin lagstiftning
en myckenhet av äldre tiders författningar om jordfördelningen,
som stred emot den lira åskådningen. När åter en allmän mening
uppstår, att man i detta avseende gått för långt och att det fordras
någon samhällelig omtanke lagd igen över jorden, då återställer en
sådan mening genom sin vilja åtskilliga av de gamla lagarna, men förbättrade,
rättade och kompletterade efter den nya tidens behov och
föreställningssätt. En historisk utvecklingsprocess skapade exempelvis
feodalväsendet i Frankrike. När detta nått sin blomning och råkat in
i sitt ofantliga förfall, kom en mäktig ny flodvåg i åskådningssättet,
framkallad av nya behov och erfarenheter. Denna folkmening lät sin
nationalförsamling natten till den 5 augusti 1789 i ett slag upphäva
de gamla författningarnas feodalbyggnad. Genom denna lagstiftning
såsom verktyg skapade det franska folkets nya åskådningssätt det stora
småbondestånd, som är grunden för det nutida Frankrikes rikedom.

Det är således jämväl riktigt, att det bästa samhällsskicket är det,
där några lagar icke behövas, därför att den allmänna upplysningen
och karaktärsdaningen garantera åt människorna den erforderliga självbestämningen
och därpå grundade utkomst. Men vi äro icke där ännu.
Självansvaret saknas och pendelrörelserna komma därför i utvecklingen.
De komma med sina överraskningar över befolkningen eller vissa klasser
av eu befolkning, som stål'' vanmäktig utan möjlighet till skydd i egen
kraft och andras hänsyn. Då måste, enligt historiens oavlåtliga vittnesbörd,
representanten för det allmänna bästa, statsmakten, ingripa med
skyddslagar, så ofullkomliga de än alltid bliva, ofullkomliga därför, att
de icke kunna anpassas efter alla livsförhållanden, efter varje individs
rätt och behov, därför att de bliva otillräckliga eller gå för långt och
skapa en nv ofrihet. Detta ingripande kan äga rum, därför att de
störa folklagren fordra det. Dess uppgift är ingalunda negativ. Denna
lagstiftning har sin stora andel i skapandet av den nya frihet och de
nva rum för människorna, som deras betryck fört fram som ett oavvisligt
politiskt krav.

I förevarande spörsmål har den industriella utvecklingen i jordfrågan,
vilken företrädesvis har betydelse även för Värmland, kommit
över landet icke alltid som ett sakta befruktande regn utan allt för ofta
som en stormflod, som träffat stora befolkningslager oförberedda och
som på sin väg också sköljer bort gammal kultur och århundradens
förutseende. År det nu riktigt, att samhället lägger armarna i kors
inför denna företeelse? År det icke här åtskilligt som behöver skyddas
för tillfället och har industrien icke den största fördel av att befrias

frän ad onödigtvis behöva vara mod och utså don olust och dot missnöjo,
som måste följa med eu sådan utveckling? Statsmakten liar
redan svarat ja på (lossa spörsmål många ga tiger och dot finns viil
ingen anledning att den skall kunna komma till ett alldeles motsatt
resultat nu, när det gäller Värmlands län.

Uti emigrationsutredningen medgives, att den ifrågavarande utvecklingen
kan vara bedrövlig. Den fastslår, att vår ekonomiska lagstiftning
och statsförvaltning visat brist på omtanke och förutseende. Den
betonar, vilket är eu lättnad att eu gång fa höra erkänt, vår formalistiska
rättskipnings ofantliga oförmåga att bemästra detta kaos av eu
liv värld. Den underkänner den industriella läran, att skogsregionerna
(iver den s. k. marina gränsen ej skulle vara lämpade till jordbruksland
och därför borde bliva industriens egendom helt och hållet. Men
utredningen kommer i alla fall till det resultat, att “målet- är val att
jordbruk och industri kunde utveckla sig vid varandras sida ungefär
såsom doktor Kempe framställt det“. Därmed menar den väl och tror
på ett ideellt resultat ensamt på dessa vägar. Men den undersöker ej,
huru det i verkligheten ställer sig. Den lägger största vikten vid den
av industriens målsmän företrädesvis representerade uppfat t ningen samt
vid den ekonomiska skapareglädjen i de stora företagen, allt saker
som man skvdle gärna förbise i Sverige, ja, motverka på många sätt i
olikhet med vad som utmärker amerikanarna, engelsmännen och nutidens
tyskar. Svenskarna skulle icke ha den skyldiga respekten för det ekonomiska
arbetet i dess helhet varken när det sker med hand eller
huvud. Detta är emigrationsutredningens slutord i norrlandsfrågan och
följaktligen också i den värmlandsfråga, som skulle utgöra en möjlig
fortsättning av den förra.

Men är nu detta verkligen riktigt såsom allmänt omdöme? Visserligen
berömma vi det utländska ekonomiska arbetet, men utlänningarna
å sin sida berömma i hög grad de svenska ekonomiska strävandena.
Vanligt är att det som ses på avstånd utan personliga intressen avtecknar
sig i stora konturer. I det som man själv står, fördunklas dessa
drag av det personliga, av allt detta som rör sig bakom det hela utav
vänskap, avund, illvilja, räddhåga och hela det tillfälliga politiska livets
förnedring. Det ekonomiska arbetet i Sverige följer nog skäligen med
sin tid, därpå utgör den stora industriella omvandlingen och samfärdsmedlens
oerhörda utveckling ett avgörande bevis. Man kan icke gärna
begära, att i ett avlägset land med stora vildmarker ännu och en fåtalig
befolkning det ekonomiska arbetet skall hinna så fort och antaga sådana
proportioner som i centrala länder med en myckenhet invånare, gamla
industriella traditioner och ett gynnsammare klimat. Det är möjligt,
att man kan utleta eu del egenskaper, som det svenska folket saknar
till skillnad från andra. Men det har säkerligen goda anlag och

28

egenskaper, som många nationaliteter ej äga, och då väger detta upp
det andra.

År det även närmare besett så, att det är de ekonomiska synpunkterna
som för närvarande äro för litet beaktade och uppskattade? Nog
förefaller det och erkännes allmänt, att det är dessa som sitta i högsätena
och regera allt och alla, ehuru det visserligen kunde ske på ett
bättre sätt, det är visst och sant. Den förra meningen är väl snarare
ett bevis för hur fången man är av sin egen tid genom att aldrig få
nog av just dess utpräglade skaplynne. Det som behöver något plats
just nu, ett litet anspråkslöst skydd till en början åtminstone inför
denna febrila skaparlust av ekonomiska värden, är val det rent mänskliga,
intellektet, det individuella hos den stora massan människor, som
icke kan höja sig över denna flodvåg och bli dess ledare utan förvandlas
till dess viljelösa verktyg. I en sådan hänsyn ligger också ekonomisk
företänksamhet i det lilla, som kanske när allt kommer omkring
är lika viktigt att tillvarataga som de stora företagen och bör få någon
plats vid sidan av dem. Det är, för att hålla sig till jorden, en affärsfråga
också, att den lilla bonden är en fri man bland fria kamrater
och därigenom får den ekonomiska skaparglädjen i sitt arbete såsom
odlare. Det är av vikt, att även den förbisedde torparen och bolagsarrendatorn
får någon trygghet i sin besittning och någon visshet om
att frukterna av en nedlagd flit och omtanke tillfalla honom och icke
kunna honom godtyckligt fråntagas. Det är en ekonomisk angelägenhet,
att de tegar, som odlarens spade under århundraden bragt'' i kultur, ej
läggas ut till skog och snår igen av en tillfällig tidsströmning, som
ej är beredd att på annat sätt giva ett tillräckligt bröd åt alla landets
barn. Ja, än mer, en praktisk affärsinsikt lär oss, att det vore
gagneligt för folket om även den jord, som med fördel kan odlas och
nu ej ger mer än en bråkdel av sin tillbörliga avkastning, eu gång
även den fick föda sin man.

En företagsamhet, som ej kan få ekonomisk skaparglädje utan att
förbise allt detta, måste dock till sist få ett dåligt samvete, som slutligen
förstör en så ytlig glättighet. Nej, det är nog så, att vi måste
utgå från livet sådant det är i alla sina yttringar, måste förstå dem
alla och sammansmälta deras berättigade krav. Det är endast genom
alla berättigade intressens harmoni och lojala hänsyn till varandra,
som vart och ett av dem kan vinna den verkliga trevnaden och skaparglädjen.
Lösningarna komma aldrig. Men genom bidrag med god
vilja från olika livsvärden, kan det komma fram något, som påminner
om desamma.

Instruktioner.

Det råder oklarhet och stridiga meningar om jordundersökningens
uppgift. Detta nödvändiggör några tillrättaläggande upplysningar om
ifrågavarande uppdrags tillkomst och instruktioner

Man får ej förbise, att även detta arbete måste förlamas på grund
av den förut omnämnda bristfälliga planläggningen av jordfrågans behandling
från statsmakternas sida. Därtill kommer, att denna lösryckta
detalj, ehuru bland de viktigaste, dock i och för sig rönt mindre understöd
och intresse från vederbörandes sida än beredningar av andra
ämnen inom förevarande område. Vidare förbises, att det första betänkandet
enligt instruktionen endast avsåg ett av regeringen infordrat
förberedande utlåtande rörande en speciell del. Det klander, som från
några tidningars sida bestods detta förberedande betänkande, berodde
dock kanske framför allt därpå, att det berörde en del ömtåliga saker.
Överseendet är vanligen stort och belåtenheten ofta allmän, när det
hela ej utmynnar i något, som väcker farhågor eller bekymmer. Man
är aktningsfull mot varsamma utläggningar och ser gärna att de bliva
vidlyftiga, blott de ej komma med några slutsatser, som kännbart beröra
enskilda intressen. Det ovannämnda betänkandet lät emellertid sådant
komma sig till last. Det erinrade att kronans gamla skogar i Värmland
syntes blivit kronan olagligen avhända samt ifrågasatte, att jämvikten
mellan intressena övervägande krävde den norrländska förbudslagens
tillämpning därstädes. Detta väckte mycken ovilja på många håll.

Emellertid medgives gärna, att motiveringen kunde även för betänkandets
begränsade uppgift varit mera ingående ehuru de sakkunnige
för sin del funnit synnerligen många ord ej behöva ytterligare ägnas
eu så utdebatterad sak som förbud för bolagsförvärv i de skogrikare
delarne av riket.

Bland de uppgifter, som förelågo den näst föregående regeringen

Dessa upplysningar äro författade av C. Lindhagen.

30

liksom dess företrädare, var naturligtvis också jordfrågan. Något sysslande
med densamma måste äga rum. Bland annat anmodades för
ändamålet som sagt C. Lindhagen och Gustaf AV. Ttoos att upprätta
en statistik över bolagsförvärven i mellersta och södra delarna av riket.
Den förre avböjde för sin del ett så begränsat uppdrag och ifrågasatte,
om ej detta ännu bättre kunde ske genom statistiska centralbyrån. 1
stället förordades att ett samråd mellan verkligt intresserade borde äga
rum för att bigga eu ledande tanke och eu ordnande hand på jordfrågan
i dess helhet eller med andra ord för att utarbeta ett fullständigt
och sammanhängande arbetsprogram för denna stora sak. De förhandlande
regeringsmedlemmarna önskade emellertid ej inlåta sig på detta.
.För att dock giva det ifrågasatta uppdraget något mera innehåll blev,
med anknytning till regeringens tankegång och norrlandskommitténs
uppgift för de norra länen, uppdraget vidgat så, att jämlikt åberopade
brevet den BO december 1911 ‘‘en undersökning skyndsamt skulle åstadkommas
ej mindre rörande omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta
och södra delarna av riket än även i vad mån berörda jordförvärv
i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets
utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, i vilken
undersökning lämpligen borde ingripas enskilda personers större jordinnehav
i nämnda delar av riket, i den mån sådant innehav kunde
anses ägnat att medföra verkningar av nyss angiven art.“ Någon
direkt uppfordran i instruktionen att även komma med förslag ansågs
ej erforderligt, men medgavs, att det enligt sakens natur stode sakkunnige
fritt att göra detta.

Under arbetet uppkom av sig självt frågan, huruvida ej en förbudslag
borde omedelbart antagas även för Värmland för att hejda
bolagsförvärven. Andra kammaren hade nämligen år 1909, liksom den
gjorde 1901 för Norrland, beslutat provisoriskt eu sådan lag utan
vidare omgång. Eu avsevärd minoritet i första kammaren hade också
uttalat sig härför. En påtaglig folkmening fanns därför mångenstädes.
Norrlandskommittén hade ock genast efter sitt tillsättande ansett sig
pliktig föreslå enahanda steg och väl hade varit om detta förslag bifallits.
Någon mening var det ej uti, att såsom då skedde, låta fem
hela år förgå, innan lagen sedan i alla fall kom till stånd, och under
tiden låta bolagsförvärven fortgå ohejdat. Den nya norska lagstiftningen
i jordfrågan hade ock inletts med provisoriska lagar, som utan
förhalningar eller försjunkningar i periferiska ämnen antagits på grund
av uppenbara, av det vanliga förståndet fattade sakförhållanden och
därigenom givit den följande lagstiftningen något avsevärt att verka på.

Från. regeringen uttalades därför önskan, att ett specialbetänkande
om Värmland måtte på grundvalen av statistiskt material framläggas utan
avvaktan på den slutliga utredningen. Sakkunnige voro av samma

ai

mening. Ett betänkande med förslag till eu förbudslag för Värmland
utarbetades därefter i förväg med stöd av eu vida mer omfattande statistisk
utredning för ändamålet, än som i liknande fall ansetts nödig.
Dessutom ansågo sakkunnige sig lämpligen redan i detta sammanhang
böra till den åtgärd, som därav kunde föranledas, anmäla dels det uppdagade
förhållandet med kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen
och dels faran av utlänningars aktieförvärv i jordägande bolag
inom länet.

Samtidigt med att uppmärksamheten sålunda ägnades åt Värmland
fortsatte jordundersökningen. så. gott i saknad av arbetsfolk kvalificerat
kansli kunde ske, eu planläggning av uppdraget i hela dess vidd.
Sålunda föreligger ett enligt de för Värmlands län följda metoderna
uppgjort fullständigt statistiskt primärmaterial rörande jordfördelningen
inom de särskilda socknarna i Örebro, Västmanlands, Upplands, Södermanlands,
Alvsborgs och större delen av Göteborgs och Bohus län.
Arbetet avbröts här i anledning av nedannämnda nya instruktioner.
Vidare uppgjordes eu summarisk statistik över bolagens jordförvärv
inom hela mellersta och södra Sverige för de. fyra perioderna 1890,
1900, 1905 och 1910 med ledning av den statistik, som återfinnes i

Konungens Befallningshavandes femårsberättelse. Då denna statistik
kan vara till vägledning och nytta för frågans vidare behandling vidfogas
den detta betänkande. Slutligen var avsikten att för hela undersökningsområdet
samtidigt vidtaga vissa statistiska undersökningar samt
utsända i större eller mindre omfattning till besvarande det vid detta
betänkande fogade frågeformulär, dock så att dessa utredningar skulle
omedelbart igångsättas och påskyndas för Värmlands län och helst även
för Dalsland. För ändamålet skulle de sakkunnige också samtidigt göra
några resor till olika typiska delar av området för att få ett mera
omedelbart intryck av förhållandena.

Emellertid uppgavs sedan inom regeringen tanken att förelägga
redan 1913 års riksdag förslag till en förbudslag. Av justitieministern
kallades i stället för Gust. AV. Boos, som avgick i följd av befordran,
till sakkunnige Ake Ingeström och Carl Ros med enahanda uppdrag,
som formulerats för jordundersökningen vid dess första upprättande.
Samtidigt erhöll den sålunda förstärkta beredningen från justitieministern
den 13 juni 1913 följande nya instruktion:

“Den åt Eder uppdragna undersökningen har hittills, jämlikt lämnade anvisningar,
huvudsakligen berört förhållandena inom \Tärmlands län och i första
hand avsett att utröna, huruvida och i vilken män därstädes behov yppat sig
av bestämmelser motsvarande de för Norrland och Dalarna givna angående kontroll
över bolags och föreningars fastighetsförvärv. Ett betänkande rörande
jordfördelningen inom nämnda län jämte ett förslag till lag angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom därstädes har
utarbetats.

Vid övervägande av sättet och planen för undersökningens fortsatta bedrivande
har jag funnit det vara angeläget, att den undersökning av jordförhållandena
i Värmlands län, som sålunda skett, snarast fullständigas genom en närmare
utredning, dels om de arrendatorers ställning, vilka innehava jord, tillhörig
bruks- och sågverksbolag eller andra idkare av bruks- eller trävaruindustri inom
länet, dels rörande jordbrukets vidmakthållande och skötsel å den i bolagens
och de enskilda industriidkarnas ägo varande jord, dels ock rörande det sätt,
varpå ägostyckning hittills verkställts inom länet, samt verkningarna härav.
Denna utredning, vilken skulle avse att utröna, huruvida jämväl inom Värmlands
län behov förefinnes av sådana särskilda bestämmelser angående arrende
och uppsikt å jordbruket samt rätt att erhålla ägostyckning, som genom lagen
den 25 juni 1909 givits i fråga om viss jord i Norrland och Dalarna, får
jag härmed anmoda Eder att utföra. Undersökningen bör om möjligt verkställas
så skyndsamt, att de lagförslag, som med föranledande av densamma kunna
ifrågakomma, må kunna föreläggas 1914 års riksdag.-

I och för planläggande av jordundersökningens vidare fortgång har jag vidtagit
åtgärder för åstadkommande av en mera summarisk statistisk utredning
av jordfördelningen inom övriga till mellersta och södra delarna av riket hörande
län. Så snart resultatet härav föreligger, skola vidare anvisningar rörande
undersökningens fortsatta bedrivande lämnas.“ .

Meningen lär ha varit, att de i instruktionen omnämnda åtgärderna
för åstadkommande av en mera summarisk statistik skulle uppdragas
åt statistiska centralbyrån. Någon åtgärd i sådant syfte har
dock ännu icke ägt rum. Det är för övrigt ganska vanskligt, att i
vidare mån än som redan kunnat ske genom Konungens Befallningshavandes
femårsberättelser, åstadkomma en vägledande översikt över
jordfördelningen med undvikande av det stora besväret, att för ändamålet
gå till primärmaterialet. Hur sakkunniges ursprungliga uppgift kommer
att för framtiden gestalta sig är även i övrigt ej fullt klart, men det
är ganska naturligt att regeringen, som från början tänkt sig saken
såsom ganska obetydlig, behöver betänketid för att fatta en egen ny
ställning till de uppdagade stora proportionerna i det behandlade ämnet.
Att man därvid också kan finna anledning sätta någon gräns även här
för sifferstatistikens utsvävningar i vår tid till en måhända i åtskilligt
ofruktbar massproduktion av föga upplysande tabeller, är ingalunda
uteslutet. Eu befogad anmärkning mot den nuvarande begränsningen
av uppdraget, som mången måhända kommer med visst fog att framställa,
är att Dalslands skogsbygd ej lämpligen bort lösryckas från det
värmländska landskapet, med vilket det utgör ett sammanhängande helt.
Detsamma skulle ock kunna sägas om gränstrakterna i Västmanland.
Uppenbart är emellertid, att anledning ingalunda föreligger att slutligen
inskränka undersökningen till Värmlands län, utan måste den enligt förhållandenas
natur sedermera oundgängligen fortgå över hela det avsedda
området.

I denna uppfattning ligger ock förklaringen till att för ifrågavarande
utredningsarbete i jordfrågan antagits namnet jordundersök -

ningen. Dess uppgift avser ett omedelbart hänsynstagande till människorna
i första hand och rör sig om tillståndet i detta avseende på
den enskilda jorden, som i de landsdelar, varom nu är fråga, upptager
huvuddelen av ytinnehållet emot den allmänna jordegendomen. Visserligen
ligger här eu begränsning även i föreskriften, att utredningen skall
närmast hänföra sig till bolags och enskildas större jordinnehav. Men
detta förutsätter en undersökning av hela området och en jämförelse
mellan livsvillkoren under olika slag av jordinnehav. Det kan ej heller
undgås, att eftertanke härvid måste ägnas jämväl åt besittningsrätten
till skogsmarkerna och åt skogsvården. De första sakkunnige hava
dessutom tänkt sig möjligheten att utsträcka jämförelserna till förhållandena
på statens och annan allmän jordegendom, vilka blivit särdeles
förbisedda. Sedan har emellertid k r o n oläge idiet s ko m m i s s i o n e n, blivit
tillsatt för att ägna uppmärksamhet åt kronans jord.

I varje fall är uppgiften ett omfattande och nödvändigt arbete.
Detta har dock icke vunnit tillräckligt beaktande. Därför talar redan
den begränsning av uppdraget, som ursprungligen tillämnats, samt uppfattningen,
att denna beredning till skillnad från andra beredningar
med närbesläktade uppgifter bör kunna ske skyndsamt utan anlitande
av fast anställda och kvalificerade arbetskrafter inom kansliet. Först
på senare tid ha sakkunnige lyckats genom medverkan från regeringen
erhålla en kvalificerad sekreterare, dock även detta endast i hälftenbruk
med andra myndigheter. Förhållandena själva komma att resa sig
hindrande mot en sådan planläggning och den skyndsamhet, som mången
tror här lättare än på andra områden kunna äga rum, kommer härigenom
lätt att förvandlas till sin motsats.

Jordundersökningens betänkanden. II.

3

34

De verkliga
förhållandena.

Metoder för undersökningen.

Vad det först gäller i denna liksom i andra sociala undersökningar
är att skaffa sig ingående kännedom om de verkliga förhållandena.
Livet är endast på ett sätt, det är en neutral utgångspunkt och det
gäller då att få en objektiv syn på detsamma.

Visserligen ligga det dagliga livets berättelser uppslagna för de
flesta. De många utredningarna borde därför i mycket vara överflödiga
och samhällsarbetet i stället kunna mera inrikta sig på att gå omedelbart
till handling, där sådan uppenbarligen behöves.

Emellertid inställa sig här betydande svårigheter. Vi äro alla mer
eller mindre oförmögna att se klart och allsidigt utan betrakta gärna
företeelserna genom synglas, färgade av egna intressen, vanor eller fördomar.
Mycket sker ock i det fördolda och har svårt att komma i dagen.
Annat är så vanligt och invuxet i föreställningssättet, att man av den
anledningen icke lägger märke därtill. Under sådana förhållanden blir
det angeläget och ofta nödvändigt, att tillvarons detaljer både de bortgömda
och uppenbara exponeras på ett ofrånkomligt sätt, belysta från
sina olika sidor. Endast därigenom blir den allmänna uppmärksamheten
tillräckligt fästad på vad som föreligger för att därur skall kunna
utlösas någon vilja för att bättra, vad som må vara vrångt eller otillfredsställande.

Om i samhällsarbetet utredningar om verkligheten sålunda icke
kunna undvaras, möta för dessas utförande vanskligheter av enahanda
natur, som nödvändiggjort dem. Man saknar fulländade verktyg för
arbetets utförande. Vår rastlösa och mångsysslande tid kommer sällan
att unna ett dylikt strävande tillräcklig eftertanke, tillräckliga arbetskrafter
eller tillräcklig samling i själva arbetet. Det hela upplöser sig
i spridda hastverk utan organiskt sammanhang. Aven detta betänkande
har'' icke kunnat bliva mer än ett bland de många rastlösa ansatserna.

Statistik. Det första verktyg, som sakkunnige sökt begagna för sin uppgift

har varit statistik, uttryckt i siffror. Dessa kunna tala ett objektivt

språk. Detta under förutsättning att de äro riktiga. Statistik är ett
farligt verktyg, som ofta missbrukas. Tillkomsten av grundmaterialet
liksom arbetsmetoder och bevekelsegrunder undandraga sig ofta all
kontroll. Frestelsen att av siffror draga ensidiga slutsatser om företeelser,
som äro eu produkt av en mångfald orsaker, ligger nära till
hands. Även de statistiska framställningarna i detta betänkande måste
tagas med reservation och få ej föranleda andra slutsatser, än vartill
de uppenbarligen berättiga.

Denna begränsade beviskraft, som ett statistiskt material i och för
sig kan innebära, gör även andra kunskapskällor eftersträvansvärda.
Dessa bliva oumbärliga, framför allt av den anledningen, att de statistiska
siffrorna, även när de äro korrekta och belysande, icke kunna
giva annat än en schematisk bild av vissa huvudsakliga förhållanden.
Denna bild måste fullständigas med kunskapen om de rörliga livsförhållanden,
som ej kunna uttryckas i tal, därför att de utgöra det andliga
innehållet i de dagliga mänskliga företeelserna. Erfarenhet om
denna sida av tingen kan endast erhållas genom uttalanden från alla
dem, som dagligen leva detta liv och veta huru det gestaltar sig eller
med andra ord genom en omdömesstatistik.

Dylik utredning är ingalunda lätt att åstadkomma. En metod är
att lita till undersökningskommissioner, vilka efter ett genomtänkt program
söka att i orterna genom inspektion och förhör vinna en allsidig
uppfattning av tillståndet. En dylik undersökning kräver dock synnerlig
tid och en myckenhet kvalificerade arbetskrafter, vilka bliva
svåra för att ej säga omöjliga att finna. Den borde helst omfatta alla
trakter samt kräver grannlagenhet och omtanke. Att anordna en dylik
undersökning har icke kunnat ifrågakomma, och har icke heller hitintills
vid någon motsvarande beredning i vårt land tillämpats annat än
för enstaka uppgifter.

Emellertid ha sakkunnige genom resor sökt förvärva ett mera
omedelbart intryck av förhållandena här och var inom länet, vilket i
någon mån giver vägledning i enahanda riktning. Sålunda besöktes
bland annat under tiden den 19 juni till den 14 juli samt den 24 till
den 29 september 1912 åtskilliga platser uti östra, nordligaste och västra
Värmland, den 14 till den 23 september 1912 bland annat vissa gränstrakter
i Norge samt från den 28 juni till den 14 juli 1913 åtskilliga
trakter i mellersta och västra Värmland. Över dessa resor hava förts
dagböcker, innefattande huvudsakligen anteckningar om upplysningar,
som inhämtats från olika personer, representerande skilda samhällsklasser
och yrken. Måhända hade dessa dagböcker trots mycken planlöshet
och andra brister bort avtryckas såsom bilaga till betänkandet. Detta
har dock icke skett bland annat av nödig hänsyn till de olika med -

Undersökning

på stället

30

Under sökning genom frågor.

delarna. Emellertid införes i det följande betänkandet ett och annat
utdrag ur desamma.

För inhämtande av närmare upplysningar om förhållandena i orterna
ha sakkunnige därför ytterligare litat till metoden att framställa vissa
frågor, en metod som, utom åtskilliga brister, också har stora fördelar
och erbjuder möjligheter, som ej på annat sätt stå till buds.

Beträffande dessa frågors innehåll är detta i sin allmännelighet
fastslaget genom det givna uppdraget att verkställa undersökning rörande
omfattningen av bolags jordförvärv järnte enskilda personers större
jordinnehav samt i vad män berörda jordförvärv och jordinnehav i
olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets
utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen. Vid den närmare
utformningen av frågorna har varit vägledande sakernas natur,
erfarenheten och de spörsmål, som i dessa ämnen varit föremål för
diskussion. Till utgångspunkt har särskilt tjänat det frågeformulär,
som i enahanda syfte utsändes av norrlandskommittén. På grund av
de mera mångsidiga och invecklade förhållandena uti de delar av riket,
Värmland inbegripet, som äro föremål för den nuvarande undersökningen,
ha frågorna måst ganska avsevärt utvidgas både till antal och
innehåll. Även i övrigt ha de kompletterats.

Denna undersökning har även haft till uppgift att komplettera
den i första betänkandet framlagda sifferstatistiken över antalet jordägare
av olika slag och storleken av deras egendomar. Denna statistik
fördelar sockenvis jordägarna sålunda:

1) staten, kommunen, allmänna inrättningar och ideella föreningar;

2) bolag och ekonomiska föreningar;

3) enskilda ägare av större egendomar (godsägare), varmed betecknats
enskilda personer, vilka äga jordbruksfastighet med ett sammanlagt
taxeringsvärde enligt 1908 års taxering av minst 65 000 kr. motsvarande
i runt tal Vsoooo av hela rikets taxeringsvärde å jordbruksfastighet
enligt nämnda taxering;

4) övriga enskilda jordägare.

En verklig översikt över jordfördelningen kräver en ytterligare
uppdelning även av den sistnämnda kategorien jordägare. Detta mötte
svårigheter vid sifferstatistikens uppgörande både ur primärmaterialets,
tidsutdräktens och omkostnadernas synpunkt. För det ändamål, vartill
statistiken i första hand skulle då begagnas var statistikens uppdelning,
som nära anslöt sig till norrlandskommitténs statistik, också fullt tillräcklig.
Emellertid äro egendomsförhållandena i mellersta och södra
Sverige mera komplicerade än i de nordligare delarne av riket. Även
frånsett detta är en närmare specificering ur flera synpunkter önskvärd.
Denna lucka har man sökt fylla genom att anlita sakkunskapen i

37

orterna för att få en allmän överblick i detta avseende, vilket kan
gorå tillfyllest för att få en föreställning om läget.

Formuläret skiljer därför mellan följande ägare av jordbruksfastighet
:

1) stat, kommun, allmänna inrättningar och ideella föreningar;

2) bolag och ekonomiska föreningar;

3) enskilda ägare av större egendomar med den beteckning ovan

sägs;

4) enskilda ägare av medelstora egendomar eller mellanklassen
mellan enskilda ägare av större egendomar samt småbönder;

5) småbönder och andra med dem jämnställda ägare av mindre
egendomar, d. v. s. sådana enskilda jordägare, vilka ej inneha mera
jord, än att den kan skötas av dem själva med hjälp av familjemedlemmar
utan varaktigt anställda tjänare; och göres härvid ej någon
skillnad, om jorden är satt i mantal eller utgör avsöndrad fastighet;

6) ägare av jordlägenheter eller sådana jordägare, som vid sidan
av annan verksamhet ha något Htet jordbruk och ej kunna anses driva
jordbruk såsom huvudsakligt yrke; (jordlägenheter av här avsett slag,
som i taxeringslängderna för vissa orter upptagits såsom “annan fastighet“
räknas ändock såsom jordlägenhet enhgt detta formulär).

En rätt uppfattning om jordfördelningens allmänna karaktär fordrar
ock kunskap i vad mån de olika egendomarna brukas av arrendatorer.

Bland brukare av annans — alla ovannämnda slag av ägares —
jordbruksfastighet skiljer formuläret därför i huvudsaklig anslutning till
förestående särskiUnad av jordegendomar medan:

1) arrendatorer av större egendomar;

2) arrendatorer av medelstora egendomar;

3) arrendatorer av mindre egendomar (större torpare inbegripna),
d. v. s. arrendatorer, som kunna anses jämfördga med småbönder;

4) arrendatorer av jordlägenheter (småtorpare inbegripna), d. v. s.
arrendatorer, som vid sidan av annan verksamhet arrendera något litet
jordbruk och ej kunna anses driva jordbruk såsom huvudsakligt yrke.
(Anm.: lika med ovan under jordlägenhetsägare.)

Såsom av denna senare uppställning framgår har jordundersökningen
brutit med bruket att upptaga torpen såsom ett särskilt slag
av egendom. Detta ger numera endast anledning till åtskilliga ur både
social och de verkliga förhållandenas synpunkt vilseledande indelningar.
Torpen äro icke något annat än arrenden av mindre jordbruksfastigheter
eder jordlägenheter dksom många andra dydka arrenden. Deras
ena kännemärke, att för dem utgöres dagsverksskyldighet, börjar allt
mer försvinna. Och det andra kännemärket, lydnaden under en huvudgård,
börjar ock bortfalla i språkbruket, i det mångenstädes exempelvis
bolagsarrendatorerna på ett hemmans gårdsbruk även kallas torpare.

38

Vid bestämmandet av kategorien småbönder och vederlikar har ej,
såsom ofta sker, tagits hänsyn till ett visst ägoinnehav, vanligen 6
hektar i inägor. För det område undersökningen skall sträcka sig,
kan detta tal växla avsevärt. Fn lämpligare definition för sakkunniges
uppgift har den ovan angivna ansetts vara.

Ett utkast till frågeformulär uppgjordes redan sommaren 1912 av
de två första sakkunnige. Sedermera, på hösten samma år, genomgicks
förslaget tillsammans med förste aktuarien i statistiska centralbyrån
E. Söderberg, byråchefen i socialstyrelsen G. Huss och förste aktuarien
därstädes B. Nyström, vilka benäget ställde sig till förfogande för en
summarisk granskning. Föreståndaren för en av avdelningarna vid
experimentalfältet, professor N. Hansson, har rådfrågats i vissa delarav
ämnet. Även docenten i statistik vid Stockholms Högskola N.
Wohlin, anmodades att deltaga i granskningen; men något samarbete
kom ej till stånd, då hr Wohlin ställde sig kritisk mot formulärets
innehåll och uppgift över huvud taget.

Sedan en förnyad granskning ägt rum av de tre nuvarande sakkunnige,
blev formuläret efter åtskilliga ytterligare modifikationer utsänt
i det skick, vari det nedan återgivits (sid. 44 o. f.). Mot de särskilda
frågornas avfattning kunna erinringar göras och genom erfarenhet om
de ingångna svaren ha åtskilliga brister uppenbarats. Det har visat
sig att ett och annat spörsmål, som bort utredas, icke kommit till sin
rätt i svaren i följd av att detsamma icke alls eller ej tillräckligt utförligt
formulerats i frågorna. Andra spörsmål hava understundom
blivit missförstådda. Men i det stora hela kan försöket anses hava
utfallit ganska tillfredsställande.

En avsevärd brist däremot är utan tvivel, att icke även denna
metod av frågors framställande kommit till användning i större utsträckning
än som skett i fråga om industriens förutsättningar, skötsel och
utsikter samt förhållandet mellan jordbruk och industri och dessa
näringars ömsesidiga betydelse. Enahanda spörsmål förelåg inom norrlandskommittén.
Det förslag och motförslag, som i detta ämne framlades,
föranledde emellertid ett så stridigt meningsutbyte att det
hela måste uppgivas.1 I den förevarande kommittén med dess fåtaligare
sammansättning skulle ett resultat nog lättare ernåtts. Men den knappt
tillmätta tiden, inom vilken sakkunniges betänkande till en början ansetts
böra avlämnas, har icke medgivit ett närmare ingående på en utredning
av denna ganska omfattande och invecklade beskaffenhet.

Beträffande de institutioner eller personer, till vilka frågorna borde
överlämnas för besvarande, ha sakkunnige varit eniga därom, att
alla intressen och samhällsklasser borde beredas tillfälle att framföra
sin erfarenhet och syn på saken.

1 Se Norrlandskommitténs betänkande del I, sid. 383—389.

30

Största svårigheten var att finna representanter att föra den stora
allmänhetens talan. Norrlandskommittén hade enat sig om att dessa personer,
de s. k. sockenombuden, skulle utgöras av kyrkoherden och tva
valda personer för varje socken. I fråga om sättet för de senares utseende,
förkastades ett förslag, att de skulle utses av socknens vid
kommunalstämma röstberättigade medlemmar, som ej vore i sågverksindustriens
tjänst anställda, därvid, såsom vid val av nämndemän och
skiftesgodemän, varje röstande skulle äga eu röst. I stället bestämdes,
att frågorna skulle framställas, förutom till kyrkoherden, till tva andra
representanter för varje socken, som hushållningssällskapens förvaltningsutskott
anmodades att föreslå. Därvid skulle iakttagas, dels att dessa
personer företrädesvis utsagos bland dem, som innehaft eller innehade
förtroendeuppdrag, såsom ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma,
nämndeman, skiftesgodemän o. s. v., dels att till sakkunnige
ej föreslogos personer, som voro i trävaruindustriens tjänst anställda.

Att kyrkoherdarna utan undantag utsågos, berodde därpå, att det
norrländska prästerskapet allmänt vitsordats vara i regel intresserat
av sin församlings sociala förhållanden och mer än annorstädes framgatt
ur bondesläkt. Däremot har det ansetts, att anledning ej förefinnes att
i Värmland uttaga särskilt kyrkoherdarna till självskrivna företrädare
för socknarne.

För erhållande av förslag till sockenombud vände sig de första
sakkunnige dels till hushållningssällskapets förvaltningsutskott och dels
till några i länets förhållanden insatta personer med begäran om en
förteckning på personer i orterna, ‘‘som ägde en ingående kännedom
om förhållandena, behjärtande de missförhållanden, varunder torpare,
småbönder, bolagsarrendatorer och andra arbetare och deras familjer
kunde lida samt slutligen vore i stånd att självständigt, utan fruktan
och på samma gång objektivt besvara de uppställda frågornau. De
med anledning härav inkomna förteckningarna genomgingos av de
nuvarande sakkunnige och medtogos därvid som sockenombud alla
från hushållningssällskapet föreslagna personer med undantag av en
eller annan, som var i industriens tjänst eller styrelseledamot i bolag,
enär dylika personer enligt skrivelsen till hushållningssällskapet ej borde
föreslås till sockenombud och för övrigt blevo i annan ordning hörda.
De övriga förslagen gallrades något mera och kompletterades här och
var med ledning av den personkännedom, som herrar Ingeström och
Ros ägde. De sålunda utsedda sockenombuden anmodades att avgiva
svar å samtliga frågorna, tecknade å ett för ändamålet översänt
blanketthäfte och i varje fall alltid å frågor, som berörde de industriella
jordförvärven och de av justitieministern särskilt omnämnda
ämnena, ävensom vad därmed äger sammanhang.

Vidare beslöts att lämna samtliga bolag, som ägde jordbruksfastighet

40

i länet, tillfälle att, därest de funne sig därtill föranledda, avgiva svar
å frågorna eller vissa av dem. Norrlandskommittén hade infordrat
yttrande från de industriella bolagen endast rörande tre frågor, nämligen
beträffande deras benägenhet att tillmötesgå efterfrågan efter jord,
erfarenheterna om ägostyckningningslagens tillämpning samt eventuella
åtgärder för landets fortsatta uppodlande och bebyggande så vitt rörde
deras hemman. I anslutning till en inom norrlandskommittén antecknad
skiljaktig mening1 ha emellertid sakkunnige ansett, att tillfälle borde
beredas de industriella företagen att avgiva svar å samtliga frågor.

Då enligt sakkunniges uppdrag undersökningen borde inbegripa
även enskilda personers större jordinnehav, har i det första betänkandets
statistiska utredning försökts på sätt där angivits att få
fram dylika jordinnehav inom länet. Samtliga sålunda funna enskilda
personer ha även beretts tillfälle att besvara alla frågorna. Motsvarande
kategori i norrlandsutredningen voro “ andra sågverksägare och
bruksägare44. Därmed avsågos de industriella bolagens vederlikar eller,
såsom det sedan författningsenligt uttryckts, “enskild person, vilken
uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig
skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma14. Dylika personers jordinnehav
upptogos liksom bolagens uti norrlandsstatistiken oavsett jordinnehavets
storlek, under det att de i nordligare trakterna av riket
mera sällan förekommande herrgårdarna med större jordbruk såsom
huvudsak ej torde hava medtagits. Statistiken för Värmlands län åter
upptager endast större enskilda egendomar enligt den beteckning ovan
närmare angivits (sid. 36), men inbegriper alla sådana egendomar vare
sig de användas för industriella ändamål eller företrädesvis till jordbruk.
Detta senare är en fördel ur fullständighetens synpunkt. A andra
sidan kommer sålunda ej med alla dessa smärre enskilda skogsspekulanter
inom de särskilda socknarna, vilka ej äga fastigheter till sammanlagt
ovannämnda taxeringsvärde eller — när, såsom ofta är fallet,
två eller flera sådana enskilda spekulanter tillsammans inköpa skogsegendomar
— andelar i fastigheter till sådant värde. Dylika enskilda
skogsspekulanter ingingo ej alls i norrlandsutredningen, så vida de ej
voro hänförliga till “andra sågverksägare och bruksägare44.

Denna lucka i statistiken försvaras av svårigheten att ur taxeringslängderna,
utan ingående kännedom om sociala förhållanden, särskilt framleta
de enskilda skogsspekulanternas jordförvärv. Den borde emellertid
ha fyllts genom att i en direkt fråga uti formuläret begära uppgift i
detta avseende för varje socken. Detta har tyvärr försummats. Endast
genom svaren på andra frågor, som tangera ämnet, har någon vägledning
för en del orter vunnits även i denna angelägenhet.

1 av C. Lindhagen.

41

Vidare ha sakkunnige sökt anlita den sakkunskap, varmed vederbörande
tjänstemän inom länet må sitta inne i de spörsmål, som beröra
deras verksamhet. Svar ha därföre infordrats från:
länsmän å frågorna 14 — 27, 30, 31, 38, 42, 44;
jägmästare å frågorna 12, 15, 16, 25, 27, 28, 38;
lantmätare å frågorna 8—15, 25, 27, 28;

jordbrukskonsulenten å frågorna 8 —10, 12—14, 16 — 25, 28 — 32;
lantbruksingenjören å frågorna 8 —10, 12—23, 25;

ordföranden i premieringsnämnden för mindre jordbruk å frågorna 8 —10,
12—14, 17—25, 28—30, 32;
skogsvårdsstyrelsen å frågorna 15, 16, 25, 27, 28, 38;
egnahemsnämndens värderingsman å frågorna 13, 24, 25, 30.

Tillika har lämnats kronofogdar och domhavande tillfälle att besvara
samtliga frågorna samt anmodan riktats till hushållningssällskapets förvaltningsutskott
att även besvara desamma.

Slutligen har på begäran av sakkunnige i länets tidningar varit
införda tillkännagivanden, att var och en stode fritt att inkomma med
svar å frågorna och för ändamålet kunde från jordundersökningen
rekvireras frågeformulär jämte blanketthäfte. I anledning av detta meddelande
har dylika rekvisitioner inkommit från femton personer, av vilka
sju sedan besvarat frågorna. Dessa svar äro i den tryckta sammanfattningen
av svaren inordnade under svaren från sockenombuden.

Nedanstående tabell utvisar vilka och huru många, som och vilka av dessa, som avgivit svar:	tillfrågats, Procent av
Antal	Antal,	tillfrågade,
tillfrågade	som svarat som svarat
Sockenombud.....................................................	337	270	80
Bolag .........................................................	91	31	34
Större egendomsägare ......................................	52	16	31
Länsmän ............................................................	19	16	84
Kronofogdar ..................................................	7	1	14
Domhavande .....................................................	7	1	14
Lantmätare.........................................................	10	7	70
Över jägmästare och jägmästare .....................	5	5	—
Lantbruksingenjören..........................................	i	0	—
Jordbrukskonsulenten ....................................... Ordföranden i premieringsnämnden för mindre	i	1
jordbruk .....................................................	i	1	—
Egnahemsnämndens värderingsman ...............	i	1	—
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott...	i	0	—
Skogsvårdsstyrelsen ..........................................	i	1	—

Summa 534

351

66

42

Bland sockenombuden fördela sig antalet tillfrågade och svarande
efter uppgiven samhällsställning eller yrke sålunda:

Procent av
Antal Antal, tillfrågade,
tillfrågade som svarat som svarat

1) Kommunala m. fl. förtroendemän, (nämndens
och stämmans ordförande, nämn -

	demän etc.) ..........	104	86	83
2)	Hemmansägare och lantbrukare ...........	76	60	79
B)	Statens tjänstemän (kyrkoherdar, kom-ministrar m. fl.) .................	21	18	86
4)	Arbetare .....................	20	15	75
5)	Kommunala tjänstemän (folkskollärare, organister).......	15	13	87
6)	Arrendatorer och torpare..............	10	9	90
7)	Hantverkare ...................	12	9	75
8)	Godsägare ...............	11	9	82
9)	Handlande ...........	13	8	62
10)	Riksdagsmän...............	9	7	78
11)	Järnvägstjänstemän av lägre grad........	4	4	100
12)	Övriga med uppgivet yrke ..	7	7	100
13)	Utan uppgivet yrke....................	35	25	71
	Summa	337	270	80

Denna indelning är ej fullt rationell i det avseendet, att givetvis
många kunna hänföras till mer än en kategori. Särskilt torde de flesta
kommunala förtroendemännen även vara jordbrukare.

Antalet svarande kan sägas vara ganska tillfredsställande. Bland
dem, som uteblivit med yttrande, må emellertid nämnas hushållningssällskapet
i länet. Ett förslag till sådant yttrande i vissa delar lärer
dock ha uppgjorts, men beslut fattats att ej översända detsamma
med hänsyn därtill att ett stort antal av förvaltningsutskottets medlemmar
blevo i tillfälle att i annan egenskap yttra sig över frågorna.
Innehållet i svaren är i många fall knapphändigt eller inskränkt endast
till några frågor, i andra åter vidlyftigt och omfattande.

Vad angår de inkomna svarens värde, är det klart, att detta är
subjektivt och att en noggrann statistik ej kan byggas på dem. Men
i det stora hela kan om svaren sägas vad norrlandskommittén anförde
i enahanda ämne. “De hava“, yttrade kommittén, “visserligen icke
sifferstatistikens formella exakthet, men de erbjuda ett så mycket mera

levande och verkligt belysande underlag för en uppfattning av frågornas
verkliga innebörd och kunna, då de svarande utgöra ett så stort antal
personer, och svaren från de särskilda socknarna varit fullständigt
oberoende av varandra, svårligen frånkännas en hög grad av tillförlitlighet,
i vad de sammanstämma.14

44

Frågor till orterna för utrönande av de verkliga
förhållandena.1

Jordfördelningen.

1. Vilken är den allmänna karaktären av jordbruksfastigheterna i

socknen? Aro fastigheterna övervägande stora, medelstora,
små eller endast lägenheter? Vilka skilda slag av ägare
finnas? Brakas fastigheterna huvudsakligen av ägare eller
i större utsträckning av arrendator!-?

Jmfr anmärkningarna till formuläret.

2. Beträffande bolags egendomar bör, jämte varje bolags namn, uppgivas:

a) arten av den verksamhet, för vilken bolagets egendomar väsent ligen

utnyttjas: industri (olika slag av träförädling, bergsbruk,
sockertillverkning m. m.), jordbruk eller annan verksamhet;

b) i vad mån jorden är upplåten på arrende eller brakas av bolaget

självt eller dess tjänstemän;

c) huru många brukningsdelar för närvarande finnas;
huruvida det förekommer, att två eller flera brakningsdelar

sammanslås och brukas såsom en fastighet, eller att fastighet
delas på flera brukare, samt i vad mån och vid vilka tider
sådan sammanslagning eller klyvning av brukningsdelar ägt
rum; och

huruvida och i vad mån brukningsdelar nedlagts i följd av
jordbrukets indragning under huvudgårdens jordbruk och
när detta skett.

3. Beträffande större enskilda egendomar bör, jämte egendomens namn,

uppgivas:

a) arten av den verksamhet, för vilken egendomen väsentligen

1 Anmärkningar till formuläret, hur det skiljer mellan olika slag av ägare och
brukare av jordbruksfastighet, se sidd. 36 o. 37.

45

utnyttjas: industri (olika slag av träförädling, bergsbruk,
sockertillverkning m. in.), jordbruk eller annan verksamhet;

b) i vad mån jorden är upplåten på arrende eller brukas av ägaren,

och om ägaren är bosatt (mantalsskriven) på egendomen;

c) huru många brukningsdelar finnas;

huruvida det förekommer, att två eller liera brukningsdelar
sammanslås och brukas såsom en fastighet, eller att fastighet
delas på flera brukare, samt i vad män och vid vilka tider
sådan sammanslagning eller klyvning av brukningsdelar ägt
rum; och

huruvida och i vad mån brukningsdelar nedlagts i följd av
jordbrukets indragning under huvudgårdens jordbruk och
när detta skett.

4. Beträffande medelstora enskilda egendomar bör uppgivas:

a) vilken ungefärlig areal de i allmänhet ha i åker, naturlig äng

och skog;

b) därest dylik egendom utnyttjas för någon av ägaren driven

industri (olika slag av träförädling, bergsbruk, sockertillverkning
m. m.) eller annan dylik verksamhet, arten av denna
verksamhet;

c) i vad mån förekommer, att dylik egendom är utarrenderad,

eller att ägaren ej är bosatt (mantalsskriven) på egendomen;

d) om och i vad mån det förekommer, att dylik egendom bildats

genom sammanslagning av två eller flera mindre brukningsdelar
och vilken tid det skett;

e) om och i vad mån det förekommer, att sådana egendomar

klyvas i två eller flera brukningsdelar.

(Jmfr frågan 11.)

5. Beträffande småbondejord och annan därmed jämnställd jordegendom

bör uppgivas:

a) i vilken utsträckning jordbruksfastigheterna i socknen innehavas

av småbönder och deras vederlikar;

b) vad i allmänhet är dessa fastigheters taxeringsvärde enligt 1908

och 1913 års taxeringar, ungefärliga areal i åker, naturlig
äng och skog samt ungefärliga kreatursstock (antal hästar
och nötkreatur) (Jmfr frågan 25.);

c) i vad mån det förekommer, att sådan jord är utarrenderad.

6. Beträffande mindre arrendegårdar, som kunna anses jämförliga

med småbondejord, bör uppgivas:

a) i vilken utsträckning sådana arrendegårdar finnas och hur de

fördela sig på jord, tillhörig bolag, större eller medelstora
enskilda jordägare eller stat, kommun eller allmän inrättning;

b) vad i allmänhet är sådana arrendegårdars taxeringsvärde enligt
1908 och 1913 års taxeringar, ungefärliga areal i åker,
naturlig äng och skog samt ungefärliga kreatursstock (antal
hästar och nötkreatur).

Beträffande jordlägenheter av den beskaffenhet, anmärkningarna
till detta formulär angiva, bör uppgivas:

a) i vilken utsträckning sådana jordlägenheter förekomma, och i

vad mån de äro belägna på jord, tillhörig bolag, enskilda
jordägare, staten, kommunen eller allmän inrättning eller ock
avsöndrade med äganderätt från dylika egendomar;

b) vad i allmänhet är dessa jordlägenheters ungefärliga areal i

åker, naturlig äng och skog, samt huruvida det förekommer,
att arrendatorerna hålla kreatur och i vilken omfattning;

c) I vad mån dessa jordlägenheter äro uppkomna på senare tider

eller äldre s. k. backstugor, samt när och av vilka anledningar
backstugor, som tidigare förefunnits, sedermera försvunnit.

Nya möjligdieter.

a) Givas inom socknen lämpliga odlingslägenheter för brytande av

ny bygd, utbildningen av förefintliga odlingar eller anläggning
av smärre jordbruk, och i vad mån finnas sådana å
bolagsjord, enskilda egendomar eller staten, kommunen eller
allmän inrättning tillhörig jord?

b) I vad omfattning utgöras dessa odlingslägenheter av fast mark

eller myrmark, och vilka av dem anses genom sin belägenhet
och jordens beskaffenhet i första hand ägna sig för odlingsarbete
?

a) Framträder i socknen från den jordlösa befolkningen efterfrågan

eller intresse att få förvärva jord till jordbruk eller till
tomtmark för bostäder?

b) Pläga jordägare i socknen vara obenägna att tillmötesgå sådan

efterfrågan, och om obenägenhet i detta avseende förefinnes,
är den särskilt framträdande hos bolag, större jordägare,
medelstora jordägare eller småbönder, och vilka äro anledningarne
till obenägenhet för dylikt tillmötesgående?

47

c) Kan ortens jordsökande befolkning sägas vara betjänt med,
att jord anvisas i andra delar av riket, eller är det för den
i stort sett oundgängligt eller fördelaktigast, att de erhålla
den i hemorten ?

10. a) Kan det anses, att inom socknen, där större jordegendomar

förefinnas, en talrikare befolkning skulle haft sin utkomst,
därest jorden vore uppdelad i mindre egendomar, och i vad mån ?
(Jmfr frågan 44.)

b) Har erfarenheten givit vid handen, att, då jordbruksfastigheter
hopats till bolagsegendom eller större egendomar, detta bidragit
till minskning eller ökning av dels den jordbrukande
befolkningen i socknen och dels befolkningen i allmänhet
därstädes och i vad mån?

11. Förekomma hemmansklyvningar inom socknen, och i vad mån ha

sådana under senare tider ägt rum? Plägar särskilt, då
ägaren av en jordbruksfastighet avlider, fastigheten klyvas
mellan barnen eller några av dem för bildande av nya gårdar,
eller inlösas av ett av barnen eller försäljas till främmande?

12. Vilka erfarenheter hava hitintills vunnits om ägostycknings- och

jordavsöndringslagarnas tillämpning inom socknen och särskilt
om utstyckning av inägojord från skogsfastighet?

a) Förefinnes benägenhet hos ägare av skogsfastighet er att av stycka

och försälja sina fastigheters inägojord, och i vad
mån förefinnes sådan benägenhet särskilt hos bolag eller
enskilda ?

b) Har en sådan jordutstyckning från skogsfastigheter, där den

ägt rum, åtföljts av tillräcklig husbehovsskog, odlingsmark,
erforderlig betesrätt samt i övrigt skett på lämpligt sätt?

c) I vad mån anses genom de faktiskt skedda utstyckningarna

kunna uppstå ett utvecklingskraftigt jordbruk och skapas en
självständig befolkning?

13. Vilka erfarenheter hava inom socknen vunnits om den nya egna hemsbildningen

?

a) Har på senare tider bolagsjord, enskilda egendomar eller staten,

kommunen eller allmän inrättning tillhörig egendom utstyekats
i sin helhet eller till en del i mindre jordbruk (s. k.
småbruk) eller till jordlägenheter (s. k. arbetarebruk) eller till
tomter för huvudsakligen bostäder, och i vilken omfattning?

b) Har detta utstyckande, såvitt det ägt rum från bolagsjord eller

48

enskild egendom, skett på spekulation eller i samhällsgagnande
syfte genom kooperativ företagsamhet eller enskild
filantropisk verksamhet? I vad mån har stöd härvid lämnats
från statens jordförmedling?

c) Har vid bildandet av småbruk varje lott erhållit redan odlad

jord med äldre hus, eller i vad mån har nyodling eller uppförande
av nya hus behövt äga rum?

d) Hur hava i dessa fall de mindre jordbrukarne, jordlägenhets havarne

och tomthavarne erhållit erforderliga penningar (egna
tillgångar, statens egnahemslån, bankkredit, enskilda lån m. m.)?

e) Vilka erfarenheter ha vunnits om de svårigheter, som för dessa

mindre jordbrukare, jordlägenhetshavare och tomthavare uppkommit
i dylika fall, och vari ha de bestått (hög köpeskilling
för jorden, dyra byggnader, dåliga betalningsvillkor,
svag egen ekonomi o. s. v.)?

f) Hava de nyskapade småbrukens innehavare utsikter att kunna

existera på dem?

Kunna innehavarne av jordlägenheter eller egna bostadshus
erhålla behövlig arbetsförtjänst och kan, där sådan nu förefinnes,
densamma befaras skola upphöra eller väsentligen
minskas?

Jordbrukets skötsel och ekonomi samt skogsvården.

14. Hurudan anses den odlade jorden inom orten vara till sin beskaf fenhet

i jordbruksavseende?

15. a) Lider orten i allmänhet eller vissa egendomar av försumpning

av skogs- och hagmarker? Har dylik försumpning uppkommit
eller tilltagit på senare tider och av vilka anledningar?

b) På vad sätt och i vilken omfattning ha åtgärder av olika
skogsägare vidtagits för att undanröja eller motverka sådan
försumpning?

16. a) Lider orten eller vissa egendomar av frostländighet?

b) I vad mån anses denna olägenhet kunna avhjälpas genom bättre

dränering av inägojorden eller utdikning av angränsande
sankmarker, och vilka erfarenheter ha redan vunnits om, att
frostländighet avhjälpts eller minskats genom dylika företag?

c) Förekommer, att genom skogsavverkning eller av annan orsak

frostländigheten ökats?

40

17. a) Hur skötes i allmänhet jordbruket i orten? Tillämpas därvid

föråldrade eller för orten otjänliga metoder?

b) Förekommer täckdikning eller andra jordförbättringar och i

vilken omfattning?

c) Förekommer rotfruktsodling och i vilken omfattning?

18. Hur utfaller en jämförelse mellan jordbrukets skötsel på de olika

slag av jordbruksfastigheter, som omförmäla» i anmärkningarna
till detta formulär, och särskilt i avseende å de jordbruk,
som idkas av:

a) bolags och med dem jämnställda enskilda jordägares arrendatorer?

b) småbönderY

c) de under aj omnämnda jordägarne själva eller deras tjänstemän?

d) övriga större och medelstora enskilda jordägares arrendatorer?

e) de under d) omnämnda jordägarne själva?

f) statens, kommunens och allmän inrättnings arrendatorer?

g) de under f) omnämnda jordägarne själva?

19. I vad mån och under vilka förutsättningar har intresse plägat

visa sig för nyodlingar på de olika slag av jordbruksfastigheter,
som omförmälas i anmärkningarna till detta formulär,
och hur utfaller en jämförelse i berörda avseende mellan dessa
olika jordbruk och särskilt i avseende å de i frågan 18
uppräknade jordbruk?

20. Förekommer i orten:

a) att jordbruket å brukningsdel av bolagsjord, större eller medel stora

enskilda egendomar, småbondejord eller statens, kommunens
eller allmän inrättnings jord helt nedlagts och av
vilken anledning?

b) att i sådana egendomar mindre odlingar helt nedlagts och av

vilken anledning? Kan odlingens nedläggande särskilt anses
uppenbarligen betingat därav, att odlingen ej ägt det odlingsvärde,
att jorden med fördel kunnat brukas ens av någon,
som saknar andra utvägar till försörjning?

21. Förekommer, att på bolagsjord, större eller medelstora enskilda

egendomar, småbondejord eller statens, kommunens eller
allmän inrättnings jord odlad jord lämnas helt och hållet
eller delvis utan annat bruk, än att växande foder, så länge
det löner sig, avbärgas, eller att annorledes synnerlig vanhävd
äger rum? Vilka äro i sådant fall anledningarna?
Jordundersökningens betänkanden. IT.

4

0

Hurudan a äro i allmänhet boningshusen och uthusen pa de olika
slag av jordbruksfastigheter, som omförmälas i detta formulär?
Äro de tillräckliga, för små eller onödigt stora och dyrbara?

Äro husen i gott, medelgott eller dåligt tillstånd eller rent av
förfallna? Är särskilt omtanke nedlagd på att göra dem
efter omständigheterna tidsenliga till inredning eller utseende?
Äro boningshusen och kreatursstallarna varma eller kalla,
fuktiga eller torra? Om husen äro i dåligt skick eller förfallna,
vad är anledningen därtill?

Hur utfaller en jämförelse i berörda avseende beträffande de jordbruk.
som idkas av:

a) bolags och med dem jämnställda enskilda jordägares arrendatorer?

b) de under a) omnämnda jordägarna själva eller deras tjänstemän?

c) övriga större och medelstora enskilda jordägares arrendatorer?

d) de under c) omnämnda jordägarne själva?

e) småbönder?

f) statens, kommunens och allmän inrättnings arrendatorer?

g) de under f) omnämnda jordägarne själva?

h) ägare och arrendatorer av jordlägenheter?

Har i allmänhet, sedan jordbruksfastighet övergått från den jordbrukande
befolkningen till bolag eller enskilda spekulanter
eller till stat, kommun eller allmän inrättning, jordbruket å
desamma gått tillbaka (jordens skötsel och avkastning, byggnadernas
underhåll samt kreatursstocken)?

a) Förekommer handelsträdgårdsverksamhet i småbruksform (spad kultur)?

Hur stor areal omfatta dylika småbruk, och visar
erfarenheten, att en familj därav kan hava sitt uppehälle?

b) Förefinnes intresse för trädgårdsanläggningar (frukt-, köksväxt eller

blomsterodling) kring bostäderna på jordbruk och lägenheter?
Har sådant intresse sedan gammalt förefunnits eller
först på senare tider trängt sig fram, och då det saknas,
vad är anledningen därtill?

a) Hur stor ungefärlig areal medelgod åker och naturlig äng kan

anses i orten erforderlig för att giva tillräcklig avkastning
för en medelstor småbonde- eller annan jämnställd jordbrukarefamiljs
nödtorftiga levnadsbehov under förutsättning att skog
finnes till husbehov?

b) Hur stor ungefärlig areal med medelgod skog beväxt mark kan

anses erforderlig för att trygga en dylik brukningsdels behov
av husbehov svirke?

51

c) Hni'' stor ungefärlig areal medelgoda inägor kali anses erforderlig
i det under inom. a) omförmälda avseendet, därest
husbehovsskog icke tinnes?

(Jmfr frflgan 5 In.)

‘2(1. I vilken omfattning kunna småbönder eller enskilda ägare av
medelstora egendomar nu eller framdeles påräkna inkomst
av saluskog?

a) Huru tillgodogöra sig småbönder och enskilda ägare av medel stora

egendomar samt vårda sin skogstillgång (husbehovs- och
saluskog), och i vad män har omtanken att av saluskogen
bereda jordbruket en varaktig inkomst sedan gammalt förefunnits
eller på senare tiden trängt sig fram (upplåtelse av
avverkningsrätt på lång tid sedan gammalt eller på kort tid,
till all skog eller visst tumtal; självavverkning; avverkning
medelst trakthuggning, blädning eller blandat system; användas
försäljningsbeloppen till löpande utgifter eller till
jordens varaktiga förbättring eller kapitaliseras de o. s. v.)?

b) Huru tillgodogöra sig bolag och större enskilda jordägare sin

skog? Anses de sköta den väl med bibehållande av skogskapitalet,
och på vad sätt sker detta, eller skövlas skogen?

c) Vad kan i det störa hela sägas om bolagens, småböndernas

samt de medelstora och större enskilda jordägarnes skogsskötsel,
jämförda med varandra?

28. a) I vad män plägar i socknen för kreaturens utfodring sommartiden
användas fäbodsystem, skogsbete på hemskog eller
stallfodring jänite bete på odlad jord?
b) I vad mån kan fädbodsystemet eller skogsbete på hemskog, där
någon av dessa metoder användes, anses vara av jordbruksförhållandena
i orten oundgängligen påkallat eller anses en
övergång till kreaturens uppfödande huvudsakligen vid
gården kunna lämpligen äga rum?

29. a) Genom vilka utvägar pläga i allmänhet de jordbrukare, som ej
kunna av sitt jordbruk med tillhörande skog skaffa sin
familj fullt uppehälle, bereda sig erforderliga biinkomster?
b) Äro dessa inkomster att påräkna såsom ett varaktigt, av konjunkturerna
ej väsentligen beroende stöd för jordbruket i
framtiden, och anses de även räcka till för en ökad jordbrukande
befolkning?

c) Har erfarenheten ådagalagt, att inkomster av skogsarbete genom

skogens överavverkning eller annorledes till men för befolkningen
upphört ?

d) Kan det anses, att det arbete och de utgifter, som nedläggas

på dylika biförtjänster och särskilt skogsarbete med dragare
i andras skogar, skulle i allmänhet eller i vissa fall ekonomiskt
avkasta mera, om de med omtanke nedlades på jordbruket?

a) Har möjligheten för småbönder och deras vederlikar att existera

på jordbruket förminskats genom skatter och o liera eller andra
omständigheter och vilka? Har genom ökad beskattning
framkallats ökad misshushållning med skogen?

b) Föi*ekommer, att en småbonde eller annan småbrukare genom

särskild fallenhet och omtanke skapat sig ur jorden rikligare
avkastning och bärgning än i genomsnitt under liknande
förhållanden är i orten vanligt och anses kunna äga rum?

Vilka erfarenheter hava vunnits om det större jordbrukets bärkraft
och avkastningsförmåga ?

a) Anses en ökning av den odlade jordens avkastningsförmåga i

socknen kunna i allmänhet äga rum samt i vad män och
under vilka förutsättningar?

b) Vilka åtgärder kunna särskilt vidtagas för att höja jordbruket

och den jordbrukande befolkningens ställning genom direkt
understöd eller undervisning utöver vad redan nu äger rum?

Arrende- och hyresförhållandena.

Vilka huvudsakliga bestämmelser innehålla de arrendekontrakt, enligt
vilka industrien (bolag och enskilde), andra enskilda, jordägare
samt kommunen och allmän inrättning utarrendera
jordbruket på sina egendomar:

a) I fråga om arrendetid, uppsägning samt av- och tillträdessyn;

b) Beträffande arrendatorns skyldighet att erlägga visst arrende

(kontant eller in natura) samt utgöra födoråd, utskylder
ävensom väghållning (vägskatt, underhåll och plogning av
vägar).

c) År arrendatorn skyldig att efter tillsägelse eller eljest förrätta

vissa arbeten åt jordens ägare och vilka? År arrendatorn
förbjuden att arbeta åt andra? Har arrendatorn företrädesrätt
till skogsarbeten?

r>:t

d) Vem tillkommer det att bygga och underhålla liusenV

e) Har arrendatorn rätt till byggnads- och stängselvirke, ved brand

samt bete å skogsmarken ?

f) Andra anmärkningsvärda bestämmelser, såsom om rösträtts

utövning, förbud för arrendator att hysa eller upplåta plats
för personer eller möten, som kunna göra propaganda för
vissa politiska eller religiösa åsikter, eller för främmande
personer i allmänhet o. s. v.

(I)essa frågor kunna liimpligast besvaras genom insändande av arrendekontrakt
i avskrift eller ifylld blankett till arrendekontrakt.)

14. Beträffande arrendator av annan tillhörigt jordbruk och särskilt
med småbönder jämförliga mindre arrendator'' ävensom
arrendatorer av jordlägenheter spörjes vidare:
a) Är det vanligt, att vid arrendetids utgång arrendatorn får ny
upplåtelse och att vid hans frånfälle arrendet övergår till
hans familj eller någon av dess medlemmar?
bi Förekommer, att arrendator vid arrendetidens utgång mot sin
önskan oskäligt uppsagts från arrendet?

c) I vad mån bestyrker erfarenheten, att arrendeavgiften höjes

med hänsyn till arrendator^ egna förbättringar, eller att
med hänsyn därtill eller eljest arrendet fråntages honom
och jorden säljes — till arrendatorn eller annan — för en
köpeskilling, beräknad även efter värdet av arrendatorns
egna jordförbättringar?

d) Där arrendatorn är skyldig att förrätta vissa arbeten åt jordens

ägare, plägar denna uttagas på sådant sätt, att det medför
olägenhet för arrendatorn i bedrivandet av sitt jordbruk?

e) Ivan det sägas, att arrendatorns beroende av jordägaren med fört

bundenhet i hans personliga eller inskränkning i hans
politiska frihet?

f) Vilket öde plägar vänta arrendatorn och hans hustru på ålder domen,

när de ej längre förmå bruka jorden (ha de gjort
besparingar, få de födoråd eller vårdas annorledes av barnen
och huru, omhändertagas de av jordägaren och huru, eller
hemfalla de till fattigvården)?

g) Förekomma fortfarande arrendeupplåtelser utan skriftliga kon trakt?

Förekommer, att skriftliga avtal om jordupplåtelse
utfärdas i former, som kunna anses innefatta ett upphävande
eller kringgående av nya arrendelagens bestämmelser?

h) Vilken ställning kunna arrendatorerna sägas intaga i ekonomiskt

avseende? Aro arrendatorerna i de kommunala röstlängderna
upptagna såsom röstberättigade för den arrenderade jorden?

Vilka huvudsakliga bestämmelser innehålla de kontrakt, enligt vilka
industrien (bolag och enskilde), andra enskilda jordägare
samt kommunen och allmän inrättning upplåta på arrende
tomter och andra därmed jämnställda lägenheter, som ej
kunna räknas till jordlägenheter:

a) I fråga om upplåtelsetid, uppsägning samt av- och tillträ -

dessyn ?

b) Beträffande tomthavarens skyldighet att erlägga visst arrende

(kontant eller in natura) samt utgöra utskylder?

c) År tomthavaren skyldig att efter tillsägelse eller eljest förrätta

vissa arbeten åt jordens ägare? År tomthavaren förbjuden
att arbeta åt andra?

d) Beträffande byggnadernas uppförande och rätt för jordägaren

att övertaga dem mot eller utan lösen.

e) Har tomthavaren rätt till husbehovsvirke och bete å sko ms c? marken

?

f) Andra anmärkningsvärda bestämmelser, såsom om rösträtts

utövning, förbud för tomthavaren att hysa eller upplåta
plats för personer eller möten, som kunna göra propaganda
för vissa politiska eller religiösa åsikter, eller för främmande
personer i allmänhet o. s. v. ?

(Dessa frågor kunna lämpligast besvaras genom insändande av upplåtelsekontrakt
i avskrift eller ifylld blankett till upplåtelsekontrakt.)

Beträffande sådana tomter och därmed jämförliga lägenheter, som
frågan 35 avser, spörjes vidare:

a) År det vanligt, att vid upplåtelsetidens utgång tomthavaren

får ny upplåtelse och att vid hans frånfälle arrendet övergår
till hans familj eller någon av dess medlemmar?

b) Förekommer, att tomthavaren vid arrendetidens utgång mot

sin önskan oskäligt uppsagts från besittningen av marken?

c) I vad mån bestyrker erfarenheten, att arrendeavgiften höjes

med hänsyn till tomthavarens egna förbättringar, eller att
med hänsyn därtill eller eljest upplåtelsen fråntages honom
och marken säljes — till tomthavaren eller annan — för
en köpeskilling, beräknad även efter värdet av tomthavarens
egna jordförbättringar?

d) Kan det sägas, att tomthavarens beroende av jordägaren med fört

bundenhet i hans personliga eller inskränkning i hans
politiska frihet?

e) Yilket öde väntar tomthavaren och hans hustru på ålderdomen,

när de ej längre förmå betala-arrendet?

f) I vad mån har enligt erfarenheten ägandet av hus på ofri

37. a)

55

grund föranlett obilliga förfoganden vid upplåtelsetidens slut,
och hur bär det gått med huset och äganderätten därtill,
när upplåtelsen ej förnyats?

I vilken omfattning förekommer, att industrien (bolag och
enskilde), andra enskilde jordägare samt staten, kommunen
och allmän inrättning själva på sin mark bygga och upplåta
bostäder åt sitt arbetsfolk?

b) Hurudana äro dessa bostäder (storlek, tidsenliga, vanna eller

kalla, fuktiga eller torra, hur underhållna o. s. v.)?

c) Vilka huvudsakliga villkor gälla för upplåtelserna (tid. fardag,

hyra, medföljer bränsle o. s. v.)?

d) Kan det sägas, att dvlika upplåtelser av bostad frän arbets givaren

medfört bundenhet för arbetaren till hans personliga
eller inskränkning i hans politiska frihet?

(Frägan c) kali lämpligast besvaras genom insamlande av hyreskontrakt
i avskrift eller ifylld blankett till hyreskontrakt.)

Andra frågor.

38. a) Har i socknen förekommit, att självägande bönder eller andra.

jordägare sålt sina gårdar och sin jord till industrien (bolag
eller enskilde) eller till andra (bolag eller enskilde), som
spekulera i skog eller i flera jordegendomars samlande i
en hand?

b) Vilka äro de olika förhållanden, som anses ha samverkat därtill?

När började en sådan utveckling, och fortgår den ännu?

c) Där en sådan utveckling ej ännu förekommit eller ock avstan nat,

vad är anledningen därtill? Kan det tänkas eller
antagas, att den skall i en framtid kunna uppstå eller återkomma? 39.

Äro i socken med avsevärda tillgångar på skogsmark alla avse värda

skogsfastigheter redan sålunda inköpta av industrien
(bolag eller enskilde) eller av sådana spekulanter, som under
frågan 38 sagts?

40. Ha försök i socknen gjorts att förekomma dylika förvärv av orts befolkningens

jord genom enskilt initiativ (gardens försäljning
under ägarens livstid till ett av barnen, sammanslutning
mellan jordägare o. s. v.) eller allmänt initiativ och i vilken
omfattning?

56

41. a) Yilka erfarenheter givas om användningen av de penningar,

som inflyta genom ortsbefolkningens försäljning av sin jord
till industrien (bolag eller enskilde) eller till sådana spekulanter,
som under frågan 38 sagts?
b) Brukar den behållna avkastningen från de sålunda avyttrade
egendomarna sedan i någon form komma orten till godo
eller i allmänhet gå förlorad för densamma?

42. I vad mån och av vilka anledningar ha inom socknen svårigheter

mött att få tomter till samlingslokaler för folkliga, ekonomiska
och kulturella strävanden av olika slag. och vilka
utvägar ha i stället måst anlitas?

43. a) Förekommer att genom flottning sförhållandena eller annorledes

i socknen svårigheter tillskyndas små jordägare att tillgodogöra
sig sin skogsavkastning eller ohägn tillskyndas jordbruket
i följd av uppdämningar, våldsamt framsläppande
av vatten eller annorledes?

b) Vilka åtgärder skulle krävas för avhjälpande av ett sådant
missförhållande ?

.44. Hava enligt erfarenheten större jordegendomar medfört gagn för
jordbrukets skötsel eller ortsbefolkningen och i så fall i
vilka hänseenden? (Jmfr frågan 10.)

45. Vilka åtgärder skulle enligt eder uppfattning lämpligen kunna

vidtagas för att förekomma sådana fortgående jordförvärv
för industriellt ändamål, i skogsspekulativt syfte eller i och
för storgodsbildning, som kunna anses övervägande skadliga?

46. \ il ka åtgärder skulle1 enligt eder uppfattning lämpligen kunna

vidtagas för att avhjälpa missförhållanden, som anses förefinnas
i följd av redan uppkomna jordförvärv för industriellt
ändamål, i skogsspekulativt syfte eller i och för storgodsbildning? 47.

Aro beträffande jordförhållandena i socknen i övrigt något att

omnämna eller erinra, som kan anses vara av betydelse
eller äga speciellt intresse?

*•**♦♦♦ ♦

VÄRMLANDS LÄN

N orna

\ Firm&koéa

A LVQALS HD
Södra Mai by

ÖVRE TINGSLAG
* Finnskuta

J Syskola

i HT.’!

ViLsand \

RYK^DALSHp

ÖVRE TINGSLAG

Tryksäride

LS; HD.

•{ Gustav

NED

HD. ''»

/ FRYKS DA

Gunnar^ Sll

E TIN

s NE

k sk°é S \

E V H D~;

emo! \FAR

Kola “>

♦♦♦ \ Järnskog

***Östeavall

......V

♦ TÖcks- 7 ! KarlandÄ K\ /

NYEDS

NVeri

*■ mark :

iLun^sund''

starAT\ Vase L

V A SÉ HD. '' \

y \n.

Ölme

RDMARKS HD;

■nw*

•GltlLBE

Subodal

illeru

Blom/i

Vismim.; "3^
VISNUMS !

y

V

Gåsbom*

Sammanfattning av svaren från orterna å de utsända

frågorna.''

Jordfördelning-en.

Frag-orna 1 -7.

Inom Värmlands län kan i anslutning till olikartade naturliga och
ekonomiska förhållanden samt befolkningens sociala villkor särskiljas
olika områden. Sålunda framträder som en naturlig enhet de södra
jordbruks- och industritrakterna, i anslutning till vilket förhållande särskiljes
det södra området, motsvarande Olme, Visnums, Väse, Kils, Karlstads,
Grums, Gillbergs, Näs och Nyeds häraden. Nordmarks och Jösse
häradens jordbruks- och skogsbygder med en talrik småbondeklass bilda
ävenledes en naturlig grupp, till vilken kan hänföras även Frvksdalshärads
nedre tingslag. Dessa trenne häraden ha betecknats såsom
västra området. Under benämningen östra området hava sammanförts de
starkt industrialiserade bruks- och bolagstrakterna i länets östra delar,
nämligen Färnebo härad samt nedre tingslaget av Älvdals härad. Slutligen
utgöra i ekonomiskt och socialt hänseende länets norra skogstrakter,
motsvarande övre tingslagen av Fryksdals och Älvdals häraden, en
naturligt avgränsad skogsbygd, vilken i det följande benämnes norra
området.

Mellan landskapets naturliga beskaffenhet samt omfattningen av
bolagens innehav av jordbruksfastighet föreligger ett bestämt samband
såsom närmare framgår av tab. 1 sid. 58, vilken uppställts på grundvalen
av resultaten i jordundersökningens betänkanden I. Bolagens
fas tiahets in neh av är alltså koncentrerat huvudsakligen till bruksdistrikten
i öster, till trakterna kring Klarälvens nedre och mellersta lopp, till vissa

1 Upplysningarna ha i ett och annat kompletterats med uppgifter hämtade ur den
officiella statistiken och andra dylika källor. Sammanfattningen är i övrigt byggd på
svaren från samtliga kategorier av uppgiftslämnare. Tabellerna upptaga en klassifikation
av länets landskommuner under olika rubriker, varvid för placeringen varit avgörande
majoritetens av uppgiftslämnare inom socknen uttalade mening. Från varandra avvikande
meningar markeras med *. I övrigt hänvisas till svaren i betänkandets del 2, vilka för
dem, som närmare vilja ingå på ämnena givetvis lämna en konkretare bild av ortsförhAllandena,
än som innehAlles i en sammanfattning.

58

delar av västra Värmland och till norra Värmland, samt utgöres av
skogsfastigheter, i äldre och nyare tid förvärvade huvudsakligen från
den självägande bondeklassen eller från kronan i samband med bergshanteringens
privilegierande eller annorledes.

Tab. 1. Bolagens innehav av jordbruksfastighet i Värmlands län enligt

1910 års taxering.

Indu strien.

		Hela mantalet 1910	Därav bolags-fastighet	Hela tax. v. 1910 i 1 000-tal kronor	Därav bolags-fastighet
mtl.	%.	1 000-tal kronor	%
Färnebo härad.		72-615	50-7 94	69-9	15 645	10 713	68-5
Ölme		114-586	4 534	4-0	5 185	418	8-i
Visnums „		133-4 58	4-425	3-3	7 455	1 375	18-4
Yäse „		104-04 2	5-34 2	5-i	6 420	294	4*6
Kils .		104-751	23-973	22-9	12 780	4 225	33-i
Karlstads „		76-6 6 7	6-959	fl-i	6 086	665	10-9
Grums „		118-3 76	20-581	17-4	7 162	1 660	23-2
Gillbergs		185-280	22‘SlS	12-3	12 588	2 689	21-4
Näs		217-3 20	0-252	0-i	8 903	27	0-3
Nordmarks ..		206-4 59	14-012	6-8	18 397	2 656	14-4
Jösse „		175-548	21-255	12i	19 010	3 371	17-7
Fryksdals härads	nedre tingslag	121-416	3-295	2-7	13 392	864	6-5
Fryksdals	övre	26-512	4-775	18o	12 022	3 229	26-9
Älvdals „	övre	45-416	9-551	21o	18 726	4 996	26-7
Älvdals „	nedre	65-459	41-896	64-o	16 476	11 004	66*8
Nveds härad .....		30-751	6-485	21-1	4 583	1 068	23-3
Värmlands län		1 79S-881	240-947	18-4	184 830	49 254	26«
Bolagens	jordbruksfastigheter utnytfj a.	väsentligen	och för in-

dustrien, som företrädesvis avser tillgodogörande och förädling av förefintliga
skogs- och malmtillgångar. Sedan de fordom talrika bruken i
länets västra delar nedlagts till följd av ändrade konjunkturer inom
järnhanteringen i senare hälften av förra århundradet, äro numera företag
och anläggningar för järnbrytning samt framställande av tackjärn
företrädesvis lokaliserade till bruksbygderna i Färnebo härad ävensom
till angränsande nedre tingslaget av Älvdals härad. Övrig med järnets
grövre förädling sammanhörande industri återfinnes väsentligen i ovannämnda
häraden, varjämte ett antal bruk och anläggningar för tillverkning
av maskiner, metallvaror etc. förefinnas inom länets södra
och västra delar.

Den trävaruindustri, som drives inom länet, har intagit och intager
fortfarande en rangplats inom den svenska industrien samt överträffas
i fråga om tillverkningens storlek och värde samt antalet sysselsatta
arbetare endast av Gävleborgs och Västernorrlands län.

De träindustriella anläggningarna inom länet, nämligen ett 50-

tal trämassefabriker cell pappersbruk samt, utom ett antal mindre
vattensågar, ett 30-tal ångsågverk, äro förlagda väsentligen till trakterna
kring vattensystemet i länets södra, mellersta och västra delar, där
möjligheterna för råvarans uppsamling, tillgång på kraft samt delvis goda
kommunikationer bilda gynnsamma förutsättningar för drivande av
träförädling. Sålunda återfinnas flertalet trä- och pappersmassefabriker
samt ångsågverk inom Kils, Karlstads, Grums, Gillbergs, Nordmarks
och Jösse häraden ävensom i Älvdals härads nedre tingslag.

Beträffande lokaliseringen av träförädlingsindustrien föreligger
emellertid en bestämd tendens att från avlägsnare trakter nedflytta
verken till mera centralt belägna orter vid älvarnas nedersta lopp samt
vid Vänern, där tillgång på råmaterial från större områden samt gynnsammare
transportförhållanden förefinnas. Denna utveckling, som i första
hand berört sågverksrörelsen, synes numera visa tendens att utsträckas
även till trämasseindustrien, ett förhållande som enligt sakens natur
är av vittomfattande ekonomisk betydelse för de trakter, som beröras
av nämnda utveckling.

Industrien ger sålunda sin prägel åt bruksbygderna i öster och i
större eller mindre grad åt trakterna kring älvarnas nedersta samt Klarälvens
nedre och mellersta lopp ävensom åt vissa kommuner i länets
västra delar. Däremot äro Ölme, Visnums och Yäse häraden i sydöst
samt Näs härad i sydväst vid Vänern ävensom delvis trakten kring
Frykensjöarna samt flertalet socknar i länets västra delar huvudsakligen
eller uteslutande jordbruksbygder. Länets norra trakter åter. motsvarande
övre tingslagen av Fryksdals och Älvdals häraden, vilka så gott
som helt sakna industriella etablissement, erhålla sin karaktär i ekonomiskt
avseende jämte av jordbruket i betydande omfattning av skogsbruket.

Bolagens jordbruksfastigheter utnyttjas såsom ovan framhållits
väsentligen i och för skogen, som tillgodoser träindustriens behov av
råmaterial samt järnhanteringens träkolsbehov. Jordbruk och ladugårdsskötsel
såsom självständig verksamhet bedrives däremot endast mera
sällan. Av bekvämlighets- och trevnadssynpunkter förekommer i enstaka
fall att bolagen själva driva jordbruk, och i länets södra och mellersta
delar företrädesvis inträffar, att bolagen, huvudsakligen för att försäkra
arbetspersonalen vid bruken och övriga industriella anläggningar om
tillgång på mjölk m. fl. livsförnödenheter, själva sköta vissa större
lämpligt belägna gårdar. I ojämförligt största utsträckning utarrenderas
emellertid inägoarealerna åt brukare.

Jordfördelningen, sådan densamma föreligger beträffande enskild
jord i annans ägo än bolagens, framgår av svaren å frågorna 3, 4 och
5, på grundvalen av vilka utarbetats tab. 2, sid. 60, i vilken länets
socknar fördelats med hänsyn till den förhärskande egendomstypen.

Jord bruket.

Tab. 2. Besuttenhetsförhållandena ä jord i enskild ägo inom Värmlands län.

	>		S o	cknar med	i uvudsakligen
	ce 0	större egen-domar	större, medel-stora och små egendomar	medelstora och små egendomar	små egendomar
	P	socknar		socknar		socknar		socknar
Färncbn härad...	7	Färnebo	i			Brattfors	3	Nordmark 3
						Kropp a		Rämen
						Lungsund		Gåsborn
Ölmc	2			Öline Vamum	2
Visn a ms v	5	Nysund	i	Visnum	2			Rudskoga 2
				Visnums-Kil				S. Råda
Vilse , ...	3					Vilse Alster Ö. Fågelvik	3
Kits .,	ö			St. Kil	i	Frykerud	4
						Ö. Ullerud Ransäter X. Ullerud
Karlstads „	3					Karlstads 1. Grava Hammare	3
Grums „	5	Xor	i	Grums	i	Segerstad Ed	2	Borgvik 1
Gill bergs	i			Gill berga	i	Långser ud	2	Stavniis : 4
■						Värmskog		Högerud Grlava Svanskog
Näs	10	Bv	2	Botilsäter	2	Eskilsäter	2	Millesvik 4
		Bro		s. Ny		Huggenäs		Ölserud Kila Tveta
Nord marks „	11			Öster va 11-	i	Blomskog	2	Sillerud 8
				skog		Järnskog		Holmedal V. Fågelvik Töcksmark Karlanda Trankil Silbodal Skillingmark
Jösse	10					Arvika 1.	3	Kola 7
						Xy		Ed a
						Gunnarskog		Äigå Bogen Brunskog Mangskog Boda
F ryk sd als hals n. t:g	iT					Sunne	1	Ö. Emtervik 4 V. Emtervik Gräsmark Lys vi k
F ryk sd als hals ö. t:g	4			Lekvattnet Vitsand	2	Östmark	1	Fryksände 1
Älvdals h:ds ö. t:g	5	X. Finnskoga	i	X. Xy Dalby	2	Ny skoga S. Finnskoga	2
Älvdals hals n. t:g	4	Gustav Adolf	i	Ekshärad	i		X. Råda 2 Sunnemo
Xyeds härad	2							Xyed 2 Alvsbacka
Värmlands län...	88		7		15		28	| 38

in

Större egendomar, till vilka i föreliggande fall räknas sådana, som
taxerades år 1908 till 65 000 kr. eller däröver, i den omfattning att
desamma giva åt trakten karaktären av storgods- eller storbondebygd
förekomma i ett antal socknar, tillhörande Visnums, Grums och Näs
häraden i jordbrukstrakterna i söder, varjämte i Färnebo socken med
ett avsevärt antal bruksegendomar i enskild ägo samt i Norra Finnskoga
socken med större skogsfastigheter i mera betydande omfattning de
större egendomarna dominera. Dessutom förefinnas sådana jämte medelstora
och små egendomar i den utsträckning, att socknen efter graden
av ägarnas besuttenhet erhåller en blandad karaktär, i ett antal socknar,
företrädesvis tillhörande det södra jordbruksområdet samt skogstrakterna
inom övre tingslaget av Fryksdals och Älvdals häraden.

Den medelstora egendomstypen, vilken här anses motsvara fastigheter
med mindre än 65 000 kris taxeringsvärde år 1908, men av sådan storlek,
att ägaren är hänvisad till att för skötseln betjäna sig av lejd
arbetskraft, återfinnes vid sidan av småbondebruk väsentligen i länets
mellersta delar samt där särskilt i trakterna utefter Klarälven.

I det jämförelsevis största antalet socknar förhärskar emellertid
småbondefastigheten, varmed här betecknas egendomar av sådan storlek,
att ägarna själva med tillhjälp av familjemedlemmar väsentligen förmå
sköta desamma. Utom i några socknar inom länets östra delar framträder
typen företrädesvis i länets västra delar, där Nordmarks och
Jösse häraden utgöra en markerad småbondebygd.

För att erhålla en konkret bild av de medelstora och små jordbrukens
beskaffenhet i lantbruksekonomiskt avseende inom länets olika delar
ha upplysningar inhämtats beträffande in- och avrösningsjordens storlek,
kreatursstock, taxeringsvärde etc. för egendomar av olika storlekstyp.

Beträffande medelstora egendomar framgå arealförhållandena inom
olika trakter av svaren å frågan 4, på grund av vilka verkställts följande
medeltalsberäkningar:

Medelstora egendomar.

	Åker	Äng	Skog
	liar	har	bär
Södra området ...................	..................... 37-3	8	63-2
Västra „ .....................	..................... 21	7-8	98
Östra .....................	..................... 9	-	132
Norra .....................	..................... 7 6	4*6	313
Värmlands län .....................	......................18-7	5-1	151-s

A det södra området utgör åkerarealen å medelstora egendomar
sålunda genomsnittligen 35 k 40 har, under det att ängen, som företrädesvis
återfinnes i de utefter Vänern belägna trakterna, håller c:a
8 har, medan skogsmarken med genomsnittligen 60 ä 70 lrar belöper

02

sig till ej fullt dubbla inägoarealen. Väsentligen andra mått, så väl
för de olika ägoslagen som beträffande proportionen mellan dessa, uppvisa
jordbruksegendomarna inom övriga områden, i vilka länet indelats.
För det västra området sjunker inägoarealen å medelstora egendomar
till genomsnittligen c:a 20 har. Ängsmarken, som väsentligen utgöres av
sidlänta områden utefter de talrika sjöarna, utgör även här c:a 8 har,
medan åter skogsarealen utökas till åkerjordens 4 å 5-faldiga omfång,
så att densamma utgör 90 k 100 har.

Denna jordbrukstyp, med jämförelsevis mindre inägojord samt större
skogsareal, framträder skarpare markerad i skogsbygderna å östra området,
där åkern å de medelstora egendomarna sjunker till c:a 9 har,
ängsmarken försvinner, samt skogsarealen utökas till c:a 10 ä 15 gånger
inägojordens omfång, något som innebär motsvarande förskjutning från
åkerbruk mot skogshantering. I ännu högre grad gäller detta norraområdet,
där de medelstora jordbruken genomsnittligen hålla en in ägoareal
av endast 7 å 8 har åker samt 4 ä 5 har äns:, under det att
skogsmarken överstiger 300 har, sålunda c:a det 40 k 50-faldiga i
förhållande till åkerjorden.

För egendomar, vilka kunna betecknas såsom av ägarna själva med
tillhjälp endast av familjemedlemmar skötta småbondebruk, framgå taxeringsvärdena,
areal av åker, äng och skog, av följande tablå:

Småbondeeg endomar.

Tax. v. kr. Ökning Åker Äng Skog

1908 1913 % har har har

Södra området........................... 5 586 5 903 5''6 9-s 1-5 18''3

Västra ............................ 4 824 5 525 14-5 5-3 2 s 37l

Östra „ ........................... 5 875 7100 20 8 5 — 52 »

Norra „ ........................... 4 541 6 906 52-0 4-1 3-0 61 6

Värmlands län........................... 5207 6359 221 6 i 2i 423

Taxeringsvärdet å småbondefastigheter utgjorde sålunda i medeltal
för länet år 1908 c:a 5 200 kr. med något högre värden för det södra
samt östra området, samt stegrades vid 1913 års taxering, med starkare
tendens i de östra och norra skogstrakterna, till för länet i dess
helhet genomsnittligen 6 359 kr., motsvarande sålunda en höjning med
22 %, vilken huvudsakligen belöper sig på ökade skogsvärden.

Aven i fråga om småbondefastigheter återfinnas, ehuru mindre
framträdande, samma jordbrukstyper inom de särskilda länsdelarna som
i fråga om den medelstora jordbruksfastigheten. Sålunda utgör å det
södra området åkerarealen genomsnittligen c: a 10 har, medan för de
västra och östra områdena densamma sjunker till c:a 5 har samt nedgår
i det norra området till c:a 4 har. Den differens i inägoarealerna,
som i detta fall framträder mellan olika trakter, är sålunda mindre

Ö;1

betydande iin beträffande de medelstora jordbruken, något som också,
gill ler skogsmarken, som tran c:a 20 bär a, södra området ukas till
o:a (JO har i de övre Fryksdals- och Alvdalstrakterna.

I vissa fall hålla i jämförelse till inägorna småbondebruken mindre
skog iin vad fallet är med medelstora egendomar, något som närmare
belyses av följande tablå:

Pä 1 har åker kommer skog i har

	A medelstora	Å småbonde-
	egendomar	egendomar
Södra området.........................	....................... 1-7	1»
Västra „ .........................	....................... 4-7	7
Östra ..........................	....................... 14-5	io-.-.
Norra „ ..........................	....................... 41-2	15
Värmlands län..........................	....................... tf /	8»

Å södra och västra områdena skulle sålunda småbondebruken hava
relativt något större skogstillgångar än de medelstora egendomarna, medan
eljest och särskilt i de norra skogstrakterna den till de förra hörande
skogsarealen är proportionsvis avsevärt mindre, något som väsentligen
torde erhålla sin förklaring därav, att de medelstora egendomarna
företrädesvis utgöras av mera avlägset belägna skogsfastiglieter.

I fråga om småbondeegendomar ha upplysningar inhämtats jämväl
om antalet kreatur, hästar och kor.

Kreatursstocken å småbondeegendomar -

	Hästar	Nötkreatur
Södra området ..........................	............... 1-4	5"i
Västra „ ...........................	............... 1-1	3-s
Östra „ ...........................	............... 1-4	4''j
Norra ,, ..........................	............... 1	3-7
Värmlands län ...........................	............... la	4-s

I. länets södra jordbrukstrakter samt å det östra området hållas
sålunda genomsnittligen ett något större antal hästar så väl som kor än
i de västra och norra delarna av länet.

Oen jämförelsevis stora kostammen i Färnebo härad och nedre tingslaget
av Älvdals härad torde därvid erhålla sin förklaring av goda
betesförhållanden samt högre kultur å jorden samt av möjligheten att
vid industri- och brukssamhällen avsätta ladugårdsprodukter, vilken här
är större än i länets västra samt särskilt norra trakter, där ladugårdsalster
finna användning väsentligen blott för det egna behovet.

Såväl medelstora som små egendomar brukas i största utsträckning
av ägarna själva, som äro bosatta å sina gårdar och endast under

Mindre

arrende gårdar.

<>4

Tab. 3. Förekomsten av mindre arrendegårdar.

			Socknar med arrenc	egårdar i
	Antal sock-	betydande omfattning		avsevärd omfattning	obetydlig om-fattning eller alls inga
		socknar		socknar	socknar
Färnebo härad.........	7	Kroppa	o	Färnebo	t	Bratt fors	i
		Lungsund		Nordmark Rämen Gåsborn
Öl mc ..........	2			Varnum	i	Ölme	i
Visn a ms ...........	5			Visnimi	3	Rudskoga	2
				Visnums-Kil Nysund		S. Råda
Väst’ „ .........	3					Vase Alster Ö. Fågelvik	3
Kits ..........	5			Ö. Ullerud	3	S. Kil	2
				Ransäter N. Ullerud		Frykerud
Karlstads „ .........	3			Karlstads 1. Grava	2	Hammare	i
Grums ...........	5			Grums	3	Nor	2
				Borg vi k Ed		Segerstad
Gillberys ,, .........	7	Stavnäs	i	Långserud	2	Gillberga	4
			GJava		Högerud Värmskog Svanskog
Aäs „ .........	10			Bro	i	Millesvik Eskilsäter Ölserud Botilsäter By S. Ny	9
						Huggenäs Kila
						Tveta
Nordmarks ...........	11	Blomskog	2	Töcksmark	3	Sillerud	6
		Sill »odal		Ostervallskog		Holinedal
				Karlanda		V. Fågelvik Trankil
						Skillingmark Järnskog
Jösse ,, .........	10	Algå	2	Brunskog	1	Kola	7
		Bogen				Eda Arvika 1. Ny Gunnarskog Mangskog Boda
Fryksdals bläs n. t:y	5			Gräsmark	1	Sunne O. Emtervik Y. Emtervik Lys vi k	4
^ Fryksdals h:ds ö. t:y	4	Östmark	i	Lekvattnet Vitsand	2	Fryksände	1

Älvdals h:ds Ii. t.:y

Älvdals h:.ls ii. l:<i

Ny eds härad____

Värmlands län

Antal

sock nar -

5

4

2

88

Socknar med arrendegårdar i

betydande

omfattning

avsevärd

omfattning

obetydlig omfattning
eller
alls inga,

socknar

Ekshärad
Gustav Adolf
N. Råda
Sunnemo

socknar

socknar

N. Ny 5

Nyskoga

Dalby

S. Finnskoga
N. Finnskoga

Nyed

Alvsbacka

2

33

43

■särskilda omständigheter, såsom då ägaren är minderårig eller bosatt
i Amerika förekommer utarrendering. Beträffande åter större egendomar
inträffar oftare, ehuru ej i någon mera betydande utsträckning, å jordbruksområdet
så väl som i skogstrakterna, att ägaren ej är bosatt eller
mantalsskriven a fastigheten, varvid brukning äger rum genom arrendator.
Däremot är, såsom i det föregående framhållits, regel att
bolagen utarrendera jordbruket å sina egendomar. Enligt upplysningar
från bolag, representerande c:a två tredjedelar av hela bolagens innehav
•av jordbruksfastighet inom länet, voro av c:a 4 000 brukningsdelar
endast omkring ett 100-tal under bruk av bolagen själva eller deras
tjänstemän samt sålunda det ojämförligt största antalet utarrenderade
eller avsedda för utarrendering.

Det stora antalet av bolagens arrendegårdar medför att talrikheten
av utarrenderade egendomar i olika delar av länet väsentligen
kommer att bero på storleken av bolagens jordinnehav, något som framgår
av den på grundvalen av svaren å frågan 6 sammanställda tab. 3,
sid. 64, vilken upptager fördelningen av länets socknar med hänsyn till
förekomsten av arrendegårdar.

Arrendegårdar, med vilka i frågan 6 avses med småbondebruk
jämförliga sådana, återfinnas i större antal företrädesvis i de gamla
bruks- och bolagstrakterna, omfattande vissa socknar inom Färnebo härad
.samt nedre tingslaget av Älvdals härad. Ävenledes äro i socknar med
avsevärda bolagsförvärv inom Grums, Gillbergs, Nordmarks och Jösse
häraden arrendegårdar förhanden i betydande utsträckning. Arrendegårdar
i avsevärt antal återfinnas också i de övre Fryksdals- och Älvdalstrakterna,
i vilka sistnämnda delar av länet, i samband med bolagens
talrika förvärv under senare årtionden, omfattningen av arrenden avsevärt
tilltagit på bekostnad av den självägda bondefastigheten.

I något mer än halva antalet av länets socknar förekomma

Jordundersökningens betänkanden. II.

Tab. 4. Förekomsten av jordlägenheter.

Antal sock- ; nar	Socknar med jordlägenheter i
betydande omfattning	avsevärd omfattning	obetydlig om-fattning eller alls inga
socknar	socknar	socknar

Färnebo härad ......	7	Färnebo	4	Gåsbom	1	Bratt fors	2
		Nordmark Bämen Lungsund				Kroppa
Ölme „ ......	2	Ölme	1	Varnum	1
Visa mus .. ......	5			Visnum	2	Kudskoga	3
				Visnums-Kil		Nysund S. Råda
Vase ......	3			Vilse Ö. Fågelvik	2	Alster	1
Kits ........	5	Ransäter	1			St, Kil	4
						Frykerml Ö. Ullemd N. Ullerud
Karlstads „ ......	3	Karlstads 1.	1	Grava Hammarö	2
Grums ,.......	5			Nor	2	Segerstad	3
				Ed		Grums
Gillbrrgs „ ......	7			Glava	i	Borgvik Gillberga.	ti
					Långserud Stavnäs Högerud Yärmskog Svanskog	1
Näs ........	10			Eskilsiiter	H	Millesvik	4
			By		Ölserud
				Bro		Botilsäter
				S. Ny Kila T veta		Huggenäs
Nordmarks „ ......	11			Sillerud	1	Holmedal Y. Fågelvik Töcksmark Ostervallskog Karlanda Blomskog Trankil Silbodal Xkillingmark Järnskog	It» j
Jösse „ ......	10			Boda	1	Köla Eda Arvika 1.	9 1
					i	Ny Älgå G u nu ar skog Bogen Brunskog Mangskog
Fryksdals h:ds u. tuj ...	5	Sun ne Ö. Emtervik V. Emtervik	3	Lysvik*	1	Gräsmark	1

	Antal sock- nar	Sork betydande omfattning socknar	tiar med jordlilgonln avsevärd omfattning socknar	ter i obetydlig om-fattning eller alls inga socknar
Fri/ksda Is leda ö. t:tf .	4		Vitsand	1	Fryksände	3
					Östmark
					Lekvattnet
Älvdals h:ds ö. t:g .	5		X. Nv	2	Xyskogii	3
			Dill liv		S. Finnskoga
					N. Finnskoga
Älvdals leds n. t:q .	4	Eks Ii ii nul , 2	(tustav Adolf	2
		N. Häda	Sunnemo
Xyeds härad..........	2	Nvi''d ! 1	Älvsliiicka	i
Värmlands län	ss	13		•-*(!		t!)

emellertid endast i mindre omfattning arrendegårdar. Särskilt är detta
fallet i jordbrukssocknarna i länets södra delar vid Vänern samt mellersta
trakter utefter Frykensjöarna med obetydligt eller alls intet bolagsinnehav
av jordbruksfastighet, ävensom i flertalet socknar inom Nordmarks
och Jösse häraden, där, bl. a. på grund av den starkt dominerande
småbondebefolkningens fasthållande vid den fäderneärvda jorden,
bolagens innehav av jordbruksfastighet är jämförelsevis obetydligt, samt
utarrendering av enskild jord förekommer endast undantagsvis.

Bland arrendegårdar under bolag återfinnas sådana av växlande storlek
från jordbruk av c:a 50 har åker och däröver, förekommande företrädesvis
i länets södra och mellersta delar, till smågårdar med 4 — 6 har
åker med 1 k 2 hästar samt 4 ä 5 nötkreatur. Den allmänna karaktären
eljest av mindre arrendegårdar framgår av svaren å frågan 6,
som sre vid handen att de förra beträffande storleken av olika ägor,
frånsett skogen, nära överensstämma med småbondefastiglieterna.

Förhållandet mellan åkerarealens storlek samt antalet kreatur å
arrendegårdar samt småbondebruk föreligger i allmänhet så, att å de
förra hålles, efter åkerarealen räknat, ett något mindre antal nötkreatur
medan åter beträffande hästarna i vissa fall förhållandena gestalta sig
på ett motsatt sätt. Fn objektiv föreställning härom möjliggöres på
grundvalen av de från ett bolag erhållna uppgifterna om åkerarealen
och kreaturens antal för samtliga bolaget tillhöriga hästtorp i Rärnens
och Gåsborns socknar samt vissa bergsmansgårdar i sistnämnda kommun:

Hästtorp ...............

Bergsniansgftrdar ...

	Åker	Hä	star
antal	liar alls. rel.	alls.	pr 10(1 har
45	166'' 7	3-6	57	34
37	108	2*o	25	23

K	o r	Xötkreatursenheter pr 100 bär
alls.	pr 100 liar	, enligt enligt -- f , , , i of t. stat. bol. ber. , ber.
172	103	171	154
154	143	189	177

Jordlägen heter.

68

Å liästtorpen, vilka efter åkerarealen räknat till storleken något överstiga
bergsmansgårdarna, födas sålunda per 100 liar 34 hästar, medan
åter å de självägda gårdarna förefinnas endast 23 stycken. Motsatt
är däremot förhållandet beträffande antalet kor, som pr 100 har å
torpen belöper sig till 103 stycken, medan å bergsmansgårdarna motsvarande
antal uppgår till 143.

Bortsett vid jämförelsen från den av det uppgiftslämnande bolaget
påpekade felkällan, vilken härflyter därav att i medeltal hästtorpen hålla
större åkerareal än bergsmansgårdarna samt att normalt de förra således
böra uppvisa lägre relativ kreatursstyrka. framgar av omräkningen i
kreatursenheter, att å bolagsarrendena födes i medeltal pr 100 har ett
avsevärt mindre antal än å bergsmansgårdarna, sa till vida som med
användande av den officiella statistikens redueeringstal mot endast 154
enheter å de förra svarar å de senare 177.

Liknande synas enligt från sockenombuden erhållna uppgifter,
förhållandena i allmänhet gestalta sig beträffande arrendegårdar i skogstrakterna
i Färnebo härad. I samband med brukarens skyldighet att
utföra körslor samt eljest på grund av betydelsen av skogsförtjänsterna
hållas här ett större antal hästar, men svagare stam av övriga kreatur,
något som synes markerat vara fallet även i Fryksdals samt Älvdals
häradens skogsbygder.

Att mellan småbondebruk samt mindre arrendegårdar å ena sidan
samt å andra sidan jordlägenheter, av den beskaffenhet att innehavarna
hämta sin bärgning huvudsakligen genom arbetsförtjänster, uppdraga
en fast gräns låter sig knappast göra, då så väl mindre självägare som
arrendatorer, jämte å jordbruket, i växlande samt ofta betydande omfattning
grunda sin existens på arbetsförtjänster av olika slag.

.Enligt den officiella jordbruksstatistiken utgjorde antalet jordtorp
och jordlägenheter år 1910 i Värmlands län 11 813, under det att torpen,
enligt den s. k. Torpkommissionens betänkande, inom länet nämnda
år utgjorde 3 370. vadan sålunda 8 443, motsvarande 72-5 %, skulle
utgöras av andra jordlägenheter.

Förekomsten av jordlägenheter i olika delar av länet framgar av
tab. 4, sid. 60, i vilken socknarna återfinnas fördelade på grundvalen av
från ombuden i orterna erhållna uppgifter. Inom de östra bruks- och
bolagstrakterna, motsvarande socknar tillhörande Färnebo härad, nedre
tingslaget av Älvdals samt Nyeds häraden, återfinnas i betydande antal
jordlägenheter, vilka utgöras huvudsakligen av å bolagsmark belägna
lägenheter vid bruken samt skogstorp, vilka innehavas av vid resp.
industriella anläggningar eller med arbete å skogsarealerna sysselsatta
personer. Sistnämnda grupp av lägenhetsinnehavare med utkomst huvudsakligen
av skogsarbete året runt utgöra därvid bolagens stam av

lid

fasta skogsaihetnre, åt vilka u|)])latas företrädesvis smålägenheter och
ill dre torp.

1 flertalet socknar samt i större omfattning särskilt inom nedre
tingslaget av Fryksdals härad innehava hantverkare samt å landsbygden
bosatta arbetare torp och jordlägenheter, bland vilka en del utgöras av
fri köpta s. k. 50-års förpantningar, och (dt ej obetydligt antal uppkommit
genom avsöndring av soldattorpen. Ävenledes förefinnas i
länets jordbrukstrakter ett större, ehuru alltjämt avtagande, antal jordtorp.

Väsentligen eu social nybildning äro de under senare åren i ett
stort antal socknar, företrädesvis i länets södra samt delvis i dess östra och
västra trakter, i samband med utökade arbetstillfällen kring industriella
verk eller järnvägsstationer uppkomna lägenheter, vilka innehavas av
personer, som väsentligen hava sin utkomst vid resp. industriella företag
eller söka sin bärgning som hantverkare i och invid större samhällen.

I större utsträckning återfinnas därvid inom kategorien av nybildade
lägenheter sådana, som avsöndrats med äganderätt från resp. stamfastiglieter,
vilka i dylika fall vanligen innehavas av andra enskilda ägare
än bolag, vilka senare endast i mindre omfattning och för särskilda fall
äro benägna att medgiva lägenhetsavsöndring.

Arealerna till jordlägenheterna äro i allmänhet obetydliga samt
utgöra vanligen c:a 1 har åker, ehuru sådana med större ägovidder
även förekomma. Äng synes blott i undantagsfall förefinnas och likaledes
är det mindre vanligt med skog, ehuru å jordlägenheter i Alsters,
Frykeruds, Övre Ulleruds, Rånsäters, Eds, Stavnäs, Tveta, Lysviks och
Nyeds socknar sådan till en utsträckning av 2 ä 3 har uppgives förekomma.
Av kreatur födas i allmänhet eu ä två, sällan tre eller flera
kor jämte småkreatur, varjämte någon gång i de norra skogssocknarna
häst hålles i sådana fall, då lägenhetsinnehavaren söker sin utkomst
väsentligen genom skogskörsel’.

Beträffande tiden för lägenheternas uppkomst äga flertalet av de
talrika skogstorpen i länets östra delar bestånd sedan gammalt, ehuru
i en del fall sådana upptagits under senare tid genom bebyggande av
lämpligt belägna åkerbitar å skogen. I regel äro jordlägenheter, som
innehavas av skogs- och industriarbetare i de gamla bruksdistrikten i
länets östra delar, av äldre datum eller ha uppkommit i anslutning till
äldre bildningar, något som också är fallet med jordtorpen samt genom
avsöndring av soldattorpen i ej ringa antal uppkomna självägda lägenheter.
Däremot är lägenhetsbildningen i och invid övriga industricentra
väsentligen en företeelse från senare tid.

Delvis i samband men den industriella evolutionen har även i Värm- Backstuga
land eu särskild grupp av lägenheter, nämligen backstugorna, väsentligen ^-inuamie

70

försvunnit samtidigt som backstugufolket som social klass upplösts.
Utgörande ett talrikt proletariat av jordbruksarbetare och hantverkare
hämtade backstugufolket en osäker utkomst, jämte från avkastningen
av ett minimalt odlingsland, huvudsakligen genom de arbetstillfällen,
som jordbruket jämte tillhörande näringsgrenar erbjödo. Den moderna
industriens uppkomst, järnvägsbyggnadsverksamhetens samt särskilt den
norrländska trävarurörelsens snabba utveckling med åtföljande talrika
arbetstillfällen och i förhållande till jordbrukslönerna höga arbetspriser,
medförde därvid en omvälvning i existensen för backstugornas invånare,
som i betydande omfattning lämnade jordbruket och utflyttade till
industrisamhällen eller eljest till orter med bättre utkomstmöjligheter.
Successivt ha i samband därmed de gamla förfallna och ofta olämpligt
belägna backstugorna med tillhörande odlingsland försvunnit samt kvarvarande
orkeslösa innehavare vanligen fått övertagas av fattigvården.

Nya möjligheter.

Frågorna 8—13.

Såsom framgår av tab. 5 förefinnes odlingsmark i växlande utsträckning
inom de flesta trakter av länet.

Å jordbruksområdet i länets södra samt västra delar är odlingsmark
förhanden endast i mindre omfattning, särskilt inom de centralt vid Vänern
belägna Ölme, Visnums, Karlstads och Grums häraden, där sedan äldre
tid väsentligen all jord av odlingsvärde varit tagen i anspråk samt det
en gång uppodlade behållits under kultur. Dikasa förefinnes inom
Nordmarks härad endast i ett mindre antal socknar i någon män ouppbruten
utmark av sådan beskaffenhet och sådant läge. att densamma
skulle kunna uppodlas i och för utvidgning av åkerarealen. Däremot
förekomma inom vissa kommuner tillhörande Väse, Kils samt Gillbergs
och Näs häraden i något större utsträckning odlingsbar mark och detsamma
är i högre grad fallet inom vissa delar av Färnebo härad. I betydande
omfattning förekomma därjämte odlingslägenheter inom några
Jösse härad tillhörande socknar, där bl. a. i samband med emigrationen
övergivna och förfallna lägenheter å skogarna anses anvo kunna upptas-as.
Odlingsbar mark i större vidder återfinnes framförallt i de norra
skogstrakterna, motsvarande övre tingslagen av Fryksdals och Älvdals
häraden, där i en del socknar dylik förekommer i sådan utsträckning,
att vid eljest gynnsamma förhållanden ny bygd skulle kunna brytas.
Företrädesvis utgöres emellertid odlingsmarken i sistnämnda fall av avsides
belägna områden, medan åter i dalgångarna jorden vanligen är väl
tagen i anspråk, så att här tillgången medgiver i regel endast anläggandet
av enstaka mindre jordbruk eller utvidgning av inägoarealerna,

Den odlingsbara mark, som sålunda förefinnes, är tämligen lika
fördelad å jord, tillhörig enskilda och bolag, dock å skogsområdet möjligen
med någon övervikt för mark, tillhörande sistnämnda kategori av
ägare, som varit angelägna att förvärva de skogrika, vanligen mera
avlägset belägna samt sålunda ur odlingssynpunkt mindre väl utnyttjade
arealerna.

Frågan 8.
Odlingslägenheter.

72

Tab. 5. Förekomsten av odlingslägenheter.

	!	Socknar, med odlingslägenheter, enl. sockenombuden
	it. socknar |	i betydande omfattning	i avsevärd omfattning	i obetydlig om-fattning eller alls icke	Svar saknas
	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad......	7			Färnebo Nordmark Brattfors Lungsund	4	Rämen Gåsbom:i: Kroppa	3		1
Ö lille „	2				Ölme Värn um	o
Visnums „	5			Nysund	1	Visnum Visnums-Kil	4
t						Rudskoga S. Råda
Vase „	3			Vase Alster	2	Ö. Fågelvik	1
Kils „ ......	5	Ö. Ullerud	1			St. Kil Frykerud Ransäter N. Ullerud	4
Karlstads „ ......	3					Karlstads 1. Grava Hammarö	3
Grums „ ......	ö					Xor Segerstad Grums Borgvik Ed	5
Gillbergs „ ......	7	Svanskog	1	Gillberga*	1	Långs er ud Stavnäs	4	Värmskog	i! 1
						Högerud Glava
Niis ......	10			Fskilsäter	4	Millesvik	6
				Olserud		Botilsäter
				By		S. Ny
				Bro		Huggenäs Kila
						Tveta
Nordmarks „ ......	11					Sillerud Holmedal V. Fågelvik* Töcksmark	10	Trankil	11
	|					Ostervallskog Karlanda* Blomskog* Silbodal
						Skillingmark J ärnskog
*7össe „ ......	10			Ed a	3	Köla	7
				Arvika 1.		->''y
				Bogen		Algå Gunnarskog* Brunskog* Mangskog Boda
Fryksdals hafs 11. t:g	5 ; 1			Ö. Emtervik	1	Sunne V. Emtervik Gräsmark* Lysvik	4

		Socknar med odlingslägenlieter, e	nl. sockenombuden
	73	i betydande omfattning	i avsevärd omfattning	i obetydlig om-fattning eller alls icke	Svar saki	las
	7T_
	3	sociala r	socknar	socknar	socknar
I Fryksdals hals ö. t:g	4		Östmark , 3 Lekvattnet* Vitsand	Fryksände 1
Älvdals hals ö. t:y	5		X. Ny* 4 Dalby S. Finnskoga N. Finnskoga	Ny skoga I
1 Älvdals hals n. tåg	4	Ekshärad 2 N. Råda*	Gustav Adolf 1	Sunnemo 1
; Xyeds härad.....—	2			Nyed* 2 Alvsbacka
Värmlands län	88	4	24	58		»2

De odlingsbara arealerna utgöras så väl av fast som sidländ mark
och myrjord, varvid sådan av förstnämnda slagen synes i större utsträckning
vara förhanden inom bl. a. Färnebo, Gillbergs, Näs, Nordmarks
och Jösse häraden. Odlingsbar myrjord, vilken förefinnes även
inom vissa trakter av sistnämnda bägge häraden, dominerar däremot
i de norra skogstrakterna samt särskilt inom övre tingslaget av Alvdals
härad.

Inom de södra, under marina gränsen belägna trakterna, gives i
fråga om odlingslämplighet i allmänhet företräde åt den fasta marken,
beroende huvudsakligen på dyrbara torrläggningskostnader för sidländ
jord, ehuru här enstaka större torrläggningsarbeten, såsom av sjön
Fäen inom Borgviks socken, slagit väl ut. Däremot anses i de norra
skogstrakterna, varest till följd av betydande stenbundenhet den fasta
marken erbjuder stora hinder vid uppodlingen, myrjorden vara att föredraga
såsom särdeles lämplig för odling, vilken försöksvis i en del fall
lämnat gott resultat.

Från den jordlösa befolkningens sida synes, enligt vad som framgår
av de avgivna svaren, på grundvalen av vilka utarbetats tab. 6,
sid. 74, intresse att förvärva jord göra sig gällande och detta starkast
i de norra skogsbygderna, motsvarande övre tingslagen av Fryksdals
och Älvdals häraden. Det oaktat äro, till följd av de allmänna ekonomiska
förutsättningarna, inrösningsjordens obetydliga utsträckning,
kostnader för uppodling, svårigheter att få köpa m. fl. omständigheter,
de förvärv, som faktiskt gjorts, jämförelsevis fåtaliga. I övrigt meddelas
från ett 40-tal av länets socknar, belägna företrädesvis i söder och
väster, att efterfrågan förekommer särskilt på mindre jordbruk, varjämte
i ett stort antal kommuner med industriella anläggningar eller

Frågan U.
Den jordlösa
befolkningen
och
dess jordförvärv.

74

Tab. 6. Den jordlösa befolkningens intresse för jordförvärv.

Socknar, i vilka, enligt sockenombuden, intresse för
f jordförvärv* förekommer i

	■j, betydande 5 omfattning	avsevärd omfattning	mindre om-fattning eller alls icke	Svar saknas
	^ socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7	Färnebo	4	Nordmark	2	Lungsund	i
Ölmc		Barnen Gåsborn Kroppa		Brattfors
2	Varnum	1	Ölme	i
Visnnms	o	Rudskoga	2	Visnum	3
1 äse Kils ,,	3	S. Båda		Visnums-Kil Nysund vase Alster Ö. Fågelvik	3
5	St. Kil Ö. Ullerud * Bansäter*	3	Frykerud	1	N. Ullerud	i
Karlstads ,,	3	Karlstads 1. Hammarö	2	Grava	1
Grums „	5	Ed	i	Nor	4
				Segerstad * Grums*
Gillberfis ,		G la va		Borgvik *
7	i	Gill b erga Långs er ud Stavnäs	6
	10			Högerud Värmskog Svanskog
Näs „	Botilsäter*	3	Millesvik	7
		Bro		Eskilsäter
	11	S. Nv		Olseriul* By* Huggen äs Kila Tveta
Nordmarks „	Holmedal	5	Silleri! d	5	Trankil	i
		Töcksmark		V. Fågelvik *
		Karlanda		Östervallskog
		Silbodal		Blomskog*
	tokigt 2	Järnskog		Skillingmark
Jösse „	Eda	4	Kola	4
	Brun sk oi,’-	Arvika 1.*		Ny
		Bogen		Gunnarskog *
		Mangskog		Boda
Fryksdals h:ds n. t:tf	O	Sunne	2	0. Emtervik	3
	Gräsmark		V. Emtervik* Lvsvik
F ryks dal8 hals ö. t:g	4 Östmark 1	Lekvattnet * Vitsand*	2	Fryksände	1
Älvdals h:ds ö. t:g	5 K. Sv” ;i	Ny skoga	2
	[Bålby IS. Finnskog!	N. Finnskoga
Älvdals h:ds n. t:g	4 S. Båda 1	Ekshärad Gustav Adolf Sunnemo	3
Nyeds härad ......	2	Nved	1	Alvsbacka	1
Värmlands län...	88 7		36		4-2		3

som beröras av järnvägslinjer, förefinnes eu ofta livlig efterfrågan på
tomtmark.

Av svaren framgår att uppgifts lian na ren ofta tagit sikte på den
efterfrågan, som på något sätt givit sig tillkänna och ej beröra det
jordbehov, som faktiskt förefinnes, men ej uttryckligen framträtt på
grund av omöjligheten att förvärva jord. Därtill bör således tagas
hänsyn för en rätt uppfattning av tal). (>. Denna avser efterfrågan
såväl ä jordbruk som tomtmark.

Inom länets södra och mellersta delar synes därvid i större utsträckning
tillmötesgående visas av jordägarna. Svårigheter möta emellertid
ej sällan även här, utom från personlig obenägenhet, särskilt då
avsöndringen i högre grad medför besvär eller kostnader eller då jorden,
såsom fallet är särskilt inom Nordmarks och Jösse häraden, redan till
den grad parcellerats, att frånskiljande av mark vanligen icke kan äga
rum, utan att gränsen för jordägarens besuttenhet överskrides. I sistnämnda
fall ställa sig enligt sakens natur småbönderna avvisande gentemot
den jordsökande, vilken däremot oftare röner tillmötesgående från
medelstora och större enskilda jordägare.

Bolagen å andra sidan äro vanligen och av olika skid obenägna
att tillmötesgå efterfrågan på jord, något som göres gällande från de flesta
bruks- och bolagstrakter samt särskilt från Färnebo härad samt nedre
tingslaget av Älvdals härad. Beträffande sitt förhållande till frågan
om frånsäljning av jord meddelar sålunda ett större bolag, att detsamma
icke säljer tomter kring industricentra, huvudsakligen på grund av svårigheten
att bedöma, huruvida icke i framtiden dylik mark erfordras för
industrien, samt dessutom inga isolerade lägenheter å skogen, då dessa
nu eller längre fram måhända erfordras till bostäder för fasta skogsarbetare,
varemot bolaget tillkännagiver sin benägenhet att avhända sig
tomter och inägojord av annat läge, ifall spekulanterna äro villiga att
ikläda sig kostnaden för ägostyckning, egendomens befriande från inteckningar
etc. I ett par andra fall framhålles att bolagen principiellt
ställa sig tillmötesgående, men att ofta den omständiga och dyrbara
relaxationen av inteckningar lägger hinder i vägen för försäljning.
Enligt uttalande från ett i länets västra delar markägande bolag skulle
försäljning betydligt underlättas samt jordlotterna åtkommas för lägre
pris, om i fråga om inteckningarnas behandling möjliggjordes enklare
och billigare förfarande.

Med stor enstämmighet framhålles emellertid jordanvisning i andra
delar av riket såsom tämligen betydelselös även om ur jordbrukssynpunkt
jämförelsevis bättre mark skulle kunna erhållas. Känslan av
samhörighet med hembygden, vana vid hemortens arbets- och levnadsförhållanden,
bristande resurser för större förflyttningar med mera dylikt
synas föranleda befolkningen att ställa sig avvisande mot jordanvisning

FråganlO.
Jordstyckningens

betydelse
för befolkning
smtmerären.

utom hemorten eller länet. I åtskilliga svar, särskilt från skogsbygderna,
göres gällande, att om utflyttning ändå skall ske, ställes kosan ofta
hellre till Amerika än till trakter inom landet.

I allmänhet omfatta sockenombuden den åsikten, att under rådande
konjunkturer för jordbruksnäringen i och för sig jordens uppdelning i
småbruk skulle giva utkomst åt en talrikare jordbruksbefolkning.

Från flertalet socknar inom länets södra och östra delar ävensom
i samtliga socknar från vilka svar erhållits inom övre tinvslaeet av
Fry k sd als och Älvdals häraden, framhålles att i och för sig uppdelning
av förefintliga större egendomar skulle medföra utkomstmöjligheter för
en talrikare jordbrukande befolkning till följd av att det mindre jordbruket
sysselsätter arbetskraft i proportionsvis större utsträckning än
det större. Samtidigt anses vanligen genom möjligheterna till intensivare
skötsel det förra lämna relativt större avkastning. Beträffande
eu del större, företrädesvis bolag och skogsspekulanter tillhörande egendomar
inom länets västra och norra delar, göres därjämte gällande, att
skötseln är av sådan beskaffenhet, att en uppdelning av arealerna samt
desammas läggande under småbondehand skulle medföra att ur jorden
större värden uttoges än vad för närvarande är fallet.

Med ekonomiskt gynnsamt resultat låter sig inom länet en uppdelning
av större egendomar i småbruk emellertid genomföra endast i
mindre omfattning. I detta avseende uttalar jordbrukskonsulenten att i
och för sig i jordbrukstrakterna en uppdelning av större egendomar
i mindre lotter med 10 ä 15 har åker samt 20 — 25 har skön- otvivel o aktigt

skulle medgiva på samma areal bärgning åt en talrikare befolkning.
Emellertid låter sig detta med ekonomiskt gynnsamt resultat förverkliga
endast under förutsättning att innehavarna av lotter inom den
styckade egendomen besitta tillräckliga egna medel för uppförandet av
nödiga boningshus och uthusbyggnader, ett villkor, som väsentligen
begränsar möjligheterna att med ekonomiskt tillfredsställande resultat
förverkliga dylika utstyckningsplaner.

Den anhopning av jordbruksfastigheter företrädesvis till bolagsegendom,
som i vissa delar av länet ägt rum samt fortfarande försiggår,
har icke saknat inflytande på numerären av den jordbrukande befolkningen.
I avlägsna trakter har i samband med bolagens förvärv av
fastigheter den självägande bondeklassen i vissa fall avsevärt decimerats,
varvid icke alltid ersättningen genom arrendatorer numerärt fullt utfyller
den inträdande minskningen. Sålunda göres gällande från ett antal
skogssocknar inom Eärnebo, Kils, Grillbergs, Nordmarks, Jösse samt
Fryksdals och Älvdals häraden, att minskning i jordbruksbefolkningen
inträtt i samband med bolagsförvärv till följd av benägenheten hos
den nye ägaren att nedlägga vissa brukningsdelar.

Tah. 7. Jordstyckningen och befolkningsnumerären.

	Socknar, dill1, enligt sockenombuden, egendomars uppdelning anses medföra	Svar saknas socknar
betydligt ta 0 rikare jordbro befolkning 1 ►5 socknar	- ts-	avsevört tal rikare jordbro befolkning socknar	vS-	obetydligt eller alls icke talrikare jord-bruksbefolkning socknar
Vlinie bo härad	7		Nordmark	4	Gåsbom*	1	Färnebo	2
			Brattfors:i:				Rämen
			Kroppa:i:
			Longsond
Öl mc „	2		Ölme	2
			Vä rn om
! Vis nu ms „	5		Nysund	i	Visnum	2	Visnums-Kil	2
					Rudskoga		S. Råda
Vase „	3		Vase*	2	Alster*	i
			0. Fågelvik
Kils „	N. Ullerud	l	St. Kil	4
			Frvkerud
			Ö. ITllerud
			Ransäter*
1 Karlstads „	3		Grava	1	Ha nona ro	i	Karlstads 1.	1 ;
Grums „	f> Nor	2	Segerstad	2	Borgvik	i
	Ed *		Grums
Gillbcrgs „	7		Långserud	3	Gil lberga	■2	Högertid	2 i
			Stavnäs		Svanskog		Värmskog
			Glava
Näs		i	Millesvik	4	Kila	1	Eskilsäter	4!
			By*				Ölserud
|			Bro				Botil säter
			S. Ny				Tveta
1 Nordmarks „	11		Holmedal	4	Ostervallskog	2	Sil lertid	5
			Töcksmark*		Silbodal		V. Fågelvik
			Blomskog				Skillingmark
							Järnskog
Jösse	10 Gunnarskog*	i	Arvika 1.	4	Kola	3	Ny	2
|			Bogen		Eda		Brunskog
			Mangskog		Älgå
			Boda
	5		Sunne	1	Gräsmark	1	Ö. Emtervik	3
							V. Emtervik
							Lysvik
Fryksdals h:ds	4		Vitsand	1	Östmark	1	Eryksände	2
ö. t:q							Lekvattnet
Älvdals h:ds ö.	5\ Nyskoga	i	Dalby*	Q			N. Ny	2
			S. Finnskoga				N. Finnskoga
Älvdals h:ds n.	4		Ekshärad	2			Gustav Adolf
t:g			N. Råda				Sunnemo
Nyeds härad	2 Nyed	i	Älvsbacka *	i
Värmlands län	88	i		38		in		27

Gynnsammare gestalta sig förhållandena i de fall, da bolagsförvärven,
såsom oftast i mera centralt belägna trakter, varit förbundna
med uppkomsten i orten av utvecklingskraftig industri. Bortsett därvid
från ökning i det allmänna befolkningstalet genom tillkomsten av en

Tab. 8. Förfarandet med fastigheterna vid arvskifte,

			Socknar.	i vilka, enligt sockenoml»liden, vid
i		**	arvskifte	företages huvudsakligen
		r							Svar saknas
		i n	hemmans-		inlösning ell	er	samtliga för-
		pr	klyvning		försäljning		faringssätt
			socknar	socknar	socknar	socknar
i Färnebo	h:il	7			Färnebo	3	Rinnen	2	Kroppa	2
				1	Nordmark B rattfors		Gå sb om		Lungsund
Öhnc	’’	2			Ölme Vanill in	-2
Visnums	„	5			Visnimi	3	Nysund	2
					Visnurns-Kil Rudskoga		S, Kåda
I Vase •	"	3			Väse Alster	3
i Kits		5			Ö. Fågelvik St. Kil	3	Ö. Ullerud	2		j
					Frykeri i d N. Ullerud		Kansäter
Karlstads	„	3			fira va	1	Hammarö	1	Karlstads 1.	i
Grums		5			Nor	2	Segerstad	2	Borgvik	i
					Ed		Grums
Gillbergs	„	7			Gillberga	5	Stavnäs	2
					Långserud Högerud Värmskog Svanskog		fl] ava
Näs		10			Mi lies vi k Eskilsäter Olsenid Botil sä ter By Bro	in
					S. Ny Hnggenäs Kila
					Tveta
Nordmarks „	11	Holmedal	in			Sillerud	1
			V. Fågelvik Töcksmark
			Ostervallskog Karlanda Blomskog Trankil Sil bodal Skillingmark Järnskog
Jösse		10	Köla	i	Arvika 1.	4	Ed a	5
					Äig»		Ny
					Brunskog		Gunnarskog
					Mangskog		Bogen Boda
Fryksdals	h:ds	5	Lys vik	i	Ö. Emtervik	3	Sunne	i
n. t:g					V. Emtervik Gräsmark
Fryksdals	h:ds	4	Fryksände	9	Lekvattnet	9
ö. t:q		1	Ost mark		Vitsand

		Socknar, i vilka, enligt sorkonondniden, vid
		arv skift	företages li ii v u <1 saklig e n
	7J	liunimuns-	inlösning eller	samt liga för-	Svar saknas
	O	klyvning	först! Ilning	fa ringss titt
	TV			1
	®
		socknar	socknar	socknar	socknar
Älvdals leds ii.	r,	X. \v -1	N.vskoga 2	S. Finnskoga 1
tuj		I»JI ll.v	N. Finnskogii
Älvdals h:ds n.	4		Ekshärad , 2	N. Häda 1	( i US til V 1
t:!l			Kunneino		Adolf
Nyeds h:d	2		Xv.mI |	Älvsbacka 1
Värmlands län	SS	it;	k»	‘21	1

mer eller mindre talrik klass av industriarbetare, fasta skogsarbetare
etc., har, enligt vad ett bolag i sitt svar framhållit, den utökning i
tillgängliga arbetstillfällen, som följt med det industriella uppsvinget,
kommit även den mindre jordbrukaren till godo samtidigt som i allmänhet
existensbetingelserna förbättrats för den jordbrukande klassen
till följd av gynnsammare avsättningsmöjligheter för lantmannaprodukter,
kommunikationsnätets utveckling etc.

Hemmansklyvningen tillämpas numera inom länet såsom helhet
betraktat endast i mindre utsträckning. Utom i Färnebo härad, där
klyvningen motverkas av det för områden under bergslag stadgade specialförfarandet,
förekommer numera hemmansklyvning sällan eller alls icke i
länets södra delar, medan i övriga bygder sådan oftare äger ruin.
Under det att sålunda inom Karlstads lantmäteridistrikt företagas i
medeltal årligen endast it å 4 förrättningar, stiger antalet i Älvdals
distrikt till 12 å 15 stycken samt i Jösse härad till 20 ä BO stycken.
Största frekvensen av hemmansklyvning uppvisar emellertid Nordmarks
distrikt, där antalet fall pr år uppgår till närmare ett 10-tal, och där
trots att jordbruksfastigheterna ofta hålla jämförelsevis obetydlig areal,
såsom framgår av tab. 8, vid dödsfall regel är att fastigheterna klyvas,
till följd av utbildad och bibehållen sedvänja, som bottnar i en för dessa
trakter karaktäristisk känsla hos befolkningen av samhörighet med jorden.

Fj sällan har på jordbruksnäringens nuvarande ståndpunkt i dessa
trakter jordstyckningen drivits intill eller utöver gränsen för besutenhet,
något som, enligt ett bolags uppgift, medför att ytterligare parcellering
av jorden är önskvärd eller möjlig endast under förutsättning av gynnsammare
villkor för den jordbrukande befolkningen genom förbättrade
kommunikationer, bättre avsättningsmöjligheter för lantmannaprodukter,
utökade arbetstillfällen etc. Bortsett från enstaka fall, då klyvningen
icke är förbunden med uppkomsten av nya gårdar, utan var och en av
arvingarna från annan gård brukar sin lott, varigenom svårigheter vid

Fr åy an 11.
Före komsten

av
hemmansklyvning.

NO

jordens skötsel ofta bli följden, anses dock i de nämnda trakterna att,
såsom ledande till uppkomsten av en självägande småbondebefolkning,
utvecklingen övervägande varit av tillfredsställande natur.

Utom i Nordmarks och Jösse häraden företages i större utsträckning
vid dödsfall hemmansklyvning i vissa socknar tillhörande övre tingslagen
av Fryksdals och Älvdals häraden. Eljest plägar vid arvskifte, hl. a. till
följd av de med nybyggnad förenade kostnaderna med flera omständigheter.
fastigheten antingen övertagas av en bland stärbhusdelägarna, som
därvid ofta genom avdrivning av skog anskaffar medel för inlösning av
medarvmgarnas lotter, eller ock försäljes egendomen till främmande. I
vissa fall inträffar därvid, särskilt i mellersta och södra delarna av länet,
att fastigheter övergå till inflyttade jordbrukare från norra Värmland
eller Nordsverige, vilka sålt sina gårdar för att slå sig ned i mera
centrala trakter, men mycket ofta sker försäljning till enskilda skogsspekulanter
eller till bolag. Särskilt är inom skogsbygderna i Färnebo,
Gillbergs, Jösse samt Fryksdals och Älvdals häraden i större utsträckning
regel. att. egendomar med högt skogsvärde under dylika förhållanden
förvärvas av bolag, vilka i allmänhet äro i tillfälle att erbjuda högre
pris och bättre betalningsvillkor än övriga spekulanter.

Fråganl2.
Ägvstyclxnings-
och
jordavsöndringsJagarnas

tillämpning.

I betydande utsträckning har det omständliga och kostsamma hemmansklyvningsförfarandet
vid uppdelning av jord ersatts med den
smidigare och billigare ägostyckningen och jordavsöndringen.

Sålunda har, delvis genom utstyckning av inägojorden från skogsfästigheter,
i vissa trakter i länets södra delar åtskilliga, särskilt för
mindre bemedlade avsedda jordbruk, kommit till stånd, varjämte kring
industricentra i stor utsträckning avsöndrats tomter för bostadslägenheter.
I skogsbygderna däremot har, såsom tab. 9 ger vid handen, endast
i mindre omfattning förekommit avskiljande av inägojord, bl. a, på
grund av den hos resp. jordägare framträdande obenägenheten att tillgodose
behovet av erforderlig skog.

Bortsett från enskilda skogsspekulanter, vilkas första åtgörande
efter fastighetsförvärvet i vissa fall är att, utan hänsyn till beskaffenheten
och bärkraften hos uppkommande jordbruk, avyttra inägorna, äro,
då möjligheter icke finnas att fördelaktigt avyttra välbelägna arealer,
som ägna sig i högre grad till jordbruk, i allmänhet de större skogsägarna
obenägna att frånskilja inägojord. Sålunda föredraga i många
fall bolagen att behålla densamma i och för utarrendering åt personer,
som representera för skogsbruket erforderlig arbetskraft, och tvenne i
Älv d alstr akter na och i västra Värmland markägande större bolag meddela,
att avyttring av inägorna till skogsfastigheterna vanligen icke
förekommer just på grund av desammas behövlighet framdeles för det
med stegrad intensitet i skogsskötseln ökade behovet av fasta skogs -

Kl

Tah. It. Förekomsten av inägojordens utstyeknlng från skogsfastighet.

		Socknar, i vilka, villigt sockenombuden, ho-
	r> 3	nitton hot att avstyck	a förefinnes	benägenhet
	[ i''	särskilt lios bolag			hos samtlig!)	saknas		Svar saknas
	in	sarsKiit nos enskilda	kategorier	väsentlig»	*n
	7T				av ägare
	; P	socknar	socknar		socknar	socknar		socknar
Fil mehn li:d ölme „	; 7					Nordmark Rämen Brattfors Gåsborn Kroppa Lungsund	ti	Färnebo	i
		Ölme Varnum	2
Vismims „	5		Nysund	i		Yisnum	3	Visnums	i
						Rudskoga S. Råda		Kil
Vase „		Alster* 2 Ö. Fågelvik				Yäse	1
Kils „	5	St. Kil 2			Frykemd 2	Rimsäter*	1
		Ö. Ullerud *			X. Ullerud
Karlstads „	3		Jlammarö	i	Grava * 1			Karlst. 1.	i
Grums „	ö				Xor 1	Segerstad Grums	4
						Borgvik Ed
Gillbergs „	7				Långserud* ; 2	Gillberga	5
					Stavnäs *	Högerud Glava*
						Värmskog Svanskog
W/s „	10		Kila *	i		Millesvik	6	Ölserud	3
						Eskilsäter		Botil-
						By		säter
						Bro		Kugge-
						S. Xy Tveta.		näs
Nordmarks „	11	Skillingmark 1	Järnskog *	i	Sillerud 1	Holmedal	7	Trankil	1
					V. Fågelvik Töeksmark.
						Östervall- skog Karl an da Blomskog Si lbodal *			1
.76''sse „	10	Älgå 3	Afvika 1.	2	Edn * '' 2	Kola	3		1
		Gunnarskog*	Boda		Xy	Brunskog
		Bogen			Mangskog *
Fryksdals h:ds n. t:g	5	Gräsmark * 1	Ö. Emtervik	i		Sunne * V. Emtervik Lys vik	3
Fryksdals h:dsö.	4	Vitsand * 1			Östmark 1	Fryksände *	, 2
''•y						Lekvattnet
Älvdals h:ds ö.	5	X. Xy '' 2	N. Finnskoga	i		Ny skoga	2
t:g		Dalby*				S. Finnskoga
Äfodals h:ds n.	4					Ekshärad	4
t:g						Gustav Adolf* N. Råda Sunnemo
Nyeds h:d	2	Nyed 2 Älvsbacka
Värmlands län	88	14		10	10		47		7

Jordundersökningens betänkandcn. II. 6

Frågan 13.
Den nya
egnahemsbildningen.

82

arbetare. I andra fall. då hinder av sistnämnda slag icke förelegat
eller eljest utstyckning icke ansetts olämplig samt svårighet att erhålla
solventa köpare icke förefunnits, ha från bolagsfastigheter i åtskilliga
socknar inom Kils, Nordmarks, Jösse och Fryksdals häraden ävensom
i Alvdalstrakterna utstyckning företagits.

Endast i länets mera centralt belägna delar ha från bolagsjord
verkställda utstyckningar avsett uppkomsten av självständiga jordbruk,
under det att i skogstrakterna företrädesvis avskilts mindre arealer,
vilka införlivats med angränsande gårdar, som därigenom erhållit välbehövlig
utvidgning av den i dessa trakter vanligen knappa åkerjorden.
Däremot har i större utsträckning i länets södra och mellersta jordbruksbygder,
bl. a. vid utstyckning inom Nors och Nyeds socknar, avsetts
att skapa självständiga jordbruk samt för den skull inägorna åtföljts
av betesrätt, husbehovsskog och utmarker, varvid emellertid ofta sistnämnda
förmåner anses hava tilldelats intill eller under det minimum, som
är oundgängligen nödvändigt. “Häri ligger“, skriver en lantmätare,
‘‘det betänkligaste i hela ägostyckningsinstitutet, att ingen hänsyn tages
till husbehovsskog, odlingsmark etc. i fall jordägaren vill så bestämma.“
Mindre torde olägenheterna härav vara kännbara i de södra, centralt
belägna delarna av länet, varest förutsättningarna för jordbruket äro
gynnsammare än i skogstrakterna, där vid allt för knapp skogstillgång
eller starkt kringskuren betesrätt endast med svårighet ett jordbruk kan
upprätthållas. Allmänt framhålles emellertid, att endast om utstyckningarne
göras tillräckligt stora och framför allt förses med tillräcklig
husbehovsskog, ett utvecklingskraftigt jordbruk kan uppstå. Eljest äro
utvecklingsmöjligheterna enligt erfarenheten ringa eller inga.

Genom den nya egnahemsrörelsen, som inom länet framträtt med
ej obetydlig styrka, har utvecklats ur äldre bildningar eller nyuppstått
ett avsevärt antal småbruk samt jord- och bostadslägenheter.

Såsom framgår av tab. 10, har egnahemsbildningen varit lokaliserad
huvudsakligen till länets södra industri- och jordbrukstrakter, där i ett
antal socknar, tillhörande Yisnums, Väse, Kils, Karlstads, Grums och
Näs häraden i större utsträckning mindre bemedlade personer förvärvat
egnahemsbruk och bostadslägenheter. I länets skogstrakter åter, inom
Eärnebo, Nordmarks, Jösse, Fryksdals och Älvdals häraden, har
egnahemsrörelsen endast i mindre utsträckning vunnit terräng, beroende
så väl på allmänna ekonomiska förutsättningar, som på den
obenägenhet, som i skogsbygden markägarna och särskilt bolagen hysa
emot att tillmötesgå efterfrågan på mindre arealer.

Den egnahemsbildning, som inom länet förekommit, har endast i
ringa mån skett från mark, tillhörig bolag. Frånsett enstaka utstyckningar
till tomter, som av ett par större bolag företagits invid

bruks- (iller stationssamhällen, har av de stora fastighetsägande bolagen
inom länet endast ett i mera betydande omfattning låtit verkställa utstyckningar
i egnahemssyfte, varvid förutom ett 100-tal bostads- och
trädgårdstomter, inom Övre Ulleruds, Ransäters, Grums, Snnne och
Dalby socknar skapats ett ‘20-tal småbruk och jordlägenheter, varierande
i storlek mellan 16 har samt 0■ ä har åker. Bortsett från dessa utstyckningar
har den egnahemsbildning, som förekommit, väsentligen
skett från fastigheter, tillhörande större enskilda jordägare samt från
statens jord. Därvid har vanligen någon del av resp. egendomar utstyckats,
varvid bl. a. i åtskilliga fall från huvudgården avlägset belägna
torp frånsålts till självständiga småbrukarehem och på liknande
sätt lia ett ej obetydligt antal sådana uppstått genom försäljning av
soldattorpen. Beträffande de senare har emellertid i en del fall utvecklingen
gått i motsatt riktning, så till vida som ej sällan på grund
av obenägenhet från någon delägares sida att försälja, torpen styckats,
ofta i en massa små, obrukbara lotter, samt på så sätt ett redan
färdigbildat eget hem förötts. Särskilt är sistnämnda tillvägagångssätt
icke ovanligt inom Nordmarks härad, där, enligt meddelande från
distriktslantmätaren, sedan 11)10 ett tiotal dylika fall inträffat.

I vissa delar av länet med till synes större förutsättningar för
uppkomsten av ekonomiskt bärkraftiga småbruk och lägenheter har utstyckning
till egnahem bedrivits i större omfattning och efter genomförd
plan. Sålunda ha inom Varnum, Hammarö och Bro socknar från statens
fastigheter företagits eller planerats utstyckningar i egnahemssyfte, så
väl till egnahemsbruk omfattande i regel 3 — 5 har åker samt något
skön-, som till bostadslägenheter. Från enskilda medelstora och större
egendomar ha därjämte, bl. a. genom förmedling av Nationalföreningens
mot emigrationen organ för Värmland, a. b. Värmlandshem, större, planmässiga
utstyckningar företagits inom Eskilsäter, By, Södra Ny och
Tveta socknar å länets södra jordbruksområde, varvid utstyckningarna
avsett huvudsakligen skapandet av småbruk.

De ekonomiska förutsättningarna för samt resultatet av egnahemsbildningen
inom länet gestalta sig väsentligen olika med växlande betingelser
för bedrivande av jordbruk i småbruksform, storleken av egnahemsbyggarnas
skuldbörda, tillgången på arbetsförtjänster m. H. på.
egmahemsbrukens bärkraft inverkande faktorer.

Bostadslägenheterna så väl som småbruken ha ofta ställt sig jämförelsevis
dyrbara beroende på att i en del fall det samhällsgagnande
syfte, som i allmänhet legat till grund för utstyckningarna, lämnat rum
för spekulationen med åtföljande stegring i jordprisen. Beträffande
småbruken har gjort sig gällande ett väsentligt fördyrande med afföljande
försvårande av den ekonomiska ställningen i de fall, då lotterna alls icke
eller endast otillräckligt varit försedda med byggnader. A c:a tredje -

84

Fär netto h:d\

ölme

Visit iåns

Vätte

Kils

Karlstads

Grums

Gillbergs

Näs

Nordmarks

Jösse

Fryksd. leds n.
t:g

Fryksd. leds ö.
t:g

Tab. 10. Förekomsten av ^styckning till egnahem.

Socknar, i vilka, enligt sockenombuden, företagits
utstyekning till egnahem

i avsevärdare omfattning

särskilt till
småbruk

socknar

2 Ölme
Värn uin

5

3 Alster

5 Ö. Ullerud*

ö Segerstad*
7 Svanskog

10 Eskilsäter
I S. Ny

Tveta

11

10

särskilt till
tomter

socknar

Ny sund

Ö. Fågelvik

Ransäter

N. Ullerud*

Karlstads 1.

Grava*

Grums

Ed

Glava

Eda

till småbruk
och tomter

socknar

Visnum

Väse

Frvkerud

Hammarö

Stavnäs

By

Bro

Blomskog 1

Arvika 1.

\ mindre omfattning
eller
alls icke

socknar

Färnebo

Nordmark

Rämen

Brattfors

Gåsborn

Kroppa

Lungsund

Visnums-Kil 2
S. Råda

St. Kil

Nor

Borgvik
Gill b erga
Långserud
Högerud
Värmskog
Mi liesvik
Ölserud
Botilsäter
Kila
Sillerud
Holmedal
V. Fågelvik*
Töcksmark
Östervallskog

Karlanda
Silbodal
Skillingmark
Järnskog*
Köla
Älgå

Gunnarskog

Bogen

Brunskog

Mangskog

Boda

Sunne

Ö. Emtervik

V. Emtervik

Gräsmark

Lysvik

Östmark

Lekvattnet

Vitsand

Svar saknas

socknar

Rud skoga -

Trankil

Ny

Fryks ände -

Socknar, i vilka, enligt sockonomlmden, företagits

>

3

Älvdals h.ds ö. f)

t:g

Älvdals l>:ds n 4

t:u

Nyeds h:d ...... 2

Värmlands län|88

utryckning till egnahem

i a vse vårdare omfattning

dlrskilt till
småbruk

socknar

särskilt till
tomter

socknar

Ekshärad 2

N. Råda
Nyed* 1

13

till småbruk
och tomter

socknar

i mindre omfattning
eller
alls icke

socknar

Ny skoga
Dalby
S. Finnskoga

N. Finnskoga Gustaf

Adolf
Stinn em o
Älvsbacka

Svar saknas

socknar

N. Ny 1

delen av samtliga egnahemssmåbruken ha sålunda byggnader måst uppföras,
något som ej sällan blivit i hög grad betungande, så mycket mera
som ej sällan byggts onödigt dyrbart och oekonomiskt.

I allmänhet äro egnabemsbildarnas ekonomiska förutsättningar jämförelsevis
svaga, bl. a. till följd av att dessa ofta endast i mindre omfattning
förfogat över sparmedel samt sålunda varit hänvisade att anlita
lånevägen. Därvid har erhållits statens egnahemslån, som i storlek
växlande mellan 1 000 och 5 000 kr. utlämnats eller beviljats till ett
antal av c:a 500 inom länet. I övrigt ha egnahemsbildarna varit hänvisade
till att söka kredit hos banker eller enskilda, varvid lånevillkoren
i allmänhet ställt sig jämförelsevis ogynnsamma.

I de fall, då egna sparmedel förefunnits, ha de med köpen förenade
svårigheterna varit mindre vadan sålunda här förefinnas större förutsättningar
för en gynnsam utveckling, något som också är fallet då köpevillkoren
noga avpassats efter vederbörande egnahemsbildares ekonomiska
ställning.

Tillgången på arbetsförtjänster utgör, enligt samstämmiga uppgifter
från olika kategorier av uppgiftslämnare, ej blott för innehavare av mindre
lägenheter, utan i flesta fall t. o. m. för större brukare en nödvändig
förutsättning för ett ekonomiskt gynnsamt resultat av egnahemsbildningen,
särskilt i de fall då ej på grund av jordens särdeles goda beskaffenhet,
utmärkta kommunikationer, möjligheter att gynnsamt avsätta jordbruksalster
till större konsumerande samhällen m. fl. omständigheter
exceptionella betingelser för bedrivande av jordbruk förefinnas. Föreligga
icke sådana, är för egnahemsbrukaren tillgång på arbetsförtjänster
en ofrånkomlig ekonomisk nödvändighet, såsom den enda källa, ur
vilken för amortering och räntebetalning nödvändiga medel kunna

8 ti

erhållas. Enligt samstämmiga uppgifter äro också i stor utsträckning
egnahemsbrukarna hänvisade till att jämte å jordbruket bygga sin
existens på de arbetstillfällen av olika slag, som erbjudas, i de södra och
mellersta delarna av länet företrädesvis inom jordbruket och industrien,
samt i övriga trakter genom skogskörslor samt övriga skogsarbeten.

Dessa arbetstillfällen, som för befolkningen i allmänhet så väl som
för egnahemsbyggarna i betydande utsträckning är ett väsentligt existensvillkor,
anses i länets södra och mellersta delar för framtiden komma
att föreligga i samma omfattning som för närvarande. Däremot uttalas
från vissa av de norra skogssocknarna farhåga att det hårda skattandet
av skogskapitalet, som förekommit och förekommer, utan motsvarande
åtgärder för återväxten, skall inom kort medföra en avsevärd
reducering i arbetstillfällen och utkomstmöjligheter för dem, vilka i
större eller mindre omfattning äro hänvisade att grunda sin existens på
desamma.

Såsom en sammanfattning av svårigheterna mångenstädes för den
nya egnahemsbildningen inom länet kan sägas att dessa enligt svaren
bestå i svag egen ekonomi, för liten jordareal, hög köpeskilling å jorden,
dyrbara byggnader, olämpliga lån med hög räntefot, ogynnsamma avbetalningsvillkor
och invecklade, tisödande villkor i övrigt icke minst
för statens egnahemslån, o. s. v. På många orter ser man därför
mycket pessimistiskt på egnahemsrörelsen, och konstaterar att fall
icke saknats då vederbörande fått gå ifrån sina nya jordbruk eller
bostadslägenheter. Erån åtskilliga platser vitsordas emellertid att egnahemsbyggarne
reda sig jämförelsevis bra.

87

Jordbrukets skötsel och ekonomi samt skogsvården.

Frågorna 14--32.

De naturliga förutsättningarna för jordbruket mom länet erhålla
sin belysning av svaren å frågorna 14, 15 och 16, i vilka lämnas
meddelande om den odlade jordens beskaffenhet, förekomsten av försumpning
å skogs- och hagmarker samt frekvensen av frostländighet.

I Värmland, liksom i de flesta delar av landet, har för den till
åker tjänliga markens omfattning och beskaffenhet varit avgörande
utsträckningen av det senglaciala havet, som vid istidens slut täckte
betydande områden av den nuvarande landarealen. Sålunda omfattar
å det södra jordbruksområdet, som helt befunnit sig under havsytan,
den odlade jorden 20—30 % av hela arealen, medan i trakter, som varit
belägna delvis under, delvis över marina gränsen, åkern utgör 10 —15
%, samt i de delar av länet, vilka helt befunnit sig över densamma
endast 1 — 6 % av hela ägovidden.

Å det submarina eller sedimentära området, omfattande Ölme,
Visnums, Vase, Kils, Karlstads, Grums och Näs, vissa socknar av Fryksdals
härads nedre tingslag samt Nyeds härad, är i allmänhet åkerjorden
av god beskaffenhet samt lättbrukad, varvid särskilt i trakterna i länets
sydöstra delar vid Vänern i större utsträckning jord av bättre slag förefinnes.
I länets västra delar åter, omfattande vissa socknar av Gillbergs,
nedre tingslaget av Fryksdals härad samt Nordmarks och Jösse häraden,
där marken omväxlande utgöres av sedimentära jordlager samt morän,
är utefter vattendragen åkerjorden djupare samt av bättre art, medan
eljest och särskilt i den högre belägna skogsbygden marken ur
jordbrukssynpunkt vanligen är av medelmåttig eller sämre beskaffenhet.
Därvid gör sig gällande i högre grad jordens naturliga fattigdom
på kalk, varjämte i högre belägna områden åkern är svårbrukad
till följd av betydande stenbundenhet. Exempel saknas dock
ingalunda på ett motsatt förhållande. Jorden i moränmarker kan väl

Frågan 14.
Den odlade
jordens
besb
n ffenhet.

Tab. 11. Åkerjordens beskaffenhet i jordbrukshänseende.

			Socknar,	vilka, enligt sockenombuden, åkerjordens
		>			beskaffenhet	är
		Cfl O	god		medelmåttigt god	mindre god
		5T
		p >-t	socknar	socknar	socknar
Färnebo	härad .....	7	Färnebo		Nordmark*	C	Brattfors*	i
		j	\ Gåsbom		Ramen
Ölme			Kroppa Lungsund
V .....	1 2	Ölme Vamum	o
\ is nu ms	Jl .....	5	Visnums-Kil	■i	Visnuin	1
			Eudskoga Ny sund S. Kåda
Vase Kils	« ......	3	Vase Ö. Fågelvik	1 2	Alster*	1
......	5	St. Kil	5
			Frykerud Ö. Ullerud
			Ransäter* N. Ullerud
Karlstads	” ......	3	Karlstads 1. Grava Hammare)	3				l
Gravis		ö	Nor	5
			Segerstad Grums
			Borgvik Ed					i
Gi-llbergs		7	Gill berga	4	Högemd	1	Stavnäs	2|
			Långsorud				Svanskog
			Glava:i: Värmskog					[
Xäs		10	Millesvik	8	S. Ny*	9
			Eskilsäter Olserud Botilsäter By Bro Huggenäs Tveta		Kila			1
Nordmarks		11	Sillerud	4	Töcksmark	(i	Ostervallskog	]f
			Holmedal* Y. Fågelvik''* Skillingmark		Karlanda Blomskog* Trankil Silbodal* Järnskog
Josse	„	10	Arvika 1.	3	Kola	6	Bogen*	]l
			Ny		Eda*
			Mangskog*		Älgå Gunnarskog | Brunskog Boda*			1

Hd

			Socknar, i	vill	h, enligt sockenoi	ihuden, Åkerjordens
		''i*			beskaffenhet ii
		7*	god		medelmåttigt
		C/j O C.		god		mindre god
		TV
			socknar		socknar		socknar
Fryksdals luns n.	I:g,	6	;Sunne Ö. Emtervik V. Emtervik	it	Lysvik*	i	Gräsmark	i
Fryksdals h:ds it.	>■!)	4	Fryksände	1	Östmark*	i	Lek vattnet* Yitsand*	o
Älvdals h:ds it. t:y		5			N.-Ny*	2	Nyskoga	a
					Dalby*		S. Finnskoga* N. Finnskoga
Älvdals h:ds n. tuj		4	X. RA da*	1	Gustav Adolf	i	Ekshärad* Sunnemo	2
Nyeds härad .....		2	Nyed*	1	Alvsbacka	i		18
Värmlands län .		SH	50		25

uppbrukad ofta även den vara av god beskaffenhet och särskilt kunna
odlade myrmarker även i högt belägna trakter hava stort jordbruksvärde.

Jämväl inom Färnebo härad är i allmänhet åkerjorden av medelmåttig
eller sämre beskaffenhet och i stort sett är detsamma fallet
i övre tingslaget av Fryksdals samt i Älvdals häraden. Utom i dalbottnarna
med bättre och mera välskött jord, består här åkern vanligen
av mager sand, vilken anses erfordra betydande mängder växtnäringsämnen.
Tillförseln av sådana försvåras emellertid avsevärt i de norra
socknarna genom de betydande avstånden och de otillfredsställande kommunikationerna
med följande dryga transportkostnader, vilka i en del fall
helt omöjliggöra användningen av kalk. Därtill kommer att i den
egentliga skogsbygden, omfattande de högre belägna hemmanen i Ostmark,
Lekvattnet, Yitsand, Södra och Norra Finnskoga socknar, åkerjorden
är i hög grad stenbunden samt till följd därav svårbrukad,
varemot sandjorden utefter Klarälven anses värdefullare. Undantag givas
dock även här i ovan angivna avseenden.

Av försumpning å skogs- och hagmarker lida, såsom framgår av
tab. 12 sid. 91, i jämförelsevis mindre utsträckning länets södra, mellersta
och västra delar, där frånsett vissa socknar, i vilka i samband med
överavverkning av skogen samt otillfredsställande dräneringsförhållanden
sumpbildningen är i tilltagande, eljest endast vid sjöar och utefter
vattendragen sidlänt belägna arealer äro försumpade.

Däremot föreligger å granitområdet i länets östra och norra delar
i högre grad skogsförsumpning, vilken i vissa socknar, tillhörande
Färnebo samt övre tingslaget av Fryksdals och Älvdals häraden, nått
en avsevärd omfattning. Särskilt i de norra trakterna har under senare

Frågan lo.
För sumpningeii.

90

Frågan 16.
Frostlän(ligheten.

åren i samband med omfattande avverkningar, bristande liyggesrensni ng
med åtföljande uppdämning av naturavloppen samt eljest på grund
av otillräcklig dränering, försumpningen å skogsmarken, enligt erhållna
uppgifter, i någon mån tilltagit.

Om sålunda i en del fall, till följd av skogskapitalets fortgående
utglesning, försumpningen av skogs- och hagmarker successivt utökats,
särskilt å mager platåmark eller annan vattensjuk mager mark, ha å
andra sidan företrädesvis under senare tider vidtagits avsevärda åtgärder
i och för motarbetande av densamma.

Skogsdikningar och bäckrensningar såsom medel mot förefintlig
eller hotande sumpbildning ha, med understöd av skogsvård sstyrelsen,
sedan 1906 i betydande omfattning företagits i de flesta delar av länet.
Under åren 1906 —1912 utlades sålunda å enskilda skogar med understöd
av skogsvårdsstyrelsen 2 491 017 löpmeter diken samt verkställdes
bäckrensning till längd av 922 462 meter eller genomsnittligen pr år
355 859 och 131 780 m. resp. med en totalkostnad av sammanlagt
561 851 kr. eller 80 264 kr. pr år.

Dessutom ha vissa skogsägande bolag verkställt dylika kulturåtgärder.
Enligt egen uppgift har sålunda det största inom länet
skogsägande bolaget åren 1908 —1912 låtit dika å sina marker för en
kostnad av sammanlagt 80 149 kr. eller genomsnittligen pr år 16 030
kr., under det att de tvenne därnäst största bolagen 1908 —1912 utfört
dikning och bäckrensning för en totalkostnad av tillsammans 76 483
kr., motsvarande 15 297 kr. pr år.

Trots att sålunda, företrädesvis av bolag och vissa större enskilda
ägare, bl. a. inom de av skogsförsumpning svårast hemsökta övre Frvksdals-
och Älvdalstrakterna, i ej obetydande omfattning försvarsåtgärder
vidtagits, torde dessa flerstädes inom länet icke vara tillräckliga att begränsa
den hastigt omkring sig gripande sumpbildningen, mot vilken,
särskilt inom vissa av de västra skogssocknarna, erfordras i större
utsträckning effektiva anstalter.

För jordbruket innebär försumpningen betydande olägenheter, bl. a.
såsom en källa till frostländighet, vilken i män som den förra tilltager,
vanligen utökas.

I länets södra och mellersta jordbrukstrakter, omfattande Ölme,
Visnums, Vase, Kils, Karlstads, Grums, Gillbergs, Näs samt Fryksdals
härads nedre tingslag, förefinnes obetydligare risk för frost, som här
hotar väsentligen endast intill mossar eller andra frostförande marker
belägna arealer. Däremot hemsökas vissa socknar inom Färnebo samt
Nordmarks och Jösse häraden ävensom övre tingslagen av Fryksdals
och Älvdals häraden i större utsträckning. Sålunda är regel i norra

Tab. 12. Förekomsten av skogsförsumpning,

		Socknar med, enligt socke	lombuden,
	£ 1		skogsförsumpning	i
								r>var saknas
	i i TV	avsevärd om fattning		obetydlig om-fattning	alls icke
	S	socknar		socknar		socknar		socknar
Färnebo härad ...	7	Nordmark Rämen Gåsborn Kroppa	4	Brnttfors	1	Lungsund	1	Färnebo	1
ölmc	2	Olme	1	Varnum	1
Visnums „	5	Nvsund	1	Visnum	2	Ifudskoga	2
				Visnnms-Kil		S. Kåda
Vase	3	Vase	Q	Alster	i
		Ö. Fågelvik
Kds .....	5	St. Kil	o	Frykerud	2	N. Ullerud	i
		Ö. Klientel		Ransäter
j Karlstads „	3			Karlstads 1. Grava* Hammarö	3
Grums „	5	Segerstad	i	Nor *	1	Grums Borgvik Ed	3
i Gill bergs „	7	Långserud	2	Stavnäs	3	Gillberga	2
		Högenul* |		Glava Värmskog		Svanskog
i W/s	10	Botilsäter	3	Millesvik	4	Eskilsäter	3
		Bro		By *		Olserud
		Tveta		S. Nv Kila		Huggettäs
K ordmarks „	11	Sillerud	3	Hohnedal	It	Skillingmark	1	Trankil	1
		Töcksntark		Y. Fågelvik
		Karlanda		Östervall-
				skog Blomskog*
				Silbodal Järnskog
Jösse „	10	Eda	3	Kola	5	Brunskog	2
		Gunnarskog		Arvika 1.		Mangskog*
		Bogen		Nv
				Algå
				Boda
‘ Fry k sdals h:ds n.	5	V. Emtervik	2	Ö. Emtervik	2	Sunne*	i
t:y		Gräsmark		Lysvik
Fryksdals h:ds ö.	4	Fryksände®	3	Vitsand	i
t:g		Östmark Lekvattnet
Älvdals hals ö. t:g	5	N. Ny	4					Nyskoga	1
		Dalby S.Finnskogai N.Finnskoga
i Älvdals hals u. t:g	4	Gustav Adolf N. Kåda® Sunnemo	3			Ekshävad	i
Nyeds härad ......	2	Alvsbacka	1	Nved	i
Värmlands län	S8		35		33		i;		3

92

| Färncbo

Ölme
Visit ums

Vilse

Kils

Karlstads

Grums

GiUbcrgs

Näs

Nordmarks

Jösse

Fryksdals
n. t:g

Fruksdals
ö. t:y

Tab. 13. Frostländighetens omfattning.

härad

Socknar med, enligt sockenombuden, frostfara i

avsevärd omfattning	mindre omfatt-ning eller å vissa arealer	alls icke
socknar	socknar	socknar

7\ Kroppa
: Lungsund

2

5

2 Färnebo
Nordmark*
Rämen
Brattfors
Gåsbom*
Ölme
Varnum
Visnum

„ 3

„ 5

„ 3

» i 5''
I

„ 10

11

Östervallskogj
K arlanda
Blomskog

10

Gunnarskog

Bogen

h:ds, 5

h:ds

4

Lekvall!] et*
Vitsand*

Visnums-Kil*

Rudskoga

Nysund*

S. Råda

Vase

Alster

Ö. Fågelvik
St. Kil
Ö. Ullerud
Ransäter
N. Ullerud
Grava
Hammare
Nor

Segerstad |

Långserud

Stavnäs

Högerud*

Värmskog

Eskilsäter

Ölserad

Botilsäter*

Bro

Kila

3 Sillemd
Holmedal
V. Fågelvik J
Töcksmark
Silbodal*
Järnskog
2 Köla
Eda
Ny
Älgå

Mangskog •
Boda

Ö. Emtervik |
V. Emtervik* j
Gräsmark
Lysvik
2 Östmark

4 Frykerud

2 Karlstads 1.

2 Grums
Borgvik
Ed

4 Gillberga
Glava
Svanskog

5 Millesvik
By*

S. Ny
Huggen äs
Tveta

6 Arvika 1.*
Brunskog

4 Sunne*

1 Fryksände*

Svar saknas

socknar

1

3

3

5

Trankil 2

Skillingmark

1

I

Älvdals hids ö.

t-O

Älvdals leds v.

t: g

Nyeds härad

Värmlands län 88

Socknar med, enligt sockenomlmden, frostfara i
mindre omfattning
eller ft
vissa arealer

avsevärd

omfattning

socknar

5 S- Finnskoga 1

10

socknar

N- Ny
Dalby*

N. Finnskoga

Ekshärad

Gustav Adolf

N. Kåda*

Sunnemo

Nyed*

Alvsbacka

58

alls icke

socknar

Nvsboga

IS

Sval1 saknas

socknar

delen av Färnebo härad att vårsäden så tidigt skadas av frost, att den
vanligen måste skördas omogen, och från andra delar av häradet omförmäles,
att av samma anledning knappast vart tredje år havren ger
kärna. Ävenledes återfinnes å motsvarande bredd i västra delen av
länet ett högre beläget område, bestående av norra delen av Mangskogs,
Gunnarskogs och Eda socknar, vissa delar av Gräsmarks samt större
delen av Lekvattnets och Bogens socknar, som till följd av det hårda
klimatet samt förhandenvarande och med skogens utglesning successivt
utökad sumpbildning i högre grad lida av frost, vilken nästan årligen
här hemsöker vissa trakter.

Undantagsvis har inom länet frostfaran i någon mån ökats, bl. a.
till följd av att i äldre tider företagna åtgärder i frostminskande syfte
fått förfalla i samband med befolkningens utflyttning och jordbrukets
tillbakagång. I stort sett har emellertid frostländigheten under senare
tiden avtagit i samband med företagna dikningsåtgärder i skogsvårdssyfte
eller direkt för att motarbeta frostfaran. Särskilt omförmäles från
socknar i länets västra och norra delar, att frostländigheten minskats
såsom en påtaglig följd av verkställda myrutdikningar, liksom i en del
fall utglesningen av närmast åkerarealerna belägna skogsbestånd i viss
mån medfört minskning av frostfaran.

Jordbrukets skötsel anses, såsom framgår av tab. 14 sid. 94, inom
flertalet av länets socknar vara under givna förhållanden tillfredsställande.

Sålunda göres gällande i vissa trakter i länets södra delar med
bättre jordbruksförutsättningar och gynnsammare avsättningsförhållanden,
att jordbruket skötes på ett i allmänhet rationellt och modernt sätt,
överlägset det, som vanligen tillämpas inom länet. Ä andra sidan är
i ett antal socknar, tillhörande Näs härad, jordbrukets skötsel, till följd
av sämre avsättningsmöjligheter samt otillräcklig arbetskraft å de större
egendomarna, i en del fall mindre tillfredsställande, något som också

Fr dyan 1
Jordbro
hets all
manna
skötsel.

04

Tab. 14. Jordbrukets allmänna skötsel.

	>	Socknar, i vilka jordbrukets skötsel enl. socken-
			ombuden är företrädesvis
	CO O	mera än god	god	mindre god
	5	socknar		socknar		socknar
Färnebo härad............... . ......	7			Färnebo Nordmark* Ramen Brattfors Gåsborn Kropp:!	6	L ungsund	1
	2				o
				Värn uni
Visit ant „ ........................	5			Visnum Yisnum s-Kil*	5
				Rudskoga Nysund S. Råda
Vase „ ........................	3			Vase Alster Ö. Fågelvik	3		1
Kils „ ......................	ö			St. Kil Frykerud Ö. Ullerud Ransäter N. Ullerud	5
Karlstads „ ........................	3			Karlstads 1. Grava Hanimarö	3		1
	O		0	Segerstad Grums
	Borgvik
				Ed
0il Ibergs „ ........................	7			Gillberga L&ngserud * Stavnäs Högerud Glava	7
				Varm skog Svanskog
Näs „ ........................	/O					Millesvik*	3
			Botilsäter*		Eskilsäter
				Bro		By*
				S. Ny* Huggenäs Kila
				Tveta
Nordmarks „ ..... ..................	11	Sillerud	2	Holmedal*	0
		Östervallskog		Y. Fågelvik* Töeksmark Karlanda Blomskog Trankil Silbodal
				Skillingmark Järnskog*
Jösse „ ........................	10	Mangskog	i	Köla Eda	9
				Arvika 1.

Socknar, i vilka jordbrukets skötsel enl. sockenoinbiulen
iir företrädesvis

Fryksdals h:ds n. t:y...

Fry k sdals h:ds ii. t:g...

Älvdals h:ds ö. tuj......

Älvdals hals n. t:rj ......

Nyeds härad ............

Värmlands län.........

mera än «£od

sockimr

f?0(l

socknar

mindre god
socknar

4 Sunnemo 1

.88

Ny

Algå

Gunnarskog

Bogen:!:

Brunskog

Boda

Sunne

(). Emtervik
V. Emtervik
Gräsmark
Lysvik*

Frvksände
Östmark*

Lek vattnet*
Vitsand

N. Ny
Ny skoga
S. Finnskoga
Ekshärad
Gustav Adolf
N. Råda*
Nyed

Alvsbaoka*

Dalby*

N. Finnskoga*

galler för vissa socknar å det västra och norra skogsområdet med
jämförelsevis ogynnsammare förutsättningar för jordbruket. Likväl torde
även i avlägsnare skogstrakter i fråga om jordens brukning framsteg
föreligga, något som framgår bl. a. därav att, enligt en uppgift,
under de senaste 10 åren i bygderna kring Klarälvens övre lopp skördeavkastningen
ökats med c: a 30 %.

I allmänhet har inom länet sedan omkring ett årtionde eller något
mera ägt rum inom jordbruket ett avsevärt uppsving, i samband bl. a.
med tillämpande i allt större omfattning av modernare och tjänligare
brukningsmetoder. Bortsett från bygder med brist på kommunikationer
såsom inom Näs härad, användas numera vanligen å de större och medelstora
egendomarna på jordbruksområdet i länets södra delar ett mera
tidsenligt brukningssätt.

Däremot synas inom Färnebo härad samt i vissa socknar, tillhörande
Gillbergs, Nordmarks. och Jösse häraden, jordbrukarna i större
utsträckning fasthålla vid äldre brukningssätt, något som ävenledes är
fallet i länets norra skogstrakter.

I allmänhet har emellertid, bland annat såsom en följd av genom
hushållningssällskapet utövad undervisande och understödjande verksamhet,
jordbruket i de flesta fall utvecklats i riktning mot rationellare
brukning samt ökad intensitet. Bortsett från att därvid i någon mån

Tab. 15. Jordbrukets skötsel å större och mindre egendomar.

		Socknar, i	vilka, enligt sockenombuden, små.
	1 b	böndernas jordbruk äro i	förhållande till de	Svar sakn
				större jordbruken		as i
	®	överlägsna	jämnställda	underlägsna
	py	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7			Biimen	4			Färnebo	3
				Brattfors				JN'' ordmark
				Gåsborn* Kroppa				Lungsund
Ölme ,,	2			Ölme Varnum Visnum Nysund	2			Visnums-Kil	2_!
I isnums ,.	5			3			Rudskoga
S. Båda
Vase „	3			Alster	i			Yäse Ö. Fågelvik	2
Kils	5	Frykerud	3	St. Kil	2
		Ö. Ullerud N. Ullerud		Ransäter
Karlstads „	3			Grava Hammarö	2			Karlstads 1.	i
Grums „	5	Grums	1	Segerstad Borgvik Ed	3	Nor	i
Gillbergs „	7	Långserud	2	Stavnäs	1	Gillberga	i	Högerud	3
	»lava	i				V ärmskog Svanskog
xa.i .....	10	Eskilsäter	3	S. Ny	O	Botil säter	3	Millesvilc	2
	Huggenäs		Kila		By		Ölserud
		Tveta				Bro
X ord marks .....	11	Holmedal	(i	Sillerud	2			Trankil	3
	Y. Fågelvik		Österviill-				Skillingmark
		Töcksmark Karl anda		skog				Järnskog
		Blomskog Silbodal
Jösse „	10	Eda*	3	Kola	2			Sv	5
		Ai''vika 1.		Algå				Bogen
		Gunnarskog						Brunskog Mangskog Boda
Fryksdals hals n. t:g	5	Gräsmark	1	Ö. Emtervik Lysvik	2	Sunne Frvksände	1	V. Emtervik	i
F ryks dals hals ö. t:g	4	Lekvattnet Vitsand	2	Östmark	i	1
Älvdals h:ds ö. t:g .	5	Dalby	i	Y. Finnskoga	i			N. Ny Ny skoga S. Finnskoga	3 |
Älvdals hals n. t:g.	4	Ekshärad	i	N. Båda Sunnemo	2			Gustav Adolf	1
Xyeds härad ......	2	Nyed Alvsbacka	2
Värmlands län .	88		25		30		7		26

97

Tab. 16. Jordbrukets skötsel ä bolagens arrendegårdar och ä smäbondejord.

		Socknar, i vilka	enligt sockenonibuden,
	P	arrendatorernas jordbruksskötsel är	i
		förhållande till böndernas		Svar saknas
	O O K p p ►1	jämnställd	underlägsen
	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ......	7	Rämen	4	Nordmark	i	Färnebo	2
		Brattfors Gåsborn Kroppa*				Lungsund*
öl/mc „ ......	2	Ölme Varnum	2
Visnums ........	5	Visnum	2	Nysund	i	Visnums-Kil	2
		S. Råda			Rudskoga
Väse „ ......	3			Alster Ö. Fågelvik	2	Vase	1
Kils .......	5	St. Kil	i	Ö. Ullerud Ransäter N. Ullerud	3	Frykerud	1
Karlstads „ ......	3			Grava	1	Karlstads 1. Hammarö	2
Grums ........	5	Nor	4			Grums	1
		Segerstad Borgvik Ed
Gillbergs ........	7			G-illberga	3	Högerud	4!
				Långserud		Glava
				Stavnäs		Värmskog Svanskog
Kas ......	10	S. Ny	1	By	4	Millesvik	5
				Bro		Eskilsäter
				Huggenäs		Ölserud
				Kila		Botilsäter Tveta
Nordmarks.......	11	Sillerud	2	Holmedal	5	V. Fågelvik	4
		Ostervallskog		Töcksmark		Trankil
				Karlanda		Skillingmark
				Blomskog Silbodal		Järnskog
Jösse ........	10	Kola	5	Eda	4	Arvika 1.	1
		Ny		Bogen
		Algå		Mangskog
		Gunnarskog Brunskog		Boda
Fryksdals h:ds n. t:g	5			Ö. Emtervik	2	Sunne	3
Fryksdals h:ds ö. t:g				Gräsmark		V. Emtervik Lys vik
4			Östmark Lekvattnet Vitsand	3	Fryksände	1
Älvdals h:ds ö. t:g ...
5	N. Ny	2	Nyskoga	2	Dalby *	1
		N. Finnskoga		S. Finnskoga
Älvdals h:ds n. t:g ...	4			Ekshärad N. Råda Sunnemo	3	Gustav Adolf	1
Nyeds härad .........	2			Nyed* Alvsbacka	2
Värmlands län......	88		23		36		29

Jordundersökningens betänkanden. II. 7

98

Tab. 17. Förekomsten av nyodling.

	>	Socknar	i vilka, enligt sockenombuden,
	P		nyodling företagits
	ce	i avsevärd	i obetydlig	alls icke
	O	omfattning	omfattning
	d g	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnébo härad ...	7			Brattfors	2	Nordmark	2	Färnebo	3
			Gåsborn Ölme		Lungsund		Rämen Kroppa
	2	''		i	Vamum	1
Visnums	5			Visnum	3	Rudskoga	2
				Yisnums-Kil Nysund		S. Råda
vase „	3			Vase Alster* Ö. Fågelvik	3
Kils	5			Frykerud	2	St. Kil	3
				Ransäter		Ö. Ullerud N. Ullerud
Karlstads „ . ...	3			Grava*	1	Karlstads 1. Hammarö	2
Grums .....	5			Nor	2	Segerstad	3
				Ed		Grums Borgvik		Svanskog	1
Qillbergs n	7			Långserud Stavnäs Högerud* Glava V ärmskog	5	Gillberga	1
Ölserud	1
! Näs „	70			Eskilsäter	5	Millesvik	4
			By		Botilsäter
				Bro		Huggenäs
				S. Ny Kila		Tveta		Sillerud
Nordmarks .,	11	Holmedal	3	V. Fågelvik	5	Skillingmark	1	2
		Ostervall-		Töcksmark*				Trankil
		skog		Karlanda
		Silbodal		Blomskog Järnskog		Älgå	1
Jösse „	10	Eda	4	Kola	5
		Bogen		Arvika 1.
		Brunskog Mangskog		Ny Gunnarskog Boda
Fryksdals h:ds n. t:g	0	0. Emtervik	1	Sunne V. Emtervik Gräsmark Lysvik	4
Fryksdals h:ds ö. t:g	4			Fryksände Östmark Lekvattnet Vitsand	4
Älvdals li.ds ö. t:g Älvdals h:ds 11. t:g i	5	Dalby N. Finnskoga S. Finnskoga	3	N. Ny Nyskoga	2
4		Ekshärad N. Råda Sunnemo	3	Gustav Adolf	1
	2			Nyed	2
Alvsbacka
| Värmlands län .	88		11		49		21		7

09

kommit till stånd täckdikning av jorden, framträder inom lanthushållningen
förbättringen huvudsakligen i ökad djuparbetning av åkern,
användande i större omfattning av tjänliga jordförbättringsmedel ävensom
omsorgsfullare kreatursskötsel och bättre gödselvård.

Ytterligare en omständighet i samband med förbättrad ladugårdsskötsel
och rationellare utfodring av kreaturen, som talar för en allmän
utveckling av lanthushållningen inom länet, är den allt mer tilltagande
odlingen av rotfrukter. I jordbrukstrakterna i länets södra delar samt
utefter Frykensjöarna har i större omfattning, företrädesvis å större
och medelstora egendomar, odling av rotfrukter för ladugårdens behov
kommit till stånd, så att i en del fall 6 ä 8 % av den odlade jorden
användes därtill. I Färnebo härad samt i småbrukstrakterna i Nordmarks
och Jösse häraden däremot förekommer odling av rotfrukter i
jämförelsevis mindre omfattning, något som i än högre grad gäller de
övre Fryksdals och Alvdalstrakterna, ehuru även här rovodlingen synes
omfattas med stigande intresse.

Under givna betingelser är av betydelse för jordbrukets avkastning
och den jordbrukande klassens ekonomiska ställning jordbruksenheternas
anpassning med avseende å storleken till de givna sociala och ekonomiska
betingelserna för lanthushållningen ävensom jordbrukarnas rättsliga
ställning i förhållande till den egendom, som av dem brukas.

Beträffande jordbrukets skötsel å stora och medelstora egendomar
samt å småbondebruk, framgår densamma av jämförelsen i tab. 15,
sid. 96. Såsom i ett föregående sammanhang framhållits, återfinnes
inom länets södra och mellersta jordbruksområden i större omfattning
den större och medelstora jordbrukstypen, under det att eljest småbondebruket
dominerar. I trakterna närmast Vänern samt utefter Klarälvens
nedre lopp ävensom i nedre Fryksdalen, är jordbrukets skötsel
å egendomar av olika storlekstyp vanligen jämnställd, med en tendens
i vissa fall till överlägsenhet hos det större jordbruket särskilt i trakter
med bättre jord och gynnsammare förutsättningar att avsätta jordbruksalster.
Ej sällan har storbruket under dylika förhållanden bestämda
företräden i fråga om ändamålsenlig behandling av jorden, tillämpning
av moderna och arbetsbesparande metoder, användning av utsäde,
^samt i fråga om gödsling, rotfruktodling, ladugårdsskötsel, etc.

A andra sidan har i mera avlägset belägna trakter med svårigheter
att lönande avsätta lantmannaprodukter det stora och medelstora jordbruket
vanligen kommit att intaga en ogynnsammare ställning än småbruket,
som därtill endast i mindre omfattning eller alls icke beröres av
bristen på arbetskraft.

Den fråga, som jämte förhållandet mellan jordbruket å större och

Frågan 18.
Jämförelse
mellan
jordbrukets
skötsel
i olika
fall.

100

Tab. 18. Förekomsten av nedläggning av odlad jord.

Socknar, i vilka, enligt sockenombuden,
nedlagts odlad jord
tillhörande

	o	företrädesvis	bolag eller	icke
	K b	bolag		bönder
	p	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7	Brattfors	1	Nordmark	1	Rämen Gåsbom Kroppa Lungsund	4	Färnebo	1
Ölme „	2					Olme Vamum	2
Visnums .....	5			Visnums-Kil	1	Visnum	4
						Rudskoga Ny sund* S. Råda
Vase „	3					Vase Alster Ö. Fågelvik	3
Kils „	5	Ö. Ullerud	1			St. Kil Frykerud R ansä ter N. Ullerud	4
Karlstads „	3	Grava *	1			Karlstads 1. Hammarö	2
Grums „	5	Ed	1			Nor* Segerstad Grums Borgvik	4
Gillbergs „	7	Stavnäs	1	Gillberga Högerud	2	ijångserud * Glava	4
					V ärmskog Svanskog
Näs	10			Bro	2	Millesvik	6	Eskilsäter	2
				S. Ny		Ölserud Botilsäter		Tveta
						By Huggenäs Kila
Nordmarks „	11	Holmedal	3	Silbodal	1	Sillerud	6	Trankil	i
		Karlanda				V. Fågelvik
		Blomskog				Töcksmark Östervall-
						skog Skilling-
						mark Järnskog	6
Jösse .....	10	Gunnar-	3	Eda	1	Kola
		skog *				Arvika 1.*
		Bogen*				Ny
		Mangskog				Algå Brunskog Boda
Fryksdals h:ds n. t:g	5	Gräsmark Östmark	1			Suime Ö. Emtervik V. Emtervik Lysvik	4
Fryksdals h:ds ö. t:g	4	2	Lekvattnet *	1	Fryksände	1
Yitsand

nedläggning

förekommer

Svar saknas

101

	I Ant	Socknar, i vilka	enligt socken-
	ombuden, nedlagts odlad jord	nedläggning
		tillhörande		förekommer	Svar saknas
	O	företrädesvis	bolag eller	icke
	K 0	bolag		bönder
	JO	socknar	socknar	socknar	socknar
Älvdals h:ds ö. t:g	5	Nyskoga Dalby	2	N. Ny	1	S. Finnskoga N.Finnskoga	2
Älvdals h:ds n. t:g	4				Ekshärad GustavAdolf	4
						N. Råda*
						Sunnemo
Nyeds härad ......	2					Nyed Alvsbacka	2
Värmlands län...	88		16		10		58	4

mindre egendomar, tilldrager sig intresse, är jämförelse i sadana fall,
då ägaren själv brukar fastigheten samt då densamma är utarrenderad.

Företrädesvis utgöras inom länet de utarrenderade jordbruken av
industribolagens talrika gårdar, vilka endast undantagsvis, såsom i närheten
av större samhällen, skötas av bolagen själva, i vilket fall i allmänhet
jordbruket handhaves på ett mönstergillt sätt. Eljest utlämnas a
skogsfastigheterna inägorna till arrendatorer.

Arrendatorernas sätt att sköta jordbruket är, såsom av tab. 16
framgår, i allmänhet underlägset självägarnas, vilka senare ådagalägga
större, utöver ögonblickets förhållanden syftande jordbruksintresse, t. ex.
genom vidtagandet av förbättringar i sådana fall, då dessa först i en
mera avlägsen framtid giva valuta. Arrendatorerna, som i regel endast
på kortare tid innehava gården samt sålunda sakna det trygga medvetandet,
att å egendomen nedlagt arbete skall komma dem själva
eller deras familjer till godo, inskränka sig däremot vanligen till mera
provisoriska kultur åtgärder, som snart giva ersättning för nedlagt arbete
och kapital. Därjämte medför arrendatorns ställning, att denne är benägen
att bygga sin ekonomi i större omfattning på arbetsförtjänster
hos markägaren än å jordbruket. Särskilt framträder detta, såsom av
grupperingen i tabellen framgår, i länets västra och norra delar, där
arrendatorer av bolagens skogsfastigheter sköta jordbruket på ett sätt, som
genomgående är underlägset böndernas. Undantag härifrån göra endast
ett par socknar tillhörande övre tingslaget av Älvdals härad, från vilka
uppgives att jordbruket av självägare så väl som av arrendatorer bedrives
mindre tillfredsställande.

Såsom ett uttryck för jordbrukets allmänna förutsättningar samt
intresset för detsamma kan anses den omfattning, i vilken nyodling
företages och varom upplysningar erhållits dels under frågan 8, varå
svaren i denna del sammanfattats här, och dels under föreliggande fråga

Frågan 19.
Nyodling
i olika fall.

102

19, i vilken göres en jämförelse beträffande förhållandena i detta avseende
å egendomar under olika slag av ägare och brukare.

Möjligheten att tillgodogöra förefintlig odlingsbar mark möter ofta
betydande hinder. En huvudorsak härtill angives vara brist på arbetskraft
samt höga arbetskostnader. Småbrukare, som sköta sin jord med
egen och familjens arbetskraft, äro därför bättre i stånd att verkställa
även någon nyodling. I svaren framhålles ofta att nyodling företages
företrädesvis av småbönder och lägenhetsinnehavare. Då därvid lejd
arbetskraft måste användas, anses uppodling av mark icke lönande. Detta
göres särskilt gällande i större utsträckning från de södra delarna av
länet, där eljest en utökning av inägojorden har de största förutsättningarna
att lämna ett ekonomiskt gynnsamt resultat. Sålunda meddelas
från Ölme socken, att till följd av brist på arbetskraft under de
senaste 40 åren nyodling av betydenhet ej verkställts och från Grava
socken göres gällande, att under de senaste åren odling av skogsmark
helt och hållet avstannat, ‘‘beroende på att arbetet ställer sig 3 å 4
gånger dyrbarare nu än förr och priset på jordens avkastning ungefär
som för 50 år sedan “.

Ävenledes möta i länets norra skogssocknar utnyttjandet av de därstädes
förefintliga vidsträckta odlingsbara arealerna till följd av avlägsna
och olämpliga lägen, brist på kommunikationer m. fl. omständigheter
betydande svårigheter, vilka f. n. endast i mindre omfattning kunna övervinnas.
Frånsett utvinnande av mark genom någon större sjösänkning
samt upptagandet av arealer till trädgård eller åkerland i mindre omfattning
intill järnvägs- och industricentra i samband med den nya egnahemsbildningen,
ha som sagt de odlingsarbeten, vilka företagits vanligen
verkställts av småbönder, lägenhetsinnehavare eller torpare, som varit
angelägna att utvidga en minimal åkerareal. Särskilt dylika, som i
hemmavarande barn förfoga över arbetskraft, visa största intresse för
nyodlingsarbeten. Sålunda ha småbönder i vissa socknar tillhörande
Nordmarks och Jösse häraden genom nyodling utökat inägoarealerna, bl. a.
därigenom att äldre igenväxta odlingar återupptagits. Från de övre
Fryksdals- och Älvdalstrakterna omförmäles, att den nyodling, som
undantagsvis ägt rum, företagits av småbönder, som anses visa mera
intresse härför än större ägare och brukare, vilka i högre grad bygga
sin ekonomi på skogsbruket och skogsförtjänster. Särskilt gäller detta
bolagens arrendatorer, vilka blott i enstaka fall ådagalägga något
intresse att utöka åkerarealerna. Detta förhållande, som, frånsett föga
benägenhet hos arrendator! att företaga kostsamma arbeten, vilkas
resultat endast delvis eller måhända alls icke skulle komma honom
själv till godo, torde hava sin orsak i den av bolag och större skogsägare
vanligen fullföljda ekonomiska principen, att ej gärna tillåta inkräktande

103

Tall. 19. Förekomsten av synnerlig vanhävd.

		Socknar med, enligt sockenombuden, synnerlig
	3			vanlillvd
	CA	i avsevärd	i obetydligare	alls icke
	Ö	omfattning	omfattning
	1	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7	Nordmark	2			1 Rämen	3	Färnebo	2
	Brattfors				Gåsborn Kroppa		Lungsund
ölme	2					Olme	2
						Varnum
Visnums „	5					Visnum Visnums-Kil	5
						Rudskoga Nysund S. Råda
Vase „	3			Vase Alster Ö.Fågelvik*	3	''			. i
Kils	5	Ö. Ullerud	i			St. Kil Frykerud* Ransäter* N. Ullerud	4
Karlstads „	3	Grava*	i			Karlstads 1. Hammarö*	2
	5			Nor	1	Segerstad	4
						Grums Borgvik Ed
Qillbergs „	7	Glava	i	Långserud*	1	Gillberga Stavnäs	4	V ärmskog	i .
						Högerud Svanskog		Eskilsäter
Näs	10			Ölserud*	4	Millesvik	5	i
		Botilsäter*		Bro
				By		S. Ny
				Kila		Huggenäs Tveta		Trankil
	11	Sillerud	3	Holmedal*	4	Östervall-	3	i
	Töcksmark*		Y. Fågelvik*		skog
		Karlanda*		Blomskog*		Silbodal
				Skillingmark		Järnskog
Jösse	10	Bogen	2	Kola	6	Ny	3
		Mangskog		Eda		Algå
			Arvika 1. Gunnarskog* Boda		Brunskog
Fryks dals h:ds n. t:g	5			Gräsmark	i	Sunne* Ö. Emtervik	4
						V. Emtervik Lysvik	1
Fryksdals h:ds ö. t:g		Östmark	2	Vitsand	i	Fryksände
Älvdals h:ds ö. t:g	5	Lekvattnet N. Ny Dalby N. Finnsk:a*	3	S. Finnskoga	i			Nyskoga	i!
Älvdals h:ds n. t:g		Ekshärad	1			Gustav Adoli N. Råda* Sunnemo	3
	2			Nyed Alvsbacka	2
Värmlands län ...	88		16		23		43		6

104

pa skogsmarken, utan snarare föranleda att den senare utvidgas på
inägoarealernas bekostnad.

*Nedlägg- Bland annat till följd av sistnämnda förhållande samt eljest i sam "»!</

av band med ändrade konjunkturer för jordbruksnäringen har, såsom framodladjotrf.
går av tab. 18 sid. 100, i en del fall och i vissa trakter i större utsträckning
förekommit nedläggning av odlad jord.

Den minskning av åkerarealen, vilken föreligger, är, frånsett nedläggning
inom länets södra och mellersta jordbrukstrakter i samband
med stegrade arbetslöner m. fl. omständigheter av mindre odlingsbara
och avlägset från huvudgärden belägna arealer eller mindre brukningsdelar,
huvudsakligen lokaliserad till skogstrakterna, där i samband med
avfolkningen samt fastighetsförvärv av industribolag och enskilda spekulanter
förekommer i större utsträckning nedläggning av inägor. Mindre
har detta varit fallet i länets östra delar, omfattande Färnebo härad
samt de nedre Älvdalstrakterna, där frånsett utläggning till skogsmark
av vissa arealer med mindre odlingsvärde eller en del torp, reducering
av den odlade markens omfång eljest icke förekommit. Däremot omtalas
från Kils härad vid nedre Klarälven ett fall, då ett större markägande
bolag i samband med försäljning av vissa egendomar fråntagit
en del avlägsnare belägna ägor till en sammanlagd vidd av 155-4 5 har
i och för utläggning till skogsmark. I de västra och norra skogstrakterna
förekommer mera allmänt dylik utläggning så väl av enstaka
inägoarealer som av mindre brukningsdelar särskilt i vissa av de norra
skogssocknarna, något som i större utsträckning uppgives varit fallet
med bolagens ofta avsides belägna skogsfastigheter, å vilka i betydande
omfattning inägoarealer utlagts till skog.

Frågan 21. Vanhävd i samband med eller föregående den totala nedläggningen
vanhävd9! av enstaka åkerarealer eller hela, mindre och större, brukningsdelar
olika fall. ävensom eljest, förekommer jämförelsevis allmänt, enligt de från ombuden
i orterna erhållna upplysningarna, vilka sammanställts i tab. 19, sid. 103.

Bortsett från tillfälligtvis förekommande vanhävd på grund av ägarens
minderårighet, frånvaro eller höga ålder m. fl. omständigheter,
förekommer i större utsträckning sådan av mera allvarlig natur i ett
antal socknar, lokaliserade''företrädesvis till länets östra, västra och norra
skogstrakter, där särskilt en del bolagsfastigheter äro i högre grad vanhävdade.
Sålunda anföres exempelvis från Nordmarks härad, att å
vissa bolagsegendomar, bl. a. en sådan omfattande 100 har inägor,
ingen annan befattning tages med jorden än att höet avbärgas samt att
inga nötkreatur, men väl hästar hållas.

En väsentlig orsak till vanhävd å bolagsegendomarna angives vara
bristande intresse hos ägaren för jordbruket. Från en socken meddelas
särskilt att detta tagit sig uttryck i underlåtenhet på de senaste 15
åren att reparera husen, — en företeelse som överklagades även på

105

andra håll under sakkunniges resor. Odlad jords avsides belägenhet eller
sämre beskaffenhet tagas därför också oftare hos bolag än hos enskilde
till anledning för odlingens försummande eller slutliga utläggning till
skogsmark. Härtill kommer slutligen det bristande intresset hos de med
kortvariga arrenden försedda brukarna, vilka till följd av sin allmänna
ställning föredraga att huvudsakligen grunda sin ekonomi på körslor
och övriga arbetsförtjänster.

Särskilt framträdande synes vanhävden vara å det nordvästra skogsområdet,
där i betydande omfattning av de finska kolonisterna avlägset å
skogarna upptagna odlingar fått förfalla. Sålunda skrives från en av
socknarna, tillhörande övre tingslaget av Fryksdals härad, om bolagsarrendatorerna,
att dessa, som merendels äro fattiga samt för sin utkomst
beroende av arbete utom den arrenderade gården, varken ha förmåga
eller lust att ägna lantbruket någon vidare omsorg. I många fall består
brukningen av åkerjorden, av vilken blott en del hålles öppen för odling,
endast i avbärgning av växande gräs. ‘‘Hos arrendatorerna torde, utom
bristande förmåga14, fortsätter uppgiftslämnaren, “anledningen till vanhävden
ligga däri, att de sakna äganderätt eller i varje fall en med
sådan rätt förenad trygghet; det är ganska naturligt att de, då de
innehava sina gårdar blott på viss kortare tid, ej vilja göra mer än
det allra nödvändigaste, varvid den regel de följa är: ’största vinst för
minsta arbete’.“ Orsakerna till de gamla av bolagen förvärvade finnodlingarnes
förfall i stor utsträckning ligger naturligtvis också i de nya
ägarnes naturliga obenägenhet att ägna omsorg åt jordbruket. Under
sakkunniges resor voro de i tillfälle att kunna konstatera hurusom till
och med hela byar lagts så gott som öde, såsom exempelvis på skogshöjden
mellan Östmark och Lekvattnet. Där omnämndes dock bland
befolkningen att det var stor efterfrågan efter arrenden, så att när ett
sådant blev ledigt kunde ända till 30 å 40 spekulanter anmäla sig.
Tillfällena minskades emellertid genom vissa bolags underlåtenhet att
underhålla husen, så att det till sist måste komma därhän, att arrendet
ej kunde övertagas på grund av omöjlighet att där hysa folk och kreatur.

Av beskaffenhet att påkalla särskild uppmärksamhet är den vanhävd,
som under längre eller kortare perioder övergår av skogsspekulanter
förvärvade fastigheter. “Dylika spekulanter, vilka hava litet
eller intet att förlora11, säger en uppgiftslämnare, “söka på allt sätt
förvandla fastigheten och vad därtill hör i penningar; först avverkas
den skog, som kan finnas och icke sällan försäljes den värdefullaste
åbyggnaden, varefter fastigheten säljes eller bortbytes till en annan
spekulant, som i sin ordning söker utvattna densamma. “ Dylika fall
av vanhävd i samband med förvärv av fastigheter av skogsspekulanter
omtalas från olika delar av länet och har även mångenstädes konstaterats
under sakkunniges resor.

100

Tab. 20. Jordbrukets skötsel efter försäljning'' till bolag m. fl.1

Socknar, i vilka, enl. sockenombuden, jordbruket anses uppvisa efter förvärv av bolag m. fl.	Svar saknas
avsevärdare tillbakagång	obetydlig eller ingen till-bakagång	förbättring
socknar	socknar	socknar	socknar

Färnebo härad ...	7	Färnebo	1	Nordmark	3			Rämen	3
				Brattfors				Kroppa
Ölme „				Gåsborn				Lungsund
2	Ölme Varnum	2
Visnams „	5			Visnum	2			Visnums-Kil	3
				S. Råda				Rudskoga Nysund
Vase „	3			Vase Alster	3
				Ö. Fågelvik
Rits „	5	Frykerud	2	St. Kil*	3
	Ö. Ullerud		Ransäter* N. Ullerud
Karlstads „	3			Grava Hammarö*	2			Karlstads 1.	1
Grums „	5	Grums	1	Nor	2	Borgvik	2
				Segerstad		Ed*
Gillbergs „	7	Långserud Stavnäs*	3	Glava*	1	Gillberga	i	Värmskog Svanskog	2
		Högerud
Näs	10	By	1	S. Ny	2			Millesvik	7
				Kila*				Eskilsäter Ölserud Botilsäter Bro
								Huggenäs Tveta
rNordmarks „	11	Holmedal	1	V. Fågelvik	3	Sillerud	i	Trankil	3
		Töcksmark		Östervall-				Skillingmark
		Karlanda*		skog				Järnskog
		Blomskog		Silbodal
Jösse „	10	Bogen	2	Köla	8
		Mangskog		Eda* Arvika 1.*
				Ny Älgå Gunnarskog* Brunskog Boda
Fryksdals h:ds n. t:g	5	Gräsmark	1	Sunne Ö. Emtervik	3			Lysvik	1
				V. Emtervik
Fryksdals h:ds Ö. t:g Älvdals h:ds ö. t:g	4	Östmark Lekvattnet* Vitsand	3	Fryksände	1
5	N. Ny* Nyskoga Dalby S. Finnskoga N. Finnskoga	5
Älvdals h:ds n, t:g
4	Ekshärad	1	N. Råda Sunnemo	2			Gustav Adolf	1
	2			Nyed Älvsbacka*	2
Värmlands län ...	88		26		37		4		21

1 Vid denna tabell bör bemärkas, att här ingår i enstaka fall förvärv av stat och
kommun samt jord, som bo n och spekulanter såväl bruka själva som upplåta på arrende.

107

I allmänhet äro inom länet så väl boningshus som uthus till jordbruksfastigheterna
av tillfredsställande beskaffenhet samt lämpade efter
behovet. Särskilt äro i de centralt belägna jordbrukstrakterna byggnaderna
vanligen i gott skick, medan i mera avlägset belägna skogstrakter
boningshus så väl som ekonomibyggnader befinna sig i sämre
tillstånd.

Boningshus så väl som ekonomibyggnader uppgivas i allmänhet
vara rymliga och praktiska, och särskilt tillfredsställas anspråken i detta
avseende i mån som nybyggnad äger rum. En allmän förbättring av
jordbruksarkitekturen förmärkes också inom länet, måhända förenad i
en del fall med en tendens att i fråga om boningshusen bygga onödigt
stort och dyrbart, något som särskilt gäller i Älvdalstrakterna.

Ekonomibyggnaderna befinna sig dock särskilt i skogstrakterna ej
sällan i sämre tillstånd. De äro dessutom på sina ställen beträffande
kreatursstallarna kalla, ett missförhållande, som, i mån nybyggnad äger
rum, likväl allt mera avhjälpes. Numera byggas särskilt i jordbrukstrakterna
ladugårdarna vanligen av tegel och förses å större gårdar
såväl som å mindre i mån ägarens ekonomiska resurser tillåter med
ändamålsenlig inredning.

A arrendegårdar särskilt äro ofta boningshusen såväl som uthusen
i ett mindre tillfredsställande skick samt torde i allmänhet vara sämre
än å de av ägarna själva bebodda och brukade fastigheter av motsvarande
storlek. Mindre är detta fallet i länets jordbrukstrakter, varemot å skogsområdet
såväl i länets västra som norra delar ofta återfinnas å avskilt
belägna arrendegårdar endast medelmåttigt goda eller dåliga byggnader. I

I frågan 23 begäres upplysning huruvida efter försäljningen till
bolag och skogsspekulanter ävensom till stat och kommun jordbruket å
fastigheterna gått tillbaka beträffande jordens skötsel och avkastning,
byggnadernas underhåll samt kreatursstocken.

Såsom av tab. 20, sid. 106, framgår, har efter förvärv av skogsintressenter,
bolag så väl som enskilda spekulanter, ofta ägt rum en
allmän tillbakagång i jordbrukets skötsel å fastigheterna. Endast i
mindre omfattning synes därvid, frånsett vid förvärv av yrkesmässiga
spekulanter, vilkas verksamhet, enligt upplysningar från skilda kategorier
av uppgiftslämnare, undantagslöst anses vara fördärvbringande,
en dylik tillbakagång hava ägt rum i mera centralt belägna jordbruksoch
skogsbygder. Därjämte har beträffande gårdar, å vilka bolagen
undantagsvis själva övertagit jordbruket, detsamma ej blott hållit jämna
steg med utvecklingen eljest inom orten, utan ofta kommit att överträffa
hemmansbruken så väl i fråga om jordens som kreaturens skötsel.
Även i jämförelsevis centralt belägna bygder, såsom i vissa trakter kring
nedre Klarälven, förekomma emellertid fall, då efter förvärv av bolag

Frågan 22.
Boning soch
uthusens
beskaffenhet

i olika fall.

Frågan 23.

Jordbrukets
skötsel
efter försäljning.

108

Frågan 24.
Intresset
för trädgårdsodling.

Frågan 25.
Erforderlig
areal
av olika
ägoslag å
småbondefastigliet.

jordbruket kommit att lida, därigenom att å dylika gårdar ett stillastående
inträtt, under det att eljest i orten jordbruket utvecklats.

I avlägset belägna skogssocknar, tillhörande Nordmarks och Jösse
samt övre tingslagen av Fryksdals och Älvdals häraden, har däremot
vid förvärv av skogsintressenter i samband med den i det föregående
skildrade till de nämnda trakterna företrädesvis lokaliserade nedläggningen
och vanhävden å vissa skogsfastigheter en tillbakagång i jordbruket
blivit följden i avsevärd omfattning. Sålunda anföres från flera
socknar i de västra skogstrakterna, att en avsevärd tillbakagång ägt
rum å egendomar, som förvärvats av bolag samt av dessa utarrenderats,
varvid förekommer att skördeavkastningen sjunkit med 50 %
samt kreatursstocken minskats ända till hälften eller därunder. I än
högre grad framträder tillbakagången i de norra skogssocknarna, där
i stor utsträckning en försämring i jordbruket ägt rum, något som
bl. a. framgår av reduktionen i kreatursstocken å bolagens arrendegårdar.
Sålunda omtalas fall, då densamma minskats till tredjedelen
och därunder.

Handelsträdgårdsverksamhet förekommer inom länet endast i trakter
i livligare förbindelse med större konsumerande samhällen med möjlighet
att lönande avsätta trädgårdsalster. Sålunda återfinnas inom Nedre
Ulleruds, Grava, Hammarö, Arvika, Brunskogs, Sunne, Yästra Emterviks
saiiit Nyeds socknar mindre handelsträdgårdar, växlande i areal
mellan 0■ 50 — 1 ''5 har och som i allmänhet, möjligen i vissa fall med
något anlitande av biförtjänster, äro tillräckliga att giva utkomst åt
innehavaren och hans familj.

Livligare intresse för trädgårdsskötsel i allmänhet har framträtt
inom länet först under senare åren särskilt i samband med av hushållningssällskapet
och trädgårdsföreningen utövad verksamhet, till följd
varav numera trädgårdsodlingen allt mera synes vinna mark. Därvid äger
rum i vissa trakter en återgång till förhållanden under äldre tider, då flerstädes
verkställts trädgårdsanläggningar, som emellertid senare fått förfalla.

Numera är för handen intresse för trädgårdsodling särskilt i mera
centralt belägna, bättre brukade industri- och jordbruksbygder, varvid
bl. a. i samband med egnahemsbildningen kring större befolkningscentra
kommit till stånd trädgårdsanläggningar. Däremot synes bland större så
väl som mindre ägare i skogstrakterna mindre intresse förefinnas, ehuru
under senare tider även här i en del fall vidtagits planteringsåtgärder.

Den areal av olika ägoslag, som å en småbondefastighet anses erforderlig
för nödtorftig bärgning av medelstor familj, belyses av nedanstående,
på grundvalen av uppgifter från sockenombuden sammanställda
tablå:

10!)

Erforderlig areal i har för småbondefastighet
medelgod naturlig medelgod

åker äng husbehovsslcog

Södra området................. 9''0 1*4 135

Västra „ ................ 7 1-4 13s

Östra „ .................. H 31 17

Norra „ .................. 3''5 2''6 20

Värmlands län .................. 8 1''7 15

Äkervidden å en dylik fastighet uppskattas sålunda i medeltal för
länet till c:a 8 har, medan å det under marina gränsen huvudsakligen
belägna södra området, där i större utsträckning lantbrukets ekonomi
kan byggas på produktion av livsförnödenheter för avsalu, den motsvarande
arealen åker anses utgöra 9• 6 har. I skogstrakterna åter
anses i samband med den förskjutning i jordbrukstypen, som här äger
rum mot mindre inägor och mera skog i flesta fall lämplig en avsevärt
mindre åkerareal. Sålunda uppskattas för det västra området, omfattande
Nordmarks, Jösse och nedre tingslaget av Fryksdals härad
samt för det östra området, motsvarande Färnebo härad samt Älvdals
härads nedre tingslag, den lämpliga åkervidden till 7 och 6 har resp.,
medan för norra området, bestående av de övre tingslagen av Fryksdals
samt Älvdals häraden erforderliga åkern å dylik småbondefastighet anses
vara blott 8 • 5 har.

Arealerna av naturlig äng samt skog förete åter en motsatt bild, så
till vida som beträffande dessa ägoslag med sjunkande inägoareal en
motsvarande utökning äger rum. Av äng anses sålunda erforderlig å
det södra jordbruksområdet samt i de västra trakterna 1 k 2 har, medan
för övriga delar av länet en utökning till c:a det dubbla förordas.

Arealen av skogsmark för nödtorftigt tillgodoseende av en medelstor
småbondefastighets behov av virke till ved, byggnadsmaterial och
gärdsel, uppskattas av slcogsvårdsstyrelsen till högst 10 har under
antagandet av växtligt och välskött skogsbestånd. En något högre
siffra, måhända i samband med skogens allmänna beskaffenhet, erhålles
på grundvalen av från sockenombuden erhållna upplysningar. Enligt
dessa belöpa sig genomsnittligen för länet i dess helhet vidden av
erforderlig husbehovsskog till c: a 15 har, av vilken areal med en antagen
normal avkastning pr år av 2 k 3 kbm. pr har, skulle kunna
uttagas 30 ä 40 kbm. virke, vilken siffra sålunda skulle ange husbehovet
för en normal småbondefastighet inom Värmlands län. Även i detta
fall framträda lokala olikheter, så till vida som å området under marina
gränsen samt i länets västra delar med bördigare skogsmark anses tillräckliga
13 ä 14 har, under det att i de norra trakterna 20 har anses
erforderliga.

1 Anm. Av sakkunnige uppskattad siffra.

no

1 aktiska (fråg. 5) och minimiarealen för
småbondefastighet

Åker Äng Skog

faktisk

areal

Södra området ..................... 9 8

Västra ,, 5''3

Ostra „ ..................... 5

Norra „ ..................... 4-1

Värmlands län........................ 6'' 1

minimi- faktisk minimi- faktisk minimi -

areal	areal	areal	areal	areal
9-6	1-5	1-4	18-3	13-S
7	2-8	1-4	371	13-S
6	3	3	52" 3	17
8*5	3	2-o	61-6	20
8	2 4	1''7	42-3	15

Av ovanstående tablå, i vilken återfinnas sammanförda det på
uppgifterna i frågan 5 beräknade faktiska omfånget av olika ägoslag
å småbondefastigheter med motsvarande i föreliggande fråga angivna
minimiarealer, framgår att beträffande åkern å det södra jordbruksområdet
samt i de norra skogstrakterna den faktiska arealen i allmänhet
överstiger angivna minimum, medan åter i länets västra delar med
långt driven jordstyckning i avsevärd mån ett motsatt förhållande äger
rum, något som är fallet jämväl i länets östra skogstrakter.

Beträffande skogsarealen gestaltar sig i samband med de inom
skilda delar av länet dominerande olika lantbruksekonomiska huvudtyper
densamma väsentligen annorlunda. Medan sålunda småbondefastigheterna
å det södra jordbruksområdet hålla skog blott obetydligt
utöver husbehovet, förefinnes i övriga delar av länet väsentligt utöver
detsamma, uppgående i länets västra delar ej fullt till, samt å det
östra och det norra området något mer än det tredubbla, av vad som
efter arealen räknat erfordras till husbehov, vadan sålunda i dessa fall
förefinnes i avsevärdare omfattning tillgång på skog för avsalu.

Inom vissa delar av länet med gynnsamma naturliga förutsättningar
för bedrivande av jordbruk samt möjligheter att avsätta lantmannaprodukter
till större konsumerande samhällen, torde under eljest
gynnsamma förhållanden jordbruk kunna drivas t. o. m. utan tillgång
på husbehovsskog, varvid en kompensativ utökning i inägoarealen, motsvarande
25 ä 50 %, erfordras. I skogstrakterna åter kan en utökning
av inägorna utöver det oumbärliga knappast uppväga avsaknaden
av skog, som här erfordras ej blott till husbehov utan jämväl
till avsalu om jordbrukaren skall kunna existera utan anlitande i
större utsträckning av arbetsförtjänster. Emellertid beror här som eljest
mycket på den enskildes fallenheter och kunskap. Vad ovan sagts
gäller den nuvarande genomsnittsuppfattningen. Undantag givas, som
tillika innebära förhoppningar om bättre tider i allmänhet. Till belysning
härav åberopas följande anteckning i én av de sakkunniges
dagbok över resor i länet:

Under färd i Östmark med häradsdomaren Berggren som ciceron visade
denne vid ett tillfälle på en gård under yttrande: “Där bor en trollkarl." Den

in

sålunda omnämnde personen var Jöns Jönsson i Långbaclcen, och anledningen
till att han betecknas som trollkarl uppgavs vara den, att han lyckats, vad ingen
annan i orten trott sig kunna gå i land med, att genom omtänksamt jordbruk
å en småbondegård, utan biförtjänster från skog eller skogsbruk, skapa sig en
för ortons förhållanden burgen ställning.

Jöns Jönsson besöktes med anledning härav omedelbart och berättade
följande.

Förr i världen, då skogen ej hade något värde, odlingen var obetydlig,
ladugården ej kunde avkasta mycket och kommunikationer saknades, fick man i
orten vid missväxt äta barkbröd. Jönsson, som är född 1847, hade varit med
därom som liten gosse. Barkbrödet tillagades så, att den övre barken av tallarna,
där den var gul, avskalades, därefter borttogos de yttre fjällen och så torkades
det Övriga och maldes i kvarn samt bakades samman med så mycket rågmjöl,
som behövdes för att hålla degen ihop, ifall man hade det. Bröd bakades även
av hackad råghalm och av torkat syrgräs. Av nässlor kokades soppa. Man var
så svulten, att man som kreaturen på våren åt allt, som kunde kommas över,
bär, ärtris o. s. v. Ingen handlande fanns i socknen, utan alla köpvaror måste
tagas från Karlstad. Det enda som kunde säljas och inbringa penningar var

näver, med vilken man fick köra ända till Karlstad, där varan betingade 50 öre

pr pund och god sort någon gång 75 öre. Jönsson hade varit med och rivit
näver för sådant ändamål.

Det ställe, där Jönsson nu bodde, köpte han för 2 500 kronor och brukade
det själv i 29 år, tills han för tolv år sedan överlät det till sin måg. Det var

vid förvärvet ett litet torpställe, litet odlat. Vid tillträdet föddes där 2 kor

och en kalv. Samtidigt köpte Jönsson för 500 kronor ett litet skogsskifte, varå
då ej fanns någon skog.

De första två ä tre åren arbetade han åt bolagen i skogarna. De första
tiderna sökte han också förtjänst för hjälp till skatterna genom körslor någon
vecka i Norge, men på de senaste 20 åren av sitt innehav hade han ej
heller gjort detta. Jönsson kom nämligen genom erfarenhet och eftertanke
underfund med, att han förlorade mer än han vann genom arbetet i skogen.
Under arbetet i skogen måste han ge hästen det bästa fodret för att djuret
skulle hålla ut, och förlorade för övrigt även gödseln. I all synnerhet förlustbringande
var det, att han ej därunder fick nedlägga sitt arbete på gården.
Även på vintern fanns det gott om hemarbete. Ved skulle hämtas och upphuggas,
gödsel köras ut på åkrarna och sten ur nyodlingar, husen och gärdesgårdarna
skulle repareras och virke därtill anskaffas, slöjd av mångahanda slag
kunde utföras för inre och yttre behovet o. s. v. Vid skogsarbetet blev Jönsson
skyldig mer än han vann understundom, och när han sedan kom hem måste han
leja för att hinna få det arbete utfört, som han ej kunnat utföra på grund av
sin frånvaro i skogarna och på det sättet räckte ej arbetsförtjänsten i skogen
långt. Arbete, omtanke och sparsamhet hade varit hans grundsatser. Sparsamheten
hade dock ej behövt gå utöver skäliga behov, utan hade familjen, bestående av
man, hustru och fyra barn, kunnat leva ordentligt och gott. Omtanken hade
särskilt gått ut på, att taga vara på allt, som växer, att aldrig vara lat utan
hushålla även med tiden samt att ägna omsorgsfull skötsel åt kreaturen. Vad
man kostar på ladugården, det får man enligt Jönssons erfarenhet igen med
ränta till på många vägar. Jönsson hade ej fört räkenskapsböcker, då han ej
var så skrivkunnig, men alltid lagt av förtjänsten på ett ställe, så att han visste
vad han förtjänat.

112

Frågan 26.
Tillgången
på saluskog.

En synnerligen god hjälp hade Jönsson haft av sin hustru. Utan en duktig
hustru går det ej att vara jordbrukare, sade han.

Nu hade, enligt hans beräkning vid inköpet, skog vuxit å skogsskiftet, så
att det räckte till husbehov och även något litet till avsalu. Jönsson hade ej
ärvt något och endast en gång gjort en affär, på vilken han förtjänat 1 100
kronor. Jämte tre andra personer hade han nämligen av en sparbank köpt en
egendom i grannskapet och sedan sålt den till Fredrikshalds Saugbrugsforening,
vilken för övrigt var den som förtjänade mest på affären. För övrigt hade han
bytt hästar några gånger, men därpå hade han tappat. Någon tid, sedan han
sålt gården till mågen, hade han även arrenderat ett jordbruk i närheten, men
sin förtjänst hade han mestadels haft av Långbacken och sitt där nedlagda arbete.

Gården födde nu sex kor och en häst samt innehöll omkring 12 tunnland
odlad jord, 25 tunnland hagar samt det förenämnda skogsskiftet, som innehöll
31 tunnland. Åkrarna hade oavlåtligt utvidgats och förbättrats. Hela gården
var nu nybyggd. Ett boningshus hade Jönsson uppfört för 5 000 kronor och en
uthuslänga fanns. Virket till allt detta hade han till större delen måst köpa
och till en början måste han även köpa ved till vedbrand. Nu hade han till
övers ett kapital på 17 000 kronor, vilket som sagt mestadels var förtjänat på
detta sättet. I detta belopp ingick dock 6 000 kronor, som han erhållit i köpeskilling
för gården, vilken han för detta mycket billiga pris sålt till sin måg,
då han ville ha något lugnare dagar på ålderdomen.

Mågen Otto Eriksson i Långbacken, som även var tillstädes, vitsordade
svärfaderns uppgifter samt förklarade sig för sin del helt omfatta hans grundsatser
i avseende å jordbrukets skötsel och stora möjligheter. Jordbruket gick
även för honom bra och lämnade överskott. Köpeskillingen hade han emellertid
betalt med ett arv på 4 000 kronor, men återstoden med besparingar å jordbruket
och hade ändock ytterligare besparingar över. Någon inkomst erhölls
dock numera även av den å skogsskiftet uppvuxna skogen. Han skrev noga
upp allt vad han fick ur ladugården, och särskilt det, som gick till avsalu, så
att han visste vad han hade. Men de flesta göra ej så, sade han och tro därför,
att de ej få något ur ladugården.

Boningshuset beboddes i nedra våningen av mågen jämte barn samt
våningen en trappa upp av Jönsson och hans hustru samt en från Amerika hemkommen
sjuk son, som ej kunde arbeta. Inredningen i huset var synnerligen
hemtrevlig i allt samt fint ordnad. Möblerna i huset hade mågen själv slöjdat.

Beträffande tillgången på saluskog är i länets södra och. mellersta
jordbruks- samt centralare belägna skogsbygder i allmänhet skogen å
medelstora samt mindre egendomar redan anlitad i sådan utsträckning,
att för närvarande är att påräkna endast i mindre omfattning inkomst
av skogsförsäljning. Vid flottningsbart vatten, järnvägslinjer m. fl.
platser har nämligen i många fall även de yngre skogsbestånden blivit
hårt utnyttjade, så att, frånsett ägare, som varit särskilt angelägna att
spara sin skog, eljest under jämförelsevis lång tid framåt, samt i mån
som resultatet av under senare tider företagna kulturåtgärder kunna
väntas föreligga, endast i mindre omfattning de självägande bönderna
disponera skog till avsalu.

Däremot kunna i skogstrakterna i länets västra och norra delar,

113

Tab. 21. Tillgången på saluskog.

		Socknar, i vilka	enl. sockenombuden, småbönderna och medel-
	Ant	stora jordägare anses kunna påräkna inkomst	av saluskog
										Svar saki	las
	03 O	i betydande	i avsevärd	i obetydlig	alls icke
	o p?	omfattning	y 5	omfattning	omfattning
		socknar	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7			Gåsborn*	1	Nordmark	3			Färnebo	3
						Brattfors				Rämen
Ölmc „						Lungs lind				Kroppa
2					Olme	1			Varnum	1
Visit ams „	5			Rudskoga	1	Visnum	3			Visnuins-	1
					Nysund S. Kåda				Kil
Väse „ Kils „	3			Alster *	1	Väse Ö. Fågelvik*	2
5	N. Ullerud	1	Ö. Ullerud	1	Frykerud Ränsa ter *	2			St. Kil	1
Karlstads „	3					Grava	2			Karlstads	1
						Hammarö				1.
Grums „	5			Kor	1	Segerstad Grums Borgvik Ed	4
Gillbergs „	7	Stavnäs *	1 X	Gillberga	3	Långserud	3
				Värmskog		Högerud
Näs „				Svanskog		Glava
10			Botilsäter	1	Millesvik Eskilsäter Bro Huggenäs Kila Tveta	6	By S. Ny	2	Olserud	1
Nordmarks „	11	Blomskog	l	Holmedal	4	Sill) o dal	3			Sillerud	3
				V. Fågelvik		Skilling-				Östervall-
				Töcksmark		mark				skog
				Karl anda		Järnskog				Trankil
Jösse „	10	Kola*	2	Eda*	6	Ny	2
		Brunskog		Arvika 1.		Boda
				Äigå Gunnarskog Bogen Mangskog
Fryksdals h:ds n. t:g	5			0. Emtervik	3	Sunne	2
				Gräsmark Lysvik		V. Emtervik
Fryksdals li:ds ö. t:g Älvdals h:ds ö. t:g	4	Vitsand	1	Fryksände Östmark * Lekvattnet	3
5			N. Ny	2	Dalby	3
Älvdals h:ds n. t:g				Nyskoga		S. Finnskoga N. Finnskoga
4			N. Råda	2	Eks härad	1			Gustav	1
				Sunnemo						Adolf
Nyeds härad.........	2			Nyed Älvsbacka	2
Värmlands län ...	88		6		31		37		2		12

Jordundersökningens betänkanden. II. g

114

Tab. 22. De självägande böndernas skogsskötsel.

		Socknar, i vilka	småbönders och medel-
	>	störa jordägares skogsskötsel, enl.
		sockenombuden är		Svar saknas
	Öl	tillfredsstäl-		mindre till-
	pr p p	lande		fredsställande
		socknar	socknar	socknar
Farnebo härad.........	7	Rämen	3	Nordmark	1	Färnebo	3
		Brattfors				Kloppa*
		Gåsbom				Lungsund
2		1			Värn um*	1
	5	Vismim*	4	Nysund*	1
Visnums-Kil
		Rudskoga S. Råda
	3	Vase	i	Alster* Ö. Fågelvik	o
	O	St. Kil
i :		Frykerad Ö. Ullerud Ransäter* K. Ullerud
	3		3
		Grava* Hammarö
	5		5
		Segerstad Grams Borgvik Ed				l
	7	Gillberga	5	Långserud	o
		Stavnäs * Högerud		Glava*			1
	10	Värm skog Svanskog
		3	Millesvik	6	Ölserud	1
		Huggenäs S. Ny*		Botilsäter By* Bro Kila Tveta
	11		9	V. Fågelvik	1	Trankil	1
		Holmedal* Töcksmark
		Ostervallskog Karlanda
		Blomskog Silbodal
		Skillingmark Järnskog
Jösse .........	10	Köla	7	Gunnarskog	3
		Eda*		Brunskog
		Arvika 1.* Ny Älgå Bogen Mangskog		Boda*

		Socknar, i vilka	småbönders och medel-
		stora jordägares	skogsskötsel, enl.
	0 rt-	sockenombuden är	Svar saknas
	03 O	tillfredsstäl-		mindre till-
	tf 0	lande		fredsställande
	N	socknar	socknar	socknar
Fryksdals h:ds n. t:g...	5	Ö. Emtervik Gräsmark Lysvik	3	Sunne* 2 V. Emtervik* Östmark , 3
Fryksdals bläs ö. t:g...	4	Fryksände	1
Lekvattnet Vitsand
Älvdals hals ö. t:g......	5	N. Ny	3	Dalby 2
		Nyskoga S.Finnskoga		N. Finnskoga
Älvdals h:ds n. t:g......	4	Ekshärad Gustav Adolf N. Råda* Sunnemo	4
	2	Nyed Älvsbacka*	2
Värmlands län .....	88		5!)	23	6

särskilt i mindre centralt belägna bygder, medelstora och mindre bönder
vid för närvarande gällande höga priser å skogsprodukter i mera avsevärd
omfattning påräkna inkomster genom saluskog, varvid företrädesvis
i länets västra delar förväntas gynnsammare konjunkturer genom
projekterad utveckling av kommunikationsnätet med åtföljande möjligheter
att i form av bränn- och kolved tillvarataga en myckenhet virke,
som nu går förlorad. I flertalet socknar tillhörande Nordmarks, Jösse,
Fryksdals samt Älvdals häraden, möjligen med undantag av vissa mera
centralt belägna trakter med redan i större utsträckning utnyttjade
skogstillgångar, kunna sålunda, såsom framgår av tab. 21, sid. 113, så
väl mindre som större självägare påräkna mera avsevärd inkomst av
skogen.

Därvid utgör i mera avlägsna trakter, utan möjligheter i många
fall att producera jordbruksalster ens till husbehovet, skogen en nödvändig
inkomstkälla, ur vilken för hushållningen erforderliga kontanta
medel erhållas. Sålunda kunna, enligt meddelande, i vissa fall i länets
södra jordbrukstrakter medelstora självägare med sparade skogstillgångar
påräkna årligen en inkomst av saluskog till c:a 200 kr. eller däröver,
medan i länets västra delar småbönderna taga av skogen en motsvarande
inkomst av i åtskilliga fall c:a 300 kr., under det att i de norra skogstrakterna
självägare ofta ur skogen erhålla avsevärt större summor,
uppgående i vissa fall till något 1 000-tal kronor eller mera pr år.

116

Frågan 27.
Olika ägares
sätt att
vårda och
tillgodogöra

skogstillgångarna.

I samband med ökad insikt om skogens värde samt såsom en
följd av skogs vårdsstyrelsens initiativ och understöd har under senare
åren inträtt en avsevärd förbättring beträffande småbönders och medelstora
jordägares sätt att handhava skogstillgångarna.

Särskilt i vissa centralt belägna trakter kring Vänern ävensom i
flertalet socknar inom länets mellersta och västra delar skötes sålunda
numera, enligt tab. 22, sid. 114, av de nämnda ägarna skogen på
ett jämförelsevis tillfredsställande sätt. Frånsett därvid att i de flesta
trakter även å böndernas skogar kulturåtgärder i större eller mindre
omfattning börjat vidtagas, anses förbättringen ligga huvudsakligen i
ökad sparsamhet med skogstillgången, även om i en del fall ännu, såsom
exempelvis i vissa socknar, tillhörande Jösse härad, i samband med
höjda virkespriser samt ökade möjligheter att tillgodogöra mindre sortiment,
skogstillgången å mindre egendomar kommit att hårt anlitas.
Under liknande förutsättningar som i sistnämnda fallet, handhavas ännu
ofta inom länets norra skogstrakter, omfattande ett antal socknar tillhörande
övre tingslaget av Fryksdals och Älvdals häraden, skogstillgångarna
på ett mindre tillfredsställande sätt, även om med skogens
successiva uthuggning ökad insikt börjat vinna insteg om betydelsen
av sparsamhet och i samband därmed intresse att genom skogsvårdsåtgärder
av skilda slag bibehålla eller utöka skogskapitalet.

Beträffande böndernas sätt att tillgodogöra sin skog kommer allt
mera självavverkningen till användning, något som särskilt är fallet då
drivningen omfattar mindre partier, i vilket fall exempelvis bergsmännen
i länets östra eller småbönderna i länets västra delar vanligen själva
utdriva vad som under året genom blädning uttagits av timmer, trämasse-
och brännved, samt försälja detsamma vid bruken eller vid flottleden.
I andra fall, och i högre grad gäller detta, då större virkestillgång
förefinnes, avyttras densamma på rot, varvid avverkningsrättighet
till viss dimension upplåtes numera vanligen på 2 å 3 samt i undantagsfall
intill den enligt lag fastställda maximitiden för upplåtelse av
5 år.

Långa avverkningsupplåtelser, intill 50 år, vilka varit särdeles
vanliga i Norrland, synas i Värmland ha förekommit endast i mindre
omfattning, samt äro i alla händelser numera i de flesta fall utgångna.
Endast ett eller annat hemman i de norra skogssocknarna graveras
ännu av dylika upplåtelser.

Skogen, tillhörande medelstora och små ägare, anlitas ej sällan hårt,
något som inträffar särskilt i samband med fastighetsköp, lågkonjunkturer
och liknande förhållanden, under vilka ägaren är i behov av
större kontanta medel, och varvid bl. a. genom mellankomst av skogsspekulanter
större avverkningar ofta komma till stånd. Allt mera har
emellertid tanken att av skogen bereda en varaktig inkomst vunnit

insteg. Inom Fryksdals härads övre tingslag, där enligt ett uttalande
från en kronolänsman, före trävaruhandelns början stor fattigdom rådde,
är numera allmogen välbärgad till följd av skogsförsäljning eller arbetsförtjänster
genom skogsbruket.

I länets norra skogstrakter med jämförelsevis mindre förutsättningar
för jordbruket är i högre grad befolkningen för direkta konsumtionsändamål,
betalande av gäld m. fl. liknande behov, hänvisad till inkomsterna
genom skogsförsäljning. Företrädesvis i länets södra och
västra jordbruksbygder komma emellertid i allt mer ökad omfattning
skogsförsäljningsmedlen till användning direkt till förbättring av jordbruket,
såsom för inköp av redskap, utsäde, gödningsämnen, uppförande
av bättre byggnader etc. samt finna sålunda direkt produktiv anläggning.

Den areal, å vilken inom länet verklig skogsvård föreligger, uppskattas
av Konungens Befallningshavande i dess femårsberättelse för
perioden 1896 —1900 till c:a en femtedel av länets hela skogsmark,
och sedan dess torde, enligt uppgifter av skogsvårdsstyrelsen, densamma
hava förstorats. “A dessa marker är sålunda avverkningssättet överensstämmande
med vad rationell skogsvård bjuder under olika förutsättningar
vid mer eller mindre goda kommunikationer och avsättningsförhållanden“,
skriver skogsvårdsstyrelsen samt anför i detta sammanhang
vidare: “Skötseln av länets skogar i allmänhet lämnar utan tvivel
åtskilligt övrigt att önska, vilket även har sina mycket naturliga skäl.
Så länge verklig brist på skog ej förelegat och skogsägarna ej vetat,
vad en ordnad skogshushållning innebär, har man ej heller kunnat
fordra, att skogsägarna skulle tillämpa eu ordnad hushållning. A de
skogar, som handhavas och under senare tiden handhafts av upplysta
och framsynta män, ser man likväl prov på verkligt ordnad och god
skogshushållning. Föregångare i fråga om skogsvård hava de skogsägande
järnbruken varit. Så inkallade brukssocieteten redan på 1840-talet tyska forstmän för att åstadkomma en förbättrad skogsvård och
inrättade i samband därmed ett av tysk skogsman handlett institut för
utbildning av för bruksskogarnas skötsel erforderligt antal skogsmän.
En följd av denna strävan är även det ypperliga skogsförråd, som dessa
bruksområden för närvarande hava i unga och medelålders skogar trots
en kontinuerlig beskattning av skogskapitalet. Där skogsvården en gång
vunnit insteg, där har den hittills även bibehållits och utvidgats i
intensitet. “

Det är sålunda de gamla bruken, som inom länet varit föregångare
i fråga om en ordnad skogshushållning. Och även den moderna industrien,
företrädd av bolagen, utövar vanligen en skogsvård, som är överlägsen
den, som kommer skogen till del under övriga kategorier av
ägare. Denna uppfattning, vilken göres gällande bl. a. av skogsmän,
vilka besvarat frågeformuläret, företrädes även av ortsombuden, vilka,

118

Tab. 23. Industribolagens skogsskötsel.

	>	Socknar, i vilka, enl. sockenombuden, bolagens
	ct-			skogsskötsel	är
	CD	särdeles till-	tillfreds-		mindre till-
	O K p P n	fredsställande	ställande		fredsställande
	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7			Bämen	3	Nordmark	1	Färnebo	3
				Brattfors				Kroppa
				Gråsbom*				Lungsund
Ölme „	2			Ölme	1	Varnum	1
Visnums „	5			Visnum Budskoga Nysund S. Båda	4			Visnums-Kil	1
Väse „	3			Väse Alster* Ö. Fågelvik	3
Kils „	5	St. Kil	1	Ransäter N. Ullerud	2	Ö. Ullerud	1	Frykerud	1
Karlstads .....	3	Hammarö	1	Grava	i			Karlstads 1.	1
Grums „	5	Nor	4					Grums	1
		Segerstad Borgvik Ed
Gillbergs „	7			Stavnäs	2	Långserud	1	Gillberga	4
				Glava			Högerud Värmskog Svanskog
Näs „	10			Ji!skil säter	3	Botilsäter	3	Millesvik	4
				Bro		By		Olserud
				Kila		8. Ny		Huggenäs Tveta
Nordmarks „	11	Holmedal	1	Sillerud V. Fågelvik Töcksmark Östervall-	8	Karlanda	1	Trankil	1
				skog Blomskog Silbodal
				Skillingmark Järnskog
Jösse „	10			Kola	8	Gunnarskog	2
				Eda* Arvika 1.		Mangskog
				Ny Älgå Bogen Brunskog
				Boda
Fryksdals h:ds n. t:g	5	Sunne	1	Ö. Emtervik V. Emtervik Gräsmark	3	Östmark		Lysvik	1
Fryksdals h:ds ti. t:g	4			Fryksände	2	2
Älvdals h:ds ö. t:g				Lekvattnet		Vitsand*
5			N. Ny	3	Nyskoga	2
Älvdals h:ds n. t:g				Dalby S. Finnskoga		N. Finnskoga
4	N. Båda*	1	Gustav Adolf Sunnemo	2	Ekshärad	1
Nyeds härad] ... .	2			Nyed* Älvsbacka*	2
Värmlands län	88		9		47		15		17

119

Tub. 24. Jämförelse mellan bolagens och böndernas skogsskötsel.

		Socknar, i	vilka, enl. sockenombuden,			j
	b	bolagens skogsskötsel är		Svar sakna
	Cf.:	överlägsen		järnnställd med	underlägsen
	o	böndernas		böndernas		böndernas
	3 x N	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7	Nordmark	2	Rämen	2			Färnebo	3
		Brattfors		Gåsbom* Ölme*				Kroppa Lungsund
ölme „	2			2
Varnuni
Visna ms .....	5			Visnum	3			Visnums-Kil	2
				Nysund S. Råda				Ru dskog a
Väse „	3	Ö. Fågelvik	i	Väse Alster	2
Kils „ ...	5	St. Kil Ö. Ullerud Ransäter* N. Ullerud	4					Frykerud	1
Karlstads „	3	Grava* Hammarö	2					Karlstads 1.	1
Grums .....	5	Nor	4					Grums	1
		Segerstad Borgvik Ed
Gillbergs „	7	Gillberga	2	Långserud	2			Högerud	3
	G lava*		Stavnäs *				Värmskog Svanskog
Näs „	10			Eskilsäter	4			Millesvik	6
				Botil säter				Ölserud
				By				Bro
				S. Ny				Huggenäs Kila Tveta
Nordmarks „	It	Östervall-	4	Töcksmark	2	Karlanda	i	Sillerud	4
		skog		Järnskog				Holmedal
		Blomskog*						Y. Fågelvik
		Silbodal Skillingmark					i	Trankil
Jösse „	10	Brunskog	1	Köla Eda* Arvika 1.*	8	Mangskog
				Ny* Älgå* Gunnarskog* Bogen Boda*
Fryksdals h:ds n. t:g	5	Sunne Ö. Emtervik Gräsmark	3	Y. Emtervik	1			Lysvik	1
Fryksdals h:ds ö. t:g	4	Fryksände Östmark* Lekvattnet	3	Vits and	1
Älvdals h:ds ö. t:g	5	Dalby	2			Nvskoga	i	N. Ny	2
	N. Finn skoga						S. Finnskoga
Älvdals h:ds n. t:g	4	N. Råda Sunnemo	2			Ekshärad	i	Gust av Adolf	1
	2	Älvsbacka*	1	Nyed*	1
Värmlands län ...	88	31	28		4		25

120

Frågan 28.
Kreaturens
sommarutfväring.

såsom framgår av tab. 23, sid. 118, från fyra femtedelar av de
socknar, från vilka svar erhållits, göra gällande att bolagens skogsskötsel
är tillfredsställande eller därutöver. Endast i ett mindre antal kommuner,
företrädesvis inom avlägsna skogstrakter i länets västra och norra
delar, anses att bolagens sätt att handhava skogstillgångarna är mindre
tillfredsställande, varvid särskilt framhålles benägenheten hos nämnda
ägare att hårt anlita skogskapitalet.

Erånsett sistnämnda tendens i vissa fall, torde sålunda bolagen i
allmänhet sköta sin skog på ett tillfredsställande sätt under till olika
trakters förhållanden lämpade skogsbruksformer, något som särskilt är
fallet med de större och kapitalstarka bolagen, som i regel sköta sina
skogar efter forstmässig plan.

Jämförelsen mellan böndernas och bolagens skogsvård framgår närmare
av tab. 24, sid. 119, i vilken återfinnas fördelade hela antalet socknar,
från vilka i detta fall erhållits uppgifter, vilka i stort sett överensstämma
med de svar, som avgivits av övriga uppgiftslämnare. Bolagens
skogsskötsel är sålunda i regel överlägsen eller jämnställd med böndernas,
och mera undantagsvis underlägsen böndernas, även om vid hemmansskogarnas
skötsel under senare tider inträtt en förbättring, väsentligen
till följd av skogsvårdsstyrelsens initiativ och understöd.

Bolagens överlägsenhet i åtskilliga trakter är att tillskriva, jämte
kapitalstyrka samt större tekniska förutsättningar och resurser, förnämligast
att de vid handhavandet av skogstillgångarna till följd av industriens
varaktiga behov av råvara, äro intresserade av att skogen skötes
uthålligt. Trots detta torde överavverkning inom länet i allmänhet äga
rum, varom skall längre fram närmare ordas.

Av den jämförelse mellan olika kategoriers sätt att handhava
skogstillgångarna, som göres i frågan 27 c), framgår ytterligare, enligt
samstämmande uttalanden från olika uppgiftslämnare, att enskilda skogsspekulanter
vanligen äro de, som företrädesvis göra sig skyldiga till
skövling.

För jordbruket inom länet är i stor utsträckning även av vikt att
förfoga över skogsmark till bete för kreaturens sommarutfodring. Förr
har för detta ändamål inom länets skogsbygder med undantag av Färnebo
härad allmänt kommit till användning fäbodsystemet. Detta har emellertid
nu försvunnit i de flesta trakter i västra och mellersta Värmland.
Och såsom av tab. 25, sid. 122, framgår, är det huvudsakligen endast
i länets norra delar samt särskilt utefter Klarälvsdalen, som numera i
större utsträckning kreaturen sommartiden hållas å fäbodvallar.

I mån som fäbodsystemet successivt övergivits har detsamma
ersatts med bete å hemskogen, som utgör den företrädesvis använda
formen för sommarutfodringen i skogstrakterna i länets östra, västra

J 21

samt vissa av de norra delarna, där foderavkastningen å de små inägorna
i regel räcker endast till vinterföda åt det jämförelsevis betydande
antalet kreatur som hålles. Särskilt i småbrukstrakterna äro
sålunda sommartiden de mindre ägarna hänvisade till att hålla kreaturen
på mulbete å hagmarker och hemskogar, varemot större och medelstora
ägare med gårdar från c:a 10 ä 15 har åker eller däröver visa benägenhet
att övergå till stallfodring jämte bete å odlad jord. A jordbruksområdet
i länets södra samt mellersta delar kommer sålunda å
större egendomar med avsevärdare åkerarealer i regel till användning
stallutfodring jämte bete å odlad jord, vilket system i stor utsträckning
tillämpas särskilt inom de utefter Vänern belägna häradena.

Jämte önskvärdheten av ökad mjölkproduktion genom kraftigare
och mera rationell utfodring har därvid hänsynen till skogsvården medfört,
att kreaturens hållande å skogen ersatts med stallutfodring och
bete å odlad jord.

Att med hänsyn till sistnämnda förhållanden utanför de egentliga
jordbrukstrakterna i länets södra delar föranstalta om inskränkning i
större omfattning i skogsbete! är knappast tänkbart, enär i skogsbygderna
med mindre omfångsrika inägoarealer skogsbete för kreaturens
sommarutfodring torde vara omistligt. “Detsamma är oundgängligt
meddelas sålunda från Färnebo härad, “och uppfödande vid gården
skulle göra hela trakten till ödebygd “, och från länets västra småbondesocknar
göres gällande, att tillgången till bete å skogen är av jordbruksförhållandena
påkallat. Fodret, som här erhålles från de små
åkerlapparna och ängsbackarna, är nämligen allt för otillräckligt till
både sommar- och vinterföda åt kreaturen, något som i än högre grad
gäller länets norra skogstrakter.

Jämte det stöd, som för den jordbrukande befolkningen erhålles
av skogen genom virkesförsäljning, tillgång å skogsbete etc., föreligger
ytterligare ett sådant i arbetsförtjänster genom skogshanteringen.

Frånsett arbete i jordbruket vissa tider, med fiske i trakterna vid
Vänern, hantverkssysslor å skilda orter i eller utom länet, vilka sedan
äldre tider i synnerhet småbrukarna i Fryksdalen äro angelägna om,
är det skogsindustrien, som erbjuder arbetstillfällen i sådan utsträckning,
att desamma kunna anses i vissa delar av länet utgöra en väsentlig
existensbetingelse för jordbruksbefolkningen. Åt mindre och större
jordbrukare lämna skogsdrivningarna sysselsättning med virkeskörning,
huggning etc., inom resp. orter såväl som i större omfattning i länets
norra folktomma skogstrakter, till vilka en avsevärd tillströmning av
arbetskraft, bl. a. från Fryksdalen, äger rum. Därjämte sysselsätter
inom bruksdistrikten under sommaren och hösten skogskolningen i ej
obetydlig utsträckning mindre självägare och arrendatorer, och sommar -

Fråg. 29.
Beskaffenheten
av
och tillgången
på
arbetstillfällen.

122

Tab. 25. Olika former för kreaturens sommar utfodring.

		Socknar, i	vilka, enl. sockenombuden, huvudsakligen
	> 0			användes för sommarutfodringen
						skogsbete på	stallfodring
	O	fäbodsystem		hemskog eller	jämte bete på
	K 0					stallfodring	odlad jord
	e	socknar	socknar	socknar		socknar
| Färnebo härad...... !	7			Färnebo Nordmark Rämen Brattfors Gåsbom Lungsund	6	Kroppa	1	Ölme	1
j Ölmc „ ......	2				Varnum	1
Vis mans „ ......	5					Yisnum Visnums-Kil	4	Rudskoga	1
						Nysund * S. Råda
Väse „ ......	3			Vase	1			Alster Ö. Fågelvik	2
Kils ........	5			Ö. Ullerud *	1	St. Kil	3	N. Ullerud	1
						Frykerud * Bansäter
Karlstads „ .....	3							Karlstads 1. Grava Hammarö	3
Grums „ ......	6					Borgvik	2	Nor	3
						Ed		Segerstad Grums
Gillbergs „ ......	7			Långserud	2	Gillberga	4	Y ärmskog	1
			Svanskog		Stavnäs Högerud Glava *
Näs „ ......	10			Bro	1	Ölserud*	2	Millesvik	7
						Botilsäter		Eskilsäter By S. Ny Huggenäs Kila
								Tveta
Nordmarks „ ......	11			Sillerud	5	Östervall-	4	Holmedal	2
				Töcksmark		skog		Y. Fågelvik
				Silbodal*		Karlanda
				Skillingmark		Blomskog
				Järnskog		Trankil
Jösse „ ......	10			Köla	4	Eda	6
				Bogen		Arvika 1.
				Brunskog		Ny
				Mangskog		Algå Gunnar-
						skog
				Ö. Emtervik		Boda
Fryksdals h:ds n. t:g	5	Sunne*	2	2	V. Emtervik	1
	Lysvik		Gräsmark *

123

		Socknar,	vilka, enl. sockenombuden, huvudsakligen
	>			användes för sommarutfodringen
	1"			skogsbete på hemskog	skogsbete på	stallfodring
	il .< K	fäbodsystem	hem skog eller stallfodring	jämte bete på odlad jord
	. » S	socknar	socknar	socknar	socknar
Fryksdals h:ds (i. t:g	4	Vitsand	i	Fryksände* Östmark Lekvattnet	3
Älvdals h:ds ö. t:g	5	Dalby * N. Finnskoga	2	N. Ny* Nyskoga S.Finnskoga	3
Älvdals h:ds n. t:g	4	Ekshärad	i	Sunnemo	1	GustavAdolf N. Råda	2
Nyeds härad ......	2					Nyed Alv sbacka	2
Värmlands län	88		6		29		32	21

tiden söka bland dessa ett betydande antal under kortare eller längre
tid biförtjänster genom skogsvårdssysslor ock llottningsarbeten. Under
olika delar av året erbjudes därjämte i mindre omfattning sysselsättning
åt mindre jordbrukare och lägenhetsinnehavare vid industrien med yttre
arbeten, såsom byggnads- och reparationsarbeten samt körslor, vilka vanligen
skötas med folk från kringliggande orter.

I allmänhet anses de inom jordbruket, industrien och genom den uthålliga
skogsskötseln föreliggande arbetstillfällen vara att påräkna som
ett varaktigt, av konjunkturerna väsentligen oberoende stöd för den
jordbrukande befolkningen, under det att skogskörslor m. fl. skogsarbeten,
särskilt i länets norra delar, väntas skola avsevärt minskas
som en följd av skogens fortgående uthuggning. Från ett ej obetydligt
antal socknar i olika delar av länet, samt i större omfattning från
de södra, mellersta och västra trakterna göres därvid gällande, att i
samband med överavverkning, inkomsten av skogsarbete redan minskats,
och i en socken inom länets norra skogsbygder framhålles, att med nuvarande
avverkning arbetsförtjänster vintertiden skola räcka oförändrat
endast ett fåtal år framåt.

Jordbruksarbetets koncentration huvudsakligen till sommarhalvåret
samt skogsarbetets väsentligen till vintern medför att någon kollision
mellan sysslorna inom nämnda bägge verksamhetsgrenar vanligen anses
icke behöva äga rum. Innehavarna av mindre jordbruk äro endast obetydligt
vintertiden upptagna av lantbrukssysslor samt kunna under den
vanligen korta tid, som skogskörslor förefinnas, i de flesta fall med fördel
ägna sig däråt. Särskilt äro i skogstrakterna mindre självägare,
som sakna saluskog, hänvisade att söka fyllnadsförtjänster genom skogsarbete,
som på några veckor lämnar medel till skatter och andra absolut
nödvändiga kontanta utgifter. Utsträckes däremot skogsarbetet till

124

Tab. 26. Betydelsen av tillgången å skogsbete.

Socknar, i vilka, enl. sockenombuden,
skogsbete är

	er*-				ersättligt med	Svar saknas
	O K	oundgängligt	vändigt		uppfödande gården	vid
	P i-j	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7	Nordmark	3	Brattfors	1			Färnebo	3
		Gråsborn						Bämen
		Lungsund						Kroppa
Ölmc „	2							Olme Vamum	2
Visnums „	5	Visnum	2	Ny sund	1			Visnums-Kil	2
		S. Kåda						Rudskoga
Vase „	3					Vase Alster Ö. Fågelvik	3
Kils	5	Ö. Ullerud	1	Frykerud Bansäter*	2	N. Ullerud	1	St. Kil	1
Karlstads „	3							Karlstads 1. Grava Hammarö	3
Grums „	5	Borgvik	2					Nor	3
		Ed						Segerstad Grums
Gillbergs „	7	Stavnäs	2	Långserud	2			Grillberga	3
Näs „ ...	10	Högerud		G-lava		Eskilsäter	4	Varm skog Svanskog Millesvik	6
						Botilsäter		Olserud
						Bro		By
						Tveta		S. Ny Huggenäs Kila
Nordmarks „	11	Töcksmark	2	Sillerud*	4	Holmedal	2	Östervall-	3
		Silbodal		Karlanda*		V. Fågelvik		skog
				Blomskog				Trankil
				Järnskog*				Skillingmark
Jösse „	10	Eda	6	Kola	3			Ny	1
		Älgå		Arvika 1.
Fryksdals h:ds n. t:g.		G-unnarskog Bogen Brunskog Mangskog		Boda*
5	Bys vik*	1	Ö. Emtervik V, Emtervik Gräsmark	3			Sunne	1
Fryksdals h:ds ö. t:g.	4	Lekvattnet	2	Fryksände	2
Älvdals h:ds fi. t:g.		Vits and		Östmark
5	N. Ny Nyskoga DalbyS S. Finnskoga N. Finnskoga	5
Älvdals h:ds n. t:g.
4	Ekshärad Gustav Adolf* Sunnemo	3	N. Råda	i
	O	Alvsbaeka		Nyed*	i
Värmlands län ...	88		30	20		10		28

125

Tab. 27. Varaktigheten av föreliggande arbetstillfällen.

	>	Socknar, i vilka, enl. sockenom-
	b rf-	buden, arbetstillfällena äro		Svar saknas
	75	företrädesvis var-	företrädesvis till-
	O pr	aktiga		fälliga
	E3 JO fi	socknar	socknar	socknar
	7		4	Brattfors	2	Fämebo	1
		Eftmen Gåsborn Lungsund		Kroppa
	2	(linie	2
		Värn u m
	r>	Visnum	3			Visnums-Kil	2
	Ny sund S. Råda			Rudskoga
	3	Vase	2	Alster	1
		Ö. Fågelvik
Kils ..............	5	Ö. Ullerud	i	St. Kil	4
				Frykerud Ransäter N. Ullerud
	3	Hammarö	i	Grava	1	Karlstads 1.	i
	5	Segerstad Grums	3	Nor	2
			Ed
		Borgvik				Långserud
	7	Gillberga	4	Högerud	1	2
				Svanskog Ölserud
Stavnäs
Glava
Värmskog
	10	Eskil säter	2	Millesvik	5	3
	Bro		Botilsäter By* Kila Tveta		S. Ny Huggenäs Sillerud
	11	Holmedal	7	Y. Fågelvik Ostervallsskog	2	2
	Töcksmark Karlanda Blomskog Silbodal			Trankil
		Skillingmark J ärnskog
	10	Eda*	8	Kola	2
		Arvika 1.*		Mangskog
		Ny Älgå Gunnarskog* Bogen Brunskog Boda
Fryksdals härads n. t:g____	5	Sunne Ö. Emtervik V. Emtervik Gräsmark	4	Lysvik	i
Fryksdals härads ö. t:g____	4	Fryksände	2	Östmark*	2
	Lekvattnet*		Vitsand
Älvdals härads ö. t:g.......	5	N. Ny	2	Nyskoga	3
	Dalby*		S. Finnskoga N. Finnskoga
Älvdals härads n. t:g.......
4	Gustav Adolf*	1	Ekshärad N. Råda Sunnemo''	3
	2	Nyed	1	Alvsliacka*	1
Värmlands län ............	88	47	30		11

126

Tab. 28. Existensmöjligheterna samt skatter och onera.

	>	Socknar, i	vilka, enligt sockenombuden, små-	"
	0	böndernas	m. flis existensmöjligheter
	CO			minskats				hvar saknas
	O O	avsevärt		i någon mån	alls icke
	£	socknar		socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ...	7	Nordmark	1	Brattfors	1	Bämen	3	Färnebo	2
Ölme „						Gåsborn Kroppa		Lungsund
2					Varnum	1	Ölme	1
Visnums „	5					Yisnum Visnums-Kil	5
						Eudskoga Ny sund S. Båda
Väse „	3					Väse Alster	3
Kits ., ...						Ö. Fågelvik
5			Frykerud	2	St. Kil	3
				Rån säter*		Ö. TJllerud N. Ullerud
Karlstads ,,	3					Grava Hammarö	2	Karlstads 1.	1
Grums „	5					Nor Segerstad Grums Borgvik Ed	5
Gillbergs „	7			Gillberga Långs erud Stavnäs	6	Glava	i
Näs „				Högerud* Värmskog Svanskog*
10	Kila	1	Millesvik*	1	Fskilsäter Olserud Botilsäter* By Bro	8
						S. Ny Huggenäs Tveta
Nordmarks „	11	Sillerud	2	Töcksmark *	4	Holmedal	4	Trankil	1
		Silbodal		Karlanda		Y. Fågelvik
				Blomskog*		Ostervallskog
Jösse „		Gunnarskog		Skillingmark*		Järnskog
10	1	Älgå*	2	Köla	7
				Mangskog*		Eda Arvika 1.
Fryksdals h:ds n. t:g.						Ny Bogen Brunskog Boda
f)	Y. Emtervik	1	Gräsmark*	1	Sunne Ö. Emtervik	2	Lysvik	1 ''
Fryksdals h:ds ö. t:g.	4			Fryksände*	2	Östmark	2		■ i
				Lekvattnet*		Vitsand
Älvdals h:ds ö. t:g. Älvdals h:ds n. t:g.	5	N. Ny	1			S. Finnskoga N. Finnskoga	2	Nyskoga Dalby	2 ;
4	Ekshärad Gustav Adolf Sunnemo	3	N. Båda*	i
Nyeds härad ......	2					Nyed Alvsbacka	2
Yärmlands län ...	88		10		20		50		8

127

våren och hösten, bliver i många fall jordbruket direkt lidande genom
försummad skötsel. Fall saknas emellertid icke, då ett uppgivande i
större eller mindre omfattning av skogsförtjänsterna samt intensivare
arbete med jordbruket i längden visat sig lämna större valuta. Detsamma
gäller därvid i högre grad mera välbesuttna småbrukare, som,
enligt uttalande från de norra skogssocknarna, ha fördelar av att stanna
hemma och arbeta på hemmets och jordens skötande. Enligt uttalande
från en socken i länets östra delar, anses detsamma i allmänhet
vara fallet med innehavare av jordbruk, som ligga vid kommunikationsled,
så att lantbruksalster lätt kunna avyttras. Såsom det förut (sid.
111 — 112) åberopade exemplet .från Östmark utvisar, göres även den
mening gällande, att skogsarbete är rent av övervägande skadligt för
en ordentlig och vinstgivande skötsel av jordbruket.

Huvudsakligen i socknar inom länets östra, västra och norra skogstrakter
anses, såsom framgår av tab. 28, sid. 126, att i större eller mindre
omfattning existensmöjligheterna för småbönder m. fl. försämrats.

Endast undantagsvis, såsom i avlägsna kommuner med höga utskylder
och tryckande väghållningsbesvär, tillskrives försämringen i det
allmänna ekonomiska läget skatter och onera. Vanligen äro numera
desamma jämförelsevis lättare att bära för jordbrukarna än under gångna
tider, något som är fallet särskilt i sådana kommuner, i vilka bedrives
i större omfattning industri, och där en lättnad för jordbrukarna följt
därigenom, att skattebördorna till väsentlig del uppbäras av de industriella
företagen samt vid dessa anställda löntagare.

Oftare angives däremot såsom orsak till minskade existensmöjligheter
de allt mera växande svårigheterna att ur jorden hämta en mot
de stigande levnadsanspråken svarande bärgning. Därvid innebära i
avlägsna skogsbygder med sämre produktionsbetingelser inom jordbruket,
som här oftast icke avkastar till husbehov, tullskatterna ett hårt tryck
på den del av befolkningen, som är hänvisad till att i större eller
mindre utsträckning inköpa livsförnödenheter. Ofta föranleda i dylika fall
de växande eller av andra omständigheter stegrade existenskostnaderna
ett hårdare anlitande av skogstillgångarna såsom närmast till hands
liggande inkomstkälla, då kontanta medel erfordras. I samband härmed
uttalas från skilda orter en farhåga att den ökade skogsbeskattningen
genom höjd taxering direkt skall i en del fall medföra misshushållning
med skogen, varvid såsom representativt må anföras följande uttalande
från en större egendomsägare i Ekshärads socken:

“Den ökade skogsbeskattningen har ej ännu lett till misshushållning
med skogen, men kommer ofelbart att leda därhän. Skogen är
ett förträffligt skatteobjekt och bör som sådant utnyttjas inom rimliga
gränser; en förbättring skulle vara att skilja skogen från jordbruket

Fråg. 30.
Existensmöjligheter
samt
skatter
och onera.

128

Tab. 29. Det större jordbrukets bärkraft.

		Socknar, i	vilka, enl. sockenombuden,
	b	det	större jordbruket är		o
	in z o	i högre grad bärkraftigt	bärkraftigt	mindre bär-kraftigt
	K S3 8	socknar	socknar	socknar	socknar
Färnebo härad ......	7					Nordmark	4	Färnebo	3
						Brattfors*		Rämen
						Kroppa Lungsund		Gåsborn
Öl/me ........	2			V armim	1	Olme	1
Visnums „ ......	5	Vi so um	2	Visnums-Kil	2	Nysund	1
		S. Kåda		Rudskoga
Väse „ ......	3			Väse	1	Alster Ö. Fågelvik	2
Kils „ ......	5					St. Kil Ö. Ullerud Bansäter N. Ullerud	4	Frykerud	1
Karlstads „ ......	3					Grava	1	Karlstads 1. Hammarö	2
Grums „ ......	5			Nor*	2	Segerstad	3
				Borgvik*		Grums Ed*
Gillbergs „ ......	7					Gillberga	2	Långserud	5
					Glava		Stavnäs
								Högerud Värmskog Svanskog
Näs ........	10			Olserud	3	Millesvik	6	S. Ny	1
				Botilsäter		Eskilsäter
				Tveta		By Bro Huggenäs Kila*
I Nordmarks „ ......	11					Holmedal Töcksmark Ostervall- skog Karlanda Blomskog Silbodal Järnskog	7	Sillerud V. Fågelvik Trankil Skillingmark Eda	4
Jösse „ ......	10	Arvika ].*	1			Köla	7	2
					Ny Algå Gunnarskog Bogen Brunskog Boda		Mangskog
Fryksdals h:ds n. t:g	5					Sunne V. Emtervik Gräsmark	3	Ö. Emtervik Lysvik	2
Fryksdals h:ds ö. t:g	4					Fryksände Östmark Lekvattnet* Vitsand*	4
Älvdals h:ds ö. t:g	5					S. Finnskoga	2	N. Ny	3
					N. Finnskoga		Nyskoga Dalby
Älvdals h:ds n. t:g
4					Fkshärad	2	Gustav Adolf	2
					N. Råda*		Sunnemo
	2					Nyed	o
Alvsbacka*
Värmlands län ...	88		3		9		5i		25

12!»

vid taxeringen, ty som nu är, far man vid fastighetsbe villo ingens erläggande
skatta för skogen även de år, man ej avverkar något virke,
utan tvärt om har avsevärda utgifter för skogshult^; så länge taxeringsvärdet
endast var tre fjärdedelar av det verkliga värdet, hade
det ju mindre att betyda, men då man upptagit stadsegendom ärna
till fulla värdet och åtskilligt därutöver ställer sig saken mera betänklig.
1*

Ehuru i en del fall existensmöjligheten för mindre jordbrukare i
någon mån minskats, förekommer likväl i de flesta trakter mönstergillt
skötta mindre egendomar, å vilka en ägare med sparsamt och enkelt
levnadssätt, tack vare stor arbetsök och omtanke, förstår att skaffa sig
för ortens förhållanden rikligare avkastning och bärgning. Inom de mera
gynnade jordbrukstrakterna i länets södra och västra delar är detta
fallet i större utsträckning, samt särskilt då uppväxande barn kvarstannat
i hemmet samt ägna detsamma sin arbetskraft. Även i länets avlägsna
skogstrakter förekomma emellertid enstaka småbönder, som sköta sina
gårdar på ett synnerligen tillfredsställande sätt samt av jorden hämta
rikligare bärgning än vad eljest inom orten är regel. Särskilt må
därvid anföras, enligt anteckningar från sakkunniges resor det förut
åberopade exemplet från Östmarks socken.

Ej sällan intager såsom jordbrukare den medelstore och mindre
ägaren en, rent ekonomiskt sett, jämförelsevis gynnsammare ställning än
ägare och innehavare av större jordbruk, vilka till bärkraft och avkastningsförmåga
under givna lantbruksekonomiska förhållanden ofta
anses jämförelsevis sämre situerade. Mindre gäller detta, såsom framgår
av tab. 29, sid. 128, å jordbruk i länets södra och mellersta
delar. Där anses under förutsättning av ej allt för stor skuldsättning
samt god växtkraft på jorden, att under nuvarande höga
spannmåls- och kreaturspriser, det större jordbruket kan beräkna
någon vinst.

Stora svårigheter erbjuder vid en jämförelse mellan bärkraften
hos det större och mindre jordbruket att avgöra, huruvida, under eljest
lika förhållanden, företräde rent ekonomiskt sett bör givas åt den ena
eller andra jordbrukstypen. “Oftast säger erfarenheten“, skriver ett
bolag, “att det större jordbruket bär sig sämre än det mindre, vilket
förhållande ofta beror på och även förklaras så, att ägaren av det mindre
jordbruket, vilken själv brukar det, på jorden nedlägger mera initiativ
och kraft; men vi hålla före, att den för det stora jordbruket ogynnsamma
jämförelsen till större delen beror på oriktig bokföring rörande
det mindre jordbruket, d. v. s. på det mindre jordbrukets debetsida
uppföras ej arbetskostnader, virkeskonsumtion m. m.“

Jordundersökningens betänkanden. II. 9

Fråg. 31.
Det större
jordbrukets

bärkraft
och avkastningsförmåga.

Tab. 30. Jordbruksnäringens utvecklingsmöjligheter.

Färncbo härad..

Ölmc
Visna ms

Vase

Kils

Karlstads „

Grums

i Gillbcrys „

Näs

Nordmarks ..

Jösse

	Socknar, i vilka, enl. sockenombuden, ökning
P	i avkastningen kan äga rum
03 O O K	i betydande omfattning	i avsevärd omfattning	i obetydlig omfattning eller alls icke
P	socknar	socknar	socknar
7		Rämen	4	Nordmark	o
		Brattfors Kroppa Lungsund		Gå sb om
2	Ölme 1	Varnum	1
5		Kudskoga Nysund S. Råda	3	Visnum	i
3		Vase Alster Ö. Fågelvik*	3
0	N. Ullerud 1	St. Kil Frykerud Ö. Ullerud Ransäter	4
3		Karlstads 1. Grava Hamna arö	3
5		Nor Segerstad Grums Borgvik	4	Ed	i
7	Värmskog 2	Långserud	4	Gillberga	i
	Svanskog	Stavnäs
		Högerud Glava
10	Mi liesvik 5	Ölserud	4
	Eskilsäter	Hnggenäs
	Botilsäter	Kila
	By	Tveta
	liro
11	Holmedal 3	Töcksmark	ti
	V. Fågelvik	Östervall-
	Karlanda	skog Blomskog* Silbodal Skillingmark Järnskog
10		Kola	9	Bogen*	i
		Eda Arvika 1.* Ny
		Älgå* Grunnarskog Brunskog Mangskog Boda
5	Ö. Emtervik 2	Sun ne	3
	Gräsmark	V. Emtervik Lys vi k
4	Östmark 1	Fryksände Lekvattnet	3
		Vitsand

Svar saknas

socknar

Färncbo 1

Visnums-Kil 1

S. Ny 1

Sillerud

Trankil

L 31

Socknar, i vilka, onl. sockenomlmdon, ökning
i avkastningen kan ii^a ruin

i betydande
omfattning

socknar

Älvdals leds ö. t:g I 5 |N. Finn skoga 1
Älvdals leds te t:tf 4

Ny eds It ärad ...... 2

Värmlands län . 88

1«

i avsevärd
omfattning

socknar

N. Ny
Dalby ''

S. Finnskoga
Ekshärad
Gr lista v
Adolf
N. Råda
Sunnemo
Nyed

Alvsbacka*

00

i obetydlig
omfattning
eller alls icke

socknar

Nyskoga

Svar saknas

socknar

I allmänhet göres gällande, såsom framgår av tab. 30, av de
sockenombud, vilka besvarat frågeformuläret, att inom ramen av
givna konjunkturer kan i någon mån äga rum en utveckling av
den odlade jordens avkastning och i samband därmed ett höjande av
jordbruket och den jordbrukande befolkningens ställning. Tillämpning
av rationellare brukningsmetoder, bättre gödselvård, ökad insikt i användningen
av artificiella gödningsämnen samt över huvud taget ökat jordbruksintresse
anses därvid erfordras, om ett uppsving skal] komma till
stånd, samt att medel ägnade härtill äro undervisning i skolorna, föredrag,
^studieresor, tillgång till råd av konsulenter etc.

A andra sidan äro meningarna tämligen ense därom, att en avsevärdare
utveckling är möjlig endast under förutsättning av djupgående
förändringar i föreliggande ekonomiska och sociala betingelser för
jordbruksnäringen. Särskilt är, jämte vissa för länet brännande kommunikationsspörsmål,
bär som eljest aktuella frågorna om jordbrukets avsättnings-
och kreditförhållanden samt om tillgången på arbetskraft.

För jordbruket och den jordbrukande befolkningen i avlägset belägna
socknar inom länets västra och norra skogstrakter innebär i många
fall de otillräckliga kommunikationerna avsevärda svårigheter. I synnerhet
är detta fallet i de övre Fryksdals- och Alvdalstrakterna, där
för mindre jordbrukare, som icke skörda tillräckligt å egen jord utan
måste köpa mjöl, hö, havre, kraftfoder m. m., ställningen avsevärt försvaras
genom de dyrbara och tidsödande långväga transporterna efter
häst. Bristen på järnvägsförbindelser lägger här mången gång oöverstigliga
hinder för utvecklingen av jordbruket, som endast genom en
utsträckning av kommunikationsnätet med åtföljande bättre tillförseloch
avsättningsmöjligheter skulle komma i ett sådant läge, att ett uppsving
i samband med intensivare brukning, utökad användning av
tjänliga växtnäringsmedel etc. vore tänkbar.

Fråg. 32.

Jordbrakets

utvecklingsmöjligheter.

132

Ökade möjligheter att lönande avsätta lantbruksalster skulle i allmänhet
vidga den krets, inom vilken genom intensivare skötsel jordbruket
med ekonomisk fördel kunde bringas att lämna större avkastning.
På liknande sätt skulle särskilt i de trakter i länets södra och
mellersta delar, som i större utsträckning producera jordbruksalster till
avsalu, ökade priser på lantmannaprodukter bidraga till utvecklingen av
jordbruket genom tillförsel av rörelsekapital.

Väsentligen ägnat att förbättra arbetsmöjligheterna för jordbruksnäringen
vore ett ordnande av kreditförhållandena, så att på billiga
villkor erforderliga lånemedel erhöllos. Såsom förhållandena nu äro
har i detta avseende det större såväl som det mindre jordbruket stora
svårigheter att kämpa emot, då det gäller att erhålla erforderligt rörelsekapital.
“Det är“, skriver en meddelare, “fullkomligt avita att betala
(i å 7 procent för jordbrukslån, då avkastningen uppgår till 4 procent,
och en större egendomsägare framhåller, att om jordbruket skall kunna
utvecklas till mera intensiv drift, ett villkor är tillgång till rörelsekapital
genom jordbrukslån på billiga villkor. I det stora hela utmynna
svaren i framhållandet, att för ytterligare utveckling av jordbruket inom
länet erfordras förbättrade kommunikationer, förmånligare lånevillkor,
högre pris på jordbruksalster, bättre tillgång på arbetskraft, en bättre
behandling av jorden, förbättrad ladugårdsskötsel samt en vidgad praktisk
undervisning.

Arrende- och hyresförhållanden.

Frågorna 33—37.

De villkor, som reglera förhållandet mellan ägare till jordbruksfastighet
samt arrendator^- av sådan fastighet, erhålla beträffande
industribolagens arrenden i hög grad sin karaktär därav, att arrendator!!,
jämte sin ställning som jordbrukare, vanligen i större eller mindre
omfattning representerar för skogsbruket erforderlig arbetskraft.

Vid utarrendering i länets jordbrukstrakter av större fastigheter,
å vilka bedrives jordbruk i sådan omfattning, att innehavaren bygger
sin existens väsentligen å detsamma, utgör vanligen arrendetiden fem
till tio år och någon gång däröver. I de övre Frvksdals- och Älvdalstrakterna
förekomma också oftast femåriga arrenden. Däremot föreligger
vid utarrendering i länets östra, mellersta och västra skogsbygder av
företrädesvis mindre bolagsgårdar, i flesta fall ettårig arrendetid, men
understundom något däröver intill högst fem år. Dessa bestämmelser
ha vid ikraftträdande av den nya arrendelagen av den 14 juni 1907 fatt
ersätta den förut tillämpade obestämda arrendetiden, vilken enligt stadgande
i nämnda lag kap. 2 § 2 eljest skulle komma att gälla som upplåtelse
på fem år. Till villkoren om arrendetiden äro fogade bestämmelser
om viss tids uppsägning, i fråga om större gårdar utgörande i
allmänhet 1 år eller däröver, medan eljest uppsägningstiden vanligen är
6 månader.

I samband med till- och avträde av fastigheten företages, frånsett
en del avlägsna skogstrakter, laga syn beträffande arrendator)!
åliggande hävdearbeten, varvid vanligen i kontrakten återfinnas bestämmelser
om, att före avträdet brukaren skall hava verkställt behöriga
arbeten för trädesbruk, sådd, plöjning etc., för vilka gottgörelse utgår,
liksom motsvarande arbetens värde påföres enligt laga syn vid tillträdet.

Arrendeersättningen utgår för gårdar, å vilka jordbruk drives i
större omfattning, vanligen kontant, under det att, då gården eller
lägenheten är av beskaffenhet, att brukaren i större eller mindre utsträckning
för sii! utkomst är hänvisad till arbetsförtjänster, legoersätt -

Fråg. 33.

Kontraktsbcstämmelscr
vid utarrendering
av
jordbruk.

134

ningen, jämte en mindre summa kontant, i regel rrtgöres i form av
skyldighet att fullgöra ett bestämt antal till visst pris uppskattade
dagsverken eller förrättandet av skogsarbeten, såsom kolning, körslor
etc., i viss omfattning.

Därjämte åligger arrendatorn i större eller mindre omfattning fastigheten
påförda besvär och skatter av olika slag. I regel fullgör
brukaren samtligt fastigheten åliggande vägunderhåll m. m., under det
att med övriga onera och avgifter förhålles olika. Vanligast är därvid
att jordägaren erlägger på fastigheten vilande kontanta utskylder,
medan i andra fall dessa i större eller mindre omfattning utgöras av
brukaren. Sålunda finnes i ett kontrakt mellan ett större bolag och en
dess arrendator stadgat, att, frånsett vägunderhåll etc., som helt åligger
brukaren, denne utgör beträffande avgifter till prästerskapet och
kommunens samtliga utgifter ett belopp räknat efter visst bestämt
taxeringsvärde, och i ett annat fall bestämmes, att utom vägunderhåll
in natura etc., arrendatorn jämväl skall i viss proportion bidraga till
f attigvårdsavgif ten.

Den ställning bolagsarrendatorerna intaga såsom arbetare med
utkomst i större eller mindre omfattning genom brukssysslor, skogsarbeten
av olika slag å markägarens arealer etc., regleras av i resp.
kontrakt vanligen innehållna bestämmelser om arrendatorn åliggande
arbetsskyldighet. I regel finnes fastställt, att arrendatorn är skyldig
att utföra eller ställa arbetskraft till förfogande för vissa arbeten, såsom
kolning, bruks- och skogskörsel- etc., vartill i en del fall är knuten
bestämmelsen om skyldighet för legotagare att ägna sin arbetskraft
uteslutande åt jordägaren enligt dennes kallelse och eljest givna föreskrifter.
Någon gång förekommer i kontrakten förbud för arrendatorn
att söka arbetsförtjänster hos andra. Dock torde vara sedvanligt att
legotagaren uteslutande ägnar sin arbetskraft åt markägaren, som med
eller utan särskilda bestämmanden därom, lämnar sina brukare företräde
till förekommande arbetstillfällen.

Vid föreliggande arbetsskyldighet utgår vanligen ersättningen så
väl vid dagsverks- som ackordsberäkning enligt bestämmelser i till
arrendekontraktet fogat särskilt arbetsavtal av jämnlöpande giltighet.
Arbetsprisnivåns snabba stegring, vilken vanligen ej torde fullt motsvaras
av värdeökningen å med arrendeupplåtelsen följande naturaförmåner,
medför därvid ej sällan för brukaren olägenheter och förluster
i sådana fall, då arbetsprisen fastlåsts för längre tid eller bestämts att
utgå efter andra grunder än enligt vid varje särskild tidpunkt i orten
gällande arbetspriser.

Vid sidan av andra skyldigheter åligger arrendatorn i växlande omfattning
vissa förpliktelser beträffande fastighetens underhåll. Medan
vanligen all byggnadsskyldighet åligger jordägaren, ombesörjes nämligen

I :S5

i större eller mindre omfattning underhållet jämväl av arrendator!!.
I allmänhet är underhållsskyldigheten sä fördelad, att ägaren åligger
ny byggnadsskyldighet och reparationer av större omfattning, vilket ofta
dock ej står utsatt i kontrakten, medan legotagaren har att verkställa
och bekosta mindre reparationer. I ett fall är saken till och med så
reglerad, att arrendatorn är skyldig utföra reparationer, för vilka arbetskostnaderna
ej överstiga 10 kr., samt i ett annat fall sådana ej överstigande
B kr. Erforderligt sågat virke erhålles därvid i en del fall
gratis samt i andra fall till lägre pris med eller utan ersättning för
uppfraktningskostnaderna. Givetvis har jordägaren i sin hand att genomdriva
uppfyllandet av arrendatorernas reparationsskyldighet. Däremot
kommer det enligt förhållandenas natur att bero mera på bolagets och
den enskilda skogsspekulantens gottfinnande, i vad mån ägarens nybyggnads-
och reparationsskyldighet blir fullgjord. Vid de resor, som
sakkunnige särskilt år 1912 företog, framfördes också klagomål från
många trakter i både östra och västra Värmland, att nybyggnader och
reparationer antingen icke alls eller ock endast under oavlåtliga påminnelser
efter lång väntetid och då ofta ofullkomligt fullgjordes.

Virke till stängsel, vedbrand etc. ingår i regel i arrendatorns förmåner.
Jämväl äger han i allmänhet rätt till bete å skogen för egna
vinterfödda kreatur i män sådant finnes att tillgå utan att skogsåterväxten
äventyras. Ofta förekommer dock undantag för getter eller rent
av förbud att hålla sådana.

Kontrakten innehålla, såvitt svaren giva vid handen, ej något om
rösträtts utövning annat än förbehåll i ett eller annat fall för jordägaren
att utöva den kommunala rösträtten. Dessutom anmärkes från ett par
håll att genom de ettåriga kontrakten berövas arrendatorerna politisk
rösträtt och från en socken meddelas att “rösträtten utövas vanligen av
j ordägaren Likaså anmärkes att arrendet på ett och annat håll gives
formen av hyreskontrakt, och att arrendatorn därigenom berövas sin
rösträtt.

Ofta, eller såsom det synes i de flesta fall, innehålla kontrakten
förbud för arrendatorerna att hysa främmande personer, för vilket
finnes växlande formuleringar med olika omfattning. I regel förekommer
ej någon formulering, som särskilt utpekar personer, som kunna
göra propaganda för vissa politiska eller religiösa åsikter. Från en
socken meddelas dock att arrendatorerna äro i kontrakten strängt förbjudna
att upplåta plats för möten och sammankomster. Emellertid
intager brukaren enligt sakens natur ej sällan eller kanske merendels
en osjälvständig ställning oavsett arrendekontraktens innehåll. “När
man hyser olika åsikter gent emot den, man på sätt och vis är beroende
av“, skriver en meddelare, “och man öppet måste visa detta,
inverkar detta i viss mån, även om ej något tvång utövas“. Från

136

Fråg. 34.
Särskilda
spörsmål
om

jordbruks arrenden.

en socken anmärkes också att u bolagsledningens uppfattning och önskningar
äro i huvudsak bestämmande för arrendatorerna och kontraktsförbud
-överflödiga11.

Vanligen torde den inskränkning i arrendatorns frihet, som föreligger
i politiskt avseende, vara av ovannämnda allmänna beskaffenhet,
även om undantagsvis fall förekomma, då exempelvis till följd av att det
avtal, som ligger till grund för arrendeupplåtelsen, gestaltas under formen
av hyreskontrakt, arrendatorn tillkommande rösträtt berövas honom.

Endast i undantagsfall är i arrendekontraktet fastslaget att brukaren
vid arrendetidens slut äger företrädesrätt till arrendets fortsättande,
ävensom att då arrendatorn lämnar arrendet eller avlider, hans son,
måg eller änka äga företräde till detsamma, om de finnas därtill lämpliga
och skickliga. Oavsett detta erhålles dock på de flesta trakter
vanligen ny upplåtelse utan att kontrakten innehålla något därom.
“Bolagets arrendatorer få stanna, tills de av ålder ej kunna fortfara11
såsom en meddelare uttrycker sig. Vid arrendatorns frånfälle medges
också i stor utsträckning familjen eller någon av dess medlemmar att.
sitta kvar i arrendet. Sålunda lär i en socken i länets södra delar,
enligt meddelande, av 87 arrendatorer under ett större bolag 34 ha
innehaft gården son efter far sedan början av 1700-talet, varemot i
avlägsna skogstrakter fortsättning av arrendet i andra generationen
vanligen icke förekommer till följd av att barnen, så snart de kunna
försörja sig, lämna gården, å vilken de vantrivas, samt begiva sig till
industrien eller emigrera. Undantagen synas dock här vara talrikare.
En meddelare gör exempelvis även den reservationen för sin hemtrakt,
att “familjen får vid dödsfall bo kvar, om byggnaderna äro i sådant
skick att den kan bo kvar11. Då brukaren skiljes från arrendet annatän
på egen begäran, uppgives det vanligen vara föranlett av hans egen
olämplighet eller vanskötsel av egendomen. Från några håll anmärkesatt
även oskälig uppsägning kan förekomma ehuru mera sällsynt.

I allmänhet meddelas att såvitt erfarenheten givit vid handen
arrendeavgiften ej höjes med hänsyn till arrendatorns egna förbättringar.
Från ett par håll antydes att det dock nog någon gång förekommit.
Meddelandet från en socken är att “i många fall, dock icke alltid, vill
ägaren räkna sig själv och icke arrendatorn skedda förbättringar till
godo14; från en annan socken svaras: "ännu icke nämnvärt, men torde
av allt att döma snart bli bruk11. Enligt en uppgift ha arrendena
sänkts, enligt uppgifter från tre andra orter ha i den ena “arrendeavgiften
höjts enligt konjunkturerna, men icke på arrendatorns bekostnad11,
i den andra arrendena av obekant orsak höjts med ungefär dubbla
beloppet, då nya kontrakt sist upprättades, och i den tx-edje: “höjdes
arrendena vid senaste uppgöi-else av arrendekontrakten på grund av

137

ökad avkastning”. 1 do fall, da förhöjning av arrendeavgiften ägt
ruin, liar det, enligt uppgift från ett bolag, skett i fråga om nyupptagna
eller i sämre stånd ursprungligen befintliga egendomar, för vilka det
från början låga arrendet successivt utökats, och i vilka fall åtnjuten
lindring varit att anse som ersättning för vidtagna, förbättringar.

Däremot konstateras från åtskilliga trakter, att vid försäljning av
fastigheten är värdet uteslutande bestämmande för det fordrade priset,
oberoende av huru detta värde uppkommit. Sålunda uttalas från eu
av länets nordliga socknar, att om en torpare skulle komma i så goda
förhållanden, att han såge sig i stånd att köpa den lägenhet han innehar.
ingen som helst hänsyn tages till nedlagt arbete, utan begär ägaren
av den, vilken arbetat upp jorden, lika stor köpesumma, som av vilken
annan person som helst.

Övervägande har från orterna svarats att då arrendatorn är skyldigatt
förrätta vissa arbeten åt jordens ägare, pläga dessa ej uttagas på
sådant sätt, att det medför olägenhet för arrendatorn i bedrivandet avsitt,
jordbruk. Många uppgiva dock att sådana olägenheter delvis förekomma,
vilket enligt en uppgiftslämnare ligger i sakens natur och enligt
ett par andra förekommit mera förr än nu. Fall saknas icke då arrendator
mitt under brinnande skörd budats till arbete. Från ett par tre
socknar betonas missförhållandet såsom avsevärt; “i de flesta fall skall
jordens ägare ha sitt arbete uträttat först, hur det än går med arrendatorns
jordbruk", tillägger en av meddelarne.

Från de flesta orter tillkännagives att arrendatorns beroende av
jordägaren ej medfört bundenhet i hans personliga eller inskränkning
i hans politiska frihet. I vissa meddelanden tillägges därvid dock:
“åtminstone icke offentligt11; “förföljelse dock ej helt utesluten och en
viss risk för arrendatorn att ge sin åsikt tillkänna“; “något tryck utövas
ej, men arrendatorerna känna sig bundna i alla fall". I några
fall äro dock svaren i detta avseende motsägande från samma ort eller
angiva, att sådant kan någon gång förekomma. I ett meddelande
säges uttryckligen att arx-endatorn är mer eller mindre bunden både i
avseende på personlig och politisk frihet, i ett svaras: “självklart i vissa
fall alldeles uppenbart“, i ett att bundenhet äger rum i kommunalt
avseende, i ett att så äger rum i rösträtt vid vägstämmor och i ett
att “bolagsledningen är bestämmande även om kontraktet icke innehåller
något därom“. “Ett av de större bolagen", meddelar en större
egendomsägare, “behandlar på ett humant sätt sina talrika underhavande
och villkoren, under vilka de leva, äro relativt gynnsamma,
vilket icke utesluter att underhavandena kunna hava en del berättigade
anspråk. “

Då arrendatorer och deras hustrur på ålderdomen ej längre förmå
bruka jorden pläga de enligt svaren i åtskilliga fall leva på egna be -

138

sparingar, i några fall hjälpas åtminstone delvis av bolaget, men uppenbarligen
i de flesta händelser omhändertagas av egna barn eller av
fattigvården. I vilken omfattning det ena eller andra av de båda
senare alternativen äger rum är svårt att bedöma. Enligt svaren från
sockenombuden ställer det sig olika på skilda orter, men det förefaller
som om fattigvårdens mellankomst var i det stora hela den övervägande
händelsen. De bolag, som yttrat sig i detta ämne, framhålla däremot
merendels att fattigvården endast sällan behöver tillitas. I de fall att
något av barnen sitter kvar å arrendet åtnjuta de gamla ibland födoråd
i husrum in. m. på platsen, men föra även i detta fall åtminstone
ibland en bedrövlig tillvaro såsom de förste sakkunnige under en resa
i en sådan födorådstrakt på nära håll kunde konstatera. Den omvårdnad
de gamla eller vissa av dem kunna på ålderdomen påräkna från vederbörande
bolag ställer sig mycket olika beroende säkerligen på olika
intresse hos ledningen och affärens större eller mindre inkomstaivande
beskaffenhet.

I regel äro numera arrendeavtalen skriftliga enligt nya arrendelagens
föreskrift. Från åtskilliga orter meddelas dock att fortfarande
muntliga avtal förekomma och framhålles ibland att detta endast särskilt
gäller mindre lägenheter. Allmänt förnekas att skriftliga avtal
utfärdas i former, som kunna anses innefatta ett upphävande eller kringgående
av arrendelagen. Från en ort meddelas dock, att “ett bolag
använder hyreskontrakt för jordbrukstorp och jorden brukas avgiftsfritt,
så att endast bostadslägenheten betalas, antagligen för att kringgå
arrendelagen. En annan meddelare vitsordar att intet kringgående äger
rum, men anser att arrendegivarens personliga ställning inför ar rond atom
dock verkar som ett upphävande eller kringgående fastän ej på långt
när i den omfattning som före arrendelagens tillkomst.

Rörande arrendatorernas ställning i ekonomiskt avseende, medan
arbetskraften varar, äro omdömena mycket olika för skilda orter. Man
anser den på många ställen vara god, på åtskilliga medelmåttig och
på andra mycket dålig samt jämnställer bolagsarrendatorn i nämnda avseende
ibland än med småbönderna i orten och än med en vanlig
jordbruksarbetare. I allmänhet synes det ekonomiska läget för dem
ställa sig bättre i centralare bygder och sämre i skogstrakterna. Dessutom
spelar givetvis in, utom personlig duglighet, särskilt den olika
regim, skilda bolag hava för behandlingen av sina arrendegårdar och
deras brukare.

Kommunal rösträtt för arrendatorerna ställer sig mycket olika på
skilda ställen. I en myckenhet fall utöva de rösträtt för den arrenderade
jorden, i många andra icke. Det uppgives att det ibland får
bero på deras egen anmälda önskan, om de upptagas i röstlängden
eller icke. Ettåriga kontrakt anses som sagt utesluta möjlighet för

I ''ill

<lem att utöva arrendators författningsenliga kommunala rösträtt för
den arrenderade jorden. För övrigt hänvisas till vad härom sagts
under frågan Hd.

Tomt- och lägenhetsarrende!! så väl av yngre som av äldre datum
förekomma inom länet huvudsakligen i industritrakterna, där bolagen upplåta
sådana i betydande omfattning. Beträffande upplåtelsetiden förekommer
därvid väsentligen tvenne typer, nämligen dels arrenden med
kortare tid, låd år, samt dels med lång arrendetid på 49 resp. 50
år, med i förstnämnda fall vanligen en uppsägningstid av 6 månader
samt i några fall bestämmelse om av- och tillträdessyn. Arrendet, resp.
hyran, erlägges i regel kontant eller medelst avdrag å arbetsförtjänst
eller utgår i jordbrukstrakterna å torpen genom dagsverken, varjämte
förekomma fall, då upplåtelse sker utan särskild avgift. Utskylderna
åligga vanligen innehavaren, ehuru enstaka fall förekomma, då skatter
och allmän tunga bäras av ägaren. Kontraktsenligt fastställd arbetsskyldighet
för legotagaren föreligger huvudsakligen i länets östra delarvid
upplåtelse av tomter och lägenheter till bruks- och skogsarbetare, i
samband varmed i regel är bundet, kontraktsenligt eller på grund av
sed, förbud för legotagare att ägna sin arbetskraft åt annan än markägaren.

Legotagaren uppför i vissa fall vid längre arrenden byggnader med
rätt för jordägaren att i regel mot lösen vid arrendetidens utgång övertaga
dessa, medan i andra fall afl byggnadsskyldighet och oftast större
reparationer åligger jordägaren, under det att mindre sådana åligga
arrendatorn. Denne erhåller därvid ibland nödigt virke, varjämte eljest,
särskilt i skogstrakterna, virke till gärdsel, vedbrand etc. från ägarens
skog är tillförsäkrat arrendatorn ävensom någon gång bete å skogsmarken.

Vanligen erhålla arrendatorer av tomter och lägenheter vid legotidens
utgång förnyad upplåtelse och vid dödsfall övergår ofta arrendet
till familjemedlemmar, då sådana finnas i hemmet, något som särskilt
i trakter med stark utflyttning till industricentra eller emigration, såsom
exempelvis i länets västra och norra delar, mindre ofta är fallet. Mera
undantagsvis anses numera vid legotidens utgång obilliga förfoganden
från jordägarens sida förekomma eller avgiften höjas till följd av vidtagna
förbättringar eller vid eventuell försäljning att köpesumman ökas
i proportion till dessa, även om vanligen de allmänna konjunkturerna
bliva bestämmande för det fordrade priset.

Fall saknas dock som sagt icke, då vid upplåtelsetidens slut obilliga
förfoganden förekommit. Särskilt framhålles från flera håll, hurusom,
då eget hus uppförts på ofri grund, synnerlig obillighet ofta gör
sig gällande gent emot lägenhetshavaren vid upplåtelsetidens slut.

Légotagarens ställning, särskilt vid arrendeupplåtelse på längre tid,

Frågan So.
Kontraktsbestämmelser
vid utarrendering
av
tomter och
lägenheter.

Frågan 36.
Särskilda
spörsmål
om lägcnhetsarrenden.

140

Frågan 37.
Villkoren
vid upplåtelse
• av
bostäder åt
arbetsfolk.

torde emellertid från jordägarens sida i vanliga fall icke medgiva något
intrång i personligt eller politiskt avseende. Däremot intaga lägenhetsinneliavarna
ofta en jämförelsevis osäker ställning, hänvisade såsom lönarbetare
som de äro till sin arbetskraft, och “vanligen väntar dem,
när de bbva orkeslösa41, skriver en meddelare, “det hemska spöket fattiggården
Endast mera sällan förfoga dessa lägenhetsinnehavare, vilka
huvudsakligen utgöras av bruks- och skogsarbetare, över besparingar
eller intaga barnen en sådan ställning i hemtrakten, att de kunna taga
sig an föräldrarna. I vissa fall utgår emellertid från jordägaren understöd,
något som särskilt förekommer i de äldre brukstrakterna, bland
annat sålunda att då legotagaren ej längre förmår betala arrendet, han
får sitta kvar orubbat.

Det större jordbruket tillhandahåller, i samband med otillräcklig
tillgäng på jord torpare samt allt mera framträdande svårigheter att
erhålla ogift arbetskraft i husbondens kost, bostäder åt gifta arbetare.
Företrädesvis är det emellertid industrien, som upplåter bostäder åt sin
arbetspersonal. Så är fallet i de gamla brukstrakterna, där arbetarebostäderna
ofta äro av äldre datum, medan i övrigt i samband med
senare årtiondens starka industriella utveckling uppförts tidsenliga bostäder
av i allmänhet tillfredsställande beskaffenhet. Vanligen utgöras dessa,
frånsett i vissa fall förekommande enfamiljshus, av boningshus innehållande
ett större antal lägenheter om vanligen ett samt i undantagsfall
två rum jämte kök, vilka för den tid arbetsavtalet avser upplåtas
fritt eller mot en hyra av månatligen 2-5 0—10 kr. Därjämte åtnjutes
i en del fall fri vedbrand eller erhålles sådan genom arbetsgivaren till
självkostnadspris. Vanligen synes med föreliggande bostadsupplåtelser
tillfredsställelse råda. Arbetarna uppgivas sällan till följd av hyresförhållandet
lida inskränkning beträffande personlig eller politisk ställning
och handlingsfrihet. Motsatta påståenden förekomma dock undantagsvis
för en och annan ort, och en meddelare anser att tydligen är den, som
sitter i bolagets hus, mera bunden än den, som har eget hem.

Andra frågor.

Frågorna 38—47.

Inom bruksdistrikten i länets östra ocli delvis i dess västra delar Vråg. 3S.
innehava industribolagen och ett fåtal bruksägare sedan äldre tider f^rsåljbetydande
arealer, vilka tillfallit dem i samband med järnhanteringens ningen till
privilegierande. I betydande omfattning förskriva sig sålunda i de ™n
nämnda trakterna från 16- och 1700-talen vissa bolags markinnehav.

För att trygga tillgången till malmfyndigheter och vattenkraft, virkestillgång
för gruvdriften och träkolsbehovet, samt det växande behovet
på råmaterial har detta jordinnehav successivt utökats genom inköp av
fastigheter från självägande bönder.

Representativt för utvecklingen i detta fall torde kunna anses förhållandena
inom Ekshärads socken, där det första köpet av bondejord
ägde rum 1727, då i en brukspatrons ägo övergick en hemmanslott.

Därefter följde under 1700-talet samt särskilt mot slutet av århundradet
det ena köpet efter det andra, varefter under förra delen av 1800-talet
inträdde någon avmattning i förvärven, som emellertid under 1860-talet
och närmast följande årtionden togo ny fart intill 1900-talets början,

vid vilken tidpunkt åter inträffade en viss tillfällig stagnation.

Bortsett från äldre fastighetsförvärv ha, såsom framgår av tab. 31,
sid. 142, i länets östra delar inom bruksdistriktet, omfattande Färnebo
härad och Älvdals härads nedre tingslag, i trakterna kring mellersta
och nedre Klarälven samt i vissa socknar tillhörande Gillbergs och
Nordmarks häranden i västra delarna av länet under senare tid betydande
arealer inköpts av industribolagen. I större omfattning datera
sig i de nämnda trakterna liksom eljest i länets södra och mellersta
delar bolagens fastighetsförvärv från 1860-, 70- och 80-talen. Senare härmed
inträdande knapphet i tillgången på skogsprodukter samt stigande
virkespriser öppnats i större omfattning för spekulationen länets norra
skogsområden. Inom flertalet socknar, tillhörande övre tingslagen av
Fryksdals samt Älvsdals häraden ha sålunda inköpen av skogsfastigheter
tagit sin början f. o. m. 1890-talet, från vilken tid inom nämnda områden
särskilt i gränstrakterna mot Norge bolagens fastighetsinnehav
högst avsevärt utökats.

142

Tab. 31. Fastighetsförsäljning på senaste tider till industrien och skogsspekulanter.

>> Socknar,

vilka, enligt, sockenombuden, försäljning ägt rum

X o PT	i betydande omfattning	i avsevärd omfattning	i mindre omfattning	alls icke
	socknar		socknar		socknar		socknar
Färnebo härad...... 7	Nordmark	i	Brattfors	i	Kämen Gäst) om	2	Lungsund	i
Ölmc „ ...... 2					Ölme* Varnum	2
1 Visnums ...... o			Visnum	9	Kudskoga	i	Visnums-	2
			Nysund				Kil S. Råda
Väse „ ...... 3 !					Vase Alster Ö. Fågelvik	3
Kils ........ 5			Ö. Ullerud	9	St. Kil	2	Frykerud*	i
			Ransäter''		N. Ullerud
Karlstads ........ 3					Grava*	i	Karl-stads 1. Hammare)	2
Grums ........ ö					Nor	4	Seger-	i
					Grums*		stad*
					Borgvik Ed*
Gillberys ........ 7			Gill berga	4	Höger ud	2	Svanskog	i
			Långserud Stavnäs		Värmskog
			Glava*
Näs ........ 10			Millesvik	9	Ölserud*	5	Eskil säter	2
			Kila*		Botil säter		S. Ny
		i			liv* Bro* Tveta
Nordmarks ...... It	Holmedal	Sillerud	6	V. Fågelvik	3
			Töcksmark		Trankil
			Östervall-		Järnskog*
		i	skog Karl anda* Blomskog Sil boda l
Jösse ........ 10	Gunnarskog	Eda	4	Kola	5
			Arvika 1.		Ny
			Bogen*		Algå
Fryksdals leds n. taj 5			Mangskog		Brunskog Boda
		Ö. Emtervik	9	S linne	9	V. Emter-	i
Fryksdals hals ö. t:y 4			Gräsmark		Lvsvik*		vik
Östmark Vitsand	o	Lekvattnet*	1	Fryksände	1
Älvdals h:äs ii. t:g 5
		N. Ny Nyskoga Dalby	5
Älvdals hals n. t:y 4			S. Finnskoga* N.F^inn skoga Ekshärad* Gustav Adolf N. Kåda*	3	Sunnemo	1
Nycds härad ........ 2			Alvsbacka	1	Kved	1
Värmlands län ... 88		5		33		35		n

Svar saknas

socknar

Färnebo j 2
Kroppa

Huggenäsj 1

Skilling- j 1
mark

■

4

u;i

Den försäljning till bolag av jordbruksfastigheter, som under senare
decennier ägt rum särskilt i länets skogstrakter, är åter från säljarnes
sida att tillskriva mångahanda orsaker, som redan framhållits i betänkandet
I och ytterligare belyses i svaren på frågan 38. I de senare
omnämnes från olika orter såsom orsaker: bristande framsynthet, guldets
makt, önskan att erhålla reda penningar eller behov därav, vinstbegär,
bristande insikt om jordens och särskilt skogens värde, bristande insikt
i att själva avverka skogen och försälja virket, högt pris på skogen
och erbjudna höga köpesummor, fattigdom, skuldsättning i allmänhet,
skuldsättning till bolaget, rusdryckerna, misshushållning, högre skatter,
svårighet att betala skatterna, trötthet på jordbruket, förhoppningar att
få bättre arbetsförtjänst, strävan efter bättre levnadsförhållanden och
att kunna skaffa sig bördigare jordbruk i sydligare trakter med bättre
väg-, skol- och sjukvårdsförhållanden, de höga levnadskostnaderna,
bolagsväldets hastiga tillväxt med åtföljande förlamande inverkan på
befolkningen, brist på arbetskraft, höga arbetslöner, ålderstigna ägare
utan hemmavarande barn, som hjälpa till att bruka eller kunna överta
gården, jordbrukets dåliga bärkraft, brist på kommunikationer, svårigheter
att konkurrera med industrien i arbetslöner, dödsfall samt oförmåga
eller svårighet för något av barnen att utlösa de övriga, ökad
skogsbeskattning genom taxeringsvärdenas höjande, för långt gående
hemmansklyvning, spekulanternas enträgenhet och lockande tal, bland
annat med särskilt förespeglingarne om ekonomiskt oberoende och rätt
dessutom att få bo kvar å fastigheten.

Enligt sakens natur ha sålunda, då det gällt att utnyttja den
föreliggande konjunkturen, de kapitalstarka, av en vidare blick över
affärsläget mäktiga, samt ofta till följd av föregående fastiglietsinnehav
en monopolställning intagande trävarubolagen, suttit inne med betydande
fördelar, genom möjligheten att erbjuda priser, som vid en viss
tidpunkt förefallit särdeles höga, så att redan därigenom i många fall
bönderna föranletts att reflektera på försäljning. “Bönderna grepos“,
skriver en meddelare från en skogssocken, “av feber, då bolagsombuden
kommo och talade om så mycket penningar, eller då de fingo höra att
någon sålt och sedan blivit en fin herre i någon stad“. Särskilt i trakter
med avlägsnare läge och sämre kommunikationer, samt där eljest arbetet
med jordbruket föreföll strävsamt och mindre lönande föranleddes ägare
av värdefulla skogsfastigheter, bl. a. med tanke på att förvärva bättre
jordbruk i sydligare trakter, eller lockade av utsikten till en sorgfri
existens på kapitalet, att försälja sina gårdar. Ofta uppträdde därvid
såsom mellanhänder privata spekulanter, vilka senare sålt till industribolagen,
som alltjämt äro angelägna att förvärva skogrika fastigheter.

Jämte och indirekt i samband med förändrade konjunkturer för
jordbruksnäringen har landsbefolkningens utflyttning och emigration

144

Tab. 32. Omfattningen, i vilken skogsfastigheter försålts till industrien m. fl.

j k. Socknar, i vilka, enligt sockenombuden, av skogsfastigheter

försålts

o
o ;

Tf

Ölme

Visnums

Väst''

Kils

Karlstads

Grums

Gillbergs

Näs

Nordmarks

Jösse

10

11

Fryksdals hals n. t:g. 5

samtliga	betydande antal	avsevärt antal	obetydligt antal	alls inga	Svar sakn
socknar	socknar	socknar	socknar	socknar	socknar
Rämen	2	Nordmark	2			Brattfors	i			Färnebo
Kroppa		Gåsborn								Lung-
										sund
? Yarnuin	i			Ölme	i
				Yisnum	2	Nysund	i	Visnums-	2
				Rudskoga			Kil S. Råda
r				Vase Alster Ö. Fågel-	3
■ 1				vik
		Ransäter	i	Ö. Ullerud	2	St, Kil	i			Fryke-
i				N. Ullerud Grava	i			Karl-stads 1. Hammare)	2	rad
				Nor	4			Ed	i
				Segerstad Grums
7\				Borgvik Gillberga	6			Svan-	i
				Långserud Stavnäs* Högertid Glava*				skog
				Yärmskog By	3			Milles-	6	Kugge-
				Bro				vik		näs
				Kila				Eskil- säter Ölserud Botil-
								säter
								S. Ny Tveta
				Sillerud	3	Holme-	4	Järn-	1	V. Fågel-
				Töcks-		dal		skog		vik
				mark*		Kar-				Trankil
				Östervall-		landa				Skilling-
				skog		Blom-				mark
						skog Silbodal
0		Boda	i	Eda	6	Ny	2	Kola	1
				Arvika 1.*		Brun-
				Älgå Gunnar-		skog
				skog Bogen Mangskog
3			i	Sunne	i £	Ö. Em-	i	V. Em-	1
			!	Gräsmark* Lysvik		tervik		tervik

	| Ant. socknar |	Socknar,	vilka, enligt sockenombuden, av skogsfastigheter försålts		Svar saknas
samtliga	betydande antal	avsevårt antal	'' obetydligt antal	alls inga
socknar	socknar	socknar	socknar	socknar	socknar
Fryksdals h:ds b. t:g.	4			Lekvattnet	2	Fryksände	2
				Vitsand		Östmark
Älvdals hals b. tag.	5	N. Finn-	1	N. Ny	i	Nyskoga	;i
		skoga				Bålby
						S. Finn-
						skoga*
Älvdals hals n. t:g.	4	Lkshärad*	2	N. Råda	2
		G. Adolf		Sunnemo
Nyeds It är ad ......	2			Alvsbacka	i			Nyed*	1
Värmlands län...	88		6		10		:io	11		15	7

verksamt bidragit till fastighetsförsäljningen. “Så fort barnen1*, meddelas
från en socken i länets västra delar, “blivit vuxna, lämna de ofta
föräldrarna, som, då dessa bliva för gamla till arbete och icke förmå hålla
lejt folk, ej ha annan utväg än att sälja, givetvis till den, som betalar
mest, d. v. s. till bolagen." Svårt har det därvid ofta varit för vederbörande
att lämna det gamla hemmet, något som företrädesvis göres
gällande från länets västra trakter, där småbondebefolkningen med
starkare band synes vara fäst vid jorden, varvid emellertid betänkligheterna
i dylika fall övervunnits genom överenskommelsen, att den gamle
ägaren till döddagar samt efter honom eventuellt en son eller måg
skulle få kvarstanna såsom arrendator.

I många fall då ägaren under livstiden dragit sig för att sälja
garden, inträder i och med dennes frånfälle förhållanden, som föranleda
försäljning. Mera sällan torde nämligen arvtagare, som utflyttat
eller emigrerat till Amerika, vara benägna att återvända till hemtrakten.
Särskilt om därvid finnes ett flertal arvingar, av vilka endast
undantagsvis någon ser sig i stånd att på villkor, motsvarande dem,
som bolagen erbjuda, övertaga gården samt utlösa övriga delägare i
stärbhuset, tillgripes försäljning såsom den enklaste utvägen att lösa
föreliggande svårigheter.

I början av 1890-talet inträdde enligt vad som ovan framhållits en
viss stagnation i fastighetsförsälj ningen, med undantag dock i vissa trakter
där utvecklingen fortgår, sa att, enligt ett uttalande, i många fall svåra
utdrivningsförhallanden, franvaron av flottleder eller andra kommunikationer
är det enda, som i längden skyddar skogsegendomarna från att
övergå i bolags ägo. Fransett att i mån som de värdefullare fastigheterna
förvärvats, återstående med mindre skog röna mindre efterfrågan,
uppgives orsaken till den minskade benägenheten att sälja vara
att söka i de självägande böndernas ökade insikt om skogens värde,

Jordunder sökning ens betänkanden. IT.

146

ävensom större möjligheter till följd av höjda pris på småvirke, att
genom försäljning av mindre virkesposter vid behov erhålla en avsevärd
inkomst. Även har stigande jordbruksintresse samt gynnsammare förutsättningar
i många fall för jordbruksnäringen bidragit till att minska
lusten bland bönderna att avyttra jord till bolag och enskilda skogsspekulanter.

Utom i de trakter, där försäljningen aldrig upphört, har på sista
tiden börjat visa sig även i andra trakter en tendens till bolagsförvärvens
återupplivande. Från åtskilliga håll, där så ännu icke skett,
uttalas förhoppningar att bolagsförvärven även för framtiden skola väsentligen
hava upphört, från andra orter erinras att man dock aldrig kan
vara säker; I många svar särskilt från orter, där bolagsförvärv fortfarande
förekomma uttalas åter den förvissningen, att utvecklingen
kommer att fortgå, om ej något göres för att hejda den, och ej avstanna
så länge det finnes en självägande bonde kvar.

Frå<j. 39. Den omfattning, i vilken redan inom olika delar av länet bolagen

ningen?1 av ecb enskilda skogsspekulanter förvärvat jordbruksfastigheter, belyses
bolagens av tab. 32, sid. 144.

fastighets- Redan har inom flertalet socknar, tillhörande Färnebo härad och
innehav. Älvdals härads nedre tingslag, utveckhngen fortgått därhän, att samtliga
eller flertalet av värdefullare skogsfastigheter befinna sig i skogsintressenters
ägo. Därjämte hava i avsevärdare utsträckning inom något
mindre än halva antalet av länets socknar, företrädesvis tillhörande
Kils, Grums, Gillbergs samt vissa skogstrakter inom Nordmarks och
Jösse samt Fryksdals häraden, således företrädesvis länets västra och
norra delar, betydande arealer förvärvats av skogsintressenter, som enligt
meddelande från de norra skogssocknarna förväntas inom en nära
framtid skola där förvärva all värdefullare skogsmark.

I en del av länets södra och mellersta jordbrukstrakter åter ha i
ett antal socknar alls inga eller endast obetydliga förvärv kommit till
stånd, något som också är fallet i ett antal socknar inom Nordmarks
och Jösse häraden, där särskilt böndernas ovilja att sälja medfört, att
endast i obetydlig omfattning bolagen vunnit terräng.

Ännu äro sålunda inom länet särskilt jordbrukstrakterna i södra
Värmland samt utefter Frykensjöarna, med mindre värdefulla skogsfastigheter
samt större förutsättningar för bedrivande av jordbruk, jämförelsevis
oberörda av bolagsförvärven, varemot här i större omfattning
enskilda skogsspekulanter bedriva sin, enligt samstämmiga uttalanden från
samtliga kategorier av uppgiftslämnare, fördärvliga verksamhet.

Fr dg. 40.

Åtgärder Endast i undantagsfall ha inom länet vidtagits eller planerats åt ™°ärJ°av

gärder av ena eller andra slaget avseende att motverka försäljning av

bolag m. fl.

147

jordbruksfastigheter till bolag och övriga skogsintressenter. Bortsett därvid
från att i vissa av länets västra delar den naturliga obenägenheten att
sälja utgör en damm mot spekulationen, samt att här i vissa fall vid utbjudande
till försäljning grannarna visat intresse för att egendomen må
stanna inom den självägande bondeklassen, synes bl. a. i de mellersta
Klarälvstrakterna rätt ofta förekomma, att i mer eller mindre medveten
avsikt att förhindra övergång till främmande vid dödsfall, egendomen
under föräldrarnas livstid avyttras till något av barnen. Från en
socken omtalas därjämte, att i mindre skala sammanslutningar av enskilda
förekommit för att rädda skogshemman undan förvärv av bolag,
och från Mangskogs socken, i vilken skogsindustriens fastighetsförvärv
äro av jämförelsevis nyare datum, meddelas, att till motarbetande av
fastighetsförsäljningen protestmöten hållits, motion väckts i kommunalstämman
om opinionsyttring, samt resolution tillställts riksdagsmännen,
varjämte burgna bondsöner vidtalats att rädda de bästa egendomarna,
ehuru det visat sig omöjligt att konkurrera med bolagen.

Då vid arvskifte stärbhusdelägarna sälja fastigheten erhåller den
sålunda erhållna summan enligt sakens natur användning till med
arvingarnas levnadsställning och förhållanden växlande ändamål. Då
ägaren själv avyttrar under livstiden åtgår köpeskillingen ofta i större
eller mindre omfattning till gäldande av skuld, under det att vid gynnsammare
förhållanden ett större eller mindre belopp insättes i bank.
Ofta förekommer därjämte att säljaren själv anlägger kapitalet produktivt
genom inköp av annan i jordbruksavseende bättre eller i trakt med
gynnsammare kommunikationer belägen fastighet vanligen i sydligare delarav
länet, eller att penningarna nedläggas i en stadsfastighet. I vissa
trakter av länet, särskilt i Klarälvsdalen, förekommer därjämte, enligt
uppgift från ett därstädes markägande bolag, att förmögna hemmansägare
uppträda som skogsspekulanter så väl vid köp av hemman som
av avverkningsrättigheter, varvid genom egendomsförsäljning erhållna
medel användas som rörelsekapital vid skogsaffärerna.

I de fall då genom fastighetsförsälj ningen vunna medel ej erhålla
produktiv anläggning genom inköp av nytt jordbruk eller eljest genom
ägarens initiativ, har i många fall försäljningen visat sig mindre lyckobringande.
En erfarenhet därvid är att de erhållna medlen visat sig
odryga och särskilt betonas från de övre Fryksdals- och Klarälvstrakterna
att så varit fallet.

Från många håll uppgives att den för fastigheterna bekomna köpeskillingen
kommer orten mer eller mindre till godo, särskilt då säljaren
fortfarande kvarbor i hembygden. De flesta svaren utmynna emellertid
däri att penningarne i regel gå förlorade för orten därigenom att
såväl säljaren flyttar till annat håll, som köparen vanligen har och

Fråg. 41.
Användningen
av
köpeskillingen

etc.

148

fortfarande kommer att ha sitt hemvist utom orten. Ett par meddelare
angiva såsom traktens enda behållning den arbetsförtjänst, som uppstår
genom den avverkning av skogen, som den nya ägaren plägar vidtaga.
Från annan socken anmärkes att banker och bolag äro de enda vinnande.

Vråg. 42. Jordens sammanförande under en eller några få ägare, som be Svåny.

i träffande tillgången på mark för olika ändamål intaga en monopolforvärv
av ställning, har för folkliga sammanslutningar samt särskilt för vissa sådana
tomter till medfört olägenheter då det gällt att erhålla tomter till samlingslokaler.
lokaler. Svårigheter att erhålla mark till dylika, avsedda för religiösa o. a.

föreningar, synas därvid i allmänhet icke hava förelegat, utan upplåtes
av bolag så väl som av enskilda vanligen mark härför och även har
i allmänhet nykterhetsföreningarnas behov av tomter blivit tillmötesgått
ehuru detta dock ej undantagslöst. Däremot ha vissa andra sammanslutningars
försök att erhålla markupplåtelse ofta rönt endast obetydligt
tillmötesgående. Mindre är detta fallet i länets centrala industritrakter,
ehuru även här fall förekommit, då svårighet att erhålla lämplig tomtplats
för folkets hus förelegat, till följd av obenägenhet från bolagens
sida att upplåta mark. Särskilt framträder emellertid detta i bruksdistrikten,
där i flera socknar, tillhörande Färnebo och Älvdals härads
nedre tingslag, särskilt kring industricentra, bolag innehava större delen
av arealen. Här har i flera fall visat sig omöjligt att inom bolagens
intresseområde erhålla erforderlig markupplåtelse, vadan vederbörande
äro hänvisade till att hålla sina sammankomster i det fria, hos enskilda
personer eller i tillfälligt anordnade möteslokaler. Sålunda meddelas från
en socken tillhörande Älvdals härads nedre tingslag, att tomt till ett
folkets hus eller samlingslokal för politisk verksamhet i frisinnad riktning
ej kunnat erhållas samt från en socken inom Färnebo härad, att i en
del av församlingen, där bolag ha äganderätt till jorden, visserligen
lokal för en kooperativ affär upplåtits, men att därvid fästats villkor om
6 månaders uppsägning samt förbud för föreningen att ansluta sig till
kooperativa förbundet. Uddeholms bolag meddelar att tomter upplåtas
på lång tid och lokaler tillhandahållas, då bolaget anser skäligt. Storfors
bruks bolag säger sig upplåta tomtplatser på 50 år, utom till egna hem,
även till missionshus samt kooperativa m. fl. vällovliga företag. Några
andra bolag meddela för sin del att efterfrågan ej försports, eller att
svårigheter ej förefunnits eller att de pläga tillmötesgå efterfrågan.

Fråg. 43. Dämningar i vattendragen i och för industriella ändamål eller

Svång, virkesflottning medföra i vissa fall för strandägarna diverse olägenheter.

heter pa ° ° ...

grund av Sålunda har inom en socken till följd av uppdämning i sjöar och
flottnings- vattendrag för en mindre industriell anläggning, ett stort antal jordden
ra. ra. ägare tillfogats skada a vattensjuka ängsmarker, och pa liknande sätt

149

lida utefter sjön Värmelen samt kring Byälven genom uppdämning
strandägarna skada bl. a. därigenom att vandringsfiskens gång hindras,
varigenom strandägarna uppgivas gå miste om ej obetydliga biförtjänster.

Aven inträffar i en del skogstrakter, att ohägn tillskyndas ägarna
till sänka marker vid flottlederna, därigenom att i och för utflottningen
vattnet kvarhålles, varigenom under en stor del av våren och sommaren
vattenståndet hålles betydligt högre än det normala med åtföljande
försumpning av sidlänt belägna arealer. Bortsett från att vid Klarälven
framförandet i leden vissa tider av stora virkesmassor medför olägenheter
för trafiken till förfång för den jordbrukande befolkningen, som
hindras vid transporten av sina produkter, synes eljest från ortsbefolkningens
synpunkt flottningen vara tillfredsställande ordnad med undantag
särskilt för vissa av de västra delarna i länet. Frånvaron i vissa
fall av allmän flottled i de sistnämnda bygderna medför för småbönderna,
vilka här i betydande omfattning själva driva sitt virke, olägenheter därigenom
att enda transportvägen går genom av bolagen inrättade
enskilda flottleder. Genom förfogandet över utförselvägarna med åtföljande
rättighet att av allmänheten upptaga dammavgifter etc., kommer bolaget
faktiskt att intaga en monopolställning, genom vilken skogsägare, vilka
äro beroende av leden, bliva så gott som tvingade att vid egendoms- och
virkesförsäljning antaga de priser, som flottledsägaren finner för gott
att erbjuda.

I vissa dylika fall har emellertid genom införandet av allmän
flottled missförhållandena väsentligen hävts, och i andra fall föreslås,
till avhjälpande av dessa samt eljest beträffande vattenrätten, åtgärder
av olika slag. Därvid framhålles från småbrukstrakterna i länets västra
delar såsom önskvärt enklare och billigare anordningar vid inrättandet
av allmän flottled, samt i olika fall sänkande av dammar, bättre kontroll
över flottningens tekniska bedrivande, rättvis uppskattning av
skador genom flottning o. s. v. I

I mera centralt belägna delar av länet samt eljest i närheten av
industriella företag och övriga befolkningscentra fylla större jordbruksegendomar,
vilka producera till avsalu, den icke jordbrukande befolkningens
behov av livsmedel. I allmänhet har under gynnsamma förutsättningar
det större jordbruket föregått det mindre med goda föredömen
beträffande skötsel och arbetsmetoder, varvid jordbrukskonsulentens
inom länet yttrande må anföras såsom sammanfattande för vad som i
detta avseende av olika uppgiftslämnare anföres. “När det gäller något
gagneligt nytt“, skriver denne, “har det större jordbruket varit vägvisande
och ledande för alla övriga slags jordbruk, det må gälla nya
arbetsmetoder å åkerjorden, nya redskap, gödselmedel, sädessorter eller
nya byggnadsanordningar eller att prova nya raser av husdjur, nya

Fråg. 44.
Betydelsen
av större
egendomar.

150

fodermedel m. m.; alltid liar det större jordbruket varit mäktigt att
först prova det nya till stor nytta och vinst för allt annat jordbruk.a

Numera har emellertid även i centralare belägna trakter ofta småbruket
drivits upp till en avsevärd höjd beträffande rationellt brukningssätt,
så att detsamma jämnställes med det större jordbruket. Och i
avlägsnare bygder med sämre förutsättningar för affärsmässig jordbruksdrift
i större omfattning har mångenstädes småbondebruk av den storlek,
att innehavaren själv med egna disponibla arbetskrafter kan sköta detsamma,
större utsikt att lämna ett ekonomiskt fördelaktigt resultat än
det stora jordbruket, vilket ofta gått tillbaka bl. a, till följd av svårighet
att erlägga de dryga arbetslönerna,

Å andra sidan innebär ofta i en trakt förekomsten av ett eller
annat större jordbruk, frånsett de föredömen beträffande brukningssätt,
som möjligen kunna givas, för små jordbrukare en fördel genom de
arbetstillfällen, som erbjudas, något som i vissa fall medför att småbrukslotter
i närheten av större egendomar äro mera begärliga och
betalas högre än i trakter där dylika saknas.

Fråg. 45. I fråga om åtgärder mot ytterligare sådana jordförvärv för indu ^atfför

striellt ändamål, i skogsspekulativt syfte eller i och för storgodsbildning,

hindra yt- som kunna anses övervägande skadliga, framgår av nedanstående tablå

terhgare f|en ställning, som sockenombuden intaga,
förvärv av °1

bolag och

spcku- Hela

lanter. antalet

uppgifts lämnare Tärnebo

härad..................... 12

Ölme „ B

Vismims „ 4

Vase „ 4

Kils ....................... 10

Karlstads „ 4

Grums „ 4

Gillbergs „ 8

Näs ....................... 8

Nordmarks „ 21

Jösse „ 24

Fryksdals härads nedre tingslag 5

„ „ övre „ 19

Älvdals „ „ „ 11

„ „ nedre „ 11

Nyeds härad ........................ 6

Värmlands län........................ 154

Därav uppgiftslämnare, som påyrka:

lagstiftning i allmänhet	förbudslag	andra åt-gärder	Anse åtgärder obehövliga
4	5	2	1 3
1	—	1	4 2
2	3	3	2
—	—	1	3
1	1	—	2
—	6	1	1
1	1	1	5
2	11	2	6
3	14	3	4
—	1	2	2
4	12	1	2
—	9	2	—
2	5	1	3
2	4	—	—
22	72	20	40

Av de 154 ombud i socknarna, från vilka i detta fall yttranden
föreligga, uttala sig för lagstiftningsåtgärder 94, under det att av dessa
72 framhålla såsom önskvärd lagstiftning om förbud mot dylika förvärv.
Å andra sidan hava från tillsammans 40 av ombuden erhållits svar,
som ge vid handen, att resp. uppgiftslämnare mer eller mindre markerat

avvisa tanken på begränsning av rätten till fri Ilande! med fastigheter
med åtföljande bolagsförvärv, vilka uppfattas såsom övervägande nyttiga
eller ock anse att i den trakt, för vilken avgivet yttrande gäller, över
huvud taget sådana förhållanden, som göra frågan om lagstiftningsåtgärder
brännande, icke föreligga.

Bland dem, som avgivit yttrande, uttalar sig därvid flertalet från
Färnebo, Kils, Gillbergs, Nordmarks, Jösse, övre tingslaget av Fryksdals
samt Älvdals och Nyeds häraden, sålunda från samtliga länets
skogsbygder, för förbudslagstiftning, medan åter i Ölme, Visnums, Yäse,
Karlstads, Grums, Näs och nedre tingslaget av Fryksdals häraden,
sålunda länets jordbrukstrakter, med få eller alls inga bolagsförvärv av
jordbruksfastighet, majoriteten bland uppgiftslämnare anse förbudsåtgärder
obehövliga eller olämpliga.

Liknande gruppering förete de från ett antal av nio stycken s. k.
större egendomsägare erhållna yttranden, så till vida som av dessa fem,
huvudsakligen från jordbrukstrakter na inom länet, ej uttala sig i frågan
om lagstiftningsåtgärder eller avvisa sådana såsom olämpliga, under det
att trenne från Älvdals härads övre tingslag påyrka förbudslagstiftning,
medan åter en större egendomsägare från Älvdals härads nedre tingslag,
med hänsyn till att försäljning till bolag och skogsspekulanter för närvarande
avstannat samt i betraktande av de fördelar, som industribolagen
bereda det allmänna och skogsägarna genom högt uppdrivna
priser, ställer sig tveksam huruvida någon inskränkning i rätten till
jordförvärv är av behovet påkallad.

Bolagen åter, med undantag av ett par mindre sådana, vilka påkalla
förbudslagstiftning, ställa sig under framhållande av den ringa
omfattning, som numera dylika förvärv hava samt att i samband med
fastighetsförsäljning till industrien skapats arbetsförtjänster och god
ekonomi åt så väl arrendatorer som den bofasta jordbrukande befolkningen,
direkt avvisande mot tanken på förbudslagstiftningsåtgärder.
Däremot framföres, i likhet med av en uppgiftslämnare från Östmarks
socken, av ett i länets västra trakter markägande bolag tanken på en
koncessionslagstiftning, avseende att begränsa möjligheten till förvärv
av jordbruksfastighet av “död hand“ samt av yrkesmässiga skogsspekulanter
och varvid anföres:

“Detta är den svåraste av alla frågorna att besvara; uppenbart
synes vara, att det ej vore önskvärt, att all jord läge i s. k. död
hand eller skogsspekulanters händer; principiellt synes det rätta vara,
att större skogar ägdes av s. k. död hand, men inägojorden efter
önskan med eller utan skog av enskilda; då försynen ordnat det så,
att skogen behöver två ä tre mansåldrar för sin utveckling från sådd
till skörd, men åkern skördas årligen, så synes häri ligga en fingervisning,
att den döda handen, stat, kommun eller bolag, bör taga vård

152

Fråg. 46.
Åtgärder
mot missförhållanden
till
följd av
bolags och
spekulanters förvärv.

om skogarna och den enskilde om inägojorden; vill man bromsa en
sådan utveckling för att övertyga sig om rätta vägen, så skulle i stället
för förbudslagstiftning koncessionslagstiftning, gällande den döda handen
och skogsspekulanter-yrkesmän, kunna användas därtill; vederbörande
kommunalstämma, som särskilt intresserad, borde kanske ha rätt att
yttra sig, innan ärendet avgjordes; ålägges så bolagen ordnad skogshushållning,
vilken redan torde finnas i Värmland, har man en garanti
för den bästa skötsel av skogarna; enskilda köpare av skog, skogsspekulanter,
borde i stället för att efter erhållen koncession besitta den
köpta egendomen endast ha rätt till avverkning under de fem första
åren efter ett tempo, som motsvarar ordnad skogshushållning och som
av skogsvårdsstyrelsen kan gillas; för avverkningsrätt borde kanske
gälla, att sådana kontrakt insändas i avskrift till skogsvårdsstyrelsen,
som avse dimensionsavverkning till viss låg dimension eller kalawerkning,
och där således återväxten kunde äventyras. “

Mot missförhållanden, vilka föreligga som följd av jordförvärv för
industriellt ändamål, i skogsspekulativt syfte eller i och för storgodsbildning,
förorda, såsom av nedanstående tablå framgår, av de till ett
antal av 110 uppgående sockenombud, vilka i detta fall avgivit yttrande,
42 lagstiftningsåtgärder av ena eller andra slaget.

Färnebo härad.....................

Ölme „ .....................

Visnums „ .....................

Yäse „ .................

Kils

Karlstads „ .....................

Grums , .....................

Gillbergs „ .............

Näs „ ....................

Nordmarks „ .....................

Jösse „ .....................

Fryksdals härads nedre tingslag
„ „ övre „

Älvdals „

„ „ nedre

Nyeds härad..............

Värmlands län ............

Därav uppgiftslämnare, som påyrka:

Hela lagstift- Anse

antalet ning vanhävds- exPro* andra åtgärder
uPPgifts- i allmän- lag Prla'' åtgärder obe lämnare

het tions- hövliga

lag

8 1

1

3 — —

3 — —

6—2
1 — —

5 —

4— 1

7 2 —

18 1 1

18—3

5— 4
16—8

4 — —

7 2 2

4 1-

110 7 21

4 2 1

1

— — 3

3

1 3

— 1

2 3

2 1 —

2 3

16 9

17 7

— — 1

1 6 1

2 1 1

2 — 1

1 1 1

14 30 38

Av samtliga sockenombud, vilka besvarat frågeformuläret, påyrka
därvid 21 personer från Frykeruds, Övre Ulleruds, Glava, Silbodals,
Gunnarskogs, Sunne, Östmarks, Lekvattnets, Vitsands och Sunnemo
socknar, en effektiv vanhävdslagstiftning, medan åter från Gåsborn,

153

Kroppa, Lungsund, Långserud, Glava, Holmedal, Gunnarskog, Lekvattnet,
Dalby, Södra Finnskoga, Ekshärad, Norra Råda, Sunnemo och
Nyed tillsammans 14 uppgiftslämnare framställa såsom lämplig en expropriationslag
av mer eller mindre omfattande räckvidd. A andra sidan
göra av dem, som i orterna besvarat frågeformuläret, 38 personer, huvudsakligen
från jordbruksområdet inom länet eller trakter med mindre
betydande bolagsinnehav, gällande, att inga förhållanden äro förhanden,
som påkalla lagstiftningsåtgärder, eller att eljest sådana icke äro av behovet
påkallade.

Bland de större egendomsägarna, som till ett antal av 6 i detta
fall avgivit svar, framhålles från Färnebo härad att till följd av att
storgodsbildningen därstädes tillkommit som en naturlig ekonomisk utvecklingsprocess,
klokast synes vara att låta utvecklingen fortgå utan
tillgripande av konstlade medel, vilkas följder man ej kan förutse.
Däremot påyrkas av övriga uppgiftslämnare inom denna kategori åtgärder
av skilda slag, bl. a. förändring i skogslagstiftningen ävensom i
ett fall utsträckning av rätten till expropriation.

Bolagen, som till ett antal av 10 avgivit yttrande under denna
frågepunkt, göra däremot gällande, med undantag av ett par mindre,
att missförhållanden till följd av jordförvärv av föreliggande natur icke
förefinnas samt att sålunda ej heller några åtgärder behöva vidtagas.

154

Huvuddragen av vissa befolkningsförhållanden å
Värmlands läns landsbygd 1890—1910.

För att erhålla en föreställning om sambandet mellan vissa befolkningsförhållanden
samt föreliggande socialekonomiska förutsättningar å
Värmlands läns landsbygd har på grundvalen av folkräkningarna 1890 —
1910 analyserats befolkningens storlek och sammansättning med hänsyn till
ålder och civilstånd vid nämnda tidpunkter, varjämte summariskt undersökts
för befolkningsutvecklingen numeriskt utslagsgivande faktorer,
nämligen födelseöverskott och omflyttningsresultat.

I emigrationsutredningen har G. Sundbärg för utrönande av sambandet
mellan befolkningsförhållandena samt existensförutsättningarna
särskilt kommuner av olika socialekonomisk karaktär. Sålunda har sammanförts
till en grupp industrisocknar, omfattande samtliga landskommuner
med större industri, varvid i vissa fall, som signifikativt härför antagits
ett taxeringsvärde av “annan fastighet^, belöpande sig till c:a fjärdedelen
av samtliga fastighetstaxeringsvärdet. Med användande av denna
metod ha i föreliggande framställning landskommunerna i Värmlands
län uppdelats i grupper, varvid i anslutning till Sundbärg i första hand
särskilts kommuner med industriell rörelse i sådan omfattning, att densamma
kan förväntas utöva på befolkningsförhållandena ett avsevärdare
inflytande. Med undantag av Gustav Adolfs socken, vilken saknar
industrikaraktär sedan inom densamma bedriven mindre industriell verksamhet
numera nedlagts, hava till industrisocknar räknats samtliga under
denna rubrik i ovannämnda arbete förda, huvudsakligen i länets södra
och mellersta delar vid Klarälven belägna socknar, nämligen: Rämen,
Kroppa, Visnum, Östra Fågelvik, Stora Kil, Ransäter, Nedre Ullerud,
Karlstads landskommun, Grava, Hammarö, Nor, Borgvik, Ed, Glava, By,
Töcksmark, Trankil, Järnskog, Eda, Arvika landskommun, Norra Råda.

Bland övriga landskommuner hava i första hand särskilts ett antal
företrädesvis i södra delen av länet samt utefter Frykensjöarna belägna,
med större åkerarealer, uppgående till minst 10 ä 12 % av hela ägovidden,
och i vilka befolkningen grundar sin utkomst i större omfattning å
jordbruket. Dessa sålunda sammanförda kommuner vilka klassificerats
såsom jordbrukssocknar, äro följande: Ölme, Yarnum, Yisnums Kil, Rudskoga,
Nysund, Södra Råda, Vase, Alster, Frykerud, Segerstad, Grums,
Gillberga, Värmskog, Millesvik, Eskilsäter, Ölserud, Botilsäter, Bro, Södra

Ny, Huggenäs, Kila, Tveta, Ny, Boda, Sunne, Östra Emtervik, Nyed,
Västra Emtervik.

I de återstående landskommunerna, vilka väsentligen upptaga länets
östra, västra och norra skogsbygder, är befolkningens existens byggd
i större utsträckning å skogsbruket, i anslutning till vilket förhållande
dessa socknar betecknas såsom skogssocknar. Inom skogsområdet sålunda
fattat låter sig emellertid med hänsyn till jordens fördelning i avseende
å ägaren särskilja tvenne områden, vilka fixerats på grundvalen av
statistiken över bolagens innehav av jordbruksfastighet i jordundersökningens
betänkanden I.

Sålunda har sammanförts till en grupp under beteckningen bondebygden
ett antal socknar, upptagande företrädesvis länets västra delar,
i vilka år 1910 bolags!nnehavet av jordbruksfastighet understeg efter
mantalsvärdet räknat 5 %, ävensom sådana socknar med ursprungligen
mindre bolagsinnehav, i vilka under perioden utökningen av detsamma
är mindre än 50 %. Under dessa förutsättningar kommer bondebygden
att omfatta socknarna: Brunskog, Stavnäs, Färnebo, Övre Ullerud,

Sillerud, Holmedal, Blomskog, Silbodal, Algå, Gunnarskog, Bogen,
Mangskog, Eryksände, Norra Ny, Långserud, Högerud, Svanskog,
Västra Fågelvik, Östervallskog, Karlanda, Skillingmark, Kola, Lysvik.

Övriga skogssocknar, utgörande ett antal kommuner i länets östra delar,
som år 1890 efter mantalsvärdet räknat hade mera än 50 % av samtlig
jordbruksfastighet i bolagens ägo, ävensom socknarna å det nordvästra
skogsområdet, i vilka under perioden bolagsinnehavet av jordbruksfastighet
utökats med mera än 50 /o, hava i samband med starkare markerat
bolagsintresse sammanförts under benämningen bolagsbygden, vilken omfattar
följande kommuner: Gåsborn, Brattfors, Nordmark, Lungsund,

Tab. I. Folkmängden å Värmlands läns landsbygd 1890—1912.

		1890	1895	1900	1905	1910	1912
Industrisocknar....................	abs.	64 712	66 373	69 478	72 096	77 015	77 535
	rel.	1000	1 026	1 074	1 114	1 120	1 198
i Jordbrukssocknar ................	abs.	63 797	61 654	59110	56 570	55 727	55 529
	rel.	1 000	966	927	887	874	870
Bondebygden.......................	abs.	63 966	63 295	61449	58 357	55 397	54 327
rel.	1000	990	961	912	866	849
Bolagsbygden ....................	abs.	40 918	39 717	38 987	37 531	36 741	36 475
rel.	1000	971	953	917	898	892
Samtliga skogssocknar 1 ........	abs.	104 884	103012	100 436	95 888	92138	90 802
rel.	1000	982	958	914	878	866
Värmlands läns landsbygd	abs.	233393	231 039	229 024	224 564	224 880	223 866
rel.	1000	990	981	962	964	959

1 Anm. Märkas bör att i tabellerna gruppen “samtliga skogssocknar11 utgöra summan
av “bondebygden11 och “bolagsbygden11.

156

Sunnemo, Ekshärad, Gustav Adolf, Gräsmark, Östmark, Lekvattnet, Yrsand,
Nyskoga, Dalby, Södra Finnskoga, Norra Finnskoga, Älvsbacka.

För landsbygden i dess helhet samt för socialekonomiskt skilda
sockengrupper framgår summariskt av tab. I befolkningsutvecklingen
1890—1912.

Under perioden föreligger sålunda inom länet å landsbygden en
folkminskning av 9 527 personer, motsvarande från periodens början
en folkförlust av c:a 41 °/00. Emellertid har denna reducering av folktalet
framgått såsom resultatet av tvenne varandra motverkande utvecklingslinjer
inom områden av olika socialekonomisk karaktär.

Sålunda har under perioden i industrisocknarna befolkningen tilltagit
med 12 823 individer, motsvarande en ökning från 1890 av
198 °/oo• A andra sidan belöper sig i jordbruks- och skogssocknarna
folkförlusten till sammanlagt 22 350 individer, något som innebär att
inom sistnämnda område på 22 år befolkningen avtagit med nära 132 °/00.
Därvid har å jordbruksområdet särskilt under förra delen av perioden
folkminskningen varit synnerligen stai’k, medan från omkring 1900 i
jordbrukssocknarna folkminskningen är avsevärt mindre än å skogsområdet.
Inom det senare belöper sig 1890—1912 folkminskningen till
14 082 individer, motsvarande i förhållande till antalet av dem, som i
skogssocknarna vid periodens början erhöllo sin utkomst, en reduktion
av 134%o- Minskningen faller därvid starkt särskilt å bondebygden,
omfattande länets sydvästra och mellersta skogstrakter, där folkförlusten
stiger till 151 %o, medan å bolagsbygden å det östra och nordvästra
skogsområdet tillbakagången utgör 108 %0.

För att vinna en konkretare bild av befolkningsutvecklingen i

Tab. n. Antalet personer i olika åldrar, abs. och rel., 1890—1910.

		0—15 år	15—	50 år	50—	00 år
		1890	1910	1890	1910	1890	1910
Industrisocknar....................	. abs.	22 406	26 789	29 012	35 191	13 294	15 035
	rel.	1 000	1 196	1000	1213	1000	1 130
Jordbrukssocknar.................	. abs.	20180	16 628	27 705	24 394	15 912	14 705
	rel.	1000	824	1000	880	1 000	924
Bondebygden.......................	abs.	19 690	16 003	28 387	24 270	15 889	15124
	rel.	1000	813	1000	855	1000	952
Bolagsbygden..................	abs.	13 714	12 127	18178	16 243	9 026	8 370
	rel.	1000	884	1000	894	1000	927
Samtliga skogssocknar ...........	abs.	33404	28130	46565	40 513	24915	23494
	rel.	1000	842	1000	870	1000	943
Värmlands läns landsbygd..	abs.	75 990	71547	103 282	100 098	54121	53 234
rel.	1000	942	1000	969	1000	984]

157

skilda grupper av socknar har i tab. II angivits storleken av befolkningen
inom olika åldersgrupper 18!)0 samt 1910.

Inom olika sockengrupper framträder i den numeriska förändringen
i olika åldersklasser markerat förskjutningen i befolkningstillståndet''under
inflytande av skilda socialekonomiska existensbetingelser. Sålunda har
i industrisocknarna i samband med växande utkomsttillfällen och därigenom
större möjligheter att binda befolkningsöverskottet, ökats företrädesvis
åldrarna 0—15 samt 15-—50 år, vilka vuxit 1890—1910 med
resp. 196 samt 213 %0, medan inom åldrarna över 50 år ökningen
belöper sig endast till 130 ll/0o Helt

olika är den utvecklingsbild, som företes av jordbruks- och
skogssocknarna, inom vilka i samband med avtagande naturlig tillväxt
samt negativt omflyttningsresultat befolkningen företer successiv minskning
i de yngre åldersklasserna. I första hand faller här folkförlusten
å åldrarna 0 —15 samt 15 — 50 år, medan åldrarna över 50 år minskats
proportionsvis mindre.

Sålunda belöper sig under 20-årsperioden i jordbrukssocknarna inom
gruppen 0—15 år minskningen till 176 °/r,0, under det att de
företrädesvis produktiva levnadsåldrarna avtagit med c:a 120 %0, men
åldrarna över 50 år med endast 76 %n, markerande en successivt minskande
befolkning, inom vilken allt mera ålderstyngdpunkten förskjutes
mot högre levnadsår.

Summariskt sett gestalta sig i skogssocknarna förhållandena likartat,
varemot vid upplösningen i bonde- och bolagsbygden erhålles
tvenne från varandra i någon mån avvikande utvecklingstyper. A
bondebygden ha sålunda under perioden åldrarna 0—15 samt 15 — 50
år minskats med resp. 187 samt 145 %n, under det att åldrarna över
50 år avtagit med endast c:a 48 %0, vadan sålunda densamma, som
omfattar företrädesvis småbrukstrakterna i länets västra delar, företer i
högre grad markerat jordbrukssocknarnas regressiva befolkningsutveckling.
Ä bolagsbygden, omfattande länets östra och nordvästra blandade
bonde- samt arrendators- och torparebygder, gestalta sig förhållandena
avsevärt olika. Sålunda ha här under perioderna åldersklasserna
0 — 15 år avtagit med 116 °/00, medan, sannolikt i samband med
utkomstmöjligheter genom skogsindustrien, de företrädesvis produktiva
åldersklasserna minskats med endast 106 %0, under det att för åldrarna
över 50 år motsvarande siffra utgör 73 °/00. Tillvaron av en talrik
grupp av arrendatorer och torpare, med utkomst huvudsakligen genom
arbetsförtjänster i skogen torde därvid förklara, att å bolagsbygden befolkningen
summariskt sett företer en utveckling, som inom den av
tillbakagången givna ramen innebär ett närmande till industrisocknarnas
befolkningsförhållanden.

För att beträffande befolkningens numeriska utveckling erhålla en

158

bild, som tydligare än förändringen inom olika åldersgrupper angiver
de vägar, på vilka under olika sociala ocli ekonomiska förutsättningar
sökes numerisk jämvikt i förhållande till utkomstmöjligheterna, har i det
följande underkastats analys vissa befolkningsutvecklingen bestämmande
förhållanden.

Signifikativt är därvid storleken av födelseöverskottet, d. v. s.
skillnaden mellan antalet födda och döda, vilkets gestaltning vid olika
tidpunkter närmare belyses av tab. III.

Tab. III. Födelseöverskottet, abs. i medeltal pr år och i o/oo (pro mille)
av medelfolkmängden.

	1890-	-1895	1895—1900	1900-	-1905	1905-	-1910
	abs.	°/o 0	abs. j °/oo	abs.	°/oo	abs.	°/oo
Industrisocknar.....................	799	12	802 i 12	874	13	811	11
Jordbrukssocknar....................	385	6	289 5	244	4	222	4
Bondebygden .............*.........	575	9	271 4	228	4	173	3
Bolagsbygden ........................	410	10	439 11	340	9	290	8
Samtliga skogssocknar ...............	985	9	710 7	568	6	463	5
Värmlands läns landsbygd......	21(59	t)	1801 7 8	1686	7 4	1496	66

Såsom framgår av slutserien företer Värmlands läns landsbygd i
detta avseende en bestämd utvecklingstyp, så till vida som födelseöverskottet
genomgående avtagit, nämligen från i medeltal 9 °/00 1890
—95 till 6’6 °/no 1905 —1910, motsvarande sålunda en minskning med
c:a en tredjedel.

Ävenledes föreligger i skilda sockengrupper i detta avseende särdeles
typiska förhållanden. Mindre markerat framträder detta vid
periodens början, då i medeltal för åren 1890—1895 räknat i %o av
medelfolkmängden i industrisocknarna med högsta födelseöverskottet,
detsamma med det dubbla överstiger motsvarande lägsta i jordbrukssoeknarna,
medan åter skogssocknarnas siffra faller emellan båda.

Förändringen från nämnda tidpunkt låter emellertid framträda
markerat skilda utvecklingstyper. Medan sålunda industrisocknarna med
undantag för sista femårsperioden, vilken uppvisar en minskning av
1 %0, eljest bibehålla sitt höga överskottstal, undergår detta eljest en
större eller mindre reduktion. Sålunda minskas inom jordbrukssocknarna
successivt överskottstalet till 1905—1910 endast 4 %„ och i
skogssocknarna föreligger proportionsvis än starkare reduktion, nämligen
från 9 %o 1890—95 till endast 5 °/oo 1905—1910. Sistnämnda avsevärda
tillbakagång är emellertid därvid att tillskriva i första hand utvecklingen
å bondebygden, å vilken framträder, i samband med den
åldrande befolkningstypen och därmed sjunkande födelsetal och stigande
dödssiffror, en snabb minskning i födelseöverskottet, som från 9 %o

vid periodens början genomgående avtagit, till endast 8 %o vid periodens
slut. Däremot rör sig å bolagsbygden den motsvarande reduktionen
endast från 10 %o 1890—95 till 8 °/oo 1905—1910, vadan
sålunda hithörande socknar förete en utvecklingstyp, som även i detta
avseende närmar sig industrisocknarnas.

Tab. IV. Antal gifta, abs. och i °/°° av hela befolkningen i åldern 15 - 00 år.

		1 8	9 0	1 9	1 0	1 8	9 0	1 9	1 0
		15 — 5 0 år		50—00 år
		Hela antalet	I °/or> av hela b ef.	Hela antalet	I °/no av hela bef.	Hela antalet	I °/oo av hela bef.	Hela antalet	I °/oo av hela bef.
Industrisocknar ...	abs. rel.	12 431 1000	428	16 258 1307	462	8 478 1 000	638	9 360 1 104	623
: Jordbrukssocknar ..	abs. rel.	10 818 1 000	390	9 489 877	389	10 216 1 000	642	8 839 865	601
Bondebygden ......	abs. rel.	10 843 1 000	382	8 995 829	371	10 059 1 000	633	8 681 863	574
Bolagsbygden ......	abs. rel.	7 012 1 000	386	6 230 888	384	5 859 1000	649	4 995 852	597
Samtliga skogssocknar abs. rel.	17855 1000	383	15 225 852	376	15 918 1000	639	13676 859	582
Värmlands läns landsbygd ......	abs. rel.	41104 1000	398	40 972 996	409	34 612 1000	640	31875 920	599

Antydningsvis erhålles av tab. IY, i vilken sammanställts för åren
1890 samt 1910 antalet gift civilstånd tillhörande personer i åldrarna
15—50 samt 50 år, en allmän bild av förekomsten vid olika tidpunkter
av mot levnadsanspråken svarande utkomstmöjligheter av sådan kvalificerad
beskaffenhet, att desamma lämna utkomst åt en familj.

A landsbygden som helhet föreligger beträffande antalet gifta inom
åldersgruppen 15 — 50 år nära nog stationära förhållanden, så till vida
som inom denna grupp minskningen belöper sig till endast c: a 3 °/00?
samtidigt som jämfört med befolkningen i dess helhet inom gruppen
proportionen av gifta utökats från 398 °/oo med 11 °/oo till 409 %0.

Sistnämnda resultat upprätthålles emellertid helt av utvecklingen i
industrisocknarna, inom vilka under perioden antalet gifta i åldrarna
15 — 50 år absolut taget ökats med nära en tredjedel samtidigt som
proportionen av sådana inom gruppen utökats från 428 %0 med 34 %9
till 462 °/oo. I jordbruks- och skogssocknarna åter har inom
åldersklasserna 15—50 år under perioden antalet gift civilstånd tillhörande
personer minskats med 123 samt 147 %o resp. Vid upp -

100

lösning av sistnämnda siffra för skogsområdet i bonde- och bolagsbygden
framträder emellertid även i detta fall en avgjord gradskillnad
i utvecklingen, så till vida som å den förra, trots ålderstyngdpunktens
starkare förskjutning uppåt, ägt rum en minskning av c:a 170 °/00,
medan å bolagsbygden motsvarande reduktion belöper sig till endast

•112 %o.

Bortsett från industrisocknarna med, såsom ovan angivits, en avsevärd
utökning i proportionen av gifta inom åldern 15 — 50 år, företer
motsvarande tal i jordbrukssocknarna så väl som i skogssocknar å bolagsbygden
en anmärkningsvärd konstans, så till vida som tillbakagången
utgör endast 1 resp. 2 %„. Däremot är i skogssocknarna å bondebygden
även i detta avseende tillbakagången markerad, enär här
proportionen av gift civilstånd inom åldersgruppen 15—50 år minskats
1890—1910 med ej mindre än 11 %„, i trots av att här mera framträdande
än eljest inom någon sockengrupp ägt rum en relativ utökning
av åldersgruppens högre, normalt ett större antal gifta räknande
åldersklasser. Inom denna sockengrupp, som erhåller sin karaktär företrädesvis
av länets västra småbondebygder med ofta intill besuttenhetsgränsen
driven styckning av jorden, gör sig under givna levnadsanspråk
allt mera gällande svårigheter för den ogifta befolkningen att i hembygden
erhålla ett jordbrukshem. Den stegrade vitaliteten, sådan denna
framträder i utökning av livslängden, medför därvid enligt sakens natur
ett fördröjande av omsättningen inom befolkningen till förfång för de
yngre åldersklasserna, vilkas livsmöjligheter därigenom minskas. I mån
emellertid, som verkningarna av den starkare dödligheten i de antalsrika
äldre åldersklasserna framträda, är att emotse en successiv återgång till
normala förhållanden med följande återställande slutligen av jämviktsläget
inom befolkningen.

Det som åt befolkningsutvecklingen å landsbygden angiver dess
grundkaraktär är i första hand det ogynnsamma omflyttningsresultatet,
d. v. s. det i förhållande till antalet inflyttade betydande antalet utflyttade.
Som bekant har, i större omfattning inom Värmlands län an
eljest inom de flesta bygder i landet, ungdomen i män densamma under
givna sociala och ekonomiska konjunkturer icke ansett sig i hemorten
kunna förvänta en mot levnadsanspråken svarande tryggad framtidsutkomst,
utflyttat eller emigrerat. Gestaltningen av omflyttningsresultatet
1890 —1910 uttryckt för femårsperioder i årliga genomsnittstal belyses
av tab. V.

Sett i stort företer omflyttningsresultatet under perioden 1890 —1910,
i samband med närmandet till jämvikt mellan folktal och utkomstmöjligheter,
en utveckling i gynnsam riktning. Emellertid har genomgående
ej blott för länet i dess helhet, utan jämväl för skilda socken grupper,
förelegat en, större eller mindre, omflyttningsförlust.

Kil

Tub. V. Omflyttningsresultatet (i varje särskilt fall negativt) i medeltal per år
samt i %■> av medel folkmängden.

1888-	-92	lH9;i—97	1898-02	1903—07	1908-	-12
abs.	°/o<>	abs. °/oo	abs. [ °/»0	abs. | "/0(l	abs.	°/oo

		569	8''8	346	5*2 i	213	3-1	122	1*7	39 j	0*5
Jordbrukssocknar ...............	1	200	18-8	687	11-1	789	13-s	782	13-8	167|	3*0
Bondebygden .....................	1	052	16-4	585	9-2	712	11-6	947	16-2	545 j	9-8
Bolagsbygden.....................		793	19 4	593	14-91	604	15*5	549	14-61	452	12-3
Samtliga skogssocknar............	1	845	17-6	/ 178:	11‘4\	1 316	13 i	1496	15-6	.997	10-s
Värmlands läns landsbygd	3	614	15 5	2 211	9 6	2 318	10 1	2 400	10 7	1 203	5 3

Sålunda ha ej ens industrisocknarna, trots industriens utveckling,
förmått att helt binda befolkningsöverskottet, utan någon del av detsamma
har vid varje särskild tidpunkt förlorats till följd av överskjutande
utflyttning, ehuru i sjunkande proportion. Medan sålunda omkring
1890 utflyttningen med 8''8 °/oo av medelfolkmängden översteg
inflyttningen, har inträtt för varje följande tidpunkt en minskning, som
ger vid handen en successiv, av allmänna konjunkturer relativt oberoende
lokal förbättring av existensförhållandena, så att omkring 1910 förelåg
en omflyttningsförlust av endast 0‘5 %0.

Aven i jordbruks- och skogssocknarna antydes genom det i stort
sett avtagande negativa omflyttningsresultatet ett närmande till jämviktsläge
mellan folktal och utkomstmöjligheter, ehuru här från en tidpunkt
till annan föreligger en avsevärd, .delvis av utomlokala förhållanden
betingad fluktuation, som ger vid handen förekomsten inom befolkningen
av grupper, för vilka existensbetingelserna i hembygden förefalla tvivelaktiga.
Omkring 1890 utgjorde i jordbrukssocknarna, till följd av
betydande emigration i samband med gynnsamma konjunkturer i Amerika,
den överskjutande utflyttningen 18-8 °/oo och i skogssocknarna
16-4 samt 19-4 °/0o å resp. bonde- och bolagsbygden. Nedgången i de
transoceanska konjunkturerna under följande femårsperioder torde närmast
förklara omkring 1895 samt 1900 inträdande förbättring i omflyttningsresultatet
för jordbruks- så val som för skogssocknarna.

Förbättringen i det ekonomiska läget i Amerika från sekelskiftet
spåras i befolkningens omflyttningsförhållanden, så till vida som omkring
1905 i jordbrukssocknarna utflyttningen i någon mån stegras. Särskilt
gör sig emellertid inflytandet av högkonjunkturerna gällande i
skogssocknarna å bondebygden, där den under föregående perioder låga
omflyttningsförlusten kompensativt utökats med 6-2 %o, så att här omkring
1905 antalet utflyttade översteg antalet inflyttade med 16-2 °/00,
något som låter antaga att från småbondebygderna det befolkningsöverskott,
som icke kan erhålla en självständig jordbruksexistens i
hemorten företrädesvis söker en sådan i Amerika. Däremot låter sig i
Jordundersökningens betänkanden. IT.

162

skogssocknarna å bolagsbygden icke på samma sätt i omflyttningsresultatet
spåra inflytandet av nordamerikanska konjunkturer. Här har
nämligen från ett särdeles högt utflyttningsöverskott av 19-4 °/oo omkring
1890 med en svag tendens till utökning 1900, omflyttningsförlusten
genomgående avtagit. Måhända sammanhänger frånvaron av
mera markerat inflytande av den transoceanska ekonomiska vågrörelsen
därmed att i första hand utflyttningen här går till den inhemska industrien,
som med skogshanteringen såsom förmedlare upptager befolkningsöverskottet
från bolagsbygden.

Den senare har eljest genomgående, med undantag endast för åren
omkring 1905, uppvisat den relativt högsta omflyttningsförlusten, vilken
här omkring 1910 belöpte sig till 10''8 %o, medan motsvarande siffra
å bondebygden uppgår till 9• S samt i jordbruks- och i industrisocknarna
endast 3• 0 samt 0■ 5 %0 resp. Bolagsbygdens i detta avseende
ogynnsamma förhållanden torde emellertid därvid vara att tillskriva
snarare låga inflyttningstal än betydande utflyttning.

Sammanfattningsvis belyses den punkt, intill vilken å landsbygden
inom Värmlands län befolkningsutvecklingen nått åren 1890 och 1910,
av tab. VI upptagande befolkningens relativa fördelning i olika socialt
och ekonomiskt betydelsefulla åldersklasser.

Enligt vad G. Sundbärg påvisat, föreligger inom eu befolkning
under normala förhållanden ett jämviktsläge så till vida, som åldrarna
0 —15 år pläga motsvara c:a tredjedelen, 15 — 50 år c:a hälften samt 50
år c:a sjättedelen av hela folkmängden.

Tab. VI. Antal personer i olika åldrar i %>o av befolkningen.

		1890	1910
Industrisocknar...............	0—15	346''3	347-9
	15—50	448-3	456"9
	50—	205-4	195-2
Jordbrukssocknar............	0—15	316-3	298-4
	15—50	484-3	437-7
	50—	249-4	263-9
Bondebygden ...............	0—15	307-s	288-9
15—50	443-8	438-1
	50—	248-4	273-0
Bolagsbygden ...............	0—15	335-1	330-1
	15—50	444-3	442-1
	50—	220-6	227-s
Samtliga skogssocknar ......	0—15	318-e	305-3
	15-50	444o	439-7
	50—	237-s	255-0
Värmlands läns landsbygd	0—15	325-6	318-2
	15—50	4425	445-1
	50—	231-fl	236 J

1 avseende å dessa proportionel'' inträder med avtagande födelsetal
en rubbning, vilken framträder sålunda att, med bibehållande i
stort sett av de företrädesvis produktiva åldrarnas styrka, barnaåldrarna
minskas samtidigt som successivt åldrarna över 50 år utökas. Däremot
angriper ett ogynnsamt omflyttningsresultat, till följd av större utflyttning
i åldersklasserna 15 — 50 år, i första hand de företrädesvis produktiva
levnadsåldrarna.

Mer än i de flesta andra kulturländer gör sig såsom följd av
emigrationen sistnämnda förhållande gällande i Sverige. Sålunda svarade
mot normalt 500 °/00 inom åldersgruppen 15 — 50 år i landet i
dess helhet 1890 463 samt 1910 476 individer, medan å landsbygden
vid nämnda tidpunkter motsvarande siffror utgjorde 448 samt 453 °/oo?
motsvarande i förra fallet en folkbrist inom gruppen av 37 resp. 24
samt i senare fallet av 52 resp. 47 individer %„.

Befolkningsunderskottet i de företrädesvis produktiva levnadsåldrarna
är enligt sakens natur ett särdeles elakartat missförhållande,
ägnat ej blott att nedtrycka det samlade nationella arbetsresultatet
under den nivå, som vid normala förhållanden i detta avseende skulle
kunna uppnås, utan torde även eljest utöva ett ogynnsamt inflytande
i olika avseenden inom det ekonomiska och intellektuella samfundslivet.

Värmlands läns landsbygd såsom en markerad utvandringstrakt
bidrager till anförda ogynnsamma siffror i betydande omfattning. Sålunda
belöpte sig, såsom framgår av tab. VI, år 1890 för länets landskommuner
som helhet betraktade den relativa proportionen av personer
i åldern 15—50 år till endast 443 %0, under det att 1910 gruppen
utökats till 445 %0- Förstnämnda år understiges sålunda med 5
%o samt sistnämnda tidpunkt med 8 %o de för landsbygden över huvud
taget gällande siffrorna, vadan sålunda i Värmlands län förbättringen är
mindre än eljest å den svenska landsbygden.

Beträffande förhållandena inom de skilda sockengrupperna framgår
av siffrorna att år 1890 t. o. m. industrisocknarna nå jämnt upp till det
allmänna landsbygdsmedeltalet, under det att i samband med befolkningsöverskottets
kvarhållande genom industriutvecklingen till 1910 ägt
rum en förbättring, så att sistnämnda år det allmänna landsbygdsmedeltalet
passerats, ehuru till normala förhållanden uppnås ännu återstår
att fylla en folkbrist av 43 °/oo Avgjort,

ogynnsammare beträffande storleken av arbetsåldrarna
gestalta sig 1890 så väl som 1910 förhållandena i jordbrukssocknarna
med vid förstnämnda tidpunkt inom åldersgruppen endast 434 %o samt
vid sistnämnda 437 °/oo, ett förhållande, som skarpt låter framträda
förutsättningarna för den brist på arbetskraft inom jordbruket, som i
dessa ^ trakter gör sig gällande.

År 1890 överstegs i skogssocknarna å så väl bonde- som bolags -

164

bygden med i bägge fallen c:a 444 %o inom åldersgruppen 15 — 50 år länets
föreliggande allmänna landsbygdsmedeltal. Från nämnda tidpunkt har
emellertid inträtt en försämring av proportionen, vilken å bondebygden
1910 nedgått ända till 438 u/0o, eller samma ogynnsamma siffra som
jordbrukssocknarna uppvisa. Även bolagsbygden företer någon försämring,
så till vida som bär under perioden proportionen nedgått med
C;a 2 °/0o till 442 °/oo år 1910. Denna, trots den starka folkförlusten
genom utflyttningen, relativt mindre ogynnsamma siffra torde vara att
tillskriva förekomsten av ett talrikt befolkningsöverskott, vilket i större
omfattning än i jordbrukssocknarna samt i skogssocknarna å bondebygden,
upptages och bindes vid orten av för närvarande förefintliga
arbetstillfällen inom skogshanteringen och i samband därmed stående
utkomstmöjligheter.

Såsom en följd av senaste årtiondens ekonomiska utveckling har
i jämviktsläget mellan folktal och mot levnadsanspråken svarande utkomstmöjligheter
sålunda inträtt en rubbning, vilken genom utflyttningen
till städer och industricentra samt emigration lett till en avfolkning å
landsbygden. Den omvälvning, som sålunda försiggått, har berört samtliga
den jordbrukande klassen tillhörande sociala grupper, vilka avlämnat
i första hand det befolkningsöverskott, för vilket yppat sig under givna
konjunkturer svårigheter att i hemtrakten erhålla en tryggad existens
vid jordbruksnäringen. Därjämte har i större eller mindre omfattning
efter de olika socialgruppernas allmänna ekonomiska ställning folkförlusten
sträckt sig även till huvudpersonerna, markerande sålunda en
upplösning av jordbrukshemmen.

För att utröna, beträffande sistnämnda förhållande, utvecklingen
i Värmlands län 1890—1910 har undersökts på grundvalen av de
officiella yrkesräkningarna 1890, 1900 och 1910 antalet hemmansägare,
arrendators- och torpareklasserna tillhörande huvudpersoner å länets
landsbygd, varvid i anslutning till en för sistnämnda ar i kungl. statistiska
centralbyrån verkställd differentiering, särskilts inom länet valkretsarna.

vilkas omfång framgår	av följande:
Östra valkretsen	Västra valkretsen	Norra valkretsen
Färnebo härad	Grums härad	Älvdals härad
Ölme „	Gillbergs, „	Fryksdals „
Visnums ,,	Näs
Väse „	Nordmarks „
Nyeds „	Jösse
Kils
Karlstads „

Tub. VII. Antalet huvudpersoner, tillhörande hemmansägare , arrendators- och torpareklasserna
i Värmlands lun, enligt yrkesräkningarna 1890, 1900 och 1910:

		1890		1900	1910
Valkretsar	Män	Kvin-	Summa	Män	Kvin-	Summa	Män	Kvin- |	Summa
	nor		nor			nor |
			Hemmansägare.
Ostra .........	3 797	419	4 216	3 714	500	4 214	4 195	515	4 710
Västra.........	8 757	1292	10040	8 349	1 582	0 031	7 694	1 777	0 471
Norra .........	4 854	528	5 382	4 645	633	5 278	4 283	679	4 062
Samtliga	17 408	2 230	10647	16 708	2 715	10 423	16172	2 071	10143
			Arrendatorer.
Östra .........	1 580	20	600	610	29	630	649	19	668
Västra .......	646	25	671	800	37	837	743	<56	800
Norra .........	206	10	216	378	15 1	303	570	28	508
Samtliga	1 432	55	1487	1 788	81	1 860	1962	113	2 075
				Torpare
Östra .........	1307	33	1340	1048	31	1 070	915	31	046
Västra.........	903	58	961	755	35	700	518	46	564
Norra .........	1443	106	1 540	1 164	124	1288	1 195	122	1317
Samtliga	3 653	197	3 850	2 067	100	3157	2 628	199	2 827

Som bekant vidlåder de officiella yrkesräkningarna, särskilt med
hänsyn till ojämnheter i klassifikationen vid olika tidpunkter av personer
med dubbla yrken, brister, vilka emellertid ej torde vara större, än att
i stort sett siffrorna giva en någorlunda tillfredsställande bild av
utvecklingen.

Inom hemmansägareklassen har 1890—1910, såsom framgår av
tab. VII, å landsbygden i dess helhet antalet huvudpersoner avtagit
med c:a 26 °/00, vilken siffra emellertid framgår som resultat av tvenne
från varandra avvikande utvecklingslinjer. I östra kretsen omfattande
utom Färnebo härad det centrala jordbruksområdet i länets södra delar
med företrädesvis större och medelstora jordbruksenheter har sålunda
under perioden antalet huvudpersoner tillhörande den självägande bondeklassen
utökats med 117 %0. Däremot har i västra kretsen, vilken
domineras av Nordmarks och Jösse häradens småbondebygder inträtt
en minskning av 58 0/00, medan åter i norra kretsen, omfattande
Fry k s dals och Älvdals häraden, med bl. a. under perioden starkare tilltagande
bolagsinnehav av jordbruksfastighet, minskningen belöper sig
till ej mindre än 78 %o 1

Anm. Ett 90-tal personer i Lungsunds socken, vilka 1890 rubricerats såsom torpare,
men som 1900 klassificerats som arrendatorer, ha här förstnämnda år överförts från torpare-
till arrendatorsgrupperna.

166

Att industribolagens fastighetsförvärv varit av betydelse för den
sålunda föreliggande kvalificerade tillbakagången av hemmansägareklassen
genom minskningen av antalet huvudpersoner därför talar bl. a.
den numeriska utvecklingen under perioden av arrendatorsklassen tillhörande
huvudpersoner. A landsbygden i dess helhet har den senare
1890 —1910 utökats med 588 individer, motsvarande från periodens
början en tillväxt av 395 %o- I den östra, av bolagens fastighetsförvärv,
bortsett från Färnebo härad, mindre berörda kretsen, belöper
sig därvid utökningen till 113 °/oo) under det att i västra kretsen
ägt rum en proportionsvis något större sådan, motsvarande 206 °/00.
Starkast är emellertid tillväxten i arrendatorsklassen i den av bolagsförvärven
starkt berörda norra valkretsen, omfattande Fryksdals och
Älvdals häraden, där under perioden gruppen ökats med ett reduceringen
inom hemmansägareklassen nära motsvarande antal individer,
nämligen 382, innebärande under de 20 år perioden omfattar avsevärt
mera än fördubbling av arrendatorsklassen tillhörande huvudpersoner.

Det torde emellertid ej kunna förnekas att den sålunda framträdande
utvecklingen är i viss mån skenbar, beroende på benägenheten
att beteckna vissa vid föregående tillfällen såsom torpare klassificerade
innehavare av bolags och andra arrenden såsom arrendatorer. Att likväl
under perioden torpareklassen hårt decimerats är otvivelaktigt, såsom
bl. a. framgår av den av den s. k. torpkommissionen utarbetade statistiken.
I stort sett torde också den numeriska utvecklingen av torpareklassen
tillhörande huvudpersoner, vilken framgår av siffrorna i tabellen å omstående
sida, kunna betraktas såsom motsvarande faktiska förhållanden.
Antalet torpareklassen tillhörande huvudpersoner har under perioden inom
länet avtagit med 1 023 individer, motsvarande från periodens början
en minskning av 266 °/0o- Avsevärdare framträder därvid tillbaka gången

i den östra valkretsen med en minskning av nära en
tredjedel samt särskilt i västra valkretsen, omfattande de typiska småbondebygderna,
i vilka antalet huvudpersoner tillhörande torpareklassen
minskats under 20 år med nära hälften. Däremot har i norra valkretsen
säkerligen i samband med rikligare tillgång på arbetsförtjänster
genom skogsindustrien tillbakagången varit betydligt mindre, så till
vida som här minskningen utgör endast 232 individer motsvarande
150 %0.

Översikt av social jordlagstiftning i Norge och Finland

jämte norrlandslagarne.

Jordens lämpliga tillgodogörande teknisk t-eko n o i ni s k t har inom samhällena
alltid framstått såsom en daglig angelägenhet, som därför utan
större slitningar varit en av dagspolitikens oavlåtliga uppgifter. Fragan
däremot om jordens rätta fördelning och utnyttjande ur social synpunkt
samlar sig mera som ett stort stridsspörsmål vid vissa tidsperioder, då
uppkomna missförhållanden i detta avseende särskilt genom jords samlande
i få händer ej längre kunna förbises utan med en naturlags
makt kräva rättelse. Efter bekämpandet av det europeiska adelståndets
och prästeståndets jordmissbruk stå vi nu inför ett ingripande mångenstädes
mot det nutida borgareståndets jordmissbruk.

Några ansatser i olika länder i detta avseende kunde vara vägledande
för synpunkterna och erfarenheten om de lämpliga vägarna.
I norrlandskommitténs betänkande återfinnas några uppgifter om skilda
länders lagstiftningsförsök på detta område. En av emigrationsutredningens
bilagor är ägnad åt en framställning av motsvarande strävanden
i England, Skottland och Irland och särskilt den mycket vittsyftande
nya engelska expropriationslagstiftningen. I detta sammanhang kan det
vara lämpligt att till jämförelse lämna en kortfattad framställning av
de försök, som i detta avseende gjorts inom våra grannland i väster
och öster med enahanda förhållanden. I fråga om de svenska statsmakternas
förehavanden i denna angelägenhet har en översikt därav
redan lämnats i omnämnandet av olika regeringskommittéer tillsatta för
ändamålet. Av resultatet återgivas nedan och in extenso de s. k.
norrlandslagarne såsom närmast berörande sakkunniges uppgift i detta
betänkande enligt given instruktion samt belysande och kompletterande,
genom sitt för de flesta obekanta innehall, de särskilda förslagen i detta
betänkande.

Norge.

Historik.

168

Även i Norge har den sociala jordfrågan allt mer tilldragit sig uppmärksamheten
och blivit föremål för lagstiftningens ingripande. Dethar
särskilt varit villkoren för förvärv och utnyttjande av vattenfall,
gruvor och skogar, som blivit närmare fastslagna.

Före 1888 var rätten att förvärva fast egendom fullständigt fri
för saväl inlänningar som utlänningar. Genom statsborgerretsloven den
21 april 1888 genomfördes häri den förändringen, att i stort sett utlänningar
ej kunde förvärva fast egendom eller nyttjanderätt därtill utan
tillåtelser meddelade av konungen eller den han därtill bemyndigade.
Några mindre väsentliga modifikationer i bestämmelserna gjordes genom
en lag av den 9 juni 1903.

Under tiden mellan 1888 och 1903 och även till en början efter
denna tid var det endast undantagsvis som utlänningar blevo nekade
att förvärva fast egendom eller nyttjanderätt därtill.

Kort efter unionsupplösningen år 1905 blev emellertid den sociala
jordfrågan upptagen till målmedveten behandling. Med anledning av
en allt mer framträdande spekulation, icke minst från utlandet, i förenämnda
naturrikedomar, antogs på förslag av den Michelsenska regeringen
och efter en mycket snabb behandling provisoriska lagar i syfte att
resa hinder emot denna spekulation genom koncessionsbestämmelser.
Sålunda utfärdades den 31 mars och den 7 april 1906 lagar om rätt
att förvärva vattenfall samt den 12 juni 1906 en lag om rätt att förvärva
skog, gruvor och vattenfall.

Därefter tillsattes den 15 september 1906 den s. k. koncessionskommittén,
vilken den 4 maj 1907 avgav sitt betänkande. På grundvalen
därav framlade den Löwland-Bredalska regeringen i januari 1908
för stortinget lagförslag i ämnet. Sedan regeringen emellertid blivit
störtad i mars 1908, tog den nya Knudsen-Castbergska regeringen tillbaka
propositionen för att omarbeta den. Sistnämnda regering framlade
därefter år 1909 för stortinget en ny proposition, som ledde till antagandet
av de bekanta koncessionslagarna. Dessa lagar voro två, nämligen
dels lagen den 18 september 1909 om förvärv av vattenfall,
gruvor och annan fast egendom, innehållande under fem kapitel föreskrifter
om vattenfall, gruvor, annan fast egendom, köp av energi
frambragt genom vattenkraft samt allmänna bestämmelser och dels
lägen den 18 september 1909 om förvärv av skog. Härefter fullföljdes

160

även redan tidigare framställda förslag om vattenregleringar (vasdragsreguleringer).
Efter åtskilliga förhandlingar blev även ett sådant förslag
i radikaliserat skick antaget av stortinget, varefter utfärdades lagen
den 4 augusti 1911 om vattendragsregleringar i industriellt syfte. Kort
efteråt eller den 15 augusti 1911, utfärdades slutligen en lag om
tvangsavstaende av vattenfall för vissa ändamål till kommuner, vilken
författning i vissa avseenden undergått förändring genom en lag den 12
juli 1912.

Av denna lagstiftning liar endast den del, som berör jordbruksjorden
och skogarna, omedelbar betydelse för sakkunniges uppdrag och kommer
därföre här nedan att beröras den norska lagstiftningen allenast inom
nämnda del av den sociala jordfrågan.

Koncessionskommitténs förslag i vad den avsåg skogarna blev
underkastad revision av den år 1907 tillsatta jordkommittén. Denna
kommittés uppgift var att utreda frågan om att underlätta för obemedlade
möjlighet att förvärva jord och därigenom bidraga till jordens odling.
Kommittén fann emellertid att spörsmålet om förvärvandet av
skog stod i nära samband med möjligheten att få köpa jord, i det att
samlandet av stora skogsarealer på några få händer måste i hög grad
motverka uppgiften att befrämja småfolkets förvärv av odlingsbar jord.
Av denna anledning upptog kommittén även till övervägande om något
kunde göras för att förhindra att spekulation skapitalet förvärvade skogsegendomar
och andra fastigheter i den utsträckning att det medförde
faror och olägenheter för bygderna och den jordbrukande befolkningen
i allmänhet. Kommittén avgav därefter den 18 december 1907 ett
förslag till lag om förvärv av skogsmark byggt på koncessionskommitténs
förslag, men med vissa förändringar i detsamma. På grundvalen
av de båda kommittéernas förslag tillkom sedermera den ovannämnda
lagen den 18 september 1909 om förvärv av skog, innehållande
under två kapitel, bestämmelser om tillåtelse (koncession) för att förvärva
skog samt om förköpsrätt till skog.

Redan därförinnan hade genom en provisorisk lag den 24 januari
1908 det tillfälliga förvärvsförbudet utsträckts även till norska statsborgare
och trävarubolags funktionärer i vissa fall. Grunden var, att
man kunde befara att den tillämnade definitiva lagstiftningens verkan
skulle kunna äventyras genom att stora skogsköp under mellantiden
ägde rum. Det bestämdes därvid också att vederbörande myndighet
fick godtaga en förklaring på tro och heder från förvärvaren angående
de omständigheter, som skulle betinga nödvändigheten av tillstånd också
för norska medborgare.

Genom lag den 10 februari 1908 om ogiltigheten av vissa avverkningskontrakt
bestämdes vidare, att sådana kontrakt i vissa fall icke
kunde upprättas för längre tid än tre år. Såsom motiv åberopades de

170

skadliga verkningar, som långvariga avverknings- eller arrendekontrakt
visat sig medföra för skogens bevarande och riktiga skötsel.

Till 1915 års storting framlades en proposition om förändringar i
lagen om förvärv av skog. Dessa förändringar gingo ut på,'' dels ett utvidgande
av lagens område genom en vidare definition på begreppet
skogsmark och nedsättning av arealgränserna, dels förhindrande av
lagens kringgående genom familjemedlemmars förvärv, förvärv på tvångsauktion
och avverkningskontrakt, dels utsträckning av herredskommunens
förköpsrätt, dels borttagande av kvalificerad majoritet såsom villkor
för herredsstyrelsens beslut om begagnande av förköpsrätt, dels subsidiär
förköpsrätt för staten, dels koncession utan förköpsrätt och koncessionsfrihet
vid bosättning inom orten. Detta förslag har emellertid
ej lett till resultat.

En författning, som ingriper i jordförhållandena, är också lagen
den 8 augusti 1908 om skyddsskogens bevarande och mot skogens ödeläggelse
m. m. Den har stor betydelse särskilt därför att mångenstädes
nästan all skog är att hänföra till skyddsskog.

Samtidigt med dessa strävanden förekom också frågan att komplettera
dem med en lagstiftning om tvungen avståelse (expropriation) av
skog. För det första skulle man nämligen eljest fortfarande stå maktlös
gentemot dem, som tidigare ha samlat i sin hand skogsmark i sådan
utsträckning att vederbörande distrikter däri se en fara för utvecklingen
av sina näringar. Vidare skulle norska medborgare fortfarande
om än med en viss begränsning kunna köpa skog i stor omfattning
och likaledes kunde genom arv, giftermål och försäljning inom
de närmaste släktingarnas krets framdeles ett samlande av skog på enskilda
händer i ganska omfattande utsträckning äga rum. En proposition
med förslag till lag om expropriation framlades därför redan år
1908 för stortinget. Denna proposition återtogs dock år 1909, enär
enahanda förslag var upptaget såsom tredje kapitel i det samma år framförda
förslaget till lagen om förvärv av skog. I vederbörande stortingskommitté
avstyrktes detta tillägg till lagen med nio röster emot sju och i
överensstämmelse med majoritetens hemställan beslöt odelstinget, att då
icke upptaga saken till behandling. I ovannämnda år 1915 framförda
förslag om förändringar i 1909 års lag om förvärv av skog beröres
denna sak åter i propositionens motivering. Det framhålles där som
fordrat önskemål att bereda kommunerna tillfälle att under vissa villkor
expropriera skog, men det ansågs riktigast, att denna sak gjordes till
föremål för eu särskild behandling. Majoriteten i vederbörande stortingskommitté
ansåg det också särdeles önskligt, att detta spörsmål
kunde upptagas till behandling så fort som möjligt. Man har således
antagligen att med det snaraste vänta en ny proposition i ämnet.

Av intresse är vidare en lag den 8 augusti 1908 om ordnandet av

171

rättsförhållandena med hänsyn till .statens högfjällsmark in. in. Enligt
denna författning skall en särskild kommission undersöka dessa förhållanden
och avgöra dem med domstols myndighet.

Såsom man finner, begynte den norska jordlagstiftningen i inskränkt
bemärkelse med att ordna äganderättsförhållandena till skogarna
och därigenom komma fram till en socialt tillfredsställande ordning. 1
den svenska lagstiftningen har man däremot börjat med att skydda
jordbruket såsom sådant emot tidens överväldigande ekonomiska strömningar.

Liksom det. kan konstateras att den senare politiken ej varit tillräcklig,
har erfarenheterna i Norge på sista tiden börjat giva vid handen
att icke heller det norska systemet varit tillfyllest utan måste
kompletteras med lagstiftning i den riktning, som ifrågasattes av den
svenska norrlandskommittén.

Den norrländska förbudslagen kan visserligen sägas i väsentliga
delar täckas och såvitt rörer enskilda förvärv överträffas av den norska
lagstiftningen om koncession på förvärv av skog och förköpsrätt. Det
norska förslaget om expropriation, som synes snart stå inför sitt förverkligande,
går i samma riktning som norrlandskommitténs förslag i
enahanda riktning, dock så att det såsom reservanter i norrlandskommittén
påyrkat omfattar expropriation icke blott för jordbruksändamål
utan även för bildande av kommunalskogar.

Genom initiativ år 1913 från lantbruksdepartementet har samma
år förelagts stortinget ett förslag till lag om förbud att frånskilja jordbruket
den till husbehov och gårdens förnödenheter erforderliga skog. Detta
förslag äger sin motsvarighet i den norrländska ägostyckningslagen.
Frågan återremitterades emellertid till regeringen, som därefter år 1914
framlade för stortinget ett nytt förslag i ämnet. Detta förslag synes
ej ännu vara slutbehandlat.

Någon lagstiftning motsvarande de norrländska arrende- och
vanhävdslagarne har ännu ej upptagits till behandling. På 1880-t.alet
gjordes dock några ansatser till att förbättra arrendatorernas, “lejlendingernes‘‘
ställning. En kommission tillsattes med uppgift att
särskilt undersöka arrendatorernas under Treskowska godset nära Laurvik
vid Kristianiafjorden levnadsförhållanden. Det ledde dock ej till något
resultat, ty dels ansåg den ej tillståndet vara fullt så dåligt som man
trott och dels såldes, i anledning av sakens upptagande, under hand
jordbruksjorden till lejlendingerne själva icke blott på det ovannämnda
godset utan ock på andra gods såsom Mansereds gods i Nordland och
även på en del av staten inköpta egendomar såsom Tingodset i Telemarken
och Kaldevinska godset i Dunderlandsdalen i Nordmarken.
Handlingarna i ämnet äro emellertid intresseväckande, i det att de

172

upprulla enahanda synpunkter, som gjorde sig gällande i utredningen
och motiveringen av norrländska arrendelagen.

Torparnas eller de s. k. husmsendenes förhållanden regleras ännu
av en gammal husmandslov, som ej har något nutida socialt innehåll.
Mycket tal har varit om att förändra husmandsloven och även förslag
därtill uppgjordes redan på 1880-talet. Särskilt har klagats över
husmsendenes arbetsplikt eller med andra ord skyldighet att utgöra
dagsverken. Det har dock ej blivit något av med en reform av
husmandsloven.

Den norska egnahemsrörelsen fick redan tidigt ett avsevärt praktiskt
utslag i lagen den 9 juni 1903 om arbeiderbruk- och boliglaan. Den
avsåg att genom statens kraftiga bemedling skaffa lån mot billig ränta
för skapande av bostäder och jordbruk. Till jordbruk beviljades emellertid
lån förnämligast för s. k. arbejderbruk, som avsågo att bereda
arbetare med huvudsaklig utkomst från arbetsförtjänst tillika ett stöd
av ett eget hem och ett mindre jordområde, avsett till odling.
Vanliga småbruk uppmuntrades endast i sista hand och såvitt inägoarealen
ej översteg fem hektar.

Vissa olägenheter ha dock yppats med denna lagstiftning. Priset
på mark stegrades ofta, varigenom fördelarna av lagen till stor del
kommo jordägarna, och ej dem man ville hjälpa, till godo. Svårigheter
visade sig ofta för en innehavare av arbejderbruk att reda sig, och
behovet av verkliga jordbruk framträdde därigenom påtagligt. Kommunernas
skyldighet att ta risken för lånen väckte slutligen åtskilligt
bekymmer på sina håll. I följd härav har nu efter åtskilligt intresserat
förarbete utkommit lagen den 23 juli 1915 om smaabruk og boliglaan
m. v. Dess uppgift har varit att avhjälpa förenämnda och andra
brister i den förra lagstiftningen. En utförlig redogörelse härför har
lämnats i den senaste svenska egnahemskommitténs betänkande den 14
oktober 1914.

En principiellt viktig avdelning i denna nya lag är kapitel 7,
vilket behandlar förköpsrätt för herreder till fast egendom på landet, som
ägnar sig till att utstyckas i småbruk eller bostadstomter. Redan år 1909
gavs som nämnts herredsstyret förköpsrätt till skog, som sålts till
främmande. Ku har herredsstyret också erhållit förköpsrätt till annan
fast egendom, som kan lämpligen utstyckas till småbruk och bostadstomter,
när egendomen säljes till utombvgdsbor eller bolag.

IT.i

K immission slagarna ha även efter deras antagande varit föremål för
starka meningsbrytningar inom den norska politiken. Ändringsförslag
ha jämväl framförts särskilt i fråga om den mest omstridda bestämmelsen
eller den s. k. hemfallsrätten vid koncession av vattenfall. Då, som
sagt av denna lagstiftning endast den del, som berör skogarne, har
omedelbar betydelse för sakkunniges uppdrag, skall här lämnas en
kortare redogörelse för det huvudsakliga innehållet och verkningarna av
de förnämligaste utav förenämnda lagar och lagförslag rörande jordfrågan
i dess berörda inskränktare bemärkelse.

I lagen den 18 september 1909 om förvärv av vattenfall, gruvor
och annan fast egendom har tredje kapitlet om anden fasi eiendom
följande lydelse:

§ 11. Eiendomsret eller bruksret til fast eiendom, som ikke indgaar under
de sserlige lovregler om vandfald, bergverk eller skog, kan ikke uten tilladelse
meddelt av Kongen med fuld retsvirkning erhverves av andre end staten, norske
kommuner, norske statsborgere samt korporationer, stiftelser, aktieselskaper og
andre selskaper med begrsenset ansvar, hvis bestyrelse har sit State i Norge og
bestaar udelukkende av norske statsborgere.

Undtagelse fra denne bestemmelse kan Kongen fastssette for leie og andre
bruksrettigheter, som stiftes for en tid av hoist 10 aar.

§ 12. Andre personer, korporationer, stiftelser og selskaper end de, som er
nsevnt i § 11, kan, naar ikke saerlige almene hensyn taler derimot, av Kongen
erholde tilladelse til erhvervelse av saadan eiendomsret eller bruksret som der
omhandlet.

Ved tilladel sens meddelelse kan der fastssettes saadanne betingelser, som
findes paakrsevet av almene hensyn.

I lagen den 18 september 1909 om förvärv av skog avhandlar
första kapitlet om tilladelse (koncession) til åt erhverve skog.

De grundläggande bestämmelserna härom lyda:

§ 1. Fors aa vidt ikke anderledes er bestemt i denne lov, gjselder for erhvervelse
av skoggrund her i riket lovgivningen om erhvervelse av fast eiendom i
almindelighet.

§ 2. Uten tilladelse meddelt av Kongen kan eiendomsret til skoggrund, som
sammen med, hvad erhververen tidligere eier av skoggrund inden samme herred,
utgjor mer end 100 hektar eller mer end en tiendedel av herredets samlede
flateinhold av skoggrund, ikke med fuld retsvirkning erhverves av andre end
staten, norske kommuner og norske statsborgere.

§ 3. Til erhvervelse av eiendomsret til skoggrund krseves kongelig tilladelse,
selv om erhververen er norsk statsborger, saafremt skoggrunden sammen med,
hvad han tidligere eier av saadan grund inden samme herred, utgjor mer end
500 hektar eller mer end en tiendedel av herredets samlede flateinhold av skoggrund
og erhververen derhos enten:

a. har del i ledelsen av et selskap, hvis forrettning omfatter handel med eller
utnyttelse av skog eller skogsprodukter, og som efter reglene i denne lov ikke
frit kan erhverve skog av hvilken som helst utstrykning inden det herred, hvor
eiendommen er beliggende, eller er ansat i saadant selskaps tjeneste, ellei

Koncession
för förvärv
av
skog.

174

b. ikke i de to sidst© aar for kontraktens avslutning har vseret og framdeles
er bosat i det herred, hvor eiendommen ligger.

Saadan tilladelse utkrseves ogsaa for norsk kommune, naar den inden et andet
herreds grynser vil erhverve eiendomsret til skoggrund av större utstrykning end
nyvnt i denne paragraf.

Ovennyvnte flateinhold av 500 hektar kan efter andragande fra herredsstyret
av Kongen nedsyttes eller forhoies for vedkommende herred, dog ikke til
under 100 eller over 2 500 hektar.

Likaledes kryves kongelig tilladelse, selv om erhververen er indenbygdsboende
norsk statsborger, saafremt den erhvervede skoggrund sammen med, hvad han
tidligere eier av saadan grund inden herredet, utgjor mer end en femtedel av
herredets samlede flateinhold av skoggrund.

§ 4. For herred, hvor mer end en tredjedel av det samlede flateinhold av
skoggrund antages for tiden åt eies av fremmede, det vil her sige kommuner,
personer, korporationer, stiftelser eller selskaper, som efter reglene i denne lov
ikke frit kan erhverve skoggrund, kan Kongen efter andragende fra herredsstyret
bestemme, åt de i §§ 2 og 3 fastsatte grynser for nodvendigheten av tilladelse
nedsyttes, eller åt adgangen for fremmede til åt erhverve yderligere skoggrund
inden herredet skal vyre forbudt.

Saadan bestemmelse kan efter herredsstyrets andragende igjen ophyves.

Undantagsbestämmelser gälla i vissa avseenden för förvärv genom arv,
giftorätt eller lösningsrätt eller vid överlåtelse till någon, som är besläktad
eller besvågrad med överlåtaren i upp- eller nedstigande linje
eller i första eller andra sidolinjen. Särskilda föreskrifter äro ock meddelade
för förvärv genom tvångsauktion. Härefter stadgas följande inskränkande
bestämmelser berörande särskilt aktiebolags skogsförvärv:

§ 7. Tilladelse til åt erhverve eiendomsret til saadan fast eiendom som i §§
2 og 3 omhandlet kan, hvor ikke almene hensyn taler derimot, meddeles norske
kommuner, norske statsborgere, korporationer og stiftelser, som har helt norsk
bestyrelse med syte i Norge, og hvis formaal er almennyttig, samt aktieselskaper
og andre selskaper med begrynset ansvar, som har helt norsk bestyrelse med
syte i Norge, og hvis grundkapital helt tilhorer staten, norske kommuner eller
norske statsborgere. Aktier eller parter i selskap, som skal erholde saadan . tilladelse,
maa lyde paa navn, likesom selskapet maa underkaste sig de bestemmelser,
som findes nadvendige av hensyn til kontrollen med, åt grundkapitalen
helt förblir norsk. Syrlig maa det före bok over sine medlemmers navn, stilling,
bopyl og statsborgerret, og overdragelse av parter eller aktier i samme
kan ikke med retsvirkning ske til andre end staten, norske kommuner eller
norske statsborgere.

Yed tilladelsens meddelelse kan der fastsyttes saadanne betingelser, som findes
paakryvet av almene hensyn.

Såsom av den åberopade lagtexten framgår är det upplåtet åt varje
herred — en större administrativ kommun omfattande vanligen flera
socknar — att reglera förhållandena inom sitt område inom ramen av
lagens föreskrifter. I varje herred skall därför tillsättas en skogskommitté
(skogutvalg) bestående av tre skogskunniga medlemmar. Skogutvalgets
allmänna kompetens bestämmes sålunda:

“tj t). Skogutvalget liar på bogjaering av herredsstyret, dettes ordforer, amtmanden,
vedkommende regjeringsdepartement eller nogen i erhvervelsen interessert
skjonsmsessig åt bestemme:

a. Storreisen av herredets samlede flateinhold av skoggrund,

b. Hvor stor del av herredets samlade flateinhold av skoggrund tilhorer
fremmede,

e. Storreisen av den skoggrund, som omfattes av en erhvervelse og av den
skoggrund, som erhververen tidligere eier inden herredet.

Foravrig har skogutvalget åt avgi de uttalelser, som departementet begjaerer,
samt utföre de andre forretninger som tilbegges det ved denne lov eller senere
love.

Särskilda bestämmelser äro meddelade om metoden för skogutvalgets
ifrågavarande verksamhet och underställas i vissa fall herredsstyret
eller vederbörande regeringsdepartement. Ansökan om koncession insändes
till skogutvalget, som genom herredsstyret insänder det till
vederbörande departement. Skogutvalget och herredsstyret skall därvid
avgiva yttrande bland annat om huruvida ansökningen bör beviljas och
huruvida i visst fall bör fästas villkor vid koncessionen.

Författningen innehåller särskilda bestämmelser och äventyr för överträdelse
av dess stadganden, om aktiekapitalets placering på norska
händer såsom villkor för bolagsförvärv, om speciella villkor för koncessioner
m. m.

Det åligger länsmannen att genast meddela departementet underrättelse
om olaga förvärv. Ett mot lagen stridande förvärv skall bringas
i laga ordning såsom genom förvärv av erforderlig koncession, frivillig
ändring av avtalet eller egendomens försäljning till någon, som är berättigad
till att förvärva den. För detta bestämmer departementet ett
visst rådrum ej kortare än sex månader eller längre än tre år med
möjlighet dock i visst fall till någon förlängning. År saken ej ordnad
inom den medgivna tiden, skall egendomen av myndigheterna omedelbart
säljas genom tvångsauktion och blir denna försäljning bindande
för alla vederbörande. Om ett skogsförvärvs giltighet är beroende av
kungligt tillstånd får, innan saken är ordnad, icke avverkas skog mer
än till husbehov och gårdens tarv.

Det andra kapitlet i lagen om förvärv av skog handlar som sagt
“om forkjopsret til skog“ och lyda de grundläggande bestämmelserna
sålunda:

§ 29. I de tilfselde, da der efter bestemmelserne i denne lovs 1 ste kapitel
utfordres tilladelse (koncession) til erhvervelse av skoggrund og erhvervelsen ikke.
sker gjennem tvangsauktion, derunder ogsaa auktion i henhold til konkurslovens
§ 127, har den herredskommune, hvor skoggrunden er beliggende, forkjapsret
til samme.

Er den av forkjopsretten omfattede eiendom beliggende i flere herreder, skal
forkjopsretten i tilfaelde av uenighet mellem disse, tilkomme det av dem, som an -

Förköpsrätt
till
skog.

176

Skydds skogens bevarande.

tages åt ha storst interesse i salget, henset til almene og ekonomiske forhold.
Tvist, som maatte opstaa i anledning herav, avgjores med endelig virkning av
vedkommende regjeringsdepartement.

§ 30. Agtes ved den retshandel, til hvis fuldbyrdelse koncession efter denne
lov maa sokes, avhsendet ogsaa anden fast eiendom, rettighet eller losore, er den
herredsltommune, som vil gjore sin forkjopsret gjseldende, alene paa forlangende
av ko n c e s s i o n s s o k e r e n forpligtet til åt gjore forkjöpsretten gjasldende til mer
end skoggrunden.

Herredskommunens rättighet att göra gällande förköpsrätt uppkommer
så snart ansökning om koncession ingivits till skogutvalget. När ett
herredsstyre avger den förut omnämnda förklaringen över en koncessionsansökan,
bör det tillika uttala sig huruvida det vill begagna
sin förköpsrätt. Beslut härom skall dock fattas av herredsstyret med
minst två tredjedels rösters majoritet inom sex veckor. Eljest är förköpsrätten
förfallen. När förköpsrätten begagnas inträder den förköpsberättigade
i den ursprungliga köparens rättigheter och skyldigheter.
Åtskilliga bestämmelser äro givna för att förekomma kringgående eller
eluderande av lagen.

Då herredskommunen begagnar sin förköpsrätt skall den betala till
koncessionssökanden en ersättning med två procent å de första femtiotusen
kronorna av köpesumman och en procent av det överskjutande
beloppet dock icke i något fall mer än tillhopa femtusen kronor.

I samma riktning att hindra skogsköp, som åsyftas med lagen om
förköpsrätt, har också verkat lagen den 8 aug. 1908 “om vernskogens
bevarelse og mot skogens ödeläggelse m. v.“ Dess grundläggande bestämmelse
lyder:

§ 1. Skog utenfor indmark er efter denne lov åt anse som vernskog, saafremt
den skjonnes åt tjene til vern mot skred og ras, elvebrud eller sandflugt
eller til sserlig beskyttelse for anden skog eller for bebygget land, videre grsenseskog
og fjeldskog, som paa grund av sin beliggenhet op mot hoifjeldet, ut mot
havet eller hoit mot nord har saa liten veksterlighet, åt den skjonnes åt ville
laegges ode, om den mishandles eller forhugges.

Til vernskog kan ogsaa henregnes snauhugget skogmark, naar den skjonnes
med tiden åt kunne faa betyd ning som vernskog.

Amtstinget skall efter förslag från skogstyret, varmed i lagen förstås
det departement varunder skogsväsendet hör, bestämma om och i
vilka herred i amtet stadganden, s. k. “vedt*gter“ till vernskogens
bevarande skola fastslas. Sedan sådant beslut är fattat skall i viss
föreskriven ordning uppgöras förslag om vilka områden skola betraktas
såsom skogsskyddsmark. Herredsstyret fattar slutligt beslut om gränserna
för skyddsskogen. Härefter beslutar herredet, likaledes efter
förslag i viss ordning, om vilka stadgar som skola gälla för skyddsskogen.
Dessa stadgar skola dock för att bliva giltiga stadfästas av

177

konungen. Herredsstyret kan också utan föreskrift av amtstinget fastställa
griinser och stadgar för vernskog.

Lagen innehåller också föreskrifter mot skogens ödeläggelse i allmänhet.
Den grundläggande föreskriften därom lyder:

§ 0. Formsand og reprsesentanter kan ved beslutning stadfsestet av Kongen
for kommunen fastssette vedtsegter til forebyggelse av skogens ödeläggelse. Disse
vedtsegter skal gjaelde for al skog i distriktet utenfor indmark og indeholde
f ae 11 e sb e s t e mm e 1 s e r for aavirke og behandlingen av barskogen eller de enkelte
arter av samme og faellesbestemmelser for aavirke og behandlingen av lovskogen
eller de enkelte arter av samme, dog saaledes, åt lovskogen og den barskog,
som vokser i indhegnet havnehage, kan undtages.

Stadgar utfärdade enligt lagen gälla icke för skog, som står under
offentlig förvaltning och icke heller för mark, som uppodlas till åker
eller äng eller användes till byggnadstomt, väg m. m. dyl. Stadgar
enligt lagens bestämmelser kunna även antagas för en socken, i vilket
fall socknens förmän och representanter övertaga herredsstyrets befogenheter.
Till kontroll över stadgarnas tillämpning kan tillsättas en
eller flera lämpliga uppsyningsman för vilka utfärdas en instruktion.
De avlönas av herredskommunen eller socknen, dock skall hälften av
deras arvode betalas av statskassan, så länge skogstyret finner deras
verksamhet tillfredsställande, i motsatt fall kan skogstyret självt anställa
ett erforderligt antal pålitliga uppsyningsman.

I stadgarna skola, förutom allmänna regler för skogens behandling
avpassad efter dess läge, växtlighet och övriga lokalförhållanden, kunna
intagas bestämmelser om åtskilliga i författningen närmare uppräknade
saker, såsom exempelvis om att olika regler skola gälla för avverkning
till avsalu, förädling vid industriell anläggning eller utförsel från riket
och avverkning för annat ändamål. Likaledes kan på sätt närmare
föreskrives i stadgarna intagas bestämmelse att till främjande av återväxten
skall avsättas en viss avgift av virke, som avverkas till avsalu,
förädling vid industriell anläggning eller utförsel från riket.

Enligt stadgarna kan anordnas ett skogsråd för herredet, som väljes
av herredsstyret och skall bestå av fem av herredets medlemmar. Ett
sådant råd kan ock utses för en socken av dess vederbörande. Skogsrådet
åligger att vaka över stadgarnas tillämpning och vidtaga de därför
nödvändiga åtgärderna efter närmare i stadgarna angivna regler.

Lagen den 8 augusti 1908 om ordningen av retsforholdene vedkommende
statens heifjéldsgrund m. v. innehåller följande grundbestämmelser.

§ 1. Til ordning av retsforholdene mellem staten og andre vedkommende
hoifjelds- og almenningsgrund kan Kongen nedsaette en kommission bestaaende
av fem medlemmer, hvorav to, deribland! formanden, skal vaere i besiddelse av
Jordundersökningens betänkanden. II. 12

Hög fjällsmark.

178

Expropriation

av skogsmark.

de for dommere foreskrivne egenskaper. Av de ovrige medlemmer bor de to
saavidt mulig ha kjendskap til hoifjeldsforhold. Kommissionens femte medlem kan
beskikkes särskilt for hvert enkelt nsermere bestemt distrikt, inden hvilket kommissionens
virksomhet falder, og bor vaere en med forholdene i dette distrikt
kjendt person.

Hvis det findes nodvendig, kan der samtidig nedssettes flere saadanne .
kommissioner.

Kommissionens medlemmer avlsegger den for dommere foreskrivne ed, forsaavidt
de ikke tidligere har avlagt dommered eller ed som skjons- og meddomsmand.

§ 2. Den i § 1 omhandlede kommission har myndighet til:

a. med bindende virkning for alle vedkommende ved kjendelse åt fastssette
graenserne mellem statens grund og tilstotende grundeiendomme;

b. i tilfeelde åt avsi dom i saker mellem det offentlige og enhver, som
maatte gjore krav paa eiendomsret, bruksret eller andre rettigheter til grunden*
hvad enten saken er anlagt av eller mot det offentlige. Msegling ved forlikskommissionen
finder ikke sted i de saker, som horer under kommissionen, hvorimot
denne selv anstiller den msegling, som findes förnöden.

Under forliksmseglingen saavel som under forhandlingerne for kommissionen
i övrig kan parterne möte ved sagforer eller anden fuldmsegtig.

Författningen innehåller vidare utförliga bestämmelser om rättegången
inför kommissionen. Dennas beslut överklagas direkt hos Hejesteret.

I en proposition år 1908 framlades för stortinget ett förslag till lag
om tvungen avstaaelse av skoggrund. Förslagets huvudbestämmelser lyda:

§ 1. Hvor en uforholdsmaessig del av skoggrunden inden et herred tilhorer
et faatal av private eiere, enkeltmsend eller selskaper, kan Kongen meddele
herredsstyret tilladelse til paa herredets vegne åt forlange tvungen avstaaelse
av saadan skoggrund, forsaavidt det ansees paakrsevet för åt sikre en
naturlig utvikling av herredets nseringsdrift eller dets ekonomiske trivsel.

Det bor som almindelig regel iagttages, åt der ikke gives adgang til åt
krseve avstaaelse fra den, som antages åt eie mindre end en tiendedel av herredets
sainlede produktive skogareal. Saavidt mulig bor tilladelsen heller ikke
omfatte mer, end hvad der antages åt tilhore den enkelte eier utöver en tiendedel
av herredets samlede produktive skogareal.

§ 2. Andragende om tilladelse til tvungen erhvervelse i henhold til § 1
maa indeholde en begrundet fremstilling av de omstaendigheter, som nodvendiggjor
en saadan forfoining; det maa vaere ledsaget av noiagtige oplysninger om
det eller de bruksnumre eller dele av bruk, som agtes erhvervet, om disses
flateinhold og naturlige beskaffenhet, om det samlede flateinhold av herredets
skoggrund og dennes naturlige beskaffenhet, om herredets jordbruksforhold og
näringsdrift, forsaavidt den staar i förbindelse med jordbruket eller skogdriften,
samt om herredets skatteforhold og ekonomiske stilling.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser, avsedda att i olika fall
reglera förefintliga rättsförhållanden, som äro knutna vid den ifrågavarande
skogsmarken. Under ärendets handläggning kan förbud utfärdas
mot avverkning annat än till husbehov. Tidsbestämmelser fastslås
för ansökningens fullföljd. När konungen ger tillstånd till expro -

priation skall tillika bestämmas huruvida och i vilka fall den förvärvade
skogsmarken må kunna avhändas samt utfärdas regler för skogens
skötsel.

Den ovannämnda jordkommittén framlade i sitt betänkande av
1908 ett förslag till lag om tvungen avstaaelse av jord til dannelse av
smaabruk m. v. Detta förslags väsentliga bestämmelser äro följande:

§ 1. Hvis Kongan finder, åt et herredsstyre bor iverkssette indkjop av jord
til dannelse av smaabruk, og åt herredsstyret ikke kan faa passande jord hertil
paa rimelige vilkaar gjennem frivillig overenskomst, kan lian naar det anbefaldes
av jordutvalget, gi herredsstyret tilladelse til paa herredets vegne åt forlange
tvungen avstaaelse av ubebygget og bebygget jord inden herredot til anvendelse
i nsevnte oiemed.

Dog kan saadan tilladelse ikke omfatte jord, som eies av staten, av enkelt©
personer, som er bosat i det herred, jorden ligger, eller av selskap, naar samtlig©
medlemmer er personlig ansvarlige og er bosat i det herred, hvor jorden
ligger. Naar herredsstyrets beslutning om åt soke tilladelse til tvungen avstaaelse
er meddelt jordens eier, kan tilladelsen gives selv om jorden senere er gnat over
til en eier, som efter 2det led ikke pligter åt avstaa jorden.

For disse tvungne avstaaelser gjselder efterfolgende bestemmelser i denne lov.

§ 2. Tilladelsen skal ikke omfatte anden eller mere jord end findes förnöden
för i rimelig utstrykning åt skaffe tilgang paa smaabruk, i tilfselde tillagt
skog til husbehov og gaardsfornodenhet og havnegang. Dog kan tilladelsen omfatte
et bruk i sin helhet, selv om det har anden eller mere jord end ängd, naar
hovedformaalet med e.rhvervelsen findes åt vsere dannelse av smaabruk. Naar
det begjseres av eieren under paaberaab av grunde, som findes fyldestgjorende,
bor tilladelsen regelmsessig gives saadant omfång. Saadan begjsering av eieren
skal altid imodekommes, hvis den delvise avstaaelse:

a) enten findes åt gjore resten av bruket uskikket til åt opfylde den bestemmelse,
det hele bruk hadde for eieren;

b) eller findes åt medfore vsesentlige forandringer i eller ulemper for driften
av resten av bruket;

c) eller findes i vaesentlig grad åt gjore for store de bygninger, som findes
paa resten av bruket.

Bestemmelserne i denne paragraf gives tilsvarende anvendelse paa flere
bruk, som har samme eier og drives under et, hvis dette forhold bestod paa
det tidspunkt, da eieren mottog herredsstyrets meddelse om åt det har besluttet
åt soke om tilladelse til den tvungne avstaaelse.

§ 3. Hvis eieren gjor indsigelse mot den tvungne avstaaelse, bor tilladelsen
som regel ikke omfatte:

a) Jord, bygninger og indretninger, hvis avstaaelse findes åt medfore sserlige
ulemper for eierens ekonomiske virksomhet.

b) Jord, som utnyttes ved eller antages i fremtiden åt ville tiltrsenges for
anlseg, i bedrift eller virksomhet, som drives paa det bruk, jorden tilhorer, eller
for regning av brukets eier andetsteds, og som omfatter andet end jordbruk,
skogdrift eller utnyttelse av trävirke. Dette gjselder dog ikke, hvis avstaaelsen
findes åt ha liten betydning.

c) Skoggrund, som er saaledes sammenknyttet med et industrielt anlseg til
utnyttelse av trävirke, åt avstaaelsen antages åt medfore vsesentlige ulemper for
driften av anlsegget. Hvis tilladelsen under sseregne omstsendigheter gives, bor

Expropriation

av jord
till småbruk
m. m,

180

Bevarande
av husbehovssko
(j
till jordbruket.

den på eierens begjmring utvides til åt omfatte det industrielle anlseg, og eieren
skal vsere git anledning til åt uttale sig heroin.

d) Bygninger og indretninger, som utnyttes ved saadant anlseg, bedrift eller
virksomhet, som omfattes av foranstaaende litr. b og c.

e) Bygninger og indretninger, som eieren findes åt ha bruk for til drift
eller beboelse av den del av bruket, som ikke avstaaes, og jord, som benyttes
til gaardsplads, have, park eller paa anden maate som tilbehor til eller som eu
bekvemmelighet eller behagelighet ved disse bygningers benyttelse.

Till adelse bor som regel heller ikke gives, naar den tvungne avstaaelse vil
medföra sserlige ulemper for en brukers ekonomiske virksomhed.

De omhandlede forhold bedommes, saaledes som de er paa det tidspunkt,
da eieren mottar herredsstyrets meddelse om åt det har besluttet åt soke tilladelse
til tvungen avstaaelse av jorden.

Författningen innehåller i övrigt en hel del bestämmelser om tilllämpningen,
i väsentliga delar överensstämmande med förslaget om
expropriation av skog. Herredsstyret skall använda den förvärvade jorden
enligt de huvudgrunder, som jämlikt § 6 äro i planen bestämda,
dock kan konungen medgiva avvikelse därifrån. En var är pliktig att
finna sig i, att ett herredsstyre låter undersöka och upplägga karta
över ett jordbruk, som ifrågasättes till expropriation.

De för stortinget framlagda förslagen till lag indeholdende förhud
mot åt fraskille gårdsbruk den til husbehov og gaardfornedenhet nmlvendige
skog är av följande lydelse:

§ 1. Eiendom, omfattande gaardsbruk med skog, tilstrsekkelig eller mer
end tilstrsekkelig til husbehov og gaardsfornodenhet, maa ikke skylddeles paa
saadan maate, åt noget gaardsbruk ikke faar den til husbehov og gaardsfornedenhet
nodvendige skog.

§ 2. Bestemmelsen i § 1 kommer ikke til anvendelse,. hvor gaardsbruket
paa grund av saeregne omstsendigheter, saasom åt det har bekvem beliggenhet,
bruksret i almenning eller anden skog, eller let tilgang paa bändsel og trävirke,
kan drives og vedlikeholdes som gaardsbruk uten åt ha skog til husbehov
og gaardsfornodenhet.

§ 3. Bestemmelsen i § 1 kommer heller ikke til anvendelse, naar skylddelingsmsendene
finder det godtgjordt, åt den parcel, som fraskilles eiendommen,
er bestemt til åt opdyrkes eller anvendes til smaabruk, byggetomt, vei, industrielt
anlseg eller andel, lignende oiemed, eller hvor eiendommen deles i henhold
til § 14 i lov om odels- og aassetesretten av 26de juni 1821.

§ 4. I skylddelingsdokument skal der indtages bevidnelse om, åt bestemmelsen
i § 1 er iagttat, eller i tilfselde bevidnelse om, åt der föreligger om stsendighet,

som utelukker bestemmelsen fra åt komme til anvendelse.

De förslag till lag i samma ämne, som framlades för stortinget år
1914 innehöllo i sina två sista paragrafer ungefär samma bestämmelser
som ovan samt lydde i övrigt sålunda:

§ 1. Skylddeling av eiendom, som omfatter jordbruk med skog, maa kun
finde sted, forsaavidt hvert jordbruk faar den til husbehov og gaardsfornodenhet
nodvendige skog.

181

§ 2. Bestemmelsen i t? 1 kommer ikke til anvendelse, naar herredsstyret
samtykker i skylddelingen. Saadant samtykke bor herredsstyret meddele, hvor
det finder, åt jordbruket paa grund av somlige omstsendigheter, saasom åt det
har bekvem beliggenhet, bruksret i almenning eller anden skog eller let tilgang
paa bändsel og trävirke, kan drives og vedlikeholdes som jordbruk uten åt ha
skog til husbehov og gaardsfornodenhet.

1 motiven till dessa lagförslag behandlas bland annat frågan om
lämpligheten ur skogsvårdssynpunkt att parcellera landets skog eller om
ej för småbruket skogen snarare borde sammanläggas till gemensamhetsskog.
Emellertid kom man till det resultat som lagtexterna ovan utvisar.
Enligt 1913 års förslag skulle lagen blott gälla jordbruk med
tillräcklig eller mer än tillräcklig skog. Förslaget av 1914 går ut på
att lagen bör omfatta varje jordbruk med skog vare sig skogen är tillräcklig
eller icke.

Lagen den 23 juli 1915 om smaabruk- og boligtaan m. v. är av
stort intresse. Kapitel I, som handlar om den norske stats smaabruk
og boligbank, innehåller i § 1 följande bestämmelser:

§ 1. Den Norske Stats Smaabruk- og Boligbank har til formaal åt gi laan:

I.

mot kommun egaran ti

a. til oprettelse, erhvervelse eller bebyggelse av surna gaardsbruk (smaabruk)
eller til betaling av gjseld paa slike bruk (kapitel 2),

b. til opforelse, fuldforelse eller erhvervelse av boliger eller til betaling
av gjseld paa saadanne (kapitel 4 og 5).

II.

uten kommunegaranti

til personer, som bor eller har sit erhverv i en by, til opforelse, fuldforelse
eller erhvervelse av egne boliger i et herred (kapitel 4).

III.

a. til herreder til erhvervelse og bebyggelse av landeiendomme, som agtes
utstykket i smaabruk (kapitel 3),

b. til kommuner til opforelse av boliger og til erhvervelse av fäste eiendomme,
som agtes utstykket i boligtomter (kapitel 6).

De övriga kapitlen avhandla: kapitel 2 lån för upprättande, förvärv
eller bebyggande av småbruk eller till betalning av skuld pa dylika
bruk; kapitel 3 lån till herreder för förvärv och bebyggande av lantegendomar,
som skola styckas i småbruk; kapitel 4 lån till uppförande,
fullbordande eller förvärv av egna bostäder eller till betalning av skuld
till sådana; kapitel 5 lån till byggnadsföreningar för uppförande av
bostäder; och kapitel 6 lån till kommuner för uppförande av bostäder
och till förvärv av fasta egendomar för ^styckning i bostadstomter.

Lån till
småbruk
och

bostäder.

182

Förköpsrätt Den sista avdelningen, kapitel 7, handlar, som sagt, om forkjepsret
1 förtid- for ^ierre^er til fast eiendom paa landet, som egner sig til åt utstykkes i
styckntnq smaabruk eller boligtomter. Detta kapitels grundläggande bestämmelser

är° föijande:

bostads tomter.

g 58. Naar fast eiendom paa landet, som egner sig til åt utstykkes i

smaabruk eller boligtomter, säd ges, har det herred, som eiendommen ligger i,
forkjepsret, hvis eiendommen säd ges:

a. til fremmed statsborger,

eller

b. til korporationer, stiftelser, aktieselskaper og andre selskaper med begrsenset
ansvar,

eller

c. til en anden kommune, forsaavidt denne agter åt bruke eiendommen til
smaabruk eller boliger,

eller

d. til selskap eller sammenslutning, hvis medlemmer er personlig ansvarlige,
naar nogen av medlemmene er fremmed statsborger. Det, som her er bestemt
om medlemmene av ansvarlig selskap, Under tilsvarende anvendelse overfor ansvarig
medlem og kommanditist i et kommanditselskap og overfor ansvarlig indehaver
og stille intressent i et stille selskap. Den, som har ydet en anden laan,
hvorfor er betinget indflydelse paa bestyrelsen av laantagerens forretning eller
andel i dens utbytte, blir ved anvendelsen av denne regel åt anse som stille
intressent i forretningen. Kongen skal dog kunne gjore undtagelse fra bestemmelseme
i foregaaende og nsestforegaaende punktum for bestemte indskud eller
laan, hvor dette findes ubetsenkelig. Hvorvidt eiendommen egner sig til åt utstykkes
i smaabruk eller boligtomter, avgjores med endelig virkning av smaabruks-
(kolig-) n;;evriden.

§ 59. Herredet har ikke forkjepsret efter § 58, hvis salget sker:

a. til korporationer og stiftelser, som har helt norsk styre med seete her i
riket, og hvis formaal er almennyttig,

eller

b. til nogen, som har norsk indfodsret,

eller

c. gjennem tvangsauktion, derunder ogsaa auktion i henhold til § 127 i lov
om konkurs og konkursboers behandling av 6 juni 1863 eller til § 23 i lov om
erhvervelse av vandfald, bergverk og anden fast eiendom av 18 september 1909
eller til § 21 i lov om erhvervelse av skog av 18 september 1909.

§ 60. Herredet har ikke forkjepsret efter § 58, hvis salget gjålder fast
eiendom, som enten har en vaerdi av under 3 skyldmark, eller som sal ges for
en kjepesum av under kr. lOOOO.oo.

§ 61. Overenskomst, hvorved et herred mot vederlag gir avkald paa sin
forkjepsret, er ugyldig, og vederlaget kan efter vedkommende departements bestemmelse
inddrages i statskassen.

Grund, som et herred har erhvervet ved forkjepsret i henhold til denne
lov, kan det ikke uten tilladelse av Kongen avhsende i andet oiemed end til
smaabruk eller boligtomter.

Härefter innehåller kapitlet detaljerade föreskrifter om tillämpningen.

I 8:i

Rörande denna lagstiftnings uppgift och verkan hava sakkunniga
under hösten 1912 varit i tillfälle att vid ett personligt besök i Norge
erhålla några närmare upplysningar.

Vad då först angår koncessionslagstiftningen för förvärv av
skogsmark kan det vara av intresse att ur lagstiftningens motiveringåtergiva
något, av vad man avsåg att vinna med densamma. I det
betänkande, som år 1907 avgavs av den året förut tillsatta koncessionskommittén,
anmärkes beträffande skogen till en början, att för
skogen i flera hänseenden gällde andra regler än för vattenfall och
gruvor. För de senares utnyttjande krävdes ofta så stora kapital att
de måste uppsökas i utlandet. Vid köp av skog åter fordrades relativt
litet kapital i det att mycket ofta eu betydlig del av köpeskillingen
kunde tagas ut när som helst och på en gång genom avverkning. Till
skogens utdrivning krävdes ej heller dyrbara förarbeten eller industriella
anläggningar. Landet vore därföre självt i besittning av de till en
sund och jämn omsättning av skog erforderliga kapitalet. Härtill
kommo många betänkliga följder av utländskt kapitals anbringande i
norska skogsegendomar. Det behövde blott erinras om, huruledes
skogens nettoavkastning, som vore i jämnt stigande, därigenom ginge ut
nr landet och helt förlorades för det norska samhället. Icke heller tick
man förbise vilken risk ett av världens minsta och följaktligen ekonomiskt
svagaste samfund löpte genom att giva det övermäktiga internationella
kapitalet insteg just på det område, som bildade grundvalen
för landets största exportartikel. Köp av skog hade därför visat sig
''vara en allt mer lönande spekulation och skulle förhållandena obehindrat
få utveckla sig som hitintills kunde med säkerhet förutses, att utländskt
kapital i växande utsträckning skulle intresseras i norska skogsmarker.
Kommittén hade därför funnit, att det beträffande skogen icke vore
nog, liksom i fråga om vattenfall och gruvor, att stanna vid koncessionssystemet,
utan man borde taga steget fullt ut och gå till ett
absolut förbud.

För detta ändamål måste också en effektiv kontroll utövas på
inländska aktiebolag, så att de ej begagnades för att kringgå förbudet.
Men även reella grunder talade för att norska aktiebolag icke
borde förvärva skog utan koncession. Om än förhållandet är ett
annat, då det gäller landet som en enhet komma följderna av
aktiebolagens verksamhet för de mindre distrikten i stor utsträckning
bliva desamma vare sig bolaget är av norsk eller utländsk nationalitet.
Trävarufirmors och spekulanters skogsförvärv på senare tider hade väckt
bekymmer. I flera skogsbygder speciellt i Glommens dalföre hade en
betydlig del av egendomarne redan gått över på främmande — utländska
eller inländska — händer. Kommittén yttrade sig härefter
närmare om denna sak på följande sätt:

Skogslagstiftningens

uppgift
och verkningar.

184

När den ena större skogsegendomen efter den andra går ur distriktets ägo
och därmed den ena goda skattegrundvalen efter den andra genom konstlade
men juridiskt oftast oangripliga dispositioner nästan försvinner eller mycket betydligt
reduceras, samtidigt som de kommunala budgeterna till följd av utvecklingen
ovillkorligen stiga, är det belysande, vilka faror och vanskligheter härigenom
kunna skapas för herredenas skatteväsen och skatteförmåga, och vilka förryckningar
och rubbningar sådan reducerad kommunalskatteförmåga skall medföra för
den kommunala ekonomien.

Aven om det finns skogsköpande trälastfirmor, vilkas förhållande i ovannämnda
hänseende icke ger distrikterna grund till berättigad klagan, så gäller det dock
för dem alla utan undantag, att de draga jordens avkastning bort från bygderna.
I samma män, som egendomarna går över i utsocknes eller utländska händer, i
samma män rycks den grund bort, varpå bygdernas hela ekonomiska liv är
byggt. Därmed, att skogens stadigt stigande avkastning, som tidigare stannade
i bygden mer och mer går, bortreduceras i samma grad distriktets ekonomiska förmåga
i det hela.

Penningomsättningen blir mindre, förhållandena fattigare. I ett utpräglat skogsdistrikt
är nämligen alla och en var, antingen han är skogsägare, arbetare, hantverkare
eller affärsman, hänvisad till att leva så gott som uteslutande av de
pengar, som skogen inbringar bygden.

Så vill kommittén nämna en hänsyn, som när det gäller trälastfirmors och
skogsspekulanters inköp av skogen, tränger sig i förgrunden, både därför att det
särskilt starkt berörs därav och därför att det angår några av vårt samfunds
ömtåligaste förhållanden. Det är hänsynen till arbetsförhållandena.

Det är självklart, att ha egendomarna i ett distrikt i stor utsträckning gått
över i främmande ägares händer, och dessa, som ofta är förhållandet, väsentligt
koncentrerar arbetsdriften på goda år med höga priser och låter avverkningen,
ligga nere under dåliga, kommer detta att åstadkomma de skadligaste rubbningar
i arbetsförhållandena i vidkommande distrikt.

Det hjälper distriktets arbetarbefolkning föga, om de främmande skogsägarna
i goda tider, när det redan är livlig verksamhet och god arbetsförtjänst, sätter
igång stordrift i sådan utsträckning, att bygdens arbetare endast kunna överkomma
en liten bråkdel därav. Det mesta arbetet kommer i så fall främmande,
i östlandets skogsdistrikt mycket allmänna, svenska arbetare, till godo, och den
allra största delen av arbetspengarna (förutom hela nettoavkastningen) går bort
från distriktet, delvis ut ur landet. Man har sett, huru av en arbetsstyrka på
100 man icke en gång 10 ha hört bygden till.

Det hjälper vidare den bofaste arbetaren föga om arbetspriserna i dessa enstaka
år uppdrivas mycket, när i de dåliga tiderna, just när det bäst behöves,
ej går att få arbete från dessa egendomar. Det gäller för vår skogsarbetare
liksom även för största delen av vår befolkning i övrigt, att han egentligen icke
har anlag för att samla i ladorna, och han kan icke i dåliga tider leva av intet,
därför att han förtjänat bra i de goda. Vad blir det så av dessa arbetare, som
i de dåliga tiderna bli utan arbete? Erfarenheten av livet ger svaret: De duktiga
arbetarna resa en del till städerna, men de flesta till Amerika, och de dåliga få
fattigvården taga hand om.

För så mången reform av politisk, social eller ekonomisk innebörd anföres så
ofta som skäl att den skall hämma emigrationen, men det kan väl alla vara
eniga om att det mest effektiva medlet däremot —- och kanske det enda, som
verkligen hjälper något — är jämna, säkra och trygga arbetsförhållanden.

Och i skogsdistrikten ligger den bästa garantien härför däri, att skogen stannar

hos de många och mindre insockne» ägare, vilka i regel sitta utan större konstant
kapital och därför i goda, liksom i dåliga tider vart år måste hugga timmer
i stället för att övergå till de få och stora främmande ägarna, vilka driva upp
arbetsförtjänsten i goda tider, men nedpressa den i dåliga.

Ännu ett skäl må nämnas. Vid gårdarnas försäljning i skogsdistrikten till
främmande skiljas i regel jord och skog åt, varvid jordbruket i hög grad blir
lidande. Den främmande, utanför distriktet boende ägaren, som har förvärvat
gården uteslutande för skogens skull, har ringa intresse av att behålla jordbruket.
I regel säljer han det helst, men utan bruksrättighet i skogen. I brist på köpare
bortarrenderas det. Nu har emellertid jordbruket i skogsdistrikt av erfarenhet
mycket svårt att bestå utan stöd av skogen. Det kan nämligen, hänvisat till
sig självt, icke konkurrera med skogsbruket om arbetskraften, ty det mäktar ej
betala denna så högt som skogsbruket. När detta stöd bortfaller, vanskötes
därför jordbruket, husen förfalla, och jordens produktionsförmåga förringas i hög
grad till skada för distriktet och dess befolkning.

Kommittén redogör härefter för erfarenheter från Sverige enligt norrlandskommitténs
betänkande. Om tavlan ännu icke ställde sig lika
mörk i Norge, så pekade dock utvecklingen i samma riktning. Om
än norska bolags ansökan om koncession så snart de formella förutsättningarna
äro för handen böra utan vidare kunna beviljas i fråga om
vattenfall och gruvor, bör detsamma icke utan vidare kunna äga rum
när det gäller skog. Det bör undersökas om bolaget redan besitter
stora arealer, men först och främst huruvida i distriktet ansenliga egendomsvärden
redan förut befinna sig på främmande händer. I sådant
fall eller när sålunda allmänna eller såsom kommittén uttrycker det
offentliga hänsyn kräva det, bör koncession nekas.

Kommittén inlät sig även på den framkastade frågan huruvida icke
en lämplig kontroll å skogsvården från statens sida kunde ersätta såväl
förbuds- som koncessionssystemet. Härvid erinrades att den ifrågasatta
lagstiftningens uppgift var icke blott att trygga skogsbeståndet och
produktionsförmågan utan först och främst att bevara skogen som
egendom för landet och distriktet. Det erinrades om erfarenheterna av
utländska skogsägares rovdrift och hurusom de svenska skogsförfattningarne
för Norrbotten och Västerbotten väl bidragit till skogens bevarande,
men icke kunnat hindra dess överlåtelse till bolag. Däremot
borde givetvis en statskontroll ingå såsom villkor för koncession särskilt,
där “skogvedhegter” saknades.

Det har förr, yttrade kommittén, allmänt påståtts att ur ensidig skogsvårdssynpunkt
det skulle vara en fördel att skogen samlades i komplexer
uti trävarufirmor och penningmäns ägo. Någon sanning har
nog förr legat i detta, men förhållandet hade förändrat sig. De större
jordägarna hade på grund av bättre insikt och större ekonomisk förmåga
i regel varit föregångsmän och gått i spetsen med kulturarbeten
särskilt utdikning. Men intresset för skogsbruket hade växt betydligt
och de lägre skogsvårdsskolorna i alla landsdelar hade verkat i skogs -

18(5

distrikterna. Den gemene skogsägaren hade kommit på god väg efteråt
•och där så icke vore fallet skulle det säkert ske under loppet av de
nästa tio åren. Den svenska norrlandskommittén hade efter ingående
undersökning kommit till det resultatet, att man kunde “icke med visshet
påstå, att det ekonomiska utbytet, som erhålles av en skog, blir större,
om skogen äges av bolag än om den är i en bondes besittning^.

Den s. k. departemental jordkommittén, tillsatt i anledning av stortingets
beslut år 1907 av lantbruksdepartementet, avgav den 18
dec. 1907 ett förslag till lag om förvärv av äganderätt eller brukningsrätt
till skogsmark med en utförlig motivering. Jordkommittén
var i det väsentliga enig med koncessionskommitténs framställning i
ämnet.

Dess utlåtande skilde sig däremot i vissa detaljer från det tidigare
förslaget, bland annat i följande hänseenden.

Sålunda fann jordkommittén de föreslagna lagbestämmelserna otillräckliga
att hindra de olägenheter, som följde med att norska medborgare
— enskilda personer och ansvariga bolag — kunde okontrollerat
förvärva skog. Jordkommittén föreslog därför, att förutom oansvariga
bolag skola också norska medborgare, när de äro utsocknes, endast
under vissa förhållanden och begränsningar få tillåtelse till förvärv av
skog antingen till ägande eller bruk. Yad angick trävarubolags funktionärer
uppställdes något strängare villkor än för andra norska medborgare,
i det man fruktade för att sådana funktionärer kunna upptill
da som köpare av skog i eget namn, medan det i verkligheten är
på vidkommande bolags vägnar, de handla. De ställdes därför i samma
klass som utsocknes boende även i det fall, att de bodde inom det
herred, där de ämnade köpa skog. Gränsen 100 hektar för fritt skogsförvärv
skulle enligt koncessionskommittén gälla för varje amf och
enligt jordkommittén för varje herred. Reglerna för förvärv av små
skogsområden återfinnas i den allmänna koncessionslagens kapitel: “Om
annan fast egendom “.

Jordkommittén framhöll ock nödvändigheten att med hänsyn till
skogsegendomar, som oansvariga bolag förvärvat, redan före en ny lagstiftnings
ikraftträdande förekomma att utlänningar och oansvariga
norska bolag förvärvade sig faktiskt förfogande över dem genom aktieinköp.

Det framhölls av jordkommittén att när man lämnar det område,
där förbud för förvärv ansetts oundgängligt och frågan blir att i övrigt
uppställa inskränkningar i den fria förvärvsrätten av skog så kunde
lagstiftningen gå två vägar: antingen i lagen bestämma att i vissa slag
av fall då man befarar att olägenheter kunna uppstå kan äganderätt
eller brukningsrätt till skog icke förvärvas utan särskilt tillstånd; eller

låta lagen själv bestämma att i vissa fall kali äganderätt eller brukningsrätt
till skog icke förvärvas. Jordkommittén liksom tidigare kon•cessionskommittén
hade vall den första vägen. Det fullkomligaste vore,
om lagen själv kunde uppställa regler i det att man då kunde undgå
det famlande och den osäkerhet som följde av växlande administrationers
växlande syn på saken. Men hur man än försökte avväga alla
förhållanden förblev det dock en opraktisk tanke att söka fastslå regler
som kunde passa på alla förhållanden. Skogsarealernas storlek, den
stora skillnaden på en viss skogsareals värde, de olika omständigheterna
på skilda trakter måste tagas hänsyn till o. s. v. Jordkommittén
föreslog såsom en allmän vägledning för dispenser, dels att själva lagen
uttryckligen uttalade att tillåtelse allenast kunde givas när icke någon
offentlig hänsyn talar däremot så att det blir helt klart att det icke
skall vara en kurant sak att giva tillåtelse. Vid bedömandet av dessa
hänsyn bör administrationen hava till ögonmärke alla de skadliga följder
som av förvärvet kan följa för bygden och dess skatteförhållanden,
för arbetareförhållandena, för jordbruket i sin allmänhet och dess utveckling
samt för de enskilda jordbrukarna. För det andra föreslog kommittén
att själva lagen sökte giva de lokala myndigheternas mening ett
starkt inflytande på avgörandet. I detta hänseende ansågs det tillräckligt,
att ingen framställning kunde avgöras utan att det förelåg uttalande
från herredet och från amtet.

Slutligen erinrade kommittén, att utom inskränkning i rätten till
förvärv gåves det också andra vägar på vilka lagstiftningen kunde
hindra utom bygden boendes maktställning i skogsegendomsförhållandena.
Det kunde nämligen ske genom att medgiva staten eller kommunerna
eller båda en förköpsrätt vid egendomsöverlåtelser till främmande
samt möjligen en viss expropriationsrätt.

Ur sakkunniges dagboksanteckningar må härtill meddelas följande
upplysningar av vederbörande i huvudstaden eller orterna.

Större egendomar motsvarande de svenska herregårdarna av olika
slag förekomma mycket litet i Norge. De största äro Treskowska
godset vid Laurvik och Do ven skridsko egendomarna norr om Kristiania.
Dessutom förekomma några särskilt i Hedemarkens och Smaalenenes amf.

På senare tider ha mångenstädes uppstått bolagsegendom omfattande
skogsfastigheter. Särskilt har detta skett efter Glommens dalföre
samt omkring Trondhjem och i Nordland. Bolagen sköta sitt eget
jordbruk bra. Deras lantbönder (lejländinger) sköta däremot: jordbruket
i regel dåligt, med undantag för de två ovannämnda egendomskomplexerna.
Självägande bönder vårda i regel sin jord bättre än lantbönderna.
Torparnas (husmsendenes) klass går starkt tillbaka. Deras
jord säljes eller lägges tillsammans med huvudbruket.

188

Den nya egnahemsrörelsen har tagit stor fart och särskilt äro de
förut skildrade arbejderbruken föremål för stort intresse. Vissa olägenheter
med desamma hade, som ovan erinrats, dock mångenstädes uppkommit.
Men i det stora hela hade de nya innehavarna, ehuru visserligen
med åtskilliga undantag, kunnat behålla sina besittningar. Emellertid
var institutionen ännu för ung, för att man skulle kunna rätt.
bedöma densamma. Ett nytt önskemål, som började göra sig gällande,
var också att kunna skapa verkliga nya jordbruk, en sak, som man ej
förut tänkt på, men som, bland annat genom bolagens växande jordförvärv,
blev allt mer aktuell.

Skogslagarna och deras tillämpning var föremål för ett allmänt
intresse. Den kommun som skogslagen uppställt som administrativ enhet
vore herredet, som omfattade i regel större områden än socknen.

Eörköpsrätten för herredet hade begagnats i flera fall. Pengar anskaffades
av dels kommunens egna medel, dels lån från offentliga fonder
(såsom oplysningsvesendets fond, invalidefondet o. s. v.). Dessa,
skogsköp hade i allmänhet varit särdeles fördelaktiga för kommunerna.
Det enda skogsköp, som gått om intet var ett, som före lagens antagande
gjordes av Verdalens kommun mot lån från invalidfonden. Detta
föranleddes dock av inbördes split, som man ansåg ej kunna lösas annat
än genom försäljning. Men på denna affär förtjänade kommunen i
alla fall 800 000 kronor. Missbruk hade också ägt rum i ett fall av
en kommun i Bratsbergs amt, som begagnat förköpsrätten endast för
att sedan sälja skogen och göra affär. Den kommunen blev dock så
bränd av den allmänna meningen, att ett sådant tilltag nog ej kommer
att upprepas. I ingen fond finnes uttrycklig bestämmelse om skogslån,
men i allmänhet ställa sig fondernas styrelser välvilliga till saken.

En vansklighet med förköpsrätten är att regeringarna kunna tilllämpa
den olika, i det att det ligger i regeringens hand att avslå koncession,
bevilja kommunen rätt att överta köpet eller ock bevilja själva
koncessionen. I allmänhet hade regeringen visat sig böjd att följa
kommunens uppfattning. Det skulle därför kunna tänkas, att en kommun
hemställer om avslag på en sökt koncession för att till sist fa
skogen mycket billigt.

Enligt lagens mening var koncessionspliktigt köp det som uppgick
till 5 000 mål eller 500 hektar, men på administrativ väg har arealen
genom praxis nedsatts i regel till 1 000 mål eller 100 hektar. Denna
praxis innebär en betydlig skärpning av lagen. Detta åter har verkat
en tendens ibland att sönderdela skogen i småkomplexer för att oberoende
av lagen få sälja vart och ett för sig, vilket ur forstlig synpunkt
kan vara mindre tillfredsställande.

Så kallade vedtekter för skogsvården äro i regel antagna av
herredena i de stora skogsbygderna, såsom Hedemarken, Trondhjem och

Smaalene. Däremot liar saken rönt mera motstånd i Sör- och Viestlandet
eller Brattlands amt, där man ej varit villig att ‘‘ställa sig själv
under förmyndare1*, som man säger. De nya amtskogmästarne verka
dock utom annat för en stigande upplysning, så att man börjar märka
förändringar i uppfattningen. I regel fastställas uti vedtekterna dimen.
sionsföreskrifter, dock med möjlighet till undantag enligt tillsyningsmännens
förordnande. I allmänhet tillämpas blädningssystem nu i
stället för trakthuggning i anslutning till den svenske överjägmästaren
Wallmos uppfattning, men med möjlighet enligt flera herreders vedtekter
att använda sistnämnda metod. Systemet med små gruppavverkningar
kommer allt mer i bruk.

I samma riktning att hindra skogsköp för främmande samt befrämja
skogsvård, som koncessions- och förköpslagen erbjöd, har också
lagen om skyddsskogarna verkat. Skillnaden mellan skyddsskog och
allmän skog vore nu av mindre betydelse. Varje herred ägde besluta
.skogsföreskrifter som underställdes regeringen, det hade till och med
av herred beslutats att skogs användning till avsalu endast fick äga
rum efter utsyning och detta beslut hade vunnit godkännande. Genom
den nu införda lagstiftningen har skogsskövling blivit väsentligen förhindrad.
Vedtekterna förbättrades allt mera. Erfarenheten av denna
kommunala självstyrelse är den, att intresse finnes hos vederbörande
att sköta saken rationellt och att detta intresse även spritt sig till skogsägarna
själva. “Frivilligt tvång14 smakade nämligen bättre.

Den staten underlydande skogsmarken vore i Norge mycket obetydlig
i förhållande till de enskildes ägoinnehav. I hela landet gick
under förra århundradet en rörelse att göra intrång på statens skogar.
Dessa strävanden kunde också lättare fullföljas, så länge det ej längre
fanns någon ordentlig skogsförvaltning. År 1857 inrättades en sådan
förvaltning och därmed sattes det omsider en damm för inkräktningarna.
Denna förvaltning räckte dock ej till för att utöva någon egentlig
skogsvård utan blev mera en vakt för statens äganderätt. Detta föranledde
en del processer. Härav uppkom åter en viss ytterligare
impopularitet för statens skogsvård, på samma gång man gjorde gällande
att det allmänna vore inkompetent att vårda skog.

Dessa stämningar härska ännu mycket inom politiska kretsar och
ta sig nu uttryck i en obenägenhet att öka statsskogarna genom nya
förvärv. Endast enstaka varma anhängare för statsskogar finnas inom
stortinget. Försäljningssummorna för arrendejord till inköpta statsegendomar
få dock användas till inköp av skog, men motsvarande summor
från gamla statsallmänningar gå till en statslånefond, som man egentligen
ej vet vad den användes till.

Såsom exempel på upplysningar från orterna meddelas nedanstående

190

dagboksanteckningar från besök i september 1912 inom de stora
skogskommunerna Store Elvdal vid Glommen och Trysil vid Klarälvens
övre lopp:

Ur dagboken september 1912. Sammanträffande med f. d. stortingsmannen
Tore Myrvang uti Koppang invid Glommen inom Store
Elvdals herred. Trakten företedde påfallande likhet i naturförhållanden
med vissa delar av Klarälvens övre lopp. Myrvang berättade:

Store Elvdals herred är omkring 100 km. långt och 10—20 km. brett.
För 35 år sedan kom M. till orten. Då ägdes hela herredet av omkring 6P
storbönder. Invånarne voro c:a 3 000 och dessa levde i stort beroende i brist
på jord och bostäder. Redan då och ännu mer sedan började även husmsendenes
jord att dragas in under huvudgårdens jordbruk. Husmsendene hade i allmänhet
goda villkor. De voro oftast yngre söner eller eljest släktingar till odelsbonden,
men släktkänslan dog snart bort efter en generation. Odelsbönderna ville
ej sälja ens en tomt och det ansågs nästan som en skam att avhända sig jord.
Akta son och därnäst äkta dotter innehade odlingsrätten med dess företrädesrätt
att utlösa syskonen mot en obetydlig lösen. På sin höjd kunde man få hyra
en tomt.

När därefter stambanan byggdes förändrades förhållandena ytterligare. Det
blev lätt att importera varor såsom “vin, Öl, brännvin, soffor och pianon“; i
bygden anses finnas de flesta pianon i förhållande till folkmängden. Efter fransktyska
kriget stego också trävaruprisen oerhört. Bönderna kände sig stormrika,
började leva flott, borgade för varandra, och så gick det för en stor del utföre
och även till konkurs. Nu finnes 1: napp as t mer än en tredjedel kvar.

Tillståndet för befolkningen var emellertid olidligt, och ej blev det bättre
genom att under ovannämnda utveckling egendomarna köptes av skogsspekulanter,
som dessutom försummade jordbruket.

Myrvang väckte därför 1892 förslag att kommunen skulle köpa en gård.
Förslaget föll då. Köpeskillingen var 70 000 kronor. Den som sedan i stället
köpte gården gjorde grova förtjänster.

År 1896 hade på grund av nya rösträttsbestämmelser arbetarna fått flertal.
Då köptes av kommunen eu annan gård med 4 000 hektar skog för 80 000 kronor,
som betalades med kommunens obligationer. Omkring 25 lotter utparcellerades
sedan till småbruk. Huvudgården blev ålderdomshem för utslitna arbetare (ej
fattigvård). Skogen behöll kommunen. En del av småbruken äro så stora, att
de kunna föda sin man, dock på villkor att brukarna kunna få arbetsförtjänst i
skogarna på vintern. Husbehovsskog följde ej med, men brukarna få tillsvidare
utsyning på den kommunalskogen för billigt pris. Ej heller fingo de i allmänhet
betesrätt. De hyra nu in sina kor på bete hos andra, men i mån brukarnas
antal ökas möta svårigheter härför, och då beklaga de sig. Myrvang trodde, att
med tiden komme en stor del åtminstone av brukarna att kunna uppföda sina
kreatur vid gården även sommartiden.

Sedan har kommunen köpt fyra andra stora egendomar. Det sista köpet
ägde rum med anlitande av kommunens lagstadgade förköpsrätt. Kommunen hade
i detta fall avstyrkt och regeringen vägrat koncession för köparen, men sedan hade
kommunen förvärvat gården efter underhandlingar med spekulanten. Köpeskillingarna
voro tillhopa mellan 7 och 800 000 kronor, därav 600 000 kronor belöpte
sig på det sista köpet. Utväg till gäldande av köpeskillingarna hade kommunen fått
genom lån ur offentliga fonder, lån av banker, utfärdande av kommunala obliga -

tioner och utgivande i ett fall av pantförskrivningar. Av (lossa gårdar ilro trehelt
utparcellerade så vitt rörer jordbruksjord, under det att en, huvudgården,
bibehållits till skogsskola. Skogen till alla fyra egendomarna tillhör kommunen
fortfarande. Icke heller i detta fall har husbehovsskog utskiftats till småbruken,
vilka senare däremot fingo om möjligt icke blott odlad utan även oodlad, men
odlingsbar jord.

Kommunen innehar nu 10 000 hektar skogsmark. Sedan kommunen sålunda
börjat gå i spetsen för jordreformen har även andra jordägare smittats av exemplet.
En fabriksägare i Fredriksstad innehar gårdar, uppköpta av bönder,
med en skogsareal av 15 000 hektar. Denne jordägare har förpaktare på platsen,
men upplåter villigt på rimliga villkor jord till småbruk.

Nu finnas sålunda omkring 200 småbruk i herredet och plats gives för
ytterligare 200. De innehålla i inägojord från 1 — 5 hektar, i de flesta fall 2:
hektar. I allmänhet medföljer ingen husbehovsskog eller betesrätt. Men brukarna
hade god arbetsförtjänst i skogarna. M. ville dock ej säga, att skogsförtjänsten
skulle räcka till om ytterligare 200 småbruk tillkomme, då finge allt en
del försöka leva på sitt jordbruk. Stor efterfrågan rådde på småbruk och den
ökades snarare än minskades. I allmänhet ville man ha småbruk. Endast ett
fåtal begärde tomter. Intresset för jordbruk vore stort hos flertalet och jorden
sköttes bra. “Ingen får det att växa såsom småbrukare, de lägga ned mera
personligt arbete", menade M. Det nya gödningsämnet från Notodden vore en
utmärkt sak, det avkastade 100 procent.

Bygden, som förut varit typisk storbondebygd har nu sålunda blivit en typisk
småbrukarebygd. Erfarenheten har visat, att detta verkar särdeles uppfostrande
på befolkningen. Välståndet växer, personer, som slösat förut, bli omtänksamma
och sparsamma. I familjer, som bo inhyses, få barnen ej lära sig något och bli
dåligt arbetsfolk. I småbruken ha barnen ett bättre hem och få lära sig en
mängd saker.

I början av 1896 förefunnos en del socialistiska strömningar i herredsstyrelsen,
som förordade småbrukens upplåtelse på kommunens mark med “byxelret"
(besittningsrätt). M. ville däremot att brukarna skulle få välja mellan byxelret
och vanlig äganderätt. Ordförande i kommunen verkade emellertid för byxelrätt
med påföljd att de flesta valde densamma. Sedermera inträffade, att kommunen
tog ut exekutivt av brukare en del oguldna förfallna avgälder. Därigenom
blevo en del rättigheter sålda med äganderätt. Sedan ha även övriga
brukare framställt önskningar därom och fått dem beviljade,

Man hade anledning att hoppas, att kommunen skulle gå i land med sina
skogsköp. Det sista stora köpet blev dock för mycket betalt, tack vare agitationer
inom socknen.

Koncessionslagstiftningen hade nog försvårat för bolag möjligheten att köpa
skog. Men avgörandet låg godtyckligt i regeringens hand. Nu voro prisen för
övrigt så höga på skogsmark, att kommunen ej kunde begagna sig av sin förköpsrätt.
Vanskligt med förköpsrätten vore också, att man kunde fingera en
hög köpeskilling för att omöjliggöra rättighetens begagnande. Man hade visserligen
ej bevis för att så skett, men misstänkte det.

En i Norge särskilt fruktad skogsliöpare var Kellner & Partington. Firman
lade nämligen an på att köpa så mycket skog, så att den skulle kunna
diktera prisen. När dessa voro höga, högg firman av egna skogar, när de voro
låga, köpte firman virke av andra. På detta sätt dikterade firman nu priserna
i hög grad i Österdalen, inom vilken herredet låg, och där firman ägde åtskilliga
skogar.

192

Småbrukarna eller såsom de rätteligen böra kallas arbeiderbrukarna, äro
naturligtvis mera förbehållsamma i sina omdömen om förhållandena i orten och
sin egen ställning. De hade ingen husbehovsskog och ingen betesrätt. För att
få ha kor på sätern betalade de tio till tolv kronor för varje ko i ett för allt.
Många hade sina kor försäkrade; merendels var detta fallet med hästar, som dock
endast några få höllo.

Endast några få hade getter, skogsägarna tålde dem ej. Detta vore en
fördom. Geten gick aldrig ut över skogen, när han hade något annat att äta
på marken. Man har ock skyllt på älgen för skogsnedgången och gjorde därför
en gång en masslaktning på detta djur. Men det är yxan som utrotar skogen;
skogarna avverkas för mycket.

Småbruken avkastar grödfoder såsom bidrag till korna och potatis, vilken senare
ej heller alltid räcker till husbehov. Något annat odlas ej, säden går ej till, ty
den fryser uppåt backarna där småbruken ligga. Något litet höns har en och annan.

Bostaden innehåller merendels två rum och kök, med möjlighet till rum på
vinden. Arbetsförtjänsterna i skogen voro goda nu, men ibland gå de ned och
då var det svårt. På sommaren hugger man ved och dikar i skogen, vilket senare
arbete tagit fart på senare tider, även bland bönder. Slutomdömet var att det
för småbrukarna var bättre än förut, då man fick leva inhyses. Men “slemt“ var
det i alla fall att slå sig fram.

Sammanträffande med kommunalordföranden Halvar Lunde och
skogsbestyrer Ola Haugen, vilka beträffande Trysils kommun meddelade;

Två köp av skog hade ägt rum nämligen 1891 av omkring 100 000 mål
från en engelsk firma för 210 000 kr. och år 1905 av cirka 300 000 mål från
Mölnbacka—Trysilbolaget för 3 325 000 kr. Penningar till hela det första köpet
erhölls genom regeringens medverkan från upplysningsväsendets fond mot 4
procent. Detta lån var redan infriat. Penningar till det andra köpet erhölls
genom ett lån å 750 000 kr. av Kristiania sparbank mot 41., procents ränta och
första prioritet, och vadare ett lån genom regeringens medverkan från invalidfonden
å 1 075 000 kr. mot 4x/ä procents ränta. Resten skulle innestå hos
säljaren. Sedan har invalidfonden övertagit det hela genom ett amorteringslån
på 40 år. År 1912 häftade kommunen ännu på sina skogsköp för 2 200 000 kr.
men hade i banker innestående en behållen avkastning å 300 000 kr. Avsikten
var att inbetala lånet tidigare än amorteringsplanen bestämmer och efter ytterligare
fyra år hoppades man hava endast 1 000 000 kr. ogulden. Staten har
förbehållit sig inspektionsrätt vid lånets beviljande.

Köpen voro en följd av en opinion bland befolkningen att kommunen skulle
förvärva skog. De större bönderna hade varit emot saken och ville själva dessutom
spekulera. En del storbönder hade erbjudit kompaniskap och kommunens
styrelse hade ej velat avböja det. Men i jordbruksdepartementet avvisades ett
dylikt kompaniskap. Skogsaffären syntes nu gå bra ihop.

Första köpet omfattade bara skogsmark. Med det sista köpet följde ej
någon avsevärd jordbruksjord, enär denna med tillhörande gårdar redan förut till
stor del frånstyckats.

Skogarna och deras avkastning har man, frånsett den ekonomiska inkomsten
i allmänhet, tänkt använda på följande sätt:

1) Upplåtelse av arbeiderbruk. Redan voro 30 ä 40 bruk upplåtna. Inalles
funnos i herredet 230 sådana bruk däri inberäknat en del husmansbruk.
I vissa delar av herredet vore det svårt att få köpa jord av enskilda. Fråga

loa

hade därför väckts att i boligsbankslagen få införd expropriationsrätt till oodlad
odlingsbar jord.

I genomsnitt innehöllo småbruken 10 till 15 ä 20 mål. Ingen husbehovsskog
medföljde. Brukarna hade ej heller betesrätt, vilket vore ett särskilt bekymmer.
En del inackordera korna på sätrarne för omkring 8 kr. per ko för
varje sommar, varför erhölls bete. vård och skötsel av mjölken. Olägenheterna
härmed voro att gödseln förlorades och att familjen ej fick mjölk på sommaren.
Det hade förmärkts att barnen därför mångenstädes blevo “bleka" på sommaren.

Kommunens påbjudna garanti för lånen till brukarna väckte till en början
stor rädsla och föranledde debatter i vartenda fall. Kommunen hade dock ej lidit
någon förlust på sin garanti. En och annan brukare hade visserligen undantagsvis
fått gå ifrån sin egendom, men då hade alltid stor efterfrågan å densamma
yppats.

Ofta ville spekulanter på arbeiderbruk bo invid de allmänna vägarna, oavsett
hurudan jorden var. Svårt vore därför för vederbörande kommitté, som valts
för att omhändertaga saken, att vägra en begärd bosättning trots jordens dåliga
beskaffenhet. Ofta hade för övrigt spekulanterna redan börjat bygga och uppröja
marken, innan tillstånd och upplåtelse erhållits.

Stor efterfrågan fanns som sagt på arbeiderbruk. Deras stora sociala nytta
var obestridlig. Brukarna fingo ett hem, blevo sparsammare och gladare och
inget tvivel råder om att många, som eljest skulle rest till Amerika, därigenom
stannat hemma. En brist vore, att sedan de väl fått upp husen, så hade de ej
alltid fått tid att själva röja upp även jorden såsom varit meningen.

Upplåtelse av enbart tomt förekom också men mera sällan. Arbetsförtjänsterna
voro tämligen goda i skogsavverkning, den del av året denna varade, och
med dikningar.

2) UtdiJcningar för att bereda arbetsförtjänst och öka skogarnas värde. Man
hade tänkt sig att i allt större omfattning inlåta sig på en sådan verksamhet.
Redan nu användes därtill 5 å 6 000 kr. om året,

3) Utlämnande av billiga lån för uppodling av jord.

4) Kurser i lantbruksundervisning.

Detta vore endast exempel på användningssätt för skogarna och deras avkastning.

Förvaltningen bestod av en bestyrer, två tillsyningsman och sex skogvaktare
samt kostade årligen omkring 12 000 kr. Tillsättandet av en bestyrer och
tillsyningsmännen var en betingelse från jordbruksdepartementet för lånet. Departementet
approberade utnämningen av bestyreren. Denne och tillsyningsmännen
valdes av herredsstyret.

Herredet var det första som beslutat vissa vedtekter för skogsvården i allmänhet,
Principen var dimensionslag. Skogsvården hade så förbättrats härigenom,
att fullständig skogsskövling ej vidare kan äga rum. Allmänheten har
också därigenom fått upp ögonen för skogsvårdens betydelse. De enskilda skogsägarna
voro till en början förbittrade över tillsynen på deras skogar, men nu
höres ej vidare något missnöje häröver.

För 50 å 60 år tillbaka bestod den jordbrukande befolkningen mest av
storbönder (odelbönder) och husmsend.

Redan i slutet av 1700-talet såldes dessutom en mängd gårdar till kapitalister.
Flera bolag ha egendom inom herredet. En mindre del gårdar finnas,
som sedan gammalt äro kvar utan att ha sålts till bolag. Men de äro mycket
få, som icke på något sätt avyttrat jord till bolag. Ingå långa avverkningsupplåtelser
ha förekommit i orten, de hava gällt högst 3 eller 5 år, men även med
Jordundersökningens betänkande!!. II. 13

194

dessa korta tider blir skogen ruinerad genom ett s&dant upplåtelsesätt, helst man
ofta ej satt visst tumtal för avverkningen. Detta missförhållande har varit den
närmaste anledningen till förenämndå vedtekters införande.

I slutet på 1870-talet började på Mölnbacka—Trysils stora egendomar utskiftning
av jordbruken. Varje gård tillädes då dessutom omkring 1 000 mål
god skog, som nu även räcker till avsalu. Sedan disponent de Verdier övertog förvaltningen
avstannade dessa utskiftningar. Sedan kommunen nu inköpt bolagets
fastigheter har utskiftningama av övriga bruksrättigheter ånyo påbörjat. Varje
gård tilldelas numera 300 ä 400 mål husbehovsskog. Brukarna äro i allmänhet
nöjda och sköta sina utskiftade egendomar ganska bra.

På de övriga bolagens (Dala, Forshaga, Bergslaget) egendomar äro också
till en del jordbruken utskiftade så att jordbrukaren fått åkerjorden jämte någon
husbehovsskog eller rätt till husbehovsvirke, vilka senare rättigheter också utbrutits
med vederlag i viss jord. Där dessa rättigheter, såsom fallet är med
Forshaga egendomar, ej utbrutits, råda ständiga förvecklingar mellan bolag och
bönder.

De sålunda numera bildade mindre bondgårdarna äro visserligen ej så
begärliga för bolagen. Men möjlighet är ej utesluten att även de eller åtminstone
deras skogsområde, kunna bli föremål för spekulation. Exempel därpå har förekommit
i det att Forshaga inköpt sådana gårdar, närmast för att bli alldeles
kvitt brukningsrättigheterna. I ett av dessa fall har man sedan sålt bara inägojorden.

Betesrätten är kvar och så vitt man vet, kan denna ej utbrytas. I varje
fall hade det ej skett. Den onekligen viktiga frågan om jordbrukens utvidgning
och skapande av nya jordbruk hade ej ännu kommit upp på dagordningen. De
ofantliga odlingsbara myrvidderna lågo under skogsägarna. Kommunen har dock
i sin hand att på sina skogar åtgöra något.

Genom koncessionslagstiftningen har ett hinder i viss mån till en viss tid
rests mot jordförvärv av främmande. För denna kommun hade sökts nedsättning
i koncessionsminimum från 5 000 till 1 000 mål, men ansökningen bifölls endast
till 2 500 mål, antagligen därför att kommunen ansågs hava så mycket skog.
Emellertid har redan förekommit att vid tre tillfällen jordägarna parcellerat sina
skogar så, att de sedan trots lagen kunnat säljas. Över en tredjedel av socknens
skogsmark befinner sig i händerna på utom bygden boende.

Många ansökningar om koncession ha förekommit. Kommunen har ej i
något fall begagnat sin förköpsrätt, men i alla fallen avstyrkt koncession. Ingen
sökande har heller fått koncession, men i ett fall har en sökande fått ett års frist
för att avveckla affären.

Finland.1

a. Arrendelagstiftningen.

Enligt verkställd statistisk undersökning utgjorde i Finland år 1901
antalet av på lega upplåtna områden med eu areal överstigande ()-o 5
hektar 153 753. Till detta antal kommo ytterligare omkring 10 000
mindre på lega upplåtna områden. Sammanlagda antalet legoområden
utgjorde sålunda över 160 000. Berörda legoområden av mer än O-o5
hektars vidd utgjorde samma år 57''98 % av samtliga odlingsenheter i
landet. Den verkställda statistiska undersökningen innehåller tillika
jämförelser mellan legoförhållandena i Finland och åtskilliga andra
länder. Enligt dessa jämförelser voro under de år, undersökningen
omfattade, av 100 odlingsenheter i Danmark 15*2; i Tyskland 24-5; i
Frankrike 29''3; i England 91 • 9 och i Finland 59• 2 legoområden.
Under antagande att medlemsantalet i varje sådan familj, som brukade
annans jord, utgjorde fem, beräknades till legotagareklassen i Finland
kunna hänföras omkring 800 000 personer eller mer än en tredjedel
av landets hela befolkning.

Oaktat torpinstitutionens jämförelsevis sena framträdande i Finland har
emellertid torplega vunnit så stor utbredning, att, enligt en från början
av 1890-talet härrörande uppgift, antalet jordtorp i landet förhöll sig
till av landbönder och arrendatorer innehavda lägenheter såsom 10 till 1.

Saknaden av tillräckliga bestämmelser angående torplega och torparnas
därav föranledda osäkra ställning hava därför också föranlett statsmakterna
att under de senare åren vidtaga synnerligen radikala lagstiftningsåtgärder
till tryggande av legotagarnas, och särskilt de bland
dem socialt och ekonomiskt lägst stående torparnas, landböndernas och
backstugusittarnas, intressen gent emot jordägarna. I sådant ändamål
tillkom lagen den 19 juni 1902 angående lega av jord på landet.
Ehuru denna lag, som handlade om all slags jordlega, i särskilda avseenden
förbättrade legotagarens ställning och sålunda, jämförd med
tidigare lagstiftning, innebar ett betydande framsteg i utvecklingen, ansågs
sagda lag icke hava lyckats tillfredsställa den talrika grupp av
landets inbyggare, som har sin bärgning såsom brukare av annans jord.
Särskilt anmärktes emot denna lag: att den icke i erforderlig grad
gynnade långvariga legokontrakt; att brukaren icke vid legoförhållandets
upphörande erhölle tillräcklig ersättning för den förbättring, som lego 1

Uppgifterna rörande Finland äro enligt uppdrag utarbetade av nuv. borgmästaren
jur. kand. P. A. Svanström.

196

föremålet genom lians därå nedlagda kostnader och arbete vunnit;
att såsom omständigheter, vilka föranledde legokontraktets förverkande,
upptagits åtskilliga handlingar å brukarens sida, vilka icke med legoförhållandet
hade direkt samband; samt att i följd av den ståndpunkt,
lagen i dessa och särskilda andra avseenden intagit, brukarens ställning
gjorts överhövan beroende av legogivaren.

I betraktande härav uppdrog senaten år 1906 åt en kommitté att
utarbeta förslag till åtgärder till förbättrande av den obesuttna lantbefolkningens
förhållanden. I avgivet betänkande föreslog kommittén,
bland annat, att 1902 års lag skulle ersättas med ny lagstiftning i ämnet.

På grundvalen av nämnda betänkande utarbetades därefter förslag
till förordning angående lega av jord på landet. Detta förslag överlämnades
såsom regeringsproposition till senare lantdagen år 1908.

Ehuru de missförhållanden, för vilkas avlägsnande revision av 1902
års lag ansågs nödig, huvudsakligen berörde torpare och med dem
likställda landbönder ävensom s. k. backstugusittare, var förslaget icke
inskränkt till allenast dessa kategorier av legotagare, utan omfattade
jordlegorätten på landet i dess helhet. Eörfattningsförslaget blev icke
heller av lantdagen i oförändrat skick godkänt, utan antog lantdagen
för sin del ett förslag till förordning, som endast berörde lega av torp,
landbolägenhet och backstuguområde. Sedan sistnämnda förslag vunnit
vederbörlig sanktion, utfärdades den 12 mars 1909 förordning om lega
av torp, landbolägenhet och backstuguområde, vilken förordning trädde
i kraft genast efter utfärdandet.

Såsom ovan antytts, berör den sålunda tillkomna förordningen allenast
lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde. Den nya lagen
skall visserligen i främsta rummet tillämpas på avtal, som slutits efter
dess ikraftträdande, men lagen giver tillika bestämmelser, som ingripa
i den materiella gestaltningen av legoförhållanden, uppkomna på grundvalen
av förut gällande rätt. Med torp förstås enligt författningen
visst område av jordlägenhet, som på lega upplåtes för bedrivande av
jordbruk och är för sådant ändamål bebyggt eller avsett att bebyggas.
Sistnämnda omständighet avser att skilja sådant legoområde från ängslott
eller annan dylik jord, som är på lega upplåten för bedrivande av
jordbruk, men som ej är för sådant ändamål bebyggd, och på vilken
i fråga om ingånget legoavtal bestämmelserna i denna förordning icke
skola tillämpas.

Med landbolägenhet förstås sådan på lega upplåten, för jordbruk
avsedd, i mantal satt lägenhet, som i avseende å förvaltningen lyder
under någon huvudgård. Landbolägenheter äro i främsta rummet de,
vilka på grund av sitt geografiska läge eller med avseende å sättet, på
vilket de av sina ägare förvärvats, höra till en större grupp av lägenheter.
Härvid bör hänsyn jämväl tagas därtill huruvida lägenheten står

LO 7

i samma förhållande till huvudgården, som torp till hel lägenhet. Om
t. ex. ideella andelar av en i mantal satt lägenhet genom sämjedelning
upplåtits att såsom skilda lägenheter brukas, äro de, så vitt de bliva
utlegda och i avseende å förvaltningen lyda under någon huvudgård,
underkastade bestämmelserna angående landbolägenheter. Under förordningens
bestämmelser faller däremot icke lega av självständigt förvaltad
lägenhet och sålunda icke heller i regel lega av hemman, som
övergått till trävarubolag eller enskild kikare av trävaruförädlingsindustri
och sedermera upplåtits på lega åt den förre ägaren eller annan.

Under frågans behandling i lantdagen föreslogo visserligen åtskilliga
socialdemokratiska reservanter, att i förordningen skulle intagas bestämmelse,
varigenom även sistberörda kategori av legotagare, såvitt de med
avseende å sin ekonomiska ställning vore att likställa med torpare och
landbönder, skulle komma under skyddet av den nya lagstiftningen.

Detta förslag vann dock ej lantdagens bifall.

Såsom backstuguområde anses enligt förordningen jordstycke, vilket
på lega upplåtes till bostadstomt åt sådan person eller familj, som hör
till jordbruks- eller industriarbetarbefolkningen eller är med denna i
ekonomiskt avseende likställd d. v. s. är hantverkare, fiskare eller annan
kroppsarbetare eller dylikt. Avgörande härvid är brukarens sociala ställning
vid avtalets ingående. Om jord för bebyggande upplåtes på lega
åt en person i annan samhällsställning, faller sådan lega ej under denna
förordning. Ifall däremot backstuguområde av brukaren överlåtes å
person av annan samhällsställning, förlorar det icke därigenom egenskapen
av backstuguområde. A andra sidan upphör denna egenskap, § 32.
då området återgår till legogivaren och denne tillika inlöser de av brukaren
därå uppförda byggnaderna. Ifall sådant jordstycke jämte byggnader
åter upplåtes på lega, betraktas det såsom backstuguområde och
beröres av förevarande lagstiftning, blott om den nye brukaren är
jordbruks- eller industriarbetare eller dylikt och han av jordägaren inlöser
byggnaderna. Förordningens bestämmelser äro icke heller till- § 79.
lämpliga i fall, där jordägaren utleger ett jordstycke, som ej är jordtorp
eller landbolägenhet, med därå av honom själv uppförda byggnader.
Väsentligt för backstuguområde är sålunda att byggnaderna därå tillhöra
brukaren själv.

Emellertid är icke all lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde
underkastad 1909 års lagstiftning. Undantagna äro torp och
backstuguområden å kronohemman, militie-, civilstatens och präster- g 79.
skåpets boställen ävensom å städernas avhysta jord likasom ock torp,
backstuguområden och landbolägenheter å stad tillhörig, men icke under
staden avhyst jord. Anledningen till att städerna tillhörig jord undantagits
från förordningens tillämplighetsområde var den, att frågan om
dispositionen av sådan jord ansågs böra ordnas genom särskild lagstiftning.

198

Slutligen skall förordningen icke heller tillämpas å lega av sådana lägenhetsdelar
eller jordområden, som statsverket eller kommun förvärvat för
delning mellan den obesuttna befolkningen. Författningens tillämpning
å sådana fall ansågs nämligen kunna lända till binder för dylika företags
rationella genomförande.

Huvudsyftet med 1909 års lagstiftning var, såsom ovan antytts, att
giva legoförhållanden av bitbörande art en sådan gestaltning genom
lag att den socialt underlägsna kontrahentens rätt och bästa i största
möjliga utsträckning tillvaratoges. Detta socialpolitiska syftemål söker
lagen vinna:

1) genom ändring av tidigare lagstadganden till brukarens förmån;

2) genom upptagande av legala föreskrifter angående omständigheter,
vilka förut kunnat i avtalsväg bestämmas; samt

3) genom att frånkänna kontrahenterna fri bestämmanderätt angående
sådana punkter i legokontraktet, vilka icke äro omedelbart genom lag
reglerade.

I fråga om alla sådana omständigheter, angående vilka lagen giver
§ 76. föreskrifter, är avtalsfrihet utesluten. Lagen stadgar härom: “Har uti
legoavtal upptagits förbehåll, som står i strid med denna förordning,
vare sådant förbehåll utan verkan. “

Avtalsfriheten i övriga avseenden är inskränkt genom den funktion,
lagen inrymmer den s. k. legonämnden. Ehuru med de i förordningen
intagna bestämmelserna avsetts att ordna legoförhållandena på ett sätt,
som skulle motsvara rättvisa och billighet samt tillgodose vardera sakägarens
fördel, ansågos dock olikheten i förhållandena i skilda delar av
landet samt andra omständigheter göra det omöjligt att fastställa ovillkorliga,
på varje enskilt fall tillämpliga regler för ordnande av särskilda
viktiga frågor, vartill ett legoavtal kunde giva upphov. I anledning
härav intogs i förordningen stadgande om inrättande av legonämnder,
sammansatta, på sätt nedan närmare skall redogöras, av
representanter för såväl jordägarna som brukarna. A legonämnden
§ 6. ankommer bl. a. att pröva giltigheten av legoavtal. Sådant avtal skall
nämligen för att bliva gällande underställas legonämndens prövning.
Härvid skall nämnden särskilt tillse, att legan för mindre legoföremål,
där ej på densammas storlek inverkar legoområdets olika jordvärde eller
läge, icke är proportionsvis högre än det vederlag, som å samma ort
erlägges för större legoföremål. Anses kontraktet i nämnda avseende
tillfredsställande samt i övrigt upprättat enligt lagens föreskrifter skall
nämnden, därest legovillkoren efter opartisk prövning ej befinnas vara
för brukaren obilliga, fastställa avtalet till efterrättelse mellan parterna.
Kan legokontraktet icke fastställas, åligger det nämnden att för sakägarna
meddela skälen därtill. Däremot äger icke nämnden att mot

I it!»

kontrahents vilja skrida till ändring av kontraktet. Utebliver fastställelse,
förfaller legoavtalet tillsvidare.

Kontrakt, som av legonämnd fastställts, bör genom nämndens försorg § B.
anmälas till inregistrering i det s. k. legoregistret, som föres av häradsrätten.
Även å kontrahents anmälan kan behörigen fastställt kontrakt
registreras. Inregistrering medför samma rätt i avseende å legoavtals
bestånd som inteckning, men registreringen behöver icke förnyas. Anmälan
om inregistrering kan emellertid även göras hos domhavanden
mellan tingen, därvid förmånsrätten, om ärendet fullföljes vid nästinfallande
lagtima ting, räknas från förstnämnda anmälningsdag. Även
kontrakt angående torp, landbolägenhet och backstuguområde, som tillkommit
före lagens utfärdande, men icke blivit intecknat, kan säkerställas
genom inregistrering. Äldre, inteckna! kontrakt skall åter, då
förnyelse av inteckningen behörigen sökes, för framtiden tryggas genom
inregistrering. Vid inregistrering gälla i övrigt samma förutsättningar
och tillämpas väsentligen samma förfarande som vid inteckning av
legoavtal. Lagen tillåter emellertid inregistrering av legokontrakt jämväl
i fideikommiss.

Legoavtalet skall upprättas skriftligen och i tvenne vittnens närvaro § 4.
samt bör upptaga, förutom ort och tid för dess ingående, den utlegda
lägenhetens namn eller nummer, legotiden och legovederlagets belopp.

Därest i avtalet ingå bestämmelser om brukare tillkommande rätt till
skogsprodukter eller mulbete eller andra förmåner utom legoområdet,
skola sådana bestämmelser, för att bliva gällande, i kontraktet intagas.
Kontraktet skall avfattas i tre exemplar, ett för vardera sakägarén och
ett för legonämnden, vilken, såsom ovan nämnts, skall pröva avtalets
giltighet. Ehuru lagen sålunda, för att legoavtal skall bliva gällande,
som regel föreskrivit, såväl att detsamma skall upprättas i skriftlig form,
som ock att det sålunda upprättade avtalet skall av legonämnden prövas
och fastställas, har lagen dock icke frånkänt vare sig muntligt legoavtal
eller skriftligt kontrakt, som ej undergått sådan prövning, varje
rättslig betydelse. Om nämligen någon på grund av muntligt avtal § "■

eller legokontrakt. som icke varit föremål för legonämndens prövning,
börjat emot lega bruka annan tillhörig jord eller därå uppföra byggnad,
har lagen tillerkänt brukaren rätt att efter stämning å legogivaren vid
häradsrätten yrka, att avtalet skall fastställas. Sedan utredning om avtalets
innehåll och särskilt om det områdes gränser, avtalet avser, ävensom
om legovederlagets belopp blivit förebragt, skall rätten, därest de
överenskomna legovillkoren icke äro för brukaren obilliga, fastställa avtalet
att gälla mellan parterna. Därvid skall emellertid domstolen iakttaga,
att avtalet icke får fastställas för kortare tid än den i lagen för
varje särskilt fall medgivna kortaste legotiden. Sålunda fastställt legoavtal
tillerkännes enahanda giltighet som vederbörligen upprättat skrift -

200

ligt kontrakt. kör den händelse brukare emellertid skulle undandraga
sig att pa anfordran av legogivaren upprätta skriftligt legoavtal och ej
heller inom viss kortare tid efter sådan anfordran skulle mot legogivaren
anhängiggöra talan om fastställelse av det muntliga avtalet, har jordägaren
tillerkänts rätt att honom uppsäga.

Avtal om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde skall
ingås på viss tid, högst etthundra och minst femtio år. Livstidslega
tillåter lagen icke. Enligt den före 1909 års förordning gällande lagstiftning
var såsom längsta legotid bestämd en tid av femtio år. Däremot
fanns beträffande kortaste legotid enligt nämnda lagstiftning icke
något allmänt stadgande, icke ens ifråga om torp. Endast undantagsvis
var en minimitid av tio år bestämd, nämligen för det fall, att legokontraktet
icke innehöll någon bestämmelse om legotiden, då avtalet
skulle gälla i tio år, och för den händelse att muntligt legoavtal genom
domstols utslag fastställdes, då legotiden jämväl var tio år. Fortbestod
åter lega pa viss tid iföljd därav, att brukaren utan att uppsägas fått
kvarsitta sex manader efter legotidens utgång, ansågs nytt legoavtal
vara ingånget för lika lång tid som det förra avtalet omfattat, dock
icke över tio år.

I den till lantdagen avlåtna propositionen var kortaste legotiden föreslagen
till tjugufem år och den längsta till sjuttiofem år. För den
händelse likväl att en kortare legotid än tjugufem år i något fall vore
av bägge kontrahenternas fördel påkallad, hade åt legonämnden medgivits
rätt att tillåta ingående av avtal på viss tid understigande tjugufem
år. Därjämte var enligt propositionen livstidsstädja tillåten.

Lantdagens agrarutskott tillstyrkte godkännande av tjugufem år
såsom kortaste legotid men hemställde tillika, att längsta legotiden skulle
fastställas till etthundra ar. Utskottet avstyrkte däremot den i propositionen
intagna föreskriften därom, att legotiden med legonämndens bifall
kunde bestämmas även till kortare tid än tjugufem år, varjämte utskottet
föreslog att livstidsstädjan, som enligt utskottets mening vore såväl för
brukaren som legogivaren i många avseenden oförmånlig, och, allmänt
införd, ur synpunkten av jordbrukets förkovran fördärvlig, helt och
hållet skulle avskaffas.

Fragan om legotidens längd var emellertid inom agrarutskottet föremal
för synnerligen delade meningar samt föranledde åtskilliga reservationer.
Enligt den till utskottets betänkande fogade första reservationen
föreslogs en längsta legotid av etthundra år och en kortaste legotid av
femtio ar i förening med reglering av legovederlaget, vilket förslag
innebar, att parterna ägde rätt att, där annorlunda icke överenskommits,
under legotiden hänskjuta frågan om legovederlaget till legonämndens
avgörande, ifall omständigheter, vilka icke stode i samband med legoförhållandet,
gjorde en höjning eller sänkning av legovederlaget skälig.

201

I dylikt fall skulle legonämnden äga rätt att, med beaktande endast
av berörda förhållande och således icke av den utav brukarens förbättringar
beroende stegring av legoområdets värde, fastställa legans belopp.
Förhöjning av legan skulle enligt förslaget emellertid icke få ske, förrän
tjugufem år förflutit, efter det legoavtalet ingåtts och ny förhöjning
icke förrän tjugufem år förflutit, sedan föregående förhöjning ägt rum.

I den till utskottets betänkande fogade andra reservationen hemställdes,
att längsta legotiden skulle utgöra etthundra år samt att kortaste
legotiden måtte fastställas till femtio år utan rätt att förändra
legan under legotiden.

Slutligen hade inom utskottet väckts förslag om en kortaste legotid
av tjugufem år utan rätt för legonämnden att tillåta ingående av avtal
för kortare tid.

Stora utskottet, som jämväl avgav yttrande över lagförslaget, anslöt
sig beträffande frågan om legotidens längd till den mening, som innefattades
i berörda andra reservation.

Lantdaeen, som i sitt förslag; omfattade sistberörda av stora utskottet
godkända ståndpunkt, anförde såsom skäl härför i sitt svar å den
kejserliga propositionen: Beträffande de egentliga jordbrukstorpen och
landbolägenheterna vore såväl med avseende å brukarens fördel som ur
synpunkten av jordbrukets förkovran den form av jordlega förmånligast,
som varade under möjligast lång tid. Då brukaren vore medveten om,
att han under en längre tid ostörd finge hävda det utlegda området
och att hans arvingar ännu kunde fortsätta det arbete, han å detsamma
nedlade, brukade han sin jord redan från legotidens början med den
hängivenhet, utan vilken ett intensivt jordbruk icke kunde uppkomma.
Vad backstuguområdena vidkomme, förefunnes visserligen icke samma
skäl, som ur synpunkten av lanthushållningens behov i fråga om torplega
talade till förmån för kortaste legotid. Men med hänsyn å ena
sidan till den betydande förlust, en mindre bemedlad arbetare kunde
komma att vidkännas, om han efter en kort legotid bleve tvungen att
upplösa sitt hem, å andra sidan till det faktum, att jordägaren merendels
hade nytta av dessa brukare, som under den brådaste arbetstiden lämnade
honom erforderligt hjälpmanskap, och enär jordägarne överhuvud icke
kunde på ett mera inbringande sätt tillgodogöra sig sådana små områden,
vilka i regel vore för deras jordbruk obehövliga och ofta alldeles
oländiga, borde jämväl med avseende å backstuguområden en kortaste
legotid av femtio år anses lämpligast.

1909 års lags stadgande i fråga om legotidens längd är emellertid
icke ovillkorligt, i det lagen medgivit, att legotiden på yrkande av
brukare, som därför anför viktiga skäl, kan, om avtalet icke angår nybyggestorp,
efter legonämndens prövning nedsättas, dock icke under
tjugufem år. Vidare har lagen medgivit undantag från huvudregeln

202

om legotidens längd för det fall att jordägaren är omyndig, då kortaste
legotid är den återstående omyndighetstiden eller, därest omyndigheten
beror av domstols beslut, fem år. Slutligen har lagen tillerkänt brukaren
rätt att i legokontraktet förbehålla sig rätt att när som helst under
legotiden uppsäga avtalet. Sådant förbehåll får däremot ej göras till
förmån för legogivaren.

I vissa fall, varom nedan i annat sammanhang skall redogöras, kan
legoavtal förnyas för tid, vid vars bestämmande lagens allmänna regler
om legotid icke skola tillämpas.]

§ 3. Legovederlaget skall enligt 1909 års förordning alltid utsättas till

visst belopp i penningar, vilket i regel blir oförändrat under hela legotiden.
Tillika föreskrives att i legokontraktet skall upptagas hela det
vederlag, som brukaren för honom tillagda förmåner verkligen skall
utgöra. Från regeln om det överenskomna legovederlagets oföränder§
16. lighet under legotiden medgivas dock vissa undantag. Sålunda äger
brukare fordra nedsättning av legan, om hans rätt att begagna skogen
blivit inskränkt genom skogshushållningsplan, som under legotiden in§
36. föres. Detsamma är fallet, då genom klander eller rågångsreglering
någon del av legoområdet gått bort eller de till legoområdet hörande
förmåner genom översvämning, jordras, skogseld eller annan olyckshändelse
väsentligen förminskats eller försämrats. Förhöjning av legan
kan åter äga rum, därest brukare av torp eller landbolägenhet i följd
av skifte i stället för honom frångångna ägor erhållit bättre hävdad
jord och legan därigenom blivit för brukaren betydligt mera inbringande.
Sådan förhöjning kan ock komma ifråga, för den händelse
legogivaren verkställt sådana å den utlegda jordens avkastningsförmåga
verkande torrläggningsarbeten, i vilka han enligt lag varit pliktig att
deltaga.

Ehuru, såsom ovan nämnts, legan i kontraktet skall vara till hela
sitt belopp utsatt i penningar, är det likväl parterna medgivet att därjämte
överenskomma och i kontraktet intaga, det legan likväl, i sin
helhet eller delvis, skall för kortare eller längre tid utgöras i naturalster
eller dagsverken enligt å orten gängse pris. Vid tvist mellan sakägarna
om vad som är att anse såsom gångbart pris tillkommer avgörandet
§ 21. legonämnden. Avtal om att större eller mindre del av den i penningar
bestämda legan får utgöras i naturalster eller dagsverken, utgör emellertid
ej hinder för någon av parterna att när som helst under legotiden
övergå till penninglega. Sakägare, som önskar begagna sig av denna
honom i lagen medgivna rätt, skall emellertid i viss ordning för motparten
härom göra anmälan.

§§ 15, 16. Innehavare av torp, landbolägenhet och backstuguområde är enligt
1909 års lag berättigad att till sin nytta använda legoområdet på sätt
honom bäst synes, därest ej i legoavtalet annorlunda överenskommits.

2<):t

Dock äger ej brukaren nyttja legoområdet till annat ändamål än vid
avtalets ingående avsetts, ifall jordägaren därigenom skulle tillskyndas
skada. Sålunda är brukare ej berättigad att å legoområdet anlägga
exempelvis industriell inrättning eller nyttja legoområdet på sådant sätt,
att genom jordgrundens förminskande verklig skada uppstår för jordägaren.
A andra sidan stadgar lagen, att i legoavtal ej må intagas
förbud för verkställande av odlingsförbättringar. Brukaren kan förty
icke hindras att upptaga nyodlingar, där sådant kan ske utan att hans
rätt att nyttja skogen å legoområdet överskrides.

Vid legoområdets nyttjande åligger det brukaren att väl hävda områdets
ägor, och förbjuder lagen särskilt tillämpande av sådant brukningssätt,
som leder till jordens utarmande, vilket lagen likställer med
vanhävd. Emellertid är brukaren, där icke annorlunda avtalats, obetaget
att från lägenheten föryttra kreatursfoder, dock blott under förutsättning
att odlingarnas växtkraft det oaktat behörigen upprätthålles. Något
ovillkorligt förbud för brukare att från legoområdet bortföra gödsel har
ej heller intagits i 1909 års lag, om ock sådant endast undantagsvis
kan anses förenligt med brukarens skyldighet att väl hävda legoområdet.

Skogen å legoområdet har brukaren rätt att nyttja till husbehov,
dock blott under förutsättning att legoavtalet härom icke innehåller
annan bestämmelse. Brukaren är emellertid skyldig att ställa sig till
efterrättelse skogshushållningsplan, som under legotiden införes å lägenheten,
även om hans nyttjanderätt till skogen därigenom inskränkes.

I sistnämnda fall är han emellertid berättigad att komma i åtnjutande § 86.
av skälig nedsättning i legovederlaget och kan till och med fordra legoavtalets
hävande, därest inskränkningen är så betydande, att det kan
antagas att han icke skulle ingått legoavtalet, om sådant kunnat förutses.

Brukare av torp, landbolägenhet och backstuguområde äger vidare § 15.
rätt till jakt å legoområdet samt till fiske i därtill hörande vatten, såvida
icke annorlunda i legoavtalet bestämts.

Brukare av torp och landbolägenhet är skyldig att val vårda och
underhålla de å legoområdet befintliga, legogivaren tillhöriga byggnader,
som äro för legoområdets bruk nödiga, så att de icke genom uraktlåtenhet
härutinnan försämras. Där ej annorlunda i legoavtalet överens- § it.
kommits, är brukaren emellertid berättigad att inom legoområdets eller
huvudgårdens ägor enligt legogivarens anvisning taga för byggnadernas
underhåll nödigt virke och annat naturligt byggnadsmaterial, såsom
näver, sten, sand, lera och dylikt. Saknas inom legoområdet eller å
huvudgårdens ägor tillgång till skog eller annat nu nämnt material,
eller vill legogivaren icke tillåta avverkning, är legogivaren skyldig att
på egen bekostnad från annat håll anskaffa det erforderliga byggnadsmaterialet.
Övrigt material såsom järn, tegel, glas och dylikt skall
brukaren själv anskaffa och bekosta.

204

Har för jordbruket nödig byggnad av ålder förfallit och vid syn
förklarats oduglig, åligger det, där ej annat avtalats, brukaren att själv
ånyo uppföra byggnaden. Legogivaren är därvid skyldig att, på sätt
ovan om underhållet sagts, anvisa eller anskaffa nödigt virke och annat
naturligt byggnadsmaterial; övrigt material bekostas av brukaren själv.
Sålunda uppförd byggnad blir legogivarens tillhörighet.

Brukare är även berättigad att, där lägenhetens tillgång till skog
det medgiver, verkställa sådan ny- eller tillbyggnad, som till följd av
förändrat brukningssätt, vilket allmänt kommit till användning å orten,
eller utvidgning av odlingarna å legoområdet befinnes oundgänglig.
Med lägenhet förstås i detta sammanhang utlegd landbolägenhet och, i
fråga om ny- eller tillbyggnad å torp, den fastighet dit torpet hör.
Däremot behöver jordägaren icke för nu ifrågavarande ändamål tillåta
avverkning å annan till egendomen hörande lägenhet, än mindre själv
från annat håll anskaffa virke.

Om byggnad, som tillhör torp eller landbolägenhet och för dess bruk
är nödig, genom vådeld eller eljest utan brukarens vållande förstörts
eller så skadats, att nybyggnad är av nöden, åligger det, där ej annorlunda
överenskommits, legogivaren att icke blott anskaffa allt för husets
återuppförande erforderligt material, utan även verkställa själva byggnadsarbetet.
Där åter enligt legoavtalet byggnadsskyldigheten i detta
fall vilar å brukaren, torde det, i brist på andra bestämmelser i kontraktet,
få anses att brukaren äger begagna sig av skogen i samma
utsträckning, som då fråga är om uppförande ånyo av förfallen byggnad.

Ifall byggnad, varom här är fråga förstörts genom brukarens vållande
t. ex. genom brand, som brukaren av vårdslöshet orsakat eller anlagt, kan
legogivaren icke mot sin vilja förpliktas att uppföra det förstörda huset
eller lämna material till dess återuppbyggande.

§ 25. Därest torpare eller landbo av eget virke å legoområdet uppfört

byggnad, tillhör denna i regel brukaren. Sådan byggnad är dock
legogivaren skyldig att vid legoförhållandets slut lösa efter dess då§
29. varande värde, om byggnaden är för jordbruket nödig. I annat fall
skall brukaren inom två år bortföra huset, vid äventyr att det eljest
för hans räkning säljes å offentlig auktion.

§ 23. Åsidosätter brukare av torp eller landbolägenhet sin skyldighet

med avseende å legoområdets byggnader, skall han vid legoförhållandets
upphörande ersätta skadan enligt syn. Jordägaren kan emellertid låta
förrätta syn jämväl under legotiden och är brukaren då pliktig att
inom tid, som vid synen bestämmes, avhjälpa bristerna, vid äventyr att
legogivaren utför arbetet på brukarens bekostnad. Därest den vanvård
av legoområdet, som ligger brukaren till last, är betydlig och brukaren
underlåter att inom förelagd tid bota bristfälligheterna, kan denna
underlåtenhet medföra legorättens förverkande.

205

Försummar legogivaren den skyldighet, honom enligt vad ovan
sagts åligger med avseende å legoområdets byggnader, äger brukaren
rätt att själv anskaffa det material och utföra det arbete, vars anskaffande
och utförande ålegat jordägaren och för kostnaden hålla sig till
denne, där han ej föredrager att uppsäga legoavtalet. Brukaren har
emellertid därjämte tillerkänts rätt till skadestånd.

Därest i legokontraktet intagits bestämmelse om att brukaren icke
äger att å legoområdet avverka skog, fritager detta icke legogivaren
från skyldighet att anvisa eller själv anskaffa virke för byggnadsändamål.

Brukare av torp och landbolägenhet, som verkställt förbättringar §
i avseende å jord eller byggnader eller andra för jordbruket nödiga
anläggningar, är berättigad att vid legotidens slut eller då legoförhållandet
eljest upphör härför undfå ersättning. Ersättningens belopp
beräknas efter den ökning i värde, som torpet eller landbolägenheten
genom förbättringarna vunnit. Ersättningen behöver sålunda icke motsvara
den på förbättringarna i arbete eller penningar nedlagda kostnaden,
utan kan över- eller understiga denna kostnad, allt efter som
värdeökningen varit större eller mindre än denna. Att märka är dessutom
att förbättringarna uppskattas efter deras värde vid legoförhållandets
upphörande. Om brukaren sålunda t. ex. i början av legotiden
nedlagt mycken kostnad på förbättrande av husen, grävning av nya
diken eller dylikt, men husen sedermera åter fått förfalla eller dikena
gå igen, så att den värdeökning, dessa arbeten åstadkommit, gått om
intet före legoförhållandets upphörande, kan brukaren icke göra anspråk
på ersättning för desamma. Samma grundsats går igen i stadgandet
att förbättring ej får beräknas högre än den kostnad, som vid legoförhållandets
upphörande vore av nöden för arbetets utförande, även
om förbättringen kostat brukaren mera, till följd av att exempelvis
prisen för arbete och material varit högre vid tiden för arbetets utförande.
Grunden för jordägarens ersättningsskyldighet är nämligen
den att värdet av hans egendom, då han åter träder i besittning av
densamma, är ökat genom brukarens därå nedlagda arbete och kostnad.
Härav följer att vid ersättningens bestämmande endast sålunda tillkommen
värdeökning får beräknas, men icke sådan, som eljest ägt rum
därigenom att jorden till följd av allmänna sociala orsaker stigit i
värde, att skojgen tillväxt eller dylikt, som är oberoende av brukarens
åtgöranden. Ä andra sidan får emellertid icke heller avdrag göras för
den nytta brukaren under sin besittningstid haft av förbättringarna.

Ifråga om ersättning för förbättringar å byggnader å torp eller
landbolägenheter tagas i betraktande blott sådana byggnader, som äro
för jordbruket nödiga.

Där undantagsvis sådan byggnad äges av brukaren själv, är lego -

206

givaren .skyldig att vid legoförhållandets upphörande lösa densamma
efter dess dåvarande värde.

Det ovan sagda gäller även i fråga om ersättning för förbättringar,
som brukare av backstuguområde utfört i avseende å legoområdets
hävd. Vad åter beträffar byggnaderna å backstuguområde, vilka tillhöra
brukaren, är legogivaren pliktig att vid legoförhållandets upphörande
tillösa sig byggnaderna efter det värde, de då hava, dock att
ersättningen eller lösen ej får beräknas till högre belopp än det pris,
vartill å orten vanlig bostad jämte nödiga uthus för en arbetarfamilj
kunna uppskattas. Om därför byggnaderna äro dyrbarare, måste brukaren
bortflytta desamma, ifall han ej vill avstå dem för underpris.

§ -•*■ Vid beräknandet av den gottgörelse, som tillkommer brukaren för

förbättringar, bör självfallet avdrag göras för vanhävd, som i något

§ 26. avseende ligger brukaren till last. Likaså bör vid gottgörelsens bestämmande
skäligen beaktas, huruvida legans belopp möjligen fastställts med
hänsyn till vissa i legokontraktet angivna förbättringar, dem brukaren
är skyldig utföra, eller om brukaren för förbättringarnas verkställande
åtnjutit direkt bidrag av legogivaren eller nedsättning av legan eller
annan lindring i honom åliggande skyldigheter.

§ 28. Om brukaren vid legoavtalets ingående förbehållit sig rätt att när

som helst under legotiden uppsäga avtalet, kan jordägaren å sin sida
fordra att i kontraktet intages bestämmelse att jordägaren, om brukaren
begagnar sig av sin uppsägningsrätt, är fri från skyldigheten att ersätta
av brukaren gjorda förbättringar. Detta är det enda fall, då jordägaren
genom förbehåll kan frikalla sig från sagda skyldighet.

I fall jordägare vid legoavtalets upphörande står i skuld till brukaren
för verkställda förbättringar och icke ställer full säkerhet för
skuldens betalning, anses legoavtalet förlängt till utgången av det år,
varunder ersättningen sedermera erlägges. Därvid har brukaren rätt.
att kvitta legovederlaget mot sin fordran hos jordägaren.

§ -7- Legogivaren kan emellertid bliva fri från utgivande av ersättning

för förbättringar, om han vid legotidens utgång erbjuder sig att förlänga
legoavtalet. Sådan förlängning av legotiden skall erbjudas på
oförändrade villkor och för så lång tid, som i betraktande av förbättringarnas
värde prövas skälig. Kunna sakägarna ej enas om tiden för
förlängningen, ankommer det på legonämnden att avgöra huruvida den
av legogivaren erbjudna tiden bör anses tillräcklig. Är detta enligt
nämndens uppfattning fallet, kan brukaren ej vägra att godkänna förlängningen,
om han ej vill gå miste om att erhålla gottgörelse för
förbättringarna. Finner legonämnden åter den föreslagna nya legotiden
för kort för att brukaren genom kontraktets förlängning skall kunna
anses ersatt för de utförda förbättringarna och går legogivaren ej in
pa förlängning för så lång tid, som legonämnden finner skälig, kom -

207

mer förnyelse av avtalet ej till stånd, till följd varav legogivaren nödgas
utbetala ersättning för förbättringarna.

Av det sagda framgår att legotiden i förevarande fall kan understiga
tjugufem år, som i regel är den kortaste tid, för vilken i undantagsfall
legoavtal med legonämndens bifall få ingås.

Genom förlängning av legoavtalet kan legogivaren dock icke bliva § 27.
kvitt skyldigheten att ersätta eller lösa brukaren tillhöriga byggnader,
utan vinner han därigenom blott uppskov med erläggande av lösen, som,
då legoförhållandet upphör, måste utbetalas efter deras dåvarande värde.

Legogivaren kan emellertid blott en gång genomdriva att brukarens
anspråk på ersättning för förbättringar oberoende av dennes samtycke
kvittas mot förlängning av legoavtalet. För de förbättringar,
som utföras under den förlängda legotiden, är brukaren alltid berättigad
att fordra ersättning i penningar.

Den brukaren tillkommande ersättning för förbättringar bestämmes § 47.
vid avträdessyn genom utslag av synenämnden (legonämnd eller särskild
synenämnd). Dock kan ersättningen även fastställas genom skriftlig
överenskommelse mellan sakägarna, vilken ingås vid legoförhållandets
upphörande.

Ett villkor för brukarens rätt att fordra gottgörelse för förbättringar
är att vid legoavtalets ingående tillträdessyn hållits samt att
sedermera jämväl avträdessyn ägt rum eller ock sådan överenskommelse
träffats, som ovan nämnts. Tillträdessyn kan dock ersättas av syn,
som hålles under legotiden för utrönande av legoföremålets skick, dock § 49.
blott i fråga om ersättning för förbättringar, vilka därefter tillkommit.

Om legoavtal förnyats, bör även därvid syn hava ägt rum, för att § 47.
brukaren sedermera vid legoförhållandets upphörande skall kunna göra
anspråk på ersättning för förbättringar.

Enligt 1909 års lag är brukare icke skyldig utgöra de allmänna
besvär och utskylder, som vila å legojorden i annan händelse än att
denna förpliktelse ålägges honom i kontraktet.

Av den nya lagens föreskrifter om syn å legoområde må nämnas
stadgandet att syn i regel bör verkställas av legonämnd, dock i särskild
av lagen angiven sammansättning. På sakägares yrkande bör
dock annan synenämnd tillsättas.

Angående bestridandet av synekostnaderna föreskrives, att arvodet
för till- och avträdessyner erlägges förskottsvis av kommunen och påföres
vid uppdebitering av kommunalutskylderna kommunens eller legonämndsdistriktets
taxering underkastade legogivare och brukare.

En synnerligen viktig funktion tillkommer legonämnden. Sådan § 57.
nämnd bör enligt lagens föreskrift tillsättas i varje landskommun. Vid
behov av mer än en legonämnd kan kommun delas i flere legonämndsdistrikt.
Nämnden utgöres av två till fyra medlemmar, valda till lika § 58.

208

stort antal av legogivarna, och. legotagarna inom kommunen, samt av
§ 60. ordförande och vice ordförande, vilka utses av de valda medlemmarna
eller vid lika röstetal av häradsrätt.

I det föregående hava de viktigaste av legonämndens uppgifter
redan berörts.

Nämndens huvuduppgifter äro:

a) att pröva och fastställa legokontrakt, vilka, då fastställelse skett,
böra av nämnden för inregistrering hos häradsrätten anmälas;

b) fastställande av legotiden, då viktiga skäl påkalla tidens bestämmande
till kortare än femtio år;

c) att vid oenighet mellan parterna avgöra vad som skall anses
såsom gångbart pris å dagsverke eller naturalster;

d) att i sista hand pröva säkerhet, som legogivare ställt för brukare
tillkommande ersättningsbelopp;

e) att i egenskap av synenämnd förrätta alla de syner, som kunna
å legoområde ifrågakomma, såvida icke sakägare påyrkar tillsättande av
särskild synenämnd; samt

f) att i egenskap av förlikningsnämnd medla i från legoförhållandet
härflytande tvister mellan legogivare och brukare.

I legonämnds sammanträde böra av legogivare och brukare utsedda
ledamöter städse deltaga till lika antal, och avgöres vid behov
genom lottning vilken ledamot bör utträda.

Ändring i legonämnds beslut sökes hos häradsrätten. I de under
punkterna c) och d) här ovan nämnda fall får ändring i legonämnds
beslut icke sökas.

Beträffande rättegången uti från legoförhållandet härflytande
tvister mellan legogivare och brukare, föreskrives i 1909 års lag, att
häradsrätt icke får till behandling upptaga sådana tvister, om käranden icke
styrker att målet därförinnan för förlikning handlagts av legonämnden
eller därstädes icke kunnat företagas till åtgärd på grund av parts
utevaro.

Domstol tillerkännes vid avgörande av legomål fri bevisföring.

Hovrätt utgör i legomål högsta instans.

1909 års jordlegolag har i många avseenden tillerkänts tillbaka -verkande kraft. Bestämmelserna härom återfinnas i den samtidigt med
nämnda lag utfärdade förordningen angående tillämpning av förordningen
om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde å tidigare
tillkomna legoförhållanden.

§ l- Enligt denna förordning, den s. k. retroaktiva förordningen, skall

legoavtal, som tillkommit före lagens utfärdande, om brukare därtill
samtycker, uti vissa närmare angivna fall anses förlängt utöver den
avtalade tiden: Om legotiden är beroende av uppsägning eller enligt
avtalet tilländagår inom ett år efter den nya lagens trädande i kraft,

''20’.)

förlänges kontraktet med »ju ur. Kontrakt, »om utgå inom två till
tretton år efter lagen» utfärdande, betraktas såsom förlängda med sex
till ett år i avtagande progression.

Jämväl den nya lagen» bestämmelser om brukares rätt till ersättning
för förbättringar hava i anmärkningsvärd utsträckning förlänats tillbakaverkande
kraft. De nya föreskrifterna angående ersättning skola sålunda
tillämpas även å äldre legoavtal, med den inskränkning likväl att ersättning
utöver vad i äldre lag är stadgat utgår blott för förbättring, som
verkställts efter 1909 års lags utfärdande, samt att vid ersättningens
fastställande skall beaktas, i vad mån legovederlaget skäligen kan
anses svara mot de förmåner, brukaren åtnjutit. Vidare meddelas den
undantagsföreskriften att ersättning för efter lagens tillkomst verkställd
förbättring icke är beroende därav, om efter sagda tidpunkt hållits syn,
utan får ersättningen bestämmas efter fri prövning. I avseende å hus,
som tillhöra brukaren, stadgas en ännu längre gående ersättningsskyldighet,
ity att för dessa, även om de uppförts före lagens ikraftträdande,
»kall utgivas ersättning enligt de i 1909 års lag fastställda grunder,
dock endast ifall legogivaren utan sådana skäl, som grunda sig å en
omtänksam fastighetsförvaltning, undandrager sig att förnya legoavtalet.

De nya bestämmelserna om möjligheten av legoavtals förlängning
såsom gottgörelse för brukares anspråk på ersättning för förbättringar
äro med vissa modifikationer tillämpliga jämväl å äldre legoavtal. Legogivare
skall emellertid erbjuda förlängning för minst tjugufem år, vilken
tid blott på brukares yrkande kan förkortas. Det är icke heller tillfyllest
att anbudet innefattar erbjudande att förnya kontraktet på
oförändrade villkor, ity att förlängning kan vinnas blott om legogivare
i kontraktet inför sådana ändringar, som legonämnden prövar skäligt
förelägga honom.

Den nya lagens bestämmelser om rätt för legokontrahent att från
dagsverksskyldighet övergå till penningvederlag skola tillämpas även på
legokontrakt, slutna före lagens tillkomst. Ingå i sådant kontrakt
bestämmelser om dagsverkens evakuering, skola sagda bestämmelser lända
till efterrättelse. I motsatt fall skola, i brist på sakägarnas åsämjande,
dagsverken uppskattas enligt grunderna i 1909 års lag.

b. Förbud för bolag och enskilda skog sspekulanter att köpa
jordbruksfastigheter. I

I Finland hava för några årtionden tillbaka bolag och enskilda affärsmän,
som idka sågrörelse, träsliperi eller annan industri, i vilken skogsprodukter
användas såsom råämne, allmännare begynt uppköpa lägenheter
på landet för tillgodoseende av sin rörelses behov av skog. Då

Jordundersökningens betänkandcn. II.

14

210

detta industriens fastighetsförvärv syntes antaga allt större omfattning,
och i vissa delar av landet gestalta sig till en verklig fara för den
självständiga jordbrukarklassens bestånd, uppdrogs år 1902 åt eu för
ändamålet tillsatt kommitté att verkställa undersökning av därmed sammanhängande
omständigheter.

Av sagda kommittés betänkande, som avlämnades till senaten i slutet
av år 1906, framgår att trävaruindustriens fastighetsförvärv sedan
början av 1890-talet i anmärkningsvärd grad ökats, så att detsamma
vid utgången av år 1902 omfattade mer än tre tusen lägenheter.
Sådana förekomma mer eller mindre talrikt i de flesta delar av landet,
mest dock i Tavastehus, Wasa, Uleåborgs, Kuopio och Wiborgs län,
där i en del kommuner redan en mycket betydande del av samtliga
lägenheter övergått i industriidkares ägo.

De missförhållanden, som sålunda blivit en följd av träförädlingsindustriens
oinskränkta rätt att förvärva fast egendom på landet, föranledde
därefter regeringen att till senare lantdagen år 1908 avlåta en proposition,
innefattande förslag till förordning angående inskränkningar i
idkares av vissa näringar rätt att förvärva fastighet på landet. Förslaget,
som med vissa ändringar blev av lantdagen godkänt, men ännu
icke vid slutet av år 1913 vunnit regeringens sanktion, innehåller
i sin av lantdagen antagna lydelse huvudsakligen följande bestämmelser.

Bolag, som idkar sågrörelse eller annan industri, i vilken skogsapel*
användas såsom råämne, eller ock handel med trävaror, är i regel berättigat
att förvärva endast den del av skatte- eller frälselägenhets
skogsmark jämte impedimenter, som prövas icke vara erforderlig för
stomlägenhetens fulla, jämväl med hänsyn till odlingarnas framtida tillväxt
avpassade behov av sJcogsfÖrnödenheter och bete och ej heller böra
hänföras till sådana odlingsbara ägor, vilka i anseende till läge och
omfång lämpligen kunna för odling sammanläggas med förutvarande
jordbruk. Till sådant bolag, som ovan nämnts, får förty, enligt förslaget,
icke säljas hela lägenheter, ej heller en lägenhets odlade bolägor
eller för lägenhetens bestånd erforderlig skogs- och betesmark jämte för
jordbrukets utveckling lämplig odlingsbar mark. För tillgodoseende av
jordbrukets framtida utvecklingsmöjligheter hava vidare från dylik försäljning
undantagits inom skogsmarken befintliga odlade ägor, vilka
redan utgöra självständiga jordbruk eller jämte intill liggande odlingsbar
mark ägna sig för bildande av sådana jordbruk; och skall i sistnämnda
fall jämväl iakttagas att för jordbruket nödig skogsmark
reserveras.

Befogenheten att pröva, huruvida förberörda bestämmelser i varje
särskilt fall vid föryttring av fastighet iakttagits, ankommer på guvernören
i det län, där fastigheten är belägen. Ansökan om sådan prov -

Ullig ska

21 1

II göras inom ett år, efter (let köpslut om fastigheten träffats,
vid äventyr att avtalet eljest anses liava förfallit. Ansökningen hör
åtföljas av upprättad köpeavhandling, noggrann utredning om beskaffenheten
och värdet av å fastigheten befintlig skog, verkställd av forstman,
soiri är avlönad av staten eller anställd uti statsbidrag åtnjutande förenings
eller inrättnings tjänst, samt av förslag till fastighetens styckning.
Förslaget bör vara i enlighet med ovanberörda grunder uppgjort
i bada kontrahenternas närvaro av lantmätare med biträde av godemän,
vilka skola vara så utsedde som i fråga om jorddelning föreskrives.
Guvernören skall i ärendet inhämta yttrande av länsagronom
samt av forstman, som ovan nämnts, och därefter meddela utslag i saken.

Over guvernörens utslag kunna besvär anföras hos senaten inom viss
tid efter delfåendet.

Efter det laga kraftägande utslag i saken meddelats, bör lägenhetens
styckning inom två år därefter vara i enlighet med utslaget verkställd,
vid påföljd att överlåtelseavtalet eljest anses förfallet.

För att förekomma författningens kringgående, därigenom att lägenhetsägaren
först liite efter gottfinnande avskilja skogsmarken och sedan
föryttrade densamma, har i författningsförslaget intagits stadgande av
innehåll att, om från skatte- eller frälselägenhet genom laga delning
avskilts skogsmark, som sedermera överlåtes å bolag, bolaget är berättigat
att förvärva denna skogsmark, endast om delningen prövats
hava skett i enlighet med ovan stadgade grunder.

Enär det emellertid undantagsvis kan vara av vikt för bolag av
ifrågavarande slag att förvärva eu lägenhet i dess helhet eller annan
del därav, än vad enligt det föregående i allmänhet är tillåtet, och ett
sadant förvärv icke alltid behöver stå i strid med det allmännas intresse,
bär i lagförslaget förbehållits möjlighet för bolag att hos senaten utverka
tillstånd till dylikt förvärv.

Beträffande fastighet, som bolag kan behöva till tomt eller upplagsplats
eller för uttagande av vattenkraft eller liknande ändamål, har
berörda undantag i författningsförslaget ansetts utan olägenhet kunna
utsträckas ända därhän, att sådan fastighet får förvärvas utan att tillstånd
därtill behöver utverkas.

En annan avvikelse från ovan anförda inskränkande bestämmelser
liar i lagförslaget medgivits i fråga om inrop vid utmätningsauktion.
Detta har skett dels därför att bolag eljest icke ägde möjlighet att skydda
sadana dess fordringar, varför utmätt fastighet häftar, dels ock för att
bereda bolag tillfälle att även uti förevarande fall genom styckning
förvärva lägenhetens skogsmark, på sätt lagförslaget i allmänhet medgiver.
I enlighet härmed har bolag förbehållits rätt å utmätningsauktion
förvärva fastighet utan avseende å dess beskaffenhet. Om likväl
den inropade fastigheten är sådan, att köpet enligt de allmänna grund -

212

satser, på vilka lagförslaget är byggt, skulle erfordrat myndighets godkännande,
bör fastigheten, i händelse sådant godkännande icke utverkas,
inom viss tid åter föryttras, vid äventyr att densamma eljest genom
guvernörens åtgärd försäljes a offentlig auktion.

I avsikt att förebygga kringgående av stadgandena i den blivande
förordningen har däri på lantdagens initiativ intagits bestämmelse att
förordningen jämväl skall gälla andelslag och föreningar, vilka idka
sådan rörelse, som i författningsförslaget avses.

Såsom ovan är nämnt, hava förutom bolag även enskilda personer,
vilka idka sågrörelse eller annan skogsprodukter förarbetande industri
eller handel med trävaror, i ganska stor utsträckning inköpt lägenheter
för denna sin näring. Det har ock visat sig, att dylika enskilda affärsmäns
lägenhetsförvärv ofta verkat ännu skadligare än bolagens i så
måtto, att de förra i regel mindre vårdat sig om de inköpta lägenheternas
skötsel. Med avseende härå och då det kunde betraktas såsom
ett oskäligt gynnande av de enskilda affärsmännen, om de ifrågasatta
inskränkningarna i rätten att förvärva fastighet komme att drabba endast
bolagen, föreslogs i den kejserliga propositionen intagande i författningen
av ett stadgande, varigenom berörda inskränkningar med vissa
av, bland annat, förhållandet mellan delägare i dödsbo betingade modifikationer,
utsträcktes att gälla jämväl enskilda kikare av träförädlingsindustri.
Därjämte hade i detta sammanhang i den kejserliga propositionen
intagits bestämmelse innefattande förbud mot sådan enskild
affärsmans antagande till åbo å kronohemman. Lantdagen godkände
visserligen båda nu ifrågakomna, enskild persons rätt att äga och besitta
jord inskränkande stadganden, men ansåg dem vara av grundlagsnatur
och överförde förty samma stadganden till ett särskilt författningsförslag.
Till följd därav och då den blivande förordningen sålunda
komme att beröra allenast inskränkningar i vissa bolags och föreningars
rätt att förvärva fastighet på landet, föreslog lantdagen att det i propositionen
ingående författningsförslagets rubrik skulle erhålla en därmed
överensstämmande lydelse.

För att hindra kringgående av förordningens stadganden föreslog
lantdagen slutligen att i gällande lag om aktiebolag skulle införas en
bestämmelse, varigenom skulle förbjudas ändring av sådant bolags stadgar,
vilket bildats för annat ändamål än idkande av industriell rörelse,
däri såsom råämne användas skogsprodukter eller handel med trävaror.
Bolag, som bildats för annat ändamål än nyss sagts, äger nämligen
icke, enligt förslaget, vidtaga sådan ändring i sina stadgar, att dess
ändamål blir utövande av nämnda slag av industri eller handelsrörelse.

O Den inre- kolonisationen''■

Kolonisationen i kronoskog orna. Sedan århundraden tiar i Finland
kronan tillhörande marker upplåtits för nybyggare, vilka därstädes fått
slå sig ned på av dem själva valda platser. Under det senaste århundradet
har likväl en mera målmedveten bosättning å kronojorden vunnit
insteg. Denna kolonisation har dock under de senaste decennierna,
sedan skogsprodukterna stigit i värde, motarbetats särskilt i forstkretsar.
Visserligen pågår kolonisation allt fortfarande i kronoskogarna,
men denna är för närvarande av underordnad betydelse och riktar sig
mer på en arbetarekolonisation med syfte att förse statens skogshantering
med nödig arbetskraft. Vi förbigå av denna anledning i detta
sammanhang denna art av den inre kolonisationen, och detta med så
mycket större skäl, som ledningen av kolonisationen i kronoskogarna
omhänderhaves av forststyrelsen och någon samverkan mellan detta
arbete och den egentliga kolonisationen icke existerar.

Den egentliga inre kolonisationen. Det egentliga kolonisationsarbetet
väcktes till liv först år 1898 genom upprättandet av en särskild fond för
ändamålet, kallad “Den obesuttna befolkningens lånefond14, till vilken
fond sedermera ur statsmedel tidigare beviljade lån åt den obesuttna.
befolkningen blivit överförda. De vid lånefondens bildande för densamma
antagna stadgarna visade sig emellertid inom kort bristfälliga och
i behov av omarbetning. Sedan sådan omarbetning verkställts, utfärdades
år 1902 nya stadgar för fondens förvaltning. Enligt dessa stadgar
har fonden nu förvaltats i tio år, utan att stadgarna undergått,
några förändringar av principiell innebörd.

Ur den obesuttna befolkningens lånefond hava, såsom nedan närmare
påvisas, lån beviljats åt landskommuner huvudsakligen till av dessa
förvaltade, under statens kontroll arbetande små lånekassor och i mindre
grad även för inköp av större egendomar i kolonisationssyfte. Därjämte
hava jordköpsandelslag, vilka underkastat sig av statsverket godkända
stadgar och dettas kontroll, erhållit lån ur fonden; däremot hava
lån icke beviljats direkt till enskilda personer, om man undantager
några smärre experiment, som i denna riktning blivit gjorda.

Förutom de utgivna lånen ur Den obesuttna befolkningens lånefond
hava medel ur Allmänna statsfonden i rätt stor skala tagits i anspråk
för den inre kolonisationen. Med dessa medel och jämväl med medel
ur Den obesuttna befolkningens lånefond har statsverket utan förmed- 1

1 Denna uppsats utgör ett kortfattat referat av en utav kolonisationsinspektören för
Finland fil. magister Östen Elfvings år 1912 utarbetad redogörelse: “Statsverkets inre
kolonisationsarbete i Finland.“

Riktlinjer
vid kolonisationen
.

214

ling på egen risk och för egen räkning inköpt lämpliga egendomar och
även självt omhänderhaft kolonisationens genomförande å desamma.

Statsverkets i Finland kolonisationsarbete karakteriseras av en strävan
att skapa nya brukningsdelar av sådan storlek, att familjer ur den
obesuttna lantbefolkningen på de nybildade små hemmanen kunna vinna
sin huvudsakligaste inkomst av jordbruksarbete på egen torva utan tillhjälp
av främmande arbetskraft. Då nu de lantbruksekonomiska förhållandena
i olika delar av landet variera i högsta grad, har man ej
velat fastställa en viss jordareal såsom norm för de nya småbruken,
utan lämnat denna sak till landskommunernas och andelslagens eget
avgörande. De enda begränsningar, som införts i detta avseende, gälla,
lånekassorna för den obesuttna befolkningen, för vilka tinnes stipulerat,
att inköpspriset för det nybildade småbruket icke må överstiga 6 000
mark, ävensom att lånets storlek icke må överskrida 3 000 mark, i inre
och norra delarna av landet 2 000 mark. Härmed är icke sant. att

O /

icke även mindre jordparceller, s. k. bostadslägenheter, kunna med
ifrågavarande statsmedel bildas. Landskommunernas lånekassor hava
dessutom rätt att i särskilda fall bevilja högst 1 000 mark stora byggnads-
och högst 600 mark stora odlingslån, dessa senare till arrendatorer,
som bruka kronan och kommun tillhörig jord, men är det för
dessa ändamål beviljade beloppet i själva verket i jämförelse med de till
jordköp utgivna lånen alldeles obetydligt. Ett annat hithörande spörsmål
är frågan om vilka personer, som kunna hänföras till den obesuttna
lantbefolkningen. Enligt 1902 års författning ‘"avses med den obesuttna
befolkning, som kan erhålla lån ur Den obesuttna befolkningens lånefond,
endast sådana i landskommunerna bosatta arbetsföra, välkända och
driftiga personer, vilka icke med tillhjälp av egna medel äro i stånd att
åt sig anskaffa mindre jordbrukslägenhet eller eget hem, och vilka höra
till någon av följande grupper av befolkningen, nämligen:

a) sådana mindre jordbrukare, vilka, själva kroppsarbetare, bruka
annans jord (t. ex. torpare, backstugusittare och dylika) eller egen, alldeles
obetydlig parcell;

b) j ordbruksarbetare;

c) hantverkare: eller

d) den övriga lösa befolkningen, som livnär sig med tillfälligt arbete. “

Ett för den finska kolonisationen utmärkande drag är att åt statens

småbrukare, såsom man ofta kallar dessa personer, vilka i en eller annan
form åtnjuta kredit av staten för jordförvärv, bortsett från särskilda
undantagsfall, icke beviljas kredit för uppförande av byggnader, för
nyodlingar eller för anskaffande av inventarier, såsom mångenstädes i
andra länder är fallet. Kolonisterna äro därför vid iståndsättandet av
sina gårdar hänvisade till egna besparingar och egna krafter eller att
i värsta fall söka lån hos sparbanker eller enskilda personer. På många

orter ansluta si”'' kolonisterna också till andelskassor, vilka finnas spridda
över hela landet.

Man vore hågad antaga, att minimigränsen av den förmögenhet, som
kolonisten bör liga för att erhålla kredit av staten eller kommunen,
under sådana förhållanden borde ställas högt. I statuterna finnas
emellertid inga bestämmelser i sådant avseende. Säkerheten för lånet
och möjligheterna för lånesökanden att slå sig igenom med sin ekonomi
böra prövas i varje särskilt fall av de organ, som hava att taga befattning
med kolonisationsarbetet. Systemet har ock i det hela fungerat
väl, (diuru erfarenheten synes visa, att en minimigräns för låntagarens
förmögenhet borde stipuleras, dock så att denna gräns icke bleve absolut
utan i särskilda undantagsfall kunde överskridas.

Samtliga lånefonderna rörande förvaltningsangelägenheter handläggas
i statens ekonomidepartement efter föredragning av senatens kammarexpedition,
som är att betrakta såsom överstyrelse för kolonisationsärendena,
motsvarande närmast Ansiedelungskommissionen för Västpreussen
och Posen eller generalkommissionen för övriga tyska provinser.
Under kammarexpeditionen subordinera!’ kolonisationsinspektören, som
har att övervaka de för kolonisationsändamål utgivna lånen och deras
användning samt att i övrigt leda och utöva kontroll å kolonisationsarbetet
i dess helhet. För verkställande av nödiga inspektioner finnas
dessutom anställda två biträdande inspektörer och åtta distriktsmän
ävensom en kolonisationsforstmästare, vilken sistnämnde särskilt omhänderhar
ledningen och kontrollen över de vid kolonisationen bildade
samfällda skogarnas vård.

Såsom verkställande organ i kolonisationsarbetet fungera guvernörerna
och de dem underlydande landskontoren. Enligt särskilda föreskrifter
åligger det guvernörerna att utfärda köpe- eller arrenclebrev till de personer,
som erhållit jord vid statens direkta förmedling samt att bevaka
kronans intressen i avseende å lånevillkorens fullgörande.

Slutligen må nämnas de av senatens kammarexpedition tillsatta delningskommissionerna
för de av statsverket inköpta egendomarna. Kommissionerna
åligger att uppgöra förslag till delning av den uppköpta
jordarealen och även föreslå lämpliga personer till småbrukare å de nybildade
lägenheterna.

Såsom nämnts, kan landskommun i den ordning och på de villkor,
som förordningen angående kommunalförvaltningen närmare föreskriver,
från Den obesuttna befolkningens lånefond erhålla lån i och för bildande
av en i kommunen opererande lånekassa, kallad “ Den obesuttna
befolkningens lånekassa “. Sådan kassas angelägenheter omhänderhavas
av eu särskilt tillsatt förvaltningsnämnd. Kassans tillgångar få användas:

1) till inköp av hemmanslägenheter eller delar av sådana för att

Organ isation
och
förvaltning.

A. Statens
egen kolonisationsapparat.

B. Kolonisationen
utförd
ay förmedlare

med lån ur
Ben obesuttna
befolkningens

lånefond.

2 It!

genom kommunens försorg parcelleras och därefter utan vinst föryttra»
åt obesuttna, med full äganderätt;

2) till inköp av hemmanslägenheter eller delar av sådana för att aAr
kommunen disponeras till förmån för dess mindre bemedlade obesuttna
befolkning genom att från de inköpta lägenheterna på billiga villkor
åt sagda befolkning upplåta arrendeområden ävensom rättighet till bete
och bränsle;

3) till utgivande av direkta lån i mindre poster för följande ändamål:

a) inköp av mark till tomtplatser (med full äganderätt) och uppförande
av egna bostäder på egen grund (som innehaves med full äganderätt):

b) inköp av smärre jordbrukslägenheter (med full äganderätt); samt

c) rödjning och uppodling av kärr, mossar eller annan sådan kronan
eller kommunen tillhörig mark, vartill odlaren förvärvat sig nyttjanderätt
för minst 25 år.

Enligt stadgarna får lån ur kassan icke beviljas, om det jordstycke,
till vars inlösen lån begäres, inköpts tidigare än under senast förflutna
året. För övrigt gälla vid lånens utgivande följande bestämmelser:

Från lånekassan må lån icke utgivas:

för inköp av jord till mindre än 200 mark och utöver 3 000 mark
(i de inre och norra delarna av landet utöver 2 000 mark);

för uppförande av byggnader till högre belopp än 200 mark och
utöver 1 000 mark;

för odlingsändamål till mindre belopp än 200 mark och utöver600
mark.

Lån för inköp av jordområde må ej beviljas, i händelse områdets
inköpspris överstiger 6 000 mark.

Såsom säkerhet för lånen erfordras fullgod inteckning eller solidarisk
proprieborgen.

Kommunen betalar till Den obesuttna befolkningens lånefond i ränta
3 */♦ % och i amortering 3/., % eller i årsannuitet 4 Vi % ■

A lån ur kassan likasom ock å utestående köpeskilling för område,
som till obesutten person försålts från med kassans medel inköpt lägenhet,
får ej tagas högre ränta än 4 V> % om året.

Lån, som icke överstiga 1 000 mark, amorteras av småbrukarne på
10 —15 år och sådana, som överstiga detta belopp, på 20 — 25 år allt
efter förvaltningsnämndens närmare prövning. Den vid denna lånerörelse
uppkomna ränteskillnaden, 3/r % ■, användes till bestridande av
förvaltningskostnaderna. Skulle dessa överstiga sagda differens, bör
bristen täckas med kommunens egna medel.

Kommunen åligger att årligen till statsverket avgiva redogörelse över
lånekassans förvaltning. Denna redogörelse granskas av kolonisationsinspektören,
som jämväl har till åliggande att å ort och ställe verkställa
revision av kassans räkenskaper.

Till kommunernas kille kassor liar regeringen I »ovilja!, ondast mindre
lån på. i regel 10 000 -BO 000 mark, varför med dessa medel större
jordområden icke kunnat in köpas. Dock hava några kommuner anhållit
om större lån i sådant syfte, men hava sådana lån beviljats endast
försöksvis och på andra villkor än lånen till lånekassorna.

Initiativet till dessa jordköp har i regel utgått från torpare, backstugusittare
och andra arbetare på egendomen i fråga, vilka hos kommunalstämman
anhållit att denna ville besluta om åtgärder för inlösen
av godset. Denna anhållan liar sedermera föranlett kommunen att hos
statsverket söka lån för planens realiserande.

Såsom säkerhet för nu ifrågakomna lån har staten fordrat första
inteckning i egendomen och därtill kommunens egen garanti. Räntan
har varit bestämd till 4 % samt amorteringen till 2 % om året å
ursprungliga lånebeloppet. Därjämte har statsverket förbehållit sig eu
effektiv kontroll över företagets realiserande. Sedan den inköpta egendomen
styckats, hava de nybildade småbruken därefter av kommunen
med äganderätt eller arrenderätt överlåtits främst till på godset vid
tiden för köpet vistande obesuttna och i andra rummet till övriga i
kommunen bosatta personer. Sedan kolonisationen slutförts, har redovisnings-
och förvaltningsskyldigheten överförts till förvaltningsnämnden
för -lånekassan för den obesuttna befolkningen.

Av den livliga anslutning, som andelsverksamheten i Finland i ständigt
stegrad grad tillvunnit sig under de senaste 15 åren, härleder sig
även försöket att genom bildande av s. k. jordköpsandelslag skaffa egna
hem åt en jordhungrande befolkning.

De finska jordköpsandelslagen bygga på den grundval, som en obegränsad
tillskottsbetalningsskyldighet till andelslaget giver, vilken betalningsskyldighet
jämte första inteckning i den gemensamma fastigheten
är avsedd att vara tillräcklig garanti för det lån, varmed jorden är
inköpt. Jordköpsandelslagen i Finland bildas mellan sådana till den
obesuttna befolkningen hörande personer, vilka författningsenligt äro
berättigade att av staten erhålla lån för jordköp.

Tillvägagångssättet vid startandet av ett jordköpsandelslag är i korthet
följande: Hägra obesuttna familjer förena sig om inköp av ett hem man

eller jordområde, vilket de anse lämpligt för delning i mindre
lotter. Man bildar förening (andelslag) och antager stadgar, som skola
godkännas av kammarexpeditionen. Sedan man enats om pris och betalningsvillkor
för fastigheten, insändes en låneansökan till senaten,
åtföljd av beskrivning över det till inköp påtänkta hemmanet ävensom
uppgifter om köpevillkoren. Senaten infordrar kolonisationsinspektörens
utlåtande angående fastighetens värde samt om företagets ändamålsenlighet
och medlemmarnas förmögenhetsförhållanden.

Sedan lånet beviljats uppgöra andelslagets medlemmar, vilka till

Landskommunernas

egna jordkol».

Jordköps andels lagen.

218

antalet böra vara minst tio, i samråd med lantmätare förslag- till egendomens
delning, vilket därefter underställes kammarexpeditionen för
granskning och godkännande. Vid delningen förfares i regel sålunda,
att varje medlem i andelslaget får, förutom tillräcklig odlad och odlingsbar
jord även ett skogsskifte, som han hävdar som sitt eget. All sådan
skogsmark, som eventuellt återstår, förblir oskiftad och förvaltas såsom
skiftessamfällda skog.

En grundväsentlig olikhet mellan den kolonisation, som omhänderliaves
av kommunerna och statsverket samt den, som utföres av andelslagen,
ligger däri, att valet av låntagare i förra fallet sker så att säga
av kreditgivaren själv, d. v. s. genom av kommunen och statsverket
valda ombud, medan åter valet av medlemmar i andelslagen är överlämnat
till de obesuttna personer, vilka startat andelslaget. Erfarenheten
ådagalägger emellertid, att valet av medlemmar i andelslagen
överhuvud taget skett med försiktighet, och att således härvidlag ingen
fara för andelslagen föreligger. Det bör blott efterses, att det bland
medlemmarne i andelslaget finnes två eller flere, som äga något kapital.
Dessa utöva i sin tur tillräcklig kritik vid valet av övriga medlemmar.

Enligt stadgarne för jordköpsandelslagen bör Vid av egendomens
inköpspris vara av medlemmarna i andelslaget inbetald, innan statslånet
får lyftas. I praktiken har lånets belopp beräknats något olika i olika
fall, beroende på egendomens pris och på medlemmarnas ekonomiska
förhållanden och kvalifikationer i övrigt. En del andelslag hava erhållit
lån av staten till endast 4 5 av egendomens inköpspris, under det att
ett andelslag beviljats kredit t. o. m. till egendomens fulla pris.

Så länge lånet från staten graverar egendomen, äges denna av andelslaget.
Varje medlem åtnjuter endast nyttjanderätt till sin del av jorden
och är icke utan andelslagets medgivande berättigad att försälja skog
från sitt jordområde eller åt annan överlåta någon del därav. Medlemmarnas
i andelslaget ställning närmar sig mycket vanliga arrendatorers,
likväl med den skillnad, att de förra med sina röster deltaga i
alla beslut, som gälla förvaltningen av den gemensamma fastigheten,
och, såsom redan är påpekat, med all sin egendom äro ansvariga för
utvecklingen av affären i dess helhet.

Vill medlem av andelslaget avgå, om vid familjefaderns död änka
eller barn icke önska kvarstå i andelslaget, äger medlem återfå hela
andelsavgiften, hälften av det till amortering av lånet inbetalda kapitalet
ävensom hälften av den summa, varmed hans hemman genom hans därå
nedlagda arbete stigit i värde. Sker frånträdet till följd av brott mot
andelslagets stadgar eller till följd av en för andelslaget skadlig verksamhet,
föreskriva stadgarna, att medlem kan återfå endast den inbetalda
andelsavgiften, och detta på villkor, som i lagen om andelsverksamhet
närmare angivas.

Det anses ömkligt, att jordköpsandelslagen erbjuda större garanti för

21!)

statslånen ‘i11 de kolonier, som bildas genom statens direkta förmedling
och i värjo fall lika stor säkerhet som kommunernas jordförmedling.
Detta belyses av följande tal. De 13 j ord köpsan del slag, som för närvarande
åtnjuta lan från den obesuttna befolkningens lånefond, hava sammanlagt
i köpeskilling för de 1 il hemmanen betalt 797 000 mark. Mot första
inteckning i dessa egendomar hava andelslagen erhållit såsom lån av
staten 086 000 mark. Enligt verkställda undersökningar av ekonomien
hos 1o5 familjer, tillhörande 10 här åsyftade andelslag, utgjorde nettoförmögenheten
per familj i medeltal 1 863 mark och på grund härav den
tillskottsgaranti, som förutom första inteckningen lämnas, för samtliga
''267 familjer i de 13 andelslagen en summa av 497 421 mark.

Statens direkta kolonisationsföretag, vid vilka något förmedlande icke
anlitas, inskränka sig till inköp av lämpliga mer eller mindre odlade
jordområden, vilka uppdelas i mindre lägenheter och överlåtas till
obesuttna. Ifrågavarande jordområden hava omfattat såväl stora gods
som hemman av olika storlek men även delar av sådana, allt efter omständigheterna
och tillfället att överkomma jord till skäligt pris. Flertalet
av de inköpta markerna äro belägna i sedan gammalt bebodda
trakter av landet och vid kommunikationsleder, men även i skogsbygderna
hava många lägenheter inköpts, miltals från järnvägar och
ångbåtsfarleder.

Initiativet till statens jordköp har i regel utgått från den obesuttna
befolkningen i den trakt, där egendomen är belägen. Vanligen är det
egendomens torpare, som satt företaget i gång. Ansökan om att statsverket
ville i kolonisationsändamål inlösa godset ställes till kejsaren och
undertecknas av samtliga de personel'', som önska få jord på det ifrågavarande
jordområdet. Möter frågan i högsta instans intet hinder, bifalles
ansökningen, varefter köpet av egendomen och kolonisationens
genomförande verkställes genom statens försorg. Sedan styckningen till
småbruk avslutats, utfärdar guvernören köpe- eller arrendebrev till de
såsom småbrukare godkända personerna och stadfäster på förslag av
kolonisationsforstmästaren stadgar för den samfällda skogens förvaltning.

De nybildade, små lägenheterna vid statens egna kolonisationsföretag
försåldes till en början till obesuttna personer med full äganderätt. Då
emellertid denna obegränsade äganderätt inom kort å de obesuttnas sida
ledde till en lättsinnig spekulation och försäljning av statens små gårdar,
har statsverket sedan år 1908 överlåtit småbruken på 3ti års arrende,
med rättighet för arrendator!! att vid legotidens utgång, såvida alla i
arrendebrevet föreskrivna villkor uppfyllts, få “tryggad och ärftlig besittningsrätt
till gardenHuru detta uttryck bör tolkas, finnes icke
närmare angivet, men har regeringen genom denna bestämmelse velat
undvika ett definitivt avgörande av frågan huruvida och i vilken mån

C. Kolonisation

utan förmedlare.

220

D. Samfällda

skogar.

Kolonisa tionens omfång och resultat.

begränsningar i äganderätten på dessa med statsmedel bildade små gårdar
böra införas, sedan arrendetiden är ute.

Såväl vid äganderätts- som arrendesystemet är första inteckning i
hemmanen för statsverket enda säkerheten. Någon kapitalavbetalningvid
upprättandet av köpe- eller arrendebreven erfordras ej av kredittagarna,
utan få de hela det av staten å lägenheten satta värdet såsom
lån. Vid äganderättssystemet uppbäres i årlig ränta 4 % och i
kapitalavbetalning 2 % på det ursprungliga lånebeloppet. Försäljer låntagaren
utan tillstånd av kammarexpeditionen sitt hemman till andra än
släktingar i rätt nedstigande led, är hela lånet omedelbart förfallet till
återbetalning.

Vid arrendesystemet tillämpas sådant förfarande, att den årliga
arrendesumman de 10 första åren beräknas enligt 4 % och sedermera
efter 6 % på lägenhetens pris. Amorteringen av lånet vidtager först med
inbetalning av 6 %, således efter 10 år, varvid 2 % gottgöres arrendatorn
såsom kapitalavbetalning och 4 % uppbäres såsom ränta. Vid
arrendetidens utgång tillfaller lägenheten arrendatorn gravationsfri.

Småbrukens skötsel och arrendevillkorens fullgörande övervakas av
kolonisationsinspektören.

För att åstadkomma en ordnad skogsvård å de ofta vidsträckta,
skogsmarker, vilka åtföljt egendomsköpen ävensom för att förhindra
skogsskövling från småbrukarnes sida, har staten vid delningen av
större jordområden, där sådant låtit sig göra, bildat samfällda skogar.
Man har vid delningen av ägorna förfarit sålunda, att varje mantal
åsatt, ny lägenhet erhållit antingen omedelbart i samma block med
övriga ägor eller såsom särskilt ägoskifte en mindre skogsmark till
husbehovsskog, medan övrig skogsmark avskilts till samfälld skog. Den
enskilda skogslottens storlek har fått bero av skogsmarkens och den
växtliga skogens beskaffenhet, varierande från 2—20 hektar.

Äganderätten till den samfällda skogen åtföljer ägande- resp. arrenderätten
till sådana mantal åsätta hemman, som tillhöra skifteslaget, och
beräknas andelens storlek efter delningsgrunden.

Den samfällda skogen förvaltas enligt av länets guvernör fastställda
stadgar och hushållningsplan, vilka uppgjorts av statens kolonisationsforstmästare.
Vid allmänt möte välja delägarna i den samfällda skogen
en förvaltningsnämnd, som närmast åligger övervakandet av att fastställda
föreskrifter efterlevas samt handhar skogen rörande penningangelägenheter,
verkställer enligt vederbörligt medgivande skogsförsäljning,
indriver fordringar in. m.

Statsverkets i Finland kolonisationsarbete omfattade den 1 januari

1912

270 lånekassor för den obesuttna befolkningen;

6 av landskommunerna inköpta egendomar;

221

13 jordköpsandelslag;

13 av staten inköpta egendomar, vilka till obesuttna försålts med
äganderätt;

19 av staten inköpta egendomar, vilka till obesuttna överlåtits med
arrenderätt.

Statsverkets utestående fordran hos särskilda låntagare var den 1

januari 1912:

hos landskommunerna i lånekassorna ....................................... 0 845 000

„ „ i egendomsköp .................................... 486 000

„ jordköpsandelslagen ........................................................... 686 000

„ småbrukare å statsverket inköpta egendomar cirka... 5 600 000

Fink. 18 617 000

Dessutom hade vid nämnda tidpunkt lån, vilka ännu ej lyftats, beviljats
till kommunerna för grundande av 33 nya och som tillskottslån

till gamla lånekassor ................................................................ 1 200 000

till kommunerna för inköp av egendomar.............................. 600 000

Fink. 1 800 000

Lånekassornas av staten upplånade medel utgjorde i medeltal per
kassa 25 352 mark, varierande mellan 5 000 till 60 000 mark. Den
av lånekassorna inköpta jordarealen kan anslås i medeltal till cirka
18-5 hektar per gård eller således den totala arealen till 5 466x18-5
= 101 121 hektar. Inköpspriset är 98 mark per hektar, i vilket pris
ingår värdet på all den fastighet, som medföljde köpet, således jorden,
skogen, byggnaderna, fiskevatten, vattenfall, stenbrott och rättigheter
av olika slag.

Den av kommunerna i egendomar inköpta jordarealen är 5 497 hektar
och inköpspriset för densamma 582 000 mark eller således 106 mark
per hektar. De ovan omförmälda 6 egendomarna äro styckade i 158
hemman och 19 parceller och medelstorleken på smågårdarna således
31 hektar.

Jordköpsandelslagen äga sammanlagt en areal av 6 100 hektar, vilken
i inköpspris kostat 797 250 mark eller 130 mark per hektar. Det
ursprungliga lånebeloppet till andelslagen är 699 000 mark eller 88 %
av inköpspriset. Antalet smågårdar i andelslagen är 267 och deras
medelstorlek således 23 hektar.

Vid statens egna jordköp skiljas från varandra de egendomar, vilka
till obesuttna överlåtits med

a) äganderätt. Dessas antal är 13 och den sammanlagda jordarealen
26 498 hektar. I inköpspris har betalts 2 256 911 mark eller per
hektar 85 mark. De nybildade hemmanens och parcellernas antal
är 740 och deras medelstorlek således 36 hektar.

222

Nyare åt
g är der i
jordfrågan.

b) arrenderätt. Dessa egendomar omfatta en areal av 34 419 hektar,
vilken i inköpspris kostat statsverket 3 467 000 mark eller i medeltal
per hektar 101 mark. Antalet nybildade arrendegårdar är 1 042 och
dessas medelstorlek 33 hektar.

Det inre kolonisationsarbetet i Finland kan sägas under det gångna
decenniet hava varit i många avseenden ett experiment, men ett sådant
framvuxet av de i landet rådande säregna agrikulturella och ekonomiska
förhållandena. Detta, experiment har likväl varit ägnat att stärka såväl
tron på möjligheterna av ett vittgående reformarbete den obesuttna
lantbefolkningen till fromma, som ock övertygelsen om att den inslagna
riktningen, så bristfällig den än kan te sig i sina enskildheter, likväl
i sina huvuddrag är clen rätta.

1 I och för ytterligare behandling av jordlegofrågan samt därmed
sammanhängande spörsmål sammanträdde jordlegokommittén åter i slutet
av 4912. Kommittén uppgjorde då först ett förslag till provisoriskt
ordnande av jordlegofrågan genom kontraktens förlängning på fem år,
emedan de slutliga åtgärderna i saken ansågos vara av så vidlyftigbeskaffenhet,
att de ej kunde förberedas och slutgiltigt ordnas innan
mars 1916, då den kritiska tidpunkten för kontraktens utlöpande infaller.

De på grundvalen av kommitténs förslag uppgjorda regeringspropositionerna
vunno emellertid icke lantdagens bifall vare sig år 1913
eller 1914. Sistnämnda år hade emellertid jordlegokommittén slutfört
sitt arbete samt avgivit betänkande i ämnet.

Det genom förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp, landbolägenhet
och backstuguområden givna tillståndet har icke ansetts
motsvara samhällskraven på förbättring i brukarnas ställning. Med
tilltagande klarhet har börjat framstå nödvändigheten av, ej blott vissa
förändringar i ovannämnda förordning, utan jämväl av en omläggningav
hela systemet, gående ut på en frilösning av vissa legobruk, med
åtföljande skapande av en självägande befolkning. Så mycket mera
har nödvändigheten av dylika åtgärder gjort sig gällande, som under
givna jordbruksekonomiska förutsättningar förelegat en tendens att indraga
vissa legoområden unden huvudgårdarna, med åtföljande spolierande
av ett jordbrukshem, en tendens, som förstärkts till följd av bestämmelserna
i lagen av 1909, vilken skapat benägenhet bland jordägarna
i många fall att hellre upphäva legoförhållandena än underkasta
sig lagens stadganden. Statsmakten har sålunda förutsett en avsevärd fara
för avhysning^’, i mån som kontrakten utlöpa, och särskilt väntades densamma
bliva aktuell under året 1916. då ett större antal enligt 1

1 Anm. Dessa upplysningar hava erhållits genom svenska generalkonsulatet i Finland.

lagen av	1909 på högst	sju år prolongera	de kontrakt	utgå. Den om-
fattning,	i vilka gällande	legoavtal utgå	under olika	år belyses när-
mare av	följande tablå:	Legoavtal ang. L	egoavtal ang.
	U tgångsår.	torp och land-	backs tugu-	Summa.
		1 >ol;igenheter.	områden.
	Före år 1916	—	9 845	9 845
	1916	17 307	31 874	49 181
	„ 1917—22	9 565	3 619	13 184
	„ 1923 —ilo	5 900	4 107	10 007
	„ 1931—50	10 386	13 205	23 591
	Efter år 1950	5 985	19 629	25 614
	Övriga	7 490	12 938	20 428
	Summa	56 633	95 217	151 850
Den	föreliggande av	hysningsfaran såväl som övriga föreliggande
iktuella	missförhållanden	bör, enligt vad	som utvecklas av jordlego-

kommittén i dess ovannämnda betänkande, mötas, dels genom revision
i vissa delar av gällande lagstiftning, dels av ytterligare omfattande
åtgärder enligt delvis nya utvecklingslinier. Den ledande grundtanken
i sistnämnda avseende är, att möjligast största delen av legoområden
av sådan beskaffenhet att självständigt jordbruk bedrives å desamma
skall komma att med äganderätt tillhöra vederbörande legotagare. Sålunda
skall skapas en självägande befolkning, något som, med hänsyn
till den relativa litenheten av nämnda klass inom den finska landsbefolkningen,
är ur samfundssynpunkt synnerligen önskvärt.

De rättsregler, enligt vilka denna överlåtelse av äganderätt till
legoområde tankes skola ske. återfinnas i kommitténs förslag angående
särskilda legoområdens bibehållande såsom självständiga brukningsdelar,
10 — 15. Särskilt av vikt äro därvid §§ 13—15, innehållande hithörande
förslag till bestämmelser av ekonomisk natur. Därvid föreslås
att löseskillingen till området med tillhörande byggnader skall, där sakägarne
ej annorlunda åsämjas, utgöra tjugu gånger den 1 egoavgift,
som skäligen borde erläggas för området i händelse detta istället upplätes
på lega. Vid fastställandet av löseskillingen skall tagas i beräkning
värdet av de förbättringar i avseende å byggnader och ägohävd. som
av brukaren verkställts.

Brukarnas ekonomiska ställning i allmänhet förutsätter ett kraftigt
understöd från det allmännas sida. Bestämmelserna härom återfinnas i
lagförslaget § 14, som fastställer att av löseskillingen statsverket erlägger
till jordägaren i förskott fyra femtedelar. Återstoden erlägges av
brukaren så, att under de första tio åren betalas 5 % ränta samt
därefter en annuitet av 6 %, av vilka 5 % utgör ränta samt

återstoden kapitalavbetalning, brukaren naturligtvis obetaget att verk -

224

ställa större avbetalningar eller att på en gång gälda hela summan. A
den av statsverket förskotterade delen av löseskillin gen är den nye ägaren
skyldig att under de första 10 åren erlägga 5 % ränta samt därefter
med bibehållande av samma räntefot en annuitet av 6 %.

Till säkerhet för denna fordran kan utan brukarens hörande fastställas
inteckning i lägenheten. Bland övriga bestämmelser må särskilt
anföras, att om legoområdet övergår i brukarens ägo skall, under hänsynstagande
till jordägarens intresse i detta avseende, det inlösta ägoområdet
tilldelas skogsmark för husbehov, dock ej mera än 10 har.

Med hänsyn därtill, att de ovan skildrade omfattande åtgärderna
kunna tänkas genomförda endast under avsevärda tidrymder, samt eljest
med hänsyn till det aktuella tillståndet och tendensen i vissa fall att helst
avhysa brukarne, i mån som kontrakten utgå, finnas i lagförslaget bestämmelser,
ägnade att garantera att legoområdena i viss omfattning
fortfarande skola utarrenderas. Kommer nämligen icke till stånd försäljning
enligt ovan angivna grunder, äger brukare av legoområden av
2 — 25 har odlad jord, bortsett från vissa undantagsfall, bl. a. då legoområdet
lämpligare kan anordnas för industriella eller merkantila ändamål,
att fordra förnyad upplåtelse. De grunder, enligt vilka förnyelse äger
rum, återfinnas i kommitténs lagförslag §§ 6 — 9. Beträffande legovillkoren
bestämmes, för det fall att parterna icke överenskomma frivilligt,
att domstol skall, under skäligt beaktande av vardera partens fördel,
bestämma desamma. Härvid skall vid legoavgiftens fastställande tagas
i beräkning värdet av brukarens företagna förbättringar i avseende å
byggnader och ägohävd. Legotiden skall bestämmas till 25 år. Bland
övriga bestämmelser må särskilt anföras, att brukaren förut tillkommande
rätt till skoesförnödenheter till husbehov skall bibehållas ävensom
mulbetesrätt med vissa inskränkningar betingade av hänsyn till skogsvården
å lägenhetens mark. Vid förnyat legoavtal äger jordägaren rätt
att efter fem år fordra att brukaren skall frilösa sig legoområdet.

Förutom de ovan skisserade lagförslagen ha jordlegokommittén framlagt,
delvis betingade av de förra, förslag till vissa ändringar i förordningen
den 12 mars 1909 angående lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde.
Sålunda föreslås under hänvisning till den med jordägare
jämförliga sociala och ekonomiska ställning, vilken intages av större
brukare, att från området av lagens giltighet undantages legoområden
av en odlad areal över 25 har. I anslutning till förslaget om vissa
legoområdens bibehållande såsom särskilda brukningsdelar föreslås en
förändring av minimiupplåtelsetiden från 50 till 25 år. För den händelse
emellertid, att legoavtalet ingås för längre tid än 25 år, hava
sakägarna rätt att i legokontraktet överenskomma, att legovederlaget
kan ånyo fastställas, när tjugufem år förflutit från det avgiften senast be -

225

stämdes. Dock må därvid icke legovederlaget höjas på grund av brukarens
under legotiden gjorda förbättringar (§ 3).

I fråga om nyodling innehåller förslaget en tilläggsbestämmelse (§ 25),
nämligen, att om någon med jordägarens tillstånd i avsikt att ingå
legoavtal begynt odla denna tillhörig jord eller därå.uppföra byggnad,
brukaren vid avträde skall vara berättigad erhålla ersättning för odling
och byggnad. Slutligen må anföras ett nytt stadgande om att brukare,
som kvarstannat sex månader efter legotidens utgång, och som icke
blivit tillsagd att avflytta, har rätt att kvarstanna, varvid det förut
gällande avtalet oförändrat anses förlängt på 10 år.

Man hade väntat att till lantdagen 1915 skulle kunnat framläggas
proposition till definitiva åtgärder ävensom till provisoriska sådana för
den händelse lantdagen funne, att de förra ej kunde slutgiltigt avgöras
redan vid en lantdag 1915. Av känd anledning har emellertid någon
lantdagssammankallelse detta år icke kommit till stånd. Den under
sådana förhållanden under året 1916 kritiska jordlegofrågan har emellertid
provisoriskt ordnats genom ett kejserligt manifest, i vilket bestämmes,
att förordningen den 12 mars 1909 skall gälla fortfarande intill förhållandena
blivit slutgiltigt reglerade, ävensom att alla legoavtal, vilka
gälla till 12 mars 1916, och som beröras av nämnda förordning, skola
anses förlängda, utan någon av torparna, lantbönderna eller backstugusittarna
själva därom gjord anhållan.

Jordundersökningens betänkande»

II,

15

Norrlandslagarna.

Förbudslagen.

Lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom; given Stockholms slott den 4 maj 1906.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott i nåder förordna som följer:

1 §. Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva fast
egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller
Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Södra Hälsinglands,
Norra Hälsinglands eller Västra Hälsinglands fögderi av Gävleborgs län eller inom
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.

Å fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §. Bolag eller förening må förvärva fastighet, som i den ordning 5 §
stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara
avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag,
torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §. Bolag eller förening må förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord
med impedimenter, vilken i den ordning 5 § stadgar prövas ej vara att hänföra
till stödskog eller odlingsområde enligt vad nedan sägs; skolande vad sålunda
förvärvas från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande
till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en
areal för helt mantal av:

1 500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan
odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,
Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö, Linsells och Lillherrdals socknar i
Jämtlands län;

1 200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedom
odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar
i förstnämnda län; samt

1 000 hektar inom de övriga delarna av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län ävensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda delar av
Gävleborgs län;

skolande då fråga är om hemman, vars skattetal understiger ett åttondels
mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera
än vad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de 1 § nämnda delar av Kopparbergs län vad vid verkställt storskifte
betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och andra
odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet

ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas
med förutvarande jordbruk.

4 §. Prövas i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller
förening böra medgivas rätt att förvärva fastighet av annan beskaffenhet än i 2 §
eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.

5 §. Den för bestämmande av fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade
prövning åligge Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen.
Äskas sådan prövning, eller vill bolag eller förening söka Konungens tillstånd att
förvärva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens
befallningshavande inom ett år från det fånget skedde. Försittes den tid; eller prövas
fastigheten icke vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej
heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogi 1 It.

Sökes Konungens tillstånd åligge Konungens befallningshavande, såframt ej förvärvet
godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna jämte eget utlåtande till
Konungen.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Konungens
befallningshavandes prövning i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen.

Sedan fastigheten förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag eller förening
enligt 2 eller 3 § må förvärva den, vare det gällande även vid framtida överlåtelser
av fastigheten eller del därav.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att
förvärva fastighet ännu ej avgjord, skall i avseende å lagfart anses möta sådant
hinder, som avses i 10 § förordningen om lagfart å fång till fast egendom d. 16
juni 1875.

6 §. Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärva
fastighet utan avseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall, där ej
bolaget eller föreningen vinner godkännande av förvärvet i den ordning 5 § stadgar,
fastigheten åter avyttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förr
än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagått,
och framgår ej av vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fastigheten
är avyttrad, förordne Konungens befallningshavande, att fastigheten skall
säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. Å sådan auktion må fastigheten ej
åter inropas av samma bolag eller förening. Om vad sålunda stadgats skall erinran
införas i det köpebrev, som i anledning av den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshavande meddelat förordnande, som ovan förmäles, vare
det gällande, ändå att fastigheten finnes hava varit av bolaget eller föreningen avyttrad
eller sedermera avyttras; och skall i övrigt så anses samt med ärendet i tillämpliga
delar så förfaras, som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt
28 § utsökningslagen, dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund av överenskommelse,
som i 108 § samma lag förmäles. Vad i fråga om fastighets försäljning
och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären,
skall i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens ägare, och skall denna vara
pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 164 § utsökningslagen gäldas
ur den försålda fastigheten.

Har inrop, varom i denna § sägs, skett för skyddande av någon bolagets
eller föreningens fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar; och visas sannolika skäl, att fastigheten
ej kunnat av bolaget eller föreningen utan förlust avyttras, äge Konungen på

228

därom gjord ansökan medgiva anstånd med fastighetens avyttrande efter ty skäligt
prövas. Sådan ansökan skall sist inom tre år från det auktionen vunnit laga
kraft ingivas till Konungens befallningshavande som därefter med eget utlåtande
överlämnar den till Konungen; och skall med förordnande, som enligt denna § ankommer
på Konungens befallningshavande, anstå till dess ansökningen av Konungen prövats.

7 §. Vad ovan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings
rätt att förvärva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning beträffande fastighet,
som vid denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera
alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §. Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag förening, vilken icke driver rörelse, som nyss
sagts. Lag den 22 juni 1911, som trätt i kraft genast efter utfärdandet.

Denna lag (den 4 maj 1906) träder i kraft genast efter utfärdandet.

Ägostyekningslagen.

Lag den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna som följer:

1 §. I Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län må ej ägostyckning ske eller förordnande för lantmätare att verkställa ägostyckning
meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen lämnats på sätt
nedan sägs.

2 §. Ansökning om tillstånd till ägostyckning ingives till Konungens befallningshavande
i det län, där fastigheten är belägen, samt skall vara åtföljd ej
mindre av karta, utvisande, huru fastigheten är avsedd att styckas, än även av
de handlingar eller intyg sökanden kan akta nödigt förete till utredning om att
styckningen instämmer med vad i 3 § stadgas.

3 §. Hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall med
hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog,
odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varda tjänlig för jordbruk.
Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må, ändå att lotten icke varder
tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda
omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen försvagas.
Styckas inägojorden till olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet
tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag
i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.

För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt
ändamål må hemman styckas annorledes än nu är sagt.

Till inägojord, varom ovan sägs, räknas ej slåttermyr eller kärräng, som i
anseende till läge eller beskaffenhet är åv mindre värde.

4 §. Innan ärendet prövas, må Konungens befallningshavande, där så finnes
lämpligt, över ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga
kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller
egnahemsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

5 §. Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, varom nu är sagt,
må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej skall tilllämpas
å ägostyckning, till vilken tillstånd lämnats före nämnda dag.

Jordavsöndringslagen.

Lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring av den 27 juni
1896.

20 §. 1 mom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, have rätt att av hem manets

ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden i en eller
flera delar; dock att inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ej må avsöndras inägojord till den omfattning,
att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas.

22 §. Åstundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att därifrån
för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad redan kan
vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i 20 § 1 mom. sägs,
ankomme på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna därtill föranleda,
sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda lagrum stadgas beträffande Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Tillstånd, som i denna § sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring av sådant
område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Lag den 31 augusti 1907.

Arrendelagen.

Lag den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarna.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att med avseende å arrende
av jord å landet inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt
Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ovanåkers, Voxna, Los,
Pärila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gävleborgs län och
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län följande bestämmelser
skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar inrösningsjord till en
vidd av minst fyra hektar och jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet, eller av enskild person, vilken icke är
mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:1)

1 §. Arrendeavtal skall upprättas skriftligen, och varde i avhandlingen upptagna
samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen,
vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling
därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant äskar,

'') Genom lag, som trätt i kraft den i juli 1912, har förordnats att norrländska arrendelagen
skall äga tillämpning jämväl å de delar av Gävleborgs län, som ej äro ovan angivna.

230

genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande arrenderätt.
Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande av brukaren
stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet kan utredas och
med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut
av domstol medför samma verkan som skriftligt, av vittnen styrkt arrendekontrakt,
dock att, där inteckning sökes på grund av beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §. Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendatorns livstid; dock att avtal för viss tid. vilket varit
gällande femton år, må förlängas jämväl för kortare tid. Är icke arrendetiden
så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

3 §. Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än
som överensstämmer med vad här nedan stadgats förbehålla sig eller annan ägare
av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i avtalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens utgång
uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §. Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen
efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader därefter jordägaren
anmanat honom att avflytta, skall avtalet anses förlängt på femton år.

5 §. Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, av jordbruksdagsverken, skall lända till efterrättelse
vad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom
stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkrävas, att arrendatorn hindras att
ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i avtalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver
fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse betjäna
jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är
utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 § Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan till brukande
upplåta fastigheten eller del därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid överstigande tjugo år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet
att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han
ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare
arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse
träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn, som
nedan sägs.

Är arrendeavtal gällande för viss tid ej överstigande tjugo år, må arrendatorn
jämväl på sätt nu är sagt lämna från sig arrendet, sedan fem arrendeår tilländagått.

7 §. Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall
arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men
delägarna i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i 6 § sägs, ändå
att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge delägarna, där de
vilja göra bruk av sin rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren
att återtaga fastigheten.

Vid livstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var ingånget
innan avtalet slöts, efter mannens död så länge hon förbliver änka njuta arrendet

2.11

till godo, med mindre annorledes var avtalat; gär hon i nytt gifte, ma jordägaren
uppsäga avtalet.

8 §. Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendator!! för jordbrukets
bedrivande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden nödigt hus
•tarvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja de för nödig byggnads
bibehållande i brukbart skick erforderliga större reparationer; för skada, som arrendatorn
vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i vad sålunda åligger honom, äge arrendatorn fordra att
vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid, inom vilken han
skall hava fullgjort arbetet, ävensom beräknas den kostnad, arbetet anses betinga.
Utför jordägaren icke arbetet inom föreskriven tid, äge arrendatorn utföra det i
jordägarens ställe och, sedan det blivit godkänt vid ny syn, undfå gottgörelse med
det vid den första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den
tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;
äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hava utfört alla erforderliga mindre
reparationer å nödiga byggnader ävensom överlämna fastighetens trädgård, åker
och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar, vattenledningar och
andra inrättningar i ett efter ortens sed behörigt skick. Eftersätter jordägaren
vad sålunda är föreskrivet, må arrendatorn bättra vad som brister samt därför
njuta ersättning, efter ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag avhjälpande av smärre
brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar
och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

9 §. Arrendatorn åligger att väl hävda jorden, avhjälpa sådana under arrendetiden
å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda mindre
reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje stycket omförmälda ägor
och inrättningar, så att icke något under arrendetiden försämras; äge dock till
botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande timat å byggnad, av
ägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda
åligger honom, ersätte han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §. Finnes å fastigheten byggnad, som enligt vad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrivande nödiga hus, skall
den anses undantagen från arrendet, där ej i avtalet annorlunda stadgas. Ingår
byggnaden i arrendet, galle, så framt ej annorledes är avtalat, angående nybyggnads-
och underhållsskyldighet vad angående nödig byggnad är stadgat.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller
att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, vare lag som
i 8 § andra stycket sägs.

11 §. Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än sådan,
som avser bättrande av brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs, på ett varaktigt
sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför av jordägaren, när
fastigheten avträdes; dock att ersättning för nyodling ej utgår med mindre jordägaren
lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen eller arrendatorn före dess företagande
hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen
och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom
intyg av behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling samt att odlingen
är för fastigheten fördelaktig. Behörig att utfärda intyg, som nu sagts, är i
statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd lantbruksingenjör, agronom eller

232

jordbrukskonsulent, så ock annan, som Konungens befallningshavande tillerkänt
behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, fastigheter»
till följd av nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga, då den av arrendatorn
avträdes; dock må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande
nödiga kostnad.

Har arrendatorn i avtalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring i
vidare mån än nu är sagt, vare det gällande.

12 §. Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen
eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt vad till fastigheten hör; och tillhör det
synemännen särskilt:

1) att bestämma, vilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för jordbruketsbedrivande;
att insyna dessa så ock annan byggnad, som på grund av bestämmelse
i avtalet må ingå i arrendet; att avgöra, huruvida nybyggnad eller större
reparation erfordras för att fastigheten skall vara behörigen bebyggd; samt att,
där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra plan därför med kostnadsberäkning
och förelägga jordägaren viss tid för arbetets utförande;

2) att efterse, vilka mindre reparationer må erfordras å de i arrendet ingående
byggnaderna samt i vad mån de i 8 § tredje stycket omförmälda ägor och inrättningar
icke äro i sådant skick, som där sägs; så ock att i penningar uppskatta
fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §. Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas avträdessyn tidigast
sex månader före avträdesdagen och senast sex månader efter nämnda dag.

Vid avträdessyn skall undersökas allt vad till fastigheten hör; och tillhör det
synemännen särskilt:

1) att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande fastighetens
tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess avträdesbrist, samt att,
där avträdesbristen är större än tillträdesbristen, ålägga arrendatorn att gottgöra
jordägaren skillnaden, men i motsatt fall förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2) att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens återtagande
av fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter ty i 11 § sägs,
bestämma beloppet av vad sålunda tillkommer honom så ock att i fall, varom i
19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §. Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §.
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar avgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt åtagande eller meddelat
föreläggande ålegat honom.

15 §. Syn, som i denna lag avses, skall förrättas av tre därtill utsedda
män, av vilka jordägaren och arrendatorn välja var sin av nämnden eller bland
ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar utsedda godemän
i det tingslag, där fastigheten ligger, eller ock bland dem, som förut innehaft
sådan befattning och äro därtill valbara, och de sålunda utsedda tillkalla tredje
synemännen. Tredskas part att utse synemän, eller kunna de utsedda ej förena
sig om valet av tredje synemännen, äge Konungens befallningshavande eller
domaren eller utmätningsmannen i orten att på ansökning av den, som påkallat
syn, förordna om valet.

Den, vilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande meddelats omutförande
av byggnads- eller reparationsarbete, skall anses vald till synemän jämväl
vid sådan särskild syn, som skall äga rum för att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäv, som enligt vad särskilt är stadgat gälla mot
skiljeman.

16 §. När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag förförrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte övriga synemännen ävensom
jordägaren och arrendatorn om dagen. Utebliver någondera parten, må synen icke
hållas, där icke den uteblivne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give synernännen
däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga om
jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller må i
något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen;
skolande beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande
jäv mot synemän vad i fråga om domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken
äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part
menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god
man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall av endera parten gäldas, varde beloppet av synemännen
utdömt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, varom två förena sig, eller,.
om de alla äro av olika mening, tredje synemannens.

Över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som
av synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift, föranleder detta icke
synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats av två synemän och dessa å
handlingen intygat, att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i synen.

17 §. Kostnaden för tillträdessyn och för avträdessyn skola jordägaren och
arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas enligt
de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda avtalats, må ej part förpliktas att till synemän gälda högre
ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §. Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt
och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma vid domstol;
instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen delgavs
honom, eller vare synen gällande. Om vad missnöjd part sålunda har att iakttaga
skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, varom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst belopp,
gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika med domstols
laga kraft ägande dom.

19 §. Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar
eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det
jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet. Vill jordägaren lösa, men
kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom
avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men eljest av skiljemän i den ordning,
som i 2 kap. 8 § av lagen om nyttjanderätt till fast egendom för däri avsett
fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det
hembud gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den.

Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån bortfört
inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det jordägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må
byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten

234

tagits blivit jordägaren gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse
kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagt.

20 §. Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn,
när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda avtalats,
pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara
överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning,
vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som 19 § för däri
avsedda fall stadgar.

21 §. Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, därå finnes ståndskog
eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å
fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning av jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade jorden
eller, om denna utgör allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet,
å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till
vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader,
hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jordägarens
åtgöranden skogstillgången å fastigheten under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn
ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov, vare jordägaren pliktig att på
annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöver vad ovan är stadgat, må arrendatorn ej i annan mån än arrendeavtalet
bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller avhända fastigheten torv
eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga avkastning.

22 §. Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast visst
område av en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad till nödigt
bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten; dock att därvid
må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar,
som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

23 §. Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt
stadgat. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där
särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.

24 §. Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad lag
eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in natura.

25 §. Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen, svare
borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens utgång eller, där uppsägning
sker efter utgången av först sagda tid, intill dess på grund därav avtalet
upphör att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt,
dock, där avtalet var ingånget för viss tid överstigande tjugo år eller gällde för
viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att gälda lösen,
som i 6 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att
sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt
fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader
från inställelsedagen i konkursen gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med
avtalet;'' sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare
han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till
skadestånd, utan så är att han själv uppsade avtalet och ägde rätt därtill endast
mot skyldighet att gälda lösen.

26 §. Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1) om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende, som utgår i penningar
eller naturalster, utöver en månad efter förfallodagen eller, där arrendatorn äger
njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före förfallodagen sådant påyrkat, efter
det arrendets lägre belopp blivit slutligen bestämt, eller om han undandrager sig
att utgöra honom enligt avtal åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar
tredska;

2) om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där
jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom sägs,
lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk, eftersätter vad enligt
sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3) om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förut sattes

eller, där avtalet innefattar bestämmelse angående fastighetens hävd, avviker
från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4) om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del därav utan

jordägarens medgivande eller i fall, som 6 § andra eller tredje stycket eller 7 §
första stycket avser, överlåter arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter
iakttagits;

5) om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder eller

gödsel ;

6) om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar åverkan
eller olovligen jagar eller fiskar;

7) om han å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller Öl;

8) om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6
eller 7 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan
skilja den brottslige från tjänsten;

9) om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lösaktigt
leverne, så att egendomen därav varder beryktad; eller

10) om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste
anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § avser, vad arrendatorn låtit komma sig till last
vara av ringa betydenhet eller har jordägaren i avtalet fritagit arrendatorn från
påföljd av arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 §. Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i 26 §
1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort bruk av sin
rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5, 6, 7 eller 10 avses,
jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om
förhållande, som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet såsom
grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

28 §. Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom
att avflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning, skall avträde
ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen
skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall
avtalet genast upphöra att gälla.

Vid livstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd av arrendatorns eller

236

hans änkas död, avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från dödsfallet.

29 §. Har i arrendeavtalet intagits villkor, som strider mot vad ovan i denna
lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §. Utöver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i avseende å

arrendeupplåtelse, varå lagen har avseende, lända till efterrättelse stadgandena i
1 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i vad dessa stadganden angå
arrende, samt i 2 kap. av samma lag 4- 6 §§, 22 §, 24 28 §§, 29 § i vad

den angår ändring eller tillägg, som avfattats skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §,
38 §, 40 §, 41 §, samt i tillämpliga delar 42 §.

31 §. Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättat arrendeavtal undantages från tillämpningen av denna lag eller någon
dess föreskrift, och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas,
ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen,
att medgiva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskilt anses, om det arrenderade
området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att självständigt
jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild person och det ej är
uppenbart, att han besitter det arrenderade området eller fastighet, varav det
utgör en del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid prövning
av frågan, huruvida fastighet besittes för skogsavkastningens tillgodogörande
eller för annat ändamål, skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning
eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en
fastighet.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan
föras i den ordning, som föreskrivits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeavtal undantagas från tillämpning av denna lag eller någon dess
föreskrift, galle i stället vad om arrende i allmänhet är stadgat.

Avslås ansökning, som nu sagts, skall därest arrendeavtalet ej annorlunda
stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909. 1 avseende å lagens till lämplighet

å avtal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande till
äldre lagstiftning galle de grunder, vilka beträffande arrende i allmänhet finnas
stadgade i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

Vanhävdslagen.

Lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne; given Stockholms
slott den 25 juni 1909.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott att för Nedan-Siljans, OvanSiljans
och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs
län, för Ovanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt
Hamra kapellag i Gävleborgs län ävensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förordna som följer:'')

*) Genom lag, som trätt i kraft den i juli 1912, har förordnats, att vanhävdslagen skall
äga tillämpning jämväl å de delar av Gävleborgs län, som ej äro ovan angivna.

1 §. Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk därå
kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket å
fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets
vidmakthållande därigenom äventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, vilken uppenbarligen
besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och
icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
■densamma.

Är fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss jord ä
landet inom Norrland och Dalarna, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast i
den mån jordägaren är enligt nämnda lag för vidmakthållande av fastigheten
ansvarig.

Vid prövning av frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och äng av sådan
■omfattning att självständigt jordbruk därå kan idkas och om fastighet besittes
huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande, skola i samma ägares hand
befintliga genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma
hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande
av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets
nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin
utkomst hänvisad åbo.

3 §. Till utövande av den uppsikt, varom ovan sägs, tillsätter Konungen för
varje län en jordbrukskommission, bestående av ordförande och två ledamöter,
vilka samtliga utses för en tid av tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande av sin uppgift ställa sig till
•efterrättelse det reglemente, som Konungen, efter kommissionens förslag samt
landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hörande, fastställer.

4 §. Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
■skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhävd, som ovan förmälts,
äger kommissionen att till företagande av syn å fastigheten förordna tre
gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän eller till
ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän
må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör, länsagronom eller
jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och
däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som
för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

5 §. Finner kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att
fastighet vanhävdats såsom ovan sägs, söke kommissionen med ägaren träffa
skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst
fyra år, vidtaga erforderliga, i överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens
avhjälpande.

Kan ej sådan överenskommelse träffas, eller fullgör ej jordägaren sitt åtagande,
äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra
och utföra talan mot jordägaren.

6 §. Har jämlikt 5 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva
de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga
ägaren viss skälig tid, dock ej över fyra år, inom vilken samma åtgärder skola
vara vidtagna.

Verkställas ej föreskrivna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen, på

238

yrkande av jordbrukskommissionen, giva jordägaren det nya föreläggande i fråga
om vanhävdens avhjälpande, som med avseende å fastighetens tillstånd vid tillfället
må finnas erforderligt.

7 §. Eftersättes vad jordägaren enligt 5 § åtagit sig eller enligt 6 § förklarats
skyldig utföra, skall, där jordägaren är bolag eller förening, en var, som
under den jämlikt 5 eller 6 § bestämda tid lagligen ägt företräda bolaget eller
föreningen, dömas att höta minst två hundra, högst två tusen kronor; dock vare
den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtagandet eller föreläggandet
icke blivit fullgjort från ansvar fri. Är jordägaren enskild person, skall
vad nu är sagt om företrädare för bolag eller förening äga motsvarande tillämpning
å honom och den eller dem, under vilkas målsmanskap han må hava stått.

8 §. Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter det
jorden varit föremål för syn, varom ovan sägs, ansvare likväl jordägaren för
befintlig vanhävds avhjälpande.

Har, efter det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § skett, fastigheten
genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, svare likväl den förre
ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där ej med jordbrukskommissionens
medgivande ansvarigheten av nye ägaren övertagits.

Innehavare av jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande
av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras.

9 §. Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning av den i 7 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet. Utan
uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej av allmän åklagare anhängiggöras.

10 §. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse
av bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

11 §. För syneförrättning njute synemännen ersättning av allmänna medel
enligt vad särskilt stadgas.

Har åtagandet enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt rum, vare jordägaren
skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade syn.

12 §. Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning; skolande om jordbrukskommissionens rätt
att i målet fullfölja talan mot hovrätts utslag gälla vad i 30 kap. 7 § rättegångsbalken
är rörande allmän åklagare föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909; dock att lagen ej må tilllämpas
med avseende å fastighet, som genom avtal träffat före nämnda dag är
till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse
av fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten skiljas.

SAKKUNNIGES FÖRSLAG
OCH FRAMSTÄLLNINGAR

241

1. Förbudslag.

I jordundersökningens betänkande I bär redan på grund av där
åberopad statistisk utredning och under hänvisning till grunderna för
den norrländska förbudslagen hemställts, att vad i nämnda lag är stadgat
skall med undantag för vad i lagens 3 § föreskrives äga tillämpning
även på Värmlands län.

Såsom förut erinrats framlades detta förslag tidigare och före den
värmländska utredningens avslutande på grund av sakkunniges instruktion
att skyndsamt tillse, huruvida ej även i Värmland en förbudslag
borde omedelbart eller åtminstone såsom ett provisorium komma till
stånd. Den norska lagstiftningen till förekommande av olägenheterna
av spekulation i naturrikedomar föregicks av provisoriska lagar, som
antogos efter en snabb behandling och utan vidlyftigare utredningar.
Man ansåg nödvändigt för att ej en blivande lagstiftning skulle bliva
verkningslös förekomma olämpliga förvärv under mellantiden och utgick
därvid från sakens natur och kända förhållanden.

Dör dem, som med ansvar haft sig anförtrott att i Sverige undersöka
enahanda angelägenheter, har också nödvändigheten av en sådan''
provisorisk lagstiftning stått uppenbar. Sålunda beslöt andra kammaren
år 1901 en provisorisk förbudslag för Norrland och Dalarna, gällande
för tre år, utan att ens något regeringsinitiativ förelåg. Norrlandskommittén
ingick sedan på hösten 1901 till regeringen med en framställning
i samma ämne. Denna förtänksamhet ledde dock ej till någon
åtgärd och när en förbudslag slutligen år 1906 i alla fall kom, hade
man låtit under den långa mellantiden ett forcerat bolagsförvärv äga
rum. Däremot lyckades det vinna statsmakternas bifall till en den 1
juni 1905 utfärdad provisorisk norrländsk ägostyckningslagstiftning i
avbidan på en eventuell definitiv lag i ämnet.

Enahanda företeelser synas nu göra sig gällande ifråga om Värmlands
län. År 1909 beslöt andra kammaren av eget initiativ antaga
en provisorisk förbudslag för länet, gällande tills vidare under tre år.
Sedermera bär jordundersökningen, som sagt, till fullföljd av sin givna
instruktion framhållit denna saks brådskande beskaffenhet för länet samt

Pro vis o
risk lag

Jor dunder sökningens betänkanden. IT.

l(i

242

Utred ningen.

påyrkat, att före uppdragets slutförande åtgärder måtte i lagstiftningsväg
omedelbart vidtagas för att definitivt eller åtminstone provisoriskt
sätta något motvärn mot den ifrågavarande ekonomiska utvecklingen.
För ändamålet hade sakkunnige också för tillfredsställande av alla anspråk
åstadkommit en tidsödande vidlyftig statistik, varav man ej ansett
sig vara i behov varken i Forge eller i andra kammaren. Men även
dessa bemödanden hava icke lett till någon åtgärd.

Under sådana förhållanden är det så mycket angelägnare att sakkunnige
nu återkomma till ämnet i samband med det slutliga betänkandets
avgivande samt därvid giva en framställning av den ytterligare
utredning, som nu blivit i ämnet förebragt.

Av den statistiska utredningen i jordundersökningens betänkande I
framgår, att efter mantal räknat inom Värmlands län år 1890 bolagens
innehav av jordbruksfastighet uppgick till 12-25 % av hela mantalet,
under det att år 1910 efter samma beräkningsgrund ägt rum en
utökning till 13-4 %. Dessa siffror äro dock föga vägledande såsom
utgörande medeltal för hela länet och uttryck allenast för det i länet
mycket olika mantalsvärdet.

En mera konkret föreställning om den växande omfattningen av
bolagens markinnehav erhålles till en början på grundvalen av den i
ovannämnda utredning gjorda undersökningen om utsträckningen av
bolagens markinnehav 1890, 1900, 1910, i vissa delar av länet, nämligen
i Gillbergs och Näs häraden, nedre tingslaget av Älvdals härad
samt Nyeds härad, på sätt framgår av nedanstående tablå:

Gillbergs härad.........	........................... 1890 ........................... 1900	Hela arealen av jordbruksfastig-het i har 103 139	Därav bolags m. flis abs. 19 169 22 484	% 18-G 21-8
	............................ 1910		25 013	24-3
Näs	............................ 1890	70835	2
	.......................... 1900	146	0-2
	............................ 1910		46	0-1
	......................... 1890	186 i 32	112 412	60''i
	............................ 1900	127 524
	.......................... 1910		131 886	70-!>
Nyeds härad........	............................ 1890 ............................ 1900	35 604	8 438	23-7
	.......................... 1910		11 388	32*0
De anförda siffrorna, jämförda med svaren å frågan 38 i det av sakkunnige utsända frågeformuläret, giva vid handen, att under sistför-

flutna årtionden av industribolag och enskilda skogsspekulanter. från
klassen av självägande bönder förvärvats jordbruksfastigheter i betydande
omfattning. Inom Färnebo härad samt nedre tingslaget av Älvdals
härad ha betydande arealer sedan äldre tider tillhört bolag. Länets
södra och mellersta skogstrakter ha åter legat öppna för spekulationen

sedan 1860-, 70- och 80-t.alen, och med inträdande knapphet i tillgången
på skogsprodukter samt stigande skogsvården har densamma
successivt utvidgats till även länets norra skogstrakter. Sedan omkring
1890 har i större utsträckning sålunda kommit till stånd inom flertalet
socknar tillhörande övre tingslagen av Fryksdals samt Älvdals häraden förvärv
av skogsfastigheter av bolag och enskilda skogsspekulanter. Sammanfattningsvis
må anföras, efter jordundersökningens betänkanden I,
att under de 20 åren 1890—1910 bolagens andel av mantalet utökats
i de flesta av länets häraden, samt att under decenniet 1900—1910 efter
mantalsvärdet räknat bolagens fastighetsinnehav ökats i samtliga häraden
med undantag av Visnums, \ äse och Näs häraden å jordbruksområdet
i länets södra delar.

Den omfattning, som år 1910 efter mantals- och taxeringsvärden
räknat bolagens fastighetsinnehav vunnit inom Värmlands län, framgår
av nedanstående tablå, uppställd på grundvalen av resultaten i jordundersökningens
betänkande I.

	Hela man	- Därav å bolags-	Hela tax.-	v. Därav å bo-
	talet	fastighet	1910 i	lagsfastighet
	1910	i X	1 000 kr.	i %
Färnebo härad...................		69-o	15 645	68-5
Ölme ....................		3-o	5 185	8-i
Visnums......................		3-3	7 455	18-4
Vase ...................	..... 104-041	5-1	6 420	4-6
Kils .....................	..... 104-7 01	22-9	12 780	33-1
Karlstads ...................	..... 76*06 7	9-1	6 086	10-9
Grums .....................	..... 118*376	17-4	7 162	23-2
Gillbergs „ ...................		12-3	12 588	21-7
Kas .......•............		0-1	8 903	0-3
Nordmarks......................	.. .. 206*459	6-8	18 397	14-4
Jösse ..................		12-1	19 010	17-7
Fryksdals leds n. t:g...........	121-416	2*7	13 392	6*5
Fryksdals leds ö. t:g...........	26-542	18-o	12 022	26-9
Älvdals h:ds ö. t:g ..............		21-o	18 726	26-7
Älvdals leds n. t:g..............		64-o	16 476	66-s
Nyeds härad.......................		211	4 583	23-3
Värmlands län..................	.... 1 798-6S1	13-4	184 838	26-6
Sakkunnige vilja	emellertid	framhålla, att	från år	1910, enligt

allmänt känt förhållande, ägt rum och fortfarande äger rum i betydande

omfattning särskilt inom Jösse och Fryksdals häraden ytterligare förvärv
av bolag.

Redan har, enligt svaren å frågan 39 i det av sakkunnige utsända
frågeformuläret, inom flertalet socknar tillhörande Färnebo härad samt
nedre tingslaget av Älvdals härad, skogsintressentérnas fastighetsinköp
fortgått därhän, att de flesta eller samtliga avsevärda skogsfastigheter
övergått från den självägande bondeklassen till bolag och enskilda
skogsspekulanter. Av desamma innehavas numera även inom Kils, Grums,
Gillbergs samt vissa skogstrakter inom Nordmarks och Jösse häraden
ävensom övre tingslagen av Fryksdals och Älvdals häraden, sålunda

244

länets västra och norra delar, betydande arealer, och från vissa av de
norra skogsbygderna framhålles, att om ej snart äger rum ett ingripande
genom lagstiftningen är att förvänta, att i en nära framtid samtliga
skogsfastigheter skola förvärvas av bolagen.

Det framgår vidare av utredningen, att jordbruket a de av skogsintressenter
inköpta fastigheterna har under den nye ägaren, vilkens
huvudsakliga intresse gällt skogen, i betydande omfattning blivit tillbakasatt,
framträdande i tillfälligtvis minskad avkastning eller ett
successivt förödande av de värden, som äro nedlagda i den odlade
jorden och som bestämma dess produktionsförmåga. Inom olika delar
av länet har i samband med bolagens och enskilda skogsspekulanters
förvärv av självägd jord i betydande utsträckning följt nedläggning
av inägor med odlingsvärde i en driftig och intresserad jordbrukares
hand. Ett ofrånkomligt förhållande är även, att jordbruket å bolagens
och enskilda skogsspekulanters gärdar, vilka utarrenderas, i stort sett
uppvisar stillastående eller tillbakagång, medan eljest inom länet, där
jordbruket uppbäres av en självägande bondeklass, detta upprätthålles
och förbättras. Att denna skillnad icke är att företrädesvis tillskriva
de allmänna jordbruksekonomiska konjunkturerna utan huvudsakligen
den ordning, under vilken jordbruket å bolagens och de enskilda skogsspekulanternas
fastigheter äges och skötes genom arrendatorer, framgår
av svaren å frågan 23 i det av sakkunnige utsända frågeformuläret.
Dessa ådagalägga, att i stort sett tillbakagången å de av bolag och
enskilda skogsspekulanter förvärvade fastigheterna ifråga om jordens
skötsel och avkastning, byggnadernas underhåll samt kreatursstocken
daterar sig från tidpunkten för fastighetsinköpet. Markerat framträder
återgången särskilt i Nordmarks och Jösse härader samt övre tingslagen
av Fryksdals och Älvdals häraden, i sjunkande skördeavkastning, minskad
kreatursstock, förfallande byggnader samt i många fall eu nedgång
ända till vanhävd och ödeläggande av odlad jord.

Visserligen har den självägande bondeklassen allt mer kommit till
insikt om skogens värde och därmed obetänksamheten att sälja åtminstone
till underpris minskats. Allt jämt förekommer emellertid, och
särskilt i de avlägsna skogstrakterna såsom i länets norra delar, av skilda
anledningar fastighetsförsäljning åt bolag och enskilda spekulanter. För
bolag och enskilda personer, som spekulera i skog, förefinnes dessutom,
särskilt i samband med arvskifte, gynnsamma tillfällen att köpa och
uteslutet är icke, att vid en möjligen inträdande hastig stegring i virkesprisen,
detta skall medföra köpeanbud, vilka i större omfattning skulle
föranleda försäljning, ett förhållande, vilket enligt sakkunniges mening,
det är eu uppgift att förebygga genom lagstiftning. Inom vissa orter
har av alla dessa anledningar en oroande försäljning i stor omfattning
just på senare tider uppkommit.

-2 4 r.

Otvivelaktigt- är, att de; självägande bönderna alltmera kommit
till insikt jämväl om de väder desamma såsom klass äro utsatta för om
utvecklingen får fortgå som hittills, och såsom svar å frågan 45 i
det av sakkunnige utsända frågeformuläret uttalar t. o. in. ett större
bolag, att “uppenbart synes vara, att det ej vore önskvärt, att all jord
läge i s. k. död hand eller i skogsspekulanters händer".

Av de 154 sockenombuden från vilka yttranden föreligga angående
vilka åtgärder, som lämpligen skulle kunna vidtagas “för att
förekomma sådana fortgående jordförvärv för industriellt ändamål, i
skogsspekulativt syfte eller i och för storgodsbildning, som kunna anses
övervägande skadliga", uttala sig 94 för lagstiftningsåtgärder, av vilka 72
framhålla lagstiftning om förvärvsförbud som önskvärd. A andra sidan
hava från tillsammans 40 av sockenombuden erhållits svar, som ge vid
handen att nämnda uppgiftslämnare mer eller mindre bestämt avvisa
tanken på. begränsning av rätten att fritt sälja jordbruksfastigheter till
bolag och enskilda skogsspekulanter. Dessas verksamhet uppfattas av
berörda ombud såsom övervägande gagnelig, eller ock anse de att i de
trakter, för vilka avgivet yttrande gäller, över huvud taget icke föreligga
sådana förhållanden, som göra frågan om lagstiftningsåtgärder aktuell.

Bland dem, som avgivit yttrande, uttalar sig därvid flertalet från
Färnebo, Kils, Gillbergs, Nordmarks och Jösse häraden, övre tingslaget
av Fryksdals härad samt Älvdals och Nyeds häraden, sålunda från
samtliga länets skogsbygder, för förbudslagstiftning, medan åter i Olme,
Yisnums, Väse, Karlstads, Grums och Näs häraden samt nedre tingslaget
av Fryksdals härad, sålunda länets jordbrukstrakter, med få eller inga
bolagsförvärv av jordbruksfastighet, majoriteten bland uppgiftslämnare
anse förbudsåtgärder obehövliga eller olämpliga.

Liknande gruppering förete erhållna yttranden från ett antal av
nio stycken s. k. större egendomsägare, så till vida som av dessa fem,
huvudsakligen från jordbrukstrakterna inom länet, ej uttala sig i frågan
om lagstiftningsåtgärder eller avvisa sådana såsom olämpliga, under det
att trenne från Älvdals härads övre tingslag påyrka förbudslagstiftning,
medan åter en större egendomsägare från Älvdals härads nedre tingslag
ställer sig tveksam, huruvida någon inskränkning i rätten till jordförvärv
är av behovet påkallad.

Den med fortgående förvärv av bolag och enskilda skogsspekulanter
följande minskningen av den självägande bondeklassen ävensom
i samband därmed stående tillbakagång i jordbruket, vilken förvissa
trakter vidgas till allmän nedgång i kulturen, sådan denna består
såsom resultatet av odlingsarbetet, påkallar jämväl enligt sakkunniges
meniirg, i likhet med vad som skett under motsvarande förhållanden
i Dalarna och Norrland, ett ingripande från statsmaktens sida genom
lagstiftningen även i Värmland.

Hemmanens
utskoga
r.

246

Jordundersökningen har som sagt i sitt den 10 mars 1913 avgivna
betänkande föreslagit lag om förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom i Värmlands län, sålunda att, vad i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
av den 4 maj 1906 är stadgat skall, med undantag för vad i
lagens 3 § föreskrives, äga tillämpning även på Värmlands län.

De första sakkunnige förordade således, att den s. k. norrländska
förbudslagen skulle äga tillämpning för Värmland med uteslutande av
§ 3 i nämnda lag. Då emellertid denna § innehåller en del av de
undantag, under vilka bolag och förening må förvärva fastighet, skulle,
enligt nämnda sakkunniges förslag, lagen få en långt strängare form i
Värmland än i Norrland. Bolag och förening skulle nämligen icke, i motsats
till vad för Norrland är stadgat, kunna förvärva något som helst
av avrösningsjorden.

De skäl, som föranlett de första sakkunnige att beträffande eventuell
lag angående vissa förbud förorda en sålunda ur saklig synpunkt
obegränsad giltighet av densamma, återfinnas sammanfattade i jordundersökningens
betänkande I, sid. 114, vari anföres: “Vid bedömande

av frågan, huruvida något undantag för stöd skog bör äga rum i en
eventuell förbudslag för Värmland framställer sig först den omständigheten,
att någon awittring icke kommit till stånd i Värmland. Man
saknar därför den utgångspunkt norrlandskommittén trodde sig finna i
jämförelsen mellan det faktiska skogsinnehavet och vad avvittringsförfattningarna
avsett att tilldela hemmanen. En annan grund skulle
kunna tänkas, efter vilken skillnad gjordes mellan den myckenhet skogsmark
ett hemman måste anses behöva till sitt stöd och vad hemmanet
därutöver må innehava. Ett sådant förfarande måste dock bliva särdeles
godtyckligt, helst, såsom framgår av ovanstående tablå, skogsinnehavets
storlek pr mantal är mycket växlande. Såsom av den
statistiska utredningen över bolagsförvärv framgår, måste för övrigt
dessa i detta län redan anses gått utöver hövan. Vad som återstår av
större skogsmarker behöves mer än väl för den nuvarande eller blivande
befolkningens och det allmännas många behov. Skäl torde därför ej
föreligga att i Värmlands län förbehålla bolagen någon särskild rätt
till förvärv av viss skog.“

Det torde emellertid, enligt de nuvarande sakkunniges mening,
kunna ifrågasättas, huruvida sådana långt gående bestämmelser kunna
vara lämpliga.

Den statistiska utredning, som företagits angående bolagens jordförvärv
inom Värmland, visar som sagt att en avsevärd procent av jord i
enskild ägo övergått i bolagshandel''. Detta måste från såväl social som
nationalekonomisk synpunkt anses olyckligt. Den meningen är därför
allmän i länet, att lagbestämmelser äro erforderliga i syfte att förhindra,

247

att don odlade jorden framdeles än ytterligare mä kunna övergå i bolagshandel''.
Då emellertid det värmländska jordbruket till följd av sin natur
samt klimat och läge lämnar en jämförelsevis svag avkastning kan det
i likhet med jordbruket i Norrland och Dalarna svårligen bedrivas utan
stöd av skog, som lämnar bränsle, virke till hägnader, reparationer och
nybyggnader och därjämte särskilt i de nordligare delarna av länet något
dessutom till avsalu för att under ogynnsamma skördeår möta ekonomiska
svårigheter.

Nu är sä förhållandet, att särskilt i de mellersta och nordliga
delarna av länet till de olika hemmanen följt så stor skogsareal, att
egendomens huvudsakliga värde kommer att ligga i skogen och skogsmarken,
och undersöker man förhållandet i de allra nordligaste delarna
av länet skall man finna, att på en gård med 3—5 har åker ofta komma
flera hundratals har skogsmark. Det kan ju synas, som om det skulle
vara ett synnerligen lyckligt förhållande, att dessa små jordbruk, vilka
såsom sådana ha ringa värde, äga så stora skogstillgångar. Så blir
dock ofta långt ifrån fallet. Dessa skogstillgångar ha nämligen så stora
värden, att när egendomarna på grund av dödsfall eller andra anledningar
måste övergå till nya ägare, någon enskild person näppeligen
vill binda ett större kapital i dessa avlägsna skogar, allrahelst som en
person, vilken besitter så stort kapital, som för ett sådant köp erfordras,
säkerligen ej gärna vill bosätta sig i denna på kommunikationer vanlottade
bygd. Köper han en sådan egendom, så är det för att snarast
möjligt erhålla vinst, och följden blir, att skogen skövlas till det
yttersta. Ett bolag blir då oftast köpare till skogen, och det säger sig
självt att bolaget då kommer att driva en långt hårdare avverkning,
än vad fallet skulle varit om bolaget varit ägare till marken och således
kunnat bedriva denna avverkning med tanke på den framtida avkastningen.

Enligt svaren från sockenombuden skulle bolagens skogar skötas
bättre än de enskildes i 31 socknar, men sämre i 4 socknar, varjämte
skötseln ansetts likvärdig i 28 socknar. Svar saknas därvid från 25
socknar. Det framgår ävenledes, av huru stor betydelse bolagens verksamhet
är för den ekonomiska utvecklingen inom länet. Om åkerjorden
erhåller fullt tillräcklig stödskog, förminskas avsevärt olägenheterna av att
bolagen i Värmland under nuvarande förhållanden och likaväl som i Norrland
och Dalarna kunna förvärva den återstående skogsmarken, helst det
torde jämväl vara lättare att på lagstiftningsväg kunna av bolagen fördra en
rationell, fullt nationalekonomisk skogsskötsel än av de enskilda. Man kan
emellertid ifrågasätta, huruvida ej en ännu bättre ordning vore att dessa
utskogar bleve allmän egendom. Detta spörsmål skall nedan närmare
behandlas.

!

248

Grenom bestämmelserna i 3 § i den norrländska förbudslagen medgives
rätt åt bolag eller förening att förvärva den del av ett hemmans
avrösningsjord med impedimenter, vilken i den ordning 5 § stadgar,
prövas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsomräde.

Denna stödskog beräknas till 1 500, 1 200 eller 1 000 har, beräknat
efter olika trakter, för varje helt hemman, med någon ökning
av denna skogsareal för de mindre hemmanslotterna. Att följa liknande
grunder för beräknandet av stödskogen inom Värmland torde
icke med fördel låta sig göra, enär hemmanens storlek och skogsareal
är synnerligen varierande.

De sakkunnige ha därför ansett lämpligast att den odlade jorden
tillkommande skogsmarken bestämmes på så sätt, att varje jordbruksenhet
tillägges en viss areal skogsmark, vilken areal utökas i mån av
åkerjordens storlek.

Man skulle här kunna sätta i fråga huruvida icke vid fastställandet
av stödskogens areal alla inägorna, d. v. s. utom åkerjorden även
ängsmarken, borde tagas med i beräkningen. Detta ha de sakkunnige
dock icke ansett behövligt eller ens lämpligt, då ängsmarken i de flesta
fall är bevuxen med någon skog, vilken icke medräknas i stödskogen,
och då därjämte, om ängsmarken är av sådan beskaffenhet att
den lämpligen kan odlas, vederbörlig hänsyn därtill bör tagas vid
fixerandet av stödskogsarealen.

Jordbruksförhållandena inom Värmlands skilda delar äro i höggrad
olikartade, beroende på länets stora utsträckning. Den jordbrukande
befolkningens huvudnäring är åkerbruk i de sydligare delarna
av länet, skogsskötsel i de norra. Behovet av stödskog är därför större
i de nordligare delarna av länet, varför de sakkunnige ansett att länet,
då det gällt att fastställa stödskogsarealens storlek, lämpligen borde
indelas i tre olika zoner och skulle nedannämnda härad och socknar
tillhöra de olika zonerna.

Norra zonen.

Älvdals härads övre tingslag, Ekshäråds och Gustav Adolfs socknar av
Älvdals härads nedre tingslag, Vitsands, Östmarks och Lekvattnets socknar
av Fryksdals härads övre tingslag samt Bogens socken av Jösse härad.

Mellersta zonen.

Norra Råda och Sunnemo socknar av Älvdals härads nedre tingslag,
Fryksände socken av Fryksdals härads övre tingslag, hela Fryksdals
härads nedre tingslag, Eda, Gunnarskogs, Kola, Ny, Mangskogs, Arvika.
Algå, Brunskogs och Boda socknar av Jösse härad, Ransäters, Övre
Ulleruds, Nedre Ulleruds och Frykeruds socknar av Kils härad samt
hela Nordmarks, Gillbergs, Nyeds och Färnebo häraden.

24!)

Södra sonen.

Kils socken av Kils härad samt hela Vismims, (linie, Vase, Karlstads,
Grums och Näs häraden.

Varje jordbruksenhet — så liten den än är i avseende på åkerjordens
storlek — skall först och främst behålla en viss areal skogsmark
såsom grundskog. Denna grundskog skall anses motsvara behovet
av bränsle, av reparations- och nybyggnadsvirke för åbyggnaderna,
och bör fastställas till 5 har medelgod skogsmark i södra, 10 har i
mellersta och 15 har i norra zonen. Dessutom bör vid de olika jordbruksenheterna
behållas tillskottsskog i förhållande till åkerjordens
storlek, enär givetvis ett större jordbruk fordrar större skogstillgång
till hägnader, vidlyftigare byggnader samt stundom bränsle jämväl till
arbetarebostäder. I de norra delarna av länet bör denna tillskottsskog vara
så rikligt tilltagen, att densamma kan lämna något överskott till avsalu.

Denna tillskottsskog skall i norra zonen utgöra tre gånger så stor
areal som åkerarealen, i mellersta dubbelt och i södra zonen lika stor
areal som åkerarealen.

Jordbruk av olika storlek skulle efter dessa grunder inom de skilda
zonerna få sig tilldelade nedannämnda arealer i stödskog.

Skogsmark enligt förslaget i hektar:

Zoner

		norra			mellersta			södra
			summa			summa			summa
,r åker-	grund-	tillskotts-	stöd-	grund-	tillskotts-	stöd-	grund-	tillskotts-	stöd-
jord	skog	skog	skog	skog	skog	skog	skog	skog	skog
1	15	3	18	10	2	12	5	1	6
2	15	6	21	10	4	14	5	2	7
3	15	9	24	10	6	16	5	3	8
4	15	12	27	10	8	18	5	4	9
5	15	15	30	10	10	20	5	5	10
6	15	18	33	10	12	22	5	6	11
7	15	21	36	10	14	24	5	7	12
8	15	24	39	10	16	26	5	8	13
a	15	27	42	10	18	28	5	9	14
10	15	30	45	10	20	30	5	10	15
n	15	33	48	10	22	32	5	11	16
12	15	36	51	10	24	34	5	12	17
13	15	39	54	10	26	36	5	13	18
14	15	42	57	10	28	38	5	14	19
15	15	45	60	10	30	40	5	15	20
16	15	48	63	10	32	42	5	16	21
17	15	51	66	10	34	44	5	17	22
18	15	54	69	10	36	46	5	18	23
19	15	57	72	10	38	48	5	19	24
20	15	60	75	10	40	50	5	20	23
21	15	63	78	10	42	52	5	21	26
22	15	66	81	10	44	54	5	22	27
23	15	69	84	10	46	56	5	23	28
24	15	72	87	10	48	58	5	24	29
25	15	75	90	10	50	60	5	25	30

250

I den skogsmark, som enligt dessa grunder bör bibehållas vid
jordbruket, skall ej inräknas inom skogsmarkens områden fallande för
skogsbörd oduglig mark och ej heller tillagd odlingsmark, ehuru den
är skogbeväxt. Den bibehållna skogsmarken bör vara av medelgod
beskaffenhet samt skall, som i den norrländska förbudslagen stadgas,
vara till inägorna bekvämt belägen.

Skulle skogsmarken, som bibehålies vid ett jordbruk, befinnas vara av
sämre beskaffenhet, bör arealen ökas så mycket, att avkastningen av
densamma kommer att utgöra vad som under normala förhållanden
skulle varit fallet. Skulle skogsmarken däremot befinnas synnerligen
god, kan arealen av tillskottsskogen något minskas.

Finnes odlingsbar mark på den ifrågavarande egendomen, bör
densamma undantagas och tilläggas inägojorden och bör därjämte vid
fastställandet av arealen tillskottsskog nödig hänsyn härtill tagas, på
det att bildandet av nya ägolotter icke på grund av för liten skogstillgång
måtte försvåras.

Om å den skogsmark, vilken är ämnad att avsöndras, finnas lägenheter
eller torp, vilka under inga förhållanden kunna anses vara eller
till följd av odling bliva självständiga jordbruk, så lärer i många fall
någon utbrytning på sätt i detta betänkande ifrågasatts ej kunna ifrågakomma.
De åtgärder, som här kunna vidtagas för att i skäliga fall
bereda dessa lägenhetshavare självständig ställning höra, särskilt då de
hava eget hus på annans grund, hemma företrädesvis under kapitlet
om expropriationslagstiftningen.

skogarne.

Förköps- Enligt förestående förslag skulle således för Värmland, på sätt stad na

för tg även för Xorrland och Dalarna, en viss del av hemmanets skogsoch
staten marker, närmast motsvarande de större utskogarna, fortfarande få förtill
ut- värvas av bolag.

Emellertid framställer sig här till övervägande en annan sak. Såsom
av redogörelsen för den norska lagstiftningen framgår, finner man att
eu av de norska statsmakternas främsta uppgift har ansetts vara att
hindra just förvärv från utom bygden boende och i all synnerhet bolag
till bygdens stora skogsmarker. Man har ansett att avkomsten av dessa
skogar och skogsmarkens utnyttjande i övrigt som jordbruk och bostäder
borde av åtskilliga avgörande skäl vara förbehållna den bygd, i vilken
skogarna voro belägna. För ändamålet har antagits en lag om koncession
för förvärv av skog, vidare förköpsrätt för kommun till sådan skog,
som, oavsett koncessionslagen, fortfarande kunde lagligen säljas till utomstående,
samt därtill en skogslagstiftning, väsentligen byggd på kommunal
självstyrelse och avsedd att gälla all skog inom kommunen.
Slutligen har också föreslagits av norska regeringen eller utsedda kommittéer,
att den kommunala förköpsrätten skulle suppleras med en för -

251

köp,snitt även för stafva i andra hand samt att lada förköp,srätten hardt!
kompletteras med en expropriation srätt för kommun för bildande av
kommunalskogar. Den kommun, som ifrågavarande lagstiftning avser,
är det så kallade lierredet, som vanligen omfattar flera socknar.

De synpunkter, som legat till grund för ovannämnda norska lagstiftning
hava icke heller varit främmande för motsvarande frågors
behandling i Sverige. Angelägenheten att bilda kommunalskogar har
på många sätt betonats av statsmakterna, särskilt genom sockenallmänningars
inrättande i sammanhang med de senaste avvittringarna
samt riksdagens framställning år 1904 om en lagstiftning för underlättande
av kommunalskogars bildande överallt i riket. I riksdagen och
avgivna kommittébetänkanden har ock givits andra uttryck för detta
behovs tillgodoseende, och ibland den intresserade allmänheten har ett
växande intresse för saken försports. I sammanhang därmed går även
en strävan att bibehålla avvittringsbar kronomark till kronoskogar samt
att skapa nya sådana skogar i hela riket. Den stora skogskommittén
framhöll i sitt år 1899 avgivna betänkande, att man ej kan vänta några
tillfredsställande resultat av den privata skogshushållningen, varemot
staten enligt alla länders erfarenhet vore den yppersta skogsägaren.

En tillämpning av dessa åsikter måste giva vid handen, att det
givetvis dock vore att föredraga, om de utskogar, som ej ansetts lämpade
till att utskiftas till de enskilda jordbrukarna jämlikt ovannämnda
förslag, hellre än att avyttras till främmande, såsom bolag och andra
utombygdsbor, kunde förvandlas om möjligt till kommunalskogar eller,
om detta ej läte sig göra eller komme att medföra för stora kommunskogar,
till kronoskogar när lägliga tillfällen till sådana förvärv föreligga.
Förslag härom väcktes redan av reservanter inom norrlandskommittén
och har sedan vid olika tillfällen antagits av andra kammaren.
Detta förslag formulerades genom följande föreskrifter, införda
den första såsom en fristående paragraf efter § 3 i lagen och den andra
såsom ett tillägg till den efterföljande paragrafen:

“Har avtal om förvärv av skogsmark, såsom i 3 § medgives, ägt
rum, vare staten eller den kommun, där jorden är belägen, berättigad
att inlösa densamma för den betingade köpeskillingen eller, där förvärvet
grundar sig på annat fång än köp, för det belopp, som utgör
jordens värde, uppskattat efter vad jord av lika beskaffenhet och godhet
i orten i allmänhet gäller. “

“Prövar Konungens befallningshavande förvärv enligt 3 § vara
lagligen grundat, hänskjute Konungens befallningshavande därefter ärendet
till vederbörande för avgivande av yttranden huruvida rätten att övertaga
jorden göres gällande. Har ej inom ett år, efter det handlingarna
i ärendet kommit vederbörande tillhanda, ingått förklaring till Konungens
befallningshavande, att köpet övertages, vare rätten därtill förfallen.

252

Enskilda
xkogsapek
"lanter.

Vill både staten och kommunen förvärva jorden, äge kommunen företräde.
u

Sakkunnige hålla före, att förbudslagstiftningen bör förses med ett
tillägg i huvudsakligen ovannämnda riktning. En sådan föreskrift kan
i viss mån sägas vara särskilt befogad för de delar av Värmlands län,
där kronan ägt gamla, oawittrade skogar, som under tidernas längd på
delvis outrett sätt synes kommit ur kronans besittning. Emellertid lärer
den ifrågasatta förköpsrätten icke bliva antagen att vinna tillämpning
ensamt på Värmlands län, utan allenast i samband med annan lagstiftning
i ämnet, gällande även för de nordligare delarna av riket eller eventuellt
även andra trakter. Denna fråga kan äga visst samband med
spörsmålet om koncessionslagstiftning, som längre fram beröres.

En lucka i den norrländska lagen måste ostridigt anses vara. att
lagen ej äger tillämpning även på enskilda skogsspekulanter. Man har
sagt, att deras förvärv aldrig kunna bliva av den omfattning som bolags,
och att de icke heller få samma varaktighet i tiden, då de snart nog
måste sönderbrytas av arvslagarna. Även om en viss sanning må ligga
i detta påstående, är det kvarstående missförhållandet dock så påfallande,
att det icke kan vara försvarligt att blunda för denna sak, helst det
visar sig att de enskilda skogsspekulanterna ofta gå längst i ödeläggande
av både skog och odlad jord. Detta senare förhållande är särskilt
kännbart i Värmland, varför även svaren på sakkunniges frågor
på många olika sätt giva talande uttryck.

Denna angelägenhet har icke förbigåtts av den norska koncessionslagstiftningen,
som riktar sig mot alla skogsspekulanter. bolag såväl
som enskilde.

I Sverige har också upprepade gånger varit på tal, att denna
lucka måste fyllas. Redan i det lagförslag, som motionsvis framfördes
vid 1901 års riksdag, upptogos bestämmelser, syftande att åtminstone
delvis träffa även enskilda spekulanters förvärv. Sedan har frågan
upprepade gånger väckts i riksdagen och ofta berörts i det allmänna
meningsutbytet i pressen och annorstädes, men utan att något resultat
hitintills vunnits. Uti jordundersökningens första betänkande erinrades
också om att denna fråga stått på dagordningen redan från frågans
första uppkomst, och sakkunnige utlovade då att framdeles ägna den
en närmare uppmärksamhet.

Denna sak är emellertid också en angelägenhet, som ej torde
komma att tillgodoses ensamt för Värmland, utan bör tagas i övervägande
vid en blivande revision av den norrländska förbudslagen, rörande vars
verkningar en särskild undersökning blivit verkställd. Sakkunnige begränsa
sig därför i detta sammanhang att förorda att en sådan utvidga

2 ö.'')

nin^; av förbudslagstiftningen kommer till .stånd och därvid blir gällande
även för Värmlands län.

Genom den nu ifrågasätta lagstiftningen kan endast ernås en
motvikt emot nya förvärv av icke jordbrukare utav den jord, som är
nödvändig för jordbruket och eventuellt även av de skogar, vilkas
hjälpkällor äro oundgängliga för upprätthållande och utveckling av''
näringslivet i de bygder, där skogarna äro belägna. De från jordbruket
gjorda, förvärven av korporationer och personer, som icke utöva
jordbruket som näring, kunna icke i erforderlig män återbördas till den
jordbrukande befolkningen annat än i en ringare omfattning och med
tillitande av andra utvägar. Emellertid existerar även för denna jord
ett visst slags förvärvsförbud, nämligen för utlänningar. I kungörelsen
den 23 oktober 1829 stadgas sålunda, att utländsk undersåte icke är
berättigad att utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva och besitta fastighet
i riket. Dylika förvärv måste enligt en tämligen ostridig mening anses
särskilt äventyrliga isynnerhet för ett mindre lands ekonomiska självständighet.
Om en stor del utav dess jord och skog förvärvas av
utländska ekonomiska sammanslutningar, som draga nettoavkastningen
ur landet och ofta mindre intressera sig för svensk befolkning, kan man
väl säga, att detta blir en erövring till sina verkningar i mycket lika
ödesdiger som den, vilken skett genom vapenmakt. I jordundersökningens
första betänkande framhölls också och belystes med data, att denna
fråga vore av synnerlig aktualitet speciellt för Värmland.

Det inträffar nämligen, att det ifrågavarande förvärvsförbudet för
utlänningar kringgås fullständigt genom tillåtelsen i svensk lag för utlänningar
att i alla fall förvärva aktierna i svenska jordägande bolag.
Även denna fara har den norska lagstiftningen förebyggt genom 1909
års koncessionslagar. Uti Sverige förutsågs den också av norrlandskommittén,
som genast efter sitt tillsättande verkställde en utredning om
dylika utländska aktieförvärv samt därpå i skrivelse den 24 februari
1902 förordade, att utländsk undersåte måtte förhindras att utan tillstånd
såsom aktieägare i svenskt bolag förvärva intresse i svensk jord.
Samma år avlät riksdagen efter enhälligt beslut både i lagutskottet och
i kamrarna en skrivelse i enahanda syfte närmast visserligen med föranledande
av utlänningars aktieförvärv i svenska gruvbolag, men dock
så avfattad, att den omfattade alla bolag, som innehade svenska naturrikedomar.
Ehuru i denna skrivelse begärdes ett lagförslags framläggande
redan påföljande år har dock ännu intet avhörts från regeringens
sida i denna angelägenhet. Den har framförts i riksdagen oavlåtligt
genom remissdebatter, motioner, reservationer och interpellationer, hos
regeringen genom petitioner samt i pressen genom mångahanda varnande
inlägg i ämnet. Eu är emellertid faran särdeles överhängande,
skogarnas och vattenfallens stigande värde göra dessa naturrikedomar

Utläii -umgå* i
aktie -förvärv i
jordägande
bolaa.

254

Konces sionslag stiftnir/g.

allt mer begärliga för den utländska industrialismen. Efter världskriget kali
man dessutom enligt mångas uppfattning befara en särskild tillrusning.

För ett par år sedan lärer frågan omsider upptagits till behandling
inom justitiedepartementet och ett lagförslag därom upprättats. Sakkunnige
finna det angeläget att saken genom proposition förelägges
nästkommande riksdag.

Fn fråga, som givetvis förtjänar övervägande, är en jämförelse
mellan den svenska förbudslagstiftningen och den norska koncessionslagstiftningen
såsom båda syftande att förekomma “främmandes“ jordförvärv.
Bland svaren å frågorna framhålles under frågan 45 av tre
sockenombud från Östmarks socken att en förbudslag mot bolags ytterligare
jordförvärv måste komma till stånd även i Värmland. Det fjärde
sockenombudet förre riksdagsmannen C. J. Berggren, som själv i riksdagen
motionerat om norrländska förbudslagens utsträckning till Värmland,
yttrar åter: “Förbud torde vara verksamt till en viss grad, men

kan kringgås och är svårt att göra effektivt mot enskilda skogsspekulanter,
som mer än andra göra skada genom skogens ödeläggande.
Koncessionsvägen är ur flera synpunkter bättre, då en koncessionslag
kan få mera vidsträckt omfattning och tillämpas på alla kategorier av
köpare. Den kan ock lämna industrien en möjlighet att åt sig förvärva
för oundgängliga behov nödig mark och bättre än förbud förebygga
att för stora jordkomplex kan samlas i få händer. “ Till enahanda
slutsats har representanten för Gustafsfors fabrikers aktiebolag kommit.

Skillnaden mellan de båda systemen är som sagt, att det norska
lägger huvudvikten på skogen och det svenska på jordbruket. Det
norska vänder sig vidare mot i;utombygd sbor” både bolag och enskilda,
under det att det svenska skyddar jordbruket både mot utombygdsbor
och bygdefolk men endast såvitt rörer bolag.

Skildringen ovan av den norska lagstiftningen visar emellertid att
den har luckor, som man börjat försöka fylla med en viss anslutningtill
det svenska systemet. Det senare har också stora blottor, som
torde kunna avhjälpas genom en anslutning i vissa delar till det norska
systemet eller en vidare utveckling av det svenska, vilket endast är olika
uttryck för samma sak.

Frågan att utveckla lagstiftningen i denna riktning har av sakkunnige
redan berörts ovan under förordet för en viss förköpsrätt och
skall även nedan något avhandlas under kapitlet om skogs vårdsfrågor.
Någon omkastning av det svenska systemet har sakkunnige däremot ej
kunnat nu förorda. Det är nog nödvändigt för att vinna något att
framgå med vårt eget system till utgångspunkt åtminstone för Värmlands
län, där stor fara ligger i dröjsmål.

Detta utesluter ej att lösningen särskilt av förbud för enskilda

2.r>r>

spekulanters förvärv möjligen kan visa sig lämpligast ske genom koncessionsbestämmelser.
Denna fråga lärer det ej vara möjligt att komma
till rätta med annat än i samband med en revision av norrlandslagen.
Denna revision borde såsom länge påyrkats redan kommit till stånd
och man må hoppas, att den ej dröjer vidare allt för länge.

Med hänsyn till vad ovan utvecklats få sakkunnige föreslå:

bo) att nedannämnda §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

1 §. Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas
förvärva fast egendom å landet inom Värmlands län, Nedan-Siljans,
Ovan-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken
i Kopparbergs län eller inom Södra Hälsinglands, Norra Hälsinglands
eller Västra Hälsinglands fögderi av Gävleborgs län eller inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tilllämpning.

3 §. Bolag eller förening må förvärva den del av ett hemmans
avrösningsjord med impedimenter, vilken i den ordning 5 § stadgar
prövas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt vad
nedan sägs; skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas
genom jordavsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och
i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet
belöper efter en areal för helt mantal av:

1 500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö, Linsells
och Lillherrdals socknar i Jämtlands län;

1 200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Paj ala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

1 000 hektar inom de övriga delarna av Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län ävensom inom Västernorrlands län och de i 1 §
omförmälda delar av Gävleborgs län;

skolande då fråga är om hemman, vars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än vad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar av Kopparbergs län vad vid verkställt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Hem ställan.

256

c) inom Värmlands län till skogsbörd duglig och i förhållande till
inägorna bekvämt belägen mark av följande myckenhet nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot tre gånger
åkerarealen svarande område dylik mark till varje jordbruksenhet inom
Älvdals härads övre tingslag, Ekshärads och Gustav Adolfs socknar av
Älvdals härads nedre tingslag, Vitsands, Östmarks och Lekvattnets
socknar av Fryksdals härads övre tingslag samt Bogens socken av
Jösse härad;

10 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot två gånger
åkerarealen svarande område dylik mark till varje jordbruksenhet inom
Norra Båda och Sunnemo socknar av Älvdals härads nedre tingslag,
Fryksände socken av Fryksdals härads övre tingslag, hela Fryksdals
härads nedre tingslag, Eda, Gunnarskogs, Kola, Ny, Mangskogs, Arvika,
Älgå, Brunskogs och Boda socknar av Jösse härad, Bansäters, Övre
Ulleruds, Nedre Flleruds och Frykeruds socknar av Kils härad samt
hela Nordmarks, Gillbergs, Nyeds och Färnebo häraden;

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen
lika stort område dylik mark till varje jordbruksenhet inom Kils socken
av Kils härad samt hela Visnums, Ölme, Väse, Karlstads, Grums och
Näs häraden;

skolande följaktligen, då skogsmarken är under medelgod, en motsvarande
utökning ske av den faktiska arealen, och må då skogsmarken
är över medelgod en motsvarande minskning kunna äga rum.

Till odling sområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker
och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och
jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk
eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

2: o) att en revision av förenämnda förbudslag i sin helhet
måtte komma till stånd i syfte att kommun och i andra hand staten
må erhålla förköpsrätt till sådan skog, som enligt lagens 3 § fortfarande
skulle få förvärvas av bolag och ekonomisk förening.

3:o) att förenämnda lag även måtte kompletteras med föreskrifter,
genom vilka enskilda skogsspekulanter i likhet med bolag och ekonomiska
föreningar inbegripas under lagen.

4:o) att snarast möjligt måtte för riksdagen framläggas proposition
med förslag till lagstiftning i syfte att den i kungörelsen den 23 oktober
1829 uttalade grundsatsen att utländsk undersåte icke är berättigad
att utan tillstånd förvärva och besitta fastighet i riket varder sålunda
fullständigt genomförd, att utländsk undersåte jämväl förhindras, att
utan medgivande såsom aktieägare i svenskt bolag förvärva intresse i
svensk jord.

2. Agostyekningslag.

Såsom i det föregående mångenstädes framhållits är jordens yppersta
uppgift att tjäna jordbruket, där förutsättningar för detsamma någorlunda
äro för handen. Det är nu denna näring, som hotas av hänsynslösheten
i tidens ekonomiska utveckling. Genom en förbudslag kan
sättas något skyddsvärn för tillfället emot de svåraste påkänningarna,
till dess dessa under tidernas lopp förlorat sin förödande kraft. En
annan uppgift är självfallet att söka återställa till jordbruket och den
jordbrukande befolkningen, vad som under inflytande av dessa tidsströmningar
redan råkat i främmande besittning.

En sådan uppgift är såsom allt återställande av något förlorat
förenat med störa vanskligheter och man får nöja sig vanligen till en
början med någonting mindre. Med andra ord de större hemmansbruken
med hela sitt ägoinnehav i inrösningsjord och skog, som ofta
voro ett mäktigt stöd för jordbruket och lämnade utrymme för hemmansklyvning,
kunna svårligen under nuvarande förhållanden helt återvinnas.
Statsmakten får nöja sig med att söka återbörda till den jordbrukande
befolkningen hemmanens åkerbruk med nödigt tillbehör och
i lyckligaste fall dessutom den odlingsbara icke odlade jorden.

Detta är samma problem, som framställde sig under behandlingen
av norrlandsfrågan. I början trodde mången att lösningen av denna
fråga var särdeles enkel. I den mån klagomålen över bolagens jordförvärv
växte, började man famla efter botemedel. Erån sågverksindustriens
håll särskilt framkastades då förslaget att skilja i rättsligt hänseende
själva jordbruket ifrån skogsområdet. Denna anvisade utväg
grepo också myndigheterna efter med begärlighet. Tanken utfördes
sedan av den så kallade jordbrukslägenhetskommittén, som tillsattes år
1891 för att utreda huru tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre
bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna jordbruk, huvudsakligen
å de stora odlingsbara utmarkerna. Detta uppdrag föranledde nämligen
kommittén att föreslå ett nytt jorddelningssätt. Hemmansklyvningen,
som var den ordinarie metoden för uppdelning av jord på landet, var
en jordstyckning mellan kvotdelar, av vilka varje måste tilldelas andel
Jordundersökningens betänkanden. II. 17

Historik.

258

i alla slag av ägor. Medelst jordavsöndring kunde vidare vid försäljning
avyttras vissa ägor men endast till högst en bestämd del av
fastiarheten och under bibehållande av ett visst subordinationsf erhållande

O

till huvudgården. Kommittén föreslog därtill införandet av ett nytt
institut kallat ägostyckning, genom vilken ett hemman skulle få styckas
i två eller liera delar med på förhand bestämda områden och dessa
åsättas vederbörliga andelar av hemmanets skattetal. På detta sätt,
menade man, borde ouppodlade områden kunna i och för odling lättare
och billigare utbrytas.

Enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen emellertid
fylla även en annan uppgift. “En särskild betydelse tordesäger
kommittén, “ägostyckningen därjämte kunna erhålla för de norrländska
skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder, att kunna.
dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga arealen
jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga skogsmarken
å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter skogens
försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot
nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under
skogsägaren, och den självägande jordbrukande befolkningen i många
skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas. “

Detta förslag ledde till utfärdandet den 27 juni 1896 av en lagstiftning
i ämnet. Denna lagstiftning har sedan länt till åtskilligt gagn
i sin allmänna syftning, ehuru även härutinnan vissa farhågor börjat
här och var göra sig gällande. Men däremot blev den redan från
början en missräkning i fråga om sitt speciella ändamål. För det första
underläto bolagen själva i stor utsträckning att trots förespeglingarna
begagna sig av den nya möjligheten. Där åter lagen kom i tillämpning,
såsom mångenstädes skedde i stor utsträckning, uppenbarades
snart den stora bristen i den princip, som lagts till grund för densamma.
Det är att märka att kommittén själv talat om utbrytning av
den för jordbruk lämpliga arealen “jämte ett mindre skogsområde41.
Detta löfte om någon skogsindelning glömdes snart bort under ärendets
behandling. Till en början talades blott om “nödig husbehovsskog“,
och när slutligen själva lagen kom, så innehöll den icke ens detta.

Följden blev naturligtvis att de ägostyckningar, som kommo till
stånd, till större delen omfattade endast inägojorden och understundom
ett mycket otillräckligt skogsområde. Man förstod nu snart och erfarenheterna
visade det tidigt, att på detta sätt jordbruket helt enkelt blivit
förrått åt skogsbruksintresset. Dessa små jordlappar kunde icke bilda
grundvalen för något utvecklingskraftigt jordbruk, några nyodlingar
kunde ej äga rum, det oumbärliga stödet av skogen saknades och hemmansklyvningar
kunde icke vidare komma på tal. En ofri torpare med
dystra framtidsutsikter var resultatet även av den nya lagstiftningen.

I och med denna erfarenhet väcktes åter till liv ett annat ständigt
bekymmer i den svenska jorddelningens historia. Under forna
tider hade man ibland sökt ett medel till landets uppodling och bebyggande
uti en fullständig frigivning av jorddelningen. Understundom
åter hade erfarenheten framtvungit en omtanke om att ett jordbruk
dock fick behålla så stor ägolott, att innehavaren därav kunde vara
”besutten1*. Detta krav hade senast fastslagits år 1827 för att sedan
ar 1881 ånyo helt och hållet övergivas. Rönen av den nya ägostyckningslagen
gåvo ånyo vid handen, att ingen frihet kan bestå utan att
lämna rum samtidigt för någon omtanke och självövervinnelse.

Det var av dessa anledningar, som under norrlandsfrågans behandling
med växande styrka framkommo krav, att ifrågavarande utsöndringar
från bolags och skogsspekulanters förvärvade hemman icke måtte
tillåtas med mindre nödig husbehovsskog, oundgängligt bete och helst
även odlingsmark lades till gårdens odlade jord vid dess utbrytning.
Denna fordran ligger till grund för den särskilda norrländska ägostyckningslagen
av den 25 juni 1909. Denna lag är till omfattningen
vidare än de övriga norrlandslagarna. Under det förbudslagen riktar
sig endast mot bolag och ekonomiska föreningar samt arrende- och
vanhävdslagarna dessutom mot enskilda skogsspekulanter, gäller däremot
den norrländska ägostyckningslagen all jord. Detta berodde därpå
att det var angeläget att vinna en tillämpning även på de fall, då
hemmansägare sålde sin jord till personer, som voro fritagna från förbudslagen.
Man ville uppmuntra de gamla ägarne att bibehålla åtminstone
en minimal jordbruksegendom. Nämnda lag stadgar att hemmanslotter,
som vid ägostyckningen erhålla inägojord, skola med hänsyn
till omfattningen av densamma samt myckenheten husbehovsskog,
odlings- och betesmark, som tilldelas, vara tjänliga till jordbruk. Innan
lagstiftningen definitivt kom till stånd utgavs den 16 juni 1905 en
provisorisk ägostyckningslag att gälla till den 1 januari 1910.

I sammanhang med denna lagstiftning har det befunnits nödigt
att även göra ett tillägg till den äldre lagstiftningen om jordavsöndring
för de delar av riket som beröras av den särskilda norrländska äeostyckningslagen.
Genom jordavsöndringen skulle nämligen den nya
besuttenhetsföreskriften lätt kunna kringgås i många fall och därför
antogs genom lagen den 31 augusti 1907 ett tillägg till jordavsöndringsförfarandet,
vilket skulle tjäna såsom ett komplement till de
provisoriska föreskrifterna om ägostyckning. Detta provisorium kvarstår
ännu och har ej undergått någon ändring i sammanhang med antagandet
av en definitiv ägostyckningslag.

En fråga, som härvid emellertid framställer sig, är, huruvida det
är tillrådligt att på detta sätt utstycka skog i små delar, som ej kunna
skötas tillfyllestgörande på samma sätt som större områden. Denna

260

Behovet av
ägostyckningslag

för

Värmland.

sak var föremål för särskilt övervägande i Norge i sammanhang med
överläggningarna om det förut omnämnda norska förslaget till en lagstiftning,
motsvarande i stort sett vår norrländska ägostyckningslag.
Denna sak har två sidor. Ett sätt att ordna den är'' givetvis att, när
det låter sig göra, sammanslå ett större område till gemensamhetsskog
för flera småbruk, en utväg som verkligen är förtjänt att på allvar
övervägas. Å andra sidan kan det sägas att en sådan möjlighet på
grund av de olika jordbrukens avlägsenhet från varandra ofta, ja kanske
oftast är praktiskt taget utesluten. Även en mindre skog kan också
iröras till föremål för rationell skötsel, och den större frestelsen för små 0 brukare

att skaffa sig erforderliga kontanta medel på en gång ur sitt
lilla skogskapital kan förebyggas genom upplysning och eu omtänksam
skogslaerstiftning. Förfogandet över ett skogsområde bereder dessutom
större trevnad för småbrukaren samt möjliggör lättare att såväl betessom
odlingsmark kan tilläggas den odlade jorden.

Huvudsakligen på dessa grunder bär man både i den svenska
norrlandslagstiftningen om ägostyckning och i de norska lagförslagen
därom stannat vid att bryta ut ett skogsområde, avsett att tillgodose
husbehovet, och lägga det till inägojorden. Däremot har lagstiftningen
icke gått så långt i genomförande av besuttenhetsbegreppet, som skett

1 förbudslagen. Där har nämligen som sagt föreslagits att vid jordbruket
skall bibehållas erforderlig stödskog, innefattande icke blott husbehovsskog
utan även skog till avsalu. Anledningen till denna skillnad har
varit, att de jordbruk, som skulle friköpas från bolagens och skogsspekulanternas
domäner bleve för dyrbara i inköp om mera skog än till
husbehovet skulle tilläggas. I detta sammanhang må erinras om den
grundsats, som är gällande i de nya avvittringsförfattningama för den
återstod av lappmarkerna, som ännu ej undergått avvittring. Där föreskrives
nämligen att de särskilda jordbruken skola till eget förfogande
erhålla allenast husbehovsskog, under det att saluskogen sammanföres
till en allmänning gemensam för socknens alla jordbruk.

Enligt sin instruktion hava sakkunnige fått i uppdrag att överväga
även behovet av den norrländska ägostyckningslagens tillämpning
på Värmlands län. Den undersökning, som i anledning därav blivit
föranstaltad, ådagalägger att ägostyckningsförfarandet med användning
av rikslagstiftningen här ännu mindre än i Norrland vunnit allmän
tillämpning från bolags och skogsspekulanters sida. Emellertid har
även en hel del ägostyckningar i alla fall ägt rum och om dem gäller
till större delen samma erinringar, som riktades mot de norrländska
ägostyckningarna, innan en speciell lagstiftning kom till stånd. Det
är således icke för sent att ägna någon omtanke åt denna sak för
Värmland och å andra sidan synes det ej vara rådligt att dröja där -

2(11

med, då som sagt olämpliga ägostyckningar dock oavlåtligt äga rum
och med tiden lätt kunna betydligt växa i antal, vartill redan blotta
uppmärksammandet av denna sak och farhågorna för en ny lagstiftning
kunna giva snabb anledning.

Den omfattning, i vilken inom Värmlands län ägostyckning förekommit
under åren 1901-—1914 belyses av nedanstående.tablå, sammanställd
efter uppgifter i kungl. lantmäteristyrelsens ämbetsberättelser.

Agostyckningen i Värmlands län 1901 —1914.

	Antal förrättningar	Genom ägo-styckning delad areal i har		Antal förrättningar	Genom ägo-stvckning deh areal i har
1901 ...	........ 58	5 887	1908 ...	......... 113	10 251
1902 ...	....... 74	15 404	1909 ...	......... 108	8 843
1909 ...	........ 71	5 218	1910 ..	......... 140	7 871
1904 ...	........ 09	8 084	1911 ...	......... 138	11 785
1905 ...	........ 78	10 000	1912 ...	......... 153	13 411
1900 ...	........ 90	8 015	1913 ..	......... 143	11 510
1907	........ 49	4 537	1914 ...	......... 137	13 914

Enligt de upplysningar, vilka så väl från lantmätare som från övriga
tillfrågade erhållits som svar å frågan 12 i det av sakkunnige utsända
frågeformuläret, äro inom länet skogsintressenter vanligen obenägna att
annat än i särskilda fall ägostycka från sina skogsfastigheter. Bolagen
föredraga att behålla inägorna i och för utarrendering åt personer, som
representera för skogsbruket erforderlig arbetskraft. Däremot är oftare
den enskilde skogsspekulantens första åtgörande efter fastighetsförvärvet
att, utan hänsyn till beskaffenheten och bärkraften hos uppkommande
jordbruk, avstycka samt frånsälja inägorna. Vanligen är ägostyckningen
mindre tillfredsställande även när bolag understundom utstyckar inägorna.

Denna benägenhet att tillmäta skogsanslag, odlings- och mulbetesmark
under det minimum, som erfordras för att lotten skall vara fullt
tjänlig för jordbruk, synes mindre ha framträtt i de södra delarna av
länet än i skogstrakterna.

Närmare belyses betydelsen av tillgången på husbehovsskog för
jordbruket inom Värmlands län av svaren å frågan 25 i det av sakkunnige
utsända frågeformuläret. Av dessa framgår, att i länets skogstrakter
stöd av skog anses oundgängligt, ävensom att under givna produktions-
och avsättningsförhållanden ingen som helst utökning av
inägoj orden uppväger frånvaron av skog.

Knappast av mindre betydelse för jordbrukets bärkraft är, enligt
svaren å frågan 28, tillgången å skogsbete i tillräcklig utsträckning.
Sålunda göres gällande, att i skogstrakterna tillgång till skogsbete är
oundgängligt, och från länets östra bygder framhålles, att försöket att
här uppföda kreaturen helt vid gården skulle göra trakten öde. Liknande
gestalta sig förhållandena i länets västra och norra delar, inom

262

Hem ställan.

vilka tillgång på betesmark vanligen anses oundgängligen betingad av
j ordbruksf örhållandena.

Norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag innehåller utförliga
positiva föreskrifter om vad som borde tilläggas ett jordbruk,
avsett att utstyckas från skogsmarken och tog därvid även hänsyn till
skilda förhållanden på olika trakter. Den sedan antagna lagen överlämnade
åt länsstyrelserna att pröva hur ägostyckningen lämpligen
borde ske för varje fall. Sakkunnige anse sig sakna anledning att närmare
ingå på frågan om eventuella brister i den antagna lagen. En
särskild undersökning om dess verkningar har skett, och om lagen behöver
förbättras får detta ske i ett sammanhang för alla de områden,
för vilka den skall verka.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige hemställa:

l:o) att lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att
erhålla ägostyckning utsträckes att omfatta även Värmlands län samt
att för ändamålet lagens första paragraf ändras så till vida att “Värmlands
län“ tillägges bland uppräkningen av de län, varå lagen skall äga
tillämpning.

2:o) att vad i 20 § 1 mom. och 22 § stadgas i 1896 års lagstiftning
om bland annat jordavsöndring enligt dessa lagrums lydelse
genom lagen den 31 augusti 1907 måtte i enahanda ordning som ovan
sägs vinna tillämpning även för Värmlands län.

fl. Arrendelag.

2<>:»

Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen
eu kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis
med hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager
sålunda huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för
lösning av de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett
arrendeförhållande. Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och
obetydliga sociala föreskrifter, d. v. s. bestämmelser, som avse att åt
en arrendator i erforderliga fall giva något av den självägande bondens
självständighet och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt
ansetts böra göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av
smärre'' jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör
fastighetens gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman,
som förr i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning,
men sedan kommit i bolags ägo. Därmed äro jämnställda enahanda
arrenden av hemmansbruk, tillhörande enskilda skogsspekulanter, ävensom
säkerligen en del gårdsbruk, lydande under fideikommiss och
liknande större jordbesittningar. Vidare höra hit de flesta torparrenden
och därmed jämförliga mindre lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.

Den hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt
ingripande, är för det första omtanken om denna befolkning själv och
dess oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del
av befolkningen som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av
jordbruk, i den mån landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna
till utkomst äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste
tillvaratagas. Därtill kommer, att jordbruket utgör granden för näringarna
genom sin produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat
sig oumbärligt för upprätthållande av människomaterialet, som degenereras
och förbrännes av industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke
ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena
förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rättighet

Social

arrende lagstift ning.

264

att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde,
som utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta
komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för
jordens riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan
alla samhällsordningar äganderätten till jorden varit belagd med mångahanda
inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt,
när jordegendomar hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga utnyttjande
för befolkningens trängande behov därigenom i hög grad
äventyrats.

Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man
gör mycket för att stödja jordbrukare, vid sidan av en allmän
arrendelag även antagits en social arrendelag, gällande för de särskilda
slag av arrendatorer, som ha behov av densamma, och tillämplig även
den över hela landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om
lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde. Om denna lagstiftnings
detaljer hänvisas till framställningen på annat ställe i detta
betänkande.

I Sverige har en social arrendelagstiftning antagits genom norrländska
arrendelagen den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och
vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom tilläggslag
av år 1912 även för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen,
varför författningen inskränkts till endast dessa delar av riket, var den,
att dessa ansågos mest hotade av den industriella utvecklingen, vadan
ett statsingripande i förenämnda som i andra avseenden där till en början
ansågs böra äga rum. En särskild grund för ett ingripande låg även
därutinnan, att dessa trakter undergått så kallad avvittring, varigenom
kronan bortskänkt mycket mark för upprätthållande av jordbruk. Det
framstod då så mycket mera befogat, att statsmakten tillsåg, att dess
avsikter med awittringen åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Aven torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909 och
den 6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, har inlåtit sig något på denna
sak. Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares
skyldighet att tillhandahålla byggnader och ombesörja större
reparationer samt om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt
i huvudsaklig överensstämmelse med norrländska arrendelagens stadganden
därom, skulle bliva tillämpliga på arrenden av “dagsverkstorp eller
annan under huvudgården lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej
tillhör arrendator^.

Här möter ett belysande exempel, varthän planlösheten uti jordfrågans
behandling leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag ansett
sig förhindrad att taga befattning med andra torp- eller liknande lägenheter
än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl skulle de
flesta bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk icke

205

komma i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt bör man såsom
redan erinrats vid afl dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de
gamla historiska torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanföra
dem med andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den
norrländska arrendelagens särstadganden endast i två avseenden bliva
tillämpliga på ifrågavarande slag av lägenheter, som dock mångenstädes
i riket ha lika mycket eller lika litet behov av densamma i sin
helhet som enahanda arrenden i norra delarna av riket. Slutligen
skulle de förenämnda två sociala stadgandena införas i 1907 års arrendelag
i stället för att som väl vore naturligare framträda såsom
självständiga bestämmelser med anknytning till 1909 års norrländska
arrendelag.

A andra . sidan syftar torpkommissionens förslag längre än norrländska
arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika
lägenheter i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att
vinna tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska
arrendelagen, kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar till
åtskilliga arrenden i de norra delarna av riket. Den norrländska lagen
omfattar nämligen endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av
minst 4 hektar i inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej
sådana begränsningar för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda
från norrlandslagen undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet
torpkommissionens förslag innehåller och befinner sig inom norrlandslagens
område, kommer kommissionens förslag att vinna tillämpning inom norra
delarna av riket. En vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget
till äventyrs i följd därav, att den norrländska arrendelagen icke
gäller arrenden av jordbruk, på valka den norrländska hävdelagen äger
tillämpning.

Vad nu anförts ådagalägger uppenbarligen, att någon enhetlig plan
och samfällig rättvisa måste läggas över detta lagstiftningsarbete. Detta
kan dock icke gärna uppnås på annat sätt, än att en för hela riket
gällande social arrendelagstiftning för vissa slag av arrenden kommer
till stånd såsom fallet är i Finland samt torpkommissionens förslag
giver en liten antydan om. Vid riksdagarne 1914 och 1915 uttalade
sig även andra kammaren och en avsevärd minoritet i den första för
en sådan lagstiftning.

Rörande innebörden i eu social arrendelag ligger det närmast till
hands att erinra om det väsentliga innehållet i norrlandslagen i vad
den skiljer sig från den allmänna arrendelagen.

Norrlandslagen är tillämplig endast å jord, som äges av bolag,
förening för ekonomisk verksamhet eller enskild skogsspekulant. Norrlandslagstiftningens
exakta definition på en enskild skogsspekulant

Huvudpunkter
i
norr landslagen.

266

återfinnes i vanhävdslagen, där det heter att lagen även är tillämplig
där fastigheten tillhör “enskild person, vilken uppenbarligen besitter
fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i
sambruk med densamma Arrendelagen uttrycker emellertid detta så
att lagen i allmänhet är tillämplig även på fastighet tillhörande enskild
person, vilken icke är mantalsskriven på fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma. Uti 31 § åter .stadgas, att
undantag för tillämpning av lagen eller dess föreskrift kan sökas hos
Konungens befallningshavande, därest avtalet innehåller förbehåll, att
medgivande därtill må sökas. Såsom omständighet som bör föranleda
till ett sådant medgivande framhålles, om jordägaren är enskild person
och det ej är uppenbart att han besitter det arrenderade området eller
fastighet varav det utgör en del huvudsakligen för att tillgodogöra sig
skogsavkastningen. Vid prövning av frågan huruvida fastighet besittes
för skogs avkastnings tillgodogörande eller för annat ändamål
skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordavsöndring
skilda områden av samma hemman betraktas såsom en
fastighet. Torpkommissionen gör ingen skillnad för sitt förslag med
hänsyn till olika slag av jordägare och icke heller den finska författningen.
I Norrland var förenämnda begränsning tämligen naturlig, då
därmed i stort sett träffades just de arrenden som borde komma in
under lagen. Kör övriga delar av riket åter och även vissa trakter
av Värmland har begränsningen ej samma skäl för sig.

Den norrländska lagens formulering medför emellertid, att den ej
behöver direkt specificera, vilka arrendatorer som skola falla under lagen.
Torpkommissionen åter hänför sig som sagt endast till dagsverkstorp eller
annan under huvudgård lydande lägenhet. Den finska författningen
gäller för torp. landbolägenhet och backstuguområde.

Däremot begränsas i norrlandslagen dennas tillämpning till arrenden,
som innefatta inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar och i den omnämnda
31 § omnämnes som en sådan särskild omständighet, som kan föranleda
medgivande om avtalets undantagande från lagens tillämpning: att
avtalet innehåller förbehåll att sådant medgivande må sökas, även om det
arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant att
självständigt jordbruk kan idkas därå. Defi sista förbehållet var ovillkorligt
enligt norrlandskommitténs förslag, vilket däremot ej förordade någon
arealbegränsning. Denna senare var uti den kungl. propositionen i
ämnet vid 1907 års riksdag bestämd till 2 hektar, men upptogs i 1909
års proposition till 4 hektar i anslutning till en av H. Kahlén vid den
förra riksdagen i första kammaren därom väckt motion. Med självständigt
jordbruk menades enligt kommitténs uppfattning jordbruk, som
drives såsom ett självständigt gårdsbruk, oavsett om jordbrukaren såsom

2fi7

särdeles ofta är händelsen, måste söka sig biförtjänster, under det att
motionären synes haft den för lagens effektivitet äventyrliga uppfattningen,
att med självständigt jordbruk borde menas jordbruk som helt
kan föda sin man.

J)et ligger i sakens natur att eu social arrendelagstiftning måste omfatta
de svagast ställda brukarne. Detta är också fastslaget i den finska
författningen och torpkommissionen gjorde för sitt fall ej heller något undantag.
Norrlandskommittén gick på grund av sitt uppdrags begränsning icke
så långt, men förordade att lagen skulle gälla jord på landet av den omfattning,
att självständigt jordbruk därå kunde idkas under förutsättning
dessutom att jorden tillhörde bolag eller enskild skogsspekulant. Med
självständigt jordbruk menades alla sådana brukningsdelar, därå enligt
ortens förhållanden ett s. k. bondejordbruk idkades och kunde anses såsom
innehavarens huvudsakliga näring, oavsett om det måste stödjas av
biförtjänster. Detta förslag omfattade sålunda alla med småbondejordbruk
jämförliga arrenden och således en stor del eller kanske den
största delen av torp, men däremot icke backstuguområden och därmed
jämförliga torp. När lagen sedan genomfördes bestämdes emellertid
som sagt tillika, att den endast skulle gälla för arrenden med minst
fyra hektar inrösningsjord. Härigenom ha en myckenhet med småbondejordbruk
jämförliga arrenden och de flesta torp uteslutits från
lagens tillämpning.

I en social arrendelag, som avser att bereda arrendatorerna en
självständig ställning och tillförsäkra dem frukten av deras arbete, intar
frågan om upplåtelsetidens längd en huvudsaklig plats. Det fördelaktigaste
för arrendator!!, därest han ej kan helt förvärva fastigheten, är enligt
mångas mening, en ärftlig besittningsrätt uppbyggd genom lagstiftningen
med ett tidsenligt innehåll. Norrlandskommittén förordade
20 år såsom minimum. Detta är den tid under vilken kronan samt
de båda statsuniversiteten och Lunds domkyrka utarrendera sina jordbruk.
Den nya sociala lagstiftningen om tomträtt upptager en minimitid
för upplåtelse med sådan rätt av 26 år. Dylika brukningsrätter,
även då de inskränkas till viss tid, böra dessutom förenas med utfästelse
i kontraktet om företrädesrätt till ny upplåtelse. Det kan nämligen
icke vara nog att, såsom nämnda kommitté yttrade, arrendatorn “för
sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält givet". Brukaren måste
också veta att han ej just när arbetskraften börjar tryta blir ställd på
bar backe. Den finska lagen upptar en minimitid av 50 år med möjlighet
att i vissa fall få till stånd en nedsättning dock ej under 25 år.
Under förberedelserna till norrlandslagen gjorde sig olika meningar
gällande. Till sist blev genom en kompromiss mellan en av första
kammaren förordad tid av 10 år och av andra kammaren antagna 20
år i lagen bestämd en minimitid av 15 år.

Emellertid kan den långa tiden någon gång bliva till olägenhet
även för den som man sålunda sökt skydda. Arrendatorn kan nämligen
få utsikter till bättre utkomst. Legal! kan vara bestämd till ett
belopp, som under försämrade konjunkturer visar sig vara allt för betungande.
Genom en höjning under arrendetiden av fastighetens taxeringsvärde
särskilt med hänsyn till dess skogsbestånd skulle arrendet
kunna oskäligen ökas då såsom ofta är fallet i de norra provinserna en
bolagsarrendator ålegat att betala hemmanets alla kommunalutskylder
utan avkortning i beloppet. För dessa fall kan det vara önskligt för
arrendatorn att bliva fri från arrendet före den långa arrendetidens
utgång. Denna hänsyn har i lagen tillgodosetts allenast på det sättet,
att därest arrendatorn i avtalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet ■ skall det vara gällande. Denna bestämmelse
har säkerligen föga praktisk betydelse då en arrendesökande väl vanligen
har den ställning, att han blott har att ingå på de av jordägaren
betingade villkoren. Återstår då för arrendatorn att söka överlåta
arrendet på någon annan. Detta får dock ej ske utan jordägarens
medgivande (§ 6). Dessutom kan det bliva svårt särskilt i avlägsna
skogsbygder att finna en arrendator villig att övertaga arrendet i fall
konjunkturerna på ovan angivna sätt försämrats eller om kortare tid
av arrendet återstår och arrendatorn ej blivit tillförsäkrad företrädesrätt
till ny upplåtelse. Detta senare gör att rätten för arrendatorn att,
sedan 5 arrendeår tilländagått, enligt en viss procedur sätta annan i
sitt ställe med vilken jordägaren skäligen kan nöjas (§ 6, sista stycket)
icke heller är av någon större betydelse. Av dessa skäl förordade
norrlandskommittén liksom 1907 års regeringsproposition ett tillägg till
§ B så lydande: “Arrendatorn äger rätt att sedan 5 arrendeår tilländagått
avträda arrendet å tid vartill det blivit av honom i laga ordning
uppsagt. “ Denna bestämmelse kunde dock ej genomdrivas vid lagens
antagande, utan ersatte man den i stället då med ovannämnda stadgande
i 6 § sista stycket. I finska lagen är förevarande angelägenhet tillgodosedd
endast på det sätt, att om brukaren åstundar kortare legotid
än 50 år, må legonämnden om viktiga skäl det i vissa fall påkallar
kunna tillåta kortare legotid dock som sagt ej under 25 år.

Befogenheten att binda jordägaren genom en lagstiftning i denna
riktning ligger såsom redan erinrats i den sociala hänsynen och den
begränsning i detta och andra avseenden, som alltid måste vila över
äganderätt till jord till skillnad från äganderätt till lösöre. Detta kan
också uttryckas så, att man enligt statsförfattningen val kan förvärva
äganderätt till döda ting men icke till människor, och att då förfogandet
över jorden mer än annan dispositionsrätt ingriper också på människors
frihet, måste ett dylikt förfogande finna sig i inskränkningar såsom en
följd av kravet att denna frihet skall skyddas. Annorlunda ställer sig

naturligtvis saken om en lägenhet är avsedd för ett visst befogat ändamål,
som skulle åsidosättas genom dylika föreskrifter. En lägenhet
exempelvis, som anlagts för hemvist åt skogsarbetare för att sköta en
viss skog, måste rimligtvis få användas för sitt ändamål. Detta kan ej
ske annat än genom dess upplåtande till eu fullt arbetsför skogsarbetare,
och blir det då samhällets eventuellt jordägarens skyldighet att på
annat sätt sörja för denne och hans familj, då arbetskraften tryter.

En annan huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade
rättigheten att odla samt att vid avträdet erhålla ersättning för nyodling
och andra jordförbättringar. Dessa befogenheter hava dock under
ärendets fortgående behandling genom instanserna beskurits så att de
i själva verket ej betyda så mycket med den avfattning arrendelagen
till sist erhöll. Sålunda kän jordägaren alldeles undgå föreskriften
genom att utarrendera allenast de odlade ägorna. Vidare har bestämts
att nyodling ej utan jordägarens medgivande må ske å mark, därå
finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Detta strider emot
skogsvårdsförfattningarnas princip att odlingspolitik går före skogs politik.
De föreskriva nämligen, att skogsvårdsföreskrifter ej få utgöra hinder
för skogsmarks uppodling till åker eller äng. För övrigt lärer väl fast
ouppodlad mark, som lämpar sig för odling, i regel vara på något sätt
skogbeväxt.

Viktiga äro arrendelagens bestämmelser om att, arrendatorn skall
hava dels rätt till husbehov svirke och detta även om genom jordägarens
åtgöranden skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn
ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov och dels erforderlig
rätt till bete å skogsmarken för hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas
å den arrenderade jorden.

En huvudbestämmelse är, att det åligger jordägaren att verkställa
nybyggnader samt utföra alla erforderliga större reparationer.

Mellan den allmänna och norrländska arrendelagen förekomma även
andra skiljaktigheter såsom exempelvis, att den senare förbjuder att arrendatorn
må hindras ordentligt sköta sitt jordbruk, medger skälig nedsättning
i arrendet vid missväxt, söker begränsa godtycklig dagsverksskyldighet,
tillerkänner arrendatorn en viss rätt till husbehovsfiske samt ej tillåter att
arrendatorn förpliktas ansvara för annan av fastigheten utgående skatt
eller allmän tunga än som enligt lag åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura. I dessa punkter liksom i de övriga hade norrlandskommittén
och reservanter liksom motionärer i riksdagen föreslagit
delvis mera effektiva bestämmelser.

Under hela den förberedande behandlingen av norrlandslagarna
hade alla självfallet utgått ifrån, att arrendelagen och vanhävdslagen
.skulle båda gälla för samma fastighet. Varje norrlandslags betydelse i
och för sig samt plats i systemet krävde detta. Vid den slutliga behand -

270

lingen i riksdagen fastslogs emellertid sammanjämkningsvis den grundsatsen
att där arrendelagen gäller, .skall vanhävdslagen icke äga tillämpning och
tvärtom. Åt denna uppfattning gavs uttryck genom det tredje stycket
i första paragrafen av vanhävdslagen, lydande sålunda: “År fastigheten
utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarna, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast
i den mån jordägaren är enligt nämnda lag för vidmakthållande av
fastigheten ansvarig.“ Det är klart att med en sådan ordning norrlandslagstiftningen
blir särdeles ineffektiv. Förmodligen ställer sig
saken i tillämpningen så, att alla hemman för vilka upprättats arrendekontrakt
efter den 1 september 1909, då norrländska arrendelagen trädde
i kraft, falla endast under denna lagen, men att de utarrenderade
hemmansbruk, för vilka gälla äldre arrendekontrakt eller de i stor
utsträckning av jordägarna under sommaren 1909 före den 1 september
avslutade formliga arrendeavtal, hemfalla under vanhävdslagen.

Med denna ordning har bland annat uppstått en särskild lucka uti den
effekt, som uttryckligen avsetts med norrlandslagstiftningen. Det hade
nämligen visat sig, att bolag och skogsspekulanter gärna företogo en sammanslagning
av flera förvärvade brukningsdelar, varigenom de för sin del
gjorde besparingar ur skogsekonomisk synpunkt och förenklade sin förvaltning.
Härav blev. emellertid följden, att antalet jordbrukshem även på.
denna väg minskades, vilket just varit den nya lagstiftningens uppgift
att förekomma. Därmed inbjöds också till jordens vanhävdande och utläggande
till skogsmark, då en arrendator ofta hade svårt att sköta
de sålunda sammanlagda jordbruksdelarna. Vad nu sagts gäller även
en uppkommen tendens att avyttra inägorna utan skog till en självägande
jordbrukare i grannskapet, vilket förfarande dock i viss män
bör motverkas genom den norrländska ägostyckningslagen.

Meningen med en social lagstiftning är att den skall avhjälpa uppkomna
missförhållanden. Detta ligger i sakens natur. När missförhållandena
grunda sig på upprättade avtal blir det dock erforderligt att
uttryckligen föreskriva, att lagen skall hava retroaktiv verkan på sådana
kontrakt. Den finska lagen uttalar ock detta oförbehållsamt. I detta avseende
föreslogs därför av norrlandskommittén uttryckligen att bestämmelsen
om befogenhet för arrendatorn att efter fem arrendeår uppsäga kontraktet,
om rätt för honom att nyodla och få ersättning vid avträdet för nyodling
och jordförbättring samt om de fall, i vilka arrende är förverkat, skola
enligt förslaget äga tillämpning även på äldre, för bestämd tid ingångna
avtal, såvida de upprättats efter den 1 januari 1904. Reservanter förordade
att bestämmelserna skulle gälla för alla på bestämd tid avslutade
arrenden, som upprättats före det lagen träder i kraft, under
det att andra motsatte sig att lagen erhöll någon som helst återverkan

271

på äldre arrenden. Denna sista mening upptogs av regeringen och
segrade även vid det slutliga avgörandet.

En social arrendelagstiftning bör som sagt omfatta särskilt de Behovet
svagaste arrendatorerna eller närmare uttryckt så kallade bolagsarrenda- J^endetorer,
lantbönder, torpare och med dem jämförliga brukare av annans jord. lag för

Enligt yrkesräkningarna utgjorde åren 1890 ocli 1910 i Värmlands Värmlandlän
antalet huvudpersoner inom arrendatorsklassen resp. 1487 och 2 075
samt inom torpareklassen resp. 3 850 och 2 827 eller tillsammans resp.

5 337 och 4 902. Dessa siffror torde ock i stort sett ungefärligen
motsvara de faktiska förhållandena. Till jämförelse må meddelas, att
enligt svaren å frågan 2 i det av sakkunnige utsända frågeformuläret
antalet utarrenderade brukningsdelar, under bolag representerade c: a
två tredjedelar av bolagens samtliga innehav av jordbruksfastighet inom
länet, uppgå till c:a 3 500, bland vilka då innefattas även torp och
lägenhetsarrenden, mellan vilka samt egentliga arrendegårdar någon fast
gräns icke låter sig uppdraga.

Med hänsyn till fåtaligheten av publika arrenden, och då endast
sällan förekommer utarrendering av andra enskilda ägare än bolag
och enskilda skogsspekulanter, kan antagas, att av arrendatorsklassen
största flertalet äro underhavande till sistnämnda kategorier av ägare.

De ifrågavarande arrendegårdarna äro med hänsyn till inägoarealernas
omfång av särdeles växlande storlek. Således förekomma i
enstaka fall arrendegårdar av c:a 50 har åker och däröver i länets
södra och mellersta delar samt dylika med inägor av endast ett par har
företrädesvis i de norra skogstrakterna. Vanligast torde å arrendegårdar
inägoarealen uppgå till 3 — 6 har, å vilka födas 1 å 2 hästar samt 3
ä 5 nötkreatur.

Klassen av bolagsarrendatorer inom länet omfattar sålunda grupper,
mellan vilka i ekonomiskt och socialt avseende föreligga betydande olikheter.
A ena sidan finnas ett mindre antal med större och medelstora
jordbrukare jämförliga arrendatorer, vilka helt erhålla sin utkomst genom
jordbruket, och som sålunda utgöra en med jordbruksarrendatorer i
mellersta och södra delarna av landet jämförlig grupp med i ekonomiskt
och socialt avseende självständigare ställning. Huvudmassan åter utgöres
av en social klass, som jämte till jordbruket i större eller mindre
omfattning för sin utkomst är hänvisad till arbetsförtjänster.

Därvid återfinnes bland utarrenderade brukningsdelar i betydande
omfattning dylika av sådan ringa storlek, att innehavarna
huvudsakligen äro hänvisade att söka sin bärgning genom arbetsförtjänster,
i det att avkastningen från ett mycket obetydligt jordbruk
lämnar endast ett mindre tillskott i familjens uppehälle. Talrikt förekomma
dylika mindre arrenden bl. a. i brukstrakterna samt eljest i de

272

centralare delarne av länet. Beträffande sistnämnda grupp av arrenden
torde innehavarna ''kunna betraktas såsom en grupp av jämförelsevis
varaktigt sysselsatta skogsarbetare, för vilka betingelser för en självständig
jordbruksexistens väsentligen saknas.

Ett betydande antal arrendegårdar utgöras emellertid av sådana, vilka
efter storleken av jordbruket äro jämförliga närmast med mindre självägda
gårdar. Uppskattningsvis uppgives i svaren under frågan 6 i det av
sakkunnige utsända frågeformuläret antalet av sålunda med småbondebruk
jämförliga arrenden under bolag representerande c:a 2/B av samtbg
jordbruksfastighet under nämnda kategori av ägare inom länet, till något
mera än ett tusental. Beträffande särskilt dessa torde inom den av
arrendeförhållandet givna ramen förefinnas större möjligheter att genom
lagstiftningen skapa förutsättningar för en intensivare jordbruksdrift än
som för närvarande vanligen föreligger, samt i anslutning därtill för en
i ekonomiskt och socialt avseende självständigare samt gynnsammare
situerad befolkning. Företrädesvis denna grupp av arrendatorer är det,
som, i samband med bolagens samt de enskilda skogsspekulanternas
förvärv av självägd jord med åtföljande tillbakagång av antalet självägande
jordbrukare, kommit att avlösa sistnämnda klass.

Arrendatorernas ställning medför emellertid, att de oftast äro
benägna att bygga sin ekonomi mera på arbetsförtjänster än på jordbruket,
som i många fall lämnar utkomst blott under förutsättning av
större intresse för detsamma. Flertalet arrendatorer kunna emellertid
ej under nuvarande förhållanden förväntas hysa större intresse för skötseln
av en gård, som innehaves i regel endast på den korta tid, vanligen
1 — 5 år, vilken inom länet utgör den vanliga upplåtelsetiden vid
utarrendering från bolag och enskilda skogsspekulanter. Och även om
en arrendator skulle vilja befrämja utvecklingen av innehavande jordbruk,
måste, bortsett från sådana förekommande hinder, som skyldighet
att förrätta arbete åt markägaren även å en för brukaren olämplig tid,
också ett mycket starkt intresse i ovannämnda riktning hållas tillbaka
av osäkerheten om möjligheten under nuvarande förhållanden att vid
frånträdet erhålla ersättning för åstadkomna påtagliga förbättringar. Att
under nuvarande ekonomiska och sociala förutsättningar arrendatorerna
såsom jordbrukare utgöra en endast ofullkomlig ersättning för de självägare,
de kommit att ersätta, ligger sålunda i sakens natur, och sällan är
arrendatorn i följd av sin nuvarande ställning, även med god vilja, i
stånd att utveckla ett jordbruksintresse, ens tillnärmelsevis likvärdigt
med självägarens.

Därtill följer, att med den frihet beträffande gestaltningen av
avtalsförhållandena, som följer av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom, arrendatorn såsom i allmänhet den svagare parten
ofta kommer att intaga en ställning, vilken utom svårigheten att till -

273

varataga berättigade ekonomiska intressen, ofta medför social och personlig
vantrevnad.

I allmänhet framgår av svaren från orterna på frågorna att tillståndet
på arrendegårdarne är av växlande natur, men i stort sett och
enligt sakens natur enahanda som den norrländska utredningen utvisade
för samma fall. Detta överensstämmer också med sakkunniges personliga
erfarenheter under resorna.

I allmänhet torde sålunda kunna sägas, att nuvarande rättsförhållanden
medföra för själva jordägaren i ekonomiskt, socialt och politiskt
avseende företräden, av vilka följa för arrendatorerna i allt, för hög
grad ekonomisk svaghet samt social ofrihet.

Att förutsätta att under den fria gestaltningen av arrendeavtalsförhållandena
enligt gällande lag, skulle vara att förvänta en önskvärd
förbättring i arrendatorsklassens ställning samt sålunda ett tillfredsställande
av det därmed förbundna samfundsintresset att åt denna betydande
grupp av den jordbrukande befolkningen bereda drägligare
levnadsvillkor, torde vara att i allt för hög grad skatta åt övertygelsen,
att under alla omständigheter ur den fria intressekampen framgår den
för parterna så väl som för samfundet i dess helhet gynnsammaste
gestaltningen av förhållandena.

TJr social synpunkt vore säkerligen lämpligast, om de av bolag och
skogsspekulanter förvärvade jordbruken, med de garantier, som det av
sakkunnige förordade ägostyckningsförfarandet innebär, kunde frigöras
samt sålunda återgå till självägda jordbruk. En sådan ägostyckning kan
dock ej förväntas bliva någon allmännare företeelse såsom följd av något
jordägarens intresse för saken i och för sig. En arrendelag däremot
skulle, såsom norrlandskommittén också erinrade, i sin mån påskynda
en sådan utveckling. Härvid måste dock ej förglömmas vikten av att
genom lagstiftningen på samma gång göres något för att brukarne och
deras familjer i regel erhålla företrädesrätt till förvärvet och ej oförskyllt
berövas sitt enda hem och sina utkomstmöjligheter. Under hela
denna övergångsperiod och med visshet även därefter komma emellertid
ifrågavarande arrenden att i stor omfattning fortfara. Det ur samfundssynpunkt
önskvärda dubbla ändamålet, att å ena sidan tillgodose
kravet på bättre skötsel av den jord, som från klassen av självägare
övergått till bolag och skogsspekulanter samt å andra sidan giva ökad
social styrka åt en talrik arrendatorsklass å landsbygden, måste därför
tillgodoses. Och detta kan ej ske annat än genom en social arrendelagstiftning
av ovan angiven innebörd även för Norrland.

Av den föregående framställningen framgår, att sakkunnige anse
att en social arrendelagstiftning bör komma till stånd för hela riket.
Detta lär även varit torpkommissionens uppfattning enligt vad sakkunnige

Jordundersökningens betänkanden. II. 18

Hem ställan.

274

förnummit. Vid de två senaste riksdagarna uttalade sig som sagt även
andra kammaren och en avsevärd minoritet i den första för en sådan
lagstiftning.

I avvaktan därpå bör emellertid, såsom av undersökningen nogsamt
framgår, norrländska arrendelagen omedelbart vinna tilllämpning på Värmlands
län. Det kan, såsom i jordundersökningens första betänkande redan
erinrats, betecknas såsom ett rent förbiseende att Värmland ej medtogs
redan från början i den lagstiftning, som ägt rum för Norrland och
Dalarna. Detta framför allt med hänsyn till de likartade förhållandena.
Men även formella skäl tala därför, i det att norrlandslagstiftningen avsiktligt
begränsats till de områden som undergått s. k. avvittring. En
sådan avvittring har, enligt vad numera blivit uppmärksammat, i de
äldre skogsförfattningarna även varit påbjuden för Värmland.

Emellertid bör härvid dock i norrlandslagens föreskrifter två modifikationer
för Värmland äga rum. För det första äro i hela Värmlands
län inägoarealerna till de jordbruk, varpå lagen bör vinna tillämpning,
genomgående så obetydliga, att säkerhgen största delen av dem icke
skulle falla under norrlandslagen med dess föreskrifter om en areal inrösningsjord
av minst 4 hektar såsom villkor för lagens tillämpning.
Arealen bör därför nedsättas till åtminstone på sin tid i regeringspropositionen
förordade 2 hektar. A andra sidan utgör sydligaste delen
av Värmland en övergångstrakt så att säga till de sydsvenska jordbruksförhållandena.
Där förekommer till skillnad från i Norrland ett
avsevärt antal enskilda tillhöriga gårdar med större jordbruk samt
även utarrenderat bolagsjordbruk, som till omfattningen är jämnställt
med sådant jordbruk. Då det icke är meningen, att en social arrendelag
skall vinna tillämpning även på arrenden till sådana större gårdar,
bör för Värmland lämpligen stadgas även ett maximum inrösningsjord
för vilken lagen skall tillämpas och hava sakkunnige föreslagit det till
20 hektar.

Sakkunnige hava däremot i övrigt ej ingått i närmare granskning
av norrlandslagens möjliga brister, uppkomna med hänsyn särskilt därtill,
att den framgick såsom resultatet av en kompromiss mellan riksdagens
båda kammare. Om denna sak har 1915 års riksdag i viss mån begärt en
undersökning i samband med äskad utredning om vanhävdslagens verkningar.
Spörsmålet hör hemma i utredningen för åstadkommande av
en social arrendelagstiftning för hela riket eller åtminstone en revision
av norrlandslagen.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige hemställa:
bo) att en social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen
såsom bolagsarrendatorer, lantbönder och torpare och med dem

jämnställda brukare av annans jord måtte för hela riket komma till
stånd.

2:o) att i avvaktan härpå norrländska arrendelagen omedelbart utsträckes
att gälla även för Värmland samt i sådant avseende dels orden
“Värmlands län“ tilläggas bland uppräkningen i lagen av de områden på
vilka den skall äga tillämpning, dels ock för detta län stadgas att lagens
bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar inrösningsjord
till en vidd av minst 2 hektar och högst 20 hektar.

276

Historik.

4. Vanhävdslag.

Bland de frågor, som sakkunniga enligt sin instruktion fått i uppdrag
att särskilt undersöka, är även befogenheten och behovet av norrländska
vanhävds- eller uppsiktslagens utsträckning till Värmlands län.
Det ifrågasättes således att eventuellt lägga under offentlig kontroll
jordbrukets skötsel på sådana egendomar, som innehavas av bolag och
skogsspekulanter.

I allmänhet gäller såsom ostridigt även under de mest skilda tidsförhållanden,
att någon statens uppsikt över yrkesidkare, huru de sköta
sig i sitt yrke, icke lämpligen eller rimligen kan såsom regel ifrågakomma.
Det allmännas insats å detta område måste väsentligen inskränka
sig till upplysning och understöd. Därutöver är yrkesidkarens
eget intresse den företrädesvis verksamma drivfjädern till att yrket utövas
med den insikt och omtanke, som tidsförhållandena kunna medgiva.

En benägenhet till undantag härifrån har emellertid oavlåtligt gjort
sig gällande i fråga om jordbruket så till vida, att statsmakten ofta
på många sätt även direkt ingripit för att den odlade jorden måtte
upprätthållas i någorlunda god hävd och även åbyggnaderna, som skola
tjäna jordbruket, någorlunda uppfylla sin bestämmelse. Orsaken därtill
ligger i öppen dag. Jordens odlande har varit och kommer alltid att
vara grundbetingelsen för människornas existens i mångahanda måtto.
Jordbruksnäringen är därför det främsta stödet även för andra näringar.
Det är således en stor samhällelig förlust att odlad jord i större utsträckning
får förfalla och ej längre uppfyller sin viktiga bestämmelse.

I denna omtanke kan man gå så långt att den sträcker sig över
alla jordbruk. 1734 års lag intog i stort sett en sådan ståndpunkt på
sätt särskilda bestämmelser i 2, 6, 10 och 27 kapitlen av byggningabalken
närmare bestämma. Genom förordningen den 21 februari 1789
upphävdes alla dessa bestämmelser, och lagstiftningen slog i stället över
till den motsatta ytterligheten eller ingen omtanke alls. Den närmaste
politiska bevekelsegrunden till den nya författningen var Gustaf III:s
beräkning att få stöd hos bondeståndet för konungens statsvälvning.
De sakliga förutsättningarna för ett sådant steg lågo emellertid uti

277

det stora missnöje, som mångenstädes i orterna rådde bland bondebefolkningen
över statsämbetsmännens inblandning i deras yrkesutövning,
och detta ofta nog under byråkratiska former och på ett oklokt sätt. Åtgärden
hade också stöd i de nya ekonomiska lärorna eller den så kallade
ekonomiska liberalismen, som förkunnade den enskilda företagsamhetens
företräde på alla områden framför statsingripandet. Denna lära var
åter i sin ordning endast en avspegling av det genombrott, som i och
med franska revolutionen ägde rum för en ny ledande klass, borgarklassen,
och dess nya ideal, näringsfriheten.

Emellertid har detta ideal såsom en vägledande lösen under det
gångna århundradet nu gjort sin gärning. Näringsfriheten har frigjort
ångan och elektriciteten. Men med alla dessa nya naturkrafter har just
inom näringslivet på många nya sätt individerna anyo klavbundits.
En våldsam ekonomisk utveckling har i likhet med det gamla statsingripandet
gjort dem beroende men i olikhet med detta icke funnit
utrymme eller tid att ägna människorna såsom sådana någon tillräcklig
omtanke. Näringsfriheten har väsentligen upphävt sig själv genom
att skapa de stora företagen.

Emot en sådan urartning i utvecklingen måste naturnödvändigt
komma en reaktion och denna gör sig nu också på mangahanda sätt
alltmera gällande. Man kräver någon omtanke i friheten utan att därför
vilja borttaga densamma. Ett uttryck bland många för dessa
strömningar har blivit ett växande krav, att denna näringsfrihetens
ekonomiska stormflod ej må saklöst ruinera den odlade jorden. Detta
krav står sidoordnat med ett annat, som redan vunnit större beaktande,
nämligen att samma utveckling ej heller får ruinera skogarna och övriga
n aturrikedomar.

Uppgiften är nu att taga lärdom av erfarenheterna och ej åter
slå över till en motsatt ytterlighet. Det gäller att behålla friheten och
avskaffa ofriheten, båda delarna i deras bästa bemärkelse.

Den främsta vägledningen är då att utgå från det förutnämnda
yrkesintresset. Den som odlar jorden såsom sitt yrke, varav han skall
hava sin utkomst, har ett naturligt intresse oavsett de enskilda fallenheterna
att även sköta jorden någorlunda i enlighet med tidens framsteg
och fordringar. Statsmakten bör ytterligare stödja detta intresse
genom oavlåtlig undervisning, förståndig lagstiftning som jämnar vägarna
för detsamma samt även direkt ekonomiskt understöd i den mån det
är nödvändigt. En ämbetsmannainspektion över den verklige yrkesmannen
i jordbruket kan knappast, åtminstone under nuvarande förhållanden,
leda till annat än ett nytt byråkratiskt herravälde, ett olidligt
missnöje mångenstädes och nya bortkastade utgifter, som öka skattebördorna.

Helt annorlunda ställer sig saken om den förenämnda ekonomiska

278

utvecklingen medför, att den jord som ostridigt bör upprätthållas och
de nya möjligheter till odling, som böra uppmuntras, i avsevärd omfattning
komma i besittning hos personer, som icke äro jordbrukare till
yrket utan förvärvat jorden för andra ändamål. Det är självfallet, att
sådana ägare väl kunna driva ett och annat jordbruk själva för sitt
nöjes skull, och utan ekonomisk beräkning, om det även bär sig. Nitälskan
däremot för jordbruket såsom näring måste väsentligen saknas
och därmed också den garanti för den odlade jordens bevarande och
utvidgande, som ligger i den verklige näringsidkarens intresse. Detta
är icke en förebråelse mot den nye ägaren, ty det strider emot människonaturen
att kunna i genomsnitt begära mera av honom. Icke heller
kan man lägga den nye ägaren till last, att han förvärvat jorden när
detta varit tillåtet av lagarna och han själv funnit det kunna vara till
nytta för hans egen näring eller tvingats därtill under inflytande av
den obönhörliga konkurrenskampen först mellan alla de små och nu
mellan de stora företagen. Under sådana omständigheter måste
kravet på statsmaktens ingripande för att upprätthålla odlingen vara
synnerligen starkt grundat.

Behovet av Den av sakkunnige verkställda utredningen liksom för övrigt all en

van- mä,nt kända förhållanden ådagalägga således, att förutsättningarna för
fgr ett sådant ingripande måste anses föreligga för Värmland. Undersök värmland.

ningen har givit ungefär samma resultat för denna landsdel, som motsvarande
undersökning gav för Norrland och Dalarna, och där redan
föranlett utfärdande av en vanhävdslagstiftning.

Intet svar på sakkunniges frågor påstår, att bolagens arrendejord
skötes bättre än småböndernas. Från några få håll och ibland med
skiljaktiga meningar inom samma socken påstås att skötseln är ungefär
lika, men från det stora flertalet socknar framhåfles tämligen enstämmigt,
att småböndernas jordbruksskötsel av naturliga skäl är överlägsen
bolagsarrendatorernas och ofta framhålles skillnaden vara synnerligen stor.

Belysande för saken är också uppgifterna om nyodlingars förekomst.
Av svaren från sockenombuden framgår enstämmigt, att någon
nyodling på bolagsegendomar icke alls förekommer och att arrendatorerna
till och med kunna vara förbjudna att göra odlingar. Däremot vitsordas
från de flesta håll, att de nyodlingar som äga rum, verkställas av
småbönder eller lägenhetsägare, under framhållande tillika från många håll,
att även deras intresse numera är ganska begränsat, och å andra åter
att åtskillig håg nedlägges därpå. “Bonden nyodlar, arrendatorn förminskar
åkerjorden11 säga samtliga sockenombud från Mangskog. De få
bolag som besvarat denna fråga känna emellertid ej till något odlingsintresse
alls i orten. Det fåtal större egendomsägare och tjänstemän
som yttrat sig i ämnet luta i sina svar merendels åt sockenombudens

uppfattning. Ordföranden i premieringsnämnden för mindre jordbruk
uttalar till sist: “Intresset stort, ofta alltför stort, enär mången gång
brytes jord, som icke borde odlas. “ Sanningen torde således vara att
endast småbönder och lägenhetsinnehavare verkställa nyodlingar och
göra det mångenstädes i avsevärd utsträckning, samt att detta har sin
förklaring däri, att de äro de verklige yrkesutövarne i jordbruket, som
äro hänvisade att verkställa odlingen med egen arbetskraft och i resultatet
söka en varaktig förbättring i sin utkomst.

Beträffande frågan huruvida hela jordbruket eller brukningsdel eller
mindre odlingar helt nedläggas, svaras ganska allmänt, att detta förekommer
i avsevärd omfattning mångenstädes å enskild jord, dock mera
sällan på bondejord utan företrädesvis på bolagsjord. Ofta betonas
härvid att nedläggningen gäller egendomar eller torp eller mindre ägor.
som äro avlägset belägna och därför äro svårbrukade eller ock hava
sämre jord, som under nutida förhållanden ej lönar sig att bruka. I allmänhet
underlåter man att härvid direkt svara på frågan, om odlingen
ej möjligen ägt ett sådant odlingsvärde, att jorden dock med fördel
kunnat brukas av någon, som saknar andra utvägar till försörjning. En
meddelare yttrar dock: “Rösjö har rätt när han säger, att ingen har
så dålig jord att den icke lönar sig att bruka, frågan är att bruka den
rätt.11 Från många orter meddelas också, att ägor under bolag i stor
omfattning utlagts till skogsmark, oaktat egendomarna varit bördiga och
väl ägnade för odling. Ibland framhålles att nedläggningen skett på
den grund, att åbyggnaderna så förfallit, att jordbruk ej längre kunde
drivas.

Enahanda svar lämnas på frågan, huruvida odlad jord lämnas helt
och hållet eller delvis utan annat bruk än att växande foder så länge
det lönar sig avbärgas eller att annorledes synnerlig vanhävd äger rum.
Aven detta förekommer mycket ofta. Anledningarna uppgivas vara
ägornas avlägsenhet eller bristande odlingsvärde, arrendatorernas fattigdom
och bristande intresse eller bolagens större intresse för skogens utbredning
än för åkerjordens upprätthållande.

Hit hör även frågan om åbyggnadernas beskaffenhet. I allmänhet
torde kunna sägas, att desammas skötsel följer jordbrukets skötsel. I
den mån den senare är dålig eller håller på att nedläggas, bruka även
husen vara bofälliga eller fallfärdiga. Emellertid förekommer på detta
område en större växling och ojämnhet i förhållandena. När ett bolag
griper sig an med förbättringar på arrendegårdarna börjar man vanligen
med husen av många begripliga skäl, men stannar också oftast med
dem. Ibland kan ett bolag på grund av sin kapitalstyrka under en
intresserad ledning bygga större och vackrare hus än en småbonde
någonsin kan tillåta sig. Understundom bli dessa byggnader på detta
sätt också onödigt stora och oekonomiska, vilket också i sin mån är ett

280

Hem ställan.

uttryck för jordägarens bristande jordbrukskompetens. Av svaren framgår
emellertid, att där åbyggnaderna äro dåliga eller förfallna, så inträffar
detta enligt sakens natur i regel på bolagens arrendegårdar,
och i all synnerhet på dem, i vilka en underlåtenhet av husens reparerande
ingår såsom ett led i jordbrukets successiva utläggning till
skogsmark.

Det framhålles att vad sålunda erinrats gent emot bolags jordbruk
gäller vanligen i ännu högre grad om enskilda skogsspekulanters jord,
vilken oftast vanskötes i hög grad.

Yad sålunda framhållits, har också sakkunnige funnit bestyrkt i allt
väsentligt under de företagna resorna inom länet.

Slutligen må erinras att såsom svaret å frågan 46 utvisar, åtskilliga
meddelare från Fry korn ds. Övre Ulleruds, Glava, Silbodals, Gunnarskogs,
Sunne, Östmarks, Lekvattnets, Vitsands, och Sunnemo socknar
av eget initiativ uttryckligen förordat en effektiv vanhävdslagstiftning
för länet.

På grund av vad sålunda förekommit, finna sakkunnige fullgiltiga
skäl föreligga, att även för Värmland besluta en lagstiftning om tillsyn
å bolags- och skogsspekulanters jordbruk. En sådan lagstiftning får
dessutom liksom den norrländska betydelsen av ett oundgängligt komplement
till en social arrendelag för länet, för den händelse även en
sådan skulle bliva antagen. Den kommer nämligen att innefatta en
uppfordran till vederbörande jordägare att till sin egen fördel hellre
avyttra jordbruket med behörigt tillbehör till en verklig yrkesidkare, som
tillika får ett eget intresse att på stället ägna sig åt jordbruket. Vidare
kan därigenom också förebyggas, att jordägare av ovilja mot ägostyck -ningslagen och arrendelagen i stället för att sälja jordbruket eller åtminstone
utarrendera det enligt eventuellt nya arrendeföreskrifter låter
det torftigt skötas av någon rättare eller ock alldeles förfalla.

Beträffande omfattningen av lagens ingripande samt metoderna för
dess förverkligande kunna olika meningar gorå sig gällande. Vid den
norrländska lagens antagande bröto sig också åsikterna härom emot varandra.
Sakkunnige anse emellertid, ehuru även de finna erinringar
kunna framställas mot den norrländska lagen, att någon annan vanhävdslag
för Värmland icke kan i frågans nuvarande läge påkallas än den som
för närvarande tillämpas för Norrland och Dalarna. Denna innehåller
i stort sett ett minimum av vad som i förevarande avseende bör och
kan stadgas. Riksdagen har sedermera år 1915 enhälligt anhållit om
en allsidig undersökning av den norrländska lagens verkningar samt
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen må föranleda.
Denna riksdagens hemställan vill även sakkunnige för sin del
med sitt bestämda förord understödja. På detta sätt kan sedan even -

281

tuellt förbättringar av lagen på en gång komma till stånd för hela dess
verksamhetsområde.

Visserligen är denna lagstiftning i olika grad påkallad för skilda
delar av länet. I åtskilliga trakter har behovet bjärt framträtt, i andra
har ett sådant behov endast i mindre grad eller icke alls gjort sig gällande.
Sakkunnige finna emellertid någon anledning ej förekomma att
i detta fall inskränka lagstiftningen endast till vissa delar. Saken invecklas
därigenom obehörigen, gränserna bliva särskilt svåra att uppdraga
och hur de än sättas måste alltid inträffa att trakter, som ej
uppenbarligen nu behöva lagen, komma att ingå under densamma under
det att nödlidande trakter bli undandragna lagens skydd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes:

ko) att lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å bolags och
enskilda skogsspekulanters jordbruk i Norrland och Dalarna måtte utsträckas
att gälla även Värmlands län, samt för sådant ändamål sådan
ändring genomföres i nämnda lag, att orden “Värmlands län“ tilläggas
i lagens ingress bland uppräkningen av de områden, på vilka lagen där
angives skola äga tillämpning;

2:o) att den av riksdagen år 1915 begärda allsidiga undersökningen
rörande verkningarna av nämnda lag måtte så snart ske kan
bringas till utförande.

282

Social

expropria tion.

o. Expropriationslagstiftning.

De åtgärder i lagstiftningsväg, som sakkunnige på grund av sitt
uppdrag ovan ifrågasatt, avse allenast att sätta en damm mot hänsynslösheten
i de nuvarande ekonomiska strömningarna samt därigenom
medverka till att leda ut dem i stillsammare och fruktbarare flöden.
En synnerlig angelägenhet, som anmäler sig i första rummet, är då
att bevara den odlade jorden och de odlingsbara markerna jämte nödig
husbehovsskog åt den del av befolkningen, vilken såsom jordbruksidkare
är den rätte besittningshavaren av dessa naturrikedomar. Den
ifrågasatta förbudslagen har till uppgift att skydda de senare mot
ytterligare förvärv av korporationer och enskilde, som icke hava jordbruket
till yrke utan förvärvat marken för andra ändamål.

Mera invecklad blir uppgiften att återställa i den jordbrukande befolkningens
besittning den jordbruksjord med tillbehör, som redan omhändertagits
av främmande. Ägostyckningslagen, en arrendelag och
vanhävdslagen äro, såsom förut närmare utvecklats, ägnade att i sin
mån stödja ett sådant strävande genom att till en början bereda jordbrukaren
en någorlunda tryggad tillvaro i de främmande omgivningarna
samt därnäst påskynda jordens fullständiga återbördande till den jordbrukande
befolkningen genom frivilliga överlåtelser i önskvärd omfattning.

Detta är emellertid icke på långt när tillräckligt för det avsedda
ändamålet. Fordom har landets odling och bebyggande försiggått på
det sättet, att hemmanen klövos och även nyodlades för ändamålet
efter behovet. Fn sådan utveckling är alldeles avskuren inom de snävt
begränsade jordbruksområden, som må kunna på ovan angivet sätt återbördas
åt jordbrukarna. Den växande folkstocken måste därför snart
finna sig vara i saknad av den för dess utkomst nödiga jorden. “Att
för odlingen söka öppna även det återstående av den verkliga odlingsmark,
som ligger väntande på odlaren, är en kulturuppgift av den
största bety delse “, yttrar med rätta norrlandskommittén.

Men även utbrytningen av de färdiga jordbruken i ovannämnda
bila omfattning allenast på frivillighetens väg, är icke heller i och för

sig någon tillfredsställande ordning. Man utgår ifrån att det är jordägaren.
som först och sist skall äga att efter sin vilja och sitt intresse
bestämma om en utbrytning .skall ske, när den skall äga rum, vad
som skall avstås, huru mycket som skall betalas, i vilken ordning betalningen
skall ske och vem som skall övertaga jorden. På detta sätt
blir allt huvudsakligen överlämnat åt slumpen. Man blundar under
detta famlande för den gripande verkligheten. Man glömmer, att den
mäktige jordägaren blott behöver bida sin tid, man förbiser alla de
vanligaste fallen, då något sådant bidande ej alls behöver äga rum,
man överskyler alla dessa godtyckligheter, som äro oundvikliga, då
jordägaren, obunden av lag, skrider till egenmäktig handling och man
har isynnerhet ingen enda tanke till övers för all utebliven hjälp just
där den kanske mest behöves.

Under sådana förhållanden är det oundgängligt, om man vill
komma till ett någorlunda tillfredsställande resultat, att bakom de
andra åtgärderna även står ett yttersta medel för att återföra jordbruksjord
i den jordbrukande befolkningens besittning, nämligen expropriationsrätt.
En sådan rättighet, väl fastslagen i lagen och omtänksamt
formulerad, behöver icke betyda, att den skall komma till talrik
användning. Snarare kan man säga, att just dess tillvaro bör vara
ägnad att undanröja mycken omedgörlighet och befordra frivilliga uppgörelser.

Vad sålunda sagts om jordbruksjord gäller i tillämpliga delar
även om bostadstomter.

Befogenheten att sålunda förvärva mark för jordbruk och bostadslägenheter
kan kallas social expropriation. Grunden till ett sådant förfarandes
tillåtlighet är att ändamålet måste anses i allra högsta grad
allmännyttigt.

‘‘Vad expropriationsrättens principiella berättigande angåru, säger
norrlandskommittén, “kan man till en början säga, att den moderna
rättsuppfattningen, sådan den tagit sig uttryck i de flesta länders lagstiftning,
såsom grundsats uppställer, att den enskilde jordägaren är
skyldig att mot full ersättning avstå från sin jord, när denna jord
erfordras för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse. Häri stämma
lagstiftningarna överens. De skilja sig emellertid åtskilligt, när det gäller
att bestämma, vilka allmänna intressen, som äro av den vikt, att de
böra föranleda detta genomkorsande av äganderättsförhållandena. Frågan
huruvida en expropriationsrätt av ovan antytt slag bör anses tillåtlig
och lämplig, är alltså icke en juridisk principfråga utan en politisk och
praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder har visserligen expropriationsrätten
ännu icke utsträckts till fall av ifrågavarande beskaffenhet,
men inom den statsvetenskapliga doktrinen är tämligen allmänt erkänt,
att det område, varöver expropriationsrätten närmast kan tänkas komma

284

Tidigare
förslag till
social
expropriation.

att utbreda sig, just är såsom i de föreliggande fallen jordfördelningens,
och att inga oövervinneliga inkast kunna göras mot tanken att genom
expropriation spränga en alltför långt driven monopolisering av jorden
för att därigenom åstadkomma en från social synpunkt önskligare uppdelning
av landets jord.“

Denna sociala expropriation har sedan avsevärd tid tillbaka varit
föremål för en ingående lagstiftning exempelvis i England, Skottland
och Irland. Den har där omfattat både jordbruksjord och tomtmark
och oavlåtligen ända in till senaste tider ha förändringar gjorts för
att öka lagstiftningens effektivitet och befria den i tillämpningen från
byråkratiska förhinder. Men även i Sverige är den i mångahanda
måtto redan på god väg att bryta sig igenom.

Själva principen har sedan långt tillbaka fått ett uttryck i inmutningsrätten
till mineralfyndigheter. Däri ligger uttalad den grundsatsen
att jordägaren, som vanligen ej är yrkeskunnig eller rustad att
utnyttja dylika fyndigheter, icke bör hava rättighet att såsom ägare
till jorden lägga en död hand på densamma. Därför berättigas en
var, som är skickad att tillgodogöra sig dessa jordens skatter, att under
iakttagande av vissa former förvärva erforderlig besittningsrätt till
desamma. Man kan betrakta rätt till expropriation av jordbruksjord
från icke jordbrukare såsom en inmutningsrätt till sådan jord till förmån
för jordbrukare på främmande område.

Ett förslag till expropriation för jordbruksändamål å bolags och
skogsspekulanters jord i Norrland och Dalarna föreligger i norrlandskommitténs
år 1904 avgivna betänkande. Kommitténs majoritet arbetade
länge på ett förslag till lag om avlösning ytterst genom expropriation
dels av de färdiga jordbruken med tillbehör, dels på komplettering i
jord och tillbehör till jordbruk, som redan blivit på ett otillfredsställande
sätt utstyckade och dels även av mark för bildande av nya jordbruk.
Slutligen bestämde sig de flesta ledamöterna för att omedelbart förorda
tvångsavlösning endast för det senaste ändamålet under det reservanter
fullföljde förslaget i sin helhet. Detta förslag har ännu icke blivit
behandlat av regeringen utan vilar på dess bord. För att påskynda
ett avgörande ha motioner och interpellationer inom riksdagen i en
oavlåtlig följd sedermera ägt rum. Frågan har dock ännu ej kommit
till något avgörande därför att frågan om expropriationslagstiftningen i
allmänhet ännu är svävande, men dock enligt alla tecken att döma
ostridigt ej längre kan undanskjutas. I anledning av en interpellation
år 1910 svarade statsministern, att spörsmålet nog en gång skulle
komma upp till behandling, men att man måste giva sig till tåls tillsvidare
i avvaktan på den allmänna revisionen av expropriationslagstiftningen.

Ännu längre än expropriation för jordbruksändamål bär expropriation
för tomtmark kommit i statsmakternas åtanke. Denna sak ingick
ej omedelbart i norrlandskommitténs uppdrag, men det erinrades därom
reservationsvis.

År 1907 begärde däremot riksdagen förslag till åtgärder särskilt
med anlitande av expropriation i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning
bor eller kan uppstå, i enlighet med vad i skrivelsen närmare
angivits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena
med avseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning
erforderlig tomtmark. Särskilt ville man befria husägare, som endast
hade viss tids tomtupplåtelse, från beroendet av jordägaren.

I torpkommissionens betänkande av år 1911 förordades också en
tvångsavlösning av lägenheter å ofri grund, oavsett om lägenheterna
befinna sig på områden med en sammanträngd befolkning eller icke.
Denna kommitté begränsade å andra sidan sitt förslag att omfatta
allenast de fall då marken upplåtits på minst 49 år samt tillika markens
värde understiger byggnadernas.

Ett uttryck för den osäkerhet det nuvarande tillståndet måste föranleda,
äro de från bolagsarrendatorer i Jämtland framförda bekymren
att jordägarna under trycket av arrende- och vanhävdslagarna skola
sälja inägojordarna med tillbehör till andra personer, som äga medel
till köpeskillingens gäldande. De fattiga arrendatorerna skulle därigenom
bliva drivna från sina hem och utkomstmöjligheter. Länets
landshövding har i riksdagen sökt motionsvis komma dem till hjälp
venom förslag om lån av statsmedel till arrendatorerna för att därmed
kunna förvärva de arrenderade jordbruken. Denna utväg är dock även
den särdeles osäker samt förenad med många andra vanskligheter. Den
enda tillfredsställande lösningen vinnes genom en expropriationslagstiftning,
som bestämmer att avlösen skall äga rum i skäliga fall, att köpeskillingen
skall hållas inom ett skäligt och överkomligt belopp och ställas
på rimlig avbetalning samt att jordens brukare skall i regel hava företräde
till upplåtelsen.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 har vidare i andra kammaren
framförts förslag bland annat om expropriationsrätt för tomtmark i
allmänhet, när skäl därtill föreligga, och ej blott med de begränsningar,
1907 års riksdagsskrivelse och torpkommissionen ifrågasatt. Även
nämnda riksdagsskrivelse betonade dock att den i skrivelsen begärda
expropriationsrätten avsåg orter där en sammanträngd befolkning bor
“eller kan uppstå“ och således borde tillgodose förhållandena med
avseende å redan befintlig “eller för samhällets utvidgning“ erforderlig
tomtmark.

286

Vid 1912 års riksdag väcktes dessutom förslag om omedelbart
antagande av en provisorisk lag med viss kortare giltighetstid, som
medgav expropriation i skäliga fall av marken till lägenhet på ofri
grund och detta icke blott i samhällen med sammanträngd befolkning
utan även till förmån för ensittare. Denna senare framställning föranledde
andra kammaren att besluta anhålla om framläggande för riksdagen
skyndsammast möjligt av förslag till lagstiftning om expropriations-
eller lösningsrätt för beredande av möjlighet åt ägare av byggnader
på ofri grund att förvärva marken, varå byggnaderna äro uppförda.
I motiveringen till denna hemställan framhölls, hurusom det
borde övervägas, om ej den ifrågasatta lösningsrätten lämpligen borde
kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av byggnader å
ofri grund än som avsågs i expropriationskommitténs förslag.

Expropriationskommittén, som ansåg jordbruksexpropriationen falla
utom dess uppdrag, upptog i sitt år 1910 avgivna betänkande allenast
frågan om expropriation för tomtmark. Beträffande frågan om expropriation
av bebyggd lägenhet på ofri grund tillgodosåg kommittén
endast den framställning, som gjordes av 1907 års riksdag. På samma
ståndpunkt stod regeringspropositionen om expropriationslagstiftning vid
1913 års riksdag. Det är oklart om propositionen omfattade även den
senare delen i förenämnda riksdagsskrivelse. Sannolikt synes dock
propositionen även här gjort en inskränkning, då den talar endast om
“bebyggt område“.

Under behandlingen av 1913 års proposition uttalade sig emellertid
i anledning av väckt motion riksdagens båda kamrar, att expropriationsrätten
i detta fall borde omfatta mark med egna hus på ofri grund,
oavsett om tomten vore belägen å ort med större sammanträngd befolkning
eller icke.

Fråga har även förevarit om möjlighet att eventuellt genom expropriation
anskaffa tomtmark till samlingslokaler för social, politisk, religiös
eller kulturell verksamhet ävensom för sådan ekonomisk verksamhet,
som omförmäles i första paragrafen av lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet. Motioner härom väcktes i riksdagen åren
1907, 1909, 1910 och 1912, ehuru de strandade på första kammarens
obenägenhet för saken. Uti 1913 års proposition upptogs expropriationsrätt
för dylika ändamål eller såsom det uttrycktes “för att bereda
befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggningtill
förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter
eller för annat företag, som är ägnat att främja något dylikt ideellt
eller ekonomiskt syfte av synnerlig vikt“. Det var på första kammarens
motstånd allenast i denna punkt, som 1913 års förslag till expropriationslag
föll i sin helhet.

287

Man finner således härav, hurusom social expropriation såvitt rörer
tomtmark snart nog kommer att åtminstone i någon omfattning bliva
förverkligad. Det lär då icke kunna anföras några rimliga skäl eller
kunna i längden förhindras, att ej även en så viktig allmän angelägenhet
som den under död hand lagda jordbruks]ordens tillvaratagande för
jordbrukare även skall i detta avseende behjärtas. Av den föregående
framställningen om norsk lagstiftning i jordfrågan framgår också, hurusom
frågan om expropriation av jordbruksjord där står på dagordningen
och av allt att döma inom kort blir lagfästad.

De skäl, som på sin tid av norrlandskommittén anfördes även för
denna senare angelägenhet ha vunnit i styrka, och det kan under sådana
förhållanden vara så mycket mera på sin plats att nu fästa uppmärksamheten
på sakens betydelse även för Värmlands län. Den verkställda
utredningen ådagalägger i detta avseende ungefär samma sakläge som
norrlandskommitténs undersökning gav till resultat för de norra delarna
av riket. Uti svaren å frågan 46 uti sakkunniges frågeformulär har
också från åtskilliga orter inom länet direkt eller indirekt förordats
expropriationsåtgärder för ovan angivna ändamål.

Ibland hänvisas till att behovet att skaffa folket jord för sina
mångahanda behov bör fyllas av statens mark. Detta är också riktigt
så till vida att, där staten har stora domäner, böra dessa disponeras
för att på ett betryggande sätt varaktigt tillgodose förefintlig efterfrågan
på jord. Men detta är icke tillräckligt. Statsjord finnes icke
i avsevärd omfattning på alla orter. Därför måste även de större enskilda
domänerna stå till buds vid trängande behov. I all synnerhet
framträder detta såsom ett rimligt anspråk i de omfattande trakter av
landet, där staten skänkt bort sin jord till folkliga ändamål, men syftemålet
förfelats genom den enskilda företagsamhetens ingripande i
syfte att staten ohörd och emot dess avsikter förvandla denna jord till
bolagsegendom.

Belysande i detta avseende äro svaren å sakkunniges fråga (9 c):
kan ortens jordsökande befolkning sägas vara betjänt med att jord
anvisas i andra delar av riket eller är det för dem i stort sett oundgängligt
eller fördelaktigast, att de erhålla den i hemorten? Svaren
äro här från sockenombud och även bolag och tjänstemän så gott som
enstämmiga däri, att det ur olika synpunkter är oundgängligt eller
fördelaktigast att jorden anskaffas i hemorten. I många svar anmärkes,
att om jordbruksjord ej kan erhållas i hemorten, flyttar
befolkningen hellre till Amerika och Norge såsom jordbrukssökande
eller ock till städerna och industrien i det egna landet. Från ett håll
anmärkes särskilt de svårigheter som numera äga rum för värmländsk
jordbrukkssökande i Norge, då en svensk efter unionsupplösningen är likställd
med andra utlänningar och således ej kan med den nuvarande

Hchorct
av social
cxpropriationslagstiftning

för

Värmland.

288

norska lagstiftningen där vidare förvärva jord. Detta synes också vara
ett ytterligare skäl att behjärta de jordsökandes behov inom den egna
hembygden. En anledning för statsmakten att just där ingripa för att
skaffa jord till nya jordbruk på skogsmarkerna, i den mån de lämpa
sig därför, kan också ligga i att dessa skogsmarker varit delvis kronoskogar,
som utan awittring eller annan upplåtelse under gångna tider
kommit ur kronans besittning.

Någon expropriationslagstiftning enbart för Värmlands län kan
givetvis ej ifrågasättas. Sakkunnige vilja därför allenast förorda att, därest
en sådan expropriation, som ovan sägs, i någon form kommer till stånd
inom riket eller dess nordliga delar, även Värmlands län därvid kommer
i åtanke. Under sådana förhållanden saknas också anledning att i
detta betänkande närmare ingå på detaljer i fråga om sakens utförande
såsom huruvida stat, kommun eller den enskilde skall tilläggas expropriationsrätt,
om den jord som förvärvas skall överlämnas till brukare
och bostadssökande med så kallad full äganderätt sådan denna nu är
organiserad eller under en mera tryggad besittningsform samt huruvida
jorden skall lösas efter högsta pris på orten som nu är föreskrivet
eller om ej en särskild prissättning bör i lagen bestämmas, som
icke blott förhindrar den med vanlig expropriation framkallade
ökningen i priset på jord utan även nedsätter priset skäligt i
skäliga fall.

I detta ämne äro emellertid svaren på spörsmålet (9) om den
jordlösa befolkningens efterfrågan eller intresse att förvärva jord till
jordbruk eller tomter för bostäder samt de olika jordägarnes benägenhet
att tillmötesgå sådan efterfrågan också av särskilt intresse. Svaren äro
mången gång svävande och gå icke på djupet av frågan, och särskilt
saknas ofta den begärda klassificeringen av jordägarna med hänsyn till
olika visad benägenhet. I talrika fall åter äro svaren för de orter de
avse mycket tydliga och i all sin omväxling äro svaren i allmänhet en
mycket god vägledning för ett granskande omdöme, huru det verkligen
förhåller sig.

Det är givet, att en jordlös befolkning i allmänhet under förhållandenas
tryck är mycket litet mäktig av egna initiativ för att söka skaffa
sig jord, helst när allt är lagt så att det förefaller lönlöst. Därför är
det sålunda viktigt att skilja mellan yppad efterfrågan och det intresse
som förefinnes i det tysta. Därav förklaras också att från en och
samma socken kan svaras av olika personer, att efterfrågan är “ingen“,
och att den är “ stor11. Av de framgångna svaren framgår emellertid
i talrika fall direkt och ofta indirekt, vilket väl också ligger i sakens
natur, att den jordlösa befolkningen i stor utsträckning skulle vara väl
betjänt med att kunna erhålla jord. Man torde kunna säga, att böndernas
barn mest önska sig jordbruk samt industribefolkningen

289

bostadstomter. Då emigrationen till en betydande del äger ruin
från bondefolkningens sida ligger redan däri ett bevis för det stora
behovet att kunna tillhandahålla böndernas barn nya jordbrukslägenheter
i hemorten.

Många svårigheter möta emellertid härvid. Första hindret är jordägarens
obenägenhet att upplåta mark. I svaren konstateras att småbönderna
visserligen icke alltid men i regel äro obenägna till jordupplåtelse
i någon avsevärdare omfattning, men det anmärkes härvid,
merendels också och med rätta, att dessa jordägare själva behöva sin mark.
Man måste medgiva att även större bondejordbruk äro behövliga för
bondens familj, så att hemmansklyvning mellan barnen där skall kunna
äga rum, såsom enligt vad utredningen giver vid handen mångenstädes
inom länet plägar vara bruk. Den mark åter, där upplåtelse bör ifrågakomma,
är som sagt sådan jord som icke innehaves av jordbrukare.
Av svaren framgår att de enskilda skogsspekulanterna på vissa håll
torde vara alldeles obenägna till jordupplåtelse, på andra håll åter
gärna sälja inägojord med hus för högsta möjliga pris men vanligen
lämna dessa lägenheter utan husbehovsskog eller odlingsjord. Vad
bolagen angår framgår tydligt av svaren, att dessa äro mest obenägna
för jordupplåtelse. Största benägenheten gäller där i vissa fall tomtmark,
varvid dock erinras ibland, att upplåtelse endast sker med nyttjanderätt
givetvis på de villkor som bolaget bestämmer men icke med
fullt avhändande. Det kan, dock ännu i sparsamma fall, också inträffa
att bolag sälja den odlade jorden med åbyggnader, därvid dock äventyras
samma brist i upplåtelsens omfattning, som vidlåder skogsspekulanternas
enahanda upplåtelser. Någon upplåtelse av ny jord för jordbruk
synas bolagen, helt naturligt för övrigt, liksom merendels även
skogsspekulanterna vara alldeles obenägna till under alla förhållanden.

Till allt detta komma sedan såsom andra avgörande fakta de
höga prisen på jorden samt kostnaderna och tidsutdräkten med jordbrukets
eller bostadslägenhetens fulla iståndsättande å ena sidan och
■den jordlösa befolkningens fattigdom merendels å den andra. Med
andra ord kreditfrågan måste också finna en lösning.

Bland de orsaker, som anföras såsom grund för bolags obenägenhet
att upplåta jord och detta även till bostadslägenheter anföres i svaren ofta
svårigheterna med jordens befriande från inteckningar, som vidhäfta hela
fastigheten. Mången gång är detta nog en förevändning, bakom vilken
döljer sig obenägenhet för saken i och för sig. I åtskilliga fall ligger
säkerligen det verkliga hindret just i denna omständighet. Det väsentliga
hindret torde dock ligga i bristande lagstiftning. Redan för flera år
tillbaka begärde riksdagen som bekant en lagstiftning för detta syfte och
hänvisade själv till ett expropriationsförfarande såsom en tänkbar utväg.

Jordundersökningens betänkanden. II. 19

TJtstyckad
jords befriande

från
huvudfastighetens
inteckningar.

2Ö0

Hem ställan.

Sedan liar efter långa förhandlingar kommit till stånd lagen den 11
oktober 1912, som avsåg att åtgöra något för ändamålet. Denna lagstiftning
omfattar emellertid endast jordavsöndringar och icke enahanda
smärre jordområden, vilka i så stor omfattning avskiljas från huvudfastigheten
även genom ägostyckning. Vidare befrias icke det utstyckade
området i något fall från huvudfastighetens inteckningar utan
hava tillagts allenast en subsidiär ansvarighet för desamma. Denna
anordnings ofullkomlighet klandrades i riksdagen, då saken där var
före. Erfarenheten visar ock, att den nya lagstiftningen varit en sådan
halv åtgärd, genom vilken själva ändamålet eller att möjliggöra i större
utsträckning än förut jordutstyckningar väsentligen förfelats.

Målet kan icke nås på annat sätt än som riksdagen i sin första
hemställan förutsåg. Lagstiftningen måste gälla alla slag av avyttrade
jordområden, även de ägostyckade, och man måste vidare begagna sig
på ett eller annat sätt av gällande expropriationslagstiftnings förfaringssätt,
enligt vilket exproprierat område i och med expropriationen befrias
från inteckningar, samt löseskillingen i stället står till inteckningshavarnas
förfogande och överlämnas för ändamålet till vederbörande
nryndighet.

t O

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige hemställa:

l:o) att frågan om social expropriation för jordbruk och bostadsändamål
må upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan
rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla
betryggande villkor samt att, för den händelse en dylik lagstiftning
inskränkes till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall
inbegripas i densamma;

2:o) att lagen den 11 oktober 1912 rörande avsöndrad jordlägenhets
subsidiära ansvarighet i vissa fall för huvudfastighets inteckning
underkastas en revision i syfte att på sätt ovan närmare angivits
utstyekade jordområden må i större omfattning och på ett fullständigt
sätt kunna med tillämpning av gällande expropriationslagstiftnings
grundsatser helt befrias från huvudfastighetens inteckningar utan att
inteckningshavares medverkan må oavvisligt erfordras.

201

6. Skogsvårdsfrågor.

Frågan om skogarna, äganderätten till desamma och hushållningen
med dem är ett spörsmål, som självfallet framstår såsom nära förbundet
med den sociala jordfrågan i allmänhet i ett skogslandskap sådant som
Värmland.

Historien om skogsvårdens utveckling i vårt land är fylld av famlande^
omkastningar i grundsatser och meningsstrider. Den glesa befolkningen
och den rika tillgången på skog har gjort, att en verklig
skogsvård under långa tider icke behövt iakttagas och sedan endast
långsamt mognat i det allmänna medvetandet såsom en allmän angelägenhet
av största vikt. På detta område har emellertid hos oss liksom
annorstädes alltmer åvägabragts inskränkningar i jordäganderätten, byggda
på vunnen insikt att skogskapitalet i stort sett är en hela landets och
kommande generationers egendom och icke något, som enskilda jordägare
eller den levande generationen kan efter gottfinnande föröda utan
hänsyn till andras behov eller nödig omtanke om efterkommandes
existensmöjligheter.

Målet är obestridligt, att skogsmarken må avkasta så mycket som
möjligt och att årligen ur detta skogskapital uttages endast vad som
kan anses motsvara den naturliga tillväxten eller med andra ord skogskapitalets
normala avkastning. En sådan skogsskötsel har med en teknisk
term kallats uthållig skogsvård, vilken emellertid ingalunda utesluter
att olika metoder därvid kunna för skilda naturförhållanden och
olika ändamål behörigen göra sig gällande.

En sådan uthållig skogsskötsel har staten först varit i tillfälle att
principiellt stadga för de så kallade allmänna skogarna i riket. För
närvarande gäller i detta avseende förordningen den 26 januari 1894
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, som innehåller
bestämmelser rörande kronoparker, häradsallmänningar, skogar till
kronans utarrenderade jordbruksdomäner, boställsskogar, skogar å allmänna
inrättningars hemman som icke innehavas med stadgad åborätt samt
skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman som innehavas
med stadgad åborätt. Grundsatsen för skogsvården är här formulerad

Gällande

lagstift ning.

292

sålunda, att skogarna skola ‘''bibehållas oförminskade samt behandlas
efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden
lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och
högsta avkastning Samma förvaltningssätt är genom förordningen
den 24 juli 1903 stadgad för städernas skogar.

För enskildas skogar har lagstiftning om uthålligt skogsbruk tagit
sin början i de fall, då allmänna skogar överfördes till enskilda i och
med nybyggesanläggningar och avvittringarna inom de nordliga provinserna.
Under långa tider försummades visserligen även detta. Slutligen
tillkom dock i sådant syfte förordningen den 20 juni 1866 angående
dispositionsrätten över skogen på sådana skattehemman, vilka därefter
från kronan upplåtas, eller av sådana äldre nybyggen för vilka
föreskrivna byggnads- och odlingsmöjligheter icke blivit behörigen fullgjorda.
Det föreskrevs i denna författning att å sådana skattehemman,
som därefter från kronan upplätes, “ägde skattemannen ej annan rätt
över hemmanets skog, än att han därifrån må dels utan utsyning till husbehov
hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogstjänstemän fritt taga eller försälja vad därutöver
kan, med bevarande för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas
“. Sådana hemman finnas nu spridda här och där i Norrland. Sin
förnämsta betydelse har emellertid denna författning erhållit genom stadgan
den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker. Samtliga hemman i lappmarkerna hava därigenom blivit
underkastade utsyningstvång för saluskog. Dessa förhållanden hava
senast reglerats genom lagen den 18 juni 1915 angående utsyning å
viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Därnäst ingrep statsmakten med krav på uthållig skogshushållning
på enskildes skogar, när förhållandena gjorde det alldeles oundgängligt,.
Milstolpar i denna utveckling äro redan en del äldre bestämmelser om
vården av skog å flygsandsfält. Därefter kom lagen den 24 januari
1903 om skyddsskogar, som föreskrev att för bibehållande av skogar
vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens
nedgående, må annan avverkning än till husbehov äga rum endast efter
utsyning i så stor utsträckning som med skogens återväxt och framtida
bestånd är förenlig. Slutligen tillkommo lagen den 13 juni 1908
angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län och lagen den
20 juni 1913 angående vård av enskildes skogar på Öland, vilka lagarföreskriva
att avverkning för annat än husbehov må äga rum allenast
med tillstånd och i så stor utsträckning som med hänsyn tagen jämväl
till gårdens framtida behov är med skogens återväxt förenlig.

För att i enahanda riktning framtvinga rationell vård å enskilda
skogar, ehuru ej så långt som till krav på uthållig skogshushållning,
har statsmakten genom nödvändigheternas makt även ansetts böra in -

2 i) 8

gripa medelst så kallade dimensionslag ar som för ungskogens bevarande
medgiva avverkning under en viss storlek allenast efter utsyning och
för vissa undantagsfall. Sådana lagar hava varit gällande från 1874
för Norrbottens och från 1882 för Västerbottens kustland och äro senast
reglerade genom förordningen den 18 juni 1915 om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Norrbottens och
Västerbottens län, som ej höra till lappmarken.

Alla övriga enskilda skogar inom riket än de ovannämnda har
lagstiftningen hitintills ej ansett sig kunna pålägga skogsvård annat
än genom så kallade återväxtlagar. Begynnelsen skedde genom en
förordning år 1869 angående åtgärder till förekommande av skogsförödelse
å skogarna på Gottland. Sedan har genom lagen den 24
juli 1903 angående vård av enskildes skogar stadgats för alla sådana
skogar, för vilka ej på sätt ovan angivits särskild skogslagstiftning är
gällande, att “avverkning ej må så bedrivas eller efter avverkningen
med marken så förfaras att skogens återväxt uppenbarligen äventyras
För Gottland och Öland äro i sådant avseende genom förutnämnda lagar
stadgade särskilt stränga bestämmelser även för skog, som må efter
uthållighetsbruk uttagas.

Den nu gällande återväxtlagen av år 1903 för enskilda skogar
ansågs redan vid sitt antagande endast beteckna en övergångsform, som
var nödvändig för att stävja de värsta farorna av skogens misskötsel
samt medverka till en stigande upplysning om skogsvårdens stora betydelse.
Sedan har därför överväganden ägt rum i vidaste utsträckning
om vad som härnäst kan åtgöras. De vunna erfarenheterna om
1903 års lagstiftning ådagalägga också att den nya lagstiftningen visserligen
verkat åtskilligt gott i de avsedda syftena, men i övrigt lämnar
mycket att önska ifråga om en god skogsvårds fordringar. Den skyddar
icke ens tillräckligt återväxten och har naturligtvis föga inflytande på
skogskapitalets bevarande och ännu mindre på dess ökning för framtiden.
Häri ligger en stor fara för landets ekonomiska liv, som det är
ett viktigt statsintresse att motverka eller upphäva genom skärpt lagstiftning
samt positiva åtgärder från statsmaktens sida i större omfattning
än hittills.

Frågan • har betydelse icke blott i klimatiskt avseende och för
tillgodoseende av landets behov av husbehovsvirke. Genom det nuvarande
tillståndet äventyras även befolkningens, särskilt de små jordbrukarnes,
behov av varaktig arbetsförtjänst genom skogsarbete samt
dessutom för skogsindustrien en varaktig tillgång på råvara. Till belysning
särskilt härav må erinras om några data.

Enligt den officiella handelsstatistiken var år 1913 värdet av
från landet utförda oarbetade sågade samt andra mer eller mindre

Tillståndet
i riket och
särskilt i
Värmland.

294

arbetade trävaror 215 402 000 kr., under det att motsvarande värde
för pappersmassa utgjorde 99 679 000 kr. samt av papp och papper
42 475 000 kr. eller tillsammans 357 556 000 kr., utgörande i förhållande
till hela den till 817 347 000 kr. uppskattade exporten
43" 8 %■ Samtidigt utgjorde, enligt den officiella industristatistiken,
värdet av vid sågverk, trämassefabriker samt pappersbruken behandlad
eller tillverkad vara, bortsett från dubbelräkningar, 391 839 000 kr., varvid
sysselsatts 67 672 arbetare, motsvarande i förhållande till industriens
hela tillverkningsvärde samt sysselsatta arbetare 20-3 och 18-8 % resp.

Till de virkesmängder, som representeras av dessa siffror kommer
sedan den ofantliga husbehovsförbrukningen inom landet.

Ehuru ännu inom avsevärda, från transportlederna mera avlägset
belägna områden, särskilt inom landets nordliga delar, skogen torde utnyttjas
i en omfattning, som understiger vad som lämpligen skulle
kunna uttagas torde vara ofrånkomligt att å andra sidan inom de
ojämförligt större välbelägna skogstrakterna, skogstil] gången anlitas
hårdare, än vad som är förenligt med fordran på bibehållande av
virkeskapitalet. Beträffande Värmland torde därvid kunna antagas, att
till följd av jämförelsevis talrik befolkning, förekomsten av en särdeles
betydande träindustri samt det värmländska skogsområdets skarpa avgränsning,
skogstillgången därstädes anlitas hårdare än särskilt i Norrland.

Beträffande frågan i vad mån skogskapitalet anlitas, framhåller
överjägmästaren i Bergslags-distriktet i sitt svar under frågan 27 i det
av sakkunnige utsända frågeformuläret, att understundom en och annan
bonde sparar sin skog samt att bolagen på få undantag när ej bibehålla
skogskapitalet genom uthålligt skogsbruk, utan sänka undan
för undan detsamma genom överavverkning. I skogsvårdsstyrelsens i
Värmlands län berättelse för år 1906 anföres i denna fråga att avverkningen
“synes hava i genomsnitt under senare åren utgjort omkring
.3■ i milj. kbm. fast mått virke och ved pr år, motsvarande 2-5 6 kbm.
fast massa pr har produktiv skogsmark; samt att tillväxten, vilken för
de bördigaste skogsmarkerna inom länet visat sig vid god skötsel kunna
undantagsvis uppnå 8 ä 10 kbm. fast massa pr har och år samt för
stora välskötta komplexer 3 kbm. och däröver, men å andra sidan på
de sämsta markerna sjunker ned till 0■ 5 kbm. och därunder, endast
under förutsättning av att en allmän bättre skogsvård kunde åvägabringas,
kan för hela länet i genomsnitt antagas uppgå till ovan beräknade
avverkning av 2''5 6 kbm. fast massa pr har produktiv skogsmark
och år“.

Till liknande resultat leda även beräkningarna i det av kommissionen
för försökstaxering rörande virkeskapital, tillväxt m. m. av skogarna
i Värmlands län avgivna betänkande. Med antagande av ovannämnda
avverkningsbelopp av 3 100 000 kbm., mot vilket svarar en

inräkna/! tillväxt av ‘2 950 000 kbm., skulle avverkning och tillväxt
nära balansera mot varandra. Med hänsyn därtill, att virket är delvis
rötskadat samt att sådant av avfallsnatur ej kan fullständigt tillgodogöras
ävensom att genom självgallring utgå avsevärda kvantiteter,
enligt kommissionens beräkning 500 000 kbm. pr år, skulle det värmländska
skogskapitalet årligen minskas med något mera än sistnämnda
belopp. “Ehuru11, sammanfattar kommissionen sitt omdöme, “avverkning
och tillväxt i det närmaste synas balansera mot varandra, borde den
rådande avverkningen nedbringas för att undvika att skogskapitalet
minskas.11 Gemensamt för samtliga de anförda omdömena är sålunda,
att under givna tillväxt-, skogsvårds- och avverkningsförhållanden inom
Värmlands län virkeskapitalet undergår en successiv minskning.

Emellertid torde kunna ifrågasättas, enligt sakkunniges mening,
huruvida icke minskningen är avsevärt större än den av kommissionen
för försökstaxeringen antagna. Enligt uppgifter i Sveriges Nationalförmögenhet
företrädde i Värmlands län den till accis 1912 uppskattade
avverkningen ett “ skogsvärde11, d. v. s. värde å rot, efter ortens pris
av 10 181 257 kr., motsvarande med. ett antaget genomsnittligt pris
pr kbm. av 4-5 0 kr. 2 262 502 kbm. Med hänsyn därtill att i sistnämnda
siffra icke ingår “skogsvärden“ mindre än 150 kr., vilka
särskilt i länets södra och västra delar torde representera avsevärda
belopp, ävensom samtligt husbehovsvirke, synes den sammanlagda avverkningen
uppgå till belopp, betydligt större än ovan angivna
3 100 000 kbm.

De allmänna ekonomiska förhållanden, under vilka för närvarande
landets skogstillgångar utnyttjas äro emellertid sådana, att enligt sakkunniges
mening i allt större utsträckning frågan om en planmässig
och efter vetenskapliga grunder ordnad skötsel även av de enskilda
skogarna synes träda i förgrunden.

Med trämasseindustriens snabba utveckling, vilken belyses därav
att under åren 1890 —1913 antalet anläggningar ökats med 59 %. tillverkad
kvantitet och arbetareantalet stigit med 1 147 och 247 % resj).,
har jämväl användningen för och värdet å mindre dimensioner avsevärt
stegrats. Även om å ena sidan detta förhållande medför fara i vissa fall att
ungskogen skall anlitas allt för hårt med åtföljan de aktualisering av fragan
om ökat skydd åt densamma, innebär tillgodogörandet för trämasseindustrien
av sämre virke och avfall möjligheter att ur skogen uttaga
ökade värden med åtföljande vidgade förutsättningar för en förbättrad
skogsvård, avseende att omsorgsfullt tillvarataga, ävensom genom intensivare
brukning utöka skogsavkastningen. Sannolikt skulle för landet i dess
helhet liksom för Värmland en undersökning giva vid handen, att i
stort sett skogen anlitas hårdare än återväxten medgiver. Skogskommitténs
år 1899 framlagda utredning utvisade detta. Önskligast vore

296

naturligtvis om detta missförhållande, kunde utan inskränkning i virkeskonsumtionen
avhjälpas genom bättre tillvaratagande av givna resurser
samt stegrad intensitet i skogsbruket. Med hänsyn härtill är det av
stor vikt, att av från skogen härflytande inkomster en viss och
större del än vad nu är fallet kapitaliseras i skogen genom vidtagandei
ökad omfattning av lämpliga kulturåtgärder, som, om också först i en
framtid, kunna förväntas skola lämna tillfredsställande ersättning-.

Inom de flesta av landets skogstrakter, där småvirket äger real isationsvärde,
torde, vid eljest tillfredsställande tekniska förhållanden,
kunna äga rum en intensivering av skogsbruket. Numera äger småvirket
realisationsvärde inom praktiskt sett hela södra och mellersta
delarna av landet ävensom inom större delen av Nordsverige. I Värmlands
län sträcker sig den gräns, inom vilken småvirket kan avsättas,
upp mot de nordligaste trakterna, så att endast de avlägsna Fryksdalsoch
Alvdalsbygderna befinna sig helt utanför densamma, medan åter i
Kopparbergs län det senare är fallet med väsentligen hela området,
väster om sjön Siljan med undantag endast för trakterna närmast Österoch
Västerdalälven. I hela Gävleborgs län med undantag endast förde
västligaste trakterna, motsvarande Los socken samt vissa mindrelokaler
i nordväst, kunna smådimensionerna tillgodogöras, och i Västernorrlands
län är i huvudsak detsamma fallet med undantag för länets
nordvästra delar. Beträffande i övrigt mellersta Norrland sträcker sig
utefter Ljusne-, Indals- samt Angermanälvarnas flodsystem småvirkesmarknaden
in över Jämtlands län, där inom ett område, omfattande delar
av Härjedalen, östra delen av Jämtland, de centrala trakterna kring
Storsjön samt Ströms vattudal, smådimensionerna kunna utnyttjas,,
medan i större delen av Härjedalen samt av Jämtland i de västra och
norra obygderna detta icke är fallet. I övre Norrland dragés ytterligare
tillbaka marginalen för småvirkesmarknaden, som här omfattar
utom kustområdet delar av lappmarken inom en zon utefter huvudälvarna.

Därtill kommer att inom ett begränsat område smådimensionerna
och avfallsvirke erhålla åtminstone i någon mån ökat värde, samt
eljest förutsättningarna för en omsorgsfullare skogsvård ökas, genom
möjligheten att tillgodogöra gallrings- och avfallsvirket genom kolning.
Sålunda äger kolning i mila rum eller tillvaratages kolved i betydande
delar av södra och särskilt mellersta Sveriges brukstrakter. I
Värmlands län tillgodogöres kolved i bruksdistrikten samt i de övre
Alvdalstrakterna med undantag av de nordligaste socknarna ävensom å
ett mindre område i länets västra delar. Inom Kopparbergs län är
skogskolningen utbredd till hela området öster om sjön Siljan samtväster
om densamma till trakterna vid Dalälvarna. I hela Gästrikland,.

297

med undantag av kustområdet, bedrives skogskolning, och i Hälsingland
är detsamma fallet i de västra trakterna samt å vidsträckta områden
på ömse sidor om järnvägslinjerna. Inom det övriga Norrland åter är
kolvedsvinningen samt milkolningen inskränkt till med avståndet till
avnämningsplatserna avtagande zoner å ömse sidor om järnvägslinjerna.

En förbättrad och intensiverad skogsvård skulle ej blott i direkt
samfundsekonomiskt avseende visa sig lyckobringande, den skulle som
sagt även indirekt bliva av särdeles stor betydelse för de landsdelar,
vilkas ekonomiska liv i större omfattning är grundat på skogen.

I Norrlands starka uppsving i samband med utvecklingen av skogsindustrien
från mitten av förra århundradet har under sistförfluten decennier
inträtt en avmattning, vilken framträder bl. a. i stegrade utflyttningstal
och emigrationssiffror, vilka häntyda bl. a. på stagnerande utkomstmöjligheter
för befolkningen. Att genom beredande av trygga existensutsikter
binda den nordsvenska landsbygdens befolkningsöverskott, vilket
eljest torde i större eller mindre omfattning gå förlorat för landet, synes,
vara en den svenska politikens viktigaste aktuella uppgift, vilken erfordrar
ett framför allt snabbt ingripande från statsmaktens sida. Bortsett
därvid från betydelsen av en stegrad industriell expansion^ befordrande
av jordbrukskolonisation samt understödjande av egnahemssträvandena,
vilja sakkunnige ytterligare understryka att de med en
förbättrad skogsvård utökade arbetstillfällena böra utgöra eu mäktig
arm, då det gäller att fasthålla skogsområdenas befolkningsöverskott.
För klassen av mindre jordbrukare, som ofta i betydande
omfattning är hänvisad att grunda sin existens å eftertraktade och numera
allt mera svåråtkomliga arbetstillfällen, skulle en utökning i dessa
medföra lättnad i existensen. Därtill kommer att den med intensiveringen
av skogsskötsel!! följande utjämningen i arbetstillgången för
årets olika delar medför för klassen av jordlösa arbetare större möjligheter
att under året i dess helhet erhålla säker arbetsförtjänst genom
skogsarbete samt att sålunda grunda en jämförelsevis trygg existens på
detsamma.

Troligt är, att med utgången av den nuvarande krisen är att
emotse en utomordentligt stegrad efterfrågan på trävaror till följd så
väl av direkt förstörelse som ofullständig ersättning under nuvarande
förhållanden av naturligt förslitet trä varukapital. Lika viktigt som det
är, att den väntade högkonjunkturen effektivt utnyttjas, av lika stor
betydelse är det, enligt sakkunniges mening, att statsmakten är redo
att möta de olägenheter, som kunna tänkas härflyta ur en hänsynslös
spekulation, som torde kunna väntas följa med högkonjunkturen, och
som i många fall torde komma att medföra ett hänsynslöst anlitande
av skogstillgångarna. Att ange eller ens göra sig en exakt föreställning

298

Nya

åtgärder.

Uthållighetsbruk
å
större
js kogskomplexer.

om kraften och varaktigheten av den högkonjunktur, som är att förvänta,
låter sig icke göra. Troligt är emellertid, att densamma kommer
att sträcka sig över avsevärda tidrymder.

Redan förut ha sakkunnige i sammanhang med yttrande om förbudslagen,
ägostyckningslagen och arrendelagen behandlat ämnet ur
synpunkten, att jordbruket såväl det självständiga som det arrenderade
måste hava hjälp av så kallad stödskog eller åtminstone husbehovsskog
samt dessutom tillgång mångenstädas till bete på skogsmarken. Under
framställningen om förbudslagen har också i det väckta förslaget om
förköpsrätt för kommun och stat vid försäljning av utskogarna betonats
vikten, att det allmänna får inflytande å skogarnas utnyttjande till gagn
för orten och dess befolkning, att möjlighet till varaktig arbetsförtjänst
och skapandet av nya jordbruk upprätthålles samt att nettoavkastningen
av skogarna till en väsentlig del kommer ortens näringsliv till godo.
För enahanda ändamål har under kapitlet om expropriationslagstiftning
förordats expropriation av skog för att läggas till gamla jordbruk utan
skog och för bildande av nya jordbruk. Slutligen har i jordundersökningens
första betänkande erinrats om de eventuella anspråk kronan
möjligen skulle kunna göra gällande ifråga om de stora skogsmarkerna
i länet, som tillförne tillhört kronan men sedan utan att påbjuden avvittring
ägt ram gått förlorade för kronan i stor utsträckning, antagligen
endast genom enskilt opåtalat besittningstagande.

Emellertid är skogarnas vård överhuvud taget inom länet av en
grundläggande betydelse för befolkningen och dess utkomst. Sakkunnige
hava därför ej kunnat undgå att även något mera beröra denna
sak. Visserligen ligger detta ej i sakkunniges senaste speciella instruktion.
Men ett sådant övervägande är en naturlig följd av densamma
samt ligger för övrigt helt inneslutet i sakkunniges allmänna uppdrag,
som ursprungligen lämnats dem och sedan ytterligare förnyats.

Beträffande till sist vad som under nuvarande förhållanden ytterligare
kan åtgöras för att främja vården av enskilda skogar, framställer
sig det spörsmålet i vad mån man må kunna gå vidare på den redan
inslagna vägen att påbjuda uthållig skogsskötsel. Det är då givet att
en sådan vård lättare kan komma till stånd å större skogskomplexer.
Vidare är att anmärka att sådana skogskomplexer även faktiskt brukas
företrädesvis för uttagande av en skogsavkastning till industriellt syfte
eller till försäljning. En lagstiftning om uthålligt skogsbruk måste
mångenstädes möta åtminstone ännu stora svårigheter för en liten skogsägare,
som använder skogen i första hand till husbehov för jordbruk
och därutöver vant sig att i den se en sista utväg för täckande av
oförutsedda kontanta utgifter.

För ägarne av förutnämnda större skogskomplexer åter kommer eu
uthållighetslagstiftning ej med något nytt, tillämpat för främmande
ändamål. Den förståndige skogsägaren pålägges därigenom icke någon
ny tunga utan blott något obetydligare besvär. Den misshushållssamme
skogsägaren åter ålägges ett både för honom själv och samhället gagneligt
tvång till god ekonomi. Man må nämligen icke föreställa sig, att
skogens samlande hos enskilde i större komplexer endast är en fördel ur
skogsvårdssynpunkt såsom inbjudande till och underlättande en rationell
skogsvård. Den medför också faror för skogsskövling i stor skala såsom
en följd av önskningar från intressenter att utbekomma stora kontanta
medel eller såsom ett tvång för dem när de genom spekulation utfäst
att betala överdrivna köpeskillingar. Många nedslående erfarenheter
har man härpå från vårt land. Dessutom gives det en viss slags
affärsmän, som köpa stora skogar med äganderätt eller för avverkning
just för att helt utdriva dem på en gång och därigenom åstadkomma
en större affärsvinst. Dylika härjningar av större skogskomplexer hava
redan länge varit en verklig landsfara.

Denna angelägenhet uppmärksammades i skogskommitténs år 1899
avgivna betänkande. Kommittén erinrade att benägenhet hos statsmakter
i olika länder att ingripa mot främjande av uthålligt skogsbruk visat
sig störst i fråga om skogar tillhöriga kommuner, korporationer samt
frivilliga och mera tillfälliga föreningar såsom bergverksbolag och träförädlande
bolag ävensom på oskiftade byaskogar, men däremot framträtt
minst beträffande enskildes skiftade skog. Kommittén föreslog för egen
del allenast att bolag eller enskild person, som äger skogsmark, vilken
i areal uppgår till 3 000 hektar i norra delarne av riket och till 1 500
hektar i det övriga riket, skall vara skyldig att anställa en forstligt
bildad skogsförvaltare samt att årligen avgiva uppgifter om skogens
ytvidd, beskaffenhet och skötsel samt avverkningens belopp.

Emellertid ha under årens lopp från många skilda håll uttalats
önskvärdheten på ovannämnda grunder, att bolag eller enskilde som
äga skogar av större omfattning måtte genom lag förpliktas bruka
den efter uthållig hushållning. Denna opinion har även tagit sig uttryck
uti en hemställan i enahanda syfte åren 1903, 1908 och 1911
från riksdagens andra kammare.

Av intresse för ifrågavarande betänkande med dess förslag till
förbudslag och ägostyckningslag är att vid lantbruksakademiens sammanträde
den 2 april 1894 framlades av direktören för skogsinstitutet C. J.
Holmers ett specialförslag till lösande av ‘‘den så kallade norrländska
skogsfrågan1'', som upptog i punkt 2 följande: ‘"Nu gällande föreskrifter
om hemmansklyvning ändras så, att den huvudsakliga delen av skogsmarken
kan utbrytas från hemmanet och särskilt skattläggas i förhål -

300

Skarpt
skogslagstiftning
i
allmänhet.

Skogsbe skatt ningen.

lande till sitt värde; å de sålunda utbrutna hemmanen införes uthålligt
skogsbruk under statens eller kommuns kontroll. ”

Med hänsyn till denna saks stora betydelse för den jordbrukande
befolkningen och för industrien inom Värmlands län anse även sakkunnige
det synnerligen angeläget, att uthållighetsbruk genom lag påbjudes
för större skogskomplex. Nödvändigheterna hava redan lett till
en sådan lagstiftning för enskilda skogar på skyddsskogsområden samt
Gottland och Öland, och de böra nu föranleda till att ovannämnda steg
ytterligare tages såsom en konsekvens av vårt lands pågående industrialisering
och trävarukonjunkturernas fortgående uppblomstring.

Ifråga om enskildes utskiftade skogar av smärre omfattning har
däremot något bestämt krav på införandet redan nu av uthålligt skogsbruk
knappast låtit sig avhöra. Visserligen har mången invänt att
genomförandet av uthållighetsbruk på större skogskomplexer ej borde
ske annat än i samband med sådan skogsvårds införande på alla enskilda
skogar. Denna erinran har väl mera varit en förevändning för
att förhindra den ifrågasatta lagstiftningen för de större skogarna än en
övertygelse, att tiden vore mogen för densammas tillämpning även för
mindre.

Däremot föreligga rastlösa bemödanden på många håll att finna
utvägar för en förbättrad skogsvård redan nu i någon mindre omfattning
för alla enskilda skogar. Dessa bemödanden utmynna i krav på
en väsentlig skärpning av återväxtlagen, kompletterad med en lagstiftning,
som skyddar ungskogen. Visserligen bör man även i detta avseende
gå försiktigt till väga och taga hänsyn till skilda förhållanden.
Men sakkunnige äro övertygade om att tiden nu måste vara inne att söka
åstadkomma åtskilligt i detta avseende, och att även den allmänna meningen
bland de små skogsägarna mångenstädes är förberedd på denna
saks nödvändighet.

Det är icke sakkunniges uppgift att utförligt behandla skogsproblemet
och de hava därför ingen anledning att vidare än som skett
inlåta sig på de olika utvägar, som erbjuda sig för en förbättrad enskild
skogsvård. Sakkunnige tillåta sig dock erinra om ytterligare ett
par väckta frågor. Sålunda har bland annat inom riksdagen ifrågasatts,
att i anslutning till en dansk lagstiftning förbud borde utfärdas för
köpare av skogsegendomar att före utgången av viss tid (tio år enligt
den danska lagen) från köpets avslutande utan utsyning avverka skog
utöver husbehovet. Detta synes kunna vara en lämplig åtgärd riktad
mot alla dessa skogsköpare, som i så hög grad förstöra skogskapitalet
å gamla egendomar med en bevarad och fordom väl vårdad skog i den
mån ej samma effekt vinnes genom annan lagstiftning.

En annan angelägenhet av en utomordentlig vikt enligt de sakkunniges
mening är ett genomförande snarast möjligt av den grund -

301

-satsen i skogsbeskattningen att skatt ej erlägges för värdet av växande
-skog medan den står på rot utan endast i den man den avverkas. Det
är för skogshushållningen av en genomgripande betydelse att icke själva
beskattningssystemet uppmuntrar eller rent av tvingar till en oförnuftig
skogshushållning. I sammanhang därmed bör övervägas, huruvida ej
den nu stadgade skogsaccisen, som liigges på avverkningen, bör höjas
för skogsägare, som bo utom orten. Kommunerna ha nämligen ett befogat
anspråk att erhålla högre inkomst särskilt av de inom bygden
befintliga skogar, som befinna sig i främmande händer. Denna ökade
inkomst synes om möjligt böra företrädesvis användas till företag och
åtgärder ägnade att befordra det allmänna ekonomiska välståndet och
den sociala trevnaden inom orten.

Samtidigt med strävandet att höja den enskilda skogsvården går
•ett bemödande att vinna fördelarna därav på ett ännu allsidigare sätt
genom skapandet av allmänna skogar och särskilt kommunalskogar,
vilka senares åstadkommande har särskild betydelse även för de uppgifter,
som ingå i sakkunniges uppdrag.

Norrlandskommittén yttrade härom i sitt år 1904 avgivna betänkande
följande: “Såsom redan framhållits, utgöra skogarne ett av de
förnämsta och viktigaste utkomstmedlen för lantbefolkningen i Norrland
■och Dalarna. Men det kan långt ifrån anses tillräckligt, att folket
därav erhåller allenast sitt husbehov av virke samt arbetsförtjänst
genom utdrivning av skogsprodukterna. Dör att dessa landsdelar skola
erhålla ett stöd i missväxtår och i tider av nedgående konjunkturer
samt erforderliga ekonomiska hjälpmedel för en rikare samhällelig utveckling,
är det nödvändigt, att en avsevärd del av själva skogskapitalet
äges. av denna befolkning, så att något av skogsavkastningens nettovinst
stannar i bygderna i stället för att gå bort till personer, som bo
på andra orter. Ett uttryck för detta önskemål ligger i själva verket
uti det kända påståendet, att den jordbrukande befolkningen däruppe
och särskilt i de avlägsnare skogsbygderna behöver och i varje fall har
stort gagn av skog även till avsalu. Emellertid har det visat sig, att
den avsaluskog, som i följd av avvittringarna i rikt mått tillföll hemmansägarne,
lätt gått dem ur händerna och att därför förmånen av
saluskog även blir alltmera ojämnt fördelad. Redan av denna anledning
är det av vikt att finna även ett annat sätt för bibehållande av
en del av skogskapitalet i befolkningens besittning. Och detta medel
erkännes allmänt vara bildandet av skogsallmänningar, vilka under allmän
kontroll skötas efter regelbunden hushållning. Dessa allmänningar
medföra även den fördelen, att deras avkastning kommer alla på ett
varaktigt sätt till godo samt att de på många håll skulle utgöra ett
stöd för tillgodoseendet av ortsbefolkningens behov av virke och arbetsförtjänst.
“

Kommu nalskogar.

302

Det är numera en allmän mening att bildandet av kommunalskogar
är en viktig angelägenhet, som det tillkommer framtiden att
tillgodose. Under avvittringarna, som pågingo under förra århundradet
och ännu ej fullt avslutats, erbjöd sig ett tillfälle att skapa sådana
skogar för hela norra delen av landet. Detta tillfälle försummades
dock väsentligen. Först framemot slutet av dessa förrättningar fick
man ögonen upp för saken och på så sätt hava tillkommit sockenallmänningarna
inom lappmarkerna samt i norra delen av Dalarna. I
Värmland har icke någonting sådant åstadkommits, då avvittringen där
blivit bortglömd.

Den nu föreliggande uppgiften är således att i alla de övervägande
antal fall, där skogsallmänningar icke finnas, kunna förvandla enskild
skog till sådana allmänningar. Minsta svårighet bör därvid möta att
erhålla en lag som ger rättsgiltighet och varaktighet åt ett sådant allmänningsbildande
på kommunalt initiativ. Riksdagen begärde år 1904
i sådant avseende lagbestämmelser för att bereda kommuner, korporationer,
byalag samt stiftelser och fonder, som avse allmänt ändamål,
möjlighet att genom inköp av skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla
och utvidga gemensamhetsskogar, och i en särskild skrivelse gjorde
riksdagen enahanda hemställan beträffande häradsallmänningar. Även
norrlandskommittén hemställde samma är om en lagstiftning, varigenom
befrämjas utsikterna att till förmån för kommuner och andra samfälligheter
på ett bestående sätt bilda gemensamhetsskogar och skogsmedelsfonder.
Dessa framställningar ehuru brådskande ha ännu icke lett till
någonting och lära för närvarande ligga under behandling i skogsvårds1
agstif tningskommitt én.

Vanskligare är att åstadkomma erforderliga skogsmarker. Detta
kan under nuvarande förhållanden endast ske genom köp, som kanske
merendels icke erbjuda sig, eller endast står till buds mot erläggande
av en köpeskilling, varöver kommunen icke förfogar.

Dessa svårigheter har den norska statsförvaltningen sökt lösa
genom att bereda kommunerna laglig förköpsrätt till skog samt tillfälle
till lån ur allmänna fonder. Dessutom har som sagt blivit ifrågasatt
expropriationsrätt till skog.

Några sådana utvägar äro ej för handen i Sverige. Förut ha
emellertid sakkunnige förordat förköpsrätt till de skogsmarker, som
skulle fortfarande enligt en förbudslag få inköpas av bolag. Denna
förköpsrätt bör enligt sakkunniges mening dessutom utsträckas till avyttringar
i allmänhet i orten av skogsfastigheter av viss avsevärdare
storlek till främmande i väsentlig anslutning till vad därom stadgas i
den norska lagstiftningen. Vidare synes en sådan förköpsrätt böra
kompletteras även med en expropriationslagstiftning för förvärv av
skog till sockenallmänningar på de villkor och under de garantier,

30.)

som kunna befinnas skäliga. Förslag därom bär även förevarit, i riksdagen
samt förordats från åtskilliga andra håll.

Slutligen är det nödvändigt att staten intresserar sig för att lån
genom det allmännas mellankomst må på sätt i Norge skett kunna
beredas för allmänningsbildandet. Norrlandskommittén framhöll också
detta såsom en förutsättning, utan vilken det frivilliga allmänningsbildandet
ej torde komma att uppvisa så synnerligen störa resultat.
I sammanhang därmed erinrade kommittén också, hurusom det naturligtvis
vore lyckligast, om den över loppsmark, som även enligt kommitténs
förslag skulle fortfarande få köpas av bolag, kunde i stället
komma att fylla sin naturligaste bestämmelse genom att ombildas till
allmänningar. Kommittén gjorde därför i detta ämne den framställningen,
att sedan den ovannämnda lagstiftningen kommit till stånd
måtte tagas i övervägande, i vilka fall och under vilka villkor låneunderstöd
av allmänna medel kunde beredas för bildande av gemensamhetsskogar
genom inköp av därtill lämpad mark.

Det finnes ett tredje sätt på vilket allmänningsbildandet kunde i viss
mån främjas, nämligen genom att tillägga skiftesdelägare vitsord att sammanhålla
eller sammanslå skogsmark likaväl som en delägare nu har vitsord
att påkalla skifte av gemensam skogsmark. Skogskommittén avgav i sitt
utlåtande år 1909 ett lagförslag i sådant syfte, som dock ännu ej föranlett
någon lagstiftningsåtgärd. Norrlandskommittén erinrade för sin
del också om denna utväg, vars betydelse dock väsentligen kommer att
bero i vad mån man fordrar enhällighet eller endast majoritet bland
delägarna. Beträffande den ovannämnda skogslagstiftningen angående
förbättrad vård av skogar anse sig sakkunnige böra framhålla, att denna
lagstiftning synes böra i lämplig omfattning byggas på den kommunala
självstyrelsens grund såsom ägt rum i Norge. Det vill säga en rikslagstiftning
bör uppställa vissa allmänna regler och sedan äga kommunerna
inom ramen för desamma besluta en var för sitt område.

Säkerligen bör härvid även övervägas lämpligheten att kunna sammanslå
flera socknar till en större kommun, motsvarande det norska
herredet.

De ekonomiska möjligheter, som lämnas åt ett land, som i så
avsevärd omfattning förfogar över en så betydelsefull råvara som träet
och järnet äro uppenbarligen mycket stora. Skall emellertid därav
bliva följden något annat än en hastigt bortflytande vinst, som resulterar
blott i en tillfällig ekonomisk lättnad, synes sakkunnige vara av
vikt, att genom kraftigt ingripande från statsmakten ej blott företagsamheten
å olika områden underlättas, utan även att de ekonomiska fördelarna
bringas till sådan produktiv anläggning, som är ägnad att skapa
en solidare ekonomisk kultur och ökat allmänt välstånd av bestående art.

Hem ställan.

304

Att därvid genomförandet av en förbättrad skogsvård med åtföljande
större avkastning av skogen i framtiden är ett särdeles betydelsefullt
verksamhetsområde synes sakkunnige ofrånkomligt, liksom att sålunda
frågan om förbättrad skogslagstiftning bör snarast möjligt föras till sin
lösning.

Otvivelaktigt skulle såsom redan erinrats, i samband med det särskilt
genom den industriella utvecklingen stegrade värdet å skogen, den
kapitalplacering, som komme att äga rum genom bildande av skogsallmänningar,
visa sig lönande. Av stor vikt är det också att i tid åtgärder
vidtagas för att i olika avseenden underlätta existensen för skogsbygdernas
befolkning. Även om i stort sett till följd av arbetsförtjänsterna
genom skogsbruket den ekonomiska ställningen i skogstrakterna är
ej alltför otillfredsställande, kvarstår likväl att dessa trakters befolkning,
som icke producerar för husbehovet de vanligaste livsförnödenheterna,
hårt tryckes av den indirekta beskattningen genom tullarna, samt att
även de direkta skatterna ej sällan besvära hårt såväl jordbrukare som
jordlösa arbetare. Därtill kommer att i män som befolkningens anspråk
på större trevnad och bekvämlighet stegras, komma krav att ställas på
vidgad verksamhet från kommunens sida. Av största betydelse synes
det sakkunnige vara, att under sådana förhållanden de ekonomiskt svaga
skogskommunernas ställning stärkes, så att desamma sättas i stånd att
effektivt vidtaga åtgärder och anstalter till gagn och trevnad för sina
medlemmar, som eljest i större och allt mera växande omfattning torde
komma att falla för frestelsen att utflytta med åtföljande hotande
avfolkning av skogstrakterna inom landet.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige såsom en angelägenhet
för hela riket hemställa:

l:o) att lagstiftningen om vården av enskildes skogar måtte vidare
utvecklas samt för ändamålet dels ägare till skogar av större omfattning
åläggas att bruka dem efter uthållig hushållning dels skyldigheten
att sörja för att återväxten skärpes och dels skydd beredes för den
växtliga ungskogen;

2:6) att en undersökning måtte ske om lämpligheten av förbud för
köpare av skogsegendomar att före utgången av viss tid från köpets
avslutande utan utsyning avverka skog utöver husbehovet;

3:o) att skogsbeskattningen regleras i huvudsak efter den principen, att
växande skog ej upptages till beskattning annat än i mån som den avverkas,
samt att i sammanhang därmed den nu å avverkning utgående skogsaccisen
höjes så att såvitt rörer utom orten bosatt ägares skog högre belopp
än nu är fallet kommer att tillfalla den kommun där skogen är belägen;

4:o) att den av riksdagen och norrlandskommittén år 1904 förordade
lagstiftningen för att kommuner och andra samfälligheter må på

<‘tt bestående sätt kunna bilda gemensamhetsskogar cell skogsmedelsfonder
måtte snarast möjligt komma till stånd;

5:o) att eu skålig lagstiftning om förköpsrätt till skog även i vidare
man än ovan under kapitlet om förbudslagen sagts samt om expropriation
av skogsmark likaledes måtte för underlättande av allmänningsbildande
komma till stånd;

6:o) att i sammanhang härmed måtte tagas i övervägande, under
vilka villkor låneunderstöd av allmänna fonder eller andra allmänna
medel kunna beredas för bildandet av gemensam hetsskogar genom inköp
av därtill lämpad mark.

Jordundersökningens hetänkanden. [I.

20

300

Krediten.

7. Andra frågor.

Jordundersökningens allmänna uppdrag är som sagt att verkställa
en undersökning, i vad mån bolags jordförvärv och enskilda personers
större jordbruksinnehav i mellersta och södra delarna av riket kunna
anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen. Den föregående i detta avseende gjorda
utredningen hänför sig närmast enligt givna instruktioner till en viss
del av hela detta område samt bedömer frågan främst ur jordfördelningens
synpunkt. Givetvis är det en myckenhet andra faktorer, på
vilka också den sociala trevnaden i hög grad beror. Det är tämligen
oöverkomligt att ingående behandla allt detta på en gång och det ingår
icke heller i uppdraget. Emellertid kan det vara på sin plats att
erinra om några andra spörsmål, vilkas lösning röra sig på gränsområdena
till de åtgöranden som i detta betänkande behandlats.

Eör att stödja de ekonomiskt svagare är det av den mest grundläggande
betydelse att det förefinnes en kredit, som oavlåtligt går dem
individuellt till mötes samt hjälper dem med omtanke. Under nuvarande
förhållanden saknas detta stöd. Den allmänna krediten är
byggd på enskild företagsamhet för egen vinning och kan följaktligen
ej hava hjärta för människorna samt lämnar ofta sitt bistånd, när det
överhuvudtaget kommer, till och med på det sättet att det snarare
stjälper i stället för hjälper. Ansatser till ett bättre sakernas tillstånd
saknas visserligen icke. Statens egnahemslånerörelse är ett exempel
därpå. Men denna insats liksom en del filantropiska initiativ äro alldeles
otillräckliga och förena särskilt statsverksamheten dessutom med
byråkratiska omgångar, som gör att biståndet särdeles ofta icke kommer
i rättan tid eller annorledes förfelar sitt ändamål.

I detta avseende hava sakkunnige särskild anledning att erinra
om de stora svårigheterna, som äro förbundna med åstadkommandet av
nya självständiga jordbruk. För en arrendator eller torpare möter
merendels oöverstigliga hinder att erhålla penningar för att utlösa jordbruket
med husbehovsskog på bolags och skogsspekulanters hemmansdelar.
Och då den tillträdande jordbrukaren i början av sin verksamhet
i regel har andra svårigheter av alla möjliga slag att övervinna, och

307

(lotta icke kan lyckas utan ett oavlåtligt, omtänksamt arbete under
stora försakelser, förstår man till fullo, att de flesta avskräckas från ett
sådant företag.

Statens egnahemsrörelse bär dock skapat fram ett aktningsfullt
antal egna hem, men skola de jordbruk, som för närvarande innehavas
av bolagen i någon nämnvärdare utsträckning återbördas som
självägande, fordras givetvis ett långt kraftigare ingripande från det
allmännas sida.

Riksdagen år 1915 har antagit bestämmelser angående det mindre
jordbrukets kreditförhållanden. Enligt dessa skall inom de olika orterna
jordbrukskassor bildas, vilka kassor i sin ordning skola uppgå i s. k.
centralkassor. Staten bidrager med eu del av driftskostnaden under
■den första tiden samt tillhandahåller medelst ^diskontering i riksbanken
penningemedel i förhållande till kassornas storlek. Ehuru man nog
med säkerhet kan förutse, att dessa kreditkassor komma att få sin
största betydelse i de södra delarna av landet, där jordbrukets avkastning
är mera säker och jämn'', kan man dock taga för givet, att denna
rörelse om den också icke kan få den önskade omfattningen inom
Värmland, dock skall bliva till stort gagn icke minst därigenom, att
jordbrukaren får anledning och tillfälle att reflektera över och sätta
sig in i sin egen och sitt jordbruks ekonomi.

Till en början kan och bör en omläggning av detta sakernas tillstånd
äga rum genom att här liksom mångenstädes i utlandet allmänna
fonder såsom folkförsäkringsfonderna och andra allmänna kassor författningsenligt
användas för att stödja menige mans näringar och
bostadsanskaffningar. Vidare bör så vitt möjligt sparbankernas medel
disponeras på samma sätt. I anslutning härtill synes ock den i banklagstiftningen
medgivna rätten för de stora bankerna att uppsamla de
små besparingarna på sparkasseräkning helst förbindas med villkor om
dessa medels användande på liknande sätt.

I vad mån på banklagstiftningens väg även i övrigt kan åstadkommas
att de enskilda bankerna och i all synnerhet riksbanken ej
såsom nu stödja företrädesvis de stora affärsföretagen och de stora husbyggnaderna
utan även omedelbart menige man i deras bekymmer,
därom ha sakkunnige icke varit i tillfälle att bilda sig något omdöme.
Önskvärdheten att så kunde ske, ligger dock uppenbar för alla.

Frå gan att bereda kredit åt jordbruket och bostadsanskaffningen
har överlämnats åt särskilda beredningar, vilka som sagt delvis avgivit
betänkande. Sakkunnige vilja emellertid för sin del stödja de krav
som i ovannämnda avseende allmänt höjas även inom Värmlands län.

Norrlandskommittén framhöll den stora betydelsen av förbättrade Kommakommunikationer.
Härom erinras ock mångenstädes i de till sakkunnige mkattonerinkomna
svaren å frågorna. Med våra tidsförhållanden går i längden

308

icke val överens känslan att bo avlägset utan möjlighet att på ett
överkomligt sätt komma i beröring med den övriga världen. Trevnaden
på landsbygden blir allt mer beroende på grannskapet till göda kommunikationer.

Visserligen befinner sig befolkningen ofta bäst, där den är uppfödd
och vant sig vid förhållandena. Det framhölls ofta under sakkunniges
resor att befolkningen på de avlägsna orterna icke trivdes
nere på odalbygderna och att tvärtom den senare befolkningen under
inga villkor ville underkasta sig ensligheten och svårigheterna, som
skulle följa med en förflyttning till exempelvis finnskogarna. Men hur
det är tränger den så kallade civilisationen och de större kraven på
livet småningom in även uti vildmarkerna liär och var samt omintete;ör
den samla hemkänslan, såvida den ej stödes av förbättringar i
levnadsvillkoren.

Det må visserligen icke alldeles förbises, att järnvägarna såsom det
mäktigaste kommunikationsmedlet har liksom allting två sidor. Det är
ägnat att bereda befolkningen ekonomisk hjälp och förströelser samt
möjligheter till omflyttningar efter konjunkturerna. Men å andra sidan
förbättra de icke befolkningens karaktär genom att kasta den in i den
stora konkurrenskampen och jakten efter vinning. Trofastheten och
gästfriheten lida svårt avbräck och försvinna ofta fullständigt. Gammal
bondekultur i hem och vanor drives på flykten av stationssamhällenas
och den övriga gottköpskulturens banaliteter. Detta kan dock icke
hjälpas. Man får finna andra utvägar i tidernas längd att fä någon
omvandling av den nuvarande utvecklingen.

Eu särskild olägenhet med nya järnvägslinjer, är mångenstädes,
såsom särskilt visat sig i Småland, den skogsskövling som ofta följer
dem i de närmast omgivande trakterna. Denna olägenhet kan dock
med god vilja förekommas genom en snar skogslagstiftning.

Såsom av de ingångna svaren framgår och sakkunnige även förnummit
under sina resor står längtan efter samfärdsmedel på dagordningen
i samtliga värmlandsbygder, som äro vanlottade på sådana. Den
segslitna järnvägsfrågan i västra Värmland är nu äntligen slutgiltigt
löst, enär en bredspårig bana mellan Arvika och Bengtsfors är beslutad.
Dessutom torde ävenledes en järnvägsförbindelse mellan Årjäng i Nordmarks
härad och staden Åmål komma till stånd. Koncession har i år
lämnats på en smalspårig G00 m. järnväg på Värmlandsnäs med utgångspunkt
från Säffle. Planerade äro jämväl utsträckningar dels av
Eryksdalsjärnvägen, dels även av den smalspariga järnvägen i Älvdals
härad norrut efter Klarälven.

Emellertid torde dessa sistnämnda förslag, särskilt järnvägen på
Värmlandsnäs, ha svält att kunna förverkligas på grund av brist på
medel och det kan därför med skäl ifrågasättas om icke staten här

HO!)

med kraft hör träda hjälpande emellan, dä befolkningen i sädana bygder
i hela vårt. land kan sägas hava ett. berättigat anspråk pa att denna
angelägenhet upptages till målmedveten lösning. Det synes som om
i vederbörande departement borde uppgöras en plan för dettas tillgodoseende
i de olika trakterna efter ändamålsenliga metoder samt förslag
till planens successiva förverkligande.

I detta sammanhang må fästas uppmärksamheten på flottningsförhållandena.
Norrlandskommittén tog initiativet till en grundlig revision
av den gällande ordningen i denna angelägenhet. Sedan har myndigheternas
utlåtanden infordrats och från 1911 är hela ämnet överlämnat
till behandling av eu särskild beredning, som ännu ej avgivit utlåtande.
Under sådana förhållanden ha sakkunnige ansett sig kunna underlåta
närmare ingå på denna sak i vidare män än att utredning även därom
infordrats från orterna.

Det är att hoppas att flottningssakkunnige taga kännedom även om
de bekymmer, som i detta ämne framförts från åtskilliga värmländska
orter. Sakkunnige vilja tillägga att under deras första resor på ett och
annat ställe framhölls, hurusom ett strävande kunde förmärkas på
orter, där bolagsförvärv ej vunnit insteg, att från skogsbolags sida förvärva
makt över flottleder. På samma gång därigenom skapades svårigheter
för allmogen att tillgodogöra sig sin skog, uppstod även fara för
uppkomsten av den vantrevnad som är en medverkande anledning till
böndernas benägenhet att sälja sina gårdar.

En annan sak, som även norrlandskommittén behandlade, är en
oavlåtlig förbättring av undervisningen i jordbruk. Detta krav kommer
att kvarstå samt omfattar naturligtvis även Värmlands län. Många
svar betona särskilt hur mycket här återstår att göra. Uppmärksamheten
från vederbörande myndigheters sida bör dock ej förtröttas i bemödandena
att förbättra denna undervisning på alla de vägar, som
erbjuda sig nämligen medelst jordbruksskolor, kringresande konsulenter,
premiering av småbruk och upprättande kanske av mönsterbruk genom
det allmännas försorg, såsom anstalter för åskådning och rådplägning
här och var i orterna.

Emellertid har sedan denna tid en hel del åtgärder vidtagits från
såväl statens som hushållningssällskapens sida i just detta syfte. Och
ehuru Värmlands län i detta avseende gott kan jämföras med de övriga
länen, återstår ännu här mycket att göra, vilket också i flera av de
inkomna svaren betonas.

Inom länet finnes för närvarande tre lantmannaskolor och en lantbruksskola,
vilka skolor äro ganska flitigt besökta. Därtill finnes anställda
en jordbrukskonsulent (ytterligare en sådan kommer att anställas
från och med år 1917) samt två vandringsrättare, men länet är vidsträckt
och behovet av upplysning stort. Ett flertal undervisningskurser

Flottning
tf örhållan(lena.

Undervisning
och
understöd\
i jordbruk
och skogsvård.

Koopera tion.

310

anordna» årligen på olika trakter och har deltagandet i dessa kurser
från de mindre jordbrukarnes sida varit synnerligen livligt. Studieresor
till andra län anordnas varje år för intresserade jordbrukare utan kostnad
för deltagarna.

En omfattande premiering av mindre jordbruk och mindre odlingsföretag
ha pågått i över 12 år och omfattas med stigande intresse.
Avenså premieringar av hästar'' och nötboskap samt svin. För landsbygdens
kvinnor anordnas kurser i olika grenar av lanthushållningen samt
vävnad.

Åt undervisningen i skogsvård har ägnats särskild uppmärksamhet
och har densamma med hänsyn till den roll skogsbruket spelar inom
länet än ytterligare utvecklats. Sådan undervisning meddelas vid samtliga
nyss omnämnda skolor och undervisningskurser för mindre jordbrukare
samt därjämte av en av länets skogsvårdsstyrelse anställd
föreläsare.

Till täckdikning och odling kunna de mindre jordbruken genom
hushållningssällskapets bemedling numera erhålla lån från av 1912 och
1914 åi’s riksdagar beslutade lånefonder.

En fråga, som också beröres av norrlanclskommittén, är främjandet
av kooperationen. Även från Värmland erinras om denna saks betydelse.
Nämnda kommitté fäste uppmärksamheten på en del förhållanden, som
i rikets norra delar ställde sig i viss mån hindrande i vägen för föreningsväsendets
utveckling på jordbrukets område. Till en början
fordrades för bildandet och igångsättandet av en förening ett insiktsfullt
initiativ och ett personligt offervilligt arbete, vilket mera sällan
kunde vara tillfinnandes, där såsom i norrländska skogsbygderna intresset
för jordbruket mångenstädes ännu vore jämförelsevis outvecklat.
Likaledes hade det visat sig mycket svårt att finna lämpliga personer
att förestå de särskilda föreningarnas affärsrörelse och verksamhet i
övrigt. Mycket motstånd hade föreningsväsendet på jordbruksområdet
mött från lanthandlandenas sida, vilka uppgivits vara i stånd att särskilt
kraftigt motarbeta den norrländska kooperativa rörelsen därigenom
att allmogen därstädes i allmänhet hos dem vore mycket skuldsatt.

Beträffande kooperationen bland jordbrukarna intager Värmlands
län i jämförelse med de övriga länen i mellersta Sverige en framskjuten
ställning. Sålunda finnas för närvarande ett hundratal inköpsföreningar
med begränsad personlig ansvarighet spridda över hela länet och sammanhållas
dessa genom en centralförening. I dessa föreningar äro jordbrukarna
nära nog mangrant tillslutna. Affärsrörelsen har till stort
gagn för jordbruket inom länet tagit en betydande omfattning på
grund av ett stigande intresse för densamma såväl som till följd av
målmedveten ledning. I januari 1916 börjar ett för länet gemensamt
slakthus, åstadkommet genom sammanslutning av länets jordbrukare,

:(1 l

sin verksamhet. .Slutligen finnas i avelssyfte inemot ett hundratal tjurföreningar,
åtskilliga svinavelsföreningar samt ett flertal hingstföreningar.

För övrigt sysselsatte sig norrlandskommittén något hven med
fraktlindringar för konstgjorda gödselmedel, kraftfodermedel och åkerbruksredskap
in. in. Denna fråga är naturligtvis aktuell även för
Värmland. Uti svålon framhållas ofta bristen .särskilt på kalk och de
störa svårigheterna på vissa orter att anskaffa detta viktiga jordförbättringsmedel.

Av stor vikt är att vid fastställandet av kanalavgiften vid den nya
Trollhätte kanal tillbörlig hänsyn tages till det värmländska jordbruket,
så att frakterna särskilt å gödsel- och fodermedel, varförutan något uppsving
i*jordbruket är omöjligt, sättas relativt låga. En revision av avgiften
vid Säffle och Dalslands kanaler torde ävenledes i detta avseende
vara påkallad.

Uti sitt frågeformulär hava sakkunnige ansett sig böra inhämta
vissa upplysningar även om statens egendomar och andra allmänna
fastigheter. Det framgår därav, att enahanda ingripande som ifrågasatts
rörande bolags och skogsspekulanters fastigheter, även är påkallad
gent emot förvaltningen av förenämnda egendomar. Aven här vanhävdas
ofta jorden eller utlägges rent av till skogsmark. Utstyckningar
av inägojord på statens egendomar ske också merendels utan all
husbehovsskog eller utan tillräcklig sådan. Arrendatorernas ställning på
kronans torp och landbolägenheter är sannolikt lika oviss och vansklig
som på bolags och skogsspekulanters fastigheter. Ett krav som ofta
framkommer i svaren är också att kronoegendom eller prästgårdsjord i
orten måtte mer än som redan i vissa fall skett uppdelas i jordbrukslägenheter.
Även förordas att staten inköper egendomar för att förfara
med dem på ovannämnda sätt.

Båda dessa angelägenheter kunna utföras av staten utan särskild
lagstiftning. Det kan ifrågasättas om icke i vissa fall inköpen böra
såsom förut erinrats helst stödjas av en expropriationsrätt. Förebilder
för en verksamhet i dessa riktningar lämna de förut skildrade finska
statsåtgärderna för att stödja den jordlösa befolkningen.

De först utsedda sakkunnige hade avsett att upptaga även ovannämnda
spörsmål till närmare behandling. Sedan har emellertid tillsatts
en särskild kronolägenhetskommission, som torde hava att syssla
även med dessa ämnen. Sakkunnige hava därför endast med det nu
samla velat erinra om frågornas betydelse även för Värmland och deras
oavvisliga sammanhang: med motsvarande omtanke beträffande enskildes

O o

jordegendomar.

Med frågan om statsjordens disponerande sammanhänger frågan
om upplåtelsesättet. Den nuvarande så kallade fulla äganderätten och
ofullkomliga nyttjanderätten hava båda sina störa olägenheter. Det bär

Frakt lindringar.

Kronans
och andra
allmätma
egendomar.

Formen
för allmän
jords upplåtelse.

312

därför ofta ifrågasatts och påyrkats att för upplåtelse av statsjord eller
jord, som staten genom kö]) eller expropriation förvärvar, skapa en nv
upplåtelseform, som väsentligen kan förena de båda gamla upplåtelsesättens
fördelar med undvikande av deras ofullkomligheter. Ett försök
därtill har gjorts med införande av tomträtt för bostadslägenheter, men
någon motsvarande ny form för upplåtelse av jordbrukslägenheter har
icke kommit till stånd. Denna angelägenhet har kronolägenhetskommissionen
särskilt fått i uppdrag att behandla.

Bonde- Ibland förordas att denna nya form för besittning av jordbruks fideikom-

lägenheter bör taga gestalt av vad man skulle kunna kalla bondefideikommiss
om än avvikelser från de gamla fideikommissförebilderna i
åtskilligt skulle äga rum.

Det är särskilt svårigheterna vid arvskiften och jordbrukets ständiga
belastande med ny skuld, när det måste övertagas av en bland
arvingarne, som givit upphov till detta förslag. På detta sätt skulle
också, menar man, upprätthållas en viss jordbruksklass, som generation
efter generation utan överväldigande bekymmer kunde upprätthålla jordbrukets
traditioner och föra dess talan.

Norrlandskommittén gav en skildring även av dessa strävanden på
vissa platser i utlandet samt lämnade en översikt över de försök, som
i vårt land gjorts med besittningsrätt efter olika metoder till statsjord.
För skapandet av bondefideikommiss har på senare tider särskilt docenten
X. Wohlin uttalat sig.

Dessa spörsmål äro speciellt överlåtna till kronolägenhetskommissionen.
Sakkunnige sakna därför anledning att även för sin del
närmare inlåta sig på denna vidlyftiga fråga.

Jordvärde- Uti svaren å sakkunniges frågor förekomma åtskilliga tankar och

reformen förslag i övrigt, som ej närmare berörts i detta eller föregående kapitel
av förevarande betänkande. Ofta framhålles således jord värdereformen
eller med andra ord socialiseringen i större eller mindre mån av det
■ allmänneliga jordvärdet såsom ett verksamt medel för lösning av den
sociala jordfrågan. Andra framförda förslag för enahanda ändamål äro
förbud för någon att besitta jord utöver en viss areal, på vilken princip
de bekanta romerska åkerbrukslagarna och även Magnus Ladulås jordlagstiftning
vilade, vidare beskattning av jorden med stark progression
efter ägoinnehav samt, såsom redan erinrats, genomförandet av den
norska koncessionslagstiftningen.

Dessa olika spörsmål hava naturligtvis var för sig sitt stora intresse
och därför har här erinrats om dem. Men sakkunnige hava
avstått från att närmare begrunda dem. Detta skulle föra framställningen
för långt ifrån de ämnen, som nu närmast kräva uppmärksamhet.

Sakkunnige vilja fili sist i likhet med norrlandskommittén avsluta
sin framställning med en erinran att vad i detta betänkande framlagts,
ingalunda kan vara ägnat att lösa alla gator i jordfrågan utan endast
är att betrakta såsom ett bidrag till belysning av eu särdeles viktig
del av densamma, sådan denna de! gestaltar sig under nuvarande förhållanden.
Den skattar åt nödtvånget att uppkasta förskansaingar mot
en hänsynslös ekonomisk stormflod samt att jämna vägarna för det
huvudsakliga arbetet som måste utföras av individerna själva med stöd
av en inneboende egen kraft. “Statens åtgärder härutinnan liksom i
så många andra avseenden förslå ej långt14, säger norrlandskommittén,
“därest de ej mötas av en kraftig självverksamhet från befolkningens
sida. “

Den er/na
kraften.

314

Särskilt yttrande

Av C. Ros.

Från framställningen under kapitlet om förbudslagen är jag så till
vida skiljaktig, att jag dels anser att den ifrågasatta förbudslagen bör
omfatta Värmlands län med undantag av Ölme, Vase, Visnums, Karlstads
och Kas häraden, enär inom dess häraden enligt min uppfattning icke
föreligger något behov av en sådan lagstiftning, något som jämväl
tydligen uttryckts i de av ortsombuden avgivna svaren å det utsända
frågeformuläret;

dels icke kan tillstyrka en revision av förbudslagen i syfte att
kommunen och i andra hand staten må erhålla förköpsrätt till sådan
skog, som enligt lagens 3 § fortfarande skulle få förvärvas av bolag
och ekonomisk förening, enär industrien väl behöver den möjlighet till
skogsförvärv som fortfarande skulle stå den öppen.

Beträffande arrendelagen anser jag icke tillräckliga skäl föreligga
att tillämpa den norrländska arrendelagen inom Värmland, där förhållandena
äro mera jämförliga med riket i övrigt än med Norrland och
kan sålunda ej förena mig med de övriga sakkunniga i deras hemställan
under punkt 2 att norrlandslagen tills vidare utsträckes att gälla även
i Värmlands län.

Den utsträckning med avseende å expropriationslagstiftningen som
förordas i betänkandet kan jag icke biträda, vare sig den avser “social
expropriation för jordbruk och bostadslägenheter“ eller “expropriation
av skogsmark för underlättande av allmänningsbildande“. Jag anser för
övrigt att det knappast tillhört sakkunniges uppdrag, att härutinnan
avgiva något förslag.

.115

Särskilt yttrande

Av C. Lindhagen.

Jordundersökningen.

Betänkandet börjar med en erinran om de företeelser, som föranlett
jordfrågans undanskymmande för en tid och uppvaknandet på senare
tider till allvarligare insikter om dess betydelse. Sedan avskiljer betänkandet
väsentligen från behandlingen den tekniskt-ekonomiska delen
av jordfrågan och inriktar sig huvudsakligen på den sociala jordfrågan,
under vilken sakkunniges uppdrag närmast faller. Därefter lämnas eu
hänvisning till detta ämnes omfattande detaljer samt erinras om några
påtagliga riktlinjer, ägnade att bringa reda och sammanhang i det hela.
Vidare omförmälas vissa framkomna uppslag till så kallade lösningar, som
förfäktats från olika sidor. Betänkandet själv förordar slutligen såsom
vägledande idé ett strävande mot intressenas harmoni samt framför i
detta avseende sitt strå till den stora byggnaden i anslutning till sakkunniges
instruktioner.

De ovan framförda riktlinjer, som i betänkandet framhållits, innefatta
i tre punkter några naturliga grupperingar av detaljerna under
vissa huvudavdelningar. I den fjärde punkten gives i viss män en
hänvisning till den andliga eller mänskliga vägledningen såsom det
förnämligaste, nämligen den individuella upplysningens och självansvarets
väg. Till detta önskar jag för min del lägga en närmare utvecklingav
denna senaste riktlinje och särskilt betydelsen av självansvarets uppflyttning
såsom rättesnöre även för den officiella politiken och således
även för jordpolitiken.

När man inlåter sig i detta ämne på själva sakfrågan, bör, förefaller
det mig, såsom yppersta riktlinje uppställas det ideal, som man
enligt historiens erfarenheter och sanningssökandets resultat i alla tider
bör eftersträva.

Gärna må man föreställa sig, att någonting, som ens i någon mån
påminner om det så kallade tusenåriga riket, aldrig skall komma till

Allmänna

syn punkter.

stånd. Kanske skola kommande erfarenheter oavlåtligt bekräfta, att
denna uppfattning varit riktig. Men mänskligheten har dock alltid
hållit sig uppe genom ett vidhållande i alla fall av hoppet om något
dylikt. Då bör det vara icke alldeles otillåtlig! att hoppas, att framför
allt jorden, grundvalen för tillvaron, en gång skall komma till sin rätta
plats och användning i samhällena.

För att tillvaron skall bliva något av en fristad, är första villkoret,
att jorden fridlyses från alla de stridigheter, för vilka den nu utgör
den främsta tummelplatsen. Man måste med andra ord se en ljusning
bortom alla ägan der ättsfr ägor och jordvärdestegringar. En tid sålunda,
där jorden ej köpes och säljes, där den ej är någon handelsvara, där
jorden ej nyttjas eller kan nyttjas annat än för sina förnuftiga ändamål.

Alldeles främmande för något dylikt äro icke heller de nuvarande
samhällsförhållandena, icke ens i storstäderna, de nutida jordmissbrukens
brännpunkter. I parkområden inom fastställda stadsplaner har
man vant sig att se fridlyst mark för ideella värden. Man har vant
sig att hålla tankarna borta från att sälja dem för förtjänstens skull
eller att reflektera över några jordvärdestegringar på dessa platser.
Faran lurar visserligen ännu, då annan äger parkerna än den kommun,
där de äro belägna. Statens förtroendemän ha således mer än en
gång kastat begärliga blickar på vad man skulle kunna få ut ur statens
äganderätt till Humlegården och Kungsträdgården. Men ett tidens
rättsmedvetande har stått i vägen på något sätt, man har icke vågat
förgripa sig på en den verkliga kulturens landvinning. På samma sätt
respekteras offentliga byggnader och deras ofta vidsträckta tomtområden.
Varför skall man icke kunna hoppas, att även de enskilda medborgarnas
boningsplatser en gång skola i rättsuppfattningen och lagarna åtnjuta
samma fred? Varför skall man icke kunna tänka sig en gång ett
stadssamhälle, där de offentliga byggnaderna och de enskildas trädgårdar
med en anspråkslös bostad ligga varaktigt och tryggt blandade om
varandra utan hänsyn till central eller mindre central belägenhet och
frigjorda fullständigt från alla ekonomiska värdesättningar eller annat
jordocker?

Dessa fjärrsyner — kanske dock i allo ej så fjärran som man
tror — äro mera vägledande än allt annat. Går man till behandling
av detaljerna med en sådan syn på tingen i allmänhet, vinnes ett helt
annat förstånd på mångfalden än om man går till verket utan en sådan
utsikt.

För min del synes således den yppersta ledande tanken på jordfrågan
uppenbarligen ej vara någon annan än denna:

1 ro) att jorden är mänsklighetens gemensamma tillhörighet, och att
varje människa har en naturlig rätt att, såvitt möjligt, få sitt oavvisliga
behov av jord tillgodosett (“jord åt alla1'');

:S17

*2:oj att jorden följaktligen skall tjäna produktionen, konsumtionen
och individernas krav pa frihet samt sålunda ej får utnyttjas såsom eu
handelsvara, vilken på det störa flertalet människors bekostnad bereder
vinst utan arbete åt några få (“jordockeru).

Betraktas dessa allmänna synpunkter ur olika sidor, som föra oss
närmare på samma gång till nutidens möjligheter och mera omedelbara
behov, möta eu mångfald fruktbara och obestridliga riktlinjer.

För det första måste således beredas plats för de sociala synpunkterna.
Tidens stora uppgift ligger i nödvändigheten att såsom motvikt
mot den privatekonomiska utvecklingen, styrd av ödet och det enskilda
godtycket; bereda rum för en ingående omtanke om allas rätt och
bästa. På intet område är denna nya politik så behövlig och så fruktbringande
som på jordfrågans område.

Uti detta ligger också innesluten angelägenheten av en social omsorg
om varje människa såsom sådan och med tagen hänsyn till hans
särskilda förhållanden. Alla, som behöva skyddas och hjälpas, böra få
denna hjälp, varhelst de befinna sig och oavsett om de äro många, fä
eller en enda och tillika få skydd i alla erforderliga avseenden. Det
får ej heller bliva, såsom merendels är förhållandet, en handfull godtyckliga
allmosor, som med förstrött sinne kastas ut från regeringsbalkongen
och falla ned slumpvis bland det missnöjda folket. En
mänsklig statskonst vakar icke bara om alla, detta opersonliga massbegrepp,
utan om varje enskild människa i hans speciella små lidanden
och små strider just därför, att dessa lidanden och strider äro stora
för honom. Man bör kunna förstå vad en sådan synpunkt betyder för
själva organiserandet av samhällets sociala verksamhet framför allt i
j ordf rågan.

En hithörande synpunkt är för det tredje, att målet icke får sägas
företrädesvis vara att skapa arbetstillfällen i förhoppning, att slumpen
skall foga så, att var och en blir betjänt därmed. Detta är den vanliga
anvisningen i industrialismens tidevarv och har också av emigrationsutredningen
anbefallts såsom det väsentligaste medlet till jordfrågans
lösning. Skapandet av arbetstillfällen är eu särdeles viktig sak, men
det är, såsom nedan närmare skall utvecklas, av lika stor vikt, kan
man säga, att vid dessa arbetstillfällen den arbetande också får personligt
oberoende och tillförsäkras en varaktig utkomst, vilket jämväl har den
största betydelse för karaktärsdaningen. Med detta sammanhänger
angelägenheten, att de förnuftiga ändamål, vartill jord med omtanke
och många kostnader upplåtits, även för framtiden bevaras och ej omstörtas
i blindo av den enskilda företagsamheten.

Slutligen och för det fjärde påkallas en särskild omsorg av hänsynen
till släktets fysiska hälsa. Tillströmningen till industrien och
storstäderna medför att en allt större del av befolkningen kommer att

318

Maj or itetstalen.

vara i sitt arbete hänvisad till instängda lokaler och även i sina bostadsförhållanden
berövade ljus, frisk luft och rörelse i det fria. Av detta
följer småningom trots relativa förbättringar i arbetslokaler och bostadsförhållanden
säkerligen ännu lång tid framåt en degeneration av släktena,
som sålunda förbrännas inom industrien och storstäderna. Att
bevara en jordbrukande befolkning och utveckla densamma samt för
ändamålet bereda denna yrkesklass trevnad och trygghet är sålunda
påkallat icke blott för att bereda utkomstmöjligheter och de oundgängliga
livsmedlen utan också för bevarandet av släktets hälsa. Detta är
ett livsproblem.

Läggas dessa ovannämnda och andra liknande synpunkter på jordfrågans
olika detaljer, skall man vid de senares bedömande finna, huruledes
de nästan förtrollas och växa ofantligt var för sig i betydelse
samt sins emellan ordna sig i stora grupper av organiserat liv. Inga
riktlinjer äro förnämligare, nödvändigare eller bättre än de nu antydda,
och inga äro mera försummade än just dessa.

Varför dylika vägledningar äro de mest försummade, beror helt
enkelt därpå, att det offentliga samhällslivet styres i nästan alla förhållanden
av majoriteter, vilkas organisation saknar förutsättningar att
vara banbrytare i dylika avseenden. Majoriteternas kärna utgöres nämligen
av ett maktförhållande och kring detta samlar sig gärna enligt,
naturlagen allt genomsnittligt och ofritt, allt tekniskt bildat och mänskligt
oupplyst, allt räddhågat, idébefriat och karaktärslöst. Samhällsförhållandena
styras med andra ord ännu av makten och icke av det
goda. En sådan förtryckare blir lätt också den så kallade officiella
statistiken. I betänkandet har varnats mot förhastade slutsatser av
densamma. Därtill må här läggas en varning mot ma j oritetssiff rom as
förtryck över minoritetstalen, detta utsuddande i den allmänna uppmärksamheten
av allt det mänskliga lidande, som ej vid en summarisk
ytlig undersökning blivit representerat av majoritetssiffror. Den sociala
jordfrågan blir särskilt lidande under detta missförhållande.

Emigrationsutredningen och norrlandslagstiftningen.

Uti de speciella instruktionerna för sakkunnige har hänvisats till
åtskilliga av de ämnen, som norrlandskommittén på sin tid .upptog till
behandling. Det ligger också nära till hands att sysselsätta sig särskilt
med dessa spörsmål. Enligt sakens natur giva de sig i första hand
tillkänna såsom berörande missförhållanden, varunder befolkningen i
orterna kunna lida i följd av egendomsfördelningen.

Diskussionen om det principiellt berättigade i den hänsyn, som
den så kallade norrlandslagstiftningen avsåg att åstadkomma, bör till

.''i ] (I

en väsentlig del vara avslutad eller åtminstone liava skapat några tämligen
ostridiga utgångspunkter. Emellertid har rödgrå ti onsu tred ni ngen
i sitt slutliga betänkande inlåtit sig något på denna sak. Då dessa
uttalanden sålunda beröra också sakkunniges uppgift, synes det påkallat
att här ingå något på dem.

Det framhålles i betänkandet, att i norrlandsfrågan ej kunde vara
fråga att öka utredningarnas antal. Blott några synpunkter skulle
framhållas som visst icke voro nya men dock, enligt författarens mening,
icke så beaktade som de borde vara. Den första av dessa vore,
att orsakerna till den bedrövliga utvecklingen i Norrland läge vida mera
i olämplig lagstiftning och brist inom statsförvaltningen än hos sågverksbolagen.

Detta omdöme går i rätt riktning, men icke tillräckligt långt. Det
bygger på den föreställningen, att bolagen i allmänhet anses vara de
skyldiga. Så kan det visserligen ofta te sig för den stora allmänheten,
när bekymren över det överklagade tillståndet tar sig naturliga
uttryck i att framhålla detta såsom obestridligen bolagens påtagliga
verk. Men ett ingående bedömande av saken fritager dem icke blott
till övervägande del utan helt och hållet från skuld och ansvar för
deras åtgöranden. Det enskilda initiativet för skapande av ekonomiska
företag utnyttjar givetvis de möjligheter, som samhällsskicket erbjuder,
och den allmänna konkurrensen utesluter här alla filantropiska synpunkter.
Om en sådan rasning verkar demoraliserande i många fall
på bolagens eller rättare sagt på deras tjänstemän i metoderna för besittningstagandet
av de ekonomiska värdena, ligger skulden där också
hos samhället. Ett dylikt tillstånd verkar nedbrytande även på befolkningen
och de administrativa myndigheterna. Norrlandskommittén utgick
ifrån, att orsaken till vad som brast låg i samhällsförhållandena och
icke hos industrien, och dess förslag till lagstiftnings- och andra åtgärder
äro i själva verket endast ett uttryck för en dylik uppfattning.

Emellertid framhåller emigrationsutredningen, att däremot Norrlands
befolkning måste rättvisligen tillskriva sig själv skulden i viss mån till
vad som inträffat. Det är dess okunnighet om den till bönderna av
staten skänkta skogens värde, som vållat fördärvet. Okunnigheten
kunde nog både förklaras och i viss mån försvaras. Men någon gräns
måste dock rimligtvis begäras, framhålles i betänkandet, och där okunnighet
går över alla gränser, står ej i mänsklig makt att hindra, att
den leder till missgrepp och förluster.

Detta åskådningssätt återfinnes också i viss mån uti norrlandskommitténs
betänkande. Det är befolkningens mänskliga svagheter,
dess göranden och låtanden, som här och var med förkärlek sättes i
förgrunden. Men vill man inlåta sig på skuldfrågan ur den synpunkt,
som lagts på densamma när den gällde bolagen, förtjänar verkligen

Vem bär
skulden
till mi8isförh&llanden
a ?

320

befolkningen minst lika stor hänsyn och förståelse. En tudelning
av dess obekantskap med de nya världskonjunkturerna i en förskylld
och eu oförskylld okunnighet blir allenast eu konstruktion som jävas
av livsförhållandena. Staten lät utan försiktighetsmått och utan någon
som helst upplysningsverksamhet utlämna sina skogar med full äganderätt
till en befolkning, som vid den tiden saknade kunskap om deras
värde, samt utlämnade därvid denna befolkning till ett värnlöst byte åt
dem, som sutto inne med kunskaper och hade ett ofantligt enskilt intresse
att utnyttja desamma. Det var för övrigt icke endast denna obekantskap,
som föranledde hemmansförsäljningarna. Många andra omständigheter
bidrogo därtill lika oundvikligt, såsom vantrevnaden under de
nya förhållandena, fruktan för laga skiften, som ofta begärdes för att
skrämma bönderna till försäljningar o. s. v. Man får se mänskligt även
på de svagares kamp och ej blott på den övermakt, som betvingade dem.

I en reservation till norrlandskommitténs betänkande1 uttryckes efter
en historisk framställning saken sålunda: ‘-Den förestående framställningen
har ej kunnat bliva något annat än ett angivande av synpunkter för
en historisk framställning, illustrerad med belysande exempel ur verkligheten.
Därmed har jag också velat betona, att det är förhållandena,
som oundvikligt vållat den skadliga utvecklingen, samt att skulden ligger
icke hos befolkningen eller industriens målsmän utan i lagarne och
styrelsesättet. Det tjänar dock ej heller något till att vara alltför sträng
i sitt .omdöme om lagstiftarnes och de administrativa myndigheternas
personer. Tv det är ganska lätt att vara vis efteråt. Men i den mån
missförhållandena kommit i dagen, gives det ej vidare någon ursäkt
för alla uppsåtliga strävänden att fortfarande upprätthålla dem.“

Såsom ett bevis på statsförvaltningens ej tillräckligt beaktade skuld
åberopar emigrationsutredningen ett uttalande om huru hemmanen vid avvittringen
tilldelades betydligt mer skogsmark än de borde få enligt
författningarna. Denna sak är framhållen även av norrlandskommittén
och har även av kommittén lagts till grund både för den i förslaget
till förbudslag gjorda skillnaden mellan stödskog och övrig skog som
för framställningen om nya grunder för den återstående avvittringen.
Det förnämsta felet hos förvaltningen ligger dock icke uti nämnda tilllämpning
av avvittringsförfattningarna utan i dessa senare själva. Det
var, enligt vad numera ganska allmänt anses, ett misstag att utskifta
saluskog med äganderätt överhuvud taget. Detta är därför rättat i de
nya avvittringsbestämmelserna av 1909,. som föreskriva att all saluskog
skall utläggas till sockenallmänning. Mången tror, att det varit ännu
riktigare, att, såsom landshövding Widmark år 1860 förordade för lappmarksskogarne,
kronan bibehållit äganderätten till alla sina skogsmarker,
men medgivit befolkningen rätt till odling och virkesfång på de
1 Av C. Lindhagen.

villkor, som kunde anses lämpliga, Till dessa yttersta avgöranden far
man gå tillbaka vid bedömandet av förvaltningens och statsmakternas
-stora felgrepp vid avvittringarne.

Emigrationsutredningen betonar härvid såsom ett visst berättigande
till den stora omkastningen i äganderätten till skogarna och de billiga
prisen som betalades, att det ej var bonden själv som givit skogen det
ökade värdet. Utan trävaruindustriens uppkomst och de kapital, den
erfarenhet, energi och framsynthet, som nedlades i denna, skulle bondens
skogar i själva verket ej varit värda ens de hundra eller tusentals
kronor, som lian verkligen uppbar. Här var eu oförtjänt värdestegring,
säges det, den största som någonsin förekommit i vårt land.

Detta är samma erinran som i diskussionen om dessa frågor alltid
upprepas från många industriella håll ehuru visserligen icke från alla.
Det ligger ock en viss sanning uti detta, som dock närmar sig sin
motsats i samma mån som man blundar för alla andra inverkande
faktorer.

Den ifrågavarande värdestegringen är icke en skapelse allenast av
det i svensk trävaruindustri nedlagda kapitalet och den fackkunskap,
.som den tagit i sin tjänst. De nya världskonjunkturerna, d. v. s. den
stora efterfrågan på trävaror och de vidgade tekniska möjligheterna att
transportöra dem till konsumenterna, ha sin stora andel i förtjänsten.
Detta är således en samhällelig andel uti värdestegringen. Vidare får
man väl göra någon honnör också för de naturens krafter, som åstadkomma,
att det växer skog på markerna. Detta är också ett samhällsvärde,
som innehafts av svenska staten eller fördelats på folket självt,
representerat av bönderna. Vidare ha alla skogs-, flottnings- och industriarbetares
arbete sin dryga del i verket, men de få nöja sig med sin
arbetsförtjänst efter marknadsvärde samt erhålla knappast någon andel
i vinsten på den verkliga värdestegringen, vilken företrädesvis går till
kapitalet och den tekniska ledningen, som visserligen också ha sin
störa anpart i resultatet.

Det är ganska synd om den svenska småbonden, som sällan tillerkännes
någon förtjänst, men i alla fall under seklerna fått bära
bördorna och tjäna samhället med krigstjänst, skattebetalning och matvaror,
vilka senare billigt uppköpas av mellanhänder och säljas dyrt
till konsumenterna. I allmänhet tillfalla de oförtjänta värdestegringarna
de stora företagen med de större möjligheterna och den praktiska affärsinsikten.
Att något av dessa värden också någon gång tillfaller en
sådan samhällsklass som exempelvis jordens odlare kan knappast kallas
oförtjänt i vanlig bemärkelse. Ett påtagligt missförhållande uppstår
dock även här, när en bonde sitter inne med stora skogsarealer och
sedan ensam insamlar förmögenheter på en värdestegring, som skapats
av naturen, konjunkturerna, industrien och samhället.

Jordundersökningens betänkanden. II.

21

322

Orsakerna
till “norrlandsfr
ägans"
uppkomst.

Skildringen i emigrationsutredningen om orsakerna till norrlandsfrågans
uppkomst är icke heller fullt allsidigt grundad på de verkliga
förhållandena.

Norrlandsfrågan uppstod icke, såsom det säges, först när sågverksbolagen
begynte inköpa böndernas hela hemman. Det brann i knutarna
redan genom de femtioåriga upplåtelserna om avverkningsrätt, ty därigenom
ruinerades bönderna för en hel generation, ja, för två generationer
när den nästa generationen fick återtaga en totalt avverkad skog.
Det framhålles vidare såsom ett missgrepp att rätten till awerkningsupplåtelse
genom lag inskränktes från femtio år till först tjugu, sedan
fem år, ty därigenom skulle bolagen tvingats att inköpa hemmanen.
Det kan hända att detta i åtskilliga fall påskyndat köparnas iver att
förvärva fastigheter, som i alla händelser skulle en gång fallit dem till.
Industriens framsynthet lärde denna emellertid oavsett detta, att det var
bra att hava skogen i sin hand även för längre tid än femtio år och
de långa avverkningskontraktens tillvaro påskyndade säkerligen i ännu
flera fall tillämpningen av denna framsynthet, genom att de ruinerade
bönderna gingo till bolagen och tiggde om, att de skulle begagna sig
av densamma. A andra sidan har för visso den kortare avverkningstiden,
ehuru den kom för sent, räddat många bönder från ett sådant
trångmål och berett dem möjlighet att behålla sin egendom.

Vidare framhålles i emigrationsutredningen, att också inköpen av
böndernas jord i främsta rummet vållades av den ekonomiska lagstiftningen,
därigenom att denna i regel .skulle förbjudit den skogsägare
som ville sälja att få sälja undan så stor del av skogen, som han ej
själv behövde och få behålla resten av skogen jämte inägorna. Om så
fått ske skulle de norrländska bondgårdarna fått behålla sin självständiga
ställning, ja, fått den högst betydligt förbättrad, försäkras det i emigrationsutredningen.
Det ligger icke mycket av verklighet i denna föreställning.
Länge har erbjudits möjlighet för jordavsöndring och från
1906 har därtill funnits en ägostyckningslag, som medgav den fullständigaste
frihet i jordstyckning. Men i regel begagnade man sig vid
hemmansförsäljningarne icke av jordavsöndringsförfarandet och icke
heller av ägostyckningslagen under det årtionde den gällde obeskuren
jämväl i Norrland. Industrien önskade nämligen helt naturligt att få
förvärva all skog och såg oftast icke ogärna att få förvärva även
åbyggnaderna och inägojorden för att där kunna bosätta en skogsarbetare,
såsom ock emigrationsutredningens åberopade sakkunnige förordat,
ehuru han samtidigt också förklarar, att industrien aldrig känt
begär efter jordbruk. Säljarne gåvo i sådant fall så mycket hellre
efter, som även de vanligen tyckte, att om de skulle gå bort från sina
besittningar samt göra affär och framdeles leva på kapital, vore det
bäst att sälja det hela på en gång. Därför blev det i de flesta fall

:!2.i

på det sättet, oavsett att den ekonomiska lagstiftningen erbjöd möjligheter
att stycka ett hemman. Samma erfarenhet visar även Värmland.
Där pågå bolagsförvärv mångenstädes oavbrutet och i regel säljas där
både stora och små skogshemman i sin helhet oaktat man där har full
frihet att tillämpa den allmänna ägostyckningslagen liksom även jordavsöndring.
Vanligt var jämväl, att inom Norrland, liksom numera
inom Värmland, bolagets ombud vid sitt köpeanbud erbjöd bonden att
få sitta kvar på gården utan arrende till och med så länge han önskade,
och dylika erbjudanden ha visat sig särdeles lockande. Emigrationsutredningen
anmärker att det visade sig i många fall varit ett olyckligt
grepp att de gamla innehavarna sålunda sutto kvar som arrendator^-,
enär ett jordbruk i Norrlands inre bygder ej kunde bära sig utan skog.
Greppet var nog olyckligt i det stora hela, men ur den sålunda anmärkta
synpunkten knappast för den ifrågavarande kategorien arrendatorer.
Vanligen erhöllo de nämligen rätt till husbehovsvirke och så hade de
fått ett kapital vid försäljningen, vars avkastning de kunde lita till
ehuru det visserligen merendels smalt bort tämligen snart.

Av emigrationsutredningen yttras vidare att de norrländska missförhållandena
numera avhjälpts i ett par fall genom att den kommunala
rösträtten blivit reformerad i demokratisk riktning och att en arrendelag
äntligen kommit till stånd. Man måste ju medgiva, att den nya kommunala
reformen medförde en avsevärd utjämning av de kommunala
maktförhållandena, ehuru väl som bekant meningarne äro mycket delade
om den varit tillräcklig. Beträffande åter den åberopade arrendelagstiftningen
synes därmed åsyftas, såsom ock framgår av annat sammanhang,
den allmänna arrendelagen av år 1907. Det är emellertid en
missuppfattning, att denna arrendelag på något mäi’kbart sätt kunnat
avhjälpa de norrländska bolagsarrendatorernas betryck. Den innehåller
föga av s. k. sociala lagbestämmelser utan är huvudsakligen en i och
för sig viktig kodifiering och komplettering av gammal lag och praxis
med avseende å vanliga affärsmässiga jordbruksarrenden. Därför åtföljes
också den allmänna arrendelagen två år senare av en särskild
norrländsk arrendelag.

Denna senare arrendelag liksom den övriga norrlandslagstiftningen
synes emigrationsutredningen visserligen icke uttryckligen förkasta men
av framställningen framgår, att de personliga sympatierna för densamma
väsentligen saknas. Det anmärkes härvid till en början, att man försökt
sig med denna lagstiftning, men att förhållandena i verkligheten
dock icke undergått någon förbättring göres troligt av, att utflyttningen
från Norrland aldrig varit så stor som under det senaste årtiondet samt
att en lösning av svårigheterna således icke kunnat på detta sätt komma
till stånd, och författaren tror icke att, ens de mest utpräglade entusiasterna

Behovet
av ett ingripande.

324

för denna lagstiftning skulle vilja påstå att lösningen verkligen ännu
vore funnen.

Redan detta betraktelsesätt visar att författaren, ganska ursäktligt
för övrigt, icke ägt tillräcklig kännedom, vad frågan egentligen gäller.
Varje uppgift, som är inriktad på att skydda och stärka det som är
för tillfället svagt och med orätt håller på att gå under, är visserligen
alltid i sitt slag entusiasmerande. Själva principerna, för vilka förenämnda
lagstiftning vill vara ett anspråkslöst uttryck, äro säkerligen
av bestående betydelse. Någon entusiasm kan väl däremot aldrig en
lagstiftning i och för sig, allra minst i bristfälligt skick, uppkalla. Det
vunna resultatet har i mycket ej kunnat bliva annat än en tillfällig
förskansning mot en alltför otyglad ekonomisk utveckling. Dess betydelse
är principiellt att den betecknade ett begynnande genombrott
även i lagstiftningen mot manchesterprincipernas envälde i affärslivet.
Praktiskt sett har den såsom allmänt erkännes räddat väsentligen självägande
jordbruksbygder från vidare bolagsförvärv samt därav också
återgivit åt befolkningen i dessa trakter en större trevnad, trygghet
och tillförsikt. Om man anser att detta innebär några fördelar, hava
dessa fördelar således skapats genom lagstiftningen. En myckenhet
arrendatorer hava vunnit förbättrade förhållanden. Jorden å bolagsb
em man eu vanhävdas mindre än förut. De jordbruk som styckas, bliva
någorlunda lämpade att föda sin man. Indirekt har lagstiftningen och
den opinion, som genomförde den, verkat att bolagen och dess tjänstemän
taga mera hänsyn än förut samt bönderna vaknat upp till större
insikt i tillvaratagandet av sina intressen.

Man ser här ett exempel på, hur statistiken lätt drar förhastade
slutsatser av sina siffror. Varför skall den ökade utvandringen från
Norrland under sista årtiondet nödvändigt betyda, att förhållandena
genom norrlandslagstiftningen ej undergått någon förbättring? Det är
möjligt, att emigrationen skulle varit ännu större, om denna lagstiftning
ej mellankommit. Den utesluter ej heller att den befolkning, som väl
ändock skall stanna kvar, kan åtnjuta mångenstädes något större trygghet
än förut. De verkliga anledningarna till den ökade utvandringen har
emigrationsutredningen ej sökt allsidigt belysa. Den lägger landets
framtid i den fortsatta industrialiseringen företrädesvis, men hoppas
mindre av jordbruket, och siffrorna i tabellerna tala ej tillräckligt om
för oss all den trängtan, som ruvar i människornas sinnen. Det är
nog sant att när industrien, i den mån förutsättningar därför finnas,
ytterligare specialiserat och mångfaldigat sig i landets skogsbygder,
skall den skapa ytterligare arbetstillfällen till en tid åtminstone, så länge
konjunkturerna stå bi. Den stora utvandringen på sista tiden från
norra Sverige kan ha även andra orsaker. Det betryck som i åtskilligt
vållats | ingalunda av industrien men av dess jordförvärv, är endast till

.''S2f>

någon del lindrat av norrlandslagstiftningen och dess idéströmningar.
Ett dylikt betryck blir kännbarare ju längre det varar och när man
mångenstädes ej ser någon ljusning alls eller ej någon tillräcklig ljusning
för framtiden, blir längtan att komma bort från det hela till slut
obetvinglig. Måhända är också skogarnas och fjällens folk till stor
del ännu för friboret eller hur man vill kalla det för att vilja gå in
under det ok och den ovissa anställning, som ett lönarbetarskap uti
industrien dock gärna medför. Man må ock besinna, att det karga
klimatet och de långa avstånden ej äro uppmuntrande i längden.
Tidens ande går före händelserna, den följer tidningarne, posten och
färdvägarne samt tränger in i sinnena. Så blir till sist längtan efter
värme och medmänniskor också övermäktig för mången.

Med betonande att någon lösning ännu icke syntes blivit funnen,
hänvisar emigration sutredningen emellertid dessutom särskilt till trävaruindustriens
invändningar sådana de framställts av konsul Erans Kempe
i den uti detta betänkande (sid. 17) omnämnda artikelserie. Det
väsentliga av denna framställning återgives ordagrant i utredningens
betänkande och utgör dettas huvudsakliga inlägg i norrlandsfrågan
samt berör således nära även i den delen sakkunniges uppdrag. I
sakkunniges förevarande betänkande har redan gjorts några erinringar
om detta inlägg i sin allmännelighet. Beträffande detaljerna bleve det
för vidlyftigt att upprepa den långa diskussion i detta ämne, som återfinnes
i norr] anclskommitténs betänkande och delvis besvarats genom
norrlandslagstiftningen. Några erinringar må dock göras, som ha särskild
betydelse även för utredningen om de värmländska förhållandena.

Det beklagas, att genom den nya ägostyckning slagen, som kräver
att av varje hemmansdels gamla jordbruk bibehålies ett någorlunda
besuttet bonclejordbruk, förhindras gårdarnas upplåtande åt skogsarbetare.
Frånsett en viss befogenhet för staten att upprätthålla i någon män
åtminstone avsikterna med avvit t ringen, var grunden till denna lagstiftning
i övrigt den, att alla de tillfällen landet erbjöd att bibehålla
en besutten bondebefolkning, borde tillvaratagas. Detta därför att dels
alla tillfällen till utkomst måste bevaras, dels odlarnas uppgift att skaffa
livsmedel är oumbärlig, dels odlarnas större fysiska kraft och uthållighet
är en nödvändig grundval för upprätthållandet av människomaterialet,
som förbrännes av industrien och storstäderna, dels ock friheten
och mångsidigheten i arbetet har sin hemort och fristad i sådana bosättningar.
I den ringa mån ägostyckningslagen utstakar böra även
industriens hemman och särskilt de gamla kronodonationerna rimligen
tjäna så viktiga angelägenheter. För skogsarbetarnas bosättning åter
lämna, menade man, dessa hemman annorstädes rikliga utrymmen och
så mycket fick val industrien i skogssocknarna bidraga till landets upp -

Storindu striens syn punkter.

odling och bebyggande, att den beredde 113-a rum för sina egna skogsarbetare.
Hur går det annars med de nya möjligheter, som till hämmande
av emigrationen särskilt från den jordbrukande klassen, förespeglas
kunna beredas inom landet, om även ett så anspråkslöst krav
anses gå över hövan. Detta utesluter emellertid icke, att undantag
ha fog för sig i någon viss trakt eller på vissa hemman, där nya möjligheter
till någon uppodling alldeles saknas. Man bör icke insnöra
det levande livet i några tvångströjor och i d3Tlika fall böra sådana
krav tillmötesgås.

Bland industriens obestridliga förtjänster, som ingen förnekar, framhålles
som alltid potthargörandet av älvarna och den därigenom åstadkomna
värdeökningen av skogarna. Detta är en stor sak. Inför den
får man blunda för att detta framträngande i skogsbygderna allt mer
förstört fisket, jagat bort villebrådet och i övrigt lagt en död hand
över värden, som utgjort bondekulturens förutsättningar för trevnad.
Kanske också för den makt, som därigenom industrien vunnit och ofta
utnyttjat för att nedsätta priserna på virke och tvinga bönder att sälja
sina hemman.

Därav följer dock ej oeftergivligt, att industriens besittningstagande
särskilt av de gamla kronoskogarna varit den enda utvägen för att
genom flottledsanläggningar och annan företagsamhet göra skogen åtkomlig
för dess industriella förädling. Det hade kanske gått långsammare
annars. Men måhända hade, om staten behållit sin skog,
ernåtts större omtanke i tidernas längd vid många av spörsmålens lösning.
Möjlighet av stort ekonomiskt utbyte framtvingar detsamma. Utan
tvivel skulle staten i sådant fall själv utfört anläggningarna eller
bidragit därtill liksom den även nu börjar utbygga sina egna vattenfall,
vilket är ett ännu kostsammare arbete. Med detta sammanhänger
spörsmålet i vad mån eu industri, som förädlar jordprodukter, behöver
vara ägare av den mark, varifrån råvaran hämtas. Ett system, byggt.
på konkurrens mellan enskilda företag av samma slag, framtvingar av
självbevarelsedrift ett strävande från de olika företagen att tillförsäkra
sig råvara genom att få makt över marken. Aven i detta fall givas
dock naturliga begränsningar. Det anses ej oundgängligt, att garvaren
eller slaktaren äger de jordbruk, varå nötkreaturen frambringas, eller
att kvarnindustrien äger de åkrar, som framalstra spannmålen. Detta
gäller även om åtskillig trävaruindustri. Inom sågverksrörelsen, trämasseindustrien
och i synnerhet bruksrörelsen, har kravet i följd av
den inbördes konkurrensen vida större fog. Men även där kunde
förhållandet till äventyrs ställa sig annorlunda, om skogarna vore i
allmän besittning. Staten är icke blott, såsom yttrades av 1899 års
skogskommitté, i tidernas längd den yppersta skogsägaren. Den skulle
såsom avyttra re av skogsprodukter till industrien kunna mera reglera

.''(27

konkurrensen och förekomma allt för många industriföretag, som ej
kunna förses med råvara utan rovdrift och inbördes skadegörelse.

Av Kempe framställas även anmärkningar emot norrlandslagstiftningens
verkningar. Att de i många fall skola verka ojämnt är nog visst,
helst åtskilliga bestämmelser, som hörde till systemet, kompromissades
bort under ärendets gång genom statsmakterna eller ännu ej behandlats.

En anmärkning är exempelvis, att den bestämda arrendetiden,
minst 15 år, hindrar inköp under tiden av bolagshemmanens jordbruksdelar.
Här uppenbarar sig en felsyn, som lätt gör sig gällande, då
dessa saker betraktas företrädesvis affärsmässigt. Det farliga med den
norrländska arrendelagen, utan komplettering av annan lagstiftning, är.
att de arrendatorer, som sitta på ett hemman, kunna äventyra att genom
jordbrukets försäljande till eu annan med sin familj kastas på bar
backe. Dessa familjer böra ha företrädesrätt till jordbrukets övertagande
och för dem utgör, såsom också framhållits vid de sista riksdagarna
från jämtländskt håll, den femtonåriga arrendetiden i många
fall ett värn tills vidare från att berövas sitt hem och resultaten av sitt
arbete. Något hinder däremot att sälja jorden till den arrendator, som
sitter på densamma, finnes icke, ty i och med detsamma upphör även
hans arrendekontrakt. Föredra kontrahenterna, att köpet räknas från
arrendetidens utgång, går detta även för sig.

Det anmärkes av författaren, att staten har minst lika störa sociala
förpliktelser som bolagen i avseende å statens jordbruk, arrendatorer
och torpare. Detta är en särdeles befogad erinran, som bör understrykas
av värmlandsutredningen, som tämligen ensidigt fått uppdrag
att ägna uppmärksamhet allenast åt bolags och större enskilda jordägares
besittningar. Men då tillika säges, att vad statens förvaltning
härutinnan låter komma sig till last, därom skrives eller yttras icke
ett ord, gäller detta icke för senare tider. Aren 1911 och 1912
väcktes exempelvis motioner därom i andra kammaren från två håll.
En framställning rörde allenast torparna. I den andra motionen av år
1911. som fullföljdes år 1912, syftades till sakens hela vidd och påyrkades
en ingående undersökning rörande torpares och andra småbrukares
samt lägenhetsinnehavares på kronans domäner förhållanden,
i vad mån odlad jord och bebyggda lägenheter finge förfalla, brukare
och lägenhetsinnehavare lämnades utan tillbörligt skydd och stöd i sin
strävan för uppehället samt jorden obehörigen undanhölles att tjäna
även andra oundgängliga ändamål än skogsvården. Det framhölls i
motiveringarna till dessa framställningar, att uppmärksamheten på olika
sätt under senare tiden fästats på dessa förhållanden, så vitt rör bolagsjord
och andra större enskilda domäner, men att det vore orätt, att
från undersökningarna undantaga kronans domäner. Allt oftare, yttrades
det, framkom exempel på, att småbrukare och lägenhetsinnehavare

328

på statens stora domäner lede under statsmaskineriets mekaniska väno 1

O o och

förvaltningsmyndighetens bristande sociala intresse. Dessa framställningar
lyckades då icke tillvinna sig bifall. Jordundersökningen
var emellertid, såsom redan erinrats, i början betänkt på att, i den
män instruktionen kunde därtill lämna utrymme, inkomma även på.
denna fråga. Nu har emellertid tillsatts en kronolägenhetskommission,
inom vars uppgift denna sak uppenbarligen faller. En tillfällighet har
dessutom fogat, att en person blivit ledamot i bägge beredningarna, i
vilka följaktligen möjligen någon överensstämmelse i synpunkter på enahanda
frågor kan komma till stånd.

Några ord till sist om en statistisk uppgift. Kempe erinrar liksom
förr, att staten och enskilda äga 4/6 av Norrlands och Dalarnas mark,
men bolagen endast Vs- No r rl an d sk o m in i ttén ansåg vilseledande, att i
jämförelsen intaga de öde fjälltrakterna, samt framställde saken så, att
bolagen visserligen ägde allenast Vs av all mark, men 1/i av all brukbar
mark och V3 av all brukbar enskild mark. Detta var dessutom
år 1900. Sedan dess och intill år 1906, då den norrländska förbudslagen
kom till stånd, ha ytterligare bolagsförvärv tillkommit mångenstädes
i stor omfattning. Dylika vilseledande slutsatser föranledas ofta
av de statistiska procenttalen. Materialet kan spädas ut i det oändliga
med nva tillskott och en stor procentsiffra därigenom småningom nästan
utplånas, ehuru den finns i verkligheten kvar ändå.

Om tre lika stora socknar ligga invid varandra samt den ena äges
helt och hållet av bolag och de två andra äro fria från bolagsförvärv, slår
statistiken ofta ihop ett sådant område och meddelar, att bolagen äga ''/*
och befolkningen s/s av detsamma. Detta är ingenting oriktigt. Men man
går vidare och gör sociala slutsatser, vilka då ibland formuleras så, att
här äger bolagen dock allenast V3 och detta är kanske icke så farligt
eller för mycket. Sociologien åter säger, att i en av socknarna är
bolagsförvärven 100 %. i de andra inga. I följd därav har för befolkningen
i den forsta uppstått en del ådagalagt betryck, som visserligen
icke är jordägarens fel, men i alla fall ett missförhållande. Detta,
betryck reduceras icke med V3 av sin verkliga omfattning i den ifrågavarande
socknen, därför att det ej finns något därav i två andra socknar;
och invånarna i den förstnämnda socknen skola ej åsidosättas i sina
berättigade anspråk, därför att innebyggarna i andra socknar ej hava
några sådana anspråk att framställa. Till samma vilseledande resultat
kan man råka att göra sig skyldig beträffande en socken. Därest
bolagsförvärv ägt rum allenast uti en viss del av socknen, då kunna vissa
svårigheter uppstå för den befolkning, som bor eller vill bo där, och
upphöra icke därför att de ej finnas i de andra delarna av socknen.

Dylik kritik på de statistiska talen i stort är nödvändig vid begrundandet
av förevarande frågor och således även vid bedömandet av
förhållandena i Värmland.

Jordvärdereformen.

Till do spörsmål i jordfrågan, som man icke kommer ifrån även
om man vill det, hör även den så kallade jordvärdereformen. Den söker
närmast bidraga till jordfrågans lösning genom en rättvis beskattning,
som giver samhället och individen vad en var med rätta tillhörer.
Någon avsevärdare betydelse genom sina omedelbara verkningar har
den icke för den stora landsbygden, men så mycket mer på alla de
platser där rörelsen koncentrerar sig och jordvärdena därigenom högeligen
stegras. För trakter kring städer, stationssamhällen, industricentra
och efter nyanlagda järnvägslinjer exempelvis komma dessa prisstegringar
att äga rum i en påfallande grad. Eu rättvis fördelning av dessa nya
värden bär däremot medelbart betydelse även för landsbygden i det
hela genom den rättvisare skattefördelning och åtföljande större trevnad,
som därav föranledas.

Ur dessa synpunkter har denna sak också sin stora betydelse för
Värmlands län. I de avgivna svaren å sakkunniges frågor 45—47 förekomma
ofta anvisningar på jordvärdereformen såsom något att särskilt
taga vara på.

I Nordamerika och Australien och även till någon del i England
med flera ställen bär denna beskattningsform vunnit mer eller mindre
tillämpning i lagstiftningen. För det nya Kina, som ställdes i utsikt
genom den av Sunjatsen ledda revolutionsrörelsen, utstakade denne såsom
framtidsprogram: i utrikespolitiken delaktighet i världsfreden och i den inre
politiken jord värdereformens genomförande i hela landet. Uti Danmark
har som bekant denna sak blivit mycket uppmärksammad av regeringsmakten,
som tagit upprepade initiativ för att föra saken framåt för hela
danska territoriet. Aven de svenska statsmakterna hava ej kunnat undgå
att något syssla med ämnet. Vid riksdagarna 1907, 1911, 1912 och 1913
samt båda riksdagarne 1914 kom saken motionsvis före i andra kammaren.
Hurusom den även i viss män uppmärksammats av regeringen
i sammanhang med skattefrågornas utredning skall nedan beröras.

Det råder emellertid hos allmänheten en stor oklarhet om, vad
som menas med jordvärde. Följande förklaring däröver kan därför vara
på sin plats.

Jorden har intet ekonomiskt värde, vilket det här är fråga om,
eller s. k. bytesvärde i och för sig. Det är först i människans tjänst,
som den kan uppskattas till något. Ett värde kan uppstå och småningom
stegras genom det på jorden omedelbart nedlagda arbetet, såsom odlingsarbete,
byggnadsarbete och dylikt. Men därutöver erhåller jorden en
värdeförhöjning, uteslutande skapad av de mångahanda konjunkturer,

330

som följa med uppkomsten av ett samhällsliv. Detta senare är det så
kallade rena jordvärdet. Med jordvärde i nationalekonomisk bemärkelse
menas således den del av marknadsvärdet på jorden, som åstadkommes
icke genom besittningshavarnes eget arbete och därpå nedlagda kostnader,
utan genom samhällets tillväxt, arbete och företag. Jordvärdet är följaktligen
en del av marknadsvärdet, nämligen den del därav, som samhället
självt skapat.

I detta sammanhang måste även sägas något om skillnaden mellan
jordvärde och jordvärdestegring, vilka båda begrepp man ofta hör omtalas
som olika saker. Därmed förhåller det sig så, att inför spörsmålet
om beskattning av jordvärdet såsom en samhällets tillhörighet har det
ansetts av mången, att av såväl billighetsskäl som politiska opportunitetsgrunder
kan man icke beskatta det jordvärde, som redan uppkommit.
Rättvisligen kunde skatten endast drabba den tillväxt av ett redan befintligt
jordvärde, som uppkommer i framtiden. Men för att kunna göra
detta, måste man först undersöka och finna det jordvärde, som redan
uppkommit. Den saken kommer man icke ifrån. Skillnaden blir således,
att på samma gång det redan uppkomna jordvärdet lämnas obeskattat,
lägges en extra beskattning på det tillägg till detta jordvärde, som uppstår
i framtiden. Med andra ord: “ jord värdestegringen “ är blott eu
del, ofta endast en liten del av hela jord värdet.

Mången gång framhålles emellertid jordvärdestegring som en annan
sak än jordvärde och många tro därför, att så är förhållandet. Detta
förvirrar ganska mycket begreppen. Det måste förvirra redan därigenom,
att jordvärdestegring och jordvärde som sagt äro samma sak och att
spörsmålet utmynnar endast uti olika, metoder att behandla olika delar
av saken. Jordvärdestegring är i själva verket även ett oriktigt namn,
därför att det redan uppkomna jordvärdet har också uppstått genom
stegring av ett förutvarande jordvärde, genom en stegring från intet
till något och sedan ifrån något till mera, dock eventuellt också genom
en förminskning. Vidare är det icke principiellt hållbart att beskatta
bara en framtida stegring av jordvärdet därför att, såsom det säges,
man icke rimligtvis kan lägga hand på det redan uppkomna, enär det
gått i handeln och blivit privat egendom efter utgivande av valuta.
Det är nämligen en myckenhet jordvärde, som redan uppkommit och
icke gått i sådan handel, utan ligger som ren vinst hos innehavaren.
Aven det jordvärde, som gått i handeln, är ofta betalt för litet i förhållande
till det verkliga värdet. Skulle skillnad här göras, borde den
äga rum mellan det jordvärde, som varit föremål för försäljning, och det
jordvärde, som icke varit föremål för handel, ehuru som sagt även en
sådan skillnad ibland blir haltande.

Men om man tänker på jordvärdets natur, dess egentliga rättsbegrepp,
är det helt och odelat en skapelse av någon annan än besitt -

ningshavaren, nämligen av samhället självt. Visserligen gives det mycket,
.som blir så gammalt att gräset gror däröver, som man säger, och då
tänkes icke vidare på det. Men i samma män det kan ådagaläggas,
huru ett jordvärde uppkommit, och man som sagt finner, att det rättvisligen
skulle varit samhällets egendom, då kan det sägas, att spekulationer
i denna en annans egendom måste anses såsom en äventyrsaffär.
Spekulanten får därvid, liksom i andra dylika affärer vara beredd på
äventyret, nämligen i detta fall att ägaren, samhället, en gång kommer
och gör sin rätt gällande. Då måste han finna sig däri, vilket icke
bör utesluta, att från samhällets sida tages skälig hänsyn till bestående
förhållanden.

Ett ganska analogt fall föreligger exempelvis beträffande det värde,
som staten skapat för sockerbruksbolagens aktier genom att lägga tull
på socker. Därigenom har en del enskilda fått stora värden av staten.
Dessa aktier gå i handeln och man köper dem för det pris de sålunda
erhållit. Men en vacker dag erinrar staten köparne om, att dessa värden
icke äro fullt legitima och lägger därför accis på sockret. Härigenom
återbördar staten en del av vinsten åt det allmänna. Eller också kan
staten avskaffa tullen, vartill den har rätt. Då inträffar också det oundvikliga,
att de, som inlåtit sig på spekulation med aktierna och betalat
för mycket för dem, göra förlust.

$

Vill man lära känna och söka förstå jordvärdereformen, måste man
vända sig till de principiella utläggningarna av densamma, som givits
av Henry George och hans lärjungar. Jordvärdesaken är visserligen
som alla sanningar icke ny. Men den behöver som alla sanningar
ständigt förnyas. En sådan förnyelse, tillämpad på vår tids förhållanden,
har den nämnda amerikanska tänkaren skapat med sitt uppslag till .en
jordreform.

Denna saks främsta betydelse ligger i dess sociala innebörd. Den
stora gåtan kommer alltid att vara att kunna giva samhället eller allas
sammanlagda intressen sitt samt individen, vad den med rätta tillhör.
Allt, som kan lämna ett avsevärt bidrag till en framryckning mot detta
mål, förtjänar att stödjas.

En reform, som vill genom statsmaktens ingripande socialisera
jordvärdena eller med andra ord de så att säga av alla frambragta
värdena på jord med dess för mänsklig tillvaro grundläggande rikedomar
måste tilltala oss. Det ligger något enkelt, lättfattligt och framför
allt rättvist i en sådan tanke.

Den principiella jord värdereformen hoppas av ett dylikt socialt
ingripande till en början ett synnerligen hälsosamt inflytande på jordfördelningen.
Man är förvissad om, att den skall minska priset på

332

jorden och automatiskt utskifta jorden bland folket. Om en markägare,
som icke använder sin jord på något nyttigt sätt, får betala jordvärdeavgift
föi'' densamma efter enahanda grunder som den, vilken drar vinst
av jorden genom att på den nedlägga arbete och omkostnader, blir följden,
menar man, att en sådan markägare icke har något intresse av att
behålla en mark, som icke ger avkastning, men för vilken han i alla
fall får betala jord värdeavgift. Om systemet, begagnat naturligtvis med
lampor, kunde verka i en sådan riktning, vore därmed ofantligt mycket
vunnet.

Sin tyngdpunkt lägger reformen på den lösning av skattefrågan,
som densamma innebär. Samhällets utgifter böra, menar man, i främsta
rummet täckas av dess egna tillhörigheter och således i synnerhet av
inkomsterna ifrån det samhälleliga jordvärdet. Däremot är den nuvarande
beskattningen av inkomsterna från individernas egen flit både orättvis
och hämmande för produktionen. En beskattning av jordvärdet är
således ingalunda såsom mången föreställer sig en ny skatt till dem,
som redan finnas, utan är avsedd att ersätta bestående skatter, som
därmed skola försvinna och på samma gång utbyta ett orättvist och
ofta förödande skattesystem mot ett rättvist och produktionen främjande
system. För den händelse inkomsten av jordvärdet icke skulle
betäcka samhällets utgifter, vilket mången hoppas, men andra anse
otroligt, medger man emellertid lämpligheten och rättvisan av att en
direkt inkomstbeskattning må samtidigt med jordvärdeavgiften fortfarande
uttagas av större inkomster och förmögenheter. Visserligen
blir detta en dubbelbeskattning i åtskilliga fall. men fog förefinnes som
sagt att progressivt beskatta de stora skattebeloppen, som kunna bära
det. Däremot skulle systemets princip komma helt de mindre inkomsttagarne
till godo och desamma bliva fritagna från varje beskattning av
deras flit. En småbrukare exempelvis, som lägger sig vinn om sin
jord med största omtanke och idoghet, blir under nuvarande förhållanden
belönad härför med ökade skattebelopp på debetsedlarna, under
det att ett dylikt äventyr ej drabbar den småbrukare, som vanvårdar
sitt jordbruk.

Beskattningsspörsmålet är en huvudfråga i politiken, och det synes
förbliva så oföränderligen. För att komma till några varaktiga lösningar,
är det säkerligen högst nödvändigt att ruska grundligt i de gamla
skattesystemen och deras metoder samt blåsa in en levande ande uti de
såmedelst uppkomna remnorna. Den georgeistiska jord värdereformens
syften, att med upphävande av annan beskattning lägga skatt endast
på de samhälleliga jordvärdena samt lämna arbetets och flitens resultat
obeskattade, kunna ej vara annat än i princip särdeles tilltalande.

Det är därför ganska förklarligt, att upplysningsarbetet om denna
sak har visat sig lättast vinna anhängare bland de befolkningslager,

som längta efter jord, men ej kunnat få sådan pa billiga villkor samt
inse, att, när de fatt jord och skola börja sitt arbete, det senares knappa
resultat bör tillfalla dem oavkortat och icke beskäras av skattepolitiken,
därest de skola kunna reda sig och liava någon glädje i arbetet. Uppenbarligen
är det av denna grund, som de danska småbrukarnes eller de
.s. k. husmännens organisation upptagit denna sak främst på sitt politiska
program.

I detta, sammanhang må erinras, att de gamla grundskatterna, som
hos oss på senare tider avskaffats, vore en helt annan skatteform än
den ifrågavarande jordvärdebeskattningen. Dessa sekelgamla orättvisor,
såsom man kallade dem, voro fixa utan hänsyn till värdeförändringar,
drabbade all jord godtyckligt utan rimlig hänsyn till värdet och lika
eller ofta kanske mest den jord som hade minsta jordvärdet samt fritog
slutligen alldeles viss privilegierad jord utan hänsyn till värdet. Detta
var verkligen orättvist. Anhängare av en jord värdebeskattning beklaga
dock, att grundskatterna borttogos utan att ersättas med en jordvärdeskatt.
För övrigt var avskrivningen av grundskatterna kanske till stor
del en present blott till den då levande generationen av jordbrukare.
Ty jorden har sedermera alltmer gått i köp till köpeskillingar, som
höjts i män av det ökade jord värde grundskatternas borttagande medförde.
Dylik jord betalar således fortfarande de gamla grundskatterna.
Enda skillnaden är, att förr betalades skatten till staten, men nu går
den i stället till inländska eller utländska kapitalister.

Jordvärdena växla självfallet på olika ställen, allteftersom samhällets
egen växt företer olika skiftningar. Såsom eu allmän regel kan
man säga, att jordvärdena samla sig, där folket samlar sig. Det är
således störst i städerna och framför allt storstäderna med deras omgivningar.
Vidare förekomma de avsevärt vid alla andra knutpunkter
för samfärdseln, såsom hamnar, järnvägsstationer och dylikt. I övrigt
höjas jordvärdena hela vägen utefter de stora stråkvägarna för trafiken,
särskilt efter järnvägsanläggningarna. Märkligast torde denna stegring
framträda på skogsmarkerna. Gruvor och vattenfall påverkas särskilt
starkt i förevarande avseende av konjunkturerna. Det minsta jordvärdet
förekommer säkerligen inom jordbruksbygderna, och ligga dessa avlägset
från kommunikationer, kan måhända ett samhälleligt jordvärde ej ens i
någon män förefinnas.

Vad åter angår den omfattning, i vilken jordvärdet bör socialiseras,
måste man ju säga, att om samhället vore ordnat förnuftigt, bör
jordvärdet i sin helhet tillfalla samhället, som skapat detsamma. Det
allmänna borde, med andra ord, åtnjuta hela avkastningen eller den så

334

kallade jordräntan av dess kapitalvärde. Inom det politiska livet hos
oss, där man över huvud taget hunnit så långt som att intressera sig
något för saken, ligger emellertid stämningen för närvarande företrädesvis
på att begränsa sig till den framtida jord värdestegringen samt även
med denna begränsning kanske nöja sig med en beskattning endast av
avkomsten av själva kapitalbeloppet. Tages sedan i skatt endast en
ringa procent av det, som man sålunda bestämmer sig för att beskatta,
kommer jordvärdespörsmålet, som i sig självt är av stor och genomgripande
betydelse, kanske att rinna ut i sanden och bliva en av dessa
bagatellfrågor, med vilka vi till sist slå oss till ro i det parlamentariska
livet.

*

Denna georgeistiska jord värdereform rör sig, som vi Unna, inom
den nuvarande ekonomiska samhällsordningens ram. Den bibehåller
konkurrensen och marknadsvärdena och ställer icke i utsikt något upphävande
av det nuvarande produktionssättet. Den är således, såsom
man brukar kalla det, allenast socialreformatorisk. Men å andra sidan
syftar den så långt på den vägen, att reformens fullständiga genomförande
väl skulle kunna betecknas såsom en omdaning. Bland alla
reformatoriska uppgifter, som vi för närvarande syssla med på det ekonomiska
området, är detta en, som söker verkligen tränga in i grundorsakerna
till de ekonomiska olyckorna och egendomens ojämna fördelning
samt inom det nuvarande samhällets ram bebåda bättre tider.
Det är som sagt möjligt, att man på denna väg skulle kunna redan
nu på ett omskapande sätt vrida åtskilligt till rätta, som är ur led i tiden.

Då emellertid jord värdereformen som sagt bygger på det nuvarande
produktionssättet, finner den däri också den naturliga begränsningen för
sina verkningar till undanröjandet av bestående missförhållanden. Visserligen
skulle, om reformen utföres i sina konsekvenser, hela jordvärdet
indragas till det allmänna, och därigenom brytes jordmonopolet och avklippas
väsentligen de möjligheter till oförtjänta vinster och kapitalanhopningar
på enskilda händer, som härflyta från detta monopol. Men
det olidliga tillståndet med å ena sidan arbetsköpare och å andra sidan
arbetstagare, som äro godtyckligt beroende av de förra och av hela den
planlösa enskilda produktionen, detta tillstånd kommer, om ej till graden,
så dock till arten att fortfara. Jordvärdereformen kan ej göra anspråk
på att gå till bottnen med denna fråga.

Man får icke heller glömma, att det gagn jord värdereformen till
äventyrs kan medföra genom att u automatisktu främja jordfördelningen,,
får icke utesluta även andra åtgärder, som kunna vara ägnade att
främja samma sak “med omtanke“ för särskilda fall och för särskilda,
personer. I tider, då en storgodsbildning hotar folkets frihet och obe -

335

roende mångenstädes, är det oundgängligt att-ha till hands även eu
expropriation slagstiftning, med vilken kan göras ett operativt grepp i
det rätta ögonblicket på eu viss plats för just de människor, som för
tillfället där äro hotade eller behöva jord. Friheten från skatt på
inkomster av nedlagda byggnadskostnad kan ej heller hindra, att i
städerna boningshus onaturligt byggas upp i många våningar, och det
år ingalunda säkert, såsom man tror, att reformen skall förekomma
detta genom att uppmuntra till intensivare bebyggande av stadsområdena.
Det förnuftiga kommer kanske icke heller här till sin rätt utan en lag
eller en naturlag, skulle man nästan kunna säga, som förbjöd att uppföra
byggnader för uthyrning av bostäder till andra utöver eu höjd av
högst tre våningar. Genom ett sådant påbud skulle något inträffa i
samhällslivet, som verkligen betydde något.

En svårighet, som nog skall göra sig påmint, är också, att systemet
lämnar jordvärdena kvar i enskild besittning och sedan i beskattningens
form återbördar dem till samhället. Detta måste lätt skapa
missnöje, som blir allmännare, ju flera skattebetalarne bliva med tiden.
All beskattning är för övrigt en nödfallsutväg, som aldrig kommer att
göra människorna glada. Det enda hållbara vore, att samhället organiserades
så, att individen utfår endast vad honom med rätta tillkommer,
utan att han sedan behöver återlämna något och att samhällsvärdena
eller allt, som erfordras för de publika ändamålen, inflyter direkt till
det allmänna.

Det vore därför gagneligt för de georgeistiska tankarna, om de
förbleve en rörelse för vår tid med klar insikt om sin uppgift att bringa
hjälp i det närvarande och bana väg för det nya, som skall komma
efteråt. Det vore med andra ord olyckligt för denna betydelsefulla
rörelse, om den urartade till en skola med anspråk att hava sagt det
sista ordet. Enligt all historisk erfarenhet uppkomma de ekonomiska
skolorna för att värna om en förbisedd sida i samhällets ekonomiska liv.
De ha där haft en stor uppgift att fylla, Men dessa skolor representera
som sagt endast en sida av tingen och ha sedan i sin ordning försummat
andra viktiga sidor. Då de fullgjort sitt värv och därigenom
blivit mäktiga, ha de alltid rest omåttliga hinder för nya berättigade
krav. Det kommer även för jordvärdereformen en gräns, då dess
principer icke längre kunna göra sig fruktbart gällande.

Hurusom man emellertid måste se jordfrågan ''ännu vidare, bär jag
enniat om i mitt särskilda yttrande under jordundersökningen.

Det föreligger nu en önskan hos stora lager av medborgare, att
statsmakterna matte sätta sig in i detta ämne och därigenom bereda
även allmänheten möjligheter därtill. Vad särskilt skatteväsendet angår,
har det allmänna intrycket ej kunnat undgå att bliva det, att man
trots mångahanda reformer ej kommit till stort mera än kvaeksalveri

336

ännu; det är den bittra sanningen otvivelaktigt på detta område.
Under sådana förhållanden tilltalar det oss olärda, om man kunde börja
gå mera till bottnen med ämnet. Och något av en sådan förhoppning
vilar, synes det oss, över jordvärdebeskattningen, till skillnad från de
metoder, som hittills använts.

Saken har därför icke kunnat gå alldeles spårlöst förbi under det
arbete med beskattningsfrågorna, som från regeringen igångsatts. I
slutet av år 1908 framlade professor Cassel efter uppdrag från finansdepartementet
en översikt över beskattningen av den oförtjänta värdestegringen
å jord i vissa främmande länder. Den berörde jordvärdeskatten,
settlementsbidraget och jordvärdestegringsskatten, därvid dock
det förstnämnda ämnet behandlades särdeles knapphändigt. Sedan tillkallades
inom departementet särskilda sakkunniga, vilka sommaren 1909
avlämnade ett förslag till allmänna grunder för en s. k. värdestegringsskatt
å fastighet. Förslaget gjorde ej någon skillnad mellan åbyggnaderna
och själva tomten och var således icke någon jordvärdestegringsskatt
i egentlig bemärkelse. Över dessa allmänna grunder infordrades
en mängd utlåtanden och därvid inkommo en del anmärkningar från
olika myndigheter. Sedan uppgjordes inom departementet hösten 1909
ett definitivt författningsförslag i ämnet. Häröver infordrades åter utlåtanden
och en myckenhet anmärkningar inkommo från myndigheter
och korporationer.

För beredande av allt detta material tillsattes hösten 1910 en fristående
kommitté, som hade till uppdrag att följa de en gång givna
riktlinjerna med skyldighet att vidtaga de ändringar uti finansdepartementets
författningsförslag, som kunde föranledas av erinringarna.
Under arbetets gång fann kommittén för sin del det vara riktigare att
bygga ett förslag på den verkliga jordvärdestegringsprincipen och fick
därför på begäran tillåtelse att för sådant ändamål utarbeta ett alternativt
förslag. På våren 1912 avlämnade denna kommitté ett förslag
i överensstämmelse med sitt ursprungliga uppdrag, vilket sedan remitterades
till kommunalskattekommittén. Kommittén har sedermera upplösts,
så att endast dess ordförande för närvarande fungerar, och är det
meningen, att han framemot våren 1913 skall avlämna ett förslag i
överensstämmelse med kommitténs andra alternativa uppdrag. Även
detta blir förmodligen remitterat till kommunalskattekommittén.

För att kunna framlägga ett förslag om jordvärdestegringsskatt,
måste det finnas en utredning om det rena jordvärdet. Utan att genom
särtaxering få utrönt detta värde eller med andra ord det redan uppkomna
jordvärdet, kan man icke inlåta sig på frågan om skatt på den
stegring av detsamma, som framdeles kan uppkomma. Emellertid tillhörde
denna sak rätteligen kommunalskattekommittén och av den anledningen
begärde värdestegringskommittén i september 1911 att få

samarbeta med kommunalskattekommittén, vilket beviljades på det sättet,
att två personer delegerades från den förra kommittén för att underhandla
med dessa senare. Saken har sedan utvecklat sig så, att den
ena av dessa personer blivit fast ledamot i kommunalskattekommittén
och den andra helt bortgått från uppdragen.

Vad kommunalskattekommittén nu kommer att företaga med
saken är icke känt, och anledning finnes till den förmodan, att kommittén
själv ännu icke på allvar kommit in på denna sak. Några
särskilda instruktioner lärer den icke ha att inlåta sig på jordvärdefrågan
i vidare mån, än som innefattas i remissen till kommittén av
den andra kommitténs förslag beträffande värdestegringsskatt. Men
den synes å andra sidan ha fria händer att inlåta sig på ämnet i den
omfattning kommittén finner lämpligt.

Då kommunalskatteproblemet och andra skattefrågor stå på dagordningen,
är det av vikt att jordvärdebeskattningen och dess underavdelningar
icke bliva bortglömda. I det svävande läge, vari saken
för närvarande befinner sig inom skatteberedningarna, och med kännedom
om det svala intresse, varmed den ännu omfattats, är det särdeles
påkallat att oavlåtligt påminna om densamma. Därtill komma sannolikheterna,
att kommunalskattekommittén helst begränsar sig till det.
minsta möjliga.

Den åtgärd, som nu vid sidan av upplysningsarbetet i första hand
synes erforderlig, är en författning rörande särtaxering av jordvärdet
å jord och andra naturtillgångar av olika slag samt eventuellt koncessionsvärden.
Sannolikt inlåter sig kommunalskattekommittén i någon
mån på denna fråga. Vi ha nämligen redan här i landet en ansats
till en beskattning på det rena jordvärdet. Vid taxering av jord skall
nämligen författningsenligt göras skillnad på själva marken och åbyggnaderna.
Detta lärer tillämpas ganska godtyckligt, men man gör det
dock i en del fall, ehuru det nog icke i allmänhet sker så rationellt,
som jordvärdebeskattningens princip kräver. På sådant sätt fås ett
särskilt jordvärde på själva marken, och därpå utgår skatt.

Särdeles viktigt för denna saks framgång är också att vinna erfarenheter.
Det lämpligaste sättet därför, är att överlåta åt kommunerna
att var för sig bestämma, i den utsträckning de finna lämpligt,
att ersätta skatter på byggnader och arbetsinkomster med jordvärdeavgift.
Förebilden till en sådan anordning förefinnes mångenstädes.

På grund av vad sålunda anförts, hemställes, att en uttömmande
behandling av jordvärdespörsmålet i hela dess vidd måtte äga rum
genom för frågan intresserade personer samt omedelbart vidtagas de
åtgärder, vartill denna beskattningsfråga närmast befinnes böra föranleda,
i vilket senare avseende torde särskilt övervägas antagandet av författningar
rörande, dels särtaxering av jordvärdet å jord och naturtillgångar
Jordundersökningens betänkan den. IT. 22

338

.4 mbetsmännen

och den
sociala
frågan i
allmänhet.

av olika slag samt eventuellt koncessionsvärden och dels rätt för kommuner
att, i den utsträckning de finna lämpligt, ersätta skatter på
byggnader och arbetsinkomster med jordvärdeavgift.

Funktionarismen.

När man överväger, vilka åtgärder från statens sida kunna vidtagas
för att något stödja befolkningen och jämna vägarne för densamma
i kampen för tillvaron, förglömmer man alltid en viktig sak.
Det är gott och väl att statsmakterna besluta lagar samt riksdagen
beviljar penningar för varjehanda ändamål. Vilken verkan dessa åtgärder
sedan komma att erhålla, beror emellertid i lika hög grad
på dem, som skola övervaka och leda tillämpningen. Jag menar statens
ämbetsmän i departementen och i orterna. På dessa vilar dessutom
befogenheten och förpliktelsen att på grund av sin kännedom av förhållandena
taga initiativ till sådana statsåtgärder som ovan sägs. Eu
särdeles viktig angelägenhet bör under sådana förhållanden vara, att
även detta statsmaskineri fungerar någorlunda tillfredsställande till gagn
för dessa båda nyss angivna uppgifter. Om vid närmare beseende så
icke sker, behöver även på detta område något åtgöras för att avhjälpa
missförhållandet.

Erfarenheten lärer, att i all synnerhet den sociala frågan icke
ligger för administrativa och den judiciella förvaltningens röst. Det
är icke nog med att den i allmänhet saknar intresse för densamma.
Den har till och med merendels sitt hjärta icke på befolkningens sida
utan hos de ekonomiska makter, som leda utvecklingen på åtskilliga
avvägar. Detta visar sig både däruti, att något steg för att få rättelse
eller någon dämpare på händelsernas orättmätiga gång nästan aldrig
förspörjes från densamma och även däruti, att sociala författningar själlöst
eller rent av med ovilja tillämpas, men gärna omintetgöras genom
aktivt nit i utfinnande av formella hinder mot förverkligande av lagens
mening. Därtill kommer naturligtvis också den tröghet, som oavsett
ovannämnda förhållande vilar över statens administration i följd av
dess natur och inflytelser från det förgångna århundradets statskonst,
som uppfostrat ämbetsmannakårerna till att företrädesvis expediera frågorna
och icke med omtanke bedöma dem.

Den förenämnda oföretagsamheten är en mänsklig företeelse. Det
dagliga sysslandet med löpande ärenden på bestämda kontorstimmar
mot en viss avlöning förkväver hos litet var överblicken och uppfordran
till initiativ. När därtill kommer, att ingenting i ämbetsutbildningen
eller instruktionerna riktar uppmärksamheten på det andliga inne -

.■till)

hållet, som skall betjänas av formerna, kan man åtminstone förstå tillvaron
av detta årtusendens plågoris, som kallas för byråkrati.

Värre är dock när hos ämbetskåren ett starkt sakligt intresse vaknar,
som lägger sin tyngd i den orätta vågskålen. Detta är fallet i stor
utsträckning med administrationens benägenheter uti tidens sociala och
politiska frågor. Samtidens hela ekonomiska, utveckling är ägnad att
demoralisera ämbetsmannakårerna och göra dem olämpliga i viktiga delar
för sina uppgifter. Var och en som vill tänka närmare efter, måste
klart se, hur det verkligen förhåller sig.

De ledande ämbetsmannakårerna rekryteras företrädesvis ur de förmögnare
samhällsklasserna på grund av kraven på universitetsstudier,
vilka endast den, som har råd kan avlägga. Aven de obemedlade, som
genom egen energi eller understöd från andra håll lyckas slå sig fram
vid universiteten, känna sig mycket snart såsom ett med den övre
miljö, med vilken de stå i beredskap att införliva sig.

I våra dagar ha förmögenheterna i följd av ångans och elektricitetens
frigörelse antagit ofantliga proportioner samt genom aktieboi agsinrättningen
även ännu lättare än förut fördelats på åtskilliga händer
bland de förmögnare klasserna. Dessa rikedomar uppkomma i all
synnerhet från jordvärdena eller med andra ord genom besittningen
av stora skogar, vattenfall, malmfyndigheter samt stora jordbrukspossessioner
med därifrån inflytande arrenden och tomtavgälder. Det
måste bli ett ganska naturligt intresse hos alla dem, som hämta vinst ur
ett sådant besittningstagande av naturrikedomarna, att ingenting företages
som förfaller kunna hota eller begränsa den fria exploateringen av
dem. Bland dessa intressekretsar befinna sig de högre ämbetsmannakårerna
och alla de unga män, som aspirera till högre befordringar.
De själva eller släktingar till dem äro i stor utsträckning aktieägare i
de jordindustriella företagen eller hava utsikt att bliva det, de umgås
på vänskaplig fot med dem, som hämta stora inkomster ifrån jorclvärdena,
och bliva genom varjehanda nöjestillställningar delaktiga i de
behagligheter, som en sådan ställning kan bereda.

Därtill kommer att de ämbetsmän, som icke hava del i de inflytande
förtjänsterna, dock på grund av sin sociala ställning oemotståndligt
sträva att uppnå samma förmånliga ekonomi för de många
nya behovens tillfredsställande, som lyckligare umgängesvänner och
släktingar förvärvat. Därav har följt en allmän spekulation i industripapper
inom ämbetsmannakårerna och ett allmänt bemödande att vinna
biförtjänster genom allehanda officiella eller privata anställningar hos
storkapitalet.

Därmed sammanhänger också den företeelsen, att storindustriens
män gärna genom sådana anställningar söka binda vid sina företag
framskjutna personer inom ämbetsmannakårerna, både på grund av

340

Ambets•
männen
och den
sociala
jordfrågan.

deras skicklighet och erfarenhet i formerna, som även på grund av det
inflytande de genom sin auktoritet eller i sitt ämbete äga över själarna.
Aven underordnade statsämbetsmän såsom särskilt länsmän, kronofogdar
och även jägmästare komma på detta sätt i stor utsträckning i beroende.

Av vad som sagts bör det icke väcka någon förundran, att alla
strävanden i all synnerhet uti den sociala jordfrågan mot en mera folklig
lösning av densamma och förhindrande av spekulationens utsvävningar
endast undantagsvis kan påräkna ett verkligt intresse inom den administrativa
och judiciella förvaltningen, och särdeles ofta däremot möter
ett mycket bestämt motstånd. Förvaltningens representanter sakna
insikt och eget intresse i frågan samt stå allt för mycket i storindustriens
sold eller under inflytande på annat sätt av den miljö, som densamma
skapar omkring sig.

Detta är nu eu så känd sak, att man knappast behöver annat än
erinra därom, för att alla skola förstå att det förhåller sig på detta
sätt. Exemplen äro för övrigt tallösa, men för att närmare belysa frågan
må endast framhållas några bilder ur de samhällsföreteelser, som detta
betänkande närmast har att syssla med.

Sålunda lät administrationen de norrländska avvittringarna gå vind
för våg och bragte dem i verkställighet även då man såg, huru det
skulle gå, nämligen att kronans gåva till jordbrukande befolkningen varpå
väg att i stället uppsnappas av storindustrien, som i många fall till
och med kontraktsenligt lagt sig till med gåvan redan innan den av
kronan fullbordats. Hit hör också försummelsen i ett tidigare skede att
slå vakt om kronoskogarna i Värmland på sätt i jordundersökningens
första betänkande redan erinrats. Här det sedan på grund av ett allmänt
folkkrav gällde att söka bringa till rätta igen, i någon mån
åtminstone, vad som gått ur led, mötte ett allmänt motstånd med
få undantag från förvaltningens sida och detta starkare ju högre
upp man befann sig på rangskalan. Landshövdingarna särskilt hava
i regel uti den så kallade norrlandsfrågan ställt sig särdeles avvisande
och slagit vakt om de ensidiga industriella synpunkterna, ett skådespel,
som nu upprepats även för Värmlands län.

Denna företeelse bestyrkes också på ett upplysande sätt genom
de avgivna svaren på norrlandskommitténs och värmlandssakkunniges
frågor. Det är endast från ombuden från orterna man får en föreställning
om de verkliga förhållandena och mötes av villighet att belysa
dem. Statens ämbetsmän i orterna åter utebliva med svaren eller,
där svar inkomma, yttra sig ytterst knapphändigt och med en avgjord
tendens att ställa sig på storindustriens sida i dess förklarliga uppfattning,
att förhållandena äro så bra de kunna vara, och att varje försök
att länka den pågående utvecklingen i andra banor äro olämpliga och

skadliga. Detta är förhållandet ju högre upp man kommer på rangskalan,
under det att däremot de lägre tjänstemännes svar mera bilda
•en övergångsform emellan ortsombudens framställningar och de högre
ämbetsmännens intresse för saken.

En annan verifikation till det sagda är den kända och i svaren ii
sakkunniges frågor mångenstädes skarpt klandrade företeelsen att publika
ämbetsmän i sin förvaltning av allmän jordegendom i minst lika stor
utsträckning, som bolagens tjänstemän åsidosätta jordbrukets och befolkningens
verkliga intresse. Ja, det förefaller som om detta ofta där
ägde rum ännu brutalare. Det framhålles, huru åkrar utläggas till
skog, hus nedrivas och där utstyckningar och inägojord äger rum
dessa ej förses med någon husbehovsskog eller åtminstone i otillräcklig
myckenhet.

Belysande är även följande exempel på hur statens administration
.sätter sociala lagar helt ur spelet genom sitt sätt att tillämpa dem och
utan att ens känna någon uppfordran att påkalla lagändring. I remissdebatten
vid 1915 års riksdag berättades av mig följande exempel
på uppsiktslagens tillämpning:

Efter jul 1912 befann jag mig i Dalarna, där jag gjorde en resa för att
liålla föredrag. Man sade, att i Nås’ socken fanns en fullständigt ödelagd bondebygd.
Och då jag for genom den stora socknen visades mig, huru, där bondgårdar
förut funnits, husen blivit igenspikade eller borttagna. Det stora bolaget,
Kopparbergs bergslag, hade slagit sig på så kallat storbruk. Det hade upprättat
tre stora mönstergårdar, som de kallades, och under dem hade lagts forna bondehemman
längs hela älvstranden. Bönderna hade emigrerat eller också hade de
fått gå in som statdrängar under bolagets nya jordbruk. Man förstod icke i
orten, vad det kunde vara för en nyck av bolaget, som driver industri, att idka
dylikt jordbruk. Det var förmodligen någon disponent, menade man, som tyckte
att det var intressant att se, hur det skulle bära sig, men det gick ut över
befolkningen i alla fall.

Jag höll föredrag i tingshuset och åberopade bland annat detta fall och
framhöll, att det borde göras en anmälan till jordbrukskommissionen i Kopparbergs
län om saken. Härom dagen läste jag emellertid till min ofantliga häpnad i
tidningarne, att kommissionen inkommit till Kungl. Maj:t med sin berättelse och däri
anfört, att kommissionen i allmänhet fått ett gott intryck av förhållandena, och
att särskilt inom Nås’ socken de där i mängd förekommande bolagshemmanen
vore väl skötta, i god hävd samt bra bebyggda. Nu kan jag icke tänka mig,
att kommissionen bara besökt de avlägsna skogsbyggnaderna, där jag icke vet,
hur det är. Men kommissionen kan i alla fall icke undgått att få veta av det
av varenda man omtalade förhållandet med dessa bolagsjordbruk i socknen. Där
se vi ett nytt exempel på hur föga man uppskattar den rättsprincip, som sätter
människorna före ägodelarna.

I hävdelagen stadgas ju, att det skall övas tillsyn, att jordägor och byggnader
icke så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande äventyras. Jag kan icke
förklara förenämnda utlåtande av jordbrukskommissionen på annat sätt, än att den
uppfattat bolagets åtgärd som ett experiment, företaget i syfte att sköta själva
jorden — hur människorna fingo det var likgiltigt — på ett ganska bra sätt,

342

och att kommissionen ansett, att försöket utfallit väl, och så har kommissionen
nöjt sig med detta. Men det var icke meningen med hävdelagen, att det skulle
läggas en skyddande hand över så beskaffat jordbruk, utan meningen var, att
byggnaderna, icke bolagens nya komplex, utan de gamla odalmännens byggnader,
skulle bevaras i gott skick, och att kontroll skulle hållas över, att de jordbruk,
som bedrevos, voro de gamla gårdsbruken och att dessa sköttes av någorlunda
välsituerade arrendatorer. Där ser man emellertid, huru myndigheterna fortfarande
kunna fullkomligt missfatta hela innebörden av denna lagstiftning, så att
man verkligen kan fråga sig, när vi skola komma fram till bättre tider.

Vad ovan sagts gäller icke blott den administrativa förvaltningen
utan även domarefunktionärerna. Det är visserligen på andra områden,
som bristen på social insikt och medkänsla här gör sig gällande.
Men den verkar lika nedbrytande på ämbetsgärningens andliga innehåll.

I emigrationsutredningen har också Gustav Sundbärg betonat, hurusom
den svenska rättskipningens kända formalism gjort denna rättskipning
oförmögen att i sin mån bringa någon reda uti det kaos, som
betecknas med norrlandsfrågan. Denna formalism är emellertid ett
utslag av eller om man sä vill ett annat namn för domarnes socialainkompetens.
Det är ett upprörande skådespel att i jordfrågan finna
domstolarna på de mäktiga ekonomiska sammanslutningarnas sida emot
den jordbrukande befolkningen och emot statsmaktens försök att göra
även sin rätt gällande till gamla, kronogods och till skyddande av jorddonationer
från kronan. Jag menar naturligtvis icke här de många
bondförsöken att på ohållbara formella grunder söka återvinna värden,,
som man av oförstånd så gott som gratis avhänt sig. ehuru domstolarne
här kunde vara rimligare i bonden ådömd rättegångskostnadsersättning
än som ofta är fallet. Vad som måste beklagas, är detta bleklagda nej
mot alla krav på det sociala innehållets skyddande, då till stöd för
sådana domslut åberopas förevändningar, som icke finnas i lag föreskrivna
och därför ej behöva iakttagas på bekostnad av själva saken.

Det må bär allenast återgivas de sista dagarnas utslag av en dylik
formell rättskipning. Förhållandet är, att den norrländska uppsiktslagen
tillkom med hänsyn till redan uppkommen vanhävd av jord på
bolags och skogsspekulanters hemman. I norrlandskommittén och hos
statsmakterna talades ej om annat och menades ej annat än att lagen
skulle vara tillämplig just på denna vanhävd. Att lagen även utsträcktes
till enskilda skogsspekulanters jord verkade kanske ingenting så avgörande
som framlidne Gunnar Johnssons i Vapland ödeläggelse!’ av
inköpta bondehemman.

Av jordkommissionernas berättelser för 1914 framgår emellertid,
att en och annan domstol funnit på, att lagen ej skall få gälla annan
vanhävd än den som inträtt efter lagens tillkomst. Nyligen inhämtas
av tidningsnotiser, att en häradsrätt i Jämtland dömt på samma sätt
ifråga om Gunnar Johnssons hemman med den motiveringen, att detta.

343

måste ansetts vara lagens mening. Man kan verkligen snart upphöra
att förundra sig över något. En lag liar till sitt förnuftiga innehåll
och enligt allas avsikter vid dess stiftande blivit antagen för aft vinna
tillämpning icke minst på just Gunnar Johnssons hemman. Och sä
kommer nu en domstol och påstår själlöst, att lagens mening varit den
motsatta.

Emigrationsutredningen liar rätt. Domarna göra samma gärning som
de administrativa ämbetsmännen. Ingen medverkan kan därifrån väntas
för att få någon reda i ett socialt kaos, men väl allt för ofta ett intresserat
bistånd för att upprätthålla och utvidga ödeläggelse!!.

Rörande denna fråga hänvisas närmare till reservationen till lagutskottets
betänkande nr G4 för 1909 (sid. 49—öO). Där gällde det
dock frågan om arrendelagens retroaktiva verkan på äldre skriftliga
kontrakt, varom en särskild bestämmelse behövdes och därför ifrågasattes.
Här är icke ens fråga om en sådan sak.

Ett sådant tillstånd är naturligtvis olidligt. Här statsmakterna
omsider vilja göra åtminstone något litet för att avhjälpa den sociala vantrevnaden
och binda folket med någon kärlek vid fosterjorden, möter
den ett organiserat motstånd hos sina egna ämbetsmän, som skola handhava
utredningarna och bringa besluten på ett fruktbart sätt till verkställighet.
Det är märkvärdigt att det skall vara så svårt att få den allmänna
uppmärksamheten inriktad på, att här föreligger ett stort kräftsår i det
offentliga livet, som det galler att på något sätt bättra, om landets
befolkning över huvud taget någon gång skall få fastare sikte på någon
gryning under sin vandring i tidens mörker mot ovissa utsikter och
ständigt grusade förhoppningar.

Funktionarismens problem är utomordentligt svårt att någorlunda
komma till rätta med. Detta kan icke ske i ett. slag utan måste försiggå
så småningom. Men låtom oss då så mycket hellre någon gäng begynna
att upptaga till behandling även denna allt annat överskuggande politiska
framtidsfråga. Demokratien har överallt hitintills stannat vid ytliga
företeelser. Man bör åtminstone kunna hoppas, att den någon gång
skall försöka utmärka sig icke blott i formerna utan även till innehållet.

Det första, som kan göras, är att fästa vederbörande tjänstemäns
uppmärksamhet på att de äro till för folket och vari en ämbetsgärning
i sådan anda rätteligen skall bestå. Detta sker aldrig för närvarande
varken i utbildningen till kallet eller i instruktionerna för den utnämnde
funktionären. Om så skedde, skulle detta vara vishetens begynnelse.
Hos alla människor ligger såsom ett gemensamt arv, vilket förenar dem,
känslan för och förmågan av det goda. Man vädjar icke förgäves till
detta människornas bättre jag. Alltid avkastar det något och satt i

Hem ställan.

344

system blir en sådan hänvändelse det naturliga uppslaget för en stigande
upplysning och utfinnandet av former, som kunna stödja densamma.

Denna uppfattning leder till att i funktionärernas utbildning, de
lägres såväl som de högres, bör ingå någon undervisning och vägledning
i vad man kan kalla samhällslära och social etik. Gärna skall
medgivas att från nutidens ståndpunkt det förefaller skola möta synnerliga
svårigheter att åstadkomma något dylikt. Särskilt kan frågas, hur
man skall finna lärare i en tid, som aldrig sysselsatt sig med ämnet.
Det har emellertid visat sig att nya krav, som bryta sig igenom, också,
merendels skapa de erforderliga målsmännen. En förebild i den anda,
vari denna undervisning skall givas, föreligger i de gamla bekanta
domarereglerna.

Man måste vidare fråga sig, varför vid sidan av stadganden, som
skola lända till efterrättelse, författningarna ej också kunna i sin text
framhålla grundsatser, som böra tjäna till vägledning. Den gällande
tryckfrihetsförordningen lämnar härpå ett exempel.

Det förhåller sig vidare så, att det är hela tjänstemannakåren och
ej endast de högst uppsatte som skola representera den summa av förståelse,
erfarenhet och teknisk insikt, som bör vara ställd i det allmännas
tjänst. Problemet är här att kunna på ett fruktbart sätt
väcka allas intresse och ansvarskänsla samt tillgodogöra sig dessa kunskaper,
utan att äventyra samarbetet och nödig disciplin. För detta
ändamål bör det till en början uppenbarligen stadgas en rätt och plikt
för alla underordnade tjänstemän att till sina överordnade eller direkt
till regeringen skriftligen inlämna erinringar eller förslag i allt, som de
finna vara att anmärka eller rätta enligt de iakttagelser, som de
gjort en var inom sitt tjänstgöringsområde. Däri bör ock inbegripas
erfarenhet om bristande överensstämmelse i det nödiga samarbetet mellan
olika förvaltningsområden. Dessa erinringar måste vara rent sakliga,
och det bör vara tjänstemännen förbjudet att i sina berörda framställningar
såsom angivare eller på annat obehörigt sätt blanda sig i
kamraters tjänsteåligganden annat än i oundgängliga fall.

Att för framtiden frigöra statsämbetsmannen från ekonomiskt
beroende av storkapitalet är också en angelägenhet av största vikt.
Frågan har varit uppe såvitt rörer medlemskap i bolagsstyrelse, varför
förbud varit ifrågasatt för vissa tjänstemän.

Fn ingalunda oviktig detalj är att landshövdingsämbetena, så länge
de bibehållas, bliva tillsatta med hänsyn till innehavarens personliga
fallenhet att verka för folket och deltaga i dess bekymmer. För närvarande
tillsättas de alltför mycket efter helt andra synpunkter och bliva
därför ofta ett verktyg för de övermäktiga ekonomiska intressena. I
detta sammanhang må erinras, att landshövdingarna böra åläggas skyl-4

digliet göra rosor i sina län för att lära känna (lön störa befolkningen
och dess behov samt för ändamålet även tillerkännas reseersättning av
allmänna medel (jämför motionen 71 i andra kammaren år 1902).
Naturligtvis måste sådana resor, om de skola bliva av värde, ej företagas
såsom vanligen nu sker under ledning av storindustriens stormän
eller de större godsägarne, utan äga rum självständigt eller mera så att
stiga inkognito.

Till sist må såsom ett litet steg mot målet erinras om vikten att
för de civila tjänstemannakårerna avskaffa ordensväsendet och hovuniformerna.
Dessa så kallade utmärkelser, som för övrigt mera sällan
tillfalla den verkliga förtjänsten, bidraga i sin mån att i sinne och
tänkesätt draga de högre funktionärerna från den tillbörliga uppmärksamheten
för deras mänskliga gärning. Anna Maria Lenngren har på
ett träffande sätt erinrat om den sociala kompetens som under det
nuvarande systemet tillföres särskilt de högre befordringarna. Vinningen
är. endast, säger hon: “kallt hjärta under stjärnan, gul liv och granna
band.1'' Riksdagen har också uttalat sig för uniformernas avskaffande
och andra kammaren för ordensväsendets upphävande.

På grund av vad sålunda anförts föreslås till en början:

l:o) att vid alla statsfunktionärers utbildning må inrättas någon
undervisning uti samhällslära och social etik samt i de utnämnda funktionärernas
instruktioner även intagas grundsatser, som böra tjäna till vägledning
för ett rätt utövande av ämbetet i demokratisk anda;

2:o) att i dessa instruktioner även måtte stadgas rätt och plikt för
funktionärerna att till vederbörande anmäla sina iakttagelser i tjänsteutövningen
av brister i författningarne och erfarenheter om önskemål
inom de verksamhetsområden, som deras tjänster omfatta;

3:o) att ett övervägande måtte äga rum, i vad mån statsfunktionärerna
kunna frigöras från beroendet av storkapitalet genom anställningar
och uppdrag i dess tjänst ävensom från de neddragande förförelsemedel
som ordensväsendet och hovuniformerna utgöra;

4:o) att landshövdingebefattningarna måtte besättas endast med
personer, som hava personlig fallenhet och erfarenhet att verka för
folket och deltaga i dess bekymmer ävensom landshövdingarna åläggas eu
viss skyldighet att självständigt, utan ledning av de ekonomiskt mäktige
i orterna, genom resor i sitt län underrätta sig om befolkningens levnadsförhållanden,
varför de ock böra tillerkännas reseersättning av allmänna
medel.

Jord undrrsöknin g ens betänkanden. IT.

23

Bilaga.

Aktiebolagens fastighetsinnehav i mellersta och södra Sverige.

Efterföljande tabeller innehålla en sammanställning, nämligen tab. 1 över aktiebolagens
innehav av jordbruksfastighet 1885—1910, visande länsvis för mellersta och södra Sverige
utvecklingen under perioden; tab. 2 upptager aktiebolagens fastighetsinnehav eller fögderier
år 1910. Siffrorna hava erhållits dels ur K. Eks femårsberättelser, dels ur i Kungl.
Statistiska Centralbyrån förefintligt ännu ej publicerat material samt äro i sistnämnda
fallet sålunda att anse såsom preliminära.

Tab. 1. Aktiebolagens jordförvärv på landet''.

Antal

Antal utjordar

.....„*..i o- dvl.

	Län	År	mantal	o. dyl. ej i mantal satt jord
1.	Stockholms län ....................	......... 1885	133-ssl	1 41
		1895	200-017	73
		1900	291-10 2	139
		1905	256-224	124
		1910	307-3 2 2	330
2;	Uppsala län ........................	......... 1885	192-170	57
		1895	241-1S5	91
		1900	254-2 23	90
		1905	205-52»	91
		1910	207-051	82
3.	Södermanlands län................	......... 1885	13-lss	7
		1895 •	19-23 7	ii
		1900	30-ooo	10
		1905	67-2 79	60
		1910	115*955	20
4.	Östergötlands län ................	...... 1885	119-954	37
		1895	153-2S5	135
		1900	198-159	173
		1905	204-017	210
		1910	227-0 5 7	209
5.	Jönköpings län ....................	.......... 1885	14-50 2	15
		1895	6-2 03	11
		1900	20-3 73	19
		1905	35-8 7 s	42
		1910	55*6 7 1	72
0.	Kronobergs län ....................	.......... 1885	22-488	3
		1895	24-4 93	2
		1900	67-18 2	10
		1905	93*5 29	23
		1910	137*o$4	64
7.	Kalmar län ..........................	.......... 1885	49-918	3
		1895	57*999	7
		1900	77*545	15
		1905	80*6 6b	39
		1910	71-108	32

1 Järnvägsbolagens jordegendomar äro ej inräknade.

348

L

ä n

Åi -

Antal

mantal

Antal
utjordar
o. dyl.
ej i mantal
satt jord

8. Gottlands län

9. Blekinge län.

10. Kristianstads län

11. Malmöhus län

12. Hallands län

13. Göteborgs och Bohus län

14. Älvsborgs län ......

15. Skaraborgs län

16. Örebro län

17. Västmanlands län

1885	_	—
1895	6’9S2	7
1900	17''590	29
1905	18-247	35
1910	9-775	17
1885	1''511	3
1895	4-096	5
1900	5''690	10
1905	6-140	10
1910	7-549	27
1885	2-8 8 5	—
1895	6-512	4
1900	22-243	15
1905	23-996	45
1910	29-33 2	73
1885	20-628	15
1895	88*7 55	77
1900	77-190	128
1905	98-519	188
1910	132-065	252
1885	0807	1
1895	3-219	8
1900	5-033	3
1905	10-279	119
1910	13-849	43
1885	19-3 7 2	25
1895	26-959	33
1900	36-773	59
1905	43*512	104
1910	4o o 5 8	95
1885	44-311	9
1895	41-688	11
1900	82-046	18
1905	88-508	40
1910	112-665	62
1885	55-984	28
1895	73-792	43
1900	81 883	53
1905	1066 21	108
1910	135"5 90	82
1885	211-821	28
1895	332-3 76	87
1900	352-415	152
1905	338-6 59	205
1910	364-195	319
1885	194-275	27
1895	209-949	54
1900	201-959	117
1905	202"S44	191
1910	256-551	139

Till». 2.

Aktiebolagens fastighetsinnehav efter fögderier är 1910.

T. ii n		Antal mantal	Antal utjord ar	Taxerings-värde ä jordbruks-fastighet,	Taxerings-värde h annan fastighet
Stockholms lön.
Svartsjö fögd...........		59*05 7	—	2 831 400	9 004 900
Västra „ ........		19-1171	5	773 800	376 300
Norra Roslags „ ..........		108-288	61	2 888 700	2 554 300
Mellersta Roslags ..........		1-581	—	147 000	225 100
Vaxholms „ .......		52-461	264	6 070 200	7 911 900
Södertörns „ .........		65* i o 4	—	5 247 200	22 913 000
	Länet	307 :{•>•>	330	17 i158 300	42 085 500
Uppsala län.
Södra fögd.......................		18-3 7 5	—	488 700	138 800
Mellersta „ ......................		11 ‘ t) S 4	2	236 900	297 500
Orbyhus „ ......................		72*453	46	2 341 900	6 089 600
Ölands „ .....................		104-589	34	2 191 200	1 297 800
	Länet	207-051	82	5 258 700	7 823 700
Södermanlands län.
Nyköpings fögd....................		78-12 2	12	3 266 100	2 011 000
Vingåkers „ ...................		27-7 72	1	915 800	1 476 600
Rekarnes „ ...................		9-561	6	390 100	1 211900
Gripsholms „ ...................		0-500	1	59 000	214 800

Länet 11Ö 955 20 4031000 4 914S00

Östergötlands län. Kinda o. Ydre h:ds fögd. Vifolka, Valkebo, Gullbergs „ „ Åkerbo, Bankekinds o. Hanekinds „ Hammarkinds o. Skärkinds „ Finspånga läns „ Björkekinds, Östkinds, Lösings, Baåls o. Memmings fögd........................ Lysinge o. Göstrings fögd................ Aska, Dals o. Bobergs „ ...............	35-0 7 7 3-931 7-66 9 18-9 29 82-7 28 33- 639 34- 271 11-413	18 4 7 7 70 62 26 15	1 767 700 366 500 353 000 781 500 3 718 600 l 871 400 1 245 400 689 800	69 300 2 121 500 3 619 200 575 600 3 634 700 7 485 100 1 792 400 4 197 100
Länet	227-65;	209	10 793 900	23 494900
Jönköpings län.
Tveta, Vista o. Mo leds fögd. ...	13-102	15	689 700	5 452 000
Norra o. Södra Vedbo „ „	2-792	6	151 300	2 047 100
Östra „ „	3-993	—	220 800	749 900
Västra „ „	6-659	26	353 800	949 500
Östbo „ „	24-693	7	1 198 500	1 178 300
Västbo „ „ ''	4-132	18	148 100	1 601 000
Länet	55-671	72	2 762 200	11977 800

1 Järnvägsbolagens jordegendomar äro ej inräknade.

350

			Taxerings-	Taxerings-
L ii n	Antal	Antnl	värde å	värde å
mantal	utjordar	jordbruks-	annan
		fastighet	fastighet
Kronobergs län.

Kong» h:ds fögd......................

Uppvidinge „ „ ....................

Kinnevalds o. Norividinge h:ds fögd. ..

Albo h:ds fögd...........................

Sunnerbo „ „ ...........................

Länet,

Kalmar län.

T justs fögd.......................

Tunaläns o. Sevede h:ds fögd.......

Aspelands o. Handbörds „ „ ......

Norra Möre o. Stranda „ „ ______

Södra „

Ölands södra mots „ ,

Liinet

Oottlands län.

Norra fögd....................................

Södra „ ........................

Länet

Blekinge län.

Ostra fögd................................

Y ästra „ ...........................

Länet

Kristianstads län.

Norra o. Södra Asbo samt Bjäre h:ds

.. fögd. ... ......................................

Östra o. Västra Clöinge h:ds fögd.......

Villands, Gärds o. Albo ,, „

Ingelstads o. Järrestads „ „ ......

Länet

Mai moll ns län.

Oxie o. Skytts h:ds fögd...................

Luggude ., „ ..................

Torna o. Bara „ „ ..................

Frosta o. Färs „ „ .................

Ljunits, Herrestads och Veinmenhögs

h:ds fögd.....................................

Rönnebergs, Onsjö o. Harjagers h:ds|
fögd...........................................

45*56 5	.36	2 023 300	2 342 600
1-7*893	—	1 983 300	1 902 100
0*45 7	7	79 200	681 600
6''tOS	9	303 900	417 600
36*761	12	1 892 600	3 854 000
137 osi	64	6 28*2 300	9 197 900
43*1 so	21	2 399 600	3 564 500
8-97 7	—	713 000	225 000
7-939	7	779 300	2 367 900
7*531	—	363 000	1 464 700
1-9 7 2	4	73 400	432 800
1-500	—	205 200	1 550 200
71-108	32	4 533 500	9 605 100
6-205	7	678 800	268 600
3-570	10	274 600	186 200
5)	17	953 400	454 800
2-S47	27	58.3 .300	2 603 800
4-702	—	666 300	3 228 400
7*549	27	1 249 600	5 832 200
13-861	8	1 877 100	4 165 200
7-526	—	155 900	1 027 300
6-451	59	613 700	6 256 000
1-491	6	218 200	260 100
29832	73	2 864 900	11 708600
25*19 7	3	3 301 000	11277 200
35" 45 b	46	.3 811 100	9 638 800
17-068	103	1 884 600	9 030 900
8''013	16	958.300	598 800
29-785	79	1 357 800	3 827 700
16-516	5	3 300 100	5 049 300
132 065	252	14 612 900	40 422 700

Länet

L il n	Antal mantal	Antal utj ordar	Taxerings-värde A jordbruks-fastighet	Taxerings-värde A annan fastighet
Hallands liin.
Laholms fögd...............................	6''984	30	(»31 400	5 702 600
Halmstads ...............................	4*4 15	10	362 400	2 035 500
Varbergs ,, ..............................	2’ion	3	235 000	1 037 700
Kungsbacka „ ..............................	0''350	—	19 000	324 300
Länet	13-S4U	43	1 247 800	9 1(M) 1(M)
(wöteborgs o. Bolins liin.
(tö teborgs fögd........................	27-389	78	2 744 800	23 284 900
Inlands	14-825	—	458 500	69 300
Orust o. Tjörns „ .................. .....	—	—	_
Sunnervikens „ .....................	2''SS4	17	195 200	609 900
Norrvikens „ ........................	0*760	2	24 300	18 100
Länet	45-55»	97	3 422 800	23 982 200
Älrsborgs liin.
Vane fögd................... Kullings „ .................	80*439 6*7 04	16	1 702 800 216 800	6 869 400 795 000
Marks „ ..................	10-830	9	390100	3 263 500
Redevägs o. Kinds „ .................	39-6 3 7	33	1 383 500	678 500
Sundals „ ..................	10-578	—	459 900	1 192 400
Vedbo „ ..................	14-4 7 7	4	849 300	2 552 200
Länet	112 665	62	5 002 400	15 351 (MM)
Skaraborgs län.
Norra Vadsbro fögd.......................	19-773	14	1026 400	3 272 500
Södra „ „ ........................	42-too	12	2 028 500	615 500
Skövde ...........	13-136	5	649 400	324 200
Vartofta ...........	15* (5 50	9	572 200	819 700
Skara „ ....................	10-732	—	327 000	90 000
Barne „ .......................	0-16 7	—	20 000	28 000
Lidköpings „ ............	34-032	42	1 355 500	660 700

Länet	135590	82	5 979 000	5 810 600
Örebro län.
Oster-Närkes fögd...........................	27-252	_	899 900	1 624 300
Väster-Närkes „ ..........................	124-82 7	92	8 399 700	2 730 600
Nora „ .............	134-8 73	62	10 689 300	9 456 300
Lindes	77*243	165	—
Länet	364 lss	319	19 988 900	13 811200
Västmanlands liin.
Västerås fögd......................	48-244	43	4 742 300	3 936 000
KungsÖrs „ ....................	72-3 2 9	16	4 610 100	2 743 300
Bergslags .....................	99-393	1	5 336 000	7 530 600
Salbergs- Väsby .....................	36-5 8 5	79	2 210 000	786 900

256.551 j 139 16 898 400 14 990 800

Länet