I ANLEDNING AV DET DEN 14 OKTOBER 1914 AVTILLKALLADE SAKKUNNIGA AVGIVNA BETÄNKANDE I (Statens offentliga utredningar 1919:12)

YTTRANDEN

I ANLEDNING AV DET DEN 14 OKTOBER 1914 AV
TILLKALLADE SAKKUNNIGA AVGIVNA BETÄNKANDE I

EGNAHEMSFRÅGAN

STOCKHOLM 1916

iSAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

KUNGL. MÅJ:TS BEFALLNINGSHAYANDE

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Genom nådig remiss den 3 november 1914 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fått sig anbefallt att avgiva underdånigt utlåtande
över det av tillkallade sakkunniga den 14 oktober 1914 avgivna betänkande
i egnahemsfrågan.

Till underdånig åtlydnad härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
härmed underdånigst giva tillkänna, att befallningshavanden
endast i följande hänseenden har något att erinra mot de i betänkandet
innefattade förslag.

Såsom förmedlare av egnahemslån användas nu hushållningssällskapen
samt bolag och föreningar. 1 likhet med reservanten doktor P.
Hellström anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att de sakkunniga
bort föreslå, att såsom förmedlare av lån må kunna användas
jämväl kommuner, som önska åtaga sig dylik verksamhet. Om en kommun
kommer till den uppfattningen, att behovet av egnahem inom dess
område är större, än att det lämpligen kan fyllas genom hushållningssällskapets
förmedlingsverksamhet, synes det vara en onödig och åtminstone
i viss mån försvagande omgång, att inom kommunen för förmedlingens
åvägabringande måste stiftas en förening eller rent av ett aktiebolag.
Huruvida låneförmedlingen skulle ombesörjas av kommunalnämnden
eller av en för detta ändamål utsedd särskild nämnd, torde böra
göras beroende av förhållandena i varje särskilt fall. Nödvändigt är,
att kommunen för låneförmedlingen erhåller samma förmåner som hushållningssällskapen.
Särskilt torde böra föreskrivas, att den hos hushållningssällskapet
föreslagne, med bidrag av statsmedel avlönade jordbrukskonsulenten
för egnahemsärenden skall åt den förmedlande kommunen
lämna samma hjälp som åt hushållningssällskapet i fråga om
låneförmedlingen.

Åven i ett annat hänseende ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
till reservanten doktor Hellströms uppfattning. Då
Uti. över bet. av egnahetnssakkunniga. 1

nämligen enligt förslaget lantbruksstyrelsen skall bliva tillsynsmyndighet
över egnahemslånerörelsen, synes det för undvikande av dubbelarbete
vara nödvändigt, att de i förslaget till kungörelse angående förändrade
allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen
mom. 11 och 13 omförmälda avskrifter av lånekontrakt
och besiktningsinstrument ävensom årsredogörelser icke insändas till
länsstyrelsen utan direkt till lantbruksstyrelsen. I likhet härmed torde
ock riktigast vara, att i § 5 av kungörelsen med särskilda föreskrifter
till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar, vilka
vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden, stadgas, att de berättelser
och yttranden, som skola avgivas av de av länsstyrelserna förordnade
styrelseledamöterna och revisorerna, skola lämnas direkt till lantbruksstyrelsen.

Stockholm å landskansliet den 26 april 1915.

Underdånigst
MAURITZ SAHLIN.

Carl Fröberg.

Kung!. Ma.jits befallningshavande i Uppsala län.

Då det har synts Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vara av
betydelse för ämnet att erhålla ett omdöme angående huru egnahemsrörelsen
hittills utfallit inom länet från kronofogdar och länsmän, vilka
genom sin ställning varit i tillfälle att på nära håll iakttaga denna
rörelse, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande infordrat nämnda
tjänstemäns yttranden i sådant avseende, vilka härvid i underdånighet
överlämnas.

Det framgår av dessa yttranden, att den av länets hushållningssällskap
förmedlade egnahemsrörelsen i det hela slagit väl ut. Länsstyrelsen
har ock vid granskning av de författningsenligt till länsstyrelsen
insända handlingar rörande denna förmedling varit i tillfälle att
iakttaga den omsorg och den försiktighet, varmed hushållningssällskapets
egnahemskommitté förfarit i sin låneförmedling.

Erfarenheten rörande de genom enskilda föreningar och bolags
förmedling bildade egna hem har ej varit lika lycklig. Här har, att
döma av kronobetjäningens utsago, i vissa fall saknats den ytterligt
noggranna och sakkunniga kalkyl över egnahemsföretagens räntabilitet
ej mindre med hänsyn till storleken av därå nedlagt kapital än även
med avseende å låntagarens förmåga att med till buds stående medel
göra detta kapital räntebärande, vilken är en oeftergivlig förutsättning
för dylik låneförmedling och vilken ingen entusiasm för saken, om än
så varm, kan ersätta.

Utan att därmed vilja framställa något klander emot nämnda föreningar
och bolag, vilka utan tvivel sökt efter bästa förmåga fylla sin
uppgift, kan länsstyrelsen icke underlåta att i detta sammanhang framhålla,
hurusom en alltför ivrig propaganda för egnahemsrörelsen kan
lända denna till mera skada än gagn. Begäret efter ett eget hem, en
egen torva är djupt inneboende hos de flesta människor och den tavla

av idyllisk lantlig frid, som därvid upprullas för fantasien, är, synnerligen
om den åtföljes av dunkla föreställningar om stöd från det allmännas
sida, stundom så lockande, att den kan komma vederbörande
att glömma, att detta lantliga egna hem är först och främst en affär
och en allvarlig affär, som fordrar ej blott kunskaper utan även förmåga
att försaka många av livets bekvämligheter, samt därtill, även i bästa
fall, en affär med stora risker.

Egnahemsrörelsen, vilken utan allt tvivel är en av de mest betydelsefulla
för vårt land, bör därför, enligt länsstyrelsens åsikt, framföras
med den allra största försiktighet. Eljest riskerar den lätt att giva
upphov till, vad länsmannen i Håbo härad benämner ett »lantbrukets
proletariat», så mycket mera som den genom ett allt för varmt upparbetande
av en viss stämning spelar i händerna på de ej så alldeles
sällsynta affärsmän, vilka begagna sig av denna stämning till att för
sina eg;endomar, uppdelade i småbitar, erhålla pris, som dessa egendomar
under inga förhållanden äro värda. En överbetalad egendom är ju, även
om jag innehar en aldrig så liten parcell av denna överbetalade jord,
en redan från början misslyckad affär.

Kronofogdar och länsmän hava i allmänhet uttalat, att, enligt deras
förmenande, de egna jordbrukshemmen inom länet i stor utsträckning
äro för små för att man skall kunna under givna klimatiska och andra
förhållanden beräkna att av dem draga sitt uppehälle utan anlitande av
biförtjänster, vilkas inhöstande medför försummelse av det »egna hemmet»,
som sålunda, i stället för det intensivare bruk som åsyftats, blir
utsatt för vanskötsel, en vanskötsel, som, där de egna hemmen bliva
talrika, innebär en nationalekonomisk förlust. De hava ansett, att en
areal inägojord av omkring 20 tunnland jämte därtill nödig skogbevuxen
mark, vilken väl torde få skattas till minst dubbla arealen inägojord,
är det minimum, under vilket på denna ort ett på jordbruk baserat eget
hem icke kan bära sig. Egnahemslånen hava de ansett böra höjas till
omkring 8,000 kronor, vilket med nu gällande beräkningsgrund skulle
motsvara ett egendomsvärde av omkring 10,000 kronor. Till sina konsekvenser
bottnar denna åsikt i ett underkännande av hela egnahemsrörelsen,
sådan den i allmänhet från början framträtt. Det var icke dylika
mindre hemmanslotter vederbörande tänkte sig under benämningen »egna
hem». Emellertid finner man av den vid betänkandet fogade statistiska
tab. 9, att av de genom hushållningssällskapets förmedling under åren 1910
och 1911 utlämnade lån för jordbrukslägenheter ej mindre än 39.8 procent
avse lägenheter med totalareal (in- och avrösningsjord) överstigande 16
hektar (omkring 32 tunnland). Går man däremot till uppgifterna ro -

rande aktiebolaget Hem på landet, som haft en del av sin verksamhet
förlagd inom Uppsala län, finner man samma procenttal för åren 1905
—1911 utgöra allenast 14.7, vilket förhållande, sammanställt med det
av kronofogdar och länsmän uttalade omdöme rörande utfallet av de
olika låneförmedlarnas verksamhet på den rena landsbygden, synes bestyrka
riktigheten av den av kronobetjäningen uttalade åsikten.

Vad angår det av de kommitterade avgivna betänkande finner sig
länsstyrelsen kunna i det hela ansluta sig till vad kommitterade där
uttalat och föreslagit, dock med de av reservanten d:r Paul Hellström
angivna modifikationer. I likhet med herr Hellström anser länsstyrelsen,
att kommuner må kunna tillerkännas rätt att inom sina respektive områden
förmedla statens egnahemslån, att egnahemslånerörelsens centrala
ledning bör förläggas till en inom lantbruksstyrelsen inrättad särskild
byrå samt att den enligt kommitterades förslag Konungens befallningshavande
uppdragna kontrollerande verksamhet bör förläggas till samma
byrå. Skall den Konungens befallningshavande hittills åliggande kontrollerande
verksamhet, vilken varit av huvudsakligen formell natur,
utsträckas till mera ingående materiell kontroll, då bör även till Konungens
befallningshavandes förfogande stå det sakkunniga biträde av
jordbrukskonsulent, som i förslaget tillförsäkrats låneförmedlare. Anses
Konungens befallningshavandes granskning av insända lånekontrakt,
besiktningsinstrument och redogörelser ej böra vara av beskaffenhet att
påkalla dylikt biträde, då bör i författningen uttryckligen angivas vad
Konungens befallningshavandes granskning skall omfatta. Befrias Konungens
befallningshavande från den ifrågasatta granskningsskyldigheten,
torde dock lämpligen ovannämnda handlingar böra passera Konungens
befallningshavande, vilken sålunda erhåller tillfälle att följa egnahemsrörelsens
fortgång inom länet samt de principer, vilka vid låneförmedlingen
tillämpas.

Yad angår de sakkunnigas förslag i avseende å upptagande av
annuiteterna i sammanhang med kronouppbörden i stället för såsom nu
i sammanhang med kronoarrendena, vill Konungens befallningshavande
allenast meddela, att några svårigheter av det slag, som de sakkunniga
angiva häfta vid det sistnämnda förfarandet, ej yppats inom detta län;
och synas dessa svårigheter, där de yppats, höra kunna avhjälpas genom
en enkel författningsändring.

Förslaget att i det belopp, varå debetsedellösen skall utgå, icke
må inräknas annuiteterna å egnahemslån eller premieinbetalning å därmed
förenad livförsäkring finner Konungens befallningshavande vara av mycket
ringa betydelse. En bestämmelse i denna riktning skulle antagligen

vålla mera besvär för vederbörande uppbördsman än som motsvarades
av den ytterst obetydliga vinsten för egnahemsinnehavarna.

De sakkunniga hava föreslagit, att en del av egnahemslånen måtte
få av låneförmedlare användas till inköp av fastighet att upplåtas på
arrende med köprätt efter viss tid. På samma gång länsstyrelsen förordar
detta förslag — som länsstyrelsen dock betvivlar skulle komma
till någon utsträckt användning — vill länsstyrelsen fästa uppmärksamheten
på önskvärdheten av utfinnande av någon form, varunder egnahemslån
kunde beviljas även för egna hem å jordbrukslägenheter upplåtna
med stadgad besittningsrätt å jord tillhörande annan än låneförmedlare.
Inom detta län finnas ansenliga jordarealer tillhörande fideikommiss, allmänningar
och större bolag, vilka med gällande bestämmelser äro i
regel undandragna egnahemsrörelsen. En anordning, varigenom dessa
med flera arealer bleve upplåtna för dylik rörelse, skulle utan tvivel vara
av stor betydelse för detta län, särskilt för dess norra delar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill slutligen livligt vitsorda
önskvärdheten av att egnahemsrörelsen så mycket som möjligt
frigöres från betungande former, så att lånen må kunna utfalla hastigare
än vad nu i allmänhet är fallet, ävensom att, i den mån sådant låter
sig göra, de lagliga förutsättningarna för det egna hemmets frigörande
från stamhemmanet må kunna utan allt för stor omgång och tidsutdräkt
uppfyllas. Mot vad de sakkunniga i sådant avseende föreslagit särskilt
med hänsyn till på Konungens befallningshavande ankommande åtgärder
har befallningshavanden intet att erinra.

Uppsala slott i landskansliet och landskontoret den 12 maj 1915.

Underdånigst
KNUT HAMILTON.

Rob. Hagen. Richard Bring.

Bil. 1.

Några andra klagomål beträffande lån till ifrågavarande ändamål1 har
jag icke förnummit, än att vederbörande tyckt det dröja alltför länge
med erhållandet av desamma ävensom att formaliteterna därvid varit för
vidlyftiga. Inom Älvkarleby socken hava många fall inträffat, då veder- 1

1 Till bostadslägenheter.

börande just av berörda orsaker hellre tagit ett banklån, Kunde eu
ändring härutinnan möjligen ske, är troligt, att egnahemsrörelsen i denna
gren skulle gå än vidare framåt.

Om statens verksamhet för egnahemsidén således härutinnan kan
sägas hava haft åsyftad verkan, så är det tyvärr alldeles uppenbart, att
densamma i hög grad misslyckats beträffande jordbrukslägenheterna.

Det synes mig, för att vinna bättre anslutning även i denna del, vara
högst nödvändigt, att lånebeloppet i väsentlig grad höjes exempelvis till
8,000 kronor, formaliteterna för lånets erhållande förenklas samt att
särskild vikt lägges vid, att »egna hemmen» förses med ägor av alla
slag: åker, äng och skog.

Förvärvandet av stadgad besittningsrätt till jord torde knappast
inom detta fögderi hava utsikt att få någon vidare utsträckning. Med
den erfarenhet jag har av människorna tror jag resonemanget komma
att lyda ungefär så: »Betalar jag, så ska’ jag ock rå om det, och får
jag inte göra med det vad jag behagar, så bryr jag mig ej heller om
det.» Emellertid torde rättsinstitutet böra införas, om ej för annat, så
för att bringa det till allmännare kännedom och allmänhetens eventuella
begrundande eller eftertanke.

Vid sidan av den statsunderstödda egnahemsrörelsen hava nog även
rätt många egna hem kommit till stånd, men detta dock huvudsakligast
i de fall, då förvärvaren icke behövt anlita lånevägen eller, hur underligu
det än låter, saknat kännedom om fördelen av ett egnahemslån.

Ålvkarleö i Örbyhus fögderis kronofogdekontor den 29 mars 1914.

Carl Björkling.

Bil. 2.

Lånen i och för förvärvandet eller bibehållandet av redan förvärvad
j or dbruksläg enhet hava i alla händelser icke visat sig väl fylla det ändamål,
varför de sökts och utlämnats: möjligheten att hemma genom
arbete på den egna torvan förvärva livsuppehälle för låntagaren och

hans familj. Orsaken härtill torde,. utom i de få fall, där lån utlämnats
till personer i saknad av förutsättningar för drivande av jordbruk överhuvudtaget,
vara att söka däri, att jordbruket är för litet för att ensamt
kunna bereda låntagaren nödig bärgning. Han kan icke på den lilla
jordbiten hålla sig med dragare i och för jordens skötsel utan måste
anlita hästägare, som då alltid i första hand vilja uträtta sina egna
körslor innan de bli i tillfälle att bispringa andra. Följden för egnabemsägaren
blir sålunda merendels den, att hans gröda blir sent sådd
och sent skördad och därigenom undermålig.

_ Då låntagaren för sitt uppehälle bliver nödsakad att söka arbetsförtjänst
på andra båll, kommer hans jordbruk givetvis att försummas.

Flera bland innehavarna hava synnerligen svårt* att komma ut
med den årliga amorteringen, som ofta måst exekutivt uttagas. Bor
innehavaren i närheten av någon industriort, där han kan få arbete,
så kan han, om han äger erforderliga kroppskrafter och intresse samt
icke strängt håller på s. k. »normalarbetsdag», hålla sitt jordbruk rätt
väl i stånd. Många av dem, som erhållit egnahemslån inom detta länsmansdistrikt,
ligga borta hela veckor vid kraftverksbyggena i Untra och
i Alvkarleö, lägenheten blir illa skött med andra än ägarens händer.

Tierps distrikts kronolänsmanskontor den 18 mars 1915.

Gunnar Kjéllén.

Bil. 3.

Såsom personlig erfarenhet och åsikt i egnahemsfrågan vill jag
anföra, att något klander vare sig mot själva saken eller vederbörandes
sätt att sköta låneförmedlingen ej förefinnes. Ett önskemål, som anses
böra framhållas, är egnahem slånerörelsens utvidgning, så att flera och
kanske något större lån kunde erhållas. Därjämte vore även att önska, det
lånen kunde sökas, prövas och beviljas på ett lättare, enklare och skyndsammare
sätt än vad hittills varit fallet.

Västlands och Tolfta distrikts länsmanskontor den 15 mars 1915.

E. H. Lindquist.

Bil. 4.

Inom Nornnda distrikt hava egnahemmen i de flesta fall kommit
till vid styckning av de större egendomskomplexen och gårdarna därstädes.
Beklagligt nog hava, sedan den huvudsakliga skogen å dessa
egendomar avverkats, de förutvarande torpen med tillägg av därinvid
varande nästan kalhuggen skogsmark efter företagen ägostyckning sålts
vare sig till därvarande torpare eller till andra mindre bemedlade personer
mot i allmänhet allt för höga priser i förhållande till åkerjordens
och åbyggnadernas beskaffenhet. Vanligtvis hava egnahemmen fått sin
åkerjord i av mobackar uppfyllda åkrar med ringa växtlighet eller ock
å frostlänta marker. Prisen å åkerjorden synes i allmänhet hava
varit 450 å 500 kronor per hektar, då egnahemmen varit försedda med

byggnader. _ .

Av statsunderstödda låneförmedlare har inom distriktet verkat endast
Uppsala läns kungl. hushållningssällskap, som varit låneförmedlare
för omkring 45 egnahem inom distriktet. _

Åt flertalet egnahemstagare inom distriktet hava säljarna förskaflat
såsom bottenlån lån från Mälarprovinsernas hypoteksförening, varmed
guldits en del av köpeskillingen. För återstående delen av köpeskillingen
har till säljaren lämnats skuldebrev med inteckningsrätt uti fastigheten,
varigenom egnahem sägaren kommit i allt för stort beroende av sälja,ren.
Oaktat detta beroende synes egnahemsägare ofta draga sig för att vända
sig till den statsunderstödda låneförmedlaren för låns erhållande,^ enär
han vid erhållandet av lån hos denne måste i de flesta fall för utfående
av lånemedel hava fullgjort vissa föreskrivna byggnadsarbeten o. d.

Vattholma i Norunda härads länsmanskontor den 5 mars 1915.

P. Möllerstedt.

Utl- över bet- av egnahemssakkunniga.

Bil. 5.

Erfarenheten torde kunna sägas giva vid handen, att med avseende
på styckningen av större gårdar till egna hem, denna ej alltid
företagits på bästa sätt. En enskild person eller ett bolag, som köper
en egendom ^ för att stycka _ den, kommer lätt att blott stycka sönder
utan tanke på, huru delarne ligga, huru de få tillgång på skog o. s. v.
och framför allt på om egendomen lämpar sig för att styckas i sin
helhet eller för att delas så att huvudgården med sina åbyggnader kommer
att bibehållas med därtill lämpligast brukad åkerareal.

Priset på åkerjorden torde ej hava hållits oskäligt högt för egnahemsköpare;
det oaktat bliva de egna hem, som skola nybyggas, lätt så
dyra, att jordbruket a dem har svart att bära sig. Detta förhållande
torde tydligare än annorstädes framträda i denna trakt, där tillgång till
extra arbeten såsom körning och dylikt ej finnes, och där avsättning av
jordbruksprodukter ej är lätt.

De egentliga jordbrukshemmen hava här fått en areal av 12 å 15
tunnland åker. Kunde något större, exempelvis 25 tunnland jordareal
få köpas, skulle kostnaderna för åbyggnaderna, som ej behövde bliva
större, få fördelas på denna större areal och priset per tunnland av det
färdigbyggda hemmet ställde sig helt annorlunda; därtill komme att ett
par dragare kunde födas, då i många fall lerjorden ej kan ordentligt
brukas härförutan.

Fördelaktigast har det ställt sig för de egnahemsbyggare, som fått
köpa bebyggda lägenheter, gamla torp eller dylikt, detta på grund såväl
av att åkerjordens pris då ställer sig billigare som av att byggnader
åtminstone delvis finnas, med vilka han kan reda sig fram.

Åt styckningen av större gårdar bör ägnas större omsorg än hittills
och särskilt här på orten torde det vara synnerligen önskvärt om
egnahemmen, där ägaren skall leva direkt av jordbruket, kunde få större
åkerareal. Ett villkor för att egnahemsägare skola reda sig är i de
flesta fall, att de kunna fa biförtjänster och hava goda avsättningsmöjligheter
för sina produkter.

Med avseende på förmedlingen av lånen torde det i vissa fall visat
sig önskligt, att frågan om låns beviljande kunde fortare avgöras än
hittills.

Lagunda härads länsmanskontor den IG februari 1915.

J Tf Falk.

Bil. 6

Beträffande till eu början Rickomberga egna hem, som uteslutande
består av bostadslägenheter, så har rörelsen därstädes på det hela taget
utfallit tillfredsställande. För dem av egnahemsbyggarna därstädes, som
nödgats upplåna kapital till inköp såväl av tomt som byggnader, stalla
sig företagen ur ekonomisk synpunkt föga givande. De bo näppeligen
billigare, än om de hyrde sina lägenheter och enda förmånen, de vunnit,
består däruti, att de bo i eget hus och äro oberoende av mer eller
mindre hänsynslösa hyresvärdar. Glädjande nog kan jag konstatera, att
intet »eget hem» inom Rickombergaområdet sålts exekutivt. Förtjänsten
härav tillkommer i icke ringa mån den person, som bildat dessa egna
hem, nämligen fröken Hildur Ottelin. Hon har på ett synnerligen uppoffrande
sätt understött egnahemsbyggarna.

Vidkommande åter den av kungl. hushållningssällskapet understödda
egnahemsrörelsen, så har jämväl denna överhuvud taget slapR
väl ut, och en utveckling därav torde givetvis bliva till välsignelse for
mindre bemedlade personer med håg och förutsättningar för idkande av
jordbruk. Såsom huvudvillkor för erhållande av lån från^ hushållningssällskapet
eller annan statsunderstödd låneförmedlare måste emellertid
uppställas, att sökanden äger nödiga förutsättningar. Småbrukare böra
rekryteras ur torpares och jordbruksarbetares led. ^ De höra från ungdomen
ha uppvuxit vid jordbruk, vant sig vid små förhållanden samt
lärt sig umbära och taga sig fram med mycket små resurser. De höra
därjämte vara praktiskt anlagda samt framför allt hava. håg för jordbruk.
Tillses måste dessutom, att de icke överbetala sin jord och att
arealen för ett småbruk i Uppland icke må understiga 20 å 25 tunnland.

Industriarbetare och andra i jordbruk oerfarna personer hava,^ enligt
vad erfarenheten visat, i allmänhet misslyckats. Efter blott några
få år har merendels ruinen stått för dörren.

Beträffande den enskilda, icke statsunderstödda egnahemsrörelsen
så ar min mening den, att denna rörelse helst borde förhindras eller
åtminstone noga övervakas.

En del affärsmän, som endast haft den egna vinningen till mål
hava nämligen i många fall för normalpris förvärvat jordegendomar, vilka
sedan uppdelats i lotter, som försålts för onaturligt höga priser. Dessa
hava i de flesta fall varit för små till jordbrukslägenheter och för stora
till byggnadstomter. Köparne hava sedan förhjälpts till ett lån, varmed
jorden i främsta rummet betalts. Överskottet av lånet har använts till
lägenhetens bebyggande men har sällan räckt, utan egnahemsbyggaren
har på kredit måst färdigbygga lägenheten, och då han fått den färdig
och i många fall dessförinnan, ha leverantörer och fordringsägare på
rättslig väg sökt få betalt, vilket resulterat däruti, att egnahemsinnehavaren
mast gå^ ifrån sitt hem efter att i åratal arbetat och försakat
samt till råga på allt kommit i en skuld, den han saknar utväg att
någonsin kunna betala.

Ulleråkers länsmanskontor den 24 februari 1915.

Otto Olsson.

Bil. 7.

Vad beträffar den enskilda, icke statsunderstödda egnahemsrörels®n’.
.ar densamma enligt den erfarenhet i saken jag lyckats vinna
På högst fa undantag när resulterat — åtminstone med hänsyn till egnahemsägaren
— i en krossad illusion. De talrika styckningsföretag, som
förekommit, ha enligt min uppfattning varit nog så lukrativa och förmånliga
for de påpassliga affärsmän, som, före det idén vunnit terräng
och prövats, genom ett lönande utportionerande av sina jordbitar till
genom lockande förespeglingar i hast anskaffade köpare vetat att bringa
upp köpesumman för sin egendom till den högsta möjliga. Begäret att
la sitta på egen gård och grund har även fört de ekonomiskt fullständigt
utblottade till spekulanternas led.

Uppsala i

C. E. Jacobson.

Bil. 8.

Såsom bidrag till svaret å frågan, huru egnahemsrörelsen utfallit
får jag meddela, att, då lånen förmedlats genom hushållningssällskapet,
för närvarande här i 33 fall, inflyta förfallna räntor m. m. ganska
ordentligt. Endast 2 låntagare bruka varje år försumma att i rätt tid
betala. En och annan av de övriga kan dock ibland komma någon tid
för sent. Då lånen förmedlats av annan institution, har flera gånger
hänt, att låntagaren blivit lagsökt, varefter inträffat konkurs, eller exekutiv
försäljning måst ske av hans lösa eller fasta egendom. Åven i de
fall, då egna hem uppstått utan förmedling av statsunderstödd medlare,
har förekommit, att egnahemslägenheter exekutivt försålts.

De tillkallade sakkunnigas förslag synas mig vara beaktansvärda,
men vill jag framhålla, att, om låneförmedling anförtros åt särskilda
föreningar eller bolag, skärpta bestämmelser om kontroll å deras verksamhet
böra meddelas.

Som ovan
John Wadstein.

Bil. 9.

Egnahemsrörelsen inom länet torde hava den största utsträckningen
just inom Håbo härad, varest en ej obetydlig del av Håtuna och särskilt
Håbo-Tibble socknar utgöres av egna hem.

Låneförmedlare har uteslutande varit aktiebolaget »Hem på landet».

Vid betraktande av dessa egna hem finner man naturligtvis helt
olika resultat. I en del fall synas innehavarna av egna hemmen stå sig
rätt bra, i en del fall åter, kanske de flesta, torde råda rätt stor fattigdom,
lindrigt sagt.

Förhållandet i förstnämnda kategorien torde bero på dels, att köparna
kunnat på grund av ägande medel köpa ett rätt stort eget hem, ibland

till och med 2 å 3 sådana, och dels, att de förut ägt kunskap i jordbruk
och på grund därav kunnat avvinna jorden skördar, tillräckliga för
deras existens.

Där åter någon av dessa förutsättningar ej varit för handen, har
resultatet av egnahemsrörelsen blivit, att så att säga ett proletariat
uppstått.

Någon fördel för trakten av egnahemsrörelsen, sådan den nu
gestaltar sig, torde ej förefinnas, utan vinsten å densamma har nog
tillfallit det låneförmedlande bolaget.

Såsom bot för ovan omförmälda missförhållanden torde kunna
föreslås, att egnahemsrörelsen finge äga rum endast under noggrann
kontroll från statsmyndigheternas sida, ja till och med att den endast
finge utövas av offentlig myndighet d. v. s. i detta fall länens hushållningssällskap.

I sådant fall skulle dels egna hemmen kunna förvärvas billigare,
då den i vissa fall antagligen ganska stora vinst, som de låneförmedlande
bolagen torde kunna göra sig på sin verksamhet och som nu
betungar egnahemsrörelsen, skulle bortfalla, och dels i synnerhet skarpare
kontroll skulle kunna utövas, huruvida köparna av egna hem hava de
nödvändiga förutsättningarna för att kunna existera på avkastningen av
det egna hemmet.

I så fall torde även egnahemslånen kunna ej oväsentligt höjas.

Utlämnandet av lån å bostadslägenhet torde endast böra ske på
sådana platser, där utsikt till stadigvarande arbete i lägenhetens närhet
förefinnes.

Bålsta i Håbo härads kronolänsmanskontor den 14 mars 1915.

TJno Bergquist.

Bil. 10.

Den egnahems!ånerörelse, som bedrives av Uppsala läns hushållningssällskap,
utfaller i de allra flesta fall bättre än exempelvis
den, som bedrives av aktiebolaget Hem på landet, vilket bolag har
egna hem inom nästan samtliga länsmansdistrikt i södra fögderiet.

Anledningarna till förekommande missförhållanden äro mångfaldiga.
Hushållningssällskapets egnahemskommitté, som ombesörjer låneförmed1
i ngen för hushållningssällskapet, måste nog vara mycket kritisk, på
grund av det begränsade antal lån, som kunna, i förhållande till ansökningarna
för varje år, beviljas. Dessutom bliva ju villkoren, som uppsättas
av hushållningssällskapet, förmånligare i ekonomiskt avseende
därigenom, att ej något bolag eller någon enskild härav skall hava vinst
eller existera härpå. Med anledning härav synes det mig vara förmånligare,
om det kunde ställas högre lånebelopp till hushållningssällskapets
förfogande samt det ensamt erhölle statsunderstöd i ifrågavarande
avseende och ensamt finge förmedla lån till egna hem.

För att i någon män råda bot mot dessa, för varje individ naturligtvis
olika, missförhållanden synes det mig därför lämpligt att

l:o) lån till verkliga jordbrukslägenheter utlämnas, på vilken
familjen anses kunna fullständigt leva samt på vilken den kan antagas
hava fullt upp med arbete,

2:o) lån till bostadslägenhet utlämnas till hantverkare eller till
sådana arbetare, som hava stadigvarande arbete i hemmets närhet.

Ett önskemål vore även om låneförmedlarna övervakade alla leveranser
till byggnaderna och även ansvarade för deras betalning, ty härigenom
kunde billigare priser erhållas samt förmånligare betalningstider
betingas. Som säkerhet härför hade bolaget sina större eller
mindre inteckningar.

I samband härmed beder jag att få instämma i de sakkunnigas
förslag, att kontrollen över enskilda låneförmedlares verksamhet skärpes
samt lånebeloppen, särskilt för obebyggda lägenheter, höjes.

Enköping i Trögds härads nedre länsmansdistrikts kontor den 13
mars 1915.

Enok Jungberg.

Bil. 11.

För ett medelstort hemman här i orten med omkring 10 a 30
hektar åker betalas vanligen ett pris motsvarande 400 å 600 kronor per
hektar för åkerjorden samt dessutom, om avverkningsbar skog finnes, ett

förhöjt pris motsvarande skogens värde. I detta pris ingå även nödiga
^byggnader. Däremot betingas betydligt högre pris för jordbrukslägenheter.
För dessa om 5 å 10 hektar åker utan hus betaias vanligen ett
pris motsvarande 800 å 1,000 kronor per hektar, ja ännu högre,
beroende på jordens läge och beskaffenhet, vartill kommer ytterligare
kostnad för lägenhetens bebyggande. Därför böra innan sådana »egna
hem», som hänföras till småjordbruk, anläggas, noggranna undersökningar
verkställas om förutsättningar finnas för ett lyckligt resultat, ty eljes blir
följden den, att egnahemsinnehavaren nödgas lämna både »hus och hem».

Grillby i Trögds härads övre kronolänsmanskontor den 1 mars 1915.

E. Joh. Turén.

Bil. 12.

Inom distriktet finnas huvudsakligen tvenne slag av denna rörelse,
nämligen en, som bedrivits av aktiebolaget Hem på landet, och en,
där enskild jordägare låtit stycka sin egendom till egna hem och försålt
till hugade spekulanter.

Vad det förra slaget av denna rörelse angår, hava erfarenheterna
redan efter de tre år, under vilka denna rörelse pågått, visat sig för
egnahemsinnehavarne allt annat än uppmuntrande. Jordförvärvarne,
som i allmänhet haft något litet kapital för inköp av nödigt virke och
materialier till påbörjande av nödiga åbyggnader å de till dem upplåtna
områdena, hava efter hand erhållit större eller mindre försträckningar
av bolaget, men hava dessa försträckningar, även där de uppgått
till tusentalet, visat sig vara för låga för att låntagaren, som under
tiden måst även sysselsätta sig med annat arbete för att kunna försörja
sig, skulle kunna med framgång bedriva sitt nybyggnadsarbete.
Följden har ock i en del fall blivit den, att nybyggnadsverksamheten
avstannat, samt att bolaget, som icke erhållit ränta å sina redan försträckta
medel, därför inteckning till säkerhet tagits i de endast delvis
bebyggda lägenheterna, begärt dessas försäljning å exekutiv auktion.
I dessa fall har bolaget självt inropat fastigheterna för en summa, motsvarande
eller understigande det belopp, som bolaget å fastigheten ned -

lagt, varefter ny köpare inträtt i den förres skyldigheter gent emot
bolaget. Den ursprungliga jordförvärvaren har emellertid blivit av med
det lilla hopsparade kapitalet och nödgats söka bryta sig en annan bana.

Såsom en sammanfattning, av vad ovan anförts, får jag såsom
min åsikt, grundad på inom distriktet vunnen erfarenhet, framhålla, att
egnahemsrörelsen borde helt regleras genom hushållningssällskapen i
länen eller genom dessas utsedda ombud eller kommitterade. Endast
härigenom kunde nödig kontroll vinnas, såväl över de utlämnade lånen,
som däröver, att fullt värdiga och lämpliga personer komma i delaktighet
av dessa lån.

Enköping i Åsunda härads kronolänsmanskontor den 15 mars 1915.

K. E. Brosenins.

Bil. 13.

Sedan styrelsen för aktiebolaget Hem på landet lämnats tillfälle
att yttra sig över de utav kronofogde John Wadstein, kronolänsman
Uno Bergquist m. fl. avgivna infordrade yttranden i egnahemsfrågan,
får styrelsen, med anledning av däri om aktiebolaget Hem på landets
verksamhet fällda mindre fördelaktiga omdömen, anföra följande.

Styrelsen medgiver till en början villigt, att småbruksrörelsen i
Uppsala län — liksom i mellersta Sverige i allmänhet — ännu icke infriat
de stora förhoppningar, man ställt på densamma. Detta beror,
enligt styrelsens uppfattning, bland annat därpå, att småbruksrörelsen
särskilt i Uppsala län ännu är så ny, att den icke hunnit växa sig
stark; att under de senaste åren skördarna i Stort sett varit dåliga; att
en del småbrukare av brist på tillräckligt rörelsekapital icke kunnat
åstadkomma en tillräckligt intensiv drift; samt att i ej så få enskilda fall
småbrukaren saknat erforderliga personliga kvalifikationer med avseende
å såväl insikter i yrket som arbetsdrift.

Vad vidare bolagets verksamhet inom länet angår, har bolagets
pris å odlad jord i Uppland växlat från 225 till 275 kronor per tunnland,
beroende på olika beskaffenhet och läge, vilka pris med hänsyn
Utl. över bet. av egndhemssdkkunniga. 3

till de kostnader och risker, som äro förenade med egendomars styckande
till småbruk, måste anses vara snarare låga än höga.

Att fall förekommit, då bolagets kolonister måst gå ifrån sina
småbruk, kan styrelsen icke förneka; men lärer sådant aldrig kunna helt
undvikas. Under bolagets verksamhet hava emellertid dessa fall varit
relativt fåtaliga — inom Uppsala län hittills endast en enda exekutiv
auktion —; och vill styrelsen finna den huvudsakliga anledningen härtill
uti den noggrannhet, med vilken bolaget före avslutande av varje
köp söker lära känna och pröva spekulantens ekonomi och personliga
lämplighet.

I detta sammanhag vill styrelsen anmärka, att svårigheterna alltid
måste bliva större, då det gäller i kolonier nybyggda småbruk än
enskilda strödda lägenheter, som i flesta fall redan vid köpet äro försedda
med gamla byggnader. Det är denna senare kategori, som hushållningssällskapen
företrädesvis belåna; och bliver fördenskull jämförelsen
mellan hushållningssällskapens och bolagens verksamhet i regel ojämn.

Styrelsen vill uttryckligen framhålla, att då någon av bolagets
småbrukare råkat i svårigheter, bolaget alltid sökt biträda med råd och
dåd. Förrän någon fått gå ifrån sin lägenhet, har han i varje fall erhållit
så mycken hjälp, att all vinst på försäljningen från bolagets sida
är utesluten.

Stockholm den 7 april 1915.

För Aktiebolaget Hem på landets styrelse

H. M. Österdahl.

♦

Äungl. Maj:ts belallningshavaiHle i Södermanlands län.

Vid övervägande av åtgärder till egnahemsrörelsens främjande
hava som huvudsakliga åtgärder framhållits dels beredande av tillgång
på jord för bildande av nya egnahem, vare sig redan bebyggda lägenheter,
obebyggda lägenheter å redan odlad mark eller mark till odling
och bebyggande, och dels tillhandahållande för egnahemsköparnä av
nödiga penningmedel på billiga villkor.

Till åtgärder i förstnämnda syfte — att bereda tillgång på jord
( jordförmedling) — är att räkna bland annat även vad som åtgjorts för
upplåtande av egnahemslägenheter å kronans jordbruksdomäner. Under
sysslandet med utbud för försäljning av på detta sätt tillkomna lägenheter
å kronojord har Eders Kungl. Majrts befallningshavande fått den
uppfattningen, att åtgärder för egnahemsbildningen även kunde behöva
vidtagas i ett tredje syfte, nämligen att skaffa egnahemsbyggare. Helt
visst förefinnas, såsom en reservant bland de sakkunniga framhållit,
åtskilliga brister i det nuvarande tillvägagångssättet för upplåtande av
sådana lägenheter, men man tycker dock, att om bland den befolkning,
som kan lämpa sig till egnahemsbyggare, förefunnes större intresse för
saken och mera energi, skulle försäljningen av ifrågavarande lägenheter
gå lättare, än vad den hittills gjort, åtminstone här i länet. Det måste
därför enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening framstå som
en ingalunda oviktig uppgift för en väl skött egnahemsrörelse att bland
befolkningen väcka verkligt intresse för jordbruksarbetet och iver att
förvärva därför nödiga insikter ävensom att hos densamma uppamma
verklig håg till allvarligt arbete för förvärvandet av egen torva. Härvid
är dock av vikt, att denna uppgift fullföljes på sådant sätt, att folket
å ena sidan får kännedom om, vilken hjälp, som från det allmännas
sida erbjudes, men å andra sidan också får klart för sig, att den viktigaste
förutsättningen för framgång dock är eget arbete och uthållighet,

så att hjälpen från det allmänna, hur värdefull den än är, dock icke är
den huvudsakliga grunden att bygga på. Aven måste den nu antydda
verksamheten gå ut på att sprida kännedom om möjligheterna till utkomst
som småbrukare i Sverige jämförda med motsvarande möjligheter
i andra länder, som vilja draga nybyggare till sig.

Den sida av frågan, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
nu berört, har icke vunnit beaktande i de sakkunnigas betänkande, och
åt jordförmedlingen har ej heller ägnats någon större uppmärksamhet,
om ock vad de sakkunniga därutinnan föreslagit icke saknar betydelse.

Huvudvikten av egnahemsfrågan hava de sakkunniga förlagt till
den av staten utövade lånerörelsen för egnahemsändamål, och hava de
sakkunniga beträffande denna rörelse framställt förslag, som Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande finner vara ägnade att avsevärt främja utvecklingen
av densamma och att även kunna gagna egnahemsverksamhetens
övriga grenar.

Dock har. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande några erinringar
att framställa.

Först gäller detta om de sakkunnigas förslag till inrättande av eu
central inspektörssyssla för egnahemsrörelsen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
har svårt att tro, det en enda person skulle kunna
behörigen överskåda och verksamt leda en så vittutgrenad rörelse, helst
om, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser, hans arbete
skulle gå ut på att främja egnahemsverksamheten i dess helhet och ej
blott lånerörelsen. Visserligen är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke beredd att tillstyrka en centralmyndighet av den omfattning, som
en reservant bland de sakkunniga, doktor Adrian Molin, föreslagit, men
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser dock, att väsentligen mer
bör göras än de sakkunniga avsett, och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
därför instämma i det av en annan sakkunnig, doktor
Paul Hellström, reservationsvis framställda förslaget om inrättande i
lantbruksstyrelsen av en särskild byrå för egnahemsärenden. I anslutning
härtill instämmer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande också i
sistnämnda reservants förslag i fråga om låneförmedlarnas årliga redogörelser.

Vidare måste Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ställa sig
tveksam i fråga om lämpligheten av de sakkunnigas förslag att
bibehålla den hittillsvarande låga räntan för lån från egnahemslånefonden.
Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att reservanten
doktor Molin anfört goda skäl för sin avvikande mening
härutinnan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser även, att starka
skäl finnas för den meningen, att det nuvarande värdemaximum för
belåningsbara jordbrukslägeuheter är väl lågt, och att en höjning därav
vore önskvärd för att underlätta uppkomsten av verkligt bärkraftiga
småbruk.

De å sid. 303 i betänkandet omförmälda lån för inköp av lägen•
heter, avsedda att till eu början utarrenderas och sedermera överlåtas
under äganderätt, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande rätteligen
böra tagas ur jordförmedlingsfonden och ej ur egnahemslånefonden.

I förslaget till kungörelse angående förändrade allmänna villkor
och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen synes
den i mom. 8 intagna bestämmelsen om uppsägning av tilläggslån icke
vara väl placerad. Den borde komma efter bestämmelserna, huru egnahemslån
i allmänhet skola återbetalas.

Även bestämmelserna om livförsäkringsavgift i mom. 10 komma
allt för oförberett. Skola de bibehållas på sina platser, bör någon omskrivning
ske med hänvisning till de längre fram intagna bestämmelserna
om livförsäkring i samband med egnahemslån.

Beträffande den sålunda föreslagna livförsäkringen finner Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande frågan därom behjärtansvärd ihen
tvivlar dock på, att densamma i den föreslagna formen skall vinna någon
större tillslutning. Antagligen komma låntagarna att finna valutan för
avgiften allt för klen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle
vilja ifrågasätta, om icke försäkringen skulle kunna utan allt för höga
premier ordnas så, att i den män avbetalningar under den försäkrades
livstid skett å egnahemslånets amorteringsdel, något belopp kunde väntas
utfalla kontant vid hans död. Helt visst skulle intresset för en sådan
försäkring på billiga villkor kunna väntas bliva ganska stort.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som med stort intresse
tagit del av reservanten doktor Molins förslag till en grundlig omläggning
av hela egnahemsverksamheten i vårt land, anser dock detta förslag
allt för vittgående för att med ens sättas i verket med förkastande av
den hittillsvarande organisationen, vilkens förtjänster om egnahemsrörelsens
hittills uppnådda utveckling åtminstone här i länet icke få
underskattas.

Med de nya organen i egnahemsverksamhetens tjänst, som skulle
tillkomma genom de av de sakkunniga föreslagna konsulenterna hos
hushållningssällskapen och genom inrättandet av en icke allt för snävt
tilltagen central ledning, skall helt säkert mycket kunna uträttas för

verksamhetens sunda utveckling i alla avseenden — icke blott för lånerörelsen
; och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför,
att resultatet av några års verksamhet enligt de nu angivna linjerna
bör avvaktas, innan man på allvar upptager frågan, om den hittills-r
varande organisationen skall i sina huvuddrag slopas och egnahemsverksamheten
omläggas efter helt nya grunder.

Nyköping i landskontoret* den 30 april 1915.

Underdånigst:

L. REUTERSKIÖLD.

Edward Ahlner.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län.

För att föra frågan framåt är det första villkoret, att för egnahemsbildning
lämpad jord finnes att tillgå till måttliga priser. Denna
fråga har i de delar av landet, där staten har större domäner, lösts så
att säga av sig själv, därigenom att staten till billigt pris och på billiga
betalningsvillkor upplåter bostads- och jordbrukslägenheter därå. Men
i trakter, där sådan jord icke är att tillgripa, är tydligen blotta tillhandahållandet
av lån ingalunda tillräckligt. Vid sådant förhållande inställer
sig osökt den frågan, om ej staten för tjänande av det högre syftet, eller
beredande av egna hem åt många, bör vara berättigad att vidtaga åtgärder,
som verka ingripande i den enskilda äganderätten, där ägaren
ej godvilligt vill avstå för egnahemsbildningen lämpad jord. Denna
fråga är emellertid av en så genomgripande och för den enskilda äganderätten
omstörtande betydelse, att den tarvar en grundlig utredning,
innan den eventuellt bör få bli föremål för vidare förslag.

I fråga om räntesatsen å utlämnade lån hava de sakkunniga föreslagit
bibehållandet av nu gällande låga räntefoten 3.6 procent. Fråga
är emellertid, om staten, då densamma själv får betala ända till 5 procent
på sina lån, bör bibehålla denna ränta och således på utlåningen lida
en rätt avsevärd förlust. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hyser
visserligen den uppfattningen, att statsverket bör i visst fall ikläda sig
en sådan ränteförlust, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner
sig icke kunna tillstyrka, att denna räntesats bestämmes lika för alla lån.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning bör nämligen
göras skillnad emellan å ena sidan jordbrukslägenheter och å andra
sidan bostadslägenheter och även inom förstnämnda kategori avseende
fästas å, huruvida jordbrukslägenheten vid beviljande av egnahemslån är
bebyggd eller ej. Såsom av den i de sakkunnigas betänkande lämnade
historiken framgår, har den ursprungliga avsikten varit att i första hand

understödja bildandet av egnahemslägenheter för jordbruk, ty huru viktig
den andra delen av egnahemsbildandet än är, så ligger det givetvis
större nationalekonomisk betydelse däri, att få många småbruk att uppstå
i landet. A andra sidan är det egentligen bildandet av egnahemslägenheter,
som staten i första hand bör understödja, ty om staten beviljar
lån mot låg ränta även till inköp av redan färdigbyggda lägenheter,
är det fara värt, att den vinst, som uppkommer i och genom, den låga
räntan, förbehålles för upplåtaren, som anser sig kunna betinga sig högre
köpesumma därför än om normal räntesats vore bestämd. Vidare är
det ett vanskligare företag att bilda en egnahemslägenhet än att övertaga
en redan färdig, ty i sistnämnda fall kunna kostnaderna bättre
överblickas, under det att vid bebyggandet av det egna hemmet en del
kostnader tillkomma, som mången gång ej förutsetts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför, att vid egnahemslån
för obebyggda jordbrukslägenheter den av sakkunniga föreslagna
räntefoten av 3.6 procent fortfarande bör tillämpas, under det att för
bebyggda lägenheter och bostadslägenheter räntan icke bör sättas lägre
än 4 procent.

För att ytterligare underlätta bildandet av egnahemslägenheter för
jordbruk har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tänkt sig möjligheten,
att staten till förening eller bolag, som inköpt egendom för styckning
till sådana egna hem, lämnar lämpligt understöd exempelvis i form
av statsbidrag till lantmäteriförrättning i och för egendomens sönderstyckande.

De sakkunniga hava föreslagit frihet för egnahemsbyggaren från
amortering under vissa år. Emot en sådan anordning'' har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande så mycket mindre att erinra, som Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande hyser den uppfattningen, att även frihet från
utgivande av ränta under de 2 å 3 första åren borde egnahemsbyggaren
medgivas. Den ränta, som under dessa år skulle erläggas,
synes — i likhet med vad nu äger rum beträffande odlingslån — kunna
läggas till kapitalet att i samband med detta förräntas. Det behöver
icke särskilt framhållas, vilken stor betydelse det skulle medföra för egnahemsbyggaren
att under de första åren, då han givetvis — i synnerhet
vid nybildade jordbrukslägenheter — skördar mindre avkastning av sitt
egna hem, under det att utgifterna av alla slag äro jämförelsevis stora,
få frihet även från räntan. A andra sidan bör, därest förslaget vinner
beaktande, egnahemsbyggaren medgivas full frihet att, om han så hellre
önskar, erlägga ränta även under dessa år.

Den form för låneförmedling, som hittills varit gällande, eller med

huvudsakligen hushållningssällskapen som egnahemslåneförmedlare, har,
vad detta län beträffar, visat sig vara synnerligen förträfflig, varför
Eders Kungl. Maj:ts befällningshavande ingalunda har någon anledning
att föreslå någon ändring däri. De mindre förändringar, som sakkunniga
föreslagit till erhållande av mera samstämmighet och bättre kontroll,
äro enligt Eders Kungl. Maj:ts bofallningshavandes förmenande välbetänkta
och synas väl ägnade att fylla sitt ändamål.

När staten å sin sida lämnar avsevärda bidrag till underlättande
av egnahemsbildningen, synes å andra sidan staten hava rätt att fordra,
att en egnahemslägenhet, till vars tillkomst staten genom utlämnat lån
eller på annat sätt medverkat, icke genom köp eller annorledes kommer
i sådana händer, att ändamålet med upplåtelsen är förfelat. I så fall
stadgas ju visserligen, att det utlämnade lånet kan till inbetalning uppsägas,
men ifrågasättas kan, om denna åtgärd kan anses tillfyllestgörande.

Ehuru de sakkunniga hava framhållit vådan av att alltför mycket
inskränka på vederbörandes fria dispositionsrätt till det egna hemmet,
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sig i allt fall böra
ifrågasätta förbud för en egnahemslägenhets övergång till sådana personer,
som icke fylla villkoren såsom egnahemsbyggare, eller med
andra ord, det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra vid
lagfart å varje "fång till egnahemslägenhet fordras sådana intyg, som
äro nödvändiga för erhållande av egnahemslån. För kontroll å efterlevnaden
av ett eventuellt sådant stadgande synes kunna ifrågasättas,
om ej vederbörande låneförmedlare vid utlämnandet av egnahemslån
kunde åläggas att till domhavanden i orten för anteckning i lagfartsprotokoll
och lagfartsboken anmäla, att viss uppgiven lägenhet är att
anse såsom egnahemslägenhet, varav då skulle följa förbud för vederbörande
att meddela lagfart därå på annat sätt än ovan sagts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill i anledning av en i
betänkandet förekommen uppgift (sid. 253), att låneförmedlaren skulle
vara nödsakad att för uppbörd på hösten redan »i september)) lämna
uppgift å de belopp, som skola erläggas, påpeka, att denna uppgift bör
lämnas senast den 15 september för att vederbörande häradsskrivare skol#
kunna medhinna debiteringen. Vidare synes egnahemsbyggarna böra
tillerkännas rätt, att, om de så önska, med posten insända sina skattebelopp
och att från vederbörande kostnadsfritt érhålla kvitto å sålunda
erlagda medel. Det synes, som om detta sätt att insända utskyldsbelopp
med posten borde få anses såsom en vederbörandes självklara rätt, men
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga. 4

fall hava här förekommit, då denna dem förvägrats, utan att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig hava rätt att ingripa däremot.

1 övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ingenting
att erinra emot de sakkunnigas förslag, som enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes mening bör utgöra ett synnerligen gott underlagför
en blivande lagstiftning i ämnet.

Linköpings slott i landskontoret den 30 april 1915.

Underdånigst
ERIC TROLLE.

Carl Johanson.

Kuligl. Ma,j:ts bciallningsliavaiidc i Jönköpings län.

Beträffande deri lokala ledningen och lånerörelsens ordnande har
den meningen inom sakkunniga gjort sig gällande, att lånerörelsens
hittillsvarande organisation i praktiken visat sig i det hela val fylla sin
uppgift med hushållningssällskapen såsom de förnämsta låneförmedlarne,
samt att alltså intet skäl finnes att frångå den hittills tillämpade anordningen,
utan densamma bör i stället påbyggas med de förbättringar,
som erfarenheten visat vara önskvärda.

I motsats härtill anser reservanten, att hushållningssällskapen visat
både liknöjdhet och oförmåga att driva egnahemsrörelsen framåt, och
vill han därför »bryta ut egnahemsrörelsen från hushållningssällskapens
verksamhetsområde och giva hela egnahemsrörelsen sina särskilda organ»
— länsnämnder och kommunala egnahemsnämnder — med fackmässigt
utbildade, avlönade biträden.

Eu organisatorisk styrka i detta förslag är onekligen, att den förlägger
allt arbete för egnahemsfrågan — från den centrala ledningen
ned till de kommunala egnahemsnämnderna — på särskilt för denna
uppgift tillsatta nämnder och organ. Den samlar alltså på en hand alla
de olika bestyr för denna fråga, som nu åligga Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, domänstyrelsen genom dess tjänstemän samt hushållningssällskapen.
Den sammansättning, dessa organ fått, giver också
förvissning om, att både intresse och sakkunskap bliva därstädes representerade.

Denna sålunda föreslagna organisation kommer emellertid att medföra
avsevärda kostnader, och det kan med fog ifrågasättas, huruvida
verkligt behov förefinnes för en så vidlyftig apparat. Särskilt gäller
detta de s. k. kommunala nämnderna, vilka torde kunna utan avsaknad
ersättas medelst sockenombud. Det egentliga arbetet blir nämligen
förlagt hos länsnämnderna.

Dessas närmaste uppgift är jordförmedlingen samt att pröva och

bevilja låneansökningar. De skulle således bland annat övertaga den
lånerörelse, som för närvarande och enligt de sakkunnigas förslag skall
utövas av hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Men statens ställning
såsom långivare blir genom dr Molins nu antydda förslag betydligt
försämrad, enär hushållningssällskapen icke längre stå såsom garanter,
utan länsnämndens låneförmedling sker på statens risk.

Reservanten framhåller visserligen, att »det torde svårligen kunna
göras gällande, att genom en organisatorisk omläggning i denna riktning
egnahemsrörelsen ledes ut i några äventyrligheter. Genom anknytningen
till hushållningssällskapen är kontinuiteten med det närvarande tryggad».

Men denna anknytning har han tänkt sig bestå i sällskapens rätt
att besätta en tredjedel (eventuellt två femtedelar) av platserna i länsnämnderna.
Detta blir hushållningssällskapens enda befattning med
egnahemsrörelsen, och icke kan man föreställa sig, att hushållningssällskapen
skola befinnas villiga att riskera sina redan hårt beskurna tillgångar
till täckande av förluster å lån, vilka inom länsnämnderna beviljats
kanske emot sällskapets egen representants röst. Det blir nog staten,
som får bära risken, ifall reservantens förslag vinner gehör.

I sammanhang härmed vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
som sin åsikt betona, att egnahemsrörelsen är en så allmänviktig sak,
att staten för dess främjande icke bör rygga tillbaka, även om förluster
för staten såsom långivare skulle uppstå, detta dock under förutsättning
att icke någon annan utväg funnes än att ikläda sig dessa risker.

Genom att anlita hushållningssällskapen som ansvariga mellanhänder
vid låneförmedlingen har det emellertid lyckats staten att säkerställa sig
mot förluster. Denna samverkan mellan staten och hushållningssällskapen
är det grundläggande för organisationen av egnahemsrörelsen hos oss.
Och det torde ej hava förebragts tillräckliga skäl för att frångå densamma
utan fastmer hellre att komplettera den på grund av erfarenheterna
under de år, arbetet med egnahemsbildandet pågått.

Bland åtgärder i detta syfte har av majoriteten inom de sakkunniga
föreslagits, bland annat, anställande inom varje hushållningssällskap
av en jordbrukskonsulent med särskild uppgift för egnahemsrörelsen,
obligatoriskt införande av egnahemsnämnder såsom organ för
låneärendenas beredning, anställande av lokala ombud i olika trakter av
länen, vissa lättnader vid erläggande av annuiteterna å lånen, bestämmelser
för mera skyndsam behandling av låneansökningar samt vissa
reglementariska föreskrifter angående företrädesrätt till lånen m. m.

Införandet av dessa bestämmelser tillstyrkes av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, och håller samma myndighet före, att desamma jämte

anordnande av en central ledning för lånerörelsen äro väl behövliga för
att göra egnahemsrörelsen mera effektiv och livaktig samt sålunda ägnad
att undanröja de anmärkningar, som hittills mer eller mindre belogat
riktats mot den nuvarande organisationen.

Ett ingående led i den av dr Molin reservationsvis framförda
organisationstanken utgöres av de s. k. kommunala egnahemsnämnderna,
vilka skulle inrättas i varje kommun eller sammanslutning av kommuner.
Syftet med dessa nämnder vore att knyta det kommunala intresset till
egnahemsidén, men dessutom skulle de även hava till sin uppgift att
efter stämmans medgivande driva »affärsmässig jordstyckning» på kommunens
risk samt att för ändamålet upptaga lån ur jordförmedlingsfonden.

Majoriteten bland de sakkunniga har framfört vägande skäl emot
ifrågavarande organisation.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande delar fullständigt majoritetens
uppfattning härutinnan samt vill dessutom uttala det betänkliga i
att på detta sätt inleda kommunerna i låneoperationer med därav följande
risker, synnerligast då statsmakternas strävan visat sig gå i riktning att
genom skärpta bestämmelser för kommunernas rätt att upptaga lån i
möjligaste män inskränka dessas skuldsättning.

Av det anförda torde framgå, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke kan förorda den omläggning av egnahemsrörelsens organisation
och låneförmedling, som dr Molin föreslår, utan anser i likhet
med de sakkunnigas majoritet, att rörelsen bör fortgå efter samma
grunder som hittills. Men den bör utbyggas efter de erfarenheter, som
vunnits, samt tillgodoses med de förbättringar i organisationen, som visat
sig vara behövliga, för att egnahemsrörelsen skall kunna växa sig stark.
Till detta hör emellertid ej endast eller förnämst att söka få till stånd
så många egna hem som möjligt, utan, för att egnahemsidén skall vinna
förtroende och tillslutning, måste kostnaden för hemmens ordnande vara
så beräknad, att hemmen bliva ekonomiskt möjliga att besitta för brukaren.
Jorden måste vara billig, stycknings- och lånekostnader nedbringas och,
främst av allt, brukaren måste äga personliga förutsättningar i arbetsamhet
och ordentlighet. Varje bristande hänsyn till dessa faktorer
eller felkalkylering vid hemmens grundande verkar mer hämmande på
egnahemsrörelsen än möjligen befintliga brister i organisationen.

Jönköping i landskansliet den 29 april 1915.

Underdånigst:

FREDR. PETTERSSON.

Uno Sterner.

Kiiiigl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs lön.

Då lagstiftningen angående egnahemsverksamheten i vårt land
hittills på alla väsentliga punkter ställt länsstyrelserna utanför denna
rörelse och dessa därjämte i sin ämbetsutövning egentligen endast indirekt
rönt känning av densamma, är landshövdingämbetet, som icke
keller annorledes förvärvat närmare kännedom om gången av rörelsen
dess . praktiska detaljer och resultatet, i saknad av tillräckliga förutsättningar
för att i förevarande, mycket vittomfattande ämne kunna
anställa någon mera ingående kritik av betänkandet med tillhörande
författningsförslag. Landshövdingämbetet måste för den skull inskränka
sig till ett underdånigt uttalande i största allmänhet i fråga om betänkandets
grundläggande principer, och endast beträffande de delar
av detsamma, som mer eller mindre omedelbart hänföra sig till länsstyrelsens
ämbetsverksamhet, är det landshövdingämbetet möjligt att
ingå på närmare granskning.

V ad sålunda först angår de sakkunnigas förslag om uppdelnin <>■
av statens egnahemslånerörelse på två fristående grenar med särskilda
kategorier av låntagare ävensom därav med hänsyn till bostadslånerörelsen
föranledda övergångsstadganden samt målet med rörelsen över
huvud får landshövdingämbetet i underdånighet tillkännagiva sin fulla
anslutning till vad betänkandet i sådant avseende innehåller.

Vidkommande de ifrågasatta nya bestämmelserna för de enskilda
lånen, såsom krav på tillökad kvalifikation hos låntagare därhän, att
han skall råda över sitt gods och förmå driva ifrågakommande jordbrukshantering,
angående tilläggslån, bibehållande av den nuvarande räntefoten,
amorteringsfristens förlängning och understöd av statsmedlen vid
nyodling under sådan frist, har landshövdingämbetet icke heller funnit
anledning att därvid något i underdånighet erinra. Beträffande frågan
om räntefotens fixerande har dock en viss tvekan velat göra sig hos
länsstyrelsen gällande, då ju kan synas oegentligt, att en långivare

underkastar sig direkt ränteförlust i förhållande till sin låntagare. Med
hänsyn likväl till de stora allmänna fördelar, som å andra sidan
både direkt och indirekt tillföras staten-långivaren genom egnahemsbildniugens
såmedelst underlättade kraftigare förkovran, har landshövdingämbetet
trott ett sådant offer emellertid kunna i tillfredsställande män
utbalanseras.

En mindre detalj på förevarande område föranleder däremot från
landshövdingämbetets sida en från de sakkunnigas avvikande mening.
Detta gäller förslaget om låntagares fritagande från skyldighet att
utgiva belöpande debetsedellösen för låneannuitet och livförsäkringspremie,
som genom kronobetjäningens bemedling debiteras och uppbäres.
Ekonomiskt sett kan ju en sådan bestämmelse näppeligen komma
att få någon som helst betydelse för vare sig debiterings förrättaren
eller den betalningsskyldig^. Men just därför och då införandet i lagstiftningen
av en så beskaffad nyhet tilläventyrs kunde framdeles föranleda
eller bidraga till konsekvenser med vidsträcktare innebörd och
av olämpligare art, anser sig landshövdingämbetet böra underdånigst
avstyrka betänkandets hemställan i denna del.

En fråga av synnerlig vikt och betydelse med hänsyn till egnahemsverksamhetens
rätta bedrivande har för de sakkunniga givetvis varit
den, huru den centrala och lokala organisationen av den däruti ingående
lånerörelsen och jordförmedlingen bör vara anordnad för att på bästa sätt
fylla sin stora uppgift. Också har denna fråga inom de sakkunnigas
led framkallat skarpt divergerande meningar och lagstiftningsförslag:
å ena sidan majoriteten av sakkunniga med önskan, att grundvalen för
den nuvarande ordningen måtte varda i huvudsak oförändrad, och å den
andra ledamoten filosofie doktorn A. Molin, som reservationsvis ansett
en omläggning av densamma böra komma till stånd genom inrättande
av helt nya organ därför. På vissa punkter har därjämte en annan
sakkunnigledamot, nämligen filosofie doktorn P. Hellström, i likaledes
avgiven reservation ifrågasatt bestämmelser, olika den övriga majoritetens,
nämligen dels beträffande låneförmedlingens organisation på sådant sätt,
att kommuner skulle tillerkännas rätt att lika med hushållningssällskapen
förmedla statens egnahemslån, dels i fråga om lånerörelsens centrala
ledning sålunda, att eu särskild byrå bleve för denna rörelse inrättad i
lantbruksstyrelsen, samt dels angående låneförmedlarnas rapportskyldighet,
att denna måtte inskränkas till årsredogörelses avgivande och insändande
direkt till lantbruksstyrelsen.

Ehuru, principiellt bedömt, filosofie doktorn Molin för sin avvikande
mening torde hava i stort sett bjudit nog så vägande skäl, vilka vid

en starkt utvecklad egnahemsrörelse också skulle vinna i styrka, lärer
det därå grundade förslaget om en radikal omläggning av hela organisationen
dock under för handen varande förhållanden vara att anse såsom
för tidigt väckt, detta desto hellre som det även torde kunna befaras,
att organisationens omdaning i den av honom ifrågasatta riktningen
skulle åstadkomma eu möjligen snabbare utveckling av rörelsen än som
ur andra synpunkter kan vara önskvärd. Vid sådant förhållande och
då det synes mindre välbetänkt, att staten redan på rörelsens nuvarande
stadium avhänder sig den värdefulla erfarenhet på ett flertal hithörande
områden, som finnes representerad hos rikets hushållningssällskap, vilkgt
givetvis komme att bliva händelsen med antagandet av doktor Molins
förslag, anser sig landshövdingämbetet böra för sin del i underdånighet
hemställa, att samma förslag för närvarande icke måtte läggas till grund
för den ifrågakommande lagstiftningen.

Denna synes däremot kunna med fördel byggas på den nuvarande
grundvalen med verksam hjälp av de förbättringar, som i viktiga avseenden
av de sakkunnigas majoritet förordats, såsom skärpt kontroll
å verksamhetens utövning samt inrättande inom samtliga hushållningssällskapen
av särskilda, för dess främjande lämpliga organ, dock med
tillägg därutöver av föreskrifter och åtgärder i de avseenden, som innefattas
i filosofie doktorn Hellströms ovan berörda reservation.

Ur egnahemsrörelsens synpunkt hava de sakkunniga framhållit,
hurusom med gällande föreskrifter för erhållande av fastställelse å jordavsöndring
för rörelsen följde olägenheter av flera slag, samt därvid
tillika såsom önskemål uttalat, att till åstadkommande av förenkling i
nu erforderliga omständliga och tidsödande åtgärder ändring i berörda
föreskrifter måtte varda vidtagen. En sådan förenkling ha de sakkunniga
föreställt sig kunna ernås genom ett därhän ändrat avsöndringsinstitut,
att avsöndring från fastighet skulle anses verkställd genom
blott kartläggning av till avsöndring framdeles avsett markområde eller,
med andra ord, utan föregånget köp, och fastställelse å densamma kunna
därefter utan vidare meddelas, varjämte, såsom ock blivit ifrågasatt i
betänkande av 1911 års skiftesstadgekommitté, bestyret med avsöndrings
prövning och fastställelse borde överflyttas från länsstyrelse till ägodelningsrätt
eller dess ordförande till förkortning av förment tidsutdräkt
för fastställelsen.

I underdånigt utlåtande den 30 april 1912 över nämnda kommittébetänkande
har länsstyrelsen väl förklarat sig anse, att fastställelse nog
kunde rent teoretiskt på förhand meddelas, likasom ju ägostyckning
får i sådan ordning verkställas, varemot länsstyrelsen i fråga om över -

flyttning av fastställelseärendena givit uttryck åt den uppfattningen, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande med sin långvariga och rika erfarenhet
just på ifrågavarande område och med eu arbetsordning, som lämnade
allmänheten ett lätt och oavbrutet tillträde för avsöndringsärendes upptagande
till omedelbar prövning, vore den myndighet, som framför
varje annan med tillräcklig kompetens borde såsom hittills handhava
fastställelseprövningen, så framt man därmed önskade åstadkomma utom
rättssäkerhet och reda jämväl enkelhet, snabbhet och billighet.

Denna sin uppfattning har länsstyrelsen icke sedermera funnit
anledning att i ringaste mån frångå och förmenar alltså förfärande, att
omförmälda överflyttning icke är av omständigheterna påkallad vare sig
ur egnahemsverksamhets synpunkt eller annorledes.

Vad angår frågan om fastställelse av avsöndring, oberoende av
föregånget köp, vill det förefalla, som skulle ett dylikt förfaringssätt
kunna komma att i praktiken föranleda olägenheter, nog beaktansvärda
att icke böra i detta sammanhang lämnas utan varje påpekande. Enligt
gällande bestämmelser skall göras anteckning i kronans jordebok om
för alltid avsöndrad lägenhet, nämligen såväl i landskontors som kammarkollegii
och häradsskrivarkontors exemplar därav, så länge ännu icke
jordregister angående stamfastigheten blivit behörigen upplagt, i vilket
fall avsöndring skall åsättas registerbeteckning. I vilketdera fallet som
helst komme sålunda med antagande av ifrågavarande ändringsförslag
anteckningar att göras och arbete att utföras även för avsöndringar,
om vilka vid tillfället icke vore känt, huruvida de komme att såsom
sådana ens någonsin disponeras. Utom det att ett noggrant och tidsödande
arbete alltså i många fall kunde komma att utan ringaste nytta
därigenom föranledas, skulle utrymmet i jordeboken och jordregistret
eventuellt vara inkräktat i besvärande grad. Aven skulle med en dylik
lagändring följa besvär och olägenheter för det nuvarande lagbestämda
sättet och ordningen beträffande uppläggning samt förande av mantalsoch
taxeringslängder. Dessa skola ju nämligen följa jordebokens uppställning
med hemman och lägenheter, verk och inrättningar samt därjämte
upptaga underliggande torp och smålägenheter, samtliga med
registerbeteckning, i den mån sådan blivit desamma åsatt. Aven skall
särskilt taxeringsvärde åsättas varje självständig fastighet. Med iakttagande
av vad sålunda finnes föreskrivet jämväl för alla på förhand
avsöndrade lägenheter, synes vara fara värt, att den goda ordning och
reda, som kunnat på. nämnda områden hittills iakttagas, lätt no g kunde
äventyras. Landshövdingämbetet föranlåtes med stöd av vad sålunda
anförts i underdånighet hemställa, att ifrågavarande ändring icke måtte

Uti. över bet. av egnahemssakkimnigci. 5

komma till stånd, men att, om ändring- likväl beslutas, fastställelse av
avsöndring utan köp måtte medgivas åtminstone endast för avsöndring
till jordbrukslägenhet, men icke till bostadslägenhet.

Växjö i landskontoret den 29 april 1915.

Underdånigst

På landshövdingämbetets vägnar:

Ernst AM.

Mortimer Johansson.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län.

Efter granskning av betänkandet får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
fördenskull härmed tillkännagiva, att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke funnit anledning till några erinringar emot
detsamma.

Kalmar i landskansliet den 30 april 1915.

Underdånigst

Å landshövdingämbetets vägnar:

E. Bcehrendtz.

Karl Mossberg.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Gottlands län.

Egnahemsbildningens befrämjande under de former, som hittills
varit gällande, har, vad detta län beträffar, lämnat ett jämförelsevis gott
resultat. De förnämsta orsakerna härtill anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vara att söka däri, att tillgången på jord till skäliga inköpspris
varit riklig, att lånen i allmänhet utlämnats av låneförmedlarna till
högsta tillåtna del av egnahemsområdenas värde, så att s. k. fyllnadskredit
ej behövt förekomma i större utsträckning, samt att hushållningssällskapets
verksamhetsområde icke varit för stort.

Även om sålunda det inom länet bedrivna arbetet för egnahemsbildning
visat sig ganska tillfredsställande, anser Eders Kungl. Maj:ts
befallningsliavande, att av den utredning, som de sakkunniga förebragt,
tydligt framgår, att inom flertalet orter inom landet resultatet av det
hittills utförda arbetet icke motsvarat förväntningarna, vadan vittgående
åtgärder erfordras för att vinna verkliga framsteg i egnahemsbildningen.

Av de sakkunnigas flertal framlagda förslagen till ändringar i
gällande bestämmelser synas väl i flera hänseenden ägnade att bättre än
hittills gynna egnahemsbildningen, men anser sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningsliavande böra framställa följande erinringar.

Beträffande önskemålet att lån från egnahemslånefonden böra utgå
förnämligast för bildandet av nya egnahem, d. v. s. genom laga förrättning
nyutbrutna brukningsdelar, så torde det få anses fullt ut lika
viktigt att som hittills lån beviljas å redan befintliga bebyggda och på
fri och egen grund belägna, förut lagfarna fastigheter. Erfarenheten
bar nämligen visat, att redan bebyggda brukade lägenheter förvärvas
till billigare pris än det, för vilka nya brukningsdelar kunna ordnas till
jordbrukarehem. Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit,
som möjligen kan vara ägnat att i vissa landsdelar befordra en inre
kolonisation, skulle å andra håll, och alldeles bestämt i detta län, mot -

verka önskemålet att åt så många behövande personer som möjligt erbjuda
tillfälle att erhålla ett eget hem, och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för den skull hemställa, att de nu gällande bestämmelserna för
de enskilda lånen i berörda hänseende icke måtte ändras.

Genom detta uttalande har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke velat förringa egnahemsrörelsens stora uppgift att åstadkomma
nybildning av jordbrukslägenheter, utan anser endast, att densamma icke
bör för närvarande äga företräde i andra orter, än där förhållandena
giva anledning härtill.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig vidare böra ifrågasätta
förbud för en egnahemslägenhets övergång till sådana personer,
som icke fylla villkoren såsom egnahemsbyggare.

Vad beträffar den av de sakkunniga föreslagna lokala organisationen
av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen så är det väl sant,
att inom de hushållningssällskap, där intresset för egnahemsrörelsen varit
levande, hushållningssällskapen visat sig vara lämpliga organ för den
lokala organisationen, men då den genom hushållningssällskapen bedrivna
egnahemslånerörelsen i de flesta av rikets delar icke gjort någon nämnvärd
insats till egnahemsrörelsens befrämjande, och detta varit fallet
särskilt i de län, där emigrationen är mest utbredd, torde de gjorda
förslagen till förbättringar av den nuvarande organisationen icke vara
tillfyllestgörande, utan synes det nödvändigt att på ett genomgripande
sätt förändra densamma i ändamål att giva egnahemsrörelsen och jordförmedlingen
en egen organisation med självständiga organ och en
enhetlig planmässig ledning samt med uppgift att icke allenast utföra
de till denna rörelse hörande åligganden utan jämväl att bedriva en
energisk upplysningsverksamhet i orterna angående salubjuden jord och
kreditvillkor under sådana affärsmässiga och för allmänhetens betjänande
avsedda former, att egnahemsrörelsen varder känd och välkänd.

Huruvida en dylik organisation skulle kunna inrättas så, som
reservanten doktor Adrian Molin i uppdragna huvudpunkter angivit,
torde böra bliva föremål för särskild prövning, men synes dennes förslag
i de flesta avseenden tilltalande, och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
särskilt framhålla såsom sin åsikt, att förslaget att tillerkänna
kommunerna rätt att genom en, för en eller flera kommuner
utsedd, egnahemsnämnd främja egnahemsrörelsen är lyckligt, då härigenom
vinnes en lokal myndighet, till vilken den, som tänker bilda
eget hem, lätt personligen kan vända sig med sina önskemål, och hos
vilken denne kan erhålla upplysning om lämpliga jordförvärv.

Betydelsen av dylika lokala egnahemsnämnder samt deras samverkan

med andra lokala organisationer och de centrala läns nämnd erna anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra värdesättas mycket högt.

Emot vad de sakkunniga föreslagit i avseende på den centrala
ledningen av lånerörelsen, så finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
slutligen, att den föreslagna ordningen med en hos kungl. lantbruksstyrelsen
anställd inspektör för egnahemsrörelsen icke är lämplig,
utan bör med avseende å egnahemsrörelsens omfattning redan nu den
centrala ledningen och kontrollen anförtros åt en särskild byrå eller
central kommission.

Visby i landskontoret den 29 maj 1915.

Underdånigst

Landshövdingämbetet:

<7. G. Löwgren.

E. Håkanson-Babe.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län.

En av de viktigaste frågor, som behandlas i betänkandet, är,
huruvida hushållningssällskapen skola bibehållas såsom låneförmedlare
eller, såsom en reservant föreslagit, låneförmedlingen skall helt omorganiseras
och hushållningssällskapens befattning därmed upphöra. Det är
nog riktigt, att hushållningssällskapen väl till att börja med minst sagt
tveksamt om icke rent av mångenstädes med motvilja mottogo uppdraget
att fungera såsom låneförmedlare, men i den mån sällskapen mera kommit
in i arbetet, synes motviljan hava försvunnit och enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande skulle det vara mindre
lyckligt, om ''hushållningssällskapen numera fråntogos detta uppdrag,
sedan de vunnit en ganska värdefull erfarenhet och de i stort sett skött
detta uppdrag på ett tillfredsställande sätt. I visst hänseende torde
dock en inskränkning av hushållningssällskapens låneförmedlande verksamhet
vara till fördel. De sakkunniga föreslå, enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes förmenande fullt riktigt, en uppdelning av
statens egnahemslånerörelse på två fristående grenar, en huvudsakligen
för jordbruks- och en för bostadsändamål. Kommer en sådan uppdelning
till stånd, torde lämpligast hushållningssällskapen böra befrias från
låneförmedlingen för bostadsändamål. Hushållningssällskapens verksamhet
är ju huvudsakligen inriktad på jordbrukets befrämjande, och det är för
dem ett främmande fält att verka för åstadkommande av egna bostäder
åt industriarbetare och dem närstående lager av befolkningen. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande håller alltså före, att hushållningssällskap
ems låneförmedlande verksamhet lämpligen bör inskränkas att omfatta
allenast lånerörelse för förvärv av jordbruk samt för beredande av bostäder
åt hantverkare och jordbruksarbetare m. fl. på den rena landsbygden.

I likhet med de sakkunniga anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att, om ock lån från egnahemslånefonden förnämligast böra
utgå för förvärvande av nya egna hem, denna regel likväl ej bör hindra,
att i vissa fall lån utlämnas jämväl för inköp av redan förut lagfarna och
bebyggda fastigheter. De sakkunnigas härför anförda skäl synas vara

mycket talande. — Likaledes vill Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande
instämma uti de sakkunnigas förslag, att egnahemslån skola utlämnas
allenast till sådana personer, som råda över sitt gods.

Om lämpligheten att utlämna tilläggslån hava olika meningar
yppat sig. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller emellertid
före, att dylika lån kunna vara fullt berättigade. Eu person börjar med
att skaffa sig ett mindre jordområde och uppför därå blott nödtorftiga
byggnader för att icke sätta sig i allt för stor skuld. Det synes då
rimligt, att han ett eller annat år därefter skall kunna få ytterligare lånehjälp
för utvidgning av sitt jordområde eller utökning av byggnaderna.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill alltså tillstyrka de sakkunnigas
förslag härutinnan.

I fråga om räntefoten anser de sakkunnigas majoritet, att densamma
bör oförändrat bibehållas vid 3.6 procent. Det är visserligen
sant, att statens egnahemslånerörejse har ett socialt syfte, att nya
värden skapas genom jordens uppodling och egna hemmens tillkomst,
och att staten bör göra någon uppoffring för understödjande av en
rörelse, som anses för landet behövlig och nyttig, men å andra sidan
torde böra väl beaktas, dels att egnahemsrörelsen ej är att betrakta
såsom något filantropiskt företag och dels att räntefoten avsevärt stigit,
sedan egnahemslånefonden först upprättades. Det synes därför Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande fullt berättigat, att räntefoten å egnahemslånen
höjes i sådan mån, att skillnaden mellan vad staten får betala
och vad den får igen icke blir alltför stor. Däremot synes det Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om många skäl talade för de
sakkunnigas förslag, att amorteringsskyldigheten skall inträda först med
sjätte året efter egnahemslånets utbekommande.

Då hushållningssällskapen äga möjlighet att bereda vederbörande
understöd för nyodlingar genom nyodlingsfonderna, genom anslaget till
höjande av det mindre jordbruket samt genom premielån eller premier
för verkställda förbättringar och nyodlingar, torde de sakkunnigas förslag
om statsunderstöd för nyodlingar "icke vara värt beaktande.

De sakkunnigas förslag rörande den lokala organisationen av
egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i allo tillstyrka. I detta län har hushållningssällskapet
redan från egnahemslånerörelsens början haft en särskild egnahemsnämnd
ävensom ombud inom de särskilda kommunerna, varjämte
en jordbrukskonsulent finnes anställd för biträdande vid handhavandet
av egnahemsrörelsen och jordförmedlingen, och har denna
organisation fungerat till belåtenhet. Däremot kan Elders Kungl. Maj:ts

befallningshavande icke biträda de sakkunnigas förslag att förlägga den
centrala ledningen av egnahemsrörelsen till lantbruksstyrelsen. Därmed
kommer säkerligen föga att vinnas, varemot avsevärda olägenheter äro
att förvänta. För det första kommer det säkerligen att bliva erforderligt
att inom lantbruksstyrelsen upprätta eu särskild byrå för egnahemslånerörelsen
och därmed sammanhängande ärenden, något som kommer
att förorsaka blott onödiga och dryga kostnader. Vidare är att
förvänta i flera fäll obehaglig tidsutdräkt och onödig omgång. Den
enhetlighet, man förväntar skola bliva en följd av denna centralisering,
torde lika väl kunna uppnås genom anställande, på sätt de sakkunniga
föreslagit, av en särskild inspektör eller kanske hellre instruktör eller konsulent
med uppgift att lämna låneförmedlarna i hela riket råd och anvisningar
angående egnahemslånerörelsens ordnande m. m. Genom honom
kunna låneförmedlarna få del av de erfarenhetsrön, som på andra håll
gjorts, och kan lian säkerligen i avsevärd mån främja enhetligheten vid
ifrågavarande ärendes behandling. Någon ytterligare kontroll över hushållningssällskapens
egnahemslånerörelse synes icke erforderlig; länsstyrelsen
granskar lånehandlingarna, statskontoret övervakar föreskrivna
inbetalningar till statsverket och lantbruksstyrelsen får del av de årliga
redogörelserna. Däremot är intet att erinra mot den föreslagna ökade
kontrollen över låneförmedlande bolag och föreningar, bestående däri
att vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande skall utse en ledamot
i bolags eller förenings styrelse ävensom en revisor.

Enligt de sakkunnigas förslag skall låneförmedlare före den 15
september året före det, för vilket lån sökes, till lantbruksstyrelsen
ingiva ansökan om statslån. Detta har föranletts av förslaget om lantbruksstyrelsens
befattning med egnahemsrörelsen, och visar redan detta,
att nämnda förslag vållar olägenhet, ty i annat fall skulle låneförmedlarna
hava tid ända till den 1 november med ingivande av ifrågavarande
ansökningar, och det är givetvis lättare att kunna beräkna
det erforderliga lånebeloppets storlek, ju längre tid man har på sig.

Ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke funnit någon
olägenhet av nuvarande bestämmelser rörande tiden för annuiteternas
erläggande, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej något att
erinra mot de sakkunnigas förslag, att annuiteterna för visst år skola
upptagas i samband med ordinarie kronouppbördsstämman samma år
och ej heller mot förslaget, att annuiteterna icke skola inräknas i det
belopp, vara debetsedellösen skall utgå. Däremot synes förslaget, att
låneförmedlarna skola till statskontoret inbetala dessa annuiteter före
utgången av december månad vara mindre tilltalande. Redovisningarna
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

från kronouppbördsstämmorna inkomma ofta till Kungl. Majrts befallningshavande
först i slutet av året, och det kan hända, att låneförmedlarna
icke fått redovisning för annuiteterna förr än in på det nya
året. Det torde vara lämpligast och enklast, att dessa annuiteter insändas
till statskontoret samtidigt med insändande av odisponerat lånebelopp
d. v. s. före utgången av januari månad, eller, såsom de sakkunniga
föreslagit, före utgången av mars månad.

Varje låneförmedlare skall vara skyldig att årligen före april
månads utgång till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända avskrift
av samtliga lånekontrakt samt besiktningsinstrument, föreslå de sakkunniga.
Fördelaktigast för låneförmedlarna torde emellertid vara, att
icke allenast lånekontrakt och besiktningsinstrument insändas till Kungl.
Maj:ts befallningshavande, utan att samtliga en låneakt tillhörande
handlingar bifogas, såsom här i länet har praktiserats. Kungl. Maj:ts
befallningshavande blir då i tillfälle att granska alla handlingar, och
låneförmedlaren har säkerhet för att, om handlingarna vid denna granskning
godkännas, desamma också äro i vederbörligt skick. Men detta
tillvägagångssätt förutsätter, att låneakterna få ingivas i mån som de
bliva färdiga och alltså icke inom någon viss tid. — Av Kungl. Maj:ts
befallningshavande gjord anmärkning skall, enligt förslaget, delgivas
lantbruksstyrelsen, som underställer anmärkningen Eders Kungl. Maj:ts
prövning. Denna omgång genom lantbruksstyrelsen torde vara fullkomligt
onödig; det hittillsvarande tillvägagångssättet, att anmärkningen
av länsstyrelsen anmäles direkt hos Eders Kungl. Maj:t, har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande veterlig! icke föranlett någon olägenhet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har ej något att erinra
mot förslagen, att med egnahemslån må kunna, om låntagare så önskar,
förenas livförsäkring samt att förenklingar om möjligt åstadkommas i
de åtgärder, som erfordras för att erhålla det Hivande egnahemmet
avsöndrat, lagfaret och gravationsfritt, och ej heller mot förslaget, att
en del av egnahem slånemedlen av låneförmedlare användas till inköp
av fastighet att upplåtas på arrende med köprätt efter viss tid, detta
sistnämnda dock under förutsättning dels att risken för låneförmedlarna
icke onödigtvis ökas och dels att garantier vinnas för att avtalet om
det framtida köpet blir juridiskt bindande.

Karlskrona å landskansliet den 29 juni 1915.

TJnderdånigst

A. WACHTMEISTER.

Josef Fröberg.

Kungl. Majrts befallningshavande i Kristianstads län.

Vad först angår frågan, huruvida ledningen av egnahemslånerörelsen
fortfarande bör anförtros åt hushållningssällskapen såsom de
huvudsakligaste förmedlarna av statens egnahemslån, anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande mest ändamålsenligt, om så sker.

Några så vägande anmärkningar mot hushållningssällskapens hittillsvarande
verksamhet i detta avseende synes icke hava framkommit, att
det kan vara befogat att utdöma densamma och, såsom av en bland de
sakkunniga föreslagits, för låneförmedlingen inrätta en helt ny organisation
med kommunala nämnder, länsnämnder och en centralkommission för
hela riket.

I överensstämmelse med de sakkunnigas flertal anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, att det vore oklokt, om man frånsade sig
hushållningssällskapens direkta medverkan för egnahemssakens vidare
utveckling, och att de brister, som kunna vidlåda sällskapens arbete
som låneförmedlare, säkerligen kunna i väsentlig mån avhjälpas utan
att man därför behöver inlåta sig på någon genomgripande och kostsam
förändring av hela lånerörelsens organisation.

För åvägabringande av en central ledning av egnahemsrörelsen
hava de sakkunniga föreslagit, att lantbruksstyrelsen skulle få sig
anförtrott överinseendet över egnahemslånerörelsen, såvitt densamma
avser jordbrukslägenheter. De sakkunniga, som icke haft att behandla
frågan om en central ledning av bostadslånerörelsen, hava ansett, att
lantbruksstyrelsen med tillhjälp av en för egnahemsrörelsen tillsatt
särskild inspektör skulle kunna utföra berörda uppdrag. En av de sakkunniga
har varit av den meningen, att det för detta ändamål skulle
vara nödigt inrätta en särskild byrå i nämnda ämbetsverk med egen
föredragande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som till fullo erkänner

behovet av en ledande och rådgivande verksamhet på detta område,
anser, att det åtminstone till en början vore bäst att inskränka sig till
den av de sakkunnigas flertal föreslagna anordningen, och detta huvudsakligast
av den anledningen, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tror det vara av stor vikt, att hushållningssällskapen fortfarande, såsom
hittills, tillåtas att inom sina verksamhetsområden med största möjliga
frihet använda de tillvägagångssätt, som varje sällskap kan finna för
sina förhållanden lämpligast. Den centrala ledningens verksamhet torde
därför till huvudsaklig del böra inskränkas till att vara rådgivande,
varför den tilltänkte inspektören i främsta rummet borde fungera som
en konsulent för egnahemslånens förmedlare. I sådant avseende kunde
hans verksamhet säkerligen bliva till stor nytta, varemot en mera
ingripande central ledning av denna rörelse lätteligen kunde medföra,
att intresset för saken minskades hos en del låneförmedlare. En annan
fråga blir, huruvida en enda inspektör eller konsulent kan vara tillfyllest,
men skulle detta visa sig icke vara fallet, kan ju ytterligare arbetskraft
anskaffas.

I fråga om räntesatsen för egnahemslånen har de sakkunnigas
flertal hemställt, att densamma måtte bibehållas vid 3.6 procent. I
denna hemställan vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande på det
livligaste instämma. En höjning av räntesatsen skulle otvivelaktigt
verka ofördelaktigt för egnahemsrörelsens vidare utveckling och om man,
såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner uppenbart, i denna
rörelse har det säkraste medlet för motverkande av emigrationen, torde
icke allt för stort avseende böra fästas vid den ränteförlust staten måste
vidkännas genom att även under nu rådande förhållanden bibehålla
egnahemslånens räntefot oförändrad. I övrigt torde den förlust staten
härigenom kan åsamkas endast vara skenbar, ty värdet av den arbetskraft,
som genom egnahemsrörelsen bevaras åt landet i förening med
den ökade avkastning, som egnahemsägarna förmå uttaga av jorden,
ersätter säkerligen, nationalekonomiskt sett, mångdubbelt den ränteförlust
räkenskaperna över egnahemslånerörelsen kunna utvisa.

De sakkunnigas förslag att annuiteterna å egnahemslånen skulle
få upptagas redan vid kronouppbörden i slutet av det år, för vilket de
belöpa, samt att låneförmedlare skulle vara skyldiga att redovisa dessa
annuiteter före december månads utgång samma år synas Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande kunna väcka betänklighet såsom onödigtvis
betungande, varför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställer,
att hittills gällande bestämmelser i fråga om tidpunkten för annuiteternas
erläggande måtte bibehållas oförändrade.

Beträffande de sakkunnigas förslag i övrigt
Maj:ts befallningshavande icke funnit anledning till

Kristianstads landskansli den 10 maj 1915.

Underdånigst:

LOUIS DE GEER.

bär Eders Kungl.
någon erinran.

W. Ehrenborg.

Kungl. Maj:ts befalluingsha vande i Malmöhus län.

Sådant kommittébetänkandet föreligger, hava i verkligheten två
huvudsakliga förslag framlagts, det ena representerat av kommittémajoriteten,
det andra av ene reservanten, doktor Adrian Molin. Skillnaden
mellan de ståndpunkter, som majoriteten å ena sidan och den
sistnämnde å den andra intagit, är så grundväsentlig, att med ■ fog kan
påstås, det nämnda reservants avvikande meningar i själva verket innebära
ett nytt uppslag för lösning av egnahemsfrågan. Man kan gå än
längre och medgiva, att de riktlinjer, denne i sitt yttrande framlagt, i
betydlig grad vidga området lör de statliga och privata strävanden, som
under den gemensamma benämningen egnahemspolitik utgjort en så
uppmärksammad och betydelsefull samhällsuppgift, speciellt under det
sist förflutna årtiondet och åren närmast därförut. Bortser man från
detaljerna, kan i stort sett sägas, att reservanten med sitt generella
förslag åsyftat att med den egentliga låneförmedlingsverksamheten
kombinera ett nytt moment i statens egnahemsrörelse, nämligen en
genom statens medverkan i större omfång bedriven och delvis under
statlig kontroll stående jordförmedling. Med en sådan uppgift vid sidan
om den nu övervägande penningförmedlande verksamheten, som staten
genom hushållningssällskap och egnahemsföreningar utövar, kommer
hela egnahemsfrågan så att säga i ett helt annat plan, än den för närvarande
intager, och genom de mångahanda kombinationer, som en på
detta sätt ifrågasatt rörelse skulle inom olika områden framkalla, komme
dessa statens uppgifter att svälla ut till en fråga om statens hela »inre
kolonisation», enligt, reservantens formulering, en fråga, som genom sitt
samband med betydelsefulla ekonomiska, sociala och rent nationalpolitiska
samhällsintressen skulle bliva av synnerligen genomgripande art. Majoriteten
inom kommittén har emellertid icke ansett sig kunna biträda doktor
Molins omfattande projekt, utan nöjt sig med att på grundvalen av

gällande lagstiftning åstadkomma förbättringar och dessutom föreslå en
del nya anordningar.

Dä Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande nu finner sig föranlåten
att utan detal j kritik helt generellt framlägga sin uppfattning beträffande
de inom kommittén företrädda allmänna synpunkterna, får
Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande först uttala sin anslutning till
allt det principiella i det av kommitténs majoritet framlagda förslaget.
I fråga om de förslag till ändringar, som gjorts beträffande hushållningssällskapens
samt egnahemsbolags och föreningars organisation ävensom
frågan om den centrala ledningens ordnande, får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i underdånighet anföra följande.

Här möter främst den i Molinska reservationen utförligt behandlade
frågan om inrättande av särskilda länsnämnder, vilka skulle övertaga
hushållningssällskapens nuvarande bestyr med egnahemsrörelsen och
därjämte påläggas vissa nya, i reservationen närmare angivna uppgifter.
Detta förslag, som i viss mån innebär en återgång till de av den första
egnahemskommittén förordade anordningar, har av reservanten i åtskilliga
stycken ganska väl motiverats och skulle måhända i sin teoretiska
konstruktion erbjuda vissa förbättringar. Dock är det långt ifrån säkert,
att upprättandet av länsnämnder skulle inom sådana delar av landet,
varest hushållningssällskapens hittills bedrivna verksamhet visat mindre
gynnsamma resultat, kunna bättre främja egnahemsrörelsen. Det vore
nog därför förhastat att utan vidare uppgiva den nu existerande länsorganisationen,
företrädd av hushållningssällskapen, om man icke kunde
påvisa en till visshet gränsande sannolikhet för att den nya, föreslagna
regimen i alla avseenden och inom hela landet skulle i väsentlig grad
befordra egnahemsrörelsens utveckling. \ ad denna landsända beträffar,
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att länets hushållningssällskap
i stort sett väl fyllt de uppgifter, som genom lånerörelsens
övertagande av sällskapen kommit att påvila detsamma. Ehuru Malmöhus
län intager ett av de främsta, måhända det främsta rummet bland de
län, inom vilka kvalitativt betydande storgods äro belägna, torde icke
kunna bestridas, att även här småbruksintressena blivit väl tillgodosedda,
och detta även inom hushållningssällskapet. Då Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande beträffande det nu föreliggande spörsmålet icke har
anledning att bedöma organisationsfrågan från någon annan synpunkt,
än den, som för detta län kan vara av betydelse, får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande som sin mening uttala, att någon avsevärd
förbättring i det stora hela icke skulle vinnas genom inrättande av
någon ny central länsorganisation.

Å sid. 239—251 i betänkandet hava de sakkunniga framlagt förslag
till vissa ändringar och närmare bestämmelser med avseende å den
lokala organisationen av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen.
Emot dessa anordningar har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
huvudsak icke någonting att erinra, så mycket mindre som, enligt
inhämtade upplysningar och för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
förut kända förhållanden, Malmöhus läns hushållningssällskap under sin
verksamhet redan infört de flesta av kommitténs föreslagna åtgärder.
Så finnes exempelvis redan nu en särskild under hushållningssällskapets
förvaltningsutskott sorterande egnahemsnämnd, särskild egnahemskonsulent,
lokala ombud och särskilt för låneförmedlingen upprättat reglemente.
Aven med hänsyn till de i betänkandet framhållna detaljer i
lånerörelsens organisation torde de flesta i huvudsak redan här tillämpas.

En omständighet, som i detta sammanhang torde böra påpekas,
är frågan om kontroll från statens sida över själva lånerörelsens handhavande.
Kommitterade föreslå i detta hänseende beträffande låneförmedlande
bolag och föreningar, att dessa skola underkastas noggrannare
kontroll än hittills, i det länsstyrelserna skulle obligatoriskt utse både
eu ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse och en revisor.
Detta förslag synes i och för sig beaktansvärt. Men det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke samma förfarande borde tillämpas även på
hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Den anmärkningen har framställts
gent emot sällskapens låuerörelse, att densamma i realiteten är
undandragen eu detaljerad och fortlöpande kontroll från statens sida, och
denna anmärkning får än större betydelse, om man vill skänka något
beaktande åt de förebråelser — de må nu vara befogade eller icke —
som riktats mot sällskapen i fråga om förekommande undervärdering av
de till belåning anmälda lägenheterna för att minska sällskapens egen
ekonomiska risk. Det har sagts, att hushållningssällskapen ibland kunna
råka in i en intressekollision mellan å ena sidan tillämpningen av lagbestämmelserna
om rätt för lånesökande att få lån beviljat upptill det
fastställda lånemaximum, beräknat efter lägenhetens värde, och å andra
sidan det naturliga intresset för sällskapen att genom reducering av
detta värde, såvitt möjligt, undanrödja möjligheten av förlust. Åven
om läran för ett godtyckligt handhavande av lånerörelsen i antytt
hänseende i allmänhet icke torde vara stor, kunde det dock icke vara
ur vägen, att också hushållningssällskapens egnahemsnämnder underkastades
den kontroll, som kommitterade förordat beträffande bolag och
föreningar. Skall en noggrannare kontroll över huvud genomföras, läge
det möjligen en rättvisa däruti, att denna kontroll drabbade de särskilda

låneförmedlarna på enahanda sätt. Då vidare denna kontroll bör i sig
innefatta även uppgiften att å de lånesökandes vägnar gent emot låneförmedlarnas
beslutande organ representera de förras intressen, får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet föreslå, att länsstyrelserna
bemyndigas tillsätta en ledamot i styrelserna för egnahemsbolag
och föreningar samt i hushållningssällskapens egnahemsnämnder med
rätt för denne ledamot att i överläggningarna men ej i besluten om
låns beviljande deltaga. På samma sätt tillsättes också en revisor att
deltaga i granskningen av låneförmedlande korporationers räkenskaper.

Då det gällt att föreslå ny organisationsform för den centrala
ledningen av statens egnahemsverksamhet, hava meningarna inom kommitterade
vant'' delade. Mellan den ståndpunkt, som intagits av majoriteten,
å ena sidan, och reservanten Molin, å den andra, av vilka ståndpunkter
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande den
förra fattar frågan för snävt, den senare åter onödigt vidlyftigt, mellan
dessa finnes en tredje, representerad av reservanten Hellström. För
egen del tvekar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke att giva
företrädet åt den sistnämndes förslag, enligt vilket inom lantbruksstyrelsen
skulle inrättas en särskild byrå för behandling av samtliga
egnahemsfrågor. Om vikten därav, att, såsom en reservant uttrycker
sig, en central punkt finnes, dit egnahemsrörelsens alla trådar sammanlöpa,
torde ingen tvekan råda. Inom den föreslagna byrån skulle
erfarenheterna från landets olika delar samlas och nya uppslag därifrån
utgå, dit borde likaså insändas samtliga redogörelser och rapporter angående
verksamheten inom hushållningssällskapen, egnahemsbolag och
föreningar ävensom den kommunala egnahemsrörelsen, i den mån en
sådan skulle komma till stånd. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
håller även före, att den vidsträcktare granskningsskvldighet, som de
sakkunniga velat pålägga länsstyrelserna, i stället borde förläggas till
centralbyrån.

Med hänsyn till de nya anordningar eller förändringar, kommitterade
föreslagit, och vilka i det föregående icke berörts, anser sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna inskränka sig till att i detta
utlåtande behandla allenast en del, nämligen sådana frågor som antingen
hava något sammanhang med länsstyrelsernas allmänna uppgifter eller
eljest innebära anledning till erinringar. I sådant hänseende må följande
framhållas.

I likhet med de sakkunniga anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
det vara önskvärt, att en egnahemsbyggare må beredas möjlighet
att erhålla lån utöver det, som ursprungligen blivit honom beviljat.
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga. 7

Genom förslaget om tilläggslån har kommittén åsyftat att tillmötesgå
sådana legitima krav på statshjälp, vilka kunna motiveras genom lämpligheten
av en lägenhets utvidgning och förbättring. Att härvidlag mycken
varsamhet är av nöden, ligger i öppen dag. Beviljandet av tilläggslån
bör framför allt icke äga rum, där icke låntagaren till fullo ådagalagt,
att han i sin föregående verksamhet visat prov på sådan duglighet och
målmedvetet arbete, att det nya lånet verkligen kan bereda honom
varaktig förmån och icke allenast tillfällig hjälp. Då kommitterade
föreslagit, att tilläggslånet skall betraktas såsom ett helt nytt lån, med
uppdelning i en amorteringsdel och en stående del samt med amorteringsfrihet
under de första åren, kan det ifrågasättas, om icke en dylik
anordning skall både för låneförmedlaren och låntagaren i praktiken
gestalta sig onödigt invecklad. Denna anmärkning gäller särskilt, då
tilläggslån beviljats för inköp av ny jord, i vilket fall ganska omständliga
intecknings transaktioner föreslagits. Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande
anser det kunna sättas i fråga, huruvida icke syftet med
tilläggslån skulle kunna nås utan den procedur, kommitterade föreslagit,
exempelvis genom det i betänkandet omförmälda, av härvarande hushållningssällskap
nu tillämpade förfarandet, att man beviljar ett helt
nytt lån, som likvideras på det sätt, att det förut beviljade lånet anses
återguldet och att överskjutande belopp kontant utbetalas till låntagaren,
som till säkerhet för det nya större lånet får avlämna nya skuldförbindelser
med inteckningsmedgivande.

Det har i kommittéutlåtandet föreslagits, att låntagare skulle befrias
från debetsedelslösen för det belopp, som motsvarar den i uppbördssumman
ingående årliga annuiteten. Då den obetydliga lindring, som
härigenom skulle komma egnahemslåntagaren till godo, icke torde spela
någon verklig roll för dennes ekonomi i det stora hela, och undantagsbestämmelsen
dessutom skulle stå i strid med de allmänna grunderna
för häradsskrivares rätt till dylik lösen, anser sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande böra avstyrka förslaget i denna punkt. Och det kan
i detta sammanhang ihågkommas, att kronofogdarna icke erhålla någon
som helst provision eller annan ersättning för uppbörden, indrivningen
och redovisningen av egnahemslåneannuiteterna.

Bland åtgärder för egnahemsrörelsens underlättande hava de sakkunniga
även upptagit frågan om vissa förändringar beträffande jordavsöndringsförfarandet.
Kommitterade hava ansett lämpligt, att prövning
och fastställelse av jordavsöndring överflyttades från Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande till ägodelningsrätten eller dess ordförande. Redan i
det underdåniga utlåtande över den första egnahemskommitténs betänkan -

de, som av Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande avgavs den 28
december 1901, uttalades betänkligheter mot det då framlagda förslaget,
att fastställelse av jordavsöndring skulle äga rum av häradsrätt för att
sedan å landskontoret införas i gällande jordebok. De i nyssnämnda
yttrande antydda olägenheter, som skulle uppstå genom nu ifrågavarande
åtgärders uppdelning på olika myndigher, synas fortfarande föreligga,
vadan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke kan tillstyrka en
förändring av gällande bestämmelser i detta hänseende.

Såsom ett synnerligen beaktansvärt försök att lösa den svåra, men
viktiga frågan om de mindre bemedlades eller helt obemedlades möjligheter
till förvärv av egna hem framstår den i kommittéförslaget upptagna
anordningen med upplåtelse av jord på arrende i förening med
köprätt efter viss tid. Emot den allmänna motiveringen för införande
av detta nya rättsinstitut har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke någonting att invända. Däremot synes förslaget i vissa detaljer
kunna föranleda erinringar. Till en början må då framhållas, att frågan
om de helt obemedlades förhjälpande till en tryggad jordbesittning i sig
innesluter de ungas egnahemsfråga. Tillmäter man denna synpunkt en
viss betydelse, torde kommitterades förslag böra underkastas modifikationer
särskilt med hänsyn till de föreslagna ålders- och tidsbestämmelserna.
Om man utgår därifrån, att, såsom kommitterade föreslagit, amorteringsfriheten
utsträckes från tre till fem år, kommer i ordinära fall amorteringsdelen
av egnahemslånet att vara slutbetald först efter cirka 30
års förlopp. Detta är redan i och för sig en lång tid att bära en skuldbörda,
och känslan av den ofrihet, som därmed följer, får icke ur allmänt
psykologisk synpunkt underskattas. Kommer härtill, att egnahemsbyggaren
först vid mera mogen ålder erhållit lån, skall det i många
fäll inträffa, att han icke under sin livstid medhinner att avbetala hela
sin skuld och därmed bliva i ordets verkliga betydelse en självägande,
besuten man. Under förutsättning vidare, att egnahemsspekulanten från
början saknar egna tillgångar och fördenskull nödgas mottaga egnahemslägenheten
på arrende, framflyttas än vidare den tidpunkt, då skulden
kan vara gulden. Det vore under dylika förhållanden mindre underligt,
om ett växande missmod toge ut sin rätt och föranledde låntagaren att
helt uppgiva egnahemstanken för att på annat sätt söka sin utkomst.
Då kommiterade föreslagit 40 år såsom högsta åldersgräns för dem,
vilka genom arrendeupplåtelse skulle beifedas tillfälle till bildande av
eget hem, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande denna gräns i
stället böra sättas till 30 år och vidare, att arrendetiden inskränka till
högst 10 år. Visserligen kan häremot invändas, att genom sistnämnda

tidsbegränsning- de årliga rånte- och jord värdeavbetalningarna måste
bliva större och därigenom förorsaka lägenlietsinnehavaren ekonomiska
svårigheter, men det kan å andra sidan framhållas, att egnahemsbyggaren
under dessa kritiska år befinner sig i sin kraftigaste ålder och därigenom
kan förutsättas äga förmåga att genom varjehanda biförtjänster hopbringa
de belopp, som utom de nödvändiga existensmedlen erfordras för
fullgörande av rånte- och amorteringsskyldigheten. Uti författningsförslaget
stadgas vidare, att, sedan den preliminära ai-rendetiden tilländagått
och lägenlietsinnehavaren genom de fonderade avbetalningarna jämte
ränta guldit en sjättedel av lägenhetens ursprungliga värde, han skall
kunna förvärva äganderätt till lägenheten och samtidigt beviljas egnahemslån
för resterande köpeskilling. För detta lån uppställas samma
villkor, »som därom i allmänhet gälla». Detta uttryck torde sålunda
innebära bland annat, att amorteringsfrihet skall åtnjutas under fem år
från lånets beviljande. På samma skäl, som i det föregående anförts,
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det böra ifrågasättas, om
icke amorteringsskyldigheten för dylika f. d. lägenhetsarrendatorer kunde
inträda tidigare. Den av kommitterade förordade framflyttningen av
amorteringsskyldigheten för vanliga låntagare har ju huvudsakligen motiverats
av svårigheten för låntagaren att med nu gällande tidsbegränsning,
tre år, medhinna uppförandet av alla nybyggnader å lägenheten.
För den, som förut varit arrendator, torde väl i allmänhet nämnda svårighet
icke göra sig gällande, enär under arrendetiden nödiga hus måste
hava byggts, vare sig nu detta skett genom arrendatorn själv eller
lägenheten från början varit bebyggd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser slutligen, att de i
förslaget upptagna bestämmelserna om rätt till visst »vite» såsom säkerhet
för köprättens bestånd icke äro ändamålsenliga. Inteckning i lägenheten
för säkrandet av denna rättighet synes onödig, då ju enligt kommitterades
uttalande (sid. 301—302) de av arrendatorn gjorda inbetalningarna
skulle ingå till statskontoret och fonderas för hans räkning.
Om köp av lägenheten icke kommer till stånd — man torde väl kunna
förutsätta, att anledningen därtill vore att söka blott hos arrendatorn —
borde det vara nog, om det fonderade beloppet jämte därå upplupen ränta
utbetalades till honom, och för utfående av sådan fordran gent emot statsverket
torde någon inteckningssäkerhet icke vara erforderlig eller lämplig.

Innan Eders Kungl. Matris befallningshavande avslutar sitt yttrande
angående här föreliggande betänkande, torde det icke vara ur vägen att
framhålla ett moment beträffande egnahemsrörelsen i dess helhet, som
visserligeu blivit i kommitterades utredning vidrört, men icke ingående

behandlat. Vad här åsyftas, är frågan om egnahemslägenheternas bevarande
för framtiden. Det är förklarligt, att detta spörsmål icke kommit
att hitintills träda i förgrunden, enär hela egnahemsrörelsen såsom en
av statsmakterna omhändertagen samhällsangelägenhet är relativt ung,
och uppgifterna hittills inriktats på skapandet av egna hem. I den mån
utvecklingen på detta området går framåt, måste emellertid uppmärksamheten
även fästas på åtgärder, avseende bibehållandet av egnahemmen
såsom sådana. Det är sant, vad kommitterade härom yttrat, att ett av
de bästa medlen härför är att göra de egna hemmen från början så
»livskraftiga och utvecklingsmöjliga, att de för en avsevärd tid framåt
kunna bereda innehavaren och hans efterkommande en tryggad tillvaro».
Att genom särskilda bestämmelser alltför mycket hindra lägenhetsinnehavarens
fria dispositionsrätt torde ej heller vara tillrådligt. Man måste
emellertid räkna med, att en rörelse av så vittomfattande art som den
här ifrågavarande måste få känning av strävanden, ledda av ohemula
egoistiska beräkningar, som stå i direkt strid mot denna samhällsfrågas
principiella syften. Då uppkommer spörsmålet,.genom vilka medel dylika
osunda företeelser skola kunna stävjas och förhindras. På grund av
lagstiftningens allmänna grundsats, att förvärv av egna hem genom
statslån är förbehållet allenast mindre bemedlade eller obemedlade, är
det icke otänkbart, att en i ekonomiskt hänseende bättre situerad person
begagnar sig av utvägen att genom anlitande av en obemedlad såsom
bulvan förvärva något jordområde, som kan vara för den förre särskilt
begärligt. Det kan vidare inträffa vid en större egendoms styckning,
att en yrkesmässig jordspekulant ävenledes genom anlitande av bulvansystemet
lyckas återköpa och till ett större komplex sammanföra flera
jordlotter, vilka på det sättet aldrig komma att bliva, vad med dem
avsågs, nämligen flera särskilda lägenheter med en på varje parcell bosatt
familj. Enligt gällande bestämmelser finnas icke några andra korrektiv
mot kringgående av egnahemsförfattningax-nas syfte i anmärkta delen,
än att ogulden köpeskilling jämte ränta genast skall vara till betalning
förfallen, samt att i vissa fall stipulerat vite för underlåten byggnadsskyldighet
kan utkrävas. Dessa stadganden utgöra emellertid icke något
verkligt hinder mot en osund spekulation, ty för köparen torde det icke
möta större svårigheter att anskaffa det nödiga kapitalet. Anmärkningsvärt
är vidare i detta hänseende, att icke ens i de fall, då staten själv
är säljare, såsom vid upplåtelser av egnahemslägenheter från kronoegendomar,
någon särskild bestämmelse finnes, innebärande garanti för
att en dylik lägenhet bevaras såsom sådan för åtminstone eu avsevärd
tid framåt. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke eu försäljning av egna -

hemslägenhet, upplåten från kronodomän, till en person, som icke uppfyllde
de allmänna villkoren för förvärvande av sådan fastighet, borde
kunna under vissa förutsättningar vid domstol påtalas och föranleda
köpets återgång. Medgivas måste, att det spörsmål, som nu bragts på
tal, erbjuder stora svårigheter. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser emellertid, att frågan är värd beaktande, och att ett ingripande
från statsmakternas sida måhända i framtiden skall visa sig nödvändigt
för avhjälpande av de brister, lagstiftningen i detta hänseende kan
anses förete.

Malmö i landskontoret den 30 april 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

Hj. Kjäll. Tf. Laurell.

Kung!. Maj:ts befäl 1 n i liga It a v an (i e i Hallands län.

Landshövdingämbetet, som i ärendet infordrat yttranden från
kronofogden i Varbergs fögderi och domänintendenten i länet, får härjämte
i underdånighet överlämna berörda yttranden samt såsom eget
underdånigt utlåtande i saken till alla delar åberopa innehållet i föreuämnda
av domänintendenten avgivna yttrande.

Halmstads slott i landskontoret den 30 april 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

L. Afzelius. F. E. von der Lancken.

Bil. l.

Det må enligt min mening kunna fastslås, att låneförmedlingens
hittillsvarande organisation i det stora hela visat sig praktisk och av
beskaffenhet att väl fylla sin uppgift. Denna min mening kan jag
även stödja på flerårig personlig erfarenhet såsom tjänsteman hos
Kristianstads läns egnahemsnämnd. Härav uteslutes visserligen icke,
att en och annan förbättring av lagstiftningen i ämnet jämväl i organisatoriskt
hänseende kan befinnas erforderlig, vilket de sakkunniga
även synas hava beaktat och sökt genomföra. Anordningen med hushållningssällskapen
i riket såsom de förnämsta låneförmedlarne anser
jag sålunda böra bibehållas. I avgiven reservation har en av de sakkunniga,
fil. d:r Paul Hellström, föreslagit, att även kommuner må tillerkännas
rätt att inom sina respektive områden förmedla statens egnahemslån.
Gent emot genomförande av detta förslag känner jag mig

ganska tveksam. Det synes mig, som om kommunerna knappast skulle
vara lämpliga förmedlare av lån för bildande av egna hem för jordbruksändamål.
De skulle måhända vara bättre skickade för en dylik
uppgift i fråga om lån till bostadslägenheter, men då denna lånerörelse
snart nog torde bliva föremål för särskild lagstiftning, synes mig nämnda
reservants förslag hellre vara förtjänt att tagas i beaktande i dylik lagstiftning.
Däremot kan jag ansluta mig till d:r Hellströms" från de
sakkunnigas majoritet jämväl avvikande åsikter och därå grundade framställningar
angående den centrala ledningen av lånerörelsen och låneförmedlarnas
rapportskyldighet.

Vidkommande detaljerna av de sakkunnigas förslag och dessas
avfattning i förslag till kungörelser dels angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen
och dels med särskilda föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar, vilka vilja erhålla statslån från
egnahemslånefonden, har jag icke funnit anledning till anmärkning i
andra hänseenden, än som ovan berörts. Föreslagna ändringarna av
nu gällande bestämmelser i ämnet, vilka i och för sig icke äro så särdeles
genomgripande, hava härflutit av under de gångna åren konstaterade
brister eller missförhållanden med avseende å lånerörelsens ordnande
och synas mig väl motiverade. Beträffande de egentliga nyheterna
i sakkunnigas förslag, förening av livförsäkring med egnahemslån
samt beviljande av lån till inköp av fast egendom, att efter upplåtelse
på arrende av arrendatorn förvärvas som eget hem, är det ju svårt att
bedöma, hur resultatet av dylika anordningar kan utfalla, men anser
jag för min del dessa förslag synnerligen beaktansvärda och i varje
fall förtjänta att försöksvis införas i lagstiftningen angående egnahemslån.

Varbergs fögderis kronofogdekontor den 19 december 1914.

Emil Wilner.

Bil. 2. , I

I stort sett synes intet att erinra mot det av de sakkunnigas
majoritet framlagda förslaget till ändringar i gällande bestämmelser för
statens egnahemslånerörelse. De sakkunniga bygga ju ock i huvudsak
på det beståendes grund, vartill enligt mitt förmenande finnas fullgoda

skäl. Hittillsvarande organisation för låneförrnedlingen, liksom ock
arbetssättet för verksamheten i övrigt, bär fungerat på ett för denna
lånerörelses utveckling gynnsamt sätt.

Det synes mig därför bra litet log för reservanten doktor A.
Molins förslag, vars olägenheter de sakkunnigas majoritet jämväl på ett
övertygande sätt påvisat. Bättre och sundare bör väl vara att begagna
sig av den organisation, som redan finnes, och de lånelörmedlare, som
genom flera års arbete nu vunnit en ganska vidsträckt erfarenhet. Att
överlämna åt kommunerna att var för sitt område förmedla statens
egnahemslån förefaller mig så mycket mindre lämpligt, som det säkerligen
inom många kommuner skulle visa sig svårt att finna för verksamhetens
utövning kvalificerade personer, vilka med nit och erforderlig
oväld ägnade sig åt det grannlaga uppdraget. Enligt mitt förmenande
är egnahemslånerörelsen på landsbygden bäst betjänt med att rikets
hushållningssällskap bibehållas såsom låneförmedlare.

I fråga om lämpligheten av de sakkunnigas förslag att framdeles
fullständigt åtskilja låneförrnedlingen till industriarbetare från förmedlingen
av jordbrukslägenheter och bostadslägenheter åt hantverkare och
jordbruksarbetare på landsbygden är jag mera tveksam. Många, både
stora och små, industriella anläggningar äro förlagda på landsbygden.
En icke ringa del av ortsbefolkningen i sådana trakter kommer att delvis
arbeta vid den industriella anläggningen och delvis vid ortens lantbruk.
Och även de arbetare, som vid en sålunda belägen industri hava
sin huvudsakliga sysselsättning, önska oftast en egnahemslägenhet med
så stor jordareal, att därav kan erhållas en avkastning, som något bidrager
till familjens uppehälle och som i någon mån giver sysselsättning
åt ej blott hustrun och barnen utan även åt honom själv vid
tillfällen av ledighet från det oftast enformiga fabriksarbetet. Erfarenheten
från egnahemslånerörelsen i detta län giver ock vid handen, att
många arbetare vid industrierna på landsbygden söka förskaffa sig
egnahemslägenheter av ovan angiven beskaffenhet och detta även om
de ej kunna erhålla dylik lägenhet utan på något avstånd från den
industriella arbetsplatsen. Det torde därföre enligt mitt förmenande
bliva ganska svårt att uppdraga en bestämd och tillika för de lånesökandes
uppfattning tydlig och rättvis gräns mellan de tilltänkta olika
slagen av egnahemslån, liksom ock att lämpligt avgränsa verksamhetsområdet
för de båda slag av lånerörelse, som de sakkunniga tänkt sig.
Vid bibehållandet av nuvarande bestämmelser angående de båda lånetyperna,
jordbrukslägenheter och bostadslägenheter, samt med fortsatt
användning av hushållningssällskapen såsom låneförmedlare synes mig

Uti- över bet. av egnaliemssakkunniga. 8

lämpligt, att de sistnämndas befattning med förmedlingen av bostadslån
begränsas på sätt som framgår av bilagda reglemente för Hallands läns
hushållningssällskaps förmedling av egnahemslån, där det i sista stycket
av § 2 stadgas: »Egnahemslån å bostadslägenhet må icke beviljas för
bildandet av egna hem i städers omedelbara grannskap eller i tätare
bebyggda samhällen å landet».

Skall emellertid egnahemslånerörelsen uppdelas på sätt de sakkunniga
tänkt sig, bör dock ovillkorligen till hushållningssällskapens
verksamhetsområde såsom låneförmedlare höra icke allenast förmedlingen
av egentliga jordbrukslägenhetslåu utan ock låneförmedlingen för
landsbygdens hantverkare och andra mindre näringsidkare samt jordbruksarbetare,
och detta även för de fall, att sistnämnda slag av egnahemslånesökare
avse bildandet av egna hem, som mera hava karaktären
av bostadslägenheter.

Beträffande detaljerna i de sakkunnigas förslag till kungörelse
angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av
staten utövade egnahemslånerörelsen har jag endast några mindre erinringar
att göra.

I anslutniug till de synpunkter, som ovan framhållits, och med
hänsyn till det förhållandet, att av ett mindre jordområde kan erhållas
bidrag till en familjs utkomst, även om därå icke bedrives jordbruk eller
husdjursskötsel i dessa ords vanliga bemärkelse — (därå kan t. ex.
idkas fruktodling, trädgårdsskötsel eller dylikt) —, synes mig första
stycket i mom. 1 böra givas en annan avfattning, exempelvis sålunda:
Egnahemslån må utgå för bildande av eget hem endast där låntagaren
äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader och från lägenheten
kan beräknas erhålla något bidrag till utkomst för sig och sin
familj.

Hen i sista stycket av mom. 5 föreslagna ändringen, att låneförmedlaren
skall till statskontoret inbetala årets annuiteter före december
månads utgång, eller tre månader tidigare än enligt nu gällande bestämmelser,
är högst betänklig. En sådan anordning blir jämväl för
egnahemslåntagarna ganska betungande och för redan nu utlämnade
lån svår att genomföra. Blir den föreslagna ändringen lag, komma
givetvis låneförmedlarna allmänt att begagna sig av medgivandet att få
annuiteterna från låntagarna indrivna i samband med kronoskatterna.
Då för sådant ändamål uppbördsförteckningar väl måste till häradsskrivarna
avlämnas redan i början av september, kan icke medräknas
räntorna å de lånebelopp, som utlämnas efter den första september intill
årets slut. Som låneförmedlaren dock skall vid årets slut till stats -

kontoret inbetala ränta å hela det belopp, som för årets lånerörelse
disponerats, nödgas denne sålunda att förskottera eu del räntebelopp,
vilka förmedlaren icke kan av låntagarna utfå förrän efter ett helt års
förlopp. Dessutom komma nog en del av egnahem slåntagarna på restlängd
med sina annuiteter, och kan då låneförmedlaren ej utfå dessa
belopp förrän en längre tid efter det han för sin del måst till statskontoret
inbetala motsvarande belopp. Alla dessa olägenheter äro av
beskaffenhet att förorsaka låneförmedlaren ränteförluster, vilka förluster
vid en lånerörelse av sådan omfattning som den ifrågavarande kunna
växa ut till summor av rätt stor betydelse. Därtill kommer, att låneförmedlaren
går miste om den räntevinst, som han nu kan ernå genom
att söka från låntagarna inkassera deras annuiteter inom januari månad
och därtill hava någon tid på sig för indrivning av restantier, innan han
i mars skall till statskontoret inbetala sina annuiteter.

Skall i detta stycke föreslagna ändringen genomföras, måste låneförmedlaren
erhålla gottgörelse av statsmedel genom höjning av det nu
utgående förvaltningsbidraget.

I punkt 2 av mom. 10 synes beträffande säkerheten för tilläggslån
böra föreskrivas, att de inteckningar, som utgöra säkerhet för ursprungliga
lånet, pantförskrivas, även för tilläggslånet, samt att å reversen
för sistnämnda lån erhålles gemensam inteckning uti såväl den
gamla lägenheten som det tillköpta området, i gamla lägenheten med
förmånsrätt näst efter de för ursprungliga egnahemslånet tagna inteckningarna
och med bästa rätt i tillköpta området. Vid sådant förfarande
torde de för äldre lånet lämnade reverserna icke behöva intecknas uti
det nyinköpta området.

Det i mom. 11 och 13 efter »lånekontrakt» förekommande ordet
»besiktningsinstniment» sjmes böra ändras till »värderingsinstrument»
såsom varande den handling, vilken enligt bestämmelserna i mom. 2 är
grundläggande för lånebeloppets storlek.

Vidkommande sakkunnigas förslag till kungörelse med särskilda
föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar,
vilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden, har jagintet
att erinra. De föreslagna bestämmelserna, särskilt vad angår hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare, äro i allt väsentligt överensstämmande
med de anordningar och föreskrifter, som finnas intagna i
reglementet för Hallands läns hushållningssällskaps förmedling av egnahemslån,
och detta reglemente har här tillämpats allt sedan år 1909
samt befunnits ändamålsenligt.

Den föreslagna organisationen med egnahemsnämnd, en egnahemsvärderingsman
samt ett flertal egnahemsombud ute i orterna är således
här genomförd och prövad.

Anordningen med en sakkunnig egnahemsvärderingsman, som värderar
och besiktigar alla lägenheter vilka bliva föremål för belåning,
har man här funnit förmånlig och till gagn för en sund utveckling av
egnahemslånerörelsen.

Dock synes mig ej vare sig nödigt eller lämpligt att lösa frågan
om anställande av egnahemsvärderingsmän på det sätt, som de sakkunniga
i sitt betänkande (del 1 sid. 325) angivit.

Att för det ändamålet anställa särskilda, med bidrag av statsmedel
avlönade jordbrukskonsulenter blir onödigt dyrbart och medför
för statsverket utgifter på helt annan anslagstitel än den för omkostnaderna
vid egnahemslånerörelsen avsedda. Då hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare icke på annat sätt kunde erhålla statsbidrag till
täckande av kostnaderna för sådant sakkunnigt biträde som en egnahemsvärderingsman
än genom anställande av ytterligare en jordbrukskonsulent,
skulle följden bliva, att alla sällskap, även de mindre där ej
full sysselsättning funnes för dylikt biträde vid egnahemslånerörelsen,
sökte anställa en sådan andre jordbrukskonsulent.

Själva den sak man vill gagna torde ej heller alltid och under
alla förhållanden på detta sätt bliva bäst främjad.

Enär vid värderingar och besiktningar å egnahemslägenheter av
förrättningsmannen fordras alldeles särskilda kvalifikationer, som icke
med visshet äro att förvänta hos eu i övrigt fullt kompetent jordbrukskonsulent,
anser jag det mera lämpligt, att låneförmedlarna berättigas
att själva efter för handen varande förhållanden bestämma om anställandet
och anskaffandet av sakkunnigt biträde; och detta även om, som
skäligt synes, till bestridande av kostnaderna för dylikt biträde statsbidrag
skulle utgå, vare sig i form av höjning i förvaltningsbidraget
eller i form av direkt anslag för ändamålet.

Fors, Vessigebro den 19 april 1915.

Gustaf B. Hellman,

t. f. domänintendent.

Kungl. Maj ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län.

För den sunda utvecklingen av den för vårt land och dess befolkning
så betydelsefulla egnahemsverksamheten torde det vara av vikt,
att den icke på något sätt genom konstlade medel forceras. Det torde
nämligen icke vara tillfyllest att blott framhålla, att möjlighet förefinnes
för den enskilde att bereda sig ett eget hem, utan det torde å andra
sidan vara lika betydelsefullt, att han får sin uppmärksamhet riktad
därpå, att han dock måste för vinnande av ett lyckligt resultat härutinnan
själv äga vissa förutsättningar. En tillfredsställande utvecklingav
denna verksamhet nödvändiggör enligt Eders Kungl. Maj:ts befall -ningshavandes uppfattning ett upplysningsarbete, som tager hänsyn
icke blott till möjligheterna till egnahemsbildningar utan även till den
individuella förmågan att kunna åstadkomma och vidmakthålla ett
eget hem.

Vad nu beträffar de sakkunnigas betänkande, synas de hava ifråga
om egnahemsverksamheten lagt huvudvikten vid statens egnahemsrörelse.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande innehåller
detsamma uppslag, som torde vara till avgjord fördel för verksamheten
i fråga.

Sålunda anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det synnerligen
lämpligt, såsom föreslagits, att uppdela lånerörelsen på två skilda
grenar, därvid till den ena skulle föras lånerörelsen för förvärv av
jordbruk samt för beredande av bostäder åt hantverkare och jordbruksarbetare
med flera på den rena landsbygden och till den andra hänföras
bostadslånerörelsen, i vad den avsåge att bereda bostäder åt industriarbetare
och dem närstående lager av befolkningen. Det tillfälle för
egnahemsinnehavarna till erhållande av tilläggslån, som betänkandet
ifrågasätter, torde bliva av en viss betydelse för desamma. Däremot
ställer sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande något tveksam, huru -

vida den av de sakkunniga föreslagna livförsäkringen i samband.med
egnahemslånerörelse kommer att vinna någon större tillslutning.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning skulle
en mera planmässig kontroll över statens egnahemslånerörelse vinnas,
om, såsom en av de sakkunniga, filosofie doktorn P. Hellström, uti sin
avgivna reservation hemställt, den låneförmedlarna åliggande skyldigheten
att till länsstyrelserna insända avskrift av lånekontrakt och besiktningsinstrument
utginge, samt rapportskyldigheten inskränktes till en
årlig redogörelse enligt av Eders Kungl. Maj:t fastställt formulär, vilken
skulle insändas direkt till lantbruksstyrelsen att där granskas och i
vederbörlig ordning '' vidare behandlas. En sådan omläggning av kontrollen
skulle möjligen, såsom jämväl denne sakkunnige ifrågasatt, nödvändiggöra
inrättandet av en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen.
Skulle emellertid majoritetens av de sakkunniga förslag härutinnan anses
böra godtagas, bör icke blott lantbruksstyrelsen utan även vederbörande
länsstyrelse erhålla exemplar av de av låneförmedlarna antagna reglementen.

En nyhet, som de sakkunniga infört, är, att länsstyrelse skulle
äga rätt att utse eu ledamot i styrelse för aktiebolag eller föreningar,
som undfått statslån från egnakemslånefonden, ävensom eu revisor att
deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning samt bolagets eller
föreningens räkenskaper. Det nuvarande sättet med utseende av ombud
har, därest man vill vinna en fullt effektiv kontroll över bolags eller
förenings verksamhet, visat sig mindre tillfredsställande. Däremot torde
ett bättre resultat vinnas genom de sakkunnigas förslag. Emellertid
hava de sakkunniga ifrågasatt, att den av länsstyrelsen utsedde ledamoten
i styrelsen icke skulle vara ekonomiskt ansvarig för styrelsens
beslut. Skall han likväl deltaga i besluten, synes han följdriktigt böra
ansvara för de beslut, han biträtt. En annan anordning, som man
kunde tänka sig, vore, att den av länsstyrelsen utsedde hade att utan
beslutanderätt endast deltaga i styrelsens överläggningar.

En av de sakkunniga, filosofie doktorn A. Molin, har reservationsvis
framfört ett förslag rörande omläggning av hela egnahemsverksamheten
inom vårt land, därvid hittills använda organ för densamma skulle
slopas. Det kan nog icke förnekas, att det för hushållningssällskapen
vore ur många synpunkter synnerligen fördelaktigt, om de befriades
från sin hittillsvarande befattning med egnahemsrörelsen, som egentligen
ligger på sidan om deras egentliga uppgift, likasom det är sannolikt,
att hela den ifrågavarande rörelsen, ordnad enligt doktor Molins förslag,
skulle vinna i enhetlighet och styrka, men, såsom Eders Kungl. Maj:ts

befallning skavande förut framhållit, kan med skäl ifrågasättas, om icke
ett dylikt forcerande av rörelsen skulle medföra avsevärda olägenheter
samt leda till ensidigheter och överdrifter. Förslaget synes sålunda
vara allt för vittgående för att för närvarande kunna vinna beaktande;
icke heller torde man böra underskatta det arbete för egnaliemslånerörelsen,
som av den hittillsvarande organisationen nedlagts. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande är också av den uppfattning att med
tillämpning i huvudsak av de principer, som kommit till synes i föreliggande
betänkande, egnahemsverksamhetens lugna utveckling kommer
att främjas, samt att ytterligare erfarenhet bör vinnas, innan någon
genomgripande omdaning uti angivet hänseende kommer till stånd.

Göteborg i landskansliet den 28 maj 1915.

Underdånigst:
GUST. LAGERBPJNG.

Ernst Thorin.

Bil 1.

Och får drätselkammarens andra avdelning, till vilken ärendet
numera hänskjutits, såsom eget yttrande åberopa, vad från stadskamrerarkontoret
i saken anförts, under framhållande tillika, att avdelningen
icke funnit betänkandet påkalla drätselkammarens yttrande i andra delar
än de, som angivits uti utlåtandet från stadskamrerarkontoret.

Göteborg den 7 januari 1915.

På avdelningens vägnar:

Knut J.son Mark.

Henning Beger.

Bil 2.

Bortsett från övergångsbestämmelserna berör det av de sakkunniga
framlagda förslaget således städerna endast i så måtto, att det förutsätter
en uppdelning av statens egnahemslånerörelse på två grenar, en
för jordbruksändamål och en för bostadsändamål.

Då en sådan uppdelning torde få anses ändamålsenlig, och då de
föreslagna övergångsbestämmelserna icke synas giva skäl till någon
anmärkning, får jag hemställa, att drätselkammaren måtte med remisshandlingarnas
återställande i skrivelse till magistraten förklara, att
drätselkammaren för sin del ej har något att erinra mot det av de
sakkunniga avgivna betänkandet.

Glöteborg i stadskamrerarkontoret den 12 december 1914.

A. Gärde.

C> 5

Kungl. Maj:ts befallningsliavaiide i Älvsborgs län.

Elders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansluter sig i huvudsak
till kommittémajoritetens uppfattning om bibehållande av den nu gällande
lokala organisationen av egnahemsrörelsen. De mindre förändringar, som
förordats, såsom särskild egnahemsnämnd inom varje huhållningssällskap,
anställande av statsavlönad jordbrukskonsulent med mera, torde få anses
innebära åtgärder, ägnade att lända rörelsen till gagn, liksom förslaget
om egnahemsrörelsens uppdelning på två skilda grenar, en för jordbruksoch
en för bostadslån, måste betecknas såsom väl funnet.

Med nu antydda uppfattning kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
givetvis icke biträda den av en reservant framförda reformen,
som åsyftar egnahemsrörelsens överlämnande åt nya institutioner: lånenämnder
och kommunala egnahemsnämnder. Förutom det att, såvitt
inom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes erfarenhet ligger, behov
av en så genomgripande omorganisation icke kan anses vara för handen,
synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synnerligen tvivelaktigt,
att därigenom bättre resultat skulle ernås. Jämförelsevis få lantkommuner
torde disponera för en egnahemsnämnd lämpliga och intresserade
arbetskrafter, och utan tvivel skulle en dylik organisation av
egnahemsrörelsen öka för staten den ekonomiska risk, som rörelsen alltid
måste föra med sig.

Kommitterade hava såsom förutsättning för egnahemslåns beviljande
angivit det utlånade kapitalets användning för bildande av nya egna
hem, det vill säga genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar.
Med erkännande av de vägande skäl, som anförts för kommitterades
åsikt, tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl framhålla
vikten av att genom låneunderstöd även bevara äldre, redan lagfarna
och bebyggda ägolotter, en synpunkt som i ganska avsevärd
utsträckning vunnit beaktande hos länets norra lmshållningsskaps egnahemsnämnd
i dess lånerörelse.

Utl. över bet. av eg » a hemssakkunn iga.

Granskningen av sakkunnigas förslag till kungörelse angående
villkor och bestämmelser för egnahemslånerörelsen har givit anledning
till följande erinringar.

Den formulering mom. 1 erhållit synes Eders Kungl. Majrts befallningshavande
icke nöjaktigt vidmakthålla den uppdelning i jordbruksoch
bostadslånerörelse, kommitterade velat göra gällande. Enligt det
föreslagna stadgandet skulle nämligen en lånesökande, som å en bostadstomt
ämnar idka till exempel hönsskötsel eller biskötsel, kunna vara
berättigad att erhålla jordbrukslån. Följden härav kan lätt bliva, att
vederbörande, sedan det åstundade billiga jordbrukslånet erhållits, ägnar
sig åt ett för låneunderstödet alldeles främmande förvärv, exempelvis
industriell verksamhet. Jordbrukslån skulle således kunna komma att
förunnas dem, vilka böra få sina lånebehov tillgodosedda från bostadslånerörelsen.
Till undvikande av sammanblandning med sistnämnda
rörelse synes det därför vara av vikt, att momentet får en sådan avfattning,
att jordbrukslån icke kommer att disponeras för annat ändamål
än verkligt jordbruk.

I fråga om det i samma moment föreslagna stadgandet om tilläggslån
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande endast velat nämna, att
länets södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd ansett sig oförhindrad
av nu gällande författning att bevilja dylika lån.

Stadgandet i mom. o om utsträckning i amorteringsfriheten från
tre till fem år äger, åtminstone vad Ålvsborgs län angår, icke stöd i
något praktiskt behov, men kan däremot lätt medföra risken att göra
egnahemslägenheter till spekulationsobjekt. Därest bestämmelsen icke
desto mindre finnes böra bibehållas, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
densamma böra förlänas sådafi. avfattning, att åt låneförmedlarens
avgörande för varje särskilt fall överlämnas medgivandet om amorteringsfrihet
utöver nu gällande stadgande.

Beträffande tiden för återbetalning av de årliga annuiteterna med
räntor ifrågasättes i mom. 5 skyldighet för låneförmedlare att fullgöra
sin betalningsskyldighet till statskontoret inom december månad det år,
vid vars utgång annuiteten är till betalning förfallen. Såsom följd härav
har föreslagits: i mom. 10, att låntagares betalningsskyldighet till låneförmedlare
sättes tidigast till november månad det år, för vilket avbetalningen
utgår, därest sagda avbetalning icke skall ske till vederbörande
uppbördsförvaltning, i vilket fall likviden jämlikt mom. 15 upptages i
Samband med kronoutskylder^. Eders Kungl. Majrts befallningshavande
har icke kunnat finna giltigt skäl för ett strängare förfarande emot låneförmedlare
och låntagare, varom nu är fråga, än vad som tillämpas mot

exempelvis innehavare av odlingslån, vilka låntagare ej avfordras likvid
förrän vid kronouppbördsstämma året efter det annuitet och ränta förfallit
till betalning. Men dessutom stöter låneförmedlarens redovisningsskyldighet
i nu föreslagen ordning på oövervinneliga svårigheter i det
väl oftast förekommande fall, då han för sin redovisning är beroende
av i samband med kronans uppbörd influtna lånemedel. Enligt gällande
uppbördsreglemente fortgår nämligen kronans uppbörd under tiden 1
november—15 december, och vederbörande uppbördsman har en frist av
fjorton dagar från sista uppbördsstämma^ för uppbördens leverering
under behöriga titlar. Dylik leverering medhinnes i allmänhet ej förrän
under de båda sista dagarna i december, och låneförmedlaren kan till
följd härav icke beräkna att erhålla utanordning å honom tillkommande
uppbörd förrän i början av januari månad året efter allmän uppbördsstämma,
varigenom han således skulle bliva urståndsatt att efterleva
den nu föreslagna bestämmelsen om redovisning. Med hänsyn till vad
ovan anförts, anser Eders Kungl. Majrts befällningshavande nu tillämpade
föreskrifter för låneförmedlares och låntagares betalningsskyldighet böra
bibehållas med tillägg av rättighet för låntagare att, där låneannuiteter
upptagas genom uppbördsförvaltningen, begagna sig av skattepostanvisning
eller postremissväxel på sätt vid värnskattelikvid är medgivet.

De sakkunniga hava i mom. 13 fasthållit vid Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes granskningsåliggande beträffande lånekontrakt. Berörda
åliggande, som måhända hittills betingats utav frånvaron av något
centralt organ för egnahemslånerörelsen, torde med den centrala led-,
ningens förläggande till kungl. lantbruksstyrelsen få anses tämligen
betydelselöst; och ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
till vad härutinnan av filosofie doktorn Paul Hellström i särskild reservation
anförts.

Vägande skäl hava av sakkunniga visserligen anförts för den i
mom. 17 ifrågasatta kombineringen av livförsäkring och egnahemslån,
men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ställer sig dock tveksam
till bestämmelsens praktiska nytta, då utgiften för livförsäkringspremie
säkerligen skulle komma att hårt betunga en egnahemsbebyggares därförutan
strängt anlitade krafter och denne därigenom avskräckas från
att åtaga sig denna ytterligare börda.

1 mom. 18 vilja sakkunniga medgiva lån åt låneförmedlare till
inköp av fäst egendom att efter upplåtelse på arrende av arrendatorn
förvärvas som eget hem. Eders Kungl. Maj:ts befällningshavande är
icke övertygad om nyttan och gagnet av sådan låneverksamhet. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande skulle därigenom

ofta nog understöd tillfalla individer, vilka icke förmått åstadkomma ens
det ekonomiska underlag, som fordras för grundandet av vanligt eget
hem, och vilkas uthållighet och duglighet i strävandet för en egen torva
med skäl kan ifrågasättas.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något
att i ärendet erinra.

Vänersborg i landskontoret den 8 maj 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

B. Rendeberg.

L. Th. Jacobson.

Kung!. Maj ts befallningshavaiule i Skaraborgs län.

I likhet med sakkunnigas majoritet anser länsstyrelsen den nu
gällande lokala organisationen av egnahemslånerörelsen böra i sina
huvuddrag bibehållas. De mindre förändringar däri, som av sakkunniga
förordas, nämligen utseende av särskild egnahemsnämnd i varje hushållningssällskap
och av ombud att tillhandagå lånesökande med råd
och upplysningar, anställande av en med bidrag av statsmedel avlönad
jordbrukskonsulent samt befogenhet för Konungens befallningshavande
att utse en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse ävensom
eu revisor, äro enligt länsstyrelsens åsikt alltsammans åtgärder,
vilka böra komma att bliva rörelsen till sraarn.

O O

Sakkunnigas förslag om den centrala ledningens förläggande till
kungl. lantbruksstyrelsen finner landshövdingeämbetet jämväl tillfredsställande.
Eu förstärkning av organisationen borde det emellertid innebära,
om för ändamålet i nämnda styrelse inrättades en särskild byrå,
på sätt reservanten Paul Hellström föreslagit. Landshövdingeämbetet
vill särskilt förorda en sådan åtgärd, om icke på annat sätt låter sig
realiseras den tanke, som jämväl i reservation framförts av bemälde
Hellström, nämligen att till kungl. lantbruksstyrelsen borde överflyttas
den befattning med egnahemslånerörelsens övervakande, som för närvarande
åligger länsstyrelserna, Landshövdingämbetet är för sin del
övertygat om, att kontrollen skulle vinna på en sådan överflyttning.
Det ligger nämligen i sakens natur, att övervakandet, såsom det nu är
anordnat, icke kan bliva så synnerligen ingående, då länsstyrelserna i
övrigt icke hava någon befattning med egnahemslånerörelsen. Regeln
torde därför vara, att granskningen sker mera summariskt och uteslutande
inriktar sig på den formella sidan av saken, vilket dock, i den
mån egnahemsrörelsen utvidgas och vinner i betydelse, knappast kan
bliva tillfredsställande.

Det synes länsstyrelsen vidare vara en riktig tanke att, såsom
sakkunniga föreslå, uppdela statens egnahemslånerörelse på två från
varandra fullständigt fristående grenar, eu för jordbruks- och en för
bostadsändamål. Landshövdingämbetet åberopar vad de sakkunniga i
detta hänseende anfört.

Vidare hava de sakkunniga föreslagit, att samtliga låneförmedlare
skola äga rätt att genom Konungens befallningshavandes försorg få
annuiteterna för visst år upptagna i samband med ordinarie kronouppbördsstämman
samma år, varjämte stadgats, att låneförmedlare vore
skyldig att inbetala annuiteterna före utgången av december månad det
år, för vilket de belöpa. Då emellertid uppbördsstämmorna fortgå till
inemot mitten av december månad, och det icke åligger redogörarna att
förrän fjorton dagar efter sista uppbördsstämman verkställa leverering
av uppbördsmedlen på titlar, vilka dessförinnan deponeras i klump,
anser länsstyrelsen det bliva förenat med viss svårighet för låneförmedlare,
som begagnar sig av ovannämnda uppbördssätt, att utfå influtna
annuiteter i så god tid, att inbetalning till statskontoret kan äga rum
före årets utgång. Landshövdingämbetet föreslår därför, att låneförmedlarna
lämnas rådrum härmed till medlet av januari månad påföljande
år.

Anmärkas bör i detta sammanhang de sakkunnigas förslag att,
om annuitet å egnahemslån upptages i samband med allmänna kronouppbörden,
debetsedellösen icke skall beräknas för dessa annuitetsbelopp
eller för premieinbetalning å därmed förenad livförsäkring. Emot detta
förslag vill landshövdingeämbetet inlägga sin gensaga och kan ej finna
några giltiga skäl föreligga, på grund varav debiteringsförrättaren
skulle vara mindre berättigad till ersättning för denna debitering än i
avseende å en del andra i allmänna uppbörden ingående avgifter, såsom
t. ex. avgifter till allmänna pensionsförsäkringsfonden. Så länge denna
avlöningsform finnes kvar, anser landshövdingämbetet den böra utgå
på debetsedelns slutsumma och icke med undantag av vissa avgiftsposter
däri, vilket endast skulle vålla tidsutdräkt och oreda i debiteringsarbetet.

Slutligen möta i de sakkunnigas betänkande angående egnahemslånerörelsen
tvenne nya förslag, vilka. enligt landshövdingämbetets förmenande
kunna bliva av stor betydelse för rörelsens framtida utveckling.
Landshövdingämbetet syftar på förslaget om livförsäkring i förening
med egnahemslån och förslaget om upplåtelse på arrende med
köprätt efter viss tid. Vad de sakkunniga i dessa avseenden förordat,

finner landsliövdingämbetet välbetänkt och tillstyrker fördenskull i underdånighet
lagbestämmelsers antagande i den föreslagna riktningen.

Beträffande övriga delar av det föreliggande författningsförslaget
bar landsliövdingämbetet ingenting att erinra.

Mariestad i landskontoret den 30 april 1915.

Underdånigst

På landshövdingämbetes vägnar:

Hugo Sandén. Josef Fischer.

Kung!. Maj ts befallningshavande i Värmlands län.

Jämlikt nådig remiss den 3 november 1914 har Eders Kung!.
Maj:ts befallningshavande anbefallts avgiva utlånande över det betänkande,
som i egnahemsfrågan av tillkallade sakkunniga avlämnats den 14 därförutgångne
oktober; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i sådant hänseende anföra, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tagit del av Värmlands läns kungl. hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
underdåniga utlåtande i detta ämne av den 29 nästlidne maj
samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för egen del funnit
sig i allo böra uttala sin anslutning till Vad förvaltningsutskottet sålunda
anfört enligt dess i avskrift härvid fogade utlåtande.1

Karlstad i landskontoret den 14 juni 1915.

Underdånigst:
GERHARD DYRSSEN.

Ture Broström.

1 Infört här nedan bland hushållningssällskapens förvaltningsutskotts yttranden.

Kund. Maj:ts befallningsliavjinde i Örebro län.

Lika med de sakkunnigas flertal finner Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
förslaget att låta kommunala nämnder och en länsnämnd
ersätta hushållningssällskapet såsom låneförmedlare icke böra
förordas. Den uppdelning av låneförmedlingen, som nämnda förslag
skulle medföra, vore ingalunda till fördel för densamma men säkerligen
i många hänseenden olämplig. De kommunala nämnderna skulle icke
med erforderlig självständighet kunna handlägga den låneförmedlande
verksamheten, och den enhetlighet i arbetet, som bör vara med rörelsen
"*> förenad, torde icke kunna förväntas av en dylik sönderdelning. Då
ifrågavarande förslag icke utmärker, att de kommunala egnahemsnämnderna
skulle vara berättigade till något bidrag av statsmedel till
ersättande av kostnader och förluster, måste därav följa, att kommunerna
själva skulle ikläda* sig ansvaret därför, men vid sådant förhållande lärer
det icke kunna förväntas, att villigheten hos kommunerna att åtaga
sig låneförmedlingen skall bliva synnerligen stor och, för den händelse
att statsbidrag skulle komma att lämnas de kommunala nämnderna,
skulle de med denna låneförmedling förenade kostnader för statsverket
ställa sig oskäligt höga.

Med stöd av vad sålunda blivit anfört och på de skäl, som de
sakkunnigas flertal andragit emot det framkomna förslaget i denna del,
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avstyrka detsamma och
biträda vad majoriteten av de sakkunniga hemställt på grundvalen av
hushållningssällskapens bibehållande såsom låneförmedlare och de av
samma majoritet föreslagna garantier, för att denna sällskapens verksamhet
må på ett mera tillfredsställande sätt än hittills kunna fullgöras.

Beträffande det behov av kredit, som för egnahemslånerörelsen
erfordras utöver det, som statsverket tillgodoser, hava de sakkunniga
tänkt sig, att detta behov skulle kunna väsentligen tillfredsställas genom
vissa anordningar inom rikets sparbanksväsende, varigenom ökade möjUtl.
över bet. av egnahemssakkunniga. 10

ligheter. erbjöde sig- för lantbefolkningen att tillgodogöra sig sparbankernas
utlåning. De sakkunniga hava härvid å ena sidan framhållit,
att sparbankernas utlåning till lantbefolkningen redan nu vore rätt avsevärd,
men å andra sidan funnit det vanskligt, att genom lagstiftningsåtgärder
leda sparbankernas utveckling i en viss riktning, varigenom sparbankernas
förtroende skulle kunna rubbas.

I underdånigt utlåtande den 28 oktober 1911, som av Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande avgavs i anledning av Eders Kungl.
Majrts nådiga remiss den 12 därförutgångna juli över det av särskilt
tillkallade sakkunniga den 18 januari 1911 framlagda betänkande och
förslag angående ordnandet av det mindre jordbrukets kreditförhållanden,
uttalade Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande den mening, att det
från synpunkten av sparbankernas ändamål icke vore önskvärt, att en
utlåningsrörelse med särskilt syfte att stödja det mindre jordbruket
förenades med sparbankernas handhavande av vården av hos dem insatta
medel. Då nu emellertid, enligt vad känt är, Eders Kungl. Majd
i proposition till innevarande års riksdag framlagt förslag med bestämmelser
angående understöd av statsmedel åt föreningar för beredande
av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk samt denna proposition
vunnit riksdagens bifall, synes de sakkunnigas hemställan och förslag
i denna del icke erfordra vidare åtgärd.

Utöver de förslag i organisations- och kontrollhänseende, som i
betänkandet ifrågasatts, hava de sakkunniga framställt vissa nya förslag
i ändamål att än mera befordra egnahemsverksamhetens syfte.

I sådant hänseende har föreslagits att, till betryggande av den
ekonomiska ställningen för en avliden låntagares efterlevande, tillfälle
må kunna lämnas en låntagare, om han så önskar, att med egnahemslånet
förena en livförsäkring på sådant sätt, att i händelse av låntagarens
frånfälle dennes återstående skuld å lånets amorteringsdel finge anses
gulden. Detta förslag skulle utan tvivel, om det kunde genomföras och
vunne allmännare anslutning, vara ett gott uppslag i angivet syfte.
Då de årliga försäkringsavgifterna skulle erläggas samtidigt med annuiteterna
för egnahemslånet, torde emellertid detta uppslags lämplighet
och genomförbarhet bliva beroende av låntagarens ekonomiska ställning,
huruvida han må kunna i det skedet av sin verksamhet av nyodlare
och nybyggare bära denna ökade utgift utöver familjens levnadsomkostnader,
en fråga, som först av den blivande utvecklingen kan avgöras.

De sakkunniga hava vidare ifrågasatt, att någon del av egnahemslånemedlen
måtte av låneförmedlare få disponeras till inköp av
fastighet att upplåtas på arrende med rätt för arrendator! att efter viss

tid med äganderätt förvärva densamma, varvid lörutsättes, att upplåtelsen
dels avser sådan lägenhet, för vilken egnahemslån får beviljas,
och dels sker till sådan person, vilken äger de föreskrivna personliga
kvalifikationerna för rätt att erhålla dylikt lån.

Ytterligare har under de sakkunnigas behandling förehafts frågan
om åtgärders vidtagande därhän, att genom egnahemsverksamhetens
förmedling underlätta möjligheten för arrendatorer å trävarubolags och
enskilda skogsspekulanters jordegendomar i Norrland och Dalarna att
friköpa den av dem arrenderade jorden på rimliga villkor och ett betryggande
sätt, i vilken fråga en viss erfarenhet vunnits av de åtgärder,
som av Norrbottens läns hushållningssällskap vidtagits i detta syfte och
som av de sakkunniga lagts till grund för deras detaljerade förslag i
denna fråga.

Dessa jämte övriga, härovan ej nämnda förslag, som de sakkunniga
framlagt i ändamål att befordra det syfte, som egnahemsverksamheten
för sig uppställt såsom mål för att understödja den mindre bemedlade
delen av den jordbrukande klassen, synas alla vara väl förtjänta att
vinna avseende. Såsom de sakkunniga framhållit, bör ju staten söka
på allt sätt understödja nyssberörda syfte, och vad ändamålsenligt är
för ett dylikt strävande bör icke lämnas oförsökt.

Jämte det att de sakkunniga, på sätt ovan nämnts, velat fullständigt
avskilja egnahemslånerörelsen i två självständiga grenar, den
ena för jordbrukslägenheter och den andra för bostadslägenheter, hava
de sakkunniga med avseende å den förra rörelsen i inom. 1 i kungörelseförslaget
såsom förutsättning för rätt till erhållande av egnahemslån
inflickat det nya villkoret, att den sökande skall äga förutsättningar
att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma.
Detta synes välbetänkt, ty erfarenheten torde hava ådagalagt, att lån
till jordbrukslägenhet icke sällan lämnats till sådan person, som kommit
från det industriella arbetet och icke ägt förutsättningar för att kunna
driva ett lantbruk. För övrigt synes det vara av vikt att så ordna
förhållandena för innehavarna av jordbrukslägenheter, att de i möjligaste
mån kunna kvarhållas vid den förvärvade lägenheten och icke lockas
in i det industriella arbetet, varigenom lägenhetens skötsel kan varda
eftersatt och syftet med dess förvärvande motverkas.

I fråga om egnahemslägenhetens avsöndrande, lagfarande och
befriande från inteckning hava de sakkunniga framhållit vissa önskemål
för att på ett lättare och mindre kostsamt sätt kunna vinna de
med dessa åtgärder avsedda ändamål. Då emellertid de framställda
förslagen i dessa punkter delvis avse lagändringar av civilrättslig natur

och kräva särskild utredning, Jtinner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sig förhindrad att i det outredda skick, vari dessa förslag
ännu föreligga, därom i detta sammanhang avgiva utlåtande.

Föriattuingsförslagen och betänkandet i övrigt hava icke givit
anledning till särskilt yttrande.

Örebro slott i landskansliet den 21 maj 1915.

Underdånigst:

KARL J. BERGSTRÖM.

0. Hammar.

Kiiiigl. Majrts befallningshavamie i Mist man lands län.

Vad angår själva organisationen av egnahemslånerörelsen, i vilket
avseende inom kommitterade eu skiljaktig mening uttalats, ansluter sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande obetingat till den uppfattning
därutinnan, som av kommitterades flertal hävdats, eller att den huvudsakliga
ledningen av låneförmedlingen å de skilda orterna fortfarande,
såsom hittills, bör omhänderhavas av hushållningssällskapen, vilka genom
sin sakkunskap på jordbrukets område och sina många övriga uppgifter
för dess förkovran måste anses vara särskilt lämpade att stå i spetsen
för en verksamhet, som har till uppgift att inom bredare lager av
landsbygdens befolkning befrämja egnahemsrörelsens syltemål. Av den
i betänkandet lämnade utredning ådagalägges jämväl, att hushållningssällskapen
visat stort intresse för och väl motsvarat de uppgifter, vilka
de såsom förmedlare av egnahemslån haft sig ålagda allt ifrån det
statens understödjande av denna verksamhet tog sin början. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning skulle det därför
icke vara Välbetänkt att, sedan egnahemslånerörelsen inom landet på
sin nuvarande grund börjat alltmera vinna förtroende och antaga stadgade
former, såsom reservanten ifrågasatt, utan att något påtagligt
behov därav kunnat påvisas, fråntaga hushållningssällskapen bestyret
med denna samhällsangelägenhet, som för att verka i rätt riktning utan
tvivel måste handhavas med största uppmärksamhet och omtanke, för
att göra egnahemslånerörelsen till en av de skilda kommunernas intressen
beroende fråga, varigenom den nödiga enhetligheten vid densammas
bedömande skulle komma att saknas och fara kunde förefinnas
för en köpslagan med egnahemslägenheter, därvid nödig hänsyn till
eller kännedom om förutsättningarna för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
ordnande måhända ofta nog skulle brista.

Bland de förbättringar i den nuvarande organisationen av egnahemslånerörelsen,
som av kommitterade föreslagits, synes särskilt skyldigheten
för hushållningssällskapen att för handhavande av denna lånerörelse
med bidrag av statsmedel anställa jordbrukskonsulenter vara beaktansvärd.
Då det vid utlämnande av egnahemslån måste vara av

största vikt såväl för egnahemsköparen själv som för det allmänna, att
till inköp avsedd lägenhet äger lämplig jordmån och belägenhet samt i
övrigt har betingelser för sitt ändamål, anser Eders Kungl. Majrts befallningshavande,
att nämnda befattningshavare med de uppgifter i fråga om lägenheternas
föregående besiktning, som enligt förslaget borde tillhöra honom,
skulle bliva till väsentligt gagn för låneverksamhetens sunda utveckling.

Under framhållande av de olägenheter, som saknaden av central
ledning och kontroll av egnahem slånerörelsen hittills förorsakat, hava
de sakkunniga föreslagit, att överinseendet över denna verksamhet skulle
uppdragas åt Eders Kungl. Maj:ts lantbruksstyrelse; och mot lämpligheten
härav lärer icke vara något att erinra. Men att jämsides härmed,
såsom förslaget avser, ej blott bibehålla den nuvarande skyldigheten för
länsstyrelserna att granska upprättade lånekontrakt utan jämväl ålägga
dem granskning av en del andra handlingar, däribland låneförmedlarnas
årsredogörelser, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vara
av behovet påkallat, likasom det knappast torde vara lämpligt att åt
länsstyrelserna med deras redan nu stora arbetsbörda uppdraga ett arbete,
som ligger utom deras egentliga verksamhetsområde och för vars
effektiva utförande de icke kunna anses äga de specialinsikter, som därför
erfordras.

Beträffande slutligen den av kommitterade föreslagna rätt för
innehavare av vissa lägenheter på ofri grund att vid upplåtelsetidens
utgång inlösa desamma, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke värja sig för den uppfattningen, att med den utsträckning, förslaget
avser att giva åt denna lösningsrätt och genom den föreslagna
skyldigheten för jordägaren att, där han ej anser sig kunna medgiva
lägenhetsinnehavaren lösningsrätt, själv inlösa lägenhetens åbyggnader,
väsentliga olägenheter och jämväl direkt ekonomisk förlust i många fall
skulle för jordägaren uppkomma. De privaträttsliga förhållanden mellan
jordägare och arrendator, varom här är fråga, torde väl ock i flertalet
fall låta sig ordnas på frivillighetens väg, vadan tillräckliga skäl ej
synas föreligga för genomförandet på arrendelagstiftningens område av
så genomgripande föreskrifter som de av kommitterade här åsyftade.

Västerås slott i landskontoret den 31 mars 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

Herman Uddén. Olof Åkerren.

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län.

Av den redogörelse, de sakkunniga lämnat över egnahemslånerörelsens
utveckling under åren 1905—1911, framgår, att rörelsen visserligen
nått en mycket avsevärd omfattning, men att denna dock varit
synnerligen ojämn inom rikets olika delar och kanske svagast inom
de län, där statens egnahemslånerörelse på grund av jordbrukets efterblivenhet
och en stark emigration i främsta rummet haft eu uppgift
att fylla, samt att nybildningen av småbrukslägenheter, som väl får
anses hava varit huvudsakliga avsikten med statens egnahemslån, i
allmänhet varit obetydlig.

Detta mindre gynnsamma resultat av statens egnahemslånerörelse,
som utgör den viktigaste av de utav staten hittills vidtagna åtgärderna
för att främja egnahemsbildningen inom landet, synes Eders Kungi.
Maj:ts befallningshavande vara att tillskriva den nuvarande organisationen
med ett flertal låneförmedlare, för vilka egnahemslånerörelsen är
en uppgift, som går på sidan av deras egentliga verksamhet, och som
därjämte hava att på egen risk ombesörja lånebeloppens utlämnande.

Detta överflyttande av risken på andra för en i statens intresse
bedriven rörelse är enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande
grundfelet i den nuvarande organisationen av egnahemslånerörelsen.
Det synes nämligen uppenbart, att härigenom statens och
låneförmediarnas intressen råka i strid med varandra, en strid, i vilken
de lånesökandes intressen kunna tänkas komma och väl oftast i verkligheten
komma att bliva lidande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner det därför ofrånkomligt,
att staten, för att egnahemslånerörelsen må kunna på ett likformigt,
rättvist och avsikten rtied densamma helt motsvarande sätt
bedrivas, fullt och direkt ikläder sig ansvaret för densamma.

Detta torde emellertid knappast ske, utan att staten skaffar sig
för densamma särskilda, omedelbart under sig lydande organ, som då

även borde anförtros handhavandet av övriga åtgärder från statens sida
för egnahemsbildningens främjande, såsom offentlig jordförmedling, upplåtelser
av lägenheter på statens jordbruksdomäner i södra och mellersta
Sverige och odlingslägenheter på kronomark i Norrland m. m. Endast
på sådant sätt synes egnahemsfrågan i hela dess vidd kunna erhålla en
verklig och enhetlig lösning.

Då ovan angivna synpunkter blivit tillgodosedda i det organisationsförslag,
doktor Adrian Molin framlagt i sin reservation emot det
av de sakkunnigas flertal framlagda förslaget, vill Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i underdånighet förorda, att detsamma lägges till
grund för egnahemsfrågans definitiva lösning.

Emellertid finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det av
de sakkunnigas flertal utarbetade förslaget till organisation för egnahemsbildningen
innefatta så många och avsevärda förbättringar i den
nuvarande anordningen härför, att, därest den av doktor Molin föreslagna
och av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ovan i huvudsak förordade
omorganisationen skulle befinnas alltför genomgripande för att
redan nu böra vidtagas, Eders Kungl. Majrts befallningshavande icke vill
avstyrka detsammas genomförande.

Falun i landskansli den 30 april 1915.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

Oskär By din.

Kungl. Majrts befallningshavande i Gävleborgs län.

Utan att vilja förneka betydelsen av det arbete, hushållningssällskapen
även med ekonomisk risk för ögonen nedlagt på egnahemsverksamhetens
befrämjande, lärer det å andra sidan icke kunna förnekas,
att denna verksamhet ligger så gott som helt och hållet utanför sällskapens
egentliga arbetsfält. Och om än hushållningssällskapen hittills
varit i tillfälle att på ett i allmänhet tillfredsställande sätt motsvara den
dem tilldelade uppgiften såsom låneförmedlare, torde det dock vara att
befara, att ett bibehållande jämväl för framtiden av denna ordning skall
komma att visa sig stå hindrande i vägen för ett fullt utnyttjande av
alla de utvecklingsmöjligheter, egnahemsrörelsen tvivelsutan besitter.

Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna ansluta sig till det av
de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget, vilket för övrigt enligt
länsstyrelsens åsikt så till vida innebär en avgjord försämring i den
hittills gällande ordningen, att genom detsamma egnahemsrörelsen skulle
bliva splittrad i två olika, från varandra bestämt skilda grenar, eu för
jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter.

Uti avgiven reservation har doktor Adrian Molin framlagt förslag
till en helt och hållet ny organisation av statens egnahemsverksamhet.
Om än invändningar kunna göras mot vissa detaljer i detta förslag,
vilket av reservanten själv betecknats såsom endast ett utkast, synes
dock förslaget erbjuda så många enligt länsstyrelsens förmenande goda
uppslag för en verklig lösning av egnahemsfrågan i hela dess vidd, att
detsamma bör vinna beaktande vid uppgörande av ett definitivt förslag
i ämnet.

Gävle slott å landskontoret den 30 april 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

Oscar Lehman. Jacob Ekelund.

Uti■ över bet. av egnahemssakkutunga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län.

Lika med de sakkunniga ånger Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
statens egnahemslånerörelse böra, såvitt möjligt, för framtiden vara
uppdelad så, att egnakemslånerörelsen för bostadsändamål särskiljes från
rörelsen för bildande av jordbrukslägenheter. Det av de sakkunniga
påpekade missförhållandet, att lån för bostadsändamål ofta icke kunnat
erhållas, har också gjort sig märkbart inom detta län, där Kramfors
egnahemsförening intill 1911 års utgång för bostadsändamål begärt
men icke kunnat erhålla ett statslånebelopp av 30,000 kronor, under
det länets enda låneförmedlare, dess hushållningssällskap, under samma
tid för jordbruksändamål beviljats 780,000 kronor och för bostadsändamål
240,000 kronor, av vilket sistnämnda belopp ej mindre än 158,750 kronor
återfallit till egnahemslånefonden. Önskvärdheten av att förekomma
dylik olägenhet synes uppenbar.

Intilldess en sådan uppdelning kan fullt genomföras, torde emellertid
de av de sakkunniga föreslagna övergångsstadgandena kunna
vinna tillämpning.

Vad då angår lånerörelsen, i vad densamma av de sakkunniga
gjorts till föremål för närmare utredning, torde den av de sakkunniga
uttalade mening, att egnahemslån i allmänhet böra utlämnas allenast för
bildande av egna hem å nya brukningsdelar, kunna anses äga skäl för
sig. Men med hänsyn till egnahemsrörelsens sociala uppgift att bidraga
till beredande av ökade tillfällen till utkomst åt de minst bemedlade av
den jordbrukande befolkningen i landet, synes det Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som om denna princip icke obetingat bör fasthållas.
De sakkunniga hava ock framhållit önskemålet, att staten i allmänhet
understöder bildandet av mindre jordbruk. Egnahemslånerörelsen, sådan
den hittills bedrivits, har icke egentligen varit inriktad på annan låneverksamhet
än den av de sakkunniga nu såsom regel tillstyrkta. Detta
är likväl, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening, eu

brist, som bland annat föranlett, att egnahemslånerörelsen icke kan
anses hava i allo val fyllt den uppgift, som på densamma bort ankomma.

För eu kraftig egnalxemsbildning är det givetvis av största vikt,
att lånemedlen av staten tillhandahållas mot så låg ränta, som skäligen
må kunna medgivas. Det synes dock Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
uppenbart, att denna räntefot icke bör sättas så lågt, att staten
åsamkas förlust å egnahemslånerörelsen. I likhet med reservanten Molin
vill Eders Kungl. Maj:ts befallrxingshavande hålla före, att för befordrande
av egnahemsverksamheten huvudsaken icke är, att lån utlämnas
mot exceptionellt låg ränta, utan att lånemedel till erforderliga belopp
finnas tillgängliga mot icke oskälig ränta och i övrigt på gynnsamma
villkor i fråga om lånens återbetalning. Om staten icke, såsom under
nuvarande förhållanden äger rum, måste vidkännas förlust å sin egnahemslånerörelse,
torde det ock vara antagligt, att större belopp än hittills
kunna få anlitas för ändamålet. Reservanten Molins förslag därom,
att ränta, beräknad efter den ränta staten själv har att erlägga,
bestämmes allenast för viss tid, till exempel en femårsperiod, finner
därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del tilltalande.

I detta sammanhang anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sig icke kunna underlåta den allmänna anmärkning, att det för visso
icke från statens sida är för egnahemsrörelsens utveckling tillfyllest, att
lånemedel till erforderligt belopp tillhandahållas, utan att staten jämväl
vidtager nödiga åtgärder, så att för egnahem lämplig jord finnes att
tillgå till skäligt pris. Denna synpunkt, som de sakkunniga synas icke
hava beaktat i den grad, som vederbort, bör dock, enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes uppfattning, icke skjutas åt sidan.

Huruvida, på sätt de sakkunnigas majoritet vill göra gällande,
egnahemslånerörelsens hittillsvarande organisation väl fyllt sin uppgift
och visat sig lämplig att fortfarande i sina huvuddrag bibehållas oförändrad,
lärer icke vara obestridligt. Eu mera enhetlig ledning av egnahemsärendena
måste obetingat vara till fördel. Åven om det av reservanten
Molin framlagda organisationsförslaget, vilket, enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes mening, har att uppvisa många förtjänster,
icke för det närvarande anses böra läggas till grund för förändrade bestämmelser
i ämnet, synes det dock, som om organisationen med bibehållande
av huvuddragen skulle kunna göras mera effektiv. En vinst
skulle otvivelaktigt ernås genom antagande av förslaget, att kommun
tillerkänues rätt att inom sitt område vara låneförmedlare i samma ordning
som hushållningssällskapen och i övrigt under de förutsättningar,

som av reservanten Hellström i hans reservation angivits. Dock är härvid
att bemärka, att den ökade decentralisering i låneförmedlingen, som
härigenom uppkommer, i sin ordning torde nödvändiggöra mera central
ledning av rörelsen i dess helhet.

Vad slutligen beträffar den kontroll, som bör utövas över låneförmedlarna,
delar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande så till vida
reservanten Hellströms mening härutinnan, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som är betungad av mångahanda krävande uppgifter,
bör befrias från all befattning med övervakande av egnahemslånerörelsen.
Detta synes kunna utan hinder överflyttas på lantbruksstyrelsen, och
detta oberoende därav, huruvida i lantbruksstyrelsen inrättas särskild byrå
för egnahemsärenden i enlighet med denne reservants förslag eller så
icke sker.

I övriga delar av betänkandet har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke något att anföra.

Härnösand i landskansli den 30 april 1915.

Underdånigst:
C. M. STRÖM.

Kristian Wik.

Kungl. Ma,j:ts befallningshavande i Jämtlands län.

Utan tvivel innehåller sakkunnigas ifrågavarande förslag flera avsevärda
förbättringar i de förfoganden och bestämmelser, som för närvarande
äro vedertagna i avseende å ordnandet av egnahemsrörelsen.
Till sådana böra alltså enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening räknas avskiljandet från statens egnahemslånerörelse, som avser
bildande av småbruk, av bostadslånerörelsen, som avser beredande av
bostäder åt arbetare med flera, vissa förslag i avseende å bestämmelserna
för lånerörelsen, vilka här ej anses nödigt närmare beröra, anordnande
av lån i förening med livförsäkring, upplåtelse av egnahemslägenheter
på arrende med köprätt efter viss tid m. in.

Vad angår bestämmelserna angående lånevillkoren är det allenast
i fråga om en punkt, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit
skäl till erinran, nämligen beträffande räntefoten. I detta avseende hava
sakkunniga stannat vid bibehållande av den nu gällande räntan av 3.6
procent, fastän staten måste för anskaffande av medel för ändamålet själv
betala en högre procent. I likhet med 1899 års egnahemskommitté och
en reservant bland de sakkunniga anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
det vara riktigt, att räntan å egnahemslånen så bestämmes, att
staten såvitt möjligt undviker att å de för egnahemslånerörelsen tillhandahållna
medlen göra förlust. Det kan ej i längden anses sunt att
åstadkomma småbruk, vilka måste i denna form mottaga en statssubvention
för att kunna stå sig. Statens uppoffringar böra avse att
bekosta den organisation, som tager rörelsen om hand, och de anordningar,
som i övrigt äro behövliga för att driva rörelsen framåt; men
i övrigt synes det vara riktigast, att småbruksrörelsen får stå på egna
ben. Härtill synes föreligga så mycket större skäl, som det icke lärer
kunna förnekas, att den av staten beviljade nedsatta räntan i ganska
stor omfattning tillgodokommit icke, såsom väl avsett varit, småbrukarna
själva utan säljarna av egnahemslägenheter, vilka begagnat sig av den
billigare ränta, som köparna hade att förvänta genom egnahemslånen, till

att pressa upp priset på lägenheterna. Visserligen torde nog för egnahemslånerörelsen
intresserade hushållningssällskap sökt förhindra dylika
spekulationer, men någon större effektivitet torde endast i mindre mån
kunnat givas åt dylika bemödanden. Det kan väl icke bestridas, att
svårigheter möta att, sedan räntefoten en gång fastslagits så som nu är
fallet, övergå till ett nytt system, liksom att räntefoten på egnahemslånen
bör hava en viss stabilitet; men detta synes dock icke böra förhindra
införandet av en mera tillfredsställande ordning, varför utvägar
för visso böra kunna finnas.

Beträffande därefter den viktiga frågan om organisationen av
egnahemslånerörelsen bör det förvisso icke undanhållas, att hushållningssällskapen
mångenstädes inlagt stora förtjänster om denna rörelses
utveckling, ehuru det å andra sidan är påfallande, att deras intresse
och arbete härför framträtt skäligen ojämt inom skilda landsdelar. Likaså
är det otvivelaktigt, att med avseende på hushållningssällskapens ställning
till denna rörelse det är en förbättring, att inrättandet av egnahemsnämnder
för handhavande av denna gren av sällskapens verksamhet
bliver obligatoriskt. Men å andra sidan måste det erkännas, att handkavandet
av egnahemslånerörelsen ligger i viss mån på sidan om hushållningssällskapens
egentliga verksamhet och att ställningen som låneförmedlare
medför en viss ekonomisk risk, som man icke kan göra
anspråk på, att sällskapen skola vara benägna att i mera avsevärd män
påtaga sig, helst om låneverksamhetens handhavande anförtros åt en i
viss män fristående korporation. Starka skäl synas därför tala för att,
i stället för den av sakkunniga föreslagna vägen, närmare ansluta sig
till det förslag, som framfördes av den första egnahemskommittén,
nämligen om inrättande inom länen av särskilda egnahemsnämnder,
varav följer, att den ekonomiska risken som långivare skulle komma
att vila på staten själv. I avseende å organisationen av dessa nämnder
synes denna kunna ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag, som framförts av en reservant inom de sakkunniga, som i detta
avseende framfört en från de övrigas avvikande mening. Det må i sådant
hänseende här allenast anmärkas, att det synes vara lämpligt att i dessa
nämnders sammansättning trygga ett visst inflytande åt hushållningssällskap
och landsting, varemot Konungens befallningshavandes befattning
med desamma eller med deras tillsättning synes böra undvikas; statens
inflytande härpå synes kunna åstadkommas genom att ordföranden utses
av Kungl. Maj:t, eventuellt på förslag av Konungens befallningshavande
eller kanske hellre lantbruksstyrelsen eller det centralorgan, som må
inrättas för egnahemslånerörelsen.

Det iir Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes övertygelse, att
d \ lika egnahemsnämnder skulle komma att vida kraftigare och mera
målmedvetet än hittills ägt rum verka för utveckling av egnahemsrörelsen,
detta utan att vilja i ringaste mån förringa värdet av det
arbete, som hittills utförts av många hushållningssällskap eller deras
egnahemsnämnder. Ehuru det sålunda t. ex. måste tacksamt erkännas,
att ett synnerligen förtjänstfullt arbete på detta område blivit utfört
under den nuvarande organisationen, synes det vara uppenbart, att det
vore en förmån att för förevarande ändamål få eu organisation, som
hade till sin självständiga uppgift att omhändertaga det lokala handhavandet
av denna gren av samhällsverksamheten. Detta så mycket
mera, som det blivit alltmera klart, att den kanske mest viktiga delen
av egnahemsspörsmålet är jordförmedlingen, med vilken hushållningssällskapen
hittills icke befattat sig och som de av helt naturliga skäl
hava en viss svårighet att taga om hand. Härmed dock icke sagt, att
en dylik jordförmedling bör gå ut på ett forcerat åstadkommande av
småbruk. Tvärtom är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av den
meningen, att denna verksamhet bör framgå med mycken försiktighet;
det gäller här icke så mycket att framdriva utvecklingen, som fastmera
att leda den i sunda banor. Framförallt är detta av vikt i Norrland
med dess i mångt och mycket säregna förhållanden. Vad särskilt angår
den av de sakkunniga berörda frågan om friköpande av arrendegårdar,
tillhörande trävarubolagen i Norrland och Dalarna, skulle utan
tvivel denna angelägenhet kunna bättre tillgodoses genom en sådan
mera fristående organisation. Såsom nedan närmare beröres, hyser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke några större förhoppningar
— oaktat de erfarenheter i motsatt riktning, som sakkunniga meddela
från Norrbottens län — att denna fråga skall kunna bringas till en
tillfredsställande lösning genom hushållningssällskapen eller underorganisationer
under desamma. Denna fråga är nästan mera en jordförmedlings-
än en lånefråga; arrendehemmanens lämpliga avskiljande och
försäljning framträder här såsom det ej minst viktiga. Och samma
skäl, som i fråga om jordförmedlingen vid den egentliga egnahemsrörelsen
tala för att denna icke lämpligen handhaves av en hushållningssällskapets
delegation, synas gälla även här.

Den nämnde reservanten har föreslagit även inrättande av kommunala
egnahemsnämnder inom landskommunerna. Även Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande anser kommunernas medverkan vid egnahemsrörelsen
vara av stor betydelse. Men det torde dock ej vara skäl att
gorå inrättandet av dylika nämnder obligatoriskt. Detta bör få bero

på det egna kommunala intresset och på det initiativ för väckande av
detta, vartill länsnämnderna böra hava befogenhet. Man torde då kunna
förutsätta, att kommunala egnahemskommissioner komma till stånd, där
behov föreligger samt tillfälle gives att verka för egnahemsfrågan och
därtill erhålla lämpliga krafter.

Den Konungens befallningshavande åliggande befattningen med
egnahemslånerörelsens övervakande är i förslaget bibehållen och ytterligare
utvecklad. I detta avseende anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
i likhet med ett par reservanter, att övervakningen bör
ordnas på annat sätt. Det är uppenbart och har av erfarenheten bekräftats,
att länsstyrelsernas granskningsskyldighet måste bliva mycket
formell och icke i kontrollavseende motsvarar vad som bör åsyftas.
Länsstyrelsernas tid är alltför strängt upptagen av andra, dess ämbetsuppgift
mera närliggande angelägenheter, och de sakna nog även i
allmänhet krafter, som äro intresserade och i övrigt skickade att utöva
den ifrågavarande övervakningen. I avseende å lån e förmedlarnas
rapportskyldighet ansluter sig därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
till det förslag, som avgivits av reservanten herr Hellström.
Vad vidare angår den kontroll, som skulle åligga Konungens befallningshavande
i avseende på aktiebolag eller föreningar, vilka fått lån ur
egnahemslånefonden, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det
jämväl olämpligt att lämna denna åt de av allehanda slags göromål
betungade länsstyrelserna. Därest länsnämnder för egnahemsrörelsen
inrättas med den sammansättning, som ovan antytts, synes den lokala
kontrollen och övervakningen lämpligen böra anförtros åt dessa. Härigenom
bör tillika kunna vinnas en önskvärd enhetlighet för länets
egnahemsrörelse i sin helhet. Den högsta övervakningen och kontrollen
bör vila på det centralorgan för egnahemsrörelsen, som varder
anordnat.

Vad angår denna centralorganisation synes det Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande vara nödigt att, för så vitt man ej vill gå så långt
som reservanten herr Molin och inrätta en särskild central egnahemskommission
— vilket torde vara det mest verksamma för en mera
framgångsrik utveckling av egnahemsrörelsen — åtminstone, såsom föreslagits
av reservanten herr Hellström, i lantbruksstyrelsen inrätta en
särskild byrå för egnahemslåneärenden med egen byråchef som föredragande.
Utan en sådan anordning riskerar man, att egnahemsärendena
bliva mer eller mindre en bisak till de göromål, som i övrigt äro
lagda på sagda styrelse, och särskilt att den kontrollerande verksamhet,
som bör påvila centralmyndigheten, icke kan göras effektiv. Egnahems -

Irågan är dock för vår ekonomiska och sociala utveckling av alltför stor
betydelse för att böra anförtros åt ett för väsentligen andra ändamål
tillkommet ämbetsverk såsom en bifunktion.

Vad slutligen angår frågan om friköpning av trävarubolagen tillhöriga
utarrenderade hemman i Norrland och Dalarna har redan förut
antytts, att denna fråga enligt Eders Kungl. Maj:ts belällningshavandes
mening icke erhållit en tillfredsställande lösning genom de sakkunnigas
förslag, som endast innefattar en hänvisning till användande av den
vanliga egnahemslånevägen. Erfarenheten torde hava ådagalagt, att
denna väg — utom inom Norrbottens län, där särskilda förhållanden
torde hava underlättat saken — endast i mycket ringa omfattning kommit
till användning, och att det friköpande, som ägt rum, kommit till
stånd genom en direkt uppgörelse mellan säljaren-bolaget och köparen-arrendatorn,
därvid någon medverkan av myndighet icke ägt
rum. Härav har varit en följd, att såväl omfattningen av den upplåtna
jorden som villkoren i övrigt väsentligen kunnat bestämmas av säljaren,
av vilken köparen, som av helt naturliga skäl varit benägen att köpa,
varit mer eller mindre beroende. Det är emellertid, med hänsyn till
den talrika förekomsten av dylika arrendehemman — inom vissa orter
det huvudsakliga av den i enskild ägo varande jorden —, av synnerlig
vikt för landsdelens framtida sociala och ekonomiska utveckling, att vid
friköpningen hemmanens lämplighet såsom självständiga jordbruk och
deras framtida utvecklingsmöjligheter ej alltför mycket kringskäras.
Därhän syfta visserligen bland annat de för Norrland särskilt gällande
bestämmelserna angående jordstyckning. Men utom det att ett mycket
stort antal hemman styckats, redan innan sagda bestämmelser trädde i
tillämpning, är genom desamma ingen säkerhet beredd, att köpevillkoren
i de föreliggande fallen bliva med hänsyn till det förut angivna
önskemålet lämpliga. Man torde icke i allmänhet kunna förutsätta, att,
om ordnandet av denna angelägenhet överlämnas åt hushållningssällskapet
eller dess egnahemsnämnd, denna myndighet skall hava tid och
intresse övriga för att, jämte det densamma påvilande arbetet för nybildningen
av egnahem, vilket måste vara dess huvudsakliga uppgift,
med större kraft gripa sig an med att ordna denna angelägenhet;
åtminstone har det visat sig, att så hittills icke i allmänhet varit fallet.
I motioner vid 1912 och 1913 års riksdagar har undertecknad Widén
tagit upp denna fråga, och tillåter jag mig hänvisa till vad där anförts
om behovet av en närmare utredning av densamma. Det må i detta
avseende bemärkas, att den utredning, som av de sakkunniga verkställts,
är uteslutande eller åtminstone till huvudsaklig del grundad på upputi.
över bet. av egnahemssakkunniga. 12

gifter från den ena parten vid dessa friköpningar, nämligen bolagen;
för en fullständig inblick i frågan erfordras emellertid, att även de synpunkter
komma till beaktande, som kunna göras gällande av arrendatorerna
själva eller dem, som utom trävarubolagens män varit i tillfälle
att förvärva sig erfarenhet och insikt häruti. Enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes mening skulle denna viktiga angelägenhet
bäst gagnas genom anvisande av en särskild lånefond; och det mycket
viktiga samhällsintresse, som här föreligger, borde utan tvivel rättfärdiga
en dylik anordning. I varje fall synes behovet att tillgodose
denna angelägenhet, såsom förut är antytt, innebära ett kraftigt skäl
att, om den skall behandlas såsom en del av egnahemslånerörelsen,
överlämna handhavandet av denna rörelse åt självständiga inom länen
inrättade egnahemsnämnder.

Östersund i landskansli den 14 maj 1915.

Underdånigst:

JOHAN WIDÉN.

J. Eurenius.

Knuff]. Maj:ts befäl lningslia vande i Västerbottens län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som äger kännedom om
innehållet i ett av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samtidigt härmed avgivet utlåtande i föreliggande fråga, anser
sig kunna i huvudsak instämma i vad utskottet därutinnan anfört och
yrkat. Härutöver har de sakkunnigas förslag givit anledning till följande
erinringar från Eders Kungl. Maj:ts befallningskavandes sida.

De sakkunniga hava, bland annat, hemställt, att samtliga låneförmedlare
skulle äga rätt att genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg få annuiteterna för visst år upptagna i samband med
ordinarie kronouppbördsstämman samma år och att låneförmedlarna
skulle vara skyldiga att till statskontoret inbetala annuiteterna före utgången
av december månad det år, för vilket de belöpte. Ett dylikt
förfarande låter sig emellertid ej tillämpas inom Västerbottens län.
Sedan en lång följd av år har Eders Kungl. Maj:t på därom gjord
framställning medgivit, att kronouppbörden inom lappmarksfögderiet
finge anstå till början av påföljande år, och anledning finnes antaga,
att detta förfaringssätt även i framtiden kommer att praktiseras inom
nämnda fögderi. Under sådant förhållande kan bestämmelsen om annuiteternas
gäldande före utgången av december månad det år, annuiteterna
avse, bereda låneförmedlaren olägenhet genom skyldighet att för stadgandets
efterlevande förskottera motsvarande medel. Och då med tillämpning
av nuvarande lagstiftning liknande situation kan uppkomma
över allt inom vårt land, torde det vara nödigt, att förslaget därutinnan
undergår den förändring, som härav påkallas.

I mom. 3 i förslaget till kungörelse angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen
föreskrives, bland annat, att låneförmedlare, som önskade erhålla statslån
för att därav utlämna egnahemslån, skulle inom tid, som Eders Kungl.
Maj:t bestämde, hos lantbruksstyrelsen därom ingiva till Eders Kungl.

Maj:t ställd underdånig ansökning. Men i § 7 i förslaget till kungörelse
med särskilda föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag
och föreningar, vilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden,
stadgas, att till Eders Kungl. Maj:t ställd ansökning om statslån skulle
ingivas till lantbruksstyrelsen före den 15 september året näst före det,
för vilket lån söktes. För såvitt meningen är, att sistberörda tidsbestämmelse
är den, som skall lända till efterrättelse, synes det Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om först omförmälda stadgande
borde ändras i överensstämmelse därmed.

Enligt mom. 13 i förslaget till härovan först åberopade kungörelse
skola från låneförmedlare inkomna lånekontrakt och besiktningsinstrument
granskas av Konungens befallningshavande med föreskrift tillika, att,
om lånekontrakt ej finnes upprättat i enlighet med vissa angivna bestämmelser,
Konungens befallningshavande hade att, med bifogande av
infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare, därom göra anmälan
hos lantbruksstyrelsen, som, där rättelse ej skedde, hade att underställa
anmärkningen Kungl. Maj:ts prövning. Då annan föreskrift ej
lämnats, innefattar denna bestämmelse, att, även om den från låneförmedlaren
infordrade förklaringen tilläventyrs befinnes vara tillfredsställande,
föreskriven anmälan i allt fall skall ske hos lantbruksstyrelsen.
Det kan emellertid ifrågasättas, om ej i nu förutsatta fall den förenklingen
kunde vidtagas, att Eders Kungl. Majrts befallningshavande finge låta bero
vid en från låneförmedlare inkommen förklaring, som av Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande prövades tillfredsställande. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som håller före, att ett stadgande i den nu föreslagna
riktningen vore ändamålsenligt och lämpligt, tillåter sig förty
hemställa om en förändring i omförmälda lagrum i antytt syfte. En
dylik åtgärd synes så mycket mera kunna försvaras, som i 5 § av förslaget
till kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar, vilka vilja erhålla statslån
från egnahemslånefonden, stadgats, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle åligga att jämte eget yttrande till lantbruksstyrelsen
översända av styrelseledamot och revisor i egnahemsaktiebolag eller
förening avgivna berättelser, efter det att, därest vid företagen granskning
anmärkning förekommer, förklaring från vederbörande infordrats,
samt att, därest av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förelagd
ändring ej skett, lantbruksstyrelsen skulle äga att, om så prövas nödigt,
anmäla förhållandet till Eders Kungl. Magt.

I en till betänkandet fogad reservation har föreslagits, bland annat,
att kommuner borde tillerkännas rätt att inom sina respektive områden

förmedla statens egnahemslån och att för kommunens låneförmedling
borde i tillämpliga delar få gälla de för hushållningssällskapens låneförmedling
av de sakkunniga föreslagna bestämmelser. Skulle nu ifrågasatta
rättighet tilldelas kommuner, synes vara erforderligt, att någon
samverkan mellan sådana kommuner samt låneförmedlande hushållningssällskap
anordnades, så att hushållningssällskap erhölle kännedom om
dylik kommunal låneförmedling och kunde taga nödig hänsyn härtill
vid framställning om lånebelopp, som sällskapet ämnade distribuera.

En reservant har hemställt, att den låneförmedlarna åliggande
skyldigheten att till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande insända
avskrift av lånekontrakt och besiktningsinstrument måtte utgå och att
rapportskyldigheten till den centrala ledningen finge inskränkas till en
årlig redogörelse enligt av Eders Kungl. Maj:t fastställt formulär, vilken
redogörelse borde insändas direkt till lantbruksstyrelsen att där granskas
och i vederbörlig ordning vidare behandlas. Under förutsättning att i
lantbruksstyrelsen inrättades en särskild byrå för egnahemslåneärenden,
har Eders Kungl. Mapts befallningshavande intet att erinra mot berörda
förslag.

I fråga om räntefoten vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott därutinnan anfört
endast tillägga, att likställighet med bankränta beträffande dess storlek
även borde medföra likställighet med bankernas tillvägagående vid
bristande avbetalning å förfallodagen. Säkerligen skulle det ej vara
till gagn för egnahemslånerörelsen, om dess nuvarande noggranna föreskrifter
i avseende på amorterings utgörande å bestämt angivna tider
eftergåves, på sätt bankerna i regeln praktisera. Slutligen bör betonas,
att alla de minutiösa bestämmelser, som givits i fråga om den pantförskrivna
fastighetens noggranna underhåll m. m. samt om den kontroll
i olika hänseenden en egnahemslånetagare är underkastad, skäligen
kunna i viss mån motivera den lägre räntesats, som hittills utgått och
som av de sakkunnigas majoritet förordas till bibehållande.

Umeå i landskansli den 25 juni 1915.

Underdånigst:

H. BJÖRKLUND.

John Falk.

Ktmgl. Majrts befallningshavande i Norrbottens län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill då till en början
framhålla, att mycket för att icke säga det mesta av vad de sakkunniga
föreslagit synes Eders Kungl. Majrts befallningshavande innefatta avgjorda
förbättringar i jämförelse med vad som nu gäller på ifrågavarande
område. Sålunda måste exempelvis förslaget om avskiljande
av egnahemslånerörelsen från bostadslånerörelsen betraktas såsom ett
riktigt grepp. Likaledes synas förslagen om anordnande av lån i förening
med livförsäkring samt om upplåtelse av egnahemslägenheter på
arrende med köprätt efter viss tid synnerligen välbetänkta. Detsamma
gäller om förslaget att öka jordbrukskonsulenternas antal och ställa en
del av dem direkt i egnahemsrörelsens tjänst.

Beträffande bestämmelserna för de enskilda lånen förefaller det
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om angelägenheten av
verklig förmåga att kunna sköta småbruk icke tillräckligt betonats i de
sakkunnigas förslag. Uttrycket »äga förutsättningar att driva det jordbruk,
som å lägenheten kan förekomma», synes väl lamt och ägnat att
i praktiken tolkas efterlåtet, i varje fall mer eller mindre strängt i olika
delar av landet. Så krävande, som egnahemslåntagarens uppgift blir,
särdeles i början, så mycken oreflekterad idealism, som på åtskilliga
håll härskar beträffande välsignelsen av eget hem på landet och utkomstmöjligheterna
därstädes, synes det vara skäl att genom krav på verkligsakkunskap
i själva författningen framhålla, att endast den med småbrukets
mödor och vanskligheter förtrogne har förutsättningar för att
lyckas. Ett slappt tillämpande av den föreslagna bestämmelsen torde
eljest på sina håll kunna leda till misslyckanden, ägnade att misskreditera
hela rörelsen.

Vidare synes man böra av egnahemslån tagaren kriiva, att lian verkligen
besitter egna tillgångar, som stå i ett skäligt förhållande till värdet
av den inköpta lägenheten, tv även detta — tillgången till ett litet eget
kapital, är, såsom erfarenheten torde hava visat, vid sidan av de personliga
kvalifikationerna en oundgänglig förutsättning för att låntagaren
skall kunna gå i land med sin uppgift. Föreskriften härom borde alltså
få en starkare formulering än den i förslaget lämnade.

Vad slutligen angår räntefoten å egnahemslånen, som av de sakkunnigas
majoritet ansetts böra oförändrad bibehållas vid 3.6 procent,
kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke annat än ställa Besynnerligen
tveksam inför detta förslag. Väl måste det ur många synpunkter
anses särdeles önskvärt, att egnahemslåntagaren slipper ifrån
med minsta möjliga ränta, men att därutinnan fastslå eu så låg procent,
som den föreslagna, synes vara att gå för långt. Låt vara, att det
sociala syftet med egnahemslånerörelsen kan motivera betydande understöd
till rörelsen från statens sida; det ligger likväl något konstlat och
mindre sunt i att med statsunderstöd uppamma en verksamhet av ekonomisk
art. Staten synes böra bekosta den organisation, som har att
taga befattning med rörelsen och föra den framåt, men i längden torde
det säkerligen befinnas riktigast att så ordna det hela, att rörelsen i sig
blir ekonomiskt bärkraftig. Staten bör därför se till, att den icke gör
förlust på att tillhandahålla rörelsen nödiga medel.

Till detta principiella skäl vill Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
lägga, att man med en till 3.6 procent fixerad ränta icke lärer kunna
förhindra, att i många fall fördelen av denna låga räntefot kommer, icke
låntagarna, utan säljarna av egnahemslägenketer till godo. Dessa senare
bliva ju i tillfälle att betinga sig ett i förhållande till den låga räntefoten
stående högre pris på fastigheten. Sådant kan visserligen i viss
män förekommas genom ordentliga fastighetsvärderingar — och vissa
av de sakkunniga framlagda förslag sträva ju härtill — men Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande vågar betvivla, att de föreslagna åtgärderna
skola överallt visa sig tillräckligt effektiva för att hindra, att
en icke oväsentlig del av det faktiska statsunderstödet skall komma att
hamna i lägenhetsförsäljarnas fickor.

Slutligen torde det få anses ur nationalekonomisk synpunkt mindre
välbetänkt att i en tid, då vi otvivelaktigt gå mot mycket höga räntor,
beträffande stora kapital binda oss vid en så lag räntefot som 3.6
procent.

I fråga om den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen och

jordförmedlingen har de sakkunnigas majoritet ansett, att vad som nu
härutinnan gäller bör i huvudsak bibehållas. En av de sakkunniga, fil.
dr Adrian Molin, har emellertid reservationsvis framlagt förslag till en
omläggning av hela organisationen av egnahemslånerörelsen samt om
inrättande av lokala organ för såväl denna rörelse som jordförmedlingen.

Ehuru de vackra resultat, som i några län nåtts med den nuvarande
organisationen, icke kunna undgå att uppväcka eu viss tvekan,
synes det dock Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om i
huvudsak dr Molin för sin uppfattning framfört de starkaste skälen. Den
statistik, som i ärendet förebringats, synes ofrånkomligt visa, att en stor
ojämnhet förefinnes ifråga om rörelsens framgång inom de olika länen,
och man kan svårligen komma ifrån det intrycket — i sig beklämmande,
när det gäller ett socialt och ekonomiskt så ofantligt viktigt område —-,
att endast inom de hushållningssällskap, där tillfälligheten satt intresserade
krafter i spetsen för rörelsen, har den kraftigt gått framåt. En
rörelse av den betydelse, som egnahemsrörelsen, bör dock ej överlämnas
mer eller mindre åt slumpen.

Det ligger emellertid i sakens natur, att så under nuvarande förhållanden
måste vara. Egnahemsrörelsen är en uppgift, som i viss mån
ligger vid sidan om hushållningssällskapens egentliga; den är därjämte
en så stor uppgift, att, om den rätt fattas, den i längden knappast kan
få rum vid sidan av andra, vilka ligga hushållningssällskapen närmare
och som de icke få släppa. Känslan härav är icke ägnad att framdriva
intresset, som för övrigt också dämpas genom den ekonomiska risk
hushållningssällskapen fått ikläda sig för rörelsen. Detta allt ger
vid handen, att densamma bör ha sina egna, för ändamålet avpassade
organ. Endast av sådana kan man över landet i dess helhet vänta det
intresse och den sakkunskap, som på sunda vägar kan föra rörelsen
vidare framåt. Doktor Molins förslag om inrättande av länsnämnder
med representanter för såväl hushållningssällskapen som landstingen synes
i sådant avseende lyckligt och bildar därjämte en icke för tvär övergång
från den ordning, som nu är gällande.

Den ekonomiska risken, som för närvarande påvilar hushållningssällskapen
och vilken, såsom nyss antytts, å dem givetvis verkar i viss
mån återhållande, skulle då övertagas av staten. I realiteten bleve nog
skillnaden faktiskt icke så stor, då staten väl knappast under nuvarande
förhållanden skulle komma sig för med att av hushållningssällskapen
utkräva något ekonomiskt ansvar.

I enlighet med dr Molins förslag borde den dualism, som nu förekommer
och som de sakkunnigas förslag icke avhjälper — nämligen
att egnahemslånerörelsen, som ombesörjes av hushållningssällskapen, är
skild från jordförmedlingen, med vilken hushållningssällskapen faktiskt
icke taga någon befattning —, upphävas och rörelsen i dess helhet, vari
jordförmedlingen ingalunda är den minst viktiga, läggas i länsnämndens
händer. Detta måste Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande betrakta
som en högst betydande fördel.

Den koncentration och planmässighet i rörelsen, som med det
Molinska förslaget avses, innebär naturligtvis ej, att rörelsen skall på
ett konstlat sätt pådrivas. Måttfullhet och lugn äro här som på andra
områden synnerligen av nöden. Det torde heller icke behöva befaras,
att de föreslagna länsnämnderna, vilka ju måste låta sig angeläget
vara att genom pålitliga ortsombud vinna ingående kännedom om låntagarnas
personliga kvalifikationer, skola gå alltför brådstörtat fram.
Genom sitt handhavande av jordförmedlingen få de för övrigt en helt
annan och bättre överblick över problemet i dess helhet för länets vidkommande
än den, som står hushållningssällskapen till buds.

Dr Molin har vidare föreslagit inrättandet av kommunala egnahemsnämnder
inom landskommunerna, vilken tanke i något modifierad
form upptagits av eu annan reservant bland de sakkunniga, fil. dr
Paul Hellström. I anslutning till den senares hemställan vill Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslå, att landskommunerna tillerkännes
sådan rätt, men att inrättandet av dylika nämnder icke blir
obligatoriskt.

Enligt förslaget skulle det i åtskilliga avseenden tillkomma Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i de olika länen att övervaka egnahemslånerörelsen,
och detta i utsträckt omfattning i jämförelse med vad
nu är fallet. Det förefaller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som om vad sålunda föreslagits kunde bortfalla. Länsstyrelsernas uppgifter,
i sig redan oroväckande mångskiftande, ligga för mycket vid
sidan av egnahemsrörelsen, för att deras övervakande skulle bliva av
annat än formell art. Bättre är då att lägga den lokala övervakningen
och kontrollen å länsnämnderna samt i viktigare hänseenden å det
centralorgan för egnahemsrörelsen, som bör upprättas.

I sistberörda hänseende vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ansluta sig till den reservation mot de sakkunnigas förslag, som avgivits
av dr Hellström. Egnahemsrörelsens organisation är utan tvivel en
fråga av den omfattning, att den helt kräver sin man. För övrigt kan man
tydligen icke hos en person, som skulle handhava denna fråga vid sidan
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga. 13

av andra, antaga samma intresse, som hos den, vilken uteslutande har
att tillvarataga egnahemsfrågorna. Detta gäller lika mycket om hans
uppslagsgivande och vägledande verksamhet som om hans kontrollerande
arbete.

Luleå i landskansliet den 26 juni 1915.

Underdånigst:
WALTER HURRA Y.

Alb. Norberg.

HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAPENS

FÖRVALTNINGSUTSKOTT

101

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I anledning av Kungl. jordbruksdepartementets skrivelse av den
3 november 1914 med begäran om utlåtande över tillkallade sakkunnigas
betänkande i egnahemsfrågan, får hushållningssällskapets förvaltningsutskott
härmed äran såsom eget utlåtande överlämna ett av hushållningssällskapets
egnahemsnämnd avgivet yttrande i ärendet.

Stockholm den 11 mars 1915.

På förvaltningsutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.

Olof Stjernquist.

Bil. J.

Angående den principiella skillnaden mellan de två förslagen,
huruvida låneförmedlare skall distribuera egnahemslån och taga på sig
den risk, som kan vara förenad med hela rörelsen, eller staten själv
övertaga hela rörelsen och risken, har alltid varit olika meningar, vilka
icke heller inom egnahemssakkunniga kunnat sammanjämkas. Ytterst
har väl denna meningsskiljaktighet haft sin grund däri, att de, som tro
på småbrukets företräden framför det större jordbruket, velat forcera
bildandet av småbruk genom styckning av de större jordegendomarna
för att få fram en mera intensiv skötsel, vilket skulle vara omöjligt och
oekonomiskt å det större jordbruket. De ha därför funnit hushållnings -

102

sällskapens syn på egnahemsfrågan, att det vore ovisst, om en forcerad
småbruksrörelse vore till fördel för hela vårt jordbruks ekonomi, efterbliven
och ansett en forcerad egnahemsrörelse kunna framföras endast
om hushållningssällskapen skildes från rörelsen och denna övertoges
av staten.

Att ett litet jordbruk kan skötas intensivt, är sant, men lika sant
är, att de flesta mindre jordbruk icke skötas intensivt. Det stora flertalet
av de med egnahemslån understödda småbruken, som skulle skapa
en revolution i hela vår jordbruksdrift, hava icke fyllt förväntningarna
på en god än mindre prisgill skötsel. Innehavarna av de små jordbruken
måste börja med för svaga kunskaper i jordbrukets teknik, med
alldeles för svag kapitalbildning och med mycket för små begrepp om
de svårigheter, som möta vid nybildandet av det egna jordbrukshemmet.
Man riskerar därför genom ett forcerat bildande av små egnahem starkt
bakslag, så att hela rörelsen, som vore värd att växa sig starkt försvagas
och råkar i misskredit. Att nu genast, som doktor Molin föreslår,
genom att överföra hela rörelsen till staten och på dess risk i raskare
fart framdriva hela egnahemsrörelsen vore enligt nämndens mening icke
fördelaktigt för hela rörelsen, även om det från hushållningssällskapens
synpunkt vore fördelaktigt befrias från all risk och få ägna sina krafter
helt och odelat åt närmare deras egentliga verksamhet liggande spörsmål.
Vi anse det därför välbetänkt av egnahemssakkunniga att fortfarande
kvarbliva vid låneförmedlingens hittillsvarande organisation.

I sammanhang härmed står doktor Molins och doktor P. Hellströms
framlagda förslag, att kommuner må tillerkänuas rätt att inom sina
respektive områden förmedla statens egnahemslån. Nämnden kan ej
underlåta att i detta hänseende påpeka, att, om kommunerna finge rättighet
förmedla egnahemslån under samma villkor, som gälla för hushållningssällskapens
låneförmedling, en tillfällig majoritet skulle kunna binda
en kommun vid alltför stora risker, för vilka de verkligt skattebetalande
skulle bliva ansvariga. Den enhetlighet, som genom den föreslagna
organisationen avses, skulle komma att äventyras, och en opartisk behandling
av egnahemsfrågorna skulle icke uppnås, emedan en mängd
andra synpunkter skulle komma att utöva sitt inflytande på frågornas
behandling än de rent sakliga. Något större antal kommuner torde icke
heller befinnas villiga fungera som ekonomiskt ansvariga låneförmedlare.
Då det knappast vore till fördel för själva egnahemssaken, om kommun
bleve förmedlare av lån, biträder nämnden det förslag, kommitterades
flertal avgivit.

103

Det kan icke förnekas, att hittills saknats en central ledning av
egnaliemsarbetet, och detta ha de sakkunniga sökt avhjälpa på olika sätt.
Vi vilja dock här betona, att någon skälig anmärkning mot det sätt,
varpå egnahemsrörelsen bedrivits, icke kunnat framställas från vederhäftigt
håll, och att därför en omläggning till en centralstyrelse, vilken
skulle draga ej obetydlig utgift för statsverket, icke synes behövlig. Vi
vilja ock påpeka, att genom inrättande av en central myndighet att handhava
ledningen av egnahemsrörelsen utan tvivel hushållningssällskapens
och egnahemsnämndernas arbete kommer att försvåras och att därigenom
något bättre ordnande av egnahemssaken icke åstadkommes.

Om det oaktat skulle komma att inrättas en centralstyrelse för
egnahemssaken, anser nämnden följande synpunkter böra läggas å frågan.

Enär föreliggande förslag rörande lånerörelsen avser endast jordbrukslån
och inrättande av mindre jordbruk, vilket på det intimaste sammanhänger
med alla de åtgärder, som vidtagits till förbättrande av det
lilla jordbruket och befordrande av dess utveckling, samt nybildningen
av mindre jordbruk bör organiskt växa fram ur och stå i intimt samband
med redan befintligt mindre jordbruk, finner nämnden i likhet med de
sakkunniga, att lantbruksstyrelsen vore lämpligast att utöva den centrala
ledningen av egnahemsrörelsen, om ledningen av dessa frågor därstädes
lämnades åt fullt kompetent arbetskraft. I likhet med doktor Hellström
vill härvid nämnden framhålla, att de sakkunnigas förslag att lägga
egnahemssaken under lantbruksbyrån i lantbruksstyrelsen och där anställa
en lägre tjänsteman som inspektör torde vara mindre lämpligt, då denna
byrå redan är överhopad med en mängd ärenden, och det knappast kan
anses lämpligt, att egnahemsfrågan göres beroende av eu underordnad
tjänsteman utan rätt till och ansvar för eget initiativ. Det torde under
sådana förhållanden böra inrättas en ny byrå för egnahemssaken, med
egen byråchef, men, då det mindre jordbruket och de åtgärder, som vidtagits
eller komma att vidtagas för detta jordbruks utveckling, intimt
sammanhänga med egnahemsfrågan, torde det mindre jordbruket och
därmed sammanhängande ärenden böra överflyttas till den nya byrån,
varigenom mera kontinuitet vinnes i arbetet med det lilla jordbrukets
utveckling.

I sammanhang härmed torde ock den låneförmedlare åliggande
skyldigheten att till Konungens befallningshavande insända avskrift av
lånekontrakt och besiktningsinstrument utgå och rapportskyldigheten inskränkas
till en årlig redogörelse, vilken, då den utföres enligt fastställt
formulär, innehåller alla uppgifter, som äro nödiga för bedömande av

104

låneförinedlarens sätt att sköta sitt uppdrag. Redogörelsen bör insändas
till lantbruksstyrelsen.

Att kommitterade upptagit det av Stockholms läns hushållningssällskap
redan begagnade sättet att använda jordbrukskonsulent i egnahemsrörelsens
tjänst, är välbetänkt och likaledes användandet av egnahemsombud
inom länens olika delar.

Angående tilläggslån är i betänkandet upptaget, vad Stockholms
läns hushållningssällskap redan ansett sig berättigat iakttaga och därtill
tvingats av förhållandena.

En icke oväsentlig ändring i bestämmelserna för de enskilda lånen
har vidtagits. Genom det framlagda förslaget har borttagits möjligheten
att å bebyggd och tidigare lagfaren fastighet anskaffa eget hem i andra
fall, än om ett bolag någon tid ägt stället, eller ägaren flyttat in i ett
å fastigheten icke beläget hus och utarrenderat jordbruket, eller om
fastigheten icke kan fortfarande behållas i rätt nedstigande led utan måste
övergå till utomstående. Småbruksbildandet skulle således i huvudsak
avse de större egendomarnas styckande, bolagsjords överförande i enskild
ägo och arrendegårdars upphörande samt skyddande av ärvda egendomars
behållande i rätt nedstigande led. Det torde dock kunna ifrågasättas,
huruvida icke egnahemsbildande befordras jämväl därigenom, att
hemmansdelar, som förut varit sammanslagna, åter skiljas i de ursprungliga
delarna och bilda flera egnahem, och om dessa icke borde erhålla
egnahemslån, oaktat de var för sig äro bebyggda och tidigare var för
sig varit föremål för lagfart. Detta skulle dock icke kunna äga rum
enligt förslaget, då de nu utgöra sammanlagda delar av ett eget hem,
som icke upphört, och de icke behöva nyutbrytas genom laga förrättning
och icke heller tillhört bolag. De kunna det oaktat var för sig
bilda nya egnahem. Däremot torde det sakna all betydelse åtminstone
för Stockholms län, om de kamerala delar, som kallas utjordar, särskilt
bliva föremål för egnahemsbildande. De bliva i allmänhet för små lägenheter,
sakna skog och hagmark samt utgöras antingen av ängsmark eller
odlad sådan. De äro nu oftast fyllnad i ett mindre hemmans tillsammans
med utjorden icke alltför stora åkerareal.

I betänkandet har icke upptagits frågan om storleken av det belopp,
lånesökanden själv bör äga för att kunna tilldelas lån. Det torde
dock vara uppenbart, att de flesta mindre jordbruk starta med alldeles
för svagt kapital. Nyskapandet av småbruk kräver även på jord, som
redan blivit uppodlad, stort kapital, som endast långsamt återbetalas. Jordbruket
träffas tilläventyrs under de första åren av sin tillvaro av ett
med år 1914 jämförligt år och kan då, om det belastas med lån utöver

105

erhållet egnahemslån, alldeles gå under. Eu belastning med lån intill
6/c, är dock tillräckligt stor och borde aldrig behöva överskridas, om man
skall bygga det lilla jordbruket på någorlunda säker grund. Å andra
sidan kan eu, som äger mera än en tredjedel av lägenhetens värde jämte
inventarier, i regel icke synas vara i behov av det kraftiga bistånd, som
skulle vara förutsättning för låns erhållande. Med anledning därav borde
i bestämmelserna för låns erhållande intagas, att lånesökande skall jämte
nödiga inventarier äga minst en sjättedel och i regel högst en tredjedel
av lägenhetens värde i bebyggt skick för att kunna erhålla lån.

Den skärpta kontrollen över bolag och föreningar samt i sammanhang
härmed den lindring, som i fråga om säkerhet för erhållna lån
föreslås, synes nämnden ändamålsenliga.

Kommitterade hava föreslagit, att med egnahemslånen må kunna
förenas livförsäkring, så beskaffad, att vid låntagares död hans återstående
skuld å lånets amorteringsdel må anses gulden. Kan saken ordnas
med avgifter i överensstämmelse med tabellerna i den försäkringstekniska
utredningen, är detta förslag givetvis att föredraga framför en återbetalning
av egnahemslån utan livförsäkring och bör kunna förordas, emedan
det är till synnerlig fördel för efterlevande änka och barn och säkerställer
dem det egna hemmet oaktat mannens frånfälle. Att låneförmedlaren
även härvid skulle få ställning av mellanhand, torde icke böra avskräcka
från tillstyrkandet av detta förslag, då däri alltid ligger för låneförmedlaren
större säkerhet än i ett lån utan livförsäkring.

En för egnahemsrörelsen alldeles ny sak i de flesta delar av Sverige
är, att vid sidan av de vanliga egnahemslånen en del av egnahemslånemedlen
må få användas till inköp av fastighet att upplåtas på arrende
med köprätt efter viss tid. Genom sådan åtgärd kan en arbetare, som
visserligen äger inventarier men intet vidare, beredas möjlighet förvärva
ett eget hem, emedan han blir berättigad att, sedan de på hans räkning
kapitaliserade avbetalningarna uppnått Vs av värdet, förvärva lägenheten
för en köpeskilling, motsvarande dess förut uppskattade värde. Arrendet
‘ blir således ett slags sparkassa till eget hem. Åtgärden är beaktansvärd
och kan anses synnerligen välbetänkt.

Angående åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade
bereda tillfälle förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
tillåter sig nämnden påpeka det förhållandet, att statsverket som säkerhet
för lägenhets bebyggande föreskriver, att inteckning skall erhållas i
egendomen motsvarande en femtedel av köpeskillingen, och att, om egnahemslån
till lägenhet erhållits och därigenom föreskrivits dess bebyggande
inom viss tid, kronan likväl behåller förutnämnd inteckning, dock med
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga. 14

106

rätt få den flyttad att gälla närmast efter de till säkerhet för egnahemslånet
meddelade inteckningarna. Det synes nämnden obehövligt, att statsverket
belastar lägenheten med särskild inteckning för bebyggandet, om
egnahemslån erhållits, då sådan säkerhet ligger redan i den omständigheten
att med erhållet egnahemslån följer skyldighet till lägenhets bebyggande
inom 3 år, och det knappast kan tänkas, att köparen skulle
genom underlåtenhet att bygga riskera hela egnahemslånet.

Vad i övrigt angår lånefrågan anser sig nämnden kunna instämma
i det slut, vartill sakkunniga kommit.

De sakkunniga hava emellertid icke endast ägnat lånefrågan sin
uppmärksamhet utan ock andra vidtagna åtgärder för främjande av
egnahemsbildningen.

En omfattande utredning föreligger rörande de nordsvenska trävarubolagens
tillgång till jordbrukslägenheter och möjligheten att utan
uppläggande av särskild lånefond bereda arrendator erna möjlighet förvärva
sig arrendegårdarna till egna hem, varav framgått, att hjälp kan
beredas dem inom egnahemslånerörelsens ram genom samarbete mellan
låneförmedlare och säljarbolaget. Däri instämmer på grund av den förebragta
utredningen egnahemsnämnden.

Angående undersökningar för att utröna tillgången på odlingsjord
inom Sverige anser nämnden dylika undersökningar vara behövliga och
höra utföras av lantbrukstekniskt kunniga personer. Huru en sådan
skall ordnas på billigast möjliga sätt och någon detaljerad plan därför
kan icke nämnden mi framlägga, men vill påpeka, att statsverket har i
sina egna tjänstemän, lantbruksingenjörer, lantmätare, jordbrukskonsulenter
m. fl., möjlighet att i sammanhang med deras resor inom distrikten
erhålla behövliga uppgifter till ett jordinventarium för en jämförelsevis
ringa kostnad. Det torde nämligen bliva nödvändigt att alltmera tillgripa
de »slumrande millionerna» och utvidga arbetet på åstadkommande
av egnahem på hittills obruten jord för att förebygga en för långt driven
styckning av» de större egendomarna, som dock utgöra den fasta grunden
för hela jordbrukets utveckling, samt för att öka Sveriges åkerareal.

Tidigare hava de sakkunniga framlagt förslag till lag om lösningsrätt
av vissa lägenheter på ofri grund.

Nämnden är mycket tveksam att förorda ett dylikt ingrepp i äganderätten.
Dylik nyttjanderätt har tillkommit för att tillförsäkra jordägaren
behövlig arbetshjälp och många hemman äga ingen annan arbetskraft
utöver familjens egen än just dylika nyttjanderättsinnehavare. Att borttaga
denna, som genom åtgärden ifrågasättes, skulle därför bereda jordägarna
betydande ekonomiska svårigheter. Den ömsesidiga lösningsrätten

107

skulle visserligen bereda möjlighet för jordägaren att behålla lägenheten,
men en stor del av dessa lägenheter äro av den art, att de å dem uppförda
byggnaderna, vilka kunna omfatta mejerier, handelsbodar, villor
och andra byggnader, som äro för jordägaren obehövliga, representera
så stort kapital, att de omöjligen kunna av en mindre bemedlad jordägare
inlösas. En del av lägenheterna ligga ock mitt inne i hemmanets
åker, och äro till betydande hinder för hemmanets hävdande, vilket förhållande
man vid lägenhetens bortlämnande på vissa år ansett utjämnas
av den arbetskraft, som av lägenhetsinnehavaren presterats, men som
skulle bli synnerligen betungande, om lägenheten kvarbleve som en från
hemmanet för alltid avsöndrad fastighet. Nämnden tillåter sig ock
påpeka, att det förbättringarbete, som av lägenhetsinnehavaren nedlagts
å jorden, om det ej, som ofta är fallet, blivit föreskrivet redan i nyttjanderättsavhandlingen
och således utgör en del av arrendevillkoren, oftast
är av den art, att den saknar betydelse för jordbruket å hemmanslotten
och för dess ägare, vilken därav får intet gagn. Påpekas bör ock, att
nyttjanderätten tillkommit genom avtal i någon form, och att därför
innehavaren haft fullt medvetande därom, att han icke hade äganderätt
till lägenheten, utan att avtalet skulle efter längre eller kortare tid upphöra.
En lagstiftning i det syfte förslaget avser skulle enligt nämndens
mening göra jordägarna synnerligen obenägna upplåta dylika lägenheter
för framtiden och således icke blott orsaka jordägarna olägenhet och
ekonomisk förlust utan jämväl hindra all nybildning av egna hem på
ofri grund.

Av dessa skäl anser sig nämnden icke kunna tillstyrka, att förslaget
till lag om inlösningsrätt antages.

Skulle dylikt förslag komma att upphöjas till lag, anser nämnden,
att lösenrätt bör förenas endast med sådana lägenheter, som icke i någon
mån försvåra jordens å hemmanet brukning. De böra således ligga i utkanterna
av egendomen och icke inom den areal, som hävdas som åker å
gården. Byggnaderna å lägenheten höra jämväl vara av den, art att de äro
för gården och dess drift användbara, av sådan storlek att de äro avpassade
för den lilla lägenheten och icke tillkomna i annat ändamål än
för bildande av arbetarhem. Om jämväl lösen skall utgå för å jorden
nedlagt arbete, bör jorden i dess skick vid lösenstillfället vara av gagn
för jordbruket å hemmanet och icke utgöras av endast stenmurar, terrasseringar
eller dylikt, av vilket jordägaren icke kan tillskyndas förmån,
och ej heller det utgjorda förbättringsarbetet ingå som ett villkor i
ny ttj anderättsavtalet.

108

Men även under sådana förutsättningar kvarstår likväl det ingrepp
i äganderätten, som orsakas av åtgärden och hittills icke haft stöd
av lag eller kan anses berättigat av förhållandena. Ett upplösande av
äganderättsbandet skulle verka degenererande på befolkningen och förhindra
egnahemsbildningen.

I övriga frågor finnes intet att erinra.

Stockholm den 3 mars 1915.

Å egnahemsnämndens vägnar:
DANIEL WEDBLAD.

Gunnar Wahlberg.

109

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet anser sig härvid icke böra yttra sig över
sakkunnigas betänkande jämte dithörande reservationer, förslag till kungörelser,
redogörelser in. m. i dess helhet, utan förvaltningsutskottet vill
inskränka sitt utlåtande till de frågor och förslag, som beröra inom
Uppsala län förefintliga förhållanden, och till de erfarenheter, utskottet
vunnit under sin tioåriga verksamhet med egnahemslånerörelsen.

Vad först beträffar de sakkunnigas ledande principer för statens
egnahemslånerörelse, nämligen en uppdelning av densamma på två från
varandra fullständigt , fristående grenar, en för jordbruks- och en för
bostadsändamål, finner förvaltningsutskottet detta välbetänkt, i synnerhet
om hushållningssällskapen fortfarande skola vara låneförmedlare, ty förmedling
av lån till jordbrukslägenheter faller onekligen mycket mera
inom ramen för sällskapens verksamhet än förmedling av lån till bostadslägenheter.
Vad dock beträffar fiskare och båtbjggare, varav åtskilliga
vid länets östersjökust fått bostadslån, så torde lån till sådana fortfarande
böra förmedlas, dock såsom jordbrukslån, ehuru de hava så gott
som intet jordbruk.

Likaså vill förvaltningsutskottet instämma i de sakkunnigas förslag
till bestämmelser för de enskilda lånen, såsom fastigheternas beskaffenhet,
låntagarnas kvalifikationer, om tilläggslån och alldeles särskilt i att
amortering sskyldigheten bör inträda först med sjätte året från lånens beviljande,
enär förvaltningsutskottet redan förut i ett tidigare avgivet
utlåtande haft. tillfälle uttala önskvärdheten av att nämnda skyldighet
framflyttas just till den tidpunkt de sakkunniga föreslagit.

Vad angår räntefoten, kan av det förhållandet, att staten själv
måste betala 5 procent, en högre räntefot å egnahemslånen visserligen
vara berättigad, men då de nuvarande låntagarna enligt med dem upprättade
lånekontrakt tillförsäkrats 3.6 procent, måste väl denna för dem

Ilo

bibehållas. Skola olika räntebestämmelser komma att införas, så länder
detta givetvis till ökat besvär för låneförmedlaren vid utdebiteringarna,
vilket nog är överkomligt, men alldeles säkert kommer det att förorsaka
avnnd och ovilja hos de nya låntagarna. Då dét för övrigt icke torde
vara alldeles uteslutet, att räntan framdeles kan falla, vill förvaltningsutskottet
instämma i de sakkunnigas förslag, att räntefoten bibehålies vid
den nuvarande eller 3.6 procent.

De sakkunnigas förslag om statsunderstöd till egnahemslåntagare
för verkställande av nyodlingar å inköpt obebyggt område vill förvaltningsutskottet
på det livligaste biträda. Förslaget avser, att odlingshjälpen
skulle utgå under högst tre år mot högst 3.6 procent å det beviljade
egnahemslånebeloppet samt under inga förhållanden med högre belopp
än hälften av den för odlingsarbetet beräknade kostnaden. Till undvikande
av tveksamhet vid denna bestämmelses möjliga framtida tillämpning
torde böra bestämmas, att hjälpen utgår med högst 3.6 procent
å hela det beviljade lånet, vare sig detta till fullo eller blott delvis utbekommits,
när odlingsarbetet utföres: Det föreslagna sättet för odlingshjälpens
tillhandahållande åt odlaren förefaller mycket omständligt;
önskvärt torde vara, att ett enklare förfaringssätt kunde åvägabringas
t. ex. med kvitton i stället för penningremisser fram och åter. — Att,
såsom de sakkunniga föreslagit, lantbruksstyrelsen skulle mottaga ansökningar
om odlingslånen och i sista hand avgöra,''om de skola beviljas,
finner förvaltningsutskottet olämpligt, utan bör väl hushållningssällskapen
beträffande dessa lån, likasom själva egnahemslånen, hava frihet att
därvidlag uteslutande bestämma, naturligtvis inom lagbestämda gränser,
då risk och besvär för lånen ensamt vila på sällskapen.

Angående den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen vill
förvaltningsutskottet, ehuru med erkännande åt doktor Molins reservation,
dock biträda de sakkunnigas förslag, att nu gällande organisation måtte
ännu så länge bibehållas. Betänkandets förslag om särskild egnahemsnämnd,
lokala ombud och särskilda räkenskapers förande överensstämmer
nästan till fullo med vad redan nu finnes i Uppsala län. Att såsom de
sakkunniga föreslagit »ingivna låneansökningar skola prövas och avgöras
minst fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider» anser förvaltningsutskottet
svårt att i praktiken efterkomma och således onödigt
bindande, utan det torde vara nog att bestämma, att ansökningarna
avgöras vid den beslutande myndighetens — i vårt län förvaltningsutskottet
— nästa sammanträde, sedan lägenheterna kunnat noggrant
besiktigas.

Förslaget att hushållningssällskapen skola erhålla rättighet att

anställa eu med statsbidrag avlönad jordbrukskonsulent, för att biträda
med handhavandet av egnahemslånerörelsen, finner förvaltningsutskottet
vara gott, i synnerhet som sällskapen icke åläggas skyldighet därtill;
öppet står ju för dem att begagna sig därav eller reda sig därförutan.

1 sammanhang med frågan om den lokala organisationen för egnahemslånerörelsen
vill förvaltningsutskottet ansluta sig till doktor P. Hellströms
reservation, i vad den berör rätt för kommuner att inom siua
områden förmedla statens egnahemslån på samma villkor i tillämpliga
delar, som de sakkunniga föreslagit för hushållningssällskapen. Såsom
skäl, bland andra, för denna sin anslutning vill förvaltningsutskottet
framhålla den nu mycket aktuella frågan för kommuner att inköpa mark
för bildande av s. k. kommunalskogar. Å de flesta av de skogsområden,
som komma i fråga för kommuner att spekulera på för detta ändamål,
torde finnas inägojord, kanske bebyggd. Handhavandet av denna inägojord
bleve nog en källa till bekymmer för kommunerna, men skulle
de få rätt till egnahemslåneförmedling, torde inägojorden lättare kunna frånstyckas
eller avsöndras och säljas till egnahem samt kommunerna behålla
den egentliga skogsmarken och på samma gång få lätt tillgänglig arbetskraft
från de försålda lägenheterna i och för skogens skötsel. Egnahemslåntagaren
finge i sin ordning fördel av arbetstillfällen på nära håll.

De sakkunnigas förslag om ordningen, varefter ansökta lån böra
beviljas, överensstämmer med vad hittills praktiserats inom Uppsala län,
och har förvaltningsutskottet följaktligen intet att därvidlag erinra.

Däremot kan förvaltningsutskottet icke biträda de sakkunnigas
förslag, att annuiteterna å egnahemslånen skola upptagas vid ordinarie
kronouppbördsstämma i november månad under det löpande året. För det
första strider en sådan åtgärd mot de hittills upprättade lånekontrakten,
enligt vilka låntagarna tillförsäkrats rätt att erlägga annuiteterna först i
mars påföljande år i samband med uppbörden för kronans arrenden;
vidare händer det ofta, att lånen utlämnas under årets sista månader,
och då skulle ju anstånd lämnas ända till nästa höst, vilket visserligen
vore en fördel för låntagaren, men som han säkerligen icke gör anspråk
på; dessutom är ju tänkbart och har även inträffat, att en låntagare
inbetalar lånet, helt eller delvis, just under slutet av året, och då blir
ju trassel och omgång med vad som redan utdebiterats av annuiteter,
beräknade, som de måste vara i uppbördslängden, till årets slut; och
slutligen torde det icke få anses vara staten fullt värdigt att i förskott
utkräva räntor och amorteringar, som ännu icke förfallit. Bättre anser
förvaltningsutskottet det vore, om uppbörden får anstå till kronouppbördsstämman
i november det påföljande året, men bäst är, om det får

112

bliva med uppbörden såsom det nu är. Någon olägenhet därav har här
i länet icke försports; de sakkunniga framhålla, att det skulle vara så
betungande för låntagarna att uppsöka kronofogden för att få betala,
men vanligen går det så till, att grannarna på en trakt uppdraga åt
någon bland sig eller åt någon närboende kronoarrendator att vid uppbördsstämman
verkställa inbetalningen för deras räkning. För övrigt
kunna ju medlen sändas på posten i form av postanvisning, så erhåller
ju avsändaren genast kvitto, och ingen kronofogde är väl så ogin, att
han ej emottager postanvisningar. — Alldeles säkert är, att de sakkunnigas
förslag skulle komma att föranleda onödig omgång samt framför
allt mycket besvär och oklarhet i bokföringen.

I sammanhang härmed vill förvaltningsutskottet uttala, att utskottet
icke kan biträda de sakkunnigas förslag, att låneförmedlaren skall vara
skyldig att till statskontoret inbetala annuiteterna före utgången av december
månad det år, för vilket de löpa, utan förvaltningsutskottet anser,
att detta bör ske i likhet med vad som föreslagits för återbetalning av
icke disponerat belopp av erhållet statslån, nämligen före utgången av
mars månad nästföljande år. Härigenom bleve låneförmedlarens betalningstermin
till statskontoret inskränkt till en gång om året i stället
för såsom nu tvenne.

Förslaget att den centrala ledningen av egnahemslånerörelsen förlägges
till lantbruksstyrelsen kan eventuellt biträdas av förvaltningsutskottet,
men att denna ledning, såsom de sakkunniga föreslagit, även
till någon del skall handhavas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
finner förvaltningsutskottet väl omständligt, utan förvaltningsutskottet
anser, att doktor Hellströms reservation härvidlag, nämligen att den
centrala ledningen i sin helhet förlägges till lantbruksstyrelsen, bör understödjas.
Det torde vara nog, att en myndighet handhaver ledningen,
såvida tillräckliga krafter inom densamma kunna finnas eller för rimlig
kostnad anskaffas. Huruvida detta kan ske, såsom de sakkunniga föreslagit,
genom anställande av en särskild inspektör i lantbruksstyrelsen för
egnahemslånerörelsen eller genom inrättandet, enligt doktor Hellstsröms
reservation, av en särskild byrå med egen föredragande, därom torde lantbruksstyrelsen
bäst kunna giva besked. Emellertid har någon olägenhet
av att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande handhaft ledningen av
egnahemslånerörelsen inom Uppsala län icke försports, utan hittills har
bästa samförstånd varit rådande.

Likaså instämmer förvaltningsutskottet till fullo i doktor Hellströms
reservation, vad angår låneförmedlarens rapportskyldighet. Enligt nu
gällande bestämmelser skall låneförmedlaren omedelbart efter upprättandet

118

av varje länekoutrakt till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande insända
bestyrkta avskrifter av detta samt andra handlingar för att befallningsJiavanden
må kunna kontrollera låntagarens ålder, frejd m. m. Genom
avlämnande en gång årligen till vederbörande myndighet — eventuellt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande eller lantbruksstyrelsen — av de
utav de sakkunniga mycket fullständigade redogörelserna över låneförmedlingen
(se sid. 484—49ö i betänkandet) torde tillräcklig kännedom
erhållas för att en verksam kontroll må kunna utövas. Säkert är, att
kan denna snart sagt dagliga rapportskyldighet förenklas eller borttagas,
åtminstone för hushållningssällskapen, så skulle mångskriveriets börda,
såsom också reservanten framhållit, i avsevärd mån lättas.

Vad beträffar övriga frågor rörande egnahemslånerörelsen, såsom
de sakkunnigas förslag att egnahemslån må kunna förenas med en
lämpligt avpassad livförsäkring, motsvarande lånets amortering sdel, på så
sätt, att allt vad som vid låntagarens frånfälle kvarstår oguldet å amorteringsdelen
skall anses utan vidare vara betalt, så har förvaltningsutskottet
intet att däremot erinra. Ett flertal egnahemslåntagare inom
Uppsala län har redan förut livförsäkring, fast naturligen på vanligt
sätt, och dessa tyckas vara bland de ordentligare och mera förutseende.
Kunna premierna verkligen ställas så låga, som de sakkunniga ställt i
utsikt, och livförsäkringarna till det allra huvudsakligaste handhavas av
riksförsäkringsanstalten, bör förslagets förverkligande lända låntagarens
efterlevande till mycken välsignelse och låneförmedlaren till ringa besvär.

Betänkandets förslag om upplåtelse av egnahem slag enhet er på arrende
''med köprätt efter viss tid finner förvaltningsutskottet vid dess genomförande
i verkligheten vara förenat med så många omständigheter och
vidlyftigheter — fastän ur filantropisk synpunkt mycket beaktansvärt —,
att säkerligen få hushållningssällskap därmed torde kunna taga befattning.
Men däremot torde bolag och föreningar samt även kommuner,
om dessa sista tillerkännes rätt att uppträda såsom låneförmedlare, hälla
tillfälle till verksamhet. Dessa kunna givetvis mycket lättare än hushållningssällskapen
utöva den noggranna tillsyn och kontroll över arrendatorerna,
som förslaget innebär.

Angående de sakkunnigas förslag till åtgärder för egnahemslånerörelsens
underlättande såsom fastställelse av jorda vsöndring utan att
köpeavtal samtidigt föreligger, om 7 äg ast ån dstidens förkortande, om lossande
av stamhemmanets inteckningar från avsöndringar och om nedbringande av
därmed förenade kostnader, så är detta uteslutande juridiska frågor, som
förvaltningsutskottet har svårt att i detalj yttra sig; om. Men då deras
lösning på lämpligt sätt säkerligen skulle vara egnahemssaken till fromma,
Uti. över bet. av egvahemssaJckunniga. 15

114

vill förvaltningsutskottet för sin del instämma i förslagen. Erfarenheten
har visat, att just dessa omständigheter äro bland de värsta stötestenarna
för egnahemsrörelsens framgång.

Vad slutligen angår egnahemssakkunnigas betänkande om åtgärder
för bildande av egnahemslägenheter på kronojord samt på trävarubolagens
marker i Norrland och Dalarna, om sparbanksmedels tillgodogörande för
egnahemsändamål, om förslag till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter
på ofri grund samt om vad som uteslutande vidkommer bolags och föreningars
förhållande till egnahemssaken, så finner förvaltningsutskottet,
såsom förut framhållits, icke skäl att därom göra något uttalande.

Uppsala den 25 maj 1915.

Underdånigst

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:
H. WACHTMEISTER.

Carl Björk.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Till en början finner förvaltningsutskottet sakkunnigas förslag, att
uppdela lånerörelsen på två grenar, en för jordbrukslån och en för bostads
lån, väl motiverat. Beträffande hushållningssällskapens förmedling av
bostadslån har detta sällskap redan för flera år sedan måst avstå från
förmedling av sådana lån till personer, som ha sitt arbete inom stad
eller stadsliknande samhälle, detta av den anledning, att dels de lånebelopp
sällskapet kunde erhålla av staten för utlämnande av bostadslån
icke på långt när räckte till sådan förmedling samt att dels detta lånebehov
i de flesta fall kunde tillfredsställas av för ändamålet bildade
sammanslutningar. Sällskapet har därför numera inskränkt sig till att
bevilja bostadslån åt hantverkare, jordbruksarbetare och med dessa
likställda personer på landsbygden.

I frågan om de olika slag av fastigheter, för vilka lån böra utlämnas,
anser utskottet, att lån i första rummet böra meddelas för obebyggda
lägenheter och därefter för bebyggda lägenheter, om möjligt
dock endast för sådana, som hittills blott innehafts med brukningsrätt
och förut icke gått i handel, en princip som för övrigt i detta län i
största möjliga utsträckning redan följts. De huvudsakliga undantagen
därifrån ha utgjorts av lån för dagsverkstorp, soldattorp och ofullständigt
eller med redan förfallna hus bebyggda lägenheter ävensom vissa
fäll, där särskilt ömmande omständigheter förekommit.

Den av sakkunniga föreslagna sänkningen av värdemaximum för
bebyggda jordbrukslägenheter och höjningen av samma maximum för
obebyggda jordbrukslägenheter samt rätt för låntagaren att under alla
förhållanden erhålla lån å jordbrukslägenheter till fulla fem sjättedelar
av lägenhetens värde finner utskottet vara välbetänkt.

Förvaltningsutskottet har intet att invända mot de av sakkunniga
föreslagna tilläggslånen åt personer, som redan erhållit egnahemslån men

116

äro i behov av lån till de högre belopp, som enligt statsmakternas beslut
beviljats senare tillkommande låntagare.

I fråga om höjning av den sedan lånerörelsens början gällande
räntefoten vill utskottet fästa uppmärksamheten på, att statens egnahemslånerörelse
säkerligen icke är avsedd att utgöra en barmhärtighetsinrättning,
men väl att, med tillgodogörande av den säkerhet, som för
staten ligger i låntagarens personliga kvalifikationer för den mindre
jordbruksdriften, bisträcka med långa lån just den klass av jordbrukare,
som har svårare än andra att förskaffa sig nödiga och under längre tid
ouppsägbara lån. Redan i rätten att erhålla så beskaffade lån ligger
för egnahemslåntagarna så stora fördelar, att hädanefter blivande låntagare
enligt utskottets mening både böra och utan egentlig svårighet
kunna avstå från den — man kan väl säga — direkta gåva, som ligger i
den hittills beräknade låga räntefoten, vilken väsentligt understiger den,
som för närvarande och, mänskligt att döma, för en längre tid framåt
kommer att bli gällande i allmänna marknaden. Och en dylik inskränkning
torde vara så mycket mera berättigad, som den nuvarande stora
skillnaden i räntefoten för egnahemslånen och för andra lån av något
så när likartad beskaffenhet säkerligen icke kunde förutses, när villkoren
för utlämnande av lån från egnahemslånefonden bestämdes. Utskottet
är därför av den uppfattning, att räntan för egnahemslånen bör sättas
ungefär lika med den ränta staten själv får betala.

Förslaget att utsträcka tiden för åtnjutande av amorteringsfrihet
från tre till fem år finner utskottet vara synnerligen välbetänkt, då, såsom
känt är, jordbruket endast långsamt återbördar därpå nedlagda kostnader,
och brukaren sålunda under de första åren han innehar ett jordbruk i
regel har svårast att reda sig.

Detsamma gäller nyodlingsarbete, som utföres av egnahemslåntagare.
Den odlingshjälp, som av egnahemssakkunniga föreslås skola
utgå under högst tre år, finner utskottet därför befogad.

Beträffande den föreslagna lokala organisationen av egnahemslånerörelsen
och jordförmedlingen har utskottet ingen anmärkning att göra
mot sakkunnigas förslag. Lånerörelsens hand!)avande av en särskild
egnahemsnämnd genomfördes redan från början av detta hushållningssällskap.

Inom detta län uppbäras räntor och amorteringar å egnahemslånen
i sammanhang med kronoutskylderna på hösten, varigenom visserligen
låntagarens inbetalningar första gången och allt framgent bli uppskjutna
ett år; men då detta är en avsevärd fördel för låntagarna, har utskottet
funnit sig böra göra den därmed följande uppoffringen av räntor, så

117

mycket hellre som detta sätt för uppbörden medför fördelen av stor
förenkling och reda i räkenskaperna.

Förvaltningsutskottet anser, att den nu befintliga risken för förluster
å lånerörelsen icke i nämnvärd män verkat hämmande på lånerörelsen,
enär de medel, som staten ställt till förfogande för mötande av denna
risk, rikligen räckt till, åtminstone i detta län, och, såsom förvaltningsutskottet
har skäl att antaga, även i övriga län i riket. Utan någon
risk för långivaren torde för övrigt ansvarskänslan för rörelsens ekonomiska
skötsel komma att försvagas.

I frågan om egnahemslånerörelsens handhavande för framtiden
såsom hittills av hushållningssällskapen eller av en särskilt för ändamålet
upprättad institution — såsom av en reservant, inom egnahemssakkunniga
föreslås — finner utskottet det icke visat, att den överklagade
ojämnheten av rörelsens skötsel inom de olika hushållningssällskapens
områden skulle försvinna, om reservantens förslag antoges.
Ty dels behövas ju, även med en central ledning, ortliga organ, som
deltaga i arbetet, och av deras förmåga och intresse för saken skulle
den centrala ledningen i ej ringa mån vara beroende. 1 betraktande
härav och av de ytterst olika befolknings- och jordförhållandena inom
skilda delar av landet torde det få anses ganska ovisst, om en centralisering
av egnahemsrörelsen verkligen skulle medföra den i utsikt ställda
stora förbättringen i resultatet, jämfört med den nuvarande organisationen,
under förutsättning att den senare erhåller tillräckliga medel ur
egnahemslånefonden, vilket, som bekant, hittills icke varit fallet. Och
emot denna ändring talar bland annat särskilt det förhållandet, att hushållningssällskapen
säkerligen kunna bättre än andra, vare sig lokala
eller centrala, institutioner finna och för egnahemslånerörelsen förvärva
de bästa krafter, de mest erfarna och med de ortliga förhållandena mest
förtrogna män, som över huvud stå till buds.

Förvaltningsutskottet får därför, under hävdande att egnahemslånerörelsen
förvisso inom Södermanlands län genom hushållningssällskapets
egnahemsnämnd städse handhafts med största intresse och sakkunskap,
såsom sin mening uttala, att denna rörelse bör allt fortfarande vara
överlämnad åt hushållningssällskapen jämte för ändamålet bildade bolag
och föreningar.

Däremot har utskottet intet att invända mot att den nu förekommande,
huvudsakligen formella, kontrollen av Konungens befallningshavande
överflyttas till en för ändamålet upprättad byrå inom kungl.
lantbruksstyrelsen och att denna byrå även må utöva saklig kontroll
över egnahemslånerörelsens handhavande.

118

Sakkunniga ha föreslagit, att egnahemslån må kunna förenas med
rätt till livförsäkring på vissa villkor. Ehuru utskottet anser, att egnahemslåntagarna
i regel icke äro så förtänksamma, att denna rätt innebär
någon lockelse för det stora flertalet, när de finna, att de måste binda
sig vid en säker utgift under många år för att vinna en fördel, som
synes dem mycket oviss, får utskottet dock för sin del tillstyrka förslaget,
då principen säkerligen är riktig.

Beträffande upplåtelse av egnahemslägenheter på arrende med köprätt
efter viss tid får utskottet erinra, att låntagaren kan under arrendetiden,
särskilt mot slutet därav, avsevärt skada fastigheten, exempelvis
genom att utsuga jorden eller underlåta att underhålla husen. För långivaren
kvarstår, likvisst skyldigheten att återtaga lägenheten, för den
händelse låntagaren ej vill lösa den. I huvudsak komma sålunda fördelarna
på låntagarens sida och olägenheterna på långivarens. Kunna
garantier mot nämnda, och möjligen andra, missbruk av arrenderätten
införas i bestämmelserna för denna lånerätt, anser utskottet även denna
form för ett eget hems vinnande vara lämplig.

Slutligen får utskottet för sin del godkänna vad sakkunniga föreslå
i fråga om friköpande av lägenheter å ofri grund.

Då förvaltningsutskottet sålunda vid granskning av egnahemssakkunnigas
förslag till ändrade bestämmelser i vissa fall för statens egnahemslånerörelse
funnit detta innehålla många beaktansvärda uppslag, får
förvaltningsutskottet, dock med hänvisning till här ovan gjorda erinringar,
i underdånighet uttala sin anslutning i huvudsak till de sakkunnigas
förslag.

Nyköping den 18 juni 1915.

Underdånigst

för Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

L. REUTERSKIÖLD.

K. A. Högström.

119

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Vad först vidkommer sakkunnigas förslag, att den av staten hittills
bedrivna lånerörelse till understödjande av egnahemsbildandet hädanefter
skulle uppdelas på två skilda grenar, varav den ena skulle avse utlämnande
av lån huvudsakligen för bildande av självständiga jordbrukslägenheter
och den andra uteslutande låneförmedling för åstadkommande
av bostadslägenheter, så finner förvaltningsutskottet detta förslag väl
motiverat och finner anledning antaga, att, om de hittillsvarande låneförmedlarnes
krafter och intresse kunna få koncentreras på en av de
båda uppgifter, som hittills ålegat dem, de också skola bliva i stånd att
med ännu större framgång verka för egnahemsrörelsens utbredning på
landsbygden.

Förvaltningsutskottet biträder likaledes sakkunnigas förslag, att
hantverkare och jordbruksarbetare, som med användande av statens
egnahemslån önska förvärva bostadslägenhet å rena landsbygden, skola
kunna erhålla sådant lån från den eljest för bildande av jordbrukslägenheter
• avsedda lånefonden. Åven om det icke torde kunna bestridas, att
bostadslägenheter av här ifrågavarande slag i det vida övervägande flertalet
fall äro förenade med åtminstone någon trädgårdsskötsel och hållande
av husdjur av ett eller annat slag, så torde innehavarna av dessa lägenheter
dock i fråga om behov av direkt hjälp från det allmännas sida
vid det egna hemmets uppbyggande intaga en något annan ställning
än de egnahemslåntagare, som med egnahemslånets hjälp skola åstadkomma
en verklig jordbrukslägenhet. Så tarvas exempelvis i det förra
fallet färre och till följd därav också mindre kostsamma byggnader,
varförutom låntagarens egen insats genom personligt arbete i samma
fall kan representera en förhållandevis större del av totalkostnaden för
respektive lägenhets uppbyggande. Under sådana förhållanden synes
det kunna sättas i fråga, om ej sakkunniga givit den egnahemslån -

120

tagare, vars lägenhet i övervägande grad liar karaktären av bostadslägenhet,
jämförelsevis bättre villkor än den, vars lägenhet dock är ett
verkligt jordbruk, och förvaltningsutskottet vill därför sätta i fråga,
huruvida ej, för att ernå en större likhet mellan de båda olika kategorierna
låntagare, lån, som utlämnas för förvärvande av bostadslägenheter
av här ifrågavarande slag, lämpligen borde börja amorteras efter
kortare tid och till sin storlek något snävare begränsas än lån till förvärvande
av verkliga jordbrukslägenheter. Då bildandet av nya jordbruk
på egen och fri grund torde vara en angelägenhet av minst lika
stor betydelse ur statens synpunkt som bildandet av egna bostadslägenheter,
synes det senare strävandet ej böra gynnas mer än det förra och
allra minst, som här måste bli fallet, på dettas bekostnad.

De av sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande de fastigheter,
å vilka egnahemslån skulle få utlämnas, finner förvaltningsutskottet icke
giva anledning till någon erinran.

Beträffande det högsta tillåtna värdet å lägenhet, för vars förvärvande
egnahemslån må erhållas, vilket värde av de sakkunniga föreslagits
fortfarande skola bibehållas vid det nu i fråga om jordbrukslägenhet
stadgade, har förvaltningsutskottet endast velat anmärka, att
om detta värde — när det gäller verkliga jordbrukslägenheter — kunnat
något höjas, möjligheten för egnahemsbyggare att föi’värva verkligt god
och välbelägen jord också blivit större.

De s. k. tilläggslån, vilka sakkunniga föreslå skola under vissa
villkor utlämnas till personer, som redan förut innehava egnahemslån,
äro enligt förvaltningsutskottets mening ägnade att kraftigt bidraga till
den fortsatta utvecklingen och förbättringen av vissa med egnahemslån
understödda lägenheter; Då det emellertid icke synes uteslutet, att
dessa tilläggslån skola komma att flitigt anlitas, torde införandet av
denna lånetyp, för att ej den ordinarie egnahemslånerörelsen därav skall
bliva lidande, förutsätta jämförelsevis god tillgång till lånemedel.

Sakkunniga hava föreslagit, att den för egnahemslån utgående
räntan allt fortfarande skall utgå efter 3.6 procent. Denna, åtminstone
efter nu rådande förhållanden på penningemarknaden, låga räntefot
innebär tydligtvis en avsevärd ekonomisk förmån för låntagarna. Den
förlust, statsverket såsom långivare därigenom lider, anse de sakkunniga
väl motiverad av den ur nationell, social och ekonomisk synpunkt stora
betydelsen av en blomstrande egnahemsrörelse. Då förvaltningsutskottet
emellertid ej anser det uteslutet utan fast mer ganska troligt, att från
andra och inflytelserika håll eu avsevärd höjning av räntefoten kan
komma att påyrkas, har detsamma, utan att här bestämt uttala sig för

121

eu viss, högre eller lägre, räntefot,, härmed endast velat hava framhållit
nödvändigheten av att, om räntefoten på grund av vägande skäl höjes,
denna höjning måtte företagas med varsamhet, så att ej den lånesökande
allmänheten avskräckes från att allt fortfarande anlita statens egnahemslånefond
och staten sålunda förlorar det så synnerligen viktiga inflytandet
på och kontrollen över en stor del av egnahemsrörelsen.

Den av sakkunniga förordade utsträckningen av tiden för åtnjutande
av amorteringsfrihet å bekommet egnahemslån från 3 till 5 år
anser förvaltningsutskottet, med här ovan gjort förbehåll beträffande
lägenheter av huvudsakligen bostadskaraktär, vara en både avsevärd
och av behovet påkallad förbättring av nu gällande bestämmelser rörande
egnahemslånens amortering.

Likaså håller utskottet för troligt, att de föreslagna statsunderstöden
för nyodling kunna verksamt underlätta mången egnahemsbyggares
strävan att på egen torva finna bröd för sig och de sina.

I fråga om låneförmedlares skyldighet att till statsverket inbetala
ränta och amortering å lån ur egnahemslånefonden hava sakkunniga
föreslagit en förändring, att sådan inbetalning skulle ske före utgången
av december månad det år, varpå respektive ränta och amortering
belöpa, i stället för att enligt nu gällande reglemente uppskov medgives
med nämnda inbetalning till utgången av mars månad påföljande
år. Åtskilliga låneförmedlare, däribland Östergötlands läns hushållningssällskap,
hava med anledning av i detta hänseende nu gällande bestämmelser
ordnat uppbärandet av låntagarnes annuiteter så, att dessa genom
Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg uppbäras i samband med
kronans under våren infallande arrendeuppbörd. Skulle sakkunnigas
förslag i detta hänseende vinna fastställelse, skulle nämnda låneförmedlare,
där de icke ville eller, vilket ock kan tänkas, ej kunde för en tid
av 3 å 4 månader förskottera här ifrågavarande annuitetsbelopp och
ådraga sig därmed följande ränteförlust, nödgas framflytta uppbörden
av egnahemslåntagarnas annuiteter till november och december månader
föregående år, vilket ock synes av sakkunniga förutsättas, då enligt
deras förslag Kungl. Maj:ts befallninghavande endast i samband med
uppbörden av kronoskatterna skulle äga ombesörja, att räntor och avbetalningar
å utlämnade egnahemslån varda debiterade, uppburna och
redovisade. Förvaltningsutskottet kan emellertid ej annat än finna, att
en sådan förändring i uppbörden skulle medföra avsevärda olägenheter,
frånsett den oegentlighet, som kan anses ligga däri, att på egnahemslånen
belöpande räntor skulle komma att delvis uppbäras i förskott.
Sålunda skulle den värdefulla och effektiva kontroll över de debiterade
Utl. över bet. av egnähemssakkunniga. 16

122

rånte- och amorteringsbeloppens riktighet, som endast ett i förväg gjort
bokslut kan skänka, förloras (såvida ej även bokföringsterminen skulle
förändras, vilket dock ej synes förutsättas), varjämte, då det av sakkunniga
förordade uppbördssättet nödvändiggör insändande till Kungl.
Maj:ts befallningshavande redan i september månad av uppgift å de
annuitetsbelopp, som skola vid kronouppbörden uppbäras, vissa olägenheter
uppstå i fråga om sådana lån, varå under samma år en del lyftes
före denna tidpunkt och en annan del efter densamma. Då, såvitt förvaltningsutskottet
kunnat finna, sakkunnigas egentliga motiv till den föreslagna
ändringen i uppbördstiden, när uppbörden äger rum genom
Kungl. Majrts befallningshavandes försorg, är att söka i vissa uppbördsmäns
obenägenhet att såväl mottaga per post insända belopp som tillställa
avsändaren kvitto därå, tillåter sig förvaltningsutskottet ifrågasätta
huruvida ej ovannämnda olägenhet på ett enklare sätt kunde undvikas
genom en lämplig ändring i eller tillägg till ovannämnda uppbördsmäns
instruktion.

Skulle emellertid, trots vad bär ovan däremot anförts, sakkunnigas
förslag i denna del vinna stadfästelse, torde för de låneförmedlare, vilka
i likhet med Östergötlands läns hushållningssällskap allt hitintills utlämnat
egnahemslån på sådana villkor, att låntagaren är skyldig erlägga
ränta och amortering »vid uppbörd av kronans arrenden», genom ett
övergångsstadgande möjlighet böra beredas, att allt framdeles, så länge
annuiteter å dessa äldre lån förekomma, denna uppbörd må kunna ske
såsom hittills.

Sakkunniga hava i sitt betänkande förordat upplåtelse på vissa
villkor av egnahemslägenheter på arrende med rätt för arrendatorn att
efter viss tid få med åtnjutande av egnahemslån övertaga den arrenderade
lägenheten. Sådana upplåtelser hava, om ock i ringa utsträckning,
förekommit inom Östergötland, och håller förvaltningsutskottet före, att
upplåtelsen av lämplig jord efter här ifrågavarande grunder borde kunna
bereda möjlighet åt mången, som ej äger de medel, vilka utgöra ett
oundgängligt villkor för erhållande av ett egnahepaslån, att så småningom
förvärva ett eget hem. Erfarenheten synes emellertid hava givit vid
handen, att endast mycket sällan personer med här ovan nämnda kvalifikationer,
vilka sökt men ej kunnat erhålla egnahemslån, visat sig intresserade
för en upplåtelse av här ifrågavarande slag. Orsaken till
detta förhållande torde till ej ringa del kunna sökas däri, att den, som
planerat bildandet av ett eget hem, han vill bliva sin egen och ej
arrendator; kan saken ej ordnas så, ja, då får den nog i flertalet fall
vara. Härtill kommer, att denna form av upplåtelse är jämförelsevis

ny och oprövad, vadan eu viss försiktighet att ej säga misstro nog är
förklarlig. Med klar uppfattning härav hava de sakkunniga uti de
reglementariska bestämmelserna beträffande dessa upplåtelser synnerligen
kraftigt sökt tillvarataga arrendatorn-egnahemslåntagarens rätt. Förvaltningsutskottet,
som i anslutning till det här ovan anförda finner det
riktigt och nödvändigt, att dessa bestämmelser så formuleras, att varje
anledning till misstro uteslutes, håller dock före, att upplåtaren-låneförmedlarens
intresse här i viss mån blivit rätt mycket tillbakasatt
genom den föreslagna bestämmelsen, att arrendatorn väl efter viss tid
skall hava rätt men ej skyldighet att övertaga den upplåtna lägenheten.
Upplåtelser av detta slag äro i och för sig alltid förenade med större
risk för låneförmedlaren än vanliga egnahemslån, och denna risk ökas
i hög grad, om arrendatorn av lägenheten vid arrendetidens slut ej är
tillförbunden att på förut övex-enskomna villkor övertaga lägenheten
utan av en nyck, tillfälligt missmod eller annan orsak kan gå ifrån alltsammans,
något som så mycket lättare kan tänkas inträffa, som han då
kan fritt disponera över de hos låneförmedlaren fonderade arrendemedel,
som varit avsedda att med Vn bestrida kostnaden för lägenhetens
övertagande. Förvaltningsutskottet, som, därest ej låneförmedlaren säkerställes,
så långt ske kan, gentemot en sådan eventualitet, befarar, att
denna i princip riktiga upplåtelseform ej kommer att omfattas med det
inti-esse, den förtjänar, tillåter sig därför som sin åsikt framhålla, att
övertagandet efter viss överenskommen tid av den arrenderade lägenheten
måste för arrendatorn vara likaväl en skyldighet som en
rättighet.

Ifråga om den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen och
jordförmedlingen hava meningarna inom de sakkunniga varit delade.
Majoriteten har emellertid ej ansett några vägande skäl föreligga att i
denna del föreslå några mera genomgripande ändringar uti nu gällande
bestämmelser utan har förordat, att den lokala ledningen av lånerörelsen
allt fortfarande må överlämnas åt hushållningssällskap, föreningar och
aktiebolag. I motsats härtill har en av de sakkunniga i avgiven reservation
yrkat obligatoriskt upprättande inom kommuner eller sammanslutningar
av sådana av lokala egnahemsnämnder, vilka under kontroll
och ledning av efter vissa grunder organiserade länsnämnder skulle
handhava det lokala arbetet med låne- och jordförmedling. Detta yrkande
grundar sig natuidigtvis ytterst på den uppfattningen, att den nuvarande
organisationen, som anförtror eu betydlig del av här ifrågavarande uppgift
åt hushållningssällskapen, visat sig ej kunna i den mån, man haft
rätt att fordra, befrämja utvecklingen av en sund egnahemsrörelse. Man

124

har sökt stöd för denna uppfattning i det statistiska siffermaterial, som
stått till buds. Förvaltningsutskottet kan dock i betraktande av de
faktiskt rådande förhållanden, som väl inverkat på rörelsens kvantitativa
utveckling men som ej komma till uttryck i statistikens sifferkolumner,
ej finna verkligt fog för en sådan uppfattning, och det torde för övrigt
ej utan skäl kunna invändas, att man i eu fråga sådan som denna svårligen
kan säga, vad som är litet eller mycket; svaret blir ju ytterst
beroende på en subjektiv uppfattning. 1 varje fall torde lånerörelsens
omfattning under de gångna tio åren nått en utveckling, som väsentligen
överträffat beräkningarna vid dess planläggande, och att utvecklingen
ej blivit ännu kraftigare har tvivelsutan haft sin grund även i
förhållanden, som icke haft något med organisationen att göra. Så har
ju exempelvis tillgången till lånemedel ej varit obegränsad.

Emot hushållningssällskapens verksamhet såsom låneförmedlare har
såsom särskilt graverande anförts, att den varit ojämn; vissa sällskap
visa nämligen i fråga om antalet förmedlade lån siffror, som av var och
en måste medges vara mycket tillfredsställande, under det å andra sidan
andra sällskap hava förhållandevis blygsamma resultat att uppvisa. Orsakerna
till detta förhållande kunna vara mångahanda, bland annat olika
naturliga förutsättningar, olika kvalifikationer hos ledningen i olika orter
o. s. v.; orsaker, som i endast obetydlig om ens någon mån sammanhänga
med själva organisationsformen utan som tvärt om, huru man
än reformerar denna, alltid skola göra sig gällande. Man synes för
övrigt av de på sina håll förekommande goda resultaten under den nuvarande
organisationen med lika goda skäl kunna förorda dess bibehållande,
som man med de mindre goda resultaten för ögonen utdömer
densamma.

Sant är, att vid den tid, då hushållningsällskapen till sina övriga
och äldre uppgifter finge lägga även den att omhänderhava en stor del
av statens egnahemslånerörelse, och tiden närmast därefter, röster från
en del håll förspordes, som satte i fråga, huruvida sällskapen borde
påtaga sig det stora ekonomiska ansvar, som medföljer en omfattande
låneförmedling. Dessa röster kunna dock näppeligen numera åberopas
såsom uttryck för någon mera allmän inom hushållningssällskapen förefintlig
opinion emot sällskapens uppträdande såsom låneförmedlare. Uppfattningen
härutinnan torde nämligen under de gångna åren undergått en
ej oväsentlig förändring; man har vunnit erfarenhet om, att de till synes
överväldigande riskerna i realiteten nog ej äro så stora, om lånerörelsen
skötes med omsorg och intresse, varjämte det visat sig, att denna sällskapens
nya uppgift på étt i det hela fördelaktigt sätt låtit inordna sig

i den förutvarande verksamheten. Förutsättningarna lör ett energiskt
och intresserat arbete inom hushållningssällskapen på här ifrågavarande
område äro också nu större än någonsin förut, och efter tillämpandet
av vissa av sakkunniga föreslagna ändringar av de bestämmelser, som
reglementera låneförrnedlingen, torde man med visshet kunna påräkna
jämnare resultat ifråga om lånerörelsens omfattning inom de olika
sällskapens områden. Under sådana förhållanden synes det förvaltningsutskottet
knappast förenligt med klok besinning att utan vidare vraka
en organisationsform, som dels redan visat goda resultat dels innebär
möjlighet till fortsatt utveckling, för att kasta sig in på eu annan organisation,
om vars förträfflighet man ej har andra bevis än lösa antaganden,
och vars grundval — kommunerna — enligt förslagsställarens
egen utsago först torde behöva »uppfostras)» till intresse för egnahemssaken.

Det synes förvaltningsutskottet tvivelaktigt, om det kan lända
egnahemsfrågans sunda utveckling till verklig båtnad att i mera avsevärd
grad söka grunda den på intresserat arbete av kommunala organ.
De svenska kommunerna äro ju till stor del så små, att mångenstädes
tillgång till personer, som hava både förmåga och lust att så, som
saken kräver, ägna sig åt densamma, torde saknas, och erfarenheten från
andra områden talar ej för någon vidare benägenhet hos kommunerna
att frivilligt sammansluta sig till gemensamt arbete. De stora utgifter,
kommunerna för närvarande hava för kyrka, skola, fattigvård in. in. och
vilka nödvändiggöra i hög grad betungande utskylder, verka helt säkert
också dämpande på lusten att utvidga den kommunala verksamheten
inom nya områden.

Den nuvarande organisationen av låneförmedlingen med hushållningssällskapen
som de huvudsakliga förmedlarna har, åtminstone i en
del hänseenden påtagliga fördelar. Så kan denna verksamhet utan vidare
tillgodogöra sig den obestridliga auktoritet, som sällskapen under 1 tioårig
beröring med allmänheten tillvunnit sig, särskilt inom det ekonomiska
området, och hushållningssällskapen hava genom sin numera
ganska utvecklade organisation i hög grad förmåga att såväl åstadkomma
en riktig värdesättning av ej mindre den lånesökandes förutsättningar
såsom egnahemsbyggare än den ifrågavarande lägenheten
som ock att allt framgent med råd och dåd stödja låntagaren.

Vad beträffar den centrala ledningen av egnahemsrörelsen är förvaltningsutskottet
av samma mening som de sakkunniga så tillvida, som
det håller före, att åt denna del av organisationen måste ägnas större
uppmärksamhet, än vad hittills varit fallet. Mot den centrala ledningens

126

överlämnande åt kungl. lantbruksstyrelsen har utskottet intet att erinra,
men vill utskottet samtidigt framhålla, att hit hörande ärendens
omfattning och betydelse väl torde motivera upprättande inom nämnda
styrelse av en särskild byrå för egnahemsärenden. Att, såsom en av
de sakkunniga reservationsvis föreslår, överlåta den centrala ledningen
och kontrollen åt en egnahemskommission synes utskottet knappast
vara ägnat att befordra vare sig en snabb handläggning av förekommande
ärenden eller önskvärd kontinuitet i egnahemsrörelsens fortsatta
utveckling.

I detta sammanhang vill förvaltningsutskottet ej underlåta framhålla
önskvärdheten av att den framtida organisationen av egnahemsrörelsens
centrala ledning måtte bliva sådan, att den medgiver ej endast
en granskning på ämbetsrummet av vissa kontrakt och andra handlingar
och en statistisk bearbetning av detta material utan även en
väl behövlig inspektion och ledning ute i bygderna, på ort och ställe,
där de egna hemmen verkligen finnas. Då skulle uppfattningen om
egnahemsrörelsens utveckling inom skilda delar av landet kunna högst
betydligt fördjupas; arbetets kvalitet kunde i någon mån bliva tagen
med i räkningen och ej som nu uteslutande kvantiteten.

I betraktande av de ur estetisk synpunkt synnerligen undermåliga
husbyggnader av s. k. »villatyp», som med sina dåliga proportioner,
misslyckade prydnader i form av torn, verandor och balkonger m. m.
illa harmoniera med det svenska landskapets naturliga skönhet och av
vilka nog åtskilliga äro tillkomna med tillhjälp av egnahemslån, vill förvaltningsutskottet
härmed sätta ifråga, huruvida det ej vore lämpligt,
att i reglementet för här ifrågavarande lånerörelse inrymdes en bestämmelse,
att låneförmedlare skulle vara skyldig ägna skälig uppmärksamhet
även åt utseendet på de byggnader, för vilkas uppförande eller ombyggnad
lån sökes. Så mycket större skäl synes föreligga för ett sådant
stadgande, som en ur skönhetssynpunkt tillfredsställande byggnad oftast
torde kunna åstadkommas för en kostnad, som ej överstiger den, som
en lika stor, i detta hänseende undermålig byggnad betingar.

Vad förvaltningsutskottet här ovan haft tillfälle i underdånighet
anföra beträffande den statliga egnahemsrörelsens organisation och de
sakkunnigas därom avgivna förslag, har i huvudsak avsett denna organisations
förmåga att fylla nämnda rörelses krav med hänsyn till för•
medlingen av lån ur statens egnahemslånefond. Hushållningssällskapets
erfarenheter i denna fråga ligga nämligen mest inom detta område.
Frågan har emellertid även en annan, för vissa orter säkerligen ej mindre
viktig sida, nämligen den som berör förmedlingen av jord.

127

Deu anmärkningen liar riktats emot hushållningssällskapens hittillsvarande
verksamhet inom egnahemsrörelsens område, att allt för
liten uppmärksamhet ägnats åt bildandet av verkligt nya egna hem,
vilket förhållande ju i viss mån sammanhänger med sällskapens likaså
klandrade obenägenhet att med anlitande av statens jordförmedlingsfond
aktivt ingripa i styckningen och tillhandahållandet av jord. Vad Östergötlands
läns hushållningssällskap vidkommer hava dessa påtalade förhållanden
i huvudsak berott därpå, att inom hushållningssällskapets
område hittills varit tämligen god tillgång på för egnahemsändamål
lämplig jord dels obebyggd dels ock framför allt försedd med mer eller
mindre fullständig åbyggnad. Då tillgången på sådana lägenheter i allmänhet
motsvarat efterfrågan samt det pris, vartill lägenheterna kunnat
köpas, med jämförelsevis få undantag varit skäligt och egnahetaskommittén
i de fall, där priset synts för högt, oftast kunnat åvägabringa
eu reduktion av detsamma, hava, enligt förvaltningsutskottets förmenande,
ej några vägande skäl förelegat för hushållningssällskapet att
direkt tillhandahålla jord. Fastmer håller förvaltningsutskottet före, att
det ur de flesta synpunkter är fördelaktigast, att redan bebyggd jord,
såsom torp och soldattorp, i första rummet tages i anspråk för egnahemsändamål;
risken för egnahemsbyggaren förminskas och anspråken
på understöd från statens sida bliva mindre. Skulle emellertid tillgången
på jord av denna och snarlik natur ej komma att motsvara efterfrågan,
böra naturligtvis åtgärder vidtagas att härutinnan åstadkomma ändring.
Sådana torde då ock kunna förväntas av enskilt initiativ, och finner
utskottet under sådana förhållanden från det allmännas sida knappast
erfordras annat än eu skarp coh hänsynslös kontroll vid eventuellt
tillhandahållande av lån ur statens jordförmedlingsfond samt, i fråga om
jordpriset, vid förmedling av egnahemslån. Där den enskilda företagsamheten
tilläventyrs ej visar sig tillräckligt livlig på här ifrågavarande
område, torde med stöd av vederbörande låneförmedlare bildade föreningar
vara de lämpligaste organen för jordförmedlingen. Att som
regel anförtro denna åt låneförmedlarna synes förvaltningsutskottet medföra
en betänklig minskning av den på särskilt detta område så viktiga
kontrollen.

De olika uppfattningar rörande de åtgärder, som från det allmännas
sida förmenas böra vidtagas beträffande förmedling av såväl
jord som lån, bottna i väsentligt avvikande uppfattningar om förutsättningarna
för en sund och bärkraftig egnahemsrörelse. Å den ena sidan
yrkas lika högljutt som energiskt, att denna rörelse skall med alla lovliga
medel forceras fram, och man synes därvid ägna mindre uppmärksamhet

128

åt, såväl huruvida för småbrukets mångskiftande krav verkligt kvalificerade
egnahqmsbyggare äro att tillgå i motsvarande antal, som ock följaktligen
huruvida de sålunda framlockade små jordbruken kunna antagas bliva
så skötta, att hela rörelsens nationalekonomiska och sociala uppgift ej
förfelas. Å andra sidan, där man antagligen i lika hög grad nitälskar
för själva saken, håller man före, att denna bäst befrämjas av jämn och
lugn utveckling utan alla förhastade reformer, om vilka man väl med
visshet vet, att de riva ned åtskilligt, utan att man har garanti för, vad
de möjligen kunna bygga upp. Man ser lika mycket på rörelsens kvalitativa
resultat som på de kvantitativa och dömer ej endast efter de senare; och slutligen
har man en livlig känsla av, att en i allt för hastigt tempo framdriven
egnahemsrörelse innebär de största faror för rörelsens egen framtida
väst och utveckling.

Förvaltningsutskottet delar denna senare uppfattning, och då detsamma
anser de av sakkunniga framburna förslagen i egnahemsfrågan
i huvudsak väl ägnade att befrämja denna frågas utveckling efter dessa
linjer, får utskottet härmed, i vissa detaljer dock under hänvisning till
här ovan gjorda erinringar, i underdånighet uttala sin anslutning till
sakkunnigas förslag.

Linköping den 30 maj 1915.

Underdånigst

A Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts

vägnar:

ERIC TROLLE.

Erik Insulander.

129

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I de sakkunnigas betänkande framträder genast förslag till en mycket
genomgripande förändring, den nämligen att lånerörelsen uppdelats på
två skilda grenar, den ena avsedd för förvärv av jordbruk samt för
beredande av bostäder åt hantverkare och jordbruksarbetare med flera
på den rena landsbygden, den andra avsedd att bereda bostäder åt industriarbetare
och dem närstående lager av befolkningen.

Förvaltningsutskottet, som till fullo gillar de skäl, som av de sakkunniga
anförts som stöd för detta förslag, vill för sin del tillstyrka
detsamma ävensom det övergångsstadgande beträffande bostadslånen,
som upptagits i förslaget till ny kungörelse angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen.

Den nyhet, som vidare förekommer i de sakkunnigas betänkande
är förslaget om tilläggslån, varigenom en egnahemslåntagare, som önskar
utvidga och förbättra sin tidigare förvärvade lägenhet, skulle kunna
genom ytterligare lån beredas tillfälle därtill. Då det givetvis måste
anses klokt och välbetänkt av en låntagare att först skaffa sig en mindre
lägenhet och sedan allt efter som han stärkt sin ställning söka utvidga
och förbättra densamma, anser förvaltningsutskottet, att ett dylikt strävande,
där det av lokala förhållanden låter sig göra, bör underlättas
och kan detta helt visst ske genom av de sakkunniga föreslagna tillläggslånen.

I likhet med de sakkunniga anser förvaltningsutskottet det vara
av synnerligen stor betydelse för egnahemslånerörelsen, att den nuvarande
låga räntan bibehålies eller åtminstone icke avsevärt höjes. Utan tvivel
bidrager just den låga räntan mer än något annat att göra egnahemslånen
så eftersträvansvärda, och skulle en förhöjning av räntefoten alltså
beröva egnahemslånerörelsen en av dess förnämsta fördelar. Förvaltningsutskottet
inser visserligen, att staten i så fall, med nu gällande
räntesatser, kommer att lida en viss ränteförlust, men håller dock före,
att den stora betydelsen av egnahemsbildandet till fullo uppväger en
dylik förlust.

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

130

De sakkunnigas förslag till utsträckning av amorteringsfritiden
från tre till fem år synes förvaltningsutskottet vara välbetänkt.

Vad den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen beträffar
vill förvaltningsutskottet på det livligaste instämma med de sakkunnigas
majoritet, som icke funnit skäl att föreslå någon förändring i grunddragen
för den nu bestående lokala organisationen av lånerörelsen. Gent
emot en reservant inom de sakkunniga, vilken förordat inrättandet av
helt nya organ, dristar sig förvaltningsutskottet anse, att hushållningssällskapen
hittills på ett effektivt och för lånerörelsens sunda utveckling
synnerligen lyckligt sätt fyllt sin uppgift.

De förbättringar i den nuvarande organisationen, som av de sakkunniga
föreslås, avse dels skärpt kontroll från statens sida över låneförmedlarens
verksamhet, dels inrättandet inom hushållningssällskapen
av lämpliga organ, som på ett tillfredsställande sätt kunna arbeta för
egnahemsrörelsen.

Hushållningssällskapen skulle sålunda tillsätta egnahemsnämnder
med uppgift att driva sällskapens lånerörelse, utse ombud inom de olika
orterna att tillhandagå med upplysningar, varjämte, och detta synes förvaltningsutskottet
vara av synnerlig stor betydelse, sällskapen skulle äga
rättighet att hos sig anställa en med statsmedel avlönad jordbrukskonsulent
för att biträda särskilt vid egnahemsrörelsens handhavande.

Att en dylik organisation, som har den stora fördelen att redan
vara i praktiken prövad, skall hava större förutsättningar att befordra
egnahemsrörelsen än den av reservanten föreslagna helt och hållet nya
organisationen, synes förvaltningsutskottet vara uppenbart.

För åstadkommande av större enhetlighet i låneverksamheten föreslå
de sakkunniga, att för låneförmedlarnas verksamhet vissa normerande
föreskrifter höra uppställas, vilka införas i ett särskilt reglemente för
varje låneförmedlare, och skall antagande av dylikt reglemente utgöra
villkor för erhållande av statslån ur egnahemslånefonden. Fullt ense med
de sakkunniga om nödvändigheten av ett enhetligt reglemente samt i
huvudsak godkännande i detta reglemente föreslagna bestämmelser, anser
dock förvaltningsutskottet bestämmelsen, att låneansökningar skola prövas
och avgöras minst fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider,
mindre lämplig. Då lokala förhållanden avsevärt inverka på denna sak,
synes det förvaltningsutskottet, att ordnandet av denna detalj borde
överlämnas åt respektive hushållningssällskap.

Skulle emellertid de sakkunnigas förslag i denna punkt bliva lag,
vill förvaltningsutskottet på det kraftigaste framhålla nödvändigheten
av, att de föreslagna statsavlönade jordbrukskonsulenterna även samtidigt
må anställas.

131

Förvaltningsutskottet anser i likhet med de sakkunniga, att ränta
och amortering å av låneförmedlare utlämnade lån böra som hittills
få upptagas i samband med kronouppbörden, men i olikhet med de
sakkunniga synes det förvaltningsutskottet billigt, att annuiteterna upptagas
året efteråt och icke 1 å 2 månader i förskott, som av de sakkunniga
föreslagits.

De föreslagna förändringarna i den centrala organisationen, vilka
avse skärpt kontroll och enhetlig ledning av lånerörelsen, synas förvaltningsutskottet
böra biträdas, i den mån de icke försvåra och tynga egnahemslånerörelsen.

De sakkunniga föreslå vidare, att egnahemslånen må kunna förenas
med livförsäkring, varigenom givetvis den ekonomiska ställningen för en
avliden låntagares efterlevande skulle avsevärt betryggas och samtidigt
även låneförmedlarens risk minskas. Ehuru denna sammanställning är ny
och oprövad, synes det dock förvaltningsutskottet önskligt, att någon
lämplig form för livförsäkring i samband med egnahemslånen kunde
anordnas för de låntagare, som önska begagna sig av densamma. Härvid
böra dock för lånerörelsen allt för betungande former undvikas.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit den form av
upplåtelse av egnahem, som praktiserats inom Östergötlands läns hushållningssällskap.
Man upplåter lägenheter med besittningsrätt till egnahemslånesökande,
vilka sakna tillräckligt kapital för att lämpligen kunna
tilldelas egnahemslån, och bereder dem tillfälle att genom avbetalningar
under upplåtelsetiden inköpa lägenheterna med full äganderätt.
Då genom införandet av en dylik upplåtelseform givetvis en del av de
minst bemedlade skulle bliva hjälpta, synes det förvaltningsutskottet
välbetänkt att i lånerörelsen införa denna upplåtelseform.

De sakkunniga föreslå därjämte vissa åtgärder, som avse egnahemslånerörelsens
underlättande, och vill förvaltningsutskottet förorda de
sakkunnigas förslag i detta syfte.

Förvaltningsutskottet vill slutligen såsom sin åsikt i underdånighet
framhålla att vilka åtgärder, som än komma att vidtagas för egnahemsrörelsens
befrämjande, de må inriktas mera mot skapandet av goda och
bärkraftiga egna hem än mot uppnåendet av ett stort antal nya egna hem.

Jönköping den 23 juni 1915.

Underdånigst

På förvaltningsutskottets vägnar:

C. E. B. SPÅNBERG.

Fabian Lilliecreutz.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Såsom eget underdånigt yttrande över tillkallade sakkunnigas den
14 oktober 1914 avgivna betänkande rörande egnahemsfrågan får Kronobergs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som i ärendet hört
sällskapets egnahemsnämnd, härmedelst, med bifogande av avskrift av
nämndens protokoll den 10 mars 1915, § 6, i underdånighet åberopa
det av nämndens majoritet tillstyrkta förslag till yttrande.

Dock har förvaltningsutskottet ansett sig böra bestämt avstyrka
sakkunnigas av egnahemsnämnden gillade förslag om stadgande av rätt
för ägare till hus på ofri grund att, för den händelse jordägare icke
vill begagna sig av honom i första hand tillkommande lösenrätt till
husen, efter värdering lösa på viss tid upplåten tomt.

Ett sådant förfarande synes nämligen utskottet bestämt strida
mot hävdvunna rättsbegrepp och i sina konsekvenser kunna bliva av
en ingående och ödesdiger betydelse för äganderätten.

Växjö den 17 april 1915.

Underdånigst

På Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

A ABY ERICSSON.

133

Bil. 1.

Utdrag av protokoll, hållet vid egnahemsnämndens sammanträde
i Växjö den 10 mars 1915.

§ 6.

Föredrogos ånyo:

dels ett av nämndens ordförande, lantbruksingenjören m. m., A.
Roos uppsatt förslag till infordrat yttrande över sakkunnigas betänkande
i egnabemsfrågan, så lydande:

»Yttrande — — — — — — — — — — — — — — — —

Tvivelsutan är det av stor betydelse, att även industriarbetarens
och hantverkarens bostadsfråga blir löst; men om hushållningssällskapen
fortfarande skola vara förmedlare av ovan omtalade bostadslån
och bära den därmed förbundna risken, så gör sig nog den uppfattningen
alltjämt gällande, att risken med bostadslånen är större än vid
lånen till jordbrukslägenheterna, och såsom en följd därav kvarstår en
viss obenägenhet att annat än undantagsvis utlämna bostadslån.

De förra, jordbrukslägenheterna, bliva i regel med åren allt värdefullare
och lämna på grund av verkställda nyodlingar m. m. en allt
bättre säkerhet för lånet, under det att bostadslägenheten mången gång
kan vara underkastad väsentlig värdeminskning till följd av att arbetet
nedlägges eller arbetarantalet minskas vid närliggande industriell anläggning.

Egnahemsnämnden anser, att — därest förhållandena skulle utveckla
sig därhän, att staten komme att understödja anskaffandet av
bostäder åt i stationssamhällen och vid industricentra bosatt arbetarbefolkning
— all förmedling av bostadslån borde lyftas från hushållningssällskapen,
vilka sålunda endast komme att omhänderhava jordbrukslånerörelsen.

Med avseende å de fastigheter, för vilkas förvärvande egnahemslån
må kunna beviljas, uttala sig kommitterade för att sådant lån bör kunna
beviljas vid inköp av hemmansdel, vilken äges av bolag eller enskild person,
vilken icke själv brukar densamma, ävensom i sådana ömmande fall,

134

då det t. ex. gäller att sätta en son i tillfälle att övertaga en fäderneärvd
gård, i vilket fall lånet sålunda skulle användas till utlösen av medarvingar,
och torde denna utsträckning i användandet av egnahemslånefonden
— om den brukas med urskiljning — böra anses lämplig.

Förslaget omfattar även införandet av s. k. tilläggslån, d. v. s.
lån som beviljas ägare av en egnabemslägenhet, till vars förvärvande
lån tidigare bekommits. Dessa lån skulle huvudsakligen ifrågakomma
antingen för att möjliggöra för ägaren av en mindre jordbruksfastighet
att inköpa angränsande jord eller ock för att sätta dem, vilka erhållit
lån under egnabemslånerörelsens första tid, då maximumbeloppet var
skarpare begränsat än vad senare varit förhållandet, i tillfälle att genomföra
önskvärda om ock ej nödvändiga byggnadsarbeten m. in., en låneform
som givetvis på ett lyckligt sätt måste anses komplettera den förut
vanliga.

För att möjliggöra egnahemslåns beviljande till friköpande av den
jord, varpå de egna byggnaderna äro uppförda, även om värdet av denna
jord icke uppgår till hälften av lägenhetens hela värde, föreslås den välbetänkta
bestämmelsen, att lån i dylikt fall skall kunna beviljas till
mindre belopp än hälften av jordens och byggnadernas sammanlagda
värde.

Då det för egnahemslåntagaren mången gång visat sig vara förenat
med stora svårigheter att inom tre år uppföra de byggnader, vilka
skola uppsättas å den inköpta obebyggda lägenheten, bar en välbehövlig
utsträckning av tiden från tre till.fem år med ty åtföljande framskjutning
av amorteringsskyldighetens fullgörande blivit av kommitterade
föreslagen. I och för möjliggörande i största möjliga utsträckning för
ägare av bus å ofri grund att lösa densamma framlägga kommitterade
förslag om införandet av en ömsesidig lösningsrätt, så att under vissa
förutsättningar husägare — därest jordägaren icke vill begagna sig av
honom i första hand tillkommande rätt att efter värdering lösa busen
— skall äga rättighet att likaledes efter värdering inlösa den jord, å
vilken hans byggnader äro uppförda, ett sätt att lösa en mycket viktig
och betydelsefull fråga, som ju icke kan anses obebörigen kränka vare
sig den enes eller den andres rätt.

Med avseende å lånerörelsens handhavande hava kommitterade
uttalat den uppfattningen, ■ att densamma självständigt bör skötas av
särskild vald egnahemsnämnd, och har större intresse därigenom ansetts
kunna påräknas för ärendenas behöriga handhavande, ett förslag, vilket
dock torde vara mindre påkallat i de län, där föi^altningsutskottet genom
att i egnahemsnämnden isätta en del av sina egna ledamöter alltid kan

135

påräkna, att kontakt och gott samarbete förefinnes mellan dessa tvenne
korporationer.

I och för tillgodoseendet av lånesökandenas intressen påyrka kommitterade
vidare, att prövning och avgörande av inkomna låneansökningar
bör ske minst fyra gånger om året. I utsikt ställes ökat anslag
till jordbrukskonsulentverksamheten, varigenom en välbehövlig uniformitet
vinnes beträffande bedömandet av de lägenheter, till vilkas inköp
egnahemslån önskas. Det i utsikt ställda ökade anslaget medför dock
väsentligt utsträckt redovisningsskyldighet, i det årligen till Konungens
befallningshavande skall insändas avskrift av bland annat samtliga lånekontrakt
och besiktningsinstrument angående under föregående år beviljade
lån m. m.

Såsom ett allmänt omdöme vill egnahemsnämnden slutligen uttala
den uppfattningen, att det upprättade förslaget i all huvudsak är väl
ägnat att läggas till grund för egnahemsrörelsens fortsatta utveckling
inom vårt land, och så länge densamma är omhändertagen av modernäringens
representanter — hushållningssällskapen — viika sålunda på
sätt och vis borga för dess utveckling i sund ekonomisk riktning —
så ligger däri en garanti mot en onaturlig forcering av egnahemsrörelsen,
varav fara kunde uppstå för skapandet av ett egnahemsproletariat.

Växjö i januari 1915.

Adolf Boos»;

dels ett av f. d. riksdagsmannen J. Engqvist avgivet särskilt yttrande,
så lydande:

»Då jag icke kunnat ansluta mig till det av egnahemsnämndens
majoritet avgivna förslaget till yttrande över det av egnahemskommittén
den 14 sistlidne oktober avgivna betänkande i egnahemsfrågan, har
detta skett av följande skäl:

Kommittémajoriteten synes med stor förkärlek ha koncentrerat sig
på att verkställa en vidlyftig utredning över egnahemsrörelsen, sådan
den hittills bedrivits i vårt land, och därmed visserligen fullgjort första
delen av det uppdrag den erhållit, men då det gällt uppdragets senare
del »att utarbeta förslag till de ytterligare åtgärder, som från statens
sida kunna vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen»,
synes detta hava med lätt hand vidrörts.

Och dock borde själva utredningen hava öppnat kommittémajoritetens
ögon för de stora svårigheter och svagheter, som vidlåda egnahemsrörelsen
och låneförmedlingen, så länge den är hänvisad att hand -

136

havas av landets hushållningssällskaper. Den utförliga reservation, som av
ene kommittéledamoten d:r A. Molin fogats till betänkandet, har tillfullo
uppvisat dessa olägenheter för såväl hushållningssällskapen som för egnahemsrörelsen,
och jag behöver därför ej ingå på att uppvisa, varu ti
dessa bestå.

Två viktiga saker hava dock förbisetts såväl i den vidlyftiga utredningen
som uti den omfattande reservationen. Uti ingen av dessa
har med tillräcklig tydlighet framhållits den rent av grundläggande
betydelsen för hela egnahemsrörelsen att ute i de respektive kommunerna
hava erfarna, intresserade och uppgiften fullt vuxna egnahemsombud.
Huru mycket lidande och huru mycken ekonomisk förlust, som
drabbat de fattiga lånesökandena genom åtskilliga sockenombuds likgiltighet
eller rena försummelser, är något som blott undantagsvis kommit
till egnahemsnämndens kännedom. Det har hänt, att ombuden, där de
icke lämnat rent av felaktiga upplysningar, i åratal »legat» på ansökningshandlingar,
innan de insänt dessa till egnahemsnämnden. Och
då jag, med den organisation, som fortfarande av majoriteten anses höra
bibehållas, väl inser, att någon påföljd för liknande försummelser icke
gärna kan stadgas, utgör detta för mig ett av skälen till att jag icke
kan biträda egnahemskommitténs förslag.

Den andra viktiga saken, som förbisetts, om med eller utan avsikt,
är den att den lånesökande står rättslös, då det gäller överklagande av
beslut inom egnahemsnämnden. Då den verkställda utredningen giver
vid handen, att en avsevärd del av de sökta lånen avslagits av sådana
skäl som att »sökanden betalat för mycket för den lägenhet, varå lån
sökts», och då helt naturligt en sådan uppfattning måste vara godtycklig,
synes det mig, som om kommittén bort framlägga något förslag till
förhindrande av ett dylikt förfarande. Återigen stöter man därvid på
hindret att stadga påföljd för liknande godtyckligheter, så länge den
nuvarande organisationen bibehålies, ty då hushållningssällskapets åtagande
att förmedla egnahemslån är frivilligt, kan ej gärna stadgas påföljd för
vad som i ena eller andra fallet underlåtes. Detta utgör för mig ett
ytterligare skäl, varför jag icke kan biträda egnahemskommitténs förslag.

Det viktigaste och mest bärande skälet, varför jag icke kunnat
ansluta mig till kommittéförslaget, är dock, att hushållningssällskapens
uppgifter i och för sig äro av så krävande beskaffenhet, att för fullföljande
av dessa ingen tid finnes övrig åt den icke mindre viktiga
egnahemsrörelsen. Och skall egnahemsrörelsen utvecklas till det gagn
för landet, som man väntat och hoppats, då kräver denna rörelse sin

137

egen organisation och kan ej i längden nöjas med den undanskjutna
och underordnade plats, man sjmes vilja bereda densamma.

Jag medger villigt, att kommitténs förslag om särskiljande av de
båda lånerörelserna för jordbruks- och bostadsändamål är en förbättring;
jag medger, att förslaget om låns beviljande för en fäderneärvd fastighets
förvärv, som annars skulle gå ur sterbhusdelägarnas händer, också
är en förbättring; och jag medger vidare, att förslaget om amorteringsskyldighetens
inträdande först med sjätte året efter utgången av det
kalenderår, under vilket egnahemslånet har utbekommits, också är en
förbättring i den nuvarande kungl. förordningen; men detta är också,
såvitt jag kunnat se, allt vad av positiva förslag kommittémajoriteten
framfört.

Ty förslaget om understöd av statsmedel för nyodling av inköpt
obebyggt område, som i så fall skulle tagas från statsanslaget till premiering
av mindre odlings företag, kan icke anses som någon förbättring.
Ej heller förslagen om lån till icke bebyggda utjordar samt om lån å
fastigheter, som ägas av bolag eller enskilda och av dem icke bebos,
ty i de båda senare fallen beviljas redan enligt nu gällande förordning
egnahemslån.

Då jag sålunda anser, att det uppdrag egnahemskommittén erhållit
»att avgiva förslag till de ytterligare åtgärder, som från statens sida
kunna vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen»,
icke kan anses till fullo utfört med avgivande allenast av dessa skäligen
magra reformförslag, och då jag hyser den uppfattningen, att egnahemsrörelsen
kan nå sin fulla utveckling och bliva till det gagn för de stora
befolkningslager i vårt land, som den är avsedd att gagna, endast under
den förutsättningen, att denna rörelse erhåller egen organisation, som
tager mera sikte på det folkliga initiativet, och som förmår att ända
ned i folkets djupa led låta dem erfara, att deras intressen icke åsidosättas
eller handhavas med mindre omsorg än övriga samhällsmedlemmars,
kan jag för min del icke tillstyrka, att det föreliggande kommittébetänkandet
må utgöra grundval för en kunglig proposition i ärendet.

Jag ansluter mig därför till reservantens dr Molins förslag om
ärendets återförvisande till en ny särskild kommitté, som även finge i
uppdrag att taga fasta på de synpunkter, som i reservationen framhållits,
särskilt beträffande organisationsfrågan.

Torpa, Dänningelanda den 7 januari 1915.

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

J. Engqvist.»

138

Efter överläggning beslöt nämnden tillstyrka förvaltningsutskottet
att över ifrågavarande betänkande avgiva yttrande i överensstämmelse
med det av lantbruksingenj ören Roos avgivna, här ovan intagna förslag.

In fidem:

Edvard G. Fr. Linneil.

139

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

De sakkunniga hava föreslagit, att den av staten hittills bedrivna
egnahemslånerörelsen skall uppdelas på två skilda grenar, den ena för
lån till bildande av självständiga jordbrukslägenheter och den andra för
lån till bildande av bostadslägenheter, vilket utskottet för sin del får
tillstyrka under förutsättning dock, att sakkunnigas förslag, att hantverkare
på landet och jordbruksarbetare skola vara berättigade erhålla
lån ur förstnämnda fond, ävenledes godkännes.

Sakkunnigas förslag om införande av så kallade tilläggslån kan
utskottet icke gilla, då egnahemslånerörelsens medel äro så begränsade.
Utskottet anser även dessa lån lätt kunna missbrukas i spekulationssyfte.

Utan att vilja uttala sig vare sig för högre eller lägre räntesats än den
nuvarande och av sakkunniga föreslagna 3.6 procent, vill dock utskottet
som sin mening framhålla, att ränteökning, om densamma skulle anses
nödvändig, sker med största varsamhet.

I fråga om låneförmedlares skyldighet att till statsverket inbetala
annuiteten å lånen hava sakkunniga föreslagit den förändring, att sådan
inbetalning skall ske före utgången av december månad det år, varpå
ränta och amortering belöpa, i stället för förut mars månad året efter.
Denna förändring anser utskottet medföra avsevärda olägenheter för
låntagarna. Att även för äldre låntagare införa denna avvikande förändring
anser utskottet icke riktigt, utan hemställer att, om sakkunnigas
förslag härutinnan skulle vinna stadfästelse, de äldre lånen i
varje fall skola få bibehållas vid nuvarande villkor vid annuitetens
betalning.

Utskottet anser, att den nuvarande lokala organisationen med hushållningssällskapen
som huvudsakliga låneförmedlare bör bibehållas.
Vad beträffar den centrala ledningen av egnahemslånerörelsen har utskottet
intet att erinra emot att ledningen överlämnas till kungl. lånt -

140

bruksstyrelsen, men anser i så fall, att organisationen bör ske i enlighet
med fil. dr Paul Hellströms reservation.

Sakkunnigas förslag att tillsätta en inspektör för egnahemslånerörelsen
anser utskottet icke vara av behovet påkallat, varförutom utskottet
icke känner sig övertygat om, att en enda person skall kunna
behörigen överskåda och leda en så vittomfattande rörelse. Utskottet
tror icke heller, att det går för sig att i alla län gå efter absolut samma
principer, utan bör någon frihet lämnas vederbörande låneförmedlare
att använda det tillvägagångssätt, som för ortens förhållanden är lämpligast.

I huvudsak får sålunda utskottet, med hänvisning till de erinringar,
som ovan gjorts, tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Västervik den 17 juni 1915.

Underdånigst

För Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

EDV. FLEETWOOD.

Alarik Lindskog.

141

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I överensstämmelse med de sakkunniga anser förvaltningsutskottet
det särdeles önskvärt, att egnahemslånerörelsen fullständigt uppdelas på
två olika grenar, så att vardera lånebehovet blir tillgodosett utan att
inkräktning sker på det andra. Förvaltningsutskottet anser dock, att
allt fortfarande rena bostadslägenheter, ehuru belägna på landsbygden,
böra hänföras till bostadslägenheter och ej såsom av de sakkunniga föreslås
till jordbrukslägenheter.

Beträffande lägenheternas storlek anser väl utskottet, att lån bör
beviljas även till lägenheter, på vilka ägaren är fullt besuten, ehuruväl
dessa lägenheter, åtminstone vad beträffar sällskapets område, måste
bliva helt få, men utskottet anser dock sådana lägenheter bäst lämpade
för egnahem, där ägaren är i tillfälle att i närbeten skaffa sig biförtjänst,
vare #sig detta nu sker hos andra jordbrukare eller vid en ortsindustri.

Enligt de sakkunnigas mening äro hushållningssällskapen i hög grad
skickade att handhava egnahemslånerörelsen, vilken åsikt förvaltningsutskottet
måste biträda, ehuru utskottet dock ej kan underlåta att uttala såsom
sin åsikt, att det vore önskvärt, om hushållningssällskapen kunde bliva
befriade från uppdraget, då den ekonomiska risk, som uppdraget medför ,
för sällskapen, är synnerligen stor. Emellertid hava hushållningssällskapen
under de gångna åren förvärvat sig en stor erfarenhet i lånerörelsens
handhavande, vilken erfarenhet enligt utskottets åsikt icke bör utan
vidare kastas bort, då hela rörelsen härigenom skulle kunna skadas.

Nuvarande praxis, att egnahemslån icke må utlämnas till förut lagfarna
lägenheter, anser utskottet böra i allmänhet bibehållas, men böra
dock egnahemsnämnderna äga befogenhet att i enlighet med de sakkunnigas
förslag därifrån medgiva undantag.

Förvaltningsutskottet inser ock, att en bestämmelse om, att låntagare
skall äga förutsättning för att driva jordbruk, kan vara till gagn, men

142

i praktiken har det visat sig ytterligt svårt att förskaffa sig säkra underrättelser
om de sökandes kvalifikationer härför.

Förvaltningsutskottet finner de nuvarande bestämmelserna om värdeoch
lånemaximum vara fullt tillfredsställande och anser framför allt icke,
att skäl föreligga för att sänka värdemaximum för bebyggda jordbrukslägenheter.

De sakkunnigas förslag om tilläggslån anser sig förvaltningsutskottet
icke kunna biträda. Utskottet anser icke, att något verkligt behov av
sådana lån förefinnes, och måste dessa lån, om de komma till stånd,
högst menligt inverka på utlämnandet av lån för bildandet av nya
hem. På grund härav anser sig utskottet böra avstyrka utlämnandet
av tilläggslån.

De sakkunniga föreslå, att egnahemslån må kunna utlämnas till
mindre än halva lägenhetens värde, om det gäller att inlösa jord till
byggnad på ofri grund. Förvaltningsutskottet vill icke endast förorda
detta förslag, utan även uttala önskvärdheten av att bestämmelsen om
att lån ej får lämnas, där det icke motsvarar minst halva lägenhetens
värde, helt måtte borttagas.

Beträffande räntefoten anser förvaltningsutskottet, att den nuvarande
är för låg, enär därigenom en lånesökande lätt föranledes till att betala
högre pris för sin lägenhet än den är värd. Visserligen står det i hushållningssällskapens
makt att neka lån på lägenheter, som blivit överbetalade,
men utskottet anser ej, att den uppoffring, som statsmakterna
göra genom lämnandet av den lägre räntan, är av den betydelse för
låntagaren, att räntan allt jämt bör bibehållas så lågt under gällande
ränta. Utskottet anser för den skull, att räntefoten bör fastställas ungefär
till densamma, efter vilken staten får erlägga ränta på sina egna
lån, varigenom statens huvudsakliga kostnad för rörelsen endast skulle
bliva förvaltnings- och riskbidraget.

Utsträckt amorteringsfrihet anser sig utskottet icke kunna förorda.
Lånesökandena anse ofta, att lånetiden under nuvarande förhållanden är
för lång, och att då genom ytterligare två års amorteringsfrihet utsträcka
densamma torde icke vara lämpligt. Icke heller har något behov av en
dylikt utsträckt amorteringsfrihet visat sig vara rådande inom sällskapets
område.

Den av de sakkunniga påpekade odlingshjälpen anser utskottet vara
synnerligen beaktansvärd, men anser dock ej, att den bör sammanflätas
med egnahemslånerörelsen, utan bör ordnas i samband med premiering
av mindre jordbruk eller premiering av mindre odlingsföretag.

143

Beträffande lånerörelsens lokala organisation anser förvaltningsutskottet
i likhet med de sakkunnigas majoritet, att den nuvarande organisationen
bör bibehållas, naturligtvis fulländad med egnahemsnämnder
och jordbrukskonsulent för biträdande vid egnahemsrörelsens handhavande
hos de sällskap, där sådana institutioner nu icke förefinnas.

Betydelsen av ett reglemente är given, men inser utskottet icke
nyttan av tvånget att underställa detsamma kungl. lantbruksstyrelsens
prövning. En del av de bestämmelser, som de sakkunniga föreslå införda
i ett dylikt reglemente, äro synnerligen lämpliga, men utskottet
anser dock, att det må stå varje hushållningssällskap fritt att självt fastställa
dylikt reglemente för rörelsen inom sitt område, naturligtvis hållande
sig inom författningens ram.

Tidpunkten för ansökningens om statslån insändande har förvaltningsutskottet
intet att erinra mot, däremot saknar utskottet anledning
tillstyrka, att denna ansökan skall gå genom kungl. lantbruksstyrelsen.
De sakkunniga hava visserligen föreslagit, att rörelsens centrala ledning
skall ligga i lantbruksstyrelsens hand, och skulle ansökan om statslån
såsom en följd därav gå genom nämnda kungl. styrelse. Förvaltningsutskottet
kan icke se, att någon väsentlig fördel kan vinnas genom en
dylik central ledning, men torde i stället avsevärda svårigheter härigenom
uppkomma, enär kungl. lantbruksstyrelsen icke kan äga samma förutsättning
som de olika länsstyrelserna att i de olika landsdelarna handhava
denna rörelse, som givetvis måste anpassas efter de lokala förhållandena.
De nuvarande anordningarna hava också visat sig fullt betryggande
och anser därför ej förvaltningsutskottet, att rörelsen bör
tyngas med en ny central ledning, då denna varken kan anses vara av
behovet påkallad eller ens kan väntas komma att verka gagneligt för
rörelsen.

De nuvarande bestämmelserna för annuiteternas upptagande anser
förvaltningsutskottet även vara att föredraga framför de av de sakkunniga
föreslagna, men torde det vara allra lämpligast, att varje hushållningssällskap
erhåller frihet att på för detsamma lämpligaste sättet upptaga
annuiteterna.

Beträffande förvaltningsbidragets storlek anser förvaltningsutskottet,
att detta bör höjas. Lämpligast vore, att en procent av den till betalning
ej förfallna kapitalskulden tillerkändes sällskapen i förvaltningsbidrag
med skyldighet dock för sällskapen att avsätta hälften härav till
en riskfond. Visserligen är det sant, att hittills hushållningssällskapen
icke gjort någon verklig förlust på rörelsen, men med det utlånade
kapitalets storlek växer också risken och i högre grad än förvaltnings -

144

bidraget. Åven måste givetvis själva omkostnaderna för rörelsens bedrivande
stegras allt efter som rörelsen växer ut, och därför torde
en procent av kapitalskulden icke få anses för mycket i förvaltningsbidrag.

Åven med detta högre bidrag till förvaltning och ersättning för
förluster torde dock mången gång större förluster komma att drabba
sällskapen, varför de sakkunnigas förslag, att staten må på framställning
i varje särskilt fall ersätta dessa sällskapens förluster, är särdeles
välbetänkt.

Det av de sakkunniga framställda förslaget om upplåtelse av egnahemslägenheter
på arrende med köprätt efter en viss tid synes förvaltningsutskottet
synnerligen lämpligt.

De åtgärder, de sakkunniga föreslå för att ytterligare underlätta
egnahemsrörelsen genom förenkling av förfarandet vid lossning av inteckning,
nedbringande av kostnaderna för inteckningarnas lossande
m. m., anser förvaltningsutskottet synnerligen välbetänkta och vill livligt
förorda desamma.

Kalmar den 17 juni 1915.

Underdånigst
Å Sällskapets vägnar:

OSCAR CASSEL.

Erik Fernström.

145

Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet, som den 25 november sistlidet år uppdrog
åt hushållningssällskapets egnahemsnämnd att utarbeta förslag till yttrande,
har från samma nämnd den 22 innevarande maj mottagit sådant
förslag, vilket i avskrift bifogas, och samma dag å sammanträde behandlat
detsamma samt därvid till alla delar godkänt egnahemsnämndens däri
gjorda uttalande i ärendet.

I avsikt att än starkare framhålla innebörden i tvenne punkter av
egnahemsnämndens yttrande får förvaltningsutskottet anföra följande.

I sitt betänkande föreslå sakkunniga, att endast undantagsvis förut
lagfarna lägenheter skulle få bliva föremål för egnahemslån. För Gottlands
vidkommande skulle detta komma att vålla högst avsevärda olägenheter
och ett starkt avbräck i egnahemslånerörelsen. Här finns nämligen
ett mycket stort antal förut lagfarna lägenheter, passande till egnahemslägenheter,
dels mindre hemmansdelar och dels avsöndringar; och utbjudes
årligen ett stort antal dylika till salu. För mindre bemedlad
person är det i regel betydligt lättare att inköpa en dylik lägenhet än
att köpa jord och bebygga densamma. Inköpet blir högst avsevärt
billigare än den sammanlagda inköpssumman för jorden och byggnadskostnaden,
och köparen kan redan från början hava avkastning från en
äldre lägenhet.

Skulle nu genom nya bestämmelser egnahemslån ej kunna lämnas
för inköp av dylika lägenheter, blir följden, antingen att de lägenheter,
som utbjudas till salu, ej finna köpare, eller att endast sådana personer
kunna uppträda som köpare, vilka kunna betala utan hjälp av egnahemslån.
Den, som är mindre bemedlad, måste »sålunda för att skaffa
sig ett eget hem tvingas att betala ett högre pris för en nybildad
lägenhet med större risk att icke kunna reda sig på densamma, under
det att lämpliga och billiga, förut lagfarna lägenheter, där innehavaren
har större möjlighet att kunna försörja sig, undandragas alla dem, som
för bildandet av eget hem äro beroende av den hjälp, som egnahemslånen
innebära.

Uti. över het. av egnäh e mssakku »niga.

146

Skall den ledande principen i egnahemslånerörelsen vara att få
vårt land uppodlat, kan de sakkunnigas ståndpunkt möjligen vara riktig,
men gäller det att åt så många som möjligt av landets innebyggare
möjliggöra att skaffa sig ett eget hem och att därigenom bidraga till
sitt och sin familjs uppehälle, då synes de sakkunnigas förslag i berörda
hänseende icke vara att förorda.

Då förvaltningsutskottet anser den senare principen vara den riktiga,
vill förvaltningsutskottet med styrka framhålla, att inga större svårigheter
för låns beviljande för inköp av förut lagfarna lägenheter, bebyggda
såväl som obebyggda, böra resas i den nya lagstiftningen, än
som förefinnas i den nu gällande.

Om de sakkunnigas förslag i denna del vinner statsmakternas bifall,
blir konsekvensen, att en egnahemslägenhet, bildad genom bidrag av
egnahemslån, men vars innehavare går ifrån lägenheten, icke vidare kan
komma egnahemslånerörelsen till godo, utan måste en sådan lägenhet
av vederbörande låneförmedlare försäljas till sådan köpare, som kan
betala lägenheten utan anlitande av egnahemslån. Denna omständighet
kommer åter i sin mån att högst avsevärt försvåra förmedlingen av
egnahemslån.

Förvaltningsutskottet föreslår alltså, att beträffande de lägenheter,
som kunna bliva föremål för egnahemslån, ingen ändring måtte göras
i förut gällande bestämmelser.

Likaså vill förvaltningsutskottet kraftigt betona, vad egnahemsnämnden
yttrar rörande besiktning av lägenhet, för vilken egnahemslån
sökes. I egnahemsnämnden, åtminstone den härvarande, sitta personer,
som i egenskap av mångåriga ombud vid kronodomäners och andra
egendomars värdering hava större erfarenhet än en nyligen examinerad
och utnämnd jordbrukskonsulent. Först efter några års verksamhet kan
denne möjligen vara skickad att i omsorgsfullhet och noggrannhet vid
värderingar mäta sig med förutnämnda personer.

Förvaltningsutskottet anser sålunda, att det icke bör fastslås, att
egnahemslägenhet ovillkorligen skall besiktigas av jordbrukskonsulenten
i länet.

Visby den 26 maj 1915.

För förvaltningsutskottet:

GUSTAF W. ROOS.

E. W. Korsett.

t. f. sekreterare.

Bil. 1.

De sakkunniga utgå från den ledande principen, att statens egnahemslånerörelse
uppdelas på två från varandra fullständigt fristående
grenar, en för jordbruks- ^och en för bostadsändamål, och de behandla
i sitt betänkande endast rörelsen för jordbruksändamål, medan de för
bostadsrörelsen i huvudsak bibehålla nu gällande bestämmelser under
den övergångstid, som kan komma att förflyta, intill dess särskilda sakkunniga,
som tillkallats för utredning av de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden, fullgjort sitt uppdrag och bostadslånerörelsen
därefter helt frånskilts lånerörelsen för jordbruksändamål. Till sistnämnda
nu behandlade lånerörelse hänföras emellertid även lån till
vissa bostadslägenheter å den rena landsbygden, nämligen sådana som
uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare och där innehavaren kan
erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj
från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas.

Mot denna principiella uppdelning av egnahemslånerörelsen och av
egnahemslägenheterna har egnahemsnämnden intet att erinra.

I fråga om bestämmelserna för de enskilda lånen göra de sakkunniga
ett uttalande, enligt vilket egnahemslån icke skulle kunna utlämnas
för inköp av bebyggd, förut lagfaren fastighet. Mot detta uttalande
anser egnahemsnämnden en bestämd protest böra nedläggas.
Här på Gottland med dess långt gångna styckning i småbruk skulle,
om den uttalade principen komme att bliva gällande i de blivande
närmare bestämmelserna för egnahemslånen, beviljande av egnahemslån
endast i mycket ringa omfattning kunna ske; och då de befintliga småbruken
äro svåra att finna köpare till, därest ej köparen genom egnahemslån
förhjälpes till att kunna betala köpeskillingen, medan å andra
sidan den, som vill köpa ett ställe och bilda eget hem, självfallet måste
använda den utväg, där han får hjälp genom egnahemslån, och således
nödgas köpa en obebyggd fastighet och bebygga densamma, så kan
befaras, att väl nya hem bildas, men att däremot redan befintliga läggas
fide- — I själva förslaget till kungörelse angående villkoren och bestämmelserna
för den av staten utövade egnahemslånerörelsen finnes emellertid
ingenting intaget angående vilka lägenheter, som kunna belånas
eller icke.

148

I fråga om lånesökandens person föreslås utöver nu gällande fordringar
de, att lian skall råda över sitt gods och äga förutsättningar att
driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma. Häremot kan
egnahemsnämnden icke göra någon invändning

Förslaget om tilläggslån är efter egnahemsnämndens mening synnerligen
välbetänkt såsom ägnat att fylla ett verkligt behov; och mot
detaljbestämmelserna i fråga om dessa tilläggslån har nämnden intet
att erinra.

Det föreslagna undantaget från bestämmelsen om halva värdet
såsom minimum för lånebeloppet tillstyrkes obetingat.

Att räntefoten, såsom de sakkunnigas majoritet föreslå, bibehålies
vid 3.6 procent, anser nämnden såsom ett önskemål, vilket, om möjligt
är, bör realiseras.

Att utsträcka tiden, under vilken frihet från amorteringsskyldighet
åtnjutes och under vilken bebyggande av obebyggd lägenhet skall ske,
från tre till fem år medför visserligen för de fall, då låntagaren är
oordentlig, större risk för låneförmedlaren, men är å andra sidan till
sådan nytta för den strävsamma och ordentliga låntagaren, vilken ej
vill sätta sig ut för mycket med ens utan börja smått, att egnahemsnämnden
ej anser sig kunna motsätta sig förslaget i denna del. I
samband med frågan om bestämmelserna för de enskilda lånen uttala
de sakkunniga sig dels för att åt låntagare bör i visst fall lämnas understöd
av statsmedel för nyodling och dels för en ändring till egnahemslåntagares
förmån i bestämmelserna om debetsedel slösens utgående, och
är häremot tydligtvis intet att erinra från egnahemsnämndens sida.

Beträffande den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen föreslås
bestämmelser, som i det stora hela sammanfälla med vad som redan
nu tillämpas vid Gottlands läns hushållningssällskaps egnahemslånerörelse.
En viktig ändring i denna rörelses organisation skulle dock bliva en
följd av dessa nu föreslagna bestämmelser, nämligen sättet för besiktning
och värdering av lägenheterna. Här sker denna besiktning och
värdering genom 2 av egnahemsnämndens ledamöter, av vilka den ene
är med på alla besiktningar, medan den andre biträder vid besiktningarna
närmast omkring hans hemvist, så att än den ene och än den
andre av nämndens övriga ledamöter tjänstgör jämte den ständige besiktningsmannen.
Nu föreslås, att jordbrukskonsulenten skall i regel
besiktiga lägenhet, för vilken egnahemslån sökes. Egnahemsnämnden
finner detta onödigt, då med det här tillämpade förfaringssättet tillräcklig
noggrannhet och omsorgsfullhet vinnes i fråga om värderingen
av lägenheterna. Däremot biträder egnahemsnämnden förslaget i övrigt

149

angående jordbrukskonsulentens skyldigheter vis å vis egnahemslåncrörelsen.

Mot förslagen angående ändrade tider för ingivande av låneförmedlares
ansökningar om statslån samt för annuiteternas inbetalande av
låntagare såväl som av låneförmedlare ävensom för återbetalande av
odisponerat statslånebelopp har egnahemsnämnden intet att erinra.

Den centrala organisationen av egnahem slånerörelsen föreslås ordnad
på så sätt, att ledningen förlägges till lantbruksstyrelsen, där en
särskild inspektör skulle anställas för egnahemsrörelsen. I likhet med
reservanten, fil. doktor Hellström, biträder egnahemsnämnden sakkunnigmajoritetens
mening, att ledningen uppdrages åt lantbruksstyrelsen,
men anser i motsats till denna majoritet en särskild byrå böra för ändamålet
inrättas i lantbruksstyrelsen.

Rörande egnahemslåneverksamheten i övrigt föreslå de sakkunniga,
dels att med egnahemslånen må kunna förenas livförsäkring på sådant
sätt, att vid dödsfall en låntagares återstående skuld å lånets amorteringsdel
anses gulden, dels ock att vid sidan av de vanliga egnahemslånen
till förvärvande av lägenheter med full äganderätt en del av egnahemslånemedel
skulle få av låneförmedlare användas till inköp av fastighet
att upplåtas på arrende med köprätt efter viss tid. Mot dessa anordningar
har egnahemsnämnden icke något att invända, likasom nämnden
ej heller har något att erinra mot de föreslagna närmare bestämmelserna
för den ifrågasatta livförsäkringen och för utarrenderingen, vilken sistnämndas
vidtagande ankommer på vederbörande låneförmedlare.

I de sakkunnigas framhållande av önskvärdheten ur egnahemsrörelsens
synpunkt av genomförandet av från andra håll väckta förslag,
varigenom skulle vinnas, att fastställelse av jordavsöndring kunde erhållas
utan föregånget köp, att lagaståndstiden förkortas vid lantmäteriförrättningar,
att förfarandet vid lossning av inteckningar förenklas och
att kostnaderna vid sådant lossande nedbringas, förenar sig egnahemsnämnden.

Granskningen av detalj bestämmelserna i de båda förslagen till kungörelse
har icke givit anledning till några särskilda detaljanmärkningar.

Visby den 20 maj 1915.

Å egnahemsnämndens vägnar:

NILS BROANDER,

y. ordf.

J. H. Bachér.

sekr.

150

Undertecknad instämmer i allt huvudsakligt med övriga ledamöter
i egnahemsnämnden, men förmenar, att egnahemslånerörelsen allt fortfarande
bör utgöra ett helt, som ledes av en enda högsta myndighet, att
den föreslagna kontrollen över låneförmedlande enskilda föreningar må
något annorlunda ordnas, samt att kolonisation i större skala — där
sådan kan komma i fråga — torde förutsätta åtminstone annan lokal
organisation än hushållningssällskap och deras egnahemsnämnder.

Visby som ovan.

Gustaf Sjöberg.

151

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Härmed får Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i underdånighet avgiva såsom eget yttrande bifogade uttalande angående
det av sakkunniga utarbetade betänkande i egnahemsfrågan.

Karlskrona den 29 april 1915.

Underdånigst

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

L. M. KRUSE.

y. ordförande.

Paul Arnoldsson.

Bil. t.

Av de två reservanterna vill den ene:

att vid lantbruksstyrelsen skall inrättas en särskild byrå för egnahemsrörelsen
samt

att kommunerna erhålla samma rätt som hushållningssällskapen att
förmedla lån.

Den andre reservanten kasserar i så gott som alla delar den nuvarande
organisationen och vill:

att hushållningssällskapen skiljas från egnahemsverksamheten,
att en fullständigt ny organisation med länsnämnder och kommunalnämnder
i alla kommuner inrättas med en särskild överstyrelse,

att staten i huvudsak själv driver rörelsen på egen risk samt
att räntefoten ställes så, att staten ej därav åsamkas förlust.

152

Karakteristiskt för hans uppfattning av frågan är, att han lägger
vida större vikt på jordförmedlingen än på lånerörelsen.

Väl måste det erkännas, att denne reservant i mycket har rätt
i vad han tillvitar hushållningssällskapen i deras sätt att handhava
egnahemsrörelsen, nämligen:

att de olika sällskapen gått tillväga ytterst olikformigt och ofta
godtyckligt, så att egnahemsbildandet i ett län haft en glädjande framgång,
under det i ett grannlän så gott som inga resultat uppnåtts samt

att sällskapen överhuvud mottagit uppdraget som en börda och
en risk, vilken det gällt att komma så helskinnad från som möjligt.

Härvid må dock i rättvisans namn sägas, att det vore underligt,
om ej sällskapen, som hava så många andra viktiga intressen att tillvarataga,
till en början skulle med stor försiktighet iklätt sig det ekonomiska
ansvar, vilket, man kan gärna säga, blev dem påtvunget. Man
kan snarare förvånas över den djärvhet, varmed ett eller annat sällskap
kastade sig i leken. Nu sedan statistiken för ett tiotal år ådagalagt,
att risken och förlusterna ej varit så stora som befarats, och sedan även
erfarenhet i övriga avseenden vunnits, synes det oss, att det skulle
vara oklokt kassera en organisation, just när den arbetat sig igenom
sina besvärliga läroår samt har andra förutsättningar för att lyckas, och
i stället kasta sig på något alldeles nytt och oprövat. Betänksamhet
kan naturligtvis mången gång vara klandervärd, men å andra sidan
kan ett i alltför hastigt tempo gående egnahemsbildande leda till ofärd
i stället för välstånd för kolonisterna och därigenom alstra motsatsen
till vad som åsyftas.

Vi känna oss särskilt tilltalade av det utav Östergötlands hushållningssällskap
givna och av de sakkunniga förordade uppslaget att
till personer utan egna tillgångar på arrende utlämna lägenheter med
rätt för arrendatorn att, sedan han inom yissa år i arrende förutom
ränta å lägenhetens inköpspris även hunnit erlägga 1/e därav, i vanlig
ordning erhålla egnahemslån å återstoden. Låntagaren blir självägare
på ett säkrare och mindre bekymmersamt sätt, än om han utom egnahemslån
även måste tillgripa privatlån.

Ett annat förslag, som likaledes är till egnahemsbrukarens fördel,
är utsträckning av den amorteringsfria tiden med ytterligare två år.
Som det nu är, skall egnahemmet vara fullständigt bebyggt inom tre
år. Vilka besparingar en utsträckt byggnadstid medför, då ägaren är i
tillfälle själv utföra mycket av det, som han annars måste leja för,
behöver knappast påpekas.

153

I fråga om räntesatsen för lånen bär majoriteten av de sakkunniga
bestämt yrkat på dennas bibehållande vid 3. G procent, under det doktor
Molin, som nämnt, vill, att staten ej skall vidkännas någon förlust. Vi
kunna ej annat än finna, att den uppoffring, staten med nuvarande
räntesats gör, mer än väl uppväges av den lättnad den för låntagarna
medför.

Slutligen hålla vi före, att den av de sakkunnigas majoritet föreslagna
centraliseringen av egnahemsverksamheten till lantbruksstyrelsen
och då helst, såsom doktor Hellström föreslår, förlagd till en särskild
byrå, skall, långt ifrån att utöva något oangenämt tvång på hushållningssällskapen,
förlijälpa dessa att på det mest rationella och för både dem
själva och låntagarna betryggande sätt fruktbargöra statens uppoffringar
för den inre koloniseringen.

Karlskrona den 29 april 1915.

S. Hellerström. E. von Sydow.

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

154

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet anser sig inledningsvis böra framhålla, att
den delar sakkunnigemajoritetens uppfattning beträffande hushållningssällskapens
bibehållande såsom låneförmedlare. Enligt utskottets mening
torde flertalet hushållningssällskap hava under årens lopp med ett för
varje år ökat intresse sökt att främja egnahemsfrågan och egnahemsrörelsen
inom respektive sällskaps område. Under sådana förhållanden,
och då man har all anledning förvänta, att hushållningssällskapen även
i fortsättningen skola med ökat intresse främja denna för vårt folk så
viktiga fråga, skulle det vara mindre lämpligt att fullständigt omlägga
hela egnahemsrörelsen, d. v. s. att på nytt börja från början, såsom en
reservant bland de sakkunniga föreslagit. Utskottet kan icke heller helt
dela en annan reservants uppfattning, att kommunerna borde erhålla
rätt att jämsides med hushållningssällskapen förmedla egnahemslån.
Det kan medgivas, att i fråga om bostadslägenheter en dylik åtgärd
möjligen kunde befinnas lämplig, men ifråga om lån till jordbrukslägenheter
skulle kommunerna knappast kunna på samma enhetliga sätt
som hushållningssällskapen bedriva egnahemslåneförmedling. Utskottet
anser sig emellertid icke böra närmare ingå på dessa reservationer, utan
vill i fortsättningen uppehålla sig huvudsakligen vid vad sakkunnigemajoriteten
föreslagit.

Utskottet vill på det livligaste tillstyrka de föreslagna tilläggslånen,
vilka torde komma att fylla ett synnerligen viktigt behov. Enligt
utskottets erfarenhet förekommer icke så sällan behov av dylika tilläggslån,
framför allt när det gäller äldre lägenheter. Däremot vill utskottet
på det bestämdaste avstyrka de sakkunnigas förslag »att ränta och
amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlaren till statskontoret
inbetalas före utgången av december månad samma år». Därest
de sakkunnigas förslag i denna del av statsmakterna bifalles, komma

155

låneförmedlarna i en ytterst svår ställning. Det torde nämligen vara så
gott som omöjligt för låneförmedlaren att av låntagaren till nämnda
tidpunkt erhålla ränta och amortering, utan måste densamma helt eller
till övervägande del, därest de sakkunnigas förslag bifalles, förskottsvis
betalas av låneförmedlaren, vilket blir en alltför tung börda för denne.
Utan att närmare ingå på de svårigheter, som skulle uppstå, vill utskottet
på det livligaste tillstyrka, att ifrågavarande ränta och amortering
får till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad näst påföljande
år eller på samma sätt, som hittills ägt rum. Däremot vill
utskottet tillstyrka vad som föreslagits i mom. 10, 3 punkten i förslag
till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser
för den av staten utövade egnahemslånerörelsen, nämligen att låneförmedlaren
ej äger rätt att upptaga ränta och kapitalavbetalning tidigare
än i november månad det år, för vilket räntan och avbetalning utgår.
Egnahemslåntagarna hava nämligen ytterst svårt att betala ränta och
amortering i förskott.

De sakkunniga hava föreslagit, att lån skall utlämnas icke blott
till förvärvande av egnahemslägenheter med äganderätt utan även med
arrenderätt. Utskottet har icke varit i tillfälle att pröva denna form
för egnahemsupplåtelse, men det förefaller, som om den icke vore utan
risk för låneförmedlaren, därest de sakkunnigas förslag i oförändrad
form skulle antagas. Det synes nämligen, som om arrendatorns rätt
gent emot låneförmedlaren vore vida mer tillgodosedd än låneförmedlarens
rätt gent emot arrendatorn. Som exempel skall blott antydas,
att arrendatorn enligt de sakkunnigas förslag har rätt att vid arrendets
eventuella frånträdande återbekomma vad han erlagt i form av avbetalning
jämte ränta därå, även om arrendatorn, vilket är både möjligt
och tänkbart, förfar egendomen. Skall denna form för egnahemsupplåtelse
komma till allmännare användning, måste låneförmedlarens
rätt gent emot arrendatorn tryggas i likhet med vad som skett beträffande
arrendatorns rätt gent emot låneförmedlaren. Visserligen torde
arrendelagens bestämmelser kunna användas gent emot en mindre lämplig,
arrendator, men införandet av betryggande bestämmelser i den^riktning,
som påpekats, vore enligt utskottets mening vida fördelaktigare. 1
praktiken torde det i varje fall komma att ställa sig så, att låneförmedlaren
blir angelägen om att tillvarataga arrendatorns rätt för att
sätta denne i stånd att med äganderätt förvärva egnahemsfastigheten,
men ett liknande förfaringssätt av arrendatorn-egnahemsinnehavaren är
icke alltid lika påtagligt.

156

Utskottet vill på det kraftigaste understryka de sakkunnigas
förslag, att räntan å egnahemslånen bibehålies vid 3.6 procent. De allra
flesta egnahemslåntagare äro mindre bemedlade personer, och de sakkunniga
hava enligt utskottets mening anfört synnerligen vägande skäl
för den nuvarande räntefotens bibehållande. Skulle räntan höjas, kommer
egnahemslånerörelsen att lida härav. Utskottet är medvetet om att
staten glider en icke så ringa förlust å de medel, som upplånas för att
utlämnas för främjande av egnahemslånerörelsen, men denna förlust
torde åtminstone i viss mån utjämnas eller ersättas genom den indirekta
vinst, som uppstår genom en fortsatt kraftig egnahemsbildning. Under
de första åren lj.ava egnahemsinnehavarna vanligen stora svårigheter att
övervinna, svårigheter, som skulle komma att ökas genom en höjning
av räntan. Utom att lånen, därest räntan blir högre, skulle bli mindre
efterfrågade, skulle förbättringsarbeten vid egnahemmen, som nu i stor
utsträckning utföras, bli svårare att genomföra, då egnahemstagaren
icke så sällan torde nödgas att genom arbete hos andra skaffa medel
till räntans erläggande, enär inkomsten från hemmet särskilt under de
första åren är relativt liten. Statens ränteförlust synes enligt utskottets
uppfattning böra anses som ett statens anslag för egnahemsrörelsens
främjande.

De föreslagna bidragen till utförande av nyodlingar vill utskottet
på det livligaste förorda. Egnahemstagarens livförsäkring i samband
med erhållande av egnahemslån kan möjligen bli av betydelse, men
torde svårigheter att anskaffa medel för premiens gäldande lägga hinder
i vägen för ett allmännare användande av den obestridliga fördel de
sakkunnigas förslag i denna del innebär.

De sakkunniga hava föreslagit, att kontrollen över egnahemslånerörelsen
gent emot låneförmedlaren skall överflyttas från Kungl. Maj:ts
befallningshavande till kungl. lantbruksstyrelsen. Denna överflyttningkan
möjligen bli av någon betydelse. Utskottet befarar emellertid, att
den blir i hög grad betungande för låneförmedlaren, vilken, därest kontrollen
skall bli av något värde, måste lämna minutiösa uppgifter både
beträffande lånesökanden och sitt eget förfarande i varje särskilt fall.
De sakkunniga hava ock föreslagit, att icke blott avskrift av lånekontraktet
utan även avskrift av besiktningsinstrumentet skall bifogas
berättelsen. Det kan vara möjligt, att vad de sakkunniga föreslagit kan
komma att i vissa län gagna lånerörelsen, men det torde kunna befaras,
att kontrollen kan komma att bli så betungande för låneförmedlaren,
att intresset hos hushållningssällskapen i stället för att ökas kan komma
att minskas. Utskottet anser sig tillika böra framhålla, att hushållnings -

157

sällskapens områden i allmänhet sammanfalla med länens, varför den
hittillsvarande kontrollen varit fullt tillfredsställande. Däremot anser utskottet,
att egnahemsföreningarnas egnahemslåneverksamhet lämpligen
borde kontrolleras och ledas av en myndighet, lämpligen lantbruksstyrelsen,
ty egnahemsföreningarnas områden omfatta stundom mera än
ett län och de sakna i varje fall den enhetliga organisation, som är utmärkande
för hushållningssällskapen och deras lånerörelse.

Kristianstad den 16 juni 1915.

På Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

R. G. HAMILTON.

V. Ekerot.

158

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Då Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmodats
avgiva yttrande över de egnahemssakkunnigas betänkande och
förslag, får utskottet härmed överlämna sällskapets egnahemsnämnds
till utskottet ingivna utlåtande, uti vilket utlåtande utskottet instämmer.

Malmö den 14 maj 1915.

A förvaltningsutskottets vägnar:

G. TORNERHJELM.

G. Leufvén.

Bil. 1.

Sådant kommittébetänkandet nu föreligger, kan man påstå, att
egentligen två särskilda förslag blivit gjorda, det ena framlagt av kommitténs
majoritet, det andra av reservanten, doktor Adrian Molin. Skillnaden
mellan de ståndpunkter, som å ena ''sidan kommittémajoriteten, å
den andra doktor Molin intagit, är så grundväsentlig, att man kan säga,
att i själva verket den sistnämndes uppfattning vill föra egnahemsfrågan
in på helt nya banor. Reservanten Molin åsyftar med sitt förslag att
med den egentliga låneförmedlingen förena ett nytt eller ytterligare
pointerat moment i statens egnahemslånerörelse, en i större omfång än
förut planmässigt bedriven jordförmedling.

Till den tanke om bästa medlen för en betydligt utvidgad »inre
kolonisation», som är det ledande motivet i doktor Molins framställning,
har kommitterades majoritet icke velat ansluta sig. Kommittémajoriteten
har i stället funnit lämpligare och riktigare att på grundvalen av nu
gällande lagstiftning åstadkomma förbättringar i egnahemslånerörelsens
system och att därutöver föreslå vissa nya anordningar.

159

Utan att här finna anledning att ingå på någon detaljkritik, får
egnahemsnämnden för sin del uttala sin fulla anslutning till allt huvudsakligt
i kommittémajoritetens förslag. Om några särskilda punkter i
det föreliggande ämnet vill egnahemsnämnden särskilt uttala sig.

Med rätta har, enligt egnahemsnämndens mening, kommittémajoriteten
framhållit, att en svag sida i den av staten hittills bedrivna egnahemslånerörelsen
städse varit, att central ledning av lånerörelsen och
delvis på grund härav en ofta önskvärd, mera verksam kontroll över
densamma saknats. Majoriteten har nu velat, att den centrala ledningen
av egnahemslånerörelsen skall förläggas hos lantbruksstyrelsen. Reservanten
Molin har för sin del på anförda skäl förklarat sig anse, att
egnahemsrörelsen bör få sin centrala ledning fristående från lantbruksstyrelsen.
Mellan den ståndpunkt, som sålunda intages av majoriteten,
å ena sidan, och Molin, å den andra — av vilka enligt egnahemsnämndens
förmenande den förra fattar frågan för snävt, den senare åter
alltför vidlyftigt — emellan dessa finnes en tredje, representerad av
reservanten Hellström. För sin del får egnahemsnämnden obetingat giva
företrädet åt den sistnämndes förslag, som utmynnar i en hemställan,
att i och för egnahemslånerörelsens centrala ledning måtte i lantbruksstyrelsen
inrättas en särskild byrå för egnahemslåneärenden med egen
byråchef som föredragande. Inom den föreslagna byrån skulle erfarenheterna
beträffande egnahemsrörelsen från landets olika delar samlas och
nya uppslag därifrån utgå. Dit borde också insändas samtliga rapporter
och redogörelser angående verksamheten inom hushållningssällskapen,
egnahemsbolag och föreningar. Egnahemsnämnden anser även, att den
vidsträcktare granskningsskyldighet, som de sakkunniga velat pålägga
länsstyrelserna, i stället borde förläggas till ifrågavarande centralbyrå.

Då kommitterade föreslagit, att tilläggslånet skall betraktas som
ett helt nytt lån, uppdelat i en stående del och en amorteringsdel och
med amorteringsfrihet under de första åren, finner egnahemsnämnden
det kunna ifrågasättas, huruvida icke en sådan anordning såväl för låntagaren
som för låneförmedlaren i praktiken skulle bliva onödigt invecklad.
Detta gäller i särskilt hög grad i de fall, då tilläggslån beviljats
för inköp av nytt jordområde. För sådant fall hava kommitterade
föreslagit ganska omständliga inteckningstransaktioner. Egnahemsnämnden
är av den mening, att syftet med tilläggslånen och ordnandet av säkerheten
för desamma skulle kunna bekvämare ernås genom en enklare
procedur, exempelvis genom den av vårt hushållningssällskap redan nu
i sådana fall tillämpade metoden, att man beviljar ett helt nytt lån,
som likvideras på det sätt, att det förut beviljade lånet anses återbetalt

160

och att överskjutande belopp kontant utbetalas till låntagaren, som till
säkerhet för det nya, större lånet får avlämna nya skuldförbindelser med
inteckningsmedgivande.

Uti syftet med den reservation, som inom de sakkunniga avgivits
av friherre Ramel beträffande viss del i förslaget om friköpning av
lägenheter å ofri grund, får egnahemsnämnden för sin del till fullo instämma.

De sakkunniga hava föreslagit, att egnahemslåntagare skulle befrias
från debetsedelslösen för det belopp, som motsvarar den i uppbördssumman
ingående annuiteten å egnahemslån. Då den lindring, som
dymedelst skulle komma låntagaren till godo, torde vara av mindre
betydande vikt för hans ekonomiska ställning, får egnahemsnämnden för
sin del avstyrka förslaget i denna punkt. En undantagsbestämmelse i
denna del torde stå i strid med de allmänna grunderna för häradsskrivarens
rätt till dylik lösen. Och det kan i detta sammanhang erinras
därom, att kronofogdarna icke erhålla någon som helst provision eller
annan ersättning för uppbörden, indrivningen och redovisningen av
egna!) emslåneannuiteterna.

Å sid. 239—251 i sitt betänkande hava de sakkunniga framlagt
förslag till vissa, närmare fixerade bestämmelser med hänsyn till den
lokala organisationen av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen.
Emot dessa har egnahemsnämnden så mycket mindre något att erinra,
som vårt hushållningssällskap redan i sin verksamhet infört de flesta
av de utav kommitterade föreslagna åtgärderna. Här finnes exempelvis
redan nu en särskild, under hushållningssällskapets förvaltningsutskott
sorterande egnahemsnämnd, särskild jordbrukskonsulent för egnahemslånerörelsen,
särskilt för låneförmedlingen upprättat reglemente och uti
kontrakts- och pastoratsordförandena lokala ombud. Även med avseende
å övriga i betänkandet framhållna detaljer i lånerörelsens organisation
torde de flesta i huvudsak här redan tillämpas.

Det må slutligen antecknas, att egnahemsnämndens ordförande,
godsägaren, friherre Malte Ramel, som tillika varit ordförande hos de
egnahemssakkunniga, givetvis icke deltagit i överläggningen om eller
avfattandet av detta egnahemsnämndens yttrande.

Malmö den 7 maj 1915.

Å egnahemsnämndens vägnar:

G. LEUFVÉN.

H. Lamell.

161

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utskottet har i huvudsakliga delar icke något att erinra emot de
utav de sakkunnigas flertal framlagda förslag till allmänna villkor och
bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen samt till
särskilda föreskrifter att iakttagas av de olika låneförmedlarna. Förslagen
grunda sig nämligen, såsom av det avgivna uttömmande betänkandet
framgår, mestadels på de erfarenheter, som vunnits under den
nu bestående egnahem slånerörelsens tillämpning, och har majoriteten
inom de sakkunniga på ett övertygande sätt påvisat de olägenheter, som
för visso skulle bliva en följd utav ett bifall till doktor Adrian Molins
omorganisationsförslag. I detta sammanhang vill utskottet — även gent
emot doktor Paul Hellströms gjorda yrkande — särskilt framhålla, att
egen låneförmedling genom sockennämnder endast undantagsvis torde
kunna ifrågasättas, och att vidare dessa nämnders verksamhet såsom
dels jordförmedlare och dels länsnämndernas lokalombud i och för upplysningar
och värderingar synes vara alldeles oförenlig.

De sakkunniga hava föreslagit att framdeles fullständigt skilja
laneförmedlingen ifråga om bostäder åt industriarbetare och med dem
likställda från låneförmedlingen för jordbrukslägenheter och bostadslägenheter
åt hantverkare och jordbruksarbetare på den egentliga landsbygden,
ett förslag som måste betraktas såsom riktigt, särskilt under förutsättning
att hushållningssällskapen fortfarande förbliva låneförmedlare. Att
laneförmedlingen för hantverkare å landet och jordbruksarbetare ovillkorligen
måste ske i samband med låneförmedlingen för jordbrukslägenheter
betingas utav dels de många gränsfall, då bostadslägenheten till
storlek m. in. i det närmaste sammanfaller med jordbrukslägenheten,
och dels förmedlarens av jordbrukslån särskilda förutsättning för att förmedla
bostadslån åt hantverkare och jordbruksarbetare på landsbygden.

Beträffande säkerheten för tilläggslån, som beviljas för inköp av
Uti. över bet. av egndhemssakkunniga. 21

162

ny jord, synes böra föreskrivas, att de inteckningar, vilka utgöra säkerhet
för det ursprungliga länet, pantförskrivas även för tilläggslånet, samt
att för reversen för tilläggslånet erhålles gemensam inteckning uti den
gamla lägenheten och det tillköpta området, i lägenheten med förmånsrätt
näst efter de för det ursprungliga lånet tagna inteckningarna och med
bästa förmånsrätt uti det tillköpta området. \ id dylikt förfarande torde
de för det äldre lånet lämnade reverserna icke behöva intecknas även i
det nyinköpta området.

Uti betänkandet föreslås skyldighet för låneförmedlaren att till
statskontoret inbetala årets ännu i teter före december månads utgång
eller tre månader tidigare än enligt nu gällande bestämmelser, ett förslag
som synes utskottet mycket betänkligt. Redan för låntagarna torde en
dylik anordning bliva ganska betungande och för hittills utlämnade lån
svår att genomföra. Beträffande låneförmedlarna komma dessa för visso,
om förslaget bleve lagfästat,. att allmänt begagna sig av medgivandet
att få annuiteterna från låntagarna indrivna i samband med kronoutskylderna.
Då för sådant ändamål uppbördsförteckningar sannolikt
måste till häradsskrivarna avlämnas redan i början av september månad,
kunna därvid icke medräknas räntor å lånebelopp, utlämnade emellan
den 1 september och årets slut. Enär låneförmedlaren dock skulle hava
skyldighet att inom årets utgång till statskontoret inbetala ränta å hela
det belopp, som för årets lånerörelse disponerats, nödgades denne sålunda
att förskottera ränteposter, som först efter ett helt års förlopp kunde av låntagaren
utfås. Dessutom komme sannolikt åtskilliga låntagare på restlängd
med sina annuiteter, och låneförmedlaren kunde då icke utfå dessa, förr
än en längre tid förflutit efter det han för sin del måst till statskontoret
inbetala motsvarande belopp. Alla dessa olägenheter äro av beskaffenhet
att förorsaka låneförmedlaren ränteförluster, vilka vid en lånerörelse av
sådan omfattning som den ifrågavarande kunna växa ut till summor av
ganska stor betydelse. Då vidare låneförmedlaren skulle komma att gå
förlustig den räntevinst, som han nu kan ernå genom att söka från låntagarna
inkassera annuiteterna inom januari månad — oavsett möjligheten
att före utgången av mars månad indriva utestående restbelopp —
bör, om förslaget upphöjes till lag, åt låneförmedlaren beredas gottgörelse
av statsmedel genom höjning av det nu utgående förvaltningsbidraget.

I betänkandet framhålles nödvändigheten för alla hushållningssällskap
att hava tillgång till en särskild jordbrukskonsulent, att huvudsakligen
användas i egnahemsrörelsens tjänst. Att för detta ändamål
anställa särskilda, med bidrag av statsmedel avlönade jordbrukskonsu -

163

lenter torde emellertid bliva onödigt dyrbart och för statsverket medföra
utgifter på helt annan anslagstitel än den för omkostnader å egnahemslånerörelsen
avsedda. Då hushållningssällskapen såsom låneförmedlare
icke på annat sätt kunde erhålla statsbidrag till täckande av kostnaderna
för sådant sakkunnigt biträde som en egnahemsvärderingsman än genom
anställandet av en ytterligare jordbrukskonsulent, skulle nämligen följden
bliva att alla sällskap, även de mindre, där ej full sysselsättning funnes
för dylikt biträde vid egnahemsrörelsen eller eljest, sökte anställa en
andre jordbrukskonsulent. — Själva den sak man vill gagna torde ej heller
alltid och under alla förhållanden på detta sätt bliva främjad. Vid besiktningar
och i synnerhet värderingar före beviljandet av lån fordras
uppenbarligen alldeles särskilda kvalifikationer, som icke med visshet
alltid äro att förvänta hos en i övrigt fullt kompetent jordbrukskonsulent.
På grund härav finner förvaltningsutskottet det mera lämpligt, att de
olika låneförmedlarna berättigades att efter för banden varande förhållanden
själva bestämma om anställandet av sakkunnigt biträde, till
vilket gottgörelse finge utgå av statsmedel, antingen i form av förhöjning
uti förvaltningsbidraget eller ock såsom direkt anslag för ändamålet.

Slutligen erinras om olämpligheten av att uti reglementet hava
fastslagit bestämda tider för låneansökningars prövning och avgörande.
För betryggande av nödig fortgång uti låneärendens behandling torde
det vara tillräckligt att, såsom förslaget angiver, dessa föredragas till
avgörande minst fyra gånger årligen.

Halmstad den 11 maj 1915.

Underdånigst

Å Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

S. B. BRUHN.

E. Grundberg.

164

Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Mot de i förslaget intagna ändringarna av förut gällande bestämmelser
beträffande villkoren för lånens utlämnande synes intet vara att
erinra.

De nya låneformerna — tilläggslån — och arrende torde även
kunna bliva till förmån för låntagaren.

Förslaget till kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande
av hushållningssällskapet m. fl. anser förvaltningsutskottet jämväl vara
att förorda.

Egnahemslånerörelsen är eller kan bliva en viktig faktor i arbetet
mot emigration såväl som för kvarhållande av lantbefolkningen som >
sådan och minska inflyttningen till städerna. Till och med att föra personer
från stad till landet och sålunda genom nya jordbruk öka arealen
av den odlade jorden.

Så välgörande som uppfyllande av dessa mål än kunna vara, så
torde dock mycken risk vara förenad med ett allt för starkt forcerande
därav, då det lätt kan hända, att personer, lockade av de synbart goda
villkoren, kasta sig på ett företag, som de sedan ej äro vuxna.

Exempel härpå saknas ej i detta län.

Kan blott till jordbruk tjänlig jord, såväl beträffande klimat som
kommunikationer, erhållas till ''billigt pris, så finnas nog de, som därav
vilja begagna sig, även med de nu för egnahemslån gällande villkor.

Att enligt doktor Molins reservation överflytta hela egnahemslånerörelsen
från hushållningssällskapen till särskilda egnahemsnämnder för
varje län bleve naturligen till stor lättnad för hushållningssällskapen.
Möjlighet förelåg val ändå, att svårighet uppstod, då det gällde att tillförsäkra
sig ledamöter i dessa nämnder, vilka hade tillräckligt tid och
intresse att ägna sig däråt.

165

För övrigt torde hushållningssällskapen genom sin organisation ej
hava större svårighet än annan myndighet att finna dessa personer.

Vad beträffar den av doktor Molin framkastade tanken på en
höjning av räntefoten till 4 procent, eventuellt högre, bleve detta med
all säkerhet om ej lånerörelsens död så åtminstone en ödesdiger hämsko
på densamma.

Göteborg den 20 maj 1915.

Underdånigst

På förvaltningsutskottets vägnar:

PH. SÖDERHIELM.

Erik M. Kock.

166

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

Åven om man kan framställa befogade betänkligheter över att en
så lös och självständig organisation, som hushållningssällskapen, handhar
en så allvarlig ekonomisk fråga, som lånerörelse, kan ej förnekas, att
sällskapen genom lokal- och personkännedom hos sina ledamöter och
sina talrika ombud över allt i bygderna äro väl rustade för att sköta
åtminstone en del av lånerörelsen.

Denj risk, att lånerörelsen hos sällskapen skulle skötas efter principer,
som staten ej avsett, torde hittills ej visat sig. Det synes därför
ej förefinnas behov av en så allvarlig omläggning, som en ledamot,
fil. doktor A. Molin, föreslår. Den av sakkunniga föreslagna inspektionen
under kungl. lantbruksstyrelsens överinseende torde just vara
ett sätt att hålla rörelsen inom avsedda gränser. Denna inspektion
synes vara mycket lämplig.

Ehuru det kunde vara mycket önskvärt, att kommunerna själva
toge hand om och bedreve lånerörelse, torde dock i helt få kommuner
finnas intresserade och lämpliga personer, som vilja åtaga sig det med
lånerörelsen förenade arbetet och ansvaret. Att kommunerna skulle
vara villiga att härtill anställa avlönade och specialiserade personer är
föga troligt. En dylik reform torde därför stanna på papperet.

Då endast i ett fåtal län förmedling av egnahemsbostadslån tagit
egentlig fart, visar detta, att denna gren av låneverksamheten ej kan av
hushållningssällskapen bedrivas så kraftigt, som önskligt vore. Det
riktigaste torde nog vara, att förmedling genom hushållningssällskapen
endast avser lån för sådana lägenheter, där brödsäd, mjölk och potatis
till familjens behov, åtminstone i någon mån, kunna produceras. Uppdelning
i två skilda grenar förordas därför.j

Ehuru principen, att nybildade självständiga hem böra erhålla
förmånen av egethemslån, nog är riktig, torde inom län, där småfastig -

ll»7

heter finnas i så stor utsträckning som Åivsborgs, det kunna väl försvaras
att utlämna lån till självständiga mindre fastigheter, då de äro
förfallna till hus och jord, och då det kräves avsevärt kapital och arbete
att bringa dem i sådant stånd, att de kunna föda sin ägare.

Därest lånesökande är i så god ekonomisk ställning, att han ej
behöverj låna minst hälften av det fastigheten åsätta värdet, torde han
vara i stånd till att utan förmånen av egethemslån reda sig på det inköpta
stället, förutsatt att familjen är arbetsam och duktig.

Sakkunnigas förslag att bibehålla egnahemslåneräntan vid 3.6
procent kan försvaras och vara berättigad i det fall, att lånet avser att
giva en fattig familj det stöd för sin existens, som, helt eder delvis,
egen brödsäd, mjölk och potatis samt billig hyra och billigt bränsle
medföra, men torde ej kunna försvaras, om man med egnahemslånerörelsen
avser att skapa »besuttna jordbrukare». Följden av den låga
räntan blir ju alltid, att fastigheter, som kunna egnahemsbelånas, stiga i
saluvärde, och det torde ej varit statens mening att med sina lånemedel
driva upp jordprisen, då ingen annan än fastighetsägaren har fördel
därav.

Ehuru uppbörd i sammanhang med krön ouppbörden för hushållningssällskapen
kunde vara mycket önskvärd, då sällskapen härigenom
sluppe ränteförluster, torde uppbörden vid denna tid för låntagaren vara
allt [annat än lämplig, emedan han då ännu ej hunnit omsätta årets
skörd i penningar. Ehuru nu gällande bestämmelse för uppbörden
medför ränteförluster, torde dock bibehållande av densamma för låntagarna
vara en stor förmån. Sakkunnigas förslag om upplåtelse av
jord mot arrende med köprätt efter viss tid torde medföra så stora förvaltningskostnader
och vara så riskabel, att få låneförmedlare komma
att bedriva dylik verksamhet. Däremot kan sakkunnigas påpekande
om önskvärdheten av lättare och billigare former för ägostyckning eller
avsöndring, lagfart, dödning av inteckning och relaxation ej nog kraftigt
understrykas. Detta torde vara kärnpunkten för att få fram en allmän
och livlig egnahemsbildning hos den enskilda jordägaren.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida sakkunniga ej borde tagit
steget längre, än att blott påpeka önskvärdheten av lättnader härvidlag.
Därest staten betalade alla dessa i förhållande till småfastigheternas
salupris högst avsevärda kostnader, skulle säkert egnahemsbildningen
avsevärt gynnas.

Ehuru tilläggslån i många fall kunna vara berättigade, kan det
dock ifrågasättas, om det är så nödvändigt och lämpligt att belåna småfastigheter
till högsta möjliga. Sedan eu duktig familj (och andra skall

168

man ej tala om vid egnahemsbildande) fått mer än hälften av fastighetens
värde i ett lån mot billig ränta, böra alla förbättringar utföras
av familjen utan ytterligare lånemedel. Särskilt bör framhållas, att
odling med lejd arbetskraft ej är ekonomisk. Odling bör ske, när den
kanske rikliga ordinarie arbetskraften ej är så hårt upptagen, och kan
i sådant fall utföras utan stöd av allmänna medel.

Inom Ålvsborgs län har ej visat sig behov av utsträckt amorteringsfrihet.
En sådan utsträckning kan lätt leda till fördröjande av att få
fastigheten i sådant skick, att den ger god avkastning.

En fattig egnahemsbildare torde vara helt upptagen av att ställa
i ordning sitt hem, och varje slant, som han kan förtjäna, bör användas
härtill. Det torde därför vara både oklokt och i princip oriktigt att
belasta en sådan familj med utgifter till livförsäkringspremier.

Vänersborg den 17 juni 1915.

Underdånigst

På Ålvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

K. S. HUSBERG..

Kr. von Sydow.

169

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Till en början vill förvaltningsutskottet såsom sin mening framhålla,
att, på sätt också majoriteten av de sakkunniga synes hålla före,
egnahemslånerörelsens hittillsvarande organisation i det stora hela verkat
tillfredsställande, åtminstone såvitt angår detta hushållningssällskaps
område. Snart nog nådde rörelsen här en ganska betydande omfattning.
Då man i början saknade all erfarenhet på egnahemsväsendets område,
är det emellertid givet, att åtskilliga anmärkningar mot rörelsens handhavande
icke kunde utebliva. Dessa hava dock väsentligen haft sin
grund däri, att allmänheten varit benägen att såsom onödig formalism
beteckna sådana bestämmelser, som påkallats ur synpunkten av hushållningssällskapets
säkerhet. I den mån det blivit tydligt, att egnahemsnämnden
icke i formellt avseende krävt mera än det oavvisligen
nödvändiga, och att nämnden överhuvud sökt att handhava rörelsen så
praktiskt som möjligt, hava också anmärkningarna alltmera förstummats,
vartill ock torde hava bidragit den allmänna tillfredsställelse, som råder
bland dem, som nu här i orten under en längre tid varit i åtnjutande
av egnahemslånens fördelar.

Att söka forcera fram en starkare egnahemsbildning än den, som
med nu förefintliga lånemöjligheter på naturligt sätt utvecklar sig, kan
icke vara tillrådligt, utan skulle snarare medföra den allvarliga risken
av ett bakslag. På för egnahemsändamål lämpliga jordområden har
hittills icke förekommit någon brist, och har jorden härstädes uteslutande
tillhandahållits genom privat initiativ. Väl har man i ett och annat
fall iakttagit benägenhet hos jordägare att söka oskäligt uppskruva jordprisen,
men gent emot sådana tendenser har egnahemsnämnden med
framgång kunnat reagera. Syner och efterbesiktningar hava så gott
som uteslutande verkställts av egnahemsnämndens egna medlemmar,
vilka på grund av den erfarenhet, de härvid förvärvat, blivit i stånd att
i många avseenden meddela de lånesökande värdefulla råd.

Va. över bet. av egnahetnssakkunniga. 22

170

Att med denna erfarenhet för ögonen nu, såsom av en reservant
ifrågasatts, överlämna egnahemslånerörelsen åt nya institutioner, länsnämnder
och kommunala egnahemsnämnder, skulle sannolikt icke åstadkomma
bättre resultat men däremot med säkerhet väsentligt öka den
ekonomiska risk för staten, som rörelsen alltid måste föra med sig.
Jämförelsevis få lantkommuner disponera för en egnahemsnämnd lämpliga
arbetskrafter, som tillika äro villiga att ägna det behövliga intresset åt
egnahemssaken. Då det klagas över att egnahemsrörelsen på grund av
bristande ledning är efterbliven inom hela län, huru mycket mera riskerar
man då icke att bristen på intresserade^ och offervilliga krafter skall
göra sig gällande inom kommunerna. A andra sidan kan man även
med fog* på somliga håll befara en onaturlig och skadlig forcering av
rörelsen, i det att de å kommunalstämma valda egnahemsnämndsledamöterna
stundom torde få svårt att värja sig för nära liggande frestelse
att på statens bekostnad otillbörligt gynna den egna kommunens medlemmar,
vare sig det gäller att i jordförmedlingsverksamheten gynna
någon jordägare eller att i egnahemslåneverksamheten gynna de lånesökande.
Orättvisor i enskilda fall och ökade risker för staten kunna
härav bli en följd, och hela egnahemslånerörelsen kan komma i misskredit.
Under förutsättning att tillbörlig kontroll och ledning anordnas,
har emellertid förvaltningsutskottet intet att erinra mot att, på sätt
reservanten doktor Paul Hellström föreslagit, det medgives kommun, som
så önskar, att vid sidan av de nuvarande låneförmedlarna anordna särskild
låneförmedling för sitt område.

Behovet av en central myndighet för en egnahemslånerörelse, som
omhänderhaves av hushållningssällskapen, har rätt ofta gjort sig kännbart.
Om en dylik rådgivande och ledande myndighet från början
funnits, så hade helt visst egnahemsrörelsen kommit att utveckla sig
mera jämnt över hela riket och framför allt mera ensartat. Förvaltningsutskottet
vill uttala sitt gillande av förslaget att låta egnahemsväsendet
sortera under kungl. lantbruksstyrelsen. Huruvida inom denna
erfordras en ny särskild byrå, tilltror sig icke förvaltningsutskottet att
avgöra, men håller före, att viktigare än en särskild byrå är, att egnahemssakkunniga
personer till lämpligt antal förordnas med uppgift att
giva råd och ledning åt låneförmedlarna samt att i sammanhang härmed
bevaka det allmännas intressen. Det bör dock härvid betonas, att det
är angeläget, att rörelsen icke härigenom insnöres i former, som bliva
till binder för en fortfarande fri och sund utveckling.

I samband härmed vill förvaltningsutskottet instämma i reservanten
doktor Paul Hellströms förslag, att Konungens befallningshavandes be -

171

fattning'' med kontrollen över låneförmedlarna hädanefter såsom varande
obehövlig helt och hållet bör upphöra. Den tillsyn, som Konungens
befallningshavande med ledning av avskrifter av lånekontrakt och besiktningsinstrument
kan utöva, skulle bliva av helt och hållet formell
art och även ur den synpunkten skäligen värdelös. Med de föreslagna
utförliga bestämmelserna i fråga om innehållet i den årliga redogörelsen
skall denna lämna ett alldeles tillräckligt materiel åt en sakkunnig
granskare för bedömande av låneförmedlingen i dess helhet. Enligt
förvaltningsutskottets uppfattning bör denna granskning lämpligast ske
den avdelning av lantbruksstyrelsen, där egnahemsärenden handläggas.

De sakkunniga hava föreslagit den nuvarande egnahemslånerörelsens
uppdelning på två grenar, den ena omfattande den lånerörelse,
som avser förvärv av jordbruk samt beredande av bostäder åt hantverkare
och jordbruksarbetare in. fl. på den rena landsbygden och den
andra grenen omfattande bostadslånerörelsen, i vad den avser att bereda
bostäder åt industriarbetare och dem närstående lager av befolkningen.
I de sakkunnigas förslag till kungörelse rörande jordbrukslånerörelsen
stadgas såsom förutsättning för att egnahemslån må utgå, att låntagaren
»från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å lägenheten kan
idkas, kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och
sin familj». Denna bestämmelse är enligt förvaltningsutskottets åsikt
icke lyckligt avfattad. För att undvika sammanblandning och konkurrens
mellan jordbrukslånerörelsen och den blivande bostadslånerörelsen, vilka
synas höra hållas väl åtskilda, är det nödigt att mellan dem draga
gränsen så skarp som möjligt. Man bör därför icke utlämna jordbrukslån
för annat än verkliga jordbruk. Med de sakkunnigas förslag kan
emellertid den person, som å en bostadstomt uppger sig ämna idka
hönsskötsel eller biskötsel, gorå anspråk på jordbrukslån. Detta skall i
många fall medföra, att vederbörande, sedan det eftersträvade billiga
jordbrukslånet erhållits, ägnar sig åt något helt annat exempelvis industriell
verksamhet. Att egnahemsnämnden i sådant fall skall uppsäga
lånet, kan ej gärna ifrågasättas. Enligt förvaltningsutskottets förmenande
skulle man med de sakkunnigas formulering riskera att få rätt många
jordbrukslån, vilkas innehavare i verkligheten tillhörde de lager av befolkningen,
som böra hava sina bostadsbehov tillgodosedda medelst
bostadslånerörelsen. Enligt förvaltningsutskottets mening blir därför
1 mom. 1 stycket lämpligare formulerat, om orden »från det jordbruk
eller den husdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas», utbytas mot
orden »från jordbruk å lägenheten». Därigenom kommer att från
jordbrukslånerörelsen frånskiljas allt, som avser annat än egentligt jord -

172

bruk, och till bostadslånerörelsen såsom hittills hänföras all den rörelse,
som åsyftar att meddela lån för lägenheter, där bostaden är det
väsentliga.

De sakkunniga hava såsom olämplig betecknat bestämmelsen i
hushållningssällskapets nuvarande reglemente, att lån i regel icke beviljas
till person, som huvudsakligen har sin utkomst av arbete vid industriell
inrättning. Med anledning härav torde det vara befogat av
förvaltningsutskottet att här upplysa om de skäl, som föranlett bestämmelsen
i fråga. Som bekant förekomma inom hushållningssällskapets
område här och var på landsorten fabriksanläggningar, som sysselsätta
större eller mindre antal arbetare boende i fabrikernas omedelbara närhet.
Under de första åren av egnahemslåneverksamheten ansökte dylika å
landsorten bosatta industriarbetare i stort antal om bostadslån och togo
i anspråk en avsevärd del av de för bostadslån avsedda statslånebeloppen.
Detta åter hade till följd, att hushållningssällskapet icke kunde
tillfredsställa övriga bostadslånebehov, helst Eders Kungl. Maj:t vid fördelningen
av statslånemedlen mellan jordbrukslånerörelsen och bostadslånerörelsen
tillerkände den senare jämförelsevis små belopp. Förvaltningsutskottet
ansåg emellertid, att de inom orten talrika hemslöjdsarbetarna
samt hantverkare och jordbruksarbetare borde gynnas med
lån framför fabriksarbetarna, för vilka utvägen att bilda särskilda egnahemsföreningar
eller egnahemsbolag var lättare. Ur risksynpunkt syntes
även lånen till fabriksarbetarna ganska farliga, enär dessas lägenheter i
allmänhet koncentrerades till kolonier, där fastighetsvärdena helt voro
beroende av de fortfarande goda resultaten av den ifrågavarande industriella
verksamheten. Denna återigen sammanhängde på det intimaste
med de tillfälliga ledarnas personliga duglighet, och en industri kunde,
enligt vad erfarenheten ofta visat, lätt nog förvandlas från en lysande
affär till en bankruttmässig sådan. Förvaltningsutskottet inryckte i det
förnyade egnahemslånereglementet av den 12 januari 1909 den av de
Bakkunniga klandrade bestämmelsen. Såsom en följd härav bildades
någon tid senare en egnahemssammanslutning i Marks härad, vilket
härad innehåller de flesta industriella inrättningarna.

Förvaltningsutskottet vill för övrigt ej underlåta att påpeka, att
de sakkunniga själva föreslå just den begränsning i hushållningssällskapens
lånerörelse, som detta hushållningssällskap på grund av vunna
erfarenheter redan nödgats på egen hand genomföra.

I fråga om låntagares kvalifikationer hava de sakkunniga föreslagit
den ytterligare bestämmelsen, att egnahemslån skola utlämnas
endast till sådana personer, som råda över sitt gods. Utan att vilja

173

invända något mot befogenheten härav nödgas förvaltningsutskottet med
beklagande påpeka, att en dylik bestämmelse måste medföra, att egnahemslåntagaren
nödgas lösa två ytterligare bevis, nämligen dels myndighetsbevis
och dels konkursbevis, vilket kommer att öka hans kostnader
och besvär för lånets förvärvande och än ytterligare utvidga omfånget
av den redau nu rätt försvarliga packe handlingar, som bildar den
slutliga färdiga låneakten. Vad de sakkunniga åsyfta, skulle vinnas
genom ett stadgande, att egnahemslån ej må beviljas den, som, enligt
vad veterligt är, ej råder över sitt gods. Med en sådan bestämmelse
kan egnahemsnämnden underlåta att fordra ovannämnda bevis i andra
fall än då särskild anledning föreligger.

De sakkunniga uttala såsom sin åsikt, att vid lånemedlens fördelning
den, som söker nytt egnahemslån, i allmänhet bör hava företräde
framför den, som söker tilläggslån. Förvaltningsutskottet är av motsatt
uppfattning. I de fall, där tilläggslån överhuvud bör meddelas, vilket
spörsmål emellertid bör av låneförmedlingen prövas med mycken omsorg,
i sådana fall bör tilläggslånet givas företräde framför de nya lånen.

Något behov av utsträckning av den tid av tre år, varunder
amorteringsfrihet enligt nu gällande bestämmelser äger rum, har icke
yppats. Utom olägenheten av en motsvarande förlängning av den tid,
inom vilken amorteringen upphör, skall en sådan utsträckning stegra
den redan nu förefintliga faran, att egnahemslåntagaren faller för frestelsen
att omedelbart efter det han erhållit egnahemslånet avyttra lägenheten
för att åtkomma uppstående realisationsvinst. Under varjehanda förevändningar
att han är nödsakad att sälja söker han få det billiga lånet
Överflyttat på den nye köparen, vilken, förespeglad denna förmån, förmåtts
att överbetala lägenheten. Om sådant blir vanligt — det synes
redan nu ej sällan förekomma —, kommer egnahemslånerörelsens ändamål
att väsentligen förfelas. Enligt erfarenheterna i södra Ålvsborgs län
är den nuvarande tiden av tre år för amorteringsfrihet i allmänhet
tillräcklig, helst numera lånen lyftas väsentligt raskare än tidigare
var fallet.

De sakkunnigas förslag om statsunderstöd för nyodlingar finner
förvaltningsutskottet välbetänkt. Förvaltningsutskottet anser emellertid,
att tiden för sådant understöd icke bör inskränkas till endast de första
tre åren. Det torde i regel vara klokast av egnahemslåntagaren att
ägna de första årens arbete helt och hållet åt iståndsättandet av den
redan odlade jorden. Om därefter lämpliga odlingslägenheter finnas,
så bör det ligga i det allmännas intresse att uppmuntra och bistå lån -

tagaren vid utnyttjandet av desamma, även om mer än tre år förflutit
från egnahemslånets beviljande.

De sakkunniga föreslå, i fråga om inbetalningen av de årliga
anuuiteterna, att låntagarna skola erlägga dessa å kronouppbördsstämmorna
redan under hösten det år annuiteterna avse och att låneförmedlarna
skola inbetala sina annuiteter till staten före årets slut.
frånsett det orättvisa och principiellt oriktiga, som ligger däri, att på
så sätt ränta kommer att utgå för hela kalenderåret å det kapitalbelopp,
som amorteras genom inbetalning redan i november månad, så skulle
de föreslagna bestämmelserna på ett betänkligt sätt inveckla förhållandet
mellan låntagarna och låneförmedlaren. Om en låntagare, efter det
debiteringslängden insänts till Konungens befallningshavande, vilket
torde böra ske i början av september månad, önskar begagna sig av
sin rättighet att göra avbetalningar å den stående delen eller inbetala
hela amorteringsdelen, måste låneförmedlaren återbära eu del av den
ränta, som debiterats, och som i vissa fall kanske redan erlagts till uppbördsförvaltningen
men ännu icke influtit till låneförmedlaren. För
övrigt må anmärkas, beträffande tiden för statslåneannuitetens erläggande,
att låneförmedlaren näppeligen hinner få redovisning från Konungens
befallningshavande till slutet av december månad, då han själv måste
inleverera annuiteten å statslånet.

Förvaltningsutskottet vill för sin del föreslå, att inbetalningen av
egnahemslåneannuiteten ordnas i ungefärlig överensstämmelse med vad
som är stadgat i fråga om värnskatten. En sådan anordning, med
uppbördsstämma i sista hälften av februari eller början av mars samt
rättighet för låntagarna att använda skattepostanvisning eller postremissväxel
torde ej medföra nämnvärd omgång eller kostnad.

De sakkunniga föreslå befrielse från debetsedellösen för den årliga
annuiteten, därest densamma uppbäres i samband med kronoutskylderna.
Oavsett att eu dylik befrielse från uppbördsmannens synpunkt måste
framstå såsom orättvis, anser förvaltningsutskottet den utgift av 38 å
47 öre, som på så sätt skulle kunna sparas, icke vara av betydelse för
egnahemsägaren. Däremot skulle en befrielse från stämpelavgifterna å
protokoll i lagfarts- eller inteckningsärenden angående egnahemslägenheter
innebära eu flerfaldigt större förmån, och hemställer förvaltningsutskottet
_ att egnahemslåntagarna måtte befrias från sistnämnda
avgifter.

Av stor betydelse för egnahem slånerörelsen är det av Östergötlands
läns hushållningssällskap framställda förslaget, att jordavsöndring må
kunna äga rum, utan att köpeavtal föreligger, varför förvaltningsut -

175

skottet tillstyrker lagändring i sådan riktning. Vad åter angår förslaget
om förkortning av vad de sakkunniga förstå med »lagaståndstiden»,
så vill förvaltningtutskottet icke underlåta att framhålla sina
betänkligheter vid en sådan förändring, där säljarens intresse att utbekomma
sin köpeskilling kan äventyras. Förvaltningsutskottet vill
emellertid vitsorda, att lagaståndstidens längd är till synnerlig olägenhet
för egnahemslåntagarna, som ofta nödgas för lyftning av beviljat lån
ställa borgenssäkerhet i avbidan på utgången av sagda tid. Förvaltningsutskottet
vill därför ifrågasätta, huruvida icke en i inteckningsprotokollet
intagen skriftlig försäkran av säljare och köpare, att köpeskillingsrevers
icke förekommer, skulle kunna vara tillfyllest för ett avbrytande
av lagaståndstiden. Obestridligen skulle eu dylik möjlighet
mycket ofta och med stor fördel komma till användning.

Beträffande de sakkunnigas övriga härovan icke omnämnda förslag
har förvaltningsutskottet icke något att erinra.

Borås den 31 mars 1915.

Underdånigst

På Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

K. S. HUSBERG.

Otto Mannerfelt.

176

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förmedlingen av egnahemslån genom hushållningssällskapen synes
på ett lämpligt sätt hava främjat en jämn och sund utveckling av egnahemsrörelsen,
och den noggranna kännedom om personer och jordbruksförhållanden,
som vid utlämnande av egnahemslån är av stor vikt, torde
i fråga om hem på landet snarare vara att finna hos hushållningssällskap
än hos andra organisationer, varför förvaltningsutskottet anser, att hushållningssällskapen
även för framtiden böra bibehållas såsom låneförmedlare.

Överflyttandet av lånerörelsen från hushållningssällskapen till kommunerna,
såsom en reservant bland de sakkunniga föreslår, skulle visserligen
vara en stor lättnad för sällskapen i fråga om besvär, ansvar och
risk, men skulle utan tvivel vara till stor skada för hela rörelsen.

I följande avseenden anser förvaltningsutskottet, att de sakkunnigas
förslag kunna antagas:

Lånerörelsens uppdelning på tvenne skilda grenar, en för jordbruksoch
en för bostadsändamål; låntagares rätt att under vissa förhållanden
erhålla tilläggslån; utsträckning av amorteringsfriheten från 3 till 5 år;
statsunderstöd för nyodling; statens bidrag till låneförmedlare för omkostnader
och förluster å lånerörelsen; central ledning och organisation
genom kungl. lantbruksstyrelsen av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen;
egnahemslåns förening under vissa förhållanden med livförsäkring;
upplåtelse av egnahemslån på arrende med köprätt efter viss
tid; reglemente för lånerörelsen; tid och sätt för annuiteten samt föreslagna
ändringar i bolags och föreningars lånerörelse.

Beträffande räntefoten anser förvaltningsutskottet i motsats till
sakkunnigas förslag, att en höjning av räntan bör ske för närmaste
tidens egnahemslån, så att densamma i det närmaste motsvarar vad
staten själv får betala för upplånade medel.

177

I avseende på friköpning av lägenheter på ofri grund ansluter sig
förvaltningsutskottet till friherre Malte Ramels reservation.

Blomberg den 3 maj 1915.

På förvaltningsutskottets vägnar:

GILB. HAMILTON.

Ordförande.

Fr. Mannerfelt.

Utl. över bet. av egnahemssakkunniga.

178

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Sakkunnigas förslag beträffande egnahemslånerörelsens uppdelande
på två från varandra fullständigt fristående grenar, en för jordbruksocb
en för bostadsändamål, anser utskottet i huvudsak välbetänkt. Det
senare ändamålet har städse förefallit utskottet vara i viss mån främmande
för hushållningssällskapets verksamhet, och utskottet har i överensstämmelse
därmed gång efter annan gjort underdånig anhållan om
att eventuell minskning i det begärda lånebeloppet i första hand skulle
träffa den för bostadslägenheter avsedda delen därav. Utskottet hyser
dock tvivel om huruvida den av sakkunniga uppdragna gränsen mellan
de olika grenarna är lyckligt funnen. Till lånerörelsen för jordbruksändamål
skulle nämligen hänföras även lån till vissa bostadslägenheter
å »den rena landsbygden», vilka uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare
och — såsom bestämmelsen är formulerad i förslaget till
författning — låntagaren från det jordbruk eller den husdjursskötsel,
som å lägenheten kan idkas, kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag till
utkomst för sig och sin familj. I brist på bestämmelser i detta hänseende
i nu gällande författning har såsom rättesnöre inom Värmland
fastslagits, att en lägenhet, vars areal ej överstiger tre tunnland, anses
som bostadslägenhet och de övriga hänföras till jordbrukslägenheter.
Utskottet håller före, att en arealbegränsning, vilken måhända bör sättas
olika för olika delar av landet, vore lämpligare än den av sakkunniga
föreslagna för mycket svävande bestämmelsen.

Utskottet ansluter sig vidare till den uppfattning, som bland
sakkunniga gjort sig gällande beträffande de fastigheter, å vilka egnahemslån
bör utlämnas. I sammanhang härmed vill utskottet omförmäla,
att det icke så sällan inträffat, att personer sökt lån, som synbarligen
endast varit avsedda att omsätta äldre lån, löpande med högre ränta, samt
att egnahemsnämnden haft sin särskilda uppmärksamhet fäst härå och i all -

17!)

mänhet icke beviljat lån, då lagfarten varit äldre än två år vid ansökningens
ingivande eller då skenköp efter all sannolikhet förelegat.

För sakkunnigas förslag angående införande av den nya låneform,
som benämnes tilläggslån, synes utskottet icke tillräckligt vägande skäl
vara anförda. Erfarenheten har visat, att hushållningssällskapen endast
undantagsvis erhållit hela det belopp, varom do i egenskap av förmedlare
av hittills stadgade slag av lån gjort anhållan, och, om tilläggslån nu
ytterligare skulle införas, bleve med största sannolikhet följden den, att
de för nya lån tillgängliga redan nu för kuappa medel ytterligare Unge
minskas. Sakkuniga framhålla själva, att den, som söker nytt egnahemslån,
i allmänhet bör hava företräde framför den, som söker tilläggslån.
Med tillämpning av denna, enligt utskottets uppfattning fullt riktiga
grundsats, torde endast ett ytterligt ringa antal tilläggslån komma att
utlämnas, och det förefaller utskottet mindre välbetänkt att för tillgodoseendet
av några få undantagsfall införa en helt ny lånetyp och med
alldeles särskilda lånevillkor ytterligare inveckla den redan för sällskapen
rätt betungande egnahemslånerörelsen.

Med fäst avseende på vad riksgäldsfullmäktige nyligen anfört i
ämnet, är utskottet tvivelaktigt om, huruvida verkligt fog finnes för att
bibehålla räntefoten vid så låg procent som 3.6, och torde det böra tagas
under allvarligt övervägande, huruvida icke, för att i någon mån begränsa
statsverkets alltjämt växande utgifter för egnahemslånerörelsen,
denna förmån skulle inskränkas till lån för obebyggd lägenhet — då
nämligen bildandet av nya egnahem först och främst bör befrämjas -—
och räntefoten för övriga lån höjas till 4 procent. Däremot torde
under sådana förhållanden den av sakkunniga föreslagna utsträckningen
av tiden för amorteringsfriheten utan avskräckande olägenhet för statsverket
kunna utsträckas från 3 till 5 år.

Med avseende å den lokala organisationen av egnahemsrörelsen
föreslå sakkunniga bland annat det obligatoriska införandet av egnahemskonsulenter,
egnahamsnämnder och lokala ombud.

I Värmlands län har egnahemslånerörelsen alltifrån dess början
varit anförtrodd åt en av fem personer bestående egnahemsnämnd, som
å sällskapets vägnar handhaft rörelsen med full handlingsfrihet inom de
genom särskilt reglemente fastställda gränser. Länet har varit indelat
i två — numera tre — besiktningsområden, och inom vart och ett av
dessa områden har en av nämndens ledamöter verkställt besiktningar
av nya och efterbesiktningar vart tredje år av äldre egnahem. Därvid
har besiktningsmannen framför allt gjort sig underrättad om låntagarens
och hans familjs lämplighet till egnahemsbrukare m. m. samt sedermera

180

själv föredragit ärendet i egnahemsnämnden. Vid besiktningen har
han även varit i tillfälle att meddela vederbörande råd och anvisningar
med avseende å såväl det föreslagna jordområdets lämplighet för
ändamålet som ock sättet för lånets erhållande, ordnandet av inteckningarna
m, m. Härjämte hava hos egnahemsnämnden varit anställda
en sekreterare och en ombudsman med bland annat likartade uppdrag
gent emot allmänheten. Denna anordning har enligt utskottets
förmenande arbetat väl, enkelt och billigt, och utskottet kan för sin del
ej finna, att behov föreligger av anställande av varken egnahemskonsulent
eller lokala ombud. De erfarna och med traktens förhållande
väl bekanta jordbrukare, som inom länet tjänstgjort såsom besiktningsmän,
torde vara långt bättre ägnade att giva råd och anvisningar än en
ung i traktens jordbruksförhållanden sannolikt mindre hemmastadd konsulent.
Vad beträffar de lokala ombuden, så har den vunna erfarenheten
angående de intyg, som av kommunalnämnden avgivas angående
de lånesökandes »sparsamhet, nykteidiet och hedrande vandel» m. m., ej
varit ägnade att uppmuntra till ytterligare fortskridande på den sålunda,
beträdda vägen. Dessa intyg hava nämligen ofta visat sig vilseledande.
Vederbörande hava icke velat utsätta sig för det obehag, som kan befaras
uppstå genom avgivandet av ett ofördelaktigt omdöme om en
sockenbo; ja det har till och med inträffat, att intygsgivaren under hand
varnat för att fästa sig vid det givna intyget, då det vore en olycka
att få lånesökaren bofast inom socknen. Föreskrift om obligatoriskt
tillsättande av en egnahemsnämnd anser utskottet däremot välbetänkt.

De nu gällande bestämmelserna angående tiden och sättet för
annuiteternas inbetalande hava visat sig fullt ändamålsenliga, och får
utskottet sålunda avstyrka sakkunnigas ändringsförslag i denna del.

Den låneförmedlaren nu åliggande skyldigheten att till Konungens
befallningshavande insända avskrift av lånekontrakten skulle utvidgas
därhän, att avskrift även av besiktningsinstrumenten skulle till samma
myndighet överlämnas, varjämte ganska vidsträckta skyldigheter med
avseende på granskning, sammanfattning in. m. av låneförmedlarens
verksamhet skulle åläggas kungl. lantbruksstvrelsen, som till biträde
härutinnan skulle erhålla en å lantbruksbyrån anställd inspektör för egnahemslånerörelsen.
Arbetet med de många lånekontraktens avskrivande
är redan det ganska betungande och dessutom skäligen onödigt och att
ytterligare öka detta arbete med avskrivande av alla låneinstrumenten
förefaller utskottet rent avskräckande.

Utskottet är vidare av den uppfattningen, att den av sakkunniga
föreslagna kontrollen från lantbruksstyrelsens sida vore välgörande, men

181

flock endast under förutsättningen, att detta övervakande göres verkligt
effektivt.

De sakkunniga hava dock antagligen hängivit sig åt en farlig
illusion, då de förutsatt, att. den vittomfattande egnahemslånerörelsen kan
övervakas av en enda person, den hos lantbrnksbyrän föreslagne inspektören.
En reservant har ock föreslagit, att i och för egnahemslåncrörelserjs
centrala ledning måtte i lantbruksstyrelsen inrättas en särskild
byrå för egnahem slåneärenden med egen byråchef som föredragande,
att den låneförmedlaren åliggande skyldigheten att till Kungl.
Majrts befallningshavande insända avskrift av lånekontrakt och besiktningsinstrument
må utgå, och att rapportskyldigheten till den centrala
ledningen må inskränkas till en årlig redogörelse enligt av Kungl. Maj:t
fastställt formulär, vilken redogörelse må insändas direkt till kungl.
lantbruksstyrelsen att där granskas och i vederbörlig ordning vidare behandlas.

Till denna reservantens åsikt ansluter sig även utskottet.

1 övrigt har utskottet intet väsentligt att mot sakkunnigas förslag
invända. 6

Slutligen tillåter sig utskottet meddela, att enligt utskottets mening
egnahemslånerörelsen inom Värmland i allmänhet väl fyllt alla de fordringar,
som därå rimligtvis böra ställas. De missräkningar, som här
och var i landet givit sig till känna, torde ock till stor del härröra
från att man .av denna rörelse fordrat mer än den kan åstadkomma,
och förväntat sig, att man i en handvändning skall kunna förvandla en
fullkomligt utblottad person till hemmansägare, i stället för att, såsom
skäligt är, jordbruksarbetaren först genom arbetsamhet och sparsamhet
samlar en liten sparpenning till grundplåt för det egna hemmet.

Karlstad den 29 maj 1915.

Underdånigst

För Värmlands läns Kungl. hushållningssällskap:

UERH. DYRSSEN.

Ordförande.

Axel Låftman.

182

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Sådana te sig huvuddragen av kommittébetänkandet med därvid
fogade reservationer. Därav framgår, att kommitténs majoritet föreslår
i huvudsak ett fasthållande av den nuvarande organisationen men har
därtill fogat en del mycket beaktansvärda nya bestämmelser, vilka enligt
utskottets förmenande böra bli till gagn för egnahems- och småbruksrörelsen
i sin helhet.

Beträffande doktor Molins reservation synes den gå ut på främjandet
av en stark forcering av småbruksbildningen på statens egen risk
och på dess bekostnad. Han vill ha till stånd en hela landet omfattande
kolonisation i så stor skala, att den skulle medföra ett djupgående inflytande
på hela samhället.

Tanken är onekligen tilltalande, och det är ju även möjligt, att
en sådan organisation skulle kunna medföra en eller annan fördel i
socialt hänseende, men i stort sett måste man likväl ställa sig tvivlande
i fråga om en sådan reformering. Tillräckliga skäl hava icke anförts
för ett förkastande av grunderna för den hittillsvarande organisationen,
men väl förefinnas vissa omständigheter, som tyda på, att småbruksbildningen
bör fortgå med en viss försiktighet, så att man icke riskerar
genom bristande ekonomisk bärighet orsakade rubbningar och svårigheter,
och dels icke så starkt sönderdelar jorden i småbitar, att landets
förseende med inhemsk spannmål äventyras.

Förvaltningsutskottet anser sig därför utan tvekan böra förorda
kommittémajoritetens förslag, vilket utan rubbande av den hittills varande
organisationen innebär väsentliga förbättringar, åsyftande att åstadkomma
ett varaktigt gagn för egnahems- och småbruksrörelsens framtida utveckling.

Utskottet har på grund härav beträffande kommittémajoritetens
förslag endast en erinran att göra, nämligen i fråga om den föreslagna

183

egnahemsinspektionen. Det synes utskottet, som skulle den norrländska
kolonisations frågan vara av den omfattning och av en så säregen art,
att för densammas övervakande och ledning kräves mer än vanlig grad
av insikt om de förhållanden, som därmed sammanhänga, varför egnahemsrörelsen
i Norrland torde kräva en särskild inspektör, medan åt en
andre inspektör överlämnades inspektionen av egnahemsrörelsen inom
landet i övrigt. Först därigenom torde det bliva möjligt att åstadkomma
någon effektiv inspektion omfattande hela vårt stora landområde.

Beträffande det i doktor Hellströms reservation framställda förslaget,
att även de kommuner, som därtill kunde vara villiga, skulle tillerkännas
rätt att förmedla statens egnahemslån för jordbruksändamål,
hyser utskottet den övertygelsen, att en sådan åtgärd varken kan anses
behövlig eller kan vara att tillråda.

Till sist vill förvaltningsutskottet såsom sim åsikt uttala, att den
nuvarande räntefoten å egnahemslån, 3.6 procent, torde utan skada för
egnahemslånerörelsen kunna höjas till 4 procent.

Örebro den 26 april 1915.

Underdånigst

För Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

E. L. M. HEDIN.

Carl von Kock,

184

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I likhet med vad som förekom vid det möte mellan ombud för de
särskilda hushållningssällskapens egnahemsnämnder, som avhölls i Stockholm
den 29 sistlidne månad, vid vilket möte två ledamöter av sällskapets
egnahemsnämnd närvoro, ansluter sig utskottet i huvudsak till de förslag
och hemställanden, som de sakkunnigas majoritet framlagt. Utskottet
anser sålunda, att reservationerna av doktor Hellström rörande låneförmedlingens
organisation och den centrala ledningen av lånerörelsen
ävensom av doktor Molin beträffande egnahemslånerörelsens fullständiga
omläggning icke böra vinna beaktande.

Förslaget om uppdelning av statens egnahemslånerörelse på två
fristående grenar, en för jordbruks- och en för bostadsändamål, finner
utskottet vara i hög grad av behovet påkallat, och bör detta förslag
snarast möjligt genomföras. Då efter en sådan uppdelning hushållningssällskapen
väl komme att förmedla lån huvudsakligast, för att ej
säga uteslutande, å jordbrukslägenheter, skulle det för underlättandet
och utvecklingen av denna deras verksamhet vara av största betydelse,
att varje sällskap erhåller rättighet att hos sig anställa en med bidrag
av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent att biträda vid handhavandet
av egnahemsrörelsen. Utskottet fåi- därför på det livligaste tillstyrka
de sakkunnigas härom avgivna förslag.

För bedömandet av frågan, huruvida den hittills tillämpade räntefoten
för egnahemslånen bör, såsom sakkunnigas majoritet hemställt,
fortfarande bibehållas, borde enligt utskottets förmenande utredningen
hava visat, att småbruksrörelsens betydelse för landets jordbruk och
sunda sociala utveckling fullt uppväger den uppoffring staten gör genom
att fordra lägre ränta än vad staten själv erlägger. De sakkunniga
synas hava funnit detta vara av erfarenheten ådagalagt och därför ansett
en närmare utredning av denna fråga i betänkandet överflödig.

185

Utan att närmare ingå på detaljerna av det vidlyftiga betänkandet
vill utskottet, i likhet med ett annat hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
framhålla vikten av, att sällskapen, så länge de ensamma skola
stå den med egnahemslånerörelsen förenade risken, icke alltför snävt
bindas av en mängd bestämmelser utan fortfarande som hittills få handhava
denna angelägenhet på sätt som de finna med sitt syftemål —
jordbruksnäringens befrämjande — och med de förhållanden, som förekomma
inom deras respektive verksamhetsområden, mest förenligt.

Västerås den 27 maj 1915.

Underdånigst

På förvaltningsutskottets vägnar:

CLAES AVER SÄ EU.

J. O. Bergstrand.

Uti. över bet. av egnahemssakkunttiga.

186

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Kopparbergs läns hushållningssällskap har redan från början stått
betänksamt mot hushållningssällskapens befattning med egnahemslånerörelsen.
Sällskapet har nämligen ansett, att egnahemslånerörelsen ginge
vid sidan om sällskapens övriga verksamhet samt att, då rörelsens befrämjande
vore ett statens intresse, det tillkomme staten att själv stå
risken för densamma och icke, såsom nu skett, vältra den över på andra.
Uti denna sin uppfattning har hushållningssällskapet under de år, lånerörelsen
hittills varit i verksamhet, blivit stärkt. De allt jämt växande
förbindelser, hushållningssällskapen under årens lopp komma att ikläda
sig för egnahemslånerörelsen, måste slutligen uppväcka stora farhågor
på samma gång rörelsens utveckling kommer att av dem kräva ett
arbete, som de med sin nuvarande organisation knappast torde kunna
nöjaktigt prestera.

Egnahemsfrågan synes förvaltningsutskottet därför bäst främjas
genom att hushållningssällskapen helt och hållet befrias från arbetet
och risken med densamma och att för den skapas särskilda direkt
under staten lydande organ.

Då doktor Adrian Molin i sin reservation emot det av de sakkunnigas
flertal framlagda förslaget förordat eu dylik anordning, finner
sig förvaltningsutskottet kunna i huvudsak biträda hans i berörda
reservation framlagda förslag till organisation för egnahemssaken.

Skulle emellertid denna omorganisation, som komme att medföra en
fullständig omläggning av den nuvarande organisationen för egnahemslånerörelsen,
anses vara av allt för genomgripande art och förty icke böra
genomföras, finner förvaltningsutskottet de av de sakkunnigas majoritet
föreslagna förändringarna i den nuvarande anordningen för egnahems -

187

bildningen inom landet innebära så pass väsentliga förbättringar, att
utskottet vill förorda deras genomförande.

Falun den 21 april 1915.

Underdånigst

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

F. HOLMQUIST.

Bengt Torssell.

188

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Ehuru förvaltningsutskottet ej tiar något från hushållningssällskapets
synpunkt sett att invända mot förslaget, att sällskapen befriades
från omsorgen att förmedla lån till bostadslägenheter åt industriarbetare
och dem närstående personer, vill utskottet emellertid ej underlåta
att uttala den åsikt, att det i ett stort antal fall skulle uppstå svårighet
för sällskapen att avgöra, om lånesökande tillhörde det lager av befolkningen,
som utgjorde föremål för deras låneförmedlande verksamhet.
I stora delar av riket äro jordbrukare och jordbruksarbetare under den
ena hälften av året arbetare uti industriens tjänst, skogsarbetare, sågarbetare
eller flottningsarbetare, under det att de under den andra, sommaren
eller delar av denna, arbeta i jordbruket, antingen eget eller
andras. Det sjmes därför förvaltningsutskottet troligt, att ett särskiljande
av låneförmedlingsverksamheten i två grenar ofta skulle komma
att föranleda dels tidsspillan för de lånesökande, ifall dessa i ovisshet
om, varthän de rätteligen bort hava insänt ansökning, ingivit denna till
obehörig låneförmedlare, dels oreda och därmed sammanhängande onödigt
arbete för låneförmedlarna.

I sammanhang härmed torde böra omnämnas, att arbetare vid
industriella verk icke tveka, sedan velocipeden numera kommit i allmänt
bruk, att förlägga sina egnahem Va mil och ännu längre från arbetsplatsen
d. v. s. på den »rena landsbygden».

Gävleborgs läns hushållningssällskaps verksamhet inom ifrågavarande
område av lånerörelsen har varit mycket livlig och har omfattats
med det största intresse. De anslag hushållningssällskapet blivit beviljat
för utlämnande av lån till bostadslägenheter, hava alltifrån år
1908 ej heller varit tillräckliga att tillgodose det legitima behovet, ehuru
dessa anslag från och med nyssnämnda år till och med år 1914 uppgått
till sammanlagt ej mindre än 260,000 kronor.

189

I likhet med de sakkunnigas majoritet anser förvaltningsutskottet
hushållningssällskapen synnerligen lämpade att handhava egnahemslånerörelsen
och att dennas hittillsvarande organisation så mycket hellre
fortfarande bör bestå, som den under sin nu tioåriga tillvaro hunnit
växa sig stark. Då förvaltningsutskottet sålunda instämmer i de sakkunnigas
mening i nämnda avseende, har förvaltningsutskottet icke velat
biträda en av de sakkunnigas, D:r Adrian Molin, förslag om rörelsens
totala omläggning och inrättandet av helt nya organ för låneverksamhetens
handhavande.

Sakkunniga föreslå emellertid en skärpt kontroll över låneförmedlarna
och att den nuvarande organisationen utbygges. Egnahemslånerörelsens
centrala ledning skulle enligt de sakkunnigas förslag förläggas
till kungl. lantbruksstyrelsen, inom vilken skulle anställas en inspektör
för egnahemslånerörelsen.

Genom hela egnahemsbetänkandet går såsom en röd tråd strävandet
att ställa låneförmedlarna under förmynderskap av lantbruksstyrelsen
och dymedelst på ett högst betänkligt sätt försvåra, fördröja och
otrevliggöra egnahemslånerörelsen. Så skall ansökan om lån från egnahemslånefonden
ej som nu är föreskrivet ingivas direkt till Kungl. Maj:t
utan gå omvägen till lantbruksstyrelsen.

Att tvinga in rörelsen under en s. k. central ledning synes mången
vara av så oerhörd betydelse, att inga offer härför äro för stora.

Hushållningssällskapen böra dock som hittills äga att röra sig
fritt inom de gränser, som äro utstakade av Kungl. Maj:ts nådiga reglemente
för egnahemslånerörelsen. Då arbetet och risken åligga hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare, böra sällskapen ej bindas i sin
rörelsefrihet genom vidsträcktare bestämmelser än de, som äro angivna
i nu gällande nådiga reglemente. Skulle en inspektör tillsättas med
åliggande att övervaka hela landets egnahemslånerörelse, föreligger den
faran, att en del regler och bestämmelser utöver de av Kungl. Maj:t
fastställda skulle komma att utfärdas, vilka onödigtvis ökade det redan
förut mycket betungande arbétet med låneförmedlingen och hindrade
hushållningssällskapen i deras rörelsefrihet. Hushållningssällskapen böra,
synes det förvaltningsutskottet, lämnas frihet att inom ramen av nuvarande
författnings bestämmelser utveckla rörelsen efter kännedomen om
de olika ortsförhållandena, på vilken ett ändamålsenligt genomförande
av egnahemsrörelsens idé måste grundas och på grund av vilken hushållningssällskapen,
i besittning av full handlingsfrihet, hava lyckats bedriva
sin låneförmedlande verksamhet på detta område på ett sätt, varom
befogade anmärkningar icke försports. Det torde för övrigt kunna an -

190

tagas, att inom hushållningssällskapen, vilka nu handhaft rörelsen under
ett tiotal år, samlats större erfarenhet angående egnahemslånerörelsen
och dess lämpliga handhavande än som kan förväntas vara tillfinnandes
hos den ende person inom kungl. lantbruksstyrelsen, som enligt sakkunnigemajoritetens
förslag skulle handlägga egnahemslåneärenden och
över lånerörelsen hålla kontroll. Det är för den skull att befara, att
hushållningssällskapen under den ifrågasatta kontrollen skulle komma
art besväras med mer eller mindre onödiga frågor och obefogade anmärkningar,
vilka, utan att bliva rörelsen till någon njäta, skulle föranleda
ökade besvär och obehag. Den kontroll, som nu utövas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande inom sina respektive län och kungl. statskontoret
beträffande de räntor och amorteringar, som skola inbetalas, finner
förvaltningsutskottet alldeles tillräcklig, och då hushållningssällskapen
frivilligt åtagit sig låneförmedlingen och iklätt sig de med densamma
förenade risker och därigenom visat sig till fullo fatta sakens störa
betydelse, ligger det helt naturligt i hushållningssällskapens eget intresse,
att rörelsen handliaves på ett betryggande och för dess framgång fullt
tillfredsställande sätt. Införandet av eu mer ingående kontroll över hushållningssällskapen
beträffande denna gren av deras verksamhet synes
förvaltningsutskottet därför opåkallat. Att utsträcka kungl. lantbruksstyrelsens
myndighet över hushållningssällskapen även på detta område,
där sällskapen till sakens obestridliga fördel hittills arbetat oberoende
av lantbruksstyrelsen, finner förvaltningsutskottet varken behövligt eller
med hänsyn till hushållningssällskapens ställning såsom arbets- och riskbärande
låneförmedlare ens tillbörligt.

De sakkunniga föreslå s. k. tilläggslån för utvidgande eller förbättrande
av en lägenhet. Ehuru förvaltningsutskottet icke vill förneka,
att en och annan lånesökande från början sökt för litet lån eller att
omständigheter torde givas, då det för den lånesökande vore önskvärt,
att han hunde tillköpa ny jord eller förbättra en redan inköpt lägenhet,
och för den skull behövde ett ytterligare lånebelopp, kan förvaltningsutskottet,
som anser dylika fall tämligen sällsynta och fruktar, att
beviljande av s. k. tilläggslån skulle komma att alstra slapphet i viljan
att fullgöra ingångna förbindelser, icke finna sakkunnigas förslag om
intagande i Kungl. Maj:ts kungörelse angående egnahemslånerörelsen
av bestämmelser för dylika tilläggslån erforderligt eller nyttigt för rörelsens
sunda utveckling. Utan att finna sig förhindrat av gällande
bestämmelser för lånerörelsen har förvaltningsutskottet under den tid
denna rörelse fortgått i ett par fäll utlämnat s. k. tilläggslån, men hava
dessa utlämnats innan amorteringen av det gamla lånet börjat och under

191

villkor, att tilläggslånet sammansmält med detta i fråga om tiden för
amorteringsskyldighetens inträdande. Att låta författningen rent av inbjuda
egnahemslåntagaren till större skuldsättning, än han ursprungligen
ansett erforderlig, kan förvaltningsutskottet icke finna lämpligt, och
säkert torde hushållningssällskapen, utan att bestämmelser därom utfärdades,
ej underlåta att, då verkliga skäl föreligga, bereda låntagare möjligheten
av lånets ökning, om framställning därom göres, innan amorteringsskyldigheten
inträtt, före vilken tid väl i de flesta fall låntagaren
kommit till insikt om att en ökning av lånet för honom är behövlig.

I sitt betänkande hava de sakkunniga angående räntefoten å egnahemslånen
påpekat, hurusom staten gjort en förlust under åren 1905—
1911 av i medeltal 53 kronor per lån, om däri inbegripas de utgifter,
som staten under samma tid måst vidkännas i förvaltningsbidrag till
låneförmedlarna för omkostnader och eventuella förluster. De sakkunniga
hava emellertid på anförda skäl, bl. a. på grund av att bildandet
av egnahem slägenheter representerar ett betydande allmänt intresse och
att egnahemslånen i likhet med odlingslånen borde anses medföra, att
landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft ökades samt nya skatteobjekt
tillskapades, ansett sig böra hemställa, att räntan å egnahemslånen
bibehålies vid 3.6 procent. I det förvaltningsutskottet tillfullo
instämmer i de sakkunnigas hemställan om räntans bibehållande vid 3.6
procent och känner sig övertygat om att en höjning av räntan skulle
verka förlamande på egnahemslånerörelsen och det intresse nämnda rörelse
lyckats tillvinna sig, vill utskottet angående den beräkning, de
sakkunniga gjort beträffande statens förlust på varje egnahemslån framhålla,
att de direkta intäkter, staten tillskyndas i lagfarts- och inteckningsavgifter
genom egnahemsbildandet, och vilka visserligen icke äro
alltför obetydliga, bort vinna beaktande vid nämnda beräknings uppgörande.
Om så skett, hade statens förlust per egnahemslån, vilken i
medeltal uppgivits till, såsom nyss nämuts, 53 kronor, kunnat reduceras
ej så litet. I detta sammanhang torde även böra ihågkommas, att egnahemslånerörelsen
jämväl bereder staten direkt inkomst av bl. a. porto
för de försändelser, som i egnahemsärenden förmedlas genom postverket,
och vilka ej torde uppgå till så obetydliga belopp, då en stor del av
dessa försändelser måste rekommenderas eller assureras. Gävleborgs
läns hushållningssällskaps portoavgifter, vilka år 1904 eller året före
egnahemslånerörelsens startande uppgingo till kronor 814: 8 5, hade år
1914 stigit till kronor 1,557: 6 8, och om även denna avsevärda stegring
till en del torde få tillskrivas en i allmänhet vidgad verksamhet av

192

hushållningssällskapet, bör dock större delen därav med säkerhet töras
på egnahemslånerörelsens konto.

I fråga om amorteringsskyldighetens inträdande hava de sakkunniga
föreslagit en förlängning av amorteringsfriheten från 3 till 5 år
eller att amorteringsskyldigheten måtte inträda först med sjätte året
eller utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits. Då
en utsträckning av amorteringsfriheten för låntagaren kommer att i ej
oväsentlig män öka risken för låneförmedlaren och då, att döma av den
erfarenhet, som inom detta län vunnits, någon svårighet för låntagarna
att under nu gällande amorteringsföreskrifter fullgöra sina amorteringar
ej förefunnits, enär räntor och amorteringar under alla de år rörelsen
fortgått influtit regelbundet, kan förvaltningsutskottet ej ansluta sig till
de sakkunnigas ändringsförslag i detta avseende.

De sakkunniga hava föreslagit statsunderstöd åt egnahemslåntagare
för verkställda nyodlingar. I full överensstämmelse med andan i
hela betänkandet kunna de sakkunniga icke tänka sig, att dessa understöd,
utan att lantbruksstyrelsen i sista hand får utöva kontrollen, komma
att användas på ett tillfredsställande sätt. Om dessa understöd säga de
sakkunniga bl. a. följande:

»Härvid synes lämpligen böra tillgå på så sätt, att låneförmedlare,
som anser, att låntagare på grund av erforderliga nyodlingar bör komma
i åtnjutande av understöd, hemställer därom hos lantbruksstyrelsen.
Den mera reella granskningen av dylika ärenden kommer säkerligen
att påvila låneförmedlarna, vilka genom sin kännedom om de lokala
förhållandena och låntagarens personliga lämplighet att tillgodogöra sig
den föreslagna förmånen bäst torde vara i stånd att i varje särskilt fall
avgöra, om understöd bör lämnas. Att i sista hand lägga avgörandet i
låneförmedlarnas händer synes emellertid icke de sakkunniga vara lämpligt.
Härigenom skulle tillämpningen av det föreslagna stadgandet lätt
kunna bliva alltför olikformig inom olika delar av landet, och den ena
låneförmedlaren kunna medgiva sina låntagare större förmåner i detta
avseende än en annan. För att få likformighet härutinnan synes avgörandet
i sista hand böra läggas hos lantbruksstyrelsen.» »För att få
likformighet.......» säga de sakkunniga.

Den schablonmässiga likformighet, som de sakkunniga synas eftersträva,
förefaller emellertid förvaltningsutskottet långt ifrån eftersträvansvärd,
enär densamma skulle komma att hindra egnahemslånerörelsen
att utveckla sig efter de olika ortliga förhållandena.

Då de sakkunniga föreslagit, att ifrågavarande understöd under
inga förhållanden få utgå med högre belopp än hälften av den för od -

193

lingsarbetet beräknade kostnaden, synes det förvaltningsutskottet, om
kostnadsberäkningen uppgöres av kompetent person, redan häri ligga
en tillräcklig garanti mot ett missbruk av dessa understöd. De sakkunnigas
insinuation, att låneförmedlarna möjligen skulle komma att missbruka
sin rätt att lämna understöd, måste förvaltningsutskottet beteckna
såsom alldeles oberättigad, åtminstone när det gäller hushållningssällskapen,
om vilka det väl med fullt fog kan sägas, att de städse visat
sig med största samvetsgrannhet handhava de statsunderstöd, som beviljats
dem för det ena eller andra ändamålet. Förvaltningsutskottet
vill för övrigt ifrågasätta, huruvida de föreslagna understöden för verkställande
av nyodlingar å egnahemslägenheter över huvud äro av behovet
påkallade. Vad hushållningssällskapen vidkommer bereda såväl
nyodlingsfonderna, från vilka lån lämnas till hjälp för odling mot 3 å
4 procents ränta, som statsanslaget till höjande av det mindre jordbruket,
från vilket den mindre nyodlaren kan understödjas dels med
s. k. premielån, dels med premier för verkställda mindre odlingsföretag,
båda slagen utan återbetalningsskyldighet, redan nu möjlighet för sällskapen
att med statsmedel understödja egnahemslåntagare uti deras
nyodlingssträvanden.

Beträffande de sakkunnigas förslag med avseende å laga ståndstidens
förkortning, förenkling i förfarandet vid lossande av inteckningar
och nedbringande av kostnaderna vid dylikt lossande, har förvaltningsutskottet
ej häremot något att erinra.

Mot de sakkunnigas förslag, att för handhavande av lånerörelsen
skall inom varje hushållningssällskap finnas en egnahemsnämnd och inom
varje socken ett egnahemsombud, har hushållningssällskapet så mycket
mindre att invända, som sällskapet allt ifrån rörelsens början haft densamma
så organiserad.

Förvaltningsutskottet har ej heller något att erinra mot förslaget,
att låneansökningarna skola prövas och avgöras minst fyra gånger om
året, alldenstund hushållningssällskapet tidigt nog insåg nödvändigheten
av att inkomna låneansökningar snarast möjligt underkastades prövning
och med anledning härav nu under flera år när som helst under året
mottagit låneansökningar, vilka därefter till varje förvaltningsutskotts
sammanträde förelegat, av egnahemsnämnden förberedda till avgörande.
Egnahemslånefrågor hava sålunda inom Gävleborgs län behandlats
mycket oftare, än de sakkunniga ansett skäl föreslå att dylika frågor
skola behandlas. Denna lånerörelsens anpassning efter de lånesökandes
av en eller annan anledning ofta helt hastigt uppkommande önskan att
förvissa sig om låneunderstöd har under låneförmedlingens fortgång
Uti. över het. av egnahemssakkunniga. 25

194

visat sig fördelaktig såsom ägnad att väcka och underhålla ett livligt
intresse för rörelsen.

Beträffande de sakkunnigas förslag att för hushållningssällskapens
egnahemslånerörelse skola föras särskilda räkenskaper, vill förvaltningsutskottet
nämna, att Gävleborgs läns hushållningssällskap allt från
rörelsens början haft dessa räkenskaper skilda från hushållningssällskapets
övriga räkenskaper.

Angående tiden för annuiteternas erläggande föreslå de sakkunniga,
att dessa genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes bemedling erläggas
vid de egentliga kronouppbördsstämmorna på hösten. Det är
nu föreskrivet, att på därom gjord framställning Kungl. Maj:ts befallningshavande
äger ombesörja, att räntor och amorteringar å av sällskapen
utlämnade egnahemslån varda i samband med kronans arrenden
eller annan under våren infallande uppbörd genom vederbörandes försorg
debiterade, uppburna och redovisade. Då enligt på sin tid till förvaltningsutskottet
lämnad uppgift ingen under våren infallande kronans uppbörd
förekommer inom Gävleborgs län, ingick hushållningssällskapets
förvaltningsutskott till Kungl. Maj:t med underdånig framställning att få
annuiteterna å egnahemslån genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg uppburna i samband med kronoutskylderna på hösten. Denna
framställning faun Kungl. Maj:t emellertid ej för gott bifalla, och hava
sålunda ifrågakommande annuiteter uppburits i enlighet med författningen
under mars månad, och detta med synnerligen gynnsamt resultat.
Förvaltningsutskottet har bl. a. därför ej nu anledning att önska ändring
härutinnan. Det ligger för övrigt i öppen dag, att låntagarna skola
hava lättare att erlägga annuiteterna på annan tid, än då kronoutskylderna
skola utgöras. Förvaltningsutskottet finner alltså önskvärt, att
bestämmelsen i nådiga kungörelsen den 13 juni 1908 angående tiden
för annuiteternas erläggande på våren fortfarande må gälla. Att öka
svårigheterna för låntagaren att kunna erlägga sina räntor och amorteringar
på egnahemslånen genom att förlägga betalningen av ifrågavarande
annuiteter till samma tid som uppbörden av kronoutskylderna,
finner förvaltningsutskottet ej vara i låntagarens intresse. Däremot
torde det befinnas önskvärt, att betalningen av egnahemsannuiteterna
fördelades på två terminer, helst i mars och september, då i allmänhet
inga utskylder förekomma, vilket givetvis skulle underlätta för egnahemslåntagaren
att fullgöra sin betalningsskyldighet.

De sakkunnigas förslag om åstadkommande av en kombinerad besittnings-
och äganderätt till egnahem för att möjliggöra för låntagare,
vilka icke äga erforderligt kapital, att ändock komma i åtnjutande av

195

eget hem, på så sätt att låneförmedlaren själv inköper och först på arrende
upplåter lägenhet, vilken, när en viss del av lägenhetens värde
jämte för lägenheten stadgad arrendeavgift blivit av arrendatorn inbetald,
skulle till denne upplåtas med full äganderätt mot avlämnande av
behöriga lånehandlingar för ett egnahemslån, i storlek motsvarande den
del av köpeskillingen, som återstår, sedan förenämnda del av lägenhetens
värde blivit av lånehavanden gulden, låter visserligen rätt tilltalande, men
då förslaget ej angiver huru skall förfaras i det fall, då upplåtelsen avser
en obebyggd lägenhet, kan förvaltningsutskottet ej ingå på ett närmare
uttalande i frågan utan vill blott framhålla, att den föreslagna anordningen
för åstadkommande av egnahem alltid kommer att medföra olägenheter
av mångahanda slag och bereda låneförmedlaren avsevärt ökat
arbete. Och skola hushållningssällskapen, vilket givetvis är de sakkunnigas
mening, verkställa erforderliga reparationer å eller bebygga de
lägenheter av ifrågavarande typ, vilka inköpas utan åbyggnader eller
med sådana i dåligt skick, bliva de åligganden, som tillkomma hushållningssällskapen
i egenskap av låneförmedlare, så betungande, att den
föreslagna anordningen åtminstone ej bör i författningen införas utan
att varje hushållningssällskap, vilket också av de sakkunniga i annat
sammanhang föreslagits, lämnas statsanslag till avlönandet m. m. av
en egnahemskonsulent.

Rörande den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen hava
de sakkunniga ansett, att omfattningen av egnahemslånerörelsen i de
olika länen antyder en viss svaghet i organisationen.

Utan att ingå på en närmare prövning av de skäl, som kunna
tänkas föranleda skiljaktigheten i lånefrekvens inom olika län, kan förvaltningsutskottet
ej utan vidare underskriva den satsen, att svaghet i
organisationen skulle vara orsaken till ifrågavarande sakförhållande. För
övrigt äro de sakkunniga ju av den meningen, att vissa missförhållanden,
som framträtt under rörekens första år, blivit till stor del avhjälpta
och att resultaten visat sig bliva allt bättre med åren. Då de tio år,
denna stora, betydelsefulla och svårdirigerade rörelse fortgått, ej kan
kallas någon lång tid, men rörelsen dock därunder vunnit i styrka och
regelbundenhet, är det svårt att inse, varför de av de sakkunniga föreslagna
åtgärderna behöva vidtagas. Får rörelsen fortgå som hittills
utan att hindras av nya, mer eller mindre besvärande bestämmelser
angående dess ledning, är det förvaltningsutskottets bestämda övertygelse,
att densamma, . i vad den beror på rikets hushållningssällskap,
kommer att utveckla sig på ett normalt och för de lånebehövande alltmer
fördelaktigt sätt. Att redan i det tidiga stadium, vari lånerörelsen

196

ännu befinner sig, vidtaga så ingripande detaljförändringar, som de sakkunniga
föreslagit, kan förvaltningsutskottet för sin del ej finna lämpligt
eller av behovet påkallat. En del av de föreslagna ändringarna
synas för övrigt vara av beskaffenhet att endast åstadkomma mera besvär
för låneförmedlarna och trassel i deras räkenskaper utan att tillföra
rörelsen några däremot svarande fördelar.

Gävle den 9 april 1915.

Underdånigst

På Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

C. ERIK LINDSTRÖM.

Agathon Westman.

197

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utdrag av protokollet vid Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts sammanträde i Härnösand den 3
mars 1915.

§ 15.

Från hushållningssällskapets egnahemskommitté inkommet infordrat
yttrande rörande sakkunnigas betänkande i egnahemsfrågan beslöt utskottet
godkänna såsom eget yttrande i frågan; —--— —--

Rätt utdraget, betygar, ex officio:
Victor Karlson.

Bil. 1.

Redan från första början bar vid frågan om beredande av egna
hem åt mindre bemedlade arbetare stor skillnad gjorts mellan eget hem
åt jordbruksarbetare och eget sådant åt industriarbetare. Vid lånens
beviljande hava jordbrukslånen haft företräde framför bostadslånen, de
förra hava belånats intill 6/e av det uppskattade värdet, de senare till
högst sii av samma värde.

Det synes oss dock, som om båda låneformerna borde omhuldas i
samma grad, enär jordbruk och industri äro ganska beroende av varandra.
En tillväxande industri bereder större avsättningsmöjligheter och
högre priser för jordbruksalstren, och det borde ligga i statens intresse
att i lika grad bereda väsentliga lättnader i såväl jordbruks- som industriarbetarens
strävan att bilda eget hem.

198

Statens strävan i egnahem sfrågan är väl i främsta rummet att
motverka emigrationen, men då denna rekryteras såväl från jordbrukssom
industriarbetare, borde emigrationsorsakerna lika starkt motverkas
hos båda dessa slag av arbetare.

Eu arbetare utan eget hem är mera mottaglig för dåliga intryck,
ty oftast bor han i en trång och mindrevärdig bostad, där han efter
förrättat dagsverke finner föga trevnad, och drives därigenom ut till
lokaler, där nöjen av mer eller mindre värde locka honom till onödiga
utgifter.

Har arbetaren eget hem, så finner han där oftast trevnad och
sysselsättning. Alltid är där något, som behöver lagas eller förbättras,
alltid kan en jordbit — om ock liten — upparbetas, så att han därifrån
kan få några enkla jordbruksprodukter, som han eljest måste köpa, om
han har råd därtill.

Erfarenheten har ock visat, att en industriarbetare med eget hem,
helt naturligt för övrigt, får en bättre livsuppfattning, visar sig mindre
missnöjd med rådande förhållanden och lever ett sundare och nyktrare
liv än den arbetare, som med föga trevnad bor i en hyreskasern.

De sakkunniga befara den olägenheten av små jordbrukslägenheter,
som väl rättast borde hänföras till bostadslägenheter, att egnahemsinnehavareu,
som för sin existens är beroende av en viss extra industriförtjänst,
skall, om sådan närliggande industri nedlägges, utsättas för
större nöd därigenom att han är bunden vid sitt egna hem och saknar
rörlighet att förflytta sig till ställe, där bättre arbetsförtjänst gives.

Faran för ett sådant nödläge torde dock ej vara så stor, ty sällan
nedlägges en dyrbar industriell anläggning för en längre tid. Den
ursprungliga ägaren kan visserligen komma på obestånd och tvingas
att nedlägga sin verksamhet, men snart nog upptages verksamheten på
nytt av antingen den förre ägaren, sedan han fått ordna sina affärer,
eller av ny ägare. Under en sådan mellantid synes det oss, som om
arbetaren med eget hem skulle hava större frihet att söka sig till ställen
med bättre arbetsförtjänst, ty han har nu bostad åt sin familj och
behöver ej med relativt stora kostnader draga denna med sig. För sin
egen person finner han nog lätt tak över huvudet och har tillfälle att
till sin familj hemsända det han av sin arbetsförtjänst kan undvara.
Den berörda faran, i de fall den kan uppstå, är sålunda av mindre
betydelse och kan överhuvudtaget ej på förhand förutses.

På ovan anförda skäl anse vi, att eget hem är lika beaktansvärt
för såväl jordbruks- som industriarbetare och att de böra i lika hög
grad understödjas och att lånebeloppet bibehålies vid det nuvarande eller

199

5/« av uppskattat värde å jordbrukslägenhet och 3U å samma värde av
bostadslägenhet.

Stor vikt ligger dock därå, att låneförmedlaren tillser, att de
åbyggnader, som komma att uppföras, ej bliva större och dyrare än
som av behovet påkallas, vilket kan kontrolleras av långivaren genom
att till större byggnader vägra utlämna lån.

Behov av att de båda lånerörelserna böra skiljas åt har ej gjort
sig gällande inom detta län, men kommittén har ej något att erinra
emot ett sådant särskiljande. Möjligen kan den hittills styvmoderligt
behandlade bostadslånerörelsen därigenom komma att bättre tillgodoses.

Mot sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen
erinra vi:

Mom. 1. Behovet av tilläggslån har inom detta län ej hittills
gjort sig gällande annat än i några fall, där låntagaren fått sitt ursprungligen
begärda lån nedprutat. Då han sedermera inkommit med tillförlitlig
utredning om nödvändigheten av att utbekomma det först begärda
lånebeloppet, har detta i några fall blivit beviljat.

Det kan ej förnekas, att ett eget hem kan i väsentlig mån förbättras
genom inköp av angränsande jord, som kan köpas för ett måttligt
pris, men den procedur, som sakkunniga föreslå för utbekommande av
ett sådant tilläggslån, tilltalar oss ej.

Sakkunniga föreslå för ett sådant låns beviljande andra inteckning
i den förut belånade lägenheten och första inteckningen i den nyförvärvade,
vilka båda nya inteckningar skola läggas såsom säkerhet för
tillläggslånet.

Det torde ofta komma att möta stora svårigheter och kostnader
att skaffa en andra inteckning i den förut belånade fastigheten, enär
en andra inteckning redan kan vara tagen i den belånade fastigheten
för anskaffande av medel till utgifter, vartill egnahemslånet ej varit
tillräckligt. Det bliver då besvärligt och kostsamt att få en sådan postponerad.

1 allmänhet borde den, som redan fått ett egnahemslån, anses
hava fått tillräckligt understöd av staten, men om det anses, att han
bör stödjas än vidare för att kunna köpa en tilläggsjord, så vore det
enligt vårt förmenande enklast, att egnahemsförfattningen ändras därhän,
att tilläggsjord kunde inom stadgade maximigränser för det hela få
belånas såsom nytt lån, så länge som den sambrukades med den förut
belånade fastigheten. Skulle säkerheten för detta lån komma att anses
mindre tillfredsställande därigenom, att denna jord ej komme att särskilt

200

bebyggas, kunde maximibelåningsvärdet vid sådana lån sättas till s/4 av
uppskattade värdet. Tilläggslån å redan beviljat egnahemslån för annat
ändamål än inköp av tilläggsjord borde knappast beviljas, ty envar bör
ej flyga högre än egna vingar bära och gäller detta isynnerhet om mindre
bemedlade, som genom för stora lån komma i större återbetalningssvårigheter
än nödigt är.

Mom. 8. Tilläggslån böra av låneförmedlaren kunna uppsägas på
samma grunder som om andra egnahemslån är stadgat.

Vad beträffar den av doktor Adrian Molin avgivna reservationen
så finnes där åtskilligt, som vi gilla, men också mycket, som vi ej anse
skulle komma att medföra någon förbättring i egnahem slånerörelsen.

Det har i betänkandet anförts, att många hushållningssällskap
endast motvilligt mottagit arbetet med och risken för egnahemslånerörelsen
och att några bland dessa sällskap för att minska sin egen
risk ej belånat jordbruksfastighet högre än till Va och bostadslägenhet
till Va av det uppskattade värdet.

Ett sådant förfarande är naturligtvis ett stort fel, som i hög grad
inskränker den kraftiga hjälp, som staten ämnat giva den fattige arbetaren
vid bildandet av ett eget hem.

Det synes oss, som om hushållningssällskapen redan nu äro så
överhopade med ett synnerligen mångsidigt arbete, att de, om egnahemslånerörelsen
ökas i väsentlig grad, måste behandla denna rörelse jämte
den nu tillkomna jordförmedlingsverksamheten såsom en särskild förvaltningsgren
med för dess skötande särskilt utsedda tjänstemän.

Likaväl som de nuvarande egnahem skommittéerna nu sköta denna
lånerörelselse kan dess skötande överlämnas till en länsnämnd av 5
personer med ordförande tillsatt av Kungl. Maj:t samt 2 ledamöter med
1 suppleant tillsatt vardera av hushållningssällskapet och landstinget.
Fara torde ej förefinnas, att ej en sådan tillsatt nämnd skulle bliva lika
praktisk och duglig som den nu fungerande egnahemskommittén.

Då emellertid hushållningssällskapen genom en sådan anordning
ej ensamma skulle äga att bedöma den med lånen förenade risken, synes
det oss lämpligt, att denna risk delades lika av hushållningssällskapen
och landstingen.

Valen till sådan nämnd böra gälla för en tid av 3 år och nämnden
bör själv få iitse för rörelsens skötande nödiga tjänstemän.

Denna nämnd skulle då få en liknande sammansättning som de
nu fungerande skogsvårdsstyrelserna. Kostnaderna för en sådan länsnämnd
böra ej komma att uppgå till de av doktor Molin beräknade,
även om däri inräknas avlöning till en välbehövlig jordbrukskonsulent.

201

Sådana länsnämndor skulle utan tvivel kunna arbeta mera enhetligt
än de nuvarande egnahemskommittéerna.

Dessa senare hava utsett sockenombud för att hjälpa lånesökande
vid lånehandlingars upprättande samt för att avgiva )^ttrande över de
ingivna låneansökningarna, och en stor del av dessa hava fyllt sitt
åtagande med nit och intresse, ehuru det ej kan förnekas, att även motsatsen
ägt rum. Egnahem skommittén har dock ägt i sin makt att
avskeda sådana mindre lämpliga sockenombud och i deras ställe utse
andra, mera lämpade för ett sådant uppdrag.

Doktor Molins förslag att utse kommunala nämnder tilltalar oss
ej, ty även sådana kunna befinnas vara liknöjda och olämpliga, men
det torde bliva svårare att avskeda sådana nämnder än de nuvarande
sockenombuden.

Hänskjuta- länsnämnden lånefrågorna till kommunala nämnder,
så är det att befara, att lånefrågorna ej behandlas så opartiskt som
önskligt vore.

Skulle kommunerna på egen risk uppträda såsom låneförmedlare,
torde med säkerhet befaras, att de till skydd för egen risk skulle alltför
snävt begränsa lånebeloppet, varigenom lånerörelsen skulle i väsentlig
grad hindras och möjligen helt förkvävas. Doktor Molins förslag att
de kommunala nämnderna skulle samverka med isynnerhet sparbankerna
torde vara synnerligen opraktiskt, ty dels skulle sparbankerna fordra
betydligt högre ränta än nuvarande 3.6 procent, dels torde de ej vilja
belåna lägenheterna högre än till halva taxeringsvärdet, såvida ej tillräcklig
fyllnadsborgen presterades.

Den av doktor Molin föreslagna centrala ledningen medelst ett fristående
ämbetsverk kan hava sina fördelar, men en så vidlyftig anordning
torde böra förbehållas en framtid, då behovet därav gjort sig mera
gällande än som nu är fallet.

Härnösand den 1 mars 1915.

Å Egnahemskommitténs vägnar
enligt uppdrag:

J. O. Högberg. Victor Karlson

J. Arnell.

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

202

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde med Jämtlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott i Östersund den
3 juli 1915.

Föredrogs egnahemsnämndens i Jämtlands län förslag till yttrande
över av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande och förslag i egnahemsfrågan
och beslöt förvaltningsutskottet att godkänna detsamma
såsom eget yttrande.

In fidem
P. I. Hedlund.

Bil. 1.

Såsom ledande principer för egnahemslånerörelsen föreslå de sakkunniga
(betänkandet sid. 197 och följande) lånerörelsens uppdelning på
två skilda grenar; en för jordbruks- och en för bostadsändamål, samt
att den gren av rörelsen, som avser lån för jordbruk, fortfarande skulle
omhänderhavas av hushållningssällskapen och den för bostadsändamål
på annat sätt ordnas och skiljas från hushållningssällskapen. Vissa
hantverkare skulle dock fortfarande kunna erhålla bostadslån genom
hushållningssällskapen.

Då en ändring i denna riktning, vad hushållningssällskapens verksamhet
vidkommer, icke skulle i nämnvärd mån ändra nuvarande förhållanden,
anser sig egnahemsnämnden böra tillstyrka sakkunnigas förslag
i denna del.

203

Vad åter angår behovet och nyttan av samt de väsentligen större
risker, som otvivelaktigt komma att uppstå i och med ordnande av en
särskild verksamhetsgren för bostadslägenhetslån, äro spörsmål, som
egnahemsnämnden icke velat upptaga till granskning.

Rörande bestämmelser å vilka fastigheter egnahemslån böra utlämnas
(bet. sid. 211 o. följ.) så innehåller de sakkunnigas förslag just
ej annat och mera än de principer, efter vilka lån inom vårt län hittills
utlämnats, vårföre förslaget även i denna del tillstyrkes.

Angående högsta tillåtna värde å lägenhet för berättigande till lån
ur egnahemslånefonden (bet. sid. 213 o. 496) föreslå de sakkunniga, att
de för erhållande av lån ur fonden gällande bestämmelser angående
värdemaximum å jordbrukslägenheter måtte förändras sålunda, att för
bebyggda lägenheter det högsta värdet bestämmes till 6,000 kronor och
att för obebyggda lägenheter motsvarande värde sättes till 8,000 kronor
(med beräknad blivande åbyggnad); samt att den nuvarande bestämmelsen
om begränsning av lånesummans absoluta belopp till 5,000 kronor för
lån å jordbrukslägenheter måtte utgå och såsom allmän bestämmelse
kvarstå, att högsta lånebelopp, som kan utlämnas, utgör 6/s av värdet.

Såsom stöd för denna framställning framhålla de sakkunniga bland
annat, att, vad beträffar nedsättning av maximivärdet å bebyggda lägenheter,
isynnerhet i Norrland, där sågverksbolagen i stor utsträckning
önska sälja inägojorden till sina hemman, de visat sig villiga att avyttra
denna till jämförelsevis lägre pris till köpare, som genom beviljat egnahemslån
kan erlägga köpeskillingen, än eljest, och att följaktligen en
höjning av maximivärdet sannolikt endast skulle ha till följd en stegring
i priserna å dessa hemman.

Ett annat skäl för nedsättning finna de sakkunniga även däri, att
för ett pris av 7,000 kronor kunna i de flesta delar av riket erhållas
bebyggda lägenheter av den storlek, att de icke kunna tillräckligt intensivt
skötas utan hjälp av främmande arbetskraft, och lånerörelsen sålunda
komma in på områden, där den sunda normen att lägenheterna ej böra
vara större, än att de i regel skola nöjaktigt kunna skötas av familjens
egna krafter, icke längre blir tillämplig.

Beträffande värdegränsens höjande å obebyggda lägenheter till
8,000 kronor anföra de sakkunniga, att detta skett med hänsyn till de
numera dryga nybyggnadskostnaderna, varigenom den ekonomiska bärkraften
hos lånesökanden i regel blir för svag, samt med särskild hänsyn
även därtill att statens lånerörelse icke bör vara inskränkt till att främja
bildandet av endast sådana mindre lägenheter, vilkas ägare under alla
förhållanden äro för sin utkomst beroende av arbetsförtjänst utom hemmet,

204

utan att rörelsen borde få till uppgift även att skapa sådana lägenheter,
å vilka ägaren kunde anses fullt besuten, vilket, enligt de sakkunnigas
uppfattning, icke är möjligt inom den nuvarande värdegränsen.

Förslaget om maximivärdets nedsättande för bebyggda lägenheter
till 6,000 kronor vill egnahemsnämnden utan vidare tillstyrka.

Vad åter höjningen av samma värde för obebyggda lägenheter
vidkommer, så föreligger, vad vårt län angår, intet trängande behov för
en höjning upp till 8,000 kronor. Av hänsyn till att andra förhållanden
tilläventyrs inom andra län kunna vara rådande har nämnden likväl
icke velat uttala sig avstyrkande mot det förslag de sakkunniga under
denna punkt framlagt. „

De sakkunniga hava vidare (se sid. 221 o. 452) upptagit frågan
om räntefotens eventuella höjande för egnahemslån samt utsträckning
av amorteringsfriheten från 3 till 5 år (sid. 226 o. följ.)

I fråga om räntefoten hava de sakkunnigas majoritet visserligen
stannat vid att föreslå räntans utgående med som hittills 3.6 procent,
men en avsevärd minoritet har uttalat sig för låneräntans höjning så,
att den i det närmaste komme att utgöra vad staten för sina lån får
betala. Denna ståndpunkt hava också vissa hörda myndigheter intagit.

I intimt samband med frågan om räntefoten står frågan om amorteringsfrihetens
utsträckande, och det har därföre synts egnahemsnämnden
lämpligt yttra sig över dessa frågor i ett sammanhang.

Minoriteten bland de sakkunniga har icke vågat förutsätta, att
räntefoten för lånen skulle sättas så hög, att icke staten enligt nu gällande
räntesatser skulle komma att förlora en viss ränteskillnad. Om man nu
höjer räntefoten och samtidigt utsträcker amorteringsfriheten, varigenom
längre tid åtgår, innan lånen amorterats in, och staten i allt fall årligen
skall förlora, har det synts egnahemsnämnden, som om vinsten av åtgärden
icke skulle bliva så väsentlig, att en ändring i nuvarande bestämmelser
skulle i ena eller andra avseendet vara att förorda. Visserligen
skulle med en utsträckning av amorteringstiden en viss fördel eller
lättnad lämnas den, som bygger upp ett nytt eget hem, men i samma
mån som amorteringstiden utsträckes avlägsnas också den för låntagaren
efterlängtade tidpunkt, då lånet är bortamorterat, och fråga kan vara,
om ej känslan härav gör det lättare att sporra krafterna med att börja
amorteringen något år tidigare.

Det har i alla händelser synts egnahemsnämnden uppenbart att,
då det för egnahemslåntagaren gäller att väga fördelarna mot varandra
mellan en högre räntesats och en utsträckning av amorteringsfriheten,

20.r)

det obetingat är till fördel få behålla den lägre räntesatsen och avstå
från den sistnämnda friheten.

Ser man på frågan ur nationalekonomisk synpunkt, torde man
kunna våga påstå, att åtminstone i alla de fall, då det gäller att med
egnahemslån bilda nya egna hem, den värdeförökning, som härigenom
ekonomiskt och socialt uppstår, är av den betydelse, att den bör kunna
uppväga den förlust, som staten får vidkännas genom den lägre räntesatsen.

Sant är visserligen, att staten för närvarande får betala höga räntor
å sina lån; men lika sant är ock, att de nuvarande tiderna med sina
uppskruvade priser på alla sorters materialier göra det för egnahemslåntagaren
synnerligen svårt att bygga upp det nya egna hemmet. En
ränteförhöjning därtill skulle otvivelaktigt i avsevärd grad stävja det
nyvaknade intresset för egnahemsrörelsens jämna utveckling — en rörelse,
som dock statsmakterna varit eniga att anse såsom utgörande ett viktigt
led i strävandena att bibehålla befolkningen vid jorden och dess uppodling
och skötsel.

Egnahemsnämnden anser därföre sakkunnigemajoritetens förslag
om räntefotens bibehållande vid 3.fi procent vara att livligt förorda,
varemot förslaget om amorteringsfrihetens utsträckning torde kunna
utan större olägenhet eftergivas.

De sakkunniga föreslå (sid. 227), att det nu till premiering av
mindre odlingsföretag anslagna belopp måtte höjas med 25,000 kronor
och att detta belopp skulle lä användas som premium eller som lättnad
i odlingsarbetet för sådana egnahemslåntagare, som satt sig ned på
oodlade områden, under de första åren, då odlingsarbetet ännu icke hunnit
lämna någon vidare avkastning.

Detta sakkunnigas förslag anser nämnden böra på det livligaste
tillstyrkas.

Rörande den centrala organisationen av egnahemslånerörelsen (sid.
270, 312, 366, 425) hava de sakkunniga avlämnat vissa förslag.

Bland annat föreslås, att rörelsen skall helt läggas under lantbruksstyrelsen
samt att en särskild »inspektör» i styrelsen anställes att biträda
vederbörande byråchef rörande denna särskilda verksamhetsgren. — I
särskild reservation har yrkats upprättande av en särskild byrå med
egen byråchef för dessa ärenden.

Att egnahemsrörelsen lägges under lantbruksstyrelsens tillsyn och
övervakande för vidmakthållande av sambandet mellan denna verksamhetsgren
och andra närstående jordbruksfrågor, lärer vara att anse som
fördelaktigt.

206

Att en mera tryggande kontroll över verksamheten i flera avseenden
är av behovet påkallad, torde också vara att anse som obestridligt.

Huruvida den tilltänkte inspektören i lantbruksstyrelsen skulle
kunna fullt effektivt utöva denna kontrollerande ledning för hela riket,
tillåter sig dock egnahemsnämnden att betvivla. En inspektör för hela
riket skulle förmodligen bliva så upptagen av resor, att föga tid bleve
övrig ingå i en granskning av de sannerligen ej obetydliga ärenden,
som varje hushållningssällskaps egnahemsnämnd har under sin förvaltning.

Bättre vore då, förefaller det, om, evad det rörer den av hushållningssällskapen
förmedlade egnahemsrörelse, Konungens befallningshavande
inom resp. län ägde rätt utse en lämplig person, som granskade
egnahemsnämndens åtgärder och jämte hushållningssällskapets revisorer
granskade räkenskaper och handlingar och däröver för varje år avgåve
berättelse.

Den överblick, som lantbruksstyrelsen över rörelsens utvecklingbehöver
erhålla, torde knappast på detta sätt behöva bliva mindre, men
kontrollen otvivelaktigt effektivare. Detta naturligen under förutsättning
att Konungens befallningshafvande för uppdraget utse lämpliga personer.

Vad den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen angår (sid.
230, 365 o. 371) kan egnahemsnämnden ej annat än uttala sin tillfredsställelse
över att majoriteten av de sakkunniga stannat vid att hemställa,
det hushållningssällskapen fortfarande skola vara låneförmedlare för jordbrukslånerörelsen.
För sakens skull och för det allmänna skulle det
säkerligen ej vara utan sina allvarliga vådor att överlämna denna rörelse
åt helt nya organ. Engnahemsnämnden tillåter sig därföre på det bestämdaste
avstyrka de förslag, som reservanten doktor Molin i sådant
avseende framställt.

Vad slutligen angår övriga av sakkunniga avlämnade förslag,
såsom om tiden och sättet för annuiteternas upptagande (sid. 252);
statens bidrag till låneförmedlare för omkostnader och förluster å lånerörelsen
(sid. 255); upplåtelse av egnahemslån på arrende med köprätt
efter viss tid (sid. 294) med flera föreslagna ändringar eller tillägg till
nuvarande bestämmelser, så äro dessa av den art, att de delvis redan
inom vårt län tillämpats, iföljd varav nämnden mot desammas antagande
ej har något att erinra.

Östersund den 15 maj 1915.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län.

C. J. von Essen.

A. Mattsson.

207

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Under rubriken »ledande principer för statens egnahemslånerörelse»
erinra de sakkunniga till en början (sid. 197—211), att syftet med
statens egnahemslånerörelse, sådan den för närvarande bedrives, är att
underlätta bildandet av egna hem av två slag, nämligen dels jordbrukslägenheter
och dels bostadslägenheter. Under erinran tillika att vid
nämnda rörelses igångsättande huvudändamålet med densamma emellertid
varit att befrämja tillkomsten av mindre jordbruk, vilket framginge,
bland annat, därav, att staten såsom främsta organ vid låneförmedlingen
begagnade sig av hushållningssällskapen och att vid lånemedlens fördelning
ett visst företräde stadgats för lån för jordbruksändamål, påpeka
de sakkunniga de stora olägenheterna av den nära föreningen av egnahemslånerörelsens
båda grenar och av deras inbördes konkurrens om
gemensamt lånebelopp. På grund härav och då en uppdelning av lånerörelsen
på två från varandra fullt fristående grenar, en för jordbruksoch
en för bostadsändamål, vore av behovet synnerligen påkallad, föreslå
de sakkunniga, att en särskild lånefond upplägges för var och en av
dessa båda grenar, och att bostadslånerörelsen överflyttas från hushållningssällskapen
till andra organisationer.

Då den sålunda föreslagna uppdelningen av egnahemslånerörelsen
sannolikt kommer att befrämja dess vidare utveckling, tillstyrkes detta
förslag av förvaltningsutskottet, som ej heller har något att erinra mot,
att till jordbrukslånerörelsen må hänföras lån ej blott för förvärv av
jordbruksfastigheter utan även för beredande av bostäder åt hantverkare
och jordbruksarbetare m. fl. på rena landsbygden, under det att bostadslånerörelsen
skulle omfatta lån, som avser att bereda bostäder åt industriarbetare
och dem närstående lager av befolkningen.

Beträffande det mål, som bör sättas för statens lånei''örelse för
bildande av småbruk, instämmer förvaltningsutskottet med vad de sak -

20S

kunniga härutinnan anfört eller att sagda rörelse ej bör begränsas till
sådana lägenheter, där ägaren för sitt och sin familjs uppehälle är beroende
av annan arbetsförtjänst, utan att lån böra som hittills utgå
såväl för lägenheter, därå ägaren kan vara fullt besuten, som för lägenheter,
vilkas ägare för sitt uppehälle äro hänvisade till arbetsförtjänst
utom hemmet.

Å sid. 211—230 lämnas en redogörelse för de sakkunnigas förslag
rörande bestämmelser för de enskilda lånen. Angående spörsmålet om
vilka fastigheter, som böra åtnjuta egnahemslån, framhålles, att lån förnämligast
böra utgå till inköp av sådana fastigheter, genom vilkas förvärvande
nya egna hem bildas, men att lån dock därjämte böra utgå
till inköp av en del äldre, redan förut lagfarna fastigheter, nämligen
dels icke bebyggda utjordar och dylikt, dels sådana, som kunna sägas
hava upphört att utgöra egna hem, såsom fastigheter, som ägas av
bolag eller enskilda personer, som själva icke bebo desamma, dels ock
sådana, som eljest skulle upphöra att utgöra egna hem, såsom då en
fäderneärvd fastighet, därest egnahemslån ej beviljas, måste säljas till
utomstående på grund av svårigheter för något av barnen att övertaga
densamma.

I sammanhang härmed och med anledning av den från något håll
framkomna anmärkningen, att någon nybildning av egna hem praktiskt
taget icke förekommer inom vissa norrländska län, bland dem Västerbottens,
må här erinras, att låneförmedlaren i Västerbottens län städse
låtit sig angeläget vara att åstadkomma nybildning av småbrukslägenheter
och att, såsom längre fram utförligare skall behandlas, verkligt
nya egna hem i stor omfattning uppstått inom länet, tack vare bistånd
i form av meddelade egnahemslån. Därjämte är att märka, att inom
Västerbottens län bolagshemman i stor utsträckning givit upphov till
nya egna hem dels genom arrendatorers friköp av utav dem arrenderade
bolagshemman dels ock därigenom, att ägostyckade dylika hemman försålts
till låneberättigade småbrukare.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om låntagares kvalifikationer,
om värde- och lånemaximum å lägenheter för erhållande av egnahemslån,
om tilläggslån, om lån i visst fall till mindre än lägenhetens
halva värde, om utsträckning av amorteringsfriheten från tre till fem
år, om statsunderstöd för nyodlingar samt om befrielse från debetsedellösen
å annuitetsbeloppet har förvaltningsutskottet intet att erinra. Dock
har förvaltningsutskottet rörande förslaget om tilläggslån velat uttala
den åsikten, att den, som söker egnahemslån, i allmänhet bör äga företräde
framför den, som söker tilläggslån, då det i regel torde förhålla

20!)

sig så, att den, som redan förvärvat en egnahemslägenliet och endast
vill utvidga eller förbättra densamma, bär större möjligheter att annorstädes
erhålla kredit och är mindre i behov av statens hjälp än den,
som vill grunda ett nytt eget hem. Härmed är emellertid ingalunda
sagt, att den, som söker nytt lån, under alla förhållanden bör äga företräde.
I vissa fall kan det vara minst lika önskvärt, att statslån utlämnas
till utvidgande och förstärkande av gamla lägenheter som till
bildande av nya. Det bör alltså lämnas låneförmedlaren öppet att
vid konkurrens mellan dylika anspråk handla efter föreliggande omständigheter.

Beträffande räntefoten å egnahemslån hava olika meningar gjort
sig gällande. Från vissa håll hava röster höjts för att räntefoten borde
höjas utöver den nuvarande räntesatsen 3.6 procent, så att densamma i
det närmaste komme att motsvara den ränta, till vilken staten kan upplåna
penningar. En av de sakkunniga har reservationsvis föreslagit en
höjning av räntefoten till 4 procent, under det att de sakkunnigas
majoritet påyrkar, att densamma må oförändrat bibehållas vid 3.6 procent.

Till stöd för yrkandet om räntefotens höjning har huvudsakligen
åberopats, att egnahemslånerörelsen bör skötas efter sunda ekonomiska
principer och icke betraktas såsom ett filantropiskt företag, att det ej
kan vara en sund ekonomisk politik att utlämna lån mot avsevärt lägre
ränta än staten får betala, om effekten blir, såsom skett på ett eller
annat håll, att egnahemsjorden genom den lägre räntan kommit att utgöra
spekulationsobjekt med uppjobbade priser, samt att räntefoten i
varje fäll ej spelar någon större roll för den, som söker egnahemslån.

Häremot kan med skäl invändas, att det visserligen är sant, att
egnahemslånerörelsen icke skall eller bör vara någon filantropisk rörelse,
men att det å andra sidan bör ihågkommas, att den har många andra
uppgifter att tillgodose än den rent ekonomiska. Sålunda har egnahemsrörelsen
den stora sociala betydelsen att främja tillkomsten av en
samhällsklass med mera fri och oberoende ställning samt på samma
gång mera fast knuten vid fädernejorden. Det torde ej heller kunna
bestridas, att denna rörelse är ett av de verksammaste medlen mot
emigration och lantbefolkningens inflyttning till städerna. Vid sådant
förhållande företräder bildandet av egnahemslägenheter ett stort allmänt
intresse, för vars tillgodoseende staten utan tvekan bör uppoffra medel,
i den mån så befinnes erforderligt.

Förvaltningsutskottet tillåter sig för egen del, i fråga om förhållandet
i Västerbottens län, tillägga, att egnahemslåntagarna här i
länet i allmänhet äro så svagt ekonomiskt situerade, att de fortfarande
Uti. över bet. av egnaliemssakkunniga. 27

210

som hittills synnerligen väl behöva den lättnad, staten hittills berett
dem i form av låg ränta. Huru obetydlig skillnaden i låntagarens utgifter
än kan synas bliva, därest räntefoten höjes på sätt reservanten
föreslagit eller till ett något högre belopp, så kan likväl denna merutgift
bereda vederbörande stora olägenheter, särskilt som — enligt vad
känt torde vara — mångenstädes i länet och framför allt i dess lappmarker
anskaffandet av kontanter icke sällan är förenat med avsevärda
svårigheter för en person med en egnahemslåntagares ekonomiska
resurser. Det är förvaltningsutskottets bestämda uppfattning, att en
höjning av räntefoten skulle i hög grad hämma statens ifrågavarande
lånerörelse. En av de förnämsta fördelar, som från låntagarnas synpunkt
är förenad med lån ur statens egnahemslånefond, är att lån därifrån
utlämnats mot billigare ränta, än om han vänder sig till banker
eller andra privata långivare. En höjning av räntan till föreslagna 4,
4 Va å 5 procent skulle, enligt förvaltningsutskottets förmenande, medföra
en minskad efterfrågan å statens egnahemslån och särskilt skulle
det inom Västerbottens län allt mer växande intresset för egnahemsrörelsen
förkvävas genom den ifrågasatta åtgärden. Att man med billiga
lån endast underlättar jobberiet och höjer jordvärdet, torde-vara osannolikt,
så länge låneförmedlarna huvudsakligen utgöras av hushållningssällskapen,
vilka äga möjlighet att bestämma jordpriset i ganska stor
utsträckning. I allt fall har inom Västerbottens län någon tendens till
spekulation med egnahemslägenheter hittills icke förekommit. På grund
av det sålunda anförda vill förvaltningsutskottet på det livligaste tillstyrka,
att räntefoten må förbliva oförändrad.

En annan fråga, som utgör föremål för olika åsikter, är egnahemslånerörelsens
organisation. Det har härvidlag å ena sidan sagts, att
den nuvarande organisationen vållat, att såväl ur statens som den enskildes
synpunkt statsmakternas avsikt med egnahemslånerörelsen blivit
endast högst ofullkomligt realiserad och att särskilt i de sex nordligaste
länen, utom Norrbottens, denna rörelse måste anses väsentligen förfelad,
då den icke förmått göra någon nämnvärd insats. Till stöd för dessa
påståenden har bland annat åberopats, att, enligt vad statistiken visar,
resultatet av hushållningssällskapens verksamhet i förevarande avseende
blivit en beklaglig ojämnhet i lånerörelsens skötsel, ett förhållande, som
i första rummet skulle bero på det ojämna i intresset för saken hos
hushållningssällskapen. Ty det vore visst icke de i vårt land högst
växlande naturliga förutsättningarna för egnahemslånerörelsen, som vållat
den anmärkta ojämnheten, utan orsaken vore främst att söka i ojämnt
intresse och liknöjdhet hos låneförmedlarna. Det framhålles vidare, att,

211

om man jämförde i fråga om naturliga förutsättningar så pass likställda
län som Norrbottens och Västerbottens, så visade sig, att under åren
1906—1911 beviljats i förra länet 456 jordbrukslån till ett lånebelopp
ay 918,930 kronor, under det att i Västerbottens län antalet enahanda
lån utgjorde endast 111 med ett lånebelopp av 173,925 kronor. Slutligen
har anmärkts, att inom de flesta hushållningssällskap den egentliga
nybildningen av egnahemslägenheter skulle vara obetydlig, vilken anmärkning
särskilt skulle gälla samtliga norrlandslän med undantag av
Norrbottens. Det såväl kvantitativt som kvalitativt otillfredsställande
resultatet av egnahemslånerörelsen vore emellertid ytterst beroende på
den nuvarande otillfredsställande organisationen, som därför måste undergå
genomgripande förändring, bland annat genom att hushållningssällskapen
berövades rätten att fungera såsom låneförmedlare.

Mot förestående uttalanden kunna emellertid åtskilliga befogade
erinringar framställas. En given brist är, att anmärkningarna grundas
på otillräcklig statistik. Hade utredningen kunnat utsträckas till förhållandena
under de senaste åren, hade omdömet säkerligen blivit i viss
mån annorlunda. Inom Västerbottens län har intresset för egnahemsrörelsen
ingalunda varit ojämnt, utan denna rörelse har tvärtom varit
stadd i en jämn och stadig utveckling. Detta visas av följande siffror.
Ty då under rörelsens första år .1905 inom Västerbottens län beviljades
3 jordbruks- och 2 bostadslån eller tillhopa 5 lån, beviljades år 1911
respektive 28 och 13 eller sammanlagt 41 lån. År 1914 utgjorde antalet
beviljade jordbrukslån 89 och bostadslån 33 eller tillsammans 122 lån,
vilket bestyrker uppgiften, att egnahemslånerörelsen inom länet gått
glädjande framåt. Motsvarande siffror för Norrbottens län utvisa en
ganska anmärkningsvärd ojämnhet. Under det att ej mindre än 120
jordbrukslån och 34 bostadslån eller tillhopa 154 lån beviljades i sistnämnda
län år 1905, sjönk antalet lån år 1911 till respektive 31 och
7 eller tillsammans 38 och år 1914 till respektive 88 och 27 eller
sammanlagt 115 lån.

Vid jämförelse med Västerbottens län framgår sålunda, att, under
det lånens antal här i länet ökats från 5 år 1905 till 122 år 1914, har
antalet lån inom Norrbottens län minskats från 154 under år 1905 till
115 år 1914. Tillika framgår, att under sistnämnda år beviljades inom
Västerbottens län 7 lån mera än i Norrbottens.

Ser man på storleken av de beviljade lånebeloppen, visar det sig,
att dessa belopp för inom Västerbottens län beviljade lån uppgingo år
1905 till 10,750 kronor, år 1911 till 72,650 kronor och år 1914 till ej
mindre än 246,800 kronor.

212

I vilken mån lånerörelsen främjat nybildningen av egna hem, framgår
av en del i de sakkunnigas betänkande del II sid. 190 och följande
intagna tabeller. Av dessa tabeller synes, att omkring 82 procent av
de under perioden 1905—1911 i Norrbottens län utlämnade lånen beviljats
på bebyggda lägenheter, under det att motsvarande siffra för
Västerbottens län är 48 procent. Härvid erinras, att ifråga om sistnämnda
län samtliga bebyggda lägenheter inköpts från aktiebolag, varför
alla de härifrån länet i omförmälda tabeller upptagna bebyggda lägenheter
böra — såsom också härovan påpekats — i fråga om nybildningav
egna hem jämnställas med obebyggda lägenheter. Beträffande förhållandena
efter år 1911 har länets egnahemsnämnd upplyst, att den
fortfarande vidhållit principen att endast bevilja lån på obebyggda eller
från bolag inköpta lägenheter och att i de fyra fall, då principen frångåtts,
detta berott därpå, att de inköpta lägenheterna icke bebotts av
säljarna eller brukats som egna hem, och att i tre fall därtill kommit,
att nu avsedda lägenheter under åratal legat för fäfot.

Påståendet att Västerbottens och Norrbottens län skulle i fråga
om naturliga förutsättningar kunna i det närmaste jämnställas, torde
ej heller vara fullt riktigt. Västerbottens läns kustland är en gammal
jordbrukarbygd, där allmogens intresse mera är inriktat på att genom
''odling förbättra den egna jorden än att självmant vidtaga åtgärder för
upplåtande av mark i kolonisationssyfte. Detta framgår, bland annat,
av det stora intresse, varmed norrländska nyodlingslånerörelsen omfattats
i Västerbottens län. Så hava under tidsperioden 1907—1912 ej mindre
än 2,014 dylika lån tilldelats jordbrukare i Västerbottens län, under det
att å övriga norrländska län belöpt sig tillhopa allenast 1,476 nyodlingslån
under samma tid. Inom de avvittrade delarna av länets lappmark
har jordbruket endast långsamt utvecklat sig, men i den mån så skett
hava liknande tendenser som i kustlandet gjort sig gällande, och de
vidsträckta områdena ovan odlingsgränsen äro ännu och tills avvittringen
där fastställts undandragna alla kolonisationsplaner. Norrbottens län
däremot är vår egentliga kolonisationsbygd, där ett storartat bergsbruk
i förening med gruvdrift och industriell verksamhet allt mer okär avsättningsmöjligheterna
för jordbrukets alster. Enligt vad statistiken
visar, tillväxer befolkningen hastigare i Norrbottens län än i Västerbottens.
Denna omständighet i förening med ännu otillfredsställande
exportmöjligheter i fråga om lantmannaprodukter har medverkat till,
att inom Västerbottens län någon livligare strävan att upptaga obrukad
mark hittills icke gjort sig nämnvärt gällande.

För att belysa det otillfredsställande sätt, varpå hushållningssäll -

213

skapen skulle handhava egnahemslånerörelsen, har vidare anförts, bland
annat, huru orimligt det vore, att på grund av hushållningssällskapens
olika intresse för ifrågavarande uppgift det skulle t. ex. på den södra
sidan om gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens län möta de
största svårigheter för en ung man att utfå sin rätt till ett egnahemslån
av statens medel, medan på den norra sidan detta ginge väl för
sig, och lånerörelsen där sköttes jämförelsevis effektivt och liberalt.

Oavsett spörsmålet, huruvida det tillkommer hushållningssällskapen
att bedöma, om egnahemslånerörelsen skall skötas liberalt och effektivt
eller i enlighet med gällande föreskrifter, får förvaltningsutskottet i
syfte att bemöta de särskilt mot Västerbottens läns hushållningssällskap
framställda anmärkningarna för dess otillfredsställande sätt att handhava
egnahemslånerörelsen redogöra för de huvudsakliga skäl, som under
år 1905—1911 inom Västerbottens län legat till grund för avslag å
begärda egnahemslån.

En undersökning härvidlag har givit vid handen, att av de 66
avslag, som förekommit under sistnämnda tid, 34 varit grundade därpå,
att de till inköp avsedda lägenheterna redan utgjorde färdiga egnahem,
14 _ avslag på bristande personliga kvalifikationer hos sökandena samt
14 därpå, att sökandena ansetts hava köpt sina lägenheter allt för dyrt.
Någon formalism i behandlingen av egnahemsärenden kan sålunda ej
läggas låneförmedlaren i Västerbottens län till last, och här må ytterligare
erinras, att mer än halva antalet avslag grundats därpå, att någon
nybildning av egna hem ej varit i fråga.

Att eu omläggning av egnahemsrörelsens organisation skulle vara
förutsättningen för att i största möjliga omfattning uppnå statens syfte
med denna rörelse, söker en av de sakkunniga i en avgiven reservation
styrka genom att visa på de resultat, som vunnits på de sju första
åren, varunder rörelsen bedrivits. Dessa resultat anser reservanten otillfredsställande
i olika avseenden, och följaktligen förefinnas, enligt hans
förmenande, brister i den hittillsvarande egnahemsverksamheten av beskaffenhet,
att en omläggning av dess organisation efter nya grundlinjer
borde genomföras.

I fråga om Västerbottens län har emellertid ovan visats, att egnahemslånerörelsen
gått stadigt framåt på ett för dess sunda utveckling
lyckligt sätt. Under sådant förhållande synes klagan över organisationens
bristfällighet obefogad. En sådan torde haft skäl för sig, om
rörelsen stått stilla eller gått tillbaka. Som ett allmänt omdöme om
rörelsen i dess helhet, sådan den bedrivits av hushållningssällskapen,
torde kunna uttalas, att varken fel eller försummelser i densammas hand -

214

havande rättvisligen kunna läggas hushållningssällskapen till last i deras
verksamhet såsom låneförmedlare. De hava väl använt och förbrukat
alla de medel, Eders Kungl. Maj:t ställt till deras förfogande för rörelsens
bedrivande.

Enligt förvaltningsutskottets åsikt måste hushållningssällskapen
anses i hög grad skickade att handhava egnahemslånerörelsen, då deras
verksamhet att bereda mindre bemedlade tillfälle att å landsbygden
skapa sig egnahem mycket nära sammanfaller med hushållningssällskapens
övriga strävanden, vilka allt mera utvecklat sig i riktningen mot främjandet
av det mindre och minsta jordbruket. Uppenbart torde sålunda
vara, att frågan om bildande av egna hem för mindre bemedlade å
landsbygden faller inom ramen av hushållningssällskapens egentliga uppgifter,
samt att sällskapen äro de naturliga organen för egnahemslånerörelsens
skötsel.

Då egnahemslånerörelsens hittills varande organisation i praktiken
visat sig i det stora hela väl fylla sin uppgift, synes det förvaltningsutskottet,
att densamma lämpligen fortfarande bör stå i sina huvuddragoförändrad,
så mycket mer som hushållningssällskapen, som ju haft att
åtnjuta 10 försöksår, med den vidsträckta erfarenhet, som därunder
samlats, sålunda äro än bättré skickade att i fortsättningen leda rörelsen
framåt. Det torde vara klokare att söka tillgodogöra sig den erfarenhet,
som sålunda vunnits inom hushållningssällskapen, samt genom förbättringar
inom den nuvarande organisationens ram söka avhjälpa de
brister, som tilläventyrs vidlåda egnahemslånerörelsen, än att skapa helt
nya organ och med dessa ånyo börja från början. Att något verkligt
behov för inrättande av nya organ för egnahemsverksamheten föreligger,
har enligt förvaltningsutskottets förmenande icke heller påvisats. Härtill
kommer, att mot den organisation, som av reservanten föreslagits
skola träda i stället, i flera avseenden tungt vägande anmärkningar
kunna framställas, såsom att densamma i verkligheten innebär en försämring
i jämförelse med den nuvarande, som har den fördelen att
redan vara i praktiken prövad med gott resultat.

Med stöd av det anförda finner förvaltningsutskottet skäl ej föreligga
att tillstyrka den föreslagna förändringen av den för låneverksamheten
och jordförmedlingen nu gällande organisationen, vilken förty
bör i sina huvuddrag bibehållas, och får förvaltningsutskottet sålunda
underdånigst biträda vad de sakkunnigas majoritet härutinnan uttalat.
Vidkommande särskilt jordförmedlingen skulle dess uppgifter, enligt
en reservants förslag, till en de! sammanfalla med de nuvarande jordför
in e d lin gsby råernas och till en del omfatta sådan verksamhet, för vilken

215

lån ur jordförmedlingsfonden utlämnas. Förvaltningsutskottet instämmer
med de sakkunnigas majoritet därutinnan, att det ej synes lämpligt att
upprätta helt nya organ för förmedlingen med så vidsträckta uppgifter,
som av nämnda reservant påpekats, eller att de nuvarande jordförmedlingsbyråerna
skulle upphöra.

I likhet med de sakkunnigas majoritet finner förvaltningsutskottet
emellertid tydligt, att det ej i alla hänseenden är väl beställt med den
nuvarande anordningen av låneförmedlingen. De betydelsefulla förändringar,
som av de sakkunniga föreslås, synas förvaltningsutskotten
nyttiga och nödiga, då därigenom dels skärpes kontrollen över låneförmedlarna
dels ock utbygges och förbättras den nuvarande organisationen
i syfte att på ett mera effektivt sätt kunna tjäna sitt ändamål.

Enligt de sakkunnigas förslag skall varje hushållningssällskap utse
eu egnahemsnämnd med åliggande att handbava sällskapets egnahemslånerörelse
samt att i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling
inom sällskapets område. Då en dylik egnahemsnämnd sedan tre år
tillbaka varit inrättad i Västerbottens län och rörelsen under dess skötsel
gått betydligt framåt, har förvaltningsutskottet all anledning att till
berörda förslag tillstyrka bifall. Icke heller har utskottet något att
erinra mot förslaget om anställande av särskilda egnahemsombud på
skilda orter inom sällskapens verksamhetsområden. Inom Västerbottens
län bär ombudsinstitutionen redan införts och i hög grad underlättat
egnahemsnämndens arbete. Emellertid synes det förvaltningsutskottet,
som om dessa ombuds åligganden borde utsträckas att utöver uppgiften
att tillhandagå lånesökande med råd och upplysningar samt lämna
nämnden utredning om de lånesökandes förhållanden jämväl omfatta
skyldighet för ombudet att besiktiga och värdera lägenhet, för vilken
egnahemslån sökes, samt efter egnahemsnämndens förordnande utöva
kontroll till utrönande av, huruvida belånade lägenheter hävdas och
underhållas i behörigt skick. För dessa ombud, som böra vara jordbrukskunniga
och för sitt uppdrag erhålla avlöning, böra särskilda instruktioner
utfärdas av egnahemsnämnderna, vilka även böra utse dessa
ombud till det antal, som förhållandena inom varje kommun kräva.

Att anställa en jordbrukskonsulent hos de särskilda hushållningssällskapen
med ungefär enahanda uppgift, som skulle tillkomma egnahemsombuden
enligt förestående förslag, anser förvaltningsutskottet mindre
lämpligt. Däremot vore säkerligen av stort värde, om. inom varje hushållningssällskaps
område av förvaltningsutskottet tillsattes en med statsmedel
avlönad särskild egnahemsinspektör. Denne skulle instruera egnahemsombuden
samt lämna dessa ombud råd och upplysningar rörande

216

egnahemslånerörelsen och dess bedrivande, allt i syfte att åstadkomma
likformig tillämpning av lämnade föreskrifter. Inspektören skulle vidare
å sina resor söka intressera allmänheten för denna rörelse och genom
föredrag och annan upplysningsverksamhet göra densamma känd. Slutligen
borde denne inspektör, som skulle vara skyldig deltaga i egnahemsnämndens
sammanträden, hava till speciell uppgift att inför nämnden
framlägga förslag till nödiga åtgärder till främjande av egnahemsrörelsens
idé.

Enligt förvaltningsutskottets förmenande bleve den lokala organisationen
av egnahemsverksamheten tillfredsställande ordnad, därest lånerörelsen
handhades av egnahemsnämnd med biträde av egnahemsombud
och egnahemsinspektör med ovan antydda åligganden och denna verksamhet
kompletterades dels av jordförmedlingsbyråer och dels av särskilda
egnahemsbolag eller -föreningar, vilkas förnämsta uppgift skulle vara
att i kolonisationssyfte inköpa och stycka för egnahem lämpliga fastigheter.
Men det fordras givetvis ett intimt samarbete mellan egnahemsnämnderna
å ena samt jordförmedlingsbyråerna och egnahemsbolagen
eller -föreningarna å andra sidan, för att ett gott resultat skall kunna
ernås. I förbigående erinras, att inom Västerbottens län samarbetet mellan
länets egnahemsnämnd och j ordform edlingsbyrå är det mest intima, i
det att nämndens vice ordförande samtidigt är jordförmedlingsbyråns
föreståndare.

De sakkunniga föreslå i kontrollsyfte, att varje läneförmedlare
skall för att få förmedla statens egnahemslån hava antagit reglemente
för egnahemslånerörelsen, vilket obligatoriskt skulle innehålla en del
uppgivna bestämmelser. Förvaltningsutskottet biträder för sin del detta
förslag. Men det synes utskottet, som om till de obligatoriska bestämmelserna
borde läggas åtskilliga andra viktiga föreskrifter. Så borde
måhända stadgas, att läneförmedlare, som i uppenbar strid med gällande
bestämmelser utlämnar egnahemslån, borde vara underkastad påföljd att
få till statsverket återgälda dylika lån. Det torde vara mer än sannolikt,
att en frikostig tillämpning och tolkning av de för egnahemslånerörelsen
stadgade föreskrifterna mer än något annat varit anledning till
tillkomsten av det stora antal lån, som förekommit i vissa län. Vidare
synes det ändamålsenligt, att reglementet fastställes av lantbruksstyrelsen
och icke blott, såsom föreslagits, delgives samma styrelse.

Mot vad de sakkunniga hemställt beträffande skärpt kontroll över
egnahemsbolag och -föreningar samt i fråga om statens mellanhavande
med låneförmedlarna beträffande lånens utlämning m. m. (sid. 251—269),
har förvaltningsutskottet intet annat att erinra, än att vidkommande

217

statens bidrag till låneförmedlare för omkostnader och förluster å lånerörelsen
förvaltningsutskottet fortfarande vidhåller lämpligheten av det
förslag, som Västerbottens läns hushållningssällskap i förevarande ärende
tidigare framställt, eller att eu för hela landet för ändamålet avsedd
risk fond borde avsättas, ur vilken det sedermera skulle ankomma på
Eders Kungl. Maj:t att i förekommande speciella fall bereda respektive
sällskap ersättning för iråkade förluster, när omständigheterna sådant
påkallade.

Angående den centrala organisationen av egnahemslånerörelsen
anser sig förvaltningsutskottet böra lämna företräde åt det av doktor
P. Hellström i avgiven reservation framförda förslaget om inrättande i
lantbruksstyrelsen av en särskild byrå för egnahemslåneärenden med
egen byråchef såsom föredragande. Detta förslag synes bättre tillgodose
lånerörelsens växande krav på en behövlig central ledning, än om denna
ledning närmast skulle anförtros åt inom lantbruksstyrelsen anställd
inspektör för egnahemsrörelsen. I övriga delar instämmer förvaltningsutskottet
med de sakkunnigas majoritet rörande hithörande frågor.

Vid sidan av de vanliga egnahemslånen till förvärvande av lägenheter
med full äganderätt har av de sakkunniga föreslagits, att en del
av egnahemsmedlen skulle få användas av låneförmedlarna till inköp av
fastighet att upplåtas på arrende med köprätt efter viss tid. Detta förslag
finner förvaltningsutskottet synnerligen beaktansvärt såsom innefattande
en utväg för den verkligt medellöse att nå en oberoende
ställning.

Slutligen vill förvaltningsutskottet framhålla betydelsen av en undersökning
rörande omfattningen och beskaffenheten av vårt lands odlingsbara
jord. Eu säker kunskap härutinnan synes vara förutsättningen
för en planmässig kolonisation.

Umeå den 23 juni 1915.

Underdånigst

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

H. BJÖRKLUND.

Johan Söderblom.

Utl. över bet. av egnahemssakkunniga.

218

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som
genom nådig remiss den 3 november 1914 anbefallts att avgiva underdånigt
utlåtande över det av tillkallade sakkunniga den 14 oktober 1914
avgivna betänkandet i egnahemsfrågan, får, med översändande av ett
av Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd den 18 dennes
till förvaltningssutskottet över samma betänkande avgivet yttrande, såsom
eget utlåtande i ärendet åberopa vad egnahemsnämnden i detta
yttrande anfört.

Luleå den 22 juni 1915.

Underdånigst

För Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

H. K. BRÅNDSTRÖM.

Paul Hellström.

Bil. i.

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd får härmed
avgiva infordrat yttrande över det av egnahemssakkunniga den 14
oktober 1914 avgivna betänkande i egnahemsfrågan. 1

1. Kommitténs förslag beträffande de ledande principerna för
statens egnahemslånerörelse. ✓

a) Lånerörelsens uppdelning på två skilda grenar.

De sakkunniga hava föreslagit, att lånerörelsen för framtiden, sedan
de inom civildepartementet tillkallade särskilda sakkunniga för utredning
av de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden hunnit avsluta

219

sin utredning, och beslut med anledning därav blivit av statsmakterna
fattat, måtte uppdelas på två skilda grenar, en för jordbruksändamål
ocdi eu för bostadsändamål. Enligt den erfarenhet, egnahemsnämnden
vunnit genom den hittills bedrivna verksamheten för förmedling av
statens egnahemslån, skulle eu dylik anordning komma att medföra avsevärda
fördelar ej blott för låne form ed lama utan även och i synnerhet
för de personer, som med hjälp av egnahemslånefondens medel ämna
bilda ett eget hem. För ett hushållningssällskap såsom förmedlare av
statens egnahemslån måste det alltid betraktas såsom en utanför dess
egentliga verksamhetsområde liggande uppgift att förmedla bostadslån åt
industriarbetare i industrisamhällen och andra mera tättbebyggda orter.
Oavsett den omständigheten att sällskapets egnahemsnämnd kanske ofta
saknar nödiga förutsättningar för att bedöma lämpligheten av att en med
egnahemslån befrämjad bosättning kommer till stånd på en viss ort med
en börjande industri, och att nämnden just på grund därav kanske blir
försiktigare vid bedömandet av den med lånets beviljande förenade risken,
än nödigt är, så är den ifrågavarande låneförmedlingen, vid vilken pantens
värde så gott som helt och hållet ligger i pantförskrivna fastighetens
åbyggnader, i och för sig förenad med betydligt större risker än en
förmedling av jordbrukslån. Och då flera av hushållningssällskapen
redan förmedlat egnahemslån till belopp, som många gånger om överstiga
sällskapens egna tillgångar, och förhållandet emellan den genom
låneförmedlingen åtagna risken och den i form av riskfonder och andra
tillgångar tillgängliga säkerheten emot eventuella förluster år för år blir
allt ogynnsammare, så synes redan i denna omständighet ligga ett talande
skäl för att, så snart förhållandena det medgiva, befria hushållningssällskapen
från den för deras egentliga uppgift mera främmande och för
deras ekonomiska ställning mera riskabla förmedlingen av bostadslån
åt industriarbetare och andra personer, som icke äro bundna vid jordbruksnäringen.

Om den här framförda uppfattningen har någon större utbredning
ibland de låneförmedlande hushållningssällskapen, så är det klart, att den
i sin målning måste vara ägnad att för egnahemslånesökandena minska
utsikterna att på så gynnsamma villkor som möjligt få egnahemslån, då
dessa avse bildande av en bostadslägenhet. Också torde man utan överdrift
kunna säga, att egnahemslånerörelsen, i vad den berört bostadslånesökandena,
ursprungligen lovat mer, än den sedan i praktiken kunnat
hålla, och att en god del av det missnöje, som uppstått, och det klander,
som framställts emot det sätt, på vilket hushållningssällskapen skött
egnahemslåneförmedlingen, varit framkallat just av de svårigheter, som

220

förmedlingen av bostadslånen förorsakat. Till sällskapens rätt allmänna
obenägenhet att åtaga sig den risk, som åtföljer en sådan förmedling,
har kommit, att de belopp, som för bostadsändamål anvisats från egnahemslånefonden,
varit alldeles otillräckliga. Inom Norrbottens län har
det sålunda flera gånger hänt, att det för året anvisade lånebeloppet
genast disponerats för redan beviljade lån, och att nämnden av brist på
medel för ändamålet därför sett sig nödsakad att för långa tider lämna
ingångna bostadslåneansökningar utan avseende.

På grund av vad sålunda anförts, får Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd på det livligaste tillstyrka den av egnahemssakkunniga
gjorda hemställan, att lånerörelsen måtte uppdelas på två
skilda grenar, och att hushållningssällskapen må få i uppdrag att förmedla
egnahemslån endast för jordbruksändamål.

b) Målet för statens lånerörelse för småbruk.

Beträffande sakkunnigas uttalanden under denna punkt har egnahemsnämnden
ingen invändning att göra. Nämnden vill endast framhålla,
att ju avlägsnare ifrån de stora kommunikationslederna och de
tätare industricentra ett nybildat eget hem är beläget, desto angelägnare
blir det att sörja för, att det nybildade egnahemmet får de resurser med
hänsyn till odlad jord och odlingsmark samt skogsmark, som erfordras
för att ägaren skall kunna bliva fullt besuten på sin fastighet; och att
ju gynnsammare en jordbrukslägenhet är belägen i förhållande till
arbetstillfällen, desto mera kan man utan olägenhet giva efter på den
nyss nämnda fordran på att jordbruket skall kunna giva ägaren och
hans familj nödig utkomst, i allmänhet torde statens avsikter med
egnahemsrörelsen bliva bäst tillgodosedda, om de olika hushållningssällskapens
egnahemsnämnder lämnas fria händer att efter de olika förhållanden,
som råda på olika orter, träffa sina avgöranden på detta
område.

c) Grunddragen av lånerörelsens organisation.

Emot sakkunnigas uttalanden under denna punkt har egnahemsnämnden
intet att anföra.

2. Bestämmelserna för de enskilda lånen.

a) Å vilka fastigheter böra egnahemslån utlämnas?

För bedömande av denna fråga är det av vikt att fastslå, vad som
varit och är det främsta målet med statens egnahemsrörelse, om denna

221

rörelse i främsta rummet velat tillgodose ett socialt eller ett nationalekonomiskt
intresse, eller om ej staten med denna rörelse velat i lika
liög grad tillgodose båda dessa syftemål. Frågan gäller, om staten med
egnahemsrörelsen i främsta rummet avsett att bereda dugliga arbetare
möjlighet att under för dem gynnsammaste villkor skaffa sig ett eget
hem, som kan tjäna till underlag för deras önskan att inom det egna
landet bilda familj och skaffa densamma utkomst, eller om staten med
denna rörelse i främsta rummet avsett att skapa nya brukningsdelar, så
att egnahemslånen endast skulle få användas till bildande av nya hem
i den meningen, att dessa skola utgöra genom laga förrättning nyutbrutna
brukningsdelar. Egnahemssakkunniga hava tillmätt denna senare
uppgift eller den nationalekonomiska sidan av saken en avgörande betydelse,
ehuru den för vissa undantagsfall vill medgiva ett hänsynstagande
även till de sociala synpunkterna.

Då Norrbottens läns egnahemsnämnd började sin verksamhet inom
länet, blev denna fråga synnerligen grundligt genomdebatterad, och
nämnden enade sig till sist om, att vid egnahemslånefrågornas avgörande
lägga huvudvikten vid den sociala sidan av saken och att således betrakta
det som en huvuduppgift att bereda arbetare, kända för sparsamhet,
nykterhet och hedrande vandel, möjlighet att med det kraftiga bistånd,
som ett egnahemslån kunde lämna, bilda ett eget hem såsom underlagför
familjens utkomst. Om en arbetare med eu mindre sparpenning
genom inköp av en redan utbruten och bebyggd fastighet kunde med
mindre skuldsättning erhålla ett jordbruk, på vilket han och hans familj
kunde få sin utkomst och så småningom arbeta sig fram till en tryggad
ställning, så ansågs detta således vara ifrån social synpunkt ett lika
önskvärt egnahemsbildande, som om han med större skuldsättning och
med större svårigheter i ekonomiskt och andra avseenden skaffade sig
en förut icke lagfaren, obebyggd fastighet. Nämnden var icke blind
för den fara, som förelåg, att egnahemslånen på detta sätt lätt skulle
kunna övergå till att bliva ett slags hypotekslån, men genom tillämpning
av vissa restriktiva bestämmelser har nämnden sökt så mycket som
möjligt undvika denna fara. Så har lån för förvärvande av fastighet,
som innehafts av lånsökandens föräldrar, i regel icke lämnats under
annan förutsättning, än att föräldrarna saknat kontanta tillgångar och
arvingarna varit så många, att den, som velat övertaga föräldrahemmet,
måst »utlösa» sina syskon med så stor del av fastighetens hela värde,
att han icke genom ett vanligt banklån kunnat prestera lösensumman. I
sådana fall, liksom också då lånesökanden av stärbhus eller annan ägare,
som ej varit i tillfälle att fortsätta med fastighetens bruk, inköpt en

222

redan lagfaren och bebyggd fastighet, bar egnahemsnämnden icke tvekat
att utlämna egnahemslån, då nämnden ansett sig därmed bäst tjäna
egnahemsrörelsens sociala syfte. Och erfarenheten har visat, att även
det nationalekonomiska syftet ofta därigenom blivit kraftigt befordrat.
Förfallna åbyggnader hava inom några år satts i gott stånd, åkerjordens
hävd har förbättrats, och nyodlingar hava blivit utförda, vilka förbättringars
sammanlagda värde kunnat fullt motsvara de nya värden, som
skulle vunnits, om låntagaren tvingats att med mycket större skuldsättning
nybygga ett eget hem på en avsöndring eller annan nyutbruten
brukningsdel.

På detta område ställa sig förhållandena ganska olika i landets skilda
delar. I övre Norrland finnes icke såsom i södra Sverige några störa
herrgårdar att stycka och använda till småbruk. Och för övrigt torde
det med fog kunna ifrågasättas, om icke det arbete, som nedlägges på
den fortsatta uppodlingen av en mindre bondgård i Norrland med liten
areal odlad mark men med goda odlingsmöjligheter, ifrån nationalekonomisk
synpunkt kan anses lika värdefullt som uppförandet av nya byggnader
å en del av en styckad herrgård i södra Sverige med kanske
redan förut väl brukad och hävdad åkerjord. Landets fortsatta uppodling
torde nämligen få anses, åtminstone vad Norrland angår, vara av
lika stor betydelse som uppförandet av nya åbyggnader å redan odlad
jord. Ett tillgodoseende av de ovan framhållna sociala synpunkterna
vid egnahemslåneförmedlingen har därföre med hänsyn till de inom denna
landsända rådande förhållandena visat sig väl ägnat att tillgodose även
de nationalekonomiska synpunkterna.

Också visar den statistiska utredning, som utgör en del av egnahemssakkunnigas
betänkande, att Norrbottens läns hushållningssällskap
i stor utsträckning utlämnat egnahemslån å redan bebyggda och å förut
lagfarna fastigheter. Ehuru nämnden nu har eu delvis annan sammansättning,
än då egnahemslånerörelsen inom länet först organiserades, och
en viss modifikation av de inom nämnden följda grundsatserna i riktning
emot den av egnahemssakkunniga uttalade uppfattningen under senare
tid gjort sig gällande, så vill nämnden dock såsom sin uppfattning uttala,
att egnahemssakkunniga i den nu föreliggande punkten synas allt
för ensidigt hava lagt huvudvikten vid den nationalekonomiska, för att
ej säga den rent kamerala sidan av egnahemsfrågan och allt för litet
låtit denna frågas stora sociala betydelse komma till uttryck. I anslutning
härtill får egnahemsnämnden också framhålla, att de olika uppfattningar,
som i denna fråga kommit till synes, närmast varit beroende av
det olika sätt, på vilket man tolkat uttrycket »bilda eget hem». Det i

223

inom. 1 i sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnaheinslånerörelsen
föreslagna bestämmelsen: »egnahemslån må utgå för bildande
av eget hem etc.» förutsätter icke och kan enligt allmänt vedertaget
språkbruk icke förutsätta, att »bildande av eget hem» skulle
innebära, att fastigheten, å vilken det egna hemmet skall bildas, nödvändigtvis
skall vara en »genom laga förrättning nyutbruten brukningsdel»;
och enligt nämndens åsikt skulle ett bestämt och konsekvent
hävdande av denna sistnämnda uppfattning lända egnahemsrörelsen till
stor skada och stort avbräck, då denna uppfattning allt för mycket förbiser
den rent sociala uppgiften för statens egnahemsrörelse.

b) Låntagares kvalifikationer.

c) Värde- och lånemaximum.

Till de av egnahemssakkunniga under dessa punkter gjorda förslagen
har nämnden endast att uttala sin anslutning.

d) Tillägg slån.

Egnahemssakkunnigas förslag under denna punkt tillgodoser ett
länge känt önskemål, som vid många tillfällen gjort sig kännbart även
inom Norrbottens län. Ofta har det vid handläggandet av egnahemslåneförmedlingen
inom länet visat sig, att en låntagare på grund av
svårigheten att erhålla ett efter hans behov avpassat ägoområde eller
på grund av fruktan för en allt för stor skuldsättning eller av andra
orsaker ursprungligen sökt och erhållit egnahemslån för förvärvande av
en lägenhet med otillräckligt ägoområde. Då han sedan kommit till
insikt om, att han för att kunna existera på sitt jordbruk måste skaffa
sig mera odlad jord eller odlingsmark, har han helt naturligt sökt att
genom inköp av något närbeläget »skifte» utöka arealen av den mark,
från vilken han skall skaffa sig utkomsten för sig och sin familj. Och
då värdet av hans ursprungliga egendom jämte det tillköpta jordområdet
understiger det uti egnahemslånereglementet bestämda maximivärdet
för de fastigheter, för vilkas förvärvande egnahemslån kan erhållas,
och då även det sammanlagda beloppet av det förut erhållna och
det för nyförvärvet behövliga lånebeloppet likaledes understiger det fastställda
lånemaximum, så är det helt naturligt såväl att vederbörande
egnahemslåntagare skall försöka att få det ursprungliga egnahemslånet
utökat, så mycket mera som denna utväg kanske representerar enda
möjligheten för honom att förvärva det behövliga jordområdet, liksom
också att en egnahemsnämnd, som satt sig såsom mål före att så långt

224

möjligt är stödja och hjälpa egnahemslåntagarna, gärna skulle vilja
tillmötesgå en ansökan om utökande av det ursprungliga egnahemslånet,
så mycket mer som låntagarnas förmåga att fullgöra sina avbetalningar
å egnahemslånet därigenom skulle ökas, och hushållningsällskapets risk
för lånet samtidigt skulle minskas. På grund av hittills gällande bestämmelser
för statens egnahemslånerörelse har det emellertid ej varit möjligt
att tillmötesgå en så naturlig och berättigad önskan på annat sätt,
än att nämnden låtit lånesökanden återbetala det gamla lånet och samtidigt
lämnat honom ett nytt större lån, som intecknats i den genom
nyförvärvet utökade fastigheten. Denna anordning, som vid åtskilliga
tillfällen kommit till användning inom Norrbottens län, har emellertid
sina avgjorda olägenheter, som av egnahemssakkunniga blivit närmare
utvecklade, och det måste därföre anses synnerligen lyckligt, att sakkunnigas
förslag anvisat en möjlighet att direkt och utan vidare omgång
ordna denna sak i de fall, där vederbörande egnahemsnämnd funnit ett
tillägga!ån vara ägnat att befrämja det allmänna syftet med egnahemslånerörelsen.
Egnahemsnämnden får därföre för sin del livligt tillstyrka
sakkunnigas under denna punkt gjorda hemställan.

e) Lån till mindre än lägenhetens halva värde.

Ehuru införandet av denna bestämmelse icke synes egnahemsnämnden
vara betingat av något mera framträdande behov, har nämnden
dock för sin del intet att däremot erinra.

f) Bäntefot.

Egnahemssakkunniga hava föreslagit, att den hittills gällande räntefoten
av 3.6 procent för egnahemslånen fortfarande måtte bibehållas. Huru
denna fråga ställer sig ifrån statsfinansiell synpunkt, därom vågar egnahemsnämnden
ej yttra sig. Däremot kan egnahemsnämnden vitsorda,
att det för egnahemslåntagarna inom detta län och alldeles särskilt för
sådana, som skola nybygga sina egnahem, är av den största betydelse,
att räntefoten sättes så lågt som möjligt. Det möter nog ändå rätt ofta
stora svårigheter för låntagarna att fullgöra sina åtaganden emot låneförmedlaren.
Visserligen kan man befara, att en låg räntefot för egnahemslånen
under vissa omständigheter kan bidraga till att höja jordvärdet
för dem, som med hjälp av egnahemslånen skola skaffa sig ett eget hem,
och att den med den låga räntefoten avsedda fördelen därför kan i betänklig
grad bliva neutraliserad; men denna fara kan enligt egnahemsnämndens
uppfattning i högst väsentlig grad motverkas, om vederbörande
egnahemsnämnder ägna denna fråga tillräcklig uppmärksamhet

225

och konsekvent avslå sådana låneansökningar, som avse fastigheter, vilkas
pris tydligen satts för högt. Åtminstone har Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd funnit, att nämnden på detta sätt kunnat
i många fall möta do på detta område onekligen förefintliga tendenserna
till en oskälig höjning av fastighetspriset för egnahemslägenheter och i
regel också lyckats att bereda vederbörande låntagare ett billigare pris,
än som utan ett sådant ingripande från nämndens sida skulle varit möjligt
att erhålla. Och om, såsom nämnden livligt hoppas, egnahemssakkunnigas
förslag, att varje egnahemsnämnd skall till sitt. förfogande erhålla
en egnahemskonsulent, genom vilkens försorg en värdering av
fastigheterna skulle kunna äga rum före lånens beviljande, skulle vinna
statsmakternas bifall, så komma egnahemsnämnderna att i framtiden, i
långt högre grad än hittills varit möjligt, kunna övervaka, att den låga
räntefoten verkligen kommer låntagaren och ej säljaren av egnahemsfastigheten
till godo.

Tydligt är också, att det, därest en riktig värdesättning av egendomen
föregått egnahemslånets beviljande, även för låneförmedlaren
måste anses såsom en stor fördel, att räntefoten hålles så låg som möjligt.
Ju lägre annuiteten sättes, desto större utsikter få låntagarna att
kunna fullgöra sina skyldigheter mot låneförmedlaren, och desto mindre
blir därföre under i övrigt lika förhållanden låneförmedlarens risk. Egnahemslåntagarens
och låneförmedlarens intressen sammanfalla tydligtvis
på denna punkt. Och då staten under vissa förutsättningar pålagt rikets
hushållningssällskap skyldigheten att åtaga sig den ifrågavarande låneförmedlingen,
bör den därför icke utan tvingande skäl för samma låneförmedling
införa ändrade bestämmelser, som kunna vara ägnade att
avsevärt öka den med förmedlingen förenade, redan förut rätt så stora
risken.

På grund härav får egnahemsnämnden, utan att ingå på frågans
statsfinansiella innebörd, uttala sin fulla anslutning till egnahemssakkunnigas
förslag, att räntefoten för egnahemslånen allt fortfarande må sättas
till 3.6 procent.

g) Utsträckning av amorterings friheten från tre till fem år.

En ändring i bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse i
den av egnahemssakkunniga under denna punkt föreslagna riktningen
har visat sig synnerligen önskvärd särskilt i de fall, då lån lämnats för
uppförande av eget hem å förut obebyggd lägenhet. Så kan nämnden
ifrån sin egen erfarenhet meddela fall, då beviljade egnahemslån delvis
förfallit på grund därav, att vederbörande låntagare icke hunnit inom
Vtl. över bet. av egnahemssakkunniga. 29

226

föreskriven tid fullgöra åtagen byggnadsskyldighet, Detta har för vederbörande
låntagare varit så mycket mera kännbart, som det träffat personer,
som på grund av sin strävan att så mycket som möjligt undvika
skuldsättning sökt och erhållit jämförelsevis små egnahemslån i avsikt
att nedlägga så mycket mer av eget arbete vid byggnadernas uppförande
och iordningställande. Genom den av egnahemssakkunniga nu föreslagna
utsträckningen av tiden för amorteringsfriheten från ^tre till fem år vinnes
då tiden för byggnadskyldighetens fullgörande enligt mom. 10
(förut mom. 9) i egnahemsreglementet satts i direkt förbindelse med
tiden för amorteringsskyldighetens inträdande, den fördelen, att den tid,
som egnahemslåntagaren disponerar för byggnadernas uppförande, också
blir ökad från tre till fem år. På grund härav och då utsträckningen
av tiden för amorteringsfriheten också i och för sig, även i de fall där
icke nybyggnadsskyldighet föreligger, är av stor betydelse för egnahemslåntagarna,
får egnahemsnämnden för sin del tillstyrka sakkunnigas under
denna punkt gjorda hemställan.

h) Statsunderstöd för nyodlingar.

Egnahemsnämnden får för sin del tillstyrka sakkunnigas framställning
under denna punkt. Särskilt om sakkunnigas å annan plats i betänkandet
framställda förslag om beredande av tillfälle att hos varje
egnahemsnämnd anställa en särskild egnahemskonsulent vinner beaktande,
kommer det att bliva möjligt att genom de nu ifrågasatta understöden
av nyodlingar bereda egnahemslåntagarna ett synnerligen kraftigt och
ändamålsenligt understöd. Särskilt för egnahemslåntagare i Norrland,
som slå sig ned såsom kolonister på mer eller mindre oodlad mark, skulle
det vara av stor betydelse, om en möjlighet bereddes dessa låntagare
att under de första åren få en emot de av dem verkställda nyodlingarna
svarande hjälp till egnahemslåneräntans gäldande; och detta så mycket
mera, som de hava synnerligen små utsikter att under den ifrågavarande
tiden’ få någon hjälp genom jordbrukspremieringen, premieringen av
mindre odlingsföretag eller genom lån ur norrländska nyodlingsfonden.
Bestämmelserna för jordbrukspremieringen och för premieringen av
mindre odlingsföretag äro nämligen sådana, att en egnahemsnybyggare,
som håller på att uppföra sina husbyggnader och nätt och jämnt påbörjat
uppbrytningen av sin odlingsmark, icke kan tilldelas något pris för detta
sitt arbete, vartill kommer att premium för mindre odlingsföretag endast
utbetalas en gång för under de senaste tre åren verkställt förtjänstfullt
nyodlingsarbete, under det att det nu ifrågavarande odlingsunderstödet
enligt sakkunnigas förslag skulle kunna utgå med mindre belopp under

227

tre år av den tid skyldighet att erlägga amortering icke förekommer.
Och vad lånen ur norrländska nyodlingslånefonden beträffar, så ökar ett
sådant lån under en egnahemsbyggares första arbetsår på ett betänkligt
sätt hans skuld och den annuitet, som han har att erlägga, vartill kommer,
att ett sådant lån ej erhålles utan fullgod borgen, som det i många
fall torde bliva egnahemslåntagaren svårt att anskaffa. Det nu ifrågasatta
understödet skulle däremot utgå i form av premium eller direkt
understöd utan betalningsskyldighet på samma sätt som premierna för
odlingsflit och för övrigt ur samma anslag som dessa sistnämnda premier,
fastän efter andra och för det här ifrågavarande syftemålet bättre
avpassade grunder.

Egnahemsnämnden får på grund härav livligt tillstyrka egnahemssakkunnigas
under denna punkt gjorda hemställan.

i) Befrielse från debetsedellösen å annuitetsbeloppet.

Vad sakkunniga under denna punkt föreslagit tillstyrkes av egnahemsnämnden.

3. Den lokala organisationen av egnahemslånerörelscn och jordförmedlingen.

a) Förslag om inrättande av socken- och länsnämnder.

Under denna rubrik hava egnaliemssakkunniga upptagit till behandling
ett inom kommittén väckt förslag om en fullständig omläggning
av statens egnahemsrörelse, både beträffande lånerörelsen och
jordförmedlingen.

Egnahemsnämnden har vid granskning av de skäl, som anförts för
och emot det av kommitteledamoten Adrian Molin framlagda omorganisationsförslaget,
funnit, att ett genomförande av det Molinska förslaget
skulle innebära en så genomgående och våldsam förändring av de former
under vilka egnahemsrörelsen hittills utvecklat sig, att en stor del av
de redan vunna gynnsamma resultaten av den nuvarande organisationens
arbete skulle komma att äventyras och i många fall alldeles tillspillogivas,
. och vårt lands egnahemsfråga därigenom bringas i den ogynnsamma
situationen att åter få genomgå en lång prövo- och försöksperiod, innan
den nya organisationen hunnit att stadga sig och övervinna de olägenheter
och svårigheter, som alltid åtfölja genomförandet av en ny och
förut oprövad organisation. Nämnden har dessutom funnit det för egnahemsrörelsens
framtid i hög grad betänkligt, att, såsom det ifrågavarande
förslaget förutsätter, genom särskilda lagbestämmelser pålägga kommunerna
en obligatorisk skyldighet att förmedla statens egnahemslån, utan

228

att man förut skaffat sig någon säkerhet för att dessa nya låneförmedlare
i allmänhet hysa något större intresse för denna sak. Erfarenheten
ifrån rikets 26 hushållningssällskap, som också oåtsporda tilldelades
denna uppgift, ger icke något stöd för det antagandet, att rikets 2 å
3 000 kommuner med större entusiasm än hushållningssällskapen skulle

åtaga sig ett dylikt uppdrag. ,

Enligt nämndens uppfattning är det önskvärt, att de korporationer,
som gå att åtaga sig förmedlingen . av statens egnahemslånerörelse,
göra detta av intresse för saken och icke på grund av ett dem
pålagt yttre tvång; och på grund därav kan nämnden ej finna annat
In att den av kommittéledamoten Paul Hellström i avgiven reservation
anvisade utvägen, att låta kommunernas befattning med egnahemsfrågan
bliva beroende av deras eget intresse för denna sak, är värd allt beaktande.
Därigenom skulle vinnas å ena sidan den stora fördelen, att
endast de kommuner, som verkligen äro intresserade för egnahemsfråo-an,
komme att med densamma taga befattning, och å andra sidan
den ej mindre betydelsefulla fördelen att egnahemsfrågan inom de hushållningssällskaps
områden, där de nuvarande låneförmedlarna tilläventyrs
visa denna fråga ett allt för ringa intresse, skulle kunna under
lika fördelaktiga yttre former, som gälla för hushållningssällskapens
låneförmedling, upptagas inom kommunerna och på så sätt, åtminstone
inom vissa delar av hushållningssällskapens verksamhetsområden, få en

tillfredsställande lösning. . *

Härtill kommer den stora fördelen, att, därest det i en tram tid
skulle visa sig, att den nuvarande organisationen med hushållningssällskapen
såsom de förnämsta låneförmedlarna måste utvidgas eller
förändras, man då redan fått ett på rent empirisk väg vunnet svar på
frågan, om kommunerna hava lika stora eller kanske bättre förutsättningar
än hushållningssällskapen att fora landets egnahemsfråga till en
lycklig lösning. På grund härav får Norrbottens låns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd för sin del tillstyrka den av kommittéledamoten
Hellström i denna punkt avgivna till sakkunnigas betänkande
fogade reservationen.

b) Jordbruks- och egnahemskonsulenter.
Egnahemssakkunniga hava föreslagit en utökning av det nuvarande
antalet med statsmedel avlönade jordbrukskonsulenter, så att ''arje hushållningssällskap
skulle få tillgång till en jordbrukskonsulent i egnahemsrörelsens
tjänst, och i samband därmed bland annat hemställt, att
medel måtte anvisas till avlönande av ytterligare tre jordbrukskonsulentei

229

hos de hushållningssällskap i Norrland och Dalarna, vilkas lånerörelse
nått en sådan omfattning, att den kan anses kräva anställandet av en
särskild konsulent.

Då den av Norrbottens läns hushållningssällskap bedrivna egnahemslån
erörel sen redan har fått en synnerligen stor omfattning, så har
behovet av en för denna verksamhet särskilt anställd jordbrukskonsulent
här gjort sig synnerligen starkt gällande. Egnahemsnämnden inom detta
län har visserligen förmånen att såsom sekreterare och kassör hos nämnden
hava anställd en person, som förut tjänstgjort såsom jordbrukskonsulent
inom länet, och den har därför också vid de värderingar, som
föregått t. ex. friköpandet med hjälp av egnahemslån av en del bolagshemman,
varför redogörelse lämnats i egnahemssakkunnigas betänkande,
kunnat använda denne tjänsteman såsom hushållningssällskapets ombud
i värderingsnämnden; men den allt mer och mer växande omfattningen
av sällskapets lånerörelse och den med densamma följande ökningen av
expeditionsgöromålen hava gjort, att nämnden icke i den utsträckning,
som varit önskligt, kunnat genom eget ombud låta varken besiktiga och
värdera de lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån sökts, ej heller
sedan besiktiga och inspektera desamma, för att kontrollera det sätt,
på vilket egnahemsfastigheterna skötas. Visserligen hava de inom länet
anställda jordbrukskonsulenterna under flera år fått före anträdandet
av sina sommarresor göra förteckningar, var och en för sitt distrikt,
över de egnahemslägenheter, som funnits inom distrikten, för att de i
samband med sina övriga förrättningar även skulle kunna besiktiga egnahemslägenheterna
både för att kontrollera det sätt, på vilket de skötas,
och för att giva vederbörande låntagare råd och anvisningar beträffande
sättet för jordbrukets bedrivande. Men erfarenheten har redan tydligt
ådagalagt, att man på denna väg icke kunnat nå något tillfredsställande
resultat. Länets jordbrukskonsulenter, vilka samtliga äro anställda vid
kemisk-växtbiologiska anstalten, vars försöksverksamhet de hava att i
egenskap av försöksassistenter leda, hava under de senare åren fått
sin tid under sommarmånaderna så strängt upptagen av arbetet med den
av anstalten bedrivna försöksverksamheten, med premieringar, så väljordbruks-
och odlingsflitspremieringen som nötboskapspremieringen, med uppgörandet
av planer och kostnadsförslag för lån ur norrländska nyodlingsfonden
och täckdikningslånefonden, med ledandet av studieresor såväl
söderut som inom länet, med lokalundersökningar för jordbruksstatistiken
m. m., att de endast med svårighet medhinna utförandet av alla de
nämnda förrättningarna och på grund därav icke medhunnit att verkställa
de besiktningar och inspektioner, som skulle behövt utföras för egna -

230

hemsnämndens räkning-. Nämnden har därför sett sig tvungen att i detta
avseende uteslutande hålla sig till de utlåtanden, som erhållits ifrån de
av nämnden för varje socken utsedda egnahemsombuden. Men på grund
av de norrbottniska socknarnas stora arealer hava dessa ombud för
besiktningarna och värderingarna ofta i sin ordning måst vända sig
till särskilda av dem i de olika orterna utsedda egnahemsförtroendemän,
som i ombudets ställe besökt vederbörande lånsökare och hos dem
verkställt de av nämnden fordrade besiktningar och värderingar av de
fastigheter, för vilka egnahemslån blivit sökta. Denna anordning har
emellertid visat sig vara förenad med vissa ganska stora olägenheter.
Oavsett svårigheten för nämnden att alltid finna för uppdraget väl
kvalificerade egnahemsombud och för dessa ombud att i de byar, som
de ej äro i tillfälle att besöka, få fullt lämpliga förtroendemän att i
deras ställe göra besiktningarna och värderingarna, så bliva dessa på
* grund av det stora antalet olika förrättningsmän, som komma till
användning, allt annat än likformiga, i vissa fall allt för stränga och
i andra fall allt för liberala. Och ännu större bliva dessa olägenheter,
då det blir fråga om avsyningen av uppförda byggnader och inspektion
av egnahemslägenheterna. Enda utvägen att komma ifrån dessa svårigheter
är, att nämnden för dessa och en del andra liknande uppgifter
till gitt förfogande erhåller en särskild tjänsteman. På grund härav
ber egnahemsnämnden att få kraftigt framhålla det trängande behovet
av, att en särskild jordbrukskonsulent med snaraste blir inom detta län
anställd med uppgift att i främsta rummet biträda egnahemsnämnden
med lånerörelsens handhavande. Endast därigenom kan det bliva nämnden
möjligt att låta låneansökningarnas avgörande föregås av en enhetlig
och sakkunnig besiktning av de för belåning avsedda fastigheterna samt
att utöva en effektiv kontroll över, att de belånade fastigheterna såväl
till jord som åbyggnader hållas i ett sådant skick, att de allt fortfarande
kunna anses utgöra full säkerhet för egnahemslånen och i övrigt motsvara
det med egnahemslånerörelsen avsedda syftemålet.

Beträffande de av egnahem ssakkunniga under punkterna

c) Hushållningssällskapens egnahemsnämnder,

d) Lokala ombud,

e) Reglemente för lånerörelsen och

f) Skärpt kontoll över bolag och föreningar

gjorda uttalanden och förslag har egnahemsnämnden intet att erinra.

231

4. Statens mellanharande med låneförmedlarna i fråga om lånens

utlämnande m. in.

a) Ansökning om statslån.

Vad de sakkunniga under denna punkt föreslagit tillstyrker egnahemsnämnden.

h) Annuiteternas upptagande.

Beträffande denna fråga får egnahemsnämnden instämma uti det
uttalande, som gjordes vid det möte emellan ombud för hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, som hölls i Stockholm den 29 sistlidne
april, och som gick ut på att de hittills gällande bestämmelserna i fråga
om tidpunkten för annuiteternas erläggande skulle bibehållas oförändrade,
och att annuiteterna för ett visst år alltså icke skulle behöva av låneförmedlarna
inbetalas till statskontoret förrän före utgången av mars
månad följande år.

Utöver de vid detta möte anförda skälen får egnahemsnämnden
såsom ytterligare stöd för detta uttalande meddela, att uppbördsstämman
för kronoutskylderna i ett par av Norrbottens läns lappmarkssocknar
enligt Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd framflyttats ifrån hösten
till februari månad påföljande år. Då Norrbottens läns hushållningssällskap
upptager räntor och avbetalningar å egnahemslånen genom
vederbörande uppbördsförvaltningar i samband med kronouppbörden, så
skulle ett godkännande av egnahemssakkunnigas förslag i denna punkt
således komma att medföra den olägenheten, att annuiteterna å de inom
dessa socknar utlämnade egnahemslånen måste av sällskapet förskottsvis
inbetalas till statskontoret 2 å 3 månader, förrän de blivit av vederbörande
låntagare till sällskapet inbetalda.

c) Termin för återbetalning av odisponerat lånebelopp.

d) Bidrag av staten till låneför medlare för omkostnader och förluster

å lånerörelsen.

e) Säkerhet, som skall ställas av föreningar och bolag, vilka vilja
förmedla egnahemslån.

Emot vad egnahemssakkunniga under ovanstående tre punkter anfört
och föreslagit har egnahemsnämnden intet att erinra.

232

5. Den centrala organisationen av egnabemslånerörelsen.

a) Central ledning av lånerörelsen.

Ehuru egnahemsnämnden icke varit i tillfälle att bilda sig något
omdöme om den arbetsbörda, som kan påvila lantbruksstyrelsen och
särskilt dess byrå för allmänna lantbruksärenden, har det dock synts
egnahemsnämnden osannolikt, att man skulle kunna förutsätta, att en
av de redan existerande byråerna i lantbruksstyrelsen skulle kunna bliva
i tillfälle att ägna den redan nu mycket omfattande och med varje år
som går allt mera växande egnahemslånerörelsen, jordförmedlingen och
andra med statens egnahemsrörelse förenade angelägenheter den kontrollerande
och vägledande tillsyn, som man har rätt att vänta ifrån en central
ledning av statens egnahemsrörelse. Den mest berättigade av de anmärkningar,
som framkommit i kommittéledamoten Molins ampra kritik av den
nuvarande organisationen av statens egnahemsrörelse, har enligt egnahemsnämndens
uppfattning just varit den, som avsett den nuvarande
bristen på central ledning av egnahemsrörelsen. Och skall en verklig
reform på detta område kunna komma till stånd, så synes det av kommittéledamoten
Hellström reservationsvis framförda förslaget om inrättande
i kungl. lantbruksstyrelsen av en särskild byrå för egnahemsärenden
vara det minsta, man för detta ändamål kan ifrågasätta. Likaledes
anser egnahemsnämnden, att den av kommittémajoriteten föreslagna
föreskriften, att hushållningssällskapen skola till vederbörande Konungens
befallningshavande inlämna avskrift av alla lånekontrakt och besiktningsinstrument,
bör kunna ur förslaget utgå, därest den centrala ledningen
blir organiserad på ett mera effektivt sätt än kommittémajoriteten föreslagit.
Den ifrågavarande, Konungens befallningshavande ålagda kontrollen,
har nämligen betingats just utav frånvaron av en verklig ledning
och kontroll från något centralt ämbetsverk; och sedan en sådan central
ledning av egnahemsrörelsen kommit till stånd, synas de kontrollbestämmelser,
som betingats av frånvaron av en sådan ledning, också kunna
bortfalla.

Egnahemsnämnden får sålunda på denna punkt uttala sin fulla
anslutning till den av kommittéledamoten Hellström reservationsvis framförda
uppfattningen.

b) Årligt lånebelopp.

c) Sparbanksmedlens tillgodogörande för egnaliemsändamål.

233

d) Egnahemslånemedlens centrala förvaltning.

Emot vad egnahemssakkunniga under dessa tre punkter uttalat
och hemställt har egnahemsnämnden intet att erinra.

6. Övriga frågor rörande egnahemslåneverksaniheten.

a) Lån i förening med livförsäkring.

Till vad egnahemssakkunniga under denna punkt föreslagit ber
egnahemsnämnden att få giva sin livliga anslutning. Därest det av de
sakkunniga utarbetade förslaget till en genom statens försorg anordnad
livförsäkring blir genomfört, kommer den med låneförmedlingen förenade
risken att i högst väsentlig grad kunna nedbringas, under förutsättning
att låntagarna, såsom det är att förmoda, komma att i någon större
utsträckning begagna sig av den stora fördel, som en på detta sätt
anordnad livförsäkring tydligtvis kommer att medföra för låntagaren
och hans familj.

Emellertid anser egnahemsnämnden, att det, därest en dylik kombination
av egnahemslån i förening med livförsäkring kommer till stånd,
i egnahemsreglementet bör tillerkännas vederbörande låneförmedlare
rätt att genom sin egnahemsnämnd fordra livförsäkring såsom villkor
för egnahemslåns erhållande i de fall, då nämnden finner detta vara av
särskild betydelse för stärkande av låneförmedlarens säkerhet för det
beviljade lånet, t. ex. i de fall då lånet utgår till det i egnahemslånereglementet
medgivna maximibeloppet av % utav fastighetens värde, då •
låntagaren har stor familj eller redan uppnått en jämförelsevis högre
ålder o. s. v. Genom ett dylikt komplement till bestämmelserna skulle
den föreslagna kombinationen av egnahemslån och livförsäkring säkerligen
komma till större användning och även göra större nytta för både
låntagare och låneförmedlare, än om livförsäkringen göres beroende
endast av den lånesökandes uppfattning i saken.

b) Upplåtelser av egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter viss tid.

Egnahemssakkunnigas förslag uuder denna punkt anser* egnahemsnämnden
vara av mindre praktisk betydelse, då sakkunnigas
hemställan i sak ej utgör annat än ett förslag, att låneförmedlare skall
äga rätt att på egen risk utlämna egnahemslån till belopp motsvarande
den belånade fastighetens hela värde. Om låneförmedlaren äger lagfart
å fastigheten och har den utarrenderad till egnahemsbyggaren, eller om
han har första inteckningen uti en i egnahemsbyggarens namn lagfaren
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga. 30

234

fastighet, är med den kontroll, som de flesta hushållningssällskaps
egnahem sreglementen tillerkänner låneförmedlaren, en omständighet,
som från lånesäkerhetssynpunkt är av skäligen underordnad betydelse.

Enligt nämndens uppfattning kan det aldrig bliva mer än ett försvinnande
litet antal låneförmedlare, som anse sig hava nog stark
ekonomi att inlåta sig på en dylik egnahemsbildning, och ett uteslutande
ur egnahemsreglementet av denna detalj skulle därför utan större olägenhet
kunna ifrågasättas; men då det ju kan tänkas vissa fall, då de i
ekonomiskt avseende bättre situerade hushållningssällskapen skulle vilja
göra ett eller annat experiment på detta område, så har egnahemsnämnden
icke ansett sig böra avstyrka, vad sakkunniga under denna
punkt hemställt.

c) Åtgärder för egnahemsrörelsens underlättande.

De önskemål, som sakkunniga framställt under denna punkt, hava
vid egnahemslånerörelsens utövande inom Norrbottens län vid många
tillfällen gjort sig gällande; och får egnahemsnämnden därför uttala sin
anslutning till de i denna avdelning av betänkandet uttalade önskemålen.

Likaså får egnahemsnämnden uttala sin anslutning till det uttalande
och det förslag, som sakkunniga gjort under punkten

d) Egnahemslägenheternas bevarande för framtiden.

7. Jordförmedlingen.

Emot vad sakkunniga under denna rubrik uttalat och föreslagit,
har egnahemsnämnden intet att invända.

8. Åtgärder för att underlätta friköpning av arrendegårdar, tillhöriga
trävarubolagen i Norrland och Dalarna.

Vad egnahemssakkunniga under denna rubrik anfört, utgöres till
väsentlig del av en redogörelse för de åtgärder, som ifrån Norrbottens
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnds sida blivit vidtagna i det
uti rubriken angivna syftet. Egnahemsnämnden har därför i denna
punkt ingen annan erinran att göra, än att det för att i större utsträckning
möjliggöra ett friköpande med hjälp av egnahemslån av trävarubolagens
arrendegårdar är av den största betydelse, att vad egnahemssakkunniga
å sid. 265—269 i del I av sakkunnigas betänkande föreslagit
beträffande den säkerhet, som skall ställas av föreningar och bolag,

235

vilka vilja förmedla egnahemslån, måtto vinna statsmakternas godkännande.
Om statskontoret får rätt att såsom säkerhet för statslånet av
det låneförmedlande bolaget emottaga i taka händer deponerade inteckningar
i de belånade fastigheterna intill 4/''5 av det värde, som lägenheterna
åsatts vid en av opartiska personer verkställd värdering, så
skulle, såsom sakkunniga framhållit, ett för friköpande av bolagens
arrendegårdar bildat egnahemsbolag kunna utan anlitande av särskild
borgen för statslånet utlämna egnahemslån av statsmedel intill ovan
angiven del av fastighetsvärdet; och därest säljarbolaget såsom betalning
för den överskjutande delen av köpeskillingen åtnöjde sig med en
av egnahemsbolaget utfärdad skuldförbindelse, som med förmånsrätt
näst efter den för statslånet meddelade inteckningen utfärdats i de försålda
lägenheterna, så skulle denna fråga enligt egnahemsnämndens
uppfattning kunna få en för såväl säljarbolaget som köparen-låntagaren
synnerligen tillfredsställande lösning, utan att några särskilda bestämmelser
behövde träffas för den ifrågavarande egnahemsbildningens möjliggörande.

9. Sakkunnigas förslag till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter

å ofri grund.

Egnahemsnämnden har vid granskning av det ifrågavarande lagförslaget
ansett sig böra biträda den av kommittéledamöterna Hellström
och Molin avgivna reservationen. Om den föreslagna lösningsrätten
skall få någon större tillämpning, måste densamma utsträckas till att
gälla även de fall, där lägenhetsinnehavaren utan anmärkning från jordägarens
sida innehaft sin lägenhet under en tidrymd av mer än 20 år.
Särskilt inom övre Norrland äro de fall talrika, då lägenhetsägaren
endast på grund av muntligt avtal besitter det markområde, på vilket
hans byggnader äro uppförda; och skulle den nu ifrågasatta lagstiftningen
komma att gälla endast för de fall, där »fullt bevisligt avtal»
föreligger, så skulle nog antalet lägenheter på ofri grund icke i någon
större omfattning komma att minskas på grund av den nya lagstiftningen.

Även anser nämnden, att det måste betraktas såsom en inkonsekvens,
då de sakkunniga föreslå, att lägenhetsinnehavaren, då han får rätt att
inlösa jorden, skall få vid egendomens värdering tillgodoräkna sig de
förbättringar, han bevisligen nedlagt å jorden, men att han, då han icke
får inlösa jorden utan nödgas till markägaren avstå sin lägenhet, icke
skall vid lägenhetens värdering få tillgodoräkna sig dessa samma förbättringar.

236

Emot vad sakkunniga i övrigt föreslagit under denna punkt har
egnahemsnämnden intet att erinra.

10. Övriga anmärkningar rörande det remitterade förslaget.

Vid granskningen av det utav de sakkunniga utarbetade förslaget
till kungörelse angående ändrade allmänna villkor och bestämmelser för
den av staten utövade egnahemslånerörelsen har egnahemsnämnden fäst
sig vid och ansett sig i detta sammanhang böra påpeka, att sakkunniga
lämnat oanmärkt en inadvertens, som förekommer i mom. 9, 1) av den
nuvarande kungörelsen och som av egnahemssakkunniga oförändrat medtagits
i mom. 10, 1) uti dess nya förslag.

Uti åberopade niom. föreskrives, att tiden lör vare sig lånets
uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande
»icke må bestämmas senare än till början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder».

Den ifrågavarande bestämmelsen synes egnahemsnämnden allt lör
svävande och obestämd. Med »början av året» kan avses de första
dagarna åv januari, men vid en välvilligare tolkning även första delen
av året, åtminstone intill den tidpunkt, då annuiteten skall inlevereras
till statskontoret. Uti 2) av samma moment föreskrives emellertid, att
inteckning för egnahemslånet skall vara »ställd senast före början av
det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder»; och anser egnahemsnämnden,
att det på grund av de både formella och reella skäl
vore lämpligt, att tidsbestämmelserna i båda de ifrågavarande avseendena
bringades i full överensstämmelse med varandra, så att i 1) av mom.
10 uttrycket »senare än till början av det år etc.» ändrades till »senare
än till utgången av året näst före det, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder».

Det synes nämnden vara så mycket mindre skäl att bibehålla den
gamla avfattningen, som tiden för amorteringsskyldighetens inträdande
enligt egnahemssakkunnigas förslag skulle framflyttas med 2 år, och
en obestämd respittid av några dagar eller några månader i början av
amorteringsåret således icke kan anses motsvara något verkligt behov
eller tillgodose något praktiskt syfte.

Luleå den 18 juni 1915.

För Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd:

PAUL HELLSTRÖM.

Axel Schalin,

FÖRENINGAR OCH BOLAG.

239

Källtorps egnahemsföreiiing.

Då föreningen tagit del av det betänkande i egnahemsfrågan, som
avgivits den 14 oktober 1914 av tillkallade sakkunniga, och däri funnit
i dess förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande
av hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar, vilka vilja erhålla
statslån från egnahemslånefonden, i § 5, att ytterligare kontroll eller
tillsyn för egnahem sföreningars verksamhet föreslås och att denna kontroll
skulle bekostas av låneförmedlaren, få vi enligt uppdrag härmed
påpeka, att vi anse den kontroll, som enligt nuvarande bestämmelser
utövas, böra vara för staten fullt betryggande, i vad den avser förmedlande
av bostadslån, och att ytterligare kostnad för skärpt kontroll
i enlighet med föreliggande förslag skulle onödigt fördyra vår och liknande
föreningars verksamhet.

Då det därjämte icke föreslås någon motsvarande höjning av förvaltningsbidraget,
skulle det bliva nödvändigt uttaga denna merkostnad
av föreningens medlemmar (låntagarna) och sålunda reellt fördyra våra
egnahemslån.

På grund av ovan anförda få vi härmed yrka avslag på berörda
punkt i sakkunnigas förslag.

Källtorps egnahems förening u. p. a.

K. G. Lében. L. Hedström. O. Andersson.

Styrelse.

240

Aktiebolaget Hem pa landet.

Sedan aktiebolaget Hem på landet beretts tillfälle att inkomma
med yttrande över det betänkande i egnakemsfrågan, som den 14 sistlidne
oktober avgivits utav de av chefen för kungl. jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga, får bolagets styrelse, innan den övergår
till en närmare utveckling av sin uppfattning om vissa med denna fråga
sammanhängande såväl ekonomiska som jordbrukstekniska spörsmål,
vördsamt anmäla, att då styrelsen i huvudsak delar sakkunnigmajoritetens
mening, styrelsen inskränkt sig till att utveckla sina synpunkter endast
i de punkter, där kompletteringar eller ändringar synas styrelsen önskvärda.

Vad då först beträffar bestämmelserna för de enskilda lånen, är
det, såsom de sakkunniga framhålla i sin historik, sedan lånerörelsens
allra första år ett allmänt känt förhållande, att olika uppfattningar gjort
sig gällande vid preciserandet av karaktären å de fastigheter, som skola
erhålla statens egnahemslån. De sakkunniga redogöra mycket utförligt
för de synpunkter, som lagts på denna fråga, samt giva därefter anvisning
på de lägenheter, där statslån enligt deras mening borde beviljas
eller avslås.

Det anföres sålunda, »att det icke torde vara förenligt med egnahemslånerörelsens
huvudsakliga uppgift att i större utsträckning utlämna
lån till förut lagfarna lägenheter», samt »att å andra förut lagfarna
fastigheter lån icke böra lämnas annat än, dels i sådana fall då dessa
fastigheter icke äro bebyggda, dels i särskilt ömmande fall, såsom då
en fäderneärvd fastighet vid dödsfall eljest måste säljas till utomstående
på grund av svårigheter för någon av barnen att övertaga densamma».

Här torde den invändningen kunna göras, att det bör närmare
preciseras, vad som menas med »bebyggda lägenheter», och vilken av -

241

gränsning av dessa lägenhetsägares rätt till egnahemslån, som egentligen
åsyftas. Om t. ex. statslån funnits i lagfaren fastighet oeh denna säljes
exekutivt eller av annan orsak, bör då ej statslånet kunna överflyttas
på den nye ägaren, om han i övrigt är berättigad erhålla dylikt lån?
hiller skall i ett annat fall, om egnahemslån sökes av en köpare å en
förut lagfaren lägenhet, som är försedd med bristfälliga byggnader eller
endast delvis bebyggd t. ex. med endast boningshus, denne ej kunna
erhålla statslån?

Dessa frågor lämna de sakkunnigas utlåtande obesvarade, eller i
det allra närmaste obesvarade, vårföre ett tydligare fastställande av
begreppet »bebyggda lägenheter» synes erforderligt.

Rörande värde- och lånemaximum å lägenheter för erhållande av
lån ur egnahemslånefonden hava de sakkunniga, varom i betänkandet
erinras, redan år 1912 föreslagit vissa ändringar i gällande bestämmelser,
varefter Kungl. Maj:t i proposition till samma års riksdag upptog de
sakkunnigas förslag, med undantag dock för den föreslagna nedsättningen
av det högsta värdet å bebyggda jordbrukslägenheter från 7,000 kronor
till 6,000 kronor. Propositionen blev av riksdagen antagen; och därmed
fastställdes ett värdemaximum för obebyggda jordbrukslägenheter å 8,000
kronor och för bebyggda dylika av 7,000 kronor samt bestämdes ett
relativt lånemaximum, i båda fallen uppgående till r’/e av lägenhetens
värde.

De sakkunniga framhöllo emellertid redan i den skrivelse, som låg
till grund för Kungl. Maj:ts proposition, att på de platser, där småbruken
på grund av särskilt avsättningsförhållandena äro mest bärkraftiga, jorden
oftast plägar vara så dyr, att det inom maximivärdet i många fall blir
omöjligt att med hjälp av egnahemslån förvärva den för ett ekonomiskt
val avvägt småbruk nödiga jordarealen. I detta de sakkunnigas uttalande
gives eu anmärkningsvärd antydan om, i vilken tvångströja egnahemsiöreisen
faktiskt intvingats genom ett för snävt tilltaget värdemaximum,
och huru detta, särskilt i närheten av tätt bebyggda orter, verkar hämmande.
Staten har visserligen med de senaste bestämmelserna gått ett
steg längre på den en gång inslagna vägen, då den höjde det tillåtna
maximivärdet till respektive 7,000 och 8,000 kronor, mot vilka numera
lån av respektive 5,833 och 6,667 kronor kunna erhållas. Styrelsen är
emellertid förvissad om, att det skulle lända till småbrukarrörelsens
fromma, om ytterligare steg toges i samma riktning.

För åstadkommande av större och bärkraftigare småbruk bör därtöre,
enligt styrelsens mening, gränsen för det värdemaximum riksdagen
godkände 1912 höjas från respektive 7,000 och 8,000 kronor till respekUtl.
över bet. av egndhemssakkunniga. ;i|

242

tive 8,000 och 10,000 kronor. Storleken av de lånebelopp staten beviljar
kunde dock, även efter dessa högre värdens godtagande, hållas vid den
nuvarande gränsen på så sätt, att högre lan än ble av det värdemaxiniuni,
som för närvarande gäller, ej finge beviljas.

Med hänvisning till huru man i andra länder ansett sig böra i
det allmännas intresse befrämja egnahemsrörelsen genom lån till lägre
ränta än den staten kan betinga sig vid upplåning av därför erforderliga
medel och med betonande av det förhållandet, att genom rörelsens
understödjande med billiga lån landets kapitaltillgångar och ekonomiska
bärkraft ökas samt nya skatteobjekt skapas, hava de sakkunniga ansett
sig böra förorda egnahemslåneräntans bibehållande vid 3.6 procent.

Trots de invändningar, som huvudsakligen ur statsfinansiell synpunkt
gjorts mot denna låga ränta, torde mycket tala för att räntan
icke höjes. Man får väl dessutom förutsätta, att den högre räntefot,
som nu är gällande vid statens upplåning, ej skall kvarstå allt för länge
efter det den kris, som vållat räntestegringen, avvecklats. Skulle emellertid
en förhöjning av räntan ej kunna undvikas, torde den i varje fall
ej böra sträckas längre än till 4 procent, så vida man ej skall helt och
hållet övergiva den ledande grundprincipen i statens hittills bedrivna
egnahemslånerörelse.

Eu fråga, som synes styrelsen förtjäna en alldeles särskild uppmärksamhet,
är skogsfrågan vid småbruksrörelsen. Denna fråga har
dock ej berörts i de sakkunnigas betänkande annat än i sambånd med
frågan om skogstorpen och då endast i förbigående.

Det har framhållits under diskussionen rörande de naturliga förutsättningarna
för Norrlands kolonisation, dels att en viss fara förelag,
att en för landet ödesdiger skogsskövling skulle kunna komma att äga
rum i och med en i större skala försiggående styckning av egendomar
till småbruk, dels att det vore önskligt, där så ske kunde, att med varje
småbruk, som försåldes, måtte följa skog till husbehov.

Ehuru styrelsen för sin del visserligen fullkomligt delar den meningen,
att en småbrukare bär en väsentlig lättnad för sin ekonomi,
om han slipper köpa sitt årliga behov av bränsle och virke, och att
han om möjligt bör erhålla denna lättnad, synes det oss emellertid just
kunna ligga en fara för skogen och dennas framtida vård däruti, att
var och en småbrukare förvärvar sig ett litet område skog att efter
behag och förstånd hushålla med, endast med den inskränkning, som
vår tämligen lätt kringgångbara skogslag stadgar. Här borde i stället
lämpligen ordnas på det sättet, att, där så ske kan, vid styckning av
eller frånskiljning av småbruk från en egendom, en erforderlig del av

24.‘!

iili egendomen hörande skog avsattes till eu gemensam skog för alla de
blivande småbruken, vilken sålunda finge natur av ett slags allmänning.
Andra åtgärder kunna naturligtvis även ifrågakomma till främjande av
det angivna syftet. Det hade därföre varit av värde, om de sakkunniga
aven utvecklat denna för småbruksrörelsen betydelsefulla fråga i sitt
nu avgivna betänkande.

Mot de av sakkunnigmajoriteten anförda skälen till förmån för
Hushållningssällskapen såsom de huvudsakliga bärarna av statens egnahemslånerörelse
har styrelsen sä mycket mindre något att erinra, som
styrelsen hyser den uppfattningen, att sällskapen på ett för lånerörelsens
sunda utveckling lyckligt sätt fyllt sin uppgift. Med instämmande i de
sakkunnigas förslag anser sig styrelsen alltså böra förorda, att hushållningssällskapen
fortfarande måtte få intaga den ledande ställning, de
hittills beklätt under handhavandet av egnahemslånerörelsen.

I fråga om de statsunderstödda jordförmedlingsbyråerna synes det
^lsen vara ett berättigat önskemål, att endast hushållningssällskapen
tilldelas anslag för upprättande av dylika byråer. Och detta torde väl
från hushållningssällskapens sida ej möta något hinder, därest, såsom
av de sakkunniga föreslås, eu utvidgning av denna organisation delvis
på statens bekostnad kommer till stånd.

Varje egnahemsbolags eller egnahemsförenings kontor är ju redan
nu en jordförmedlingsbyrå i smått för de områden, inom vilka de verka,
o r ^m^heten utan ersättning erhåller erforderliga upplysningar om
lånerörelsen etc., men det ligger i sakens natur, att en av ett bolag
eller förening upprättad jordförmedlingsbyrå, som har egna intressen
att bevaka, ej kan verka med samma opartiskhet och ej vinna samma
förtroende hos allmänheten, som byråer upprättade av hushållningssällskapen,
vilka ej äro ekonomiskt intresserade i styckningsföreta^en.
Detta torde vara en allmänt utbredd mening bland bolagen och allmänheten,
och oss veterligt har icke något bolag eller någon annan förening
än nationalföreningen mot emigrationen använt sig av rätten att
öppna dylika byråer. Då nämnda förening som bekant är direkt eller
indirekt intresserad i olika egnahemsföretag, har dess jordförmedlingsverksamhet
på många håll ogillats, enär det anses, att det med dessa
byråer avsedda ändamålet endast, kan vinnas, om j ordform ed! ande bolag
intager eu fullt opartisk ställning. På tal om detta förtjänar erinras
om ett yttrande av statskonsulenten Aug. Östergren vid småbrukarKonferensen
i Stockholm i november 1913, vari han betonade, att eu
välordnad offentlig jordförmedling, fri från rent privata intressen av
varje slag, var målet, dit vi snart nog måste komme.

244

Genom att anställa jordbrukstekniskt bildade personer i statstjänst
för tillsyn över egnahemsrörelsen torde, sjmes det styrelsen, ökad planmässighet
och effektivitet i denna rörelses organisation kunna vinnas.
Men dessa tjänstemän böra dock icke stå enbart hushållningssällskapen
till tjänst utan även de bolag och föreningar, som arbeta för egnahemsrörelsen.

Bolagen och föreningarna borde vidare för att få rättighet förmedla
statens egnahemslån vara skyldiga att, innan de inköpte egendomar
för styckning till småbruk, begära utlåtande av dessa statens
jordbrukskonsulenter om egendomens lämplighet såväl med avseende å
läge som med hänsyn till jordens beskaffenhet, avdikningsförhållandena
in. m. Styckningsplanen borde vidare underställas konsulentens prövning,
varigenom garanti vunnes för, att styckningen verkställdes på ett
ur jordbruksteknisk synpunkt tillfredsställande sätt.

Om så ordnades, vunnes en betryggande kontroll från det allmännas
sida över bolagens och föreningarnas styckningsverksamhet.
Då emellertid de konsulenter, hushållningssällskapen skulle förfoga över,
genom denna utvidgning av deras verksamhet måhända i vissa fall allt
för hårt betungades, borde möjligen tagas i övervägande, huruvida det
ej vore lämpligt, att en eller flera direkt under kungl. lantbruksstyrelsen
lydande konsulenter för nämnda ändamål tillsattes. Konsulentverksamheten
borde vidare, enligt styrelsens åsikt, utövas kostnadsfritt, enär
eljest anlitandet av konsulenterna skulle fördyra administrationen och
därmed i sin mån bidraga till jordprisets höjande. En statsunderstödd
konsulentverksamhet torde för övrigt erbjuda större garantier vad opartiskheten
beträffar.

När sakkunniga uttala, »att det jämväl bör stadgas, att enskilda
låneförmedlare skola äga rätt att mot stadgad ersättning erhålla biträde
av vederbörande konsulent», synes det oss i anslutning till vår ovan
uttalade åsikt om berörda konsulentverksamhet nödvändigt, att bestämmelsen
i stället formuleras så, att bolagen och föreningarna icke allenast
äga rätt utan även skyldighet att låta genom dessa konsulenter verkställa
undersökningar av ifrågavarande art.

I sakkunnigas förslag till reglemente för lånerörelsen framhålles
såsom önskvärt, »att i reglementet införes bestämmelse om, att den,
som önskar erhålla egnahemslån, skall, för att komma i betraktande
vid fördelningen av lånemedlen för ett visst år, anmäla sig före den
1 mars samma år».

Att, på sätt sakkunniga här föreslagit, bestämma en viss tidpunkt,
inom vilken lånesökande skola anmäla sig för statslåns erhållande, torde,

245

åtminstone då det gäller bolagens småbrukare, vara förenat med synnerligen
betydande praktiska svårigheter. Försäljningen av obebyggda
fastigheter pågår nämligen året om utan hänsyn till årstiden, samt är
så gott som alltid beroende av, om statslån kan erhållas. En begränsning
av tiden för låneansökningarnas ingivande kommer därföre att i
viss mån verka hämmande. De sakkunniga synas också hava tänkt sig
detta, då de tillägga, att »i den mån penningmedel finnas disponibla,
böra givetvis även senare inlämnade ansökningar upptagas till avgörande».
Detta bör alldeles särskilt beaktas, synes det styrelsen,
och förtjänar det icke minst ur de blivande egnahemsbvggarnas synpunkt.

I likhet med sakkunnigmajoriteten anser styrelsen, att en skärpt
kontroll över de bolag och föreningar, som verka inom egnahemsrörelsen,
är till nytta för denna rörelse, samt ett stöd för dem, som arbeta fölen
sund och lugn utveckling av densamma. Men att den med den
skärpta kontrollen åstundade tryggheten vinnes genom att Kungl. Majrts
befallningshavande erhålla rätt att utse utom en revisor även en ledamot
i bolags. eller förenings styrelse, synes styrelsen tvivelaktigt. Styrelsen
kan därjämte ej underlåta att framhålla det egendomliga i, att denna
statens representant inom styrelsen, som skall närvara vid sammanträdena
och deltaga i besluten, icke skall vara ekonomiskt ansvarig för
vare sig dessa beslut eller »för bolagets eller föreningens förbindelser i
övrigt». Och dock kan på hans röst viktiga frågor av ekonomisk art
avgöras i den ena eller andra riktningen. Med hänsyn härtill borde väl
åtminstone en begränsning av denna styrelseledamots rätt att deltaga
i besluten fastställas, så att ej t. ex. frågor, som icke hava med den
statsunderstödda egnahemslånerörelsen att göra, underställas dennes bedömande.

Därest emellertid en dylik styrelseledamot skulle anses nödvändig,
vill styrelsen med instämmande i den del av d:r Paul Hellströms reservation,
där det föreslås, att rapportskyldigheten till den centrala ledningen
måtte överflyttas från Kungl. Majrts befallningshavande till kungl. lantbruksstyrelsen,
i överensstämmelse med reservantens yrkande föreslå,
att rätten att utse den ovan omtalade styrelseledamoten och revisorn
även överflyttas på kungl. lantbruksstyrelsen.

Den mest effektiva tillsynen över egnahemsrörelsen torde emellertid,
enligt styrelsens mening, staten kunna utöva genom att, vilket
styrelsen redan i det föregående föreslagit, utvidga konsulentverksamheten,
samt att som villkor för erhållande av lån ur egnahemslånefonden
stadga, att bolagens och föreningarnas styckningsplaner skola

246

underställas i statstjänst anställda, jordbrukstekniskt bildade personers
granskning. Härigenom torde den anmärkta bristen på kontroll bliva
avhjälpt och egnahemsverksamheten underkastad det allmännas granskning
på det för rörelsens sunda utveckling betydelsefullaste stadiet.
Den inom:* bolagen och föreningarna nödiga kontrollen torde bliva tillräckligt
effektiv genom den föreliggande rapportskyldigheten samt genom
den föreslagna revisorns granskning av räkenskaperna. Man bör ej
heller bortse från, att till följd av skyldigheten att avlöna den styrelseledamot,
staten skulle äga rätt att utse, om de sakkunnigas förslag
antages, ökas egnahemsbolagens administrationskostnader. Skall därtill
kungl. socialstyrelsen i en snar framtid handhava bostadslånerörelsen,
ställes måhända även från det hållet liknande fordringar för bostadslånerörelsens
vidkommande; och då blir en ny ökning av de nämnda kostnaderna
givetvis följden.

I detta sammanhang må påpekas eu sida av'' den kontrollerande
verksamheten, som ej upptagits till behandling i de sakkunnigas betänkande,
nämligen behovet av att egnahemsbolags och egnahemsföreningars
ekonomiska bärkraft undersökes, på det att den fara, som
hotar, därest ekonomiskt svaga företag få rättighet att förmedla statslån,
må kunna undvikas. Det torde väl knappast behöva påpekas, att
en dylik fara förefinnes; och det torde även vara överflödigt att närmare
utveckla, hurusom ekonomiskt svaga bolag varken hava möjlighet att
upprätthålla en rationell drift på inköpta egendomar, verkställa nödiga
grundförbättringar eller stödja småbrukarna, då detta är av behovet
påkallat, allt nödvändigt, om eu styckning av större egendomar i kolonier
fortfarande skall med utsikt att lyckas kunna äga rum.

Att de förluster lånerörelsen kan vålla förmedlarna av statens
egnahemslån i en framtid — eller ganska snart — kunna bliva nog så
betydelsefulla och svåra att motverka, om för lantbruket ogynnsamma
år komma, är ganska påtagligt. Frågan om en för hela landet avsedd
riskfond får även till följd av den nu rådande krisen en helt annan
betydelse, än man hittills tillmätt densamma. I huru hög grad detta
blir fallet, torde dock ännu ingen kunna bedöma, vårföre man med
tanke på vad de sakkunniga föreslagit, kanske mera från småbrukarnas
än från bolagens sida, har anledning att finna det för närvarande tillräckligt
betryggande, om staten i vissa fall håller låneförmedlaren
skadeslös för lidna förluster i egnahemslånerörelsen. De sakkunniga
anföra i detta sammanhang, att staten bör, efter prövning i varje särskilt
fall, ersätta låneförmedlaren hans förluster bland annat efter upprepade
missväxtår. Oss synes det lämpligare, om så kunde ordnas, att

247

staten i dylikt tall kunde träda hjälpande emellan, innan småbrukarna
nödgats lämna sina bruk, genom att på ett eller annat sätt lämna småbrukarna
hjälp.

Det kan icke förnekas, vilket även fram hålles i de sakkunnigas
betänkande, att de fordringar, som enligt nuvarande bestämmelser måste
ställas på låueformedlande bolag och föreningar, när det gäller säkerheten,
i många fall icke kunna undgå att för dessa kännas tryckande
och i viss mån hindrande för deras verksamhet. Men oaktat detta erkännande
av bolagens och föreningars svårigheter förorda de sakkunniga
vissa föreskrifter ägnade att bland annat fördyra låneförmedlingen.
Styrelsen syftar härmed på den föreslagna, för statskontorets räkning
och på låneförmedlarnas bekostnad verkställda värderingen av de lägenheter,
i vilka inteckningar erbjudas statskontoret som säkerhet för beviljade
statslån.

I och med att det av ett egnahemsföretag upprättade styckningsförslaget,
på sätt styrelsen redan föreslagit, underställts statskonsulents
prövning samt vunnit dennes godkännande, borde enligt styrelsens åsikt
en tillfredsställande värdering av fastigheten hava ägt rum, men skulle
eu höjning av värdena genom grund förbättringar, rationellt bruk under
liera år m. m. senare inträffa, kunde naturligtvis — men först då —
en omvärdering verkställas av statskonsulenten, vilken dock även den
borde ske utan kostnad för låneförmedlaren.

Vidare torde det vara av vikt, att som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden
godtagas, förutom inteckningar i jordbrukslägenheter,
även inteckningar i annan fastighet, efter det betryggande värdering
skett, såsom redan nu delvis sker.

Att den centrala organisationen av egnahemslånerörelsen förlägges
till kungl. lantbruksstyrelsen på sätt de sakkunniga föreslagit, är enligt
styrelsens mening ur olika synpunkter att förorda framför ett reservationsvis
framlagt förslag om denna rörelses handhavande inom ett^ nytt
ämbetsverk, skilt från kungl. lantbruksstyrelsen.

Doktor Paul Hellströms reservation rörande låneförmedlarnas rapportskyldighet
till den centrala ledningen i den begränsade omfattning, som
blir en följd av, att det för närvarande brukliga insändandet av avskrifter
av iånekontrakt och besiktningsinstrument slopas, och att denna
rapportskyldighet inskränkes till en årlig redogörelse, synes styrelsen
värd särskilt beaktande, ty därigenom begränsas det mångskriveri, som
man från flera håll beskyller rörelsen för.

Medan sakkunnigmajoriteten i sitt utlåtande framhåller, »att det
förefaller klokare att tillgodogöra sig den erfarenhet, som vunnits inom

248

hushållningssällskapen rörande småbruksrörelsen, samt genom förbättringar
inom den nuvarande organisationens ram söka avhjälpa de brister,
som till äventyrs vidlåda rörelsen, än att skapa nya organ», synes
doktor Adrian Molins reservation vara tillkommen huvudsakligen till
följd av en önskan att så mycket som möjligt forcera egnahemsrörelsen.
Ett sådant forcerande kan dock medföra stora faror och är enligt
styrelsens förmenande icke berättigat, så länge rörelsen ej visat bättre
ekonomiska resultat än hitintills. Ett forcerande av rörelsen torde för
övrigt för närvarande icke vara tillrådligt även av det skäl, att en omläggning
av jordbrukets produktion från en övervägande produktion
av ladugårdsprodukter, för vilket småbruket synnerligen väl lämpar
sig, till mera sädesproduktion torde allvarligt komma att tagas under
prövning. Och för sädesproduktion lämpar sig icke småbruket.

I doktor Molins reservation lägges större vikt vid småbrukets
organisatoriska förhållanden än vid de ekonomiska och jordbrukstekniska
förutsättningarna. Med dessa förstnämnda synpunkter i första rummet
får naturligtvis hela detta viktiga spörsmål helt andra proportioner,
än dem man i småbrukets intresse har anledning att för närvarande
anlägga.

Med den centrala ledningen som utgångspunkt, varom reservanten
ordar utförligt och detaljerat, skisserar doktor Molin ett stort nytt
ämbetsverk, där till en början en ordförande och fyra ledamöter äro
fullt sysselsatta med att handlägga alla de löpande ärendena, rörande
statsanslag, statistik, inspektioner och annat, som kan tänkas förekomma.

Om man tar i betraktande, att kungl. lantbruksstyrelsen genom
mångårig hävd och därunder vunnen erfarenhet torde vara mest kompetent
att övervaka den svenska småbruksrörelsen, synes det oss vara
alldeles påtagligt, att intet är att vinna, åtminstone ännu för lång tid,
genom den centralisation reservanten tänkt sig.

Snarare är det att befara, att på så sätt möjligen skulle forceras
fram en konstlad småbruksrörelse, innan påtagliga resultat av densamma
blivit påvisade. Detta kunde leda till ett ödesdigert bakslag för hela
rörelsen.

En lika viktig fråga som nybildningen av egna hem är ordnandet
av kreditförhållandena för det mindre jordbruket. Först sedan denna fråga
blivit slutgiltigt löst, kan man hoppas på en rationell drift av småbruken,
och först då kommer det att visa sig, om småbrukets expansionsförmåga
verkligen är så kraftig, att rörelsen kan vinna styrka i hela

249

vårt långsträckta lands delvis karga jordmån. Intill dess torde det vara
klokt att bygga på redan vunna erfarenheter och använda sig av de
gamla krafter, som med iakttagande av nödig försiktighet sökt föra
rörelsen fram.

Stockholm den 28 april 1915.

För aktiebolaget Hem på landet:

H. M. ÖSTERDAHL.

Bolagets verkställande direktör.

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

250

Malmöhus läns egnahemsförening.

I en till sakkunnigas betänkande fogad reservation bär fil. doktor
Adrian Molin föreslagit, att organisationsformen för egnahemslånerörelsen
bör helt omläggas. Som ett av de huvudsakligaste skälen härtill
framhåller reservanten vissa hushållningssällskaps bristande intresse för
egnahemssaken samt den därav följande ojämnheten i hushållningssällskapens
utlåning. Att omlägga hela organisationen för lånerörelsen synes
oss emellertid mindre välbetänkt. De av reservanten anmärkta bristfälligheterna
i särskilt hushållningssällskapens låne verksam het torde
kunna avhjälpas med lämplig komplettering av nu bestående organisationsform.
Aven de av reservanten föreslagna länsnämnderna skulle
nödgas att i svårbrutna bygder med mager och dålig jordmån och med
otillfredsställande kommunikationer gå tillväga med samma stora försiktighet,
som vissa hushållningssällskap gjort, därest tillräcklig trygghet
för låneverksamheten skulle vinnas. Det är ju nämligen icke tillräckligt,
att nya småbruk bildas; det måste även tillses, att de äro verkligen
bärkraftiga och att dess innehavare förmå fullgöra sina ekonomiska
förbindelser.

Vidare anser reservanten, att inom ramen av den av honom föreslagna
organisationen skulle jordstyckningsverksamheten kraftigare utvecklas,
enär länsnämnderna förutom den dem åliggande utlåningsverksamheten
och kontrollen över låneförmedlarna även skulle hava till uppgift
att biträda de kommunala nämnderna vid planläggning av egnahemsföretag
etc. samt stödjande medverka till bildandet av allmännyttiga
bolag eller föreningar för jordbruksändamål.

Vi förmena emellertid, att i detta hänseende redan nu mycket
kan uträttas genom samarbete mellan hushållningssällskapen och för
jordstyckning bildade föreningar och bolag. Så t. ex. har Malmöhus
läns hushållningssällskap gått i borgen för våra lån ur jordförmedlingsfonden
till så högt belopp som 150,000 kronor. I den mån dessa mera

privata sammanslutningar alltmer visa sig bidraga till utvecklingen av
ett bärkraftigt småjordbruk, våga vi förmoda, att även samarbetet
emellan dem och hushållningssällskapen kommer att utvidgas. Vi anse
sålunda i likhet med majoriteten inom sakkunniga, att den nuvarande
organisationsformen bör bibehållas men kompletteras på sätt som föreslagits
i sakkunnigas betänkande.

Beträffande den säkerhet för våra lån ur egnahemslånefonden, som
bolag eller förening har att till kungl. statskontoret avlämna, föreslå
sakkunniga, att statskontoret bör äga rätt att som säkerhet godtaga i
egnahemslägenheter meddelade inteckningar intill högst Yr, av genom
särskilda av kungl. statskontoert utsedda värderingsmän lägenheterna
åsätta värden. Givetvis skulle härigenom en avsevärd lättnad beredas
låneförmedlarna. Men det återstår dock för dem att täcka skillnaden
mellan Yr, av det högst tillåtna lånebeloppet och 5/r, av lägenhetens värde.
För ordnandet av denna angelägenhet blir låneförmedlaren, åtminstone
i vanliga fall, nödsakad att vända sig till för egnahemssaken intresserade
personer för erhållande av borgen. Då emellertid dylik borgen måste
tecknas för avsevärt lång tid, kan det falla sig svårt att få enskilda
personer att träda emellan. Vi vilja därför uttala önskvärdheten av att
låneförmedlare må äga rätt att som säkerhet för erhållna lån med därå
belöpande ränta ur egnahemslånefonden få till kungl. statskontoret avlämna
inteckningar intill b/6 av de belånade lägenheternas värde. Då
vi hava all anledning förmoda, att de utsedda värderingsmännen med
noggrannhet skola utföra sitt åliggande, blir den ringa ökning av risken,
varom här är fråga, för statens vidkommande utan nämnvärd betydelse.
För låneförmedlaren skulle denna rättighet betydligt underlätta mellanhavandet
med kungl. statskontoret och för egnahemslåntagaren skulle
den medföra, att hans lånerätt icke allt för mycket inskränkes.

Av mom. 1 i sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade
allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade
egnahemslånerörelsen vill det synas, som om sakkunniga tänkt sig, att
endast sådan lägenhet, vars avkastning kan betraktas som en biförtjänst
för innehavaren, skulle få belånas med egnahemslån. Att allt för starkt
gynna uppkomsten av dylika små lägenheter torde ur ekonomisk synpunkt
icke vara lyckligt, i all synnerhet om lägenheterna utläggas
kolonivis. Det vore därför önskligt, om ifrågavarande mom. kunde formuleras
så, att jämväl lägenhet, å vilken innehavaren kan anses fullt
besutten, skulle få belånas med statslån, därest lägenhetens värde i
(ivrigt icke överstiger fastställt maximum.

Angående av sakkunniga föreslagna maximivärden å lägenheter,

252

för vilka egnahemslån utgå, nämligen för bebyggd lägenhet 7,000 kronor
och för obebyggd 8,000 kronor, tillåta vi oss framhålla, att den storleksklass,
som med dessa värden kan uppnås inom län med höga jordvärden
och särskilt inom Malmöhus län, icke är den lämpligaste. Antingen
blir lägenheten för stor för att innehavaren, utan försummelse av sitt
eget jordbruk, kan skaffa sig inkomst av annat arbete, eller ock blir
den för liten för att ägaren skall kunna fullt ut få användning för sin
egen arbetskraft å lägenheten. I båda avseendena är det innehavarens
ekonomi, som blir lidande. Det synes oss därför lämpligt, om ovan angivna
maximivärden kunde höjas beträffande lägenheter inom Malmöhus
län till respektive 9,000 och 10,000 kronor.

Enligt § 5 i sakkunnigas förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter
till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar,
vilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden, skall av
Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedd styrelseledamot deltaga i bolags
eller förenings styrelses beslut, men icke vara ekonomiskt ansvarig vare
sig för desamma eller för bolagets eller föreningens förbindelser i övrigt.
Då vi icke kunna finna det fullt konsekvent, att styrelsemedlem deltager
i beslut, för vilket han icke är ansvarig, skulle vi helst önska, att
denna punkt i paragrafen omformuleras sålunda, att den endast komme
att innebära rätt för ifrågavarande styrelsemedlem att deltaga i överläggning.

Malmö den 28 april 1915.

Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a.

Lars Olsson. Christian Jensen.

Bergslagets bostadsaktiebolag.

Som vår låneverksamhet endast omfattar lån till bostadslägenheter,
gäller vårt yttrande endast denna lånegren.

1. Vi understryka sakkunnigas förslag, att räntan å de medel svenska
staten utlånar till egna hem, ej bör sättas högre än den nuvarande eller
3.6 procent. En höjning av räntesatsen medför absolut risk för, att
den raska utveckling egnahemsbyggandet visat, kommer att gå tillbaka
eller åtminstone i någon mån avstanna.

2. Rörande lättnader med avsöndring, få vi upprepa vad vi till
sakkunniga förut påpekat angående de kostnader och den tidsutdräkt
nuvarande avsöndringsförhållanden medföra och instämma i de i betänkandet
uppsatta förslagen till lättnader härutinnan.

(Någon lättnad har dock redan här i Dalarna åstadkommits, sedan,
i följd av domstolsutslag rörande avsöndring i Tällberg, prejudikat vunnits,
så att numera ej alla delägares i ett littera medgivande behöves
för meddelande av avsöndring.)

3. Rörande tiden för amorteringsskyldighetens inträdande har erfarenheten
hittills visat, att inga särskilda olägenheter uppstått för densamma
efter tre år, räknat fr. o. m. året efter lånets beviljande, varför
vi anse, att ett utsträckande av amorteringsfriketen i ytterligare 2 år
ej är av behovet påkallat.

4. Beträffande minimibeloppet för bostadslån få vi mot de sakkunnigas
förslag påpeka, att bestämmelsen, att detta belopp ej får
understiga fastighetens halva värde, borde ändras till, att lånebeloppet
ej får understiga en fjärdedel av värdet för byggnad och tomt. Genom
nuvarande bestämmelser kunna en del lånesökare, som genom flit och
omtanke sparat ett större belopp, icke hjälpas, under det att andra, som
hava mindre säkerhet att erbjuda, kunna komma i åtnjutande av lån.

5. Angående maximivärdet av fastighet, varå egnahemslån kunna
utlämnas, anse vi ett höjande av detsamma vara behövligt.

254

På de senaste 10 åren hava materialprisen stigit så avsevärt, att
kostnaden för rum, som förut kunnat hållas nere i ett byggnadspris av
cirka 800 kronor, nu stigit till 11- å 1,200 kronor. Tomtpriset har dessutom,
tack vare en livlig byggnadsverksamhet och därav följande knapphet
å i närheten av arbetsområdet tillgängliga byggeadsplatser, stigit i
höjden. 1 närheten av Borlänge—Domnarvet betalas för centralt belägna
tomter ända upp till 2 kronor per kvadratmeter.

Det sammanlagda värdet för en bostad om endast 2 rum och kök
uppfört å en av dessa dyrbara tomter, kan ej hållas under 4,500 å
5,000 kronor.

På grund av dessa omständigheter anse vi, att maximivärdet å
fastigheter, å vilka bostadslån kunna utgå, bör höjas från 4,000 till
5,000 kronor.

I sammanhang med detta vilja vi dock föreslå, att lånemaximum
ej får överstiga 3,000 kronor, vilken bestämmelse intages i paragrafen
angående lånets förhållande till fastighetens värde.

De sakkunnigas betänkande upptager för övrigt i huvudsak endast
förslag rörande jordbrukslägenheter, och få vi i detta sammanhang framhålla,
huru utomordentligt viktig även industriarbetarnas egnahemsfråga
är. Sedan egnahemslånerörelsens början hava nu omkring de större
industricentra uppvuxit egna hem, som å flera platser kunna räknas i
hundratal.

Ej blott för kommunerna utan ock för landet i sin helhet är ju
detta av avsevärd ekonomisk betydelse, men dess sociala betydelse kan
helt säkert icke överskattas, om också först framtiden kommer att visa
det mest påtagliga resultatet.

Egnahemsbyggandet bland industriarbetarna bör därför av statsmakterna
fortfarande på det kraftigaste understödjas.

Domnarvet per Borlänge den 30 april 1915.

Bergslagets bostadsaktiebolag
ARWID WESTLING

Förvaltare.

CENTRALA ÄMBETSVERK OCH MYNDIGHETER.

257

Fullmäktige i riksgäl (Iskontoret.

I ett den 5 februari 1903 till Eders Kungl. Maj:t avgivet yttrande
över 1899 års egnahemskommittés förslag i fråga om ränta å egnahemslån
anslöto sig fullmäktige till den av kommittén uttalade meningen,
att villkoren för dessa lån borde bestämmas så, att staten icke lede
förlust på lånerörelsen. Fullmäktige förordade, att räntan å egnahemslånen
borde fastställas med hänsyn till den ränteutgift, staten Inge vidkännas
för den upplåning, som bleve nödvändig för anskaffande av
medel till dessa lån, och icke, såsom kommittén ifrågasatt, efter medelräntan
å förut upptagna statslån, vilkas influtna valuta redan blivit för
andra ändamål använd. Då statens upplåningsränta givetvis vid olika
tidpunkter ställde sig åtskilligt olika, ansågo fullmäktige icke lämpligt
att, såsom kommittén föreslagit, i lag meddela bestämmelse om räntefoten
för egnahemslånen, en bestämmelse, som tid efter annan måste
ändras efter upplåningsräntans växlingar. Så som förhållandena för det
dåvarande gestaltade sig, syntes det fullmäktige antagligt, att en upplåning
för statens räkning skulle kunna ske mot en effektiv ränta av
omkring 3 s/4 procent. Men därjämte borde tagas i betraktande den
ränteförlust, som efter all sannolikhet korrime att uppstå därigenom, att
medlen måste anskaffas och hållas tillgängliga en mer eller mindre lång
tid, innan de komme till användning för sitt ändamål, d. v. s. utlämnades
såsom räntebärande lån. Med hänsyn därtill och då det icke
kunde undvikas, att staten i ett och annat tall lede förlust genom uteblivna
rånte- och kapitalinbetalningar å utlämnade lån, ansågo fullmäktige,
att statens kostnader för ifrågavarande lånerörelse icke under
dåvarande förhållanden kunde täckas, med mindre räntan å egnahemslånen
bestämdes till 4 procent.

Den av fullmäktige sålunda uttalade meningen, att villkoren för
egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke åsamkades förlust
Utl. över bet. av egnahemssakkunniga. 33

258

å lånerörelsen, har riksdagen emellertid icke velat biträda, utan har i
stället fastställt räntefoten till endast 3.6 procent.

I det nu föreliggande betänkandet hemställer de sakkunnigas
majoritet, att nämnda räntefot fortfarande måtte bibehållas. Såsom skäl
härför anföres, att hänsyn måste tagas till, att egnahemslåntagarna i
allmänhet äro så svagt ekonomiskt situerade, att de alltjämt mycket väl
behöva den lättnad, staten hittills medgivit dem genom en lägre ränta,
samt att en höjning av räntefoten utan tvivel skulle i hög grad hämma
statens ifrågavarande lånerörelse. De sakkunnigas majoritet framhåller
därjämte, att bildandet av egnahemslägenheter, på grund av därmed
förenade såväl ekonomiska som sociala fördelar för landet, representerar
ett betydande allmänt intresse, för vilket staten, om så befinnes nödigt,
får offra medel.

Vid övervägande av föreliggande fråga hava fullmäktige icke funnit
anledning frångå den uppfattning, varåt fullmäktige i sitt ovan åberopade
Yttrande givit uttryck. Utan att vilja underskatta de skäl, som
av de sakkunnigas majoritet anförts för bibehållande av den nu gällande
låga räntefoten å egnahemslånen, hålla fullmäktige sålunda alltjämnt
före, att de statsfinansiella synpunkterna böra vara de avgörande
för denna fråga. Vid fastställande av räntefoten för lånen bör sålunda
enligt fullmäktiges mening tillses, att statens egna utgifter för anskaffande
genom upplåning av erforderliga medel bliva täckta. Under
egnahemsrörelsens första år, innan de därtill anslagna beloppen nått
någon betydligare storlek, spelade räntefoten en för staten jämförelsevis
underordnad roll. Nu däremot, då rörelsen fått en betydande omfattning
och de belopp, staten hittills tillhandahållit densamma, äro mycket
avsevärda, är förhållandet givetvis ett annat. Bibehållandet av den
gällande låga räntesatsen skulle för staten medföra ej obetydlig förlust,
vilket förhållande enligt fullmäktiges mening ju förr dess hellre bör leda
till ett brytande med det nuvarande systemet.

Under nu rådande förhållanden kunna statens kostnader för ifrågavarande
lånerörelse icke täckas, med mindre räntan å lånen bestämmes
till minst 5 procent. Som emellertid de ekonomiska förhållandena för
närvarande äro exceptionellt ogynnsamma och någon lättnad torde kunna
väntas, sedan normala förhållanden efter krigets slut inträtt, anse sig
fullmäktige, då räntefoten å egnahemslånen ju avses att gälla för en tid
framåt, kunna tillstyrka, att nämnda räntefot bestämmes något lägre.
Sannolikt blir det dock på länge icke möjligt för staten att And upplåning
betinga sig lägre ränta än 4 Vs procent. Detta kan med så
mycket större skäl antagas, som förhållandena redan före krigsutbrottet

2f>9

voro sådana, att riksgäldskontor! då icke kunde upplåna penningar ens
till sistnämnda räntefot. Vid sådant förhållande anse sig fullmäktige
för sin del böra tillstyrka, att räntefoten å egnahemslånen må bestämmas
till lägst 4 V. procent.

Stockholm den 18 februari 1915.

Med undersåtlig vördnad:

H. CA VALLI.

OTTO M. HÖGLUND. G. F. ÖSTBERG. EMIL KINN ANDRE.

AXEL EKMAN. G. LAGERB.JELKE.

John Hägglund.

260

Statskontoret.

Innan statskontoret ingår på granskning av de förslagna ändringarna
i nu gällande stadganden om statens egnahemslånerörelse, vill
statskontoret förutskicka den erinran, att de framlagda förslagen till
ändrade grunder för nämnda lånerörelse icke innebära något slutgiltigt
ordnande av denna lånefråga i hela dess omfattning, i det att nämligen
de sakkunniga x föreliggande betänkande begränsat sig att endast behandla
den ena av egnahemslånerörelsens grenar eller den, som bar att
tillgodose den rena landsbygdens intressen. Det skulle vid sådant förhållande
och för undvikande av en interimslagstiftning kunna ifrågasättas,
huruvida de nu föreslagna ändringarna i grunderna för egnahemslånestadgandena
verkligen äro av den betydelse, att de kunna
anses till fullo motivera framläggande för riksdagen av ett förslag till
nya egnahemslånebestämmelser, vilka i allt fall endast skulle utgöra ett
led uti den lagstiftning, som förutsättes såsom behövlig för ordnande
av egnahemsfrågan i hela dess vidd.

Å sid. 322—329 i betänkandet hava de sakkunniga framlagt en
sammanfattning av sina yrkanden och förslag. Den där iakttagna ordningen
vill även statskontoret i sitt utlåtande följa. Det är dock endast
i de punkter, där förslagen ansetts påkalla särskilt uttalande eller någon
erinran från statskontorets sida, som statskontoret kommer att yttra sig.
Befrielse från Enligt kungl. kungörelsen den 3 december 1897 är den, som

laten^ålnnui utfärdar debetsedlar å de inom varje fögderi och stad förekommande
teter »»"wT''” årliga utskylder och avgifter till kronan ävensom å sådana utskyMelodi
avgifter eller sammanskott av menigheter, som enligt givna stadganden
skola uppbäras och redovisas av dem, som uppbörden av utskylderna
till kronan åligger, berättigad att såsom ersättning för detta
bestyr åtnjuta och å debetsedeln upptaga för varje sådan sedel, vars
slutsumma icke överstiger sju kronor, tre öre, däröver till och med

261

sjuttifem kronor tolv öre samt för debetsedel å ännu högre belopp
femtio öre.

I denna kungörelse hava de sakkunniga på anförda skäl förordat
förändring i det syfte, att i det belopp, vara lösen skall utgå, icke
skulle få inräknas annuiteterna å egnahemslån eller premieinbetalningar
å därmed förenad livförsäkring. En sådan nedsättning i den vederbörande
debiteringsförrättare tillförsäkrade gottgörelse för ifrågavarande
besvär skulle enligt statskontorets mening vara så mycket mindre befogad,
som detta uppbördssätt innebär en given fördel för såväl låntagare
som låneförmedlare samt den föreslagna förändringen måste medföra
ökat besvär för debiterings förrättaren. De skäl, som sakkunniga
ansett sig kunna åberopa till stöd för det föreslagna medgivandet, skulle
tydligen lika gärna kunna anföras för ett motsvarande undantag beträffande
odlingslåneannuiteter samt försäkrings- och andra avgifter, vilka
uppföras å kronodebetsedlarna. Statskontoret kan därför icke annat än
avstyrka detta förslag.

I den nu gällande bestämmelsen, att annuiteterna för lån, som
utlämnats genom hushållningssällskaps förmedling, få upptagas i samband
med uppbörden av kronans arrenden i början av varje år, föreslås
av sakkunniga ändring, enär den visat sig medföra vissa olägenheter.
Till undvikande av dessa olägenheter förordas, att annuiteterna skola
få erläggas för visst år i samband med ordinarie kronouppbördsstämman
samma år, alltså på hösten. I sammanhang härmed hava sakkunniga
jämväl föreslagit, att förmånen att få anlita detta uppbördssätt
skulle utsträckas att gälla jämväl för andra låneförmedlare än hushållningssällskap.

Statskontoret, som icke har något att erinra mot förslaget, att
jämväl andra låneförmedlare än hushållningssällskapen må äga att
anlita kronans uppbördsmän för uppbärande av annuiteter å lån från
statens egnahemslånefond, kan däremot icke biträda den föreslagna ändringen
i avseende å terminen för denna uppbörd. Statskontoret kan
nämligen icke finna, att de av sakkunniga anförda olägenheterna, som
skulle vara förenade med nuvarande anordning av denna uppbörd, böra
tillmätas någon mera avsevärd betydelse. Däremot skulle uppbördens
förläggande till slutet av året medföra, att redovisningen av annuiteterna
icke skulle medhinnas under uppbördsåret, något som ur bokförin
gssynpunkt måste anses otillfredsställande.

Skulle det befinnas önskvärt att, med bibehållande av mars månad
såsom inbetalningstid, förlägga den första amorteringen till det sjunde
året från utgången av det år, då statslånet lyfts, skulle enligt stats -

Ticka för
annuiteterna*
erläggande.

262

L&neaäker hetev.

kontorets mening en sådan bestämmelse vara att föredraga framför sakkunnigas
förslag till ändrade tidsbestämmelser för annuiteternas inbetalning
och den första amorteringens verkställande.

Mom. 4 av det framlagda förslaget till kungörelse angående förändrade
allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse
innehåller likasom motsvarande moment i nu gällande kungörelsen
av den 13 juni 1908 bestämmelserna angående lånesäkerheten. Lydelsen
å de båda momenten är alldeles densamma. Emellertid hava sakkunniga
å sid. 269 i sitt betänkande framhållit »önskvärdheten av att i fråga
om den säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar, vilka vilja
förmedla statens egnahemslån, statskontoret måtte på lämpligt sätt bemyndigas
att som säkerhet för lån ur egnahemslånefondeu godtaga inteckningar
i jordbrukslägenheter, deponerade på sätt och under villkor i
övrigt, särskilt med hänsyn till inteckningarnas förnyande m. m., som
statskontoret finner lämpliga, intill 4/ö av det värde, vartill lägenheterna
uppskattats av särskilda, av statskontoret godkända värderingsmän».
För överskjutande lånebelopp borde i så fall, enligt vad de sakkunniga
tillagt, ställas av statskontoret godkänd tilläggssäkerhet; varjämte statskontoret
borde medgivas rätt att, när det så ansåges nödigt, i regel
dock högst vart femte år, på låneförmedlarens bekostnad anställa ny
värdering av de belånade lägenheterna.

Beträffande den sålunda ifrågasatta låneinstruktionen anser sig
statskontoret böra ifrågasätta, huruvida en så hög kvot av fastighetsvärdet
bör fastställas såsom den ram, inom vilken erbjuden lånesäkerhet
av inteckningar i regel skulle av statskontoret godtagas. Statskontoret
håller före, att, därest någon viss kvot härutinnan skall fastslås, den
icke borde överstiga den hittills av statskontoret antagna eller 3/i av
lägenhets uppskattade värde.

Remissakten återställes härjämte.

Stockholm den 16 april 1915.

Underdånigst:

HANS WACHTMEISTER.

C. G. SYLVAN. PER SÖDERMARK.

Föredragande.

C. A:SON LEIJONHUFVUD. K. BECKMAN.

Gustaf Ahlm.

26;»

Riksförsäkringsanstalten.

Med hänsyn till arten av riksförsäkringsanstaltens ämbetsverksamhet
torde det tillkomma riksförsäkringsanstalten att yttra sig endast
över det av de sakkunniga avgivna förslaget, i vad det angår anordnande
av en med egnahemslånerörelsen förenad livförsäkringsrörelse och
vad därmed äger sammanhang. Vid avgivande av sitt utlåtande har
riksförsäkringsanstalten därför utgått från att de i de sakkunnigas förslag
antagna grunderna för själva egnahemslånerörelsens ordnande i
huvudsak skola komma att vinna tillämpning.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter alltså beträffande själva den
lånerörelse, med vilken livförsäkringsrörelse skulle komma att förenas,
bland annat,

att denna lånerörelse endast kommer att avse utlämnande av jordbrukslån,

att lån kunna utlämnas till man eller kvinna, som fyllt 21 år, dock
i regel ej till den, som är över 50 år gammal,

att lånen komma att fördelas i två lika stora delar: en amorteringsdel
och en stående del,

att å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till
fullo gulden, en annuitet av sex procent,

att amorteringsskyldigheten inträder med sjätte året efter utgången
av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits,

att dessförinnan endast erlägges föreskriven ränta, samt
att det högsta belopp, till vilket lån kan uppgå, utgör fem sjättedelar
av 8,000 kronor eller 6,666 kronor 67 öre.

Beträffande lånerörelsens organisation förutsätter riksförsäkringsanstalten,
att densamma liksom hittills kommer att förmedlas genom
särskilda låneförmedlare, vilka i allmänhet torde komma att utgöras av
hushållningssällskap men även kunna utgöras av aktiebolag eller förening,

264

som uppfyller vissa närmare angivna villkor. För övrigt skola såväl
hushållningssällskapen som särskilt de övriga låneförmedlarna vara underkastade
en vidsträckt kontroll från statsmyndigheternas sida.

I fråga om förfarandet vid utlämnande av lån till låneförmedlarna
föreslå de sakkunniga, att till Eders Kungl. Maj:t ställd ansökan om
statslån skall ingivas till lantbruksstyrelsen, som med eget yttrande och
förslag till fördelning av tillgängliga lånemedel till Eders Kungl. Maj:t
skall insända ansökningarna. Utbetalning av beviljat statslån likasom
inbetalning av ränta och amortering å detsamma skola ske genom statskontoret.
För låns återbetalning av låneförmedlare skola i huvudsak
gälla samma grunder, som för egnahemslåns återbetalning till låneförmedlarna.
Statslånet skall alltså delas i två lika stora delar, en amorteringsdel
och en stående del. Amorteringsskyldigheten skall inträda
med sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från
statskontoret utbekommits o. s. v.

Den livförsäkringsrörelse, som nu av de sakkunniga föreslås till
anordnande i förening med lånerörelsen, skulle avse, att vid låntagares
dödsfall hans återstående skuld å''lånets amorteringsdel, eller om dödsfallet
inträffar, innan tiden för amortering ännu inträtt, hälften av det
beviljade lånets summa, skulle anses gulden. För denna livförsäkringskulle
låntagaren förutom för lånet stadgad annuitet samtidigt med
denna erlägga eu försäkringsavgift, som skulle fastställas av Eders
Kungl. Maj:t.

Såsom skäl för anordnande av försäkringen bär anförts angelägenheten
av att betrygga den ekonomiska ställningen för en avliden låntagares
efterlevande. Därjämte hava de sakkunniga framhållit, att den
omständigheten, att staten för sin lånerörelse begagnar sig av låneförmedlare,
som därvid ikläda sig en ganska omfattande ekonomisk risk,
givetvis ökar kravet på att staten genom anordnande av livförsäkringen
söker i sin mån minska denna risk. Enligt dessa uttalanden skulle den
föreslagna livförsäkringen alltså vara till fördel först och främst för en
avliden låntagares efterlevande och i andra rummet för låneförmedlarna.

Det framgår av avfattningen av mom. 17 i de sakkunnigas förslagtill
kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser
för den av staten utövade egnahemslånerörelsen, att de sakkunniga tänkt
sig livförsäkringen såsom frivillig, d. v. s. lån skulle lika väl kunna
utlämnas utan som med livförsäkring. Det skulle bero på låntagaren själv,
om han ville med lånet förena livförsäkring eller icke. Möjligheten
av att vederbörande låneförmedlare såsom villkor för låns erhållande
skulle kräva tagandet av livförsäkring är emellertid icke utesluten

265

utan torde vara eu följd av låneförmedlarnas fria ställning beträffande
lånerörelsen.

De sakkunniga hava icke upptagit till närmare behandling frågan,
huruvida försäkringen bör göras obligatorisk eller frivillig. Möjligen
hava de ansett grundsatsen om frivillig försäkring såsom självklar.
Riksförsäkringsanstalten anser emellertid, att berörda fråga först bör
klargöras, innan livförsäkringens detaljer upptagas till prövning.

Såsom förut anförts, skulle den föreslagna livförsäkringen huvudsakligen
hava till syfte att betrygga den ekonomiska ställningen för en
avliden låntagares efterlevande. De blivande egnahemslåntagarna skola
enligt de föreslagna bestämmelserna utgöras av personer, vilka visserligen
ej sakna medel att i någon mån bidraga till bildande av eget hem,
men äro i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande. Man torde
av personer i sådan ekonomisk ställning knappast kunna förvänta, att
de skulle befinnas villiga att under en längre tid åtaga sig ekonomiska
uppoffringar, till vilka de icke äro ovillkorligen tvungna för vinnande
av det egna hemmet. Den erfarenhet, som i vårt land i ett liknande
fall vunnits, finner ansfalten snarare tala i en annan riktning. Riksförsäkringsanstalten
syftar härmed på den av staten genom 1908 års kungörelse
anordnade särskilda försäkringen för fiskare mot olycksfall. Berörda
försäkring avser att i händelse av olycksfall bereda icke blott
fiskaren själv ersättning för minskad eller förlorad arbetsförmåga utan
även, därest olycksfallet medfört döden, hans efterlevande icke obetydliga
ersättningar. Och ehuru staten för denna försäkring icke blott åtagit
sig alla förvaltningskostnader utan även lämnar direkta bidrag till försäkringen,
har densamma — trots det av riksförsäkringsanstalten nedlagda
stora arbete för försäkringens utbredning — icke lyckats vinna
den anslutning, som man tänkt sig. De flesta fiskare hava nog insett
försäkringens nytta men hava dock ej kunnat förmås att mera allmänt
taga försäkring. Jämförd med denna statens fiskarförsäkring torde den
nu föreslagna livförsäkringen för den stora allmänheten komma att te
sig betydligt mindre fördelaktig. 1 händelse av dödsfall skulle kontant
belopp ej erhållas utan endast en förefintlig skuld upphöra. Lever den
försäkrade så länge, att han hinner till fullo inbetala lånets amorteringsdel,
bereder honom försäkringen icke vidare någon fördel. Då de flesta
personer, som skaffa sig ett eget hem av förevaraude slag, väl tro sig
komma att leva så länge, att nämnda del av lånet hinner slutamorteras,
skola de måhända ofta finna ifrågavarande försäkring vara mindre behövlig.
Härtill kommer den icke ovanliga bristen å förutseende och
omtanke om de efterlevande. Av anförda skäl kan det vara att befara,
Uti. över be(. av eguahemssakkatmiga. 34

266

att en frivillig livförsäkring skulle komma att vinna endast jämförelsevis
ringa anslutning. Att låneförmedlare skulle begagna sig av förut berörda
möjlighet att framtvinga livförsäkring, kan ej heller utan vidare
antagas. Såvitt av betänkandet framgår, har den enda antydan om
en utveckling i denna riktning, som hittills förekommit, utgjorts av den
i nästan alla reglementen för hushållningssällskaps egnahemslånerörelse
intagna bestämmelse, att lånesökande, som är livförsäkrad för ett belopp
motsvarande amorteringsdelen av det sökta lånet, bör lämnas företräde
framför oförsäkrad.

En förutsättning för att ifrågavarande livförsäkring lämpligen skall
kunna anordnas är, att tillräcklig anslutning till försäkringen kan påräknas.
De uppgjorda beräkningarna förutsätta givetvis eu från försäkringsteknisk
synpunkt tillräcklig försäkringsstock, enär eljest tillfälliga
avvikelser skulle kunna få eu för stor inverkan. Därjämte skulle vid eu
alltför ringa anslutning förvaltningskostnaderna för försäkringen komma
att bliva alltför höga i förhållande till försäkringarnas antal.

För att erhålla en sådan anslutning till försäkringen, som måste
anses önskvärd, synes det riksförsäkringsanstalten nödvändigt, att försäkringen
göres obligatorisk, d. v. s. att lån ej erhålles, därest ej samtidigt
livförsäkring tages. Härigenom skulle visserligen från lån utestängas
sådana personer, som på grund av sjukdom icke kunna få försäkring
ens mot förhöjd premie. Antalet dylika lånesökande torde
emellertid bliva ytterst ringa, och det torde för övrigt icke vara lämpligt,
att sådana personer erhålla egnahemslån. Från försäkringstvånget
skulle dock möjligen kunna befrias sådana personer, som redan hos
enskild anstalt med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente eller bolagsordning
hava försäkring till belopp, som motsvarar det, som nu ifrågavarande
livförsäkring skulle omfatta, dock endast såvida de hos vederbörande
låneförmedlare deponera försäkringsbrevet och säkerhet ställes
för premiernas behöriga inbetalning. Skulle livförsäkringen hos den
enskilda anstalten icke fullt motsvara det belopp, som skulle omfattas av
nu ifrågavarande livförsäkring, bör egnahemslåntagaren vara pliktig att
för skillnaden taga försäkring av sistnämnda slag.

Riksförsäkringsanstalten finner sig därför böra föreslå, att försäkringen
göres obligatorisk med berörda undantag. Skulle det emellertid anses,
att egnahemslåntagarna genom skyldighet att erlägga jämväl försäkringspremierna
skulle så hårt betungas, att försäkringen därigenom skulle komma
att verka hämmande på egnahemslånerörelsens utveckling, anser sig riksförsäkringsanstalten
höra framhålla, att hinder visserligen icke möter
för att ifrågavarande försäkring anordnas såsom frivillig försäkring, men

att i sådant fall risken för att statsverket måste tillsätta medel för fullgörandet
av de genom försäkringen åtagna förbindelserna icke oväsentligt
ökas, ävensom att kostnaderna för försäkringens anordnande knappast
komma att stå i rimligt förhållande till försäkringarnas antal. 1
händelse att försäkringen göres frivillig, bör åtminstone, enligt riksförsäkringsanstaltens
mening, i de reglementen m. in., som det åligger
lå ne form ed lare att antaga för lånerörelsen, intagas den bestämmelse, att
vid avgörande av företräde till lån mellan flera sökande den skall äga
företräde, som med lånet förenar livförsäkring av nu ifrågavarande slag,
och bör det tillika tillses, att denna bestämmelse noga efterleves.

Ett begrepp om försäkringens största möjliga omfattning erhåller
man genom en beräkning av de hittills utlämnade egnahemslån av sådan
beskaffenhet, som bär är fråga. Enligt de sakkunnigas statistik beviljades
under åren 1905—191 1 å jordbrukslägenheter 5,100 lån åt låntagare
med eu ålder till och med 45 år samt 5,909 sådana lån inalles.
1 medeltal på varje år kommer sålunda ett antal av omkring 737,
respektive 844. Som emellertid detta tal utgör ett medeltal för de uppgivna
åren, och antalet beviljade lån de sista av dessa år varit betydligt
större, torde man vid obligatorisk försäkring böra räkna med ett
antal av minst 1,000 per år för en tid framåt.

Då riksförsäkringsanstalten nu övergår till eu granskning av de
sakkunnigas uttalanden i vad angår detaljerna av den föreslagna livförsäkringen,
får riksförsäkringsanstalten till en början meddela, att riksförsäkringsanstalten
finner det icke vara av behovet påkallat, att någon annan
åldersgräns fastställes för livförsäkringens beviljande än för låns erhållande.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker för sin del förslaget, att upptagandet
av försäkringsavgifterna sker genom låneförmedlarna. I sammanhang
härmed torde böra klargöras frågan om verkan därav, att låntagare
ej i rätt tid erlägga sin livförsäkringspremie. De sakkunniga
hava föreslagit den bestämmelse, att om låntagaren visar sig försumlig
i att erlägga ränte- eller kapitalavbetalning eller livförsäkringspremie, låneförmedlaren
må kunna förbehålla sig rätt att uppsäga egnahemslånet till
inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer. Den garanti för premiernas
behöriga inbetalning, som härigenom åsyftas, synes riksförsäkringsanstalten
emellertid ej vara tillräcklig, utan bör, även om försäkringen
ordnas som frivillig, inteckning beredas till säkerhet för inbetalning av såväl
de bestämda livförsäkringspremierna som den tilläggsavgift, vilken
försäkringstagaren enligt grunder, som här nedan skola närmare beröras,
kan bliva pliktig erlägga i händelse av låns förtidiga inbetalning. Förbindelse
från försäkringstagarens sida rörande de åligganden, som i nu

268

angivna avseenden tillkomma honom, ävensom rörande skyldighet för
honom, att sedan försäkring beviljats, bibehålla densamma så länge
lånets amorteringsdel ej är till fullo inbetald, bör ingå såsom en del av
lånehandlingen, så att den inteckning, som i anledning av lånet beviljas
i egnahemsfastigheten, sålunda kommer att omfatta jämväl de av försäkringsavtalet
härflytande huvudsakliga förpliktelserna.

Ehuru något direkt uttalande härom ej gjorts av de sakkunniga,
synas dessa hava antagit, att livförsäkring skall kunna beviljas kvinnliga
låntagare lika väl som manliga. Antalet kvinnliga låntagare
torde dock ej bliva betydligt. Under hela perioden 1905—1911 har
antalet endast uppgått till 99. Då dödligheten ställer sig något olika
för män och för kvinnor, böra premierna beräknas särskilt för männen
och särskilt för kvinnorna. I de premieberäkningar, som uppgjorts till
grund för de sakkunnigas betänkande, har hänsyn tagits endast till män.

« Skillnaden mellan premierna blir emellertid icke stor.

Vad beträffar den räntefot, som bör läggas till grund för beräkningarna,
hava de sakkunniga förutsatt en räntefot av 3.6 procent. Riksförsäkringsanstalten
finner det vara av betydelse, att samma räntefot
bestämmes för livförsäkringsrörelsen som den, vilken fastställts för lånerörelsen,
på den grund att beräkningarna härigenom bliva enklare.
Även om en högre räntefot än 3.6 procent skulle fastställas för lånerörelsen,
förefinnes ingen betänklighet att fastställa lika hög räntefot även
för livförsäkringsrörelsen. Förhållandet är nämligen det att, med bibehållande
av en viss räntefot för lånerörelsen, med en högre räntefot för
livförsäkringsrörelsen försäkringspremien något ökas, beroende på, att
produkten av amorteringsdelens återstående del och motsvarande års
dödsfallsrisk avtar.

Beträffande beräkningsgrunderna för fastställande av försäkringspremierna
hava olika förslag framkommit. Sålunda har byråchefen Karl
Dickman utarbetat ett system med olika amorteringsplaner, eu lör varje
inträdesålder från 21 till och med 45 år. Från försäkringsteknisk synpunkt
är detta system utan tvivel det mest tillfredsställande. De sakkunniga
hava emellertid ansett, att så stora svårigheter och olägenheter,
skulle, särskilt för låneförmedlarna, uppkomma vid tillämpningen av
berörda system, att de ej kunnat tillstyrka detsamma. På föranstaltande
av de sakkunniga har därför doktor Karl Englund framlagt ett förslagtill
en gemensam amorteringsplan. Såsom av doktor Englund och de
sakkunniga framhållits, är emellertid sistberörda system behäftat med
den forsäkringstekniska oegentlighet, som plägar benämnas negativ
premiereserv. Detta innebär, att de premiebelopp, som avse visst antal

26»

år närmast etter försäkringens tecknande, icke täcka den under samma
år löpande risken. En följd härav är bland annat, att försäkringsgivaren
kan nödgas förskottera medel för fullgörande av sin förpliktelse samt
att vid förtidig inlösen av lånets amorteringsdel låntagaren kan komma
att häfta i skuld till försäkringsgivaren på den grund, att på sätt nyss
angivits, de före inlösen erlagda försäkringspremierna i själva verket
varit otillräckliga till täckande av den å den föregående tiden belöpande
risken. Vad den förstnämnda olägenheten beträffar, är den av mindre
betydelse, då staten är försäkringsgivare. Vad åter angår sistnämnda
olägenhet, hava de sakkunniga i doktor Englunds förslag föreslagit den
modifikationen, att vid amorteringsdelens förtidiga inlösen vad som efter
antagna försäkringstekniska grunder beräknas brista å försäkringen utkräves
av låntagaren och inlevereras till försäkringsgivaren.

Riksförsäkringsanstalten finner det visserligen hava varit önskvärt,
att byråchefen Dickmans förslag lagts till grund för försäkringspremiernas
beräkning, då detta förslag ur försäkringsteknisk synpunkt är att föredraga.
Då de sakkunniga emellertid förklarat, att låneförmedlarna icke
skäligen kunna betungas med det ökade arbete, som tillämpningen av
detta system skulle för dem medföra, får riksförsäkringsanstalten emellertid
tillstyrka antagandet av de sakkunnigas förslag i denna fråga, då
de härför antagna försäkringstekniska grunder i allt fall kunna godkännas.
Riksförsäkringsanstalten vill dock hemställa, att tydlig föreskrift meddelas
därom, att förskott av tillgängliga statsmedel skall kunna utgå för
bestridande av försäkringsgivarens förpliktelser.

Riksförsäkringsanstalten har icke något att erinra mot de sakkunnigas
förslag i fråga om försäkringens ordnande med avseende å
försäkringssumma och försäkringspremie före amorteringsperiodens inträdande
samt beträffande villkoren för ett egnahemslåns övertagande
av annan låntagare, som med sitt lån förbinder livförsäkring. I ovanberörda
mom. 17 av de sakkunnigas förslag till kungörelse angående
förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade
egnahemslånerörelsen förekommer bland annat följande punkt: »För med
egnahemslån förenad livförsäkring erlägger låntagare till låneförmedlare
förutom eljest stadgad annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift,
som fastställes av Kungl. Maj:t». Av detta stadgandes avfattning
skulle man kunna få den uppfattningen, att Eders Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall skulle hava att fastställa premien för försäkring. Detta
torde knappast kunna vara meningen, utan torde väl stadgandet avse,
att Eders Kungl. Maj:t skulle fastställa de grunder, enligt vilka premien
skall beräknas.

270

I fråga om den dödlighetstabell, enligt vilken beräkningarna skola
göras, hava de sakkunniga åberopat vad härutinnan anförts i det betänkandet
bifogade yttrandet av doktor Englund. Häri har använts dödlighetstabellen
för män på Sveriges landsbygd under årtiondet 1891—1900.
Ehuru dödlighetstabeller för det sista årtiondet 1901—1910 torde finnas
att tillgå, då försäkringspremierna komma att fastställas samt dödligheten
enligt dessa tabeller kan antagas vara något mindre än enligt
1891—1900 års dödlighetstabell, får riksförsäkringsanstalten dock hemställa
om användande av sistnämnda års tabeller. Med den jämförelsevis
ringa omfattning, som livförsäkringsrörelsen, även om försäkringen
blir obligatorisk, kan antagas komma att få, kunna tillfälliga avvikelser
från de förutsättningar, å vilka beräkningarna angående livförsäkringen
grundats, komma att spela en avsevärd roll. Man har därför anledning
välja en dödlighetstabell med något större dödlighet, än vad som kan
väntas. — I betraktande av att låntagarna äro utvalda med hänsyn till
sitt hälsotillstånd torde den föreslagna dödlighetstabellen vara än mer
säkerställande.

Angående frågan, huruvida s. k. karensförsäkring eller försäkring
utan läkarundersökning må meddelas, hava de sakkunniga anfört, att
då de privata försäkringsanstalternas erfarenhet, såvitt de sakkunniga
hava sig bekant, icke givit vid handen, att nämnda art av försäkringsverksamhet
är på något sätt äventyrlig, ville de sakkunniga förorda,
att med egnahemslån förbunden livförsäkring måtte kunna erhållas även
utan förutgången läkarundersökning, därvid de av enskilda anstalterna
tillämpade anordningarna och villkoren syntes lämpligen kunna tjäna
som mönster. — Frågan, huruvida karensförsäkring skall medgivas eller
icke, sammanhänger enligt riksförsäkringsanstaltens mening dels med
frågan, om försäkringen skall vara obligatorisk eller icke, dels med
frågan, vem som skall hava att betala kostnaden för läkarbetyg. I
händelse av obligatorisk försäkring synes det tydligt, att karensförsäkring
icke bör medgivas, enär, om liknande villkor skulle gälla som beträffande
karensförsäkring hos de enskilda anstalterna, försäkringen i
sådant fall under de första åren icke skulle fullt fylla sitt ändamål, i
det att vid dödsfall endast en del av egnahemslåus amorteringsdel skulle
komma att anses såsom gulden. Under förutsättning att staten, såsom
riksförsäkringsanstalten här nedan kommer att ifrågasätta, kommer att
bestrida kostnaden för anskaffande av läkarbetyg, synes för övrigt från
lånesökandens synpunkt något mera betydande skäl ej föreligga för medgivande
av karensförsäkring, vilken ju dock icke kan tillerkännas samma
80m försäkring med läkarundersökning. Riksförsäkringsanstalten

anser alltså s. k. karensförsäkring böra förekomma endast för deri händelse
Eders Kungl. Magt skulle finna försäkringen böra anordnas såsom frivillig
försäkring och kostnaderna för läkarintyg böra bestridas av lånesökandena.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker de sakkunnigas förslag, att
försäkringspremien må kunna, såsom sker hos de privata försäkringsanstalterna,
vederbörligen förhöjas, om lånesökandens hälsotillstånd eller
övriga på risken inverkande omständigheter därtill giva anledning, ävensom
att, när synnerligen graverande omständigheter i avseende å risken
befinnas föreligga, riksförsäkringsanstalten må kunna helt och hållet
avslå försäkringsansökningen.

1 samband härmed får riksförsäkringsanstalten framhålla angelägenheten
därav, att de till försäkringsgivaren i försäkringsärendet ingivna
handlingarna beredas vederbörligt skydd mot offentliggörande, ävensom
att försäkringsgivaren förklaras icke behöva angiva skälet till beslut om
livförsäkrings beviljande mot förhöjd premie eller för avslag å försäkringsansökan.

I beräkningarna utgår man från att å livförsäkringsrörelsen varken
vinst eller förlust skall uppstå. Skulle vinst i allt fall uppstå, bör denna
enligt riksförsäkringsanstaltens mening utdelas till försäkringstagarna.
Om grunderna för en sådan vinstfördelning, som nyss angivits, torde
emellertid förslag behöva avgivas först sedan efter en viss tidsperiod
det visat sig, att vinst av någon avsevärdare storlek uppstått.

De sakkunniga hava föreslagit, att försäkringen skulle bedrivas av
staten, vilket ock synes vara det enda, som kan ifrågakomma, om försäkringens
förvaltningskostnader skola bestridas av staten. Göres försäkringen
obligatorisk, torde densamma under alla förhållanden böra
handhavas av staten. •

Beträffande försäkringens organisation hava de sakkunniga föreslagit,
att riksförsäkringsanstalten skulle å statens vägnar ombesörja
nu ifrågavarande livförsäkring. På grund av riksförsäkringsanstaltens
ställning såsom försäkringsanstalt synes ock detta vara det lämpligaste,
och då riksförsäkringsanstalten redan förut förfogar över såväl försäkringsteknisk
som medicinsk sakkunskap, torde kostnaderna vid riksförsäkringsanstaltens
handhavande av försäkringen bliva så låga som möjligt. Riksförsäkringsanstalten
får därför tillstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan,
därvid det väl knappast behöver framhållas, att denna försäkringsgren
måste bedrivas särskilt för sig utan någon sammanblandning med riksförsäkringsanstaltens
övriga försäkringsrörelser.

De sakkunniga avsluta sitt förslag rörande livförsäkringsrörelsen

272

med ett uttalande därom, att erforderliga föreskrifter av mera speciell
art angående förfarandet vid och villkoren för livförsäkrings erhållande,
sättet för inlevererandet av försäkringsavgifter in. m. torde höra meddelas
av Eders Knngl. Maj:t. Till detta uttalande anser sig riksförsäkringsanstalten
icke kunna helt ansluta sig. Visserligen torde grundprinciperna
för försäkringen såsom dödlighetstabell, räntefot, formlerna för premiernas
beräkning ävensom sättet för inleverering av premier m. in. böra fastställas
av Eders Kungl. Maj:t. Däremot torde det böra överlämnas åt
den myndighet, som skall handhava försäkringen, att fastställa försäkringsvillkor,
förfaringssättet vid försäkrings sökande in. fl. bestämmelser
av mera speciell natur.

Riksförsäkringsanstalten har ingen annan kassa än den lör bestridande
av riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader. Inbetalning
av premier och utbetalning av ersättning i anledning av skaderegleringar
för olycksfallsförsäkringen, inbetalning av avgifter till barnmorskornas
pensionsanstalt och utbetalning av pensioner därifrån, utbetalning
av ersättning jämlikt nådiga förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni
1909 in. in. ombesörjas genom postsparbanken. Det torde med hänsyn
härtill vara lämpligast, att de till nu ifrågavarande livförsäkring hörande
medel handhavas av ett penningförvaltande ämbetsverk. Vid val mellan
de ämbetsverk, som härvidlag skulle kunna ifrågakomma, anser riksförsäkringsanstalten,
att statskontoret är i detta fall lämpligare än postsparbanken.
Statskontoret står redan av andra grunder i livlig förbindelse
med laneförmedlarna. Vid nu ifrågavarande försäkring gör sig
behovet av en bekväm kontakt med allmänheten icke gällande i samma
grad som i fråga om riksförsäkringsanstaltens övriga verksamhet. Riksförsäkringsanstalten
hemställer alltså, att statskontoret måtte erhålla
uppdraget att från låneförmedlarna mottaga livförsäkringspremierna, förvalta
förekommande fonder in. m.

Beträffande tiden för försäkringens sökande anser riksförsäkringsanstalten,
i likhet med de sakkunniga och på det av dem anförda skäl,
det jämväl vid frivillig försäkring vara av vikt, att försäkring måste
sökas samtidigt som lånet. Däremot torde frågan om livförsäkringens
beviljande icke behöva upptagas till prövning, förrän låneansökan beviljats.
Ansökning om livförsäkring bör vara bindande för sökanden. Det
torde böra åligga låneförmedlaren, att, sedan lån provisoriskt beviljats
men innan lånet helt eller delvis utbetalts, meddela riksförsäkringsanstalten
behöriga uppgifter angående låntagaren, varefter riksförsäkringsanstalten
till prövning upptager frågan om hans livförsäkring.

Kör den händelse att mi föreslagna livförsäkringsrörelse anförtros
riksförsäkringsaristalten, anser sig riksförsäkringsanstalten böra göra ett
överslag över de förvaltningskostnader, som torde komma att uppstå.
Det är givet, att dessa kostnader äro i hög grad beroende av den anslutning,
som försäkringen får. Efterföljande siffror hava beräknats
under förutsättning av obligatorisk försäkring med en beräknad anslutning
av omkring 1,000 försäkringstagare för år.

Man har att skilja mellan å ena sidan de för en gång uppkommande
organisationskostnaderna och å andra sidan de årliga förvaltningsutgifterna.

Såsom organisationskostnador torde upptagas kostnader för anskaffande
av inventarier och skrivmaterialier, för tryckning av formulär
in. m. samt till diverse utgifter, tillhopa 3,000 kronor.

Vad åter angår de årliga förvaltningsutgifterna, torde man böra
beräkna till hyra av ett rum 700 kronor, till arvode åt en aktuarie 500
kronor samt åt en överläkare 1,000 kronor, till extra biträde 1,200
kronor, till arvoden åt riksförsäkringsanstaltens ledamöter 1,200 kronor,
till tryckningskostnader 500 kronor, till skrivmaterialier m. m. 200
kronor samt till diverse 200 kronor eller tillhopa 5,500 kronor.

Beträffande kostnaden för läkarbetyg kan ifrågasättas, om denna
kostnad skall vidkännas av staten eller drabba lånesökanden. Med antagande
av ett årligt antal lånesökande av 1,000 samt en kostnad av 7 kronor
50 öre för varje läkarbetyg skulle ifrågavarande kostnad uppgå till ett
sammanlagt belopp av 7,500 kronor om året. Om staten övertager
denna kostnad, komma alltså de årliga förvaltningskostnaderna för
ifrågavarande försäkring att mer än fördubblas; och nekas kan väl ej
heller, att det naturligaste är, att lånesökanden själv vidkännes denna
kostnad. Emellertid är å andra sidan nvssberörda kostnad obetydlig,
jämförd med den kostnad staten ikläder sig för egnahemslånerörelsen i
övrigt. För den enskilda lånesökanden torde i många fall kostnaden
för läkarbetyg bliva alltför kännbar, och då staten betalar övriga förvaltningskostnader,
anser sig riksförsäkringsanstalten böra ifrågasätta, att
jämväl kostnaderna för läkarbetyg bestridas av statsmedel. Därest kostnaden
för läkarbetyg gäldas av staten, vinnes också den fördelen, att
det blir lättare att i särskilda fall erhålla fullständigare läkarbetyg än
vanligen skulle erfordras. Därigenom undvikes också den olägenheten,
att lånesökande betungas med kostnaden för anskaffning av läkarbetyg
för livförsäkring, som sedan icke beviljas honom, en olägenhet, som
särskilt torde kunna komma att göra sig gällande vid obligatorisk försäkring.

Utl. över bet. av egnahemssakkunniga. 35

274

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll för denna dag rörande
skiljaktiga meningar, som vid förevarande frågas behandling inom riksförsäkringsanstalten
uttalats, bifogas.

Stockholm den 12 juni 1915.

Underdånigst

J. MAY.

IVAR TENGSTRAND. ALBERT EISEN. ALRIK LJUNGGREN.

Föredragande.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll förden 12 juni 1915.
Närvarande: Herr överdirektören m. m. May.

Byrådirektören m. m. TENGSTRAND,
Byrådirektören LJUNGGREN,

Sekreteraren Eisen.

§ I Sedan

Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva underdånigt utlåtande över ett av de utav chefen
för jordbruksdepartementet för granskning och utredning av egnahemsfrågan
tillkallade sakkunniga den 14 oktober 1914 avgivet betänkande,
föredrog nu byrådirektör Ljunggren ifrågavarande ärende och beslöts
underdånigt utlåtande av den lydelse, registraturet utvisar.

Från beslutet voro föredraganden och överdirektören May var för
sig i visst avseende skiljaktiga; och anförde föredraganden:

»För min del anser jag, att riksförsäkringsanstalten ej bör göra
det uttalandet, att livförsäkringen bör göras obligatorisk. Jag anser
nämligen, att en bestämmelse av berörda innehåll kan inverka till skada
för egnahemsrörelsen i dess helhet. Avsikten med livförsäkringen synes
mig vara att bereda dem, som vilja taga försäkring, fördelen av så
billiga premier som möjligt, men ej att med tvång förorsaka dem, som
ej vilja begagna sig därav, betungande försäkringsavgifter.

Om denna livförsäkring eventuellt skulle vinna liten omfattning,
är visserligen i och för sig beklagligt, särskilt med hänsyn till omkost -

275

naderna för verksamheten, men från försäkringsteknisk synpunkt är en
liten omfattning av försäkringen ej av någon särskild betydelse, då staten
står som försäkringsgivare.»

Överdirektören May yttrade:

»De skäl, riksförsäkringsanstalten anfört till förmån för en obligatorisk
livförsäkring, anser jag vara så bindande och starka i jämförelse
med skälen för den frivilliga försäkringen, att jag finner det alternativa
förslaget om anordnande av försäkringen på frivillighetens väg ej av
riksförsäkringsanstalten böra framställas.

Skulle livförsäkringen ordnas på frivillighetens väg, är det min
bestämda övertygelse, att tillslutningen kommer att bliva ringa. Från
försäkringsteknisk synpunkt sett skulle detta vara synnerligen olämpligt.,
ty består försäkringsstocken endast av ett fåtal försäkrade personer,
kunna de försäkringstekniska beräkningarna lätt rubbas, varjämte administrationskostnaderna
bliva proportionsvis allt för höga. Lika växlande
som dödlighetsförhållandena äro inom en trängre krets av människor,
lika regelbundet gestalta sig dödlighetsförhållandena, då de ses i
stort, d. v. s. när det är fråga om ett större antal personer. Varje
solitt organiserat försäkringsföretag måste baseras på grundvalen av de
stora talens lag.

Visserligen skulle vid obligatorisk försäkring antalet nyförsäkrade
personer i början icke komma att uppgå till mer än cirka 1,000 om
året, men man får antaga, att antalet nytillkomna försäkringstagare
skall ökas under årens lopp.

Den obligatoriska livförsäkringen bör under alla förhållanden tecknas
i riksförsäkringsanstalten. Om låntagaren förut innehar livförsäkring
i enskild anstalt — vilken försäkring i så fall torde vara tagen för
annat ändamål än att tjäna såsom hypotek för ogulden amorteringsdel
— bör detta enligt min mening icke befria låntagaren från skyldigheten
att vid tagandet av egnahemslån teckna livförsäkring i riksförsäkringsanstalten.
»

Ur protokollet:

Ernst Löfmark.

276

Lantbruksstyrelsen.

Det intresse, för vilket egnahemsrörelsen i vårt liksom i de flesta
andra länder från statsmakternas sida är föremål, låter sig lätt förklara.
I underlättandet av den enskildes strävanden att åt sig skapa ett eget
hem ligger i viss mån en maning till sparsamhet, vars goda verkningar
icke kunna undgå att göra sig starkt gällande; genom det stöd staten
här lämnar flyttas så att säga målet för dessa hans strävanden honom
närmare och det ter sig för honom vida mera möjligt att uppnå. Då
så skett, känner han sig arbeta tryggare och självständigare; detta utövar
i många fall ett gagnande inflytande på arbetets resultat; vad han
kan förtjäna utöver det, som åtgår till eget och familjens uppehälle, blir
i regel nedlagt på det egna hemmets ytterligare förbättrande, på nyodlingar
och på höjandet av dess avkastningsförmåga i andra avseenden;
och i de många ''sålunda i skilda landsdelar nyskapade egna hemmen
fostras ett släkte, som från tidigaste barnaåren lärt sig hålla, av den
egna torvan, vant sig vid arbete och sparsamhet och som ej endast
skattar jordbrukarens yrke högt utan även äger de bästa förutsättningar
att framgångsrikt utöva detsamma.

Det här sagda gäller givetvis i främsta rummet och huvudsakligen
den gren av egnahemsrörelsen, som avser skapandet av sådana lägenheter,
å vilka jordbruk helt eller i nämnvärd utsträckning bedrives.
Innehavaren av en dylik lägenhet är i regel i behov av stöd och uppmuntran
i sitt arbete; och då han under för honom gynnsammaste förutsättningar
och villkor kan erhålla detta stöd genom de åtgärder, som
statsmakterna genom rikets hushållningssällskap vidtagit för det mindre
jordbrukets främjande, synes det lantbruksstyrelsen redan på grund
härav uppenbart, att det för ifrågavarande gren av egnahemsrörelsen
är av betydelse och till gagn att fortfarande som hittills stå i närmaste
beröring med hushållningssällskapen. Därtill kommer ytterligare, att en
av dessa sällskaps viktigaste uppgifter just är att befordra utvecklingen

277

av det mindre jordbruket i allmänhet, vilket, i samma mån som egnahemsrörelsen
vinner ökad tillslutning, i allt större utsträckning kommer
att i sig innefatta de många genom sällskapens förmedling skapade
egna hemmen. Att stärka deras ekonomiska bärkraft bör särskilt ligga
i sällskapens intresse även på grund därav, att den av dem emottagna
säkerheten för de utlämnade lånen härigenom ytterligare vinner i värde.

Med dem, som erhållit lån till uppförande av bostadslägenheter,
stå hushållningssällskapen icke i samma intima beröring, och då sällskapen
sålunda icke äro i tillfälle att lämna dessa låntagare något
nämnvärt direkt stöd i deras arbete på det egna hemmets skapande och
vidmakthållande, finner lantbruksstyrelsen de sakkunnigas förslag att
särskilja de båda grenarna av egnahemslånerörelsen, på sätt de sakkunniga
angivit, vara välbetänkt. Rörande lämpligheten härav synas
ock alla, som yttrat sig i ärendet, vara eniga. Mot klassificeringen av
de olika lägenheterna hava däremot anmärkningar framkommit. Sålunda
har anförts, att en lånesökande, som endast i mindre grad ämnar idka
husdjursskötsel å sin lägenhet, skulle, sedan lån för jordbruksändamål
erhållits, kunna ägna sig åt ett annat förvärv, samt att denne låntagare
därvid skulle komma i en gynnsammare ställning i fråga om återbetalningen
av lånet än den, som erhållit ett lån för bostadsändamål. Det
synes emellertid lantbruksstyrelsen uppenbart, att de sakkunniga haft
goda skäl för sitt förslag att bland jordbrukslägenheter upptaga bostadslägenheter
på den rena landsbygden, vilka uppföras av hantverkare och
jordbruksarbetare. Det är nämligen tydligt, att det, då lånerörelsen
uppdelas på två fullständigt skilda grenar, blir vida enklare och redigare,
om varje låneförmedlare ägnar sig endast åt en gren av lånerörelsen.
För att hushållningssällskapen och andra, som komma att förmedla lån
till jordbrukslägenheter, under sådana förhållanden skola kunna beredas
tillfälle att även utlämna lån till bostadslägenheter på den rena landsbygden,
hava de sakkunniga — såsom det synes lantbruksstyrelsen med
rätta — bland jordbrukslägenheter inräknat även sådana, å vilka låntagaren
från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å lägenheten
kan idkas, erhåller ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och
sin familj, ett förhållande, som är om icke regel så dock allmänt beträffande
hantverkarhem och ofta förekommer även i fråga om andra
bostadslägenheter å landsbygden. Skulle icke dylika lägenheter få inräknas
bland jordbrukslägenheterna, finnes anledning befara, att stora
svårigheter skulle uppstå att erhålla lån till nämnda lägenheter.

I fråga om bestämmelserna rörande de enskilda lånen hava en del
anmärkningar framställts. Sålunda har gjorts gällande, att vad de sak -

278

kunniga uttalat rörande lämpligheten att endast undantagsvis bevilja
lån till redan lagfarna lägenheter icke skulle vara att förorda, då inköpet
av en redan lagfaren lägenhet är betydligt billigare och sålunda
bör bliva mera räntabelt än inköp av en obebyggd. Denna synpunkt
är onekligen riktig, men, såsom de sakkunniga anfört, kan det icke vara
egnahemslånerörelsens huvudsakliga uppgift att bereda tillgång till lån
på redan lagfarna lägenheter och på detta sätt jämställas med de vanliga
hypoteksanstalterna, i vilket fall mycket stora krav skulle komma
att ställas på egnahemslånefondens kapitalstyrka. Enligt de sakkunnigas
mening, som lantbruksstyrelsen delar, föreligger ju emellertid intet
hinder att utlämna lån till redan färdigbyggda lägenheter, som icke redan
äro självständiga lagfarna fastigheter utan för att bliva detta måste
avsöndras från stamfastigheten, i vilket fall olägenheterna av de höga
nybyggnads- och odlingskostnaderna neutraliseras. Att, såsom man
befarat, ett egnahemslån, om en låneberättigad person skulle vilja övertaga
en belånad egnahemslägenhet, skulle behöva uppsägas av det skäl,
att lägenheten redan vore lagfaren, saknar givetvis all grund, då ju ett
egnahemslån icke bör uppsägas, då lägenheten från låntagaren övergår
till person, vilken är till egnahemslåns erhållande behörig.

De sakkunniga hava föreslagit, att tilläggslån under vissa förhållanden
skulle kunna utlämnas. Emot denna anordning hava några
låneförmedlare gjort den anmärkningen, att de tillgängliga lånemedlen
äro så begränsade, att utlämnandet av dylika lån skulle kunna inverka
menligt på tillgången å lånemedel till nya hem. Andra låneförmedlare
däremot hava uttalat sin livliga tillslutning till förslaget. Enligt lantbruksstyrelsens
mening är en dylik låneform av behovet väl påkallad
dels för att sätta en låntagare i stånd att, med utsikt att i framtiden
kunna förstora sin lägenhet, till en början åt sig anskaffa endast en
mindre sådan, lämpad efter hans tillgångar, dels för att bereda den,
som enligt förut gällande bestämmelser erhållit endast ett mindre lån,
samma rättigheter som senare tillkomna låntagare. Erfarenheten har
ock visat, att behovet av dylika tilläggslån gjort sig starkt gällande,
och att man därvid sökt fylla kravet på så sätt, att låntagaren fått
återbetala sitt äldre lån och sedermera erhållit ett nytt större lån. Att
ett dylikt tillvägagångssätt emellertid icke är någon lämplig form för
beviljande av tilläggslån torde vara uppenbart. Låntagaren erhåller ju
genom en dylik åtgärd amorteringsfrihet två gånger för lån till den
ursprungliga lägenheten.

Rörande räntefoten hava olika meningar gjort sig gällande, i det
att från några håll anförts, att staten icke borde utlämna egnahemslån

279

till lägre ränta än den, till vilken staten själv kan erhålla lån, under
det att av andra framhållits, att det voro olämpligt och skulle leda till
avund och ovilja hos de nya låntagarna, om dessa måste erlägga en
högre ränta än de nuvarande.

Lantbruksstyrelsen är fullt enig med sakkunnigmajoriteten, att det
för egnahemsrörelsens fortsatta utveckling är synnerligen önskvärt, att
den nuvarande räntesatsen bibehålies, i det att styrelsen befarar, att den
ifrågasatta ränteförhöjningen skulle kunna medföra en betänklig tillbakagång
i anslutningen till lånerörelsen. Att, såsom från ett håll föreslagits,
bestämma en högre ränta för lån till bostadslägenheter och bebyggda
jordbrukslägenheter än för lån till obebyggda jordbrukslägenheter,
kan ju vara riktigt ur den synpunkten, att de förra äro lättare
att förränta, än de senare, men skulle, i fråga om jordbrukslägenheterna,
vålla stora svårigheter vid låneförmedlarnas mellan!)avande med statskontoret,
då det på förhand icke kan vara känt, huru stora belopp,
som komma att användas till de olika slagen av jordbrukslägenheter.
Vad bostadslägenheterna angår torde måhända en högre räntesats kunna
anses berättigad. Lantbruksstyrelsen anser dock, i likhet med de sakkunniga,
att förändring härutinnan ej bör vidtagas, förrän de båda
grenarna av lånerörelsen blivit åtskilda.

Den utsträckning av amorteringsfriheten, som de sakkunniga föreslagit,
har av ett par låneförmedlare gjorts till föremål för anmärkning,
varvid anförts, att lånetiden redan förut är tillräckligt lång. Ehuru det
ingalunda kan förnekas, att så är fallet, torde dock den ökning i tiden
för lånets återbetalning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle uppstå,
eller från 29 till 31 år, icke medföra någon större olägenhet; under
alla förhållanden skulle den mer än uppvägas av de av de sakkunniga
framhållna fördelarna för låntagaren. Då från vissa håll föreslagits, att
utom amorteringsfrihet även frihet från erläggande av ränta under de
2 å 3 första åren borde på särskild framställning av låntagaren medgivas
denne, därest så befunnes lämpligt, i vilket fall räntan skulle
läggas till kapitalet för att i samband med detta förräntas, vill lantbruksstyrelsen
häremot erinra, att en dylik anordning svårligen låter
sig utföra, då lån utlämnas genom låneförmedlare; den förutsätter nämligen,
att varje lån har sin särskilda amorteringsplan, något som i föreliggande
fall i hög grad skulle inveckla mellanhavandet mellan låneförmedlaren
och statskontoret.

I likhet med de sakkunniga anser emellertid lantbruksstyrelsen, att
egnahemslåntagare, som inköper en delvis ouppodlad lägenhet och å
densamma verkställer nyodlingar, bör kunna erhålla visst understöd,

280

och styrelsen finner den av de sakkunniga härför föreslagna anordningen
lämplig. Den anmärkningen, som framställts mot själva förfaringssättet
vid understödens utlämnande, nämligen att detta skulle
vara alltför omständligt, torde icke vara befogad. Då meningen icke
är, att understöden skola utgå från egnahemslånefonden utan från ett
särskilt för ändamålet anvisat statsanslag, torde några kvitton ej kunna
utbytas annat än mellan låneförmedlaren och låntagaren, understöden
måste av lantbruksstyrelsen utbetalas till låneförmedlaren och annuiteterna
av låneförmedlaren erläggas till statskontoret. Att hushållningssällskapen
i stället för lantbruksstyrelsen skulle få rätt att bevilja
nämnda understöd, torde av skäl, som de sakkunniga anfört, icke vara
att tillråda.

I fråga om den lokala organisationen av lånerörelsen hava de
sakkunuiga hyst olika åsikter. Såsom redan anförts, ansluter sig lantbruksstyrelsen
till den av sakkunnigmajoriteten företrädda. Lantbruksstyrelsen
vill därvid särskilt understryka, vad de sakkunniga yttrat
rörande vådan av att slå in på helt och hållet nya och oprövade banor,
samt anser, att den säkraste vägen till uppnåendet av det åsyftade
målet är en utveckling av det nuvarande systemet, som, där det tilllämpats
på ett riktigt sätt, visat sig ändamålsenligt. Den av reservanten
doktor Hellström föreslagna anordningen att låta kommunerna uppträda
såsom låneförmedlare, har vunnit en del förespråkare. Lantbruksstyrelsen
instämmer dock med det långt större antal, som anser det betänkligt
att inleda kommunerna i nya låneoperationer med därav följande
risker, detta så mycket mera, som några nya låneförmedlare här icke
torde vara behövliga. Det hittills, för låneförmedling anslagna beloppet
har icke visat sig tillräckligt ens för de nuvarande låneförmedlarna och
en ytterligare uppdelning av detsamma skulle under sådana förhållanden
lätt kunna medföra, att dessa, genom inskränkning i lånemedlen och
därav följande större svårigheter att tillgodose de lånesökande, skulle
förlora intresset för lånerörelsen.

De sakkunnigas förslag att bereda varje hushållningssällskap tillfälle
att erhålla biträde av eu jordbrukskonsulent vid egnahemslånerörelsens
bedrivande, vill lantbruksstyrelsen på det livligaste tillstyrka,
då lånerörelsen, såsom ock de sakkunniga påvisat, därigenom skulle
vinna betydligt i fasthet och styrka. Lantbruksstyrelsen kan ingalunda
dela den från ett håll framförda åsikten, att dylika konsulenter för de
mindre hushållningssällskapen skulle vara obehövliga. Då avsikten är,
att det nuvarande villkoret för att hushållningssällskap i södra och mellersta
Sverige skall kunna erhålla anslag till en jordbrukskonsulent —

281

nämligen att sällskapet på egen bekostnad anställt en eller liera ytterligare
jordbrukskonsulenter — bör bortfalla, lära även de mindre sällskapen
hava användning för eu dylik tjänsteman under den tid, då
han icke är upptagen av arbeten för egnahemslånerörelsen.

Rörande annuiteternas upptagande hava de sakkunniga föreslagit,
att tiden, inom vilken de skola av låntagaren vara fullgjorda, ej må,
där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna, bestämmas
tidigare än till november månad det år, för vilket avbetalning utgår.
Därjämte har föreslagits, att ränta och amortering å statslån skall för
varje år av låneförmedlaren till statskontoret inbetalas före utgången av
december månad samma år. Mot dessa bestämmelser hava flera invändningar
blivit gjorda, vilka lantbruksstyrelsen på grund av olika skäl
icke kan finna befogade. Särskilt finner styrelsen det nödvändigt att
införa bestämmelser, som förhindra låneförmedlarna, att, såsom de sakkunniga
påvisat, upptaga annuiteterna i förskott. Då statskontoret i
sitt yttrande över föreliggande betänkande anfört, att det ur bokföringssynpunkt
måste anses otillfredsställande, att låneförmedlarna inbetala
annuiteterna i slutet av året, och därför föreslagit, att nu föreskrivna
inbetalningstid till statskontoret fortfarande måtte bibehållas, anser lantbruksstyrelsen
att, därest låneförmedlarna lämnas rätt att uppbära annuiteterna
av låntagarna antingen vid kronouppbördsstämmorna på hösten,
såsom de sakkunniga föreslagit, eller, såsom nu, vid uppbörden av
kronans arrenden på våren eller på annat sätt, som befinnes lämpligt,
men icke före den förstnämnda terminen, under det att inbetalningen
av annuiteterna till statskontoret fortfarande får ske före utgången av
mars månad, samtliga önskemål bliva tillgodosedda.

Av några Eders Kungi. Maj:ts befallningshavande har anmärkts,
att, såsom ock en av de sakkunniga i reservation anfört, befallningshavande
borde befrias från den granskningsskyldighet, som av sakkunnigmajoriteten
föreslagits. Härvid är emellertid att märka, att denna
granskningsskyldighet icke är ett nytt åliggande för befallningshavande
utan är föreskriven i nu gällande förordning. Denna mera formella förberedande
granskning synes även lantbruksstyrelsen fortfarande böra
utföras av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, då därigenom rättelser
betydligt lättare kunna verkställas, än om granskningen i sin
helhet skall försiggå hos lantbruksstyrelsen.

De skäl de sakkunniga anfört för en starkare centralisering av
egnahemslånerörelsen synas lantbruksstyrelsen tungt vägande; och, liksom
lantbruksstyrelsen anser, att denna lånerörelse i vad den avser lån
till jordbrukslägenheter fortfarande bör vara knuten vid hushållningsVtl.
över bet. av egnahemssakkunniga. 36

282

sällskapen, så synes det ock styrelsen, att den centrala ledningen av
nämnda gren av lånerörelsen bör, såsom de sakkunniga föreslagit, läggas
under lantbruksstyrelsens förvaltningsområde. Härför talar ej endast,
att ett dylikt uppdrag nära sammanfaller med lantbruksstyrelsens uppgift
och övriga åligganden, utan ock den nära beröring och den intima
förbindelse, vari styrelsen redan förut står till rikets samtliga hushållningssällskap.

Enligt majoritetens bland de sakkunniga mening skulle handläggningen
av ärendena rörande egnahemsrörelsen övertagas av den nuvarande
lantbruksbyrån, vars arbetskrafter i så fall skulle ökas med en
för nämnda rörelse anställd inspektör, medan däremot en av de
sakkunniga uttalat sig för, att en särskild byrå med egen byråchef såsom
föredragande borde för ändamålet upprättas inom styrelsen.

Under de sista åren har arbetet på lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå
år ifrån år oavbrutet ökats och det har nu nått en sådan omfattning,
att en uppdelning av detsamma — även om den, såsom de sakkunnigas
majoritet framhåller, skulle medföra vissa olägenheter — måste
anses synnerligen önskvärd. Att under sådana förhållanden och då
handläggningen av de ärenden, som för närvarande äro förlagda till
nämnda byrå, säkerligen allt framgent kommer att kräva ökat arbete,
nu ytterligare öka byråns arbetsbörda med de ärenden, som röra egnahemsrörelsen,
anser sig styrelsen på grund av vunnen erfarenhet icke
kunna tillstyrka. Styrelsen befarar, att en dylik åtgärd ej endast skulle
väsentligt försvåra uppnåendet av det med den ifrågasatta centraliseringen
avsedda ändamålet utan ock utöva ett menligt inflytande på
byråns egentliga verksamhet. Dessa olägenheter kunna enligt styrelsens
mening knappast undvikas genom en förstärkning av byråns arbetskrafter,
då den övervägande delen av de många viktiga utredningar,
vilka förekomma på denna byrå, måste verkställas av föredragande
byråchefen, som dessutom har att med uppmärksamhet följa jordbrukets
utveckling i olika delar av landet.

I samband med egnahemsärendenas förläggande under en fristående
byrå, vilket lantbruksstyrelsen för sin del vill tillstyrka, synes till densamma
böra från lantbruksbyrån överflyttas vissa ärenden, som kunna
anses med de förra mer eller mindre samhörande. I främsta rummet
gäller detta de ärenden, som avse främjandet av det mindre jordbruket.

En dylik uppdelning, redan nu av behovet påkallad, synes så
mycket nödvändigare, då hänsyn tages därtill, att den starka och raska
utveckling, som för närvarande är och säkerligen allt framgent kommer
att bliva utmärkande för landets jordbruk, tid efter annan påkallar vid -

283

tagandet av nya åtgärder, som, hänförliga till endera av de båda grupper
av ärenden, vilka skulle bliva föremål för nu ifrågavarande båda byråers
handläggning, kommer att ytterligare öka deras arbetsbörda.

För den sålunda nyupprättade egnabemsbyrån kräves, att i lantbruksstyrelsens
stat upptages avlöning till ytterligare en byråchef, varjämte
styrelsens expensanslag synes böra ökas med ett belopp av 5,500
kronor, däri inberäknat arvode till ett kvinnligt biträde.

För närvarande finnes å extra stat uppförd en statskonsulentbefattning
för det mindre jordbruket. Det nära sambandet mellan de till
detta mindre jordbruks främjande vidtagna åtgärder och egnahemsrörelsen
synes lantbruksstyrelsen böra föranleda, att, om egnahemsärendena
på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, komma att förläggas under
lantbruksstyrelsen, till nämnda statskonsulents åligganden ytterligare bör
läggas att vara statskonsulent även för egnahemsrörelsen, något som
kan ske utan åsidosättande av hans hittillsvarande verksamhet. Då befattningen
under sådana förhållanden kommer att bliva av mera stadigvarande
art, torde densamma böra uppföras på ordinarie stat, därvid
nuvarande innehavare av statskonsulentbefattningen för det mindre jordbruket,
om han förordnas till statskonsulent för det mindre jordbruket
och egnahemsrörelsen, synes böra medgivas rätt att för åtnjutande av
ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid han innehaft förstnämnda befattning.

I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen ock erinra om sin i
underdånig skrivelse den 5 juli 1915 gjorda hemställan om sådan ändring
i instruktionen för statskonsulenter, att viss tjänstgöringsskyldighet
i lantbruksstyrelsen bleve dem ålagd, en förändring, som i här föreliggande
fall och under förutsättning av den ifrågasatta byråns upprättande,
synes styrelsen särskilt önskvärd och av behovet påkallad.

De sakkunnigas förslag att vid lånerörelsen knyta en livförsäkring,
motsvarande den oguldna amorteringsdelen, anser lantbruksstyrelsen
synnerligen beaktansvärt. Huruvida det ur försäkringsteknisk synpunkt
låter sig göra att, såsom föredraganden i riksförsäkringsanstalten i sin
reservation föreslagit, göra försäkringen frivillig, anser sig lantbruksstyrelsen
icke kunna avgöra, men skulle livligt beklaga, om så icke vore
förhållandet, enär i annat fall säkerligen en minskad tillslutning till
egnahemsrörelsen skulle uppstå, och detta icke uteslutande genom att
en del lånesökande skulle på grund av sjukdom eller ålder bliva uteslutna.
Med den utsträckning, som livförsäkringsrörelsen numera nått
även på landsbygden — från ett län meddelas, att de livförsäkrade

284

egnahemslånesökandena vissa år uppgå till omkring 25 procent av samtliga
lånesökande — torde knappast någon risk förefinnas, att anslutningen
till livförsäkringen, även om den göres frivillig, skulle med de
billiga premier, som beräknats, bliva obetydlig, detta så mycket mindre,
som vid låns utlämnande åt en livförsäkrad lånesökande säkerligen i
allmänhet komme att lämnas företräde framför en icke livförsäkrad. En
obligatorisk livförsäkring kan lätt verka avskräckande på de lånebehövande
och föranleda att lån icke sökes. Ännu större risk för en
minskad tillslutning till lånerörelsen skulle givetvis uppstå, därest den
ifrågavarande försäkringsformen gjordes obligatorisk även för sådana
lånesökande, som redan förut vore livförsäkrade till ett belopp, motsvarande
minst amorteringsdelen.

Mot de sakkunnigas förslag att såsom säkerhet för premieinbetalningen
föreskriva endast, att uraktlåtenhet härutinnan kan medföra uppsägning
av egnahemslånet, anför riksförsäkringsanstalten, att denna bestämmelse
icke medför den garanti, som åsyftas, utan anser anstalten,
att inteckning i fastigheten bör beredas till säkerhet såväl för premierna
som för den tilläggsavgift, vilken försäkringstagaren kan bliva skyldig
erlägga. Enär det emellertid för låneförmedlaren tvivelsutan är en stor
fördel, att låntagaren är livförsäkrad, synes det lantbruksstyrelsen, att
låneförmedlaren bör ansvara för såväl försäkringspremiens som eventuell
tilläggsavgifts behöriga erläggande, låneförmedlaren därvid obetaget att
för försäkringstagarens skyldigheter i förevarande fall söka inteckning
uti den belånade fastigheten. Genom en sådan åtgärd skulle risken för
riksförsäkringsanstalten fullständigt bortfalla.

Åven mot sakkunnigas förslag om upplåtelse av egnahemslägenheter
på arrende med köprätt efter viss tid hava några anmärkningar
blivit riktade. Därvid har bland annat anförts, att tiden för arrendets
innehavande borde begränsas till 10 år, att, sedan egnahemslån utlämnats,
någon amorteringsfrihet icke borde förekomma, att vite såsom
säkerhet för köprätten ej vore behövligt samt att låneförmedlaren borde
tryggas för att egendomen icke förfares. Vad den första anmärkningen
angår, så torde en kortare arrendetid vålla arrendatorn allt för stor afgäld,
då han under denna tid icke har att såsom en egnahemslåntagare
erlägga ränta och amortering på % av lägenhetens värde utan på hela
värdet. En inskränkning av amorteringsfriheten, sedan egnahemslånet
utlämnats, skulle vålla, att sådana lån finge en särskild amorteringsplan,
och skulle sålunda förorsaka såväl låneförmedlaren som statskontoret
svårigheter, då det ingalunda är vid medlens första utbetalande givet,

285

när egnahemslånet, på grund av verkställd amortering av sjättedelen
av inköpssumman, skall komma att utlämnas. I fråga om behövligheten
av vite i händelse arrendatorn går miste om rätten att inköpa
lägenheten, så torde en bestämmelse härom vara nödvändig, då låneförmedlaren,
såsom ägare till fastigheten, kan tänkas bliva insolvent
och sålunda ej uppfylla sina utfästelser gent emot arrendatorn. Vad
slutligen angår behovet av att jordägaren tryggas mot att en försumlig
arrendator förfar egendomen, synas arrendelagens bestämmelser härutinnan
vara tillfyllest. Arrendatorn har givetvis icke, såsom det förmenas,
rätt att, i händelse han frånträder arrendet, utbekomma den av
honom gjorda avbetalningen å lägenheten jämte ränta därå, förrän han
gjort rätt för sig; jordägarens rätt till kvittning för sin eventuella fordran
torde nämligen icke kunna bestridas.

I fråga om jordförmedlingsverksamheten har sakkunnigmajoriteten
icke ansett de härför gällande allmänna bestämmelser och särskilda föreskrifter
vara i behov av någon större förändring, då de i tillämpningen
visat sig väl fylla sin uppgift. Vad angår bestämmelserna för anslagtill
jordförmedlingsbyråer äro dessa så nyligen utfärdade, att det synts
för tidigt att nu i dem vidtaga några förändringar, innan erfarenhet
vunnits om behovet av dylika.

Det har från en dei håll anförts, att jordförmedlingen är den viktigaste
delen av egnahemsrörelsen och att enbart lånerörelsen icke kan
anses vara av den betydelse, sakkunnigmajoriteten velat tillerkänna densamma.
Då hushållningssällskap icke synas benägna att genom inköp
och styckning av större jordegendomar befordra jordförmedlingen och
då denna borde handhavas av samma organ, som förmedla egnahemslånen,
har detta ansetts vara ett tungt vägande skäl för att lägga lånerörelsen
i andra händer än sällskapens.

Lantbruksstyrelsen kan icke dela denna uppfattning. Det synes
styrelsen mycket tvivelaktigt, om styckning av större jordegendomar till
egna hem är den bästa formen för erhållande av lämplig och billig
jord till småbruk, i all synnerhet som det endast torde vara ett fåtal
egendomar, som i sin helhet lämpa sig för dylik styckning; i regel
torde styckningsresultatet i ganska avsevärd grad vara beroende på försäljningen
antingen av en större eller mindre huvudfastighet eller av
ett större skogskomplex, och under sådana förhållanden föreligger stor
fara för att det blir egnahemslån tagarna, som, om denna försäljning
ställer sig ofördelaktig, få betala förlusten. Härvid förtjänar ock framhållas,
• att, där hushållningssällskapen upprättat jordförmedlingsbyråer,

286

ut bild å obebyggd jord ingalunda saknats, utan har tillgången å sådan
i regel varit betydligt större än efterfrågan.

Lantbruksstyrelsen drar ock starkt i tvivelsmål, huruvida det kan
anses lämpligt, att den, som idkar jordstyckning, även förmedlar egnahemslån.
Det ligger åtminstone nära till hands att antaga, att urvalet
av egnaheinslåntagarna och kontrollen över egnahemslägenheternas lämplighet
och räntabilitet icke blir lika effektiv, där låneförmedlingen är
överlämnad till säljaren, vilken ju alltid måste vara intresserad av lägenhetens
pris, som där låneförmedlarens ekonomi icke beröres av det pris,
till vilket lägenheten överlåtes åt låntagaren. Det har ock visat sig,
att hushållningssällskapen såsom låneförmedlare varit i stånd att vidtaga
åtgärder för att hålla jordpriset nere under det, till vilket detsamma på
grund av den låga räntan på egnahemslån haft benägenhet att stiga.
Ehuru den av de sakkunniga uppgjorda statistiken över de av bolag
och föreningar förmedlade lånen till jordbrukslägenheter omfattar ett
alltför ringa antal uppgifter, för att man på dessa skall kunna grunda
ett säkert omdöme, ger den dock ett starkt intryck av, att växlingarna
av ägare till dessa lägenheter varit vida större än i fråga om de genom
hushållningssällskapens förmedling inköpta, och håller lantbruksstyrelsen
före, att det förhållandet att säljaren varit låneförmedlare med all sannolikhet
i icke oväsentlig grad bidragit härtill.

Ett låneförmedlande bolag bär ansett det vara ett berättigat önskemål,
att endast hushållningssällskapen tilldelades anslag för upprättande av
jordförmedlingsbyråer. Såsom skäl härför anföres, att varje egnahemsbolag
eller egnahemsförenings kontor redan nu är en jordförmedlingsbyrå för
de områden, inom vilka bolaget eller föreningen verka, och att det ligger
i sakens natur, att en dylik jordförmedlingsbyrå, som har egna intressen
att bevaka, ej kan uppträda med samma opartiskhet eller vinna samma
förtroende hos allmänheten, som en av ett hushållningssällskap upprättad
byrå. Lantbruksstyrelsen, som till fullo delar denna uppfattning, anser
dock, att, enär en del hushållningssällskap icke inom sina områden upprättat
jordförmedlingsbyråer, av vilka en torde vara behövlig inom varje
län, bolag och föreningar, som handhava egnahem slånerörelse eller eljest
kunna anses vara lämpliga såsom jordförmedlare, böra kunna tillerkännas
anslag för ändamålet, intilldess vederbörande hushållningssällskap
självt anordnar dylik byrå och gör framställning om statsunderstöd till
densamma.

På grund av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört får lantbruksstyrelsen
i underdånighet tillstyrka framläggande för riksdagen av för -

287

ändrade grunder för statens egnahemslånerörelse och vad därmed står
i samband i enlighet med majoritetens bland de sakkunniga förslag med
de av lantbruksstyrelsen i det föregående förordade avvikelser från
detsamma.

Protokoll, innefattande undertecknad Egerströms skiljaktiga mening,
bifogas.

Stockholm den 15 februari 1916.

Underdånigst
WILHELM FLACH.

FREDRIK EGERSTRÖM. WILH. HEYMAN.

Föredragande.

Protokoll, hållet hos Kungl. lantbruksstyrelsen den 15 februari
1916.

Närvarande: Herr Överdirektören Flach,

„ Byråchefen EGERSTRÖM,

„ „ Heyman.

S. B. Herr byråchefen Heyman föredrog Kungl. Maj:ts nådiga
remiss den 3 november 1914 med befallning till Kungl. lantbruksstyrelsen
att avgiva underdånigt utlåtande över betänkande i egnahemsfrågan,
avgivet den 14 oktober 1914 utav de av chefen för Kungl.
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga; och beslöts

Underdånigt utlåtande:

(se registraturet).

Från beslutet var undertecknad av skiljaktig mening under åberopande
av följande yttrande:

Den så kallade egnahemsfrågan kan enligt min åsikt icke fullständigt
lösas utan i sammanhang med andra jordpolitiska frågor, bland
vilka densamma visserligen intager ett viktigt rum men dock icke ett
sådant, att icke andra dylika böra med den likställas, då det gäller att
från statens sida vidtaga åtgärder till befordrande av en rationell
jordpolitik.

288

Till en svensk dylik politik hörer att tillse, att den svenska jorden
kommer att med avseende å besittningsrätten erhålla en sådan
struktur, att såväl landets behov av livsmedel varder genom lantbruket
på bästa möjliga sätt tillgodosett som de i sammanhang därmed stående
sociala och folkpolitiska ändamålen vinnas. I de två senare avseendena
bör framhållas, att befolkningens intresse och verksamhet bör i så stor
omfattning som möjligt fästas vid jorden och dess brukande genom
beredande av möjligheter, vad angår de mindre bruksdelarna, till erhållande
av upplåtelser med ägande- eller nyttjanderätt, att landets nuvarande
jordbruksbefolkning, särskilt bondeklassen, som utgör grundvalen
för de övriga befolkningslagren, tillvaratages och bevaras vid den
fäderneärvda jorden samt att på detta sätt emigrationen hämmas och
folkets fysiska och andliga hälsa bevaras.

Att befordra egnahemsrörelsen såsom ett ändamål för sig utan
hänsyn till andra jordpolitiska intressen är att giva åt denna en felriktning,
som kan ödersdigert inverka ej blott på lantbrukets förmåga att
fylla sin uppgift inom folkhushållningen utan även på befolkningens
naturliga sammansättning och sunda utveckling.

Då de sakkunniga behandlat egnahemsfrågan utan att se den i
sitt rätta sammanhang, är det icke underligt, att deras förslag kommit
att avgjort lida av en viss ensidighet.

Yad först angår den av de sakkunniga föreslagna lokala organisationen
av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen, så ansluter sig
denna i stort sett till den nuvarande ordningen. Utan att närmare ingå
på eller söka utreda egnahemsfrågans allmänna betydelse för vårt land,
förutsätta de sakkunniga, att denna fråga är en huvudsakligen lantbruksteknisk
angelägenhet, som bäst handhaves av hushållningssällskapen,
vilka inom orterna äro organ för andra dylika angelägenheter.
Var och en, som uppmärksamt genomläser det föreliggande betänkandet,
måste finna, att åsikten i detta avseende är förutfattad och icke stödjer
sig på bindande skäl och bevis. Härigenom måste emellertid utredningen
i denna del anses förfelad och icke böra läggas till grund för
statsmakternas beslut om ett definitivt ordnande av denna angelägenhet.

Vid sådant förhållande och då ej heller någon annan fullständig
utredning föreligger, huru den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen
och jordförmedlingen bör ordnas, torde man för närvarande få
nöja sig med att den nuvarande organisationen fortfarande tillsvidare
tillämpas, därvid dock de av de sakkunniga föreslagna jämkningarna i
den bestående ordningen synas med fördel kunna godtagas.

Vidkommande åter den centrala ledningen av egnahemsrörelsen,

289

så, då någon dylik ledning för närvarande icke finnes upprättad, är det
nödigt att en sådan så fort som möjligt kommer till stånd. För att
emellertid hela denna fråga icke skall komma att från början snedvridas,
måste åt den centrala organisation, som för detta ändamål bildas, givas
en form, som motsvarar de anspråk, vilka måste ställas å densamma.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna ifrågavarande centrala
ledning åt lantbruksstyrelsen anser jag alldeles otjänligt, vare sig
i styrelsen för ändamålet inrättas en särskild ny byrå, såsom lantbruksstyrelsen
föreslagit, eller ärendena, såsom de sakkunniga tänkt sig, överlämnas
åt en redan befintlig avdelning inom styrelsen. Det senare förslaget
är fullständigt ogenomförbart, då alla redan förefintliga avdelningar
inom styrelsen äro av göromål redan nu så upptagna, att någon
möjlighet icke finnes att överlämna de nya göromålen åt någon av dessa.
Men saken ställer sig icke bättre, om en ny byrå för ändamålet inrättas
inom styrelsen.

För att förstå hindren, som möta mot genomförandet av det senare
förslaget, är det nödvändigt att göra sig reda för två saker. Den ena
gäller styrelsens allmänna uppgift och den andra omöjligheten för en
och samme chef att kunna på ett tillfredsställande sätt sköta, förutom
de nuvarande göromålen, även dem, som enligt vad ovan sägs skulle
tillföras styrelsen, om egnahemsärendena överlämnades till densamma.

Lantbruksstyrelsens allmänna uppgift är enligt § 1 av dess nu gällande
instruktion av den 23 december 1914 att med uppmärksamhet
följa lantbrukets och dess binäringars samt fiskerinäringens tillstånd och
att, efter omständigheterna, själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå
de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande.
Då fiskeriärendena av mera yttre skäl äro införlivade med lantbruksstyrelsen,
så kan med skäl sägas, att styrelsens allmänna eller
huvudsakliga uppgift är att höja lantbruksnäringen. Det lärer icke
kunna undgå någon, som uppmärksamt fäster sig vid dessa förhållanden,
att det är en stor skillnad mellan den uppgift beträffande lantbruket,
som tillkommer lantbruksstyrelsen enligt dess nuvarande instruktion,
och den, som styrelsen skulle i samma avseende få med hänsyn till de
jordpolitiska ärendena, om dessa övertoges av styrelsen, då dessa senare
icke kunde avgöras på endast lantbrukstekniska grunder utan måste ses
även från de sociala och folkpolitiska intressens synpunkt, som äro
fastade vid dessa. Det går alldeles icke för sig att låta den lantbrukstekniska
synpunkten eller den, som lantbruksstyrelsen enligt sin allmänna
uppgift har att följa, vara den avgörande vid behandlingen av egnahemsU(t.
över bet. av egnahemssakkunniga 37

290

och andra jordpolitiska frågor. Redan härav torde framgå, huru olämpligt
det skulle vara att förlägga dessa frågor till lantbruksstyrelsen.

Men härtill kommer, att styrelsens chef icke i regel kan hava
nödiga förutsättningar för att besluta i så olika slag av frågor. För
att kunna behörigen handhava de vanliga lantbruksärendena måste denne
chef antagas i allmänhet äga lantbruksteknisk utbildning samt hava
utövat verksamhet såsom praktisk jordbrukare. Han bör också förutsättas
vara i eminent grad intresserad för den egentliga lantbruksdriftens
höjande. Däremot lärer en chef i lantbruksstyrelsen knappast i allmänhet
kunna antagas hava nog kunskap och erfarenhet i socialpolitiska
frågor för att han skall kunna med framgång handhava och leda de
ärenden, vilkas övertagande av lantbruksstyrelsen nu föreslås.

Skulle emellertid även denna i sig självt fullt avgörande synpunkt
frånses, måste det i allt fall anses uteslutet, att chefen skulle, jämte den
nuvarande arbetsbördan, kunna medhinna att på ett tillfredsställande
sätt handhava och ansvara för de viktiga jordpolitiska frågorna, även
om dessa skulle inskränkas till de egentliga egnahemsfrågorna.

För att giva en föreställning om lantbruksstyrelsens nuvarande
arbetsbörda torde böra erinras, att antalet till styrelsen inkomna ärenden
utgjorde i runda tal år 1890 — det första år då styrelsen var i verksamhet
— 900 och år 1915 11,800. Det torde i detta sammanhang
vara överflödigt att närmare redogöra för de olika slag av ärenden, som
höra till styrelsens handläggning och avgörande. Slen utom själva
ärendena tillhör det chefens verksamhet att öva tillsyn huru alla de olika
åtgärder till lantbrukets och fiskerinäringens höjande, vilka ledas av
styrelsen, verka ävensom att inspektera de under styrelsen lydande tjänstemän
och anstalter. Det kan också utan överdrift sägas, att alla dessa
chefen för närvarande åliggande göromål endast med svårighet kunna
av honom medhinnas. En jämförelse härutinnan med chefen för jordbruksdepartementet,
som har ännu flera ärenden och slag av ärenden
att handlägga än chefen för lantbruksstyrelsen, är missvisande, då de
bägge chefernas ämbetsgöromål äro av helt olika art. Medan chefen
för jordbruksdepartementet såsom statsråd icke har någon egen förvaltningsmyndighet
i egentlig mening men däremot har rätt att fordra,
att ärendena varda genom underordnade fullständigt utredda, innan de
av honom föredragas för Konungen, har chefen för lantbruksstyrelsen
en vidsträckt egen förvaltningsmyndighet och är skyldig att själv leda
och deltaga i arbetet med utredningen av ärendena ävensom utöva en
vidsträckt inspektionsverksamhet. Att öka denna stora arbetsbörda med
att därtill lägga ytterligare en viktig gren av förvaltningen av helt

291

olika skaplynne vore utan tvivel att äventyra lantbruksstyrelsens förmåga
att fylla sin egen för Sveriges lantbruk viktiga uppgift, utan att
styrelsen därigenom kunde tänkas komma att på något sätt fylla den
nya fullt ut lika viktiga uppgift, som skulle enligt förslaget överlämnas
åt styrelsen.

Vad innebär nu denna nya uppgift? Närmast enligt de sakkunnigas
och lantbruksstyrelsens förslag att leda och omhänderhava alla statens
åtgärder, som avse bildandet av egna hem. Men dessa åtgärder inskränka
sig icke till handhavandet och ledandet av egnahemslånerörelsen och
jordförmedlingen efter en gång för dessa fastställda regler. Därtill hörer
också att se till, att dessa regler avpassas och jämkas efter de rådande
förhållandena inom landet och dess olika delar, att således noggrant
lä,ra känna och följa dessa, att söka utreda inom vilka orter egnahemsbildningen
bör befordras, på vilka sätt och under vilka former den
bör komma till stånd, vilka personliga egenskaper, som fordras hos dem,
som skola erhålla de egna hemmen för att kunna upprätthålla och sköta
dessa, hurudana byggnader, som fordras för dessa m. m. För att den
institution inom statens centrala förvaltning, åt vilken denna angelägenhet
överlämnas, skall kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra detta
uppdrag, måste institutionens personal, särskilt dess chef, personligen
mom orterna följa och studera utvecklingen av befolknings- och näringsförhållandena
samt under nuvarande förhållanden, då ännu icke någon fullständig
utredning föreligger beträffande vilka organ i de särskilda orterna
behövas för att någon verklig nytta av denna rörelse skall komma land
och folk till godo, även sättet och villkoren huru eu dylik lokal organisation
bör vara inrättad. För mig står det fullt klart att, även om den
nya uppgiften skulle inskränkas till egnahemsbildningen med vad därtill
hörer, lantbruksstvrelsen icke kan på sätt som vederbör handhava
och sköta denna.

Enligt vad i det föregående redan antytts bör emellertid egnahemsfrågan
icke lösryckas från övriga på dagordningen stående jordpolitiska
frågor, med vilka den äger ett oupplösligt sammanhang. Huru kan det
nämligen vara möjligt att rätt bedöma egnahemsfrågan, om icke med
densamma sammanställas fragorna om den sociala betydelsen av och
gränserna för egnahemsbildningen, om det stora och medelstora jordbrukets
berättigande, om bondestammens bevarande, om emigrationens
motverkande, om olika besittningsformers inbördes företräden, om motverkande
av osund jordspekulation, om upplåtelser från kronans jord
och formerna för dessa, om förköpsrätt och återköpsrätt samt stadgad
besittningsrätt till jord, om yrkesmässig fastighetshandel samt om den

292

sociala, folkpolitiska, nationalekonomiska och juridiska betydelsen av alla
dessa och andra dylika frågor, som särskilt under denna tid träda i
förgrunden och kräva sin lösning.

Det går under sådana förhållanden icke an att nu upptaga endast
egnahemsfrågan och lämna de andra jordpolitiska fragorna åt sitt öde.
Lika litet går det an att överlämna den centrala ledningen av vare sig
egnahemsfrågan eller de andra jordpolitiska frågorna åt ett ämbetsverk,
vilket, såsom lantbruksstyrelsen, icke har och aldrig kan få förutsättningar
att kunna nöjaktigt handhava dem. Dessa frågor hava för stor
vikt för landets framtid för att de skulle få på detta sätt försummas och
vanvårdas.

Det har visserligen, så vitt mig är bekant, icke satts i fråga, men
det skulle tänkas, att någon ville överlämna dessa frågor åt socialstyrelsen.
Men av samma skäl, som lantbruksstyrelsen icke kan anses lämplig
att handhava denna angelägenhet, kan ej heller socialstyrelsen tänkas
kunna med fördel övertaga den centrala ledningen av densamma. Aven
denna styrelse har sin bestämda uppgift och borde kunna anses hava
full sysselsättning med att kunna lösa denna.

Den form för ordnandet av den centrala ledningen av egnahemsrörelsen,
som föreslagits av en reservant till egnahemssakkunnigas
betänkande, torde ej äga den fasthet, som erfordras för att denna angelägenhet
skulle kunna på detta sätt nöjaktigt lösas, liksom ej heller de
arbetskrafter, som enligt förslaget skulle kunna paräknas, komme att
med undantag av egnahemsinspektören få på ett stadigvarande sätt för
ändamålet disponeras.

Då ej heller något annat redan befintligt centralt ämbetsverk finnes,
som skulle kunna övertaga sagda ledning, återstår i detta avseende ingen
annan utväg att välja än att för ändamålet upprätta ett särskilt nytt
ämbetsverk. Häremot skulle visserligen två invändningar kunna framställas,
nämligen dels att det i allmänhet så mycket som möjligt bör
undvikas att inrätta något ämbetsverk, dels ock att det nya ämbetsverket
icke skulle få tillräckligt mycket arbete. Vad den förra invändningen
angår, så, då någon annan tillfredsställande lösning av frågan icke står
att finna — uti vilket avseende hänvisas till den föregående framställningen
—, torde denna invändning i detta fall icke kunna tillmätas
någon betydelse. Vidkommande åter den senare invändningen, så vill
det synas, som om vad ovan anförts borde tillräckligt giva stöd för den
åsikten, att det nya ämbetsverket verkligen skulle få fullt upp att skota.
Det synes också vara ett stort misstag att ordna ämbetsverk på det
sätt, att de icke kunna medhinna mera än de löpande ärendena, ty däri -

293

genom sättes ämbetsverket ur stånd att komma med erforderliga nya förslag
och att följa och leda utvecklingen av den angelägenhet, varför det inrättats.
Beträffande en sådan institution som den ifrågavarande, på vars framgångsrika
bemödanden komme att väsentligen bero landets framtid i
folkpolitiskt, socialt och ekonomiskt avseende, vore ett sådant misstag
ödesdigert, medan ett lyckligt ordnande av samma administration skulle
kunna bidraga till beredande av en lycklig framtid för vårt folk.

Det nya ämbetsverk, som enligt min åsikt således borde inrättas,
kunde lämpligen benämnas centralstyrelsen för jordpolitiska ärenden samt
bestå av en chef, benämnd förste lantråd samt tre föredragande ledamöter,
benämnda lantråd, varav en med jordbruksteknisk, en med socialpolitisk
och en med juridisk utbildning, mellan vilka ärendena skulle
fördelas, och skulle den juridiskt utbildade ledamoten även ansvara för
uppsättning av styrelsens expeditioner samt registrators- och arkivariegöromålen.
Vid sidan av styrelsen anser jag böra ställas ett jordpolitiskt
råd, inom vilket skulle finnas representerad den sakkunskap, som i övrigt
kunde finnas behövlig för ämbetsverket. Kostnaden för denna styrelse
har jag beräknat på följande sätt:

Chefen ....................................................... kronor 8,100

Tre ledamöter å 5,800 kronor ............ » 17,400

Expensanslag............................................ » 8,300

Vaktmästare............................................... j> 1,200

Det jordpolitiska rådet ........................... » 5,000

Summa kronor 40,000

Då grund av vad sålunda blivit anfört anser jag, att lantbruksstyrelsen
bort, med uttalande av önskvärdheten därav att, tillsvidare
och intill dess fullständig utredning rörande bästa sättet för ordnandet
av den lokala organisationen av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen
hunnit verkställas, egnahemssakkunnigas förslag i sådant
avseende bör läggas till grund för vidare åtgärder i denna riktning,
föreslå inrättandet av en centralstyrelse för jordpolitiska ärenden i huvudsaklig
överensstämmelse med det av mig här ovan förordade förslaget.

År och dag som ovan.

Fredrik Egerström.

294

Socialstyrelsen.

Genom nådig remiss den 3 november 1914 har Eders Kimgl.
Maj:t anbefallt socialstyrelsen inkomma med underdånigt utlåtande över
särskilda sakkunnigas den 14 oktober 1914 avgivna betänkande i egnahemsfrågan.
I anledning bärav får styrelsen anföra följande.

De sakkunnigas uppdrag omfattade verkställandet av en ingående
granskning och utredning av egnahemsfrågan i hela dess omfattning
samt utarbetandet av förslag dels till de förändringar i gällande bestämmelser
för statens egnahemslånerörelse, som på grund av vunnen erfarenhet
kunde befinnas önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder,
som från statens sida kunde vidtagas för att underlätta och befordra
egnahemsbildningen. Med denna vidsträckta formulering av de sakkunnigas
uppgift åsyftades uppenbarligen åstadkommandet av en enhetlig
översikt och plan i fråga om statens åtgärder för främjandet av det
allmännas strävanden beträffande det stora komplex av frågor, som
kunna sammanfattas under beteckningen »den inre kolonisationen». Hithörande
spörsmål hava under växlande former sedan århundraden tillbaka
sysselsatt de svenska statsmakterna och torde tillsammantagna få
anses utgöra ett bland de viktigaste föremålen för statens omsorger.
Om ock tidigare de rent ekonomiska momenten i denna fråga företrädesvis
betonats, har man dock alltid haft klart för sig, att densamma icke
uteslutande finge behandlas med hänsyn till jordbruksproduktionens eller
skattepolitiska intressen, utan att därvid även vad man numera betecknar
såsom socialpolitiska synpunkter måste tagas i betraktande. Dessa senare
hava efter hand blivit alltmera framträdande. Om man sålunda följer
nutidens diskussion och utredningar i ämnet inom riksdagen, kommittéer,
pressen och facklitteraturen, så finner man, hurusom de sociala motiven
allt starkare framhävts. De under senaste decennier vidtagna åtgärderna
hava sålunda angivits företrädesvis åsyfta skapandet av bättre levnadsförhållanden
för de mindre bemedlade, tryggandet av dessas ålderdom,
motverkandet av »flykten från landet» samt återbördandet till detsamma

295

av de till industrien övergångna arbetarna, varigenom man velat avhjälpa
jordbrukets brist på arbetskraft o. s. v. Först och sist har därjämte
framhållits vikten av att genom ett energiskt kolonisationsarbete bereda
lantarbetarna sådana utkomstmöjligheter och levnadsvillkor, att emigrationen
därmed skulle kunna effektivt förebyggas. I jämnbredd med intresset
för att öka jordens avkastning och skatteförmåga har framträtt
vikten av att tillgodose människornas behov, varmed man samtidigt velat
motarbeta de mindre bemedlades missnöje med sin ställning och »giva
ökad styrka åt samfundsbyggnaden».

Självfallet har därvid icke förbisetts den påtagliga angelägenheten
av att de åtgärder, som på detta område vidtagas, bliva baserade på
sunda ekonomiska principer.

Den drivande kraften och den djupaste grunden till statens strävanden
på den inre kolonisationens område, det vill säga för »egnahemsfrågan
i hela dess omfattning», är emellertid av allmänt social innebörd.
Jämlikt sin uppgift kommer styrelsen också att i det följande företrädesvis
uppehålla sig vid de sociala synpunkter, som synas kräva beaktande.

Ett av de mest anmärkningsvärda och oroande dragen i den svenska
befolkningsrörelsen under de senaste decennierna är jordbruksbefolkningens
avtagande icke blott i förhållande till folkmängden i dess helhet
utan ock absolut taget. Medan år 1870 nära 72 procent av Sveriges
folkmängd kunde anses hämta sin utkomst av jordbruket och dess binäringar,
sjönk denna del år 1880 till 67.5 procent, år 1890 till ej fullt
61 procent, år 1900 till mindre än 54 procent och år 1910 till ungefär
48 procent. Jordbruksbefolkningens absoluta antal, som år 1900 utgjorde
c:a 2,757,000 personer, hade år 1910 nedgått till c:a 2,663,000. Enligt
emigrationsutredningens undersökningar synes denna återgång huvudsakligen
hava träffat de egentliga jordbrukssocknarna; för sådana socknar
inom de 20 sydligare länen beräknas nämligen den genomsnittliga årliga
folkminskningen under åren 1880—1910 till mer än 10,000 personer.

Denna utveckling får icke uppfattas såsom ett uttryck för mindre
livskraft hos lantbefolkningen än hos stadsinvånarna. Om man med
ledning av 1900 års folkräkning ställer antalet »barn under 15 år» i
förhållande till antalet »hustrur», befinnes det att medan genomsnittstalet
för hela riket utgjorde 2.0, motsvarande tal för städerna var 1.9
och för landsbygden 2.0 3. Den prokreationsdugliga befolkningens alstringskraft
är sålunda alltjämt större på landsbygden än i städerna. Att
det oaktat folkökningssiffrorna förete en motsatt utveckling, beror som
bekant på den starka inre omflyttningen samt på emigrationen. Den

296

inrikes omflyttningen går så gott som undantagslöst från jordbruksbygderna
till industribygder och städer. Jordbruket får genom dessa
båda former av bortflyttning regelbundet vidkännas en stark avtappning,
vilken är långt allvarligare än de direkta talen angiva på den grund,
att densamma just omfattar de produktiva åldrarna. Denna »flykt från
landet», som alstrar bristen på arbetskraft för jordbruket och därmed
försvårar dess utveckling, beror uppenbarligen därpå, att utkomstmöjligheterna
och förhållandena i övrigt inom jordbruket icke te sig lika
lockande som inom städer och industrisamhällen i hemlandet eller inom
olika yrken i särskilt Förenta Staterna och Kanada. Hithörande omständigheter
hava på ett övertygande sätt klarlagts i emigrationsutredningens
publikationer samt i dess betänkande sammanfattats. Såsom en
synnerligen viktig orsak till det inträdda läget framhålles där, att jordbrukets
kvantitativa expansion under senare tid blivit allt mindre i vårt
land, detta icke på den grund att den naturliga gränsen redan skulle
ha uppnåtts utan på grund av ekonomiska missförhållanden. Det framhålles
också, att man hos oss icke får, för den självklara omsorgen om
att uppdriva den intensiva skötseln, lämna ur sikte, att vi i motsats mot
flertalet andra europeiska länder ännu hava möjligheter till en betydande
extensiv utveckling. Och i sådant avseende pekas på det kända faktum,
att den areal, som i vårt land ännu kan läggas under plog, kan räknas
i millioner hektar, på vilka millioner människor kunna finna sitt uppehälle.
Det är till lösningen av dessa problem, jordbruksbefolkningens
tillväxt och lantarbetarnas höjande genom jordbrukets utsträckande till våra
vidsträckta odlingsarealer, som man väsentligen torde ha syftat med
den bär ifrågavarande utredningen av »egnahemsfrågan i hela dess omfattning».

Med hänsyn till förutsättningarna och formerna för sin lösning
måste frågan emellertid naturligen uppdelas på tvenne huvudspörsmål,
nämligen disponerandet för ändamålet av dels den i enskild ägo befintliga,
dels den kronan tillhöriga odlingsjorden. I båda fallen gäller det
visserligen att rationellt uppdela och för verklig odling till enskildas
bruk utdela jorden på sådant sätt, att dennas avkastning såväl som
säljarnas och köparnas ekonomiska intressen betryggas. Men en viss
skillnad måste alltid uppkomma med avseende å statsmakternas praktiska
åtgärder till främjandet av utvecklingen i de båda fallen. Bland andra
möta därvid hänsynen till den omständigheten, att en uppdelning av enskildas
jord i regel icke kan ske därigenom, att endast odlingsmark avskiljes,
utan att även den redan brukade jorden i större eller mindre mån
medföljer. I detta fall (liksom även beträffande kronans jordbruksdomäner)

297

gäller frågan icke blott kolonisation, utan en längre driven fördelning
av redan förefintliga brukningsdelar. Härigenom kompliceras
frågan ej blott av gällande jorddelningslagstiftning ocli -teknik utan
även av jordbrukspolitiska och jordbruksekonoiniska synpunkter. Beträffande
åter kronoskogarnas vidsträckta odlingsmarker måste därjämte
viktiga skogspolitiska och skogsekonomiska moment tagas i
betraktande.

Ser man nu närmast på frågan om fördelningen i kolonisationssyfte
av nuvarande brukningsdelar, så lärer full enighet råda därom, att
sådan i stor utsträckning kan ske, i den mån dessa äga odlings jord av
den omfattning, att de trots uppdelning hava utvecklingsmöjligheter även
i expansiv riktning, eller där de överhuvud icke lämpa sig för storbruk.
Den officiella statistiken ger också ovederläggligt stöd för denna uppfattning
genom de betydande arealuppgifterna på odlingsjorden även
inom delar av landet, där jordbruket är gammalt. Icke desto mindre
hava farhågor yppats för den redan pågående uppdelningen, som förmenats
hava redan drivits så långt, att innehavarnas ekonomiska bärkraft
förminskats och bringats i fara. Med avseende härå torde böra
erinras, att dessa bekymmer i stort sett måste anses skäligen obefogade.
En undersökning av den officiella jordbruksstatistikens siffror rörande
åkerjordens areal och antalet brukningsdelar ger nämligen till resultat,
att den genomsnittliga arealen per brukningsdel, som år 1890 utgjorde
9.9 har, år 1911 uppgick till 10.3 har. Därest vid denna beräkning
bland brukningsdelarna även medräknats1 antalet »jordtorp och andra
lägenheter», vilket under ifrågavarande tidrymd starkt avtagit, skulle den
genomsnittliga stegringen av åkerarealen framträtt starkare. Trots den pågående
jorduppdelningen har sålunda den genomsnittliga åkerarealen i
stort sett ökats. Tages därtill i betraktande, att jordbruket och dess
binäringar — tack vare statsmyndigheternas och hushållningssällskapens
upplysande och ledande verksamhet samt jordbrukarnas stegrade intresse
och insikter — under samma tid nått en långt högre intensitet, så inses
lätt, att såväl jordbruket i dess helhet som dess särskilda enheter vunnit
ökad ekonomisk styrka. Med hänsyn vidare till de stora reserver av
odlingsjord, som inom den alldeles övervägande delen av landet stå till
förfogande, lärer det icke behöva möta betänkligheter att, åtminstone
inom dessa trakter, ännu under längre tid fortsätta uppdelningen av redan
befintliga jordbruk.

1 Med hänsyn därtill att en avsevärd del av torpen och lägenheterna torde ingå bland
statistikens brukningsdelar, har det till förekommande av dubbelräkning ansetts lämpligast att icke
medtaga ifrågavarande kategori i den ovan gjorda kalkylen.

Uti. över bet. av egnahemssakkutmiga.

298

I sammanhang härmed torde böra beröras de farhågor, som ur
jordbruksproduktiv synpunkt riktats mot det mindre jordbruket, bland
annat därför att det skulle leda till oekonomiskt framhävande av ladugårdsproduktionen
på sädesproduktionens bekostnad. Socialstyrelsen, som
icke besitter sakkunskap på detta område, vill med avseende härå erinra
om att de sakkunniga, vilka i denna fråga få anses synnerligen vittnesgill,
upptagit detta spörsmål till övervägande och kraftigt betonat vikten
ur förenämnda synpunkt av småbruksrörelsens utveckling (s. 204). Det
synes också styrelsen obestridligt, att särskilt kommunikationsväsendets
och stadsbildningens starka utveckling under senaste tid direkt uppmana
till den intensifiering av jordbruket, som de sakkunniga funnit småbruksrörelsen
vara synnerligt ägnad att främja. Kring stadssamhällena synes
naturenligt böra uppväxa en serie av småbruk av växlande storlek, i
den närmaste omgivningen trädgårdsbruk av ringa ytvidd och inriktade
på alstring av grönsaker, frukt och blommor samt därutanför större
sådana för produktion av mjölk, smör, fläsk och ägg in. m. Eu liknande
utveckling lärer med tillhjälp av den allt mer omfattande och bättre
ordnade jordbrukskooperationen vara att emotse utefter järnvägs- och
ångbåtslinjer. Om också i övriga trakter icke samma betingelser föreligga
för småbruken, så möter där omsorgen om att genom bildande
av sådana i tillräckligt antal tillhandahålla de större brukningsdelarna
erforderligt tillflöde av arbetskraft.

Sistberörda spörsmål har under den offentliga diskussionen intagit
ett synnerligen framträdande rum, som det säkerligen också förtjänar.
Det är utan vidare klart, att när avflyttningen från landsbygden antar
så stor omfattning, som förut påvisats, och när den huvudsakligen omfattar
personer i de arbetsdugligaste åldrarna och med den största
energien att arbeta sig fram, rekryteringen för jordbruket måste bliva
svår och jämväl av mindre god beskaffenhet. Den inom socialstyrelsen
utarbetade statistiken över arbetartillgången inom jordbruket har visat,
att under åren 1911—1913 större eller mindre brist på för jordbrukets
rationella bedrivande erforderlig arbetskraft gjorde sig gällande inom V*
av rikets landskommuner. Vid den nu pågående krisens utbrott inträdde
visserligen en ändring härutinnan, i det att strömningen till stadssamhällena
avstannade och därigenom en lättnad på jordbrukets arbetsmarknad
uppkom. Under de oroliga förhållandena fann den uppväxande
ungdomen tydligen hembygden tryggare, allra helst som den där i stor
utsträckning förekommande naturaavlöningen innebar ett skydd mot prisstegringen
å livsförnödenheter. När emellertid under krigets vidare förlopp
vanans makt förminskat intrycket av riskerna att lämna hemtrakten

299

och sedan industriens och affärsväsendets hastiga uppsving gjort löneförhållandena
och framtidsutsikterna inom dessa näringsgrenar mera
lockande, har åter en vändning inträtt. Under den senaste tiden synes
därför arbetarbristen inom jordbruket vara mera framträdande än någonsin
förut. Det är visserligen omöjligt förutse, huru förhållandena i detta
avseende kunna i fortsättningen utveckla sig. Sannolika skäl föreligga
emellertid för att detta förhållande kommer att bliva konstant, därest
ej kraftiga positiva åtgärder vidtagas för att kvarhålla landsbygdens
ungdom i hemorten. I allt fäll visar erfarenheten att de, som redan
gått över till industrisamhällena, i allmänhet icke kunna återbördas till
jordbruket, utan att de hellre, vid tillfällig depression inom stadsnäringarna,
fullfölja sin avflyttning, som vid goda konjunkturer i Amerika
företrädesvis riktas till detta land.

• Jordbrukets brist på arbetskraft och de därav härledda svårigheterna
f ör dess utvecklande äro för övrigt ständigt återkommande moment i de
officiella utredningarna i kommittéer och inom riksdagen. De betonas
starkt i hushållningssällskapens yttranden såväl till emigrationsutredningen
som i anledning av de sakkunnigas här föreliggande betänkande. I lantarbetsgivarföreningarnas
tidskrift utgör denna fråga den mest debatterade,
och inom jordbrukarkretsar torde den vara i alldeles särskild grad
aktuell. I fråga om de positiva åtgärderna för detta ondas avhjälpande
synas meningarna allt mer enas. Det gäller sålunda, anser man, att
genom förbättrade arbetsvillkor och utkomstmöjligheter för lantarbetarna,
naturligen inom ramen av jordbrukets ekonomiska bärkraft, göra yrket
mera lockande och sålunda binda dem vid lantbruket med det egna
intressets fasta band. Allmänt pekar man därvid på egnahemsrörelsen
såsom det viktigaste mediat, som i sig också innefattar en god del av
den viktiga frågan om förbättrade bostadsförhållanden för lantarbetarna.

Det har emellertid på sin håll yppats tvivel, huruvida lantarbetarna
verkligen i allmänhet känna »jordhunger», längta efter tillfällen att bekomma
eget jordbruk, och man har från denna utgångspunkt velat göra
gällande, att bildningen av nya bnxkningsdelar redan är tillräckligt stor
för att tillgodose de verkliga behoven. Med avseende härå må till en
början anmärkas, att bildandet av en ny brukningsdel redan ur jorddelnings-
och rättslig synpunkt är ett så invecklat och besvärligt
företag, att denna omständighet ensam är tillräcklig att avskräcka dem,
som ej hava tillgång till oegennyttig och sakkunnig förmedlare. Erfarenheten
från de under de senaste åren upprättade offentliga jordförmedlingsbyråer,
som fullt rustats och energiskt arbeta för sin uppgift,
ger också vid handen, att ett starkt och växande intresse från lånt -

300

arbetarnas sida möter dem i samma mån deras verksamhet blir känd i
vidare kretsar.

Detta spörsmål har vunnit viss belysning vid en undersökning,
som av socialstyrelsen verkställts och vars resultat offentliggjorts i den
år 1915 utkomna publikationen »lantarbetarnas arbets- och löneförhållanden
inom olika bygder och å typiska lantegendomar». Vid denna
undersökning riktades till ett större antal av hushållningssällskapen
utsedda jordbrukssakkunniga ävensom till kommunalstämmoordförandena
i rikets landskommuner även följande spörsmål: »Förspörjes bland områdets
jordägare eller lantarbetare något starkare intresse för att förse
jordbruksarbetare med jord? I så fall, vilka åtgärder hava i detta syfte
vidtagits och till vilket resultat hava desamma lett?» I anledning av
dessa frågor meddelades en mängd svar, innehållande redogörelser för
de olika slag av torp-, arrende- och dylika system, som i olika trakta
under längre tid tillämpats eller mera tillfälligt försökts. 1 vissa fall
synas mera uppmuntrande rön hava gjorts, i andra fall konstateras förfelade
strävanden. Flertalet av de tillfrågade vitsorda och utveckla
emellertid, »att målet för den vakne och duglige lantarbetarens strävan
är att erhålla ett verkligt eget hem med äganderätt, vilket successivt kan
utvecklas till den storlek, att det giver honom och hans familj nödtorftigt
uppehälle, utan att det egna jordbrukets och hushållets avkastning
annat än tillfälligtvis behöver kompletteras genom lönearbete hos
andra» (a. a. s. 89).

Vid någon eftertanke skall man också finna, att det måste förhålla
sig så. Hos varje individ, som ernått något mått av kultur och självmedvetenhet,
är det ett primärt drag, att han efter måttet av sina krafter
önskar förbättra sin ställning, »komma sig upp». Detta måste betecknas
såsom en naturlig drift, som hos vårt folk samt särskilt, av historiska
skäl och på grand av naturförhållandena, hos vår lantbefolkning torde
vara i synnerligen hög grad utvecklat. Att vara en man för sig, herre
på egen .jord, har av ålder varit föremålet för den svenske lantmannens
medvetna eller omedvetna, men i varje fall utpräglade strävan. Denna
har säkerligen varit den starkast drivande kraften vid det tidigare mer
än nu hårda och otacksamma röjningsarbetet på en merendels karg jord
och under ett svårt klimat. En sådan naturlig strävan är säkerligen allt
för värdefull, för att den icke bör tacksamt utnyttjas och stärkas genom
beredandet av hopp och möjlighet om att mödans lön kan vinnas av
den duglige. De svårigheter, som nu för flertalet lantarbetare försvåra
nåendet av detta mål, äro helt visst en bland anledningarna till att man
bland dem så ofta finner det hopplösa missmodets och olustens typer.

301

Följden härav är också, att de starkaste naturerna bryta sig ut ur sin
miljö, slita sig lös från jorden och styra kosan till industrien eller till
Amerika, lika gott vart det bär, blott de komma till något annat, där
åtminstone skymten av vidare framtidsmöjligheter föresvävar dem. Att
dessa lockande utsikter ofta äro bedrägliga, att den utflyttade lantarbetaren
ofta saknar förutsättningar för att utnyttja dem, som verkligen
finnas, samt att även andra moment spela in än de nu berörda, detta
är en annan sak. Kvar står emellertid, att det viktigaste medlet för att
vid jordbruket kvarhålla de ifrågavarande, för detsamma så värdefulla
befolkningselementen är »att förhjälpa dem till egen torva och därigenom
underlätta det från social synpunkt önskvärda möjligast obehindrade upp-1
stigandet från jordlös lantarbetare till självförsörjande småbrukare».

Det gäller här också befolkningsgrupper av större omfattning än
man i allmänhet torde föreställa sig. På grund av det statistiska materialets
beskaffenhet samt de ofta obestämda och i olika landsdelar växlande
avgränsningar mellan olika kategorier kunna fullt säkra uppgifter
härom icke lämnas. Såvitt dömas kan, skulle emellertid de manliga
medlemmarna inom de viktigaste lantarbetargrupperna år 1900 uppgått
till följande ungefärliga antal: statare 33,000, torpare 72,000 och daglönare
96,000. Medräknas vidare de nämnda gruppernas vuxna söner
samt de många bland hemmansägarnas vuxna yngre söner, vilka icke
hava utsikt att få del i hemmanet, så kommer man upp till en siffra
av c:a 400,000 manliga lantarbetare, som under nuvarande förhållanden
i allmänhet äro bestämda till att, därest de kvarstanna inom jordbruket,
få leva hela sitt liv under arbete på andras jord. Det är med andra
ord V* av landets vuxna manliga befolkning, som måste uppmuntras och
uppryckas genom vissheten om att åtminstone för de bästa bland dem
vägen till självverksamhet står öppen.

Till belysande av problemets oerhörda vikt och vidd må ytterligare
blott anföras, att de ifrågavarande grupperna torde vara de inom vår
folkstock alstringskraftigaste. I emigrationsutredningens betänkande förutsättes,
att inom jordbrukets understa klasser »fruktsamheten varit
synnerligen hög». Tillämpar man den i det föregående använda beräkningen
av antalet barn under 15 år per »hustru», så befinnes år 1900
detta tal, som för befolkningen i dess helhet uppgick till 2.0, för godsägare
vara 1.7, för hemmansägare 1.9, men för vardera av grupperna
»brukare av andras jord» samt »stattorpare» icke mindre än 2.3. Av
vilken betydelse det måste vara att så många som möjligt av dessa fäder
med många barn måtte kunna, efter erforderlig utbildningstid i andras
tjänst, arbeta sig fram till tryggad utkomst i eget hem, lärer ej behöva

302

vidare utvecklas. Det är sålunda icke blott fråga om att finna ett
lämpligt medel för jordbrukets förseende med arbetskraft, utan om ett
mycket stort befolkningslagers höjande i ekonomiskt och socialt hänseende,
till verklig med delaktighet i fosterjorden och därigenom till medveten
samhällssolidaritet.

Ur de synpunkter, som socialstyrelsen här ovan sökt antyda, måste
egnahemsfrågan uppenbarligen betraktas såsom en av våra allra största
frågor. Undersöker man vad av staten verkligen åtgjorts för dess lösning,
så finner man många uppslag, förberedelser och ansatser, men tyvärr
föga omfattande resultat. Till detta beklagliga förhållande finnas helt
visst många förklaringsgrunder, som i viss mån kunna anses giltiga.
Hithörande spörsmål äro så mångskiftande och var för sig så komplicerade,
att synnerligen stora svårigheter möta att finna de grundläggande
linjer, efter vilka en. utveckling i stort med framgång kan vinnas. Den
av de sakkunniga lämnade historiska överblicken över de huvudriktningar,
efter vilka staten hittills inriktat sina strävanden, ger också ett
starkt intryck av det omfattande utredningsarbete, som redan utförts på
föreliggande område. En hel rad av de speciella hithörande spörsmålen
ha gång efter annan upptagits och behandlats i riksdagen, i kommittéer
och propositioner. De ha lett till sporadiska åtgärder, som emellertid
ständigt befunnits otillräckliga och därför ånyo måst upptagas till
diskussion. Bland dessa spörsmål beröra de sakkunniga mer eller mindre
utförligt strävandena för egnahemsbildningens främjande genom upplåtelser
av lägenheter å kronans jord, nämligen dels å jordbruksdomänerna
i södra och mellersta Sverige, dels å kronoskogarna i Norrland
och Dalarna; genom beredande av tillgång till billiga lån; genom underlättande
av jordförmedlingsverksamhet; genom torrläggning av sankmarker;
genom viss skattelindring; genom undersökningar rörande tillgången
å jord; genom åtgärder för disposition av skatteförsålda rekognitionsskogar;
genom åtgärder för fiskarenas egnahems fråga; genom friköpning
av dels bolagsarrendatorers hemman i Norrland och Dalarna
samt dels lägenheter på ofri grund. Till vissa av dessa spörsmål hava
de sakkunniga tagit ställning i tidigare utlåtanden, andra förelågo samtidigt
till behandling av andra kommitterade; förevarande betänkande
innehåller utredningar och förslag rörande tillhandahållandet av billiga
lån för egnahemsrörelsen ävensom för jordförmedlingsverksamheten.

I båda dessa frågor ställa sig de sakkunniga väsentligen på det
redan beståendes grund men förorda i själva sakfrågorna, i allmänhet
enhälligt, vissa jämkningar, till vilka vunnen erfarenhet givit anledning.

303

Socialstyrelsen anser sig av redan angivna skäl icke böra ingå på dessa
ändringsförslag, vilka även i stort sett vunnit tillslutning av de i ämnet
hörda lokala myndigheterna och korporationerna. Med den uppfattning
rörande den störa betydelsen av hela egnahemsfrågan i vidsträckt bemärkelse,
åt vilken styrelsen i det föregående givit uttryck, vill den
emellertid något beröra vissa huvudspörsmål, på vilka den viktiga del
av förslaget, som rör lånerörelsen, i väsentlig mån är beroende.

Redan när statens lånerörelse i egnahemssyfte planerades och allt
sedan har meningsskiljaktighet förelegat på den betydelsefulla punkten,
huruvida staten själv eller eventuell låneförmedlare skulle vara ekonomiskt
ansvarig för den risk, som kunde uppkomma därigenom, att låntagare
icke förmådde infria sina låneförpliktelser. Frågan löstes så, att
staten undandrog sig detta ansvar och lade detsamma på förmedlarna.
Som nyss antytts, saknades ej varnande röster, som förutsade den naturliga
följden härav, nämligen en långt driven försiktighet från förmedlarnas
sida gent emot de lånesökande. Denna läggning på frågan
må icke så mycket förvåna, när det gällde det första försöket i vårt
land i en vittutseende fråga. Att ifrågavarande restriktion var för stark,
har sedermera av statsmakterna erkänts, då de tilldelat förmedlarna s. k.
förvaltningsbidrag, som delvis varit avsett att betäcka eventuella förluster.
Det torde emellertid vara allmänt erkänt och framhålles jämväl
av de sakkunniga, att icke desto mindre låneförmedlarna i allmänhet
vidhålla sin högst försiktiga lånepolitik, vilken berett åtskilliga av dem
tillfälle att efter hand samla riskfonder. Ur synpunkten av aktsamhet
med allmänna medel har helt visst det valda systemet motsvarat de
högsta förväntningar.

I huvudsak ställa sig nu de sakkunniga på samma ståndpunkt,
om de ock anvisa utvägar för att söka förmå förmedlarna att icke vid
sin omtanke i denna riktning tillämpa restriktiva bestämmelser, som
direkt strida mot de av statsmakterna prövade grunderna för lånerörelsen.
Att de därutinnan föreslagna förändringarna icke äro tillfyllest, i det
låneförmedlarna näppeligen kunna tvingas tillämpa dem, skall i annat
sammanhang närmare beröras. Men även om så vore, måste alltid förmedlare,
vilkas huvuduppgifter ligga åt annat håll — såsom fallet är
med de viktigaste av dem, hushållningssällskapen — vara starkt intresserade
av att icke för denna mera underordnade arbetsgren riskera sin
på andra områden inriktade väsentliga verksamhet. De hittills vunna
resultaten peka oförtydbart i denna riktning, enär i genomsnitt icke
fullt 1,000 egna hem per år erhållit statens egnahemslån. Denna siffra

304

kan ju i och för sig icke anses vara liten, men mäter man densamma
med de stora mått, som måste läggas på frågan, om man på denna väg
vill lösa problemet om lantarbetarnas bindande vid hembygdens jord, så
är det anförda talet beklagligt ringa. Det må med avseende härå endast
erinras, att i Norge, där förutsättningarna för egnahemslånerörelsen
äro ojämförligt mindre, antalet utlämnade egnahemslån dock är väsentligt
större. I emigrationsutredningens betänkande anföres härom följande:
»I vårt land synes man vara alltför rädd att riskera något, vilket i
själva verket aldrig kan undgås, om man vill vinna ett resultat. Om
egnahemsrörelsens uppgift kan i huvudsak förverkligas, måste vinsten
härav även för staten bli så betydlig, att det ej är att räkna med, om
på vissa håll uppstå smärre förluster. Att söka skydda sig för dessa
senare genom överdrivna garantier och mer än nödigt omständliga
formaliteter borde ju självfallet betraktas såsom en olycklig politik.)''

Då socialstyrelsen från sina utgångspunkter anser det synnerligen
angeläget, att egnahemsrörelsen med stöd av statens låneverksamhet
växer ut till en omfattning, som i någon mån motsvarar de egendomslösa
dugliga lantarbetarnas överväldigande mängd, finner sig styrelsen
hava anledning att, därest staten tillförsäkras erforderligt inflytande på
de lokala organen för lånerörelsen, för sin del ansluta sig till den nyss
anförda uppfattningen, som under frågans tidigare behandling haft varma
förespråkare även inom hushållningssällskapen och jämväl delats av en
bland förevarande sakkunniga. På detta område kunna stora resultat
ernås endast därigenom, att man bestämt inriktar sig på att vinna sådana
och icke låter avskräcka sig av omtanken om att undgå smärre förluster.
Om större risk kan ej heller bli fråga, då den grundliga prövningen av
låntagarnas personliga och ekonomiska kvalifikationer på annat sätt
kan tryggas. Till och med om risken växte i proportion till resultaten,
vore i allt fall, såsom i det nyss anförda betänkandet betonas, det allmännas
fördel av det alldeles övervägande flertalet tryggade egnahem
långt större än de relativt fåtaliga förlusterna.

Det nuvarande systemet, där risken vilar på förmedlarna och staten
ängsligt håller sig undan, är icke motiverat av vunna erfarenheter, vilka
tvärtom tydligt visa, att risken är långt mindre än man vid rörelsens
begynnande i allmänhet föreställde sig. En återhållande kraft, som icke
är ekonomiskt motiverad, har här tillkopplats, i stället för att man åtminstone
numera bort inrikta sig på aktivitet.

En fråga, som nära berör de intressen, socialstyrelsen närmast har
att bevaka, är de sakkunnigas förslag, att den hittillsvarande egnahems -

305

# rörelsen, som avsett bildandet av såväl bostads- som jordbruksegnahem,
skulle uppdelas på tvenne skilda grenar. Under denna förutsättning
begränsa de sitt förslag till att endast gälla lånerörelsen för jordbruksegnabemmen,
men avskära dock icke möjligheten för att lån tillsvidare må
efter hittillsvarande grunder även utgå till bostadsegnahem. Styrelsen,
som i likhet med de sakkunniga anser sig kunna antaga, att erforderlig
utredning för ett mera effektivt ordnande av sistnämnda lånerörelse snart
kan förväntas från den nu arbetande bostadskommissionen, finner för
sin del en sådan uppdelning vara väl motiverad.

I avvaktan på denna utredning möter det visserligen svårigheter
att bestämt avgöra, huru gränsen mellan de olika områdena bör dragas,
då allehanda mellanformer förekomma mellan det egentliga jordbruksegnahemmet
och det typiska bostadsegnahemmet. Sannolikt får man
härvid utgå från, att det senare begreppet bör erhålla en mera begränsad
omfattning och att sålunda de sakkunniga i huvudsak riktigt
bedömt spörsmålet, då de till nu förevarande del av lånerörelsen hänfört
icke blott de egentliga jordbruksegnahemmen utan även sådana,
som visserligen närmast avse skapandet av egen bostad men därjämte
omfatta en mindre jordareal eller där bostaden är avsedd för arbetare
eller hantverkare på landsbygden, vilkas arbete direkt är knutet vid
densamma. De sakkunniga hava också uttryckligen framhållit, att de
velat bereda möjlighet till lån ur jordbruksegnahemsfonden för industriarbetare,
som vid sidan av sitt yrkesarbete vilja driva ett mindre jordbruk
och därigenom erhålla en mera tryggad ställning samt goda arbetstillfällen
såväl för sig själva på lediga stunder som ock för familjemedlemmarna.

I överensstämmelse med denna sin uppfattning vilja de sakkunniga
fastställa de personliga kvalifikationerna för låntagare så, att egnahemslån
för jordbruksändamål ej må tilldelas annan person än den, som äger
förutsättningar att driva det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å
lägenheten kan förekomma. Med avseende härå hava svenska lantarbetsgivarföreningarnas
fullmäktige, i sitt till styrelsen ingivna yttrande i
ämnet, ifrågasatt sådan skärpning av bestämmelsen, att beträffande såväl
den lånesökande som hans hustru skulle visas, att de ett visst antal år
med goda vitsord arbetat inom jordbruk och boskapsskötsel. En dylik
fordran skulle emellertid i tillämpningen beröva industriarbetare den
möjlighet till egnahemslån för jordbruksändamål, vars bevarande styrelsen
måste anse vara synnerligen önskvärt.

Man torde visserligen böra utgå ifrån, att innehavaren av egentligt
jordbruksegnahem, d. v. s. sådant där han helt eller till väsentlig del
Uti. över bet. av egnahemssakkunniga. 39

306

försörjer sig på sitt eget jordbruk, bör besitta på egen erfarenhet
grundad kännedom om jordbruksdrift. Från denna regel kunna dock
helt visst undantag ofta göras, utan att därmed vare sig individen eller
rörelsen bliver lidande. Den personliga dugligheten i förening med
energi och intresse äro så värdefulla förutsättningar, att de ofta kunna
uppväga den mångåriga jordbruksvanan hos individer med mindre personliga
kvalifikationer.

Än skarpare framträder olämpligheten av den ifrågasatta skärpningen
i de fall, då jordbruksegnahemmet skulle utgöra ett stöd för
industriarbetare, som stå kvar i sitt yrkesarbete. Den vederbörliga
skötseln av ett jordstycke för trädgårds- och potatisland eller för hållande
av en ko o. s. v. lärer i allmänhet utan tveken kunna anförtros
åt den industriarbetare, som har tillräckligt intresse för att söka förskaffa
sig detsamma.

I detta sammanhang vill styrelsen något beröra den även av de
sakkunniga betonade faran för uppmuntrande av mera omfattande egnahemsbildning
i anslutning till industriföretag å landsbygden. I den
mån dessa egnahem äro väsentligen baserade på avsättning till sådant
företag eller på innehavarens samtidiga arbete vid detsamma, uppkommer
givetvis risk för egnahemmens framtid, för den händelse företaget i
fråga skulle nedläggas eller flyttas till annan ort. Denna risk kan
tyckas särskilt framträdande i vårt land, där industriföretagen i stor
utsträckning äro förlagda till landsbygden. Det bör emellertid härvid
märkas, att hithörande anläggningar i regel äro betingade av naturliga
förutsättningar av bestående industriellt värde, t. ex. flottleder, vattenfall,
malmförekomster, stenbrott o. s. v. Då dylika omständigheter givetvis
komma att av låneförmedlarna noggrant beaktas, synes den ifrågavarande
risken icke vara av beskaffenhet att böra föranleda principiell
begränsning av lånemöjligheterna. Erfarenheten har tydligt ådagalagt
de stora svårigheter, som möta för att tillfredsställande ordna arbetarnas
bostadsfråga vid industriföretagen å landsbygden, varför all omsorg bör
ägnas åt att jämväl på nu ifrågavarande väg underlätta dess lösning.
Åven ur arbetarnas synpunkt synes detta vara angeläget. De kunna
visserligen understundom finna en ur någon synpunkt önskvärd förflyttning
till annan ort försvårad genom innehavet av eget hem, men å
andra sidan är ett sådant hem ofta ägnat att bereda dem och familjemedlemmarna
både ekonomisk fördel och friare ställning. Vid de kriser
å arbetsmarknaden, som under senaste tid förekommit, har det också
för industriarbetare med eget hem och egen jordbruksavkastning visat
sig långt lättare att övervinna kristidens svårigheter än för andra.

307

En huvudförutsättning för egnahemsrörelsens utveckling är att
erhålla en positivt intresserad och handlingskraftig organisation av densamma.
De sakkunnigas majoritet, vilken huvudsakligen begränsat sig
till den del av frågan, som avser lånerörelsen, ställer sig beträffande
den lokala organisationen på det nuvarande systemets grund med bibehållande
av hushållningssällskapen såsom de huvudsakliga förmedlarna.
De ovedersägliga bristerna i flertalet sällskaps arbete på detta område
skulle emellertid avhjälpas genom vissa anordningar, nämligen dels upprättandet
hos sällskapen av särskilda organ för ändamålet, dels en reglering
av deras verksamhet samt viss statlig kontroll över densamma.
För den händelse hushållningssällskapen skola bibehållas vid sin nuvarande
befattning med förevarande frågor, lära också åtgärder i denna
riktning vara erforderliga. Det kan emellertid med fog ifrågasättas,
huruvida de sakkunnigas förslag i detta syfte är tillräckligt betryggande.

De sakkunniga påvisa i detalj, att hushållningssällskapen »i åtskilliga
avseenden följt ''olika praxis vid distribueringen av lånemedlen
och lånerörelsens handhavande i övrigt». »För undanrödjande av dylika
bristfälligheter ävensom för åstadkommande av större enhetlighet i verksamheten
och därmed möjligheten av ökad kontroll över densamma anse
de sakkunniga, att för låneförmedlarnas verksamhet böra uppställas vissa
• normerande föreskrifter, grundade på de anordningar, som redan praktiserats
av åtskilliga låneförmedlare och därvid befunnits för ändamålet
tjänliga. Dessa föreskrifter anse de sakkunniga lämpligen böra införas
i ett särskilt reglemente för varje låneförmedlares rörelse, och bor såsom
villkor för erhållande av statslån från egnahemsfonden gälla, att låneförmedlare
antagit dylikt reglemente, i vilket nedan omförmälda bestämmelser
skola finnas intagna.»

Undersöker man nu, vilka bestämmelser de sakkunniga härmed
åsyftat, så befinnas dessa huvudsakligen avse vissa organisativa och
formella spörsmål, såsom angående inrättande hos sällskapen av egnahemsnämnd,
anställande av lokala ombud, förande av räkenskaper samt
antalet sammanträden för prövning av ansökningar. Därest hushållningssällskap
icke på dessa punkter ställa sig bestämmelserna till efterrättelse,
skulle de berövas rätten att tillhandahålla medel ur egnahemslånefonden.
Genom sällskaps eventuella motsträvighet i dessa frågor skulle alltså
hela län kunna betagas möjligheten att få egnahemslån, vilket synes
vara ett tämligen rigoröst sätt att lösa frågan.

Betänkligare är likväl, att de sakkunniga icke ansett sig kunna
anvisa någon annan utväg än övertygelsens, när det gäller att inverka
på de olika hushållningssällskapens växlande praxis i viktiga realfrågor.

308

De sakkunniga angiva i detta avseende, att vissa sällskap fastställt för
de lånesökande olämpliga tider för låneansökans ingivande, att lån icke
utlämnas till arbetare vid industriell inrättning, att lånens storlek principiellt
begränsats lägre än de av statsmakterna prövade grunder. De
sakkunniga påpeka bär »olämpligheten» av vissa hittills gällande bestämmelser
eller »framhålla önskvärdheten» av en ändring, men kunna
icke på dessa punkter, av vilka de båda sistnämnda äro för hela rörelsen
avgörande, anvisa något maktmedel för staten att få sina avsikter respekterade.
Skälet härtill kan ej gärna vara annat än en på föregående
erfarenheter grundad farhåga för att vissa sällskap skulle, om de ställas
inför nödvändigheten att helt omlägga sina principer i förevarande avseende,
hellre avstå från rollen såsom förmedlare av egnahemslånen.

Det må med skäl sättas i fråga, huruvida på så bräcklig grund
kan uppbyggas den »enhetliga och planmässiga» egnahemslånerörelse,
som de sakkunniga förklarat sig åsyfta. I sin principiella redogörelse
för organisationsplanen framhålla de, helt visst? med rätta, att »av grundläggande
betydelse för hela egnahemslåneverksamheten är det sätt, på
vilket denna verksamhet är organiserad. På de organ, som uppbära
lånerörelsen, beror i främsta rummet, huruvida de för densamma fastställda
bestämmelserna tillämpas i en riktning, som är ägnad att befrämja
rörelsens sunda utveckling eller ej» (s. 208). Vad nyss anlörts
ger emellertid vid handen, att några verkliga garantier för de åsyftade
bestämmelsernas tillämpning inom hushållningssällskapen icke skapats
genom de sakkunnigas föreliggande förslag.

Det vill ock synas, som om trygghet i detta avseende kan vinnas*
endast därigenom att de bestämmelser, som äro av nöden, meddelas i
fullt bindande form samt att, därest hushållningssällskapen fortfarande
skola vara de egentliga bärarna, deras skyldigheter på safhma sätt fastställas.
I allt fall lärer någon effektiv central kontroll och ledning näppeligen
låta sig förena med, att de även i denna del av sin verksamhet
bibehålla sin fullt självständiga ställning.

Götiom en förändring härutinnan, som ju på andra grunder ifrågasatts,
skulle emellertid de sakkunnigas förslag vinna en helt annan bärkraft,
särskilt om en sådan förändring medförde, att de folklager, som
äro närmast berörda av egnahemsfrågans främjande, därigenom intresserades
för hushållningssällskapens verksamhet. I fråga om en rörelse,
som skall tillgodose de djupa lagrens viktigaste behov, är det nämligen
av grundläggande betydelse, att de genom eget deltagande under lämpliga
former vinna förtroende för densamma och åläggas meddelaktighet
i ansvaret.

309

Att emellertid vissa betänkligheter resa sig mot hushållningssällskapens
belastande med omfattande statsuppgifter, visar behandlingen
av frågan om inrättandet av skogsvårdsstyrel serna. \ sitt grundläggande
utlåtande i detta ämne av år 1895 anförde domänstyrelsen, att omtanken
och bestyret med förvaltningen och användningen av skogsvårdsavgilterna
ej kunde uppdragas åt någon redan befintlig länsmyndighet
eller korporation, utan borde för ändamålet tillsättas en särskild skogsvårdsnämnd
i varje län. Denna tanke upptogs av skogsvårdskommittén
(åren 1896—1899), som föreslog inrättandet i varje län av en skogsvårdsstyrelse,
som »skulle bliva det egentliga organet för det kommunala
arbetet i skogshushållningens intresse». Vid föredragningen inför
Kungl. Maj:t av propositionen härom anförde departementschefen bland
annat följande: »Inrättandet av skogsvårdsstyrelser inom länen tillstyrkes
av de flesta länsstyrelser. Avsevärda fördelar anses nämligen vara att
vinna därav, att bestyren med enskildas skogsvård, vilka nu omhänderhavas
av de utav många andra åligganden upptagna landstingen och
hushållningssällskapen, varda överlämnade till en kommunal förtroendenämnd,
utsedd särskilt för detta ändamål.»

Beträffande den lokala organisationen liksom organisationen i övrigt
har en av de sakkunniga framfört skiljaktig mening. Med upptagande
i det väsentliga av 1899 års egnahemskommittés förslag i denna del
förordar han, att såsom lokala organ inträda för ändamålet särskilt inrättade
nämnder, för varje län och för varje kommun, vilkas ledamöter
utses av landsting och hushållningssällskap, resp. kommunalstämma, och
vilkas ordförande förordnas av Kungl. Maj:t, resp. länsnämnden. Dessa
nämnder skulle emellertid icke blott ombesörja egnahemslånerörelsen
och jordförmedlingen i dess nuvarande omfattning utan ock sammanhålla
den övriga verksamhet, som faller inom egnahemsrörelsen i vidsträcktare
mening, d. v. s. egnahemsupplåtelser på kronodomäner i södra och
mellersta Sverige, upplåtelser av odlingslägenheter i Ko vriand och
Dalarne, friköpning av s. k. lägenheter på ofri grund, av torplägenheter
i södra och mellersta Sverige, av trävarubolagens arrendehemman i norra
Sverige, ävensom i övrigt upptaga de nya arbetsuppgifter, som uppkomma
på ifrågavarande område. Denna vidare läggning av organisationsfrågan
motsvarar närmare socialstyrelsens i det föregående uttalade
uppfattning om sakfrågans vikt och vidd. Då emellertid reservantens
förslag icke torde få anses vara så genomarbetat, att bestämd ståndpunkt
nu kan tagas till detsamma, och då vidare hushållningssällskapen,
under ovan angivna förutsättningar, måhända kunna göras lämpliga för
uppgiften, anser sig styrelsen böra förorda, att olika utvägar för ord -

310

nandet av egnahemsrörelsens lokala organisation underkastas förnyad
utredning.

Frågan om den centrala ledningen av egnahemsrörelsen kommer
givetvis att te sig väsentligt olika allt efter den grunduppfattning, som
kan bliva gällande bestraffande statens åtgärder på detta område. De
sakkunnigas majoritet har, såsom redan påvisats, åtnöjt sig med att
avpassa organisationen för lånerörelsen och sålunda icke tänkt sig en
enhetlig plan och sammanhållande myndighet för statens olika strävanden
att främja tillkomsten av egna hem. De hava vidare i huvudsak anslutit
sig till den hittills rådande mera passiva uppfattningen i fråga om
rörelsens främjande.

I enlighet härmed anvisa de åt den föreslagna centralmyndigheten
uteslutande ställningen av en övervakande och upplysande myndighet,
något som också nödvändigt betingas av deras förslag om hushållningssällskapens
bibehållande såsom lokala organ med bevarande även i denna
del av deras gent emot staten självständiga ställning. Från dessa utgångspunkter
anse de sakkunniga sig böra förorda lantbruksstyrelsen
såsom centralt organ, särskilt på grund av dess naturliga beröringspunkter
med hushållningssällskapens verksamhet i övrigt.

Med den bredare läggning på frågan, som socialstyrelsen funnit
erforderlig, kan en annan lösning synas lämpligare. För socialstyrelsen
ter sig statens lånerörelse endast såsom en del av frågan om egnahemsrörelsens
förseende med kapital. Frågans kärnpunkt ligger i spörsmålet
om tillhandahållandet av lämplig jord till billigaste pris samt under
enkla men betryggande former. För vinnande av verkligt omfattande
resultat bör centralmyndigheten vidare, enligt styrelsens uppfattning, få
en stark ställning, som möjliggör verklig ledning och positivt handlande.
Den nödvändiga förutsättningen härför är emellertid, såsom nyss visats,
att de lokala organen direkt underordnas under centralmyndigheten i
de avseenden därför är erforderligt, evad nu detta sker gei^om en förändring
av hushållningssällskapens ställning till staten eller genom upprättandet
av för ändamålet särskilt avsedda organ.

Enligt styrelsens mening bör frågan om den centrala organisationen
främst bedömas ur synpunkten av det önskvärda i ett sammanhållande
av de olika momenten i »egnahemsfrågan i hela dess omfattning)).
Undersöker man dessa olika huvudmoment, så framträder närmast
syftet med rörelsen, vilket till sin grundkaraktär kan betecknas såsom
socialt, även om viktiga jordbruksproduktiva hänsyn därjämte måste
beaktas. Vid det positiva förverkligandet av detta syfte gäller det
främst att bereda tillgång till jord, antingen från enskild ägo eller från

311

kronans tillgångar, och denna jord bör vara för ändamålet lämplig. 1
många fall och särskilt vid nykolonisation å kronojord möter frågan om
bebyggandet. Då vidare den blivande egnahemsinnehavaren i regel
saknar tillräckligt eget* kapital, måste finansieringen ordnas medelst
statens egnahemslån eller lån från andra kreditinstitutioner. Redan det
egna hemmet bildats, behöver innehavaren ofta tillgång till rådgivning
och hjälp vid avvecklingen av sina rättsliga och ekonomiska förbindelser.
Härmed är det speciella egnahemsbildajjdet avslutat, och på innehavaren
ankommer därefter att i likhet med andra jordbrukare samt med stöd
av jordbruksproduktionens organisationer och myndigheter sörja för sin
utkomst.

Denna mycket omständliga procedur kräver direkt medverkan av,
förutom de blivande lokala organen, följande statsmyndigheter: beträffande
tillgången till jord, när det gäller kronans jordbruksdomäner,
kronoskogar m. m., domänförvaltningen; beträffande jordens tekniska
uppdelning, lantmäteriförvaltningen; beträffande bebyggandet i vissa fall,
domänförvaltningen; ävensom beträffande de rättsliga momenten, domstolarna.
Indirekt intresserade äro, ur olika synpunkter, socialförvaltningen
och den jordbrukstekniska förvaltningen.

Denna summariska översikt torde ge vid handen, att vid valet
mellan olika departement för närvarande endast jordbruksdepartementet
kan ifrågakomma såsom högsta centralpunkt inom statsförvaltningen.
Så är även nu förhållandet, och någon meningsskiljaktighet härutinnan
har veterligen icke förekommit.

Med den nuvarande organisationen av statens egnahemsverksamhet
har bland de centrala verken endast domänstyrelsen tagit direkt befattning
med vissa hithörande frågor. Jordbruksdepartementet har nämligen
omedelbart behandlat ansökningarna om egnahems- och jordförmedlingslån.
Om, såsom socialstyrelsen finner påtagligt, allt starkare krav ställas
på tillhandahållandet för egnahemsändamål av kronojord från jordbruksdomäner
eller kronoskogar m. m., skulle domänstyrelsens medverkan i
högre grad tagas i anspråk.

För sitt val av lantbruksstyrelsen såsom centralmyndighet anföra
de sakkunniga åtskilliga skäl, vilka dock icke så mycket anknyta sig
till egnahemsbildandets egna behov som till den omständigheten, att
nämnda styrelses uppgifter falla inom lanthushållningens område samt
väsentligen sammanfalla med de av dem förordade låneförmedlarnas.
Samma skäl förelågo emellertid vid egnahemslånerörelsens begynnande
och borde, om de då ansetts bärande, hava föranlett, att hithörande
ärenden hade förlagts närmast till nämnda styrelse och icke omedelbart

312

till jordbruksdepartementet. Anledningen till denna anordning torde
sannolikt hava varit, att vederbörande funno principiellt mindre lämpligt
att giva lantbruksstyrelsen uppgiften att positivt ingripa på det ällmänt
jordpolitiska område, som med egnahem slånerörelsen åsyftades. Det
torde hava ansetts riktigast att icke i detta avseende vidga verksamhetsområdet
för lantbruksstyrelsen, som enligt gällande instruktion har »att
med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess binäringars samt fiskenäringens
tillstånd och att själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå
åtgärder för dessa näringars befrämjande» och vilken är av rent jordbruksteknisk
karaktär. Det vill förefalla socialstyrelsen, som om nu
antydda synpunkter äga giltighet och erhålla väsentligt ökad betydelse,
i samma mån staten verkligen vill driva fram småbruket väsentligen av
andra grunder än de rent produktiva.

Likartade synpunkter synas hava varit bestämmande för de förslag
om upprättandet av en särskild centralmyndighet för ifrågavarande
verksamhetsområde, som framställts dels av en bland de sakkunniga,
dels av en reservant inom lantbruksstyrelsen vid dess behandling av
frågan. Den sistnämnda har vidgat sitt förslag därhän, att han påyrkar
upprättandet av ett särskilt ämbetsverk för de jordpolitiska frågornas
handläggning. Måhända ligger häri en framtidstanke, som kan komma
att i annat sammanhang under en eller annan form förverkligas, ehuruväl
bedömandet av de jordpolitiska frågorna i stort och avvägandet av
deras inbördes förhållande snarast torde böra tillhöra jordbruksdepartementet
och Kungl. Maj:t. De båda sistberörda förslagen innebära i allt
fall en bredare läggning av den centrala organisationen, som skulle göra
denna starkare och handlingskraftigare än de sakkunnigas plan i denna del.

Då emellertid frågan om centralmyndigheten i viss mån sammanhänger
med den lokala organisationens gestaltning, anser sig styrelsen
böra jämväl med avseende härå hemställa om förnyad utredning, vid
vilken såsom riktlinje bör angivas angelägenheten av att vinna enhet
och planmässighet i fråga om statens hela verksamhet för främjande av
egnahemsrörelsen i hela dess omfattning. Måhända bör därvid även
undersökas lämpligheten av att med denna rörelse organisativt sammanhålla
ledningen av statens åtgöranden i avseende å bostadsfrågan i övrigt,
under vilken förutsättning frågan om valet av departement kunde komma
i annat läge.

Den av styrelsen förordade utredningen i organisationsspörsmålen
behöver givetvis icke föranleda uppskov med genomförandet av de övriga
reformer, som av de sakkunniga föreslagits och om vilka i stort sett
enighet synes föreligga.

313

Härjämte närslutas de yttranden i ämnet, som, efter anmodan, till
socialstyrelsen ingivits av landsorganisationen, nationalföreningen mot
emigrationen samt svenska lantarbetsgivarföreningarnas fullmäktige.

I detta ärendes slutliga behandling hava deltagit tjänstförrättande
generaldirektören Huss, byråchefen Bergsten, tillförordnade byråchefen
Molin, tjänstförrättande byråchefen Bjurstedt samt socialfullmäktige
von Sydow och Lindqvist.

Stockholm den 25 november 1916.

Underdånigst
GUNNAR HUSS.

Torsten Eoppe.

Bil. 1.

Till Kungl. socialstyrelsen.

Lantarbetsgivarföreningarnas fullmäktige få härmed, i anledning
av infordrat yttrande över det av tillkallade sakkunniga den 14 oktober
1914 avgivna betänkandet i egnahemsfrågan, genom sitt verkställande
utskott anföra följande.

Fullmäktige avstå från att ingå på ett mera detaljerat utlåtande
om det vidlyftiga betänkandet, då ju detsamma i såväl pressen som
annorledes varit föremål för en omfattande granskning, och nöja sig
med att stanna inför endast några av betänkandets punkter, om vilkas
innehåll fullmäktige önskat särskilt uttala sig.

Vad då först beträffar det tillägg, som avser egnahemslånesökandes
kvalifikationer och som de sakkunniga i betänkandet sid. 213 föreslå
finna vi detsamma av behovet oundgängligen påkallat, och det kan
ifrågasättas, huruvida icke kvalifikationsbestämmelserna borde ytterligare
skärpas utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Det skulle säkerligen icke på minsta vis verka hämmande för
egnahemsrörelsens sunda utveckling, om det bestämdes, att den lånesökande
skulle visa, att han ett visst antal år med goda vitsord arbetat
inom jordbruk och husdj ursskötsel. Och icke mindre viktigt synes det
oss, att samma fordran bör ställas på lånesökandens hustru.

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga.

314

Då det är av vikt, att egnahemslåneförmedlingen icke får bliva
någon filantropisk verksamhet utan en sund lånepolitik därmed förbindes,
ansluta vi oss till den av en reservant föreslagna, av fullmäktige i
riksgäldskontoret förordade räntefoten, varigenom så vitt görligt säkerställes,
att staten icke åsamkas ränteförlust å ifrågavarande lånerörelse.

De sakkunnigas förslag i betänkandet sid. 280 angående egnahemslån
i förening med livförsäkring är tvivelsutan värt all uppmärksamhet.
Fullmäktige vilja emellertid hemställa, huruvida icke låneförsäkringen
lämpligen skulle kunna utökas med en kombination av en förut i kraft
varande livförsäkring. Det är nu mera ej så ovanligt, att ynglingar
taga livförsäkring redan vid 20 års ålder eller därunder, något som
säkerligen är värt all uppmuntran. Ju tidigare en livförsäkring tages,
desto billigare och mindre betungade bliva premierna. Om man antager,
att en yngling i tjuguårsåldern tagit en livförsäkring och att han vid
trettiårsåldern söker ett egnahemslån, som han skulle vilja förbinda med
en livförsäkring, så skulle ju den förut i kraft varande försäkringens
premier jämte låneförsäkringens kanske bliva alltför betungande. Däremot
skulle, om den kanske i ett tiotal år eller mera i kraft varande försäkringen
kunde förvandlas till en egnahemslåneförsäkring, premiebeloppet
bliva jämförelsevis obetydligt. Det är att antaga, att de
privata livförsäkringsbolagen gärna skulle låta utarbeta tariffer för
omläggning i antydd riktning av i kraft varande försäkringar.

De sakkunnigas förslag i betänkandet sid. 294 angående upplåtelse
av egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter viss tid
finna fullmäktige likaledes förtjänt av särskild uppmärksamhet, synnerligast
på den grund att detta förslag är ägnat att utgöra ett betydelsefullt
steg till slutgiltig lösning av den långvariga striden angående besittningsrätt
eller äganderätt.

Betäffande den del av de sakkunnigas utlåtande, som rör friköpning
av lägenheter på ofri grund och som avgavs redan den 30
september 1913, i betänkandet intagen under bilaga D, kunna fullmäktige
icke instämma i sakkunnigmajoritetens förslag, som enligt fullmäktiges
uppfattning utan trängande nödtvång träder jordäganderätten för nära
och som för framtiden skulle medföra stora betänkligheter hos varje
jordägare att överhuvudtaget på längre tid upplåta jord på arrende,
vilket ju ingalunda skulle lända den jordbehövande befolkningen till
fördel. De garantier mot missbruk till jordägarens förfång, som de
sakkunniga föreslagit, kunna näppeligen anses tillräckliga och upphäva
i alla händelser icke de principiella betänkligheterna.

De skäl, som av reservanten friherre Malte Ramel anföras mot ut -

315

sträckningen av torpkommissionens i och för sig tillräckligt långt
gående förslag, synas fullmäktige vara av avgörande betydelse. Tvenne
andra reservanter, d:r Adrian Molin och d:r Paul Hellström, vilja gå
ännu längre än de sakkunnigas majoritet och föreslå, att lösningsrätten
skall utsträckas även till fall, då icke fullt bevisligt avtal föreligger
mellan jordägaren och lägenhetsinnehavaren. De nämnda reservanterna
föreslå, att friköpningsrätten skall inträda, då lägenhetsinnehavaren utan
anmärkning från jordägarens sida innehaft lägenheten under en tidrymd
av mer än 20 år.

Det synes fullmäktige, som om eu dylik bestämmelse skulle vara
lika betänklig för lägenhetsinnehavare som för jordägare. Så snart en
dylik lag trädde i kraft, skulle nämligen sannolikt för att ej säga
säkerligen ett stort antal jordägare nödgas låta avhysa lägenhetsinnehavare,
som annars utan tvivel skulle fått bo kvar till döddagar.
Det är naturligtsvis oriktigt och olämpligt, att förhållandet mellan
jordägare och lägenhetsinnehavare icke är reglerat medelst fullt bevisligt
avtal. Men faktiskt förhåller det sig så, att de fall, då en lägenhetsinnehavare
innehar en tomt utan något egentligt, ännu mindre något
fullt bevisligt avtal, äro synnerligen talrika. Jordägaren låter en
lägenhetsinnehavare bo kvar år efter år, ofta utan någon som helst
avgäld, men han nöjer sig därmed av humanitära skäl. Då han icke
kan påräkna någon avgäld. och då lägenhetsinnehavaren icke kan eller
icke vill betala någon sådan, faller det sig helt naturligt, att något
kontrakt eller formligt avtal icke upprättas.

Om nu en sådan bestämmelse, som de nämnda reservanterna
påyrka, infördes, skulle jordägaren, då det lider mot de 20 årenB
slut, ställas i valet mellan en kanske inhuman avhysningsåtgärd eller
att riskera, att lägenhetsinnehavaren året därpå tilltvingade sig friköpning
av jord, för vilken han kanske under årens lopp icke betalt
någon eller en högst ringa och oregelbunden avgäld. En dylik lagbestämmelse
skulle helt enkelt i många fall hindra en jordägare att mot
en fattig lägenhetsinnehavare visa den humanitet, han skulle önska.

Vad vidare angår de båda sistnämnda reservanternas yrkande, att
jordägaren, om han vill begagna sig av sin lösningsrätt av byggnaderna,
skall ersätta de förbättringar lägenhetsinnehavaren nedlagt på jorden,
så torde väl rättvisan kräva, att dessa förbättringar skola vara av den
beskaffenhet, att jordägaren kan få nytta av dem.

Vad slutligen frågan om egnahemsrörelsens organisation beträffar,
vilken fråga torde bliva den mest omstridda vid lösningen av egnahemsproblemet,
så sakna fullmäktige såsom representerande en lantarbets -

316

givarorganisation anledning att närmare ingå på de dels av sakkunnigas
majoritet och dels av reservanten d:r Molin framställda, mot varandra
stridande synpunkter.

Stockholm den 18 mars 1915.

Svenska lantarbetsgivarföreningarnas fullmäktige
genom dess verkställande utskott

JAC. BENNET.

J. A. Wallenius.

Bil. 2.

Till kungl. socialstyrelsen.

Sedan kungl. socialstyrelsen genom skrivelse den 25 november 1914
berett centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen tillfälle
att yttra sig över det betänkande i egnahemsfrågan, som den 14 oktober
1914 avgivits av tillkallade sakkunniga, får centralstyrelsen härmed vördsamt
avgiva följande yttrande.

»Det gives med säkerhet ingen kungsväg till emigrationens undertryckande,
— inga underkurer och inga universalmedel», säger Gustav
Sundbärg i slutorden av sin emigrationsutredning. »Icke ens egnahemsrörelsen
räcker på långt när till, om den skall verka ensam», tillägger
han. Att denna egnahemsrörelse dock av Sundbärg ansågs vara ett av
de verksammaste medlen mot emigrationen, framgår emellertid mångenstädes
i hans emigrationsutredning, och får sitt måhända mest pregnanta
uttryck i hans följande uttalande: »Här finnes ännu mark om miljoner
hektar att odla upp, här kunde ännu varje år flera tusen nya jordbrukarhem
skapas: här kunde åt hundratusental jordbruksarbetare beredas en
ställning, som med hjälp av den naturliga kärleken till jorden kunde
utgöra en motvikt mot stadslivets lockelser.»

Men har egnahemsrörelsen i vårt land så rika förutsättningar och
en så stor uppgift att fylla, bör det också vara ett viktigt statsintresse
att med all makt befordra densamma; ja, få uppgifter tillhörande svensk
inrikes politik torde i själva verket vara mera värda statsmakternas allvarligaste
strävanden än att i vårt vidsträckta, folkfattiga land skaffa

317

hem och utkomstmöjligheter för alla de kraftiga armar, som intet högre
önska än en egen torva svensk jord, tillräckligt stor för att bruka och
finna sin utkomst på.

Det föreliggande betänkandet i egnahemsfrågan innehåller bland
annat en rätt utförlig redogörelse för de åtgärder avseende egnahemsbildningens
främjande, som genom statsmakternas försorg hittills åstadkommits
i vårt land.

Denna redogörelse giver vid handen — vad som ju för övrigt är
allom bekant — att den statsunderstödda egnahemsrörelsen i vårt land
övervägande varit och är en egnahemslånerörelse, avseende alltså egnahemsrörelsens
främjande genom beredande av tillgång till billiga lån.
Vid sidan av denna genom beslut av 1904 års riksdag skapade lånerörelse
har senare — genom beslut av 1907 och 1911 års riksdagar —
kommit egnahemsbildningens främjande genom bildandet av en jordförmedlingsfond
och upprättandet av jordförmedlingsbyråer.

Vad beträffar det uppdrag, som de egnahemssakkunniga haft sig
förelagt att utföra, omfattar det:

»att verkställa en ingående granskning och utredning av egnahemsfrågan
i hela dess omfattning samt utarbeta förslag till de förändringar
i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, som på grund
av vunnen erfarenhet kunde befinnas önskvärda, dels ock till de ytterligare
åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för ^,tt underlätta
och befordra egnahemsbildningen.»

Det sålunda formulerade uppdraget har genom föreliggande betänkande
endast blivit delvis fullgjort, i det den anbefallda »ingående
granskningen och utredningen av egnahemsfrågan i hela dess omfattning»
icke blivit utförd. Huru förtjänstfullt betänkandet i vissa avseenden
än må vara, måste dock den påpekade frånvaron av en dylik allsidig
utredning betecknas såsom en kännbar brist. Denna brist blir så mycket
beklagligare, som utförandet av sakkunniguppdraget just därigenom
icke kunnat undgå att präglas av en viss ensidighet i uppfattningen
och behandlingen av det föreliggande problemet.

De förslag till ändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse,
som genom egnahemssakkunnigas betänkande framföras,
avse huvudsakligen beredandet av dels ökade möjligheter för lånesökande
att erhålla statens hjälp i och för upprättandet av egna jordbrukslägenheter
och dels ökad utsikt och trygghet för egnahemsförvärvare
. att kunna göra rätt för sig samt åt sig och de sina bevara sitt hem.
I det närmast följande komma de viktigaste av ifrågavarande förslag
att bliva föremål för ett kortfattat bedömande.

318

a) De sakkunnigas första förslag går ut på att statens egnahemslånerörelse
uppdelas på två från varandra fullständigt fristående grenar,
en för jordbruks- och en för bostadsändamål, och att en särskild lånefond
upplägges för var och en av dessa grenar, förslagsvis 5 milj. kronor
per år för jordbrukslån och 2.5 milj. kronor för bostadslån. Förslaget
är otvivelaktigt välbetänkt och ägnat att i önskvärd riktning befrämja
egnahemsrörelsens utveckling.

b) Ävenledes av icke ringa praktisk betydelse är förslaget om
tilläggslån, innebärande att för köp av jord och för åstadkommande av
nybyggnader eller eljest för utförande av bestående förbättringsarbeten
av synnerligt värde för lägenheten, samt till sådana låntagare, vilka
under 1911 och 1912 som egnahemslån erhållit endast 5,000 kronor å
lägenhet, vars värde överstiger 6,000 kronor, tilläggslån må kunna utlämnas
mot säkerhet av inteckningar närmast efter de för det ursprungliga
egnahemslånet liggande inteckningarna.

c) Förslagen om utsträckning av amorteringsfriheten från tre till
fem år och om statsunderstöd för nyodlingar äro synnerligen av behovet
påkallade, och deras snara genomförande vore i hög grad önskvärt.

d) Särskild uppmärksamhet och erkännande förtjänar sakkunnigas
förslag om upplåtelse av egnahemslägenheter på arrende med köprätt
efter viss tid, som innebär en efter vår mening synnerligen lycklig
kombination *v besittnings- och äganderätt. Anordningen i fråga, som
redan för ett flertal år sedan framfördes i den jordpolitiska diskussionen,
har sedan något år tillbaka praktiserats av Östergötlands läns hushållningssällskap,
vilket upplåtit lägenheter med besittningsrätt till egnahemslånesökande,
som saknat tillräckligt kapital för att lämpligen kunna
tilldelas egnahemslån, och berett dem tillfälle att genom avbetalningar
under upplåtelsetiden inköpa lägenheterna med full äganderätt.

'' e) Av stor praktisk betydelse äro vidare de förslag, som gå ut på
att förenkla de omständliga och tidsödande åtgärder, som för närvarande
erfordras för att erhålla det blivande egna hemmet avsöndrat, lagfaret
och gravationsfritt. Utan tvivel ligga häri betydelsfulla villkor för att
egnahembildningen i vårt land skall nå den omfattning, för vilken den
i övrigt äger naturliga förutsättningar.

f) I likhet med 1899 års egnahemskommitté hava de sakkunniga
framlagt förslag att med egnahemslån för jordbrukslägenhet må kunna
förenas livförsäkring, vilken tänkts så ordnad, att vid dödsfall låntagarens
återstående skuld å lånets amorteringsdel eller, om dödsfallet inträffar,
innan tiden för amorteringen ännu inträtt, hälften av det beviljade lånets
summa anses vara gulden.

319

Deri tanke, som härmed för andra gången i ett egnahemsbetänkande
framförts, är odisputabelt förtjänt av att uppmärksammas och genomföras;
frågan är blott, om man ej borde taga steget fullt ut och göra egnahemslånens
kombinering med livförsäkring obligatorisk. Så välsignelsebringande
som livförsäkringens insats här måste anses vara, synes ett
dylikt tvång vara väl motiverat.

Rörande samtliga de förslag, som här ovan blivit berörda, gäller,
att de sakkunniga därom stått fullt eniga. Så är emellertid icke längre
fallet i fråga om de delar av betänkandet, som avhandla egnahemsrörelsens
organisationsfråga och därmed sammanhängande spörsmål, och
till vilka vi nu närmast övergå.

Som i det föregående redan framhållits, har den statsunderstödda
egnahemsrörelsen i vårt land hittills varit så gott som uteslutande en
egnahemslånerörelse. Låneförmedlare hava varit dels hushållningssällskapen,
som under åren 1905—1911 förmedlat 5,908 jordbrukslån å
ett totalbelopp av 15,870,000 kronor, och dels bolag och föreningar,
som under åren 1908—1911 förmedlat 328 jordbrukslån å sammanlagt
1,360,000 kronor. Av hushållningssällskapens lån hava 70 procent utlämnats
till bebyggda lägenheter och 30 procent till obebyggda, medan
för bolag och föreningar 30 procent av lånen falla på den förra och
70 procent på den senare kategorien av lägenheter.

Beträffande hushållningssällskapens låneförmedling — som enligt
vad av ovanstående uppgifter framgår omfattar över 90 procent av den
totala låneförmedlingen — gäller alltså, att den till mer än två tredjedelar
■befattat sig med redan befintliga, ehuru ofria brukningsdelar, vilka förmedelst
egnahemslån friköpts. För denna betydelsefulla uppgift har det
otvivelaktigt varit lyckligt, att den statsunderstödda egnahemsrörelsen
varit i främsta rummet en lånerörelse, och det torde även kunna göras
gällande, att hushållningssällskapen haft vissa förutsättningar för bedrivandet
av en dylik låneförmedlingsverksamhet.

För det fall man kunde förutsätta, att den statsunderstödda egnahemsrörelsen
även i fortsättningen komme att övervägande ägna sig åt
denna friköpningsuppgift, synes det alltså vara motiverat, att den förutvarande
formen och apparaten för statens egnahemsrörelse i väsentliga
drag bibehålies. Emellertid är det centralstyrelsens bestämda uppfattning,
att en sådan förutsättning icke finnes.

Det närmast liggande skälet härför är, att antalet bebyggda ofria
lägenheter, lämpade för friköpning genom statens egnahemslån, givetvis
icke kan vara så synnerligen stort, helst som det blivit rätt avsevärt
decimerat genom den hittillsvarande låneförmedlingsverksamheten. Ett

320

annat skäl av vida större och betydelsefullare natur är, att en egnahemsrörelse,
som vill söka fylla den stora, krävande och ur befolkningspolitisk
synpunkt trängande uppgift, som i inledningen till detta yttrande
blivit antydd genom ett citat ur emigrationsutredningens betänkande, i
första rummet måste sätta nybildningen av jordbrukslägenheter som mål.
Och härmed framträder j ordform edlingsfrågan i hela dess vidd som det
ofrånkomligt centrala i egnahemsproblemet.

Nybildning av jordbruk kan och bör tydligen ske dels genom nj^-odling av jord och dels genom styckning av större jordbruk, vilkas drift
visat sig oekonomisk. För båda dessa slag av nybildning bör vårt land
erbjuda rika möjligheter. Men för att härutinnan vinna den ingående
kännedom, som ännu tyvärr saknas, men som är nödvändig för bedömande
av särskilt nyodlingens värde ur befolkningspolitisk synpunkt, är det
synnerligen önskvärt, att den allsidiga utredning av hela egnahemsfrågan,
som de sakkunniga lämnat å sido, måtte särskilt inriktas på
denna viktiga fråga. Bland annat saknas ännu en på ingående systematisk
undersökning fotad kunskap om den faktiska tillgången av odlingsbar
jord i vårt land; ett inventarium häröver av den art, som vid
1914 års senare riksdag motions vis föreslogs och som i Adrian Molins
till föreliggande betänkande fogade reservation närmare motiveras och
förordas, skulle, — i förbigående anmärkt, — vara till ovärderligt gagn
för egnahemsrörelsens utveckling.

Den nybildning av jordbruk, eller för att begagna en annan känd
term, den inre kolonisation, som det alltså gäller rikta in vår statsunderstödda
egnahemsrörelse på och sedan med alla till buds stående
medel söka åvägabringa, innebär — som alla kännare av dylik verksamhet
med säkerhet skola kunna intyga — en från början till slut och
i varje detalj synnerligen krävande uppgift, som det erfordras en omfattande
sakkunskap på området i fråga i förening med ett outtröttligt
intresse för att med utsikt till framgång kunna genomföra.

Den inre kolonisationen i Preussen, som i en bilaga till betänkandet
närmare skildras, erbjuder ett lärorikt exempel på huru utomordentligt
komplicerad en planmässig och intensivt driven kolonisationsverksamhet
i själva verket är, och vilken skicklig och omsorgsfull handläggning
därav som kräves för kolonisationsföretagets lyckliga genomförande.

För en verksamhet av så krävande och så betydelsefull natur, som
den inre kolonisationen sålunda påvisats vara, erfordras uppenbarligen
dels en sakkunnig, kraftfull och initiativmäktig central ledning och dels

utförande organ, som iiro i högsta möjliga grad skickade för uppgiften
i fråga.

Hava de egnahemssaftkunniga haft blicken öppen för den vidgade
uppgift, som enligt vad i det föregående framhållits, förestår den statsunderstödda
egnahemsverksamheten i vårt land, och hava de i så fall
anvisat lämpliga organ för uppgiftens genomförande? Svaret på dessa
frågor kommer i det följande att givas.

De förändringar i fråga om egnahemsrörelsens organisation och
därmed sammanhängande spörsmål, som sakkunnigmajoriteten ansett
sig böra föreslå, äro i korthet följande:

a) En central ledning av egnahemsrörelsen skall inrättas genom
anställandet inom lantbruksstyrelsen av eu tjänsteman benämnd egnahemsinspektör,
»med uppgift bland annat att biträda vid handläggning
av egnahemsärenden och att för detta ändamål med uppmärksamhet
följa rörelsens handhavande av de av staten använda låneförmedlarna,
att för vinnande av kännedom härom, förutom genom besök inom deras
resp. verksamhetsområden, granska och sammanfatta de från låneförmedlarna
inkomna år sredogörelserna; att lämna låneförmedlarna råd och
anvisningar angående egnahemslånerörelsens ordnande m. m.; samt att
bistå och vägleda de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag
avlönade jordbrukskonsulenterna i deras arbete på här ifrågavarande
område».

De sakkunniga giva alltså rätt åt tanken på en central ledning,
men när den skall förverkligas vilja de ej medgiva nödigt utrymme för
densamma. Man kan nämligen ej undgå att finna, redan vid den formulering
av egnahemsinspektörens uppgift, som här ovan återgivits, att
det måste vida överstiga en enda tjänstemans förmåga — och därtill
en i underordnad ställning — att på ett nöjaktigt och för egnahemsrörelsen
verkligen gagnerikt sätt fylla alla de för honom angivna åliggandena.
Och ändock berör kommittémajoriteten där nästan uteslutande
låneförmedlingsverksamheten och ägnar knappt en tanke åt egnahemsrörelsens
framtida huvuduppgift, jordförmedlingsverksamheten.

Härtill kommer, såsom reservanten Molin även framhåller, att lantbruksstyrelsen
i själva verket har en väsentligen annan uppgift sig förelagd,
nämligen att handlägga ärenden av jordbruksteknisk natur samt
att vara en överstyrelse för lantbruksundervisningen i riket. Det är sålunda
helt säkert icke utan fog som reservanten med styrka framhåller,
att en så omfattande uppgift, som ledningen av den statsunderstödda
egnahemsrörelsen i riket icke kan och icke får tvingas in ett ämbets Utl.

över bet■ av egnuhemssukkunniya. 41

322

verk, vars uppgift berör endast en av de många sidor, som egnahemsproblemet
innehåller.

Egnahemsrörelsens centrala ledning bör därför givas en självständigare
ställning, med kontakt åt de olika håll, där närstående grenar
av förvaltningen ledas.

I Molins reservation framföres ett i stora drag skisserat förslag
till dennä frågas lösning, men har centralstyrelsen icke ansett sig böra
ingå på en närmare granskning och bedömning av nämnda förslag, då
denna fråga i allt fall uppenbarligen behöver ytterligare utredas på bredare
grunder, innan den kan i praktiken lösas. Centralstyrelsen vill
emellertid kraftigt betona vikten av att denna betydelsefulla fråga upptages
till möjligast skyndsam förnyad utredning.

b) Som förmedlande eller utförande organ skola enligt sakkunnigmajoritetens
förslag hushållningssällskapen i fortsättningen fungera. För
att dessa bättre må fylla sin uppgift föreslås emellertid vissa ändringar,
nämligen:

dels att varje hushållningssällskap skall inom sig utse en särskild
egnahemsnämnd, och till dess förfogande anställa en statsavlönad jordbrukskonsulent
för att biträda vid handhavandet av egnahemsrörelsen
och besiktiga lägenheter, för vilka egnahemslån sökes m. m. och

dels att varje låneförmedlare skall för att få förmedla statens egnahemslån
hava antagit reglemente för lånerörelsen, vilket skall delgivas
lantbru ksstyrelsen.

Ehuruväl vissa av de förändringar, som sakkunnigmajoriteten här
föreslår, icke kunna betraktas såsom nyheter, enär de på åtskilliga håll
redan praktiserats av hushållningssällskapen, skall det icke förnekas, att
de ur låneförmedlingssynpunkt måste betraktas såsom avgjorda framsteg
i jämförelse med hittills gällande anordningar. Men hur frågan ter
sig ur jordförmedlingssynpunkt, har icke blivit genom sakkunnigmajoriteten
utrett. Frånvaron av en allsidig utredning av egnahemsfrågan i
hela dess vidd och av det perspektiv, som genom en dylik utredning
skulle hava erhållits, är utan tvivel yttersta orsaken till den begränsning
för att icke säga stympning av problemet, som här åter framträder.

Det kan emellertid sättas ifråga, huruvida hushållningssällskapen
kunna anses vara de lämpligaste organen för omhändertagandet av jordförmedlingen.
Att hushållningssällskapen själva näppeligen anse sig vara
det, framgår tydligt nog av det förhållan deri, att intet hushållningssällskap
ännu anlitat jordförmedlingsfonden, och att endast några få av
dem tagit befattning med upprättandet av jorförmedlingsbyråer. Man
får därför i det stora hela giva reservanten Molin rätt i hans uttalande,

att egnahemsrörelsen, betraktad som ett organiskt helt, väsentligen ligger
utanför hushållningssällskapens uppgift, och skänka sitt erkännande åt
den organisation av för egnahemsverksamheten uteslutande avsedda fristående
länsnämnder, som han föreslår istället för den nuvarande ur
flera synpunkter otillfredsställande förmedlingsorganisationen.

Vad åter beträffar nyssnämnda reservants förslag om inrättandet
av kommunala egnahemsnämnder, torde eu dylik organisationsform
näppeligen hava den stora betydelse, som reservanten synes vilja tillerkänna
den. Får egnahemsrörelsen blott den kraftiga centrala ledning
och de dugande länsorgan, varom vi i huvudsak äro med reservanten
Molin ense, så torde frågan om lämpligaste sättet för kommunernas
medverkan säkerligen utan allt för stor svårighet finna sin lösning,
förutsatt blott att man hela tiden fasthåller vid att, där kommunerna
visa sig intresserade och villiga för att medverka vid egnahemsrörelsen,
där skall möjlighet därtill beredas dem och allting göras för att söka
vidmakthålla och förkovra ett dylikt intresse.

Den förmedlingsverksamhet inom egnahemsområdet, som vissa
bolag och föreningar hittills berättigats ombesörja, har jämväl varit
föremål för egnahemssakkunnigas utredning och yttrande.

De förslag till ändringar i gällande bestämmelser, som med avseende
å denna grupp av låneförmedlare framläggas, gå väsentligen ut
på dels att skärpa kontrollen över deras verksamhet, och dels att på
grund av den ökade garanti för staten, som härigenom skulle komma
att vinnas, bereda förmedlarna i fråga vissa lättnader med avseende å
den säkerhet, som av dem skall presteras för erhållna lån, gällande
detta för lån såväl ur bgnahemslånefonden som ur jordförmedlingsfonden.
Med tillfredsställelse finner centralstyrelsen, att den framställning
i förevarande syfte, som centralstyrelsen genom skrivelse till
Kungl. Maj:t i november månad år 1908 gjorde, av de sakkunniga
vunnit beaktande och resulterat i ovannämnda synnerligen ändamålsenliga
och önskvärda förslag.

Ett annat spörsmål av stor betydelse, som de sakkunniga upptagit
till behandling, är frågan om räntefoten vid statens egnahemslån.

Gent emot ett av reservanten Molin framfört yrkande, att räntan
å egnahemslån borde höjas från nuvarande 3.6 procent till, att börja
med 4 procent, gör sakkunnigmajoriteten med mycken värme gällande,
att en höjning av räntefoten skulle i hög grad hämma statens ifrågavarande
lånerörelse. Genom att staten höjde räntan å sina egnahemslån,
så att densamma bragtes att närma sig räntan å privat kapital,
skulle, enligt majoritetens förmenande, en av de väsentligaste fördelarna

324

vid statens egnahemslånerörelse gå förlorad, varigenom åter riskerades
att staten lätt förlorade sin ledande ställning inom egnahemsrörelsen
och därmed även förmågan att föra en effektiv egnahemspolitik.

Så bebj ärtans värd denna sakkunnigmajoritetens motivering än kan
synas, och så övertygande den än må förefalla, kan centralstyrelsen
likväl icke dela denna dess uppfattning. Egnahemsrörelsen varken
behöver eller får nämligen betraktas såsom ett filantropiskt företag, utan
är tvärtom bäst betjänt med att baseras på sunda ekonomiska principer.
Men det kan ej vara sund ekonomisk politik att lämna ut lån mot avsevärt
lägre ränta än den staten själv får betala — så mycket mindre
om effekten härav kunde bliva den, att egnahemsförvärvaren får betala
proportionsvis så mycket högre pris för jorden, i mån som räntan understiger
den normala räntenivån.

Härtill kommer att egnahemslåntagaren i regeln icke torde fästa
så synnerligen stort avseende vid, om räntesatsen är en halv procent
högre eller lägre. För honom är huvudsaken att erhålla lånet med
minsta möjliga besvär och tidspillan samt på gynnsammast möjliga villkor
i övrigt, såsom beträffande lånebeloppets höjd, amorteringsvillkor m. m.

Under förutsättning att de sakkunnigas redan berörda förslag i
sistnämnda avseenden bringas till verkställighet, anser centralstyrelsen
sig därför kunna våga det påståendet, att staten i ingen mån riskerar
sin ledande och kontrollerande ställning inom egnahemsrörelsens område
genom att beträffande räntan vid statens egnahemslån i stort sett följa
den sunda principen, att låntagaren skall gälda den ränta, staten själv
måste betala.

Det har på sina håll av hushållningssällskapen anförts, att egnahemsrörelsen
icke är populär bland de bredare befolkningslagren i vårt
land, och en bemärkt kritiker har i anslutning därtill yttrat, att »det
vore ett misstag att åt rörelsen söka giva en konstlad popularitet, allra
mest i emigrationsbygder, där jordstyckningen redan kan ha gått för
långt» (doc. Wohlin i Ekonomisk tidskrift hft. 12, 1914).

För att komma denna fråga in på livet måste man först göra
klart för sig, om det överhuvud är önskvärt, att den statsunderstödda
egnahemsrörelsen i vårt land blir populär, och om så befinnes vara fallet,
undersöka huru detta skall kunna åstadkommas.

Beträffande den första av dessa frågor torde det vara tillfyllest att
erinra om önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av att vår
svenska jordbruksbefolkning bevaras inom och för landet, och att i anslutning
därtill framhålla, att det uppenbarligen icke finnes något effektivare
medel att uppnå detta, än att i vidsträcktaste mån bereda den

325

utvandringsbetänkfa delen av ifrågavarande befolkning möjlighet att
inom det egna landet erhålla betryggande utkomst å egna jordbrukslägenheter.

För att detta senare skall kunna åstadkommas, fordras det åter, att
den statsunderstödda egnahemsrörelsen göres i vidsträcktaste grad känd
och välkänd hos i främsta rummet den jordbruksidkande delen av vår
befolkning. Men för att den skall bliva i tillräcklig grad känd, erfordras
en omfattande och systematisk upplysningsverksamhet, som strör ut
över landet populärt hållna, vägledande broschyrer i egnahemsfrågan,
och för att den tillika skall bliva väl känd, erfordras att den erbjuder
egnahemsbyggarna jord och kreditstöd i affärsmässigt praktiska och tillmötesgående
former.

För att en sådan i eminent mening livgivande och fruktbärande
popularitet, som här ovan berörts, skall kunna komma den statsunderstödda
egnahemsrörelsen i vårt land till del, eller rättare för att de ovan
antydda förutsättningarna för en sådan popularitet skola kunna i någon
mån åvägabringas, erfordras det uppenbarligen, att denna rörelse erhåller
en enhetlig, kraftfull organisation, som ända från ledningens
centrum och ut till de yttersta organen är mäktig av målmedvetenhet,
planmässighet och energi.

Beträffande de »förslag till ändringar i gällande bestämmelser för
statens egnahemslånerörelse» såväl som de »förslag, avseende bolags och
föreningars förmedlingsverksamhet», som i det föregående blivit berörda,
vill centralstyrelsen som slutomdöme uttala, att dessa de sakkunnigas
förslag synas väl motiverade, och att deras snara genomförande bör hava
en gagnande och befrämjande inverkan på egnahemslånerörelsens fortsatta
utveckling. Vad åter beträffar egnahemsrörelsens organisationsfråga,
finner centralstyrelsen, att denna ytterst betydelsefulla fråga icke
blivit av sakkunnigmajoriteten tillräckligt beaktad, varför densamma
bör upptagas till fortsatt utredning med hänsyn ej blott till statens
lånerörelse utan även till övriga grenar av statens kolonisationsverksamhet.

Stockholm den 20 mars 1915.

På centralstyrelsens vägnar:

GÖSTA TAMM.

HUGO von SYDOW. J. P. JESPERSON.

O. BERGHOLM.

326

Bil. 3.

Till kungl. socialstyrelsen.

Sedan kungl. socialstyrelsen givit landssekretariatet tillfälle yttra
sig över »Betänkande i egnahemsfrågan av 14 oktober 1914», får sekretariatet
härmed anföra följande:

Då egnahemsfrågan i den del, som beröres av kommittéförslaget,
nämligen jordbruket, ytterst bottnar i spörsmålet om huru dels produktionen
av livsmedel inom landet skall kunna stegras och dels huru en
utökad del av landets innebyggare skall kunna finna sin utkomst på
jordbrukets område, så är denna fråga så pass vittomfattande, att landssekretariatet,
som i sin verksamhet ej haft att syssla med hithörande
spörsmål, anser sig böra avstå från bedömande av såväl huruvida denna
form för jordbruket är den mest effektiva som ock ett i detalj ingående
bedömande av kommittéförslagets olika paragrafer. Detta desto mer
som förslaget endast avser delvisa förändringar och tillägg till nu gällande
bestämmelser för beviljande av lån till mindre jordbrukslägenheter,
med fasthållande av grundprinciperna för nu gällande lagstiftning på
området, och frågan om lån till bostadslägenheter, vilken senare fråga
ju kan anses mera direkt beröra industriarbetarklassen, fortfarande
befinner sig under utredning.

Dock, med den betydelse denna fråga i sin helhet har för icke
minst arbetarklassen, anser sig sekretariatet föranlåtet att till kommittébetänkandet
angiva några synpunkter.

Att överhuvudtaget det för det svenska samhället är av allra
största vikt, att jordens avkastning ökas så mycket som möjligt, liksom
ock att det för arbetarklassen är av en stor betydelse, att sysselsättning
och utsikter till självständig bärgning inom jordbruket finnes, ligger i
öppen dag. Men om denna rörelse att avvinna mer av den svenska
jorden och draga fler armar till densamma ej kan föras framåt och utvecklas
utan statens bistånd, blir väl frågan närmast den, huru statens
ekonomiska mellankomst skall rationellt ordnas och bedrivas, så att den
lämnar både för det allmänna och för vederbörande själva mest effektiva
resultat.

Oss synes då, att i första hand bör utgångspunkten för statens
verksamhet härvidlag, isynnerhet då densamma så väsentligt inriktas på
den långivande uppgiften, vara den att lån skola kunna lämnas till
sådana belopp, att jordbrukande egnahemsföretag bildas av den storlek

327

och bärighet, att på desamma kunna existera en stam av lägenlietsinnehavare,
vilka finna sin väsentligaste utkomst av företagets avkastning.
Går man den andra vägen, den som kommittén Synes förnämligast
vilja förutsätta, att det egna hemmets jordbruk och boskapsskötsel skall
utgöra tillskottet till vad innehavaren kan förvärva i inkomst på annat,
håll, löper man, enligt vårt förmenande, den faran, att det i stor utsträckning
skapas en i ekonomiskt avseende långt ifrån önskvärd klass av
lägenhetsinnehavare. Egendomens ifråga avkastning blir otillräcklig att
leva av och ägaren måste vid sidan om densammas brukande se sig om
efter andra förvärvsmöjligheter. För det första kan man härvidlag i
flesta fall näppeligen tänka sig en rationell utveckling av det mindre
jordbruket och den därmed förenade boskapsskötseln, då brukaren väl
ej kan lägga ned hela sin energi och arbetsförmåga på brukandet av
det egna hemmet, splittrad som hans arbetskraft blir på olika förvärvsgrenar.
Därtill kommer ytterligare, att lägenhetsinnehavaren, tryckt icke
blott av skulden på egnahemslånet utan säkerligen även av andra skuldbördor
och av sin ekonomiska ställning driven att skaffa sig andra
inkomster, varhelst dessa än kunna yppa sig, kan på ett för andra
arbetare allt annat än önskvärt sätt kasta sig ut i konkurrensen med
dem på industrins, handelns eller samfärdselns arbetsområden.

För att så långt som möjligt undvika detta och i stället söka
framskapa en småbrukarklass, vilken, genom intensitet och därmed följande
högre avkastning av arbetet på jordbrukets och boskapsskötselns
område, kan finna sin utkomst av detta arbete, synes oss att i de fall,
då den nuvarande och även av kommittén föreslagna högsta värdesumman
å jordbrukslägenheter, 8,000 kronor för obebyggd och 7,000 för bebyggd
sådan lägenhet, visar sig otillräcklig, bör den samma kunna höjas, så
att den står i proportion till den storlek en jordbrukslägenhet, efter förhållandena
i olika trakter av landet, bör ha för att kunna föda sin man.

Det förefaller oss bättre om genom statens bistånd färre, men
ekonomiskt bärkraftiga jordbrukslägenheter komma till stånd, än om
staten, genom beviljande av lån till t. o. in. exceptionellt billig ränta
söker framskapa en sm åbruksdrift, som dock, till följd av företagens
begränsade omfattning, ej har förutsättningar att kunna ekonomiskt
bära sig.

Ej heller anse vi välbetänkt, att kommittéförslaget, liksom nu
gällande bestämmelser, tar helt avstånd från låns beviljande till sådana
företag, där jorden förvärvas med besittningsrätt. Utan att här närmare
vilja ingå på denna fråga vilja vi blott betona att, på samma gång det
måste vara en obestridd fördel för en egnahemsinnehavare att vid till -

328

trädet till företaget ej behöva avvara den kontanta summa, jorden
kostar i inköp, så bör väl om något det ligga den kommande jordbrukande
befolkningen såväl som det allmänna varmt om hjärtat, att
åtminstone den jord, som ännu befinner sig i allmän ägo, icke kommer
ut i spekulation med därmed följande fördyring för dem, som skola
köpa densamma för att bruka den.

Skall den verkliga effekten med bibehållandet av den nuvarande
låga räntan å lånen, 3.6 procent, kunna ernås, nämligen lättad ekonomi
för dessa innehavare av mindre jordbrukslägenheter, fordras framförallt,
att tillgången till jord ställes på sådana villkor, att icke jordens dyrhet
neutraliserar värdet av den låga räntefoten. Ju större efterfrågan på
jord blir, ju mera stiger den i enskild ägo befintliga jorden i pris, och
när säljarna, vilka spekulera i högre jordpris, därtill veta, att köparna
kunna av statens medel erhålla lån mot så pass billig ränta, som fortfarande
förutsättes, ligger i sakens natur, att de ytterligare söka hålla
prisen höga. Frågan om jordprisens begränsning samt om tillgång till
jord på billiga och betryggande villkor är, enligt vårt förmenande, fullt
så trängande som frågan om de tekniska grunderna för statens utlåningsverksamhet
på detta område.

Stockholm den 24 april 1915.

För landssekretariatet:

HERM. LINDQVIST.

Ordf.

Innehållsförteckning.

T. Kung!. Maj:te befallningshavande

i Stockholms län..............................................

i Uppsala län ..................................................

Kronofogdar och länsmän, bil. 1—12 ..
Aktiebolaget Hem på landet, bil. 13

i Södermanlands län ......................................

i Östergötlands län ..........................................

i Jönköpings län .............................................

i Kronobergs län..............................................

i Kal maj- län ..................................................

i Gottlands län ...............................................

i Blekinge län..................................................

i Kristianstads län ...........................................

i Malmöhus län ...............................................

i Hallands län ...................................................

Kronofogden i Varbergs fögderi, bil. 1..
Domänintendenten i Hallands län, bil. 2

i Göteboi-gs och Bohus län...............................

* Göteborgs drätselkammare, Bil. 1 ...........

Göteborgs stadskamrerare, bil. 2 ..........

i Alvsborgs län ...............................................

i Skaraborgs län ..............................................

i Värmlands län ...............................................

i örebx-o län......................................................

i Västmanlands län...........................................

i Kopparbergs län ...........................................

i Gävleborgs län ...............................................

i Västernorrlands län .......................................

i Jämtlands län ...............................................

i Västerbottens län ..........................................

i Norrbottens län...............................................

Uti. över bet. av egnahemssakkunniga

81D.

330

SID.

Q. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Stockholms län............................................................................................ 101

Egnahemsnämnden ................................................................................ 101

i Uppsala län .................................................................................... 109

i Södermanlands län .......i....................1.............................................. 115

i Östergötlands län ........................i.............................................................. 119

i Jönköpings län ............................................................................................ 129

i Kronobergs län.......................................................................................... 132

Egnahemsnämnden ................................................................................ 133

i Kalmar län, norra delen ........................................................................... 139

i Kalmar län, södra delen............................................................................ 141

i Gottlands län ........................................................................................... 145

Egnahemsnämnden ................................................................................ 147

i Blekinge län................................................................................................ 151

Kommitterade ....................................................................................... 151

i Kristianstads län ........................................................................................ 154

i Malmöhus län ........................................................................................... 158

Egnahemsnämnden ............................................................................... 158

i Hallands län ................................................................................................ 161

i Göteborgs och Bohus län.......................................................................... 164

i Alvsborgs län, norra delen ........................................................................ 166

i Alvsborgs län, södra delen....................................................................... 169

4 Skaraborgs län ............................................................................................ 176

i Värmlands län ............................................................................................ 178

i Örebro län................................................................................................... 182

i Västmanlands län ........................................................................................ 184

i Kopparbergs län ........................................................................................ 186

i Gävleborgs län ........................................................................................... 188

i Västernorrlands län .................................................................................... 197

Egnahemskommittén............................................................................... 197

i Jämtlands län ................................................................................. 202

Egnahemsnämnden *............................. 202

i Västerbottens län........................................................................................ 207

i Norrbottens län............................................................................................ 218

Egnahemsnämnden ............................................................................... 218

in. Föreningar och bolag

Källtorps egnahemsförening ........................................................................ 239

Aktiebolaget Hem på landet ........................................................................ 240

331

Bil).

Malmöhus läns egnahemsförening ................................................................ 260

Bergslagets bostadsaktiebolag................................................................... 263

IV. Centrala ämbetsverk och myndigheter

Fullmäktige i Riksgäldskontoret ................................................................ 257

Statskontoret ........................................................................................... 260

Riksförsäkringsanstalten ................................................................................ 263

Protokoll ............................................................................................... 274

Lantbruksstyrelsen ........................................................................................ 276

Protokoll .............................................................................................. 287

Socialstyrelsen ............................................................................................... 294

Svenska lantarbetsgivarföreningens fullmäktige................................... 313

Centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen ................ 316

Landssekretariatet ................................................................................ 326