JH I SAMMANHANG DERMED ERFORDERLIGA FÖRFATTNINGAR (Statens offentliga utredningar 1877:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

UTSÖKNING SLAG

OCH

JH I SAMMANHANG DERMED ERFORDERLIGA FÖRFATTNINGAR,

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A. L. NORMANS BOKTEYCKBRI-AK1TEBOLAG,

187«.

Stormäktigste, Ållernådigste Konung!

Enligt den af Eders Kongl. Maj:t för Nya Lagberedningen nådigst faststälda
instruktion borde, ibland de delar af civillagen eller rättegångsordningen,, i hvilka
Beredningen hade att utarbeta lagförslag, fragan om förbättring af lagstiftningen
rörande utsökningsväsendet i främsta rummet blifva föremål för Beredningens handläggning.
Sedan nu Beredningen utarbetat förslag till ny Utsökningslag, till Förordning
om samma lags införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, till För -

ordning- angående upphäfvande af Kidderskapets och Adelns rätt att göra utpantning
ios sina frälsebönder och till Förordning angående stämningsmän, får Beredningen
taed i underdånighet till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna dessa förslag med nmtiv
undertecknade Östergren, Örbom och Annerstedt afgifna särskilda
}ttianden. Da Beredningens uppgift vant inskränkt till ämnets behandlande endast
savidt det legat inom civilprocessens område, har Beredningen ej tilltrott sig att fram erfo£/!aJ

ljd ?? ya Ut^kningslagens antagande kunna i administrativ väg
eifoidias, såsom i flaga om sättet for tillsättande af den föreslagna stadsfogdetien e

1“. hwTÄtT 0m förändrinSar > taxan å expeditionslösen

ff u matrffnS eller stanmingsmäns förrättningar, om
i öwÄti °r den da§''l3ok’ som bör af utmätningsmannen föras, och

3 Y t ) eiVJ r?1 desse samt 0111 utsökningslagens tillämpning vid utmätning
som sker pa grund af administrativ författning.

nin^T, mJfrdet^eredldn8T larit,med tjärande arbete sysselsatt, har Bered 1

E e -f Vo^l EMrS+ K°nfL MaJ;t,f 110ttaf 011 af Riksdagens Justitie-Omhudsman
Konöl Maj.t mgifven skrift, innefattande framställning om afhjelpande af

det^^B^Fdpr^T^^^M0^0^”^11^^6^01, 1 lagarne rörande utsökningsväsendeV
, T ®deT!s 1KongL Maj:ts nad,8''a föreskrift har Beredningen vid uppgörandet

ÄÄd? s? -SUTShgtaf framstäUningaribehörigt

vervagande, sa vidt dessa rort ämnet, i den omfattning detta påfordrat Beredninåtérstäld.
nd aggmr18'''' Den rem,tterade bandlingen varder härhos i underdånighet

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda
Stormäktigste, Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts

Aug. Östergren.
L. Annerstedt.

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

K. J. Berg.

J. O. Wedberg. Axel Örbom.

Stockholm den 7 Juni 1876.

E. von Krusenstjerna.

Förslag till Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet och
för stad. lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande, hvar inom sitt
län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets öfriga städer Magistraten
eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

2 §.

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde
och i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag
sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan
föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.

3 §.

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare
dock kronofogden sjelf för redovisningen. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning
af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför.

4 §.

Emot öfverexekutor gälle enahanda jäf, som i Bättegångs-Balken om domare
sägas.

5 §.

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han är jäfvig att
vittna, Förekommer jäf emot kronofogde eller stadsfogde, amnäle han det genast
hos öfverexekutor, som, der jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman
i den jäfviges ställe. Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må
klagan ej föras.

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

7 §•

Hos öfverexekntor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres
om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som
blifvit i målet vidtagen.

8 §.

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmatning
eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen,
då hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller
hinder som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intyg,
när sådant begäres.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och
stadsfogde till öfverexekntor insända utdrag ur den i 8 § nämnda bok för alla mål,
som under de tre sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej hunnit
afslutas. Hafva ej nya mål inkommit och äro alla de äldre afslutade, varde ock det
inom lika tid anmäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag eller anmälan,
såsom nu är sagdt, fälle öfverexekntor honom att bota en krona för hvar dag han
dermed uteblifver; dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader.
Ar fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, värde straffad såsom
för annan vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under
honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.
Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att
utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven
är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer
klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst
på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras
utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid
skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

11 §.

Missfirmar någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom
hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man sålunda inför
öfverexekutor sin vederpart; dessa mål ege öfverexekutor att upptaga och afgöra,
när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter, högst etthundra
kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor genom svordom, oljud eller
annorledes kommer förargelse åstad.

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den
ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den
ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är,
der han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas
fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

Är för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen
hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor i den
ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till annan öfverlåten, må,

innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. Är
tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom
egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och loge borgenär vid sin inlaga besannad
afskrift af den handling, hvarå lian sin fordran grundar. Underlåter han det,
eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran,
varde ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären
att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna,
å ansökningen skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet
ändå afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem gäldenären
delgifva på sätt, som för delgifvande af stämning ar stadgadt; dock skall, der delgifvandet
må sko genom kungörelse i allmänna tidningarna, borgenären låta. kungörelsen
införas tre gånger minst en vecka mellan hvarje gång samt, om jemväl
annan åtgärd för deJgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra före sista kungörandet.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna
tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens
ansökning med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfverexekutor sig inställa
för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären
i staden, varde ock han kallad att å samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor bevilje gäldenär den tid till svars afgifvande, som med afseende
å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom. kungörelse i allmänna
tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det
kungörelsen tredje gången infördes.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,
som i 15 § sägs, så ock styrkt afskrift af samma handlingar, och kommer ej
gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, eller uteblifver gäldenär, som varit
enligt 16 § kallad, varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,
förelägge öfverexekntor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre
öfverexekntor gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för
handen äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut
förhör i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma.

20 §.

Begår borgenär, innan målet blifvit afgjordt, att få med påminnelser bemöta
gäldenärs skriftliga svar, förelägge öfverexekutor borgenären tid dertill, högst tretio
dagar. Ej må eljest flera skrifter än en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

. Finner öfverexekutor nödigt_ lemna part rådrum att i hufvudskrift förete
handling, den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill och äfventyr
att målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del,
om skäl dertill förefinnes.

22 §.

Har ej. borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär
del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett, och
är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit
till öfverexekutor äterstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i

målet del och böra deri liöras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn
utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid
domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej heller derå
tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, stadsfogde
eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom tvistigt till
domstol förvisad!

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den handling,
hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde
ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget eller förledandet
anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor
inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare
ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens
eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas något
af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af invändning, hvarom
i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.

Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;
då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.
Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol förvisas,
ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af utmätning.

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den
intecknade egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan före -

gående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och
vare det så ansedt, som hade egendomen hlifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna fordran
sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den
räcker, mot skulden qvittas.

BO §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke
förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stån de gäldenär
lika fritt som borgenär att målet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej
hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol
söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter det öfverexekutorns
utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget hlifvit anförda,
inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i. det
skick, att det kan afgöras.

34 §.

Äro parterna tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;
är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre bort
tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom
anslag sist dagen förut kungjord hlifvit; och skall utslaget å den dag, hvarå det
ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten, om han det

äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, värde tillika
införd i en dertill inrättad bok, hvilken bör hålles en hvar till handa, som vill
upplysning derur hemta.

85 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges muntligen,
kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den i
34 § omförmälda bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,
som målet rörer, _ i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas’
der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet egt rum.

3 Kap.

Om verkställighet af dom.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga
kraft egande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är .i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fäst egendom eller dömdt är om
flyttning i eller ur hus; och

. 6- då domen eljest innehåller förpligtelse för den tappande att något fullgöra,

vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman
utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att om
verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon skall

tillhållas att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej finnes
i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom till
sådant vite fälla.

89 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt
bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen
sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga kraft,
der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för
skada; som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom, der gäldenären
styrker, att han, på sätt i 80 Kap. Rättegångs-Balken föreskrifves, sin rätt till
talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 89 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än
domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför
kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant
finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen för
återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till stånd,
galle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

liar någon blifvit förpligtad att viss lösegendom till annan utgifva, ege
utmätningsmannen, ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,
om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej
ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt med
qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock
utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare om
dom angående tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet

för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens verkställande
vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande ställer
pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han. kan kännas skyldig, om domen
ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen ej vunnit
laga kraft.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej
varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller
borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att
ändring deri sökes.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande,
verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit inför rätta sluten eller erkänd samt af domstolen
faststäld, verkställes i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;
hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och
utföst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till
efterrättelse lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge den
sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet
annorledes förordnadt varder.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel, huru dom rätteligen verkställas bör,
anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall eller då verkställighet af
dom hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela
föreskrift om verkställigheten, förvise han parterna att i laga ordning öfver domen
söka förklaring.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag ställa
pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfvad
af öfverexekntor eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom ställas
må. Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för
utländsk man skall borgas såsom för egen skuld. Den, som pant bjuder, vare, der
öfverexekntor eller utmätningsmannen det föreskrifver, pligtig att sätta panten i
förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas''
af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande
fri.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt
12 Kap. Rättegångs-Balken, eller har någon, endast på grund af domvilla eller
annan felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet
såsom laga kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes
förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet
följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten
åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock,
om han något lyfta eller tillträda fått, pligtig att det genast med dess ränta eller
afkomst till vederparten återställa. Åro penningar lyftade, gälde ränta derå efter
sex för hundrade om året från lyftningsdagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i
ty fall.

Har (öfverexekntor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,
må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att heslutet öfverklagas;
dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman
blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd,
utslaget ej verkställas förr än det vunnit laga kraft. Huru beslut angående fördelning
af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätning.

53 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen
domen eller utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut
om dess verkställande, så ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt
fordringsbevis grundad, fordringsbeviset i hufv tidskrift.

Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag, gäldenär
medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan hans hörande verkställas,
och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet, att gäldenären erkänt det
inför domstol eller öfverexekutor eller ock, i tillkalladt vittnes närvaro, inför kronofogde
eller stadsfogde eller notarius publicus; då må, ändå att betalningsskyldighet
ej blifvit, såsom i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom ske, der sex

månader ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes att gäldenären, då han

erkände skuldebrefvet, icke egde att öfver sitt gods sjelf råda.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej förment att

vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill finnes.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från
inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, må ock, ändå att betalningsskyldighet
ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätnings -

tillfället utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätnmgen
verkstalles, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären
sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

• + Ti]l in5°,n 5håJl£l utmätuinS enligt 54 eller 55 §, skall skriftlig ansökan
jemte skuldebref i hufvudsknft eller protokollet vid auktionen till utmätningsmannen
anemnas. b

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas
göre han derom anteckning å handlingen.

58 §.

SkaU utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit
företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs
fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas
fordringar pa en gång verkställas, der så ske kan, utan att den ene borgenären i

sm ratt uppehälles på grund*af hinder, som för uttagande af den andres fordran
ma förekomma.

59 §.

Ku åi.gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa
utmätning för fordran, som i 53 och 54 §§ afses; har underrättelse derom
att utmätning for fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är
anledning att gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar
utmätning; da gånge förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro;
dock skall i ty fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i
vard eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, värde
närboende granne, som anträffas, tillkallad.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål
sig mstålt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,
der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset till
dess utmätning kan ske. ° ’

60 §.

Underrättelse, hvarom''! 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gälde**
“kSMl utmätning ske å gäldenären tillhörig egendomh j1 “”S™''

- der,hm,,h” ^ ?ä- ^Ässaffl^

!TÄÄ rÄ''3''.Si^ bevaka; njute dock ej för

“SÄE Ä"Ä och ej heller kandi-hud i orten,
der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd ar, ej af noden.

61 §.

Skall viss vara utmatas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

as.

62 §.

Lösören skola sa i mät förr än fast egendom må utmätas, der ej borgenär
och gäldenär annorlunda sämjas; är jH* ^ **^^
laf''*e förtecknad «»

kan utgå.

63 §.

H-ir Gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfver låtas; den ma oek
o : Jf annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om
fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra
värdepapper,6 hvilfei allmänna rörelsen gångbar» avo. mä tagas . mat såsom ha.
ofvan om lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära
sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis
i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan
ske, och annan ordning ej är föreskrifven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,
hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till nödtorftigt uppehälle; då må
af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till deras underhåll för en månad
tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap intill ett värde af femtio kronor. Lös pant må
ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående
pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att aflöningen
eller pensionen lyfta.

67 §.

Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,
eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt förordnadt, att derifrån
utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller
utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärs gods eger.

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes,
men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmatande;
bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hän vise utmätningsmannen
honom att sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej
säljas förr än tvisten om eganderätten bl hvit af domstol pröfvad; stämme dock han,

som godset från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten,
der godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot borgenären förlorat.
Kommer någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder
för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket
väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge
honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.
Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens
vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, galle
hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § af Sjölagen förmäles,
vare lag som der sägs.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet
för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande
och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning
ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten
från sig, med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för
sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen,
då den, i fall som nu är sagdt, honom bjudos. ändå att hans fordran ej är till betalning
förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande
för annan gäld. Ej heller må egendoms utmätande hindras deraf att den
blifvit belagd med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes
att tillgå, sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för
utmätningssökanden kan ske.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas;
och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skota de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,
som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes
sättas i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om lian finner det i brist
af tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans
insegel eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes
att godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas pä
stället under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas
eller till annat ställe föras, om borgenär den för godsets vård eller flyttning nödiga
kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenär» egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud
innehafvare!! meddelad! att egendomen utlemna till förfång- för den, till hvilken i
följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller
annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen
i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar
handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der.sådan handling
finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen
eller rättigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen
eller den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att
öfvergå; och varde sedan, der borgenären det äskar, protokollet genom utmätningsmannen
tillstäldt den, hvilket förbudet meddelas skall, om han bor inom utmätningsmannens
tjensteområde; i annat fall drago borgenären försorg om delgifvandet.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran
utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas
eller förseglas.

Hvad nu är sagdt gälle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med
qvarstad för fordran.

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt 74, 75 eller
76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 §HandelsBalken
stadgas.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk ma ej ett från annat så
söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande
gröda, växande skog eller annat, som till fast egendom hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes läst egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;
och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är sagdt.
Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt
eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan
förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas liera egendomar på en gång; varde
de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af läst egendom, läte
han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Dä utmätning af läst egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,
hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen tillträdd,
uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas.
Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten
åligger, förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der
borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud
kungöras, som nu är sagdt.

81 §.

Är lära att utmätt läst egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i
större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman
att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären pligtig
att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

Öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt laglärt,
öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

Söker nye egaren lagfart samma dag, å hvilken utmätningen verkställes, vike
borgenären för nye egaren, der ej fordran, som ntsökes, är i egendomen intecknad
eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas, egendomen derför häftar, ändå,
att den kommit nr gäldenärens hand.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §
Handels-Balken.

84 §.

Då utmätning skett, ehvad det är å lös eller fäst egendom, skall, om gäldenär
eller borgenär det äskar, protokoll öfver förrättningen genast eller, der det ej kan
ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare ock utmätningsmannen pligtig, om
protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att genast tillställa honom eller, då
han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen tillsagd, skriftlig
uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och lagsökningskostnad, grunden
för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstäld.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast
anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen bestämt
auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna. Ar utmätningen verkstäld
för icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet
till domaren och i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af
den fordran, hvarför utmätningen skett.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgäng till gäldande af skuld,
hvarför utmätning blifvit sökt, eller linnes uppgifven tillgång tvistig, eller kan den
för annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare, der borgenär
det äskar, gäldenären pligtig att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes,
hos öfverexekutor eller domstol med ed styrka, att han ej eger annan tillgång, än
den som uppgifven är.

Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma
fordran ånyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären
undandöljer tillgång, som honom derefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

1 stad, der särskild! auktionsverk finnes, åligge utmätningsmannen föranstalta
om utmätt lös egendoms försäljning genom auktionsverkets försorg; är för staden
förordnadt, att sådan auktion skall kungöras på annat sätt än här ofvan är sagdt,
lände det till efterrättelse.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut.
Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om
första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å, fordran eller rättighet
må, der förhud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr ån förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som,
ändå att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att
sådant, på sätt i 118 § sägs, sist å försäljningsdagen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt
i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att taga betalning ur köpeskillingen, vare före utropet underrättelse meddelad,
att försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge
sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit
såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen
utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, värde auktionen instäld.

92 §.

Yarder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen
på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i
94 § annorledes stadgas.

94 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas
å landskansliet eller å tingsställe i orten. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,
der enligt 28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som ega auktionsställe
nämna och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor, om auktionen skall
hållas å landskansliet eller tingsställe. Öfverenskomma parterne om annat ställe
inom länet, förordne öfverexekutor, om stället af honom pröfvas lämpligt, att auktionen
må der hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde
den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum
eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers
områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der hufvudgården eller, om
sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, varde auktionen hållen å landskansliet.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,
insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning
och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom
i 79 § är nämndt.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen
äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller
för upplysning om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan
emottagna handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättaren
det äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande
nödiga kostnad.

98 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han kungörelse
derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna
tidningarna tre gånger, första gången minst fyra. veckor och sista gången
minst fjorton dagar före auktion sdagen, äfvensom intagas i länskungöielseina, loge
ock anstalt, att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet
uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen a det ställe, der auktionen hålles.
Är för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt
kungöras, lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse
om auktionen ej utfärdas förrän det skuldebref, hvaiå borgenären sin foi
dran grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren aflemnadt.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de,, hvilka
hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan ratt, som skall vid auktionen
iakttagas, ega att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen
eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 Kap. 2 fe JordaBalken
häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen
utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken, skola derjemte der de
äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref,
hvilka auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna
må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar föie auktionen.

100 §.

År ej auktion så kungjord, som i 98 § sägs, varde den instäld, och sätte
auktionsförrättaren ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas, förty att kungörelsen
ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen ågått.

101 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, värde, der så ske kan, det
i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,
som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjord!.

102 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren såväl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning
förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97 § nämnas,
och anmane dem, hvilka åro tillstädes och hafva fordran eller rättighet, som skall
vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele derefter
fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen; gifve ock tillkänna
dagen, å hvilken köpeskillingen sist skall vara gulden.

103 §.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och afslag, der ej gäldenären
och borgenären öfverenskomma, att försäljningen må ske endast genom uppslag, och
sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i
särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan varde
alla egendomarne gemensamt utropade till försäljning. Ej skola dock fastigheter i
särskilda län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,
der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet
af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första försäljningen fast:
gå de högre; gälle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de särskilda egen 4 -

dömarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning ntgick
för nästföregående år.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § JordaBalken,
för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som
åt någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad
med förbehåll om rättighetens bestånd. Pinnes härvid att någon, som eger bättre
rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall, derest
ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till auktionsförrättareu
erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger
köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat tall stånde vid den
första fäst.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem,
som ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade
grunder, hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå
den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall
ega rum.

106 §.

Pinnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej brukare
eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma utrop
som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen
i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda
egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas, endast så vidt dess kapital
ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen satta
värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen
utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa
pant för en femtedel af köpeskillingen, vare det ock gilt. Gitter ej köpare gälda,
eller pant ställa, som nu är sagdt, varde egendomen genast å nyo utropad.

108 §.

G öres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egen -

domen då såld, der ej gäldenären och borgenärén öfverenskomma, att ny auktion
skall ske, och sådant icke hestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning
sko, förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hällas å samma
ställe fyra veckor derefter, hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela underrättelse,
och foge han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder
uti länskungörelserna införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst
i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 98 § stadgas: sker ej försäljning,
varde ytterligare auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord,
som nu är sagdt; gälle ock om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvad
om försäljning å första auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om dagen,
å hvilken sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock om stället
för sammanträdet.

110 §.

Sist sex veckor efter det egendomen blifvit såld skall af köpeskillingen allt
vara till auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.
Är det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren
att egendomen varder till försäljning ånyo utlyst, som i 98 § föreskrifves. Går
egendomen vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå
från den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen
till mera, hafve förre köparen ej rätt till öfver skottet. Kostnaden för senare
försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å
köpeskillingen godtgöras. Är pant stäld såsom i 107 § sägs, läte auktionsförrättaren
den ofördröjligen säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, der
sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva hör.

111 §•

Visar köpare, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,
låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen, njute till godo
de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro,
öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf,
vare lag samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga
kraft, utförde auktionsförrättare!! köpebref å egendomen.

113

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;
och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Har ej
gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum;
och må han efter försäljningen sitta i dem qvar, ä landet tre månader och i stad
till nästa fardag. Om landbos eller hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap.
Jorda-Balken.

114 §.

l)å köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från
ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen
till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen gälden
öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som
å den auktion säljes.

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej nedan
annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt den förslår,
tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar
annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola de inom
lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,
må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

117

tiar, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att
för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den
tid, som i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt
i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att
till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen
sist å försäljningsdagen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,
som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen
medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit af borgenär
inom föreskrifven tid framstäldt: tinnes ej tull tillgång för borgenärerne och kunna
de ej åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid
för medlens fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran,
hvarför utmätning ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe
sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan
kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna
tidningarna införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § namnes, full tillgång till alla fordringarnas gäldande
eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som
efter 118 § yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit
honom betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å
sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären
till sammanträde för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfriga borgenärer uppehållas
i sin rätt till utdelning.

121 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva
rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å den dag, då köpeskillingen,
efter ty i 110 § sägs, sist skall vara gulden, inför auktionsförrättare!! å
utsatt ort sammanträda för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat
om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas å den
derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt på sätt i 101 § sägs;
upphör hindret, utsätte auktionsförrättare!! ofördröjligen ny tid för sammanträdet
och läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst tio
dagar före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det fall
att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att
utgifva ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannon redogörelse
dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för do fordringar, för
hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller egendomen på
grund af utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 § nämnda
handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären,
der han när är, att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

124 §.

Varda alla borgenärer, livilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock gäldenären
ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse
dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande å
längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot pant eller
borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet
anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru tillgån -

garne må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att, ehvad lian vid
sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9
Kap. bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om
det försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraftvnnnet till efterrättelse
lända. Varder klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad
mån klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under
klandertiden skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som
önskar deraf taga del.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är,
öfverenskommelse, såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar

1 utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall
för fordran, som, enligt de i 97 § omtönnälda handlingar, är i egendomen intecknad
eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-Balken eller 11 Kap..

2 § Jorda-Balken, den derå enligt förmån srättsordningen belöpande utdelning beräknas,
ändå att fordringen ej blifvet anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej företes,
utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å sådan
fordran, så ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas för
ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan nämnes, må ej utdelning åtnjutas, der den
ej sist å fördelningssammanträdet blifvit af fordringsegaren anmäld och skall utgå
med förmånsrätt framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-Balken nämnas;
dock att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras
gällande i annat fall, än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla
betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,
varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som, efter en
räntefot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.
Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet
bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde
å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall

ske med användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande
myndighet sist blifvit utgifven innan donna lag träder i kraft, och skola
enahanda grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som, då rätt
till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen gått förlorad,
bör, efter ty särskildt stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen utgå
och ej annorledes är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är
inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter
stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.
Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det
honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika
meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del
deraf sedermera linnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det
blifvit beräknadt eller afsatt.

131 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur
egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen'' förut
genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning
inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut
i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt
blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej
öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans
fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder; då må,
utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes,
öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det
gilt, der ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens bestridande,
utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

År utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde
ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans skyldighet
att ställa borgen eller annan säkerhet för livad han lyfter, gällande hvad
derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs
fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenärens anspråk
blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare han
dock berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors
pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt dertill blifvit
afgjord, må mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det
blifvit afsatt, eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 130 §
sägs, medlen kunna tillfalla.

137 §.

Har fördelning skett annorstädes än å landskansliet, och begagnar ej borgenär
inom fyra veckor derefter sin lyftningsrätt, varde honom tillagda medel i länets
ränteri nedsatta.

Är enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,
och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit
laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 §
kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlik! 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der
någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes,
för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor bestämmer; och
komrne räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 §
sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde
emottagit de handlingar, som i 53 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan
stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför
utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemna! gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som fogden ej
kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej
må till ursäkt räknas, genast fullständigt antecknas i den dagbok, som skall af
utmätningsmannen hållas.

140 §.

Är fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet
säljas, och varder ej det utmätta sål dt å landet inom tre månader och i stad inom
två månader efter det fogden emottagit utmätningshandlingarna; vare om hans
ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega
rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton
dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter
försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt

vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej
må genom lians vållande fördröjas ä landet öfver fyra månader och i stad öfver tre
månader från mottagandet af ntmätningshandlingarna.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, kåfve ej rätt till
ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund af
stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon tätt lyfta köpeskillingsmodel, innan frågan om bättre rätt dertill
blifvit slutligen pröfvad, och tinnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon
del deraf återbära, gälde ränta, såsom i 50 § sägs.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då denne eger rätt att
dem utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde laga ränta och ansvare dessutom
för tjenstefelet.

7 Kap,

Om qvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å
så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar
man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt
påstår; har sökanden företett sannolika skal för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,
det fara är att gäldenären undansticker eller förstör godset; varde då
qvarstad beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §,
eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär

tillhörig- lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, ma ställas under förhud att
säljas eller skingras; dä må sådant förhud, när skäl dertill äro, af öfverexekutor
beviljas. Finnes gäldenärs gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock
denne förbjudas att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege ock makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och
hvad dertill hörer under förhud att säljas eller skingras. År synnerlig fara, att det,
som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större mån försämras,
vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat
gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad å gäldenärs
lösa gods eller stadga förbud mot skingring, till dess domstol annorlunda
förordnar.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då dylik
egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för fordran, värdering
icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som af
fäst egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt att medlen uppbära
och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till syssloman
skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och under qvarstadstiden
till betalning förfaller, gulden varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens
vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen värderad,
såsom i fråga om utmätning är sagdt.

J52 §.

Äro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmäl es,
till syssloman influtit, ege öfver exekutor, der borgenär eller gäldenär det äskar, förordna
om medlens insättande i bankinrättning, såsom i 138 § sägs.

153 §.

Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna
känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för hushyra,
kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären
har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa
från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för
längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhemtad och,
der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar, och
den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande
derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin talan till
domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, der
den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller förbudet
åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors
utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för talans
instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse
i allmänna tidningarna, hafve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit, sin
rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt i
ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blifvit,
sa ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfva» de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare vara
för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af domstol,
då saken dit instämd är.

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skiljt annan från det lian
innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen
eller annat förhållande, som rnbbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep,
vid domstol.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då
bestämd legotid tilländagår eller, om viss 1 egotid ej varit utsatt, fardag i följd af
uppsägning inne är, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta;
då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan
vid domstol efter stämning utföra.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej
af öfverexekutor beviljas, der ej sökanden stält pant eller borgen lör den skada,
som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan
säkerhet ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl,
ege dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

1GO §.

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.
Ej må ansökningen bifallas, innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten
lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege
han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt
varder, dock icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,
gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,
huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att, om
part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande
utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven.

8 Kap.

Om utsökningskpstnad.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der han
saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder
målet såsom tvistig! förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten
för hans kostnad; och ege ändå domstolen, då målet der fullföljes, pröfva hvad ersättning
den ene parten hör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty
skäligt finnes, om och till livad belopp den tappande parten bör till den andre gälda
ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,
så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas; kostnad,
som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft,
vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen
det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen
det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Är i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,
föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens kostnad; då
skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förtärande.

16G §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag
handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 8.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde
dagen sedan utmätningen skedde. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve
sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fäst egendom,
göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, ingifve
sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej
inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar att vinna ändring i
utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor
ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen
underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om det
försummas.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker
klaganden, att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade
förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande
samt äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets
afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der
sådant för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande
vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 139
och 140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest
hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt
förfarit; ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill
förhjelpa. I annat fall värde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid
domstol utföra.

174 §.

Hå klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege han,
om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i afbidan på det slutliga
''utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse deri,
hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmäles, skall öfverexekutors slutliga
utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens
försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd
verka uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfver ex elmtors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten
sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller auktion
ä fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om hvad vid
ändringssökande iakttagas hör samt äfventyret, om det försummas. Ej må gäldenär
söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistig! till domstol förvisadt.

178 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet, som
angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang
med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande, som
enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas. Tilltror part sig
visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege då att deröfver klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter
anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning af köpeskilling
för fäst egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan öfver
utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve
sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands, Westernorrlands
och Gotlands län före klockan tolf å trettonde dagen och i mål frånöfriga
delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen
afkunnades eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken
utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid, som nu
är sagd, räknad från auktionsdagen.

ISO §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas,
ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till klagan, såsom i
samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll del.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande tillställa
vederparten beslutet eller besannad afskrift deraf, å hvilken handling skall
tecknas dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man ej
hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, läte den vinnande
kungöra beslutet i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång; och hafve i ty fall vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å,
nittonde dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fald till ansvar
enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för
honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den dag,
utslaget genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna
till pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall, sätte Hofrätten
ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga tunder mött för utbekommande af öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet, förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed inkomma
vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt
utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden
pligtig att besvärshandlingarna uttaga och desamma eller styrkt afskrift deraf vederparten
tillställa, så ock att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs anförande är
föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres,
till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten af besvären fått
del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden
att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet, och kommer
ej heller vederparten in med förklaring; eller varda ej inom samma tid besvärshandlingarna
återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven; då må ej besvären till vidare

pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall för klaganden visas.
Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden, att vederparten vistas
utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig
stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förordne tillika, att besvären må i
allmänna tidningarna kungöras, såsom i 181 § sägs.

186 §.

Har klaganden låtit besvären tillställas vederparten, vare denne pligtig att
inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad från den dag
handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten ingifva; äro besvären
i allmänna tidningarna kungjorda, skall han sin förklaring ingifva inom nitio dagar
från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring inom föreskrifven tid,
och visas ej heller inom samma tid förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd;
visas förfall, förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,
åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis derom
till Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterna enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,
om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas i
annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej till ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande
vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar skäligt. Finnes någon
hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-Balken stadgadt är.
Missfirmar någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker,
döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med
böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill
förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna, att utslaget
icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må
vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.
Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts utslag,
göre det genom besvär, som höra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 Kap.
9 § Kättegångs-Balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma
kapitel finnes föreskrifvet. Ar den klagande fald till böter eller till skadestånd
enligt 173 §, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt blifvit eller
styrka sin fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag
i brottmål är stadgadt.

Förslag

till

Förordning om nya lits ökningslagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall.

.Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning
stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den

; dock skola, mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas
enligt äldre lag, der ej här nedan annorledes förordnas.

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, sä ock i 14 § här nedan gjorda
undantag, Utsöknings-Balken i den å 1784 års riksdag antagna lag tillika med alla
de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk
innehåller eller tillägg deri.

3 §.

I Rättegångs-Balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts befattning med
utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms
fullbordan i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,
som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya
lagens bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

5 §.

Der hänvisning till Utsöknings-Balken i lag eller särskild författning förekommer,
skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

6 §.

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,
då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens
Befallningshafvande så fullföljdt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

7 §.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder
i kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett
i öfverensstämmelse med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens
försäljning och köpeskillingens fördelning.

S §.

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller
införsel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut meddeladt beslut gäldenären
i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen
träder i kraft.

9 §■

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed, att han ej
egde annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld blifvit uppgifven; då må ej
för samma gäld edgång efter 86 § nya lagen honom åläggas, utan så är att borgenären
visar anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att
hos Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes,
eller klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens
Befallningshafvande sägs gällande om öfverexekutor.

11 §.

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5. 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11

§ Utsöknings-Balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756
innehålla, förordnas som följer:

1. Är förskrifning stäld att betalas till innehafvaren; njute han betalning,
som den i händer häfver. Finnes förskrifning stäld å någon viss man, och har
gäldenären deri gifvit lof att låta den komma i annans hand, hvilket med ordet
order vanligen ntmärkes; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt
sägs, att han dertill hlifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,
som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26
§ Utsökningslagen stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, öfverlåta hans förskrifning
till någon annan; hafve då han ej annan rätt, än den, som förskrifningen lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom;
njute då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade,
der det ej styrkes, att den, som invisningen fått, varit vållande, att betalning i
rättan tid ej följt.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas,
och betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.
Är ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning
å gäldenärens kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen
lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en
för alla, och alla för en betala; då eger borgenär för fulla gälden betalning få hos
hvem han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han
öfver sin del betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman;
gälde då hvar sin del efter hufvudtalet.

9. Är i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika rätt med
hufvudstolen, der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. Är skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för
längre tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, der
ej gäldenären annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra,
skeppslega eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin
säkerhet.

12 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-Balken af 1734 års lag stadgas:

Äskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenärs fästa

gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande
bestämmelser om lagfart å fast pant den 10 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen
förrättas å landet af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af
trenne Rådstufvurättens ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, höra förut i gäldenärens och
borgenärens närvaro ed gånga, att de skola det gods så värdera, som de efter bästa
förstånd och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref
derå gifva.

13 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom varder, i stället för
de i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter, förordnadt:

Skall vid utmätningsauktion å fäst egendom försäljningen ske genom utrop i
upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman genom bud och öfverbud, till dess
något vidare bud ej göres. Derefter varde dubbla beloppet af det af utmätningsman
å fastigheten satta värde lagdt till uppslagssumman och egendomen utropad för
sammanlagda beloppet, hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag minskas,
till dess någon säger “mitt“, eller beloppet nedgått till hvad först i uppslag
bestämdes; och bör, om under afslagsutropen två eller flere på en gång ropa “mitt*,
auktionen derefter endast dem emellan fortgå i uppslag, och då blifvande högsta
budet med klubbslag fastställas.

14 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

1 och 4 §§ i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsökningsoch
utmätningsmål den 28 Juni" 1798 samt hvad såsom förklaring eller tillägg till
4 § stadgats genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kongl. Kungörelsen den
9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst fall
hustru må för gäld lagsökas;

Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 § uti 4 Kap.
Utsöknings-Balken;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och
utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets
beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

hvad 4 .§ af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December
1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom,
befintlig inom Kongl. slott.

15 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt
angående rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty
fall någon eger anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

16 §.

o Hvad Ärfda-Balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864
innehålla om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt
något lagens rum fast egendom stå i qvarstad, stånde egendomen i stället under
förbud att säljas eller skingras, såsom i nya lagen skils.

17 §.

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8 December 1748
angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med
posten blifva öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda
föreskrifter för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt,
skola lända till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som
är meddeladt af öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya
lagen sägs, besvärshandlingar i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma
af den klagande a landskansli et ingifvas på lika sätt, som angående bevis om
verkstäld kommunikation är föreskrifvet.

18 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Kättegångs-Balken besvär
i Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ UtsökningsBalken
sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående
dylika besvärsmåls behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Aro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifne: finner Hofrätten, att den
klagande ej skal dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten
besvären vara sådane, att den andre parten förut höras bör; då skall viss
dag vid vite honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute,
lågge Hofrätten ny dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han

den försitter. Kommer lian ända ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess
besvär, och varde saken derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge
Hofrätten honom viss dag före.

19 §.

17 Kap. 8 § Handels-Balken af 1734 års lag skall erhålla följande förändrade

lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i
mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är densamma
utmätt för fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes,
företräde: har utmätningen skett på en gång; ege hvar lika rätt. Är utmätning
verkstäld inom en månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt,
nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död,
innan en månad förflutit från den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades,
der konkurs inom sagda tid börjas.

20 §.

Nedamiämrida §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande
fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning
är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom
medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen
sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar
sina tillgångar.

20 §. Är gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för öfverträdande
af reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas;
varde derutur lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock
till efterrättelse hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad
honom efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant
åliggande fullgjort: uteblifver han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde
genast hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit,
medan hans närvaro der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för

ändamålet nödig pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i
dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att
tredskande gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman
hos Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten eller domaren,
ändå att han jäfvig är, genast kalla gäldenåren att å viss dag, sist inom fjorton
dagar, bouppteckningens riktighet med ed fästa. A landet må sådan ed afläggas
inför domaren, der ej ting snart infaller.

Ar gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren
tillåta honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män eller syssloman,
de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem
äskas: tredskas han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman,
honom förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afslutats
genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmäles, vare gäldenär ej pligtig
att för fordran, som blifvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen bevakas,
gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, utan så är att borgenären visar
skälig anledning, det gäldenåren undandöljer tillgång, som honom efter konkursen
tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart,
att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens
behandling; då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens
eller sysslomannens derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla,
och ege Rätten förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest
ej inom tretio dagar borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för
konkurssakens fortsättning äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföra dock
konkursansökningen i fråga om gäldenärs skyldighet att gå sådan ed, som i 86 §
Utsökningslagen sägs, samma verkan, som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens
kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning
af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.

21 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 skola nedannämnda §§ erhålla följande
förändrade lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst

är, till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå, Har han eljest egendom
ombord, som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till
gäldens betalning användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren hos behörig
exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,
som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom
att den förbodmade frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i
tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida
han är i god tro.

22 §.

I Vexel lagen den 23 Augusti 1851 skola nedannämnda §§ erhålla följande
förändrade lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det
genast bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf,
utmätning straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande
betalning protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas
förr, än tre dagar förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. Ar målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagon
afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas
dertill föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller
ställa antaglig pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres,
resa från orten före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud
är i 153 § Utsökningslagen stadgadt,

88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet
genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes;
vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen för hvad honom tilldömdt
blifvit, der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

23 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya
lagens föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så vidt de ej äro stridande
mot hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

24 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten
eller någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stads -

fogde skolat sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas
till stånd samtidigt dermed att lagen trader i kraft; då må Konungen medgifva
anstånd med anordningens genomförande; och skall, under den tid anståndet fortfar,
Konungens Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och
utmätningsmannens befattning, under enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde,
utöfvas af Magistraten; dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse
:

1. Magistrat ege att för visst fåll till utmätningsman i sitt ställe sätta
annan, som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och gälle i ty fall för
Magistrat hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 6 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som af
Magistraten sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af öfverexekutor
dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas,
skall ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad,
ege domstolen att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl
dertill är o.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad af
Magistraten; och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman
att utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej
ega tillämpning å Magistrat.

Förslag

till

Förordning angående upphäfvande af Bidderskapets och Adelns rätt
att göra utpantning hos sina frälsebönder.

Härigenom förordnas att hvad i 18 punkten i Bidderskapets och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 linnes
stadgadt, angående Bidderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder,
upphört att gälla.

Förslag

till

Förordning'' angående stämningsmän.

1 §•

A landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att, då de
derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars heslut, så ock verkställa delgifning,
som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän gånge inför Rätten
ed, att de redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden uträtta, som
dem uppdragna varda.

2 §.

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsmän
utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

B §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som i RättegångsBalken
om vittnen sägs, galle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld,
som intyget innehåller.

Motiv.

Vid fullgörande af det Beredningen anförtrodda uppdrag har den för sig
upp,stält såsom regel, att de förbättringar, erfarenheten utvisat vara nödiga i utsökningsväsendet,
borde, så vidt möjligt, beredas utan rubbning i de allmänna grunderna
för vår rätt och redan befintliga institutioner. Beredningen har följaktligen
såväl i fråga om grundsatser som formell uppställning i möjligaste måtto tagit
ledning af Utsöknings-Balken i 1784 års lag; och der afvikelser funnits nödiga,
hafva i det efterföljande vid alla vigtigare frågor skiljaktigheterna och skälen derför
blifvit angifna.

Naturligtvis har Beredningen under sitt arbete hemtat värdefull ledning af dé
förslag i ämnet, hvilka Lagkomitén, den förra Lagberedningen och senast den för utarbetande
af förslag till förbättrad lagstiftning angående utsökningsväsendet tillsatta
komité afgifvit; äfvensom Beredningen tillgodogjort sig de inom Justitie-departementets
Lagbyrå verkstälda förarbeten i ämnet. De afvikelser i sak Beredningen i vissa hänseenden
gjort från de äldre, offentliggjorda förslagen, den utförligare behandling, som
ansetts i åtskilliga frågor behöflig, och den förändrade redaktion och uppställning, som
af sådan anledning och för beredande af mera öfverskådlighet ej kunnat undvikas,
göra det emellertid nästan omöjligt att utan en nedtyngande vidlyftighet uppställa
en fortgående jemförelse emellan dessa förslag och Beredningens. Till följd häraf
har Beredningen ej kunnat i likhet med sina närmaste föregångare inskränka redogörelsen
för förslaget allenast till angifvande af dess skiljaktigheter från äldre förslag
och i öfrigt hänvisa till de för dessa anförda motiv — hvilket här skolat i hög grad
öka besväret vid granskningen — utan ansett sig böra framställa motiven i eu fristående
redogörelse, dervid endast undantagsvis de äldre förslagens bestämmelser och
grunderna derför kunnat antydas eller återgifvas.

Då en jemförelse med utlandets lagstiftning ur många synpunkter erbjuder
intresse, har Beredningen ansett att de utländska förhållandena i några bland de
vigtigaste frågorna såsom om exekutionsprocessens utveckling, verkställighet af dom,
utmätning af tjensteinkomster m. m. skulle kunna tjena till ledning vid granskningen
af förslagets bestämmelser i dessa delar, samt derföre i motiven, efter afslutandet
af den egentliga motiveringen, intagit en kortfattad framställning af dessa förhållanden.

1 Kap.

Yid uppgörande af förslag till ny utsökningslag har naturligen i främsta
rummet kommit under öfvervägande, huruvida de myndigheter, som för närvarande

hafva befattning- med utsökningsmål, fortfarande böra dervid bibehållas. Ehuru
Beredningen, på sätt förslaget gifver vid handen, ansett den nuvarande organisationen
kunna ocli höra i väsentliga delar lemnas orubbad, torde dock, med hänseende
till de olika åsigter, som försports om lämpligaste sättet för exekutionsväsendets
ordnande, en redogörelse för de grunder, som dervid för Beredningen varit bestämmande,
ej böra här saknas.

Sådant exekutionsväsendet genom nu gällande lagstiftning finnes ordnadt,
handhafves befattningen med exekutiva mål och ärenden i första hand af tvenne
myndigheter, en öfverordnad och beslutande, Konungens Befallningshafvande, samt
en underordnad och omedelbart verkställande, kronofogde eller Magistrat. Till följd
af målens beskaffenhet är den öfverordnade myndighetens verksamhet att hänföras
hufvudsakligen under tvenne särskilda grupper af göromål. 1 främsta rummet har
lian att tillse, huru i allmänhet civila rättigheter, som äro faststälda genom domstols
beslut, må göras gällande och särskild! att beträffande vissa slag af rättigheter, som
äro grundade å så klara och ostridiga förskrifningar att domstols pröfning deraf ej
kan anses nödig, genast förhjelpa parten till sin rätt. Han har vidare att i fråga
om påstådda rättigheter, som ännu ej hunnit blifva i föreskrifven ordning pröfvade
eller faststälda, meddela den rättegande skydd eller säkerhet, intill dess den slutliga
pröfningen kunnat försiggå. Och till sist har han att öfvervaka, huru de
honom underordnade organerna, åt hvilka verkställandet af hans bud är uppdraget,
fullgöra hvad dem i sådant hänseende åligger, och att i deras åtgöranden meddela
nödiga rättelser.

Om dessa olika slag af exekutiva ärenden gäller i allmänhet, att de till följd
af sin natur ej lämpa sig för en processuel behandling, likartad med den för domstolarne
föreskrifna rättegångsordning. Fall måste esomoftast förekomma, hvilka
icke kunna lika. strängt som verkliga rättstvister bindas vid juridiska former, och
i synnerhet måste vid de två sistnämnda kategorierna af exekutiva mål ett tern ligen
fritt utrymme lemnas för bedömande af rättsförhållandena och bevisningen äfvensom
för verkställighetens anordnande på det för hvarje särskildt fall bäst
Utöfvandet af befattningen med dylika mål kräfver ett ej ringa mått af juridisk
insigt och skarpsinnighet samt i förening dermed snabbhet i besluten och kraft i
utförandet. Uppgiftens svårighet ökas ännu mera derigenom att. på samma gångman
af den exekutiva myndigheten fordrar att den, utan att ega tillgång till all
den bevisning, som kan inför domstol åstadkommas, bör på förhand urskilja det i
hvarje fäll juridiskt eller materielt råtta, man tillika måste uppställa det oeftergiflig»
anspråk, att det. exekutiva förfarandet ledes med en omsorg och grannlagenhet, som
ej lemna rum för någon misstanke om godtycklighet.

Det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande utöfvat sin ifrågavarande
befattning, har, så vidt för Beredningen är kändt, ej gifvit någon skälig anledningtill
missnöje. Erfarenheten synes icke ådagalägga, att hos denna myndighet skulle

saknas någon af de egenskaper, som, enligt hvad nyss hl i fri t anty dt, höra förefinn as
hos en öfvercxekntor, eller att den mångfald al andra bestyl, som åligga Konungens
Befallningshafvande, verkat hinderlig! eller menligt för de exekutiva målens handläggning.
" Äfven den klagan, som understundom blifvit förd öfver tidsutdrägt och
uppehåll inom det exekutiva området, torde, i den man den kan anses befogad,
snarare vara riktad mot ett eller annat af de lagbud, myndigheterna haft att tillämpa,
än emot sjelfva myndigheten. Dennas organisation synes ock hafva lyckligt bestått
profvet äfven under tider, dä målens antal i högst betydande man tilltagit.

Ur dessa synpunkter sedt har således icke något skål förekommit till genomgripande
förändringar i hufvuddragon af den äto Konungens Befallningshafvande nu
anförtrodda befattning med utsökning^målen. Återstår då att tillse, huruvida sådana
förändringar ur andra synpunkter kunna anses nödiga och ländande till utsöknings väsendets

fromma. . , ,

Vid bedömandet af denna fråga har Beredningen, till följd åt beskaffenheten
af sitt uppdrag, ansett sig ej tillkomma att inga i skärskådande, huruvida töi bore
dande af mera tid för handläggningen af de administrativa och öfriga mål, som äro åt
Konungens Befallningshafvande uppdragna, skulle, såsom understundom blifvit yrkadt,
vara nödigt att befria Konungens Befallningshafvande tran befattningen med större
eller mindre del af utsökningsmål en. Att åt dessa söka bereda den mest ändamålsenliga
behandling har varit Beredningens hufvudsakliga uppgift, men då Beredningen
emellertid af skäl, som framdeles närmare angifvas, föreslagit, att Kon ungens Befallningshafvande
skulle upphöra att vara öfverexekutor i städerna och att vissa.
Konungens Befallningshafvande nu tillhörande mål skulle få upptagas omedelbart
af underexekutorerne, torde derigenom en icke obetydande lättnad i göromålen kunna
beredas Konungens Befallningshafvande.

Ett annat spörsmål, hvartill Konungens Befällnmgshafvandes egenskap al
administrativ myndighet gifvit upphof, är, huruvida det kan anses principielt liktigt
att tillägga Konungens Befallningshafvande pröfningsrätt i skuldfordringsmål, såsom
för närvarande eger ruin. Beredningen, som vid 2 Kap. har anledning attiutföi ligni t
behandla detta ämne, kan här inskränka sig till att i korthet anföra sina asigter deri.
Det har synts Beredningen uppenbart, att 1734 års lag icke åsyftat att åt Konungens
Befallningshafvande i detta hänseende uppdraga en myndighet, som trädde domstolens
för nära, och gränsen är tydligt utstakad ej allenast genom den allmänna bestämmelsen,
att Konungens Befallningshafvande ej må befatta sig med hvad till domareembetet
hörer, utan ock ännu skarpare genom de särskilda föreskrifter 4 Kap.
Utsöknings-Balken derom innehåller. Endast i fråga om de fordringar, som grundades
å klara och ostridiga och till betalning förfallna skuldebref, egde enligt lagens anda
och ordalydelse Konungens Befallningshafvande makt att om utmätning förordna.
Ett sådant skuldebref stäldes derutinnan lika med domstols _ dom, men, då domen
i sig sjelf egde en yttre form, hvaraf dess egenskap af exigibel urkund framgick,

hvaremot sMdebrefvet oj egde en dylik offentlig pregel, måste en särskild granskning,
huruvida skuldebre vet uppfylde ofvannämnda vilkor för afl vara utmätning,sgilt,
föregå, förordnandet om utmätning, och för sådant, ändamål ett processuelt
toilaiande dervid gäldonårens hörande utgjorde hufvudmomentet, anordnas. Det
igger emellertid i öppen dag, att en sådan hufvudsakligen formell granskning
hvars resultat tramträder antingen i form afen befallning om verkställighet eller
såsom beslut om anspråkets förvisande till domstol såsom tvistigt, är något helt
annat an den åt domstol uppdragna, allsidiga pröfningen af ett instämdt
anspråk och deremot gjorda invändningar samt af den i målet åberopade bevisning
Mgon prmcipvidrig sammanblandning af administrativa och domarefunktioner kan
således icke anses ega ruin i förevarande fall. Ur en annan synpunkt må visserligen
ejtoi nekas att, dessa skuldfordrmgsmåls öfverflyttande från Konungens Betallnmgshatyande
till domstol skulle medföra den fördel att. då anspråket vore

dniilSr l.a?SfraSailirklln(!e §''enai.st’ utan vi(lare omgång och kostnad, komma under
slutlig pi öfning. Men denna fördel motväges af vida större olägenheter. 1 vår

iksom i andra länders lagstiftning har behofvet af ett snabbare och enklare
förfarande för vissa slag af fordringar gjort sig gällande och detta behof kan ej med
vai nuvarande rättegångsordning och domstolsinrättning tillgodoses. T synnerhet
maste underdomstolarne pa landet, genom saknaden af permanens, anses" alldeles
ur stånd att tillfredsställa anspråken på skyndsamhet i dylika fall. Beredningen
hai sålunda, såsom förslaget närmare utvisar, med bibehållande af den exekutiva
myndighetens befattning med ifrågavarande fordringsanspråk, sökt att närmare bestämma
gransen för denna myndighets kompetens i detta hänseende äfvensom att
genom medgifvande af aterymmngsrätt vid domstol för tappande part förebygga den

missuppfattning att saken till följd af den exekutiva behandlingen vore att anse såsom
en res judtcata.

.....De.ärenden, hvilkas rent exekutiva beskaffenhet ej kan sättas i fråga, måste

snaiare vinna än förlora på att handläggas af en myndighet, som tillika eger administrativ
befogenhet. Exekutionen har i vart land alltid varit ansedd såsom en
al den administrativa maktens funktion er. Ärendenas förening i samma hand måste
ej mindre genom de hjelpmedel, som derigenom beredas, öka den exekutiva myndigetens
handlingskraft, än ock undanrödja kompetenstvister i de ej sällspord;! fall
der gränsen emellan de olika verksamhetsfälten är svår att urskilja. Dertill kommer
ocx att, da de underordnade, verkställande organerna äro gemensamma, kontrollen
olyer dem vinner i säkerhet genom att utöfvas af den myndighet, som i sin hand
oi enär alla förvaltningens trådar och följaktligen kan öfverskåda de underordnades
verksamhet i hela dess omfattning.

Endast i ett hufvudsakligt hänseende synes en anmärkning af vigt kunna
med fog goras emot den nuvarande organisationen. Antalet af exekntionssäten är
utan tvifvel i förhållande till landets vidsträckthet väl ringa och området för deras

verksamhet, såsom sammanfallande med den administrativa länsindelningen, följaktligen
understundom allt för stort, i synnerhet i landskap med mindre utvecklade kommunikationer.
Om tordringsegare eller gäldenärer äro boende aflägset från länets
residensstad, blifver det mången gång för dem en känbar olägenhet att nödgas der
bevaka sina angelägenheter och ej ega en i hemorten befintlig myndighet att tillita.
Yäl minskas denna olägenhet i ej ringa man derigenom, att länets hufvudort vanligen
utgör medelpunkten för dess industriella och kommersiella rörelse och af sådan
anledning oftare besökes af länets invånare. Icke heller bör det lemnas oanmärkt,
att för de allmänna penningeinrättningarne samt i andra fäll, då borgenär och gäldenär
ej bo i samma ort, det åtminstone för borgenären är en fördel, att den exekutiva
myndigheten finnes i länets hufvudort, som vanligen eger goda kommunikationer och
tillgång på lämpliga ombud. Önskvärd! vore dock, om den antydda olägenheten
kunde helt och hållet aflägsna» genom inrättande af flera exekution ssäten. Hvad
städerna angår, hafva svårare hinder deremot ej mott, och i det, afgifna förslaget
har Beredningen sökt åstadkomma en anordning, hvarigenom hvarje särskild stad
skulle göras till ett fristående exekutionsområde med sjelfständigt, af Konungens
Befallningshafvande oberoende exekutionsväsende. A landsbygden deremot torde svårigheterna
vid en dermed jemförlig anordning af flera sjelfständigt exekutionssäten vara
oöfvervinneliga, så vidt man ej vill eftergifva anspråket att den exekutiva myndigheten
skall vara lätt tillgänglig och, med förmåga af snabb och kraftig verksamhet,
tillika erbjuda garantier mot misstag och missbruk.

För att kunna vinna det åsyftade ändamålet, måste man nemligen — om ej
nya särskild! derför afsedda embeten skulle inrättas — vara betänkt på att uppdraga
de nu hos Konungens Befallningshafvande förekommande exekutionsmålen åt
någon annan redan befintlig myndighet, och de enda, som i detta hänseende kunde
å landet ifrågakomma, vore väl, utom Häradsrätterna, dessas ordförande eller ock
de nuvarande under (exekutor er ne: kronofogdarne.

I fråga om Häradsrätterna hafva redan ofvan blifvit antydda de omständigheter,
som göra det olämpligt att åt dem uppdraga ärenden, som kräfva skyndsam!
afgörande, och i synnerhet gäller detta om meddelande af säkerhets- eller verkställighetsåtgärder,
der vådan af uppehåll naturligtvis är störst.

Äfven i afseende på Häradsrätternas ordförande yppa sig betänkligheter af
enahanda slag. Domaren å landet har icke någon fäst embetslokal och, då han kan
välja sin bostad hvar som helst inom domsagan, har man ingen visshet, att den
kommer att blifva för domsagan i dess helhet lämpligt och beqvämt belägen. Dä
vidare domaren icke har fast kansli eller något officielt tjenstebiträde, komme det
ofta att inträffa, att de rättsökande, som infunnit sig i domarens hemvist, ej kunde
få ens det obetydligaste ärende uträttadt, emedan domaren för tillfället vore och kanske
under veckotal fortfore att vara borta på embetsresor i en aflägsen del af domsagan.
Just den omständighet att domarens göromål sålunda ofta tvinga honom att långa

tider vistas på resande fot, torde ock göra det nästan omöjligt att för honom stadga
vissa dagar, da han ovilkorligen måste finnas hemma. Ar domhafvanden boende i
en aflägsen landsort, skulle, det derjemte ofta vara omöjligt att der erhålla lämpliga
ombud. Alla dessa olägenheter äro redan nu ganska känbara och skulle naturligtvis
blifva det ännu mera vid de exekutiva målens handläggning. Om äfven — hvilkot
synes temligen ovisst — häradshöfdingarnes strängt anlitade tid medgåfvc någon
ytterligare tillökning i göromål, skulle de nya brådskande bestyren åtminstone så till
vida verka menligt, att häradshöfdingarnes arbete med de egentliga domaregöromålen
oupphörligt måste af brytas för handläggning och expedition af exekutionsmål. Slutligen
komme äfven, då dessa mål handlades af domhafvanden, i allt fall den omgång
att fortfara, som man lagt förtärandet hos Konungens Befallningshafvande till last,
nemligen att ett tvistigt förklaradt mål måste genom särskild stämning dragas under
domstolens pröfning; och i detta hänseende vore således intet vunnet genom förändringen.

Hvad beträffar förmanskapet Öfver underexekutorerne samt dermed följande
kontroll öfver dessas förfarande i tjensten och pröfning af klagan deröfver, gäller
om sä väl Häradsrätterna som häradshöfdingarne, att dylika funktioner hvarken äro
förenliga med deras egentliga verksamhet eller kunna af dem på ett tillfredsställande
sätt utöfvas. Skulle man — hvilket vore teoretiskt riktigare — bibehålla förmanskapet
hos Konungens Befallningshafvande och endast öfverflytta de öfriga exekutionsmälen
t. ex. till häradshöfdingarne, blefve gränsen svår att uppdraga och vidmakthålla.
Besluten i dessa mål måste naturligen afse vidtagande af verkställighetsåtgärder,
och, om besvär öfver sjelfva utförandet af åtgärden skola leda till någon
påföljd, måste den myndighet, som pröfvar besvären, ega i sin makt att inhibera eller
råtta hvad redan blifvit åtgjordt eller anbefalla nya åtgärder, om något är försummad!
Huru lätt kollisioner och stridiga beslut skulle med eu dylik anordning yppas,
torde ej behöfva vidare ådagaläggas.

Ett annat sätt att ordna utsökniugsväsendet på landet — hvilket äfven inom
Beredningen blifvit taget i öfvervägande — vore att öfverflytta Konungens Befallningshafvandes
befattning med utsökningsmålen på kronofogdarne. Dessa skulle
sålunda hos sig förena öfverexekutorns och underexekutorns funktioner, rätten att
besluta och makten att verkställa. Beslutet skulle omedelbart ikläda sig formen af
eu utaf den beslutande sjelf utförd verkställighetsätgärd, och detta icke allenast dä
verkställigheten skedde genom utmätning för eu fordran, som exekutorn ansåge utmätningsgill,
utan äfven då fråga vore om säkerhetsåtgärder såsom qvarstad samt
annan handräckning.

Att en sådan anordning skulle lända till eu i hög grad ökad beqvämlighet
för fordringsegare och andra rättsökande är uppenbart. I stället för de få exekutionssäten,
som nu finnas, skulle man erhålla ett antal, lika stort som kronofogdarnes
eller 118, hvilket, om det förslag, som afgifvits af den för landsstatens reorganisa -

tion tillsatta komité, vinner framgång, skulle ökas till 256; och den omgång, som
nu eger rum då exekutionssökanden måste af den ena myndigheten utverka sig beslutet,
för att sedan hos den andra söka verkställighet derå, skulle komma att försvinna.
Men emot dessa fördelar ställa sig a andra sidan så störa, olägenheter och
vådor, att all tanke på att hos kronofogdarne förena öfver- och underexekutorernes
funktioner måst helt och hållet öfvergifvas.

Detta hindrar dock ej, att en del af de nu hos Konungens Befallningshafvande
förekommande mål kunna göras till föremål för underexekutors omedelbara upptagande
och således i afseende''å dem ofvannämnde fördelar vinnas utan en sä, genomgripande
förändring i nu bestående förhållanden, som öfver- och underexekutorsbefattningarnas
förening i en hand skulle komma att medföra. Så har Beredningen
föreslagit, att verkställighet af dom skulle i det vida öfvervägande antalet fall, der
någon egentlig pröfning ej är af nöden, få sökas hos underexekutorn, äfvensom att
denne skulle ega att utan föreskrift af högre myndighet verkställa utmätning förvissa
slag af fordringar, för Indika gäldenären uttryckligen sådant medgifvit, hvarjemte
Beredningen i öfrigt sökt förekomma all onödig omgång mellan myndigheterna
och bereda sjelfständighet åt underexekutorn i hans verksamhet i alla fall. der sådant
utan våda kunnat ske och af behofvet varit påkalladt.

Men derutöfver har Beredningen ej vågat sträcka öfverflyttandet af ärenden
till underexekutorerne. För skyndsamhetens vinnande må man ej uppoffra säkerheten.
Ifrågavarande tjensteman, vid hvilkas tillsättande naturligtvis endast deras
lämplighet för underexekutorns kall kommit under hänsyn, kunna följaktligen icke
i allmänhet anses vara i besittning af sådana qvalifikationer, att den stora mångfald
af mål, som enligt Beredningens förslag fortfarande bord»! af Konungens Befallningshafvande.
handläggas, kunde antagas blifva af underexekutorerne behandlad med
tillbörlig sakkunskap och varsamhet. Komme krön ofogdar nes antal att. såsom ofvannämnda
komité föreslagit, mer än fördubblas, lärer svårigheten att erhålla dertill
fullt qvalificerade personer jemväl ökas. Att pröfva grunden för en sökt åtgärd är
ett, att personligen verkställa åtgärden något helt annat. Olika egenskaper erfordras
för hvardera fältet, och så olika, att de endast undantagsvis kunna tänkas förenade
hos samma person. Så väl bland lagsöknings- som handräckningsmålen förekomma
ofta sådana, som taga i anspråk en juridisk insigt och erfarenhet, hvilka man ej
har rätt att fordra af tjensteman, för hvilkas kompetens till tjensten icke är ovilkorligen
stadgad skyldighet att hafva aflagt juridisk examen.

Hvad särskildt åtskilliga säkerhetsåtgärder, såsom qvarstad och skingringsförbud
m. m. dylikt, angår, der en viss arbiträr makt, en rätt att efter omständigheterna
göra och låta enligt billighets- och sannolikhetsgrunder icke kan undvaras,
måste beslutanderätten, om den ej skall urarta till egenmäktighet eller godtycke,
anförtros endast åt myndigheter, i hvilkas högre och sjelfständigare samhällsställning
samt mera omfattande öfverblick öfver förhållandena man kan ega en borgen

för, att rättigheten ej skall missuppfattas eller missbrukas. Det skulle vara obilligt
att ens begära, det underordnade tjensteman, livilka oftast komme att handla under
påtryckningen af parternas personliga inverkan och under samtidig sysselsättning
med polisbestyr och andra dylika brådskande ärenden, skulle kunna i dylika mål gå
till väga med samma fördomsfrihet och lugna besinning, samma omsorgsfulla studium
af lag och författningar, livilka man har rätt att fordra af en högre myndighet, som
ostörd af yttre förhållanden kan fatta sina beslut på, embetsrummet. Att under utöfningen
af deras egentliga ansvarsfulla och maktpåliggande verksamhet såsom underexekutorer
någon gång kunna förekomma invecklade^ och svårlösta frågor, torde ej
heller utgöra någon giltig anledning att derutöfver betunga dem med åligganden,
som ej åro från deras egentliga befattning oskiljaktiga. Erfarenheten har jemväl
ådagalagt, att kronofogdarne redan nu icke kunna sjelfva medhinna alla de verkställighetsåtgärder,
som äro förenade med deras befattning, och derföre måste beständigt
anlita länsmännens biträde i detta afseende.

Den maktfullkomlighet, som genom den ifrågasatta anordningen skulle läggas
i de dertill i allmänhet mindre qvalificerade underexekutorernes händer, de frestelser
till godtycklighet, denna makt innebär, och svårigheterna vid dess rätta utöfvande
äro så betydande, att man ovilkorligen måste dervid vara betänkt på åstadkommande
af särdeles skärpta och verksamma kontroller samt beredande af snar och kraftig
rättelse i begångna fel.

Härvid möta dock ännu större betänkligheter. En sådan kontroll kan icke
utöfvas af Hofrätten, som, derest Konungens Befallningshafvande» befattning med
utsökningsmålen upphörde, blefve andra instans i dessa mål. Hofrätternas fåtalighet
och aflägsenhet, deras kollegiala sammansättning och mera omständliga, arbetsordning
göra det för dem omöjligt att lika verksamt som Konungens Befallningshafvande
ingripa och meddela rättelse i åtgärderna af alla dessa kronofogdar och för dem
vikarierande länsmän eller andra tjenstebiträden, om hvilkas personer Hofrätten svårligen
kan ega tillräcklig kännedom. Antingen skola kostnaderna och svårigheterna
af en klagan i Hofrätten afskräcka de förorättade från att der anföra besvär, eller
ock komme besvär att hos Hofrätten anföras i samma myckenhet som nu hos Konungens.
Befallningshafvande, men i sådant fall måste åter antalet mål hos Hofrätterne
sä tilltaga och svårigheterna att der utreda dessa, måhända ofta mindre formenligt
behandla,de utsökningsmål blifva, så stora, att långsamheten i afgörandet i samma
mån tillväxte.

Bibehölles någon del af kontrollen hos Konungens Befallningshafvande såsom
förman, skulle den, om den vore inskränkt till granskning af insända diarier, vara
i det närmaste maktlös, och, om den gjordes vidsträcktare, föranleda till kollisioner
emellan de båda öfverordnade myndigheternas beslut äfvensom andra förvecklingar.
Ville man äter, hvilket för en verksam kontroll vore nödigt, i alla mål bibehålla
Konungens Befallningshafvande såsom andra instans, med Hofrätten såsom tredje,

I I • 05

e ,man 1förökat instansernas antal för alla mål till fm, i tv,. + „

“len m “Ö“ h4’ Beredni^" «r d^egenUigu lagning"

s>£/

■Ä sä rr

fS? • ^ftandig neh oberoende «i t

ÄlÄfÄS???

den 7 Juli m!''1 ft TTir^61''-^ deU 24 MaJ im «* Kong], Brefvet
»r . Landskrona, privil ösrior af don 24 Mar q 14.&Q n^n tt* .i

;ien"dé SffiJSS

sittaÄÄsasss;
aii “väs s.ts

tar "Tf *f “T ?Ttfi>ra »MpTiÄÄ BÄ? StoM,2

ÄÄÄt

m^^TCSmL

ä ss:tä5,let pi M,ra ™ *-#&&

Sm tf ÄtSlST SÄgÄÄM Stock"7 “* * *

der Konungen'' ciet Wordnarf^ mTgistiledaS Ä ofik^mySglieter
skola utöfva enahanda befattning med utsökningsväsendet, har det varit nödigt att
laöen begagna en gemensam benämning ä dem i denna deras egenskap, och härtill

lm- Beredningen vält benämningen öfver exekutor, såsom uttryckande både beskaffenheten
af göromålen och myndigheternas ställning såsom förmän öfver dem underlydande
™^ex^U2erexebit0reraa eller, såsom Beredningen, i likhet med hvad i
föreeående lagförslag skett, ansett dem höra benämnas, ntmätningsmåmim, har
äfven endast för städerna någon förändring föreslagits. M Magistraten eller viss
magistratsledamot skall blifva öfverexekutor, kan Magistrat en ej bibehållas vid sm
nuvarande befattning såsom utmätningsman, oafsedt att flertalet af en utnuitnmgs
mans göromål är af beskaffenhet att ej lämpligen kunna handlaggas af en kolli i al
myndighet. Denna senare omständighet har ock redan nu ledt derhän, att Magistraten
icke sjelf ombestyr verkställighetsåtgärdenia, utan att dessa förrattas af exekutions
betjente fastän på Magistratens ansvar. I stället har föreslagits pa satt ock
skett af Lagkomitén och, efter den, af förra Lagberedningen och Utsokningskomiten
_ att alla exekutiva befattningar, som å landet tillhöra kronofogden, skola i stad
unndragas åt särskild tillsatt stadsfogde. Bestämmelserna om ordningen foi stadsfogdetjenstens
tillsättande och vilkoren för kompetens dertill hafva dock oj sin j. a s
i en civillag, utan tillkommer det Konungen att ensam derom foroulna. Likaledes
torde det höra ankomma på Konungen att, derest omständigheterna i eu viss stad
påkalla anställande af liera stadsfogdar, meddela de föreskrifter, som deiaf föranledas.

1 De städer, som lyda under landsrätt (för närvarande endast tre: Haparanda,
Skellefteå och Borgholm), böra i utsökningsmål ställas alldeles lika med landet, sa
att i sådane städer Konungens Befallningshafvande är öfverexekutor och kronofogden
Det förra itr en nedrig följd deraf, att rf .Mgavaraa* ebto
någon Magistrat ej finnes. Att kronofogden i kringliggande fogden Jall vara ut
mätningsman är redan nu stadgadt för Haparanda och Skellefteå (Kong! Regementet
för Haparanda stad den 25 Oktober 1844 §23; ordningsregler för Skellefteå
stad, af Kong/. Maj:t faststälda den 16 Mars 1855, 3 art, § 18); för Borgholm ar
visserligen genom fcongl. Reglementet för stadsstyrelsen i nämnda stad den 30 du
1875 förordnadt, att stadsstyrelsen har att i Magistrats ställe handhafva-exekutionsverket,
men det torde ej vara lämpligt att för denna enda stad bibehålla ett dylikt

undantagsfor^ föl.iUldraile anordningen af exekutionsmyndigheterna i stä derna

torde ej genast kunna eller böra öfverallt genomföras. Så kan i vissa åt (le
mindre städerne fåtaligheten af utsökningsärenden göra tillsättandet af en saiskik
stadsfogde tills vidare öfverflödigt eller ock för närvarande hinder mota att låta
Magistraten blifva öfverexekutor. Förefinnes sådant hinder bör Konungen ega att
meddela anstånd med förändringens genomförande, och under Men synes den nuvarande
anordningen böra förblifva oförändrad, sa att i en dylik stad Konungens
Befallningshafvande förblifver öfverexekutor och Magistraten utmätningsman. Att,
på sätt i föregående lagförslagen skett, föreskrifva, det kronofogde skulle foiratta

utmätning i du städer, der stadsfogde ej genast bletve tillsatt, hai Beiedningen ansett
hvarken nödigt eller lämpligt. En dylik sammanblandning af landets och stadens
tjensteman skulle leda till oreda och förvecklingar, hvartill komme att, i händelse
kronofogden ej vore bosatt i staden, ökade kostnader och besvär för stadsborna uppstode.
Som emellertid bestämmelserna för det fall, att sålunda i vissa städer den
nya anordningen ej genast kommer till stånd, åro öfvergångsstadganden, hafva de
ej erhållit sin plats "i sjelfva lagen, utan intagits i den särskilda förordningen om
den nya lagens införande (24 §).

'' Mot det i 3 § gifna och med redan nu gällande föreskrifter hufvudsakligen o
öfverensstämmande stadgandet att kronofogden, genom att sätta annan i sitt ställe,
ej kan frigöra sig från den honom personligen åliggande ansvarighet för redovisningen,
kan invändas, att då mängden af anmälda utmätningsärenden ofta gör det
omöjligt för kronofogden att sjelf i dem vidtaga någon åtgärd, utan lian är nödsakad
att uppdraga verkställigheten åt annan person, det vore obilligt att låta honom ansvara
för försummelse af den, livilkens biträde han ej kan undgå att anlita. Men
denna ansvarighet är påkallad af nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens
rätt och kan derföre ej efterskänkas. Kronofogden bör ock utan synnerlig svårighet
kunna kontrollera ställföreträdarens åtgärder och derigenom skydda sig mot förlust.

Med än mindre svårighet hör denna kontroll kunna utöfvas, om, såsom förbemälde
komiterade för landsstatens reorganisation föreslagit, det blefve det hos kronofogden
bosatta tjenstebiträdet, fogdefullmäktigen, hvilken skulle verkställa de utmätningsbestyr,
kronofogden vore förhindrad att sjelf ombesörja.

I anseende till de grannlaga och stundom svårlösta frågor, som kunna förekomma
vid auktion å utmätt fast egendom och fördelningen af köpeskillingen derför,
har, med ändring af hvad nu linnes stadgadt (Kongl. Förklaringen den 27 Juni
1811), föreslagits, att kronofogde icke får åt annan uppdraga dessa bestyr.

Angående de jäf, som böra afhålla underexekutor från utöfning en af sin be- 5 §.
fattning, linnes i nu sällande lag intet uttryckligt stadgande, men af bestämmelserna
i 17 Kap. 11 § Rättegåugs-Balkeu, att de som gå Konungens Befallmngshafvandes
bud må sjelfva vittna om hvad dem i ty fall händer och om hvad de uträttat,
der ej andra vittnen äro att tillgå, framgår otvetydigt att för underexekutoieina gälla
enahanda jäf som för vittnen. I öfverensstämmelse härmed är 5 § affattad, och har
tillika deri, till förekommande af tidsutdrägt och omgång för parterne, intagits den
föreskrift att utmätningsman bör sjelf anmäla jäfvet hos öfverexekutor. . Vidare har,
i likhet med hvad Lagberedningen föreslagit, ansetts böra stadgas, att ofyerexekutors
beslut i jäfsfrågan ej får öfverklagas. Enahanda bestämmelse linnes i Skiftesstadgan
(32 §) i fråga om beslut, som Egodelningsrätt i dylik fråga meddelat.

En ovilkorlig föreskrift derom, att utmätningsman skall vid sin förrättning 6 §.
hafva med sig två ojäfviga män, skulle för gäldenären medföra en onödig kostnad
och är derjemte öfverflödig, då utmätningsmannen, såsom nyss är anfördt, egei sjelf

Vlttna Tww v!? ,förrättl™gen tilldragit sig. Hittills har ej heller i allmänhet
ansetts behofligt, att han medhade mera än ett vittne, och Beredningen har derföre
ej runnit skal att härutinnan göra någon ändring. Visserligen är i fråga om värdering
al utmätt fast egendom genom Kongl. Förordningen den 27 April 1810 stadgadt
att tva ojafvigc nämndemän skola vid dylik förrättning biträda; men då enligt
/ | 1 förevarande förslag, jemförd med 73 §, utmätningsmannen har rätt att, om

Sa ,n01dl§''t’ för värderingen tillkalla sakkunnige män, torde derutöfver något

sarskildt stadgande i ämnet ej erfordras. ö

8 och 9 §§ De i 8 och 9 §§ meddelade föreskrifter om skyldighet för kronofogde och
stadsfogde att fora dagbok samt att insända utdrag ur densamma till öfverexekutor
öfverensstämma i hufvudsak med hvad nu i enahanda hänseende finnes för kronofogde
och Magistrat stadgadt. De närmare bestämmelserna om sättet för dagbokens
Mande, om beskaffenheten af de qvittenser, som för redovisningen böra biläggas
dagboksutdraget vid dess insändande till öfverexekutor o. s. v., hafva ej sin plats
i en civillag, utan torde böra i administrativ väg meddelas. Af de i 8 § begagnade
ordalag synes, att skyldighet att föra dagbok åligger kronofogden sjelf äfven i afseende
a de ärenden, der han åt annan öfverlemnat verkställigheten af viss förrättning.

Öfverexekutor är förman för de inom hans tjensteområde anstälda utmätningsman
och har i sådan egenskap att vaka öfver att dessa fullgöra sina skyldigheter.
Af detta foimanskap följer ock, jemlikt det allmänna stadgandet i 10 Kap. 26 §
Kattegangs-Balken, hans befogenhet att fälla sina underlydande till ansvar för tjensteorseelser,
när dessa. icke äro af svårare art. De angående denna öfverexekutors
disciplinärmyndighet i 10 § meddelade föreskrifter öfverensstämma i det hufvudsak haHande^shdo-adf1

&ande landsllöfdinge-instruktion är för Konungens Befallnings För

vidmakthållande af god ordning bör ej öfverexekutor sakna makt att genast
°? °°rdln“8''ar, som kunna inför honom förekomma, hvarom bestämmelse

!iif V 1 11 >rirer7!d har. dock ansetts lämpligt att inskränka hans befogenhet i
detta hänseende till sådane lindrigare förseelser, som ej böra beläggas med strängare
ansvai an ett till 100 kronor begränsadt bötesbelopp.

10 §.

ii §■

2 Kap.

n d oföljd id m1 förbindelse, som under 17:de århundradet egde rum

emellan Sverige och Tyskland, spriddes derifrån under denna tid hos oss kännedomen
on), °ch användandet af exekutoriska urkunder och exekutivprocess, sådana dessa
rättsinstitut vid denna tidpunkt i Tyskland utvecklat sig; och helt naturligt erhöllo
o ,orm’ hvarunder de i sistnämnda land förekommo. Redan innan positiv lag
något derom stadgat, antogs nemligen i praxis under förenämnda århundrade, att

hvarje klart skuldebref eller “liqvid obligation “ berättigade på samma sätt, som en
laga kraftvunnen dom, att erhålla biträde af Konungens Befallningshafvande till utfående
hos den ^ tredskande af hvad han i skuldebrefvet förbundit sig att utgifva.
Förfarandet hos Konungens Befallningshafvande var ock fullkomligt enahanda, vare sig
Konungens Befallningshafvande i öfverensstämmelse med föreskrifterna i Rättegångsordinantien
af 1614 och efterföljande stadgar eller i de för ståthållarne ä slotten
eller 1 andshöfdingarne särskildt utfärdade instruktioner skulle hålla hand deröfver,
att en af häradshöfding, lagman eller borgmästare och råd afkunnad dom bl ef
efterkommen och exeqverad, eller någon skulle af Konungens Befallningshafvande
tillhållas att enligt sin egen obligation utgifva ett deri förskrifvet belopp. I båda
fallen var det vanliga förfarandet, att Konungens Befallningshafvande utfärdade
manebref (monotorial), hvari den skyldige uppmanades att förnöja eller “ställa Håglös*
fordringsegaren, vid äfventyr att Konungens Befallningshafvande eljest förordnade om
tvångsåtgärder emot den tredskande. Först efter det ett eller flera dylika bref visat
sig utan verkan, skred Konungens Befallningshafvande till vidtagandet af exekutiva
åtgäidei, deivid han antingen sjelf förordnade om fordringsegarens “iinmitterande“ i
någon viss borgenären tillhörig tåst egendom eller om användande af uppgifven lösegendom
till liqvid af fordringen, eller ock skriftligen anbefalde någon af sina
underlydande befallningsman att draga försorg om betalningens uttagande hus gäl(I
en åren. Dä i senare hälften af 17:de århundradet uppmärksamheten riktades på
ordnandet af exekutionen, upptogs i lagstiftningen den betydelse af klara förskrift
ningar, som i praxis gjort sig gällande. Sä, heter det i ett af de förslag, som
föregmgo exekutionsstadgan den 10 Juli 1669: “När nu enn sak är på detta
sättet klarligen antingen förr enn Kittlande Rätt i begge parthemes eller thera
fullmägtiges närvahro i Rättens Böcker intecknadt eller igenom egen särskild
förskrifning, skuldebref eller annan skrift ut,hom Rätten bekänd eller ock förmedelst,
laglig dom afgjordh, thå blefve densamma en beredd och forderligh exekution
underkasta,dh, såvida saken tillförende icke finnes vara fullgjordh och efterkommen,
eller ock någon oriktighet i inskrifvandet eller hand och segels undersättande
bevisa,s , och i 5:te punkten af nyssborörda exekutionsstadga: “Ther ingen Dom är
eller någon Rätts Befallning, ther kan gemenligen ej heller fordras någon exekution.
Nu häfver någon ett klart och rent skuldbref, eller annor Förskrifning, eller Afflå,
odling, eller gode mäns utslag, ther intet jä,| utinnan är, och kan likaväl för hvarjehanda
orsak skull icke komma til sin Rätt, utan måsto sökia hjelp hos Wåre Befallningzhafvande,
halvi tå the fog åt skåda,, hvad feöl ther är, och så, läggia parterna
mellan, som bäst och billigast vara kan och Måhlsäganden åtnöjas må, efter hvar
Sakz omständighet för sig; dock hafre icke macht gifva längre tijd än til tredje
månad om är, utan må,hl sägan dens rätta samtyckie. Alla slijke måhl, der något jäf
i kommer, böra törst under Dom skiutas, väl förståendes, såvida jäf är; så att thet
ostridige icke må uppehållas för thess skull, som tvist är om. I lijka måtto skole

ock allé Förlijkningar som skee parterne mellan, sedan sak är i Rätten anhängig
eller Dom ther å fäld, först af Domaren besees och gillas, än the under exekution
dragas kunna."

De klara skuldehrefven voro sålunda då ansedda såsom verkliga exekutoriska
urkunder, och den tidens exekutivprocess var egentligen ej ett för dessa handlingar
eget förfarande, utan enahanda vid all exekution, vare sig på grund af dom eller en
dylik handling.

På hufvudsakligen samma ståndpunkt befinner sig ock 1734 års lag, hvilkens
Utsökningsbalk såsom bekant till väsentligaste delar är öfverensstämmande med den
föregående lagstiftningen angående exekutionen. Den fullkomliga öfvercnsstämmelsen
emellan stadgandena i 3 Kap. 1 § Utsöknings-Balken om exekution å laga kraftegande
domar och i 4 Kap. 2 § samma Balk om utmätning för klara och ostridiga
skuldebref ligger i öppen dag. Och enligt de i 2 Kap. i nämnde Balk gifna bestämmelser
var förfarandet hos Konungens Befallningshafvande enahanda, ehvad det
skulle utrönas, huruvida den tappande underlåtit att inom i domen förelagd tid
tillfredsställa sin vederpart, eller det skulle undersökas huruvida det åberopade
skuldebrefvet blifvit af gäldenären utfärdadt.

Men den öfverensstämmelse emellan förfarandet vid exekution ä en dom och
exekutionen på grund af ett klart skuldebref, som sålunda ursprungligen enligt bestämmelserna
i 1734 års lag förefanns, blef såväl genom den efterföljande lagstiftningen,
som ock genom den riktning, hvari praxis hos oss sedermera utvecklade sig,
helt och hållen bruten. Ty å ena sidan upphörde Konungens Befallningshafvande
att taga någon omedelbar befattning med exekutionen å sådana laga kraftegande
domar, som genom utmätning kunde verkställas, i det att till regel upphöjdes hvad
i 1 Kap. 3 § Utsöknings-Balken såsom undantag blifvit medgifvet eller utmätnings
verkställande å dom omedelbart af borgmästare och råd eller kronofogde utan
Konungens Befallningshafvandes bemyndigande, när domen anginge penningar till
bestämd summa eller lösören till visst utsatt antal och beskaffenhet. Ä andra sidan
åter fördunklades mer och mer uppfattningen af skuldebrefvet såsom en exekutorisk
urkund. I praxis fäste man nemligen uppmärksamheten företrädesvis derpå, att ett
särskildt förfarande, i ändamål att lemna gäldenären tillfälle att yttra sig öfver
krafvet, hos Konungens Befallningshafvande föregick utmätningsresolutionen, och
skuldebrefvet blef dervid betraktad!, såsom ett, medel, hvilket vid lagsökning på
samma sätt, som vid öfriga processarter användes för att bevisa sökandens påstående.
Lagsökningsförfarandet korn följaktligen att blifva ansedt såsom en exekutionen
föregående process, hvars ändamål var att med afseende ä sådana fordringsanspråk,
för Indika klara fordringsbevis funnos tillgängliga, på.eu skyndsammare
och enklare väg, än den vanliga processen leda till ett utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blefve gäldenären ådömd, och å hvilket utslag på samma sätt som å en
dom exekution sedermera egde rum. Men då lagsökningsförfarandets ovilkorlig^

beroende på tillvaron af en skriftlig handling eller urkund icke i praxis med tillräcklig
skärpa uppfattades, utvecklade sig såsom följder af den förändiade uppfat
ningen af lagsökningsförfarandets betydelse, att den bevisning, som genom skuldebrefvet
borde åstadkommas, ansågs kunna vid lagsökningen ersättas med andra
bevisningsmedel, såsom gäldenärens uttryckliga eller till följd af hans uteblifvande
med svar presumerade erkännande af skulden o. s. v.; att den lagsöktes lättighet
att framställa invändningar emot krafvet i väsentlig man utsträcktes och hans skyldighet.
att dem styrka äfven kunde fullgöras derigenom att han hos Konungens
Befallningshafvande blott gjorde sannolikt, det lian egde skäl till jäfvet; samt att
det af Konungens Befallningshafvande i lagsökningsmålet gifua utslag tillerkändes
samma verkan som en dom, så att genom utslaget, derest det vann laga kraft och
borgenären icke deri uttryckligen förbehållits rätt att vid domstol söka sitt åter,
gäldenärens betalningsskyldighet ansågs slutligen och oåterkalleligen afgjord.

Sålunda har lagsökningsförfarandet kommit att hos oss betraktas såsom en
särskild processart för skuldfordringsmål i allmänhet, hvilket förfarande kunde försökas
i alla skuldfordringsmål, om ock detsamma, då det begagnades utan tillgång
på skriftlig bevisning, icke medförde någon visshet att leda till målet. Men lag
söknings förfarandet sfi uppfattad! motsvarar uppenbarligen icke längre hvad. med
detsamma åsyftas. Upplöser man den ovilkorliga förbindelsen emellan lagsöknings
förfarandet och tillvaron af en skriftlig handling såsom bevis för det anspråk som
genom detta förfarande skall göras gällande, förlorar man med detsamma möjligheten
att bibehålla förfarandet vid den enkelhet och skyndsamhet, som just skulle utgöra
karakteren på eu exekutiv process. Kan sökandens yrkande göras gällande i detta
förfarande, utan att vara af urkunder styrkt, måste ock tagas hänsyn till den söktes
invändningar, äfven om de ej genast fullständigt kunna bevisas, och sålunda uppstår
behofvet af de omständliga förhör och nödvändigheten af de uppskof, hvarpa vid

lagsökningsförfarandet hos oss ej saknas exempel.

Då likväl en verklig exekutiv process, cl. v. s. ett saclant förfarande, som
i fråga om anspråk styrkta med skriftliga fordringsbevis säkert leder till en skyndsam
exekution, lika litet hos oss, som i andra länder synes kunna umbaras, torde det
derföre vid omarbetandet af utsölmingslagstiftningen vara skäl att söka återföra
lagsökningsförfarandet från de afvägar, hvarpå detsamma genom praxis inkommit.

Första vilkoret för att det med lagsökningsförfarandet åsyftade ändamål al
eu snabb exekution må vinnas är således, att, detsamma uttryckligen inskränkes till
allenast sådana fordringar, som med skriftliga bevis (urkunder) kunna styrkas. Om
än, på sätt vid 4 Kap. närmare skall utvecklas, vissa fordringsbevis, hvilka blitvit
inför offentlig myndighet i lagstadgad form upprättade (offentliga urkunder), ma
tilläggas kraften af eu exekutorisk handling, för hvilken utmätning omedelbarligen
erhålles torde emellertid under våra nuvarande förhållanden, och med nutidens användande
af skriftliga skuldförbindelser, utmätning på grund af dessa i allmänhet

1L‘ §.

14 §■

ej kunna medgifras, innan gäldenären blifvit hörd och fått tillfälle förklara huruvnla
förbindelsen verkligen blifvit af honom utfärdad. Ett sjelfva exekutionen föregående
forfai ande kan således ej undvaras, men ehuru dervid en gäldenär, äfven om
han erkänner sig’ hafva underskrift den till grund för krafvel åberopade handlingen,
ej slutligen ma betagas möjligheten att emot anspråket framställa andra jäf måste
dock-, savida lagsökningsförfarandet ej skall förfela sitt ändamål och antaga karakteien
al en verklig rättegång, såsom vilkor för att på grund af jäfven exekutionen
nia föihindras höra Jordras att desamma genast framställas och med skriftliga bevis

r. iw‘\Si iil §TUn?flr sis'' På ett af 8''äldenären utgifvet, klart och för l.

Ulet skuldebief, bor således vid lagsökningsförfarandet förutsättas vara ovilkorligen
betalningsgill, sa länge ej medelst anteckning å skuldebref vet eller annat skriftligt
bevis styrkes, att skulden blifvit infriad eller afbetalning derå.skett; och genom andra
invändningar eller på grund af tvistiga gen fordringsanspråk, Indika ej utan omgång
och tidsutdrägt kunna erhålla erforderlig utredning, bör ej fordringsegaren i sin rätt
t''1'' skyndsam exekution uppehållas. Men häraf följer åter å andra sidan att det
i lagsokmngsmalet gifna beslut ej kan tillerkännas verkan afen resjudicata hvarigenom
rättsförhållandet emellan parterna må anses slutligen afgjordt, utan att gäldennren,
oberoende af samma beslut och den deraf föranledda'' exekutionen, må ega
öppet att . med begagnande af de bevisningsmedel, som enligt den allmänna rättegångsordningen
kunna leda till hans befriande från krafvet, men vid lagsökningslöilaraiidet
lemnats utan afseende, vid domstol söka återvinning af hvad honom blifi
-ir ^^de ålagdt. Lagsökningsförfarandet har endast för ändamål att åt
skritt]lga för dnngsbevis bereda skyndsam exekution, ej att afgöra invecklade rättstvister.
Har gäldenären betalt sin skuld utan att förse sig med sådan bevisning
derom som vid lagsökningsförfarandet gäller, eller grundar han sitt yrkande om
befrielse flan krafvet pa andra förhållanden. Indika ej annorledes än i vanlig rättegångsväg
med derifrån oskiljaktiga tyngre former kunna utredas, må han väl sjelf
vidkännas de olägenheter, som af tvistefrågans skjutande under domaren och dermed
förenadt dröjsmål med densammas slutliga afgörande äro ovilkorliga följder, men
utan fullkomhgt åsidosättande af hans rätt, torde det icke kunna förvägras honom
att söka göra den vid domstol i laga ordning gällande.

. 1 öfverensstämmelse med sålunda antydda grunder, genom hvilka det vid lagsökningen
nödiga förfarandet tydligen skiljes såväl från vanlig rättegång som från
sjelfva exekutionen, liar Beredningen sålunda föreslagit: att en borgenär icke får
för utsökande af sm fordran anlita det skyndsammare och enklare processförfarande
som hos ofverexekutor eger ruin, under annat vilkor, än att han till stöd för fordringen
kan åberopa skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis; att förty der
borgenär alldeles underlåter att vid sin lagsökningsinlaga förete den handling, hvarå
han grundar sitt fordringsanspråk, eller ock denna handling befinnes icke vara något
fordringsbevis (urkund), ofverexekutor genast skall förklara, att ansökningen ej upp -

tages; att — med undantag endast af de fall att gäldenären nekar sin hand och 27 <?.
förskrifning eller ock att, då han påstår sig vara tvungen eller förledd att utgifva
den af borgenären till grund för lagsökningen åberopade handling, sådana förhållanden
äro för handen, som i 25 § omförmälas, — gäldenären icke får i lagsökningsförfarandet
till sitt fredande från betalningsskyldighet begagna sig af andra
jäf, än de, hvilka han kan styrka genast och med samma slag af bevisning, som
borgenären å sin sida måste förete, eller skriftlig handling; och att, oaktadt horge- 32 §.
närs talan blifvit af öfverexekutor bifallen, gäldenär, så vida han ej erkänt skulden,
eger hos domstol söka återvinning; hvarjemte Beredningen, för att med lagsökniugsförfarandet
må ernås hvad man dermed afser, sökt ordna detsamma så, att tidsutdrägt
och omgång i möjligaste mån undvikas. Till detta mål syfta de af Beredningen
i afseende å sättet för lagsökningens delgifvande och sakens handläggning i öfrig!
föreslagna stadganden, såsom att gäldenären ej medgifves längre förklaringstid än, 17 §.
med afseende å orten, der han vistas, af öfverexekutor pröfvas nödig; att gäldenärens 18
uteblifvande med förklaring icke hindrar målets afgörande; att, så vida borgenären 20

vill med påminnelser benröta gäldenärens svar, viss kort tid derför hör honom föreläggas;
att någon vidare skriftvexling mellan parterna ej må ega rum; att sådana 23 §.

invändningar, som enligt Rättegångs-Balken äro dilatoriska, icke, der de ogillas, föranleda
uppskof med lagsökningsförfarandet; och att utslag bör gifvas ofördröjligen, 33 §.
sedan målet kommit i det skick, att det kan afgöras, o. s. v.

Har borgenär för sin fordran inteckning i fast egendom och vill han för sin 13 s*.

betalning hålla sig allenast till egendomen, är det — oafsodt hvilken må häfta i
personligt betalningsansvar — fastighetens egare, hvars rätt i första rummet frågan
gäller, och det är således mot denne borgenären hör anhängiggöra sin talan. Då
emellertid borgenären genom inteckningen har en rätt, omedelbart riktad mot fastigheten,
torde en öfverlåtelse af eganderätten, som ej blifvit genom lagfartsansökning
publicerad, ej böra verka uppehåll i hans rätt, och följaktligen hör han oberoende
af öfverlätelser, hvarom lagfartsprotokollet ej leninar någon upplysning, kunna vända
sig mot förre egaren. Enligt inteckningsförordningen utgör öfverlåtelse af fastighet,
innan lagfart derå blifvit sökt, ej hinder för att fastigheten må kunna intecknas för
förre egarens gäld, och i öfverensstämmelse dermed synes ock en dylik öfverlåtelse
ej böra lägga hinder i vägen för den, som redan fått inteckning faststäld i egendomen,
att efter en mot förre egaren riktad lagsökning utfå betalning för den intecknade
fordringen. Erfarenheten har ock ådagalagt behofvet af dylika bestämmelser.
Det har nemligen ej sällan inträffat, att egare af intecknad fastighet, för
att försvåra och fördröja möjligheten för en inteckningshafvare att få fastigheten
utmätt och såld till gäldande af hans fordran, öfverlåtit fastigheten på annan person
och derefter mött lagsökningen med invändning att lian ej vidare vore behörig att
ingå i svaromål. När sedan borgenären slutligen lyckats delgifva lagsökningen åt
nye köparen, har denne salt till en tredje och så vidare. Af detta skäl har Bered -

ningen i 13 § föreslagit bestämmelse derom att, då fastigheten blifvit af en till
annan öfverlåten, inteckningshafvaren icke är, så länge nye egaren ännu ej sökt
lagfart, pligtig att söka denne, utan har rättighet, om han så önskar, att hålla sig
till förre egaren. Vidare och för att innehafvaren af inteckning, om hvars giltighet
ej någon tvist yppat sig, icke heller må i sin rätt att erhålla betalning ur fastigheten
uppehållas deraf, att tvist om eganderätten till fastigheten uppkommit, har
föreskrift meddelats att, då lagfartsprotokollet ger vid handen, att dylik tvist uppstått,
inteckningshafvaren är berättigad att vid utsökandet af sin fordran vända sig
mot den, hvilken såsom egare sitter i besittning af fastigheten, och derefter, oberoende
af tvistens utgång, utbekomma sin rätt.

Att sådan talan, hvarom i 13 § sägs, bör anhängiggöras hos öfverexekutor
i den ort, der fastigheten ligger, står i öfverensstämmelse med de i 10 Kap. Rättegångs-Balken
i fråga om forum i tvistemål gällande bestämmelser.

i ''< I 1 § af 2 Kap. Utsöknings-Balken är borgenär medgifvet att äfven muntligen
framställa sitt fordringsanspråk. Detta stadgande, såsom numera alldeles föråldradt,
har ej blifvit upptaget, utan har i 14 § föreskrifvits, att lagsökning alltid
skall göras skriftligen. Lagkomitén, med hvilken förra Lagberedningen härutinnan
instämt, hade föreslagit, att borgenären skulle ingifva dubbla lagsökningshandlingar,
af hvilka ena exemplaret skulle hos öfverexekutor förvaras och det andra tillställas
gäldenären. Härigenom skulle den fördel vinnas, att öfverexekutor, derest gäldenären
uteblefve med svar, kunde, utan att borgenären andra gången besvärades med lagsök
ningsaktens anskaffande, pröfva och afgöra målet på de hos öfverexekutor förvarade
handlingar. Då emellertid handlingar nes inlemnande in duplo blir öfverflödigt
i alla de mål. der antingen borgenären, i anseende dertill att gäldenären efter delgifning
af lagsökningen infriat skulden, icke fullföljer målet, eller ock gäldenären
sjelf återställer handlingarne, skulle i dessa fall — hvilka, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, ganska ofta inträffa — det af komitén föreslagna stadgande medföra en,
om än obetydlig, dock alldeles onödig kostnad för borgenären samt derjemte för
öfverexekutorerne olägenheten att ordna och förvara en mängd handlingar, med hvilka
deras arkiv utan behof skulle belastas. Beredningen har derföre, utom i det fall,
hvarom 16 § handlar, ansett det böra stå borgenär öppet att, om han så vill, dröja
med duplettens ingifvande till dess bevis om lagsökningens delgifning med gäldenären
jemväl kan företes,. Genom att låta delgifningsbeviset tecknas på dupletten
kan borgenären styrka hvilka handlingar blifvit gäldenären tillstälda, utan att för
sådant ändamål ytterligare afskrift af dem erfordras.

16 På grund af föreskriften i Kongl. brefvet den 27 Januari 1773 eger Öfver ståthållare-embetets

kansli vid utsökningsmåls handläggning att hålla förhör med
parterna, hvartill de kallas genom kansliets försorg. Enahanda förfarande lärer ock
iakttagas hos Magistraten i Göteborg. Då denna anordning visat sig befordra skyndsamhet,
har Beredningen ansett samma förfarande kunna iakttagas i alla städer,

så snart gäldenären finnos i staden. Dock torde såsom vilkor härför höra stadgas,
att borgenären sjelf önskar muntlig process, och vidare att han ingifver lagsökningshandlingarne
in duplo. Det senare af den grund, att, då ett exemplar af lian dlingarne
skall genom öfverexekutors försorg vid kallelsen tillställas gäldenären, öfverexekntor
må kunna, äfven om gäldenären underlåter återställa detta exemplar, likväl
afgöra målet.

För att vara förvissad, att gäldenären ej genom uteblifvande med förklaring !S £•
må kunna hindra eller uppehålla målets afgörande, måste borgenären alltid före delgifningen
låta taga bestyrkt afskrift af lagsökningshandlingen samt derefter till
öfverexekutor ingifva afskriften jemte delgifningsbevis. Underlåtenhet deraf hindrar
dock ej målets pröfning, om gäldenären förklarar sig och återställer handlingen.

Då med lagsökningsförfarandets natur icke är förenligt, att gäldenären vid ■''->I U
vite eller hemtningspåföljd ålägges att personligen sig inställa, hafva de härom i
föregående lagförslagen gifna bestämmelser icke upptagits. Likaledes har den nu
öfverexekutor medgifna befogenhet att sjelfmant infordra upplysningar i lagsökningsmäl
blifvit inskränkt till det fåll, att öfverexekutor i anseende till framstäldt jäf
eller af annan orsak finner nödigt, att handling, som part uti afskrift ingifvit, varder
i hufvudskrift företedd.

Mod det i 22 § föreslagna stadgande har Beredningen afsett att förekomma, 22
det öfverexekutorerne skola vara nödsakade att år ifrån år i sina diarior upptaga
såsom oafgjorda lagsökuingsmål, hvilka sökanden antagligen ej ärnar fullfölja. Hans
rätt att genom ny ansökning sedermera utsöka sin fordran varder ej genom ett sådant
stadgande honom afskuren.

I nu gällande lag stadgas, att Konungens Befallningshafvande, om gäldenär 21 - 26 §§
nekar sin hand och förskrifning, men varder funnen med osanning, oger att förordna
om utmätning. Då emellertid en pröfning om uppgiftens sannfärdighet, som vanligen
koinme att grundas på vittnens utsagor, handskrifters jemförande och dylikt,
ej bör tillkomma exekutor, har Beredningen ansett, att, så snart ej visas att gäldenären
förut erkänt fordringshandlingen, ett sådant jäf, som nu är sagdt, alltid måste
föranleda lagsökningsmålets förvisande till domstol. Det kriminella ansvar, hvarför
gäldenären utsätter sig genom att mot bättre vetande förneka sitt namn, bör afhålla
honom från att obefogadt använda ett dylikt jäf i syfte att vinna anstånd med fullgörandet
af sin betalningsskyldighet.

Jemte det Beredningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med gällande lag
ansett en invändning, att den handling, hvarå borgenären grundar sitt kraf, tillkommit
genom tvång eller förledande, icke böra hos öfverexekutor förtjena afseende
och således förorsaka uppehåll i borgenärens betalningsrätt, med mindre än att det
föregifna tvånget eller förledandet blifvit inom viss kort tid tillkännagifvet hos domstol
eller öfverexekutor, har Beredningen funnit sig böra föreslå, att denna anmälan
skall alltid i allmänna tidningarne kungöras. Då nemligen ändamålet med kun -

28 §.

32 §.

görandet måste vara att tbrekomma oförskyldt lidande för den, som genom öfverlåtelse
blifvit pä god tro innehafvare af en dylik fordringshanäling, men öfverlåtelse kan
ega ruin sä väl af en icke löpande som af en löpande förbindelse, har kungörandet
ej bort inskränkas endast till en förbindelse af senare slaget.

När sådana skäl ej äro för handen, att målet bör såsom tvistigt förvisas till
domstol, har öfverexekutor att fastställa fordringen till betalning. Sedan detta skett,
eger borgenären att, der skulden ej godvilligt betalas, erhålla exekution ä gäldenärens
gods. Denna tvångsexekution består af först utmätning, hvarigenom bestämmes
hvilken gäldenärens egendom skall användas till betalande af hans skuld, och
vidare, då ej penningar tagas i mät, försäljning af det utmätta. För det fall att
in tecknad fordran faststallos till betalning ur den intecknade egendomen, har dock
Beredningen ansett utmätningen kunna förfalla, såsom i detta fall öfverflödig samt
endast medförande onödig kostnad och tidsutdrägt. I denna händelse är nemligen
redan genom öfverexekutors utslag bestämdt hvilken egendom skall tagas till gäldens
betäckande, och för detta ändamål behöfves ej någon utmätning. Ej heller är någon
sådan åtgärd af nöden för att bereda borgenären förmånsrätt i gäldenärens gods,
ty borgenären har redan i följd af inteckningen en äldre förmånsrätt, än utmätningen
skulle kunna medföra. Beredningen har derföre, i öfverensstämmelse med det förfarande,
som redan nu genom praxis utbildat sig hos Öfverståthållare-embetets kansli,
föreslagit i 28 §, att öfverexekutor skall i samma utslag, hvarigenom en fordran
fastställes till betalning ur den fastighet, hvari densamma är intecknad, ock förordna,
att fastigheten må säljas utan föregående utmätning. Förordnandet om försäljning
medför i afseende å inskränkning i gäldenärens dispositionsrätt, uppbärandet af ränta
och dylikt, som af fastigheten faller o. s. v., samma verkan som hade fastigheten
blifvit utmätt.

På sätt ofvan redan blifvit antydt, hör gäldenären, så framt han ej uttryckligen
erkänt krafvets giltighet, ega rätt att stämma om återvinning af den betalning
han förmenar sig icke hafva bort förpligtas att utgifva. Då det emellertid, sedan
fordringen blifvit af offentlig myndighet till betalning faststäld och borgenären för
verkställighets erhållande afhändt sig sina fordringsbevis, ej kan vara lämpligt, att
borgenären fortfarande under hela den i 1862 års förordning stadgade preskriptionstid
skulle vara underkastad möjligheten af en ny rättegång om återvinning, har
en viss kortare preskriptionstid blifvit i sådant hänseende föreslagen. Och har denna
preskriptionstid ansetts böra vara densamma, som nu är genom Kongl. Förordningen
den 6 Oktober 1848 stadgad eller sex månader. Uppenbart är, att genom den sålunda
bestämda preskriptionstiden för anställande af återvinningstalan någon inskränkning
icke göres i gäldenärens rätt att fora talan om ansvar eller ersättning,
derest han förmenar att borgenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Och
då frågan, huruvida den, som påstått sig hafva blifvit tvungen eller förledd att utgifva
skuldebref, som blifvit i exekutiv väg till betalning faststäldt, må ega att inför

domstol göra en sådan invändning gällande, måste lösas enligt rättsregler, som ej
lämpligen hafva sin plats i utsökningslagen, har Beredningen ansett de i dessa
hänseenden i den förra Lagberedningens förslag till utsökningsbalk meddelade bestämmelser
ej böra bär upptagas, men deremot i promulgationslagen (11 § 2 mom.)
intagit de föreskrifter, som i sistnämnda hänseende ansetts behöfliga.

Af skäl, som vid 10 Kap. närmare angifvas, har Beredningen ansett, att tid 34 §■
för klagan öfver öfverexekutors slutliga utslag i mål, hvarom i nu förevarande Kap.
sägs, bör, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen, räknas från utslagets dag. Ett
nödvändigt vilkor härför är emellertid, att sättet för utslagets meddelande varder
sådant, att parterna lätt kunna förskaffa sig kännedom om tiden för dess utfärdande.

För sådant ändamål har i 31 § föreslagits, att dagen för utslaget, då detta ej afkunnas
muntligen, skall kungöras genom anslag sist dagen förut samt underrättelse
härom införas i en för allmänheten tillgänglig bok.

Då förelägganden, som gifvas af öfverexekutor enligt 18, 10, 20 eller 21 §, 35 §■

icke muntligen delgifvas parterna, böra de meddelas i samma ordning, som slutliga
utslaget.

3 Kap.

Enligt de bestämmelser, som i nu gällande lag äro gifna angående verkställighetens^,
af domstols laga kraftvunna domar i tvistemål, kunna underexekutorer omedelbart
verkställa domar endast i de fall, som äro i 8 punkten af Kongl. Förordningen den
28 Juni 1798 upptagna, eller då domen angår penningar till bestämd summa eller
lösören till visst utsatt antal och beskaffenhet. I andra fall måste den, som söker
verkställighet, först vända sig till Konungens Befallningshafvande, hvilken meddelar
verkställighetsordres. Förutom de i 1798 års förordning angifna slag af domar,

Unnas dock många andra, hvilka jemväl äro sådana, att intet tvifvelsmål om sättet
för deras verkställande bör kunna uppstå. Att för dessa domar bibehålla ofvannämnda
anordning, som föranleder tidsutdrägt och ökade kostnader, är emellertid
hvarken lämpligt eller nödigt. Lika väl som en utmätningsman kan, utan föreskrift
af öfverexekutor, genom utmätning bringa till fullbordan en dom, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, bör han ock kunna utan särskild handledning
eller anvisning af öfverexekutor verkställa t. ex. en dom, genom hvilken någon
förpligtats att utgifva vissa lösören eller att afflytta ur en förhyrd lägenhet. Den
pröfning, som skall föregå verkställandet, är i båda fallen densamma, nemligen att
efterse huruvida domen eger laga kraft, och sättet för verkställandet följer otvetydigt
af domens innehåll. Men, om än den utmätningsmannen i förevarande hänseende enligt
nu gällande lag medgifna befogenhet således bör väsentligt utvidgas, torde dock ej
vara skäl att utsträcka den så långt, som i de föregående lagförslagen skett, eller

derhän att utmätningsmannen skulle ega att utan särskild! förordnande verkställa
alla laga kraftvunna domar. I vissa fall kunna nemligen flera olika sätt gifvas för
en doms bringande till fullbordan, och i andra fall, då domen i följd af sitt innehåll
ej kan fullgöras af någon annan än den genom domen förpligtade, måste verkställigheten
framtvingas genom föreläggande af vite. Att i fråga om dylika domar medgifva
utmätningsmannen befogenhet att välja det sätt för verkställighet, som i det konkreta
fallet pröfvas vara det lämpligaste, eller att föreskrifva äfventyr för underlåtenhet att
ställa sig domen till efterrättelse, skulle vara att tillägga honom en myndighet, som
icke är med hans ställning förenlig. Verkställighet af dessa och likartade domar
hör således icke ega rum i annan ordning än öfverexekutor bestämmer.

För särskiljandet af de domar, hvilka utmätningsman hör kunna omedelbart
verkställa, och de, vid hvilka förordnandet om verkställighet hör tillkomma öfverexekutor,
har Beredningen, som icke ansett lämpligt att i detta hänseende uppställa
några allmänna regler, i främsta rummet i 37 § uppräknat de särskilda, lätt igenkänliga
fall, der med stöd af ofvan angifna grunder utmätningsmannen ansetts böra
ega befogenhet att utan särskildt bemyndigande verkställa lagakraftvunna domar
samt derefter i 38 § föreskrifvit, att i alla andra fäll öfverexekutor skall ega att
om verkställighet och sättet derför förordna, hvarjemte i sistnämnda § intagits bestämmelse
om öfverexekutors rätt att i de fall, der sådant finnes nödigt för att
framtvinga åtlydnad för hans bud, stadga vite för den tredskande parten samt att
till sådant vite fälla.

39—44 §§. Efter det sålunda uti 37 och 38 §§ föreskrifter meddelats angående verkställighet
af laga kraft egande domar, med hvilka Beredningen jemväl, på sätt vid
49 § närmare visas, likstält der afseflda domar, har Beredningen uti 89—44 §§ upptagit
de fall, då verkställighet ansetts höra medgifvas för domar, som ej ännu vunnit
laga kraft. Härvid torde dock ej böra lemnas oanmärkt, att dessa bestämmelser
afse blott den verkställighet, som den vinnande parten kan genom exekutiv myndighet
förskaffa sig, och således ej beröra den nu i vissa fall för rättighet att fullfölja
mål från Hofrätt till Kongl. Maj:t stadgade skyldighet för den tappande att
sjelfmant fullgöra hvad Hofrätten dömt, i hvilken skyldighet Beredningen af skäl,
som uti motiverna till promulgationslagen finnas anförda, ej egt anledning att nu
föreslå någon väsentlig ändring.

Att domar i allmänhet ej böra ga i full verkställighet, innan de vunnit laga
kraft, och att således exekution af icke laga kraftvunna domar ej må ega rum annat
än i särskildt bestämda fäll, torde få anses vara den princip, hvilken i 1734 års
lag gjort sig gällande. Och ehuru 2 § af 26 Kap. Rättegångs-Balken, med den
lydelse den erhållit genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849, kan synas
gifva anledning till den uppfattning, som skulle regeln numera vara, att domar
finge verkställas, ändå att de ej tagit åt sig laga kraft, finner man dock vid jemförelse
med 5 § i 3 Kap. Utsöknings-Balken, dit förutnämnda lagrum hänvisar,

att i sjelfva verket någon ändring i princip ej egt rum. Sistnämnda lagrum oger
nemligen omedelbar tillämpning endast å domar, som genom utmätning kunna bringas
till fullbordan, och de öfriga Rall, då på grund af bestämmelsen i 2 § 26 Kap.
Rättegångs-Balken en dom utan hinder af Ibrd klagan får gå i verket, måste alltid
blifva sällsynta, enär endast undantagsvis kan inträffa, att ändringssökandet ej i
någon mån varder genom verkställigheten onyttiggjordt.

Beredningen har ock utgått från enahanda grundsats och sålunda ansett att
verkställighet å icke lagakraftvunna domar bör få ega rum endast i vissa uppgifna
undantagsfall. Dessa fall äro hufvudsakligen sådana, der verkställighet redan i nu
gällande lag är uttryckligt medgifven, äfvensom några andra, der erfarenheten ådagalagt
behofvet af ett dylikt medgifvande.

Beträffande först alla domar, hvarigenom någon förpligtats att gälda visst
belopp i penningar eller varor, har således i 39 och 40 §§ föreslagits, att för dylika
domar, ändå att de ej vunnit laga kraft, utmätning må ega rum, men icke försäljning
af det utmätta, med mindre gäldenären medgifver försäljningen eller ock, i följd af
godsets beskaffenhet, ett uppskof med försäljningen skulle lända till uppenbar förlust
för parterne. Genom utmätningen får den vinnande i allt fall förmånsrätt för sin
fordran och trygghet att motparten ej skall kunna under ändringssökandet afhända
sig sina tillgångar och derigenom göra den domfästa fordringen värdelös, hvarförutom
utmätningen medför den verkan, att den tappande ej vidare har någon fördel af att
genom oskälig klagan söka fördröja det slutliga afgörandet. Förbudet mot försäljning
åter bereder den, som undergått utmätning, säkerhet att, om han har fog till ändringssökande,
kunna återbekomma den utmätta egendomen, hvilken möjligen för honom kan
ega ett högre värde än den köpeskilling, som vid den exekutiva försäljningen erhålles.
Då emellertid utmätningens ändamål är att bereda den vinnande säkerhet för sin
fordran, bör ock deraf följa att, om den tappande ställer pant eller borgen för hvad
honom ådömdt är, så ock för skada, som genom uppehållet med verkställigheten kan
förorsakas, och således sjelf anskaffar den säkerhet utmätningen skulle bereda, lian
ock bör fredas från utmätning. Det skulle nemligen vara högligen obilligt, om t. ex.
en affärsman, hvilken ansåg sig ej böra nöjas med första domstolens dom uti en
invecklad handelstvist, blefve, oaktadt han kunde ställa fullgod säkerhet för hvad
han blifvit dömd att utgifva, underkastad de olägenheter och den våda för hans
kredit, som en utmätning, hvilken han icke kunde förekomma, alltid skulle tillskynda
honom. Detta gäller dock blott om underrätts dom, ty så länge fullgörande af
Hofrätts dom är stadgadt såsom vilkor för ändringssökande hos Kongl. Maj:t, bör ej
den tappande kunna genom att blott ställa säkerhet hindra den vinnande att få
verkställighet. Men äfven för Hofrätts dom har ett undantag från utmätning ansetts
böra medgifvas, nemligen när den tappande redan för fullgörande af domen i allmänt
förvar nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit. Den vinnande är då
berättigad att lyfta hvad sålunda blifvit nedsatt och kommer följaktligen i åtnjutande

af samma fördel, som om icke blott utmätning, utan till och med försäljning af det
utmätta egt ruin.

Då enligt 40 § försäljning af egendom, som blifvit utmätt för en icke laga
kraftvunnen dom, i allmänhet ej får ega ruin förr än domen blifvit slutligen faststäld,
men härmed stundom kan komma att dröja en längre tid, har det i öfverensstämmelse
med nu gällande lag ansetts böra tillåtas den vinnande att genast få mot
pant eller borgen lyfta utmätt lösegendom; hvaremot någon rätt för den vinnande att
tillträda utmätt fast egendom funnits ej böra ega rum, såsom hvarken tidsenligt eller
behöfligt till förekommande af egendomens förskingring, enär egendomens försäljning af
gäldenären ej skulle lända till förfång för den, som vunnit utmätningen, och lagen
dessutom anvisar en utväg att förhindra egendomens vanvårdande eller försämrande.

Äfven i det fall, att tvisten mellan parterne rörer en in specie bestämd sak,
bör, så vidt möjligt är, sörjas derför, att den part, hvars rätt blifvit af en domstol
godkänd, vinner säkerhet derför att den omtvistade saken under rättegångens fullföljd
i högre instanser icke undanskaffas eller förskingras af vederparten. Detta
ernås naturligtvis säkrast och fullständigast derigenom, att den vinnande tillåtes
omhändertaga saken, dervid han dock, till betryggande af den andres möjliga rätt,
bör ställa säkerhet för sakens återbärande. På dessa grunder har Beredningen, i
fråga om tvister angående viss lös egendom, ansett det böra medgifvas den vinnande
att få verkställighet af domen, ändå att den ej vunnit laga kraft, hvarjemte Beredningen
äfven, för det fall att lian icke kan ställa säkerhet, velat bereda honom den
trygghet, som ligger uti erhållande af qvarstad å det omtvistade godset. Af enahanda
grunder, som nyss i afseende å utmätt fast egendom blifvit anförda, har dock en
bestämmelse, hvarigenom den vinnande skulle kunna sättas i besittning af fast
egendom, innan tvisten om bättre rätt dertill vunnit laga kraft, icke ansetts böra
ifrågakomma.

Att domstols förordnanden angående beviljande eller upphäfvande af qvarstad
eller skingringsförbud genast böra gå i verket följer deraf att ändamålet med ett
dylikt förordnande skulle genom ett uppskof med verkställigheten helt och hållet
förfelas.

Den i gällande Legostadga (88 §) gifna föreskrift, att dom i tvist husbönder
emellan om bättre rätt till tjenstehjon eller om verkan af skedd städsel skall, utan
hinder af ändringssökande, gå i verkställighet, har Beredningen ansett kunna utsträckas
till domar i alla tvister angående tjenstehjon flyttning i eller ur tjenst.

Hvarken 1734 års lag eller sedermera utfärdade förordningar innehålla några
särskilda bestämmelser angående verkställighet af domar, hvarigenom hyresman eller
brukare dömts att afflytta, och i följd häraf hafva i praxis olika åsigter gjort sig
gällande, huruvida dylika domar må verkställas, innan de vunnit laga kraft. Då 6 § i
Kong!, resolutionen öfver några mål angående processen vid instantierne i Stockholm
den 6 Juli 1720, enligt hvilken tvister om hyreskontrakter med in- och utflyttande skulle

upptagas af Magistraten och summario processa afgöras, tillika innehåller, att parterna
vore ohetaget att vädja, men att domen ändå borde ställas uti exekution, har
man väl i detta stadgande, ehuru äldre än 1734 års lag, velat hemta stöd för det
antagande att, åtminstone i Stockholm, domar i hyresmål borde, utan hinder af
ändringssökande, bringas till verkställighet. Den motsatta meningen, enligt hvilken
med stöd af bestämmelsen i 26 Kap. 2 § Rättegångs-Balken verkställighet ansetts
icke kunna ega rum, torde dock, åtminstone intill senaste tider, hafva varit den
som allmännast blifvit tillämpad. Med afseende å de uppenbara och ofta öfverklagade
olägenheter, som härigenom hafva uppstått, i ty att en hyresman eller brukare
sålunda kunnat genom uppenbar tredska hindra hyresvärden eller jordegaren
att förfoga öfver sin egendom i kanske flera år, till dess tvisten genomgått alla instanser,
och såmedelst tillfoga honom förluster, som den tredskande oftast saknat
alla tillgångar att ersätta, har Beredningen ej tvekat föreslå, att den vinnande genast
må kunna erhålla verkställighet å sådana domar, som de nu nämnda. Såsom vilkor
för åtnjutande af denna rättighet har dock Beredningen ansett böra fordras —
förutom skyldighet att ställa säkerhet för det skadestånd, hvartill motparten kan
finnas berättigad, om domen ändras, — äfven att den vinnande visar sig lida märklig
skada genom uppehåll med verkställigheten. Vid uppställandet af det senare
vilkoret har Beredningen, som uti 158 § medgifvit rättighet för öfverexekutor att,
när bestämd legotid tilländagått eller flyttningstid i följd af uppsägning inträdtoch
hyresman eller brukare ej visat sannolika skäl för rätt att qvarsitta, förordna om
hans vräkande, utgått från den förutsättning, att de fall, då frågan om hyresmans
eller brukares skyldighet att afflytta dragés under domstols pröfning, hufvudsakligast
äro sådana, då hyresmannen eller brukaren påstås hafva i följd af kontraktsbrott
förverkat sin rätt att qvarsitta, eller ock eljest äro af mera invecklad beskaffenhet.
Vid sådant förhållande har försigtigheten synts kräfva, att verkställighet af domar
i dylika mål borde medgifvas endast när särskilda omständigheter dertill föranledde.

Förutom de nu uppräknade fall finnas äfven andra, der exekution bör kunna
medgifvas, ändå att ändring i domen sökes. Sådana fall äro t. ex., när i tvist
angående underhållsskyldighet af förhyrd lägenhet eller vidmakthållande af vattenverk
eller annat dylikt den vinnande genom domen berättigats att vidtaga de åtgärder,
som för underhållet erfordras, men för utöfvandet af denna rätt behöfver myndigheternas
biträde. Då ett uppräknande af dessa fall icke är möjligt och, med
afseende å deras mångskiftande beskaffenhet, det icke torde kunna uppställas något
annat å alla fullt tillämpligt vilkor för erhållande af verkställighet, än det nu i 26
Kap. 2 § Rättegångs-Balken stadgade, att ändringssökandet ej onyttiggöres, har
Beredningen, för att i dessa, säkerligen dock ej särdeles ofta förekommande fall ej
ovilkorligen afskära all möjlighet att få verkställighet, i 43 § upptagit en med nyss
nämnda stadgande analog bestämmelse. Ehuru visserligen i de här afsedda fall
någon skada genom verkställigheten i allmänhet icke torde kunna tillskyndas den

tappande, lärer dock omsorgen om dennes rätt kräfva, att den vinnande ställer pant
eller borgen för ersättande af möjligen uppkommande skada.

Såsom af 39—43 §§ synes, har Beredningen icke upptagit den i föregående
lagförslag gifna bestämmelse, att domstolen skulle, då dom meddelades, jemväl förordna.
huruvida densamma finge verkställas, innan den vunnit laga kraft, utan föreslagit,
att utmätningsmannen skall ega utan särskildt bemyndigande verkställa domar,
som i 39 och 41 §§ omnämnas, samt att i de fall, hvilka förekomma i 42 och 43
§§, öfverexekutor skall om verkställigheten förordna. För de i 39 och 41 §§ nämnda
domar skall verkställighet alltid ega rum, om den vinnande det äskar, och då sjelf\a
sättet för verkställigheten naturligtvis är detsamma, antingen domen är lagakraftvunnen
eller icke, bör en utmätningsman, lika väl som han kan enligt 37 § utan
särskildt bemyndigande verkställa lagakraftvunna domar, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd eller någon förpligta!» att utgifva viss lösegendom
eller rätten förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud eller dömdt är om
tjenstehjon» flyttning, äfven kunna utan bemyndigande till verkställighet befordra
sådana domar, innan de vunnit laga kraft. Det är endast den i 40 § omnämnda
pröfning om försäljning får medgifva», som ansetts böra tillhöra öfverexekutor. Ett
annat förhållande eger rum med de domar, hvarom 42 och 43 §§ handla, ty för
att verkställighet å en sådan dom skall få medgifvas, innan den vunnit laga kraft,
fordras, att först skall vara utrönt, enligt 42 §, att uppehåll med verkställigheten
vållar märklig skada, och enligt 43 §, att ändringssökandet ej varder onyttigt.
Pröfningen häraf har icke kunnat öfverlemnas åt utmätningsmannen, men det har
ej heller ansetts lämpligt att stadga, det domstolen skulle i dessa fall förordna om
verkställigheten. _ Funnes nemligen ett sådant stadgande, komme käranden antagligen
oftast att i stämningen yrka dylik verkställighet, och då skulle i rättegången
samt i jembredd med sjelfva hufvudfrågan en särskild tvist angående verkställigheten
af det blifvande domslutet yppas, hvilken, oafsedt den tidsutdrägt den medförde,
naturligtvis vore öfverflödig, i händelse käromålet sedermera ogillades. En annan
vigtig betänklighet. mot ett dylikt stadgande förefinnes ock deri, att ett förordnande
angående verkställighet af en icke lagakraftvunnen dom bör kunna af högre rätt
genast inhiberas, men härför skulle, om förordnandet meddelades af domstol, möjlighet
saknas, med mindre nu gällande bestämmelser angående tvistemåls handläggning
i Hofrätt och hos Kongl. Maj:t väsentligen förändrades. Det skulle nemligen
blifva nödigt, att i hvarje radernål eller revisionssak omedelbart, sedan målet till
Hofrätt eller Kongl. Maj:t inkommit, undersöktes, huruvida inhibition af beviljad
verkställighet blifvit sökt, och att i sådan händelse frågan härom särskildt handlades
och pröfvades,. ty att uppskjuta pröfningen häraf, till dess hufvudfrågan blefve til!
afgörande färdig, vore liktydigt med att göra hvarje anhållan om inhibition onyttig.
Dessutom kan det inträffa att, fastän vid den tidpunkt, då domen meddelades, anledning
ej förefanns att bevilja verkställighet genast, omständigheter sedermera yppas,

h vilka utgöra fullgiltiga skäl för beviljande af verkställighet. Att låta ett sådant
fall, hvilket i följd af sin natur krafvel'' en skyndsam behandling, upptagas af den
domstol, hvilken redan skiljt målet från sig, skulle uppenbarligen vara lika olämpligt,
som att låta frågan på förhand pröfvas af den rätt, till hvilken målet blifvit
fullföljdt. De nu antydda olägenheterna undvikas deremot genom att låta pröfningen,
huruvida i de fall, hvarom här är fråga, verkställighet bör ega ruin, hädanefter
såsom hittills tillkomma öfverexekutor, i hvars beslut inhibition kan i vanlig ordning
skyndsamt erhållas.

Uti konkurslagen finnes stadgadt, att i vissa fall beslut i konkursmål må gå
i verkställighet, ändå att ändring sökes. Likaledes innehåller vexel!agen särskilda
bestämmelser angående verkställighet af dom i vexelmål. Uti 44- § har hänvisning
lemnats till hvad sålunda är i berörda lagar särskildt stadgadt.

Då utsökningslagen endast har att bestämma, när och på hvad sätt exekutor
skall lemna handräckning för domars bringande till fullbordan, men samma lag deremot
icke har att skaffa med sådana fall, då en dom i följd af naturen af det rättsförhållande,
hvarom domen handlar, träder i verket utan exekutors biträde, följer
deraf att, oberoende af de i detta kapitel gifna stadganden om verkställighet af icke
lagakraftvunna domar, sådana lagbud förblifva oförändrade, såsom t. ex. föreskriften
i Kongl. Förordningen den 7 Juni 1749 angående verkan af ett beslut, att en person
skall förblifva omyndig äfven efter uppnådd myndighetsålder.

Om förlikning blifvit inför rätta sluten eller erkänd och af rätten faststäld,
har tvisten mellan parterna blifvit bragt till ett sådant slut, att förlikningen bör
i fråga om verkställighet kunna ställas i full likhet med en lagakraftvunnen dom,
och följaktligen böra de i 37 och 38 §§ gifna bestämmelser tillämpas äfven påfaststälda
förlikningar.

Af nu gällande lagbestämmelser (15 § 4 Kap. Utsöknings-Balken) i fråga M §■
om skiljemannadom, då parterna sjelfva skjutit det, hvarom tvist varit, under skiljemän,
torde böra dragas den slutföljd, att sådan dom gäller allenast såsom bevisningsmedel,
så att den vinnande, för att göra sin rätt gällande, måste derom ånyo
anhängiggöra talan. Då likväl skiljemannadomen innefattar ett slutligt afgörande
af rättsfrågan, har Beredningen, i likhet med de föregående lagförslagen, ansett,
att full exigibilitet bör dylik dom tillerkännas, under förutsättning att den tillkommit
i sådan ordning, att den mot parterna har förbindande kraft. Härvid är således
att tillse, att parterna utläst sig att nöjas åt skiljemännens beslut, att desse blifvit
i behörig ordning utsedda, att de ej öfverskridit sin befogenhet och dömt öfver annat
eller mera, än som varit till deras afgörande hänskjutet o. s. v. Då likväl denna
grannlaga pröfning icke lämpligen kunnat anförtros åt utmätningsmannen, har den
i stället uppdragits åt öfverexekutor. Enahanda pröfningsrätt har ock ansetts böra
tillkomma öfverexekutor i de fall, då enligt särskilda föreskrifter i lag (såsom Sjölagen
321 §) en tvistefråga skall af skiljemän afgöras.

i8 §.

49 §.

Då såväl i vissa tall för verkställighet af dom, som ock eljest i liera andra
fall enligt förslaget lbrdras ställande af pant eller borgen, hafva närmare föreskrifter
ansetts böra meddelas rörande prölningen och beskaffenheten af dylik pant eller borgen
äfvensom angående förvarandet eller omhändertagandet af sådan säkerhet.

Enligt nn gällande lag får i återvinningsmål, så ock då klagan visas vara
förd öfver domvilla eller annan felaktighet i rättegången, full verkställighet ej ega
ruin. Domen går nemligen visserligen till utmätning — i återvinningsmål dock
ej, om det, som dömdt är, är sådant, att återvinning blefve onyttig, der domen fullgöras
skulle — men lyftning af det utmätta får ej ega ruin annat än mot borgen.
Dessa bestämmelser torde dock ej hvila å giltiga grunder. Enligt lagens stadgande
i 12 Kap. 3 § Rättegångs-Balken skall, då kontumacialförfarandet kommer till
användning, Rätten döma i saken ‘‘efter ty som sanning deri utletas kan“, och en
sådan dom måste således ovilkorligen likasom alla andra framgå ur en omsorgsfull
pröfning af den företedda bevisningen och vara grundad å dervid lagligen styrkta
förhållanden. Man eger således icke någon giltig anledning att åt kontumaciedomen
tillmäta mindre rättsgiltighet än åt en vanlig dom. Om än — oaktadt svaranden
ej hörsammat stämningen samt han underlåtit eller ej ansett det löna mödan att söka
hos Rätten förringa verkan af vederpartens bevisning och slutligen försummat att
genom vad hålla det såsom regel anvisade rättsmedel, klagan i högre Rätt, för sig
öppet - lagstiftaren utan något förbehåll funnit lämpligt tillåta svaranden att i
återvinningsväg få saken ånyo pröfvad, bör dock deraf ej vara en nödvändig följd
att den icke motvädjade domen till sin verkan ställes lika med den motvädjade.
Snarare borde det väl anses såsom en uppenbar inkonseqvens att en part, hvilken
såväl före som efter domslutet underlåtit att bevaka sin talan på sätt lagen såsom
regel framhållit, ej derigenom ådrager sig någon svårare påföljd än den, som drabbar
annan part, hvilken iakttagit allt hvad på honom i sådant hänseende ankommit.
Det gagn ett sålunda ordnadt kontumacialförfarande medför är ganska tvifvelaktigt;
åtminstone synes det föga egnadt att motverka tredska hos svarandeparten.
Har denne deremot på förhand visshet derom, att den dom, som kommer att meddelas,
kan bringas i full verkställighet, lärer han sannolikt, om han har en rättvis
sak, blifva mindre benägen att lemna käromålet obesvarad! Enligt Beredningens
åsigt bör derföre i fråga om domstols dom, likasom i afseende å öfverexekutors
utslag, rätten att stämma om återvinning ej i och för sig lägga hinder i vägen för
domens verkställande.

Likaså bör ej heller, ehuru den tappande underlåtit att genom anlitande af
de vanliga rättsmedlen, vad eller revisionssökande, bereda sig rätt att få sjelfva
tvistefrågan af högre rätt pröfvad, domens exekution uppehållas för det, efter hvad
erfarenheten visat, ytterst sällsynta fall, att en dom kan på grund af rättegångsfel
häfvas. Tilltror sig någon kunna visa, att fel i rättegången liar förelupit, bör han
i sammanhang med besvären kunna vinna inhibition i verkställigheten, derest hans

talan finnes grundad. Att utan föregående pröfning af besvärens rättmätighet låta
redan den omständighet, att besvär blifvit antörda, vara tillräcklig för att hindra
verkställigheten, har synts Beredningen föga lämpligt.

Beredningen har derföre föreslagit att, der någon stämt om återvinning eller
endast på grund af domvilla eller annan felaktighet sökt ändring i dom, som eljest
borde såsom laga kraftvunnen anses, sådant ej hindrar verkställigheten, såvida ej
den Rätt, der talan är anhängig, finner omständigheterna vara sådana, att inhibition
bör beviljas.

Att ansökan om resning icke bör hindra doms fullbordan, borde visserligen
vara uppenbart, men då understundom tvekan i detta hänseende hos verkställande
myndigheter lärer försports, har ansetts lämpligt att derom intaga en uttrycklig

bestämmelse. „

Enahanda stadganden, som gifvas i fråga om verkställighet af underrättsoiocho2<>§.

dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, har Beredningen ansett
böra ock gälla om öfverexekutors utslag i ty fall.

Sedan enligt förslagets 12 § öfverexekutors befogenhet att upptaga lagsökningsmål
blifvit uttryckligen inskränkt till mål, som angå klar och förfallen
fordran, hvilken grundar sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, skulle
kunna ifrågasättas, om man icke borde medgifva vidsträcktare verkställighet å ett
öfverexekutors utslag än å en underrätts dom, åtminstone så till vida att, när lös
egendom blifvit för ett sådant utslag utmätt, försäljning finge ske, ändå att
utslaget ej vunnit laga kraft. Häremot möter dock betänkligheten att afhända gäldenären
sin egendom, innan man vet om utslaget blifver slutligen faststäldt; och dessutom
torde — oafsedt det olämpliga deri att utan nödtvång uppställa olika kategorier
af utslag med olika grader af exigibilitet — en sådan skyndsammare verkställighet
å lagsökningsutslag mindre än förut vara af behofvet påkallad, då, såsom i 10 kapitlet
föreslagits, Hofrätt i lagsökningsmål blifver sista instans och således någon
synnerlig lång tid icke kan förflyta, innan i dylika mål slutligt utslag fallei, samt
derjemte tillfälle till snabb exekution blifvit beredt genom bestämmelserna i 54 och
55 §§, enligt hvilka utmätning med derå utan vidare omgång följande försäljning
kan ske för vissa fordringar, som ej blifvit genom utslag faststälda.

Att andra beslut i utsökningsmål än de, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, alltid böra genast ga i verkställighet, ändå att beslutet ötveiklagas,
följer deraf, att ändamålet med den genom utslaget beslutade åtgärd (t. ex.
qvarstad, skingringsförbud, reseförbud o. d.) skulle alldeles förfelas, om den kunde
uppehållas genom besvär. Undantag härifrån har stadgats endast för de till brottmål
hänförliga fall, att någon blifvit fäld till böter eller viten eller att utmätningsman
blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd.

4 Kap.

53-56§§. '' Enligt hvad_ i 3 Kap. blifvit stadgadt och under de derstädes föreskrifna
vilkor eger utmätningsman att genom utmätning till verkställighet befordra domar
och utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd. Men derjemte har
i tvenne fall Beredningen ansett att åt utmätningsman kan uppdragas befogenhet
att verkställa utmätning för vissa fordringar, ändå att de ej förut blifvit af domstol
eller öfverexekutor till betalning fastställa. Dessa fordringar äro sådana, som
grunda sig på löpande och å viss betalningstid stäldt skuldebref, då gäldenären uti
skuldehrefvet medgifvit utmätning utan hans hörande, samt skuldebrefvet är försedt
ined bevis att gäldenären erkänt detsamma inför offentlig myndighet (54 §), och
vidare fordringar, som härleda sig från inrop af lösegendom å offentlig auktion (55 §).

Samma behof, som i främmande länder gifvit anledning till uppkomsten af
exekutoriska urkunder, d. v. s. fordringsbevis af sådan beskaffenhet att exekution,
utan något föregående processuelt förfarande, omedelbart på grund af dem oger rum,
torde otvifvelaktigt äfven hos oss vara befintligt. Ty om ock genom lagsökningsförfarandet,
sådant det hos oss utvecklat sig, fordringsanspråk,'' som grundas
på klara förskrift]ingar, kunna göras gällande med mindre omgång och kostnader
än hvad är fallet vid en vanlig rättegång hos domstol, kan dock detta förfarande
ensamt ej anses motsvara den allmänna rörelsens rättmätiga anspråk att medelst
aftal kunna förvissa sig om en snabb exekution. Yäl har Beredningen genom bestämmelserna
i 2 Kap. i fråga om lagsökning för gäld sökt att bereda ett förfarande,
som med all den skyndsamhet och säkerhet, som förhanden varande förhållanden
medgifva, leder till målet. Men då detta förfarande är afsedt att tillämpas i fråga
om skuldsedlar i allmänhet och följaktligen måste så inrättas, att detsamma med
afseende å dem erbjuder tillräckliga garantier, kan till följd af de bestämmelser angående
gäldenärens hörande samt hans rätt att framställa invändningar och öfverklaga
gifna beslut, som af sådan orsak blifvit nödvändiggjorda, fordringsegaren icke
med visshet påräkna att, efter det betalning å, förfallodagen uteblifvit, kunna utan
uppehåll göra sin rätt gällande genom exekution. Vid sådant förhållande torde införandet
af exekutoriska urkunder vara fullkomligt berättigad! och det lämpligaste
sättet härför synes vara att, i likhet med hvad i flera främmande länder egt rum, åt
vissa förbindelser, upprättade inför offentlig myndighet under en viss i lagen bestämd
form, tillägga samma exekutiva kraft som en lagakraftvunnen dom tillkommer.
Genom de i sådan syftning af Beredningen föreslagna bestämmelser vinnes ej mindre
den säkerhet i fråga om handlingens äkthet, som måste förefinnas, om exekution
skall kunna utan gäldenärens föregående hörande ega rum, än ock möjligheten att
låta exekution oberoende af gäldenärens invändningar inträda. Den för ifråga -

varande förbindelse antagna form, enligt hvilken gäldenären skall uttryckligen medgifva
att, i brist af betalning å för fallodagen, utmätning må omedelbart ega rum,

öfverensstämmer ej blott med den historiska utvecklingen af de exekutoriska urkunderna
samt med lagstiftningen i flera främmande länder, utan synes äfven i och för
sig tjenlig så väl att framhålla betydelsen af en dylik urkund och de följder för

gäldenären han kan medföra, som ock att lemna ett för exekutor lätt igenkännelig!

tecken, hvarigenom de förbindelser, som få af honom omedelbart verkställas, kunna
skiljas från dem, hvilka endast genom exekutivprocessen kunna göras gällande.

Enär de exekutoriska urkunderna åro likstälda med domar, erfordras således
icke någon pröfning af fordringen, utan utmätningsmannen har blott att tillse, om
skuldebrefvet är af sådant innehåll och försedt med sådant intyg, som 54 § bestämmer.
Utöfver de invändningar, som jemväl vid exekution på grund af en lagakraftvunnen
dom kunna göras gällande, kan någon annan invändning ej anses
tillåten, än att gäldenären vid skuldebrefvets utfärdande icke egt att öfver sitt gods
råda. För att emellertid den exekutoriska skuldsedeln ej må för andra än dermed
egentligen afsedda ändamål användas, samt på det att gäldenären, hvilken det, när
handlingen är löpande, icke alltid kan läggas till last, att skuldsedeln ej å förfallodagen
infrias, icke under en alltför obestämd tid må vara utsatt för äfventyret af
omedelbar utmätning, har Beredningen ansett försigtigheten bjuda att inskränka
handlingens strängare exekutiva kraft till sex månader efter förfallodagen, och då
denna alltid skall vara i skuldebrefvet bestämd, eger gäldenären redan vid skuldebrefvets
utfärdande kännedom om den tid, under hvilken han måste vara beredd på
omedelbar utmätning. Att en gäldenär, hvilken enligt 54 § undergått utmätning,
måste hafva sig öppet lemnadt att i domstolsväg söka sitt åter af borgenären, följer
deraf att frågan om hans betalningsskyldighet ej förut blifvit af domstol eller öfverexekutor
pröfvad.

För fordringar, hvilka härleda sig från inrop af lös egendom å offentlig auktion,
har vår lag redan medgifvit snabbare exekution. Erfarenheten har gifvit vid
handen, att, invändning mot dylika, vanligen i eu större menighets närvaro åtagna
förbindelsers riktighet endast undantagsvis framställes. Ett föregående fastställande
af betalningsskyldighet är således i de allra flesta fall öfverflödigt och skulle endast
innebära en onödig omgång samt derjemte för gäldenären medföra kostnader, som,
då ifrågavarande fordringar sällan uppgå till något högre belopp, stundom kanske
komma att öfverstiga det inrop, hvarför betalning utsöktes. Så vidt Beredningen
erfarit, hafva några olägenheter icke försports af den Konungens Befallningshafvande
nu medgifna rätt att för auktionsfordringar bevilja vilkorliga utmätningsresolutioner.
Tvärtom synes detta sätt att för auktionsfordringar utsöka betalning vunnit ganska stor
användning, ty utaf de 14,824 skuldfordringsmål, hvilka under år~1873 af Konungens
Befallningshafvande genom utslag eller resolution afgjordes, voro ej mindre än 3,107
eller mer än 20% afgjorda genom vilkorliga utmätningsresolutioner. Uti 55 § har

derföre utmätningsmannen tillerkänts befogenhet att omedelbart verkställa utmätning
för auktionsfordringar, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner
skulden. För bibehållande af nu gällande föreskrift, att öfverexekutorn först skall
meddela eu vilkorlig utmätningsresolution, förefinnes intet skäl, ty då den undantagsställning,
hvari auktionsfordringar i fråga om utmätnings erhållande blifvit försatta,
hvilar på den förutsättning att deras riktighet i allmänhet ej bestrides,
och någon pröfning af fordringen icke ifrågakommer vid resolutionens meddelande,
som sker utan gäldenärens hörande, blefve det blott en öfverflödig omgång, om borgenären
först skulle vända sig till öfverexekutorn, helst den skriftliga handling, som
till stöd för krafvet åberopas, eller auktionsprotokollet, icke är ett sådant fordringsbevis,
att på grund deraf öfverexekutor, om krafvet bestreds, skulle kunna ålägga
betalningsskyldighet. Att åter utsträcka det förfarande, som sålunda medgifvits vid
auktionsfordringar, till fordringsanspråk i allmänhet, synes Beredningen icke lämpligen
höra ifrågakomma. Det- nödvändiga vilkoret för att ■ ifrågavarande förfaringssätt
skall kunna med fördel användas, eller sannolikheten att någon invändning mot den
fordran, som skall göras gällande, sällan om ens någonsin kommer att framställas, saknas
nemligen helt och hållet med afseende å öfriga fordringsanspråk, som ej grundas å
något fordringsbevis. Da man således kan förutse, att med afseende å dessa gäldenären
icke lärer underlåta att vägra sitt erkännande, skulle vid sådant förhållande
förfarandet, derest det finge utan inskränkning användas, långt ifrån att medföra
enkelhet, skyndsamhet och billighet, i stället förorsaka ökad omgång, tidsutdrägt och
kostnad. En dylik utsträckning af ifrågavarande förfarande skulle dessutom utan
tvifvel komma att lända till eu onyttig uppmuntran af kreditens användande i
den dagliga rörelsen till helt och hållet improduktiva ändamål och torde derföre ej
väl stå tillsammans med de grundsatser, som med afseende å ett sådant begagnande
af krediten hos oss i senare tider i allmänhet och särskildt vid inskränkningen af
handelsboks vitsord gjort sig gällande.

Redan då utmätning sökes, bör den fordringsliandling, hvarför utmätningskall
ske, i hufvudskrift öfverlemnas till utmätningsmannen. Att ej fordra skuldebrefvets
företeende förrän vid sjelfva utmätningstillfället, skulle medföra de olägenheter,
att i sådant fall utmätningsmannen ej kunde på förhand bedöma, om utmätning
borde ske och vore förhindrad att företaga utmätningen, med mindre
borgenären tillräcklig lång tid förut erhållit underrättelse om dagen och timman
derför, samt att vidare gäldenären blefve beröfvad utvägen att, då han fått veta,
det utmätning äskats, kunna hos utmätningsmannen infria skulden och sålunda
förekomma utmätning. Någon skriftlig ansökning om utmätnings erhållande har ej
ansetts nödig i andra fall, än då utmätning sökes enligt 54 eller 55 §; i dessa fall
har ärendet ej förut varit hos annan myndighet anhängiggjordt, och det är dä med
god ordning förenligt, att sökanden skriftligen angifver att och i hvilken omfattning
han söker verkställighet.

Med det i 57 § gifiia stadgande har afsetts, att, sii vidt möjligt varit, bereda ■>'' *•
fordringsegaren trygghet att handlingen ej, i händelse af utmätningsmannens tran al e
eller obestånd må ined hans enskilda tillgångar förvexlas. eller afen nialianda med
lin- utmätningsman kunna sättas i omlopp. För detta ändamål torde derjemte ytteilio-are
föreskrifter angående sättet för emottagna tjenstehandlmgars förvarande och

handlingar m. i». blifva **» <«psk"tte’

rim» af reglementarisk natur, böra ej hafva sm plats . denna las. „ g

Den förmånsrätt, utmätning medför, raknas enligt 17 Kap. 8 fe ltande s
Balken från den dag, då utmätningen verkstäldes, och icke tran den, da utmatning eu
söktes För att, då utmätning blifvit hos samme gäldenär af tvenne borgenai ei sokt.
den ene ei må kunna gynnas framför den andre, har i »8 § foresknfvits att i sådant
fall utmätning för bådas-fordringar skall verkställas pa eu gång. Fock m <
S Sä ansetts nödiga för de fall, att

föranleda antingen inställelse af en redan vultagen ap .U\h 1 eu

borgenärens lagliga rätt. Om t. ex. utmätning skall veikstallas saniMigt toi e
fordran nå grund af dom och eu auktions fordran, men gäldenaien icke ai tillstå ,,
STÄ om utmatning», såsom i 59 § sågs, får verkställigheten af dom»

Sf att »^utmätning för auktkmsfordringen ej kan ega ruin ,

anseende till^äldiinareus I*» dolllljtol ellel. oiVeresekutor betalningsskyldighet®

IW eller Sm uiftrtat eeh sedermera underlåtit att a MIM» mfvia et sådan
skuldebref som i M i omnaimies, bör alltid vara beredd att betala sm skuld. 6»
snart gåktaiären anträffas, bör således utmätning «.

afvet-it eller icke att utmätningsmannen skulle infinna sig; och att inf oa ffl -a
förutgående tillsägelse att betala, som enligt derå "''"mmande .andem «'' ^ |

«v ,,fb -ideu för att erhålla utmätning, dertill synas skal ej loictinius. atx ueiuin
i vtu gäldenarens måhända tillfälliga frånvaro låta nötningenn an

ÄM«* WÄ

lTlÄ«L. »2S betänkligt, särdeles i de fäll då »»..ingen gnmar mg
ö dom som icke vunnit laga kraft, och gäldenären således icke haft skyldighet att.

SÄä id »S, S ''i

många olikartade tjenstegöromål, svårighet ofta torde möta, har dock ej ansetts behöfligt,
utan torde för andarna^ vara tillräckligt, att han erhåller underrättelse att

pen -

utmatning «r fordring,„ bliftit J*

mngar

111 T , 10 .....Q------uvivu. JitlL gcwucliaicll Utfil"

beredskap, kan han da genom skuldens betalning till utmätningsmannen

förebygga utmätningen och i annat
ningsmannens besök kan förväntas

fall torde under den korta tid, hvarinom utinätgäldenären
utan svårighet kunna vidtaga erfor -

62— 64 §#.

vim- i''->. -e c——>ovangnBL Kunna vidtaga error lnns°riHt

mlhl°m bef,{et.imder hans tillMli§''a frånvaro inträffar,
llns la*a 111 u bliha rid fonattnmgen behörigen iakttagen.

.. i q ,De 1 ®,2r64 ^ förekommande bestämmelser afhandla den ordning hvari
galdenareus tillgångar skola tagas i mät. Dessa bestämmelser, hvilka i hufvudsak

“"T n?n dö foreä?aende 1 ^förslagen härom innehålla, hvila på den
^imidsafs, att sådan tillgång, som är lätt säljbar, skall utmätas i första rummet
,av da ej paitörne sjelfva öfverenskomma, att eu annan ordning får följas Lösören

rSÄbeS T ^Sr irSf’ •<teniiif fast e«eildom och 1 rummet fordringar och
attijifei. Tvång,sfui säljning af en fordran eller rättighet, i synnerhet om denna

ej ar till betalning förtal len eller dess verkliga värde, såsom beroende af eyentuela

nelnlJ-eS^ledn till’ rl Vld tlden1^0r försäljningen med säkerhet bestämmas, kan
uemliben o ta 1 . la till förlust for galdenären och uppehåll för borgenären, och for Fn^billi

‘T- rattlSete-, 1böra derf()rft eJ få utmätas förrän annan tillgång saknas
Eu billig hänsyn till galdenären bjuder vidare, att af lösören sist utmätes hvad han

fm sm näring- behofver eller minst kan umbära, och att den egendom, hvaraf han
sjelf anser sig kunna med minsta afsaknad vara i mistning, företrädesvis tages (dock
aUtid med iakttagande af den stadgade ordningen, så att han icke har rätt att få
utmatta, sa länge lösören eller fastigheter finnas). I tvä fäll har man

ordningen böra stadgas. Det ena är i fråga
t.V der bör, så vidt ej utmätning på en gång
vill hålla till v, i ~"7—- fordran, borgenären ega valrätt,"antingen han

komité,! föresfiojt pan*en eller taP ''"dalning ur lösören. Att, såsom Utsökuingsko
niten foieslagit mnehafvaren af en intecknad fordran skulle vara pligtig att alltid

f,s «*» rf tni-de H taft» Skal för sig, D„„ onSfelrt a t

s:r.;S: v si" ***- «* * ^ ä*

01 sa,''ant utan fm fång for annan borgenär kan ske, söka betalning ur sådana

utmät‘mieiDenna8iI:liLl’"S0,n <]? ''S*ad8’ado ordnill8''eu bö,''a i fränka rummet
horom,ten1 . ’ ^ fundanc? S1* På dftt obligatoriska förhållandet emellan

h aie“ , h bahlenanm, kan nemligen icke anses blifva upphäfd derigenom att

hetaln i ’ ,U P^ttningen för sm fordran derjemte erhållit en särskild rätt
‘ 1,1 deu mtwknade fastigheten. Borgen;!,rens rätt att hålla sig till

ag stadgad

fordringar

ansett undantag från

om fordran, intecknad .. _______^

sökes för intecknad och icke intecknad

den faststälda
i fast egendom,

borgenären
till

.....ä™ »ers fl

77" rt o\ ta OtCllUgClU.

and,-, fivim, ; vn, ■■ ''Vai\ b i)et andra undantaget är för obligationer och
a lylika i allmanna, rörelsen gangbara värdepapper. Dessa löpa med en bestämd

kurs och kunna i allmänhet med lätthet förvandlas till penningar, hvarföre någon
särskild förlust för gäldenären genom en tvångsförsäljning ej hör uppstå; de hafva
derföre hlifvit stälda i likhet med lösören.

I öfverensstämmelse med samtliga äldre förslag är i 63 § angifvet det allmänna
kännetecknet på de fordringar och rättigheter, hvilka kunna blifva föremål
för utmätning. Detta kännetecken kan i enlighet med allmänna rättsgrundsatser
uppenbarligen icke blifva annat än egenskapen hos fordringen eller rättigheten att
vara transmissibel, d. v. s. att kunna öfverlåtas. År nemligen fordringen eller
rättigheten af dylik beskaffenhet, måste den ovilkorligen kunna och höra användas
till gäldande af den skuld, hvarför utmätning eger rum. Saknas åter denna egenskap
hos en fordran eller rättighet, vare sig i följd af dess egen natur eller på grund
af de vilkor, hvarunder den tillkommit eller som äro dervid fastade, är det tydligt,
att den ej kan blifva föremål för utmätning, då den icke kan lemna någon tillgång
till gäldande af den skuld, för hvilken utmätning sker. Det angifna kännetecknet
är sålunda fullt tillräckligt för afgörandet af frågan, hvilka fordringar eller rättigheter
kunna såsom utmätningsbar tillgång betraktas.

Stadgandet i 65 §, att gång- och sängkläder för gäldenär, hans hustru och 65 §.
oförsörjda barn, och hvad af det i huset befintliga förråd till deras underhåll i en
månads tid tarfvas, äfvensom arbetsredskap skola vid utmätning undantagas, är framkalladt
af mensklighet och sedlighet och torde uppfylla hvad i förevarande hänseende
billigtvis kan fordras.

I öfverensstämmelse med de åsigter, som redan blifvit af Utsökningskomitén 66 §.
uttalade, har Beredningen ansett en gäldenärs innestående aflöning för allmän eller
enskild tjenst icke förr än den blifvit genom arbetet intjenad utgöra någon utmätningsbar
tillgång. En motsatt åsigt synes nemligen ej mindre från rättslig synpunkt
stå i bestämd strid emot de allmänna grundsatser, hvilka i våra dagar mer
och mer göra sig gällande, än ock från politisk-ekonomisk synpunkt vara ovilkorligen
skadlig icke blott för gäldenären, utan äfven för fordringsegarne i allmänhet.
Beslagtagandet af de löneförmåner gäldenären genom framtida arbete kan komma att
förvärfva utgör en qvarlefva af den ursprungliga personal-exekutionen, en exekutionsform,
som inom det moderna samhället allmänt erkännes såsom oberättigad i fråga
om uttvingandet af förbindelser, hvilka afse föraiögenhetsrättsliga förhållanden. _ Innan
det personliga arbete, som utgör vilkor för löneus utbekommande, hlifvit af
gäldenären ntfördt, kan den derför utlofvade betalningen icke rättsligen betraktas
såsom någon del af gäldenärens förmögenhet, och genom utmätning eller tagande i
beslag af den ännu ej förtjenta arbetslönen vänder sig sålunda exekutionen ej mot
det rätta exekutions-objektet, gäldenärens förmögenhet, utan mot hans arbetskraft
eller, med andra ord, mot gäldenärens person, och de skäl, på grund af hvilka man
numera anser sig icke kunna ifrågasätta att en gäldenär, som saknar förmögenhet
till gäldande af sin skuld, skall, såsom vid den ursprungliga personal-exekutionen,

genom arbete hos fordringsegaren aftjena skulden eller medelst bysättning beröfvas
sin personliga frihet, ega äfven sin falla tillämpning i afseende å den art af personalexekution,
enligt hvilken fordringsegaren tillätes att lägga beslag å gäldenärens
arbetskraft och den inkomst lian dermed framdeles kan förvärfva. Det allmänna
rättsmedvetandet hos oss, hvilket icke till,städjer, att en gäldenär, på grund af oförmåga
att betala sin skuld, må beröfvas sin personliga frihet och möjligheten till
framtida fri verksamhet, torde således ej hel ler kunna godkänna en exekution, hvarigenom
de blifvande frukterna af denna hans verksamhet på förhand tagas i anspråk,
och, om än användandet af en sådan art af exekution i särskilda positiva lagstiftningar
ännu i större eller mindre omfattning är tillåten, saknas dock icke tillräckliga
bevis att öfvertygelsen om densammas olämplighet äfven inom andra länder mer och
mer gör sig gällande.

Tillåtelsen att utmäta ännu ej intjenad arbetslön kan dessutom, såsom ofvan
dr antydt, oj undgå att utöfva en i national-ekonomiskt hänseende för samhället
skadlig inverkan^ Arbetsgivare och arbetare lida derigenom båda. Hos den arbetare,
hvars lön pa förhand tagits i beslag för någon fordringsegares räkning, födes
nemligen lätt en önskan att med öfvergifvande af det arbete, för h vilket han ej ensam
tar uppbära ersättningen, söka sig en annan anställning, och om han det ej kan,
utan nödgas qvarstanna hos den förre arbetsgifvaren, lärer denne ej kunna påräkna,
att arbetet utföros med det nit och den omsorg, hvartill vid allt produktivt arbete
den egna fördelen just utgör den kraftigaste driffjedern. För fordringsegaren i allmänhet
innebär ej heller rättigheten att utmäta icke intjenad lön någon verklig fördel.
Genom tillvaron af en sådan rättighet underlättas nemligen, efter hvad erfarenheten
visat, utvägarne för gäldenären att erhålla kredit ofta vida öfverstigande den
säkerhet den blifvande arbetsförtjensten erbjuder, så att, äfven om den skuldsatte
icke, såsom stundom lärer inträffat, låter genom ombud för diktade skulder sjelf lägga
beslag a sin lön och sålunda undanhålla densamma för de verkliga borgenärerne, i
allt fall endast en ringa del åt dessa kan med begagnandet af ifrågavarande tvångsmedel
bereda sig liqvid. Och om deremot ett sådant tvångsmedel icke funnes och
de, som för sin utkomst åro hänvisade till sin blotta arbetsförtjenst, sålunda tvingades
att ordna sin ekonomi utan anlitande af krediten i vidsträcktare omfattning
än förtroendet till deras redbarhet och vilja att åtagna förbindelser fullgöra kan föranleda,
torde med skäl kunna antagas, att fordringsegaren skulle vinna vida större
säkerhet, än möjligheten att kunna lägga beslag på större eller mindre del af arbetslönerna
må anses innebära.

_ De skal,, som således i allmänhet tala emot utmätande af gäldenärens ännu
ej intjenta aflöning, hafva sin lulla giltighet äfven med afseende å införseln i embetsed!
tjenstemans löner. Ty den lön en embets- eller tjensteman af staten uppbär
kan numera icke betraktas såsom något annat än en honom tillkommande ersättning
för det arbete, han för det allmännas räkning utför. Det åskådningssätt, som bo -

traktar deri tjenst ombetsmannen innehar såsom en hans tillhörighet och den till
honom utgående aflöning såsom en på lifstideu förlänad ränta eller förläning,
är för längesedan helt och hållet försvunnet. Men vid sådant förhållande finnes
ej längre något skid, hvarföre icke staten lika väl som den enskilde arbetsgifvaren
skall vara ovilkorlig! berättigad att fordra, att de i dess tjenst anstälde
embetsmäns löner icke må, innan de äro iutjenta, genom exekution dragas från det
med dom afsedda ändamålet, och derigenom statens tjenare urståndsätta,? att ordentligt
fullgöra det dem åliggande arbete. Erfarenheten hos oss har ock tillräckligt ådagalagt
de skadliga verkningarna af in försel systemet, der detsamma blifvit tillämpad!
Och att så måste inträffa är ej svårt att inse. Den aflöning staten lemnar åt sina
tjenare är i de flesta fall ej större, än hvad för rätta utöfvandot af de dem åliggande
tjenster är af nöden. Varder större eller mindre del deraf tagen i beslag,
innan den blifvit intjenad, måste tjenstemannen antingen fortfara med det honom
åliggande arbetet under det förlamande inflytande, som otillräcklig ekonomisk
bergning förer_ med sig, eller ock för fyllande af den brist, som uppstått, genom
arbete utom tjensten förskaffa sig den för honom erforderliga inkomst, äfven om
derigenom intrång i hans verksamhet för statens räkning skulle inträffa.

Från statens egen synpunkt måste sålunda borttagandet af införseln anses vara
högeligen af behofvet påkallad! Upphäfvande! af detta rättsinstitut kan ej heller
annat än utöfva en gynsam inverkan å de allmänna kreditförhållandena inom landet,
Ty den kredit, som genom införselns borttagande skulle komma att i högre eller
ringare grad för löntagare blifva inskränkt, är hufvudsakligen sådan som för konsumtionsbehof
användes, och minskning i ett dylikt kreditens användande inom ett
samhälle länder, af skål som äro för väl kända för att här behöfva upprepas, till
lika stor fördel för löntagarne som för fordringsegarne.

Men då på dessa skäl, i likhet med hvad Utsökningskomitén föreslagit, i
65 § stadgats förbud mot utmätning af gäldenär? innestående aflöning för allmän
eller enskild tjenst, har tillika detta förbud begränsats till icke förfallen lön. Har
lönen förfallit, men ändock fått innestå hos embetsverket eller husbonden, har den
förlorat sin natur af lön och öfvergått till en vanlig fordran. Den bör då vara
underkastad utmätning på samma sätt som annan fordran. En gäldenär skulle
eljest kunna undandraga sina fordringsegare hela det kapital han på sin lön år efter
år sammanspara! endast han läte detta innestå hos löngifvaren.

Då statsintresset bjuder, att staten tillförsäkrar sina tjenare att efter viss
tjenstetid få uppbära pension af allmänna medel, är det ock i sin ordning, att lagstiftaren
tillser, att pensionen åtnjutes med samma rätt som lönen. Sådan pension
har derföre i förslaget blifvit ståld lika med lön.

I afseende å andra pensioner finnes redan i de flesta pensionsinrättningars
af Konungen faststälda reglementen stadgadt förbud mot pensionens utmätande,
Att dessa bestämmelser skola lända till efterrättelse sos af förslagets 67 §,

67 §.

60 §.

70 §.

Genom flera särskilda författningar är stadgadt, att visst slag af egendom ej
får utmätas; och då dylika undantagslagar, som hafva sin grund antingen i det
allmännas intresse eller i nödvändigheten att i vissa mera ömmande fall skydda en
gäldenär, svårligen kunna undvaras, har uti 67 § hänvisats till hvad derom säskildt
kan vara stadgadt.

Sedan i 68 § den allmänna grundsats hlifvit uttalad, att hvad i gäldenärens
bo finnes höra annan till icke får utmätas, hafva i 69 § bestämmelser lemnats för
det fall, att den, som gör anspråk ä godset, icke kan genast styrka sin rätt dertill.

Kong]. Förordningen den 20 November 1845 i afseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård qvarblifva, har tillkommit för att förhindra
eller åtminstone försvåra upprättandet af diktade köpeaftal angående gäldenärs
egendom till förfång för borgenärer, som söka utmätning å egendom. Man har väl
hört yttras, att genom förordningens föreskrifter om de formaliteter, hvilka erfordras
för att åt sådant aftal gifva giltighet emot borgenärer, utvägarne för oredlige
gäldenärer att förnärma borgenärens rätt hlifvit mera allmänt kända, och att
antalet af dylika aftal till följd deraf betydligt förökats, på grund hvaraf man förmenat
att förordningen borde upphäfvas. Om än å vissa tider och å vissa orter
den anvisade utvägen att bereda säkerhet åt aftal af nämnda slag hlifvit mera
allmänt anlitad, får dock ej förbises, att många varit verkliga köp. hvarigenom en
i behof stadd person kunnat, utan att beröfvas bruket af sitt lösörebo, bereda sig
tillgångar till betalning af skuld eller till fortsatt utöfvande af nyttig verksamhet.
Upphäfvande af nämnda förordnings föreskrifter skulle, der ej tillika HandelsBalkens
stadgande angående köp af lösören underginge förändring, otvifvelaktigt
åter framkalla de klagomål, som föranledt förordningens utfärdande, och de öfverklagade
försäljningarna skulle kunna med laga verkan ske, utan att genom det nu
föreskrifna offentliggörandet borgenären, derest han ej just derigenom afhållits från
att med säljaren ingå affärsförhållanden, blefve uppmanad att vidtaga lagliga åtgärder
till sin rätts bevarande.

Beredningen har således ansett att nämnda förordning ej bör upphäfvas; och,
då de deri meddelade stadganden, såsom afseende endast ett speciell slag af aftal,
ej lämpligen bort i Utsökningslagen intagas, har i 70 § hlifvit utsagdt, att hvad i
förevarande ämne särskildt är stadgadt kommer att lända till efterrättelse. Några
förändringar i de nu gällande stadganden äro nemligen icke af Utsökningslagens
innehåll ovilkorligen påkallade och torde derföre, om de finnas nödiga, så mycket
hellre böra göras till föremål för särskild behandling, som dervid bör tagas hänsyn
till bestämmelserna om köp af lösegendom i allmänhet och tillika torde böra komma
under ompröfning, huruvida och under hvad vilkor ifrågavarande aftal må ega giltighet
i händelse af konkurs — med hvilka ämnen Beredningen ej nu har att taga
befattning.

Den i 68 § uttalade grundsats, att utmätning ej må ske till förfång för den 7loch72§§.
rätt annan eger till gäldenärs gods, gör ej ensam tillfyllest för att ordna de rättsförhållanden,
hvilka kunna uppkomma, då fråga är om utmätande för en borgenärs
fordran af sådan gäldenärens egendom, som redan häftar för andra borgenärers
anspråk. De bestämmelser, som i detta hänseende ansetts nödiga, hafva blifvit inrymda
i 71 och 72 §§, af hvilka den förstnämnda åsyftar att, i fråga om sådana
fordringar, hvilka äro förenade med sakrätt till viss gäldenärens egendom, dels betrygga,
dels närmare begränsa de lagliga verkningarne af denna rätt, och den senare
§ har till ändamål att förebygga, det sådana anspråk, med hvilka sakrätt till
godset icke är förenad, kunde komma att betraktas såsom hinder för utmätning derå.

De borgenärer, hvilka i 71 § afses, äro i främsta rummet de, som hafva lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; vidare de som, utan att
hafva egendomen i sin besittning, åtnjuta lagbestämd panträtt deri; och slutligen
de, som visserligen icke fått sig i lag tillerkänd panträtt i egentlig mening, men
ega den dermed beslägtad»* rätten att till säkerhet för sin fordran qvarhålla gäldenärens
gods. Då emellertid den egendom, som utgör föremål för pant- eller detentionsrätt,
det oaktadt fortfar att tillhöra gäldenären, måste den kunna såsom all
annan hans egendom anlitas till gäldande af hans skulder, utan andra inskränkningar
än de, som äro nödiga för betryggande af den rätt, hvilken enligt lag tillkommer
pant- eller detentionsrättens innehafvare.

Panträtten, såsom icke beroende endast af ett personligt rättsförhållande
emellan borgenären och gäldenären, utan fästad vid sjelfva den egendom, som utgör
rättighetens föremål, eger således bestånd, äfven om gäldenären upphör att vara
egare till godset, och har just till ändamål att, oberoende af dylika förändringar i
eganderätten eller andra borgenärers anspråk, bereda panthafvaren säkerhet för betalning
ur panten. Äfven i de fall, då en borgenär enligt föreskrift i lag, utan
att tillförsäkras panträtt i egentlig mening, likväl tillätes att hålla gäldenärens gods
qvar till dess betalning erhålles, lärer med en sådan den ene borgenären uttryckligen
medgifven detentionsrätt ej låta sig förena rättighet för en annan att, på
grund af sedermera vunnen utmätning, få, utan att det för godsets utlemnande
stadgade vilkor fullgöres, detsamma till gäldande af sin fordran använda, såvida
icke på annan grund förmånsrätt till betalning derur tilläfventyrs må lagligen
honom tillkomma.

I öfverensstämmelse härmed har i 71 §, på samma gång som den grundsats
blifvit uttalad att pant- eller detentionsrätt ej må utgöra hinder för annan borgenär
att erhålla utmätning och följaktligen äfven försäljning af godset, tillika blifvit
uttryckt såsom allmän regel hvad redan enligt Sjölagen gäller om vissa panträtter,
nemligen att rättighetens innehafvare eger att i ty fall njuta betalning ur köpeskillingen;
hvarjemte hänvisning blifvit lemnad till de i 6 Kap. meddelade före -

skrifter, som närmare bestämma den ordning, i hvilken borgenären må göra denna
sin rätt gällande.

Men utöfver nyssnämnda allmänna stadganden erfordras i fråga om lös egendom,
hvilken borgenär har såsom pant eller eljest under panträtt i handom, särskilda,
af denna panträtts beskaffenhet föranledda stadganden. Enligt 10 Kap.
Handels-Balken har panthafvaren “våld “ att, om panten ej å förfallodagen återlöses,
låta panten uppbjudas och försäljas, men pantens egare har icke i sin makt att bestämma
tidpunkten för dessa åtgärders vidtagande eller att tvinga panthafvaren att
företaga dem. Äro således vid förfal lott den konjunkturerna så ogynsamma att panthafvaren
har skäl befara att, om panten såldes, köpeskillingen skulle understiga
pantens värde och hans fordran, är panthafvaren oförhindrad att låta med försäljningen
anstå i afbidan på bättre tider. Betydande förluster skulle kunna, till skada
äfven för gäldenären, tillskyndas panthafvaren, om det stode andra borgenärer fritt
att genom utmätning af panten skilja panthafvaren från besittningen deraf och
framtvinga en ovilkorlig exekutiv försäljning under en tryckt penningeställning.
Olägenheterna deraf skulle tilltaga och särdeles för de större penningeanstalterna
blifva känbara, i samma mån utlåningen emot hypotek af värdepapper, såsom obligationer,
aktier, skuldebref m. m. d., allt mera utvecklar sig, och konnne utan tvifvel
att i viss mån motverka rörelsens vidare tillväxt i denna riktning. Detta bör å ena
sidan beaktas i afseende å panthafvarens rätt, hvarjemte det i sådant hänseende ej
bör lemnas oanmärkt, dels att för den händelse panten afkastar ränta, som överstiger
den ränta panthafvaren har att åtnjuta på sin fordran, ett öfverskott uppstår,
hvilket kan användas till minskande af hans kapitalfordran, dels ock att, på sätt
3 och 6 §§ i 10 Kap. Handels-Balken utmärka, fall kunna förekomma, då panthafvaren
eger rätt att begagna panten eller att ånyo utsätta den.

Å andra sidan åter synes, för det fall att pantens värde öfverstiger panthafvarens
fordran, det icke, utan åsidosättande af öfrige borgenärers billiga anspråk, böra lemnas
panthafvaren fritt att, genom vägran att emottaga betalning för sin fordran, förhindra
pantens försäljning vid derför gynsam tidpunkt. Genom att pantsätta sin egendom för
ett dennas värde mer eller mindre understigande skuldbelopp och dervid betinga sig
anstånd med skuldens betalning bör en gäldenär ej kunna uppehålla sina öfrige
borgenärer i deras rätt att njuta den godtgörelse, hvartill egendomen lemnar tillgång.
Att en panthafvare kan blifva nödgad att före förfallodagen låta panten realiseras,
förutsattes redan i gällande lag så väl vid konkurs som vid utmätning af intecknad
fast egendom, och, om för det fall, hvarom nu är fråga, såsom vilkor för att panten
må säljas utan innehafvarens medgifvande, stadgas att denne först skall erhålla full
betalning för sin fordran, torde ej från synpunkten af hans rätt någon befogad invändning
mot försäljningen möta.

I ändamål att skydda alla rättmätiga intressen har derföre Beredningen föreslagit
tvenne alternativa utvägar. Finner panthafvaren, då panten utmätes, med

sin fördel förenligt, att panten genast siiljes exekutivt, öfverlemnar lian den till
utmätningsmannen, som i stadgad ordning later den säljas och, såsom i 0 Kap.
närmare bestämmes, tillhandahåller panthafvaren betalning ur köpeskillingen. Anser
åter panthafvaren, att en dylik exekutiv försäljning kan lända honom till förlust,
eger lian, utan hinder af utmätningen, behålla panten, såvida den ej af utmåtningssökanden
från honom löses. Har panten ej blifvit löst, siiljes den dä af utmätningsmannen,
likväl med orubbadt bibehållande af panthafvarens rätt, hvarom vid auktionen
underrättelse meddelas, på sätt 90 § bestämmer, och inroparen förvärfvar i
sådant fall väl eganderätt till panten, men måste för att komma i besittning deraf
utlösa panten, hvarvid dock den nye egaren ej hör vara hunden vid den emellan
panthafvaren och ursprunglige gäldenären till äfventyrs aftalade längre förtallötid
för skulden. Den rätt, som sålunda, i ändamål att göra panten mera säljbar, medgifvits
utmätningssökanden eller nye egaren att lösa panten före förfallotiden, är i
sjelfva verket den enda här föreslagna förändringen i nu gällande rätt.

Såsom ofvan stående redogörelse utvisar, har Beredningen i förevarande fråga,
till följd af den väsentliga olikheten emellan förhållandena vid utmätning och konkurs,
icke tagit det i 54 § konkurslagen stadgade förfarande till ledning Da, konkurs
inträffar, blifva samtliga gäldenärens skulder och således äfven den till panthafvaren
genast, förfallna till betalning, och nödvändigheten kräfver dervid en skyndsam
realisation af alla gäldenärens tillgångar. Men, om än konkursen sålunda kommer
att föranleda dertill att panten måste säljas tidigare än panthafvaren eljest amnat,
beredes likväl panthafvaren den fördel, att han till fyllande af den brist, som tor
honom kan uppstå, eger att genast halla sig till gäldenärens öfriga egendom. Vid
utmätning deremot äro omständigheterna annorlunda och behöfva ej föranleda något

intrång i panthafvarens rått. •

De särskilda bestämmelser, hvilka, på sätt ofvan är angifvet, ansetts uodigai
fråga om handfången pant, äro deremot uppenbarligen hvarken behöfliga eller tillämpliga
beträffande sådan panträtt, der godset icke finnes i borgenärens handel,
eller i afseende å detentionsrätt, då dermed icke är förenad någon ratt for borgenaren
att genom försäljning eller annorledes realisera det gods han innehar, livad särskilt
detentionsrätten angår, kan till följd af denna rätts beskaffenhet en försäljning
med bibehållande deraf icke såsom vid lös pant åstadkommas.

Då såsom af det ofvan anförda framgår, icke ens panträtt eller detentionsrätt,
till gäldenärs egendom bör utgöra hinder för dess utmätande för andra borgenärers
fordringar, är det, uppenbart, att ännu mindre ett blott förmansrattsansprak,
som icke är förenadt med verklig sakrätt, eller sådana med godset vidtagna säkerhetsåtgärder,
som qvarstad eller skingringsförhud, hvilka icke ens höra medföra förmånsrätt
kunna lända till hinder i nämnda hänseende. Härom har till förekommande

af möjliga missförstånd bestämmelse intagits i 72 §. Frågan huruvida borgenär,
som endast här förmånsrätt, men ej sakrätt i det utmätta, hor ega ratt till betalning

ui köpeskillingen, kan deremot lämpligast behandlas i sammanhang'' med öfriga till
6 Kap. hörande ämnen.

3-7(> §§. ^ ^ 73—76 §§ innehålla föreskrifter, huru vid utmätning af lös egendom skall

förfaras. Första åtgärden är, att egendomen upptecknas och värderas, såsom i 73
§ stadgas. Men, då utmätning medför förmånsrätt i det utmätta, är blotta upptecknandet
och värderandet icke tillräckligt för att konstituera utmätningen. För att
man, med fasthållande så mycket som möjligt af den grundsats, att panträtt ej bör
ega rum i lös egendom, som finnes qvar i egarens värjo, må kunna tillerkänna
borgenär dylik rätt till utmätt gods, är det af nöden att, om godset ej kan skiljas
från gäldenärens besittning, åtminstone dermed så förfares, att det för tredje man
kan vara synbart, att godset är utmätt. En borgenär skulle eljest kunna låta skrifva
gäldenärens gods i. mät, utan att någon annan derom erhölle kännedom, och derigenom
bereda åt sig eu tyst förmånsrätt. För utmätningens fullbordan erfordras
således någon ytterligare åtgärd, hvarigenom den erhåller karakteren af offentlighet,
sa att andra, som hos gäldenåren redan ega fordran eller kunna vara sinnade att
lemna honom kredit, sättas i tillfälle vinna kännedom derom, att en borgenär redan
förskaffat sig förmånsrätt till en del af gäldenärens tillgångar. Och då gäldenåren,
äfven om han ej närvarit vid utmätningen, är underkastad kriminelt ansvar, om han
iubbai gods, som tydligen är utmätt, är det ock angeläget att dermed vid utmätningen
förfares på ett sätt, som gifver gäldenåren kunskap om hvilken del af hans egendom
är utmätt. De närmare bestämmelserna angående förfarandet äro gifna, i fråga om
penningar och lösören, i 74 § och, i fråga om fordringar och rättigheter, i 75 §, och
man har vid affattandet af dessa stadgandeu sökt att, å ena sidan, tillgodose borgenärens
anspiåk på trygghet att utmätningen skall blifva beståndande och, ä andra sidan, ej
binda utmätningsmannen genom alltför stränga stadgandeu. Penningar skola alltid
omhändertagas af utmätningsmannen. Andra lösören qvarleinnas ä utmätningsstället,
men skiljas från gäldenärens besittning, derigenom att de sättas i förvar under försegling.
På det emellertid, i händelse sådant afskiljande ej kan ega rum, i följd af
vare sig brist på förvaringsrum eller godsets egen natur eller andra hinder, utmätning
ej må omöjliggöias, har lör detta fall, men också endast för detta, ett annat sätt för
godsets afskiljande funnits böra medgifvas och i sådant hänseende föreslagits, att
antingen godset märkes eller ock någon annan åtgärd såsom skriftligt anslag eller
dylikt vidtages, hvar igenom tydligen angifves, att godset är utmätt. Har med godset
föifai its pa något af de nu angifna sätten, är utmätningen fullbordad och utmätnings -mannen fiedad lian ersättningsskyldighet, i händelse godset sedermera förskingras.
Åliggandet för utmätningsmannen att, der egendomen ej kan med säkerhet qvarleinnas
på utmätningsstället under gäldenärens tillsyn, låta egendomen af annan
vårdas eller till annat ställe bortföras, har blifvit gjordt beroende af att borgenären
förskjuter den derför nödiga kostnad. Såsom Utsökningskomitén erinrat, är det
nemligen i många tall, särdeles på landsbygden, ej möjligt för utmätningsmannen

att i grannskapet af gäldenärens hem finna någon, som är villig och lämplig att
taga, vård om utmätta lösören. Än svårare är det att finna lämpliga förvaringsrum
och bereda vård för utmätta kreatur, synnerligast vid knapp tillgång och höga pris
på foder. Allmänna förvaringsrum för sådant slag af utmätt egendom saknas i vårt
land. Mången gång kunde ock inträffa, att köpeskillingen för utmätta kreatur ej
betäckte kostnaden för deras bortförande samt föda och vård å annat ställe, och då
skulle bortförandet för gäldenären medföra skada och förlust utan gagn för borgenären.
Finnes ej det gods, som skall utmätas, i gäldenärens besittning, utan hos
tredje man, hvilken är berättigad att detsamma innehafva, kunna naturligtvis ej de
i 1 mom. af 74 § omnämnda åtgärder ifrågakomma. Samma ändamål, som med
dem afses, ernås i stället genom delgifvande af förbud för innehafvaren att utlemna
godset till förfång för den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan
komma att öfvergå.

Vid utmätning af fordran eller rättighet förfares på motsvarande sätt. Derigenom
att utmätningsmannen tager i förvar den handling, hvarpå fordringen eller
rättigheten grundas, förhindras gäldenären att öfver densamma disponera. Utgöres
denna handling af en löpande förbindelse eller annat fordringsbevis, som gäller i
innehafvarens hand, är utmätningen dermed fullbordad, ty gäldenären kan ej sedermera
sjelf göra sin fordran eller rättighet gällande. Men är handlingen ej sådan eller
finnes ej någon handling till bevis om fordringen eller rättigheten, meddelas istället
förhud för den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall utgå. Först sedan
ett sådant förhud delgifvits, må utmätningen anses lagligen fullbordad, och förbudets
delgifvande hör således, lika väl som de i 74 § föreskrifna åtgärder, vara ett vilkor
för erhållande af förmånsrätt. Härutinnan afviker förevarande förslag från Lagberedningens
och Utsökningskomiténs, enligt hvilka senare väl också dylikt förhud
vid utmätning af fordran eller rättighet fordrades, men blott såsom en säkerhetsåtgärd
och ej såsom ett vilkor för förmånsrätt. Deraf att förbudet sålunda utgör en
del af sjelfva utmätnings förrättningen, följer att delgifvandet, såsom regel bör åligga
utmätningsmannen. Anser borgenären den utmätta fordringen eller rättigheten ej
vara af det värde, att den betäcker kostnaden för förbudets delgifvande genom
utmätningsmannen, hvilken kostnad i sådant fall koimne att slutligen drabba borgenären,
bör dock delgifvandet ej af utmätningsmannen ombesörjas, med mindre borgenären
det yrkar. År den, hvilken förbudet meddelas skall, boende utom kronofogdens
eller stadsfogdens tjensteområde, i hvilken händelse delgifvandet icke kan af fogden
sjelf eller genom honom underordnade betjente verkställas, må det ankomma på borgenären
sjelf att ombesörja delgifvandet.

I enlighet med föregående lagförslagen har i 76 § föreskrift intagits derom,
att då utmätningsman inställer sig för att å nyo utmäta gods, som redan är för annan
fordran utmätt eller belagdt med qvarstad, ny uppteckning, värdering eller försegling

100

oj är af nöden. I allt öfrigt har utmätningsmannen att vid den senare utmätningen
förtära på samma sätt som vid den förra.

78 §■ Fastän af de allmänna grunderna för vårt utsökningsförfarande följer att

växande gröda ej hör kunna tagas i mät annnorledes än genom utmätning af egandeeller
nyttjanderätt till den jord, hvarå den växer, har det likväl, enligt hvad Beredningen
erfarit, stundom inträffat att växande gröda blifvit särskild! utmätt. Uti 78
§ har derföre förbud mot dylik utmätning meddelats; och tillika — på det ej, såsom
Högsta Domstolen vid granskning utaf ett af 1867 års Riksdag antaget lagförslag,
rörande förhud mot särskild utmätning af växande gröda, erinrat, ett sådant stadgande
måtte gifva anledning till den förmodan, att hvad sålunda särskildt om växande
gröda blefve bestämdt icke gälde om växande skog eller annat, som lika med växande
groda borde anses till jord höra — förbudet blifvit uttryckligen utsträckt till växande
skog eller annat, som till fäst egendom hörer.

79 §■ Beskrifning och värdering å utmätt fastighet erfordras hufvudsakligen för att

dels, då utmätning sker, tjena utmätningsmannen till grund för beräknande, huruvida
det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp, så att vidare utmätning ej behöfves,
dels ock utgöra material för den redogörelse öfver fastighetens beskaffenhet, som bör
i auktionskungörelsen intagas, samt gifva visshet om den utmätta eller af öfverexekutor
i mät förklarade och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon
egentlig betydelse^ afseende a den blifvande försäljningen kan deremot värderingen
numera icke anses ega, dä, såsom Utsökningskomitén ock erinrat, taxeringsvärde
finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid utmätningsvärderingen
och pa grund af densamma bestämma sig för köp. I följd häraf har
ock uti 108 § icke upptagits nu gällande stadgande, att utmätt fastighet ej får
saljas a första auktionen, sända ej värderingssumman eller derutöfver bjudits; och
då erfarenheten visat, att rättigheten att söka ny värdering i allmänhet begagnats
endast för att vinna tidsutdrägt till skada och förlust för icke allenast borgenärer,
utan äfven gäldenär, har någon sådan rättighet icke blifvit medgifven.

80ocli8i§§. Den rätt att ur fastigheten erhålla betalning, som borgenär genom utmätning
eller, der fastigheten enligt 28 § förklarats skola utmätningsvis säljas, genom inteckning
vunnit, omfattar enligt allmänna rättsgrundsatser allt hvad till fastigheten
såsom accessorium hörer, och således vore det alldeles följdrigtigt, om man stadgade,
att all afkastning, som folie åt fastigheten, intill dess den blefve såld och af ny
köpare tillträdd, skulle inbegripas i utmätningen för att sedermera i sammanhang
med köpeskillingen för fastigheten mellan de rättegande fördelas. Ett sådant allmänt
stadgande skulle dock medföra, att gäldenären alltid skulle skiljas från besittningen
af den utmätta fastigheten och i stället en förvaltning anordnas för de rätfegandes
räkning, men detta komme säkerligen i många fall att lända till förlust för dem,
då de måste för en ofta ganska kort tid anskaffa dragare, tjenstehjon och nödigt
förlag till fastighetens skötsel. Lämpligare torde derföre vara att, i allmänhet,

101

endast ränta, hyra och dylikt, som kan uppbäras af annan, utan att gäldenär™
rubbas i besittningen af fastigheten, inbegripas i utmätningen — detta alltid under
förutsättning att borgenären sådant yrkar — men att den öfriga afkastning™ tillfaller
gäldenären, mot det lian fortfarande förvaltar fastigheten, dock med förbehåll
att, om han tinnes genom vanvård eller annorledes i större män försämra fastigheten,
förvaltningen må kunna honom fråntagas. Utgående från dessa grundsatser, har
Beredningen i 80 och 81 §§ föreslagit stadgan don, huru medlen skola uppbäras,
syssloman förordnas o. s. v. Anledningen, hvarföre i det fall, som i 81 § omnänmes,
syssloman förordnas af öfverexekutor och icke af utmätningsman, är att förordnandet
förutsätter en föregående pröfning, huruvida tära för vanvård verkligen förefinnes,
hvilken pröfning lämpligare tillkommer öfverexekutor, än utmätningsman.

De i 82 § gifna bestämmelser i fråga om kollision mellan ny egare af en sm

faslighet och förre egarens borgenär äro öfverensstämmande med grunderna i 13 §
af detta förslag och 14 § i inteckningsförordningen. Enligt den senare skall, om
lagfart och inteckning sökas å samma dag, inteckningssökanden vika för den som
förvärfvat eganderätt, sa vida ej inteckning sökes för fordran, som eger förmånsrätt
enligt 11 Kap. 2 § Jorda-Balken. Dä utmätning för icke intecknad fordran medför
lika förmånsrätt, som vore inteckning beviljad den dag utmätningen sker, följer af
nyssnämnda lagstadgande att, om utmätning för icke intecknad fordran verkställes
samma dag som lagfart sökes, borgenären måste vika för nye egare», sa vida ej
egendomen eljest enligt lag häftar lör fordringen. Sker åter utmätningen för en
redan i »tecknad fordran, har borgenären företräde, t y inteckningen år i sådant tall
äldre än lagfartsansökningen.

Då-det i 84 § omnämnda utmätningsprotokoll endast undantagsvis kan vara Si
af vidlyftiga,re beskaffenhet och dess uppsättande således i allmänhet ej bitr kräfva
någon längre tid, torde tiden, inom hvilken detta protokoll skall af utmätningsmannen
tillhandahållas, icke kunna anses vara för knappt tilltagen. Den är ej heller kortare,
än den tid som Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 i förevarande hänseende bestämmer.

Att anmälan om verkstäld utmätning af fast egendom genast göms hos öfver- 85
exekutor är i stad nödvändigt, enär auktionen der skall af öfverexekutor förrättas.

Å landet erfordras sådan anmälan jemväl till undvikande al den kollision, som skulle

uppkomma, derest öfverexekutor efter 28 § förordnade om försäljning af egendo.....

som redan blifvit utmätt, måhända för annan persons gäld, än den, som blifvit hos
öfverexekutor lagsökt. Lämpligt ar ock, att dervid tillika gitves tillkänna, om gäldenären
vid utmätningen bestämt auktionsställe. I sammanhang med de härom i 85
§ intagna stadgande» upprepas tillika den redan i inteckningsförordningen meddelade,
egentligen hit hörande föreskrift, att, då fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad
fordran, bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen
skett, skall af utmätningsmannen till domaren eller Rätten insändas.

Rättigheten för «-n fordringsegare alt genom bysättning förfoga öfver eu gäldenär»
person, att beröfva honom friheten och således behandla honom såsom brottsling
för oförmåga att betala en skuld, kan ej ur rättvisans synpunkt försvaras, och erfarenheten
har visat, att detta tvångsmedel ej heller behöfves för den allmänna kreditens
upprätthållande. Under de förhandlingar, som föregingo utfärdandet afKongl.
Förordningen den 1 Maj 1868, syntes ock, på sätt Utsökningskomitén anmärkt, den
mening, att bysättning borde alldeles upphöra, vara den öfvervägande, ehuru den då
af Kongl. Maj:t föreslagna inskränkning i bysättningstvångets användande antogs
såsom en öfvergång. Sedan denna tid har ock dylikt tvång blifvit afskaffadt i Tyskland,
Österrike, Sclnveitz, Belgien, Danmark samt Norge, och torde tiden nu vara
inne att äfven hos oss vid omarbetningen af utsökningslagen låta detsamma alldeles
försvinna ur vår lagstiftning. Men då bysättning sålunda ansetts kunna helt och
hållet afskaffa», måste enligt Beredningens åsigt i stället stadgas något annat tvångsmedel
mot tillgångars undandöljande vid utmätning, ty eljest skulle eu gäldenär
kunna saklöst vägra att betala en skuld, under öppet erkännande att han hade tillgångar.
som han undangömde. Att såsom dylikt tvångsmedel omedelbart anlita gäldenärens
försättande i konkurstillstånd, torde ej vara lämpligt. Försättandet i konkurs
skulle ofta endast hafva till syftemål att framtvinga en bouppteckningsed och konkursernas
antal kommu deraf att betydligt ökas och företrädesvis just med sådana,
som Konkurslagen i 126 § velat förhindra. Det synes derföre lämpligare att, i likhet
med flera främmande lagstiftningar, stadga skyldighet för gäldenär, som vid utmätning
funnits sakna, tillgångar till sin skulds gäldande, att med ed betyga det
han ej eger andra tillgångar än de uppgifna. För en redlig gäldenär medför denna
skyldighet vida mindre olägenhet än ett försättande i konkurs; men i fråga om en
gäldenär, som verkligen eger tillgångar. Indika han vill fördölja, bör edgången utgöra
ett verksamt medel att framtvinga desamma.

Påföljden för gäldenärens vägran att aflägga nämnda ed torde åter lämpligen
kunna bestå deri, att han må i sådant fall försättas i konkurstillstånd. Genom
konkurslagens bestämmelser angående bouppteckningsed och äfventyret för tredska
att gå sådan ed erhållas sedermera tillräckliga tvångsmedel för att framtvinga en
sanningsenlig uppgift angående tillgångarne.

5 Kap.

I de föregående lagförslagen hafva samtliga de bestämmelser, som angå utmätning,
det utmättas försäljning och redovisningen till fordringsegaren, varit sammanförda
i ett enda kapitel. Emot rigtigheten af en dylik uppställning kan ingen
anmärkning göras, ty alla dessa åtgärder äro utan tvifvel delar af samma förrättning,
hvars ändamål är att förskaffa borgenären betalning. Men då ett dylikt samman -

103

förande skulle i hög grad förminska öfverskådligheten af förevarande förslag, har
Beredningen funnit lämpligare att i särskilda kapitel afhandla de tre hufVuddelarna
i utmätningsförfarandet, hvilkas inbördes sammanhang i allt fall framstår med tillräcklig
tydlighet. »Sedan således i 4 Kap. de egentliga utmätningsåtgärderna
blifvit omförmälda, hafva bestämmelserna om utmätt egendoms försäljning blifvit
inrymda i det öde.

En ovilkorlig föreskrift, att utmätt egendom skall säljas, har naturligen ej 87 §.
kunnat eller bort meddelas, då uppenbart är, att fall kunna inträffa, då fordran *
blifvit, utmätt och betalning före densammas försäljning till utmätningsman erlägges.

Försäljningens verkställande bör väl i allmänhet åligga vederbörande exekutor, 88—93 §§.
som dervid har att iakttaga såväl borgenärens som gäldenärens rätt samt för försäljningssumman
redovisa. I fråga om lös egendom, vid hvars försäljning formaliteterna
åro synnerligen enkla, har dock Beredningen för de städer, der behörigen
inrättade auktionsverk finnas, ansett dessa utan olägenhet kunna vid forsäljningsbestyret
bibehållas; äfvensom Beredningen föreslagit, att de särskilda sätt för auktioners
kungörande, hvilka för viss stad funnits lämpliga och förty blifvit i behörig
ordning föreskrifna, må lända till efterrättelse. För si vidi deremot de för auktionsverken
gällande reglementen i öfrigt innehålla bestämmelser, som strida emot utsökningslagens
föreskrifter eller göra tillämpning deraf omöjlig, är dock uppenbart att
reglementena ej kunna ega giltighet, med mindre de i de anmärkta hänseendena
bringas till öfverensstämmelse med utsökningslagen.

Den tid, som bör förflyta mellan kungörandet af en auktion å utmätta lösören
och sjelfva auktionen, har i allmänhet blifvit bestämd till åtta dagar, eller lika lång
tid som nu är genom Kongl. Förordningen den DS December 1823 föreskrifven.

För det fall att fordran eller rättighet blifvit utmätt och måste ä auktion försäljas,
har dock en något längre kungörelsetid ansetts nödig. En dylik tillgång är nemligen,
till följd af sin natur, ej lika lätt säljbar som lösören, och på det försäljningen
ej må i brist af spekulanter ske till verkligt vanpris, måste dessa beredas tillräckligt
rådrum att göra sig underrättade om fordringens eller rättighetens värde. Kungörelsetiden
har derföre i detta fall blifvit föreslagen till fjorton dagar, hvarjemte af
enahanda skäl, som nyss blifvit anförda, Beredningen ansett att, i den händelse
fordringen eller rättigheten icke grundar sig å löpande förskrifning eller annan handling,
;som Fäfler i innehafvarens hand, auktionen ej bör utlysas, innan sådant förbud,
som i 75 § sägs, blifvit k tillgjordt den, från hvilken fordringen eller rättigheten
skall utgå.

När fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis säljes, böra till följd af Sjölagens
stadganden vissa borgenärer, ändå att de ej vunnit utmätning, ega rättighet
att ur köpeskillingen erhålla betalning för sin fordran. Desse borgenärer kunna
dock ofta vara boende a helt annan ort, än den der försäljningen eger ruin, och det
är derföre nödigt, på det desse må kunna erhålla kännedom om försäljningen och

10+

komma i tillfälle, att dervid samt vid sedermera skeende köpeskillingsliqvid sin rätt
bevaka, att vid försäljning af fartyg (dier gods deri auktionen blifver på ett särskildt
satt kungjord. Af donna anledning innehålla ock i allmänhet hämmande lagstil!
ningar särskilda bestämmelser med afseende å exekutiv försäljning af fartyg. Sä
stadga de Preussiska och Norska exekutionslagarne, att fartyg skola säljas på samma
sätt''"som fast (‘gendom: och den Franska handelslagen (ende de commerce art. 202
tf.) samt Finska sjölagen (211 §) föreskritva vid försäljning af ifrågavarande slag
utaf egendom ett särskildt kungörelsesätt förutom det vid öfriga slag af lösegendom
vanliga. I öfverensstämmelse med sistnämnda två länders lagstiftning liar Beredningen,
hvilken ansett att användandet vid fartygs försäljning af ett förfarande, som
till alla delar vore lika med sättet för försäljning af fast egendom, skulle medföra
en vidlyftighet och tidsutdrägt större än nödigt vore, föreslagit, att auktion å tält)g
eller gods deri bör i allmänna tidningarne kungöras och att, i likhet,med hvad an
gående fastighetsanktion i 99 § föreskri tres. kungörelsen hör innehålla en eiinian
om hvad borgenärerne skola iakttaga för sin rätts bevarande. Af den angifna orsaken
till det särskilda kungörelsesättet följer, att detsamma, i fråga om fartyg, erfordras
endast då hela fartyget säljes. Det är nemligen enligt 277 § Sjölagen blott i
sådant fall, som fordringsegarens panträtt upphör och han i stället skall hålla sig
till köpeskillingen.

Då, enligt hvad 71 § innehåller, egendom, hvilken någon har såsom lös pant
eller eljest under panträtt i handom, visserligen kan utmätas och säljas for annan
borgenärs fordran, men panthafvaren dock fortfarande har rätt att behålla panten,

sa vida han ej medgifvit att taga betalning ur köpeskillingen eller full lösen erlägges,

bör, i händelse dylik egendom skall säljas och panthafvaren ej afgifvit sadant medgifvande,
som nu är sagdt, underrättelse derom meddelas före utropet, pa det spekulanterna
ej må vilseledas.

Vid utmätningsauktion å lösegendom måste regeln vara, att inropen genast
kontant betalas. Skulle förfallotiden kunna framskjutas, vållades deraf förvecklingar
i fråga om redovisningen, och skulle godset under tiden ej fa af köparen afhemtas
eller särskild säkerhet ställas för inropen, blefve svårigheterna ännu större. Anser
emellertid utmätningsmannen med sin embetspligt förenligt att bevilja anstånd i något
fall, må det visserligen stå honom Öppet, hvarom en antydan i 92 § förekommer,
men sådant bör då ske på hans eget äfventyr och utan inskränkning i lians skyldighet,
att i stadgad tid tillhandahålla borgenären liqvid., För att bereda utväg att
förekomma, det utmätt lös egendom skulle till vanpris försäljas, både Utsökningskomitén
derjemte föreslagit, att borgenär och gäldenär skulle ega att lemna anstånd,
med vilkor att i sådant fall utmätningsmannen skulle vara fri från ansvar for betalningen.
En i nämnda syftning emellan borgenären och gäldenåren träffad öfverenskommelse,
hvilken, om den skall leda till det dermed afsedda ändamål att framlocka
spekulanter, måste redan före auktionen vara ingången och tillkännagifven, torde

105

emellertid endast undantagsvis kunna förutsättas; och då i allt fall utmätningsmannen
derigenom, så vida han icke frikallades ej blott från ansvar för betalningen utan
äfven från indrifningsbestyret, skulle tillskyndas kostnader och besvär, för hvilka ej
alltid ersättning vore att påräkna, samt. i fall betalning ej erhölles, anmärkningar
och ersättningskraf för det utmätningsmannen underlåtit vidtaga derför erforderliga
åtgärder torde vara att emotse, har Beredningen ej ansett skäl att upptaga Utsökningskomiténs
nämnda stadgande.

Ku gällande stadganden angående den myndighet, hvilken det tillkommer att 93—96 §§.
förrätta auktion å utmätt fast egendom, äfvensom angående auktionsstället innehålla,
rörande egendom å landet, att, i händelse auktionen hålles annorstädes än å landskansliet,
densamma skall förrättas af kronofogde eller den kronobetjent han på eget
ansvar förordnar (Kong!. Förklaringen den 27 Juni 1811), att borgenär och gäldenär
ega öfverenskomma om auktionsställe, med rätt för gäldenär att, om öfverenskommelse
ej kommer till stånd, bestämma, huruvida auktionen skall hållas å landskansliet
eller tingsstället i det härad, der egendomen ligger, (Kongl. Förordningen
den 27 April 1810) samt att, om stället för auktionen ej blifver sålunda bestämdt,
auktionen skall ega rum å landskansliet (nyssnämnda Kongl. Förklaring den 27
Juni 1811) och, rörande egendom i stad, att auktionen skall hållas å rådstufvan,
der ej någon särskild utropskammare inrättad är (Kongl. Förordningen den 17 Februari
1748). I fråga om auktion å. utmätt fastighet å landet hafva de sålunda
gällande bestämmelser ansetts böra i allmänhet bibehållas; de ändringar, som föreslagits,
äro, dels beträffande auktionsförrättaren, det redan i 3 § intagna förbudet
för kronofogde att åt annan uppdraga förrättandet af dylik auktion, dels, angående
auktionsstället, föreskrifterna i 94 § att öfverexekutor, i händelse gäldenären ej uppgifvit
auktionsställe eller öfverenskommelse derom mellan borgenär och gäldenär ej
kommit till stånd, har valrätt mellan landskansliet och tingsstället, samt att en öfverenskommelse
mellan borgenären och gäldenären om annat auktionsställe än landskansliet
eller tingsstället icke är giltig, med mindre öfverexekutor med tagen hänsyn
jemväl till inteckningsegarnes intresse finner stället lämpligt. Vidare har funnits
nödigt att i 96 § meddela särskilda bestämmelser angående auktionsstället för de
fall, att fastigheter, belägna inom flera öfverexekutorers områden, skola gå i en försäljning.
Beträffande åter auktion å utmätt fastighet i stad har Beredningen, med
afseende å denna förrättnings grannlaga natur och de mera invecklade frågor, som
dervid ofta måste af förrättningsmannen lösas, ansett dylika förrättningar ej. såsom
om lösöreauktioner blifvit föreslaget, kunna ät stadens auktionsverk uppdragas. Och
då ej heller i stad förefinnas de skäl, som å landet föranleda dertill att det stundom
kan vara för alla rättegande fördelaktigare att auktionen förrättas af utmätningsmannen,
är föreskrifvet att auktionen alltid skall hållas af öfverexekutor, hvarigenom
vinnes så väl större säkerhet att ärendet lagenligt behandlas, som ock större

100

skyndsamhet med dess slutliga afgörande, enär. i händelse af klagan, instansernas
antal, hlifvit minskadt.

w §■ _ Enligt nu gällande föreskrifter åligger det utmätningssökanden att. innan

auktion å fast egendom utlyses, anskaffa domstolens bevis om gäldenärens eganderätt
äfvensom gravationsbevis. Då emellertid borgenären, om utmätning skeft, kan
vara i okunnighet derom att fast egendom blifvit utmätt, och han derjemte, om
egendomen är belägen ä landet, måste sjelf förskaffa sig underrättelse, huruvida öfverexekutor
eller utmätningsman är auktionsförrättare och förty skall emottaga handlingarna,
vore det för borgenären en märklig förmån, om lian kunde befrias från
skyldigheten att handlingarna anskaffa, Till följd af regeln att i gäldenärens bo
ej något må utmätas, som hörer annan till, bör före utmätning af fast egendom
anses utredt, att egendomen tillhörer gäldenären. Likaså har öfverexekutor, innan
talan efter 28 § af honom bifalles, att tillse, det den som sökes är enligt 18 § att
anses såsom egare till den ifrågavarande egendomen. Derjemte har, såsom af 79 §
synes, utmätningsmannen att. dä egendomen utmätes, affordra gäldenären de handlingar,
som visa hans eganderått, eller gifva upplysning om servitut, nyttjanderätt eller
annan rättighet, hvarför egendomen häftar. Hafva nu dylika handlingar redan
kommit den exekutiva myndigheten tillhanda, återstår endast''gravationsbevis. Skyldigheten
att anskaffa detta äfvensom de andra ofvannämnda handlingar, som kunna
erfordras och finnas hos Rätten att tillgå, har Beredningen ansett kunna påläggas
auktionsförrättaren, hvilken deraf ej bör tillskyndas annan väsentlig olägenhet än
att han kan komma att förskjuta kostnaden för handlingarnas utlösande från Rätten
eller domaren, derest han ej vill begagna sig af tillåtelsen att af borgenären fordra,
det denne förskjuter kostnaden.

M $■ Deii nu genom Kong]. Förordningen den 21 Mars 1835 stadgade tid af två

månader för kungörande af auktion å utmätt fast egendom å landet har ansetts
kunna, till borgenärens fördel och utan någon olägenhet för gäldenären, förkortas
till samma tid. som gäller för kungörandet af auktion å dylik fast egendom i stad
eller fyra veckor. Och då vid försäljning af en fastighet spekulanternes krets ej,
såsoin fallet vanligen är vid lösöreauktioner, kan anses inskränkt till den närmaste
omgifningen, samt dessutom angeläget är, att okände inteckningsegare, hvilka måhända
kunna finnas å annan ort bosatte, ej lemnas i okunnighet om den blifvande
försäljningen, är det nödigt, att auktionskungörelsen erhåller så vidsträckt spridning,
som lämpligen ske kan. För sådant ändamål har föreslagits, att kungörelse skall
ej blott å landet upplåsas i tingslagets kyrkor och i stad anslås å auktionsstället,
utan äfven införas i allmänna tidningarna, äfvensom i länskungörelserna. Genom
län skungörelser na varder kännedom om auktionen tillräckligt spridd öfver hela länet,
utan att någon särskild föreskrift — såsom i föregående lagförslag förekommit —
om kungöi elsens uppläsande i alla länets kyrkor erfordras. Någon bestämmelse om
auktionens tillkännagifvande i stad på annat sätt, än nu är sagdt, torde ej behöfva

107

i lagen intagas, då det stadgas att, jemte det i lagen föreskrifna kungörande, tillika
bör iakttagas hvad i berörda hänseende kan vara för staden särskildt förordnadt.

Enligt 53 och 56 §§ skall, då utmätning sökes för fordran, som är a skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, detta i hufvudskrift aflemnas till
utmätningsmannen. Skall åter försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 §
silgs, i hvilket fall någon föregående utmätning icke eger rum, bör det skuldebref,
hvarå borgenären grundar sin fordran, ingifvas till auktionsförr ättar en, innan kungörelse
om försäljningen får utfärdas.

Uti Kongl. Förordningen den 27 April 1810 är stadgadt, att de, hvilka <n>
hafva inteckning i en utmätt fastighet, skola, då deras vistande kunnigt är, särskildt
underrättas om auktionen. Jemte det Beredningen i 99 § upptagit denna
bestämmelse, dock med inskränkning till de fall att inteckningshafvarne äro boende
inom riket, har Beredningen föreslagit, att dylik underrättelse under enahanda vilkor
äfven skall delgifvas dem, hvilka hafva fordran eller rättighet, hvarför egendomen
enligt 11 Kap. 2 § Jorda-Balken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld,
som bör ur egendomen gäldas med förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken.

Deras rätt kan lika väl som inteckningshafvarnes vara beroende af den utgång
auktionen erhåller, och de böra derföre, om sådant är möjligt, erhålla särskild underrättelse
om försäljningen. Till lättnad för utmätningssökanden har vidare föreslagits,
att sådan underrättelse, som nu sagd är, bör delgifvas icke, såsom nämnda
förordning bestämmer, genom utmätningssökandens försorg, utan genom auktionsförrättaren,
dervid han eger att anlita allmänna posten såsom om offentlig stämnings
delgifvande är i konkurslagen medgifvet. Då likväl de rättegande blifvit jemväl
genom kungörelsen i allmänna tidningarna kallade, och det sålunda för dem är
möjligt att, äfven om den särskilda kallelsen ej skulle hafva kommit dem tillhanda,
vid auktionen tillstädeskomma för att sin rätt bevaka, har det synts betänkligt att
tillägga en försummelse med afseende ä de särskilda kallelserna den verkan, att en
i öfrigt i vederbörlig ordning utlyst auktion skulle inställas eller att en auktion,
som sådant oaktadt blifvit hållen, skulle kunna upphäfvas, och af sådan anledning
har i 100 § hänvisning skett allenast till 98 §.

Det hittills brukliga, redan genom Kongl. Förordningen den 17 Februari m
1748 stadgade och sedermera genom Kongl. Förordningen den 29 November 1823
närmare bestämda sätt att sälja utmätt fast egendom genom upp- och afslag medför
den stora fördel, att det förhindrar eller åtminstone försvårar möjligheten för spekulanter
att träffa aftal, hvarigenom försäljningspriset nedsättes. Af auktionssättet
följer nemligen, att man icke kan förr än i det afgörande ögonblicket veta, hvilka
af de vid auktionen närvarande, som äro spekulanter, och den, som bestämt sig för
en viss köpesumma, måste derföre vid afslagsutropet bjuda denna och vågar ej genom
dröjsmål äfventyra att oåterkalleligen gå miste om köpet. I de flesta fall torde
derföre större köpeskilling erhållas genom en försäljning i upp- och afslag än genom

108

en försäljning endast i uppslag. Då derjemte försäljning i upp- och afslag egt

ruin i mer än 100 år, så att allmänheten kan anses dermed fullt förtrogen, synas

ej heller den anmärkning, som någon gång blifvit framstäld, att detta försäljningssätt
vore allt för inveckladt, kunna tilläggas någon synnerlig vigt, helst om, såsom
Beredningen föreslagit, auktionsförrättare!! före utropet åligger att meddela spekulanterne
fullständig och tydlig underrättelse om auktions sättet. Vid sådant förhållande
haii försäljning i upp- och afslag, såsom fördelaktigast för både borgenär och gäldenär,
bibehållits, dock med rättighet för vederbörande att öfverenskomma om försäljning
i uppslag. Enligt 1823 års förordning fordras härför en enhällig öfverenskommelse
af alla. hvilkas rätt är i fråga. Då emellertid en rättegandes uteblifvande

från auktionen icke synes rätteligen böra medföra omöjliggörandet af hvarje öfverenskommelse
om ett föi-ändra,dt auktionssätt, har i stället föreslagits, att en mellan
borgen äi och. gäldenär träffad öfverenskommelse om försäljning i uppslag är giltig
så vida den ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104och 105 §§. De i 101 och 105 §§ meddelade bestämmelser öfverensstämma med Koiml

Förordningen angående sättet för utmätt lust egendoms försäljning i vissa fall den
16 Juni 1875, utan annan ändring i sak än att, då, enligt hvad i 121 § blifvit
föreslaget, köpeskillingens fördelning alltid oger ruin sex veckor efter auktionen
samt sålunda redan vid auktionen en fordrans värde å fördelningsdagen kan uträknas,
hvarje fordran skall uim+n,rat'' +;i1 hit, bele-”-sistnämnda dag, å hvilken äro

IvAl

mande belopp.

,. ,. , , y1''-''1, °.m,. jj1( en’ < a betalning bör erläggas för en å exekutiv auktion inropad
fastighet, kan ej tillämpas samma grundsats, som blifvit uttalad angående lös egendom,
eller att hela betalningen bör fullgöras vid auktionstilIfället. Genom en föreskiitt-,
enligt hvilken hvar och en, som villo göra anbud å egendomen, måste underkasla
sig olägenheten att pa förhand, innan han ännu kunde veta om hans anbud
blefve antaget eller icke, anskaffa och hålla i beredskap hela köpesumman, skulle
nemligen otvifvelaktigt till stor skada för såväl gäldenären som borgenären spokuanternes
antal minskas och köpeskillingen i följd deraf nedtryckas. Men om således.
något anstånd med slutliqviden måste medgifvas, bör dock alltid någon del
a11 toPeskillmgen genast gäldas, för att afhålla sådana spekulanter, hvilka sakna
afla tillgångar till fullgörande af de ingångna förbindelserna, och på det att, i
handels^ fastigheten sedermera måste ånyo säljas i anseende till köparens underlåtenhet
att gälda återstoden af köpeskillingen, tillgångar måtte finnas till betäckande
t C <?n ersättningsskyldighet, som i sådant tall kan komma att drabba förste köparen.
ie i & föreslagna bestämmelser angående den andel af köpeskillingen, som
köparen ansetts hora erlägga genast, öfverensstämma i hufvudsak med de förStock -

lo1*- fReffleinente för- auktionsverket i Stockholm den 13 April 1858

§, sådan denna lyder enligt Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1870). Till lätt -

109

nåd för köparen har dessutom medgifvits honom rättighet att, der han ej vill eller
är i tillfälle att i stadgad ordning gälda en sjettedel af köpeskillingen, i stället
lemna ^ pant, hvilken dock, med afseende derå att pantens värde stundom ej kan
med tull noggrannhet bestämmas, ansetts höra motsvara någon större del af köpeskillingen.

Stadgandet i Kongl. Förordningen den 18 December 1828, att utmätt fast
egendom icke far säljas å första auktionen, så framt ej värderingssumman eller derutöfver
bjudes, har haft till följd, att sällan försäljning kunnat komma till stånd å
första auktionen. Berörda stadgande har sålunda föranledt en betydlig tidsutdrägt
och detta utan att medföra den fördel, man afsett att med stadgandet vinna, eller
att framkalla en högre försäljningssumma; det linnes nemligen ingen säkerhet, att
ett högre bud skall erhållas vid en följande auktion, och tvärtom har stundom ett
motsatt förhållande inträffat. Då härtill kommer att, såsom vid 79 § redan blifvit
erinradt, värderingen numera måste anses hafva förlorat sin betydelse af att utgöra
en tillförlitlig ledning för bedömandet af en egendoms rätta saluvärde, i följd hvaraf
äfven rättigheten för gäldenären att söka ny värdering ansetts böra borttagas, har,
i öfverensstämmelse jemväl med den af Lagkomitén och Utsökningskomitén hyllade
åsigt, förrberörda stadgande icke blifvit bibehållet, utan har i 108 § föreslagits,
att utmätt fastighet kan redan å första auktionen utan afseende å anbudets högre
eller lägre belopp säljas.

_ Enligt nu gällande bestämmelser i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835
får tiden, inom hvilken köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom senast
skall vara erlagd, ej utan vederbörandes samtycke utställas längre fram än en
månad efter försäljningsdagen, och skall hvad af köpeskillingen tillkommer borgenär
sist fjorton dagar efter köpeskillingens förfallotid hållas honom tillhanda. Då deremot
enligt det fördelningsförfarande, som i 6 Kap. af förslaget beskrifves, hvad
borgenären tillkommer skall hållas honom tillhanda vid sammanträde, som blifvit
utsatt till just den dag, å hvilken köpeskillingen sist bort vara gulden, har denna
köpeskillingens förfallodag kunnat framflyttas till sex veckor efter auktionen, utan
att derigenom borgenären i sin rätt uppehälles. Den sålunda för köparen beredda
längre tid kan vara för honom väl behöflig för anskaffande af penningar eller uppgörelse
med inteckningsliafvare. Genom den föreslagna anordningen, enligt hvilken
sammanträdet för köpeskillingens fördelning infaller å samma dag, då köpeskillingen
sist skall vara gulden, beredes köparen en ytterligare fördel. Först vid sammanträdet
^ mellan borgenärerne kan med full visshet utrönas, hvilka borgenärer ega
rätt till andel i köpeskillingen och hvad å en hvar af dem belöper. Om således
köparen, med anlitande af den utväg, som enligt 111 § står honom öppen, med
någon borgenär träffat aftal om anstånd med betalningen, men denne borgenär skulle
befinnas dertill oberättigad, har köparen i sitt våld att vid sammanträdet och således

108 §.

no §.

110

i nom den stadgade förfallotiden fylla hvad som brister samt derigenom undgå den
påföljd, hvartill han eljest enligt 110 § gjort sig förfallen.

_ Intill dess köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, har han en vilkorlig
rätt till fastigheten. Han har genom inropet visserligen förvärfvat eganderätt, men
under ett suspensivt vilkor, att nemligen köpeskillingen inbetalas inom den lagbestämda
tiden, och först när detta vilkor blifvit uppfyldt, öfvergår den vilkorligt
rätten till en ovilkorlig; fullgöres åter ej vilkoret, upphör denna rätt, så att köpet
då af lagen förklaras ogilt. 1 ty fall åligger det auktionsförrättaren att genast
föranstalta om fastighetens försäljning ånyo.

Så sträng än denna påföljd kan synas, är den likväl oeftergiflig för att {örekomma
förvecklingar, och Beredningen har derföre ej kunnat biträda den i de äldre
förslagen uttalade åsigt, att en köpare, som försumma,t att å föreskrifven dag gälda
köpeskillingen, skulle sedermera hafva sig öppet lemnadt att förekomma fastighetens
omförsäljning genom att visa att han med fordring-segare eller gäldenär träffat
öfverenskommelse om fordringarnas öfvertagande eller om anstånd med betalningen.
Bet är fara värdt, att köparen ofta skulle försumma den föreskrifna förfallotiden i
förhoppning att kunna sedermera godtgöra försummelsen. Men detta skulle sannolikt
nästan alltid blifva honom omöjligt. Om nemligen köpeskillingen ej blifvit betald,
kan naturligtvis icke heller någon fördelning deraf vid det för sådant ändamål anordnade
sammanträdet med borgenärerne ega rum, och det blifver följaktligen oafgjord!,
hvilka borgenärer hafva rätt till del i köpeskillingen och på sådan grund lagligen
ega befogenhet att bevilja köparen anstånd. Han skulle således nödgas att
uppgöra aftal med alla fordringsegare, äfven om de, i händelse en laglig fördelning
egt rum, tilläfventyrs kunnat från delaktighet i köpeskillingen uteslutas. Hvad
särskild! angår de fordringsegare, hvilka ej skolat erhålla något ur den bjudna
köpeskillingen och således hafva allt att vinna, men intet att förlora på en omförsäljning,
dervid möjligen högre pris kunde betingas, är det ock föga sannolikt, att
han skall kunna utan känbara uppoffringar förmå dem att eftergifva den fördel omförsäljningen
kan möjligen bereda dem. En exekutiv omförsäljning blefve alltså
sannolikt slutligen nödvändig för att bringa reda i förhållandena, men hade endast,
till skada för alla rättegande, blifvit en längre tid fördröjd.

Då förre köparen, genom sin underlåtenhet att fullgöra föreskrifna betalningsvilkor,
vållat den nya försäljningen, bör han i följd deraf ock vara pligtig att vidkännas
kostnaderna derför samt att, i händelse egendomen vid nya utropet går till
mindre än förra gången, ersätta skilnaden. Går den åter till mera, kan han ej hafva
någon rätt till öfverskottet, enär hans köp blef ogilt, Af billighetsskäl har dock
ett undantag från förre köparens skyldighet att godtgöra auktionskostnaderna ansetts
höra medgifvas för den händelse, att berörda kostnader kunna med öfverskottet betäckas.
Till gäldande af den ersättning, förre köparen sålunda varder pligtig att
utgifva, användes hvad han enligt 107 § vid förra auktionen inbetalt eller, om

111

någon inbetalning _ ej skett, den pant han i stället lemnat. I sådant fall bor det,
såsom i 110 § blifvit föreslaget, åligga auktionsförrättare!! att ofördröjligen draga
försorg om pantens försäljning, dock under förutsättning att sådant erfordras till
gäldande af hvad förre köparen hör utgifva, hvaremot naturligtvis sådan försäljning
är af nöden, der köparen såsom säkerhet lemnat i den sålda egendomen intecknadt
skuldebref, som af den senare köpeskillingen betäckes.

Föreskriften i 110 §, att köparen skall till auktionsförrättare!! inbetala köpe- 111 §■
skillingen, bör ej utgöra hinder för honom att i stället träffa aftal med borgenär,
hvarigenom denne, antagande köparen såsom gäldenär i den andres ställe, lemnar
anstånd med betalningen, eller'' ock, i händelse köpeskillingen, öfverskjutit den gäld,
hvarmed egendomen varit besvärad, öfverenskomma med gäldenären om anstånd med
betalningen af öfverskottet. Härom har bestämmelse meddelats i 111 §. Såsom
vid 110 § blifvit yttradt, måste dock köparen inom den tid, köpeskillingen sist
skulle vara erlagd, visa. att dylikt aftal angående anstånd blifvit träffad!

Enligt Lagkomiténs och Lagberedningens förslag skulle, så snart köparen H2 och us
af en å exekutiv auktion inropad fastighet fullgjort sin betalningsskyldighet, köpebref
utfärdas, hvarefter köparen egde tillträda fastigheten. I Utsökningskomiténs
förslag åter fordrades såsom ytterligare vilkor för köpebrefs erhållande, att auktionen
törst skulle hafva vunnit laga kraft, men om hinder uppstode för köpebrefs utfärdande,
skulle Konungens Befallningshafvande ega rätt att bestämma, huruvida köparen
ändock, mot eller utan pant eller borgen, finge tillträda fastigheten. I fråga
om köpebrefs utfärdande har Beredningen, såsom af 112 § synes, ansett sig böra
följa Utsökningskomitén och detta af den anledning att, om för köpebrefs utfärdande
blott fordrades, att betalningsskyldigheten blifvit fullgjord, många svårigheter och förvecklingar
skulle kunna uppkomma, i händelse sedermera, efter det köparen redan på
grund af köpebrefvet erhållit lagfart och kanske hunnit inteckna fastigheten, auktionen
upphäfdes och i följd deraf lagfarten samt inteckningsåtgärderna blefvo ogiltiga.

Deremot bör köparens rätt att fä tillträda fastigheten icke uppehållas derigenom att
auktionen öfverklagas. Då han fullgjort sin betalningsskyldighet, bör han ock
hunna komma i besittning af fastigheten och draga afkomst af densamma. Någon
skyldighet för köparen att ställa pant eller borgen bör ej finnas, ty köparen har
genom att betala hela köpeskillingen redan lemnat all säkerhet man kan af honom
billigtvis fordra. I öfverensstämmelse med dessa åsigter är 113 § affattad. Derjemte
har i nämnde § intagits bestämmelser, dels om skyldighet för utmätningsmannen
att, om sa erfordras, lemna handräckning åt köparen att komma i besittning
af fastigheten, dels ock om rättighet för gäldenär att, der han ej har annat hemvist
att tillgå, fä sig anvisade nödiga rum att bebo under viss tid. Vidare och då nu
föreslagna bestämmelse om köparens tillträdesrätt icke kan inverka å landbos eller
hyresmans rätt till fardag, har hänvisning lemnats till hvad allmänna lagen derom
innehåller i 16 Kap. Jorda-Balken.

112

114 §. En köpare af utmätningsvis såld fast egendom bör, då lian betalt köpeskillingen,
vara förvissad att egendomen i hans hand ej häftar för okända skulder. Den, hvilken
eger fordran för ränta eller utskyld, som utgår med förmånsrätt framför intecknade
fordringar, kan taga sin betalning ur köpeskillingen. Auktionen har varit i allmänna
tidningarna kungjord och rätte egaren dessutom, om han varit känd, blifvit
derom särskildt underrättad. Det må således ankomma på honom sjelf att bevaka
sin rätt vid köpeskillingens fördelning och hans underlåtenhet i berörda hänseende
kan icke medföra skyldighet för köparen att hålla honom skadeslös och således möjligen
få betala högre köpeskilling än han utfäst. I 114 § har derföre stadgats, att
egendomen äi i köparens hand fri från ränta eller utskyld, som före försäljuingsdagen
till betalning förfallit. Samma stadgande bör ock gälla om annan afgift, som utgår
foi fast egendom, men för hv ilkon förmånsrätt deri ej eger rum ; och har dessutom i
slutet af denna § blifvit tydligen utsagdt, att köpare, som betalt köpeskillingen, ej
vidare står i ansvar för annan förre egarens skuld, vare sig att den bort gäldas af
köpeskillingen eller icke.

6 Kap.

Au gällande lag innehåller visserligen bestämmelser angående tiden, inom
hvilken utmätningsmannen skall redovisa för de medel, som för utmätt egendom
mflutit, men saknar deremot nästan helt och hållet stadganden, huru skall förfaras,
da flere borgenärer ega rätt att ur dessa medel bekomma betalning och de ej kunna
åsämjas om fördelningen.. Det förfarande, som nu i detta hänseende hos de exekutiva
myndigheterna utbildat sig, hvilar således nästan uteslutande på praxis och är i följd
deraf i många fall vacklande och obestämdt.

För att undanrödja den osäkerhet, som sålunda råder i åtskilliga af de vigtigaste
frågor, hvilka kunna uppstå vid fördelning af köpeskillingen för utmätt
egendom — och hvilken osäkerhet ej finnes afhjelpt i de föregående lagförslagen i
ämnet, — har Beredningen, jemte det den sökt gifva en bestämd lösning åt spörsmålet,
huruvida andre borgenärer än de, som vunnit utmätning, må vara berättigade
att för sina fordringar njuta betalning ur köpeskillingen, tillika föreslagit att för
de tall, da ett flertal af berättigade fordringsanspråk konkurrera om betalningen,
ett regelbundet processuelt förfarande anordnas för att bringa till afgörande de frågor
som dervid kunna uppstå.

Den nu angifna förutsättningen för behofvet af ett särskildt fördelningsförtarande
— tillvaron af liera, fordringsanspråk — förefinnes nästan utan undantag,
da tast egendom blifvit utmätningsvis såld. År fastighetsegarens affärsställning
sådan, att den framkallat en dylik åtgärd, kan man vara viss att han dessförinnan
anlitat alla kreditens utvägar och för sådant ändamål belånat fastigheten, äfvensom

118

att den häftar för oguldna afgifter eller prestationer af hvarjehanda slag. Af sådan
anledning och för att bereda de fordringsegare, om hvilkas anspråk gravationsbeviset
eller andra tillgängliga handlingar ej lemna upplysning, tillfälle att anmäla och
bevaka sin rätt innan köpeskillingen utdelas åt de andra, har Beredningen, på sätt
redan af åtskilliga bestämmelser i 5 Kap. framgår, ansett det här afsedda förfarandet
alltid böra inträda, då fast egendom blifvit såld. I fråga om utmätt lösegendom
kunna visserligen äfven understundom, såsom vid 119 § närmare angifves, fall inträffa
då en kollision emellan berättigade fordringsanspråk uppstår. Men, då det
ligger i sakens natur, att dessa fall måste vara jemförelsevis sällsporda, har -fördelningsförfarandet,
hvars behöflighet företrädesvis framträder, då försäljning egt rum af
fartyg eller gods, som häftar för de i Sjölagen omförmälda fordringar, icke gjorts
till regel vid lös egendom, utan inträder endast, då något af de här afsedda fallen
verkligen är för handen. Derigenom har vunnits, att i alla de öfriga vanligast förekommande
fallen borgenärerne undgå den tidsutdrägt och omgång ett dylikt förtärande,
huru det än anordnas, måste i någon mån medföra.

Hufvuddragen af det ifrågasatta förfarandet har Beredningen tänkt sig på
följande sätt. A en bestämd dag ega borgenärerne äfvensom gäldenären, då hans
rätt är i fråga, att sammanträda inför den myndighet — öfverexekutor eller utmätningsman
— hvilken såsom auktionsförrättare uppburit köpeskillingen för det
utmätta och till följd deraf måste hafva till åliggande att fördela tillgången emellan
de dertill berättigade. Dagen för detta sammanträde är, då fast egendom blifvit
såld, redan vid auktionen tillkännagifven för dem saken rörer, hvadan någon särskild
kallelse å dem ej erfordras. Vid lös egendom åter har förrättningsmannen att utsätta
sammanträdet att hållas inom viss kort tid samt dertill kalla vederbörande i
enahanda ordning, som för kallelse till sammanträde i konkurs är föreskritven.
Vid sammanträdet afgifver förrättningsmannen en redogörelse, å ena sidan, för de
tillgångar, som finnas att utdela, och å andra sidan, för de fordringar, för hvilka
anspråk å betalning blifvit framstäldt eller den utmätta egendomen vare sig på grund
af utmätningen eller eljest enligt lag häftar. Derefter eger förhandlingen rum mellan
parterne. Öfverenskomma nu alla rättegande, huru fördelningen skall ske, har
förrättningsmannen endast att, sedan i enlighet med den sålunda af parterne ingångna
förlikning eu skriftlig fördelningslängd blifvit upprättad, verkställa utdelningen.
Kan åter icke något sådant aftal komma till stånd — vare sig att ej alla,
på hvilkas rätt fördelningen kan ega inflytande, vid sammanträdet tillstädeskommit
eller ock att enighet dem emellan ej kunnat ernås — inträder nödvändigheten att
låta den myndighet, inför hvilken sammanträdet hålles, ingripa för att bestämma
hvad en hvar rätteligen tillkommer. Förrättningsmannen har dervid att, jemte det
han ordnar fordringsanspråken efter den förmånsrätt, som enligt lag är med dem
förenad, tillika bland de anspråk, till hvilkas tillfredsställande köpeskillingen förslår,

114

urskilja de klara och ostridiga från de tvistiga samt att derefter, enligt särskilda i
lagen stadgade grunder i fråga om säkerhets ställande för hvad som må lyftas,
tillhandahålla den borgenär, hvars rätt är klar, betalning för hans fordran, men
deremot för de tvistiga anspråken afsätta och i allmänt förvar öfverlemna hvad derå
belöper, intilldess tvisten blifvit i laga ordning pröfvad. Finner någon sig missnöjd
med förrättningsmannens åtgärder vid fördelningen, eger han att deri söka rättelse
hos högre exekutiv myndighet genom besvär såsom i andra utsökningsmål.

Det förfarande, hvars hufvuddrag här blifvit angifna, hvilar på enahanda
grunder som det stadgande 7 Kap. 3 § Utsöknings-Balken af nu gällande lag innehåller.
Alla tvistefrågor, som vid fördelningen förekomma angående borgenärernes
inbördes rätt och företräde, skola, enligt nämnda lagrum, af den exekutiva myndighet,
som handlägger ärendet, afgöras, med undantag allenast för dem, “der skäl till
jäf äro,“ eller Indika med andra ord befinnas vara af den tvistiga beskaffenhet att
de böra af domstol pröfvas; och dessa frågor skola af exekutor dit förvisas. Denna
regel eger giltighet så väl i fråga om grunden för sjelfva fordringsrätten som ock i
afseende å grunden för förmånsrätten. Är frågan, huruvida en borgenär skall åtnjuta
förmånsrätt eller icke, eller i hvad ordning hans fordran skall upptagas, beroende
allenast på tolkning och tillämpning af de i 17 Kap. Handels-Balken eller
eljest gifna lagbud, bör icke den tvekan, som till äfventyra i något fall kan yppas
om lagens rätta förstånd, innefatta laga skäl för frågans förvisande till domstol,
utan är det endast för den händelse, att de faktiska förhållanden, hvilkas tillvaro
utgöra den lagliga förutsättningen för förmånsrätten, äro tvist underkastade, som
nödvändigheten fordrar en dylik åtgärd. I detta likasom i de flesta andra hänseenden
utgör det af Beredningen föreslagna fördelningsförfarandet allenast en närmare
utveckling och tydligare bestämning af redan nu gällande grunder.

Den uppgift, som blifvit förelagd den myndighet, hvilken har att verkställa
fördelningen, är onekligen af särdeles grannlaga natur, och utan tvifvel hade det
ur denna synpunkt varit ensidigt, om förhållandena medgifvit en sådan anordning
att alltid, da öfverenskommelse om fördelningen oj kommit till stånd inför underexekutorn,
denne skolat öfverlemna ärendets vidare behandling till öfverexekutor.
A andra sidan bör dock bemärkas, att den verksamhet, som i detta hänseende blifvit
utmätningsmannen ålagd, är oskiljaktig från hans befattning såsom auktionsförrättare,
samt att i synnerhet på landet kostnader, besvär och tidsutdrägt esomoftast skulle
onödigtvis tillskyndas borgenärerne, om de — efter att förgäfves hafva instält sig
å sammanträde inför utmätningsmannen — nödgades infinna sig hos öfverexekutor
och der ånyo utföra sin talan, innan de kunde utfå hvad dem tillkomme. Redan
nu hafva ock underexekutorerne — om än utan stöd af uttrycklig lag och under
sväfvande former — handlagt fördelningsfrågor, och sådant måste blifva vida lättare
för dem, om de dervid ega ledning af bestämda lagbud i fall, der sådana hittills
saknats.

115

Men, om än pa nu anlorda skäl Beredningen ej tvekat, att ät utmätningsmannen
uppdraga att taga befattning med fördelningen, har hans befogenhet i detta
hänseende dock icke bort ställas fullkomligt lika med den öfverordnade myndighetens.
Då den egentliga pröfningen af utsökningsmål bör, enligt de af Beredningen följda
grunder, förbehållas öfverexekutor, har Beredningen ansett hvad utmätningsmannen
vid fördelningen vidgör böra betraktas endast såsom en interimsåtgärd, en utredning
eller handläggning, som föregår det slutliga afgörandet. Till skilnad från det utslag,
hvarigenom öfverexekutor, då ärendet inför honom förevarit, afgör frågan om
fördelningen, har således åt utmätningsmannens åtgärd i ärendet gifvits egenskapen
af ett utaf honom uppgjordt förslag, hvithet dock i likhet med det utdelning-storslag,
som i konkurs upprättas af sysslomannen och Rättens ombudsman, kan taga åt sig
laga kraft, om parterne dermed åtnöjas eller de ej i stadgad ordning draga frågan
under högre myndighets pröfning. Enahanda ställning, som konkursdomaren i detta
hänseende intager i förhållande till sysslomännens förslag, intager öfverexekutor till
utmätningsmannens. Under det öfverexekutor skulle ega att låta sitt utslag gä, i
verkställighet genom lyftning med eller utan borgen eller annan säkerhet, efter som
lian pröfvade skäligt, har det deremot ej ansetts böra vara utmätningsmannen tillätet
att, innan hans förslag vunnit laga kraft, sätta det i verkställighet annorledes än
emot säkerhets ställande af borgenären, derest ej öfverexekutor efter granskning af
förslaget funne skäligt borgenären derifrån befria. Härigenom synes tvifvelsutan
tillräckligt sörjdt för att ett af utmätningsmannen till äfventyrs begånget misstag
ej må blifva förlustbringande för parterne.

I fråga om sättet för beredande af rättelse i de åtgärder eller beslut, som i
afseende ä fördelningen blifvit meddelade af förrättningsmannen — han må nu vara
(ifver- eller underexekutor — har man att välja emellan hufvudsakligen tvä olika
utvägar. Man kan, med konkursförfarandet till förebild, låta den, som är missnöjd
med förrättningsmannens åtgärder, instämma sitt klander till domstol och låta ärendet
sedermera i dess helhet behandlas i vanlig tvistemålsväg; eller ock kan man,
med bibehållande af den nuvarande anordningen, låta klandret i exekutiv väg fullfölja,
s i högre instanser. Oafsedt att förhållandena vid konkurs och vid utmätning
äro i många hänseenden så, väsentligen olika, att man ej kan ex analogia sluta sig
till att en anordning, som är lämpad för den ena af dem, äfven kan med fördel
öfverflyttas på den andra, har Beredningen ansett öfvervägande såväl principiella,
som praktiska skäl tala för den senare utvägen. Då konkursmålet utgör en efter
stämning hos Rätten anhängiggjord sak, i hvars afgörande Rätten städse, när sådant
erfordras, ingriper och som naturligen äfven i högre instanser måste såsom
tvistemål fullföljas, så utgör deremot det förfarande, hvilket inledes genom utmätningen
och har till ändamål att derigenom förskaffa borgenären betalning, en enda
fortlöpande exekutiv förrättning, hvars sista led — fördelningen af medlen emellan
liera borgenärer — följdrigtigt, så vidt möjligt är, bör ända till dess afslutande be -

116

handlas, i exekutiv väg. När underrätterne icke i allmänhet, lätt exekutiva funktionei
sig uppdiagna, böla de i detta fall lika litet som i andra exekution smal göras
till högre instanser öfver de exekutiva myndigheterna, allraminst hvad öfverexekutor
angar. . Flertalet af de vid fördelningen förekommande frågor, som kunna antagas
blifva föremål för klander, äro dessutom ej rättstvister utan af rent formell beskaffenhet
och hvarken höra eller behöfva lösas i domstolsväg. Så är förhållandet, då
klandret grundas derpå att förrättningsmannen till äfventyrs icke iakttagit stadgad
eldning i fråga om kungörelser och kallelser; låtit bero vid parters överenskommelser
eller medgifvit lyftning eller godkänt erbjuden säkerhet i fall, der sådant ej
bort ske; upptagit omkostnader, som ej enligt lag bort upptagas; verkstält origtiga
beräkningar eller eljest låtit fel eller försummelser vid sjelfva förfarandet komma
s.ig till last. . Dessa och dylika origtigheter hemfalla uppenbarligen under den exekutiva
juiisdiktionen och kunna, äfven om klandertalan skulle få upptagas af domstol,
ej upphöia att i disciplinär väg blifva föremål för de exekutiva myndigheternas behandling.
Vidare bör ock — hvad angår frågorna om borgenärernes fordrings- eller
förmånsrätt — bemärkas, att de fordringar, som vid fördelningen ifrågakomma, med
fa, undantag antingen redan äro domfästa eller ock grundas å intecknade skuldebref
ellei an di a sådana fordringsbevis, som enligt de i 2 Kap. föreslagna bestämmelser
ansetts lämpliga för exekutiv behandling.

Att fördelning,sfrågorna hastigare och lättare kunna bringas till slut i exekutiv
väg än i tvistemål svag med vår nuvarande domstol sinrättning och rättegångsordning,
torde ej heller kunna betvifla,s. Härvid framträder den praktiska skilnaden
emellan de båda antydda utvägarne. Om klandret öfver fördelningen skulle anhängiggöias
och utföras vid domstol, måste deraf uppstå den olägenhet, att alla frågor,
äfven de enklaste och rent formella, komme att underkastas den långsamma och
omständliga behandlingen vid domstolarne i högre och lägre instanser. Den af Beredningen
föi oi dåde anordning erbjuder deremot den fördel att flertalet af frågorna, som
aio enkla och lent exekutiva samt oundgängligen kräfva skyndsam behandling, kommer
i åtnjutande. deraf, och att allenast det fatal, som verkligen är af den tvistiga
beskaffenhet att oj kunna annorledes ån vid domstol afgöras, men också just, derföre
ej kan gifva anledning til i anspråk på samma skyndsamma handläggning, understundom.
underkastas något längre uppehåll, innan saken kommer till domstol, hvilket
diöjsmål det dock ofta,st står i parternes eget skön att genom tidigare instämmande
förkorta. Tidsvinsten blifver i synnerhet betydlig, då, såsom förhållandet
enligt Beiedningens förslag år, fördelningen alltid i stad och säkerligen ganska ofta
a landet handlägges omedelbart hos öfverexekutor.

116 §.

^ 1111 Sällande la8'' är i fråga om tiden, inom hvilken redovisning bör gifvas
töi utmätt lös egendom, stadgadt, att kronofogde inom tre månader och magistrat

117

inom sex veckor, från det dom eller utslag för indrifning aflemnats, böra hafva förrättat
utmätning och försäljning samt af försäljningssumman, så långt den förslår,
borgenärs fordran betala, derest denne om utbekommande af betalningen sig anmäler.

Då denna föreskrift stundom blifvit så tolkad, att utmätningsförrättaren ej ansett
sig pligtig att redovisa förr än vid utgången af berörda tid, äfven om försäljningen
skett långt tidigare, men det ingalunda kan vara lämpligt eller med borgenärens
rätt förenligt, att redovisningen sålunda fördröjes längre tid än som skäligen kan
anses erforderlig för uträknande och fördelande af utmätnings- och försäljningskostnaderna
o. d., bar Beredningen, jemte det i 139 och 140 §§ föreskrift meddelats
angående tiden, inom hvilken utmätning och försäljning af lös egendom senast höra
vara verkstälda, tillika i 116 § infört en bestämmelse, som åsyftar att förekomma,
det utmätningsmannen må mera än högst åtta dagar efter försäljningen uppskjuta
medlens utbetalande till gäldenären. Äfven i de fall, der penningar annorledes än
efter försäljning influtit till utmätningsmannen, såsom t. ex. då penningar blifvit
utmätta eller gäldenären, sedan utmätning skett, till utmätningsmannen erlägger
betalning eller, derest någon gäldenären» fordran hos tredje man blifvit tagen i mät,
denne infriar sin skuld, har enahanda redovisningstid ansetts lämpligen böra bestämmas.

Något undantag från den nu föreslagna redovisningstiden har icke ansetts
böra ega rum för det fall, att enligt 88 § lös egendom varder såld genom auktionsverkets7
försorg. Genom en dylik anordning för en särskild stad får nemligen icke
någon rubbning ske i borgenärens rätt att så skyndsamt som möjligt erhålla liqvid.

Och på sätt redan vid nämnda § är antydt, måste auktionskamrarnes reglementen,
om i dem längre redovisningstid är medgifven, än som låter förena sig med borgenärens
rätt att sist å åttonde dagen efter försäljningen erhålla liqvid, derutinnan
undergå nödig rättelse.

Efter ty i 40 § sägs, kan i vissa undantagsfall försäljning af utmätt lös
egendom medgifvas, ändå att den dom, hvarför utmätning skett, ej vunnit laga kraft.

Att i detta fall, likasom då penningar annorledes än efter försäljning influtit för
gäldande af en icke lagakraftvunnen dom, betalning ej bör få af borgenären lyftas
annorledes än mot pant eller borgen står i öfverensstämmelse med de principer, som
eljest i förslaget tillämpats i fråga om verkställighet af domar, som ej vunnit
laga kraft.

Bestämmelsen i 116 §, att utmätningsman skall sist åtta dagar efter lös
egendoms försäljning tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans
fordran, kan naturligtvis ej tillämpas i de undantagsfall, att, tvist om fördelningen
yppas, och till följd deraf särskildt fördelningsförfarande anordnas, hvilket ej kan
bringas till slut inom ofvan berörda tid.

Enligt de redan vid 71 § anförda grunder, måste i främsta rummet den U7ovhii8§§.
borgenär, som vid utmätningen hade det sedermera föryttrade godset såsom pant i

118

handom, vara berättigad till betalning ur köpeskillingen, om ban tillåtit, att panten
fått säljas utan förbehåll om panträttens bestånd. Då det i detta tall berott på
panthafvarens medgifvande att försäljning af panten egt rum utan nyssnämnda förbehåll,
bar ban ansetts böra utan vidare omgång eller vilkor njuta sin rätt till
godo inom samma tid, som i 116 § är stadgad i fråga om borgenär, som vunnit
utmätning. Likaledes bör på de anförda grunderna betalningsrätt tillkomma borgenär,
som, då godset utmättes, både panträtt deri, fastän ban ej både det i handom,
eller ock både rätt att qvarhålla det såsom säkerhet för sin fordran. Men då i
detta fall icke, likasom vid bandfången pant, redan förut är veterlig!, att borgenären
ämnar begagna sig af denna rätt, bar det bort åläggas honom att derom göra
anmälan bos utmätningsmannen, dervid försäljningsdagen, såsom den tidpunkt då
borgenärens rätt upphör att hafva till föremål sjelfva godset och i stället öfverflyttas
på köpeskillingen, ansetts böra bestämmas såsom fataliedag, helst utmätningsmannen
bör vara oförhindrad att genast efter försäljningen utdela medlen utan att
afvakta utgången af den i 116 § föreskrifna redovisningsterminen.

Förutom de nu nämnda fordringsegare, hvilkas rätt till delaktighet i köpeskillingen
är grundad ensamt å den med deras fordringar förenade sakrätt till det
utmätta, bör icke någon annan borgenär, som icke eger sakrätt och ej heller för
sin fordran fått utmätning, åtnjuta en dylik delaktighet. Af den i 17 Kap. 19 §
Handels-Balken meddelade föreskrift att om emellan borgenärer tvist om bättre rätt
till betalning ur gäldenär» egendom yppas, när den ej blifvit afträdd till konkurs,
tvisten skall pröfva» efter de i nämnda kapitel stadgade grunder, följer icke, att
samtliga de borgenärer, som i händelse af konkurs åtnjuta förmånsrätt enligt samma
kapitel, allenast på denna grund skulle kunna göra sig till godo egendom, som
blifvit för andras räkning utmätt. Under det vid konkurs all gäldenärens egendom
blifvit till alla borgenärerne öfverlemnad och alla ega göra sin rätt gällande, har
deremot vid utmätningen allenast en viss sak blifvit afskiljd från den öfriga egendomen
i ändamål att användas till gäldande af den fordran, hvarför genom utmätningen
vunnits en sakrätt till godset, hvilken ej kan lida förfång af fordringar,
hvilka någon sakrätt ej tillkommer. Utmätningens betydelse i praktiskt hänseende
skulle i ej oväsentlig män förringas, om ej den regel strängt fasthålles, att de
borgenärer, som ej ega någon vid den utmätta egendomen fästad sakrätt, ej böra
derur njuta betalning. För de sålunda uteslutna borgenärerne återstår då endast
att genom gäldenärens försättande i konkurs göra utmätningen om intet.

Enligt den angifna regeln böra således de i 17 Kap. 4 § Handels-Balken
omförmälda generella förmånsrätter icke kunna göras gällande vid utmätning, der
ej denna skett för den förmånsrättsegande borgenären. Likaledes kunna de i 5, 6
och 7 §§ af samma kapitel omnämnda fordringar vid lös egendom ifrågakomma endast
för så vidt pant- eller detentionsrätt är dermed förenad, hvilket t. ex. icke är förhållandet
med, bland andra, de i sistnämnda lagrum afsedda fordringar för förlag

119

till bergsbruk och fabriker. Förlagsgifvarens rätt till förlagsegendomen upphör i
samma ögonblick förlagstagaron afhänder sig eganderätten dertill och är således
uppenbarligen icke en sakrätt, utan en förmånsrätt, som endast kan komma till
tillämpning i konkurs, om godset tinnes bland de afträdda tillgångarne, eller då
godset blifvit för förlagsfordringen utmätt.

De fall, då vid fördelningen af köpeskillingen för utmätt lös egendom en liv och iso§§.
tvist om bättre rätt till betalning kan uppstå, äro, som förut är antydt, då någon
annan borgenär än den, som vunnit utmätning, enligt 118 § har rätt att ur köpeskillingen
erhålla betalning för sin fordran, och vidare då samma egendom blifvit
för flere borgenärers fordringar utmätt. I det senare fallet är dock något särskildt
fördelningsförfarande ej nödvändigt, så vida ej någon af borgenärerne gör anspråk
å bättre förmånsrätt än sjelfva utmätningen medför. Framställes ej ett sådant
anspråk, vare sig då utmätningen sökes eller senare, måste det antagas, att borgenärerne
åtnöjas med att utfå hvad å deras fordringar enligt 17 Kap. 8 § HandelsBalken
belöper, och att ingen stridighet i detta afseende dem emellan förefinnes.
Utmätningsmannen har då endast att tillhandahålla en hvar hvad honom enligt
nämnda lagrum tillkomma bör; och gifver utmätningsmannen åt någon mera än han
bör hafva, blifver detta ett tjenstefel, som kan i vanlig ordning rättas och hvarför
ersättningsskyldighet drabbar utmätningsmannen.

Har emellertid ett yrkande om bättre rätt än utmätningen medför blifvit
framstäldt eller har en sådan borgenär, som i 118 § sägs, behörigen anmält sig
att bekomma andel i köpeskillingen, ändå att han ej fått utmätning, är det dock
naturligtvis endast i den händelse, att tillgångarne ej förslå till alla borgenärernes
förnöjande och dessa ej heller åsämjas angående fördelningen, som en verklig kollision
emellan dem är för handen, och då först inträder utmätningsmannens skyldighet
att utsätta sammanträde för fördelningen samt dertill kalla de rättegande.'' Tvista
borgenärer, som vunnit utmätning, om företrädesrätt till betalning, behöfva endast
borgenärerne, ej gäldenären, kallas, ty hans betalningsskyldighet är redan faststäld
och på hans rätt inverkar ej frågan, i hvilken ordning de faststälda fordringarna
blifva gnidna. Gäller åter tvisten en fordran, för hvilken utmätning ej skett, bör
deremot gäldenären ega tillfälle att mot fordringsanspråket framställa de invändningar,
hvartill han kan ega fog.

Denna gäldenärens rätt att blifva hörd öfver ett anspråk att bekomma utdelning
för (in fordran, hvarför utmätning ej skett, bör ej betagas honom, äfven om
någon stridighet emellan borgenärerne ej yppats om hvars och ens andel i köpeskillingen;
och af sådan anledning hafva i 120 § bestämmelser till betryggande af
samma rätt blifvit meddelade. Dessa bestämmelser hafva dock endast afseende ä de
borgenärer, hvilkas rätt är af det slag, 118 § omförmäler, och hafva ej tillämpning
å innehafvare af handfången pant, hvars rätt till betalning är sådan, att den ej kan
erfordra gäldenärens hörande.

120

127 §. Af de i 127 § gifua bestämmelser framgår hvilka borgenärer, som, ändå att

de ej vunnit utmätning, likväl böra vara berättigade att njuta betalning ur köpeskillingen
för en fastighet, som blifvit till gäldande af annans fordran utmätningvis
såld. Enligt samma grunder, som blifvit i fråga om lös egendom tillämpade, kunna
inga andra anses ega en sådan rätt, än de, med hvilkas fordringar en vid egendomen
fästad och af förändringar i eganderätten oberoende sakrätt är förenad. Dessa
borgenärer äro de, hvilkas fordringar äro intecknade i fastigheten eller eljest deri
ega förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-Balken eller 11 Kap. 2 § Jorda-Balken,
och vidare de, som enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken eller eljest njuta speciell
förmånsrätt i fastigheten framför de i förutnämnda 9 § omförmälda fordringar. Från
den nu angifna regeln, enligt hvilken de fordringar, som i 17 Kap. 4 § HandelsBalken
afses, lika litet vid fast som vid lös egendom skulle kunna göras gällande,
måste dock ett undantag göras för det fall, att den fasta egendom, som blifvit
utmätningsvis såld, är till konkurs afträdd. Konkurslagens stadganden föranleda
nemligen dertill, att i de flesta fall konkursmassans fastighet kommer att säljas i
exekutiv ordning, och den enligt 17 Ka]). 13 § Handels-Balken innehafvaren af en
dylik fordran medgifna rätt att för hvad han ej kan utfå ur lös egendom hålla sig
till fastighet skulle i sådan händelse blifva utan gagn, om han ej finge njuta sin
rätt i fastighetens köpeskilling.

Af samma skäl — nemligen vigten för den allmänna krediten deraf att en
borgenär, som har realsäkerhet, ej betungas med onödiga former för bevarande af
sin sakrätt — hvilket föranledt stadgandet i Konkurslagen, att en inteckningshafvare
ej behöfver sin inteckningsrätt i konkurs bevaka, har i förra momentet af
127 § föreslagits, att för dem, hvilka hafva inteckning i en utmätningsvis såld
fastighet eller eljest deri ega förmånsrätt enligt 17 Kap. 9§ Handels-Balken. utdelning
skall beräknas ändå att fordringsegaren icke särskild! anmält sig. Angående
dessa fordringars belopp erhålles upplysning genom gravationsbeviset. Enahanda
grunder hafva ock ansetts böra följas i fråga om fordran för ogulden köpeskilling,
som eger förmånsrätt enligt 11 Kap. 2 § Jorda-Balken och hvars tillvaro framgår
af de tillgängliga handlingarna.

Att vid utdelning för fordran, som ej blifvit anmäld, ränta likasom årlig
afkomst eller förmån, hvarför • inteckning skett, skall beräknas för ett år, der ej
styrkt varder, att de för annan tid innestå, öfverensstämmer med grunderna i 2 §
af Kong]. Förordningen den 16 Juni 1875 angående sättet för utmätt egendoms
försäljning i vissa fall.

Då deremot gravation sbeviset och öfriga nyss berörda handlingar icke lemna
någon upplysning angående de i senare momentet af 127 § omförmälda fordringar,
kan någon utdelning för dessa ej åtnjutas, med mindre de varda anmälda. Rättigheten
att göra sådan anmälan har ansetts böra stå öppen ännu å fördelningssammanträdet,
vid hvars afslutande köpeskillingsmedlen skola genast utbetalas.

121

Jemväl de uti 128 § föreslagna stadganden äro i liufvudsakliga delar hem- 128 §.
tade från ofvan åberopade Kongl. Förordning af den 10 Juni 1875.

Då vid fördelningssammanträdet befinnes, att frågan om en fordrans eller i29ochi30§§.
för fordran beviljad intecknings giltighet är beroende på särskild pröfning eller afgjord
genom ett ännu icke lagakraftvunnet beslut, eller att inteckning för fordran
bl i f vi t sökt, men icke hunnit beviljas, bör betalning för en dylik fordran icke omedelbart
eller genast tillhandahållas den, som dera väckt anspråk. Enahanda år förhållandet,
då förrättningsmannen finner en fordran tvistig och förty hänvisar borgenären
att stämma till domstol. I dessa fall bör hvad på fordringen enligt förmånsrättsordningen
belöper afsättas och beloppet inlevereras till landtränteri et för att der
innestå, i afvaktan att frågan om borgenärens rätt varder slutligen afgjord. Derjemte
och för att förekomma omgång och behof af nytt fördelningsbeslut, i den
händelse att borgenärens anspråk slutligen icke varder bifallet, har Beredningen
föreslagit, att, i sammanhang med beloppets afsättande, ock skall meddelas bestämmelse,
huru det i berörda fall skall fördelas. Likartad bestämmelse har Beredningen
ansett böra leinnas, då, utdelning skall beräknas för en fordran, som icke är anmäld.

Det kan nemligen hända, att en dylik fordran eller åtminstone den derå upplupna
räntan upptages till högre belopp, än den sedermera, då borgenären infinner sig
och för erhållande af utdelning företer fordringsbeviset, finnes rätteligen utgöra.

Det i 131 § föreslagna stadgande om gäldenärens rätt att stämma om åter- ö?7 g.
vinning står i öfverensstämmelse med den honom enligt 32 § tillkommande rätt till
dylik talan i lagsökningsmål.

Såsom förut blifvit anfördt, har Beredningen ansett, att borgenärerne böra 133 §■
hafva möjlighet att, redan innan fördelningsförslaget eller öfverexekntors beslut om
fördelningen vunnit laga kraft, kunna fa lyfta hvad dem blifvit tillagdt för fordringar,
hvilka befunnits vara klara och genast betalningsgilda. Vilkoret måste dock i
allmänhet vara, att de ställa säkerhet, i händelse återbäring ifrågakommer. Då
emellertid detta vilkor, som understundom kan för en borgenär kännas tryckande,
bör ofta utan våda kunna eftergifva», såsom då fordringen grundar sig å en i
egendomen intecknad skuldsedel, mot hvilken någon giltig anmärkning ej skett,
o. s. v., har Beredningen ansett lyftning kunna tillåtas, utan att, säkerhet ställes,
derest öfverexekutor pröfva,r sakens beskaffenhet eller särskilda omständigheter göra
detta försigtighetsmått obehöflig! Om de vid sammanträdet uteblifne borgenärerne
få sig i utdelning tillagdt allt hvad de yrkat eller, om de ej anmält sina fordringar,
hvad gravationsbevis eller andra handlingar utvisa, kan deras rätt ej vidare beröra,s
af de beslut, som må fattas angående öfriga fordringar, och deras uteblifvande bör
således, ehuru det förhindrat åstadkommandet af en sådan förlikning, som i 124 §
afses, likväl ej utgöra hinder för de tillstädesvarande borgenärerne att öfverenskomma
om lyftning utan ställande af säkerhet.

134 if.

1 ‘>9

1 U

133 §.

1 o>y q

lo/

138 s.

Efter hvad i ■> Kap. ar föreslaget, skall köpeskillingen för eu ii exekutiv
auktion inropad fastighet erläggas inom bestämd tid. utan hinder deraf att auktionen
blifvit öfver klagad. Köparens rätt krafvel’ dock. att trygghet beredos honom att
återfå köpeskillingen, i händelse auktionen sedermera uppbäfves och han måste återlemna
fastigheten. Af denna anledning är föreslaget i 134 §, att om auktionen
öfverklagats — och härom kan upplysning erhållas vid fördelningsammanträdet,
enär derför besvärs anförande öfver auktionen bestämda tid måste hafva derförinna»
tilländagått utdelning ej får mot köparens bestridande annorledes än mot säkerhet
lyftas.

Uti 2 § af Kongl. Förordningen, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarfvagörelse, sa ock angående un danskiftande af egendom i död makes bo, den 18
September 1862 år föreskrifvet, att om den, som i död mans bo har förfallen fordran,
vill derför njuta betalning, innan tid till egendomsafträde ute är, han skall
ställa borgen eller annan säkerhet. Då dofta ock gäller, när utmätning i död mans
bo skott, har i 135 § hänvisning lemnats till hvad sålunda är särskild! stadgadt.
Att, såsom i 124 och 133 §§ ock är uttryckligen föreskrifvet, de i 134 och 135 §§
meddelade bestämmelse)’ rörande säkerhets ställande icke kunna beröras af borgenärernes
beslut angående utdelningen, är uppenbart.

För lyftning af medel, som för tvistiga''anspråk blifvit afsätta, böra strängare
vilkor uppställas än för lyftning af den utdelning, som faller på fordringsanspråk,
hvilka ansetts klara och betalningsgilda, och har derföre i afseende a lyftning af
sålunda afsätta medel föreslagits dels att pant eller borgen alltid skall ställas, dels
att borgenär skall vara berättigad till lyftning endast i det fall, att hans anspråk
blifvit genom domslut godkändt, men att eljest frågan, huruvida lyftning må tillåtas,
skall bero på öfverexekutors profning.

1 följd af föreskriften i 1 mom. af 127 § angående utdelning för ej anmälda
fordringar kan inträffa, att på grund af gravationsbeviset utdelning beräknas för en
fordran, hvilken enligt nämnda, bevis qvarstå)’ såsom i fastigheten intecknad, men
möjligen redan är infriad eller eljest icke kan göras gällande. På det att de i sådana,
tall för eu dylik fordran beräknade belopp icke må under alltför lång tid
innestå räntelösa till förfång för den, som beloppet eljest skulle tillfalla, är föreslaget
i 137 §, att denne må ega lyfta medlen, när den borgenär, för hvars fordran
de blifvit beräknade, icke anmält sig inom ett år efter det fördelningen vunnit laga
kraft. Till säkerhet för sistnämnde borgenär, i händelse Lan sedermera skulle kunna,
göra, sin utdelningslätt gällande inom den i lag stadgade preskriptionstid, bör dock
vid lyftningen ställas pant eller borgen för möjlig återbäring.

1 händelse borgenärer icke vilja begagna sig af sin lyftningsrätt eller ej
mäkta, anskaffa säkerhet, der slidan för lyftningen erfordras, kunna köpeskillingsme,
iel komma att innestå ganska länge i landtränteriet. Under denna tid afkasta

123

de ingen ränta. För att sä vidt möjligt är förebygga den förlust, som sålunda uppstår,
har Beredningen ansett, att medlen höra få göras räntebärande genom deras
insättande i bankinrättniug, och torde de bestämmelser, som härom blifvit i 13S §
föreslagna, erbjuda full trygghet för alla rilftegande.

Tiden, inom hvilken utmätning skall vara förrättad och, der lös egendom i I3ij och uo §§.
allmänhet tagits i mät, försäljning deraf verkstäld, har i 139 § ansetts kunna bestämmas
till tvä månader för landet och en månad för stad. Har fartyg eller gods
i lärtyg eller ock fordran eller rättighet tagits i mät, måste längre tid medgifvas, i
anseende sa, väl till den längre, kungörelsetid för försäljningen, som i sådana händelser
erfordras, som ock dertill att i fråga om fordran eller rättighet förhud enligt
75 § bör före försäljningen meddelas, och har tiden blifvit i 140 § föreslagen till
tre månader för landet och i vå, månader för stad. För utmätningsmannens underlåtenhet
att iakttaga dessa föreskrifter har Beredningen ansett samma påföljd höra
stadgas, som nu är genom Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835 bestämd, eller
att han skall sjelf svara för hvad utmätas bort. v

Uti nyssnämnda förordning är föroskrifvet, att. när Jäst egendom ut,matos, u# §■

utmätningsmannen skall sa skyndsamt vidtaga alla på honom åliggande åtgärder
att, der mer än en auktion bl ifver af nöden, äfven andra auktionen må kunna
försiggå inom sex månader a landet och fyra månader i stad, räknade från det den
handling, hvarför utmätning sökes, blifvit till utmätningsmannen aflemnad. Med
hänsyn dertill att, hvad landet angår, den nu stadgade tid, inom hvilken auktionen
skall kungöras, blifvit i förslaget förkortad, samt vidare att enligt förslaget fastighet
eu kan säljas redan å första auktionen, äfven om värdcringssumman ej hjudes,
har Beredningen ansett, att tiden, inom hvilken fastigheten senast skall vara såld,
hor bestämmas, dä den är belägen ä landet, till fyra och, da don ligger i stad, till
tro månader från mottagandet af ntmätningshandlingarna. 1 öfverensstämmelse med
de föregående lagförslagen har vidare ansetts, att en försummelse lms utmätningsmannen
i förevarande hänseende icke hör för honom föranleda till samma stränga
påföljd som derest utmätt lös egendom icke blifvit inom föreskrifveu tid såld, eller
att sjelf svara för hvad utmätas bort, utan att han derigenom endast gör sig skyldig
till ansvar för tjenstefel.

Utmätningsmannens försummelse att a föreskrifveu tid tillhandahålla borgenär
de för utmätt egendom influtna medel hör, såsom förra Lagberedningen anfört, icke
vara förenad med annan påföljd än att han, jemte ansvar för tjenstefelet, är skyldig att
jemväl erlägga laga ränta å de medel han förhållit. Att, på sätt Lagkomitén föreslagit,
stadga högre ränta, torde ej vara vigtig!, ty en borgenär, hvilken på ofvanbeskrifna
sätt lidit uppehåll, är väl berättigad att derför blifva fullt ersatt, men kan ieko
hafva grundad! anspråk att af den inträffade försummelsen påräkna någon vinst.

iu §.

124

145 och 146 §§.

7 Kap.

I 7 Kap. åro bestämmelser gifna om de medel lagen anvisat en borgenär att,
redan innan hans fordringsanspråk blifvit fullt utredt, vinna säkerhet derför att
gäldenären ej genom att förskingra sin egendom eller sjelf afvika må betaga''borgenären
möjlighet att utbekomma sin rätt, då anspråket hunnit pröfvas och fastställas.
Dessa medel äro qvarstad, skingringsförbud och reseförbud, af hvilka de två förstnämnda
äfven äro användbara, då någon påstår bättre rätt till visst gods, som
annan innehafver. Derjemte äro här intagna stadganden om den handräckning,
öfverexekutor eljest kan meddela.

Qvarstad och skingringsförbud, såvidt de afse fordringar, hafva för ändamål
att förhindra gäldenären att förskingra en emot gälden svarande del af hans egendom.
, men skilja sig, enligt förslaget, från hvarandra väsentligen deri, att vid den
Jörra, eller qvarstaden, hvilken motsvarar främmande rättssystemers “realarrest“,
egendomen likasom vid utmätning undantages från gäldenärens besittning eller åtminstone
sä utmärkes från haigs öfriga egendom att dess föryttring, om ej omöjliggöres,
åtminstone försvåras, under det vid skingringsförbudet godset qvarlemnas i
gäldenärens vård och besittning, och denne endast vid i lag stadgadt ansvar lbrbjudes
att det försälja eller förskingra. Båda innefatta emellertid en väsentlig inskränkning
i gäldenärens fria dispositionsrätt öfver sin egendom och böra således ej beviljas i
andra tall än då verklig anledning förefinnes, att gäldenären till förfång för borgenären
undanskaffar eller förstör egendomen, hvarvid på pröfning i hvarje särskild!
lall al den större eller mindre fara, som kan anses vara för handen, torde böra ankomma,
huruvida den strängare eller lindrigare tvångsåtgärden må anses nödig för
betryggande af borgenärens rätt.

På denna grund, hvilken äfven eger tillämpning i fråga om qvarstad och
skingringsförbud å visst gods, derom tvist är, har Beredningen dels i 145 §, såsom
vilkor för erhållande af qvarstad, föreslagit ej blott att den sökande skall visa sannolika
skäl för. sitt fordrings- eller eganderätts-anspråk, utan äfven att fara skall
finnas vara för handen, att gäldenären undansticker eller förstör godset; dels ock
i 146 § gifvit öfverexekutor rätt att i stället- för qvarstad medgifva skingringsförbud,
då sådant, må anses för ändamålet tillfyllestgörande.

I några fäll må emellertid, enligt nu gällande lagstiftning, qvarstad beviljas
utan att sådan fara kan visas, som ofvan förmäles; enligt 9 Kap. 5 § och 18 Kap.
•1 § Arlda-Balken får sålunda död mans efterlemnade qvarlåtenskap i vissa fall beläggas
med qvarstad, och enligt 135 § Sjölagen eger den, som lemna! ett bodmerilån,
rätt att, efter fartygets ankomst till den hamn, der lånet är förfallet, och före
betalningstiden söka qvarstad å samtliga de förbodmade föremålen. Såsom af pro -

125

mulgationslagens 16 § synes, hafva dessa stadgauden hufvudsakligen bibehållits.

För erhållande af den qvarstad, som onmfmmes i 11 § af förslaget, är ej heller
erforderligt, att fara för förskingring visas.

Enligt de äldre lagförslagen skulle qvarstad, som skedde till borgenärs säkerhet
för hans fordran, medföra förmånsrätt i det qvarsatta godset, Qvarstad är
dock blott en säkerhetsåtgärd till skydd för ett fordringsanspråk, som ännu ej är
lagligen pröfvadt och faststäldt, och det har derföre synts så mycket mindre skäl
att nu medgifva innehafvaren af ett dylikt, ännu ej domfäst anspråk möjlighet att,
till förfång för andre borgenärer, hvilkas fordringar kunna vara klara och förfallna,
tilltvinga sig förmånsrätt i gäldenär*ms lösa egendom, som den utväg, hvilken hittills
stått en dylik fordringsegare öppen, att genom tvångsinfeckning förskaffa sig förmånsrätt
i den fasta egendomen blifvit genom nya in tecknings förordningen inskränkt till
några få undantagsfall. Ej heller bör företrädesrätten till gäldenärens egendom bestämmas
efter andra grunder, då fara är att gäldenären undansticker sin egendom,
än om dylik fara ej förefinnes. Af dessa skal och då någon förmånsrätt ej hittills
varit med qvarstad förenad, har Beredningen ej funnit anledning att upptaga de äldre
förslagens stadgande i detta hänseende.

I nu gällande lag förutsattes att äfven fast egendom kan ställas under qvar- ir/ §,
stad eller skingringförhud. Då Beredningen dels i fråga om utmätt läst egendom
antagit att gäldenären ej, utom i visst undantagsfall, må från förvaltningen deraf
skiljas förr än egendomen blifvit såld, dels ock, på sätt vid 6 Kap. blifvit anförd!,
ansett, att icke ens, dä i tvist om bättre rätt till läst egendom domstol dömt till
egendomens afträdande, innehafvaren bör från besittningen rubbas förr än domen
vunnit laga kraft, har Beredningen oj heller ansett, att till säkerhet för ett anspråk,
som ännu icke blifvit pröfvadt, en fastighet i allmänhet skulle genom dess beläggande
med qvarstad kunna från innehafvarens besittning skiljas. I de fall, der
enligt nu gällande lagstiftning qvarstad å läst egendom är medgifven, torde ock
denna i praxis inskränkts till skingringsförbud. Och dä sådant förbud, i flera fäll,
såsom då tvist är om bättre rätt till skogsmark eller då fara är att egaren, genom
öfverdrifven skogsafverkning, till inteekningshafvares förläng skall förminska egendomens
värde, synes vara särdeles ändamålsenligt, har ett med S Kap. 6 § Utsöknings-Balken
öfverensstämmande stadgande derom blifvit upptaget i 147 § af förslaget,
med tillägg dock att, för den händelse synnerlig lära förefinnes att hvad
som blifvit satt under skingringsförbud i någon större man försämras, särskild
syssloman för egendomens vårdande må kunna förordnas, på sätt i 81 § i fråga om
utmätt fastighet närmare stadgas. L promulgation slag* m s 16 § föreskrifves derjemte
att, i de fall qvarstad ä fast egendom enligt nuvarande lagstiftning får beviljas,
skingringsförbud i stället skall meddelas.

Då qvarstad och utmätning å lös egendom öfverensstämma med hvarandra mj y.
derutinnan, att det med qvarstad belagda godset, lika väl som det gods, hvilket

126

ir>o #.

§.

333 A

utmätes, skall skiljas från gäldon arens besittning, följer deraf, att de i 4 Kap. gifna
föreskrifter, lmrii skall förfaras med lös egendom, som utiuåtes, äfven i allmänhet
äro tillämpliga vid sådan egendoms beläggande med qvarstad. Detta gäller dock
endast sjolfva silttet för verkställigheten. Sådana i 1 Kap. gifna stadgande)!, som
de i 59 och 60 §§ förekommande, äro åter icke tillämpliga, vare sig qvarstaden sker
till säkerhet för fordran eller till säkerhet för anspråk å visst gods. Förutsättningen
för qvarstads beviljande är att fara förefinnes, (let gäldenären nndansticker godset,
och, då det således alltid måste vara af vigt. att qvarstaden kan verkställas så snart
som möjligt, bör gäldenärcns frånvaro ej kunna hindra förrättningens fortgång.

Enär de bestämmelser 4 Kap. innehåller angående viss egendoms undanlagande
från utmätning äro, i följd af sin natur, fullt tillämpliga äfven dä qvarstad
sker till säkerhet för fordran, har ett stadgande derom intagits i sista stycket af
119 §. Att deremot, då qvarstaden afsor att bereda säkerhet för ett eganderättseller
annat anspråk å: visst bestämdt gods, den omständighet, att detta gods må vara
sa dant att det eljest skulle vara från utmätning eller qvarstad fredad!, icke la.r
utgöra hinder för qvarstaden, torde vara, uppenbart.

De skal. livilka, enligt hvad ofvan hl il vit yttradt, föranlodi Beredningen att
undantaga fast egendom från qvarstad, ega endast tillämpning i fråga, om sjolfva
fastigheten, men ej å afrad, hyra eller ränta, som deraf faller. .Jemte en antydan
derom har i 150 §, för det tält att sådan afkomst belägges med qvarstad, intagits
ett ined 8 Kap. 6 § Utsöknings-Balken öfverensstämmande stadgande om sysslomans
förordnande för åtkomstens uppbärande. För att qvarstaden ej må lända till
förfång för don eller dem, som hafva rätt till utskyld eller afgift af egendomen, har
derjemte särskild bestämmelse meddelats angående sysslomannens skyldighet att tillse,
det utskylden eller afgift en lätteligen gulden varder.

Dä lös egendom, som ställes under skingringsförbud, icke skiljes från innehafvarons
besittning, erfordras ej några särskilda bestämmelser, huru vid verkställandet
af ett dylikt förbud skall förfaras. Ett delgifvande af förbudet är tillräckligt.
Ar förbudet beviljadt till säkerhet för fordran, måste dock värdering ega rum, för
att fä utrönt, huru mycket gods skingringsförlmdet skal! omfatta, och härom har
stadgande intagits i 151 §.

De ingalunda sällsynta och på sena re tider i anseende till den stora rörlighet,
både i afseende å personer och egendom, som nu mera än tillförene är rådande, allt
oftare förekommande tall att personer lemna landet, utan att förut göra rätt för sig,
hafva, haft till följd, att äfven do lagstiftningar, livilka, afskaffa! bysättning såsom
exekution smed el, likväl bibehållit säkerhetsåtgärder mot gäldenär, hvilken misstankes
skola begifva sig ur riket, utan att ärna dit återvända, I Sverige, har af ålder funnits
medgifven en dylik säkerhetsåtgärd, nemligen reseförbudet, och då hos oss förefinnas
samma förhållanden som de, livilka inom andra iänder gjort sådana, säkerhetsåtgärder
fortfarande behöflig», har Beredningen ansett reseförbudet höra bibehållas,

127

dervid dock do nu gällande bestämmelserna funnits bara i vissa afseenden förändras.

Sålunda bär ä ena sidan förbudets användande blifvit uttryckligen inskränkt till det
fäll, att en gäldenär synes ärna begifva sig ur rike,t, utan att efterlemna känd egendom,
som mot lians gäld svarar, cell vidare till det i hittills gällande lag särskild!
nämnda fall, att anledning är att någon, som häftar i skuld för hushyra, kost o. d..
skall afvika, från orten, utan att borgenär har säkerhet i qvarlemnadt gods. Å andra
sidan har Beredningen icke upptagit nu gällande stadgande, att raseförbudet upphör,
när gäldenären svarat å borgenärens lagsökning eller fullmäktig för sig stält. Skulle
nemligen för gäldenären, efter det lian fullgjort detta, men innan utslag ännu hunnit
meddelas, vara tillåtet att sjelf afvika med sina tillgångar, korn förbudet ofta att
helt och hållet förlora sin verkan. Ehuru förbudet således ansetts i allmänhet böra
gälla till dess gäldenären gjort rätt för sig, har dock Beredningen, enär förbudets
fortfarande under obegränsad tid skulle innebära alltför stor stränghet mot en gäldenär,
föreslagit att, i likhet med hvad i främmande lagstiftningar i fråga om likartade
säkerhetsåtgärder är stadgadt, resetur 1)intet efter en viss tid alltid skall upphöra.
äfven om gäldenären ej derförinnan stält borgenären till freds. Denna tid har ansetts
kunna bestämmas till sex veckor, under hvilken tid borgenären hör vara i
tillfälle att till betryggande af sin rätt mot gäldenären använda de andra medel,
som lagen tillåter.

På det att förbudet, må blifva verksamt, är nödigt att något äfventyr för dess
öfverträdande stadga,s; genom att såsom sådant äfventyr använda häkte vinnes ock,
att den, som visat sig trotsa förbudet, förhindras att vidare öfverträda det.

Enligt nu gällande lag är, då qvarstad enligt 8 Kap. 1 § Utsöknings-Balken ir, t §,
beviljats, borgenär skyldig att genast begära Konungens Befallningshafvandes utslag
eller angifva saken hos domaren vid nästa rättegångsdag; i fråga om skingrings''-förbud finnes i detta fall intet stadgadt. Har q varstad beviljats i sammanhang dermed
att ett fordringsanspråk förklarats tvistig!, är liden för sakens instämmande
bestämd till tre månader. Då med hänsyn till gäldenärens rätt att ej längre än
nödvändigt är vara, underkastad det tvång, ifrågavarande säkerhetsåtgärder medföra,
borgenären icke synes höra lennias större rådrum, ån som i vanliga fall kan anses
erforderligt för att hinna delgifva gäldenären lagsökningen eller stämningen, har
ifrågavarande tid ansetts kunna bestämmas till trettio (lagar, , och detta gällande lika
för qvarstad och skingriiigsförbud såväl enligt 145, 140 och 147 §§, som enligt
14S §. Samma skäl, som vid dessa säkerhetsåtgärder framkallat fastställandet äf
en viss kort tidrymd, inom hvilken det anspråk, till hvars skyddande åtgärden vidtagits,
hör för slutlig pröfning anhängiggöras, bjuder emellertid äfven att bestämma
eu dylik tid, då reseförbud blifvit meddela,dt. Med afseende derå att detta förbud,
såsom riglad! mot gäldenärens person, är i viss män ett stränga,re tvångsmedel, än
de öfriga säkerhetsåtgärderna, och att lagsökning eller stämning utan svårighet hör

128

kunna delgifvas gäldenär, dit han finnes i orten, bör tiden blifva kortare, och den
har föreslagits till fjorton dagar.

På det att i dessa mål sökanden må kunna begagna sig af rättigheten att
delgifva lagsökning eller stämning genom kungörande i allmänna tidningarna, liar
Beredningen i 154 § föreslagit, att den. som vunnit qvarstad eller förbud, hör anses
hafva förvarat sin rätt, om första kungörandet eger rum inom den i 154 § bestämda
tid och hvad i öfrig! är stadgadt derefter i behörig ordning fullgöres.

155 och ir,r,0. De i nu gällande lagstiftning förekommande stadgande!! derom, att qvarstad
och förbud skola upphöra, när gäldenären ställer pant eller borgen, hafva upptagits
i 155 §, dock i fråga om qvarstad och skingringsförbud med inskränkning till det
fall, att qvarstaden eller skingringsförbudet skett till säkerhet för fordran, klar
åter visst gods, hvartill någon påstår sig ega bättre rätt än innehafvare]), blifvit
belagdt med qvarstad eller förbud, har detta skett för att försäkra sökanden om
utbekommande af just det samma gods, hvarom tvist är, och i detta fall kan naturligtvis
pant eller borgen ej erbjuda samma säkerhet som qvarstaden eller förbudet,

Att qvarstad och förbud vidare böra upphöra, så snart de omständigheter,
livilka föranledt åtgärdens vidtagande, ej längre äro för handen, följer deraf att de
äro provisoriska säkerhetsåtgärder. En qvarstad eller ett förbud bör således, såsom
i 156 § blifvit föreslaget, kunna häfvas af den myndighet, hvilken beslutat åtgärden,
likasom af domstol, då saken blifvit dit instämd.

ir,7 ij. I)en i 157 § föreslagna bestämmelse om öfverexekutors befogenhet att åter ställa

besittning, eller annat förhållande, som rubbadt är, överensstämmer med hvad
nu redan är stadgadt.

lös §. Deremot sakna,s i nu gällande lag några bestämda föreskrifter angående de

exekutiva myndigheternas rätt att förordna om vräkande af hyresman eller brukare,
som vägrar att på anmaning afflytta, då 1 egotiden är ute. Frågor härom hafva
dock, der de funnits klara och ostridiga, blifvit i exekutiv väg behandlade. l)å fråga
om vräkningen först kan göras anhängig, sedan flyttningsdagen redan förflutit, och
det då visat sig att hyresmannen eller brukaren tredskats att afflytta, skulle det
ock föga leda till målet, om ej annan utväg till den tredskandes afhysande funnes
än process vid domstol. Beredningen anser derföre, att åt öfverexekutorerne bör
gifvas makt att förordna om vräkning, der målet finnes så klart att sådan handräckning
bör meddelas. Hvad derefter beträffar frågan, när ett sådant mål skall
anses vara af denna klara beskaffenhet, så synes det, att, då den, som söker vräkningen,
visar att uttalad legotid är ute. vederparten ej bör kunna göra saken tvistig
genom blotta uppgiften att han till följd af nytt aftal eller annan laga orsak har
rätt att qvarsitta; åtminstone bör det fordras att han visar sannolika skäl för sin
rätt. Beredningen har derföre i 158 § föreslagit, att öfverexekutor skall ega att
förordna om vräkning, så snart hyresmannen eller brukaren ej gitter visa sannolika

129

skäl för sin rätt att qvarsitta. Härigenom torde förhindras, att andra vräkningsmål.
än de verkligen 1 vistiga, varda till domstol förvisade.

Jiii beslut om beviljande af qvarstad eller skingring^- eller reseförbud icke ir,9 $.
innefattar hufvudsaklig pröfning af gäldenärens betalningsskyldighet, utan det sedermera
kan inträffa, att borgenärs uppgifna fordran finnes icke vara betalningsgild,
samt skada i flera hänseenden kan tillskyndas gäldenären genom dylika åtgärder,
har i 159 § föreslagits, att desamma icke må af öfverexekntor beviljas, med mindre
sökanden ställ pant eller borgen för den skada, som kan genom åtgärden tillfogas
vederpart eu. Med afseende å den skada en vräkning kan förorsaka, har enahanda
vilkor föreskritvits för erhållande af beslut om dylik handräckning. Deremot har
ställande af pant eller borgen ej ansetts höra fordras för beviljande af sådan handräckning,
som i 157 § sägs. Såsom Lagkomitén yttrar, skulle det, såvida den.

hvilken egenmäktigt skiljt en annan från besittning af det gods denne innehaft,
icke haft någon laglig rättighet mot den andre, vara högst orättvist, om denne
skulle vara skyldig att ställa horgen för återfående af sitt. Men, fortsätter komitén,
äfven om den tillgripande verkligen egt någon laglig rätt. så bör han ej kunna
bereda sig säkerhet för densamma genom en gerning, som lagen, till skyddande af
allmän ordning och säkerhet, belägger med straff.

De säkerhets- och handräckningsåtgärder, Indika i detta kapitel af handlats, ifiOochiciä#.
kunna stundom vara af ett sa brådskande behof påkallade, att de böra kunna interimistiskt
beviljas redan då ansökningen utställes till vederpartens börande. Att,
såsom Lagberedningen och Utsökningskomitén föreslagit, härifrån göra ett undantag för
qvarstad, som ej skulle i något fall få beviljas, förr än gäldenären lemnats tillfälle
att öfver ansökningen sig förklara, bar ej synts lägligt, ty vilkoret för qvarstads
beviljande är just att en större fara för förskingring förefinnes, och således bör i
följd af sin natur en qvarstadsansökning i allmänhet vara i större behof af hastig
handläggning än t. ex. en begäran om skingrings förbud. Gäldenärens säkerhet bör
i alla händelser vara fullt tillgodosedd genom den pant eller borgen, som alltid
skall af sökanden ställas. Deremot måste, då fråga uppstår om vräkning enligt
158 §, hyresmannen eller brukaren först höras, ty, såsom i nyssnämnda § är
stadgadt, får vräkning ej ske, i händelse förklaranden visar sannolika skäl för sin
rätt att qvarsitta.

Då de i 2 Kap. gifna processuella föreskrifter icke kunna anses fullt lämpliga
för de i 7 Kap. omnämnda mål, uti hvilka öfverexekntor bör ega större frihet att
ordna förfarandet efter sig företeende omständigheter, hafva i 161 § meddelats de
bestämmelser angående förfarandet uti nyssnämnda mål, hvilka funnits erforderliga,
med tillägg att dessa bestämmelser ock böra gälla i andra hos öfverexekntor förekommande
utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes föreskrifven.

130

162 och 163 $§.

164 och 165

8 Kap.

Angående utsökningskostnad förekommer i Utsöknings-Balken ej annat än
hvad 1 § i 3 Kap. derom innehåller. Fullständigare stadganden hafva emellertid
funnits erforderliga, och har Beredningen, för att kunna åt dessa, stadganden anvisa
den särskilda, plats, som en ordnad uppställning kräfver, af dem bildat ett särskild!
kapitel, på sätt i föregående lagförslagen oek skett.

Enligt Utsökningskomiténs förslag skulle uti alla utsökning.?- och handräekningsmål
den vinnande parten tillerkännas ersättning för sina nödiga kostnader.
Detta, är visserligen fullt rigtigt i fråga, om skuldfordringsmålen, men torde icke
höra antagas såsom regel för alla hos öfverexekutor förekommande utsökningsmål.
I vissa, ärenden, såsom qvarstad och skingringsförbud, hvilka, hafva till ändamål att
bereda sökanden säkerhet för hans påstådda rätt, synes denne i allmänhet, böra sjelf
vidkännas kostnaderna; i andra mål, såsom klagan öfver utmätningsmans åtgärd,
torde på, omständigheterna i hvarje särskild! fall höra bero, huruvida, kostnaderna
böra drabba den tappande parten. Af denna anledning liar Beredningen visserligen
i 162 § i fråga, om lagsökningsmålen upptagit den af Utsökningskomitén uttalade
grundsats, men i 163 § föreslagit, att i andra utsökningsmål det må, på öfverexekutor
ankomma, att bestämma, om och till hvad belopp den vinnande skall bekomma,
ersättning.

Då öfverexekutor förvisar ett lagsökningsmål såsom tvistig! till domstol höra
de påståenden om kostnadsersättning, hvilka, under förfarandet hos öfverexekutor
blifvit framstälda, likasom sjelfva hufvud saken af domstolen, när målet der anhängiggöres,
upptagas och afgöras. Men då, på sätt Utsökningskomitén erinrat,, det. ej
sällan inträffar, att ett dylikt, af öfverexekutor för tvistig! förklarad! mål sedermera,
ej hos domstol full följes, såsom t. ex. när krafvel varit rigtadt mot orätt person,
och förklara,liden i sådant fall skulle gå miste om godtgörelse för sina, kostnader
hos öfverexekutor, med mindre han derom väckte särskild rättegång, har Beredningen
ansett öfverexekutor böra kunna, om skäl dertill finnes, genast tillägga
förklara,liden ersättning för hans utgifter samt härom intagit föreskrift i 162 §.
Varder sedermera målet hos domstol fullföljd!, får domstolen pröfva, hvem kostnaden
slutligen skall drabba.

De i 164 § föreslagna stadganden, att kostnaden för utmätning äfvensom
utpiätt egendoms vård och försäljning samt köpeskillingens fördelning skola ur den
utmätta egendomen gäldas, och att kostnad, som ej sålunda kan betäckas
enär ingen utmätningsbar tillgäng finnes eller försäljningssumman ej förslår till
kostnadernas bestridande eller af en eller annan anledning exekutionens fortgång

131

afbrytes — skola af sökanden betalas, öfverensstämma med gällande lag och
praxis.

En sådan föreskrift, som den af Lagkomitén och Lagberedningen föreslagna,
eller att i alla utsökningsmål sökanden alltid skulle förskjuta kostnaderna
för utmätningsmannens förrättning, har, på sätt Utsökningskomitén erinrat, hittills
icke funnits vara af något behof påkallad, men skulle utan tvifvel i tillämpningen
medföra betydliga svårigheter, jemväl med afseende å den uppbörd med dertill
hörande redovisning och kontroll, som sålunda skulle uppkomma. Den skulle
ock kunna utgöra ett verkligt hinder för en medellös sökande att komma i åtnjutande
af sin rätt. Beredningen har derföre ansett, att något sådant allmänt stadgande
som det nu nämnda icke bör meddelas. A andra sidan bör dock utmätningsmannen
icke betungas med skyldighet att ligga i förskott alltför länge eller med
betydliga belopp; och vid de förrättningar, der sådant skulle inträffa, höra således
kostnaderna af sökanden förskjutas. Af sådan anledning och jemte det redan i det
föregående bestämmelser gifvits om sökandens skyldighet att lemna förskott till
vissa särskilda utgifter, som kunna vid utmätning ifrågakomma (59, 74 och 81
§§), äfvensom för anskaffande af de handlingar, som vid exekutiv försäljning af
fastighet höra finnas tillgängliga (97 §), har Beredningen, i fråga om de förrättningar,
som i 164 § omnämnas, och hvilka äro af beskaffenhet att i allmänhet
sökanden ej ansetts höra förskjuta kostnaderna, föreslagit, att dylik skyldighet
likväl skall honom åligga, då utmätning äskas för dom eller utslag, som
ej vunnit laga kraft. I sådant fall får enligt regel försäljning af det utmätta ej
ske, förr än laga kraft egande dom eller utslag fallit. Det är således vid utmätningen
ovisst, om försäljning någonsin kommer att ega rum, och, äfven om den
kommer till stånd, kan dermed dröja ganska länge. Att, på sätt i 165 § blifvit
föreslaget, sökanden ansetts höra pa förhand gälda kostnaderna för andra förrättningar,
än de i 164 § omförmälda, har sin grund deri, att dessa kostnader stundom,
t. ex. vid verkställighet af en dom angående utrifning af vattenverk, kunna
uppgå till högst betydliga belopp, hvartill kommer, att förrättningarna kunna vara
sådana, att utmätningsmannen ej av berättigad att af den, mot hvilken handräckningen
bannas, uttaga kostnaderna och sålunda göra sig betäckt för sina utgifter.

När en dom innehåller bestämmelse, att densamma skall verkställas på den
tappandes bekostnad, hör i följd häraf utmätningsmannen äfven ega befogenhet att
hos den tappande vid verkställigheten uttaga bevislig och nödig kostnad derför, so.
att i tv fall den vinnande parten icke må. vara nödsakad att, såsom nu torde vara
erforderligt så snart kostnaden öfverstiger det i 3 Kap. 1 § Utsöknings-Balken bestämda
belopp, anhängiggöra ny rättegång för utbekommande af godtgörelse för
denna kostnad.

132

9 Kap.

Bestämmelserna rörande klagan öfver utmätningsmans åtgärd finnas i de
föregående lagförslagen spridda på liera ställen. För vinnande af lättare öfversigt
och större reda hafva de hlifvit sammanförda i ett kapitel.

166—170 §§. I nu gällande lag bestämmes viss tid för gäldenär och borgenär att klaga
öfver utmätning äfvensom viss klagotid, då fråga är om auktion å fast egendom.
Dessa stadganden äro bibehållna.

Dä Beredningen föreslagit, att utmätningsman, som förrättat auktion, äfven
skall upprätta förslag till fördelning af köpeskillingen och att detta förslag skall
kunna vinna laga kraft, om det lemnas oklandradt, har äfven viss tid för klagan
öfver förslaget hort stadgas. Med afseende å ilen mera invecklade beskaffenheten af
de frågor, som vid fördelningen kunna förekomma, och vigten för parterne att få
rådrum för att i sådana fall utreda och styrka sin rätt. har något längre tid för
klagan öfver dylikt förslag än öfver de andra åtgärderna ansetts höra bestämmas.
Donna tid har åtminstone bort sättas lika med den tid, som för klagan öfver öfverexekntors
beslut i likartade mål enligt 179 § i allmänhet skall iakttagas.

Utmätningsmannens åtgärder i öfrig! för verkställighet af domstols eller öfveroxekutors
beslut äro i allmänhet till sin natur sådana, att den, som an sej'' sig hafva
hlifvit genom dylik åtgärd lidande, ej bör vara bunden af någon viss tid, inom
hvilken lian skulle vara pligtig att föra klagan, vid äfventyr att åtgärden skulle
anses hafva tagit åt sig laga kraft och den, som lidit, hafva förlorat rätt att
vinna den rättelse i åtgärden, som eljest kunnat ega rum.

Ej heller är i denna lag någon viss tid stadgad för anställande af talan
emot utmätningsmannen sjelf, hvadan ock stadgandet om viss tid för klagan öfver
de i 167, 168 och 169 §§ omnämnda åtgärder endast eger tillämpning, för sä
vidt klagan afser att vinna ändring i sjelfva åtgärden, men deremot ej om klagan
är rigtad på erhållande af skadestånd utaf utmätningsmannen.

171 7. Då tydligt är, att den, som öfverklagar eu utmätningsmans åtgärd, måste,

sa vida han skall kunna erhålla ändring deri, förete protokoll öfver den klandrade
åtgärden, har Beredningen ansett föreskrift behöfva gifvas endast om klagandens
rätt att, derest han kan visa, att laga hinder möter för protokollets utbekommande,
erhålla anstånd för dess ingifvande.

Vid klagan öfver utmätning eller auktion kan ofta pröfningen af klagandens
talan vara beroende af frågan, huruvida vid den klandrade förrättningen så tillgått,

172 i§.

133

som utmätningsmannens protokoll utvisar. Åberopas vittnesbevisuing om ett motsatt.
förhållande, hör någon utväg bernlas för åstadkommande af sådan bevisning.

I 172 § är derföre föreslaget, att öfverexekntor, der sådant för målets pröfning
tinnes nödigt, oger att om vittnens hörande vid domstol förordna.

I fråga om förfarandet hos öfverexekntor vid handläggning af de i detta. Kap. r/å §.
nämnda, mål gälla de i 161 § gifna bestämmelser. Slutliga utslaget bör i de fall,
der viss tid för besvär öfver utmätningsmannens åtgärd är föreskrifven, af enahanda
grund, som vid 31 § redan blifvit. angifven, meddelas i den ordning, som nämnda §
bestämmer.

Föreskriften i 176 § att klagan öfver utmätning ej hindrar förrättningens m> §.
fortgång eller (''gendomens försäljning, sa vida ej öfverexekntor förordnar om inhibition,
öfverensstämmer med hvad nu är stadgadt i 5 punkt, af Kongl. Förordningen
den 21 Mars 1835. Likartad föreskrift är oek gifven rörande klagan öfver annan
åtgärd, som af utmätningsmannen vidtages.

10 Kap.

Ifrån den i 177 § uttryckta allmäiiua regel, att den af parterne, som i77odiJ?8
öfverexekutors beslut anser sig i sin rätt förnärmad, eger att underställa det Hofrätt
s pröfning, torde det i sammanhang dermed föreslagna förbud för gäldenär att
söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistig! till domstol förvisadt, icke
egentligen kunna anses innebära något undantag. Ett dylikt utslag medför nemligen
ej för gäldenären någon annan förbindelse, än den som honom redan förut lagligen
aligger, eller att vid vederbörlig domstol träda i det svaromål, hvartill han i anledning
af borgenärens fordringsanspråk kan finnas skyldig. Utslaget kan således icke
förnärma gäldenärens lagliga rätt. Att detta oaktadt tillåta honom att draga ett
utslag af omförmälta innehåll under Hofrätt.» pröfning och derigenom förhindra
borgenären att vid domstol anhängiggöra sin talan förr än Hofrätten pröfva! besvären,
vore således att erbjuda gäldenären en laglig utväg att uppehålla borgenären i
hans rätt.

De skäl, som föranledt förbudet i 178 § att annorledes än i sammanhang
med hufvudsaken öfverklaga beslut, som före målets slutliga afgörande af öiverexekutor
meddelas rörande målets behandling, ega ej tillämpning i fråga om interimsförordnanden,
hvilka efter 160 och 174 §§ meddelas uppå ansökningar om handräckning
eller klagan öfver utmätningsmans åtgärd, ty dessa äro af den hufvudsakliga
beskaffenhet, att särskild klagan deröfver ej hör förvägras; likasom part hör ega
att klaga öfver onödigt uppehåll med målet.

134

179—182Enligt nu gällande stadgande i 0 Kap. 1 § Utsöknings-Balken skall
tid för klagan öfver Konungens Belällningsliafvandes utslag, som afkunnats i
parternes frånvaro, för en hvar af dem i allmänhet räknas från den dag han af
utslaget erhöll del. För att ett utslag, hvarigenom en borgenär fått sin fordran
till betalning fast stöld, skall vinna laga kraft, måste han således ombesörja, att
utslaget varder gäldenären i behörig ordning till stål dt. Detta stadgande synes
emellertid ej stå väl tillsammans med de fordringar man med skäl ställer ä eu
ändamålsenlig exekutiv process, il iland Indika en af de förnämsta torde vara att de
beslut, som i exekutiva skuldfordringsmål gifvas, må skyndsamt kunna bringas till
verkställighet. Om än gäldenären ej må betagas rätt att öfverklaga beslutet och
dymedelst uppehålla exekutionens fullbordan, måste dock borgenären, å sin sida, ega
rättmätigt, anspråk, att klagotiden noga begränsas och ej göres beroende af någon
åtgärd, sådan som utslagets delgifvande, b vilken, alltid medförande tidsutdrägt, en
tredskande gäldenär dessutom, genom att afvika eller hålla sig undan, lätt kan
omöjliggöra eller åtminstone under obestämd tid förhindra. Sedan förklarande)!
vederbörligen fått del af lagsökningen och uppmanats att derå afgifva svaromål,
synes det i exekutiva mål, lika väl som i rättegång vid domstol, böra på honom sjelf
ankomma att utan vidare erinran iakttaga allt hvad till hans rätts bevarande är
nödigt samt således äfven att utan särskild! delgifvande af det beslut, som i målet
faller, göra sig underrättad om dess innebali och bevara sin rätt till talan deremot.
Enahanda skyldighet synes ock kunna fordras af sökanden, som sjelf anhäugiggjort
målet. Någon våda eller synnerlig olägenhet för parterne är häraf ej att befara.
Så snart gäldenären fullgjort sin förklaringsskyldighet eller den dertill förelagda tid
gatt till ända, bör utslag genast, vara att förvänta, och genom de i 34 § föreslagna
bestämmelser om sättet för det slutliga utslagets meddelande torde derjemte vara
sörjdt för att parterne lätt kunna förskaffa sig kännedom om tiden för utslagets utfärdande.
På dessa skäl och då hvad sålunda hl i f vit yttra dt om åliggande för parterne
i lagsökningsmål att sjelfva göra sig underrättade, när utslag deri faller, äfven
hufvudsakligen eger tillämpning i afseende ä de mål, livarom 167, 168 och 169
§§ handla, och Indika, såsom angående frågor om utmätnings- och andra dermed
sammanhang egande verkställighet såtgärders giltighet och bestånd, ej. sa vidt de
angå enskilda, pärlors rätt, lämpligen höra under obestämd tid lemnas pa vidare
pröfning beroende, har Beredningen, i öfverensstämmelse med livad redan nn linnes
stadgadt i fråga om klagan emot Öfverståthållare,-emhetets kanslis utslag, i 179
§ föreslagit, att klagotiden för öfverexekutors slutliga utslag i nu onrförmälta mål
skall, äfven då utslaget ej afkunna* muntligen, utan meddelas efter anslag, beräknas
från utslagets dag; och då enligt 126 § öfverexekutors beslut i fråga om fördelning
af köpeskilling för fast egendom, som af honom blifvit såld, alltid skall muntligen
för parterne afsägas, följer deraf, att klagotiden i detta fall bör räknas från
utslagsdagen.

185

Enär besvärstid i mai, som af underrätt afgöres, i allmänhet är endast tjugo
dagar, har samma tid hlifvit föreslagen för klagan i utsökningsmål med undantag
för de nordligaste länen, äfvensom för Gotland; hvaremot Beredningen ej ansett
nödigt att meddela något undantagsstadgande om kortare tid för Stockholm eller
andra städer, der Hofrätt har sitt säte.

De här ofvan anförda skäl, på grund hvaraf Beredningen föreslagit, att
hesvärstiden i vissa uppgifna mål hör, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen,
beräknas från utslagsdagen, hafva ej samma giltighet i fråga om öfrige utsökningsmål,
ty i dessa ligger ej lika vigt att beslutet, h vil ket utan afvaktan af besvårstidens
utgång och stundom till och med innan ved erparten hlifvit hörd kan till full
verkställighet hringas, skyndsamt tager åt sig laga kraft. I afseende ä dessa äfvensom
å, de frågor angående utmätningsmans eller parts fallande till böter eller skadestånd,
hvilka, ehuru ej hänförliga till utsökningsmål i egentlig mening, dock ansetts
tillhöra öfverexekutors upptagande, hafva derföre nu gällande bestämmelser om
klagotid från delfående af heslutet, när det ej muntligen afkunnats för parten, hlifvit
bibehållna. Och har i följd häraf i afseende å beslutens delgifvande särskild! erforderliga
föreskrifter hlifvit i förslaget intagne.

Vid särskilda tillfällen hafva förslag hlifvit framskrida om genomgripande 18S -188 §§.
förändringar i nu gällande stadganden angående besvärsmåls fullföljd och behandling
i Hofrätt. Sä har det t. ex. hlifvit ifrågasatt, om icke, i stället för det nuvarande
förfarandet, enligt h vilket besvären, då andra parten finnes böra deröfver höras,
utställas till förklaring af honom, med åliggande i de flesta fall för klaganden
att besörja om handlingarnas uttagande och delgifvande med vederparten, skulle
kunna i dessa mål tillämpas hufvudsakligen enahanda bestämmelser som i vadeproceduren,
så att, hvad särskildt utsökningsmål anginge, det skulle åligga, den,
som ville öfverklaga öfverexekutors beslut i dylikt mål, att inom viss kort tid efter
beslutets meddelande hos öfverexekutor eller annan myndighet i orten eller omedelbart
hos vederparten tillkännagifva sitt missnöje, hvarefter vederparten skulle ega, att,
utan särskild kallelse, inom klagotidens utgång inställa sig i Hofrätten, för att deltaga,
del af besvärsskriften och, om han så aktade nödigt, inom viss tid derefter afgifva
förklaring. Visserligen konime en förändring uti sådan eller likartad rigtning,
som den nu angifna, att lända till en ingalunda oväsentlig förenkling i Hofrätternas
arbetssätt, likasom den skulle medföra en tidsbesparing i de fall, der besvären nu
utställa,s till förklarings afgifvande. Målen skulle nemligen kunna omedelbart efter
förklaringstidens utgång företagas till afgörande, hvaremot nu ej blott svaranden
måste hafva tid att förklara sig, utan äfven klaga,liden tid att tillställa honom handlingarna.
Men dessa fördelar skulle, åtminstone hvad utsökningsmål beträffar, mera
ii.u uppvägas af de olägenheter, förändringen konime att föra med sig. Flertalet af
besvär i utsökningsmål är af sådan beskaffenhet, att någon förklaring icke anses

136

böra infordras, utan besvären genast ogillas.*) T alla sädana niäl, hvilkas antal
sannolikt kommer att ökas, om, såsom Beredningen föreslagit, endast skriftliga
fordringsbevis få läggas till grund för lagsökningsprocesseu, komine dröjsmål med
Hofrättens beslut att förorsakas. Nu föredragas nemligen vanligen besvär uti
utsökningsmål genast, utan att ens besvärstidens utgång afvaktan, hvaremot, om
vadeproceduren införes, någon föredragning icke kan ega rum förr än bes vårstiden
och, i händelse vederparten då iakttagit inställelse, ytterligare förklaringst!den gått
till ända. En annan vigtig betänklighet är att vederparten skulle i alla mål vara
underkastad kostnaden och besväret af en ofta, onödig inställelse i Hofrätt, vanligen
utan någon utsigt att kunna derföre undfå godtgörelse. Nu deremot har vederparten
visshet, att någon ändring i öfverexekutors utslag icke sker, med mindre han erhaller
del af besvären, och han behöfver dessförinnan ej vidtaga någon åtgärd.
Svårigheter möta ock att anordna förfarandet så, att ej möjligheten att snart erhålla
inhibition afskäres, hvadan förfarandet i synnerhet är olämpligt i qvarstadsoch
handräckningsmål. Ett annat sätt, som äfven blifvit ifrågasatt, är att efter
föregången missnöjesanmälan låta hela skriftväxlingen försiggå hos öfverexekntor,
hvilken, sedan skriftvexlingstiden gatt till ända, skulle till Hofrätt insända alla inkomna
handlingar — motsvarande hvad nu är stadgadt i fråga om besvär öfver
egodelningsrättens utslag. Detta förfaringssätt komme att medföra ungefär samma
fördelar och samma olägenheter, som det förut omnämnda, men skulle dessutom i
ännu högre grad än detta hafva till följd, att den möjlighet, som nu förefinnes för
en klagande att inom kort tid kunna erhålla Hofrättens inhibitionsresolution, skulle
mången gång till oersättlig skada försvinna.

Da Beredningen således icke kunnat gilla någondera af de ifrågasatta utvägarne
för ordnandet af besvärsförfarandet i utsökningsmål, har Beredningen ej funnit
anledning att föreslå några andra hufvudsakliga ändringar i gällande stadganden,
än som ansetts erforderliga för att betaga tredskande parter den möjlighet, de nu,
åtminstone i vissa utsökningsmål, hafva att kunna draga ut på tiden med målets

s) Antalet sku ldfordringsmål, som från Konungens Befallningshafvande fullföljdes till Hofrätt, utgjorde

186-1	— 2.274, hvaraf afgjordes	ex
	incommunicato	... 1,583 eller.........	.........70 %.
1865-	-2,432.....................	...1,720 ..............	.........70%.
1 Sfifi-	2.396		......... 64 %.
1867-	-2,429.....................	..1.621 .............	.........67%.
1 868-	-2.688....................	...1,699 ..............	.........68 %.
I 869	2,599....................	...1.698 ............	.........65 %.
1870-	_•o 297	...1.356...............	........59 %.
1871	-1.542.....................	.. 867..............	.........56 %.
1872-	-1,091.....................	... 620..............	.........57%.
187:1	863....................	... 464............	..........54 %.
för tio år	20,606..................	13.152.....	...... 64 %.

slutlig'';!, åtgörande. Detta syftemål liar Bereduiiigen ansett kunna vinnas derigenom,
att dels de nu (enligt Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, jemförd med Kong!.

Brefvet den 23 Januari 1799) för skuldfordringsmål gällande föreskrifter, enligt
Indika redan genom första konnnunikatiousresolutionen äfventyret af talans förlust
stadgas för båda parterne, utsträckas att gälla för alla utsökningsmål, och dels bestämmelse
gitt es om skyldighet för klaganden att inom den tid, då han skall ingifva
recepisse öfver delgifningen, äfven återställa besvärshandlingarna eller afskrift deraf,
vid äfventyr, om oj dessa handlingar eller afskrift deraf inom sagda tid inkommit,
att han har förlorat sin talan. Den senare bestämmelsen torde vara lämpligare än
den i föregående lagförslag förekommande, att klaganden alltid skall jemte besvär
ingifva duplett deraf; samma ändamål vinnes, eller att part ej skall kunna genom
att undanhålla besvärshandlingarna fördröja ett måls afgörande, och klaganden blir
befriad från att inlemna duplett i de fall — och dessa utgöra, efter hvad nyss är
visa,dt, flertalet — då besvären ej blifva utstälda till förklaring, och således duplettakten
ej kan blifva behöflig.

Stadgandona i 187 § öfverensstämma med hvad i 171 § blifvit föreslaget.

Hvad i särskilda författningar är stadgadt om fullföljande och behandling i 189 §
Hofrätten af mål, som från Gotland dragas under Hofrättens pröfning, bör ock gälla
om utsökningsmål, och har derföre i 189 § hänvisning blifvit lemnad till hvad i
berörda hänseende är särskild! stadgadt, i promulgationslagens 17 § föreslås de
tillägg till ifrågavarande författningar, som till följd af den nya utsökningslagcn
skulle erfordras.

Innehållet af 190 och 191 §§ är hufvudsakligen hemtadt ur nu gällande lag. 190—191 §§.

Efter hvad i 12 § säges, lä icke andra skuldfordringsmål af öfverexekutorerne 192 §.
upptagas än sådana, som afse klar och förfallen fordran, hvilken grundar sig å
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis. Varder nu ett sådant lagsökningsmål
icke förvisadt till domstol, utan afgjordt, måste frågan anses vara af den enkla
beskaffenhet, att sedan Hofrätten åtgjort målet skäl icke förefinna,s till ändring i
Hofrättens utslag. Erfarenheten har ock gifvit vid handen, att rättigheten att hos
Konungen fullfölja dylika mål hittills endast undantagsvis begagnats. Så utgjorde
antalet af de i Högsta Domstolen afgjorda exekutiva skuldfordringsmålen 1874 endast
12 samt 1875 endast 13. Men så länge denna rättighet i lagen emellertid qvarstår,
utgör den ett, hinder för verkställighet af Hofrättens utslag förr än den för revisionssökande
bestämda tid tilländagå,tt. Vid sådant förhållande och då enligt 32 § gäldenären
har rätt att söka återvinning i hvarje mål, deri betalningsskyldighet blifvit
honom ålagd, såvida han ej hos öfverexekutor erkänt skulden, har Beredningen ansett
sig kunna i 192 § föreslå, att talan mot Hofrätts utslag i mål, hvarom 2 Kap.
handlar, ej må hos Konungen föras. Deremot har Beredningen icke, såsom
IJtsökningskomitén, utsträckt detta stadgande äfven till andra utsökningsmål,
ty i fråga om dem förefinna,s i allmänhet ej de skäl, hvilka föranled! nyssberörda

188

bestämmelse. Dessa få således hos Konungen fullföljas, och har Beredningen föreslagit,
att fullföljden skall ske, icke genom revisionssökande, utan genom besvär.
I de flesta fall har nemligen målet sitt upphof i klagan öfver felaktigt förfarande
af underordnad exekutiv myndighet, eller ock angår det eljest ämnen, som väsentligen
skilja sig från dem, hvilka utgöra föremål för verklig rättegång; och om än
detta ej obetingadt gäller angående vissa mål, t. ex. de som angå fördelning af
köpeskilling för utmätningsvis såld egendom, i hvilka dock de frågor, som äro af
rent exekutiv natur torde utgöra flertalet, synes ej skäl vara att för nämnda mål
göra ett undantag från regeln för fullföljd af utsökningsmål i allmänhet.

Förslaget

till

Förordning om nya TJtsökningslagens införande och livad i afseende

derå iakttagas skall.

Den föreslagna nya Utsökningslagen innehåller dels formella stadganden rörande
sättet för målens anhängiggörande, afslutande och fullföljd, dels ock regler
för deras materiella pröfning. Att''en ny lags föreskrifter af sistnämnda beskaffenhet
ej böra retroaktivt tillämpas på mål, som redan vid lagens utfärdande äro anhängiga,
torde vara en i lagstiftningen allmänt gällande grundsats. Formella stadganden
anses deremot genast böra träda i verksamhet, derest ej annorlunda i lagen
stadgas. Flera af den nu föreslagna lagens formella bestämmelser, såsom om en i
allmänhet kortare besvärstid, om densammas räknande från utslagets dag och om
borttagande af en instans i skuldfordringsmål, likasom hvad i öfrigt blifvit föreslaget
till påskyndande af utsökningsmål ens slutliga afgörande, äro dock till stor del beroende
af hvad nya lagen innehåller om vilkoren för rätt att anhängiggöra mål i
den ordning lagen föreskrifver och beskaffenheten af den bevisning, som blifvit i

139

dessa mai tillåten, livilket allt äter inverkar på pröfningen af målen. Dessa bestämmelser
böra följaktligen ej tillämpas på mål, som blifvit anbängiggjorda innan
samma lag trädt i kraft. I 1 § stadgas derföre, att dessa mål skola efter äldre lag
behandlas. De undantag från denna regel, hvilka Beredningen ansett kunna och
böra göras, finnas omförmälcla i 6, 7 och 8 §§.

Då i förslaget till utsökningslag ej är medgifvet borgenär att allenast på 3 §.
grund af utmätning tillträda fast egendom, fordrar konsecpvensen, att fast egendom,
som enligt 30 Kap. 5 § Bättegångs-Balken blifvit till fullgörande af Hofrätts dom
uppgifven, ej heller på grund deraf skall till borgenären afträdas. Hvad derom finnes
i nämnda lagrum stadgadt har derföre blifvit i 3 § upphäfdt.

Någon annan förändring af lagens föreskrifter angående vilkoren för rätt att
hos Konungen fullfölja talan emot Hofrätts dom har Beredningen ansett ej vara af
det nya lagförslaget påkallad. Hvad särskild! angår den i nu gällande lag stadgade
skyldighet för den, som vill söka Konungen emot Hofrätts dom, att domen sjelfmant
fullgöra, har denna skyldighet intet- annat gemensamt med den tvungna verkställighet,
den vinnande enligt utsökningslagen kan förskaffa sig, än att domens frivilliga
fullgörande i ett fall, hvilket omnämnes i 39 § Utsökningslagen, ansetts göra utmätning
å domen onödig samt att-, om den vinnande beredt sig verkställighet, sådant
uppenbarligen måste medföra den verkan, att domens fullgörande ånyo af den tappande
är öfverflödigt. Huruvida ur synpunkten af rättegångsväsendets lämpligaste
ordnande är behöflig! att bibehålla doms fullgörande såsom ett praestandum för talans
fullföljd, är deremot en fråga, hvilken icke lämpligen, skiljd från ofri ga till detta
ämne hörande frågor, må upptagas till besvarande, utan torde- böra anstå till den
revision af Bättegångs-Balken, som jemväl är vorden af Kongl. Maj:t anbefald.

För att förekomma olägenheten af en allt för långt utsträckt öfvergångstid 6 §.
från den äldre lagen till den nyas fulla tillämpning är i 6 §, från stadgandet i 1
§ att mål, hvilka, då nya lagen träder i kraft, redan åro anhängiga, skola efter
äldre lag behandlas, det undantag gjordt-, at-t dylika mål varda förfallna, derest de
ej, såsom i 22 § Utsökningslagen sägs, fullföljas inom natt och år efter lagens
trädande i kraft. Ett undantag från samma stadgande finnes ock i 7 § i fråga om 7 §.
utmätt fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning, hvilka delar af exekutionsförfarandet
tillsammans bilda et-t af de föregående åtgärderna i målet oberoende
helt, som, derest ej auktionen redan blifvit utlyst, bör kunna efter nya lagen behandlas,
ändå att egendomen blifvit utmätt i öfverensstämmelse med den äldre lagen.

Åt de i S § intagna stadganden, hvilka innebära dels upphäfvande af en lag, 8 §.
som tillåter inskränkning i den personliga friheten, dels borttagande af ett helt rättsinstitut,
införsel, torde till följd af deras natur böra gifvas den retroaktiva kraft,
som i nämnde § omförmäles.

På det att öfverexekutor i stad måtte erhålla samma befogenhet-, som hittills io §.

140

tillkommit Konungens Befallningshafvande, såsom forum för parter vid åtskilliga i
lag iöreskrifna åtgärders vidtagande till bevakande af deras civila rättigheter, innehåller
10 § ett allmänt stadgande härom i ordalag, som torde göra det tillämpligt
på alla dylika i lag omförmälda fall, hvaribland i synnerhet må nämnas klander af
handelsräkningar, borgens ställande enligt Kongl. Förordningen om handel med lösören
den 20 November 1845 samt fordringars angifvande eller utsökande enligt
stadgandena om preskription.

11 §■ De i 11 § uppräknade, genom 2 § upphäfda delar af 4 Kap. Utsöknings Balken

och Kongl. Förordningen den 19 Maj 1756 innefatta ämnen, Indika enligt
Beredningens åsigt nu icke utgöra föremål för dess behandling, utan lämpligast böra
i sammanhang med kommande omarbetning af Handels-Balken företagas. Innehållet
af dessa lagrum har derföre hufvudsakligen blifvit bibehållet, utan annan förändring
an den, som bör följa af nya lagens från den äldre afvikande föreskrifter.

Med anledning af det i 4 Kap. 3 § Utsöknings-Balken förekommande stadgande,
enligt hvilket, der utmätning sökes ä skuldebref, som redan kommit i andra
eller tredje hand eller till flere, som hvar af annan det på god tro inlöst, vid gäldenarens
invändning om tvång eller förledande endast i det fäll afseende fästes, att
han derå tält inom sex veckor hos domaren eller Konungens Befallningshafvande,
har i praxis blifvit antaget, att med afseende å löpande skuldebref, som af annan
än den, till hvilken det blifvit utfärdadt, i god tro innehafves, gäldenären ej heller
vid domstol är berättigad att framställa en dylik invändning, med mindre att han
iakttagit hvad i förenämnda lagrum är stadgadt. En dylik tillämpning, hvilken vid
den i Utsöknings-Balken förekommande sammanblandning af processuella och privaträttsliga
stadganden icke synes sakna skäl, skulle emellertid i följd af den förändrade
lydelse, som motsvarande stadganden i förslaget erhållit, för framtiden blifva omöjliggjord,
derest icke meddelas ett allmänt, äfven för domstol gällande stadgande, att
den, som utgifter löpande skuldebref, ej må mot innehafvare, som är i god tro,
göra invändning om tvång eller förledande, der han försummat iakttaga hvad i 26
§ Utsökningslagen är föreskrifvet. Ett stadgande i sådan syftning har derföre intagits
i 2 punkten.

Genom det rörande betydelsen af ordet order i 1 punkten gjorda tillägg,
jomfördt med 2 punkten, har der blifvit gifven en med den hittills rådande uppfattningen
jemväl öfverensstämmande definition å löpande skuldebref, hvilken benämning
ock i förslaget till Utsökningslagen förekommer.

Hvad i 11 punkten finnes hemtadt ur S Kap. 11 § Utsöknings-Balken synes
höra bibehållas, men har, såsom tillhörande den konstitutiva delen af lagen, ej sin
plats i Utsökningslagen.

''2 _ I Kongl. Förordningen angående ändring af gällande stadganden om lagfart

å fast pant den 16 Juni 1875 förekommer i fråga om pantens värdering en hänvisning
till 6 Kap. 1 § Utsöknings-Balken, och då lagförslaget ej> innehåller några

141

motsvarande ''bestämmelser om fast egendoms värdering, samt anledning torde saknas
att, blott för tillämpning enligt nämnde Kongl. Förordning, som sjelf i viss män
är en öfvergångslag, meddela nya förändrade stadganden i detta ämne, har i 12 §
blifvit ur nämnda Kap. af Utsöknings-Balken upptaget hvad för ändamålet kan
anses erforderligt.

I vissa fall tillåter lagen utmätning utan föregående dom, såsom för utgifter 15 tf.
till bättrande af hägnad eller väg. Någon ändring häri synes ej af den nya Utsökningslagen
påkallas i annan måtto, än att den befogenhet i detta hänseende,
som hittills tillkommit magistrat, såsom underexekutor, i stället må öfverflyttas å
stadsfogde, der sådan finnes. Ehuru äfven fall förekomma, då enligt administrativa
eller ekonomiska författningar omedelbar utmätning medgifves, såsom i fråga om
expeditionslösen, utskylder m. m., samt således också angående dessa enahanda
föreskrifter med de i 15 § föreslagna synas beliöfliga, har dock, enär dessa föreskrifter
ej falla inom den allmänna lagstiftningens område, stadgandet i 15 § ansetts
höra endast omfatta de fall, som i civillagen förekomma.

Ärfda-Balkens och Sjölagens stadganden om qvarstad öfverensstämma väl ej ig tf.
med Utsökningslagen i hvad den rörer vilkoren för qvarstads erhållande, men synas
i allt fall, oberoende deraf, böra bibehållas. Såsom vid 7 Kap. blifvit anmärkt, är
dock fast egendom ej föremål för qvarstad, hvarföre, i fråga om dylik egendom,
qvarstad, der sådan är i lag föreskrifven, ansetts böra utbytas mot skingringsförbud.

Till de redan gällande bestämmelser rörande fullföljd af mål från Gotland 17 tf.
och dessa mals behandling i Hofrätten, hvilka bestämmelser äfven skola tillämpas
på mål, afgjorda af öfverexekutor å Gotland, finnes i 17 § ett tillägg, föranledt af
Utsökningslagens föreskrift om skyldighet för klagande part att i kommunicerade
mål återställa besvärshandlingama eller ingifva afskrift deraf.

Uti 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-Balken finnas stadganden, som enligt is tf.

27 Kap. 8 § Eättegångs-Balken skola tillämpas äfven i andra än utsökningsmål.

Då motsvarande bestämmelser i lagförslaget rörande utsökningsmål behandling i
Hofrätten måhända icke finnas i afseende å dessa andra mål, som till största delen
utgöras af brottmål, fullt lämpliga, och Beredningen icke nu har att utlåta sig om
de processuella anordningarna för domstolsmålen, hafva ofvannämnda §§ i UtsökningsBalken
blifvit i 18 § till sitt hufvudsakliga innehåll införda, för att kunna tillämpas
i de fall, der det enligt Eättegångs-Balken och öfriga ej upphäfda författningar kan
ifrågakomma.

Sedan i 4 Kap. af förslaget blifvit bestämdt, huru utmätning af lösegendom 1''J tf.
skall vara förrättad för att medföra förmånsrätt, behöfver nu i 17 Kap. HandelsBalken
vid bestämmande af förmånsrättsordningen ej i afseende å sättet för utmätningens
verkställande annan fordran uppställas, än den att egendomen blifvit i laga
ordning i mät tagen. 8 § af nämnda Kap. är i öfverensstämmelse härmed ändrad.

De föreslagna förändringarna i Konkurslagen äro påkallade af bysättningens so och #i tftf.

142

borttagande och införandet af den i 86 § af förslaget omförmälda edgång samt
häkte såsom äfventyr för öfverträdandet af reseförbud. Likaså är ur 62 § Sjölagen
uteslutet hvad der förekommit om bysättning. I 139 § sistnämnda lag tillägges
en hänvisning till Utsökningslagens föreskrifter om försäljning af fartyg och last.

22 L SS § af Vexel lagen innehåller väl redan att i vexelmål underrätts dom går i

verkställighet, ändå att deremot vädjas. Då likväl förslaget till Utsökningslag uppställer
särskilda regler för olika grader af verkställighet, men i fråga om verkställighet
af dom i vexelmål hänvisar till Vexellagen, har det ansetts nödigt att i
denna tydligt utsattes i hvad mån domen går i fullbordan.

Hvad i 86 och S7 §§ Vexellagen förekommer om bysättning är redan genom
Kongl. Förordningen den 1 Maj 1868 upphäfdt. Då nu bysättning helt och hållet
borttages och således detta stränga medel till framtvingande af gäldenärs tillgångar
ej kan anlitas af den, som i vexelmål vunnit, har det synts Beredningen lämpligt
att i 87 §, såsom ersättning för den der förut tillåtna bysättning, i stället medgifva
reseförbud vid äfventyr som i Utsökningslagen sägs; i sammanhang hvarmed
det ansetts böra åt 86 §, sådan den nu gäller, gifvas en ny lydelse.

24 §. Såsom vid 1 Kap. är nämndt, torde det kunna förutses, att i vissa städer

den nu föreslagna organisationen af de exekutiva myndigheterna ej kan genomföras
samtidigt dermed att den nya lagen träder i kraft. Konungens Befallningshafvande
skulle då, så länge hindret varar, förblifva öfverexekutor för staden och Magistraten
fortfarande vara underexekutor, för hvilket fall några särskilda från förslaget till
Utsökningslag afvikande bestämmelser funnits erforderliga. Enligt detta förslag
skall nemligen försäljning af utmätt fäst egendom i stad af öfverexekutor omedelbarligen
verkställas. I afseende å de städer, der ej. såsom i förslaget förutsättes,
Magistraten eller någon dess ledamot, utan Konungens Befallningshafvande är
öfverexekutor, synes emellertid denna föreskrift mindre lämplig, och nämnda förrättning
med hvad dertill hörer har derföre ansetts äfven der böra åt Magistraten
uppdragas, för hvilken anordning den omständighet, att Magistraten innehar befattningen
af utmätningsman, destomimjre torde utgöra hinder, som jemväl på landet
iästighetsauktioner i vissa fall skola af utmätningsman hållas. Vanligen hafva
Magistraterne hittills till fullgörande af en del dem såsom nnderexekutorer åliggande
förrättningar begagnat biträden. Detta har ansetts kunna äfven fortfarande medgifvas,
dock under enahanda vilkor och förbehåll, som för likartadt fall blifvit för
kronofogde i Utsökningslagen föreslagna. Att Magistraten vid de förrättningar den
sjelf utför åtföljes af vittnen, synes ej nödigt. Och då, med afseende slutligen å
den ställning Magistratens ledamöter, såsom tillika beklädande domareplatser, innehafva,
Konungens Befallningshafvande ej skäligen bör ega befogenhet att döma dom
ifrån tjensten eller skilja dem från befattningens utöfvande, har en inskränkning i
denna syftning funnits nödig i den enligt 10 § af Utsökningslagen Konungens

143

Befallningshafvande eljest tillkommande domsrätt öfver underlydande utmätningsman.
Deremot har särskildt blifvit antydt, att vederbörlig domstol, när magistratsledamot
för tjenstefel der tilltalas, må ega att om den tilltalades afhållande från
tjen sten förordna.

Såsom af förslaget till Förordningen om nya Utsölmingslagens införande
synes, har Beredningen ej ibland de utsökningsväsendet rörande äldre stadganden,
hvilka ej skulle anses genom nya lagen upphäfda, jemväl nämnt stadgandena om
Ridderskapets och Adelns rätt till utpantning hos sina frälsebönder. Dessa stadganden
innefattas uti IS punkten af Ridderskapets och Adelns Privilegier den 16
Oktober 1723, Kong!. Brefvet den 21 Juni 1792 samt Kongl. Kungörelsen angående
förändringar och jemkningar i Riksståndens privilegier den 6 April 1810.
Denna frälseman tillkommande rätt, hvilken kan af honom utöfvas endast i det fall
att han är egare af frälsejord, och emot den, som denna hans jord innehar, samt
afser endast räntor, utskylder eller hvad frälsebonde efter laga syn för husröta och
eljest ostridigt kan vara skyldig, torde under senare tider ej hafva blifvit synnerligen
anlitad. Efter de förändringar, som sedan nämnda privilegiers utfärdande skett i
afseende å rättigheten att besitta frälsejord samt de inskränkningar, som blifvit
gjorda i sjelfva den genom privilegierna frälseman tillagda utpantningsrätten, synes
ock densamma icke vidare för dess innehafvare vara af den betydelse, att något
hinder borde möta att vid antagande af en ny utsökningslag upphäfva dessa nämnda
undantagsstadganden. Dessa kunna dock, så vidt de innehållas i förutnämnda
privilegier och Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810, enligt 114 § Regeringsformen
ej upphäfvas utan Ridderskapets och Adelns bifall. Beredningen har derföre,
med hänseende till den särskilda behandling frågan härom lärer böra undergå, uppgjort
särskildt förslag till Förordning om upphäfvande af Ridderskapets och Adelns
rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

Uti lagsökningsprocessen, der ofta mål varda i första instansen afgjorda utan
att den, som sökes, afgifvit svaromål, ehuru han fått del af lagsökningen, är det
synnerligen af vigt att delgifvandet deraf kan ske genom personer, hvilkas derom
utfärdade bevis eger vitsord, utan att det behöfver af dem med ed bekräftas. Derigenom
skulle hinder läggas för det missbruk, som under senare tider inrotat sig,
att gäldenärer, sedan betalningsskyldighet blifvit dem i exekutiv väg ålagd, vid
besvär i Hofrätt endast för att uppehålla målet invända, att de ej erhållit del af

144

lagsökningen och derigenom bereda sig anstånd med betalningens fullgörande. Behofvet
af sådane personers anställande i hvarje ort för verkställande af kommunikationer
i lagsökningsmål gäller ock i fråga om delgifvande af stämningar samt
domstolars och andra embetsmyndigheters beslut. Till afhjelpande af detta behof
har Beredningen, i likhet med Utsökningskomitén, uppgjort förslag till Förordning
angående stämningsmål!, hufvudsakligen hemtadt ur 11 Kap. 24 § af förra Lagberedningens
förslag till Rättegångs-Balk, förra delen.

145

I öfverensstämmelse med hvad i inledningen till motiven blifvit yttradt, får
Beredningen slutligen lemna en kortfattad redogörelse för hufvuddragen af några
främmande lagars bestämmelser angående utsökningsväsendet, för så vidt dessa
bestämmelser synts Beredningen vara af intresse för jemförelse mod motsvarande
stadganden i förslaget.

Exekutivprocessen leder sitt ursprung från Italien. Redan tidigt under medel- Exekutivtiden
funnos nemligen i detta land särskilda urkunder af den beskaffenhet, att processen
exekution på dem kunde följa, utan att det rättsanspråk, som blifvit genom dem oc\ ezeJcft0
bekräftadt, behöfde genom ett föregående processuelt förfarande fastställas. Yid
blotta företeendet åt en dylik urkund kunde således exekution erhållas på samma
sätt som vid en lagakraftvunnen dom. Den äldsta formen för dylika exigibla
urkunder, livilka vanligen benämndes instrumenta guarantigiata, erhöll man sålunda,
att kontrahenterne gåfvo det dem emellan afslutade aftalet formen af ett
inför domaren afgifvet erkännande af skulden samt emottogo af domaren befallning
att inom viss tid betala, vid äfventyr att eljest exekution skulle ofördröjligen inträda.

Genom denna form, helt och hållet öfverensstämmande med formen för domen vid
en verklig rättstvist, kunde vid bristande betalning naturligtvis exekution genast
inträda.

Derefter utvecklades ifrågavarande rättsinstitut så, att dessa aftal ingingos ej
vidare inför domaren utan inför en notarie, dervid man väl till en början inför
notarien åtog sig att hos domaren hemta den sedvanliga befallningen att betala vid
äfventyr af exekution, men snart lät notarien i sjelfva urkunden gifva denna befallning.
Genom en fiktion betraktades notarien såsom domare med afseende å den så
kallade jurisdictio voluntaria. På det erkännande, som inför notarien afgifvits,
tillämpades nu den romerska rättens grundsatser i fråga om betydelsen och följderna
utaf en confessio in jure, och med användande af den kända rättsgrundsatsen “confessus
in jure pro judicato habetur" tilläde man de inför notarien i förenämnda form
upprättade urkunder samma exigibilitet som en af domaren gifven lagakraftvunnen
dom. Småningom började man anse en befallning af notarien att betala kunna förutsättas
vid hvarje inför honom ingånget aftal, i hvilket kontrahenterne förbundit
sig att underkasta sig exekution utan föregående process eller så kallad parat exekution;
man faun det derföre helt och hållet öfverflödigt att i urkunden intaga

146

befallningen, såsom något hvilket förstods af sig sjelf, och i följd deraf blef slutligen
urkundens exigibilitot ansedd såsom beroende, ej mera på någon uttryckligt gifven
befallning att betala, utan i parternes öfverenskommelse inför notarien att underkasta
sig parat exekution. Men sedan man kommit till denna uppfattning, låg det
nära till hands, att låta lagstiftningen genom ett en gång för alla gifvet stadgande
ersätta parternes uttryckliga öfverenskommelse om parat exekution, då man ju alltid
kunde presumera att vid upprättandet af en notarieil urkund afsigt bos kontralienterne
förefunnits att aftalet utan förutgången vidlyftig process skulle kunna göras
gällande, äfven om kontrahenterne underlåtit att upprepa den vanliga formeln. I
följd häraf upptogs i de italienska städernas lagstiftning mot slutet af medeltiden
den grundsats att rätt till parat exekution tillerkändes hvarje offentlig urkund, d. v. s.
en sådan, som inför domstol eller notarie blifvit upprättad, eller med andra ord
hvarje offentlig urkund erkändes vara exigibel, utan att den behöfde innehålla något
åtagande af kontrahenterne att underkasta sig omedelbar exekution.

Så länge en urkunds exigibilitet ansågs bero derpå, att ett erkännande, vare
sig inför domaren eller en notarie, egt rum i samma form som vid en verklig rättegång,
kunde naturligen några privat-urkunder icke tilläggas en dylik egenskap. Men
sedan uppfattningen blifvit den, att exigibilitet tillkom hvarje offentlig urkund, utan
att ett dylikt erkännande erfordrades, förefans uppenbarligen möjlighet att utsträcka
exigibiliteten äfven till privata urkunder. Och detta egde äfven rum i olika omfattning
i de italienska städernas lagstiftningar.

Enligt den italienska processen voro formerna för det förfarande, hvarigenom
en exigibel urkund gjordes gällande, fullkomligt desamma, som användes vid verkställighet
af en laga kraft egande dom. I båda fallen sade man “proceditur executive“,
och någon skilnad emellan exekution och exekutivprocess hade enligt den
italienska processen icke uppstått. Klart är, att så länge de exekutoriska urkunderna
ännu voro bundna vid den ursprungliga stränga formen af en confessio in
jure, kunde från den skyldiges sida sällan någon invändning ifrågakomma; och den
enda pröfning, som behöfde föregå sjelfva verkställigheten, var den att efterse, huruvida
urkunden, som åberopades, hade den fordrade formen. Men sedan man såsom
exigibla urkunder erkänt hvarje inför notarien upprättad urkund eller till och med
privat-urkunder, blef det nödvändigt att låta den verkliga exekutionen föregås utaf
gählenärens hörande inför domaren, äfvensom att förklara gäldenären berättigad att
framställa vissa invändningar mot hans skyldighet att på grund af den åberopade
urkunden undergå exekution, samt att, först efter det gäldenären icke kunnat åberopa
och styrka någon dylik invändning, skrida till sjelfva verkställigheten. Härigenom
ansåg man sig dock ej skapa något förfarande skildt från exekutionen, då
enligt den italienska processen äfven vid verkställighet af en dom gäldenärens hörande
kunde vara erforderligt, innan man skred till verkställighet, — under vissa förutsättningar
var detta till och med regel — och då i dylika fall gäldenären likaledes

147

var berättigad att framställa invändningar, hvilka föranledde till samma förfarande,
som vid de exekutoriska urkunderna. De invändningar, som mot dessa urkunder
kunde af gäldenären framställas, voro ursprungligen desamma, som vid exekution
på grund af en confessio in jure eller en res judicata voro tillåtna. Yid privaturkunder
tillkom naturligtvis invändningen, att gäldenären ej utfärdat desamma.
Skulle något afseende fästas vid en dylik invändning, erfordrades såsom ett nödvändigt
vilkor, att invändningen skulle genast vara klar eller åtminstone kunna styrkas
med bevis, som genast voro till hands. Var detta ej händelsen, lemnades invändningen
utan afseende. Rättsuppfattningen i Italien utvecklade sig dock derhän, att man
slutligen, i fråga om hvilka invändningar skulle anses tillåtna, uteslutande fäste sig
vid förenämnda vilkor, så att man uppstälde såsom grundsats, att i allmänhet hvarje
invändning, hvilken genast (in continenti) kunde bevisas, äfven skulle kunna framställas
in judicio executivo. I sammanhang med den sålunda förändrade uppfattningen
angående de invändningar, hvilka i exekutivprocessen skulle anses tillåtna, stod
jemväl utvecklingen af grundsatsen att hvad någon i exekutivprocessen blifvit ålagdt
att betala, kunde han sedermera återfordra genom en rättegång i vanlig ordning.
Ty sedan invändningens tillåtlighet gjorts beroende uteslutande på möjligheten att
genast bevisa densamma, och uppfattningen af den exekutoriska urkunden såsom
confessio in jure försvunnit, syntes billigheten emot gäldenären fordra, att han ej
beröfvades möjligheten att genom det ordinarie förfarandet göra gällande en invändning,
som i (let exekutiva förfarandet lenmats utan afseende endast på den grund,
att bevisningen derför ej genast varit till hands, och följden häraf bl ef att gäldenären
städse hänvisades att särskildt utföra dylika invändningar in ordinario.

Bruket af exekutoriska urkunder öfvergick från Italien till Frankrike, Såväl
den äldre som den nu gällande franska lagstiftningen tillägga omedelbar verkställighet
(exécution parée) åt notariella akter, derest de af notarien blifvit i en viss form utfärdade.
Denna form har från äldsta tider bestått deri, att dylika akter, hvilka utfärdas
under notariens officiella sigill, erhålla samma ingress, som användes vid
lagarnes utfärdande, och afslutas med samma formel, som påtecknas hvarje lagakraftvunnen
dom, innan densamma kan blifva verkstäld (ende de procédure civile
art. 545), nemligen de bekanta orden: “En conséquence le president de la républiquo
francaise mande et ordonne (eller under konunga- och kejsardömets tider nous
mandons et ordonnons) å tous huissiers sur ce requis de mettre le dit jugement (act)
å exécution “ etc. De så utfärdade notariella akter tillkommer enligt den franska
processen helt och hållet samma exekutiva kraft som en lagakraftvunnen dom. För
verkställighet af den exekutoriska urkunden vänder man sig direkte till huissieren,
utan att någon åtgärd från domarens sida är af nöden. Invändningar mot verkställigheten
eller andra tvistefrågor, som derunder kunna uppkomma, behandlas och
afgöras på enahanda sätt, ehvad det exekutiva förfarandet må hafva blifvit inledt
på grund af en dom eller på grund af en notarieil urkund.

148

I Frank-rike förekommer deremot numera icke någon särskild exekutivprocess
vid privata urkunder, såsom förhållandet var under den senare italienska processen.
Code de procédure civile (art. 404) föreskrifver väl, att anspråk, som afse rent
personliga (obligatoriska) rättsförhållanden och äro grundade på urkunder, hvilka
icke förnekas, skola på samma sätt som mål appellerade från fredsdomarne samt tvister
under 1,500 fr. in. 11. betraktas såsom summariska mål och såsom sådana blifva
instruerade; men det franska summariska processförfarandet är endast en förenklad
form af den regelmessiga processen, ehuru dervid för vinnande af skyndsamhet och
minskade kostnader vissa för den sistnämnda processarten föreskrifna formaliteter
bortfalla.

Vid receptionen af den romerska rätten i Tyskland upptogos äfven derstädes
de exekutoriska urkunderna, sådana de utvecklats i det romaniska Europa. Man
antog, att enligt das yemeine Redd kunde genom öfverenskommelse emellan kontrahenterne
åvägabringas urkunder, hvarpå exekution omedelbart skulle följa, samt att
härför var tillräckligt att i urkunden intogs en exekutiv klausul, d. v. s. en förbindelse
att underkasta sig parat exekution eller att afsåga sig hvarje biträde af
domstol för att vinna befrielse från förbindelsens bokstafliga uppfyllande. För denna
klausul fordrades ej någon viss form. Vid denna uppfattning af de exekutoriska urkunderna
blef man dock ej qvarstående, utan så, väl enligt praxis som i de särskilda tyska
staternas positiva lagstiftning utsträckte man sedermera begreppet af dylika urkunder
till alla liqvida urkunder (klare Brief und Siegel), d. v. s. sådana urkunder, af hvilka
framgår “cui, quid, a quo, cur et quando debeatur/'' Men sedan de exekutoriska urkunderna
blifvit så uppfattade, var det icke vidare möjligt att låta exekution på grund af dem
inträda utan något föregående förfarande. Allt flera invändningar blefvo småningom
för gäldenären tillåtna, och förfarandet vid exekution sökt på grund af en exekutorisk
urkund afvek mer och mer från förfarandet vid exekutionen på grund af en dom.
Den tyska processen förlorade sålunda de exekutoriska urkunderna i deras egentliga
betydelse och erhöll i stället en exekutiv process skild från exekutionen (Exekutionsprocess).
Det förra förfarandet blef derefter uppfattadt icke såsom exekution, utan
som en summarisk processart, hvilken hastigare än den ordinarie processen förer till
en dom, som får exeqveras. Denna summariska processart, hvilken förutsätter, att
den sökande genast med urkunder bevisar grunden för sin klagan, skiljer sig hufvudsakligen
från den ordinarie processen derigenom att svaranden är i allmänhet inskränkt
till användande af sådana invändningar, som genom urkunder kunna bevisas,
och i afseende å de öfriga hänvisad att genom eu efterföljande ordinarie process göra
dom gällande. Sedan exekutivprocessen så utbildats, motsvarade den dock endast i
någon mån hvad med densamma ursprungligen åsyftats, i det att icke blott mångfalden
af dervid tillåtna invändningar, utan äfven andra från den ordinarie processen
hemtade och å den tyska exekutiva processen tillämpade bestämmelser ofta förvänd -

149

lade detta summariska förfarande till en lika långvarig och kostsam rättegång, som
om det ordinarie förfarandet blifvit användt.

Vid den reform af civilprocessen, som i våra dagar inom Tyskland pågår,
fann man sig derföre föranlåten att återinföra exekutoriska urkunder i deras ursprungliga
betydelse. Civilprocessordningarna''för Hannover (§ 528), Oldenburg (art. 332)
samt Wurttemberg (art. 903) stadga, att exekution eger rum på grund af urkunder,
som upprättas inför landets domstolar eller notarier, så framt urkunden innehåller
att vid bristande fullgörande exekution genast skall ega rum; och den baijerska
civilprocesslagen (art. 822) innehåller i fråga om exekutoriska urkunder samma bestämmelser
som den franska code de procédure civile. I det förslag till gemensam
civilprocessordning för hela tyska riket, som af regeringen derstädes är till riksdagens
antagande framlagdt, hafva stadgandena i förstnämnda tre processordningar
blifvit följda, i det att förslaget innehåller (art. 651), att exekution skall ega rum
på grund af urkunder, som i föreskrifven form af en tysk domstol eller en tysk notarie
upprättas inom gränserna af deras befogenhet (offentliga urkunder), så, vidt
urkunden är upprättad angående anspråk, som afse betalning af en bestämd penningesumina
eller levererandet af en bestämd qvantitet andra fungibla ting eller värdepapper,
och gäldenären i urkunden förklarat, att han underkastar sig omedelbar
exekution. På samma sätt som i fråga om domar är föreskrifvet, är derjemte stadgadt
med afseende å urkunder, att desamma, innan exekution på grund af dem får ega
ruin, skola förses med en så kallad “Vollstreckungs-klausel" eller påskrift, att det
ifrågavarande exemplaret utfärdats för att exekution derå skall ega rum, hvilken
Vollstreckungs-klausel meddelas vid notariella urkunder af den notarie, som förvarar
urkunden. Med afseende åter å urkunder, hvilka ej äro upprättade i den form, att
omedelbar exekution på grund af dem får ega rum, bibehåller förslaget hufvuddragen
af den tyska exekutivprocessen under benämningen af “Urkunden-process," för de
fall att urkunderna afse så beskaffade anspråk, som ofvan är nämndt. I förslaget
föreskrifves nemligen, att dylika anspråk kunna göras gällande i “Urkunden-process,"
om samtliga faktiska omständigheter, hvilka erfordras såsom grund för anspråket,
kunna bevisas medelst urkunder; och dessa måste i hufvudskrift eller afskrift bifogas
klagoskriften. Genstämning eger i denna processart ej rum och andra bevisningsmedel
än urkunder eller ed få ej deri användas. Svarandens invändningar, så framt
de icke fullständigt bevisas med de i denna processart tillåtna bevisningsmedel,
lemnas utan afseende. Har svaranden oaktadt framstäld invändning blifvit ålagd
betalningsskyldighet, förbehålles honom rättighet att sedermera utföra sin talan.
Hen i urkundsprocessen gifna domen anses då visserligen med afseende å rättsmedel
och exekution såsom en slutlig dom, men rättstvisten blifver emellan parterne anhängig
i det ordinarie förfarandet. Visar sig under detta förfarande, att sökandens
anspråk var ogrundad!, skall den föregående domen upphäfvas, sökandens anspråk

150

afvisas samt han på vederpartens yrkande dömas att återgifva hvad svaranden på
grund af domen i urkundsprocessen betalat.

Äfven i Danmark förekomma exekutoriska urkunder. Genom lag af den 21
Mars 1873 är nemligen stadgadt, att omedelbar utmätning får ega ruin för intecknadt
skuldebref, när parterne i skuldebrefvet öfverenskommit, att exekution får verkställas
utan föregående lagsökning, och skuldebrefvet är upprättadt eller erkändt inför notarius
publicus eller två vittnen.

Mandat- Vid sidan af exekutivprocessen utvecklade sig i Tyskland en annan i flera

processen, afseenden med exekutivprocessen likartad summarisk processart, nemligen mandatprocessen.
Det karakteristiska för denna processart ligger deri, att domaren på begäran
ensamt af ene parten, utan att den andre förut blifvit hörd, utfärdar ett
mandat, d. v. s. en skriftlig befallning innehållande åläggande för svaranden att
fullgöra hvad käranden yrkat. Enligt den äldre tyska civilprocessen, sådan denne
inom das gemeine Kecht utvecklades, kunde tvenne särskilda slag af mandat förekomma,
vilkorligt (mandatum cam clausula) och ovilkorligt (mandatum sine
clausula). Vilkorligt var mandatet, då svaranden ålades att ställa käranden tillfreds
med uttrycklig i mandatet tillfogad bestämmelse (clausula justificatoria), att honom
stode öppet inom föreskrifven tid förebringa vid domstolen de invändningar, på grund
hvaraf han yrkade, att det mot honom utfärdade mandatet ej skulle leda till någon
påföljd. Ovilkorligt åter var mandatet, då en dylik clausul deri saknades, ehuru
visserligen svaranden ändock egde rätt att deremot göra gällande vissa invändningar.
Vid det ovilkorlig^ mandatet, hvilket endast var tillåtet under vissa särskildt uppräknade
förutsättningar, såsom t. ex. då uppskof skulle förorsaka en obotlig skada
o. s. v., vände man sig till domaren med bifogande af bevis genom urkunder angående
alla sådana omständigheter, som rättfärdigade användandet af denna processart.
Domaren utfärdade det ovilkorlig;! mandatet, förordnade deri, med utsättande af
straff för den tredskande, hvad som skulle göras eller låtas och utsatte tillika i
mandatet en viss dag, hvarå eller viss termin, hvarinom svaranden skulle visa, att
han fullgjort mandatet vid äfventyr att i motsatt fall vara till straffet förfallen.
Under denna tid eller å den utsatta dagen stod det öppet för svaranden att vid domstolen
framställa de invändningar, som i större eller mindre omfattning voro tillåtna.
Hade svaranden ej fullgjort mandatet och kom han ej tillstädes inom den föreskrifna
tiden eller kom han väl tillstädes, men framstälde endast sådana invändningar, som
syntes domaren genast kunna ogillas, gafs ett beslut (sententia), hvarigenom mandatet
bekräftades, och på grund hvaraf man kunde skrida till exekution. Framstäldes
åter af svaranden invändningar, hvilka syntes befogade, anordnades ett
kontradiktoriskt förfarande, hvilket ledde till ett utslag, hvarigenom mandatet antingen
upphäfdes eller bekräftades.

Vid den vilkorlig;! mandatprocessen, hvilken af domstolen kunde tillåtas i alla
de fall, der domstolen på hvarjehanda grunder ansåg den lämplig, innehöll man -

151

datet, såsom redan är nämndt, en uppmaning till svaranden att inom föreskrifven
tid framställa möjliga invändningar, vid äfventyr att dessa eljest leinnades utan afseende.
Om svaranden derefter urakt!ät att inom den förelagda tiden antingen
tillfredsställa käranden eller framställa sina invändningar, utfärdades på begäran
af käranden ett ovilkorligt mandat med hotelse om exekution, derest detta ej inom
föreskrifven kort tid fullgjordes. Instälde sig åter svaranden inom den föreskrifna
tiden och framstälde invändningar mot mandatet, blef öfver dem, derest de ej genast
styrktes, förhandladt på samma sätt som i en vanlig process, och mandatet hade i
detta fall endast samma verkan som en stämning.

Mandat-förfarandet enligt das gemeine Recht blef, om ock i något modifierad
form, upptaget i de särskilda tyska staternas äldre processordningar. I de nyare
processlagarne och lagförslagen derstädes har dock i allmänhet det ovilkorliga mandatet
blifvit uteslutet, enär detsamma genom stadgandena angående exekutivprocess
och exekutoriska urkunder gjorts helt och hållet obehöflig!. Den vilkorliga mandatsprocessen
åter har gifvit upphof till det i flera tyska lagar förekommande Malmförfarandet.
I fråga om formerna för detta torde det vara tillräckligt att lemna en
redogörelse för dithörande stadgande!! i förslaget till civilprocessordning för tyska
riket, enär bestämmelserna i de särskilda tyska staternas lagstiftningar, om ock i
detaljerna olika, dock i sina liufvuddrag äro med dessa stadganden öfverensstämmande.
I detta förslag föreskrifves i fråga om malmförfarandet hufvudsakligen följande.
För fordringsanspråk, som afse betalning af en bestämd penningesumma
eller en bestämd qvantitet fungibla ting eller värdepapper, kan borgenären hos
rätten erhålla en vilkorlig befallning till gäldenären att betala (bedingter
Zaldungsbefehl). Denna befallning innehåller dels uppgift på parterne, deras
namn, stånd, yrke och bostad, domstolens namn, beloppet eller föremålet samt
grunden för sökandens anspråk; dels ock befallning till gäldenären att inom två
veckor efter delfåendet för undvikande af utmätning antingen betala det fordrade
beloppet jemte ränta samt de i befallningen upptagna kostnaderna för förfarandet
eller ock hos rätten anmäla sitt bestridande af anmärkningen (Widerspruch).
Gäldenären eger dock att anmäla bestridande af anspråket, intill dess rätten förklarat
att provisorisk verkställighet får ega rum af betalningsbefallningen. Sker
bestridandet innan nyssnämnda förklaring gifvits, upphör mahnförfarandet. År den
domstol, som utfärdat betalningsbefallningen behörig att i det ordinarie förfarandet
upptaga till afgörande det framstälda anspråket, anses stämning hafva egt rum
genom befallningens tillställande, och _ hvardera parten kan kalla den andra till
muntlig förhandling vid domstolen. Är deremot domstolen ej kompetent att upptaga
i det ordinarie förfarandet det framstälda anspråket, eger sökanden att till
behörig domstol instämma detsamma. Sedan den i betalningsbefallningen bestämda
tid efter delgifvande! med gäldenären förflutit, blifver befallningen, der invändning
ej af gäldenären gjorts, på begäran af borgenären förklarad för provisoriskt verk -

Mahn för farandet.

152

ställbar. Detta förklarande sker derigenom, att på betalningsbefallningen tecknas
den vanliga exekntionspåskriften, hvarefter handlingen betraktas lika som en kontumacie-dom
och är föremål för samma rättsmedel, som en sådan. Försummar sökanden
att, der gäldenären ej anmält något bestridande, inom sex månader efter
utgången af den i betalningsbefallningen bestämda tid af två veckor begära förklarande
om befallningens verkställighet, anses densamma hafva förfallit.

De myndig- I fråga om de personel'', åt hvilka vid exekutionen sjelfva verkställigheten är
lider, som uppdragen, skiljer sig den äldre tyska rätten från den franska och do med den seUonenhafm
niir° ^u^vlK^:l^^&on öfverensstämmande nyare tyska processlagarna samt lagförslagen.
befattning1 Enligt den förra är det domstolen, som besluter exekutionens verkställande och har
ledningen af densamma samt fattar alla beslut, som derunder åro erforderliga. Utförandet
af domstolens beslut sker genom underordnade betjente (Gterichtsdiener),
hvilka det åligger noga efterfölja de dem af domstolen angående exekutionen gifna
föreskrifter, hvarifrån do icke ega att afvika. Öfver sina åtgärder vid exekutionens
utförande afgifva de berättelser till domstolen. Enligt den franska rätten och de
nyare tyska processordningarne åro åter de organer (Huissier, Gerichtsvollzieher,
Gerichtsvoigt), hvilka ombesörja exekutionen, sjelfständigt tjensteman. Dessa stå
väl i vissa afseenden under domstolens uppsigt, men de erhålla uppdraget att verkställa
exekutionen omedelbart af parterne, hvilka ega välja den huissier, till hvilken
de hysa förtroende. Sjelfständigt och utan medverkan af domstolen verkställa de
sedermera de exekutiva åtgärderna, så att i allmänhet endast försäljning af fast egendom
och de åtgärder, hvarigenom gäldenärs utestående fordringar tagas i mät, omedelbart
tillhöra domstol. Göras invändningar antingen af gäldenären eller tredje person
eller möter hinder mot exekutionen, tillkommer dock pröfningen af invändningarna
samt vidtagandet af nödiga åtgärder för hindrets undanrödjande likaledes domstol.

I Danmark handhafves exekutionsväsendet af judiciella myndigheter, de så
kallade “fogderätterna“, bestående å landet och i städerna utom Köpenhamn i allmänhet
af den i hvarje jurisdiktion anstälde ordinarie underdomaren (Byfoged,
Herredsfoged, Birkedomer). I sådan egenskap benämnes denne företrädesvis Foged
eller Kongens Foged. I Köpenhamn är eu särskild embetsman förordnad till Kongens
Foged. Vid fogderätten erfordras alltid tillstädesvarandet af två vittnen. Fogderätten
bestämmer om och i hvilken utsträckning den äskade exekutionen kan ega
rum och eger förty pröfva alla invändningar, som framställas vare sig af gäldenären
eller tredje man. Ändring i fogderättens beslut sökos genom appell i vanlig ordning
hos vederbörande öfverrätt. Försäljningen af det utmätta förrättas äfven af judiciella
myndigheter, nemligen auctionsrätterna. På landet och i städerna utom Köpenhamn
bestå dessa af samma personer som fogderätterna. I Köpenhamn åter handhafves
auktionsväsendet af en särskild embetsman, auctionsdirektören.

I Norge tillkommer exekutionen på landet fogden, hvilken dock icke, såsom
i Danmark, är samme person som underdomaren, utan en särskild civil tjensteman.

153

Utmätning för fordringar, till belopp ej öfverstigande 120 kronor, verkställes af
länsmannen, såvida ej fast egendom skall tagas i mät. I städerna handhafves i
allmänhet hela exekutionsbestyret af underdomaren i staden, byfogden, såvida han
ej öfverlemnar detsamma åt underfogden, livilket vanligen är fallet. I de största
städerna finnas dock särskilda skattefogdar tillsatta för indrifning af skatter och
andra allmänna afgifter. Liksom i Danmark tillkommer det fogden att afgöra alla
under exekutionen uppkommande tvister, och eger den missnöjde att appellera till
vederbörande öfverrätt. Auktion å utmätt egendom förrättas på landet af sorenskrifvaren,
i de mindre städerna af byfogden och i de större städerna af vissa
andra städernas tjensteman. Vid de exekutiva förrättningarna skola två vittnen
vara tillstädes.

Med afseende å frågan huruvida och i hvilken omfattning verkställighet må er- Exekution å
hållas å icke lagakraftvunna domar, öfverensstämma främmande länders lagstiftningar domar, som
deri, att appellation betraktas såsom ett suspensivt rättsmedel, eller med andra
ord att genom anmäld appellation exekutionen uppehälles. Emellan lagstiftningen
i Frankrike och flertalet af de tyska processordningarna förefinnes dock den skiljaktighet,
att enligt den förra, hvilken medgifver en tid af två månader för att anmäla
appellationen, verkställighet, såvida ej appellation redan skett, får ega rum innan
appellationstidens utgång, allenast delgifning af domen skett samt en viss tid emellan
delgifvandet och exekutionens början förflutit. Om derefter appellation anmäles, inställes
vidare fortgång af exekutionen, men de redan vidtagna exekutionsåtgärderna
förblifva tillsvidare bestående. Enligt de tyska processordningarna åter, hvilka hafva
betydligt kortare appelltid än code de procédnre civile, uppställes såsom allmän regel,
att en dom icke får verkställas förr än den tappande underlåtit att inom föreskrifven
tid deri söka ändring, eller med andra ord förr än domen vunnit laga kraft.

Likväl är såväl i code de procédure civile som i de tyska processlagarno
med afseende å flerfaldiga slag af mål stadgadt, att domen utan hinder af appell
kan gå i verket. I den förra stadgas att, der rättsanspråket grundar sig på eu
offentlig handling (titre authentique) eller på en enskild handling, hvars rigtighet
blifvit af gäldenären erkänd (promesse reconnue), eller på en föregående dom, som
vunnit laga kraft, domstolen skall förordna att domen får verkställas, oansedt appell
mellankommer, och utan att ställande af borgen eller annan säkerhet erfordras.

Domstolen kan bevilja provisorisk verkställighet mot eller utan borgen för domar,
hvarigenom föreskrifvits åsättande eller brytande af försegling, — högst trängande
reparationer, — vräkning, då svaranden ej har kontrakt att åberopa eller 1 egotiden
tilländalupit, — qvarstad och dylikt, — ställande af borgen, — förordnande af
förmyndare och afgifvande af förmyndareräkning, — försörjningsbidrag (art. 135).

Det nu sagda gäller om de vanliga underdomstolarne. I fråga om fredsdomarnes
utslag är föreskrifvet, att provisorisk verkställighet skall ega ruin i samma fall, som
ofvan äro angifna för de vanliga domstolarnas domar, och att den kan medgifva,s

154

utan borgen, då fråga är om försörjning eller då värdet ej stiger öfver 300 francs,
och mot borgen, då värdet öfverstiger nyssnämnda belopp (lag af den 25 Maj 1838
art. 11). Handelsdomstolarnes domar få alltid gå i verket utan hinder af appell,
utan borgen, så snart fordringsanspråket grundas på en handling, hvars rigtighet
ej blifvit bestridd, men eljest mot borgen (c. p. c. art. 439).

Af de tyska processordningarna medgifver Allgemeine Gerichtsordnung provisorisk
verkställighet för domar angående försörjningsbidrag, — i vexelmål, — i
mål, hvari landtbo förpligtats afflytta, på grund deraf att legotiden tilländagått,
eller som angå oguldet arrende, — i hyresmål, då fara genom uppskof eger rum,
— i vissa qvarstadsmål, — i skuldfordringsmål, då fordringsanspråket grundas å
offentlig urkund, samt slutligen i alla mål, då den vinnande parten visar, att ett
uppskof med verkställigheten skulle förorsaka honom en vigtig och oersättlig skada.
Göres åter af den tappande sannolikt, att han genom verkställigheten skulle lida
betydlig skada, som af den vinnande antagligen icke skulle kunna ersättas, kan
dock rätten förordna att exekution antingen icke får ega rum eller ock endast under
vissa försigtighetsmått.

Enligt hannoveranska processordningen skall domstolen ex officio förordna
om provisorisk verkställighet mot eller utan borgen af domar i exekutiv- och vexelprocess.
På särskildt yrkande och mot säkerhet kan rätten medgifva verkställighet,
om omständigheterna sådant påkalla, och särskildt om uppskof med verkställighet
skulle medföra fara och verkställigheten icke förorsakar den tappande en oersättlig
eller svårersättlig förlust (409 §). En med sistnämnda bestämmelse analog föreskrift
återfinnes äfven i nyare tyska processordningar. Förslaget till processordning
för tyska riket innehåller, att rätten skall, utan derom af part framstäld begäran,
förordna om provisorisk verkställighet å dom — då gäldenären erkänt skulden, —
då domen gifvits af Amtsgericht (domstolen för bagatellmål), — då domen endast
utgör tillämpning af ett föregående beslut i saken (t. ex. då part, som brustit åt
förelagd ed, på grund deraf dömes att betala), — då part, som blifvit tredskovis
dömd och sökt återvinning, i återvinningsmålet uteblifver och emot sig erhåller en
ny tredskodom, — i urkund- och vexelprocess, — i mål angående upphäfvande af
qvarstad och dylikt, samt angående försörjningsbidrag (601 §). På yrkande af den
vinnande kan provisorisk verkställighet beviljas i andra mål, så vida sökanden visar
sannolika skäl för att ett uppskof med exekutionen skulle tillfoga honom en förlust,
som är svår att ersätta eller utreda (602 §). Gitter den tappande å sin sida göra
sannolikt, att honom genom exekutionen skulle förorsakas en oersättlig förlust, får
den dock icke ega rum (603 §). På rättens pröfning beror, huruvida den vinnande
skall ställa borgen; rätten kan ock medgifva den tappande att å sin sida
genom att ställa säkerhet få verkställigheten instäld (604 §).

I fråga om öfriga remedia juris gäller för Frankrike att vid tredskodomar
återvinningstalan (opposition) i likhet med appell i allmänhet hindrar exekutionen,

155

men att rätten dock kan, när uppskofvet vållar märklig skada, medgifva exekution
mot eller utan borgen (c. p. c. art. 155), samt att ansökan om kassation likasom
de extraordinarie rättsmedlen, såsom la requete civile (klagan öfver fel i rättegången)
o. d., icke utgöra något hinder för exekutionen.

Enligt Preussens Allgemeine Gerichtsordnung äro tredskodomar icke lagakraftvunna
förr än tiden för sökande af återvinning gått till ända, utan att sådan
ansökning skett eller återvinningstalan blifvit afgjord. Sådan talan hindrar följaktligen
exekutionen. De olika arterna af besvär, Nichtigkeitsbeschwerde, Nullitetsklage
samt Restitution vid lagakraftvunna domar, utgöra deremot ej något hinder
för exekutionen. Med Allgemeine Gerichtsordnung öfverensstämmer ock det tyska
civilprocessförslaget i fråga om verkan af återvinningstalan mot tredskodomar
(Einspruch).

Enligt dansk rätt får, med undantag af vissa HöiesteRets domar, exekution
å dom ej ske förr än en bestämd tid förflutit sedan de blifvit kungjorda för gäldenären.
Lyder domen på ett visst belopp i penningar, är denna tid i lagen bestämd
till 15 dagar, eljest utsättes den af domstolen. I likhet med den franska lagstiftningen
är det först anmälan af appellation, som verkar afbrott i exekutionen. Söoch
Handel s-Retten i Köpenhamn eger i särskilda trängande fall efter vederbörande
parts yrkande förordna, att dess dom må emot borgen gå i verket utan afseende å
appellation (Lov den 19 Februari 1861). Likaledes får exekution ega rum å icke laga -kraftvunnen dom, hvarigenom öfverrätt eller annan domstol, som lyder omedelbart
under Höieste Rot, ålagt betalningsskyldighet för fordran, emot hvilken gäldenären
vid rätten ej gjort någon invändning, så vida ej den, som söker ändring, ställer
borgen (Förordn. den 18 Januari 1792). Domar, så vidt de afse betalning af penningar,
förlora sin exekutiva kraft efter ett år.

I Norge gäller likasom i Danmark, att med undantag af Höieste Rots domar,
som angå betalning af penningar, domar ej få exequeras förr än efter förloppet af en
viss tid, hvilken är åtta veckor vid öfverrättsdomar, och öfverensstämmer jemväl den
norska lagstiftningen med den danska i fråga om verkan af appell. Enligt lag den 22
Juni 1863 är tiden, efter hvilken domar förlora sin exekutiva kraft, bestämd till tre år.

Med afseende å sättet, på hvilket exekutionen verkställes, skiljes i Frankrike
i fråga om lösegendom mellan utmätning af lösören (saisie-exécution), utmätning
af växande frukter (saisie-brandon), utmätning af fordringar (saisie-arrét)
samt utmätning af ständiga eller lifstidsräntor (saisie des rentes). För alla slagen
gemensamt stadgande är att utmätningen skall föregås af en uppmaning (commandement)
till gäldenären att betala, hvilken uppmaning skall honom tillställas minst
en dag före utmätningen.

Utmätning af lösören (saisie-exécution), hvilken förrättning ej får ske i borgenärens
närvaro, verkställes genom utpantning, dervid förrättningsmannen (huissier)
upptecknar godset samt tillsätter en vaktare, till hvilken befattning ej borgenären,

Utmätning
och försäljning
af utmätt
egendom.

men väl, med dennes samtycke, gäldenären kan förordnas. Innan utmätningsmannen
begifver sig från stället skall lian hafva uppsatt protokoll öfver förrättningen.
Utmätas penningar, liqviderar förrättningsinannen med dem fordringsegaren,
så vida ej fördelningsförfarande bl ifver nödvändigt, i hvilken händelse penningarne
skola inlevereras till depositalkassan (caisse des dépöts et consignations). Vill tredje
man göra gällande eganderätt till gods, som utmätes, måste han tillställa vårdaren
ett tillkännagifvande, att han motsätter sig försäljningen och med angifvande af
den titel för eganderätt, som af honom åberopas, inkalla gäldenären och den som
vunnit utmätningen till domstolen i orten, hvilken domstol handlägger tvisten såsom
ett summariskt mål. En vindikationstalan, sålunda anhängiggjord, hämmar exekutionens
fortgång.

Försäljning af utmätta lösören eger rum på närmaste offentliga saluplats å
vanlig torgdag eller å söndag; dock eger domstolen förordna om annat lämpligt
försäljningsställe. En dag före försäljningen skall i allmänhet auktionen kungöras
genom offentliga anslag. Försäljningen sker mot kontant betalning (c. p. c. art.
583—625).

För utmätning af växande gröda (saisie-brandon), hvilken endast får ega
rum under de sex veckor, som föregå skörden, gälla hufvudsakligen samma bestämmelser
som vid saisie-exécution; dock att till vaktare skall vid utmätning af växande
gröda utses kommunens “garde champétre“, hvilken, om grödan ej blifver före
skördetiden såld, skall draga försorg om dess afbergande (c. p. c. art. 626—635).

Utmätning af gäldenärens utestående fordringar sker genom saisie-arrét.
Detta förfarande eger en dubbel karakter. Under början af förfarandet utgör det
nemligen en säkerhetsåtgärd, motsvarande qvarstad, men under fortgången öfvergår
det till att blifva en form för exekutionen, hvarigenom den, från hvilken en fordran
skall utgå (le tiors saisi), blifver förpligtad att inbetala fordringen, i stället för till
gäldenären (le saisi), till den, för hvars räkning förfarandet eger rum (le saisissant).
I följd deraf att saisie-arrét under förfarandets början motsvarar qvarstad, kan den
vinnas icke blott på grund af dom eller exekutorisk urkund, utan ock då den sökande
till stöd för sitt anspråk åberopar endast en privat urkund eller då domaren
äfven i andra fäll pröfvar skäligt förordna att, på gäldenärens yrkande, qvarstad
må ega rum. Förfarandet vid saisie-arrét- börjar dermed, att på begäran af le saisissant
en huissier, med uppgift på beloppet af och grunden till den fordran, till hvars
säkerhet saisie-arrét skall ega rum, tillkännagifver för le tiers saisi att gäldenärens
fordran eller egendom hos honom belägges med qvarstad och att han förbjudes alt
utbetala eller utgifva den. Derefter skall inom kort tid qvarstaden delgifvas gäldenären
(le saisi) och le saisissant inkalla denne till domstolen med yrkande, i det
fall att saisie-arrét egt rum på grund af dom eller exekutorisk urkund, att den
verkstälda åtgärden måtto förklaras gällande och le tiers saisi skyldig att till le
saisissant inbetala beloppet. Är åter qvarstaden verkstäld blott på grund af en

privat urkund eller domarens befallning (ordonnance), måste sökanden, på samma
gång han yrkar qvarstadens fastställelse, tillika stämma om utdömande af den
fordran, till hvars säkerhet qvarstaden egt rum, enär i dessa fall qvarstaden ej kan
fastställas med mindre fordringsanspråket hlifver godkändt.

I förra fallet låter le saisissant, samtidigt dermed att han instämmer sin
gäldenär, delgifva le tiers saisi en uppmaning att inom viss tid hos domstolens
sekreterare eller fredsdomaren afgifva förklaring, huruvida och till hvilket belopp
han häftar i skuld till le saisi samt, om han påstår sig ej vara den sistnämnde
något skyldig, grunderna och bevisen härför. I senare fallet åter affordras le tiers
saisi en dylik förklaring först sedan qvarstaden förklarats giltig. Sedan vid domstol
blifvit utredt, att le tiers saisi häftar i skuld till le saisi samt beloppet af
denna skuld, förklaras le tiers saisi pligtig att till le saisissant utgifva så mycket
af skulden, som mot dennes fordran svarar. Le saisissant blifver sålunda i stället
för le saisi innehafvare af dennes fordran hos le tiers saisi och eger i brist af godvillig
betalning genom exekution indrifva sin fordran. Möter svårighet för fordringens
indrifning, kan domstolen förordna att den genom försäljning realiseras.

Äfven då det ej är en gäldenärens fordran utan honom tillhöriga i annans
besittning befintliga lösören, som beläggas med saisie-arrét, är förfarandet likartadt
med det ofvan angifna. I detta fall försäljes dock alltid den med saisie-arrét belagda
egendomen i vanlig ordning, hvarefter fordringsegaren ur försäljningssumman erhåller
sin betalning (c. p. c. art. 557—582).

Från saisie-arrét skiljer sig förfaringssättet vid exekution å perpetuella eller
1 ifstidsräntor, saisie des rentes, hufvudsakligen deri, att dylika räntor ej öfverlåtas
på fordringsegaren utan säljas, och gälla i afseende å försäljningen i allt väsentligt
samma regler, som för försäljning af utmätt fast egendom (c. p. c. art.
636—655). *

Utmätning af fast egendom, saisie immobiliére, verkställes genom en huissier,
men den efterföljande försäljningen sker, i olikhet med förhållandet vid lös egendom,
inför domstolen på föranstaltande af parternes avouéer. Utmätningen af fast egendom
föregås utaf en befallning att betala, hvilken befallning skall delgifvas gäldenären
minst 30 högst 90 dagar innan utmätningen får ega rum. Sjelfva utmätningen
anses fullbordad när den blifvit inskrifven i hypoteksboken. Gäldouären,
som skall underrättas om inskrifningen, förblifver i besittning af fastigheten, der ej
af domstolens president annorlunda förordnas, men anses såsom syssloman (sequestre
judiciaire) med skyldighet att redovisa för afkomsten. Den afkomst, som faller efter
det utmätningen blifvit inskrifven, anses inbegripen i utmätningen och fördelas på
samma sätt som köpeskillingen för fastigheten. Gäldenären är förbjudet att efter
utmätningens inskrifning försälja fastigheten och särskildt att sälja skog.

Försäljning förberedes derigenom att utmätningssökanden inom 20 dagar
efter utmätningens inskrifvande i hypoteksboken aflemnar till domstolens sekreteriat

158

utmätningshandlingarna (cahier des charges). Deribland skola finnas afskrift af
den fordringshandling, hvarför utmätning skett, utmätningsprotokollet, beskrifning
öfver fastigheten, auktionsvilkoren, samt det af utmätningssökanden fastigheten
åsätta pris. Kallelse delgifves gäldenären, inteckningshafvarne och dem, hvilka
kunna ega tyst förmånsrätt i fastigheten, att taga kännedom om utmätningshandlingarna
och med anledning af dem framställa de anmärkningar, hvartill de kunna
ega fog. _ Anteckning i hypoteksboken sker derom att de sålunda föreskrifna kallelserna
blifvit verkstälda. På en bestämd, förut tillkännagifven dag (publikationsdagen),
emellan den trettionde och den fyrationde dagen efter utmätningshandlingarnas
aflemnande, uppläsas vid rätten dessa handlingar. Tre dagar förut skola de rättegande
hafva ingifvit sina anmärkningar och på publikationsdagen meddelar rätten
beslut öfver anmärkningarna; hvarefter rätten utsätter auktionen till en viss dag
emellan trettionde och sextionde dagen efter publikationsdagen.

Auktionen eger rum i uppslag, och den tid, som skall förflyta innan fastigheten
tilldömes den, som gjort högsta anbudet, bestämmes genom nedbrännandet af
ljus. G öres intet anbud, tilldömes fastigheten utmätningssökanden för det pris, han
i ntmätningshandlingarna åsatt fastigheten. Genom denna auktion sker dock icke
någon definitiv försäljning af fastigheten. Ty om inom åtta dagar derefter någon
bjuder ett pris, som med minst en sjettedel öfverstiger det hvarföre egendomen blifvit
såld, skall ny auktion hållas. Göres å denna icke något anbud, tilldömes fastigheten
den, som begärt den nya auktionen (c. p. c. art, 67,8—748).

I de delar af Preussen, der i fråga om exekution å lösegendom Allgemeine
Gerichtsordnung med de genom särskilda förordningar deri vidtagna ändringar är
gällande, står, såsom förut är nämndt, exekutionen under domstolens ledning. Borgenären
ingifver till domstolen ansökning om exekution. Finner domstolen ansökningen
behörigen grundad, besluter den utan gäldenärens hörande »att exekution skall ega
rum. Härom meddelas befallning till exekutor (Gerichtsdiener), och gäldenären underrättas
om detta beslut; hvarefter exekutionen utan uppehåll följer. Exekution i lösören
sker genom utpantning; det utpantade sättes enligt regeln i allmänt förvar.
Genom annans anspråk på godset uppehälles ej exekutionen, utan hänvisas denne
att vid domstol göra sina anspråk gällande. Uppgår det utmätta ej till mer än 50
thalers värde, eger rättstjenaren sälja detsamma genom offentlig auktion. År godset
af högre värde, ombesörjes försäljningen af rätten genom en utsedd kommissarie.

Begär åter borgenären att erhålla sin liqvid genom utmätning af gäldenärens
utestående penningefordr ingår, förfares sålunda att borgenären allt efter sin önskan
antingen får fordringen efter dess nominalbelopp på sig öfverlåten eller ock erhåller
bemyndigande att indrifva densamma. Fordringen tages i beslag och öfverlåtes på
borgenären genom domstolens beslut, utan att någon pröfning af den uppgifna fordringens
rigtighet eger rum. Beslutet delgifves gäldenären och den, från hvilken

159

fordringen skall utgå. Obligationer, som hafva å börsen noterad kurs, kan borgenären
öfvertaga efter börskurs eller låta genom domstolen försälja.

Enligt den preussiska subhastationsordningen den 15 Mars 1869 tillkommer
utmätning af fast egendom subhastationsdomaren, hvilken är en ledamot af
underrätten i den ort, der egendomen är belägen. Begär någon för verkställighet
af en dom exekution i fast egendom, ingifver han till processdomstolen sin ansökan,
att subhastation mot gäldenären måtte inledas. Är domen sådan att den får verkställas,
öfversändes ansökningen jemte bevis om verkställbarheten till subhastation sdomaren.
Finner denne ansökningen lagligen grundad, besluter han att subhastationsförfarandet
skall inledas och låter derom underrätta gäldenären. Han drager
ock försorg om att anteckning om subhastationens början införes i liypoteksboken,
samt anskaffar gravationsbevis. Derefter utsattes dag för försäljningen genom ett
så kalladt subhastationspatent, innehållande, jemte åtskilliga uppgifter angående
egendomen, tid och ort för auktionen samt uppmaning till alla sådane till betalning
ur köpeskillingen berättigade fordringsegare, som ej finnas inskrifna i hypoteksboken,
att vid talans förlust innan försäljningsdagen sina anspråk anmäla. Patentet
anslås och kungöres i tidningarna samt delgifves subhastationsintressenterne, hvarmed
förstås borgenären, gäldenären, inteckningshafvarne samt de, hvilka hos subhastationsdomaren
anmält och gjort sannolikt, att de ega en sakrätt i fastigheten.
Intressenterne ega att träffa aftal angående köpevilkoren, dervid dock för ändring
af de i lag bestämda vilkoren erfordras enhällighet.

Auktionen, hvilken skall ega ruin minst sex veckor och högst tre eller undantagsvis
sex månader efter subhastationspatentets utfärdande, får ej afslutas före
utgången af en timme sedan auktionens början. Hvarje intressent, hvars rätt kan
af anbudet beröras, eger rättighet att af den, som gjort anbudet, fordra säkerhet, dock
med vilkor att sådant yrkande framställes genast efter det anbudet skett. Åro alla
intressenterna derom ense, kunna de öfverenskomma om en allmän bestämmelse att
intet anbud godkännes, såvida ej den i lagen bestämda säkerhet ställes. Säkerheten
skall lemnas i detta fall antingen genom kontanta penningar eller allmänt gångbara
värdepapper; inteckningshafvare eger dock tillåtelse att såsom säkerhet lemna sin
inteckning, derest den ligger inom ett enligt föreskrifna grunder beräknadt värde å
fastigheten. Sedan högsta budet utrönts, skola närvarande intressenter höras, huruvida
de godkänna detta. Yrkar någon intressent ny auktion, sker sådan, derest han
ikläder sig ansvarighet för det anbud som gifvits jemte de genom uppskofvet vållade
kostnader samt ställer säkerhet för en tiondedel af anbudet. Den förnyade auktionen
skall kungöras på samma sätt som den förra, men tiden, inom hvilken den skall
hållas, är bestämd till emellan tre och sex veckor.

Under förfarandet emot subhastationen framstälda invändningar af såväl gäldenären
som tredje person tillhöra processdomstolens afgörande; subhastationsdomaren

160

eger dock rätt att under vissa förutsättningar inställa fortgången af förfarandet till
dess invändningen blifvit af processdomstolen pröfvad.

Antagande eller förkastande af högsta anbudet sker genom ett utslag (ZuSchlagsurtheil).
Detta meddelas, om ej någon anmärkning mot anbudet blifvit framstäldt,
af subhastationsdomaren, eljest af den behöriga processdomstolen. Ändring
i utslaget sökes genom besvär bos appellationsdomstolen.

För såvidt ej annorlunda i auktionsutslaget blifvit bestämdt, får köparen,
ehuru lian genom utslaget blifver egare till fastigheten, ej tillträda densamma, förr
än lian erlagt köpeskillingen derför. Betalas ej köpeskillingen inom utsatt tid, bar
hvar och eu," som är berättigad till andel af köpeskillingen, befogenhet att antingen
yrka fastighetens försäljning ånyo eller ock utsöka sin fordran ur köparens öfriga
tillgångar. Går vid ny försäljning fastigheten till mindre än vid den förra, ansvarar
den förste köparen för skilnaden; går den till mera, tillfaller honom öfverskottet.

I fråga om sättet för utmätningens verkställande öfverensstämma de hannoveranslå
och bayerska processlagarne hufvudsakligen med den franska rätten. Tiden,
som i allmänhet skall förflyta mellan det tillsägelsen att betala (Zahlungsgebot,
Befriedigungsgebot) blifvit gäldenären delgifven och utmätningens företagande är
bestämd i den hannoveranska lagen till åtta och i den bayerska till tre dagar.

Förslaget till processordning för tyska riket har icke, på sätt uti Ållgemeine
Gerichtsordnung är stadgadt, inskränkt en doms exekutiva kraft till någon viss bestämd
tid och ej heller upptagit bestämmelser om någon utmätningen föregående
befallning att betala. Utmätning af lös egendom verkställes af utmätningsmannen
genom utpantning (Pfändung), d. v. s. derigenom att utmätningsmannen tager egendomen
i förvar. Den utmätta egendomen kan dock få qvarlemnas hos gäldenären,
om fordringsegaren sådant medgifver eller godsets bortförande är förenadt med betydliga
svårigheter. I sådan händelse skall godset förseglas eller annan åtgärd vidtagas,
hvarigenom utmärkes att godset blifvit utmätt. Gäldenären skall underrättas
om den verkstälda utmätningen. Växande gröda får ej utmätas tidigare än en månad
före skördetiden och får ej säljas förr än skördetiden är för handen. Gerichtsvollzieher
säljer den utmätta egendomen å offentlig auktion, hvilken ej får ega rum
förr än en vecka sedan utmätningen skett, såvida ej det utmätta godset är underkastadt
hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Obligationer
och på innehafvaren stälda värdepapper, som hafva en fast kurs, få säljas under
hand efter dagens kurs; löpa de ej med sådan kurs, skola de säljas på auktion.
Betalning för hvad som å auktion säljes skall genast erläggas. Genom betalningens
emottagande af utmätningsmannen anses gäldenären hafva liqviderat motsvarande
belopp af sin skuld. Guld och silfver få ej säljas under metallvärdet. På begäran
af gäldenären eller borgenären kan rätten förordna, att försäljningen eger rum på
annat sätt eller af annan person än utmätningsmannen. Utmätning af gods, som

161

redan är för annans fordran utmätt, sker derigenom att utmätningsmannen i sitt
protokoll antecknar, att han för den senare fordran tager godset ånyo i mät.

Utmätning af fordringar tillgår sålunda, att rätten förbjuder den, från hvilken
fordringen skall utgå, att utgifva beloppet till gäldenären och tillika befaller gäldenären
att afhålla sig från hvarje åtgärd för fordringens indrifvande. Detta beslut,
som fattas utan gäldenärens hörande, skall fordringsegaren delgifva såväl gäldenären
som den, från hvilken fordran skall utgå. Utmätningen anses fullbordad genom förbudets
delgifning till den sistnämnde. Utmätning af vexlar och andra värdepapper,
för hvilkas öfverlåtelse endossament är af nöden, sker derigenom att utmätningsmannen
tager papperet i förvar. Efter fordringsegarens godtfinnande, får han antingen
öfvertaga fordringen såsom betalning efter fordrans nominella värde eller ock
sjelf indrifva den. Är fordran vilkorlig eller ännu icke förfallen eller är af annan
orsak indrifningen af fordringen förenad med svårigheter, kan domstolen förordna
om försäljning af fordringen. Den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall
utgå, är pligtig att inom viss kort tid från det han erhållit del af förbudet afgifva
förklaring, huruvida han erkänner sin skuld, samt om den redan är för annans räkning
utmätt.

Invändningar, hvilka under exekutionens fortgång framställas vare sig af gäldenären
eller af tredje man, skola instämmas till domstol, och denna kan allt efter
omständigheterna förordna, att exekutionen skall mot eller utan säkerhet inställas,
eller ock att den endast mot ställande af säkerhet får fortsättas. Den, som har pant
eller förmånsrätt i det utmätta godset, utan att dock hafva det i besittning, kan ej
hindra utmätningen, men har rätt att taga betalning ur köpeskillingen, vare sig
hans fordran är förfallen eller icke.

Utmätes nyttjanderätt, kan domstolen angående sättet för dess användande
til! liqvid meddela efter omständigheterna lämpade föreskrifter. Särskildt är stadgadt
att rätten kan anordna en förvaltning.

Enligt lagstiftningen i Danmark och Norge skall i allmänhet utmätning (Udlseg)
börjas i gäldenärens hostad och först om der ej finnes tillgång får gäldenärens å annat
ställe befintliga gods tagas i mät. Senast vid förrättningens början skall fordringsegaren
förete i hufvudskrift den handling, hvarför utmätning sökes. Fordringsegarens
närvarande vid förrättningen erfordras, men deremot icke gäldenärens. Fogden pröfvar
invändningar, som vare sig af gäldenären eller af tredje man under förrättningen
framställas. Finner fogden, att tredje man har sannolika skäl för sitt anspråk på
gods, som utmätes, kan han föreskrifva att borgenären skall ställa säkerhet. I regeln
skall bland flera utmätningssökande den, som först begärt utmätning, erhålla
sådan. Utmätning af lösören och af fast egendom sker derigenom att godset upptecknas
och värderas. Att gäldenären skiljes från besittningen af utmätta lösören
erfordras icke i och för utmätningen, men en dylik åtgärd kan vidtagas såsom en
säkerhetsåtgärd, hvilken dock sällan lärer ifrågakomma. Angående utmätning af

162

fordringar saknas bestämda föreskrifter; i praxis förfares antingen så att fordringen
säljes eller ock, undantagsvis, så att borgenären får sjelf ombesörja fordringens
indrifvande.

I Norge får utmätt fast egendom ej säljas å landet förr än dag och år och i
stad förr än fyra månader förflutit efter utmätningen, under hvilken tid det står
egaren af den utmätta fastigheten öppet att återlösa densamma genom att betala
skulden.

Genom exekutiv försäljning af fast egendom uppstår icke enligt den danska
och norska rätten någon special konkurs och följaktligen förekommer icke der något
förfarande motsvarande den svenska köpeskillingsliqviden. Endast den, som äskat
försäljningen (reqvirenten), eger rätt att erhålla betalning, derest köpeskillingen
blifver sådan att den lemnar någon tillgång till liqviderande af hans fordran. Uppgår
den ej till det belopp att sådan tillgång uppstår, förfaller försäljningen. Äldre
panthafvares rätt förblifver sålunda helt och hållet oberörd af den på reqvirentens
begäran föranstaltade tvångsförsäljningen; och äfven yngre panträtter qvarstå i den
försålda fastigheten, derest köpeskillingen uppgår till det belopp, att de äro af denna
betäckta. Är åter köpeskillingen otillräcklig att gälda en yngre panträtt, utöfvar
deremot tvångsförsäljningen å denna den verkan, att en dylik panträtt kan i föreskrifven
ordning blifva dödad. För att bereda de yngre panträtterna trygghet emot
en försäljning af fastigheten till underpris är derföre stadgadt, dels att köparen skall
erhålla visst anstånd med betalningen, dels ock, i fråga om ställandet af säkerhet
för den del af köpeskillingen, som tillkommer reqvirenten, att antingen, såsom i
Danmark, vissa inskränkningar gifvas i reqvirentens rätt att fordra dylik säkerhet
eller ock, såsom i Norge, reqvirenten är skyldig att ersätta uppkommande skada,
derest han utan skälig anledning förkastar den af köparen erbjudna säkerheten.
Uppställandet af de allmänna köpevilkoren vid tvångsförsäljningen tilkommer i öfrigt
reqvirenten, ehuru han dervid anses förpligtad att ej stipulera ovanliga eller alltför
tryckande vilkor, som skulle minska spekulanternas antal eller nedsätta fastighetens
pris. En följd af den princip, som ligger till grund för tvångsförsäljningen, är dock,
att dessa auktionsvilkor icke kunna hafva någon verkan mot de panthafvare, hvilkas
rätt auktionen lemnat oberörd. “Det är icke reqvirentens sak att bestämma vilkor
för utbetalningen af öfriga i egendomen innestående kapital “.

I Danmark skall å fast egendom alltid hållas tre auktioner, der ej alla, som
genom försäljningen kunna komma att göra någon förlust, samtycka att försäljning
å första eller andra auktionen får ega rum. Eu fjerde auktion eger rum, om å tredje
auktionen värderingssumman å fastigheten ej blifvit uppnådd och någon af de rättegande,
som ej skulle blifva betäckt vid auktionen, yrkar att ny auktion skall ega
rum; hvarförutom reqvirenten äfven eger rätt att bestämma, att försäljningen ej skall
ske å tredje auktionen utan ytterligare en eller flera auktioner hållas. I Norge åter
eger reqvirenten att godkänna försäljningen redan å första auktionen.

163

Enligt regel kan tvångsförsäljning ej ega ruin utan föregående utmätning.
Omfattande undantag härifrån finnas dock i Kon/e medgifna för intecknade skuldebref
(Rescript den 30 Juli 1770 § 3 och den 25 Juli; 1788 § 8, Lov den 20
Juli 1824 § 3, Lov don 18 September 1851 m. fl.), i det att med afseende å
dem tvångsförsäljning får ega rum utan föregående dom och utmätning, då antingen
gäldenären vid pantsättningen, såsom vanligen lärer vara fallet, uttryckligen medgifvit
att panten vid bristande betalning får omedelbart säljas, eller ock lagstiftningen
såsom en särskild förmån beviljat en dylik rättighet åt vissa panthafvare, t. ex.
Norges hank, hypoteksbanken, hypoteksföreningar, sparbanker m. fl. Det för utmätning
å dom föreskrifna kungörandet af domen motsvaras vid omedelbar tvångsförsäljning
i följd af gäldenärens medgifvande i skuldebrefvet deraf att gäldenären
före försäljningen inkallas till Forligelsecommissionen (hvilket dock blott är en formalitet,
ity att försäljningen sedermera försiggår, vare sig gäldenären instält sig
hos commissionen eller icke), samt vid omedelbar tvångsförsäljning för skuldebref
till hanken o. s. v. af kungörelse i tidningarne. Lösningstid ifrågakommer ej vid
dylik försäljning.

Jemte udkeg finnes i Danmark för vissa slag af fordringar ett skyndsammare
oxekutionsförfarande, nemligen udpantning. Enligt förordningen den 29 Mars
1873 eger udpantning rum utan föregående dom för skatter till staten, kommunen
och kyrkor, onera af fast egendom, expeditionslösen, underhållsbidrag till hustru och
barn, auktionsfordringar, bidrag till sjuk- och begrafningskassor samt några andra
företrädesvis till det allmänna utgående afgifter, livilka med de förra ega det gemensamt,
att de vanligen uppgå endast till ett ringa belopp och att gäldenärens betalningsskyldighet
i de flesta fall är uppenbar. Ansökning om udpantning göres skriftligen
hos fogden, hvilken, efter de handlingar sökanden företer, pröfvar om udpantning
kan ega rum. Finner han ej något hinder möta, tecknar han på ansökningen
resolution att udpantning får ske, dock på sökandens ansvar, i hvad fordringens
rigtigliet angår. Resolutionen, som ej får särskildt öfverklagas, delgifves gäldenären
genom sökandens eller, der sådant såsom en embetspligt åligger fogden, genom dennes
försorg, och sex dagar derefter får udpantningen verkställas. Udpantningsbeslut
rörande skatter och dylikt delgifves genom allmän kungörelse. Udpantningen förrättas
af fogden, men kan på landet, då fordringen ej öfverstiger 100 kronor och
fast egendom ej ifrågakommer att utmätas, verkställas äfven af sognefogden. Fogden
pröfvar och afgör alla invändningar, som under förrättningen framställas, och
är i detta afseende uttryckligen förklaradt, att han icke är bunden af sin föregående
resolution om att udpantning skulle fä ega rum; verkställes förrättningen af sognefogden,
insändes protokollet till fogden, som fattar beslut öfver invändningarna.
Sedan tre veckor efter udpantningen förflutit, får det utmätta säljas, såvida ej gäldenären
derförinnan visar att han öfverklagat udpantningen eller att han — hvilket
i vissa fall äfven står honom öppet —- till första instansen instämt frågan om de

164

Egendom,
som undantages
från
utmätning.

af honom åberopade invändningars giltighet och han derjemte stält borgen för det
utmätta. Har udpantningcn skett för fordran, som ej öfverstiger 100 kronor, eger
borgenären sjelf ombesörja godsets försäljning å frivillig auktion. I andra fall sker
försäljningen i öfverensstämmelse med föreskrifterna om tvångsauktion.

Likasom i Danmark finnes äfven i Norge ett snabbare exekutionsförfarande
(Udpantuing) medgifvet för vissa slag af fordringar, så att de indrifvas utan att
anspråkets riktighet förut blifvit genom dom faststäldt. Detta gäller bland annat
för skatter och andra allmänna afgifter, uppfostringsbidrag och dylikt. I vissa fall,
såsom då fråga är om uppfostringsbidrag, fordras dock, för att exekution skall ega
mm, en föregående order al vederbörande amtman. Udpantningen verkställes af
länsmannen, hvilken i detta fall, likasom då han enligt lagen af den 8 Maj 1869
förrättar udlaeg för fordringar under 120 kronor, pröfvar och afgör invändningar, som
framställas under förrättningen. Förrättningen öfverklagas genom appell till vederbörande
öfverrätt. I fråga sär skild! om auktionsfordringar är genom lag af den
8 September 1842 stadgadt, att omedelbar utmätning för dylika fordringar får ega
ruin, så snart do ej öfverstiga 120 kronor. Utmätningen skall dock ske inom tre
månader efter det fordringens förfallodag inträffat. Minst åtta dagar innan utmätningen
får företagas, skall utdrag af auktionsprotokollet delgifvas gäldenären med
anmaning att betala.

1 de särskilda ländernas lagstiftningar finnas olika bestämmelser om hvad
vid utmätning skall undantagas. Enligt fransk rätt skall vid utmätning (saisieexécution)
undantagas gäldenårens, hans hustrus och hemmavarande barns sängkläder
och de gångkläder de bära på sig; böcker, nödvändiga för gäldenårens yrke, till värde
af 300 francs; maskiner och instrumenter för undervisning eller för bedrifvande af
gäldenårens yrke till enahanda värde; militärers uniformspersedlar; handtverkares
verktyg; lifsmedel för gäldenårens och hans familjs underhåll under en månad; en ko
eller tre får eller två getter med en månads foder. Det förstnämnda undantaget är
ovilkorlig!; de öfriga gälla ej vid utmätning för skulder för lifsmedel, eller till den
som salt eller tillverkat maskinerna, verktyg o. s. v. eller lemnat försträckning till
deras inköp eller reparation, icke heller der skulden utgör arrende eller hyra (c. p.
c. ait. 592 och 593). Från saisie-arrét äro undantagna, förutom de nu nämnda
fönnögenhetsdelarne, äfven 1) statsräntor (rentes sur 1’Etat), 2) af domstol gäldenären
tillerkändt försörjningsbidrag, 3) medel, som testamenterats eller skänkts till
gäldenären, med förbehåll att ej få tillgripas för hans skulder, samt slutligen 4)
medel och pensioner, hvilka blifvit till gäldenären testamenterade eller skänkta för
att tjena till hans underhåll, utan något sådant förbehåll som nyss är nämndt. På
pröfning af domaren i hvarje särskild! fall är dock beroende, huruvida och till hvilket
belopp de under N:is 3 och 4 uppräknade tillgångar skola vara skyddade mot saisiearret
för fordringar,. som tillkommit efter testamentets eller gåfvans trädande i kraft;
och de gäldenären tillkommande försörjningsbidrag (Ko 2) äro underkastade utrnät -

165

ning för de försörjningsbidrag, han sjelf kan vara skyldig att till andra utgifva
(art. 581 och 582). I afseende å löner och pensioner, som utbetalas af staten, är
genom art. 580 samt särskilda förordningar stadgadt, att prestera lön ej får utmätas,
att af militärers lön l/-, får utmätas, utan afseende å lönens belopp, att af
andra tjenstemäns lön 1/5 lår tagas i mät, då lönen understiger 1,000 francs, 1/r
vid löner mellan 1,000 och 4,000 francs, och 7o då lönen öfverstiger sistnämnda
belopp, samt att pensioner äro fria från utmätning. Huruvida löner i enskild tjenst
få utmätas, är ej genom lag bestämdt. Praxis lär vara vexlande.

Enligt den preussiska Allgemeine Gerichtsordnung skola vid utmätning
undantagas för tjenstemän, behöfliga kläder och husgeråd och för andra personer,
sängkläder för gäldenären, hans hustru och hemmavarande barn. Vid utmätning
hos näringsidkare eller jordbrukare sättas verktyg, inventarier, foder o. d., som för
bedrifvande af yrket eller jordbruket är oundgängligen nödvändigt, i qvarstad och gäldenären
erhåller förbud att afyttra godset, hvarefter, åtminstone hvad näringsidkarne
angår, domstolen, med afseende å möjligheten för dem att annorledes erhålla sitt
underhåll, bestämmer huru mycket af det utmätta får användas till gäldens betäckande.
Undantagen gälla i allmänhet ej vid utmätning för skulder, som hafva sin
grund i olofliga handlingar (Tit. 24 §§ 70, 71 och 95, Anh. §§ 155 och 156).

Hannovers processordning föreskrifter, att vid utmätning alltid skola undantagas
gäldenärens, hans hustrus och hemmavarande barns nödiga gång- och sängkläder
samt lifsmedel till gäldenärens och hans familjs underhåll under fyra veckor.
Endast så vidt andra tillgångar saknas, får utmätas gods, hvarmed gäldenären skall
förtjena sitt uppehälle, såsom åkerredskap, verktyg, för jordbruket nödiga kreatur,
foder, utsäde o. d. (§ 551).

Bagerska processordningen undantager nödiga gång- och sängkläder för gäldenären
och hans familj, gäldenärens uniform, andakts- och skolböcker, nödiga verktyg,
lifsmedel och bränsle för fjorton dagar o. s. v. (art. 901).

I afseende å utmätning af arbetslön och dylikt gäller numera för hela tyska
riket den ursprungligen för Nordtyska förbundet utfärdade lagen af den 21 Juni 1869
“betreffend Beschlagnahme des Arbcits- oder Dienstlolmes “. Denna föreskrifter, att
godtgörelse för arbete eller tjenst, på grund af ett arbets- eller tjensteaftal, för så
vidt gäldenärens arbetsförmåga blifvit fullständigt eller hufvudsakligen tagen i
anspråk af arbetet eller tjensten, icke får till säkerhet för eller gäldande af en borgenärs
fordran tillgripas förr än arbetet eller tjensteprestationerna blifvit fullgjorda
samt den dag, å hvilken den betingade godtgörelsen förfallit till betalning, tilländagått,
utan att arbetaren eller tjenaren
i 1 § gifna bestämmelser icke kunna genom aftal upphäfvas eller inskränkas (2 §).
Lagen eger icke tillämpning vid utsökning af skatter och kommunalafgifter, så vidt
dessa ej varit förfallna i mer än tre månader, eller af underhållsbidrag, och icke
heller i fråga om löner, utgående till personer, som ega fast anställning i enskild

166

tjenst, så framt årliga lönen öfverstiger 400 thaler; anställningen anses fast, om
legotiden är bestämd till minst ett år eller är stäld på tre månaders uppsägning

(3 §).

Ej heller har nämnde lag tillämpning å löner och pensioner för allmän tjenst.
I detta afseende är stadgadt för Preussen, bland annat, att af löner ett belopp af
400 thaler och af pensioner ett belopp af 200 thaler i allmänhet ej får utmätas,
öfverstiger lönen eller pensionen berörda belopp, får hälften af öfverskottet tagas i
mät. Befrielsen gäller dock aldrig vid utsökning af skadestånd; likaledes får för
underhållsbidrag hälften af lönen eller pensionen, utan afseende å dess belopp, utmätas.
Uti Bayern, är af de i statens och kommunens tjenst anstälde embets- och
tjenstemäns löner och pensioner ett belopp af 400 gulden undantaget från utmätning.
Af öfverskottet får hälften tagas (Processordnung art. 967). För Baden
gäller, att utaf allmänna löner och pensioner, så vidt de ej uppgå till mera äii 600
gulden, V» får tagas i mät. För högre löner och pensioner är en skala bestämd,
så att af löner och pensioner mellan 600 och 1,000 gulden lj-,, mellan 1,000 och
2,000 gulden Vt o. s. v. får utmätas (Processordnung 918 och 919 §§). Enligt
såväl Bayerns som Badens lagstiftning gäller vidare, att lifstidsunderhåll och försörjningsbidrag
i allmänhet äro fredade för utmätning.

Med de sålunda för de särskilda tyska staterna i förevarande delar gällande
bestämmelser öfverensstämmer i allmänhet civilprocesslagförslaget för tyska riket
af 1874. Enligt detsamma skola vid utmätning undantagas af gäldenärens lösören
a) gäldenärens, hans familjs och tjenstehjons nödiga gång- och sängkläder samt
husgeråd, äfvensom för nämnda personers underhåll under två veckor erforderliga
lifsmedel och bränsle; b) en ko eller två getter eller två får jemte två veckors foder,
så vidt dessa oundgängligen behöfvas för gäldenärens och hans hushålls underhåll;
c) handtverkares verktyg, så framt gäldenären sjelf behöfver dem för utöfvande af
sitt yrke; d) jordbrukares nödiga inventarier, jemte hvad af produkterna behöfves
för att kunna fortsätta med jordbruket till nästa skörd; e) de effekter och klädespersedlar
en tjensteman behöfver för att kunna anständigt uppehålla tjensten; f) vid
utmätning hos tjensteman ett penningebelopp, som motsvarar hvad af hans ej utmätning
underkastade qvot af lönen eller pensionen belöper på tiden mellan utmätningen
och näst derefter infallande termin för lönens eller pensionens utbetalning;
g) ordnar och hederstecken; li) gäldenärens och hans familjs andaktsböcker och
hans barns skolböcker (§ 664). I § 657 föreslås derjemte, att utmätning skall
inställas, om vid värdering af gods, som uppges till utmätning, befinnes att värdet
ej betäcker utmätningskostnaderna. Åf gäldenärens fordringar äro från utmätning
undantagna: 1) arbets- och tjenstelöner i öfverensstämmelse med föreskrifterna i
ofvannämnda 1869 års lag; 2) försörjningsbidrag, som enligt lagens föreskrifter
tillkomma gäldenären; 3) de inkomster, gäldenären uppbär från fromma stiftelser
eller eljest på grund af tredje mans välvilja, så vidt han behöfver dem för sitt och

167

sin familjs underhåll och ej är i stånd att sjelf förskaffa sig motsvarande underhåll
på ett för hans samhällsställning lämpligt sätt; 4) bidrag från sjuk-och begrafningskassor;
5) underofficerares och soldaters sold och pensioner; 6) i tjenst uppbådade
militärers löner; 7) enkors och faderlösas pensioner samt stipendier; 8) tjenstemäns
löner och pensioner. Uppgår i de fall, som i N:is 7 och 8 alses, lönen eller pensionen
till mera än 500 thaler för år, är tredjedelen af öfverskottet underkastad
utmätning. Utmätning är ock, utan afseende å lönens belopp, tillåten för underhållsbidrag
till hustru och äkta barn, då bidraget afser tiden efter lagsökningen
samt de tre sista månaderna näst före densamma (§ 696).

I danska rätten finnas, utom då fråga är om utmätning för böter, inga
positiva stadganden till gäldenärens förmån om undantagande från utmätning af
vissa för honom nödiga lösören. I Norge åter är genom lag af den 8 Maj 1869
stadgadt, att från utmätning skola undantagas gångkläder till gäldenärens och hans
familjs dagliga bruk, hvarjemte gäldenären, om han har familj att försörja, får
undantaga, efter eget val, den för honom oumbärligaste egendom till värde af
120 kronor, dock att dessa undantag ej gälla vid utmätning för skatter och
andra offentliga afgifter. Undantager gäldenären kreatur, får han ock undantaga
foder för viss tid. Vidare får oj utmätas födoråd, då gäldenärens rätt dertill är
äldre än den skuld, hvarför utmätning sökes, och födorådet utgår till personer, som
äro minst 60 år gamla, samt detsamma ej är större, än som fordras till gäldenärens
och hans familjs nödtorftiga underhåll. Aftal, hvarigenom gäldenären afsäger
sig den honom sålunda tillerkända rätt att undantaga viss egendom, saknar rättslig
giltighet.

Enligt såväl dansk som norsk rätt äro offentliga embetsmäns löner i allmänhet
undantagna från utmätning. Detsamma gäller ock, på grund af särskilda bestämmelser,
om flera slag af offentliga pensioner, men icke om de från statskassan
utgående. I Norge får dock enligt lag af den 8 Augusti 1821 lön användas till
gäldande af barnuppfostrings- och andra dermed likstälda underhållsbidrag.

Genom danska konkurslagen den 25 Mars 1872 § 161 är stadgadt, att tillgång,
som gäldenären kommer att förvärfva i följd af ett kontrakt, som ännu icke
är å hans sida fullständigt uppfyldt, ej får utmätas, då den prestation gäldenären
skulle lemna är ett personligt arbete eller tjenst eller annat, som utmätningssökanden
icke är eller genom utmätningen sättes i stånd att i gäldenärens ställe fullgöra;
men att härigenom dock inskränkning ej sker i rättigheten (enl. Plakatet den 14 Oktober
1763) att för underhållsbidrag till barn och hustru få hålla sig till gäldenärens
arhets- eller tjenstelön. Mgot motsvarande stadgande finnes ej för Norge. Huruvida
införsel i enskild lön kan anses tillåten, lär vara omtvistad!

Förändringarna i lagstiftningen under senare tider i de olika länderna visa, Bysättning
att åsigten om bysättningstvångets olämplighet vunnit allt allmännare erkännande. och ma
1 Frankrike upphäfdes bysättningstvånget genom lag af den 22 Juli 1867 i civilafestafionsed -

168

mål och handelstvister samt mot utländingar, och detta tvångsmedel bibehölls endast
för böter och skadeersättningar i brottmål. I Tyskland blef genom lagen af den 29
Maj 1868 för Nordtyska förbundet, hvilken lag sedermera utsträckts till öfriga
delar af tyska riket, bysättning afskaffad såsom exekutionsmedel i civila mål, för
så vidt utgifvande af penningar eller varor derigenom skulle framtvingas, och bibehölls
bysättningen endast såsom säkerhetsåtgärd för att bevara möjligheten att instämma
eller fortsätta en civil rättegång eller för att förekomma fara att exekutionen
i gäldenärens egendom skulle omintetgöras. Likaledes bar bysättningstvång^
blifvit uppbäfdt i Österrike genom lag af den 4 Maj 1868, i Belgien genom lag af
den 27 Juli 1871 samt i Schweiz genom konstitutionen för konfederationen af den
29 Maj 1874 art. 59. Äfven i England bar bysättningstvång^ blifvit väsentligen
inskränkt genom “the debtors act“ af den 9 Augusti 1869, hvarigenom föreskrifvits,
att bysättning i allmänhet endast får ega rum för smärre fordringar och
med afseende å dem ej för längre tid än sex veckor.

För Danmark är genom konkurslagen den 25 Mars 1872 §§ 162 ff. stadgadt,
att bysättning icke vidare må ega rum med undantag för det fall, att någon,
som gjort sig förfallen till vite för underlåtenhet att fullgöra dom, finnes sakna
tillgång till vitets gäldande. Arrest på person såsom säkerhetsmedel före exekution
får icke åläggas någon i andra fall än dels det som motsvarar nyssnämnda undantag
i fråga om bysättning, och dels det då någon står i begrepp att för beständigt
eller på obestämd tid lemna landet.

Hvad slutligen angår Norge, har genom lag af den 3 Juni 1874 äfven der
bysättningstvånget blifvit upphäfdt. Arrest för gäld får dock användas dels i några
fall, motsvarande de fall, som förekomma i svenska konkurslagen, dels ock när någon,
hvilken har förfallen gäld, står i begrepp att lemna riket under sådana omständigheter,
att ovisst synes om han ärnar återvända, och han icke gitter antingen anvisa
tillräckligt gods att beläggas med qvarstad eller ock kan ställa borgen för skulden
eller för sin person.

Såsom ett medel, hvarigenom en gäldenär kan förmås att till exekution rätteligen
uppgifva sina tillgångar, använda såväl preussiska Allgemeine Gerichtsordnung,
som ock flera af de öfriga tyska processlagarna edgång (Manifestationseid).
En likartad bestämmelse är intagen i förslaget till processordning för tyska riket,
hvilket förslag, för det fall att borgenärs fordran icke genom utmätning till fullo
betäckes, föreskrifter, det gäldenären är pligtig att lemna uppgift å sina tillgångar
samt derefter med ed betyga att uppgiften är fullständig och ej veterligen något
undandoldt. Tredskas gäldenären att gå eden, insattes han i fängelse under högst
sex månader.

För Danmark år genom ofvannämnda konkurslag § 167 stadgad skyldighet
för gäldenär, som undergår utmätning, att sanningsenligt uppgifva sina tillgångar

vid påföljd, om han vägrar att afgifva dylik uppgift, att varda insatt i fängelse,
till dess lian fullgör sin skyldighet, dock ej under längre tid än sex månader.

Det förfarande, hvarigenom i Frankrike köpeskillingen för en utmätt läst Fördelninegendom,
i den händelse egendomen är besvärad med hypotek, fördelas emellan fogen af Mperättegande,
benämnes ordre (c. p. c. art. 749 -779). Fördelningsförfarande! Mes ^ 2S,
af en särskild dertill förordnad domare, tillhörande underrätten antingen såsom ordi- ctjcmj0m,
narie ledamot eller suppleant. Denne domare utses antingen för hvarje särskild!
fall tjuge commissaire) eller ock erhåller eu eller flere hland rättens ledamöter uppdrag
att handlägga samtliga vid domstolen förekommande köpeskillingsliqvider tjuge
special). Under fördelningen uppkommande tvister afdömas dock ej af den utsedde
domaren utan hänvisas till utförande vid domstolen. Sedan inroparen å auktionen
erhållit fastigheten sig tilldömd, är han skyldig att inom 45 dagar derefter låta inskrifva
sitt fång i hypoteksboken vid äfventyr att fastigheten eljest å hans risk ånyo
försäljes. Inom åtta dagar efter inskrifningen har utmätningssökanden eller, om
han sådant underlåter, efter denna tid annan fordringsegare, gäldenären eller köparen,
att hos rätten begära köpeskillings!iqvid. Vid ansökningen derom skall ingifvas till
rättens sekreteriat ett utdrag ur hypoteksboken, utvisande hvilka hypotek å fastigheten
häfta. Domaren (juge commissaire eller juge special) skall först söka åstadkomma
en frivillig öfverenskommelse angående köpeskillingens fördelning (reglement
amiahle) och för sådant ändamål låter han genom kallelsebref, som tillställas hypoteksinnehafvarne,
kalla dem till sammanträde, hvartill äfven gäldenären och köparen blifva
kallade. Utehlifver en fordringsegare från sammanträdet, fälles han till böter. Kan
icke inom en månad öfverenskommelse mellan alla rättegande komma till stånd, förklarar
domaren det lagliga fördelningsförfarande! (1 ordre) hörjadt och nämner huissierer
för verkställande af kallelse å tbrdringsegarne. Genom de sålunda förordnade
huissiererna skola inom åtta dagar efter förd elningsförfar an dels början inteckningshafvarne
kallas att inom 40 dagar efter kallelsen hos domaren anmäla och styrka
sina fordringsanspråk (produire ses titres), vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätt
att ur köpeskillingen erhålla betalning. De som hafva tyst förmånsrätt likasom
oprivilegierade fordringsegare skola ock inom samma tid sin rätt bevaka. Sedan
anmälningstiden tilländagå!!, upprättar inom 20 dagar domaren med ledning af de
ingifna handlingarna en provisorisk fördelningslängd (letat de collocation). Efter
det fördelningslängden blifvit upprättad, kallar avouén för den part, som begärt
fördelningen, avouéerna för fordringsegarne och för gäldenären, om denne nämnt någon
sådan, att taga del af fördelningslängden samt att inom 30 dagar anmäla missnöje,
om skäl dertill finnes. Anmäles ej mot längden missnöje inom den stadgade tiden,
länder den till efterrättelse. Domaren lemnar till hvarje i längden upptagen fordringsegare
ett utdrag, utvisande det belopp han är berättigad att erhålla (bordereau
de collocation) och med företeende af detta utdrag får fordringsegaren lyfta sin utdelning
antingen hos köparen eller, om denne redan inbetalt köpeskillingen till caisse

170

des consignations, derstädes. Framställ os åter anmärkning'' mot fördelningslängden,
dervid anmärkningen måste motiveras samt alla handlingar företes, Indika till stöd
derför åberopas, hänvisar domaren den, som sålunda framstå]t anmärkning, att vid
domstolen utföra sin talan, samt utsätter dag, då saken skall inför domstolen förekomma.
Vid domstolen behandlas klandret såsom ett summariskt mål. Sedan slutlig
dom fallit, uppgör domaren ny fördelningslängd. Detta dock blott i fråga, om
de fordringar. Indika blifvit föremål för tvist; de åter, Indika ej af tvisten beröras,
blifva deraf ej uppehållna, utan med afseende å dem länder den först upprättade otät
de collocation till efterrättelse, i följd hvaraf utdelning för dylika fordringar får
lyftas på samma sätt som om något klander emot längden ej blifvit anmäldt. Såvida
liypoteksinnebafvarnes antal ej uppgår till minst fyra, eger 1’ordre icke rum. I dylika
fall verkställes fördelningen, der frivillig öfverenskommelse ej kan åvägabringas, af
domstolen, hvilken behandlar saken såsom ett summariskt mål.

Då lös egendom blifvit utmätt- och köpeskillingen ej förslår till gäldande af de
fordringar, hvilka ega rätt att derur erhålla betalning, eller dä endast icke hypotekariska
fordringsegare anmäla sig till utdelning ur köpeskillingen tören utmätt fast
egendom, sker fördelningen genom (Tisiribution par coutribution. De för detta förfarande
gifna bestämmelser äro i lnifvudsaldiga delar analoga med de angående
1’ordre gällande.

Enligt ''preussiska subhastationsordninf/en skall efter afkunnande! af det utslag,
hvarigenom å auktionen köpeanbudet blifvit godkändt, domaren utsätta sammanträde
för köpeskillingens fördelning. Härtill kallas subhastationsintressenterne
och köparen. Är nyssnämnde utslag öfverklagadt, skall dock på yrkande af köparen
med köpeskillingens fördelning anstå till dess slutlig dom öfver besvären fallit. Uteblifver
köparen å fördelningsdagen, antages lian ej kunna erlägga köpeskillingen,
och fördelningen förrättas 1 hans frånvaro. Fordringsegare, hvilka kunna ega rätt
till andel af köpeskillingen utan att vara i hypoteksboken inskrifne, äro, med fa
undantag, skyldige att å sammanträdet anmäla sina fordringsanspråk vid förlust af
rättigheten att ur köpeskillingen utbekomma sina fordringar. Uteblifver åter en
fordringsegare, som är i hypoteksboken inskrifven, afsättes hvad på honom enligt
nämnda bok belöper och nedsättes på lians fara och kostnad såsom depositum hos
rätten. Aro vid sammanträdet alla subhastationsintressenterne ense om fördelningen,
verkställes den genast i öfverensstämmelse dermed. Kan åter någon öfverenskommelse
dem emellan ej komma till stånd, uppgör subhaslationsdomaren genast ett
fördelningsförslag (Theilungsplan), dervid domaren, om så erfordras, eger att använda
biträde utaf en “R-echnungsverständigeri1. Vid hvarje i förslaget upptagen
fordran anmärkes, om någon bestrider fordrans läglighet eller dess förmånsrätt; beloppet,
som skall å fordran belöpa, beräknas och subhastationsintressenterne tillfrågas,
om de medgifva utbetalningen af det beräknade beloppet. Framställes invändning
emot fordringsanspråket af gäldenären eller någon annan, hvars rätt är

171

i fråga, liar subliastationsdomaren, om invändningen fmnos grundad, samt sådana
bevis derför företes, att desamma vore tillräckliga för qvarstads erhållande, att förordna
att livad å en dylik fordran belöper skall deponeras hos rätten. Den, som
frainstält anmärkningen, åligger att derefter, vid äfventyr att beloppet eljest utbetalas
till den, som enligt fördelningsförslaget är dertill berättigad, inom 1-1 dagar
visa, att han hos behörig domstol instämt sin talan, hvilken vid domstolen handlägges
såsom en vanlig rättstvist. Göres åter icke någon invändning eller varder
framstäld invändning lemnad utan afseende, utbetalas genast hvad å fordringen belöper.
För sådana delar af köpeskillingen, som belöpa å fordringar inskrifna i hypoteksboken,
men för hvilka fordringsegarne antingen ej anmäla sig, eller ook ej
kunna legitimera sig, tillsättes af subliastationsdomaren en kurator, hvarefter genom
ett särskildt förfarande (Aufgebot) bestämmelse träffas angående utbetalningen af
dessa delar af köpeskillingen.

Såsom redan är nänrndt finnes i Danmark och Norge ej något förfarande
motsvarande köpeski lli n gsl iqviden.

172

Särskildt yttrande

Revisionssekreteraren Östergren.

Såsom skäl för behofvet af förändrad lagstiftning rörande exekutionsväsendet
har i främsta rummet framhållits den omständighet, att den nu varande proceduren
är alltför omständlig och långsam, enär ej allenast ett lagsökningsärende får dragas
genom tre instanser, utan äfven sjelfva verkställighetsåtgärderna kunna mer än skäligt
är uttänjas derigenom, att gäldenär»)» de tre instanserna igenom för klagan först
öfver utmätningen, derefter öfver den exekutiva auktionen och slutligen öfver köpeskilli
ngsliq viden.

Att den anmärkning, som innefattas i nu omnämnda skäl, är befogad, torde
en hvar medgifva, ty det lärer ej kunna nöjaktigt förklaras, hvarföre klagan öfver
exempelvis en kronofogdes beslut vid utmätning skall få föras genom tre instanser
(Konungens Befallningshafvande, Hofrätt och Högste Domstolen), då ett af Häradseller
Rådstufvurätt gifvet beslut i det vigtigaste tvistemål icke får underkastas vidare
pröfning i mer än två instanser (Hofrätt och Högste Domstolen).

Vidare har det blifvit emot gällande exekutionslagstiftning anmärkt, att formerna
äro tunga; och om man besinnar, att, ehuru lagen medgifver exekution, utan
domaremaktens anlitande, för klara, ostridiga och till betalning förfallna skuldebref,
utmätning på grund af ett sådant skuldebref likväl ej kan verkställas innan den,
som söker exekution, sjelf eller genom ombud gjort minst fem besök hos de exekutiva
myndigheterna, nemligen fyra hos Konungens Befallningshafvande och ett hos
kronofogde eller magistrat, samt kommunikation med gäldenären två gånger skett,
så inses lätt. att något bör göras jemväl för åstadkommande af lättnad i formerna.

Inom Beredningen har man ock allmänt funnit brister uti den bestående lagstiftningen;
men i fråga om sättet för deras afhjelpande har enighet ej kunnat vinnas.
Beredningens fleste ledamöter hafva trott sig kunna i det hufvudsakligaste undanrödja
de öfverklagade olägenheterna dels genom att indraga den sista instansen i
lagsökningsmål (icke i mål, som angå utmätningen, den exekutiva auktionen eller
köpeskillingsliqviden), dels genom att medgifva omedelbar exekution genom underexekutorn
för löpande, till betalning å viss dag stål dt och inför offentlig myndighet
af gäldenär erkändt skuldebref, hvari gäldenären medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets
innehåll må utan hans hörande verkställas, dels och genom att låta öfver -

178

exekutorn, ulan föregången utmätning'', tor intocknad gäld sälja don intocknado panten.
Att något skulle vinnas genom reformer i den rigtuingen medgifves villigt; men jag
tiar dock ej kunnat med min rost bidraga till förslaget i dessa delar. Sista instansens
borttagande vore i min tanke mindre välbetänkt, ty derigenom kunde inträffa,
att om inom de tre Hofrätterna utbildade sig olika praxis, som vid underlydande
exekutionssäten sedan följdes, två alldeles lika lagsökningsmål blefve inom särskilda
Hofrätters jurisdiktioner olika afdömda; ocli jag tror, att allmänheten ej gerna vill
blifva beröfvad rättigheten att fullfölja hvarje slags mål till Konungen. Dessutom
skulle det. om man för befordrande af skyndsamhet i exekutionen vill indraga en
instans, vara vida verksammare, om en af de lägre borttoges. Detta framgår deraf,
att antalet af de exekutionsmål, som årligen i riket afgöras. är störst i lägsta instans
och sedan betydligt aftager för hvarje högre, så att, då under år 1873 af
Konungens Befallningshafvande meddelades utslag i 14,824 mål, Hofrätterna afdömde
863 och Högste Domstolen endast 81, af Indika sistnämnde endast en mindre
del kan rubriceras såsom lagsökningsmål. Förslaget att medgifva omedelbar utmätning
för skuldebref, som blifvit vid utfärdandet erkände inför offentlig myndighet,
är en nyhet, hemtad från utlandet, 1 folkrika länder, der de myndigheter, inför
Indika skuldebrefven genom erkännandet gifves exigibilitet, äro för allmänheten lätt
tillgängliga, torde en sådan anordning vara lämplig; men jag fruktår, att den i vårt
glest bebyggda land med långa afstånd emellan embetsmyndigheterna icke skulle
blifva till gagn utan snarare komma att verka hämmande på den allmänna rörelsen.
Det är naturligtvis för endast en ringa del af alla utfärdade skuldebref, som lagsökning
med deraf förorsakade besvär och kostnader ifrågakommer; men blefve det sed
att i allmänhet fordra s. k. exigibla skuldebref, skulle besvär och kostnader uppkomma
vid utfärdandet af hvarje sådant skuldebref; och reformen hade ju då ökat
olägenheterna i stället för att undanrödja dem. Emot förslaget att låta öfverexekutor
utan föregången utmätning sälja intecknad fastighet skulle jag icke hafva
något att anmärka, om jag icke ansäge det åsyftade ändamålet, skyndsamhet i exekutionen,
kunna vinnas på annat, mera verksamt sätt.

För min del håller jag före, att egentliga orsaken till ofvanomnänmda öfverklaga!
le olägenheter ligger deri, att exekutionens handhafvande tillkommer myndigheter
(Konungens Befallningshafvande), Indika lika litet som domstolarna kunna
sjelfva verkställa hvad verkställas bör utan måste vidtaga alla verkställighetsåtgärder
genom underlydande. Häraf härilyter behofvet af det så kallade lagsökningsutslaget,
som egentligen ej är något annat än en order att verkställa utmätning för uttagande
af <oi klar, ostridig och förfallen fordran och hvilket derföre ej borde få särskild!
öfverklagas. Af Konungens Befallningshafvande^ oförmåga att sjelf vidtaga verkställighetsåtgärderna
föranleda,s ock de tunga formerna med deraf förorsakade besvär
och kostnader, ty vore exekutionen i första hand anförtrodd åt lokalmyndighet,
som kunde sjelf vara verksam å det ställe, der exekution skall ske, kunde lagsök -

174

ni i ig\s utslaget undvaras, besväret och kostnaden för kommunikation betydligt minskas
och den sökandes besök bos den exekutiva myndigheten inskränkas till ett enda före
utmätningens verkställande.

Ledd af denna min åsigt, har jag inom Beredningen påyrkat, att vid lagförslagets
uppsättande borde i främsta rummet tillses: att exekutionen i första hand
blefve uppdragen för landet åt kronofogde och för stad åt magistratsledamot eller
särskildt antagen exekutor; att Hofrätt gjordes till forum för klagan öfver exekutors
åtgärder och beslut; samt att Konungens Befallningslmfvandes befattning med exekutionsärenden
således inskränktes till den kontroll, som genom exekutionsdiariers
granskning kan utöfvas deröfver, att exekutorerne fullgöra sina skyldigheter.

Beredningen, som inedgifvit, att stora fördelar skulle vinnas genom en sådan
anordning, har emellertid funnit den leda till alltför genomgripande förändring i
det bestående samt vara förenad med stora olägenheter och vådor. Kronofogdarno
skulle, enligt Beredningens i motiverna till lagförslagets första kapitel uttalade åsigt,
sakna de qvalifikationer, som erfordrades för exekutionens rätta handhafvande och
Indika skulle vara att finna endast hos personer, som aflagt juridisk examen samt
innehade högre och sjelfständigare samhällsställning. De befarade olägenheterna och
vådorna skulle bestå deri, att ärendena ej kunde anses blifva behandlade med nödig
sakkunskap och varsamhet; att kronofogdarnes beslutanderätt skulle kunna urarta
till egenmäktighet eller godtycke; att. desse tjensteman skulle komma att handla
under påtryckning af par ter nes personliga inverkan och ej kunna gå till väga med
samma fördomsfrihet och lugna besinning, samma omsorgsfulla studium af lag och
författningar. Indika man hade rätt att fordra af en högre myndighet, som ostörd
af yttre förhållanden kunde fatta sina beslut på embetsrummet; att mången berättigad
klagan komme att undertryckas, om den icke finge föras hos den nära till
hands varande embetsmyndigheten, Konungens Befallningshafvande, utan måste framställas
hos en fjermare residerande. Hofrätt: samt att, om så ej blefve förhållandet,
målens antal i Hofrätterna skulle ökas och långsamhet i lagskipningen derigenom
vallas.

Af dessa förespeglade olägenheter och vådor har jag icke rubbats i min öfvertygelse
om lämpligheten af den anordning, jag sökt komma å stad. Ar, emot hvad
jag antager, atläggandot af juridisk examen ett conditio sino qua non i fråga om
qvalifikationerna hos en duglig exekutor, sa är i allt fall mycket redan gjordt för att
underlätta genomförandet af eu reform i den af mig förordade rigtning. Genom
Kongl. kungörelsen den 12 Maj 1865 är nemligen stadgadt, att för att kunna uppföras
på underdånigt förslag till kronofogdebefattning fordras att hafva aflagt examen
till rättegångsverken eller till Kongl. Maj:ts Kansli; och den hufvudsakligaste skiluaden
mellan dessa examina består deri, att de, som aflägga den sistnämnda, äro
frika,Ilade från pröfning i rättshistoria, kriminalrätt samt kyrko-, krigs- och sjölag —
ämnen, i hvilka en exekutor väl knappast behöfver vara mera än andra kunnig.

175

Hvad kronofogdarnes ställning'' angår, sä åsyftar just den af mig föreslagna anordning
att gifva, dem större sjelfständighet; och den omständighet, att en tjensteman
står ett eller annat steg lägre på rangordningens trappa berättigar ingalunda till
del antagande, att han, mera än en högre stående, skall göra sig skyldig till missuppfattning
eller missbruk af den myndighet, han i tjensten innehar. Personer
hafva val under senare tiden tagit sig friheten att offentligen käckt påstå, att ömhet,soch
tjenstemännen i Sverige skola stå på eu alltför lag bildningsgrad. Ån den ena
och än den andra klassen af tjensteman hafva, beskylts för okunnighet, hvarvid man
skurit alla öfver en kam. Jemväl det mest grundlösa kan, ofta upprepadt, blifva
eu trosartikel; men för min del har jag ännu ej kommit derhän, att jag kan anse
våra kronofogdar vara mindre sakkunnige i fråga om exekution. Böjelse för egenmäktighet
och godtycke vill jag lika litet hos kronofogdar som hos andre tjensteman
förutsätta; och jag kan ej heller antaga, att våra kronofogdar, hvilka, vid förrättandet
al utmätningar och exekutiva auktioner eller andra förrättningar i parternes
närvaro kunnat hittills gå till väga med varsamhet och lugn besinning, skulle, om
åt dem anförtroddes att hemma på embot,srummet pröfva, om exekution enligt lag
ma ega rum eller icke, just under denna pröfning låta sig påverkas af fördomar och
tappa besinningen. Om besvär öfver kronofogdes exekution såtgärd skulle anföra,s
icke hos Konungens Befallningshafvande utan i Hofrätt, torde väl antalet af klagomål
komma att blifva mindre än nu, ty ju mera man befrämjar skyndsamhet i exekutionen,
desto mindre lönar det mödan att klaga endast för att vinna tid, men, i
motsats emot Beredningen, tror jag, att det blefve de obefogade besvärens antal,
som komme att minskas. De, som veta med sig, att de föra, en rättmätig talan,
skulle ej låta sig afskräckas af en så obetydlig omständighet som den. att våglängden
till Hofrätten är större än till Konungens Befallningshafvande, hvilken omständighet
väl i de flesta fall vore af mera betydelse för postverket än för parten. Fruktan
för att malens antal i Hofrätterna skulle öfver hufvan ökas torde för nu förutsatta
fall komma att befinnas lika litet grundad som den var det, när fråga, var om Lagman,
srätternas indragning.

Något, som måste tagas i betraktande, om man vill till kronofogdarne öfverlomna,
exekutionen i dess helhet, är emellertid, att desse tjenstemäns tid tages i anspråk
jemväl af andra göromål och att de ej äro ständigt tillgängliga på sina kontor.
Hinder för reformen, som häraf möta, kunna dock temligen lätt undanrödja* dels
genom omreglering af fögderier, dels ock derigenom, att kronofogdarne, emot skyldighet
ätt hålla kronofogdekontoren dagligen öppna för handlingars aflemnande m. in.,
berättigades att, hafva, tjänstebiträden och erhölle anslag till"aflöning åt sådane biträden.

Då jag, på sätt ofvan är antydt, icke bliIVit öfvertygad om olämpligheten af
frågans lösning på det af mig angifna sätt, har jag utarbetat ett utkast till lag.

176

livilket jag här bilägger och med hvithet jag velat visa, huru jag tänkt mig, att
eu förändrad lagstiftning rörande exekutionsväsendet bör åstadkommas.

Förutom den principiella skiljaktighet, för hvilken jag nu i korthet redogjort,
har jag i åtskilliga detaljfrågor haft annan mening än Beredningens fleste ledamöter.
Sådan skiljaktighet förekommer beträffande nedannämnda §§ i lagförslaget:

§ 11. Dä administrativa embetsman eller myndigheter i allmänhet icke ega
att döma uti mål af den beskaffenhet, som uti denna § omforma]es, har jag ansett
sådan domsrätt ej heller höra öfverexekutor tillkomma.

§ 32. Rättigheten att hos domaren söka sitt igen hör hvarken vara inskränkt
till viss tid, eller" beroende på hvad gäldenären kan hafva svarat a lagsökningen,
ty om den det är, bl ifver lagsökningsmålet en res judicata eller med andra ord öfverexekutorns
utslag förvandlas från en order om exekution till en verklig dom i rättstvist,
livilket det ej får vara, eftersom öfverexekutor ju ej må befatta sig med det,
som till domare-embetet hörer.

§§ 34, 35 och 179. Genom bestämmelsen derom, att utslag i vissa fall skola
utgifvas efter anslag, är stadgad en från nu gällande lagstiftning afvikande formalitet,
som, efter min åsigt, kommer att medföra flera olägenheter. Sökanden tvingades
till större påpasslighet, Om lian ej sjelf eller genom ombud dagligen läste
på anslagstaflan, kunde han lätteligen förlora fatalier. Jemväl för förklarande part
skulle det blifva nödigt att hålla ombud, och utsökningskostnaderna således ökas.
Förklaranden skulle dessutom finna sig nödsakad i de flesta fall begära expeditions
utskrifvande.

§§ 38, 42, 43 och 46. Jemväl de i dessa §§ omförmälda verkställighetsåtgärder
har jag ansett böra öfverlemnas åt utmätningsmannen att vidtaga utan
order af öfverexekutor. Hvad särskildt § 42 angår, har jag funnit den ej stå väl
tillsamman med §§ 52 och 158. Den, som för de i sistnämnda § omförmälda fall
utverkat sig vräkningsutslag, skulle nemligen, om utslaget meddelats af öfverexekutor,
enligt § 52 genast erhålla verkställighet, men om det meddelats af domstol, innan
det vunnit laga kraft enligt § 42 kunna fä det exeqveradt endast i händelse öfverexekutor
funne uppehåll med utslagets verkställande vålla märklig skada §

39. Då med exekution åsyftas icke så mycket att fordringsegaren skall
erhålla säkerhet för sin fordran utan fast hellre att betalning skall uttagas, bör,
efter min åsigt, gäldenären icke få genom säkerhets ställande freda sig från utmätning.
Derigenom att gäldenär för visst fall tillagts en dylik rätt att freda sig från
utmätning, har en tredskande gäldenär erhållit utväg att uppehålla exekutionen så
lång tid, som förflyter emellan det säkerhet af honom ställes och laga kraft egande
beslut i skuldfordringsmålet faller, hvilken tid, då fråga är om verkställighet af underdomstols
beslut, kan komma att räknas icke i dagar eller månader utan i år.

§ 40. Utmätt lös egendom bör, om fordringsegaren det yrkar och säkerhet för
skadestånds utgifvande ställes, få säljas jemväl innan det utslag, som ligger till grund

för utmätningen, vunnit laga kraft. Häri läge ej större våda än den, som kan ligga
deri, att fördringsegaren, enligt nu gällande lag, får lyfta det utmätta emot borgen;
och skyldigheten för fördringsegaren att ställa säkerhet innebure ju garanti för, att
denne ej skulle påfordra försäljning i andra fall, än då han hade att göra med en
gäldenär, som klagade endast för att på. fordringsegarens bekostnad vinna tid.

§ 54. Redan bär ofvan har jag gifvit tillkänna, att jag anser föga vara i
praktiskt hänseende vunnet med det stadgande, som innehålles i denna §. Dessutom
anser jag, att stadgandet skulle blifva vådligt, om utmätningsmannen ej erhölle större
pröfningsrätt, än lagförslaget tillägger honom, den nemligen att tillse, det gäldenären,
då han, efter utfärdandet af ett skuldebref, inför offentlig myndighet erkände
detsamma, egt att öfver sitt gods sjelf råda. Emot ett skuldebref, till formen så
beskaffad! som §:n beskrifver, kunna göras många slags anmärkningar. Gäldenären
kan t. ex. invända att det åberopade skuldebrefvot med derå gjorda anteckningar
är falskt, eller att sknldehrefvet, efter det han inför offentlig myndighet erkänt detsamma.
, blifvit falskeligen ändradt, eller att gäldenären, som erkänt sknldehrefvet i
hopp att få det belånadt, sedermera aldrig fått valuta derför. Äfven om gäldenären
vore i tillfälle att vid utmätningen ådagalägga, att hvad han sålunda invändt vore
rigtigt, skulle utmätning, enligt lagförslaget, gå öfver honom, och detta finner jag
vara vådligt. Så vidt jag rätt fattar förslagets särskilda bestämmelser, skulle, i
händelse sknldehrefvet vid lagsökning hos öfverexekutor åberopats och gäldenären
der framstält sin invändning, målet såsom tvistig! skjutits under domstol, hvilket
bevisar, att §:n ej väl öfverensstämmor med öfriga delar af lagförslaget. Jemväl
skulle i förslaget ligga en obillighet, bestående deri, att om gäldenären hade klar,
ostridig och förfallen genfordran, han likväl icke kundo tillgodonjuta qvittningsrätt,
eftersom utmätningsmannen ej yttre behörig att pröfva framstäldt anspråk på
sådan rätt.

§§ 59 och 00. Den i dessa §§ omförmälda underrättelse anser jag vara opåkallad
i alla de fall. der gäldenären varit lagsökt eller stämd och följaktligen hör veta, att
utmätning förestår. Innan utmätning enligt 54 § verkställes, synes gäldenär dock höra
underrättas, att exekution blifvit sökt, på det han må komma i tillfälle att medelst
betalnings erläggande afvärja utmätning. Af en sådan underrättelse, som enligt 60 §
genom anslag meddelades, hade gäldenären dock intet gagn, om anslaget skedde
kort efter det han företagit en tillfällig resa och utmätningen, då han efter ett par
dagar heinkomme, redan blifvit verkstäld.

§ 74. När utmätt lösegendom ej kan med säkerhet lemnas qvar under gäldenärens
vård, kan det blifva öfver höfvan kostsamt, ja rent af omöjligt, att få den satt
i tredje mans vård; och det bör derföre stå fördringsegaren fritt att, emot borgen,
lyfta det utmätta. Lagförslaget medgifver i 40 § sådan lyftning endast för det fall,
att utmätningen skett på grund af dom, som icke vunnit laga kraft.

178

§ 118. Den rättighet, lagförslaget i denna § tillägger panthafvare, har jagvelat
förbehålla alla dem, som enligt lag hafva bättre förmånsrätt än den, som
grundas å utmätning, så att t. ex. en innehafvare af förlagsinteckning uti utmätta
lösören skulle kunna göra sin rätt gällande, äfven om hans fordran ej vore vid
utmätningstillfället förfallen, så att han kunde sjelf söka, utmätning.

§§128, 124. 125, 12(1, 183, 136. Det förfarande, lagförslaget bestämmer
för fördelning af köpeskilling, synes mig kunna i vissa fall medföra stor omgång
och allt för mycket besvär för de i fördelningen intresserade. Om kronofogde hållit
fördelningssammanträde och öfverenskommelse ej kunnat träffas, skulle de, som väckt
anspråk på betalning ur tillgångarna, nödgas åtskiljas med oförrättad! ärende för
att en eller annan månad senare, efter det skriftvexling hos öfverexekutor egt rum.
genom ombud taga del af det utslag, som efter anslag utgåfves å tid, hvilken de ej kunde
sä noga på förhand beräkna. Lyftning på grund af utmätningsmannens fördel ningsförslag
skulle, äfven om det anstälda klandret uppenbarligen ej inverkade på mer än
enda parts rätt, ej kunna af de öfrige få, utan emot stäld säkerhet, tillgodonjutas
innan fördelningsförslaget eller öfverexekutorns beslut vunnit laga kraft eller ock
lyftningsfrågan särskildt gjorts till föremål för öfverexekutors pröfning och denne,
förmodligen efter ytterligare skriftvexling, funnit godt medgifva lyftning utan säkerhet.
Det förefaller mig, som om dessa bestämmelser skulle lemna en kitslig gäldenär
eller fordringsegare allt för lätt tillfälle att trakassera alla öfrige i fördelningsfrågan
intresserade personer. Lämpligare och enklare synes mig vara att ordna fördelningsförfarandet
i närmaste öfverensstämmelse med stadgandena om utdelning i konkurs;
att gifva regler för lyftning i vissa fall med och i andra fall utan stäld säkerhet,
och att låta klandertalan öfver beslut om fördelningen anställas hos domstol. Frågor
om bedömandet af förmånsrättsfrågor torde nemligen, så fort stridighet uppkommer,
ej längre höra exekutor till.

§§ 177 till och med 192. På sätt ofvan är nämndt, har jag ansett, att
öfverexekutors utslag ej borde efter anslag utfärdas. Tid för klagan öfver hans
utslag borde, efter min mening, räknas från den dag, den klagande deraf erhållit
del. I Öfrig! har jag funnit stadgandena i 9 Kap. af Lagkomitéus förslag till
utsökningsbalk vara i allmänhet lämpligare och enklare än de af Beredningen nu
föreslagna. *

179

Utkast

till

Lag om handräckning i tviste- och skuldfordringsmål.

1 I(ap.

Om dem, som med haudräekningsärendeii hafva befattning.

1 §•

Handräckningsärenden upptagas och behandlas i törsta hand af haudräckningsinän.

2 §.

Kronofogde är handräckningsman inom sitt fögderi.

I stad fullgöras handräckningsmans åligganden af en utaf magistratens ledamöter.
En eller flere särskilda handräckningsmän skola dock, om behofvet det
kräfver, i stad tillsättas. Anställas flere handräckningsmän i stad, skall området för
hvarderas verksamhet bestämmas.

3 §•

Handräckningsman eger att vid handräckningsförrättningar anlita fjerdingsmäns
eller stadsbetjent»» biträde äfvensom att, der särskildt tjenstebiträde med
Konungens Befallningshafvandes begifvande blifvit hos handräckningsman anstäldt,
åt slikt tjenstebiträde uppdraga göromål, hvilka ej enligt uttryckligt stadgande i
denna lag skola af handräckningsman sjelf bestridas; dock vare handräckningsman
nen ansvarig för redovisning af medel och värdepapper, som af tjenstebiträdot
cmottagas, likasom för skada, som af dess fel eller försummelse kan uppkomma.

4 §•

Konungens Befallningshafvande skola utöfva uppsigt öfver underlydande
handräckningsmän samt tillse, att en hvar handräckningssökande varder till skyndsamt
åtnjutande af sin lagliga rätt förhulpen.

180

2 Kap.

Om handräckning för verkställighet af domar och utslag.

Dom eller utslag-, som vunnit laga kraft, förlikning-, som genom domstols
laga kraft egande beslut är läststäld, samt skiljomannadom i sak, der parterna skjutit
tvisten under skiljomän och utfåst sig- att med deras beslut åtnöjas, skola, då ansökning
derom göres, genast bringas till verkställighet.

6 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning enligt
12 Kaj». Kättegångs-Balken, eller är endast på grund af domvilla eller annan felaktighet
i rättegången klagan i högre rätt förd emot dom, gånge utan hinder deraf
domen i verkställighet såsom lagakraftvunnen, såvida ej rätten, der talan är anhängrggjord,
annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

. 7 §.

För verkställighet af dom eller utslag, hvarigenom någon lätt sig ålagdt att
utgifva penningar eller varor, ege handräckningsman, ändå att domen eller utslaget
ej vunnit laga kraft, förrätta utmätning; dock må det utmätta ej säljas eller af den
som vunnit lyftas, med mindre denne ställer pant eller borgen för återbäring och
för skadeersättnings gäldande, i händelse domen eller utslaget i högre rätt upphäfves
eller till förmån för den dömde ändras.

S §.

Hvad domstol dömt i tvist om flyttning- i eller ur hus må, äfven om ändring
i domen sökes, genast bringas till verkställighet. Har i annat tvistemål domstol
förordnat, att dom genast verkställas må, lände sådant förordnande handräckningsman
till efterrättelse. *)

) Här iörutsättes ett nytt stadgande i Rättegångsbalken derom, att domstol, då uppskof med doms verkställande
prof vas förorsaka märklig skada eller olägenhet, eger vid doms afkunnande förordna, att den genast verkställas
må.

181

Innan dom enligt denna § verkställes, åligger det den, som verkställighet
påkallat, att ställa säkerhet för skadestånd såsom i 7 § sägs.

9 §.

Om verkställighet af underrätts dom i vexel- och konkurssak samt i tvist
mellan husbönder om bättre rätt till tjenstehjon eller om verkan af skedd städsel är
särskildt stadgadt.

10 §.

Verkställighet må ej företagas innan dom, utslag eller annan handling,
hvarå verkställighet sökes, blifvit till handräckningsmannen aflernnad. Är betalningsskyldighet
ålagd på grund af skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, skall
sådant fordringsbevis i lmfvudskrift aflemnas till handräckningsmannen eller vid
verkställighets-förrättningen hållas tillgängligt.

11 §•

Pröfvas dom, utslag eller förlikning, som af domstol är faststäld, sa. mörk,
att tvifvelsmål är, huru sådan handling verkställas må, hänvise handräckningsman
den, som verkställighet begärt, att i den ordning, lag stadgar, förklaring söka.

12 §.

Möter hinder för vidtagande af sökt verkställighetsåtgärd, meddelo handräckningsman
skriftligt besked derom, der sökanden det äskar.

13 §.

Upphäfves dom eller utslag, hvarå verkställighet följt, vare verkställighetsåtgärden
ogild; och skall den, som verkställigheten påkallat, genast återlemna hvad
han lyftat med dess ränta eller afgäld eller återställa förhållande, som genom verkställigheten
rubbadt blifvit, samt ersätta, kostnad och skada, som genom verkställigheten
uppkommit.

182

3 Kap.

Ont handräckning för utbekommande af fordran, som icke är domfäst.

14 §.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenär hos handräckningsman i
den ort, der gäldenären har gods, fast eller löst, att gälda med.

15 §.

Lagsökning skall göras skriftligen i tvåfald inlaga; och ingifve sökanden den
handling, hvarå han sin fordran grundar, ej allenast i hufvud- utan äfven i besannad
afskrift. Underlåter han det, eller finner handräckningsmannen den åberopade
handlingen icke innefatta bevis om sådan fordran, som i 14 § sägs, teckne handräckningsmannen
å handlingarne, att ansökningen ej kan till pröfning upptagas.

16 §.

Upptages ansökningen, teckne handräckningsmannen å ena inlagan föreläggande
för den sökte att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarne blifvit honom
delgifne å ansökningen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att handräckningsärendet
ändå vinner vidare handläggning. Derefter skall den inlaga, hvarå
föreläggandet tecknats, jemte ingifna afskriften af fordringsbeviset den sökte genom
handräckningsmannens försorg delgifvas på sätt, som för delgifvande af stämning
är stadgadt; dock att i de fall, då delgifvandet må ske genom kungörelse i allmänna
tidningarne, kungörelsen skall i tidningarne införas tre gånger, minst en vecka
mellan hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas,
sådant skall fullgöras före sista kungörandet.

17 §.

Handräckningsman bevilje den tid till svars afgifvande, som, med afseende å
orten, der den sökte vistas, pröfvas nödig. I de fall då ansökning må delgifvas den
sökte genom kungörelse i allmänna tidningarne, vare tiden för svars afgifvande satt
till tre månader efter det kungörelsen tredje gången infördes.

183

18 §.

Kommer ej den sökte inom föreskrifven tid med skriftligt svar, pröfve hand -

räckningsmannen ansökningen på de skäl, som sökanden företett,
hafva varit af laga förfall
ny tid dertill.

Yisas den sökte

att svara, förelägga handräckningsmannen honom

19 §.

Begär sökanden innan hans ansökan blifvit pröfvad att få med påminnelser
bemöta den söktes svar, förelägge handräckningsmannen sökanden tid dertill. Ej
må eljest flere skrifter än en å hvardera sidan vexlas.

20 §.

Invänder den sökte, att målet ej hörer handräckningsmannen till eller att flere
hafva del i målet och böra deri höras, och varder invändningen ej gillad, företage
handräckningsmannen lmfvndsaken utan uppskof till vidare behandling.

21 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot genfordran, och är den fordran sådan, som
i 14 § sägs, då må den, så långt den räcker, mot skulden qvittas.

22 §.

Nekar den som sökes sin hand och förskrifning, skilje handräckningsmannen
ärendet ifrån sig medelst anteckning å lagsökningshandlingarne, att sökanden må sin
talan till domstol instämma.

23 §.

Nu invänder den sökte, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den
handling, hvarpå krafvet grundas: visar han sannolika skäl för invändningen; och
har han ej försummat att om tvånget eller förledandet göra anmälan enligt nästföljande
§, förfare handräckningsmannen såsom i 22 § sagd! är.

184

■24 §.

Anmälan om tvång eller förledande, hvarom i 23 § namnes, skall af den tvungne.
eller förledde göras vid domstol eller hos handräekningsmannen inom fyra veckor sedan
tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare ock den tvungne eller förledde pligtig
att inom lika tid, efter det anmälan gjordes, låta domstolens eller handräckningsmannens
bevis derom i allmänna tidningarne införas. Försummar han något af hvad
sålunda är föreskrifvet, ege handräekningsmannen, utan hinder af invändning, hvarom
i 23 § sägs, att sökandens rätt pröfva.

25 §.

Gör den, som sökes, emot krafvel annan invändning än nu sagdt är och vill
den styrka, då skall han sina bevis genast förete; och må ej andre än .skriftliga
bevis gälla.

26 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som stridigt eller icke
förfallet är.

27 §.

Sedan tid för förklarings afgifvande ute är, skall handräekningsmannen ofördröjligen
pröfva målet. Finner handräekningsmannen krafvel vara af den tvistiga
beskaffenhet, att det ej kan handräckningsvis afgöras, teekne han å inlagan hänvisning
för sökanden att sin talan till domstol instämma. Pröfvas den sökte skyldig
att utmätning undergå, göre handräekningsmannen anteckning härom å inlagan och
bestämme det belopp till kapital och ränta., som skall hos den sökte uttagas.

28 §.

För fordran, som härleder sig från inrop å offentlig auktion af lös egendom,
må man ock söka gäldenär hos handräekningsmannen. Yid sådan utsökning skall
sökanden vid sin inlaga foga utdrag af auktionsprotokollet, upptagande stället, der
auktionen hållits, den egendom, som af den sökte inropats, samt den tid, som blifvit
bestämd för betalning af det inropade.

Pröfvar handräekningsmannen auktionsprotokollet vara ordentligen fördt och
den för betalningen utsatta tid hafva tilländalupit, anteckne han å inlagan, att ut -

mätning- skall ske, såvida den sökte vid utmätningstillfället erkänner rigtigheten af
krafvel. Finner deremot handräckningsmannen hinder möta för utmätnings verkställande,
hänvise han sökanden att sin talan till domstol instämma.

29 g.

Har handräckningsmannen hänvisat sökanden att stämma till domstol, stånde
det jemväl den sökte fritt att saken instämma.

4 Kap.

Om utmätning.

BO §.

Äskas verkställighet å dom eller annan i 2 Kap. omförmäld handling, enligt
hvilken betalningsskyldighet någon åligger, eller har handräckningsman, enligt stadgandena
i B Kap., känt någon skyldig att utmätning undergå; då skall, der betalning
ej mellankommer, handräckningsman ofördröjligen göra utmätning å den beta!
nin gsskyl diges gods.

31 §.

Den som undergått utmätning må, der ej utmätningen är grundad å dom
eller annan handling, som i 2 Kap. sägs, vid domstol söka sitt åter, om skäl dertill
finnes.

B 2 §.

Derest, innan utmätning för en borgenärs fordran hunnit verkställas, handräckningsmannen
funnit gäldenären skyldig att undergå utmätning jemväl för annan
borgenärs fordran, skall, såvida ej hinder vid utmätningstillfället möter, utmätning
för begges fordringar samtidigt verkställas.

33 §.

Träffas ej gäldenär hemma då utmätningsmannen inställer sig i hans bostad
för att utmätning der verkställa, gånge utmätningen ändå för sig, såvida ej utmät 24 -

186

ningen skall ske enligt sådant handräckningsmannens beslut, som i 28 § omförmales.
I tv fall må utmätning ej verkställas innan gäldenären, vid utmätningstillfället närvarande,
erkänt krafvel» rigtigbet och handräckningsmannen om erkännandet tagit
skriftligt bevis antingen af gäldenären sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill
beviset meddela, af två ojäfvigt män.

När utmätning i gäldenärs frånvaro verkställes,< skall hans hustru, husfolk
eller annan, som om hans gods har vård, tillsägas att vid förrättningen nänaia.

34 §.

Gäldenär tillhörigt men ej i hans hemvist befintligt gods må ej i hans frånvaro
i mät tagas, såvida ej antingen utmätning för samma skuld i gäldenärens hemvist
förut skett, men utmätningsbar tillgång till skuldens fulla gäldande der saknats,
eller ock gäldenären blifvit bevisligen kallad till utmätningen.

Har gäldenär ej stadigt hemvist i riket och är ej heller veterligt, hvar kallelse
må kunna honom eller ombud för honom inom riket delgifvas, må, utom i det
fall att utmätning skall verkställas enligt sådant handräckningsmannens beslut, som
omförmäles i 28" §, gäldenär tillhörigt gods hvar det anträffas i mät tagas, utan
hinder deraf, att gäldenären icke är tillstädes eller blifvit till utmätningen kallad.

Yid utmätning i gäldenärs frånvaro af sådant gods, som i denne § afses, varde,
der godset står under annan mans vård, denne, om han anträffas kan, kallad att
vid utmätningen närvara.

35 §.

Skall viss vara uttagas och finnes den ej, då skall i stället annan egendom
i mät gå.

36 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, der ej borgenär
och gäldenär annorlunda sämjas. Är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad
i gäldenärs fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenär hellre vill taga
betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran och
annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege inteekningsinnehafvaren ej till
förfång för den andre fordringsegaren taga betalning ur lösören för hvad af den
fasta egendomen kan utgå.

37 §.

Obligationer eller andra värdepapper, hvilka gälla i innehafvarens hand, ma

187

utmätas i den ordning, som om lösören är sagd! Har gäldenär fordran eller rättighet-,
som icke grundar sig å löpande handling men kan öfverlåtas, den fordran eller
rättighet må ock gå i mät, der annan egendom ej linnes att tillgå eller borgenär
och gäldenär om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas.

38 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller eljest minst
kan umbära sist utmätas. Uppgifter gäldenär viss egendom till utmätning, bör den
företrädesvis i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenären
kan ske och annan ordning ej särskildt är föreskriften.

39 §.

Från utmätning eger gäldenär undantaga gång- och sängkläder, som äro nödige
för honom, hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till nödtorftigt
uppehälle, dä må af det förråd, som i huset tinnes, undantagas hvad till deras uppehälle
för eu månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap intill ett värde af 50 kronor.

40 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst så ock innestående
pension å rikets stat må icke utmätas förr än gäldenären är berättigad att
aflöningen eller pensionen lyfta.

41 §.

Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,
eller är af Konungen för viss pensions- eller 1 ifränteanstalt törordnadt, att derifrån
utgående pension eller lifränta ej må tagas i inåt, lände det till etteilättelse.

42 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som linnes höra annan till, och ej heller
utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärs gods eger.

kan ej

43 §.

Påstår annan sig vara egare till löst gods, som i gäldenärs bo finnes, men
genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för utmätning åt godset.

188

Bjuder lian sannolika skäl för sitt anspråk, hänvise haudräeknmgsmannen honom
att sin talan vid domstol utföra; och må det utmätta godset ej säljas förr än tvisten
om eganderätten blifvit af domstol pröfvad. Stämmer den, som godset värja vill, ej
borgenären och gäldenären in Ii 11 domstol i orten, der godset tinnes, inom tre månader
sedan det utmättes, hafre han sin talan emot borgenären förlorat. Vill borgenär
sjelf stämma utan att den tid afbida, ståude det honom fritt.

44 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda men lemnäts qvar i säljarens vard,
så nck om makas rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, galle hvad särskilt
är stadgadt.

45 §.

Uppstår, dä egendom för en borgenär utmätas skall, fråga om förmånsrätt
dertill för annan borgenär, af den fråga må ej utmätningen eller egendomens försäljning
hindras eller uppehållas, utan varde tvisten om bättre rätt till betalning ur
köpeskillingen särskild! pröfvad, eller ty i G Kap. skils. Ej heller må egendoms
utmätande hindras deraf, att den förut blifvit belagd med qvarstad eller skingringsförbud,
dock bör, der annat gods finnes att tillgå, sådant företrädesvis utmätas, såvidt
det lämpligare och utan förfång för utmätningssökanden kan ske.

46 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af handräekningsmannen upptecknas och
värderas, och ege lian, der sä, finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen
biträda.

Vid utmätning af fordran eller rättighet, som icke utan öfverlåtelse gäller i
annans hand, skall handräekningsmannen i protokollet teckna förbud för den, från
hvilken fordringen eller rättigheten bör utgå, att gifva något deraf ut till annan än
handräekningsmannen eller den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt
öfvergått; och varde protokollet derefter genom utmätningssökandens försorg tillstäldt
den, hvilken förbudet gäller.

47 §.

Är

ligen k au

utmätt lös egendom af sådan beskaffenhet, att handräekningsmannen lätteföra
den mod sig, tage handräckningsman den i sin vård. Annat utmätt

189

gods skall på stället sättas i förvar under handräckningsmannens försegling eller,
om handräckningsmannen anser sådant i brist al! tjenliga förvaringsrum eller af
annan orsak ej kunna ske, med sigill, stämpel eller skriftligt anslag eller på annat
sätt sa utmärkas, att uppenbarligen synes, att det blifvit utmätt. Ilen som utmätning
vunnit vare berättigad att, emot pant eller borgen, lyfta hvad utmätt blifvit,
eller att, der han nödig kostnad förskjuter, få det satt under tredje mans vård.

48 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat sä
söndras, att det, som qvar är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande
gröda eller växande skog eller annat, som till läst egendom hörer, tagas i mät
annorledes än i sammanhang med egande- eller nyttjanderätten till egendomen.

49 §.

.Da fast egendom utmätes, skall liandräckningsmannen upprätta beskrifning
deröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lösegendom
är sagdt. Utmätas flere egendomar på eu gång, skola de hvar för sig beskrifvas
och värderas, liandräckningsmannen affordra ock gäldenären handlingar, som visa
hans eganderätt eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till
afkomst eller annan förmån, som skall af egendomen utgå.

50 §.

Afrad, hyra eller ränta, som af utmätt fast egendom faller, skall, der borgenär
det yrkar, uppbäras af bandräckningsmannen eller af syssloman, som af handräckningsmannen
förordnas. liandräckningsmannen kungöre utan dröjsmål den,
som skall erlägga afraden, hyran eller räntan, förbud att utgifva något deraf till
annan än liandräckningsmannen eller sysslomannen.

51 §.

Är fara att utmätt fäst egendom af egaren vanvårdas, ege handräckningsmannen,
der borgenär det yrkar, förordna syssloman att egendomen om händer taga
och förvalta; dock vare i ty fall borgenär pligtig att förskjuta medel, som utöfver
influten afkomst kunna vara för förvaltningen nödiga.

190

Öfverläter någon sin lasta egendom till annan, må, innan nye egaren
sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre
egarens gäld. Söker nye egaren lagfart samma dag, å hvilken utmätningen verk -

ställes, vike borgenären för nye egaren, der ej fordran, som utsökes, är i egendomen
intecknad eller eljest af beskaffenhet att egendomen derför enligt lag häftar.

§•

Då utmätning i gäldenärens hemvist skett, skall, om gäldenär det åskar,
protokoll öfver förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa dag hållas
honom till handa; vare ock handräckningsmannen pligtig, om gäldenär ej är när,
att genast uppsätta skriftlig uppgift på skuldbeloppet såväl till kapital som ränta
och handräckningskostnad, grunden för utmätningen och dagen då den blifvit verkstäld,
samt att aflemna denna uppgift till gäldenärens hustru, husfolk eller annan,
som om hans egendom har vård, eller, der dt1 ej finnas, anslå uppgiften å gåldenärens
husdörr.

Efter utmätning i gäldenär» frånvaro af gods, som i 34 § ad sos, skall underrättelse
om utmätningen ofördröjligen delgifvas gäldenären eller hans husfolk eller,
om de ej finnas, anslås å hans husdörr. Har gäldenär ej stadigt hemvist i riket
och vet man ej, hvar underrättelse om utmätningen må kunna honom eller ombud
för honom inom riket delgifvas, varde underrättelse om utmätningen i allmänna tidningarne
införd tre gånger, minst en vecka mellan hvarje gång.

År fast egendom utmätt för fordran, som ej är i den egendom intecknad,
vare handräckningsmannen pligtig att genast å landet till domaren och i stad till
rätten insända bevis om tiden för utmätningen och beloppet af den fordran, hvarför
utmätningen skett.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande al skuld,
hvarför utmätningen blifvit sökt, eller är uppgifven tillgång tvistig eller kan den
för annan orsak ej genast till betalning användas, då vare, der borgenären det
äskar, gäldenär pligtig att inom tid, som af handräckningsmannen bestämmes, inför
domstol i orten med ed styrka, att han ej eger annan tillgång än den, som uppgifven
är.

191

56 §.

Om den förmånsrätt utmätning medför skils i 17 Kap. 8 och 9 §§ HandelsBalken.

5 Kap.

Om försäljning af utmätt egendom.

Försäljning af utmätt egendom skall ske å offentlig auktion.

Utmätt fast egendom må ej säljas innan frågan om gäldenär» betalningsskyldighet
blifvit afgjord genom laga kraft egande beslut. Förr än sig visat, att
utmätning beståndande blifver, må ej heller utmätt lös egendom säljas, med mindre
den, som utmätning vunnit, ställer pant eller borgen för återbäring af hvad han af
köpeskillingen får lyfta äfvensom för kostnad och skada, som kunna gäldenären
genom försäljningen tillskyndas.

Utmätt fordran eller rättighet, som icke utan öfverlåtelse gäller i annans
hand, må ej säljas förr än utmätningsprotokollet, såsom i 45 § sägs, blifvit tillstäldt
den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall utgå.

58 §.

Auktion för försäljning af utmätt lös egendom skall minst åtta dagar förut
kungöras i kyrkan för den församling, inom hvilken försäljningen skall ega rum,
så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar eller handräckningsmannen eljest finner
sådant lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast derintill ligga.

Ar för viss stad förordnadt, att auktion å lös egendom skall kungöras på
annat sätt, lände det förordnande till efterrättelse.

59 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge
sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit
såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur det utmätta
utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, varde auktionen instäld.

192

60 §.

Varder inropad lös egendom ej genast betald, gånge livad inropadt är genast
under nytt utrop. Borgenär, som auktionsförrättaren pröfvar vederhäftig, må, dock
lemna köparen anstånd med betalningen högst en månad, men svare i ty fall borgenären
för betalningen såsom hade han inropet sjelf gjort.

Auktion å utmätt fast egendom på landet skall af handräckningsman hållas
å tingsstället i det tingslag, der egendomen är belägen. Hafva borgenär och gäldenär
öfverenskommit om annat försäljningsställe i orten och af den öfverenskommelse
gifvit handräckningsmannen del innan auktionen blifvit utlyst, lände hvad sålunda
öfverenskommet är till efterrättelse.

Utmätt fast egendom i stad varde af handräckningsmannen såld å stadens
auktionskammare eller, der sådan ej finnes, a rådhus.

62 §.

Häfta flere inom olika handräckningsinäns tjensteområden belägna egendomar
för gemensam inteckning och skola de på en gång säljas, skall auktionen hållas
å det ställe, der försäljningen enligt 61 § bort ske, i händelse den för bevillning
högst taxerade egendomen skolat särskildt säljas.

63 §.

Borgenär, som vunnit utmätning å fast egendom, vare pligtig att ofördröjligen
tillställa handräckningsmannen gravationsbevis angående egendomen och, i den
mån de i 49 § nämnde handlingar ej vid utmätningen af gäldenären lemnats, anskaffa
och tillhandahålla jemväl dessa handlingar. Förskjuter borgenären den derför
nödiga kostnad, ombesörje handräckningsmannen handlingarnes anskaffande.

64 §.

Handräckningsmannen bestämme tid för auktion ä fast egendom och läte kungörelse
derom samt om stället och vilkoren för försäljningen införas i allmänna
tidningarne tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången minst fjorton
dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt,
att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i tingslagets
kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen skall hållas. Är för

193

viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras,
lände ock det till efterrättelse.

65 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de hvilka
hafva fordran, som hör ur egendomen utgå, eller annan rätt, som skall vid auktion
iakttagas, ega att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen
eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 Kap. 2 § JordaBalken
häftai, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som hör ur egendomen
utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-Balken, skola derjemte, der de
äro kända och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilde kallelsebref,
hvilka handräckningsmannen skall till dem med posten afsända så tidigt, att
kallelserna må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

66 §.

Innan utropet sker, uppläse handräckningsmannen protokollet öfver utmätningen
samt gravationsbevis och de öfrige handlingar, som i 49 och 63 §§ nämnas,
och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller rättighet, som skall
vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Handräckningsmannen meddele derefter
underrättelse om sättet för försäljningen samt tillkännagifve tiden, inom hvilken
köpeskillingen skall vara gulden.

67 §.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och afslag, der ej gäldenären
och borgenären öfverenskomma att försäljningen må ske endast genom uppslag
och sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

68 §.

Skola flera fasta ^ egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas, då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller konnnit i
särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan varde
alla egendomarne gemensamt utropade till försäljning. Ej skola dock fastigheter
inom särskilda handräckningsmäns områden gå i en försäljning, der ej fastigheterna
tillhopa utgöra en egendom eller alla rättegande det medgifva.

194

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet
af det som bjudits vid de särskilda utropen, stande vid första försäljningen fast.
Gå de högre, galle sista försäljningen; och varde öfverskottet på de särskilda egendomarne
fördeladt i förhållande till de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning
utgick för näst föregående ar.

69 §. ■

Häftar egendom på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken
för servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån, som
åt någon upplåtits att af egendomen utgå, varde egendomen till försäljning utropad
med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid, att någon, som eger bättre
rätt ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse, da skall, derest
ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva eller hvad för honom ur
köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till handräckningsmannen
erlägges, egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd, Stigei
köpeskillingen då högre, galle ''sista försäljningen; i annat fall stånde vid den

första fast. , ,

Vid beräkningen huruvida »den först bjudna köpeskillingen forslar åt dem, som

ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i Sb § stadgade grunder, hvarje fordran
upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, å hvilken köpeskillingens
fördelning skall ske.

70 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda och tillhöi den ej
brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen, gånge grödan i samma
utrop, som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

71 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen
i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som. är i den sålda
egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital
ligger såväl inom inropssumman som inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän
bevillning för egendomen utgick för näst föregående året eller, der egendomen blifvit
vid utmätningen till lägre värde uppskattad, inom detta. Vill köparen, i stallet föi
att gälda sjettedelen, ställa pant eller borgen för en femtedel af köpeskillingen, vare
det ock gift, der handräckningsmannen det godkänner. Gitter ej köparen gälda
eller säkerhet ställa som nu är sagdt, varde egendomen genast ånyo utropad.

195

72 §.

Göreså första auktionen anbud, som efter 71 § må antagas, värde egendomen
då såld, der ej gäldenären ocli borgenären öfverenskomma, att ny auktion skall ske,
och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning ske
förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hållas å samma ställe fyra
veckor derefter, hvarom handräckningsmannen skall genast meddela underrättelse;
och foge han anstalt att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna
införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i
tingslagets kyrkor och i stad anslagen såsom i 64 § stadgas. Sker ej försäljning,
varde ytterligare auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord
som nu är sagdt. Gälle ock om egendomens försäljning vid hvar senare auktion
hvad om försäljning å första auktionen stadgadt är.

73 §.

Innan auktionsförrättning afslutas, tillkännagifve handräckningsmannen ställe
och dag då gäldenären och de, hvilka anse sig hafva rätt till betalning ui egendomen,
skola inför handräckningsmannen sammanträda för att höras angående köpeskillingens
fördelning. .

Tiden för detta sammanträde må icke utsättas tidigare än fyra veckor och ej

senare än sex veckor efter auktionen.

Uppstår hinder för sammanträdets hållande å den vid auktionen kungjorda
tid, skall handräckningsmannen låta i allmänna tidningarne tre gånger kungöra
när och hvar sammanträdet kommer att hållas.

74 §.

Sist vid det i 73 § nämnda sammanträde skall af köpeskillingen allt vara
till handräckningsmannen guldet, hvilket icke efter 75 § kommer att i egendomen
innestå. Är köpeskillingen ej då till fullo gulden, besörje genast handråckningsmannen,
att egendomen varder till försäljning å nyo utlyst som i 64 § föreskrifves.
Går egendomen vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta
derå från den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden. Gar
den till mera, hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare
försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott a
köpeskillingen godtgöras.

75 §.

Yisar köparen, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,
låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen; njute till godo

196

de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro,
öfverskott å köpeskillingen och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf,
vare lag samma.

76 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga
kraft, utfärde handräckningsmannen bevis derom medelst köpebref å egendomen.

77 §.

Köpare, som sin betalningsskyldighet fullgjort, ege att genast tillträda egendomen.
Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, må lian dock sitta i husen qvar
å landet tre månader efter försäljningen och i stad till nästa fardag. Om landbos
eller hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jorda-Balken.

78 §.

Sedan köpeskilling för fast egendom blifvit gulden, vare egendomen i köparens
hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före
försäljningsdagen till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der
ej köparen gälden öfvertagit.

79 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som
å den auktion säljes.

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

80 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej borgenär
lemnat anstånd, som i 60 § sägs, handräckningsman redovisa försäljningssumman
och, sedan ersättning för handräckningskostnaderne afräknats, af återstoden tillhandahålla
borgenär och gäldenär hvad en hvar af dem tillkomma bör. Har det utmätta
blifvit såldt genom auktionskammare, skall tiden, inom hvilken redovisning bör

197

lemna-s, räknas från den dag, köpeskillingen varit tillgänglig för lyftning i auktionsKammaren.

Penningar, som blifvit utmätte eller för utmätt fordran utan försäljning influtit,
eller som gäldenär, för undvikande af utmätning eller försäljning af utmätt
gods till handräckningsman inbetalt, skola af denne redovisas inom åtta dagar från
det medlen af honom emottagits.

81 §.

„ Har någon hos den, som utmätning undergått, fordran, som enligt lag skall
utgå framför de fordringar, hvilka i 17 Kap. 10 § Handels-Balken nämnas, vare
nan berättigad att ur köpeskillingen för den utmätta egendomen njuta betalning
anda att den fordran ej är förfallen; anmäle dock, der han denna rätt tillgodonjuta
i • r Sltt JlIlsPrak hos handräckningsmannen, då fråga är om betalning ur köpeskilling
tor lös egendom, innan den, som vunnit utmätning, lyftat betalning för
sm fordran samt, då betalning sökes ur köpeskilling för fast egendom och den
ormansrattegande fordringen icke finnes omnämnd uti de vid auktionen uppläste
handlingar sist å det sammanträde, som i 73 § omfönnälos.

82 §.

Ai anspråk, såsom i 81 § sägs, väckt på betalning ur köpeskilling, för lös
egendom, som för annans fordran är utmätt, skall handräckningsmannen ofördröjka
a gäldenären och borgenärerne att inför handräckningsmannen sammanwiv
1 a^Saen(^e tillgångens fördelning- Lag samma vare, om utmätning

itvit verkstäld å lös egendom för flere borgenärers fordringar och köpeskillingen
ej försiar till fulla gäldandet af alla fordringarne.

83 §.

Vid sammanträde, som hållits enligt näst förestående § eller enligt 73 §,
skall handräckningsmannen redogöra å ena sidan för beloppet af den tillgång, som
skall fördelas, hvarvid behållen afkomst af fast egendom, der sådan afkomst finnes,
så ock eisättning, som, i det fall att fast egendom gått under nytt utrop, förre
lin oparen må vara skyldig att utgifva, bör tagas i beräkning, samt å andra sidan
för handräckningskostnaderne och alla de fordringar, hvilka skola med tillgången
gäldas.

198

84 §.

Efter det den i näst förestående § omförmälda redogörelse blifvit afgifven, samt
tillstädesvarande borgenärer, så ock gäldenären, der lian när är, lemnats tillfälle att
utveckla sin talan i afseende å befintliga tillgångens fördelning och att framställa
anmärkningar emot de öfriges anspråk, skall handräckningsmannen uppgöra fördel
ningslängd och deri bestämma, om och i hvad ordning en hvar må ega att af
tillgången njuta betalning.

Vid uppgörandet af fördelningslångden skall iakttagas:
l:o att betalning för fordran, som, enligt de i 45 och 68 §§ omtörmälde
handlingar, är i fast egendom intecknad eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17
Kap. 9 § Handels-Balken eller 11 Kap. 2 § Jorda-Balken, skall utgå, ändå att

fordringen ej blifvit särsldldt anmäld; _

2:o att om fordringsanspråk, som enligt 81 § väckes, finnes vara sa tvistig!,
att det icke kan handräckningsvis afgöras, den som anspråket väckt skall hänvisas
att, såvida han ej skall anses hafva förlorat rätt till betalning ur köpeskillingen,
inom en månad efter fördelningssammanträdet sin talan i laga ordning till domstol

instämma; „

3:o att i händelse fråga om fordrans eller derför meddelad intecknings giltighet
är beroende på särskild pröfning eller blifvit afgjord genom beslut, som icke
vunnit laga kraft, eller ock fordringsanspråk, enligt näst förestående punkt, varder
hänskjutet till tvist, hvad som af tillgången belöper på fordringen skall afsättas
intill dess tvisten varder genom laga kraft egande dom afgjord; och att uti
fördelningslångden skall bestämmas, hvem sålunda afsatt belopp bör tillkomma i den
mån anspråket, som föranledt afsättningen, icke varder genom laga kraft egande

beslut gilladt; . „

4:o att fordran, hvilken ej löper med ränta och hvilken skall utgå, ehuru den
ej är förfallen, beräknas till belopp, som, efter en räntefot af fem för hundra om
året, utgör dess värde å fördelningsdagen;

5:o att om i utmätt fast egendom finnes inteckning, som gäller allenast för
ränta eller för annan fordran, som icke är till kapitalet bestämd, sådan ränta eller
fordran skall, efter samma räntefot, uppskattas till sitt kapitalvärde å fördelningsdagen,
hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske med användande af
den dödlighets- och lifslängdstabell för riket, som af vederbörande myndighet sist
blifvit utgifven före den 1 Januari 1876; _ _ _

6:o att enahanda grunder ock skola tillämpas vid uppskattning af skadestånd

199

för mistad afkomst eller förmån af fast egendom, der sådant skadestånd enligt lagbör
utgå och ej annorledes är till beloppet bestämdt; och

7:o att ränta, som skall jemte hufvudstol utgå, ej må beräknas längre ån till
fördel ni ngsdagen.

Den, som i fördelningslängden fått betalningsrätt sig tillerkänd, ege genast
lyfta hvad längden honom tillägger, der ej antingen fördelningens bestånd är beroende
på klagan, som blifvit förd eller ännu kan föras öfver beslut, som legat till
grund för utmätningen eller öfver sjelfva utmätningsförrättningen eller den derpå
grundade försäljningen eller ock någon rättegande vid sammanträdet anmäler missnöje
med fördelningslängden och uppgifver hvad rättelse, han påyrka vill. I förstnämnda
fall vare, innan sig visat, att rubbning i fördelningslängden ej af förd
klagan föranledes, lyftning ej tillåten med mindre den, som lyfta vill, förut stält
eller vid lyftningstillfället ställer pant eller borgen för återbäring af det lyftade;
och i senare händelsen må, innan fördelningslängden tagit åt sig laga kraft, eller
deremot anstäld klandertalan blifvit genom laga kraft egande beslut ogillad, lyftningsrätt
utan mot säkerhet, som sagd är, ej medgifvas den, hvars rätt kan vara beroende
på klandertalan, som den missnöjde förmält sig vilja anställa. Belopp, som enligt
85 § 3 punkten afsatt blifvit, må, emot pant eller borgen, lyftas af den, som i
fördelningslängden fått sig tillerkänd betalningsrätt i händelse anspråket, som föranledt
afsättningen, förfaller eller ogilladt varder. Har fordran eller inteckning, för hvilken
afsättningen skett, blifvit faststäld, ege dock fordringsegaren, ehuru fastställelsebeslutet
ej vunnit laga kraft, företrädesrätt till lyftning emot slik säkerhet

Begagnar ej den, som lyfta eger, sin lyftningsrätt inom trettio dagar efter
fördelningssammanträdet, varde det ej lyftade beloppet genom handräckningsmannens
försorg i länets ränteri nedsatt.

Vill någon föra klandertalan emot handräckningsmans fördelningslängd,
stånde det honom fritt, ändå att han ej å fördelningssammanträdet missnöje tillkännagifvit.
Slik klandertalan skall dock den missnöjde, med bifogande af afskrift utaf
fördelningslängden, skriftligen anmäla å landet hos domaren och i stad hos rätten
inom trettio dagar efter fördelningssammanträdet. Domaren eller rätten utsätte viss
dag, då parterne hafva att hos rätten sig inställa och läte den dag tre gånger, sista

200

gången minst fjorton dagar förut i allmänna tidningarne kungöras, der ej domaren
eller rätten finner, att alla parter, som saken rörer, annorledes kunna till förhöret
lämpligen kallas. Ej må parts uteblifvande hindra dom öfver klandret.

Klander emot fördelningslängd galle ej för annan än den, som klandertalan
anstalt.

7 Kap.

Om annan handräckning.

90 §.

Yrkar borgenär, som enligt 3 Kap. utsöker fordran eller som stämt eller säger
sig ärna stämma till domstol om utbekommande af förfallen fordran, att qvarstad
må, till säkerhet för den fordran, läggas å så mycket af gäldenärs egendom, som
mot fordringen svarar, eller äskar man qvarstad å visst gods, som annan innehafver
och hvartill man bättre rätt påstår: visar sökanden sannolika skäl för sin talan,
ställer han tillika pant eller borgen för skada, som af qvarstaden uppkomma kan,
och är fara att egendomen eller godset undanstickes eller förstöres; då skall handräckningsman
qvarstad derå lägga.

91 §.

Finner handräckningsman ej full anledning vara att qvarstad efter 90 §
bevilja, må han sätta lös egendom under förbud att säljas eller skingras, der den,
som säkerhet sökt, ställer pant eller borgen för skada, som af det förbud komma kan.

92 §.

Handräckningsman ege ock makt att, emot säkerhet, som sagd är, sätta fast
egendom och hvad dertill hörer under förbud att säljas, om skäl dertill äro.

93 §.

Har ej den, som qvarstad enligt 90 § eller skingringsförbud vunnit, samtidigt
med ansökningen om qvarstad eller förbud utsökt sin fordran, åligger det

honom att efter stämning fullfölja sin talan å landet sist vid det ting, och i stad
sist vid det rättegångstillfälle, som infaller näst efter en månad från det qvarstaden
lädes eller förbudet meddelades. Gör han det ej, gånge qvarstaden eller förbudet
åter.

94 §.

Der borgenär, efter ty i 3 Kap. sägs, hänvisas att utföra sin talan efter
stämning, ege handräckningsmannen, der han så skäligt pröfvar, att, emot sådan
säkerhet, som ofvan är föreskrifven, lägga qvarstad å gäldenär tillhörig lös egendom
eller förbjuda honom att den skingra intill dess domstol annorledes förordnar. Fullföljer
ej borgenär sin talan vid domstol inom tid, som i 93 § är bestämd, upphö re
dock qvarstaden eller förbudet.

95 §.

Hvad ej i mät kan tagas, må ej heller i qvarstad för fordran sättas.

Vid qvarstads läggande gälle i tillämpliga delar hvad i 46 och 47 §§ är
stadgadt om utmätning.

Lös egendom, som till säkerhet för fordran ställes under förbud mot skingring,
skall upptecknas och värderas såsom om utmätt gods är sagdt, men förblifva under
egarens eller innehafvarens vård och begagnande.

96 §.

Då afrad, hyra eller annan afkomst af fast egendom sättes i qvarstad, förordne
handräckningsmannen eu syssloman att uppbära inflytande medel och förvara
det qvarsatta; och skall, der sådant finnes nödigt, den, som betalningsskyldig är,
förbjudas att, så länge qvarstaden är beståndande, betalningen till annan än sysslomannen
lemna.

97 §.

Qvarstad eller skingringsförbud upphöre, när pant eller borgen för det fordrade
ställes, der ej med qvarstaden eller förbudet åsyftats att bevara visst gods,
hvartill annan påstått bättre rätt. Äro de omständigheter, hvilka föranledt qvarstad
eller skingringsförbud, ej vidare för handen, må, då yrkande derom göres, qvarstaden
eller förbudet häfvas af handräckningsmannen eller af domstol, om saken är der
anhängig.

202

98 §.

Pantar man något till sig eller skiljer egenmäktigt annan från det, han innehar,
eller eljest sjelf tager sig rätt, ege handräekningsmannen att besittningen eller annat
förhållande, som rubbadt är, genast återställa och svan; den, som sig förgrep, vid
domstol.

99 §.

Vägrar i fall, då lego- eller hyres-aftal är skriftligen npprättadt, brukare eller
hyresman att afflytta, då iegostämman tilländagått och egaren inom föreskrifven tid
aii man åt honom att flytta eller då flyttningstid i följd af uppsägning är inne; och
gitter han ej visa, giltigt skäl för sin vägran, då ege handräckningsman makt att
genast afhysa den tredskande, der egaren ställer borgen eller annan säkerhet för
skada, som af afhysningen komma kan.

100 §.

Handräckningsåtgärd, som i detta Kap. omnämnes, må oj företagas, då den,
mot hvilken handräckningsåtgärden rigtas, är frånvarande, sa vida han ej förut haft
tillfälle att öfver den sökandes anspråk sig yttra eller handräekningsmannen finner
saken sådan, att den uppskof ej tåla kan. Har handräckningsåtgärd vidtagits, då
den, hvilken åtgärden angår, frånvarande var, bör underrättelse om åtgärden anslås
eller kungöras som i 53 § är stadgadt.

8 Kap.

Om klagan öfver liandräckningsmans förrättning eller öfver beslut,
som af honom meddelats.

101 §.

Den som är missnöjd med handräckningsmans förrättning eller med något af
honom meddeladt beslut må, utom i det fall hvarom i 88 § särskild! är stadgadt,
anföra besvär bos den Hofrätt, inom hvars domvärjo handräckningsmannens tjenstgöringsområde
ligger.

Har handräekningsmannen vid pröfning, som omförmäles i 27 eller 28 §,

203

funnit den sökte skyldig'' att utmätning undergå, deröfver må dock klagan ej föras
utan i sammanhang med besvär öfver utmätningen. Ben sökte vare ej heller berättigad
att öfverklaga beslut, hvarigenom ärende såsom tvistigt skjutits under
domaren.

102 §.

I de fall. då den klagande blifvit kallad att vid öfverklagade förrättningen
sin rätt bevaka eller varit tillstädes då förrättningen hölls eller öfverklagade beslutet
meddelades, skola besvären ingifvas, i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands
och Westernorrlands län sist före klockan tolf å trettionde dagen och i mål från
öfrig»; orter i riket, sist före klockan tolf å tjugonde dagen från den, å hvilken förrättningen
afslutades eller beslutet meddelades. Var han ej kallad eller tillstädes,
som nu är sagdt, hafre han för besvärens ingifvande lika tid från det han om förrättningen
eller beslutet bevisligen erhållit kunskap, hvilket för fall, då delgifning
må ske genom anslag å husdörr, skall anses hafva skett den dag, anslaget gjordes.
Är delgifningen verkstäld medelst kungörelse i allmänna tidningarne, vare dock besvärstiden
tre månader efter det kungörelsen tredje gängen infördes.

103 §.

Ben klagande skall vid besvären foga protokoll öfver den öfverklagade förrättningen
eller det beslut, hvari ändring sökes. Försummas det och företer han ej bevis,
att hinder mött för protokollets eller beslutets utbekommande eller har han ej inom
den j 102 § stadgade tid ingifvit besvären eller anmält laga förfall, då må besvären
ej till pröfning upptagas. Visar han förfall, sätte Hofrätten ny tid ut.

104 §.

Finner Hofrätten, att den klagande ej har skäl för sin klagan, gifve genast
utslag derå. Pröfvar Hofrätten någon höra öfver hesvären höras, vare klaganden
pligtig att uttaga besvärsskriften jemte de handlingar, den klagande kan hafva utöfver
förrättningsprotokollet eller öfverklagade heslutet vid besvärsskriften fogat, att
låta de uttagne handlingarne, på sätt om stämning sägs, delgifvas den, som höras
skall, samt att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs ingifvande stadgad är,
till Hofrätten inkomma med besannad afskrift af de uttagne handlingarne jemte bevis
om dagen då vederparten af dem erhållit del.

Underlåter den klagande att afskrift och bevis ingifva inom den tid, nu sagd
är; och kommer ej heller vederpartens förklaring inom samma tid in, må hesvären

204

ej till pröfning upptagas, der ej den klagande visat, antingen att han haft förfall
eller ock att delgifningen oj kunnat inom den föreskrifna tiden medhinnas. Visar
han det, sätte Hofrätten ny tid ut.

105 §.

Ku har den, som höras skall, tätt del af besvären, såsom i 104 § sägs, vare
dä skyldig att sin förklaring till Hofrätten ingifva inom lika tid derefter, som för
besvärs anförande i 102 § stadgad är. Kommer han ej inom den tid med förklaring
in och visar ej heller inom samma tid förfall, hafre ej rätt att hos Hofrätten sig
förklara. Visar han laga förfall, lägge Hofrätten honom ny tid före.

106 §.

Hvad parterne hafva att iakttaga efter ty i 104 och 105 §§ stadgas, sä ock
äfventyret om det försummas, läte Hofrätten tecknas ä besvärshandlingarne, hvilka
derefter skola efter anslag hållas den klagande tillhanda.

107 §.

Då besvär i handräckningsmål hos Hofrätten anmälas, ege Hofrätten, ändå
att besvären utställas till förklaring, genast förordna om inställande af vidare verkställighet,
der sådan eljest enligt denna lag kan ega rum och skäl till inställandet
förefinnes.

9 Kap.

Allmänna bestämmelser.

108 §.

Emot handräckningsmaii gällo i afseende ä dem tillkommande förrättningar
enahanda jäf, som i Rättegångs-Balken om domare sägs. Vet handräckningsmaii, att
sådant jäf emot honom är, anrnäle han det genast hos Konungens Befallningshafvande,
som förordnar annan handräckningsmaii i den jäfviges ställe.

109 §.

Dä dom eller utslag verkställes, utmätning göres, auktion eller sammanträde

för köpeskillings fördelning hålles eller handräckningsåtgärd, hvarom i 7 Kap. sägs,
vidtages, skall protokoll öfver förrättningen föras och minst ett ojäfvigt vittne vara
tillstädes.

110 §.

Åt tjenstebiträde mä handräckningsman ej uppdraga den pröfning, som honom
enligt 3 Kap. tillkommer och ej heller att sälja läst egendom eller att hålla
sammanträde för fördelning af köpeskilling för utmätt egendom.

111 §•

Handräckningsman skall hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning eller
annan hans åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen då hvarje mål
inkommit, don åtgärd, som dermed vidtagits, och dagen då det skett, eller hinder
som förefallit; vare ock pligtig att ur dagboken meddela skriftligt intyg, när sådant
begäres.

De närmare föreskrifter]]e om hokens förande meddelas af Konungen.

112 §.

Fjorton dagar efter hvar tredje månads förlopp skall handräckningsman till
Konungens Befallningshafvande insända utdrag ur den i 111 § nämnda hok för alla
mål, som under de tre sista månaderne inkommit, så ock för de äldre mål, som ej
hunnit aislutas. Hafva ej nya mål inkommit och äro de äldre afslutade, varde ock
det inom lika tid anmäldt. Försummar handräckningsman att inkomma med utdrag
eller anmälan, såsom nu är sagdt, ege Konungens Befallningshafvande fålla honom
att höta en krona för hvar dag, han dermed uteblifver; dock må ej dömas till sådan
dagabot för längre tid än två månader. År handräckningsman fald till dagabot och
later ej deraf sig rätta, skall han vid domstol åtalas och såsom för annan försummelse
i tjensten straffas.

113 §.

Konungens Befallningshafvande åligger att noga granska de insända dagboksutdragen.
Finnes vid denna granskning, att handräckningsman underlåtit åtgärd,
som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrilven är, eller eljest sin pligt
eftersatt, läte Konungens Befallningshafvande den felande vid domstol åtalas och
ege att emellertid skilja den felaktigt? från tjenstens utöfning, om skäl dertill äro.

206

114 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen; och är ej säkerheten
godkänd af den, hvars rätt är deraf beroende, varde säkerheten pröfvad af handräckningsmannen.
Löftesman skola borga en för alla och alla för en. För menighet
eller för utländsk man skall horgas såsom för egen skuld. Pant sättes i allmänt
förvar eller i taka händer. Den som pant bjuder vare, der handräckningsman det
föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig person, som åtager sig
att den vårda. Löftesskrift ma. omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Kronans rätt bevakar, vare från säkerhets ställande fri.

115 §.

Kostnad för annan handräckningsåtgärd än den, som lemnas för att sätta
gods i qvarstad eller meddela; skingringsförbud, skall gäldas af den, som genom
tredska eller försummelse att rätt för sig göra föranledt åtgärdens vidtagande; och
ege handräckningsman att i sammanhang med handräckningsåtgärden uttaga ersättning
för slik kostnad. Om och i den mån tillgång saknas hos den, som, enligt hvad
nu är sagdt, är pligtig att ersättningen gälda, skall kostnaden ersättas af den, som
åtgärden påkallat.

Kostnad för qvarstadsförrättning eller meddelandet af skingringsförbud skall
gäldas af den. som slik handräckning sökt.

207

Särskildt yttrande

Assessoren Örbom.

De frågor, i hvilka jag hyser eu från pluralitetens förslag afvikande mening,
äro följande:

l:o beträffande anordningarne för beredande af omedelbar exekution jemväl
åt sådana fordringar, som icke äro grundade å skriftliga fordringsbevis;

2:o angående sättet och ordningen för utmätande af sådan gäldenärens lösa
egendom, som utgöres af vissa slags fordringar eller rättigheter; samt

3:o vidkommande utmätning af gäldenärens löneförmåner och hvad dervid
undantagas bör.

Såsom bekant är har sedan lång tid tillbaka den praxis utbildat sig vid våra
exekutionssäten att äfven andra fordringsanspråk, än de, som grundas på skuldebref
eller andra utmätningsgilda fordringsbevis, blifvit upptagna af Konungens Befallningshafvande
och utstälda till kommunikation med gäldenären, samt faststälda till betalning,
derest gäldenären uteblifvit med svar och följaktligen gifvit anledning till den
presumtion att han e j hade något att emot krafvel invända. Om det af Beredningen
framlagda förslag vinner bifall, skulle deremot, enligt bestämmelserna i 2 Kap.,
öfverexekutor icke ens ega att upptaga, än mindre till kommunikation utställa andra
kraf, än de, hvilka grundas å fullgiltiga, skriftliga bevis; och, enligt 54 och 55 §§
af 4 Kap., tillkommer det utmätningsman att omedelbart till utmätning befordra
allenast sådana skuldebref och auktionsfordringar, för hvilka gäldenären uttryckligen
medgifvit exekution eller betalning. Alla de skuldfordringsmål, hvilka icke kunna
hänföras under någondera af de nu nämnda kategorierna, måste således instämmas
till domstol. Äfven om gäldenären aldrig haft för afsigt att bestrida krafvel kan
borgenären ej utan stämning förskaffa sig exekution. Utsigten för honom att vinna
sin sak vid domstol måste dessutom, i saknad af skriftlig bevisning, oftast vara
ganska ringa. Åtminstone kan han ej i dylikt fall uppnå sitt mål genom tredskodom,
ty, enligt otvetydiga föreskrifter i 12 Kap. 3 § Bättegångs-Balken, måste sådan

208

dom vara grundad pä företedd bevisning och detta lagriun inedgifver ej ur någon
synpunkt den tolkning att svarandens uteblifvande må anses innebära ett godkännande
af käromålet. Om underrätterna förfarit i strid häremot, tiar sådant, såsom
man numera allmänt erkänner, varit fullkomligt olagligt.

Efter förslagets antagande skulle det således blifva ännu sämre bestäldt än
dessförinnan med alla dessa mindre fordringar, livilka, enligt hvad erfarenheten utvisar,
af de mest olika anledningar under den allmänna samfärdseln uppkomma och
hvilka, grundade på inbördes förtroende, icke rimligen kunna genast iklädas formen
af skriftliga utmätningsgilda förskrifningar. Att, hindra uppkomsten af dylika fordringar
— bland hvilka flertalet säkert icke kunna tillskrifvas den s. k. komsmntionskrediten
— lärer svårligen lyckas eller ens vara önskvärd! Om deras tillvaro
följaktligen är ett faktum, som icke bör ur rättvisans synpunkt anses förkastligt,
bör man också vara betänkt på att ställa dem under lagens hägn. Föga konseqvent
vore väl, om man i fråga om de skriftligen styrkta fordringarna beredde alla möjliga
lättnader, medelst vexelprocess, kontumacialförfarande vid domstol, exekutivprocess
hos öfverexekutor och rätt till omedelbar utmätning genom underexekutor, men deremot
för de fordringar, der den skriftliga formen saknades, icke ville medgifva den
ringaste lättnad, äfven om de voro fullkomligt ostridiga; och detta fastän i vart land
skriftlig form icke är ett oeftergiflig! vilkor för försträckningsaftals giltighet. Det
skulle vara ett föga tillfredsställande sakernas tillstånd, om den tidsutdrägt, och det
besvär, som vanligen åro förenade med tvistemål sprocessen vid domstol, osäkerheten
om framgång då skriftliga bevis saknas, och slutligen kostnaderna, hvilka äfven i
händelse af lycklig utgång sällan fullt ersättas, skulle afskräcka fordringsegaren
från att söka vid domstol göra sin rätt gällande. Detta skulle emellertid säkerligen
ej sällan inträffa då fordringsegaren vore mindre bemedlad eller fordringen ej uppgick
till något större belopp.

Utan tvifvel är det således ett verkligt samhällsbohof, som framkallat ofvananmärkta,
i lag ej grundade förfarande vid våra exekutionssäten: att genom tredskodom
till betalning fastställa kraf. äfven om de ej äro genom skriftlig bevisning styrkta.
Beklagligen är vår rättsstatistik ej så ordnad att man kan i siffror uppvisa antalet
af de fall der sådant inträffat. Erfarenheten gifver dock vid handen att de uppgå
till högst betydligt antal, vexlande i olika orter efter olika vanor och åsigter hos
de profvande myndigheterna. Ett annat vigtigt sakförhållande framgår deremot tydligare
ur de statistiska uppgifterna. Så befinnes vid en allmän öfversigt af tidsperioden
1865—1873, att icke fullt hälften, stundom endast omkring två femtedelar
af de hos Konungens Befallningshafvande anhängiggjorda malen blifvit “genom
utslag afdömda" och att handläggningen i afseende å alla de öfriga synes hafva
inskränkt sig till meddelande af kommunikationsresolutionen. Sannolikt har anledningen
dertill i de flesta fallen varit att gäldenären, då han af lagsökningen förmärkt
att borgenären ämnade göra allvar af saken, ansträngt sig för att genom

209

liqvid eller säkerhets ställande afvända exekutionen. För att ådagalägga den praktiska
betydelsen häraf, torde jag få åberopa ett exempel från 1867, hvilket synes
vara företrädesvis upplysande, enär den senaste penningkrisen och lagsökningsmålens
antal dä uppnådde sin kulmination och det just är dylika tider, då gäldenärerne i
allmänhet undandraga sig att godvilligt betala, hvilka sätta exekutionsväsendet på
prof. Af 193,163 mål bi ef vo 89,649 “afdömda medelst utslag" och således 103,514
bragta till liqvidation utan tvångsåtgärder eller ock möjligen till någon mindre del
lemnade utan fullföljd, emedan det visat sig att gäldenären ämnade bestrida krafvet
eller saknade tillgångar. Äfven om i nämnda summor till någon del ingå andra
utsökningsmål än de egentliga lagsökningarna, är förhållandet ändock tillräckligt
betecknande.

På grund af nu anförda omständigheter och då, genom den i 2 Kap. föreslagna
anordning, den egentliga exekutivprocessen — der bevis och motbevis behöfvas
och böra komma under ompröfning — blifvit byggd på den, äfven efter min
öfvertygelse, rigtiga grund att bevisningen måste vara skriftlig; men derigenom möjligheten
afskäres för borgenär att, såsom nu kunnat ske, få genom gäldenärens uttryckliga
eller presumerade erkännande ådagalagdt, att ett ej skriftligen bestyrkt kraf
ändock vore rigtigt; har jag ansett det vara en skyldighet att tillse huruvida i detta
hänseende vore möjligt att, utan rubbning af hufvudgrunderna för det nu afgifna
förslaget, söka bereda någon lättnad för utsökandet af ifrågavarande fordringar i
den mån de kunna anses ostridiga. Härvid har jag icke kunnat anse tillfredsställande
den af Beredningen i 55 § föreslagna anordning, dels enär den är inskränkt
till auktionsfordringarna, hvilka derigenom försättas i en undantagsställning, som
icke är af verkliga rättsgrunder påkallad, dels emedan utmätningsmannens redan
nog upptagna tid icke bör förspillas på resor, företagna på måfå för att utröna om
gäldenären är benägen att erkänna krafvet och således fruktlösa när han ej anträffas
eller ej kan förmås till ett erkännande.

Såsom bekant är, har man i andra länder insett nödvändigheten af att för
mindre fordringar, äfven om de ej äro grundade å exekutiva urkunder, skapa en
snabbare, enklare och mindre kostsam process än den vanliga. Till och med i Danmark
och Norge, hvilka länders process- och exekutionsväsende i allmänhet icke står
framför vårt eget, torde man i förlikningskommissionerna, der parterne skola inställa
sig innan deras sak förekommer inför rätta, hafva ett ganska verksamt och enkelt
medel att bereda exekution åt dylika fordringar. Då emellertid ifrågavarande anordningar
i främmande länder i allmänhet förutsätta institutioner, som hvarken finnas
eller med lätthet kunna åstadkommas i vårt land, och således erbjuda få jemförelsepunkter,
torde jag, för undvikande af onyttig vidlyftighet, böra inskränka mig till
en kort redogörelse för det i Tyskland nästan allmänt gällande förfarandet, hvilket
synes mig företrädesvis egnadt att i vårt land vinna efterföljd.

Egendomligt nog har den rättsåsigt, som föranledt ofvannämnda vid våra

210

exekutionssäten häfdvunna praxis — att låta gäldenärens försummelse att inom föreskrifven
tid bestrida krafvet gälla såsom ett provisoriskt erkännande deraf, och på
denna presumtion medgifva borgenären exekutiv handräckning — under de sista trettio
åren blifvit inom allt vidsträcktare områden i Tyskland godkändt genom den positiva
lagstiftningen. Såsom motiv härför har man angifvit, att vid det stora flertalet fordringsanspråk
någon rättstvist mellan parterne icke förefinnes; att fordringsegaren
nödgas anlita lagliga tvångsmedel endast för att göra slut på gäldenärens benägenhet
att så länge som möjligt uppskjuta betalningen, och att för sådant fall ett på
förutsättningen om tillvaron af en rättsstrid grundadt och för dess utförande vid
domstol lämpadt förfarande icke allenast vore onödigt, utan äfven skadligt till följd
af de dermed förenade större kostnader och besvär.

Den lämpliga formen för behandlingen af dylika fordringsanspråk har man
funnit i det vilkorliga betalningsföreläggandet (bedingter Zahlungsbefehl). Hufvuddrageu
af förfarandet äro: att borgenären, utan att behöfva på något sätt styrka
sitt kraf, skriftligen begär ett dylikt föreläggande hos underrätten — hvarvid bör
märkas att exekutionen i Tyskland, såsom bekant är, omhänderhafves af domstolarna;
— att rätten derefter förelägger gäldenären att inom viss tid, vanligen fjorton dagar
efter delfående!, betala skulden eller hos rätten anmäla bestridande deraf, så framt
han vill undvika exekution; att, om protest anmäles, rätten skiljer ärendet ifrån sig
utan vidare åtgärd, men att i annat fall exekution följer å föreläggandet. Detta
förfarande, numera vanligen benämndt Mahnverfähren och något vexlande i de olika
länderna, har varit gällande i Preussen sedan 1846 och sedermera upptagits af lagstiftningen
för Hannover, Oldenburg, Bayern, Baden och Wiirttemberg samt genom
speciallag den 27 April 1873 blifvit infördt i största delen af Österrikiska kejsardömet;
äfvensom vidare influtit i alla de på senare tid i Tyskland afgifna förslag
till reformer i processlagstiftningen och sist i 1874 års förslag till civilprocessordning
för Tyska riket. I allmänhet är ett maximum stadgadt för de fordringar, som vid
detta förfarande få utsökas, t. ex. i Hannover 150 thaler, i Österrike 200 floriner.
I 1874 års förslag har dock något maximum ej vidare ansetts behöflig! Om den
praktiska betydelsen af förfarandet anföras exempelvis bland annat följande uppgifter,
som afse åren 1868—1870. I Preussens sex östra provinser och Westphalen
utgjorde “bagatellsakerna" (ej öfver 50 thalers värde) 75 procent af hela antalet
civila mål; i Hannover uppgingo de vilkorliga betalningsanmaningarna till 78 procent
af samtliga civilmålen och endast emot 117-2 procent af dem anmäldes protest.
1 Oldenburg utgjorde protesternas antal I6-/3 procent.

Att erfarenheten i Tyskland ej ådagalagt att olägenheter eller missbruk vid
förfarandet egt rum, har blifvit upprepade gånger i lagförslagens motiv vitsordad!
Den största faran vore naturligtvis den, att obefogade kraf anmäldes i förhoppning
att vederparten skulle till följd af glömska eller vårdslöshet försumma att protestera,
och att oredliga personer skulle på vinst och förlust utverka betalningsanmaningar

211

i mängd och göra en vinst äfven om endast några få lemnades obestridda. Denna
möjlighet har dock, enligt hvad uttryckligen är intygadt, icke någonstädes blifvit
verklighet, och man har för detta förhållande funnit en förklaring deri, att då ett
blott bestridande, anmäldt hos en lätt tillgänglig myndighet i orten, är tillräckligt
för att stäfja ett dylikt försök till bedrägeri, äfven den trögaste och tanklösaste
person, då han hotas af en sådan uppenbar orättvisa, ej försummar att sätta sig i
säkerhet deremot. Det utomordentligt stora antalet af anmaningar och de jemförelsevis
få protesterna synas ock utmärka att hvarken borgenårerne eller gäldenårerne
missbruka de utvägar, förfarandet erbjuder.

Dä man icke har något giltigt skäl att antaga, det hos svenska folket skulle
v förefinnas ett mindre mått af redlighet, än hos det tyska, har jag, med ledning af
den i Tyskland vunna erfarenhet, sökt åstadkomma en lösning af frågan. Jag har
derföre ur det hos Konungens Befallningshafvande häfdvunna kontumacialförfarandet,
hvilket är för allmänheten välbekant och veterligen icke blifvit missbrukadt, sökt
utveckla en ännu enklare form af dylika vilkorligtj betdningsförelägganden. för mindre
och ostridiga fordringars bringande till exekution, på sätt nedan föreslagna
redaktion af 55 § utvisar. Detta förfarande eger naturligtvis äfven tillämpning på
auktionsfordringar. Till grund för det hela ligga följande, af erfarenheten såsom
rigtiga, vitsordade förutsättningar: att antalet obefogade kraf är jemförelsevis ringa;
att gäldenärernes försumlighet i betalningsväg oftast är föranledd af tröghet, vårdslöshet
eller bristande medel, men icke af uppsåt att bedraga borgenären; att gäldenären
ytterst sällan emot bättre vetande uttryckligen bestrider ett rättmätigt kraf,
men att han endast med svårighet kan förmås till ett uttryckligt erkännande af
kraf vet; att gäldenären följaktligen helst håller sig overksam och under tystnad låter
saken hafva sin gång; samt att blotta anhängiggörandet af ett kraf sporrar gäldenären
till bemödanden, som eljest uteblifvit.

Att åt utmätningsmannen uppdraga befattningen med ifrågavarande kraf synes
medföra största möjliga beqvämlighet för båda parterne och ej möta några principiella
eller praktiska hinder. Han har ej att pröfva någon slags bevisning eller att
leda någon processuell förhandling. Domstolen eller öfverexekutors befogenhet lider
icke härigenom något intrång. Utmätningsmannens verksamhet i detta hänseende
liknar närmast den, som utöfvas af en notarius publicus. Skulle förfarandet ega
rum inför öfverexekutor, kunde det lätteligen sammanblandas med den egentliga exekutiva
processen och grumla uppfattningen deraf.

Deremot har försigtigheten synts kräfva, att ett lågt maximum till en början
bestämmes för fordringarna; att till bestyrkande af fordringarnas identitet, men
naturligtvis icke såsom bevisningsmedel, afskrift af fordringshandlingen, om sådan
finnes, skall företes, samt originalet aflemnas innan utmätningen får företagas; att
uppenbart ogiltiga kraf genast skola af utmätningsmannen tillbakavisas; att delgifvandet
sker endast af stämningsmål!; att föreläggandet ej kan bringas till exekution

212

af annan utmätningsman än den, som meddelat detsamma, och eger bindande kraft
endast för en viss kort tid; samt att återvinningsrätt medgifves. Hvad återvinningsrätten
beträffar i förevarande fall likasom då utmätning skett för sådant skuldebref,
som i 54 § omnämnes, anser jag att, om gäldenären visar sig hafva stämt om återvinning,
sådant bör medföra den verkan att betalning ej må lyftas annorledes än
emot pant ^ eller borgen. Jag är visserligen öfvertygad att åtskilliga af dessa försigtighetsmått
äro mindre nödiga, men anser bättre att vid införandet af en ny och
kraftigt verksam anordning ett öfvermått af försigtighet iakttages.

Fördelarna af förfarandet äro uppenbarligen ganska stora, såväl för den enskilde
som ock för det allmänna, ej minst genom den sannolikt betydande minskningen
i antalet af de mål, som eljest måste upptagas af domstolarna. Vådorna
synes deremot vara ganska ringa. Att en skadlig konsumtionskredit skulle derigenom
gynnas, vågar jag bestrida. Med en snabb exekution företer en dylik kredit
intet särdeles lockande. Man har aldrig försport att osunda kreditförhållanden skulle
frodas under göda utsökningslagar, och ''till vilkoren för en sådan lags förträfflighet
hör utan tvifvel i främsta rummet att borgenären sättes i tillfälle att skyndsamt,
på ett enkelt och föga kostsamt sätt göra sin ostridiga rätt gällande. Då jag förutser
den invändning, att förfarandet skulle utgå från en i vår processrätt förut ej
antagen princip, hvilken först borde fastställas inom tvistemålsprocessen innan den
kunde få göra sig gällande inom utsökningslagarna, ber jag att få anmärka
att här icke är fråga om uppställande af en allmängiltig bevisningsregel och
att (let icke kan vara skäl att, under det man afbidar den med så oändligt många
svårigheter förenade omstöpningen af vårt rättegångsväsende, utan nödtvång underkasta
sig olägenheter, hvilka kunna undanrödjas genom ett förfärande, fullkomligt
oberoende af de verkliga processarterna. Detta förfarande utgör allenast ett processen
föiegående stadium, der borgenären vinner visshet, huruvida gäldenären ämnar
bestrida krafvet och derefter kan bedöma om han skall anhängiggöra process eller
icke. Förfarandet har för öfrigt ingen annan gemenskap med civilprocessen än den,
att det otvifvelaktigt skall medföra den verkan att en stor myckenhet mål, som eljest
måst anhängiggöras hos domstol eller öfverexekutor, bringas till slut utan att dessa
myndigheter behöft dermed besväras.

Enligt de af mig nu uttalade åsigter blifva följande förändringar i förslaget
nödiga:

54 §.

Senare mom. börjande med orden ÄDen, som undergått “ och slutande med
orden om skäl dertill finnes4'' uteslutes och i stället införes följande bestämmelse:

“Utmätning för skuldebref, hvarom här är sagdt, skall skriftligen sökas och
shuldebrefvet i hufvudshrift dervid fogas“.

55 §.

“Förutom i de fall, som i 58 och 54 §§ nämnas, ege ock borgenär, der hans
fordran i hufvudstol och ränta sammanlagdt ej stiger öfver 200 kronor, att, för
dess utbekommande i den ordning nedan sägs, hos utmätningsmannen handräckning
äska medelst tvefald inlaga, upptagande gäldenärens namn, yrke och hemvist, tiden
och grunden för fordringens tillkomst samt dess belopp, särskildt för hufvudstol och
ränta; foge ock dervid, om fordringen uppgifves vara grundad å skriftlig handling,,
afskrift deraf eller, om den härleder sig från auktionsinrop eller varuköp, utdrag af
auktionsprotokollet eller förteckning å varorna styckevis.

Iakttages ej hvad nu är föreskrifvet; eller framgår af de ingifna handlingarna
uppenbart att sökanden är obehörig att fordringen utkräfva eller att den eljest ej
lagligen må gällande göras; eller finnes gäldenären ej boende inom utmätningsmannens
tjensteområde; varde ansökningen ej upptagen och gifve utmätningsmannen
genast skriftligt besked derom.

Upptages ansökningen; teckne utmätningsmannen å ena inlagan föreläggande
för gäldenären att inom 14 dagar efter det den samt de vid ansökningen fogade
handlingarne blifvit honom tillstälda, till borgenären gälda fordrade beloppet äfvensom
af utmätningsmannen bestämd ersättning för utsökningskostnaden, eller ock
inom samma tid hos utmätningsmannen muntligen eller skriftligen anmäla att han
bestrider krafvet, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för gälden sker,
om borgenären det äskar.

Styrker borgenären att inlagan och öfriga handlingar blifvit genom stämningsmän
gäldenären i händer stälda, och bestrider ej gäldenären krafvet inom förelagd
tid; värde bevis derom af utmätningsmannen tecknade å den inlaga, som hos honom
finnes qvar; och ege han sedan utmätningen verkställa, der borgenären det äskar
och i hufvudskrift afiemnar fordringshandling, som förut i afskrift företedd blifvit.

Anmäler gäldenären jäf; vare ock det å inlagan anmärkt; anmäles jäfvet efter
den förelagda tidens utgång, men gitter gäldenären visa laga förfall och att han ej
kunnat det i rätt tid tillkännagifva; då må ej utmätning ske. Följer ej utmätningen
inom sex månader efter det föreläggandet gafs; vare det utan vidare verkan

56 §.

“Den, som undergått utmätning efter ty i 54 och 55 §§ är sagdt, vare ej
förment att vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill finnes; stämme
dock derom inom natt och år efter det utmätningen emot honom tog åt sig laga kraft.

214

Visar den, som utmätningen undergått, att han stämt om återvinning; då må icke
betalning ur det utmätta af borgenären lyftas annorledes än emot pant eller borgen".

59 §.

Här uteslutas orden: "för fordran som i 53 och 54 §§ afses".

139 §.

Ar ej utmätning förrättad och, der lös egendom af annat slag, än i 140 §
sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde
emottagit de handlingar, sam enligt 53, 54 och 4 punkten i 55 §§ höra för utmätnings
erhållande ingifvas, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar

emottagit; svare fogden---------— — —--------—

skall af utmätningsmannen hållas.

II.

Emot de i 62 och 63 §§ föreslagna bestämmelser, till följd hvaraf fordringar
och rättigheter i allmänhet ej skulle kunna utmätas med mindre annan, vare sig
fäst eller lös, egendom icke funnes att tillgå eller borgenär och gäldenär om fordringens
eller rättighetens utmätande åsämjdes, hyser jag ur praktisk synpunkt betänkligheter.
Enligt nu gällande lags ordalydelse skola visserligen "lösören" utmätas,
förr än fast egendom tages, men uppenbart synes mig 1734 års lag i detta likasom
i andra fall, hvaribland särskildt må erinras om 10 Kap. Giftermåls-Balken, begagna
uttrycket “lösören" såsom identiskt med “lös egendom" och således omfattande jemväl
de fordringar och rättigheter 63 § afser. För min del finner jag ej skäl frångå
den ordning, som sålunda bör antagas vara den nu gällande. Till följd af den i
nyssnämnde § intagna bestämmelse, skulle utmätningsmannen vara förhindrad att
taga i mät t. ex. en fordran, grundande sig på sparbanksbok eller på depositionsbevis
af annan bankinrättning eller på skuldsedel eller accepterad räkning eller annat dylikt,
af fullt vederhäftig enskild person utfärdadt fordringsbevis, och vore i stället
nödsakad att, till onödigt obehag för gäldenären och utan fördel för borgenären, i
stället utmäta gäldenärens möbler, kreatur, inventarier eller annat dylikt, som endast
med större svårighet och osäkerhet kunde realiseras. Ingendera af de här exempelvis
omnämnda fordringarna tillhör nemligen den sväfvande och godtyckliga kategorien
af “värdepapper", hvilka, såsom “gångbara i allmänna rörelsen," kunna enligt 63
§ senare mom. få utmätas såsom lösören. Sistnämnda stadgande förbjuder deremot

215

icke utmätningsmannen att taga i mät värdelösa eller för tillfället mindre säljbara
obligationer och aktier. Sällan eller aldrig lärer väl ock något åsämjande emellan borgenären
och gäldenären komma till stånd, då borgenären icke kallas till utmätning och följaktligen
ej der kommer tillstädes. Det förefaller mig derföre vida mer ändamålsenligt
att i förevarande hänseende mera lita på utmätningsmannens sunda förnuft och praktiska
omdöme, än på en teoretisk regel. Den relativa säljbarheten hos de olika slagen af lös
egendom låter sig icke i allmänhet a priori bestämmas; och tidsutdrägten för åstadkommande
af en försäljning af fordringar, om nemligen försäljning ej kan undvikas, skulle
enligt förslaget blifva så obetydligt längre än då utmätta lösören skola säljas, att
dervid ej kan fästas någon synnerlig betydelse. En säker fordran är för öfrigt närmast
jemförlig med penningar. Med bibehållande af den nu gällande ordning att
fast egendom — hvars realisation måste draga längre ut på tiden, är till resultatet
osäkrare och föranleder större rubbning i andra rättmätiga intressen — skall utmätas
senare än lösegendom, vill jag från denna allmänna regel göra allenast ett
uttryckligt undantag, nemligen i fråga om löneförmåner, födoråd, lifräntor eller andra
dylika på gäldenärens lifstid beroende fordringar eller rättigheter, hvilkas absoluta
olämplighet för realisation genom försäljning bör föranleda dertill, att de, endast i
saknad af all annan utmätningsbar tillgång, må anlitas. I öfrigt torde det vara
tillräckligt att i lagen intaga en å all slags egendom tillämplig erinran derom, att
sådana tillgångar, som äro underkastade tvist eller osäkra eller icke med lätthet
kunna realiseras, ej böra utmätas, om annan egendom, der resultatet af en realisation
är mindre vanskligt, finnes att tillgå.

Efter min uppfattning synes det jemväl föga lämpligt att, på sätt i 63 §
skett, i utsökningslagen intaga en slags definition, åsyftande att gifva utmätningsmannen
till ofelbart kännetecken på de fordringar och rättigheter, hvilka äro lösegendom
och såsom sådan få tagas i mät, att de “kunna öfverlåtas“. Oafsedt att i
vår lagstiftning är mindre vanligt att meddela föreskrifter i en dylik, mera abstrakt
form, synes mig den ifrågavarande definitionen dels öfverflödig, dels ock icke fullt
uttömmande och i följd deraf mindre lämpad att bereda utmätningsmannen den dermed
åsyftade handledning. Hittills har enligt vår lag, utan någon särskild beskrifning,
betydelsen af uttrycket lös egendom i allmänhet ej varit svår att fasthålla.
Att verkliga fordringar alltid varit ansedda såsom lös egendom och följaktligen blifvit
såsom sådan utmätta, är ej underkastadt något tvifvel. Förhållandet har ej kunnat
vara väsentligen annorlunda i fråga om de rättigheter, hvilka i 03 § af förslaget
afses. Den allmänna, lätt igenkänneliga och hufvudsakliga karakteren af “lös“ egendom
har hittills synts vara tillfyllest betecknande och vägledande för utmätningsmannen,
likasom för domstolarna. Mgot behof af ytterligare kännetecken har således
icke gjort sig kändt. Huruvida ifrågavarande slag af egendom innehafves af
egaren under vilkor, som inskränka hans rätt att fritt öfver den förfoga genom
öfverlåtelse på annan man, är en sekundär egenskap, hvars inverkan bör bedömas

216

efter de förhållanden, som förete sig'' i hvarje särskildt fall. Äfven annan egendom,
än fordringar och rättigheter kan innehafva» af egaren under vilkor, som hindra
honom att öfverlåta den. Om det ifrågavarande kännetecknet således icke är egendomligt
för fordringar och rättigheter hör det icke heller endast för dem angifvas
såsom behöflig! För de fall, der det icke är uppenbart att en rättighet bör hänföras
till lös egendom, är nämnda kännetecken ingalunda i och för sig tillräckligt att hafva
all tvekan. En sammanblandning af personlig och saklig rätt förekommer nästan
alltid vid de så vanliga födorådsaftalen; och huru svårt det dervid måste blifva, att
uppdraga gränsen emellan livad af rättigheten, såsom helt betraktad, möjligen kan
öfverlåta» och hvad som icke kan det, ligger i öppen dag. Skall den omständighet,
att en del af rättigheten ej kan öfverlåtas, medföra den verkan att jemväl det öfriga
ej kan utmätas? Om en rättighet — t. ex. en fldeikommissrätt till ett kapital eller
en fast egendom — naturligtvis icke kan såsom sådan på annan öfverlåtas, följer
då deraf att rättens accessorier, räntan eller afkörnsten, icke heller kunna öfverlåtas?
Om deremot en rättighet — t. ex. en hyresrätt — kan öfverlåtas, derest husegaren det
medgifver eller annan lika god hyresgäst sättes i stället, men intetdera af dessa
vilkor vid utmätningstillfället är uppfyldt, skall då utmätningsmannen taga den i
mät eller icke? Skall han taga i mät ett i gäldenärens ego befintligt men till annan
person stäldt, icke löpande skuldebref, hvilket naturligtvis kan öfverlåtas, men ännu
ej blifvit öfverlåtet? Jag anför dessa exempel, tagna ur mängden, endast för att
ådagalägga att, om man icke kan reda sig i dessa och dylika frågor med tillämpning
af nu gällande lag och allmänna rättsbegrepp, så blir detta, åtminstone för den med
vetenskapliga bestämningar mindre hemmastadde, snarare mera än mindre svårt, då
lagen antyder att det uteslutande är möjligheten af en öfverlåtelse, som skall vara
afgörande. Innehåller definitionen något annat eller mera än hvad som nu måste
anses såsom lag, bör man vara varsam, ty, om någon tillgång, som hittills ansetts
kunna utmätas, skulle derigenom fritagas från utmätning, inverkar detta äfven enligt
35 § Konkurslagen vid konkurs. Slutligen lemnar definitionen en i lag hittills saknad,
men säkert snart uppfattad undervisning, huruledes dylik egendom lätt och
ofelbart kan fredas från utmätning genom en klausul, som förbjuder dess öfverlåtande;
och sannolikt skulle t. ex. vid födoråds- och lifränteaftalen blifva vanligt att införa
ett sådant, alltid för kontrahenterne oskadligt vilkor.

Enligt Beredningens förslag finnes icke något annat sätt för realisation af
utmätt egendom än dess försäljning, ehuru naturligtvis förslaget ingalunda förbjuder
utmätta fordringars indrifning genom utmätningsmannen, allenast sådant medhinnes
inom den för försäljnings verkställande föreskrifna tid. Uppenbarligen kan detta
nästan aldrig blifva förhållandet med sådana under gäldenärs lifstid eller annan
obestämd tid utgående förmåner, som årligen förfalla till betalning, såsom t. ex.
lifräntor, födorådsförmåner, afkastning af fideikommitterad egendom m. m. Om nu,
enligt Beredningens förslag, dylika rättigheteter kunna utmätas, nödgas således

217

utmätningsmannen att sälja dem. Dylik egendom niaste emellertid till sin natur
vara så litet, säljbar som möjligt, i synnerhet i exekutiv väg. Den kan aldrig såsom
annan egendom betalas med sitt verkliga värde, emedan detta aldrig kan beräknas.
Osäkerheten om gäldenärens lifstid gör affären för eu inropare till ett fullkomligt
hasardspel, der insatsen måste blifva ytterligt ringa. Ingen annan än den, som skall
utbetala lifräntan, kan rimligen spekulera derpå; och han skall säkert ej försumma
att för en spottpenning köpa sig fri från fullgörandet af sin förbindelse. För gäldenären
— I ifrån tetagaren — bl ifver skadan stor och obotlig. Äfven borgenärens
fördel måste blifva ringa, då rättigheten på en gång slumpas bort_till vanpris;
hvaremot borgenären med något tålamod kunnat få sin fordran fullt ut. Är fordringen
t. ex. ej större än att den kunnat betalas med ett par års lifräntemedel, vore det
väl knappast billigt och lämpligt att gäldenären beröfvades rättigheten och för sin
återstående lifstid
ligen kan på en gång realiseras; så synes det vara lämpligast att borgenären får
underkasta sig att vänta till dess tillgången småningom realiseras, derigenom
att han får uppbära allt hvad derå inflyter till dess hans fordran blifvit
godtgjord.

Jag har derföre i min redaktion af 75 §. i sammanhang med bestämmelserna
om förfarandet i öfrig! vid utmätning af fordran eller rättighet, föreslagit, att då
lifränta med flera dermed jemförliga fordringar tagits i mät, bör, i analogi med hvad
som gäller om utmätning eller qvarstad å ränta eller hyra af fast egendom, en
syssloman tillsättas att uppbära medlen och hålla borgenären tillhands hvad å honom
belöper. En dylik mellanhand är i synnerhet nödig vid de vanliga födorådsaftaleu,
der det är svårt att skilja på det som “kan öfverlåtas" och icke kan öfverlåtas.
Utmätningsmannen bör icke på obestämd tid betungas med uppbörd och redovisning
af dylika medel.

Det ligger i sakens natur och bör af grunderna för 13 och 36 §§ konkurslagen
följa, att, om konkurs inträffar, förmånsrätt icke bör få ega rum i de först
derefter inflytande medlen. Derom är bestämmelse intagen i 77 §. Inträffar konkurs,
sa, är tillgången bevarad åt det gemensamma boet och alla vederbörande ega rådrum
och rätt att besluta derom såsom lämpligast synes, och ofta torde den kunna genom
ackord eller annat aftal åt gäldenären bevaras.

Dä de redaktionsändringar jag önskar föreslå i 62, 63, 75 och 77 §§ ega
nära gemenskap med den i nästa punkt afhandlade fråga om utmätning af gäldenärs
lön. torde de få anföras i ett sammanhang efter nämnda frågas afslutande.

218

III.

Upphäfvandet af införsel i gählenärs lön har pa senare tider blifvit med
mycken värma påyrkadt. Ehuru jag för min del ej kan dela de åsigt er, enligt
hvilka detta rättsinstitut är förkastligt ur juridisk, nationalekonomisk, ja till och
med moralisk synpunkt, utan anser införseln, fastän understundom i likhet med
andra mens kl i ga''inrättningar missbrukad, hvila på rigtiga grunder, finner jag dock
högst naturligt och förklarligt att dylika yrkanden framställas. En hvar, som haft
tillfälle att iakttaga de ekonomiska svårigheter, hvarmed i synnerhet statens underordna,
de tjensteman stundom hafva att kämpa, till följd af otillräcklig aflöning, måste
gripas af åstundan att, sa vidt möjligt, söka åt den verkligt och utan eget förvållande
nödstälde bibehålla oafkortad den ringa penning, hvarmed hans arbete skall
anses godtgjordt. Denna menniskovänliga känsla må dock ej i lagstiftningen göras
gällande på sådant sätt, att andra rättmätiga samhällsintressen kunna anses derigenom
kränkta. Man förbättrar icke tjenstemännens belägenhet genom att för dem
skapa en undantagsställning i samhället, på grund hvaraf de, alla lika, skulle i
viss mån vara fritagne från uppfyllandet af åtagna förbindelser och aldrig, under
några förhållanden, behöfva afstå ens någon del af den tillgång, de i lönen ega, för
gäldande af en rättmätig skuld. Men — äfven den mest berättigade fordran måste
i sin ordning stå tillbaka för arbetsgifvarens oeftergifliga rätt att ej beröfvas möjligheten
att erhålla den arbetsprodukt, hvarför lönen är ämnad att utgöra betalning.
Här gäller således att söka förlika och förmedla trenne befogade, men nästan oförenliga
intressen. Efter min uppfattning är enda möjligheten till frågans lösning
att söka i en fullständigare och mera följdrigtig utveckling af den princip, hvarpå
införseln är grundad.

Huru införsel i lön rättshistoriskt bör betraktas synes temligen likgiltigt.
Här är ej tillfället att utreda, huruvida den, såsom det blifvit påstå dt, är en qvarlefva
från feodal ismens förläningsväsende, ett slags återstod af bysättning, som
drabbar gäldenärens andliga personlighet, eller ett minne af den barbariska träldom,
hvari enligt forna tiders oklara rättsbegrepp borgenären egde försätta gäldenären,
då han ej mäktade betala sin skuld. Dessa från rättshistoriens rustkammare lånade
vapen torde knappast vara i stånd att afhugga den intrasslade knuten. Men desto
angelägnare synes det vara att söka utreda hvad införseln i sjelf va verket enligt vår
gällande lag är eller ännu hellre, hvilka de rättsåsigter åro, som uti införseln fatt
eu rättslig form.

Bestämmelsen i 7 Kap. 2 § Utsökniugs-Balken, der införselns ursprungliga
begrepp angifves utan att benämningen “införsel" användes, utvisar, i synnerhet

219

vid jemförelse med kapitlets innehåll i öfrig!, otvetydigt att här icke, såsom man
antydt, är tvaga om någon slags exekution emot gäldenärens person. Gäldenärs intjenta
lön, hans fordran på betalning för ett verkståldt arbete, betraktas, i likhet
med all annan hans fordran och öfriga tillgångar, såsom utmätningsbar till gäldande
af hans skulder. Uppenbarligen för att betrygga arbetsgifvarens rätt, förbjudes
dock borgenären att taga hela lönen. En bestämd del — hälften — förbehålles
gäldenär en, under antagande att den borde vara tillräcklig att förskaffa honom det
nödtorftiga uppehälle, i saknad hvaraf han naturligtvis vore ur stånd att förrätta
tjensten.

På donna grund utvecklade sig den särskilda torm af utmätning, som man
benämner “införsel". Kär borgenären enligt lag egde rått att pa en viss dag, då
lönen utföll, genom utmätning sätta sig i besittning af en på förhand till beloppet
bestämd del af lönen, skulle det uppenbarligen endast föranleda till onödig kostnad,
besvär och omgång att vid hvarje särskild! tillfälle, da lönen utföll, anlita exekutoi
om utmätning. Borgenären tilläts derföre att, sedan han en gång vunnit utmätning
och lätt sin rätt behörigen faststäld, sjelf uppbära de belopp, som derefter förföllo
till betalning. Till följd häraf kan man i införseln urskilja tvenne moment: en
förberedande "säkerhetsåtgärd, nästan identisk med vanligt skingrings- och utgifningsförbud,
hvarigenom gäldenären förhindrades att uppbära och undanskaffa den del al
lönen, som borde gå till borgenärens förnöjande; samt det moment, som motsvarade
den egentliga utmätningen, da borgenären fick lyfta medlen. Bet är nu egentligen
nyssnämnda, på förhand meddelade skingringsförbud, som man velat beteckna såsom
Ht förhatligt tvång emot gäldenärens person, men hvilkef, sä vidt jag kan fatta,
icke är väsentligen annorlunda än det tvång, som vid all utmätning eger ruin derutinnan
att gäldenären berölvas makten att fritt förfoga öfver det utmätta..

Hvad sjelfva hufvndfrågan angår — borgenärens rätt till betalning ur den
penningtillgång gäldenären beredt sig genom sitt arbete i tjensten —- synes något
principiell bestridande af denna, rätt ej vara för handen. Äfven do lagförslag-, hvilka
åsyftat införselns upphörande, hafva ej åtföljts af förslag till ändring i konkuislagens
:)i och 35 §§. enligt hvilka viss andel i gäldenärs lön eller annan arbetsförtjenst
bör komma borgenärer tillgodo. Ho halva ej heller uttryckligen och undei alla omständigheter
förbjudit utmätning al lön utan endast sökt att inskränka cllei föisvala
utöfvandet af borgenärens rätt derutinnan.

Sålunda har Utsökningskomitén föreslagit, att “inneståendc lön lör allman eller
enskild tjenst ej skulle lä utmätas “så Imu/e fjäläemirm var qvar i tjenstetid Denna
bestämmelse framgick med full konseqvens, åtminstone hvad statens lönlagaie angick,
ur den uppfattning att lönerna utan undantag voro så otillräckliga att icke ens deri obetydligaste
del deraf kunde, utan våda för tjenstens uppehållande, få användas till annat
än fyllandet af gäldenärens personliga behof för ögonblicket. Icke ens lönen för det
redan verkstälda arbetet, den intjenta och till betalning förfallna lönen skulle fa tagas,

220

Stadgandet var ej till lonuon ett (»vilkorligt, förbud, men måst-e verka såsom ett dylikt,
enär det är ytterst osannolikt att''gäldenären skulle vara sa vårdslös att lian ej uttoge
lönen innan lian lenmade tjenston. Detta förbud kunde dock naturligtvis icke
hindra en borgenär från att, ögonblicket efter det gäldenären inkasserat sitt löneqvartal,
genom utmätning lägga beslag på hela det penningbelopp, gäldenären
sålunda veterligen innehade. Förslagets motiv antydde icke huru han då skulle, i
saknad af andra tillgångar eller kredit, kunna uppehålla lifvet och tjenston till
nästa qvartalsdag, då, till råga på olyckan, återigen ett dylikt ofall kunde drabba
honom. Motsägelsen uti att vid konkurs och utmätning tillämpa diametralt motsatta
rättsprinciper och att, när det strängare tvångsmedlet — konkursen — bibehölls,
borttaga det lindrigare — utmätningen — qvarstod också oförklarad. Förslaget
kunde jemväl, i synnerhet i fråga om enskild tjenst, leda till det uppenbara missbruk
att icke ens de af tjenaren under längre tid samlade besparingar, som han lemnade
innestående hos husbonden, kunde utmätas.

I det af Nya, Lagberedningen nu afgifna förslag har väl sistnämnda, brist
blifvit afhjelpt, men med olyckliga följder för gäldenär och arbetsgivare. Enligt
66 § i Beredningens förslag får utmätning å “hmestående" lön ej sk u “förr än yäldenären
är herättu/ad att medlen lyfta1"''. Omvändt, innefattar detta naturligtvis eu
tillåtelse för borgenären att, om medlen ej af gäldenären lyftas, då han är berättigad
dertill, erhålla utmätning å hela beloppet, ej såsom nu endast a hälften. I samma
stund, da den intjenta lönen förfaller till betalning, undergår det ännu i statskassan
qvarliggande penningbeloppet en förvandling från en icke utmätningsbar tillgång till
mi i vanlig ordning utmätningsbar fordran hos statsverket. Icke det ringaste rådrum
är således lemnadt gäldenären. Kan han icke passa på i det afgörande ögonblicket, sä
finnes ingen räddning för honom. Och om äfven gäldenären ej försummat sig a
iörlällotinnnan, men lönemedlen af någon anledning icke äro att då genast lyfta,
kan under mellantiden borgenären göra sin rätt gällande. Att detta sistnämnda
förhållande kan blifva en verklighet lärer ej förnekas af någon, som har erfarenhet
om förloppet vill löners utbetalande i synnerhet vid de embetsverk, hvilkas lönemedel
anordnas och utbetalas omedelbart i Statskontoret. Til! följd af omgång med
anordningar och remisser torde det ofta inträffa, att en tjensteman, hvilken t. ex.
är berättigad att utbekomma sin lön för årets första qvartal den 1 Mars. icke kan
genast å den timma, då Räntekammaren nämnda dag blir tillgänglig, få lyfta lönemedlen.
Deremot finnes ingenting, som hindrar utmätningsmannen att, sedan han
samma dag hos gäldenären i vanlig ordning tagit i mät hans “lönefordran*, hvilken
måste vara förfallen sä snart Räntekammaren öppnat sina portar, genast derefter
fullborda, utmätningen genom att delgifva ämbetsverket förbud mot medlens utlemnande
till gäldenären. Frågan huruvida, utmätning kommer att ske eller icke,
blilver således ett tillfälligheternas spel, der löntagaren har de sämsta utsigterna.
Om han till följd af sjukdom, embetsgöromål eller andra orsaker hindras att infinna

221

sig, eller till och med om utdelningen till följd af det störa antalet löntagare, som
pa eu gång kommit tillstädes, måste för några bland dom fördröjas, skulle medlen
kunna utmätas. Och när utmätningen lyckades, egde borgenären rätt till lida
lönen oafkortad — lemnande åt gäldenären intet, utom just dessa i motiven varmt
och menniskovänligt skildrade ekonomiska bekymmer, hvilka göra det svårt för
honom att fullgöra sin tjenst, men hvilka dock aldrig kunde blifva sä nedtryckande
under det bittert klandrade införsel systemet, hvars grundtanke var att åt gäldenären
betrygga åtminstone halfva lönen. För att afböja den hotande faran, skulle utan
tvifvel gäldenären söka genom alla möjliga, mer eller mindre strängt lagliga utvägar
komma i tillfälle att, åtminstone på papperet, uppbära lönen före förfallodagen; och
det torde kunna befaras att medlidandet med gäldenären, hvars existens, såsom
förut är antydt, blefve beroende af oberäkneliga tillfälligheter, skulle nästan tvinga
hans förmän och kamrater att i sin man medverka vid eller blunda för försöken att
kringgå lagens bokstaf. Utom de frön till oordningar, som på sådant sätt kunde
nedläggas, kunde slutligen olägenheter uppstå genom de störande uppträden, de
kollisioner och tvister, hvartill de mer eller mindre lyckade och vid hvarje betalningstermin
förnyade utinätningsförsöken kunde gifva anledning.

Vid granskningen af Beredningens förslag har jag hittills utgått från den
förutsättning, att, i enlighet med förslagets ordalydelse, det skulle under vissa omständigheter
blifva borgenären möjligt att uti det lönen utbetalande embetsverket
erhålla utmätning å lönen, när den utföll. Dä det emellertid naturligtvis vore ganska
lätt — och ur synpunkten af embetsverkens bästa möjligen förlåtligt — att.
vid sidan af civillagen, genom administrativa anordningar i fråga om sättet för
lönernas utbetalande och förfallotiderna, göra det under vanliga förhållanden i det
närmaste omöjligt för borgenären att kunna i embetsverken få utmätning å medlen,
torde förslaget, i likhet med Utsökiiingskomiténs, böra skärskådas jemväl ur synpunkten
af att faktiskt, fastän oj till formen innefatta verkligt förlåd mot sådan
utmätning, hvilket enligt förslagens motiv ock synes vara åsyftadt.

Af ett sådant förbud synes man vänta de gynsammaste följder. De, som
hade penningar att utlåna, skulle komma till insigt om att de icke förnuftigtvis
borde utlåna dem till löntagare, hvilka ej kunde genom det för andre gäldenärer
stadgade tvångsmedel tillhållas att fullgöra sina förbindelser; löntagarne skulle följaktligen
å sin sida nödgas uppköra att låna och således ej heller vidare behöfva för
skulders betalande afstå någon del af sin lön. Med “införselns" upphäfvande skulle
ock, såsom man föreställer sig. aflägsna» de olägenheter, hvarför man gifvit den
skulden, såsom att gäldenären, beröfvad en del af lönen, nedtrycktes af ekonomiska
bekymmer, sattes ur stånd att fullgöra sin tjenst så som sig borde, tvangs att söka
biförtjänster. Och derefter skulle ett bättre sakernas tillstånd inträda, då staten
blefve ordentligare betjenad och de allmänna kreditförhållandena kunde taga en sun -

222

dåre riktning genom minskningen i den skadliga konsuintionskredit, hvartill ‘‘införseln"
sägen i sin man hafva uppmuntrat.

Men huru önskligt det än vore all dessa framtidsförhoppningar blefve förverkligade,
synes mig nästan ingen utsigt finnas att detta kommer att ske vare sig
genom Utsökningskomiténs eller Beredningens förslag.

Hvad först de förmodade långifvarne angår, så ega de i rättigheten att försätta
gäldenären i konkurs och dymedelst åtkomma hans löneförmåner ett vida kraftigare
tvångsmedel än införseln varit. Man kan vara öfvertygad om att, derest
lagen endast lemnar ett tvångsmedel Öppet, detta kommer att derefter anlitas, ehuru
det tillförene mera sällan blifvit användt, då borgenären egde makt att välja ett
lindrigare. Lagstiftaren får icke göra räkning på en öfverdrifven släpphändthet
hos borgenären. Allraminst kan man hoppas på någon sådan hos de borgenärer,
emot hvilka man helst ville skydda gäldenären — de som ockra på hans nöd eller
oförstånd. Desse borgenärer skulle ock utan tvifvel förstå att ställa det så, att de
alltid kunde hålla faran för konkurs hängande öfver gäldenärens hufvud; — och
när borgenären tröttnat vid att hota eller visa långmodighet — då inträder den
verkliga personela exekutionen — konkursen med inskränkningar i gäldenärens
medborgerliga rättigheter och personliga frihet, med äfventyret att under lång tid
skiljas från tjenstens utöfning samt föranledande till dryga omkostnader, hvilka
uppsluka de obetydliga tillgångarne utan ringaste gagn. Detta synes blifva den
oundvikliga följden, om lagstiftaren af missförstådd välvilja för gäldenären oj träder
förmedlande emellan honom och borgenären, genom att anvisa den senare en utväg,
der, såsom vid införseln, hans intressen kunna tillgodoses utan att gäldenärens
ekonomiska existens tillintetgöres. Man liar såsom skäl för införselns borttagande
andragit. det sorgliga faktum a,tf vid vissa större embetsverk kanske lmndradetals
löner vore behäftade med införsel. Skulle det väl vara förmånligare för individerne,
för embetsverkets anseende, för tjensternas skötande, om lmndradetals löntagare i
stället varit försatta i konkurstillstånd''?

En förändring i fråga om långifvarnes ställning torde emellertid sannolikt
blifva eu följd af förbudet mot införsel, men donna förändring skulle beklagligtvis
ej vara till gagn för gäldenärernc. Äfven en oegennyttigt hjelpsam kapitalist är
sällan benägen att utlåna sina penningar, om han på förhand vet att det är honom
omöjligt att göra sin rätt lagligen gällande. Om man närmare undersöker förhållandet,
finner man att i ett stort antal fall de långifvare, hvilka sökt införsel, varit
sadane. som endast af hjelpsamhet, för att ordna gäldenärens affärer, försträckt
honom penningar och, utan tvifvel med full insigt om det vanskliga i affären, åtnöjt
sig med den säkerhet, som genom införseln kunde beredas dem att småningom återfå
penningarno. Desse långifvare skola draga sig tillbaka, ty de ega icke mod att
anlita konkursen såsom tvångsmedel och derigenom nästan ohjelpligt störta gäldenären
i förderfvet. Man lemnar då fritt fält åt den klass af långifvare, som, utan

att vara bekajade med dylika betänkligheter, skulle genom höga räntor halla sig
skadeslösa för bristen på annan säkerhet.

liva-d åter löntagarnes behof af kredit angår, lärer detta svårligen kunna
minskas genom ett förbud mot införsel i lönen. Man synes här hafva förblandat
orsak och verkan, sjukdomen med en af symptomerna. Det är icke införseln, som
är skuld till de ekonomiska svårigheterna, utan det är dessa, som slutligen leda till
införseln. Skuldsättningar härleda sig vanligen redan från den tid, då den unge
obemedlade, mannen, okunnig om de missräkningar och försakelse,r, hvarpå, tjenstemannabanan
bjuder det stora flertalet, använder åratal af sin ungdomstid att förskaffa
sig de kunskaper, som erfordras för inträde i statens tjenst. Skuldsättningen
är vidare en följd deraf, att staten under åratal aflönar den extra ordinarie
tjenstemannen, den militäre likasom den civile, allenast med framtidsförhoppningar
och anlitar hans arbetskrafter utan kontant vedergällning. Slutligen, då hans ekonomiska
ställning redan är under gr äfd. kommer den efterlängtade fullmakten på
ordinarie tjenst, men — utan att förutsätta, tillvaron af öfvernaturliga krafter i
detta dokument — kan man ej tänka sig, att det skall utgöra, ett skydd mot beli
of vet att understundom anlita krediten. Sjelfva denna omständighet att lönerna ej
utbetalas i förskott innebär att de,. som ej hafva andra tillgångar, maste lefva
på kredit mellan förfallotiderna. Äfven om lönen skulle under normala förhållanden
vara tillräcklig att fylla nödtorftiga behof och i någon man amortera gamla,
skulder, är en inträffande sjukdom eller annat ofall nog att rubba jemvigten. Och
om nu således löntagaren ej kan helt och hållet undvika att anlita krediten —
hvilken, såsom afseende att fylla de första lefnadsbehofven, utan tvifvel har karakteren
af konsumtion skredit — och om den menskligt naturens skröplighet är sådan,
att krediten ej kan undvara stödet, af lagliga tvångsmedel, år det då klokt, att, hänvisa
på konkursen såsom det enda medlet?

Påståendet, att in försel systemet skulle i och för sig göra det nästan omöjligt
för gäldenären att rigtigt skota sin tjenst, livilar också på ganska lösa grunder.
Äfven här är det skuldsättningen, som är den egentliga sjukdomen. Den, som är
nedtryckt af en öfverväldigande skuldbörda — han må nu vara löntagare, köpman
eller handtverkare — arbetar icke med samma glädje och lefnadsmod, som den,
hvilken, fri från en dylik hörda, ser framtida välstånd och oberoende såsom snara
frukter af sitt arbete.- Äfven andra bekymmer, såsom kroppslig sjuklighet, utöfva
en nedtryckande verkan på arbetsförmågan. Men icke har man derföre rätt att
stämpla dessa, ofta oskyldiga lidande såsom pligtförgätna och odugliga. Är skuldsättningen
beroende på vårdslöshet och lättsinne, då är det sannolikt dessa karakterslyten,
som vålla försummelser i tjensten. Men, intill dess det verkligen kan ådagaläggas,
att eljest redbare och pligt trogne män — och detta äro lyckligtvis de fleste
af statens tjenare, äfven om deras fönnögenhetsvilkor ej äro lysande — blifva, försumlige
i tjensten endast derföre att de till gäldande af rättmätig skuld frivilligt

224

dier till följd af tvang — det är här likgiltigt — a fota en del af lönen, inäste
sådant anses föga sannolikt. Vill emellertid staten, att dess tjenare skola arbeta
ostörda af ekonomiska bekymmer, då hjelpa inga palliativer, hvarken utmätningsförbud
eller införsel i lön. Antingen måste då, såsom vilkor för inträde i statens
tjenst fordras ekonomiskt oberoende, eller oek måste arbetet — hvithet gerna må
utkräfvas så allvarlig! som möjligt — betalas så att arbetaren kan skapa sig ett
dylikt oberoende. Tvekar man att genomföra, dessa principer, då må man ej heller
alltför hardt bedöma, om statens tjenare söka att genom annat arbete på stunder,
tjensten lem nar lediga, bereda sig dessa klandrade “biförtjenster“, hvilka kunna
förebygga eu eljest hotande ruin, hvaraf arbetet i statens tjenst utan tvifvel äfven
skulle lida. Så slapp är icke disciplinen inom de svenska embetsverken, att missbruk
ii,ro att befara i detta hänseende. Tvärtom torde erfarenheten utvisa, att den,
som med rastlös flit, offrar åt arbetet äfven hvilans timmar för att derigenom skapa
sig och sin familj en något så när sorgfri existens, vanligen äfven till det reglementerade
arbetet i tjensten medför den ihärdighet och flit, som sålunda för honom
blifvit en vana.

För att ordna och sammanjemka de stridiga elementer, som jag här sökt
framställa, har jag ej funnit annan utväg, än att i möjligaste måtto efterbilda förfarandet
i konkurs, sådant det framgår af konkurslagens 31 och 35 §§. Lönen bör
få användas till gälds betalning, dock endast i den mån att öfverskott anses kunna
uppstå, efter det afdrag skett dels för de omkostnader, som äro af nöden för tjensteus
uppehållande, dels för underhåll åt gäldenären och hans familj. Detta presumerade
öfverskott, har, med afseende på de städse vexlande omständigheterna i de
olika fallen, ej kunnat eller bort på förhand fastställas till viss del af lönen, utan
skall jemkas efter billighetsgrunder och är lemnadt beroende på öfverenskommelse
emellan borgenär och gäldenär inom en viss gräns, åsyftande att betrygga arbets -gifvarens rätt samt att förekomma orimliga anspråk å borgenärens sida, och deraf
härflytande tvister. Kunna de ej åsämjas om beloppet, bestämmes det af exekutiv
myndighet på enahanda grunder, som en dylik tvist i konkurs slites af konkursdomaren.
För att ej betunga utmätningsmannen eller embetsverk et, med fördelningen
samt lättare förmedla parternes intressen och göra utmätningens förnyande vid hvarje
betalningstermin onödigt, förordnas en syssloman, som uppbär lönebeloppet gång
efter annan, då förtal lotiden är inne, och deraf tillhandahåller borgenär och gäldenär
hvad å en hvar af dem belöper. Någon svårighet, att utan kostnad erhålla en lämplig
syssloman torde här mindre än eljest vara att befara, då det säkerligen aldrig skall
sakna,s personer, som af vänskap eller kamratskap med gäldenären underkasta sig
det obetydliga besväret för att mildra åtgärdens obehag för honom. Borgenären
vinner trygghet att erhålla allt, hvarpå han utan förnärmande af statens rätt
rimligen kan göra, anspråk, och beloppet deraf skall utan tvifvel snart genom

225

praxis så fastställas i fråga om de olika slagen af lönerna, att tvister i detta
hänseende blifva sällsynta, helst då antagligen det stadgade maximum göres till
regel.

Om de här uppstälda grunder äro rigtiga i fråga om statens tjenster,. gälla
de utan all fråga äfven om tjenster hos kommuner samt offentliga verk och inrättningar.
Äfven å tjenster hos enskilda personer eller bolag kunna de tillämpas,
ehuru naturligtvis med afseende å den stora rörlighet, som de enskilde tjenarne nu
för tiden utveckla i flyttningsväg, och lättheten att med husbondens tillhjelp kringgå
lagen borgenärens säkerhet är så ringa, att en dylik utmätning troligen endast
undantagsvis kommer att ega rum. För min del har jag emellertid icke kunnat
förmå mig till att förorda eu bestämmelse, hvarigenom den enskilde tjenaren —
han må nu vara bruksförvaltare, tjensteman i en hank, korrespondent på ett handelskontor
eller kapten på en ångbåt med tusentals kronor i lön eller en simpel rättare,
tjenstedräng eller sjöman med några hundra om året — skulle erhålla ett slags
genom uttrycklig lag bekräftadt privilegium att ej genom samma tvångsmedel, som
gäller för deras husbönder och alla andra medborgare, kunna tvingas att godtgöra
ens de mest rättmätiga kraf. Om husbondens rätt skyddas tillbörligt, är all rättfärdighet
uppfyld. Att här icke lika lätt som vid allmän tjenst lagens eluderande
kan förebyggas, är beklagligt, men lagen bör åtminstone icke med uttryckliga ord
proklamera borgenärens rättslöshet. Om det tilläfventyrs skulle anses alltför omständligt
att vid utmätning af t. ex. en tjenstedrängs obetydliga lön en syssloman
måste tillsättas för att uppbära medlen, så bör ej förglömmas, att konkurslagen tillstädjer
samme gäldenärs försättande i konkurs, dervid, utom andra formaliteter, jemväl
måste vid sysslomannens sida ställas en af rätten förordnad ombudsman.

Den här föreslagna anordning är en anspråkslös nödfallsutväg, hvaraf man
ej har rätt att vänta såsom följder några storartade förbättringar i statens eller dess
tjenares förhållanden eller inom kreditväsendet. Dess sannolika verkningar äro redan
antydda, så att endast en omständighet återstår att särskildt påpekas med anledning
af hvad ofvan blifvit anmärkt emot de andra förslagen. Till följd af dessas bestämmelser
skulle nemligen en borgenär blifva nödsakad att söka genom utmätning åtkomma
gäldenärens lönemedel genast efter det denne uppburit dem och innan han
hunnit skaffa dem ur vägen — och när detta lyckades, var naturligtvis hela ändamålet
med förbudet mot utmätning af innestående lön förfeladt, och gäldenären fullständigt
satt ur stånd att fullgöra tjensten. Om deremot hela lönebeloppet uppbäres
af en syssloman, i hvars hand medlen fortfarande obestridligen bibehålla egenskapen
af lönemedel, hvaraf endast en bestämd del kan af borgenären angripas, står således
den möjlighet, öppen för gäldenären att, då han af fruktan för ytterligare utmätning
ej vågar" hos sig förvara hela det åt honom anslagna belopp, endast småningom i
mån af behof uttaga mindre delar deraf hos sysslomannen.

226

Emot mitt förslag kommer naturligtvis att invändas, att det endast utgör en
ny upplaga af införseln i moderniserad form, och säkerligen skola deremot framdragas
de under föregående offentliga förhandlingar i ämnet ofta hörda argumenten
om det absurda i att “ pantförskrifva “ på förhand betalningen för ett arbete, som
man “ämnar" verkställa. Om någon sådan “pantförskrifning" är dock ej här fråga.
Saken är vida enklare ån sa. Det ännu icke verkstälda arbetet representerar icke
något kapital, har man sagt. Omvändt, måste väl då betalningen för det redan
verkstälda arbetet utgöra ett kapital och liksom hvarje annat sådant få utmätas.
Den intjenta och förfallna lönen är således ett utmätningsbart kapital. Det är denna
princip Utsökningskomitén åsidosatt, men Nya Lagberedningen tillämpat. Här kan
man nu stanna och lemna arbetsgivare, .gäldenärer och borgenärer att reda sig så
godt de kunna. Lönebeloppet tillfaller då oafkortadt den, som segrar i det tillfälligheternas
spel, hvilket, efter hvad jag ofvan sökt visa, är mest gynsamt för borgenären.
Vill man åter till förekommande af de vådor, detta kan medföra för arbetsgivare
och gäldenär, förhindra borgenären att taga lönen i dess helhet, men anser
sig ej kunna fixera till ett visst belopp hvad gäldenären behöfver, så måste man
lata den intjenta och förfallna lönen, då den utmätes, uppbäras och fördelas af en
opartisk person,__ en syssloman. Nu först uppstår den egentliga stridsfrågan. Skall
den sålunda tillåtna utmätningen behöfva förnyas vid hvarje månads- eller qvartal sbetalning
af lönen och följaktligen sysslomannens fullmakt vid hvarje sådant tillfälle
förnyas? Eller är det icke enklare, billigare, tryggare och mindre besvärligt att,
sedan utmätning en gång skett, befria alla vederbörande från den med dess oupphörliga
förnyande förenade omgång och låta sysslomannens fullmakt gälla tills vidare.
Om nu valet faller pa den senare utvägen, torde man svårligen kunna deri spåra ett
våld mot gäldenärens frihet, ett tagande i beslag af hans arbetskrafter. Anordningen
synes ej heller rimligen kunna af gäldenären sjelf missbrukas till “hypotiserande"
af bönen, ty dertill är säkerheten allt för vansklig; och följaktligen måste den, långt
ifrån att uppmuntra till onödig skuldsättning, snarare nedbringa denna till det minsta
möjliga.. Skulle den mot förmodan i något hänseende missbrukas, ega borgenälerne
i möjligheten att sätta gäldenären i konkurs ett kraftigt korrektiv deremot.

För den vidlyftighet, hvartill denna framställning ofrivilligt vuxit, torde en
ursäkt finnas i. frågans vigt, såsom på det kraftigaste ingripande i rättsförhållandena
för den till hundratusental uppgående samhällsklass, som utgöres af tjenare,
löntagare.. Ännu en ursäkt torde finnas deri, att de rättsåsigter, som hvila på införselprincipens
grund, blifvit af dess motståndare betecknade såsom föråldrade, stridande
mot vår tids humanitet, förkastliga ur juridisk och nationalekonomisk synpunkt,
undergräfvande löntagarnes moral samt utdömda af det allmänna rättsmedvetandet
i vårt land liksom i andra länder. Då man dristar sig att jäfva en dylik förkastelsedom,
hvars inverkan på det allmänna omdömet lätteligen kan förutses, är det en
pligt att söka åstadkomma bevisning mot hvarje skäl, hvarå domen stödes. Hvad

227

då slutligen det “allmänna rättsmedvetandets“ kraf angår, synes det icke vara sä
alldeles afgjordt, att det står på den sida, der man sålunda velat ställa det. Utmätning
af gäldenärens lön är i allmänhet för närvarande medgifven i det bildade
Europa, endast med vissa inskränkningar i fråga om beloppet; och enahanda princip
är tillämpad i 1874 års förslag till civilprocessordning för Tyska riket, hvilket förslag,
såsom utarbetadt af rättskunnige från olika delar af landet och i förevarande
fall nära öfverensstämmande med de äldre förslagen, vill icke kan anses alldeles
oförtjent af vitsord i fråga om rättsuppfattningen i nämnda land. Den utgång frågan
rönte i vårt land vid senaste riksdag synes icke ådagalägga, att det allmänna
rättsmedvetandet hos oss på allvar sysslat med frågan, än mindre sagt sitt sista
ord deri. Dermed må nu vara huru som helst, visst är att det “allmänna rättsmedvetandet"
är en källa, ur hvilken man måste ösa med varsamhet, i synnerhet
då man har att lösa en specialfråga, der tillika motsatta penningintressen lätteligen
kunna grumla rättsbegreppen. I sakens natur måste ligga, att ett sådant medvetande
— när det någon gång finner klarhet — är ett uttryck af en liflig känslostämning,
icke af en strängt logisk slutledning; och deri ligger just dess betydelse
för lagstiftaren, ty det erinrar honom om att hans teorier skola tjena till norm, icke
inom abstraktionernas rymd, utan inom den lefvande verklighetens verld. Men deri
ligger också dess svaghet. När man i hjerta färger för allmänhetens ögon ställer
bilden af den rike ockraren, som af den utblottade gäldenäreu uttager den sista
skärfven och lemnar honom med hustru och barn ett rof för nöd och elände, är allmänhetens
rättskänsla genast färdig att i sin rättmätiga förkastelsedom öfver ockraren
äfven innesluta den lag, som kan tillstädja något dylikt. Men myntet har äfven
sin frånsida. Utan att göra sig skyldig till patetiska öfverdrifter, kan man äfven
ur verklighetens rika förråd frammana andra bilder, der gäldenären icke är den snöhvite
martyren utan en bedragare med afgjordt oren färgton; der fordringsegaren
är den fattige handtverkare!!, som sjelf måste undergå utmätning, om han ej kan
utfå sin fordran; de]! förfördelade, som krafvel* skadestånd för sitt lidande; den förförda
qvinnan, som fordrar hjelp åt sitt barn; hustrun, som saknar uppehälle för sig
och barnen. Man kan vara fullkomligt viss, att den allmänna rättskänslan skall
lifligt uppröras, om lagen, i stället för att söka hjelpa dessa fordringsegare till sin
rätt, mötte dem med det svar, att gäldenären, såsom löntagare, vore en privilegierad
person, hvars lönetillgångar till sista öret äro afsedda endast för hans eget välbefinnande.

Det är emellan dylika bjert framträdande ytterligheter lagstiftaren har att söka
en medelväg. Dervid är det utan tvifvel å ena sidan klokt att icke godtroget lyssna
till vissa den offentliga moralens och sparsamhetens förkämpar, hvilka skildra statens
tjenare såsom en skara öfvermodiga lättingar, som använda all den tid, kallpratet
på embetsrummet lemnar öfrig, att i sus och dus på offentliga ställen förslösa
sina löner utan tanke på skulders betalande. Men å andra sidan bör ej heller ohe -

228

tingadt antagas såsom ett axiom, att allt hvad löntagare heter alltid och under alla
omständigheter höra fri tagas från att fullgöra den pligt lagen med vida större stränghet
pålägger andra medborgare, i afseende å hvilka icke omsorgen om en arbetsgifvares
rätt tvingar till skonsamhet: pligten att med frukten af sitt arbete, om
annat medel ej finnes, söka att så vidt möjligt göra hvar man rätt, äfven om detta
för löntagaren liksom för andra ej kan aflöpa utan försakelser. Uppställer deremot
lagstiftaren den regel, att “gäldenärens lön, medan han är i tjensten, icke får utmätas",
enär den tillhör arbetsgifvaren och det vore en kränkning af dennes rätt,
ett tillgrepp från honom att använda någon äfven den minsta del af medlen till
annat än det omedelbara underhållandet af gäldenärens arbetskrafter; så innebär
detta en i gäldenärens ställning nästan oemotståndlig frestelse att anse det stridande
mot lagens anda att medlen äfven frivilligt användas till gälds betalning. Yid frågans
lösning synes emellertid en sak vara uppenbar: att — likasom icke heller alla
andra samhällets sjukdomar kunna botas genom amputation — så är äfven det nu
ifrågavarande fallet alltför kompliceradt för att kunna hjelpas endast genom den
understundom rekommenderade, enkla och lättvindiga utvägen — att “stryka ett
streck" öfver en “föråldrad" lagparagraf, der forna lagstiftare sökt att anvisa ett
botemedel mot det onda.

De redaktionsförändringar, som föranledas af mina här ofvan under andra
och tredje punkterna angifna åsigter om utmätning af vissa fordringar och rättigheter,
äro följande:

“Lös egendom“ skall gå i mät förr än fast egendom — — — — — —
med mindre borgenären hellre vill taga betalning ur “lös egendom“. Skall utmätning
på en gång ske —-----— — —------------

taga betalning ur “lös egendom“ för hvad af den fasta egendomen kan utgå. “Tillgång,
som är tvistig eller osäker eller icke lätteligen kan i penningar vändas, må
ej tugas, om annan tillgäng finnes

63 §.

“Gäldenärs innestående aflöning, eller pension, så ock lifränta eller annan
dylik, för gäldenärs lifstid eller eljest för obestämd tid utgående förmån eller inkomst
må ej i inåt gå, om annan, vare sig lös eller fast egendom finnes att utmäta.

229

Sker utmätning å dylik tillgång, vare utmätningen gällande för allt hvad derefter
och intilldess fordringen gulden varder ur tillgången utfaller".

66 §.

“Af gäldenärs aflöning för allmän eller enskild tjenst må, när den i mät
tages, ej mera gå till gäldens betalning, än hvad som återstår, sedan afdrag skett,
såväl för all kostnad, som för tjenstens utöfvande af gäldenären eller dess uppehållande
af annan i hans ställe nödig är, samt för utskyld eller afgift, som bör ur
aflöningen utgå, så ock för gäldenärens, hans hustrus och oförsörjda barns nödtorftiga
underhåll. Kunna borgenär och gäldenär ej enas om afdragets belopp, skilje
öfverexekutor dem emellan, dock må ej mer än fjerdedelen, om aflöningen icke stiger
öfver hundra kronor i månaden eller mer än tredjedelen, om aflöningen stiger
högre, tilläggas borgenären.

Hvad här är sagdt om aflöning, vare ock i tillämpliga delar gällande om
pension å rikets eller kommuners, eller allmänna verks och inrättningars stat".

“75V2 §“•

“Då innestående aflöning eller pension, hvarom i 66 § sägs, blifvit utmätt,
förordne utmätningsmannen tillika syssloman att, så länge utmätningen gäller, uppbära
medlen, när de utfalla, samt dem emellan borgenär och gäldenär fördela, efter
ty i nämnde § är stadgadt. Har eljest sådan fordran eller rättighet, som i 63 §
afses, blifvit i mät tagen, och kunna ej borgenär och gäldenär åsämjas om tillgångens
försäljande i den ordning, som i 5 Kap. stadgas, eller om annat sätt för dess
vändande i penningar; varde ock syssloman förordnad af utmätningsmannen att uppbära
inflytande medel i den mån de utfalla, samt hålla dem borgenären tillhanda."

Då utmätning å lös egendom så verkstäld är som i----------

efter ty i 17 Kap. 8 § Handels-Balken stadgas.

'' “Har utmätning skett å aflöning, pension, lifränta eller annan sådan tillgång,
som i 63 § afses, och varder gäldenären försatt i konkurs; upphöre derefter
all verkan af utmätningen."

230

Särskildt yttrande

Professoren Annerstedt.

“Fullständig skilnad mellan de judicella myndigheterna och administrationen
är en af de vigtigaste reformer, som vår tid s trä tvär att förverkliga. Och detta
sträfvande är ej en nyckfull önskan efter förändring, utan en nödvändig följd af de
inre, väsentliga skiljaktigheter, som mellan lagskipning och förvaltning förefinnas
Denna grundsats, hvars teoretiska giltighet äfven hos oss numera temligen allmänt
erkännes, har dock inom flera områden i vårt samhälle ännu icke lyckats att göra
sig praktiskt gällande. Ett bland de mera omfattande och vigtigare af dessa är
utan tvifvel utsökningsväsendet. Ty om ock ena delen deraf eller utmätningen med
den derpå följande försäljningen, så länge derunder ej uppstår någon egentlig rättstvist,
kan anses vara af beskaffenhet att följdrigtigt kunna handhafvas af de verkställande
myndigheterna, så äro ej mindre de tvister, som under sjelfva exekutionen
uppstå, än ock den andra delen af utsökningsväsendet, eller lagsökningen, icke något
annat än särskilda arter af civila rättstvister. Dessa arter kunna och böra följaktligen,
lika väl som hvarje annan rättstvist emellan enskilde, strängt bindas vid de
för dem gifna processuella bestämmelser, och i deras natur finnes intet som talar
emot domstolarnes lämplighet att dem handhafva. Att sådant oaktadt, såsom hittills
hos oss egt rum, afdömandet af dylika rättstvister tillkommit administrativa myndigheter
kan icke annat än å såväl lagskipning som administration utöfva ett mindre
gynsamt inflytande. Ty då de grundsatser, enligt hvilka do administrativa målen
skola handläggas, icke äro desamma som de hvilka vid lagskipningen gälla, samt
dessutom de egenskaper samhället kräfver af en administrativ embetsman icke sammanfalla
med dem, som af domaren fordras, åstadkommer öfverlemnandet af judiciella
mål åt administrativa embetsman, å ena sidan, att dessa embetsmäns egentliga uppgift,
den administrativa verksamheten, lider ett icke oväsentligt intrång, och, å
den andra, att den åt dem anförtrodda del af lagskipningen blifver utöfvad enligt
för densamma främmande grundsatser. Erfarenheten torde äfven hafva ådagalagt,
att de antydda följderna icke hafva uteblifvit af sammanförandet hos Konungens
Befallningshafvande utaf de båda olikartade funktionerna. Hvilket intrång i Konungens
Befallningshafvandes administrativa verksamhet lagsökningsärenderna medföra
är allmänt kändt. Och utan tvifvel hafva vi i den omständighet, att Konungens

231

Befallningshafvande varit hufvudsakligen administrativa embetsman, att söka anledningen
dertill att denna myndighet, oaktadt lagens uttryckliga förhud för dem att
befatta sig med hvad till domareembetet hörer, öfvergått till att blifva en särskild
domstol i skuldfordringsmål, samt att exekutivprocessen så småningom hos oss helt
och hållet förlorat den karakter, som bör densamma tillkomma; förändringar, hvilka
ej kunna anses såsom en utveckling till det bättre.

På grund af hvad sålunda hlifvit anfördt, hvars vidare utveckling här ej torde
vara af nöden, synes mig för ett fullt tillfredsställande ordnande af utsökningsväsendet
erfordras, att, på sätt det inom Lagbyrån upprättade förslaget till utsökningslag
ock innehöll, lagsökningsprocessen och afgörandet af besvär i utsökningsmål
öfverlemnades till domstolarna eller å landet till domaren. Då likväl den nuvarande
domstolsorganisationen å landet, intilldess domsagornas klyfning och de särskilda
tingslagens sammanläggning inom hvarje domsaga hunnit fortskrida längre än
hvad för det närvarande är händelsen, måhända skulle — derest man ej finge förutsätta
ett sådant särskildt tillmötesgående från hvarje landtdomares sida, som endast i det fall
kunde med sannolikhet antagas såsom befintligt, derest hos dem åsigten om en dylik
förändrings nödvändighet vore allmänt gällande — för ofvannämnda fullständiga
öfverflyttning lägga sådana hinder i vägen, att för deras undanrödjande erfordrades
särskilda anordningar fallande inom domstolsorganisationens eller den ordinarie civilprocessens
område, men om mot vidtagande af dylika särskilda anordningar omedelbart,
innan frågan om förändringarna i rättegångsordningen i hela dess omfattning företages
till behandling, betänklighet till äfventyrs skulle möta, synes man vid sådant
förhållande i närvarande förslag till utsökningslag kunna inskränka sig till att
endast, för så vidt sådant utan några särskilda anordningar i öfrigt kan ske, till
domstolarna återföra de mål, som enligt deras natur dit höra.

För städerna torde detta vara möjligt med afseende å utsökningsväsendet i
sin helhet. Någon olägenhet eller någon svårighet torde icke kunna följa deraf att
städernas domstolar, rådstufvurätterna, blifva de myndigheter, hvilka afdöma lagsökningsmålen
samt upptaga besvären öfver utmätningsmannens förfarande. Och
deras lämplighet dertill kan åtminstone icke vara ringare än den administrativa
myndighets, magistratens, åt hvilken enligt Beredningens förslag ifrågavarande befattning
enligt regeln skulle blifva anförtrodd. Såsom ytterligare skäl att åt rådstufvurätterna
uppdraga den dömande myndigheten vid utsökningsmålen torde kunna tilläggas,
att man derigenom, hvad beträffar städerna, redan nu inför en ordning,
hvilken kan, åtminstone till sina hufvuddrag, bibehållas i den nya rättegångsordning,
som inom en ej aflägsen framtid måste hos oss blifva införd. Ty huru än processen
deri kan komma att ordnas, och hvilken domstolsorganisation än blifver antagen,
tvifvelsutan måste dock dervid gränsen emellan domstolarna och administrationen
dragas så, att oj något af hvad till afgörandet af privata rått,stvister hörer från domstolarnas
befogenhet uteslutes.

232

Något tillräckligt skäl att i fråga om hufvudstaden medgifva undantag från
den för öfriga städer gällande ordningen synes icke förefinnas. Äfven derstädes
torde lagsökningsmålens samt besvärsmålens öfverlemnande till den myndighet, rådstufvurätten,
dit desamma enligt sin natur höra, icke kunna betraktas annorlunda
än såsom en fördel för det allmänna; helst för öfverståthållareembetet äfven efter
dessa måls frånskiljande ett tillräckligt vidsträckt verksamhetsfält synes qvarstå.

Af ofvan angifna allmänna grunder synes mig 1 § i förslaget böra innehålla,
att öfverexekutor i stad är rådstufvurätt eller, der Konungen det förordnar, viss
ledamot af rådstufvurätt, samt de deraf nödiga ändringar i 12, 24, 25, 28 och
31 §§ vidtagas.

Då fördelarne deraf, att utmätningarne verkställas af en bildad embetsman,
i besittning af juridiska insigter, äro uppenbara, och dessa fördelar, enligt min uppfattning
säkrare uppnås genom de föregående förslagens stadgande att, der i stad
stadsfogde ej finnes, kronofogde skall i staden verkställa utmätning, än genom Beredningens
förslag, enligt hvilket magistraten i vissa fall skulle fortfarande förblifva
den, som genom sina sällan juridiskt bildade biträden förrättade utmätning;
bör enligt min åsigt eu med de föregående förslagens stadgande öfverensstämmande
föreskrift i detta hänseende i 2 § af förslaget upptagas.

Frågan om provisorisk verkställighet å en icke lagakraftvunnen dom synes
mig icke rätteligen kunna annorledes pröfvas och afgöras än i sammanhang med
hufvudsaken. Någon väsentlig olägenhet deraf, att domstolen jemte behandlingen
af lmfvudfrågan jemväl upptager yrkandet om sådan verkställighet, förefinnes ej
enligt min uppfattning; och då i lagen gifvas enkla och bestämda regler, när dylik
verkställighet skulle få beviljas, hvadan denna frågas afgörande icke enligt regeln
nödvändiggör något särskildt bevisningsförfarande eller för domstolen kan erbjuda
någon svårighet, synes mig den befarade tidsutdrägten icke kunna blifva af någon
betydenhet. Något synnerligt behof af inhibition lärer ej heller af anförda skäl
kunna uppstå, och detta behof synes mig dessutom, om sådant finnes nödigt, lätteligen
kunna fyllas genom stadganden analoga med dem, som enligt min åsigt böra
intagas i 10 Kap. De möjliga olägenheterna af domstolens pröfning utaf frågan
om provisorisk verkställighet synas mig i alla händelser vida ringare än de olägenheter,
som följa af öfverexekutor,s pröfning deraf, hvilken pröfning måste ega rum
utan möjlighet för denne att förskaffa sig den fullständiga kännedom om målet, som
hos domstolen förefinnes. Af dessa skäl synas mig bestämmelserna i 3 Kap. angående
provisorisk verkställighet böra affattas i likhet med ej mindre de föregående
lagförslagen, än äfven främmande länders lagstiftning, så att åt domstolen uppdrages
pröfningen om en dylik verkställighet får ega ruin, samt i en särskild förordning
upptagas de regler domstolen vid denna pröfning har att följa.

Enär den af Beredningen föreslagna lyftningen af utmätt löst gods enligt
min uppfattning ej väl står tillsammans med de principer i fråga om förfarandet vid

233

exekutionen, som i förslagets öfriga delar gjort sig gällande, har jag ansett utmätning
af lösegendom utan rätt till försäljning icke höra medgifvas.

Vid det förhållande att vår rättegångsordning icke i likhet med lagförslagen
innehåller erforderliga bestämmelser om skiljemäns tillsättande m. in., hör enligt
min uppfattning skiljemannadom, utom i de fall att i lag omedelbar utmätning deiå
är medgifven, betraktas endast såsom en handling, på grund hvaraf lagsökning får

& Då fördelarna deraf att utmätningsmannen i stad sjelf ombestyr försäljningen
af utmätt lösegendom torde i följd af den större skyndsamhet och undvikande af
onödig omgång, som derigenom möjliggöres, vara öfvervägande, bör enligt min åsigt
auktionskamrarnas befattning med dylik egendom upphäfvas, helst det ej finnes något
hinder att om sådant skulle befinnas lämpligt, ändock låta stadskassan fortfarande
uppbära de algifter, som hittills vid försäljning af dylik egendom till staden utgått.

Utmätningsmannens skicklighet att ombesörja försäljning äfven af fast egendom
torde icke kunna blifva föremål för tvekan, då förslaget åt honom öfverlemnat
försäljningen i de fall att gäldenären eller öfverexekutor bestämt att denna skall
ske å tingsstället. Vill sådant förhållande och då enligt min uppfattning fastiglieteus
försäljning i den ort, der den är belägen, om ock medförande i någon man
ökadt besvär för banker eller andra på annan ort befintliga större penninginrättningar,
likväl för dem som äro bosatta i egendomens grannskap, och hvilka kunna
antagas utgöra flertalet af de rättegande, medför en bestämd fördel, synes mig fastighetens
försäljning städse böra uppdragas åt utmätningsmannen samt stadgarna i o
Kap. angående detta ämne i öfverensstämmelse med en sådan uppfattning förändras.

Ofvan antydda grundsats, att till domstolarna bör, så vidt det utan olägenhet
under nuvarande förhållanden kan ske, öfverlemnas behandlingen af de rättstvister,
som under exekutionens fortgång uppstå, synes mig ovilkorligen kräfva, att pröfningen
af klander mot fördelningsförslaget hänvisas till domstol. Ty de kännetecken,
som utmärka en verklig rattstvist, återfinnas utan undantag hos de frågor, som dervid
blifva föremål för pröfning, och den omständighet att dylika frågor uppstått under
det exekutiva förfarandet kan, efter min uppfattning, lika litet utgöra någon tillräcklig
grund för att följdrigtigt låta dem i. exekutiv väg behandlas, som t. ex. det
förhållande, att under exekutionen någon visat sannolika skäl att i gäldenärens bo
befintligt gods hörer honom till, utgör anledning att låta en dylik rättstvist af
exekutor afgöra». Ett ytterligare skäl synes mig derjemte kunna åberopas för nödvändigheten
och lämpligheten af domstolens behandling af det mot köpeskillingsliqviden
väckta klandret. Emellan den klandertalan, som kan förekomma vid ett
utdelningsförslag i konkurs, och klandret emot utdelningsförslaget vid exekution
finnes enligt min åsigt den fullkomliga öfverensstämmelse, att det förfarande, som
blifvit stadgadt och befunnits lämpligt med afseende å den förra, ovilkorligen kan

och böi tillämpas, i fiåga om det senare. Ett motsatt förfarande synes mig strida
mot den fordran på system, som med skäl ställes på lagstiftningen. Att någon praktisk
olägenhet skulle följa af domstolarnas befattning med pröfningen af fördelningsfrågor,
som blifvit. föremål för tvist, torde ej behöfva befaras, då ett dylikt förfaringssått
i konkursmål tillämpats på likartade förhållanden utan att, så vidt erfaras kunnat,
gifva upphof till olägenheter. Och skyndsamheten torde ej vara bättre tillgodosedd
genom Beredningens förslag, enligt hvilket parterne skulle kunna komma att först
genomgå de exekutiva instanserna för att i den högsta emottaga beskedet att frågan
såsom tvistig hän sk jutes till domstol. På grund af dessa skäl synes mig bestämmelserna
i 6 Kap. angående klander af köpeskillingsliqviden böra bringas i öfverensstämmelse
med motsvarande stadganden i konkurslagen.

Vid särskilda tillfällen hafva förslag till åstadkommande af större lätthet och
skyndsamhet vid behandlingen af besvärsmål i Hofrätterna blifvit framstapla. Då
ett förfarande, motsvarande hvad som är stadgadt i fråga om besvär öfver egodelningsrätts
utslag, enligt min uppfattning skulle medföra icke oväsentliga fördelar-
i nyssnämnde hänseende, samt då någon svårighet icke torde möta att införa
ett dylikt förfarande i de tall der öfverexekutors utslag för parterne muntligen afkunnats
eller efter anslag meddelats, har ett utkast till bestämmelser i sådant syfte
af mig upprättats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de stadganden angående
förfarandet vid besvär, som innehållas i en reservation till förra Lagberedningens förslag
till Rättegångsbalk. Den betänklighet, som kunde förefinnas deri, att genom
ett dylikt förfarande möjligheten att inom kort tid erhålla Hofrättens inhibition skulle
försvinna, synes mig kunna helt och hållet förekommas genom att i analogi med det
bekanta Référéförfarandet stadga, det Hofrättens president eger rätt att på ansökan
af part meddela inhibition. Dylika provisoriska förordnanden torde enligt allmänt
antagna rättsgrundsatser ej ovilkorligen erfordra ett kollegialt afgörande och vid
sadant förhållande synds mig befattningen med dylika ärenden lämpligen kunna åt
presmenten i Hofrätten uppdragas. Ej heller kunna de med denna befattning i öfngt
förenade göromål anses utgöra, något hinder för att till honom öfverlemna afgörande!
af inhibitionsansökningarna. Föreskrifterna om sättet och ordningen för
dyhka ansökningars föredragning inför presidenten, om protokollsföringen dervid
och dylikt tillhöra uppenbarligen ej utsökningslagen utan Hofrättens arbetsordning.

Slutligen synes mig, på de af Lagkomitén och Utsökningskomitén anförda
girnnc e1, stadgandena om skyldighet att fullgöra hvad Hofrätten "dömt för rätt att
fullfölja talan hos Konungen i sammanhang med den nya utsökningslagens införande
böra upphäfvas. *

1 öfverensstämmelse med sålunda anförda grunder böra enligt min åsigt nedanstående
§§ i förslaget erhålla följande lydelse:

235

1 Kap.

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet och
för stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande, hvar inom sitt
län, samt i rikets öfriga städer Bådstuf‘vurätten eller, der Konungen det förordnar,
viss ledamot af Bådstufvurätten.

2 §•

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde
och i öfriga städer stadsfogde. Finnes i stad ej stadsfogde, verkställe^ den kronofogde,
Konungen förordnar, ock derstädes utmätning eller annan förrättning, som
enligt denna lag skall af utmätningsman utföras.

2 Kap.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man utan stämning söka gäldenären hos
öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig
uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han linnés, eller, om
han utrikes är, der han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man
eller grundas fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid
domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej^ heller derå
tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, stadsfogde
eller notarius publicus, erkänt handlingen, hänvise öfverexekutor borgenären
att efter stämning utföra sin talan.

236

Invänder gäldenär att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den handling,
hvarå krafvet grundas, och visar han sannolika skäl för invändningen, varde
ock borgenären hänvisad att efter stämning utföra sin talan, der ej gäldenären försummat
att tvånget eller förledandet kungöra såsom i 26 § stadgas.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att borgenären bör hänvisas att efter stämning
utföra sin talan, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid
äfventyr af utmätning.

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den intecknade
egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan föregående
utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fäst egendom stadgas; och
vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

31 §.

Har öfverexekutor hänvisat borgenären att efter stämning utföra sin talan,
stånde gäldenär lika fritt som borgenär att målet instämma.

3 Kap.

37 § = 37 § i Beredningens förslag.

38 § 38 § i Beredningens förslag.

39 §.

Förlikning, som blifvit inför rätta sluten eller erkänd samt af rätten faststäld,
sa och skiljemannaäom, som enligt lag skall lända till efterrättelse, verkställas i den
ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

40 §.

_ Är af domstol förordnadt, att dom verkställas må, fastän laga kraft derå ej
kommit, ége utmätningsmannen utan särskildt bemyndigande domen verkställa, ändå

237

att ändring i domen sökes; ställe dock, der ej annorledes blifvit af domstolen föror
dnadt, den vinnande hos utmätningsmannen pant eller borgen för den återbäring,
så ock för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om domen ändras. _

Har för verkställighet af dom, hvarom i denna § sägs, fast egendom blifvit
utmätt, må den ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än domen vunnit laga kraft.

41 §.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må, utan
hinder af förd klagan, af utmätningsman verkställas.

42—45 §§ = 47—50 §§ i Beredningens förslag.

46 §.

Öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd,
ege utmätningsmannen verkställa, ändå att laga kraft derå ej kommit, der den vinnande
ställer pant eller borgen för återbäring och skadestånd som i 40 § sägs.

Har för verkställighet af öfverexekutors utslag, som ej vunnit laga kraft, fast
egendom blifvit utmätt, eller har öfver exekutor, efter ty i 28 § sägs, förordnat om
fast egendoms försäljning, må egendomen ej utan gäldenärens samtycke säljas förr
än utslaget eller förordnandet vunnit laga kraft.

47 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas,
dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman
blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget
ej verkställas förr än det vunnit laga kraft.

Hvarjemte i särskild författning intagas följande bestämmelser:

Hvad underrätt dömt i sjörättssak, eller i tvist om flyttning i eller ur hus,
så ock då någon blifvit berättigad att af annan försörjning njuta, det må i verkställighet
gå, ändå att emot domen vädjas. Lag samma vare, der underrätt till
betalning faststält fordran, som utan jäf inför rätten erkänd varit eller grundas å
sådan skriftlig handling, hvarå gäldenären kan hos öfverexekutor sökas.

2 §•

Pröfvas i andra tvistemål, än i 1 § nämnda äro, genom uppehåll med verk -

238

stollighet af underrätts utslag märklig skada vållas, och är fara att den tappande
ej gitter den gälda; då ege rätten förordna, att domen, ändå att den ej vunnit laga
kraft, må verkställas, der yrkande derom blifvit af den vinnande framstäldt innan
saken till dom företages, och genom verkställigheten den tappande ej tillskyndas
men eller förfång, som ej upprättas eller ersättas kan.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må utan hinder af ändringssökande
verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.

4 g.

Hvad Hofrätt dömt i tvistemål må verkställas, ändå att saken dragés under
Konungens pröfning, der ej genom verkställigheten den tappande tillskyndas sådant
men eller förfång, som i 2 § sägs.

5 §.

Då dom verkställas må, ändå att den ej vunnit laga kraft, sätte rätten det
i domen ut.

6 §.

Vill part särskildt föra klagan öfver underrätts förordnande att dom verkställas
må, ändå att den ej vunnit laga kraft, vare om sättet för ändringssökande
och besvärens pröfning lag som i 191 § Utsökningslagen sägs.

4 Kap.

53 §.

Ar genom dom, utslag, faststäld förlikning, eller skiljemannadom hvarom i
39 § sägs,, betalningsskyldighet gäldenären ålagd, och vill man erhålla utmätning
hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen eller utslaget samt, der fordran är
på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, fordringsbeviset i hufvudskrift.

289

79 §.

Då fast egendom utmätes, sä och dä öfverexekutor enligt 28 § för ordnat
om försäljning af sådan egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
deröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom
är sagdt. Utmätningsmannen affordra ock gäldenären de handlingar, som visa
hans eganderätt eller tjena till upplysning om särskild nyttjanderätt eller rätt till
afkomst eller annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flere egendom ar
på en gång; varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Då utmätning af fast egendom skett eller öfverexekutor förordnat om egendomens
försäljning, skall, der borgenär det yrkar, afrad, hyra eller ränta, som af
egendomen faller, till dess den varder såld och af köparen tillträdd, uppbäras af
utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas. Utmätningsmannen
kungöra utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva
något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

5 Kap.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen
kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär
eller borgenär det äskar eller utmätningsmannen eljest finner sådant lämpligt, i
kyrkorna för de församlingar, som närmast derintill åro; dock skall, der för viss
stad är förordnadt, att auktion bör kungöras på annat sätt än här ofvan är sagdt,
det förordnande lända till efterrättelse.

98 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af utmätningsmannen.

94 §.

A landet skall auktion å utmätt fast egendom ske å tingsstället i det tingslag,
der egendomen är belägen. Öfverenskomma, innan kungörelse om auktionen

240

utfärdats, borgenär och gäldenär om annat lämpligt ställe inom utmätningsmannens
tjensteområde eller i närbelägen stad, vare det gilt.

95 §.

Fastighet i stad skall säljas å auktionskammare eller, der sådan ej finnes,
å Rådhus.

96 §.

Häfta flera inom särskilda tingslag belägna fastigheter för gemensam inteckning
och skola de efter hvad i 104 § sägs på en gång säljas, varde auktionen förrättad
ä tingsstället i den ort, der hufvudgården eller, om sådan ej finnes, mesta
godset är beläget; skola fastighet å landet och sådan i stad eller fastigheter i särskilda
städer gå i en försäljning, efter ty i samma § sägs, skall auktionen hållas,
der den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen.

97 §.

Auktionsförrättare!! anskaffe gravationsbevis rörande egendomen äfvensom de
för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller för upplysning om
deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna handlingar,
hvilka kunna hos rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättare)! det äskar, borgenären
pligtig att förskjuta den för handlingarnes utlösande nödiga kostnad.

98 §.

Möter ej laga hinder för den utmätta egendomens försäljning, bestämme
auktionsförrättaren tid för auktionen och läte kungörelse derom, så ock om egendomens
beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna tidningarne tre gånger,
första gången minst fyra veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen,
äfvensom intagas i länskungörelserne; foge ock anstalt, att kungörelsen varder
minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i tingslagets kyrkor och
i stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. År för viss stad förordnadt, att
auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras, lände ock det till
efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse
om auktionen ej utfärdas förr än visadt blifvit att förordnandet vunnit laga
kraft och det skuldebref, hvarå borgenären sin fordran grundat, blifvit i hufvudskrift
till auktionsförrättaren aflemnadt.

241

6 Kap,

124 §.

Derefter upprätte utmätningsmannen, med iakttagande af hvad 17 Kap
Handels-Balken samt här nedan i 125, 126, 127 och 128 §§ finnes stadgadt
förslag till fördelning af köpeskillingen och läte den som med förslaget åtnöjes derå
teckna godkännande.

125 § 127 § i förslaget.

126 § — 128 § i förslaget.

127 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende
pa särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är
inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.

128 §.

en%''t 125 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, så ock då medel enligt 127 § afsättas, varde bestämmelse tillika
meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del
deraf sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit
beräknadt eller afsatt.

129 §.

Vai der föi slaget godkåndt af alla tillstådesvarande rättegande, ege fordringsegarne
genast lyfta hvad dem enligt förslaget tillägges. För fordran, hvarom i 127 §
sägs, må dock lyftning endast ega rum i det fall att fordran blifvit faststäld genom
domslut, som ej vunnit laga kraft; och vare i ty fall fordringsegaren, der han lyfta
vill, skyldig att ställa borgen eller annan säkerhet för återbäringen af det lyftade,
i händelse hans fordringsanspråk varder ogilladt.

242

130 §.

Varder förslaget ej godkändt af tillstädesvarande rättegande; då må utdelning''
efter förslaget ej ske annorledes än emot borgen eller annan säkerhet förr än tid
för klanders anställande emot förslaget är förs liten, efter ty nedan sägs, eller slutlig
dom öfver klandret fallit.

131 §.

Vill den, som ej förslaget godkänt, klander deremot väcka, anmäle skriftligen
hos domaren å landet eller rätten i stad sitt klander inom trettio dagar efter
sammanträdet, och vare under den tid förslaget hos utmätningsmannen tillgängligt.
Domaren eller rätten utsätte viss dag, då parterne hafva att hos rätten sig inställa,
och läte den dag tre gånger, sista gången minst fjorton dagar förut i allmänna
tidningarne kungöras, der ej domaren eller rätten finner, att alla parter,
som saken rörer, annorledes kunna till förhöret lämpligen kallas.

132 §.

Förslaget jemte det vid sammanträdet förda protokoll samt öfriga till saken
hörande handlingar skola af utmätningsmannen på anfordran rätten tillställas. Ej
må parts uteblifvande hindra dom öfver klandret.

133 §.

Klander mot fördelningsförslaget gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

136 §.

Belopp, som jemlik! 127 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs
fordran, skall, der det ej enligt 129 § får af borgenären lyftas, ofördröjligen i länets
ränteri nedsättas.

137 §.

Begagnar ej borgenär inom fyra veckor efter fördelningen sin lyftningsrätt,
varde de honom tillagda medel i länets ränteri nedsatta.

Ar enligt 125 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,
och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit

243

laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 128 §
kunna tillfalla.

9 Kap.

169 § utgår, i följd hvaraf hänvisningen till denna § i 170 och 175 §!
förfaller.

10 Kap.

179 § a.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter
anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller på klagan öfver utmätning eller
auktion å fast egendom, ingifve sist före klockan tolf å tjugonde dagen efter den dag
utslaget meddelades, den dagen oräknad, till öfverexekutor sina till Hofrätten stälda
besvär jemte det öfverklagade utslaget och de handlingar, hvarpå lian sig beropar;
bifoge ock duplett af besvären och af de handlingar, som åberopas. Ingifvas ej
besvären inom föreskrifven tid, varda de ej af öfverexekutor upptagna, och teckne
öfverexekutor det å besvärshandling!.

179 § b.

När besvär mot öfverexekutors utslag inkommit, hålle öfverexekutor besvärshandlingarne
den klagandes vederpart tillhanda i tio dagar, räknadt från besvärstidens
slut; kommer han inom den tid och begär af besvären del, lemne öfverexekutor
honom de dupletter, som ingifne äro, och ege han inom den tid nu sagd är sin till
Hofrätten stälda förklaring till öfverexekutor ingifva och dervid foga de handlingar,
som af honom åberopas.

179 § c.

öfverexekutor åligge att sedan förklaring inkommit eller den förelagda tiden
till förklarings ingifvande obegagnad förflutit handlingarne utan dröjsmål till Hofrätten
insända.

244

179 § d.

Sedan handlingarne till Hofrätten inkommit, gifve Hofrätten genast sitt
utslag å besvären.

180 §.

_ Den som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall, än i 179 § nämnas,
eger ingifva till Hofrätten sina besvär, der beslutet blifvit för honom muntligen
aflemnadt, i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands, Vesternorrlands och
Gotlands län före klockan tolf å trettionde dagen och i mål från öfriga delar af riket
före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag beslutet afkunnades; eljest njute han
lika tid från det han af beslutet erhöll del.

191 § a.

Ej må klagan öfver öfverexekutors utslag verka uppehåll i utslagets verkställande,
der ej, i den ordning nedan säges, annorledes varder förordnadt.

191 § b.

Söker någon, att öfverexekutors utslag icke må verkställas, innan hans
ändringssökande slutligen pröfvats, ingifve till Hofrätten ansökning derom jemte
utslaget, bevis att besvär deröfver af honom blifvit i laga ordning anförda och de
handlingar, som af honom åberopas.

191 § c.

Sedan ansökan, hvarom i 191 § b sägs, till Hofrätten inkommit, varde den
ofördröjligen föredragen för presidenten eller den hans embete förestår, och eger
han, der skäl dertill finnes, förordna att, innan de anförda besvären slutligen pröfvats,
det öfverklagade utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

191 § d.

Förordnande, hvarom ofvan är sagdt, må gifvas utan att vederparten blifvit
hörd; och skall förordnandet i Hofrättens protokoll intagas.

245

191 § e.

Besväi öfvei af piesidenten gifvet förordnande ma anföras hos Konungen
men förordnandet gånge ej dess mindre i verket.

Förslaget till Förordning om nya utsökningslagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall.

3 §.

I Kättegangs-Balken af 1734 års lag upphäfvas

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts befattning
med utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms
fullbordan i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

30 Kap. 5 § samt hvad i sist sagda kapitels 6, 7, 8 och 18 §§ och i 31
Kap." 2 och 3 §§ är stadgadt om skyldighet för den, som vill fullfölja talan mot
Hofrätts dom eller utslag eller söka återvinning af försutten laga tid eller återbrytning
af dom, som vunnit laga kraft, att fullgöra hvad dömdt är.

24 §.

I stad, der sådan stadsfogde, som i nya lagen sägs, ej finnes, då samma lagträder
i _ verksamhet, skall magistrat vara utmätningsman, intill dess stadsfogde
varder tillsatt eller kronofogde förordnad. I Stockholm gälle för sådant fall hvad
särskildt stadgadt är.