INOM KUNGL. FINANSDEPARTEMENTETTILLKALLADE SAKKUNNIGA (Statens offentliga utredningar 1922:4)

FÖRSLAG

TILL

LAG OM SPARBANKER

M. M.

AVGIVET AV

INOM KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

0<Z)0

STOCKHOLM 1921
1SAAG MAHCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 23 januari 1920 bemyndigat chefen för
kungl. finansdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga att inom
departementet verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om en
revision av gällande sparbankslagstiftning, blevo samma dag undertecknade
v. Krusenstjerna, Andersson, Magnusson, Sommarin, Stenbeck
och Örne tillkallade att i nämnda avseende biträda inom departementet
och uppdrogs därvid åt undertecknad v. Krusenstjerna att såsom ordförande
leda de sakkunnigas arbete.

Sedermera tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
30 juni 1920 samma dag hovrättsrådet Tor Bertil Wieselgren att deltaga
i de sakkunnigas arbete och, sedan han den 6 september 1920 anhållit
om entledigande från det honom meddelade uppdraget, blev den 23
oktober 1920 undertecknad Lawski tillkallad i Wieselgrens ställe.

Såsom sekreterare har enligt de sakkunnigas uppdrag under förra
hälften av år 1920 tjänstgjort andre kanslisekreteraren Nils Hellenius.

Vid arbetet för ifrågavarande uppdrags fullgörande togo de sakkunniga
till en början under övervägande, huruvida beträffande någon
del av sparbankslagstiftningen en omedelbar ändring av gällande bestämmelser
vore önskvärd och kunde genomföras, utan att man behövde
avbida resultatet av utredningen i dess helhet. De sakkunniga funno
därvid omedelbara lagändringar kunna och böra genomföras i syfte att
dels förhindra tillkomsten av ny sparbank, som prövas icke vara till

nytta för det allmänna, dels reglera sparbankernas filialbildning och dels
bevara och stärka den lokala och personliga kontakt emellan vederbörande
sparbanksledning och bankens klientel, vilken är en förutsättning
för hela sparbanksrörelsen och som bragts i fara genom att
på sina håll ledningen av sparbank kommit i händerna på personer,
bosatta utom sparbankens verksamhetsområde. Den 24 februari 1920
avgåvo de sakkuniga i enlighet härmed förslag till ändring av hithörande
bestämmelser i gällande lagstiftning. Förslaget lades till grund för
proposition till 1920 års riksdag och, sedan nämnda proposition med
en oväsentlig ändring antagits av riksdagen, utfärdades den 11 juni
1920 lag i ämnet, innefattande ändring i 3 och 7 §§ i lagen den 29
juli 1892 angående sparbanker.

Under nästlidet år remitterades till de sakkunniga en till Kungl.
Maj:t från svenska sparbanksföreningen inkommen framställning, vari
lagstiftningsåtgärder påkallades till förhindrande av upplösning av sparbank,
där sådan upplösning vore obehörig såsom icke föranledd av
sparbankens ställning. I sitt den 24 januari 1921 över framställningen
avgivna utlåtande föreslogo de sakkunniga i anledning av densamma,
att i lagen om bankrörelse måtte stadgas förbud för bankbolag att
övertaga sparbanks rörelse, där övertagandet funnes vara till skada för
det allmänna. Sedan i överensstämmelse med de sakkunnigas förslagproposition
avlåtits till 1921 års riksdag samt propositionen antagits av
riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 3 juni 1921.

Efter det de sakkunniga numera slutfört det åt dem anförtrodda
arbetet, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljda
förslag till

1) lag om sparbanker, alternativ I;

2) lag om sparbanker, alternativ II;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura, alternativ I;

4) lag om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura, alternativ II;

5) lag om ändrad lydelse av 80 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar;

6) lag om ändrad lydelse av 246 § i lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse;

7) lag om ändrad lydelse av 128 § i lagen den 12 augusti 1910
om aktiebolag.

Av nämnda förslag äro de under 1) och 3) upptagna avfattade
under förutsättning, att föreskrifter om firma och registrering icke skola

meddelas i fråga om sparbank, medan de övriga förslagen utarbetats
under motsatt förutsättning.

De sakkunniga anse sig till sist böra framhålla, att den nya princip
för bestämmande av högsta tillgodohavandet å motbok, som kommit
till uttryck i 3 § under 10) i förslaget till lag om sparbanker, jämväl
torde böra komma till tillämpning i fråga om bankbolags sparkasseräkning
och postsparbankens motboksräkning.

Särskilda yttranden av undertecknade v. Krusenstjerna, Magnusson,
Sommarin och Lawski bifogas därjämte.

Stockholm den 27 juli 1921.

F. y. KRUSENSTJERNA.

C. EDOR ANDERSSON. E. O. MAGNUSSON. EMIL SOMMARIN.

NILS STENBECK. ANDERS ÖRNE. SVEN LAWSKI.

LAGFÖRSLAG

Alternativ /.

Förslag

till

Lag om sparbanker.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan
rätt för dess stiftare eller deras rättsinnehavare att tillgodonjuta andel
i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen, har till ändamål att befordra
sparsamhet genom att i enlighet med de bestämmelser, som i denna lag
meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband
stående verksamhet.

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som i 1 § sägs, samt
postsparbanken i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten
använda ordet sparbank.

• Om sparbanks bildande.

3 §•

Stiftare av sparbank skola vara här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tjugo.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken, vilket skall
angiva:

Sparbankssakkunnigas betänkande.

1) den benämning, under vilken sparbanken skall driva sin verksamhet; 2)

sparbankens verksamhetsområde;

3) den ort, där sparbankens styrelse skall hava sitt säte;

4) grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav
skall med eller utan ränta till stiftarna eller deras rättsinnehavare återbäras;

5) huvudmännens antal, grunderna för val av huvudmän, tiden, för
vilken huvudmännen skola utses, huvudmännens befogenhet samt det
minsta antal huvudmän, som skall närvara vid sammanträde med huvudmännen
för att giltigt beslut må kunna fattas;

6) tid och ort för huvudmännens årssammanträde, vilka ärenden
som skola förekomma till behandling å sådant sammanträde samt på
vilket sätt kallelse till sammanträde med huvudmännen skall ske;

7) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem samt tiden,
för vilken de skola utses, vem som äger nämna ordförande i styrelsen,
styrelsens åligganden och grunderna för dess beslutförhet;

8) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden, för vilken
de skola väljas;

9) huruvida avdelningskontor eller sparbankskommitté må av styrelsen
inrättas, kontorsstyrelses befogenhet och .på vad sätt verksamheten
vid avdelningskontor skall övervakas;

10) det belopp, högst tjugutusen kronor, intill vilket penningar
må för en och samma insättares räkning emottagas;

11) den uppsägningstid, som sparbanken minst må medgiva och
högst förbehålla sig för återbetalning av insatta medel;

12) huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än inoch
utlåning av penningar samt vari sådan verksamhet skall bestå;

13) sättet för förvaring och inventering av sparbankens kassa
och värdehandlingar.

4 §•

Stiftarna skola hos Konungens befallningshavande i det län, inom
vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte, söka stadfästelse å reglementet.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare,
skall fogas försäkran av stiftarna, att det belopp, vartill grundfonden
enligt reglementet skall uppgå, blivit tecknat.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig
för det allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna
lag ävensom med lag och författningar i övrigt. •%

5 §.

Sparbanks grundfond skall vid stiftandet sättas till minst tio tusen
kronor; dock att, där sparbankens verksamhetsområde är ringa eller andra
särskilda omständigheter därtill föranleda, Konungens befallningshavande
må medgiva, att grundfonden bestämmes till visst lägre belopp, ej understigande
tre tusen kronor.

Grundfond må ej annorledes än i penningar inbetalas.

6 §.

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer samt styrelse- och revisorssuppleanter
utsetts samt det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet
skall uppgå, inbetalts, bör styrelsen därom göra anmälan hos
Konungens befallningshavande.

Vid sådan anmälan foge styrelsen

1) uppgift å styrelseledamöternas fullständiga namn ävensom nationalitet
och hemvist;

2) styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka, vilka som utsetts
till styrelseledamöter;

3) bevis, att det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet
skall uppgå, blivit behörigen inbetalt.

7 §•

Innan anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord, kan sparbank ej
förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol
eller annan myndighet söka, kära eller svara.

Handla huvudmän, styrelseledamöter eller andra å sparbanks vägnar,
innan anmälan, som nyss sagts, blivit gjord, svare de, som i åtgärden
eller beslut därom deltagit, för uppkommande förbindelser såsom
för annan sin gäld, en för alla och alla för en.

8 §•

Den benämning, varunder sparbank skall driva sin verksamhet,
skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens beskaffenhet
må ej annan beteckning än sparbank användas.

Om sparbanks förvaltning.

9 §•

Sparbanks angelägenheter skola omhänderhavas dels av huvudmän,
vilka skola såsom representanter för insättarna övervaka sparbankens
förvaltning, och dels av en av huvudmännen utsedd styrelse, som skall
handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.

10 §.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola

utses på sätt reglementet föreskriver; dock att i reglementet skall stad gas,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma,
municipalfullmäktige, landsting, hushållningssällskap eller
Konungens befallningshavande. Stiftare av sparbank må ock i reglementet
kunna förklaras för huvudman, i den mån ej annat följer av
vad nedan i denna lag stadgas.

Huvudman skall utses för viss tid, högst tio år. Avgår huvudman,
innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall

ny huvudman utses i den avgångnes ställe så snart ske kan, och åligge

det styrelsen att, där den avgångne varit tillsatt av korporation eller
myndighet, som i första stycket sägs, hos korporationen eller myndigheten
göra anmälan om avgången.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas en gång varje år
före april månads utgång. Å årssammanträde skola huvudmännen
fastställa balansräkning samt besluta om ansvarsfrihet för styrelsen ävensom,
där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller
revisorssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga nyval.
Övriga ärenden, vilka enligt lag eller sparbankens reglemente tillhöra
huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till deras avgörande,
må behandlas jämväl på annat sammanträde.

Vid omröstning å sammanträde med huvudmännen äge varje huvudman
en, röst. Huvudman må allenast personligen utöva sin rösträtt.
Huvudman, som tillika är styrelseledamot, må ej deltaga i val av revisor
eller i beslut angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Huvudman må ej vara tjänsteman i sparbanken eller i annan sparbank,
ej heller ledamot av annan sparbanks styrelse.

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

11 §•

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola väljas på viss tid, högst
fyra år; dock må tiden ej utgå annat än å dagen för huvudmännens
årssammanträde.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald,
ej gått till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald,
gått till ända, åligge det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta
om val av ny ledamot i den avgångnes ställe; dock att, därest
suppleant finnes, med sådant val må anstå till nästa årssammanträde
med huvudmännen.

Styrelseledamot må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej
sådant är i reglementet uttryckligen medgivet, samt ej heller ledamot
av styrelsen för eller tjänsteman i annan sparbank eller bankbolag, med
mindre Konungens befallningshavande prövar sådant kunna ske utan
olägenhet.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast så
vitt det uttryckligen medgives i reglementet; dock att arvode icke må
utgå av andra medel än avkomsten av sparbankens fonder.

12 §.

Sparbanks huvudmän och ledamöterna av dess styrelse skola
vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde, såvida ej Konungens
befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva
annat.

13 §.

Styrelsen äge att själv eller genom ombud ej mindre i förhållande
till tredje man handla å sparbankens vägnar än även inför domstolar
och andra myndigheter företräda sparbanken. Inskränkning i den befogenhet,
som sålunda tillkommer styrelsen, vare i den mån ej annat
följer av vad i denna lag stadgas utan verkan mot tredje man, med
mindre han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen.

14 §•

I förhållande till sparbanken vare styrelsen pliktig att i sin förvaltning
av sparbankens angelägenheter ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som i reglementet eller av huvudmännen meddelas.

Styrelsen må dock ej efterkomma föreskrift av huvudmännen, där
den finnes strida mot denna lag eller reglementet.

15 §.

Huvudman eller styrelseledamot äge ej deltaga i behandling av
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken. Ej heller må han
deltaga i behandling av fråga om avtal mellan sparbanken och tredje
man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot sparbankens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning
beträffande gåva från sparbankens sida, så ock beträffande
rättegång eller annan talan.

16 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ändrar styrelseledamot
sitt hemvist, skall styrelsens ordförande ofördröjligen göra
anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Vid anmälan om
ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift av
protokoll, som bestyrker ändringen.

IT §.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för sparbanken mottaga
stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas
sparbanken.

18 §.

Huvudmän eller styrelseledamöter i sparbank, vilka genom att
överträda denna lag eller sparbankens reglemente tillfoga banken eller
tredje man skada eller som eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
sparbanken skada, svare för skadan, en för alla och alla för en.

19 §.

Under sparbanks första verksamhetsår skall genom styrelsens ordförandes
försorg förteckning å huvudmän och styrelseledamöter i sparbanken
sist en månad från det anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord
införas en gång i en eller flera tidningar inom orten, där hinder ej
möter, samt anslås å lätt tillgänglig plats å ett vart av sparbankens kontor.

Sedermera åligge det styrelsens ordförande att årligen inom fjorton
dagar från huvudmännens årssammanträde anslå dylik förteckning på
sätt nyss är sagt.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande
tillämpning å styrelsesuppleant.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständigheten,
att förutsättningarna för hans inträde i styrelsen saknats,
utan verkan mot en var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om rörelsen.

21 §‘

Sparbank må ej utan särskilt tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor
eller genom sparbankskommitté å annan ort än där styrelsen
har sitt säte. Sådant tillstånd må, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna, meddelas av Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret
eller sparbankskommittén.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning;
dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningebehov begagna
kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt
bankbolag eller annorledes upptaga lån.

I fall, då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
meddela sparbank tillstånd att för en och samma insättares
räkning mottaga högre belopp än sparbankens reglemente medgiver.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,
minst en månad, efter uppsägning återbetala insatta medel; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva
utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer, skall vara ställd till viss
man och må överlåtas endast till viss man; skolande i motboken intagas
erinran om att överlåtelse bör till den nye ägarens säkerhet anmälas
hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning förbehåll
gjorts, skall anteckning därom ske i motboken. Vid motboken skola

vara fogade utdrag av denna lag och sparbankens reglemente, i vad de
avse förhållandet emellan sparbanken och insättare.

Då medel, som insatts i sparbank, lyftas, skall anteckning därom
ske i motboken.

Har motbok förkommit, bör förlusten ofördröjligen anmälas hos
sparbankens styrelse; skolande därvid uppgivas, vid vilken tid och under
vilka omständigheter förlusten timat. Har sådan anmälan skett, åligge
det sparbanken att genom kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens
ägare införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan
ske, en gång i tidning inom orten, efterlysa motboken. Sedan sex
månader förflutit från sista kungörandet, vare ägaren, därest motboken
icke återfunnits, berättigad att mot kvitto utbekomma hela sitt tillgodohavande;
och äge efter medlens utbetalning motboken icke gällande
kraft mot sparbanken.

24 §.

Omyndig, som uppnått femton år, må utan särskild tillåtelse av
förmyndare förfoga över medel, som den omyndige själv å motbok insatt.
Sådana medel må ej utan den omyndiges samtycke utbetalas till
förmyndaren.

25 §.

Sparbanks inlåning må allenast med det belopp, som för sparbankens
räkning innestår i riksbanken eller inländskt bankbolag, överstiga
tjugufem gånger beloppet av sparbankens fonder.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens
verksamhetsområde.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis
än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller annan dylik
samfällighet, utlämnas allenast mot säkerhet av pant eller borgen. Såsom
pant må ej godkännas inteckning i fartyg eller förlagsinteckning, ej
heller aktier eller lottbrev till högre sammanlagt belopp än som motsvarar
sparbankens fonder.

År lån, som ej utlämnats till kommun eller annan dylik samfällighet,
ställt att betalas efter längre tid än tre månader eller, där fråga
är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom,

efter längre tid än sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt
att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje
fall sagts.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen, må ej utlämnas
annat än på viss tid och må ej utestå längre än tio år. År lånet ställt
på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig
avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats; sparbanken
dock alltid obetaget att begagna sin rätt att uppsäga lånet till
återbetalning på en gång.

27 §.

Oavsett vad i 23 och 26 §§ stadgas må sparbank med sådan inom
dess verksamhetsområde befintlig ekonomisk förening, som har till ändamål
att inom viss ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
(jordbrukskassa) och som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen
meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om
öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Sådant
.avtal må ej träffas för längre tid än ett år i sänder och skall, därest
det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom laga kraftägande beslut
återkallas, kunna uppsägas att genast upphöra att gälla.

28 §.

Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse,
för vars uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken
anställd tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman
svarar, utan så är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes
pant antingen av statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda obligationer eller av
inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet
å landet eller fastighet i stad, köping eller municipalsamhälle.

29 §.

Sparbank vare skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet
förvandlas i penningar,redovisa ett belopp, motsvarande minst en tiondedel
av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall
utgöras av sådana obligationer, som i 28 § omförmälas, eller fordran
hos riksbanken eller inländskt bankbolag; dock må av kassareserv
högst 50,000 kronor utgöras av inteckningar av sådan beskaffenhet,
som i 28 § sägs.

Sparbankssakkunnigas betänkande. -

30 §.

Ej må sparbank förvärva fast eller lös egendom, så vida fråga
ej är om fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande, eller om
inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken
äger, eller om penningar, obligationer eller av rörelsen betingade
fordringar. Till skyddande av fordran må dock sparbank å offentlig auktion
eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller
pantsatt; skolande sådan egendom åter avyttras, när så prövas lämpligt
och i varje fall så snart det kan ske till belopp, som täcker fordringen.

Om bokföring och bokslut.

31 §.

I stället för de i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank föra
följande böcker:

kassabok, som skall upptaga alla in- och utbetalningar samt föras
i två exemplar av särskilda personer, vilka hava att för varje expeditionsdag
fastställa den kontanta behållningens belopp;

avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem
ävensom ett årligt sammandrag av dessa avräkningar;

lånebok, som skall upptaga de av sparbanken utlämnade lån, därå
inbetalda räntor och gjorda avbetalningar samt för lånen ställda säkerheter
ävensom ett årligt sammandrag av låneräkningarna.

Därjämte skola föras:

huvudbok, som skall avslutas för varje kalenderår och fullständigt
utvisa sparbankens rörelse under året samt dess ställning vid årets
början och slut.

Styrelsen äger, där så prövas lämpligt, uppdela en var av ovannämnda
böcker i flera och att låta föra även andra böcker.

32 §.

Sparbanks styrelse har att för varje år, sedan bokslut upprättats,
avgiva förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt
balansräkning.

Berättelsen, som skall föreligga av styrelsen underskriven före

februari månads utgång, skall tillhandahållas revisorerna vid revisionens
början samt huvudmännen senast en vecka före årssammanträdet.

33 §.

Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
är stadgat gälle i avseende å upprättandet av sparbanks
balansräkning:

1) Sparbankens tillgångar må ej upptagas vare sig över sina verkliga
värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna för
deras förvärvande eller anskaffande.

2) I den mån ej annat följer av vad nedan under 4) och 5) stadgas,
må tillgångarna dock upptagas till högre belopp än som ovan
sagts, så framt sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse styrelsen
enligt 32 § har att avlämna.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de
beräknas komma att inflyta, varjämte värdelösa fordringar skola avskrivas.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken,
må ej i vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar
upptagas till högre värde än det, vartill den varit uppförd i närmast
föregående fastställda balansräkning.

5) Obligation må ej upptagas till högre värde än som avses under

4), därest icke värdeökningen samtidigt tages i anspråk till täckande av
förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller till mot ökningen
svarande nedsättning av annan tillgångs bokförda värde.

6) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola
vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

7) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom
tillgång.

Vad i förenämnda förordning stadgas om balansräknings införande
i inventariebok skall i stället avse dess införande i den i 31 § omförmälda
huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att
densamma skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för
rörelsen under året samt angiva verkställda avskrivningar.

Om sparbanks fonder och om användning av sparbanks vinst.

34 §.

Har i sparbank, vars fonder uppgå till minst tio tusen kronor,
det förhållande emellan sparbankens inlåning och dess fonder, som järn -

likt denna lag skall förefinnas, blivit rubbat, må till återställande av
nämnda förhållande genom frivilliga bidrag av huvudmän eller andra
bildas säkerhetsfond.

På sparbankens huvudmän ankomme att besluta om säkerhetsfonds
bildande. Teckning av bidrag till sådan fond skall för att vara bindande
ske å teckningslista, å vilken sparbankens sista balansräkning
samt revisorernas yttrande däröver skola vara avskrivna.

Säkerhetsfond ävensom, där det vid fondens bildande utfästs,
ränta efter högst sex för hundra om året skall till bidragstecknarna
eller deras rättsinnehavare återbetalas, i den mån sparbankens återstående
fonder äro tillräckliga för upprätthållande av det föreskrivna
förhållandet emellan sparbankens inlåning och fonder.

35 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om säkerhetsfond
bildats, denna gått förlorad, i första hand användas till att
uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå. Vad
som icke tages i anspråk för nämnda ändamål skall avsättas till reservfond;
styrelsen dock obetaget att för väckande och underhållande, särskilt
hos mindre bemedlade, av håg till sparsamhet av tillgängliga vinstmedel
använda ett belopp, som i förhållande till sparbankens ställningär
av ringa betydelse.

När reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten grundfonds
återbärande icke gjorts i reglementet, sammanräknade beloppet av grundoch
reservfonderna överstiger tio procent av insättarnas behållning
enligt senaste bokslut, äge sparbankens huvudmän efter det styrelsen
avgivit yttrande i ärendet besluta, att intill hälften av vinsten skall
användas till sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke
på grund av gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag.
Huvudmännens beslut skall underställas Konungens befallningshavande,
som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer med föreskrifterna
i denna paragraf och sparbankens reglemente.

36 §.

Skall jämlikt förbehåll i sparbanks reglemente grundfond eller del
därav med den ränta, som må vara utfäst, återbäras, må det ej ske, förrän
reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden
jämte därå förbehållen ränta; ej heller må återbäring ske, så länge
■säkerhetsfond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom återbäringen
det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbankens in -

låning och fonder, skulle rubbas. Ränta å grundfond må ej beräknas
efter högre räntefot än sex för hundra om året.

37 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom
ett år från det beslut om återbetalning av säkerhetsfond eller om återbäring
av grundfond fattades, vare beslutet, så vitt det inverkar på
borgenärernas rätt, utan verkan; skolande å belopp, som på grund av
vad sålunda stadgats skall till konkursboet erläggas, gäldas ränta efter
sex för hundra om året från den dag, då beloppet av sparbanken utbetaltes.

38 §.

1 den män ej annat följer av vad i 34 och 36 §§ stadgats, må
sparbanks fonder ej minskas, så framt det ej erfordras till täckande av
förlust, som uppstått å sparbankens rörelse.

Om revision.

39 §.

Revisorer för granskning av sparbanks förvaltning skola väljas
för högst två år. Tiden, för vilken revisor utses, må ej utgå annat
än å dagen för huvudmännens årssammanträde; dock att revisor må,
även om sagda tid icke gått till ända, genom beslut av huvudmännen
skiljas från uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är i sparbankens eller styrelseledamots
tjänst.

Revisorerna åligge att årligen granska sparbankens kassa, värdehandlingar
och verifikationer samt räkenskaper och protokoll.

Sparbankens styrelse skall bereda revisor tillfälle att när som hälst
inventera sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens
alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av
revisor hos styrelsen begärd iipplysning angående förvaltningen icke förvägras.

40 §.

Revisorerna skola för värjo räkenskapsår över granskningen avgiva
en av dem underskriven berättelse, som genom styrelsens försorg
skall tillhandahållas huvudmännen senast en vecka före deras års -

sammanträde. Berättelsen skall innehålla utlåtande beträffande bokslutets
riktighet och säkerheten av placeringen av sparbankens medel.

41 §.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt
uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last,
en för alla och alla för en sparbanken ansvariga för all därav uppkommande
skada.

42 §.

Vad om revisor i denna lag stadgas skall jämväl tillämpas å
revisorssuppleant.

Om talan mot styrelse eller revisorer.

43 §.

Ansvarsfrihet må ej anses styrelsen beviljad, så framt en tredjedel
av huvudmännen röstat däremot.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelse
omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades
å sammanträde med huvudmännen, vare så ansett, som om ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handling.

Talan mot revisorer enligt 41 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med
huvudmännen, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling
blivit begången.

44 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom två år från det förvaltningsberättelse framlades å sammanträde
med huvudmännen, äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen
för den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad.

Försättes sparbanken i konkurs efter ansökning, som gjorts inom
två år från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med
huvudmännen, äge konkursboet mot dem anställa sådan talan, som omförmäles
i 41 §.

Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras
inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar
i konkursen utsatta tid eller, där tiden för talans anställande av sparbanken
då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet och vissa andra fall, då särskild röstövervikt
erfordras för beslut av huvudmännen.

45 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej giltigt, med
mindre samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats
å två på varandra följande sammanträden med huvudmännen, därav
minst ett årssammanträde, och å det sammanträde, som sist hållits, biträtts
av minst två tredjedelar av samtliga huvudmän.

Beslut om sparbanks överlåtelse på annan sparbank eller på ett
bankbolag eller om sparbanks trädande i likvidation i andra fall än i
58 § avses vare ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat
sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden
med huvudmännen, därav minst ett årssammanträde, samt å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande
och dessa tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän.

År för giltighet av beslut, varom ovan är stadgat, något ytterligare
villkor bestämt i reglementet, lände ock det till efterrättelse.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej heller giltigt,
förrän det blivit av Konungens befallningshavande stadfäst.

Om likvidation och upplösning.

46 §•

Hava sparbanks huvudmän enligt 45 § andra stycket beslutit, att
sparbanken skall träda i likvidation, eller har Konungens befallningshavande
enligt vad i 58 § stadgas förordnat, att likvidation skall äga

rum, välje huvudmännen eu eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen.

47 §.

Utse ej sparbanks huvudmän likvidatorer, ehuru val av sådana
enligt vad i 46 § stadgats skall ske, ankomme på Konungens befallningshavande
att utse en eller flera likvidatorer, och svare under tiden,
intill dess sådant skett, de, som med vetskap om förhållandet deltaga i
beslut om fortsättande av sparbankens verksamhet eller handla å dess
vägnar, för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom
för egen skuld.

48 §.

Likvidator skall vara här i riket bosatt svensk medborgare. Uppdraget
att vara likvidator anses gälla intill dess likvidationen blivit avslutad
men kan när som helst återkallas av den, som utsett likvidatorn.
Avgår likvidator, innan han fullgjort sitt uppdrag, och finnes ej
suppleant, åligge det övriga likvidatorer att ofördröjligen föranstalta om
val av ny likvidator.

49 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen hos Konungens befallningshavande
anmäla, att sparbanken trätt i likvidation. Därvid skall uppgift
lämnas om likvidatorernas samt, där suppleanter utsetts, deras fullständiga
namn och hemvist.

Avgår likvidator eller suppleant eller utses ny sådan eller ändrar
likvidator eller suppleant sitt hemvist, skall ock därom anmälan hos
Konungens befallningshavande ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Vid anmälan, att likvidator eller suppleant utsetts, skall fogas
styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker anmälningens
riktighet.

5° §.

Då likvidatorer utsetts, göre styrelsen ofördröjligen reda för sin
förvaltning under den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts
å sammanträde med huvudmännen.

Styrelsens redovisning skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas
till revisorerna, som hava att granska densamma och däröver
inom fyra veckor avgiva skriftlig berättelse. Redovisningen jämte revisorernas
berättelse skall av likvidatorerna så snart ske kan framläggas

å sammanträde med huvudmännen; och skall å det sammanträde till
behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen
för den tid redovisningen omfattar. Om behandling av denna fråga
samt om rätt att tala å styrelsens förvaltning äge vad i 43 och 44 §§
finnes stadgat motsvarande tillämpning.

Öl §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å sparbankens
okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och
skulder.

Då sådant erfordras för likvidationens verkställande och så snart
det utan uppenbar skada kan ske, skall sparbankens egendom förvandlas
i penningar.

Sparbankens fasta egendom må ej avyttras under hand på andra
villkor än som det jämlikt 58 § förordnade allmänna ombudet godkänt.

I övrigt skall om likvidatorernas befogenhet att företräda sparbanken
samt om deras rättigheter och skyldigheter i tillämpliga delar gälla vad
i denna lag är stadgat angående styrelse.

52 §.

Finnes säkerhetsfond eller har i sparbankens reglemente gjorts
sådant förbehåll, som i 3 § under 4) omförmäles, åligge det likvidatorerna
att, i den mån sparbankens tillgångar förslå, ombesörja återbetalning
av säkerhets- eller grundfond jämte utfäst ränta; dock må
återbäring av grundfond ej äga rum, förrän säkerhetsfond jämte ränta
återbetalts.

53 §.

Sedan den i årsstämningen utsatta inställelsedagen är förbi samt
likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de inför huvudmännen framlägga
redovisning för sin förvaltning.

Då sådan redovisning framlagts, anses sparbanken upplöst; och
skola likvidatorerna ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens
befallningshavande.

Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts
i ärendet, ävensom bevis om dagen för årsstämningens utfärdande.

54 §.

Finnes enligt likvidatorernas redovisning överskott, skall detta på
sätt huvudmännen äga bestämma användas för allmännyttigt eller välSparbankasakkunnigas
betänkande. 3

görande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses
genom skattebidrag.

Beslut härom skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning, och har Konungens befallningshavande att tillse, att överskottet
användes i överensstämmelse med fastställt beslut.

55 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, skall sparbanken såsom
konkursgäldenär företrädas av styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde
meddelades, likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under
konkursen må dock i behörig ordning nya styrelseledamöter eller nya
likvidatorer kunna utses.

56 §.

Finnes efter konkursens upphörande överskott, skall likvidation
verkställas i enlighet med bestämmelserna i 46—49 samt 51—54 §§.

Finnes ej överskott, anses sparbanken upplöst, då konkursen upphörde.
Det åligger dem, som under konkursen sist företrädde sparbanken
såsom konkursgäldenär, att om sparbankens sålunda skedda upplösning
ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Om tillsyn.

57 §.

Handhavandet av tillsynen över sparbank skall på sätt nedan
stadgas fördelas emellan Konungens befallningshavande i det län, där
sparbankens styrelse har sitt säte, samt en för hela riket gemensam
sparbanksinspektion.

58 §.

Konungens befallningshavande tillkomme:

att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;
att, då sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står
i strid med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet,
förelägga huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad
dem enligt- lag eller sparbankens reglemente åligger;

att, där huvudman eller styrelseledamot i fall, som avses i 18 §,

tillskyndat sparbanken skada, föranstalta om talans anställande mot den
ersättningsskyldige, så framt ej vad i 43 § stadgas utgör binder därför.

Konungens befallningshavande äge förelägga vite vid meddelande
av föreskrift eller förbud, som i denna paragraf omförmäles, samt
fälla till sådant vite.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i
balansräkning eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks rörelse
eller bokföring, må förbud eller föreläggande icke heller av Konungens
befallningshavande meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort
framställning därom.

Då Konungens befallningshavande i anledning av att rubbning
uppstått i det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbanks fonder
och dess inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse,
må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom
vilket föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader,
och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som
sist sagts, till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från
denna lag eller sparbankens reglemente och varder avvikelsen ej inom
förelagd tid rättad, äge Konungens befallningshavande förordna, att
sparbanken genast skall träda i likvidation.

59 §.

Har sparbank trätt i likvidation, äge Konungens befallningshavande
under likvidationen enahanda befogenhet gent emot likvidatorerna
som enligt vad i 58 § första, andra och tredje styckena sägs
tillkommer Konungens befallningshavande gent emot sparbankens styrelse.

;6o §.

Allmänna ombudet åligge att deltaga i den revision av sparbankens
förvaltning, varom i 39 § förmäles, ävensom att, där sparbanken
träder i likvidation, övervaka denna.

Allmänna ombudet vare pliktigt att meddela Konungens befallningshavande
och sparbanksinspektionen alla de upplysningar angående
sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens
befallningshavande återkallas.

Allmänna ombudet njute arvode av allmänna medel efter de grunder
Konungen stadgar.

61 §.

Sparbanksinspektionen har att med uppmärksamhet följa sparbankernas
verksamhet samt att, därest inspektionen finner, att sparbanks
verksamhet icke står i övereDSstämmelse med denna lag eller sparbankens
reglemente, göra de erinringar hos sparbankens styrelse eller de framställningar
hos Konungens befallningshavande, vartill inspektionen kan
finna sig föranlåten. Där inspektionen finner sådant nödigt, äge inspektionen
meddela föreskrifter angående sättet för förande av sparbanks
räkenskaper. Inspektionen åligge tillika att i fråga om lämpliga
inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet tillhandagå med
råd och upplysningar.

Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

62 §.

Sparbanksinspektionen äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla
sparbanks styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.

Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektionen utlyst
sammanträde med styrelse eller likvidatorer må efter inspektionens bestämmande
närvara och i överläggningarna deltaga antingen allmänna
ombudet eller av inspektionen särskilt förordnad representant för densamma.

63 §.

Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess
likvidatorer åligge:

att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet när som helst
hålla sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning;

att å tider, som av inspektionen bestämmas, och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter
över sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt
angivas, huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet
av någon i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att jämväl i övrigt meddela inspektionen och allmänna ombudet
alla de upplysningar rörande sparbanken, som av dem äskas;

att, där inspektionen meddelat föreskrift beträffande sättet för
förandet av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse;
samt

att, så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen
underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning
samt balansräkning till såväl inspektionen som allmänna ombudet
samt att efter verkställd revision tillställa inspektionen den däröver
avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande de å sammanträde
med huvudmännen i anledning av nämnda berättelser fattade besluten.

64 §•

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,
som utvisar huvudmännens i anledning av berättelserna fattade
beslut, skola i de delar sparbanksinspektionen bestämmer genom styrelsens
ordförandes försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats å
ett vart av sparbankens kontor.

65 §.

Till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet skall sparbank årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser,
som utfärdas av Konungen. Detta bidrag skall utgå efter
visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda beloppet
av de utav sparbank vid utgången av nästföregående kalenderår
förvaltade medlen men må icke överstiga fem tusendedels procent av
detta belopp.

Straffbestämmelser.

66 §.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
fängelse straffes

1) stiftare, vilken falskeligen avgiver försäkran, som i 4 § sägs;

2) styrelseledamot eller annan, som vid anmälan hos Konungens
befallningshavande mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) styrelseledamot eller likvidator, som i skriftlig handling, vilken
framhigges för huvudmännen, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

4) styrelseledamot, som vid upprättandet av balansräkning mot
bättre vetande förfar i strid med föreskrifterna i 33 §;

5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till sparbanksinspektionen
avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående
omständighet, varom det ålegat honom att lämna inspektionen upplysning;

6) revisor, som i revisionsberättelse mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller uppsåtligen
underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av
honom granskats;

7) revisor, som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat
följa därav, yppar något av vad vid granskning av styrelsens förvaltning
eller sparbankens räkenskaper kommit till hans kännedom utan att det
med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

Till straff enligt denna paragraf må ej dömas för brott, som enligt
allmänna strafflagen är belagt med strängare straff.

67 §.

Med böter från och med femtio till och med femhundra kronor
straffes

1) den, som underlåter att fullgöra honom enligt denna lag åliggande
anmälan hos Konungens befallningshavande;

2) styrelseordförande, som icke iakttager föreskrifterna i 19 eller

64 8.

68 §.

För överträdelse av det i 21 § stadgade förbudet vare straffet
böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling
ske efter allmän strafflag.

Särskilda bestämmelser.

70 §‘

Över beslut, som av Konungens befallningshavande på grund av
denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i finansdepartementet;
dock gånge beslutet ändock i verkställighet, där icke Konungen
annorlunda förordnar.

71 §•

Sparbank vare i mål, för vilka ej annorledes genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där sparbankens styrelse
enligt reglementet har sitt säte.

Förseelser, som omförmälas i 67 §, skola åtalas vid den underrätt,
under vilken sparbanken enligt första stycket lyder.

72 §.

Enskilds förhållande till sparbank må ej i oträngt mål yppas.

73 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

74 §• .

Genom den nya lagen upphäves, i den mån ej nedan annorlunda
stadgas, lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, sådan den lyder
efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare
utfärdade författningar.

75 §.

1 fråga om den nya lagens tillämpning å sparbank, vars reglemente
blivit stadfäst, innan nya lagen trätt i kraft, skola följande bestämmelser
lända till efterrättelse:

1) Äldre sparbank, som vill fortsätta sin verksamhet, vare pliktig
att, där ej Konungen medgiver anstånd, före den 1 januari 1924 hava,
i den mån det erfordras och ej annat följer av vad nedan stadgas, vidtagit
sådana ändringar i sitt '' reglemente, att detsamma står i överensstämmelse
med föreskrifterna i nya lagen, samt å ändringarna förskaffat sig
Konungens befallningshavandes stadfästelse. Erfordras ej ändring av
reglementet, skall sparbanken före nämnda dag hos Kommgens befallningshavande
hava gjort anmälan om att den vill fortsätta sin verksamhet.
Så länge stadfästelse å nu föreskriven reglementsändring icke
meddelats eller anmälan, som nyss sagts, icke blivit gjord, skola förut
gällande bestämmelser äga tillämpning å sparbanken.

2) Äldre sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder därav,
att dess stiftare icke varit bosatta här i riket eller att dess grundfond
uppgår till lägre belopp än i 5 § sägs.

3) 1 äldre sparbanks reglemente må stadgas, att den del av huvudmännen,
som skall utses av korporation eller myndighet, icke behöver
vara tillsatt förrän å dagen för huvudmännens årssammanträde år 1924;

4) Huvudman, som tiilsatts, innan de ändringar, som under 1)
omförmälas, vidtagits i sparbanks reglemente, vare, ändock att han
utsetts för längre tid, pliktig att avgå, då det erfordras för genomförande
av stadgandet i 10 § 1 stycket; skolande, där det ej på annat sätt
bestämts, i erforderlig utsträckning genom lottning avgöras, vilka
huvudmän för sagda ändamål skola avgå. Huvudman, som nyss sagts,
vare därjämte i varje fall pliktig att avgå sist å årssammanträdet år 1934.

5) Har huvudman eller styrelseledamot i äldre sparbank valts för
tid, som tilländagår efter den dag, då nya lagen vinner tillämpning å
sparbanken, må han utan hinder därav, att han är bosatt utom sparbankens
verksamhetsområde eller ledamot av styrelsen för eller tjänsteman
i annan sparbank eller, såvitt fråga är om styrelseledamot i den
äldre sparbanken, ledamot av styrelsen för eller tjänsteman i bankbolag,
fortsätta utövandet av sitt uppdrag, till dess tiden därför utgår, dock
ej längre än till huvudmännens årsammanträde år 1924.

6) Där stadfäst reglemente för äldre sparbank icke utgör hinder
för sparbanken att för en och samma insättares räkning mottaga högre
belopp än tjugutusen kronor, må, om och i den utsträckning Konungens
befallningshavande efter sparbanksinspektionens hörande bestämmer,
högre belopp än tjugutusen kronor i sådant avseende i reglementet
fastställas.

7) Därest äldre sparbanks inlåning den 1 januari 1923 är högre
än som i 25 § stadgas, äge Konungens befallningshavande efter sparbanksinspektionens
hörande bestämma, om och i vilken utsträckning
sparbanken skall vara fritagen från skyldighet att iakttaga föreskriften
i nämnda paragraf; dock må i intet fall medgivas, att sparbanks inlåning
med högre belopp än som för sparbankens räkning innestår i riksbanken
eller inländskt bankbolag överstiger femtio gånger beloppet av sparbankens
fonder, ej heller att inlåningen må uppgå till större mångfald
av sparbankens fonder än vartill den vid nämnda tidpunkt uppgick.

8) Har, då nya lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, sparbanken
lån utlämnade mot pant av aktier eller lottbrev till högre sammanlagt
belopp än sparbankens fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket
stadgas ej hinder för sparbanken att, då dylikt lån förfaller, låta det omsättas
med oförändrad säkerhet. Efter den 1 januari 1928 må äldre
sparbank ej hava lån utestående mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning,
ej heller mot pant av aktier eller lottbrev till högre sammanlagt
belopp än sparbankens fonder.

9) Bestämmelsen om att sparbanks kassareserv, i den mån den
skall överstiga 50,000 kronor, icke må redovisas i inteckningar behöver

icke vara till fullo genomförd förrän vid upprättandet av bokslut för
år 1933.

10) Innehar äldre sparbank, då nya lagen vinner tillämpning å
sparbanken, egendom, som sparbank jämlikt 30 § ej må förvärva, vare
sparbanken pliktig att, därest Konungens befallningshavande ej medgiver
anstånd, före den 1 januari 1928 hava avyttrat sådan egendom.

11) Därest äldre sparbank tillhörig obligation i balansräkningen
för år 1922 upptagits till högre värde än som måste anses utgöra
obligationens verkliga värde den 1 januari 1923, vare sparbanken, intill
dess bokslut för år 1933 sker, fritagen från skyldigheten att vid balansräknings
upprättande avskriva skillnaden emellan nämnda värden; dock
att, där obligationen för 1920 eller 1921 bokförts till lägre värde än
för 1922, befrielsen skall gälla allenast skillnaden emellan det lägsta av
nämnda värden och obligationens verkliga värde den 1 januari 1923.
Så länge sparbank tillhörig obligation i balansräkning upptages till högre
värde än det, vartill dess verkliga värde bör anses uppgå, må grundfond
icke återbäras; ej heller må, där ej Konungens befallningshavande
i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas annorledes än
till avsättning till reservfond.

12) Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller
genom sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret eller
sparbankskommittcn inrättats före den 1 maj 1920.

13) Sparbanksinspektionen vare pliktig att tillhandagå jämväl
sparbank, å vilken nya lagen icke vunnit tillämpning, med råd och
upplysningar angående lämpliga bedrivandet av sparbankens verksamhet.

14) Har äldre sparbank icke inom tid, som under 1) sägs, fullgjort
vad där föreskrivits och har ej Konungen medgivit anstånd, skall
sparbanken genast ställas under utredning; skolande därvid stadgandet
i 22 § andra punkten i lagen den 22 juli 1892 äga motsvarande tilllämpning.

76 §.

I fråga om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank,
skall bestämmelsen i 26 § i lagen den 22 juli 1892 i dess ursprungliga
lydelse fortfarande lända till efterrättelse, om äldre giftermålsbalken
är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

77 §.

Om sparbanks konkurs är särskilt stadgat.

Sparbank ssakkunn igas betänkande.

Alternativ II.

Förslag

till

Lag om sparbanker.

Inledande bestämmelser.
1-2 §§•

Se alt. I.

Om sparbanks bildande.

3 §.

Stiftare---— se alt. I — — — angiva:

1) sparbankens firma;

2) — — — se alt. I — — — värdehandlingar.

4-5 §§•

Se alt. I.

6 §•

Sedan — — — se alt. I--— inbetalts, må sparbank enligt

föreskrifterna i denna lag registreras.

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva — — — se
alt. I 7 § — — — svara.

Handla huvudmän, styrelseledamöter eller andra å sparbanks vägnar,
innan den blivit registrerad, svare de, som — — — se alt. I 7 §
--— en.

7 §•

Ansökan om sparbanks registrering skall göras av dess styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas:

dels styrelseledamöternas fullständiga namn ävensom nationalitet
och hemvist;

dels sparbankens postadress.

Vid ansökningen foge styrelsen

1) sparbankens reglemente med bevis om stadfästelse^ i två
styrkta avskrifter;

2) uppgift — — — se alt. I 6 § — — — hemvist;

3) styrkta---se alt. I 6 §---styrelseledamöter;

4) bevis — — — se alt. I 6 § — — — inbetalt.

8 §.

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För---

se alt. I — — — användas.

Ny firma skall tydligt*skilja sig från annan, förut i sparbanksregister
införd, ännu bestående firma.

Om sparbanks förvaltning.

9-12 §§.

Se alt. I.

13 §.

Styrelsen---se alt. I---inskränkningen. Bestäm melse,

innehållande sådan inskränkning, må ej registreras.

Sparbanks firma må tecknas allenast av styrelsen.

14-15 §§.

Se alt. I.

16 §.

Sker___se alt. I ----hemvist eller ändrar sparbanken

postadress, skall styrelsens ordförande ofördröjligen göra anmälan därom
för registrering. Vid anmälan — — — se alt. I — ändringen.

17 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sparbank, bör undertecknas
med dess firma. Vid firmateckning skola de, som teckna firman, även
underskriva sina namn.

Har handlingen ej undertecknats med sparbankens firma och
framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å sparbankens vägnar,
vare de, söm underskrivit handlingen, evad densamma prövas vara för

sparbanken bindande eller ej, ansvariga för vad genom handlingen må
hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Angående — — — se alt. I — — — sparbanken.

18 §.

Se alt. I.

19 §.

, Under — — — se alt. I — — — månad från det sparbanken
vunnit registrering införas —--se alt. I--— sagt.

20 §. *

Vad — — — se alt. I — — — därom.

Bestämmelse rörande den förutsättning, under vilken suppleant må
utöva styrelseledamots befogenhet, må ej inregistreras.

Om rörelsen.

21 §.

Sparbank — — — se alt. I — — — sparbankskommittén.

Inrättandet av avdelningskontor eller sparbankskommitté skall
ofördröjligen anmälas för registrering, och skall vid anmälningen fogas
avskrift av Konungens befallningshavandes beslut, varigenom tillstånd
till inrättandet meddelats.

22—30 §§.

Se alt. I.

Om bokföring och bokslut.

31-33 §§.

Se alt. I.

Om sparbanks fonder och om användning av sparbanks vinst.

34-38 §§.

Se alt. I.

Om revision.

39-42 §§.

Se alt. I.

Om talan mot styrelse eller revisorer.

43-44 §§.

Se alt. I.

Om ändring av reglementet och vissa andra fall, då särskild röstövervikt
erfordras för beslut av huvudmännen.

45 §.

Beslut — — — se alt. I — — — stadfäst. Sådant beslut skall
av sparbankens styrelse ofördröjligen anmälas för registrering och må
ej gå i verkställighet, innan registrering skett. Vid anmälningen skola
fogas två styrkta avskrifter av Konungens befallningshavandes beslut
om stadfästelse å ändringen.

Om likvidation och upplösning.

46—48 §§.

Se alt. I.

49 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla, att
— •— — se alt. I — — — skall ock därom anmälan för registrering
ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Vid — — — se alt. I — — — riktighet.

50 §.

Se alt. I.

51 §.

Likvidatorerna — — — se alt. I —--styrelse.

Finnes säkerhetsfond---se alt. I 52 §---återbetalts.

52 §.

Under likvidition skall sparbankens firma tecknas med tillägg av
orden »i likvidation)).

I övrigt skall vad i 17 § finnes föreskrivet i fråga om under -

skrivande av handling, som å sparbankens vägnar utfärdas, äga motsvarande
tillämpning under sparbankens likvidation.

Har under handlingen ej tecknats sparbankens firma på sätt, som
i första stycket sägs, och framgår ej av handlingens innehåll, såväl att
den utfärdats å sparbankens vägnar som att sparbanken är i likvidation,
vare de, som underskrivit handlingen, evad densamma prövas vara
för sparbanken bindande eller ej, ansvariga för vad genom handlingen
må hava slutits, eu för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

53 §.

Sedan--— se alt. I — — — förvaltning.

Då sådan redovisning framlagts, anses sparbanken upplöst; och
skola likvidatorerna ofördröjligen göra anmälan därom för registrering.

Vid — — — se alt. I — — — utfärdande.

54 §.

Se alt. I.

55 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, skall underrättelse om
konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomens försorg
avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av
styrelsen — — — se alt. 1 — — — utses.

56 §.

Finnes---se alt. I---göra anmälan för registrering.

Om tillsyn.

57-65 §§.

Se alt. I.

Om registrering.

66 §•

Konungens befallningshavande skola, en var för sitt län, föra
sparbanksregister för inskrivning rörande varje sparbank, vars styrelse
har sitt säte inom länet, av de uppgifter, som enligt denna lag

skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i sparbanksregister
eljest är eller varder föreskrivet.

67 §.

Anmälan till sparbanksregister skall göras skriftligen och vara åtföljd
av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande. Avlämnas
anmälan genom ombud eller insändes den med posten, skall
underskriften vara av vittnen styrkt. Då sparbanks registrering sökes,
skall varje styrelseledamot på samma gång egenhändigt inskriva sin
namnteckning i registret eller i särskilt bihang till detta, så framt ej
namnteckningen förefinnes å anmälningsskriften och blivit av vittnen
styrkt. På enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker
därom, att styrelseledamot blivit vald.

68 §.

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag
eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress, till
honom med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet
med skälen därför.

År sökanden missnöjd med beslutet, äge han att, vid talans förlust,
innan klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver
anföra besvär.

69 §.

Beviljas sparbanks registrering, läte Konungens befallningshavande
i registret införa:

1) dagen för Konungens befallningshavandes beslut om stadfästelse
å reglementet;

2) sparbankens firma;

3) grundfondens belopp;

4) sparbankens verksamhetsområde och den ort, där styrelsen har
sitt säte;

5) sparbankens postadress;

6) varje styrelseledamots fullständiga namn och hemvist.

Innehåller reglementet sådant förbehåll, som i 3 § under 4) omförmäles,
varde anteckning därom gjord i registret.

Den ena av de för registreringen ingivna avskrifterna av reglementet
skall, försedd med bevis om registreringen, återställas till
sökanden.

70 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i sparbanksregister
skett, skall den ändring, där registrering beviljas, anmärkas i
registret.

Registreras ändring i sparbanks reglemente, skall ena avskriften
av Konungens befallningshavandes bevis om stadfästelse å ändringen
till sökanden återställas med därå tecknat bevis om registreringen.
Sker ändring i firman, skall ny fullständig inskrivning i registret göras.

71 §''

Vad i sparbanksregister införes med undantag av underrättelse om
konkurs, varom förmäles i 55 §, skall genom Konungens befallningshavandes
försorg ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarna.

Eu samling för hela riket av vad sålunda i allmänna tidningarna
kungjorts skall genom det allmännas försorg efter hand befordras till
trycket och förses med register för varje år.

Allt efter som nyssnämnda samling tryckes, skall den översändas till
varje domstol, Konungens befallningshavande och överexekutor.

72 §.

Närmare föreskrifter om sparbanksregisters förande, de i 71 §
stadgade kungörelserna, avgifterna för registreringen och för dess kungörande
samt tid och sätt för utgivande av den i nämnda paragraf
omförmälda samlingen och dess översändande till vissa myndigheter meddelas
av Konungen.

73 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister,
handelsregister, föreningsregister eller aktiebolagsregistret tidigare
införd firma och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda sparbanken att efter
viss tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga sparbanken det
skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskriv -

ning länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande
samt om skadestånd föras vid domstol.

74 §.

Har genom laga kraftägande beslut blivit förklarat, att en i sparbanksregister
gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats,
är ogiltigt eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning
skett, ej föreligger, skall på begäran av någondera parten anteckning
därom göras i registret. Underrättelse om sådan anteckning skall så
kungöras, som i 71 § sägs.

Varder, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning om sparbanks
konkurs, beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen
på därom gjord ansökan avföras ur registret.

75 §‘

Vad som i enlighet med denna lag blivit infört i sparbanksregister
och kungjort i allmänna tidningarna skall anses hava kommit till tredje
mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken
haft eller bort hava kunskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit
eller bort bliva antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

76 §.

Företer den, som inför domstol, Konungens befallningshavande
eller överexekutor företräder sparbank, bevis, utvisande, att han den dag
beviset utfärdades enligt vederbörande sparbanksregister var behörig
att företräda sparbanken, åligge det myndigheten att ur den i 71 §
omförmälda tryckta samling inhämta upplysning, huruvida förändring
beträffande behörigheten ägt rum. Vad i sådant avseende nyssnämnda
handling, i den mån den kommit myndigheten tillhanda, utvisar skall
för myndigheten äga vitsord, där ej annat förhållande visas vara för
handen.

Straffbestämmelser.

77 §.

Med — — — se alt. I 66 § — — — anmälan till registrering
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) — — — se alt. 1 66 § — — — straff.

Sparbankssakkunnigas betänkande. 5

78 §.

Med — — — se alt. I 67 § — — — åliggande anmälan till
registrering;

2) styrelseordförande — — — se alt. I 67 § — — — 64 §.

79-80 §§.

Se alt. I 68—69 §§.

Särskilda bestämmelser.

81 §.

Se alt. I 70 §.

82 §.

Sparbank — — — se alt. I 71 § — — — säte.

Förseelser, som omförmälas i 78 §, skola — — — se alt. I 71 §
— — — lyder.

83—85 §§.

Se alt. I 72—74 §§.

86 §.

I fråga--— se alt. I 75 §--— efterrättelse:

1) Ä äldre sparbank, som icke vunnit registrering enligt nya lagen,
skola förut gällande bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

2) Äldre sparbank, som vill fortsätta sin verksamhet, vare pliktig

att, där ej Konungen medgiver anstånd, före den 1 januari 1924 hava
gjort ansökan om registrering enligt nya lagen; skolande sådan sparbank,
i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas, dessförinnan
hava vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att — — — se alt. I
75 §--— stadfästelse.

3) Äldre sparbank må vinna registrering utan hinder---se

alt. I 75 § — — — 5§ sägs.

4) Äldre sparbank vare icke på grund av stadgandet i 8 § förhindrad
att såsom firma använda benämning, varunder sparbanken vid
nya lagens ikraftträdande utövar sin verksamhet.

5) I äldre — — — se alt. I 75 § — — — 1924.

6) Huvudman, som tillsatts, innan de ändringar, som under 2) omförmälas,
— — — se alt. I 75 § — — — 1934.

7) Har huvudman — — — se alt. I 75 § — — 1924.

8) Där stadfäst---se alt. I 75 §---fastställas.

9) Därest äldre---se alt. I 75 §---uppgick.

10) Har, då---se alt. I 75 §---fonder.

11) Bestämmelsen — — — se alt. I 75 § — — 1933.

12) Innehar---se alt. I 75 §---egendom.

13) Därest---se alt. 1 75 §---; reservfond.

14) Har äldre sparbank fått såsom firma inregistrerad av sparbanken
vid nya lagens ikraftträdande använd benämning, må talan jämlikt
73 § ej föras mot sparbanken.

15) Tillstånd---se alt. I 75 §---: 1920; åliggande

det äldre sparbanks styrelse att till sparbanksregistret i det län, där
sparbankens styrelse bar sitt säte, ofördröjligen efter det nya lagen
blivit tillämplig å sparbanken göra sådan anmälan, som i 21 § sägs.

16) Sparbanksinspektionen — — — se alt. I 75 § -----spar bank,

som icke vunnit registrering, med råd och upplysningar angående
lämpliga bedrivandet av sparbankens verksamhet.

17) Har äldre sparbank icke inom tid, som under 2) sägs, gjort
ansökning om registrering och har ej Konungen medgivit anstånd eller
bar, där ansökning om registrering gjorts inom sagda tid, ansökningen
blivit av registreringsmyndighet genom laga kraftägande utslag avslagen,
skall sparbanken — — — se alt. I 75 § — — — tillämpning.

87-88 §§.

Se alt. I 76-77 §§.

Alternativ /.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse: 4

8 §•

Var — —---firma.

I-----fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare
och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade föreningar,
solidariska bankbolag samt sparbanker.

Enkelt — — — föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Alternativ II.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 6 och 8 §§ i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

6 §‘

Företer i handelsregistret införd firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare
införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda innehavaren av förstnämnda
firma att efter viss tid använda firman ävensom ålägga honom
det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar — — — domstol.

8 §•

Se alt. I.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 80 § i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 80 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

Företer ekonomisk förenings registrerade firma likhet med en i
handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregister,
sjukkasseregister, understödsföreningsregistret eller sparbanksregister tidigare
införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda föreningen att
efter viss tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga föreningen
det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar---domstol.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 246 § i lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 246 § i lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Företer bankbolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare
införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda bolaget att efter viss
tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga bolaget det skadestånd,
som prövas skäligt.

Menar — — — domstol.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 128 § i lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 128 § i lagen den 12 augusti 1910 om
aktiebolag]» skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Företer aktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret eller sparbanksregister tidigare
införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma
förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda bolaget att efter viss
tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga bolaget det skadestånd,
som prövas skäligt.

Menar — — — domstol.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

MOTIV

Sparbankssakkunnigas betänkande -

Det svenska sparbanksväsendet har under den tid av snart 30 år,
som den nu gällande, på grundvalen av 1891 års sparbankskommittés
betänkande tillkomna lagen om sparbanker den 29 juli 1892 varit i
kraft, nått ett mycket stort uppsving. Medan vid slutet av år 1891
antalet insättare utgjorde 1,072,746 med en sammanlagd behållning av
283,916,243 kronor, utgjorde motsvarande siffror vid 1919 års slut
respektive 2,200,067 och 1,870,771,907 kronor. Samtidigt hava sparbankernas
fonder stigit från 25,231,490 till 107,118,607 kronor. En
högst väsentlig del av vårt lands kapital förvaltas sålunda av sparbankerna,
och det är följaktligen av synnerlig vikt, att lagbestämmelserna
angående sparbankerna äro sådana, att de icke blott möjliggöra
en fortsatt utveckling av sparbankernas verksamhet utan ock, såvitt på
lagstiftningen ankommer, garantera en i allo tillfredsställande förvaltning
av det sparbankerna anförtrodda kapitalet. De sakkunniga, vilka
för sådant ändamål anse en reform av vår sparbankslagstiftning nödvändig
och i det följande skola närmare undersöka, i vilken omfattning en
sådan reform bör komma till stånd, vilja här till en början framhålla, att
man vid reformeringen, såsom alltid skett på ifrågavarande lagstiftningsområde,
bör gå fram med största varsamhet. I den mån bestämmelser
erfordras till skyddande av insättarnas intressen eller till undanröjande av
de hinder, som efter nutida betraktelsesätt föråldrade organisationsformer
kunna innebära för en fortsatt utveckling av sparbankernas verksamhet,
får man emellertid icke tveka att i lagstiftningsväg meddela ytterligare
regulativ.

De spörsmål, som vid en allmän reformering av sparbankslagstiftningen
i första hand böra tagas under övervägande, äro de, som
röra reglerna för huvudmännens tillsättande och kontrollens anordning,
samt de bestämmelser angående sparbankernas verksamhet, som direkt
avse att trygga och befordra sparbankernas soliditet. I andra hand
komma ett antal spörsmål, som avse detaljer eller frågor av mera formell
natur, vilka i det följande skola närmare beröras.

TMiattandet Vad beträffar reglerna för huvudmännens tillsättande innehåller

av uvu m n. ga]]an(je jag allenast den bestämmelsen, att huvudmännen skola utses
genom val på sätt reglementet föreskriver; dock att stiftare må i reglementet
kunna förklaras för huvudman. Går man till de olika sparbankernas
reglementen, finner man, att sparbankerna i regel låta huvudmännen
tillsättas antingen genom självkomplettering eller genom val av
vissa offentliga korporationer. Enligt en av statistiska centralbyrån utarbetad
översikt rörande förhållandena år 1918 vid de då förefintliga
461 sparbankerna tillämpades självkompletteringssystemet i 344 sparbanker,
medan huvudmän utsågos i 102 sparbanker av kommunala eller
andra allmänna korporationer, i 3 sparbanker av insättarna och i 12
sparbanker av andra, såsom av stiftarna, vissa offentliga myndigheter m. fl.

Till jämförelse må här lämnas en kortfattad redogörelse för motsvarande
bestämmelser i de övriga nordiska länderna.

Den norska sparbankslagen av den 6 juli 1887 föreskriver, att
reglemente för sparbank icke må fastställas, om det innehåller föreskrift
om att huvudmännen (forstandere eller representanter) skola äga att
komplettera sig själva. I regel är valet överlämnat åt insättare, vilkas
tillgodohavanden överstiga visst minimibelopp. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat är emellertid insättarnas intresse för valet så obetydligt, att
det i realiteten blir de förutvarande huvudmännen, som bestämma valets
utgång.

Enligt den danska sparbankslagen, som utfärdades den 4 oktober
1919, måste för varje efter lagens ikraftträdande tillkommen sparbank
finnas ett antal personligen häftande löftesmän (garanter), vilka bilda
eller bland sig utse generalförsamlingen. Huvudmännen (tilsynsraadet)
väljas av generalförsamlingen. I äldre sparbanker, för vilka garanter
icke behöva finnas, skall tilsynsraadet bestå av minst sju medlemmar,
av vilka handelsministern utser en, medan de övrigas tillsättande kräver
hans stadfästelse.

Finsk rätt låter tillsättandet av huvudmännen (principalerna) vara
om möjligt ännu mera oreglerat än hos oss. Den gällande finska lagen
om sparbanker den 18 oktober 1918 meddelar nämligen icke någon som
helst bestämmelse uti ifrågavarande avseende.

Den kritik, som särskilt i riksdagen framkommit mot de nu rådande
formerna för huvudmännens tillsättande, har riktat sig emot självkompletteringsprincipen.

Sålunda hemställde herr Alfr. Lundgren i en vid 1909 års riksdag
inom andra kammaren väckt motion, att riksdagen måtte anhålla
om »utredning och framläggande av förslag, att i lagen angående spar -

banker den 29 juli 1892 måtte införas sådana bestämmelser, som på ett
för insättarna så tillfredsställande sätt som möjligt ordnade valet av
huvudmän och framför allt förebyggde det kotteriväsen, som så lätt
uppstode genom det flerstädes förekommande förfarandet att huvudmännen
kompletterade sig själva». Motionären anvisade för sin del såsom
ett lämpligt medel till förverkligandet av det av honom åsyftade ändamålet,
att utseendet av huvudmännen överlämnades åt kommunala myndigheter,
möjligen med rätt för insättare med viss minimiinsättning att
utse någon mindre del av huvudmännen. Motionen behandlades av
sammansatta banko- och lagutskottet, som avstyrkte bifall till densamma.
I utskottsutlåtandet, som godkändes av riksdagen, framhölls,
att några olägenheter av det rådande självkompletteringssystemet
icke påvisats samt att, då kommunala myndigheter snarast kunde förmodas
tänka på den egna kommunens bästa, det icke skulle vara förmånligt
att till sådan myndighet överlämna huvudmännens utseende.
Utskottet framhöll därjämte, att praktiska svårigheter reste sig mot att
låta insättarna välja huvudmän.

Uti en av friherre Erik Palmstierna vid 1911 års riksdag i andra
kammaren väckt motion påkallades ändringar i sparbankslagen i ändamål
att, närmast för att gynna egnahemsbildningen och småbruksrörelsen,
bereda insättarna ökat inflytande över sparbankernas förvaltning. Motionären
framhöll, att, då det vore insättarnas medel, som huvudsakligen
förvaltades, det icke vore mer än billigt, att de finge hava ett ord med
i laget i berörda avseende. På hemställan av bankoutskottet, som åberopade,
att något verkligt behov att öka insättarnas inflytande över
sparbankernas förvaltning svårligen kunde visas vara för handen, blev
motionen av riksdagen avslagen.

Vid 1913 års riksdag väcktes av herr Gast. Eliasson i första kammaren
och herr Reinh. Eliasson i andra kammaren likalydande motioner,
i vilka hemställdes, att riksdagen måtte anhålla om utredning och förslag
i syfte att det icke måtte tillåtas huvudmännen i sparbank att
komplettera sig själva. Motionärerna framhöllo, att, då en korporation
genom val kompletterade sig själv, valen lätt ginge i en ensidig riktning
och föranledde kotteriväsen inom korporationen samt att inom en
institution, som trängde så djupt ner och stode i eu så livlig förbindelse
med den stora allmänheten som sparbankerna, en sådan form för överstyrelsens
komplettering som den nyss angivna vore mindre lämplig.
Motionärerna, som ville erkänna, att någon olägenhet av självkompletteringssystemet
i de flesta fäll icke förmärkts, om ock en de] exempel
på ett motsatt förhållande kunde framdragas, åberopade vidare, att,

därest man tänkte på sparbankernas uppgift att med lån bistå dem bland
småfolket, som därav vore i behov, ett större tillmötesgående vore att
påräkna, därest huvudmännen utsåges av de institutioner, på vilkas
sammansättning folkets flertal genom sitt val ägde inflytande. I sitt
utlåtande över motionerna framhöll bankoutskottet, att, även om någon
olägenhet av självkompletteringen icke påvisats, nämnda anordning förmänga
dock vore mindre tilltalande och att det därför lämpligen kunde
ifrågasättas, huruvida icke huvudmännens rätt till självkomplettering i
någon mån borde inskränkas, exempelvis genom att kommunal myndighet
fiuge utse visst antal av huvudmännen. Under åberopande av att andra
frågor rörande sparbankerna vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning
och att anledning funnes till antagande, att Kungl. Maj:t vid ärendets
prövning skulle ägna uppmärksamhet jämväl åt nu förevarande fråga,
hemställde emellertid utskottet om avslag å motionen. Som kamrarna
stannade i olika beslut, i det att första kammaren godkände utskottets
hemställan, medan andra kammaren biföll motionerna, föranledde dessa
icke till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1919 års riksdag påyrkades i likalydande motioner, väckta i
första kammaren av herr August Ljunggren och två andra ledamöter
av kammaren samt i andra kammaren av herr Reinh. Eliasson och elva
andra ledamöter av sistnämnda kammare, att riksdagen måtte påkalla
utredning, huruvida och i vad mån ändrade bestämmelser rörande vården
om sparbankernas angelägenheter och förvaltning kunde vara av behovet
påkallade. Av motiveringen framgår, att motionärerna närmast tänkt
sig, att huvudmannavalet skulle anförtros åt kommunala eller andra
offentliga korporationer eller åt myndighet. Bankoutskottet, till vilket
motionerna remitterades, tillstyrkte bifall till desamma. Som kamrarna
jämväl denna gång stannade i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren
avslog och andra kammaren biföll utskottets hemställan, förföll
frågan ånyo.

Vid 1920 års riksdag väckte slutligen herr Knut Heyman i första
kammaren motion om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning beträffande sättet för huvudmännens tillsättande i sparbanker,
särskilt med hänsyn till att insättarna måtte erhålla tillbörligt inflytande
på förvaltningen av sina medel. I motiveringen framhölls, att självkompletteringssystemet
medförde, att vid fördelning av sparbankernas
vinstmedel den kommun, där en sparbank dreve sin rörelse, obehörigen
gynnades på bekostnad av insättarna och de kommuner, varest dessa
bodde. Såsom ett lämpligt medel att komma till rätta med dessa svårigheter
anvisades huvudmannaval av insättarna själva eller, beträffande

sparbanker, som vore av större omtattning eller hade sin verksamhet
över ett vidsträckt område, av hushållningssällskap, landsting eller stadsfullmäktige.
I sitt utlåtande över motionen hemställde bankoutskottet
under hänvisning till den åt de sakkunniga anförtrodda utredningen,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna
hemställan blev av riksdagen bifallen.

Den opinion, som enligt vad förestående redogörelse giver vid
handen inom vårt land förefinnes för en reform av reglerna för huvudmännens
tillsättande, var en av anledningarna till de sakkunnigas tillkallande.
I det anförande, i vilket dåvarande chefen för finansdepartementet
i statsrådet den 23 januari 1920 anhöll om bemyndigande att
få tillkalla sakkunniga för att verkställa en revision av gällande sparbanks!
agstiftning, anfördes beträffande formerna för huvudmännens tillsättande
följande: »Att en reform på ifrågavarande område inom sparbankslagstiftningen
verkligen kommer till stånd i en möjligast snar
framtid, synes vara ett allmänt behov, vilket gjort sig känt och erkänt
icke minst inom intresserade sparbankskretsar. Det mycket patriarkaliska
förmynderskap över insättare, vilkas medel av sparbankerna förvaltas,
som * för mansåldrar sedan befanns naturligt och nyttigt och då även
grundläde nu rådande praxis i fråga om huvudmännens rätt att komplettera
sig själva, är icke längre förenligt med vår tids ekonomiska
och sociala förhållanden och uppfattningar. En styrelse, vid vars sammansättning
inrättningens delägare sakna varje inflytande, kan lätteligen
bliva främmande för flertalet delägares önskningar. En viss föråldrad
formalism och efterblivenhet i fråga om anspråken på att tillmötesgås
med moderna bekvämligheter vid expeditionen har allmänheten i olika
landsdelar tillskrivit de ansvariga sparbanksstyrelserna och i sista hand
formerna för utseendet av huvudmän. Sålunda överklagade omständigheter
vid åtskilliga sparbankers skötsel torde i viss man utgöra förklaringen
till den framgång i konkurrensen om inlåningen, som privatbankernas
avdelningskontor på många håll rönt. b ör tillfredsställandet
av lokala och företrädesvis smärre kreditbehov har emellertid sparbankernas
inlåning eu betydelse, som gör dess upprätthållande och tillväxt
mycket önskvärd. Det stora beloppet av de medel, som redan nu av
sparbankerna förvaltas, synes å andra sidan mana till sådan organisation
av sparbankernas styrelser, att insättarnas intressen och sparbankernas
huvuduppgift garanteras tillbörligt företräde framför många lokala önskemål,
vilka kunna ligga vissa styrelseledamöter särskilt varmt om hjärtat,
men sakna verkligt samband med sparbankernas egentliga verksamhet.
Det har mot 15 § i sparbankslagen, vilken paragraf erhöll sin nuvarande

avfattning genom lagändring år 1905, anmärkts, att tillfälle gåves för
mindre sparbanker att bevilja anslag till såsom allmännyttiga ansedda
ändamål delvis på insättares och låntagares bekostnad, medan större
sparbanker hindrades från praktiska åtgärder till sparsamhetens befrämjande.
På samma gång dylika anmärkningar bestyrka vikten av en
omprövning av hithörande bestämmelser i gällande sparbankslag, utgöra
de en erinran om behövligheten av förbättrad organisation av och kontroll
över sparbankernas styrelser, d

Sedan de sakkunniga tillkallats, har svenska sparbanksföreningen
till Kungl. Maj:t ingått med en framställning i ifrågavarande ämne.
Framställningen innehåller i huvudsak följande: Självkompletteringen

hade under årens lopp blivit den allmännast tillämpade formen för utseende
av huvudmän, och anledningen härtill vore förnämligast att söka däri,
att man ansett denna form vara mest betryggande för bevarandet av
den kontinuitet och tradition, som vore en nödvändig förutsättning för en
sparbanks lugna utveckling. De anmärkningar, som framställts mot självkompletteringsprincipen,
vore i stort sett obefogade eller oväsentliga''. De
förslag till reformering av formerna för huvudmännens utseende, som ginge
ut på att överlämna huvudmannavalet åt insättarna eller åt kommunala korporationer,
kunde föreningen icke förorda. Vad beträffar den förra anordningen
stötte den på betydande praktiska svårigheter, särskilt i fråga
om större sparbanker. Att t. ex. i Stockholms stads sparbank överlämna
valrätten åt samtliga 124,562 insättare kunde ej gärna ifrågasättas.
Svårigheten att bestämma en gräns för rösträtten eller att avväga
densamma i förhållande till insättningarnas storlek vore påtaglig, särskilt
om man toge i betraktande, att enligt allmänna sparbanksstatistiken
år 1917 53.2 procent av samtliga insättare hade insatt belopp om högst
100 kronor, motsvarande tillhopa allenast 1.7 procent av sammanlagda
insättarebehållningen i landets sparbanker, medan 9.2 procent av insättarna
insatt belopp av över 2,000 kronor, motsvarande ej mindre än 61.3 procent
av insättarebehållningen. Valets överlämnande till insättarna skulle vidare
möjliggöra kupper av minoriteter och framkalla split och tvedräkt
emellan de olika insättarna till men för sparbankernas lugna utveckling.
Det vore icke heller principiellt riktigt, att en insättaregrupp
finge ett avgörande inflytande på en sparbanks förvaltning, då ett ensidigt
insättareintresse lätt kunde leda till, att inlåningsräntan dreves
i höjden på ett sätt, som omöjliggjorde de insatta medlens lämpliga
placering. Vad beträffar den senare anordningen vore föreningen, som
ville frånse, att det vore förenat med svårigheter att bestämma, åt vilken
korporation valet i varje särskilt fall borde anförtros, av den upp -

fattningen, att dylika korporationer saknade de erforderliga förutsättningarna
för att trygga en sådan förvaltning av sparbankerna, att insättarnas
intressen och sparbankernas huvuduppgift bereddes tillbörligt
företräde framför lokala önskemål. Att t. ex. låta intresserade kommunalmän
få hand om bestämmandet av överskottsmedlens användning kunde
icke från insättaresynpunkt vara önskligt. Man kunde därvid snarast
befara — varpå exempel icke saknades — att räntepolitiken vid en
sålunda skött bank skulle gå ut på en hög vinstmarginal, vilket vore
den mest förkastliga form för sparbanksverksamhet, som funnes. Vidare
vore att märka, att man icke genom kommunval tryggade en sådan ledning
av sparbankerna, att denna uppbures av insättarnas förtroende, samt
att det borde undvikas, att förvaltningen av sparbank bleve föremål för
en sorts dragkamp mellan olika maktfaktorer. Slutligen måste också
framhållas, att, då det funnes flera sparbanker, som sökte sina insättare
inom vissa yrkesgrupper, det vore långt ifrån tilltalande att lämna
kommuner inflytande på sammansättningen av huvudmännen i en dylik
bank. Inom föreningen förefunnes en så gott som enhällig opinion för
självkompletteringens bibehållande, och i den mån denna lett till en
ensidig rekrytering av huvudmännen, vore föreningen övertygad om
att den närmaste tiden komme att genom frivilligt åtgörande av
huvudmännen själva förete en betydande ändring i detta missförhållande.
För att påskynda en utveckling i sådan riktning ville föreningen dock
förorda införandet av bestämmelser, som gjorde det till en plikt för
huvudmännen att tillse, att erfarenhet och sakkännedom från olika yrken
och samhällslager bleve representerade bland huvudmännen. Skulle emellertid
självkompletteringssystemet ovillkorligen inskränkas, skulle enligt
föreningens förmenande den lämpligaste utvägen vara att åt Konungens
befallningshavande uppdraga utseendet av någon viss del av huvudmännen.
Fn dylik anordning skulle vara särskilt förmånlig på den
grund, att man då skulle kunna i lagen lämna vederbörande objektiva
anvisningar rörande de hänsyn, som borde tagas vid personvalet, och
hava den garanti, ämbetsmannaansvaret medförde, att dessa anvisningar
följdes, samt att man på detta sätt skulle undvika den öppna kamp om
makten över sparbanks förvaltning, som mer än allt annat vore ägnad
att skada en sparbanks utveckling.

De sakkunniga, vilka beträffande de föreskrifter, som för närvarande
gälla i de olika sparbankerna i fråga om tillsättandet av huvudmän, hänvisa
till förut omnämnda, av statistiska centralbyrån verkställda utredning
rörande förhållandena år 1918, hava för sin del icke kunnat komma

Sparbankssnkkunnitjns betänkande. 7

till annan uppfattning än att övervägande skäl tala för en reform i ifrågavarande
avseende.

Visserligen kan en sådan reform icke antagas medföra en omsorgsfullare
förvaltning av sparbankernas tillgångar. En sådan effekt avse
ej heller reformsträvandena. Tvärtom erkännes allmänt, att ledningarna
i de sparbanker, i vilka självkompletteringssystemet tillämpas, i det
stora hela på ett fullt tillfredsställande sätt omhänderhaft vederbörande
sparbankers angelägenheter, och, i den mån en förändring härutinnan
är önskvärd, kan den säkerligen icke nås genom ändrade regler för
huvudmännens tillsättande. Å andra sidan torde man genom sådana
ändrade regler, de må gå ut på att överlämna tillsättandet åt myndighet
eller åt kommunala eller andra allmänna korporationer eller på att
öka insättarnas inflytande därutinnan, näppeligen sätta de senares intressen
i fara. Någon anledning lärer nämligen icke finnas till antagande,
att de sparbanker, i vilka redan nu huvudmännen tillsättas
enligt något av de sist angivna systemen, skötas sämre än sådana,
vilkas huvudmän äga att komplettera sig själva.

Vad man vill vinna genom en reform är något helt annat. Självkompletteringssystemet
medför i regel, att huvudmännen tagas ur en
relativt begränsad krets. Sparbankerna kunna lätt i följd härav för stora
delar av befolkningen komma att framstå såsom kotteriinstitutioner, åt
vilka de, som icke stå de ledande nära, icke kunna antagas vilja ägna
större intresse. Detta förhållande medför först och främst, att sparbankerna
icke bliva i stånd att befordra sparsamhet i den utsträckning, de skulle
kunna, därest huvudmännen framstode såsom representanter för ortsbefolkningen
i dess helhet. Vidare bör beaktas, att i de fall, då konkurrens
emellan en sparbank och en affärsbank eller något dess avdelningskontor
om en orts sparmedel äger rum, självkompletteringssystemet lätt
kan få den effekten, att sparbanken får stå tillbaka för konkurrenten,
vilket i sin tur kan medföra, att ortens sparmedel icke i önskvärd utsträckning
reserveras för ortens kreditbehov. Ett korrektiv mot nämnda
olägenheter av självkompletteringssystemet kan visserligen vinnas därigenom,
att de befolkningslager, som äro utestängda från inflytande å
sparbankens förvaltning, bilda ny sparbank. Men frånsett, att eu
dylik bankbildning ofta nog kan vara svår att få till stånd och därjämte
medför, att kostnaden för förvaltningen av ortens sparmedel ökas,
skulle det uppenbarligen vara föga tillfredsställande, om man i orter,
där man skulle vara bäst betjänt med en stark sparbank, i stället finge
två eller flera mindre starka sådana. Då den nu gällande sparbankslagen
betecknar huvudmännen såsom representanter för insättarna, avser

den tydligen, att huvudmännen skola företräda samtliga insättare; och
av det ovan anförda torde framgå, att det endast kan vara till gagn
för sparbankerna själva, om den tanke, som sålunda kommit till uttryck
i lagen, varder förverkligad.

Någon annan olägenhet än den ovan behandlade är enligt de sakkunnigas
uppfattning normalt ej förenad med självkompletteringssystemet,
om ock denna olägenhet är viktig nog, eftersom den innebär, att
eu fortsatt utveckling av sparbank srörelsen sättes i fara. Det lärer
emellertid icke kunna förnekas, att ifrågavarande system därjämte på sina
håll möjliggjort missförhållanden av olika slag, såsom att sparbanksledningarna
allt för strängt fasthållit vid det gamla och invanda och i följd
härav visat obenägenhet att anpassa verksamheten efter den ekonomiska
utvecklingens krav, att vissa kretsars lånebehov obehörigen tillgodosetts
på andras bekostnad, att sparbanks vinstmedel kommit allenast vissa
kommuner inom dess verksamhetsområde till godo, etc. Att dylika
missförhållanden, låt vara i undantagsfall, förekommit, är givetvis ägnat
att skärpa behovet av en reform på ifrågavarande område.

Vid en sådan erbjuda sig enligt de sakkunnigas uppfattningar tre
utvägar; man kan låta huvudmännen helt eller delvis utses antingen av
insättarna eller av offentlig myndighet eller av kommunala och därmed
likartade korporationer.

Till eu början bör emellertid betonas, att en fullständig omläggning
av valsystemet torde vara varken lämplig eller nödvändig. Reformen
får icke med åsidosättande av den varsamhet, som enligt vad
förut framhållits bör iakttagas vid ifrågavarande lagstiftning, verkställas
på sådant sätt, att den sakkunskap och erfarenhet, som finnes hos de
nuvarande sparbanksleduingarna, kan befaras gå förlorad. Och för det
svftemål, som man vill vinna, nämligen att så många som möjligt av
de befolkningsgrupper, vartill insättarna höra, bliva representerade,
synes det icke behövligt att meddela kategoriska stadganden angående
sättet för samtliga huvudmäns utseende. Enligt de sakkunnigas uppfattning
böra därför sparbankerna erhålla full frihet att bestämma över
valet av huvudmännens flertal och särskilda, tvingande föreskrifter meddelas
allenast beträffande valet av en mindre del av dem, vilken del
lämpligen torde kunna bestämmas till en tredjedel.

Vad därefter beträffar de tre ovan berörda utvägarna till lösningav
reformspörsmålet synas de alla vara så till vida teoretiskt likvärdiga,
som de samtliga möjliggöra, att, lmvudmansinstitutionen lägges på eu
bredare basis.

Huvudmannaval av insättarna är emellertid förenat med vissa

praktiska olägenheter, beträffande vilka de sakkunniga i stort sett kunna
instämma i vad som därutinnan anförts av svenska sparbanksföreningen.
Såsom föreningen framhållit kan detta system icke lämpligen
komma till användning i de större sparbankerna, och redan denna omständighet
torde utgöra tillräckligt skäl att icke lagfästa systemet.

Vad de två återstående utvägarna angår, synas några hinder av
praktisk art skäligen icke kunna emot dem åberopas. Visserligen kan
beträffande metoden att låta huvudmännen utses av offentlig myndighet,
varmed i detta sammanhang ju icke gärna kan avses annan myndighet
än Konungens befallningshavande, göras gällande, att Konungens befallningshavande
icke alltid besitter erforderlig personalkännedom och
att därför de, till vilka Konungens befallningshavande måste vända sig
för att inhämta upplysningar, lätt skulle kunna få ett allt för stort inflytande
på valet. Men för regelmässiga fall lärer en sådan invändning
knappast vara befogad, och mot ett uppenbart olämpligt val finnes ju
för övrigt ett korrektiv i besvärsrätten.

Vidkommande slutligen systemet att låta viss del av huvudmännen
utses av kommunala eller därmed jämförliga korporationer må
till en början framhållas, att de erinringar, som av svenska sparbanksföreningen
framförts mot tanken att till dylika korporationer överflytta
huvudmannavalet, sjmbarligen äro grundade på den förutsättningen, att
samtliga huvudmännen skola utses av sådan korporation, och därför
icke kunna åberopas mot ett system, enligt vilket blott en mindre del
av huvudmännen skola utses i nämnda ordning. Om ifrågavarande
korporationer få utse endast ett mindre antal av huvudmännen, kan det
nämligen icke antagas, att korporationernas representanter ens skola
hava möjlighet att obehörigen tillgodose vederbörande kommuner med
bidrag av sparbankernas vinstmedel. Icke heller lärer det kunna antagas,
att korporationerna skola underlåta att tillse, att de olika befolkningsgrupperna
bliva representerade bland de av korporationerna valda
huvudmännen. En garanti i sådant avseende kan för övrigt lätt åstadkommas
därigenom, att i sparbanksreglementena intages föreskrift om
att korporationerna skola välja efter något proportionellt system. Det
må tillika erinras om att tanken att låta kommunala och likartade korporationer
utöva inflytande på huvudmännens tillsättande så långt ifrån
är ny, att i det normalreglemente, som av 1891 års sparbankskomittés
medlemmar på sin tid utarbetades, förutsattes, att huvudmännen skulle
kunna helt eller delvis utses av dylika korporationer. Den omständigheten,
att sådana korporationer utan att verkliga olägenheter försports
redan nu öva inflytande på huvudmannavalet i mer än en femtedel av

alla sparbanker, utgör ju också ett starkt stöd för den uppfattningen,
att av ett lagfästande av en sådan anordning något ogynnsamt inflytande
på sparbankerna icke kan befaras.

I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit,
att av sparbanks huvudmän minst en tredjedel skola tillsättas av vissa
angivna kommunala korporationer, landsting, hushållningssällskap eller
Konungens befallningshavande. I övrigt lämnas sparbankerna liksom
nu full frihet. De äga sålunda bland annat att själva bestämma, åt
vilken av förenämnda korporationer eller Konungens befallningshavande
valet skall anförtros, liksom sparbankerna kunna låta två eller flera
korporationer eller Konungens befallningshavande utse var sin del av
de huvudmän, varom här är fråga.

Tillsynen över sparbankerna utövas enligt gällande rätt av vederbörande
Konungens befallningshavande, som för sådant ändamål äger
att själv eller genom ombud verkställa undersökning av sparbanks förvaltning.
Konungens befallningshavande tillkommer det vidare att meddela
fastställelse å sparbanks reglemente ävensom att över huvud tillse,
att sparbankernas verksamhet icke bedrives i strid med vad lag eller
reglemente föreskriver eller utan tillbörligt iakttagande av insättarnas
rätt. Eu central tillsynsmyndighet saknas sålunda i vårt land; enhetliga
principer beträffande tillsynens handhavande kunna vinnas allenast,
i den mån hithörande frågor genom besvär från Konungens befallningshavande
dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

I motsats till vad som gäller hos oss finnas i samtliga övriga
nordiska länder centrala tillsynsmyndigheter.

Sålunda utövas i Norge tillsyn över sparbankerna å det allmännas
vägnar av en direktör för sparbanksväsendet, biträdd av det antal inspektörer
och övrig kontorspersonal, som stortinget bestämmer. Direktören
utnämnes av Konungen, medan inspektionens övriga personal tillsättes
av finansdepartementet. Inspektionen åligger att förbereda sparbankerna
rörande frågor till behandling i finansdepartementet och
regeringen, att på begäran meddela sparbanksstyrelse råd angående
innebörden av sparbankslagstiftningen och vederbörande reglemente
ävensom i spörsmål, huru sparbanks angelägenheter skola på ändamålsenligaste
sätt handhavas, att besluta i sådana sparbank rörande spörsmål,
som av vederbörande hänskjutas till inspektionen, samt att tillse,
att sparbankerna ställa sig lag och reglementen till efterrättelse och i
övrigt driva sin rörelse på ett lämpligt och betryggande sätt. För
sistnämnda ändamål har inspektionen att granska till densamma månads -

Tillsynen över
sparbankerna.

vis av sparbankerna insända utdrag av räkenskaperna samt att bos sparbankerna
verkställa inspektioner angående deras verksamhet och tillstånd.

I Danmark utövas det allmännas tillsyn över sparbankerna genom
en av Konungen utnämnd sparbanksinspektör. Sparbanksinspektören
bar att tillse, att sparbankerna förvaltas i enlighet med sparbankslagens
föreskrifter. Till vissa förvaltningsåtgärder erfordras sparbanksinspektörens
samtycke. Har enligt sparbanksinspektörens förmenande sparbanks
fonder och 5 procent av insättarnas tillgodohavanden gått förlorade,
äger sparbanksinspektören att, om ej tillfredsställande säkerhet ställes
för bristen, inställa bankens verksamhet. Ett sammandrag av sparbanks
räkenskaper skall jämte revisionsberättelsen och i anledning av denna
fattade beslut inom sex månader efter räkenskapsårets utgång insändas till
sparbanksinspektören. Det åligger denne att skaffa sig ytterligare kännedom
om sparbankernas verksamhet och ställning genom regelbundna inspektioner,
verkställda av inspektören personligen eller av hans biträde. Vid
dylik inspektion är sparbanksstyrelse pliktig att meddela alla de upplysningar,
som inspektören begär angående sparbankens förhållanden.

I Finland utövas tillsynen över sparbankerna av en inspektör med
tillhjälp av biträdande inspektörer, samtliga tillsatta av senaten. Reglemente
för sparbank skall stadfästas av vederbörande guvernör, som
dock, innan ärendet slutligen prövas, har att infordra inspektörens utlåtande
däri. Inspektören liksom biträdande inspektör äger att verkställa
inspektion av sparbanks förvaltning, och skall vid sådan sparr
bankens kassa och handlingar hållas tillgängliga. Inspektören äger att
hos vederbörande guvernör påkalla åtgärd mot sparbank, som förvaltas
i strid med lag eller sparbankens reglemente eller vars principaler eller
styrelse fattat beslut, som tinnes medföra våda för sparbankens säkerhet
eller kränkning av insättarnas rätt.

Sparbankslagens stadgande, att undersökning av sparbanks förvaltning
skall verkställas av Konungens befallningshavande själv eller
genom ombud, giver näppeligen en riktig bild av det sätt, varpå tillsynen
i verkligheten är fördelad emellan Konungens befallningshavande
och ombuden. Undersökning genom Konungens befallningshavande
själv torde nämligen ytterst sällan förekomma; den egentliga inspektionen
över sparbankerna verkställes av ombuden, medan Konungens
befallningshavandes egen verksamhet är inskränkt till att avgöra de
frågor, som enligt sparbankslagen uttryckligen ankomma på Konungens
befallningshavandes prövning eller i följd av anmälningar från ombuden
hänskjutas till Konungens befallningshavande. I vad mån ombuden
äro i stånd att utöva en effektiv kontroll är givetvis framför allt

beroende av, vilka personer som utses till ombud. I åtskilliga län
uppdragas ombudsskapen uteslutande åt tjänstemän inom länsstyrelserna,
i andra fördelas däremot ombudsskapen emellan dylika tjänstemän och
andra, särskilt i residensstäderna bosatta bankmän. Konungens befallningshavandes
möjligheter att erhålla kvalificerade ombud av det senare
slaget äro dock relativt begränsade på grund av de föreskrifter, som
gälla angående ombudens ersättning. Ombuden, vilkas arvoden enligt
21 § i sparbankslagen skola utgå efter de grunder, Konungen stadgar,
äga nämligen enligt kung!, cirkuläret den 18 november 1892 att åtnjuta
allenast resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i
resereglementet; och det torde ligga i öppen dag, att enskilda personer
mera sällan skola vilja,'' särskilt under nu rådande förhållanden, avstå
från sina vanliga inkomster mot en så ringa ersättning. Det rådande
systemet har sina fördelar, men medför också högst avsevärda olägenheter.
Såsom fördelar måste i första hand betecknas den kännedom
om ortsförhållandena, som är till finnandes såväl hos Konungens befallningshavande
som hos ombuden, samt den korrespondens emellan den
beslutande myndigheten (Konungens befallningshavande) och inspektionsmyndigheten
(ombuden), som systemet möjliggör. Olägenheterna bestå
åter förnämligast i att ombuden ofta sakna kompetens att bedöma uppkommande
praktiska spörsmål, särskilt sådana av rent bankteknisk art,
samt att möjlighet att tillämpa enhetliga kontrollprinciper saknas. I
det förra avseendet kan väl möjligen en förändring till det bättre
vinnas genom att ökad gottgörelse beredes ombuden. I det senare avseendet
kan däremot en förändring icke ske utan en rätt väsentlig omläggning
av kontrollbestämmelserna.

Frågan om en sådan omläggning har emellertid sedan längre tid
varit aktuell. Tanken härpå har först framkommit inom sparbankskretsar,
i det att svenska sparbanksföreningen i enlighet med beslut,
fattat vid föreningens sammanträde den 10 december 1908, under
nämnda år ingick till Kungl. Maj:t med framställning om att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke för rikets sparbanker
borde inrättas en fackmässig inspektion. Sparbanksföreningens
framställning, som remitterades till Konungens befallningshavande och
av det övervägande flertalet av dem tillstyrktes, föranledde tillsättandet
av 1910 års sparbankskommitté, som fick i uppdrag bland annat att
taga under övervägande frågan om anordnande av en fackmässig och
enhetlig kontroll över rikets sparbanker samt att avgiva det förslag i
ämnet, vartill omständigheterna kunde föranleda, ävensom att avgiva

förslag till de ändringar i gällande sparbankslag, som till följd av sparbankskontrollens
omläggning syntes erforderliga.

I sitt år 1911 avgivna betänkande föreslog kommittén, att tillsynen
över sparbankerna skulle överlämnas åt bankinspektionen enligt
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t ägde meddela. I övrigt innehöll
kommittéförslaget beträffande kontrollen å sparbankerna huvudsakligen
följande avvikelser från nu gällande bestämmelser. För varje
sparbank skulle finnas ett av bankinspektionen, efter förslag av vederbörande
Konungens befallningshavande, förordnat allmänt ombud, som
minst en gång årligen skulle verkställa undersökning av sparbankens
förvaltning. Nämnda undersökning borde så vitt möjligt ske genom
deltagande i den årliga revisionen av sparbankens förvaltning och räkenskaper.
Särskild undersökning av sparbanks förvaltning skulle därjämte,
efter förordnande av bankinspektionen, kunna verkställas av någon dess
ledamot. Bankinspektionen skulle äga att avgöra, huruvida sparbanks
grundfond skulle få sättas till lägre belopp än det i allmänhet föreskrivna,
att meddela tillstånd till upprättande av avdelningskontor utom den ort,
där sparbankens styrelse hade sitt säte, att pröva lagligheten av beslut
rörande användande av sparbanks vinst till allmännyttiga eller välgörande
ändamål samt att förordna om talans anställande mot huvudmän
eller styrelse. För sparbanks räkenskaper och revisionsberättelser
skulle bankinspektionen hava att fastställa formulär, vilka vederbörande
skulle vara skyldiga att i huvudsak följa. Styrelse- och revisionsberättelser
skulle insändas till bankinspektionen. Kostnaden för
bankinspektionens befattning med tillsynen över sparbankerna skulle bestridas
av dessa, medan inspektionens ombud skulle åtnjuta ersättning
av allmänna medel. Därvid förutsattes, att ombudens ersättning skulle
komma att höjas.

Vid kommitténs betänkande funnos fogade reservationer av kommitténs
ordförande och två ledamöter. Ordföranden förklarade sig anse
de principer, varpå kommittén byggt sitt förslag, riktiga, men med
hänsyn till det motstånd, som, under det kommittén varit i verksamhet,
inom sparbankskretsar framträtt mot tillsynens överflyttande till bankinspektionen
och då en förändring av kontrollen knappast kunde sägas
vara av förhållandena med nödvändighet påkallad, fann han anledning
saknas att för det dåvarande påtruga sparbankerna ett nytt kontrollsystem,
som för dem skulle medföra en kostnad. Den ene av de skiljaktiga
ledamöterna ansåg, att en fackmässig och enhetlig inspektion
över sparbankerna icke vore behövlig och att förty de funktioner, som
kommittén tillämnat bankinspektionen, borde överlämnas åt Konungens

befallningshavande, dock med det undantaget, att formulär för räkenskaper
och revisionsberättelser skulle fastställas av Rungl. Maj:t; tillika
föreslogs, att sparbankerna själva skulle vidkännas arvodet till Konungens
befallningshavandes ombud. Det behov av bättre kontroll, som förefunnes,
kunde enligt nämnda ledamots uppfattning tillgodoses genom
att de årliga revisionerna verkställdes med mera insikt och noggrannhet,
vilket skulle åstadkommas dels genom att arvodena till Konungens befallningshavandes
ombud höjdes, varigenom mera kvalificerade personer
skulle kunna påräknas såsom ombud, och dels genom att revisorerna förpliktades
att följa fastställda formulär, till vilka kommittén utarbetat förslag.
Den andre av de skiljaktiga ledamöterna avstyrkte likaledes ett
överflyttande av tillsynen över sparbankerna till bankinspektionen, men
förordade i stället tillsättandet av en särskild sparbanksinspektör, vilken
utan att själv äga någon bestämmanderätt skulle hava att vaka över sparbankerna,
därvid det skulle åligga honom, bland annat, att avgiva yttranden
till Konungens befallningshavande i vissa på Konungens befallningshavandes
prövning ankommande frågor, att verkställa inspektioner,
att bos Konungens befallningshavande göra de erinringar eller
anmälningar, som av inspektionerna eller eljest kunde föranledas, att
tillhandagå sparbankerna med råd och anvisningar samt att på uppdrag
av chefen för finansdepartementet verkställa utredningar och avgiva yttranden
i ärenden, som anginge sparbankerna.

Över kommittéförslaget avgåvos yttranden dels av Konungens
befallningshavande, dels av svenska sparbanksföreningen och ett stort
antal sparbanker, dels av svenska bankföreningen och dels av bankinspektionen.

Av Konungens befallningshavande uttalade sig 16 för ett bibehållande
i princip av det nuvarande kontrollsystemet, 3 förordade tillsynens
överflyttande till bankinspektionen, 1 uttalade sympatier för ett dylikt
system men ansåg tidpunkten för en reform ännu ej inne, 1 ville hava
tillsynen förlagd till en särskilt för sparbankerna inrättad sparbanksinspektion
och 3 anslöto sig närmast till förslaget om tillsättandet av
en sparbanksinspektör.

Svenska sparbanksföreningen och 358 sparbanker förordade ett
bibehållande i huvudsak av de nuvarande kontrollbestämmelserna, 13
sparbanker anslöto sig till förslaget om inrättande av en särskild sparbanksinspektörsbefattning
och 20 sparbanker godkände kommitténs förslag;
av de sistnämnda uttalade sig emellertid 5 på ett sådant sätt, att
de i verkligheten snarare synas hava föredragit det nuvarande systemet.

Svenska bankföreningen uttalade sig mot att, därest en centrali Q Sparbankssdkkunnigas

betänkande.

sering av tillsynen över sparbankerna skulle ske, förlägga tillsynen till
den för bankerna inrättade bankinspektionen.

Bankinspektionen slutligen anslöt sig närmast till den av kommitténs
ordförande uttalade åsikten.

Den avvisande hållning, sparbankerna själva på sätt av det föregående
framgår intogo till kommittéförslaget, torde hava varit anledningen
till att detta ej lades till grund för lagstiftning i ämnet; och
frågan om en förändring av kontrollbestämmelserna har sedan fått vila.

I det förut berörda anförande, varmed statsrådet och chefen för
finansdepartementet motiverade de sakkunnigas tillkallande, upptogs emellertid
frågan ånyo, och det erinrades därvid om att en förbättrad kontroll
över sparbankerna vore behövlig.

Vid svenska sparbanksföreningens sammanträde den 17 april 1920
upptogs tillsynsfrågan till förnyad behandling. Föreningen anslöt sig
därvid till ett vid sammanträdet hållet anförande, vari såsom önskemål
betecknades, att dels Konungens befallningshavande bibehölles såsom
den i första hand kontrollerande myndigheten över sparbankerna, dels
ersättningen till Konungens befallningshavandes ombud avsevärt höjdes
och dels en sparbanksinspektör tillsattes.

För de sakkunniga står det klart, att det skulle vara en synnerligen
stor fördel för sparbankerna, om en verkligt fackmässig inspektion
kunde komma till stånd. Nyttan av att en sparbanks verksamhet
och portfölj underkastas granskning av en tillsynsfunktionär, som besitter
ej blott sakkunskap i banktekniska frågor utan ock kännedom om
de ekonomiska förhållandena i allmänhet, kan knappast överskattas.
Särskilt med hänsyn till att på senare tid vid vissa sparbanker börjat
tillämpas ett kreditgivningssystem, som näppeligen kan anses stå i överensstämmelse
med vad som är för sparbankerna naturligt, torde den
garanti för en sund sparbankspolitik, som en fackmässig inspektion innebär,
vara eftersträvansvärd. Otvivelaktigt har jämväl behovet av en sådan
skarpare trätt i dagen i följd av den ekonomiska kris, som vårt land nu
har att genomgå. Ty om också en fackmässig inspektion, lika litet som
den är i stånd att i allmänhet förebygga förluster på grund av oförsiktig
kreditgivning, kan förtaga verkningarna av en kris, är det dock
uppenbart, att det är åsidosättandet av de allmänna principer, för vilkas
upprätthållande en dylik inspektion har att verka, som i första rummet
hämnar sig vid en kris. Ett skäl för införandet av en fackmässig inspektion
är ock den gynnsamma erfarenhet, man haft av en sådan i
våra grannländer, och betydelsen av detta skäl torde icke i nämnvärd

grad försvagas därav, att sparbanksverksamheten i dessa länder företer
större likhet med vanlig bankrörelse än vad fallet är hos oss.

Om någon tvekan sålunda icke kan finnas därom, att en fackmässig
tillsyn över sparbankerna bör inrättas och att detta bör ske
omedelbart, är däremot spörsmålet om huru en sådan inspektion bör
anordnas mera svårlöst. Att åstadkomma en fackmässig inspektion med
utnyttjande av de nuvarande kontrollorganen, revisorer, Konungens befallningshavande
och Konungens befallningshavandes ombud, torde icke
vara möjligt. Förslagen att fastställa särskilda formulär för räkenskaper
och revisionsberättelser samt att öka ombudens arvoden kunna
visserligen medföra nytta, men någon verklig lösning av ifrågavarande
spörsmål erbjuda de näppeligen. Genom formulären kan väl vinnas,
att revisionerna bliva noggrannare men icke att de bliva fackmässiga.
Och med högre arvoden åt Konungens befallningshavandes ombud skulle
,väl i större utsträckning än nu andra än tjänstemän hos länsstyrelserna
kunna anlitas såsom ombud, men arvodena skulle dock aldrig kunna
höjas i sådan utsträckning, att verkligt framstående fackmän — om nu
sådana över huvud stå till buds — annat än i undantagsfall skulle
kunna förvärvas för tillsynen, vartill kommer, att den väsentliga olägenhet
alltid skulle kvarstå,. som ligger däri, att ombuden hava sin huvudsakliga
verksamhet förlagd till andra områden och därför blott vid enstaka
tillfällen kunna ägna sin tid och sina intressen åt de sparbanker,
som de skola övervaka. För att tillsynen skall kunna fylla
de fordringar, som skäligen böra ställas på densamma, torde det emellertid
vara nödvändigt, att för densamma förvärvas en eller flera fullt
kompetenta fackmän, som helt ägna sig åt sin uppgift, och en dylik kontroll
lärer knappast kunna anordnas på annat sätt än att åt ifrågavarande
fackmän såsom central tillsynsmyndighet uppdrages ledningen av tillsynen
över sparbankerna. De sakkunniga komma således till det resultatet, att
en central inspektionsmyndighet bör inrättas, varigenom också kravet
på att kontrollen över sparbankerna utövas enligt enhetliga principer
blir tillgodosett.

Denna centrala inspektionsmyndighet kan tydligen anordnas antingen
såsom en under finansdepartementet direkt sorterande sparbanksbyrå
eller sparbanksinspektör eller ock såsom en från finansdepartementet
fristående institution. Med hänsyn till den erfarenhet, som
vunnits under den tid, då inspektionen över affärsbankerna var organiserad
på det förra sättet, synes den senare anordningen vara att föredraga.
Därvid har man emellertid åter två vägar att välja emellan.
Man kan låta sparbanksinspektionen utgöra ett självständigt verk, och

man kan låta den bliva en avdelning av bank- och fondinspektionen.
För den senare anordningen tala onekligen vägande skäl. Frånsett, att
den skulle medföra en ej obetydlig kostnadsbesparing, skulle densamma
bliva till nytta såväl för sparbankerna som för det allmänna. För
sparbankerna skulle förmånen ligga däri, att sparbanksinspektionen
skulle kunna utnyttja de upplysningar, som erhållas vid inspektionen
av bankerna, samt tillgodogöra sig den erfarenhet, som samlats hos
bank- och fondinspektionen. För det allmänna skulle anordningen medföra
den stora fördelen, att en gemensam inspektion skulle erhålla en
fullständigare överblick över landets kreditväsen och sålunda bland annat
kunna bättre än två särskilda inspektioner bedöma, vilka åtgärder förhållandena
vid varje särskild tidpunkt kunde kräva.

Avgörande kunna dock dessa skäl näppeligen anses vara. Vad
kostnadsbesparingen beträffar kan denna icke tillmätas större betydelse,
i all synnerhet som den part, vars intressen det gäller, nämligen sparbankerna
själva, veterligen äro villiga att vidkännas den med en särskild
inspektion förenade högre kostnaden. Och givetvis kan och måste,
om eu sådan inrättas, en viss samverkan komma till stånd emellan densamma
och bankinspektionen.

Å andra sidan kan man icke mot sparbanksinspektionens förläggande
till bank- och fondinspektionen med fog åberopa, att den motsättning,
som må förefinnas emellan sparbankerna och bankbolagen, skulle
kunna föranleda därtill, att en gemensam inspektion skulle komma
att utövas utan tillbörligt beaktande av såväl den. ena som den andra
banktypens speciella intressen. Icke heller lärer fog förefinnas för den
invändning mot tillsynens förläggande till bank- och fondinspektionen,
som framkommit från bankbolagshåll, nämligen att bankinspektören, som
ju från början tillsatts för handhavandet av tillsynen över bankbolagen,
skulle i viss mån komma att dragas från arbetet därmed. Det må gent
emot sistnämnda invändning erinras om att fondinspektionens förläggande
till bankinspektionen visat sig kunna ske utan några olägenheter samt
att instruktionen för sparbanksinspektionen givetvis under nu omhandlade
förutsättning borde erhålla sådant innehåll, att bankinspektörens medverkan
vid, tillsynen över sparbankerna skulle krävas allenast i viktigare
frågor av principiell art.

De sakkunniga hava emellertid stannat vid att föreslå, att sparbanksinspektionen
skall bliva ett självständigt verk. Vad som bestämt
de sakkunnigas uppfattning är den obenägenhet för en förening av bankoch
fond- samt sparbanksinspektionerna, som framträtt å sparbankshåll.
Därest den nya kontrollinstitutionen skall kunna bliva till någon verklig

nytta, måste den från början mottagas med förtroende från sparbankernas
sida. Då detta synbarligen icke skulle bliva fallet, om den förenades
med bank- och fondinspektionen, bör en sådan förening icke äga rum.

Den viktiga frågan om vilka funktioner, sparbanksinspektionen bör
erhålla, skall härefter något närmare beröras. Då man gör gällande,
att den nuvarande tillsynen icke är tillfredsställande, synes man närmast
hava fäst sig vid, att det saknas en kontrollmyndighet, som äger kompetens
att verkställa en sakkunnig granskning av sparbankernas portföljer
och på ett auktoritativt sätt kan verka för en sund och från
insättarnas synpunkt betryggande sparbankspolitik. Det är således
snarast den av Konungens befallningshavandes ombud utövade kontrollverksamheten,
som behöver kompletteras. Däremot kan icke med fog
påstås, att den tillsynsverksamhet, som med nuvarande system omedelbart
ankommer på Konungens befallningshavande, icke skulle utövas på ett
i stort sett tillfredsställande sätt. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan
det därför icke anses nödvändigt att, såsom av 1910 års sparbankskommitté
föreslogs, till den centrala inspektionsmyndigheten överflytta större
delen av de befogenheter, som nu äro uppdragna åt Konungens befallningshavande,
och därmed avstå från att för tillsynen över sparbankerna
utnyttja den kännedom om ortsförhållandena, som finnes hos Konungens
befallningshavande. Icke heller synes utseendet av de allmänna ombuden
böra överflyttas till sparbanksinspektionen. Genom en sådan
överflyttning skulle föga kunna vinnas, men man skulle gå miste om den
särskilt på sparbankshåll högt uppskattade förmånen av att ombuden
stå i nära beröring med Konungens befallningshavande. Skulle i något
enstaka fall inspektionen finna, att Konungens befallningshavande utsett
ett mindre lämpligt ombud, lärer ett påpekande härav från inspektionens
sida vara tillräckligt för vinnande av rättelse. Av det anförda följer,
att sparbanksinspektionens inrättande icke bör medföra några större
ändringar i de redan bestående kontrollorganens verksamhet.

Vid sidan av dessa finnes emellertid ett omfattande verksamhetsområde
för inspektionen. Denna bör sålunda vara pliktig att tillhandagå
sparbankerna med erforderliga råd och upplysningar i sparbankstekniska
frågor. Inspektionen får vidare till funktion att med uppmärksamhet
följa sparbankernas verksamhet, för vilket ändamål den bör hava tillgång
till deras styrelseberättelser med tillhörande vinst- och förlust- samt
balansräkningar ävensom till deras revisionsberättelser. I den mån det
av innehållet i nämnda handlingar eller eljest föranledes, bör inspektionen
på stället göra undersökning av vederbörande sparbanks förvaltning.
Skulle inspektionen finna, att sparbank lörvaltas i strid med för den -

samma gällande föreskrifter, har inspektionen att genom erinringar hos
sparbankens styrelse söka åstadkomma rättelse samt att, i den mån sådant
erfordras, påkalla Konungens befallningshavandes åtgärd mot sparbanken.
Någon beslutanderätt behöver i allmänhet icke tillkomma inspektionen;
dock bar det med hänsyn till inspektionens ställning och banktekniska
kompetens synts naturligast att låta densamma, där det finnes nödigt,
direkt meddela föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper.
För att möjliggöra tillämpandet av enhetliga kontroll principer hava de
sakkunniga ansett sig böra föreslå, att åtgärd mot sparbank i fråga,
som angår dess rörelse eller bokföring, icke må vidtagas utan att inspektionen
därom gjort framställning. I nämnda avseende skulle således
inspektionens inrättande medföra en förändring av de nuvarande
kontrollorganens kompetens.

I 1910 års sparbankskommittés betänkande betonades vikten av
att sparbanksfrågor i allmänhet, alltså icke blott sådana, som röra
kontrollen i egentlig mening, bedömas efter enhetliga principer. Åven
härutinnan har sparbanksinspektionen en stor funktion att fylla. Sålunda
bör det lämpligen tillkomma inspektionen att utarbeta normalreglemente
för sparbankerna, liksom Konungens befallningshavande böra
kunna vända sig till inspektionen i frågor rörande tolkning av sparbankslagen
och sparbanksreglementen, angående stadfästelse å reglementen,
angående tillstånd till inrättande av avdelningskontor, angående
användning av sparbanks vinst m. m. Inspektionen bar därvid att
verka för en enhetlig praxis i sparbanksfrågor och, i den mån det kommer
till inspektionens kännedom, att olika principer tillämpas av olika
Konungens befallningshavande, söka åstadkomma överensstämmelse. Att
inspektionens yttrande infordras i bos Kungl. Maj:t anbängiga sparbanksfrågor,
ligger i sakens natur.

Slutligen synes inspektionen böra från statistiska centralbyrån
övertaga arbetet med sparbanksstatistiken. Detta är så mycket mera
angeläget, som inspektionen bar behov av primär uppgifterna för inspektionsändamål
redan, innan de kunna bliva föremål för statistisk behandling.
Det är jämväl förmånligt, att inspektionen får rätt att bestämma,
på vilket sätt den statistiska bearbetningen skall ske, därvid inspektionen
givetvis bar att samråda med statistiska centralbyrån. Ifrågasättas
kan därjämte, huruvida icke inspektionen borde publicera periodiska
sammandrag av vissa primäruppgifter i likhet med vad som sker i
bankinspektionen i fråga om dylika uppgifter från bankbolagen.

Vad beträffar sparbanksinspektionens organisation torde densamma
böra bestå av en sparbanksinspektör såsom chef och en eller, om det i

framtiden skulle visa sig behövligt, flera assistenter, samtliga särskilt
sakkunniga på sparbanksväsendets område, ävensom, efter mönstret av
bank- och fondinspektionerna, en biträdande ledamot, vartill borde tagas
en person med erfarenhet på samma område. Därjämte skulle anställas
en sekreterare, som bland annat skulle handhava arbetet med statistiken,
ävensom ett skrivbiträde och en vaktmästare. Den årliga kostnaden lör
inspektionen torde, frånsett dyrtidstillägg, kunna beräknas till omkring

60,000 kronor, vartill under första året skulle komma kostnaden för
möbler och övriga inventarier. Utgifterna för inspektionen böra gäldas
av sparbankerna själva med belopp, beräknade efter sammanlagda beloppen
av de utav sparbankerna förvaltade medlen.

Ehuru de sakkunniga, såsom av det ovan anförda framgår, anse
den ordinära kontrollen från det allmännas sida fortfarande böra. omhänderhavas
av ombud, som förordnas av Konungens befallningshavande,
vilja de sakkunniga därmed icke hava sagt, att allt skulle
bliva väl beställt, blott den nu av ombuden utövade kontrollen blir
fullständigad genom sparbanksinspektionens verksamhet. Tvärtom anse
sig de sakkunniga böra instämma i det från sparbankshåll framställda
kravet på en ökning av ombudens kvalifikationer, för vilket ändamål
de sakkunniga förutsätta, att Kungl. Maj:t i administrativ ordning kommer
att föreskriva, att högre arvoden än nu må kunna efter Konungens
befallningshavandes beprövande tillerkännas ombuden. Ersättningen till
ombuden bör enligt de sakkunnigas uppfattning liksom nu helt och
hållet bestridas av statsmedel.

En vaksam sparbanksinspektion innebär otvivelaktigt en icke obetydlig
garanti för en från insättarnas synpunkt betryggande förvaltning
av sparbankernas medel, i synnerhet på grund av det inflytande, inspektionen
kan utöva på sparbankernas allmänna utlåningspolitik. I sakens
natur ligger emellertid, att en inspektion, hur den än må vara organiserad,
icke är i stånd att förhindra, att sparbankerna lida förluster.
Verklig trygghet hava insättarna endast, om vederbörande sparbanks
fondställning är tillräckligt stark. V år nu gällande sparbankslag söker
emellertid endast i ringa mån direkt befordra sparbankernas soliditet.
Lagen fordrar sålunda icke högre grundfond än 2,000 kronor och tillåter
sparbank att fortsätta sin verksamhet ända till dess sparbankens fonder
helt och hållet gått förlorade. Indirekt har väl kravet på en stark fondställning
kommit till uttryck genom föreskrifterna om att grundfond
ej må återbäras, förrän reservfonden uppgår till en tiondedel av insättarnas
behållning, och att vinst ej må användas till annat än avsätt -

Föreskrifter
till stärkande
av sparbanks
soliditet.

ning till reservfond, innan nyssnämnda förhållande emellan sparbankens
fonder och insättarnas behållning blivit uppnådd. Men, därest en sparbanksledning
icke önskar återbetala grundfond, ehuru förbehåll därom
gjorts, eller erhålla vinst å rörelsen, äro tydligen berörda föreskrifter
utan betydelse. För övrigt hava sparbankerna genom provisoriska lagar
under åren 1918—1920 varit berättigade att, därest fonderna uppgått
till minst fem procent av insättarnas behållning, använda högst en
tredjedel av vinsten till allmännyttiga eller välgörande ändamål. Samtidigt
med att i följd härav sparbankernas fondbildning under de senare
åren minskats, har den starka tillströmning av sparmedel, som under
samma år ägt rum, i hög grad försvagat sparbankernas fondställning.
Huru betydande denna försvagning varit, framgår på ett belysande sätt
därav, att, medan vid 1913 års slut i 181 sparbanker fonderna överstego
tio procent av insättarnas behållning, funnos vid 1919 års slut endast
64 sparbanker, som hade nämnda proportion emellan fonder och insättarebehållning.
Samtidigt hade antalet sparbanker, vilkas fonder understego
fem procent av insättarnas behållning, ökats från 56 till 146, därvid
dock är att märka, att av sistnämnda 146 sparbanker 26 utgjordes av
sådana, som tillkommit efter 1913 års utgång.

Fondställningens försämring framgår av följande sammanställning.

Fondema i % av insättare-behållningeu	Antal spar-banker	% av hela antalet sparbanker
1913	1919	1913	1919
Mer än 5 procent ............	383	331	87.2	69.4
4—5 » ............	27	65	6.2	13.7
3 Vs—4 > ............	10	25	2.8	5.2
2 */»—3 Vs » ............	12	24	2.7	5.0
mindre än 2 1/''s procent......	7	32	1.6	6.7
Summa	439	477	100. o	100. o

Det ligger i öppen dag, att sparbankernas förmåga att möta en
kris bland deras låneklientel, en kris, som man under nu rådande förhållanden
alltid måste räkna med såsom möjlig, knappast kan anses
vara så stor, som önskligt vore, särskilt om man tar vederbörlig hänsyn
till att de bokförda värdena av sparbankernas obligationer, vilka vid
1913 års utgång i stort sett motsvarade obligationernas marknadsvärden,
med nuvarande låga kurser ligga ej obetydligt högre än dessa, om ock

skillnaden emellan bokföringsvärdena och marknadsvärdena numera är
långt ifrån så stor som den tidigare varit.

Såsom i det föregående antytts möjliggöres sparbankernas svaga
fondställning därigenom, att sparbankslagen dels icke fordrar högre
grundfond än 2,000 kronor — då särskilda omständigheter därtill föranleda,
får grundfonden rent av sättas till ännu lägre belopp — och dels
icke på något sätt tvingar sparbankerna att öka sina fonder, allt efter
som omslutningen växer.

Yad beträffar frågan om en ökning av grundfonden upptogs denna
till behandling redan av 1910 års sparbankskommitté, som i sitt betänkande
föreslog en höjning av grundfondens normala minimibelopp till

3.000 kronor. I sin motivering framhöll kommittén, att den med hänsyn
till penningvärdets fall. helst skulle hava föreslagit ett belopp av

4.000 kronor men avstått därifrån för att uppkomsten av nya sparbanker
icke skulle förhindras.

1 förenämnda statsrådsanförande framhölls också, att spörsmålet
rörande grundfondens belopp numera i betraktande av penningvärdets
fall förtjänade förnyad omprövning.

Enligt motiven till gällande sparbankslag skall grundfonden användas
till bestridande av dels kostnaderna för sparbankens organiserande
och dels förluster å rörelsen under den första tiden.

För tillgodoseende av grundfondens förstnämnda ändamål är en
höjning av grundfondens belopp icke erforderlig. Enligt vad hittillsvarande
erfarenhet giver vid handen behöver nämligen tack vare stiftarnas
offervillighet en sparbanks grundfond sällan i någon nämnvärd utsträckning
tagas i anspråk för organisationskostnadernas bestridande. Tager
man däremot i betraktande, att grundfonden jämväl — och otvivelaktigt
i främsta rummet — har till ändamål att skydda insättarna mot förluster
under sparbankens första verksamhetstid, varmed tydligen bör
förstås tiden, intill dess en för insättarna någorlunda betryggande reservfond
hunnit bildas, torde man däremot nödgas medgiva, att en höjning
av grundfonden är av behovet påkallad. I en äldre tid uppgingo de
av en sparbank utlånade medlen under de första åren sällan till så
höga belopp, att icke en fond på 2,000 kronor något så när svarade
mot förlustrisken. Penningvärdets fäll och den därav, särskilt under
krigsåren, föranledda starka ökningen av penningtillgången hava emellertid
åstadkommit, att ett" belopp av 2,000 kronor numera ingalunda
kan anses tillräckligt för ifrågavarande ändamål. Medan sålunda i de
27 sparbanker, som bildades under åren 1900—1904, inlåningen efter
fem års förlopp uppgick i 5 sparbanker till mindre än 100,000 kronor,

Sparbankssakkunnigas betänkande. 9

i 16 sparbanker till 100,000—200,000 kronor och i 6 sparbanker till
200,000—600,000 kronor, steg inlåningen i de likaledes 27 sparbanker,
som bildades under åren 1913—1917, på sådant sätt, att densamma
efter fem till tre år — sparbanksstatistiken föreligger färdig till och med
år 1919 — uppgick i 4 sparbanker till 100,000—200,000 kronor, i 12
sparbanker till 200,000—600,000 kronor, i 4 sparbanker till 600,000—
1,000,000 kronor och i 7 sparbanker till mer än 1,000,000 kronor.

V isserligen är det tydligt, att man icke rimligen skulle kunna öka
grundfonden i sådan utsträckning, att densamma skulle kunna ensam
svara emot förlustrisken, då omslutningen ökas så snabbt som under
de senare åren varit fallet. För sådant ändamål hade omedelbara och
betydande avsättningar till reservfond erfordrats. Men frånsett, att en
stark grundfond dock i hög grad kan bidraga till att skydda insättarna,
medför den även den fördelen, att den ökar möjligheten att göra avsättningar
till reservfond. Att dessa varit otillräckliga i de förut omnämnda
54 nybildade sparbankerna, särskilt i de under åren 1913—1917 bildade,
torde framgå därav, att i de under åren 1900—1904 bildade 27 sparbankerna
vid femte årets slut fonderna i 17 sparbanker uppgingo till
1—4 procent av insättarnas behållning, medan de övriga 10 hade en
bättre fondställning, samt att i de under åren 1913—1917 bildade 27
sparbankerna fonderna efter fem till tre år i 5 sparbanker understego
1 procent av insättarnas behållning, i 18 sparbanker uppgingo till 1—4
procent av sagda behållning och endast i 4 sparbanker överstego 4
procent av insättarnas tillgodohavanden.

Såsom känt är har vårt ekonomiska livs starka expansion sedan 1890-talets mitt medfört en väsentligt större rörlighet på penningmarknaden
och givit krediten en mycket vidsträcktare användning än tillförne.
Under krigsåren har behovet och användningen av kredit inom vida
kretsar ytterligare ökats i följd av de betydande emissioner av aktier och
obligationer, som under nämnda år förekommo. Hela denna utveckling
för med sig, att all verksamhet, som går ut på tillhandahållande av
kredit, blivit förenad med ökad risk, samt ställer följaktligen ökade krav
på soliditet hos våra penning- och kreditanstalter, sparbankerna icke
undantagna.

Av det anförda hava de sakkunniga icke kunnat draga annan
slutsats än att för framtiden högre grundfond än nu måste fordras —
att de redan existerande sparbankernas grundfonder skulle höjas, kan
givetvis icke föreskrivas — och de sakkunniga hava i sådant avseende
föreslagit, att grundfonden normalt ej må understiga 10,000 kronor.
Även om nämnda belopp måste anses överstiga vad som med hänsyn

enbart till penningvärdets fall under de sista trettio åren skulle vara
motiverat, kan, enligt vad en av de sakkunniga verkställd undersökningav
de sparbanker, som bildats efter år 1900, giver vid handen, ett lägre
belopp icke anses tillräckligt. De sakkunniga äro övertygade om att
det i allmänhet icke skall möta någon svårighet att hopsamla en grundfond
av nämnda storlek, för så vitt ett verkligt behov av en sparbank
föreligger, och de bestyrkas i sin uppfattning därav, att under de sista
åren på landsbygden kunnat bildas sparbanker med grundfonder å ända
till 35,000 kronor. För de undantagsfall, då en så hög grundfond som

10,000 kronor icke är behövlig, synes Konungens befallningshavande
böra bibehållas vid rätten att medgiva, att grundfonden sättes till lägre
belopp än det vanliga, dock ej till mindre än 3,000 kronor. Till motivering
av sistnämnda belopp må endast framhållas, att åtminstone sedan
år 1900 rätten att bilda sparbank med lägre grundfond än 2,000 kronor
icke i något enda fall tagits i anspråk.

Fn höjning av grundfondens belopp är visserligen ägnad att bereda
insättarna trygghet under den första tiden, men, allt efter som en sparbanks
omslutning växer, blir tydligen grundfondens betydelse i nämnda
avseende allt mindre. Vill man skapa en ständigt verkande garanti,
torde någon annan utväg icke stå öppen än den, som kommit till användning
i fråga om bankbolagen, nämligen att fordra en viss relation
emellan sparbanks inlåning och dess fonder. Enligt 49 och 165 §§ i
lagen om bankrörelse den 22 juni 1911 i dess nu gällande lydelse må
bankbolags inlåning icke med högre belopp än som motsvarar vad för
bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankbolag överstiga intill
åtta gånger bankbolagets egna fonder. En så stark relation torde dock
för sparbankernas del icke vara behövlig. På grund av det relativt
ringa omfånget av verksamhetsområdena kunna sparbankerna i regel
lättare än bankbolagen vinna en mera ingående kännedom om låntagarna.
Arten av sparbankernas inlåning gör det möjligt för dem att placera
sina medel i lån på lång tid och mot relativt låg ränta, vilket medför,
att i allmänhet goda säkerheter kunna erhållas. Och, därest de inskränkningar,
som av de sakkunniga föreslås beträffande sparbanks rätt att
såsom pant mottaga aktier och vissa slag av inteckningar, bliva godkända,
kommer sparbankernas utlåning att i framtiden bliva änpu mera
riskfri än nu. Med hänsyn till nämnda omständigheter har kravet på
trygghet för insättarna synts de sakkunniga åtminstone i huvudsak tillgodosett
genom ett stadgande om att sparbanks inlåning ej må med
högre belopp än som för sparbankens räkning innestår i riksbanken
eller inländskt bankbolag överstiga tjugufem gånger beloppet av spar -

bankens fonder. Den relation, som sålunda föreslås, ansluter sig i stort
sett till förhållandena sådana de voro före världskriget. Vid 1913 års
utgång överstego sålunda fonderna 4 procent av insättarnas behållning i
93.4 procent av alla sparbanker. Vid 1919 års utgång fanns sistnämnda
förhållande kvar i 83.1 procent av alla sparbanker.

Påföljden av att en sparbank icke kan upprätthålla den föreskrivna
relationen mellan inlåning och fonder kan icke gärna bliva någon annan
än att sparbanken förklaras skola träda i likvidation. Kan en sparbank
icke fylla de minimifordringar i fråga om fondbildning, som lagstiftningen
till insättarnas trygghet måste ställa på densamma, ligger det i
sakens natur, att den icke bör få fortsätta sin verksamhet. Uppenbart
är dock, att en tillfällig rubbning av fondställningen icke bör föranleda
en så sträng påföljd som likvidationsskyldighet. De sakkunniga hava
därför föreslagit, att Konungens befallningshavande skall kunna giva
en sparbank ända till ett års anstånd för att återställa den stadgade
relationen, därest denna blivit rubbad.

Det skulle givetvis hava varit från trygghetssynpunkt förmånligt,
om man kunnat låta den här föreslagna bestämmelsen bliva tillämplig
å samtliga sparbanker, men då ett sådant krav säkerligen, därest icke
en utomordentligt lång övergångstid medgåves, skulle allt för kännbart
träffa ett ganska stort antal sparbanker, hava de sakkunniga i ett övergångsstadgande
föreslagit, att Konungens befallningshavande må kunna,
efter sparbanksinspektionens hörande, medgiva sparbank, som vid tiden
för lagens ikraftträdande befinnes hava en sämre fondställning än den
här till lagfästande förordade,, befrielse från skyldigheten att hålla ifrågavarande
relation; dock har denna Konungens befallningshavandes rätt
synts böra begränsas på det sätt, att inlåningen icke ens i dylik sparbank
må med högre belopp än som för dess räkning innestår i riksbanken
eller inländskt bankbolag överstiga femtio gånger beloppet av
sparbankens fonder. Framhållas må, att sistnämnda relation icke bör
få bliva någon permanent normalrelation för ifrågavarande äldre sparbanker.
Tvärtom böra tillsynsmyndigheterna söka verka för att dessa
sparbanker lägga sin räntepolitik på sådant sätt, att de så småningom
må kunna i här avhandlade hänseenden erbjuda samma säkerhet som
övriga sparbanker.

De sakkunniga hava icke förbisett, att det även med den jämförelsevis
svaga relation, som föreslås för sist omförmälda äldre sparbanker,
och än mera med den relation, som enligt de sakkunnigas
förslag skall gälla för nybildade sparbanker och för sparbanker, vilkas
fondställning vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande är

tillfredsställande, understundom kan bliva förenat med svårigheter för
en sparbank att upprätthålla föreskriven relation.

Åtskilliga utvägar finnas visserligen. Sålunda kan en sparbank
avvisa nya insättningar eller indraga utlånta medel och med vad som
inflyter återbetala vissa insättningar. Ingen av dessa utvägar torde
emellertid vara av beskaffenhet att lämpligen kunna komma till användning
annat än i nödfall. Mera att förorda skulle vara, att sparbank
i stället för att utlåna influtna medel insatte dem i riksbanken
eller inlänskt bankbolag, men, företagen i större omfattning, skulle
dock en dylik åtgärd kunna bliva direkt förlustbringaude, om sparbanken
icke kunde få lika hög ränta, som den själv lämnar. En sparbank kan
vidare genom att sänka sin inlåningsränta bringa ner sin inlåning.
Har sparbanken hållit högre ränta än övriga banker, till vilka dess
insättareklientel är hänvisat, är detta tillvägagångssätt otvivelaktigt det
riktiga; däremot skulle det vara. föga tillfredsställande, om en sparbank
bleve nödsakad att sänka sin inlåningsränta under den i allmänhet inom
orten gällande. En dylik åtgärd skulle i realiteten kunna komma att
innebära ett avvisande av insättningar. Slutligen finnes den möjligheten,
att sparbanken genom en reglementsändring beslutar att öka sin
grundfond. Men de stränga villkor, lagen uppställer för rätten att
återbära grundfond, torde medföra, att det kan ställa sig svårt för en
sparbank att genomföra en grundfondsökning.

Med hänsyn till de olägenheter eller svårigheter, som sålunda äro
förenade med de utvägar, vilka enligt gällande bestämmelser skulle stå
öppna för återställande av en rubbad fondställning, hava de sakkunniga
ansett sig böra bereda en sparbank, vars ställning i övrigt är god,
ytterligare en möjlighet att upprätthålla sin ställning i ifrågavarande
avseende genom att bilda en särskild fond av samma karaktär som
grundfonden men olik denna därutinnan, att den, oavsett reservfondens
ställning, skall återbetalas, så snart den icke är behövlig för vidmakthållande
av den lagstadgade relationen. Dylik fond, i förslaget benämnd
säkerhetsfond, skall enligt detsamma kunna bildas, därest sparbankens
förefintliga fonder — grundfond, reservfond och tilläventyrs tidigare
bildad säkerhetsfond — uppgå till 10,000 kronor. Denna förutsättningär
en konsekvens av de sakkunnigas förslag om att grundfonden i nybildade
sparbanker normalt skall bestämmas till nämnda belopp. Å
bidragen till säkerhetsfonden må kunna utfästas intill sex procents ränta.
Tecknare av säkerhetsfond skola erhålla samma ställning som de aktieägare
i bankbolag, vilka enligt 92 § i lagen om bankrörelse gjort
grundfondstillskott. Så länge säkerhetsfonden icke återbetalts, får så -

Tillgodoseendet
genom
sparbankerna
av jordbrukarnas
speciella
kreditbehov.

lunda sparbankens vinst icke användas till annat än konsolidering av
sparbanken, och vid likvidation skall säkerhetsfonden jämte ränta återbetalas,
innan återbäring av grundfond må ske.

Sparbanker på landsbygden och även i städer och stadsliknande
samhällen, där verksamhetsområdet kanske från början närmast tänkts
begränsat till vederbörande samhälle men kommit att omfatta jämväl
kringliggande landsbygd, hava, som bekant, fått stor betydelse för uppsamlingen
av jordbruksbefolkningens sparmedel och för tillgodoseendet
av jordbrukets speciella kreditbehov. I sistnämnda hänseende hava de
icke blott blivit organ för den s. k. sekundära fastighetskrediten, utan
genom sina borgenslån jämväl kunnat tillhandahålla egentlig driftkredit.

Då nu frågan om åtgärder från statens sida till den sekundära
fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande står på dagordningen i
vårt land, skulle det otvivelaktigt ligga nära till hands att här något
närmare undersöka, om eller i vad mån berörda kredit skulle kunna
ytterligare främjas genom sparbankernas verksamhet. Skälet till att
de sakkunniga icke ingått på en sådan undersökning ligger däri, att
utredningen av omförmälda fråga, i anledning av framställning från
1918 års riksdag, av Kungl. Maj:t under detta år uppdragits åt särskilda,
inom kungl. jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga. De
sakkunniga hava därför endast haft att tillse, att deras förslag icke på
något sätt föregriper nyssnämnda utredning, och det lärer ock av förslaget
framgå, att enligt detsamma inga hinder möta för en utveckling
av fastighetsbelåningen i sparbankerna, i den mån kapitalbildningen
och nödiga hänsyn till insättarnas säkerhet och sparbankernas likviditet
medgiva en sådan utveckling.

Vad beträffar jordbrukarnas behov av driftkredit har detta synts de
sakkunniga lämpligast böra vad sparbankerna angår tillgodoses på den väg,
på vilken man redan slagit in, nämligen genom en frivillig samverkan
emellan sparbankerna och jordbrukskassorna. Ehuru en sådan samverkan,
möjliggjord genom den jordbrukskassorna jämlikt 11 § sparbankslagen
i dess lydelse enligt lag den 18 juni 1915 tillerkända, i förslaget bibehållna
rätten att hos sparbank öppna löpande räkning eller kreditivräkning,
icke ännu i egentlig mening kommit till stånd, lärer man dock
hava anledning att hoppas, att en ändring härutinnan inom en ej allt för
avlägsen framtid skall inträda. Jordbrukskasserörelsen, vars uppkomst
är att räkna från och med genomförandet av 1915 års lagstiftning om
jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, befinner sig nämligen
ännu i sin första utveckling och har hittills avsevärt hämmats

genom de exceptionella ekonomiska förhållanden, som varit rådande allt
sedan nyssnämnda lagstiftnings tillkomst. Under dessa år hava centralkassornas
upplysnings- och organisationsarbeten även haft att kämpa
med större svårigheter och. drygare kostnader än man eljest kunde hava
haft att förvänta. Jordbrukskasserörelsen är emellertid till sin natur
kooperativ och bygger sålunda på en frivillig anslutning av intresserade
för främjandet av gemensamma intressen, vilkas allmännyttighet
en allmännare tillslutning torde komma att göra oomtvistlig. En uppblomstring
av rörelsen lärer därför kunna komma till stånd allenast
genom en dylik allmännare tillslutning. I betraktande av vårt svenska
sparbanksväsens till en början blygsamma och jämförelsevis långsamma
förkovran torde dock jordbrukskasserörelsens begynnelse te sig mera
lovande än den måhända bedömes på håll, där förväntningarna om
omedelbara resultat säkerligen varit överdrivna och besvikelsen också
infunnit sig alltför snart, innan tillräcklig erfarenhet hunnit vinnas. I
sparbankernas makt hade det i allt fall tydligen icke stått att avhjälpa
de svårigheter, varmed jordbrukskasserörelsen haft att kämpa, och det
kan icke med skäl förebrås sparbankerna, att de icke tillräckligt omhändertagit
en rörelse, vars karaktär är en annan än deras egen, om
ock en samverkan emellan jordbrukskassorna och sparbankerna såsom
förut framhållits må finnas eftersträvansvärd. Att söka främja en dylik
samverkan medels i lagstiftningsväg åvägabragta tvångsåtgärder har synts
de sakkunniga åtminstone för närvarande icke böra komma i fråga.

Bland de spörsmål av formell natur, som de sakkunniga haft. att
taga under övervägande, är det endast ett, som är av större betydelse,
nämligen frågan, huruvida för sparbankerna, i likhet med vad som tidigare
skett för bolag, bankbolag och föreningar, bestämmelser angående
firmaanmälan och registrering böra meddelas. Enligt de sakkunnigas uppfattning
äro sådana bestämmelser från sparbankssynpunkt icke erforderliga,
och ett stöd härför finna de sakkunniga däri, att saknaden av dylika
bestämmelser hittills icke medfört några egentliga olägenheter för
sparbankerna. Från det allmännas synpunkt skulle införandet av registreringsplikt
för sparbankerna innebära den olägenheten, att länsstyrelsernas
arbetsbörda skulle ökas. Emellertid har ifrågavarande
spörsmål upptagits till legislativ behandling även i annat sammanhang.
Enligt ett av särskilda inom kungl. justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
den 29 januari 1916 avgivet förslag till lag om ändrad lydelse
av kungl. förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 har åliggande att enligt nämnda förordning föra han -

Firmaanmälan
och registreringsplikt.

delsböcker föreslagits skola utvidgas att undantagslöst omfatta alla —
såväl fysiska som juridiska personer — vilka idka handelsnäring av ej
särskilt obetydlig omfattning. Med handelsnäring skall enligt samma
förslag förstås rörelse, som yrkesmässigt bedrives inom vissa uppräknade
verksamhetsgrenar, bland andra lånerörelse, och i motiven framhålles
särskilt, att sparbanksrörelse är att hänföra till såsom handelsnäring
idkad lånerörelse. Varder nämnda förslag lagt till grund för
lagstiftning i ämnet — och anledning lärer finnas till antagande, att
detta i en snar framtid skall bliva fallet, — skulle därav följa, att sparbankerna
jämlikt 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura skulle bliva skyldiga att göra anmälan till handelsregistret.
Riktigheten av den i förenämnda motiv uttalade uppfattningen
att sparbanksrörelse är att hänföra till yrkesmässigt utövande
av handelsnäring synes icke kunna bestridas de sakkunniga få härom
hänvisa till motiveringen för 31 § i deras förslag och, då aet knappast
kan förmodas, att vid ett konsekvent genomförande av bokförings- och
reo-istreringsplikt för alla näringsidkare sparbankerna skulle kunna
ställas utanför, .uppstår för de sakkunniga det spörsmålet, huruvida handelsregistret
kan anses lämpligt för registrering av uppgifter rörande
sparbankerna och om ej hellre dessa uppgifter borde registreras särskilt
för sig. De sakkunniga ansluta sig obetingat till den uppfattningen,
att det senare är att föredraga. Därest sålunda såsom en följd av en
reformering av handelsbokföringsbestämmelserna registreringsplikt för
sparbanker finnes böra genomföras, bör härför ett särskilt, lämpligen
länsvis av vederbörande Konungens befallningshavande fört sparbanksregister
upprättas. I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga
utarbetat alternativa förslag, nämligen dels förslag till lag om
sparbanker och till viss ändring av förenämnda förordning angående handelsregister,
firma och prokura, avfattade under förutsättning, att bestämmelser5
om firma och registrering icke skola genomföras, och dels förslag
till lag om sparbanker och om ändring i nyssberörda förordning
jämte gällande lagar om ekonomiska föreningar, om bankrörelse och
om aktiebolag, avfattade under förutsättning, att sparbankerna skola vara
pliktiga att anmäla firma och vissa andra uppgifter till särskilda sparbanksregister.
Såsom av det ovan anförda framgår förorda de sakkunniga
i första hand det förra alternativet.

Beträffande de spörsmål av mindre principiell natur, vilka de sakkunniga
i övrigt haft att behandla, få de sakkunniga, som på åtskilliga
punkter kunnat bygga på det av 1910 års sparbankskommitté framlagda
förslaget, hänvisa till den speciella motiveringen för de särskilda, av
dem föreslagna stadgandena.

Förslag till lag om sparbanker.

Alternativ I.

1 §''

Gällande sparbankslag upptager i den definition, som i dess 1 §
lämnas å begreppet sparbank, såsom konstitutiva bestämningar dels att
sparbanks stiftare eller deras rättsinnehavare icke äro berättigade till
andel i sparbankens vinst och dels att sparbankens ändamål består i att
från allmänheten till förräntande mottaga medel och genom räntans
läggande till huvudstolen dem ytterligare förkovra samt medlen i mån av
uppsägning återbetala.

Vad man i denna definition framför allt saknar är ett betonande
av sparbankernas nationalekonomiska ändamål att befordra sparsamhet
och därigenom skapa förutsättningar för en ökning av nationalförmögenheten.
Den erinran härom, som ligger i ordet sparbank, kan emellertid
lika litet som den indirekta antydan, som nog kan utläsas ur definitionen,
anses vara tillräcklig; enligt de sakkunnigas uppfattning är framhävandet
av berörda ändamål av sådan vikt, att detsamma bör komma till
ett otvetydigt uttryck i lagtexten.

Det synes också föga lyckligt att såsom sparbankens ändamål
beteckna vissa dess verksamhetsformer. Frånsett, att en sådan definition
ej blir uttömmande, medför ett dylikt förfaringssätt den praktiska
olägenheten, att det icke blir klart, vilka verksamhetsgrenar som äro
tillåtna för sparbank. Den beskrivning av sparbanks verksamhet, som
enligt ifrågavarande paragraf användes för att klargöra dess ändamål,
innehåller för övrigt intet, som skiljer sparbanksverksamhet från annan
inlåningsrörelse, och det icke ens, om man i orden »räntans läggande
till huvudstolen» vill inlägga ett bemyndigande för sparbankerna att
gottgöra ränta på ränta. Åven bankbolagen tillgodoföra nämligen
vederbörande räkningshavare ränta på ränta såväl å löpande räkning och
giroräkning som å kapitalräkning och sparkasseräkning. Befogad vid en
tidpunkt, då tagande av ränta på ränta var i lag förbjudet, kan ett
påpekande av sparbanks rätt att å motboksräkning tillämpa beräkning
av ränta på ränta numera knappast anses behövligt. Vid nämnda förhållande
finnes enligt de sakkunnigas förmenande icke någon anledning
att lämna en så omständlig beskrivning på sparbanks inlåningsrörelse som
Sparbankssakkunnigas betänkande 10

den i paragrafen meddelade, utan man kan lämpligen nöja sig med ett
angivande av att sparbank har att i enlighet med sparbankslagens bestämmelser
driva sådan rörelse. Genom ett dylikt uttryckssätt avgränsas
utan vidare sparbankerna från rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna,
och de sista orden i nuvarande 1 §, vilka åsyfta att åstadkomma en
avgränsning i nämnda hänseende, bliva härigenom överflödiga. Vid ett
angivande av sparbankernas verksamhet bör vidare icke blott inlåningen
utan även utlåningen omnämnas. Visserligen är denna, vare sig den
sker i form av de insatta medlens placering i obligationer eller genom
utlåning i mera populär mening, sekundär i förhållande till inlåningen.
Eftersom sparbankens ändamål är att befordra sparandet, får utlåningsverksamheten
givetvis blott gå ut på att i insättarnas intresse göra de
insatta medlen fruktbärande och icke på att fylla viss eller vissa befolkningsgruppers
lånebehov. Men frånsett detta är nämnda verksamhet
väl av den vikt, att den bör ställas vid sidan av inlåningen.

I ytterligare ett avseende kan måhända en anmärkning riktas mot
den i sparbankslagens 1 § lämnade definitionen. Dess första del, vilken
understryker den avgörande skillnaden emellan sparbankerna och övriga
privatbanker, är nämligen ej alldeles exakt, eftersom i de fall, då grundfond
må återbäras, stiftarna eller deras rättsinnehavare kunna erhålla
från sparbanks vinstmedel härrörande ränta å sina grundfondstillskott.
Denna inadvertens har dock synts de sakkunniga betydelselös. Vad
man velat betona, nämligen att ett privat företagareintresse icke må
finnas i sparbank, har i allt fall tydligt framhållits.

I enlighet med vad sålunda anförts har förevarande paragraf av
de sakkunniga omredigerats.

Då därvid sparbankerna förklarats kunna utom in- och utlåning av
penningar bedriva annan i samband därmed stående verksamhet, avses
närmast uthyrning av lägenheter i fastighet, som sparbank äger förvärva,
samt av kassafack. I fråga om den senare verksamhetsformens
laglighet har försports en viss tvekan, som icke kan anses befogad.
En annan verksamhetsgren, som möjligen skulle kunna förekomma,
särskilt på mindre orter, är intressekontorsverksamhet eller samarbete
med intressekontor. Däremot kan enligt de sakkunnigas uppfattning
hit icke räknas fondförvaltning av den typ, som bedrives av bankbolagens
notariatavdelningar. Det skulle innebära, att man öppnade en möjlighet
för sparbankerna att åtaga sig ytterligare förpliktelser av större
omfattning vid sidan av dem, som följa av inlåningsverksamheten, och
något sådant synes icke kunna genomföras utan ökade krav på sparbankernas
fondbildning.

I den danska sparbankslagen har uttryckligen fastslagits, i vilka
fall sparbank må driva annan verksamhet än in- och utlåning. Att på
detta sätt på förhand binda sparbankernas verksamhet har dock synts
de sakkunniga icke vara att förorda. För att emellertid förhindra, att
sparbankerna utvidga sin verksamhet till områden, som icke äro för dem
naturliga, hava de sakkunniga i 3 § under 12) föreslagit, att, om en
sparbank vill driva annan verksamhet än in- och utlåning av penningar,
i reglementet skall angivas, vari sådan verksamhet skall bestå. Härigenom
får Konungens befallningshavande tillfälle att vid prövning av
reglementet öva kontroll över att sparbank icke på sitt program upptager
för sparbankernas verksamhet främmande funktioner.

2 §•

Förevarande paragraf överenstämmer i sak med stadgandet i första
punkten av nuvarande fjärde paragrafens andra stycke; den där Konungen
förbehållna rätten att tillåta annan penninginrättning än sådan, varå
sparbankslagen äger tillämpning, att använda namnet sparbank avser
nämligen, enligt vad i 1891 års sparbankskommittés betänkande uttryckligen
angives, allenast postsparbanken.

Föreskriften om att Konungens befallningshavande har att föreskriva
rättelse, då annan än sparbank obehörigen använt beteckningen
sparbank, har icke bibehållits, varigenom överensstämmelse vunnits med
motsvarande stadgande i 2 § i lagen om bankrörelse.. Dylik fråga kommer
således att för framtiden ankomma på domstols prövning. Då det
icke torde kunna förutsättas, att ett bankbolag skall söka att usurpera
beteckningen sparbank, kommer en överträdelse av förevarande stadgande
alltid att innefatta jämväl eu överträdelse av nyssnämnda, genom
särskild straffbestämmelse skyddade stadgande i lagen om bankrörelse.
Något särskilt straffskydd för den här meddelade föreskriften har därför
ej synts erforderligt.

3 §•

Förslagets bestämmelser om de fordringar, som böra ställas på
sparbanks stiftare, skilja sig i två avseenden från de gällande, nämligen
dels däruti, att förslaget ej innehåller något om att stiftare skall vara
välfrejdad, och dels däruti, att stiftare förklaras skola vara bosatt bär i
riket. Den förra ändringen är av rent formell art; genom övergångsbestämmelsen
till lagen den 24 maj 1918 angående ändring i vissa delar
av strafflagen har nämligen i samband med borttagandet av förlust av

medborgerligt förtroende föreskriften, att stiftare skall vara välfräjdad,
blivit upphävd. Den senare ändringen har vidtagits på den grund, att
samma regler synts böra gälla i fråga om stiftare av sparbank som i
fråga om stiftare av aktiebolag och solidariska bank bolag.

Vad förslaget stadgar om sparbanksreglementes innehåll är i
väsentliga delar hämtat från 4, 18 och 30 §§ i gällande sparbankslag.
Nya föreskrifter av beskaffenhet att behöva närmare belysas äro utom
den under 12) upptagna, som redan behandlats i samband med 1 §,
allenast de, som upptagits under 2) och 10).

Vad beträffar föreskriften, att sparbanks verksamhetsområde skall
angivas i reglementet, må till en början erinras om att sparbank till
sin natur är en ortsbank, icke blott i fråga om inlåningen utan även
och kanske i ännu större utsträckning med avseende å utlåningen. En
förutsättning för att en sparbank med dess relativt enkla organisation
skall vara i stånd att göra insatta medel fruktbärande genom utlåning
utan större förlustrisk är, att sparbankens ledning äger en ingående
kännedom om sparbankens låntagareklientel. Erfarenheten visar, att,
där denna förutsättning brustit, sparbankerna nödgats vidkännas icke
obetydliga förluster. Att man kunnat nöja sig med en svagare fondställning
hos sparbankerna än hos bankbolagen, är ju också till stor del
beroende på just sparbankernas egenskap av ortsbanker. Under senare
tid hava emellertid inom sparbanksrörelsen tendenser till en mera vittutsvävande
sparbankspolitik framträtt. Därest dessa tendenser finge
fritt utveckla sig, är det fara värt, att de förr eller senare skulle medföra
för vederbörande sparbank såväl som för sparbanksrörelsen i dess
helhet ödesdigra följder. Ett skydd häremot skulle enligt de sakkunnigas
förmenande vinnas genom att sparbanks verksamhetsområde fastslås
i dess reglemente. Ett dylikt fastslående är också av nöden för att
Konungens befallningshavande skall kunna bedöma, huruvida en ny
sparbank verkligen är ägnad att fylla ett behov eller, för att använda
lagens ord, är nyttig för det allmänna. Givetvis innebär föreskriften
intet hinder för en utvidgning av en förefintlig sparbanks verksamhetsområde.
Men då härför skulle erfordras en reglementsändring, för
vars giltighet ju fordras, att den bliver stadfäst av Konungens befallningshavande,
kan en utvidgning icke ske utan att den befinnes vara
lämplig från det allmännas synpunkt.

Det föreslagna stadgandet innehåller intet om huru en sparbanks
verksamhetsområde lämpligen bör bestämmas. Några direktiv härutinnan
hava de sakkunniga icke ansett böra i lagstiftningsväg fastslås. Men
av det ovan anförda följer, att enligt de sakkunnigas uppfattning hela

landet eller en större del därav icke kan betraktas såsom ett naturligt
verksamhetsområde för en sparbank och att, även om verksamhetsområdet
bör kunna omfatta delar av flera län, det dock icke lämpligen
bör vara större än ett helt län.

Den under 10) upptagna föreskriften avviker i två avseenden från
vad som för närvarande gäller. Medan nu i reglementet skall bestämmas
maximum för det belopp, varå ränta må gottgöras, förklaras här
det högsta belopp, som må mottagas, skola i reglementet utsättas. Vidare
fastställes i lag ett högsta maximibelopp, som enligt förslagets 22 §
icke må utan Konungens befallningshavandes samtycke överskridas, en
föreskrift, vartill motsvarighet saknas.

Anledningen till den förra ändringen är dels att det i och för
sig icke är tillfredsställande, att insättarna icke skola erhålla ränta
på viss del av sina i sparbankerna innestående medel, och dels att,
om viss del av de insatta beloppen skulle få stå räntelösa, en kontroll
av räntekrediteringen lärer bliva svår att genomföra. Av ordalagen i
det föreslagna stadgandet torde klart framgå, att hinder ej möter för
det fastställda maximibeloppets överskridande därigenom, att upplupen
ränta lägges till kapitalet, vilket torde bliva av betydelse bl a. för
frånvarande, såsom sjömän m. fl.

Frågan om bestämmandet av ett legalt insättningsmaximum var
föremål för behandling redan av 1910 års sparbankskommitté, som i
sådant avseende föreslog ett belopp av 10,000 kronor, vilken begränsning
dock icke skulle gälla i fråga om förmyndarmedel och medel, tillhörande
from stiftelse och givna till stiftelsen med föreskrift om deras
insättande i sparbank. Till motivering av sitt förslag om fastställande
av ett legalt maximibelopp framhöll kommittén bl. a., att sparbankernas
uppgift vore att mottaga verkliga sparpenningar, således mindre belopp,
men ej att förränta kapital, större eller mindre, att den konkurrens om
kapital emellan bankbolagen och sparbankerna, som möjliggjordes genom
att sparbankerna kunde emottaga insättningar till obegränsade belopp,
lätt föranledde ett onaturligt uppdrivande av räntesatserna, att, om sparbankerna,
för att göra de insatta medlen fruktbärande, nödgades tillgripa
eu mindre säker placering eller om en plötslig omkastning inträffade
på penningmarknaden, oberäkneliga faror kunde uppstå för sparbankerna
själva, att gränsen för insättningarna syntes böra göras så
vid, som med sparbankernas uppgift kunde vara förenligt, med hänsyn
vartill ett belopp av 10,000 kronor av kommittén ansåges böra förordas,
samt att för antagande av nämnda maximibelopp även talade den omständigheten,
att detsamma redan godtagits i ett stort antal sparbanks -

reglementen. Från kommitténs förslag var dess ordförande skiljaktig.
Han ansåg, att samma gräns borde bestämmas för inlåning å motboksräkning
i sparbank som för inlåning å sparkasseräkning i bankbolag
eller 3,000 kronor, att i vart fall ifrågavarande maximigräns icke borde
få överstiga 5,000 kronor samt att något undantag icke borde medgivas
för medel, som tillhörde from stiftelse eller omyndig.

I de yttranden, som avgåvos över kommittéförslaget av svenska
sparbanksföreningen och de särskilda sparbankerna, gjordes i allmänhet
gällande, att en ändring av nu gällande bestämmelser icke borde ske.

Av Konungens befallningshavande ansågo 6 ett fastställande av
ett legalt maximibelopp för insättningen icke nödvändigt, 9 förordade
kommitténs förslag, 7 tillstyrkte nämnda förslag med den modifikationen,
att de icke ansågo något undantag för medel, tillhöriga fromma
stiftelser eller omyndiga, böra i lagen upptagas, och 3 anslöto sig till
det av kommitténs ordförande framställda förslaget. Sistberörda uppfattning
förfäktades jämväl av bankinspektionen; dock var en ledamot
skiljaktig och förordade maximibeloppets bestämmande till 6,000 kronor.

Frånsett, att det från nationalekonomisk synpunkt måste anses
riktigt, att sparbankerna icke taga hand om medel, som naturligen
kunna göras fruktbärande i annan ordning, kunna de sakkunniga för sin
del ej finna annat än att det skulle innebära en icke obetydlig garanti
för en sund och betryggande sparbankspolitik, att en — givetvis med
hänsyn till sparbankernas uppgift avpassad — maximigräns för insättningarna
i lagen fastställdes. Härigenom skulle vinnas dels att sparbankerna
icke i följd av behovet att göra stora depositioner fruktbärande
skulle kunna tvingas till mindre lämpliga placeringar och dels att sparbank
icke skulle riskera olägenheter genom uppsägning av en enda eller
ett fåtal större tillgodohavanden. Framhållas må, att nyssnämnda garanti
näppeligen kan vinnas med nuvarande bestämmelser. Om också
Konungens befallningshavande skulle kunna vägra att stadfästa ett
sparbanksreglemente på den grund, att insättningsmaximum blivit för
högt bestämt, — i praxis hava sådana fall förekommit — lärer man
dock icke kunna göra gällande, att Konungens befallningshavande skulle
åsidosätta sina skyldigheter genom att icke inskrida mot att i ett reglemente
ett relativt högt maximum stadgats eller genom att, på sätt i ett
stort antal fall skett, godkänna reglemente, enligt vilket däri fastställt
maximum må efter beslut av sparbankens styrelse överskridas.

Svårigheten ligger emellertid i ett lämpligt avvägande av det legala
maximibeloppet. En tänkbar och mycket tilltalande metod skulle vara
att sätta maximibeloppet i relation till vederbörande sparbanks hela in -

låning, men häremot talar dels olägenheten av att icke hava ett bestämt
maximum och dels att härigenom de större sparbankerna skulle få en i
viss mån annan uppgift än de övriga. En betydelsefull ledning vid
bedömandet av ifrågavarande spörsmål erbjuda de nuvarande förhållandena.
Av de 464 sparbanker, som voro i verksamhet under år 1918,fingo 11
förränta högst 2,000 kronor för en och samma insättares räkning, förräntningsmaximum
var bestämt till 2,001—5,000 kronor i 110 sparbanker,
till 5,001—10,000 i 106 sparbanker och till 10,001—20,000
i 42 sparbanker, medan berörda maximum i 26 sparbanker översteg

20,000 kronor. 1 återstående 169 sparbanker var intet bestämt i ifrågavarande
avseende eller ock fanns i reglementet ett visst belopp bestämt,
vilket dock efter beslut av sparbankens styrelse kunde överskridas.
Att märka är, att förräntningsmaxima under de senare åren,
synbarligen i följd av penningvärdets fall, blivit höjda i åtskilliga
sparbanker. De anförda siffrorna giva vid handen, att det övervägande
flertalet av de sparbanker, som hade ett absolut förräntningsmaximum,
satt detta till högst 20,000 kronor, och av de övriga
sparbankerna hade likaledes det stora flertalet såsom normalt maximum
ett belopp, icke överstigande 20,000 kronor. Med hänsyn till den här
förebragta utredningen synes ett normalt insättningsmaximum av 20,000
kronor för framtiden kunna utan olägenhet genomföras för nybildade
sparbanker, medan det däremot torde vara att gå allt för hårt fram,
om man fordrade, att de sparbanker, som nu tillåta insättningar a över

20,000 kronor, — av dessa mottaga åtskilliga intill 50,000 kronor —
skulle avveckla sina räkningar, i den mån de överstiga 20,000 kronor.
På grund av det anförda hava de sakkunniga för sparbank, som bildas
efter det de nya bestämmelserna träda i kraft eller vars förräntningsmaximum
vid tiden för den nya lagens ikraftträdande ej överstiger

20,000 kronor, föreslagit ett insättningsmaximum av 20,000 kronor,
varemot beträffande övriga äldre sparbanker i en övergångsbestämmelse
föreslås, att i särskild ordning skall kunna bestämmas, om ock i vilken
utsträckning ett högre insättningsmaximum må i reglementet fastställas.
Det sålunda för vissa äldre sparbanker samt för nya sådana föreslagna
beloppet torde med hänsyn till penningvärdets starka fall under de sista
tio åren icke överstiga det belopp, som av 1910 års sparbankskommitté
föreslogs. Liksom nämnda kommitté anse sig de sakkunniga kunna
förutsätta, att sparbanksreglementena i allmänhet skola upptaga ett lägre
maximum än det legala, vilket företrädesvis bör komma till tillämpning
i sparbanker med stor omslutning.

4 §•

Förevarande paragraf överensstämmer i sak med första och andra
styckena i nuvarande 3 § sparbankslagen, såsom denna paragraf lyder
enligt den på de sakkunnigas initiativ tillkomna lagen den 11 juni 1920.

Vid prövning av frågan, huruvida en ifrågasatt sparbank bör anses
vara nyttig för det allmänna, har Konungens befallningshavande att
taga hänsyn till samtliga de bestämmelser, som förekomma i det för
stadfästelse ingivna reglementet. Finner Konungens befallningshavande
från det allmännas synpunkt anledning till anmärkning mot någon
detaljbestämmelse, har Konungens befallningshavande ingen annan utväg
än att avslå ansökningen om stadfästelse. Medan enligt 3 och 113 §§
i lagen om bankrörelse gäller, att Konungen vid meddelandet av oktroj
för bankbolag äger att pröva, om och i vad mån, med hänsyn till vidden
och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser utöver
vad bolagsordningen innehåller må erfordras, saknar nämligen Konungens
befallningshavande befogenhet att vid sparbanksreglementes fastställande
ensidigt företaga ändringar i detsamma. Men naturligtvis kan Konungens
befallningshavande, såsom ock i praxis förekommit, under hand inhämta
stiftarnas medgivande till en ändring i enlighet med vad Konungens
befallningshavande anser lämpligt, och ett sådant medgivande lärer väl
normalt alltid kunna erhållas.

Den i fjärde stycket av nuvarande 3 § upptagna bestämmelsen,,
att underrättelse om reglementes stadfästande skall intagas i länskungörelserna,
har såsom varande utan praktisk betydelse icke bibehållits 5

§‘

Föreskrifterna i förevarande paragraf hava förut utförligt behandlats
i den allmänna motiveringen. Till det där sagda må allenast fogas en
erinran om att man med hänsyn till föreskriften i 25 § ej bör nöja sig
med en grundfond på 10,000 kronor, då en mera betydande inlåning
kan förväntas redan under de första åren. Möjligheten att bilda säkerhetsfond
står visserligen öppen men är givetvis närmast avsedd såsom
hjälp mot en tillfällig fondförsämring.

6 §•

Från gällande bestämmelser avviker 6 § huvudsakligen härutinnan,
att skyldigheten för sparbank att till Konungens befallningshavande
lämna uppgift å dem, som utsetts till huvudmän, icke bibehållits. En

dylik föreskrift, som icke motiveras av Konungens befallningshavandes
ställning såsom tillsynsmyndighet, har synts de sakkunniga icke erforderlig.

Påpekas må, att såsom bevis om att grundfond behörigen inbetalts
lämpligen kan användas intyg av landsfiskal, kyrkoherde eller en eller
flera andra betrodda män i orten.

7 §•

Sparbank förvärvar enligt gällande rätt såväl som enligt förevarande
förslag rättskapacitet först, då sparbanken hos Konungens befallningsh
avande styrkt, att de funktionärer, som skola finnas i sparbank,
blivit utsedda samt att sparbankens grundfond blivit i vederbörlig ordning
inbetald. Berörda styrkande, vilket sker i samband med att den
i 6 § föreskrivna anmälningen göres, har sålunda för sparbankernas del
samma verkan som registrering för andra särskilt bildade rättssubjekt.
I enlighet härmed har anmälningen tillerkänts samma verkan som i
allmänhet tillkommer registrering.

8 §.

jjjtt . 3

I anledning av innehållet i denna paragraf, som i sak överensstämmer
med stadgandet i första stycket av den nu gällande lagens
4 §, vilja de sakkunniga endast erinra om lämpligheten av att sparbanks
benämning väljes på sådant sätt, att sparbankens karaktär av allmän
penninginrättning icke undanskymmes. Varje benämning, som giver
vid handen, att en sparbank avser att tjäna en viss befolkningsgrupp i
det ena eller andra avseendet, bor sålunda undvikas, på det att benämningen
icke må giva hemul åt anspråk, som sparbanken icke är skyldig
att fylla. Påpekas må för övrigt, att, därest sparbanks benämning är
särskilt illa vald, t. ex. så att den är egnad att framkalla eu oriktig
föreställning om sparbankens verksamhet, Konungens befallningshavande
jämlikt 4 § är berättigad att vägra stadfästelse å sparbankens reglemente.

10 §• ‘

Skälen för de ändrade grunder för huvudmännens tillsättande,
som i 10 § föreslås, hava närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.
Genom att de i paragrafen angivna korporationerna eller Konungens
befallningshavande få utse viss del av huvudmännen vinner man, såsom
förut framhållits, att huvudmännen mera än nu komma att framstå såsom
representanter för samtliga insättare. Men för att detta representerande
skall bliva så fullödigt som möjligt är det nödvändigt, att jämväl de
huvudmän, vilkas tillsättande lagen icke reglerar, utses på ett sådant
Sparbanksmkknnnigas betänkande. 11

sätt, att olika befolkningsgrupper bliva företrädda bland dem. Någon
anvisning härutinnan hava de sakkunniga väl icke ansett böra inflyta
i lagen, men de förutsätta, att sparbankerna i sitt eget välförstådda
intresse skola veta att beakta denna synpunkt.

Redan nu är det regel, att icke alla huvudmännen tillsättas för
samma tid utan att en successiv omsättning äger rum. Ett sådant
system är otvivelaktigt ägnat att möjliggöra en god sammansättning
av huvudmännen, om ock en uttrycklig lagbestämmelse i sådan riktning
icke synts nödvändig.

De sakkunniga hava ej heller ansett någon erinran böra i lagstiftningsväg
lämnas om vilken eller vilka av de i paragrafen uppräknade
institutionerna man i det särskilda fallet bör anlita. År sparbankens
verksamhetsområde inskränkt till en viss stad, en viss socken eller ett
visst municipalsamhälle, framgår omedelbart av lagtexten, vilka de sakkunniga
åsyftat; likaså om verksamhetsområdet omfattar ett helt län
eller landstingsområde. Då verksamhetskretsen åter utgöres av ett
flertal kommuner, kan man lämpligen antingen fördela den lagstadgade
tredjedelens utseende emellan de kommunala korporationerna inom området
eller, om en sådan anordning skulle vara förbunden med svårigheter,
vilket t. ex. torde bliva fallet i fråga om häradssparbanker, uppdraga
tillsättandet åt landsting, hushållningssällskap eller Konungens
befallningshavande. Skulle samtliga de korporationer, som enligt vad
här angivits kunna komma i fråga i förevarande avseende, vägra att
åtaga sig att utse huvudmän, något som dock knappast kan förutsättas,
återstår tydligen endast Konungens befallningshavande, som icke torde
kimna undandraga sig uppdraget.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits kan i sparbanksreglemente
föreskrivas, att val av de huvudmän, som skola utses av
korporation, skall ske proportionellt. Lämpligen bör i sådant fall stadgas,
att vid valet föreskrifterna i kungl. stadgan den 13 juni 1913 om
proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige
m. m. skola tillämpas. Av särskild betydelse, därest valet skall ske enligt
de i nyssnämnda stadga meddelade reglerna, är, att förslaget ej lägger
hinder i vägen för att ersättare för huvudman från början utses; dock
får tydligen sådan ersättare ej inträda, förrän den i första hand utsedde
avgått. Ändamålsenligt kan för övrigt bliva att stadga, att valsedlarna
skola bevaras samt att, där ersättare ej utsetts eller utsedd ersättare ej
kan åtaga sig uppdraget, ny sammanräkning skall äga rum. En sådan
ny sammanräkning är att betrakta såsom ett utseende i förslagets mening.

Såsom av 32 § framgår skall i enlighet med härskande praxis

sparbanks räkenskapsår sammanfalla med kalenderåret. Då det är såväl
lämpligt som med god ordning överensstämmande, att definitivt bokslut
föreligger så snart som möjligt, har i tredje stycket den nya föreskriften
lämnats, att huvudmännens årssammanträde skall hållas före april månads
utgång, sparbankerna naturligtvis obetaget att genom föreskrift i vederbörande
reglemente bestämma, att såväl upprättandet av styrelseberättelsen
som huvudmännens årssammanträde skall ske tidigare än förslaget
fordrar. Genom ifrågavarande föreskrift vinnes bland annat, att de
statistiska uppgifterna angående sparbank kunna publiceras väsentligt
tidigare än som för närvarande är möjligt. Att, såsom nu är förhållandet,
den av statistiska centralbyrån utgivna sparbanksstatistiken icke
kan föreligga i tryck förr än omkring ett och ett halvt år efter utgången
av det år, som den avser, kan knappast anses tillfredsställande.

Liksom i 7 § i gällande lag fastslås i förevarande paragrafs tredje
stycke, vilka ärenden som måste förekomma å årssammanträdet, nämligen
fastställandet av balansräkningen, frågan om ansvarsfrihet för
styrelsen samt ordinarie styrelse- och revisorsval. Övriga ärenden, såsom
fråga om ändring av reglementet, om användning av sparbanks vinst
m. m., kunna sålunda, därest ej i reglementet annan föreskrift meddelas,
förekomma till behandling antingen å årssammanträde eller å annat
sammanträde. Vad särskilt kompletteringsval av styrelsen beträffar får
med sådant enligt 11 § i visst fall ej anstå till årssammanträdet, utan
måste det företagas å annat sammanträde.

Frånsett bestämmelsen om att huvudman ej må vara tjänsteman
i annan sparbank eller ledamot av annan sparbanks styrelse, vilken
bestämmelse avser att i viss mån förhindra, att intressen, som kunna
strida mot sparbankens egna, bliva företrädda bland huvudmännen, lärer
paragrafen i de delar, som ej här särskilt berörts, överensstämma med
vad som redan är gällande rätt. 11

11 §''

Enligt 8 § i den danska sparbankslagen må styrelseledamot i sparbank
icke tillika vara medlem av bankstyrelse. Förbudet är indispensabelt.
I norsk och finsk lagstiftning finnas härutinnan icke några bestämmelser
meddelade, men, enligt vad de sakkunniga inhämtat, söker
man åtminstone i Norge så vitt möjligt undvika, att ledamotskap i
sparbanksstyrelse förenas med dylik befattning i bank.

Åven om .allvarsammare oiägenheter i allmänhet icke försports av
att förbud mot dylik sammankoppling icke finnes stadgat hos oss, kan
det dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke i allmänhet anses

lämpligt, att en bank eller ett bankkontor samt en sparbank stå under
samma omedelbara .ledning. Fara föreligger i sådant fall otvivelaktigt
för att vid sparbankens förvaltning allt för mycken hänsyn skall tagas
till bankbolagets intresse. Exempel på att så skett lära icke heller
saknas, övervägande skäl torde därför tala för att, på sätt här föreslagits,
ledamot av sparbanks styrelse regelrätt skall vara förhindrad
icke blott liksom huvudman att tillika vara tjänsteman i annan sparbank
eller ledamot av annan sparbanks styrelse utan även att vara
tjänsteman eller styrelseledamot i bankbolag. Att alldeles förbjuda ledamot
av sparbanksstyrelse att med denna befattning förena tjänst hos
bankbolag har dock icke synts nödvändigt. Konungens befallningshavande
har därför enligt förslaget fått rätt att meddela undantag från
förbudet.

Vad paragrafen i övrigt innehåller, som avviker från gällande rätt,
torde icke tarva närmare motivering.

12 §.

Genom lag den 11 juni 1920 infördes i 7 § sparbankslagen bestämmelse
om att sparbanks huvudmän och ledamöterna av dess styrelse
skola vara bosatta inom det län, inom vilket styrelsen har sitt säte, så
vida ej Konungens befallningshavande på grund av särskilda förhållanden
finner skäl annat medgiva. Lagändringen tillkom på initiativ av
de sakkunniga, som i sin den 24 februari 1920 till Kungl. Maj:t ingivna
framställning föreslogo, att i sparbankslagen måtte införas föreskrift om
att huvudmän och styrelseledamöter i sparbank skola vara bosatta inom
sparbankens verksamhetsområde. Ändringen avsåg närmast att förhindra,
att en sparbank från avlägsen ort ledes av personer, vilkas intresse
huvudsakligen går ut på att få disponera insättarnas kapital för egna,
men för sparbankens verksamhet främmande syften.

Då det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till lag i
ämnet, vilket förslag sedermera oförändrat upphöjdes till lag, remitterades
till lagrådet, yttrade föredragande departementschefen bland annat:
»På grund av svårigheten att fastslå vad som kan anses vara en sparbanks
verksamhetsområde har jag ansett mig böra stanna vid att giva
bestämmelsen i ämnet det innehåll, att dylika förtroendemän skola vara
bosatta inom dét län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte. Särskilt
med hänsyn till det fall, att en sparbank i angränsande delar av
andra län utövar verksamhet vid avdelningskontor, har det emellertid
synts mig nödigt att lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande befogenhet
att meddela eftergift från nyssnämnda regel».

Åven om den modifikation, som de sakkunnigas förslag sålunda
undergick, var motiverad med hänsyn därtill, att gällande lag icke
känner till något bestämt verksamhetsområde för sparbank, ställer det
sig helt annorlunda med avseende å förevarande lagförslag, enligt vilket
sparbanks verksamhetsområde skall vara angivet i dess reglemente. Det
är då helt naturligt, att det blir verksamhetsområdet och icke länet,
som blir normerande i förevarande avseende. Den senare anordningen
kan ju icke betraktas såsom annat än en nödfallsutväg. Rätt att meddela
undantag från föreskriften har synts alljämt böra tillkomma Konungens
befallningshavande, bland annat för att, där det finnes vara av särkild
vikt för en sparbank, att den efter den i förslaget medgivna övergångstidens
slut får behålla viss äldre huvudman eller styrelseledamot, som
icke bor inom verksamhetsområdet, möjliggöra sådant. Att rätten att
medgiva undantag kan komma till användning endast i ganska ringa
omfattning, lärer vara uppenbart.

13-20 §§.

Angående styrelsens och huvudmännens rättsliga ställning såväl i
förhållande till sparbanken som i förhållande till tredje man stadgas i
1892 års sparbankslag utom i fråga om ansvarsskyldigheten, som regleras
i samma lags 20 §, allenast, att styrelsen äger att handhava den
omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet samt att i alla mål
tala och svara för sparbanken, så ock att besluta i frågor, vilkas
avgörande icke är förbehållet huvudmännen. Den förstnämnda av dessa
föreskrifter återfinnes i förslagets 9 §; de övriga hava i den mera
generella form, som vunnit tillämpning i gällande lagar angående bolag
och föreningar, återgivits i 13 och 14 §§. Från nämnda lagstiftning
hava också synts böra upptagas dels föreskrift om hinder för huvudmän
och styrelseledamöter att deltaga i behandling av fråga, i vilken de
kunna hava ett intresse, som står i strid med sparbankens (15 §), dels
stadgande angående delgivning med sparbanken av annat meddelande
än stämning (17 §), och dels regler angående styrelsesuppleants ställning
(20 §).

Stadgandet i 8 § sparbankslagen om skyldighet för sparbank att
till Konungens befallningshavande avlämna förteckning över sparbankens
huvudmän och styrelseledamöter, vilken förteckning därefter skall av
Konungens befallningshavande i lämplig ortstidning offentliggöras, avser
närmast att tillgodose kravet på nödig publicitet. Då Konungens befallningshavande
handhar tillsynen över de inom länet förefintliga sparbankerna,
medför stadgandet jämväl den förmånen, att Konungens

befallningshavande omedelbart erhåller de för tillsynens utövande nödvändiga
uppgifterna om styrelsens sammansättning. Närmast för att
minska publikationskostnaderna hava ifrågavarande föreskrifter något
omarbetats (se 16 och 19 §§ i förslaget). Den offentlighet, som genom
föreskriften i förslagets 19 § beredes där omförmälda uppgifter, är icke
direkt stadgad i vederbörande sparbanks eget intresse — i den mån för
främjande av sparbanks utveckling underrättelser om densamma genom
annonsering eller på annat sätt kunna behöva offentliggöras, lär sparbankens
ledning icke underlåta att självmant vidtaga erforderliga åtgärder
— utan för att sätta allmänheten i tillfälle att med hänsyn tagen till
vederbörande sparbankslednings sammansättning bedöma, om den skall
anlita sparbanken eller icke. Ifrågavarande föreskrifts iakttagande har
därför synts böra upprätthållas genom en särskild strafföreskrift, som
intagits i förslagets 67 §. Att, på sätt i gällande lagar angående bolag
och föreningar för likartade fall finnes stadgat, låta styrelsen i dess helhet
svara för fullgörandet av de i 16 och 19 §§ omhandlade åtgärderna
torde icke vara behövligt, utan det har synts de sakkunniga* tillräckligt
att lägga omsorgen härom på en, nämligen på styrelsens ordförande,
vilken ju i allt fall är den, som är närmast härtill. Uppenbart lärer
vara, att, då styrelsens ordförande icke tjänstgör utan hans befattning
uppehälles av annan, ansvaret åligger denne.

De regler, som 20 § sparbankslagen innehåller angående huvudmäns
och styrelseledamöters civilrättsliga ansvar, äro i åtskilliga avseenden
ofullständiga och otillfredsställande.

Sålunda meddelas angående huvudmäns och styrelseledamöters
ansvarsskyldighet gent emot sparbanken allenast den föreskriften, att,
då någon del av sparbanks vinst blivit använd på annat sätt än 15 §
sparbankslagen medgiver, de, som deltagit i beslutet därom, skola
solidariskt svara för återbetalning av obehörigen utbetalta belopp. Efter
vad av förarbetena till lagen synes framgå förutsättes i övrigt, att
bestämmelserna om sysslomän äro tillämpliga, vilket innebär, att efter
huvudtalet delat ansvar för sparbanken tillfogad skada åligger de ansvarsskyldiga.
I motsats härtill gäller för styrelse i bolag eller förening
och skall för konkursförvaltare enligt konkurslagen den 13 maj 1921
gälla, att ansvaret gent emot uppdragsgivaren (bolaget, föreningen,
konkursboet) är solidariskt. Denna ståndpunkt torde också bäst överensstämma
med nutida rättsuppfattning. Den omständigheten, att någon
av flera skadeståndsskyldiga är medellös, bör icke förnuftigtvis föranleda
därtill, att den, som lidit skadan, skall gå miste om full ersättning.
På sätt riksdagens justitieombudsman framhållit i en till Kung!.

Maj:t den 23 september 1911 avlåten skrivelse1, vari ändrade bestämmelser
i här ifrågavarande avseenden påkallades, innebär det också en
uppenbar oegentlighet, att huvudmän och styrelseledamöter i sparbank,
där ju i allmänhet mindre bemedlade personers sparpenningar insättas,
i viss mån äro underkastade en mindre sträng ansvarighet än ett aktiebolags
eller en banks styrelseledamöter. I den mån delat skadeståndsansvar
för likartade fall alltjämt finnes i svensk lag föreskrivet, lärer
det för övrigt endast vara en tidsfråga, när ändring kommer att ske.

Jämväl gent emot tredje man, under vilken beteckning först och
främst insättarna falla, synes sparbankslagen — genom bestämmelsen,
att ansvaret för sparbanken anförtrodda medel skall bedömas efter de
för sysslomän stadgade grunder, — låta huvudmännens och styrelseledamöternas
ansvarsskyldighet vara delad med det undantag, att de förklaras
pliktiga attj om de fortsätta sparbanks rörelse, sedan sparbankens
samtliga fonder gått förlorade, det vill i realiteten säga, sedan sparbanken
kommit på obestånd, solidariskt återgälda insättarna deras fordringar.
Om den sålunda givna ''tolkningen av 20 § sparbankslagen är
riktig, torde den här genomförda allmänna principen icke ens stå i överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om sysslomäns ansvar mot
tredje man, om ock på denna punkt en viss oklarhet synes göra sig
gällande. Sparbankslagens ståndpunkt härutinnan torde bero på en
missuppfattning av insättarnas rättsliga ställning. Dessa hava nämligen
med orätt betraktats såsom uppdragsgivare i förhållande till sparbankens
funktionärer, medan de i verkligheten blott stå i rättsförhållande
till sparbanken. Enligt de sakkunnigas förmenande finnes sålunda i nu
omförmälda avseende ännu mindre skäl att låta ansvaret vara delat än
i fråga om ansvaret mot sparbanken.

Vad beträffar de materiella förutsättningarna för skadeståndsskyldighetens-
inträde torde lämpligen dessa böra bestämmas på samma
sätt som i lagstiftningen angående bolag och föreningar, vilket innebär,
att skadeståndsplikt inträder såväl gent emot sparbanken som gent emot
tredje man, då skadan tillfogats genom överträdelse av sparbankslagen
eller sparbankens reglemente, samt dessutom gent emot sparbanken,
då skadan eljest tillfogats av uppsåt eller vållande. Sparbankslagen
synes emellertid i det ovan berörda fallet av ansvar vid fortsättande
av insolvent sparbanks verksamhet hava stadgat ett vida strängare
skadeståndsansvar, i det att där skadeståndsskyldigheten gjorts oberoende
av, huruvida den ansvarspliktiges åtgärd stått i kausalsamband till
skadan eller icke. Huvudman eller styrelseledamot, som deltagit i

1 Se Justitieombudsmannens Umbetsberättelse för år 1911, sid. 283 It.

beslutet om rörelsens fortsättande, skall nämligen, såvida ifrågavarande
stadgande får tolkas efter dess ordalydelse, vara skadeståndspliktig även
till den del, som insättarnas medel redan gått förlorade vid den tidpunkt,
då verksamheten bort avbrytas, och oavsett huruvida, därest de först
sedermera gått förlorade, förlusten inträffat såsom en följd av verksamhetens
obehöriga fortsättande eller icke. Frånsett, att något skäl att
på denna punkt stadga ett strängare ansvar för sparbanksledning än
t. ex. för styrelse i bankbolag näppeligen förefinnes, torde stadgandet
över huvud, om den här anförda tolkningen är riktig, icke vara försvarligt.
Påpekas må för övrigt, att sparbankslagen genom detsamma
delvis kommit att beröra ett fall av kriminellt skadeståndsansvar, nämligen
det fall, som uppkommer, då sparbank kommer i konkurs och
sparbankens styrelse befinnes hava i uppenbar avsikt att fördröja konkursens
utbrott fortsatt rörelsen, sedan sparbankens ställning blivit sådan,
att styrelsen insett eller bort inse, att sparbanken blivit insolvent.

Det ovan anförda innefattar skälen till att stadgandena i sparbankslagens
20 § utbytts mot den i förslagets 18 § innehållna bestämmelsen.

21 §.

Stadgandet i förevarande paragraf avviker från motsvarande bestämmelse
i 3 § sparbankslagen i dess lydelse enligt den på de sakkunnigas
initiativ den 11 juni 1920 tillkomna lagändringen (härutinnan,
att dels med avdelningskontor likställts sparbankskommitté och dels
såsom förutsättning för tillstånd till inrättande av avdelningskontor eller
sparbankskommitté fordras, att verksamheten skall prövas vara till nytta
för det allmänna. Båda dessa avvikelser äro av redaktionell art. I den
framställning från de sakkunniga, som föranledde ovannämnda lagändring,
framhölls sålunda uttryckligen, att de sakkunniga utgått ifrån
att begreppet avdelningskontor skulle omfatta jämväl sparbankskommitté
och filialer. Och i sakens natur torde ligga, att det enda skäl, som
bör kunna föranleda Konungens befallningshavande att vägra tillstånd
till filials upprättande, är, att denna icke finnes vara till nytta för det
allmänna.

Vid innevarande års riksdag påkallades i en av herr Oskar Kloo
inom andra kammaren väckt motion sådan ändring i gällande bestämmelser,
att för upprättande av sparbankskommitté tillstånd icke skulle
vara erforderligt. Såsom skäl för ändringen anfördes huvudsakligen
vikten av att man beredde småfolket ökade tillfällen att få möjligen
uppkomna sparslantar tillvaratagna samt att det kunde befaras, att

Konungens befallningshafvande i de olika länen skulle komma att behandla
alla ansökningar om inrättande av sparbankskommittéer som om
det vore ansökningar om inrättande av avdelnings- eller filialkontor,
vilket skulle medföra, att det bleve hart när omöjligt att få kommittéer
till stånd.

Motionären sökte vidare visa, att de skäl, som av de sakkunniga
i deras framställning åberopats, icke ägde tillämpning på sparbankskommittéer.
I motionen anfördes härom följande:

»I sin ovan anförda motivering framhålla de sakkunniga trenne
synpunkter, som huvudsakligen varit bestämmande för deras betänkligheter
mot sparbankernas filialbildningar, nämligen: 1, att dessa förläggas
ofta utom bankens egentliga verksamhetsområde; 2, att omkostnaderna
för kapitalets uppsamling stegras genom filialers anordnande; och slutligen
3, att övertaliga bankkontor i orterna leda till en osund in- och
utlåningspolitik över huvud.

Nu är det dock så, att sparbankskommittéer knappast eller i
mycket ringa grad drabbas av dessa betänkligheter. Första punkten
kan jag besvara med att då, enligt vad jag har mig bekant, endast de
i länen inrättade allmänna sparbankerna bildat s. k. sparbankskommittéer,
icke en enda förlagts utom respektive län. Om således en sparbankskommitté
inrättas av en länssparbank, inom det län, där denna har
sitt verksamhetsområde, torde det väl vara otvivelaktigt att även kommittén
ligger inom sparbankens verksamhetsområde. Detta anser jag
också vara fullt riktigt, och någon förläggning av sparbankskommittéer
utom det län, där bankens huvudkontor har sitt säte, bör av helt naturliga
skäl icke få förekomma.

Går jag så till punkt 2, som rör kostnadsfrågan, så kan den besvaras
med att omkostnaderna för en sparbankskommitté bär denna så
att säga själv. Kommitténs arbete skötes helt av därtill särskilt utsedda
kommitterade, och åtaga sig dessa detta uppdrag som ett vanligt
kommunalt förtroendeuppdrag utan någon ersättning, och kostnader
för lokal m. m. ersättas av bankens huvudkontor med 1/i procent av
insättarnas behållning i kommittén vid årsskiftet. Så äro nämligen
bestämmelserna för ovannämnda sparbankskommittéer. Härmed anser
jag denna punkt vara fullt gendriven.

Vad så till sist beträffar 3 punkten av de sakkunnigas här i
många fall berättigade kritik av en osund in- och utlåningspolitik, vilken
givetvis icke kan vara det allmänna till gagn, träffar ej heller denna
de här omtalade sparbankskommittéerna. Dessa bedriva nämligen icke
vad man här menar med in- och utlåningspolitik. Kommittéerna få

Sparbankssakkunnigas betänkande. 12

endast mottaga insättarnas medel, som omedelbart därpå insändas till
dess huvudkontor, samt vid uppsägning av medlen återlämna dem till
respektive insättare. Och vad utlåning beträffar, hava dessa kommittéer
icke därmed att skaffa annat än som ett slags förmedlare vid förekommande
låneansökningar från kommitténs ort».

Bankoutskottet, till vilket motionen hänvisades, fann i sitt utlåtande
vad motionären till stöd för sitt förslag anfört beaktansvärt, men hemställde
under åberopande av att sparbankslagstiftningen i dess helhet
vore föremål för de sakkunnigas behandling, att motionen icke måtte
av riksdagen bifallas. Utskottets hemställan blev av riksdagen godkänd.

De sakkunniga äro fullständigt ense med motionären därom, att
man i görligaste mån bör söka bereda småfolket möjlighet att göra
sina hopsparade medel fruktbärande genom insättning i sparbank, men
denna sats, som i själva verket ligger till grund för hela sparbanksrörelsen,
innebär icke, att man bör skapa möjligheter i nämnda hänseende
utan att vederbörligen beakta de olägenheter, som kunna vara
förenade med den ena eller andra möjligheten. Vad motionären anfört
har icke kunnat övertyga de sakkunniga om att Konungens befallningshavande
verkligen kunna befaras komma att handhava sin rätt att meddela
tillstånd till bildande av sparbankskommitté på sådant sätt, att
ett berättigat intresse att få en sparbankskommitté till stånd skulle
åsidosättas.

Sparbankskommittén skiljer sig från avdelningskontoret därigenom,
att den endast förmedlar insättning och uttagning men däremot icke
utlåning samt att kommittén icke utgöres av sparbankens tjänstemän
utan av andra personer, som oftast icke tillsättas av sparbanken utan
väljas av kommunala eller andra korporationer. De sakkunniga måste
vidhålla, att dylika kommittéer böra i här ifrågavarande avseende behandlas
efter samma regler som avdelningskontoren. De sakkunnigas
huvudsakliga skäl mot den fria filialbildningen var behovet att skapa
en garanti mot de strävanden, som tid efter annan förmärkts, att göra
sparbankerna till uppsamlingsställen för medel, vilka man velat använda
för ändamål, som i och för sig varit för sparbankernas verksamhet
främmande. Det ligger i öppen dag, att dessa strävanden kunna tillgodoses
likaväl genom sparbankskommittéer som genom avdelningskontor. Den
omständigheten, att till äventyrs kommittéer hittills bildats endast vid
länssparbanker och att dessa alltid inrättats inom vederbörande län,
giver ingen säkerhet för att förhållandena i framtiden, då rätten att
sätta upp avdelningskontor gjorts beroende av Konungens befallningshavandes
tillstånd, skulle gestalta sig på samma sätt, därest kommitté -

bildningen bleve fri. Det ligger tvärtom nära till bands, att en sparbank,
som fått avslag å ansökning om att å viss ort få inrätta avdelningskontor,
icke skulle underlåta att i stället draga försorg om
bildandet av en sparbankskommitté å samma plats. Och det skulle
uppenbarligen bliva en föga tilltalande effekt av lagstiftningen, om förbudet
att utan tillstånd upprätta filialer, som arbetade under mera ordnade
och kontrollerbara former, skulle medföra, att- man i stället finge
något sämre ordnade filialer till stånd.

Vad motionären anfört därom, att omkostnaderna för kapitalets
uppsamling icke skulle stegras genom kommittéers inrättande, torde väl
i stort sett vara riktigt. Däremot torde man icke kunna förneka, att^
en sparbank genom att bilda sparbankskommitté å en ort, där en annan
sparbank redan har en filial av det ena eller andra slaget, kan föranleda
en osund konkurrens om ortens sparmedel.

En ståndpunkt, rakt motsatt den, som förfäktades i förenämnda
motion, företrädes uti en till de sakkunniga överlämnad framställning
från svenska bankföreningen. I denna föreslås nämligen, att sparbank,
i likhet med vad som gäller för bankbolagen, ej skall vara berättigad
att idka in- eller utlåning genom ombud å ort, där sparbanken icke
äger utöva verksamhet vid kontor, eller å sådan ort eljest hava ombud
för befrämjande av sin verksamhet. Såsom skäl för förslaget åberopades,
att de omständigheter, som föranlett införande av förbud för
bankbolag att hava ombud, även förelåge i fråga om sparbankerna.

Enligt de sakkunnigas uppfattning. är det icke möjligt att uppdraga
någon skillnad emellan in- och utlånings bedrivande genom ombud
av sparbankskommitténs typ och sådan verksamhets utövande
genom ombud av annat slag. Förbudet mot bildande av sparbankskommitté
utan vederbörligt tillstånd bör alltså anses omfatta även förbud
att bedriva in- eller utlåning genom annat ombud. Vad åter
beträffar ombud, som utan att bedriva bankrörelse arbetar för att
främja sparbanks ändamål, torde något behov av restriktiva bestämmelser
icke föreligga för sparbankernas del. I detta sammanhang må för
övrigt påpekas, att det icke är möjligt och ej heller önskligt att genom
lagbestämmelser förhindra, att personer, som icke stå i ombudsställning
till sparbank, åtaga sig att för andras räkning ombesörja deras sparmedels
insättande i sparbanken och för sådant ändamål mottaga deras
sparbanksböcker. Att, såsom i riksdagsdebatten i andra kammaren
rörande ovan omförmälda motion berördes, kyrkoherden i församlingen
eller landsfiskalen eller annan betrodd person i orten åtager sig dylikt,
är sålunda icke förbjudet. Men en verksamhet av detta slag måste

helt och hållet baseras på det förtroende, vederbörande själv åtnjuter.
Sparbanken har nämligen icke något som helst ansvar för hans åtgöranden.

22 §.

Den form av inlåningsrörelse, som sparbank enligt gällande lag
liksom enligt förslaget företrädesvis må bedriva, är sådan, som karaktäriseras
av att anteckning om medels insättande skall göras i en särskild
motbok samt att å de insatta medlen upplupen ränta vid varje års slut
skall läggas till det räntebärande kapitalet. Något hinder förefinnes ej
.att å dylik räkning, som till skillnad från den hos bankbolagen förekommande
sparkasseräkningen i förslaget benämnts motboksräkning, tillämpa
olika räntesatser, allt eftersom motboksinnehavaren förbehållit sig längre
eller kortare uppsägningstid.

Vid sidan av motboksräkning känner förslaget liksom sparbankslagen
löpande räkning, öppnad av jordbrukskassa, varjämte sparbank
kan bereda sig medel dels genom lån och dels genom uttagningar å
löpande räkning eller kreditivräkning, öppnad av sparbank hos annan
bank. Föreskriften i sistberörda avseende har emellertid, i väsentlig
överensstämmelse med vad som föreslogs av 1910 -års sparbankskommitté,
så tillvida ändrats, som sparbank enligt förslaget är berättigad
att ständigt hålla löpande räkning eller kreditivräkning, vilken dock må
anlitas endast, då ett tillfälligt behov föreligger, medan sparbankslagen
synes föreskriva, att dylik räkning må öppnas först, då det tillfälliga
behovet redan är för banden, samt avslutas, så snart behovet upphört.
Att i förslaget löpande ‘räkning och kreditivräkning förklarats kunna
öppnas allenast hos riksbanken eller inländskt bankbolag, torde i realiteten
icke innebära något nytt, eftersom sparbank uppenbarligen icke
bör äga att anlita utländsk kreditanstalt.

Fn fråga, som på senare tid rätt mycket diskuterats, är den,
huruvida man icke borde tillåta sparbankerna att utvidga sin inlåningsrörelse
till att omfatta även giroräkning och postremissväxlar. På
auktoritativt sparbankshåll har man emellertid ställt sig bestämt avvisande
till tanken på en dylik utvidgning, och samma ståndpunkt hava
de sakkunniga för sin del funnit sig böra intaga. Vad girorörelsen
beträffar må erinras om att sparbankerna i första hand avse att mottaga
sparmedel och att deras utlåningsrörelse just är baserad på att
sparmedel kunna beräknas innestå en relativt lång tid. Finge sparbankerna
rätt att mottaga penningar på giroräkning, skulle de sparbanker,
som begagnade sig av denna rätt, nödgas att väsentligt omlägga jämväl

Bin utlåningsrörelse. En dylik omläggning, varigenom sparbankernas
verksamhet skulle komma att närma sig bankbolagens, synes näppeligen
vara önskvärd. Överhuvud torde kreditlivets utveckling icke böra ledas
i riktning mot ensidigare uniformering av olika slags kreditanstalter
utan tvärtom med sikte på ett rikare och mera mångskiftande näringslivs
alltmera specialiserade behov av kreditinrättningar av olika slag
med hänsyn till både arten och omfattningen av deras rörelse. Skillnaden
emellan .bankbolagens och sparbankernas rörelse innebär en arbetsfördelning,
som enligt de sakkunnigas mening är sund och naturlig och
därför icke bör utplånas. Vad postremissväxelrörelsen angår torde densamma
föga lämpa sig för flertalet sparbanker med deras relativt enkla
arbetsformer, och att endast för ett fåtals skull möjliggöra en sådan
rörelse, synes icke vara av behovet påkallat. I viss män kunna för
övrigt sparbankerna redan tillgodose det behov, som genom en dylik
rörelse skulle fyllas, nämligen genom att utställa checker på sina tillgodohavanden
i riksbanken eller bankbolag.

Då i andra stycket av förevarande paragraf Konungens befallningshavande
förklaras äga medgiva undantag från reglementsbestämmelse
om insättningsmaximum, innebär detta givetvis rätt för Konungens
befallningshavande att överskrida jämväl det belopp av 20,000 kronor,
som enligt 3 § är det högsta, vartill insättningsmaximum må fastställas i
sparbanks reglemente. Det är till och med sannolikt, att det i stor
utsträckning blir för att sparbank må kunna komma över nämnda
belopp, som Konungens befallningshavandes rätt att medgiva undantag
kommer att tagas i anspråk. Förenämnda stadgande lägger''nämligen
icke hinder i vägen för att i reglementet bemyndiga sparbanks styrelse
att tillåta överskridande inom den i lagen fastställda gränsen av
ett i reglementet för normala fall bestämt maximum. Rätten att meddela
undantag är i första hand avsedd att utövas, då fråga är om förmyndarmedel
eller stiftelse tillhöriga fonder, om ock de sakkunniga, i
motsats till 1910 års kommitté, icke ansett behövligt, att berörda rätt
uteslutande inskränkes till nämnda fall.

Föreskriften i paragrafens tredje stycke överensstämmer med vad
som nu gäller. De sakkunniga hava visserligen haft under övervägande,
huruvida icke åtgärder borde vidtagas till förhindrande av att
rätten till utbetalning utan föregående uppsägning missbrukas till ett
faktiskt kringgående av bestämmelsen i första stycket. Exempel
saknas nämligen icke på att sparbank, genom att medgiva avsevärda
belopps utbetalande vid anfordran, gjort det möjligt för insättarna att
förfoga över sin motboksräkning såsom över ett girokonto. Men då

betydande svårigheter äro förenade med ett lämpligt avvägande av de
regulativ, som för ifrågavarande ändamål skulle erfordras, samt det
måste förväntas, att den föreslagna sparbanksinspektionen kommer att
hava sin uppmärksamhet riktad på de bär berörda missförhållandena,
hava de sakkunniga stannat vid ett bibehållande av nuvarande bestämmelser.

23 §.

De stadganden, som förekomma i 24, 25 och 27 §§ sparbankslagen,
beröra i mångt och mycket ämnen, vilka utan olägenhet kunna
behandlas i vederbörande sparbanksreglementen. Att de sakkunniga
ur förslaget uteslutit en stor del därav, innebär således icke ett utdömande.
av det uteslutna. De föreskrifter, som synts böra bibehållas i
lagen, överensstämma i sak med de nu gällande, dock med det undantaget,
att ej längre sparbanks reglemente utan allenast utdrag av sparbankslagen
och sparbanks reglemente, i vad de avse förhållandet emellan
sparbanken och insättare, skola vara fogade vid motbok. Därvid förutsattes,
att den nu tillämpade metoden att i sparbankernas reglementen
återgiva föreskrifterna i sparbankslagen icke kommer att bibehållas.
Ändringen har närmast föranletts av intresset att minska sparbankernas
omkostnader.

Ej heller de delar av förevarande paragraf, som motsvaras av 28
och 29 §§ i sparbankslagen, torde innefatta några sakliga nyheter. Av
desamma- torde emellertid tydligare än av gällande bestämmelser
framgå, att sparbanksbok icke är en handling av löpande beskaffenhet
samt att dödning av motbok icke kan påkallas av annan än motbokens
ägare.

24 §.

Medan 28 § sparbankslagen talar om att omyndig, som fyllt
femton år, må förfoga över egna medel, som han själv å motbok insatt,
har i förslaget ordet »egna» uteslutits. Ändringen är icke av saklig
natur: att en sparbank skulle pröva, huruvida av omyndig själv insatta
medel verkligen äro hans egna, kan ju icke vara avsett. Till sin egen
säkerhet bör sparbank lämpligen vid insättning å en för omyndig utställd
motbok göra anteckning om vem som verkställt insättningen.
Klart lärer vara, att med rätten att förfoga över insatt belopp jämväl
följer rätt att disponera över därå upplupen ränta.

25 §.

Till vad som i den allmänna motiveringen yttrats om förevarande
stadgande må endast fogas, att med inlåning givetvis avses ej blott å
motboksräkning insatta belopp utan även jordbrukskassas behållning å
löpande räkning samt av sparbank upptagna lån.

26 §.

Då de sparmedel, som inflyta till en sparbank, regelrätt härröra
från sparbankens verksamhetsområde, måste det anses naturligt, att
dessa sparmedel i första hand förbehållas verksamhetsområdets kreditbehov.
Med hänsyn till sparbanksledningarnas sammansättning är det
också, för att förluster i följd av oförsiktig kreditgivning må kunna undvikas,
önskligt, att en sparbanks ledning har en personlig kännedom
om dess låneklientel. Där en sådan kännedom saknats, hava såsom
förut framhållits förluster icke uteblivit. En erinran om att sparbankerna
företrädesvis böra tillgodose de kreditbehov, som kunna yppas inom
deras verksamhetsområden, har därför synts vara på sin plats. En
dylik erinran bör kunna utgöra ett gott stöd för en sparbanksledning,
då den anser sig böra avvisa en utom verksamhetsområdet bosatt lånesökande,
vars solididet den icke kan med visshet bedöma. Att å andra
sidan ifrågavarande erinran icke innebär någon uppmaning till en sparbank
att under alla förhållanden låta låneansökningar från verksamhetsområdet
gå före andra, är självklart. Vid låns beviljande hava ju sparbankerna
i första rummet att tillse, att en betryggande placering ernås.

Det är också intresset att främja en trygg placering av sparbankernas
medel, som föranlett de sakkunniga att föreslå förbud för sparbank att
såsom pant godkänna inteckning i fartyg eller förlagsinteckning samt
begränsning av sparbanks rätt till utlåning mot säkerhet av pant, bestående
av aktier eller lottbrev.

Den säkerhet, ovanberörda inteckningar erbjuda, är rent juridiskt
sett relativt svag, särskilt i jämförelse med inteckning i fast egendom.
Sålunda faller förmånsrätten i intecknat förlag, vilken förmånsrätt ju
endast kan göras gällande vid konkurs, redan vid den förlagsintecknade
egendomens frivilliga försäljning, och förmånsrätten i intecknat fartyg
löper ständigt risken att bliva försämrad genom uppkomsten av sjöpanträtter,
vartill kommer, att det vid lånets beviljande ofta nog icke
kan avgöras, i vad mån framför inteckningen gällande sjöpanträtter
finnas. Av ännu större betydelse är måhända, att de förmögenhets -

objekt, ifrågavarande förmånsrätter avse, lätt bliva utsatta för betydande
värdefluktuationer, något, varpå särskilt de sista åren givit mångfaldiga
exempel.

Det föreslagna förbudet mot lån mot här omförmälda slag av inteckningar,
i vad det avser förlagsinteckning hämtat från 1910 års sparbankskommittés
förslag, torde knappast vara av större betydelse, eftersom
lån mot dylik säkerhet endast i mycket ringa utsträckning utlämnats av
sparbankerna. Annorlunda är däremot förhållandet med den föreslagna
inskränkningen i rätten att belåna aktier och lottbrev. Av det belopp
av omkring 1,425 miljoner kronor, som sparbankerna vid utgången av
år 1919 gjorde fruktbärande genom utlåning, hade sparbankerna placerat
omkring 87 1/2 miljon kronor eller 6.2 procent mot pant av börsnoterade
aktier, ''omkring 19 Va miljon kronor eller 1.4 procent mot pant
av icke börsnoterade aktier och omkring 26 miljoner kronor eller 1.8 procent
mot borgen jämte pant av aktier. Inalles voro sålunda ej mindre än omkring
133 miljoner kronor eller 9.4 procent av samtliga utlånade medel,
det vill säga ej obetydligt mera än beloppet av sparbankernas fonder, som
vid 1919 års slut uppgingo till omkring 102 Va miljoner kronor, helt
eller delvis placerade i lån mot säkerhet av aktier eller lottbrev.

De faror, som äro förenade med aktiebelåningen, torde vara tillräckligt
klargjorda genom en hänvisning till de sista årens starka nedgång
av alla aktievärden. Att denna nedgång kännbart träffat vissa
av landets sparbanker, lärer tyvärr icke kunna förnekas, och särskilt
torde detta hava varit fallet vid belåning av icke börsnoterade aktier
i industri- eller handelsföretag, vilkas bärkraft vederbörande sparbanksledning
saknat förutsättning att bedöma.

För att aktiebelåning i större utsträckning må kunna ske utan
risk för insättarna erfordras icke blott eu starkare fondställning än
som kunnat föreskrivas för sparbankerna utan ock att vederbörande
penninginstituts ledning besitter en mera ingående kännedom om
affärslivet och en livligare kontakt med dess representanter än som,
åtminstone i regel, stå sparbanksledningarna till buds. Vid sådant förhållande
måste en begränsning av sparbankernas rätt till aktiebelåning
anses vara av behovet påkallad, en begränsning, som jämväl är motiverad
ur den synpunkten, att sparbankerna icke böra stödja aktiespekulationer.
1910 års kommitté framlade också förslag i riktning
mot en sådan begränsning, och den gick därvid så långt, att den rent
av förordade fullständigt förbud mot all aktiebelåning.

Kommitténs förslag härutinnan avstyrktes såväl av svenska sparbanksföreningen
som av de sparbanker, som yttrade sig över detsamma.

Av Konungens befallningshavande förordade 11 kommittéförslaget,
medan 13 avstyrkte detsamma och 1 intog en förmedlande ståndpunkt,
enligt vilken aktiebelåningen borde begränsas till vissa procent av insättarnas
behållning.

Om ock de sista årens erfarenhet i hög grad skärpt behovet av
restriktiva föreskrifter i fråga om sparbankernas aktiebelåning, hava de
sakkunniga dock icke ansett sig böra gå så långt som kommittén.
Skäl att inskrida mot belåning av aktier i vissa lokala företag, t. ex.
järnvägsaktiebolag, torde icke förefinnas, och även annan aktiebelåning
kan vara på sin plats, om den blott sker med tillbörlig försiktighet.
Det väsentliga av vad man önskar uppnå har emellertid synts de sakkunniga
kunna vinnas genom en bestämmelse om att en sparbanks
utlåning mot pant av aktier eller lottbrev icke må överstiga beloppet
av sparbankens fonder. Genom en sådan bestämmelse tvingas nämligen
sparbankerna att verkställa vederbörlig sovring av de låneansökningar,
för vilka säkerhet av ifrågavarande art erbjudes. För att en hastig
avveckling av de aktielån, som på grund av den föreslagna bestämmelsen
måste uppsägas, icke skall bereda sparbankerna svårigheter, föreslås i
75 § en femårig övergångstid.

I såväl Danmark som Norge och Finland äro sparbankerna berättigade
att utlämna lån mot växel, i de två senare länderna dock
endast med viss begränsning. I vårt land är däremot, som bekant,
denna utlåningsform icke tillåten, och enligt de sakkunnigas uppfattning
förefinnes ej heller något behov av en ändring härutinnan. Tvärtom
kunna vägande skäl åberopas mot en sådan ändring. En rätt för sparbankerna
att idka växelrörelse skulle till en början vara ägnad att upphäva
den naturliga arbetsfördelning emellan sparbankerna och bankbolagen,
vilken såsom de sakkunniga tidigare framhållit är att betrakta såsom
en fördel för vårt näringsliv. Med hänsyn till att sparbankernas klientel
endast i ringa utsträckning består av köpmän skulle vidare en rätt att
utlämna lån mot växel kunna bidraga till ett icke önskvärt växelrytteri
inom kretsar, för vilka ifrågavarande låneform rätteligen bör vara
främmande. Slutligen är att framhålla, att våra sparbankers organisation
näppeligen är avpassad för växelrörelse, i vilket avseende särskilt
kommer i betraktande, att dylik rörelse förutsätter, att vederbörande
penninginstitut håller sina kontor öppna varje söckendag, en förutsättning,
som brister i fråga om de flesta av våra sparbanker.

Någon tvekan torde icke kunna råda om olämpligheten av att
ställa aktielån på lång tid eller på betalning efter lång uppsägningstid.
Att detta dock icke i sparbankslagen förbjudits, beror såsom av motiven
Sparbankssakkunniyas betänkande. 13

framgår därpå, att man icke alls beaktade denna vid tiden för sparbankslagens
tillkomst mindre vanliga låneform. Men även i fråga om
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom gäller, om ock icke i
samma grad som i fråga om aktielån, att sparbankerna böra förpliktas
att tillse, att lånen icke bliva fasta. De sakkunniga hava därför i sitt
förslag upptagit bestämmelse i berörda avseenden.

Från nämnda bestämmelse undantagas enligt förslaget kommuner
och andra dylika samfälligheter, under det att motsvarande stadgande
i gällande lag innehåller, att förbudet mot att låta lån mot borgen
utestå på längre tid än tio år icke är tillämpligt på lån, som varder
av kommun eller samfällighet med Kungl. Maj:ts tillstånd upptaget.
Olikheten föranledes därav, att de sakkunniga, vilka såsom av tredje
stycket i förevarande paragraf framgår utgått ifrån att lån av kommun
eller annan dylik samfällighet icke behöver förstärkas med borgen,
ansett Kungl. Maj:ts tillstånd icke böra i större utsträckning fordras
för sådana av dylika samfälligheter upptagna lån, som placeras i sparbank,
än för andra deras lån, samt att för andra samfälligheter, vilka
ju regelrätt icke behöva Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande av lån,
något undantag från den allmänna'' regeln icke synts erforderligt.

Uti en av herrar Ivar Pettersson och Joh. ''Kjellén vid 1920 års
riksdag i första kammaren väckt motion påkallades sådan ändring i 11 §
av gällande sparbankslag, att elektrisk distributionsförening skulle kunna
av sparbank beviljas lån mot borgen med en amorteringstid av högst
tjugu år. I motiveringen framhölls, ätt stadgandet om högst tioårig
amorteringstid för borgenslån hindrade dylika distributionsföreningar
att i sparbank upptaga lån mot borgen, den enda låneform, som i regel
kunde komma i fråga, samt att Kungl. Majrts samtycke icke borde vara
erforderligt för lån av dessa föreningar, som alla bildades och verkade
efter huvudsakligen lika typ och under samverkan med vattenfallsstyrelsen.

På förslag av bankoutskottet, som erinrade om att den fråga,
motionen berörde, vore föremål för de sakkunnigas behandling, beslöt
riksdagen, att motionen ej skulle till någon dess åtgärd föranleda.

De sakkunniga hava visserligen icke kunnat finna annat än att
de elektriska distributionsföreningarnas verksamhet är synnerligen behjärtansvärd,
men någon lagbestämmelse i det av motionärerna ifrågasatta
hänseendet torde dock numera icke vara av nöden. Enligt lagen
den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. har nämligen tillfälle
beretts de elektriska distributionsföreningarna att få dem tillhöriga

elektriska anläggningar i deras helhet intecknade, och föreningarna
kunna således mot säkerhet av inteckning i anläggningarna erhålla
sparbankslån utan amorteringsplikt.

Den i 11 § sparbankslagen upptagna föreskriften, att sparbanksstyrelse
skall underkasta borgenslån förnyad prövning varje år, har såsom
självklar icke synts behöva bibehållas.

Då i förevarande paragraf talas om sparbanks utlåningsrörelse,
fattas detta ord i den inskränkta mening, att det icke omfattar sådan
utlåning, som sker genom inköp av obligation eller genom medels insättande
i annan bank. Dessa senare utlåningsformer äro således icke
reglerade i förslaget. Från sparbankshåll har ifrågasatts, huruvida icke
en begränsning av sparbanks rätt att hava medel innestående i ett och
samma bankbolag — insättning på motboksräkning i annan sparbank
kan ju av naturliga skäl icke få allt för stor omfattning och får ju för
övrigt enligt förslaget ej utan Konungens befallningshavandes samtycke
överstiga 20,000 kronor — borde genomföras. En dylik begränsning
finnes stadgad i Danmark, varest sparbank icke må i en och samma
bank, Nationalbanken dock undantagen, hava innestående mer än tio
procent av sina medel. Anordningen skulle medföra den fördelen, att
förbudet för bankbolag att utan vederbörligt tillstånd öppna avdelningskontor
icke skulle kunna kringgås genom att samarbete emellan en
sparbank och ett bankbolag etablerades på det sätt, att sparbanken insatte
en väsentlig del av sina medel i bankbolaget. Vidare skulle härigenom
risken av en placering i ett icke tillräckligt solitt bankinstitut i
viss mån begränsas. Ehuru, såsom av det anförda framgår, vissa fördelar
nog skulle vara förenade med den ifrågasatta anordningen, synas
dessa dock icke vara av sådan betydelse, att en inskränkning av sparbankernas
handlingsfrihet på ifrågavarande punkt kan anses motiverad.
De sakkunniga hava därför icke föreslagit några bestämmelser i omförmälda
syfte.

27-28 §§.

Beträffande 27 §, vilken liksom 28 § i allt väsentligt överensstämmer
med motsvarande stadgande i sparbankslagen, få de sakkunniga
hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

29 §.

Då 1892 års riksdag, med frångående av den med 1891 års kommittéförslag
överensstämmande propositionen, såsom kassareservpapper
godkände jämväl inteckning i fast egendom, åberopades såsom skäl

100

härför de svårigheter, varmed det för de mindre sparbankerna skulle
bliva förenat att hålla kassareserv, bestående allenast av obligationer
och bankfordringar. Ehuru de sakkunniga icke kunna medgiva, att
inteckningar kunna betraktas såsom lämpliga kassareservpapper, måste
de å andra sidan erkänna det beaktansvärda i det av riksdagen anförda
skälet, och de hava därför icke, såsom 1910 års kommitté, funnit sig
böra förorda en återgång till det ursprungliga förslaget av år 1891.
Då emellertid berörda skäl icke bör föranleda till mera än att de mindre
sparbankerna, varmed de sakkunniga åsyfta sparbanker, i vilka insättarebehållningen
uppgår till högst 500,000 kronor, erhålla den lättnad, 1892
års riksdag ville bereda dem, har stadgandet ändrats på sådant sätt, att
endast intill 50,000 kronor av kassareserven må utgöras av inteckningar.
Visserligen hade man kunnat gå något längre och helt reservera lättnaden
för mindre sparbanker genom att förbjuda inteckningars inräknande
i kassareserven för sparbank av sådan storlek, att dess inlåning överstege
500,000 kronor. Men med hänsyn till de svårigheter, som med
en dylik bestämmelse skulle kunna uppkomma vid en kanske tillfällig
höjning av insättarebehållningen över nyssnämnda belopp, hava de
sakkunniga stannat vid det förra alternativet.

I 1910 års förslag fanns jämväl upptagen den föreskriften, att
en femtedel av kassareserven skulle utgöras av svenska statens obligationer,
beräknade efter senast noterade kurs. Föreskriften väckte allmän
opposition på sparbankshåll, medan av Konungens befallningshavande
13 i huvudsak förordade och 12 avstyrkte densamma. Ehuru
det knappast kan antagas, att ett genomförande av en dylik bestämmelse
skulle innebära avsevärda svårigheter för sparbankerna, som veterligen
hava betydande belopp placerade i statsobligationer, hava dock
de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en anordning, som icke
skulle medföra någon förmån för sparbankerna och föreslagits allenast
av statsfinansiella skäl. Ännu mera avvisande måste de sakkunniga
givetvis ställa sig mot ett år 1918 framlagt förslag, enligt vilket det
likaledes av statsfinansiella skäl skulle åläggas sparbankerna att redovisa
hela sin kassareserv i statsobligationer.

30 §.

Den här upptagna nya bestämmelsen, att sparbank ej må förvärva
annan lös egendom än penningar samt vissa inventarier och fordringar,
avser närmast att förhindra sparbankerna från att placera sina medel i
aktier. Om en kreditgivning åt industri- och handelsföretag i regel
måste anses främmande för sparbankernas verksamhet, gäller än mera,

101

att ett direkt intressentskap i dylika företag är förkastligt. Man bör
icke bereda sparbank möjlighet på en omväg att ägna sig åt verksamhet,
som icke är tillåten enligt 1 § i förslaget.

För att sparbank må kunna förvärva fastighet är enligt förslaget
liksom enligt gällande rätt tillräckligt, att någon del av fastigheten användes
eller är avsedd att användas till sparbankens inrymmande. Det
lärer icke kunna förnekas, att den frihet, som sålunda beretts sparbankerna,
på sina håll utnyttjats på ett sätt, som måste anses stå i strid
med lagrummets andemening. Det har sålunda förekommit, att sparbanker
i dyrbara hus, vilka icke kunna tillfredsställande förränta sig,
nedlagt kapital, som icke stått i rimlig proportion till vederbörande sparbanks
fonder. Frånsett, att sparbanker, som på sådant sätt bundit sitt
kapital, härigenom minskat sina möjligheter att tillgodose det ändamål,
för vilket de tillkommit, kan det ifrågasättas, huruvida icke i vissa
fall, t. ex. då sparbanks byggnadsverksamhet bland annat föranletts av
en önskan att skapa en monumental byggnad, ifrågavarande förfarande
inneburit ett kringgående av sparbankslagens föreskrifter om att allenast
årsvinsten och även denna allenast till viss del och under vissa
förutsättningar må användas till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
hava visserligen icke ansett möjligt att genom lagbestämmelser hindra
här omnämnda åtgärder — ett visst, om ock svagt korrektiv ligger väl
däri, att på grund av stadgandet i 3 § under 12) styrelsen icke kan
utan medgivande i reglementet förvärva fastighet, som icke är uteslutande
avsedd för sparbankens inrymmande, — men de sakkunniga
förutsätta dels att i sparbanksreglementena kommer att föreskrivas, att
huvudmännens samtycke skall fordras för inköp eller uppförande av
dylik fastighet, även om vederbörande reglemente eljest icke lägger
hinder i Vägen därför, och dels att den blivande sparbanksinspektionen
skall söka verka för en sund politik även på ifrågavarande område.

31 §.

Enligt 1 § i kungl. förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar åligger bokföringsskyldighet enligt
nämnda förordning bland annat en var, som till sitt yrke gjort att
handel såsom näring idka, och enligt 2 § i samma förordning skola
under stadgandet i 1 § inbegripas de, som penningehandel och bankrörelse
driva. Att sparbank driver bankrörelse, torde vara uppenbart.
Visserligen förklaras i 1 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911,
att med sådan rörelse allenast enligt nämnda lag förstås verksamhet, i
vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank all -

102

manneligen begagnas. Men i sakens natur ligger, att bankrörelse icke
kan definieras på annat sätt än som skett i sistnämnda lag. Liksom i
1 § i lagen om bankrörelse eu uttrycklig erinran gjorts om att densamma
ej är tillämplig å sparbank, hade man därför i förordningen om
handelsböcker och handelsräkningar för att förhindra, att densamma
skulle bliva tillämplig å sparbank, bort göra ett uttryckligt undantag
för sparbankernas del. Att så icke skett, ehuru enligt gällande rätt
förordningen icke lärer kunna anses vara å sparbank tillämplig, torde
hava sin grund i ett uttalande av 1891 års sparbankskommitté. I
kommitténs motiv anfördes nämligen, att arten av den penningerörelse,
sparbankerna bedreve, vore så egendomlig, att kommittén ej kunde anse
bestämmelserna i förordningen den 4 maj 1855 äga tillämplighet å denna
rörelse, att nämnda egendomlighet bestode just däri, att sparbanks verksamhet
icke avsåge enskild vinst, samt att vid sådant förhållande de
personer, som i egenskap av stiftare, huvudmän eller styrelse sammanslutit
sig för att driva sparbanksrörelse, näppeligen kunde anses hava
gjort detta i och för sin näring, huru vidsträckt omfattning man än
kunde vilja giva detta begrepp.

Det torde vara svårt att komma ifrån, att kommittén i det refe-''
rerade uttalandet förbisett skillnaden emellan sparbank, å ena sidan,
samt sparbanks stiftare och ledning, å den andra. Det kan visserligen
icke bestridas, att de senare icke driva sparbanksrörelse för sin näring,
men detta förklaras därav, att de i sina nämnda egenskaper, lika litet
som t. ex. styrelseledamöterna i ett bankbolag, över huvud bedriva
någon rörelse. Det är sparbanken själv, som driver bankrörelsen, och
huru vagt än uttrycket »för sin näring» må vara, synes tvekan dock icke
kunna råda därom, att sparbanks rörelse bedrives för dess näring.

Uti det förut omnämnda, av särskilda sakkunniga år 1916 framlagda
betänkandet med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar
av kungl. förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 m. m. har också den uppfattningen kommit till uttryck,
att sparbank idkar handelsnäring, om ock nämnda sakkunniga icke
ansett sparbanks rörelse hänförlig till »bankrörelse och penningehandel»
utan till »pantlånerörelse samt annan lånerörelse, även om den ej är
förenad med bankrörelse».

Åven om det ovan refererade uttalandet av 1891 års kommitté
icke kan anses riktigt, måste det emellertid, med hänsyn till att man
med åberopande av detsamma i 16 § sparbankslagen upptog en särskild
föreskrift angående den bokföringsskyldighet, som skulle åligga
sparbank, såsom förut framhållits antagas, att förordningen den 4 maj

103

1855 icke skall vara tillämplig å sparbank. Detta innebär dels att sparbank
ej heller är underkastad bestämmelserna i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura och dels att några särskilda
föreskrifter icke finnas meddelade angående sättet för de i sparbankslagen
uppräknade handelsböckernas förande. Det sistnämnda är så mycket
mera otillfredsställande, som styrelse för sparbank i fall av konkurs torde
kunna, jämlikt 23 kap. 3 och 4 §§ strafflagen, bliva underkastad ansvar
för oordentlig bokföring. För att kunna komma till rätta med
denna svårighet synes man icke hava någon annan utväg än att antaga,
att åtskilliga föreskrifter i förordningen den 4 maj 1855 äro analogivis
tillämpliga på sparbanker.

Den oklarhet, som onekligen vidlåder gällande bestämmelser, har
synts de sakkunniga lämpligen kunna undanröjas därigenom, att man
principiellt gör förordningen den 4 maj 1855 tillämplig å sparbank
men samtidigt dels i förevarande lag angiver, vilka särskilda bestämmelser
vid sidan därav skola gälla för sparbanks bokföring, och dels i
lagen den 13 juli 1887 uttryckligen förklarar samma lag icke gälla
sparbank. I enlighet härmed har 31 och 33 §§ i förslaget redigerats,
varjämte ändring föreslagits i 8 § i lagen den 13 juli 1887.

Vad beträffar den i paragrafen innehållna föreskriften om de
böcker, sparbank skall föra, ansluter sig förslaget till det av 1910 års
sparbankskommitté utarbetade. I motsats till nämnda kommitté hava
dock de sakkunniga icke ansett sig böra förorda fastställandet av
särskilda formulär för sparbanks bokföring och ej heller till vederbörandes
ledning utarbetat dylika formulär. Anledningen härtill är den,
att de sakkunniga icke ansett sig böra föregripa sparbanksinspektionen,
vilken enligt förslagets 61 § erhållit befogenhet att meddela nödiga föreskrifter
angående sättet för förandet av sparbanks räkenskaper.

32 §.

Förevarande bestämmelse överensstämmer i sak med motsvarande
föreskrift i gällande lagar om bolag.

33 §.

Beträffande upprättandet av sparbanks balansräkning finnas för
närvarande inga som helst bestämmelser. Det finnes således formellt
intet hinder för sparbank att upptaga sina tillgångar till vida högre
värden än som de vid en försäljning skulle kunna inbringa. Att en
sparbank kan, t. ex. genom att underlåta att verkställa vederbörliga
avskrivningar, få fram en ställning, som saknar motsvarighet i verk -

104

ligheten, är en kännbar olägenhet. Härigenom kan det nämligen bliva
möjligt för sparbank ej blott att fortsätta rörelsen långt efter det dess
fonder i verkligheten gått förlorade utan ock att i fall, då sparbanks
vinst helt bort användas till avsättning till reservfond, i ställét delvis
förbruka densamma till allmännyttiga eller välgörande ändamål. Särskilt
må framhållas, att under de senast förflutna åren, då obligationskurserna
stått synnerligen lågt, åtskilliga sparbankers balansräkningar torde hava
företett ej så obetydligt vackrare siffror än som vederbort. Med hänsyn
till det sålunda anförda hava de sakkunniga funnit nödvändigt att
föreslå införandet av sådana bestämmelser rörande sparbanks balansräkning,
att densamma kan antagas giva en vid den tidpunkt, balansräkningen
avser, så vitt möjligt tillförlitlig bild av sparbankens ekonomiska
situation.

Vad de i berörda avseende av de sakkunniga föreslagna detaljföreskrifterna
beträffar överensstämma de i stort sett med vad som nu
gäller för bolag, jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit.
En bestämmelse, vartill motsvarighet på annat håll saknas, finnes emellertid
upptagen under 5), som angiver vissa särskilda förutsättningar
för att obligation må kunna bokföras till högre värde än det, vartill
den varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning. Med
avseende å bokföring av obligation skall sålunda gälla icke blott, att
den ej må upptagas över sitt verkliga värde utan även att en uppskrivning
av det i den senast fastställda balansräkningen upptagna värdet
ej må ske, därest icke dels uppskrivningen särskilt angives i förvaltningsberättelsen
och dels värdeökningen tages i anspråk till täckande
av förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller till mot ökningen
svarande nedsättning i annan tillgångs bokförda värde. Skälet till att
de sakkunniga på detta sätt sökt förhindra, att värdestegring å obligationer
ingår i sparbanks vinst och eventuellt jämlikt 35 § i förslaget
tages i anspråk för annat än avsättning till reservfond, är följande:
Obligationernas marknadsvärden äro, huvudsakligen i följd av förändringarna
av gällande räntefot, utsatta för vissa höjningar och sänkningar,
som i regel äro rätt obetydliga, men ibland, såsom särskilt de
senare årens erfarenhet giver vid handen, kunna bliva högst betydande.
Skulle nu en sparbank vara berättigad att förfoga över en vinst, som
uppkommit i följd av en måhända tillfällig hausse, är det fara värf, att
den icke skulle stå tillräckligt rustad, då haussen förbytes i baisse.
Det är därför lämpligt att något konsolidera sparbankernas ställning
genom att låta en på värdestegring av obligationer beroende, icke genom
försäljning realiserad vinst bliva reserverad för att tagas i anspråk till

105

täckande av förluster, som i följd av fallande kursvärden eller eljest
kunna uppstå å obligationer, eller av till äventyrs uppkommen nettoförlust
å sparbanks rörelse. På denna väg har man redan tidigare slagit
in i Danmark och det, ehuru sparbankernas rätt att använda sin vinst
till allmännyttiga eller välgörande ändamål där är betydligt mera inskränkt
än hos oss. Det föreslagna stadgandet får en alldeles särskild
betydelse med hänsyn därtill, att såsom förut framhållits de värden, som
för närvarande gälla å obligationsmarknaden, äro synnerligen låga och
att i följd därav en värdestegring med all sannolikhet förr eller senare
är att förvänta.

Beträffande vad förevarande paragraf i övrigt innehåller torde anledning
saknas att här närmare beröra annat än den med hänsyn till
sparbankernas stora obligationsinnehav betydelsefulla frågan om vad som
bör förstås med obligations verkliga värde. I fråga om bankbolag anses
det verkliga värdet i regel böra sättas till marknadsvärdet, varmed
beträffande å fondbörs noterad obligation avses dess börsvärde. En
sådan värdering är otvivelaktigt teoretiskt riktig, men då det nog i
praktiken skulle visa sig medföra vissa svårigheter för sparbankerna
att vid obligationsportföljens värdering strängt följa en dylik princip,
samt med hänsyn till arten av sparbankernas inlåningsrörelse ett sådant
krav knappast behöver ställas på sparbankerna, hava de sakkunniga
funnit sig böra taga under övervägande, huruvida icke någon annan
princip lämpligen borde komma till användning. Sålunda skulle kunna
ifrågasättas, att man bokförde sparbank tillhörig obligation till ett värde,
som motsvarade medeltalet av vissa, t. ex. tio års marknadsvärden. En
sådan anordning skulle emellertid kunna leda till mindre tillfredsställande
resultat. Vid en konstant nedgång av marknadsvärdet skulle det
dröja allt för länge, innan denna nedgång kunde komma till tillbörligt
uttryck i balansräkningen. Vidare kunde ifrågakomma att beräkna det
verkliga värdet på det sätt, att man efter en viss räntefot, icke lägre
än sparbankens vanliga inlåningsränta, med tillägg av skälig marginal
för förvaltningskostnad kapitaliserade varje obligations effektiva ränta.
Mot sistnämnda princip, som i viss mån tager hänsyn till de faktorer,
som inverka på obligationernas marknadsvärden, kan knappast någon
annan invändning göras än att obligationsvärdena enligt densamma
skulle kunna bliva olika för olika sparbanker. Skulle en sparbank tilllämpa
en inlåningsränta, som väsentligt avveke från den allmänna, skulle
emellertid principen givetvis icke kunna komma till användning. Det
anförda visar det vanskliga i att fastslå en enhetlig regel för värdering
av obligationerna, och de sakkunniga hava därför — i motsats till vad
Sparbanksakkunnigas betänkande 14

106

som skett i Danmark, varest de två först omförmälda metoderna för
vissa fall blivit i lag godkända, — icke ansett, att i lagen någon anvisning
bör givas om sättet för bestämmandet av obligations verkliga
värde. De sakkunniga förutsätta. emellertid, att den blivande sparbanksinspektionen
på denna punkt skall kunna lämna sparbankerna lämpliga
direktiv.

34 §.

Till vad i den allmänna motiveringen yttrats må här endast fogas
den erinringen, att något hinder icke möter för sparbank att utan att
återbetala säkerhetsfond årligen utbetala å bidragen till sådan fond
upplupen ränta, därest de förutsättningar, som i paragrafens tredje
stycke angivas, äro för handen.

35 §.

Enligt 15 § sparbankslagen är med användande av sparbanks
vinst till allmännyttigt eller välgörande ändamål helt jämställt vinstens
användande till väckande och underhållande, särskilt hos mindre bemedlade
insättare, av håg till ökad sparsamhet, och har därvid såsom
ett exempel på dylik användning upptagits vinstmedels tillgodoförande
åt insättare såsom tilläggsränta. Då sparbankernas ändamål just är
att befordra sparsamhet, skulle det enligt de sakkunnigas uppfattning
vara att gå för långt, om man förvägrade sparbank att på nyss angivet
sätt arbeta för detta ändamål, ända tills den fått en så stark
ställning, att dess fonder uppgå till tio procent av insättarnas behållning.
De sakkunniga hava därför i första stycket av förevarande
paragraf inryckt ett stadgande om att sparbank under alla förhållanden
skall vara befogad att till befrämjande av sparsamhet av sin vinst använda
ett belopp, som i förhållande till sparbankens ställning är av
ringa betydelse. I den mån ytterligare vinstmedel anses böra användas
för omförmälda ändamål, vilket givetvis är att betrakta såsom allmännyttigt,
skola alltså samma regler som nu vara att tillämpa.

36 §.

För att underlätta bildandet av sparbank har åt stiftarna, vilka
ju, såsom av 1 § framgår, förutsättas tillskjuta sparbanks grundfond,
beretts en något förmånligare ställning än enligt gällande rätt. Sålunda
föreslås efter finskt mönster, att grundfond skall kunna återbäras
redan, då reservfonden uppgår till tio gånger grundfonden jämte därå
förbehållen ränta, — som bekant upptar gällande rätt såsom förutsätt -

107

ning för återbäring, att reservfonden uppgår till tio procent av insättarnas
behållning. Med grundfond menas bär tydligen grundfondens
ursprungliga belopp jämte all ränta, som för redan gången tid kan hava
förbehållits; har sålunda ränta å grundfond eller någon del av densamma
återburits, är detta utan betydelse för bedömandet av frågan, huruvida
ytterligare återbäring må kunna ske. Vidare hava stiftarna förklarats
kunna erhålla ränta efter ända till sex procent å sina tillskott i stället
för nu medgivna fem procent. Vad förevarande paragraf i övrigt innehåller
och som innebär, att återbäring ej må ske, därest icke reservfonden
ensam eller, om icke hela grundfonden skall återbäras, reservfonden
och den återstående delen av grundfonden äro tillräckliga för
upprätthållandet av den stadgade relationen emellan sparbanks inlåning
och fonder, torde icke behöva närmare motiveras.

I den finska sparbankslagen stadgas, att ränta ej må gottskrivas
grundfonden eller utbetalas för längre tid än tio år samt att ränta på
ränta ej må beräknas. Det sistnämnda gäller jämväl enligt förslaget
liksom även enligt gällande rätt, om det ock ej synts behöva uttryckligen
betonas. Däremot föreligger enligt de sakkunnigas uppfattning
ingen anledning att förbjuda räntas beräknande för längre tid än tio år.
Tvärtom bör det, såsom i det föregående antytts, väl gå för sig att, därest
förutsättningarna för grundfonds återbärande föreligga, särskilt återbära
å grundfond upplupen ränta ävensom att återbära grundfonden i rater.

Träder sparbank i likvidation, böra givetvis de här stadgade villkoren
för återbäring av grundfond icke längre upprätthållas; en särskild föreskrift
härom har upptagits i 52 §.

37 §.

Kommer sparbank i konkurs inom kortare tid efter det återbetalning
av grundfond eller säkerhetsfond ägt rum, torde förhållandena
ofta nog ligga så, att förutsättningarna för en återbetalning endast
skenbart voro för handen. Hade den, till vilken återbetalningen skedde,
därvid kännedom om att sparbankens balansräkning var missvisande,
så att en återbetalning rätteligen icke bort äga rum, lärer han, därest
konkursboet är i stånd att styrka hans onda tro, enligt allmänna rättsregler
vara pliktig att återgälda vad han mottagit, i den mån det inverkar
på borgenärernas rätt. Särskilt med hänsyn till de betydande
svårigheter, varmed ett dylikt styrkande av ond tro skulle vara förenat,
synes man emellertid icke kunna nöja sig med det resultat, som skulle
kunna vinnas genom en tillämpning av allmänna rättsregler, och de
sakkunniga hava därför här upptagit ett stadgande, enligt vilket de,

108

som tillskjutit sparbanks grund- eller Scäkerhetsfond, skola, därest sparbanken
försättes i konkurs efter ansökning, gjord inom ett år från det
beslutet om återbetalning fattats, med det dem enligt beslutet tillkommande
beloppet jämte ränta svara för sparbankens gäld. Aven om den
sålunda antagna tidsbestämmelsen i viss mån blir godtycklig — en
likartad föreskrift finnes emellertid i 16 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar — torde man dock med ifrågavarande föreskrift
komma till ett bättre materiellt resultat än om man underläte att meddela
särskild bestämmelse i ämnet.

39-42 §§.

Vad förslaget innehåller angående revision av sparbanks förvaltning
har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med de för bolag
och föreningar gällande bestämmelserna.

I motsats till 1910 års sparbankskommitté hava de sakkunniga
icke upptagit någon föreskrift om skyldighet för sparbanks revisorer
att vid revisionsberättelsens upprättande följa av den centrala inspektionsmyndigheten
fastställda formulär. I stället för att på sådant sätt
binda revisorerna, vilket de sakkunniga icke funnit nödvändigt, hava
de sakkunniga genom föreskriften i 39 § 3 stycket sökt inskärpa angelägenheten
av att revisorernas granskning blir fullständig. De sakkunniga
förutsätta emellertid, att vederbörande revisorer icke skola
underlåta att följa de anvisningar, sparbanksinspektionen kan finna
lämpligt att meddela.

43-44 §§.

Bestämmelserna om talan mot styrelse och revisorer hava avfattats
efter mönstret av gällande lagar om bolag och föreningar.
Bland viktigare nyheter må framhållas, att för beviljande av ansvarsfrihet
åt sparbanksstyrelse kvalificerad majoritet införts. Denna majoritet
har bestämts på sådant ■ sätt, att ansvarsfrihet icke kan beviljas
mot bestridande av samtliga de huvudmän, som enligt lag skola utses
av korporation eller myndighet. Att i analogi med vad som gäller
enligt aktiebolagslagen tillerkänna en minoritet bland huvudmännen
rätt att särskilt föra talan mot huvudmännen har synts så mycket
mindre erforderligt, som en dylik minoritet icke kan förväntas vilja på
egen bekostnad anhängiggöra rättegång samt alltid har möjlighet att
hos Konungens befallningshavande påkalla talans anställande för det
allmännas räkning. Visserligen blir härav följden, att Konungens befallningshavande
måste dela minoritetens uppfattning i dechargefrågan

109

för att talan må kunna av honom väckas, men mot en sådan anordning
torde någon invändning icke kunna framställas.

Några särskilda regler angående preklusion av talan mot huvudmännen
i de sällsynta fall, då en sådan talan kan komma i fråga, hava
lika litet som enligt gällande rätt synts erforderliga. Erinras må därom,
att dylik talan av naturliga skäl knappast kan komma att anställas av
sparbanken utan allenast efter förordnande av Konungens befallningshavande.

45 §.

De villkor, som i första stycket uppställas för ändring av sparbanks
reglemente, äro de samma, som enligt lag gälla för ändring av
bolagsordning och ekonomisk förenings stadgar.

Såsom i den allmänna motiveringen betonats är ett främjande av
en fortsatt utveckling av sparbanksrörelsen ett av huvudsyftena med
föreliggande lagförslag. För sådant ändamål är det lika viktigt att förhindra,
att sparbank utan tvingande skäl upphör med sin verksamhet,
som att underlätta tillkomsten av ny sparbank i fall, då behov av en
sådan föreligger. De bestämmelser till förhindrande av så kallat sparbanksmord,
som meddelas i andra stycket av förevarande paragraf,
bliva därför ett nödvändigt komplement till de föreskrifter i förslaget,
som avse att underlätta sparbanks bildande. Erfarenheten från senare
tid giver vid handen, att relativt stränga garantier erfordras mot ett
oövertänkt nedläggande av sparbanks verksamhet. Om man också icke
kan gå så långt, att man fordrar offentlig myndighets godkännande av
beslut om sparbanks upplösning — sparbanksverksamheten bygger på
de intresserades frivilliga arbete och bör därför ej kunna upprätthållas
på konstlad väg genom tvång från det allmännas sida — har dock en
starkt kvalificerad majoritet bland huvudmännen synts böra föreskrivas
för beslut om överlåtelse av sparbanks rörelse eller om sparbanks trädande
. i likvidation. Angående innehållet i de föreskrifter, som de
sakkunniga således ansett sig böra föreslå, hänvisas till lagtexten. En
ytterligare garanti i ifrågavarande hänseende utgör den på de sakkunnigas
förslag i år tillkomna nya bestämmelsen i 254 a § i lagen om
bankrörelse, enligt vilken bestämmelse bankbolag ej må övertaga sparbanks
rörelse utan Konungens tillstånd.

Att bestämmelsen i 4 § 3 stycket är att tillämpa, då fråga om
stadfästelse å reglementsändring skall av Konungens befallningshavande
prövas, lärer vara uppenbart.

46-56 §§.

46—51, 53 och 55—56 §§ innehålla beträffande sparbanks likvidation
i sak samma regler som motsvarande föreskrifter i bolags- och
föreningslagarna. De för sparbank speciella stadgandena i 52 och 54 §§
torde, frånsett bestämmelserna om återbäring av säkerhetsfond, varom
närmare ordats i den allmänna motiveringen, innefatta allenast ett bibehållande
och förtydligande av gällande rätt.

Det har i detta sammanhang synts de sakkunniga angeläget att
framhålla, att bland allmännyttiga ändamål, vartill upplöst sparbanks
medel må användas, jämväl är att räkna sparsamhetens befrämjande
genom bildande av ny sparbank. Vilja sparbankens huvudmän disponera
medlen på sådant sätt, hava de lämpligen att bestämma antingen
att medlen skola överlämnas till redan förefintlig sparbank inom verksamhetsområdet
eller ock att de skola omhändertagas av myndighet
eller på visst sätt utsedd förvaltare för att, därest ny sparbank skulle
bildas inom området, användas till förstärkande av dess reservfond.

57-65 §§.

Förslagets stadganden om tillsyn å sparbanks förvaltning hava
redan närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, särskilt gäller
detta innehållet i 57, 58, 61 och 65 §§; endast några mindre viktiga
frågor skola här i korthet beröras.

I gällande lag motsvaras förslagets 58 § av stadgandena i 21, 22
och 34 §§ samt 20 § 3 stycket. Sistnämnda stadgande har upptagits
i något modifierad form med hänsyn till de nya föreskrifterna om ansvarsfrihet.
Konungens befallningshavande har nämligen synts icke
böra mera än sparbanken själv kunna låta anställa talan mot styrelseledamot,
åt vilken ansvarsfrihet en gång beviljats.

I detta sammanhang må erinras om att särskilda bestämmelser
angående klander av beslut av huvudmän lika litet som i gällande rätt
meddelats i förslaget. En föreskrift om att dylik klandertalan, liksom
klander av beslut, som fattats av bolagsstämma eller å sammanträde
med ekonomisk förening, skulle instämmas till domstol, skulle komma i
strid med föreskriften om att Konungens befallningshavande såsom tillsynsmyndighet
äger att pröva, huruvida beslut av huvudmännen överensstämmer
med lag och vederbörande reglemente. En föreskrift, enligt
vilken dylikt klander skulle inom viss tid föras genom besvär hos
Konungens befallningshavande, skulle likaledes stå i mindre god samklang
med Konungens befallningshavandes till viss tid icke inskränkta

rätt att ingripa mot ett obehörigt beslut av huvudmännen. Den utväg,
förslaget, som härutinnan torde stå i överensstämmelse med gällande
lag, anvisar vederbörande till vinnande av rättelse i dylikt beslut, är
däremot att påkalla Konungens befallningshavandes åtgärd enligt 58 §.

Medan 22 § sparbankslagen föreskriver, att Konungens befallningshavande
skall förordna särskilt ombud att deltaga i likviderande sparbanks
utredning, låter 59 § i förslaget det jämlikt 58 § förordnade allmänna
ombudet övervaka jämväl likvidation. Förändringen är knappast av
saklig natur, eftersom Konungens befallningshavande, såsom i 60 § särskilt
uttalats, äger att när som helst återkalla förordnande att vara allmänt
ombud och således, om det befinnes lämpligt, kan, då sparbank träder i
likvidation, ersätta det förutvarande allmänna ombudet med ett annat.

Enligt 60 § i förslaget är allmänna ombudet pliktigt att deltaga
i den årliga revisionen av sparbanks förvaltning, medan allmänna ombudet
enligt gällande rätt kan och enligt 1910 års sparbankskommittés
förslag borde, där ej hinder mötte, deltaga i revisionen. Den föreslagna
bestämmelsen föranledes därav, att de sakkunniga, som icke föreslagit
några särskilda regulativ för revisionens verkställande, icke ansett, att
man kan undvara den garanti för revisionens behöriga fullgörande,
som ligger i allmänna ombudets medverkan. Och revisionen lärer alltid
kunna utsättas till en tidpunkt, då allmänna ombudet, som givetvis behöver
deltaga endast i de viktigare delarna av revisorernas arbete, kan
vara närvarande.

Föreskriften i 16 § sparbankslagen om skyldighet för sparbanks
styrelse att avlämna statistiska redogörelser motsvaras i förslaget av
bestämmelserna i dess 63 § angående förpliktelse för sparbanks styrelse
att upprätta och till sparbanksinspektionen översända översikter över
sparbankens tillgångar och skulder, ävensom att meddela inspektionen
de övriga uppgifter angående sparbanken, som av inspektionen må äskas.
De sakkunniga få beträffande dessa bestämmelser, i den mån de icke
äro föranledda av tillsynsändamål, hänvisa till vad som i den allmänna
motiveringen yttrats angående lämpligheten av att till sparbanksinspektionen
överlämna handhavandet av sparbanksstatistiken.

Till minskande av sparbankernas förvaltningskostnader har föreskriften
i 17 § sparbankslagen om att sparbanks revisionsberättelse jämte
styrelsens yttrande över huvudmännens beslut i anledning av berättelsen
skola offentliggöras i ortstidning utbytts mot den i förslagets 64 § upptagna
bestämmelsen, att sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser
ävensom det protokoll, som utvisar huvudmännens i anledning av berättelserna
fattade beslut, skola i viss omfattning anslås å sparbankens

112

kontor. Härigenom torde publicitetskravet bliva till och med bättre
tillgodosett än genom offentliggörandet i ortstidning. Det föreslagna
stadgandets iakttagande har synts böra skyddas genom en särskild straffbestämmelse,
som återfinnes i 67 §.

66—69 §§.

I överensstämmelse med vad som skett i gällande lagar om bolag
och föreningar hava vissa bedrägliga handlingar, vartill stiftare, styrelseledamöter,
likvidatorer och revisorer kunna göra sig skyldiga, liksom
åsidosättandet av vissa i förslaget meddelade ordningsföreskrifter i 66 —
68 §§ förklarats underkastade särskild ansvarspåföljd.

70-72 §§.

Föreskrifterna i förevarande paragrafer, av vilka de i 70 § och
71 § 1 stycket meddelade äro hämtade från 32 och 6 §§ sparbankslagen,
torde icke tarva särskild motivering.

73-77 §§.

Angelägenheten av en omedelbar reform av vår sparbankslagstiftning
har föranlett de sakkunniga att föreslå, att de nya bestämmelserna
skola, under förutsättning att de bliva framlagda för och antagna av
1922 års riksdag, träda i kraft redan den 1 januari 1923. Därmed
skulle alla sparbanker, som därefter tillkomma, omedelbart bliva underkastade
den nya lagstiftningen. För äldre sparbanker åter torde det
icke vara möjligt att omedelbart anpassa sig efter densamma; enligt
förslaget skola de därför erhålla eu frist av ett år, inom vilken de skola
hava vidtagit de åtgärder, som påkallas av den nya lagen, vid äventyr
att de eljest äro skyldiga att upphöra med sin verksamhet. Denna
frist kan i dispensväg av Kungl. Maj:t förlängas. I vissa avseenden
har emellertid, såsom förut i motiveringen antytts, en längre övergångstid
än ett år ansetts böra medgivas.

Sålunda har äldre sparbank icke synts behöva hava minst en
tredjedel av huvudmännen utsedd av korporation eller myndighet, som
omförmäles i 10 §, förrän å huvudmännens årssammanträde år 1924,
liksom de ändringar i huvudmäns eller styrelses sammansättning, som
betingas av de nya föreskrifterna i 11 och 12 §§, icke ansetts behöva
äga rum förrän å nämnda sammanträde. Då huvudman enligt 10 § för
framtiden icke må utses för längre tid än tio år, har föreskrift upptagits
om att huvudman, som enligt äldre reglementsbestämmelse utsetts

113

för längre tid, under alla förhållanden skall vara pliktig att avgå sist
å årssammanträdet år 1934.

För ett fullständigt genomförande av de nya föreskrifterna i 26 §
3 stycket samt 29 och 30 §§ torde relativt långa övergångstider vara
nödvändiga, om genomförandet skall kunna ske utan olägenhet för vissa
sparbanker. I fråga om föreskriften i 29 § har en övergångstid av tio
år synts böra medgivas; beträffande de två övriga föreskrifterna har en
femårig övergångstid föreslagits.

Som bekant är en mycket stor del av sparbankernas medel
placerad i obligationer. Vid 1919 års utgång voro sparbankernas
innehav av »obligationer, aktier m. in.» bokförda till omkring 407 Va
miljon kronor; härav torde på annat än obligationer blott belöpa en
obetydlig bråkdel. Då sparbankerna i ganska stor omfattning inköpt
sina obligationer vid en tidpunkt, då deras värde var vida högre än nu,
samt några mera betydande avskrivningar väl i allmänhet icke medbunnits,
äro många sparbankers balansräkningar, såsom redan tidigare
antytts, för närvarande knappast ägnade att giva en klar uppfattning
om dessa sparbankers ställning. De bestämmelser till stärkande av
sparbanks soliditet, som förslaget innehåller, bygga emellertid på att
sparbankernas tillgångar i enlighet med förslagets 33 § i balansräkningarna
upptagas till värden, som icke överstiga de verkliga. Det är
därför önskligt, att vederbörliga avskrivningar kunna ske så snart som
möjligt. De sakkunniga hava också tagit under övervägande, huruvida
icke sparbankerna borde förpliktas till omedelbara, successiva avskrivningar,
t. ex. med viss del av övervärdet årligen under bestämt antal år
eller med hela det belopp, vartill vederbörande sparbanks årsvinst uppgått.
Då emellertid dylika föreskrifter skulle göra det svårt, för att ej
säga omöjligt, för åtskilliga sparbanker att med bibehållande av nuvarande
inlåning åvägabringa och därefter upprätthålla i förslaget föreskriven
fondställning, hava de sakkunniga icke funnit sig kunna gå längre än
till en föreskrift, enligt vilken avskrivningen av det vid lagens ikraftträdande
förefintliga övervärdet skall vara till fullo genomförd senast
vid upprättandet av bokslut för år 1933, det vill med andra ord säga
efter högst elva år eller, om man räknar från den tidpunkt, då den
nya lagen senast kan bliva tillämplig å sparbank, efter högst tio år.
Åven om man får hoppas, att under denna tid obligations värdena komma
att stiga, så att en avskrivning av hela omförmälda övervärde icke blir
nödvändig, är det dock uppenbart, att sparbankerna, om de vilja vara
på den säkra sidan, icke få vänta med att göra avskrivningar till framemot
övergångsperiodens slut, utan i stället böra varje år söka avskriva
Sparbankssakkunnigas betänkande.

114

största möjliga belopp, något, varför sparbanksinspektionen givetvis har
att verka. Klart är, att sparbankerna icke få på något sätt direkt försämra
sin ställning, innan nedskrivningen av obligationerna är genomförd;
förslaget förbjuder därför under övergångstiden så väl återbäring
av grundfond som vinsts användande annorledes än till avsättning till
reservfond. Påpekas må till sist, att bestämmelsen om att friheten från
avskrivningsplikt avser skillnaden emellan allenast det lägsta värde,
vartill obligation, varom här är fråga, bokförts för något av åren 1920,
1921 eller 1922, avser att förhindra, att dylik obligation uppskrives
före den nya lagens ikraftträdande.

Det i 75 § under 12) upptagna stadgandet torde icke innehålla
något annat än vad som redan gäller enligt sista stycket i 3 § sparbankslagen.

76 och 77 §§ innehålla ej heller något nytt.

115

Förslag till lag om sparbanker.

Alternativ II.

Angående anledningen till upptagandet av förevarande alternativ,
som avviker från alternativ I därutinnan, att det stadgar plikt för sparbank
att göra vissa anmälningar till sparbanksregister, hänvisas till den
allmänna motiveringen. Registreringsbestämmelserna äro de för svensk
rätt vanliga med det undantag, att några föreskrifter angående särskilda
firmatecknare icke upptagits. Enligt de sakkunnigas förmenande
förefinnes icke något behov av sådana föreskrifter för sparbankernas
del, och de missbruk av rätten att teckna aktiebolags firma, som på
sina håll förekommit, hava gjort de sakkunniga än mindre benägna att
låta detta institut komma till användning i fråga om sparbank.

116

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och prokura.

Alternativ /.

Beträffande förevarande lagförslag hänvisas till vad som yttrats
vid 31 § i förslaget till lag om sparbanker, alternativ I.

117

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i lagen den
13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, alternativ
II, till lag om ändrad lydelse av 80 § i lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar, till lag om ändrad lydelse
av 246 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse samt till
lag om ändrad lydelse av 128 § i lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag.

Samtliga förevarande lagförslag äro föranledda av de i förslaget
till lag om sparbanker, alternativ II, upptagna bestämmelserna om skyldighet
för sparbank att till sparbanksregister anmäla viss firma.

118

Särskilt yttrande av bankinspektören F. y. Rrusenstjerna och

professorn Emil Sommarin.

Till de sakkunnigas mening, att för handhavandet av den centrala
tillsynen över sparbankerna, vilken även vi i övrigt förorda, bör inrättas
ett nytt centralt ämbetsverk — sparbanksinspektionen — hava vi
icke kunnat ansluta oss. Redan 1910 års sparbankskommitté hade
under övervägande, huruvida ett nytt ämbetsverk borde inrättas i och
för den utav kommittén föreslagna centrala sparbankskontrollen. Kommittén
fann emellertid detta icke vara erforderligt, utan förordade sagda
kontrolls förläggande till bankinspektionen, där en särskild avdelning
för handhavandet av samma uppgift skulle inrättas. Och dock innebar
kommitténs förslag en fullständig centralisering av sparbankskontrollen.
De sakkunniga hava nu stannat vid att föreslå bibehållandet i huvudsak
av Konungens befallningshavande vid den befattning i kontrollhänseende,
som denna myndighet allt hittills innehaft, samt inskränkt den
centrala tillsynen till att vara mera en rådgivande institution, vars
direktiv för att kunna genomdrivas i regel skola kräva Konungens befallningskavandes
sanktion. Då befogenheten hos den nya centrala
sparbanksinspektionen alltså är avsedd att bliva väsentligen mera inskränkt
än den av förenämnda kommitté tilltänkta myndighetens, synes
oss ännu mindre skäl föreligga att härför inrätta ett nytt ämbetsverk.
Vi hålla alltså före, att tillsynen bör inordnas under bank- och fondinspektionen
samt närmast omhänderhavas av en avdelning av denna
under omedelbar ledning av en i sparbanksväsendet, förfaren man.

Frånsett den mindre kostnad, en på så sätt organiserad kontroll
skulle draga, måste därmed avsevärda fördelar beredas inspektionen i
de olika grenarna av dess verksamhet. Ty då erfarenheten givit vid
handen, att möjligheten till en effektiv kontroll över en affärsbank kan
vara beroende av kännedom om kreditgivningen hos på samma plats
arbetande sparbanker, är det klart, att förhållandet måste vara enahanda,
sett från sparbankernas synpunkt. Och uppenbart är, att den
erfarenhet, som finnes samlad inom bank- och fondinspektionen, måste

119

komma att vara till synnerligt gagn vid handhavandet av sparbankskontrollen,
en erfarenhet, som givetvis icke kan tillgodogöras lika omedelbart
och självfallet, om den senare kontrollen omhänderhaves av ett
annat ämbetsverk. Den förening av tillsynen från det allmännas sida
över närstående grenar av finansiell verksamhet, som av statsmakterna
accepterats genom förläggandet till bankinspektionen av tillsynen över
fondkommissionärer och fondbörser, synes dessutom beträffande nu ifrågavarande
område ännu naturligare.

Enligt vårt förmenande väga sålunda de skäl, som tala för en dylik
förening, synnerligen tungt. Vid sådant förhållande synes sakkunnigemajoritetens
huvudsakligaste invändning däremot, nämligen på förhand
given misstro från sparbankernas sida mot kontrollmyndigheten, icke
böra tillmätas avgörande betydelse. Och detta desto mindre som, därest
farhågorna skulle mot all förmodan visa sig grundade och märkliga
olägenheter vållas sparbanksväsendet av samordningen, så att en förändring
finnes motiverad, hinder icke möter att då förvandla bank- och
fondinspektionens sparbanksbyrå till ett självständigt ämbetsverk.

120

Särskilt yttrande av ledamoten av riksdagens andra kammare
E. O. Magnusson i Tumhult.

Den nuvarande lagen angående sparbanker torde icke böra ändras
mera än vad som är nödigt för att inom sparbanksväsendet förebygga
missförhållanden av den art, som hotat att uppstå, och detta syftemål
torde vinnas, även om kontrollen icke skärpes till ytterlighet såsom sakkunnigemajoriteten
föreslagit. Jag kan därför icke biträda förslaget om
inrättande av en för hela riket gemensam sparbanksinspektion, som skall
utöva kontroll över alla sparbanker. Våra sparbanker hava uppvuxit ur
ett rent folkligt behov. De hava skötts med enkla medel, och i stort
sett torde icke kunna sägas annat, än att förvaltningen av dem motsvarat
det visade förtroendet. Det har tillkommit länsstyrelserna att själva eller
genom ombud å det allmännas vägnar övervaka förvaltningen, och erfarenheten
torde icke hava givit vid handen, att någon annan myndighets
biträde varit av behovet påkallat för kontroll av de verkliga sparbankerna.
De sakkunnigas förslag, att i varje sparbanks reglemente sparbankens
verksamhetsområde skall bestämmas, kommer, ifall det upphöjes till lag,
att sörja för att sparbankernas egenskap av ortsbanker bliver fastslaget,
och därmed har behovet av en särskild sparbanksinspektion bortfallit.
Att huvudmän och styrelser i de olika sparbankerna funnit sig själva
vara så gott som uteslutande ansvariga för bankens skötsel och att
bankens klientel betraktat banken såsom sitt eget företag, där ortens
förtroendemän voro de ensamt bestämmande, är det, som gjort, att sparbanksrörelsen
fått ett sådant uppsving och mötts med sådant förtroende i
vårt land. Våra sparbanker befinna sig uti en helt annan situation än
våra övriga banker. De senare äro affärsföretag i större eller mindre
skala, de förra däremot av ortsbefolkningen själv skötta sparkasseinrättningar.
Just denna skillnad gör, att de förra hava ett behov av
att deras skötsel kontrolleras å det allmännas vägnar, så att insättarna
icke löpa fara att där förlora sina insatta medel, under det att de senare
däremot bliva övervakade av insättarna och deras förtroendemän själva.
Den övervakning å det allmännas vägnar, som kan vara erforderlig,

121

lärer med full tillförsikt kunna allt fortfarande överlämnas åt länsstyrelserna
och deras ombud.

Ja g måste därför avstyrka förevarande förslag i vad det avser
inrättandet av en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.

Därjämte anser jag det onödigt stadga, att allmänna ombudet
skall vara skyldigt deltaga i revision av sparbankens förvaltning. Det
bör stå ombudet fritt att självt bestämma det sätt, varpå en grundlig
kännedom om bankens förvaltning bäst kan vinnas.

Sparbankssakkunnigas betänkande.

122

Särskilt yttrande av hovrättsrådet Sven Lawski.

De sakkunniga hava xmder förklaring, att bestämmelser om firma
och registrering icke äro från sparbankssynpunkt erforderliga, i första
hand förordat de med alternativ I betecknade lagförslagen.

Genom ett godkännande av de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan
skulle* man enligt min uppfattning nödgas avstå från vissa uppenbara
fördelar, vilka utan nämnvärd uppoffring skulle kunna vinnas genom ett
lagfästande av de utav de sakkunniga i andra hand förordade lagförslagen.

Till dessa fördelar är först och främst att räkna det firmaskydd,
som enligt sistberörda lagförslag skulle beredas såväl sparbankerna själva
som andra. Enligt gällande rätt liksom enligt alternativ I lärer Konungens
befallningshavande vara förhindrad att vägra fastställelse å sparbanks
reglemente allenast på den grund, att den benämning, under vilken sparbanken
vill utöva sin verksamhet, företer likhet med tidigare bildad
sparbanks benämning eller med enskild näringsidkares, förenings eller
bolags firma. Likaså lärer enskild näringsidkare, förening eller bolag
vara oförhindrad att använda firma, som företer likhet med sparbanks
benämning. Åven om de sålunda förefintliga möjligheterna till illojala
åtgöranden, t. ex. till att använda firma, som skiljer sig från sparbanks
benämning blott därigenom, att ordet »sparbank» utbytts mot ordet
»sparkassa», hittills icke utnyttjats, synes man mig dock vid en så fullständig
reform av vår sparbankslagstiftning som den här ifrågasatta
icke lämpligen kunna låta dessa möjligheter kvarstå. Och då firmaskyddet
inom vår lagstiftning i allmänhet åvägabragts genom firmas
anmälan till register, torde man i fråga om sparbankerna böra gå till
väga på samma sätt.

Genom upprättandet av sparbanksregister, till vilka sparbankerna
skulle vara pliktiga att anmäla vissa uppgifter, skulle den fördelen vinnas,
att nämnda uppgifter skulle finnas samlade på ett ställe och alltså bliva
lätt tillgängliga för en var, som behöver taga del av desamma, medan
ett lagfästande av alternativ I skulle kunna och sannolikt även komme

123

att medföra, att ifrågavarande uppgifter skulle kunna återfinnas först
efter ett tidsödande sökande bland Konungens befallningsliavandes inneliggande
handlingar.

Slutligen skulle det genom införandet av registreringsplikt bliva
möjligt att i åtskilliga avseenden å sparbankerna tillämpa samma rättsgrundsatser
som å det stora flertalet av de särskilt bildade rättssubjekten,
såsom föreningar, bolag, sjukkassor etc. Och, så vitt jag kunnat finna,
måste det ur lagstiftningssynpunkt betraktas såsom ett viktigt önskemål,
att likartade förhållanden i största möjliga utsträckning behandlas efter
likartade regler.

För sparbankerna skulle, såsom förut antytts, ett införande av
registreringsplikt icke vara förenat med någon nämnvärd ökning av
deras förvaltningsbestyr. De uppgifter, som enligt det med alternativ
II betecknade förslaget till lag om sparbanker skola anmälas till registrering,
äro nämligen i stort sett desamma som de, vilka enligt det
med alternativ I betecknade förslaget skola anmälas hos Konungens
befallningshavande. Och de registreringsavgifter, som kunna bliva stadgade,
torde bliva allt för obetydliga för att spela någon roll vid ifrågavarande
spörsmåls bedömande. Däremot skulle man möjligen såsom i
de sakkunnigas motiv anförts kunna göra gällande, att skyldigheten att
föra sparbanksregister skulle medföra en ökning av Konungens befallningshavandes
arbetsbörda. Men frånsett registrens uppläggande, som i vissa
av de sydligare länen möjligen skulle kunna giva sysselsättning åt en
tjänsteman i omkring en vecka, torde det med registerföringen förenade
arbetet bliva föga betungande.

På grund av det anförda finner jag mig för min del böra i första
hand förorda de med alternativ II betecknade lagförslagen jämte de
därmed sammanhörande förslagen till lagar om'' ändring i lagarna om
ekonomiska föreningar, om bankrörelse och om aktiebolag.