I DEN UTLÄNDSKA LAGSTIFTNINGEN (Statens offentliga utredningar 1911:2)

KOLLEKTIVAVTALET

I DEN UTLÄNDSKA LAGSTIFTNINGEN

EN JÄMFÖRANDE ÖVERSIKT

GUSTAV OLIN

STOCKHOLM

KUNG!*. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1911

[no;;:]

FÖRORD.

Föreliggande skrift, som utarbetats efter offentligt uppdrag,
är i främsta rummet avsedd att vara till tjänst vid granskningen
inom riksdagen av kung''1. maj:ts förslag till lag om kollektivavtal
mellan arbetsgivare och arbetare. Jag har därför
ansett mig böra begränsa min uppgift till att lämna en översikt
av de principer, enligt vilka kollektivavtalet blivit reglerat i utländska
lagar och lagförslag. En vetenskaplig undersökning
av institutet har således icke varit åsyftad och teoretiska frågor
hava därför blivit vidrörda endast i den män de varit grundläggande
för den legislativa behandlingen av ämnet.

Stockholm den 25 februari 1911.

Gustav Olin.

INNEHALL.

Inledning.................sid. 1— 13

I. Översikt av föreliggande lagar och lagförslag . . » 14— 44

II. De särskilda rättsfrågorna:

1. Kollektivavtalets kontrahenter.......» 45— 57

2. » avslutande......... » 57— 65

3. » giltighetsområde.....» 65— 78

4. » giltighetstid.......» 78—86

5. » innehåll........» 86— 91

6. » rättsverkningar......» 92—107

7. Drott mot kollektivavtalet........» 107—128

Litteratur...................» 129—132

Il—IIU777. Olin, Kollektivavtalet.

Försöken att lösa de olika sociala frågorna hava hittills
fortskridit på huvudsakligen två vägar: de samhällsklasser,
som i främsta rummet känt trycket av de sociala missförhållandena,
hava sökt genom självhjälp avlägsna eller lätta detsamma
och staten har i allt större utsträckning gjort de sociala frågorna
till föremål för legislativ behandling. Båda vägarna äro
nödvändiga för rättsutvecklingen. Lagstiftningen såsom sådan
äger icke förmåga att skapa nya sociala företeelser utan måste
betrakta såsom sin enda uppgift att reglera dem, som utbildats
i den sociala praxis. Men dessa senare kunna icke heller i längden
undvara den fasthet i gestaltning och den absoluta giltighet,
som endast lagstiftningen kan förläna. På så sätt äger en
ständig växelverkan rum mellan den sociala rättsutvecklingens
nämnda båda faktorer. Det ligger emellertid i sakens natur att
lagstiftningen aldrig kan besitta samma rörlighet som det sociala
livet självt utan dem emellan måste alltid finnas en viss
större eller mindre inkongruens. Huru omfattande denna vid
en given tidpunkt är heror åter på den hastighet, varmed
den sociala utvecklingen fortgått, samt på de bestående rättsformernas
anpassningsförmåga. Denna senare har alltid sina
tämligen snart uppnådda gränser och under en tid av så genomgripande
omgestaltning av hela det sociala livet som den
nuvarande är det därför nästan oundvikligt, att den sociala

1—110777. Olin, Kollektivavtalet.

rättsbildningen i stor utsträckning försiggår utan stöd av lagstiftningen.

Yad nu yttrats har alldeles särskilt sin tillämplighet i fråga
om det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och arbetare.
Enligt de inom alla länders privaträtt gällande rättsnormerna
grundlägges arbetsförhållandet och får detsamma sitt innehåll
bestämt genom ett fritt avtal mellan den enskilde arbetsgivaren
och den enskilde arbetaren såsom likställda parter. Så
var även faktiskt förhållandet så länge näringslivet rörde sig
endast i hantverkets och hemindustriens förmer., men sedan
dessa utbytts mot fabrikssystem och storindustri blev åtminstone
arbetarens ställning såsom part i arbetsavtalet fullständigt
förändrad. Även om en arbetare vore i tillfälle att draga sin
arbetskraft från arbetsmarknaden, skulle detta ensamt för sig
ej utöva någon inverkan på förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan och så länge arbetaren står isolerad är därför hans
inflytande på arbetsavtalets innehåll fulkomligt illusoriskt.
Arbetarna måste därför söka att genom ett gemensamt uppträdande
åstadkomma jämvikt i maktförhållandet mellan dem och
arbetsgivarna. Redan därigenom att ett större antal arbetare
samtidigt upphöra att arbeta kunna de faktiska omständighe
ter, under vilka arbetsavtalen ingås, så förändras, att den enskilde
arbetaren kan betinga sig förmånligare arbetsvillkor.
Tämligen snart gjorde sig dock verkan av arbetarnas sammanslutning
gällande på ett mera direkt sätt. V i d förhandlingarna
angående arbetsvillkoren blev det icke längre den enskilde arbetaren,
som själv förde sin talan, utan i hans ställe trädde fackorganisation,
av vilken han var medlem. De villkor, på vilka
han skulle arbeta, ansågos icke längre beröra honom ensam
utan utgöra ett föreningsintresse, ty så länge det funnes arbetare,
som utbjödo sin arbetskraft till underpris, minskades ef -

terfrågan å de övrigas. Från arbetarnas sida sökte man därför
åstadkomma största möjliga enhetlighet beträffande arbetsvillkoren.
Det individuella arbetsavtalet måste väl alltjämt vara
den form, vari en arbetare åtog sig arbete hos viss arbetsgivare,
men nämnda avtal hämtade i allt väsentligt sitt innehåll från
ett kollektivt avtal beträffande arbetsvillkoren, som förut avslutats
mellan arbetsgivaren och arbetarnas organisation.

För arbetsgivarna framstod det kollektiva avtalet ursprungligen
endast såsom ett mellan dem och arbetarna upprättat
fredsdokument, genom vilket arbetsfreden garanterades för en
längre tid framåt, och fortfarande är denna synpunkt från deras
sida den dominerande. Arbetslönens höjd och övriga arbetsvillkor
bero ju i stort sett på konjunkturerna å arbetsmarknaden
och varumarknaden, det ifrågavarande yrkets allmänna
beskaffenhet och de fordringar, det ställer på arbetaren, samt, då
fråga är om organiserade arbetare, på organisationens styrka.
Men sämtliga dessa moment äro underkastade ständiga växlingar,
som i sin ordning förändra parternas inbördes maktförhållande.
Om ett fredsslut, varigenom en arbetskonflikt bilägges,
icke blir bindande för någon längre tid, skall därför ständigt
föreligga fara för att varje förskjutning i maktförhållandet
till arbetarnas förmån föranleder ny strid. De en
skilda arbetsavtalen, vilka av andra anledningar alltid pläga
— och enligt de flesta lagstiftningar även måste
avslutas på mycket kort tid, kunna således icke erbjuda någon
bestående garanti för arbetsfreden och även för arbetsgivarna
ter det sig därför som en fördel, om fredsslutet mellan
dem och arbetarna äger ram genom en fristående överenskommelse,
genom vilken arbetsvillkoren kollektivt bestämmas för
så lång tid framåt, som parterna kunna finna önskligt. Först

vid denna tids utlöpande skall åter en ny kraftmätning mellan
de båda sidorna få äga rum.

Kollektivavtalets fördelar och nackdelar för de båda sidorna
sammanhänga på det närmaste med de nu anförda synpunkterna.
För arbetarna utgöres den huvudsakliga vinsten av
en förbättrad och mera tryggad ekonomisk ställning. Arbetsgivaren
bliver i tillfälle att betala högre arbetslön, därest han
vinner säkerhet mot strejker, och arbetaren bliver därjämte relativt
oberoende av svängningar i konjunkturerna, i det han
så länge kollektivavtalet äger bestånd erhåller den däri fastställda
lönen, även om detta föranleder minskning i arbetsgivarens
inkomst av företaget. Å andra sidan medför den enhetlighet
i fråga om arbetsvillkoren, mot vilken det kollektiva avtalet
tenderar, även nackdelar för arbetarna. Den duglige arbetaren
kan bliva orättvist tillbakasatt därigenom att å honom tillämpas
bestämmelser angående arbetstid och arbetslön, som äro avpassade
för medelmåttiga arbetare, och en svag eller eljest undermålig
arbetare kan få ökade svårigheter att vinna anställning.
Nu anförda förhållanden drabba ju dock endast individerna
men icke arbetsklassen såsom sådan och äro ofta nog åsyftade
i solidaritetens intresse. I stort sett synes därför kollektivavtalet
vara högt skattat inom arbetarnas kretsar.

Ai-betsgivarna intogo i början en tämligen avvisande hållning.
I främsta rummet grundade sig deras missnöje helt naturligt
på den förändring i det inbördes maktförhållandet mellan
arbetsgivaren och hans arbetare, som åstadkoms genom den
njra avtalsformen. I den mån arbetarnas organisationer tillväxte
i fasthet och ekonomisk styrka ökades även deras anspråk
på bestämmanderätt över arbetsvillkoren. Därigenom undergick
snart nog balansförhållandet en så fullständig omvandling,
att en isolerad arbetsgivare kom att intaga samma

underlägsna ställning gentemot arbetarnas organisationer som
förut den oorganiserade arbetaren gent emot arbetsgivaren. Sedan
arbetsgivarna å sin sida ingått sammanslutningar, som ej
giva arbetarnas efter i styrka och omfattning, och parterna
därigenom blivit i verklig mening likställda, torde dock nu berörda
anledning till missnöje hava bortfallit. Men även andra
och tungt vägande betänkligheter hava uttalats från arbetsgivarnas
sida. Därigenom att kollektivavtalet fastställer ar
betsvillkoren för en lång tid framåt hindras arbetsgivaren att
anpassa sig efter konjunkturerna och måste därigenom komma
att ligga under i konkurrensen med arbetsgivare — inhemska
eller utländska — som ej äro bundna av avtalet. Inom yrken,
vilkas teknik är underkastad hastiga förändringar, t. ex.
maskinindustrien, kan ett kollektivavtal därjämte väsentligen
hindra industriens rörlighet och beträffande alla företag gäller
— anses det — att den enhetlighet i löner, som införes ge
nom kollektivavtalen, verkar nivellerande jämväl beträffande
själva arbetsprestationen. Även de senast omförmälda anmärkningarna
synas emellertid numera hava förlorat det mesta av
sin betydelse. Visserligen måste en i ett kollektivavtal uppställd
lönetariff alltid sakna individualisering och nöja sig med
att fastställa ett större eller mindre antal typer, men redan dessa
kunna innesluta så många gradationer, att det ej bör möta större
svårigheter att åt en var arbetare utmäta en efter hans arbetsprestation
avpassad lön. Genom införande av ackordslöner,
systemet med glidande löneskala eller med angivande blott av
lönesatsernas maximum och minimum eller ännu andra moderna
löneformer1 kan därjämte åt kollektivavtalens tariffer givas

1 Se härom t. ex. Bernhard, Die Akkordarbeit in Deutschland, Leipzig
1903, sid. 156—170, Geoffrey Drage, The labour problem, London 1896 sid,
72—86, W. J. Ashley, The adjustment of wages, London 1903, sid. 45—71,
N. P. Gilman, anf. arb. sid. 129—148.

ytterligare smidighet, varigenom deras användbarhet under
längre tid möjliggöres. Gentemot de olägenheter, som ur
arbetsgivarnas synpunkt dock alltjämt kunna vara förknippade
med de kollektiva avtalen, stå emellertid avsevärda fördelar.
Den största av dessa är den arbetsfred under kollektivavtalets
giltighetstid, som detsamma avser att åstadkomma och i de
flesta fall även åstadkommer. Därest avtalet avslutas av ett
större antal arbetsgivare inom ett yrke, vinna dessa därjämte
inbördes säkerhet för att den ena icke kan arbeta på gynnsammare
villkor än de övriga. Väger man fördelar och nackdelar
mot varandra, synas sålunda även för arbetsgivarnas del de
förra vara mest betydande. Erfarenheten giver även vid handen,
att arbetsgivarna åtminstone i de länder, i vilka arbetarnas
organisation nått någon större utveckling, allmänt eftersträva en
kollektiv reglering av arbetsvillkoren.

Då sålunda det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och
arbetare tillerkännes högt värde från båda sidorna, kan det
icke väcka undran att detsamma numera vunnit tillämpning
inom alla länder och alla yrkesgrenar samt att i de störa industriländerna
det övervägande antalet kroppsarbetare får sina
arbetsvillkor bestämda i dylik ordning. Att i detalj åskådliggöra
detta är ej möjligt, då statistiken på detta område ännu är
ganska bristfällig. Jag antecknar därför endast några få siffror,
vilka dock redan de äro tillräckligt talande. I Storbritannien
finnas sålunda enligt senast offentliggjorda1
uppgifter 1696 kollektivavtal, omfattande 2,400,00.0 arbetare,
eller ungefär en fjärdedel av hela antalet industriarbetare inom
riket. 1 själva verket har dock den kollektiva regleringen av
arbetsvillkoren betydligt större räckvidd. Först och främst av 1

Se Soziale Praxis XX Jahrg. (1910—1911) sp. 171—172. Meddelanden
från K. Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik 1910 sid. 905.

se nyssnämnda uppgifter endast sådana mera omfattande avtal,
som äro gällande för en viss industri eller inom viss landsdel
eller ort, men däremot icke kollektivavtal mellan enskilda
arbetsgivare och deras arbetare. Därtill kommer ytterligare, att
de kollektiva avtalen bestämma arbetsvillkoren icke blott för
de arbetare, som direkt inbegripas under dem, utan även för
ett högst betydande antal oorganiserade arbetare. lullig! en av
Sidney och Beatrice Webb för några år sedan gjord beräkning1
skulle nittio procent av arbetarna i de mera kvalificerade yfkena
omedelbart eller medelbart, få sina arbetsförhållanden regleiade
genom kollektivavtal, och då detta institut sedan dess
ytterligare vunnit i utbredning, torde nämnda siffra numera
snarare vara för låg än för hög. I Tyskland har det kollektiva
avtalet ännu icke kommit, till någon mera utbredd användning
inom de fem storindustrigrenarna gruvdrift, maskinindustri,
elektrisk industri, kemisk industri och textilindustri.
Arbetsgivarna inom dessa hysa i allmänhet den uppfattningen
att en kollektiv reglering av arbetsvillkoren icke lämpar sig för
nämnda industrier med deras komplicerade teknik. Det oaktat
funnos den 1 januari 1910 i Tyskland icke mindre än 6,578 kollektivavtal,
omfattande 1,107,478 personer.2 De yrken, inom
vilka institutet vunnit störst utbredning, äro byggnadsyrket.
annan metallindustri än maskinindustri, skrädderi- och skomakeriyrkena
samt framför allt de grafiska yrkena. Bland dessa
intager boktryckeriyrket en särskild rangplats. Det inom detsamma
gällande avtalet, vilket genom beslut den 24 september
och den 2 oktober 1906 förlängdes på tio år, räknat från den
1 januari 1907, har icke blott vunnit den högsta tekniska fulländning
utan även nästan fullständigt förverkligat det kollek 1

Industrial Democracy, London 1902, sid. 178.

2 I)ie Tarifverträge im Jahre 1909, Sonderbeilage zum Reichs-Arbeitsblatt
VIII (1910), sid. 3.

tivä avtalets uppgift att införa enhetliga löne- och arbetsvillkor
samt att upprätthålla arbetsfreden. Avtalet var den 1 januari
1910 gällande för 7,190 firmor med 59,860 arbetare.1 Någon
större arbetsinställelse har icke förekommit sedan avtalet i
april 1896 först ingicks, men väl en och annan lokalstrejk. I
Österrike hade ännu för få år sedan det kollektiva avtalet
ej kommit till användning inom andra yrken än boktryckeriyrket,
inom vilket år 1895 ett avtal kom till stånd, som alltjämt
äger giltighet. Under de allra senaste åren har emellertid
institutet vunnit insteg även inom andra yrkesgrenar--fram för

allt metall-, läder- och livsmedelsindustrierna ävensom
byggnadsyrket — samt inom dem hastigt vunnit en betydande
utbredning. Den 1 juli 1909 utgjorde antalet gällande avtal 1,815,
omfattande 469,262 arbetare.2 Den franska statistiken på
detta område omfattar för närvarande endast det fåtal kollektivavtal,
som kommit till stånd efter föregående offentlig medling,
och lämnar således föga eller ingen ledning. I vårt
tand funnos vid 1908 års början 1,971 kollektivavtal, gällande
för omkring 9,600 arbetsgivare, hos vilka voro anställda
256,000 arbetare. Under år 1908 hava träffats 659 kollektivavtal,
av vilka åtskilliga dock ej äro nyingångna utan blott
förnyade äldre avtal. Hela antalet arbetare, vilkas arbetsförhållanden
vid 1908 års utgång reglerades av kollektivavtal, har
beräknats till 325,728. Sannolikt är detta antal numera betydligt
högre.

Med ovannämnda siffror för ögonen, torde man utan överdrift
kunna beteckna det kollektiva avtalet såsom ett av de
institut, vilka, sedda ur social synpunkt, djupast ingripa i våra
dagars rättsliv. Det oaktat är det ännu i de flesta

1 Sonderbeilage sid. 19.

2 Soziale Rundschau XI Jahrgang, 1910, sid. 307.

länder i saknad av legislativ reglering. I vissa har man
fullt avsiktligt avhållit sig från allt ingripande medelst
lagstiftning, enär man ansett, att institutets utveckling bäst
befordrades på den rena självhjälpens väg utan något stöd
av lagstiftningen men också utan att denna lade några hinder
i vägen. Medgivas måste ju även att, därest institutets utformning
överlämnas åt de intresserade själva, detsamma lättare än
på lagstiftningens väg kan avpassa sig efter de föreliggande
förhållandena och sedan följa varje förändring i dessa. Systemet
har emellertid till nödvändig förutsättning att å såväl arbetsgivarnas
som arbetarnas sida finnas organisationer, som
omfatta det övervägande antalet yrkesmedlemmar, samt att
dessa organisationer kunna erbjuda garantier för att deras medlemmar
skola ställa sig de av organisationerna ingångna kollektivavtalen
till efterrättelse. I de flesta länder står man dock
ännu tämligen långt från ett dylikt sakernas tillstånd och behovet
av en legislativ reglering gör sig därför med varje dag
mera gällande. Kommer en lagstiftning till stånd, bör
denna kunna i hög grad såväl underlätta och förenkla avslutandet
av kollektivavtal som förekomma tvister angående
desammas rätta tolkning. Därest vissa grundläggande
rättigheter och skyldigheter redan blivit fastställda i lagen, behöva
de ej göras till föremål för ständigt nya förhandlingar vid
avslutandet av de särskilda kollektivavtalen. Icke minst för
den svagare parten, denna må nu befinna sig på den ena eller
den andra sidan, bör detta vara en värderik hjälp. Om åter
ett avtal i nämnda delar är ofullständigt eller otydligt, kan ett
supplerande lagstadgande i många fall förekomma en konflikt,
som eljest skulle kunnat avvecklas utan lockout eller strejk.
Och slutligen kan endast en lagstiftning undanröja de svårighe -

ter, det för närvarande möter att göra kollektivavtal rättsligen
gällande.

Dessa och andra anledningar hava gjort att frågan om en
lagstiftning angående kollektivavtal för närvarande star pa
dagordningen i alla de länder, som över huvud ägna någon uppmärksamhet
åt de sociala förhållandena. Att institutet så länge
fått vänta på erkännande från lagstiftningens sida är för övrigt
icke enbart att beklaga. Lagstiftaren står här inför en
uppgift av utomordentlig svårighet, vid vars behandling den
största försiktighet är nödvändig, därest missgrepp skola undvikas.
Ur denna synpunkt har det varit till stort gagn att det
kollektiva avtalet så länge fått utveckla sig i praxis. Därigenom
hava arbetsgivarna och arbetarna fått tillfälle att praktiskt
pröva olika lösningar av de mellan dem uppkomna tvistefrågorna
och doktrinen har fått tid att analysera de för densamma
främmande sociala begrepp, som möta inom det nya institutet.
Först därigenom har vunnits ett tillräckligt omfattande
material för en lagstiftning i ämnet.

Innan jag i det följande övergår till en redogörelse för de
lagar och lagförslag, genom vilka man i främmande länder
sökt reglera det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och arbetare,
bör en bestämning av själva begreppet och institutets därmed
sammanhängande rättsliga natur äga rum. Det kollektiva
avtalet mellan arbetsgivare och arbetare är ett tvåsidigt rättsärende,
vid hvilket åtminstone å arbetarnas sida måste stå en
flerhet av personer.1 Det innebär ett fastställande av vissa
allmänna normer, vilka skola lända till efterrättelse vid arbetsavtal,
som därefter avslutas inom en viss krets av arbetsgivare
och arbetare. Kollektivavtalet är dock icke självt något ar -

1 Jämför Lotmar, Der Arbeitsvertrag I sid. 755 —758, Rnndstein, Die Tarifverträge
nnd die möderne Rechtswissenschaft sid. 9—40, Zeitler sid. 57—82.

betsavtal. Genom detta senare förpliktas alltid någon bestämd
person att arbeta åt någon annan bestämd person mot ersättning,
vilken denne i sin ordning äir förpliktad att utgiva till
den, som utför arbetet. Kollektivavtalet såsom sådant åter
medför icke någon som helst skyldighet för individuellt bestämda
arbetare att utföra arbete eller för bestämd arbetsgivare
att till viss arbetare utgiva lön; i dess begrepp ligger icke ens
att vissa arbetsgivare och arbetare äro bundna att framdeles
med varandra ingå arbetsavtal, utan står det dem å ömse sidor
fritt att för erhållande av respektive arbetskraft och arbete
därom ingå överenskommelse med vem helst de finna för gott.
Kolektivavtalet innebär allenast att för den händelse arbetare,
tillhörande den eller de kategorier av arbetare, vilka med avtalet
avses, vinna anställning hos viss eller vissa arbetsgivare, arbetsvillkoren
beträffande sådan anställning skola vara de i avtalet
angivna. För att kollektivavtal skall vinna tillämpning
och utöva någon verkan förutsättes sålunda, att arbetsavtal
mellan på visst sätt bestämda personer kommer till stånd. Ett
utmärkande kännetecken för kollektivavtalet är emellertid att
de arbetare, vilka genom detsamma tillförsäkras vissa arbetsvillkor,
aldrig äro individuellt bestämda utan endast generellt
angivas såsom tillhörande viss organisation eller yrke. Om
åter en arbetsgivare uppgör ett gemensamt löneavtal med de i
hans företag anställda, individuellt bestämda arbetarna, föreligger
intet kollektivavtal, utan i själva verket har man här lika
många individuella arbetsavtal, som det finnes arbetare i
företaget.

Men det kollektiva avtalet kan icke heller inordnas under
någon annan av de avtalstyper, som sedan gammalt varit erkända
av lagstiftningarna, utan är en fullkomligt ny rättsfigur,
som i själva verket icke kan tillfredsställande regleras

med tillhjälp blott av privaträttsliga principer. Kollektivavtalet
har en alldeles bestämd tendens att antaga karaktär av
objektiv rättsnorm, och i den mån denna tendens genom lagstiftningens
hjälp vinner förverkligande har institutet onekligen
delvis förlagts inom den offentliga rättens område. Denna
institutets dubbelnatur bereder betydande svårigheter vid dess
legislativa behandling och jag får framdeles i olika sammanhang
tillfälle att återkomma till frågan.

Någon enhetlig internationell beteckning för det nya institutet
har icke utbildat sig. Den i vårt land numera allmänt
använda benämningen har den förtjänsten att den framhäver
just det moment, som är det för avtalet karakteristiska, Fullkomligt
analoga beteckningar hava vunnit burskap i iSorge
(fcellesoverenskomst), Danmark (kollektiv Overenshomst),
Österrike (Koliektivvertrag) samt i Storbritannien (collective
bar garning). I Tyskland har man däremot mer och mer börjat
använda termen Tarifvertrag och detta exempel följes i Schweiz
och Finland. Denna benämning kan dock ej anses fullt täcka
institutets innehåll. Visserligen utgjorde avlöningsvillkoren,
tarifferna, ursprungligen det egentliga föremålet för detta slag
av överenskommelser och fortfarande bilda de kollektivavtalens
huvudsakliga innehåll. Under kollektivavtalets fortgående utveckling
hava emellertid även andra frågor i förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare gjorts till föremål för kollektiv
reglering och av parterna å ömse sidor ansetts lika eller mera
viktiga än lönevillkoren. Vid sådant förhållande kan det ej anses
lyckligt att i institutets benämning ensidigt framhäva dessa
senare. Fn tredje terminologisk grupp bildas av de romanska
rättssystemen. Ännu för några år sedan sammanblandade den
franska rättsvetenskapen allmänt det kollektiva avtalet samt
det kollektiva arbetsavtalet och använde termen contrat col -

lectif de travail såsom beteckning för båda nämnda företeelser.
Sedan åtskillnaden dem emellan blivit utredd, har man
inskränkt användningen av ifrågavarande term till det kollektiva
arbetsavtalet och i stället för det kollektiva avtalet i teknisk
mening infört benämningen convention collective de travail
eller den ännu noggrannare convention collective relative
aux conditions du travail. Det nederländska lagspråket gör sig
skyldigt till samma fel som den äldre franska terminologien
och legaliserar den felaktiga beteckningen collectieve arbeidsovereenkomst.
Det italienska språkbruket åter synes komma
att fastslå termen concordato di lavoro, i vilken man möjligen
är berättigad inlägga en avsiktlig rättelse av den förut allmänt
gängse termen contratto collettivo di lavoro. En ställning för
sig intager den av de australiska lagstiftningarna använda benämningen
industrial agrcement. Nära densamma står slutligen
den flamländska beteckningen gemeenschappelijk beroepsverdrag,
gemensamt yrkesavtal, vilken tydligen avser att markera
skillnaden mellan förevarande institut och det kollektiva
arbetsavtalet.

■ B

I. Översikt av föreliggande lagar och
lagförslag.

Vid den ovan gjorda bestämningen av det kollektiva avtalets
rättsliga natur framhölls, att institutet icke vore av rent
privaträttslig karaktär utan i sig inneslöt moment, som delvis
förläde det inom den offentliga rättens område. Redan denna
omständighet har föranlett att de olika lagarbetena inbördes
förete en ganska ringa överensstämmelse, i det några nöjt sig
med att reglera institutet på rent privaträttslig grund, andra
åter mer eller mindre starkt betonat den offentligträttsliga sidan.
Även den betydande olikhet, som råder mellan de olika
ländernas sociala och ekonomiska förhållanden samt mellan de
rättssystem, i vilka institutet skall infogas, har naturligtvis i
sin mån medverkat till att lagstifningen rörande detta ämne erbjuder
en föga enhetlig bild.

I STORBRITANNIEN, det kollektiva avtalets klassiska
land, har man ännu ej upptagit institutet till legislativ reglering.
Överhuvud är man ju där föga benägen att gripa till
statute law, i den händelse den av praxis ledda rättsutvecklingen
synes lämna tillfredsställande resultat, och på självhjälpens
väg hava arbetsgivarna och arbetarna även lyckats åstadkomma
såväl lämpliga former för kollektivavtals åvägabringande
som någorlunda betryggande garantier mot avtalsbrott. De regler,
som sålunda utbildats, sakna dock all rättslig giltighet.
The Träde Union Act av 1871, som åt fackföreningarna förlänar
en viss rättskapacitet, stadgar nämligen samtidigt (s. 4)
att mellan fackföreningsmedlemmar ingångna avtal rörande de
villkor, under vilka medlemmarna antaga eller giva arbete

eller rörande inbetalning av avgifter eller böter till fackföreningen
ävensom avtal, som fackföreningar sluta med varandra
inbördes, ej kunna göras gällande genom talan vid domstol.
Ett kollektivavta], ingånget mellan två eller flera organisationer,
anses därför enligt engelsk rätt ej grundlägga rättigheter
och förpliktelser, utan dess genomförande blir en ren maktfråga.
Däremot anses det vara tveksamt, huruvida ett kollektivavtal,
som ingås mellan en arbetarfackförening, å ena, samt en
enskild eller flera enskilda arbetsgivare, vilka ej bilda någon
organisation, å andra sidan, är rättsligen giltigt. Avgörandet
beror på det svar man giver på den mycket omstridda frågan,
huruvida fackföreningar över huvud kunna ingå avtal med
rättsligen bindande verkan.

Emellertid hava förslag ej saknats att genom ändrad lagstiftning
angående fackorganisationerna bereda det kollektiva
avtalet civilrättslig giltighet. Inom den stora Commission on
labour av 1893 föreslog en minoritet,1 att fackföreningar och arbetsgivareorganisationer,
som omfattade hela yrken, borde uppmuntras
att förvärva rättskapacitet samt att de skulle uttryckligen
berättigas att avsluta lagligen bindande kollektivavtal med
den verkan att de bleve skadeståndsskyldiga på grund av avtalsbrott,
vartill deras medlemmar gjorde sig skyldiga, samt att de
skulle vara befogade att genom böter tvinga sina medlemmar
att ställa sig avtalet till efterrättelse. Ytterligare är att anteckna,
att majoriteten inom Commission on trade disputes and
trade combinations, vars report avgavs i februari 1906, föreslog2
upphävandet av ovan omnämnda stadgande att avtal mellan
fackföreningar ej kunna göras gällande — detta i syfte att bereda
fackföreningarna möjlighet att ingå bindande avtal. In 1

Se Sidney and Beatrice Webb, Industrial Dcmocracy, sid. 218 och 534.

2 Report sid. 16 punkt 66, (7).

tet av dessa förslag har dock vunpit gillande av lagstiftningen
utan denna har snarare genom Trade disputes act den 21 december
1906 minskat det rättsskydd, som dessförinnan kunnat tillkomma
det kollektiva avtalet. Genom nämnda lag befriades
nämligen fackförening från all skadeståndsskyldighet för rattsstridig
handling, som begåtts av fackföreningen eller å dess vägnar
med hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist. För
närvarande synes icke förefinn as någon tanke på att genom
lagstiftning1 reglera det kollektiva avtalet.

Enahanda är förhållandet i AMERIKAS FÖRENTA STATER.
Ehuru institutet därstädes vunnit en synnerligen vidsträckt
användning, varken finnes någon lagstiftning i ämnet eller
synes sådan vara påtänkt, och liksom i Storbritannien berövar
även den amerikanska lagstiftningen om fackorganisationernas
rättsliga ställning det kollektiva avtalet dess kraftigaste
rättsskydd. Enligt en för hela unionen gällande lag af den 29
juni 1886 kan visserligen varje National trade union, varmed
förstås en fackförening, som har två eller flera avdelningar i
olika stater eller territorier, låta inkorporera sig och förvärvar
därigenom förmåga att såväl tala som svara inför domstol.
Samma ställning kan enligt vissa staters särskilda lagstiftningar
vinnas av varje trade union (New York, Michigan, Iowa,
Kansas, Mary land, Massachusetts, Louisiana, Pennsylvania).
Alltid äga dock föreningarna att själva bestämma, huruvida de
vilja inkorporera sig och därmed förvärva rättskapacitet. Låter
en fackförening ej inkorporera sig, utgör den enligt såväl den

1 Det genom Trade Boards Act den 20 oktober 1909 införda systemet
med lönenämnder bär ej något gemensamt med det kollektiva avtalet. Det
avser att, i ändamål att förhindra ntsvettning inom vissa grenar av hemindustrien,
för dessa på rent offentligträttslig väg fastställa minimilöner. Principen
är densamma, som ligger till grund för lagstiftningen i den australiska
staten Victoria, varom se nedan sid. 40—41.

unionella som de särskilda staternas lagstiftning endast en sammanslutning
mellan ett antal personer och blott dessa senare
innestå för gemensamt företagna handlingar. I själva verket
synas också åtminstone arbetstagarnas organisationer i regel vara
föga böjda för inkorporering. Att det kollektiva avtalet trots
nu anmärkta omständigheter kunnat tillvinna sig de båda sidornas
förtroende torde bero därpå att dess verkan redan såsom
blott social företeelse är så betydande. De särskilda avtalen
gälla ofta inom en hel förbundsstat eller till och med inom flera
stater1 och en strid mellan parterna skulle därför sätta så stora
intressen på spel, att hänsynen därtill i regel torde utgöra en tillräckligt
kraftig garanti mot avtalsbrott.

Icke heller i TYSKLAND har lagstiftningen ännu upptagit
det kollektiva avtalet till behandling. Visserligen lämnas i
Gesets betreffend die Geiverbegerichte den 29 juli 1890 några
bestämmelser angående överenskommelser mellan arbetsgivare
och arbetstagare, som avslutas inför Gewerbegericht, samt angående
av densamma meddelade skiljedomar, som de tvistande
parterna därefter förklara sig vilja acceptera, men därmed har icke
avsetts att giva något erkännande åt det kollektiva avtalet.
Lagstiftningen nöjer sig emellertid ej med denna rent negativa
ståndpunkt utan har alltjämt från den äldre rätten bibehållit
vissa stadganden, som direkt motarbeta institutets utveckling.
I Gewerbeordnung § 152 Abs. 2 förklaras nämligen
att därest avtal eller sammanslutningar ingåtts i ändamål att
förskaffa deltagarna förmånligare löne- och arbetsvillkor, skall

1 Den utförligaste framställningen af det kollektiva avtalet i U. S. A.
lämnas i Reports of the industrial commission on labor organizations, labor
disputes, and arbitration, and on railway labor. Volume XVII, Washington
1901 sid. LXXIV—XCIX och 325—422. Jmfr även Gilman, anf. arb. sid.
62—128.

2—110777. Olin, Kollektivavtalet.

det stå en var deltagare fritt att frånträda avtalet eller sammanslutningen
och kan därefter ej mot honom framställas något
anspråk på grund av avtalet. Därjämte stadgas i Gewerheordnung
§ 153 straff av fängelse intill tre månader för den,;
som medelst kroppsligt tvång, hotelser, ärekränkning eller Iskottning
förmår eller söker förmå någon att deltaga i eller ställa
sig till efterrättelse dylika avtal eller hindrar eller försöker
hindra någon från att träda tillhaka från dem. Ännu så sent
som 1908 ansågos dessa stadganden vara fullt tillämpliga å kollektivavtal.
Genom åtskilliga i brottmål meddelade utslag förklarade
nämligen Reichsgericht, att ett tariffavtal, som avslutats
av representanter för såväl arbetsgivare som arbetstagare,
vore att betrakta såsom en koalition enligt nämnda lagrum, och
i ett av nämnda utslag blev en fackförenings förtroendeman,
som genom hot om blockad sökte förmå en arbetsgivare att
ställa sig en antagen lönetariff till efterrättelse, på grund därav
ådömd straff enligt Gewerheordnung § 153. Den sålunda av
Reichsgericht hävdade ståndpunkten måste tydligen på grund av
stadgandet i 152 § Gew. O. draga med sig den konsekvensen att
ett kollektivavtal ej är bindande för de av detsamma berörda
arbetsgivarna och arbetarna. Ifrågavarande lagtolkning, som
av en mängd auktoriteter inom rättsvetenskapen förklarades vara
oriktig, är emellertid numera övergiven, i det Reichsgericht
genom dom den 20 januari 1910 i ett tvistemål1 förklarat ett
kollektivavtal vara rättsligen giltigt samt utdömt skadestånd
på grund av brott mot detsamma.

Huruvida en legislativ reglering av institutet är att inom den
närmaste tiden förvänta, synes vara mycket tvivelaktigt. Den

1 Deutsche Juristen-Zeitung XV Jahrg. sid. 313. Jmfr. von Landmann
ibd. sid. 497—499 och Soziale Praxis XIX Jahrg. sp. 615—618.

tyska storindustriens målsmän äro av skäl, för vilka förut1 redogjorts,
föga böjda för en lagstiftning men i övrigt lära arbetsgivarna
önska en sådan. Inom riksdagen kava också såväl centerpartiet
som det national-liberala partiet upprepade gånger
framställt förslag om skrivelse till riksregeringen med begäran
om en legislativ reglering, men nämnda förslag hava icke vunnit
majoritet. Sannolikt torde till denna utgång hava medverkat,
att det socialdemokratiska partiet, vilket före de sista nyvalen
var det näst största inom tyska riksdagen, intager en avvisande
hållning under förmenande att en lagstiftning om kollektivavtal
i praktiken skulle bliva en ny undantagslagstiftning,
riktad mot arbetarna, och att särskilt ett legaliserande av principen
om fackföreningarnas skadeståndsskyldighet skulle verka
hämmande på arbetarrörelsen. De fria fackföreningarna
liksom även de kristliga och de Hirsch-Dunckerska hava däremot
på sina partimöten antagit resolutioner, i vilka uttalas
fordran på en legislativ grundval för den kollektiva regleringen
av arbetsförhållandena. Ännu större uppmärksamhet förtjänar
den omständigheten att 1908 års tyska juristmöte efter ingående
behandling av frågan antog en resolution2 av följande innehåll:
Juristmötet förordar 1) en reform av den industriella koalitionsrätten
i enlighet med tidigare mötesbeslut, 2) undanröjande av
de hinder, som enligt den gällande civillagstiftningen göra det
omöjligt för fackföreningar att förvärva rättskapacitet, 3) en
legislativ reglering av arbetstariffavtalet, därvid allt offentligträttsligt
tvång undvikes, full frihet vid avslutandet och
genomförandet av avtalen garanteras, möjlighet beredes att få
tariffavtalen registrerade hos industridomstol, en frist bestäm 1

Ovan sid. 4—5.

2 Verhandlungen des neunundzwanzigsten deutschen Juristentages zu Karlsruhe.
Fiinfter Band sid. 19—20 och 111—112.

mes, inom vilken medlemmar av fackföreningar kunna genom
anmälan kos registreringsmyndigheten undandraga sig tariffavtalet,
samt fastslås, att arbetstariffavtal, vilka ingåtts i föreskriven
form, utöva omedelbar rättsverkan på de inom deras
giltighetsområde avslutade arbetsavtalen. Inom riksregeringen
synes man ännu ej hava kommit till någon bestämd ståndpunkt.
Under det statssekreteraren för riks justitiedepartementet såsom
sin åsikt uttalat1 att det vore högeligen önskvärt att en legislativ
reglering av institutet snarast komme till stånd, förklarade
ungefär samtidigt statssekreteraren för inrikesdepartementet
(nuvarande rikskanslern von Bethmann-Hollweg) att enligt
hans mening en lagstiftning ej vore behövlig utan att institutets
vidare utveckling framdeles såsom hittills kunde överlämnas
åt praxis. Man torde icke misstaga sig, om man tolkar den tyska
regeringens ställning i frågan sålunda, att regeringen ej skulle
hysa några betänkligheter mot en lagstiftning, som endast avsåge
att reglera kollektivavtalet, men att den ej är villig att
vidtaga den reform av lagstiftningen angående koalitionsrätten,
som är en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande lösning
av förstnämnda fråga. I detta sammanhang förtjänar för
övrigt antecknas, att den tyska lagstiftningen redan i ett speciellt
fall erkänt det kollektiva avtalet såsom rättslig företeelse.
I lagen den 25 maj 1910 angående kalisalter stadgas nämligen
att vissa för kaliverksägare ofördelaktiga bestämmelser i lagen
ej skola äga tillämpning på de kaliverk, vid vilka löne- och arbetsvillkoren
äro reglerade genom avtal, som ingåtts mellan ägav
ren och en genom sluten omröstning fastställd majoritet av arbetarna.
De kaliverksägare, som ingått kollektivavtal med sina
arbetare, hava sålunda erhållit en privilegierad ställning.

I avvaktan på lagförslag från regeringens sida hava emel 1

Se Soziale Praxis XVII Jahrg. sp. 600.

lertid inom den tyska rättsvetenskapen från olika håll framkommit
detaljerade förslag med fullt utarbetad lagtext. De
mest beaktansvärda av dessa äro två, som framlagts, det ena1
av professor Eduard Rosenthal i .lena och det andra* 2 av Magistratsrat
Paul Wölbling i Berlin. Båda förslagen avse att
i främsta rummet giva institutet en privaträttslig reglering
men taga samtidigt all hänsyn till dess sociala uppgifter. Framför
allt betona båda starkt kollektivavtalets uppgift att vidmakthålla
arbetsfreden och innehålla därför mycket långt gående förbud
mot användande av kampmedel under den tid kollektivavtal
är gällande. Ett tredje lagförslag, som framlagts3 av
Robert Schmidt, innehåller endast bestämmelser, enligt vilka ett
kollektivavtals giltighetsområde kan utvidgas till att omfatta
alla företag inom det ifrågavarande yrket. Förslaget synes
icke vara förtjänt av någon uppmärksamhet.

Det europeiska land, som först av alla erhöll en lagstiftning
angående det kollektiva avtalet, var den schweiziska kantonen
GENEVE. Institutet upptogs där till behandling i sammanhang
med frågan om medling och skiljedom i arbetstvister
och kom redan därigenom att erhålla en reglering av övervägande
offentligträttslig karaktär. För det sätt, varpå uppgiften
löstes, var därjämte bestämmande att lagstiftningen i
ämnet ej fick komma i strid med någon förbundslag eller
beröra någon fråga, som var förbehållen förbundslagstiftningen,
eller göra någon inskränkning i de enskildas avtalsfrihet.
4 På grund därav var lagstiftningen nödsakad att inskränka

# 1 Die gesetzliche Regelung des Tarifvertrages. Tfibingen 1908.

2 Die gesetzliche Regelung des Tarifvertrages, i Archiv fiir Sozialwissenschaft
und Sozialpolitik XXIX Band, 1909, sid. 481—512 och 869—894.

3 I Sozialistische Monats-Hefte 1908 sid. 499.

* Jmfr Sigg, Ein Gesetz fiber Arbeitstarife und Kollektivstreitigkeiten i
Archiv ffir soziale Gesetzgebung und Statistik XVIII 1903 sid., 344—354.

sig till att anvisa de former, i vilka ett kollektivavtal skulle åvägabringas
för att erhålla giltighet, samt bestämma att detsamma
skulle gälla såsom sedvänja, mage, därest det icke vore stridande
mot förbundslagstiftningen eller bestämmelse i arbetsavtalet.
Detta blev också innehållet i lagen den 20 februari 1900.
D nna ersattes den 26 mars 1904 af en ny, till vilken ansluter
sig ett reglemente av den 14 juni 1904. Dessa författningar1
liava dock endast ändrat vissa detaljer i 1900 års lag men ej
rubbat dess ovan angivna grundprincip.

Närmast i ordningen kom ÖSTERRIKE, vars lagstiftning
i ämnet promulgerades den 5 februari 1907 och har sin plats i
Gewerbeordnung.2 Det av densamma behandlade institutet
har dock föga gemensamt med kollektivavtalet sådant detta
utbildats i andra länder. Först och främst falla inom lagens
rayon endast de såsom hantverk drivna yrkena men ej industrien.
Därtill kommer emellertid, att den kollektiva reglering
av arbetsvillkoren, som genom nämnda lagstiftning vunnit erkännande,
försiggår i så rent offentligrättsliga former, att den
icke alls har karaktär av avtal. De yrkesföreningar (Genossenschaften),
som skola finnas inom de olika yrkena (Gew. O. §
106), hava nämligen erhållit befogenhet att, enhvar inom sitt
yrke, meddela bestämmelser angående den dagliga arbetstidens
början och slut, angående vilotider, arbetslönens höjd och tiden
för dess utbetalande samt angående uppsägningstiden. Därest
dessa bestämmelser tillkommit i vissa föreskrivna former och
efteråt erhållit stadfästelse av viss myndighet, erhålla de ka 1

Deras text finnes intagen i Annuaire de la législation du travail. 8:e
Année 1904 sid. 512—526.

2 Se Kafka i Zeitschrift för Notariat und freiwillige G-erichtsbarkcit in
Österreich 1910 sid. 99—100, Ehrenzweig i Gewerbe- und Kaufmannsgericlit.
15 Jahrg. 1910 sid. 380—382, Kobatsch i anf. Verhandlungen des deutschen
Juristentages, Vierter Band sid. 46—48.

raktär av subsidiärt verkande usancer. Den nya lagstiftningen
synes dock icke hava tillvunnit sig någon större sympati,
i det att av 187 kollektivavtal, som avslutats under förra hälften
av år 1909, endast fem upprättats i den av densamma föreskrivna
ordning. Ett nytt steg har emellertid tagits genom
lagen den 16 januari 1910 angående ändring i lagen om handelsbiträden,
i det densamma verkligen synes avse att legalisera
en på avtal grundad kollektiv reglering av arbetsvillkoren.
För närvarande pågå förarbeten för en lagstiftning angående
kollektivavtal inom hemarbetsindustrien.

Institutets rättsliga reglering i RYSSLAND påminner
ganska mycket om 1907 års österrikiska lagstiftning. I orter
med mera utvecklat näringsliv kan nämligen av vederbörande
guvernementsregering inrättas yrkesföreningar, bestående
av såväl arbetsgivare som arbetstagare. Bland dessa föreningars
uppgifter ingår jämväl att upprätta lönetariff för de
olika yrkena och i den mån sådan kommit till stånd äro på
grund av stadgande i ryska civillagen art. 222 arbetsgivare
inom yrket bundna av densamma. Även en annan för Ryssland
karakteristisk företeelse torde böra i detta sammanhang
påpekas. Inom åtskilliga yrken är det synnerligen vanligt, att
arbetstagarna sammansluta sig till ett arbetslag och såsom sådant
åtaga sig arbete. Arbetslönen bestämmes i så fall ej individuellt
för varje medlem av arbetslaget utan är merendels ackordslön.
De avtal, som ingås mellan arbetsgivare och dylika
arbetslag, äro emellertid ej kollektiva avtal i teknisk mening
utan kollektiva arbetsavtal. Därest arbetslaget antagit stadgar
och jämlikt ett kejserligt dekret den 14 juni 1902 å dem
erhållit guvernementsregeringens stadfästelse, vinner det rättskapaciet
och avtal, som ingås av detsamma, bliva i så fall vanliga
arbetsavtal.

Av övriga europeiska länder kan endast NEDERLÄNDERNA
framvisa lagstadganden i ämnet. Dessa hava tillkommit
genom lagen den 13 juli 1907 angående ändring av vissa
delar av den borgerliga lagboken.1 Dessförinnan hade icke
ens angående arbetsavtalet funnits andra bestämmelser än
tre föga innehållsrika artiklar i Burgerlijk Wetboek av
1838 samt några stadganden angående förhyrning av sjömän i
handelslagen. Efter ganska långvariga förarbeten framlade
emellertid regeringen i maj 1901 för generalstaterna ett förslag
till lagstiftning angående arbetsavtal, avsett att införas i den
borgerliga lagboken. Förslaget blev kort därefter återtaget
men framlades ånyo 1904 i omarbetat skick. Intet av dessa
förslag innehöll dock något stadgande angående det kollektiva
avtalet. Under förhandlingarna i kamrarna uttalades emellertid
från olika håll den önskan, att även sistnämnda institut
skulle erhålla legislativ reglering och regeringen framlade därför
ett tilläggsförslag av dylikt innehåll. Efter åtskilliga omarbetningar
av såväl detta som huvudförslaget blevo de antagna
av båda kamrarna. Den nya lagen trädde i kraft den 1 februari
1909. Stadgandet angående det kollektiva avtalet meddelas i
art. 1637 n. och innehåller blott en definition av begreppet samt
bestämmelsen, att arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare,
vilket står i strid med ett kollektivavtal, av vilket båda äro
bundna, kan förklaras ogiltigt på talan av envar, som vid det
kollektiva avtalet varit part, med undantag äv den arbetsgivare,
som ingått arbetsavtalet. Undan erkännes emellertid tämligen
allmänt,2 att dessa bestämmelser äro otillräckliga och en kom -

1 Lagens text i tysk öfversättning i Bulletin des internationalen Arbeitsamts
Band VI sid 470—495.

2 Jfr van Zanten i Gewerbe- und Kaufmannsgericht, 15 Jahrgang 1910
sp, 398.

mitté för utarbetande av förslag till lagstiftning angående bl.
a. arbetstvister bar för närvarande under övervägande frågan
om en offentligträttslig reglering av institutet.

En ganska säregen mellanställning mellan de länder, som
äga en lagstiftning angående det kollektiva avtalet, och dem,
i vilka ett motsatt förhållande är rådande, intages av
DANMARK. Själva institutet saknar rättslig reglering men
genom Lov den 12 April 1910 om Oprettelsc af en fast Voldgiftsret
har skapats en särskild domstol för handläggning av
arbetstvister, bland vilka framhållits just sådana, som röra kollektivavtal,
ävensom stadgats påföljd för brott mot dylika avtal.
Institutets föregående utveckling ansluter sig till följande data.
De nu bestående kollektivavtalen hava framgått såsom resultat
av den omfattande arbetskamp, som pågick från den 2 maj till
den 8 september 1899. Till grund för dem ligger nämligen en
överenskommelse, det s. k. Septemberforliget, som den 5 september
1899 ingicks mellan de båda sidornas huvudorganisationer,
Dansk arbejdsgiver- og Mesterforening och De samvirkende
Eagforbund. Denna överenskommelse innehåller dels stadganden
angående formen för kollektivavtals avslutande samt
organisationernas och deras medlemmars skyldigheter på grund
av sådant avtal, dels vissa principiella bestämmelser angående
organisationernas rätt att anordna eller godkänna arbetsinställelser,
angående arbetets ledning, ackordsarbete, uppsägning av
lönetariffer med mera. Den mera detaljerade regleringen av
arbets- och lönevillkoren skedde däremot ej i nämnda huvudavtal
utan överlämnades åt de kollektivavtal, som på grundval
av detsamma sedan ingingos mellan de båda sidornas organisationer
inom de särskilda yrkena. Dock skulle i dessa avtal
ej få intagas bestämmelse, som strede mot huvudavtalets innehåll.
I sammanhang med en den 17 augusti 1908 träffad

uppgörelse i en ny stor arbetskonflikt mellan ovannämnda huvudorganisationer
tillsatte dessa en kommitté med uppdrag att
förhandla dels om ett föreliggande förslag till skiljedomstolar
i arbetstvister, dels om bestämmelser till förebyggande av strejk
och lockout. Denna kommitté avgav den 12 januari 1910 till
inrikesministeriet ett betänkande1, däri framlades förslag till
lag om upprättandet av en skiljedomstol i arbetstvister. Detta
förslag ligger till grund för ovannämnda lag den 12 april
1910. I betänkandet tillkännagiva kommitterade att deras förhandlingar
skulle fortsättas och närmast avse frågan om rätt
att anordna sympatistrejk och sympatilockout. Dessa förhandlingar
synas dock icke hava lett till något resultat, i det kommittén
sedermera upplöst sig utan att avgiva något ytterligare
betänkande.

I BELGIEN är lagstiftningens ställning till det kollektiva
avtalet ungefär densamma som i Danmark. Lagen angående arbetsavtal
avser enligt uttrycklig förklaring i dess första artikel
endast sådana avtal, genom vilka en arbetare förbinder sig att
förrätta arbete åt en arbetsgivare mot gottgörelse enligt någon
mellan parterna överenskommen grund och icke heller i någon
annan del av den belgiska lagstiftningen gives någon reglering
av det kollektiva avtalet. Men lagen den 81 mars 1898 angående
fackföreningar innehåller vissa stadganden, på grund av
vilka det kollektiva avtalet icke blott måste betraktas såsom en
av lagstiftningen erkänd företeelse utan detsamma även åtnjuter
ett ganska avsevärt rättsskydd. Därest en fackförening uppfyllt
de av lagen uppställda villkoren för förvärvande av rättssubjektivitet,
erhåller den nämligen rätt att vid domstol utföra
talan för tillvaratagande av de rättigheter, som tillkomma fack 1

Beretning fra Faellesudvalget af 17. August 1908 angaaende Arbejdsstridigheder.
Kubenhavn 1910.

föreningsmedlemmarna i denna deras egenskap, envar medlem
dock obetaget att antingen själv utföra sin talan eller biträda
den av föreningen anhängiggjorda. Särskilt frambålles -— och
häri ligger lagens betydelse för det kollektiva avtalet — att
föreningen kan vid domstol påyrka tillämpning av avtal, som
av föreningen ingåtts för dess medlemmars räkning, ävensom
utgivande till medlemmarna av skadestånd, vartill dessa kunna
vara berättigade på grund av underlätet uppfyllande å motpartens
sida av dylikt avtal. Av förarbetena till fackföreningslagen1
synes visserligen framgå, att lagstiftaren med ovan omförmälda
stadganden endast avsett arbetsavtal, som ingåtts av
förening å dess medlemmars vägnar, men allmänt erkännes dock
att fackföreningar, som vunnit rätts subjektivitet, på grund av
samma stadganden kunna ingå även kollektivavtal i teknisk
mening.

Något förslag till särskild lagstiftning angående kollektivavtal
har icke framkommit från regeringens sida. Däremot framlades
1908 i deputerade kammaren ett privat förslag2 (den s. k.
Proposition Janson), som för fullständighetens skull här skall
refereras, ehuru dess betydelse för ifrågavarande ämne synes
vara synnerligen ringa. Det vill tillåta personer, tillhörande
samma eller närstående yrken, att sammansluta sig i sociétés
de travail collectif i syfte att gemensamt åtaga sig utförandet
av arbete. Sammanslutningens ledare skulle vara berättigad
att med tredje person avsluta kollektiva arbetsavtal, vilka skulle
vara bindande för de medlemmar, som skulle deltaga i arbetet,
varjämte även sammanslutningen såsom sådan skulle innestå
för avtalets fullgörande och för detta ändamål bilda en garantifond.
De nu nämnda stadgandena avse ju dock endast att

1 Jmfr. Gewerbe- und Kaufmannsgericht 15 Jahrg. 1910 sid. 373—375.

2 Återgivet i Revue du Travail, Treiziéme Année, 1908, sid. 678.

legalisera det kollektiva arbetsavtalet. Men dessutom föreslås
att sammanslutningens styrelse årligen skulle upprätta lönetariffer,
grundade på de olika arbetsprestationernas natur och övriga
omständigheter av beskaffenhet att inverka på beloppet av
den lön, som borde tillkomma en var medlem; dessa tariffer
skulle dock för att bliva gällande antagas av en majoritet inom
sammanslutningen. Tydligen gör dock icke heller detta stadgande
det i förslaget omhandlade institutet till något kollektivavtal
utan innebär en reglering av lönevillkoren på grundval av ackordslöneprincipen.
Förslaget i dess helhet synes därför knappast
stå i något sammanhang med det institut, som här sysselsätter
oss.

Av de lagförslag, som framkommit i åtskilliga andra europeiska
länder, synas de, som under de senaste åren framlagts i
FRANKRIKE, vara förtjänta av den största uppmärksamhet.
De stå emellertid i så nära sammanhang med institutets föregående
rättsutveckling, att jämväl grunddragen av denna här
måste antydas. Ehuru den gällande lagstiftningen ej innehåller
några bestämmelser, som direkt avse kollektiva avtal, anses
dessa dock av lagskipningen vara fullt giltiga och rättsligen
bindande. Detta sakernas tillstånd sträcker sig emellertid ej
längre tillbaka i tiden än till utfärdandet av lagen den 21 mars
1884 angående fackföreningar. Dessförinnan icke blott saknade
de kollektiva avtalen rättsligt skydd, utan lagstiftningen
ställde sig tvärtom hindrande i vägen för institutets utveckling.
En lag den 14 och 27 juni 1791 (Loi, Chapelier) hade förnyat
äldre tiders koalitionsförbud1 och i Code venal art. 414, 415,
416 blev praktiskt sett varje koalition belagd med straff. Men
då en koalition, åtminstone å arbetarnas sida, är en nödvändig
förutsättning för åstadkommandet av kollektivavtal, måste tyd -

1 Se Moissenet anf. arb. sid. 16—17.

ligen detta institut föra en tynande och osäker tillvaro, så länge
nämnda lagstiftning var rådande. Genom en lag den 25 maj
1864 blevo emellertid nämnda artiklar i strafflagen sålunda
ändrade, att koalitioner blevo tillåtna under förutsättning att
de icke åstadkommits genom våld, hot eller bedrägeri. Därmed
var även en möjlighet skapad att avsluta kollektiva avtal.
Fortfarande saknade dock dessa all rättslig grundval. Även
om ett kollektivavtal efter utfärdandet av 1864 års lag måste
betraktas såsom en fullt giltig rättsföreteelse, var ännu dock
ej åt kontrahenterna möjlighet beredd att göra sina rättigheter
på grund av kontraktet gällande. Först och främst var
nämligen på grund av den sedvanerättsliga satsen »nul en
France ne plaide par procureur» representanten för en koalition
i fullkomlig saknad av aktiv processlegitimation och vidare
låg på grund av den dåvarande franska lagskipningens individualistiska
karaktär den fara nära, att kollektivavtal skulle betraktas
såsom ett avtal, som inskränkte den enskilde arbetstagarens
eller arbetsgivarens frihet, samt på grund därav förklaras
vara ogiltigt. I själva verket har under hela tidrymden
mellan 1864 och 1884 frågan om kollektivavtals giltighet blott
en gång varit föremål för domstols prövning och frågan besvarades
då nekande. I en dom av 1876 förklarades nämligen, att
då kollektivavtal uteslöt ett individuellt bestämmande av lönen
och minoriteten bland ett syndikats medlemmar voro bundna
av majoritetens beslut samt den individuella friheten sålunda
kränktes, måste ett dylikt avtal såsom stridande mot offentlig
ordning betraktas såsom ogiltigt.

Genom lagen den 21 mars 1884 bortföllo emellertid de
väsentligaste av de hinder, som förut stått i vägen för institutets
utveckling. Ovannämnda lag av 1791 samt art. 416 i Code
pénal upphävdes fullständigt och vissa i andra delar av lag -

stiftningen gjorda inskränkningar i föreningsrätten förklarades
icke vidare skola vara tillämpliga å fackföreningar. Dessa
kunde därjämte genom inregistrering hos viss offentlig myndighet
vinna en ganska vidsträckt rättskapacitet.1 Då fackföreningarna
vidare enligt lagen skulle hava till uteslutande ändamål
att undersöka och tillvarataga ekonomiska, industriella,
kommersiella eller inom lantbruket fallande intressen, kunde ej
längre råda något tvivel om att kollektivavtal, som ingåtts av
fackförening, å vilken 1884 års lag var tillämplig, vore rättsligen
bindande. Lagskipningen ställde sig även uttryckligen
på denna ståndpunkt. Däremot var fortfarande oavgjort, huruvida
kollektivavtal, som ingåtts av en lös koalition eller av
en fackförening, som ej ställt sig till efterrättelse föreskrifterna
i 1884 års lag, ägde giltighet. I någon mån har denna fråga
blivit löst genom föreningslagen den 1 juli 1901. Genom denna
bereddes nämligen tillfälle för fackföreningar att såsom
vanliga föreningar förvärva rättskapacitet i den uti 1901 års
lag föreskrivna ordning och kollektivavtal, som ingåtts av
fackförening, som begagnat sig av denna utväg, har därför ansetts
giltigt.

I längden kunde dock det nu skildrade rättstillståndet
ej anses tillfredsställande och gång på gång framkom även
tanken på en lagstiftning.2 I de tidigare förslagen berör 1

Jmfr. mitt arbete Några hufvudpunkter i utländsk lagstiftning angående
rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Stockholm 1908
sid. 30 (Upplagan 1910 sid. 21).

2 Så redan 1876 i ett förslag av Lockroy (Proposition de loi relative ä
la reconnaissance légale, ä 1''organisation et au fonctionnement des chambres
syndicales, patronales et onvriéres) och sedermera i förslag 1894 av Mesureur
(Proposition de loi sur la création de conseils du travail), 1895 av Goblet
(Proposition de loi sur le contrat de louage d’ouvrage), 1899 av Waldeck-Rousseau
(Projet de loi portant modification ä la loi du 21 mars 1884 sur les syndicats
professionnels), 1900 av Waldeck-Rousseau och Millerand (Projet de loi

des emellertid det kollektiva avtalet endast mera i förbigående
såsom en detalj i lagarbeten angående andra ämnen och
en redogörelse för dessa lagstiftningsförsök skulle därför knappast
lämna någon behållning. Såsom självständig lagstiftningsuppgift
behandlades institutet först i ett inom La société
d''études législalives utarbetat förslag,1 som offentliggjordes
år 1904. Detta blev i ganska stor utsträckning lagt till grund
för vissa delar av ett regerings förslag till lag angående arbetsavtal,
som den 2 juli 1906 framlades för deputerade kammaren2
av ministern för handel, industri och arbete G-aston Doumergue.
Dess titel II (art. 12—20) är ägnad åt det kollektiva
avtalet, vilket definieras såsom en överenskommelse, föregående
det individuella arbetsavtalet, genom vilken fastslås vissa
bestämmelser i de individuella avtal, som kommo att avslutas
mellan personer, vilka äro berättigade att påfordra tilllämpning
av kollektivavtalet. Över förslaget avgavs av vederbörande
utskott ett vidlyftigt betänkande3 däri regeringsförslaget
i nu ifrågavarande del avstyrktes och i stället hemställdes
att lagstiftningen rörande detta ämne skulle begränsas till
ett nytt stadgande i code civil, innefattande allenast ett principiellt
erkännande av det kollektiva avtalet såsom rättsinstitut.
brågon behandling av frågan i kammaren hann icke äga rum,

innan legislaturen med maj månad 1910 utlöpte. Regerings förslaget

hade emellertid dessförinnan blivit föremål för en ingående
granskning inom fackm annakretsar4 och ett betydande

sur le réglement am i åttio des différends relatifs aux conditions du travail),
1901 av Basly (Proposition de loi sur le salaire minimum des salaires) m. fl.

1 Bulletin de la Société d’études législatives 1904 sid. 465.

2 Chambre des députés. Session de 1906. N:o 158.

3 Chambre des députés. Session de 1907. N:o 1409. Rapporteur var M.

Chainbon.

1 Särskild uppmärksamhet förtjäna förhandlingarna inom Association national
e franpaise pour la protection légale des travail] eurs (se dess Publica -

bidrag till frågans lösning hade lämnats genom ett nytt förslag,
som utarbetats inom ovannämnda Société d’études législatives
och år 1907 offentliggjorts.1 Även detta kom att tjäna till förebild
för ett regeringsförslag. Den 11 juli 1910, omedelbart
efter den nyvalda kammarens sammanträdande, framlade nämligen
ministären Briand ett förslag till lag om kollektivaftal,2
som i nästan alla punkter ansluter sig till sällskapets sistnämnda
förslag. Regeringsförslaget av 1910 utgör tills vidare
det sista momentet i institutets legislativ» behandling i Frankrike.
Det är liksom de övriga ovan nämnda av övervägande
privaträttslig karaktär, om ock med eftergifter åt offentligträttsliga
principer.

I SCHWEIZ föreligga åtskilliga förslag, vilka avse att
införliva institutet med den privaträttsliga förbundslagstiftningen.
Denna är för närvarande sammanförd i Scliiveizerisclies
Zivilgesetzbuch av den 10 december 1907, vilken innehåller
personrätt, familjerätt, arvsrätt och sakrätt, samt Bundesf/cselz
iiber das Obligationenrecht av den 14 juni 1881. Denna
senare innehaller i likhet med de flesta gällande civillagar ytterst
torftiga bestämmelser angående arbetsavtalet men är i
denna liksom i övriga delar för närvarande under omarbetning.
Initiativet härtill torde beträffande arbetsavtalet hava utgått
från schweiziska juristföreningen, som på sitt årsmöte 1902
antog en resolution, däri uttalades önskan att vid den förestående
revisionen av obligationsrätten arbetsavtalet måtte erhålla
eu ingående reglering samt därvid hänsyn tagas jämväl till det
kollektiva avtalet. Ett första steg i dylik riktning togs redan

tions: Quatriéme série, Paris 1907 och Cinquiéme série N:o 3, 1908) samt inom
Fédération des industriels et des commerpants franpais (se dess Bulletin mensnel,
Cinquiéme année 1908 N:o 5).

1 Bulletin de la Société d’études législatives VI (1907) sid. 185—207.

2 Chambre des députés. Session de 1910 N:o 298.

i ett förslag om obligationsrättens infogande i civillagboken,
som 1905 av förbundsrådet framlades för förbundsförsamlingen.
1 Dess behandling av det kollektiva avtalet var inskränkt
till ett uttalande (art. 1371 st. 2), att innehållet i arbetsavtal
kunde fastställas genom avtal mellan arbetsgivaren och fackföreningar.
Dock fanns därjämte ett annat stadgande (art.
1373), som, ehuru ej direkt avseende kollektivavtal, hade betydelse
även för detta institut. Efter vederbörande fackföreningars
hörande skulle nämligen förbundsrådet och kantonsregeringarna
kunna upprätta normalavtal för särskilda slag av arbetsavtal,
därvid de av kantonsregering upprättade dock skulle
underställas förbundsrådet. Sedan dylikt normalavtal blivit
offentliggjort, skulle dess innehåll gälla mellan parterna i arbetsavtal,
såvida ej annat överenskommits. Enligt beslut av
förbundsförsamlingen blev emellertid behandlingen av hela
lagförslaget uppskjuten till dess den nya civillagboken trätt i
kraft. Under tiden granskades detsamma av en stor kommitté,
sammansatt av jurister samt representanter för arbetsgivare
och arbetare, och i juni 1909 framlade förbundsrådet ett nytt
förslag,2 som något mera detaljerat än det föregående reglerade
det kollektiva avtalet. Bestämmelser meddelas nämligen (art.
1371 bis, 1371 ter) angående formen för avtalets ingående samt
dettas rättsliga verkan. Nyssnämnda stadgande angående normalavtal
bibehölls (art. 1373). Detta lagförslag blev i vissa
punkter ytterligare omarbetat av det utskott, till vilket ständer 1

Botschaft des Bundesrates an die BnndesversammluDg zu einem Gesetzesentwurf
betreffend die Ergänzung des Entwurfes eines schweizerischen Zivilgesetzbucbes
durch Anfugung des Obligationenrechtes lind der Einfuhrnngsbestimmnngen
vom ,1. März 1905.

2 Bericht des Bundesrates an die Bundesversammlung betreffend die Revision
des Obligationenrechts.

3—-110777. Olin, Kollektivavtalet.

rådet hänvisat detsamma, Varefter det i sin nya formulering antogs
av ständerrådet den 17 juni 1910. Huruvida det sedermera
antagits även av nationalrådet och blivit upphöjt till lag är
mig obekant.

Vid sidan av de nu nämnda regeringsförslagen förtjäna
även två privata förslag beaktande. Båda hava tillkommit på
initiativ av det socialdemokratiska partiet, vilket i Schweiz ej
såsom i Tyskland ställer sig avvisande gentemot förevarande
lagstiftning utan tvärtom omfattar den med största intresse.
Det ena förslaget offentliggjordes1 redan år 1901 och är på
uppdrag av Griitliföreningen utarbetat av Kassationsgerichtspräsident
Georg Sulzer i Ziirich och professor Philipp
Lotmar i Bern. I tio artiklar giver det åt kollektivavtalet en
ingående reglering på rent privaträttslig grund. Det andra
förslaget2 blev år 1909 av schweiziska socialdemokratiska partidagen
inlämnat till förbundsrådet och förbundsförsamlingen.
Det är på uppdrag av partidagen utarbetat av en kommitté, av
vilken bl. a. även professor Lotmar var medlem, och avser att
reglera frågan om arbetarskydd överhuvud. Av dess 84 artiklar
äro sju ägnade kollektivavtalet och meddela förutom en
legaldefinition bestämmelser angående formen för avtalets ingående
samt angående dess innehåll, giltighetsområde och rättsverkningar.

I ITALIEN kom det kollektiva avtalet först tämligen sent
till användning men har på kort tid nått en betydande utbredning
inom såväl industrien som jordbruksnäringen. Redan från
början uppmärksammades det av rättsvetenskapen och den ita -

1 I Monatsblätter des schweizerischen Arbeitersekretariats. Zweiter Jahingång
N:o 23 — 25. Ziirich Juni 1901.

2 Zur Revision des Fabrikgesetzes. Gesetzentwurf des schweizerischen
Arbeiterbnndes. (Utan tryckort och tryckår.)

lienska doktrinen intager fortfarande en rangplats på detta område
vid sidan av den tyska och den nederländska. Sedan lagstiftningen
börjat sysselsätta sig med institutet, har även den
hastigt nog kunnat framvisa betydande resultat. Ett förslag
till lag om arbetsavtal, som den 26 november 1902 framlades
av regeringen för deputerade kammaren, utgör ett första steg i
riktningen mot det kollektiva avtalets erkännande, i det förslaget
lämnar en om ock föga tillfredsställande reglering av
det kollektiva arbetsavtalet. Detta lagförslag kom ej under
behandling i parlamentet men överlämnades sedermera av regeringen
till granskning av Högsta arbetsrådet. Inom detta
enade man sig därom att det kollektiva avtalet borde regleras
i en särskild lag. Till referent för denna fråga utsågs professor
Giuseppe Messing, som utarbetade ett vidlyftigt betänkande,
på grundval av vilket sedermera långvariga förhandlingar inom
arbetsrådet ägde rum. Resultatet av dessa blev ett år 1907
offentliggjort omfattande lagförslag angående det kollektiva
avtalet samt fackföreningarnas rättskapacitet i den mån sistnämnda
fråga sammanhängde med den förra.1 Liksom övriga
mera utförliga förslag har även detta italienska måst vid bestämmandet
av det kollektiva avtalets personliga giltighetsområde
samt påföljderna av brott mot avtalet i viss mån bygga
på principer, som falla utom privaträttens område, men såsom
helhet betraktat tillhör detsamma den privaträttsliga typen.
Förslaget, som i den avfattning, vari det offentliggjordes av arbetsrådet,
ej hade form av lagtext, är för närvarande föremål
för fortsatt bearbetning.

1 Messinas betänkande samt arbetsrådets förhandlingar och slutliga förslag
finnas intagna i Atti del Consiglio Superiore di lavoro IX Sessione Giugno
1907. Se även Messina i Gewerbe- und Kaufmannsgericht 15 Jahrg. 1910
sp. 399—408.

De försök att reglera institutet, som blivit gjorda i NORGE,
synas redan från början hava gått i offentligträttslig riktning.
Ett förslag till lag om registrerade fackföreningar samt
medling och skiljedom i arbetstvister, som i december 1902
framlades för stortinget,1 innehöll sålunda ett stadgande (§ 6)
att, därest en registrerad fackförening inblandade sig i tvist angående
arbetsförhållande, vilken berörde någon av föreningens
medlemmar, hade fackföreningen att inträda såsom part i
stallet för de medlemmar, som berördes av tvisten, och avgörandet
av denna blev i så fall bindande för samtliga medlemmar
av föreningen. Då därjämte varje tvist, i vilken en registrerad
fackförening inträdde såsom part, skulle vara underkastad
medlings- och skiljedomförfarande enligt den föreslagna
lagen, låter det tänka sig, att man på denna väg skulle kunnat
under offentligträttsliga former åstadkomma en kollektiv
reglering av arbetsvillkoren. Denna tanke blev dock ej vidare
utförd i förslaget och detta föll för övrigt vid behandlingen i
stortinget. Frågan återkom fem år senare. Med anledning
av en inom landet pågående omfattande arbetskonflikt väcktes
vid 1907 års storting förslag att anmoda regeringen att verkställa
utredning av frågan om obligatorisk skiljedom i arbetstvister.
Detta förslag antogs av stortinget. Med anledning
därav tillsattes av regeringen en kommitté och denna avgav den
20 november 1909 ett betänkande,2 innefattande förslag till lag
om medling och skiljedom i arbetstvister. Bland de av förslaget
reglerade ämnen ingår även det kollektiva avtalet. Redan
denna yttre sammankoppling av sistnämnda institut med medlings-
och skiljedomsförfarandet antyder, att det kollektiva av 1

Ot. prp. nr 11 (1902—1903).

2 Instilling fra den til behandling av sporsmaalet om tvungen voldgift
i arbeidstvister m. m. nedsatte departementale komité. Kristiania 1909.

talet behandlats förträdesvis ur synpunkten av att vara ett medel
att åstadkomma och bevara arbetsfreden. Härmed överensstämmer
att enligt särskilda lagstadganden (§ 4 p. 5 och § 23
p. 3) såväl de av medlingsmyndigheten framställda medlingsförslag,
som ej inom viss tid förkastats, som ock alla skiljedomar
— dessa må vara meddelade av den offentliga skiljedomstolen
eller av skiljenämnd, som utsetts av parterna — skola
hava samma rättsverkningar som ett kollektivavtal.

I ännu två europeiska länder föreligga lagförslag i ämnet.
I FINLAND har dess lagberedning utarbetat ett förslag till
lag om arbetsavtal, i vilket även kollektivavtalet, där kallat tariffavtal,
blifvit reglerat på rent privaträttslig grund. Förslaget,
som framlades 1908, har sedan dess icke blivit föremål för
någon behandling. Och slutligen har i UNGARN, likaledes
1908, offentliggjorts ett på uppdrag av handelsministern
utarbetat förslag till närings- och arbetarskyddslagstiftning,
1 vilket även innehåller detaljerade bestämmelser angående
det kollektiva avtalet. Detta konstrueras såsom ett rent privaträttsligt
avtal. Förslaget, som även formellt synes vara
i behov av en grundlig omarbetning, torde knappast komma
under riksdagens granskning. Överhuvud synas utsikterna att
i Ungarn åstadkomma en tillfredsställande lagstiftning angående
kollektivavtal för närvarande vara synnerligen små, enär
en dylik lagstiftning måste föregås av genomgripande reformer
inom andra delar av rättssystemet. Koalitionsrätten är nämligen
liksom i Tyskland2 underkastad så betydande inskränkningar
att, så länge de äga bestånd, ett kollektivavtal knappast kan gö -

1 Finnes i tysk öfversättning under titeln: Entwurf fur ein neues ungarisches
Gewerbe- und Arbeiterschutzgesetz von Josef Szterényi, Jena 1908.
Jmfr även Gewerbe- und Kaufmannsgericht, 15 Jahrg. 1910 sp. 382—390.

2 Se ovan sid. 17—18.

ras gällande. Därtill kommer att arbetarnas fackföreningar ärri
i fullständig saknad av rättsskydd. Deras stadgar måste innehålla
uttrycklig bestämmelse att för eningen ej skall föranstalta
arbetsinställelse eller understödja medlem, som deltager i arbetsinställelse,
och den minsta förseelse i något av dessa hänseenden
föranleder genast föreningens upplösning på administrativ
väg.

Den nu lämnade översikten av de olika europeiska lagarbetena
rörande det kollektiva avtalet synes giva vid handen, att
utvecklingen bestämt tenderar mot att åt offentligträttsliga
principer inrymma allt större inflytande vid institutets reglering.
Uppslaget härtill har mer eller mindre direkt hämtats
från de lagstiftningar rörande arbetstvister, som under de två
senaste decennierna utbildats i de australiska staterna. Utgångspunkten
har även där varit, att arbetsvillkoren borde i
främsta nlmmet bestämmas genom kollektivavtal, som enligt
privaträttsliga normer ingingos mellan arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer. Men det kollektiva avtalet betraktades
från början uteslutande ur synpunkten . av att vara ett
fredsdokument mellan arbetsgivarna och arbetarna och kom därför
att behandlas endast såsom en detalj i en mera omfattande
lagstiftning, som avsåg att på olika vägar utjämna uppkommande
konflikter och därigenom förebygga arbetsinställelser.
Det är därför helt naturligt att de australiska lagstiftningarna
mer och mer inskränkt parternas inflytande på arbetsvillkoren
och i stället gjort dessa till föremål för en rent offentligträttslig
reglering. Denna utveckling är nu i det närmaste fullbordad
i samtliga staterna. Att densamma försiggått så hastigt
har berott på de för landet egendomliga sociala förhållandena.1 4

4 Litteraturen angående den australiska socialpolitiken är mycket omfattande.
De mest bekanta arbetena äro TF. P. Reeves, State Experiments in

Inom urproduktionen intager åkerbruket med dess i regel bofasta
befolkning en mera underordnad ställning vid sidan om
boskapsskötseln och bergsbruket, vilka däremot nästan uteslutande
sysselsatta lönearbetare. Därtill kommer att städernas
befolkning är oproportionerligt stor i förhållande till landsbygdens
och till huvudsaklig del utgöres av industriarbetare. Dessa
omständigheter i förening med de demokratiska politiska förhållandena
hava samverkat till att arbetarklassen hittills varit
den, som inom de olika staternas parlament utövat det bestämmande
inflytandet, och den har använt detta till att — i början
under betydande motstånd från andra partier — genomdriva
ifrågavarande lagstiftningar, med vilka man avsett att tillgodose
partipolitiska intressen i minst lika hög grad som allmänt
socialpolitiska.

De nu gällande lagstiftningarna representera två olika
system, medlings- och skiljedomsförfarandet samt lönenämndsförfarandet.
Det förra vilar på principen om obligatorisk skiljedom
rörande alla tvistefrågor, angående vilka parterna ej
kunna ena sig. Skiljedomen meddelas av en för hela staten gemensam
domstol, bestående av ett lika antal representanter för
arbetsgivare och arbetare samt eu av regeringen utsedd ordfö Australia

& New Zealand I—II, London 1902; Victor S. Clark, Labor condition
in New Zealand i Bulletin of the Bureau of Labor, "Washington 1903,
dens., Labor conditions in Australia i nämnda Bulletin 1905, dens., Government
industrial arbitration i samma Bulletin 1905, Guy H Scliolefielä, New
Zealand in evolution, industrial, economic and political, London 1909, Albert
Metin, Le socialisme sans doctrines, Paris 1901, P. Leroy-Beaulieu,lies nouvelles
sociétés Anglo-Saxonnes, Paris 1901, André Siegfried, Lä démocratie
en Nouvelle-Zélande, Paris 1904, Robert Schachner, Australien in Politik,
"Wirtschaft, Kultur, lena 1909; dens., Schiedsgerichte und Lohnausschiisse in
Australien i Arcbiv fur Soziale Wissenschaft und Sozialpolitik, XXVII Band,
1908, sid. 205—259, 446-476 och XXVIII Band, 1909, sid. 181—218. i- Ett
svenskt arbete är Julius Sellman, Nya Zeeland, Arbetarnes paradis, Stockholm
1908. Se även Bilag nr 6 till anf. norsk Instilling.

rande. Praktiskt sett är i dennes hand samlad makten att bestämma
arbetsvillkoren inom hela staten och därmed en fullständig
enhetlighet och likformighet beträffande dessa möjliggjord.
I samma riktning verkar det av vissa lagstiftningar
upptagna stadgandet att domstolen kan förklara en i ett speciellt
fall given skiljedom skola vara gällande inom visst industridistrikt
eller för hela ifrågavarande industri inom landet
i dess helhet eller till och med inom närstående industrigrenar.
Även ett bestående kollektivavtal kan i dylik ordning erhålla
utsträckt giltighet. Tillämpningen av såväl skiljedomar som
sadana kollektivavtal, vilka tillkommit i de av varje lag föreskrivna
former, övervakas av vissa statens tjänstemän och brott
mot skiljedom eller dylikt kollektivavtal kan medföra bötesansvar.
Allt som allt visar att detta system avser att med undanskjutande
av parternas fria bestämmanderätt reglera arbetsvillkoren
inom hela staten från en enda centralpunkt. Mot samma
mål strävar lönenämndssystemet på en mera direkt väg. Det
fråntager arbetsgivarna och arbetarna all bestämmanderätt över
arbetslönerna och vissa andra arbetsvillkor samt överlämnar
densamma åt offentliga nämnder, minimum mage boards. Ursprungligen
avsåg detta förfarande endast att råda bot på det
inom vissa grenar av hemindustrien rådande utsvettningssystemet
men har sedan länge tillämpats även inom andra industrigrenar.

Skiljedomsförfarandet i dess ovan omnämnda gestaltning
har vunnit sin egentliga utbildning i NYA ZEELANDS lagstiftning.
1 Denna föranleddes närmast av åtskilliga omfattande
arbetsstrider, som ägde rum under de första åren av 1890-

1 Se Reeves’ ovan anf. arb. II sid. 69 och följ. samt Bulletin des internationalen
Arbeitsamtes Bd VII, 1908, sid. XCIV—XCIX, och Reichs-Arbeitsblatt
VIII Jahrg., 1910 sid. 216—-220.

talet. På grund av sin ytterst bristfälliga organisation lågo arbetarna
merendels under i striden och de gjorde därför hos
regeringen framställning om inrättande av skiljedomstolar. Ett
förslag härom framlades för parlamentet redan 1892 av dåvarande
arbetsministern William Pember Reeves och antogs även av
underhuset men avslogs av överhuset. Samma förhållande ägde
rum följande år men efter nya val blev förslaget antaget
av båda husen och upphöjdes den 31 augusti 1904 till lag under
titeln »The induslrial conciliation avd arbitration act, N:o 14,
1894». Denna har sedermera åtskilliga gånger blivit reviderad,
senast genom The industrial conciliation and arbitration act
samt The industrial conciliation and arbitration amendment act,
båda1 av år 1908. Lönenämndssystemet började först tillämpas
i staten VICTORIA. Genom Factories and shops act av 1896
inrättades lönenämnder för fyra yrken (beklädnadsindustrien,
möbelindustrien, bageri- och slakteriyrkena) och med befogenhet
att fastställa löner endast för kvinnor och minderåriga.2 Genom
en lag 1900 blev detta förfarande tillämpligt med avseende å
alla personer, som voro sysselsatta för en fabrik eller verkstad,
vare sig inom eller utom arbetslokalerna, och genom nya lagändringar
1907 och 1909 hava lönenämndernas befogenhet utvidgats
till att omfatta även yrken, som icke bedrivas i fabriker
eller verkstäder, såsom byggnadsyrket och handel i öppen bod.3
För vilka yrken lönenämnder skola upprättas bestämmes i första
hand i lagen, men även statsrådet kan upprätta nya nämnder
under förutsättning att dess beslut sedermera bekräftas av parlamentet.

1 Deras text i aaf. Bulletin Bd VII, 1908, sid. 335—376 och 450—468.

2 Se Reeves’, ant. arb. II sid. 47—69, Schacker ant. upps. i Archiv
XXVIII och Reichs-A rbeitsblatt VIII Jahrg. 1910 sid. 445—446.

3 Texten till lagarna 1907 och 1909 i Bulletin des intern. Arbeitsamtes
VI, 1907, sid. 149—221, VIII, 1909, sid. 130—139 och 292—294.

Till att börja med lades skiljedomsförfarandet till grund
för lagstiftningarna i ämnet inom alla staterna på det australiska
fastlandet, men sedan systemet med lönenämnder med framgång
prövats i Victoria, bär detsamma börjat vinna insteg i
allt flera av de övriga staterna.1 Utvecklingen har därvid varit
densamma som i föregångslandet. I SYD AUSTRALIEN inrättades
sålunda genom en lag av 1904 lönenämnder för sömnads-
och tvättningsyrkena och sedermera har området för nämndernas
verksamhet alltjämt utvidgats. Den nu gällande lagen,2 3
The factories ad av den 21 december 1907, ansluter sig fullständigt
till den victorianska lagstiftningen. Även i QUEENSLAND
infördes lönenämnder genom The wages hoards ad3 av
1908. Lagstiftningen i NYA SYDWALES utgör en kombination
av båda systemen. Sedan åtskilliga- äldre lagar, byggda
på skiljedomsförfarandet, visat sig föga framgångsrika, övergick
man genom Industrial disputes ad 1908 till systemet med
lönenämnder.4 Dock bröt man ej fullständigt med den föregående
utvecklingen. Bestående kollektivavtal och skiljedomar
skulle behålla sin giltighet under den därför bestämda tiden
eller, därest någon giltighetstid ej var fastställd, under viss i lagen
föreskriven tid. Och även efter det den nya lagen trätt i
kraft kunna inregistrerade fackföreningar avsluta kollektivavtal,
vilka, därest de äro upprättade skriftligen och ej skola äga
längre giltighet än tre år, vinna samma rättskraft som lönenämndernas
utslag. Den enda stat inom australiska förbundet,
som strängt fasthållit vid skiljedomsförfarandet, är

1 Jmfr. Reichs-Arbeitsblatt Vill Jabrg. 1910 sid. 443—447.

2 Dess text i Bulletin des intern. Arbeitsamtes Vill, 1909, sid. 294—338
och Annuaire de la législation du travail XI, 1907. sid. 490—58S.

3 Dess text i Bulletin des intern. Arbeitsamtes VII, 1908, sid. 233-—245.

4 Lagtexten i Bulletin des intern. Arbeitsamtes VII, 1908, sid. 315—335

och Vill 1909, sid. 381—385. ,

VÄST AUSTRALIEN. Såväl tidigare lagar som den gällande
Industrial conciliation and arbitration ad1 av den 19 februari
1902 utgöra efterbildningar av Nya Zeelands lagstiftning.

Då det australiska statsförbundet, COMMONWEALTU
OF AUSTRALIA, bildades genom lagen den 9 juli 1900, bestämdes
att lagstiftningen rörande vissa ämnen skulle bliva gemensam
för hela förbundet och därför överflyttas från de olika
kolonialparlamenten till förbundsparlamentet. Till dessa ämnen
hör jämväl medlings- och skiljedomsförfarandet och genom
Commonwealth conciliation and arbitration ad den 15 december
1904 har detsamma även erhållit en för hela förbundet enhetlig
reglering.1 2 Därigenom hava dock de i de enskilda staterna
gällande lagstiftningar, för vilka förut redogjorts, ej blivit
upphävda utan bestå alltjämt i den mån de ej uttryckligen
ersatts av förbundslagstiftningen. Nya Zeeland tillhör som bekant
ej statsförbundet, varför dess lagstiftning lämnats i allo
orubbad. Det medlings- och skiljedomsförfarande, som finnes
reglerat i 1904 års ovannämnda förbundslag, utföres uteslutande
vid en för hela förbundet gemensam skiljedomstol, Commonwealth
court of conciliation and arbitration. Dennas kompetens
omfattar först och främst alla mellan arbetsgivare och arbetstagare
uppkomna tvister, vilka sträcka sig över större område än
en enskild förbundsstat eller beröra en industri, vars drift står
under statsförbundets eller någon enskild stats kontroll. Därjämte
kunna de enskilda staternas regeringar hänvisa arbetstvister
till avgörande av förbundsdomstolen och anser denna
att tvist, som redan är anhängig vid någon av de enskilda sta 1

Dess text i Annuaire de la législation du travail VI, 1902, sid. 240—
273. Den är delvis ändrad genom en novell av den 21 december 1909, varom
se Bulletin des internationalen Arbeitsamtes IX, 1910, sid. 271.

2 Nämnda lags text i Bulletin des intern. Arbeitsamtes IV, 1905. sid.
459—473.

tern as skiljedomstolar, rätteligen faller inom dess egen kompetens,
kan den avbryta den vid den andra domstolen redan påbörjade
handläggningen och själv fortsätta densamma. Än vidare
skola av förbundsdomstolen handläggas alla arbetstvister,
i vilka en organisation, som vunnit registrering enligt ifrågavarande
lag, är inblandad och slutligen är domstolen behörig att
upptaga jämväl sådana tvister, i fråga om vilka den centrala
registreringsmyndigheten förklarar det vara av allmänt intresse
att de bliva handlagda av förbundsdomstolen. I olikhet
med de övriga australiska lagstiftningarna innehåller 1904 års
förbundslag ganska utförliga bestämmelser även angående kollektivavtal,
som tillkomma utan anlitande av det offentliga
skiljedomsförfarandet. Jämväl dylika avtal hava dock erhållit
eu starkt offentligträttslig karaktär.

Efter denna rent yttre översikt av de olika lagarbetena
skall i det följande lämnas en jämförande redogörelse för de
principer, enligt vilka några huvudfrågor inom institutet blivit
lösta av de särskilda lagstiftningarna. Därvid kommer framställningen
icke att sysselsätta sig med de australiska lagstiftningarna
i vidare män än de innehålla rättsregler, som äga tillämpning
jämväl å de mellan arbetsgivare och arbetare slutna
avtal; den reglering av arbetsvillkoren, som äger rum genom
skiljedomstolars och lönenämnders utslag, faller tydligen utom
ramen för en undersökning av förevarande institut. Beträffande
övriga lagarbeten skall framställningen begränsas till sådana
rättsnormer, som erbjuda internationellt intresse. Sådana bestämmelser,
som äro föranledda av de för varje land egendomliga
industriella eller sociala förhållandena eller som till förutsättning
hava principer inom rättssystemet i övrigt, vilka icke
äga motsvarighet i andra länder, hava ansetts både kunna och
böra förbigås.

II. De särskilda rättsfrågorna.

I. Kollektivavtalets kontrahenter.

Ett kollektivavtal förutsätter alltid å arbetarnas sida en
sammanslutning av ett flertal personer. Med hänsyn till arten
av denna sammanslutning kunna kollektivavtalen uppdelas
i två olika huvudtyper, vilka med begagnande av den tyska terminologien
kunna benämnas det begränsade och det obegränsade
kollektivavtalet.1 Den enklaste formen av det begränsade kollektivavtalet
föreligger, då å arbetarnas sida står ett antal bestämda
personer t. ex. alla arbetare på en viss mindre ort.
Även om dessa utsett representanter att föra underhandlingarna,
betrakta de sig och betecknas samtliga såsom omedelbara kontrahenter
och envar är bunden endast i den man han personligen
eller genom ombud biträtt avtalet. Denna form har dock numera
föga praktisk betydelse utan är ersatt av det korporativa
kollektivavtalet. Även detta är avsett att tillämpas inom en
viss på förhand begränsad krets av personer och att för dem
bliva bindande, men nämnda personer deltaga ej själva eller genom
av dem för ändamålet utsedda ombud i avtalet utan detta
slutes med för dem bindande verkan av en organisation, av vilken
de äro medlemmar. Då det sålunda är medlemskapet av organisationen,
som grundlägger rättigheter och skyldigheter för
de enskilda medlemmarna, måste organisationen besitta en sådan
begränsning och fasthet, att å ena sidan kretsen av dess medlemmar
kan bestämmas, å andra sidan organisationen eller dess or 1

Se Baum, sid. 268—272, Htiglin sid. 81—91, Lotmar, Arbeitsvertrag I
sid. 797—798, Rundstein, Die Tarifverträge and die möderne Rechtswissenschaft
sid. 55—56, 81 och följ., Rundstein, Tarifrechtliche Streitfragen sid. 23 och
följ., Schal! sid. 70—76.

gan kunna i denna sin egenskap binda samtliga medlemmarna.
Det är egentligen denna typ, som blivit föremål för legislativ
behandling. Den andra huvudtypen utgöres av det obegränsade
kollektivavtalet. Även detta avslutas å arbetarnas sida av
en sammanslutning men denna har icke karaktären av en organisation
utan är endast en lös koalition — en strejkförsamling
eller annan tillfällig sammanslutning. Utan stöd av positivt
lagstadgande kan en dylik sammanslutning tydligen varken
själv vara kontrahent eller genom avtal berättiga och förplikta
sina medlemmar. Här föreligger emellertid en punkt, i vilken
den legislativa behandlingen av det kollektiva avtalet ej låtit
binda sig av hänsyn till privaträttsliga principer. Yissa lagstiftningar
hava nämligen sökt reglera även sistnämnda typ av
kollektivavtalet, ehuru de helt naturligt icke i alla hänseenden
kunnat tillerkänna densamma enahanda rättsverkan, som de
ovannämnda formerna.

Besvarandet av frågan, huruvida även det obegränsade kollektivavtalet
bör erhålla lagstiftningens stöd, beror i väsentlig
mån på den omfattning arbetarnas organisation vunnit. Inom
de länder, vilkas arbetare i synnerligen stor utsträckning äro
sammanslutna till fackföreningar, ligger det nära till hands
för lagstiftningen att ej befatta sig med andra kollektivavtal
än sådana, som avslutats av dylika fasta organisationer, därvid
lagstiftningen ytterligare kan skärpa sina fordringar därhän, att
den erkänner endast sådana kollektivavtal, som ingåtts av fackföreningar,
vilka besitta full rättskapacitet. Avtalets rättsverkningar
kunna i så fall framkonstrueras med tillhjälp av redan
erkända rättsprinciper, och institutets hela struktur vinner
i stadga. Om åter ett lands arbetarrörelse ännu icke nått
sådan utveckling, att fasta organisationer finnas inom varje
yrke, synes det vara ur socialpolitisk synpunkt mindre välbe -

tänkt att icke utnyttja även de möjligheter att skapa garantier
lör arbetsfreden, scm erbjudas av kollektivavtal, vilka ingås, av
lösa koalitioner, och att i så fall giva även dylika avtal den
rättsliga reglering, som är möjlig. :

Av de olika lagarbetena hava såväl det italienska förslagét
som samtliga de franska förslagen legaliserat även det obegränsade
kollektivavtalet. Denna .ståndpunkt intages även av
den danska lagstiftningen, ehuru den endast indirekt kunnat
giva uttryck åt densamma, då själva kollektivavtalet ju ej erhållit
legislativ reglering. I 1910 års lag om skiljedomstol förklaras
emellertid (§ 17), att såsom organisation anses ett flertal
arbetare, vilka genom ett med en arbetsgivareorganisation eller
ett ensamt företag träffat avtal mot iakttagande av vissa förpliktelser
äro tillförsäkrade vissa arbetsvillkor, när nämnda arbetare
sysselsättas hos vederbörande arbetsgivare, och enligt
andra stadganden i samma lag (§§ 4 och 5) kan dylik organisation
vara part i rättegång vid skiljedomstolen och förpliktas
utgiva skadestånd. Wölblings förslag (§ 12) innehåller en
föreskrift angående formen för avslutandet av kollektivavtal
med en icke organiserad sammanslutning men tillerkänner dock
ej dylikt avtal några omedelbara rättsverkningar utan endast
social giltighet.1 Andra lagar, vilka kunna synas erkänna det
obegränsade kollektivavtalet, visa sig vid närmare granskning
vila på en helt annan uppfattning. Enligt det sista schweiziska
f örbund s för slaget (art. 1371 bis) kunna sålunda även arbetare,
vilka icke sammanhållas av någon som helst organisation, ingå
kollektivavtal men, på sätt framgår av motiven,2 bliva i sistnämnda
fall endast de arbetare, som genom befullmäktigade ombud
deltagit i avtalet, bundna av detsamma. Tämligen nära

1 Archiv fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, Band XXIX sid. 485.

2 Berida des Bundesrates 1909 sid. 21.

detta förslag står det finska förslaget. Enligt detta (§ 52)
kan visserligen kollektivavtal å arbetarnas sida ingås såväl av
»ett flertal arbetare» som av en förening, men i förra fallet blir
avtalet ej bindande för andra än dem, som godkänt eller efteråt
biträtt detsamma (§ 53). De anförda stadgandena i nämnda
båda lagförslag avse således ett begränsat kollektivavtal av den
ovan först omnämnda typen. Samma ståndpunkt som det finska
förslaget intaga även det ungerska förslaget (§ 589) och
Rosenthals förslag (§ 2). De erkänna sålunda båda formerna
av det begränsade men icke det obegränsade kollektivavtalet.

Av övriga lagarbeten avhandla lagarna eller lagförslagen
i Nederländerna, Belgien, de australiska staterna och Norge
endast det korporativa kollektivavtalet och hava därjämte med
hänsyn till de principer, på vilka de i övrigt byggt institutet,
uppställt synnerligen stränga fordringar på den avtalsslutande
organisationens rättssubjektivitet. Den rent privaträttsliga reglering,
det kollektiva avtalet erhållit i den nederländska lagstiftningen,
har sålunda nödvändiggjort att endast fackföreningar,
som besitta full rättskapacitet, blivit erkända såsom kontrahenter.
Sådan förvärvas dock synnerligen lätt.1 Likaledes avser
den belgiska fackföreningslagen ej andra kollektivavtal
än sådana, som avslutats av föreningar, vilka äga full rättssubjektivitet.
Föreningar, som ej ställt sig nämnda lag till efterrättelse,
anses överhuvud icke existensberättigade och kollektivavtal,
som ingås av dylika föreningar, sakna därför allt
rättsskydd. Detta förhållande har dock ej större praktisk betydelse,
i det att förvärvandet av rättssubjektivitet ej fioler några
svårigheter. Visserligen fordrar fackföreningslagen att

1 Det sker (lag den 22 juni 1855) därigenom att regeringen meddelar fastställelse
av föreningens stadgar ock dylik fastställelse vägras aldrig, i den
händelse stadgarna innehålla bestämmelsen att föreningen söker fullfölja sitt
syftemål genom lagliga medel. Se van Zanten i Gewerbe- und Kaufmansgericht
15 Jahrg. 1910 sp. 391—392.

förening, som vill komma i åtnjutande av de förmåner, lagen
erbjuder, skall hava till uteslutande ändamål att befrämja och
skydda medlemmarnas fackliga intressen, men med undantag av
de föreningar, som anslutit sig till det socialdemokratiska partiet,
hava de övriga ej ansett nämnda bestämmelse lägga sådant
hinder i vägen för deras verksamhet, att de genom densamma
avhållits från att förskaffa sig rättssubjektivitet.1 Enligt
de australiska lagstiftningar, som bibehållit skiljedomsförfarandet,
kommer det kollektiva bestämmandet av arbetsvillkoren
merendels att äga rum genom dom efter förhandlingar mellan
de tvistande parterna inför skiljedomstolen och de mellan par1erna
slutna kollektivavtalen utgöra nästan endast ett förstadium
till nämnda tvångsreglering. Liksom i varje annan rättegång
måste därför kunna bestämmas, mellan vilka parter dosera
träffar ett avgörande, för vilka den gives och är bindande,
mot vilka den kan verkställas. De australiska lagstiftningarna
fordra därför att kollektivavtal, som skall erhålla de i lagarna
omnämnda rättsverkningar, skall vara å arbetarnas sida ingånget
av en registrerad fackförening. Likaledes är det i lagarna
reglerade medlings- och skiljedomsförfarandet tillämpligt
endast å industrial disputes, varmed förstås tvister rörande vissa
i lagarna uppräknade frågor mellan en eller flera arbetsgivare
eller en eller flera inregistrerade arbetsgivareföreningar,
å ena, samt en eller flera inregistrerade arbetarföreningar, å
andra sidan. Å arbetarnas sida måste således alltid såsom part
stå en inregistrerad fackförening. Inregistreringen, som skall
hava verkställts hos en för vederbörande stat eller, då fråga är
om tvist, som skall bedömas enligt 1904 års förbundslag, för

1 Penna förvärvas därigenom att föreningen av Conseil des mines, en
ursprungligen för andra ärenden bestämd afdelning inom arbetsministeriet, förklaras
vara bildad i enlighet med fackföreningslagens bestämmelser
4—1/0777. Öl in Kollektivavtalet.

hela statsförbundet gemensam centralmyndighet, beviljas endast
i den händelse vissa förutsättningar äro uppfyllda. De
viktigaste av dessa äro just de, som åsyfta att bereda föreningen
den av lagen fordrade kompetens att ingå kollektivavtal och
uppträda såsom part i medlings- och skiljedomsförfarandet.
Vid ansökningen om inregistrering skall nämligen fogas förteckning
å föreningens medlemmar samt å ledamöterna i dess
styrelse ävensom föreningens stadgar, vilka skola innehålla
föreskrifter angående bland annat styrelsens och föreningens
övriga representanters befogenhet samt sättet för upprättandet
och undertecknandet av kollektivavtal och för föreningens företrädande
inför myndigheter och domstolar. Vad slutligen angår
det norska lagförslaget, avhandlar detsamma endast sådant kollektivavtal,
som å arbetarnas sida avslutats av en fackförening.
För att denna skall kunna ingå dylikt avtal, fordras ej att densamma
skall vara inregistrerad utan tvärtom polemiseras i motiven
mot denna ståndpunkt och hävdas principen att envar organisation,
som har till syfte att inverka på kontraktsförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, bör vara berättigad att
begagna sig av de förmåner, lagen erbjuder. I realiteten är dock
i detta hänseende skillnaden mellan det norska förslaget och de
senast nämnda lagarna föga betydande. Enligt i Norge gällande
rättsprinciper åtnjuter nämligen en fackförening fullt rättsskydd
och förvärvar fullständig rättssubjekti vitet i och med det
att den bildas. Då förslaget därjämte innehåller bestämmelse
att varje fackförening skall till viss myndighet ingiva anmälan,
innehållande upplysning om föreningens namn samt den ort,
där densamma har sitt säte, ävensom angående styrelseledamöternas
namn och styrelsens adress, synes i själva verket allt vara
vunnet, som åsyftas med de förut nämnda lagarnas fordran på
inregistrering.

Öl

En ställning för sig intaga kantonen Genéves samt Österrikes
lagstiftningar. Enligt den förra tillkommer befogenhet
att deltaga i uppställandet av tariffer principiellt endast de arbetarföreningar,
som äro inregistrerade i handelsregistret
och stadfästa av regeringen. Därest dylika föreningar skulle
saknas inom något yrke, kan uppställandet av tariffer dock överlämnas
åt de arbetsgivare och arbetare inom yrket, vilka haft
sitt hemvist i kantonen under minst tre månader. Av de upplysningar,
som ovan lämnats angående den österrikiska lagstiftningen
av 1907, framgår, att densamma avser endast sådan
kollektiv reglering av arbetsvillkoren, som äger rum genom beslut
av yrkesförening. Med en sådan förstås en sammanslutning
av arbetsgivare och arbetare inom samma yrke på en viss
plats (Gew. O. § 106). Föreningen har till ändamål att höja
allmänandan inom yrket samt att befordra gemensamma yrkesintressen
(Gew. O. § 114). En var, som utövar självständig
verksamhet inom ett yrke, vinner därigenom medlemskap av
den inom detsamma på platsen befintliga yrkesförening och
blir skyldig att fullgöra de genom medlemskapet uppkommande
förpliktelser (Gew. O. § 107). Arbetarna inom yrket äro
icke medlemmar utan endast anslutna till föreningen (Angehörige)
och hava i de flesta frågor ej någon beslutanderätt (Gew.
O. §§ 106, 120). Yrkesförenings stadgar skola för att bliva
gällande stadfästas av ortens administrativa myndighet (Gew.
O. § 126) och sedan alltjämt stå föreningarna under myndigheternas
uppsikt. Om således det institut, som legaliseras genom
1907 års lag, har till förutsättning en sammanslutning av
synnerligen utpräglad fasthet, synes så däremot icke vara förhållandet
med det kollektiva avtal som möjliggjorts genom 1910
års lag. Enligt denna kan kollektivavtal inom handelsyrket
ingås mellan föreningar, som bildats å ena sidan av arbetsgivare

na, å andra sidan av biträden och med dem likställda tjänstinnehavare.
Några särskilda fordringar på dessa föreningar
uppställas icke och de synas därför ej behöva vara i besittning
ny rättssubjektivitet.

Hittills har endast talats om partsförhållandet å arbetarnas
sida, men det är också detta, som erbjuder de egentliga svårigheterna.
Å arbetsgivarnas sida kan ju ej stå ett så stort antal
intressenter att icke alla kunna personligen eller genom befullmäktigade
ombud direkt deltaga i avtalet. Detta fall upptages
också i alla lagstiftningar med undantag av nyss anförda 1910
års österrikiska lag. Denna talar tvärtom endast om kollektivavta],
som ingåtts mellan »Vereinigungen von Dienstgebern und
Dienstnehmern», och efter ordalagen skulle den således icke vara
tillämplig å avtal, som ingåtts mellan en enskild arbetsgivare
och hans arbetare.1 Även alla övriga lagar förutsätta dock
att å arbetsgivarnas sida kan såsom kontrahent stå en sammanslutning
och i så fall gälla för denna samma regler, som ovan
utvecklats med avseende å arbetarnas organisationer. Dock
fordrar Nya Zeelands lagstiftning ej av arbetsgivarnas organisationer
att de skola vara inregistrerade, utan kunna även icke
registrerade arbetsgivareföreningar ingå kollektivavtal men få
de å andra sidan icke heller undandraga sig det i lagen föreskrivna
medlings- och skiljedomsförfarandet.

Då kollektivavtalet å någondera sidan ingås av en organisation,
uppstår frågan, huruvida endast organisationen såsom
sådan eller endast dess enskilda medlemmar eller både organisationen
och dess medlemmar bliva bärare av de rättigheter
och skyldigheter, som grundläggas genom avtalet. Frågan har
ända sedan rättsvetenskapen började sysselsätta sig med insti 1

Jämför Ehrenzweig i Gewerbe- lind Kaufmannsgericht 1910 sp. 381,
Kafka anf. npps. sid. 100.

tetet varit föremål för en livlig diskussion inom litteraturen1
och är i själva verket en outtömlig guldgruva för teoretiska
spekulationer. Dessa hava dock sin största betydelse för de
rättssystem, som icke innehålla några lagstadganden angående
kollektivavtalet. Lagstiftningen behöver däremot icke i samma
omfattning känna sig bunden av teoretiska hänsyn. En var
av de olika teorierna kan nämligen, om man ser frågan blott ur
logisk och juridisk synpunkt, läggas till grund för en legislativ
behandling av ämnet. Men allt efter som den ena eller den
andra principen tillämpas, erhåller kollektivavtalet olika rättsverkningar
och valet mellan de olika ståndpunkterna måste
därför i sista hand bero på, huruvida med hänsyn till föreliggande
sociala förhållanden större eller mindre garantier för
avtalets genomförande kunna anses vara behövliga. Redogörelsen
för de olika teorierna kan därför begränsas till ett påvisande
av de olika rättsverkningar, som valet av den ena eller
andra teorien medför.

Den teori, som betraktar organisationen endast såsom en
representant för dess medlemmar och dessa senare såsom de
enda, vilka på grund av kollektivavtalet bliva berättigade och
förpliktade, benämnes i den tyska rättsvetenskapen Vertretungs-
eller Singularteorien. Mot denna teori har med Tätta
anmärkts, att enligt densamma ett kollektivavtal icke kan
bliva gällande mot andra än dem, som uttryckligen eller genom
konkludenta handlingar biträtt detsamma, och således icke mot
en minoritet, som röstat mot kollektivavtalet. En annan invändning,
nämligen att med teorien ej kan förlikas ett förbud

1 Se Lotmar I sid. 782, 796—797; Rundstein, Die Tarifverträge lind die
mod. Rechtsw. sid. 96—134 och Tarifrechtliche Streitfragen sid. 24—52, Schau
sid. 112—145, Sinzheimer I sid. 63—95, Zimmermann i anf. Verhandl. des
deutschen Jnristentages Bd III sid. 209—213 och i Soziale Praxis XYII (1907
-1908) sp. 845-847.

mot strejk eller lockout, då eu var av dessa åtgärder innebär
en kollektivhandling, som icke kan företagas av en ensam medlem,
synes åter vara mindre befogad, då den omständigheten
att de enskilda föreningsmedlemmarna äro kontrahenter ju ej
hindrar att kollektivavtalet kan innehålla en bestämmelse, som
avser allenast ett gemensamt uppträdande från deras sida.
Däremot kan man naturligtvis ej på grundval av denna teori
stadga en förpliktelse för föreningen att utan särskilt åtagande
innestå för avtalsbrott — icke ens om föreningen själv medverkat
till detsamma — ty då föreningen icke är kontrahent utan
endast förmedlat avtalet, kan den icke på grund av detta hava
några förpliktelser. Men föreningen kan icke heller genom
avtalet bliva subjekt för rättigheter och denna brist hos teorien
gör densamma från socialpolitisk S5rnpunkt nära nog oanvändbar.
De kollektiva avtalen hava i allt större utsträckning
börjat innehålla bestämmelser, som ej i första hand avse att
gestalta de individuella arbetsavtalen utan att reglera ämnen,
som äro av betydelse för hela yrket eller klassen.1 I den mån
dylika sociala yrkesnormer ingå i ett kollektivavtal kan dettas
innehåll ej upplösas i ett antal individuella arbetsavtal och på
denna väg erhålla rättsskydd, utan organisationen måste själv
stå såsom kontrahent och i denna egenskap äga talerätt. Man
har därför gentemot nämnda teori uppställt Verbands- eller Solidarteorien.
Denna gör organisationen till ensam bärare av de
rättigheter och skyldigheter, som härflyta ur kollektivavtalet,
under det att föreningsmedlemmarnas rättsliga ställning icke
direkt beröres av detsamma. Även denna teori gör sig dock
skyldig till ensidighet. Först och främst gör den kollektivav 1

»Working men do not combine in order to assist a few of the best
among their number to escape ont of their class, but for the purpose of raising
the class itself>. Sidney and Beetrice Webb, Industrial Democracy sid. 546.

talet tillämpligt endast å slutna föreningar och motverkar sålunda
avtalets ändamål att åstadkomma en reglering av arbetsvillkoren
inom en så vidsträckt personkrets som möjligt. Än
vidare kunna föreningsmedlemmar undandraga sig kollektivavtalet
helt enkelt genom att utträda ur föreningen och, om
detta sker i större omfattning, göra avtalet fullkomligt illusoriskt.
Den största bristen hos denna teori är dock att den omöjliggör
en automatisk övergång av kollektivavtalets bestämmelser
från detta till arbetsavtalen och kollektivavtalet således icke
kan för enskilda föreningsmedlemmar grundlägga rättigheter
och skyldigheter i annan ordning än genom att upptagas i arbetsavtalen.
Har så ej skett, kan å ena sidan en arbetare icke
alls gentemot arbetsgivaren åberopa kollektivavtalet, ty arbetaren
är icke kontrahent. Å andra sidan kan arbetsgivaren icke
omedelbart av arbetaren framtvinga denne enligt kollektivavtalet
åliggande förpliktelser utan detta måste ske genom förmedling
av den förening, arbetaren tillhör.

Ingen av de båda teorierna har således visat sig i stånd att
ensam utgöra grundval för en tillfredsställande reglering
av det kollektiva avtalet och såväl i rättsskipningen som framför
allt i lagstiftningen har man därför övergått till den s. k. kombinerade
teorien, enligt hvilken föreningen vid avtalets ingående
handlar i såväl sitt eget som medlemmarnas namn och såväl
föreningen som medlemmarna således bliva verkliga kontrahenter.
Teorien kan för övrigt tillämpas i två olika grundformer.
Enligt den alternativa teorien avse vissa av kollektivavtalets
normer endast föreningen såsom sådan, andra endast de
enskilda föreningsmedlemmarna; enligt den kumulativa teorien
åter bliver utom de enskilda medlemmarna jämväl föreningen
omedelbart berättigad och förpliktad genom kollektivavtalet.

Envar av dessa båda grundformer kan naturligtvis sedan förekomma
i olika variationer.

Vill man försöka inordna de olika lagarbetena under ovannämnda
teorier, kommer grupperingen att te sig på följande
sätt. Vertretungsteorien representeras av den belgiska lagstiftningen.
Denna tager ej hänsyn till andra av en förening ingångna
kollektivavtal än sådana, som ingåtts å medlemmarnas
vägnar och på deras uppdrag. En annan sak är att en förening
med full rättskapacitet naturligtvis kan i eget namn ingå ett
kollektivavtal lika väl som varje annat avtal, men lagstiftningen
innehåller icke några bestämmelser angående denna typ. Till
Verbandsteorien hava anslutit sig Nederländernas lagstiftning
ävensom kantonen Genéves. Den nederländska lagens ståndpunkt
kommer till uttryck i dess definition av kollektivavtalet
såsom en överenskommelse mellan en eller flera arbetsgivare eller
en eller flera rättspersonlighet ägande föreningar av arbetsgivare,
å ena sidan, samt en eller flera rättspersonlighet ägande
föreningar av arbetare, å andra sidan, angående de arbetsvillkor,
som skola tjäna till efterrättelse vid ingåendet av arbetsavtal.
Blott föreningen såsom sådan betraktas såsom kontrahent
och blott den kan föra talan om kollektivavtalets upprätthållande.
Enligt Genéves lagstiftning kontrahera likaledes
de båda sidornas inregistrerade föreningar i eget namn; på
sätt förut anmärkts gör dock denna lag så till vida en avvikelse
från principen, att den, därest dylika föreningar saknas inom
något yrke, medgiver att oorganiserade arbetsgivare och arbetare
få kollektivt bestämma arbetsvillkoren. Den kombinerade teorien
slutligen har i olika schatteringar lagts till grund för de
australiska lagstiftningarna samt för de finska, norska och danska
lagförslagen, för Rosenthals och Wölblings tyska förslag,
för de franska, italienska och ungerska förslagen samt för det

av Sulzer och Lotmar utarbetade schweiziska förslaget. Att
Bedan i detta sammanhang påvisa nämnda förhållande skulle
föranleda alltför vidlyftiga antecipationer av den följande framställningen
och jag hänvisar därför till denna. Övriga lagarbeten
hava ej tagit position i frågan. Anmärkas må även att
Tysklands Reichsgericht i sin förut omnämnda dom den 20
januari 1910 ansett den kumulativa teorien redan nu vara tilllämplig
för den tyska rättens del.

2. Kollektivavtalets avslutande.

De lagstiftningar, som behandla kollektivavtalet såsom ett
privaträttsligt institut, hava ej någon anledning att sysselsätta
sig med det förfarande, varigenom kollektivavtalet hringas till
stånd, utan kunna åt parterna själva överlämna att bestämma
formerna för sina inbördes förhandlingar i ämnet. I åtskilliga
främmande länder, framför allt i Storbritannien och Tyskland,
hava för övrigt åtminstone inom vissa yrken i praxis utbildats
noggrant bestämda metoder,1 som ständigt lända till efterrättelse
och understundom i form av förhandlingsordningar intagas
i kollektivavtalen. De lagstiftningar åter, som givit kollektivavtalet
en offentligträttslig karaktär, hava däremot av denna
anledning föreskrivit ett visst bestämt förhandlingsförfarande
och uppställt detsammas iakttagande såsom villkor för kollektivavtalets
giltighet. Så är fallet med lagstiftningarna i

1 Se Sidney and Beatrice Webb, Industrial Democracy sid. 173—221, Der
Tarifvertag im deutschen Reich II sid. 253 och följ. Under avvecklingen av
1909 års storstrejk i Sverige framlades förslag till ständig förhandlingsordning
av såväl förlikningsmannen som Svenska Arbetsgifvareföreningen. Intetdera
förslaget blev dock antaget. Se Industria 1909 sid. 516—519.

Österrike och Genéve. För deras stadgande!! i ämnet skall här
redogöras. Utom framställningen faller däremot de australiska
staternas medlings- och skiljedomsförfarande,1 då detta ej direkt
avser åvägabringandet av kollektivavtal utan är tillämpligt vid
arbetstvister i allmänhet. Vilja parterna avsluta kollektivavtal
utan att begagna sig av medlings- och skiljedomsförfarandet,
står det dem fritt och för detta fall föreskriva de australiska
lagarna icke något särskilt förfarande.

Den österrikiska lagen av 1907 innehåller i nu förevarande
hänseende följande stadganden. Inom yrkesföreningen konstituera
sig arbetsgivarna och arbetarna såsom två olika församlingar,
kallade Genossenschaftsversammlung och Gehilfenversammlung.
Beslut angående reglering av arbetsvillkoren
skall för att bliva giltigt vara fattat av båda församlingarna
med två tredjedels majoritet. Men därutöver kräves att beslutet
stadfästes av »die politischen Landesbehörde», vederbörande
ståthållare eller landsregering, sedan dessförinnan yttrande
blivit inhämtat från handels- och industrikammaren även
som möjligen befintlig sammanslutning av särskilda yrkesföreningar.
Med fordran på stadfästelse från offentlig myndighets
sida har man avsett att vinna garanti för att avtalet ej
strider mot gällande lagstiftning till arbetarnas skydd.

Enligt Genéves lagstiftning skola inom varje yrke tariffer
och arbetsvillkor fastställas i främsta rummet genom överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare. Kunna dessa ej
enas, hänskjutes frågan till medling av kantonens regering och,
därest ej heller detta leder till något resultat, till avgörande

1 Se därom mitt arbete Några hnfvudpunkter i utländsk lagstiftning angående
rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Stockholm
1908 sid. 44—50 och 52-56 (Upplagan 1910 sid. 32—36, 38—42), Reichs-Arbeitsblatt
VIII Jahrg. 1910 sid. 216 - 218, 443—447.

av industridomstolarnas centralkommission i förening med delegerade
för arbetsgivare och arbetare. Förfarandet består sålunda
av tre avdelningar: överenskommelse mellan parterna,
medling och skiljedom. Angående förhandlingarna mellan parterna
stadgas att arbetsgivar- och arbetarföreningarna skola sammankalla
plenarförsamlingar för val av delegerade, vilka skola
föra förhandlingarna. Finnas ej dylika föreningar, åligger
det kantonens regering att på begäran av en femtedel av de på
förteckningarna över arbetsgivare eller arbetare inom yrket inskrivna
röstberättigade yrkesmän sammankalla en generalförsamling,
som därefter väljer delegerade. Dessa sammanträda
omedelbart. För att bliva gällande skola deras beslut vara fattade
med tre fjärdedels majoritet. Kommer beslut rörande arbetsvillkoren
till stånd, skall detsamma intagas i ett protokoll.
Kunna delegationerna åter ej enas, skall på ansökan av någondera
parten kantonens regering söka verkställa medling. Kan
icke heller därigenom ett giltigt beslut åstadkommas, uppsättes
ett protokoll, vari tvisten konstateras och som sedan översändes
till industridomstolarnas centralkommission,1 vilken därefter
har att handlägga ärendet. Centralkommissionen sammanträder
inom sex dagar efter protokollets mottagande och sammankallar
därjämte arbetsgivarnas och arbetarnas delegerade. Yägrar
någondera sidan att välja delegerade, utser centralkommissio 1

Centralkommissionen tillsättes på följande sätt. Alla handtverk och industrier
inom kantonen äro indelade i vissa grupper. Arbetsgivare och arbetare
inom värjo grupp välja sedan å vardera sidan femton representanter, vilka tillsammans
bilda yrkets conseil de prud’hommes. Varje conseil de prud’hommes
väljer inom sig ett utskott, bestående av fyra arbetsgivare och fyra arbetstagare,
la commission de surveillance, vilka hava att övervaka verkställandet av de
beslut, conseil de prud’hommes fattat. Slutligen välja kantonens samtliga
conseils de prud’hommcs bland ledamöterna i de olika commissions de surveillance
en commission central, bestående av en arbetsgivare och en arbetstagare
från vaije commission de surveillance.

nen sadaua. Centralkommissionen och de delegerade fungera
därefter tillsammans såsom skiljedomstol. Denna kan fastställa
eu tariff, hvilken dock inom yrke, vari tariff förut icke består,
ej kan träda i kraft förrän efter sex månader, såvida ej parterna
godkänna en tidigare tillämpning. Endast sådana tariffer,
som kommit till stånd i den av lagen föreskrivna ordning, erhålla
giltighet. Varje annan kollektiv reglering av arbetsvillkoren
saknar fullständigt rättslig verkan. Å andra sidan kan
principen, att varje tariff, som åvägabragts genom ovan beskrivna
förfarande, skall gälla såsom sedvänja medföra orimliga
konsekvenser. Då varje bestämmelse saknas därom att en
tariff, för att äga dylik verkan, skall representera en viss del
av yrkets arbetsgivare och arbetare, kan det tydligen inträffa
att en överenskommelse, som ingåtts mellan några få arbetsgivare
samt en försvinnande minoritet arbetare, blir gällande såsom
sedvänja inom yrket. Den praktiska olägenheten härav behöver
visserligen ej bliva så stor, enär dylik sedvänja kan sättas
ur kraft genom däremot stridande bestämmelse i de särskilda
arbetsavtalen samt lagen i allt fall icke erbjuder något
medel att framtvinga tariffens iakttagande, men nyss anmärkta
förhållande utgör dock en betydande teoretisk brist hos detta
lagarbete.

Angående formerna för själva avtalets ingående finnas bestämmelser
i alla lagarbeten, som direkt avhandla kollektivavtalet,
med undantag för den nederländska lagen. Det italienska
förslaget och Wölblings förslag skilja därvid mellan kollektivavtal,
som ingås av föreningar med rättssubjektivitet, och sådana,
som ingås av andra sammanslutningar, framför allt lösa
koalitioner. Kollektivavtal av den senare kategorien skola enligt
det italienska förslaget upprättas i skriftlig form samt i
närvaro av en statens ämbetsman, som har att bestyrka avtalets

lydelse samt tillse att detsamma antagits av föreskriven majoritet.
Dylikt avtal skall nämligen för att bliva giltigt antagas
av två tredjedelar av de vid omröstningen närvarande arbetarna
samt av två tredjedelar av de arbetsgivare, som sysselsätta
två tredjedelar av arbetarna (art. 5). Samma majoritet erfordras
för att fullmakt, som av dylik sammanslutning gives åt någon
dess representant, skall vara giltig. Enligt Wölblings förslag
(| 12) måste kollektivavtal, som ingås med en icke organiserad
sammanslutning, årligen stadfästas av Gewerbe- eller Kaufinannsgericht,
som även är berättigad att pröva val, varigenom
representant, som å sammanslutningens vägnar ingått avtalet,
blivit utsedd.

Övriga lagar uppställa för alla kollektivavtal först och
främst den fordran, att de skola upprättas i skriftlig form.1
Att så bör ske synes för övrigt ligga i sakens natur och under
alla omständigheter måste ju en skriftlig fixering av avtalets
innehåll tjäna till att förekomma tvister mellan parterna. Att
avtalet även skall undertecknas av kontrahenterna eller representanter
för dem stadgas uttryckligen endast i Gfenéves lagstiftning
(art. 5), i ungerska förslaget (§ 706) samt i schweiziska
arbetarförbundets förslag (art. 29) men torde väl förutsättas
även av de övriga lagstiftningar, som fordra skriftlig
form. Nya Zeelands lag (art. 25 p. 2) och australiska förbundslagen
(art. 75) föreskriva, att kollektivavtalets ingress skall
hava en viss i lagarna bestämd lydelse, innefattande en förklaring,
att avtalet är slutet på grundval av lagen i fråga. Det

1 Så franska regeringsförslaget 1906 art. 13, förslaget 1910 art. 3, Société
1904 art. II, Société 1907 art. 46, schweiziska förbundsförslaget 1909 art. 1371
bis, Sulzers förslag art. II, p. 1, schweiziska arbetarförbundets förslag art. 29,
Genéves lag av 1904 art. 5, Österrikes lag 1907 § 114 b., ungerska förslaget
§ 706, Rosenthals förslag § 3, Wölblings § 11, Norska förslaget § 4, p. 4,
australiska förbundslagen art. 75.

italienska förslaget fordrar ej skriftlig form för avtal, som ingås
av inregistrerad fackförening, men däremot att detsamma
inom föreningen antagits av två tredjedelar av de vid omröstningen
närvarande samt hälften av de i föreningen inskrivna
medlemmarna.

I ändamål att bereda kollektivavtalet nödig publicitet stadga
de flesta lagar, att detsamma skall deponeras eller inregistreras
hos viss offentlig myndighet. Synnerligen utförliga bestämmelser
i detta hänseende meddelas i finska förslaget (§§
56—63). F ör hela landet skall föras ett tariff register av den
myndighet, som därtill förordnas, varjämte i stad skall hos
magistrat eller ordningsrätt och på landet hos kronofogden finnas
en i överensstämmelse med tariffregistret gjord förteckning
över tariffavtal, upprättade i staden eller häradet. Yarje tariffavtal
skall inom fjorton dagar efter dess avslutande anmälas
till tariffregistret. Anmälan göres skriftligen, i stad hos
magistrat eller ordningsrätt, på landet hos kronofogden, varefter
denna myndighet översänder anmälningsskriften till registreringsmyndigheten.
Finner denna, att tariffavtalet är stridande
mot lag eller annans goda rätt, skall registrering vägras.
I detta beslut kan ändring sökas hos senaten. Det norska förslaget
föreskriver (§ 4 p. 4), att kollektivavtal skall utan dröjsmål
insändas till arbetsrådet.1 Enligt Genéves lagstiftning
skall det protokoll, vari parternas överenskommelse intagits,
utskrivas i fyra exemplar, av vilka ett deponeras hos kantonens
handels- och industridepartement och ett hos industridomstolen;
av de två övriga behålla de båda sidornas delegationer var -

1 Angående arbetsrådet se Lov om tilsyn med arbeide i fabrikker m.
v. av 10 september 1909 § 49. Det består av en juridiskt bildad ordförande
samt två arbetsgivare och två arbetare, samt har, förutom vissa speciella uppgifter,
att »fungere som konsulent for vedkommende regjeringsdepartement».

derå ett. Sulzers förslag innehåller i denna del (art. II: 2) att
kollektivavtal skall registreras hos industridomstolen eller annan
av kantonens lagstiftning bestämd myndighet, det schweiziska
arbetarförbundets förslag åter (art. 29), att olika exemplar
av avtalet genast skola insändas till kantonens regering samt
till de inom avtalets giltighetsområde befintliga yrkesinspektioner
och industridomstolar. Enligt samtliga de franska förslagen
1 skall kollektivavtal deponeras hos industridomstolen i
orten eller, där dylik domstol ej finnes inrättad, hos fredsdomaren.
Rosenthals förslag (§ 3) innehåller likaledes bestämmelse
att kollektivavtal skall deponeras hos närmaste industridomstol.
Det italienska förslaget (art. 16) stadgar i denna del
att kollektivavtal skall deponeras hos den lokala förvaltningsmyndigheten
i den ort, varest det upprättats, samt därjämte insändas
till arbetsdepartementet. Ungerska förslaget (§ 706) föreskriver,
att kollektivavtal skall inom åtta dagar ingivas till
ortens industri- och handelsdomstol samt vederbörande yrkesinspektion.
Enligt Nya Zeelands lag (art. 26) skall kollektivavtal
inom trettio dagar registreras hos clerlc of awards, en ämbetsman,
som i övrigt har att föra förteckning över alla arbetstvister
och skiljedomar samt att fungera såsom sekreterare vid
medlings- och skiljedomsförfarandet. Australiska förbundslagen
(art. 76) slutligen har såsom registreringsmyndighet för
kollektivavtal anvisat den centrala myndighet, hos vilken inregistrering
av fackorganisationer äger rum. Registreringen
skall ske inom femtio dagar efter avtalets avslutande.

Åtskilliga lagstiftningar nöja sig ej med avtalets inregistrering
utan föreskriva jämväl andra åtgärder, genom vilka
detsamma vinner ökad offentlighet. På grund av stadgande
i tyska Gesetz betreffend die Gewerbegerichte (§§ 70, 72: 2)

1 Se ovan sid. 61 anm. 1 anförda lagrnm.

skall kollektivavtal, som avslutas inför förlikningsnämnd eller
som tillkommer genom dylik nämnds skiljedom, offentliggöras.
Det italienska förslaget stadgar (art. 16), att kollektivavtal
skall anslås på kommunens anslagstavla och intagas i provinsprefekturens
kungörelser. Finska förslaget (§ 61) samt de två
privata schweiziska förslagen1 föreskriva åter blott att genom
registreringsmyndighetens försorg kungörelse om den skedda
inregistreringen skall äga rum i tidningarna, därvid enligt arbetarförbundets
förslag i kungörelsen skall intagas uppgift å de
arbetsgivare, för vilka avtalet är bindande. Ytterligare innehålla
några lagar bestämmelse om att kollektivavtal skall anslås
å arbetsplatsen eller i arbetslokalerna hos arbetsgivare,
som äro bundna av avtalet. Så är förhållandet med 1907 års
österrikiska lag samt Sulzers (art. III) och det schweiziska arbetarförbundets
(art. 30) ävensom Rosenthals förslag (§ 3), av
vilka de två sistnämnda därjämte föreskriva, att ett exemplar
av avtalet skall avlämnas till varje arbetare.

Underlåtenhet att iakttaga skriftlig form torde, därest sådan
är föreskriven, alltid medföra avtalets ogiltighet, om ock
endast ett fåtal lagar ansett nödigt att uttryckligen stadga dylik
påföljd.2 3 Likaså synes försummelse att registrera avtalet
inom föreskriven tid merendels föranleda att detsamma förfaller.
5 De två senaste franska förslagen4 hava dock frångått
denna princip och i stället sökt framtvinga inregistrering
genom att uppställa dagen för kollektivavtalets ingivande
till vederbörande myndighet såsom dies a quo för den

1 Sulzers förslag art. II p. 2, Arbetarförbundets förslag art. 30.

2 Så schweiziska förbundsförslaget 1909 art. 1371 bis, Sulzers förslag
art. II p. 1., franska regeringsförslaget 1910 art. 3, ungerska förslaget § 706.

3 Så uttryckligen finska förslaget § 56, franska regeringsförslaget 1906
art. 13, Sulzers förslag art II p. 2 och ungerska förslaget § 706.

4 Société 1907 art. 48, regeringsförslaget 1910 art. 1.

frist, inom vilken medlem av organisation är berättigad att
frånträda ett av organisationen slutet kollektivavtal. Däremot
synas övriga bestämmelser om avtalets offentliggörande enligt
alla lagarbeten utom Sulzers endast hava betydelse såsom ordningsföreskrifter.
Enligt Sulzers förslag är även avtalets kungörande
i behörig ordning ett rekvisit för dess giltighet.

3. Kollektivavtalets giltighetsområde.

Med hänsyn till kollektivavtalets territoriella giltighetsområde
brukar man skilja mellan tre olika typer, representerande
olika utvecklingsstadier. Det första stadiet utgöres av
ett sådant avtal, som träffas mellan en enskild arbetsgivare
och hos honom anställda arbetare; i den utländska terminologien
plägar det benämnas verkstadsavtal eller firmatariff.
Från teoretiskt håll1 har man velat frånkänna denna typ karaktären
av kollektivavtal, i det man påstått att densamma ej
avsåge att reglera framtida arbetsavtal utan endast utgjorde
en förenklad sammanställning av ett antal individuella arbetsavtal.
Denna åsikt kan dock icke anses riktig. Naturligtvis
kan ett mellan en arbetsgivare och hans arbetare upprättat kollektivt
avtal angående arbetsvillkoren ofta nog utgöra endast
ett kollektivt arbetsavtal, genom vilket redan bestående arbetsförhållanden
regleras, men detta utesluter icke möjligheten
av att ett verkstads- eller firmaavtal kan avse att fastställa
normer även för framtida arbetsavtal. Tydligast visar sig
detta i det fall att de hos arbetsgivaren anställda arbetarna
sammanslutit sig till en förening, vilken å deras sida ingått

1 Schmelzcr, anf. arb. sid. 7—9.

5—110777. O lin, Kollektivavtalet.

avtalet. En var nyanställd arbetare, som samtidigt ingår i
den vid företaget bestående arbetarföreningen, förvärvar därigenom
rätt att för sin del åberopa avtalet. Även från socialpolitisk
synpunkt synes denna form av kollektivavtalet väl
låta försvara sig. Det vore tydligen en orimlighet, om arbetsvillkoren
vid ett jätteföretag, vid vilket många tusen arbetare
äro anställda, icke skulle kunna regleras genom ett mellan
arbetsgivaren och hans arbetare ingånget kollektivavtal med
samma giltighet och rättsverkningar som ett avtal, ingånget
inom visst yrke på någon obetydlig ort mellan dess arbetsgivare
och ortens arbetarfackförening.

Om således bestämt måste hävdas, att verkstads- eller
firmaavtalet kan utgöra ett verkligt kollektivavtal, bör dock
samtidigt konstateras, att det mer och mer förlorar i praktisk
betydelse, i det att detsamma undantränges av de två andra
grundtyperna: lokalavtalet (orts- och distriktsavtal) samt riksavtalet,
detta senare i utlandet kallat nationaltariff eller generaltariff.
Lokalavtalet utgör en reglering av arbetsvillkoren
inom ett visst yrke på en viss ort eller inom ett område, bestående
af flera närliggande orter; riksavtalet åter avser att giva
en enhetlig reglering åt arbetsvillkoren inom ett yrke på
alla arbetsplatser inom riket i dess helhet. Vid ortsavtalet
kunna ännu såsom avtalsslutande parter å båda sidor
stå enskilda arbetsgivare och arbetare; vid kollektivavtal med
vidsträcktare giltighetsområde måste däremot åtminstone å
arbetarnas sida avtalet ingås av en organisation, mera omfattande
ju större extensitet avtalet skall erhålla. Riksavtalet
utgör tills vidare det högsta stadiet av kollektivavtalets utveckling.
Det utesluter emellertid ingalunda möjligheten av att
samtidigt med riksavtalet kunna bestå såväl orts- eller distriksavtal
som kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare

vid enskilda företag. Så blir ju lätt förhållandet, därest de organisationer,
som å de båda sidorna avslutat riksavtalet, icke
omfatta samtliga arbetsgivare och arbetare inom yrket. Men
även om så skulle vara fallet, kunna kollektivavtal av lägre
dignitet bliva behövliga. Åtminstone inom vissa yrken kunna
förhållandena på olika arbetsplatser inom landet vara så vitt
skilda, att ett riksavtal ej lämpligen kan reglera alla detaljer
inom arbetsförhållandet utan måste inskränka sig till att ordna
frågor av mera principiell natur. I övrigt får det suppleras
av distrikts- eller ortsavtal. I Storbritannien är det sålunda
ganska vanligt, att ett riksavtal endast bestämmer ett
löneminimum men överlämnar åt lokala kollektivavtal, »district
by-laws», att i detalj reglera lönetarifferna och arbetsvillkoren
i övrigt.1 Redan förut är anmärkt, att de båda sidornas
huvudorganisationer i Danmark ingått en för arbetsfältet
i dess helhet gällande överenskommelse, på grundval av
vilken sedermera kollektivavtal afslutats inom de särskilda
yrkena.

Frågan om ett kollektivavtals territoriella giltighetsområde
kan knappast föranleda tvist mellan de avtalsslutande
parterna. Icke heller ur andra synpunkter har lagstiftningen
anledning att reglera denna fråga och en överblick över de
olika lagarbetena giver även vid handen, att de flesta av dem
icke ens vidrört densamma. Rosenthals och Wölblings förslag
(resp. § 4 och § 1) ävensom schweiziska arbetarförbundets
förslag (art. 31) föreskriva, att kollektivavtal skall angiva sitt
territoriella giltighetsområde, och Sulzers förslag (art. II p. 3)
innehåller ett liknande stadgande för det fall att en organisation
deltagit i avtalet, därvid förslaget tillika bestämmer, att

Sidney and Beatrice Webb, Indnstrial Dcmocraey sid. 176—177.

avtalets giltighetsområde skall sammanfalla med organisationens
verksamhetsområde. Övriga lagar innehålla ej något
stadgande i ämnet.

En ur legislativ synpunkt synnerligen svårlöst fråga utgör
däremot bestämmandet av ett kollektivavtals personliga
giltighetsområde. Av vilka och mot vilka arbetsgivare och
arbetare kan kollektivavtalet göras gällande, för vilka arbetsavtal
skall detsamma lända till efterrättelse? Utgångspunkten
för alla stadganden rörande detta ämne är principen att kollektivavtal
skall lända till efterrättelse för arbetsavtal, som ingås
mellan parter, som båda äro bundna av kollektivavtalet.
Bunden av ett kollektivavtal är åter först och främst den,
som själv ingått avtalet eller, därest detta ingåtts av en organisation,
vid avtalets ingående varit och sedermera förblivit
medlem av organisationen. Likställd med en dylik ursprunglig
part anses dock allmänt den vara, som efteråt biträtt kollektivavtalet.
Formen för biträdandet kan sedan i olika lagar
vara bestämd på olika sätt. Därest kollektivavtalet ingåtts av
eller eljest är bindande för en organisation, anses allmänt
den som sedermera inträder i organisationen därmed också
hava biträtt kollektivavtalet. För efterföljande anslutning,
som icke på dylikt sätt förmedlas av en organisation,
föreskriver Rosenthals förslag (§ 5) uttrycklig skriftlig förklaring
till motsidan. Enligt Nya Zeelands lagstiftning (Ind.
conc. and arbitr. act 1908, art. 27) samt schweiziska arbetarförbundets
förslag (art. 33) sker anslutningen genom anmälan
till den myndighet, hos vilken inregistrering av kollektivavtalet
ägt rum. Enligt ungerska förslaget (§ 712) skall, såvitt ej
annat visas, arbetare anses hava anslutit sig till ett kollektivavtal,
därest han vinner anställning vid företag, av vars arbetare
inom samma fack minst hälvten är bunden av kollek -

tivavtalet. Övriga lagarbeten innehålla ej något stadgande
i detta hänseende.

Det giltighetsområde, som utstakats av de nu anförda principerna,
kan anses vara erkänt av alla lagar och lagförslag.
Därmed slutar emellertid överensstämmelsen dem emellan.
En mycket omtvistad fråga1 är sålunda redan den, huruvida
medlem, som utträder eller uteslutes ur en organisation, därigenom
upphör att vara hunden av ett av organisationen ingånget
kollektivavtal eller om detta under hela sin giltighetstid
fortfar att vara bindande för alla dem, som vid dess avslutande
voro medlemmar av organisationen. Åtskilliga skäl
hava anförts för såväl den ena som den andra ståndpunkten.
Man har sålunda framhållit att ett kollektivavtal merendels
avslutas av en organisations styrelse eller andra representanter
utan att dessa på förhand i alla detaljer rådfört sig med
organisationens medlemmar, vilka därför erhålla kännedom
om avtalets innehåll först sedan detta är definitivt fastställt.
Därest eu medlem icke vore berättigad att genom utträde ur
föreningen undandraga sig även ett redan avslutat kollektivavtal,
skulle således föreningens ledare kunna för en lång tid
framåt ålägga medlemmen förpliktelser, som för honom vore
i hög grad ofördelaktiga. Särskilt har från arbetsgivarehåll
gjorts gällande, att de större arbetsgivarna, vilka i regel vore
dominerande inom en arbetsgivarförening, oftast visat sig ej
tillräckligt tillvarataga de mindre yrkesidkarnas intresse utan
tvärtom träffat överenskommelse om löner och arbetstid, som
kunde vara antagliga för kapitalstarka samt tekniskt och organisatoriskt
överlägsna företag men med nödvändighet med -

1 Särskilt i anknytning till de olika franska lagförslagen har angående
densamma förts en vidlyftig diskussion. Se därom de ovan sid. 31 anm. 4 anförda
arbeten ävensom Bulletin de la Société d’études législativcs sid. 188—194

förde de mindre företagens ruin. Av arbetarna har åter framhållits,
att å deras sida tvärtom de bästa och dugligaste arbetarnas
intressen åsidosattes till förmån för det stora flertalets.
Det vill dock synas som om dessa betänkligheter vore av tämligen
doktrinär natur och i allt fall skulle de anmärkta olägenheterna
endast i rena undantagsfall undvikas därigenom att
den med avtalet missnöjde ägde rätt att undandraga sig detsamma.
Ty för såväl arbetsgivarnas som arbetarnas del gäller
att, så länge en majoritet fasthåller vid ett kollektivavtal,
detta i praktiken kommer att bliva normerande även för dem,
som genom ett utträde ur föreningen rättsligen befriat sig från
detsamma. Å andra sidan skulle en de enskilda föreningsmedlemmarna
tillförsäkrad rätt att undandraga sig ett kollektivavtal
icke blott innebära ett förnekande av kollektivavtalets
princip och, i händelse av massutträde ur föreningen, göra
kollektivavtalet fullkomligt illusoriskt utan även bereda tillfälle
för en föreningsmedlem att på ett bedrägligt sätt förskaffa
sig fördelar på de övrigas bekostnad. Det låter nämligen
tänka sig, att en medlem, som själv kanske genomdrivit ett
kollektivavtal, sedermera genom att utträda ur föreningen
befriar sig från detsamma och därigenom kommer i en gynnsammare
ställning än de av avtalet fortfarande bundna föreni
ngsmedlemmarna.

Från rättsteoretisk synpunkt beror frågans besvarande av
den allmänna konstruktion, som lägges till grund för institutets
reglering. Enligt den rena Vertretungsteorien är ju
varje enskild föreningsmedlem kontrahent och han kan därför
varken genom att själv utträda ur föreningen eller genom att
uteslutas ur densamma befrias från de förpliktelser gentemot
motparten, som kollektivavtalet ålägger honom. Enligt Verbandsteorien
åter är det föreningen, som är ensam kontrahent,

och motparten kan därför icke omedelbart av föreningsmedlemmarna
utkräva några förpliktelser enligt kollektivavtalet.
Den enda väg, på vilken detta kan ske, är att föreningen genom
densamma till buds stående medel förmår sina medlemmar
att ställa sig avtalet till efterrättelse. Denna väg avskäres
ju, därest medlem utträder eller uteslutes ur föreningen, och
han vinner således därigenom befrielse från kollektivavtalet.

I dylik riktning utlägges därför också den nederländska lagstiftningen,
1 vilken saknar stadgande i ämnet men, enligt vad
förut upplysts, grundats på senast omnämnda teori. Av de
lagstiftningar, som anslutit sig till den kombinerade teorien,
bar icke någon ansett uteslutning ur förening böra medföra
befrielse från kollektivavtal. De flesta hava icke heller tillerkänt
dylik verkan åt utträde ur föreningen2 och även de
lagstiftningar, som i denna punkt hylla en motsatt asikt, hava
så till vida begränsat medlems rätt att undandraga sig kollektivavtal,
att de bestämt en viss tidsfrist, inom vilken utträdet
måste äga rum för att i nämnda hänseende vara giltigt.
Till sistnämnda grupp höra Sulzers förslag, de franska förslagen
samt Rosenthals förslag. Sulzers förslag, vilket tidigast
av alla behandlat frågan, stadgar (art. TV p. 2) att föreningsmedlem
kan undandraga sig ett av föreningen ingånget kollektivavtal
genom att därom inom fjorton dagar efter avtalets
publicering skriftligen underrätta sin förening ävensom motparten
och samtidigt utträda ur föreningen. Dylik rätt tillkommer
dock ej den, som förut uttryckligen eller genom att
deltaga i avtalets avslutande godkänt detsamma. De äldre
franska förslagen kunna här förbigås, då de erbjuda mindre

1 Jämför van Zanten i Gewerbe- nnd Kaufmannsgericht, 15 Jahrg. 1910
sp. 393.

2 Se särskilt italienska förslaget art. 9, Wölblings förslag § 9 och
norska förslaget § 5 p. 2.

intresse vid sidan om 1910 års regeringsförslag. Enligt detta
(art. 1 p. 2) är medlem av sammanslutning, som ingått kollektivavtal,
bunden av detsamma endast i det fall att han icke
inom tre dagar efter det avtalet deponerats hos industridomstolen
eller fredsdomaren, genom en i redlig avsikt1 gjord anmälan
(par une démission donnée de bonne foi) utträtt ur
sammanslutningen.2 Om den gjorda anmälan skall underrättelse
meddelas den myndighet, hos hvilken avtalet deponerats.3
Enligt Rosenthals förslag (§ 5) blir kollektivavtal ej bindande
för den medlem av förening, som inom fjorton dagar efter avtalets
avslutande hos föreningen skriftligen anmäler sitt utträde.
Nära de senast genomgångna förslagen står i nu förevarande
hänseende det finska förslaget (§ 53), som dock så
(ill vida intager en särskild ställning, att det ej fordrar utträde
ur föreningen utan blott att den medlem, som vill vara fri
från avtalet, därom gör anmälan hos den myndighet, till vilken
anmälan om avtalets registrering skett. Rätt att sålunda
befria sig från avtalet tillkommer dock ej medlem, som biträtt
föreningens beslut om ingående av avtalet. Anmälan om
avtalets frånträdande skall vara skriftlig och äga rum inom
fjorton dagar efter föreningens berörda beslut. I detta sammanhang
torde slutligen även böra erinras4 därom att 1908

1 Jämför ovan sid. 70.

2 Det kan ifrågasättas, huruvida nämnda stadgande, därest det blir upphöjt
till lag, grundlägger en förut obefintlig förmån för föreningsmedlemmar.
Fackföreningslagen den 21 mars 1884 art. 7 tillförsäkrar medlem av en fackförening
rätt, att, även om föreningens stadgar skulle förbjuda det, när som
helst utträda ur föreningen. Därest ett med stöd av detta lagrum skett utträde
medför befrielse från ett av föreningen ingånget kollektivavtal, innebär ovannämnda
stadgande i 1910 års förslag, på grund av den i detsamma föreskrivna
tidsfristen och fordran på redligt uppsåt, i själva verket en inskränkning av
den princip, som eljest skulle varit gällande. Jämför Rundstein, Die Tarifverträge
im französischen Privatrecht sid. 83 och 119.

8 Jämför nedan sid. 83 anm. 4.

4 Jämför ovan sid. 19—20.

års tyska juristmöte uttalat sig till förmån för föreningsmedlems
rätt att undandraga sig ett kollektivavtal och därvid förordat
samma princip, som kommit till uttryck i finska förslaget.

En fråga av ännu större socialpolitisk räckvidd än den
senast utredda är emellertid den, i vad mån lagstiftningen kan
och bör utvidga kollektivavtalets personliga giltighetsområde
utöver ovan angivna gränser. Stannar man vid dessa, kommer
kollektivavtalet ju ej att lända till efterrättelse vid andra arbetsavtal
än sådana, som ingås mellan parter, vilka båda äro
bundna av kollektivavtalet. Det ligger emellertid i såväl arbetsgivarnas
som arbetarnas intresse att förskaffa kollektivavtalet
en ännu vidsträcktare tillämpning. Arbetsgivarna
vinna icke någon säkerhet mot smutskonkurrens, därest de av
kollektivavtalet bundna arbetarna kunna taga arbete hos utom
kollektivavtalet stående arbetsgivare på sämre villkor än de i
kollektivavtalet fastställda, och för arbetarna bliver kollektivavtalet
till föga gagn, om arbetsgivarna hava fria händer att
från annat håll förskaffa sig billigare arbetskraft. Det är
därför ytterst vanligt att i kollektivavtalet överenskommes
att detsamma skall lända till efterrättelse även vid arbetsavtal,
som en av kollektivavtalet bunden arbetsgivare eller arbetare
ingår med arbetare eller arbetsgivare, vilken ej är bunden
av sistnämnda avtal. Men även då dylik överenskommelse ej
ägt rum, plägar åtminstone från arbetsgivarnas sida kollektivavtalets
bestämmelser tillämpas jämväl gentemot personer, som
ej beröras av kollektivavtalet. Beträffande de flesta arbetsvillkor
gäller att enhetlighet därutinnan för hela företaget är
oundgänglig för driftens behöriga gång och även i den händelse,
såsom i fråga om lönevillkoren, tekniska svårigheter ej
alltid möta att göra skillnad mellan de av kollektivavtalet

bundna och de av detsamma oberörda arbetarna, skulle dock ett
sådant förfarande oftast medföra förvecklingar och obehag.
Även för arbetarna framstår det i allmänhet såsom självfallet
att enahanda villkor tillämpas för dem alla. Den praxis, som
sålunda utbildat sig, har blivit legaliserad av åtskilliga lagstiftningar.
Vissa av dessa hava därvid nöjt sig med att stadga
skyldighet för en av kollektivavtal bunden arbetsgivare att
tillämpa detsamma även gentemot utomstående arbetare.1
Enligt de till denna grupp hörande lagar äro sålunda arbetsvillkoren
så att säga knutna till företaget. En alldeles motsatt ståndpunkt
representeras av Sulzers förslag (art. IV: 4) enligt vilket
en arbetsgivare, som ej själv är bunden av ett kollektivavtal, dock
blir skyldig tillämpa detsamma, så snart han i sitt företag använder
av kollektivavtalet bundna arbetare. Härvid stadgas
dock vissa restriktioner. För att kollektivavtalet skall medföra
dylik verkan skall det å arbetsgivarens sida vara ingånget
av en förening, som besitter rättssubjaktivitet, och arbetsplatsen
skall vara belägen inom det område, som i kollektivavtalet
bestämts såsom dettas territoriella giltighetsområde. Arbetsgivaren
är därjämte berättigad att undandraga sig avtalet
genom att inom fjorton dagar efter dess offentliggörande eller
efter det han anställt av detsamma bundna arbetare, hos kollektivavtalets
kontrahenter anmäla att han icke vill tillämpa detsamma.
De flesta lagstiftningar,2 som avhandla denna fråga,
taga emellertid steget fullt ut och förklara att kollektivavtalet

1 Schweiziska arbetarförbundets förslag art. 28, finska förslaget § 55.

2 Franska regeringsförslaget 1906 art. 17 och 1910 art. 2, Société 1904
art. VI och 1907 art. 45, Rosenthals förslag § 5, Wölblings förslag § 3, italienska
förslaget art. IV, Nya Zeelands Ind. conc. and arbitr. act art. 28,
australiska förbundslagen art. 77.

skall lända till efterrättelse vid alla arbetsavtal, som ingås
mellan parter, av vilka en är bunden av kollektivavtalet.

Varken den sociala praxis eller lagstiftningen har emellertid
stannat vid de principer, för vilka nu redogjorts. Ett
kollektivavtal har alltid en stark tendens att inom sitt territoriella
giltighetsområde vinna tillämpning vid alla företag
inom industrien eller yrket i fråga och ej blott vid dem, vilkas
arbetsgivare eller arbetare anslutit sig till avtalet. Ofta är
en dylik verkan åsyftad av kollektivavtalets kontrahenter och
har kommit till uttryck i själva avtalet.1 Detta är dock av
mindre betydelse, utan avtalets förmåga att på nämnda sätt utvidga
sitt personliga giltighetsområde beror på, huruvida detsamma
verkligen kan anses vara — för att använda den tyska
boktryekeritariffens inledande ord — det av arbetsgivare och
arbetare inom yrket erkända uttrycket för vad som i fråga om
deras ömsesidiga mellanhavanden och förpliktelser allmänt
skall fasthållas såsom rättvist och billigt. Är så förhållandet,
kommer avtalets innehåll eller viss del av detsamma att så
småningom lända till efterrättelse även vid arbetsavtal, som
ingås mellan arbetsgivare och arbetare, vilka båda stå utanför
kollektivavtalet. Åtskilliga lagstiftningar2 hava ansett sig böra
understödja denna expansiva tendens hos kollektivavtalet och
hava genom uttryckligt stadgande förklarat dylikt avtal kun -

1 Se t. ex. Separat-Vertrag betreffend die Tarifgemeinschaft der deutschen
Buchdrneker § 5: »Der deutsche Buchdrnckertarif hat den Charakter eines auf
freiwilliger Vereinbarung beruhenden Lohngesetzes ...» Der Tarifvertrag
im deutschen Reich I sid. 38.

2 Geneve art. 1 och 14, schweiziska förbnndsförslaget 1909 art. 1371 ter
och 1373, Sulzers förslag art. VI, Rosenthals förslag § 9, franska Société 1904
art. VII, franska regeringsförslaget 1906 art. 18, italienska förslaget art. 15,
Nya Zeelands Ind. concil. and arbitr. act 1908 art. 92, Ind. conc. and arbitr.
amendment act 1908 art. 67.

na bliva tillämpligt även vid arbetsavtal av sist nämnda kategori.
Denna ståndpunkt har dock till logisk förutsättning att
det kollektivavtal, som erhåller allmängiltighet, ur någon
synpunkt är dominerande inom det lokala eller det yrkesområde,
för vilket detsamma skall bliva gällande. Ur denna synpunkt
måste det betecknas som en betydande brist i Genéves
lagstiftning, då denna tillerkänner verkan såsom usage åt varje
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, som åvägabragts
i den av lagen föreskrivna ordning, även om nämnda
överenskommelse ingåtts mellan blott några få representanter
för yrket. Likaledes skulle enligt 1909 års schweiziska förbundsförslag
(art. 1371 ter punkt 2) alla offentliggjorda kollektivavtal
gälla även för de av dem icke bundna arbetsgivarna
och arbetarna inom yrket eller orten, såvida dessa icke
i arbetsavtalen träffade andra bestämmelser. Detta stadgande
upptogs dock ej i det av ständerrådets utskott framlagda
förslag, som sedermera antagits av ständerrådet. Däremot bibehölls
det förut (ovan sid. 33) omnämnda stadgande i 1909
års förbundsförslag, enligt vilket förbundsrådet och de kantonala
myndigheterna kunna fastställa normalavtal, gällande för
ett helt yrke inom hela kantonen eller förbundet. På denna
väg kan ett kollektivavtal erhålla allmängiltighet, ty, även om
lagrummet ej stadgar att dylikt normalavtal skall ansluta sig
till något bestående kollektivavtal, torde praktiskt sett så i
regel bliva fallet. Ifrågavarande stadgande påminner ganska
mycket om vissa bestämmelser i de australiska staterna. I Nya
Sydwales kunde enligt den nu upphävda Compulsory arbitration
law av 1901 skiljedomstolen förklara, att en bestående överenskommelse
eller bestämmelse angående arbetsvillkor skulle tilllämpas
såsom allmän regel, cornmon rule, för industrien i fråga

inom hela landet,1 och enligt Nya Zeelands lagstiftning kan
skiljedomstolen, därest ett kollektivavtal redan är bindande för
flertalet arbetsgivare i ett visst yrke inom industridistriktet,2
förordna att avtalet skall lända till efterrättelse för alla arbetsgivare
inom distriktet. Ytterligare kan i Nya Zeeland skiljedomstolen
förklara en i tvist mellan vissa arbetsgivare och arbetare
meddelad dom skola gälla för landets alla arbetsgivare
och arbetare inom industrien i fråga eller till och med inom
andra industrier, som stå i sammanhang med den förra, och,
därest ett visst kollektivavtal lägges till grund för domen, vinner
detsamma således på denna väg lika omfattande tillämpning.
Nu anförda stadganden hava gjort kollektivavtalets allmängiltighet
beroende därav att offentlig myndighet eller
domstol funnit avtalet vara förtjänt därav. En annan synpunkt
har kommit till uttryck i de franska förslagen av 1904
och 1906, enligt vilka ett kollektivavtal vinner allmängiltighet,
därest det är det enda inregistrerade avtalet inom orten eller
yrket. En mellanform mellan nämnda båda principer har valts
av det italienska förslaget (art. XV), som medgifver, att ett
mellan registrerade föreningar ingånget kollektivavtal får bliva
tillämpligt även på arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare,
som ej tillhöra föreningarna, därest dylik utvidgning av
avtalets giltighetsområde beslutas av tre fjärdedelar av arbetsgivarna
och arbetarna å den ort, inom vilken avtalet skall
bliva gällande, samt därjämte industridomstolen fastställer
nämnda beslut. Rosenthals förslag (§ 9), som låter kollektivavtals
bestämmelser gälla för alla inom det yrke och den ort,

1 Enligt australiska förbundslagen gäller eommon rnle-principen ifråga
om skiljedomar men ej ifråga om kollektivavtal.

2 Nya Zeeland är med hänsyn till medlings- och skiljedomsförfarandet
indelat i industridistrikt, vilkas antal och gränser bestämmas av guvernören.

som av kollektivavtalet avses, ingångna arbetsavtal, i vilka ej
överenskommelse skett om andra arbetsvillkor, löser en eventuell
kollision mellan olika kollektiavtal på så sätt, att endast
de för alla kollektivavtalen gemensamma och inbördes överensstämmande
arbetsnormema skola lända till efterrättelse.

Innan vi lämna frågan om kollektivavtals personliga giltigbetsområde
torde böra framhållas, att då i det föregående
yttrats att kollektivavtal skall lända till efterrättelse även vid
arbetsavtal, som ingås mellan parter, av vilka endast den ena
eller ingendera är bunden av kollektivavtal, därmed ingalunda
sagts att kollektivavtal i dylika fall har samma rättsverkan
med avseende å arbetsavtalet, som då detta ingås mellan parter,
vilka båda äro bundna av kollektivavtalet, och att således ett
åsidosättande av kollektivavtalet i alla dessa fall medför samma
påföljder. Denna fråga skall framdeles göras till föremål för
särskild utredning. I detta sammanhang har ständigt blott
varit fråga om kollektivavtals möjliga giltighetsområde, ej
om rättsverkningarna inom detta område.

4. Kollektivavtalets giltighetstid.

Angående kollektivavtals giltighetstid innehålla de olika
lagarna tämligen överensstämmande stadganden. I främsta
rummet överlämna de åt kontrahenterna själva att i kollektivavtalet
bestämma den tid, under vilken detsamma skall vara
gällande. I regel hava dock kontrahenterna icke erhållit oinskränkt
bestämmanderätt i nämnda hänseende, utan de flesta1

1 Undantag bilda de österrikiska lagarna, den nederländska lagen, de
schweiziska förbnndsförslagen ävensom det norska och det ungerska förslaget,
vilka lämna kontrahenterna fullkomligt fria händer.

lagstiftningar fastställa en maximitid, som ej får överskridas.
Anledningen härtill är tydligen den, att ett kollektivavtal, som
skall äga giltighet utöver eu måttlig tidsperiod, på grund av
förändrade konjunkturer lätt kan bliva alltför tryckande för
endera parten. Å andra sidan får giltighetstiden ej begränsas
sä snävt, att den stabilitet i arbetsvillkoren, som kollektivavtalet
avser att åstadkomma, ej vinnes. Yilken tidsgräns, som ur
nu anförda synpunkter kan anses vara den lämpliga, får tydligen
bero på det praktiska behovet i varje särskilt land. De
franska förslagen av 1906, 1907 och 1910, Genéves lagstiftning,
Sulzers, Wölblings och Rosenthals förslag ävensom finska
förslaget1 hava sålunda fastställt en maximitid av fem år,
franska förslaget av 1904 ävensom de australiska lagarna2 hava
begränsat tiden till tre år. Italienska förslaget (art. V)
har bestämt en giltighetstid av ett år för kollektivavtal, som
ingåtts av andra sammanslutningar än registrerade föreningar,
men i övrigt ej inskränkt parternas bestämmanderätt i förevarande
hänseende.

De flesta lagstiftningar överlämna likaledes åt kollektivavtalets
kontrahenter att bestämma den tidpunkt, från vilken
avtalet skall börja tillämpas. De australiska lagarna stadga
emellertid, att avtalets giltighetstid skall räknas från dagen
för dess avslutande samt att såsom sådan skall gälla den,
på vilken avtalet undertecknats av den part, som först undertecknat
detsamma. Enligt övriga lagstiftningar får väl, därest
avtalet icke innehåller någon upplysning angående den tid 1

Franska regeringsförslaget 1906 art. 14, Société 1907 art. 47, franska
regeringsförslaget 1910 art. 4, Genéve art. 6, Sulzers förslag art. VII, Wölblings
förslag § 14, Rosenthals förslag § 4, finska förslaget § 56 st. 1.

2 Société 1904 art. III, Nya Zeelands Ind. conc. and arb. act art. 25 p. 2
australiska förbundslagen art. 75.

punkt, då detsamma skall träda i kraft, detta anses ske, då avtalet
undertecknats av samtliga kontrahenter. Ett dylikt stadgande
finnes i ungerska förslaget (§ 707). Kosenthal (§ 4)
försiar, att, därest bestämmelse angående giltighetstidens början
saknas i avtalet, detta skall tillämpas först från och med
månaden efter den, under vilken avtalet avslutats. En dylik
princip synes dock mindre välbetänkt, då densamma lätt
kan giva anledning till en ny konflikt mellan parterna.

Den avtalade eller i lag bestämda giltighetstidens utlöpande
medför i regel icke i och för sig att avtalet upphör att vara
bindande. Därför fordras ytterligare att uppsägning dessförinnan
ägt rum;1 i annat fall anses avtalet förlängt. Enligt de
flesta lagar2 förlänges det på ett år, enligt andra3 tills vidare;
endast de franska förslagen av 1904 (art. III) och 1906 (art.
14) stadga, att avtalet förlänges på lika lång tid, som det förut
varit gällande. Uppsägningen skall i regel hava skett viss tid
före giltighetstidens utgång; sistnämnda franska lagförslag
nöja sig dock med att uppsägningen ägt rum före giltighetstidens
slut. Skall uppsägningstid iakttagas, skall i första hand
tillämpas den tid, som i detta hänseende kan vara bestämd
i kollektivavtalet. För det fall, att detta icke innehåller något
stadgande om uppsägningstid, är sådan bestämd i de olika lagarna.
Parternas rätt att bestämma uppsägningstidens längd
är enligt de flesta lagar alldeles oinskränkt. Det ungerska
förslaget stadgar dock (§ 709), att uppsägningstiden icke får
understiga trettio dagar samt att samma tid skall gälla för båda

1 Uppsägning fordras ej av de österrikiska lagarna, nederländska lagen
eller de schweiziska förbundsförslagen.

2 Genéve art. 6, Sulzers förslag art. VII, Wölblings förslag § 14 (Jämför
hans anf. uppsats sid. 870), Rosenthals förslag § 4, finska förslaget § 57,
italienska förslaget art. II.

3 Norska förslaget § 4 p. 2, franska förslagen 1907 art. 47 och 1910 art.
4, ungerska förslaget § 709, australiska förbundslagen art. 81.

parterna; har så ej skett, kunna de båda begagna sig av den
kortaste tiden. Lagstiftningarna uppställa själva merendels
eu uppsägningstid av en månad1 eller tre månader;2 undantagsvis
finner man sådana tider som två dagar,3 två månader,4 sex
månader5 och ett år.6 De olika stadgandena torde i regel endast
innebära ett fastslående av vad inom landet är brukligt.

De flesta kollektivavtal bestämma uttryckligen den tidpunkt
på året, å vilken avtalet skall utlöpa, och densammas
förläggande till den ena eller den andra årstiden har ansetts
vara av så väsentlig vikt, att man av hänsyn därtill ofta nog
frångått den annars vanliga principen att bestämma avtalets
giltighetstid till fulla år. Tankegången är naturligtvis den,
att förhandlingarna angående nytt avtal samt därav möjligen
föranledda strider skola äga rum under den del av året, då ingendera
parten är i alltför trängande behov av den andra. Om nu
i kollektivavtalet är bestämt att detsamma skall upphöra å viss
kalenderdag, uppstår i det fall att uppsägning äger rum med
stöd av lagens stadgande angående maximitid den fråga, huruvida
avtalet kan uppsägas till annan kalenderdag än den,
som motsvarar den kalenderdag, då avtalet enligt sin lydelse
skolat gå till ända. Svaret blir naturligtvis jakande enligt de
lagar, som låta kollektivavtalet förlängas tills vidare. Enahanda
blir förhållandet, därest — såsom enligt de äldre franska
förslagen — giltighetstiden förlänges med en ny tidsperiod
av samma längd som den förra, i den händelse nämligen den 1

Franska förslagen 1907 art. 47 och 1910 art. 4, ungerska förslaget §
709, australiska förbuudslagen art. 81.

2 Finska förslaget § 57, Sulzers förslag art. VII, Rosenthals förslag § 4.

3 Norska förslaget § 4 p. 2.

4 Italienska förslaget art. II

6 Wölblings förslag § 14.

8 Gcnéve art. 6.

6—110777. Olin, Kollektivavtalet,

na ej utgjort jämna kalenderår. Övriga lagar lämna ej något
bestämt besked, men deras ordalag synas giva vid handen
att man ej tänkt sig annat fall än att avtalet skall förlängas
med jämnt kalenderår.

Att kollektivavtal ej kan uppsägas av annan än den kontrahent,
som även formellt avslutat detsamma, och således icke
av enskild föreningsmedlem, därest avtalet ingåtts av förening,
ligger i sakens natur. Wölblings förslag (§ 14) och det
ungerska förslaget (§ 711) hava emellertid ansett nödigt giva
uttryck åt nämnda princip. Sistnämnda förslag stadgar därjämte
att förenings beslut om uppsägning skall vara fattat med
viss kvalificerad majoritet för att kunna tillämpas. Angående
sättet för uppsägningens verkställande finnas bestämmelser
blott i några få lagarbeten. Australiska förbundslagen stadgar
sålunda (art. 81) att uppsägningen skall ske genom skriftligt
meddelande såväl till kollektivavtalets övriga kontrahenter
som till den myndighet, hos viiken avtalet registrerats. Detta
stadgande har upptagits i det ungerska förslaget (§ 711),
dock med den ändring att meddelande till kontrahent å samma
sida ej behöver äga rum. Enligt Wölblings förslag (§ 14) skall
uppsägningen verkställas hos ortens Gewerbe- eller Kaufmannsgericht,
varefter denna har att om uppsägningen underrätta
den andra kontrahenten.

Den föregående framställningen har anslutit sig till det
fall att kollektivavtalet självt innehåller bestämmelse angående
dess giltighetstid. Åtskilliga lagar hava gjort dylik bestämmelse
obligatorisk.1 De flesta medgiva dock att kollektivavtal
må kunna ingås även på obestämd tid men bereda i så fall kontrahent
tillfälle att befria sig från avtalet. Därvid hava några
lagar stadgat en viss tid, för vilken avtalet skall anses vara in -

1 Se nedan sid. 89—90.

gånget. Denna tid har i allmänhet bestämts till ett år,1 stundom
till tre år,2 endast undantagsvis till samma längd som
maximitiden för avtal med bestämd giltighetstid eller fem år.3
Liksom vid sistnämnda slag av avtal fordras även vid nu ifrågavarande
typ att uppsägning äger rum före den i lag bestämda
giltighetstidens utgång. Andra lagarbeten hava ej velat
fixera giltighetstiden utan medgivit kontrahenterna att när som
helst efter iakttagande av viss uppsägningstid frigöra sig från
avtalet.4 En mellanställning intaga det norska förslaget (§ 4
p. 3) samt det schweiziska förbundsförslaget av 1910 (§ 1371
bis), enlig!; vilka kontrahenterna kunna, sedan avtalet ägt bestånd
viss tid — enligt det norska förslaget tre år och enligt det
schweiziska ett år — uppsäga detsamma med iakttagande av
viss uppsägningstid. Uppsägningstiderna äro genomgående
desamma som vid avtal med bestämd giltighetstid. Schweiziska
förbundsförslaget 1910, som ej fordrade uppsägning vid
sistnämnda slag av kollektivavtal, har för den uppsägning,
som kan äga rum vid avtal med obestämd giltighetstid, fastställt
en tid av sex månader. Enligt österrikiska lagen av
1907 kan avtal, som ingåtts på obestämd tid, när som helst
uppsägas att omedelbart upphöra.

De stadganden, för vilka nu redogjorts, hava avsett att
reglera kollektivavtals normala giltighetstid. Vissa lagstiftningar
innehålla emellertid ytterligare bestämmelser, på grund

1 Franska Société 1904 art. III och regeringsförslaget 1906 art. 14, finska
förslaget § 56, Wölblings förslag § 14.

2 Ungerska förslaget § 708.

3 Rosenthals förslag § 4 och anf. arb. sid. 163.

4 Franska Société 1907 art. 47 och regeringsförslaget 1910 art. 4, Österrikes
lag 1907 § 114 b, italienska förslaget art. II. Enligt de franska förslagen
(1907 art. 49 och 1910 art 5) kan äfven enskild föreningsmedlem befria
sig från kollektivavtal, som ingåtts på obestämd tid, genom att därom göra
anmälan hos registreringsmyndigheten och utträda ur föreningen.

av vilka nämnda giltighetstid kan komma att antingen förkortas
eller förlängas. Att giltighetstiden förkortas eller avtalet
omedelbart upphör, därest kontrahenterna överenskomma därom
antingen genom särskilt avtal eller genom att upprätta nytt
kollektivavtal, som är avsett att träda i det förras ställe, synes
ej kunna vara föremål för tvekan. Naturligtvis måste dock
alltid iakttagas att samtliga de ursprungliga kontrahenterna eller
deras rättsinnehavare biträda även den nya överenskommelsen.
Stadganden av dylikt innehåll finnas i Sulzers förslag
(art. IX p. 1—2) samt i Nya Zeelands lagstiftning
(art. 29) och australiska förbundslagen (art. 79). Av vida
större intresse är dock en princip, som hittills kommit
till uttryck blott i några få lagförslag, nämligen den att kollektivavtal
kan bringas att upphöra, därest de förhållanden,
som voro rådande vid den tidpunkt, då avtalet ingicks, sedermera
undergått väsentlig förändring. Strängt taget står ju en
dylik princip i strid med kollektivavtalets syfte, ty å ömse sidor
avser man ju med dylikt avtal att åstadkomma stabilitet i arbetsvillkoren
under den tid, som i avtalet fastställts. Fall kunna
dock inträffa, då ett kollektivavtal på grund av omständigheter,
som vid dess ingående icke kunnat förutses, bliver för
endera parten oskäligt betungande. För arbetsgivarnas del
tänker man härvid närmast på sådana på företagsvinsten inverkande
moment som en oförmodad höjning av inköpspriset förråvaror
och hjälpämnen eller en på grund av förändrat tullsystem
ökad import av utländska varor och därav föranledd sänkningav
försäljningspriset. Dessa och dylika förändringar i konjunkturerna
å varumarknaden kunna fullständigt förrycka de
beräkningar, som å arbetsgivarnas sida legat till grund för avtalet.
De omständigheter, som för arbetarnas del kunna göra
ett avtal obilligt, äro väl i första hand stegringar i priset å

livsförnödenheter eller i levnadsomkostnaderna överhuvud, men
det låter även tänka sig att konjunkturerna å varumarknaden
och arbetsmarknaden undergått sådan förändring, att arbetarna
med skäl kunna göra anspråk på större andel i produktionsvinsten
än den, som tillförsäkrats dem genom kollektivavtalet.
Å ömse sidor kan slutligen införandet av nya arbetsmetoder
med ökad användning av maskiner nödvändiggöra en fullständig
omläggning av de grunder, enligt vilka arbetslönen förut
beräknats. Nu anförda synpunkter hava i utlandet icke sällan
vunnit beaktande vid ingåendet av kollektivavtal och föranlett
kontrahenterna att redan i avtalet anvisa de former, under vilka
detsamma kan vinna nödig jämkning eller bringas att i förtid
alldeles upphöra. Denna praxis hava. ungerska förslaget ävensom
Sulzers och Rosenthals förslag velat lagfästa. Ungerska
förslaget (§ 709 st. 2) giver kontrahenterna å ömse sidor rätt
att på grund av förändringar i konjunkturer eller produktionsförfarande
när som helst uppsäga ett kollektivavtal. Rosenthals
förslag (§ 15) fordrar för dylik rätt att de ekonomiska
förhållanden, som utgjort förutsättning för avtalet, undergått
väsentlig förändring. Sulzers förslag (art. IX p. 4) avhandlar
de fall att antingen produktionsförfarandet väsentligt förändrats
eller ock törel agarvinsten i betydlig mån och varaktigt stigit
eller sjunkit, så att därigenom kollektivavtalet blir alltför
ofördelaktigt för arbetarna eller arbetsgivarna. Enligt Rosenthals
förslag skall kollektivavtalets upphörande eller ändring
däri beslutas av en skiljenämnd, vars sammansättning skall bestämmas
i kollektivavtalet. Enligt Sulzers förslag skall dylikt
beslut meddelas av allmän skiljedomstol.

Det återstår att omnämna de stadganden, som förlänga
kollektivavtalets normala giltighetstid. Sådana äro meddelade
i norska förslaget (§ 11) samt i Nya Zeelands (art. 25 p.

4) och i Genéves (art. 7) lagstiftningar. Det norska förslaget
vill säkerställa medlings- och skiljedomsförfarandet mot de
komplikationer, som kunna uppstå, därest under tvists handläggning
inför förliknings- eller skiljenämnden part ensidigt
ändrar arbetsvillkoren. Det stadgar därför att från den tidpunkt,
då ansökan om att få en tvist hänskjuten till förlikningsnämnden
ingivits till dennas ordförande och till dess ärendet
är slutbehandlat, skall, såvitt parterna icke enas om annat,
gällande kollektivavtal fortfarande tillämpas, även om giltighetstiden
under tiden utlöper och vederbörlig uppsägning skett.
JSya Zeelands och Genéves lagstiftningar stadga helt generellt
att kollektivavtal skall tillämpas intill dess det ersättes av ett

nj tc avtal eller detta dock blott enligt Nya Zeelands lag_

detsamma upphäves av domstol. Den praktiska innebörden av
sistnämnda två stadganden hänför sig närmast till ifrågavarande
lagars förbud mot vidtagande av arbetsinställelse under den
tid kollektivavtal är gällande.

5. Kollektivavtalets innehåll.

Under kollektivavtalets första utvecklingsskede var dess
sociala uppgift tämligen begränsad. Det avsåg egentligen endast
att bestämma de ömsesidiga prestationerna i arbetsförhållandet,
framför allt arbetslönen. Sedan början en gång var
gjord, dröjde det emellertid ej länge, innan den kollektiva regleringen
utsträcktes icke blott till andra sidor av arbetsförhållandet
utan även till intressen, för vilka icke den enskilda arbetaren
utan hela yrket eller klassen var subjekt. Denna utveckling
har sedermera fortgått och kollektivavtalet kan nu -

mera anses vara den form, vari arbetsgivarna och arbetarna
ordna hela sitt inbördes mellanhavande. Den rikedom och
mångskiftande natur, som sålunda är utmärkande för det moderna
kollektivavtalet, försvårar naturligtvis i hög grad en
systematisk uppdelning av detsamma. Åtskilliga försök hava
i detta hänseende blivit gjorda1 men fortfarande torde det
schema, som legat till grund för Lotmars behandling av förevarande
ämne, vara det mest överskådliga.

Lotmar skiljer mellan transitoriska och bestående bestämmelser
samt inom de senare mellan sådana, som hänföra sig till
kollektivavtalet självt, och sådana, som skola övergå i arbetsavtalen.
De transitoriska bestämmelserna avse i allmänhet avvecklingen
av en mellan kollektivavtalets kontrahenter pågående
konflikt eller utjämning av andra differenser dem emellan.
Hit höra sålunda stadganden angående sättet för återupptagandet
av arbetet, i den händelse strejk eller lockout föreligger
^ angående företrädesrätt till arbete för de arbetare, som
innehaft anställning före konfliktens utbrott, angående avskedande
av för arbetarna misshagliga arbetare eller förmän med
flera dylika frågor. För alla transitoriska bestämmelser är utmärkande,
att de avse att reglera frågor av rent tillfällig natur
och icke stå i något som helst nödvändigt sammanhang med
kollektivavtalet i övrigt. Till de bestämmelser, som hänföra
sig till kollektivavtalet självt, höra sådana, som reglera avtalets
giltighetstid, vidare sådana, som anvisa metoder för lösande
av tvister mellan parterna eller för tolkning och förbättring
av avtalet, samt sådana, som avse att skapa garantier för att
avtalet kommer att lända till efterrättelse. Icke heller dessa
bestämmelser äro av väsentlig natur, ty även i saknad av dem

1 Se Lotmar i Archiv sid. 21—29 och Arbeitsvertrag I sid. 759—764
Sinzheimer I sid. 30—61, Wölbling, Der Ackordvcrtrag sid. 315—327.

kan kollektivavtalet fungera, men de utgöra ett skyddande omhölje
för den grupp av bestämmelser, som bildar själva kärnan
av kollektivavtalet. Till sistnämnda grupp höra först och
främst de stadganden, som omedelbart hänföra sig till bestående
eller blivande arbetsavtal och sålunda i större eller mindre
omfattning fastställa arbetsvillkoren, framför allt arbetslön och
arbetstid samt arbetsavtalets längd. Dessa frågor kunna ju
lika väl ordnas i de särskilda arbetsavtalen och anledningen till
att sa icke sker är allenast önskan att vinna de fördelar, som
enligt vad. ovan i inledningen utvecklats åtfölja den kollektiva
regleringen. Andra för kollektivavtalet väsentliga bestämmelser
avse däremot att reglera frågor, som icke falla inom
arbetsförhållandet utan hänföra sig till förhållandet mellan
de båda sidornas organisationer eller, ännu vidsträcktare, till
förhållandet mellan yrkets arbetsgivare och arbetare överhuvud.
Dessa frågor kunna icke göras till föremål för individuella avtal
utan parterna äro för deras reglerande hänvisade till kollektivavtalets
form. Såsom exempel kunna anföras bestämmelser,
som avse ömsesidigt erkännande av de båda sidornas organisationer,
rätten att under avtalstiden använda kampmedel,
föreningsrätt och föreningstvång, utbildningstid och lärlingsväsen,
skyddsanordningar och hygieniska åtgärder.

I de olika lagstiftningarna har frågan om kollektivavtals
innehåll blivit ytterst knapphändigt behandlad. Visserligen
lämna de allra flesta lagarbeten inledningsvis några antydningar
om de ämnen, som kunna göras till föremål för kollektivavtal,
men dessa uttalanden äro i regel så allmänt hållna, att de
ej torde hava annan uppgift än att lämna en beskrivning av
institutet. Anmärkningsvärt är även, att de flesta lagar1 där -

1 Finska förslaget § 52; Rosenthals förslag § 1, Österrikiska lagen 1907
§ 114 b och 1910 § 6, schweiziska förbnndsförslagen 1905 art. 1371 st. 2,

vid ej taga hänsyn till andra frågor än sådana, som hänföra
sig till arbetsavtalet; blott några få lagarbeten framhålla i
nämnda sammanhang att genom kollektivavtal kunna regleras
även frågor rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetare.1 Bestämda föreskrifter angående kollektivavtals
innehåll meddelas blott av ett mindre antal lagstiftningar,
därvid några2 föreskrivit, att vissa av lagen angivna ämnen
skola vara reglerade i kollektivavtalet, andra3 tvärtom inskränka
den kollektiva regleringen till vissa frågor.

Ett ämne, som tämligen allmänt ansetts vara av den betydelse
att stadgande därom ej bör saknas i kollektivavtal, är
avtalets giltighetstid. De australiska lagarna4 föreskriva sålunda
att avtalet skall innehålla noggrann uppgift angående
den tid, under vilken detsamma skall vara gällande, räknat
från dagen för dess avslutande. Likaledes stadgar Genéves
lagstiftning, att de enligt densamma ingångna överenskommelser
skola innehålla bestämmelse angående deras giltighetstid.
Enligt Sulzers förslag måste kollektivavtal antingen an 1909

art. 1371 bis, 1910 art. 1371 bis, schweiziska arbetarförbundets förslag
art. 28, Genéve art. 1, franska Société 1904 art. 1 och 1907 art. 45, regeringsförslaget
1906 art. 12 och 1910 art. 1, nederländska lagen art. 1637 n, italienska
förslaget art. 1.

1 Sulzers förslag art. I (Die gegenseitigen Rechte und Pflichten von Gewerbsinhabern
nnd Arbeitern, mogen sie sich auf die Löhnung oder anf Arbeitsbedingnngen
anderer Art, oder iiberhaupt auf die Interessen der beiden
Gruppen beziehen, können dnrch Vertrag .... geregelt werden), ungerska förslaget
§ 705, Nya Zeelands lag art. 25 p. 1 jmfrd med art. 2, australiska förbundslagen
art. 73 jmfrd med art. 4.

2 Nya Zeelands Ind. conc. and arbitr. act. art. 25 p. 2—3, australiska förbundslagen
art. 75, Genéve art. 6, Rosenthals förslag §§ 4 och 11, Wölblings
förslag § 1, Sulzers förslag art. II p. 3—4, schweiziska arbetarförbundets förslag
art. 31.

3 Österrikes lag 1907 § 114 b och 1910 § 6.

4 Nya Zeelands Ind. conc. and. arb. act 1908 art. 25 p. 2, australiska
förbundslagen art. 75.

giva den tidsperiod, för vilken det skall gälla, eller ock bestämma
en viss uppsägningsfrist och enligt schweiziska arbetarförbundets
förslag skall avtalet angiva de tidpunkter, då
detsamma skall börja och upphöra att gälla. Att kollektivavtal
skall fastställa sitt territoriella giltighetsområde fordras av
Wölblings och Rosenthals förslag samt de båda privata schweiziska
förslagen.1 Ytterligare stadgas i Wölblings förslag att
kollektivavtal skall angiva sitt personliga giltighetsområde, i
Rosenthals förslag att det skall angiva det yrke, inom vilket
det skall bliva gällande, samt i de australiska lagarna att kollektivavtalet
skall innehålla uppgift å de parter, mellan vilka
det ursprungligen ingåtts. Italienska förslaget (art. 7) föreskriver
att kollektivavtal, som ingås av registrerad förening, skall
innehålla ett erkännande av de enskilda föreningsmedlemmarnas
skyldighet att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse.
Om härtill lägges att schweiziska arbetarförbundets förslag
även fordrar att kollektivavtal skall innehålla stadganden angående
arbetslönens höjd samt angående inrättandet av en tariffnämnd,
2 har redogörelse lämnats för samtliga de bestämmelser
i ett kollektivavtal, som av de olika lagarna ansetts obligatoriska.
Någon påföljd för underlåtenhet att i kollektivavtal
reglera ifrågavarande ämnen stadgas endast i Sulzers förslag;
enligt detta blir avtalet ogiltigt. Enligt övriga lagar
torde avtalets giltighet ej påverkas av dess bristfällighet i nu
förevarande hänseende. Därest, såsom förhållandet är enligt
de- australiska lagarna, registreringsmyndigheten äger att vid
kollektivavtals ingivande för registrering granska, huruvida
detsamma är upprättat i överensstämmelse med lagens fordrin 1

Jmfr ovan sid. 67.

2 Denna skall hava till uppgift att tolka avtalet, övervaka dess tillämpning,
utvidga dess giltighetsområde samt förbereda nytt avtal.

gar, blir ju ofullständigbeten alltid konstaterad och rättelse kan
äga rum.

En begränsning av de ämnen, som kunna göras till föremål
för kollektivavtal, förekommer endast i Österrikes lag av
1907. Enligt denna kunna yrkes föreningarna med den verkan
lagen angiver upprätta bestämmelser endast angående den
dagliga arbetstidens början och slut, arbetspauser, arbetslönens
höjd och tiden för lönens utbetalande samt uppsägningstider.
Alla övriga lagstiftningar medgiva arbetsgivare och arbetare
att genom kollektivavtal ordna sitt mellanliavande i hela dess
utsträckning. En helt annan fråga är, huruvida kollektivavtalets
kontrahenter vid regleringen av det ena eller andra ämnet
äga full avtalsfrihet. I detta hänseende är i det föregående
redan anmärkt, att de flesta lagstiftningar begränsat parternas
rätt att bestämma kollektivavtals giltighetstid. Ytterligare
stadga de två senaste franska förslagen ävensom finska förslaget1
att överenskommelse, varigenom arbetsgivare eller arbetare
avsäga sig den dem enligt nämnda förslag tillkommande rätt
att frånträda kollektivavtal, skall vara ogiltig. Men med nu
anförda undantag avhålla sig lagstiftningarna från alla inskränkningar
i parternas avtalsfrihet. Givetvis har dock den
allmänna principen att avtal ej får strida mot lag eller god sed
sin giltighet även vid kollektivavtal. Eramför allt komma sålunda
alla lagstadganden, som med avseende å arbetsavtal inskränka
parternas avtalsfrihet, att vinna tillämpning även vid
kollektivavtal. Ett närmare utförande av denna synpunkt
faller dock ej inom ramen för denna framställning.

1 Franska Société 1907 art. 47, franska regeringsförslaget 1910 art. 5,
finska förslaget § 53.

6. Kollektivavtalets rättsverkningar.

De olika lagarbetenas stadganden angående kollektivavtalets
rättsverkningar kunna sammanföras kring tre frågor.
Den centrala av dessa är den angående kollektivavtalets
rättsverkan med avseende å de arbetsavtal, för vilka
det skall lända till efterrättelse. Stadganden härom måste tydligen
finnas i alla lagstiftningar, eftersom kollektivavtalets
huvuduppgift just är att fastställa vissa allmänna normer, vilka
skola bliva gällande vid nämnda arbetsavtal. Vid sidan
härav har kollektivavtalet ju även uppgiften att under sin giltighetstid
garantera arbetsfreden mellan parterna. Denna uppgift
har icke lika allmänt kommit till uttryck i lagstiftningarna.
De stadganden, som emellertid finnas angående parternas
fredsplikt, skola likaledes behandlas i detta sammanhang.
Slutligen kan kollektivavtal för organisation, som avslutat avtalet,
medföra skyldighet att i större eller mindre utsträckning
innestå för dess fullgörande. Frågan härom behandlas lämpligen
i nästa kapitel i sammanhang med frågan om brott mot
kollektivavtal.

Angående kollektivavtalets rättsliga verkan med avseende
å arbetsavtalen hava inom doktrinen åtskilliga med varandra
stridande åsikter framkommit. Av dessa har den av Lotmar
först framställda och sedan av flera andra författare1 vidare utvecklade
teorien om kollektivavtalets automatiska rättsverkan

1 Lotmar ant. avh. i Archiv sid. 99—100, 106—112 och Arbeitsvertrag
sid. 773—788, Rundstein, Die Tarifverträge and die möderne Rechtswissenschaft
sid. 147—170 och Tarifrechtliche Streitfragen sid. 52—77. Jmfr Banm
ant. arb. sid. 264—266, Köppe anf. arb. sid. 92—101., Schali ant. arb. sid. 150
—169, Sinzheimer anf. arb. II sid. 54—92, Wolbling, Ackordvertrag sid. 388
—407 och i Archiv sid. 873—879.

och dess absoluta giltighet, »Unabdingbarkeit», gentemot arbetsavtalet,
varit av synnerligen stor betydelse för den legislativa
behandlingen av frågan. Lotmars resonemang är i korthet
följande. Ett kollektivavtal avser närmast att underlätta
och förenkla avslutandet av arbetsavtal utan att dessa dock
därigenom skola behöva bliva ofullständiga. Detta kan uppnås
endast därigenom att de i kollektivavtalet fastställda arbetsvillkoren
alldeles av sig själva och utan stöd av någon därpå
riktad viljeförklaring av arbetsavtalets parter rent automatiskt
inträda såsom beståndsdelar av arbetsavtalets innehåll. Men
kollektivavtalet avser vidare att införa stabilitet och enhetlighet
i arbetsvillkoren, och arbetsavtalets parter kunna därför
icke sätta kollektivavtalet ur kraft — den inom den tyska teorien
allmänt använda termen är derogieren — genom att i
arbetsavtalet överenskomma om andra arbetsvillkor än de i
kollektivavtalet fastställda. På grund av denna kollektivavtalets
Unabdingbarkeit äro arbetsavtalets parter icke blott obligatoriskt
förpliktade att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse,
utan de kunna icke ens förhindra att det av dem avslutade
arbetsavtalet erhåller ett med kollektivavtalet överensstämmande
innehåll. Däremot stridande bestämmelser i arbetsavtalet,
bliva nämligen icke blott omedelbart ogiltiga — de existera
överhuvud icke utan äro ersatta av kollektivavtalets bestämmelser.

Det ligger i öppen dag, huru föga denna teori överensstämmer
med de allmänna privaträttsliga normerna. Från olika
håll har även bestritts såväl dess riktighet såsom utläggning av
gällande tysk rätt som dess lämplighet såsom lagstiftnings -princip och i stället den åsikt hävdats, att parter, som äro
bundna av ett kollektivavtal, det oaktat böra vara oförhindrade
att ingå ett däremot stridande arbetsavtal. Detta

bliver fullt giltigt och den enda påföljd, som möjligen kan inträda
för den part, som åsidosatt kollektivavtalet, är skadeståndsskyldighet
gentemot den som därigenom blivit kränkt.
Enligt denna teori kommer kollektivavtalet att lända till efterrättelse
endast i den mån arbetsavtalet ej innehåller däremot
stridande bestämmelser och får således en blott subsidiär
giltighet. En förmedlande ståndpunkt är slutligen den att
kollektivavtalet visserligen ej är derogerbart men att dess Unabdingbarkeit
icke heller gör sig automatiskt gällande utan allenast
på så sätt att de som äro intresserade av ett kollektivavtals
upprätthållande kunna i mån av befogenhet föra talan om
dess tillämpning vid arbetsavtalet ifråga. Kollektivavtalet är
således icke tvingande utan endast uttvingbart.

Varken från legislativ eller socialpolitisk synpunkt synes
någon tvekan kunna råda vid valet mellan nu omförmälda principer.
Ställer man sig på den ståndpunkten, att arbetsavtal,
som strider mot kollektivavtalets bestämmelser, bliver fullt
giltigt, kan tydligen sistnämnda avtal endast på ett mycket
ofullständigt sätt fylla sina sociala funktioner. Under alla
omständigheter bliver ju dess förmåga att skapa enhetlighet
ifråga om arbetsvillkoren tämligen kringskuren, men därest
principen tillämpas jämväl å arbetsavtal, som ingås mellan arbetsgivare
och arbetare, vilka båda äro bundna av kollektivavtalet,
gå ju dettas parter å ömse sidor så gott som fullständigt förlustiga
de fördelar, man velat vinna med den kollektiva regleringen.
Icke heller ovannämnda förmedlande teori lämnar tillfredsställande
resultat, ty för att kollektivavtalets bestämmelser
skola bringas i tillämpning fordras ju enligt densamma
att någon därtill behörig beivrar det mot kollektivavtalet begångna
brottet. Lägges däremot Lotmars teori till grund för

lagstiftningen, är kollektivavtalet ej beroende av de enskilda
arbetsgivarnas och arbetarnas goda vilja utan erhåller redan
från början en självständig förmåga att snabbt och säkert realiseras.

Samtliga nu nämnda ståndpunkter hava vunnit tillämpning
vid frågans legislativa behandling, oftast vid sidan av varandra
inom samma lagstiftning. För en närmare analys av de
olika lagstadgandena är det emellertid nödvändigt att skilja
mellan de tre fallen, att arbetsavtalets båda parter äro bundna
av kollektivavtalet, att endast endera är bunden av detsamma
och att ingen är bunden. För det fall att arbetsavtal ingås
mellan parter, vilka båda äro bundna av ett kollektivavtal,
hava de flesta lagstiftningar tillämpat principen om kollektivavtalets
automatiska rättsverkan och Unabdingbarkeit.
Sulzers förslag, i vars utarbetande Lotmar ju själv deltagit,
innehåller härom ett stadgande (art. V), som även i ordalagen
nära ansluter sig till den formulering, Lotmar givit sin teori.
Det heter nämligen däri: Kollektivavtalet ingår utan vidare
såsom beståndsdel i alla individuella arbetsavtal, som avslutas
av personer, som äro bundna av kollektivavtalet. Lika teoretiskt
uttrycker sig det italienska förslaget, vilket ju dock
såsom förut anmärkts ej avser att utgöra definitiv lagtext.
Det innehåller en förklaring (art. III) att kollektivavtalets
huvudsakliga verkan måste bestå däri att dess bestämmelser
med bindande verkan (di pieno diritto) övergå i arbetsavtalet
på så sätt att de bestämmelser i detta, som strida mot kollektivavtalet,
bliva ogiltiga utan att särskild talan därom behöver
föras. Andra lagarbeten, som intaga samma ståndpunkt, äro
schweiziska arbetarförbundets förslag (art. 32) och schweiziska
förbundsförslaget 1910 (art. 1371 ter.), samtliga de franska

förslagen,1 ungerska förslaget (§ 713). Rosenthals förslag (§
8) samt norska förslaget (§ 4 p. 1 st. 2). Principen har i de
olika lagarna formulerats på olika sätt. De franska förslagen
använda lokutionen att kollektivavtalets bestämmelser skola
bliva gällande, ändå att annorlunda överenskommits. Slutligen
må även erinras2 därom att 1908 års tyska juristmöte uttalat
sig för ifrågavarande princip.

Den teoretiska ståndpunkt, enligt vilken kollektivavtalet ej
besitter automatisk Unabdingbarkeit men dess tillämpning dock
kan framtvingas genom talan vid domstol, har vid sin realisering
i lagstiftningen blivit utformad på olika sätt. Den representeras
av nederländska lagen samt finska förslaget och
Wölblings förslag. Nederländska lagen (art. 1637 n) stadgar
att bestämmelse i arbetsavtal, som strider mot ett kollektivavtal,
av vilket arbetsavtalets båda parter äro bundna, kan förklaras
ogiltig på talan av envar, som varit part vid kollektivavtalet
med undantag av den arbetsgivare, som slutit arbetsavtalet.
Stadgandet torde ej böra tolkas sålunda, att dylik talan
ej skulle kunna medföra annat resultat än det rent negativa
att den tariffstridiga bestämmelsen i arbetsavtalet förklaras
ras ogiltig på talan av envar, som varit part vid kollektivavkande
förklara att kollektivavtalets bestämmelse i stället skall
lända till efterrättelse. I detta hänseende är det finska förslaget
fullständigare (§ 54 p. 2), i det detsamma säger ut att
kollektivavtalets bestämmelser skola tillämpas.

Wölblings förslag vilar på följande principer. Han anser
satsen om kollektivavtalets automatiska rättsverkan vara fullt
riktig och stadgar därför (§ 2), att den del av ett kollektiv 1

Société 1904 art. V och 1907 art. 50, regeringsförslaget 1906 art. 16
och 1910 art. 6.

Jämför ovan sid. 20.

avtal, som uttryckligen är bestämd att utgöra innehåll i framtida
arbetsavtal, skall gälla som om den vore överenskommen
i arbetsavtalet. Denna kollektivavtalets tvingande verkan är
dock icke att uppfatta såsom Unabdingbarkeit i den mening
Lotmar fattat detta begrepp. Parter, som äro bundna av ett
kollektivavtal, få icke ingå eller tåla däremot stridande arbetsavtal,
heter det visserligen i förslagets 3 § 1 punkt, men detta
stadgande avser endast att fastslå parternas rent obligatoriska
förpliktelse att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse.1
Därest av kollektivavtal bundna parter ingå ett mot detsamma
stridande arbetsavtal, blir detta således ej omedelbart ogiltigt,
men kollektivavtalets övriga parter kunna yrka åläggande för
arbetsavtalets parter att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse
eller att utgiva skadestånd. Då Wölbling sålunda ej tillerkänner
kollektivavtalet Unabdingbarkeit, får tydligen den
även av honom erkända principen om kollektivavtalets automatiska
rättsverkan en föga omfattande tillämpning. Med
avseende på arbetsavtal, som ingås efter kollektivavtalets avslutande,
gör detta sig automatiskt gällande endast i den män
arbetsavtalet ej innehåller andra bestämmelser eller dessa äro
otydliga. De arbetsavtal, som föreligga redan vid kollektivavtalets
ingående, komma däremot att automatiskt jämkas till
överensstämmelse med kollektivavtalet. Utöver de garantier
för kollektivavtalets tillämpning, för vilka nu redogjorts, föreslår
Wölbling ytterligare (§ 3 p. 2) att part, som ingått ett
mot kollektivavtal stridande arbetsavtal, skall vara berättigad
att när som helst omedelbart häva arbetsavtalet. Denna
princip bör enligt Wölblings mening kunna lämna den enskilda
fullt tillräckligt rättsskydd, varemot ett stadgande om absolut
Unabdingbarkeit skulle kunna giva tillfälle till missbruk. Sär 1

Se Wölblings anf. avhandl. i Archiv sid. 875.

7—110777. Öl in, Kollektivavtalet.

skilt framhåller han, hurusom det åtskilliga gånger inträffat
i tysk praxis att en arbetare, som under lång tid nöjt sig med
den lägre lön, som blivit överenskommen i arbetsavtalet, sedan
på en gång yrkat utfå skillnaden mellan nämnda lön och den
i kollektivavtalet bestämda. Men genom den förres underbud
har kanske en tarifftrogen arbetare hindrats från att vinna anställning
och den skada, denne därigenom lidit, torde endast undantagsvis
kunna ersättas i skadeståndsväg.

Den svagast tänkbara rättsverkan tillkommer kollektivavtalet
enligt Genéves och enligt Österrikes lagstiftning.1 Enligt
Genéves lagstiftning skall kollektivavtalet gälla såsom
vsage och i båda ländernas lagar stadgas att kollektivavtalet
skall lända till efterrättelse endast i den mån arbetsavtalet ej
innehåller andra bestämmelser. Arbetsavtalets parter hava sålunda
oinskränkt rätt att derogera kollektivavtalet. I den mån
så ej skett utövar emellertid kollektivavtalet sin normativa
funktion, oberoende av huruvida detsamma varit bekant för
arbetsavtalets parter eller icke. Vad slutligen angår de australiska
lagarna, tillerkänna dessa kollektivavtalet samma rättsverkan
som en dom och kunna således icke intaga någon ståndpunkt
i förevarande fråga.

Vi övergå därefter till det fall att arbetsavtalet ingåtts
mellan parter, av vilka endast en är bunden av kollektivavtalet.
Därvid bör till att börja med erinras att långt ifrån alla lagarbeten
förklarat kollektivavtalet skola lända till efterrättelse
jämväl i detta fall.2 Nederländska och österrikiska lagarna,
norska och ungerska förslaget samt 1910 års schweiziska
förbundsförslag inskränka kollektivavtalets tillämplighet till
det fall att arbetsavtalets båda parter äro bundna av kollektiv 1

Genéve art. 1 och 14, Österrikes lag 1907 § 114 b och 1910 § 6.

2 Jämför ovan sid. 74—75.

avtalet. Detta kan således enligt nämnda lagarbeten icke utöva
någon som helst inverkan på arbetsavtal, som ingås mellan
parter, av vilka endast en är bunden av kollektivavtalet.
Men även de lagarbeten, som utsträckt kollektivavtalets tilllämplighet
till sistnämnda fall, hava därvid i regel ej tillerkänt
kollektivavtalet samma rättsverkan som vid arbetsavtal
mellan parter, som båda äro bunda av kollektivavtalet. Fullt
likställda äro de båda fallen endast i Sulzers (art. IV: 4 och
V) och schweiziska arbetarförbundets (art. 32) förslag ävensom
i G-enéves lagstiftning. Vad den senare angår är sagda
förhållande ju helt naturligt, då densamma icke ens vid
arbetsavtal mellan av kollektivavtal bundna parter tillerkänner
kollektivavtalet högre rättsverkan än såsom usage. Av
övriga lagstiftningar stadga de franska förslagen1 samt Rosenthals
förslag (§ 9) att kollektivavtal i förevarande fall skall
lända till efterrättelse i den mån arbetsavtalet icke innehåller
andra bestämmelser. Samma ståndpunkt torde intagas av italienska
förslaget (art. IV), vilket dock medgiver kollektivavtalets
kontrahenter att genom uttrycklig överenskommelse i
kollektivavtalet ytterligare begränsa dess tillämplighet. Enligt
finska förslaget gäller såsom regel att kollektivavtal, varav
arbetsgivare2 är bunden, skall lända till efterrättelse vid arbetsavtal,
som av honom ingås med utomstående arbetare, endast
till den del arbetsavtalet är ofullständigt (§ 55). Om
emellertid arbetsgivare eller arbetare enligt särskild bestämmelse
i kollektivavtalet är förbunden att tillämpa detsamma även
vid arbetsavtal med utomstående, blir avtal, som ingås i strid
med kollektivavtalet, ogiltigt, därest annan deltagare i sist 1

Société 1904 art. VI, regeringsförslaget 1906 art. 17 och 1910 art. 7.
Société 1907 innehåller ej något motsvarande stadgande.

2 Jämför ovan sid. 74 vid anm. 1.

100

nämnda avtal så yrkar (§ 54 p. 3). Wölbling har ej bestämt
angivit sin ståndpunkt i förevarande fråga. På grund av
ovan (sid. 97) anmärkta stadgande i hans förslags 3 § 1 punkt
torde man dock kunna anse honom hysa den mening, att en av
kollektivavtal bunden part är skyldig tillämpa detsamma även
vid arbetsavtal med utomstående person men att ett åsidosättande
av kollektivavtalet i dylikt fall ej medför annan än obligatorisk
påföljd.

Angående kollektivavtalets rättsverkan med avseende på
arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, som båda stå utanför
kollektivavtalet, är ej mycket att tillägga utöver de upplysningar,
som lämnats redan-i det föregående.1 Av de lagstiftningar,
som utsträckt kollektivavtalets tillämplighet till nu förevarande
fall,2 hava alla utom de australiska lagarna förklarat
kollektivavtalet skola lända till efterrättelse i den mån arbetsavtalet
icke innehåller andra bestämmelser. Därvid hava
de flesta hithörande lagarbeten3 grundat nämnda rättsverkan
på en presumtion att parternas avsikt varit att kollektivavtalets
bestämmelser skulle tillämpas i den mån arbetsförhållandet
ej reglerats i arbetsavtalet. Andra4 hava fullständigt lämnat
privaträttens område och åt kollektivavtalet givit betydelse
av objektiv rättsnorm, låt vara av subsidiär natur. Enligt
australiska lagarna har kollektivavtalet i förevarande liksom i
övriga fall samma rättsverkan som en dom.

Inom doktrinen är det fortfarande en öppen fråga, i vil -

1 Jämför ovan sid. 75—78.

2 Se ovan sid. 75 anm. 2.

3 Franska Société 1904 art. VII ock regeringsförslaget 1906 art. 18, Sulzers
förslag art. VI, schweiziska förbudsförslaget 1909 art. 1373 och 1910 art.
1371 quater.

4 Genéve art. 1 och 14, italienska förslaget art. XV, Rosenthals förslag
§ 9 och hans ant arb. sid. 178—179.

101

ken utsträckning kollektivavtalet kan anses grundlägga förpliktelse
för parterna att under avtalets bestånd iakttaga arbetsfred.
1 Striden rör sig i främsta rummet därom huruvida
det ligger i kollektivavtalets begrepp att utgöra ett oinskränkt
fredsdokument mellan parterna. Anses sa vara förhållandet,
måste varje användande av kampmedel under kollektivavtalets
giltighetstid strida mot vad parterna med avtalets ingående
åsyftat och således vara otillåtet. Anses ett kollektivavtal däremot
innebära endast en reglering av ett antal särskilda frågor,
kan parternas fredsplikt icke sträcka sig längre än fred uttryckligen
blivit sluten. De frågor, som genom kollektivavtalet
vunnit sin lösning, få således icke under avtalets giltighetstid
göras till föremål för tvist och varje användande av påtryckningsåtgärd
i syfte att åstadkomma ändring i kollektivavtalet
innebär därför ett brott mot detsamma. Ej heller får dylik åtgärd
användas, då tvist om tolkning eller tillämpning av avtalet
uppkommer, ty då föreligger en rättstvist, som bör behandlas
och avgöras av statens dömande organ. Men i den mån tvist
uppkommer rörande frågor, vilka icke blivit reglerade i kollektivavtalet,
äro parterna lika obundna som förut och även rättsligen
oförhindrade att söka genom arbetsinställelse eller andra
kampmedel genomdriva sina fordringar. Att undersöka vilken
av ovannämnda uppfattningar, som från teoretisk synpunkt är
den riktiga, skulle emellertid i detta sammanhang vara tämligen
ofruktbart. De lagstiftningar, som upptagit frågan om
parternas fredsplikt till behandling, hava uppenbarligen ej anlagt
andra synpunkter än de rent praktiska. Stadgandena i
ämnet förete därför också inbördes en föga enhetlig bild.

1 Angående litteraturen se "Wolblings ant. avh. i Archiv sid. 880 anm.
133. Beträffande de olika kampmedlens begrepp och innebörd kan hänvisas
till Kleebergs och Undéns ant'', uppsatser.

102

Bestämmelser i ämnet1 saknas fullständigt i den nederländska
och österrikiska lagstiftningen, i samtliga de franska
lagförslagen, i såväl de schweiziska förbundsförsla.gen som de
två privata schweiziska förslagen samt i finska och ungerska
förslagen. Danska lagen den 12 april 1910 överlämnar åt skiljedomstolen
att bedöma, huruvida en arbetsinställelse är behörig
eller icke med hänsyn till ett bestående kollektivavtal.
En dylik prövning kan för övrigt äga rum redan innan arbetsinställelse
vidtagits. Därest från någondera sidan tillkännagives
arbetsinställelse och dennas behörighet bestrides från motsidan,
kan nämligen envar av parterna påkalla skiljedomstolens yttrande
i frågan (§ 4 B p. 5—7, § 5). Icke heller italienska
förslaget eller Wölblings förslag hava velat utstaka
några gränser för parternas fredsplikt utan likställt
arbetsinställelse och därmed jämförliga åtgärder med andra
handlingar, som kunna innefatta brott mot kollektivavtalet.2
Wölbling har därutöver uttryckligen förklarat (§ 19) att användandet
av kampmedel är fullt tillåtet, i den händelse det
sker i ändamål att tvinga motpart att ställa sig kollektivavtal
till efterrättelse.

En uttrycklig begränsning av rätten att under kollektivavtalets
giltighetstid använda kampmedel har skett endast
i Nya Zeelands, i australiska statsförbundets och i Genéves lagstiftning
samt i norska förslaget och i Rosenth als förslag.

1 I det följande kommer ej att tagas hänsyn till andra stadganden än sådana,
som direkt avse att reglera parternas fredsplikt på grund av ett för dem
bindande kollektivavtal. Angående inskränkningar ur andra synpunkter i rätten
att vidtaga arbetsinställelse se mitt anf. arb. Några hufvudpunkter sid
70—106.

Se italienska förslaget art. VII och XII a samt Wölblings anf. avh. i
Arehiv sid. 881.

103

Längst därutinnan gå de två nämnda australiska lagarna.1
Båda lämna ytterst utförliga definitioner av begreppen lockout
och strejk, vilka därvid bestämmas så att de omfatta såväl
arbetsinställelser i anledning av rättstvister eller intressetvister
som sympatilockouter och sympatistrejker. Nya Zeelands lagstiftning
innehåller ett fullkomligt oinskränkt förbud mot lockout
och strejk av arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av ett
inom yrket bestående kollektivavtal. Australiska förbundslagen
meddelar förbud mot vidtagande eller fortsättande
av arbetsinställelse i anledning av industriell tvist. Uttryckligen
förklaras att förbudet icke avser arbetsinställelse inom
jordbruksnäringen och mejerihandteringen. Icke heller
omfattar förhudet sådan arbetsinställelse inom industrien, som
äger rum utan sammanhang med industriell tvist; i sistnämnda
fall åligger det emellertid den tilltalade att visa
att arbetsinställelsen ej stått i sammanhang med dylik tvist.
Förbudet mot arbetsinställelse i anledning av industriell tvist
skarpes ytterligare genom ett stadgande, att därest arbetsgivare
och arbetare äro bundna av kollektivavtal, skall den som
utan giltig anledning vägrar eller underlåter att erbjuda eller
antaga arbete på de i kollektivavtalet bestämda villkor, anses
göra sig skyldig till deltagande i arbetsinställelse. Såväl enligt
Nya Zeelands som australiska statsförbundets lagstiftning
motsvaras förbudet mot arbetsinställelser av stadganden angående
obligatorisk medling och skiljedom. Själva det förfarande,
som därvid skall iakttagas,2 saknar i detta sammanhang
intresse.

Även enligt det norska förslaget sammanhänger förbudet

1 Nya Zeelands Industrial conciliation and arbitration amendnient act 1908
art. 3—6, australiska förbundslagen art. 4, 6—10.

2 Jämför ovan sid. 58 anm. 1.

104

mot arbetsinställelser på det närmaste med stadgandena angående
medling och skiljedom. Förslaget innehåller olika bestämmelser
angående rättstvister och intressetvister. Med rättstvist
förstås (§ 6 st. 1) tvist angående krav, som grundas på
kollektivavtal eller skiljedom eller på brott mot sådana eller
som angår tolkningen av kollektivavtal eller skiljedom. Dylik
tvist skall handläggas av de i lagförslaget omhandlade förliknings-
och skiljenämnder och kan icke utan båda parternas
skriftliga samtycke anhängiggöras vid allmän domstol. I fråga
om intressetvisternas behandling hava skilda meningar rått inom
den kommitté, som utarbetat lagförslaget. Dennas samtliga
medlemmar anse att även intressetvister skola, i den händelse
parterna ej själva kunna enas, bliva föremål för behandling
inför förlikningsnämnd. Kan tvisten ej därigenom vinna
sin lösning, skall den enligt majoritetens förslag hänskjutas till
skiljenämnden (§ 6 st. 2). Denna kan dock meddela skiljedom
endast i det fall att nämnden är enhällig eller parterna på förhand
utfäst sig att atnöjas med domen (§ 23 p. 1). Kommitténs
minoritet, bestående av de två representanterna för arbetsgivarna
och arbetarna, föreslår däremot (§ 19) att intressetvister
endast med båda parternas samtycke skola kunna hänskjutas
till skiljenämnden men att, därest så sker, för skiljedomen
skall krävas blott enkel majoritet. 1 anslutning till dessa
stadganden angående medling och skiljedom uppställer förslaget
följande principer angående parternas fredsplikt. Begreppen
strejk och lockout definieras (§ 1 p. 4—5). Med strejk
förstås en arbetsinställelse, vidtagen av arbetare, som därvid
handla i samråd och i syfte att genom arbetsinställelsen förmå
en eller flera arbetsgivare att ingå på en bestämd ordning med
hänsyn till deras egen eller andra arbetares lön eller andra arbetsvillkor
eller för att upprätthålla eller hindra en dylik ord -

105

ning. Med lockout förstås en arbetsinställelse, som vidtagits
av en eller flera arbetsgivare eller dem, som handla å deras vägnar,
i syfte att genom arbetsinställelsen förmå arbetare, anställda
hos dem själva eller hos annan arbetsgivare, att ingå på
en bestämd ordning med hänsyn till lön eller andra arbetsvillkor
eller för att upprätthålla eller hindra en djdik ordning.
Men därjämte stadgas att såsom lockout skall anses jämväl
s. k. maskerad lockout eller att arbetsgivare, sedan fordran
framställts på viss ordning med avseende på lön eller andra
arbetsvillkor, i förutnämnda syfte avskedar arbetare och intager
andra i deras ställe. Angående rätten att vidtaga strejk eller
lockout stadgas att dylik åtgärd icke alls får vidtagas i syfte att
inverka på avgörandet av rättstvist. I anledning av intressetvist
får arbetsinställelse vidtagas först sedan skiljenämndens
— enligt minoritetens inom kommittén förslag: förlikningsnämndens
— behandling av tvisten blivit avslutad utan att något
bindande avgörande ägt rum. Äro parterna bundna av ett
kollektivavtal, fordras emellertid ytterligare, att dettas giltighetstid
utlöpt samt att meddelande om att avtalet skall anses
hava upphört skett till motparten minst två dagar innan arbetsinställelsen
vidtages. Under den tid kollektivavtal är gällande
får således icke heller i anledning av intressetvist arbetsinställelse
äga rum. Däremot innehåller lagförslaget icke något
förbud mot sympatilockout och sympatistrejk.1 Dylik åtgärd
kan således vidtagas även av par, som är bunden av
kollektivavtal.

Rosenthals förslag (§ 16) innehåller rörande förevarande
fråga att under den tid kollektivavtal är gällande får ej någon
därav bunden part använda kampmedel gentemot motsi -

1 Se ang. denna fråga anförd Instilling I sid. 95—101.

106

dan. Såsom kampmedel anses även kollektiv uppsägning av arbetsavtal.
Förbudet mot att använda kampmedel gäller
jämväl i det fall att fråga, varom tvist uppkommit, ej
är reglerad i kollektivavtalet. Huruvida det omfattar
även sympatistrider framgår ej av lagförslaget eller den
korta motiveringen till densamma och Rosenthal synes
i själva verket ej hava tänkt på denna fråga. I motsats
mot de australiska lagarna och norska lagförslaget anvisar
Rosenthals förslag icke någon utväg att lösa de tvistefrågor,
vilkas avgörande genom maktmedel förslaget förbjudit. Visserligen
föreskriver detsamma (§ 11) att alla rättstvister i anledning
av kollektivavtalet skola avgöras av en tariffnämnd,
angående vars sammansättning lämnas bestämmelser, men
nämnda tvister äro ju de som bäst kunna undvara skiljedom, då
de alltid kunna avgöras av de allmänna domstolarna. Intressetvisterna
kvarstå däremot oavgjorda. Rosenthal har dock själv
öppen blick för denna motsägelse och synes mena att lagstiftningen
skulle i annat sammanhang skapa nödiga organ för avgörande
av dylika tvister.

Genéves lagstiftning meddelar ej något allmänt förbud mot
arbetsinställelse utan endast mot vidtagande av dylik åtgärd
i syfte att därigenom åstadkomma ändring i en bestående tariff
(art. 17). Ett dylikt förbud synes emellertid knappast
kunna erhålla någon praktisk betydelse. Då en tariff endast
gäller såsom usage och enligt utryckligt medgivande i lagen
kan sättas ur kraft genom däremot stridande arbetsavtal, synes
ingen anledning föreligga att söka genom arbetsinställelse
åstadkomma ändring i tariffen. För en arbetsinställelse fordras
väl i regel en mera reell anledning och i praktiken torde
därför arbetsgivare och arbetare förfara så, att de låta tariffen
behålla sitt värde såsom usage okränkt och vidtaga lockout

107

eller strejk för att i arbetsavtalen tilltvinga sig andra arbetsvillkor
än de i tariffen fastställda. En arbetsinställelse i dylikt
ändamål är fullt laglig. Redan bär kan för övrigt anmärkas
att lagen ej stadgat någon påföljd för vidtagande av arbetsinställelse
i det fall, då sådan är förbjuden.

7. Brott mot kollektivavtalet.

Därest part gör sig skyldig till en handling eller en underlåtenhet,
som strider mot kollektivavtalet, föreligger från hans
sida ett avtalsbrott. För arbetsgivares och arbetares del kan
såsom typiskt exempel anföras det fall att han vid ingående av
arbetsavtal, för vilket kollektivavtal skall lända till efterrättelse,
åsidosätter dettas bestämmelser. Likaledes föreligger avtalsbrott,
därest av arbetsgivare eller arbetare vidtages arbetsinställelse
i fall, då sådan åtgärd strider mot bestämmelse i kollektivavtal
eller eljest i lag är förbjuden för part, som är bunden
av kollektivavtal. Men avtalsbrott kan begås icke blott
av enskilda arbetsgivare och arbetare utan även av organisation,
vilken såsom part deltagit i kollektivavtalets avslutande.
Så blir förhållandet, därest organisationen i avtalet uttryckligen
åtagit sig vissa förpliktelser men sedan underlåter att uppfylla
dessa. Om nu ett kollektivavtal brytes, kan den genom
avtalsbrottet kränkte, där så låter sig göra, framtvinga ett fullgörande
av avtalet. Därutöver kan han hos den avtalsbrytande
söka och uttaga skadestånd. Så till vida gälla för brott mot
kollektivavtal ej andra regler än de allmänna obligationsrättsliga.
Åtskilliga lagstiftningar hava även ansett dessa vara
tillräckliga och innehålla därför ej några särskilda stadgande!!

108

angående brott mot kollektivavtal. Så är förhållandet med nederländska
och österrikiska lagarna, Gfenéves lagstiftning, samtliga
de schweiziska förslagen samt finska förslaget. Till samma
grupp hör även det norska förslaget så till vida som det ej
innehåller bestämmelser angående annat brott mot kollektivavtal
än arbetsinställelse och denna åtgärd ej behandlas ur synpunkten
att utgöra en kränkning av kollektivavtalet utan såsom
en störning av arbetsfreden överhuvud och ett åsidosättande
av de medel för arbetsfredens upprätthållande, som rättsordningen
anvisat. Däremot hava vissa andra lagarbeten uppställt
särskilda rättsregler angående brytande av kollektivavtal.
För de principer, som därvid gjort sig gällande, skall här lämnas
en redogörelse.

Med de vanliga skadeståndsreglerna kan det lätt inträffa
att en talan om skadestånd, ä.ven om den i och för sig är fullt
befogad, ej leder till något resultat. Frånsett de alltid föreliggande
svårigheterna att bevisa kausalsammanhanget mellan
handlingen och den uppkomna skadan, kan vid brytande av
kollektivavtal en skadeståndstalan ofta vara utesluten av den
anledning att avtalsbrottet icke medfört någon skada, som enligt
vanliga regler är ersättningsgill. Såsom exempel kunna an
föras de fall att överarbete ägt rum i strid mot avtalet, eller att
bestämmelse angående förmäns ställning eller tillåtna antalet
lärlingar blivit överträdd. I dylika fall torde enligt de flesta
rättssystem avtalsbrottet icke kunna medföra någon ekonomisk
påföljd. Detta har föranlett att i kollektivavtal stundom
stadgas visst vite att utgå i händelse av avtalsbrott utan att därvid
någon skada skall behöva påvisas. Å andra sidan är det
här fråga om så ytterst komplicerade förhållanden att en tilllämpning
av vanliga skadeståndsregler ofta kommer att visa
sig obillig. Ett avtalsbrott från den ena partens sida kan vara

109

framkallat av ett föregående olämpligt beteende från motpartens
sida och det kan därför i ett konkret fall synas skäligt att den,
som brutit ett kollektivavtal, ej skall ersätta fulla skadan.
Därtill kommer ytterligare en annan omständighet. En arbetsgivare
kan alltid på förhand tämligen noggrannt beräkna omfattningen
av den skada, som han genom ett avtalsbrott kan
tillskynda arbetarna. Dessa kunna däremot ej överskåda den
skada, som genom en strejk eller annat avtalsbrott från deras sida
kan uppkomma för arbetsgivaren. Ofta kan nämnda skada vara
beroende av tillfälliga dispositioner från arbetsgivarens egen
sida t. ex. åtagandet av en leverans att fullgöras inom viss tid.
Även de nu senast framhållna synpunkterna hava beaktats av
parterna vid ingåendet av kollektivavtal, i det man i avtalet
begränsat ett eventuellt skadestånd till visst maximibelopp.

Den sociala praxis, som sålunda utbildats, har övat inflytande
även på lagstiftningarna, i det vissa av dessa för brott
mot kollektivavtal uppställt ett modifierat skadeståndssystem,
genom vilket ovan anmärkta olägenheter undvikas. Så har helt
nyligen skett i Danmark genom lagen den 12 april 1910. Denna
har nämligen för brytande av kollektivavtal utsatt en ekonomisk
påföljd, benämnd bot (Bod), som utgör en mellanform mellan
böter och skadestånd. Därest skada icke ägt rum, blir det
närmast den förra synpunkten, som kommer att göra sig gällande,
under det i händelse av skada ersättningssynpunkten blir
bestämmande. De särskilda stadgandena äro följande (§ 5 p.
1—3). Har skada skett, beräknas botens belopp efter skadans
storlek, därvid hänsyn skall tagas till i vad mån avtalsbrottet
må vara ursäktligt från den avtalsbrytandes sida. Liksom boten
eljest vid synnerligen förmildrande omständigheter kan helt
bortfalla, skall bot för olaglig arbetsinställelse bortfalla, i den
händelse något avtalsstridigt förfarande från den parts sida,

mot vilken arbetsinställelsen är riktad, kan anses hava givit
skälig anledning till densamma. Såsom särskilt försvårande
omständighet skall anses att den som brutit avtalet vägrat att
låta saken avgöras genom skiljedom, oaktat avtalet förpliktar
honom därtill, eller handlat i strid mot lagligen avkunnad skiljedom.
Den utdömda boten skall, då skada skett, tillfalla den
som lidit skadan, men eljest käranden i målet. Till förklaring
av sistnämnda stadgande måste redan här anmärkas att, därest
enskilda föreningsmedlemmar blivit kränkta i sin rätt på
grund av kollektivavtal, kunna de icke själva vid skiljedomstolen
föra talan på grund av rättskränkningen utan dylik rätt
tillkommer endast föreningen.

Övriga lagstiftningar innehålla endast undantagsvis några
bestämmelser angående arbetsgivares och arbetares skadeståndsskyldighet.
De lagarbeten, som förklara kollektivavtal
skola lända till efterrättelse jämväl vid arbetsavtal, som en av
kollektivavtal bunden part ingår med utomstående, men för
detta fall medgiva att kollektivavtalet derogeras,1 hava i allmänhet2
stadgat att part, som i dylikt fall åsidosätter kollektivavtalet,
blir skadeståndsskyldig gentemot kollektivavtalets
övriga parter. Från denna princip gör emellertid italienska
förslaget ett undantag till arbetarnas förmån. Det har ansetts
att en av ett kollektivavtal bunden arbetare, som ej kan erhålla
arbete på de i kollektivavtalet bestämda villkor, bör få ingå
arbetsavtal även på mindre fördelaktiga villkor utan att
därigenom ådraga sig någon skadeståndsskyldighet. Förslaget
innehåller därför bestämmelse (art. TV) att arbetare kan befria

1 Jämför ovan sid. 99—300.

2 Franska Société 1904 art. 6, regeringsförslaget 1906 art. 17 och 1910
art. 7, Rosenthals förslag § 9, italienska förslaget art. IV. Jmfr även finska
förslaget § 54 p. 3.

sig från skadeståndsskyldighet genom att visa att lian, innan
han ingick det mot kollektivavtalet stridande arbetsavtalet, förgäves
sökt arbete hos en av kollektivavtalet hunden arbetsgivare.
1 En dylik bevisning torde han alltid kunna åstadkomma
och i realiteten innebär stadgandet därför en befrielse för alla
av kollektivavtal bundna arbetare att ställa sig detsamma till
efterrättelse vid ingående av arbetsavtal med utomstående arbetsgivare.

En särskild ställning intaga australiska förbundslagen
samt Nya Zeelands lagstiftning, i det dessa stadgat bötesstraff
för såväl olaglig arbetsinställelse som överhuvud brott mot kollektivavtal.
Nämnda ståndpunkt förefaller dock mindre främmande,
om man erinrar sig att arbetsinställelse enligt ifrågavarande
lagar måste betraktas såsom en kränkning av principen
om obligatorisk medling och skiljedom samt att kollektivavtalet
tillerkänts samma rättsverkan som en dom. För övrigt synes
åtminstone den påföljd, som australiska förbundslagen utsatt
för brytande av kollektivavtal, i viss mån äga karaktären av
vite. Såsom maximigräns för nämnda påföljd skall nämligen
i första hand gälla det belopp, parterna bestämt i kollektivavtalet.
Innehåller detta ej någon bestämmelse därutinnan, kan
ej utdömas högre belopp än 500 pund för avtalsbrott, som
begåtts av organisation, samt 250 pund för arbetsgivares och
10 pund för arbetares avtalsbrott (art. 78 p. 1). I utslaget
bestämmer domstolen, huruvida det utdömda beloppet skall tillfalla
statskassan eller helt eller delvis enskild person eller organisation.
Nya Zeelands lag (Ind. concil. and arbitr. amendm.

1 Stadgandet erinrar med hänsyn till sitt syfte om en bestämmelse, som
plägar finnas i de australiska lagarna angående lönenämnder, av innehåll att
ålderstigna, svaga eller långsamma arbetare kunna av vederbörande myndighet
erhålla tillstånd att arbeta för lägre lön än den av lönenämnden fastställda
minimilön.

112

act art. 13) tager ej hänsyn till det fall att parterna kunna
hava bestämt påföljdens belopp i kollektivavtalet utan fastställer
för alla fall ett maximibelopp av 100 pund för organisations
eller arbetsgivares avtalsbrott och 5 pund för arbetares.
Denna lag medgiver därjämte (art. 16) domstolen att, därest
den finner avtalsbrottet obetydligt eller ursäktligt, fullständigt
befria den tilltalade från påföljd. Det utdömda beloppet tillfaller
statskassan (art. 17). Båda lagarna innehålla särskilda
bestämmelser angående påföljd för arbetsinställelse. Enligt
australiska förbundslagen gör envar enskild person eller organisation,
som vidtager eller fortsätter olaglig arbetsinställelse,
sig förfallen till ett fixt straff av 1,000 punds böter (art. 6).
Organisation, som i ändamål att genomdriva från dess sida
framställd fordran, anbefaller sina medlemmar att icke erbjuda
eller mottaga arbete, anses hava gjort sig skyldig till arbetsinställelse
(art. 8). Nya Zeelands lagstiftning (amendm. act art.
5—6) förbjuder i första rummet arbetsgivare och arbetare, som
är bunden av ett kollektivavtal, att deltaga i arbetsinställelse.
Men därjämte meddelas förbud för envar enskild eller organisation,
de må vara inblandade i tvisten eller icke, att anstifta,
anordna, understödja eller befrämja olaglig arbetsinställelse
eller att förmå eller uppmana annan eller vara annan behjälplig
att deltaga i sådan. Såsom understödjande av arbetsinställelse
skall anses varje gåva i penningar eller andra värdesaker, som
gives åt eller till förmån för person, som deltager i arbetsinställelse,
eller åt eller till förmån för organisation, varav deltagare
i arbetsinställelse är medlem, såvida ej givaren visar, att
gåvan ej givits i ändamål att understödja arbetsinställelsen.
Därest flertalet medlemmar inom en organisation deltager i
en arbetsinställelse, skall denna anses vara anordnad av organisationen.
Bötesbeloppen kunna uppgå till högst 500 pund för

113

förseelse av arbetsgivare, 200 pund för förseelse av organisation
eller utom tvisten stående person samt 10 pund för förseelse
av arbetare. Därjämte kan domstolen förordna (art. 10) att
organisation, som ådömes straff, skall för viss tid av högst två
år avföras från föreningsregistret. Ett dylikt beslut är ju
för organisationen synnerligen ödesdigert, enär därigenom icke
blott organisationen förlorar behörigheten att ingå lagligen bindande
kollektivavtal utan även redan bestående avtal upphöra
att gälla under den tid, organisationen ej är inregistrerad.

Då det norska förslaget enligt vad förut anmärkts behandlat
arbetsinställelse uteslutande ur offentligträttslig synpunkt,
är det ganska naturligt att nämnda förslag liksom de australiska
lagarna kriminaliserat ifrågavarande åtgärd. Lagförsla--get skiljer för övrigt mellan två fall (§ 7 p. 2). Det ena är att
någon i strid med lagens bestämmelser vidtager eller deltager i
arbetsinställelse. Det andra är att medlem av styrelse för arbetsgivarförening
eller fackförening medverkar till eller understödjer
en straffbar arbetsinställelse genom försträckning eller
utbetalning av föreningens medel eller underlåter att efter
förmåga söka hindra dylik arbetsinställelse. Straffet är böter,
som för arbetsgivare i händelse av iteration kunna stiga till
femtiotusen kronor. För andra fall fastställer förslaget ej någon
maximigräns och skola därför allmänna strafflagens bestämmelser
lända till efterrättelse.1 Enligt dessa kan i nämnda
fall ådömas böter intill femtusen kronor.

Redan ovan har framhållits att förening, som deltager i
avslutandet av kollektivavtal, kan i detta för egen del åtaga
sig förpliktelser. Tydligen kan förening i dylik ordning även
ikläda sig ansvar för att dess medlemmar skola fullgöra sina

1 Lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttraden § 7, jämförd
med stralfeloven § 27.

8—110777. Olin, Kollektivavtalet.

114

förpliktelser enligt avtalet och i så fall blir föreningen visserligen
skyldig att gottgöra den skada, som uppkommer genom
medlemmarnas avtalsbrott. Har föreningen däremot ej uttryckligen
iklätt sig dylikt ansvar, anses allmänt den omständigheten
att föreningeh avslutat kollektivavtalet icke i och för sig innebära
att den åtagit sig garanti för föreningsmedlemmarnas avtalstrohet.
Undantag bildar endast den nederländska rätten.
Ehuru det lagstadgande, varigenom institutet därstädes regleras,
ej innehåller någon som helst bestämmelse i nu förevarande
hänseende, synas såväl teori som praxis vara eniga därutinnan
att förening, som avslutat kollektivavtal, blir skadeståndsskyldig,
därest dess medlemmar bryta avtalet.1 Man stöder sig
därvid på den omständigheten att den nederländska lagstiftningen
så bestämt ställt sig på Yerbandsteoriens ståndpunkt.
Åtskilliga andra lagstiftningar hava emellertid genom ett uttryckligt
stadgande ålagt förening, som slutit kollektivavtal,
skyldighet att innnestå för sina medlemmars avtalsbrott. Två
olika huvudprinciper hava därvid gjort sig gällande. Enligt
den ena blir föreningen ansvarig endast i den händelse den kan
anses hava del i avtalsbrottet därigenom att den själv framkallat
eller eljest''medverkat till detsamma. Enligt den andra
principen blir föreningen skadeståndsskyldig för sina medlemmars
avtalsbrott, även om den ej själv har någon del i detsamma.
Denna princip kan för övrigt tillämpas med olika stränghet.
Föreningens ansvar kan vara inskränkt till det fall att
föreningen iakttagit fullständig passivitet och således underlåtit
att söka med för den tillgängliga medel förhindra avtalsbrottet.
Enligt en annan ståndpunkt omfattar föreningens ansvar däremot
varje brott mot kollektivavtalet, som begås av någon föreningsmedlem,
även om föreningen gjort allt vad på den kun -

1 Se van Zanten i Gewerbe- lind Kaufmannsgericht 15. Jahrg. 1910 sp. 392.

115

nät ankomma för att avstyra detsamma. I de olika lagarbetena
hava nämnda principer blivit utformade på följande sätt.

Det senaste franska förslaget innehåller (art. 8) den bestämmelse
att arbetsgivar- eller arbetarfackföreningar, som äro
bundna av ett kollektivavtal, icke få företaga åtgärd, som
kan vara ägnad att hindra avtalets uppfyllande. I sammanhang
därmed förklaras emellertid, att föreningarna äro ansvariga
för avtalets uppfyllande endast i den mån avtalet bestämmer.
1 Lagrummet utlägges ej i förslagets motiver men torde
innebära att fackförening, som genom någon positiv åtgärd
framkallat eller medverkat till avtalsbrott från föreningsmedlemmarnas
sida, därigenom ådrager sig skadeståndsskyldighet,
varemot förening ej innestår för avtalsbrott, i vilka den ej har
någon del. Samma ståndpunkt intages av danska lagen så till
vida som denna stadgar (§ 5 p. 1 och 4) att, därest annat ej
överenskommits i kollektivavtalet, organisation kan göras ansvarig
endast då den gjort sig delaktig i avtalsbrottet eller i
arbetsinställelsens vidtagande eller upprätthållande. Denna
princip skall dock ej tillämpas i den händelse vid arbetskonflikt
striden rör sig om tolkningen av en gällande prislista med allmänna
bestämmelser eller av ett gällande kollektivavtal. I dylika
fall, d. v. s. i rättstvister, kan organisationen bliva skadeståndsskyldig,
även om den ej medverkat till arbetsinställelsens
vidtagande eller upprätthållande. Enligt Wölblings förslag (§
7) skall fackförening innestå för sina medlemmars avtalsstridiga
handlingar, därest föreningen föranlett nämnda handlingar
eller, efter uppfordran av den kränkte, underlåtit att förhindra
dem. Rosenthals förslag, som ju innehåller särskilda bestäm 1

Båda stadgande^ förekomma även i Société 1904 art. 8 och 1907 art.
52. Regeringsförslaget 1906 innehåller däremot endast det senare stadgandet
(art. 19).

116

melser angående arbetsstrider under kollektivavtals giltighetstid,
stadgar för detta fall, att fackförening, som lämnar understöd
åt medlemmar, vilka äro invecklade i dylik strid, är skyldig
ersätta den genom striden förorsakade skadan (§ 16). Ännu
mycket längre går förslaget, då fråga är om de enskilda föreningsmedlemmarnas
särskilda förpliktelser enligt kollektivavtalet.
För deras uppfyllande innestår föreningen obegränsat och
skall således ersätta all skada, som uppkommer genom föreningsmedlemmars
avtalsbrott (§ 6). För inträdandet av denna föreningens
skadeståndsskyldighet fordras ej att föreningen på något
sätt har del i avtalsbrottet. Icke heller förutsättes att detta
begåtts av något större antal föreningsmedlemmar. Även ungerska
förslaget (§ 715) ålägger fackförening oinskränkt ansvar
för skada, som förorsakas därigenom att medlemmar av föreningen
bryter mot bestämmelse i kollektivavtal, som avslutats
av föreningen.

Principen att fackförening skall innestå för sina medlemmars
avtalsbrott, även om någon skuld ej kan läggas föreningen
till last, har slutligen blivit tillämpad även i det italienska
förslaget för det fall att kollektivavtalet ingåtts av registrerad
förening (art. XII a). Xämnda skyldighet motsvaras dock
för arbetarnas del av den högst betydande förmånen att,
däiest ej annat överenskommits i kollektivavtalet, arbetsgivare
är pliktig att taga sin arbetskraft från den förening,
med vilken avtalet ingåtts (art. XII). Därmed är
således principen om ensamrätt till arbete för förenings medlemmar
uttryckligen erkänd. Härmed sammanhänger en annan
befogenhet, som tillerkänts arbetarfackförening. Därest
medlem underlåter att fullgöra sina förpliktelser och därigenom
väsentligen försvårar kollektivavtalets realiserande, är föreningen
berättigad ersätta honom med annan arbetare. Arbetsgi -

117

vare kan i dylikt fall endast två gånger utan uppgiven
anledning vägra mottaga erbjuden arbetare; tredje gången måste
för avvisande kunna anföras giltig grund. Dock är arbetsgivare
berättigad fordra att arbetare någon tid arbetar på prov.
Genom nu omnämnda befogenhet bar arbetarfackförening ju erhållit
möjlighet att i viss mån förekomma avtalsbrott från dess
medlemmars sida och därigenom säkerställa sig mot ersättningsskyldighet.
Men därutöver är såväl arbetsgivar- som arbetarförenings
ansvar underkastat vissa inskränkningar. Först och
främst ansvarar förening endast för kollektivt avtalsbrott. Ett
sådant skall åter anses föreligga å arbetarnas sida, därest det
begås samtidigt av en tiondedel av föreningens medlemmar
eller av en tiondedel av de vid ett företag anställda arbetarna
eller i allt fall avtalsbrottet är av den art, att det väsentligen
hindrar eller försvårar uppnåendet av syftet med arbetsavtal,
som slutits med tillämpning av kollektivavtalets bestämmelser.
Å arbetsgivares sida skall avtalsbrott anses vara av kollektiv
natur, därest det begås av en tiondedel av de hos honom
anställda arbetare. Av ännu större betydelse är emellertid att
förenings ersättningsskyldighet icke omfattar hela den genom
avtalsbrottet förorsakade skadan utan är begränsad till ett efter
viss beräkningsgrund utgående fixt belopp. I själva verket
innebär således föreningens ansvar icke en skyldighet att gälda
skadestånd utan att utgiva vite. Detta är bestämt till en tiondedel
av arbetslönerna under den tid, arbetsinställelse eller avtalsbrott
pågår. För det belopp, förening nödgats utgiva, har den
regressrätt hos vederbörande föreningsmedlemmar, såvida föreningen
ej själv anbefallt avtalsbrottet. Förslaget har även sökt
bereda den kränkta parten säkerhet för utfåendet av den honom
tillkommande ersättning. Det stadgar (art. X) nämligen skyldighet
för inregistrerad förening att upprätta en garantifond,

118

ur vilken utdömda ersättningsbelopp skola utgå. Närmare föreskrifter
i detta hänseende meddelas dock icke utan få parterna
reglera denna fråga i kollektivavtalet.

I detta sammanhang bör slutligen även erinras om de förut
anmärkta bestämmelser i de australiska lagarna och i norska
förslaget, vilka stadga ansvar för organisation eller dess organ
för det fall att dessa medverka till eller understödja en arbetsinställelse.
Ansvarets juridiska konstruktion är ju visserligen
i sistnämnda lagarbeten en helt annan än i de lagstiftningar,
som bygga på skadeståndsprincipen, men i båda fallen full följes
ju samma socialpolitiska syfte.

De lagstiftningar, för vilka nu redogjorts, hava för fackföreningarnas
del utvidgat det ansvar, som åligger dem enligt
de särskilda rättssystemens allmänna principer. En fullkomligt
motsatt ståndpunkt intages av lagstiftningen i Storbritannien, i
det denna i stället i nu ifrågavarande hänseende privilegierat
fackföreningarna. Den huvudsakliga anledningen härtill är att
man ansett arbetarnas fackföreningar hava så stora uppgifter
att fylla såsom understödsföreningar, att en ersättningsskyldighet,
som skulle kunna medföra en förenings ruinerande, skulle
ur samhällets synpunkt åstadkomma större skada än själva
arbetsinställelsen eller avtalsbrottet. Men även såsom strejkkassor
hava fackföreningarnas fonder ansetts vara i behov av
skydd, enär arbetarnas föreningar i allmänhet befinna sig i en
svagare ställning än arbetsgivarnas och en dem åliggande skadeståndsskyldighet
sålunda skulle kunna beröva arbetarna möjlighet
att vidtaga även fullt legitima strejker. Genom Trade
disputes ad den 21 december 1906 hava därför fackföreningar
fullständigt befriats från ansvar för rättsstridiga handlingar,
som av dem företagas till främjande av arbetstvister. Naturligtvis
hava därvid arbetsgivarnas och arbetarnas föreningar

119

blivit likställda. De särskilda bestämmelserna i 1906 års lag
äro föranledda av vissa bestämda fakta i den föregående rättsutvecklingen
och några upplysningar angående denna1 måste därför
förutskickas den närmare redogörelsen för innehållet i nämnda
lag.

Före densamma funnos inga uttryckliga bestämmelser angående
fackföreningars skadeståndsskyldighet. Trade union
acts 1871 and 1876 avhandla ej detta ämne i vidare mån än att
de berättiga en registrerad fackförening att genom sina ombudsmän
(trustees) och i deras namn kära och svara inför domstol
i fråga om föreningens egendom samt rätt till eller anspråk på
egendom. Däremot finnes i Conspiracy and protcction of property
ad 1875 ett stadgande till fackföreningarnas förmån.
Att i korthet bestämma det för den engelska rätten egendomliga
institutet conspiracy erbjuder synnerligen stora svårigheter,
enär detsamma omfattar handlingar av den mest olikartade
natur. Med de flytande gränser mellan civil och kriminell
orätt, som äro utmärkande för den engelska rätten, faller dessutom
inom nämnda institut icke blott kriminell utan även
civil orätt. För nu ifrågavarande ändamål torde dock vara tillräckligt
att bestämma conspiracy såsom en överenskommelse
mellan två eller flera personer att gemensamt begå en rättsstridig
handling, vare sig denna utgör det slutliga mål, som
med överenskommelsen avses, eller endast ett medel för detsammas
uppnående. Därvid kan redan den omständigheten att flera

1 Se D. R. Chalmers-Hunt, The law relating to trade unions, London
1902, sid. 1—121; Haneld, anf. arb. sid. 41—120; A. H. Ruegg and H. Cohen,
The present and futnre of trade unions, London 1906, sid. 1—47; Axel Raphael,
Den engelska lagstiftningen om arbetstvister. 1906 års lag. Centralförbundets
för socialt arbete skriftserie, Stockholm 1907. Texten till 1906 års
lag i Bulletin des internationalen Arbeitsamts Band V sid. 471—472 samt i
Raphaels nämnda skrift.

120

personer överenskommit om gemensamt utförande av en handling
förläna denna senare rättsstridig karaktär så att överenskommelsen
blir att betrakta såsom conspiracy, ehuru till och
med ett utförande av samma handling av en enskild person ej
skulle inneburit någon rättsstridighet.1 Från denna regel gör
Conspiracy act det undantag, att en överenskommelse eller sammanslutning
mellan två eller flera personer att begå eller anstifta
en handling till främjande av en arbetstvist mellan arbetsgivare
och arbetstagare ej skall anses såsom conspiracy i
annat fall än att den, begången av en person, är straffbar såsom
brott (sect. 3). Ehuru nämnda stadgande ej yttrar sig om det
eivilrä.ttsliga ansvaret vid conspiracy, ansågs detsamma dock
allmänt utgöra ett stöd för den uppfattningen att en strejk
icke i och för sig kunde medföra någon skadeståndsskyldighet
för vare sig de enskilda deltagarna i densamma eller för fackförening,
därest denna tagit någon del i strejken. I ett antal
under åren 1897—1901 av överhuset meddelade domar, av vilka
de viktigaste äro de, som meddelats i målen Allen v. Flood (den
14 december 1897), Taff vale railway company v. Amalgamated
society of railway servants (den 22 juli 1901) samt Quinn
v. Leathem (den 5 augusti 1901), fastslogos emellertid andra
grundsatser. Då dessa rättegångar och däri meddelade domar
numera blott äga rättshistoriskt intresse, torde en närmare
redogörelse för dem ej vara behövlig. Innebörden av domen i
Taffvalerättegången var i korthet att en fackförening, vare sig
den var registrerad eller icke och även om den i andra hänseenden
ej atnjöte full rättskapacitet, kunde i eget namn stämmas
och förklaras skadeståndsskyldig för skada, som vållats av nå -

1 Jämför Haneld, anf. arb. sid. 108—112, P. F. Harris, Principles of the
criminal law, London 1904, sid. 120—124.

121

gon person, om vilken kunde antagas, att lian handlat såsom
representant för föreningen. Av de två övriga omnämnda målen
rörde sig Allen v. Flood om frågan, huruvida en arbetare,
som efter uppmaning av ett fackföreningsombud blivit avskedad
av sin arbetsgivare, kunde därpå grunda skadeståndstalan
mot fackföreningsombudet — en fråga som av överhusets
laglorder besvarades nekande — under det åter domen i Quinn
v. Leathem'' förklarade ovan omnämnda stadgande i Conspiracy
act sect. 3 ej vara tillämpligt beträffande frågan om skadestånd.
Den utvidgning av fackföreningarnas skadeståndsskyldighet,
som landets högsta dömande myndighet sålunda vidtagit,
mötte emellertid ett tämligen allmänt ogillande, och sedan
det liberala partiet 1905 erhållit majoritet och bildat ny regering,
framlade denna i mars 1906 ett lagförslag, som avsåg att
återinföra de principer, som enligt allmän uppfattning ansetts
vara rådande på detta område intill dess ovannämnda domar
meddelades. Enligt förslaget skulle talan om skadestånd kunna
föras mot fackförening endast på grund av handlingar, som
företagits av föreningens verkställande utskott eller av förtroendemän,
som av utskottet bemyndigats. Än vidare skulle av
dylika förtroendemän företagna handlingar ej få anses vara
utförda på föreningens ansvar, därest utskottet antingen i förväg
uttryckligen förbjudit dem eller ock, så snart de kommit
till utskottets kännedom, vägrat att godkänna dem. Arbetarpartiet
inom underhuset framlade emellertid ett motförslag, som
i denna punkt hade följande lydelse: Mot fackförening kan ej
föras talan om skadestånd för skada, som tillfogats annan person
av en eller flera medlemmar av föreningen. Detta förslag
blev sedermera under dess behandling i underhuset accepterat
även av regeringen, varefter det med vissa smärre ändringar
antogs av båda husen och därefter övergick i 1906 års lag.

122

Innehållet i denna är, såvitt angår nu ifrågavarande ämne,
följande.

I lagens första paragraf stadgas, att handling, som begås
för att fullfölja en överenskommelse eller en sammanslutning
mellan två eller flera personer, icke skall, om den är begången
med hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist, kunna
grundlägga någon talan, för så vitt icke handlingen, begången
utan någon sådan överenskommelse eller sammanslutning, skulle
grundlagt en talan. I femte paragrafen av lagen förklaras
därjämte, att med arbetstvist skall förstås varje tvist mellan arbetsgivare
och arbetare eller mellan arbetare inbördes, vilken
står i sammanhang med någon persons antagande eller icke antagande
i arbete eller med hans arbetsvillkor, samt att med arbetare
skall förstås alla i en näring eller i en industri sysselsatta
personer, vare sig de äro sysselsatta hos den arbetsgivare,
med vilken en arbetstvist uppkommit, eller icke. Genom det i
första paragrafen meddelade stadgandet har man avsett att, då
fråga är om arbetstvist, för skadeståndsskyldighet på grund av
conspiracy uppställa samma villkor, som enligt 1875 års Conspiracy
act fordras för utdömande av kriminellt ansvar. Därigenom
omöjliggöres den lagtolkning, som kom till uttryck i
målet Quinn v. Leathem. Lagens tredje paragraf kompletterar
i detta hänseende den första och kodifierar därjämte den grundsats,
som av högsta instansen gjordes gällande i målet Allen v.
Flood. I paragrafen säges att en handling, begången av en
person med hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist,
icke grundlägger någon talan endast på den grund, att den föranleder
en annan person att bryta ett arbetsavtal eller att den
utgör en inblandning i en annan persons yrke, affär eller sysselsättning
eller i en annan persons rätt att efter gottfinnande
förfoga över sitt kapital eller sitt arbete. I lagens fjärde pa -

123

ragraf stadgas slutligen, att domstol ej äger till prövning upptaga
talan mot en fackförening av arbetare eller arbetsgivare eller
sådan talan mot dess medlemmar eller tjänstemän, som riktas
mot dem själva och alla andra medlemmar av fackföreningen
på grund av en rättsstridig handling, som påstås vara begången
av fackföreningen eller å dess vägnar. Stadgandet avser att
fastslå den rättsuppfattning, som var rådande före Taffvaledomen.
Däremot vill det ej upphäva den ansvarighet, som enligt
Trade union acts åligger en fackförenings trustees,
utan skola dessa alltjämt kunna instämmas att svara i de uti
nämnda lagar förutsatta fall, dock ej på grund av rättsstridig
handling, som begåtts av fackföreningen eller å dess vägnar med
hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist. För skadestånd
på grund av dylik handling kunna en fackförenings fonder
icke under någon form tagas i anspråk.

Närmast i ordningen kommer nu att utreda, vem som vid
kollektivavtals åsidosättande äger påkalla tillämpning av avtalet
samt i övrigt föra talan på grund av det begångna avtalsbrottet.
Frågan kan ej besvaras med en enkel hänvisning till partsförhållandet
vid kollektivavtalet. Å ena sidan har nämligen en
mängd lagstiftningar för vissa fall tillerkänt talerätt endast åt
vissa parter, å andra sidan har den belgiska lagstiftningen, vilken
ju vilar på Yertretungsteorien, givit talerätt även åt organisation,
som endast i egenskap av representant för sina medlemmar
ingått kollektivavtal och således ej själv är part i detsamma.
Svaret kommer således att bero uteslutande av de positiva bestämmelserna
i de särskilda lagarna. I främsta rummet hänför
sig olikheten dem emellan till det sätt, varpå talerätten blivit utskiftad
mellan den organisation, som å endera eller båda sidorna
slutit avtalet, samt densammas medlemmar. Minst svårighet
erbjuder därvid den nederländska lagstiftningen. Då densam -

124

ma ju grundas på Verbandsteorien, är å arbetarnas sida endast
organisationen part och endast denna kan föra talan om tilllämpning
av kollektivavtalet. En helt annan sak är att, därest
kollektivavtal tillämpats vid ingåendet av ett arbetsavtal och
detta sedan brytes av arbetsgivaren, arbetaren naturligtvis kan
föra talan pa grund av sistnämnda avtalsbrott. A arbetsgivarnas
sida kan kollektivavtalet avslutas även av en eller flera
enskilda personer och dessa bliva således parter och erhålla därigenom
talerätt. Härifrån gör lagen dock ett undantag. Arbetsgivare,
som ingått ett mot kollektivavtalet stridande arbetsavtal,
kan ej själv yrka att detta senare skall förklaras
ogiltigt och kollektivavtalet tillämpas. Man har ansett det stridande
mot god sed, att han skulle kunna befria sig från ett av
honom frivilligt ingånget arbetsavtal genom att åberopa den av
honom själv begångna kränkningen av kollektivavtalet. Däremot
kan annan arbetsgivare, som för egen räkning deltagit i
kollektivavtalet, yrka att ifrågavarande arbetsavtal förklaras
ogiltigt.

Enligt den kombinerade teorien äro såväl den organisation,
som deltagit i kollektivavtals avslutande, som dess medlemmar
parter i avtalet och med en sträng tillämpning av principen
borde de därför samtliga äga oinskränkt talan på grund
av kollektivavtalets åsidosättande. Så är emellertid förhållandet
endast enligt Sulzers förslag (art. V p..2) och finska
förslaget (§ 54 st. 2—3). Det förra uttrycker sig mera allmänt,
men det finska förslaget stadgar uttryckligen, att arbetsavtal,
som strider mot tariffavtal, kan förklaras ogiltigt på yrkande
av envar deltagare i tariffavtalet och enligt den utläggning,
stadgandet erhållit i motiverna, avser detsamma att tillerkänna
talerätt åt samtliga medlemmar av tariffgemenskapen
utan att därvid någon utredning angående arten och omfånget

125

av liden rättsförlust förutsattes. I fråga om övriga lagar synes
man böra skilja mellan det fall att kollektivavtalets åsidosättande
riktat sig direkt mot enskild föreningsmedlem och det att
så ej är förhållandet. I senare fallet synes talan på grund av
avtalsbrottet kunna föras endast av organisationen, om ock
denna princip endast undantagsvis kommit till tydligt uttryck1
utan får e contrario härledas ur de olika lagarnas stadganden
angående det förra fallet. Föreligger detta, är enligt alla lagarbeten
envar enskild föreningsmedlem, som genom kollektivavtalets
åsidosättande blivit omedelbart kränkt, berättigad att
själv anhängiggöra och utföra talan om kollektivavtalets tilllämpning,
såvitt honom angår, samt eventuellt om skadestånd
för den honom genom rättskränkningen tillskyndade skadan.
Men även i detta fall hava lagarna allmänt tillerkänt föreningen
en mer eller mindre självständig talerätt. Man har
ansett, att de enskilda medlemmarna på grund av bristande
kännedom om kollektivavtalets bestämmelser eller, då fråga är
om arbetare, ännu oftare på grund av fruktan att bliva avskedade
eller av oförtagsamhet underlåta att beivra de mot dem
begångna rättskränkningar och att det kollektiva intresse, som
företrädes av föreningen, därför fordrade att även denna ägde
rätt att föra talan i nämnda hänseende. Längst dä.rutinnan
har den danska lagstiftningen gått. Enligt 1910 års lag äro
enskilda medlemmar av organisation i fullständig saknad av
processhabilitet med avseende på mål, som skola utföras vid
skiljedomstolen,2 och organisationen äger därför att såväl tala
som svara å deras vägnar. År densamma medlem av en mera
omfattande organisation, skall talan föras av och mot denna å
den förras vägnar. Vid allmän domstol kan däremot arbetare

1 Franska regeringsförslaget 1906 art. 20, ungerska förslaget § 715.

2 Jämför ovan sid. 25.

126

föra talan om utfående av arbetslön, dock endast såvitt ej
hans organisation under rättegången vid skiljedomstolen å lians
vägnar avstått från rätt därtill. Organisationen kan således
faktiskt betaga honom all talerätt. Andra lagstiftningar1
tillerkänna visserligen organisationen en oinskränkt rätt att
företräda sina medlemmar men göra ej någon inskränkning i
dessas egen talerätt utan låta organisationen och dess medlemmar
i detta hänseende vara fullkomligt sidoordnade med varandra.
En tredje ståndpunkt intages av de lagarbeten,2 3 som
förklara organisation vara berättigad att föra talan för envar
av sina medlemmar, för såvitt medlemmen underrättats därom
och icke vägrat sitt samtycke. Även i dylikt fall äger dock
medlem enligt ifrågavarande lagar interventionsrätt i den av
organisationen anhängiggjorda rättegången. Slutligen finnas
även några lagarbeten," som tillerkänna organisationen rätt
att föra talan i nu förevarande hänseende endast i det fall att
den erhållit den enskilda medlemmens samtycke.

Genom ett kollektivavtals åsidosättande gör en av avtalet
bunden part sig skyldig till kränkning icke blott av de å motsatta
sidan stående parternas intressen utan även av sina egna
medparters. För en arbetsgivare, som anslutit sig till ett kollektivavtal,
har det i de flesta fall varit ett i hög grad bestämmande
motiv att även övriga arbetsgivare åtagit sig samma
förpliktelser. Därigenom uteslutes den konkurrens, som baseras
på låga arbetslöner och lång arbetstid eller över huvud på
för arbetarna dåliga arbetsvillkor. Å andra sidan kan, om också
icke en ensam, så dock ett större antal arbetare, som åtager

1 Franska Société 1904 art. 9, italienska förslaget art. VIII, Wolblings
förslag § 6. Till denna grupp hör även belgiska fackföreningslagen art. 10.

2 Franska Société 1907 art. 54 och franska regeringsförslaget 1910 art. 10.

3 Franska regeringsförslaget 1906 art. 20, Rosenthals förslag § 6, ungerska
förslaget § 715.

127

sig arbete på sämre villkor än de i kollektivavtalet fastställda,
därigenom komma den nivå för arbetsvillkoren, som arbetarna
redan tillkämpat sig, att åter sjunka. Även organisation, som
deltagit i kollektivavtalets avslutande, kan hava ett självständigt
intresse av att dess medlemmar ställa sig avtalet till efterrättelse,
nämligen i det fall att organisationen är ansvarig för
sina medlemmars avtalsbrott. Tillämpning av kollektivavtalet
måste därför kunna påkallas ej blott av den avtalsbrytandes
motparter utan även av hans medparter. Denna princip har
blivit uttryckligen erkänd i flera lagarbeten. De tre senaste
franska förslagen samt Rosenthals och Sulzers förslag tillerkänna
talerätt såväl åt arbetsgivare och arbetare inbördes som
åt förening gentemot dess medlemmar. Enligt det tidigaste
franska förslaget kunde talan i förevarande hänseende föras endast
av förening gentemot dess medlemmar samt av arbetsgivare,
som självständigt deltagit i avtalets avslutande, sins
emellan. Wölblings förslag förklarar fackförening vara berättigad
att av sina medlemmar fordra att de uppfylla sina förpliktelser
enligt kollektivavtalet.

Rätt att häva kollektivavtal på grund av en från motsidan
begången kränkning av detsamma medgives endast av ungerska
och av italienska förslaget. Enligt det förra (§§ 714—715)
inträder dylik rätt, därest avtalet brytes av part, som självständigt
deltagit i detsamma, eller av medlem av förening, som
slutit avtalet. För att motparten i sistnämnda fall skall vara
berättigad att häva avtalet, fordras dock ytterligare att föreningen
underlåtit att fullgöra den skadeståndsskyldighet, som
åligger densamma på grund av medlemmens avtalsbrott. Enligt
det italienska förslaget (art. XIV) är part, som själv slutit
kollektivavtalet, berättigad att, häva detsamma, därest å motsidan
ett kollektivt avtalsbrott ägt rum. För arbetsgivarnas

128

del skall i detta fall avtalsbrott anses såsom kollektivt, därest
avtalet brutits av två tredjedelar av de arbetsgivare, som anslutit
sig till detsamma och sysselsätta två tredjedelar av arbetarna,
eller därest avtal, som ingåtts av en ensam arbetsgivarebrutits
av denna gentemot två tredjedelar av de hos honom
anställda arbetarna. Då övriga lagstiftningar underlåtit att
tillerkänna part rätt att häva kollektivavtal, behöver emellertid
därav ej följa att dylik rätt alltid är utesluten. Yissa länders
rättssystem innehålla nämligen allmängiltiga stadganden angående
rätt att häva avtal och dessa äga givetvis tillämpning
även med avseende på kollektivavtal.

Litteratur.

Baum, Die rechtliche Natur des kollektiven Arbeitsvertrags, i Beiträge
zur Erläuterung des deutschen Rechts. Neunundvierzigster Jahrg.
Berlin 1905.

Brentano, Lujo, Arbeitseinstellungen lind Fortbildung des Arbeitsvertrags.
Schriften des Vereins fiir Socialpolitik. Bd. 45. Leipzig
1890.

Broecker, Rudolph von, Scbadensersatzanspriiche aus dem Lohnkampf.
Hamburg 1906.

Brogsitter, Adam, Der Tarifvertrag unter besonderer Beriicksichtigung
der Entwicklung in England sowie der deutschen BuchdruckerTarifgemeinschaft.
Essen 1906.

Collard, Th., Le contrat de travail eu Hollande. Liége 1909.

Cree, T. S., Der kollektiv^ Arbeitsvertrag. Berlin 1904.

Deorsola, II contratto colletivo de lavoro. Torino 1909.

Drage, Geoffreg, The Labour Problem. London 1896.

Eysell, De »collectieve arbeidsovereenkomst» i Themis 1905. N:o 1, 3.

Gilman, Nicholas Paine, Methods of industrial peace. Boston and
New York 1904.

Granfelt, G., Tariffaftalet eller det s. k. kollektiva arbetsaftalet, i
Tidskrift utgifven af Juridiska Föreningen i Finland 1907.

Haneld, Fritz, Das englische Gewerkvereinsrecbt nåck 1870. Leipzig
1909.

Hilglin, Albert, Der Tarifvertrag zwischen Arbeitsgeber und Arbeitsnehmer.
Stuttgart och Berlin 1906.

håle, Fanny, Gewerblichc Friedensdokumente. Entstehung und Entwicklungsgeschichte
der Tarifgemeinschaften in Deutschland. Jena 1905.

Imle, Fanny, Die Tarifverträge zwischen Arbeitsgebern und Arbeitsnehmern
in Deutschland. Jena 1907.

9 — i 10777. O l in, Kollektivavtalet.

130

Jay, R., Qu’est-ce que le contrat collectif de travail? Paris 1908.

Kafka, Bruno, Der Kollektivvertrag in der österreiehischen Gesetzgebung,
i Zeitschrift fur Notariat und freiwillige Gerichtsbarkeit
in Österreich 1910.

Kleeberg, August, Ein Beitrag zur Revision der Begrife Strike,
Lockout und Boycott, i Jahrbuck för Gesetzgebung, Verwaltung
und Volkswirtkschaft im Deutschen Reich. Achtundzwanzigster
Jahrgang. Leipzig 1904.

Köppe, IL, Der Arbeitstarifvertrag als Gesetzgebungsproblem. Diné
sozialpolitische Studie, lena 1908.

Lang, Otto, Der Arbeits-Tarifvertrag, i Verhandlungen des schweizerischen
Juristenvereins 1909. Basel 1909.

(Leo und von Sydow), Der Tarifvertrag im Deutschen Reich I—III.
Bearbeitet im kaiserlichen statitischen Amt, Abteilung för Arbeiterstatistik.
Berlin 1906.

(Leo, Victor), Die Weiterbildung des Tarifvertrags im Deutschen
Reich. Bearbeitet im kaiserlichen statistischen Amt, Abteilung
för Arbeiterstatistik. Berlin 1908.

Lindheim, Alfred v., Die Friedensaufgaben der Tarifverträge zwischen
Arbeitgeber und Arbeitnehmer. Zweite Auflage. Wien 1907.

Lotmar, Pliilipp, Die Tarifverträge zwischen Arbeitgebern und Arbeitnehmern,
i Archiv för soziale Gesetzgebung und Statistik.
Bd. XV. Berlin 1900.

Lotmar, Pliilipp, Der Arbeitsvertrag nach dem Privatrecht des Deutschen
Reiches. Band I. Leipzig 1902. Band II. Leipzig 1908.

Meijers, Het collectieve arbeidscontract en de allgemeene rechtsbeginselen,
i Themis 1905. N:o 3.

Moissenet, Félix, Etude sur les contrats collectifs en matiére de conditions
du travail. Paris 1903.

Nast, M., Des conventions collectives relatives å 1’organisation du
travail. Paris 1909.

Nicotra, B., Il contratto collettivo di lavoro e il progetto di legge
30 novembre 1907 sui confiitti nei servizi publici. Napoli 1908.

Oertmann, P., Zur Lehre vom Tarifvertrag, i Zeitschrift fur Socialwissenschaft.
Band X, 1907.

131

Olin, Gustav, Några hufvudpunkter i utländsk lagstiftning angående
rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Stockholm
1908 (omtryckt 1910).

Olin, Gustav, Lagstiftningen om kollektivavtal inför 1910 års riksdag,
i Social Tidskrift 1910.

Passarna, Paul, Les conventions collectives aux conditions du travail
en droit privé frants. Paris 1909.

Poetzsch, W. F., Ist es möglich, den gewerblichen Kollektivvertrag
(Tarifvertrag) als privatrechtliches Institut zu erklären? Leipzig
1907.

Raynaud, Barthélemy, Le contrat collectif de travail. Paris 1901.
Reeves, W. P., State experiments in Australia and New Zealand. In
two volumes. London 1902.

Richard, Achille, L’organisation collective du travail. Essai sur la
cooperation de main-d’oeuvre. Paris 1904.

Rinman, Erik B., Arbetsaftal och kollektivaftal. Centralförbundets
för socialt arbete skriftserie. Stockholm 1907.

Rosenthal, Eduard, Die gesetzliche Regelung des Tarifvertrages.
Tubingen 1908.

Rosner, ./., Kollektivvertrag. Eine sozialpolitische Studie. Wien
1903.

Rundstein, >$., Die Tarifverträge im Französischen Privatrecht. Leipzig

1905.

Rundstein, S., Die Tarifverträge und die möderne Rechtswissenschaft.
Leipzig 1906.

Rundstein, S., Tarifrechtliche Streitfragen. Töbingen 1907.

Schall, Wilhelm, Das Privatrecht der Arbeitstarifverträge. Jena 1907.
Schrnelzer, Fritz, Tarifgemeinschaften, ihre wirtschaftliche, sozialpolitische
und juristische Bedeutung, mit besonderer Beriicksichtigung
des Arbeitgeberstandpunktes. Zweite Auflage. Leipzig

1906.

Sigg, Jean, Ein Gesetz iiber Arbeitstarife und Kollektivstreitigkeiten,
i Archiv för soziale Gesetzgebung und Statistik. Bd. XVIII.
Berlin 1903.

Sinzheimer, Hugo, Der korporative Arbeitsnorraenvertrag. Erster
Teil. Leipzig 1907. Zweiter Teil. Leipzig 1908.

132

Steffen, Gustaf F., Sociala Studier. Femte häftet. Arbetsavtalets
frihet. Stockholm 1907.

Sulzer, Georg, L)ie kollektiv^ Vertragsschliessuug zwischen Arbeitern
und Arbeitgebern. Bern 1900.

Sulzer, Georg, Der kollektive Arbeitsvertrag, i Monatsblätter des
Schweizerischen Arbeitersekretariats. Zweiter Jabrgang. Ztirich
1901.

Trägen, P. W. //.. Collectieve overeenkomsten tuschen arbeiders en
werkgevers, i Rechtsgeleerd Magazijn. Vier-en-twintigste jaargang.
Aflevering 5. Haarlem 1905.

Undén, Östen. Arbetsstrider och aftalsbrott, i Ekonomisk Tidskrift.
Årg. XII (1910).

Verliandlungen des neunundzwanzigsten Deutschen Juristentages. Band
II—V. Berlin 1908—1909.

Webb, Sidneg and Beatrice, Industrial democracy. New edition.
London 1902.

Webb, Sidney and Beatrice, The history of träde unionism. New
edition. London 1902.

Webb, Sidney and Beatrice, Die neueste Geschichte des Gewerkvereinswesens
im Vereinigten Königreich und ihr vermuthliches Ergebniss,
i Soziale Praxis. XI. Jahrg. Berlin 1902.

Wölbling, P., Der Akkordvertrag und der Tarifvertrag. Eine Darstellung
zweier Vertragsarten aus dem modernen Wirtschaftsleben.
Berlin 1908.

II ättling, P., Die gesetzliche Regerlig des Tarifvertrages, i Archiv
fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik XXIX Band. 1909.

Zeitler, 11., Die rechtliche Natur des Arbeitstarifvertrages. Munchen
1908.

Zimmerrnann, Waldemar, Der Arbeitstarifvertrag und die Wissenschaft,
i Soziale Praxis XVII. Jahrg. Berlin 1908.

Åkerman, A. och Gustav Olin, Promemoria angående lagstiftning om
arbetsaftal, aflämnad till kungl. civildepartementet. Stockholm
1908 (omtryckt 1910).