INNEFATTANDE INSKRÄNKNING 1 RÄTTEN ATT ERHÅLLAÄGOSTYCKNING AV FASTIGHET, VARTILL HÖRASTRÖÄNGAR, ÄVENSOM FÖRBUD MOTAVSÖNDRING AV SÅDANA ÄNGAR (Statens offentliga utredningar 1917:3)

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

INNEFATTANDE INSKRÄNKNING 1 RÄTTEN ATT ERHÅLLA
ÄGOSTYCKNING AV FASTIGHET, VARTILL HÖRA
STRÖÄNGAR, ÄVENSOM FÖRBUD MOT
AVSÖNDRING AV SÅDANA ÄNGAR

UPPRÄTTADE INOM KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1917

1SAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande har Herr Statsrådet den 31
december 1915 uppdragit åt undertecknade att såsom sakkunnige verkställa
utredning angående beredande av rättslig möjlighet att vid bildande
av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna tillvarataga för
odling tjänliga ströängar.

Under sitt arbete hava de sakkunnige kommit till den uppfattningen,
att det för lösningen av det spörsmål den anbefallda utredningen
avser är av vikt, att ett omedelbart ingripande från lagstiftningens
sida kommer till stånd i syfte att förebygga bildande av fastigheter,
som bestå av allenast ströängar eller av dylika ängar jämte skogsmark.

Då enligt de sakkunniges mening härmed ej utan olägenhet kan
anstå till dess de sakkunniges uppdrag blivit slutfört, hava de an -

sett sig böra redan nu framlägga förslag till erforderliga bestämmelser
i omförmälda ämne. De sakkunnige få alltså till Herr Statsrådet
överlämna förslag till

1) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, samt

2) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark,

jämte motiv till nämnda lagförslag.

Stockholm den 17 februari 1917.

E. MARKS von W0RTEMBERG.

PAUL HELLSTRÖM. KARL GRUBBSTRÖM. AND. HOLMGREN.

E. HAGLUND. A. E. RODHE.

Förslag

till

Lag

huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas som följer:

f. ... :i Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
ängar utom fastighetens egentliga ■ ägoområde (ströängar) och
sökes hos , Konungens befallningshavande tillstånd till ägostyckning,
varigenom skulle bildas en eller flera lotter, som jämlikt bestämmelserna
i 3 § av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att
erhålla ägostyckning äro att anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej
tillstånd meddelas, med mindre ängarna äro avsedda att läggas till
sådan lott.

. / Penna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till den 1 januari 1923. Den äger tillämpning jämväl i
avseende å ägostyckning, till vilken före lagens ikraftträdande tillstånd
blivit sökt men ännu icke lämnat; dock att, där ansökning inkommit
till Konungens befallningshavande före den 1 mars 1917 eller tillstånd
sedermera men innan lagen trätt i kraft sökes på grund av avhandling,
som upprättats före nyssnämnda dag, lagen ej skall tillämpas.

Förslag

till

Lag

om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark.

Härigenom förordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark ängar utom fastighets egentliga ägoområde (ströängar)
ej må genom avsöndring skiljas från fastigheten i annat fall än då äng,
som är belägen å kronomark, överlåtes å kronan eller äng inom ällmänhing
överlåtes å delägarna i allmänningen.

Denna lag träder kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till den 1 januari 1923. Har avhandling rörande jordavsöndring
blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till Konungens
befallningshavande ingivits för fastställelse innan lagen trätt i kraft,
skall lagen icke äga tillämpning.

M o t i v.

Den s. k. norrlandskoinmittén föreslog i sitt den 27 oktober 1904
avgivna betänkande särskilda bestämmelser om ägostyckning i de fem
norrländska länen. Kommittén framhöll i sina motiv till detta förslag,
att kommittén gjort den erfarenheten, att ägostyckning i nämnda län i
stor utsträckning använts på ett sätt, som vore till men för jordbruket,
i det att inägojord avstyckades utan att därmed följde erforderlig husbehovsskog,
betes- och odlingsmark, vilket hade sin grund däri, att
trävarubolagen på många platser vore villiga att avhända sig den för
bolagen ofta mera besvärliga än inbringande inägojorden men visade
en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta skogsmarken
medfölja.

Med föranledande av vad kommittén sålunda yttrat och i avbidan
på slutlig prövning av kommitténs förslag till särskild ägostyckningslag
för Norrland meddelades genom lag den 16 juni 1905 provisoriskt för
tiden till den 1 januari 1910 vissa stadganden i ämnet.

Dessa stadganden voro till sitt innehåll huvudsakligen desamma,
som sedermera inflöto i den nu gällande lagen den 25 juni 1909 om
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning. De föreskrifter, som
i sistnämnda lag lämnas angående villkoren för rätten att genom ägostyckning
uppdela ett hemman i olika lotter, äro huvudsakligen följande.
Ägostyckning må ej ske, ej heller förordnande för lantmätare att verkställa
ägostyckning meddelas, med mindre Konungens befallningshavande
lämnar tillstånd till styckningen. Vid meddelande av sådant tillstånd
skall iakttagas, att hemmanslott, som vid ägostyckning erhåller inägojord,
skall med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock
till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som
tilldelas lotten, varda tjänlig till jordbruk. Består hemmanslott huvudsakligen
av skogsmark, må, ändå att lotten icke varder tjänlig för
jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda
omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom märk -

ligen försvagas. Styckas inägoj orden till olika hemmanslotter och finnes
ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga
lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.
För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat
dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än nu är sagt. Till
inägoj ord räknas ej slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge
eller beskaffenhet är av mindre värde.

Yad sålunda stadgats om slåttermyra!- och kärrängar av mindre
värde är av synnerligen stor betydelse för det spörsmål, de sakkunnige
på nådigt uppdrag hava under övervägande, nämligen frågan om återförvärvande
till kronan av de s. k. ströängarna eller de utom en fastighets
egentliga ägoområde belägna spridda naturliga ängarna.

Dylika ströängar förekomma huvudsakligen inom lappmarkerna,
men där är deras antal synnerligen stort. Enligt av de sakkunnige
verkställd utredning uppgår arealen av ströängar, som utlagts vid
avvittringar inom Västerbottens läns lappmark ungefärligen till -58,700 hektar, varav belöper å ängar belägna på kronomark 51,800
hektar, på allmänning 0,300 hektar och inom enskildas områden 600
hektar. För Norrbottens läns lappmark utgör arealen av samtliga ströängar
omkring 75,600 hektar, därav ängar, liggande å kronomark, upptaga
en areal av 66,300 hektar, de å allmänning belägna 9,200 hektar
samt ängar inom enskildas områden 100 hektar. I andra trakter av Norrland
är ströängarnas förekomst ganska ringa. Den rättsliga karaktären
hos sådana ängar inom lappmarkssocknarna skiljer sig jämväl i betydlig
mån från vad som gäller om de ströängar, vilka förekomma här och
där i det övriga Norrland. Man plägar därför i allmänhet med ströängar
icke förstå andra ängar än dem, som tillhöra fastigheter inom
lappmarkerna, och det är endast sådana ängar, som avses, när i det
följande talas om ströängar.

Ströängarna äro i de flesta fall att hänföra till de av lagen åsyftade
mindervärdiga slåttermyrarna och kärrängarna. Med hänsyn till sin oftast
avlägsna belägenhet och ringa avkastningsförmåga måste de anses vara av
underordnat värde för jordbruket, åtminstone sedan detta nått en viss utveckling.
Hinder möter således i de flesta fall icke att vid ägostyckninff
skilja dessa ängar från hemmanets inägolott och förena dem med skogslotten
eller att bilda hemmanslotter, bestående allenast av en eller flera
ströängar. De sakkunnige hava låtit utreda i vad mån sådant förekommit.
Utredningens resultat framgår av följande tabell. Uppgifterna

iiro hämtade från de i Västerbottens och Norrbottens läns lantmäterikontor
förvarade ägostyckningshandlingar, som till slutet av november
1916 dit redovisats.

. Socken	Inägolotter	Sk	o g slotter	Lotter, innefattande allenast ströäng
Antal	Ströängsareal	Antal	Ströängsareal	Antal	Area I •
har	ar	har	ar	har	ar I
Västerbottens lön.									!
Malå ..............................	24	372	78	46	945	77	7	147	76 ;
Lycksele...........................	128	1,321	29	11	123	92	—	—
örträsk ................... .......	19	122	41	6	83	42	_	—	—
Stensele...........................	27	598	74	3	77	63	—	—	!
Sorsele ..........................	27	242	41	4	85	59	-	—	- i
Åsele ..............................	82	1,225	70	3	35	23	—	—
Fredrika..........................	33	272	54	1	—	98	—		— \|
Dorotea ..........................	38	632	63	1	—	94	i	126	03
Vilhelmina........................	85	1,699	92	9	251	25	3	154	41
Summa	4113	6,488	42	84	1,604	73	11	428	20 1
Norrbottens lun.									j
Arvidsjaur.........................	41	710	17	—	—	—	4	139	98
Arjepluog ........................	10	462	18	2	33	86	—	-	—
Jokkmokk.......................	46	1,580	55	—	—	—	9	312	09
Gällivare ........................	148	7,812	36	12	771	29	68	3,036	00
Jukkasjärvi .....................	2	115	34	—	—	—	_	—	—''
Summa	247	10,680	60	14	805	15	81	3,488	07

Av berörda tabell framgår, att i Västerbottens läns lappmark
-H- där genom ägostyckning å fastigheter, till vilka höra ströängar,
uppkommit sammanlagt 558 hemmanslotter — 468 inägolotter och 84
skogslotter fått sig tilldelade ströängar, under det att de övriga 11
lotterna utgöras endast av ströängar. I Norrbottens läns lappmark
hava av 342 på nyssnämnda sätt tillkomna lotter 247 inägolotter och
14 skogslotter bekommit ströängar, medan icke mindre än 81 lotter
bildats av allenast ströängar. Av de styckade hemmanen tillhörde ett
övervägande antal sågverksbolag. I Västerbottens läns lappmark äro
dylika bolag ägare av samtliga de lotter, som bestå allenast av strö 2 -

ängar, och skogslotter, som tillika innefatta ströängar, angivas endast
i sju fall vara tillhöriga andra än bolag. Vad Norrbottens läns lappmark
angår, ägas samtliga de här avsedda skogslotterna ävensom det
stora flertalet ströängslotter av bolag; endast två ströängslotter äro i
enskild hand, varjämte kronan i ett fall är innehavare av dylik lott.

De sakkunnige hava icke kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet
vid de egendomliga fastighetsbildningar, varom här är fråga.
Att ströängar, vilkas värde egentligen ligger i den höavkastning, desamma
lämna, förenas med en huvudsakligen av skogsmark bestående
hemmanslott, där något jordbruk icke kan drivas och ej heller är avsett
att drivas och där således den naturliga höskörden icke blir av
någon nytta för fastigheten, kan svårligen anses förenligt med sunda
grundsatser för skapandet av nya fastigheter. Än mera olämpligt
synes det vara att bilda självständiga hemmanslotter, bestående av
endast ströängar. En sådan fastighet, kanske sammansatt av ett flertal
spridda ängar, är av en så egendomlig art, oduglig som den är såväl
till självständigt jordbruk som till skogsbruk, att något skål, varför
lagstiftaren bör tillåta en dylik styckning, knappast lärer kunna
uppletas.

En undersökning av ströängarnas rättsliga natur giver också vid
handen, att styckning av ett hemman på sådant sätt, att ströängarna
antingen förenas med skogslott eller utläggas såsom särskild hemmanslott,
måste anses stå i strid med de villkor, på vilka ängarna ursprungligen
upplåtits och sedermera bibehållits under hemman och nybyggen.

Till belysning av frågan om den rätt, varmed ströängarna innehavas,
må till en början erinras om stadgandena i reglementet den 24
november 1749 »för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland
eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta
vilja». I denna författning, vanligen kallad lappmarksreglementet, stadgas,
att ingen äger »större rätt till hö- och skogmyror, varav en nybyggare
kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande
att betjäna, än så vida brist vara kan på andre när belägnare och till
rödning dugeliga platser, och ingen annan nybyggare tillkommer, som
slika myror bättre betarva torde». Vidare framgår av § 6 i samma
reglemente, att den nybyggare, som tidigare slagit sig ned, hade
.skyldighet att finna sig i jämkning för den, som senare sökte nybyggesrätt,
och ägde han därvid icke fordra vederlag för avträdd mark
i vidare mån än att »intet upparbetat åker- eller ängsland kan honom
frånkännas och någon annan tilläggas, utan med hans goda vilja och
emot betalning, som arbetet hans pröves värt vara». Därjämte är att

lägga märke till den beskrivning, som lämnas på mark, vilken skulle
anses såsom odlad. I § 7 föreskrives härom: »Ej må någon räkna sig
hava uppodlat och nedlagt arbete å sådane ställen, varest lian upprest
en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det hö
eller foder, som själva naturen, utan dikning och rothuggning, giver.
Men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs
och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts
nyttig och brukbar till åker och äng». Av dessa bestämmelser torde
med full tydlighet framgå, att utängarna lämnades nybyggaren i
syfte att- understödja jordbruket, medan detta ännu befann sig på ett
mera primitivt stadium. Meningen har uppenbarligen varit, att sedan
mark uppbrutits och odlats kring gården, bruket av utängarna skulle
övergivas och ängarna utan vidare återfalla till kronan.

Föreskrifterna i nådiga stadgan den 30 maj 1873 om avvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker gingo i samma riktning.
Enligt § 19 i nämnda stadga, sådan paragrafen lyder enligt
nådiga kungörelsen den 9 november 1877. skulle vid områdestilldelningen
varje område läggas i ett skifte, innefattande både skogsmark
och inägor eller, där sådant utan verklig skada för någon delägare
ej kunde äga rum, i så få skiften, omständigheterna medgåvej
men skulle flera skiften än fyra anses erforderliga, eller fråga uppstå
om egentliga skogsanslagets läggande i mera än ett skifte, skulle
ärendet underställas Konungens befallningshavande.
delägare bibehållas vid sina inägor, såvitt de folie inom skogsområdet.
För beredande av så lämpligt skifte, belägenheten medgåve, vore delägare
pliktig att med sina inägor, i den mån de ej skulle falla inom det
blivande skogsområdet, ingå i ägoutbyte med annan delägare eller med
kronan, evad det å någondera sidan yrkades eller ej. Mark. som utan
att vara odlad innehades av hemmansägare eller åbo eller nybyggare,
skulle, såvitt den ej för hemmanets eller nybyggets bestånd
erfordrades, kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren frånhändas
utan vederlag, men vore marken odlad och till hemmanet eller
nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande, finge den
ej innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan mark, som
vore odlad eller till odling tjänlig.

Med hänsyn till såväl gängse språkbruk som den nyss anförda
bestämmelsen i 1749 års reglemente angående vad som må anses såsom
odlad mark synes det vara klart, att utängarna icke i allmänhet
kunna betraktas såsom odlade. Det torde vara i rena undantagsfall,
som å dessa ängar är nedlagt så mycket arbete, att benämningen odlad

mark därigenom kan anses motiverad. Enligt avvittringsstadgan kunde
således utängarna i allmänhet, i den mån de icke erfordrades för
hemmanets eller nybyggets bestånd, frånhändas innehavaren utan något
som helst vederlag i annan mark.

Föreskrifterna i 1873 års avvittringsstadga angående den ouppodlade
markens behandling vid ägoutbyten inneburo en fullt följdriktig
tillämpning av de principer, som fastslagits i 1749 års lappmarksreglemente.
Det visade sig emellertid, att ett strängt genomförande
av avvittringsstadgans regler för skiftesläggningen mötte starkt motstånd
hos befolkningen och, tillämpade i hela sin utsträckning, i många
fall skulle vålla fastighetsinnehavarna avsevärda trångmål. Den utveckling
av jordbruket, man tidigare väntat, hade nämligen i allmänhet
uteblivit. Genom inrotad vana fasthöllo lappmarksinvånarna vid det
tillsynes så bekväma ängsbruket. Bristande upplysning om rationella
jordbruksmetoder och befolkningens fattigdom gjorde också sitt
till för att hålla tillbaka övergången till ett bättre jordbrukssystem.
Till dessa omständigheter kom även det förhållande, att svårigheter i
många fall måste möta att, då enligt avvittringsstadgan vederlag borde
lämnas för ängar, som erfordrades för hemmans eller nybygges bestånd,
finna någon lämplig kronomark, som kunde gå i utbyte mot
ströängarna. Följden härav blev, att Kungl. Maj:t efter framställningar
från invånarna i lappmarkssocknarna genom särskilda nådiga
brev — den 12 juli 1878 för Arvidsjaurs socken, den 20 juni 1879 för
Västerbottens län, den 22 juni 1883 för Gellivare socken, den 5 april
1889 för Jokkmokks och Arjepluogs socknar, den 18 augusti 1893 för
Jukkasjärvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis, numera
Karesuando socken — fann sig föranlåten medgiva, att de flera eller färre
å kronomark belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhörde hemman
eller nybyggen, finge tillsvidare, innan de kunde mot annan mark utbytas,
bibehållas under hemmanen eller nybyggena utan att från kronomarken
genom uppdragna rågångar avskiljas och under tiden endast
såsom ett skifte beräknas.

Detta medgivande torde rättsligen sett icke hava inneburit något
annat än ett uppskjutande till framtiden utav avvittringsåtgärderna i
fråga om dessa ängar. Hade meningen varit, att avvittringen å de
fastigheter, vilka fingo ströängar sig tillagda, skulle anses såsom till
fullo avslutad och skiftesstadgan således äga tillämpning å de ägoutbyten,
som förutsattes skola ske, hade ett medgivande om ängarnas
bibehållande tillsvidare icke varit erforderligt. Även utan ett dylikt
förklarande hade ängarna varit underkastade skiftesstadgans regler om

ägoutbyten. Vad man med förbehållet åsyftade var att bereda kronan
längre gående möjlighet till ängarnas återtagande, något som tydligt
framgår av flera utav de utlåtanden från olika myndigheter, vilka
avgåvos i anledning av de hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna
om ängarnas bibehållande. Förbehållet om ängarnas utbytande måste
jämväl anses innebära, att det är kronan och icke den enskilde, som
äger bestämma tiden för bytet; kronan kan icke anses skyldig att
närhelst så påfordras tillhandahålla annan mark i stället för ängarna.
Det torde således vara klart, att när kronan önskar återtaga ströängarna,
detta skall äga rum genom en förrättning under avvittringsförfarandets
former.

Den nu utvecklade uppfattningen om arten av de ägoutbyten,
som ströängarna äro underkastade, har jämväl i ett särskilt fall vunnit
erkännande av landets högsta lagskipande myndighet. I ett av Kungl.
Maj:t den 4 april 1889 meddelat utslag, där fråga gällde ett dylikt
ägo utbyte i sammanhang med laga skifte å hemman inom Västerbottens
läns lappmark, förklarades, att ägoutbyte icke kunde mot kronans
bestridande äga rum, enär kronan måste anses hava föi''behållit sig rätt
att bestämma såväl tiden, när ängarna skulle mot vederlag av annan
mark avträdas till kronan, som ock vad mark, som skulle givas i
vederlag.

Vad nu anförts skulle möjligen följdriktigt kunna anses medföra,
att ett inom lappmarken beläget hemman, till vilket höra ströängar,
icke kunde bliva föremål för laga skifte* och således icke heller för
ägostyckning. Om nämligen avvittringen å ett dylikt hemman icke kan
anses avslutad och hemmanet alltså, såvitt angår ströängarna, ännu
icke fått sitt område slutligen bestämt, kunde man vilja göra gällande,
att 9 § skiftesstadgan, som föreskriver, att skifte, ej må ske förrän
fastställd avvittring föregått, skulle vara tillämplig i föreliggande fall.
Emellertid toi’de detta vara att driva den uttalade åsikten alltför långt.
I praxis har heller aldrig rått någon tvekan om, att den omständigheten,
att ett hemman innehar ströängar, å vilka omförmälda nådiga
brev för lappmarkssocknarna äga tillämpning, skulle utgöra hinder för
laga skifte, hemmansklyvning eller ägostyckning å hemmanet. Vid de
många skiften och ägostyckningar, som ägt rum å dylika hemman,
hava ängarna betraktats såsom annan hemmanet tillhörig mark, om än
de säregna förhållanden, som äro förbundna med ströängarna, understundom
föranlett, att ängarna i vissa avseenden kommit att vid förrättningarna
behandlas något olika mot övriga ägor.

Medgiver man emellertid, att klyvning må äga rum å hemman,

till vilket höra ströängar, är därmed dock ej givet, att man vid skiften
eller, såsom här närmast är i fråga, vid ägostyckningar alldeles kan
lämna å sido den särställning i rättsligt avseende, ängarna intaga i
förhållande till hemmanets övriga jord. Man torde sålunda, när det
gäller ägostyckningar å dessa fastigheter, särskilt böra fasthålla vid
två för spörsmålet angående ströängarna grundläggande satser, den ena,
att ängarna äro av kronan tillsvidare upplåtna i syfte att med deras
naturliga höavkastning understödja hemmanets jordbruk, den andra,
att ängarna kunna när som helst av kronan utbytas mot vederlag i
annan mark enligt avvittringsförfarandets normer.

Sett från dessa synpunkter framstår i öppen dag olämpligheten
av ägostyckningar, där ströängarna behandlats, på sätt den av de sakkunnige
verkställda ovan omnämnda utredningen utvisar. En fastighets
ströängar måste, enligt vad som framgår av det förut sagda,
betraktas endast såsom ett slags tillfälligt bihang till åkerbruksjorden.
Ehuru bruket av ströängarna för närvarande i allmänhet måste anses
ganska • oekonomiskt, kan man dock ej förbise den nytta, lappmarksfastigheterna
i flera fall kunna draga av höavkastningen från dessa ängar.
Att skilja ängarna från jordbruksmarken och av desamma bilda självständig
hemmanslott kan således icke gärna vara riktigt. Förenas
ströängen med en för övrigt huvudsakligen av skogsmark bestående
hemmanslott, står ävenledes detta uppenbarligen i strid med själva
grunden för ängarnas upplåtelse, vilken ju är den, att ängarna skola
stödja jordbruket. Även om det någon gång, såsom då en del av
inägojorden tillagts skogslotten, skulle kunna vara möjligt att idka
jordbruk å en dylik hemmanslott, varvid avkastningen från ängarna
kunde få värde för brukaren, kunna dock dessa få undantagsfall icke
rättfärdiga eu i allmänhet så olämplig fastighetsbildning. Någon giltig
orsak till att de ägostyckade hemmanens ägare, oftast sägverksbolag,
låtit verkställa styckningarna på detta sätt, torde vara ganska svår
att finna. När bolagen stycka sina hemman för att genom försäljning
kunna avhända sig den för dem mindre värdefulla inägojorden och
behålla så mycket som möjligt av skogsmarken, synas de icke hava
några som helst skäl att skilja ströängarna från jordbrukslotten. Förklaringen
till bolagens önskan att åt sig bibehålla dessa ängar torde i
allmänhet vara den, att bolagen hysa förhoppningar, att när ängarna
en gång skola utbytas, vederlaget kommer att bestå av skogsmark.

Ängarnas särskiljande från den egentliga inägojorden är därjämte
ägnat att för kronan hindra eller försvåra utövningen av rätten att,
när så finnes lämpligt, i avvittringsväg utbyta ängarna mot annan mark.

IT)

Detta är särskilt fallet i fråga om hemmanslotter, bestående uteslutande
av ströängar. Tvekan kan bär uppstå, huruvida det över huvud taget
enligt gällande bestämmelser är möjligt att sålunda göra en fastighets
hela ägoomräde till föremål för ägoutbyte.

De sakkunnige vilja jämväl framhålla, hurusom ägostyckningar,
utförda på sätt som nu sagts, komma att i hög grad försvåra lösningen
av den på dagordningen stående viktiga frågan om ströängarnas återförvärvande
till kronan. Att en dylik lösning kommer till stånd, anse
de sakkunnige vara synnerligen angeläget. Under de utredningar, de
sakkunnige haft om händer, har det allt tydligare framstått, att förvärvande
åt kronan av ströängarna är av mycket stor betydelse för
förverkligandet av tanken på en mera omfattande kolonisation av
kronomark inom lappmarkerna. Ängarna utgöras nämligen i allmänhet
av myrmark, som i stort antal fall torde med lätthet kunna odlas.
För de nuvarande innehavarna äro ängarna visserligen i nämnda hänseende
esomoftast av mindre värde. De ligga merendels för långt från
den fastighet, vartill de höra, för att med fördel kunna därifrån brukas
i odlat skick, och utan tillgång till åtminstone så mycket av. kringliggande
fastmärk, som erfordras till boplats, kunna de ej heller göras
till föremål för självständigt jordbruk. Återfalla däremot ängarna till
kronan, som äger den omgivande marken, skulle en del av dem lämpligen
kunna med tillägg av någon fastmark upplåtas till nya odlingslägenheter.
Inom lappmarkerna är emellertid ströängarnas förekomst
så stor att det knappast torde finnas någon kronomark, som kan
ifrågakomma för kolonisationsändamål, där ej en högst avsevärd del
av den odlingsbara myrmarken består av dylika ängar, tillhörande
hemman eller nybyggen. Skall något kunna göras för främjande av
nya bosättningar i dessa trakter, är det ett oeftergivligt villkor, att
ströängarna i stor omfattning göras disponibla för odling. Varje åtgärd,
som undanröjer hindren för återförvärvande åt kronan av ströängarna,
främjar alltså i hög grad fråga om kolonisationen av lappmarkerna.

Vid övervägande av förslag om beredande av rättslig möjlighet för
kronan att komma i besittning av ströängarna hava de sakkunnige kommit
till insikt, att här omtalade styckningar av hemman, som innehava
ströängar, äro ägnade att i många fall förhindra ett återförvärvande
till kronan av ströängarna på ett för kronan och det norrländska
jordbruket lämpligt sätt. I vilken riktning ett förslag om
ströängarnas återförande i kronans besittning än kommer att gå, synes
det dock vara uppenbart, att målet icke kan nås genom att kronan i

större utsträckning använder sin rätt att genom ägoutbyten förvärva
ängarna. Bland annat kommer svårigheten att finna lämplig vederlagsmark
att i många fall lägga hinder i vägen för en sådan lösning.
Utan att ännu hava kommit till en bestämd ståndpunkt i frågan,
tänka sig de sakkunnige en indragning av ströängarna genomförd efter
ungefärligen samma grundsats, som genom den av Kungl. Maj:t den 30
december 1916 utfärdade kungörelsen om tilläggsavvittring i vissa delar
av Västerbottens läns lappmark är fastslagen beträffande ströängar
ovan odlingsgränsen i nämnda lappmark. Ett återförvärvande av ströängarna
skulle i så fall, enligt de sakkunniges mening, kunna genomföras
på det sätt, att staten lämnade viss ersättning i penningar för
ängarna, men på samma gång sörjde för att denna ersättning alltid
komme den fastighet, som innehaft ströängarna, till godo genom att.
ersättningen användes till odlings- eller andra förbättringsarbeten å
densamma. De sakkunnige anse sig icke behöva närmare utveckla,
hurusom inlösen av ängarna efter dessa grundsatser försvåras eller rent
av omöjliggöres, för den händelse ängarna vid ägostyckning läggas till
annan hemmanslott än sådan, där jordbruk skall drivas.

I den närmast föregående framställningen har förutsatts, att ströängarna
äro belägna å kronomark. Emellertid förekomma, såsom
tidigare anmärkts, ströängar även å allmänning, i en del fall ligga
de till och med inom enskilda fastigheters ägoområden. Medgivandet
om ängarnas bibehållande avsåg visserligen endast de å kronomark
belägna spridda ängslägenheterna, men i tillämpningen gavs åt detsamma
den vidsträckta tolkning, att samtliga ängar utom fastigheternas
ägoskiften bibehöllos under fastigheterna, oavsett om de lågo inom
kronomark eller ej.

Någon olikhet i rättsligt avseende mellan ströängar, belägna å
kronomark, och de å allmänning eller inom enskildas områden liggande
ängarna förefinnes icke. De faktiska förhållandena kunna ställa sig
något olika i det ena eller andra fallet, men tillräcklig anledning att
i ägostyckningsavseende behandla ängar, som ej ligga på kronomark
på annat sätt än dem, som äro belägna inom dylik mark, torde icke
förefinnas. Även här böra utvägar stå öppna för kronan att återförvärva
ängarna.

Av vad de sakkunnige sålunda utvecklat torde framgå, att 1909
års ägostyckningslag för Norrland, när det gäller hemman, till vilka höra
ströängar, lämnar tillfälle till styckningar, som ur flera synpunkter

icke kunna anses lämpliga och dessutom måste anses stridande mot
de för ströängarna gällande rättsreglerna. Då härtill kommer, att
dylika ägostyckningar skulle i avsevärd grad öka svårigheterna för
lösningen av frågan om ängarnas återförvärvande till kronan, hålla de
sakkunniga före, att en lagändring i syfte att förhindra sådana styckningar
måste med det allra snaraste komma till stånd. Härtill syftar
det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag huru förhållas bör
med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark.

Den föreslagna lagen är avsedd att gälla endast provisoriskt, för
tiden till den 1 januari 1923. Huru förhållandena skola ordnas, om
och när en slutlig lösning av ströängsfrågan kommer till stånd, beror
i mycket på innehållet av de bestämmelser, som skola reglera ängarnas
återförvärvande åt kronan. Lämpligast torde därför vara att begränsa
giltighetstiden på föreslaget sätt. Inom denna tid måste i varje fall
det förslag, som de sakkunniga hava för avsikt att framlägga angående
inlösen av ströängarna, antagas hava blivit slutligen prövat och de i
följd därav tilläventyrs beslutade åtgärderna börjat genomföras.

En lag av den art som den föreslagna bör givetvis, om densammas
effektivitet ej skall gå förlorad, träda i tillämpning omedelbart
efter densammas promulgerande. Det torde därjämte vara nödvändigt
att giva lagen tillbakaverkande tillämpning i så måtto, att densamma
får avseende jämväl å ägostyckningar, angående vilkas verkställande
ansökan om tillstånd gjorts redan före lagens ikraftträdande. Man
kan eljest befara, att utvägar skulle öppnas att på förhand delvis omintetgöra
lagens verkan. Det är ganska sannolikt, att under den tid.
som förflyter efter det förslaget kommit till allmänhetens kännedom
och till dess lagen hinner promulgeras, de som vilja undgå lagens
verkningar skulle skynda sig att anhålla om tillstånd till de önskade
ägostyckningarna. Detta gäller särskilt om sådan ägostyckning, som
avses i 2 § i 1896 års lag, enligt vilken ägare till hemman är berättigad
att oberoende av fråga om försäljning få hemmanet styckat. Har
ansökan om tillstånd till sådan ägostyckning gjorts efter det lagförslaget
kan antagas hava blivit känt, bör lagen tillämpas å dylik ägostyckning.
När det gäller ägostyckning enligt 3 § i 1896 års lag är
faran för åtgärder i syfte att undgå lagens verkningar visserligen mindre,
enär annan persons medverkan till ett försäljningsavtal här förutsättes.
Kravet på lagens effektivitet under övergångstiden synes dock kräva,
att lagen i här avsedda fall göres tillämplig, där avhandling, på grund

varav ägostyckning sökes, upprättats efter det förslaget kommit till
allmänhetens kännedom och tillstånd till ägostyckningen före lagens
ikraftträdande sökts men ännu icke lämnats.

I sammanhang med övervägande av frågan om ströängarnas behandling
vid ägostyckningar torde det vara av vikt att tillse, huruvida
jämväl föreskrifterna om jordavsöndring öppna utvägar till bildande
av sådana helt eller delvis av ströängar bestående fastigheter, vilkas
tillkomst på de skäl, de sakkunnige framhållit, icke är önskvärd.

I 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
upptogos ursprungligen icke några särskilda föreskrifter
angående avsöndring från hemman inom de norrländska länen, utan
ägde även i dessa trakter den allmänna regeln tillämpning, att avsöndring
för alltid kunde omfatta till och med en femtedel av hemmanets
ägovidd. Norrlandskommittén framhöll emellertid i sammanhang med
framläggande av förslag till säi’skilda bestämmelser om ägostyckning i
Norrland, att om de föreslagna stadgandena skulle bliva effektiva, det
vore nödvändigt att i någon mån ändra gällande bestämmelser om
jordavsöndring. Kommittén befarade, att därest inskränkningar i ägostyckningsfriheten
komme till stånd, man skulle söka begagna sig av
de utvägar, som enligt lagen stode öppna att få inägorna i sin helhet
utbrutna från hemmanets övriga mark genom jordavsöndring. I Norrland
utgjorde nämligen inägojorden på ett hemman långt ifrån femtedelen
av dess sammanlagda ägovidd, och det funnes sålunda intet hinder
för att under jordavsöndringens form från skogsmarken avskilja
endast den odlade marken.

Det av kommittén i anslutning till denna uppfattning framlagda
förslaget föranledde eu den 31 augusti 1907 utfärdad lag angående
ändring i 20 § 1 mom. och 22 § av 1896 års lag. De nya stadgandena
innebära, att inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ej får avsöndras inägojord till den
omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas,
och i allmänhet ej heller mera än en femtedel av hemmanets ägovidd.
På Konungens befallningshavande skall dock liksom i övriga fall av jordavsöndring
ankomma att, där omständigheterna därtill föranleda, tillåta
avsöndring av större ägovidd, och skola särskilt bestämmelserna för
nämnda sex län icke utgöra hinder för meddelande av tillstånd till

avsöndring, där denna erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella
anläggningar eller dylikt.

Dessa föreskrifter giva vid handen, att något hinder att avsöndra
ströäng icke föreligger i annan mån än att avsöndring i allmänhet
icke må omfatta mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, och
att, såvitt ströäng skall räknas såsom inägojord, avsöndring ej må ske
i den omfattning, att jordbruket därigenom märkligen försvagas.

I sammanhang med den av de sakkunnige verkställda utredningen
angående förfarandet vid ägostyckningar å de inom lappmarkssocknarna
belägna hemman, till vilka höra ströängar, hava de sakkunnige
låtit verkställa undersökning, i vad mån genom jordavsöndringar inom
lappmarkerna tillkommit fastigheter, vilka helt eller delvis bestå av
ströängar.

Resultatet av denna undersökning, verkställd med ledning av de
i Västerbottens och Norrbottens läns lantmäterikontor förvarade avsöndringsakterna,
framgår av följande översikt:

Socken	: ! Avsöndring, uteslutande j bestående av ströäng	Avsöndring, bestående av ströäng jämte annan mark
Antal	Areal	Antal	Ströängs areal
	har	ar	har	ar
Västerbottens län. Malå ................................................	6	20	03	2	38	55
Lycksele...........................................	16	41	80	5	19	96
Stensele ............................................	7	31	79	—	—	—
Sorsele ...........................................	1	4	40	—		—
Åsele ................................................	2	5	56	1	2	52
Vilhelmina..........................................	5	22	16	2	25	23
Samma	37	125	74	10	86	26
Norrbottens lån.
Arvidsjaur..........................................	4	21	88	2	21	65
Arjeploug ..........................................	1	11	78	—	—	—
Gällivare.............................................	1	13	25	—	—	—
Jukkasjärvi .......................................	2 •	18	25	—	— .	—
Summa	8	65	16 {	2	21	65

Utredningen visar alltså, att det endast är i ett relativt litet
antal fall, som ströängar gjorts till föremål för avsöndring. Av de
57 avsöndringar, som här äro i fråga, är det emellertid icke mindre
än 45, där det avsöndrade jordområdet uteslutande består av ströäng,
i övriga 12 fall utgöres avsöndringen av en eller flera ströängar jämte
annan mark.

Vad de sakkunnige anfört om olämpligheten av att genom ägostyckning
bilda hemmanslotter, bestående uteslutande av ströängar eller
av skogsmark jämte sådana ängar, äger uppenbarligen sin giltighet
även när det gäller så beskaffade avsöndringar, Härtill kommer, att
om av eu eller annan anledning hos fastighetsinnehavaren förefinnes
eu önskan att skilja ströängarna från inägojorden, det ligger nära
tillhands, att, i den mån en dylik uppdelning av ägoväldet icke låter
teig genomföras på ägostyckningens väg, han tillgriper jordavsöndring
för att få fram en sådan utbrytning av mark.

Ett tillämpande å bestämmelserna om jordavsöndring av samma
grundsats som de sakkunniga föreslagit för ströängars behandling vid
ägostyckning, skulle leda till ett stadgande av innehåll, att avsöndring
icke må innefatta uteslutande ströäng och att avsöndring, som avser
annan mark jämte ströäng, icke skulle kunna komma till stånd, med
mindre avsöndringen är så beskaffad, att densamma kan anses tjänlig
för jordbruk. Emellertid skulle ett dylikt stadgande medföra en säkerligen
mången gång besvärlig och ömtålig prövning i fråga om det
avsöndrade områdets lämplighet såsom självständig jordbruksfastighet
och innebära en avvikelse från den allmänna regeln för bedömande av
en avsöndrings laglighet, enligt vilken endast tillses, att stamfastighetens
jordbruk ej genom avsöndringen försvagas, men hänsyn icke
tages till huru avsöndringen blir beskaffad. Några berättigade intressen
från fastighetsinnehavarnes sida torde knappast trädas för nära, om man
tillsvidare upphävde rätten att avsöndra ströängar. Då ströängarna,
merendels bestående av myrmark, icke utan tillgång till den kringliggande
marken lämpa sig för nya bosättningar, torde något behov av
rättighet att avsöndra enbart ströängarna sällan föreligga. Detsamma
måste anses gälla i fråga om avsöndring av ströäng jämte annan mark,
en form för avsöndring, vilken, enligt vad utredningen visar, hittills
mycket sällan förekommit.

Bör det alltså stadgas såsom allmän regel, att ströängar icke få
genom avsöndring skiljas från den fastighet, vartill de höra, synes dock
ett dylikt förbud icke höra bliva undantagslöst gällande. För den hän -

clelse pa kronomark belägna iingar avsöndras och försäljas till kronan,
äger vad ovan framhållits om olägenheterna av ströängsavsöndringar
icke tillämplighet. Kronan har redan nn i åtskilliga fall efter avtal
med ströängsinnelnivare förvärvat dylika ängar, därvid desamma genom
avsöndring skilts från stamfastigheten. Kan kronan på frivillighetens
väg komma till en uppgörelse med ängsinnehavarne, bör naturligtvis
icke för kronans förvärv av ängarna det hinder uppställas, att dessa
icke kunna bliva föremål för avsöndring. Kronan, som äger marken
omkring ängarna, kan uppenbarligen tillgodogöra sig ängarna på ett
helt annat sätt än den enskilde innehavaren. Därvid kommer i första
hand i fråga upplåtelser till nya jordbrukslägenheter, men ströängarnas
besittning kan vara av vikt för kronan jämväl ur skogsvårdens
synpunkt, i det att härigenom skulle möjliggöras eu för ett rationellt
skogsbruk mången gång nödvändig utdikning av kronoparkerna. Någon
anledning att förhindra dylika avsöndringar till kronan föreligger ej
heller ur synpunkten av att fara eljest skulle vara för handen, att de
föreslagna stadgandena om ägostyckning skulle kunna kringgås.

I fråga om ströäng, som är belägen inom allmänning, synes jämväl
ett undantag kunna göras från det allmänna förbudet mot avsöndring.
I den mån ängen och den kringliggande marken komma i
samma ägares hand och anledning ej finnes till antagande att denna
gemensamhet i äganderätten skall upphöra, givas inga skäl att förbjuda
avsöndring av ängen. Även här kan det ur skogssynpunkt vara önskvärt,
att ägaren till skogen kommer i besittning av ängarna. Överlåtes
alltså en ströäng inom allmänning å delägarna i allmänningen, bör
fastställelse å en dylik avsöndring kunna meddelas.

I ett fåtal fall förekommer, såsom förut anförts, att ströängarna
äro belägna inom området för främmande fastigheter. Det kan ifrågasättas,
huruvida även beträffande dylika ängar undantag bör göras från
förbudet mot avsöndring i så måtto, att då innehavaren av den fastighet,
varå ströängen är belägen, förvärvade ängen, avsöndring borde
kunna äga rum. Häremot torde emellertid kunna göras gällande, att då
enligt nuvarande lagstiftning sammanläggning av de skilda fastigheterna
icke kan ske, någon säkerhet icke förefinnes, att ej ängen och den omgivande
marken antingen genom frivillig överlåtelse eller på exekutiv
väg övergår till olika innehavare. Tillräcklig anledning har därför
icke synts föreligga att i fråga om dessa ängar avvika från det allmänna
förbudet mot avsöndring.

På nu angivna grundsatser vilar det av de sakkunnige utarbetade

förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.

På samma skäl, de sakkunnige anfört i fråga om den föreslagna
lagen om ströängars behandling vid ägostyckning, torde åt förevarande
lag böra givas endast provisorisk giltighet.