I, A H A RE I jONEN A M N DE N 8 BETA N Iv AND K ] (Statens offentliga utredningar 1918:13)

I, A H A RE I jONEN A M N DE N 8 BETA N Iv AND K ]

BAND 3

BILÄGGA

HISTORIK JÄMTE FRAMSTÄLLNINGAR OCH UTLÅTANDEN
RÖRANDE AVLÖNINGS- OCH PENSIONSFÖRHÅLLANDEN

1—131873. Lärarelönenämnden. 3.

STOCKHOLM

I:UM;L. BOKT11VCKEH1ET. P. A. NOK8TKDT & SÖXKR

1914

Tredje bandets innehåll.

Bil. XXI.
Bil. | |;XXII.
Bil. XXIII.

Bil. XXIV.
Bil. XXV.
Bil. XXVI.
Bil. XXVII.
Bil. XXVIII.

Sid.

Historik rörande avlönings- och pensionsförhällanden
för lärare vid rikets allmänna läroverk. Anders Holkers 5
Historik rörande avlönings- och pensionsförhällanden
för lärare vid högre lärarinneseminariet. Anders Holkers 117
Historik rörande avlönings- och pensionsförhällanden
för lärare vid statens folkskoleseminarier. Anna Sö rensen.

........................133

Historik rörande avlönings- och pensionsförhällanden
för lärare vid kommunala mellanskolor. N. O. Hruce . 203
Historik rörande avlönings- och pensionsförhällanden

för lärare vid högre folkskolor. N. O. Hruce.....225

Historik rörande folkskollärarkårens avlönings- och

pensionsförhällanden. Sven Nylund..........253

Historik rörande småskollärarkårens avlönings- och

pensionsförhällanden. Ännu Olsson..........337

Framställningar och utlåtanden rörande avlönings- och
pensionsförhällanden.................381

Bil. XXL

Historik rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för lärare vid rikets allmänna läroverk

Anders Holkers.

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning....................................... 9

I. 1899 års läroverkskommittés förslag till lönereglering.................. 18

II. Löne- och pensionsreglering vid 1904 års riksdag..................... 33

III. Ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelsema efter år 1904 ............. 59

1. Pensionsfrågan.................................. 59

2. C. A. Brolén m. fl. rektorer vid allmänna läroverk angående ändrade bestämmelser beträf fande

rektorernas vid de allmänna läroverken avlönings- och pensionsförmåner ... 59

3. Läroverksöverstyrelsen angående ändrade bestämmelser beträffande rektorernas vid de

allmänna läroverken pensionsförmåner...................... 62

4. Statskontoret angående ändrade bestämmelser beträffande rektorernas vid de allmänna

läroverken avlönings- och pensionsförmåner..... 64

5. Kung! proposition till 1912 års riksdag angående rektorernas vid de allmänna läroverken

pension.................................... 65

6. Framställning från Anna Montelius m. fl. ämneslärarinnor vid statens samskolor angå ende

deras pensionering............................. 70

7. Läroverksöverstyrelsen angående ämneslärarinnornas vid statens samskolor pensionering . 71

8. Statskontoret angående ämneslärarinnornas vid statens samskolor pensionering..... 72

9. Kung! proposition till 1913 års riksdag angående åtskilliga lärarinnors vid statens sam skolor

pensionering............................... 75

10. 1913 års riksdag angående arvoden åt extra ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna

läroverk.................................... 75

IV. Särskilda framställningar rörande lärarnas avlönings- och pensionsförhållanden....... 76

1. Lönefrågan vid Falumötet 1909 76

2. Lönefrågan vid Norrköpingsmötet 1912....................... 86

3. Framställning från svenska läraresällskapets styrelse den 11 juni 1910 angående revi sion

av de för lärarna vid rikets allmänna läroverk och folkskoleseminarier gällande
lönestater................................... 86

4. Läroverksöverstyrelsen angående revision av de för lärarna vid rikets allmänna läroverk

och folkskoleseminarier gällande lönestater.................... 87

5. Pensionsfrågan vid Falnmötet 1909 ......................... 88

6. Pensionsfrågan vid Norrköpingsmötet 1912 92

7. Framställning från E. Olmer m. fl. lärare vid de allmänna läroverken angående lekto rernas

löneförmåner............................... 93

8. Framställning från rektorsämbetet vid högre allmänna läroverket i Luleå den 20 oktober

1909 angående ortstillägg för lärare vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län 93

9. Kung]. Maj:ts Befallningshavande i Norrbottens län angående ortstillägg........ 95

Sill.

10. Läroverksöverstyrelsen angående ortstillägg..................... 95

11. Kungl. Statskontoret angående ortstillägg...................... 96

12. Framställning från rektorsämbetet vid högre allmänna läroverket i Lnleå den 28 septem ber

1910 angående ortstillägg för lärare vid de allmänna läroverken inom Norrbottens
län...................................... 96

13. Läroverksöverstyrelsen angående ortstillägg..................... 97

14. Statskontoret angående ortstillägg......................... 98

15. Framställning från rektor J. V. Lindgren m. fl. den 4 februari 1911 angående löneförbätt ring

för lärarna vid de allmänna läroverken................... 98

16. A. Nordfelt angående avlöningsförhöjning för vissa lärare vid provårsläroverk..... 98

17. Läroverksöverstyrelsen angående pensionsåldern för ämneslärarinnor vid de allmänna läro verken

..................................... 98

18. Statskontoret angående pensionsåldern för ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken . 105

19. Anna Montelins m. fl. ämneslärarinnor vid statens samskolor angående rätt att söka och

innehava adjunktstjänst.............................107

20. Läroverksöverstyrelsen angående rätt för ämneslärarinna vid statens samskolor att söka

adjunktstjänst..................................107

21. Angående lönereglering för kvinnliga extra lärare vid allmänna läroverk för gossar ... 107

22. Karl Ek m. fl. angående ny lönereglering för teckningslärare vid allmänna läroverk . . 108

23. Läroverksöverstyrelsen angående lönereglering för teckningslärare vid allmänna läroverk 109

24. Biträdande teckningslärare vid allmänna läroverk angående arvoden för biträdande teck ningslärare

m. m..............•.................HO

25. Gymnastiklärarna vid rikets allmänna läroverk angående gymnastiklärarnas avlönings förhållanden

..................................no

26. Läroverksöverstyrelsen angående gymnastiklärarnas avlöningsförhållanden.......113

27. Styrelsen för svenska musikläraresällskapet angående musiklärarnas vid de allmänna

läroverken avlönings- och pensionsförhållanden..................115

Inledning.

I sitt betänkande den 8 december 1902 har 1899 års läroverkskommitté Lönefrågan.
lämnat en kort framställning av läroverkslärarnas avlönings- och pensionsförhållanden
(2:a B, sid. 480 ff.). Av denna framställning framgår bl. a., att någon egentlig
lönereglering för lärarna vid de allmänna läroverken icke förekom förrän vid 1856
—1858 års riksdag. Vid nämnda riksdag framlade nämligen Kungl. Maj:t förslag
till normalstat för läroverken. Detta förslag vilade på följande grunder: 1) för
kolleger och adjunkter skulle inrättas 3'' lönegrader av 1,000, 1,400 och 1,800
kronor sålunda, att ett bestämt antal löner av olika grader funnes vid varje läroverk;
2) för lektorer skulle inrättas 4 sådana lönegrader av 2,000, 2,400, 2,800 och

3,200 kronor; 3) rektorsarvodena vid högre läroverk med 4 lektorer skulle bliva 600
» kronor (utöver lektorslönen) och vid större läroverk 800 kronor; 4) rektorslönerna

vid lägre läroverk skulle bliva 1,800, 2,000 och 2,800 kronor (alltefter kollegernas
antal) och ansågos då skola med boställsförmån motsvara respektive lägsta, näst
lägsta och högsta lektorslön.

Statsutskottet gick emellertid längre i anslags villighet. Det icke blott
tillstyrkte förslaget om 4,000 kronors lön åt de högre läroverkens rektorer, utan
föreslog självt dels löner upp till 3,500 kronor för de lägre läroverkens rektorer,
dels för både adjunkter och lektorer 4 lönegrader med 500 kronors skillnad
mellan varje och med respektive 1,000 och 2,000 kronor till begynnelselön, dels ock
att lärare skulle uppflyttas i högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet
vitsordad tjänstgöring.

Utskottet, som utförligt motiverade sina förslag, sammanfattade sin motivering
i det uttalandet, att »såväl en skälig rättvisa som det allmännas väl synes
i närvarande tid särskilt påkalla en förbättring i de tjänstemäns villkor, vilkas
verksamhet på en gång fordrar en så långsam och svår förberedelse och tillika är
av en så utomordentligt stor, ehuru icke alltid till fyllest bemärkt, vikt för samhällets
trevnad och utveckling».

För reglering av övningslärarnas ojämna löner hade Kungl. Maj:t begärt

36,000 kronor. Utskottet föreslog för varje övningslärare vid de högre läroverken

2—131873. Lär avel öncnämndcn. 3.

lönegraderna 500, 750 och 1,000 kronor med uppflyttningsrätt efter 5 års väl vits- ''
ordad tjänstgöring och ville därutöver, för att Kung]. Haj:t skulle kunna anställa
sådana även vid de lägre läroverken, ställa till Kungl. Maj:ts förfogande 9,000
kronor till gymnastiklärararvoden och 10,000 kronor till arvoden åt lärare i
musik och sång samt i teckning.

Riksdagen biföll i alla ovannämnda avseenden utskottets förslag.

Vid 1856—1858 års riksdag lades grunden till den lönereglering för läroverkens
lärare, som i själva verket var gällande ända till 1904 års lönereglering.

Efter 1858 förekommo emellertid åtskilliga löneförbättringar ävensom dyrtidstilllägg,
och upprepade försök gjordes att åvägabringa en mera omfattande lönereglering.
Härom må ur kommitténs framställning i korthet meddelas följande:

Vid 1862—1863 års riksdag tillädes en ny högre lönegrad för dels adjunkter
och lektorer, dels rektorer vid högre, treklassiga och tvåklassiga läroverk; rektorerna
vid Stockholms femklassiga läroverk fingo sin fasta lön höjd med 500
kronor; gymnastiklärarna vid både högre och lägre läroverk fingo även löneförbättring.

Vid 1865—1866 års riksdag inrättades en andra lönegrad även för de femklassiga
läroverkens rektorer, varemot förslag om borttagandet av första lönegraden
för adjunkter, kolleger och lektorer samt om löneförhöjning åt gymnastiklärare
och lärare i sång och musik avslogos.

Vid 1874 års riksdag ökades anslagen till läroverken ganska betydligt.
Härigenom erhöllo samtliga ordinarie ämneslärare 500 kronor mera i varje löne- *

grad, och övningslärarna fingo i allmänhet sina löner höjda.

Den 3 maj 1878 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att utreda frågan
om förbättring i lärarnas lönevillkor samt avgiva förslag i ämnet, och den 17
maj 1879 avgav kommittén ett betänkande med förslag till lönereglering enligt
följande huvudgrunder:

a) att avlöningen skulle delas i lön och tjänstgöringspenningar;

b) att för adjunkter eller kolleger samt lektorer begynnelseavlöningen måtte
höjas med 1,000 kronor eller från 1,500 å 2,500 kronor till 2,500 å 3,500 kronor,
därav 40 % eller respektive 1,000 och 1,400 kronor skulle bliva tjänstgöringspenningar,
men att lönegraderna skulle minskas från 5 till 4, vardera såsom förut
genom 500 kronor och 5 års tjänstgöring skild från den föregående;

c) att löneförmånerna för rektorerna måtte höjas med 500 kronor, men
tjänstgöringspenningarna för dem sättas lägre än 40 % av begynnelseavlöningen; samt

d) att även för flertalet av övningslärare avlöningen måtte höjas något.

Det förslag till lönereglering, som Kungl. Maj:t framlade för 1882 års riksdag,
överensstämde i huvudsak med nämnda kommittés förslag, men propositionen
lyckades icke vinna riksdagens bifall särskilt i följd av lönefrågans förknippande

med spörsmål av organisatorisk art. På extra stat för år 1883 beviljades halva
det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit.

I likhet med 1882 års riksdag beviljade även följande riksdagar årligen
på extra stat medel till en löneförbättring med jämnt hälften av det belopp, som
föreslagits vid 1882 års riksdag.

Till riksdagarna åren 1887, 1890, 1892 och 1898 avlätos Kungl. propositioner
om lönereglering för läroverkens lärare i huvudsaklig överensstämmelse
med det av 1878 års kommitté avgivna förslaget, men ifrågavarande propositioner
lyckades icke vinna riksdagens bifall. Däremot beviljade riksdagen vissa tillfälliga
löneförbättringar. Sålunda erhöllo vid 1898 års riksdag ämneslärarna i
högsta lönegraden, vilka dittills haft blott 250 kronor i löneförbättring, 500 kronor
i likhet med lärarna i de övriga lönegraderna.

Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ett dyrtidstillägg åt änibetsoch
tjänstemän i allmänhet, och riksdagen beviljade med anledning därav medel
till ett dyrtidstillägg för år 1901 av tio procent å den kontanta avlöningen, dock
högst 500 kronor, åt alla tjänstemän, som ej åtnjöte bostadsförmån in natura och
som ej taxerats till högre belopp än 7,000 kronor för inkomst av arbete. Härigenom
erhöllo läroverkens samtliga ämnes- och övningslärare med några enstaka
undantag en tillfällig löneförbättring av 10 procent å såväl sin lagstadgade avlöning
som den s. k. öneförbättringen. Beslutet om dyrtidstillägg för det löpande
året förnyades vid 1902, 1903 och 1904 årens riksdagar.

Lärarnas lönetursrätt innefattade dels rätt till uppflyttning i högre lönegrad
på grund av väl vitsordad tjänstgöring som ordinarie lärare, dels rätt att
efter befordran räkna vissa år av föregående väl vitsordad tjänstgöring sig till
godo för uppflyttning i högre lönegrad. Den senare rätten medgavs från och
med år 1861 extra lärare och duplikanter för tjänstgöring över fem år före genomförandet
av 1858 års lönereglering. År 1863 fingo förutvarande vikarier enahanda
rätt för tjänstgöring före nämnda tidpunkt och extra lärare, som avlagt filosofie
kandidatexamen, lönetursrätt för framtida tjänstgöring, utom de tre första åren.
Denna lönetursrätt medgavs år 1878 åt filosofie kandidater även för tjänstgöring
före 1864, men upphävdes år 1890. Efter hand utsträcktes lönetursrätten till
lärare vid vissa enskilda läroverk, docenter, seminarielärare och lektorer vid sjökrigsskolan
— allt med vissa villkor och begränsningar. År 1877 erhöll varje
extra lärare med full kompetens lönetursrätt Jbr sin tjänstgöring från och med
året näst efter det, då han blivit kompetent. År 1890 utsträcktes denna rätt till
lektorer, som varit ordinarie adjunkter med lektorstjänstgöring, varjämte även
adjunktstjänstgöring över 10 år fick räknas som grund för lönetur såsom lektor,
under det förut till lektor befordrad adjunkt först efter 15 års lektorstjänst erhöll
högre lön, än han skulle haft, om han förblivit adjunkt.

Löneturs rätt.

Tabellarisk översikt av adjunkters och lektorers löneförmåner

i Sverige 1858-1904.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	U
	Adjunktslöner i	Lektorslöner i
A r.	l:a lönc- gr.	2:a löne- gr.1	3:e löne- gr.1	4.e löne- gr.1	5:e löne- gr.1	l:a löne- gr-	2:a löne- gr.1	3:e löne- gr-1	4:e löne- gr.4	5:e löne- gr.>
1858—1863 .........	1,000	1,500	2,000	2,500		2,000	2,500	3,000	3,500
1864-1866 .........	1,000	1,500	2,000	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000	3,500	4,000
1867-1873 .........	1,000	1,500	2,000	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000	3,500	4,000
: 1874 ............	1,500	2,000	2,500	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500	3,500	4,000
1875-1882 .........	1,500	2,000	2,500	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500	4,000	4,500
1883-1898 ........	2,000	2,500	3,000	3,500	3,750	3,000	3,500	4,000	4,500	4,750
1899-1900 .........	2,000	2,500	3,000	3,500	4,000	3,000	3,500	4,000	4,500	5,000
1901—1904 (inberäknat dyrtids-tillägg) 3.........	2,200	2,750	3,300	3,850	4,400	3,300	3,850	4,400	4,950	5,500
Officiella förslag till löne-reglering: Löneregl.-kom. 1879 .....	3 2,500	s 3,000	»3,500	»4,000		4 3,500	44,000	4 4,500	4 5,000	i i _i
Kungl. Maj:t 1882 och 1887 .	3 2,500	3 3,000	»3,500	»4,000	—	43,500	4 4,000	4 4,500	4 5,000
Kungl. JIaj:t 1890 och 1892 .	3 2,500	33,000	»3,500	»4,000	—	4 3,500	4 4,000	44,500	4 5,000	-
Kungl. Maj:t 1898 ......	3 2,500	»3,000	»3,500	»4,000	—	43,500	4 4,000	4 4,500	4 5,000

1 Tillträddes 5 är efter föregående lönegrad.

2 Genom riksdagens beslut om dyrtidstillägg erhöllo för år 1901 lärare, som ej voro uppskattade
till 7,000 kronors inkomst, dyrtidstillägg av 10 % av sin kontanta avlöning, såvida de ej åtnjöto bostadsförmån;
detta beslut förnyades för år 1902, 1903 och 1904.

3 Därav 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar.

4, Därav 1,400 kronor i tjänstgöringspenningar.

Tabellarisk översikt av rektorers löneförmåner i Sverige 1858-1904.

12	13	14 \|	16 1	16 \|	17	18 \|	19 \|	20	21	22 \|	23
		Rektorslöner, utom fri bostad eller hyresersättning 1	vid
	hw*			5-kl.	läro-	3.	kl.	2-kl. läroverk
Å r.	läroverk.	real- läro-	5-kl. läro-	verk utom Stockholm.	läroverk.	(pedagogier)
			verk	verk i
	l:a	2:a	före	Stock-	l:a	2:a	l:a	2:a	l:a	2:a	3:e
	löne-	löne-	1875.	holm.	löne-	löne-	löne-	löne-	löne-	löne-	löne-
;	gr-	gr.1 2 3 4 *			gr-	gr-2	gr-	gr.9 10	gr-	gr-2	gr-6 7 8
j 1858 1863 ..........	4,000		3,500	3,000	3,000	_	2,500	_	2,000	2,500	—
1864 1866..........	4,000	4,500	3,500	3,500	3,000	—	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000
i 1867 1873 ..........	4,000	4,500	3,500	3,500	3,000	3,500	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000
1874 .............	4,000	4,500	3,500	3,500	3,500	3,500	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500
1875 1882 ..........	6 4,500	5 5,000	6 _	8 4,000	3,500	4,000	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500
1883 1898 ..........	4 4,750	6 5,250	—	8 4,250	3,750	4,250	3,250	3,750	2,750	3,250	3,750
1899 1900 ..........	6 5,000	8 5,500	__	8 4,500	4,000	4,500	3,500	4,000	3,000	3,500	4,000
1 1901—1904 (utan dyrtidstillägg)1	65,000	6 5,500	—	5 4,500	4,000	4,500	3,500	4,000	3.000	3,500	4,000
: Officiella f örslag till löne-
reglering:
Löneregl.-kom. 1879 ......	7 5,000	7 5,500	—	8 4,500	8 4,000	»4,500	‘»3,500	''»4,000	‘»3,000	‘»3,500	‘»4,000
! Kung! Maj-.t 1882 och 1887 . .	8 5,000	8 5,500	—	8 4,500	8 4,000	9 4,500	‘»3,500	‘»4,000	‘»3,000	''»3,500	''»4,000
Kungl. Maj:t-1890 och 1892 . .	8 5,000	8 5,500	—	8 4,500	8 4,000	9 4,500	—	—	—	—	—
1 Kung!. Maj:t 1898 ......	8 5,000	8 5,500	—	8 4,500	9 4,000	»4,500	‘»3,500	‘»4,000	‘»3,000	‘»3,500	‘»4,000

1 Genom Riksdagens beslut om dyrtidstillägg erhöllo för år 1901 lärare, som ej voro uppskattade till
7000 kronors inkomst, dyrtidstillägg av 10 % av sin kontanta avlöning, såvida de ej åtnjöto bostadsförmån;
detta beslut förnyades för år 1902, 1903 och 1904. Vid tillämpningen utbetaltes dyrtidstillägg åt rektorer, som
i stället för bostad hade hyresersättning.

2 Tillträddes efter 10 års tjänstgöring som rektor.

3 Tillträddes efter 15 års tjänstgöring som ordinarie lärare.

4 Tillträddes efter 20 års tjänstgöring som ordinarie lärare.

6 Dessutom anslag till skrivbiträden, växlande mellan 100 och 650 kr. .

6 Genom kung! brev av den 29 maj 1874 förklarades rektorerna vid de på reallinjen fullständiga läroverken.
vilka från början räknats för lägre läroverk med 7 kolleger, likställiga i avlöning med övriga högre läroverks
rektorer.

7 Därav 1,600 kronor i tjänstgöringspenningar.

8 Därav 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar.

s Därav 1,300 kronor i tjänstgöringspenningar.

10 Därav 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar.

Tabellarisk översikt av övningslärarnas löneförmåner 1858—1904.

A) Teckningslärare.

1	2	3	4	5	1 6	7	1 8	t 9
Å r.		T e c k n	inge	lärår	e vid
högre läroverk.	5-klassiga läroverk.	3-kiassiga läroverk.
l:a lönegr.	2:a lönegr.1	3:e lönegr.1 2 3	Extra arvode.	Arvode.	Extra arvode.	Arvode.	Extra arvode.
1858—1860 ........	500	750	1,000	_	3(150)		Obestämt
1861—1863 ........	500	750	1,000	—	3 (175)	—	3(125)	—
1864-1873 ........	500	750	1,000	—	3(175)	—	3 (125)	—
1874-1878 ........	750	1,000	1,250	—	450	—	300
1 1879-1882 ........	1,000	1,250	1,500	75-75 ä	600 för	75 kr. pr	300 för	75 kr. pri
	för högst	15 timmars tjänstg.	100 kr.	8 t:r	vecko-	0 t:r	vecko-
				pr vecko-		timme		timme
				timme		över 8		över 5
				över 15
1883—1898 ........	1,100	1,325	1,550	D:o	D:o	D:o	D:o	D:o
	för högst	15 timmars tjänstg.
1899-1900 ........	1.100	1,325	1,550	D:o	D:o	D:o	D:o	D:o
1901—1904 (inberäknat dyr-	för högst	15 timmars tjänstg.
tidstillägg).......	1,210	1,457-50	1,705	82,50 ä	660	82-60	330	82-60
	för högst	L5 timmars tjänstg.	no
\| Officiella förslag till
lönereglering:
Löneregl.-kom. 1879 ....	1,200	1,400	1,600	75*75 å	600 för	75 kr.	300 för	75 kr.
	för högst	16 timmars tjänstg.	100 kr.	8 t:r	pr vecko-	4 t:r	pr vecko-
				pr vecko-		timme		timme
				timme		över 8.		över 4
				över 16
Kungl. Maj:t 1882 ....	Do	D:o	D:o	D:o	D:0	D:o	300 för	75 kr. pri
							5 t:r	vecko-
								timme \|
Kungl. Maj:t 1887, 1890 och								över 5 i
1892 ..........	a) 2,000	2,250	2,500	Dess-	D:o	D:o	500 för
	för högst	25 timmars tjänstg.	utom			7 t:r
	b) 1,500	1.750	2,000	75"75 ä
	för högst	20 timmars tjänstg.	pr vecko-
	c) 1,200	1,400	1,600	timme
	för högst 16 timmars tjänstg.	över 25,
				20 och 16
Kungl. Maj:t 1898 ....	1,200	1,400	1,600	75-75 ä	D:o	D:o
	för högst	.6 timmars tjänstg.	100 kr.
				pr vecko-
				timme
				över 16		!

1 Tillträddes efter 5 års tjänstgöring.

* Tillträddes efter 10 års tjänstgöring.

3 Arvodesbeloppen voro ej fastställda av riksdagen, men det av riksdagen beviljade anslaget
blev i regel av Kungl. Maj:t fördelat i do inom ( ) angivna beloppen.

B) Gymnastiklärare.

1	2	8	4	5	6
		Gymnastiklärare vid
Å r.	högre läroverk.	5-kl. läroverk.	3- o. 2-kl. läroverk.
	l:a lönegr.	Efter 5 år.	Efter 10 år.	Arv	ode.
1858-1860 ...............	500	750	1,000	1 (225)	1 (150)
1861—1863 ...............	500	750	1,000	1(250)	(3-kl. 200)
1864-1873 .............	800	800	1,200	500	(2-kl. 150) 300
1874—1878 ...............	1,000	1,250	1,500	'' 600	300
1879-1882 ...............	1,000	1,250	1,500	600	300
1883—1898 ...............	1,100	1,325	1,550	600	300
1899-1900 ...............	1,100	1,325	1,550	600	300
1901—1904 (inberäknat dyrtidstillägg) . . .	1,210	1,457-50	1,705	660	330
Officiella förslag till lönereglering: Löneregl.-kom. 1879 ...........	1,200	1,400	1,600	600 för 8	300 för 4
	för högst 16 timmars tjänstg.	timmar	timmar
Kungl. Maj:t 1882 ............	1,200	1,400	1,600	600	300
	utan begränsning	av timtalet
Kungl. Maj:t 1887, 1890 och 1892 .....	1,200	1,400	1,600	600 för 8	300 för 4
för högst 16 timmars tjänstg.	timmar	timmar
Kungl. Maj:t 1898 ............	1,200	1.400	1,600	600 för 8	—
	för högst 16 timmars tjänstg.	timmar

1 Arvodesbeloppen voro ej fastställda av riksdagen, men det av riksdagen beviljade anslaget blev
i regel av Kungl. Maj:t fördelat i de inom ( ) angivna beloppen.

C) Musiklärare. * i

1	2	3	4	5	3	7
Å r.		M u	s i k 1 ä	rare v	i d
Högre läroverk.	5-kl. läroverk.	3-kl. läroverk.	2-kl. läroverk.
l:a lönegr.	2:a lönegr.	3:e lönegr.	Arvode.
1858-1860 ..........	500	750	1,000	1(150)	1 (100)	1 (100)
1861—1863 ..........	500	750	1,000	1 (175)	1 (125)	''(100)
1864-1873 ..........	500	750	1,000	1 (175)	*(125)	l(100)
1874-1878 ..........	750	1,000	1,250	450	300	200
1879-1882 ..........	750	1,000	1,250	450	300	200
1883-1898 ..........	875	1,100	1,325	475	300 för 5	200
					timmar
1899-1900 ..........	875	1,100	1,325	475 för 6	D:o	200
				timmar
1901—1904 (inberäknat dyrtids-
tillägg)...........	962-50	1,210	1,457-50	522''60 för	330 för 5	220
				6 timmar	timmar
Officiella förslag till löne-
reglering:
Löneregl.-kom. 1879 ......	1,000	1,200	1,400	500 för 7	300 för 4	200
	för högst 14 timmars tjänstg.	timmar	timmar
Kungl. Maj-.t 1882 .......	1.000	1,200	1,400	500 utan	300	200
	utan begränsning av	timtalet	timtal
Kungl. Maj:t 1887, 1890 och 1892	D:0	D:o	D:o	D:o	300 utan	_
					timtal
Kungl. Maj:t 1898 .......	1,000	1,200	1,400	500 för 6	_	_
	för högst 12 timmars tjänstg.	timmar

1 Arvodesbeloppen voro ej fastställda av riksdagen, men det av riksdagen beviljade anslaget blev

i regel av Kungl. Haj:t fördelat i de inom ( ) angivna beloppen.

Enär lärarbefattningarna ursprungligen betraktades som överg-ångsplatser,
dröjde det ganska länge, innan lärarna komino in under ordnade pensionsförhållanden.
De lärare, som icke gingo in i kyrkans tjänst, blevo därför i regel vid
sin avgång från tjänsten utan pension.

Först genom beslut av 1858 års riksdag kommo lärarna vid rikets elementarläroverk,
såvida de icke hade prebende eller annan prästerlig lägenhet, i åtnjutande
av samma rättighet till pension å allmänna indragningsstaten, som enligt
gällande författningar tillkom civila ämbets- och tjänstemän.

Genom riksdagsbeslut 1863 kommo innehavare av prebende eller annan
prästerlig lägenhet i åtnjutande av samma rättighet.

Beträffande antalet pensions- och tjänstår medgiver kungl. förordningen
den 24 januari 1777, att ämbetsman vid civilstaten, som uppnått 70 år samt länge
och väl tjänt, må få avsked, om han det åstundar, med hela lönen.

Kammarkollegii cirkulär den 11 oktober 1819 tillkännagiver, att enligt
beslut av 1818 års riksdag civil tjänsteman för att kunna erhålla pension måste,
jämte fyllda 70 år, hava tillbragt minst 30 års oavbruten tjänstetid.

1823 års riksdag beslutar, att terminen för civila ämbets- och tjänstemäns
rätt att taga avsked med bibehållande av sina löneförmåner oavkortade, må nedsättas
från 70 till 65 års ålder, då, efter vid pass 40 års tjänstgöring, deras sjuklighet
eller försvagade hälsotillstånd genom laglig läkarattest bestyrkes, samt att
de sålunda avskedstagande ämbets- och tjänstemännens löner må såsom pensioner
å allmänna indragningsstaten uppföras.

För lärare, som icke avgick på grund av sjuklighet eller försvagat hälsotillstånd,
var sålunda pensionsåldern satt till 70 år.

1858 års riksdag beslöt, att gymnastiklärare, som oförvitligen tjänstgjort i
30 år och uppnått 60 års ålder, skulle vara berättigad att uppföras på allmänna
indragningsstaten med sin fulla lön såsom pension.

För lärare, som på grund av sjuklighet eller försvagat hälsotillstånd önskade
lämna sina befattningar, erfordrades för rätt till pension dels 65 levnadsår, dels
»vid pass 40» tjänstår, vilken sistnämnda bestämmelse med tiden tolkades såsom
liktydig med 37 1/2 tjänstår.

I kungl. maj:ts brev till statskontoret den 16 mars 1858 stadgas, att tjänstemän,
vilka uppbära i lön 3,000 rdr eller därunder, undfå hela beloppet i årlig
pension, men att för dem, som åtnjuta mer än 3,000 rdr, pensionen utgår med
80 procent eller fyra femtedelar av totalsumman, dock så att de, vilkas avlöning
utgör mer än 3,000 rdr men mindre än 3,750 rdr, icke må erhålla lägre pension
än 3,000 rdr.

Pension),-

beloppet

3—131873. Lärarelönenämnden. 3.

I. 1899 års läroverkskommittés förslag till lönereglering.

Lönefrågan. I skrivelse den 6 maj 1899 hade riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om

utarbetande och framläggande inför riksdagen av förslag till inrättande vid rikets
fullständiga och femklassiga allmänna läroverk av en under offentlig kontroll
ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—
16 års-åldern önskade sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens
organisation, som därmed stodo i samband. I underdånig petition den 4 januari
1899 anhöllo ordinarie lärare vid de allmänna läroverken, att Kungl. Maj:t täcktes
hos riksdagen göra framställning om förbättring i deras avlöningsförmåner, och
den 1 oktober 1898 framhöllo de extra ordinarie lärarna vid samma läroverk i en
till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet ställd skrivelse
önskvärdheten av att de ordinarie lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken
till antalet ökades. Med anledning av förenämnda skrivelser uppdrog Kungl.
Maj:t den 26 maj 1899 åt en kommitté att efter erforderlig utredning avgiva
yttrande och förslag dels i avseende å den av riksdagen ifrågasatta avgångsexamen
och de förändringar i läroverkens organisation, som därmed stodo i samband,
dels ock beträffande de frågor, om vilka lärarnas berörda framställningar
handlade. Den sålunda av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén fick alltså bland
annat i uppdrag att efter erforderlig utredning avgiva yttrande och förslag till
ny lönereglering för lärarna vid de allmänna läroverken.

Eör att rätt kunna bedöma i vad mån ätnneslärarnas avlöningsförmåner
vore lämpligt avvägda eller icke, hade kommittén med stöd av infordrade uppgifter
låtit utföra en undersökning om lärarnas studie-, tjänste- och familjeförhållanden.
Ävenledes hade kommittén inhämtat en del upplysningar om lönerna
för andra svenska tjänstemän och för lärare i främmande länder.

Av nämnda undersökning framgick, att lärarna började sina universitetsstudier
vid en genomsnittsålder av omkring 20 år och att under 1890-talet medelstudietiden
utgjort för samtliga lärare omkring 7 72 år, för lektorer omkring 9 år
och för adjunkter med blott adjunktskompetens omkring 6 år. Medelstudietiden
för adjunkter kunde emellertid beräknas till 7 år, sedan på grund av den högt
uppdrivna konkurrensen ett stort antal aspiranter till adjunktsbefattningar avlade
högre examen, än gällande läroverksstadga fordrade för behörighet till sådan
befattning.

Härtill komme ytterligare ett år för provårstjänstgöringen.

Under 1890-talet hade inträdet på lärarbanan skett vid en medelålder av
omkring 30 år. Det hörde dock till undantagsfallen, att en nybliven lärare lyckats
omedelbart eller inom mycket kort tid erhålla ordinarie befattning. De vid

1899 års slut befintliga extra ordinarie lärarna både nämligen en medeltjänstgöringsälder
av 5 år, och då deras antal var mångdubbelt större än antalet platser,
som under loppet av ett år kunde bliva lediga, vore det klart, framnöll kommittén,
att flertalet bland dem icke förrän efter ett eller annat års förlopp kunde
hoppas erhålla ordinarie tjänst. Också vore för de adjunkter, som befordrats under
1890-talet, den extra ordinarie tjänstgöringstiden i medeltal omkring 9 år, under det
att för lektorerna motsvarande tid vore omkring 4 år. Till följd härav hade under
1890-talets senare hälft medelåldern vid befordran varit inemot 40 är för adjunkter,
under det att den varit omkring 157 år för lektorer. Här kunde också en högst
betydlig stegring under loppet av de sista årtiondena konstateras. Denna stegring
berodde dock icke uteslutande på de tröga befordringsförhållandena utan till eu
del också på kungl. kungörelsen den 22 mars 1895, genom vilken längden av föregående
väl vitsordad tjänstgöring tillädes större betydelse än förut. Icke desto
mindre vore vid 1899 års slut de extra ordinarie lärarnas medelålder omkring oö1/*
år, och bland dem funnes så många gamla lärare, att om man genast utnämnt
de 30 äldsta till adjunkter, deras befordringsålder skulle hava varit i medeltal
mer än 47 år.

Den förlängda extra ordinarie tjänstgöringen hade emellertid icke varit
alldeles gagnlös för lärarna, sedan de en gång blivit ordinarie, enär en stor del
därav räknats dem till godo för uppflyttning i högre lönegrad. Medan under
1870-talet adjunkterna finge sig tillgodoräknat i medeltal knappt 1/a år och lektorerna
föga mera, utgjorde under 1890-talet motsvarande tid för adjunkterna mer
än 5 år och för lektorerna omkring 2 år. Verkan härav visade sig också i fråga
om lärarnas fördelning på olika lönegrader. Vid 1899 års slut funnes nämligen
bland adjunkterna i första lönegraden blott 5 % men i femte lönegraden 41 %,
under det för lektorerna motsvarande procenttal vore 12 och 34.

I fråga om de vid 1899 års slut befintliga lärarnas civilstånd märktes, att
bland lektorerna 24 bland adjunkterna 31 % och bland de extra ordinarie lärarna
76 % vore ogifta. För dem, som gift sig under 1890 talets senare hälft, vore medelåldern
vid äktenskapets ingående bland lektorerna något mer än 36 år och bland
adjunkterna inemot 40 år. Ifrågavarande medelålder hade visat en tendens att
tämligen stadigt ökas och därvid hållit sig ungefär i jämnhöjd med medelåldern
vid utnämningen.

Levnadsomkostnader.

Till belysning av förhållandet mellan läroverkslärarnas utgifter och deras
löner hade kommittén inhämtat uppgifter från över hundra lärare om deras levnadskostnader
under åren 1889—1898. Vid bearbetningen av detta material hade
framgått, att utgifterna i medeltal för tioårsperioden 1889—1898 med nära 1,000
kronor överstege inkomsterna för en adjunkt och med mer än 1,100 kronor in -

komsterna för en lektor, oaktat utgifterna för ränta och amortering på skulder ej
medräknats.

Med stöd av nämnda uppgifter och andra erhållna upplysningar och
undersökningar hade kommittén, i avsikt att erhålla en vägledning vid bestämmande
av adjunkts begynnelselön, uppgjort en beräkning över levnadskostnaderna
för gift adjunkt under de första åren av hans äktenskap. Denna beräkning slutade
på en summa av 3,000 kronor. I denna summa vore dock ej inräknade utgifter
till ränta och amortering å skulder, ej heller till pensionsavgift.

Andra För att giva en ungefärlig föreställning om förhållandet mellan de av kom fjänstemäm

m^tén föreslagna lönebeloppen för lärare och gällande löneförmåner för andra, med
löner. lärarna jämförliga ämbets- och tjänstemän, hade kommittén gjort en undersökning
rörande de senares löner. Emellertid ansåg kommittén, att en omedelbar
jämförelse icke kunde eller borde göras. Lärarna intoge nämligen en undantagsställning
genom sin rätt att räkna lönetur före befordran till ordinarie
tjänst. Vidare hade de flera lönegrader än de flesta andra tjänstemän, vilket
gjorde, att lärarnas medellön i förhållande till slutlönen vore jämförelsevis lägre
än andra tjänstemäns, som hade blott tre eller färre lönegrader. Denna olikhet
i medellön kunde man visserligen beräkna, men härvid borde utom tiden och kostnaden
för utbildningen en tämligen oberäknelig faktor tagas med, nämligen möjligheten
och sannolikheten att under väntan på ordinarie befattning erhålla en
större eller mindre inkomst. Under sådana förhållanden ansåg kommittén alltför
stora svårigheter möta att ur den gjorda undersökningen draga några bindande
slutsatser.

Lärarnas Beträffande utländska förhållanden ville kommittén påpeka, att statsläro ej.

tällningi ver^ens lärare i allmänhet vore sämre avlönade än andra tjänstemän av motsvafrämmande
rande utbildning men att under de senare åren ett omslag till förmån för lärarna
stlu preus- inträffat i flera länder. Detta gällde särskilt Tyskland.

sen. För övrigt vore förhållandena utomlands så skiftande, att svårligen några

allmänna slutsatser av dem kunde dragas. Emellertid syntes lärarnas ställning
i Tyskland och särskilt i Preussen erbjuda kommittén vissa jämförelsepunkter
med de svenska lärarnas. De under läsåren 1*95—1896, 1896—1897 och 1897—1898
utnämnda ordinarie lärarna avlade i Sverige mogenhetsexamen i medeltal vid 19,51
och i Preussen vid 19,61 års ålder, examenskompetens för lärartjänst vanns i Sverige
vid 30,25 men i Preussen redan vid 26,11 år och full lärarkompetens i Sverige
vid 31,82 men i Preussen vid 28,10 år. Lönetur började de nämnda svenska lärarna
att räkna vid 32,88 och de preussiska vid 33,29 år, men ordinarie anställning
vanns i Sverige först vid 38,29, i Preussen redan vid 33,99 års ålder. Alltså
Ange de svenska lärarna använda nära 4 år mera för uppnående av full kompetens
och vore mera än 4 år äldre vid erhållande av första ordinarie anställning. Preus -

sens akademiskt utbildade lärare hade en begynnelselön av 2,403 kronor, vilken
på 21 år, medelst löneförhöjning vart tredje år, stege till 5,340 kronor, varjämte
lärarna överallt uppbure hyresbidrag av 160—801 kronor. Vid denna jämförelse
måste dock erinras om att de svenska lärarna åtnjöte sex veckors längre ferier
men i stället hade drygare tjänstgöring pr vecka än de preussiska.

Innan kommittén övergick till att lämna eu närmare motivering av sitt Allmänna
förslag till lönereglering för de olika slagen av lärare, ansåg kommittén sig böra syuPun,cterframhålla
vissa allmänna synpunkter.

Vid bestämmande av storleken av avlöningarna för lärarna vid de allmänna
läroverken borde hänsyn tagas till riksdagens tydliga uttalande för en sådan förändring
i pensionsvillkoren för lärarna vid de allmänna läroverken, att dessa bleve
förpliktade att bidraga till sin egen pensionering.

Av särskild vikt syntes det kommittén vara, att lärarens lön öppnade möjlighet
för honom att inträda i äktenskap, så snart hans blivande verkningskrets
blivit bestämd genom hans befordran till ordinarie tjänst. Ty om det i allmänhet
av sociala och etiska grunder vore önskvärt, att tjänstemän vore så avlönade,
att de kunde gifta sig, så gällde detta företrädesvis om ungdomens uppfostrare.

Vidare borde lönen vara så tillmätt, att läraren åtminstone nödtorfteligen
kunde leva på densamma utan att behöva se sig om efter extra inkomster.

Slutligen ville kommittén påpeka, att om, såsom kommittén föreslagit, en
förlängning av läsåret komme till stånd, utan att samtidigt lärarna erhölle minskat
antal undervisningstimmar i veckan, detta vore ett ytterligare skäl för att den av
kommittén såsom behövlig förordade löneförbättringen komme till stånd.

Vid bestämmandet av adjunkternas avlöning ansåg sig kommittén böra taga Adjunkterden
omständigheten i betraktande, att en adjunktstjänst icke längre kunde anses som nas avlöning.
eu övergångstjänst, från vilken befordran efter någon tid vunnes till mera inbringande
tjänster. I det vida övervägande antalet fäll förbleve en läroverksadjunkt
vid sin tjänst, till dess han avginge med döden eller uppnådde pensionsåldern. En
läroverksadjunkt borde därför avlönas så, att han under hela sin verksamhetstid
utan ekonomiska bekymmer och därav alstrad förstämning kunde sköta sitt ansvarsfulla
kall.

Kommittén ansåg det sannolikt, att ordinarie adjunktsbefattning skulle
komma att tillträdas vid en ålder, då det ur flera synpunkter vore önskligt, att
läraren kunde bilda eget hem. Därför borde redan begynnelselönen göra det för
adjunkten möjligt att träda i äktenskap. I enlighet med denna uppfattning hade
kommittén uppgjort en på infordrade uppgifter grundad normalstat för en gift
adjunkt under första åren av hans äktenskap. Den sålunda uppgjorda normalstaten
slutade på en summa av 3,000 kronor, oaktat därvid icke tagits hänsyn till
att större delen av lärarkåren vid tillträdandet av ordinarie befattning vore skuld -

Lektorernas

avlöning.

satt och följaktligen hade räntor och amorteringar att betala. På grund därav
och då beloppen för de olika utgiftsposterna i den uppgjorda normalstaten vore
så knappt tillmätta, att de icke rimligtvis kunde sättas lägre, utan fasonera åtskilliga
för en lärare nästan nödvändiga utgifter i verkligheten uppginge till ett
vida högre belopp, än som upptagits, så hade kommittén icke ansett sig kunna
såsom adjunktslön i första lönegraden föreslå ett lägre belopp än 3,000 kronor.

Med bibehållande av de dåvarande ålderstilläggens storlek ansåg sig kommittén
böra minska deras antal till tre och alltså i enlighet med sitt förslag om

3.000 kronor som begynnelselön föreslå följande fyra lönegrader: 3,000; 3,500;

4.000 och 4,500 kronor.

Beträffande avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar tillämpade
kommittén de grundsatserna, dels att tjänstgöringspenningarna i samtliga lönegrader
skulle räknas till ett och samma belopp, dels att lönen i högsta lönegraden
bleve lika med pensionsbeloppet, som då var satt till 3,000 kronor. På grund
därav ville kommittén bestämma adjunkts tjänstgöringspenningar till 1,500 kronor.
I fråga om adjunkternas avlöning föreslog alltså kommittén, att adjunkts lön i
första lönegraden jämte tjänstgöringspenningar bestämdes till 3,000 kronor; att
fyra lönegrader fastställdes, nämligen å 3,000; 3,500; 4,000 och 4,500 kronor; att
för varje uppflyttning i högre lönegrad fordrades fem års väl vitsordad tjänstgöring;
och att tjänstgöringspenningarna i varje lönegrad bestämdes till 1,500 kronor.

Alltsedan 1858 års lönereglering hade lektor i varje lönegrad åtnjutit 1,000
kronors högre lön än adjunkt. Denna högre avlöning ansåg kommittén motiverad
genom de av lektorstjänstens art och uppgift betingade högre kompetensfordringarna
samt den därav följande längre och kostsammare utbildningen för lektorerna.
Det vore också önskvärt, att vid läroverken funnes ett antal bättre avlönade platser,
som till sig kunde draga män med sådan vetenskaplig utbildning, att de
såsom målsmän för var sin ämnesgrupp kunde verka för att undervisningen både
till innehåll och metod lämpades efter forskningens framsteg. Kommittén ville
fördenskull föreslå följande fyra lönegrader för lektorer: 4,000; 4,500; 5,000 och
5,500 kronor.

Rörande fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar ansåg kommittén
på enahanda grunder, som anförts i fråga om adjunkterna, och då lektorspension
utgick med 3,600 kronor, att lektors tjänstgöringspenningar borde bestämmas till

1.000 kronor. I fråga om lektorernas avlöning föreslog alltså kommittén, att
lektors lön i första lönegraden jämte tjänstgöringspenningar bestämdes till 4,000
kronor; att fyra lönegrader fastställdes, nämligen å 4,000, 4,500, 5,000 och
5,500 kronor, att för varje uppflyttning i högre lönegrad fordrades fem års väl
vitsordad tjänstgöring och att tjänstgöringspenningarna i varje lönegrad bestämdes
till 1,000 kronor.

Vid bestämmandet av rektorernas avlöning tillämpade kommittén den sedan
länge gällande grundsatsen, att rektor vid ett läroverk ej borde avlönas lägre än
annan där tjänstgörande lärare. Då kommittén för lektor i högsta lönegraden
föreslagit 5,500 kronor, måste den sålunda sätta avlöningen för rektor vid högre
allmänt läroverk till minst 5,500 kronor. Av liknande skäl måste rektorslönen
vid realskolor sättas till minst 4,500 kronor.

Beträffande lönegrader och ålderstillägg så ätnjöte rektorerna i regel en
högre lönegrad efter 10 års tjänstgöring som rektor. Rektorerna vid de högre
läroverken hade i en till Kungl. Maj:t ingiven petition anhållit om inrättande av
ytterligare en lönegrad, men kommittén hade icke funnit de i petitionen anförda
skälen synnerligen övertygande och ansåg sig därför icke böra föreslå en dylik
åtgärd. Ej heller i fråga om det dåvarande beloppet av rektorernas ålderstillägg,
som vore 500 kronor, ville kommittén föreslå någon ändring. Samtliga rektorer
borde sålunda efter 10 års tjänstgöring få åtnjuta en med 500 kronor för höjd

lön.

Rörande avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar hemställde
kommittén, att tjänstgöringspenningarna för rektorerna vid realskolor
bestämdes till 1,800 kronor och för rektorerna vid de högre läroverken till

2,000 kronor, ävensom att rektorernas tjänstgöringspenningar utginge efter
kalenderår. I fråga om rektorernas avlöning föreslog alltså kommittén, att

avlöningen för rektor vid realskola bestämdes till 4,500 kronor med förhöjning

till 5,000 kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, av vilka belopp 1,800
kronor skulle utgöra tjänstgöringspenningar; och att avlöningen för rektor vid
högre läroverk bestämdes till 5,500 kronor med förhöjning till 6,000 kronor efter
10 års tjänstgöring som rektor, av vilka belopp 2,000 kronor skulle utgöra tjänstgöringspenningar.

Sitt förslag till lönereglering för övningslärarna motiverade kommittén
med följande ord: lOm den avlöning, som för närvarande åtnjutes av ämnes lärarna

vid de allmänna läroverken, måste anses vara knappt tillmätt, så gäller
detta även om avlöningen för lärarna i övningsämnena.»

Teckningslärarnas vid de högre läroverken lön utgjorde 1,100 kronor med
två ålderstillägg å 225 kronor vartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, så att
den i högsta lönegraden uppgick till 1,550 kronor. För denna avlöning vore de
skyldiga att lämna undervisning 15 timmar i veckan, men för varje veckotimme
därutöver finge de uppbära 75 kronor i de båda första lönegraderna och 100 kronor
i den tredje — 1901 års riksdagsbeslut om dyrtidstillägg medförde en förhöjning
med 10 % av alla dessa avlöningsbelopp.

Då det gällde att föreslå avlöning åt teckningslärarna, ville kommittén
erinra därom, att undervisningen i teckning, vars värde ännu för jämförelsevis

Rektorernas

avlöning

Övning slärarnas

avlöning

Tecknings lärarnas avlöning.

Gymnastik

lärarnas

avlöning.

kort tid sedan icke tillräckligt uppskattades, under de senaste årtiondena alltmera
vunnit i betydelse. Det både blivit mer och mer erkänt, att detta ämne i
högre grad än månget annat bidroge till utvecklingen av lärjungens verklighetssinne
och iakttagelseförmåga. Den mera praktiska riktning, som kommittén velat
giva undervisningen särskilt inom realskolan, torde ock komma att medföra, att
detta ämne skulle vinna i anseende och att teckningslärarnas ställning skulle
bliva mera betydelsefull.

Denna omständighet ansåg kommittén böra betinga någon förbättring i
teckningslärarnas avlöning. På grund därav fann kommittén, som ville föreslå
den mot lönen svarande tjänstgöringstiden till 16 timmar i veckan, skäligt, att
tecknings!ärare vid ett högre läroverk erhölle en avlöning, som i de två första
lönegraderna något överstege och i den tredje vore obetydligt lägre än den ersättning
jämte dyrtidstillägg, som utginge för 16 timmars undervisning. Kommittén
ville därför föreslå en lön av 1,400 kronor med två åiderstillägg å 200
kronor vartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring. Den särskilda ersättningen för
tjänstgöring utöver det mot lönen svarande timtalet ansåg kommittén böra stå i
skäligt förhållande till den fästa lönen i varje lönegrad och därför utgå med 80
kronor för veckotimme i första, med 95 kronor i andra och med 110 kronor i
tredje lönegraden.

Teckningslärare vid ett femklassigt läroverk uppbar en lön av 600 kronor
utan åiderstillägg och vore skyldig att härför tjänstgöra 8 timmar i veckan; men för
varje överskjutande timme erhöll han en ersättning av 75 kronor. Genom dyrtidstillägget
hade lönen höjts till 660 kronor och ersättningen för veckotimme
till 82-50.

Avlöningen för teckningslärare vid realskola ansåg kommittén böra höjas
i proportion till den för de högre läroverken föreslagna avlöning eller till 700
kronor med ett åiderstillägg av 100 kronor etter 10 år för en tjänstgöring av 8
timmar i veckan samt ersättning för varje överskjutande veckotimme med 80
kronor i första och 95 kronor i andra lönegraden.

Gymnastiklärare vid högre läroverk åtnjöt, i likhet med teckningslärare
vid sådant läroverk, en avlöning av 1,100 kronor med två åiderstillägg å 225
kronor vartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, oberäknat det med 10 % av lönen
utgående dyrtidstillägget. Någon viss mot denna avlöning svarande undervisningsskyldighet
vore icke bestämd, men då denna undervisning av flera anledningar
kunde vara för läraren ganska betungande på olika orter, hade alltsedan 1863
extra arvoden utgått till gymnastiklärarna vid sådana högre allmänna läroverk,
där lärjungarnas antal i betydligare mån överstigit 200.

Den likställighet med avseende på lön, som sedan länge ägt rum för gymnastiklärare
och teckningslärare ansåg kommittén böra bibehållas och föreslog

alltså för gymnastiklärare vid högre läroverk en lön av 1,400 kronor med två
ålderstillägg å 200 kronor vartdera efter 5 oeb 10 års tjänstgöring.

Därjämte borde, såsom förhållandet varit alltsedan 18(53, extra arvoden
utgå för särskilt betungande tjänstgöring. De årliga belopp av mellan 8,<)00
och 9,000 kronor, som på senare tider använts för sådant ändamål, torde dock
icke vara tillfyllestgörande, särskilt om, såsom billigheten fordrade, dylikt arvode
skulle tillfalla icke blott gymnastiklärarna vid flertalet av de högre läroverken
utan även vid de största bland de lägre läroverken.

Kommittén ansåg därför, att ett väsentligen förhöjt anslag borde ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande för att bereda skäligt tilläggsarvode åt sådana
gymnastiklärare, vilka på grund av gymnastikavdelningarnas storlek, undervisningstimmarnas
antal eller för läraren obekväm fördelning eller på grund av
andra lokala förhållanden fått sig ålagd en mera ansträngande tjänstgöring.

Beträffande gymnastiklärare vid realskolor ville kommittén icke rubba den
sedan länge bestående likställigheten i lön mellan tecknings- och gymnastiklärare,
oaktat genom tillkomsten av en klass gymnastiklärarens arbete kunde
varda något ökat. Däremot torde ersättning för mera ansträngande tjänstgöring
böra lämnas åt realskolornas gymnastiklärare i samma form som åt gymnastiklärare
vid de högre läroverken, nämligen såsom extra arvode.

Kommittén ansåg alltså, att gymnastiklärare vid realskola borde, i likhet
med teckningslärare vid realskola, erhålla en lön av 700 kronor med ett
ålderstillägg av 100 kronor efter 10 år och att han, efter samma grunder som
gymnastiklärare vid ett högre läroverk, borde för mera betungande tjänstgöring
kunna erhålla extra arvode av det anslag, vilket skulle för sådant ändamål ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande.

Musiklärare vid högre läroverk åtnjöt en avlöning av 875 kronor med två
ålderstilläng å 225 kronor vartdera, så att han i högsta lönegraden uppbar 1.325
kronor, oberäknat det med 10 % av lönen utgående dyrtidstillägget. För denna
avlöning vore han skyldig att tjänstgöra så många timmar i veckan, som läroverkets
behov krävde.

Rörande musiklärarnas avlöning ansåg kommittén, att denna borde något
höjas för att komma i skäligt förhållande till övriga övningslärares, och ville
därför föreslå, att avlöningen för musiklärare vid högre läroverk borde bestämmas
till 1,100 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor vartdera efter 5 och 10 års
tjänstgöring och att den däremot svarande undervisningsskyldigheten borde bestämmas
till 12 timmar i veckan.

Då emellertid musiklärarnas tjänstgöring hade olika omfattning vid olika
läroverk, vore det enligt kommitténs mening skäligt, att särskild ersättning lämnades
för överskjutande veckotimmar, dock icke till obegränsat antal. Det visade sig

4—131873. Lärarelönenämndtn. 3.

Musiklävarnas

avlöning.

nämligen, att vid de få läroverk, där tjänstgöringen vore större än 12 timmar i
veckan, övertimmarnas antal vore mycket obetydligt. Något egentligt behov av ett
större antal undervisningstimmar förekomme således i allmänhet icke; och då undervisningen
i instrumentalmusik möjligen kunde på sina ställen inbjuda till missbruk
av en obegränsad rätt till betalning för övertimmar, bjöde försiktigheten
att begränsa antalet betalda övertimmar. Därför ansåg kommittén, att varje
överskjutande veckotimme borde ersättas med samma belopp som för teckningslärare
men att sådan ersättning icke borde lämnas för mer än 3 veckotimmar.

Musiklärare vid realskola borde enligt kommitténs åsikt erhålla en avlöning
av 550 kronor med ett ålderstillägg av 100 kronor efter 10 år för en tjänstgöring
av 6 timmar i veckan samt ersättning för varje överskjutande veckotimme
med 80 krouor i första och 05 kronor i andra lönegraden men att sådan
ersättning icke heller här borde lämnas för mer än 3 veckotimmar.

I fråga om övningslärarnas avlöning föreslog alltså kommittén, att teckningslärare
vid högre läroverk skulle för tjänstgöring till och med 16 timmar i
veckan erhålla en avlöning av 1,400 kronor med förhöjning till 1,600 kronor efter

5 års väl vitsordad tjänstgöring och till 1,800 kronor efter ytterligare 5 års
sådan tjänstgöring; att teckningslärare vid realskola skulle för tjänstgöring till
och med 8 timmar i veckan erhålla en avlöning av 700 kronor med förhöjning
till 800 kronor efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring; att teckningslärare skulle
för varje överskjutande veckotimme erhålla ett arvode av 80 kronor i första, 95
kronor i andra och, vid högre läroverk, 110 kronor i tredje lönegraden; att
gymnastiklärare vid högre läroverk skulle erhålla en avlöning av 1,400 kronor
med förhöjning till 1,600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring och
till 1,8U0 kronor efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring; att gymnastiklärare
vid realskola skulle erhålla en avlöning av 700 kronor med förhöjning till
800 kronor efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring; att till Kungl. Maj:ts
förfogande, för beredande av skäligt tilläggsarvode åt sådana gymnastiklärare,
vilka fått sig ålagd en mera ansträngande tjänstgöring, skulle ställas ett väsentligen
högre anslag än det förut för likartat ändamål disponerade; att musiklärare
vid högre läroverk skulle för tjänstgöring till och med 12 timmar i veckan erhålla
en avlöning av 1,100 kronor med förhöjning till 1,300 kronor efter 5 års
val vitsordad tjänstgöring och till 1,500 kronor efter ytterligare 5 års sådan
tjänstgöring; att musiklärare vid realskola skulle för tjänstgöring till och med

6 veckotimmar erhålla en avlöning av 550 kronor med förhöjning till 650 kronor
efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring; och att musiklärare skulle för varje
överskjutande veckotimme erhålla ett arvode av 80 kronor i första, 95 kronor i
andra och, vid högre läroverk, 110 kronor i tredje lönegraden men att sådan
ersättning icke skulle lämnas för mer än 3 veckotimmar.

De extra ordinarie lärarnas arvode för läsår utgjorde 1,800 kronor, om de
ägde adjunktskompetens, ock 1,500 kronor, om deras kompetens vore ofullständig.
De extra ordinarie lärare, som förordnats till vikarierande eller extra ordinarie
lektorer, åtnjöte ett arvode av 2,000 kronor. Genom dyrtidstilllägget höjdes år
1901 dessa arvoden till respektive 1,980, 1,650 och 2 200 kronor.

Då kommittén skulle föreslå avlöning för de extra ordinarie lärarna, erinrade
den därom, att den föreslagit, att extra ordinarie lärare, som avlagt
för lärarkompetens föreskrivna examina och genomgått provår, skulle tjänstgöra
två år vid läroverk för att kunna utnämnas till ordinarie lärare och att
han först efter utgången av dessa två år finge börja räkna lönetur. I dessa bestämmelser,
särskilt den sistnämnda, läge en inskränkning i gällande rättigheter,
vilken i sin mån motiverade en högre ersättning åt de extra ordinarie lärarna
för deras arbete. Skulle enligt kommitténs förslag läsåret komma att förlängas,
utgjorde detta ett ytterligare skäl för arvodets höjning. På grund därav ansåg
kommittén, att kompetent extra ordinarie lärare borde åtnjuta ett årligt arvode av

2,000 kronor, och detta även under de två år, han skulle tjänstgöra för att kunna
befordras till ordinarie.

Arvode för extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens borde enligt
kommitténs åsikt bestämmas till 1,800 kronor.

Enligt då gällande bestämmelser åtnjöt extra ordinarie lärare, som förordnats
till vikarierande eller extra ordinarie lektor, ett arvode av 2,000 kronor,
vilket arvode med 200 kronor överskrede övriga extra ordinarie lärares av
lönings förmåner, vilka för sådana med adjunktskompetens utgjorde 1,800 kronor.
Då emellertid kommittén icke föreslagit olika löneförmåner för tjänstgöring å
olika stadier i fråga om ordinarie adjunkter, fann kommittén ej heller anledning
att förorda någon dylik skillnad i fråga om extra ordinarie lärare.

I fråga om extra ordinarie lärares avlöning ville sålunda kommittén föreslå,
att extra ordinarie lärare, vilken avlagt sådan akademisk examen, som medförde
rätt att söka lärarbefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått provår,
måtte åtnjuta ett årligt arvode av 2,000 kronor; och att extra ordinarie lärare
med ofullständig kompetens måtte åtnjuta ett årligt arvode av 1,800 kronor.

För behörighet att erhålla ordinarie plats såsom lärarinna vid samskola ansåg
kommittén godkänt avgångsbetyg från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet
böra vara det normala examensvillkoret. Kompetens till dylika befattningar
borde enligt kommitténs mening även tillkomma kvinnor, vilka avlagt sådana
akademiska examina, som medförde rätt att söka lärarbefattning vid allmänt
läroverk, samt genomgått provår.

Då kommittén framställde förslag till avlöning för adjunkter och lektorer,
tog den hänsyn till den omständigheten, att avlöningen skulle räcka till att under -

lif extra
ordinarie
lärarnas
avlöning.

Kompetensvillkor
för
anställning
som samskollärarinna.

Samskollärarinnornas
avlöning.

De extra
ordinarie
lärarinnornas
avlöning.

Slöjdlära rinnornas arvode.

halla familj. Vid bestämmandet av avlöning för lärarinnorna vid de av kommittén
föreslagna samskolorna hade man däremot endast att tillse, att avlöningen
bleve så stor, att den beredde lärarinnorna själva ett fullt tillräckligt underhåll,
lämpat efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt
icke lägre än den avlöning, som på andra områden stode med dem socialt likställiga
kvinnor till buds. Kommittén hade vidare ansett, att antalet undervisningstimmar
i veckan borde vara något mindre för lärarinnor än för adjunkter ävensom
att pensionsåldern borde sättas lägre än för manliga lärare. Med hänsyn till
dessa förhållanden ävensom därtill, att samskolorna komme att ligga å mindre
orter med billigare levnadskostnader, ansåg kommittén, att ordinarie lärarinna vid
samskola lämpligen kunde avlönas med 1,500 kronor, därav G00 kronor i tjänstgöringspenningar,
vilken avlöning efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring borde
höjas till 2,OUO kronor. Första lärarinnan vid sainskola borde avlönas med 2,000
kronor, därav 800 kronor i tjänstgöringspenningar, vilken lön efter 5 års väl vitsordad
tjänstgöring borde höjas till 2,500 kronor.

Beträffande de extra ordinarie lärarinnornas avlöning föreslog kommittén, att
extra ordinarie lärarinna, som antingen avlagt sådan akademisk examen, som medförde
rätt att söka lärarbefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått provår
eller ock tagit avgångsexamen från högre lärarinneseminariet, skulle erhålla ett
årligt arvode av 1,200 kronor samt att extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort
nämnda kompetensvillkor, skulle erhålla ett årligt arvode av 1,000 kronor.

Kommittén hade vidare föreslagit, att lärarinnor i kvinnlig slöjd skulle
anställas vid samskolorna. Med avseende på möjligheten att ordna slöjdundervisningen
på flera eller färre timmar alltefter avdelningarnas och lokalernas storlek
ansåg kommittén, att slöjdlärarinnans arvode ej borde beräknas för år utan efter
antalet undervisningstimmar. Arvodet borde bestämmas till ett belopp, som lämnade
utsikt till att erhålla en lärarinna med förmåga att meddela pedagogisk
handledning i ämnet. Med särskild undervisning för varje klass eller 12 timmars
slöjdundervisning i 6 klasser skulle ett timarvode av 1 krona och 50 öre giva
slöjdlärarinnan eu årsinkomst av omkring 650 kronor, och även om genom Barnundervisning
i några klasser timtalet minskades, borde med detta timarvode
nyssnämnda önskningsmål kunna vinnas. På grund därav ansåg kommittén, att
timarvodet för lärarinna i slöjd vid samskolor borde bestämmas till 1 krona
och 50 öre.

I fråga om avlöningen för samskolornas lärarinnor föreslog alltså kommittén,
att ordinarie lärarinna skulle erhålla en avlöning av 1,500 kronor, därav 600 kronor
i tjänstgöringspenningar, vilken avlöning efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring
skulle höjas till 2,000 kronor; att första lärarinnan skulle erhålla en avlöning av

2,000 kronor, därav 800 kronor i tjänstgöringspenningar, vilken avlöning efter 5

års väl vitsordad tjänstgöring skulle höjas till 2,500 kronor; att extra ordinarie
lärarinna, vilken antingen avlagt sådan akademisk examen, som medförde l ätt att
söka lärarbefattning, samt genomgått provår eller oek tagit avgångsexamen från
högre lärarinneseminariet, skulle erhålla ett årligt arvode av 1,200 kronor; att
extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort nämnda kompetensvillkor, skulle erhålla
ett årligt arvode av 1,000 kronor; samt att lärarinna i slöjd skulle erhålla
ett timarvode av 1 krona och 50 öre.

Rörande då gällande lönetursrätt för extra ordinarie tjänstgöring framhöll Lönetursbekommittén,
att den vore att betrakta som ett vederlag för lärarnas ofta abnormt stämmelser.
långa väntan på ordinarie plats. Men även om man kunde framdeles hoppas på
mera normala befordringsförhållanden, borde därför icke någon större inskränkning
av den gällande lönetursrätten äga rum. Kommittén hade emellertid
föreslagit, att för utnämning till ordinarie plats skulle utom stadgade examina
och provår fordras två års tjänstgöring som extra ordinarie lärare eller
lärarinna, och därav skulle följa, att samma ökade kompetens borde fordras för
lönetursrättens inträde. I samband med detta skärpta kompetenskrav ansåg kommittén
mindre vikt än dittills böra tillerkännas det ofta av rena tillfälligheter
beroende förhållandet, om en lärare efter vunnen kompetens tjänstgjorde i skolans
högre eller lägre klasser. Vidare ansåg kommittén önskvärt, att den för uppflyttning
i högre lönegrad tillämpade beräkningsgrunden, att lärare vid de allmänna
läroverken skulle hava varit i tjänstgöring minst fyra femtedelar av den för sådan
uppflyttning bestämda tiden, ävensom övriga erforderliga bestämmelser angående uppflyttning
måtte genom lag stadfästas. Kommittén föreslog på grund av det anförda,
att or dinarie lärare eller lärarinna skulle för uppflyttning i högre lönegrad räkna
sig till godo väl vitsordad extra ordinarie tjänstgöring efter vunnen behörighet att
till ordinarie utnämnas; och att ordinarie lektor skulle för uppflyttning i högre
lönegrad räkna sig till godo den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort
vid allmänt läroverk såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt,
oavsett inom vilket stadium av skolan tjänstgöringen fullgjorts.

I fråga om den föreslagna löneregleringen för lärarna vid de allmänna läroverken
ansåg sig herr Hilding Andersson böra uttala en åsikt, som berörde alla
statens ämbetsmän. Om staten vore skyldig att lämna en sin ämbetsman en för
hans ställning avpassad bärgning, så borde också ämbetsmannen ägna sin kraft och
sina intressen åt sin tjänst. Om han därför vid sidan av sin statstjänst utförde
annat arbete, som tog en väsentlig del av hans arbetsförmåga i anspråk, så vore
det knappast berättigat att yrka på att statstjänsten skulle giva honom full
bärgning Därför syntes det riktigt, att vid inträffande löneregleringar sådana
bestämmelser fattades, att löneförhöjningen ej medgåves utan avseende på det inbringande
arbete, som vederbörande åtoge sig vid sidan av sin tjänst.

Särskilda
yttranden
och reservationer
av
enskilda
kommittéledamöter.

Översikt av kommitténs förslag till löner och arvoden.

	Avlöning i	lönegraden	Därav tjänst-	A n m.
					görings-
	I.	Ii.	III.	IV.	penningar.
Adjunkt...............	3,000	3,500	4,000	4,500	1,500	1 5 år mellan varje
Lektor................	4,000	4.500	5,000	5,500	1,900	\| lönegrad.
Rektor vid högre läroverk ‘)......	5,500	6,000	—	—	2,000	1 10 år mellan löne-
Rektor vid realskola *)......... Teckningslärare vid högre läroverk:	4,500	5,000	—	—	1,800	\| graderna.
a) För högst 16 veckotimmar ....	1,400	1,600	1,800	—	—	1 5 år mellan varje
b) Ersättning pr veckotimme över 16 . Teckningslärare vid realskola:	80	95	no	—		\| lönegrad.
a) För högst 8 veckotimmar.....	700	800	—	—	—	\| 10 år mellan löne-
b) Ersättning pr veckotimme över 8 .	80	95	—	—	—	j graderna.
Gymnastiklärare vid högre läroverk2) . .	1,400	1,600	1,800	—	—	\ 5 år mellan löne-f graderna.
Gymnastiklärare vid realskolans) . . . . Musiklärare vid högre läroverk: a) För högst 12 veckotimmar ....	700 1,100	800 1,300	1,500			\| 10 år mellan löne-j graderna. ) 5 år mellan varje
b) Ersättning för varje av högst 3 vecko-
timmar över 12.........	80	95	no	—	—	j lönegrad.
Musiklärare vid realskola:
a) För högst 6 veckotimmar..... b) Ersättning för varje av högst 3 vecko-	550 80	650 95	—	—	—	1 10 år mellan löne-\| graderna.
timmar över 6..........	—	—	—
E. o. lärare med fullständig kompetens. .	2.000	—	—	—	—
E. o. lärare med ofullständig kompetens .	1,800	—	—	—	—
Första lärarinna vid samskola.....	2,000	2,500	—	—	800	1 5 år mellan löne-
Ordinarie lärarinna vid Barnskola ....	1,500	2,000	—	—	600	\| graderna.
E. o. lärarinna med fullständig kompetens	1,200	—	—	—	—
E. o. lärarinna med ofullständig kompetens	1,000	—	—	—	—
Slöjdlärarinna vid samskola......		Timarvode	ä 1:50.

För att medverka till ett positivt förslag hade herr Ernst Carlson biträtt
kommitténs förslag till lönereglering, då detta innebar en effektiv löneförbättring för
lärarna i de lägre lönegraderna. För den högsta lönegraden måste dock förslaget
betraktas som ett minimum av vad såväl med hänsyn till omfattningen och vikten
av läroverkslärarens tjänståligganden som ock till gängse levnadskostnader skä '')

Till lönebeloppen för rektorer kommer bostadsförmån eller motsvarande hyresersättning.
s) Därjämte tilläggsarvode åt gymnastiklärare med mera ansträngande tjänstgöring.

ligen kunde föreslås. Som en brist i förslaget betecknades också det i förhållande
till begynnelselönen ovanligt dryga belopp, vartill tjänstgöringspenningarna för
adjunkt och lektor upptagits. Särskilt ville reservanten beklaga, att kommittén
avslagit hans yrkande, att det skulle undersökas, huruvida icke på grund av ändrade
förhållanden den ämneslärare medgivna rätt att räkna lönetur före vunnen
befordran till ordinarie tjänst borde för framtiden upphävas och i stället, med
respektive 3,000 och 4,000 kronors begynnelselön, det till indragning föreslagna
fjärde ålderstillägget för adjunkt och lektor bibehållas. Slutligen både reservanten
såsom rätt och billigt biträtt ett inom kommittén framställt yrkande, att övningslärare
vid högre allmänt läroverk skulle tilldelas ett tredje ålderstillägg av 200
kronor.

Herr Nils Höjer ansåg, att skillnaden mellan de av kommittén föreslagna arvodena
för extra ordinarie lärare och extra ordinarie lärarinna vore för stor och icke
kunde motiveras. Ty de grunder, som kunde anföras för en proportionsvis större
lön för en manlig lärare, nämligen att han hade en högre pensionsålder och borde
kunna träda i äktenskap, under det att lärarinnan enligt kommitténs förslag icke
ens hade rätt att träda i äktenskap, gällde icke för extra ordinarier. Skillnaden
i tjänstgöringsskyldighet, respektive 24—28 och 22—26 timmar, kunde icke heller
motivera den föreslagna skillnaden i arvode. Följden av de för extra ordinarie
lärarinnor föreslagna låga arvodena kunde bliva den, att endast lärarinnor med
lägsta kompetens skulle söka sig till de allmänna läroverken, ett förhållande, som
kunde bliva ödesdigert för samskolans framtid. Av dessa skäl ansåg reservanten,
att arvodet för extra ordinarie lärarinna med full kompetens borde sättas till
minst 1,400 kronor, åtminstone om hon hade akademisk examen.

Herr Oscar Larsson ansåg, att 1898 års förslag till lönebestämmelser
vore lämpligt och väl avvägt. För att emellertid ersätta lärarna för deras utgift
för sin egen pensionering, ansåg han, att ett belopp av 200 kronor i varje
lönegrad borde tilläggas till lönen enligt Kungl. Maj:ts förslag 1898, vilket
belopp torde väl täcka deras bidrag till pensioneringen. I enlighet med
kungl. majrts förslag år 1898 föreslog alltså reservanten för adjunkter en begynnelselön
av 2,700 kronor, som efter 5 år kunde höjas till 3,200 kronor, efter
ytterligare 5 år till 3,700 kronor och efter ytterligare 5 år till 4,200 kronor.
Beträffande avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar ansåg reservanten
i likhet med kommittén, att tjänstgöringspenningarna i samtliga lönegrader
borde räknas till samma belopp, och detta ville han bestämma till 1,200
kronor, på det att lönen i högsta lönegraden skulle bli lika med den dåvarande
pensionen i samma lönegrad, eller 3,000 kronor. Med bibehållande av den dåvarande
skillnaden mellan adjunkts- och lektorslönen skulle begynnelselönen för
lektor bliva 3,700 kronor, som efter 5 år kunde höjas till 4,200 kronor, efter ytterligare
5 år till 4,700 kronor och efter ytterligare 5 år till 5,200 kronor. Tjänst -

göringspenningarna borde även här räknas till ett och samma belopp och bestämmas
till 1,600 kronor, på det att lönen i högsta lönegraden skulle bliva 3,600 kronor
eller lika med pensionen. Med bibehållande av gällande grundsatser för rektorernas
avlöning skulle rektor vid högre allmänt läroverk erhålla 5,200 kronor med
rätt att efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring uppflyttas i en andra lönegrad,
där de borde åtnjuta 5,700 kronor. Tjänstgöringspenningarna i båda lönegraderna
borde av förut antydda skäl bestämmas till 1,700 kronor. Rektors vid realskolan
avlöning föreslogs av reservanten till 4,200 kronor, som efter 10 års tjänstgöring
kunde höjas till 4,700 kronor. Av dessa belopp skulle 1,500 kronor räknas som
tjänstgöringspenningar. På grund av de höga levnadskostnaderna i huvudstaden
ansåg reservanten, att rektorerna vid de lägre läroverken i Stockholm borde
fortfarande åtnjuta förmånen att redan från början erhålla samma avlöning,
som motsvarande landsortsläroverks rektorer erhölle först efter 10 års tjänstgöring.

Herr Aug. Pettersson delade kommitténs uppfattning, att en lärare, då han
tillträdde ordinarie tjänst, borde hava så stor lön, att den öppnade möjlighet för
honom att träda i äktenskap och bilda eget hem. Då emellertid kommittén i enlighet
med nämnda åsikt hade föreslagit begynnelselönen för adjunkt till 3,000
kronor och på samma gång föreslagit bibehållandet av gällande lönetursrätt för
extra ordinarie tjänstgöring, hade kommittén i själva verket frångått nyssnämnda
uppfattning, enär begynnelselönen i de flesta fall komme att stiga till ett belopp,
som folie inom en högre lönegrad. Enligt kommitténs beräkning skulle i medeltal
omkring 5 år komma att förflyta, innan en lärare erhölle ordinarie anställning.
Den verkliga begynnelselönen skulle sålunda bli 3,500 kronor. Kommitténs förslag,
att två års tjänstgöring som extra ordinarie lärare skulle fordras för utnämning
till ordinarie plats, skulle visserligen inskränka gällande lönetursrätt, men nämnda
förslag vore enligt reservantens mening icke lyckligt och stode i avgjord strid mot
tidens strävan att förkorta studie- och utbildningstiden för statens ämbets- och
tjänstemän. Då emellertid reservanten särskilt med hänsyn till lärarna i de högsta
lönegraderna ansåg sig böra godkänna de av kommittén föreslagna lönebeloppen, så
gjorde han det under förutsättning och på villkor, att den dåvarande lönetursrätten
för extra ordinarie lärare helt och hållet borttoges. Det syntes också
reservanten, som alla skäl talade för att, i sammanhang med en så omfattande
och för lärarkåren så gynnsam lönereglering, som den kommittén föreslagit, en
förmån, som tillkommit under abnorma förhållanden och såsom vederlag för utebliven
reglering, borde bortfalla, i all synnerhet som den icke hade någon motsvarighet
på andra tjänsteområden. Reservanten hemställde sålunda, att med
antagande av de utav kommittén föreslagna lönebeloppen rätten att räkna lönetur
för tjänstgöring före tillträde av ordinarie plats måtte bortfalla.

Beträffande lärarnas pensionering ansåg sig kommittén icke böra framlägga
något detaljerat förslag, eftersom denna fråga redan vore föremål för behandling
inom en annan kommitté. (Denna kommitté avgav sitt betänkande den 7 nov.
1902.) Däremot ville kommittén framhålla några punkter, där gällande bestämmelser
torde behöva ändras eller kompletteras.

Rörande pensionsåldern för lärare, som icke avginge på grund av sjuklighet
eller försvagat hälsotillstånd, ansåg kommittén, att en sänkning av gällande
pensionsålder från 70 till 65 år för läroverket vore av så avgörande betydelse,
att de finansiella skälen borde få vika för viktigare hänsyn.

I fråga om lärare, som på grund av sjuklighet eller försvagat hälsotillstånd
önskade lämna sina befattningar, erfordrades för rätt till pension dels 65 levnadsår,
dels »vid pass 40» tjänstår, vilken sistnämnda bestämmelse tolkades som
liktydig med 37 V2 tjänstår. Emellertid framgick av insamlade statistiska uppgifter,
att eu sänkning av tjänståldern för pensionsrätt vore önskvärd. Enligt
nämnda uppgifter skulle mot 65 levnadsår i medeltal svara 35 tjänstår, och förslag
i denna riktning hade av Kungl. Maj:t framlagts vid åtskilliga riksdagar och
åren 1890 och 1892 av bägge kamrarna bifallits. Emellertid ville kommittén påpeka,
att även om tjänståldern för pensionsrätt sänktes till 35 år, skulle bland
de ordinarie lärarna omkring 1/s och biand de extra ordinarie lärarna nära
hälften även vid fyllda 65 år icke hava det för pensionsrätt behövliga antalet
tj än står.

Vad anginge lärarinnornas pensionering ansåg kommittén särskilda bestämmelser
vara erforderliga, särskilt därför att kvinnorna tidigare än männen bleve
utslitna i tjänsten. Med hänsyn härtill torde avgång med pension böra medgivas
lärarinna redan vid fyllda 55 år, såsom Kungl. Maj:t föreslog år 1892 rörande
ämneslärarinnor vid mindre läroverk och såsom fallet vore med avseende på folkskol-
och småskollärarinnor. Även för delägarna i Sveriges flickskolors båda
pensionsanstalter vore 55 levnadsår bestämda till pensionsålder. Och om levnadsåldern
fastställdes till 55 år, torde tjänståldern ej kunna sättas högre än 30 år,
vilken ock vore fastställd i folkskollärarnas pensionsinrättning.

II. Löne- och pensionsreglering vid 1904 års riksdag.

Vid 1904 års riksdag framlades en kungl. proposition angående ändrad anordning
av rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda
lärarna. Vad beträffar förslaget till löne- och pension sreglering för lärarpersonalen,
så vilade detta i huvudsak på det av 1899 års läroverkskommitté framlagda
förslaget.

5—131873. Lärarelönenämnden. 3.

Pensionsfrågan■ -

Adjunkts

avlöning.

Lektors

avlöning.

Adjunkts

begynnelse lön.

Lektors

begynnelse lön.

Ålderstilläggens
antal.

Kommittén hade föreslagit, att adjunkts lön i första lönegraden jämte
tjänstgöringspenningar måtte bestämmas till 3,000 kronor; att fyra lönegrader
måtte fastställas, nämligen å 3,000, 3,500, 4,000 och 4,500 kronor; att för varje
uppflyttning i högre lönegrad måtte fordras fem års väl vitsordad tjänstgöring; samt
att tjänstgöringspenningarna i varje lönegrad måtte bestämmas till 1,500 kronor.

I fråga om lektorernas avlöning både kommittén föreslagit, att lektors lön
i första lönegraden måtte bestämmas till 4,000 kronor; att fyra lönegrader måtte
fastställas, nämligen å 4,000, 4,500, 5,000 och 5,500 kronor; att för varje uppflyttning
i högre lönegrad måtte fordras fem års väl vitsordad tjänstgöring; samt
att tjänstgöringspenningarna i varje lönegrad måtte bestämmas till 1,900 kronor.

I fråga om den för adjunkt föreslagna begynnelselönen syntes det departementschefen
av den av kommittén förebragta utredningen otvetydigt framgå,
att denna icke lämpligen kunde sättas lägre än till 3,000 kronor. Å ena sidan
hade nämligen de under senare åren betydligt stegrade levnadskostnaderna och
å den andra den skyldighet, som enligt riksdagens tydligt uttalade mening för
framtiden skulle åläggas varje statens tjänsteman att betala bidrag till sin egen
pensionering, gjort det omöjligt att återupptaga det i löneregleringskommitténs
betänkande år 1879 motiverade och av Kungl. Maj:t tillförene framlagda förslaget
om en begynnelselön för adjunkt av 2,500 kronor. Ansåge man önskligt, att en till
ordinarie adjunkt utnämnd läroverkslärare skulle beredas tillfälle att ingå äktenskap,
så kunde ingen minskning ske i det föreslagna lönebeloppet.

I likhet med kommittén ansåg departementschefen, att den alltsedan år
1858 vidhållna skillnaden av 1,000 kronor mellan lektors och adjunkts lön borde
bibehållas och att alltså begynnelselönen för lektor måste sättas till 4,000 kronor.
De högre läroverkens uppgift att å gymnasiet förbereda för specialstudier krävde
nämligen med nödvändighet ett antal bättre avlönade platser, som kunde draga
till sig lärarkrafter med djupare vetenskaplig utbildning, ägnade att inom olika
ämnesgrupper verka ledande.

Men om kommittén i fråga om ämneslärarnas begynnelselöner funnit sig
föranlåten att frångå de i löneregleringskommitténs betänkande år 1879 föreslagna
beloppen, så hade den däremot upptagit sistnämnda kommittés förslag att för
nämnda lärare inskränka de dittilisvarande ålderstilläggens antal från fyra till
tre å 500 kronor vartdera, varigenom slutlönen efter femton tjänstår skulle komma
att utgöra för adjunkt 4,500 kronor och för lektor 5,500 kronor. Såsom huvudskäl
för ett sådant förslag hade av kommittén anförts, att löneförbättringen på
detta sätt väsentligen skulle falla på de lägre lönegraderna.

Departementschefen kunde icke dela kommitténs förslag om inskränkning
i antalet då utgående ålderstillägg. Det kunde nämligen icke förnekas, att äm
neslärarna i högsta lönegraden, vilka i allmänhet vore familjeförsörjare med barn
i den för deras uppfostran kostsammaste åldern, genom nämnda förslag råkat i
en särdeles ogynnsam ställning. Det syntes departementschefen även obilligt, att
just de lärare, som längst fått tjänstgöra med erkänt otillräcklig avlöning, intet
skulle vinna utan delvis, såsom lektorerna i högsta lönegraden, rent av förlora på
den föreslagna regleringen. För övrigt syntes för tjänstemän med så dyrbar utbildning,
så maktpåliggande kall och så ansträngande tjänstgöring som adjunkts
och lektors en slutlön av respektive 5,000 och 6,000 kronor ingalunda böra anses
för högt tillmätt, då den för reglering av statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden m. m. tillsatta kommitté i sitt den 18 november 1903 avgivna
betänkande ansett sig för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken i första
lönegraden böra föreslå en slutlön av 5,000 kronor och för tjänstemän i andra
lönegraden en slutlön av 6,300 kronor. 1 jämförelse med en tjänsteman av
förra slaget kunde en läroverksadjunkt och i jämförelse med eu tjänsteman
av det andra slaget en lektor skäligen fordra att i avseende å slutlön ej
varda sämre ställd, så mycket mer som lärarnas begynnelselöner skulle bli
väsentligen lägre än ifrågavarande tjänstemäns. På grund därav förordade departementschefen
en sådan ändring i den av kommittén föreslagna regleringen av
ämneslärarnas löner, att ett fjärde ålderstillägg av 500 kronor måtte, liksom dittills,
i anslutning till de av kommittén för övriga lönegrader föreslagna beloppen,
tillerkännas adjunkt och lektor.

Men om lärarna erhölle en avlöning, som kunde anses fullt tillfredsställande,
syntes departementschefen den särskilda förmån, som givits dem såsom ett
slags vederlag för otillräcklig avlöning och för minskad utsikt till befordran på
grund av ett alltför ringa antal * ordinarie platser, nämligen rätten att räkna
lönetur före befordran till ordinarie tjänst, böra inskränkas. Kommittén hade i
sin motivering för borttagande av lönetursrätten för två i kompetensvillkoren
inräknade tjänstår medgivit berättigandet av en sådan åtgärd. Departementschefen
ansåg sig böra tillstyrka, att ännu ett steg toges i denna riktning. Dock
ansåg sig departementschefen icke kunna föreslå, att ämneslärarnas rätt att räkna
lönetur före befordran skulle i sammanhang med den nya löneregleringen helt
och hållet bortfalla. Fastmera ville departementschefen, med hänsyn till möjligheten
av att lärarnas befordringsutsikter framdeles ånyo kunde bliva alltför små
genom otillräckligheten av antalet ordinarie platser, stanna vid att föreslå ett
stadgande av innehåll, att extra ordinarie ämneslärare efter den 1 januari 1905
— d. v. s den tid, då den nya lönestaten vore avsedd att träda i verkställighet —
måtte för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid utöver fem

Löneturs rätten.

år, han efter genomgången provårskurs med nit och skicklighet före vunnen befordran
tjänstgjort vid allmänt läroverk med en tjänstgöringsskyldighet, väsentligen
lika med den, som ålåge ordinarie adjunkt eller lektor.

Övergångs- Då det emellertid ej kunde anses rättvist eller billigt, att lärare skulle

bestämmelse förlora lönetursår, som de redan intjänat, så borde redan anställda ordinarie eller
extra ordinarie lärare få räkna sig till godo de lönetursår, som de på grund av
gällande bestämmelser vid nämnda tidpunkt förvärvat och som varit att betrakta
som en ersättning för tjänstgöring under ogynnsamma omständigheter.

Vad departementschefen föreslagit angående lönetursrätt för lärare vid de
allmänna läroverken, ansåg departementschefen i tillämpliga delar böra gälla docenter
vid universiteten, lärare vid sådana enskilda läroverk, som fått sig tillerkänd
lönetursberäkning, lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet
och lärare vid folkskoleseminarierna.

Vidare ansåg sig departementschefen i fråga om lönetursberäkning böra
biträda kommitténs förslag, att ordinarie lektor måtte för uppflyttning i högre
lönegrad räkna sig till godo den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort
vid allmänt läroverk såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt,
oavsett inom vilket stadium av skolan tjänstgöringen fullgjorts, samt att den för
uppflyttning i högre lönegrad tillämpade beräkningsgrunden, att lärare skall ha
tjänstgjort mera än fyra femtedelar av den för sådan uppflyttning bestämda tiden,
måtte genom lag stadfästas.

I fråga om antalet ålderstillägg och lönetursrätten föreslog alltså departementschefen,
att ett fjärde ålderstillägg av 500 kronor måtte liksom dittills
tillerkännas adjunkt och lektor men att i sammanhang därmed den extra ordinarie
lärare medgivna förmån att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till
godo tjänstgöring före befordran till ordinarie tjänst för tiden efter den 1 januari
1905 skulle inskränkas till den tid, varmed nämnda tjänstgöring överstege 5 år.

Avlöningens Vad beträffade avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, så

fördelning i ansåg departementschefen, att anmärkningar med fog riktats mot kommitténs förtjämtgö-
s^aS beräkna tjänstgöringspenningarna till ett och samma belopp för alla
ringspennin- lönegrader och så högt, att detta belopp för adjunkt i första lönegraden komme
att utgöra 50 % och för lektor i samma lönegrad nära 50 % av hela avlöningen.
I själva verket hade, såsom redan påpekats, hela den ökning av 500 kronor, som
av kommittén föreslagits utöver de redan år 1879 förordade beloppen, lagts på
tjänstgöringspenningarna. Att lärare i de lägre lönegraderna härigenom vid
sjukdom måste råka i ogynnsamt läge och bli sämre ställda än andra statens
tjänstemän, vilkas tjänstgöringspenningar i regel utgjorde en vida mindre del
av hela avlöningen, vore uppenbart. Departementschefen ansåg därför i överensstämmelse
med de grunder, som vid senaste löneregleringar hade gjort sig gällande,

att adjunkts avlöning i första lönegraden borde uppdelas i 2,000 kronor lön och

1,000 kronor tjanstgöringspenningar, att lektors avlöning i samma lönegrad borde
uppdelas i 2,600 kronor lön och 1,400 kronor tjanstgöringspenningar samt att i
var och en av följande lönegrader av ålderstilläggen 350 kronor borde läggas till
lönen och 150 kronor till tjänstgöringspenningarna. Fördelningen mellan lön ocli
tjanstgöringspenningar skulle med tillämpande av dessa grundsatser och utan
avseende å det bidrag lärare kunde komma att betala till sin egen pensionering,
komma att te sig på följande sätt.

Avlöning för ämneslärarna.

(Pensionsavgift ej avräknad.)

Adjunktslö n.			L c k t o	r s 1 ö n.
		Tjänst-		Lönegrad.	Lön.	Tjänst-
Lönegrad.	Lön.	görings- penningar.	avlöningen.	görings- penningar.	avlöningen.
l:a.....	2,000	1,000	3,000	l:a ....	2,600	1,400	4,000
2:a.....	2,350	1,150	3,500	2:a ....	2,950	1,550	4,500
3:e.....	2,700	1,300	4,000	3:e . . .	3,300	1,700	5,000
4:e.....	3,050	1,450	4,500	4:e ....	3,650	1,850	5,500
5:e.....	3,400	1,600	5,000	5:e ....	4,000	2,000	6,000

Om den sålunda föreslagna löneregleringen för ämneslärare, vilken måste
anses innebära en verklig och för avsevärd framtid beräknad förbättring av deras
ekonomiska ställning, vunne bifall, hade departementschefen för avsikt att framlägga
förslag om stärkande av ämneslärares kompetens på sätt kommittén, i anslutning
till vad i detta avseende av 1897—98 års kommitté föreslagits, i sitt
betänkande förordat, nämligen genom föreskrift, att minst två års väl vitsordad
tjänstgöring vid allmänt eller dimissionsberättigat enskilt läroverk till den omfattning,
som ålåge adjunkt eller lektor, skulle utgöra villkor för behörighet
att söka ordinarie ämneslärarbefattning.

I fråga om villkoren för rättighet att tillgodonjuta den nya löneregleringen
och sättet för tjänstgöringspenningars utgående ämnade departementschefen föreslå
i huvudsak enahanda bestämmelser, som med föregående förslag av samma art
plägat förbindas. Därvid hade departementschefen i fråga om den skyldighet att
underkasta sig förflyttning till annat läroverk, som förut ålegat de två yngsta
lärarna vid högre läroverk och yngsta kollegan vid lägre läroverk, ansett, att
vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna samt vid realskola
de två yngsta adjunkterna, alla efter senaste fullmakts datum, borde vara

skyldiga att vid behov inträda i tjänstgöring vid annat läroverk samt att ordinarie
lärare, som genom vederbörande myndighets åläggande förflyttades till en icke högre
avlönad plats vid annat läroverk, borde erhålla skälig flyttningshjälp av statsverket.

Rektorernas Vid avgivande av förslag till avlöning för rektorerna hade kommittén fast avlöning.

hållit vid den sedan länge gällande grundsatsen, att rektor vid ett läroverk ej
borde avlönas lägre än någon annan där tjänstgörande lärare. Då kommittén
för lektor i högsta lönegraden föreslagit 5,500 kronor, måste den sålunda sätta
avlöningen för rektor vid högre läroverk till minst 5,500 kronor. Då vidare kommittén
föreslagit högsta adjunktslönen till 4,500 kronor, måste av samma skäl
rektorslönen vid sexklassiga läroverk sättas till minst 4,500 kronor.

Departementschefen anslöt sig till vad kommittén anfört i fråga om grunderna
för rektorernas avlöning och förordade, i överensstämmelse med vad han i
fråga om ämneslärarnas lön i högsta lönegraden föreslagit och på grund av betydelsen
för läroverken att för det mycket krävande rektorsämbetet förvärva
personer av framstående duglighet, att rektors begynnelselön sattes vid realskola
till 5,000 kronor och vid högre allmänt läroverk till 0,000 kronor. Med hänsyn
till den sålunda höjda begynnelselönen och den rektorerna tillerkända förmånen
av bostad eller hyresersättning fann departementschefen, att ett ålderstillägg å
500 kronor efter tio år för dem måste betraktas som tillfyllestgörande. Tyngden av
mera omfattande administrationsgöromål vid de större läroverken borde åter, såsom
kommittén påvisat, lämpligen kunna utjämnas genom ökat anslag till rektorernas
skrivbiträden, och höjning av nämnda anslag komme också av departementschefen
att föreslås.

Rektorernas Kommittén hade föreslagit, att tjänstgöringspenningarna för rektor vid

tjänstgö- realskola skulle bestämmas till 1,800 kronor och att tjänstgöringspenningarna
™ngsP™n''n för rektor vid högre allmänt läroverk skulle bestämmas till 2,000 kronor.

Angående tjänstgöringspenningarnas belopp ansåg departementschefen, att
detta borde sättas till 1,600 kronor för rektor vid realskola och 2,000 kronor för
rektor vid högre läroverk i båda lönegraderna, med rätt för Kungl. Maj:t att
bestämma fördelningen av tjänstgöringspenningarna på lästiden och på ferierna.

Övnings- Departementschefen anslöt sig till kommitténs uppfattning angående grun lärarnas

derna för reglering av övningslärarnas löner. Enligt departementschefens mening
avlöning. pJor{^e a]ptså avlöningen utgå i en för alla lärare av samma slag bestämd fast lön
samt dessutom extra arvode för mera omfattande eller ansträngande tjänstgöring.
Vidare borde den då gällande bestämmelsen om teckningslärares avlöning under
sjukdomsfall tillämpas på samtliga övningslärare, vilka alltså i sådant fall skulle
uppbära tre fjärdedelar av det belopp, de skulle hava uppburit, därest de själva
bestritt sin tjänstgöring.

Kommittén hade föreslagit, att teckningslärare vid högre allmänt läroverk Teckning h måtte

för tjänstgöring till och med 16 timmar i veckan erhålla eu avlöning av 1,400 hälare.

kronor med förhöjning till 1,600 kronor efter fem års väl vitsordad tjänstgöring
och till 1,800 kronor efter ytterligare fem års sådan tjänstgöring; att teckningslärare
vid realskola måtte för tjänstgöring till och med 8 timmar i veckan erhålla
en avlöning av 700 kronor med förhöjning till 800 kronor efter tio års väl
vitsordad tjänstgöring; samt att teckningslärare måtte för varje överskjutande
veckotimme erhålla ett arvode av 80 kronor i första, 95 kronor i andra och, vid
högre allmänt läroverk, 110 kronor i tredje lönegraden.

Vad anginge ovan av kommittén framlagda förslag, ansåg sig departementschefen
i följande fall böra påyrka ändring. Då det inträffat, att tecknings lärare

bestritt ända till 40 timmars tjänstgöring i veckan eller därutöver, så ansåg
departementschefen, särskilt med hänsyn till svårigheten att fördela så många
åt en och samma person anförtrodda undervisningstimmar på lämpliga lärotider,
att en viss maximigräns för teckningslärarnas tjänstgöring borde uppdragas.

Var denna gräns skäligen borde sättas, därom kunde meningarna vara delade.

För sin del hade departementschefen med hänsyn därtill, att adjunkt kunde åläggas
28 timmars tjänstgöring samt att en teckningslärares arbete icke vore så ansträngande
som en ämneslärares, tänkt sig 32 timmar såsom den gräns, vilken i förevarande
fall icke finge överskridas.

I fråga om de av kommittén föreslagna lönebeloppen ansåg departementschefen
också en ändring till det bättre vara av behovet påkallad. Sålunda
ville departementschefen, för att bereda de äldsta lärarna någon förhöjning,
införa en fjärde lönegrad å 2,000 kronor vid de högre allmänna läroverken
ävensom en tredje lönegrad å 900 kronor vid realskolorna. Härigenom undanröjdes
emellertid icke den gjorda anmärkningen, att de teckningslärare vid de högre
allmänna läroverken, som icke genast uppflyttades i den fjärde lönegraden, skulle
antingen erhålla en mycket obetydlig förhöjning eller ock få vidkännas minskning
i den avlöning de för 16 timmars tjänstgöring uppbure. Departementschefen
ansåg därför, att den ordinarie tjänstgöringstiden borde bibehållas vid 15 timmar
i veckan, helst som kommittén icke anfört något skäl, varför den skulle höjas
till 16 timmar. Härigenom skulle den av kommittén föreslagna avlöningen i
varje lönegrad ökas med arvodesbeloppet för en extra tjänstgöringstimme.

Till denna avlöning för 8 timmar vid realskola och 15 timmar vid högre
allmänt läroverk komme för varje veckotimme därutöver en årlig ersättning av 80
kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid högre allmänt
läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden.

I fråga om avlöningen under tjänstledighet på grund av sjukdom ansåg departementschefen,
att teckningslärare i sådant fall borde få uppbära tre fjärdedelar av
de löneförmåner, han skulle hava uppburit, därest han själv bestritt sin tjänstgöring.

Gymnastik lärare.

Musiklärare.

I fråga om gymnastiklärarnas avlöning hade kommittén föreslagit, att
gymnastiklärare vid högre läroverk måtte erhålla en avlöning av 1,400 kronor
med förhöjning till 1,600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring och till
1,800 kronor efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring; att gymnastiklärare vid
realskola måtte erhålla en avlöning av 700 kronor med förhöjning till 800 kronor
efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring; samt att till Kungl. Maj:ts förfogande,
för beredande av skäligt tilläggsarvode åt sådana gymnastiklärare, vilka fått sig
ålagd en mera ansträngande tjänstgöring, måtte ställas ett väsentligen högre anslag
än det förut (mellan 8,000 och 9,000 kronor) för likartat ändamål disponerade.
Kommittén hade på grund härav föreslagit, att anslaget till extra arvoden åt
gymnastiklärare samt till anskaffande av ammunition för målskjutning m. m.
måtte höjas med 6,000 kronor eller från 64,000 kronor till 70,000 kronor.

I enlighet med kommitténs förslag ansåg departementschefen, att gymnastiklärarna
borde åtnjuta en för befattningar av samma slag bestämd lön samt
dessutom för mera omfattande eller betungande tjänstgöring särskild gottgörelse
till det belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunde finna skäligt att
bestämma. Sådant arvode borde jämväl kunna, såsom kommittén föreslagit, komma
gymnastiklärarna vid de större realskolorna till del. Då vidare gymnastiklärare
och teckningslärare fortfarande borde likställas i avseende på lön, så ansåg departementschefen
kommitténs löneförslag i så måtto böra ändras, att gymnastiklärare
vid högre allmänt läroverk måtte erhålla ett tredje, gymnastiklärare vid
realskola ett andra ålderstillägg, det förra å 200 kronor, det senare å 100 kronor.

Den av kommittén föreslagna höjningen av anslaget till extra arvoden åt
gymnastiklärare syntes departementschefen särskilt med hänsyn därtill, att gymnastiklärare
vid realskolor därav skulle få del, ej fullt tillräcklig, varför departementschefen
ansåg, att anslaget i fråga borde höjas från 64,000 kronor till

73,000 kronor.

Vid sjukdomsfall borde gymnastiklärare få uppbära tre fjärdedelar av de
löneförmåner han skulle hava uppburit, därest han själv bestritt sin tjänstgöring. I

I fråga om musiklärares avlöning hade kommittén föreslagit, att musiklärare
vid högre allmänt läroverk måtte för tjänstgöring till och med 12 timmar
i veckan erhålla en avlöning av 1,100 kronor med förhöjning till 1,300 kronor
efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring och till 1,500 kronor efter ytterligare 5
års sådan tjänstgöring; att musiklärare vid realskola måtte för tjänstgöring till
och med 6 veckotimmar erhålla en avlöning av 550 kronor med förhöjning till
650 kronor efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring; samt att musiklärare måtte
för varje överskjutande veckotimme erhålla ett arvode av 80 kronor i första, 95
kronor i andra och, vid högre läroverk, 110 kronor i tredje lönegraden, men att
sådan ersättning icke måtte lämnas för mer än 3 veckotimmar.

Departementschefen ansåg kommitténs förslag endast i så måtto böra ändras,
att musiklärare vid högre allmänt läroverk borde erhålla ett tredje, musiklärare
vid realskola ett andra ålderstil lägg, det förra å 200 kronor, det senare
å 100 kronor samt dessutom ersättning för högst tre överskjutande tjänstgöringstimmar
med 80 kronor i l:a, 95 kronor i 2:a, 110 kronor i •!:e och, vid högre allmänt
läroverk, 125 kronor i 4:e lönegraden för varje sådan timme i veckan.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom borde musiklärare åtnjuta tre
fjärdedelar av lön och arvode.

Enligt kung! kungörelsen den 12 september 1890 fick övningslärare, som full- Lb^tursbcgjort
villkoren för kompetens till ordinarie övningslärarbefattning vid högre allmänt
läroverk, räkna sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad den tid han från
och med året näst efter det, varunder berörda villkor blivit fullgjorda, tjänstgjort
som vikarierande övningslärare med full tjänstgöring vid högre allmänt läroverk,
dock med undantag av de två första åren av hans så beskaffade verksamhet. De
lönetursår, som övningslärare enligt denna bestämmelse förvärvat intill den 1 januari
1905, borde han enligt departementschefens mening få räkna sig till godo i
och för uppflyttning jämväl i den ifrågasatta nya lönegraden. Av de lönetursår,
som extra ordinarie övningslärare efter nämnda tidpunkt förvärvat, borde, såsom
i fråga om ämneslärare föreslagits, avdrag göras för de fem första. Dessa bestämmelser
borde i tillämpliga delar gälla i fråga om övningslärare vid lägre
läroverk och pedagogier vid övergång till realskolor1 och sainskolor. Vid övergång
åter från lägre läroverk eller realskola till högre läroverk borde, såsom
dittills, två års tjänstgöring vid lägre läroverk räknas lika med ett års tjänstgöring
vid högre läroverk.

Tiden för uppflyttning i högre lönegrad borde sättas till 5 ar för samtliga
övningslärare.

I anslutning till kommitténs förslag ansåg departementschefen, att som Kompetensvillkor
för behörighet till ämneslärarinnebefattning vid statens sainskolor borde ^ställ/ing
stadgas att antingen hava genomgått den treåriga kursen vid högre 1 ärarinne- som samskolseminariet
och därifrån erhållit godkänt avgångsbetyg eller ock hava fullgjort lararmnor.
vad beträffande examina och provårskurs såsom villkor för behörighet till ordinarie
ämneslärarbefattning varder stadgat, ävensom att därefter hava vid allmänt
läroverk eller examensberättigad enskild flick- eller samskola under minst två år
med nit och skicklighet bestritt tjänstgöring till den omfattning, som ålåge lärarinna
med full tjänstgöring.

I fråga om avlöningen för samskolornas lärarinnor hade kommittén före- Samskolslagit,
att ordinarie lärarinna måtte erhålla en avlöning av 1,500 kronor, därav
600 kronor i tjänstgöringspenningar, vilken avlöning efter 5 års val vitsordad isning.

6—131873. Lärarelönenämnden. 3.

tjänstgöring måtte höjas till 2,000 kronor; att första lärarinnan måtte erhålla en
avlöning av 2,000 kronor, därav 800 kronor i tjänstgöringspenningar, vilken avlöning
efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring måtte höjas till 2,500 kronor.

Departementschefen instämde i kommitténs förslag med undantag dock
beträffande fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar. Departementschefen
föreslog, att tjänstgöringspenningarna borde bestämmas till 600 kronor för första
lärarinnan och till 500 kronor för övriga lärarinnor.

WmmotT . ^ överensstämmelse med kommitténs förslag ansåg departementschefen, att

kvinnligt timarvodet för lärarinna i kvinnligt handarbete vid samskola borde bestämmas
handarbete, till 1 krona och 50 öre.

^arie lära- Kommittén hade föreslagit, att extra ordinarie lärare, vilken avlagt sådan

res avlöning, akademisk examen, som medförde rätt att söka lärarbefattning vid allmänt läroverk,
samt genomgått provår, måtte åtnjuta ett årligt arvode av 2,000 kronor;
samt att extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens måtte åtnjuta ett årligt
arvode av 1,800 kronor.

Mot kommitténs förslag i berörda avseende hade departementschefen ingenting
att invända.

Extra ordinarie
ämneslärarinnor

vid samkolor.

I fråga om avlöningen för extra ordinarie ämneslärarinna vid samskolor
hade kommittén föreslagit ett årligt arvode av 1,200 kronor åt sådan lärarinna,
som antingen avlagt sådan akademisk examen, som medförde rätt att söka lärarbefattning,
samt genomgått provår eller ock tagit avgångsexamen från högre
lärarinneseminariet, samt 1,000 kronor åt sådan lärarinna, som icke fullgjort
nämnda kompetensvillkor.

Departementschefen ansåg, att arvodet borde sättas till 1,400 kronor för extra
ordinarie lärarinna, som fullgjort vad beträffande examina och provårskurs som
villkor för behörighet till ordinarie lärarinnebefattning kunde bliva stadgat, och

1,200 kronor för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort nämnda villkor.

Vidare förordade departementschefen i enlighet med kommitténs förslag,
att lärarinna, som vid ledighet förordnades att upprätthålla första lärarinnas
befattning, borde erhålla ett tilläggsarvode å 300 kronor, och detta ej blott under
övergångsåren utan när helst ett sådant förordnande förekomme. I

Pensions åldern.

I fråga om lärares pensionering ansåg departementschefen i närmaste anslutning
till vad Kungl. Maj:t i nådig proposition till 1898 års riksdag föreslagit, att
ordinarie lärare borde hava rätt och även skyldighet att vid uppnådda 65 levnadsoch
35 tjänstår avgå från tjänsten med pension å allmänna indragningsstaten, med
undantag dock för gymnastiklärare, i fråga om vilka nämnda rätt och därmed
förbundna skyldighet borde inträda redan vid uppnådda 60 levnads- och 30 tjänstår.
Angående samskollärarinnorna ansåg departementschefen, att pensionsåldern borde

Översikt av förslaget till löne- och pensionsrcgleriiig vid 1904 Ars riksdag.

A. Ämnealärarna.

	Avlöning	i lönegraderna
						Anmärkningar.
	I.	II.	in.	!V. \|	V.
Adjunkt
Län..................	2,000	2,350	2,700	3,050	3,400 \|	\|5 år mellan värjo j
TjäDstgöringspenningar.........	1,000	1,150	1,300	1,450	1,600	j lönegrad.
Lektor
Lön..................	2,600	2,950	3,300	3,650	4,000	(5 år mellan löne-
Tjänstgöringspenningar.........	1,400	1,550	1,700	1,850	2,000	j graderna.
Rektor vid realskola ‘)
Lön..................	3,400	3,900	—	'' —	—
Tjänstgöringspenningar.........	1,600	1,600		—	—	10 år mellan löno-
Rektor vid högre allmänt läroverk !) Lön..................	4,000	4,500	—	—	—	graderna.
Tjänstgöringspenningar.........	2,000	2,000	—	—
E. o. lärare med fullständig kompetens ....	2,000	_		—
E. o. lärare med ofullständig kompetens . . .	1,800	—	—	—	—
Första lärarinna vid samskola
Lön..................	1,400	1,900	—	—	—
Tjänstgöringspenningar.........	600	600	—	—	—	5 år mellan löne-
Ordinarie lärarinna vid samskola Lön..................	1,000	1,500		—	—	graderna.
Tjänstgöringspenningar.........	500	500		—	—	.
E. o. lärarinna med fullständig kompetens . .	1,400	—	—	—	—	1
E. o. lärarinna med ofullständig kompetens .	1,200	—	—	—	—
Lärarinna, som förordnas att upprätthålla första	300
lärarinnas åligganden..........	—	—	—	—

sättas till 55 levnads- och 25 tjänstår. Om emellertid den sålunda pensionsberättigade
befunnes vara fullt duglig till fortsatt tjänstgöring, borde ban efter
därom gjord framställning kunna tillåtas att i tjänsten kvarstå, så länge ban
befunnes kunna bestrida sin tjänst på ett fullt tillfredsställande sätt.

Rörande pensionsbeloppet hade kommittén, som ej ansett sig böra framlägga
något detaljerat förslag, utgått från de då stadgade beloppen, vilka jämväl

Pensions beloppet.

) Därjämte fri bostad eller hyresersättning.

Översikt av förslaget till löne- och pensionsreglering vid 1904 års riksdag.

B. Övning slärärna.

					"" - ''-!2J
	Avlöning i	lönegraderna	Anmärkningar.
j Teckningslärare vid högre läroverk a) För högst 15 veckotimmar.....	I.	II.	III.	IV.
1,400	1,600	1.800	2,000
b) Ersättning för varje av högst 17 vecko-timmar över 15 .........	SO	95	no	125
Teckningslärare vid realskola
a) För högst 8 veckotimmar......	700	800	900	_
b) Ersättning för varje av högst 24 vecko-timmar över 8 .......	SO	95	no		•
Gymnastiklärare vid högre läroverk *) . . .	1,400	1,600	1,800	2,000
Gymnastiklärare vid realskola1)..... Musiklärare vid högre läroverk	700	800	900	—	5 år mellan löne-graderna.
a) För högst 12 veckotimmar.....	1,100	1,300	1,500	1,700
b) Ersättning för varje av högst 3 vecko-timmar över 12 .........	80	95	no	125
Musiklärare vid realskola
a) För högst 6 veckotimmar......	550	650	750	_
b) Ersättning för varje av högst 3 vecko-timmar över 6 ..........	80	.95	no
Lärarinna i kvinnligt handarbete vid samskola		Timarvode ä 1: 50	j

lagts till grund för beräkning av tjänstgöringspenniugarnas storlek. I förslag
till lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension hemställde kommitterade
i sitt den 7 november 1902 avgivna betänkande, att såsom underlag för
bestämmande av pensionsbelopp skulle, där ej särskilt pensionsunderlag blivit i
lönestaten fastställt, tjäna: för tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar
vore förenade, hela lönen; för annan tjänst två tredjedelar av lönen.

Beträffande rektorer, lektorer, adjunkter och samskollärarinnor, vilka skulle
jämte lön uppbära tjänstgöringspenningar, fann departementschefen ingen anledning
att frångå den gängse regeln, att pensionen sattes lika med den egentliga
lönen.

I fråga om sådana lärare, som vore tillförordnade rektorer, vore enligt departementschefens
mening särskilda pensionsbestämmelser erforderliga. Alltmera

r) Därjämte åt gymnastiklärare med mera ansträngande tjänstgöring ett skäligt tilläggsarTode
till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes.

4,r»

hade (let tillvägagångssättet börjat finna användning, att rektorsbefattningarna
ej tillsattes med ordinarie innehavare utan endast på förordnande på viss tid eller
tills vidare. Det inträffade sålunda icke sällan, att en lärare, som under större
delen av sin tjänstgöringstid bestritt rektorsbefattning och åtnjutit därmed förbundna
förmåner, vid avskedstagandet måste åtnöjas med den pension, vartill han
som lektor eller adjunkt vore berättigad. Att avgången ur tjänsten för en sådan
lärare skulle innebära en mycket kännbar ekonomisk uppoffring syntes uppenbart.
Och att detta förhållande skulle fresta en och annan att i det längsta hålla
sig kvar i tjänsten, även sedan hans arbetskraft i väsentlig grad förbrukats, vore
likaledes helt naturligt. Rättvisa och billighet mot bemålda tjänstinnehavare
ävensom nödig omtanke om läroverkens bästa syntes departementschefen under
sädana omständigheter påfordra, att en lärare, som under en längre tid förvaltat
rektorsämbete, erhölle en förmånligare pension än övriga lärare, och departementschefen
ansåg därföre, att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare
för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande,
borde vid avskedstagandet vara berättigad att i pension uppbära
sin rektorslön oavkortad.

Vad anginge beloppet av övningslärares pension, ansåg departementschefen
sig böra utgå därifrån, att denna borde så mycket som möjligt överensstämma
med avlöningen under sjukdom. Departementschefen kunde därför icke dela pensionskommitténs
mening, att pensionsbeloppet borde sättas till två tredjedelar av
avlöningen, ty i sådant fall skulle exempelvis de gymnastiklärare, som ej åtnjöte
extra arvode eller endast uppbure ett mindre sådant, erhålla lägre pension än
dittills, då de efter avskedstagandet uppbure hela lönen. Skulle den av nämnda
kommitté föreslagna bestämmelsen i förevarande fall vinna avseende, så bleve det
nödvändigt att höja de mindre löntagarnas löner med hälften av det belopp, med
vilket de då utginge. Högsta lönen för en gymnastiklärare skulle i sådant fall sättas
till 2,250 kronor, vilket åter skulle föra med sig en proportionerlig ökning av de övriga
övningslärarnas löner. Departementschefen ansåg därför, att för övningslärare tre
fjärdedelar av hela avlöningen borde utgöra pensionsunderlag. Då emellertid tjänstgöringen
kunde växla från år till år, borde pensionen ej bestämmas endast med
hänsyn till pensionsunderlaget för det senaste året utan till dettas storlek under
en följd av föregående år. Departementschefen ansåg därför, att övningslärarnas
pension borde utgå med en tiondel av summan av pensionsunderlagen under de
senast förflutna 10 åren eller med tre fjärdedelar av vad läraren under de senaste
10 åren i lön och arvode i medeltal för år uppburit eller skulle hava uppburit,
därest han hela denna tid själv bestritt sin tjänst. Under förutsättning att
ingen teckningslärare ålades mer än 32 timmars undervisning i veckan, skulle
pensionen för sådan lärare bliva högst 3,093,75 kronor, vilken summa borde avrundas
till 3,000 kronor.

Pensions avgift.

I överensstämmelse med sålunda angivna grunder skulle alltså pensionen
utgöra för rektor vid högre allmänt läroverk 4,500 kronor, för rektor vid realskola
3,900 kronor, för lektor 4,000 kronor, för adjunkt 3,400 kronor, för första
lärarinna 1,900 kronor, för lärarinna 1,500 kronor, för teckningslärare vid högre
allmänt läroverk lägst 1,500 kronor, högst 3,000 kronor, för teckningslärare vid
realskola lägst 675 kronor, högst 2,655 kronor, för musiklärare vid högre allmänt
läroverk lägst 1,275 kronor, högst 1,556,25 kronor, för musiklärare vid realskola
lägst 562,50 kronor, högst 810 kronor, allt under förutsättning att vederbörande
vid avskedstagandet befunne sig i högsta lönegraden. Gy m n a s t i k 1 ä r a r n a s lägsta
pensionsbelopp skulle bliva detsamma som teckningslärarnas, deras högsta pensionsbelopp
kunde ej på förhand beräknas, men torde icke komma att uppgå till

3,000 kronor.

Därest lärarna skulle åläggas att lämna bidrag till sin egen pensionering
och dessa bidrag skulle bestämmas med ledning av de grunder, som den senaste
pensionskommittén uppställt, skulle de komma att utgöra: för rektor vid högre
allmänt läroverk 180 kronor i l:a och 202,so kronor i 2:a lönegraden; för rektor
vid realskola 132,60 kronor i l:a och 152,io kronor i 2:a lönegraden; för lektor 104
kronor i l:a, 118 kronor i 2:a, 132 kronor i 3:e, 146 kronor i 4:e och 160 kronor
i 5:e lönegraden; för adjunkt 68 kronor i l:a, 79,90 kronor i 2:a, 91,so kronor i
3:e, 103,70 kronor i 4:e och 115,60 kronor i 5:e lönegraden; för första lärarinna 42
kronor i l:a och 57 kronor i 2:a lönegraden; för ämneslärarinna 30 kronor i l:a
och 45 kronor i 2:a lönegraden; för teckningslärare vid högre allmänt läroverk i
l:a lönegraden lägst 31,so kronor, i 4:e lönegraden högst 92,si kronor; för teckningslärare
vid realskola i l:a lönegraden lägst 15,75 kronor, i 3:e lönegraden
högst 79,65 kronor; för musiklärare vid högre allmänt läroverk i l:a lönegraden
lägst 24,75 kronor, i 4:e lönegraden högst 46,69 kronor; för musiklärare vid realskola
i l:a lönegraden lägst 12,38 kronor, i 3:e lönegraden högst 25,so kronor.

Sammanlagda beloppet av dessa avgifter och de avgifter, som enligt enahanda
grunder borde utgöras av gymnastiklärarna, skulle enligt gjord beräkning
uppgå till omkring 110,000 kronor årligen.

I fråga om pensionsavgifterna hade departementschefen ej funnit tiden vara
inne att framlägga förslag angående lärarnas bidrag till deras egen pensionering.
Det enda, som i denna sak torde kunna åtgöras, vore fastställandet av sådana
villkor för rätt att åtnj uta de nya lönerna, att lärarna bleve skyldiga att lämna
pensionsbidrag, när beslut angående sådana bleve fattade. Därför föreslog också
departementschefen, att ordinarie lärare och lärarinna skulle vid inträde å den
nya lönestaten vara skyldig att underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande
pensionering, som kunde varda stadgade.

Den kung!, propositionen rörande löne- och pensionsreglering för lärarna
vid de allmänna läroverken blev i huvudsak tillstyrkt av utskottet. Endast i
några punkter föreslogos vissa ändringar.

Ur utskottets utlåtande torde följande böra anföras. Då utskottet ginge
att yttra sig i denna fråga, ville utskottet framhålla lämpligheten därav, att
lärarna ej sattes efter andra, med dem jämförliga tjänstemän, vilkas löner under
senare åren blivit reglerade eller vore till reglering ifrågasatta.

I likhet med Ivungl. Maj:t kunde xitskottet icke finna någon skälig anled- Lönebelopp
ning att i avseende å slutlön göra läroverksadjunkterna mindre förmånligt ställda
än första gradens tjänstemän i de centrala ämbetsverken, för vilka av den löneregleringskommitté,
som den 18 november 1903 avgav sitt betänkande, föreslagits
en slutlön av 5,000 kronor, detta så mycket mindre som adjunkters begynnelselön
skulle bliva väsentligt lägre än ifrågavarande tjänstemäns och adjunkterna
senare än dessa, eller först efter 20 år, skulle komma i åtnjutande av högsta
ålderstillägget. Utskottet anslöt sig därför till de av Kungl. Maj:t föreslagna
lönebelopp för adjunkter.

Beträffande lektorernas avlöning instämde utskotteti den såväl av ålder veder- Lönebelopp
tagna som av läroverkskommittén och Kungl. Maj:t omfattade principen, att lektor i för lektorer.
varje lönegrad borde uppbära 1,000 kronor mer än adjunkt. Utskottet kunde så
mycket mindre förorda yrkanden på minskning i denna skillnad, som fordringarna
i fråga om lektorskompetens på grund av vetenskapens allmänna utveckling i
våra dagar avsevärt stegrats.

Utskottet anslöt sig även till Kungl. Maj:ts förslag beträffande avlöningens
fördelning i lön och tjänstgöringspenningar.

Om sålunda lärarna vid de allmänna läroverken i avseende på avlöningsbeloppen
och deras fördelning i lön och tjänstgöringspenningar likställdes med
andra tjänstemän, ansåg utskottet en given följd böra bliva, att inga särskilda
förmåner skulle beviljas de förra utan att lärarna i tillämpliga delar borde underkastas
de villkor och förbehåll, som i senast av riksdagen beslutade löneregleringar
blivit intagna.

En förmån av stor betydelse ägde lärarna i rätten att för uppflyttning i
högre lönegrad såsom ordinarie räkna sig till godo viss extra ordinarie tjänstgöring
vid läroverken. Av föredragande departementschefen erinrades därom, att
ämneslärarna, under avvaktan på en tillfredsställande lönereglering och inrättande
av ett tillräckligt antal ordinarie platser, erhållit en småningom alltmer vidgad
rätt att, efter vunnen befordran, i och för uppflyttning i högre lönegrad räkna
sig till godo vissa år, som de efter vunnen fullständig kompetens att till ordinarie
lärare utnämnas med nit och skicklighet vid läroverken tjänstgjort. En sådan

Lön- och
tjänstgöringspenningar.

Allmänna
villkor.

lönetursrätt medgavs redan från och med år 1861 extra lärare och duplikanter
för tjänstgöring utöver fem år före genomförandet av 1858 års lönereglering. År
1863 fingo förutvarande vikarier enahanda rätt och extra ordinarie lärare, som
avlagt filosofie kandidatexamen, lönetursrätt för framtida tjänstgöring, utom för
de tre första åren. År 1877 erhöll varje extra ordinarie lärare med full kompetens
lönetursrätt för sin tjänstgöring från och med året näst efter det, då han
blivit kompetent, en lönetursrätt, som efter hand kommit att omfatta även lärare
vid vissa enskilda läroverk, docenter, seminarielärare och lektorer vid sjökrigsskolan,
allt dock med vissa villkor och begränsningar. År 1890 utsträcktes denna
rätt till lektorer, som varit ordinarie adjunkter med lektorstjänstgöring och lektorskompetens.

Enligt läroverkskommitténs förslag skulle lönetursrätten borttagas för två
års tjänstgöring, vilka skulle erfordras för behörighet till ordinarie befattning,
och Kungl. Maj:t hade av skäl, som ovan angivits, föreslagit borttagande av
sådan lönetursrätt för fem år.

På grund av den uppfattning, som av utskottet blivit uttalad i fråga om
borttagandet av särskilda förmåner såsom en given följd av likställigheten i löneförmåner
mellan lärarna och övriga tjänstemän, ansåg utskottet, att den rätt
lärarna åtnjöte att för uppflyttning i högre lönegrad som ordinarie räkna sig till
godo viss tjänstgöring som extra ordinarie, icke borde för dem bibehållas. Den i
statsrådsprotokollet uttalade farhågan, att lärarnas befordringsutsikter framdeles
ånyo kunde bliva alltför små genom otillräckligheten av antalet ordinarie platser,
fann utskottet för de närmaste åren förebyggd genom det i utsikt ställda inrättandet
av ett ganska avsevärt antal ordinarie platser, och instämmande med föredragande
departementschefen i hans uttalade mening, att det endast funnes ett
effektivt sätt att förbättra de extra ordinarie lärarnas ställning, nämligen att
förse läroverken med ett tillräckligt antal ordinarie platser, ansåg utskottet sig
kunna förutsätta, att riksdagen även framdeles komme att för sådant ändamål
bevilja nödiga anslag, så att de för lärarnas befordran ogynnsamma förhållanden,
som tidtals varit rådande, ej måtte åter inträda. I sammanhang härmed ville utskottet
erinra därom, att rikets ständer år 1858 funnit det böra bland annat
föreskrivas, att läroverksstyrelsen i varje stift måtte tilläggas rättighet att för
varje gång lärjungeantalet vid ett läroverk ökades med 30 eller 40, om så lämpligt
prövades, inkomma med anmälan om behovet av ännu en ny lärare.

I överensstämmelse med vad av departementschefen blivit uttalat om
rättighet för lärarna att bibehålla redan intjänta lönetursår ansåg utskottet, att
vid läroverken redan anställd lärare, så ordinarie som extra ordinarie, borde få
räkna sig till godo de lönetursår, som han på grund av gällande bestämmelser
förvärvat före utgången av då innevarande år.

Med upphörandet av rätten för lärarna vid de allmänna läroverken att för
uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo viss tjänstgöring som extraordinarie
borde givetvis, med nyss nämnda förbehåll, sådan vid övergång i de allmänna
läroverkens tjänst medgiven lönetursrätt bortfalla även för docenter vid universiteten
och lärare vid vissa enskilda läroverk samt, för så vitt det gällde tjänstgöring
såsom extra ordinarie, för lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet
och lärare vid folkskoleseminarierna. Visserligen hade inom utskottet
ifrågasatts, att härifrån skulle undantagas docenter vid universiteten, men då den
nämnda rätten torde hava beviljats nyss uppräknade lärare endast som ett tillägg
till bestämmelserna om lönetursrätt för lärarna vid de allmänna läroverken, torde det
ej vara med billighet och rättvisa överensstämmande att bibehålla sådan rätt för
någon av de förra, när den borttoges för de senare. Docenterna torde för övrigt
vid tillsättning av lektorsplatser hava ett tillräckligt företräde i de ökade lärdomsförtjänster,
som de under sin tjänstgöring vid universitetet varit i tillfälle
att förvärva.

I fråga om rätt för lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet
och lärare vid folkskoleseminarierna, att vid övergång till de allmänna
läroverken för uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna sig föregående ordinarie
tjänstgöring så ansåg utskottet, att sådan rätt borde tillkomma ifrågavarande
lärare enligt enahanda grunder, som stadgades angående ordinarie ämneslärare vid
de allmänna läroverken, sålunda utan den då stadgade inskränkningen till högst
tio år.

På grund av sin åsikt om önskvärdheten av likställighet mellan läroverkslärarna
och andra statens tjänstemän kunde utskottet ej heller i vidsträcktare
mån tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, att lektor måtte för uppflyttning i högre
lönegrad räkna sig tillgodo jämväl den tid han efter vunnen lektorskompetens
tjänstgjort som ordinarie adjunkt, än att, därest ordinarie adjunkt, som befordrades
till lektor, redan intjänat högre avlöning än lektors begynnelseavlöning,
honom borde omedelbart tillgodoföras så många ålderstillägg som lektor, att hans
avlöning i sistnämnda befattning bleve lika hög som den avlöning han senast åtnjöt
som adjunkt, och att därjämte adjunkt, som vid befordran till lektor icke
erhölle högre avlöning än den han som adjunkt uppburit, för uppflyttning i
närmast högre lektorslönegrad måtte tillgodoräknas den tid, varunder han innehaft
adjunktsbefattningen, efter det han i denna befattning senast uppflyttades
till högre lönegrad.

Enligt de bestämmelser i övrigt Kungl. Maj:t i sammanhang med löneregleringen
föreslagit, skulle enligt utskottets uppfattning läroverkslärarna komma
att i vissa avseenden intaga en annan och gynnsammare ställning än statens
tjänstemän i allmänhet vid inträdet å en ny lönestat. Vid senast av riksdagen
fastställda löneregleringar för post- och telegrafstaten, för landsarkiven, tjänste 7—131873.

Lärarelön enämnden. 3.

männen vid de ecklesiastika konsistorierna, fiskeriadministrationen m. fl., hade
nämligen vissa bestämmelser upptagits, såsom angående skyldighet att vara underkastad
vidsträcktare tjänstgöring, förbud att med innehavande befattning förena
viss annan tjänst, uppbärande av lön under tjänstledighet m. m., och ansåg utskottet,
att dessa villkor, vilka icke förekomme i propositionen, i tillämpliga delar
även borde upptagas i löneregleringen för lärarna vid de allmänna läroverken.
Dessa bestämmelser hade jämväl blivit upptagna i det förslag, som den 18 november
1903 avgavs av kommittén för reglering av statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden m. m.

Sålunda borde enligt utskottets uppfattning, utöver de i Kungl. Haj:ts förslag
upptagna villkoren för åtnjutande av lärarlön enligt nya staten, upptagas
bestämmelserna:

att innehavare av ordinarie lärår- eller rektorsbefattning skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad omorganisation av de allmänna läroverken
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad; samt

att med ordinarie ämneslärar- eller rektorsbefattning icke må förenas
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens stat, ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den vid prövning i stadgad ordning befinnes icke vara
hinderlig för fullgörandet av tjänstgöringen vid läroverket.

Sist angivna bestämmelse fann utskottet, i likhet med vad riksdagen i
skrivelse den 15 maj 1902 uttalat, innebära, att nämnda lärare icke ägde mottaga
stadigvarande eller regelbundet återkommande, avlönat uppdrag, som av bolag
lämnades, med mindre uppdraget vid prövning i vederbörlig ordning befunnes
icke vara för tjänstgöringen hinderligt.

Av ovannämnda grunder ansåg utskottet vidare böra bland ifrågavarande
bestämmelser upptagas följande föreskrifter:

att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, eller från tjänstgöring i behörig ordning avstänges
eller eljest är lagligen förhindrad att befattningen sköta, kan förpliktas att under
ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå så mycket av lönen, som för
befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;

att vid uppflyttning i högre lönegrad den högre avlöningen icke får tillträdas
förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade
tjänståldern blivit uppnådd; samt

att lärare eller rektor, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av
avlöningsförhöjning, redan uppnått den levnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till pension, icke må tillträda denna förhöjning.

Ävenledes syntes det utskottet bland ifrågavarande bestämmelser böra tydligt
angivas, att i den tjänstgöringstid, som berättigade till uppflyttning i högre

lönegrad, måtte inräknas den tid läraren på grund av förordnande bestritt annan
statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag.

Slutligen borde den i propositionen föreslagna bestämmelsen utgå, enligt
vilken tjänstgöringspenningar skulle av tjänstens innehavare få uppbäras, ifall
tjänstledighet beviljats på grund av offentligt uppdrag, enär en sådan föreskrift
skulle strida mot vad eljest vid löneregleringar stadgats.

Då utskottets uppfattning i fråga om grunderna för rektorernas avlöning Rektorernas
överensstämde med vad i propositionen uttalats, hade utskottet intet att erinra
med avseende på beloppet av de föreslagna löneförmånerna. Beträffande fördelningen
i lön och tjänstgöringspenningar fann utskottet emellertid intet skäl, varför
realskolrektorer skulle bliva gynnsammare ställda än övriga rektorer och
ämneslärare, samt ansåg därför, att tjänstgöringspenningarna för realskolrektorer
borde bestämmas till 1,800.

Mot Kungl. Maj:ts förslag i fråga om lönebelopp, lönegrader och arvoden
för teckningslärare både utskottet intet att erinra. Utskottet hade icke heller
något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag om lönebelopp och lönegrader för
gymnastiklärare. Beträffande ersättningen för drygare tjänstgöring ansåg dock
utskottet, att ett maximibelopp borde fastställas. Då enligt uppgift i statsrådsprotokollet
sådan ersättning för läsåret 1902—1903 utgick med högst 650 kronor,
syntes detta belopp lämpligen kunna bestämmas som maximum. Vidare anslöt
sig utskottet till Kungl. Maj:ts förslag med avseende på lönebelopp, lönegrader
och ersättning för övertimmar åt musiklärare.

Utskottet instämde i föredragande departementschefens uttalanden angå- Avlöning för
ende kompetensvillkoren och behövligheten av lindrigare tjänstgöring för lärarinnor lara™nnor
vid samskola ävensom angående deras rätt att vid tidigare ålder avgå med pension, samskolor.
Vid sådant förhållande anslöt sig utskottet till Kungl. Maj:ts förslag till avlöning
för nämnda lärarinnor.

För övrigt borde för lärarinnor i samskolor gälla samma villkor och förbehåll
för åtnjutande av ovannämnda löneförmåner, som för adjunkter vid de
allmänna läroverken blivit föreslagna.

Mot de för extra ordinarie lärare i allmänhet föreslagna arvodesbeloppen Extra
hade utskottet intet att erinra. Emellertid syntes det utskottet vara med billighet
överensstämmande, att de extra ordinarie eller vikarierande lektorer, som på arvode.
grund av dyrtidstillägg uppbure ett högre arvode, än de enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle komma att åtnjuta, bibehölles vid sina avlöningsförmåner, respektive
2,200 och 1,980 kronor. Såsom villkor för åtnjutande av denna förmån ansåg
dock utskottet böra uppställas, att sådan lärare under år 1904 varit minst en
termin anställd vid allmänt läroverk.

avlöning.

Övnings lärarnas avlöning.

Extra
ordinarie
lärarinnor
och handarhetslärarinnor

vid

samskolor.

Pensions frågan.

Utskottet hade icke något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag till arvoden
för extra ordinarie lärarinnor vid statens samskolor. Icke heller hade utskottet
något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, att för timlärarinna i kvinnligt handarbete
måtte fastställas ett arvode av 1 krona 50 öre i timmen.

I fråga om den av Kungl. Maj:t föreslagna pensionsåldern hade utskottet
intet att erinra utom med avseende på gymnastiklärare. Den för gymnastiklärares
erhållande av avsked med pension stadgade levnadsåldern 60 år ansåg utskottet
böra höjas till 62 år och hänvisade såsom stöd för denna sin åsikt till Kungl.
Maj:ts proposition vid 1889 års riksdag angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension m. m. och senaste pensionskommittés förslag den 7 november 1902.

Beträffande pensionsbeloppen kunde utskottet icke tillstyrka den för övningslärare
i propositionen föreslagna beräkningsgrunden utan ansåg, att denna borde
ändras i överensstämmelse med den vid löneregleringar under senaste tiden följda
principen, att för tjänst, där avlöningen icke vore delad i lön och tjänstgöringspenningar,
pensionsbeloppet skulle utgöra två tredjedelar av avlöningen.

Då emellertid pensionsbeloppet för de övningslärare, som icke åtnjutit arvode
för överarbete, härigenom skulle bliva något knappt och till och med understiga,
vad som dittills varit stadgat eller i särskilda fall av riksdagen beviljats
för övningslärare, som ej haft pensionsrätt sig tillerkänd, fann utskottet skäligt
föreslå, att nämnda belopp ej måtte utgå med mindre belopp än lönen oavkortad.
Härigenom bereddes lärarna vid de mindre besökta läroverken, där arvode ej
kunde påräknas, en avsevärd fördel, vilken därjämte, vad teckningslärarna beträffade,
vore ägnad att utjämna den stora skillnad i pensionsbelopp, som genom
Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna uppstå mellan lärare, som endast uppbure
lön, och lärare, som åtnjöte både lön och arvode.

Angående lärarnas bidrag till sin egen pensionering hade Kungl. Maj:t ej
funnit tiden vara inne att därom framlägga förslag. I statsrådsprotokollet yttrades,
att det enda, som i denna sak torde kunna åtgöras, vore fastställandet
av sådana villkor för rätt att åtnjuta de föreslagna lönerna, att lärarna bleve
skyldiga att lämna pensionsbidrag, när beslut angående dylika bleve fattade.
Emellertid hade i statsrådsprotokollet lämnats en beräkning av beloppet för
eventuella sådana bidrag, därest de skulle bestämmas med ledning av de grunder,
som den senaste pensionskommittén uppställt.

Under hänvisning till riksdagens i skrivelse den 17 maj 1897 uttalade mening,
att lärarna borde bidraga till sin egen pensionering, fann utskottet icke
lämpligt, att lärarna, i avvaktan på antagandet av ny allmän författning angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension, uppbure de belopp, som kunde
antagas motsvara de blivande pensionsbidragen. Fastmera ansåg utskottet, som

i övrigt intet hade att erinra mot de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för
lärarnas pensionering, att sådant avdrag borde äga rum från och med det första
år den nya löneregleringen tillämpades. Vid bestämmande av beloppen för lärarnas
årsavgifter hade utskottet i tillämpliga delar följt de grunder, som föredragande
departementschefen i statsrådsprotokollet angivit, dock med avgiftsbeloppens
avrundande nedåt till jämna fem- eller tiotal av kronor.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet: att Riksdagen
måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts förslag,

att för ordinarie lärare vid de allmänna läroverken måtte bestämmas föl- Lönefrågan.
jande löneförmåner att gälla från och med år 1905;

för adjunkter: fem lönegrader å 1) 2,000 kr. 2) 2,350 kr. 3) 2,700 kr. 4)

3,050 kr. 5) 3,400 kr. jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,000, 1,150,

1,300, 1,450 och 1,600 kr.;

för lektorer: fem lönegrader å 1) 2,600 kr. 2) 2,950 kr. 3) 3,300 kr. 4)

3,650 kr. 5) 4,000 kr. jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,400, 1,550, 1,700,

1,850 och 2,000 kr.;

för rektorer: a) vid realskola två lönegrader å 1) 3,200 kr. 2) 3,700 kr.
jämte tjänstgöringspenningar å 1,800 kr. b) vid högre allmänt läroverk två
lönegrader å 1) 4,000 kr. 2) 4,500 kr. jämte tjänstgöringspenningar å 2,000 kr.;
varför utom rektor av vederbörande kommun skall åtnjuta fri bostad eller hyreser
sättning;

för teckningslärare: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700 kr. 2) 800 kr.

3) 900 kr.; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,400 kr. 2) 1,600
kr. 3) 1,800 kr. 4) 2,000 kr.;

för gymnastiklärare: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700 kr. 2) 800 kr. 3)

900 kr.; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,400 kr. 2) 1,600
kr. 3) 1,800 kr. 4) 2,000 kr.;

för musiklärare: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 550 kr. 2) 650 kr. 3)

750 kr.; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,100 kr. 2) 1,300 kr.

3) 1,500 kr. 4) 1,700 kr.

Vidare föreslog utskottet följande bestämmelser: att teckningslärare skall
vara skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 8 timmar och
vid högre allmänt läroverk 15 timmar i veckan; samt att musiklärare skall vara
skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 6 timmar och vid
högre allmänt läroverk 12 timmar i veckan, men att ytterligare tjänstgöring må
kunna åläggas teckningslärare och musiklärare mot en årlig ersättning för varje
veckotimme av 80 kr. i första, 95 kr. i andra, 110 kr. i tredje och, vid högre
allmänt läroverk, 125 kr. i fjärde lönegraden, dock under iakttagande därav, att
ersättning för extra tjänstgöring ej får utgå för högre antal veckotimmar än

24 till teckningslärare vid realskola, 17 till teckningslärare vid högre allmänt
läroverk och 3 till musiklärare;

att gymnastiklärare, som fått sig ålagd en mera ansträngande eller omfattande
tjänstgöring, må åtnjuta skäligt tilläggsarvode till det belopp, som med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t bestämmes, dock ej
till högre belopp än 650 kr.;

att övningslärare skall vid tjänstledighet på grund av sjukdom äga uppbära
tre fjärdedelar av de löneförmåner, som han skulle hava uppburit, om han själv
bestritt sin tjänst;

att innehavare av ordinarie lärår- eller rektorsbefattning skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
vid en möjligen inträdande förändrad organisation av de allmänna läroverken eller
eljest i allmänhet kan varda stadgad;

att med ordinarie ämneslärar- eller rektorsbefattning icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den vid prövning i stadgad ordning befinnes icke vara hinderlig för
fullgörandet av tjänstgöringen vid läroverket;

att tjänstgöringspenningar skola för alla lärare, rektorerna undantagna, beräknas
utgå för läsårets antal läsveckor; de i rektorernas avlöning ingående tjänstgöringspenningar
skola beräknas utgå efter kalenderår, men till olika belopp för
lästiden och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som av Kungl. Maj:t fastställas;
tjänstgöringspenningar få icke av tjänstens innehavare uppbäras under
det han åtnjuter full tjänstledighet utan skola för denna tid utgå till den, som
förrättar tjänsten; då rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot, endast åtnjuter
ledighet från domkapitelsgöromålen, får avdrag å tjänstgöringspenningarna
icke ske;

att ämneslärare eller rektor, som av sjukdom hindras att sin befattning förrätta,
äger uppbära hela lönen, men lärare, som undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag eller från tjänstgöring
i behörig ordning avstänges eller eljest är lagligen förhindrad att befattningen
sköta, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen, som för befattningens uppehållande erfordras eller
eljest prövas skäligt;

att för adjunkt, lektor, teckningslärare,gymnastiklärare eller musiklärare uppflyttning
från lägre till högre lönegrad må äga rum efter förloppet av fem år, därest
han under mer än fyra femtedelar av den tjänstgöringstid, som erfordras för att
vinna nämnda uppflyttning, med nit och skicklighet bestritt sin egen eller på
grund av förordnande annan statens tjänst eller ock fullgjort annat offentligt
uppdrag; och att rektor må vinna uppflyttning från första till andra lönegraden
efter förloppet av 10 år, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort såsom

rektor mera än fyra femtedelar av samma tid, med iakttagande härvid, att rektor
vid högre allmänt lilroverk endast får räkna sig till godo den tid, han såsom
rektor vid sådant läroverk tjänstgjort, samt att övningslärare vid övergång till
realskola får tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom ordinarie lärare
vid lägre läroverk;

att därest ordinarie adjunkt, som befordras till lektor, redan intjänat högre
avlöning än lektors begynnelseavlöning, honom skola omedelbart tillgodoföras så
många ålderstillägg som lektor, att hans avlöning i sistnämnda befattning blir
lika hög, som den avlöning han senast åtnjöt som adjunkt; skolande, där adjunkt
vid befordran till lektor icke erhåller högre avlöning än den han som adjunkt
uppburit, för uppflyttning i närmast högre lektorslönegrad honom tillgodoräknas
den tid, varunder han innehaft adjunktsbefattningen, efter det han i denna
befattning senast uppflyttades till högre lönegrad;

att vid uppflyttning i högre lönegrad den högre avlöningen icke får tillträdas
förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern
blivit uppnådd;

att lärare eller rektor, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av avlöningsförhöjning,
redan uppnått den levnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till nedannämnda pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att vad nu gällande bestämmelser innehålla angående rätt för lärare vid de
allmänna läroverken att, utöver vad ovan blivit bestämt, för uppflyttning i högre
lönegrad räkna sig föregående tjänstgöring tillgodo skall upphöra att gälla;

att lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet och lärare
vid folkskoleseminarierna må vid övergång till de allmänna läroverken för tillgodonjutande
av avlöning i högre lönegrad räkna sig till godo föregående tjänstgöring
såsom ordinarie lärare enligt enahanda grunder, som här ovan angående
ämneslärare blivit stadgade;x) skolande den rätt i detta avseende, som i övrigt
hittills tillkommit lärare vid ifrågavarande läroanstalter ävensom lärare vid enskilda
läroverk och docenter vid universiteten upphöra;

att de i Kungl. cirkulären den 1 juni 1877 och 18 maj 1878 omförmälda
docenter vid universiteten må äga att efter befordran vid de allmänna läroverken
för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, dock ej utöver tre
år, de med nit och skicklighet deltagit i undervisningen vid universitet, såvitt
de vunnit behörighet till anställning vid allmänt läroverk;2)

'') På grund av kungl. kungörelsen den 28 juni 1907 är viss lönetursrätt vid övergång till de allmänna
läroverken tillerkänd även lektor vid teknisk elementarskola ock rektor vid skeppsgosseskolan.
Den senare åtnjuter jämväl, enligt kungl. stadgan för skeppsgosseskolan den 18 mars 189b, tjänstår
lika med adjunkter vid de allmänna läroverken, såvida kan för anställning i sådan egenskap äger full
kompetens.

a) Genom kungl. kungörelse den 23 nov. 1906 är viss lönetursrätt tillerkänd även docenter vid
Stockholms ock Göteborgs högskolor.

att genom förestående bestämmelser ingen ändring göres i fråga om det anta)
lönetursår, som ordinarie och extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken,
lolkskoleseminarierna och högre lärarinneseminariet samt övriga i näst föregående
två stycken omförmälda befattningsinnehavare intjänat vid utgången av år 1904,
och att övningslärare må vid övergång till realskola tillgodoräkna sig den tid före
1904 års utgång han efter vunnen kompetens tjänstgjort såsom vikarierande lärare
vid lägre läroverk, med undantag av de två första åren av hans så beskaffade
verksamhet;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättring i avlöning, som enligt denna
lönereglering kommer lärare till del, skall gälla såsom villkor, att den genom nådiga
cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet
för vissa lärare att, i händelse de genom inträlfade förändringar skulle finnas umbärliga
vid det läroverk, där de äro anställda, inträda i tjänstgöring vid annat
läroverk, skall åligga vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna
samt vid realskola de två yngsta adjunkterna, allt efter senaste fullmakts
datum, dock att ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets beslut
förflyttas'' till en icke högre avlönad plats vid annat läroverk, må vara berättigad
att av statsverket erhålla skälig flyttningshjälp till det belopp, Kungl.
Maj:t för varje särskilt fall bestämmer;

att lärare, som varder utnämnd till tjänst, med vilken rätt till särskilda förmåner
är förenad, skall vara underkastad den minskning i avlöning från statsverket,
som Kungl. Maj:t kan finna lämpligt besluta, till ett belopp icke överstigande
det, vartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning
sig belöpa;

vidare hemställde utskottet att för ordinarie ämneslärarinnor vid statens
samskolor måtte bestämmas följande löneförmåner;

för första lärarinna: tvä lönegrader å 1) 1,400 kr. 2) 1,900 kr. jämte tjänstgöringspenningar
å 600 kr.;

iör lärarinna: två lönegrader å 1) 1,000 kr. 2) 1,500 kr., jämte tjänstgöringspenningar
å 500 kr.;

att i fråga om skyldighet att vara underkastad förflyttning skulle för lärarinnor
vid samskola gälla, vad i sådant avseende för adjunkter vid realskola blivit stadgat;

att för nämnda lärarinnor måtte i övrigt gälla samma villkor och förbehåll
för åtnjutande av ovannämnda löneförmåner, som för adjunkter vid de allmänna
läroverken blivit stadgade;

att för extra ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid de allmänna
läroverken måtte fastställas följande arvoden att utgå från och med år 1905;

för extra ordinarie lärare, vilken avlagt sådan akademisk examen, som
medför rätt att söka lärarbelattning vid allmänt läroverk, samt genomgått provårskurs,
ett årligt arvode av 2,000 kr.;

för extra ordinarie lärare, som ieke fullgjort de i näst föregående moment
stadgade villkor, ett årligt arvode av 1,800 kr.;

tör extra ordinarie lärarinna, som avlagt godkänd avgångsexamen från
högre lärarinneseminariet eller fullgjort vad beträffande examen och provårskurs
för behörighet till ämneslärarbefattning vid de allmänna läroverken är stadgat,
ett årligt arvode av 1,400 kr.;

för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort de i näst föregående moment
stadgade villkor, ett årligt arvode av 1,200 kr.;

för lärarinna, som förordnades att upprätthålla första lärarinnas åligganden,
ett tilläggsarvode av 300 kr.;

att för timlärarinna i kvinnligt handarbete måtte fastställas ett arvode av
1 kr. 50 öre i timmen; samt

att under förutsättning att dyrtidstillägg beviljades även för år 1904,
vikarierande eller extra ordinarie lektor, som under minst en termin av år
1904 på grund av gällande bestämmelser uppburit arvode efter 2,200 kr. eller
1,980 kr. tör år, dyrtidstillägg inberäknat, Unge, så länge han innehade enahanda
förordnande, fortfarande åtnjuta samma arvode som år 1904, för år räknat.

I fråga om pensionsförhållandena föreslog utskottet följande bestämmelser:
att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingår på den nya
lönestaten eller som utnämnes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hava
rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda 55 levnadsår och 25
tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 62 levnadsår och 30 tjänstår samt annan
lärare vid uppnådda 65 levnadsår och 35 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten
från tjänsten avgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med avskedet
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade prövas i tjänsten

kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller ämneslärarinna
oavkortad lön men för övningslärare två tredjedelar av de löneförmåner,
han under de tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle

hava uppburit, i den händelse han hela tiden själv bestritt sin tjänst, dock icke

lägre belopp än lönen oavkortad;

att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions
erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande, skall
vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor oavkortad;

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vid inträde å den nya lönestaten
vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering,
som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension trätt i kraft, å de i föregående punkt bestämda löneförmånerna för

8—131873. Lärarelönenämnden. 3.

en var av ordinarie lärare och lärarinnor skall avgå och åt statsverket besparas
följande belopp, nämligen

för adjunkt:

i första lönegraden.............65 kronor

» andra » 75 »

» tredje » 90 »

» fjärde » 100 »

» femte » 115 »

för lektor:

i första lönegraden.............100 »

» andra » 115 »

» tredje » 130 »

» fjärde » 145 »

» femte » 160 >

för rektor vid realskola:

i första lönegraden.............115 >

» andra » 135 »

för rektor vid högre allmänt läroverk:

i första lönegraden.............180 »

» andra » 200 >

för teckningslärare och gymnastiklärare vid realskola: i

första lönegraden.............20 »

> andra » . •...........20 »

» tredje * 25 »

för teckningslärare och gymnastiklärare vid högre

allmänt läroverk:

i första lönegraden.............40 »

» andra » 45 »

» tredje » 50 »

» fjärde » 60 »

för musiklärare vid realskolor:

i första lönegraden.............15 »

» andra » 15 »

> tredje > 20 »

för musiklärare vid högre allmänt läroverk:

i första lönegraden.............30 kronor

» andra » 35 »

» tredje » 45 >

» tjärde » 50 >

för första lärarinna:

i första lönegraden.............40 »

» andra » 55 »

för ämneslärarinna:

i första lönegraden.............30 »

» andra » 45 »

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.

Kung! kungörelsen angående ny löne- och pensionsreglering för lärare och
lärarinnor vid rikets allmänna läroverk utkom den 27 augusti 1904.

III. Ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelserna efter år 1904.

På grund av beslut vid 1907 års riksdag utkom lag om civila tjänstinne- Pensionshavares
rätt till pension den 11 oktober 1907, och samma dag utfärdades kungl. frdgan.
kungörelse om tillämpningen av denna lag. Genom denna lag blevo lärarnas vid
de allmänna läroverken pensionsförmåner bestämda efter samma grunder, som
gälla för andra civila tjänstinnehavare.

I skrivelse den 10 juni 1910 (Bil. XXVIII: 6) hemställde rektorerna vid rikets C. A. Brolin
allmänna läroverk om ändringar i för rektorerna gällande avlönings- och pensions- ^allförmåner.
manna läro Vad

först beträffade pensionen, ansåge rektorerna sig i detta hänseende vara ^deändrade
sämre ställda än andra med dem likställda tjänstemän. Anledningen härtill vore att bestämmelsöka
i det förhållandet, att rektorernas avlöning utginge icke allenast i form avfand^réktölön
och tjänstgöringspenningar utan även i form av hyresersättning eller fri rernas vid
bostad. Ehuru sistnämnda förmån utgjorde en fullt ut lika integrerande del av dläroverken1
en rektors avlöning som lönen och tjänstgöringspenningarna, vilket bland annat avlöningsframginge
av det förhållandet, att en rektor, då han på grund av sjukdom eller 0<fö^åncrS''
offentligt uppdrag åtnjöte tjänstledighet, hade att avstå endast sina tjänstgöringspenningar,
men däremot ägde behålla hyresersättningen eller bostadsförmånen
oavkortad, så toges enligt gällande bestämmelser icke hänsyn till denna vid beräknande
av pensionsunderlaget. Därföre erhöll en rektor vid uppnådd pensionsålder

icke, såsom flertalet övriga statens befattningsinnehavare, den med tjänsten förenade
hela avlöningen med frånräknande av tjänstgöringspenningarna, utan han
förlorade jämte tjänstgöringspenningarna den avsevärda del av avlöningen, som
bestode i den honom såsom rektor författningsenligt tillkommande hyresersättningen
eller bostadsförmånen.

Sedan därefter petitionärerna i en jämförande tabell (Bil. XXVIII: 6) belyst,
huru ogynnsamt en rektor vid avskedstagandet vore ställd i jämförelse med andra
tjänsteinnehavare med ungefär motsvarande avlöningsförmåner, yttrade de: »Visserligen
skulle gentemot vad vi nu anfört kunna genmälas, att en rektor vid
allmänt läroverk icke är ordinarie innehavare av rektorsbefattningen utan endast
därtill förordnad för vissa år.»

Detta förhållande kunde dock icke enligt rektorernas mening tillmätas någon
avgörande betydelse, då under de senare åren även för vissa andra chefsbefattningar
inom statsförvaltningen den principen blivit tillämpad, att vederbörande
innehavare av befattningen endast förordnats tills vidare eller för vissa år, men
den verkliga avlöningen, med avdrag av tjänstgöringspenningar och ortstillägg,
beräknats som pensionsunderlag. Rektorerna ansåge sig därför hava välgrundade
skäl att förvänta sig en skälig förhöjning av sina pensionsförmåner.

Särskilt ville rektorerna framhålla, hurusom en rektor enligt gällande bestämmelser
ägde åtnjuta ålderstillägg först efter 10 års tjänstgöring som rektor
samt hurusom han endast under förutsättning av 15 års sammanlagt rektorsförordnande
vid uppnådd pensionsålder ägde komma i åtnjutande av det högre pensionsbeloppet.
Övriga tjänstemän åter, som i likhet med rektorer åtnjöte ett ålderstillägg,
erhölle sådant redan efter 5 års tjänstgöring i vederbörande befattning
och vore. likaledes efter 5 års tjänstgöring i befattningen, berättigade till högsta
pension, därest de uppnått pensionsåldern och hade inne erforderligt antal tjänstår.
Rektorerna ansåge det vara en rimlig begäran, att de i nyss berörda avseenden
jämnställdes med övriga i andra hänseenden jämförliga tjänstemän, att sålunda
även rektorerna efter 5 års tjänstgöring erhölle ålderstillägg samt att den ovan
omtalade bestämmelsen om 15 års tjänstgöring såsom rektor måtte bortfalla som
villkor för det högre pensionsbeloppets erhållande.

I sammanhang härmed framhöllo rektorerna önskvärdheten av en förändring
i rådande förhållanden även i ett annat avseende.

Enligt gällande bestämmelse ägde en pensionsberättigad rektor vid högre
läroverk vid avskedstagandet i pension uppbära 4,500 kronor. Men denna bestämmelse
hade av läroverksöverstyrelsen ansetts böra tillämpas på det sätt, att
endast sådan lärare, som vid tiden för sitt avskedstagande ännu innehade förordnande
såsom rektor, kunde komma i åtnjutande av den för tillförordnad rektor
bestämda pension. Då emellertid detta förhållande vore ägnat att utöva en menlig
inverkan på omsättningen av läroverksrektorer, hade läroverksöverstyrelsen

Öl

hemställt om en sådan ändring av gällande bestämmelser, att för lärare, som i
minst 15 år innehaft förordnande såsom rektor vid allmänt läroverk, skulle, oavsett
om han vid tiden för sitt avskedstagande innehade dylikt förordnande eller
icke, såsom underlag för bestämmande av pensionens belopp tjäna hela den avlöning,
han vid avgång från rektorstjänsten innehaft.

I häröver avgivet utlåtande ansåg sig emellertid statskontoret icke
böra med sitt förord understödja nyssnämnda framställning, i främsta rummet
av det skälet att »det skulle strida mot hittills gällande regler för pensionering
av innehavare av statstjänst, om vid pensionens beräknande avseende finge fästas
vid andra avlöningsförmåner än dem, som varit förbundna med den tjänst, i
vilken avgång efter uppnådd pensionsålder ägde rum», samt att »redan den rätt,
som för närvarande är tillförsäkrad en tillförordnad rektor vid allmänt läroverk
att i sådan egenskap komma i åtnjutande av pension, om han vid uppnådd pensionsålder
kvarstår vid rektorsförordnandet, måste betraktas såsom ett undantag
från den allmänna regeln, att pensionsrätt endast tillkommer ordinarie tjänstinnehavare»,
vid vilket förhållande det syntes »böra ifrågasättas, huruvida på en sådan
undantagsförmån böra grundas andra dylika.»

Då emellertid under de senaste åren vid upprepade tillfällen chefer för
centrala ämbetsverk beviljats samma pension, vare sig de kvarstode i tjänsten till
65 års ålder eller efter utgången av den tid, för vilken de förordnats, icke erhållit
förnyat förordnande, ansåge sig rektorerna kunna förvänta, att detta deras
önskemål trots statskontorets avstyrkande skulle upptagas till förnyad prövning.

Slutligen yttrade sig rektorerna mera utförligt om det förut framställda
önskemålet, nämligen att den i rektorernas avlöningsförmåner ingående hyresersättningen
(eller bostadsförmånen) måtte fä medräknas i underlaget för bestämmande
av pensionens belopp. »Det må väl vara sant», yttrade de, »att — om, såsom
vi tillåta oss här ifrågasätta, hänsyn vid bestämmandet av rektorspensionen tages
jämväl till hyresersättningen (bostadsförmånen) och om sålunda även den av densamma
betingade delen av pensionen komme att utgå av statsmedel — rektorerna
skulle komma att beträffande pensioneringen intaga en undantagsställning; men
vi våga föreställa oss, att en sådan undantagsställning skall befinnas vara den
enda riktiga konsekvensen av nu en gång givna förhållanden.»

Dessutom ville rektorerna icke ifrågasätta, att hyresersättningens hela belopp
eller hela värdet av upplåten bostad direkt skulle läggas till grund för
pensionsunderlagets höjande. Då nämligen för tjänstemän i Stockholm och å
vissa andra orter en del av avlöningen räknades eller borde räknas såsom ortstillägg,
så måste även någon del av vissa rektorers hyresersättning vara att betrakta
såsom sådant.

Rektorerna menade därför, att medelvärdet av hyresersättningen (1. bostadsförmånen)
å samtliga orter i riket för rektor vid statens läroverk, vore den rik -

tiga grunden för pensionsunderlagets förhöjning. Enligt verkställd uträkning
utgjorde detta medelvärde för en rektor vid högre läroverk 1,292 kronor och för en
rektor vid sam- eller realskola 900 kronor. Utgående från dessa medelsiffror och
under förutsättning, att likställighet i löneförmåner också borde medföra likställighet
i pensionshänseende och att sålunda med avseende på pensionens storlek
en rektor vid högre läroverk skäligen borde jämnställas med en byråchef, en landssekreterare
eller en landskamrerare, samt en rektor vid real- eller samskola med
en första aktuarie eller sekreterare i ett centralt ämbetsverk, ville rektorerna framhålla,
att nämnda likställighet skulle åstadkommas, om av den uti en rektors vid
högre läroverk avlöning ingående hyresersättning ett belopp av 1,100 kronor och
om för rektor vid real- eller samskola ett belopp av 900 kronor medräknades vid
pensionsbeloppens bestämmande. Genom en sådan anordning komme nämligen
pensionen för rektor av förra slaget att höjas från 4,000 å 4,500 kronor till 5,100
å 5,600 kronor och för rektor av senare slaget från 3,200 å 3,700 kronor till 4,100
å 4,600 kronor, d. v. s. till just de belopp, som utgjorde de med rektorerna jämförliga
tjänstemännens stadgade pensionsförmåner.

Med anledning av det sålunda anförda hemställde rektorerna om vidtagande
av erforderliga åtgärder för satt rektor, i likhet med andra tjänstemän, måtte
komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 500 kronor redan efter 5 års tjänstgöring
som rektor; att rektor, som kommit i åtnjutande av ålderstillägg, måtte, jämväl i
likhet med andra tjänstemän, vid avskedstagandet erhålla den högre pensionen;
att lärare, som i minst 15 år innehaft förordnande som rektor, måtte, även om han
vid avskedstagandet icke innehade dylikt förordnande, vid uppnådd pensionsålder
komma i åtnjutande av rektorspensionen; samt att förhöjning av nu fastställda
pensionsbelopp måtte beredas för rektor vid högre läroverk med 1,100 kronor och
för rektor vid real- eller samskola med 900 kronor.» I

Läroverksöverstyrelsen
angående
ändrade
bestämmelser
beträffande
rektorernas
vid
de allmänna
läroverken
avlöningsochpensionsförmåner.

I sitt utlåtande den 14 november 1910 (Bil. XXVIII) över rektorernas
ovannämnda framställning yttrade överstyrelsen bl. a. följande.

Beträffande rektorernas hemställan att, i likhet med andra tjänstemän, få
komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 500 kronor redan efter 5 års tjänstgöring
som rektor, så ansåge överstyrelsen denna deras hemställan vara rättvis och billig,
enär övriga tjänstemän, som endast erhölle ett ålderstillägg, komme i åtnjutande
av detta efter fem års tjänstgöring.

Vad vidare anginge rektorernas anhållan, att rektor, som kommit i åtnjutande
av ålderstillägg, skulle, vid avskedstagandet erhålla den högre pensionen, så
funne överstyrelsen visserligen önskvärt, att någon minskning kunde beredas i den
tjänstetid av 15 år, som tillförordnad rektor vid allmänt läroverk måste innehava
för att kunna tillerkännas rektorspensionen. Då det emellertid med skäl kunde
göras gällande, att den, som skulle komma i åtnjutande av förmånen av den höjda

(53

pensionen som rektor, borde under en avsevärt längre tid än den första femårsperioden
ha innehaft sitt förordnande som rektor och sålunda varit i tillfälle att
få sin tjänstgöring i nämnda egenskap under en längre tid prövad, så ville överstyrelsen
förorda, att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare
för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 10 år innehaft rektorsförordnande,
skulle vara berättigad att uppbära hela sin lön som rektor oavkortad.

Yad vidare beträffade den gjorda framställningen, att lärare, som i minst
15 år innehaft förordnande som rektor, skulle, även om han vid avskedstagandet
icke innehade dylikt förordnande, vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande
av rektorspension, så erinrade överstyrelsen därom, att den i sin underdåniga
framställning den 30 september 1908 angående budgetsförslag för år 1909 hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen göra framställning i nyssnämnda
syfte. Då emellertid statskontoret icke ansett sig böra understödja nämnda framställning,
tilläte sig överstyrelsen att framhålla följande.

Redan i och för sig vore det ur åtskilliga synpunkter att anse som en
icke ringa olägenhet, att det för närvarande inom en större kår icke funnes ordinarie
chefsplatser. Om det av helt andra skäl än ekonomiska måste anses
lämpligt att endast på förordnande tillsätta dessa platser, så borde det ligga i
det allmännas intresse att söka åt innehavarna av dessa maktpåliggande befattningar
bereda så mycket som möjligt av de förmåner, som tillkomma ordinarie
tjänstinnehavare. Yissa undantagsbestämmelser för rektorerna såsom tillförordnade
tjänstemän kunde därför anses väl motiverade på grund av dessa befattningars
särskilda karaktär och icke behöva skapa prejudikat för andra grupper
av tillförordnade tjänstemän. Då det icke torde kunna bestridas, att den förändring,
som ifrågasattes, skulle lända till läroverkens bästa, syntes skäl förefinnas att
taga ifrågavarande förslag under förnyad omprövning.

Slutligen yttrade sig överstyrelsen om rektorernas anhållan, att förhöjning
av fastställda pensionsbeloppet måtte beredas för rektor vid högre läroverk med 1,100
kronor och för rektor vid real- och samskola med 900 kronor. Yad särskilt rektorernas
avlönings- och pensionsförhållanden beträffade, hade sedan gammalt en
del av deras avlöning utgått i form av bostad eller hushyresmedel, som det ålegat
vederbörande kommun att tillhandahålla. Nämnda löneförmån hade då icke
medräknats vid pensionsbeloppets bestämmande. Det vore dock tydligt, att om
rektorernas avlöning icke till en del utgått under denna särskilda form utan såsom
för flertalet andra tjänstemän till hela sitt värde i penningar och av statsmedel,
så skulle man icke kunnat undgå att ifråga om rektorernas pensioner taga hänsyn
även till den nämnda delen av deras avlöning. Det torde väl därför med fullt
skäl kunna sättas ifråga, huruvida den omständigheten, att förenämnda avlöningsform
ännu tillämpades i fråga om rektorerna vid de allmänna läroverken, borde
utgöra tillräcklig anledning att icke tillerkänna dem de förmåner i pensionshän -

seende, som eljest syntes ha bort tillkomma dem. Det syntes överstyrelsen billigt,
att åtminstone i någon mån hänsyn toges till meranämnda löneförmån vid pensionernas
bestämmande.

Givetvis kunde enligt överstyrelsens mening den höjning av rektorernas
pensioner, som av sagda anledning skulle kunna ifrågasättas, endast uppgå till
en del av den ifrågavarande löneförmånens värde, detta så mycket mera som
även om bostadsförmånen i ifrågavarande hänseende likställdes med övriga löneförmåner,
endast en del av densamma skulle kunna betraktas som lön och inräknas
i pensionsunderlaget.

Då överstyrelsen för sin del livligt behjartade det av petitionärerna framställda
önskemålet, ansåg den, att med hänsyn till rektorernas avlöningsförmåner
i det hela taget och i betraktande jämväl av dessa tjänstemäns ställning som
chefer för sina läroverk, någon höjning av pensionsbeloppet för dem borde kunna
ifrågakomma. Överstyrelsen funne därför för sin del önskvärt, att för rektorerna
vid de högre läroverken pensionsbeloppen skulle höjas med ett belopp av förslagsvis
400 kronor, så att pensionen för dem skulle efter gällande pensionsbestämmelser
i övrigt komma att utgå med högst 4,900 kronor, samt att motsvarande höjning
i pensionsbeloppen för rektorer vid real- och samskolor skulle bestämmas till 200
kronor, vadan pensionerna för dem skulle kunna utgå med högst 3,900 kronor.

överstyrelsens utlåtande utmynnade sålunda i underdånig hemställan om
vidtagande av erforderliga åtgärder för att rektor vid allmänt läroverk måtte
komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 500 kronor redan efter 5 års tjänstgöring
som rektor; att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för
pensions erhållande stadgade villkor och i minst 10 år innehaft rektorsförorduande,
skulle vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor oavkortad eller
den högre pension, som kunde bliva bestämd; att lärare, som i minst 15 år innehaft
förordnande som rektor, måtte, även om han vid avskedstagandet icke innehade
dylikt förordnande, vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande av rektorspensionen;
samt att förhöjning av de till rektorerna utgående pensionsbelopp
måtte — utöver de belopp, som vore fastställda — beredas för rektor vid högre
läroverk med 400 kronor och för rektor vid real- och samskola med 200
kronor.

I sitt utlåtande den 10 april 1912 över rektorernas ovan refererade

framställning yttrade statskontoret bland annat, att rektors pension framstode

såsom för låg i jämförelse med pension, som tillkomme tjänstinnehavare med

rektorernas avlöning ungefär motsvarande rektors löneförmåner, av den anledning att vid

vid de all- fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar av rektors avlöning av statsmedel
manna lar o- j o o i o °

verken av- avseende icke fästs vid förmånen av fri bostad eller hyresersättning. (Bil. XXVIII).

Vånings- och Men den omständigheten, att rektors förmån av fri bostad eller hyresersättning icke
pensions- ° ’ jo

förmåner.

Statskontoret

angående
ändrade bestämmelser

beträffande

bekostades av staten, torde vid det förhållande, att denna förmån dock inginge i
avlöningen, vilken även i denna de! blivit genom bestämmelse vid senaste lönereglering
av staten garanterad, icke kunna anses utgöra hinder mot att hänsyn
billigtvis borde tagas till densamma vid bestämmande av pensionsbeloppet.

Om statskontoret alltså icke kunde annat än medgiva det rimliga i att
någon förhöjning av rektorspensionen ägde rum, kunde det dock icke biträda petitionärernas
förslag i fråga om höjningens belopp. Deras förslag grundade sig på
en medeltaisberäkning av bostadsförmånens värde. Och med ungefär detta medelvärde
ville sökandena hava pensionsbeloppet ökat. De förbisåge emellertid, att
en stor del av detta värde måste betraktas såsom ortstillägg, vilket enligt allmänt
tillämpad grundsats icke borde inverka på pensionsbeloppet, samt att av återstoden
icke allt borde hänföras till lönen. Sektorernas förslag skulle också innebära,
att varje förhöjning i detta medelvärde borde medföra högre pension. Men
uppenbart vore, att detta skulle leda till betänkliga konsekvenser.

Då det gällde att bättre avpassa rektorspensionerna i förhållande till då
beviljade avlöningsförmåner, ville det vid övervägande av alla på frågan inverkande
förhållanden synas statskontoret skäligt, att pensionen för rektor vid högre
läroverk höjdes med 500 kronor och för rektor vid real- och samskola med 300
kronor. Härigenom skulle pensionen komma att utgöra för rektor vid högre läroverk
högst 5,000 kronor och för rektor vid real- och samskola högst 4,000 kronor i
stället för 4,500, resp. 3,700 kronor.

En sådan pensionsförhöjning syntes statskontoret lämpligen böra åvägabringas
genom bestämmande av särskilt pensionsunderlag för rektor. Och statskontoret
ville för sin del i underdånighet hemställa om vidtagande av sådana
åtgärder, att pensionsunderlaget för rektor eller tillförordnad rektor vid högre
allmänt läroverk komme att utgöra hela lönen med tillägg av 500 kronor samt
för rektor eller tillförordnad rektor vid real- och samskola hela lönen med tillägg
av 300 kronor.

Två av statskontorets ledamöter voro av skiljaktig mening och yttrade: »DåReservation.
det torde vara ovisst, när eller med vilket belopp en höjning av rektorslönen
genom ny lönereglering kan komma till stånd, vill jag för min del tillstyrka, att
redan nu kravet på en ytterligare ökning av rektorernas pension varder tillgodosett
i så måtto, att pensionsunderlaget bestämmes för rektorer vid högre allmänt
läroverk till belopp av 700 kronor utöver lönen och för rektorer vid real- och
samskolor till belopp av 500 kronor utöver lönen.» I

I kung! proposition till 1912 års riksdag föreslogs ändring i för rektorerna Kungl. progällande
pensionsförhållanden. Sedan departementschefen till statsrådsprotokollet
i korthet redogjort för innehållet i rektorernas petition, yttrade han: »De sålunda riksdag anväckta
frågorna stå i naturligt samband med de talrika framställningar, som i gående rek 9—131873.

Lärare lönenämnd eu. 3.

torernas
vid de
allmänna
läroverken
pension.

övrigt inkommit till Kung! Maj:t rörande förbättrade ekonomiska förhålladen för
lärarpersonalen vid ifrågavarande läroverk och böra givetvis i stort sett lösas i
sammanhang med dessa framställningar, när desamma, som jag hoppas, i en
ganska nära framtid äro mogna till avgörande.» Emellertid innehölle rektorernas
petition en särskild fråga, som syntes departementschefen kunna och böra omedelbart
bliva föremål för beaktande, nämligen den om höjning av det för rektorerna
beräkneliga pensionsunderlaget. »Då jag funnit mig böra»,yttrade departementschefen,
»redan nu inför Kungl. Maj:t till avgörande framlägga det av rektorerna vid
dessa läroverk framförda önskemål om höjning av underlaget för den till dem utgående
pension, har detta skett icke blott därför, att jag anser nu gällande bestämmelser
i detta hänseende icke vara överensstämmande med billighet och rättvisa, utan
även på den grund, att den här berörda mindre frågan torde kunna vinna en provisorisk
lösning utan att man, om nödig varsamhet iakttages, behöver äventyra
att föregripa sakens slutgiltiga lösning.» Av den jämförande tablå, som sökandena
i sin petition åberopat, framginge otvetydigt, att rektorernas pension vore för
låg i jämförelse med de pensionsförmåner, vilka tillerkänts med dem i ställning
och avlöning eljest ungefär likställda tjänstinnehavare.

Anledningen härtill vore, att rektorerna endast delvis åtnjöte sin avlöning
direkt av staten och att därigenom deras pensionsnnderlag kommit att hållas
nere vid ett jämförelsevis lågt belopp. Förevarande framställning ginge ut på
att höja detta pensionsunderlag genom att låta däri ingå en del av det utav
vederbörande kommun lämnade hyresbidraget eller av hyresvärdet å den av kommunen
lämnade bostaden. De i ärendet hörda myndigheterna hade tillstyrkt ett
sådant tillvägagångssätt, om de än haft olika meningar i avseende å beloppet av
höjningen.

Vad anginge beloppet av den del av hyresbidraget, respektive bostadens
uppskattade värde, som kunde beräknas som pensionsunderlag, hade i ärendet yppats
mycket olika meningar. Sökandena hade, utgående från medelvärdet å den från
kommunerna utgående förmånen, föreslagit, att såsom pensionsunderlag skulle beräknas
för rektor vid högre allmänt läroverk 1,100 kronor och för rektor vid realeller
samskola 900 kronor av förmånens värde. I likhet med de hörda myndigheterna
kunde departementschefen icke förorda den av petitionärerna föreslagna
höjningen av pensionsunderlaget. I övrigt hade överstyrelsen föreslagit
respektive 400 och 200 kronor och en majoritet inom statskontoret respektive
500 och 300 kronor samt reservanter inom statskontoret respektive 700 och
500 kronor.

För sin del funne departementschefen reservanternas förslag mest lämpligt.
Dess genomförande skulle föra ifrågavarande tjänstemän till en ställning i pensionshänseende,
som någorlunda svarade emot deras före avskedstagandet uppburna
tjänstinkomster och mot vad tjänstemän i ungefär liknande ställning uppbure i

pension. Då departementschefen det oaktat icke ansåg sig höra gä utöver de
belopp, som föreslagits av majoriteten inom statskontoret, hade han utgått, från
att en pensionsreglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken icke torde
alltför länge låta vänta på sig och att sålunda de bestämmelser, som skulle meddelas,
skulle bliva av provisorisk natur. På grund av vad sålunda anförts, hemställde
departementschefen, det täcktes Kung!. Maj:t föreslå riksdagen besluta,
att pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad rektor vid högre allmänt läroverk
skulle utgöra hela lönen med tillägg av 500 kronor samt för rektor och tillförordnad
rektor vid real- och samskola hela lönen med tillägg av 000 kronor.

Bankoutskottet tillstyrkte den kungl. propositionen, och riksdagen beslutade
i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Kungl. Maj:ts nådiga brev till statskontoret angående pensionsunderlag
för rektor och tillförordnad rektor vid allmänt läroverk är dagtecknat den 6 juni
1912.

I underdånig skrivelse den 30 sept. 1911 angående riksdagspetita för de
allmänna läroverken in. m. gjorde läroverksöverstyrelsen framställning om lönereglering
för samskolornas ämneslärarinnor.

Överstyrelsen anförde, att da samskoletypen för första gången infördes vid våra
allmänna läroverk, saknades vid bestämmande av löneförmåner för de kvinnliga befattningshavarna
all erfarenhet rörande de blivande lärarinnornas ställning, rörande arbetets dryghet
och ansvar samt tjänsternas större eller mindre begärlighet i jämförelse med andra lärarinnebefattningar
med flera omständigheter, som kunde tjäna såsom ledning vid bedömande av
löneförmånernas tillräcklighet eller otillräcklighet.

Sedan åtskilliga års erfarenhet förelåge, kunde frågan bättre bedömas. Överstyrelsen
ansåge av vissa omständigheter tydligt framgå, att tiden vore inne för en snar
och avsevärd höjning av de framställda lönesatserna.

Redan i sitt underdåniga utlåtande den 24 oktober 1910 hade överstyrelsen uttalat
sig i samma riktning. Överstyrelsen hade nämligen då anfört bl. a. följande.

Redan från första början hade ämneslärarinnebefattningar vid dessa skolor, och det
såväl i humanistiska som i matematisk-naturvetenskapliga ämnen, visat sig ovanligt litet
lockande, och av gjord jämförelse framginge, att de funnit ännu färre sökande än adjunktstjänstema.
Företagen undersökning utvisade, att en dylik befattning ledigförklarats ända till
åtta gånger, utan att någon anmält sig att ifrågakomma till densamma. Också hade det endast
genom beviljande av dispens i anmärkningsvärt stor utsträckning blivit möjligt att få dessa
tjänster besatta.

Iven om nämnda förhållanden delvis kunde förklaras på grund av vissa andra
omständigheter, till exempel därav att samskolorna i regel vore förlagda till smärre samhällen,
som ägde jämförelsevis mindre förutsättningar så i materiellt som ideellt hänsende att draga
till sig sökande, ansåge överstyrelsen det icke vara tvivel underkastat, att avlöningens
knapphet varit den huvudsakliga anledningen till berörda missförhållande, som antagligen
komme att förvärras, sedan lärarinnorna vid enskilda läroanstalter med år 1910 erhållet en
väsentligt förbättrad ekonomisk ställning.

Lärarinna uppbure en begynnelseavlöning, som motsvarade hälften av adjunkts.
Med anledning av men med någon ändring i denna proportion föresloge överstyrelsen för

1912 års
riksdag.

lärarinna en begynnelseavlöning å 2,000 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor efter
fem år och för första lärarinna en begynnelseavlöning a 2,500 kr. med ett ålderstillägg
a 500 kronor efter fem år. I fråga om förhållandet mellan lön- och tjänstgöringspenningar
kunde den fastställda fördelningen för första lärarinna med 600 kronor i tjänstgöringspenningar
tillämpas på övriga lärarinnor. För första lärarinna åter vore ett belopp å
900 kronor lämpligt såsom tjänstgöringspenningar.

Sedan nämnda underdåniga utlåtande avgavs, hade ännu en omständighet tillkommit,
som kraftigt talade till förmån för löneförbättring åt ifrågavarande lärarinnor. På framställning
av Kungl. Maj:t hade nämligen Riksdagen för lärarpersonalen vid de kommunala mcllanskolorna
bestämt lönebelopp, som vore icke oväsentligt fördelaktigare än de för samskollärarinnorna
fastställda.

Då lärarinnorna vid samskolorna i det hela sett såväl i fråga om kompetensfordringar
som det med befattningen förenade arbete och ansvar kunde anses fullt likställda
med lärarinnorna vid kommunala mellanskolorna, kunde det ej anses vara med billighet och
rättvisa överensstämmande, att de förra skulle åtnjuta avsevärt mindre löneförmåner, vartill
komme, att lärarinnor vid de kommunala mellanskolorna hade större befordringsmöjligheter
därigenom, att föreståndarbefattningen jämväl kunde beklädas av kvinna.

Vidare vore att beakta, att framgången av det jämförelsevis nyss påbörjade försöket
med statssamskolor, vilket hittills slagit särdeles väl ut, kunde vedervågas, om skolorna i
fråga på grund av allt för knapp avlöning åt lärarinnorna icke visade sig äga förmåga att
draga till sig dugande lärarinnekrafter i tillräckligt antal.

Att brist i detta avseende yppats, framginge redan av det ovan sagda, och en närmare
undersökning visade, att denna brist under de senaste åren icke av- utan snarare tilltagit.
Så hade t. ex. under åren 1907—1910 (tillsättandet av ordinarie samskollärarinnor började
först år 1907) i icke mindre än 63 fall ledigförklarad lärarinnebefattning vid samskola blivit
utan sökande, och en befattning hade ledigförklarats ända till nio gånger med samma negativa
resultat. En av överstyrelsen upprättad tabell visade, att medeltalet sökande till ärnneslärarinnebefattningar,
vilket under första året av fyraårsperioden 1907—1910 uppgick till
1,2 under sista året av samma period endast belöpte sig till 0,3 efter att under mellanåren
hava sjunkit till resp. 0,4 och 0,6. Vidare hade det visat sig, att 46,e procent av de tillsatta
lärarinnorna icke ägt föreskriven behörighet utan förvärvat sådan genom nådig dispens,
samt att proportionen mellan de kompetenta och de dispenserade försämrats, så att nnder år
1910 flertalet tillsatta varit dispenserade. Slutligen hade under läsåret 1910—1911 flertalet
av de extra ordinarie ämneslärarinnorna saknat föreskriven kompetens.

Givetvis komme, därest icke nödiga åtgärder för löneförbättring åt samskollärarinnorna
vidtoges, dessa missförhållanden att ytterligare förvärras efter tillkomsten av de kommunala
mellanskolorna, som genom sina förmånligare avlöningsförhållanden och befordringsmöjligheter
komme att draga till sig en del av de lärarinnor, som eljest varit att påräkna för statssamskolorna.

Den förut omtalade bristen på samskollärarinnor komme sålunda efter all sannolikhet
icke att upphöra utan tvärtom att förvärras.

Överstyrelsen, som hade flerårig erfarenhet av de redan förefintliga svårigheterna
att besätta lärarinnebefattningarna vid samskolorna med ordinarie innehavarinnor, funne de
anförda omständigheterna så vägande, att överstyrelsen ansåge av behovet påkallat att snarast
möjligt och framför varje annan lönereglering för lärare, som vore ifrågasatt, bereda
lärarinuorna vid statens samskolor en bättre ekonomisk ställning.

Vad beträffade de belopp, som vid en sådan löneförbättring borde komma i fråga,
hade överstyrelsen ingen anledning att frångå sitt förut avgivna förslag.

6!)

Överstyrelsen villo jämväl betona, att genom överstyrelsens förslag någon fördel icke
tillförsäkrades samskollärarinnorna i jämförelse med mcllanskollärarinnorna; särskilt med
hänsyn till kommunernas rätt att höja de senarcs minimilöner, vilken rätt utan tvivel
komme att i många fall användas, och med hänsyn till naturaförmånernas benägenhet
att i verkligheten uppgå till och motsvara högre belopp än den i staten beräknade inkomsten
därav, vore det överstyrelsens övertygelse, att mellanskollärarinnornas avlöningsförmåner i
det hela sett icke komme att stå efter samskollärarinnornas, sådana de i förevarande framställning
blivit av överstyrelsen föreslagna.

Angående de extra ordinarie lärarinnorna vid statens samskolor borde de, med hänsyn
till vad förut blivit anfört beträffande de nytillkomna kommunala mellanskolorna, ihågkommas
med eu löneförbättring samtidigt med de ordinarie.

I förutnämnda underdåniga utlåtande den 24 oktober 1910 hade överstyrelsen ansett
ett arvode å 1,500 kronor vara vid en blivande lönereglering lämpligt för kompetenta extra
ordinarie samskollärarinnor utan att yttra sig om de icke kompetentas avlöning. Då emellertid
1911 års riksdag på framställning av Kungl. Maj:t, bestämt ett arvode å 1,600 kronor
åt extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig ämneslärare vid kommunal mellanskola, utan att
någon skillnad gjorts mellan mer eller mindre kompetenta, funne överstyrelsen icke skäl att
i fråga om de extra ordinarie samskollärarinnorna avvika från dessa grunder, som skulle
tillförsäkra dem en avsevärt förbättrad ekonomisk ställning.

Överstyrelsen ville sålunda föreslå full likställighet i avlöning mellan dessa lärarinnor
och motsvarande lärarinnor vid de kommunala mellanskolorna.

Överstyrelsen föreslog alltså för första lärarinna två lönegrader å 1,600
och 2,100 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 900 kronor; för lärarinna två
lönegrader å 1,400 och 1,900 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 600 kronor,
för extra ordinarie lärarinna ett årligt arvode å 1,600 kronor.

I proposition till 1912 års riksdag anförde departementschefen att han
fnnne överstyrelsens framställning värd synnerligt behjärtande.

I likhet med överstyrelsen hade han den uppfattningen, att likställighet i lönehänseende
borde åvägabringas mellan lärarinnorna vid statssamskolorna och vid de kommunala
mellanskolorna. lian ginge härvid till och med så långt, att han ansåge det med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida ej de förras löneförmåner helt enkelt borde göras i alla avseenden
överensstämmande med de senares. Eu sådan åtgärd hade emellertid ej nu blivit av överstyrelsen
ifrågasatt, och han ansåge en löneförbättring för statssamskolornas lärarinnor så
behövlig, att han ej ville låta den försenas av de utredningar, vilka genomförandet av den
fulla likställigheten mellan de båda lärarinnekårerna måste förutsätta.

Då frågan om en allmän revision av läroverksläramas, de manliga och de kvinnliga,
löner vore aktuell, ansåge han det olämpligt att nu företaga en partiell men definitiv lönereglering.
lian ansåge det därför lämpligt att nu begära det för lönetillägg behövliga anslaget
på extra stat.

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen medgiva, att utöver de ordinarie forsta
lärarinnor och lärarinnor vid statens samskolor å stat tillkommande löneförmånerna
måtte för år 1913 till en var av nämnda befattningshavare såsom tillfällig löneförbättring
utgå ett belopp av 500 kronor, därav */s skulle anses utgöra lön och
Vs tjänstgöringspenningar, ävensom att till extra ordinarie ämneslärarinnor måtte

Framställning
från
Anna Montellus
m. fl.
ämneslärarinnor
vid
statens sant -

utöver redan stadgade arvoden för samma år utgå tilläggsarvode till ett belopp
av 200 kronor för var och en sådan med full kompetens samt 400 kronor för varje
dylik lärarinna utan berörda kompetens.

Statsutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag beträffande extra ordinarie
lärarinnor med biträdande av den av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk
uttalade uppfattningen om lämpligheten av att arvodena, i likhet med vad som
gäller beträffande motsvarande befattningshavare vid de kommunala mellanskolorna,
sattes till samma belopp för samtliga lärarinnor utan avseende å huruvida
de innehava full kompetens eller icke.

Vad åter anginge de ordinarie lärarinnorna, hade utskottet icke kunnat
undgå att finna den av Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen för högt tilltagen.
Utskottet delade visserligen i så måtto den av departementschefen uttalade
asikten om rättvisan i likställighet i löneavseende mellan lärarinnorna vid statssamskolorna
och de kommunala mellanskolorna, att utskottet ansåg sådan likställdhet
böra äga rum mellan lönerna i å ena sidan de båda lönegraderna för lärarinna
och första lärarinna vid samskolorna och å andra sidan de två första lönegraderna
för respektive lärarinna och biträdande föreståndarinna vid de kommunala
mellanskolorna; men dä ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle leda till en
ur nämnda synpunkt, ej oväsentligt gynnsammare ställning för det förstnämnda
slaget av lärarinnor än för motsvarande befattningshavare vid mellanskolorna,
kunde utskottet ej biträda detsamma utan hade ansett att i avbidan på den allmänna
revision av löne- och åtskilliga därmed sammanhängande förhållanden vid
de allmänna läroverken, som kunde förväntas komma att i eu jämförelsevis snar framtid
äga ruin, löneförbättringen borde skäligen bestämmas till för lärarinna i första
lönegraden 350 kronor och i andra lönegraden 50 kronor. Härigenom komme
nämligen ifrågavarande lärarinnor att bliva jämnställda med de respektive lärarinnorna
vid mellanskolorna i motsvarande lönegrader. Då första lärarinnan i
andra lönegraden redan nu åtnjöte högre avlöning än biträdande föreståndarinna
i samma lönegrad, ansåg utskottet ingen löneförbättring för förstnämnda slag av
lärarinnor erforderlig. Av denna tillfälliga löneförbättring borde enligt utskottets
mening 2/s anses utgöra lön och Vs tjänstgöringspenningar.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Liknande beslut fattades vid 1913
och 1914 årens riksdagar. I

I skrivelse i augusti 1909 hemställde åtskilliga lärarinnor vid statens samskolor
om vissa ändringar beträffande deras pensionering.

Nämnda lärarinnor hade icke, hette det i skrivelsen, att motse samma förmån,
som medgivits lärarinnor vid statsunderstödda flickskolor, nämligen att för
uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, fullgjord vid annan

läroanstalt: »allmänt läroverk, folksko ^seminarium eller folkskola, ävensom
enskild skola, som stått under av Kungl. Maj:t förordnad inspektion, eller som
vid den tid tjänstgöringen ägt rum, enligt då gällande bestämmelser, skulle hava
varit berättigad till statsunderstöd, därest ansökan därom gjorts».

Enligt gällande bestämmelser skulle petitionärerna icke komma i åtnjutande
av full pension, enär de inträtt i statens samskola vid en sådan ålder,
att de ej kunde uppnå 25 tjänstår; och de lärarinnor, som vid uppnådd pensionsålder,
55 levnadsår, icke hade 10 tjänstår, skulle, enligt riksdagsbeslut är 1907,
att minst 10 års tjänstgöring såsom ordinäre ämneslärarinna vid statens samskola
fordrades för pensions erhållande, ej komma i åtnjutande av någon pension, även
om de 20 år eller därutöver tjänstgjort med full tjänstgöring vid statsunderstödd
flickskola med eller utan dimissionsrätt och trots det att årligt avdrag å deras
årslön till pensionskassan gjordes.

På grund av det sålunda anförda hemställde petitionärerna om rättighet
att vid pensionsberäkning få tillgodoräkna sig hela sin föregående tjänstetid eller
del därav, med full tjänstgöring vid statsunderstödd flickskola. Särskilt behjärtansvärt
vore det, att de lärarinnor, vilka vid uppnådd pensionsålder icke hade 10
tjänstår vid statens samskola, tillerkändes rätt att av sin föregående tjänstetid
med full tjänstgöring vid statsunderstödd flickskola tillgodogöra sig så många år,
att pension kunde erhållas. I

vid skulor angående
deras
pensionering.

I avgivet utlåtande över ovannämnda ansökning den 22 november 1909 er- Läroverkslurade
överstyrelsen därom, att förslag om rätt för ordinarie lärarinnor vid sta-sen angåentens
samskolor att för pension få tillgodoräkna sig tjänstgöring vid statsunderstödd de ärnnesflickskola
redan varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och i proposition före- nas sta.
lagts 1907 års riksdag. Närmaste anledningen härtill torde hava varit ett för- tens samskoslag,
vilket överstyrelsen, som anbefallts att inkomma med utredning och förslag °''neringW
beträffande frågan om rätt för föreståndare och lärare vid enskilda läroverk att
vid övergång till allmänt läroverk för pension räkna sig till godo den tid, de
tjänstgjort vid enskilt läroverk, i skrivelse den 28 september 1906 framlade.

Överstyrelsen hemställde däri. att lärare, vilken efter vunnen behörighet
till adjunkts- eller lektorstjänst, vid enskilt läroverk, som erhållit rätt att anställa
mogenhetsexamen eller realskoleexamen, med nit och skicklighet fullgjort
tjänstgöring, väsentligen lika med adjunkts, lektors eller rektors vid allmänt läroverk,
finge, därest han utnämndes till sådan tjänst, för pension räkna sig till godo
sådan tjänstgöring vid enskilt läroverk, dock att i intet fäll den tid, som för pension
tillgodoräknades, finge överstiga 10 år. I motiveringen till detta förslag hade
överstyrelsen framhållit, att motsvarande rätt till pensionsberäkning icke torde
kunna förvägras de ordinarie ämneslärarinnor vid statens samskolor, som före

Statskontoret
angående
ämneslärarinnornas
vid statens
samskolor
pensionering.

utnämningen både ett större eller mindre antal tjänstår vid enskilda läroverk. I
yttrande till statsrådsprotokollet rörande detta ärende den 8 mars 1907 uttalade
föredragande departementschefen, att ifrågavarande lärarinnor komme att i större
utsträckning än lärarna vara i behov’ av den ifrågasatta förmånen, särskilt under
övergångsåren, innan läroverksreformen bleve fullt genomförd. I en till riksdagen
avlåten proposition hemställdes också, att ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna
vid allmänt läroverk måtte för rätt till pension få tillgodoräkna sig intill
tio år av den tid han eller hon efter vunnen behörighet till sådan tjänst, tjänstgjort
vid enskilt läroverk. Då detta förslag blivit av riksdagen avslaget, ansåge
sig överstyrelsen icke kunna ifrågasätta beviljande av den sökta förmånen till
den omfattning, som första alternativet i ansökningen innebure.

Yad åter beträffade det av sökandena ifrågasatta andra alternativet, nämligen
att de ämneslärarinnor vid statens samskolor, som vid uppnådd pensionsålder
icke skulle hava 10 tjänstår och sålunda enligt gällande pensionslag icke
vore berättigade till erhållande av pension, skulle av sin föregående tjänstetid
med full tjänstgöring vid statsunderstödd flickskola få tillgodoräkna sig så många
år, att pension kunde erhållas, så ansåge sig överstyrelsen, då detta vore en fråga
av jämförelsevis mindre omfattning — vid statens samskolor funnes endast 7
ordinarie ämneslärarinnor, vilka vid uppnådda 55 år icke skulle kunna räkna 10
år i statens tjänst — böra förorda en framställning härom till riksdagen.

Överstyrelsen hemställde därför, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder, att ordinarie ämneslärarinna vid statens samskolor, vilken, på den
grund att antalet av hennes för pension beräkneliga tjänstår, då hon uppnådde
55 års ålder, uppginge till mindre än 10, i enlighet med 7 § av gällande pensionslag
icke skulle kunna bliva berättigad till erhållande av pension, dock måtte,
därest hon vid statsunderstödd enskild läroanstalt under härför erforderlig tid bestritt
tjänstgöring, som till beskaffenhet och omfattning vore i huvudsak jämförlig
med ämneslärarinnebefattning vid samskola, av denna sin tjänstgöring tillgodoräkna
sig högst så många år, som erfordrades för att hela antalet av hennes tjänstår för
erhållande av pension, då hon avgick från sin befattning, skulle uppgå till tio.

Statskontoret påpekade i sitt utlåtande den 18 november 1911 över ovanberörda
ansökning, att frågan om rätt för ämneslärarinnorna vid statens samskolor
att för erhållande av pension tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid enskilt läroverk
nyligen blivit av riksdagen avslagen. Ävenledes erinrade statskontoret om
att sedermera förslag om utverkande av dylik rätt för vissa andra statstjänare
framkommit men att icke heller dessa bifallits. Vidare uttalade statskontoret såsom
sin mening, att de mindre tillfredsställande pensionsförhållanden, över vilka
sökandena klagade, berodde på föreliggande omständigheter vid upprättande av

statens samskolor och därför icke torde vara att befara för framtiden. Enligt
statskontorets uppfattning föreläge således anledning att ifrågasätta förbättring
av pensionsförhållandena endast vad beträffade dåvarande innehavare av ämneslärarinnebefattningarna
vid de allmänna läroverken.

Därest såsom statskontoret i utlåtande den 15 november 1911 tillstyrkt,
den levnadsålder, då skyldighet inträdde för ämneslärarinna att från tjänsten
avgå, framflyttades från 55 år till 60 år, medförde en sådan ändring, oaktat det
för hel pension erforderliga antalet tjänstår höjdes från stadgade 25 till Ö0,
eu icke obetydlig förbättring i pensionshänseende för en del av de dåvarande
lärarinnorna. Exempelvis skulle den lärarinna, som enligt gällande bestämmelser
skulle nödgats vid 55 års ålder efter endast 10 års tjänstgöring vid allmänt läroverk
avgå med pension, motsvarande endast 10.25 av hel pension, genom den tillstyrkta
ändringen komma att vid avgång först vid uppnådda 60 levnadsår räkna
15 tjänstår och således i pension bekomma 15 30 av hel pension. Då, såsom fallet
vore med 7 av ifrågavarande lärarinnor, vid fyllda 55 levnadsår ännu icke 10 år
tillbragts i statstjänst, skulle, på grund av stadgandet i 7 §, tredje stycket, pensionslagen,
pension icke alls kunna erhållas; men om berörda ändring vidtoges,
bleve 6 av dessa lärarinnor i tillfälle att uppnå 10 år eller därutöver i statens
tjänst och kunde således komma i åtnjutande av pension. På grund därav ville
det synas statskontoret, som om genom vidtagande av omförmälda ändring av avgångsåldern
bleve nödtorftligen sörjt för pension åt det stora flertalet av ifrågavarande
lärarinnor. Aven om den föreslagna ändringen av avgångsåldern ägde
rum, bleve emellertid ändock en av dessa lärarinnor utan pension, nämligen Alma
Evelina Rundberg vid samskolan i Eilipstad. Hon hade redan överskridit den
gällande avgångsåldern, men, enligt vad statskontoret inhämtat, erhållit läroverksöverstyrelsens
tillstånd att kvarstå till utgången av juni månad 1912. Då hon vid uppnående
av 60 års ålder ännu icke kunde räkna 10 år i statens tjänst, kunde någon
rätt till pension icke tillkomma henne; och syntes det böra ankomma på särskild
framställning, huruvida något ålderdomsunderstöd måtte kunna henne beredas.
Tillika föreställde ,sig statskontoret, att, därest någon av de övriga ibland dessa
i pensionshänseende sämst ställda lärarinnor skulle nödgas avgå före uppnådd
ålder av 60 år utan att då kunna räkna 10 år i statens tjänst, nådig framställning
komme att göras för beredande av något ålderdomsunderstöd även i sådant
fall.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde statskontoret, att förevarande
ansökning icke skulle till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Skulle emellertid någon ytterligare förbättring i pensionsavseende anses
billigtvis böra beredas dåvarande ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken,
ville det synas, som om detta — under förutsättning att för ämneslärarinnor i
allmänhet vid de allmänna läroverken pensionsåldern höjdes till 60 levnads- och

10—131873. Lärarelönenämnden. 3.

Översikt av läroverksliiraruas avlöningsförmåner från och med år 1905.

	Avlönin	g i lönegraden
						Anm.
	I.	II.	III.	IT.	V-
Adjunkt
Lön..................	2,000	2,350	2,700	3,050	3,400
Tjämstgöringspenningar.........	1,000	1,150	1,300	1,450	1,600
Lektor						5 år mellan löne-
						I graderna.
Lön..................	2,600	2,950	3,300	3,650	4,000	!
Tjänstgöringspenningar.........	1,400	1,550	1,700	1,850	2,000	!
Rektor vid realskola ’)
Lön..................	3,200	3,700	—	—	—
Tjänstgöringspenningar.........	1,800	1,800	—	_	—
Rektor vid högre läroverk 2)						10 år mellan löne-graderna.
Lön..................	4,000	4,500	—	—	—
Tjänstgöringspenningar.........	2,000	2,000	—	-	—
Teckningslärare vid realskola
a) För högst 8 veckotimmar.......	700	800	900	—
b) Ersättning pr veckotimme över 8 . . .	80	95	no	—	—
Teckningslärare vid högre läroverk
a) För högst 15 veckotimmar......	1,400	1,600	1,800	2,000	—
b) Ersättning pr veckotimme över 15 . .	80	95	no	125	—
Gymnastiklärare vid realskola 2).......	700	800	900	—	—
Gymnastiklärare vid högre läroverks) . . . .	1,400	1,600	1,800	2,000	—	5 år mellan löne-
Musiklärare vid realskola						graderna.
a) För högst 6 veckotimmar.......	550	650	750	—	—
b) Ersättning för varje av högst 3 vecko-					*
timmar över 6............	80	95	no	—	—
Musiklärare vid högre läroverk
a) För högst 12 veckotimmar......	1,100	1,300	1,500	1,700	—
b) Ersättning för varje av högst 3 veeko-
timmar över 12...........	80	95	no	125	—
E. o. lärare med fullständig kompetens . . .	2,000	—	—	—	—
E. o. lärare med ofullständig kompetens . . .	1,800	-	—	—

'') Till lönebeloppen för rektorer kommer bostadsförmån eller motsvarande hyresersättning.

2) Därjämte tilläggsarvode enligt Kungl. Maj:ts beslut åt gymnastiklärare med mera ansträngande
tjänstgöring.

	Avlöning i lönegraden	A n in.
	I.	n.	III.	IV. V.
Första lärarinna vid Barnskola, lön.....	1,400	1,900		i	I
Tjänstgöringspenningar...........	600	600	—	_	år mellan löne- j
Ordinarie lärarinna vid samskola, lön ....	1,000	1,500	—		graderna.
Tjänstgöringspenningar . . . •.......	500	500	—	—.	i
E. o. lärarinna med fullständig kompetens . .	1,400	—	—	— —
E. o. lärarinna med ofullständig kompetens .	1,300	—		_ —
Lärarinna, som förordnas att upprätthålla första lärarinnas åligganden..........	:;oo			_ i _
] Lärarinnaikvinnligthandarbete: ti marvode äl''50.

30 tjänstår — lämpligast kunde ske genom utverkande av riksdagens medgivande
därtill, att ifrågavarande lärarinnor måtte komma i åtnjutande av pension till
belopp, som med tillämpning av pensionslagens bestämmelser i övrigt skulle hava
tillkommit dem, om för hel pension erfordrats endast 25 tjänstår.

1913 års riksdag medgav på därom gjord framställning av Kung!. Maj:t
att åtskilliga lärarinnor vid statens samskolor måtte — utan hinder av den i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension meddelade
bestämmelser, att för erhållande av pension erfordras att vid uppnående
av föreskriven avgångsålder innehava minst tio tjänstår — kunna vid avgång ur
tjänsten efter uppnådd ålder av 55 år förklaras berättigade att erhålla pension
till avkortat belopp i förhållande till tjänstårens antal, dock minst 550 kronor för
första lärarinna och lärarinna i andra lönegraden samt 400 kronor för lärarinna
i första lönegraden.

Kungl. proposition
till
1913 års
riksdag
angående
åtskilliga
lärarinnors
vid statens
samskolor
pensionering.

1913 års riksdag beslöt, att från och med år 1914 för extra ordinarie ämneslärare,
vilken avlagt akademisk examen, som medför rätt att söka lärarbefattning
vid allmänt läroverk och genomgått provårskurs, skall utgå ett årligt arvode av
2,700 kronor samt att för extra ordinarie lärare, som icke fullgjort sålunda stadgade
villkor, skall utgå ett årligt arvode av 2,300 kronor.

1913 års
riksdag
angående
arvoden åt
extra
ordinarie
ämneslärare
vid rikets
allmänna
läroverk.

Nuvarande avlönings- och pensionsförmåner för lärarna vid de allmänna
läroverken äro bestämda genom: kungl. kungörelsen den 27 aug. 1904 angående
ny löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk;
1912 års riksdags skrivelse N:o 8, punkt 129, angående avlöningsförhöjning

7(1

Lönefrågan

vid

Falumötet

1909.

E. Rosengren.

åt ämneslärarinnorna vid statens samsbolor; lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 och kung! kungörelsen om tillämpningen
av denna lag av samma dag; Kungl. Maj:ts nådiga brev den 6 juni 1912 till
statskontoret angående pensionsunderlag för rektor och tillförordnad rektor; samt
kungl. kungörelsen den 4 juli 1913 angående arvoden åt extra ordinarie ärnneslärare
vid de allmänna läroverken.

IV. Särskilda framställningar rörande läroverkslärarnas avlönings- och

pensionsförhållanden.

1904 års lönereglering visade sig snart vara otillfredsställande för lärarkåren.
Lönefrågan upptogs därför till behandling vid det nittonde allmänna
svenska lärarmötet i Falun 1909. Frågan hade där fått följande formulering:
»Vad kan göras för att få till stånd en lönereglering, som rättvist awäges efter
olika orters olika levnadskostnader och penningvärdets ständiga sjunkande samt
familjeförsörjares större behov?»

Frågan inleddes av lektorerna E. Rosengren, Norrköping, och A. Korlén,

Falun.

Inledningsvis framhöll herr Rosengren, att det möjligen skulle kunna tyckas,
att denna fråga framställdes väl snart efter den senaste löneregleringen. För den som
kände till den verkliga innebörden av denna reglering, torde dock frågan icke
förefalla omotiverad. 1904 års lönereglering vore ett mästerverk av finansiell
statshushållning, enär den kunde erbjuda lärarna 1,000 kronors löneförbättring i
varje lönegrad och ändå bereda statskassan lindring. Naturligtvis finge lärarna i
verkligheten mindre medellön under förutsättning av samma sena befordran som
förut. Att det blivit en förbättring av lärarnas villkor berodde icke på regleringen
utan på de många nya platserna. Hade man fått de nya platserna med
den gamla regleringen, hade ställningen varit bättre. Nu vore ställningen sådan,
att om en lärare måste vänta på befordran till adjunkt mer än fem år eller till
lektor mer än tre är, bleve medellönen under hans återstående ordinarie tjänstgöring
mindre, än den skulle ha blivit före regleringen. Den enda trösten vore,
att pensionen bleve större. Den effektiva förbättring, som skulle blivit en följd av
regleringen och de nya platserna, återtogs med löneturen för de extra ordinarie
lärarna.

Vidare anmärkte inledaren, att löneregleringen icke tagit hänsyn till olika
levnadskostnader på olika orter, vadan icke så liten förstämning blivit följden hos
lärare i vissa städer, som förut lämnat hyresbidrag för att utjämna denna orättvisa
men sedan staten verkställt en ny reglering, icke ansett sig böra avhjälpa
dess brister. Följden av hyresbidragens indragande hade blivit, att lärarna i

sådana städer så gott som gått miste om löneförhöjning eller till och med fått
sina villkor försämrade. Enligt inledarens åsikt hade det varit statens skyldighet
att gripa in i sådana fall och antingen ersätta, vad lärarna förlorat, eller tvinga
kommunerna att utjämna orättvisan.

De alltjämt stigande livsmedelspriserna vore också orsak till att 1904 års
lönereglering vore otillfredsställande. Denna reglering grundade sig på statistik
över livsmedelspriserna i slutet av förra århundradet. Men med början av innevarande
århundrade hade inträtt en enorm höjning av livsmedelspriserna. Följden
därav vore, att den lönereglering, som skulle varit verksam under förutsättning
av de livsmedelspriser, som rådde i slutet av 1800-talet, befunnes vanmäktig mot
den prisstegring, som sedan dess ägt rum. Särskilt kännbar vore denna prisstegring
för familjeförsörjare, som hade stora familjer att försörja.

Sådana missförhållanden kunde icke överensstämma med .statens intresse.
Inledaren föreställde sig, att staten skulle vara mest betjänt därav, att dess
tjänstemän erhölle full likställighet på respektive tjänstemannagrader, att de för
att möta stegrade livsmedelspriser finge ökade hjälpmedel, att de dyrare orternas
tjänstemän bleve satta i samma bärgningsmöjlighet som de billigare orternas samt:
att familjeförsörjarna icke straffades med ekonomisk brist och nöd, därför att de
bidroge till befolkningens återväxt. Missförhållandena måste således bero på att
statsmakterna icke uppmärksammat dessa orättvisor eller ock icke insett, huru de
skola kunna avhjälpas.

Att avhjälpa dylika orättvisor vore visserligen förenat med svårigheter,
men dessa vore dock enligt inledarens uppfattning ej större, än att de kunde
övervinnas, om man blott ville frigöra sig från vissa förutfattade meningar.

Till sådana förutfattade meningar hörde i främsta rummet den falska föreställningen
om medeltalets gyllene fördelar. Vid bestämmandet av lärarnas löner
hade man sökt medeltalet dels av de olika levnadskostnaderna i de olika läroverksstäderna,
dels av de olika levnadskostnaderna för familjeförsörjaren och den ogifte
och därefter grundat lärarnas avlöning på detta medeltal. Härigenom uppkom
den orättvisan, att läraren på en billig ort fick samma lön som läraren på en dyr
ort ävensom att familjeförsörjaren och icke-familjeförsörjaren fingo lika lön.

En annan falsk föreställning vore den förutfattade meningen om betydelsen
av principen dUIcci lön för lika arbete», då man därmed ville omintetgöra den berättigade
skillnaden i penninglön för den ensamme och för familjeförsörjaren. Huvudsaken
vore icke den numeriskt lika penningsumma, som utgick ur statskassan, utan
lönens betydelse att bereda mottagaren en anständig bärgning. Den lön, som satte
den ensamme i stånd att leva i överflöd, kunde vara otillräcklig att förse familjeförsörjaren
med det nödvändigaste. Genom skenbart lika lön finge således den ene
icke lika lön för arbete som den andre.

Vidare hade principen lika lön för lika arbete» misstytts, i det att man

ensidigt fäst begreppet »arbete» vid tjänstförrättningen. Lärarens uppgift vore icke
allenast att utföra ett visst kvantum undervisningsarbete. Såsom medlem av familj,
samhälle och stat hade läraren förpliktelser, som han icke kunde undandraga sig.
Barnens vård och uppfostran krävde mycket arbete. Men sådant arbete komme
staten till godo. Det vore därför staten ovärdigt att lämna detta arbete utan
nödigt understöd. När man med nämnda princip ville motivera de ogiftas
lika lön med familjeförsörjarens, så förbisåg man, att barnuppfostran och barnavård
vore ett drygt och maktpåliggande arbete. Loge man detta i betraktande,
måste man komma till det resultatet, att principen »lika lön för lika arbete» med
nödvändighet förde till olika lön för ogifta och familjeförsörjare.

I sammanhang med missuppfattningen av principen »lika lön för lika
arbeta stod uppfattningen av penninglönens företräde framför lön in natura. Det
vore dock en riktig princip att låta lönen utgå i en viss mängd varor. Då blev
varukvantiteten densamma trots penningvärdets sjunkande. Det kunde visserligen
se ut, som om lönen på detta sätt skulle bli växlande med varuvärdet. Men
varuvärdet vore dock beståndande, i samma mån som det fyllde ett nödvändigt
behov. Vi behövde företrädesvis matvaror, kläder, bostad o. d. Med tiden blev
det dock nödvändigt att övergå från formen av naturaprestation till varornas evaluering
i kontanter. Men lönens värde borde icke grundas på några få varor,
utan lönen borde omfatta värdet av de nödvändigaste beståndsdelarna i tjänstemannens
behov, såsom livsmedel, kläder, bostad och tjänstfolk. Med statistikens hjälp
kunde sedan denna lön modereras efter de olika orternas priser och efter prisernas
stegring. På sådant sätt skulle tjänstemän på olika orter verkligen bliva lika avlönade,
och lönerna skulle icke förlora i värde trots penningvärdets ständiga sjunkande.

En avlöning, som motsvarade lärarnas olika civilstånd, ansågs av inledaren
kunna erhållas på så sätt, att lönen uppdelades i huvndlön och familjeunderhåll.
Den förra, som borde vara uppdelad i lön, tjänstgöringspenningar och ålderstilllägg,
skulle vara lika för alla, män och kvinnor, gifta och ogifta. Vidare borde
vid bestämmande av denna avlönings storlek hänsyn tagas till tjänstens vikt och
ansvar, den kompetens tjänsten krävde, samt den sociala ställning den medförde.

Familjeunderhållet borde avpassas efter familjens storlek och sociala
stål ning, så att tjänstemannen erhölle en nödtorftig men ståndsmässig bärgning

Med det anförda ville inledaren hava uppvisat, att eu rättvis lönereglering
vore möjlig, ifall den toge skälig hänsyn till olika orters levnadskostnader, livsmedlens
stegring och familjens storlek.

Den första anmärkning, inledaren väntade sig mot detta förslag, vore, att
det skulle stöta på praktiska svårigheter. Men vilka vore dessa svårigheter?
Vad som behövdes, vore litet statistik och några enkla beräkningar. Och livsmedelsstatistik
funnes för olika orter och för stegringen under de senaste åren,
och beräkningar av levnadskostnaden för olika familjer eller för varje familje -

medlem vore gjorda av den stora läroverkskommittén. Yad som äterstode, vore
endast några enkla aritmetiska beräkningar.

En annan anmärkning vore den, att denna princip skulle pressa ner lönerna
för de ogifta lärarna till det oundgängligen nödvändiga för en kvinnlig tjänstinnehavare,
så att de icke skulle kunna betala sina skulder och samla medel till
sin bosättning, vadan följden skulle bliva försenade giftermål och i allmänhet
motsatsen till vad man ville vinna genom en förbättrad avlöning.

Denna anmärkning torde dock endast böra uppfattas som en undanflykt
för att tillbakavisa reformen. Annars borde det vara tydligt, att just en sådan reform
borde vara ägnad att undanrödja den svårighet, som rådde i avseende på
befolkningsförhållandena, den nämligen, att det enskilda och det allmänna komme
i kollision, att det barnantal, som från statens synpunkt vore önskligt, från privatekonomisk
bleve betungande. Med tillämpning av inledarens princip skulle
det komma att gestalta sig så, att den ekonomiska ställningen icke försämrades med
äktenskaps ingående, ty inkomsterna skulle växa i förhållande till utgifterna.

Men även om äktenskapsfrekvensen och nativiteten icke skulle ökas, så
vore det dock enligt inledarens mening orättvist, att tjänstemän skulle underkastas
ett olidligt tryck, ekonomiska svårigheter och därmed följande social nedsättning,
därför att de hörde till dem, som fått på sin lott att även sörja för släktets
förnyelse och folkstammens uppehållande. Det vore ett för staten ovärdigt
förhållande, att man nödgades beklaga dem, som hade stor familj att försörja
med en fattig lärarlön, under det att man prisade dem lyckliga, som icke hade
några barn.

Mot nämnda princip hade också gjorts den anmärkningen, att den icke
kunde tillämpas på vissa andra områden, t. ex. det privata affärsområdet.

På en sådan invändning ville inledaren svara, att detta icke utgjorde något
skäl, varför principen icke borde tillämpas vid bestämmandet av avlöning för
statens tjänstemän, då staten borde vara lika intresserad av släktets som tjänstens
uppehållande.

För övrigt vore principen icke så främmande för det privata affärsområdet
Ofta inträffade det, att en principal höjde lönen för en person, som han hade i
sin tjänst, då denne ville träda i äktenskap eller då hans familj ökades.

Även på storindustriens område ansåg inledaren, att den av honom förordade
löneprincipen borde kunna tillämpas. I samma mån som den moderna arbetarrörelsen
med nödvändighet måste underkasta sig statens kontroll, borde det
icke vara orimligt, att staten fastställde, att i de kollektiva avtalen, som vore ett
slags löneregleringar för arbetare, inginge bestämmelser om olika löner enligt förutnämnda
principer.

I fråga om sä stora rörelser, som senast åsyftats, skulle olikheten av de
enskilda arbetarfamiljernas storlek icke spela någon sådan roll, att på den ene

arbetsgivarens lott folie större och på den andre mindre familjer att underhålla,
utan denna olikhet komme att fördela sig med en likformighet, som alltid vore utmärkande
för den mer omfattande statistiken. Inledaren vore av den uppfattningen,
att man på den vägen hade att söka en lösning av den sociala frågan, och det
vore så långt ifrån, att konsekvenserna skulle vederlägga principens riktighet, att
tvärtom de utsikter, den gav till lösning av tidens svåra frågor, ännu mer talade
för dess riktighet.

För genomförandet av en lönereglering, som rättvist avvägdes efter olika
orters olika levnadskostnader och penningvärdets ständiga sjunkande samt familjeförsörjarnas
större behov rekommenderade inledaren ett effektivt upplysningsarbete,
en agitation i bästa bemärkelse för utbredande av den humanitet, som läge i principen,
så att allmänandan och kårandan måtte segra över egennyttan och partikulärintressena.

1 anslutning till vad sålunda anförts framställde inledaren följande förslag
till resolution:

»Mötet uttalar sig för behovet av en rättvis lönereglering, som tager hänsyn
såväl till olika orters högre eller lägre levnadskostnader och den ständigt fortgående
prisstegringen som ock till de ogifta lärarnas och de mer eller mindre betungade
familjeförsörjarnas olika behov.»

A. Korlén. Den andre inledaren, lektor A. Korlén, ansåg, att herr Rosengrens föredrag

berört alltför vidlyftiga samhällsproblem för att kunna leda till något uttalande
av ett lärarmöte.

Herr Korlén ville därför föreslå mötet att i anslutning till den åvägabragta
diskussionen av lönefrågan göra ett uttalande, som hänvisade till avlöningsprinciper,
vilka redan vunnit erkännande och tillämpning på andra områden.

I likhet med den föregående talaren räknade inledaren på allmänt instämmande
i fråga om behovet av en revision av löneregleringen.

Det vore först i fråga om utsikten för en ändring inom överskådlig tid av
bestående förhållanden, som meningarna torde vara delade. I denna punkt hade
dock inledaren en alldeles deciderad uppfattning, som syntes honom fotad på
solida grunder.

Det vore icke nog med att jämföra gällande löner med förutvarande.
Huvudfrågan vore, om läroverkslärarnas oundgängliga levnadsbehov och deras
löneinkomster bragts i jämviktsförhållande. Detta vore nämligen en grundsats,
som öppet uttalats som statsmakternas motiv för genomförande av löneregleringar
för vissa tjänstemannagrupper under de senaste åren. Under dessa löneregleringar
hade det gjorts till regel, att statens tjänstemän skulle bliva för sin
existens oberoende av extra inkomster. Med tillämpning av dessa grundsatser
hade resultatet vid de nyssnämnda löneregleringarna blivit ett väsentligen annat

än vid genomförande av läroverkslärarnas senaste löneregleringar, då likväl samma
motiv åberopades.

Och dock vore de ifrågavarande statstjänstemannens lönefråga ej så gammal
som läroverkslärarnas. För de förra hade nämligen i allmänhet fastställts nya
lönesatser vid en tid, då behovet av en sådan även för läroverken redan gjort
sig gällande och erkänts, nämligen under åren före och efter 1880. De nya
kraven för dessa grupper löntagare kommo som en följd av den allt kännbarare
prisstegringen mot sekelslutet. Sedan med anledning därav 1901 års riksdag
beviljat dyrtidstillägg åt en stor del av statens ämbetsmän ocli betjänte och då
det syntes sannolikt, att de förhållanden, som framkallat behovet härav, skulle
komma att fortfara, anbefallde Kung!. Maj:t genom nådigt cirkulär i okt. 1901
vederbörande ämbetsverk och myndigheter att var för sin förvaltningsgren
inkomma med utredning, huruvida ändringar i vederbörande lönesatser kunde
anses böra äga rum. Med anledning av de inkomna yttrandena och för grundligare
utredning uppdrog Kung], Maj:t i okt. 1902 åt en kommitté att avgiva
»utlåtande och förslag rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden».

Det blev statskontoret, som först fick sin lönereglering framlagd för riksdagen,
som 1907 godkände den föreslagna nya staten för statskontoret, i och med
detsamma gillande de principer, på vilka den var baserad och vilka även skulle
tillämpas i de väntade löneregleringarna för andra ämbetsverk. Sedan saken
sålunda principiellt var klar, mötte inga svårigheter för de följande alldeles analogt
avvägda lönestaterna, som under de närmast följande åren beviljades åtskilliga
andra tjänstemannagrupper.

Mera anmärkningsvärt än att löneregleringen hade genomförts med de motiveringar,
som ovan relaterats, vore emellertid det följdriktiga sätt, på vilket de
erkända grundsatserna hade tillämpats. De lönesatser, som slutligen av vederbörande
departementschefer föreslogos och av riksdagen accepterades, voro nämligen
varken de av ämbetsverken själva år 1902 i allmänhet påyrkade, ej heller
de av löneregleringskommittén föreslagna modifikationerna därav, utan väsentligt
högre.

Förklaringen härtill vore följande.

De förslag, som löneregleringskommittén haft att utgå ifrån, hade i allmänhet
av resp. ämbetsverk uppgjorts 1902. När så exempelvis löneregleringskommitténs
betänkande rörande landsstaten remitterades till statskontoret, visade
det sig, att de ekonomiska förändringarna i tiden fortgått i så raskt tempo, att
hänsyn därtill skäligen borde tagas. Också förklarade sig statskontoret och kammarkollegium
i år 1907 avgivet utlåtande över kommitténs löneregleringsförslag
för landstaten icke kunna tillstyrka de lönebelopp, som kommittén föreslagit,
utan ansåge en väsentlig förhöjning därutöver vara av behovet påkallad för samt 11

—131873. Lärarelönenämnden. 3.

liga lan (Isstatstjänstemän. Icke heller de av statskontoret uti dess utlåtande av
okt. 1902 föreslagna lönebelopp ansåge de båda ämbetsverken längre tillfredsställande.
Redan den alltjämt fortgående stegringen av levnadskostnaderna funne
ämbetsverken ifråga nödvändiggöra en förhöjning i det förslag, statskontoret för
ej fullt 5 år sedan avgivit. Därtill komme, att statskontoret år 1902 icke kunnat
taga hänsyn till det visserligen då redan framkomna men först sedermera allmännare
omfattade förslaget om åläggande för tjänstemännen att bidraga till sin egen pensionering.
Statskontoret och kammarkollegium ansåge sig därföre böra tillstyrka,
att lönebeloppen för landsstatstjänstemännen måtte upptagas till omkring 10 ‘i
högre, än statskontoret hemställt 1902.

Då statskontoret i juni 1905 yttrat sig beträffande de för statskontoret själv
av löneregleringskommittén föreslagna lönerna, både statskontoret redan funnit omständigheter
föreligga, som talade för en större förhöjning, än statskontoret 1902
föreslagit. Gentemot de av kommittén föreslagna sänkningarna nöjde sig statskontoret
dock då med att vidhålla sitt ursprungliga förslag.

Det blev vederbörande departementschef, som gjorde sig till målsman för
de höjningar härutinnan, som också 1907 vunno riksdagens bifall och som tjänade
till mönster vid avvägande av de definitiva lönebeloppen i övriga fall.

Förfarandet vid läroverkens lönereglering erbjöde utgångspunkter för direkt
jämförelse. Med stöd av bl. a. uppgifter rörande levnadskostnaderna under åren
1889_1898 hade läroverkskommittén uppställt en minimistandard för läroverkslärarnas
levnadskostnader. Den summa, vartill denna beräkning ledde, eller 3,000
kronor, lades till grund för de föreslagna begynnelselönerna för adjunkter. Härvid
togs emellertid ingen hänsyn till skyldigheten för lärarna att bidraga till egen pensionering.
Likaledes medgavs, att beloppen för de olika utgiftsposterna i den uppgjorda
beräkningen vore så knappt tillmätta, att åtskilliga för en lärare nästan
nödvändiga utgifter i verkligheten uppginge till ett vida högre belopp än det,
vartill de av kommittén beräknats. Och detta gällde med hänsyn till förhållandena
redan före sekelslutet. Att den fortskridande utvecklingen redan vid löneregleringens
för läroverkslärarna ikraftträdande lämnat dessa förhållanden ett gott
stycke bakom sig, erkändes av officiella uttalanden och vann vederbörligt beaktande
ett par år senare vid fastställande av staterna för förut omförmälda ämbetsmannakårer.

Det vore riksdagens uttryckliga uttalande, att läroverkslärarna i avseende
på avlöningsbeloppen skulle vara likställda med andra tjänstemän. Men den likställdhet,
som vanns, kom — helt naturligt — att gälla de år 1904 tilltänkta
löneförmånerna för andra tjänstemän, och ej de högre, som senare faktiskt blevo
gällande.

Vid läroverksreformens genomförande åsyftades — enligt både departementschefens
uttalande till propositionen och riksdagens skrivelse —, att läroverksadjunk -

terna skulle likställas med första gradens tjänstemän i fråga om slutlöner, sådana
dessa år 1904 voro tilltänkta. När sedermera lönerna för första gradens tjänstemän
kommo att definitivt fastställas, sattes dess slutsumma till 200 kronor högre, än
för adjunkterna bestämts. Begynnelselönerna för adjunkter voro ämnade att möjliggöra
för dem att träda i äktenskap. Härför voro de föreslagna beloppen från
början otillräckliga och hade blivit det än mera dels till följd av att avdrag för
pensionsbidrag ej togs i beräkning, dels därigenom att de voro fixerade med hänsyn
till en gången tids ej längre gällande ekonomiska förhållanden. Fasthölle
man vid önskvärdheten av att en ordinarie lärare borde ha tillfälle att tämligen
snart bilda familj, så kunde begynnelselönen icke sättas lägre än den, som utgick
för första normalgradens tjänstemän inom andra ämbetsmannakårer. Det torde
ändock i alltför många fäll dröja åtskilligt, innan den ekonomiska ställningen
för eu lärare, som vunnit befordran till ordinarie, tilläte giftermål. Ty det vore
att märka, att läroverkskommittén vid beräkningen av en lärares nödvändiga
utgifter icke medtagit vare sig ränta eller amortering av skulder. Att en mycket
stor del av lärarkåren hade att räkna med dessa poster, vore alltför väl
bekant, och statistisk belysning därav saknades icke heller alldeles.

Med godkännande av förutsättningen, att läroverksadjunkterna skulle likaväl
som t. ex. länsnotarier och länsbokhållare, vilka hänföras till första normalgraden,
kunna leva på sin lön, kunde anspråken beträffande de förstnämndas
begynnelselön ej bliva lägre än för dessa sistnämnda.

Läroverksadj nnkt	Första gradens tjänsteman
Lönegrad	Lön	Tjänst- göringsp.	Summa	Lönegrad	Lön	Tjänst- göringsp.	Summa
l:a........	2,000	1,000	3,000	l:a........	2,200	1,500	3,700
2:a.........	2,350	1,150	3,500	2:a........	2,700	1,500	4,200
3:e.........	2,700	1,300	4,000	3:e.........	3,200	1,500	4,700
4:e.........	3,050	1,450	4,500	4:o.........	3.700	1,500	5,200
5:e.........	3,400	1,600	5,000

Men med denna likställdhet måste naturligtvis enligt inledarens åsikt
alla dess konsekvenser godtagas. En sådan bleve en ändrad proportion mellan
lön och tjänstgöringspenningar; en annan vore, att det icke kunde bli tal om
mera än tre ålderstillägg ä 500 kronor. Dessa förändringar skulle emellertid
icke för någon tjänstålder medföra någon sänkning av dittills utgående avlöning,
vilket framginge av en jämförelse mellan gällande och föreslagna avlöningar.

Därefter övergick inledaren till frågan om lektorernas lönesatser. Det
kunde synas skäligt att jämnställa lektorerna med andra gradens tjänstemän,

varigenom begynnelselönen skulle bliva 5,400 kronor. Härigenom skulle lektorernas
löner komma att ligga i det närmaste mitt emellan professorernas och
adjunkternas, vilket förhållande onekligen hade en viss hävd för sig. Men å
andra sidan kunde det näppeligen sägas, att en sådan relativt högre avlöningsförbättring
i lika ljög grad utgjorde ett livsvillkor för lektorerna, som den för
adjunkterna föreslagna vore för dessa. Att emellertid en väsentlig skillnad i
lönesatser måste bibehållas, motiverade departementschefen i 1904 års läroverksproposition
med den längre och kostsammare utbildningstid, som förvärvandet av
lektorskompetens krävde. Denna skillnad hade alltsedan år 1858 utgjort 1,000
kronor i alla lönegrader, en skillnad, som även framdeles torde böra bibehållas.
Därmed följde då, att även lektorerna skulle erhålla rätt till tre ålderstillägg.

Yad beträffade rektorslönerna gjorde läroverksreformen ingen rubbning i
det sedan länge gällande förhållandet, att rektor ej avlönades lägre än någon
annan vid samma läroverk tjänstgörande lärare.

Med fasthållande vid samma grundsatser skulle, därest ovan gällande förslag
realiserades, avlöningen för rektor vid högre allmänt läroverk uppgå till 6,200
kronor. Lades härtill hyresersättningen, utgående med i medeltal närmare
1,300 kronor, komme rektorslönen i medeltal att uppgå till vad som gällde för
tjänstemännen av tredje normalgraden.

Bestämmelsen om hyresersättning för rektorerna föranledde inledaren att
framkasta frågan, huruvida icke även för övriga lärare en viss anpassning av
löneförmånerna efter olika orters dyrhetsförhållanden kunde vara på sin plats.
Lärarna i övre Norrlands städer vore otvivelaktigt i lika stort behov av ortstillägg
som landsstatstjänstemännen i där belägna residensstäder, vilka åtnjöte
denna avlöningsförmån. Beloppen för läroverksadjunkter ansåg inledaren böra
bliva desamma som för länsnotarie^ för lektorer finge de särskilt fastställas,
lämpligtvis till 200 kronor i andra dyrhetsklassen.

Därefter övergick inledaren till frågan om vad som borde göras för att
tillvarataga förefintliga utsikter att få förbättrade avlöningsvillkor. Inledaren
ansåg, att det skulle vara fördelaktigt, ifall den s. k. löneregleringskommittén
finge åt sig hänvisat att skärskåda läroverkslärarnas avlöningsförhållanden ur
samma synpunkter, som den eljest anlade. En väg för uppnående av detta mål
vore, att en petition om löneregleringens revision ingåves till Kung! Maj:t.
Svenska läraresällskapet borde ombesörja, att en sådan petition komme till stånd
och frambures.

Slutligen hemställde inledaren, att mötet ville antaga följande resolution:

»Då erfarenheten visat, att den lönereglering för de allmänna läroverkens
ämneslärare, som genomfördes vid senaste läroverksreformen, icke erbjuder tillräckliga
lönesatser för vinnande av de syftemål, som med densamma åsyftades, och
då sedermera ett stort antal ämbetsmannakårer, med vilka läroverkslärärna genom

arten och längden av sin utbildning fullt kunna jämnställas, fått löneregleringar
genomförda i närmare överensstämmelse med tidens ekonomiska förhållanden, uttalar
sig mötet för en skyndsam förbättring av läroverkslärarnas löner, utförd
efter de grundsatser, som inom riksdagen gjort sig gällande vid de tre senaste
årens regleringar av lönerna för andra ämbetsmän med akademisk bildning.»

I den därpå följande diskussionen framhölls bl. a., att de otillräckliga Diskwstiolönerna
särskilt drabbade lärarna i första lönegraden och att man därför borde nenkoncentrera
sina önskningar mot det målet, att de första lönegraderna avskaffades.
Vidare vore önskvärt, att de långa perioderna mellan förflyttningarna till
högre lönegrad avkortades och uppflyttning skedde vart tredje år i stället för
vart femte i likhet med förhållandena vid vissa andra statens ämbetsverk.
Dyrortstillägg borde beviljas efter grunder, som tillämpats i fråga om andra kårer.

Särskilt påpekades de svårigheter, med vilka de norrländska läroverken i berörda
hänseende hade att kämpa.

Gentemot den förste inledarens förslag, att lönerna skulle anpassas efter
de olika levnadsförhållandena, framhölls, att detta icke kunde ske, då förhållandena
oupphörligen växlade. Häremot erinrade inledaren om, att det funnes något,
som hette markegång och som utgjorde ett officiellt konstaterande av varupris,
t. ex. för råg under ett år på en viss tid. Denna markegång hade stor betydelse
i flera hänseenden, ty det vore mångahanda saker, som beräknades efter markegångspris.
Enligt inledarens mening vore det möjligt att på grund av statistikens
utveckling finna en markegång för de i ett hushåll nödvändiga livsförnödenheterna
på en ort.

Markegången skulle utgöra grunden för beräkningen av lönerna, vilka alltså
icke skulle vara fixa och färdiga utan de skulle periodiskt rätta sig efter den
markegång, som blivit fastställd på grund av officiell statistik. Staten hade i sin
makt att upprätta och fastställa denna statistik. Det behövdes sedan endast en
enkel matematisk formel, upptagande förnödenheternas proportion och pris, för
att man med ledning därav skulle finna de rätta lönebeloppen.

Tillämpade man sådana löneregleringsprinciper, skulle man icke behöva
befara, att de utredningar, på vilka en lönereglering grundades, redan vore föråldrade,
innan regleringen blivit genomförd. Och inträffade stegring av livsmedelsprisen
på en ort, skulle lönen av sig själv följa med denna prisstegring.

Man behövde då icke underhålla löneregleringskommittéer i åratal, ty med tillhjälp
av statistiken och en matematisk formel skulle lönen rätta sig efter alla
förhållanden.

Resultatet av diskussionen framlades i ett förslag till resolution. I detta
uttalades sympatier för de avlöningsprinciper, som den förste inledaren framhållit.
I avvaktan på tillämpning av dessa principer ville dock mötet uttala sig

för en löneförbättring enligt gällande avlöningsprinciper. Uttalandet hade följande
formulering:

»Då erfarenheten visat, att den lönereglering för de allmänna läroverkens
ämneslärare, som genomfördes vid senaste läroverksreformen, icke erbjudit tillräckliga
lönesatser för uppnående av de syftemål, som därmed avsågos; och då
sedermera ett stort antal ämbetsmannakårer, med vilka läroverkslärarna genom
arten och längden av sin utbildning fullt kunna jämställas, fått löneregleringar
genomförda i närmare överensstämmelse med tidens ekonomiska förhållanden, uttalar
sig mötet för en reglering av läroverkslärarnas löner, genomförd i huvudsaklig
överensstämmelse med de grundsatser, som framburos i motion vid 1908
års riksdag av herr Saedén i andra kammaren om allmän lönereglering.

I avvaktan på genomförandet av en sådan reglering uttalar sig mötet för
en skyndsam reglering av läroverkslärarnas löner, genomförd efter de grundsatser,
som inom riksdagen gjort sig gällande vid de tre senaste årens regleringar
av lönerna för andra ämbetsmannakårer med akademisk bildning.»

Mötet antog detta resolutionsförslag.

Lönefrågan Lönefrågan diskuteras även vid det tjugonde svenska läroverkslärarmötet

Norrkö * Norrköping år 1912. Diskussionen inleddes av lektor E. .Rosengren, Norrköping,
pingsmötet med ett föredrag om Principerna för en rationell lönereglering, varpå lektor A.

J.912. Korlén, Falun, gav en förklaring angående tillkomsten av lärarsällskapets petition
och en framställning av frågans läge.

Därefter följde en livlig diskussion, efter vars slut i överensstämmelse med
lektor Korléns förslag följande resolution antogs: »Mötet betraktar lönerevisionen
som en av de allra angelägnaste förutsättningarna för att läroverken skola kunna
på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter och förväntar det läroverkslärarnas
lönefråga inom den tillsatta utredningsnämnden behandlas utan varje
dröjsmål, på det att den kungl. propositionen i ärendet, på vilken kåren väntar,
under alla förhållanden måtte framläggas inför 1913 års riksdag.»

Framställ- I samband med lärarmötet i Falun 1909 ägde ordinarie årsmöte rum med

Svenska1 Svenska lärarsällskapet och därvid beslöts att rikta en uppfordran till lärar läraresäll-

sällskapets styrelse att gå i författning om en petition till Kungl. Maj:t i anslut relsedenll

ning lärarmötets uttalande för »en skyndsam reglering av läroverkslärarnas

juni 1910 löner, genomförd efter de grundsatser, som inom riksdagen gjort sig gällande vid
revmondav c^e tre senaste årens regleringar av lönerna för andra ämbetsmannakårer med akade
för demisk bildning».

vid‘rikets I enlighet med det sålunda givna uppdraget ingick lärarsällskapets styrelse

allmänna till Kungl. Maj:t med eu framställning (Bil. XXVIII: 1), i vilken styrelsen hem l<lfolkskola

ställde om eu sådan revision av lärarnas lönestater, att ämneslärarna vid all seminaricr

männa läroverk (och folkskoleseminarierna) måtte bliva likställda med jämförliga
gällande
lönestater.

kategorier av andra statens tjänstemän med akademisk bildning. Likaledes hemställdes
om lönereglering för lärarinnorna vid statens samskolor och för övnings1
är ar na ävensom införandet av ortstil lägg för lärarna i övre Norrlands städer etter
de för landsstatstjänstemännen gällande grunder. Och slutligen anhöll styrelsen,
att den år 1902 tillsatta kommittén för reglering av statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden måtte, förstärkt med sakkunniga representanter för läroverkslärarnas
kår, erhålla i uppdrag att utarbeta förslag till en etter här ovan
avhandlade grunder reviderad lönestat för läroverken.

I sitt utlåtande den 24 oktober 1910 angående revision av de för lä- Läroverksrarna
vid rikets allmänna läroverk gällande lönestater framhöll överstyrelseni J^angåendc
att då en omfattande lönereglering för lärare och lärarinnor vid rikets all- revision av
manna läroverk företogs så sent som år 1904, det kunde synas anmärknings-faviSWfcef*
värt, att krav på förnyad lönereglering med höjda lönesatser framställdes så allmänna
kort tid efter senast genomförda lönereglering. Vid ett närmare skärskådande afoiksk0lei1
av lärarnas lönefråga och med hänsyn tagen till förhållandena såväl före seminarier
som efter dess senaste lösning framstode emellertid nämnda omständighet i ett iQ^el^ater.
annat ljus.

Det vore allmänt bekant, att lösningen av lärarnas lönefråga genom åtskilliga
omständigheter blivit på ett betänkligt sätt fördröjd, tills den slutligen
genomfördes vid 1904 års riksdag. Närmast föregående förhöjning av lärarnas
löner i allmänhet beviljades av 1882 års riksdag — och då med halva det belopp)
som Kungl. Maj:t föreslagit och som riksdagen även syntes principiellt ha gillat —
och därnäst föregående mera allmänna förhöjning av 1874 års riksdag. Någon
verklig reglering av lönerna kunde däremot icke sägas ha ägt rum under den
långa tiden mellan år 1858 och år 1904.

Det vore tydligt, att lärarna drabbats hårt av en så lång väntetid, och
den hade ingalunda blivit utan betänkliga följder för läroverken.

Men om löneregleringen år 1904 sålunda, kom för sent, så kom den å andra
sidan även för tidigt, i det den inföll något före en period, under vilken ämbetsoch
tjänstemännens löner i allmänhet måst omläggas efter en måttstock, som
för dem blivit gynnsammare, än man tänkt sig vid tiden för lärarnas lönereglering.

Därjämte förtjänade påpekas, att 1904 års lönereglering, ehuru den måste
anses hava inneburit en för lärarna högeligen välkommen förbättring, dock icke
vore för dem så förmånlig, som jämförelsen med förut gällande lönesatser syntes
giva vid handen. Ty jämte det lärarna bland annat ålades att lämna avsevärda
bidrag till sin egen pensionering och deras möjlighet till biförtjänster inskränktes,
beslöt riksdagen att upphäva förut, ända sedan början av 18(i0-talet, medgiven
lönetursrätt för tjänstgöring såsom extra ordinarie lärare, en förändring, som i

varje fall betydligt förringade löneförbättringens värde och i tider med dåliga befordringsmöjligheter
i vissa fall till och med kunde uppbäva dess verkan.

Överstyrelsen, som visserligen insåge svårigheterna av att åvägabringa ny
löneförbättring för en stor tjänstemannakår så kort tid efter senaste omreglering,
fann emellertid nyss anförda omständigheter vara så vägande, att betänkligheter
av nämnda art måste få stå tillbaka.

Sedan överstyrelsen därefter mera i detalj yttrat sig om det berättigade i
och behovet av en löneförhöjning för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken
(Bil. XXVill: 2), hemställde överstyrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder för att för ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid rikets
allmänna läroverk måtte bestämmas följande avlöning, med rätt till ålderstillägg
efter fem års tjänstgöring även för rektorerna:

för adjunkter: fyra lönegrader å 1) 2,200 kronor, 2) 2,700 kronor, o) 3,200
kronor, 4) 3,700 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 1,500 kronor; för lektorer:
fyra lönegrader å 1) 2,900 kronor, 2) 3,400 kronor, 3) 3,900 kronor, 4) 4,400 kronor
jämte tjänstgöringspenningar å 1,800 kronor; för rektorer: vid realskola två lönegrader
å 1) 3,600 kronor, 2) 4,100 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 1,600
kronor, vid högre allmänt läroverk två lönegrader ä 1) 4,400 kronor, 2) 4,900 kronor
jämte tjänstgöringspenningar ä 1,800 kronor; för första lärarinnor: två lönegrader
ä 1) 1,600 kronor, 2) 2,100 kronor jämte tjänstgöringspenningar ä 900 kronor; för
övriga ämneslärarinnor: två lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,900 kronor jämte
tjänstgöringspenningar å 600 kronor.

Pensions- Även pensionsfrågan diskuterades vid svenska lärarmötet i Falun år 1909.

frågan vid J)en nittonde allmänna frågan vid mötet hade fått denna formulering: »Läroverksialumotet
, . .. . ..., , . ,

gg09. lararnas ställning till den nya pensionslagen.»

Frågan inleddes av läroverksadjunkten B. A. Carlsson, Uppsala.

Inledaren hade trott, att det skulle hava sitt intresse att vid mötet, det
första, sedan år 1907 »Lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension»
utkom, något granska och diskutera lärarnas ställning till denna lag, som fått
ett stort inflytande på grund särskilt av den nya bestämmelsen om skyldighet
att avgå vid viss levnadsålder utan avseende på den avgåendes tjänstålder.

När inledaren därefter övergick till en granskning av lagens bestämmelser,
i vad de berörde lärarkåren, stannade han först vid frågan om de avkortade pensionerna.
Så som dessa genomförts, hade staten så att säga genom en bakdörr i
ganska stor utsträckning för en synnerligen stor del av lärarkåren återtagit, vad
som gavs genom 1904 års lönereglering. De lärare, som finge högsta pensionen,
hade intet skäl att beklaga sig över den nya lagen. De mycket talrika lärare,
som drabbades av bestämmelsen om avkortad pension, hade så mycket större skäl
därtill. Lagens princip, att en tjänstinnehavare skulle vara skyldig att avgå

vid uppnåendet av en viss levnadsålder, ville inledaren beteckna som fullt riktig.
Likaså ansåg inledaren det fullt rättvist, att ett visst antal tjänstår fordrades för
* erhållande av hel pension och att den, som ej hade detta antal tjänstår, linge nöja
sig med mindre pension, s. k. avkortad. Det vore sålunda endast i avseende på
det sätt, varpå dessa fullt riktiga principer blivit i lagen tillämpade, som inledaren
funne denna vara för lärare orättvis och otillfredsställande.

De viktigaste frågorna härvidlag vore dessa: vid vilken levnadsålder skall en
lärare vara skyldig att avgå? Och huru många tjänstär böra fordras för hel
pension?

Beträffande den första frågan ville inledaren inskränka sig till att omnämna
det faktum, att lagen för manliga tjänstinnehavare i allmänhet stadgade
en levnadsålder av 67 år och för lärare av 65 år.

Yad den andra synnerligen viktiga frågan beträffade, syntes de första
kommitterade, som år 1894 avlämnade sitt förslag till pensionslag, i allmänhet ha
utgått från att tjänstinnehavare borde ha inträtt i statens tjänst före fyllda 30 år.

Emellertid blev pensionsfrågan föremål för utredning av en ny kommitté,
som avlämnade sitt betänkande den 7 nov. 1902. Det vore detta förslag, som sedan
i huvudsak blivit gällande. I sitt betänkande anförde kommittén bland annat

»I fråga om tjänstinnehavares skyldighet att avgå från tjänst, sjmes den
huvudregel böra uppställas, att tjänstinnehavare, som uppnått den för åtnjutande
av hel pension stadgade levnadsålder, bör vara skyldig att avgå från tjänstenoch
detta även om han vid nämnda tidpunkt tilläventyrs icke skulle räkna tillräckligt
antal tjänstår för erhållande av hel pension. I de allra flesta fall skall
säkerligen den tjänstinnehavare, som hunnit den för hel pensions åtnjutande föreskrivna
levnadsålder, jämväl innehava det för sådan pension bestämda minimiantalet
tjänstår.»

Kommittén hade såsom huvudregel, stödjande sig på 1894 års kommittébetänkande,
som dock föreslagit 70 levnads- och 35 tjänstår, uppställt fordran
på 67 levnads- och 35 tjänstår för erhållande av hel pension. Den yttrade vi
dåre, att på grund av särskilda omständigheter undantag borde göras för vissa
tjänstinnehavare. Detta vore isynnerhet fallet, när mer än vanligt långa förberedelser
krävdes för att vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens
behöriga skötande.

Föredragande statsrådet yttrade:

»Utgår man alltså från den grundregel, att rätt till hel pension bör för de
här ifrågavarande tjänstinnehavarna i allmänhet inträda, om de äro män, vid
uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår, och om de äro kvinnor, vid 60 levnadsoch
SO tjänstår, bör därefter tillses, i vad mån denna normalålder i fråga om
vissa grupper av tjänstinnehavare må tarva modifikation. Härvid synes det mig,
som borde i alla de fall, där redan på grund av vunnen erfarenhet särskilda be 12—131873.

Lärår elönenämndev. 3.

stämmelser i nu förevarande hänseende visat sig vara av nöden, avseende mera
fästas vid dessa erfarenhetsrön än vid upprätthållandet av en teori, för vilken
tillräckligt praktiskt underlag ännu icke torde kunna anses förefinnas. Man måste
nämligen förutsätta, att där hittills i fråga om pensionsålder avvikelser gjorts från
den vanliga regeln, sådant undantag kommit till stånd först efter sorgfälligt övervägande
av de på frågan inverkande omständigheterna.

Vanskligheten att i förevarande hänseends träffa det i varje fall rätta torde
emellertid ligga i öppen dag; och skulle i en framtid erfarenheten ådagalägga,
att de lagbestämmelser härutinnan, som nu kunna varda beslutade, visat sig i ett
eller annat avseende otillfredsställande, lärer ett dylikt förhållande jämförelsevis
lätt kunna avhjälpas.»

Att för lärares rätt till hel pension stadgades en tjänstålder av 35 år, torde
alltså uteslutande berott därpå, att vid 1904 års lönereglering bestämdes, att lärare
skulle ha rätt och skyldighet att avgå vid uppnådda 65 levnads- och 35 tjänstår.
Men då var ingen fråga om tvångsavgång för dem, som ej hade 35 tjänstår. Då
vid nya pensionslagens införande föreskrevs tvångsavgång vid uppnådda 65 levnadsår,
borde naturligtvis frågan, huruvida 35 tjänstår borde fordras för lärares
erhållande av hel pension, undersökts. Läroverkskommittén av 1902 hade ej utrett
denna fråga, eftersom den vore föremål för behandling inom en annan kommitté.
Den hade endast flyktigt berört frågan om antalet för pensionsrätt nödiga tjänstår.

Att fordran på 35 tjänstår för lärares erhållande av hel pension vore för
hård, syntes inledaren tydligt framgå därav, att antalet lärare, som aldrig komme
i åtnjutande av hel pension, vore synnerligen stort. Enligt av inledaren gjorda
undersökningar skulle av 1,099 lärare vid allmänna läroverk och seminarier ej
mindre än 418 eller 38 % icke komma i åtnjutande av hel pension, om de skulle
avgå vid 65 års ålder.

Av Sveriges ämneslärare skulle sålunda enligt den nya pensionslagen minst
38 % icke komma i åtnjutande av hel pension. Och härvid vore att märka,
att hel pension ej vore detsamma som högsta pension. Så t. ex. torde många
adjunkter få åtnöjas med 3,050 kronor såsom hel pension, och en del skulle få
endast hel pension av 2,700 kronor.

Antalet ämneslärare, som vid sitt avskedstagande komme i åtnjutande av
högsta möjliga pension, torde sålunda knappast uppgå till 60 °/o. Jämfört med
förut citerade uttalanden måste man väl beteckna detta antal som alltför litet, då
högsta pension borde vara regel.

Inledaren ansåg därför, att lärarna borde få nedsatt det antal tjänstår, som
krävdes för erhållande av hel pension. Då pensionslagens allmänna bestämmelse
vore, att rätt till hel pensions åtnjutande inträdde för manlig tjänstinnehavare
vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår, så syntes det hårt att fordra, att en
lärare med sin jämförelsevis långa utbildningstid redan vid 65 års ålder skulle

hava intjänat 35 tjänstår. Huruvida 33 år skulle kunna anses vara en rättvis
tjänstålderssiffra, torde bero på hur stor ändring i ovan angivna procenttal den
skulle medföra.

En annan bestämmelse i pensionslagen, som syntes inledaren vara väl hård,
vore den, att en tjänstinnehavare, som på grund av sjukdom under 5 år måste
avgå, ej erhölle någon pension alls, om han ej vid avgången hade 10 tjänstår.
Prof. Trygger hade också yrkat i första kammaren, att sådan tjänstinnehavare
skulle få 75 ji av hel pension. Detta bifölls av kammaren men bortföll vid sammanjämkning
med andra kammarens beslut.

Därefter övergick inledaren till frågan om vad som menades med tjänstår.
Därom säger lagens § 17: »Tjänstår för erhållande av pension enligt denna lag
beräknas icke allenast för tid, under vilken tjänstinnehavaren innehaft tjänst,
som i denna lag avses, utan även för tid, under vilken han innehaft annan statstjänst
eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande.»

Avdrag för tjänstledighet skulle göras utom i fall av sjukdom även i några
andra fall. Innan pensionslagen utkom, funnos inga bestämmelser om hur tjänstår
för pension skulle beräknas. I löneregleringen stod, att för rätt till pension fordrades
35 tjänstår. Men i läroverksstadgan talades blott om prästerliga tjänstår.
Man antog, att med tjänstår menades sådana, och så hade även enligt statskontorets
utlåtande sid. 385 i anledning av 1894 års kommittébetänkande praktiserats.
Den nya pensionslagen hade upphävt detta. Prästerlig tjänstgöring finge ej längre
räknas. Man antog vidare, att åtminstone de år vid privata läroverk, då man
räknade lönetur, även skulle få inräknas i erforderlig tjänstetid för pension.
Frågan härom vore minst sagt tvistig, då lagen i detta fall ej innehölle någon
bestämmelse. Emellertid kunde man åberopa åtskilliga uttalanden och fäkta från
riksdagen 1907, som tydde på att man åtminstone kunde hoppas, att lönetursåren
vid privata läroverk också finge räknas för pension. Vid nämnda riksdag framlade
Kungl. Maj:t nådig proposition om beviljande av rätt för ordinarie lärare att
få räkna sig till godo för pension viss tjänstgöring vid enskilda läroverk. Föredragande
statsrådet uttalade å sid. 11: »I anledning av den mot överstyrelsens
förslag framställda invändning, att detsamma innebär en avvikelse från hittills
tillämpade regler för tjänstårsberäkning för erhållande av pension av staten, vill
jag vidare anmärka, att den rätt till lönetursberäkning för tjänstgöring vid enskilda
läroverk, som från och med höstterminen 1874 intill utgången av år 1904
förefunnits, väl måste anses hava jämväl inneburit rätt att tillgodoräkna samma
tjänstgöring för erhållande av pension av staten, och att följaktligen den nu ifrågasatta
förmänen till för kort tid sedan faktiskt tillkommit lärare vid enskilda
läroverk.»

Statsutskottet upptog emellertid den gjorda invändningen och avstyrkte i
korthet framställningen med den motivering, att det skulle utgöra avvikelse från

dittills tillämpade regler. Utskottet var likväl ej enhälligt, och i andra kammaren
segrade Kungl. Maj:ts förslag. I första kammaren avslogs det däremot, men
lyckligtvis med ändring av ordet »hittills» till ordet »nu». På grund av att kamrarna
stannat i olika beslut, ansågs frågan för denna riksdag förfallen. Frågan
om tjänstårsrätt för pension för lärare vid enskilda läroverk finge väl därmed ej
anses avgjord. Denna rätt vore förvisso alltför viktig för privatskolorna och deras
lärare, för att den ej borde utverkas. Förut hade alltid lärare vid enskilda läroverk,
som fatt denna rätt, ansetts och varit likställda från statens synpunkt med
extra ordinarie lärare vid statsläroverken. Det vore ock såsom en följd av denna
likställighet, som riksdagen borttagit lönetursrätten för privatskollärare. Motiveringen
var, att då lönetursrätten borttogs för extraordinarie lärare vid statsläroverken,
så följ de därav, att den även upphörde för lärare vid privata läroverk.
Men faktiskt tycktes konsekvensen av detta upphörande av lönetursrätten hava
blivit, att lärarna vid privatskolorna satts långt under extralärarna, ty dessa finge
räkna tjänstår för pension. A andra sidan hade framhållits, att lärare vid privata
läroverk skulle genom en sådan rätt ställas gynnsammare än läroverkslärare, ty
de förra sluppe att betala pensionsavgifter, vilket de senare måste göra. Detta
vore emellertid ej sant. Extralärare vid statens läroverk erlade inga pensionsavgifter,
och det hade aldrig ifrågasatts, att lärare skulle få för pension tillgodoräkna sig
mer än 10 års tjänstgöring vid enskilda läroverk. Alldenstund det måste anses
vara ett statsintresse att understödja de enskilda läroverk, som förtjänade det, så
syntes det inledaren, att framför allt den form av understöd, som läge i att sörja
för privatskollärares ålderdom, borde av staten givas. Staten borde inrätta några
pensionsrum för lärare vid enskilda läroverk, och dessa borde få betala in erforderliga
pensionsavgifter till pensionsfonden.

Inledaren slutade sitt anförande med uttalandet av den förhoppningen, att
mötet ville instämma med honom i kravet på minskning av det antal tjänstår,
som erfordrades för ämneslärares erhållande av hel pension, så långt att cirka
90 ‘/o av lärarna kunde komma i åtnjutande därav, och att lärarna måtte få full
klarhet i att lönetursår vid privata läroverk även räknades för pension. Vidare
föreslog inledaren ett uttalande till förmån för att lärare vid enskilda läroverk
även måtte komma i åtnjutande av pensionsrätt från staten. Mötet uttalade sig
i enlighet härmed.

Pensions■ Pensionsfrågan diskuterades även vid det tjugonde svenska läroverkslärar ^Xrr-''1

mötet i Norrköping år 1912. Frågan inleddes av rektor N. Asker, Ängelholm,

köpings- som i korthet påpekade lärarnas ogynnsamma ställning enligt den nya pensionslagen.
Mötet antog följande av inledaren föreslagna resolution: »Mötet finner det
vara önskligt, att det antal tjänstår, som skall erfordras för erhållande av hel
pension, må bestämmas så, att omkring 90 % av lärarkåren må vid avskeds -

tagandet kunna erhålla oavkortad pension, samt att för de lärare och lärarinnor,
som kunna komma att vid avskedstagandet sakna ett eller annat år i det bestämda
antalet tjänstår, tillfälle må beredas att genom erläggande av vissa särskilda avgifter
förvärva rätt till hel pension.»

I skrivelse i november 1910 framställde lektorer m. fl. lärare vid rikets all- Framställ männa

läroverk åtskilliga önskningar i fråga om lektorernas vid de allmänna läro verken

löneförmåner. Svenska lärarsällskapets styrelse hade i skrivelse den 11 juni»», fl. lärare

1910 efter uppdrag av Svenska lärarsällskapet vid dess möte i Falun 1909, hos de all Kungl.

Maj:t anhållit om revision av lärarnas vid de allmänna läroverken löne- verken

stater och framställt vissa önskemål i detta hänseende. angående

»i lektorernas

I förenämnda skrivelse uttalades den önskan, att adjunkterna måtte komma löneförmåi
åtnjutande av samma avlöningsförmåner, som tillkomme första gradens tjänstemän i nersådana
centrala verk, där lönerna blivit reglerade. Petitionärerna, som funne en
sådan förbättring av adjunkternas löner synnerligen behövlig, vågade framhålla
det önskemålet, att lektorerna vid rikets allmänna läroverk och högre lärarinneseminariet
måtte tillerkännas samma löneförmåner, som tillkomme 2:a gradens
tjänstemän i dessa verk (Bil. XXYIII: 3).

Vid 1909 års riksdag väcktes i riksdagens båda kamrar i lika lydande
motioner förslag om ortstillägg för år 1910 åt lärare vid de allmänna läroverken
i Norrbottens län. Statsutskottet fann det framlagda förslaget till sina konsekvenser
vara av så vittomfattande natur, att det icke på den i motionerna lämnade
utredning och kostnadsberäkning ansåg sig kunna tillstyrka förslaget. Motionerna
blevo också av riksdagen avslagna.

Med anledning därav inkom till Kungl. Haj:t rektorn vid Luleå högre
allmänna läroverk, Harald Wallin, den 20 oktober 1909 med anhållan om närmare
utredning i frågan och anförde därvid själv följande.

Det viktigaste skälet till en framställning om ortstillägg åt lärarna vid därvarande
läroverk vore, att det under dåvarande förhållanden visat sig nästan
omöjligt att uppehålla undervisningen vid läroverket på ett tillfredsställande sätt.
I skrivelsen uppvisades sålunda, dels att det varit förenat med stora svårigheter
att få de ordinarie lärarbefattningarna besatta, dels att flertalet av de extra och
vikarierande lärarna i allmänhet saknade formell kompetens samt att dessa förhållanden
menligt inverkat på undervisningen och undervisningens resultat.
(Bil. XXYIII: 9).

Att läroverket hade så svårt att anskaffa och behålla kompetenta lärare
berodde enligt petitionärens mening till stor del på de dyra levnadsomkostnader -

Framställning
från
rektorsämbetet
vid
högre allmänna
läroverket
i
Luleå den
SO oktober
1909 angående
ortstillägg
för
lärare vid
de allmänna
läroverken
inom Norrbottens
län.

na, särskilt för lärare med familj. Men mer än dessa bidroge den omständigheten,
att personer från mellersta och södra Sverige hade svårt att leva sig in i
förhållandena där uppe. De ville därför ogärna stanna där någon längre tid,
och under sin tjänstgöring där önskade de under mellanterminerna besöka sin
hembygd eller företaga rekreations- och studieresor till sydligare delar av riket
eller till utlandet. De dyrbara och besvärliga resorna lade dock ofta hinder
därför.

Norrbottningarna åter visade inga tendenser att rekrytera lärarplatserna
där uppe. Vid läroverket tjänstgjorde för tillfället ingen norrbottning och bland
ämneslärarna endast två, som vore födda i Norrland. På andra banor åter —
t. ex. inom skogsstaten, järnvägen och posten — hade det länge varit och vore
det fortfarande överflöd på aspiranter från länet, men så hade också riksdagen
vid de senaste årens löneregleringar tillerkänt tjänstemänen på nämnda banor
särskilda förmåner för tjänstgöring inom Norrbottens och några andra därmed
jämnställda län.

Vad petitionären ovan anfört avsåge i främsta rummet högre allmänna
läroverket i Luleå, men torde äga sin tillämpning även å statens samskolor i
Haparanda och Piteå samt det nyinrättade folkoleseminariet i Luleå.

Av det ovan sagda torde det vara tydligt, att något måste göras för att

locka sökande till lärarplatserna där uppe och för att få lärarna där att stanna

någon längre tid. Att det måste ske genom något slags lönetillägg i eu eller
annan form torde också vara tydligt.

Vad beträffade frågan om ortstilläggets storlek för lärare vid de allmänna
läroverken inom Norrbottens län, så finge man enligt petitionärens mening ej
sätta detta alltför lågt, om det skulle hava åsyftad verkan att tillföra nämnda
läroverk goda lärarkrafter. Men å andra sidan måste man också taga hänsyn
till kostnaderna för statsverket och storleken av de ortstillägg, som tilldelats
andra tjänstemän. Då det i främsta rummet avsåges dels att locka sökande till
lärarplatserna där uppe, dels att förmå de yngre lärarna att stanna kvar där
någon längre tid, så ansåge petitionären, att ortstillägget lämpligen borde bestämmas
lika för alla manliga ämneslärare. Däremot kunde det sättas något

lägre för lärare i övningsämnen, vilka i allmänhet ej hade full tjänstgöring vid

respektive läroverk eller ock särskild ersättning därför, samt för samskolornas
lärarinnor, vilka i regel ej vore familjeförsörjare samt dessutom hade mindre
dyrbar utbildning.

I betraktande av ovan nämnda omständigheter ansåge petitionären, att ett
ortstillägg av 300 kronor för år för manlig ämneslärare och 150 kronor för år för
övriga lärare och lärarinnor kunde vara skäligt. Ortstillägget borde anses tillhöra
lönen, i likhet med vad som vore fallet för andra tjänstemän.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län, som anbefallts att yttra
sig om ovanberörda framställning, ansåge i likhet med vad som i ovan i korthet
refererade skrivelse framhållits, att svårigheten att anskaffa kompetenta lärare
vid de allmänna läroverken i Norrbottens län och någon längre tid behålla dem
vid desamma berodde i främsta rummet på detta läns nordliga och avlägsna läge
i förhållande till landets mellersta och sydliga delar, från vilka elementarlärarkåren
i huvudsak rekryterades (Bil. XXVIII: 10). Det enda tänkbara botemedlet emot
ifrågavarande svårighet skulle givetvis ligga däri, att lärartjänsterna vid läroverken
inom länet gjordes mera eftersträvansvärda, och i berörda hänseende torde det
enligt landshövdingeämbetets åsikt icke givas någon annan praktisk utväg än att,
såsom även i framställningen hemställdes, något höja avlöningen.

Yad beträffade storleken av de belopp, i vilka ortstilläggen skulle utgå,
så vore det tydligt, att ett genomförande av i skrivelsen framlagda förslaget
skulle innebära en synnerligen välbehövlig förbättring av vederbörande lärares
avlöning.

Då emellertid såsom huvudsakligt skäl för det ifrågavarande förslaget om
ortstillägg framhållits en helt annan synpunkt, nämligen det i och för sig viktiga
önskemålet att söka råda bot på svårigheten att till läroverken inom länet
erhålla kompetenta lärarkrafter, hyste landshövdingeämbetet den uppfattningen,
att, därest någon avsevärd lättnad härutinnan skulle vinnas, ortstilläggen för de
manliga ämneslärarna icke borde sättas lägre än 500 kronor, vilket belopp
för dessa lärare skulle motsvara en extra lönegrad.

Då landshövdingeämbetet emellertid icke funne det påkallat att gå utöver
det föreliggande förslaget och föreslå högre avlöning, än den lärarna själva begärt,
ville landshövdingeämbetet med den redan anförda motiveringen tillstyrka
ett ortstillägg åt lärarna vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län till
de i framställningen äskade belopp.

I sammanhang härmed påpekade landshövdingeämbetet det olämpliga i
att hänföra ortstillägg till lönen, såsom i framställningen föreslagits, och ansåge
för sin del, att ortstillägg, där dylika komme till stånd, borde hänföras till tjänstgöringspenningarna.

Enär statsutskottet i sitt utlåtande vid 1909 års riksdag över motioner angående
ortstillägg åt lärarna vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län
bland annat yttrat, att utskottet icke på den i motionerna lämnade utredning och
kostnadsberäkning ansåge sig kunna tillstyrka förslaget, så ansåge överstyrelsen,
som anbefallts att yttra sig över ovannämnda hemställan, det vara angeläget att,
så långt tiden det medgåve, åstadkomma en dylik utredning.

I detta syfte hade överstyrelsen låtit upprätta en del tabeller (Bil. XXVIII: 11).
Av nämnda tabeller framginge med all önskvärd tydlighet, att Norrbottens län

Kungl.
Mai:Is Befallningshavande
i
Norrbottens
län angåortstillägg.

Läroverksöverstyrelscn
angående
ortstillägg.

Kungl.

stats kontoret angående ortstillägg.

Framställning
från
rektorsämbetet
vid
högre allmänna
läroverket
i
Luleå den
28 september
1910 angående
ortstillägg
för

ägde mindre förutsättningar än någon annan landsdel att draga till sig behövliga
lärarkrafter. Och i fråga om anledningarna till lärarbristen i Norrbotten ansåge
sig överstyrelsen kunna göra det uttalandet, att särkilt det långa avståndet
från orter med rikare vetenskaplig och allmän kulturell utveckling avhölle lärare
från att söka därstädes ledigförklarade befattningar och att de där rådande dyra
levnadsomkostnaderna verkade ytterligare avskräckande i samma avseende.

»l)et ligger i öppen dags, yttrads överstyrelsen, satt denna svårighet att erhålla
lärare jämte de i sammanhang därmed stående täta ombytena av lärarkrafter
är i hög grad menlig för ungdomens undervisning och fostran.» En förändring
härutinnan vore så mycket önskvärdare, som städerna i fråga, hade berättigade
krav på att få undervisningen vid därstädes befintliga läroverk lika väl tillgodosedd
som å övriga orter, liksom det ock vore tillbörligt, att undervisningen vid dessa
läroverk fullt motsvarade de kostnader, statsverket i varje fall måste offra på dem.

Också vore det överstyrelsens mening, att de påpekade missförhållandena
gått därhän, att åtgärder vore av nöden för deras avhjälpande, och ansåge sig
överstyrelsen därför böra understödja den gjorda underdåniga framställningen om
någon avlöningsförhöjning åt lärarna vid läroverken i Norrbottens län.

Angående det belopp, varmed avlöningen skulle förhöjas, ansåge överstyrelsen,
i likhet med konungens befallningshavande, tvivelaktigt, huruvida den med
300 kronor åt ämneslärare och 150 kronor åt ämneslärarinnor och övningslärare
föreslagna förhöjningen skulle komma att visa sig för ändamålet tillfyllestgörande,
men då större förhöjning icke ifrågasatts i framställningen och då det
kunde hava sina fördelar att få utrönt, huru den föreslagna förhöjningen skulle
bomma att verka, ansåge sig ej heller överstyrelsen böra göra någon erinring i
fråga om beloppens storlek.

I likhet med konungens befallningshavande ansåge överstyrelsen, att förhöjningen
borde tillhöra tjänstgöringspenningarna.

Sedan kungl. statskontoret, som den 27 januari 1910 avgav yttrande i
ärendet, avstyrkt framställningen, förklarade Kungl. Maj:t den 16 februari 1909
rektor Wallins framställning av samma år icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd. I

I skrivelse den 28 september 1910 fäste rektor Wallin Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på att de missförhållanden, som närmast framkallade framställningen
1909, ytterligare ökats. Sedan petitionären utförligt belyst dessa
missförhållanden (Bil. XXVIII: 12), yttrade han: »Ehuru jag för min del å ena
sidan är övertygad om att den riktiga lösningen av frågan kan vinnas endast
genom att bevilja samtliga lärare här vissa förmåner, så måste jag å andra
sidan taga hänsyn till Kungl. Maj:ts beslut den 16 februari detta år, vadan
jag åtminstone ej för närvarande anser mig kunna förnya föregående års fram -

ställning i oförändrat skick.» Under förhoppning om att åtminstone för den
närmaste tiden kunna något så när råda bot för de berörda missförhållandena''
ville därför petitionären inskränka sig till att söka utverka bättre löneförmåner
för de där tjänstgörande extra och vikarierande lärarna. Men då enligt vad
erfarenheten visat, undervisningen vill därvarande läroverk till en stor del koinme
att uppehållas av dylika lärare, tills mera effektiva åtgärder mot lära christen
därstädes komme att vidtagas, så måste den arvodesförhöjning å 300 kronor för
läsår, som föresloges i 1909 års framställning, få anses alldeles otillräcklig.

Beträffande det belopp, vartill arvodet för sistnämnda lärare borde sättas,
erinrade petitionären om att i enlighet med 1909 års riksdagsbeslut e. o. adjunkterna
vid därvarande folkskoleseminarium åtnjöte arvode efter 2,600 kronor
för läsår. Och petitionären hyste grundade förhoppningar om att läroverket därstädes
skulle kunna erhålla acceptabla vikarier och extra lärare, om arvodet för
dessa bestämdes till 2,600 kronor för läsår. Jämväl hemställdes, att samma arvode
måtte utgå åt vikarier och extra lärare vid samskolorna i Piteå och Haparanda

I sitt utlåtande den 11 november 1910 över ovanberörda petition vitsordade
överstyrelsen i huvudsak riktigheten av rektor Wallins uttalanden angående
svårigheterna att få ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar vid de allmänna
läroverken i Norrbotten vederbörligen besatta (Bil. XXVIII: 13). Därjämte ville
överstyrelsen erinra dels om sitt den 4 januari och den 28 september 1906 avgivna
underdåniga förslag om en förhöjning med 500 kronor av kompetent extra ordinarie
lärares avlöning, dels om sin den 11 januari 1910 gjorda hemställan om förhöjningbiand
annat med 300 kronor åt sådan lärare vid läroverk i Norrbottens län, vilka
bägge framställningar överstyrelsen vidhållit i sitt utlåtande den 24 oktober 1910.

Ävenledes hade överstyrelsen i sin den 11 januari 1910 gjorda hemställan
ansett sig böra framhålla, att frågan om avlöningsförhöjning åt lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken i Norrbottens län kunde och borde lösas oberoende av
spörsmålet om den allmänna löneregleringen och sålunda icke behövde fördröjas av
de vidlyftigare förhandlingar, som den sistnämnda frågan kunde komma att kräva.

Under sådana omständigheter och då, under förutsättning av bifall till
överstyrelsens anförda två förslag, arvodet för kompetent extra ordinarie lärare
vid läroverket i Norrbottens län skulle komma att uppgå till 2,800 kronor, funne
överstyrelsen ifrågavarande underdåniga framställning icke föranleda annat uttalande,
än att överstyrelsen ansåge, vad av rektorerna vid högre allmänna läroverket
i Luleå och samskolan i Haparanda framhållits rörande svårigheterna att anskaffa
extra ordinarie lärarkrafter vid de allmänna läroverken i Norrbottens län.
utgöra en ytterligare anledning för statsmakterna icke blott att sörja för en höjning
av dessa lärares arvoden utan även att tillse, att en sådan höjning snarast:
möjligt måtte åvägabringas.

13—131873. Lårarelönenämnden. 3.

lärare vid
le allmänna
läroverken
inom Norrbottens
län

Läroverk»-

överstyrel sen angående

ortstillägg.

Stats- De förhållanden, som enligt vad handlingarna utvisade vore rådande vid

kontoret allmänna läroverken i Norrbottens län, ansåg statskontoret böra påkalla en
pristillägg. revision snarast möjligt av de bestämmelser, som gällde angående lärarnas vid
de allmänna läroverken avlöningsförhållanden i syfte att åtminstone för vikarierande
och extra lärare vid förenämnda läroverk bereda bättre lönevillkor.

Framställ- I skrivelse den 4 februari 1911 påpekade rektorn vid Umeå allmänna

ning från läroverk, J. V. Lindgren, behovet av ett särskilt dyrortstillägg för lärarna i
^Lindgren övre Norrland, överstyrelsen hade visserligen hemställt, att dyrortstillägg endast
<71. fl. den 4 skulle tilldelas lärarna vid de allmänna läroverken i Norrbottens län. Men
{fn an- överstyrelsen hade själv medgivit, att sådant ortstillägg vore behövligt i hela
gående löne-övre Norrland. Åtminstone för läroverken i Västerbottens län — såväl i Umeå
fbrblärarna som i Skellefteå — förelåge ungefär samma skål därför som för läroverken i Norrficl
de all- bottens län, i det att ledigblivna tjänster vore mycket litet eftersökta.
ni^vvrkJn.r°~ I skrivelsen erinrades därom, att staten förut sett sig nödsakad att bevilja

dyrortstillägg åt flera tjänstemannagrupper i övre Norrland, såsom landstats-,
post-, telegraf- och järnvägstjänstemän. Samma förmån torde därföre också böra
beredas lärarna vid allmänna läroverk åtminstone i samma utsträckning som åt
tjänstemän vid landsstaten. (Bil. XXVIII: 14).

A. Nordfelt 1 skrivelse (Bil. XXVIII: 15) den 8 oktober 1912 hemställde rektor A.

angående av- Nord felt, Uppsala, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att
höjning för ordinarie lärare ävensom rektor vid provårs läroverk måtte med bibehållande av utvissa
gående särskilda arvoden, beredas en avlöning, som med 500 kronor överstege den,
lprovårs-d som är eller kunde varda bestämd för ordinarie lärare och rektor vid övriga
Läroverk, allmänna läroverk.

Läroverks- Genom skrivelse den 4 oktober 1910 hade statsrådet och chefen för Kung!.

överstyrel- ecklesiastikdepartementet anmodat Kungl. överstyrelsen för rikets allmänna läroangTcnde
verk att efter vederbörandes hörande till Kungl. ecklesiastikdepartementet inpensions-
komma med utredning och utlåtande i fråga därom, huruvida tillräcklig anledning
ämnesiära- förefunnes att vidhålla den avvikelse från de allmänna bestämmelserna, som ägde
■rinnor vidde rum | fråga om ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken därutinnan, att enligt
läroverken, gällande bestämmelser rätt för dessa lärarinnor att komma i åtnjutande av hel
pension inträdde vid uppnådda femtiofem levnadsår och tjugutem tjänstår, under
det att kvinnlig tjänstinnehavare i allmänhet ägde rätt att komma i åtnjutande
av hel pension först vid uppnådda sextio levnadsår och trettio tjänstår.

I anledning härav hade överstyrelsen anmodat vederbörande rektorsämbeten
vid statens samskolor ävensom vid högre lärarinneseminariet och den därmed
förenade normalskolan för flickor att efter hörande av dels ämneslärarinnorna vid
vederbörande laroanstalt, dels läroverkskollegiet i sin helhet till överstyrelsen in -

95)

komma med yttrande över den i statsrådets skrivelse väckta frågan, ock hade
från samtliga dessa läroanstalter sådana yttranden till överstyrelsen inkommit.

Då överstyrelsen ginge att först yttra sig om den förevarande frågan, för
såvitt densamma rörde ämneslärarinnorna vid statens samskolor, ville överstyrelsen
till en början lämna en sammanfattande redogörelse för innehållet i de från nämnda
samskolor inkomna yttrandena i ärendet. Ämneslärarinnorna vid 9 samskolor
— i ett fall endast flertalet av desamma — hade i huvudsak uttalat sig för bibehållande
av gällande bestämmelser med hänsyn till ämneslärarinnornas pensionsålder.
Däremot hade ämneslärarinuorna vid 10 samskolor — i ett fall endast flertalet
av desamma — i huvudsak uttalat sig till förmån för den ifrågasatta höjningen
av de för åtnjutande av full pension som ämneslärarinna erforderliga levnadsåren
och tjänståren. Därvid hade dock ämneslärarinnorna vid flera samskolor
framhållit önskvärdheten av avlöningsförmånernas förbättring i samband med
höjning av pensionsåldern, och lärarinnorna vid andra dylika skolor önskvärdheten
därav att lärarinnorna om pensionsåldern höjdes, måtte kunna avgå vid tidigare
pensionsålder, eventuellt med avkortad pension. I ett fall hade lärarinnorna framhållit
båda dessa omständigheter. De meningar, som uttalats av de särskilda kollegierna
och rektorerna, ginge samtliga, med undantag beträffande ett kollegium, i avseende
på huvudfrågan i enahanda riktning som flertalet lärarinnors vid samma läroverk.

De viktigaste skäl, som uti ifrågavarande utlåtanden anförts till stöd för
bibehållande av gällande pensionsbestämmelser, vore: att samskollärarinnornas
arbete vore jämförelsevis mera slitande och mindre tilltalande, varför sådana
platser visat sig i allmänhet icke locka kompetenta sökande; att såväl svenska
lärarinnornas pensionsförening som pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges
högre skolor för kvinnlig ungdom haft pensionsåldern bestämd till 55 levnadsår;
att man ej ännu haft tillfälle att vinna erfarenhet angående lämpligheten av
gällande'' pensionsbestämmelser; att de manliga lärarnas arbetsbörda, vilken på
grund av lärarinnornas kortare tjänstgöringstid vore större vid samskolorna än
vid statens övriga realskolor, ej borde ytterligare ökas, vilket skulle ske, om
ämneslärarinnorna tillätes tjänstgöra, sedan deras krafter väsentligt minskats;
att folkskollärarinnor och småskollärarinnor knnde komma i åtnjutande av pension
vid 55 levnadsår; att det vore viktigare för lärarinnor än för andra kvinnliga
yrkesidkare att vid utövandet av sitt kall vara vid full hälsa och ha
intresse, energi och arbetsglädje i behåll; att upprätthållande av disciplin vore
mycket betungande för samskoilärarinnor; att yngre lärarinnor skulle erhålla
senare befordran till ordinarie platser, om lärarinnornas pensionsålder höjdes; att
även i fråga om manliga lärare pensionsåldern vore tidigare än den för civila
tjänstinnehavare i allmänhet bestämda; att det vore en förmån för ungdomsskolor, om
deras lärare ej vore för gamla; samt att fördelen av tidig pensionering antagligen
legat till grund vid bestämmande av gällande lönebelopp för ifrågavarande lärarinnor

100

Till stöd för den föreslagna höjningen med hänsyn till ämneslärarinnornas
vid statssamskolorna pensionsålder anfördes i de meranämnda utlåtandena huvudsakligen
följande: att statskassan därigenom skulle vinna en besparing, som eventuellt
kunde användas till en välbehövlig höjning av ämneslärarinnornas löner,
varigenom flere kompetenta sökande till sådana befattningar torde komma att
anmäla sig; att det torde vara av erfarenheten styrkt, att kvinnor i allmänhet
icke vore mindre arbetsdugliga än män vid samma ålder; att en ämneslärarinnas
arbete ej vore väsentligen mera betungande än andra kvinnliga tjänstinnehavares,
om man toge i betraktande vilotiden under ferierna; att tio års lägre pensionsålder
än en adjunkts innebure för stor skillnad, allrahelst en ämneslärarinna och
en adjunkt hade samma slags tjänstgöring, men den senare vore skyldig tjänstgöra
ett större antal veckotimmar; att särskilt för de lärarinnor, som jämförelsevis
sent vunnit anställning vid statens läroanstalter, den föreslagna förändringen
innebure en stor ekonomisk vinst; att lärarinnor, som vid 55 års ålder icke uppnått
10 tjänstår, därigenom kunde erhålla rättighet till pension; att enligt 1910
års riksdags beslut hel pension i lärarinnornas pensionsanstalt först vid 60 levnadsår
skulle kunna tillkomma lärarinna vid statsunderstödd enskild läroanstalt;
att folkskollärarinna i många fall, kanske de flesta, först vid högre levnadsålder
än 55 år torde komma i åtnjutande av pension; att lärarinnor intill 60 års ålder
vore lika tjänstdugliga som lärare intill 65 års ålder; samt att då så få kompetenta
lärarinnor sökte sig in vid statens samskolor, det syntes vara en fördel för
dessa skolor att ytterligare fem år få behålla de äldre erfarna lärarinnorna.

Beträffande tillkomsten av gällande bestämmelser för ifrågavarande lärarinnors
pensionering tilläte sig överstyrelsen erinra om följande. Senaste läroverkskommitté
föreslog i sitt år 1902 avgivna betänkande, att å vissa orter skulle upprättas
realskolor, anordnade som samskolor och bekostade av stat och kommun
gemensamt, samt att vid dessa skolor skulle anställas såväl manliga som kvinnliga
lärare. Med hänsyn bland annat därtill, att pensionsåldern för lärarinnor
borde sättas lägre än för manliga lärare, föreslog kommittén i fråga om avlöningen
för dessa lärarinnor, dels beträffande ordinarie lärarinna en avlöning av 1,500
kronor, därav 600 kronor i tjänstgöringspenningar, vilken avlöning efter 5 års väl
vitsordad tjänstgöring skulle höjas till 2,000 kronor, samt dels beträffande första
lärarinna en avlöning av 2,000 kronor, varav 800 kronor i tjänstgöringspenningar,
med eventuell höjning efter 5 år till 2,500 kronor. Beträffande pensionsbeloppet
framlade kommittén av angivet skäl icke något förslag, men uttalade sig däremot
om lärarinnornas pensionering för övrigt och framhölle, att i detta avseende särskilda
bestämmelser torde vara erforderliga, särskilt därför att kvinnorna tidigare
än männen bleve utslitna i tjänsten. Kommittén ansåge, att avgång med pension
borde medgivas lärarinna redan vid fyllda 55 år, såsom Kungl. Maj:t föreslagit
år 1892 rörande ämneslärarinnor vid mindi''e läroverk och såsom fallet vore med

101

avseende pa folkskol- och småskollärarinnor. Kommittén erinrade i samband
härmed därom, att även för delägarna i Sveriges flickskolors båda pensionsanstalter
vore 55 levnadsår bestämda till pensionsålder. Om levnadsåldern fastställdes till
55 år, ansåge kommittén tjänståldern ej kunna sättas högre än till 30 år, vilken
ålder ock vore fastställd i folkskollärarnas pensionsinrättning. Kungl. Magt hade
år 1892 föreslagit »minst 25 tjänst år*.

De i den till 1904 års riksdag avlåtna propositionen angående ändrad anordning
av rikets allmänna läroverk m. m. framställda förslagen angående samskollärarinnornas
avlöning överensstämde med vad läroverkskommittén föreslagit
endast med den avvikelsen, att, med samma avlöningsbelopp i det hela, tjänstgöringspenningarna
föresloges endast till 500 kronor för lärarinna och till 600
kronor för första lärarinna. I avseende på pensionsålder för ämneslärarinna föresloges
55 levnadsår och 25 tjänstår och i avseende på pensionsbelopp för ämneslärarinna
motsvarande som för ämneslärare eller oavkortad lön. Med avseende
på pensionsåldern för lärarinnorna anförde föredragande departementschefen i det
till den nådiga propositionen hörande statsrådsprotokollet, sid. 248, följande:
»Då . . . såsom erfarenheten nogsamt givit vid handen, kvinnliga lärare icke hava
samma uthållighet som manliga, kommer jag att föreslå, att pensionsåldern för
lärarinnor skall inträda tio år tidigare än för lärare, såväl i fråga om levnads
som tjänstår.»

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit i avseende på ämneslärarinnornas avlöning
och pension, blev av riksdagen utan ändring bifallet och vann sedermera
laga kraft genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 angående ny löne- och
pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk. Nämnda
kungörelse innehöll även, i enlighet med riksdagens beslut, den bestämmelsen, att
ordinarie lärare eller lärarinna skulle vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunde varda
stadgade,

Genom lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11
oktober 1907 föreskreves visserligen i fråga om ämneslärarinnas åtnjutande av
pension samma antal levnadsår och tjänstår, som förut vore bestämda eller respektive
55 och 25, men den viktiga olikheten mot förut inträdde, i enlighet med
lagens bestämmelser för övrigt, att lärarinna bleve skyldig att i alla händelser
avgå från sin tjänst vid uppnådda 55 levnadsår, varvid hon erhölle avkortad
pension, om hon då ej hade fulla 25 tjänstår, under det att förut ämnes]ärarinnor
liksom civila tjänstinnehavare i allmänhet hade skyldighet att avgå först efter
uppnåendet av det föreskrivna antalet såväl av levnadsår som av tjänstår.

Vid bestämmandet av samskollärarinnornas lönebelopp hade hänsyn tagits
bland annat till den tidiga pensionsålder, som för dem samtidigt bestämdes. En
följd härav syntes vara den, att om nämnda förmån beträffande pensionsåldern

102

minskades genom pensionsålderns höjande, detta icke borde ske annat än i samband
med ökning av löneförmånerna. Då överstyrelsen i det följande feomme att framställa
förslag angående höjning av ifrågavarande lärarinnors pensionsålder, skedde
detta sålunda under den förutsättningen, att en höjning av de till dem utgående
lönebeloppen samtidigt ägde rum.

Ett huvudskäl till bestämmande av den jämförelsevis tidiga pensionsåldern
för lärarinnorna hade varit den uppfattningen, att kvinnliga lärare hade mindre
förmåga att i tjänsten hålla ut än manliga. Då man dittills icke haft tillfälle
att i detta avseende vinna erfarenhet beträffande ifrågavarande samskollärarinnor
och då, såvitt överstyrelsen hade sig bekant, dittills ej heller någon allmän erfarenhet
stridande mot nyssnämnda mening blivit gjord i fråga om andra lärarin
nor, så an sago överstyrelsen, att ett höjande av ifrågavarande lärarinnors pensionsålder
endast borde ske under ännu en förutsättning, den nämligen, att tillfälle
samtidigt bereddes de lärarinnor, vilka uppnått 55 år, att avgå med i förhållande
till den tidigare levnadsåldern avkortad pension.

Då överstyrelsen under nyss angivna förutsättningar tillstyrkte en höjning
av ifrågavarande pensionsålder, skedde detta dock icke utan tvekan. Yissa av de
skäl, som anförts mot en sådan höjning, syntes nämligen överstyrelsen ganska
beaktansvärda. Bland dessa skäl ville överstyrelsen särskilt framhålla önskvärdheten
därav att samskollärarinnorna icke stannade kvar i skolans tjänst längre
tid efter det att de hade överskridit den ålder, då arbetskraft, intresse och energi
plägade finnas kvar i väsentligen oförminskat mått. Detta kunde visserligen i
viss man anses gälla alla slags tjänstinnehavare, men överstyrelsen måste särskilt
ifråga om omtalade ämneslärarinnor anse det vara en synnerligen beaktansvärd
omständighet.

Av vad som å andra sidan kunde göras gällande till förmån för föreslagna
åtgärd, torde den omständigheten förtjäna särskilt beaktande, att den normala
pensionsåldern för lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter på grund
av senaste riksdags beslut framdeles komme att utgöra 60 år och att om dessa
lärarinnor kunde fortsätta sin verksamhet till nämnda ålder, det torde vara ovisst,
huruvida statssamskollärarinnorna hade så mycket mera ansträngande arbete,
att det motiverade en pensionsålder av endast 55 år.

Överstyrelsen hade i det föregående uttalat som sin mening, att eu höjning
av ifrågavarande lärarinnors pensionsålder icke borde ifrågakomma annat än under
förutsättning av samtidig ökning av deras löneförmåner och tilläte sig överstyrelsen
att i samband därmed erinra om det förslag i sådant avseende, som överstyrelsen
framställt i sitt utlåtande den 24 oktober 1010 i anledning av en till överstyrelsen
remitterad framställning från svenska lärarsällskapet angående revision av de
för lärare vid rikets allmänna läroverk och folkskoleseminarier gällande lönestater.
Detta överstyrelsens förslag framginge av nedanstående översiktstablå:

108

	l:a lönegraden.	2:a lönegraden (uppflyttning efter 5 år).
Befattningshavare.	Lön.	Tjänst-göri lös-pen-ningar.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.
Första lärarinna vid samskola.......	1,600	900	2,500	2,100	900	3,000
Lärarinna vid Barnskola..........	1,400	600	2,000	1,900	600	2,600

Nämnda förslag vore visserligen framställt under förutsättning av gällande
pensionsålders bibehållande men syntes dock innebära en förbättring av lärarinnornas
löneförmåner, tillräckligt beaktansvärd för att förslaget skulle kunna anses
i huvudsak tillfredsställande under förutsättning av pensionsålderns höjande på
sätt föresloges. Överstyrelsen ville därför lägga detta förslag till grund för sina
beräkningar i det följande.

Den andra förutsättningen, vilken i det föregående framhållits såsom enligt
överstyrelsens förmenande erforderlig, om ifrågavarande pensionsålder höjdes, vore,
att tillfälle bereddes de lärarinnor, vilka uppnått 55 år, att avgå med i förhållande
till den tidigare levnadsåldern avkortad pension. Som utgångspunkt för beräkningen
av denna pension syntes böra fastställas, att den lägst borde uppgå till
samma belopp som en lärarinna, vilken uppnått samma antal levnads- och tjänst år
under dåvarande förhållanden skulle haft rätt att uppbära såsom pension. En
lärarinna, vilken till exempel ville avgå från sin tjänst vid uppnådda 55 levnadsår
och 25 tjänstår, skulle alltså i pension komma att uppbära 1,500 kronor. Pensionsbeloppet
för lärarinna, som ville avgå vid en levnadsålder mellan 55 år och 60
år, torde kunna beräknas så, att om tjänstårens antal på normalt sätt motsvarade
levnadsårens antal, d. v. s. 56, 57, 58 o. s. v. levnadsår motsvarade respektive
26, 27, 28 tjänstår o. s. v., ökades pensionsbeloppet för varje levnadsår från och
med 56 med VB av skillnaden mellan det gamla pensionsbeloppet — för lärarinna

1,500 kronor — och det föreslagna nya — för lärarinna 1,900 kronor. Nedanstående
tablå, avseende ämneslärarinna, utvisade, huru överstyrelsen tänkt sig pensionsbeloppen
i detta fall:

Levnadsår.	Tjänstår.	Pensionsbelopp.
55	25	1,500 kronor
56	26	1,580 *
57	27	1,660
58	28	1,740
59	29	1,820
60	SO	1,900 »

104

Ovanstående pensionsbelopp vore sålunda att anse som de normala för de
angivna motsvarande levnads- och tjänståren. Vore tjänståldern lägre än den för
motsvarande levnadsålder normala, borde den angivna normalpensionen för levnadsåldern
undergå avkortning efter samma grunder, som avkortad pension enligt
gällande pensionslag beräknades. Nedanstående tablå, som anslöte sig till det i
föregående tablå givna exemplet, utvisade närmare, huru det sålunda avkortade
pensionsbeloppet skulle utfalla vid olika levnadsåldrar under förutsättning av 20
tjänstår.

Levnadsår.	Pensionsbelopp.
55	f§ ■ 1,500 = 1,200: —	kronor
56	11-1,580 = 1,215:38	3>
57	1? • 1,660 = 1,229:62	>
58	\|g -1,740 = 1,242:85
59	II • 1,820 = 1,255: 17
60	»g-1,900 = 1,266: 66	»

Det syntes vara billigt, att ett större antal tjänstår än det, som, enligt
vad av föregående framginge, kunde anses som det för levnadsåldern normala, inom
vissa gränser medförde någon höjning av pensionsbeloppet. Om till exempel en
lärarinna, som uppnått 55 levnadsår och då hade att tillgodoräkna sig 30 tjänstär,
d. v. s. 5 år mer än det för denna levnadsålder normala antalet tjänstår, ville
avgå med avkortad pension, skulle hon för varje överskjutande tjänstår till och
med 30 kunna tillgodoräknas ett belopp, som utgjorde V& av skillnaden mellan
det belopp hon enligt det föregående skulle åtnjuta vid 56 levnadsår och 26 tjänstår
samt vad hon skulle åtnjuta vid 55 levnadsår och 25 tjänstår, d. v. s. för varje
år 16 kronor och för alla fem åren 80 kronor. Då en lärarinna, som avginge vid
uppnådda 60 levnadsår och 30 tjänstår, ej skulle åtnjuta större pension, även om
tjänstårens antal överstege 30, borde givetvis under inga förhållanden ett större
antal tjänstår än 30 sålunda tillgodoräknas. Huru överstyrelsen närmare tänkte
sig det som föreslagits, framginge av nedanstående tablå, vilken liksom den föregående
tablån avsåge ämneslärarinna och sålunda anslöte sig till exempel, som läge
till grund för föregående tablåer.

Antal Antal Pcnsions levnadsår.

tjänstär. belopp.

25 ......• . . . . 1,500

26 . . . 1,500 + i ■ 80 = 1,516

27 . . . 1,500 + f-80 = 1,532

28. . . 1,500 + f-80 = 1,548

29 . . . 1,500 + $ • 80 = 1,564

30 . . . 1,500 + §-80 = 1,580

l().r>

26 . .			. 1 580
27 . .	. 1,580 +	‘ • 80	= 1,596
28 . .	. 1,580 +	l ■ 80 =	. 1,612
29 . .	. 1,580 +	g- • SO -	= 1,628
30 . .	. 1,580 +	;< • 80 -	- 1,644
30 . .	. 1,820 +	I ■ 80 •	: 1,836

I alla de fall, dä sådant kunde Ifrågakomma, skulle givetvis den i pensionslagens
4 § omförmälda avrundningen till närmast högre tiotal kronor iakttagas.

På grund av vad som blivit anfört hemställde överstyrelsen
att statsrådet måtte vidtaga åtgärder, att för ämneslärarinna vid statens
samskolor rätt att komma i åtnjutande av hel pension måtte inträda vid uppnådda
(10 levnadsår och 30 tjänstår, dock under förutsättning, att åtgärder därjämte
skulle vidtagas, att avlöningsförmånerna för nämnda lärarinnor måtte höjas i
enlighet med de grunder, som av överstyrelsen i det föregående blivit framställda,
samt att lärarinna av ifrågavarande slag erhölle rätt att, då hon uppnått 55 levnadsår,
komma i åtnjutande av avkortad pension i enlighet med grunder, som
angivits i det föregående.

Till följd av remiss å överstyrelsens för rikets allmänna läroverk i skrivelse statslån
30 december 1910 gjorda framställning i fråga om pensionsåldern för ämneslärarinnorna
vid de allmänna läroverken anförde statskontoret följande. pensions lö

% av lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension stadgades bland annat, att rätt att komma i åtnjutande av hel pension rinnor vid
inträdde för kvinnlig tjänstinnehavare vid uppnådda 60 levnadsår och 30 tj än står,
dock att för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna sådan rätt inträdde redan
vid 55 levnads- och 25 tjänstår. Nu hade ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning
forefunnes att vidhålla denna avvikelse i vad densamma anginge ämneslärarinnorna
vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet, varemot
beträlfande ämneslärarinnorna vid folkskoleseminarierna och blindundervisningsanstalterna
icke väckts fråga om ändring.

Yad då först vidkomme ämneslärarinnorna vid de allmänna läroverken,
d. v. s. i detta sammanhang endast statens samskolor, hade, såvitt statskontoret
kunde finna, goda skäl anförts både för och emot upphävandet av dessa ämneslärarinnors
undantagsställning i berörda avseende i jämförelse med kvinnliga
tjänstinnehavare i allmänhet. Av avgörande betydelse vore emellertid enligt
statskontorets mening den omständigheten, att den ålder, vid vilken lärarinnor
vid statsundertödda enskilda läroverk vore skyldiga att avgå från tjänsten,
blivit genom beslut vid 1910 års riksdag bestämd till 60 år. Att vid sådant för 14—131873.

Lärarelönenämnden. o.

106

lallande bibehålla bestämmelserna i fråga om pensionsåldern för de vid statens
samskolor anställda ämneslärarinnorna, vilkas tjänstgöring icke nämnvärt skilde
sig från nyssnämnda lärarinnors, syntes icke vara lämpligt. Men om för ämneslärarinna
vid statens samskola sålunda komme att bliva gällande samma bestämmelser
i fråga om inträde av rätt till hel pension som för kvinnlig tjänstinnehavare
i allmänhet, följde därav ock enligt 6 § b) pensionslagen, att skyldighet
att från tjänsten avgå komme att inträda först vid 60 år. Med hänsyn härtill
och på grund av vad i ärendet förekommit syntes försiktigheten bjuda, att i sammanhang
med sådan ändring stadgades rätt för Kung!. Maj:t att på framställning
av vederbörande myndighet förklara ämneslärarinna, som uppnått 55 års ålder,
skyldig att före uppnådda 60 år avgå från tjänsten, därest hon befunnes vara av
sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina åligganden. I fråga om manliga tjänstinnehavare funnes dylika bestämmelser
meddelade i sista stycket av 6 § pensionslagen; varemot beträffande
kvinnliga tjänstinnehavare inga motsvarande stadganden funnes. Aven om dylika
föreskrifter ansåges allt fortfarande kunna undvaras i fråga om kvinnliga
tjänstinnehavare i allmänhet, syntes likväl beträffande ämneslärarinnorna vid de
allmänna läroverken en komplettering'' av bestämmelserna i 6 §, sista stycket,
pensionslagen vara behövlig, för så vitt pensionsåldern för nämnda lärarinnor bestämdes
till 60 år.

Ehuruväl ämneslärarinna vid enskild samskola enligt reglementet för lärarinnornas
pensionsanstalt ägde rätt att redan vid 55 års ålderyivgå från tjänsten
med pension, under det att skyldigheten att avgå, såsom ovan nämnts, inträdde
först vid uppnådda 60 år, kunde statskontoret dock för sin del icke förorda, att
på sätt överstyrelsen för rikets allmänna läroverk föreslagit även ämneslärarinnorna
vid statens samskolor tillerkändes rätt att efter uppnådd ålder av 55 år avgå med
pension. Härigenom skulle nämligen i pensionslagen införas en alldeles ny princip,
som torde kunna medföra betänkliga konsekvenser. Av statskontorets ståndpunkt
i berörda hänseende följde ock, att statskontoret icke kunde tillstyrka överstyrelsens
förslag om pensionsbeloppens.avpassande för olika fall vid avgång före uppnådd
ålder av 60 år. Enligt statskontorets förslag skulle, då ämneslärarinna förklarats
skyldig avgå före sagda ålder, pensionsbeloppet bestämmas efter gällande
stadganden i pensionslagen.

Ej heller kunde statskontoret med hänsyn till dåvarande ämneslärarinnor
— vilka samtliga vore skyldiga att underkasta sig förändrade bestämmelser i
pensionsavseende — finna nödigt eller av billighet påkallat, att den förordade
ändringen av pensionsåldern genomfördes endast under förutsättning av samtidig
lönereglering för dessa lärarinnor. Av handlingarna framginge, att flertalet av
lärarinnorna själva betraktade förslaget om framskjuten avgångsålder såsom en fördel;
och för åtskilliga av dessa lärarinnor, särskilt för dem, som först vid mera fram -

107

skriden ålder kommit i statens tjänst, vore den föreslagna förändringen utan tvivel
av stort värde. I allt fall skulle säkerligen vid den lönereglering för dessa lärarinnor,
varom förslag enligt överstyrelsens uppgift redan framställts, tagas behörig
hänsyn till den omständighet, att pensionsåldern blivit framflyttad.

I skrivelse i oktober 1910 anhölio ordinarie ämneslärarinnor vid statens
samskolor, att Kung]. Maj:t täcktes bevilja ordinarie ämneslärarinnor med så
kallad högre kompetens rättighet att söka och innehava ordinarie adjunktstjänst
vid rikets realskolor och högre allmänna läroverk.

Såsom stöd för sin ansökan framhöll o petitionärerna, att statens sämskolors
ordinarie ämneslärarinnor med så kallad högre kompetens hade en tjänstgöring,
som till fullo Överensstämde med lärarnas såväl i sam- och realskolornas alla
klasser som i högre allmänna läroverkens fem lägre klasser; att svårigheten att
få kompetenta ämneslärarinnor till statens samskolor skulle betydligt minskas
om icke lärarinnor, genom att ingå i samskolan, för hela sin tjänstetid bleve
bundna vid Sveriges allra minsta stadssamhällen.

Ännu,
Montelius
m. fl. ämnes
lärarinnor
vid statens
samskolor
angående
rätt att söka
och innehava
adjunktstjänst.

I sitt utlåtande den 10 januari 1911 över vissa ämneslärarinnors vid statens Läroverkssamskolor
ansökan om rätt att söka och innehava ordinarie adjunktstjänster sens angayttrade
överstyrelsen: »Dä fordringarna på exainenskompetens för lärarinnebefatt- <tnåe rätt för
ning vid statens samskolor kunnat i gällande läroverksstadga inskränkas till r{nna vid
genomgången treårig kurs vid högre lärarinneseminariet, torde detta hava berott statens sam- •
på hänsynen till lärarinnornas speciellt kvinnliga egenskaper, vilka, såsom bland '' söka
annat, framgår av senaste läroverkskommittés betänkande, sid. 442, ansågos vara adjunktsav
särskild betydelse för undervisningen vid samskolorna och som därför torde ha tjänst.
lätt utgöra eu kompensation för de lägre examensfordringarna.

Något sådant skäl kan däremot icke anföras i fråga om undervisningen i
andra skolformer eller å andra stadier inom de allmänna läroverkens område.

Därtill kommer, att medgivande av den nu ifrågasatta lägre kompetensen för
lärarinnor sannolikt med tiden skulle giva anledning till yrkanden på ungefär
motsvarande sänkning av de för manliga adjunkter föreskrivna behörighetsvillkoren,
vilken sänkning överstyrelsen skulle finna synnerligen betänklig.

På grund av vad sålunda blivit anfört och då den åt de från högre
lärarinneseminariet utexaminerade medgivna behörigheten till lärarinnebefattning
vid samskola i viss mån kan betraktas som en undantagsförmån, vilken icke
lämpligen bör leda till beviljandet av eu ännu större sådan, får överstyrelsen till
ifrågavarande underdåniga framställning avstyrka nådigt bifall.» Angående

I skrivelse den 1 april 1912 fäste några extra ordinarie kvinnliga lärår

vid de allmänna läroverken Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att de icke komme extra

i åtnjutande av de löneförmåner, som tillkomme manliga extra lärare vid nämnda allmänna

läroverk. läroverk för

gossar.

108

Under det att manliga extra ordinarie lärare med full kompetens kade en
årlig lön av 2,000 kronor, måste de kvinnliga extra ordinarie lärarna nöja sig
med samma lön som extra ordinarie lärarinna vid statens samskola, d. v. s. blott
med 1,400 kronor. Denna jämförelse med extra ordinarie lärarinnor vid statens
samskolor kunde icke vara rättvis, då normalkompetens för innehavande av lärarin
nebefattning vid sistnämnda skolor vore avgångsexamen från högre lärarinneseminariet,
men denna examen icke gåve kompetens till befattningar vid statens
realskolor eller högre allmänna läroverk.

I skrivelsen fästes vidare uppmärksamheten på att man vid utarbetandet
av förslag till lönereglering år 1904 endast haft för ögonen lärarinnorna vid de
blivande statens samskolor. Detta framginge därav, att kvinnliga extra lärare
före 1905 avlönades med samma lönebelopp som de manliga extra lärarna.

Avlöningarna för de extra ordinarie ämneslärarinnorna vid statens samskolor
bestämdes med hänsyn till de ordinaries, vilkas avlöning kunde sättas så lågt på
grund av de låga kompetensvillkoren.

Men de kvinnliga extra ordinarie lärarna vid de allmänna läroverken hade
alldeles samma kompetens som de manliga, och därföre torde det också vara rätt
och billigt, att de erhölle samma avlöning. .

Skälet, att manlig extra lärare i egenskap av familjeförsörjare skulle hava
större lön än kvinnlig, kunde ej åberopas, tjr i läroverkskommitténs betänkande avår
1904 förutsattes, att det vore blott sedan lärarens »blivande verkningskrets
blivit bestämd genom hans befordran till ordinarie tjänst», som man haft i sikte
att bereda honom möjlighet att kunna bilda familj.

Vidare påpekades, att kvinna, som innehade lärarbefattning i teckning eller
i musik vid realskola, avlönades på samma sätt som en man, som innehade dylik
befattning.

På grund av vad sålunda anförts hemställdes, att kvinnlig extra lärare
vid allmänt läroverk för gossar måtte komma i åtnjutande av samma förmåner
som manlig extra lärare vid sådant läroverk.

Karl Ek Samma år som svenska lärarsällskapet genom dess styrelse ingav sin

m. fl. petition om revision av lönerna för lärarna vid de allmänna läroverken, inläm”^nades
också en speciell framställning från teckningslärarna, vilken med ungefär
reglering för samma motiveringar som nämnda petition framhöll behövligheten av en snar
^lärare vid revision av teckningslärarnas löner (Bil. XXVIII: 4).

allmänna Petitionärerna hemställde, att en minimilön fastsloges, beräknad för en

. '' tjänstgöring av högst 15 veckotimmar och utgående med 1,725 kronor i första

lönegraden; att för varje överskjutande veckotimme erhölles ett arvode av 115
kronor pr år och veckotimme i första lönegraden; att de överskjutande veckotimmarna
måtte liksom dittills för varje teckningslärare utgöra högst 17; att för

109

teckningslärarna upprättades fyra lönegrader med ett ålderstillägg utgående efter
15 kronor pr år och veckotimme för varje ny lönegrad; att teckningslärarna måtte
efter fem års väl vitsordad tjänstgöring uppflyttas i högre lönegrad; att en andra
ordinarie teekningslärarbefattning inrättades vid läroverk, där det sammanlagda
timtalet uppginge till minst 47; och att arvodet för en biträdande teckningslärare
måtte utgå med 115 kronor pr är och veckotimme.

1 sitt utlåtande över teckningslärarnas framställning (Bil.XXVIII: 5) erinrade
överstyrelsen först om de skäl, på vilka överstyrelsen stödde sig vid sitt tillstyrkande
av svenska lärarsällskapets förut omnämnda petition om förbättring
av ämneslärarnas vid de allmänna läroverken avlöningsförmåner, nämligen lämpligheten
av att i lönehänseende jämnställa adjunkterna med den s. k. första gradens
tjänstemän, stegringen av levnadsomkostnaderna och den hotande lärarbristen.

Alla dessa skäl kunde visserligen icke andragas till förmån för löneförhöjning
åt övningslärarna, men tydligtvis gjorde sig behovet av löneförbättring på
grund av stegringen i levnadsomkostnader i hög grad gällande i fråga om lärare
med jämförelsevis så begränsade avlöningsförmåner som övningslärarnas.

Överstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t, i samband med ifrågasatt
revision av ämneslärarpersonalens vid rikets allmänna läroverk löneförmåner,
täcktes vidtaga åtgärder

dels för att för ordinarie teckningslärare vid nämnda läroverk måtte bestämmas
följande avlöning:

för teckning slär are vid real- och samskola: fyra lönegrader å 1) 1,000 kronor,
2) 1,100 kronor, 3) 1,200 kronor, 4) 1,300 kronor;

för teckningslärare vid högre allmänt läroverk: fyra lönegrader å 1) 1,700
kronor, 2) 1,900 kronor, 3) 2,100 kronor, 4) 2,300 kronor;

skolande teckningslärare vara skyldig att för den sålunda fastställda lönen
tjänstgöra vid real- och samskola 10 timmar och vid högre allmänt läroverk 15
timmar i veckan, dock att ytterligare tjänstgöring må kunna åläggas nämnda
lärare mot en årlig ersättning för varje veckotimme av 90 kronor i första, 105
kronor i andra, 120 kronor i tredje och 135 kronor i fjärde lönegraden, under
iakttagande därav, att ersättning för extra tjänstgöring ej må utgå för högre
antal veckotimmar än 22 till teckningslärare vid realskola och 17 till teckningslärare
vid högre allmänt läroverk;

dels för att vikarierande teckningslärare må för den för tjänsten bestämda
tjänstgöringstiden åtnjuta, vid högre allmänt läroverk ett årligt arvode av 1,350
kronor och vid real- och samskola dylikt arvode av 900 kronor samt dessutom,
vid samtliga läroverk, för tjänstgöring utöver nämnda tjänstgöringstid en årlig
ersättning för varje veckotimme av 70 kronor;

Läroverksöverstyrelsen

angående
lönereglering
för
teckningslärare
vid
allmänna,
läroverk.

Ilo

Biträdande
teckningslärare
vid
allmänna
läroverk
angående
arvoden
för biträdande
teckning
slärare
m. m.

Gymnastiklärarna
vid
rikets allmänna

läroverk
angående
gymnastiklärarnas
avlöningsförhållanden.

dels för att ersättning för biträdande teckningslärares tjänstgöring må
utgå vid högre allmänt läroverk efter 90 kronor för varje veckotimme under läsåret
till och med 15 timmar och efter 70 kronor för varje överskjutande veckotimme
samt vid real- och samskola efter 90 kronor för varje veckotimme under
läsåret till och med 10 timmar och efter 70 kronor för varje överskjutande veckotimme; dels

för att ordinarie teckningslärare vid högre allmänt läroverk måtte för
uppflyttning i högre lönegrad få räkna sig till godo den tid han, efter vunnen
kompetens till övning3lärarbefattning vid högre allmänt läroverk, tjänstgjort
såsom ordinarie teckningslärare vid real- eller samskola, på det sätt att två års
tjänstgöring vid sådan skola måtte räknas lika med ett års tjänstgöring vid högre
allmänt läroverk.

En löneförbättring för övningslärarna ansåg överstyrelsen med avseende
på begynnelselönens belopp lämpligen kunna grundas på en jämförelse med adjunkternas
begynnelselön. Om enligt överstyrelsens förslag adjunkts lön höjdes
till 3,700 kronor, bibehölles i det närmaste den bestående proportionen, ifall teckuingslärares
höjdes till 1,700 kronor. Därtill borde enligt överstyrelsens mening
komma tre ålderstillägg å 200 kronor vartdera efter respektive 5, 10 och 15 års
tjänstgöring.

Beträffande arvodet för extra tjänstgöring torde även det böra något höjas,
förslagsvis med 10 kronor för varje veckotimme och lönegrad, varigenom sådan
veckotimme skulle ersättas med 90 kronor i första, 105 kronor i andra, 120 kronor
i tredje och 135 kronor i fjärde lönegraden.

I skrivelse den 30 augusti 1913 hemställde biträdande teckningslärare
vid rikets allmänna läroverk, att det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta om förbättring
i de biträdande teckningslärarnas ställning enligt sådana principer, att
arvodet för en biträdande teckningslärare måtte utgå med 95 kronor pr år och
veckotimme, räknat liksom för de extra ämneslärarna från och med den 1 januari
1914; att en andra ordinarie teckningslärarbefattning måtte inrättas vid alla
läroverk, där det sammanlagda timantalet i teckning och välskrivning pr vecka
uppgingc till minst 47, samt att benämningen biträdande teckningslärare måtte
utbytas mot extra teckningslärare. I

I skrivelse den 15 maj 1908 hemställde gymnastiklärarna vid rikets allmänna
läroverk om ändring i gällande bestämmelser såväl rörande ersättning
för mera betungande arbete som för gymnastiklektionernas ordnande.

I skrivelsen erinrades om, att genom kungl. kungörelsen den 27 augusti 1904
i allmänhet läroverkslärarnas ekonomiska ställning blivit förbättrad. Så hade även
gymnastiklärarna erhållit förhöjda löner.

Däremot hade gymnastiklärarna ej fått någon begränsning i sin tjänstgöringstid,
under det att »arvodet för mera, betungande arbete» fått en beklaglig
maximibegränsning av 650 kronor. Därtill komme, att petitionärerna icke kunnat
finna någon princip för fördelningen av dessa arvoden.

Därefter anställdes en jämförelse mellan en gymnastiklärares och en teckningslärares
vid ett högre allmänt läroverk inkomster, båda, i högsta lönegraden.
Denna jämförelse ställde sig sålunda:

(Jymnastiklärareu

lön 2,000 kronor, pensionsavdrag 60 kronor, återstår
arvode för obegränsad tid.............

Teckningsl äraren

lön 2,000 kronor, pensionsavdrag 60 kronor, återstår
arvode för 17 övertimmar å 125 kronor.....

. . . . kronor 1,940: —
.... » 650: —

Summa kronor 2,590: —

.... kronor 1,940: —
.... » _ 2,125: —

Summa kronor 4,055: —

Alltså uppginge gymnastiklärarens högsta möjliga inkomst till 1,475 kronor
mindre än teckningslärarens, ehuru gyranastikläraren kunde åläggas ett större
antal undervisningstimmar i veckan och ehuru man hade allt skäl att antaga,
att vederbörande lagstiftare ansett gymnastiklärarens arbete vara mera ansträngande
än teckningslärarens, vilket syntes framgå därav, att pensionsåldern
för gymnastikläraren blivit bestämd till 62 år, under det att teckningslärarens
pensionsålder inträdde först vid uppnådda 65 levnadsår.

Det vore svårt, ansågo gymnastiklärarna, att finna någon rimlig anledning
till en så uppenbart orättvis avlöning av de två lärargrupperna, särskilt då, såsom
nämnts, den minst avlönade ansetts böra pensioneras tidigare än den, som
fått en högre avlöning sig tillförsäkrad. Ty det vore väl den omständigheten,
att gymnastiklärarens arbete vore mera betungande och på krafterna mera slitande,
som legat till grund för den tidigare pensionsåldern.

För att gymnastikundervisningen vid läroverken, som hade till mål att
skänka styrka, självbehärskning, uthållighet och därmed hälsa åt den uppväxande
ungdomen, skulle kunna fylla sin så viktiga uppgift, vore önskligt, att såväl lokala
förhållanden kunde göras fullt tillfredsställande, som även, att icke för stora,
avdelningar hopades under en lärares ledning. Önskligt vore därför, att vid
större läroverk, där lärjungeantalet överstege 500, så småningom kunde anordnas
två gymnastiksalar med två gymnastiklärare och att inom den närmaste tiden
bestämmelser kunde utfärdas, att eu gymnastikavdelning aldrig finge utgöra
större antal än 100 lärjungar.

Under dåvarande förhållanden inträffade, att läraren hade att ensam leda
avdelningar, uppgående ända till 200 lärjungar, ett arbete, som vore alltför betungande
och ansvarsfullt och som ej gärna kunde på ett fullt tillfredsställande
sätt utföras ens av den dugligaste lärare.

Bestämmelsen i undervisningsplanen den 19 augusti 1895 rörande gymnastikövningarna,
nämligen »att samtliga klasser skola övas i gymnastik minst
en halv timme varje dag, men att, där hinder möter för en sådan anordning,
gymnastikövningarna må fördelas på annat sätt, dock så, att ingen gymnastikavdelning
erhåller mindre än tre timmars övning i veckan», hade haft till följd
att gymnastiklektionerna vid en del läroverk vore fördelade på halvtimmar, vid
andra på trekvartstimmar och vid åter andra på heltimmar och slutligen vid
samma läroverk för en del avdelningar på halvtimmar, för andra på trekvartstimmar.

Då enligt nya läroverksstadgan alla andi’a lektioner vore bestämda till 45
minuter, vore det enligt petitionärernas åsikt av flera skäl önskvärt, att gymnastiklektionerna
icke därifrån utgjorde något undantag. Petitionärerna tilläto sig
därför framhålla några fördelar av eu sådan anordning, nämligen, att gymnastiken
därigenom kunde inläggas i timplanen, vilket bleve nödvändigt särskilt vid de
större läroverken, om gymnastikavdelningarnas storlek bleve begränsade, såsom
ovan blivit antytt, att en halvtimme vore för kort för att gymnastiken skulle
kunna bliva nöjaktigt tillgodosedd, enär läraren behövde före övningens början
dels pröva en del lärjungars behov av lindring från vissa rörelser eller avgöra,
om lärjunge helt skulle frikallas från övning för dagen, dels utöva tillsyn under
av- och påklädning, att någon rättvis beräkningsgrund för lärarens ersättning
svårligen kunde tänkas möjlig, om den ene skulle ersättas för halvtimmeslektioner,
vilka genom sammanslagning reducerades till trekvarts- eller heltimmar och den
andre skulle ersättas för trekvarts- eller halvtimmeslektioner.

Med stöd av det ovan sagda hemställde gymnastiklärarna, att gymnastikläraren
skulle vara skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola
8 undervisningstimmar ä 45 minuter och vid högre allmänt läroverk 14 undervisningstimmar
ä 45 minuter i veckan; att gymnastikläraren för tjänstgöring
därutöver skulle äga att uppbära årligen för varje undervisningstimme i veckan 80
kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och 125 kronor i fjärde
lönegraden; dock med iakttagande därav, att denna utsträckta tjänstgöring måtte
omfatta för realskolan ej mera än 24 och för högre allmänt läroverk ej mera än
18 undervisningstimmar i veckan. I de fall där nämnda tjänstgöring överskred
dessa timtal, skulle extra gymnastiklärare anställas efter samma grunder, som vore
bestämmande för anställande av biträdande teckningslärare; att gymnastikavdelningarnas
antal skulle bestämmas med hänsyn till läroverkens storlek med iakttagande
av att antalet i en gymnastikavdelning icke finge överstiga 100 och i en

113

fäktavdelning 50 lärjungar ocli att icke flera gymnastikavdelningar vid ett läroverk
måtte förekomma, än som med iakttagande härav och på grund av utrymme
vore nödvändigt, varöver förslag skulle avlämnas av rektor till överstyrelsen
lör rikets allmänna läroverk årligen samtidigt med undervisningsplanen.

I sitt utlåtande den 25 februari 1909 över gymnastiklärarnas vid de all- Läroverksmänna
läroverken den 15 maj 1908 avgivna hemställan om ändrade bestämmelser
rörande gymnastik!ärarnas avlöningsförhållanden påpekade överstyrelsen, att nämn- ende gymnada
hemställan i korthet innebar, att för gymnastiklärare skulle införas samma ^avlönings*
grunder, som redan gällde i fråga om teckningslärares avlöning. förhållan Att

en sådan ändring icke förut blivit vidtagen torde huvudsakligen ha den''
berott därpå, att man på grund av olika lokala förhållanden och andra skiftande
omständigheter vid de olika läroverken icke ansett systemet med övertimmar medgiva
möjligheten av en rättvis fördelning.

Då emellertid denna olägenhet enligt överstyrelsens mening väsentligen
kunde hävas genom de föreslagna åtgärderna att överallt vid gymnastikundervisningen
införa 45 minuters lektioner och utfärda bestämmelser för lärjungarnas
fördelning på vissa till storleken lämpligt begränsade avdelningar, så fann sig
överstyrelsen, för att gymnastiklärarna mätte komma i åtnjutande av löneförmåner,
motsvarande deras arbete, böra ansluta sig till ovannämnda förslag angående
ändring av grunderna för sagda lärares avlöning.

Därefter erinrade överstyrelsen därom, att gymnastiklärarna i sin framställning
såsom för tjänsten fastställt antal veckotimmar föreslagit 8 vid realoch
samskolor och 14 vid de högre allmänna läroverken.

Om detta förslag yttrade överstyrelsen, att det möjligen varit en fördel
att vid beräkning av grundlönen använda nämnda antal veckotimmar, därför att
de nära överensstämde och kunde göras alldeles lika med de för teckningslärarna
fastställda antalen. Följande skäl hade dock förmått överstyrelsen att avstå från
denna tanke.

När vid senaste läroverksreform tjänstgöringsskyldigheten för teckningslärare
vid real- och samskola fastställdes till 8 veckotimmar, ehuru realskolans
timplan upptog 10 timmar, så berodde detta därpå, att man tänkt sig, att vid
många läroverk olika avdelningar och klasser skulle kunna sammanslås till gemensam
undervisning i teckning.

Emellertid hade erfarenheten visat, att 8 timmars undervisning i teckning
i allmänhet icke räckte till för färdigbildade realskolor, vadan undervisning å
övertimmar nästan över allt måst anordnas. Överstyrelsen kunde icke annat än
finna en sådan sakernas ordning oegentlig och otillfredsställande och ansåg sig
därför så mycket mindre böra föreslå #det för teckningslärare fastställda antalet

15—131873. Lävarelönenämnden. 3.

114

veckotimmar, som det av överstyrelsens förslag framginge, att det på förhand
vore säkert, att detta antal överallt komme att överskridas.

Överstyrelsen hemställde därför, att det måtte föreskrivas, att gymnastiklärare
skulle vara skyldig att för grundlönen tjänstgöra vid real- och samskola
13 timmar och vid högre allmänt läroverk 21 timmar i veckan.

Såsom grundlön föreslog överstyrelsen med hänsyn till den avlöning, som
uppbures av teckningslärare med motsvarande undervisningsskyldighet, följande i
allmänhet uppåt avrundade belopp: för gymnastiklärare vid real- och samskola
tre lönegrader å 1) 1,100 kronor; 2) 1,300 kronor; 3) 1,500 kronor; för gymnastiklärare
vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,900 kronor; 2) 2,200
kronor; 3) 2,500 kronor; 4) 2,800 kronor.

Beträffande antalet övertimmar hade gymnastiklärarna i sin framställning
föreslagit ett maximum, som tillsammans med de ordinarie undervisningstimtnarna,
i likhet med vad som vore föreskrivet för teckningslärarna, uppgick till 32, under
det att av överstyrelsen, för gymnastikundervisningens ordnande särskilt tillkallade
sakkunniga, ansett ett så högt antal betänkligt och därför för sin del såsom
maximum föreslagit ett antal, som tillsammans med den ordinarie tjänstgöringstiden
uppginge till 28. Överstyrelsen hade sökt lösa denna svårighet
genom att föreslå, att mer än 28 timmar icke skulle kunna åläggas gymnastiklärare
men att detta antal skulle, där lärarna själva vore villiga att åtaga sig
ytterligare undervisning och överstyrelsen, efter rektors förslag, funne sådan anordning
lämplig, kunna uppgå till högst 32.

Angående den årliga ersättning, som borde tillkomma gymnastiklärare för
övertimmar, fann överstyrelsen ingen anledning att frångå de för närvarande för
teckningslärare stadgade och jämväl i gymnastiklärarnas underdåniga framställning
förordade grunder, nämligen efter 80 kronor i första, 95 kronor i andra,
110 kronor i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden
för veckotimme.

Beträffande avlöning för frivillig och obligatorisk idrottslektion hemställde
överstyrelsen, att ifrågavarande lektioner skulle ersättas enligt de för övriga
lektioner i gymnastik föreslagna grunder, dock med iakttagande därav, att för
frivillig idrottslektion — anordnad såsom dubbeltimme — skulle utgå avlöning
såsom för halv veckotimme och för obligatorisk idrottslektion under skrivdag —
likaledes dubbeltimme — avlöning såsom för en veckotimme.

Överstyrelsen fann det vara obehövligt att anställa i vissa fall eu andra
gymnastiklärare utan ansåg, att den tjänstgöring, som ej kunde övertagas av den
ordinarie gymnastikläraren, borde överlämnas åt biträdande gymnastiklärare. Biträdande
gymnastiklärare borde avlönas enligt samma grunder som biträdande
teckningslärare, tillämpade på överstyrelsens förslag om den för gymnastiklärare
fastställda ordinarie tjänstgöringsskyldigheten, så att ersättningen utgick vid

högre allmänt läroverk efter 80 kronor för veckotimme till och med 21 timmar
och efter 60 kronor för varje överskjutande veckotimme, samt vid real- och samskola
efter SO kronor för veckotimme till och med 13 samt efter 60 kronor för
varje överskjutande veckotimme.

I skrivelse den 22 februari 1913 hemställde styrelsen för svenska musik- Styrelsen för
läraresällskapet, att för musiklärare vid högre allmänt läroverk med minst 15 utklärnT''-''
timmars tjänstgöring i veckan mätte bestämmas en grundlön av 2,250 kronor sällskapet
med trenne ålderstillägg, vartdera å 500 kronor; att för musiklärare vid realskola musiklärar
med minst 7 timmax-s undervisningsskyldighet i veckan måtte bestämmas en grund- nas vid de
lön av 1,050 kronor med trenne ålderstillägg, vartdera å 250 kronor; att för
musiklärare vid folkskoleseminarium ined minst 24 timmars undervisningssky 1- avlöningsdighet
i veckan måtte bestämmas en grundlön av 3,600 kronor med trenne ålders- *

tillägg, vartdera å 500 kronor; att rätt till åtnjutande av full pension måtte in- den.
träda vid 60 levnadsår och 30 tjänstår; samt att tjänsteårsberäkning måtte äga
rum vid övergång såväl mellan de olika slagen av allmänna läroverk som mellan
dessa och folkskoleseminarierna.

Bil. XXII.

Historik rörande avlönings- och pensionsförhållanden för
lärare vid högre lärarinneseminariet

Anders Holkers.

INNEHÅLL.

Sid.

I. Avlönings- och pensionsförhållanden för lärare vid högre lärarinneseminariet.........121.

II. Särskilda framställningar rörande avlönings- och pensionsförhållanden för lärare vid högre

lärarinneseminariet...................................128.

1. Rektor och lektorer vid högre lärarinneseminariet angående avlöning för lärare vid högre

lärarinneseminariet................................128.

2. Läroverksöverstyrelsen angående pensionsåldern lör ämneslärarinnor vid högre lärarinnesemi nariet

......................................128.

3. Statskontoret angående pensionsåldern för ämneslärarinnor vid högre lärarinneseminariet . 132.

121

I. Avlönings- och pensionsförhållanden för lärare vid högre

lärarinneseminariet.

Vid 1850—60 års riksdag anslogs till inrättande av ett seminarium för Avlöningsbildande
av lärarinnor ett årligt belopp av 15,000 riksdaler, varav anvisades 5,850 jölTlSdS
riksdaler till fem lärare vid seminariet. Sedan 1862—63 års riksdag beviljat dels
äskad förböjning av nämnda anslag till 20,000 riksdaler, därav till lärare 8,650
riksdaler, dels ett årligt anslag av 5,000 riksdaler för inrättande och underhåll
av en med seminariet förenad normalskola för flickor, blev genom nådigt brev
den 16 september 1870, med bifall till ett av seminariets direktion framställt förslag
till vissa förändringar i seminariets organisation, fastställd ny utgiftsstat
för seminariet och normalskolan. Denna utgiftsstat upptog bland annat, förutom arvoden
åt rektor och två biträdande föreståndarinnor, löner till följande belopp,
nämligen för en var av fem lektorer 2,000 riksdaler, för en adjunkt 1,000 riksdaler,
för vardera av två lärarinnor 1,000 riksdaler och för en lärarinna, tillika
biträdande föreståndarinna för normalskolan, 800 riksdaler.

År 1871 medgav Eiksdagen med anledning av kungl. proposition i ärendet, Lärarnas
att de vid högre lärarinneseminariet å ordinarie stat anställda fem lektorer och
en adjunkt finge åtnjuta rätt till tjänstårsberäkning och uppflyttning i högre ochupplönegrad
enligt samma grunder, som gällde för lärarna vid elementarläroverken,
med förbehåll, vad anginge de lektorer och adjunkter, vilka därefter vid semina- ^gmd.
riet anställdes, att vara underkastade enahanda konvpetensvillkor, som vore eller
bleve fastställda för befordran till motsvarande befattningar vid elementarläroverken;
samt att av besparingarna å reservationsanslaget till elementarläroverken
finge användas, vad för omförmälda ändamål erfordrades utöver det belopp, som
kunde av ifrågavarande läroanstalts egna medel utgå.

I anledning av kunglig proposition till 1874 års riksdag beviljades dels
ett årligt anslag av 5,000 riksdaler till beredande av löneförhöjning såväl för seminariets
sex lärare med 500 riksdaler i varje lönegrad, i likhet med vad i fråga
om lärare vid elementarläroverken samtidigt beslutats, som för fyra lärarinnor
likaledes med 500 riksdaler vardera, dels ett ordinarie anslag av 4,000 riksdaler
till bestridande av kostnaderna för lärarnas uppflyttning i högre lönegrad.

Vid 1878 års riksdag erhöllo de vid seminariet anställda lärarinnor rätt Lärarinnortill
uppflyttning i högre lönegrad efter samma grund, som gällde för den vid se- f}aftupp''■
minariet anställde adjunkten. högre löne 1B—131873.

IArarelönenämnden. 3. glad.

122

Alltsedan år 1883 beviljade Riksdagen årligen tillfälligt lönetillägg för
lektorerna och adjunkten till samma belopp som för motsvarande lärare vid de allmänna
läroverken och för lärarinnorna i de fyra lägre lönegraderna med 250 kronor.
Tillsättande Grenom nådiga brevet den 5 mars 1875 gåvos föreskrifter för tillsättandet

lärartjänst av ordinarie lärartjänst vid seminariet, huvudsakligen i enlighet med dem, som
vid semina- gällde med avseende å lärartjänst vid de allmänna läroverken. Fullmakt å dylik
tjänst skulle utfärdas av direktionen för seminariet.

Änke- och Sedan lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa år 1878 upp pupillkassa.

rättades, hade lärarna vid seminariet däruti varit delägare.

Pcnsionsför- Det enda, som återstod för seminariets ordinarie lärare att erhålla, för att

maner. (}e spu]]e bliva likställda med lärarna vid de allmänna läroverken, och för seminariets
ordinarie lärarinnor för att bliva likställda med lärarinnorna vid folkskolelärarinneseminarierna
med adjunkts tjänstgöring, var rättigheten att vid viss ålder
och efter vissa års tjänstgöring komma i åtnjutande av pension å allmänna indragningsstaten.

Kungl. pro- I kunglig proposition till 1898 års riksdag hemställdes, att löneförmånerna

1>°1898>nårs^ ^ör ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet måtte från och

riksdag an- med år 1899 bestämmas sålunda:
gående löneoch
pensions reglering.

för lektorer och adjunkt: samma löneförmåner som för lektorer och ad Avlönings-

junkter vid allmänna läroverken; för lärarinna: fyra lönegrader å 1) 1,200 kronor;
förmåner. ^) 1,700 kronor; 3) 2,200 kronor och 4) 2,700 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
800 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad efter
fem års för nit och skicklighet vitsordad tjänstgöring;

att åt rektor måtte utgå ett arvode å 1,500 kronor, vilket, efter det rektor
tjänstgjort i tio år i denna egenskap, ökas med 500 kronor, eller till 2,000 kronor;
skolande dock rektor tillagt ålderstillägg såsom lektor under tiden för rektorsförordnandet
besparas statsverket; och att åt två biträdande föreståndarinnor
måtte utgå arvoden å 200 kronor åt vardera;

Pension. att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet måtte äga

samma rätt och skyldighet att från tjänsten avgå med pension å allmänna indragningsstaten,
som bestämdes i fråga om ämneslärare vid de allmänna läroverken.
Statsut- Statsutskottet ansåg sig icke böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag till

skottet. |öne. ocb pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
utan endast en tillfällig löneförbättring för rektor, lektor och adjunkt med 500
kronor i varje lönegrad — vilket komme att medföra en höjning av 250 kronor
för rektor samt i högsta lönegraden för övriga lärare — ävensom för lärarinnor,
för vilka någon löneförhöjning icke varit ifrågasatt, med dittills utgående belopp
250 kronor i de fyra lägre lönegraderna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1 anledning av en till 1904 års riksdag avlåten proposition med förslag Kungl. protill
ny lönereglering för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet he-VO8^g0o^å*l"
slutade Riksdagen, riksdag.

a) att för lärare vid högre lärarinneseminariet må bestämmas följande av- Avlöningslöningsförmåner
att gälla från och med år 1905: förmåner.

för rektor arvode i två avlöningsgrader å 1) 2,000 kronor och 2) 2,500 kronor,
av vilka belopp 600 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar, med
rätt för lektor vid högre lärarinneseminariet, vilken förordnas såsom rektor, att,
förutom rektorsarvodet, uppbära lektors lön och tjänstgöringspenningar i törsta
lönegraden;

för lektor lön i fem lönegrader å 1) 2,600 kronor, 2) 2,950 kronor, 3) 3,300
kronor, 4) 3,650 kronor och 5) 4,000 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å respektive
1,400, 1,550, 1,700, 1,850 och 2,000 kronor; för adjunkt lön i fem lönegrader
å 1) 2,000 kronor, 2) 2,350 kronor, 3) 2,700 kronor, 4) 3,050 kronor och
5) 3,400 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,000, 1,150, 1,300>

1,450 och 1,600 kronor; för ämneslärarinna lön i fyra lönegrader å 1) 1,300 kronor,
2) 1,650 kronor, 3) 2,000 kronor och 4) 2,350 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
å respektive 700, 850, 1,000 och 1,150 kronor; samt
för biträdande föreståndarinna arvode å 200 kronor;

att innehavare av ordinarie befattning vid högre lärarinneseminariet skall
vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid eu möjligen inträdande förändrad organisation av högre lärarinneseminariet
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad;

att med sådan befattning icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens
eller kommunens stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den vid prövning
i stadgad ordning befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet av tjänstgöringen
vid seminariet;

att tjänstgöringspenningar skola för alla lärare, rektor undantagen, beräknas
utgå för läsårets antal läsveckor; att de i rektors avlöning ingående tjänstgöringspenningar
skola beräknas utgå efter kalenderår, men till olika belopp för
lästiden och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som av Kungl. Maj:t fastställas,
samt att tjänstgöringspenningar icke få av tjänstens innehavare uppbäras,
under det han åtnjuter full tjänstledighet, utan skola för denna tid utgå till den,
som förrättar tjänsten;

att lärare, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger att
uppbära, rektor hela lönen och mot lön svarande arvode samt annan lärare hela
lönen;

att den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, eller från tjänstgöring i behörig ordning
avstänges eller eljest är lagligen förhindrad att sköta tjänsten, kan förpliktas att

124

Pensionsftnin
åner.

nnder ledigheten av de honom utöver tjänstgöringspenningar tillkommande löneförmåner
avstå så mycket, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
prövas skäligt;

att för lektor, adjunkt eller ämneslärarinna uppflyttning från lägre till
högre lönegrad må äga rum efter förloppet av fem år, därest tjänstinnehavaren
under mera än fyra femtedelar av den tjänstgöringstid, som erfordras för att
vinna nämnda uppflyttning, med nit och skicklighet bestritt sin egen eller på
grund av förordnande annan statens tjänst eller ock fullgjort annat offentligt
uppdrag, och att rektor må vinna uppflyttning från första till andra lönegraden
efter förloppet av tio år, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort såsom
rektor mera än fyra femtedelar av samma tid; med iakttagande härvid, att den
högre avlöningen ej får tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter
det, varunder den bestämda tjänsteåldern uppnåtts;

att den, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av avlöningsförhöjning,
redan uppnått den levnads- och tjänsteåider, som berättigar honom till
nedannämnda pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att vad nu gällande bestämmelser innehålla angående rätt för lärare vid
högre lärarinneseminariet att, utöver vad ovan blivit bestämt, för uppflyttning i
högre lönegrad räkna sig föregående tjänstgöring tillgodo skall upphöra att gälla;

att ämneslärare vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna samt
lektorer vid sjökrigsskolan må, vid övergång till högre lärarinneseminariet, för
tillgodonjutande av avlöning i högre lönegrad räkna sig till godo föregående
tjänstgöring som ordinarie lärare enligt enahanda grunder, som här ovan blivit
stadgade;

att genom förestående bestämmelser ingen ändring göres i fråga om det
antal lönetursår, som lärare på grund av mi gällande bestämmelser intjänat vid
utgången av år 1904;

b) att rektor, lektor, adjunkt eller ämneslärarinna, som ingår på den nya
lönestaten eller som utnämnes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skola hava
rättighet och skyldighet att, rektor vid uppnådda 65 levnadsår och 35 tjänstår,
varav 15 tjänstår såsom rektor, lektor eller adjunkt vid uppnådda 65 levnadsår
och 35 tjänstår samt ämneslärarinna vid uppnådda 55 levnadsår och 25 tjänstår,
med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten avgå, Kungl. Maj:t
dock obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
prövas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra den av den pensionsberättigade senast
åtnjutna avlöningen, med avdrag av tjänstgöringspenningar och för rektor därjämte
den del av arvodet, som anses motsvara tjänstgöringspenningar;

att lärare vid inträde på den nya lönestaten skall vara skyldig underkasta

125

sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade;
samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension trätt i kraft, a de i föregående punkt bestämda löneförmånerna
lör envar av ordinarie lärare skall avgå och åt statsverket besparas följande
belopp, nämligen för rektor:

i första	lönegraden........
i andra	T> ...	.......200
för lektor:
i första	lönegraden ........	.......100
i andra		.......115	»
i tredje	........	.......130	»
i fjärde	:>• ........	.......145
i femte	» ...	.......160
för adjunkt:
i första	lönegraden ........	.......65	»
i andra	» ....	.......75	»
i tredje	» ......	.......90	X
i fjärde	X	.......100	X
i femte	»	.......115	»
för ämneslärarinna: i första lönegraden........	.......35	T>
i andra	» ....	.......45	>
i tredje	>	.......60	X
i fjärde	» ........	.......70	X

Kungl. kungörelsen om ovannämnda löne- och pensionsreglering utkom den
27 augusti 1904.

varje

Vid 1906 års riksdag erhöllo de ordinarie ämneslärarinnorna vid seminariet Kungl. prosa
avlöningsförhöjning av 50 kronor i lön och 50 kronor i tjftnstgöringspenningar-Posi**<w tiil
Kungl. kungörelse den 16 juni 1906.

lönegrad.

1905 års
riksdag.

På grund av kungl proposition till 1909 års riksdag medgav Riksdagen vid- Kungl. protagandet
av sådan ändring i den för högre lärarinneseminariet fastställda löne- position till
regleringen, _ S”

att för rektor, biträdande föreståndarinnor, biträdande ämneslärarinnor, lärare

126

och lärarinnor i övningsämnena samt vikarier vid högre lärarinneseminariet
varda bestämda följande avlöningsförmåner att gälla från och med år 1910:

för rektor arvode i två avlöningsgrader ä 1) 2,000 kronor och 2) 2,500 kronor,
av vilka belopp 600 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar, med
rätt för lektor vid högre lärarinneseminariet, vilken förordnas som rektor, att,
förutom rektorsarvodet, uppbära lektors lön och tjänstgöringspenningar i första
lönegraden, varförutom rektor skall åtnjuta fri bostad eller hyresersättning med
1,700 kronor årligen;

för biträdande föreståndarinna fri bostad eller hyresersättning med 750
kronor årligen;

för biträdande ämneslärarinna med huvudsaklig tjänstgöring i normalskolans
sju övre klasser arvode i tre avlöningsgrader å 1) 1,800 kronor, 2) 2,050
kronor och 3) 2,300 kronor;

för biträdande ämneslärarinna med huvudsaklig tjänstgöring i normalskolans
fyra lägre klasser arvode i tre avlöningsgrader å 1) 1,500 kronor 2) 1,750
kronor och 3) 2,000 kronor;

för lärare eller lärarinna i teckning lön i tre lönegrader å 1) 1,800 kronor,
2) 2,000 kronor och 3) 2,200 kronor;

för lärare eller lärarinna i musik lön i tre lönegrader å 1) 1,200 kronor,
2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor;

för lärare eller lärarinna i gymnastik lön i tre lönegrader å 1) 1,200 kronor,
2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor;

för lärarinna i handarbete lön i tre lönegrader å 1) 1,500 kronor, 2) 1,700
kronor och 3) 1,900 kronor;

för vikarie å lektors- eller adjunktstjänst: därest han avlagt de examina
och prov, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarbefattning vid
allmänt läroverk, arvode å 2,000 kronor, eljest arvode å 1,800 kronor;

för vikarie å ordinarie ämneslärarinnetjänst arvode å 1,800 kronor;

för vikarie å ordinarie övningslärartjänst arvode, beräknat efter läsår, till
samma belopp som lönen i första lönegraden vid befattningen jämte det här nedan
stadgade tilläggsarvodet för extra tjänstgöring;

för vikarie för biträdande föreståndarinna 200 kronor;

att lärare och lärarinna i övningsämne skall vara skyldig att för den fastställda
lönen tjänstgöra: lärare eller lärarinna i teckning intill 22 veckotimmar;
lärare eller lärarinna i musik intill 14 veckotimmar; lärare eller lärarinna i gymnastik
intill 15 veckotimmar och lärarinna i handarbete intill 24 veckotimmar;
samt att ytterligare tjänstgöring må kunna åläggas ifrågavarande lärare och
lärarinnor mot en ersättning för veckotimme och läsår av 100 kronor till lärare
och lärarinna i teckning, i musik och i gymnastik och 70 kronor till lärarinna i
handarbete, dock med iakttagande därav, att sådan ersättning icke, utan Kung!.

127

Maj:ts medgivande, må utgå för mera än fyra veckotimmar till en och samma
lärare eller lärarinna;

att med ordinarie ämneslärar- eller ämneslärarinnetjänst vid högre lärarinneseminariet
icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommunens
stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den vid prövning i stadgad
ordning befinnes icke vara hinderlig för fullgörande av tjänstgöringen vid högre
lärarinneseminariet; *

att vid förfall på grund av sjukdom ämneslärare och ämneslärarinna äger
uppbära hela lönen, rektor därjämte mot lön svarande arvode, samt övningslärare
och övningslärarinna tre fjärdedelar av lönen;

att i fråga om uppflyttning i högre avlöningsgrad för biträdande ämneslärarinna
och lärare eller lärarinna i övningsämne må i tillämpliga delar gälla
vad i sådant avseende är stadgat angående lektor, adjunkt och ämneslärarinna
vid högre lärarinneseminariet; samt

att lektorerna och adjunkten vid högre lärarinneseminariet må tillsvidare
och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, åtnjuta hyresbidrag, lektor
med 700 kronor och adjunkten med 500 kronor årligen.

Kungl. kungörelse angående denna lönereglering utkom den 11 juni 1909.

I proposition till 1912 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen med- Kung), progiva,
att den rektorn vid högre lärarinneseminariet, därest fri bostad ej av honom
åtnjutes, tillkommande hyresersättningen må utgå med 2,000 kronor årligen. riksdag.

Statsutskottet ansåg icke tillräckliga skäl förebragta för förslaget om
höjning av rektors hyresersättning från honom tillkommande 1,700 kronor till 2,000
kronor och kunde därför icke biträda förslaget.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets yrkande.

På grund av kungl. proposition till 1913 års riksdag beslutade Riks- Kung), prodagen,
att pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad rektor vid högre lärarinnesemininariet
skall utgöra den i staten för seminariet upptagna avlöningen riksdag.
med avdrag av tjänstgöringspenningar och den del av rektorsarvodet, som anses
motsvara tjänstgöringspenningar, men med tillägg av 500 kronor.

Vid 1914 års januari-riksdag föreslår Kungl. Maj:t, dels att den hyres- Kungl. proersättning,
som tillkommer rektor vid högre lärarinneseminariet, därest fri bostad
av honom ej åtnjutes, må från och med år 1915 utgå med 2,000 kronor årligen, dels riksdag.
att vikarie å lektorstjänst må, därest han avlagt de examina och prov, som erfordras
för behörighet till ordinarie ämneslärarbefattning vid allmänt läroverk,
åtnjuta från och med ingången av år 1914 arvode å 2,700 kronor, eljest arvode
å 2,300 kronor.

128

Statsutskottet avstyrkte propositionen i vad den avsåg, att byresersättningen
åt rektor vid högre lärarinneseminariet från och med år 1915 skulle utgå med 2,000
kronor; däremot ansåg sig statsutskottet böra biträda Kungl. Maj:ts förslag rörande
arvode åt vikarie å lektorstjänst.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets yrkande.

Nuvarande avlönings- och pensionsförmåner för lärarpersonalen vid högre
lärarinneseminariet äro bestämda genom kungl. kungörelsen den 27 augusti 1904
angående ny Inne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet;
kungl. kungörelse den 16 juni 1906 angående ändring i den genom
nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 fastställda nya löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet; lag angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907; kungl. kungörelse
den 11 juni 1909 angående ändring i den år 1904 fastställda löneregleringen
för högre lärarinneseminariet i Stockholm; samt 1913 års riksdags skrivelse angående
pensionsunderlag för rektor och tillförordnad rektor vid högre lärarinneseminariet
och 1914 års januari-riksdags beslut angående arvode åt vikarie å lektors-
och adjunktstjänst vid högre lärarinneseminariet.

Rektor och
lektorer vid
högre lära -

ll. Särskilda framställningar rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för lärare vid högre lärarinneseminariet.

I skrivelse den 28 maj 1913 (Bil. XXVIII: 18) hemställde lektorerna vid
i. högre lärarinneseminariet, att Kungl. Maj:t vid en eventuell lönereglering för
vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet täcktes taga

mnneseminarict
angå- ^''''ö1
ende aylö- lärare

mi7are°vidä under omprövning, huruvida icke åt lektorerna vid högre lärarinneseminariet borde
högre, lära- beredas något högre löneförmåner än de, som kunna komma att tillerkännas
nariet. lektorerna vid de högre allmänna läroverken.

Genom skrivelse den 4 oktober 1910 hade statsrådet och chefen

för kungl.

Läroverks smangåemlc

ecklesiastikdepartementet’ anmodat kungl. överstyrelsen för rikets allmänna läro pensionsål-

verk att efter vederbörandes hörande till kungl. ecklesiastikdepartementet indem
TÖv am* , ° f

eslärarin- komma med utredning och utlåtande i fråga därom, huruvida tillräcklig anledning

förefunnes att vidhålla den avvikelse från de allmänna bestämmelserna, som ägde
rum i fråga om ämneslärarinnor vid högre lärarinneseminariet därutinnan, att enligt
gällande bestämmelser rätt för dessa lärarinnor att komma i åtnjutande av
hel pension inträdde vid uppnådda femtiofem levnadsår och tjugufem tjänstår,
under det att kvinnlig tjänstinnehavare i allmänhet ägde rätt att komma i åtnjutande
av hel pension först vid uppnådda sextio levnadsår och trettio tjänstår.

res
nor vid
högre lärarinneseminariet.

17— 131S73. Lärarelönenämnden.

Avlöningsförmånerna vid högre lärarinneseminariet (från och med är 1910).

	l:a lönegraden.* 1	2:a lönegraden.	3:e lönegraden.	4:e lönegraden.	5:e lönegraden.
Befattningshavare.	f O: B	Tjänstgörings- penningar.	Summa.	f O: B	Tjänstgöi lös- penningar.	Summa.	o: B	Tjänstgörings- penningar.	Summa.	t"* Os B	'' Tjänstgörings- penningar.	Summa.	f O: B	Tjänstgörings- penningar.	Summa.
Rektor 3........	2 (Ar-vode). 2.000		2,500	2 (Ar-vode). 2,500		2,500
Biträdande förestånda-rinna 4.......
Lektor 5........	2,600	1,400	4,000	2,950	1,550	4,500	3,300	1,700	5,000	3,650	1,850	5,500	4,000	2,000	6,000
Adjunkt6.......	2.000	1,000	3,000	2,350	1,150	3,500	2,700	1,300	4,000	3,050	1(4 50	4,500	3(400	1,600	öiOOO
Ämneslärarinna7 ....	1.350	750	2,100	1,700	900	2.600	2,050	1,050	3,100	2,400	1,200	3(600
Biträdande ämncslära-rinna (med huvudsak-lig tjänstgöring i nor-malskolans sju övre klasser) .......	1.800		1,800	2,050		2,050	2,300		2,300
Biträdande ämneslära-rinna (med huvudsak-lig tjänstgöring i nor-malskolans sju lägre klasser) .......	1,500		1,500	1,750		1,750	2,000		2.000
Lärare eller lärarinna i teckni ng: a) för högst 22 vecko-timmar .....	1,800		1,800	2,000		2,000	2.200		2,200
b) ersättningförvarje av högst 4 vecko-timmar över 22 .	100		100	100		100	100		100
Lärare eller lärarinna i musik: a) för högst 14 vecko-timmar .....	1,200		1,200	1,400		1,400	1,600		1,600
b) ersättningför varje av högst 4 vecko-timmar över 14 .	100		100	100		100	100		100
Lärare eller lärarinna i gymnastik: a) för högst 15 vecko-timmar .....	1,200		1,200	1,400		1,400	1,600		1,600
b) ersättning förvarje av högst 4 vecko-timmar över 15 .	100		100	100		100	100		100
Lärarinna i handarbete: a) för högst 24 vecko-timmar ......	1,500		1.500	1,700		1,700	1,900		1.900
b) ersättning för varje av högst 4 vecko-timmar över 24 . .	100		100	100	—	100	100	_	100	_

Anmärkningar.

: Uppflyttning i högre
lönegrad sker
för rektor efter 10
år, för övriga lärare
efter 5 år.

1 Av dessa arvoden
skola 600 kronor
anses motsvara
tj änstgöringspenningar.

Lektor vid seminariet,
vilken förordnas
som rektor,
äger därjämte uppbära
lektors lön
och t.jänstgöringspenningar
i l:a
lönegraden. Därjämte
fri bostad
eller hvresersättning
med 1,700
kronor årligen.

Fri bostad eller
hyresersättning
med 750 kronor årligen.

Därjämte hyresbidrag
med 700 kronor
årligen.
Därjämte hyresbidrag
med 500 kronor
årligen.

Dessa avlöningsförmåner
utgå från
och med år 1907.
Dessförinnan 100
kronor (50 lön;
50 tjänstgöringspenningar)
mindre
i varje lönegrad.

130

I anledning härav hade överstyrelsen anmodat rektorsämbetet vid högre
lärarinneseminariet och den därmed förenade normalskolan för flickor att, efter
hörande av dels ämneslärarinnorna, dels kollegiet vid seminariet, till överstyrelsen
inkomma med yttrande över den i statsrådets skrivelse väckta frågan.

Då överstyrelsen gick att yttra sig om förevarande fråga, ville överstyrelsen
först erinra därom, att ämneslärarinnornas vid högre lärarinneseminariet
löne- och pensionsförhållanden vore bestämda genom de kungl. kungörelserna den
27 augusti 1904 angående ny löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor
vid högre lärarinneseminariet samt den 16 juni 1906 angående ändring i den
genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 fastställda nya löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet ävensom genom
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907.
Före den förstnämnda kungörelsens utfärdande år 1904 funnes ingen bestämmelse
beträffande lärarinnornas pensionering. Där sådan ifrågakomma, skedde framställning
till riksdagen för varje särskilt fall.

Lärarinnornas avlöning framginge av nedanstående översiktstablå:

l:a lönegraden.

2:a lönegraden.

3:e lönegraden.

4:e lönegraden.

Lön.

Tjänst-

görings-

pengar.

Summa.

Lön.

Tjänst-

görings-

pengar.

Summa.

Lön.

Tjänst-

görings-

pengar.

Summa.

Lön.

Tjänst-

görings-

pengar.

Summa.

1,350

750

2,100

1,700

900

2,600

2,050

1,050

3,100

2,400

1,200

3,600

Anm. Uppflyttning i närmast högre lönegrad efter 5 är.

Genom nyssnämnda kungörelse den 27 augusti 1904 bestämdes 55 levnadsar
och 25 tjänstår som pensionsålder och såsom pensionsbelopp oavkortad lön. I avseende
på nämnda siffror skedde visserligen ingen förändring genom den nyss anförda
pensionslagen år 1907, men, liksom i fråga om ämneslärarinnorna vid statens
samskolor och i enlighet med lagens bestämmelser för övrigt, bestämdes, att lärarinna
vore skyldig att avgå från sin tjänst vid uppnadda 55 levnadsar, varvid
hon erhölle avkortad pension, om hon då ej hade fulla 25 tjänstår.

I det utlåtande, som i förevarande ärende avgivits av rektor vid högre
lärarinneseminariet, vilket utlåtande även innehölle ämneslärarinnornas och kollegiets
yttrande i frågan, hade den meningen enhälligt uttalats, att gällande bestämmelser
angående rätt för ämneslärarinnor vid högre lärarinneseminariet att
vid 55 levnads- och 25 tjänstår komma i åtnjutande av hel pension borde bibehållas.
Såsom skäl härför från läroanstaltens synpunkt framhölles, att de uppgifter,
som ålåge en ämneslärarinna vid högre lärarinneseminarium att dels vara lärarinna
vid normalskolan, dels handledarinna vid seminarieelevernas praktiska utbildning,
på henne ställde pedagogiska krav av mer än vanlig art samt att, då den förmåga

att följa med utvecklingen på undervisningens område och den sinnets friskhet,
som härför vore av nöden, i många fall icke bevarades av lärarinnor intill de
sextio åren, det för läroverket vore av betydelse att i tid kunna tillägna sig nya
och friska krafter.

Vad av rektor och lärarkåren vid högre lärarinneseminariet sålunda anförts,
ansåg överstyrelsen äga giltighet och utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av
gällande bestämmelser uti förevarande avseende beträffande lärarinnorna därstädes,
överstyrelsen ville dessutom erinra, att då höjning av pensionsåldern i det hela
måste anses som en försämring av de med en befattning förenade avlöningsförmånerna,
det icke torde vara billigt, att en sådan höjning vidtoges utan att vederlag
i någon form bereddes.

Uti det senast omtalade utlåtandet hade seminariets rektor på angivna skäl
uttalat sig för önskvärdheten därav, att det medgåves lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
att för uppflyttning i högre lönegrad eventuellt räkna sig till
godo vissa år före utnämning till ordinarie lärarinnebefattning, och torde härmed
avses tjänstår vid statsunderstödd enskild läroanstalt. Denna fråga torde emellertid
ligga något vid sidan av den förevarande, och i alla händelser ansåg överstyrelsen
icke lämpligt att framställa något förslag i den angivna riktningen.
Dels hade nämligen överstyrelsen vid två föregående tillfällen framlagt förslag
angående tillgodoräknande för pension av visst antal tjänstår vid enskilda
läroverk, utan att dessa förslag lett till avsett resultat, dels torde lärarinna,
som vid något senare levnadsålder, exempelvis 40 år, överginge från anställning
vid statsunderstödd enskild läroanstalt till ordinarie ämneslärarinnebefattning
vid högre lärarinneseminariet, därigenom i allmänhet ernå större avlöningsförmåner,
än om hon stannat kvar vid den enskilda läroanstalten, och en pension,
som åtminstone icke vore lägre, än den hon under sådana omständigheter skulle
erhålla.

I samband med utlåtandet i förevarande fråga hade seminariets rektor uti
särskild skrivelse till överstyrelsen meddelat, att läroanstaltens kollegium vid
behandlingen av denna fråga på anförda skäl uttalat det önskemålet, att bestämmelsen
om 55 levnadsår och 25 tjänstår, såsom villkor för erhållande av hel pension,
måtte utsträckas även till övningslärarinnorna vid läroanstalten. Då även
denna fråga läge vid sidan av den förevarande, ansåg sig överstyrelsen icke i
detta sammanhang böra yttra sig om densamma, allrahelst frågan om nämnda
övningslärarinnors pensionsförhållanden i det hela torde komma att bliva föremål
för Kungl. Haj:ts särskilda uppmärksamhet, varvid även överstyrelsen torde fä
tillfälle att yttra sig i ärendet, i vilket fall överstyrelsen även skulle taga nödig
hänsyn till nämnda skrivelse.

132

Statskontoret

angående
pensionsåldern
för
ämneslärarinnor
vid
högre lärarinneseminariet.

Till följd av remiss å överstyrelsens för rikets allmänna läroverk i skrivelse
den 30 december 1910 gjorda framställning i fråga om pensionsåldern för ämneslärarinnorna
vid högre lärarinneseminariet anförde statskontoret följande.

Beträffande ämneslärarinnorna vid högre lärarinneseminariet hade såväl
rektorsämbetet, lärarkollegiet och lärarinnorna själva som ock läroverksöverstyrelsen
nttalat sig mot ändrad pensionsålder. Visserligen ville det synas statskontoret,
som om förslaget om ändrad pensionsålder för ämneslärarinnorna vid statens
samskolor, sådant detsamma av statskontoret tillstyrkts, borde kunna utan olägenhet
komma till tillämpning jämväl å ämneslärarinnorna vid högre lärarinneseminariet;
men då ingen ändring av gällande bestämmelser vore ifrågasatt beträffande
lärarinnorna vid folkskoleseminarierna, ville icke heller statskontoret
påyrka ändring av pensionsåldern för ämneslärarinnorna vid högre lärarinneseminariet.

Bil. XXIII.

Historik rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för lärarpersonalen vid statens folkskoleseminarier

Anna Sörensen.

INNEHALL.

Sid.

Tiden före 1865......................................139

1840—41 års riksdag.................................139

1842 års stadga...................................139

1844 års riksdag................................. • • 139

1856—58 års riksdag.................................140

1858 års kommitté..................................141

1859 års cirkulär om löneförhöjning åt seminarielärare..................141

1861 års kungliga cirkulär om tillsättning av andre lärare och förbättring av lärarlönerna

vid seminarierna..................................141

Reglementet den 21 mars 1862 ............................. 142

Riksdagen 1862—1863 ................................ 142

Kung! kung. den 22 april 1864 ............................ 145

Tiden 1865 till 1904 .................................... 145

Seminarielärarnas likställighet med läroverkens lärare..................145

Löneförhöjning 1874 ................................. 145

Arvodesförhöjning för övningslärarna 1877 ....................... 146

Lärarnas i övningsskolan pensionsrätt 1877 ....................... 146

Delaktighet för seminarielärarna i elementarlärarnas änke- och pupillkassa........146

Lönereglering för teckningslärare 1878 ......................... 146

Löneregleringskommitténs förslag 1879 ......................... 146

Avslag å motion om löneförbättring 1880 ........................ 148

Proposition om lönereglering 1882 ........................... 148

Löneförbättring 1883 ................................. 148

Stadgande om arvode åt vikarierande och extra lärare 1884 ............... 149

Avslag å motion om lönereglering för musiklärare 1886 ................. 149

Arvodesförhöjning för adjunktsvikarie 1892 .......................ISO

Slöjdundervisning på undervisningsplanen 1894 ..................... 150

Lönetursrätt för lärare vid folkskoleseminarier 1895 ................... 150

Motion vid 1896 års riksdag om rätt för övningslärare att under sjukdom uppbära viss del

av lönen.....................................150

Bidrag av statsmedel till avlönande av vikarie för sjuk övningslärare eller lärare vid övningsskola
1897 .................................... 151

Arvodesförhöjning åt musiklärarna 1897 ........................ 151

Pensionsrätt åt ämneslärare 1897 ............................ 151

Förhöjning i löneförbättringen för rektorer och manliga adjunkter 1898 .......... 153

Arvodc3reglering för övningsskolans lärare 1898 ..................... 153

136

sw.

A rvodesreglering för övningsskolans lärare 1901....................154

Dyrtidstillägg 1901—1904 ............................... 155

Avslag å motion om ändrade kompetens-, löne- och pcnsionsbestämmelser 1902 ....... 155

Bidrag av statsmedel till vikarie för övningsskollärare 1902 157

Löne- och pensionsreglering år 1904 ........................... 157

Kung! Maj:ts proposition...... 157

Motion av J. A. Lundgren..............................162

Motion av Emil Hammarland oeh Fridtjuv Berg ....................162

Särskilda utskottets utlåtande.............................165

Reservationer till utskottets utlåtande.........................166

Riksdagsbeslutet...................................167

Tiden 1905-1911 ..................................... 168

Tillförordnad rektors pensionsrätt 1905 ......................... 168

1907 års pensionslag.................................168

Höjning av pension för övningsskolans lärare 1907 168

Tillfällig löneförbättring för övningsskolans lärare 1908 ................. 169

Petition om löne- och pensionsreglering för lärarna i trädgårdsskötsel...........171

Folknndervisningskommitténs betänkande om folkskoleseminarierna..........172

Behovet av löneförbättring..............................172

Allmän löneprincip..................................173

Manlig ämneslärares avlöning.............................175

Kvinnlig ämneslärares avlöning............................176

Familj eförsörj ande ämneslärarinnas avlöning....... 176

Rektors avlöning...................................176

Biträdande föreståndarinnas arvode...........................177

Adjunkts och rektors pensionering...........................177

E. o. lärares avlöning.................................178

Ifrågasatt ny lönereglering för lärare vid folkskoleseminarier och allmänna läroverk.....178

Övningslärares avlöning................................178

Övningslärares pensionering..............................180

Övningsskollärares avlöning..............................181

Övningsskollärares pensionering............................181

Ortstillägg......................................182

Översikt av kommitténs löne- och pensionsförslag....................184

Utlåtanden över folknndervisningskommitténs betänkande................186

Kommitténs allmänna löneprinciper..........................186

Ämneslärares avlöning.................................188

Övningslärares avlöning................................189

Nionde svenska seminarielärarmötet i Täxjö 18—21 juni 1912..............190

Riksdagarna åren 1913 och 1914.............................191

Pensionsreglering för rektorer 1913...........................191

Ifrågasatt tillfällig löneförbättring för ämnes- och övningslärare 1913...........194

137

Sid.

Lönereglering för extra ordinarie och vikarierande äinneslärarc 1913............195

Arvodesförhöjning för trädgårdslärare 1913.......................195

Arvode för timlärare 1913...............................196

Arvode för lärarinnor i kvinnlig slöjd vid lärarseminarier 1914..............197

Tabellarisk översikt av iiimieslärares löne- och pensionsförmåner 1864—1914 ...... 198

Tabellarisk översikt av övningslärares löne- och pensionsförmåner 1864—1914 ...... 200

Tabellarisk översikt av övningskollärares löne- och pensionsförmåner 1864—1914 .... 202

18—131ST3. Lärarelönenämnden. o.

Tiden före 1865.1

Inrättande av seminarier utgjorde naturligtvis en nödvändig förutsättning isiO—41 år
för ordnande av folkskolundervisningen. 1840—41 års riksdag beslöt också i riksdag.

sammanhang med folkskolundervisningens lagstadgande, att ett seminarium skulle
inrättas såväl i huvudstaden som i varje stiftsstad. Till dessa seminarier anslogos
6,500 rdr b:o årligen att fördelas med 500 rdr till varje seminarium.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående folkundervisningen, given den 18 1842 års
juni 1842, innehåller följande bestämmelser rörande seminariernas lärare: stadga.

»För varje seminarium förordna domkapitlet en därtill skicklig föreståndare,
vilken bör handleda och undervisa blivande skollärare samt vid intagning och avgång
dem förhöra, varjämte domkapitlet bör åt skollärareeleverna bereda tillfälle
att erhålla undervisning i kyrkosång och enkel gymnastik samt att uti någon
folkskola erhålla praktisk bildning för skollärarekallet. Domkapitlet äge att på
sätt lämpligast prövas mellan dem, som hava befattning med skollärareelevernes
bildning, fördela det åt varje seminarium anvisade årliga anslag eller att dessa
befattningar hos en person förena, såvida han till dem alla äger erforderlig skicklighet.
Seminarii föreståndare åtnjute enkel prästerlig tjänstårsberäkning, till
uppmuntran för skicklige män att denna befattning emottaga.» (§ 5 mom. 2.)

På grund av frånvaron av alla detaljbestämmelser blevo de forsta seminarierna
mycket olika till sin organisation och löneförmånerna för lärarna ganska
växlande.

Det dröjde icke länge, innan anslaget till seminarierna visade sig vara allt is44 års
för litet. Redan vid 1844 års riksdag väckte professor A. E. Knös från Uppsala riksdag.
motion i prästeståndet om ett större anslag till seminarierna för ökning av lärårantalet,
höjning av lönerna samt vinnande av en del andra önskemål (beredande
av bostäder åt både lärare och elever samt mathållning åt de senare tillika med
reseanslag åt seminarieföreståndaren till inspekterande av stiftets skolor). Den
behövliga anslagssumman beräknades efter förhållandena i Uppsala till 4,166 rdr
32 sk. b:o årligen. Motionären förmodade behovet vara enahanda på andra ställen
i riket, varför han föreslog, att en större summa, beräknad för samtliga folkskoleseminarier
i riket, skulle ställas till .Kungl. Maj:ts disposition att fördelas
mellan dessa seminarier efter behov och elevernas antal.

1 Jfr Areadins, C. O. De svenska folkskoleseminariernas uppkomst och utveckling i Folkundcrvisningskommitténs
betänkande om folkskoleseminariorna, Baud III, Sthlm 1911, varur åtskilliga uppgifter
i den följande framställningen äro hämtade.

140

Sedan det förenade stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet avstyrkt
motionen, enär icke behovet av höjt anslag blivit utrett och styrkt för
något annat seminarium än det i Uppsala, föll densamma i riksdagen.

Vid samma riksdag framställdes i propositionen angående förhöjning av
anslagen till folkundervisningens befrämjande en begäran, att anslaget till seminarierna
måtte utgå med 9,100 rdr b:o. Av förhöjningen, 2,600 rdr b:o, skulle
hälften i överensstämmelse med underdånig framställning från Uppsala stifts
konsistorium användas till avlöning åt eu lärare i fyrstämmig kyrkosång vid
varje seminarium och den andra hälften till utjämnande av de missförhållanden,
som vid vissa seminarier uppstått genom det jämförelsevis stora antalet lärjungar
vid dessa seminarier och det till följd härav i hög grad ökade arbetet
för lärarna.

Riksdagen beviljade det begärda anslaget, som sedan förnyades vid varje
riksdag t. o. m. år 1857.

Briicsda,årS £enorQ Torsten Rudenschölds verksamhet stegrade intresset för folk n

S a9'' skolornas reformering visade sig vid 1856—58 års riksdag i ett flertal motioner
rörande folkskolorna och seminarierna. Seminarielärarnas avlöningsförhållanden
gjordes till föremål för behandling i en av dessa, nämligen i en motion i bondeståndet
av E. J. Rudberg från Kalmar län, som framhöll, att seminarieföreståndarnas
befattning vore så viktig, att den ingalunda borde vara en blott övergangsplats
tiil bättre avlönade sysslor. Kungl. Haj:t hade i sin nådiga proposition
rörande statsverkets tillstånd och behov föreslagit en mängd förökade löner nästan
för alla statens ämbets- och tjänstemän och även för »de många elementarläroverkens
många lärare» att utgå med 1,000, 2,000, 3,000 rdr rmt och däröver till vardera,
under det att icke den ringaste löneförhöjning blivit föreslagen för rikets
13 seminarieföreståndare , vilka åtnjöte endast 400 å 500 rdr b:o vardera. Detta
måste ovillkorligen medföra den följden, att seminarieföreståndarna vid första tillfälle
maste söka transport till en vida mindre viktig men vida bättre avlönad
lärarbefattning vid elementarläroverken, varpå seminarierna och därigenom hela
folkundervisningen ej kunde annat än förlora. Hade däremot seminarieföreståndarna
en någorlunda god lön, skulle de vida längre kvarstanna vid befattningarna
och vid ledighet skulle elementarläroverkens yngre lärare söka seminarieföreståndarbefattningar,
under det att nu sökande till dessa i allmänhet
måste antagas sakna all erfarenhet i undervisningen. Motionären föreslog, att
seminarieföreståndarnas lön måtte bestämmas till 1,500 rdr rmt årligen, att
för kompetens till seminarieföreståndarbefattningar borde fordras och gälla enahanda
prov och meriter som för rektorsbefattningar vid elementarläroverken med
undantag av det latinska disputationsprovet och provföreläsning i de döda språken
samt att rikets ständer måtte hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande av instruktion för föreståndare vid rikets folkskoleseminarier,

141

genom vilken dessa ålades att under ferierna inspektera stiftets skolor, bispringa
skolstyrelser och lärare med råd och upplysningar samt till domkapitlen inkomma
med årliga berättelser och utlåtanden.

Sammansatta stats-, bevil!nings- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
tillstyrkte ett ökat anslag till dessa anstalters underhåll att användas
etter den plan Kungl. Maj:t efter prövning av ständernas i ämnet avlåtna skrivelse
kunde finna tjänlig.

Riksdagen beslöt att ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett årligt anslag
av 26,000 rdr rmt till seminarierna efter den fördelning, som Kungl. Maj:t kunde
anse lämplig.

I skrivelse till Kungl. Maj:t av den 2 mars 1858 framställde rikets stän- 185S års
der vissa önskemål med avseende på folkundervisningen, däribland det att kvinnor Committé.
skulle såsom lärarinnor få anställas såväl i småskolorna som ock vid sådana skolor,
där annan examinerad lärare vore anställd, ävensom vid alla flickskolor. Denna
skrivelse föranledde tillsättande år 1858 av en kommitté, som skulle avge förslag
angående seminariernas organisation. Kommittén uppgjorde följande förslag till
normalstat för seminarierna: Föreståndare 1,000 rdr, sånglärare 200, gymnastiklärare
100, timlärare 450, ljus och ved 150, tillsammans 1,900 rdr, eller för 12
seminarier 22,800 rdr, vartill skulle komma för normalseminariet i Stockholm i ett
för allt 5,000 rdr och till permanent biträdande lärare vid Lunds seminarium 600 rdr,
i allt 28,400 rdr. Detta belopp översköt ständernas anslag med 2,400 rdr, men kommitterade
hoppades, att Kungl. Maj:t hade medel till sin disposition att fylla bristen.

Sedan kommitterade avgivit sina förslag och regeringen infordrat uppgifter 1859 års dröm
seminarielärarnas hittills utgående löneförmåner m. m., utfärdade regeringen om

den 20 maj 1859 cirkulär till konsistorierna, varigenom lärotiden bestämdes till ning åt
36 veckor om året och lönen för seminarieföreståndare sattes till 1,200 rdr rmt scminaric o

• • 7 IdYdVC

om året för 30 timmars .tjänstgöring i veckan och i förhållande därtill för kortare
tid, för gymnastiklärare med 3 timmar i veckan till 150 rdr, för sånglärare till
150 rdr och för övriga seminarielärare till samma belopp som förut. Till bestridande
av utgifter för materiel, ljus, ved och städning bestämdes 150 rdr om året.

Om ytterligare anslag för talrikare besökta seminarier erfordrades, skulle särskild
framställning göras.

Till 1859—1860 års riksdag framlade regeringen proposition angående an- 1861 års

slag till folkundervisningens befrämjande, i vilken framhölls, att en förbättrad kungliga
, . . . ° • n i , i , , , , cirkulär om

anordning av seminarierna vore i liera hanseenden önskvärd, men att det behov, tillsättning

som i främsta rummet måste avhjälpas, vore eu tillökning i lärarkrafter. Vid ^arelTc/i
varje seminarium vore minst tvenne lärare behövliga förutom de, som erfordrades förbättring
för bestridande av undervisning i musik, gymnastik, trädgårdsskötsel m. m., men i^J.^ramv''jd
vilka till följd av de på var och en belöpande färre undervisningstimmar kunde seminaåtnöjas
med mindre arvoden. rierna.

142

Med anledning härav begärdes för varje seminarium till lön åt föreståndare

1,500 rdr, till lön åt andre lärare 1,000 rdr, till lön åt lärare i musik, gymnastik,
teckning och trädgårdsskötsel 850 rdr och till lokal, materiel m. m. 550 rdr,
tillsammans 3,400 rdr eller i runt tal för 13 seminarier 45,000 rdr.

Riksdagen beviljade de belopp Kungl. Maj:t föreslagit.

Den 20 juli 1861 utgick ett kungligt cirkulär till domkapitlen med anmodan
till dem att vid de seminarier, som hade endast en lärare, förordna eu
andre lärare och från och med den 1 juli betala de båda lärarna de av riksdagen
beviljade arvodena med skyldighet för dem att tjänstgöra 30 timmar i veckan och
rätta sig efter de bestämmelser, som kunde varda meddelade i det reglemente,
som komme att utfärdas. De i 1859 års cirkulär bestämda arvodena till lärare i
musik och gymnastik samt anslagen till lokal och materiel m. m. skulle utgå
fortfarande men särskilda framställningar göras, om anslag till undervisning i
trädgårdsskötsel eller till andra oundgängliga utgifter önskades.

Reglementet Det i cirkuläret av den 20 juli 1861 bebådade reglementet utkom den 21

den 21 mars mars 1862. I detta stadgades, att lärarpersonalen vid seminarierna skulle utgöras
av två huvudlärare, av vilka den ene tillika vore seminariets föreståndare, samt
av lärare i musik, teckning och gymnastik. Lärarbefattning i ett eller flera bland
nämnda övningsämnen kunde även förenas med huvudlärartjänst. Vid de seminarier,
där endast kvinnliga elever emottoges, kunde till bestridande av såväl
andra huvudlärarbefattningen som undervisningen i musik, teckning och gymnastik
förordnas kvinna.1 För meddelande av övning i undervisningskonsten åt
eleverna skulle en folkskola vara ställd i samband med seminariet. Man påräknade
fortfarande, att en kommunal folkskola härtill skulle användas, och det medgavs,
att läraren i denna, om han för övrigt vore lämplig, förordnades till andre
huvudlärare vid seminariet med den inskränkning i tjänstgöringen, som kunde
erfordras. I sådant fall skulle det för andre läraren i stat upptagna arvodet på
lämpligt sätt fördelas mellan honom och dem, vilka jämte honom bestrede de till
nämnda befattning hörande åliggandena.

Samma dag som reglementet utfärdades, utgick cirkulär till samtliga domkapitel
samt Stockholms stads konsistorium, i vilket stadgades, att föreståndarna
vid seminarierna fortfarande ägde åtnjuta prästerlig tjänstårsberäkning samt att
enahanda rättighet skulle tillkomma även övriga vid dessa seminarier anställda
huvudlärare, försåvitt de antingen vore präster eller ock avlagt godkänt prov för
adjunkts- eller kollegabefattning vid elementarläroverken och uppnått 23 års ålder.
Riksdagen I proposition till riksdagen 1862 föreslogs ett anslag av 65,000 rdr till 11

1862—1863. seminarier. I propositionen framhölls, att dessa läroanstalters verksamhet genom
det utfärdade reglementet blivit i betydlig mån utvidgad. Lärokursen därstädes

1 Den 21 oktober 1859 hade kungl. kungörelse utfärdats om inrättande av tre folkskollärarinneseminarier.

143

vore fördelad på tre klasser och i avseende på omfånget fullt jämförlig med de
treklassiga lägre läroverkens, eliuru främmande språk icke inginge däruti. I)å
det dessutom vore av stor vikt för hela folkundervisningen, att de blivande skollärarnas
bildande kunde anförtros åt män, vilka vore utrustade med erforderliga
egenskaper, funne Kungl. Maj:t det nödvändigt, att seminarieföreståndaren erhölle
förhöjd avlöning, vilken Kungl. Maj:t föreslog måtte utgå med 2,500 rdr, ävensom
att andre läraren, vilkens lön utgjorde 1,000 riksdaler, tillerkändes enahanda
rätt till löneförhöjning efter vissa år, som vore medgiven för kolleger vid elementarläroverken;
dock att de sålunda föreslagna löneförmånerna icke skulle komma
seminariernas föreståndare och övriga huvudlärare till godo, med mindre de avlagt
kunskapsprov motsvarande dem, som vore stadgade för anställning vid elementarläroverken,
eller filosofie kandidatexamen och ett av Kungl. Maj:t med hänseende
till seminariernas .bestämmelse särskilt förordnat undervisningsprov, Kungl.
Maj:t dock öppet lämnat att i särskilt förekommande fäll lämna befrielse från
fullgörandet av vad sålunda i ena eller andra hänseendet föreskreves. För att
såväl den egentliga undervisningen skulle kunna behörigen bestridas som ock
elevernas praktiska övningar i folkskolan tillbörligen övervakas, bleve särskilt
lärarbiträde av nöden åtminstone vid de mera besökta seminarierna. För undervisning
i gymnastik, sång och musik, teckning och trädgårdsskötsel erfordrades
lärare, av vilka de, som antogos för de tre förstnämnda övningsämnena, där ej
ett ringare antal elever gjorde en nedsättning till lägre belopp rättvis, i allmänhet
borde få sig anvisade arvoden till likhet med vad som bestodes för lärarna i
nämnda ämnen vid de treklassiga läroverken.

Professor F. F. Carlson väckte vid samma riksdag motion om att anslaget
för folkskoleseminarierna skulle höjas till 60,000 rdr samt uppföras på ordinarie
stat under åttonde huvudtiteln.

I samma syfte väcktes motion av kyrkoherde J. Otterström, som dessutom
väckte två andra motioner rörande seminarierna, därav en om revision av reglementet.
I denna framhöll han, att något borde vara stadgat med avseende på
lärarnas kompetens, så att denna icke helt och hållet måtte bero av ett konsistoriums
subjektiva uppfattning, om seminariets betydelse.

Statsutskottet yttrade i sitt betänkande, att staten icke kunde på ett kraftigare
sätt höja folkbildningen än genom att sörja för att de läroanstalter, vid
vilka lärarna skulle förvärva sin bildning, vore ändamålsenligt ordnade och
försedda med de bästa lärare. Att i spetsen för var och en av dessa bildningsanstalter
ställdes en man,, som med en omfattande bildning förenade en förtrolig
kännedom av det nästan till en särskild vetenskap utbildade sättet
för läroämnenas behandling inom folkskolan, och att lärarna besutte den grundliga
bekantskap med sina undervisningsämnen, utan vilken de icke kunde bibringa
sina elever varken en verklig kunskap i dessa ämnen eller en levande

144

håg för dem utan endast en ytlig, ofta anspråksfull bokstavskunskap, vore ett
livsvillkor för folkskolans bestånd och verksamhet. Enligt utskottets tanke borde
därför en seminarieföreståndare sättas i den ställning, att han kunde åt detta
maktpåliggande kall ägna hela sin verksamhet och fästa sig därvid såsom sitt livs
mål. För detta ändamål borde hans villkor icke vara mera ofördelaktiga än vad
en man av hans bildning och förmåga vanligen kunde i en annan samhällsställning
erhålla. Utskottet ansåg sig därför icke kunna föreslå en seminarieföreståndares
lön till lägre belopp än 3,000 rdr med rättighet att i likhet med lärare
vid elementarläroverken för vart femte tjänstår åtnjuta löneförhöjning av 500
rdr, intill dess lönen uppginge till 4,000 rdr. De vid seminariet anställda lärarna
borde efter utskottets mening hava i lön 1,000 rdr med enahanda rätt till löneförhöjning
som adjunkter vid elementarläroverken. Då lönevillkoren sålunda förbättrades,
borde å andra sidan fordringarna på en ådagalagd grundlig bildning
hos dem, som skulle bestrida dessa ansvarsfulla platser, vara fullt berättigade,
och utskottet ansåg, att de i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna kompetensbestämmelserna
för seminariets föreståndare och övriga lärare skulle stadgas.

Enligt utskottets mening kunde undervisningen i seminariets huvudämnen
samt ledningen av dess övningsskola icke bestridas på ett tillfredsställande sätt
med mindre än att vid varje seminarium funnes utom föreståndaren minst fyra
lärare.

För undervisning i sång och musik samt i teckning måste även skickliga
lärare anställas. Med avseende på dessa ämnens synnerliga vikt för folkskolan
ansåg utskottet, att till avlöning för nämnda lärarplatser ävensom till bestridande
av undervisningen i gymnastik och trädgårdsskötsel vid seminarierna icke kunde
beräknas mindre sammanlagt anslag än 2,400 rdr årligen.

Ett betydande hinder för seminariernas utveckling läge enligt utskottets
mening däri, att anslaget till så viktiga och i hela folkets själsodling djupt ingripande
läroanstalter endast varit beviljat för tre år i sänder. Om de vid seminarierna
anställda lärarna skulle kunna rätt förbereda sig till uppfyllandet av de
stora fordringar, som vore fästade vid deras undervisningskall, och om de skulle
fortfarande ägna alla sina krafter åt dess bestridande, borde väl icke deras ställning
vart tredje år kunna undergå en fullständig förändring. Med den nya, för
lärarens ställning viktiga grundsatsen om löneförhöjning efter fem år vore icke
heller anslagets medgivande för endast tre år förenligt, och utskottet hade av
dessa skäl ansett nödigt att föreslå det ifrågavarande anslagets uppförande å
ordinarie stat.

Utskottet föreslog, att rikets ständer måtte för folkskoleseminarierna
anvisa ett belopp av 65,000 rdr att såsom reservationsanslag uppföras på ordinarie
stat under åttonde huvudtiteln och att rikets ständer måtte i underdånighet hemställa
om revision av det för folkskoleseminarierna senast utfärdade reglementet.

Utskottets förslag godkändes av tre stånd mot prästeståndet, och ständernas
skrivelse avfattades i överensstämmelse därmed.

Genom kungl. kungörelse den 22 april 18(14 förordnades, att sex semfnarier
för manliga elever i städerna Uppsala, Linköping, Växjö, Lund, Göteborg
och Härnösand samt två för kvinnliga elever i Stockholm och Skara skulle bibehållas
och träda i utvidgad verksamhet, de i Linköping och Lund från och med
samma års hösttermin, de i Uppsala, Göteborg och Stockholm från och med höstterminen
1865 samt de övriga från och med höstterminen 1866.

Samma dag utfärdades kungliga brev till konsistorierna i de städer, i vilka
de till utvidgning bestämda seminarierna voro belägna, samt till statskontoret, i
vilka förordnades, att lärarpersonalen i de utvidgade seminarierna skulle utgöras
vid vart och ett av en föreståndare med 3,000 rdr i lön och två ålderstiilägg av
500 rdr, tre huvudlärare med 1,000 rdr i lön och samma ålderstiilägg som läroverksadjunkter,
d. v. s. fyra ålderstiilägg av 500 rdr samt vid seminarierna i Linköping
och Lund lärare i musik med 600 rdr i lön, i teckning med 400 rdr, i
gymnastik med 400 rdr, i trädgårdsskötsel med 150 rdr och vid de övriga efter
framdeles skeende bestämmelser på konsistoriernas förslag.

För behörighet till föreståndarbefattning fordrades filosofie kandidatexamen
eller på annat sätt ådagalagda däremot svarande kunskaper samt beprövad lärarskicklighet,
för huvudlärarbefattning godkänt undervisningsprov för adjunktseller
kollegabefattning vid läroverk eller ock sådant prov vid seminarium, Kungl.
Maj:t dock förbehållet att efter omständigheterna medgiva dispens.

Tiden 1865 till 1904.

Den tanke, som hävdats i 1863 års riksdagsskrivelse, att seminariernas
lärare såväl med avseende på kompetens som löneförmåner borde likställas med
läroverkens lärare, har steg för steg förverkligats. Genom den kung!, kungörelsen
den 10 december 1892 gjordes kompetensen för seminarieadjunktsbefattning
lika med kompetensen för läroverksadjunktsbefattning. Med avseende på de
egentliga lönebeloppen bär likställighet mellan folkskoleseminariernas ämneslärare
och läroverkens adjunkter väsentligen ägt rum från år 1864, under det att seminariernas
lärare först senare likställts med läroverkens lärare i fråga om lönetur
och pensionsrätt.

Från samtliga folkskoleseminarier i riket hade vid slutet av år 1872 inkommit
underdåniga framställningar om förbättring i lönevillkoren för lärare och

19—131873. Lärarelönenämnden. 3.

Kungl.
kung. den
22 april
1884.

Seminarielärarnas
likställighet

med läroverkens
lärare.

Löneförhöjning
1874.

146

lärarinnor i såväl kunskaps- som övningsämnen i dessa läroanstalter. Sedan 1873
års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t behagade taga under övervägande behovet
av lönetillökning för elementarläroverkens lärare, framlade Kungl. Maj:t vid 1874
års riksdag proposition om löneförhöjning för dessa lärare. I sammanhang därmed
framlades proposition om på enahanda sätt beräknad löneförhöjning för seminariernas
lärare. För rektorer och adjunkter1 föreslogs en ökning av 500 kronor
i varje lönegrad, för musiklärarna en ökning av 150 kronor''samt för lärarna i
teckning, i gymnastik och i trädgårdsskötsel en ökning av 100 kronor.

Propositionen tillstyrktes av statsutskottet och bifölls av riksdagen. Kungl.
Maj:ts förslag, att denna löneförhöjning skulle medgivas även för året 1874, bifölls
av riksdagen med den inskränkning, att blott de lärare och lärarinnor, som uppburo
löner av 2,500 kronor och därunder, skulle komma i åtnjutande av det ifrågasatta
tillägget. På grund därav erhöllo rektorerna ingen förhöjning för detta år,
men adjunkterna 500 kronors tillägg i lista, 2:dra, 3:dje och 4:de lönegraden och
övningslärarna vad för dem var begärt.

Arvodes för- I sammanhang med beslutet om inrättandet av en fjärde årsklass vid se höjning

för ln fanera a lämnades vid 1877 års riksdag anslag till förhöjning av övningslärarnas
lärariia 1877. löner, vilket anslag fördelades så, att lärarna i musik erhöllo en förhöjning av
250 kr. samt lärarna i teckning och i gymnastik en förhöjning av 175 kr.
Lärarnas i Enligt 1865 års reglemente skulle en av adjunkterna förordnas till lärare

övningssko- • (p,n me(j seminariet förenade övningsskolan. Det blev emellertid snart vanligt

1(1*1 i)E7lS10flS~ ° ^

ratt 1877. att anställa en folkskollärare såsom extralärare i övningsskolan, till vilken lärares
avlöning Kungl. Maj:t anvisade medel av anslaget till seminarierna. Genom det
kungliga brevet den 31 december 1877 blevo lärarna vid övningsskolorna delaktiga
i folkskollärarnas pensionsinrättning och i folkskollärarnas änke- och pupillkassa
samt fingo rätt att räkna hela den tid de tjänstgjort vid övningsskolan såsom
ordinarie tjänstår för åtnjutande av pension.

Delaktighet Genom det kungliga reglementet för elementarlärarnas änke- och pupill för

semina- kassa den 11 oktober 1878 gjordes rektorer, adjunkter och övningslärare vid se YielCLVQ/YYlCL

''l . . , . 1

elementar''- mmanerna delaktiga i denna kassa.

änhf^och Samtidigt med löneregleringen för läroverkens teckningslärare genomfördes

pupillkassa, även en reglering av lönerna för teckningslärare vid seminarierna vid riksdagen
Löneregle- 1878, så att dessa år 1879 erhöllo 800 kronor och två ålderstillägg av 200 kr

vartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring mot 12 timmars undervisningsskyldighet

i veckan.

Den 3 maj 1878 uppdrog Kungl. Maj:t, med anledning av inkomna ansökningar,
åt en kommitté av fem personer att utreda frågan om förbättring i löne mitténs

för- villkoren för lärarna vid rikets allmänna läroverk, vissa pedagogier, folkskole slag

1879. -

1 Genom 1865 års reglemente hade för seminariernas ämneslärare bestämts benämningarna rektor
och adjunkt i stället för de dittills använda föreståndare och huvudlärare.

ring för
teckningslärare

1878.

Lönereglc ringskom -

147

seminarierna samt seminarium för bildande av lärarinnor samt avgiva förslag i
ämnet, och den 17 maj 1879 avgav kommittén ett betänkande med förslag till
lönereglering.

Kommittén framhöll beträffande lärarna vid folkskoleseminarierna, att dessa
i avseende på löneförmåner i huvudsak vore likställda med lärarna vid de allmänna
läroverken, i vilket förhållande kommittén icke ansåg, att någon förändring
borde ifrågakomma.

För adjunkter och de lärarinnor, som med dem vore likställda,1 föreslog
kommittén, att begynnelseavlöningen måtte höjas med 1,000 kronor eller från 1,500
kronor till 2,500 kronor, därav 40 % eller 1,000 kronor skulle bliva tjänstgöringspenningar,
men att lönegraderna skulle minskas från fem till fyra, vardera såsom
förut genom 500 kronor och 5 års tjänstgöring skild från den föregående.

I fråga om rektorerna föreslog kommittén, att löneförmånerna måtte höjas
med 500 kronor i vardera av de tre lönegraderna, så att avlöningen skulle utgå
med respektive 4,000, 4,500 och 5,000 kronor, varav 1,400 kronor skulle utgöra
tj änstgöringspenningar.

Teckningslärarnas löneförmåner, vilka bestämts vid riksdagen 1878, borde
enligt kommitténs mening bliva oförändrade och likaså bestämmelserna om dessa
lärares undervisningsskyldighet.

Vad musik- och gymnastiklärarna vidkomma, ansåg kommittén, att de i
avseende på löneförmåner borde likställas med de övningslärare vid de högre allmänna
läroverken, vilka deras undervisningsskyldighet vore närmast lika, nämligen
tecknings- och gymnastiklärarna, och föreslog därför,

att för musiklärare måtte bestämmas tre lönegrader å 1,200, 1,400 och 1,600
iironor samt att tjänstgöringsskyldigheten måtte bestämmas intill 16 timmar i veckan
och därutöver vid behov 4 timmar i veckan mot ersättning av 75 kronor för varje
sådan timme för helt läsår åt lärare i första och andra lönegraden samt av 100
kronor åt lärare i tredje lönegraden;

samt att gymnastiklärarna måtte erhålla samma löneförmåner som teckningslärarna
mot samma undervisningsskyldighet, således i första lönegraden 800
kronor, i den andra 1,000 kronor och i den tredje 1,200 kronor.

För de vid seminarierna anställda lärarna i trädgårdsskötsel och trädplantering,
vilkas arvoden vore mycket olika, beroende av olika tjänstgöringsskyldighet
vid de särskilda seminarierna, hade kommitterade ansett någon allmän lönereglering
svårligen kunna åstadkommas.

Slutligen föreslog kommittén samma pensionsbestämmelser för lärarna och
lärarinnorna vid folkskoleseminarierna som för de övriga lärare och lärarinnor,
om vilkas lönevillkor kommittén hade att yttra sig, nämligen att de, då de upp 1

1865 års reglemente innehöll den bestämmelsen, att vid lärarinneseminarium skulle vara anställd
minst en lärarinna för bestridande av sådan undervisning, som vid lärarseminarium ålåge adjunkt.

148

nått 65 levnadsår och minst 35 tjänstår, skulle vara förpliktade att avgå från
tjänsten med oavkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten. Endast
ekonomiska hänsyn avhöllo kommittén från att föreslå 60 levnads- och SO tjänstår.
Avslag åttio- Vid 1880 års riksdag väckte S. A. Hedin motion i andra kammaren om

förbittring''en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande till nästa riksdag
1880. '' av ett på betänkandet byggt löneregleringsförslag och om beviljande av en löneförbättring
för år 1881 åt de svagast avlönade, nämligen adjunkterna i första och
andra lönegraden, med 500 kronor åt de torra och 250 kronor åt de senare. Statsutskottet
avstyrkte motionen, enär frågan huruvida medel till löneförhöjningen
för lärarna vid de allmänna läroverken borde delvis beredas medelst terminsavgifter
eller på annat sätt ej ansågs nog utredd, och riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Proposition Vid 1882 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition om Inne- och pensions °™inni882

reglering. Endast i några få punkter avvek propositionen från 1879 års kommittéCUn9
betänkande. Så var fallet beträffande lärarinnor med adjunkts tjänstgöring vid
folkskoleseminarierna. Med avseende på dessa anförde departementschefen, att i avgivet
utlåtande över kommitterades avlöningsförslag blivit anmärkt, att då kompetensvillkoren
för dessa lärarinnor vore väsentligen lägre än för adjunkterna, även
avlöningen utan orättvisa kunde för dem vara lägre. Departementschefen kunde
icke bestrida befogenheten av denna anmärkning och föreslog, att för dessa
lärarinnor lönen bestämdes till 1,200, 1,700, 2,200 och 2,700 kronor samt att därjämte
tjänstgöringspenningarna i varje lönegrad bestämdes till 800 kronor.

Med avseende på ersättning för övertidstjänstgöring för musiklärare anförde
departementschefen, att vid vissa seminarier ett högre timantal väl kunde
bliva behövligt, men att han för sådan händelse ansåg lämpligare, att ett anslag
ställdes till Kungl. Haj:ts disposition att efter omständigheterna användas såsom
extra arvode åt lärare för ökat arbete eller till ersättning åt en biträdande lärare.

I propositionen föreslogs, att gymnastiklärare skulle äga rätt till pension
vid 60 levnads- och 30 tjänstår.

Statsutskottet föreslog, att den äskade löneförhöjningen för läroverkslärarna
till hälften skulle bestridas av statsmedel och till hälften med lärjungarnas terminsavgifter
men för seminarielärarna helt och hållet av statsmedel. Riksdagen
avslog den på terminsavgifterna beroende löneförhöjningen. För seminarielärarna
avslogs varje löneförhöjning av riksdagen, som vid frågans slutliga avgörande av
formella skäl hade att välja mellan att antingen avslå varje löneförbättring eller
ock bevilja sådan till i allmänhet dubbelt högre belopp, än som av riksdagen nyss
förut medgivits åt lärarna vid de allmänna läroverken.

Löneför- Vid följande års riksdag framlades proposition om samma lönetillägg för

lärarna vid folkskoleseminarierna, som föregående år beviljats lärarna vid de allmänna
läroverken. Tvenne motionärer, S. Wieselgren och A. J. Lyth, föreslogo,

149

att en dylik löneförbättring mätte tillerkännas folkskoleseminariernas lärare icke
allenast för år 1884 utan även för år 1883. Statsutskottet tillstyrkte bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och avslag på motionerna. Riksdagen biföll utskottets förslag,
så att seminarielärarna från och med år 1884 erhöllo löneförbättring på extra
ordinarie stat med 250 kronor åt rektor, 500 kronor åt manlig adjunkt i de 4 första
lönegraderna, 250 kronor åt manlig adjunkt i 5:te lönegraden och kvinnlig adjunkt i
de 4 första lönegraderna, 100 kronor åt musiklärare, som tjänstgjort mindre än 5 år,

200 kronor åt dem, som tjänstgjort mer än 5 år, och 300 kronor åt dem, som
tjänstgjort mer än 10 år, 62,5 o kronor åt gymnastiklärare, som tjänstgjort mindre
än 5 år, 162,50 kronor åt dem, som tjänstgjort mer än 5 år, och 262,50 kronor
åt dem, som tjänstgjort mer än 10 år.

Efter petition hos Kungl. Maj:t av 1880 års seminarielärarmöte tillerkändes Stadgande
genom kungliga cirkuläret den 30 januari 1884 åt rektorer och adjunkter vid ^larie
seminarierna samma rätt, som tillkom läroverkslärare, att vid tjänstledighet för rande och
sjukdom uppbära tre fjärdedelar av lönen för den del av kalenderåret, som tjänst- extra^-are
ledigheten omfattade. Sedan 1883 och de följande årens riksdagar på extra
ordinarie stat beviljat löneförbättring för vart och ett av åren 1884—1904 och
denna löneförbättring anvisats att utgå endast för verklig tjänstgöring, avräknades
vid tjänstledighet för sjukdom icke blott en fjärdedel av den ordinarie lönen
utan hela löneförbättringen.

Det nämnda cirkuläret fastslog även bestämmelser om arvoden åt vikarierande
och extra lärare vid seminarierna. Dessa arvoden hade förut, för så vitt de
skulle utgå av statsanslaget till seminarierna, bestämts för varje gång av Kungl.

Maj:t, varvid i allmänhet följts samma regler, som gällde i detta avseende för
läroverken. Genom kungl. cirkuläret den 30 december 1876 bestämdes i fråga
om dessa, att vikarierande ämneslärare och extra lärare, som efter avlagd filosofie
kandidatexamen genomgått provår eller som minst ett år med nit och
skicklighet tjänstgjort vid läroverk och antingen undergått filosofie kandidatexamen
eller ock avlagt sådana prov, som fordrades för behörighet till adjunktseller
kollegabefattning, ägde uppbära arvode efter 1,500 kronor, men andra efter

1,200 kronor för läsår räknat. Det kungl. cirkuläret den 30 januari 1884 gjorde
dessa bestämmelser gällande även för seminarierna samt bestämde arvodet för.en
ordinarie lärare, som förordnades att såsom vikarie uppehålla rektorsbefattning,
till 500 kronor årligen utöver hans ordinarie lön.

Vid 1886 års riksdag väcktes av P. A. Siljeström motion i andra kammaren Avslag å
om lönereglering för musiklärare vid seminarierna i överensstämmelse med Kungl. ''Yönereg°leMaj:ts
förslag vid 1882 års riksdag, så att 1,200 kronor skulle uppbäras i första, ring för
1,400 i andra och 1,600 i tredje lönegraden. Statsutskottet avstyrkte, och riksdagen mws^^rare
avslog motionen.

150

Arvodesförhöjning
för
adjunktsvikarie
189.3.

Slöjdundervisning
på
undervisningsplanen

1894.

Lönetursrätt
för
lärare vid
folkskoleseminarier

1895.

Motion vid
1899 års
riksdag om

Grenom kungl. cirkuläret den 10 december 1892 böjdes arvodet för vikarie
för adjunkt eller lärarinna, vilken innehade emot adjunktstjänst svarande befattning,
,till 1,800 kronor för den, som genomgått stadgad provårskurs, och till 1,500
kronor för andra i överensstämmelse med ett cirkulär av den 15 juni samma år
beträffande vikarierande adjunkter vid läroverken.

Undervisning i slöjd infördes efter hand vid de olika seminarierna genom
riksdagsbeslut åren 1887, 1890, 1892 och 1893, samt insattes, sedan den införts vid
alla seminarierna, i den genom kungl. kungörelsen den 16 november 1894 föreskrivna
nya undervisningsplanen. Avlöningen till manlig eller kvinnlig lärare i slöjd
bestreds vid en del seminarier av särskilda därför avsedda anslag, vid andra
seminarier åter utgick denna avlöning av de anslag, som av riksdagen beviljats
för anordnande av undervisning i slöjd. Den för lärare i kvinnlig slöjd fastställda
avlöningen utgick med 800 kronor vid samtliga kvinnliga seminarier. För lärare i
manlig slöjd utgick avlöningen med olika belopp vid olika seminarier, växlande
mellan 900 och 1,200 kronor.

Den rätt till uppflyttning i högre lönegrad efter 5 års tjänstgöring, som i
kungl. brevet till statskontoret den 22 april 1864 tillerkändes föreståndare och huvudlärare
vid seminarierna, gällde endast för tjänstgöring vid seminarium. Läroverks1
är ar na erhöllo år 1863 rätt att för uppflyttningen tillgodoräkna sig den tid utöver
tre år, som de efter avlagd filosofie kandidatexamen tjänstgjort såsom extra ordinarie
lärare. I enlighet med kungl. kungörelsen den 29 maj 1874 åtnjöto läroverkens
ämneslärare rätt att beräkna lönetur även för tjänstgöring vid enskilda läroverk.
Genom kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 tillerkändes rätt åt ämneslärare
vid läroverk att för lönetur räkna sig tillgodo den tid de efter genomgånget
provår och avlagt undervisningsprov från och med året efter dessa villkors fullgörande
tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare vid statens läroverk. Ingen av
dessa rättigheter tillkom seminariernas adjunkter, ej heller ägde läroverkens
adjunkter rätt till lönetursberäkning för den tid de såsom extra ordinarie eller
ordinarie tjänstgjort vid seminarierna. I kungl. kungörelsen den 12 september
1890 medgavs åt lärare, som varit anställda vid seminarium, att vid övergång i
de allmänna läroverkens tjänst räkna sig till godo den tid de efter föreskrivna
provs avläggande tjänstgjort vid seminarium. Bestämmelsen om undervisningsprov
såsom villkor för lönetursberäkning upphävdes för adjunkter genom kungl.
kungörelsen den 1 juni 1894. Först genom kungl. kungörelsen den 31 maj 1895
tillerkändes lärare, som förut varit anställda vid allmänt läroverk, rätt att vid
övergång till folkskoleseminariernas tjänst för lönetur tillgodoräkna sig den
tid, som de under tjänstgöring vid allmänt läroverk ägt beräkna för lönetur
därstädes.

Vid 1896 års riksdag väcktes motion i andra kammaren av S. J. Kardell
och G. Elowson om rätt för ordinarie övningslärare vid folkskoleseminarium att

151

vid inträffande tjänstledighet på grund av sjukdom få uppbära tre fjärdedelar rätt för
av sin lön. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med stat utskottets hemställan övnings o

ICLVCITC dtt

att i skrivelse till Kung!. Maj:t begära utredning och förslag om beredande av under sjuk samma

förmån åt lärare i övningsämnen vid seminarierna, som åtnjöts av mot- WPP~

° . 7 . J # bara viss

svarande lärare vid läroverken, att vid tjänstledighet för sjirkdom uppbära viss del av

del av lönen. lönen.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse framlade Kungl. Maj:t proposition Bidrag av

i detta ärende till 1897 års riksdag. I denna framhölls, att då de lärare, varom

bär vore fråga, sinsemellan vore mycket olika med hänsyn såväl till tjänstgörings- nande av

skyldighet och avlöning som till ställning vid läroanstalten, i det somliga inne- vigj^e^ör

hade lärarbefattning uti endast ett övningsämne, andra däremot förenade dylik ningslärare

lärarbefattning med annan tjänst, vore det knappast möjligt att stadga några eller lärare
o u '' it jo oo via övnings allmänna

grunder, som kunde tillämpas på alla fall. Det föreslogs därför, att åt skola 1897.
Kungl. Maj:t måtte medgivas rätt att för varje särskilt fall avgöra, om och i så
fall till vilket belopp bidrag av allmänna medel borde beviljas till hjälp vid
avlönande av vikarien, alltid med skyldighet för den sjuke lärare, för vilken
vikarie förordnades, att till dennes avlönande avstå minst en fjärdedel av det
befattningen åtföljande arvodet. Tillika föreslogs, att samma förmån måtte tillkomma
lärare i övningsskolan, som av sjukdom urståndsattes att sköta sin befattning.
Propositionen bifölls av riksdagen. Kungl. cirkulär i detta ärende till vederbörande
domkapitel utfärdades den 28 maj 1897.

I december 1895 inkom till Kungl. Maj:t en petition från lärare och lära- Arvodes förrinnor
i musik och sång vid rikets folkskoleseminarier med underdånig anhållan, ai

att Kungl. Maj:t behagade föreslå sådan förhöjning i deras löneförmåner, att lärarna
dessa komme att i de olika lönegraderna uppgå till respektive 1,400, 1,700 och 1897

2,000 kronor. Petitionärerna framhöllo, att den undervisning, som ålåge dem, vore
synnerligen ansträngande och enerverande och att det vore i hög grad ofördelaktigt
för seminarierna, att de för sin utkomst vore hänvisade till biförtjänster.

Med anledning av denna petition framlade Kungl. Maj:t under åberopande
av 1879 års kommittébetänkande proposition till 1897 års riksdag om arvodenas
förhöjande för dessa lärare till 1,200 kronor för 16 timmars tjänstgöring i veckan
med två ålderstillägg å 200 kronor vartdera och ersättning för varje extra veckotimme
utöver 16 med 50 kronor i första lönegraden, 75 kronor i andra och 100
kronor i tredje. Statsutskottet föreslog 1,100 kronors arvode med 2 ålderstillägg å
200 kronor för 16—20 timmars tjänstgöring samt 50 kronors ersättning för varje
extra veckotimme utöver 20. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1897 års riksdag framlades proposition om pensionsrätt åt seminariernas Pensionsämneslärare.
I det propositionen vidfogade statsrådsprotokollet uppvisades, att ämneslärare
den tanken, som rikets ständer i sin skrivelse den 16 november 1863 uttalat, att 1897.
lärarna vid seminarierna borde hava avlagt kunskapsprov motsvarande dem, som

vore stadgade för anställning vid elementarläroverken, nu blivit förverkligad, så
att den behörighet, som fordrades för anställning som adjunkt vid folkskoleseminarium,
vore alldeles densamma som den, vilken vore föreskriven för erhållande
av adjunktsbefattning vid allmänt läroverk. I jämbredd med förverkligandet av
denna'' tanke hade likställigheten mellan ifrågavarande tvenne slag av lärare
jämväl blivit allt större även med hänsyn till löneförmåner 0. d. Men med avseende
härå hade jämbördighet dock ej blivit fullständigt genomförd, så länge ej
blivit uttryckligt stadgat, att vid seminarierna anställda ordinarie rektorer,
adjunkter samt lärarinnor med adjunkts tjänstgöring hade rätt till pension enligt
samma grunder som ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken. Den omständigheten,
att pensionsrätt ej blivit tillförsäkrad seminariernas lärare, kunde
hava med sig den följden, att en och annan, som velat ägna sig åt seminariernas
tjänst, avhållits därifrån, emedan han fruktat, att han ej skulle erhålla någon
pension, när han ej längre förmådde att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst,
eller åtminstone en lägre sådan, än om han tjänstgjort vid allmänt läroverk.
Då det vore av synnerlig vikt, att vid seminarierna tjänstgjorde nitiska, intresserade
och kraftiga lärare, hemställdes i propositionen, att riksdagen måtte
medgiva, att vid folkskoleseminarium anställd ordinarie rektor, ordinarie adjunkt
och ordinarie lärarinna med adjunkts tjänstgöring måtte få åtnjuta rätt till
pension å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som vore eller bleve
stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.

Med anledning av denna proposition väcktes i andra kammaren motion av
Emil Hammarlund, Fridtjuv Berg och A. F. Liljeholm om bifall till Kung],
Maj:ts framställning med den ändring, att seminarielärare skulle äga rätt tillträda
pension vid uppnådda 60 levnads- och 30 tjänstår. Motionärerna framhöllo, att
det enligt deras förmenande ej vore nog att likställa lärarplatserna vid folkskoleseminarierna
med adjunktsbefattningarna vid de allmänna läroverken. Enär utbildningen
av blivande lärare ostridigt måste anses vara av större och vidsträcktare
betydelse än den lärarverksamhet, som utövades i de fem nedre klasserna vid de
allmänna läroverken, borde ock seminarielärarna billigtvis hava någon förmån
framför de senare. En sådan skulle beträffande pension kunna beredas seminarielärarna
på så sätt, att pensionsbeloppet visserligen bleve detsamma som för
läroverkslärarna men rätten till pension inträdde tidigare. Därigenom skulle
man i någon mån kunna tillförsäkra seminarierna yngre och friskare krafter.

Enligt de av Kungl. Maj:t ifrågasatta bestämmelserna skulle seminarielärarnas
rätt till pension inträda vid fyllda 70 år och efter minst 30 års oavbruten
tjänstetid, vilken termin dock kunde nedsättas till 65 års ålder, då »efter
vid pass 40 års tjänstgöring» deras sjuklighet eller försvagade hälsotillstånd
genom laglig läkarattest bestyrktes. Denna ålder vore utan tvivel för hög, då
det gällde så maktpåliggande poster som seminarielärarnas. Fastställandet av

en dylik åldersgräns skulle hava till följd, att åtskilliga seminarielärare funne
sig böra fortsätta att tjänstgöra även efter den tid, då deras bästa krafter blivit
förbrukade. Folkskollärare vore som bekant berättigad till hel pension, då han
uppnått 55 års ålder och räknade 30 tjänstår. I fråga om seminarielärarna skulle
man lämpligen kunna gå en medelväg och bestämma åldern till G0 år med bibehållande
av den stadgade tjänståldern 30 år.

Statsutskottet, som i likhet med Kungl. Maj:t ansåg dessa lärare närmast
likställda med ämneslärarna vid elementarläroverken och således ej funnit skäl
föreligga, att dessa lärare tillerkändes rätt att erhålla pension vid tidigare
ålder än ämneslärare vid elementarläroverken, hemställde om bifall till Kungl.

Maj:ts framställning.

Fyra utskottsledamöter, som ansett, att utskottet bort avstyrka såväl
Kungl. Maj:ts som motionens framställning, hade anmält reservation mot utskottets
beslut. Reservanterna motiverade i debatten i andra kammaren sin reservation
därmed, att man icke genom ett bifall till Kungl. Maj:ts framställning borde
lägga ett ytterligare hinder i vägen för genomförandet av en önskvärd reform
av pensionsväsendet i den riktningen, att tjänstinnehavare skulle lämna bidrag
till bestridande av kostnaderna för sin pensionering.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kungl. kungörelsen i ärendet är given den 1 juli 1897. Pensionen utgjorde
3,600 kronor för rektor och 3,000 kronor för adjunkt och lärarinna med
adjunkts tjänstgöring.

Med anledning av petition från folkskoleseminariernas lärare om löne- Förhöjning
förbättringsmedlens höjande framlade Kungl. Maj:t till 1898 års riksdag samtidigt
med proposition om lönereglering för läroverkens lärare framställning om löne-/ö''r rektorer
reglering för rektorer, adjunkter, lärarinnor med adjunkts tjänstgöring och°^™“^^a
gymnastiklärare vid folkskoleseminarierna, väsentligen i överensstämmelse med 1898.
1879 års kommittébetänkande, samt om pensionsrätt för de övningslärare, vilkas
löner antingen redan blivit reglerade, nämligen tecknings- och musiklärare, eller
nu föreslogos till reglering, nämligen gymnastiklärare. Sedan Kungl. Maj:ts
förslag rörande de allmänna läroverkens lärare avslagits och i stället en förhöjd
löneförbättring beviljats, medgav riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
förhöjning i löneförbättringen åt rektorer och manliga adjunkter vid
seminarierna, så att denna skulle komma att utgöra 500 kr. i alla lönegrader.

Med förslaget; om lönereglering för seminariernas lärare föll också förslaget om
pensionsrätt för de ovannämnda övningslärarna.

Vid samma års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition om förhöjning Arvodesav
övningsskollärarnas arvoden. I propositionen framhölls, att något allmänt förövning sstadgande
ej funnes rörande storleken av arvodena för ifrågavarande lärare, utan skolans
att Kungl. Maj:t hade bestämt detta för varje särskilt fall. Löneförmånernatärare 1898-

20—121873. Lärarelönenämnden. 3.

154

Arvodesreglering

för övningsskolans

lärare 1901.

vore därför olika för olika lärare. Några av lärarna och lärarinnorna hade redan
från den dag, då de blivit anställda, fått uppbära ett arvode av 1,500 kronor, andra
hade fått nöja sig med ett mindre belopp. För övrigt kunde med skäl sägas, att
den avlöning dessa lärare åtnjutit vore alltför låg såväl med hänsyn till de
ifrågavarande befattningarnas stora vikt som i jämförelse med lönerna vid folkskolorna
i de flesta av de städer, där seminarier vore förlagda. Kung], Maj:t
föreslog ett årligt arvode av 1,500 kronor för såväl lärare som lärarinna med 300
kronors förhöjning efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring, räknad från och med
början av kalenderåret närmast efter det, då förordnande å här avsedd tjänst första
gången erhölls.

Riksdagen biföll denna hemställan.

Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ökning av arvodena för de
manliga övningsskollärarna. Chefen för ecklesiastikdepartementet erinrade i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet därom, att vid den reglering av lärarnas
och lärarinnornas vid seminariernas övningsskolor löneförmåner, som på Kungl.
Maj:ts framställning beslutits av riksdagen år 1898, hade hänsyn tagits såväl till
de befattningars stora vikt, som av ifrågavarande lärare och lärarinnor innehades,
som ock därtill, att om man vid seminariernas övningsskolor ville anställa och
bibehålla framstående personer, man måste se till, att lärarna och lärarinnorna
vid nämnda skolor åtnjöte åtminstone lika stora löner som lärarna och lärarinnorna
vid folkskolorna i de städer, vilka erbjöde de bästa löneförmånerna.
Man hade därför sökt ordna så, att lärarnas och lärarinnornas löner vid seminariernas
övningsskolor skulle bliva så stora, att kunniga och skickliga personer, som redan
ingått eller ämnade ingå i folkskolans tjänst, skulle finna för sig förmånligt att
söka och kvarstanna vid ifrågavarande befattningar.

Förhållandena härutinnan vore numera i visst avseende ändrade, sedan 1900
års riksdag beviljat erforderliga medel för höjande från och med år 1901 av
folkskollärarnas och folkskollärarinnornas löner.

En jämförelse mellan de löneförmåner, som åtföljde lärarbefattningarna vid
seminariernas övningsskolor, och löneförmånerna vid folkskolorna i de städer, i
vilka manliga seminarier vore förlagda, gåve vid handen, att lärarna vid folkskolorna
i dessa städer i allmänhet vore bättre avlönade än lärarna vid seminariernas
övningsskolor. Men även i många andra städer hade folkskollärarna
högre löner än de vid seminariernas övningsskolor anställda lärarna, oaktat dessa
senare innehade tjänstebefattningar, som vore viktigare, mödosammare och i
allmänhet mera svårskötta än lärartjänsterna vid de vanliga folkskolorna.

Vad folkskollärarinnorna anginge, hade icke deras löner så höjts, att av
sådan grund en förhöjning av arvodena vid seminariernas övningsskolor kunde
anses påkallad.

Kungl. Maj:t föreslog en ökning av de manliga övningsskollärarnas arvoden

till 1,800 kr. årligen jämte rätt för dem till ett ålderstillägg å 600 kr. efter 10
års väl vitsordad tjänstgöring.

Statsutskottet, som funnit, att de omständigheter, som föranlett Kungl.

Maj:ts framställning, vore av sådan beskaffenhet, att ett fasthållande vid de nuvarande
avlöningarna skulle kunna medföra olägenheter för seminarieundervisningen,
men som icke funnit tillräcklig grund till höjning av lägsta lönegraden
och ej heller funnit behövligt, att maximiavlöningen sattes till 2,400 kronor, hemställde
om tre ålderstillägg å 200 kronor. Riksdagen beslöt att utöver det årliga
arvodet å 1,500 kronor bevilja de manliga övningss kollärarn a tre ålderstillägg å
300 kronor, att utgå efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring.

Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ett dyrtidstiilägg åt ämbetsoch
tjänstemän i allmänhet, och riksdagen beviljade med anledning därav medel —1904.
till ett dyrtidstiilägg för år 1901 av tio procent å den kontanta avlöningen, dock
högst 500 kronor, åt alla tjänstemän, som ej åtnjöte bostadsförmån in natura och
som ej taxerats till högre belopp än 7,000 kronor för inkomst av arbete. Härigenom
erhöllo seminariernas lärare en tillfällig löneförbättring av 10 procent å såväl
sin lagstadgade avlöning som den s. k. löneförbättringen. Rektorer kommo icke
i åtnjutande av dyrtidstiilägg, emedan de hade bostadsförmån.

Samma tillägg beviljades även av de följande riksdagarna, varvid dock
undantogos de tjänstemän, vilkas avlöningsförmåner vid 1901 och de följande årens
riksdagar nyreglerats.

Manliga lärare vid övningsskolan hade dyrtidstiilägg år 1901 men icke
1902 och följande år, emedan deras lön blev nyreglerad år 1901. Kvinnliga lärare
vid övningsskola hade däremot dyrtidstiilägg. För alla seminarielärare upphörde
dyrtidstiilägg med utgången av år 1904 efter detta års lönereglering.

Alla vikarier hade under åren 1901—1904 förhöjning med 10 % i sina
arvoden genom av Kungl. Maj:t särskilt beviljade tillfälliga löneförbättringar.

Yid 1902 års riksdag väcktes motion i andra kammaren av A. F. Liljeholm Avslag å
med instämmande av fyra kammarledamöter om skrivelse till Kungl. Maj:t med “''ändrad™
begäran om utredning och förslag till ändrade kompetens-, löne- och pensions- kompetens-,
villkor för seminarielärare. Motionären framhöll bl. a., att den, som ville sätta semi- p^nsionsbenarierna
i stånd att fullgöra de ansvarsfulla plikter, som ålåge dem, framför allt stämmelser
måste verka för höjning av seminarielärarens duglighet och hans ekonomiska
villkor. Het vore orimligt, att ålderstigna män och kvinnor för brödets skull
nödgades kvarstå i lärarbildningens tjänst, fastän deras avtagande kropps- och
själskrafter tydligare dag efter dag betygade, att de borde avgå och lämna rum
för friskare krafter. Seminarielärare borde erhålla rätt till full pension, när han
uppnått 60 levnadsår och tillika hade 30 tjänstår, med viss del, t. ex. tre fjärdedelar
av den lön han vid avskedstagandet uppbar, om han ägde minst 25 tjänstår,
eller tidigare, om han av legitimerad läkare förklarades behäftad med obotlig

156 •

sjukdom, som gjorde honom oduglig till lärarkallets utövning. Enligt motionärens
mening borde vidare kompetensvillkoren för seminariernas ämneslärare höjas
utöver vad som krävdes för behörighet till adjunktstjänst med tre års tjänstgöring
i folkskola samt med det villkoret, att sökanden författat och inför teologisk
eller filosofisk fakultet försvarat eu vetenskaplig avhandling över något
pedagogiskt eller metodologiskt ämne. Men om seminariernas lärartjänster efter
en sådan höjning av kompetensvillkoren skulle locka sökande, måste även lönevillkoren
förbättras. En lämplig form för löneförbättring vore, enligt motionärens
mening, att dessa redan från början finge uppbära lön i den tredje av de lönegrader,
som vore bestämda eller komme att bestämmas för adjunkter vid
allmänna läroverk. En seminarieadjunkt finge då samma begynnelselön som lektor
vid allmänt läroverk. Lika nödvändigt vore icke, att han erhölle mer än
tre lönegrader.

Andra kammarens första tillfälliga utskott instämde med motionären i
frågan om seminarielärarnas pensionsrätt. I fråga om höjning av seminarielärarnas
kompetensvillkor kunde utskottet icke dela motionärens mening. Att uppställa
tre års tjänstgöring i folkskola såsom en ovillkorlig fordran för rätt att
söka seminarieplats skulle helt visst leda till att det bleve särdeles svårt att få
fullt kompetenta sökande till seminarieadjunktsbefattningarna. Att emellertid för
dessa viktiga lärarplatser kompetensfordringarna borde — särskilt på det praktiskt
pedagogiska området — vara i någon mån mera skärpta än för adjunktsbefattning
vid allmänt läroverk syntes utskottet uppenbart. Meningarna kunde
vara delade beträffande vilka fordringar som därvidlag möjligen borde uppställas
utöver provårskurs. Men det förefölle utskottet, som om man med skäl kunde
fordra, att sökanden skulle styrka sig hava någon praktisk erfarenhet av folkskolans
arbete.

Vad beträffade seminarielärarnas lönevillkor, erinrade utskottet därom, att
de vid seminarierna anställda adjunkterna blivit i ekonomiskt avseende likställda
med läroverksadjunkter, dock med undantag av att hyresersättning, som i några
städer av kommunen tillerkänts de senare, icke utginge till seminarieadjunkt,
varjämte den skillnad rådde, att vid dödsfall läroverksadjunkternas stärbhus
finge uppbära lönen till och med den sista nästföljande april, under det seminarieadjunkternas
lön utbetalades endast till och med den månad, under vilken dödsfallet
inträffade. Som ett medel att göra seminarieadjunktsplatserna mera lockande
framhöll utskottet att göra de ifrågavarande platserna i ekonomiskt hänseende
fördelaktiga genom att i allo likställa seminarieadjunkterna med läroverksadjunkterna
samt dessutom något öka lönevillkoren för seminarielärarna.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Maj:t måtte taga i
övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas, för att folkskoleseminarierna måtte

157

erhålla de för deras speciella uppgift lämpligaste och bästa lärarkrafter, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill förhållandena kunde föranleda.

I reservation till utskottets utlåtande framhöll E. Hammarlund, att något
behövde göras, för att seminarieadjunktsplatserna i vårt land måtte bliva mera
lockande. Enda medlet vore att göra de ifrågavarande viktiga platserna i ekonomiskt
hänseende så fördelaktiga, att de främsta pedagogiska förmågorna funne
det fördelaktigt att erhålla dessa befattningar. Detta skulle vinnas, om man med
bibehållande i huvudsak av den nuvarande kompetensen dock med någon förstärkning
för det speciella ändamål, varom nu vore fråga, för seminarielärare
fastställde lönen till samma belopp som för lektor vid allmänt läroverk eller åtminstone
till ett belopp, som i varje lönegrad med 500 kronor överstege den lön,
som vore eller i framtiden kunde varda fastställd för adjunkt vid allmänt läroverk.

Utbildningen av de blivande folkskollärarna måste ostridigt anses vara
av ännu större och vidsträcktare betydelse samt därtill även ansvarsfullare än
den lärarverksamhet, som utövades av adjunkt vid de allmänna läroverken. Då
därtill lades, att en skärpning i kompetensvillkoren med skäl blivit ifrågasatt,
vore det rättvist att giva seminarielärarna bättre löneförmåner än läroverksadjunkterna.
Enär det här gällde ett jämförelsevis litet antal platser, skulle en åtgärd
sådan som den här föreslagna icke kunna i stort sett öva någon ofördelaktig inverkan
på de allmänna läroverken. Tvärtom skulle lärarbanan i det hela göras
mer tilldragande, enär utsikterna till befordran bleve större.

Kammaren avslog såväl utskottets hemställan som motionen.

Genom kungl. cirkuläret den 31 oktober 1902 föreskrevs beträffande öv- Bidrag av
ningslärare och lärare i övningsskolan, att vid tjänstledighet för sjukdom tre tl^vTlcarie
fjärdedelar av det med befattningen förenade arvodet med tillhörande ålderstillägg/ör övningsefter
kalenderår räknat måtte utgå till den tjänstledige. skollärare

Löne- och pensionsreglering år 1904.

I sammanhang med löneregleringen för de allmänna läroverkens lärare Kungl.
föreslog Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag fullständig löne- och pensionsreglering
för folkskoleseminariernas lärare. Som motivering för en sådan anfördes av departementschefen,
att samma behörighet krävdes för anställning såsom manlig
adjunkt vid folkskoleseminarier som för erhållande av adjunktsbefattning vid
allmänna läroverk. Vid sådant förhållande skulle, om löneförmånerna ställdes
lägre för seminarierna än för läroverken, seminarierna med hänsyn till anställning

158

av lärare komma att lida mycken skada. Höjdes löneförmånerna för de manliga
seminarieadjunkterna, borde även den övriga lärarpersonalen komma i åtnjutande
av motsvarande löneförbättring.

Alla myndigheter, som avgivit yttrande i fråga om ny lönereglering för lärare
vid folkskoleseminarierna, hade framhållit nödvändigheten av en höjning av
lönerna. Lunds domkapitel hade tillagt, att domkapitlet ansåge, att det för beredande
av de bästa lärarkrafter vid provårsläroverk vore nödvändigt tilldela
en var adjunkt och lektor vid sådant läroverk ett lönetillskott av 500 kronor i
varje lönegrad och att om detta vore av vikt beträffande provårsläroverk, detsamma
torde kunna sägas vara av ännu större betydelse i fråga om de läroanstalter,
vilka hade till uppgift att utbilda lärare för folkskolorna, så mycket hellre som
seminarielärarnas arbete, på samma gång det törhända vore mera maktpåliggande
och ansvarsfullt, jämväl vore mycket mödosammare än läroverkslärarnas, samt att
redan av denna grund adjunkterna vid seminarierna, som uppbure lön till samma
belopp som adjunkter vid de allmänna läroverken, i varje lönegrad borde erhålla
ytterligare tillskott av 500 kronor.

Seminariekollegierna i Uppsala, Växjö och Karlstad hade yrkat, att kompetensfordringarna
för ämneslärarbefattningarna vid seminarierna skulle höjas
till mer eller mindre fullständig överensstämmelse med de för lektorstjänst stadgade
kompetensfordringarna och att dessa befattningars innehavare borde erhålla
samma löneförmåner som lektorerna vid de allmänna läroverken.

Rektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm F. Lundgren hade instämt i
det yrkande, som A. F. Liljeholm gjort i sin motion vid 1902 års riksdag, nämligen
att ämneslärarna vid rikets seminarier borde få börja med tredje lönegraden,
i samband med vilken löneförbättring kompetensvillkoren borde höjas.

Dessa förslag om en tilläggslön för seminarielärare utöver den lön, som motsvarade
adjunktslön vid de allmänna läroverken, ansåg sig departementschefen under
dåvarande förhållanden icke kunna biträda. Därest en sådan omorganisation av
folkskoleseminarierna framdeles komme till stånd, att en högre kompetens för den
skull bleve erforderlig, och i samband därmed större anspråk ställdes på seminarielärarnas
än på läroverkslärarnas arbete, vore tiden inne att taga dessa ämnen
under omprövning.

För rektorer föreslogs, att lönegraderna borde bliva tre och att beloppen i
dessa borde bestämmas till 5,000, 5,500 och 6,000 kronor, enär rektorerna vid seminarierna
redan förut åtnjöte förmånen av tre lönegrader samt dessa maktpåliggande
platser borde göras särskilt eftersträvansvärda. Genom dessa lönebelopp komme
seminarierektorerna att med avseende på löneförmåner intaga en mellanställning
mellan rektorer vid realskolor och rektorer vid högre allmänna läroverk. Av de
ifrågasatta beloppen borde respektive 1,600, 1,800 och 2,000 kronor utgöra tjänstgöringspenningar.

Åt seminarierektorerna hade dittills upplåtits till fritt begagnande de i
seminariebyggnaderna för ändamålet avsedda och inredda bostäderna. Uttrycklig
bestämmelse därom borde intagas i lönevillkoren.

Med avseende på adjunkterna hade rektorerna vid Stockholms och Göteborgs
folkskoleseminarier F. Lundgren och S. Nygren gjort underdånig framställning
om hyresbidrag av statsmedel åt adjunkterna vid seminarierna i Stockholm
och Göteborg. Adjunkterna vid de allmänna läroverken i dessa städer uppbud
nämligen hyresbidrag av kommunen. Seminarieadjunkterna i dessa städer
vore sålunda betydligt svagare avlönade än läroverksadjunkterna, vilket komme
att] lända seminarierna i Stockholm och Göteborg till men vid blivande ledighet
av adjunktstjänster. Men icke allenast i jämförelse med de allmänna läroverken
vore de i Stockholm och Göteborg förlagda seminarierna mindre väl lottade.
Även för seminarierna i andra städer finge de stå tillbaka, i det att hyrorna och
levnadskostnaderna i övrigt i Stockholm och Göteborg vore vida högre, till följd
varav en lön av exempelvis 3,000 kronor i Stockhom eller Göteborg faktiskt vore
betydligt lägre än samma belopp såsom lön för adjunkter vid de andra seminarierna.

Departementschefen ansåg emellertid, att då löneförbättring i allt fall ifrågasattes
för seminarieadjunkter i Stockholm och Göteborg såsom för andra lärare,
tillräckliga skäl ej förelåge att för närvarande tillstyrka någon åtgärd i sådant
syfte.

De manliga adjunkterna borde, enligt departementschefens mening, i avseende
på löneförmåner likställas med läroverksadjunkterna och deras avlöning alltså
bestämmas i fem lönegrader till 3,000, 3,500, 4,000, 4,500 och 5,000 kronor, varav
respektive 1,000, 1,150, 1,300, 1,450 och 1,600 kronor tjänstgöringspenningar.

I fråga om de manliga lärarna måste hänsyn tagas därtill, att lönen i regel
borde avse uppehållandet av familj. Med avseende på de kvinnliga lärarna borde
lönen kunna begränsas till det belopp, som kunde anses bereda dem själva fullt
tillräckligt underhåll men på samma gång gjorde tjänsterna så eftersträvansvärda,
att de bästa möjliga sökande måtte anmäla sig till de ganska ansträngande platserna
vid seminarierna. Härvid borde avseende även fästas därvid, att för kvinnliga
adjunkter syntes böra bestämmas en lägre pensionsålder än för de manliga
adjunkterna. Likaledes borde vid bestämmandet av de kvinnliga adjunkternas
löner hänsyn tagas till den lägre kompetens, som i vissa fall vore medgiven beträffande
dem.

Med anledning av dessa förhållanden föreslogs, att avlöningen för de kvinnliga
adjunkterna i lägsta lönegraden borde bestämmas till 2,000 kronor med tre
ålderstillägg å 500 kronor vartdera. Avlöningen i de fyra lönegraderna skulle
alltså uppgå till 2,000, 2,500, 3,000, 3,500, av vilka belopp respektive 700, 850,

1,000 och 1,150 borde utgöra tjänstgöringspenningar. De kvinnliga adjunkterna

160

skulle alltså efter 15 års tjänstgöring nå upp till den nuvarande högsta lönegraden
eller 3,500 kronor, vilket belopp enligt departementschefens mening vore fullt tillräckligt
såväl med avseende på levnadskostnadernas tillgodoseende som vid jämförelse
med de löner kvinnliga lärare vid andra undervisningsanstalter åtnjöte.

Yad lärarna i övningsämnena musik, teckning och gymnastik beträffade,
ansåg departementschefen, att någon ändring i den stadgade undervisningsskyldigheten
vore behövlig och att arvodena borde undergå jämkning, så att de komme
i ett rättvist och proportionerligt förhållande till varandra. Följande tjänstgöringsskyldighet
och avlöningsförmåner föreslogos:

för musiklärare 1,400 kronor jämte två åiderstillägg å 200 kronor efter respektive
5 och 10 år för 16—18 timmars undervisningsskyldighet,

för teckningslärare 1,000 kronor jämte två åiderstillägg å 200 kronor efter
respektive 5 och 10 år för 12—14 timmars undervisningsskyldighet,

för gymnastiklärare 900 kronor jämte två åiderstillägg å 200 kronor efter
respektive 5 och 10 år för 11—13 timmars undervisningsskyldighet.

För lärare i trädgårdsskötsel och trädplantering vid de seminarier, där
undervisningen i detta ämne vore fullständigt ordnad, vilken lärare vore skyldig
att undervisa 12—15 timmar under den tid av året, som erbjöde tillfälle till
trädgårdsarbete, och under den övriga delen av läsåret 3 timmar i veckan, varjämte
han borde ägna noggrann omsorg åt trädgårdens tillbörliga skötsel och vård,
föreslogs i betraktande därav, att av dessa lärare fordrades arbete även under seminariernas
ferietider, en höjning i deras arvoden till 1,200 kronor. Dessutom borde
de liksom numera alla här förut omnämnda lärare hugnas med åiderstillägg för väl
vitsordad tjänstgöring, vilka åiderstillägg borde bestämmas till två å 100 kronor
vartdera efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Arvodena skulle alltså
utgå i tre grader å 1,200, 1,300 och 1,400 kronor.

Detta arvode borde emellertid ej utgå till en var lärare i trädgårdsskötsel
För vissa seminarier borde dels på grund av seminarieträdgårdens ringa storlek,
dels ock på grund av andra särskilda förhållanden icke det eljest bestämda arvodet
fastslås, utan borde fortfarande arvode utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmelse
i varje särskilt fall.

För manliga och kvinnliga lärare i slöjd vore tjänstgöringsskyldigheten
bestämd till lägst 14 högst 24 timmar i veckan. O billigheten av att samma arvode
utginge för så olika tjänstgöring läge i öppen dag. Tjänstgöringsskyldigheten
borde begränsas till 16—18 timmar i veckan och arvodena sättas till 1,100 kronor
för de manliga och 1,000 kronor för de kvinnliga lärarna med rätt för såväl de
manliga som kvinnliga till två åiderstillägg å 100 kronor vartdera efter 5 och
10 års väl vitsordad tjänstgöring. Arvodena skulle alltså utgå för lärare i manlig
slöjd med 1,100, 1,200 och 1,300 kronor samt för lärare i kvinnlig slöjd med
1,000, 1,100 och 1,200 kronor.

161

Ersättning för övertidstjänstgöring, som förut utgått till lärare i teckning
och musik, borde även framdeles utgå dock med höjt belopp och i förhållande
till det arvode vederbörande tjänstinnehavare åtnjöte för visst antal veckotimmar
samt med utsträckning av denna rätt till samtliga de övningslärare, av
vilka övertidstjänstgöring utkrävdes. Denna ersättning borde utgå till lärare i
musik och sång, teckning och gymnastik med 100 kronor, till lärare i manlig
slöjd med 75 kronor och till lärare i kvinnlig slöjd med 70 kronor. På grund
av likformigheten i seminariernas anordning komme övertidstjänstgöringen att
bliva av mera tillfällig art och kunna begränsas till ett fåtal timmar. Endast i
undantagsfall behövde den överskrida 4 timmar i veckan. Då denna tjänstgöring
vore att betrakta såsom ett extra arbete, borde ersättning därför icke anses såsom
ingående i tjänstinnehavarens egentliga arvode och fördenskull icke heller ökas
med ålderstillägg samt icke kunna ens till någon del utgå till annan än den, som
bestrede ifrågavarande övertidstjänstgöring.

Enär frågan om arvodena åt de manliga lärarna i övningsskolan så nyligen
som år 1901 av riksdagen prövats, ansågs icke skäl föreligga att nu föreslå
någon ändring i deras avlöningsförhållanden. Däremot syntes det billigt, att de
kvinnliga lärarnas avlöning något höjdes genom införande av ett första ålderstillägg
å 150 kronor efter 5 års tjänstgöring, varigenom likformighet vunnes för
samtliga seminarielärare i tiden för rätt till åtnjutande av ålderstillägg.

I fråga om ordinarie lärare, vilken förordnades att såsom vikarie uppehålla
rektorsbefattning, föreslogs samma arvode som förut, nämligen 500 kronor årligen
med bibehållande av egen lön och egna tjänstgöringspenningar.

För vikarierande manlig adjunkt föreslogos samma arvoden som för e. o.
lärare vid de allmänna läroverken eller 2,000 kronor för vikarie med full kompetens
och 1,800 för vikarie utan full kompetens.

Vikarierande kvinnlig adjunkt kunde däremot icke skäligen likställas i
avlöningsförmåner med e. o. lärarinnor vid de allmänna läroverken. Dessa vikarier
vid seminarierna åtnjöte redan då arvode av 1,800, respektive 1,500 kronor,
och en nedsättning av dessa belopp vore så mycket olämpligare som i sådant fall
samma lärarinna skulle få lägre arvode, om hon undervisade på seminariet, än om
hon tjänstgjorde i seminariets övningsskola. De då utgående arvodena 1,800 och

1,500 kronor borde alltså bibehållas.

Vikarie för övningslärare och lärare i övningsskolan syntes böra såsom
dittills i allmänhet varit fallet uppbära arvode med samma belopp, som tillkomme
tjänstinnehavare, dock utan ålderstillägg.

I fråga om pensionsrätt föreslogs, att rektorer, manliga adjunkter samt
lärare i musik och sång, i teckning, i trädgårdsskötsel och i slöjd skulle hava
rättighet och skyldighet att avgå med pension vid uppnådda 65 levnadsår och
35 tjänstår, kvinnliga adjunkter vid uppnådda 55 levnadsår och 25 tjänstår, lärare i

21—131873. Lärarelönenämnden. 3.

162

gymnastik och lärare i övningsskola vid uppnådda 60 levnadsår och SO tjänstår, allt
med förbehållen rätt för Kungl. Maj:t att låta med avskedet anstå, om den pensionsberättigade
prövades kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna.
Pensionsbeloppet skulle utgöra för rektorer och adjunkter oavkortad lön och för övningslärare
tre fjärdedelar av det befattningen åtföljande arvodet, dock att för
övningslärare sammanlagda pensionsbeloppet för flera tjänster icke finge överstiga

3,000 kronor. Pension för lärarna i övningsskolan skulle fortfarande utgå från
folkskollärarnas pensionsinrättning.

Motion av Med anledning av denna proposition väcktes motion i riksdagens andra

J. A. Land- kammare av J. A. Lundgren, som framhöll, att i kungl. propositionen om lönereglering
för vid rikets allmänna läroverk anställda lärare föresloges för musiklärare
vid de allmänna läroverken arvode i fyra avlöningsgrader, nämligen 1,100,
1,300, 1,500 och 1,700 kronor för 12 timmars undervisning i veckan. Tjänstgöringstiden
vid seminarierna vore emellertid en halv gång längre än vid de allmänna
läroverken, och undervisningen vid seminarierna vore obligatorisk och avpassad
för uppgiften att utbilda lärare. Härav framginge, att om Kungl. Maj:ts
förslag antoges oförändrat, musiklärarna vid seminarierna icke skulle erhålla en
ersättning, som motsvarade deras mera krävande arbete. Motionären föreslog därför,
att musiklärarna vid seminarierna måtte beviljas arvode i fyra lönegrader, nämligen
1,600, 1,800, 2,000 och 2,200 kronor för 18 timmars tjänstgöring i veckan.
Motion av Ännu en motion väcktes i andra kammaren med anledning av ifrågavarande

BmilridrockProP°sition, nämligen av Emil Hammarlund och Fridtjuv Berg. Enligt dessa
Fridtjuv motionärers åsikt vore det ej nog, att seminarielärarna likställdes med lärarna vid de
Berg. allmänna läroverken. Lönen borde i själva verket vara högre, om dessa för folkundervisningen
så betydelsefulla läroanstalter skulle kunna draga till sig de bästa
lärarkrafterna. I Kungl. Maj:ts proposition omnämndes ock, att departementschefen
hade för avsikt att snarast möjligt inför Kungl. Maj:t föreslå åtgärders vidtagande
i syfte att åvägabringa vissa ändringar i folkskoleseminariernas organisation.
Det vore att hoppas, att därvid även skulle tagas i övervägande frågan
om höjda kompetensfordringar och därmed även bättre löneförmåner för folkskoleseminariernas
lärarpersonal. Yad som emellertid nu kunde uppställas som minimifordran
vore genomförandet av programmet full likställighet mellan lärare
vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken samt en »motsvarande löneförbättring»
för den övriga lärarpersonalen vid folkskoleseminarierna. Detta hade
dock icke blivit iakttaget i den kungl. propositionen, ja, några grupper av lärare
finge rent av löneminskning i stället för löneförbättring.

I fråga om folkskoleseminariernas rektorer framhölls i motionen, att man
såsom ledare av de läroanstalter, vilka skulle utbilda lärare för 93 % av de skolplikt^
barnen, helt naturligt borde söka erhålla de främsta pedagoger, som funnes
i vårt land. Men detta vore icke möjligt, så länge dessa rektorer vore lägre

avlönade än rektorerna vid de högre allmänna läroverken. Vad som alltså minst
krävdes vore, att seminariernas rektorer tillerkändes samma löne- och pensionsförmåner
som rektorerna vid dessa läroverk. Den obligatoriska kompetensen vore
visserligen icke densamma. Detta hade emellertid ingen betydelse, ty om lönerna
bleve lika, skulle helt visst högre meriterade sökande anmäla sig till dylika
platser.

Med hänvisning till den motivering, som förebragts av rektorerna Lundgren
och Nygren, föreslogs, att till manliga adjunkter vid folkskoleseminarier, belägna
i städer, där kommunalt hyresbidrag utginge till de allmänna läroverkens adjunkter,
måtte av statsmedel utgå hyresbidrag under den tid och till det belopp, som
läroverksadjunkter i dessa städer uppbure dylika bidrag av respektive kommuner.

Kvinnliga adjunkter skulle, om vid jämförelsen hänsyn toges till det nu
utgående dyrtidstillägget, enligt Kungl. Maj:ts förslag under första femårsperioden
erhålla 75 kronor mer.än förut, under andra femårsperioden en årlig förhöjning
av 25 kronor, under tredje femårsperioden däremot eu årlig minskning av 25
kronor och under fjärde femårsperioden eu årlig minskning av 75 kronor. Slutligen
skulle kvinnlig adjunkt, som tjänstgjort 20 år, få en löneminskning av icke
mindre än 350 kronor årligen. Detta kunde näppeligen kallas att »komma i åtnjutande
av motsvarande löneförbättring», helst om man toge i betraktande, att
antalet tjänstgöringsveckor per år skulle ökas från 36 till 38. De kvinnliga adjunkterna
hade minst lika dryg tjänstgöring som de manliga. Enär de kvinnliga
adjunkterna skulle bliva pensionsberättigade tidigare än de manliga, vore någon
skillnad i lön berättigad. Eör att lönenedsättning måtte undvikas och de kvinnliga
adjunkterna lika väl som de manliga bibehållas vid fem lönegrader, föreslogs,
att för kvinnliga adjunkter lön fastställdes i fem lönegrader å 1,350, 1,700,

2.050, 2,400 och 2,700 kronor jämte tjänstgöringspenningar å respektive 750, 900,

1.050, 1,200 och 1,300 kronor.

Då de vid seminarierna anställda musiklärarna, utöver vad som krävdes
vid de allmänna läroverken, borde vara kompetenta att handleda seminariets lärjungar
i konsten att undervisa i sång, ansågo motionärerna, att de i löneförmåner
åtminstone borde likställas med motsvarande lärare vid de högre allmänna läroverken,
och föreslogo sålunda, att manlig eller kvinnlig lärare i musik och sång
måtte för 18 timmars undervisning i veckan åtnjuta arvode i fyra avlöningsgrader
å 1,600, 1,800, 2,000 och 2,200 kronor med rätt att för överskjutande timantal
åtnjuta ersättning i enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit för sång- och
musiklärare vid högre allmänna läroverk.

För vinnande av likställighet med teckningslärare vid de högre allmänna
läroverken föreslogo motionärerna, att manlig eller kvinnlig lärare i teckning
måtte för 14 timmars undervisning i veckan åtnjuta arvode i fyra avlöningsgrader
å 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor med rätt att för vad timantalet per

164

vecka översköte 15 åtnjuta ersättning i enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslå
git för teckningslärare vid högre allmänt läroverk.

Vikarierande kvinnlig adjunkt skulle, om hänsyn toges till det nu utgående
dyrtidstillägget, enligt Kungl. Maj:ts förslag få lägre ersättning än förut, oaktat
den årliga tjänstgöringstiden förlängts med två veckor samt dylika lärare hädanefter
skulle för uppflyttning i högre lönegrad endast få räkna sig till godo den
tid utöver fem år de tjänstgjort såsom extra ordinarie vid folkskoleseminarium.
Motionärerna föreslogo för vikarierande kvinnlig adjunkt, om hon fullgjort villkoren
för behörighet till adjunktsbefattning, ett arvode å 2,000 kronor men i annat
fall å 1,800 kronor.

Då enligt Kungl. Maj:ts förslag för de manliga övningsskollärarna alldeles
samma avlöningsgrader skulle fortfarande gälla, men tjänstgöringstiden ökas
från 36 till 38 veckor, innebure förslaget i själva verbet en löneförsämring. Manliga
folkskollärare i åtskilliga städer åtnjöte i alla lönegraderna högre lön än
övningsskollärarna, och i flera andra städer hade lärarna alldeles samma lön.
Arbetet i övningsskolan vore emellertid i hög grad ansträngande. Motionärerna
föreslogo därför, att för manliga lärare i övningsskolan måtte utgå arvode i
fyra avlöningsgrader å 1,700, 2,000, 2,300 och 2,600 kronor.

Även beträffande dessa lärares pensionsförhållanden vore en förbättring i
högsta grad av behovet påkallad. Den kungliga propositionen erinrade i fråga
om dessa lärares pensionsförhållanden om att de jämlikt nådiga cirkulärbrevet
av den 31 december 1877 vore delaktiga i folkskollärarnas pensionsinrättning.
Departementschefen hade därför icke ansett något stadgande om pensionsrätt för
dessa lärare erforderligt. Den pension, som de åtnjöte från folkskollärarnas pensionsinrättning,
utgjorde emellertid 750 kronor. Under det att lärare i övningsämne
vid avskedstagandet skulle komma i åtnjutande av 75 % av lönen med tillhörande
ålderstillägg, skulle lärarna i övningsskolan endast få omkring 31 % av lönen med
tillhörande ålderstillägg. Jämförde man dessa lärares ställning i avseende på
deras pensionsförhållanden med folkskollärarnas i större och medelstora stadssamhällen,
funne man, att de förstnämnda stode mycket tillbaka. I flera städer hade
man nämligen insett, att den procent av lönen, som under nuvarande förhållanden
utginge såsom pension från folkskollärarnas pensionsinrättning, vore allt
för låg. Tilläggspension utginge därför av kommnnmedel, så att på flera ställen
pensionen vore för manlig folkskollärare 1,200—1,500 kronor. Med dessa
jämförelser för ögonen syntes det motionärerna, som om fastställande av pensionen för
ämneslärare i övningsskolan till jämnhöjd med lärares i övningsämnena eller till
75 / av lönen med tillhörande ålderstillägg icke kunde anses annat än som en
gärd av klokhet och rättvisa. Vid ordnandet av denna pensionsangelägenhet
borde man emellertid icke kasta över bord den hittills gällande bestämmelsen
om pensionsrätt för dessa lärare i folkskollärarnas pensionsinrättning, enär däri -

165

genom en övergång från folkskolan till övningsskolorna och tvärtom skulle försvåras
för att icke säga omöjliggöras. Det vore ej heller nödigt, då något hinder
antagligen icke mötte, för att pensionen utginge från två håll: från folkskollärarnas
pensionsinrättning med så stort belopp, som högst därifrån kunde erhållas, och från
allmänna indragningsstaten med skillnaden mellan detta belopp och pensionen i
dess helhet. Det ifrågasatta pensionsbeloppet borde manlig lärare hava rätt att
åtnjuta vid den tidpunkt, då han enligt Kungl. tMaj:ts proposition skulle vara
skyldig att från tjänsten avgå, eller vid uppnådda 60 levnads- och 30 tjänstår.

Kung!. Maj:ts förslag till avlöning för kvinnliga lärare i övningsskola innebure,
om hänsyn toges till det nu utgående dyrtidstillägget, en minskning
jämte förlängd tjänstgöringstid. Till undvikande av dylik nedsättning föreslogo
motionärerna, att kvinnlig lärare i seminariums övningsskola måtte åtnjuta arvode
i fyra avlöningsgrader å 1,600, 1,800, 2,000 och 2,200 kronor.

Naturligtvis borde dessa lärarinnor i likhet med många av sina kamrater
vid folkskolorna komma i åtnjutande av tilläggspension utöver vad som utgår
från folkskollärarnas pensionsinrättning, och pensionen borde utgå efter enahanda
grunder som för lärarna. Pensionsåldern syntes emellertid böra för dessa lärarinnor
inträda vid samma ålder som för kvinnlig adjunkt eller vid uppnådda 55
levnadsår. De 30 tjänståren borde däremot bibehållas, enär detta fordrades för
hel pension från folkskollärarnas pensionsinrättning.

Särskilda utskottet anslöt sig i fråga om rektorers avlöning till Kungl.
Maj:ts förslag.

Utskottet ansåg, att statsverkets utgifter icke borde göras beroende av de
särskilda kommunernas beslut angående hyresbidrag åt vissa lärare och kunde
därför icke tillstyrka yrkandet om hyresbidrag åt de manliga adjunkterna i
Stockholm och Göteborg.

I fråga om de kvinnliga adjunkterna anslöt sig utskottet till Kungl.
Maj:ts förslag och tilläde, att om motionärernas förslag vunne avseende de
kvinnliga adjunkterna skulle erhålla en pension, som särskilt i jämförelse med de
för sam skollärarinnor föreslagna skulle ställa sig alltför hög.

För musik- och teckningslärare syntes utskottet någon ändring i de av
Kungl. Maj:t föreslagna arvodena ej erforderlig, men utskottet föreslog, att
tjänstgöringsskyldigheten bestämdes till 16 timmar för lärare i musik och 12
timmar för lärare i teckning.

Då vid flera av seminarierna fullständig undervisning i trädgårdsskötsel
och trädplantering icke ägde rum och alltså ej likställighet inträtt med avseende
på anställande av dylik lärare, ansåg utskottet tiden ej vara inne att ^reglera
dessa lärares avlöning. De borde, till dess ordnade förhållanden inträtt, erhålla
ett arvode av 1,200 kronor årligen. Utskottet kunde icke heller tillstyrka förslaget
om deras pensionsrätt, utan borde, enligt utskottets mening, frågan om så -

8ärskilda
utskottets
utlåtande.

166

Reservationer
till utskottets
utlåtande.

dana lärares pensionering tills vidare i varje särskilt fall prövas och avgöras av
riksdagen.

I huvudsak anslutande sig till de av motionärerna anförda grunder ansåg
utskottet, att den i motionen yrkade förhöjningen i de manliga övningsskollärarnas
arvoden borde av riksdagen bifallas.

I fråga om de kvinnliga övningsskollärarna ansåg utskottet, att de av motionärerna
åberopade omständigheterna borde föranleda införande av en fjärde avlöningsgrad
å 2,000 kronor, varigenom avlöningsgraderna bleve lika många som
de för manlig lärare föreslagna.

Med hänsyn till de arvodesbelopp, som föreslagits för extra ordinarie lärarinnor
vid samskolor, fann utskottet ej skäl att hemställa om ändring i de av
Kungl. Maj:t föreslagna lönebeloppen för vikarierande kvinnlig adjunkt.

Utskottet föreslog vidare den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att pensionsåldern
skulle inträda vid uppnådda 62 levnadsår för gymnastiklärare och 55
år för kvinnliga lärare i övningsskolan.

Vidare föreslog utskottet, att intill dess ny allmän författning angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension trätt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för en var av ordinarie lärare skulle avgå och åt statsverket besparas följande
belopp: nämligen

	i första lönegraden.	i andra lönegraden.	i tredje lönegraden.	i fjärde lönegraden.	i femte lönegraden.
för rektor ................	135	145	160	_
för manlig adjunkt............	65	75	90	100	115
för kvinnlig adjunkt...........	35	45	60	70	—
för lärare i musik och sång.......	30	35	40	—	—
för lärare i teckning...........	20	25	30	—	—
för lärare i gymnastik..........	20	20	25	—	—
för lärare i manlig slöjd.........	20	25	25	—	—
för lärare i kvinnlig slöjd........	20	20	25	—	—

Beträffande lärarna i övningsskolan fann utskottet det vara ett behjärtansvärt
ändamål att höja de ifrågavarande lärarnas pensionsbelopp, men då någon
utredning angående lämpligaste sättet att ordna denna angelägenhet ej förelåge
och då dessutom ny allmän pensionslag snart vore att förvänta, ansåg sig
utskottet under dåvarande förhållanden ej böra föreslå någon ändring med avseende
på dessa lärares pensionering.

Herr J. Berlin hade med instämmande av herr J. F. Nyström i fråga om de
kvinnliga adjunkternas löneförmåner anfört, att då enligt utskottets förslag kvinnlig

167

adjunkt skulle bliva pliktig att av sina löneförmåner erlägga avgifter motsvarande
kommande pensionsbidrag, rättvisa och billighet krävde åtminstone någon förbättring
i de av Kungl. Maj:t föreslagna löneförmånerna, och hemställde, att följande
löneförmåner måtte bestämmas: lön i fyra lönegrader å 1,650, 1,700, 2,050 och
2,400 kronor jämte tjänstgöringspenningar å respektive 750, 900, 1,050 och 1,200
kronor; samt att intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension trätt i kraft, å de för kvinnlig adjunkt bestämda löneförmånerna
för en var skulle avgå och åt statsverket besparas i första lönegraden
40 kronor, i andra lönegraden 50 kronor, i tredje lönegraden 60 kronor och i
fjärde lönegraden 70 kronor.

Herr Berg, som ansåg, att de i ämnet väckta motionerna bort tillstyrkas,
hade i fråga om de kvinnliga seminarieadjunkternas avlöning anfört, att löneregleringen
för dem skulle innebära en försämring. En sådan kunde reservanten
icke finna motiverad genom sammanställningen med de nya statssamskolornas
ämneslärarinnor, vilka endast skulle undervisa barn, medan de kvinnliga seminarieadjunkterna
hade en långt vidsträcktare uppgift, nämligen att utbilda unga
kvinnor till lärarinnor, varför ock av dem fordrades högre kompetens. Då ett
fullständigt bifall till det i motionen framställda förslaget emellertid ej kunde
förväntas, hemställde han om samma ändring i utskottets förslag som de nyssnämnda
reservanterna.

Herr Kvarnzelius hade ansett, att utskottet bort tillstyrka, vad av Kungl.

Maj:t föreslagits angående lärare i trädgårdsskötsel.

'' Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag utom i fråga om de RiJcsdagsbekvinnliga
adjunkterna, i vilken punkt utskottsreservanternas yrkande bifölls. slutet.

Kungl. kungörelse om löne- och pensionsregleringen utkom den 27 augusti

1904.

Genom denna kungörelse åstadkoms enligt riksdagens beslut full likställighet
med avseende på lönetursrätt mellan läroverkslärare och seminarielärare
på det sätt, att endast ordinarie tjänstgöring får räknas för lönetur och adjunkter
på båda hållen få räkna sig till godo ordinarie tjänstgöring såväl vid läroverk
som vid seminarium.

Lärare och lärarinnor vid seminariernas övningsskolor erhöllo genom denna
kungörelse enligt riksdagens beslut rätt att med avseende å lönetur vid seminariet
räkna sig till godo föregående tjänstgöring vid folkskola.

168

Tiden 1905—1911.

Tillförord- Genom kungl. kungörelsen den 9 juni 1905 tillerkändes pensionsrätt åt till nad

rektors förordnad rektor vid folkskoleseminarium, vilken fullgjort de i fråga om ämnespensinnsratt
a

1905. lärare vid sådant seminarium för pensions erhållande stadgade villkor och i minst

15 år innehaft rektorsförordnande.

1907 års Efter beslut av 1907 års riksdag utfärdades lagen om civila tjänstinne pensionslag.

[iavares rgyt till pension den 11 oktober 1907, varigenom villkoren för rätt till
pension lagstadgades för varje ordinarie innehavare av civil tjänst med lön å
stat, som blivit fastställd av Konungen och riksdagen, vad seminariernas lärare
beträffar alltså för befullmäktigade rektorer och för adjunkter. I fråga om pensionsavgifterna
stadgas i denna lag, att avgiftsprocenten beräknas efter beloppet
av det för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent
för varje helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent.
Pensionslagen medgiver rätt till avkortad pension vid oförmögenhet att tjänstgöra
efter fem års tjänstledighet för sjukdom eller efter olycksfall i tjänsten.

Enligt kungl. kungörelsen den 11 oktober 1907 om tillämpligheten av lagen
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skola de bestämmelser om pensionsrätt
och skyldighet att för pensionsändamål vidkännas löneavdrag, vilka stadgats
genom kungörelsen av den 27 augusti 1904 beträffande lärare vid rikets folkskoleseminarier
i musik och sång, i teckning, i gymnastik eller i slöjd ävensom
genom kungl. kungörelsen den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid
folkskoleseminarium, fortfarande äga giltighet samt vad i övrigt genom lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension blivit stadgat i tillämpliga delar
gälla envar av dessa rektorer och lärare. På grund härav har allmänna pensionslagens
föreskrifter om pensionsåldern tillämpats med avseende på folkskoleseminariernas
övningslärare. Enligt dessa hava de manliga lärarna i teckning, i musik
och i slöjd rättighet och skyldighet att avgå med pension efter uppnådda 65 levnadsoch
35 tjänstår, de manliga lärarna i gymnastik efter 62 levnads- och 30 tjänstår
och de kvinnliga lärarna i de nämnda ämnena efter 60 levnads- och 30 tjänstår.
Höjning av Vid 1907 års riksdag framlades proposition om höjning av pensionen för

pension för övningsskolans lärare. I statsrådsprotokollet erinrades om den förändring i nämnda
skolans \ä- lärarpersonals pensionsförhållanden, som inträtt genom 1906 års riksdagsbeslut anrare
1907. gående lönereglering för folkskollärare, varigenom pensionen höjts för manlig lärare
till 1,013 kronor och för kvinnlig lärare till 900 kronor. Det kunde emellertid
med fog göras gällande, att även dessa pensionsbelopp icke stode i lämplig

169

proportion till de löneförmåner pensionstagarna under tjänstetiden åtnjöte. En
förhöjning av pensionerna vore därför av rättvisa och billighet påkallad. Då manliga
och kvinnliga övningslärare vid folkskoleseminarierna ägde uppbära en pension,
motsvarande tre fjärdedelar av det befattningen åtföljande arvodet med ålderstillägg,
ansåg departementschefen, att för lärarna i övningsskolan pensionsbeloppet borde bestämmas
på samma sätt. Efter sådan beräkningsgrund skulle pensionsbeloppet bliva
1,950 kronor för manlig och l,5l)0 kronor för kvinnlig lärare vid övningsskolorna.
Pensionsavgifterna skulle i så fall bliva för manlig lärare 65 kronor och för kvinnlig
lärare 50 kronor samt för seminariet, med vars anslag skulle bestridas de
avgifter, som enligt pensionsreglementet ålåge skoldistriktet att erlägga, respektive
130 kronor och 100 kronor. I propositionen föreslogs, att varje folkskoleseminarium
måtte, under iakttagande i tillämpliga delar av föreskrifterna i
reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning, för var och en av de vid den
med seminariet förenade övningsskolan befintliga lärartjänster, vilka skulle uppehållas
av examinerade manliga eller kvinnliga folkskollärare, eidiålla delaktighet
i nämnda pensionsinrättning efter det högsta lönebelopp, varav den lärare, som
innehade tjänsten, på grund av tjänstålder enligt gällande författning ägde att
komma i åtnjutande.

Statsutskottet hade mot Kungl. Maj:ts förslag intet att erinra, annat än
att pensionsbeloppen synts väl höga, och föreslog, att pension skulle utgå med två
tredjedelar av befattningen åtföljande lön jämte ålderstillägg.

Reservation hade avgivits av ledamoten av andra kammaren E. Hammarlund,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förslag måtte
av riksdagen bifallas.

I debatten i kammaren framhöll reservanten, att då åtskilliga större städer
beviljat sina lärare en särskild tilläggspension, skulle enligt utskottets förslag
övningsskollärarna i flera fall få lägre pension än lärarna i de större städerna.
Samma sak framhölls av Y. Rydén, som anförde, att i allmänhet i de större
städerna pension utginge med 70 % av lönen.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen. Kungl. kungörelse i ärendet utfärdades
den 28 juni 1907.

I en den 23 september 1907 till Kung]. Maj:t ingiven underdånig framställning
hade åtskilliga lärare- och lärarinnor vid folkskoleseminariernas övningsskolor
hemställt om förbättring av ifrågavarande lärarpersonals löneförmåner
och därvid anfört bl. a. följande:

Om övningsskollärarbefattningarna skulle ha förmåga att draga till sig de
mest kvalificerade lärarna, måste de ur ekonomisk synpunkt vara begärliga. För
att de skulle bliva detta, borde den av riksdagen vid senaste lönereglering omfattade
principen följas, att ifrågavarande tjänster avlönades högre än bäst betalade
tjänst vid folkskola. På grund av 1906 års riksdagsbeslut i folkskollärar 22—131873.

Lårarelönenämnden. 3.

Tillfällig
löneförbättring
för
övningsskolans
lärare
1908.

170

nas lönefråga hade städernas lärarkårer begärt och erhållit högre löner. Vid en
jämförelse med flera städers löner för folkskollärare och de då utgående lönerna
för lärarpersonalen vid seminariernas övningsskolor framginge, att riksdagens
nyssnämnda löneprincip ej längre vore tillämpad, om ej en ökning av övningsskollärarnas
löner beviljades. Petitionärerna föreslogo följande lönegrader: för manliga
lärare 2,000, 2,500, 3,000 och 3,500 kronor, för kvinnliga 2,000, 2,250,

2,500 och 2,750 kronor.

Med anledning av ifrågavarande petition framlades vid 1908 års riksdag
kung! proposition om tillfällig löneförbättring för lärare och lärarinnor vid
folkskoleseminariernas övningsskolor.

Departementschefen anförde i denna fråga bl. a., att den höjning folkskollärarna
i riket genom 1906 års riksdag erhållit i sina avlöningsförmåner återverkat
på avlöningen för folkskollärarna i de större städerna. Med de förmåner,
som nu erbjödes folkskollärarna i åtskilliga städer, kunde seminariernas övningsskolor
icke uthärda i konkurrensen. Vid sådana förhållanden ansåg departementschefen,
att en löneförbättring för övningsskolornas personal vore väl motiverad,
men då det syntes betänkligt att fastslå nya avlöningsförmåner för en personal,
som nära berördes av den stora organisationsfråga, med vilken seminariekommittén
vore sysselsatt, måste han inskränka sig till en framställning om tillfällig
löneförbättring för ifrågavarande personal. I betraktande såväl av vad folkskollärarna
i de större städerna i genomsnitt åtnjöte i avlöningsförmåner som vad
seminarielärarna och andra med dem jämförliga tjänstemannagrupper hade i avlöning,
syntes en löneförhöjning av 300 kronor för manliga och 200 kronor för
kvinnliga lärare vid övningsskolorna kunna anses skälig.

Med anledning av denna proposition väcktes motion i andra kammaren av
E. Hammarlund och F. Berg. I denna framhölls, att de slutlöner, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle utgå till de manliga lärarna vid övningsskolorna,
skulle bliva lägre än de löner, som redan nu utginge till folkskollärarna i sex
städer. För lärarinnorna skulle slutlönen bliva lägre än den lön, som utginge till
folkskollärarinnorna i två städer. Motionärerna föreslogo, att en höjning av åtminstone
100 kronor för såväl lärare som lärarinnor måtte ske i de föreslagna
beloppen. Därigenom skulle t. ex. lärare vid seminariets övningsskola i Göteborg
komma upp till samma slutlön som en folkskollärare i Göteborg, och lärarinna
vid seminariets övningsskola i Stockholm skulle få samma slutlön som folkskollärarinna
i Stockholm.

Statsutskottet ansåg sig böra biträda förslagen om tillfällig löneförbättring
för ifrågavarande personal. Beträffande beloppet av löneförhöjningen ansåg sig
utskottet icke i allmänhet böra gå utöver vad av Kungl. Maj:t föreslagits. Vidkommande
ifrågavarande lärarpersonal i Stockholm och Göteborg ansåg emellertid
utskottet, att de därstädes rådande höga levnadskostnaderna betingade en

171

något större förhöjning, i vilket avseende utskottet fann de av motionärerna föreslagna
beloppen, 400 kronor för lärare och 300 kronor för lärarinna, lämpligt avpassade.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Samma tillfälliga löneförbättring har beviljats av de följande riksdagarna,
och kungl. kungörelser därom ha utfärdats den 13 juni 1908, den 11 juni 1909,
den 18 juni 1910 och den 22 juni 1911. Enligt den sista av dessa kungörelser
skall enahanda löneförbättring gälla tills vidare, så länge särskilda anslag för
ändamålet anvisas.

Den 9 maj 1911 inkom till Kungl. Maj:t en underdånig framställning från
Svenska seminarielärarföreningens styrelse om löne- och pensionsreglering för lärare
i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna. I nämnda framställning anfördes
bl. a. följande. Lärarna i trädgårdsskötsel hade vid löne- och pension sregleringen
1904 förbigåtts av det skäl, att undervisningen i detta ämne vore ordnad på olika
sätt vid olika seminarier, i det att den teoretiska och den praktiska undervisningen
vid några seminarier vore förenade hos samme lärare och vid andra meddelades
av olika personer samt fullständig undervisning vid några få seminarier icke
vore anordnad. Organisation av undervisningen i ämnet förmenades icke vara genomförd.
Ämnet vore emellertid upptaget i seminariernas undervisningsplan, och timfördelning
liksom kursfördelning vore bestämd för de olika seminarieklasserna.
Bristen på organisation bestode därför i obestämdheten och olikheten i läraravlöningen
och skulle hava blivit avhjälpt genom eu lönereglering. Riksdagen hade icke
vägrat att reglera slöjdlärarnas avlöning och pensioner vid seminarierna, fastän
undervisningen i slöjd vore ordnad på olika sätt vid olika seminarier och rätt ofta
delad på flera personer. I dessa fall delades lönen i första lönegraden mellan de
olika lärarna, vilka i sådant fall icke åtnjöte rätt till ålderstillägg och pension. På
samma sätt torde lönen kunna regleras för lärarna i trädgårdsskötsel med rätt
till ålderstillägg och pension för dem, som hade full undervisning i ämnet. Med
de tillfällen till förvärvande av goda inkomster, som praktisk verksamhet i trädgårdsskötsel
beredde, kunde icke seminarierna hava trygghet för att erhålla fullt
kompetenta lärare, som för den ringa avlöningen ägnade behövlig tid och fullt
intresse åt seminarieundervisningen och åt vården av seminarieträdgården. Av
läraren i trädgårdsskötsel fordrades nämligen icke blott såsom av övriga övningslärare
tjänstgöring på bestämda timmar utan ständig övervakning av och personligt
arbete i trädgården, ofta utsträckt till dagsarbete. Med den fordran på undervisningen
i folkskolorna, som alltmer gjorde sig gällande, att den skulle förbindas med självverksamhet
av lärjungarna, komme sådana ämnen, som beredde tillfällen till praktiskt
utförande, att vinna större och större betydelse. Trädgårdsskötseln komme därför att
ställa stora anspråk på folkskollärarna och ännu större på den seminarielärare, som
skulle handleda i detta ämne. Denne seminarielärare måste icke endast ha praktisk

Petition om
löne- och
pensionsreglering
för
lärarna i
trädgårdsskötsel.

172

Behovet av
löneförbättring.

förtrogenhet med trädgårdsmästarens yrke, han måste också besitta det nödiga teoretiska
underlaget i naturvetenskap och hava sådan pedagogisk utbildning, att han ej
komme till korta inför sina lärjungar. Om man ställde dessa fordringar på lärarna och
dessa måste offra sin tid och sina krafter på läraruppgiften utan att få tillfälle till
lönande bisysselsättningar, så borde de vara berättigade till en mot fordringarna
svarande avlöning och pension. Vid bestämmandet av dessa förmåner kunde man
icke undgå att fästa avseende vid den omständigheten, att övriga övningslärare
hade rätt till särskild ersättning för den tjänstgöring, som de bestridde utöver
det bestämda timantalet, men att fixerande av tjänstgöringstiden för lärarna
i trädgårdsskötsel icke vore möjligt, då till deras tjänståligganden hörde att vårda
seminarieträdgården.

På grund av det anförda anhöll styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för beredande av avlöning åt manliga lärare i trädgårdsskötsel vid
folkskoleseminarier med 2,000 kronor och åt kvinnliga med 1,500 kronor om året,
ålderstillägg åt såväl manlig som kvinnlig lärare med 250 kronor efter fem och
500 kronor efter tio års tjänstgöring samt pension enligt lagen angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 och kungl. kungörelsen
om löne- och pensionsreglering för lärare vid rikets folkskoleseminarier den 27
augusti 1904 moment 6 a och b, utgående såsom hel med tre fjärdedelar av arvode
med ålderstillägg vid 65 levnads- och 35 tjänstår för lärare samt 55 levnadsoch
25 tjänstår för lärarinna.

Flertalet av de över denna petition hörda domkapitlen och kollegierna vid
folkskoleseminarierna hava tillstyrkt densamma.

Folkimdervisningskommitténs betänkande om folkskole seminarierna.

Folkundervisningskommittén, som den 20 december 1911 avgav betänkande
med förslag rörande folkskoleseminarierna, framhåller i kapitlet om avlöning och
pensionering först behovet av löneförbättring för folkskoleseminariernas lärare. Den
enda säkert verksamma åtgärden för beredande åt seminarierna av sådana lärarkrafter,
som där vore behövliga, vore, säger kommittén, att göra seminarielärartjänsterna
i ekonomiskt avseende så pass förmånliga, att de kunde bliva eftersökta
även av väl meriterade lärare. Under diskussionen om seminariernas reform hade
ock med all rätt framhållits, att en höjning av seminarielärarnas löner jämväl vore
påkallad av rättvis hänsyn till arten och betydelsen av seminarielärarnas arbete.

173

Såsom allmän löneprincip förordar kommittén den grundsatsen, att vid löne- Allmän
beloppens avvägande en viss hänsyn borde tagas till de olika levnadsbehoven och löneprincip.
i synnerhet till den försörjningsplikt, som kunde åligga löntagaren. Denna grundsats
hade ock vid senare tiders löneregleringar i allmänhet så tillvida blivit erkänd,
som skillnad därvid gjorts mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavares
löneförmåner. Därvid hade den oegentligheten uppkommit, att till familjeförsörjarna
kommit att höra ett betydande antal ogifta manliga tjänstinnehavare, som
i fråga om levnadskostnader och lönebehov stode eller borde stå de kvinnliga
tjänstinnehavarna nära men högst avsevärt skilde sig från de tjänstinnehavare,
som vore familjefäder. En indelning av löntagarna i två grupper, manliga och
kvinnliga, kränkte påtagligen den hänsyn till levnadsbehoven, varur den framgått.
»En avlöning, som för den ogifta innebär överflöd, kan för familjeförsörjaren
falla under existensminimum, och å andra sidan, en avlöning, tillmätt efter familjeförsörjarens
behov, kan icke rimligen böra tillkomma den icke-familjeförsörjande
mannen, då den anses överflödigt stor för den icke-familjeförsörjande kvinnan.» Då
familjeförsörjaren, jämte det han fullgjorde sina tjänståligganden, fostrade åt staten
nya medborgare, ägde en löneprincip, som gjorde skillnad mellan familjeförsörjaren
och icke-familjeförsörjaren, då fråga vore om staten såsom arbetsgivare,
styrka ej blott i sin rättvisa utan även i sin överensstämmelse med statens djupaste
intressen.

Principen »lika behov lika lön» kunde emellertid icke göras till den bestämmande.
Arten och måttet av det arbete, som skulle utföras, måste givetvis
bliva den första synpunkten, men principen »lika arbete lika lön» finge ej heller
bli enarådande. Det rätta läge i en klokt avvägd förening av de syftemål, som
de båda synpunkterna angåve, en förening, som kommittén med begagnande av
ett uttalande i det statsrådsprotokoll, vilket åberopades i Kungl. Maj:ts proposition
till 1906 års riksdag angående lönereglering för folkskolornas lärarkår, formulerar
till en grundsats av det innehåll, att de, som utföra lika arbete, väl icke
alltid böra avlönas med lika lönebelopp, men däremot alltid böra, så vitt möjligt
»med hänsyn till sina levnadsvillkor bliva lika förmånligt ställda».

»Att fullständigt genomföra denna grundsats låter sig ju icke göra», säger
kommittén, »då levnadsvillkoren växla från individ till individ. Löntagarna inom
varje särskilt tjänsteområde måste alltid sammanföras i ett fåtal grupper, för
vilka avlöningarna sedan bestämmas efter genomsnittsförhållanden. Hur långt
man kan och bör gå i fråga om uppdelning i grupper torde icke kunna en gång
för alla avgöras. Man skulle helt visst finna det önskligt, att man kunde göra
skillnad t. ex. mellan familjer utan barn och familjer med barn och inom de
senare åter mellan sådana med få och sådana med många barn, och ett och annat
exempel skulle kunna anföras från utlandet (Finland, Frankrike), där dylika skillnader
blivit gjorda i fråga om vissa tjänstemannakårers avlöning» Kommittén

174

stannar av praktiska skäl vid en indelning i tre grupper, nämligen manliga gifta
tjänstinnehavare, manliga ogifta tjänstinnehavare och kvinnliga tjänstinnehavare,
dock med det tillägg, att enligt kommitténs åsikt särskild hänsyn bör tagas till
det fall, där löntagare är änka med minderåriga barn, ehuru kommittén icke ansett
det lämpligt att för dessa fåtaliga fall fastställa en särskild löneskala, varmed
skulle följa en ändring av pensionsavgifter och pensionsbelopp. Kommittén
medger emellertid, att en indelning av tjänstinnehavarna i tre grupper skulle
kunna göras även på annat och måhända från levnadsbehovens synpunkt riktigare
sätt. »Så torde många skäl tala för att de gifta men barnlösa tjänstemännen
sammanfördes med de ogifta, så att den första av de tre grupperna endast komme
att omfatta de egentliga familjefäderna».

»Det är uppenbart», yttrar kommittén, »att avstånden i levnadskostnader
mellan grupperna i den angivna serien icke äro lika stora. Mellan den andra
och tredje gruppen är avståndet jämförelsevis litet eller borde åtminstone sa vara.
Att levnadskostnaderna för den ogifte mannen i regel bliva väsentligt högre än
för den ogifta kvinnan, måste till icke ringa del tillskrivas dyrare levnadsvanor,
som för den förre icke kunna anses nödvändigare än för den senare, samt fördomar,
som göra, att mannen måste anlita avlönad arbetskraft för mycket av det,
som kvinnan anses kunna själv besörja. Men även om detta medgives, lärer man
icke kunna alldeles bortse från det faktum, att, såsom förhållandena och åskådningarna
inom samhället nu en gång äro beskaffade, levnadskostnaderna i allmänhet bliva
rätt väsentligt större för den ogifte mannen än för den ogifta kvinnan. Att bortse
från detta faktum vore så mycket mera oberättigat, som detsamma helt visst
till icke ringa del beror därpå, att mannens näringsbehov rent fysiologiskt sett
är i genomsnitt större än kvinnans, något, som den dagliga erfarenheten gjort så
sannolikt, att det icke synes behöva ytterligare bekräftas. Vid en jämförelse
mellan den manlige och den kvinnliga tjänstinnehavaren bör från statens sida
ytterligare en omständighet tagas i betraktande, som medför olikställighet i ekonomiskt
avseende, nämligen mannens värnplikt. Den ekonomiska förlust, som
dess fullgörande vållar, har säkerligen med rätta ansetts likvärdig med minst
ett års förlust av lönetur.»

Genom den gjorda gruppindelningen av tjänstinnehavarna kommer kommittén
till ett lönesystem med tre olika löneplan, ett för manlig gift, ett för manlig
ogift och ett för kvinnlig tjänstinnehavare, med jämförelsevis stor skillnad
mellan det första och det andra och jämförelsevis liten skillnad mellan det andra
och det tredje.

Kommittén har, yttrar den, måst avstå från anspråket på en högre grad
av följdriktighet vid tillämpandet av sina ovan utvecklade grundsatser inom seminariernas
område. En teoretiskt riktig tillämpning av den uppställda löneprincipen
skulle bl. a. erfordrat en statistisk undersökning av seminarielärarnas

175

ekonomiska förhållanden. Men seminariernas lärarkår vore icke tillräckligt stor,
för att en sådan skulle kunna giva några vägledande resultat. Även om det varit
möjligt för kommittén att utsträcka undersökningen till andra med avseende på
levnads- och tjänsteställning närstående tjänstemannakårer, hade den dock icke
kunnat bygga sitt förslag på de genom dem vunna resultaten, enär ett förslag
till löneförbättring för seminariernas ämnes- och övningslärare i väsentliga delar
måste bliva beroende av nuvarande löneförhållanden ej blott vid seminarierna utan
ej mindre vid de allmänna läroverken. Kommitténs förslag innebär alltså endast
en tillämpning av den angivna löneprincipen, i den mån de förhandenvarande
förhållandena medgivit.

Kommittén, som förordar en viss skärpning av behörighetsvillkoren för
seminarieadjunkterna,1 framhåller, att redan en sådan höjning av de fordringar,
som ställas på seminarielärarna, nödvändiggör en höjning av löneförmånerna.
Löneförmånernas höjning är dock, enligt kommitténs mening, framför allt motiverad
dels av den stora betydelse, som måste tillmätas lärarverksamheten vid ett
seminarium, dels och framför allt av nödvändigheten att tillförsäkra seminarierna
möjlighet att i konkurrensen med de allmänna läroverken draga till sig och kvarhålla
goda lärarkrafter. Kommittén föreslår i detta syfte, att lektors lön må tillkomma
manlig gift seminarieadjunkt. För ogift manlig adjunkt föreslår kommittén
bibehållande av samma slutlön som den nu utgående men höjning av lönen
i föregående lönegrader med ett belopp av 200 kronor, av vilket belopp 150 kronor
lägges till den egentliga lönen och återstoden till tjänstgöringspenningarna.

Grift manlig seminarieadjunkt skulle således enligt kommitténs förslag erhålla
avlöning i fem lönegrader å 1) 4,000, 2) 4,500, 3) 5,000, 4) 5,500 och 5;

6.000 kronor, fördelad i egentlig lön å 1) 2,600, 2) 2,950, 3) 3,300, 4) 3,650 och 5)

4.000 kronor samt tjänstgöringspenningar å respektive 1,400, 1,550, 1,700, 1,850 och

2.000 kronor och ogift manlig seminarieadjunkt avlöning i fem lönegrader å 1)

3,200, 2) 3,700, 3) 4,200, 4) 4,700 och 5) 5,000 kronor, fördelad i egentlig lön å 1) * i

1 I praktiskt avseende i fråga om pro vårsbetyget: såsom allmänt vitsord för undervisningsskicklighet
vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver samt med vitsorden Mycket god eller Utmärkt
bedömd fallenhet för lärarkallet samt beträffande tjänstgöringsbetygen för de närmast föregående två
tjänståren minst vitsordet Med beröm godkänd i alla de hänseenden, vari lärarverksamheten i sådana
betyg vitsordas:

i teoretiskt avseende, då tjänsten omfattar ämnet kristendomsknnskap: teologie licentiatexamen
eller teologie kandidatexamen med vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i gamla och nya testamentets
exegetik samt i ettdera av ämnena dogmatik och kyrkohistoria, därjämte filosofisk ämbetsexamen
eller sådan särskild prövning, som omförmäles i § 27 av nådiga stadgan angående filosofiska examina
den 1 november 1907, samt, för det fall att tjänsten jämte kristendomskunskap omfattar även annat
ämne, i nämnda examen eller prövning vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i det eller de
examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet;

då tjänsten icke omfattar ämnet kristendomskunskap: filosofisk ämbetsexamen och därvid i intet
av de examensämnen, som motsvara det eller de ämnen, i vilka tjänsten kungjorts ledig, lägre vitsord
än Med beröm godkänd men i ett av nämnda examensämnen vitsordet Berömlig; kunnande sistnämnda
vitsord ersättas av vitsord i filosofie licentiatexamen i samma ämne eller i ett detta närstående inom
samma sektion.

Manlig
ämnf slärares
avlöning.

176

2,150, 2) 2,500, 3) 2,850, 4) 3.200 och 5) 3,400 kronor samt tjänstgöringspenningar
å respektive 1,050, 1,200, 1,350, 1,500 och 1,600 kronor.

Kvinnlig Kommittén föreslår, att behörighet för kvinnlig ämneslärare vid semina lärares8''av-

rierna fortfarande som hittills må kunna vinnas på två vägar, nämligen dels den,
roning, som är föreskriven för manlig lärare, dels utbildning vid högre lärarinneseminariet,
och att kvinnlig ämneslärares pensionsålder bestämmes till 60 år. Kommittén
uppvisar, att om man vid bestämmande av kvinnlig adjunkts avlöning
skulle tillämpa det av löneregleringskommittén föreslagna beräkningssättet, d. v. s.
sätta hennes begynnelselön till 4/ä av (gift) manlig adjunkts begynnelselön och tilldela
henne lika många men blott hälften så stora lönetillägg som dennes, skulle
hennes avlöning i föreliggande fall bliva 3,200, 3,450, 3,700, 3,950, 4,200 kronor.
Kommittén, som icke ansett sig böra föreslå så hög avlöning och dessutom funnit
bäst att med avseende på lönetilläggens antal och storlek närmare ansluta sig till
nuvarande förhållanden, föreslår för kvinnlig seminarieadjunkt avlöning i fyra
lönegrader med följande belopp: 1) 2,600, 2) 3,100, 3) 3,600 och 4) 4,100 kronor,
fördelad i lön och tjänstgöringspenningar sålunda: lön 1) 1,750, 2) 2,100, 3) 2,400, 4)
2,700 kronor; tjänstgöringspenningar 1) 850, 2) 1,000, 3) 1.200, 4) 1,400 kronor.

Med avseende på kvinnlig adjunkts avlöning har särskilt yttrande avgivits
av adjunkten Hedwig Sidner, som erinrat om att kommittén i sitt löneförslag
hävdat principen, att lönegraderna borde vara flera för familjeförsörjare än för ickefamiljeförsörjare.
Kommittén hade i sitt löneförslag icke genomfört denna princip,
då den även för ogift manlig adjunkt föresloge ett fjärde lönetillägg. I fråga om
de kvinnliga adjunkterna hade kommittén emellertid inskränkt antalet lönetillägg
till tre. Därigenom komme den skillnad, som förefunnes i avlöningsförmåner för
manlig ogift och kvinnlig adjunkt och som vore ägnad att markera skillnaden i den
ogifte manlige och den kvinnliga adjunktens levnadsbehov, att ökas från 600 under
den förra delen av deras tjänstgöringstid till 900 kronor under den senare delen
därav. Då det icke torde kunna uppvisas något giltigt skäl till antagandet, att
den ogifte manlige adjunktens levnadsbehov skulle tillväxa i högre grad eller
hans lärarduglighet med åren ökas hastigare än hans kvinnliga arbetskamrats,
syntes den föreslagna skillnaden reservanten icke berättigad, utan ansåge hon, att
kommittén bort för även de kvinnliga adjunkterna föreslå ett fjärde ålderstillägg
av 300 kronor.

Familjeför- Kommittén, som icke ansett det lämpligt att för det ytterst sällan förekom sörjande

mande fall, då kvinnlig ämneslärare kan anses som familjeförsörjare, fastställa en
lärarinnas särskild löneskala, varmed skulle följa ändring av pensionsavgifter och pensionsavlöning.
belopp, föreslår för kvinnlig ämneslärare, som är änka med ett eller flera oförsörjda
barn, ett särskilt lönetillägg å 900 kronor.

Rektors Något skål att avvika från de hittillsvarande allmänna grunderna för

avlöning, seminarierektors avlöning föreligger ej enligt kommitténs åsikt. I fråga om gift

177

manlig rektor måste man dock avstå från det tidigare ålderstillägget för att icke
komma över avlöningen för rektor vid högre allmänt läroverk. Kommittén föreslår
sålunda lör gitt manlig rektor samma avlöning som för gift adjunkt i högsta
lönegraden eller (i,000 kronor med ett ålderstillägg av 500 kronor efter tio år
samt hostad eller hyresersättning; för ogift manlig rektor blir avlöningen densamma,
som nu är för seminariererektor stadgad, och för kvinnlig rektor 4,100
kronor med två ålderstillägg ä 500 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring som
rektor samt bostad eller hyresersättning. Kvinnlig rektors avlöning skulle, enligt
kommitténs mening, i ungefärlig överensstämmelse med manlig seminarierektors
avlöning kunna uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar på följande sätt: lön
2,800, 3,100, 3,400, tjänstgöringspenningar 1,300, 1,500, 1,700.

För biträdande föreståndarinna föreslår kommittén ett särskilt arvode av
300 kronor, vilket, enligt kommitténs mening, icke bör komma i betraktande vid
beräkningen av pensionsbeloppet.

Kommittén framhåller, att från skilda håll yrkanden framställts, att rätten
till avgång ur tjänsten med hel pension borde för manlig ämneslärare vid seminarium
inträda vid en något tidigare ålder än nu är stadgat. Så har centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening i underdånig petition om
förbättrad lärarutbildning framhållit, att enligt dess mening pensionering av
seminarielärarna i regel torde böra äga rum vid uppnådda 60 levnadsår, och
Svenska seminarielärarföreningens styrelse har efter de särskilda ortsföreningarnas
hörande i till kommittén ingiven framställning uttalat önskvärdheten därav,
att seminarielärare måtte beviljas rätt att redan vid uppnådda 60 levnadsår och
30 tjänstår avgå med full pension, ehuruväl flera ortsföreningar antingen tydligt
utsagt eller tyckas hava förutsatt, att plikten att avgå från tjänsten borde inträda
först vid stadgad pensionsålder.

Enligt kommitténs mening saknas icke fog för åtskilliga av de skäl, som
anförts för en sänkning av de manliga lärarnas pensionsålder. Att en så betydlig
sänkning som den i nyssnämnda framställningar ifrågasatta skulle vara erforderlig
anser kommittén dock icke vara ådagalagt. Möjligen skulle man, yttrar
kommittén, i detta avseende böra jämställa seminarielärarna med en annan grupp
av lärare, vilkas arbete måste betraktas såsom i särskild grad krävande, nämligen
de vid blindundervisningen anställda, för vilka lärare pensionsåldern inträder vid
62 levnads- och 30 tjänstår. Kommittén har icke ansett sig böra i denna punkt
göra någon hemställan.

Beträffande kvinnlig adjunkt föreslår kommittén, att pensionsåldern bestämmes
till 60 år och att den för erhållande av hel pension erforderliga tjänståldern
sättes till 30 år. Med avseende på rektorer och adjunkter föreslår kommittén
intet undantag från de i pensionslagen givna bestämmelserna om sättet
för beräkning av pension och pensionsavgifter.

23—131873. Lärarelönenämnden, 3.

Biträdande

förestån darinnas arvode.

Adjunkts
och rektors
pensionering.

178

E. o. lärares
avlöning.

Ifrågasatt
ng lönereglering
för lärare
vid
follcskoleseminarier

och allmänna
läroverk.

Övnings lärares avlöning.

Kommittén föreslår, att manlig extra ordinarie ämneslärare, som med avseende
på avlagda examina och genomgången provårskurs uppfyller fordringarna
för behörighet att utnämnas till adjunkt vid seminarium, skall uppbära ett arvode
av 2,400 kronor och extra ordinarie ämneslärare, som ej uppfyller nämnda
fordringar, ett arvode av 2,000 kronor. En förhöjning i motsvarande proportion
för extra ordinarie kvinnlig ämneslärare ger beloppen 2,160 kronor och 1,666,67
kronor. I ungefärlig överensstämmelse härmed föreslår kommittén, att arvodet
för kvinnlig extra ordinarie ämneslärare, som med avsende på avlagda examina
och genomgången provårskurs eller vid högre lärarinneseminariet förvärvad utbildning
uppfyller fordringarna för behörighet att utnämnas till adjunkt vid seminarium,
måtte bestämmas till 2,100 kronor och för annan extra ordinarie kvinnlig
ämneslärare till 1,700 kronor.

Med anledning av den av Svenska lärarsällskapet den 11 juni 1910 ingivna
underdåniga petitionen om ny lönereglering för de allmänna läroverkens och folkskoleseminariernas
lärare framhåller kommittén, att om efter det att i samband
med andra reformer i seminariernas inre och yttre förhållanden en löneförhöjning
för dessa läroanstalters ämnes- och övningslärare i enlighet med kommitténs förslag
vidtagits, en lönereglering komme att företagas för de allmänna läroverken,
utan att därvid även seminarierna komme i betraktande, dessas ställning ånyo
bleve synnerligen oförmånlig. Kommittén hemställer därför, att vid en framtida
reglering av lönerna för de allmänna läroverkens lärarkar i samband därmed sadana
förändringar måtte vidtagas i bestämmelserna om semin arielär ar nas löner,
att de syften, som motiverat kommitténs förslag till löneförbättring för dessa lärare.
måtte bliva på fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Kommittén uppvisar, att seminariernas övningslärare i löneavseende intaga
en ofördelaktig ställning i förhållande till övningslärarna vid de allmänna läroverken,
ehuru av lärare i teckning och gymnastik vid seminarierna kräves samma
utbildning som för lärare i dessa ämnen vid läroverk och för musiklärare vid
seminarierna den lagstadgade kompetensen är högre än för motsvarande lärare
vid läroverk, så tillvida som de förra skola vid musikkonservatoriet hava erhållit
»goda vitsord» jämväl i orgelspelning.

De gällande lönebestämmelserna för övningslärarna förete även, framhåller
kommittén, en viss godtycklighet. Så har vid seminarierna teckningslärare vid
början av sin tjänstgöring mindre betalt för timme än musiklärare men vid
slutet av tjänstgöringstiden mer än denne. Kommittén anser det därför önskvärt
att finna ett mera enhetligt sätt för beräknande av lönerna för de olika övningslärarna
vid samma läroanstalt. Man synes då, enligt kommitténs mening, böra
utgå från en viss konstant avlöning för undervisningstimme och sedermera värdera
undervisningen lika i de olika ämnena. Kommittén vill således icke gorå
skillnad med avseende på de olika ämnena på den för undervisningstimme utgå -

179

ende avlöningen, men är däremot angelägen att liksom förut i fråga om ämneslärare
sådana löneskillnader måtte komma till stånd, som sammanhänga med
löntagarnas olika levnadsbehov och försörjningsplikt. Den avlöning för undervisningstimme,
som skall utgöra beräkningsgrunden för lönebeloppen, sättes följaktligen
olika för manlig gift, för manlig ogift och för kvinnlig lärare. Kommittén
föreslår, att avlöningen för lärare i övningsämne måtte utgå efter ett
belopp för undervisningstimme av 120 kronor för manlig gift lärare, 100 kronor
för manlig ogift lärare och 90 kronor för kvinnlig lärare. Enligt detta förslag
blir kvinnlig lärares avlöning för undervisningstimme 75 / av gift manlig lärares
och 90 % av ogift manlig lärares, vars avlöning åter blir 83,3 % av den gifte
lärarens. (Procenttalen gälla ej för lärare i trädgårdsskötsel). För varje särskild
lärare i övningsämne kommer gnmdlönen sedan att bestämmas endast av det antal
undervisningstimmar, som för ämnet är angivet såsom det normala. Nu är
det] möjligt, att de i en blivande stadga angivna normaltimtalen för de olika
lärarnas undervisningsskyldighet kunna komma att mer eller mindre tillfälligt
överskridas eller underskridas. Men klart är, yttrar kommittén, att den efter
normaltimtalen beräknade grundlönen icke får underskridas utan måste anses
såsom tillhörande tjänsten och således alltid kunna av läraren påräknas. Vid
överskridandet av det normala timtalet bör läraren såsom nu äga att uppbära
särskild ersättning för varje övertimme, vilken ersättning enligt kommitténs förslag
blir densamma som den, efter vilken den ordinarie avlöningen beräknas.
Antalet övertimmar, för vilka utan särskilt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande
ersättning må kunna utgå, bör icke sättas till högre än två.

Antalet lönegrader för övningslärarna vid seminarierna anser kommittén
böra bliva detsamma som för övningslärarna vid de högre allmänna läroverken
och ålderstillägget liksom för dessa böra bestämmas till 200 kronor.

I avlöningen för lärare i trädgårdsskötsel, som i övervägande grad tagas
i anspråk för seminarieträdgårdens skötsel och vård, bör ingå utom det för undervisningstiden
beräknade beloppet en särskild ersättning för detta arbete. Kommittén
föreslår, att denna ersättning bestämmes till 500 kronor för år. Trädgårdarna
äro emellertid av rätt olika beskaffenhet vid olika seminarier. Det bör
därför, synes det kommittén, överlämnas åt Kungl. Maj:t att på framställning av
vederbörande i de fall, där så lämpligt prövas, bevilja för lärare i trädgårdsskötsel
ett tilläggsarvode av högst 300 kronor.

För kvinnlig övningslärare, som är änka med ett eller liera oförsörjda
barn, hemställer kommittén om ett särskilt lönetillägg till en storlek av 25 % av
den eljest utgående avlöningen. Dess proportion till avlöningen blir då densamma
som för ämneslärarinna, i fråga om vilken det föreslagna beloppet utgör
25 % av medellönen.

180

Övnings lärares pensione ring.

För extra ordinarie lärare i övningsämne föreslås i överensstämmelse med
nuvarande förhållande, att för manlig extra ordinarie arvodet bestämmes till samma
belopp som manlig ogift ordinarie lärares lön i första lönegraden och för kvinnlig
extra ordinarie lärare till samma belopp som kvinnlig ordinarie lärares lön i
första lönegraden.

Den löneförbättring, som kommitténs förslag till lönestat för övningslärare
innebär, är icke likformig. »Att för de kvinnliga övningslärarna i musik, teckning
och gymnastik kommitténs löneförslag innebär en ganska obetydlig löneförbättring,
särskilt i jämförelse med den föreslagna förbättringen för de manliga
lärarna låter sig ej förneka», yttrar kommittén, »och är att beklaga, men kommittén
hade svårligen kunnat komma till annat resultat utan att uppgiva den
allmänna löneprincip, som kommittén funnit ändamålsenlig och rättvis».

De för närvarande ofördelaktigast ställda lärarna äro, framhåller kommittén,
lärarna i trädgårdsskötsel. Det hinder, som av 1904 års riksdag befanns
föreligga för likställighet mellan lärarna i trädgårdsskötsel och lärarna i de andra
ämnena, kan numera icke sägas vara för handen, då fullständig undervisning i
det ifrågavarande ämnet numera måste anses förekomma vid alla seminarier, om
än vid seminarierna i Stockholm och Umeå till följd av seminarieträdgårdarnas
obetydliga omfattning ämnets praktiska del icke kan tillgodoses så, som önskligt
vore. Så önskvärt det än vore, att åt lärarna i trädgårdsskötsel kunde beredas
en sådan avlöning, att de kunde ägna sig uteslutande åt seminarieträdgården och
sin uppgift som lärare, synes detta dock kommittén under närvarande förhållanden
i allmänhet icke möjligt.

Kommittén framhåller, att seminariernas övningslärare i pensionshänseende
äro mindre gynnsamt ställda än övningslärarna vid de allmänna läroverken. I
fråga om seminariernas övningslärare skall nämligen vid pensionsbeloppets beräknande
icke såsom i fråga om de allmänna läroverkens hänsyn tagas till övertidstjänstgöring,
och under det att minimipensionen för de senare är bestämd till
samma belopp som lönen, är pensionen för de förra lägre än denna. Olikställigheten
går tillbaka till 1904 års kungl. löneförordningar.

Då emellertid de för övningslärarna vid de allmänna läroverken stadgade
pensionsbestämmelserna äro avsedda att gälla, »intill dess ny lönestat må varda
fastställd», alltså äro av provisorisk natur, finner kommittén icke lämpligt föreslå
samma bestämmelser för seminariernas övningslärare, som gälla för motsvarande
lärare vid de allmänna läroverken. Kommittén anser det riktigare att föreslå
pensionsbestämmelser, som närmare ansluta sig till pensionslagens allmänna föreskrifter.

Kommittén föreslår, att övningslärare vid seminarierna i fråga om pensionsrätt
ställes under allmänna pensionslagens bestämmelser, därvid då pensionsunderlaget
för sådan lärare blir två tredjedelar av lönen; dock att för sådan lärare

1X1

i likhet med vad som är stadgat för övningslärare vid allmänt läroverk såsom lön
skall anses de löneförmåner han under de 10 sista åren i medeltal för år uppburit
eller skulle hava uppburit, i den händelse han hela tiden själv bestritt sin tjänst.

Då således vid bestämmande av pensionsunderlaget enligt kommitténs förslag
övertidstjänstgöring skall tagas med i räkningen, anser kommittén det vara
mest i överenstämmelse med pensionslagens stadganden, att — i motsats mot vad
fallet är i fråga om övningslärarna vid de allmänna läroverken — så även sker
vid beräknande av de pensionsavgifter, vilka av lärarna skola erläggas.

För lärarna i trädgårdsskötsel vid seminarierna föreslår kommittén pensionsrätt
enligt samma grunder, som gälla eller av kommittén föreslagits skola gälla
för övriga övningslärare.

Kommittén erinrar om att liksom seminarierna för rekryteringen av sin
ämnes- och övningslärarkår måste kunna tävla med de allmänna läroverken, så
gäller det för dem att för erhållande av lämpliga lärarkrafter i sina övningsskolor
kunna konkurrera med folkskolorna. Vid avvägande av löneförmånerna för
övningsskolornas lärare har man följaktligen att närmast göra jämförelse med de
löner, som tillerkänts folkskollärare i de större städerna. »Klart är», yttrar emellertid
kommittén, »att det icke är nog att kunna erbjuda samma löner, utan att
man måste kunna bjuda något därutöver. Ty det ligger i öppen dag, att om seminariet
ej kan bjuda läraren en bättre ekonomisk ställning, än den han kan
erhålla vid seminariestadens eller någon av grannstädernas folkskolor, föga utsikt
finnes, att en lärare vid dessa skolor skulle vara villig att utbyta den lugnare
och självständigare ställning han där äger mot de svåra uppgifterna, det slitande
och av hänsyn åt olika håll ständigt bundna arbetet vid en övningsskola, eller
att en vid övningsskola anställd lärare icke skall frestas att vid första för honom
lägliga tillfälle lämna seminariet och gå över till folkskolan.» Då det gäller att
för en tid framåt bestämma avlöningen för lärarna vid seminariernas övningsskolor,
måste man ihågkomma, framhåller kommittén, att de löneskalor, som förekomma
vid folkskolorna i städer, äro i raskt stigande.

Kommittén föreslår för lärarna vid seminariernas övningsskolor: för manlig
gift lärare lön i fyra lönegrader å 2,700, 3,100, 3,500 och 3,900 kronor, för
manlig ogift lärare fyra lönegrader å 2,300, 2,700, 3,100 och 3,500 kronor samt
för kvinnlig lärare likaledes fyra lönegrader å 2,000, 2,400, 2,800 och 3,200 kronor.

För kvinnlig övningsskollärare, som är änka med ett eller flera oförsörjda
barn, föreslår kommittén en tillökning i de eljest stadgade löneförmånerna av 700
kronor eller ungefär 25 % av medellönen.

För e. o. lärare vid övningsskola föreslår kommittén arvoden av 2,000 kronor
för manlig och 1,800 kronor för kvinnlig lärare.

Kommittén, som erinrar om att i petition från lärare och lärarinnor vid
folkskoleseminariernas övningsskolor petitionärerna framhålla önskvärdheten av

Övnings skolliirares avlöning.

övnings skollärares pensione ring.

182

Ortstillägg.

att pensionen för lärare vid övningsskola måtte bestämmas till tre fjärdedelar av
slutlönen, anser sig icke kunna föreslå någon ändring av grunderna för pensionsbeloppets
bestämmande och pensionsavgifternas beräkning.

För kvinnlig lärare vid övningsskola föreslår kommittén, att pensionsåldern
bestämmes till 60 år, då inga skäl föreligga, som skulle kunna föranleda bestämmandet
av en tidigare pensionsålder för lärarinna i övningsskola än för ämneslärarinna.

I sammanhang med sitt förslag, att lärartjänster vid seminariernas övningsskolor
skola fast tillsättas, uppkastar kommittén den frågan, om icke fast anställning
för övningsskolornas lärare skulle i enlighet med § 1 av lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension den 12 oktober 1907 medföra, att dessa
lärare borde erhålla pension å civila pensionsstaten, varmed ock skulle följa, att
de kom me att överflyttas från folkskollärarnas änke- och pupillkassa till elementarlärarnas
änke- och pupillkassa. Kommittén anser emellertid, att en sådan
förändring! skulle ) medföra’ väsentliga olägenheter. Icke nog därmed att vid
lärares övergång från förskollärareänst till övningsskollärartjänst lomme att
krävas icke obetydliga retroaktivavgifter, möjligheten för återgång till befattning
vid folkskola utan betydande ekonomiska uppoffringar skulle genom en sådan
förändring vara avskuren för den lärare, som funne sig mindre lämpad för det
krävande arbetet i övningsskolan eller funne detsamma överstiga sina krafter.
Enligt kommitténs bestämda mening böra sålunda övningsskolans lärare framgent
liksom hittills tillhöra folkskollärarnas pensionsinrättning samt folkskollärarnas
änke- och pupillkassa. Kommittén hemställer, att åtgärder måtte vidtagas för
genomförande av sådan förändring i § 2 av allmänna pensionslagen, att denna lag
icke kommer att äga tillämpning på lärarna vid seminariernas övningsskolor.

Kommittén redogör för de hyresbidrag av kommunen, som de allmänna
läroverkens lärare i Stockholm och Göteborg åtnjuta. »Dessa hyresbidrag hava
tillkommit», yttrar kommittén, »för att förebygga, att de i dessa städer mer än
annorstädes dyra levnadskostnaderna skulle få till följd, att de där befintliga allmänna
läroverken bleve illa lottade med avseende på lärarkrafter. . . . Klart är,
att alldeles samma skäl, som nödvändiggöra dylika hyresbidrag i fråga om de
allmänna läroverken, göra sådana nödvändiga för seminarierna på samma platser.»
Åt lektorerna och adjunkten vid högre lärarinneseminariet i Stockholm ha sedan
lång tid utgått hyresbidrag till samma belopp, som Stockholms kommun bereder
motsvarande befattningshavare vid de allmänna läroverken. »Det torde''icke behöva
ytterligare framhållas», yttrar kommittén, »hur ofördelaktigt ställda folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg till följd av nu nämnda förhållanden
äro i fråga om möjligheten att finna väl meriterade manliga ämneslärare. Och
då helt visst inom den närmaste framtiden adjunktstjänsterna vid de allmänna
läroverken bliva tillgängliga även för kvinnor, skall samma svårighet yppa sig

183

för de ifrågavarande seminarierna med avseende på förvärvandet av goda kvinnliga
ämneslärare. . . . Då kommittén måste anse det som en livsfråga för de till våra
två största städer förlagda seminarierna, av vilka Göteborgsseminariet för närvarande
är statt i ombildning till dubbelklassigt seminarium, att de i nu berörda
avseende komma i en mindre ofördelaktig ställning, kan kommittén icke underlåta
att hemställa, att i sådant syfte vissa lönetillägg måtte beredas ämneslärarna vid
de nämnda seminarierna.» Kommittén föreslår, att ämneslärarna vid seminarierna
i Stockholm och Göteborg måtte komma i åtnjutande av ortstillägg ungefär motsvarande
de i dessa städer till ämneslärarna vid de allmänna läroverken utgående
kommunala hyresbidragen.

Kommittén erinrar om att vid den år 1908 genomförda löneregleringen för
landsstaterna i länen särskilda ortstillägg blevo fastställda för landsstaternas
tjänstemän i Stockholm, Östersund, Umeå och Luleå. Den i ärendet avlåtna kungl.
propositionen till nämnda års riksdag betecknar ortstilläggen såsom avseende att
å dyrare platser utgöra ett tillägg till övriga löneförmåner för att göra dem likvärdiga
med löneförmåner å orter med mera normala levnadskostnader.

Vidare erinrar kommittén om att Svenska lärarsällskapets styrelse i sin
underdåniga petition hemställt om ortstillägg för lärare på platser med dyra eller
eljest ogynnsamma levnadsförhållanden och om att läroverksöverstyrelsen i sitt
över nämnda petition den 11 januari 1910 avgivna utlåtande föreslagit, att åt lärarna
vid de allmänna läroverken i Norrbottens län måtte beredas en avlöningsförhöjning
av 300 kronor.

Kommittén finner införandet av ortstilläggsprincipen i seminariernas lönestat
vara motiverad såväl av billighet och rättvisa som av omsorgen om folkskollärarutbildningen.
Till de seminariestäder, som erbjuda de ogynnsammaste levnadsvillkoren,
hänför kommittén Stockholm, Göteborg, Umeå och Luleå.“

Kommittén föreslår därför, att övningslärare och övningsskollärare vid
seminarierna i Stockholm och Göteborg och samtliga lärare vid seminarierna i
Umeå och Luleå måtte komma i åtnjutande av särskilda ortstillägg till belopp
av 200 kronor för kvinnlig lärare och ogift manlig lärare samt 300 kronor för
gift manlig lärare.

184

Översikt av kommitténs löne- och. pensionsförslag.

Avlöning utan avdrag pensionsavgifter.	av	Under-visnings-skyldig-het i vecko-timmar.
Begyn- nelse- avlön. kr.	Efter 5 år kr.	Efter 10 år kr.	Efter 15 år kr.	Efter 20 år kr.
6,000 5,000	5,500	6,500 6,000	—	—	10 (12)- \| -14 1
4,100	4,600	5,100	—	—	> 1
4,000	4,500	5,000	5,500	6,000	20—22
3,200	3,700	4,200	4,700	5,000	y
2,600	3,100	3,600	4,100	—	>'')
1,560	1,760	1,960	2,160	—	13
1,300	1,500	1,700	1,900	—	>
1,170	1,370	1,570	1,770	—	>
3,240	3,440	3,640	3,840	—	27
2,700	2,900	3,100	3,300	—	>
2,430	2,630	2,830	3,030	—	>
3,120	3,320	3,520	3,720		26
2,600	2,800	3,000	3,200	—	>
2,340	2,540	2,740	2,940	—	>
2,640	2,840	3,040	3,240	—	22
j 2,200	2,400	2,600	2,800	—	>
1,440	1,640	1,840	2,040	—	IS
1,700	1,900	2,100	2,300	—	10
1,500	1,700	1,900	2,100	—	>
1,400	1,600	1,800	2,000	—	>
1,710	1,910	2,110	2,310	—	19
2,430	2,630	2,830	3,030	—	27
2,700	3,100	3,500	3,900	—	22—26
2,300	2,700	3,100	3,500	—	>
2,000	2,400	2,800	3,200	—	>

Lärare.

Anm.

Pen sion (hel) kr.

Anm.

Rektor .

Adjunkt

Lärare i teckning
. . .

Lärare i musik
. . .

Lärare i gymnastik
. .

f manlig gift

> ogift
kvinnlig . .
manlig gift

» ogift
kvinnlig . .
manlig gift

> ogift
kvinnlig . .
manlig gift

Lärare i slöjd-]

kvinnlig . .
lig gift
ogift
l kvinnlig . .

Lärarinna i hushållsgöromål.
........

gårdsskötsel*)]

Lärarinna i husligt arbete

Lärare vid öv-1 »ift

ningsskola ] > ogift

1 kvinnlig . .

Bostad eller hyresersättning.

l) Bitr. förest:na
15—17.

Ersättning för ytterligare
tjänstgöring
efter 120
kr. för manlig
gift lärare, 100
kr. för manlig
ogift lärare och
90 kr. för kvinnlig
lärare, beräknat
för veckotimme
och läsår.

2) I vissa fall efter
Kungl. Maj:ts
bestämmande
tilläggsarvode
å 300 kr.

(4,500)

(4,000)

(3,400)

4,000

3.400
2,700
1,440
1,270
1,180
2,560
2,200
2,020
2,480
2,140
1,960
2,160
1,870
1,360
1,540

1.400
1,340

1,540

2,020

2,600

2,334

2,134

Pensionsålder för
manlig lärare 65
levnads- och 35
tjänstår; för
kvinnlig lärare 60
levnads- och 30
tj anstår.

Pensionsålder som
ovan utom för
manlig lärare i
gymnastik, för
vilken pensionsåldern
är 62 levnads-
och 30
tj anstår.

Vid

ring utöver ordinarie
undervisningsskyldighet

ökas pensionen för
manlig gift lärare
med 80 kr., för
manlig ogift lärare
med 66 67 kr. och
för kvinnlig lärare
med 60 kr. för
veckotimme i medeltal
under de 10
sista åren.

Pensionsålder 60
> levnads- och 30
tjänstår.

Biträdande föreståndarinna: arvode av 300 kronor.

Kvinnlig lärare, som är änka med ett eller flera oförsörjda barn: lönetilllägg
av 900 kronor för ämneslärarinnna, 25 % av eljest utgående avlöning för
övningslärarinna och 700 kronor för lärarinna vid övningsskola.

185

Extra ordinarie manlig ämneslärare, som med avseende på avlagda examina
och genomgången provårskurs uppfyller fordringarna för behörighet att utnämnas
till adjunkt vid seminarium: arvode av 2,400 kronor, eljest 2,000 kronor.
Extra ordinarie kvinnlig ämneslärare i motsvarande fall: arvode av 2,100 kronor
och 1,700 kronor.

För manlig extra ordinarie lärare i övningsämne: arvode till samma belopp
som manlig ogift ordinarie lärares lön i första lönegraden; för kvinnlig
extra ordinarie lärare i övningsämne: arvode till samma belopp som kvinnlig ordinarie
lärares lön i första lönegraden.

Extra ordinarie manlig lärare vid övningsskola: arvode av 2,000 kronor;
extra ordinarie kvinnlig lärare vid övningsskola: arvode av 1,800 kronor.

För ämneslärare vid seminarierna i Stockholm och Göteborg: ortstillägg,
ungefär motsvarande de i dessa städer till ämneslärarna vid de allmänna läroverken
utgående kommunala hyresbidragen. För övningslärare och övningsskollärare
vid seminarierna i Stockholm och Göteborg och samtliga lärare vid seminarierna
i Umeå och Luleå: ortstillägg till belopp av 200 kronor för kvinnlig
lärare och ogift manlig lärare samt 300 kronor för gift manlig lärare.

24—131873. Lärarelöncnämnden. 3.

186

Kommitténs

allmänna

löneprin ciper.

Utlåtanden över folkundervisningskominitténs betänkande.

De utlåtanden, som avgivits av olika myndigheter m. fl. över folkundervisningskommitténs
betänkande, finnas sammanfattade av G. Danell i Utlåtanden
över folkundervisningskommitténs betänkande angående folkskoleseminarierna.
Stockholm 1913.

Från denna sammanfattning må här anföras följande utlåtanden rörande
kommitténs allmänna löneprinciper och förslag till ämneslärares avlöning.

Länsstyrelsen i Karlstads län anser kommitténs förslag i lönefrågan vila på
en övertygande motivering.

Med den särställning seminarieläraren i flera hänseenden intoge, kunde enligt länsstyrelsens
mening de av kommittén beräknade löner och pensioner icke anses annat än skäliga
i jämförelse med de belopp, som tillmätts inom andra lärargrupper. Den av löneregleringen
påkallade anslagsökning syntes därför ej ställa större krav på statsverket än som
vore skäligen berättigade, då det gällde reformer på undervisningsväsendets måhända allra
viktigaste område. Beträffande löneförslaget syntes för övrigt den av kommittén uppdragna
åtskillnaden mellan gift och ogift manlig lärare med avsevärt högre avlöning åt förstnämnda
kategori vara förtjänt av synnerligt beaktande. Ett lönesystem, som icke stannade vid en
olikhet mellan de båda könen, utan sträckte sig till beredande av förmånligare ställning åt
familjeförsörjaren, innebure visserligen en nyhet, men länsstyrelsen måste dock uttala sin
anslutning till vad kommittén härutinnan föreslagit, likasom till de grunder, varefter löneförmånerna
avvägts mellan de ifrågavarande kategorier lärare och lärarinnor, såsom befordrande
mera rättvisa i löneförhållandena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

Länsstyrelsen har med tillfredsställelse anmärkt, att kommittén ansett sig böra göra
skillnad mellan gifta och ogifta manliga lärare. Däremot ansluter sig länsstyrelsen till vad
kommittéledamoten Sidner reservationsvis uttalat därom, att de ogifta manliga lärarnas lönegrader
icke böra vara flera än de kvinnliga.

Följande mera principiella anmärkningar framställas mot kommitténs
löneförslag.

Domkapitlet i Växjö anför följande:

Domkapitlet anser, att med lika tjänst bör följa lika lön, antingen innehavaren är
gift eller ogift, man eller kvinna. — Det är visserligen alldeles riktigt, att staten borde
gynna och hjälpa familjeförsörjare mer än ogifta. Härvid är dock att märka, att det

187

blott är familjer med barn, som böra få särskilda förmåner. Men statens hjälp åt familjer
med barn bör icke hava form av högre löner än åt andra utan givas på annat sätt, såsom
t. ex. genom kostnadsfri skolundervisning, lättnad i skatter, hyresbidrag och dylikt. Lönen
för en syssla bör vara vederlag för det arbete sysslan kräver och avmätas efter detta arbetes
storlek och art. Om staten gåve högre lön åt gifta lärare än åt ogifta, krävde den enklaste
rättvisa, att den åt alla sina tjänare och arbetare, från den högsta till den lägsta,
gåve högre lön åt gifta än ogifta. Säkerligen komme man då även att yrka, att staten, så
långt den förmådde, skulle öva påtryckning på landets enskilda arbetsgivare, för att de gentemot
sina arbetare skulle göra på samma sätt, men därav kunde följden bliva, att man om
möjligt undveke att använda gifta arbetare.

Domkapitlet i Luleå yttrar:

Mot principen »lika lön för lika arbete», en grundsats, som alltmer gör sig gällande
i modern lönepolitik, har domkapitlet visserligen i och för sig intet att erinra. Men även
om man utgår från denna grundsats, kali man i det väsentliga godtaga kommitténs
resultat, att en skillnad bör göras i avlöningen av män och kvinnor. De senares arbete är
nämligen icke kvantitativt lika med de förras; de åtnjuta tidigare pensionering och äro fria
från en utbildningen försenande värnplikt; dessutom behöva de ej bereda sig till att grunda familj,
ej heller erlägga de avgifter till någon änke- och pupillkassa.

Svårare är däremot frågan, om en skillnad skall lagfästas mellan gifta och ogifta
mäns avlöning. Denna fråga skulle betydligt förenklas, om man knnde bevilja de gifta lärarna
med stor familj ett lönetillskott, som verkligen motsvarade deras större levnadskostnader.
Kommittén har emellertid icke framställt något förslag i denna riktning. Det synes vara
fara värt, att åtgärder av den art, kommittén anbefaller, skulle bliva på sin höjd halvmesyrer,
som, utan att verksamt hjälpa de stora familjerna, oskäligt gynna de barnfattiga och
barnlösa på de förras och på ungkarlarnas bekostnad. Kommittén har fastställt en i varje
fall oantaglig proportion mellan gifta och ogifta lärares löner. Grundlönen — såsom sådan
betecknar kommittén den ogifte lärarens lön — måste sättas högre än kommittén föreslagit,
både absolute och relative taget. Det är nämligen i hög grad önskvärt, att läraren så fort
som möjligt kan amortera sina skulder och beredas medel till att grunda familj. Kommitténs
invändning, att den nedgående äktenskapsfrekvensen bland lärarna skulle tyda på, att
dessa tjänstemän svikit de förväntningar man hyst beträffande den sista löneregleringen, kan
icke tillmätas någon beviskraft. Allmänt känt är ju, att denna lönereglering, icke innebar
någon väsentlig förbättring och att en omreglering av lärarnas löner därför just för
närvarande är föremål för statsmakternas omsorg. Så önskvärt det än kan vara från statsnyttans
synpunkt, att läraren är gift, låter dock äktenskapet svårligen behandla sig som en *
ren affärsangelägenhet. Snarare torde det förhålla sig så, att giftermålsfrågan kompliceras
med kontrahenternas större bildning och förfining. Denna sida av kulturens offerväsen kan
man från vissa synpunkter beklaga, men omöjligt se bort ifrån. Det synes därför ytterst
betänkligt att rent utav införa ett lönesystem, som i viss mån räknar med äktenskapet på
samma sätt som med andra för behörighet till full avlöning stadgade prestationer.

A andra sidan tyckes verkligen billigheten kräva, att en gift tjänsteman med betungande
försörjningsplikter genom statens försorg beredes någon hjälp. Domkapitlet inser till
fullo svårigheten att förena dessa stridiga synpunkter, men kan dock ej underlåta att
taga hänsyn till de faktiskt förefintliga olika behoven för å ena sidan en ogift person eller
liten familj och å andra sidan en stor familj. En utväg att med beaktande av dessa olika
behov på rättvisaste sätt reglera vederbörande lärares löneinkomster vore måhända den ovan
antydda att utöver en för alla gemensam grundlön bereda efter vissa normer utgående löne -

188

Ämnes lärares avlöning.

tillskott åt lärare med stor familj, något som skulle förutsätta, att ett särskilt anslag för
detta ändamål vore ställt till disposition av Kungl. Maj:t, vilken hade att i varje särskilt fall
efter sig företeende omständigheter bestämma lönetillskottens storlek i analogi med vad som
sker ifråga om prästerskapets löneinkomster. Även på skattelagstiftningens väg borde någon
utjämning kunna ske.

Med hänvisning till anförda synpunkter finner sig domkapitlet böra avstyrka bestämd
lagfäst skillnad i lön mellan gifta och ogifta seminarielärare.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Med kommitténs motivering i huvudbetänkandet, sid. 401, 404, både anledning varit
att förvänta, att icke den omständighet, att den manlige befattningshavaren vore gift eller
ogift, skulle läggas till grund för indelningen av dessa befattningshavare i två grupper, utan
endast hänsynen till befintligheten av barn i äktenskapet. Länsstyrelsen kan icke biträda
den av kommittén föreslagna gruppindelningen av de manliga befattningshavarna, och detta
så mycket mindre, som vid tillämpningen av kommitténs förslag, sådant detta är avfattat,
många svårigheter skulle uppstå, för vilkas lösande förslaget icke meddelar någon anvisning.
Däremot vill länsstyrelsen icke bestrida, att goda skäl skulle kunna anföras för en förhöjning
i avlöning åt sådana befattningshavare, som hava barn att uppfostra.

Seminariékollegiet i Göteborg yttrar:

Den av kommittén föreslagna allmänna grundsatsen, att lönebelopp för olika tjänster
skola utgå med hänsyn till vederbörande tjänstinnehavare åliggande försörjningsplikt, finner
kollegiet utgöra en sund och rättvis princip. Däremot har kollegiet icke kunnat ge sin anslutning
till de av kommittén föreslagna tre löneplanen, för gifta manliga, ogifta manliga
samt ogifta kvinnliga jämte specialbestämmelser för gifta kvinnliga tjänstinnehavare med
försörjningsplikt, främst av den anledning att kommitténs förslag synes kollegiet innebära ett
omotiverat och orättvist underbetalande av den kvinnliga arbetskraften. Under förutsättning
av en alltigenom fullt lika kompetens för manlig och kvinnlig tjänstinnehavare hemställer
kollegiet, att för seminariernas lärarpersonal fastställas tvenne olika löneplan, det första gällande
för manlig och kvinnlig lärare med försörjningsplikt (d. v. s. manlig gift lärare samt
änka, som har barn), det andra gällande för manlig eller kvinnlig lärare utan försörjningsplikt;
skolande i bäggedera planen lönerna fastställas till sådana belopp, att den manliga
och kvinnliga tjänstinnehavarens »effektiva gottgörelse för tjänstår» (se kommitténs huvudbetänkande,
sid. 418) erhåller samma storlek.

Denna ståndpunkt, vilken även blev seminarielärarmötets i Yäxjö 1912 (se.
sid. 190), intages likaså av seminariekollegierna i Strängnäs, Falun, Växjö (vid
beräkning av den effektiva gottgörelsen för tjänstår bör hänsyn tagas även
till av mannen fullgjord värnplikt) och Lund.

Domkapitlet i Västerås yttrar angående ämneslärarnas avlöning:

Höjning av lönerna vid seminarierna utöver dem för läroverksadjunkterna anser domkapitlet
t. o. m. viktigare än skärpningen i villkoren för behörighet till adjunktstjänst vid
seminarierna, och domkapitlet uttalar därför sitt livliga gillande av kommitténs strävanden
för höjande av seminarieadjunkternas löner.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser även goda skäl föreligga för eu dylik
höjning av lönerna.

189

Domkapitlet i Karlstad anser, att lektorslön må tillkomma seminarielärare,
men endast under förutsättning av lektorskompetens.J

Domkapitlet i Luleå yttrar:

Att seminarieadjunkterna, även om de i avseende på antal tjänstgöringstimmar väsentligen
jämställas med lektorer, såsom kommittén föreslagit, även i fråga om löneförmåner
ställas högre än läroverksadjunkterna, anser domkapitlet fullt motiverat både av deras maktpåliggande
uppgifter och de föreslagna skärpta fordringarna för behörighet. Den betydande
skillnaden i kompetens mellan lektorer och seminarieadjunkter synes dock under varje förutsättning
tala emot ett fullständigt likställande i löneavseende av dessa tjänstemän, såsom kommittén
föreslagit vad den gifte manlige seminarieadjunkten beträffar. En mellanställning
mellan lektorer och adjunkter vid de allmänna läroverken är vad som skäligen kan fordras,
och domkapitlet vill för sin del föreslå en sådan lösning gällande såväl gifta som ogifta
seminarieadjunkter.

Filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, med vilken större konsistoriet
förenat sig, anför:

Fakulteten, som ingenting har att invända mot de av kommittén föreslagna skärpta
kompetensvillkoren, ställer sig däremot tvekande, om icke de löneförmåner, som efter kommitténs
förslag skulle bjudas utom vanlig adjunktslön, äro för små. Skall man kunna räkna
på att vid seminarierna få en verklig elitkår av lärare och lärarinnor, torde seminarieadjunkternas
löneförmåner böra ställas lika med eller åtminstone mera närma sig de allmänna läroverkens
lektorslöner, än kommittén föreslagit. Seminarierna kunna och böra på både lägre
och högre stadier — med dessa högre stadier avser fakulteten de gymnasiala överbyggnader,
som fakulteten föreslagit böra upprättas vid vissa seminarier — närmast jämföras med provårsläroverken,
och de föreslagna högre löneförmånerna för seminarieadjunkter och (på det
högre stadiet) seminarielektorer kunna jämföras med de särskilda arvoden, som tillkomma
handledare i provåret.

Av sammanfattningen av utlåtanden rörande övningslärares avlöning framgår,
att flera seminariekollegier framhållit, att vid bestämmande av övningslärares
avlöning en viss hänsyn borde tagas till utbildningstiden.

Övningslärares
avlöning.

190

Nionde svenska seminarielärarmötet i Yäxjö 18—21 juni 1912.

Rörande seminarielärarnas avlönings- ock pensionsförkållanden gjorde det
nionde svenska seminarielärarmötet i Växjö år 1912 följande uttalande.

I denna fråga vill mötet i första rummet framhålla den oavvisliga nödvändigheten
av en snar och tillräcklig löneförbättring för seminarielärarna, så beskaffad att seminarierna
kunna påräkna att erhålla lärarkrafter, som fullt tillfredsställa de krav, som deras viktiga
uppgift ställer på dem, och att seminarierna icke behöva stå tillbaka för läroverken i konkurrensen
om lärarkrafter. En sådan löneförhöjning innebär i princip, att rektorer, ämneslärare,
övningslärare och övningsskollärare nu och framdeles erhålla: rektorer samma lön
som rektorer vid högre allmänna läroverk, ämneslärare samma lön som läroverkens lektorer,
övningslärare högre lön i förhållande till sin arbetstid än lärare av samma slag vid de högre
allmänna läroverken, övningsskollärarna högre lön än lärarna vid de större städernas folkskolor,
de e. o. lärarna högre lön än motsvarande e. o. vid allmänna läroverken, samt att de
manliga och kvinnliga tjänstinnehavarnas effektiva gottgörelse för tjänstår erhåller samma
storlek.

Mötet, som gillar folkundervisningskommitténs förslag, att vid fastställande av lön
avseende fästes vid försörjningsplikt, så att till ett högre löneplan hänföres såväl manlig gift
lärare som kvinnlig lärare, som är änka och har barn, till ett lägre löneplan alla övriga,
vill i lönefrågan närmare uttrycka sina önskningar på sätt, som följer:

att, vad rektors avlöning vidkommer, det första lönetillägg, som kommittén föreslår
skola tillfalla ogift rektor, bortfaller, och att hans lön från början höjes med motsvarande
belopp, samt att ogift rektor i likhet med den gifte erhåller sitt lönetillägg efter 10 års tjänstgöring
;

att den ogifta ämneslårarens grundlön utgår med 7/s av den gifta ämneslärarens
grundlön;

att den ogifta ämnesläraren får räkna lika många lönetillägg som den gifta och av
samma storlek;

att underlaget för pension höjes i mån av lönebeloppen;

att det må tillses, att övningslärarna särskilt vid enkelseminarium, erhålla en tryggare
ställning, än den kommittén tillförsäkrat dem;

att för dem sålunda en viss grundlön, oberoende av timantalet, fastställes och att
ålderstilläggen göras lika stora som för övningsskolans lärare;

att rättighet må tillerkännas dem att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till
godo föregående ordinarie tjänstgöring även vid andra statens eller statsunderstödda anstalter
än seminarierna;

att vikten av en förbättrad ställning för lärare i trädgårdsskötsel särskilt må
framhållas;

att med hänsyn till den omständigheten, att löneregleringen för seminariernas öcningsskollärare
sannolikt blir samtidig med en blivande lönereglering för folkskollärare, och

191

med hänsyn därtill, att dessa båda löneregleringar tämligen säkert komma att bliva bestående
för en lång tid, löneregleringen för övningsskollärarna bör betydligt utsträckas utöver
vad kommittén föreslagit, för att kommitténs önskemål beträffande rekryteringen av denna
kår må kunna förverkligas, för vilken utvidgning mötet finner ett ytterligare skäl uti den
omständigheten, att övningsskollärarnas avgifter till såväl pensions- som änke- och pupillkassan
ansenligt överstiga folkskollärarnas motsvarande avgifter i de större städerna, vilka icke
utkräva någon avgift för den kommunala tilläggspensionen;

att, då den ifrågavarande lärarkåren betalar avgifter till såväl pensions- som änkeoch
pupillkassan efter samma grunder som folkskollärarna, böra även pensionsbeloppen för
övningsskollärarna beräknas efter samma grunder som för folkskollärarna;

att för extra ordinarie och vikarie bör en höjning av arvodet utöver kommitténs
förslag vidtagas;

att ett övergång sstadgande av det innehåll, att vid den nya ordningens genomförande
dåvarande tjänstinnehavare vid övningsskolorna med förordnande antingen tillsvidare eller
på viss tid må förklaras såsom ordinarie i enlighet med bestämmelser i § 161 i föreslagna
stadgan, må komma till stånd, vilket önskemål även gäller övningslärarna.

Slutligen vill mötet, då lärarnas knappa löner göra det svårt, särskilt för de gifta,
att helt ägna sig åt arbetet vid seminarierna, och då de ekonomiska bekymren måste inverka
menligt på lärarnas arbete, hemställa, att, för den händelse ytterligare utredning om
seminarielärarnas löner anses behövlig, dessa lärare måtte snarast möjligt komma i åtnjutande
av en provisorisk löneförbättring i huvudsaklig överensstämmelse med folkundervisningskommitténs
förslag.

Riksdagarna åren 1913 och 1914.

Den 1 oktober 1910 inkom till Kungl. Maj:t en petition från rektorer vid pensionsrikets
folkskoleseminarier, i vilken dessa anhöllo, att Kungl. Maj:t vid behandling- regleringför
en av en framställning från rektorerna vid rikets allmänna läroverk om vissa 1913. ’’
ändringar i de för dessa rektorer gällande avlönings- och pensionsförmåner täcktes
taga i beaktande, att de förmåner, som bereddes nämnda tjänstemän, måtte komma
även seminariernas rektorer till godo.

Petitionärerna framhöllo billigheten av att de finge räkna den av dem åtnjutna
förmånen av fri bostad eller hyresersättning till sin lön vid bestämmandet
av pensionsunderlaget. De ansåge sig så mycket mer hava fog därför, som denna
förmån bereddes dem av statsmedel. Med avseende på värdet av bostads- eller
hyresersättningsförmånen anförde de, att hyresersättningen utginge till rektorerna
vid seminarierna i Uppsala och Göteborg med 1,400 kronor, till rektorn vid
seminariet i Umeå med 1,200 kronor och till rektorn vid seminariet i Skara med

1,000 kronor, att de nybyggda seminarierektorsbostäderna i Landskrona, Strängnäs,

Härnösand, Stockholm, Växjö och Luleå medfört en kostnad för statsverket av 26,000

192

—31,000 kronor, att bostadsförmånen på dessa platser icke kunde värderas till mindre
än 5 % av det använda kapitalet eller 1,300—1,500 kronor om året, samt att rektorsbostäderna
i de äldre seminariebyggnaderna efter nutidens hyresbelopp icke kunde
uppskattas till mindre värde än 1,000 kronor om året för vardera, varför de
förmenade, att pensionsunderlaget för seminarierektorer borde böjas med 1,000 kronor.

Vidare fäste petitionärerna uppmärksamheten vid den skillnad, som genom
tillämpningen av bestämmelsen i § 20 av seminariestadgan, sådan den lyder i
kungl. kungörelsen den 18 februari 1905, att rektor utnämnes eller, där så finnes
skäligt, förordnas på viss tid av Kungl. Maj:t, och av stadgandet i kungl. kungörelsen
den 9 juni 1905 om tillförordnad semin ari er ektors pensionsrätt kommit
med avseende på pension srätten att uppstå mellan tillförordnade semin arierektorer
och dels de av Kungl. Maj:t utnämnda seminarierektorerna dels andra tjänstemän.
Om en utnämnd rektor efter fem eller tio års tjänstgöring såsom rektor
bleve pensionsberättigad, skulle pensionen utgå efter ett pensionsunderlag av respektive
3,700 och 4,000 kronor, men om en tillförordnad rektor före uppnådd tjänstetid
såsom rektor av femton år skulle bliva pensionsberättigad, skulle pensionen
utgå efter det underlag, vartill han såsom innehavare av ordinarie lärartjänst
vore berättigad, eller i de flesta fall 3,400 kronor.

Slutligen anböllo petitionärerna, att Kungl. Haj:t täcktes beakta de även
beträffande seminarierna talande skäl, som av läroverksrektorerna anförts för en
sådan ändring av gällande bestämmelser rörande rektorers rätt till pension, att
eu lärare, som i minst femton år innehaft förordnande såsom rektor, måtte, oavsett
om ban vid tiden för avskedstagandet innehade dylikt förordnande eller ej, få
räkna den avlöning ban vid avgången från rektorstjänsten innehade såsom underlag
för honom tillkommande pension.

Med stöd av det anförda hemställde petitionärerna ,att; Kungl. Maj:t täcktes
vidtaga åtgärder för

att tillförordnad seminarierektor måtte i likhet med ordinarie seminarierektorer
och andra tjänstemän vid avskedstagandet komma i åtnjutande av den
pension, som efter tjänståldern tillkommer honom, oavsett om han innehaft sitt
förordnande i femton år eller icke,

att lärare, som i minst 15 år innehaft förordnande såsom seminarierektor,
måtte, även om han vid avskedstagandet icke innehar dylikt förordnande, vid uppnådd
pensionsålder komma i åtnjutande av rektorspension samt

att förhöjning av det fastställda pensionsbeloppet måtte beredas för seminarierektor
med 1,000 kr.

Sedan 1912 års riksdag beslutit, att pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad
rektor vid högre allmänt läroverk skulle utgöra hela lönen med tillägg
av 500 kronor samt för rektor och tillförordnad rektor vid real- eller samskola
hela lönen med tillägg av 300 kronor, inkommo de vid folkskoleseminarierna i

riket anställda rektorerna den 1) november 1912 med en framställning till Kungl.
Maj:t, i vilken de ankel lo, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att besluta, att
pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad rektor vid statens folkskoleseminarier
skulle utgöra hela lönen med tillägg av 500 kronor samt att den förordning, som
med anledning av riksdagens beslut kunde komma att utfärdas om pensionsunderlag
för seminarierektorer, skulle erhålla gällande kraft från och med år 1913.

över den sålunda gjorda framställningen infordrades yttrande av statskontoret,
som i den 21 november 1912 avgivet utlåtande anförde, att då det förhållandet,
att läroverksrektorerna åtnjutit förmån av fri bostad eller hyresersättning,
utan att denna förmån inverkat på beloppet av dem tillkommande pension,
ansetts böra provisoriskt förändras genom att för dem stadga särskilda pensionsunderlag,
syntes konsekvensen böra medföra en dylik åtgärd även beträffande
seminarierektorerna. Då emellertid seminarierektorerna vid 1904 års lönereglering
i avseende å avlöning och pension ställts i en mellangrad emellan rektorerna vid
högre och rektorerna vid lägre allmänna läroverk samt 1912 års pensionsförhöjning
för läroverksrektorerna bestämts till 500 kronor för rektor vid högre allmänt
läroverk och 300 kronor för rektor vid lägre allmänt läroverk, kunde ifrågasättas,
huruvida icke den provisoriska pensionsförhöjningen för seminarierektor följdriktigt
borde begränsas till 400 kronor.

Till 1913 års riksdag framlades proposition om pensionsreglering för folkskoleseminariernas
rektorer. Chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll, att
samma skal, som föranledde riksdagsbeslutet år 1912 angående pensionsreglering
för rektorerna vid de allmänna läroverken, talade för att en motsvarande förmån bereddes
rektorerna vid folkskoleseminarierna och detta så mycket mer som den
sistnämnda rektorer tillkommande bostads- eller hyresförmånen bestriddes av statsmedel,
under det de allmänna läroverkens rektorer erhöllo bostad eller hyresersättning
på vederbörande kommunex-s bekostnad. Vad anginge det belopp, varmed
pensionen skulle ökas, hade sökandena begärt att i detta avseende bliva likställda
med rektorer vid högre allmänna läroverk. Då medelvärdet av bostad eller
hyresersättning för rektorerna vid de högre allmänna läroverken, frånsett rektorerna
vid läroverken i Stockholm, angivits till 1,182 kronor och för rektoi’erna
vid real- och samskolor, Stockholm undantaget, till 816 kronor, under det att medelvärdet
av bostad eller hyresersättning till seminarierektorerna torde böra uppskattas
till ungefär samma belopp som medelvärdet av samma förmåner för rektorerna
vid de högre allmänna läroverken eller omkring 1,200 kronor, syntes det
riktigast att också den på nämnda löneförmån grundade pensionsförhöjningen sattes
till samma belopp för båda dessa senare grupper av tjänstemän.

Slutligen — och detta ensamt vore för departementschefen fullständigt avgörande
— måste rektorstjänst vid seminarium, där det gällde utbildning av
vuxen ungdom till omedelbar anställning såsom uppfostrare och undervisare vid

—131873. Lärarelönenämnden. 3.

104

våra folkskolor, utan tvekan anses i fråga om arbetets betydelse och omfattning
fullt ut jämförlig med rektorstjänst vid högre allmänt läroverk och alldeles icke
böra sidoställas med sådan tjänst vid real- eller samskola, där det gällde undervisning
av barn eller halvvuxen ungdom för avläggande av realskolexamen.

Härtill korn me, att i avseende på den rent kvantitativa omfattningen av
den rektor påvilande arbetsbördan de seminarier, som utvidgades till dubbelseminarier
eller på annat sätt försåges med parallellavdelningar, torde överträffa
åtskilliga av de högre allmänna läroverken.

På grund av det sålunda anförda hemställdes, att pension sunderlaget för
rektor och tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium skulle från och med år

1913 utgöra hela lönen med tillägg av 500 kronor.

Bankoutskottet hemställde i anslutning till statskontorets utlåtande, att
pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium
från och med år 1913 skulle utgöra hela lönen med tillägg av 400 kronor.

Riksdagen biföll Kung!. Maj:ts framställning. Kungl. kungörelse i ärendet
utfärdades den 13 juni 1913.

Ifrågasatt Sedan de allmänna läroverkens lärare inkommit till Kungl. Maj:t med pe lineförbatt

tition om skyndsamt genomförande av provisorisk lönereglering för dem och svensring
för lim- pa seminarielärarföreningen anhållit om framläggande av förslag till 1913 ais
Win slärare riksdag angående lönereglering å ordinarie stat för lärarpersonalen vid folkskole>img
sparar seminarierna, remitterades dessa ärenden till lärarelönenämnden. I skrivelse den
31 december 1912 meddelade nämnden, att den ännu ej vore färdig med sitt utlåtande
i ämnet, men begärde tillika, att åtgärder måtte vidtagas för reserverande
av vissa, angivna anslagsbelopp för tillfällig löneförbättring åt lärarna vid högre
lärarinneseminariet, de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna. Med anledning
härav föreslogs i statsverkspropositionen, att riksdagen måtte i avbidan
på proposition angående tillfällig löneförbättring för ovannämnda lärargrupper
beräkna på extra stat för år 1914 ett förslagsanslag för löneförbättring åt folkskoleseminariernas
lärare på 24,500 kronor.

Den 13 januari 1913 avgav lärarelönenämnden utlåtande, i vilket föreslogs,
att eu var ordinarie innehavare av rektors-, adjunkts- och på stat uppförd övnings1
är artjänst vid rikets folkskoleseminarier, vilken hade eget, äkta barn, som vore
ogift och icke uppnått 21 års ålder, med undantag för kvinnlig befattningshavare,
vars man levde, måtte för år 1914 få åtnjuta tillfälligt avlöningsbidrag, utgående
med 500 kronor för rektor ävensom adjunkt i femte lönegraden, med 600 kronor
till en var av övriga lärare i läsämnen ävensom till övningslärare, vilkens för

1914 beräknade årsavlöning uppginge till eller överskrede 3,000 kronor, samt med
ett belopp, motsvarande 20 % av den beräknade årsavlöningen, till en var av övriga
övningslärare.

Med anledning av detta lärarelönenämndens förslag inkommo åtskilliga öv -

ningsskollärare den 20 februari 1913 med en framstäl lning till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet om tillfällig löneförbättring även för övningsskolans
lärare. 1 samma skrivelse beröras två andra önskemål för övningsskollärarna,
nämligen om ordinarie anställning och om revision av bestämmelserna om såväl
lärare- som änkepeusionernas storlek, i vilken senare fråga skrivelsen erinrar om
seminarielärarmötets i Växjö uttalande, »att då övningskollärarkåren betalar avgifter
till såväl pensions- som enke- och pupillkassan efter samma grunder som
folkskollärarna, böra även pensionsbeloppen för övningsskollärarna beräknas efter
samma grunder som för folkskollärarna».

Sedan löneregleringskommittén avstyrkt varje förslag om löneförbättring
för ifrågavarande lärarkårer vid 1013 års riksdag, tillkännagav Kung!. Maj:t i
skrivelse till riksdagen, att Knngl. Maj:t funnit frågan om framställning till
riksdagen i förevarande ärende hava förfallit.

I sammanhang med förslag om tillfällig arvodesförhöjning för år 1914 för Lönereglede
extra ordinarie ämneslärarna vid de allmänna läroverken föreslog Kung]. rin9 för
Maj:t, som i sammanhang med framställning om utverkande av anslag å extra dinariroch
stat för uppehållande genom extra lärare av undervisning i parallellklasser vid vikarierande
vissa seminarier hemställde om anslag till arvodesförhöjning åt dessa extra lärare, amn™™rare
att riksdagen ville medgiva, att för år 1914 måtte utgå följande tilläggsarvoden ■

för vikarierande lärare, vilken fullgjort de för behörighet till ordinarie
ämneslärarbefattning vid folkskoleseminarium stadgade villkoren, 700 kronor samt
för vikarierande lärare, som icke fullgjort nyssnämnda villkor, 500 kronor.

Statsutskottet, som ansåg, att dessa belopp ej borde utgå som provisoriska
löneförbättringar, utan att i stället ändring borde vidtagas i 1904 års lönereglering
samt att i vederbörande löneregleringsbestämmelser borde inrymmas även
e. o. lärare, hemställde, att riksdagen måtte besluta, att till vikarierande manlig
adjunkt och extra ordinarie ämneslärare vid folkskoleseminarierna skulle utgå,
därest han avlagt sådana kunskapsprov, som äro stadgade för behörighet att
utnämnas till adjunkt samt genomgått provårskurs, arvode å 2,700 kronor, men [
annat fall arvode å 2,300 kronor, och att till vikarierande kvinnlig adjunkt och extra
ordinarie ämneslärarinna vid sådant seminarium skulle utgå, därest hon avlagt
sådana kunskapsprov, som äro stadgade för behörighet att utnämnas till adjunkt
samt genomgått provårskurs eller eljest fullgjort villkoren för behörighet till
adjunktsbefattning, arvode å 2,500 kronor men i annat fall arvode å 2,000 kronor.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Kungl. kungörelse i ärendet utfärdades
den 4 juli 1913.

I proposition till riksdagen angående ökade anslag till folkskoleseminarierna Arvodesförm.
in. föreslogs böjt arvode för lärarna i trädgårdsskötsel. Vederbörande departe- töjning för
mentschef anförde, att enligt den av folkundervisningskommittén föreslagna un- ^rarewfs.''
dervisningsplanen skulle antalet lärartimmar för undervisningen i trädgårdsskötsel

196

i medeltal för hela läsåret bliva 10 i veckan, vilket innebure en ökning med 4
timmar. Lärarna i trädgårdsskötsel borde erhålla en mot den ökade tjänstgöringsskyldigheten
svarande arvodesökning. Om denna bestämdes efter samma proportion
till timantalet som förut utgående arvoden, skulle den uppgå till 800 kronor.
Tydligen måste dock en del av nuvarande arvoden anses utgöra ersättning för
vården av trädgårdarna, och ehuru arbetet härmed komme att bliva mera betungande
genom anläggning och vård av skolträdgårdar, kunde det likväl icke anses
bliva ökat i samma grad som undervisningsarbetet. Då det nu icke gällde någon
lönereglering, vilken visserligen vore högeligen av nöden för ifrågavarande, hittills
allt för svagt avlönade lärare, utan blott att bereda en mot det ökade arbetet
svarande skälig arvodesökning, ansåg departementschefen sig böra stanna vid att
förorda en höjning av arvodena med 500 kronor eller till 1,700 kronor vid full
tjänstgöring. Statsutskottet ansåg den för lärarna i trädgårdsskötsel ifrågasatta
arvodesökningen skälig.

Riksdagen beviljade den sålunda föreslagna arvodesförhöjningen.

Arvode för I Kungl. Maj:ts proposition till 1913 åi’S riksdag angående ökade anslag

timlärare till folkskoleseminarierna anfördes beträffande timlärare vid folkskoleseminarium,
att något arvodesbelopp för dylik lärare icke funnes fastställt i gällande författningar.
I de få fall, då sådana lärare varit anställda, hade deras arvode på vederbörandes
framställning bestämts av Kungl. Maj:t. Arvode till timlärare vid de
allmänna läroverken utginge enligt kung!, brev den 20 oktober 1905 efter 90
kronor för veckotimme, då vederbörande lärare avlagt sådan examen, som medför
rätt att söka lärarbefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått provår, och i
annat fall efter SO kronor för veckotimme. Nämnda belopp vore tydligen bestämda
med hänsyn till den avlöning och tjänstgöringsskyldighet, som tillkomme
extra ordinarie lärare med berörda kompetens. Lämpligt syntes vara, att liknande
grunder tillämpades vid bestämmande av de arvoden, som borde tillkomma
timlärare vid seminarierna. Med utgående från de vid samma riksdag av Kungl.
Maj:t förordade arvodesbeloppen för extra ordinarie lärare (se sid. 195) samt den i
samma proposition för ifrågavarande lärare föreslagna tjänstgöringsskyldigheten
av i medeltal 21 timmar i veckan komme man till respektive 130 kronor och 110
kronor såsom de lämpliga arvodena för veckotimme för manlig lärare samt 120
kronor och 100 kronor för kvinnlig lärare.

Statsutskottet, som fann de av Kungl. Maj:t för timlärare föreslagna arvodesbeloppen
lämpligt avvägda, ansåg, att arvoden till timlärare borde beräknas
vid enkel seminarium för 7 veckotimmar och vid dubbelseminarium för 14 veckotimmar.

Riksdagen beviljade den för nämnda ändamål av utskottet föreslagna anslagshöjningen.

107

1 .statsverkspropositionen till 1014 ars törsta riksdag gjordes framställning
om ökat anslag för undervisning i kvinnlig slöjd vid tölkskoleseminarierna. I
statsrådsprotokollet anfördes i denna fråga bl. a. följande:

I mån som undervisning i nämnda ämne vunnit insteg i landets folkskolor,
både vid de manliga seminarier, i vilkas övningsskolor såväl gossar som flickor
vore intagna, behov yppat sig att kunna bereda övningsskolans flickor dylik undervisning.
På vederbörandes framställning hade därför vid olika tidpunkter anslag
till avlönande av slöjdlärarinnor lämnats antingen av riksdagen i samband
med beviljande av andra anslagsbelopp eller av Kung!. Maj:t genom anvisning
från anslaget till tölkskoleseminarierna, än genom beslut en gång för alla, än
genom årligen upprepat beslut. Anslag utginge för år 1014 för uppehållande av
ifrågavarande undervisning till seminarierna i Linköping, Strängnäs, Växjö, Göteborg,
Härnösand och Luleå. Synnerlig olikformighet rådde emellertid såväl beträffande
den för ämnet anslagna undervisningstiden som även och framför allt i
fråga om lärararvodenas belopp. Rättvisan syntes kräva, att en utjämning av
arvodena komme till stånd, varjämte större likformighet beträffande timtalen
borde genomföras. Också hade rektorerna vid samtliga berörda seminarier inkommit
med framställning om en reglering av hithörande förhållanden. De hade
därvid (med undantag av en biand dem, vilken icke uttalat några önskningar)
framhållit, att 12 lärartimmar för vecka vore erforderliga för enkelseminarium,
därest såsom önskligt vore, slöjdundervisning skulle kunna förekomma icke blott
i den egentliga folkskolan utan även i småskolan och folkskolans högre avdelning
samt uppdelning av lärjungarna kunna ske i tillräckligt många slöjdavdelningar;
för dubbelseminariet i Göteborg hade begärts 18 lärartimmar för vecka. Departementschefen
fann de sålunda angivna timtalen lämpligt avvägda.

Vad anginge den norm, enligt vilken arvodet för ifrågavarande undervisning
borde beräknas, hade man att utgå från riksdagens beslut åren 1910 och 1912,
varigenom detsamma beträffande seminarierna i Luleå och Göteborg bestämts efter
70 kronor för årlig veckotimme eller samma belopp, som jämlikt gällande lönereglering
utginge till lärarinnor i kvinnlig slöjd vid kvinnliga seminarier för
tjänstgöring utöver det för den ordinarie lönen fastställda timtalet.

Klart vore, att då framdeles, såsom önskligt vore, övningsskolorna vid de
tre här icke berörda manliga seminarierna (i Uppsala, Lund och Karlstad) komme
att omfatta icke blott gossar utan även flickor, jämväl vid dessa seminarier tillfälle
borde beredas till undervisning i kvinnlig slöjd och att alltså framställning
om härför erforderligt anslag i sinom tid borde göras hos riksdagen.

Förslaget, som icke blev behandlat vid denna riksdag, förnyades vid 1914
års andra riksdag, då den sålunda föreslagna anslagsökningen beviljades.

Arvode, för
lärarinnor
i kvinnlig
slöjd vid
lära rse.minarier
ltili

198

Tabellarisk översikt av ämneslär

		Rektorer.1)			Manliga adjunkter.
År.	lista lönegr.	2:dra lönegr.	3:dje lönegr.	t, . lista Pension, i I lönegr.	2:dra lönegr.	3:dje lönegr.	4:de lönegr.	5:te lönegr.	Pension.
*) 1864-1873 . .	3,000	3,500	4,000	— j: 1.000	1,500	2,000	2,500	3,000	—
1874 .....				!\| 1,500	2,000	2,500	3,000	=	—
1875—1888 . .	3,500	4,000	4,500	=	=	-	-	3,500	—
1884—1892 . .	3,750	4,250	4,750	— ; 2,000	2,500	3,000	3,500	3,750	—
1898—1896 . .	=	=	=	_ —-	=	=	=	=	—
1S97—1898 . .		=	=	3,600 : =	=			=	3,000
1899—190u . .	4,000	4.500	5,000	3,600 \| =	=	=	=	4.000	=
1901—1904 . .	--			= , 2,200	2,750	3,300	3.850	4.400	-
3) 1905—1912 . .	5,000	5,500	6,000	4,000 3,000	3,500	4,000	4,500	5,000	3,400
1913.....		=	=	4,500 : -	= ■	=		=	=
1914.....	=		=	- \|; -=	=			=	=

*) Åt semmarierektorerna uppläts till fritt begagnande de i seminariebyggnaderna för ändamålet inredda
fri bostad eller hyresersättning.

2) För seminarierna i Linköping och Lund från och med höstterminen 1864, för seminarierna i Stockholm,
med höstterminen 1866, för seminariet i Karlstad från och med höstterminen 1867, för övriga seminarier från
s) De i kungl. kungörelsen den 27 augusti 1904 angående löne- och pensionsreglering respektive i lagen

109

löne- och pensionsförmåner 1804 -1914.

	Kvinnliga	adjunkter.			E. o. och vik. manlig adjunkt	E. o. och,vik. kvinn-lig adjunkt
lista '' 2. dra \| lönegr. ! lönegr.	3:djc lönegr.	4:de lönegr.	5:te lönegr.	Pension.	med full kompetens.	utan full kompetens.	med full kompe-tens.	utan full kompe-tens.
\| 1,000 1,500	2,000	2,500	3,000			—		—
1,500 2.000	2,500	3,000	=	—	—	—	—	—
= ! =		=	3,500	—	—	—	—	—
\| 1,750 2,250	2.750	3,250	=	-	1,500	1,200	1,500	1,200
\| = ! —	=	_ . ~	=		1,800	1,500	1,800	1.500
			=	3,000	: “	=		--
1,925 2,475	3,025	3,575	3,850		1 1,980	" 1,625	1,980	1,625
1 2,100 I 2,600	3,100	3,600	—	2,400	2,000	1,800	1,800	1.500
: \| :	_	-	—	=	; 2,700	2,300	2,500	2.000

bostäderna. Lönekungörelsen den 27 augusti 1904 innehåller uttrycklig bestämmelse om att rektor skall åtnjuta

Uppsala och Göteborg från och med höstterminen 1865, för seminarierna i Skara, Växjö och Hernösand från och
deras upprättande.

om civila tjänst innehav area rätt till pension bestämda pensionsavgifterna äro icke frånräknade.

200

Tabellarisk översikt av ö

Musiklärare. Teckningslärare. Hymn

År.	3 :sta	2:dra	3:dje	Pension.	l:sta	2:dra	3: d jo	Pension.	lista	2: dra
	lönegr.	lönegr.	lönegr.	lönegr.	lönegr.	lönegr.	lönegr.	lönegr.
'') 1864-1873 . .	600	___		''	400				400
1874—1878 . .	750	—			500	—	—	—	500	—
s) 1879—1883 . .	1,000	—		—	800	1,000	1,200	—	675	—
1884-1897 . .	1.100	1,200	1,300	—	=	=	=	—	737*50	837-50
1898-1900 . .	=	1.300	1,500		—	=	=	—	=	—
1901—1904 . .	1,210	1,430	1,650	—	880	1,100	1,320	—	811-25	921-26
*) 1905—1913 . .	1,400	1.600	1,800	1,350 !	1,000	1,200	1,400	1.050	900	1,100
“) 1914.....	=	—		= i	=	=	__	=	=	=

’) För seminarierna i Linköping och Lund från och med höstterminen 1864, för seminarierna i Stockfrån
och med höstterminen 1866, för seminariet i Karlstad från och med höstterminen 1867, för övriga seminarier

2) Förhöjningen ägde ram från och med höstterminen 1878 vid några seminarier.

3) Undervisning i slöjd infördes efter hand vid de olika seminarierna, upptogs i undervisningsplanen

4) Lo i kungörelsen den 27 augusti 1904 angående lönn- och pensionsreglering bestämda pensionsbidragen
“) Enligt, 1874 års kung!, proposition om löneförhöjning för seminariernas lärare åtnjöt läraren i trädav
900 kronor men vid de övriga seminarierna endast 150—350 rdr.

“) Från höstterminen 1914.

’) För lärare med fullständig tjänstgöring.

■i Öl

löne- och pensionsförmåner 1864 -1914.

lärare.		Lärare i	manlig slöjd.	Lärare i kvinnlig slöjd.	Lärare i träd-gårds-skötsel.
3:djc lönegr.	Pension.	lista lönegr.	2:dra lönegr.	1 \| 3.dj° Pension, lönegr. i	lista lönegr.	2: dra lönegr.	•>.dje , pcnsjon lonegr. j
				i ..... 1 __				5)150-900
—	- - ■	—		—	-	—	-	it 1,000
93750		'') 900-1,200	-		3) 800	—	-
1,031-25	— I		—	— i —	=	- !	— j —	■) 1,100
1,300	975 !	1.100	1,200	1,300 j 975 !	1.000	1,100	1,200 ! 900	’) 1,200
=	= i	=	=	= :		= j	=	01,700

bolin, Uppsala och Göteborg från och med höstterminen 1865, för seminarierna i Skara, Växjö och Härnösand
från deras upprättande.

1894.

äro icke frånräknade.

gårdsskötsel vid de seminarier, där undervisningen i detta läroämne blivit fullständigt ordnad ett årligt arvode

26—131873.

Lärarelönenämndeti. 3.

202

Tabellarisk översikt av övningsskollärares löne- och pensionsförmåner

1864-1914.

	Manliga övningsskollärai	! e.	Kvinnliga	övningsskollärare.
År.	lista löne- graden.	2:dra löne- graden.	3:dje löne- graden.	4:de löne- graden.	ii Pen- ji sion. 1	lista löne- graden.	2idra j 3:dje löne- 1 löne-graden.j graden.	4:de löne- graden.	Pen- sion.
1864-1877 ....	’)		_	_	1! _ \|j	'')
1878—1891 ....		—	—	—	450 \|l	*)	—	—	_	450
1S92—1898 ....	>)	—	—	—	525 \|\|	’)		—	—	525
1899—1900 ....	1,500	—	1,800	—	600	1,500	—	1,800	—	600
1901.......	1,650	—	1,980	—	750	1,650	—	1.980	—	750
1902—1904 ....	1,500	1,800	2,100	2,400	- 1	--	—	=	—	=
1905-1907 ....	1,700	2,000	2,300	2,600	= i!	1,500	1,650	1,800	2,000	= i
1908 .......	=	=	=	—	1,733-88	=		=	=	1,333-88''!
1909—1914 ....	2,000=)	2,300=)	2,600=)	2,900»)	= II	1,7002)	1,850=)	2,000=)	2,200=)	—

*) Vid seminarierna anställdes efter hand folkskollärare såsom lärare i övningsskolan. Före löneregleringen
1908 bestämdes lönebeloppen av Kung!. Majit för varje särskilt fall och växlade mellan 750
och 1,500 kronor.

=) I Stockholm och Göteborg 100 kronor mera i varje lönegrad.

Nuvarande avlönings- och pensionsförmåner för lärarna vid statens folkskoleseminarier
äro bestämda genom kung]., kungörelsen angående ny löne- och
pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets folkskoleseminarier den 27
augusti 1904;

kung!, kungörelsen angående tillförordnad rektors vid folkskoleseminarium
pensionsrätt den 9 juni 1905;

kung!, kungörelsen angående delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning
för vissa lärartjänster vid folkskoleseminariernas övningsskolor den 28 juni 1907;
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907;
kung!, kungörelsen om tillämpligheten av lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907;

kungl. kungörelsen angående tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor
vid folkskoleseminariernas övningsskolor den 22 juni 1911;

klinga kungörelsen angående pensionsunderlag för rektor och tillförordnad
rektor vid folkskoleseminarium den 13 juni 1913;

kungl. kungörelsen angående arvoden till vikarierande adjunkter samt extra
ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid folkskoleseminarierna den 4 juli
1913; samt

kungl. brev till statskontoret den 1 maj 1914.

Bil. XXIV.

Historik rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för lärare vid kommunala mellanskolor

N. O. Bvuce.

INNEHÅLL.

Sid.

A. Avlöningsförhållanden................................207

Förslag vid 1908 års riksdag..............................207

Beslut vid 1909 års riksdag..............................208

Läroverksöverstyrelsens förslag till lönereglering.....................211

Statsutskottets yttrande................................212

Löneregleringen vid 1911 års riksdag..........................213

Höjning av förslagsanslaget till kommunala mellanskolor.................221

Anslag till parallellklasser vid kommunal mellanskola..................221

B. Pensionsförliållanden.................................222

A. Avlöningsförhållanden.

Förslag1 Tid 1908 års riksdag.

Förslag om upprättande av kommunala mellanskolor framlades av Kungl.
Maj:t första gången vid riksdagen 1908 i en proposition angående statsunderstöd
till kommunala och enskilda läroanstalter.

I detta förslag ställdes de kommunala mellanskolorna i nära samband med
de högre enskilda skolorna. I överensstämmelse härmed föreslogos också samma
avlöningsförhållanden vid de förra som vid de senare. Detta innebar, att lönereglering
föreslogs endast för de kvinnliga lärarna. Dessa skulle enligt förslaget
åtnjuta avlöning till minst följande belopp, för läsår räknat:

a) föreståndarinna: 2,000 kronor i l:a och 2,300 i 2:a lönegraden samt därjämte
bostad, bestående av minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning; b)

ämneslärarinna med full tjänstgöring: därest hon avlagt de prov, som
erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk,

1,400 kronor i l:a, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e lönegraden, eljest 1,200
kronor i l:a, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i 3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;

c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för varje veckotimme;

d) övningslärarinna: 60 kronor för varje veckotimmes undervisning i välskrivning,
teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för varje veckotimmes
undervisning i handarbete, varjämte lärarinna med minst 6 veckotimmars undervisning
i ett eller flera av dessa övningsämnen skall äga åtnjuta ålderstiliägg,
beräknat efter veckotimme, av 10 kronor i 2:a och 20 kronor i 3:e lönegraden.

Uppflyttning i högre lönegrad skulle äga rum efter fem år.

För de manliga lärarna föreslogs icke någon garanterad minimiavlöning.
Enligt föredragande departementschefens mening vore för dem anställningen vid
enskild skola att betrakta som en övergångsplats till anställning i statens tjänst.

Yad statsbidraget angår, hemställdes i propositionen, att detta skulle utgöras
dels av bidrag till lärarinnornas avlöning, dels av årsanslag till skolan.
Angående det förra föreslogs, att det skulle utgöra dels två tredjedelar av lärarinnornas
ålderstiliägg, dels skillnaden i minimiavlöningen för ämneslärarinna

208

som fullgjort de för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt
läroverk erforderliga prov, och minimiavlöningen för ämneslärarinna, som ej avlagt
dessa prov. Yad årsanslaget beträffar, hemställdes, att detta skulle utgå
med samma belopp som till högre folkskola eller 1,200 kronor för varje årsklass.
Som kommunal mellanskola enligt förslaget skulle hava minst tre årsklasser, skulle
årsanslaget bliva minst 3,600 kronor. Om skolan omfattade liera klasser än tre,
skulle anslaget utgöra högst 4.800 kronor. Därjämte skulle kommunal meilanskola
som bidrag till undervisning i huslig ekonomi kunna erhålla ett särskilt tillläggsunderstöd
av högst 600 kronor.

Hela anslaget till kommunala mellanskolor föreslogs till 85,000 kronor.
Av detta skulle understöd även kunna utgå till samskolor, som för år 1908 åtnjutit
understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.

Med anledning av förslaget om inrättande av kommunala mellanskolor
väcktes inom andra kammaren, två motioner, den ena av hr Fritjuv Berg, den
andra av hr Emil Hammarlund. I den förra yrkades beträffande avlöningen, att
vad som av Kungl. Maj:t föreslagits angående kvinnliga föreståndare, ämneslärare,
timlärare och övningslärare måtte i tillämpliga delar gälla även angående manliga
samt vidare att anslaget till kommunala mellanskolor skulle i riksstaten uppföras
som ett särskilt förslagsanslag utan samband med anslagen till högre flickskolor,
enskilda läroverk och enskilda lärarinneseminarier. Hr Hammarlund sysselsatte
sig i sin motion särskilt med de manliga lärarnas avlöning. Han yrkade,
att bland grunderna för lärarpersonalens avlöning skulle införas föreskrifter såväl
därom, att manlig lärare i intet fall måtte avlönas lägre än vad i samma grunder
fastställts i fråga om lärarinna, som därom, att manlig lärare skulle erhålla
samma rätt till lönetursberäkning som kvinnlig. I överensstämmelse med detta
yrkande hemställde motionären dessutom, att statsbidrag till avlöning och ålderstillägg
skulle utgå till manlig lärare efter samma grunder som till kvinnlig lärare.

Statsutskottet, till vilket ifrågavarande proposition blivit remitterad, förklarade
sig emellertid av flera angivna skäl ej kunna behandla förslaget, utan
hemställde, att samma anslag till enskilda läroverk som under närmast föregående
år skulle beviljas.

Denna hemställan bifölls av riksdagen, vadan förslaget om kommunala
mellanskolors inrättande tills vidare hade förfallit.

Beslut vid 1909 års riksdag.

Den proposition, som sålunda icke blev behandlad vid 1908 års riksdag,
framlades i nästan oförändrat skick åter för riksdagen 1909. I fråga om avlöningen
åt lärarna vid de kommunala mellanskolorna förelåg icke någon avvikelse.
Ej heller 1909 föreslogs alltså någon reglering av de manliga lärarnas löner.

209

Mod anledning av ifrågavarande proposition väcktes inom riksdagen åtskilliga
motioner. Hr Robert Johansson föreslog, att även för do manliga lärarna
lönerna, och förordade i d tta hänseende följande bestämmelser:

1. Lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellanskola skall åtnjuta
en årlig lön av minst 1,800 kronor samt därutöver 3 ålderstil lägg, vartdera å
300 kronor, utgående efter resp. 5, 10 och 15 års tjänstgöring. För dylik lärare,
som icke tillika är skolans föreståndare, må begynnelselönen sättas till lägst 1,500
kronor, därest vederbörande kommun i stället förser honom med tjänlig bostad
och nödigt bränsle.

2. Därest lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellanskola förordnas
till skolans föreståndare, skall han i denna egenskap åtnjuta ett särskilt tilläggsarvode
av minst 300 kronor pr år samt därjämte förses med tjänlig bostad, omfattande
minst 4 rum och kök, eller åtnjuta motsvarande hyresersättning.

3. För varje lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellanskola erhåller
skolan ett årligt lönebidrag å 300 kronor från det av Kungl. Maj:t begärda
anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och
enskilda läroanstalter.

4. Anställning som lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellanskola
räknas i fråga om rätt till lönetursberäkning lika med ordinarie anställning
vid högre folkskola och tvärt om.

Av hr Fridtjuv Kerg jämte 15 medmotionärer väcktes en motion, i vilken
ändringar i Kungl. Maj:ts förslag i flera hänseenden yrkades. I fråga om anslaget
till kommunala mellanskolor föreslogs, att detta anslag skulle skiljas från
anslagen till de enskilda skolorna. I stället skulle i riksstaten uppföras ett gemensamt
förslagsanslag till understöd åt högre folkskolor och kommunala mellanskolor,
å 60,000 kronor, vilket skulle ersätta det förut under åttonde huvudtitelu
uppförda förslagsanslaget till understöd åt högre folkskolor å 32,000 kronor. 1
samband härmed föreslogs också, att lärarekåren vid de kommunala mellanskolorna
skulle i avlöningshänseende likställas med högre folkskolans lärare.

Slutligen må nämnas, att hr M. Sundström i motion hemställde, att i riksstaten
under åttonde huvudtiteln skulle uppföras ett särskilt förslagsanslag till
understöd åt kommunala mellanskolor å 10,000 kronor.

Såväl propositionen som de med anledning av densamma väckta motionerna
remitterades till ett särskilt utskott. Detta utskott föreslog i flera hänseenden
förändringar i Kungl. Maj:ts förslag.

Vad de kommunala mellanskolorna angår, är först att märka, att utskottet
så gott som enhälligt uttalade sig för dylika skolors upprättande. Enligt utskottets
förslag skulle statens understöd till de kommunala mellanskolorna i riksstaten
skiljas från anslagen till de enskilda skolorna och i överensstämmelse med
hr Sundströms motion uppföras som ett särskilt förslagsanslag å 10,000 kronor.

27—131873. Lärarelönenämndtn. 3.

210

I enlighet med vad hr Berg i sin motion förordat, hemställde utskottet,
att lärarepersonalen vid de kommunala mellanskolorna skulle avlönas enligt
samma grunder, som voro fastställda i fråga om de högre folkskolorna.

Vid utskottets betänkande voro fogade derå reservationer. Beträffande avlöningsförhållandena
vid de kommunala mellanskolorna yrkade sju reservanter
från första kammaren, att de vid dessa skolor anställda lärarinnorna skulle, intill
dess särskilda bestämmelser därmed bleve utfärdade, avlönas enligt de för enskilda
mellan skolor1) stadgade grunder, samt vidare att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om utredning och förslag i fråga om avlönings- och pensionsförmåner
åt lärare och lärarinnor vid kommunala mellanskolor.

Yad utskottet hemställt i fråga om statsanslagets art, dess ställning i riksstaten
och dess storlek bifölls av båda kamrarna. Angående själva avlöningsförhållandena
stannade kamrarna, såsom var att vänta, i olika beslut. Andra kammaren
biföll utskottets förslag, undeer det att första kammaren följde sina reservanter.
Kamrarna fattade olika beslut jämväl i flera andra punkter. Dessa beslut avsågo
visserligen icke avlöningen för de kommunala mellan skolornas lärare men fingo
dock inflytande på den lösning frågan om denna avlöning erhöll vid riksdagen, i
det att de inverkade på det sammanjämkningsförslag, som utskottet sin plikt
likmätigt framställde.

Enligt detta samman jämkningsförslag, som godkändes av båda kamrarna,
blev beslutet angående ifrågavarande avlöning, dels att lärarna och lärarinnorna
skulle, intill dess särskilda bestämmelser därom bleve utfärdade, skulle avlönas enligt
de för högre folkskolor gällande grunder, dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde om utredning och förslag i fråga om avlöningsförmåner
åt lärare och lärarinnor vid kommunala mellanskolor.

I sin skrivelse till Konungen om det fattade beslutet framhåller riksdagen,
dels att orsaken till att Kungl. Maj:ts förslag om avlöningen ej kunnat godkännas
vore det nära sambandet mellan de kommunala mellanskolorna och de högre folkskolorna,
dels att den i fråga om den begärda utredningen ville framhålla å ena
sidan, att såväl kompetensfordringar som avlöningsförmåner borde avvägas med
hänsyn därtill, att mellanskolans undervisning måste hållas uppe på samma plan
som realskolans och dess examen bliva fullt likvärdig med examen vid realskolan,
ä andra sidan, att kompetensfordringarna icke finge ställas så, att dugliga lärare
och lärarinnor, som vore behöriga för ordinarie anställning vid högre folkskolor,
utestängdes från möjligheten att, sedan deras reella kompetens prövats av överstyrelsen
för rikets allmänna läroverk, vinna anställning vid kommunala mellanskolor. i)

i) Skolformen »enskild mellanskof» hade föreslagits av utskottet. Den var betingad av utskottets
strävan att strängt skilja mellan kommunala och enskilda läroanstalter. Den enskilda mellanskolans
lärariunor skulle avlönas enligt samma grunder, som skulle gälla för de högre flickskolornas lärarpersonal,
alltsi pä det sätt, som i propositionen föreslagits även beträffande lärarinnorna vid de kommunala mellanskolorna.

211

Sedan de av riksdagen beslutade ändringarna i regeringsförslaget vunnit
Kungl. Maj:ts godkännade, utkom kungörelse angående statsunderstöd åt kommunala
mellanskolor den 29 oktober 1909.

Lärorerksöverst yreisens förslag: till löneregrleringr.

På grund av riksdagens ovan omnämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t
den 25 juni 1909 åt läroverksöverstyrelsen att inkomma med utredning och förslag
i fråga om avlönings- och pensionsförmåner åt lärare och lärarinnor vid kommunala
mellanskolor. Med anledning av detta uppdrag inkom överstyrelsen den
27 januari och den 4 mars 1910 med underdåniga utlåtanden, innefattande av
riksdagen och Kungl. Maj:t sålunda begärda utredning och förslag.

Enligt riksdagens anvisning utgick överstyrelsen i sitt förslag från de i
fråga om högre folkskolor fastställda avlöningsförhållandena. Med hänsyn till
den längre undervisningstiden — 38 veckor — vid de kommunala mellanskolorna
föreslog överstyrelsen att manlig ordinarie lärare skulle erhålla i kontant grundlön
1,700 kr. samt 3 ålderstil lägg å 400 kr. vartdera. Förmånen av fri bostad
med vedbrand ansåg överstyrelsen böra utbytas mot en kontant ersättning av
300 kr. För lärare som avlagt de akademiska examina, som erfordras för behörighet
till adjunktstjänt, och genomgått provårskurs, föreslog överstyrelsen ett
särskilt tillägg å 500 kr. att utgå helt och hållet av statsmedel.

För manlig ordinarie lärare skulle sålunda enligt överstyrelsens förslag
lönerna bliva:

för lärare med lägre kompetens respektive 2,000, 2,400, 2,800, 3,200 kr.;

för lärare med högre kompetens respektive 2,500, 2,900, 3,300, 3,700 kr.

Överstyrelsen förordade, att för bestridande av föreståndarebefattning vid
kommunal mellanskola borde utgå fast lön och ej arvode. Lönen för manlig föreståndare
ansåg överstyrelsen böra, oberoende av hans kompetens, sättas till 3,700
kronor, d. v. s. slutlönen för manlig lärare med högre kompetens, samt dessutom
bostad eller hyresersättning, varjämte föreståndare skulle ha rätt till ett ålderstillägg
å 400 kronor efter 10 års tjänstgöring som föreståndare.

För kvinnlig ordinarie lärare föreslog överstyrelsen en begynnelselön av

1,500 kr. med två ålderstillägg å 250 kr. efter 5 och 10 års tjänstgöring. I dessa
löner inberäknades ersättning för bostad och vedbrand, överstyrelsen erkände
själv, att dessa löner egentligen voro sämre än de, som voro fastställda för lärarinnor
vid högre folkskolor, men ansåg sig med hänsyn till avlöningsförhållandena
för lärarinnor vid de enskilda flickskolorna och vid statens samskolor ej
kunna föreslå högre belopp. Någon skillnad i avlöning mellan lärarinna med
lägre och lärarinna med högre kompetens ansåg överstyrelsen ej nödvändig.

överstyrelsen ansåg det lämpligt, att vid kommunal mellanskola i likhet
med vid statens samskolor anställdes en första lärarinna. Som avlöning för henne

212

föreslogs en begynnelselön av 2,000 kr. samt två ålderstillägg å 250 kr. att utgå
efter 5 och 10 års tjänstgöring.

Vid kommunal mellanskof, vari endast flickor undervisades, borde enligt
överstyrelsens mening en av lärarinnorna utses till föreståndarinna med samma
avlöning som första lärarinna i högsta lönegraden eller 2,500 kr. och därjämte
bostad eller hyresersättning samt dessutom ett ålderstillägg å 250 kr. efter 10
års tjänstgöring som föreståndarinna.

Arvode åt timlärare ansåg överstyrelsen böra utgå för manlig lärare med
90 kr. för lärare med högre kompetens och 80 kr. för lärare med lägre kompetens
och för kvinnlig lärare, oberoende av hennes kompetens, med 60 kr., allt för
årlig veckotimme.

Beträffande avlöningen åt särskilda övningslärare vid de kommunala mellanskolorna
hemställde överstyrelsen, att kvinnlig övningslärare skulle avlönas
enligt samma grunder, som fastställts i fråga om övningslärare vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter, samt att manlig övningslärare i välskrivning, teckning,
musik och gymnastik skulle åtnjuta 90 kr. för varje veckotimmes undervisning,
med rätt för lärare, som hade den kompetens och tjänstgöring, som fastställts
för lärarinnas vid statsunderstödd enskild läroanstalt rätt till lönetursberäkning,
att åtnjuta ålderstillägg, beräknat efter veckotimme, av 15 kr. i andra
och 30 kr i tredje lönegraden.

För vikarierande lärare föreslog överstyrelsen i fråga om manlig lärare ett
arvode av 1,200 kr. för läsår. På grund av sjukdom tjänstledig ordinarie lärare
eller lärarinna borde som bidrag till vikariens avlöning avstå 1/i av sina avlöningsförmåner,
beräknade efter kalenderår.

Statens särskilda bidrag till avlöning av lärarepersonalen skulle enligt
överstyrelsens förslag utgöras av dels 2/3 samtliga ålderstillägg, dels 500 kr.
för varje ordinarie manlig lärare med högre kompetens, dels ock 250 kr. för varje
första lärarinna. Dessutom skulle staten bidraga till avlöning av manlig föreståndare
med 1,300 kr. och till avlöning av föreståndarinna med 583: 33 kr. Slutligen
skulle staten bidraga till avlönande av sådan sjukvikarie, som vore behörig
till ordinarie anställning vid kommunal mellanskola med */3 av det belopp, som
till hans avlöning krävdes utöver vad den tjänstledige läraren eller lärarinnan
vore pliktig att avstå.

Statsutskottets yttrande.

I ett den 8 december 1910 avgivet utlåtande yttrade sig statskontoret om
överstyrelsens förslag. Statskontoret ansag, att detta förslag i fråga om de ordinarie
kvinnliga lärarnas avlöning ej överensstämde med riksdagens uttalade
mening, att lärare vid kommunala mellanskolor ej borde avlönas lägre än lärare

213

vid högre folkskolor. Fördenskull hemställde statskontoret om ökning av de lönebelopp,
som överstyrelsen i detta hänseende föreslagit. För att ej totalsumman
skulle bliva för hög hemställde statskontoret i stället om en viss avprutning på
de av överstyrelsen för ordinarie manlig lärare föreslagna beloppen. Statskontoret
ansåg också, att skäl förelåge för upptagande av bestämmelsen om fri bostad
med vedbrand för kommunala mellanskolans ordinarie lärare men gjorde dock
ej något yrkande härutinnan.

De lönebelopp, som av statskontoret förordades, voro för manlig ordinarie
ämneslärare: lönegraderna 2,000, 2,350, 2,700 och 3,050 kronor, alltså ålderstillägg
å 350 kronor i stället för av överstyrelsen föreslagna 400 kronor;

för kvinnlig ordinarie lärare: lönegraderna 1,850, 2,050, 2,250 och 2,450
kronor, alltså en höjning i den av överstyrelsen föreslagna begynnelselönen med
350 kronor och 3 ålderstillägg å 200 kronor i stället för 2 ä 250 kronor, vilket
senare av överstyrelsen föreslagits.

Mot det av överstyrelsen föreslagna tillägget å 500 kronor åt manlig ordinarie
lärare med viss högre kompetens hade statskontoret ej något att invända
men ansåg, att liknande tillägg borde utgå till kvinnlig ordinarie lärare med
motsvarande högre kompetens.

Yad anginge avlöning åt föreståndare och första lärarinna, ansåg statskontoret,
att denna lämpligast borde utgå i form av arvode, vilket borde bekostas
helt och hållet av staten.

Mot överstyrelsens förslag om avlöning åt vikarierande lärare, timlärare
ooh övningslärare hade statskontoret ej någon anmärkning att göra.

lönereglering; vid 1911 års riksdag.

Vid 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition om reglering av
avlönings- och pensionsförhållanden för lärare vid de kommunala mellanskolorna.
Detta förslag avvek dock i liera punkter från det av läroverksöverstyrelsen
uppgjorda.

Föredragande departementschefen, statsrådet P. E. Lindström, framhöll i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet först, att bristen på enhetliga ledande grundsatser
i fråga om lagstiftningen för våra olika skolarter gjorde det svårt att
framlägga ett tillfredsställande förslag. Han betonade på grund därav, att en
mera slutgiltig lagstiftning för de kommunala mellanskolorna kunde endast bringas
till stånd i samband med en allmän revision av vår skollagstiftning. Det
framställda förslaget vore fördenskull att betrakta blott såsom provisoriskt.

Aven Kungl. Maj:t utgick i sitt förslag från de för lärare vid högre folkskolor
fastställda avlöningsförmånerna.

Vad först manlig ordinarie ämneslärare angår, gick Kungl. Maj:t längre
än vad både läroverksöverstyrelsen och statskontoret förordat. Höjningen utöver

214

den för ordinarie lärare vid högre folkskola fastställda avlöningen motiverades dels
med den längre stadgade årliga undervisningstiden, dels med de skärpta kompetensfordringarna.
Med hänsyn till båda dessa faktorer föreslogs den kontanta
lönen för manlig ordinarie ämneslärare till 2,000 kronor i grundlön jämte tre
ålderstillägg å 400 kronor att utgå efter 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänstgöring.

Dessutom skulle sådan lärare erhålla tjänlig bostad och nödigt bränsle
eller motsvarande ersättning. Bibehållande av denna likhet med bestämmelserna
för lärare vid högre folkskola motiverade departementschefen därmed, att det
borde stå kommunerna fritt att välja mellan att lämna bostad och bränsle in
natura eller ock en motsvarande kontant ersättning.

Beträffande Qvinnlig ordinarie ämneslärare ansåg departementschefen i likhet
med statskontoret, att de av överstyrelsen föreslagna beloppen voro för låga. I
propositionen föreslogs åt ordinarie ämneslärarinna en kontant grundlön av 1,600
kronor jämte tre ålderstillägg å 200 kronor samt därjämte tjänlig bostad och
nödigt bränsle eller motsvarande ersättning. I statsrådets yttrande erkändes också,
att genom detta förslag de kvinnliga lärarnas löner ej komme att höjas i samma
proportion som de manliga lärarnas, men på samma gång erinrades om att de
föreslagna lärarinnelönerna vore väsentligt högre än dem, som då voro fastställda
för lärarinnorna vid statens samskolor. Med anledning av detta förhållande
framställde departementschefen följande reflexion: »Här föreligger ett tydligt bevis
på omöjligheten att med nu gällande stridiga bestämmelser inom skollagstiftningen
komma till ett från alla synpunkter oangripligt förslag. Men den brist på
överensstämmelse, som i detta avseende förefinnes, torde kunna avhjälpas först i
samband med den revision i enhetlig riktning av vår skollagstiftning, vars nödvändighet
jag förut haft anledning att framhålla.»

Vad angår överstyrelsens förslag om högre avlöning åt adjunktskompetent
lärare, förklarade departementschefen sin anslutning till principen men framställde
ett avvikande förslag till frågans lösning, nämligen att lärare med adjunktskompetens
såsom särskilt vederlag för den tid och de kostnader han offrat på förvärvandet
av denna sin högre kompetens skulle få tillgodoräkna sig fem tjänsteår, vadan lärare
med sådan kompetens skulle såsom ordinarie lärare vid kommunal mellanskola få
börja i andra lönegraden. Begynnelselönen för sådan lärare skulle alltså bliva
400 kronor högre än för lärare utan ifrågavarande högre kompetens men slutlönen
för båda densamma. Den nämnda förmånen skulle gälla ej blott manlig utan
även kvinnlig ordinarie lärare, som avlagt de prov och fullgjort den tjänstgöring,
vilka erfordrades för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk.

I anslutning till i propositionen framställt förslag, att rektor eller föreståndarinna
för kommunal mellanskola borde tillsättas genom förordnande på viss tid,
föreslogs, att ifrågavarande befattningshavare borde avlönas med ett särskilt
arvode. Detta upptogs till 800 kronor eller summan av två ålderstillägg.

215

Biträdande föreståndarinna — i propositionen föreslogs denna titel i stället
för den av överstyrelsen förordade »första lärarinna» — skulle ha ett särskilt
arvode av 200 kronor.

Med utgångspunkt från de för sjukvikarier vid högre folkskola fastställda
arvodesbeloppen föreslogs, att arvodet för manlig extra ordinarie eller vikarierande
lärare borde utgöra 1,800 kronor och för kvinnlig extra ordinarie eller vikarierande
lärare 1,600 kronor, allt för läsår räknat, däri inbegripen ersättning för bostad
och vedbrand. För vikarie för rektor eller föreståndarinna, som i denna sin egenskap
åtnjöte tjänstledighet, föreslogs ett arvode av 400 kronor, räknat för kalenderår.
Biträdande föreståndarinnas vikarie skulle åtnjuta hela det för ifrågavarande
befattning stadgade arvodet, d. v. s. 200 kronor.

För såväl timlärare som övningslärare föreslogs ett arvode av 80 kronor åt
manlig och 65 kronor åt kvinnlig sådan lärare, allt räknat för årlig veckotimme.
Att inga olika avlöningsgrader föreslogos för övningslärare berodde enligt departementschefens
yttrande därpå, att man ej kunde förvänta, att övningslärare med
fast anställning komme att anställas vid de kommunala mellanskolorna.

I fråga om på grund av sjukdom tjänstledig lärares skyldighet att lämna
bidrag till vikariens avlöning föreslogs i propositionen, att sådan lärare skulle, i
likhet med vad som vore stadgat för lärare vid högre folkskola, avstå en fjärdedel
av vikariens minimiarvode. Ordinarie lärare, som av annan anledning än
sjukdom vore tjänstledig, skulle avstå det lägsta stadgade arvodet åt vikarierande
lärare, alltså enligt förslaget 1,600 kronor för läsår. Tjänstledig rektor eller
föreståndarinna skulle avstå 400 kronor — dock räknat för kalenderår — och
tjänstledig biträdande föreståndarinna 200 kronor.

Beträffande lärares uppflyttning i högre lönegrad föreslogos i det hela taget
samma bestämmelser, som äro stadgade för högre folkskola. I ett par punkter gjordes
dock avvikelser. Begränsningen att få räkna högst tio år av tjänstgöring vid annan
läroanstalt, bibehölls blott i fråga om ordinarie tjänstgöring vid folkskola, varemot
sådan tjänstgöring vid högre folkskola, allmänt läroverk eller folkskoleseminarium
skulle få räknas helt och hållet. Däremot begränsades rätten att för uppflyttning i
högre lönegrad räkna tjänstgöring vid annan läroanstalt till endast ordinarie tjänsteår.

Statsunderstödet till kommunal mellanskola skulle enligt förslaget liksom
till högre folkskola utgå i form av dels grundanslag till själva skolan, dels särskilt
bidrag till lärarnas avlöning. Med hänsyn till att den årliga undervisningstiden
vore längre ooh fordringarna i allmänhet större beträffande kommunal mellanskola
än i fråga om högre folkskola föreslogs, att grundanslaget borde beräknas
efter 1,600 kronor för varje årsklass eller sammanlagt 6,400 kronor.

Enär departementschefens yttrande angående statens bidrag till lärarnas
avlöning kan sägas utgöra ett tydligt och viktigt principuttalande i denna fråga,
anföres det här i sin helhet:

216

»Vid olika tillfällen under de senare åren, då Riksdagen fattat beslut rörande statsbidrag
tili avlönande av lärarpersonalen vid enskilda eller kommunala läroanstalter har Riksdagen
funnit det vara av vikt att träffa sådana bestämmelser, att vederbörande myndigheter
vid anställning av lärare icke skulle frestas att låta sig ledas av ekonomiska hänsyn utan
endast skulle hålla undervisningens krav i sikte, så att åt läroanstalterna måtte tillförsäkras
de bästa lärarkrafter, som under givna förhållanden kunde stå dem till buds. Så bestämde
1909 års riksdag i fråga om statsunderstödda enskilda läroanstalser, att det särskilda lönetillägg,
som utöver minimilönen skulle utgå till lärarinnor med en viss högre kompetens,

helt och hållet skulle bestridas av statsmedel. En likartad syftning hade det beslut som

fattades i samband med 1906 års lönereglering för folkskolornas lärarpersonal, att skillnaden
mellan avlöningen för manlig och för kvinnlig lärare utjämnas genom statsbidrag.

Det synes mig klart, att den garanti mot att ekonomiska hänsyn på ett otillbörligt

sätt göra sig gällande, som bestämmelser av nyssnämnda art lämna, är lika behövlig i fråga
om den kommunala mellanskolan som beträffande förutberörda läroanstaltdr. Något särskilt
behov av statsbidrag till utjämnande av olikhet i avlöningar mellan lärare med olika kompetens
synes mig ej här föreligga. Bestämmelsen, att tjänsterna skola ledigförklaras och
tillsättas enligt fastställda befordringsgrunder, torde i detta hänseende bereda tillräcklig garanti.
Däremot synes det mig vara av så mycket större vikt att avlägsna alla hänsyn av
ekonomisk art, då det gäller valet mellan manlig och kvinnlig lärarkraft. Den ökning i utgifter,
som kan uppstå genom val av manlig lärare i stället för kvinnlig sådan, bör alltså
enligt min mening utjämnas genom bidrag av statsmedel. Av denna grundsats följer, att
statsbidrag böra utgå till bestridande av skillnaden mellan manlig och kvinnlig ordinarie lärares
grundlön, 400 kronor, samt mellan manlig och kvinnlig extra ordinarie eller vikarierande
lärares arvode 200 kronor, samt slutligen av det till biträdande föreståndarinna utgående
särskilda arvodet, 200 kronor.

Enligt hittills för de kommunala mellanskolorna gällande bestämmelser skola ålderstilläggen
till lärares löner till två tredjedelar bestridas genom statsbidrag. En naturlig följd
av mitt nyssnämnda förslag om utjämning av skillnaden mellan manlig och kvinnlig lärares
avlöning blir då, att staten, i likhet med vad som är stadgat i fråga om folkskollärares ålderstillägg,
bör bidraga till såväl manlig som kvinnlig lärares ålderstillägg med ett belopp,
som motsvarar två tredjedelar av ålderstilläggen för kvinnlig lärare.

Staten synes mig även böra bidraga med två tredjedelar av rektors och föreståndarinnas
särskilda arvode, då detta arvode här, i motsats till vad som gäller om likartade arvoden
vid folkskolor och högre folkskolor, är lagstadgat. 1

1 fråga om statens bidrag till sjuhviJcaries avlöning föreslogs, att staten
skulle bidraga med två tredjedelar av den del av sjukvikariens arvode, som återstod
efter avdrag av den tjänstledige lärarens bidrag.

I det föregående har redogjorts för ett förslag, som var avsett att verka
dithän, att adjunktskompetent lärare skulle åtminstone för en tid framåt finna
det med sin fördel förenligt att taga anställning vid kommunal mellanskola, nämligen
förslaget att sådan lärare för sin högre kompetens skulle få tillgodoräkna
sig fem tjänsteår. Ämnat att verka i samma syfte var också ett annat förslag,
nämligen att ordinarie lärare vid kommunal mellanskola vid övergång till allmänt
läroverk eller folkskoleseminarium skulle för lönetur få medräkna vissa av sina
tjänsteår vid kommunal mellanskola. Denna rätt skulle dock begränsas i två

217

riktningar. För att ej anställningen vid kommunal mellanskola blott skulle bliva
en genväg för vinnande av bättre lönetur vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium,
föreslogs, att tre års ordinarie tjänstgöring vid kommunal mellanskola
borde vara fullgjord, innan den ifrågavarande lönetursrätten skulle inträda, eller
med andra ord att de tre första ordinarie tjänsteåren vid den kommunala mellanskolan
skulle vid lönetursberäkningen fråndragas. Med hänsyn till de allmänna
läroverkens och folkskoleseminariernas krav föreslogs, att av de följande åren
högst tio skulle få räknas.

Statsutskottet gjorde i Kungl. Maj:ts förslag angående lönereglering för
lärarna vid de kommunala mellanskolorna endast den ändringen, att i fråga om
ordinarie lärares kontanta ersättning för bostad och bränsle föreslogs ett bestämt
minimibelopp nämligen 350 kronor för manlig och 250 kronor för kvinnlig lärare.
I allt övrigt tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Vad statsutskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

Med anledning av riksdagens beslut i ärendet utfärdades den 8 december
1911 kungl. kungörelse angående avlönings- och pensionsförhållandena för lärarpersonalen
vid kommunala mellanskolor.

I denna kungörelse upptogos i fråga om avlöningen först följande av riksdagen
fastställda bestämmelser:

1. Vid kommunal mellanskola skall lärarpersonalen åtnjuta avlöning till
minst följande belopp:

a) rektor eller föreståndarinna, förutom löneförmånerna som ordinarie ämneslärare:
ett särskilt arvode av 800 kronor;

b) vikarierande rektor eller vikarierande föreståndarinna, förutom löneförmånerna
som lärare vid skolan, ett särskilt arvode av 400 kronor;

c) biträdande föreståndarinna eller hennes vikarie, förutom löneförmånerna
som lärare: ett särskilt arvode av 200 kronor;

d) ordinarie manlig ämneslärare: lön å 2,000 kronor i första, 2,400 kronor
i andra, 2,800 kronor- i tredje och 3,200 kronkr i fjärde lönegraden samt dessutom
tjänlig bostad och nödigt bränsle eller motsvarande ersättning, dook ej
understigande 350 kronor;

e) ordinarie kvinnlig ämneslärare: lön å 1,600 kronor i första, 1,800 kronoi
andra, 2,000 kronor i tredje och 2,200 kronor i fjärde lönegraden samt dessutom
tjänlig bostad och nödigt bränsle eller motsvarande ersättning, dock ej
understigande 250 kronor;

f) extra ordinarie eller vikarierande manlig ämneslärare med full tjänstgöring:
arvode av 1,800 kronor;

g) extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig ämneslärare med full tjänstgöring:
arvode av 1,600 kronor;

28—131873. Lårarelönenämnden. 3.

218

h) manlig övningslärare och timlärare: arvode av 80 kronor för varje
veckotimme;

i) kvinnlig övningslärare och timlärare: arvode av 65 kronor för varje
veckotimme.

Lönen för ordinarie ämneslärare ävensom det särskilda arvodet för rektor,
föreståndarinna eller deras vikarier utgå efter kalenderår, avlöningen för övriga
lärare efter läsår.

Tjänstledig ordinarie ämneslärare är skyldig att av sin avlöning avstå,
därest tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, 400 kronor, och därest
tjänstledigheten förorsakas av annan anledning, 1,600 kronor, för läsår räknat.

Lektor eller föreståndarinna, som är tjänstledig från föreståndarskapet,
är skyldig att av sitt särskilda arvode avstå 400 kronor, för kalenderår räknat.
Tjänstledig biträdande föreståndarinna avstår sitt särskilda arvode.

Av den för ordinarie ämneslärare stadgade avlöningen må innehållas de
pensionsavgifter, som enligt stadgade grunder skola av ifrågavarande befattningshavare
erläggas.

2. I avseende å uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas:
att uppflyttning å högre lönegrad äger rum efter fem år;
att lärare må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodogöra sig de tjänsteår,
han eller hon intjänat under ordinarie anställning vid högre folkskola, allmänt
läroverk eller folkskoleseminarium, ävensom intill tio år av den tid, han
eller hon haft anställning vid folkskola;

att manlig eller kvinnlig lärare, som avlagt de prov och fullgjort den
tjänstgöring, vilken erfordras för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk,
äger att härför tillgodoräkna sig fem tjänsteår;

att ansökningar om uppflyttning i högre lönegrad skola prövas av överstyrelsen
för rikets allmänna läroverk; samt

att i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad angående läroverksadjunkters
uppflyttning i högre lönegrad är stadgat. I

I kungörelsen hade Kungl. Maj:t dessutom tillfogat följande bestämmelser
angående till- och avträdestider, lönens utbetalning samt uppflyttning i högre
lönegrad:

1. Ordinarie ämneslärare äger tillträda den honom tillkommande kontanta
lönen med månaden näst efter den, vari beslutet om hans anställning i nämnda
egenskap vunnit laga kraft eller blivit vederbörligen fastställt, såvida icke annan
senare tillträdesrätt blivit vid tjänstens ledigförklarande tillkännagiven, och
han skall avträda samma lön med utgången av den månad, i vilken han avgår
från tjänsten. Bostadsförmån jämte bränsle eller däremot svarande ersättning
tillträdes, om tjänsten är nyinrättad, samtidigt med tillträdet av den kontanta

219

lönen, men om tjänsten blivit ledig genom förutvarande innehavarens avgång,
med den fardag, då skyldighet att avträda ifrågavarande förmåner inträder. Sådan
skyldighet inträder med den fardag i stad, som infaller näst efter avgång
från tjänsten, dock att, därest tjänsten blir ledig genom förre innehavarens död,
dennes stärbhusdelägare skola avträda förmånerna först med den fardag i stad,
som infaller näst efter tre månader från dödsfallet.

2. Rektor, föreståndarinna, biträdande föreståndarinna, vikarier för dessa
befattningshavare, vikarierande och extra ordinarie lärare ävensom timlärare och
övningslärare äga uppbära dem tillkommande arvoden för den tid, de bestrida
dem meddelade förordnanden.

3. Den ordinarie ämneslärare tillkommande kontanta lönen skall genom
skolstyrelsens försorg utbetalas månadsvis vid början av varje kalendermånad,
varje gång med en tolftedel, efter avdrag av motsvarande del av det läraren
åliggande pensionsbidraget. Utgår till läraren kontant ersättning för bostad och
bränsle, skall denna ersättning utbetalas till honom kvartalsvis vid slutet av
varje kalenderkvartal, varje gång med en fjärdedel.

Lämnas bränsle in natura, skall skolstyrelsen bestämma lämpliga tider för
leverering därav. Sedan dessa tider blivit bestämda, må de ej utan lärarens
samtycke ändras under dennes tjänstetid.

4. Rektor, föreståndarinna, biträdande föreståndarinna, vikarier för dessa
befattningshavare, vikarierande och extra ordinarie lärare ävensom timlärare och
övningslärare äga att genom skolstyrelsens försorg utbekomma sina arvoden månadsvis
efter utgången av varje kalendermånad, under vilken tjänstgöring ägt
rum, dock att, där tjänstgöring avslutas under kalendermånad, det på denna månad
belöpande arvodet skall, så vitt ske kan, utbetalas vid tjänstgöringens slut.

5. Då ordinarie ämneslärare åtnjuter tjänstledighet, skall den vikarien för
varje kalendermånad tillkommande andelen av den tjänstlediges avlöningsförmåner
innehållas, så vitt ske kan, vid utbetalning av dessa förmåner för samma månad,
men, därest hinder härför möter, vid utbetalning av samma förmåner för nästföljande
kalendermånad.

6. För uppflyttning i högre lönegrad fordras, att läraren under mera än fyra
femtedelar av den tjänstgöringstid, som erfordras för att vinna nämnda uppflyttning,
med nit och skicklighet bestritt sin egen tjänst eller fullgjort offentligt
uppdrag.

Vid lönetursberäkning på grund av tjänstgöring vid annan läroanstalt än
kommunal mellanskola iakttages vad i avseende å lönetursberäkning vid sådan
anstalt är stadgat.

7. Vid uppflyttning i högre lönegrad får den högre avlöningen icke tillträdas
förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder (ten stadgade
tjänståldern blivit uppnådd, dock att lärare, som vid början av det kalenderår,

220

under vilket lian vinner ordinarie anställning vid kommunal mellanskola, redan
intjänat tillräcklig tid för uppflyttning i högre lönegrad, skall vara berättigad
att från och med den månad, med vilken lön för samma anställning tillträdes,
åtnjuta avlöning i den högre lönegraden.

8. Har lärare, då han intjänat stadgad tid för erhållande av aviöningsförhöjning,
redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt nu gällande eller
framtida bestämmelser är skyldig att från tjänsten avgå med pension, må han
icke tillträda samma förhöjning.

9. Lärare, som önskar vinna uppflyttning i högre lönegrad, skall, därest
han önskar uppflyttning från och med den 1 januari 1912, före den 1 april 1912,
samt sedermera före den 1 november året innan den högre avlöningen skall tillträdas,
till skolstyrelsen avlämna sin till överstyrelsen för rikets allmänna läroverk
ställda ansökning med bifogande av de handlingar och intyg, som av överstyrelsen
kunna komma att föreskrivas; och åligger det skolstyrelsen att insända
ansökningshandlingarna till överstyrelsen före den 15 i samma månad.

Sedan överstyrelsen fattat beslut i anledning av inkomna ansökningar, skall
överstyrelsen snarast möjligt om de beslutade uppflyttningarna underrätta såväl
statskontoret som, för sökandens förständigande, vederbörande skolstyrelser.

Samma dag utfärdades också kungörelse angående ändrade bestämmelser
rörande statsunderstöd åt Icommunala mellanskolor vari bland annat stadgas följande.

Statsunderstöd till kommunal mellanskola utgår med 6,400 kronor, varjämte
skola, däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskilt understöd till undervisning
i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor, allt för kalenderår räknat Härförutom

skola till varje kommunal mellanskola utgå följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie ämneslärare: 400 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full
tjänstgöring: 200 kronor;

c) för rektor eller föreståndarinna: två tredjedelar av det för ifrågavarande
befattningshavare stadgade särskilda arvodet; för biträdande föreståndarinna: det
till henne utgående särskilda arvodet;

d) för varje manlig ämneslärare, som åtnjuter avlöning i högre lönegrad:
dels skillnaden mellan det eller de för honom stadgade ålderstillägg och kvinnlig
lärares i samma lönegrad, dels två tredjedelar av årerstående del av ålderstillägget
eller ålderstilläggen; för varje kvinnlig ämneslärare, som åtnjuter avlöning i högre
lönegrad: två tredjedelar av det eller de för henne stadgade ålderstillägg;

e) för varje lärare, manlig eller kvinnlig, som vikarierar för på grund av
sjukdom tjänstledig ordinarie ämneslärare, förutom det belopp, som enligt moment b)
må kunna utgå: 800 kronor.

221

Statsbidrag till ordinarie ämneslärares, rektors och föreståndarinnas avlöning
beräknas för kalenderår, statsbidragen till övriga lärares avlöning för läsår.

Träder kommunal mellanskola i verksamhet med hösttermins början, skola
för det året av de understöd och bidrag, som beräknas för kalenderår, utgå fem
tolftedelar och av övriga bidrag så stor del, som belöper sig på antalet läsveckor
under höstterminen.

Höjning’ av förslagsanslaget till kommunala uiellanskolor.

Såsom redan blivit omtalat, upptogs i riksstaten för år 1910 ett förslagsanslag
å 10,000 kronor till understöd åt kommunala mellanskolor.

Detta anslag visade sig snart vara otillräckligt. I propositionen om lönereglering
till 1911 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, att han
vore övertygad om, att det förhöjda statsunderstödet till de kommunala mellanskolorna
skulle komma att kräva ett större anslag av statsmedel än det då utgående
förslagsanslaget å 10,000 kronor. Men då det utgående anslaget vore ett
förslagsanslag och en närmare uppskattning av det framtida behovet svårligen
för det dåvarande läte sig göra, saknades enligt departementschefens mening ännu
anledning att föreslå en förhöjning av nämnda anslag.

Den behövliga höjningen skedde först vid 1916 års riksdag, då med anledning
av kungl. proposition ifrågavarande förslagsanslag höjdes från 10,000 till

200,000 kronor. Trots denna stora ökning har en höjning av nämnda anslag måst
företagas även under år 1914. Till detta års första riksdag framlades av Kungl.
Maj:t förslag om höjning av anslaget till 600,000 kronor. Propositionen hann
visserligen icke behandlas av nämnda riksdag. Den framlades åter för den andra
riksdagen under år 1914 och blev av denna bifallen.

Anslag1 till parallellklasser vid kommunal mellanskola.

Vid riksdagen 1913 väcktes av hr N. O. Bruce motion om att under vissa
villkor statsbidrag till parallellklasser vid kommunal mellanskola skulle kunna
utgå. Motionen blev av statsutskottet tillstyrkt och av riksdagen bifallen.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades den 12 september 1913 en
kung], kungörelse, vari förordnas, att till kommunal mellanskola må kunna utgå
utöver enligt nu gällande bestämmelser skolan tillkommande statsunderstöd av

6,400 kronor ett belopp av 1,600 kronor årligen för parallellavdelning av årsklass,
dock att sådant understöd må utgå för endast en parallellavdelning till en och
samma årsklass och att, om sådant understöd skall kunna erhållas, sammanlagda
antalet lärjungar i årsklassens båda avdelningar skall utgöra minst 36.

222

B. Pensionsförhållandexi.

.Riksdagens skrivelse år 1909 angående de kommunala mellanskolorna innefattade
även begäran till Kungl. Maj:t om utredning och förslag rörande lärarepersonalens
pensionsförhållanden. I det uppdrag, som läroverksöverstyrelsen erhöll
av Kungl. Maj:t den 25 juni 1909, ingick därför att inkomma med utredning och
förslag även i detta hänseende.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan den kommunala mellanskolan
och den högre folkskolan, ansåg överstyrelsen det ligga närmast till hands, att
pensioneringen av lärarepersonalen vid de kommunala mellanskolorna övertoges
av folkskollärarnas pensionsinrättning, i vilken högre folkskolans lärare redan ägde
delaktighet.

över detta överstyrelsens förslag avgav direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning utlåtande den 5 januari 1911. Direktionen hade i huvudsak
intet att erinra mot att folkskollärarnas pensionsinrättning skulle övertaga pensioneringen
av de kommunala mellanskolornas lärarepersonal.

Kungl. Maj:t anslöt sig i sin proposition till 1911 års riksdag till den
mening, som sålunda uttalats av överstyrelsen och direktionen och föreslog i överensstämmelse
därmed, att i fråga om den ordinarie lärarepersonalens vid kommunala
mellanskolor delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning skulle i tillämpliga
delar gälla vad som var stadgat angående delaktighet för lärare vid högre folkskolor,
varav skulle följa, att det särskilda arvode, som skulle tillkomma rektor,
föreståndarinna och biträdande föreståndarinna icke skulle inräknas i delaktighetsbeloppen.

Statsutskottet tillstyrkte även i fråga om pensioneringen Kungl. Maj:ts
förslag men gjorde dessutom det tillägget, att lärarna vid de kommunala mellanskolorna
skulle hava skyldighet att vara underkastade de förändrade bestämmelser
angående delaktigheten, som framdeles kunde vara stadgade.

Yad statsutskottet sålunda föreslagit bifölls av riksdagen. I

I den kungl. kungörelsen den 8 december 1911 intogos bestämmelser i
överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade beslut.

Enligt dessa bestämmelser äro ordinarie lärare vid kommunala mellanskolor
delaktiga i pensionsinrättningen efter högsta kontanta lönen, vadan alltså delaktighetsleloppet
för manlig ordinarie lärare utgör 3,200 kronor och för kvinnlig ordinarie
lärare 2,200 kronor.

Pensionsavgifterna utgöras av skoldistriktet efter 5 % och av läraren efter
2Vs % av delaktighetsbeloppet och bliva sålunda:

223

Av skoldistriktet. Av tjänsteinneh.

För manlig lärartjänst ......1G0 kr. 80 kr.

» kvinnlig > ......110 » 55 »

Såsom tjänsteår för pension räknas dels alla ordinarie samt extra ordinarie
tjänsteår utöver fem vid någon av de läroanstalter, vilkas lärare äro delaktiga i
folkskollärarnas pensionsinrättning, alltså folkskolor, högre folkskolor och kommunala
mellanskolor, dels alla tjänsteår som ämneslärare vid allmänt läroverk eller
folkskoleseminarium.

Hel pension utgår till lärare, som har uppnått 55 levnadsår och 30 tjänsteår
med 75 % av delaktighetsbeloppet, vadan hel pension för manlig lärare kommer
att utgöra 2,400 kronor och för kvinnlig lärare 1,650 kronor.

Bil. XXY.

Historik rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för lärare vid högre folkskolor

N. O. Bruce.

29 —131873. Lärarelön enämnden.

227

INNEHÅLL.

Sid.

A. Avlöningsförhållanden................................229

Inledning.......................................229

Beslut vid riksdagen 1856—58 om högre folkskolors upprättande.............229

Andringar i statsanslaget under tiden 1859—1874 .................... 232

Höjning av bidraget till varje särskild skola med 200 kronor...............234

Förslag om ytterligare höjning av bidraget till varje särskild skola............235

Anslag till högre folkskolor även i vissa städer.....................235

Beslut om statsbidrag till två årsklasser vid samma skola................237

Avlöning av sjukvikarie vid högre folkskola......................238

Statsanslaget till högre folkskolor förvandlas till förslagsanslag..............240

Översikt av avlöningsförhållandena vid de högre folkskolorna under tiden 1878—1907 . . . 241

Löneregleringen 1907 ................................ . . 242

Statsbidrag till fyra årsklasser vid samma högre folkskola................249

Statsbidrag till parallellklasser vid högre folkskola...................250

Statsbidrag till undervisning i huslig ekonomi och slöjd vid högre folkskolor.......250

B. Pensionsförhållanden.................................251

A. Avlöningsförhållanden.

Inledning.

De nu gällande stadgandena om ordinarie lärares vid högre folkskola avlöning,
vilka återfinnas i § 2 av kungi. kungörelsen den 28 juni 1907 angående
anslag till högre folkskolor, äro de första allmänna bestämmelserna i fråga om
nämnda lärares avlöningsförhållanden. Det var nämligen först vid riksdagen
1907, som någon egentlig lönereglering för högre folkskolans lärarekår genomfördes.
Vid 1902 års riksdag hade visserligen fattats beslut om viss minimiavlöning
åt vikarie för sjuk ordinarie eller extra ordinerie lärare i läsämnen vid högre
folkskola, men i stort sett hade skoldistrikten intill 1907 ägt full frihet att
själva bestämma om lönevillkor för högre folkskolans lärare. Ofta funnos dock
redan före nämnda år i de för de olika högre folkskolorna gällande av Kungl.
Maj:t godkända reglementena intagna bestämmelser även i fråga om lärarnas avlöning.
Någon skyldighet att i reglementet införa sådana bestämmelser fanns
emellertid icke.

Utan inflytande på lönebeloppen vid högre folkskolan voro dock statsmakterna
icke heller före år 1907. Storleken av ifrågavarande löner var nämligen
givetvis i hög grad beroende av det statsunderstöd, som en högre folkskola kunde
erhålla. Också finner man, att de förslag till höjning av statsunderstödet till
högre folkskola, som vid olika tillfällen väckts inom riksdagen, i första rummet
motiverats med hänvisning till behovet av förbättrade löner åt lärarna. Därför
måste också en redogörelse för anslagsfrågans utveckling vara belysande i
fråga om löneförhållandena.

Beslut vid riksdagen 185(5—58 om högre folkskolors upprättande.

Förslaget om inrättande av högre folkskolor framkom först vid 1856—58
års riksdag. Någon särskild motion om högre folkskolors upprättande förelåg
icke, men antydningar om en sådan skolform gjordes i flera motioner, nämligen i

230

motioner, väckta av Fr. Ph. Hierta och Arvid Ribbing inom ridderskapet och
adeln, av biskop Björck och doktor Sandberg inom prästeståndet och av Jonas
Andersson i Häckenäs inom bondeståndet. Med utgångspunkt från i dessa motioner
gjorda uttalanden framställde sammansatta stats-, bevillnings- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet i sitt betänkande angående anslag för folkundervisningens
befrämjande även förslag om understöd åt högre folkskolor. Utskottets
yttrande i detta hänseende, vilket i oförändrad form är intaget i Rikets
Ständers skrivelse till Konungen, är så intressant och så belysande, att det må
bär i sin helhet anföras:

»Beträffande den väckta frågan om eu folkskolans högre avdelning anse Rikets Ständer
densamma förtjäna mycken uppmärksamhet och varmt behjärtande. Där det enskilda
nitet visat sig uti denna syftning verksamt, där bör ock staten gå detsamma till mötes. Vad
särskilt angår yrkandet, att lärarna vid dessa skolor böra äga akademisk bildning, sä och
om i allmänhet av varje duglig skollärare måste fordras en klar genomskådning av undervisningsämnet
för att kunna giva åt dess meddelande eu verkligt bildande kraft, torde denna
egenskap vara så mycket nödvändigare hos läraren vid den högre folkskolan i anseende till
den omständigheten, att flertalet av denna skolas lärjungar fortfarande komma att tillhöra
den arbetande klassen. Detta förhållande kräver nämligen, att den till arbetsduglighet uppvuxne
lärjungen icke alltför lång tid av året vistas vid skolan för att icke bliva för sitt
framtida levnadsyrke mindre skicklig genom den förvekligande inverkan av studerkammarlivets
stillhet. Här gäller således för läraren att utur varje läroämne kort och klart sammanfatta
dess innehåll, och detta så, att det meddelade giver lärjungarna både lust och förmåga
att under skolundervisningens mellantider ävensom efter dess slut på egen hand småningom
fullständiga den erhållna kunskapen. Att uttryckligen stadga befordringsrätt för dessa
lärare inom allmänna läroverken eller kyrkan torde emellertid icke vara lämpligt, utan bör
en sådan befordran granda sig på deras för dylik tjänst i övrigt förvärvade kompetens.

En invändning, som skulle kunna göras mot inrättandet av de ifrågasatta högre folkskolorna,
nämligen att behovet därav redan är uppfyllt genom lärdomsskolornas reallinjer,
anse sig Rikets Ständer böra till vidare utveckling av sina åsikter i ämnet upptaga.

Ändamålet med dessa högre folkskolor måste i första rummet vara att åt arbetsklassens,
ej blott den förmögnes utan jämväl de fattigares barn, vilka blivit begåvade med bättre
fattningsförmåga samt visa framstående lärolust, beredes tillfälle att inhämta för framtida
självstudier behövliga förkunskaper ävensom att genom goda lärares handledning vinna allmän
förståndsutveckling samt sinneslyftning till deltagande i fosterlandets och mänsklighetens
högre angelägenheter och detta utan att genom skolan ryckas ut ur deras vanliga levnadsförhållanden
eller för mycket avhållas från en för framtida arbetsduglighet nödvändig härdighet
uti kroppsarbete.

Lätteligen inses den stora vikten utav att på detta sätt åt samhället tillgodogöra
samt bibehålla kärnfrisk den talrika skara bland det uppväxande släktet, som tydligen av
naturen är danad att med det förtroliga kamratskapets övertygande och levande inflytande
verka under livet såsom andligt och lekamligt välgörande föredömen bland arbetsklassen,
ävensom att utgöra ett allt mer och mer utvecklat kommunalväsendes säkraste stöd. Men
lika lätt bör även inses, att för detta ändamål erfordras undervisningsanstalter, inrättade med
hänsikt till det särskilda syftemålet. Har man gjort sig reda för detta, så torde det vara
klart, att de allmänna elementarläroverken, oaktat utvecklingen av deras reallinjer, icke
kunna motsvara här ifrågavarande skolors bestämmelse.

De i städerna belägna högre skolorna äro tillgängliga endast för de förmögnares och
de närmast boende mindre bemedlades barn; de vanor och anspråk, som där förvärvas äro
föga ägnade för eu lärjunge, utgången ur och ämnad att fortfarande tillhöra den arbe
tande klassen; lästerminernas långvarighet medgiver icke de för kroppsarbetsövningen behövliga
avbrotten, som vid en högre folkskola måste beredas; i följd därav att undervisningen
här måste avse en plan, fullföljd genom skolans övre klasser, överhopas lärjungarna med
en mångartad kunskap, vartill de talrika begynnelsetrådarna icke kunna mer än hastigt upptagas
för att gagnlöst åter släppas på den kortare tid, som den blivande arbetaren bör uteslutande
sysselsättas med boken; och slutligen är undervisningssättet icke sådant, som enligt
vad förut är antytt, synes böra iakttagas i folkskolan.»

På grund av den framställda motiveringen hemställde utskottet, att av de
för folkundervisningens befrämjande avsedda medlen skulle avsättas 24,000 riksdaler
riksmynt, varav skulle kunna till varje högre utgå minst dubbla beloppet
av vad som i distriktet sammanskötes, dock för varje skola ej överstigande 1,000
riksdaler riksmynt.

Den föreslagna summan av 24,000 kronor beviljades av adels-, borgareoch
bondeståndet men förslaget avslogs av prästeståndet, vadan alltså på grund
av tre stånds samstämmiga beslut anslagssumman blev beviljad. Riksdagen gjorde
däremot den ändringen i utskottets förslag, att anslaget till varje särskild skola
skulle utgå med högst dubbla beloppet av vad som i distriktet sammanskötes.
Maximibeloppet av 1,000 kronor godkändes.

Vad Rikets Ständer i sin skrivelse anfört rörande de högre folkskolorna
fann Kungl. Maj:t kunna i väsentlig mån leda till folkskolans höjande och ändamålsenliga
utveckling, och i den kungl. kungörelsen angående åtgärder till folkundervisningens
befrämjande, som utfärdades den 23 april 1858, inrycktes därför
bland annat en punkt, varigenom till efterrättelse meddelades: »att, därest ett
stigande nit för folkbildningens befrämjande utöver vad i folkskolestadgan i allmänhet
vore avsett skulle föranleda därtill, att för eu eller gemensamt för flera
församlingar på landet inrättades sådan högre folkskola, som för de arbetsklassen
tillhörande barn, vilka blivit begåvade med högre fattningsförmåga och livlig håg
att lära, lämnade tillfälle att under handledning av lärare, vilken blivit för studier,
idkade vid universitet väl vitsordad, vinna något högre mått av bildning
och inhämta gagneliga kunskaper utan att dragas ifrån sina vanliga levnadsförhållanden
samt nödig övning för duglighet och härdighet vid kroppsarbete, så
kunna understöd uppå hos Kungl. Maj:t skeende anmälan tilldelas sådan skola
till högst dubbla beloppet av vad därtill i distriktet sammanskjutes, dock för
varje skola icke överstigande 1,000 riksdaler riksmynt årligen».

Den högre folkskolan omfattades tydligen med stort intresse och stora förhoppningar
av de män, som beslutat dess tillkomst. Detta bevisas både av den
här ovan anförda motiveringen och av det beviljade anslagets storlek. Summan

24,000 kr. måste anses betydande, då hänsyn tages till dels att hela anslaget till

232

folkundervisningens befrämjande utgjorde 250,000 kr., dels att den summa, som
samtidigt anslogs åt folk-och småskolor, var 100,000 kr. Och ett statsunderstöd
av 1,000 kronor och en minimibudget av 1,500 kronor för en enda skola voro högt
tilltagna belopp i jämförelse med vad som på den tiden för övrigt beviljades till
de särskilda folkuudervisningsanstalterna. Givetvis hade man också tänkt sig eu
för den tidens förhållanden jämförelsevis riklig avlöning åt högre folkskolans lärare.

Ändringar i statsanslaget under tiden 1859—1874.

Den högre folkskolan erhöll emellertid icke den snabba utveckling, som
tydligen föresvävat dess upphovsmän. Början syntes dock ganska lovande, i det
under första året inrättades nio högre folkskolor, för vilka statsanslag utgick med
sammanlagt 8,466 kr. 67 öre.

Då ej större belopp av anslaget å 24,000 kr. blivit taget i anspråk, föreslog
Kungl. Maj:t i sin proposition till 1859—60 årens riksdag, att det årliga anslaget
skulle nedsättas till 18,000 kr. Som motiv härför anfördes, att den största
ökning i skolornas antal, man kunde förvänta, vore en fördubbling.

Statsutskottet, som hade att behandla propositionen, ansåg sig emellertid
kunna antaga, att de ifrågavarande skolornas antal under ett följande år ej skulle
komma att ökas med mera än ungefär hälften av det antal, som under första
året uppstått. Fördenskull hemställde utskottet, att anslaget till de högre folkskolorna
skulle utgå med endast 12,000 kr.

Då utskottets förslag behandlades i bondeståndet, där den nya skolformen
haft sina varmaste förespråkare, höjdes där flera röster för att anslaget fortfarande
bordel utgå med 24,000 kr. Flera talare uttryckte en säker förhoppning,
att den högre folkskolan snart skulle erfara en storartad utveckling. Ståndet
beslöt att återremittera hela punkten om anslag till folkundervisningens befrämjande.
Men då de tre övriga stånden godkänt utskottets förslag om ett anslag
av 12,000 kr. till de högre folkskolorna, blev detta också riksdagens beslut.

• De förhoppningar, som med sådan styrka uttalats i bondeståndet, slogo.
fel. I stället för att ökas minskades de högre folkskolorna i antal. Orsakerna
till denna tillbakagång voro tydligen flera. Den förnämsta låg utan tvivel däri,
att den egentliga folkskolan, på vilken högre folkskolan skulle bygga, ännu var
så föga utvecklad. Särskilt gällde detta givetvis landsbygden. Där behövde
ännu den egentliga folkskolan i de flesta fall allt det intresse och allt det ekonomiska
understöd, som kunde komma strävandena för det uppväxande släktets
undervisning till del. Det framgår dessutom tydligt av yttranden vid följande
riksdag, att den högre folkskolan ej alltid anordnats som en verklig överbyggnad
på folkskolan utan i stället blivit eu med denna parallell undervisningsanstalt.

Eu sådan högre folkskola kunde tydligen ej motsvara de stora anspråk, som uttalats
i 1858 års riksdagsskrivelse. En annan orsak till den högre folkskolans
ringa framgång låg däri, att skolor av detta slag finge upprättas blott på landsbygden.

I sin proposition till 1862—63 årens riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att anslaget
till de högre folkskolorna skulle nedsättas från 12,000 till 10,000 kr., enär
skolornas antal gått ned till sex och av anslaget under närmast föregående år ej
tagits i anspråk mera än 5,666 kr. eller nära 3,000 mindre än under närmast
föregående period.

Vid denna riksdag väcktes av folkskolläraren Sven Rosenberg i bondeståndet
en motion, vari hemställdes, att som villkor för anslag till en högre folkskola
skulle uppställas, att däri inga andra lärjungar finge mottagas än de, som
visat sig redan innehava de kunskaper, vilka i den fasta folkskolan meddelades.

Statsutskottet ansåg, att då skolarten syntes vara i avtagande, blott borde
beviljas så stort anslag, som för det dåvarande utginge för ändamålet, och hemställde
om ett anslag av blott 6,000 kr. Utskottet föreslog även att som villkor
för anslag till en högre folkskola skulle uppställas det i nyssnämnda motion föreslagna
villkoret.

Vad utskottet sålunda föreslagit blev av riksdagen godkänt.

I kungl. kungörelse den 29 juni 1866 utfärdades i enlighet med detta riksdagens
beslut bestämmelse om vilka lärjungar som finge mottagas i den högre
folkskolan.

Under den treårsperiod, som följde efter senast angivna riksdagsbeslut,
ökades de högre folkskolorna från sex till nio, vadan det beviljade anslaget visade
sig vara otillräckligt. I proposition till 1865—66 års riksdag hemställde fördenskull
regeringen om anslagets höjning till 10,000 kr.

Under hänvisning till vikten av att, för den händelse flera högre folkskolor
under den närmaste framtiden skulle bliva inrättade, behövliga medel därtill
vore att påräkna, tillstyrkte statsutskottet den föreslagna höjningen.

Densamma blev också av riksdagen beslutad. Vid samma riksdag uppfördes
anslaget på ordinarie stat.

Anslaget till högre folkskolor upptogs sedan oförändrat i riksstaten ända
till 1874 års riksdag. I den till denna riksdag avlämnade statsverkspropositionen
hemställdes, under hänvisning till att det i riksstaten upptagna anslaget var till
fullo taget i anspråk, om ett anslag å 1,000 kr. till en nyinrättad högre folkskola
i Malmköping, varigenom alltså anslaget i sin helhet skulle komma att
höjas till 11,000 kr.

Denna hemställan blev av statsutskottet tillstyrkt och av riksdagen bifallen.

30—131873. Lä1 •arelönenämndeti. 3.

234

Höjning1 av bidraget till varje särskild skola med 200 kronor.

Vid 1875 års riksdag förelåg till behandling en av hr J. Fahlén väckt
motion, vari yrkades höjning av statsunderstödet till de särskilda högre folkskolorna.
Denna motion rubriceras i riksdagstrycket såsom »motion angående förhöjning
av lärarnas vid de högre folkskolorna avlöning».

Det framgår också av denna motions motivering, att statsunderstödet till
de högre folkskolorna egentligen betraktades som ett bidrag till lärarnas avlöning
att jämföra med statsbidraget till avlöningen av lärarna vid de egentliga folkskolorna.
Motionären erinrar nämligen först om att lärarepersonalen vid den
egentliga folkskolan och småskolan blivit hugnad med påkallade löneförbättringar
och påpekar därefter, att de högre folkskolorna för sina lärare ej erhållit någon
förhöjning utöver vad som från början blivit bestämt genom kungl. kungörelsen
den 23 april 1858. På grund av levnadskostnadernas stegring anser motionären
behovet av en löneförbättring ligga i öppen dag. På samma gång förordar han
också en förändring i kompetensvillkoren för anställning som ordinarie lärare vid
högre folkskola, nämligen att sådan lärare skulle hava blivit väl vitsordad i den
praktiska övningekursen vid folkskollärareseminarium. Med stöd av den förebragta
motiveringen hemställde motionären, att riksdagen, med förbehåll att omförmälda
kompetensvillkor för lärarens anställning vid högre folkskola för framtiden
tillämpades, ville bevilja den tillökning till understöd av högre folkskola,
att detta, med tillämpning av samma bestämmelser rörande motsvarande åligganden
för vederbörande kommun eller kommuner som förut, måtte för varje skola
få höjas till 1,200 kr. i stället för dittills stadgade 1,000 kr. som maximum.

Med anledning av motionen yttrade statsutskottet: »Det av motionären föreslagna
tillägg till kompetensvillkoren för anställning såsom lärare vid högre folkskola
torde kunna anses betryggande i avseende på lärarnas undervisningsskicklighet,
och då den ifrågasatta anslagstillökningen synts utskottet med billighet
överensstämmande, får utskottet jämte anmälan, att de ifrågavarande skolornas
antal numera utgör 11, för vilka alltså efter beräkning av 1,200 kronor för varje
skulle erfordras ett anslag av 13,200 kronor, tillstyrka

a) att statsbidraget för varje högre folkskola må med bibehållande av nu
gällande bestämmelser i avseende på tillskott från distriktet utgå med högst

1,200 kronor, och för sådant ändamål anslaget till högre folkskola ökas från 11,000
kronor till 13,200 kronor; samt

b) att vid anmälan av detta beslut riksdagen må i underdånighet anhålla
att för anställning såsom lärare vid högre folkskola må hädanefter fordras, jämte
förut föreskrivna villkor, att den sökande med gott vitsord genomgått den praktiska
övningskursen vid folkskollärareseminarierna.»

Vad utskottet sålunda tillstyrkt blev av riksdagens båda kamrar godkänt.

De nya bestämmelserna om understödets storlek och om ändringar i lärår -nes kompetensvillkor intogos i en kung!, kungörelse av den 16 juni 1875 angå
ende anslag till högre folkskolor. I denna kungörelse återfinnes också för första
gången en allmän bestämmelse om längden av läsåret vid högre folkskolan. Med
hänsyn till skolans bestämmelse stadgas nämligen, att undervisningen i allmänhet
måste fortgå tjugufyra veckor varje år.

Vid följande årets riksdag hemställde regeringen, att anslaget till högre
folkskolor, med hänsyn till att detta ej räckte till mera än åt de 11 befintliga
skolorna, måtte höjas till 20,000 kronor, för att möjlighet att även understödja
nya skolor måtte beredas.

Denna hemställan tillstyrktes av statsutskottet och bifölls av riksdagen.

Förslag om ytterligare höjning av bidraget till varje särskild skola.

Efter 1876 framkom ej i riksdagen något nytt förslag i fråga om de högre
folkskolorna förrän år 1889. Detta år väcktes av hr J. Nydahl motion om att
understödet till varje högre folkskola måtte höjas från 1,200 till 1,500 kronor.
Som motiv för en sådan ökning framhåller motionären i första rummet behövlighet
av lönernas förbättring men därjämte även behovet att vid samma skola anställa
mera än en lärare och behovet av förbättrad undervisningsmateriell.

Statsutskottet, som visserligen förklarade sig anse, att vad motionären anfört
vore i viss mån beaktansvärt, ansåg sig dock icke vilja tillstyrka någon anslagsförhöjning,
utan att noggrann utredning åstadkommits. Motionen blev av
båda kamrarna avslagen.

Anslag till högre folkskolor även i vissa städer.

Vid riksdagarna 1892 och 1893 kommo åtskilliga förslag, som närmast
voro föranledda av frågan om småläroverkens ombildning, att beröra även högre
folkskolan.

Båda de nämnda åren väcktes av hrr E. Hammarlund och Er. Berg motion
om att småläroverken skulle indragas och ersättas med verkliga överbyggnader
på folkskolan (realskolor, mellanskolor, högre folkskolor). Dessa motioner berörde
visserligen ej direkt högre folkskolan men hade tydligen, om de bifallits, fått
stor betydelse även för denna skolas organisation och utveckling. De förföllo
emellertid, särskilt på grund av första kammarens motstånd.

Vid 1892 års riksdag väcktes av hr A. F. Liljeholm en motion, i vilken
framställdes en helt och hållet ny organisationsplan för högre folkskolan. Motionären
nöjde sig emellertid med en hemställan om att riksdagen måtte i skrivelse
hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av en undervisningsplan för högre
folkskolor.

Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte motionen under motivering.
dels att frågan om högre folkskolans omorganisation sammanhängde med
frågan om småläroverkens ombildning, dels att motionärens hemställan om skrivelse
angående utarbetande av läroplan berörde blott en obetydlig del av hela
frågan och att en sådan skrivelse skulle kunna bidraga till att en verklig omorganisation
bleve fördröjd.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren vadan alltså motionärens
förslag förfallit.

Följande år förnyade hr Liljeholm sin motion men gav i densamma enligt
den anvisning utskottet föregående år lämnat sin hemställan betydligt större omfattning.
Bland annat hemställde han, att riksdagen ville medgiva, att högre
folkskola finge, med åtnjutande av samma statsunderstöd, som då vore tillerkänt
dylik skola på landet, även upprättas i stad. där behovet av en dylik undervisningsanstalt
gjorde sig gällande och vederbörande kommun ville åtaga sig de därmed
förbundna kostnaderna. Frågan om småläroverken gav vid ifrågavarande
riksdag anledning till ytterligare två motioner med yrkanden i samma riktning.
Den ena väcktes av hr O. V. Vahlin, som föreslog, att riksdagen måtte besluta,
att det i riksstaten upptagna anslaget å 20,000 kr. till understöd åt högre folkskolor
på landet skulle få användas till understöd enligt Kungl. Maj:ts beprövande
åt högre folkskolor eller med dem jämförliga enskilda läroanstalter jämväl
i städerna. Den tredje motionen i liknande syfte framställdes av hr A. M. Lundberg,
som yrkade, att riksdagen måtte dels förklara, att vad som vore stadgat
rörande högre folkskolor på landet skulle på sätt Kungl. Maj:t ägde närmare
bestämma tillämpas jämväl beträffande sådana städer, där icke funnes något allmänt
läroverk, dels ock med 5,000 kronor bevilja förhöjning av det i omförmälda
hänseende i riksstaten upptagna anslaget.

Med anledning av dessa tre motioner hemställde statsutskottet, att riksdagen
måtte medgiva, att det i riksstaten uppförda anslaget till understöd åt högre
folkskolor måtte enligt Kungl. Maj:ts beprövande användas jämväl till understöd
åt högre folkskolor, som upprättades i stad, där varken allmänt läroverk eller
pedagogi funnes.

Utskottets förslag bifölls utan debatt i båda kamrarna.

Beslut om statsbidrag: till två årsklasser vid samma skola.

En ny och viktig förändring i bestämmelserna om statsunderstöd till högre
folkskola vidtogs vid 1897 års riksdag på grund av en motion, väckt av hrr Er.
Berg och E. Hammarlund.

Motionen iöledes med dels en fullständig historik över högre folkskolan
dels en statistisk redogörelse för dess utveckling och dåvarande ståndpunkt.
Motionärerna konstatera, att högre folkskolans utveckling ej motsvarat de stora
förväntningar, som vid dess första inrättande ställdes på densamma. Bland de
orsaker, som medverkat till detta förhållande, framhäva de särskilt tvenne: det
otillräckliga anslaget till varje skola och begränsningen, att ej statsunderstöd till
högre folkskola kunde erhållas av vilket skoldistrikt som helst. Dessa hinder
hade ej undanröjts genom de vid föregående riksdagar gjorda förändringarna i
bestämmelserna om statsunderstöd till högre folkskolor. Den höjning i understödet
till varje särskild skola, som 1875 på grund av hr Eahléns motion beslutats,
hade ej gjort det möjligt att anställa mer än en lärare vid varje skola, varför
skolorna alltjämt i allmänhet voro enklassiga. Mångenstädes ansåg man dock,
att en högre folkskola med endast en årsklass och med en årlig undervisningstid
av 24 veckor ej vore en tillräcklig överbyggnad på folkskolan. Annorlunda skulle
det bliva, om möjlighet bereddes till understöd för två eller tre årsklasser. En
lämplig reform vore fördenskull att statsunderstödet icke utginge för varje särskild
skola utan i stället för varje årsklass.

Ett annat stort hinder för högre folkskolors allmännare inrättande vore enligt
motionärernas mening bestämmelsen att statsunderstöd ej kunde erhållas åt
högre folkskola i städer med allmänt läroverk eller pedagogi, alltså i de mera
betydande stadssamhällena. Just dessa samhällen spelade nämligen på folkundervisningens
område rollen av föregångare.

Med stöd av sin motivering hemställde motionärerna, att begränsningen i
fråga om de orter, där statsunderstöd åt högre folkskola kunde erhållas, måtte
bortfalla, att statsunderstöd till högre folkskola skulle kunna utgå med högst

1,200 kronor för varje årsklass, samt att statsanslaget till högre folkskolor måtte
höjas från 20,000 till 24,000 kronor.

Statsutskottet ansåg ej någon utsträckning av rätten att erhålla statsunderstöd
åt högre folkskola till även de städer, som redan hade allmänt läroverk
eller pedagogi, behövlig. Däremot tillstyrkte utskottet, att statsunderstöd till
högre folkskola måtte kunna utgå med 1,200 kronor för varje årsklass, dock med
den begränsningen att understödet till varje särskild skola ej finge överstiga

2,400 kronor. Utskottet ansåg emellertid att den föreslagna förändringen i fråga
om statsunderstödet ej vid ifrågavarande riksdag behövde medföra någon för -

238

höjning av det i riksstaten uppförda anslaget till högre folkskolor å 20,000
kronor.

Utskottets förslag blev av båda kamrarna bifallet. I andra kammaren yrkade
hr Hammarlund, att inskränkningen i rätten till statsunderstöd skulle borttagas
och att anslagssumman till följd därav skulle höjas till 24,000 kronor. Utskottets
förslag antogs genom votering med 124 röster mot 67.

Genom det sålunda fattade beslutet hade alltså högre folkskola erhållit
rätt till statsunderstöd åt två årsklasser.

Den beslutade förändringen beträffande statsunderstödet medförde, att
Kungl. Maj:t ansåg sig vid 1901 års riksdag böra föreslå en höjning av anslaget
till högre folkskolor från 20,000 till 30,000 kronor. Enligt regeringspropositionen
bifogad statistik voro de statsunderstödda högre folkskolorna 1900 till antalet 16.
Av dessa hade en nyinrättad måst nöja sig med ett understöd av 800 kronor i stället
för 1,200 kronor och en annan, som egentligen fyllt villkoren för ett understöd
av 2,400 kronor, hade ej kunnat erhålla mer än 1,200 kronor.

Statsutskottet fann visserligen någon ökning av anslaget av behovet påkallad
men ansåg en höjning av 5,000 kronor tillräcklig och hemställde därför
att anslaget skulle utgå med 25,000 kronor.

Denna hemställan bifölls utan debatt av riksdagen.

Avlöning- av sjukvikarie vid högre folkskola.

Vid 1902 års riksdag genomfördes egentligen den första lagstiftningen i
fråga om avlöning åt lärare vid högre folkskolor. Denna lagstiftning gällde dock
endast avlöning åt vikarie för sjuk lärare.

Beslutet i detta hänseende föranleddes av en i andra kammaren vid 1901
års riksdag av hr E. Hammarlund, friherre I. von Knorr ing och hr Fridtjuv
Berg väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om statsbidrag till avlönande
av vikarie för sådana lärare och lärarinnor vid högre folkskola, vilka av
sjukdom voro urståndsätta att fullgöra sin tjänst. Motionärerna framhålla i sin
motivering, att nästan alla lärare vid rikets folkundervisningsanstalter voro tillerkända
rätt att vid sjukdomsfall få behålla en del av sin avlöning. Det vore
fördenskull att betrakta som en lucka i lagstiftningen att sådan rätt ej tillkom
lärare vid högre folkskola. Då motionärerna nöjde sig med att föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj:t i ärendet gjordes i fråga om själva författningsbestämmelsernas
innehåll endast några antydningar. Beträffande arvodets storlek uttalade
de sig, dock blott exempelvis, för 150 kronor för läsmånad eller dubbelt mot vad
som då var stadgat i fråga om vikarie för sjuk lärare vid folkskola. Till detta
arvode borde enligt deras mening bidrag lämnas enligt samma fördelningsgrun -

239

iler, som förut voro stadgade beträffande arvodet åt sjukvikarie vid folkskola.
Motionen utmynnade i följande hemställan:

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i övervägande, om och på vilka villkor statsbidrag skulle kunna
lämnas till avlönande av vikarie för sådana lärare och lärarinnor vid högre folkskolor,
vilka av sjukdom urståndsättas att sin tjänst fullgöra, samt att Kungl.
Maj: t måtte för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda.

På tillstyrkan av sammansatta stats- och lagutskottet blev denna hemställan
av riksdagen bifallen.

De av motionärerna uttalade önskemålen ledde, såsom förut nämnts, till
lagstiftningsåtgärder redan vid 1902 års riksdag. Vid denna framlades nämligen
av Kungl. Maj:t proposition i ärendet. Den upptog i det väsentliga motionärernas
förslag, vilket också blivit av de i saken hörda myndigheterna i allmänhet
tillstyrkt. I huvudsak föreslogs sålunda, att frågan om avlöning åt vikarie för
sjuk lärare vid högre folkskola skulle ordnas efter i det hela taget samma grunder,
som förut voro fastställda beträffande folkskolans lärare. I några avseenden
föreslogos dock med hänsyn till skolornas olika ställning andra bestämmelser för
högre folkskolan.

Då statsunderstödet till högre folkskola var knutet till själva skolan och
ej såsom vid folkskolan till lärarens avlöning, föreslogs att bestämmelserna skulle
gälla ordinarie eller extra ordinarie lärare vid högre folkskola, till vilken understöd
av statsmedel utginge. För att den ifrågasatta förmånen skulle komma att
avse blott lärare, för vilka befattningen vid högre folkskolan vore en huvudsyssla,
föreslogs den begränsningen, att bestämmelserna endast skulle gälla lärare i lftsämnen
med eu tjänstgöringsskyldighet av minst 24 timmar i veckan. Det föreslagna
minimiantalet tjänstgöringstimmar grundade sig på en verkställd undersökning.
Vad arvodets storlek angår, anslöt sig propositionen till det belopp, som
av motionärerna förordats eller löO kronor för läsmånad, ett förslag, vartill flertalet
myndigheter i sina yttranden anslutit sig. Såsom skäl för att arvodet bleve
högre än för sjukvikarie vid de egentliga folkskolorna anfördes, att fordringarna
för anställning vid högre folkskola vore större, varför ock avlöningen till ordinarie
och extra ordinarie lärare vid sådan skola vore högre. Även minimiersättningen
för bostad och bränsle föreslogs dubbelt så stor, som förut var stadgad ifråga om
folkskolans lärare, alltså till ett belopp av 100 kronor. Som motivering för att arvodet
för sjukvikarie vid de högre folkskolorna borde beräknas för månad och ej
för år som vid de egentliga folkskolorna anför föredragande departementschefen föl
jande: »Att arvodet till vikarien lämpligast bestämmes för månad och icke såsom
vid folkskolorna för år, beror därpå, att den årliga läst! den, som vid folkskolorna
är fastställd till åtta månader, vid de högre folkskolorna visserligen enligt kun -

240

görelsen av den 16 juni 1875 i allmänhet borde begränsas till tjugufyra veckor
men dock växlar mycket i enlighet med av Eders Kungl. Maj:t fastställda reglementen.
Sättes, såsom många föreslagit, vikariearvodet att utgå med ett bestämt
belopp för hela det för skolan fastställda läsåret, skulle vikarier vid olika skolor
för varje månads tjänstgöring få väsentligen olika ersättning, mindre ju längre
årskursen i övrigt fortginge vid skolan, vilket ju tydligen icke kan bliva
rättvist.»

Angående fördelningen av vikariearvodets utgörande på den sjuke läraren
själv, staten och skoldistriktet föreslogs, att samma grunder skulle tillämpas som
förut voro fastställda i fråga om folkskolan eller att den tjänstledige läraren av sin
lön skulle avstå ett belopp, motsvarande en fjärdedel av vikariens kontanta minimiavlöning
samt att två tredjedelar av samma minimiavlöning skulle utgå av
statsmedel och återstoden erläggas av skoldistriktet, vilket det jämväl skulle åligga
att förse vikarien med bostad jämte vedbrand eller ock lämna ersättning därför,
ävensom att, där så kunde ifrågakomma, gottgöra honom resekostnad. Med ett
arvodesbelopp av 150 kronor för läsmånad skulle den kontanta minimiavlöningens
utgörande fördelas på följande sätt: den tjänstledige läraren 37,so kronor, staten
100 kronor och skoldistriktet 12,50 kronor, allt för läsmånad räknat.

För ändamålet äskades ett årsanslag av 2,000 kronor, vilket skulle utgå
i form av förslagsanslag.

Vad i propositionen föreslagits blev av sammansatta stats- och lagutskottet
tillstyrkt och av riksdagen bifallet.

Statsanslaget till högre folkskolor förvandlas till förslagsanslag.

Vid 1903 års riksdag väcktes äter av hrr E. Hammarlund och Fridtjuv
Berg en motion angående statsanslaget till de högre folkskolorna. Denna avsåg,
att anslaget ifråga skulle förvandlas till förslagsanslag. Statsanslaget till högre
folkskolor hade, framhålla motionärerna, dittills varit sammanfört med anslaget
till folkskoleseminarierna m. m. till ett reservationsanslag. Folkskoleseminarierna
vore emellertid statsanstalter. Intet nytt seminarium kunde komma till utan
riksdagens särskilda beslut och riksdagen kunde därför för varje särskilt fall
avväga anslaget. Annorlunda vore det med de kommunala högre folkskolorna.
Deras tillkomst berodde på beslut av de särskilda församlingarna, vilka hade att
enligt av riksdagen fastställda grunder begära statsanslag. Då sålunda antalet
dylika skolor icke kunde på förhand med visshet beräknas, syntes det motionärerna,
att anslaget rätteligen borde hava samma karaktär som de lör folk- och
småskolorna, fortsättningsskolorna, slöjdundervisningen och folkhögskolorna utgående
statsanslagen och därför förvandlas till förslagsanslag. Garanti för att

241

anslaget ej bleve på otillbörligt sätt använt låge däri, att riksdagen ägde att
fastställa grunderna för statsbidrags utgående.

Med stöd av sin motivering hemställde motionärerna, att statsanslaget till
högre folkskolor skulle i riksstaten upptagas som ett särskilt förslagsanslag.
Denna hemställan blev av statsutskottet tillstyrkt och av riksdagen bifallen.

Det nu anförda beslutet medförde den stora fördelen, att skoldistrikt, som
upprättat högre folkskola och uppfyllt de för statsunderstöds erhållande fastställda
villkoren, även kunde hava visshet om att erhålla^ stadgat bidrag av
statsmedel.

Översikt av avlöningsförhållandena vid de högre folkskolorna under tiden 1878—1907.

Innan redogörelse lämnas för den första verkliga löneregleringen för högre
folkskolans lärare, torde det vara lämpligt att angiva något om huru lönerna
före denna reglering i verkligheten ställde sig. Kännedom härom kan erhållas ur
de statistiska uppgifter, som från vederbörande skoldistrikt insänts till Kungl.
ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning.

Här nedan lämnas en översikt vari angivas lönebeloppen för vissa år. Att
det första året är 1878 beror därpå, att detta år är det tidigaste, för vilket uppgifter
för närvarande finnas tillgängliga. Det har icke ansetts nödigt att upptaga
uPPgifter för alla åren. Åven med utelämnande av vissa år mellan dem, för
vilka uppgifter lämnas, torde översikten kunna giva tillräcklig upplysning om
lönernas utveckling under den 30-årsperiod, som uppgifterna omfatta. De sist
anförda beloppen visa lönernas storlek omedelbart före löneregleringens ikraftträdande.

De i översikten upptagna beloppen angiva den kontanta lönen. I de flesta
fall har läraren därutöver erhållit bostad och bränsle in natura eller också särskild
kontant ersättning härför. I några fall ha dock i de statistiska uppgifterna
ej skilts mellan den egentliga kontanta lönen och ersättningen för bostad och
bränsle. Om dessa fall lämnas upplysning i särskilda noter under texten.

Den lämnade översikten visar visserligen, att lönerna vid högre folkskolorna
under den ifrågavarande tidsperioden i stort sett i någon mån ökats. Men besinnar
man, att det är fråga om en tid av 30 år, måste man medgiva, att ökningen
är ganska obetydlig, och tvivelsutan har den ej stått i rimlig proportion till den
under perioden inträffade stegringen i levnadsomkostnaderna.

En närmare granskning av de statistiska primäruppgifterna under perioden
i fråga giver vid handen, att vid de högre folkskolorna i allmänhet ej funnits
något ordnat system med ålderstil lägg. Det är nämligen möjligt att följa utvecklingen
av en och samma lärares löneförhållanden år efter år. I flera fäll finner
man, att en lärare under ett 20-tal år ej erhållit någon som helst löneförbättring.

31—131873. Lärarelönenämnden. 3.

242

År	Lönebelopp	Antal lärare-	År Lönebelopp	Antal lära
	i kionor	tjänster	i kronor	tjänster
1878 .	.....1,320	1	1897 ...... 1,475	1
	.....1,400	5	......1,550	3
	• • . . . 1,500	3	......1,600	5
	.....1,800	2	...... 1,800	1
			...... 1,833,3 3	1
1883 .	.....1,320	1	......2,000	1
	.....1,400	4
	. . 1,420	1	1902 ...... 1,400	3
	.....1,500	3	......1,425	i
	.... 1,550	2	......1,500	i
	.... 1,800	1	......1,550	3
	.... 1,900	1	......1,600	3
			......1,750	1
1888 .	.....1,320	1	......1,800	1
	.... 1,400	4	...... 1,833,33	1
	.....1,420	1	......2,000	21
	.....1,500	1
	.....1,575	1	1907 ...... 1,350	2
	.....1,800	3	......1,400	2
			......1,425	1
1893 .	.....1,320	1	......1,500	2
	’.....1,400	5	......1,550	1
	.....1,475	1	......1,600	5
	.....1.550	1	......1,650	l1
	.....1,590	1	..... 1,705,2 5	1
	.....1,800	1	......1,741,67	1
	..... 1.833,33	1	......1,800	2
	.....2,000	1	......1,950	l1
			......2,000	4*
1897 .	.....1,320	1	......2,150	1
	.....1,400	1	...... 2,233,3 3	1
	.....1,450	1	......2,250	l1

Löneregleringen 1907.

Såsom redan förut nämnts, genomfördes en verklig lönereglering vid de högre
folkskolorna först år 1907. Det förslag, som av Kungl. Maj:t detta år framlades

1 Ersättning för bostad och bränsle inberäknad.
8 För två tjänster d:o.

243

för riksdagen var närmast föranlett av en från 1905 års riksdag till Konungen
avlåten skrivelse, vari riksdagen begärde utredning och förslag i fråga om förbättrade
lönevillkor för lärarna vid de högre folkskolorna. Riksdagens skrivelse
hade tillkommit med anledning av en motion, som väckts i andra kammaren av
hr Robert Johansson vid 1905 års riksdag. 1 motionens syfte hade instämt hrr
Hugo Segerdahl, Nils Biländer, Fridtjuv Berg, Emil Hammarlund och Jacob
Larsson.

I sin motivering framhåller motionären, hurusom varken statsanslaget till
de högre folkskolorna eller avlöningen åt dessa skolors lärare under ifrågavarande
skolforms nära 50-åriga tillvaro i någon avsevärd mån ökats. Het vore
fördenskull svårt att för de högre folkskolorna erhålla lämpliga lärare. Sedan
lönerna för lärarna vid allmänna läroverken vid 1904 års riksdag blivit reglerade,
måste det bliva än svarare att vid de högre folkskolorna få lärare, som idkat studier
vid universitet. Det bleve i så fall vanligen endast sådana personer, som av
en eller annan anledning ej kunnat fullborda sina studier. De högre folkskolornas
lärare borde enligt motionärens mening åtminstone tillförsäkras sådana löneförmåner,
som kunde anses motsvara avlöningen vid de bättre avlönade folkskolläraretjänsterna
i landet, och borde avlöningen utgå i form av viss minimilön och
vissa ålderstillägg och dessutom husrum med vedbrand eller ersättning därför.
Ävenledes framhåller motionären, att en höjning av lönerna borde medföra en
ökning av statsbidraget till de högre folkskolorna. Helst hade han velat föreslå
att denna ökning skulle bestå däri, att ålderstilläggen helt och hållet skulle utgå
av statsmedel, men stannade dock med hänsyn till förhållandena vid de egentliga
folkskolorna vid det förslaget, att staten skulle bidraga med två tredjedelar av de
stadgade ålderstilläggen.

Motionen utmynnade i följande hemställan:

att ämneslärare, som i behörig ordning vunnit anställning vid högre folkskola,
skulle vara berättigad till en årlig lön av 1,400 kronor jämte husrum och
vedbrand samt därjämte till 4 ålderstillägg, vartdera å 300 kronor, efter respektive
5, 10, 15 och 20 års tjänstgöring som ordinarie vid högre folkskola och i
övrigt enligt de bestämmelser, som gällde i avseende på ordinarie folkskollärares
rätt till ålderstillägg; samt

att till högre folkskola finge, utöver det anslag, som på grund av hittills
gällande författningar kunde varda henne tilldelat, av statsmedel utgå ett årligt
bidrag, motsvarande 2/s av sammanlagda beloppet av de ålderstillägg, till vilka
vid skolan anställda ordinarie ämneslärare vore berättigade.

Med anledning av denna motion anförde riksdagen på förslag av sammansatta
stats- och lagutskottet i skrivelse av den 27 april 1905:

Syftet med förevarande motion — att bereda ämneslärarna vid de högre
folkskolorna en ekonomiskt bättre ställning — har riksdagen funnit beaktansvärt.

244

Det torde nämligen icke kunna förnekas, att de till dessa lärare utgående lönerna
under nuvarande förhållanden i allmänhet äro otillräckliga och ej motsvara de
anspråk, som i fråga om utbildning och kompetens måste ställas på ifrågavarande
personer. Också äro åtskilliga lärare vid den egentliga folkskolan i ekonomiskt
avseende bättre lottade än lärarna vid de högre folkskolorna. En förbättring
av sistnämnda lärares lönevillkor synes riksdagen därför vara av rättvisa
och billighet påkallad, och är riksdagen av den uppfattningen, att den högre
folkskolans lärare böra komma i åtnjutande av åtminstone samma löneförmåner,
som nu tillkomma de bättre avlönade inom lärarkåren vid den egentliga folkskolan.
I likhet med dessa torde sålunda ifrågavarande lärare böra tillförsäkras en
viss minimilön och vissa bestämda ålderstillägg.

Emellertid har riksdagen icke ansett sig kunna enbart på den av motionären
i ämnet förebragta utredningen uttala sig om befogenheten av de föreslagna
lönebeloppen och vill beträffande särskilt de ifr ågasatta ålderstil]äggen framhålla,
att folkskollärarna, med vilka lärarna vid de högre folkskolorna snarast äro att jämföra,
icke åtnjuta mera än tre ålderstillägg. Slutligen anser riksdagen, att det
bör tagas i särskilt övervägande, i vilken form det förhöjda bidrag, som för ifrågavarande
lönereglering av staten erfordras, bör utgå.

Det synes riksdagen sålunda lämpligast att överlämna åt Eders Kungl.
Maj:t att i första hand utreda frågan om förbättrade lönevillkor för lärarna vid
de högre folkskolorna och i sammanhang därmed överväga, i vad mån staten
skäligen bör bidraga till den sålunda ifrågasatta löneregleringens genomförande.

Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utreda,
på vad sätt och under vilka villkor lärarna vid högre folkskolor kunna erhålla
en efter nutida förhållanden lämpad avlöning, ävensom i vad mån ytterligare
bidrag från staten därtill skäligen bör utgå, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Över riksdagens framställning infordrades yttranden från länsstyrelserna,
efter vederbörande folkskoleinspektörers hörande, och från domkapitlen, vilka hade
att höra styrelserna för de högre folkskolorna och folkskoleinspektörerna.

Med stor enhällighet uttalade sig alla de, som hördes i ärendet, för såväl
en höjning av ämneslärarnas vid de högre folkskolorna avlöning som för denna
avlönings utgående i viss begynnelselön och särskilda ålderstillägg. Däremot voro
åsikterna mycket delade i fråga om begynnelselönens storlek samt älderstilläggens
belopp och antal. Icke mindre än 17 olika kombinationer framkommo. Den föreslagna
begynnelselönen växlade mellan 1,200 kronor och högre belopp upp till
1,800 kronor. Ålderstilläggen föreslogos 2, 3 eller 4 till antalet och med belopp
från 100 till 400 kronor. Slutavlöningen skulle enligt de olika förslagen bliva
lägst 1,700 och högst 2,700 kronor. De flesta yttrandena, nämligen av 4 länssty -

245

relser, 4 domkapitel, 16 folkskoleinspektörer ock 6 skolstyrelser, avgåvos till förmån
för motionärens förslag. 7 länsstyrelser, 4 domkapitel, 11 folkskoleinspektörer
och 6 skolstyrelser uttalade sig för samma förslag med fråndragande av det
fjärde ålderstil lägget, varvid i allmänhet åberopades den omständigheten, att personalen
vid den egentliga folkskolan hade rätt till endast 3 ålderstillägg. De
kombinationer, som näst de nämnda visade sig äga de största sympatierna, voro:
begynnelselön 1,500 kronor och 3 ålderstillägg å 300 kronor, således slutlön 2,400
kronor, samt begynnelselön 1,600 kronor med ålderstillägg av lika antal och storsåledes
slutlön 2,500 kronor.

Av de flesta vederbörande förutsattes, att till dessa kontanta löneinkomster
skulle för lärarna vid högre folkskolor tillkomma förmånen av bostad och bränsle
eller ersättning därför. Dessutom föreslogs förmånen av trädgårdsland för skolans
föreståndare av länsstyrelsen i Blekinge län på förslag av en folkskoleinspektör samt
för samtliga lärarna av en annan inspektör och styrelsen för en högre folkskola.
Av två styrelser för högre folkskolor ifrågasattes skillnad i avlöning mellan förste
och andre lärare vid dylik skola. Dessutom framkom från åtskilliga håll den
meningen, att de vid högre folkskolor anställda lärarinnorna borde åtnöja sig med
en i viss mån lägre avlöning än lärarna därstädes.

Beträffande villkoren för löneförmånernas åtnjutande hade i flera yttranden
uppmärksamhet fästs särskilt vid den årliga lästidens längd. I somliga yttranden
betonades uttryckligen, att de föreslagna löneförmånerna blivit beräknade
just med hänsyn till att lästiden vid den högre folkskolan på grund av denna
skolforms ställning inom skolorganisationen vore kortare än vid de egantliga
folkskolorna. I andra yttranden åter, bland dem från länsstyrelserna i Östergötlands
och Jönköpings län samt domkapitlen i Land, Göteborg och Kalmar, uttalades
den meningen, att de ökade löneförmånerna borde åtföljas av skyldighet
för lärarna att meddela undervisning under längre tid av året än som förut var
föreskrivet. I allmänhet föreslogs folkskolans lärotid, 34 1/s veckor, vanligen kombinerad
med en undervisningstid av minst 24 timmar i veckan. Åven andra förslag
rörande förlängning av lästiden förekommo, växlande mellan 25 och 32 läsveckor
om året.

I några av de avgivna yttrandena framställdes förslag rörande viss tjänstgöring,
som, utom tjänstgöring vid högre folkskola, borde av vederbörande lärare
få tillgodoräknas för rätt till uppflyttning i högre lönegrad. I detta hänseende
framkommo följande förslag: av länsstyrelsen i Blekinge län och två inspektörer
tjänstgöring såsom ordinarie lärare vid folkskola eller såsom lärare vid allmänt
läroverk, av länsstyrelsen i Kristianstads län och en inspektör tjänstgöring vid
allmänt läroverk, real- eller samskola utan begränsning till tiden samt 5 år av
tjänstgöring vid folkskola, av domkapitlet i Lund tjänstgöring vid annat under
offentlig kontroll stående allmänt läroverk, dock högst för en tid av 10 år, av en

246

inspektör ordinarie anställning vid folkskola, folkskolas högre avdelning, samskola
eller realskola, dock icke över 10 år, av styrelsen för en högre folkskola tjänstgöring
vid folkskola, folkskolas högre avdelning och realskola samt av styrelsen
för en annan högre folkskola tjänstgöring såsom ordinarie lärare vid folkskula och
folkskolas högre avdelning.

Beträffande ytterligare bidrag från staten till avlöningen åt lärare vid
högre folkskolor visade de avgivna yttrandena att sympatierna voro stora för
motionärens förslag, att, utöver de anslag, som enligt dittills gällande författningar
kunde tilldelas högre folkskola, av statsmedel skulle utgå ett årligt bidrag,
motsvarande */s av sammanlagda beloppet av de ålderstillägg, till vilka vid skolan
anställda ordinarie ämneslärare vore berättigade. Denna ståndpunkt hade nämligen
vunnit anslutning från nästan alla domkapitlen och styrelserna för högre folkskolor,
omkring hälften av inspektörerna samt flera av länsstyrelserna. Till detta
förslag torde i själva verket komma mycket nära det, som framställts av många
bland länsstyrelserna, nämligen att staten skulle bidraga med 2/s av såväl begynnelselön
som ålderstillägg. Även den ståndpunkten, att förut gällande bestämmelser
borde bibehållas och staten dessutom betala hela ålderstilläggen, hade särskilt
bland folkskoleinspektörerna flera förfäktare. Även andra förslag framställdes,
såsom att staten skulle betala 2/3 av begynnelselönen och hela ålderstilläggen
eller hela begynnelselönen och 2 3 av ålderstilläggen, att det förut utgående statsunderstödet
skulle höjas till respektive 1,400 och 2,800 kronor samtidigt med att
2/s av eller hela ålderstilläggen gäldades av statsverket, att statsbidraget i sin
helhet fortfarande skulle utgå med ett fixt belopp, högst respektive 1,500 och 3,000
kronor. Samtliga vederbörande, som yttrade sig i frågan, visade sig vara ense
därom, att i sammanhang med den föreslagna löneregleringen statens bidrag till
de högre folkskolorna borde höjas, enär i annat fall, i betraktande av de dryga
kostnaderna för såväl inrättande som underhåll av dessa skolor, vederbörande skoldistrikt
icke skulle befinnas villiga att upprätta högre folkskolor.

I sitt yttrande till det statsrådsprotokoll, som åtföljer Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen 1907 angående ändrade bestämmelser rörande anslag till
högre folkskolor, sysselsätter sig föredragande departementschefen (Å H. Hammarskjöld)
först med några frågor beträffande högre folkskolan, vilka mera i form av
förutsättningar beröra lönefrågan, nämligen frågorna om högre folkskolans uppgift,
om lärarnas kompetens och om den årliga lästiden.

Yad skolans uppgift angår, uttalar departementschefen sig för att denna
uppgift ej borde förblandas med den, som tillkommer de allmänna läroverken, utan
fortfarande borde vara »att bereda de arbetande klassernas barn tillfälle att inhämta
ett högre mått av bildning, utan att barnen dragas från sina vanliga levnadsförhållanden
eller nödig övning för duglighet och härdighet vid kroppsarbete».

247

Beträffande lärarnas kompetens erinrar departementschefen om de vid propositionens
avfattande gällande bestämmelserna, enligt vilka det för anställning vid
högre folkskola fordrades väl vitsordade studier vid universitet och med gott
vitsord genomgången praktisk övningskurs vid folkskoleseminarinm. Sökande
behövde således icke visa, att han vid universitet avlagt någon examen eller ens
någon tentamen. Fordran på examen anser departementschefen ej böra uppställas,
men däremot borde det fordras, att sökande skulle genom företeende av intyg om
genomgången prövning styrka, att han vore väl vitsordad för studier vid universitet.
Enligt departementschefens mening borde emellertid kompetensvillkoren
utvidgas, så att sökande även med annan kompetens kunde erhållas. Att personer
med behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium
borde vara kompetenta för befattning vid högre folkskola finner han
självklart. Men han anser det ock fördelaktigt, om till lärare vid de högre folkskolorna
kunde förvärvas de mest framstående bland folkskolans lärare. Hit
borde räknas sådana lärare, som visat, att de, efter att hava genomgått folkskoleseminarium,
vidare utbildat sig vare sig genom fortsatta studier eller under företagna
resor eller ock genom väl vitsordad tjänstgöring vid högre avdelning av
folkskola eller såsom extra ordinarie vid högre folkskola. Utom lärarinnor, som
genomgått högre lärarinneseminariet, borde även de mera framstående bland dem,
som genomgått ett kvinnligt folkskoleseminarium, kunna antagas till lärarinnor
vid högre folkskolor.

I fråga om lästiden påvisar departementschefen att allt flera högre folkskolor
erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att utsträcka sin lästid utöver 24 veckor
och anser därför, att stadgandet om att undervisningen i allmänhet skulle fortgå
högst 24 veckor varje år, borde utbytas mot en bestämmelse, att den årliga undervisningen
i allmänhet borde utgöra 30 veckor.

Då departementschefen övergår till att uttala sin mening angående själva
löneregleringen, framhåller han först, att de av motionären föreslagna beloppen
ej kunde anses som överdrivna, detta särskilt med hänsyn till de löneförmåner,
som en del kommuner, särskilt de stora och medelstora städerna, tillerkänt sina
lärare vid folkskolorna efter 1906 års riksdagsbeslut om lönereglering för folkskolans
lärarekår. Odelat vill han dock ej ansluta sig till motionärens förslag.
Han ansåg nämligen, att ålderstilläggen borde vara blott 3. vartdera å 300 kronor.
Däremot föreslog han något högre grundlön eller 1,500 kronor, detta med hänsyn
dels till lönerna i de större städerna, dels till det i propositionerna framställda
förslaget, att lärarna skulle själva bidraga till sin pensionering och få vidkännas
ökade avgifter till änke- och pupillkassan.

Utom den föreslagna kontanta lönen av 1,500 kronor med 3 ålderstillägg å
300 kronor skulle ordinarie lärare vid högre folkskola åtnjuta förmånen av bostad
och bränsle eller ersättning därför. Däremot ville departementschefen icke till -

248

styrka, att lärare vid högre folkskola skulle åtnjuta trädgård eller planteringsland,
helst som dylik förmån icke vore obligatorisk beträffande lärarna vid den egentliga
folkskolan.

Ej heller ville departementschefen förorda det i ett par yttranden framkomna
förslaget om olika avlöning för föreståndare och för övriga lärare. Som skäl
anföres, att de föreståndare åliggande göromålen vore olika omfattande vid olika
skolor, varför det borde överlåtas åt vederbörande skolstyrelser att bestämma den
särskilda ersättningen för dessa göromål.

De förut nämnda lönebeloppen skulle tillkomma blott manliga ordinarie
lärare. För kvinnliga lärare borde enligt departementschefens åsikt lönerna sättas
något lägre. Detta motiveras därmed, att icke endast vid de allmänna läroverken
och folkskoleseminarierna utan efter 1906 års beslut även vid de egentliga folkskolorna
de kvinnliga lärarna hade lägre avlöning än de manliga. I propositionen
föreslås för kvinnliga ordinarie lärare vid högre folkskola en begynnelselön av

1,400 kronor med 3 ålderstillägg å 200 kronor vartdera samt därjämte husrum
och bränsle eller ersättning därför.

I fråga om villkoren för åtnjutande av ålderstillägg framhåller departementschefen,
att om de av honom föreslagna vidgade kompetensbestämmelserna
skulle få någon betydelse, vore det nödvändigt, att lärarna vid de högre folkskolorna
finge uti den tjänstetid, som erfordrades för åtnjutande av ålderstillägg,
inräkna föregående tjänstgöring såsom ämneslärare vid allmänt läroverk eller
folkskoleseminarium med dess övningsskola ävensom tjänstgöring såsom ordinarie
lärare vid folkskola. Tjänstgöringen vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium
borde få inräknas, även om denna ägt rum såsom extra ordinarie lärare, varemot
beträffande folkskolorna endast tjänstgöring i ordinarie anställning borde gälla.
På det icke genom en sådan förmån till lärarbefattningarna vid de högre folkskolorna
skulle anmäla sig personer, vilka hunnit till den ålder, att de icke kunde
anpassa sig efter den högre folkskolans arbetsmetoder, vore det nödvändigt, att
en viss begränsning med avseende på tiden gjordes i den föregående tjänstgöring,
som sålunda skulle få tillgodoräknas, och föreslogs att denna tid lämpligen borde
sättas till högst 10 år. I fråga om övriga bestämmelser rörande rätt att komma
i åtnjutande av ålderstillägg skulle enligt departementschefens mening lämnas
föreskrifter motsvarande dem, som gällde beträffande lärare vid den egentliga
folkskolan.

Beträffande det statsunderstöd, som skulle komma en högre folkskola till
del, ansluter departementschefen sig till motionärens förslag, att utöver det anslag
av 1,200 kronor för årsklass, dock högst 2,400 kronor till samma skola, som enligt
förut gällande bestämmelser kunde erhållas, skulle kunna utgå ett belopp, motsvarande
2/s av sammanlagda samman av de ålderstillägg, till vilka vid skolan
anställda ordinarie ämneslärare vore berättigade. Departementschefen erinrar i

249

detta sammanhang om att enligt 1906 års riksdags beslut statens bidrag till
ålderstil läggen åt lärarna vid de egentliga folkskolorna utginge med s/s av de
kvinnliga lärarnas ålderstillägg och i fråga om de manliga lärarnas med samma
belopp och därutöver med hela det belopp, varmed de manliga lärarnas älderstillägg
överstiga de kvinnligas, detta för att skoldistrikten icke skulle låta sig
ledas av ekonomiska hänsyn vid valet mellan manliga och kvinnliga lärare. Att
beträffande statens bidrag till ålderstilläggen åt högre folkskolornas lärare göra
en motsvarande åtskillnad ansåg departementschefen ej erforderligt, enär i reglementena
för de högre folkskolorna antagligen komme att bestämmas, huruvida en
tjänst skulle innehavas av manlig eller kvinnlig lärare.

Med anledning av de höjda statsbidragen föreslogs i propositionen höjning
av förslagsanslaget till de högre folkskolorna från 25,000 till 32,000 kronor.

Med anledning av den föreslagna löneregleringen för de ordinarie lärarna
vid de högre folkskolorna hemställdes i propositionen, att det förut stadgade
arvodet åt sjukvikarie skulle höjas till 190 kronor för manlig och 180 kronor_för
kvinnlig vikarie för varje läsmånad.

Med anledning av den nu avhandlade kungl. propositionen väcktes i andra
kammaren en motion av hr Emil Hammarlund, vari han hemställde om följande
ändringar i Kungl. Maj:ts förslag: dels att i formuleringen av högre folkskolans
uppgift uttrycket »de arbetande klassernas barn» skulle utbytas mot »barn, som
genomgått den egentliga folkskolan eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper»,
dels att i bestämmelsen om den årliga lärtiden skulle stå »minst 30 veckor»
i stället för »högst 30 veckor».

Statsutskottet tillstyrkte i allt väsentligt den föreslagna löneregleringen.
I fråga om formuleringen av högre folkskolans uppgift anslöt det sig till hr
Hammarlunds förslag. Beträffande lästiden uttalade sig utskottet för att varken
en maximitid eller minimitid borde fastställas, utan att en bestämd lästid borde
angivas, med rätt för Kungl. Maj:t att, på därom gjord framställning, medgiva
undantag från denna bestämmelse, och föreslog utskottet att denna sålunda bestämda
tid skulle sättas till 30 veckor.

Yad utskottet föreslagit blev av riksdagens båda kamrar utan debatt
bifallet.

Kungl. kungörelse innehållande de nya bestämmelserna om avlöning åt
högre folkskolans lärare utfärdades den 28 juni 1907.

Statsbidrag till fyra årsklasser vid samma högre folkskola.

Efter år 1907 har ej någon förändring angående avlöningen åt högre folkskolans
lärare blivit av statsmakterna beslutad. Däremot hava ett par ändringar
beträffande statsunderstödet av riksdagen beslutats.

32—131873. Lärarelönenämnden. 3.

250

Vid riksdagen 1909 beslöts med anledning av motion i andra kammaren
av hr Fridtjuv Berg, att i sammanhang med tillkomsten av kommunala mellanskolor
dels grundanslaget till en högre folkskola skulle kunna utgå med högst
4,800 kronor, alltså till 4 årsklasser, dels understöd till högre folkskola skulle
kunna erhållas av vilket skoldistrikt som helst, oberoende om i detsamma funnes
allmänt läroverk eller ej.

Statsbidrag till parallellklasser vid högre folkskola.

"Vid 1913 års riksdag värktes av hr N. O. Bruce i första kammaren en
motion, vari hemställdes, att statsunderstöd måtte kunna utgå med 1,200 kronor
för år till parallellavdelning av årsklass vid högre folkskola, dock att sådant
Understöd skulle kunna utgå till endast en parallellavdelning till en och samma
årsklass och att, om sådant understöd skulle kunna erhållas, sammanlagda antalet
lärjungar i årsklassens båda avdelningar skulle utgöra minst 36.

Motionen blev av statsutskottet tillstyrkt och av riksdagen bifallen.

Statsbidrag till undervisning i huslig ekonomi och slöjd vid högre folkskolor.

För fullständighetens skull må här även erinras om att riksdagen fattat
särskilda beslut i fråga om tvenne undervisningsämnen vid högre folkskola, nämligen
huslig ekonomi och slöjd.

År 1902 beslutade riksdagen på motion av hrr Emil Hammarlund och
Fridtjuv Berg en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari begärdes utredning angående
huruvida och på vilka villkor statsunderstöd skulle kunna tillerkännas folkskolor,
högre folkskolor och folkhögskolor för beredande av undervisning i huslig ekonomi,
ävensom förslag i saken.

Proposition i ärendet framlades vid 1906 års riksdag, vari föreslogs, att
till undervisning i huslig ekonomi vid högre folkskola skulle kunna utgå statsanslag
med 100 kronor för år till varje kurs, omfattande minst 30 veckor.

Riksdagen fattade sitt beslut i överensstämmelse med propositionen-.

De närmare villkoren för dylikt statsbidrags erhållande återfinnas i knngl.
kungörelse den 16 juni 1906.

Vid 1908 års riksdag beslutades en skrivelse till Konungen med anhållan
om utredning och förslag i fråga om beredande av statsbidrag för meddelande av
undervisning i slöjd vid högre folkskolor. Skrivelsen, som tillkom med anledning
av en av hr J. O. Forssling i andra kammaren väckt motion, har remitterats till
folkskoleöverstyrelsen.

251

B. Pensionsförhållanden.

Ända sedan folkskollärarnas pensionsinrättning upprättades 1866 hava högre
folkskolans lärare varit delaktiga i denna, varför ock angående deras pensionering
i det hela taget gällt och gälla samma bestämmelser som för folkskolans lärarekår.
Fördenskull kan här i allmänhet hänvisas till den redogörelse för den historiska
utvecklingen av nämnda kårs pensionsförhållanden, som återfinnes i bil.

Mera i förbigående må här erinras om att den redan från början upptagna
bestämmelsen om ett högsta delaktighetsbelopp av 1,000 kronor kom till stånd
särskilt med hänsyn till högre- folkskolans lärare.

En närmare redogörelse torde emellertid böra lämnas för den lösning pensionsfrågan
fick i samband med löneregleringen 1907 för högre folkskolan.

Intill år 1907 var 1,000 kronor det högsta delaktighetsbeloppet för såväl
högre folkskolans som folkskolans lärare. Genom den år 1906 beslutade löneregleringen
för folkskolans lärarekår uppstod emellertid den olikheten, att delaktighetsbeloppet
för manlig lärare vid folkskola kom att utgöra 1,350 och för kvinnlig
sådan lärare 1,200 kronor, under det att delaktighetsbeloppet för lärare vid
högre folkskola fortfarande var endast 1,000 kronor. Denna olikhet varade dock
endast ett år. I förbindelse med 1907 års lönereglering bestämdes, att även för
lärare vid högre folkskola delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen skulle vara
lika med det högsta lönebelopp, varav läraren på grund av tjänsteålder enligt
gällande stadganden kunde komma i åtnjutande. I överensstämmelse härmed kom
delaktighetsbeloppet för manlig lärare att utgöra 2,400 och för kvinnlig lärare

2,000 kronor och pensionerna att höjas från 750 kronor till 1,800 kronor för manlig
och 1,500 kronor för kvinnlig lärare.

Med den höjning av pensionerna, för vilken nu redogjorts, förbands också
skyldighet för lärarekåren att själv lämna bidrag till sin pensionering. Detta
bestämdes liksom för folkskolans lärare till 2 V* procent av delaktighetsbeloppet
och kom alltså att för manlig lärare utgöra 60 och för kvinnlig lärare 50 kronor.
Skolområdets pensionsavgifter, vilka liksom förut skulle vara 5 procent av delaktighetsbeloppet,
blevo följaktligen bestämda till 120 kronor för manlig och 100
kronor för kvinnlig lärare.

I sammanhang med de nya pensionsbestämmelserna stadgades även, i likhet
med vad som 1906 blivit bestämt i fråga om ordinarie lärare vid folkskola,
att lärare vid högre folkskola skalle vara skyldig att, så snart han uppnått
sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension,
avgå från tjänsten, vederbörande skolstyrelse dock obetaget att låta med avske -

252

det anstå, därest och så länge den pensionsberättigades fortsatta tjänstgöring ansågs
vara gagnelig för skolan.

Anda från pensionsinrättningens tillkomst har beträffande tjänsteårsberåkning
för rätt till pension gällt samma bestämmelser för lärare vid högre folkskola
som för lärare vid egentlig folkskola. Detta förhållande har givetvis sin grund
däri, att de båda lärarkårerna voro delaktiga i samma pensionsinrättning. En
lärare, som övergått från egentlig folkskola till högre folkskola, har alltså från
början fått för rätt till pension räkna sig till godo hela den tid han tjänstgjort
som ordinarie folkskollärare samt den tid han utöver fem år efter vederbörlig
examen varit anställd som extra ordinarie lärare vid folkskola. I överensstämmelse
med de lönetursbestämmelser, som stadgades vid 1907 års riksdag, fastställdes
därjämte, att för rätt till pension skulle få räknas även tjänstgöring såsom
ämneslärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium.

De pensionsbestämmelser, som sålunda fastställdes vid riksdagen år 1907,
hava tillämpats från och med år 1908 och äro de, som för närvarande gälla.

Bil. XXVI.

Historik rörande folkskollärarekårens avlönings- och

pensionsförhållanden

Sven Nylund.

255

INNEHÅLL.

Sid.

I. Löneförhållanden...............................257

A. Den egentliga lönen.................................258

1) . Minimilönen för 8 månaders lästid......................258

1. Den första lagstadgade lönen........................258

2. Lönen bestämmes till minst 400 rdr.....................260

3. Grundlönen sättes till 500 kr., slutlönen til,, 600 kronor...........263

4. Grundlönen sättes till 600 kr., slutlönen till 700 kronor...........266

5. Ett andra ålderstillägg beviljas, så att slutlönen uppgår till 800 kronor . . . 272

6. Grundlönen sättes till 700 kr.; ett tredje ålderstillägg tillkommer, så att slutlönen
uppgår till 1,000 kronor........................274

7. Grundlönen sättes till 900 kr., slutlönen till 1,200 kr. för lärarinna och 1,350

kr. för lärare................................275

8. Framställning till Kungl. Maj:t om ny lönereglering............279

2) . Ersättning för undervisning utöver 8 månader om året...........280

B. Naturaförmåner...................................283

1. Bostad...................................283

2. Bränsle...................................287

3. Plantering sland...............................288

4. Kofoder................ 289

C. Statens och kommunernas bidrag till lärarnas avlöning.................291

1. Statsbidragen utgå efter växlande grunder.................291

2. Statsbidraget sättes till hälften av minimilönen...............292

3. Statsbidraget sättes till */» av minimilönen.................293

4. Riksdagen uttalar sig för statsbidragets utgående efter högre procent .... 294

D. Tjänsteårsberäkning för uppflyttning till högre lönegrad.................296

1. Tidsperioderna...............................296

2. Oförvitlig tjänstgöring...........................297

E. Behållen lön vid tjänstledighet för sjukdom.......................298

F. Extra ordinarie och vikarierande lärares avlöning....................299

G. Lärarelönernas utbetalande..............................301

Översikt över de lagstadgade minimilönerna jämte statsbidragen till dessa för
den ordinarie lärarepersonalen från 1842 .................. 303

256

Sid.

II. Pensionsförhållanden..........................304

A. De första pensionsbestämmelserna...........................304

B. Riksdagen anslår medel till en fond för folkskollärares pensionering ...........305

C. De första pensionsanstalterna stiftsvis.........................308

D. En allmän pensionsanstalt för hela riket inrättas....................310

E. Ändringar i pensionsreglementet............................312

1. Utsträckt rätt för skoldistrikt att bereda förhöjd pension..........312

2. Böjning av delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen............312

3. Beräkningen av pensionsbeloppet.......................314

4. Skoldistriktens avgifter Ull pensionsinrättningen...............315

5. Tjänstinnehavarnas pensionsavgifter.....................315

6. Pensionsåldern...............................316

7. Tjänsteårsberäkningen............................320

8. Prövning av pensionsrätten och skyldighet att avgå från tjänsten......323

9. Sverges allm. folkskollärareförenings framställning i pensionsfrågan 1912 . . 325

F. Höjning i pensionsbeloppen för pensionerade folkskollärare................325

G. Folkskollärarnas änke- och pupillkassa.........................327

1. Kassans bildande..............................327

2. Ändringar i kassans reglemente.......................328

H. Pensionernas utbetalande; delägare i kassorna; ekonomi.................330

Översiktstabell över pensionerna från 1867 ....................... 332

Framställningar till Kungl. Maj:t rörande löne- och pensionsförbättringar..........333

I historiken åberopade författningar..........................334

257

Löneförhållandena.

Vid bestämmandet av folkskollärarnas avlöningsförmåner blev det redan
från början fråga icke blott om lönens storlek utan ock om avlöning ssättet samt
om olika sambälligheters deltagande i avlöningens utgående. Dessa synpunkter,
vilka sedan alltfort utgjort det ifrågavarande lönespörsmålets huvudsidor, ha under
tidernas lopp än samtidigt, än var för sig varit föremål för statsmakternas prövning
och beslut.

En omständighet, som tagits i betraktande vid bestämmandet av lönen, har
varit den årliga lästidens längd. Såsom villkor för åtnjutande av lönetillskott av
statsmedel har sedan 1867 varit bestämt, att den årliga lärotiden skall vara minst
8 månader (34V2 veckor) om året. Erån 1861 har staten lämnat garanti för, att
läraren erhåller gottgörelse även för den tid, tjänstgöringen pågår utöver 8 månader,
den s. k. övertidsersättningen.

Anda sedan folkskollärarnas avlöningsförmåner blevo i lag stadgade, hava
dessa utgjorts dels av den egentliga lönen, dels av vissa naturaförmåner, såsom
bostad, vedbrand m. m., vilka dock i vissa fall kunnat ersättas med penningar.
I fråga om avlöningssättet må ock märkas, att så väl en del av den egentliga
lönen som ersättningen för ovannämnda naturaförmåner kunnat utgå med spannmål.
Det var först med år 1892 som spannmålslönen helt och hållet upphörde.

Yad slutligen beträffar avlöningsmedlens utgående, så ha dessa gäldats dels
av staten, dels av skoldistrikten, d. v. s. kommunerna, och har alltid en viss proportion
ägt rum mellan dessa olika bidrag. Sålunda utgick statsbidraget till
lärares minimiavlöning för 8 månaders lästid intill 1876 med hälften och har från
sistnämnda år utgjort 2/s av ifrågavarande avlöning. Övertidsersättningen och
naturaförmånerna hava alltid helt och hållet lämnats av kommunerna.

33—131873. Lärarelönenämnden 3.

258

A. Den egentliga lönen.

1) Minimilönen för 8 månaders lästid.

1. Den första lagstadgade lönen.

I den utredning om folkundervisningens ställning i landet, som verkställdes
av 1812 års stora skolkommitté, förekomma även uppgifter om då befintliga
skollärares avlöningsförhållanden. Av dessa framgår, att endast 19 procent av
rikets 503 fasta lärare för jämt 100 år tillbaka voro avlönade med 50 riksdaler
banko. De övriga hade mindre. Resultatet av en liknande undersökning, framlagt
av Kungl. Maj:t för riksdagen 1840, utvisade, att av dåvarande 1,030 fasta lärare 536
voro avlönade med ett belopp understigande 50 rdr b:o, och att 494 både kommit
upp till denna summa eller därutöver.

Under 1800-talets förra hälft framkommo upprepade gånger vid riksdagarna
förslag om allmänna folkskolors inrättande, och i samband därmed fördes lärareavlöningen
på tal. Särskilt var detta senare fallet vid riksdagen 1828.

Inom prästeståndet yrkade då prosten A. Elfström från Västergötland att sen
årlig och alltid med säkerhet påräknelig lön för lärarna måtte å allmänna sockenstämmor
i närvaro av vederbörande konungens befallningshavande eller dess ombud
och konsistorie-fullmäktig uppgöras och bestämmas». Han ansåg, att »därmed statsbördorna
icke särdeles kunde eller borde tyngas». Barnen borde betala en efter
förmögenhet proportionerad, billig avgift. På flera ställen funnos redan medel
disponibla. På andra ställen kunde man skaffa nya tillgångar, t. ex. genom sammanslående
av allt för små pastorat eller för tätt belägna kyrkor på slättbygden,
varigenom det åsyftade ändamålet skulle uppnås utan församlingarnas och de
jordbrukandes alltför kännbara betungande. Prosten S. D. Nibelius hemställde, »att
något bestämt stadgande vidtoges om utvägar och avgifter till skolemästares avlöning,
på lika sätt som skett i Norge vid sista storting».

Aven inom bondeståndet väcktes flera motioner om sockenskollärares löner
dock med uttryckande av ständigt samma bekymmer, varifrån medlen skulle tagas.
Herr Nils Nilsson från Värmland menade, att de kunde utgå »antingen av för -

25'')

samlingens fattigkassa eller på annat tjänligt överenskommande sätt», men Lars
Bygden från Västerbotten höll bestämt på, att staten, som uppoffrar så mycket
till mindre viktiga ändamål, borde antaga sig skollärares lönande, »och skulle jag
ej anse för mycket, om varje Lancaster-skollärare åtnjöte en årlig lön av 25
tunnor spannmål».

Emellertid lämnades samtliga motioner både om skolors inrättande och
lärares avlönande utan avseende, och det blev först vid riksdagen 1840—1841, som
dessa frågor löstes i ett sammanhang.

Riksdagen 1840—1841. I Kung! Maj:ts proposition till denna riksdag rörande
folkskolors allmänna inrättande (utarbetad av statssekreteraren K. I. Heurlin)
hette det bland annat: »Oförmögenheten hos församlingarna att ensamma bekosta
lärarens avlöning bär av de flesta domkapitel blivit uppgiven såsom förnämsta
hindret emot skolors inrättande.» Ett förslag till lönereglering för lärarna, till
vilken staten skulle bidraga, framlades, och hade denna i propositionen formulerats
i följande punkter:

0 7:0) Lärare i folkskola bör i lön åtnjuta minst värdet av 16 tunnor spannmål, hälften

rag och hälften korn, jämte fri bostad och bränsle, eller om foder och bete för en ko kan
honom därjämte beredas, fjorton tunnor spannmål.

8:o) Där fast skola finnes, bör varje där intaget barn till läraren erlägga minst fyra
skillingar banko i veckan, men är skolan ambulatorisk, två skillingar i veckan, vilka avgifter
genom skolstyrelsens försorg för varje termin uppbäres och redovisas; men för fattiga barn
utgå dessa skolpenningar av församlingens fattigkassa, varförutan lärare i ambulatoriskå skolor
böra under läsetiden åtnjuta fritt uppehälle.

9:o) Då någon församling av fattigdom är urståndsatt att själv till nämnda minimibelopp
avlöna en skollärare, må till Kungl. Maj:t ställd underdånig ansökning om bidrag till
statsmedel till landshövdingen ingivas, vilken efter det domkapitlet sig däröver yttrat, ansökningen
jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t insändes, börande dock ett sådant bidrag ej
överstiga 50 rdr, och återstoden i lärarens avlöning av församlingen utgöras. I

I anledning av detta Kungl. Maj:ts förslag till lärarelöner väcktes flera
motioner rörande såväl lönernas storlek som anskaffande av medel till desamma.
I en av dessa motioner, väckt av G. G. Gustafsson i borgarståndet, hette
det. »Lärarelönerna -motsvara knappt en dränglön, då man betänker, att drängar
jämte lön hava kost, då däremot läraren skall både föda och kläda sig och därjämte
möjligen skaffa sig en och annan bok för att vidga sina kunskaper. Jag
anser således, att lärarna böra erhålla minst dubbelt så stor lön som den föreslagna,
eller ungefärligen 200 rdr b:o i penningar.»

Efter långvariga debatter och sammanjämkningar uttrycktes riksdagens Riksdagen*
beslut i lönefrågan i det »Förslag till lag om folkundervisningen i riket», som ,>eslut
jämte skrivelse i ärendet avläts till Kungl. Maj:t den 14 juni 1841.

260

I överensstämmelse härmed erhöllo avlöningsbestämmelserna i »Kungl. Maj:ts
nådiga stadga angående folkundervisningen i rikets av den 18 juni 1842 följande
avfattning, i vad de röra den egentliga lönen (§ 4 mom. 1):

Vederbörligen enligt denna stadga vid seminarium godkänd och sedermera vid folkskola
anställd lärare åtnjute i årlig lön minst 16 tunnor spannmål, varav 8 tunnor erläggas
in natura, hälften i råg och hälften i det eller de andra sädesslag, i vilka kronotionden
inom orten utgå, men de övriga 8 tunnorna alltid betalas med penningar till ett bestämt
belopp av 53 rdr 16 sk. banko.

2. Lönen bestämmes till minst 400 rdr.

Riksdagen 1853—1854. De i 1842 års folkskolestadga bestämda löneförmånerna,
som redan från början voro alltför små, blevo, i samma mån som dyr
tid inträdde och levnadskostnaderna stego, alldeles otillräckliga för den tarvligaste
bärgning. Det dröjde därför icke länge, innan röster började böjas inom riksdagen
för en löneförbättring. Den första motionen i detta syfte väcktes vid ovannämnda
riksdag inom prästeståndet av prosten J. Gahne, som bland annat framhöll
följande:

Inträffar, vad nu allmänneligen överklagas, dyr tid, sa får läraren erfara svårigheten
om icke omöjligheten att sig och de sina försörja. Överlämnas den, som skall uppfostra
hyddornas invånare, till ett ständigt rov för behoven, så måste han antingen duka under
eller bliva liknöjd för det viktiga kall, som blivit honom anförtrott, eller ock för sin räddning
överlämna sig åt sysselsättningar, vilka skola undantränga hans egentliga befattning.

Folkskollärarna i grannriket Danmark, vilka äro vida bättre lottade än deras vederlikar
hos oss, hava nyligen inför konungatronen tillåtits att framföra en allmän klagan övei
otillräckligheten av de löner, som de åtnjuta, och har deras konung i milda och faderliga
ord givit näring åt de bedjandes hopp om någon förbättring i deras ekonomiska tillstånd.
Våra folkskollärare, väl vetande med vilka stora svårigheter den hos oss nyligen organiserade
folkskolan på flera ställen haft att kämpa, hava icke höjt sina röster för erhållande av högre
löneinkomster, av vilka de äro i verkligt behov.

På grund av den allmänna prisstegringen motsvarade 53 rdr 16 sk. b:o
icke längre det verkliga värdet av 8 tunnor spannmål, utan det beräknades, att
lärarna ledo en årlig löneminskning av omkring 35 rdr bko. Motionären yrkade
därför, att lösesumman för spannmålen skulle bestämmas efter markegångspris,
varigenom lärarna mera skulle komma till sin rätt.

En annan lönemotion väcktes av prosten Anders Sandberg. Han menade,
att lönen borde ökas till 133 rdr 16 sk. b:o jämte spannmålslönen. Härtill borde
anslås de statsmedel, som anslagits till stipendier åt eleverna vid folskoleseminarierna.
Det vore orätt att medelst stipendier locka unga personer in på folkskollärarebanan.
»Mig synes däremot en bättre och någorlunda hjälplig lön vara ett

261

vida ändamålsenligare uppmuntringsmedel för att få skickliga folkskollärare.» —

Slutligen föreslog skaraborgsrepresentanten Gust. Bjerkander i bondeståndet införandet
av premier frän 20 till 100 rdr b:o för de skolor, som visade bästa
resultatet. Härigenom skulle vinnas »en välbehövlig förbättring i skollärarnas
lönevillkor, varav en var av dem komme i åtnjutande efter förtjänst».

Riksdagen stannade emellertid vid att bifalla den Gahneska motionen, till Riksdagens
följd varav från 1854 de 8 tunnorna spannmål skulle lösas icke med en fix beslut.

summa utan »efter länets markegång, dock ej till lägre belopp än 6 rdr 32 sk.
b:o för tunnan», i enlighet med bestämmelserna i den k. kungörelsen den 29
september 1853.

Riksdagen 1859—1860. Ovannämnda »lönereglering» utgjorde mera en anpassning
i tillämpningen av gällande bestämmelser än en verklig löneförhöjning, vadan
frågan ånyo snart kom på dagordningen. I likhet med sina danska kolleger gingo
nu de svenska folkskollärarna till tronen med sina bekymmer. Sålunda inlämnades
till Kungl. Maj:t under loppet av år 1859 en petition om löneförhöjning, undertecknad
av 964 lärare, i vilken framställning yrkades,

att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen avlåta nådig proposition om förhöjning i lönerna,
vilka de flesta önskat sålunda bestämd, att varje lagligen examinerad och antagen folkskollärare,
som av sitt skoldistrikt vitsordas för duglighet och flit, måtte utan avseende på, huruvida
skoldistriktet höjt hans lön över minimum eller icke, av statens medel årligen få tillgodonjuta
eu sådan löneförhöjning, att hela lönen, utom lämpligt jordland, kofoder, husrum och vedbrand
uppginge till 400 rdr riksmynt.

Härpå svarade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister var greve Henning Hugo
Hamii.ton) i samband med motiveringen till folkskoleanslagen å åttonde huvudtiteln
vid 1859—1860 årens riksdag:

o Enär det belopp, som för det ifrågasatta ändamålet skulle erfordras, vore alltför betydligt,
och da åliggandet att avlöna folkskollärare huvudsakligen måste tillkomma vederbörande
kommuner, vilka dessutom häri skulle erhålla en väsentlig lättnad, om kvinnor mera än hittill s
bliva för folkundervisningen använda, har Kungl. Maj:t icke funnit skäl att till berörda ansökning
lämna nådigt bifall1.

Inom borgarståndet framhöll J. O. Sundvallson, att »i allmänhet uppgår
folkskollärarelönen till endast 250 rdr rmt om året eller 66 öre om dagen, medan
dagsverkslönerna för arbetare vore minst dubbelt så höga». I olika motioner inom
prästeståndet upptogo kyrkoherdarna P. J. Emanuelsson, J. A. Säve och Jakob
Otterström lärarepetitionens yrkande om en minimilön av 400 rdr, och inom bonde,
ståndet väcktes en liknande motion av folkskolläraren och hemmansägaren Sven
Rosenberg.

1 Genom k. kung. den 21 oktober 1859 er hull o kvinnor rätt att söka och innehava ordinarie
lärarebefattningar vid folkskolor.

262

Statsutskottet yttrade med anledning av dessa framställningar, att det »väl
icke tilltrott sig att med hopp om framgång omedelbart tillstyrka vidtagandet av
en sådan åtgärd, men likväl funnit utstakandet av det nämnda beloppet såsom
det mål, vilket man vid bestämmande av grunderna för folkskollärares avlöning
bör söka uppnå».

Riksdagen lät det ävenledes bero vid detta principuttalande.

Riksdagen 1862—1863. Vid denna riksdag fann sig regeringen (ecklesiastikminister
C. J. Thyselius) föranlåten att framlägga en k. proposition i lönefrågan.
De 964 lärarnas petition år 1859 åberopades i regeringsförslaget, och det framhölls,
att kommunerna icke visat sig villiga att självmant höja lönerna i enlighet
med föregående riksdags uttalade program (av 2,800 lärare hade knappast V3 en
lön av 400 rdr), samt att en löneförbättring för folkskollärarna vore högst av
nöden. Det viktigaste vore nu att få en minimigräns fastslagen, under vilken
lönen icke finge sjunka, och föreslogs denna till 400 rdr.

Flera motionärer yrkade, med hänvisning till att folkskolan borde uppryckas
och att enda verksamma medlet därför vore erhållandet av göda lärarekrafter,
högre lönebelopp än det av Kungl. Maj:t föreslagna. Så J. A. Säve och

J. Otterström i prästeståndet samt Aug. Carlberg, Nils Olsson och Per Nilsson i
bondeståndet. Herr Säve ivrade särskilt för principen om ålderstillägg. »Det
torde vara få tjänstemän», framhöll han, »som i sitt yrke icke hava hopp om
något slags befordran till högre lönegrad, såsom på en gång belöningen för i
lägre grader ådagalagd förtjänst och såsom tillika en oumbärlig hjälp, då ofta en
ökad familj fordrar ökade levnadskostnader.» Han yrkade därför en årlig lön å
400 rdr samt ett ålderstillägg å 100 rdr efter 10 år. Aug. Carlberg motionerade
om 450 rdr. Nils Olsson föreslog en grundlön av 500 rdr samt en progressiv
lönetillökning, så att slutlönen efter 15 år uppginge till 1,000 rdr.

Statsutskottet yttrade bland annat: »Att folkskolläraren med hänseende till
den bildning, han måst förvärva, och den stora vikten av hans befattning bör
avlönas bättre än en vanlig arbetare synes obestridligt», samt förordade regeringsförslaget.
Detta blev ock av riksdagen godkänt, vadan folkskollärares minimilön
Riksdagens från 1864 års början bestämdes till 400 rdr rmt (med undantag för lärare, som
beslut, tillika var klockare eller präst och redan förut hade tillsammans minst 400 rdr),
Därtill bestämdes, att om skoldistriktet höjde lärares lön med ytterligare 100 rdrskulle
statsbidrag, utgörande hälften härav, därtill erhållas.

De nya lönebestämmelserna utfärdades i k. kungörelsen den 11 december
1863 samt i k. cirkuläret den 16 december 1864.

263

3. Grundlönen sättes till 500 kronor, slutlönen till 600 kronor.

Sedan en höjning i folkskollärarnas minimilön sålunda beviljats, men förslaget
om ett obligatoriskt ålderstillägg efter viss tids tjänstgöring avvisats, sattes
lösningen av den senare frågan nu såsom närmaste mål i de lönemotioner, som
framfördes vid de efterföljande riksdagarna.

Riksdagen 1865—1866. Inom bondeståndet väcktes motion av Erik Eriksson
om en löneförhöjning å 200 kronor, att inträda efter 10 års tjänstgöring. Enligt
motionärens mening skulle denna ekonomiska förbättring dock icke tillkomma alla
lärare efter nämnda antal tjänsteår utan endast 1/s av dem, nämligen de utmärktaste.
I motiveringen anförde han exempel på, att i hans hembygd, Jämtland, hade icke
mindre än 18 av de bästa lärarna på grund av svårighet att existera på den dåvarande
lönen övergivit lärarebanan och ägnat sig åt andra, mera inbringande
sysselsättningar. Motionen blev emellertid av riksdagen avslagen.

Riksdagen 1867. Enligt k. kungörelsen av den 11 dec. 1863 samt k. cirkuläret
den 16 dec. 1864 var bestämt, att för s. k. förenade tjänster erhölle skoldistriktet
statsbidrag till folkskolläraretjänsten endast i det fall, att de båda lönerna tillsammans
icke överstego värdet av 50 tunnor spannmål. Folkskollärarelönerna kunde
därför till sin storlek bliva i hög grad beroende av klockare- eller prästlönens storlek.
Det inträffade till och med, att tjänstinnehavaren bestred folkskollärarebefattningen
gratis blott för att komma i åtnjutande av klockarelönen, då denna var betydande.
Herr Sven Rosenberg väckte därför i andra kammaren motion om, att lärare med förenade
tjänster skulle erhålla folkskollärarelönen oavkortad, för så vitt icke de båda
lönerna tillsammans överstego värdet av 75 tunnor spannmål, men blev denna
framställning av riksdagen lämnad utan avseende.

Riksdagen 1868. En lönemotion frambars i andra kammaren av Johannes
Andersson. Han framhöll, vilken förbistring och oreda som rådde inom församlingarna
beträffande åtnjutandet av de av staten anslagna medlen till folkskollärarelönerna,
samt yttrade:

Mången nitisk skollärare, som därav kunnat vara förtjänt och i behov, måste hellre
tiga och lida än väcka något anspråk på att därav komma i åtnjutande, vilket förhållande
är nogsamt bekant inom hela riket. Jag vill därför vördsamt påyrka, att folkskollärare måtte
få åtnjuta samma uppmuntran och rättigheter som lärare vid elementar- och andra läroverk,
nämligen efter vart femte eller minst tionde tjänsteårs förlopp undfå en lämplig löneförbättring,
då ifrågavarande anslaget bäst och utan alla vinglerier motsvarade sitt ändamål.

264

Statsutskottet menade, att tillräcklig utredning i ärendet icke förebragts,
och hemställde, att motionen måtte lämnas utan avseende, vilket ock skedde.

Riksdagen 1869. I första kammaren framställde kyrkoherde J. Otterström
förslag om, att folkskollärarnas minimilön måtte höjas till 500 kronor, och i andra
kammaren motionerade häradshövding B. W. Hessle om ålderstilläggsprincipens
förverkligande. Enligt hans förslag borde lönen (400 kr.) efter vissa tjänsteår
höjas till 1,000 kronor, och medel härtill erhållas genom de femklassiga läroverkens
indragning.

Med anledning härav föreslog statsutskottet, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte påyrka tillsättandet av en kommitté »av sakkunniga män även
utom skolläraryrket för att utreda frågan om elementarskolans och folkskolans
omfattning och inbördes förhållande samt i vad mån och på vad sätt de böra av
staten bekostas och understödjas». Denna hemställan avslogs emellertid av båda
kamrarna, och någon löneförhöjning beviljades icke.

Riksdagen 1871. För andra gången sedan 1842 framlades nu en regeringsproposition
i lönefrågan. Ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg betonade
starkt behovet av en löneförbättring. Dock föreslogs ej en allmän löneförhöjning.

Men för de folkskollärare, hette det i propositionen, vilka under ett visst antal år
med nit och skicklighet ägnat sig åt sitt mödosamma kall, anser Kungl. Maj:t en skälig löneförhöjning
vara av behovet högeligen påkallad, icke blott såsom en välförtjänt uppmuntran
utan ock till lättnad i näringsbekymmer, vilka i synnerhet för dem, som äro familjefäder,
icke torde utebliva. Kungl. Maj:t anser, att en höjning icke bör vara beroende av kommunernas
särskilda benägenhet mot vissa lärare utan inträda efter fem år med 100 kronor.

Herr A. Johansson yrkade motionsvis, att ålderstillägget måtte bestämmas
till blott 75 kronor och utgå först efter 10 år.

Statsutskottet förordade ett ålderstillägg å 100 kronor att utgå efter 10
år, vadan slutlönen sålunda skulle bli 500 kronor, samt föreslog, att lärare skulle
för denna lön vara skyldig tjänstgöra 10 månader om året.

Under överläggningen i riksdagen framhöll en talare i första kammaren
nödvändigheten av betryggande bestämmelser, så att läraren verkligen finge 100
kronors förhöjning: »Man kommer att ställa till alla möjliga sätt för att komma

åt 50 rdr från staten. På många ställen kommer denna tillökning blott att bestå
i dessa 50 rdr, och kommunens bidrag blir möjligen ett kålland, ett potatisland
eller dylikt.»

Båda kamrarna godkände utskottets förslag.

Riksdagens Enligt k. kungörelsen den 22 juni 1871 utgjorde nu folkskollärares grund beslut.

2ön 4Q0 hronor, och skulle lönen, därest den ej redan uppginge till 500 kronor,
efter 10 års väl vitsordad ordinarie tjänstgöring höjas till detta belopp. Ålderstilläggsprincipen
blev därigenom för första gången tillämpad för folkskolans lärare

Riksdagen 1873. Redan vid denna riksdag kom frågan om löneförhöjning
igen, nn framförd genom motion i andra kammaren av C. Johansson. Han föreslog,
att grundlönen skulle höjas till 500 kronor och ålderstilliigget å 100 kronor
inträda efter 5 år. Motionären framhöll omöjligheten för en skollärare med familj,
att leva på 400 eller 500 kronor.

Icke kan man billigtvis fordra, yttrade han, att eu person, som vant sig vid arbete
sådant som skollärarens, skall, så snart undervisningen i skolan slutar, vara färdig gripa sig
an med grövre arbete, som varje ort kan ha att bjuda på, utan jag är fullt övertygad om,
att skolläraren behöver vila efter det mödosamma och trägna undervisningsarbetet, liksom han
bär behov av att öka sina kunskaper.

Statsutskottet fann de anförda skälen fullt giltiga och förordade bifall till
motionen.

Vid frågans behandling i första kammaren yttrade statsrådet Gr. Wennerberg
bland annat: »En talare hade uttalat fruktan, att sista ordet ej blivit sagt. Jag

tror så även, och det skulle vara mig kärt se den dag, då dessa lärares ekonomiska
ställning bleve ännu mer betryggad, än den kan bliva genom bifall till utskottets
förslag.» I andra kammaren upplystes under överläggningen, att varje
lärare i riket hade i medeltal 105 barn att undervisa; 900 lärare åtnjöto 500 rdr:s
lön och 2,400 lärare blott 400 rdr.

Båda kamrarna biföllo förslaget, och enligt den k. kungörelsen den 2
sept. 1873 skulle folkskollärarna från början av 1874 uppbära en grundlön av 500
rdr, vartill skulle komma ett ålderstillägg å 100 rdr efter fem år, sedan lönen å
500 rdr tillträtts.

Riksdagen 1874. Vid löneförbättringens genomförande 1873 hade i riksdagen
uppstått strid om tiden för ålderstilläggets (det 6:e hundradet) inträdande. Från
åtskilliga håll hade kraftigt yrkats, att detta skulle tillfalla alla lärare, som hade
5 ordinarie tjänsteår, men riksdagen beslöt, att det skulle inträda först efter fem
år, sedan den från 400 kr. till 500 kr. höjda grundlönen tillträtts. En mängd även
äldre lärare skulle därför icke kunna komma upp till 600 kronors lön förrän 1878.
Motionären från 1873 års riksdag Carl Johansson yrkade nu, att riksdagen måtte
besluta en för lärarekåren fördelaktigare tolkning, så att lärare med 5 tjänsteår
skulle erhålla 600 kronor, oberoende om han förut haft i lön 400 eller 500 kronor.
En annan lönemotion väcktes i andra kammaren av Pehr Pehrsson med yrkande,
att samtliga ordinarie lärare från och med 1874 skulle erhålla i lön 600 kronor.
Något ålderstillägg skulle sålunda icke utgå.

Statsutskottet avstyrkte den sistnämnda motionen »enär det syntes vara en
riktig grundsats, att, där tillfälle till befordran saknas, en lämplig förhöjning i
avlöningsförmånen bör medgivas efter en längre tids väl vitsordad tjänstgöring».
Däremot tillstyrktes hr Johanssons motion. I första kammaren uttalades »betänk 34—131873.

Lärarelönenämnden. o.

266

beslut.

ligheter emot att så starkt uppjaga dessa löner», men kammaren antog utskottsRiksdagens
förslaget med 68 röster mot 23; andra kammaren kom till samma resultat utan
votering.

I överensstämmelse med detta riksdagens beslut utfärdades den k. kungörelsen
den 29 maj 1874, innehållande följande övergångsstadgande:

Har vid folkskola anställd ordinarie lärare eller lärarinna i denna egenskap oförvitligen
tjänstgjort i 5 år, skall den årliga lönen, därest den icke redan uppgår till 600 riksdaler,
höjas till detta belopp.

Riksdagen 1875. I andra kammaren väckte greve Ii. De la Gardie motion om
upphävande av stadgandet angående församlings rätt att, då de för klockare- och
skolläraretjänsterna anslagna löner uppbures av samma person och överstege värdet
av 50 tunnor spannmål (vid denna tid i värde lika med 750 kronor), å skollärarelönen
avdraga överskottet. Detta motiverades dels med den oreda, som nämnda
bestämmelse alltfort vållade beträffande statsbidragens utgående och lärarelönernas
utbetalande, dels därmed, att utvecklingen borde gå i den riktningen, att folkskolan
och folkskollärarna finge en självständig ställning i förhållande till de
kyrkliga tjänsterna. »Barnet (folkskolan) är nu, för att begagna ett gammalt uttryck,
infört i världen; må det hädanefter försöka att reda sig självt», yttrade
motionären.

Första kammaren biföll utan debatt den av statsutskottet tillstyrkta motionen,
medan den i andra kammaren möttes med kraftigt motstånd av representanterna
från de trakter, där klockarelönerna voro stora. Det upplystes nu, liksom
då frågan behandlades i riksdagen år 1867, att i många sådana fall behöll
församlingen statsbidraget till skollärarelönen, och läraren fick icke ett öre för
tjänsten utan uppbar blott klockarelönen. Men nu sades rätt tydligt ifrån, att
sådant finge icke vidare förekomma. Sålunda yttrade en representant från mellersta
Svérge: »Men då, herrar norrlänningar, fån I ej heller något statsbidrag; given I
icke 300 kronor i lön åt edra skolmästare, så fån I ej resten av staten — det bliven
Riksdagens I bet på, det skall jag omtala för eder.» Emellertid biföll även andra kammaren
beslut. met[ 40 röster mot 32 greve De la Gardies motion, vadan nämnda tvistefråga
bragtes ur världen.

I enlighet med k. kungörelsen den 31 december 1875 om ändrad lydelse
av folkskolestadgans § 6 mom. 7 ägde sålunda innehavare av förenade tjänster
att från år 1876 uppbära båda lönerna oavkortade.

4. Grundlönen sättes till 600 kronor, slutlönen till 700 kronor.

Petition frän lärarna. Vid det åttonde allmänna svenska folkskolläraremötet
i Linköping 1878 förekom lönefrågan till behandling, och å de närvarandes
vägnar avgavs till Kungl. Maj:t en petition i ärendet.

2(57

1 (Imma erkändes med tacksamhet de löneförbättringar, som gång efter annan kommit
till stånd, »men med hänsyn till det belopp, varmed lönerna nu utgå, nödgas vi dock framhålla
såsom eu av erfarenheten vitsordad sanning, att denna förbättring i lönevillkor ingalunda
motsvarat den ganska betydliga stegring i pris på nästan alla slags livsförnödenheter, som
samtidigt inträffat, och vilken stegring gjort och gör det snart sagt omöjligt för eu i skolans
tjänst anställd lärare eller lärarinna att, även med iakttagande av all möjlig sparsamhet,
kunna ens hjälpligt draga sig fram eller tillfredsställa ens de mest trängande levnadsbehoven».

Vidare framhölls det tröstlösa uti, att löneu icke stegrades med åldern. »Eu folkskolans
lärare med 15, 20 till 30 tjänsteår — han må för hela sin tjänstetid äga de vackraste
vitsord om redligt och oavbrutet nit samt av ingenting rubbad plikttrohet uti sitt kall
— är ännu i dag icke stort bättre tillgodosedd än den nyss examinerade läraren eller lärarinnan.
» Lärokursen vid seminarierna hade ökats med ett år, och lärarnas skuldbörda blivit
större. Petitionärerna yrkade tre lönegrader med 5-åriga mellanrum: för städerna 1,000,
1,250 och 1,500 kronor och för landsbygden 800, 1,000 och 1,200 kronor.

Över nämnda petition blevo under hösten 1878 rikets domkapitel anbefallda
att efter folkskoleinspektörernas hörande yttra sig. Samtliga inspektörer och domkapitel
vitsordade behovet av en löneförbättring, synnerligast för de äldre lärarna,
och nästan utan undantag betonade de angelägenheten av, att åtgärder för detta
behovs avhjälpande med snaraste måtte vidtagas.

Emellertid ledde icke framställningen till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Riksdagen 1882. Då det efter flera års följd blivit uppenbart, att regeringen
icke ämnade framlägga någon proposition i frågan, bragtes den inför riksdagen
genom enskilda motionärer i båda kamrarna.

Så yrkade Jonas Andersson genom motion i första kammaren följande löneskala
för folkskollärare: grundlön 700 kronor samt tre ålderstillägg å 100 kronor.
I andra kammaren framkommo följande förslag. 1) Av A. Th. Wallenius och A.
P. Lind i tvänne särskilda motioner: grundlön 800 kronor jämte 2 ålderstillägg
å 100 kronor. 2) Av J. E. Eriksson: grundlön 600 kronor samt 2 ålderstillägg å
200 kronor. Enligt samtliga förslag skulle sålunda slutlönen uppgå till 1,000
kronor.

Motionären i första kammaren erinrade om, att Kungl. Maj:t vid samma
riksdag föreslagit löneförbättring åt de allmänna läroverkens lärare, men skulle
han varit ännu mer tillfreds, om Kungl. Maj:t jämväl framkommit med förslag
att lätta bördan för de under stort ekonomiskt betryck arbetande folkskollärarna.
Herr Wallenius framhöll, att det icke vore nog med att öka skolorna och bygga
nya skolhus. »Jag anser det vara högst angeläget att tillse, att lärarelönerna bliva
så pass höjda, att någon utsikt måtte förefinnas för deras innehavare till en dräglig
utkomst, så att fattigdom, nöd och brist ej bliver lönen för en mödosam och för
andra välsignelsebringande livsgärning.»

Statsutskottet framhöll, att »de löneförmåner, som för närvarande tillkomma
folkskolans lärare, knappast kunna utgöra en i förhållande till folkskolans alltmer

268

ökade betydelse tillfyllestgörande ersättning för lärarens mödosamma och ansvarsfulla
arbete; ej heller i och för sig tillräckliga för deras tarvliga bärgning». Med
denna välvilliga motivering avstyrktes samtliga motioner, dock med olika motivering
av utskottsledamöterna från första och från andra kammaren. De förra
åberopade, att frågan var för litet utredd, och de senare anförde som skäl, att
folkskollärarnas lönereglering borde lösas endast i samband med lärarnas vid de
allmänna läroverken lönefråga, men att de senares löneförbättring återigen »bör
prövas i sammanhang med frågan om folkskolans blivande ställning och folkskollärarnas
därav betingade löneförhållanden».

Under debatten i första kammaren hemställde de flesta talarna om eu skrivelse
till Kungl. Maj:t i folkskollärarnas lönefråga. Emellertid vägrade talmannen
att framställa proposition på detta yrkande, varefter utskottets avslagsyrkande
bifölls. Resultatet blev detsamma i andra kammaren, sedan dock derå talare energiskt
yrkat på ett beslut om löneförbättring redan nu. »Statsutskottets blommor
mätta icke, given folkskollärarna bröd!» utropade en talare.

Srerges allmänna folkskollärareförening’ petitionerar. Så snart lönefrågan fallit
i riksdagen, vände sig centralstyrelsen för allmänna folkskollärareföreningen till
föreningens samtliga kretsar med förslag att genast ta upp lönefrågan till behandling.
Den 29 september frambar centralstyrelsen en petition till Kungl. Maj:t i
ärendet. Efter en sammanfattande motivering, vari det starka behovet samt övriga
skäl, som talade för en löneförbättring, framhållits, yttrades:

På grund av vad ovan blivit anfört och med anledning av uttalanden, som inom riksförsamlingen
gjordes vid sistlidna riksdag om önskvärdheten av en kungl. proposition i frågan,
våga undertecknade med stöd av bifogade protokoll från 134 folkskollärareföreningar och
övriga föreningars och mötens vägnar hos Eders Kungl. Maj:t i djupaste underdånighet anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes för instundande riksdag framlägga nådig proposition

1 syfte, att förbättrade lönevillkor måtte beredas lärarna vid rikets folkskolor, och att löneförhöjning
efter vissa tjänsteår må tilldelas samma lärare.

Riksdagen 1883. Det väntade regeringsinitiativet i lönefrågan uteblev även
denna riksdag. Den utredning, som önskats, hade emellertid på ett allsidigt och
uttömmande sätt verkställts av folkskoleinspektören lektor Abraham Rundbäck,.
som, åberopande lärarepetitionen 1878, framlade ämnet i en i andra kammaren
väckt motion. Hans yrkande var följande:

Manlig lärares grundlön skulle sättas till 600 kronor och kvinnlig lärares
till 500 kronor. Därest skoldistriktet frivilligt höjde lärarinnornas grundlön till
600 kronor, skulle statsbidrag härtill erhållas. För samtliga skulle tillkomma

2 ålderstillägg å 100 kronor efter 5 och 10 års oförvitlig tjänstgöring. Dessutom
skulle lärare vid flyttande skolor erhålla ett tillägg i varje lönegrad, nämligen
50 kr. åt dem, som undervisade på två stationer, 75 kr. åt dem, som flyttade på tre,
och 100 kr. åt dem, som flyttade på flera än tre stationer.

269

I motiveringen anfördes, »att lönen icke bör eller får ensamt eller huvudsakligen
bestämmas blott med hänsyn till arbetet, utan fastmer till arbetarnas
levnadsbehov, det vill säga så, att lönen är tillräcklig för arbetarens anständiga
bärgning». Motionären utvecklade därefter den skiljaktighet i behov, som existerar
mellan å ena sidan gifta och ogifta och å andra sidan mellan ogifta män och
ogifta kvinnor, samt kom till det resultatet, att »lärarinnan bör därför med hänsyn
till sina inskränktare behov icke kunna göra anspråk på lika stor lön som läraren».

Statsutskottet fann sig icke kunna tillstyrka motionen, enär enligt dess
mening ytterligare utredning behövdes. Det kunde dessutom, sades det, ej vara
riktigt att beröva kommunerna all bestämmanderätt i fråga om avlöningens storlek,
vilket skulle bliva fallet, om motionen vunne avseende.

En annan viktig omständighet, yttrade utskottet, är den ifrågasatta olikheten i lönebeloppen
för lärare och lärarinnor. Utan att vilja ingå i frågan om det härutinnan framställda
förslagets berättigande eller sannolika följder, tillåter sig utskottet erinra, att denna
fråga ingalunda kan anses utredd genom motionärens belysning av densamma. Och då det
även här gäller att antagligen för en längre tid framåt fastställa eu ny princip, anser utskottet
ett bifall till motionärens ifrågavarande hemställan icke vara för närvarande av omständigheterna
berättigat.

Utskottet föreslog, 1) att, därest skoldistriktet beviljar lärare, som tjänst- .
gjort i 5 år, 700 kronor, statsbidrag därtill skall utgå, samt 2) att riksdagen mätte
hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t, så fort ske kan, för riksdagen framlägger
förslag till skälig löneförbättring för lärarepersonalen vid folkskolorna
i riket.

Ecklesiastikministern C. G-. Hammarskjöld förklarade i båda kamrarna, att
regeringen skulle taga frågan om hand, därest initiativet till en förändring komme
»från de skattdragande själva», d. v. s. från riksdagen.

Första punkten i utskottsförslaget antogs av båda kamrarna, medan andra Riksdagens
punkten (om skrivelse till regeringen) bifölls av första men avslogs av andra beslut.
kammaren med .101 röster mot 82.

En av lantmannapartiets mest framstående representanter framhöll under överläggningen,
att de äldre folkskollärarna ej borde gynnas med ålderstillägg, ty man borde härvid taga hänsyn
till »de vanor, personen haft från barndomen». Lärarna hade åtskilliga förmåner, »vartill
kommer den bästa löneförhöjning, skolläraren hittills fått, och som kommit dem mest tillgodo,
eller det planteringsland, som de fingo för några år sedan, och varav de hava orimlig nytta». —

En annan menade, att en tarvlig man på landet gott kunde reda sig med den nuvarande
lönen, »och skollärarna böra icke jämra sig värre än de behöva». Bifölles förslaget, »skall
regeringen bliva så överflyglad med petitioner, att hon därav kunde bevekas att framställa en
proposition, som riksdagen icke skulle gilla». Mot talet, att lärarna saknade tillfälle till befordran
genmälde en representant från västkusten, att han kände två f. d. folkskollärare, som nu
voro välbeställda hemmansägare, samt andra folkskollärare, vilka lämnat sitt kall och med
framgång ägnat sig åt handelsyrket, »så icke är det omöjligt att bliva något annat, om man
blott har tillräckligt med energi».

Enligt k. kungörelsen den 29 juni 1883 fingo kommunerna i överensstämmelse
med riksdagens beslut sålunda i sin hand att efter gottfinnande bevilja, ja, till och
med fråntaga lärarna idet 7:e hundradet*, varom strid sedan stod ända till 1891,
då det beviljades definitivt.

Riksdagen 1884. Att någon kungl. proposition nu skulle framläggas i lönefrågan
kunde ju icke väntas efter andra kammarens hållning vid näst föregående
riksdag. Regeringen föreslog blott, att provisoriet med det 7:e hundradet, som
beslutats blott för ett år, skulle gälla även för 1885.

I båda kamrarna väcktes emellertid likalydande motioner därom, att riksdagen
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes till nästa riksdag framlägga förslag
till definitiv lönereglering för folkskollärarekåren. I första kammaren frambära
förslaget av lektor II. II. Törnebladh och i den andra av Abraham Rundbäck. Dessutom
hemställde Sven Nilsson genom motion i andra kammaren, att folkskollärares
grundlön skulle sättas till 600 kronor (mot borttagande av kofodret), och lönen
efter 5 år höjas till 800 kronor.

Även nu föreslog statsutskottet riksdagen att skriva till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag i frågan, men resultatet blev detsamma som
vid föregående riksdag: första kammaren biföll skrivelseförslaget utan debatt och
andra kammaren avslog det med 95 röster mot 89.

Under debatten i andra kammaren menade Liss Olof Larsson, att riksdagen
kunde definitivt avgöra folkskollärarnas lönefråga utan utredning, nämligen genom
rent avslag, och greve Erik Sparre framhöll med eftertryck, att frågan under inga
förhållanden borde hänskjutas till regeringen, på det denna ej skulle bliva »utsatt
för agitationer».

Riksdagen 1S85. Regeringen föreslog vid denna riksdag, att det provisorium,
som de båda senaste åren gällt rörande det 7:e hundradet, skulle få »stadigvarande
karaktär». Det ifrågavarande lönetilläggets utgående skulle sålunda allt
framgent bliva beroende av kommunernas godtycke.

I andra kammaren väcktes tvänne motioner om löneförhöjning för folkskollärarna,
dels av Emil Hammarlund och dels av E. J. Ekman. Båda motionerna
gingo ut på följande: grundlönen borde höjas till 600 kronor, samt två ålderstillägg
å vartdera 100 kronor tillkomma efter 5 och 10 år; lönen skulle helt utgå
i penningar och icke i spannmål.

Med anledning härav föreslog statsutskottet den ändringen i dåvarande
avlöningsförhållanden, att grundlönen skulle höjas från 500 till 600 kronor, samt
att, därest skoldistrikten efter 5 år höjde lönen till 700 kronor, statsbidrag därtill
skulle utgå.

Herr Hammarlund påvisade under debatten i andra kammaren, att hela
löneregleringen efter utskottets förslag reducerades därtill, att ett 50-tal lärare,

271

som hittills haft 500 kronors lön, skulle få 600. Oefterrättlighetstillståndet i
avseende på löneförhöjningen till 700 kronor ville man däremot fastslå för framtiden.
Det kunde ej vara lämpligt att ställa läraren i en undantagsställning och
helt och hållet undertrycka hans självständighetskänsla. Yrkade därför, att det
7:e hundradet skulle bli obligatoriskt efter 5 års ordinarie tjänstgöring.

Emellertid biföllo båda kamrarna utskottets förslag, andra kammaren med Riksdagens
160 röster mot 37, som tillföllo hr Hammarlunds förslag. beslut.

Den nya löneförfattningen utfärdades den 5 juni 1885, och enligt denna blev
från och med 1886 folkskollärares minimilön 600 kronor. Systemet med minst
två obligatoriska lönegrader, som infördes är 1871, blev härigenom omintetgjort.

Nugot ålderstillägg garanterades nämligen nu ieJce längre av staten, utan berodde
det helt på Tcommunen, om läraren skulle erhålla 700 kronor efter 5 år.

Riksdagen 1886. Lönefrågan drogs denna gång inför riksdagens omprövning
genom motioner, i första kammaren av f. statsrådet F. F. Carlson och i andra
kammaren av rektor P. A. Siljeström. Båda motionerna voro likalydande och
gingo ut på, att det 7:e hundradet icke måtte vara beroende av församlingarnas
godtycke, utan »att folkskollärare och folkskollärarinna efter fem års verksamhet
såsom ordinarie skola åtnjuta 100 kronors lönetillägg, om vederbörande folkskoleinspektör
vitsordar, att läraren eller lärarinnan väl tjänstgjort».

Statsutskottet sade emellertid nu rent ut, att »grunden därtill, att det icke
blivit kommunerna ålagt såsom en ovillkorlig skyldighet att efter viss tids ordinarie
tjänstgöring höja skollärarnas lön, lärer utan tvivel till en god del vara
den, att man trott kommunens beslutanderätt i avseende på beviljande av löneförhöjning
till en viss grad vara ägnad att hos läraren framkalla en ökad strävan
att genom nit i tjänsten förtjäna kommunens förtroende», samt avstyrkte motionerna.
De avslogos också i båda kamrarna utan votering.

Riksdagen 1891. På grund av andra kammarens alltjämt avvisande hållning
hade något förslag om lönereglering för folkskollärarekåren icke framkommit i
riksdagen under de senaste fyra åren. Vid 1891 års riksdag upptogs emellertid
lönefrågan på nytt genom motioner i andra kammaren dels av Aug. Henricsson
och dels av E. A. Zotterman.

Den förre yrkade, att, med borttagande av kofodret och spannmålslönen,
grundlönen skulle sättas till 700 kronor, och två ålderstillägg å 100 kronor
tillkomma efter 5 och 10 år — slutlön alltså 900 kronor — och den senare upptog
hrr Carlsons och Siljeströms förslag vid 1886 års riksdag, att det 7:e hundradet
måtte göras obligatoriskt.

Sammansatta stats- och lagutskottet tillstyrkte, att principen om ålderstillägg
måtte godkännas, och att sålunda det 7:e hundradet gjordes obligatoriskt

efter 5 år, men avstyrkte däremot ett andra ålderstillägg, såsom varande »icke av
verkligt behov påkallat». Förslaget att avlöning med spannmål måtte såsom icke
tidsenlig upphöra tillstyrktes.

I andra kammaren fördes en längre debatt om behövligheten av ett andra ålderstillägg
å 100 kronor för folkskollärare, och yttrades därvid från lantmannapartistiskt håll,
att man icke borde klaga över utskottets motivering för avslag på den punkten, då »skollärarna,
med all aktning för kåren i övrigt, på mycket kort tid fått en löneförhöjning så
tilltagen, att man knappt kan visa maken».

Båda kamrarna biföllo, vad utskottet hemställt.

I enlighet med den k. kungörelsen av den 5 okt. 1891 ägde sålunda folkskollärarna
att från början av 1892 uppbära i grundlön såsom förut 600 kronor
samt efter 5 år utan vidare ett ålderstillägg å 100 kronor. Då ett stort antal
lärare redan förut åtnjöt denna lön, bestod huvudvinsten däri, att lönenedsättningar
för misshagliga lärare från 700 till 600 kronor, som förut varit ganska
vanliga, hädanefter blevo omöjliga.

5. Ett andra ålderstillägg å 100 kronor beviljas, så att slutlönen

uppgår till 800 kronor.

Riksdagen 1892. Frågan om ett andra ålderstillägg för folkskollärare kom nu
åter upp genom motion i andra kammaren av häradshövding Å. Lilienberg, som
föreslog, att lönen efter 10 år skulle höjas med 100 kronor, så att slutlönen
bleve 800 kronor. Det skulle emellertid enligt hans förslag icke bliva obligatoriskt
utan — såsom förut ägt rum med det 7:e hundradet — vara beroende av
skoldistriktens välvilja.

Statsutskottet fann dock fortfarande ett andra ålderstillägg icke vara av
behov påkallat och avstyrkte följaktligen med denna motivering motionen.

1 andra kammaren yttrade Emil Hammarlund, att då kammaren för ett
par dagar sedan tillerkänt läroverksadjunkterna en begynnelselön av 2,2C0 kronor
jämte 3 ålderstillägg å vartdera 500 kronor, det icke kunde anses obilligt, om
folkskollärarna med en begynnelselön av 600 kronor erhölle 2 ålderstillägg å
blygsamma 100 kronor vartdera. Riksdagen var emellertid av annan mening, ty
frågan avslogs i båda kamrarna utan votering.

Srerges allmänna folkskollärareförening verkar för ett andra ålderstillägg. Nämnda
förenings centralstyrelse upptog lönefrågan till behandling vid sitt årsmöte 1896.
Såsom resultat därav utsände den till föreningens medlemmar en cirkulärskrivelse,
i vilken lämnades en återblick på lönefrågans historia urtder de senaste tio åren
samt framhölls, att man nu borde koncentrera sina strävanden på det gamla önskemålet
om ett andra ålderstillägg. Centralstyrelsen hemställde:

27a

att föreningens medlemmar måtte var inom sitt område, på sätt dem synes lämpligast,
vända sig till ortens riksdagsmän sä i första som andra kammaren med vördsam
anhållan att vid årets riksdag vare sig genom motioners väckande eller genom instämmande
i de motioner, som kunna bliva framlagda, verka för ett lagstadgande därhän, att vid folkskola
anställd ordinarie lärare och lärarinna bleve efter 10 års oförvitlig tjänstgöring berättigad
till eu lön av minst 800 kronor förutom hittills vanliga naturaförmåner.

Riksdagen 1 SUG. Efter fyra års mellanrum framlades nu frågan om löneförbättring
för folkskollärarna ånyo i riksdagen, nämligen genom motioner dels av
Emil Hammarlund, dels av kontraktsprosten G. Högstedt. Den förre upptog
allmänna lärareföreningens löneprogram, att ett andra ålderstillägg å 100 kronor
måtte utgå efter 10 år. Samma yrkande gjordes även av hr Högstedt.

Med anledning av dessa motioner tillstyrkte sammansatta stats- och lagutskottet
en skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning och förslag beträffande ett
andra ålderstillägg åt folkskolans lärare. I motiveringen anförde utskottet som
sin åsikt, att folkskollärarinnorna icke borde erhålla ett dylikt ålderstillägg, icke
heller de lärare, som hade organist- eller klockarebefattning, slöjdundervisning
eller dylikt, samt att det borde »i varje särskilt fall göras beroende av förbanden
varande omständigheter».

Aven vid debatten i kamrarna gåvos åtskilliga anvisningar, i vilken riktning
utredningen borde gå.

Så betonade en inflytelserik ledamot i första kammaren vikten av, satt församlingarna
hava denna rättighet att icke bevilja detta andra ålderstillägg i alla händelser. Det kan
iinnas lärare, som icke gjort sig därav förtjänta och som därför icke med detta böra uppmuntras
eller som behöva i denna vinkande uppmuntran se en maning att iakttaga rättelse
i åtskilliga fall.» — I andra kammaren fann en talare det orimligt att ålderstillägg
skulle tillfalla de lärare, »som bliva politiska agitatorer i radikalismens tjänst, de där vilja
upplösa både stat och kyrka, stiftande fiendskap och missnöje mellan alla. Skall då församlingen
vara tvungen att giva en sådan lärare en lönetiliökning, då den ingenting hellre
önskar än att vara kvitt en sådan upprorsstiftare?»

Emellertid biföllo båda kamrarna utskottets skrivelseförslag, andra kärn- Riksdagens
maren med ogillande av motiveringen. beslut.

Riksdagen 1S9S. Med anledning av riksdagens skrivelse den 11 maj 1896
framlade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister G. F. Gilljam) efter verkställd utredning
vid 1898 års riksdag proposition om, att folkskollärare efter 10 års oförvitlig
ordinarie tjänstgöring skulle erhålla ett andra ålderstillägg å 100 kronor,
så att den kontanta lönen efter nämnda tid uppginge till 800 kronor.

I sin motivering till förslag om riksdagsskrivelse 1896 hade statsutskottet
bland annat framhållit, »att ett ej obetydligt antal folkskollärare jämte denna
tjänst bestrida befattningar, varigenom de bereda sig en biförtjänst till sådant
belopp, att vederbörande församlingar icke kunna känna sig uppfordrade att bi 35—131873.

Lär avel önencimnden. 3.

274

draga till ett andra ålderst ill ägg:. Härom yttrade nu ecklesiastikministern i den
kungl. propositionen:

Någon billighet kan ju icke ligga däruti, att en extra inkomst, förvärvad genom ökat
arbete, skall medföra nedsättning i löneförmåner, som äro avpassade efter en tjänsts säregna
beskaffenhet, under förutsättning att denna på ett fullt tillfredsställande sätt skötes. —

Av utredningen framgår, att de extra inkomsterna äro varken av den betydelse eller den

omfattning, att de kunna göra den ifrågasatta löneförhöjningen obehövlig.----För

övrigt vore det ju en fördel, om läraren bleve så avlönad, att han för att skada sig sitt
nödtorftiga uppehälle ej tvunges att ägna sig åt sysselsättningar, som ej stå väl tillsammans
med hans befattning och som hota att draga hans intresse från skolan.

•ksdagcm Kungl. Maj:ts förslag blev enhälligt tillstyrkt av sammansatta stats- och

beslut. lagutskottet, och båda kamrarna biföllo det utan debatt.

Den nya lönebestämmelsen i enlighet med riksdagens beslut innehölls i den
kungl. kungörelsen av den 27 maj 1898.

0. Grundlönen sättes till 700 kronor; ett tredje ålderstillägg tillkommer,
så att slutlönen uppgår till 1,000 kronor.

Sverges allmänna folkskollärareföreniug verkar för grundlönens och ålderstilläggens
höjande. Då lönerna alltfort på grund av den allmänna prisstegringen voro otillräckliga
för anständig bärgning, framkommo från lärarekåren allt starkare krav
på, att något måtte göras för avhjälpande av dess ekonomiska betryck. Sedan
det mot slutet av året blivit känt, att ett förslag om dyrtidstillägg för statens
tjänstemän vore att vänta, ansåg sig allmänna föreningens centralstyrelse böra
utsända ärendet till allmän behandling inom föreningens 230 kretsföreningar.
Samtliga kretsar framhöllo den dåvarande lönens otillräcklighet, och att snarast
en framställning till statsmakterna om löneförbättring borde göras. En medeltalsberäkning
av de belopp, kretsarna ansett skäligt begära, gav till resultat, att
grundlönen borde höjas frän 600 till 800 kronor och de båda ålderstilläggen från
100 till 200 kronor, då slutlönen efter 10 år skulle utgöra 1,200 kronor. Den
inom föreningen förebragta utredningen rörande levnadskostnaderna för en lärarefamilj
om 5 personer på landsbygden visade en medeltalskostnad av 1,406 krono*.

Riksdagen 1900. Med anledning av den inom allmänna lärareföreningen
verkställda utredningen väckte Emil Hammarlund och Fridtjuv Berg vid denna
riksdag motion om, att folkskollärares grundlön skulle sättas till 800 kronor
med bibehållande av . de förutvarande båda ålderstilläggen å 100 kronor, vadan
alltså den kontanta lönen skulle uppgå till 1,000 kronor efter 10 år.

Sammansatta stats- och lagutskottet föreslog, att det dittills utgående kofodret
eller ersättning därför skulle utbytas mot 100 kronor kontant att läggas

275

till grundlönen, vilken därigenom konune att ökas från 600 till 700 kronor, samt
att ett tredje ålderstillägg ä 100 kronor skulle bestämmas att utgå efter 1 f» ordinarie
tjänsteår, då slutlönen alltså bleve 1,000 kronor.

Vid frågans behandling i första kammaren restes från vissa håll starkt
motstånd mot den föreslagna löneförbättringen.

Sålunda yttrade eu talare bland annat: »Utskottet säger, att ett dylikt behov gåve

sig mest tillkänna för de äldre inom denna kår i följd av nödiga utgifter för familj, för
barnens uppfostran och underhåll, och utskottet har därför valt formen av ett ytterligare
ålderstillägg. Jag vill icke tillmäta utskottets skäl någon större betydelse, det förefaller
mig mera som en fras än såsom ett verkligt skäl.» En annan kunde icke finna det riktigt,
att »folkskollärarna skulle fa det bättre än de fattiga elementarlärarna och komministrarna.

— — — Då man känner, vilken utmärkt organisation folkskollärarna äga, kan man vara
övertygad om, att det icke skulle dröja länge, innan de ytterligare funne på någonting,
som de ansågo sig väl behöva.»

Första kammaren biföll emellertid utskottets förslag med 89 röster mot 22, Riksdagens
och andra kammaren godkände det utan votering. beslut.

Härefter utfärdades de k. kungörelserna den 1 juni 1900 angående folkskollärarekårens
avlöning och om statsbidrag därtill.

7. Grundlönen sättes till 900 kronor, slutlönen till 1,200 kronor för
lärarinna och 1,350 kronor för lärare.

Sverges allmänna folkskollärareförening tager upp frågan på nytt. Såsom framgår
av ovanstående hade löneregleringen av år 1900 bestått däri, att kofodret
utbytts mot 100 kronor kontant, vilka lades till grundlönen, varjämte ett tredje ålderstillägg
å 100 kronor tillkommit. Detta betydde i verkligheten, att lärare med
mindre än 15 tjänsteår icke erhållit någon löneförhöjning alls, enär kofodret redan
förut i regeln lösts med 100 kronor. För lärare i första lönegraden hade ingen
löneförbättring skett sedan 1885, och detta gällde även för flertalet lärare i andra
lönegraden, vilka redan då kommo upp till ett belopp av 700 kronor. När därtill
kom, att levnadskostnaderna i början på 1900-talet ytterligare stego, var lönefrågan
inom lärarekåren alltfort brännande.

Den upptogs till ingående behandling på ett ombudsmöte inom allmänna
lärareföreningen 1903. Detta uttalade sig enhälligt för grundlönens höjande
till 900 kronor jämte 3 ålderstillägg å vartdera 200 kronor, så att slutlönen efter
15 år bleve 1,500 kronor. Även majoriteten av föreningens kretsar, som under år
1904 fingo tillfälle att uttala sig i frågan, förordade detta löneprogram (en minoritet
av omkring 70 kretsföreningar önskade grundlönens sättande till 1,000 eller

1,200 kronor). Varken centralstyrelsen eller föreningen i sin helhet ville förorda

olika belopp för lärare och för lärarinnor, enär det allmänt ansågs, att de föreslagna
beloppen icke voro större, än vad varje lärare och lärarinna för sitt arbete och
sin utkomst borde ha. Tanken på olika löner för lärare och för lärarinna var
dock icke alldeles främmande inom kåren, i det 18 kretsföreningar (av 244, som
yttrade sig) förordade en dylik åtskillnad. En inom föreningen verkställd utredning
rörande de nödvändigaste levnadskostnaderna för en lärarefamilj å 5 personer
på landsbygden visade, att dessa i medeltal uppgingo till 1,634 kronor.
I början av år 1905 ingick centralstyrelsen till Kung!. Maj:t med en framställning
i ärendet, vilken petition helt slöt sig till ovan anförda förslag, som vunnit
majoritet inom föreningen.

Riksdagen 19fK>. Med anledning av ovannämnda petition framlade Kungl.
Maj:t (ecklesiastikminister var Fridtjuv Bero) lönefrågan vid 1906 års riksdag.
Själva huvudpunkten i regeringens förslag hade fått följande formulering: att
riksdagen måtte »medgiva vidtagande av sådana ändringar i fråga om avlönings,
förhållandena för de i § 1 av kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folkskolor
och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärare, att för ordinarie lärare
bestämmes en begynnelselön av minst 900 kronor, och att storleken av vart och
ett av de tre ålderstilläggen bestämmes till 150 kronor för manlig lärare och 100
kronor för kvinnlig».

Av föredragande departementschefens yttrande till stadsrådsprotokollet den 13 januari
1906 framgick, att samtliga i ärendet hörda myndigheter med undantag av länsstyrelsen
i Hallands län funnit en löneförbättring för folkskolekåren av behovet påkallad. Att statsrådet
icke kunde föreslå en löneförhöjning till det omfång, som begärts i petitionen, berodde
på statsfinansiella skäl. Grundlönens sättande till lika belopp för lärare och lärarinna
motiveras därmed, att studiekostnaderna och även levnadskostnaderna under första
5-årsperioden, då de manliga lärarna i regeln icke äro familjeförsörjare, torde vara för båda
parterna ungefär desamma. Därtill komme, att, da kommunerna fortfarande skulle bidraga
med 2/3 av grundlönen, skulle, ifall skillnad gjordes mellan lärares och lärarinnas lön, den
billigare arbetskraften mången gång efterfrågas, fastän detta kanske icke alltid vore till
skolans fördel.

Den föreslagna skillnaden i ålderstilläggen däremot motiverades därmed, att männen
i regeln bliva familjeförsörjare och följaktligen få större levnadsbehov. Ingen med förhållandena
förtrogen lärer kunna förneka — yttrade statsrådet att de skäl för löneförbättring,
som anförts av centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening samt flertalet av
do hörda myndigheterna, hava sin fulla giltighet i fråga om lärare med familj. Dessa kunna
med nu stadgade löner svårligen utan varjehanda extra arbeten och bisysslor bereda sig och
de sina en någorlunda anständig bärgning samt äro därför i högst betänklig grad utsatta föi
faran att under den dagliga oron för utkomsten fa sitt intresse förslappat octi sin arbetskraft
undergrävd. Vidare framhölls, att tillströmningen av lärarinnor till folkskolan vore riklig,
tillgången på manlig arbetskraft därstädes knappare. 1 enlighet med rättvisans bud borde
grundsatsen vara, »icke att lärare och lärarinnor för lika arbete gottgöras med lika lönesumma
men väl att de med hänsyn till sina levnadsvillkor bliva lika förmånligt ställda>.

Då på grund av statsfinansiella skal höjningen av ålderstilläggen måste bli ringa,
föreslogs, att ålderstilläggen för de manliga lärarna sknllc höjas med 50 kronor. Därjämts
föreslogs, att ålderstilläggen för både lärare och lärarinnor skulle helt utgå av statsmedel.
Därigenom skulle förekommas, att kommunerna av endast ekonomiska hänsyn välde en lärarinna
framför en lärare eller en yngre kraft framför en äldre, varjämte en lättnad i kommunernas
utgifter åstadkommes.

Till sist lämnade statsrådet en översikt över den behållna lönen enligt Kungl. Maj:ts
förslag. Efter avdragen av de föreslagna avgifterna till pensionsinrättningen samt äuke- och
pupillkassan skulle de årliga beloppen bliva följande:

under första femårsperioden: för lärare 821 kr. 25 öre; för lärarinna 870 kr.

under andra femårsperioden: för lärare 971 kr. 25 öre; för lärarinna 970 kr.

under tredje femårsperioden: för lärare 1,121 kr. 25 öre; för lärarinna 1,070 kr.

under återstående ordinarie tjänsteår: för lärare 1,271 kr. 25 öre; för lärarinna
1,170 kr.

Med anledning af deri kungl. propositionen väcktes följande sex motioner,
därav två i första och fyra i andra kammaren.

I första kammaren yrkade Alb. Bergström avslag å Kungl. Majt:s förslag,
samt att riksdagen i stället måtte i skrivelse till regeringen »anhålla om utredning,
i vad mån kvinnans lärareverksamhet på folkskolans område kan utsträckas,
samt, om detta beiinnes möjligt och lämpligt, inkomma med förslag om
sätt och medel härför».

Herr P. Sörensson föreslog följande löner: gemensam grundlön 800 kronor,
därtill 4 ålderstillägg för lärare å 150 kronor och för lärarinna å 100 kronor;
slutlön alltså efter 20 år för lärare 1,400 kronor och för lärarinna 1,200 kronor.

I andra kammaren motionerade Rob. Johansson om en lönereglering i full
överensstämmelse med lärareföreningens petition: grundlön 900 kronor med 8
ålderstillägg å 200 kronor; slutlön efter 15 år 1,500 kronor.

Herr Axel Wennersten föreslog: grundlön 900 kronor med 3 ålderstillägg
å 150 kronor; slutlön 1,350 kronor.

Båda dessa förslag avsågo full likställighet mellan lärare och lärarinnor.
Följande tvänne motioner inneburo däremot olikställighet.

Hrr L. P. Mallmin, J. V. Lundin och E. A. Lindblad ville sätta lönen för
lärare till 900 kronor med 3 ålderstillägg å 150 kronor samt för lärarinna till
800 kronor med 3 ålderstillägg å 100 kronor; slutlön för de förra 1,350 kronor
och för de senare 1,100 kronor.

Herr O. H. Svensson föreslog tre löneplan: för gift lärare 900 kronormed
3 ålderstillägg å 150 kronor, slutlön 1,350 kronor; för ogift lärare 900 kronor
med 3 ålderstillägg å 100 kronor, slutlön 1,200 kronor; för lärarinna 800 kronor
med 3 ålderstillägg å 100 kronor, slutlön 1,100 kronor.

Frågan behandlades av sammansatta stats- och lagutskottet, som i avseende
på behovet av löneförbättring bland annat anförde:

278

I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet folkskollärarekårens krav på förbättrade
ekonomiska villkor fullt befogat, och bar utskottet vid behandlingen av förevarande proposition
och de i anledning därav väckta motionerna utgått ifrån, att eu löneförbättring för landets
folkskollärare är en av rättvisa och billighet påkallad åtgärd, som dessutom betingas av
omtanken för folkskolans egen utveckling. Beträffande yrkandena på en lägre begynnelselön
för lärarinnorna sades, att »det bestämmande för utskottets ståndpunkt varit, att en begynnelselön
av 900 kronor jämväl för kvinnlig lärare icke lärer kunna anses vara för högt
tilltagen».

I valet mellan å ena sidan lägre begynnelselön jämte flera ålderstillägg (P. Sörenssons
motion) och å den andra högre begynnelselön och färre ålderstillägg föredrog utskottet
det senare alternativet, emedan »detsamma tillförsäkrar läraren redan vid inträdet på hans
bana en ekonomiskt tryggare ställning, som möjliggör för honom att förr kunna sätta bo och
tidigare befria sig från studieskulden».

Angående förslaget att göra löneskillnad mellan gifta och ogifta lärare, »torde detsamma
— yttrade utskottet — ur principiell synpunkt icke sakna ett visst berättigande, då
ett av de huvudsakliga motiven till de föreslagna högre ålderstilläggen för manliga lärare
varit, att dessa vid tiden för ålderstilläggens utgående i allmänhet äro familjeförsörjare i
detta ords egentliga mening». Utskottet trodde emellertid att antalet ogifta vore proportionsvis
ringa i de högre åldersklasserna och ansåg det för övrigt olämpligt »att på folkskolans
område genomföra en grundsats, som ej på andra håll finnes tillämpad».

Utskottet beslöt enhälligt, att riksdagen måtte med avslag å samtliga
motioner godkänna Kungl. Majt:s förslag i avseende på lönebelopp och villkoren
för deras åtnjutande.

Mot utskottets motivering i vissa delar reserverade sig Carl Lindhagen.
Det gällde frågan om ett rättvist avvägande av lönen mellan manliga och kvinnliga
tjänstinnehavare. Reservanten yttrade bland annat:

Det är varken rättvist eller gagneligt att genom ensidigt fasthållande av principen
»lika lön för lika arbete» vidbliva en lönereglering för folkskolan, som ofta måste leda till,
att en lärarinna, har det jämförelsevis bra, under det att den gifte läraren och hans familj
lida nöd. Med denna uppfattning är det klart, att den nu omtvistade frågan rörande ålderstilläggen
borde under nuvarande förhållanden i huvudsak ordnas så, att de högre ålderstillläggen
utgå till gifta lärare samt de lägre till lärarinnor och ogifta lärare.

Riksdagens Utskottets förslag bifölls i båda kamrarna, i första utan votering och i

beslut. ([en andra efter votering rörande punkten om ålderstilläggens storlek. Med 159
röster mot 49 godkändes utskottets förslag. Minoriteten önskade lärarinnornas
ålderstillägg lika med lärarnas, d. v. s. 150 kronor. (Beträffande statsbidraget
till ålderstilläggen se sid. 294.)

Därefter tillkom genom k. kungörelserna den 14 september 1906 de lönebestämmelser,
som ännu äro gällande.

Se vidare översiktstabellen å sid. 30b!

279

8. Framställning till Kungl. Maj:t rörande ny lönereglering.

Under år 1910 inkommo från talrika kretsar av Sverges allmänna folkskollärare
förening; yrkanden till föreningens centralstyrelse, att åtgärder måtte vidtagas
för utverkande av en ny, det trängande behovet motsvarande löne- och pensionsreglering
för folkskolans och småskolans lärarepersonal. Med anledning därav
upptogs frågan omedelbart till behandling inom föreningen.

Efter att genom kretsarnas medverkan under 1911 ha insamlat statistiskt
utredningsmaterial rörande i främsta rummet levnadskostnaderna inom kåren och
efter i övrigt verkställd utredning utsände centralstyrelsen ärendet till kretsarnas
behandling i början av år 1912.

De önskemål, den överväldigande majoriteten inom föreningen uttalade,
blevo av centralstyrelsen framburna till Kungl. Maj:t genom en petition den 24
maj sistnämnda år. Efter en utförlig motivering utmynnade framställningen i
följande sammanfattning rörande folkskolekårens lönefråga.

A. Lönegrunder.

1. Vid ny lönereglering för folkskolekåren bör hänsyn tagas till egenskapen att vara
familjeförsörjare eller icke familjeförsörjare.

2. Detta bör ske därigenom, att familjeförsörjare erhåller särskilda lönetillägg motsvarande
den försörjningsplikt, som inträder genom ingående av äktenskap och genom tillvaron
av barn.

3. Hänsyn bör tagas till den omständigheten, att manlig lärare, i motsats till
kvinnlig, är skyldig erlägga avgift till folkskollärarnas änke- och pupillkassa.

4. Detta bör hälst ske därigenom, att lärarinnorna åläggas dylik avgift.

5. Hänsyn bör jämväl tagas till den omständigheten, att manlig lärare, i motsats
till kvinnlig, är underkastad värnplikt och på grund därav ogynnsammare ställd i ekonomiskt
avseende.

6. Denna olikställighet bör utjämnas på det sättet, att lärare, som är underkastad
värnplikt, erhåller sitt första ålderstillägg ett år tidigare än den, med vilken så ej är fallet.

7. I övrigt bör lönesystemet vara likformigt för hela folkskolekåren, så att

a) grundlönen blir lika för alla,

b) ålderstilläggen till antalet 4 samt lika stora för alla,

c) löneintervallerna såsom hittills 5-åriga.

8. Utom den kontanta lönen böra såsom hittills utgå vissa naturaförmåner, såsom
bostad, vedbrand och planteringsland.

280

B. Lönebelopp.

1. För icke familjeförsörjare.

1) Grundlön 1,200 kronor samt

2) 4 ålderstillägg å 150 kronor att utgå:

a) för dem, som icke äro underkastade värnplikt: efter 5, 10, 15 och 20 års ordinarie
tjänstgöring;

b) för dem, som äro underkastade värnplikt: efter 4, 9, 14 och 19 års ordinarie
tjänstgöring.

2. För familjeförsörjare.

1)—2) Lika med icke familjeförsörjare.

3) Ett särskilt lönetillskott å 600 kronor att utgå:

a) med 300 kronor för försörjningsplikt genom inträde i äktenskap;

h) med 300 kronor för försörjningsplikt gentemot barn.

Petitionen åtföljdes av följande specialutredningar:

A) Lärarekårens levnadskostnader. B) Uppgifter rörande lärare familj erna. C) Seminarieelevernas
studiekostnader och studieskulder. D) Lärarelönerna i några främmande länder
(av N. O. Bruce). E) Löneförhållandena inom en del andra tjänstemannakårer i vårt
land (av Värner Rydén).

Sverges folkskollärarinneförbunds centralstyrelse har under 1912 inkommit till
Kungl. Maj:t med en framställning rörande folkskollärarinnornas levnadskostnader,
utgörande en statistisk komplettering till allmänna folkskollärareföreningens ovan
anförda petition.

Petitionerna i sin helhet med bilagor återfinnas längre fram i detta band
sid. 501 och sid. 566.

2) Ersättning för undervisning utöver 8 månader om året.

Från början fanns ingenting stadgat rörande längden av den lästid under
året, för vilken den bestämda lärarelönen skulle utgå. Ehuru 8 månader om
året betraktades såsom ett slags normallästid, kunde dock läraren för den fastställda
minimilönen få tjänstgöra både 9 och 10 månader om året, ibland också
mindre än 8 månader. Förhållandet var sålunda det, att för samma löneförmåner
kunde tjänstgöringstiden vara högst olika på olika orter.

Riksdagen 1859—1860. Vid denna riksdag framställde G. O. Sundblad i
borgarståndet motionsvis åtskilliga förslag till förbättring av folkskollärarnas

281

ekonomiska ställning, bland andra att särskild ersättning för läsning utöver 8
månader skulle utgå i samma proportion som lönen för den övriga lästiden. Han
framhöll det orättvisa uti, att en mängd lärare skulle utan ersättning tjänstgöra
en betydande övertid, helst »få bland samhällets medlemmar befunne sig sämre
lottade än folkskollärarna, för vilka, i synnerhet om de voro gifta, fordrades de
största försakelser och all möjlig ansträngning för att kunna förskaffa sig och
de sina en knapp livsbärgning».

Det utskott, som behandlade ärendet, föreslog ock, att lönen skulle ökas
■med 2 tunnor spannmål för varje läsmånad utöver åtta månader. Striden härom
kom att stå het, särskilt i bondeståndet, ty till denna ersättning skulle statsbidrag
icke erhållas.

En ledamot av nämnda stånd framställde eu jämförelse mellan folkskollärarnas och eu del
andra löntagares avlöning. »Åt våra vaktmästare giva vi 2V2 riksdaler om dagen, således över
900 rdr om året, åt våra kanslister betala vi ännu högre lön, statsverkets revisorer hava, inbcräknat
ersättning för resor, som de icke hava gjort, vardera större arvode för två månaders
arbete med några få timmar om dagen än 2 å 3 skollärare tillsammans erhålla för ett helt
års möda, grindvaktarna vid statens järnvägar, som dock varken behöva några egentliga
kunskaper eller särskilda anlag för att fullgöra sina befattningar, erhålla minst dubbelt sä
stor lön, som vanligen bestås en skollärare — men till alla dessa befattningar är det staten
som tillsläpper medel, och då finner man det icke vara för mycket. När nu fråga är att
man av egna medel skall tillsläppa eu hand full spannmål, så uppresa sig skyhöga svårigheter
ända därhän, att man uppenbart påstår, att ett bifall till denna punkt om en smula
förbättring i skollärarnas löner icke skulle motsvara folkskolans ändamål.»

Sedan 67 anföranden hållits, biföll ståndet förslaget Titan votering. Det
blev ock av riksdagen antaget.

Övertidsersättning blev sålunda lagstadgad från 1861 enligt k. kungörelsen
den 29 december 1860.

Riksdagen 1871. Bestämmelsen om särskild övertidsersättning blev emellertid, Riksdagens
såsom redan förut påpekats, upphävd i samband med den lönereglering, som beslutades
vid 1871 års riksdag, då folkskollärarna erhöllo sitt första ålderstillägg.

Det stadgades då i enlighet med riksdagens — på förslag av statsutskottet —
fattade beslut genom k. kungörelsen den 22 juni 1871, att lärare mot den då
erhållna lönen skulle vara skyldig att utan särskild ersättning tjänstgöra intill
10 månader om året.

Riksdagen 1873. Ovannämnda för folkskollärarkåren ofördelaktiga stadgande Riksdagens
kom att gälla i två år. Vid 1873 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t (ecklesia- beslut.
stikminister Gunnar Wennerberg) i särskild proposition, att överläsningsersättning
ånyo skulle utgå i överensstämmelse med stadgandet 1860.

Detta förslag blev av riksdagen bifallet samt inryckt i lönekungörelscn
av den 2 september 1873.

06—131873. Lärarelönenämnden. 8.

282

Riksdagen 1876. Sedan efter 1860 dels grundlönen blivit höjd, dels ett ålderstillägg
tillkommit, så att högsta lönen nu utgjorde 600 kronor, stod överläsningsersättningen.
2 tunnor spannmål pr månad, icke i rimlig proportion till den övriga
lönen. Vid 1876 års riksdag väckte därför Aug. Pettersson i andra kammaren
motion om, »att lönen för överskjutande månad ökas med ett relativt lika belopp,
som är bestämt för tjänstgöringen under varje av de omförmälda 8 månaderna».

Kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte motionen med den anmärkningen,
att »någon bevisning för rättvisan och billigheten av motionärens förslag
torde icke här tarvas». Inom riksdagen gjordes emellertid från en del håll gällande,
att lärarna enligt författningen kunde vägra att läsa utöver 8 månader, och församlingen
borde lia avtalsfrihet med läraren beträffande avlöningen. Gent emot
ett påstående i andra kammaren, uppvisades, att folkskollärarna nyligen fått »en
ganska väsentlig löneförhöjning», att eu folkskollärarefamilj om 5 eller 6 personer
måste livnära sig med 12 å 14 öre pr individ och dag.

Andra kammaren beslöt med 78 röster mot 41 att skriva till Kungl. Maj:t
i ärendet, men första kammaren avslog skrivelseförslaget med 50 röster mot 36,
vadan frågan föll.

Riksdagen 1877. Herr Aug. Pettersson förnyade sin motion från förra riksdagen,
vilken även nu av utskottet tillstyrktes. Värdet av två tunnor spannmål utgjorde
vid denna tid 26 ä 28 kronor. Överläsningsersättningen borde utgå pr månad
med 62 kr. 50 öre, om lönen vore 500 kronor, och med 75 kr., om lönen vore
600 kronor. Förslaget rönte starkt motstånd inom andra kammaren, där en talare
ansåg det »icke vara för mycket begärt utan tvärtom med full rättvisa förenligt,
att sämre kvalificerade skollärare finge med några veckors tjänstgöring utöver
den vanliga tiden ersätta de fördelar, varav de genom förbättrade löneinkomster
sedermera kommit i åtnjutande».

Riksdagens Frågan återremitterades till utskottet, sedan 21 anföranden hållits. Vid

beslut. (je^ slutliga avgörandet höllos ytterligare 23 tal, varefter kammaren med 84 röster
mot 63 biföll motionen. Första kammaren biföll den utan debatt.

Härefter utfärdades den k. kungörelsen den 10 september 1877, vars
bestämmelser ännu äro gällande, nämligen att för varje överskjutande läsmånad
(utöver 8 månader) skall lönen ökas med (/t av det belopp, vartill lärarens
årliga minimilön (grundlön och ålderstillägg) beräknas, däri husrum och bränsle
icke inberäknade.

Riksdagen 190G. I samband med den kungl. propositionen i lönefrågan 1906
yrkade O. H. Svensson i en motion i andra kammaren, »att skoldistrikt, som avlönar
lärare eller lärarinna med minst 900 kronor kontant lön, må äga att därför
fordra 9 månaders läsning i folkskola eller mindre folkskola utan någon ytterligare
förhöjd ersättning.» Detta yrkande blev av riksdagen avslaget.

283

Däremot inrycktes i enlighet med riksdagens beslut (på förslag av statsutskottet)
i lönekungörelsen av den 14 sept. 1906 den bestämmelsen, att lärare
är skyldig »att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet,
som kan för honom uppkomma, därest i vederbörlig ordning skulle
komma att för samtliga skoldistrikt stadgas förlängning av den nu lagstadgade
undervisningstiden av 3472 veckor, dock under en tid av sammanlagt högst 36
veckor om året.»

B. Naturaförmåner.

1. Bostad.

Redan i 1842 års lönebestämmelser föreskrevs, att lärare, som åtnjöt den i
lag bestämda minimilönen, skulle därjämte erhålla »tjänlig bostad», och har någon
ändring i detta stadgande sedan dess icke skett. I senaste löneförfattning heter
det: »Sådan lärare . . . skall ock av skoldistriktet förses med tjänlig bostad . . .

eller ersättning därför.»

Tvänne gånger har frågan om folkskollärares bostadsförmåner bragts under
riksdagens omprövning.

Riksdagen 1859—1860. I en av G. O. Sundblad inom borgarståndet väckt
motion yrkades, att läraren skulle tillförsäkras »minst tvänne större rum och kök
t och behövliga uthus». Han menade, att lönebestämmelserna i allmänhet borde
göras tydliga och bestämda, så att »dessa tjänstemän komme i obehindrat och
oavkortat åtnjutande av den dem i nådiga stadgan tillförsäkrade rätt». Om så
skedde, skulle »trygghet ömsesidigt vinnas, för läraren att alltid vara försäkrad
om sin anständiga rätts bekommande och för kommunerna att icke vara med
ohemula anspråk besvärade». Motionen föranledde emellertid ingen åtgärd från
riksdagens sida.

Riksdagen 1901. Motion väcktes i andra kammaren av Carl Bandqvist, som
ansåg, att med tjänlig bostad borde förstås »minst två tidsenliga intill varandra
liggande rum med kök och egen förstuga», samt hemställde, satt riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
huruvida icke mera tydliga bestämmelser rörande ordinarie folkskollärares och lärarinnors
bostadsförmåner borde stadgas, samt i sådant fall låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag i ämnet».

I enlighet med vederbörligt utskotts anvisning (utskottet hänvisade till
normalritningarna för folkskolebyggnader) avslogs motionen i båda kamrarna.

Ui knilagens
beslut.

284

Normalritningarna för folkskolebyggnader.

Dessa normalritningar, vilka i såväl bild som text lämna anvisningar jämväl
om lärarebostädernas beskaffenhet, hava tillkommit efter initiativ av riksdagen.
Vid riksdagen 1862—1863 hemställde domprosten C. O. Björling, med hänvisning
till uttalade önskemål i ämnet av ett folkskoleinspektörsmöte 1862, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för åstadRiksdagens
kommande av en »normalplan för skolhusbyggnader». Denna motion vann riksbeslnt.
dagens bifall, varefter Kungl. Maj:t anmodade överintendentsämbetet att utarbeta
normalritningar för folkskolebyggnader, och blevo dylika färdiga 1865 (k. brevet
den 28 april). Andra upplagan utkom 1877.

De äldre upplagorna av dessa ritningar med tillhörande beskrivning blevo
så småningom föråldrade, och år 1900 uppdrog Kungl. Maj:t åt överintendentsämbetet
att utarbeta nya normalritningar.

Sverges allmänna folkskollärareförening, som med anledning härav upptog till
behandling frågan om folkskolebyggnader på landet, uttalade beträffande lärarebostäderna
nedanstående önskemål, vilka blevo genom en petition den 14 oktober
1901 framburna till chefen för ecklesiastikdepartementet:

att i de nya normalritningarna gives bestämt företräde åt anordningen med skollokaler
och lärarebostad i skilda byggnader, ocli att inga ritningar måtte uppgöras med mera
än en lärarebo3tad i samma byggnad som skollokalerna;

att om ritningar uppgöras med skollokaler och lärarebostad (bostäder) i samma byggnad,
de särskilda lokalerna måtte förses med var sin ingång samt skollokalerna och de egentliga
bostadsrummen förläggas så långt som möjligt från varandra och på det verksammaste
sätt isoleras;

att ritningarna till folkskollärarebostäder måtte upptaga dels 4 intill varandra liggande
rum och kök, dels 3 sammanhängande rum och kök och dels 3 rum och kök å nedre
botten jämte ett vindsrum, samt att ritningarna till småskollärarebostäder måtte upptaga dels
1 rum och kök, dels 2 sammanhängande rum och kök, ävensom att rummen måtte tilltagas
något större, än vad som angives i andra upplagan av normalritningarna;

att fullständiga ritningar till uthusbyggnader och källare måtte uppgöras, samt att å
dessa måtte upptagas — förutom de i andra upplagan nämnda — även matbod, tvätt- och
bakstuga m. m.

Folkundervigningskommitténs yttrande. De av Sverges allmänna folkskollärareförening
år 1901 uttalade önskemålen blevo i ganska avsevärd mån beaktade av
överintendentsämbetet vid uppgörandet av det förslag till normalritningar, som
i slutet av år 1906 ingavs till Kungl. Maj:t. Förslaget överlämnades till folkundervisningskommittén
för avgivande av yttrande, och den 4 mars 1907 ingav
kommittén det begärda utlåtandet, som bl. a. innehåller följande:

Överintendentsämbetets åsikt, att lärarepersonalens bostäder helst böra förläggas till
särskild byggnad, finner kommittén fullt riktig. Det bör i den skriftliga framställningen dock

285

erinras därom, att donna byggnad bör ligga i omedelbar närhet av skolhuset, så att övervakandet
av barnen under frukost- och middagsrasterna icke omöjliggöres.

Vad i överintendentsämbetets skriftliga framställning säges om lårarinnebostad avser
synbarligen bostad för småskollärarinna. Såväl å ritningarna som i texten bör emellertid
skillnad göras på bostad för småskollärarinna och sådan för folkskollärarinna, och det bör
fastslås, att den senare bostaden skall bestå av minst 2 rum och kök, liksom bostaden för
den manliga läraren bör utgöras av minst 3 rum och kök. Hänsyn till billighet och rättvisa
fordrar, att man ej ytterligare inknappar bostaden för folkskollärarinnan, som ej sällan
bär att bereda rum åt någon av sina anhöriga. Även ett annat skäl synes böra beaktas i
fråga om bestämmandet av minsta antalet rum i eu lärarinnebostad liksom i en lärarebostad,
nämligen att det icke bör ordnas så, att tjänarinnan ovillkorligen måste ha sin sovplats
i köket.

För den händelse de stationer av eu flyttande skola, där läraren ej har sitt egentliga
hemvist, ligga på så långt avstånd från detta, att man måste förutsätta, att läraren är
nödsakad att taga sin familj med sig till de särskilda stationerna, bör, enligt kommitténs
mening, lärarens bostad vid dessa stationer utgöras av minst 2 rum och kök; och böra de
till denna bostad hörande rummen i varje fall göras större än vad i den skriftliga framställningen
föreslagits.

Kommittén föreslår, att källare anbringas i skolhusen eller de särskilda bostadshusen,
samt föreslår uthus, innehållande vedbodar, matbod, tvättstuga och bagarstuga.

Ytterligare önskemål från lärarehåll. Av Göteborgs skolförening samt De
större städernas folkskollärarekongress år 1912 hava gjorts yrkanden, att allmänna
folkskollärareföreningens centralstyrelse måtte verka för sådana föreskrifter rörande
lärarekårens bostadsförhållanden, att ett minimiantal rum med viss bestämd storlek
och tillhörande bekvämligheter måtte fastställas för olika iärarekategorier, samt att
där så beskaffad bostad och övriga naturaförmåner ej kunnat beredas tjänsteinnehavaren,
ersättning härför skall utgå enligt å orten gängse hyrespris. Göteborgs
skolförening hemställde, att såsom minimum måtte fastställas: för gift folkskollärare
tre rum och kök samt för folkskollärarinna och ogift folkskollärare två
rum och kök.

Tolkning av gällande bestämmelser beträffande lärarebostaden in. m.

1. Genom utslag den 9 sept. 1853 tolkade länsstyrelsen i Jönköpings län uttrycket
»tjänlig bostad» så, att lärare ägde rätt till »två tjänliga rum på samma botten, kök för enskilt
bruk samt visthusbod och andra nödiga uthus».

2. Genom utslag den 13 mars 1896 förklarade K. Maj:t, att två dragiga och kalla
rum, vartdera -1''7 meter långt och 3’75 meter brett, samt ett 3''02 meter långt och 3 meter
brett kök icke kunde anses motsvara anspråken på en för folkskollärare tjänlig bostad,
och ålades därför vederbörande skoldistrikt att antingen utvidga lärarens bostad med ett av
honom begärt rum eller ock anskaffa annan bostad, som vore att anse såsom tjänlig. —
Läraren erhöll ett tredje rum.

3. Vederbörande folkskoleinspektör anmärkte å en statsbidragsrekvisition 1897 att,
enär församlingen icke försett läraren med tjänlig bostad, funne inspektören församlingen

286

icke vara berättigad att åtnjuta bidrag av statsmedel för folkskollärarens avlöning. Länsstyrelsen
förklarade sig på av folkskoleinspektören anförda grunder förhindrad att förordna om
utbetalning av statsbidraget. Församlingen klagade hos Kungl. Maj:t, men Kungl. Maj:t fann
den 31 december 1897 icke skäl att i länsstyrelsens resolution göra ändring. Ifrågavarande
bostad utgjordes av två rum, det ena 3''9 in. långt och 2''8 m. brett, det andra 4 in. långt
och 3 si in. brett, samt ett kök 2’7 in. långt och 2'' i m. brett. Höjden i rummen var 2-6
in. Därtill koin ett dåligt vindsrum. Ordentlig källare, skafferi och tvättstuga saknades.

Liknande utslag, genom vilka församlingen mistat statsbidraget på grund av underhaltig
lärarebostad, finnas från 1895, 1907 (gällde särskilt osund bostad) och 1908.

4. Folkskollärare, vilken i egenskap av klockare åtnjuter fri bostad, förlorar icke
härigenom sin rätt till lärarebostad eller motsvarande ersättning. Genom Kungl. Maj:ts utslag
den 28 april 1910 ålades en församling att utöver klockarebostället lämna läraren ersättning
för lärarebostad.

5. År 1900 förklarade vederbörande länsstyrelse, att eu vid flyttande skola anställd
folkskollärare, vilken fyra månader av året hade att meddela undervisning i ett skolhus, som
var beläget på ett avstånd av s/4 mil från hans bostad, ägde rätt att vid den station, diir
han icke vore bosatt, erhålla ett boningsrum jämte kök. Kammarkollegium och sedermera
även Kungl. Maj:t (den 29 november 1901) funno ej skäl att i nämnda utslag göra ändring.

6. En länsstyrelse resolverade år 1886, att folkskollärarinna icke vore berättigad
att erhålla större bostad än ett rum med kök, och Kungl. Maj:t förklarade sig den 25 juni
samma år ej finna skäl att göra ändring i länsstyrelsens utslag.

7. Den 10 december 1911 har regeringsrätten i avkunnat utslag förklarat hinder
icke möta för eu församling i Östergötland att utfå statsbidrag, ehuru till distriktets folkskollärarinnor
upplåtits bostadslägenheter å endast ett rum och kök.

8. Den 21 augusti 1913 fällde regeringsrätten ett liknande utslag. Den lärarinnebostad,
som därigenom förklarades tjänlig, bestod av ett rum utan särskild ingång samt kök,
vartdera försett med ett fönster.

9. En folkskollärarinna i Norrbottens län hade av distriktet försetts med så dåliga
rum och i övrigt bristfälliga bekvämligheter, att hon nödgades förhyra särskild bostad i en
granngård, och dömde såväl länsstyrelsen som regeringsrätten (den 8 febr. 1912) församlingen
att till lärarinnan betala 260 kr. årligen för bostad och bränsle, till dess ordentlig bostad
åt henne anskaffats.

Tvättstuga och visthus. I utslag den 13 mars 1906 förklarade Kungl. Majrt, att
en folkskollärare, som besvärade sig i eu bostadsfråga, »saknat lagligt stöd» för sitt yrkande
om åläggande för skoldistriktet att åt honom inrätta visthus och tvättstuga. (En del länsstyrelser
hade förut varit av motsatt uppfattning.) — Eu folkskollärare begärde att erhålla
särskild tvättstuga, enär köket, som blott hade en golvyta av 7‘5 kvm., erbjöd för litet utrymme
till tvättning. Kyrkostämman avslog denna anhållan, men länsstyrelsen i Kristianstads
län ålade församlingen under 1913, att antingen förse läraren med tillräckligt rymligt kök
eller ock inrätta särskild tvättstuga i ekonomibyggnaden.

Källare. Genom Kungl. Maj:ts utslag av den 15 mars 1867 har folkskollärare blivit
tillförsäkrad källare till förvarande av rotfrukter. — År 1891 avslog kyrkostämman en
folkskollärarinnas anhållan, att åt henne måtte uppföras en källare. Beslutet överklagades
hos länsstyrelsen, som lämnade besvären utan avseende. Besvären fullföljdes emellertid hos
kammarkollegium, som ålade skoldistriktet att åt lärarinnan anskaffa källare, enär till tjänlig
bostad måste anses höra tillgång till källare, där rotfrukter och andra livsförnödenheter kunde
förvaras. Kammarkollegii utslag överklagades] men blev av Kungl. Maj:t fastställt den 27
maj 1892. — Liknande utslag den 17 dec. 1911.

Vatten. Med anledning av en lärares klagomål prövade eu k. befällningshavaude är
1888 skäligt ålägga vederbörande församling att antingen låta på lämpligt ställe i närhoten
av skolhuset anbringa stensatt källa till erforderligt djup för erhållande av vatten samt förse
densamma med källkar och upphämtningsmedel eller ock ersätta läraren de kostnader, denne
för erhållande av sådan källa jämte nödiga vattenuppfordrings medel nödgats vidkännas. Församlingen
sökte häri ändring hos kammarkollegium, som dock till alla delar stadfäste länsstyrelsens
utslag. Sedan församlingen hos Knngl. Maj:t fullföljt sina klagomål, avkunnade
Kung!. Maj:t den 7 juni 1889 följande utslag: »Knngl. Maj:t har låtit handlingarna i detta
mål sig föredragas och finner ej skäl att i Kung!. Majrts befallningshavandes och kammarkollega
utslag göra annan ändring än att, då församlingen, som är pliktig att bereda dess
folkskollärare tillgång till erforderligt vattenförråd, icke kan anses ovillkorligen skyldig att
för anskaffande härav låta gräva särskild källa, församlingen, därest den icke fullgör vad
nämnda utslag härom bestämmer, skall genom vattenhämtning eller annorledes tillhandahålla
läraren i skolhuset friskt och gott vatten i tillräcklig mängd.» — Liknande utslag den 21
mars 1912.

2. Bränsle.

Ända sedan 1842 har läraren varit tillförsäkrad jämte tjänlig bostad även
nödigt bränsle». I riksdagen bar beträffande denna fråga seda n dess vid ett par
tillfällen gjorts särskilda yrkanden.

Riksdagen 1862—1863. I en vid denna riksdag av Aug. Carlberg inom bondeståndet
avgiven motion, upptagande förslag till löneförbättring för folkskollärare,
hemställdes, att med nödigt bränsle måtte förstås minst fyra famnar ved om året.
Detta tolkningsförslag blev dock icke bifallet.

Riksdagen 1877. I den k. kungörelsen av den 2 sept. 1873 rörande folkskollärarnas
löneförmåner både uttrycket »nödigt bränsle» blivit utbytt mot »nödig
vedbrand». Detta föranledde A. Rutensköld att vid 1877 års riksdag i andra kammaren
motionera om, att i författningen åter borde införas uttrycket bränsle, enär
lärarna nu börja rata den torv, som i motionärens hembygd bjöds dem, och fordrade
att få ordentlig ved. Härigenom hade processer mellan lärare och församling på en
del båll uppstått.

Det tillfälliga utskott, som beredde ärendet, tillstyrkte motionen. Ändringsförslaget
väckte emellertid även motstånd. En talare undrade, vad det var
för brännbara ämnen, som icke kunde hänföras till »bränsle». »Kan man icke dit
räkna stubbar och ris m. m.? Skall då en folkskollärare vara tvungen att nöja
sig med så dåliga brännämnen, ifall församlingen behagade lämna honom sådana?»
Häremot anfördes, att bränsle och vedbrand vore i det hela samma uttryck,
och Kungl. Maj:t torde tolka det som ämnen lämpliga för uppvärmning av bostäder,
torv, kol eller ved. Under överläggningen upplyste en kammarledamot, att motionen
vore överflödig: i de senaste lönekungörelserna stod åter igen »bränsle», icke
vedbrand!

288

Tolkning .av gällande bestämmelser rörande lärares rätt till bränsle.

Med modigt bränsle» avses, att läraren skall hava så mycket bränsle, som åtgår för
uppvärmande av den honom tillerkända lärarebostaden samt för köket.

1. Enligt kammarkollegii utslag den 25 juni 1868 skall veden vara upphuggen.
Sönderhuggningen får läraren själv bekosta, ty enligt Kungl. Maj:ts utslag den 24 nov. 1882
är församling ej skyldig att lämna den ved, läraren erhåller, i mindre dimensioner än s. k.
kortfamnar. Yeden skall vara av fullgod beskaffenhet.

2. Genom utslag den 13 sept. 1894 ålade länsstyrelsen i Kopparbergs län en församling
att tillhandahålla läraren 24 famnar kortved med en längd av 7''5 dm. (Församlingen
ville ge läraren »långved».)

3. Lämnas kontant ersättning, skall denna utgå med så stort belopp, att detsamma
är tillräckligt för att läraren skall kunna inköpa erforderligt bränsle, men läraren skall, om
han ej är nöjd, styrka, att ersättningen är otillräcklig. En lärare i Södermanlands län åtnjöt
bränsleersättning med 90 kronor, flan yrkade bränsle in natura eller ersättning med
160 kr. om året. Detta avslogs på den grund, att det tillkommer skoldistriktet att avgöra,
huruvida folkskollärare skall förses med bränsle in natura till tjänstebostad eller uppbära
kontant ersättning, samt klaganden icke kunde anses hava mot församlingens bestridande behörigen
styrkt, att det honom såsom ersättning för nödigt bränsle utgående belopp av 90 kr.
årligen vore otillräckligt för anskaffande av nödigt bränsle till den åt honom upplåtna bostaden
om tre rum och kök (Kuugl. Maj:ts utslag den 9 sept. 1904).

4. Bränsle åtföljer bostaden. Eu lärarinna, som tillerkändes ersättning för felande
bostadsrum under de närmast föregående åren, tillerkändes genom Kungl. Maj:ts utslag den
7 mars 1912 på samma gång ersättning för bränsle till samma rum.

3. Planteringsland.

År 1842 stadgades härom: »Dessutom bör, så vitt sig göra låter, ett lämpligt
jordland ställas till lärarens disposition, dels till brukning för eget behov
av jordfrukter, dels för att lämna tillfälle till undervisning i trädplantering och
trädgårdsskötsel.» Sedermera har ett par gånger ifrågasatts, att denna bestämmelse
skulle förtydligas.

Riksdagen 1859—1860. Vid denna riksdag föreslog G. O. Sundblad i borgarståndet,
att »en bestämd odlad eller odlingsbar jordrymd ställes till lärarens förfogande,
dels till brukning för eget behov, dels för att lämna tillfälle till trädplantering
och trädgårdsskötsel». Förslaget avslogs.

Riksdagen 1862—1863. Frågan upptogs på nytt inom bondeståndet av Aug.
Carlberg, som föreslog den bestämmelsen, att läraren ovillkorligen borde erhålla
»ett tunnland jord eller ersättning härför med 30 rdr». Icke heller detta bifölls.

Genom ett k. cirkulär den 5 aec. 1862 bestämdes, att »där tvist uppstår i avseende
å det jordland, som skall till ovannämnda ändamål upplåtas, bör det vara vederbörlig myndighet
öppet att, efter prövning av de i varje särskilt fall förekomna förhållanden, meddela
bestämmelser om den för jordlandet lämpliga rymd», och genom k. cirkuläret den 15 okt.

28!)

1869 erinrades skolråden tillse, »att av det jordland, som jämlikt folkskolestadgans § 4
mom. 3 bör vid skolan finnas, don del, som är avsedd till skolträdgård, noga avskiljes från
den del av jordlandet, som är upplåten åt läraren till brukning för eget behov.»

Riksdagen 187!. En vid denna riksdag av C. Ii. Hjelm väckt motion, att
planteringslandet skulle bestå av »tre kvadratrevar odlad eller odlingsbar jord,
beläget i närheten av lärarens bostad», avslogs.

Den nuvarande bestämmelsen har (sedan 1882) följande lydelse: »Dessutom
bör, så vitt sig göra later, åt läraren till brukning för eget behov av jordfrukter
upplåtas ett lämpligt jordland; och skall detta noga avskiljas från skolträdgården.»
Någon ersättning för jordland har aldrig varit föreskriven.

Prejudikat. Ilos länsstyrelsen i Norrbottens län yrkade eu folkskollärarinna, att hon
matte tillerkännas vissa förmaner, bland dessa även trädgårdsland, och ålades församlingen
att »ofördröjligen tillhandahålla klaganden planteringsland». Regeringsrätten fastställde den 8
febr 1912 länsstyrelsens utslag.

4. Kofoder.

Utom ovanstående naturaförmåner, vilka ännu utgå, bestämdes 1842 följande:

»Ävenledes bör åt honom anskaffas sommarbete eller vinterfoder för en ko,
eller ock, där lokala förhållanden sådant förhindra, minst värdet av två tunnor
spannmål av förenämnda sädesslag i ersättning lämnas.»

Folkskollärarnas »kofodersfråga» blev, innan den år 1900 skaffades ur världen,
ett av de segslitnaste ärenden, som någonsin förekommit i den svenska riksdagen.

Den gav vid 15 riksmöten anledning till långvariga, ibland bittra strider och
vållade upprepade konflikter mellan riksdagens båda kamrar.

Riksdagen 1859—1860. En av G. O. Sundblad väckt motion, att ersättningen
för kofodret måtte, liksom förut stadgats beträffande spannmålslönen, bestämmas
efter markegångspris, blev så till vida bifallen, att riksdagen höjde kofodersersätt- Riksdagens
ningen från 2 tunnor till 5 tunnor spannmål. beslut.

K. kungörelsen den 29 december 1860.

Riksdagen 1877. 1 första kammaren hemställde P. Nilsson, att kofodret borde

avskaffas och ersättas med ett kontant belopp av 100 kronor, »vilket i nuvarande
tid är ett moderat pris», och i andra kammaren yrkade Johan Jönsson, att det
skulle ersättas med 150 kronor. Han målade situationen sålunda:

Ingen samfälld betesplau finns för skolmästarens ko, och ingen vill taga kon på bete
hos sig, ty den förevändningen göres vanligen: Jag har kreatur nog själv på min mark.

Och vem tvingar någon individ utom skoldistriktet att taga skollärarens ko på lägligt bete,
även till och med mot dubbel ersättning, om så erbjöds? Lika illa är det med vinterfodret.

Det skall lämnas i olika kvantum av 100 individer. Somliga lämna yott hårdvalls- eller
klöverhö, andra ljungblandning, mosshö eller dylikt, kanske halm. Det kan falla en socken
in att lämna bara halm. Men icke kan en ko mjölka särdeles racket på bara halmen.

37—131873. Lärarelönenämnden. 3.

290

Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, föreslog, att då en medelstor
ko i allmänhet torde kunna anses vara vinterfödd med 20 centner hö och
20 centner halm, borde församlingen lösa dessa kvantiteter efter länets markegångspris.

Det väckte emellertid protester, att den gamla värdemätaren spannmål
skulle ersättas med en ny, nämligen hö och halm, »helst det knappast finns några
varor, vilkas värde äro så ombytliga som hö och halm, särdeles som missväxtår
hava på dem ett stort inflytande», och förslaget föll.

Riksdagen 1878. Herr Johan Jönsson upprepade sin motion frän förra riksdagen
och yrkade, att kofodret skulle ersättas med 125 kronor eller med 8 tunnor spannmål.

Lagutskottet avstyrkte, och båda kamrarna avslogo motionen.

Riksdagen 1880. Nu föreslog kyrkoherde J. O. Boström i andra kammaren,
att kofoderslösen skulle höjas till P/z tunnor spannmål, motsvarande resp. 65 och
100 kronor. Detta tillstyrktes av l:a tillfälliga utskottet men vann icke riksdagens
bifall.

Riksdagarna 1881, 1885, 1889, 1891, 1892, 1893, 1894, 1895, 1898, 1899, 1900. År
1884 inträdde kofodersfrågan i ett nytt skede. Vid denna och samtliga följande
härovan uppräknade riksdagar väcktes i andra kammaren förslag, att kofodret
in natura skulle upphöra och folkskollärarna i stället erhålla kontant 100 kronor.
Motionärer voro hrr Sven Nilsson, G. Mellin, Aug. Henricsson, B. A. Zotterman, A.
Göransson, K. E. Holmgren, Nils Nilsson, Carl Persson, J. Andersson och S. Söderberg.
Vid några av de senare riksdagarna gingo motionärerna fram på den linjen, att statsbidrag
till kofodersersättningen begärdes, varigenom frågan borde kunna komma
under gemensam votering.

Vid 10 av de ovan nämnda riksdagarna blev förloppet detsamma: andra
kammaren biföll och första kammaren avslog de av vederbörande utskott avstyrkta
motionerna.

Vid riksdagarna 1892, 1893, 1898 och 1899 föreslog statsutskottet gemensam
votering, men vid samtliga tillfällen avslog första kammaren efter långvariga
debatter den gemensamma voteringspropositionen.

Det enda positiva beslut, som fattades under dessa fejder, var,
att 1885 års riksdag på förslag av statsutskottet beslöts utbyta uttrycket »där
lokala eller andra förhållanden sådant förhindra» i författningen till, »där hinder
eller svårigheter av lokala eller andra förhållanden därför möter», för att därigenom
underlätta uppgörelse mellan lärare och församling om bemälda naturaförmåns
ersättande med penningar. K. kungörelsen den 5 juni 1885.

Riksdagens Åi’ 1900 uppgav första kammaren sitt motstånd, och kofodret ersattes med

beslut. ioo kronor, vilket belopp lades till folkskollärarnas grundlön, varefter kofodret
försvann ur löneförfattningarna. (Sid. 274.)

291

C. Statens och kommunernas bidrag till lärare avlöningen.

1. Statsbidragen utgå efter växlande grunder.

Redan på 1(500- och 1700-talen hade tanken på statsbidrag till barnalärare
uppstått, och begäran härom hade åtskilliga gånger ingått till regeringen men
avslagits. I en kung], resolution av 1723 är varje sådan fordran bestämt tillbakavisad.
Först i ett kungl. brev av 17(58 är principen om statsunderstöd för folkundervisningen
erkänd.

Vid varje tillfälle, då det sedermera på allvar ifrågasattes att inrätta ett
ordnat folkskoleväsen, inställde sig frågan, varifrån medlen till lärarnas avlöning
skulle tagas, och redan Iran början möta tvänne strömningar, den ena förmenande,
att denna angelägenhet borde vara uteslutande eller huvudsakligen en kommunernas
sak, och den andra representerande den åskådningen, att lärarna vid folkskolan
borde, liksom läroverkens lärare, avlönas med statsmedel. Dessa båda olika åsikter
hava sedan alltfort inom riksförsamlingen brottats med varandra, och utvecklingen
har så småningom gått i den riktningen, att staten övertagit allt större del av
lärareavlöningen.

Redan iörut har omnämnts de förslag rörande denna sak, som framkomma vid
1828 års riksdag (se sid. 258), ävensom att Kungl. Maj:t i folkskolepropositionen till
1840—1841 års riksdag'' starkt betonade nödvändigheten av, att staten lämnade kommunerna
hjälp med lärareavlöningen. »Utan ett sådant medgivande å rikets ständers
sida blir det svårt att som ovillkorlig skyldighet ålägga samtliga församlingar
i riket att fullt ändamålsenligt ordna sitt skolväsende och med nödig lön förse
lärår na.» Kungl. Maj:t uttalade fruktan för, att den ökade kommunala bördan
»kunde. väcka hemligt missnöje emot dessa välgörande inrättningar». Å sid. 259
är angivet, hur Kung]. Maj:t tänkte sig, att statsbidragen borde utgå, nämligen
som understöd åt fattiga församlingar, vilka borde erhålla fyllnad till lärarens
minimilön med ett belopp av högst 50 rdr b: o.

I en inom bondeståndet väckt motion anvisade Anders Jönsson en utväg,
som skulle bli billig både för stat och kommun, nämligen att man borde indraga
prästerskapets s. k. vederlagsspannmål (16 tunnor i varje socken, en kvarleva från
den katolska tiden) och använda den till folkskollärarnas avlöning. »Att det
vedeilag av tillfredsställelse, herrar pastorer såväl vid läsförhören som synnerligast
vid nattvardsungdomens beredande skulle hämta genom skörden efter Guds ords
utsäde i barnahjärtat (av skollärarna), fullt motsvarar det de mista i ladorna,
därom förvissar mig högvördiga prästerskapets kända nit för sanning och ljus.»

292

I en annan motion anvisar Petter Pettersson en mera ideell lönekälla: »Måtte dessa
lärare i medvetande av sina mödors viktiga inflytande på samhällets framtid finna
en ersättning för den njugghet och bristande liberalitet, varmed skolmästaren och
upplysningen av vederbörande omfattas.»

Riksdagens Riksdagen beslutade i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget i den

beslut. | - propositionen, och anvisade ett belopp av 50,000 rdr b:o att årligen utgå till
församlingar, soin styrkte sig vara i behov av understöd för avlönande av skollärare.

I folkskolestadgans g 4 mom. 5 och (i erhöllo bestämmelserna om kommunernas
och statens bidrag till lärareavlöningarna följande lydelse:

5:o. För att bereda tillgång till de erforderliga avlöningsbeloppen bör, där ej andra
medel härtill finnas, dels ett årligt bidrag av minst två, högst 6 skillingar banko av varje
skattskyldig person i församlingarna utgöras, dels en avgift erläggas för varje barn, som begagnar
folkskolan, med undantag av dem, som åtnjuta understöd av fattigvården, eller vilkas
föräldrar för medellöshet erhålla avkortning å de årliga kronoutskylderna; dock vare det åt
församlingarna själva överlämnat att närmare bestämma nämnda bidrag och avgifter. Om
dessa icke uppgå till det för skollärarnas avlöning erforderliga belopp, skall det åligga församlingarna
att det, som brister, sammanskjuta efter de i 2:a art. bevillningsförordningen bestämda
grunder, så vida ej annan överenskommelse härom träffas.

6:o. Därest någon församling är av fattigdom urståndsatt att själv till ovannämnda
minimibelopp den examinerade skolläraren avlöna, må den, genom vederbörande landshövding
och biskop till Kungl. Maj:t ingiva underdånig ansökan om understöd av de till detta ändamål
anslagna statsmedel; och kommer sådant understöd, sedan behovet därav blivit av benlära
ämbetsmyndigheter behörigen undersökt och vitsordat, att i den mån tillgångarna medgiva,
i nåder beviljas; börande dock varje församling, som sökt och fått sig sådant understöd
tillagt, innan den får detsamma lyfta, hava visat, att den gått i författning om ett ändamålsenligt
ordnande av sitt skolverk.

Stadgandet om lärjungeavgifter till lärareavlöningen upphävdes först av
1883 års riksdag. K. kungörelsen den 1 juni 1883.

2. Statsbidraget sättes till hälften av minimilönen.

Vid riksdagen 1844—1845 väckte prosten Anders Sandberg förslag om, att större
statsbidrag till lärareavlöningen måtte utgå, så att alla församlingar finge del
därav. »Så länge man skall överlämna till sockenstämmor att taxera sig själva
till skolavgifter, kommer man väl aldrig längre än man är, ty nyttan och nödvändigheten
av en högre folkbildning inses väl av några men icke av mängdent
ännu mindre av alla, och på sockenstämma avgör som bekant pluraliteten. Rikets
ständer måste fördenskull häruti själva besluta.»

Rihsda ens Riksdagen beslutade ock en avgift för ändamålet av 12 sk. b:o för man

1 beslut ^ och 6 sk. b:o för kvinna.1 Vid flera riksdagar klagades över, att många för 1

Det var hälften av den kronoskatt, som kallades »den personliga skyddsavgilten», som nu
skulle under namn av folkskoleavgift överlåtas till församlingarna efter deras folkmängd att användas
för olika skoländamål, ''i första rummet till lärarelöner. K. kung. d. 13 mars 1846.

samlingar uppburo dessa statsbidrag men fonderade eu del av medlen i stället för
att använda dem till skolors inrättande och lärareavlöning.

I sin motion vid riksdagen 1850—18(10 om löneförhöjning åt folkskollärare till
400 rdr föreslog prosten P. J. JEmanuelson »att av denna lönefyllnad församlingen
skall erlägga 2/s och staten ‘/a>.

När på grund av k. proposition vid riksdagen 1802—1883 lönen höjdes till Riksdagens
ovannämnda belopp, bestämdes, att hälften skulle utgå av statsmedel, och de beslut.
församlingar, som ville höja lönen utöver 400 rdr., skulle på vissa villkor erhålla
ytterligare statsbidrag med ett belopp av högst 50 rdr. K. kungörelsen den 11
(lec. 1863.

På förslag av professor F. F. Carlson uppfördes nu statsanslagen till
folkskolan å ordinarie stat under 8:e huvudtiteln.

Redan vid riksdagen 1868 yrkade J. Otterström i en utförlig motion i andra Riksdagens
kammaren större reda och konsekvens i statsbidragen till folkskolan, men först beslut.
vid riksdagen 1871 genomdrevs på regeringens förslag (ecklesiastikminister Gr.
Wennerberg) den betydelsefulla förändringen i avseende på sättet för statsanslagets
utgående till skoldistrikten, att det nu bestämdes i proportion icke till
församlingarnas folkmängd utan till antalet lärarekrafter. Först därigenom blev
principen, att statsbidraget skulle utgå med hälften av den lagstadgade lönen,
i praktiken helt genomförd. K. kungörelsen, den 22 juni 1871.

3. Statsbidraget sättes till *k av minimilönen.

I slutet av 186‘0-talet och under 1870-talet framkommo, särskilt från lantmannahåll,
starka krav på, att staten helt och hållet skulle övertaga folkskollärarnas
avlöning, såväl grundlön som ålderstillägg. Motion härom väcktes vid
riksdagen 1868 av Jöns Pundhäck, som. framhöll, att »det icke kan vara annat än
billigt och rättvist, om staten till de barn, som erhålla sin uppfostran i folkskolan,
bidrager med 5 rdr mot 100 rdr, som tvivelsutan varje lärjunge vid elementarläroverken
årligen kostar staten», år 1S8S) av B. W. Hesslc, 1872 av Jonas Jonasson
samt 1873 av J. Jonasson och J. Andersson. Jonas Jonasson (hemmansägare i

S. Möre) motiverade sitt förslag på följande sätt:

Sådant förhållandet nu är, stå folkskollärarna i ett visst beroende av de skattebetalande
och anse sig på visst sätt skyldiga att hava undseende för deras önskningar, även
om dessa icke överensstämma med lärarens egna åsikter, eller såsom understundom hänt, till
och med stå i strid med folkskolestadgans föreskrifter. Att ett sådant förhållande icke kan
lända den offentliga undervisningen till fromma inses lätt. Läraren måste, om han skall
kunna med tillbörlig kraft och framgång verka i sitt ansvarsfulla kall, hava fria händer och
vara fullkomligt oberoende av alla personliga förhållanden samt varken betraktas eller själv
betrakta sig som den och den kommunens daglönare.

294

Sedan det visat sig, att riksdagen icke ville gå med på hela lärarelönens överflyttande
på statsverket, väcktes vid riksdagen 1871 av A. Johansson och vid 1875 års
riksdag av J. Jansson och Ake Andersson motioner om, att staten skulle bidraga med 2/s
och kommunerna med Vs av den kontanta avlöningen. Jonas Jonasson upprepade emellertid
även nu sitt föregående förslag om statens övertagande av hela lönen och anförde:

Då staten inbringar den ansenliga summan av 13 millioner kronor i brännvinsskatt,
och denna summa onekligen till största delen dragés ur den mindre bemedlade befolkningens
fickor, månne det då icke vore skäl att använda någon del därav för att kunna åstadkomma
tillräckligt antal skollärare, och att det uppväxande släktet i någon mån kunde skyddas från
brottets bana?

Vederbörande utskott vid 1875 års riksdag avstyrkte motionerna med den ofta
upprepade motiveringen, att folkskolan borde vara en kommunernas angelägenhet.

Första kammaren beslutade i enlighet med utskottets hemställan, men andra
Riksdagens kammaren biföll förslaget att höja statens bidrag till 2/s av lönen, och blev detta
beslut. efter gemensam votering riksdagens beslut.

I enlighet med den k. kungörelsen av den 16 juni 1875 har denna proportion
mellan statens och kommunens bidrag alltsedan varit gällande.

4. Riksdagen uttalar sig för statsbidragets utgående efter högre procent.

Emellertid hava strävanden inom andra kammaren alltjämt pågått i syfte
att överflytta lärarelönerna till statsverket. Motioner om hela lönens utgående
av statsmedel väcktes (utom vid de ovan nämnda riksdagarna 1868, 1869, 1872
och 1873) vid riksdagen 1878 av. J. TF. Lund qvist, 1880 av Anders Larsson, 1882 av
A. P. Lind och 1886 av Jöns Rundbäck; att statsbidraget skulle sättas till 3/i vid
riksdagen 1885 av J. Andersson, 1887 av A. P. Lind och 1898 av J. Eliasson; att
det skulle sättas till 4/ft vid riksdagen 1889 av C. Ekeborgh samt av G. JHellin; att
ålderstilläggen skulle utgå av statsmedel vid riksdagarna 1885 och 1896 av Emil
Hammarlund, 1899 av C. G. Johansson samt av O. Nyländer, 1900 av O. Nyländer
samt slutligen av Kungl. Maj:t 1906. Samtliga dessa förslag hava fallit huvudsakligen
på grund av första kammarens motstånd.

Med anledning av sistnämnda k. proposition beslutade riksdagen den ändring
i förut gällande bestämmelser, att jämväl det belopp, varmed manlig lärares
Riksdagens ålderstillägg överstiger kvinnlig lärares, skall utgå av statsmedel, på det att
beslut. kommunerna icke måtte låta sig ledas av ekonomiska hänsyn vid valet mellan
manliga och kvinnliga lärare.

K. kungörelsen den 14 sept. 1906.

Itiksdiigeu 1911. Vid denna riksdag väcktes i andra kammaren en motion av
greve Raoul Hamilton med yrkande, »att staten må bidraga till avlöning åt lärarna

vid folkskolor och småskolor med 90 procent för nu (!f> s/a procent av fastställda
minimilöner samt bestrida utgifterna för ålderstillägg».

Statsutskottet avstyrkte motionen, och sedan den bifallits av andra kammaren
men avslagits av första kammaren, vägrade sistnämnda kammare gemensam
votering i frågan.

Riksdagen 1913. Samme motionär framlade sitt förslag ånyo vid denna riksdag.
Frågan kom emellertid då i ett nytt läge, därigenom att Kungl. Maj:t i
proposition upptog den s. k. rnsdryckskommitténs förslag, att kommunerna borde
hållas skadeslösa för deras till statsverket indragna andelar av brännvinsmedel
genom en höjning av statens bidrag till folkskollärares och småskollärares avlöning.

'' Bevillningsutskottet uttalade »sin anslutning till den av departementschefen (finansministern
Th. Adelswärd) såsom en förutsättning till förslagets genomförande (kommunernas
frigörelse från rusdrycksmedlen) betecknade anordningen, att ersättningen för de s. k. kommunandelarna
bör beredas därigenom, att till gäldande av de i gällande kungörelse angående
avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor fastställda avlöningsförmåner för de i kungörelsens
1 och 2 §§ omnämnda lärare skoldistrikten av statsmedel erhålla ett årligt bidrag,
motsvarande nio tiondelar av den kontant utgående minimibegynnelselönen jämte ersättning
för samtliga minimiålderstilläggen. I överensstämmelse med vad departementschefen härom
vidare anfört, har nästkommande års riksdag att första gången vänta framställning om den
höjning av ifrågavarande anslag till skolväsendet, som härav påkallas.»

Statsutskottet avstyrkte bifall till K,. Hamiltons motion med hänvisning
till Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition samt yttrade: »Under förutsättning av
riksdagens bifall till detta förslag, skulle alltså kommunerna från och med 1915
komma i åtnjutande av eu förhöjning i statsbidraget till av greve Hamilton förordade
belopp».

Den k. propositionen blev antagen av riksdagens båda kamrar. Riksdagens

Riksdagen 1914. I enlighet med ovanstående blev i statsverkspropositionen beslut.
vid såväl januari- som majriksdagen statsbidragen till lärareavlöningarna under
1915 beräknade till 9/io för grundlönen samt hela ålderstilläggen, och blev detta
förslag vid den senare riksdagen antaget. K. kungörelsen den 14 september 1914.

Eu i andra kammaren av J. P. Jesper sson m. fl. väckt motion, att en del
av statsbidragen måtte utgå icke efter lärareantalet utan efter kommunernas
folkmängd såsom före 1872 blev lämnad utan avseende.

Som ovan nämnts utgår statsbidrag blott till den kontanta minimilönen för
8 månaders årlig lästid. En motion av Jonas Jonasson vid riksdagen 1878, att statsbidrag
skulle utgå jämväl till den år 1877 reglerade s. k. övertidsersättningen,
avslogs.

296

D. Tjänsteårsberäkning för uppflyttning till högre

lönegrad.

1. Tidsperioderna.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, dröjde det länge, innan
systemet med olika lönegrader tillämpades för folkskolans lärare. Först från ock
med 1872 infördes ett ålderstillägg, i det att genom den k. kungörelsen den 22
juni 1871 bestämdes, att den årliga lönen skulle för ordinarie lärare och lärarinna,
»som i denna egenskap oförvitligen tjänstgjort i 10 år», höjas från 400 till 500
kronor. Från och med 1874 förkortades enligt k. kungörelsen d. 2 sept. 1873 tiden
för ålderstilläggets ernående till 5 år. I båda fallen hette det, att den högre
lönegraden skulle inträda efter 10 (resp. 5) års ordinarie tjänstgöring, »räknat
från början av året näst efter det, då han eller hon sådan tjänst tillträtt-». Genom
k. kungörelsen d. 29 maj 1874 uteslötos de citerade orden: »räknat—tillträtt», varigenom
stadgandet fick följande lydelse: »Har vid folkskola sålunda anställd ordinarie
lärare i denna egenskap oförvitligen tjänstgjort i 5 år, skall den årliga lönen
---höjas till detta belopp.»

En tredje formulering rörande tiden för ålderstilläggens inträdande gavs
genom k. kungörelsen d. 27 maj 1898, då en tredje lönegrad infördes: »samt två
ålderstillägg å 100 kronor vartdera, det ena efter 5 det andra efter 10 års oförvitlig
tjänstgöring, räknat från och med början av kalenderåret närmast efter det,
varunder läraren eller lärarinnan såsom ordinarie tillträtt folkskollärarbefattning».
Om befattning då tillträtts den 1 januari, kunde det dröja resp. 6 och 11 år, innan
ålderstiiläggen utföllo.

Ännu en ny formulering, den fjärde, erhöll detta: stadgande genom k. kungörelsen
den 1 juni 1900, då den fjärde lönegraden tillkom: »samt tre ålderstillägg
å 100 kronor vartdera, det första efter 5, det andra efter 10 och det tredje efter
15 års oförvitlig tjänstgöring, att utgå från och med början av kalenderåret närmast
efter det, varunder det femte, tionde eller femtonde ordinarie tjänsteåret gått
till ända.»

Samtliga dessa bestämmelser hade det gemensamt, att folkskollärare för uppflyttning
i högre lönegrad icke fick räkna sig till godo alla sina ordinarie tjänsteår,
såvida han icke själv tjänstgjort varje år under fulla 8 läsmånader. Hade läraren
varit urståndsatt att tjänstgöra allenast en vecka eller ännu kortare tid av de
lagstadgade åtta månaderna, fick han vänta ett helt år längre än annars, innan
han kom i åtnjutande av vederbörligt ålderstillägg.

I syfte att åstadkomma för lärarkåren gynnsammare bestämmelser beträffande
tjänstårsberäkningen för lönetur framlade Kung!. Maj:t (ecklesiastikminister

N. L. A. Claesson) vid 1902 års riksdag en proposition, vari föreslogs, att riksdagen
måtte medgiva,

att vad som är stadgat om viss tids tjänstgöring såsom villkor för erhållande av de
ålderstillägg å lönen, vilka tillkomma ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, skall anses
vara fullgjort, därest läraren eller lärarinnan under den tjänstetid av fem år, som erfordras
för vinnande av varje särskilt ålderstillägg, meddelat undervisning under mera än fyra femtedelar
av den å nämnda tjänstetid belöpande fastställda undervisningstiden av åtta månader
om året eller den kortare tid, under vilken undervisningen i den skola, varest läraren eller
lärarinnan är anställd, på grund av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande årligen meddelas;
skolande dock härvid icke föras löntagare till last tjänstledighet, som åtnjutits för att, på
grund av särskilt förordnande eller val, bestrida allmänt uppdrag eller offentlig befattning
utom skoldistriktet, och ej heller den tid, varunder till följd av rådande smittosam sjukdom
undervisningen i skolan varit inställd.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blev av sammansatta stats- och lagut- Riksdagens
skottet tillstyrkt och av båda kamrarna utan diskussion bifallen, varefter en k. beslut.
kungörelse av ovanstående innehåll utfärdades den 13 juni 1902.1

Av tjänstgöring vid andra läroanstalter får folkskollärare för löuetur räkna
sig till godo föregående tjänstgöring vid med folkskoleseminarium förenad övningsskola.
K. kungörelsen den 31 maj 1901.

I petition till Kungl. Maj:t den 26 mars 1913 hava lärare vid skeppsgosseskolan
i Karlskrona hemställt bl. a., att lärare vid folkskola måtte för åtnjutande
av ålderstillägg få rätt att räkna sig till godo tjänstgöring såsom
ordinarie lärare vid skeppsgosseskola, en framställning som tillstyrkts av folkskoleöverstyrelsen
i utlåtande den 9 januari 1914.

2. Oförvitlig tjänstgöring.

Begreppet »oförvitlig tjänstgöring», som förekommit i löneförfattningarna
ända sedan 1842, har genom givna prejudikat erhållit den tolkningen, att folkskollärares
tjänstgöring är oförvitlig, så länge den ej givit anledning till varning
enligt folkskolestadgans § 32.

Det var först sedan särskilda ålderstillägg införts och dessas erhållande
knutits till den oförvitliga tjänstgöringen, som varning kom att för läraren medföra
ekonomiska följder. Beträffande tillämpningen av bestämmelsen om oförvitlig
tjänstgöring såsom lönetursvillkor har Kungl. Maj:t genom utslag i besvärsmål
givit följande tolkning av ifrågavarande bestämmelse:

1 Lärare skall sålunda ha tjänstgjort mer än sammanlagt 32 månader under 5-årsperioden.
Overtidsläsning får härvid medräknas endast såsom fyllnad för det år. under vilket den förekommit,
men intet år får beräknas längre än 8 månader.

38 — i31873. Lärarelönenämnden. 3.

298

All deri tjänstgöring, läraren bestritt, sedan han senast uppflyttades i högre lönegrad
(eller, om han är i första lönegraden, från den dag han tillträdde ordinarie lön), och till
den dag, då han varnades, räknas som icke oförvitlig och får alltså icke medtagas vid lönetursberäkningen.
Men från den dag, då varningen meddelades och försumligheten eller oskickligheten
»sonades», vidtager åter den oförvitliga tjänstgöringen.

Den ekonomiska förlust, som bestämmelsen om oförvitlig tjänstgöring såsom
iönetursvillkor leder till, kan sålunda bliva högst olika, beroende dels på det
antal tjänsteår, läraren innehar, då han varnas, dels på den omständigheten, under
vilken tid inom en femårsperiod förseelsen med åtföljande varning sker. Varning,
som tilldelas lärare efter uppnåendet av högsta lönegraden (15 ord. tjänsteår), medför
ingen ekonomisk förlust. Den förlust, som varningsstraffet åsamkar en felande
tjänsteinnehavare med minimilön och mindre än 15 tjänsteår, växlar för en lärare
från 0 till 2,250 kronor och för en lärarinna från 0 till 1,500 kronor.

Sverges allmänna folkskollärareförcnings kretsar hava under 1911 uttalat sig
för en ändring i lönetursbestämmelserna av den innebörden, att endast ett år må
såsom icke oförvitligt frånräknas vid bestämmandet av varnad lärares lönetur.

E. Behållen lön vid tjänstledighet för sjukdom.

Ifrån 1842 dröjde det hela 50 år, innan det blev i lag stadgat, att folkskollärare
skulle vid sjukdomsfall få behålla en del av sin lön.

På ett möte av lärare, hållet under ordförandeskap av Emil Hammarlund i
samband med det nordiska skolmötet i Stockholm 1880, beslöts att ingå till Kungl.
Maj:t med] eu framställning i syfte att folkskollärare skulle, i likhet med andra
tjänstemän, äga rätt att vid tjänstledighet för styrkt sjukdom uppbära av lönen.
En sådan petition ingavs ock till regeringen samma år men lämnades utan
avseende.

Vid riksdagen 1883 upptogs emellertid frågan genom en motion i andra kammaren
av Abraham Rundbäck, som föreslog, att frågan skulle lösas på det sättet, att sjuk
lärares vikarie skulle för den tid, sjukdomen varade över en månad, »utgöras av
ordinarie tjänsteinnehavaren, skoldistriktet och staten med lika belopp av var och
en». Motionen avslogs. Likaså avslogs en motion i samma syfte av Emil Hammarlund
vid riksdagen 1885.

Sedan vilade frågan till riksdagen 1890, då den framfördes genom tvänne
motioner, dels av A. V. Nilsson och Carl Fersson och dels av Edv. Svensson.
De förra föreslogo beviljandet av ett anslag, så att till sjukvikaries avlönande
kunde utgå 50 kronor pr månad, och den senare föreslog en sådan bestämmelse,
att folkskollärare må vid sjukdomsfall till vikarien avstå högst l,U av den kontanta
lönen.

•29!)

Statsutskottet fann det vara med billighet överensstämmande, att denna Riksdagens
fråga bleve löst, och på dess förslag beslöto båda kamrarna att i skrivelse till beslut.
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag i ärendet.

Med anledning av riksdagens skrivelse tillsatte Kungl. Maj:t på hösten 1892
en utredningskommitté, bestående av dåvarande kyrkoherden N. J. 0. II. Lindström,
folkskoleinspektören C. G. Bergman och folkskolläraren P. Lagerblad.

Denna kommitté avlämnade sitt betänkande den 20 februari 1893, varefter
en k. proposition i ärendet framlades vid 1894 års riksdag:. Förslaget innebar i
huvudsak, att för sjukvikarie skulle bestämmas eu minimilön av 800 kronor för
8 månaders årlig läsning, samt att den sjuke läraren skulle härtill bidraga med
1/-i, staten med 2/s och skoldistriktet med resten, d. v. s. Via, varjämte skoldistriktet
skulle förse vikarien med bostad och vedbrand eller lämna ersättning därför med
50 kronor.

Statsutskottet tillstyrkte förslaget.

Båda kamrarna biföllo förslaget utan votering, varefter en k. kungörelse Riksdagens
utfärdades den 1 juni 1894, avseende den ordinarie, lärarepersonalens tjänstledig- beslut.
het vid sjukdom.

Från början av 1895 har sålunda följande bestämmelse varit gällande:

Om vid tjänstledighet på grund av sjukdom läkare kan intyga, att sjukdomen gör
läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjänst, men ej är av sådan beskaffenhet, att
vid betygets utfärdande läkaren efter omsorgsfull undersökning anser sannolikt, att sjukdomen
för all framtid hindrar den sjukes återinträde i tjänstgöring, skall den tjänstledige läraren av
sin lön avstå ett belopp, motsvarande en fjärdedel av vikariens kontanta minimiavlöning.

Lärare eller lärarinna, som är obotligt sjuk eller som uppnått 60 års ålder och i
vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall, då på grund av sjukdomsfall
behov av vikarie för honom eller henne inträder, ensam betala vikariens avlöningsförmåner.

Sedermera har rörande denna sak utfärdats följande kompletterande bestämmelse: Genom

k. kungörelsen den 14 sept. 1906 stadgas, att för sjukdom tjänstledig lärare
skall avstå ifrågavarande belopp, motsvarande en fjärdedel av vikariens kontanta minimiavlöning,
väven om nämnda avlöning framdeles kommer att höjas».

F, Extra ordinarie och vikarierande lärares avlöning.

Extra ordinarie och vikarierande lärare voro icke inbegripna i 1906 års
lönereglering. Om dessa lärare yttrade föredragande departementschefen Fridtjuv
Berg till statsrådsprotokollet den 13 jan. nämnda år:

300

Vad först beträffar avlöningen för extra ordinarie examinerade folkskollärare, är att
märka, att, ehuru den för statsbidrags erhållande stadgade minimilönen utgör endast 600
kronor, statsbidrag dock får utgå med 2 s av hela avlöningen, även om densamma höjes till
ordinarie folkskollärares begynnelselön. Någon förändring av nu gällande föreskrifter beträffande
dessa lärare anser jag därför icke med nödvändighet böra ske i detta sammanhang.

Frågan om en höjning av det föreskrivna minimiarvodet, 000 kronor, åt vikarier för
folkskollärare, som erhållit tjänstledighet på grund av sjukdom, synes mig ej heller böra nu
upptagas till prövning, helst denna fråga först bör bliva föremål för särskild utredning, som
ännu icke föreligger. Man torde dock kunna förutsätta, att en framställning om höjande av
vikariearvodet måste inom närmaste framtiden göras hos riksdagen.

Vid riksdagen 1!>07 framlade ock Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister Hugo
Hammarskjöld) proposition om löneförbättring för ifrågavarande lärargrupper.

Anda från 1886 hade skillnaden mellan extra ordinaries lön och ordinaries
grundlön utgjort endast 100 kronor (förut hade dessa avlöningsbelopp varit lika),
men genom 1906 års löneförbättring för de ordinarie hade skillnaden blivit 300
kronor.

Sjukvikaries avlöning reglerades första gången 1894 (se sid. 299). Förut hade
densamma varit beroende på överenskommelse mellan den tjänstledige läraren och
vikarien eller skolrådet.

Kungl. Maj:ts förslag 1907 innebar i huvudsak följande:

De extra ordinarie lärarna (även vikarier på vakanta platser) skulle erhålla
i kontant lön för en lästid av 8 månader om året 800 kronor. Höjer skoldistriktet
lönen till 900 kronor, erhålles även statsbidrag härtill. Statsbidraget skulle såsom
förut utgå lika som för ordinaries lön med 2/s. Därjämte skulle utgå naturaförmåner
liksom för ordinarie, bestående av »bostad och bränsle eller ersättning
därför».

Sjukvikarier skulle erhålla kontant arvode för en lästid av 8 månader om
året med 800 kronor samt naturaförmåner, utgörande »tjänlig, skolan närbelägen
bostad, bestående av ett rum, med vedbrand eller ock ersättning därför, beräknad
efter minst 50 kronor för 8 månaders undervisningstid». Av arvodet skulle den
tjänstledige läraren såsom förut betala 1//4, staten 2/s och kommunen resten eller 1/u.

Förutsättningen för dessa avlöningsförmåner skulle vara, att vikariatet varade
minst en månad, och att vikarien skulle hava folk sko llärarkompetens. Sjukvikarie
skulle erhålla resekostnad, där sådan kunde ifrågakomma’, med belopp, som av
skoldistriktet bestämdes.

Riksdagens Riksdagen biföll dessa förslag, och bestämmelser om extra ordinaries och

beslut, vikarierande lärares nuvarande löneförmåner, gällande från början av 1908, finnas
i k. kungörelser av den 28 juni 1907.

Behållen lön vid sjukdom. Såsom av redogörelsen å sid. 299 framgår, gällde
1894 års reglering av avlöningsförmånerna vid tjänstledighet för sjukdom endast
den ordinarie lärarepersonalen. Efter motion av Emil Hammarlund och H. An -

dersson uttalade sig riksdagen 1899 för, att liknande förmån borde tillkomma även
småskolans lärarepersonal samt de extra ordinarie lärarna vid folkskola.

På förslag av Kung!. Maj:t (ecklesiastikminister N. Claesson) beslöt riks- Riksdagens
dagen 15)00, att statsbidrag skulle utgå till sjukvikarier för nämnda lärarekate- beslutgorier,
dock med begränsning till sammanlagt 16 månader under vissa 3-årsperioder.
K. kungörelsen den 1 juni 1900.

På grund av motion av Iridtjuv Jierg beslutade riksdagen 1910, att ovan- Riksdagens
nämnda tidsbegränsning för åtnjutande av statsbidrag till sjukvikaries avlönande beslut
skulle bortfalla. Från och med 1911 äro sålunda extra ordinarie lärare (samt
vikarier på vakanta platser) helt likställda med ordinarie lärare i avseende på de
grunder, efter vilka deras sjukvikarier avlönas. K. kungörelsen den 18 juni 1910-

G. Lönernas utbetalande.

Ända till ar 1888 saknades i vårt land alldeles bestämmelser beträffande
tiden för lärarelönernas utbetalande. Till följd därav rådde ock på ifrågavarande
område ganska stor oregelbundenhet.

Vid riksdagen 1887 väckte Emil Hammarlund motion därom, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av föreskrifter rörande
tiden för utbetalandet av löneförmånerna och arvodena åt den vid rikets folkskolor,
mindre folkskolor och småskolor tjänstgörande lärarepersonalen, och blev
denna motion av riksdagen bifallen.

Den 18 november 1887 utfärdades av Kungl. Maj:t kungörelse angående
bestämda tider för utbetalning av löner till lärare vid folkskolor och småskolor
att gälla från och med år 1888. Enligt denna kungörelse blev läraren berättigad
att utfå sin i penningar utgående lön kvartalsvis inom förra hälften av mars,
juni, september och december månader, varjämte föreskrifter lämnades angående
utfåendet av arvoden och naturaförmåner.

Nu gällande bestämmelser angående bestämda tider för utbetalning av löner
till lärare vid folkskolor och småskolor innehållas i k. kungörelsen den 7 december
1900.

Ordinarie lärare vid folkskola äger, där ej annan överenskommelse träffats, att utfå
sin i penningar utgående lön kvartalsvis inom förra hälften av mars, juni, september och
december månader.

Extra ordinarie lärare, som anställts »tills vidare», erhåller penningelönen på samma
sätt som ordinarie lärare, men för e. o. lärare, som antagits för viss tid, utbetalas lönen,
om förordnandet omfattar hel läsetermin, med hälften vid mitten av terminen och med den
andra hälften vid terminens slut, men om förordnandet omfattar kortare tid än en läsetermin,
så snart tjänstgöringen för året upphört.

302

Övningslärare erhåller lönen på enahanda sätt som extra ordinarie.

Övertidsersättningen samt arvode för fortsättning sskola och slöjdundervisning utbetalas,
sedan berörda tjänstetider för året avslutat3.

Ersättning för naturaförmåner för ordinarie eller e. o. lärare utbetalas pa samma
sätt som lönen för ifrågavarande lärare.

Sverges allmänna folkskollärareförenings centralstyrelse liar den 7 april 1909
ingått till Kungl. Maj:t med en framställning av innehåll, att sådana ändringar
måtte vidtagas i den kungl. kungörelsen den 7 december 1900 angående bestämda
tider för utbetalning av löner till lärare vid folkskolor och småskolor, att lönen
komme att utbetalas månadsvis samt att avdragen å lönen för avgifter till folkskollärarnas
pensionsinrättning, folkskollärarnas änke- och pupillkassa ävensom
småskollärarnas m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt måtte lika fördelas på de särskilda
betalningsterminerna.

De myndigheter, som under år 1910 yttrat sig över denna petition, nämligen
domkapitlen, länsstyrelserna och folkskoleinspektörerna, hava — på få undantag
när — tillstyrkt densamma.

(Se vidare sid. 573!)

Översikt över de lagstadgade minimilönerna jämte statsbidragen till dessa för den ordinarie

lärarepersonalen vid folkskolan.

	l:a lönegraden	2:a lönegraden	3:e	lönegraden	4:c lönegraden
Tidsperioder	Lön	Stats- bidrag	Kommu- nalt bidrag	Lön	Stats- bidrag	Kommu- nalt bidrag	Lön	Stats- bidrag	Kommu- nalt bidrag	Lön	Stats- bidrag	Kommu- nalt bidrag
1842-1863 . . .	1 100	,	-	_				—		''	_	— j
1864-1871 . . .	400	s	—	—		—			“		-	- j
1872-1873 . . .	400	200	200	4 500	250	250	—	_	_	~	—	—
1874-1885 . . .	500	250	250	5 600	300	300	—	—		—	—	—
1876*- ....	500	333-33	166-67	600	400	200	—	—	—	—	—	-
1884-1885 . . .	500	333-33	166-67	7 600	400	200	—	—	—	—	—	-
1886-1891 . . .	600	400	200	8	—	—			—	—	—	—
1892—1898 . . .	600	400	200	9 700	46667	233-33	—		—	—	-	—
1899—1900 . . .	600	400	200	700	466 67	233 33	10 800	533-33	266-67	—	-	— 1
1901—1906 . . .	11 700	466 67	233-33	soo	533-33	266 67	900	600	300	121 000	66667	333 33 ;
				I l,l 050	15716(i7	333-33	1200	833 33	366 66	1050	950	400 ''
1907-1914 . . .	900	600	300	l14l 000	666*67	333-33	1100	733-33	366-60	1200	800	400

1 Lönen = 16 tunnor spannmål, därav hälften skulle lösas med 58 rdr 16 sk. b:o; inalles ungefär 100 rdr b:o: efter 1853
skulle de 8 tunnorna lösas efter länets markegång, dock ej lägre än 6 rdr 32 sk. b:o för talman. — 2 Statsbidragen utgå i växlande
former; vanligen som understöd åt fattiga församlingar. — 3 Statsbidraget utgår i allmänhet med hälften av lönen: helt genomfördes
denna princip först från och med 1872. — 4 Efter 10 ordinarie tjänstår. — 5 Efter 5 ordinarie tjänstår. — * Gäller blott
statsbidraget, som då höjdes till 2/a av grundlön och ålderstillägg. — 1 Om församlingen frivilligt höjde lönen till 700 kronor,
utgick statsbidrag därtill med kr. 466''67. — 8 Av kommunernas godtycke berodde, om lönen efter 5 ord. tjänstår skulle höjas
till 700 kr.; statsbidrag härtill kunde erhållas. Spannmålsavlöning upphörde helt med 1891 års utgång. — 9 Efter 5 ord. tjänstår.
— 10 Efter 10 ord. tjänstår. — 11 Förmånen av kofoder, värderad till omkring 100 kr., borttogs. — 12 Efter 15 ord. tjänstår. —
“ Manlig lärare. — 14 Kvinnlig lärare. — 16 Utöver 2/s betalar staten till manlig lärares lön i 2:a lönegraden 1G''67, i 3:e lönegraden
33''3S och i 4.-e lönegraden 50 kr.

304

II.

Pensionsförhållandena.

A. De första pensionsbestämmelserna.

Liksom de första lagbestämmelserna om folkskollärares avlöning infördes i
folkskolestadgan av den 18 juni 1842, så inrymde nämnda stadga även anvisningar
om folkskollärarnas pensionering.

I sammanhang med bestämmelserna rörande lärares entledigande hette det
nämligen i § 11 mom. 2:

Då skollärare, som sin tjänst oförvitligt förestått, genom ålderdom eller sjuklighet är
urståndsatt att den ytterligare bestrida och av dessa skäl måste entledigas, må det bero av
församlingens och skolrådens provning att i mån av hans behov och av den längre eller kortare
tid, han tjänstgjort, större eller mindre del av den utav församlingen anslagna lönen
såsom pension honom tilldela.

Den största betydelsen av detta stadgande låg däri, att principen om församlingarnas
skyldighet att medelst pensionering draga försorg om uttjänta folkskollärares
ålderdom av statsmakterna redan från början fastslagits. Någon större
praktisk tillämpning kom det icke att få. Svagheterna i detsamma sammanfattas
i pensionskommittébetänkandet år 1864 (se sid. 310) med följande ord:

Då detta stadgande överlåter åt kommunen själv att, med avseende i första rummet
fästat å lärarnes behov, bestämma pensionsbeloppet, är ingen säker garanti lämnad läraren
att verkligen bekomma, vad som motsvarar hans skäliga anspråk eller erfordras för hans anständiga
bärgning, varför det möjligen kan inträffa, att villkoren för den avskedade, orkeslöse
läraren bliva efter ett långvarigt, troget och träget arbete i folkskolans tjänst inskränkta till
det hårda valet mellan nöden och fattigvården, vilken föga lugnande utsikt icke kan undgå
att nedstämma hans håg för kallet och med detsamma utöva ett förlamande inflytande på
undervisningen. Därigenom att kommunen vidare å andra sidan är skyldig att helt och hållet
besörja lärarens pensionering är ock fara för handen, att läraren till skada för undervisningens
kraftfulla bedrivande bibehålies vid sin tjänst vida längre, än han förmår behörigen sköta densamma,
på det kommunen må bespara sig utgifterna för hans underhåll efter avskedet.

30.r)

B. Riksdagen anslår medel till en fond för folkskollärares
pensionering.

Riksdagen 1847—1848. Med erinran om kraftlösheten av folkskolestadgans
bestämmelser härutinnan och framhållande behovet, »att någon anstalt varder
beredd, varigenom folkskollärare efter viss tjänstetid och viss upphunnen ålder
må kunna tillförsäkras bestämd rättighet till understöd för deras återstående
levnad», framlade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister F. 0. Silverstolpe) vid ovanstående
riksdag en proposition med följande innehåll:

1) att av besparingarna å de anslag, tillsammans 30,000 rdr b:o, vilka vid sistlidne
riksdag blivit av rikets ständer ställda till K. Mås disposition till understöd för folkskollärares
avlöning, en fond under statskontorets förvaltning må bildas till pensionerande av dylika
lärare, vilka äro minst 55 år gamla samt efter fulländad examen vid seminarium varit minst
30 år ordinarie lärare; samt

2) att varje stadsförsamling och varje församling på landet emot befrielse från förbindelsen
att lämna pension åt skolläraren, som enligt l:a punkten är därtill av fonden berättigad,
må åläggas att till denna fond årligen inbetala en avgift av 3 rdr b:o.

Statsutskottet erkände behovet av dylika pensionsanstalter men kunde ej
instämma i de åsikter rörande sättet för deras åvägabringande, som legat till
grund för den kungl. propositionen. Att församlingarna skulle bidraga lika,
oberoende av antalet skolor, kunde ej vara riktigt, och dessa bidrag skulle
säkerligen mottagas med stort missnöje. Då många lärare bleve sjuka i förtid,
måste församlingens fattigvård i alla fall ta dessa om hand trots de avgifter,
församlingen betalat. På dessa skäl och »med hänsikt till folkskollärarebefattningarnas
egenskap av kommunalbestyr» hemställde utskottet om avslag.

Inom prästeståndet voro meningarna för och emot saken ungefär jämnstarka. En
ledamot av ståndet hemställde, att man »borde betänka sig, innan man pensionerar alla
folkskollärare vid en viss ålder. Huruvida de genom en sådan rättighet skola bliva mera
nitiska och dugliga kan vara tvivel underkastat. Ännu mera betänkligt är det att skilja
dem från kommunerna och giva dem rättigheter på staten». En annan talare frågade
med anledning därav, varför icke elementarlärarna blevo mindre nitiska, därför att de erhöllo
pension. Vidare varnades för fondbildning under förmenande, att staten snart nog kunde
lägga beslag på pensionsfonden för andra ändamål, såsom den gjort med salpeterfonden och
skeppsplanteringskassan. Med 25 röster mot 20 avslogs propositionen.

I bondeståndet bröto sig meningarna ännu skarpare mot varandra. Huvudtalare å
ena sidan var Per Sahlström, som ivrade varmt för den kungl. propositionen, »då därigenom

39—131873. Lärarelönenämnden. 3.

306

mera styrka och sammanhang åt det system för folkskolorna, som inrättas, blivit beredd. —
Ett tillfälle är nu inne för ståndet att behjärta skollärarnas ställning. De äro många
och hava av nöden, försörjning på ålderdomen, kanhända företrädesvis framför många andra,
enär icke någon sysselsättning är så förslappande och tröttande som barnaundervisningen, under
utövningen av vilket viktiga och svåra kall krafterna över måttan medtagas». I spetsen
för dem, som kämpade emot, gick Nils Strindlund: »Pensionsfonder finnas över allt. Skulle
vi även pensionera folkskollärare, så och för att få räntorna att räcka till, komme hela vår
sedelstock att medtagas som kapital, och Gud bevare oss att leva den tid, det så förhölle
sig. För övrigt är det min tanke, att skollärare äro, åtminstone i förhållande till vad de
fått kosta på sig, uti en ganska lycklig ställning och behöva icke heller så särdeles mycket
för att kunna draga sig fram. Om folkskollärare vilja samla sig en fond till pensioner, må
de det göra, men ingalunda kan jag bifalla, att staten skall åtaga sig att pensionera en
sådan skara, som de till antalet utgöra». Utan votering bifölls statsutskottets avslagsyrkande.

Resultatet av frågans behandling inom riksdagen blev, att den kungl. propositionen
avslogs.

Riksdagen 1850—1851. Vid denna riksdag väcktes motion i prästeståndet av
prosten C. G. Björling om statsmedels avsättande för folkskollärares pensionering.
Många skollärare både nu blivit gamla, och »då uppstår för socknarna
den dubbla plikten att pensionera gamla och tillika löna yngre skollärare, och
uppfyllande av denna dubbla plikt skall i ganska många fall bliva allt för betungande,
enär den obetydliga lön, som skollärarna äga, ej tillåter den ringaste minskning
till förmån för en vikarius. Skolmästarna på landet äro bland de mest
beklagansvärda och vanlottade av Sverges invånare. De usla förhållandena kunna
icke annat än tillskapa missnöjda människor, som skola finna det närvarande tungt
och framtiden fasansfull. Och dessa skola bilda allmogens barn och ingjuta i de
ungas själar gudsfruktan, hopp, undergivenhet och förnöjsamhet!» Han föreslog:

att staten måtte småningom bilda en fond för gamla folkskollärares pensionerande,

att minimibeloppet av pensionen sättes till 100 rdr b:o årligen och fria husrum, vilka
senare av socknarna själva må bekostas, samt

att regeln måtte vara, att ingen folkskollärare, som ej uppnått 60 års ålder, och
som ej en längre tid såsom lärare tjänstgjort, må komma i åtanke till åtnjutande av
pension.

Även nu avstyrkte statsutskottet med den motiveringen, satt statsverket
i allmänhet ej bör belastas med sådana kostnader, vilka bero av kommunala förhållanden».

Häruti instämde adeln och bondeståndet, medan präste- och borgarstånden
beslutade återremiss under erinran,

att det vore med billighet och rättvisa överensstämmande att bilda en fond till pensionering
av gamla folkskollärare, enär dessa hade ett mödosamt och ringa avlönat kall och
kunde utöva ett välgörande inflytande på folket, samt

307

att den blivande fonden borde beredas förkovran genom ränteackumulationer och bidrag
av lärare och församling och stå under förvaltning av en styrelse, vald av folkskollärarna
själva och ställd under kontroll av stiftsstyrelserna.

Utskottet vidhöll sitt förra beslut, vilket nu även biträddes av borgarståndet,
varefter punkten i prästeståndet’ »lädes till handlingarna». En talare
lade sina ståndsbröder på minnet, att »folkskollärares löner icke äro mindre
än de, som bestås åt t. ex. underlöjtnanter, och att de allestädes hava utsikt
öppen att kunna befordras till klockare, vadan avgångna lärare sålunda kunna
gagna i en annan tjänst med anständig bärgning, så att den befarade olägenheten
för deras framtid försvinner.»

Så snart riksdagen sålunda avslagit den Björlingska motionen, tog Kungl.
Maj:t (ecklesiastikminister Paul Genberg) omedelbarligen frågan om hand och
framlade vid samma riksdag en proposition med hemställan,

att den summa, som vid innevarande års slut finnes besparad av anslagen till folkskollärares
avlöning, ma under riksgäldskontorets vård och förvaltning avsättas till en fond,
i ändamål att bereda medel till understöd åt sådana folkskollärare, som till följd av ålderdom
eller sjuklighet från lärarebefattningen erhållit avsked, samt

att därest inom nästa riksdag åtgärder uti ifrågavarande avseende varda i ett eller
flera stift vidtagne, Kungl. Maj:t då ma äga att, med beräknande av summans billiga fördelning
mellan rikets alla stift, av sagda belopp tilldela ett proportionerligt bidrag för en gång
till en grundfond åt varje sådan tillkommen pensionsanstalt.

P Statsutskottet tillstyrkte nu propositionen, »oaktat ovisst är, om och i vad
mån folkskollärarna och församlingarna kunna vara villiga att till ifrågavarande
pensionsanstalter bidraga», samt hemställde, att 80,000 rdr måtte för ändamålet avsättas.
X en reservation till utskottsutlatandet uttalades, att »den föreslagna summan
är alltför obetydlig för att kunna anses annorlunda än såsom en aptitsup,
varigenom kommunernas hunger efter statsbidrag kommer att eggas», samt att
»grunden kommer att läggas till att utbilda folkskollärarekåren till en från det
övriga samhället avskild klass».

Vid ärendets behandling i riksdagen återremitterade adeln och borgarståndet
även nu detsamma till utskottet, denna gång med följande motivering:

En tredjedel av lärarna skulle sannolikt sta kvar, tills de bleve pensionsmässiga. Det
skulle, om varje finge 100 rdr, bli en årlig utgift på 100,000 rdr. Vidare skulle pensioneringen
av folkskollärare kunna i icke ringa mån motverka det huvudsakliga ändamålet
med folkskolorna, därigenom att undervisningen av allmogens barn bleve eftersatt, då lärarna
i avvaktan på pension kvarstannade i sin befattning så länge, att de åt densamma icke kunde
ägna den kraft och verksamhet som vederborde. Funnes nämligen intet hopp för läraren att
på ålderdomen vinna pension, skulle han rikta sin verksamhet även åt annat håll och lämna
lärarebefattningen, da han icke mer förmådde för densamma behörigen verka. Slutligen
kunde det vara betänkligt att av folkskolans lärare inom varje stift bilda en bestående korporation
och föranleda denna korporation att välja en direktion, som kunde giva deras verk -

308

samhet en bestämd riktning i ett eller annat avseende, vilket måhända under vissa förhållanden
ej skulle vara önskligt.

Riksdagens Präste- och bondestånden biföllo däremot utskottets tillstyrkande hemställan,

beslut. båda utan votering, det senare ståndet t. o. m. utan debatt. Sedan vid förnyad
behandling borgarståndet frånträtt sitt förra beslut, blev frågan föremål för omröstning
i förstärkt statsutskott, varvid regeringens förslag segrade med 62 röster
mot 56. Riksdagen både sålunda anslagit 80,000 rdr till en pensionsfond.

Riksdagen 1853—1854. Sedan förra riksdagen både icke från] något stift
begärts anslag från fonden. Kungl. Maj:t föreslog nu, att den i riksgäldskontoret
innestående summan måtte fortfarande för samma ändamål reserveras. Inom bondeståndet
väckte Carl Dahlgren motion om, att nämnda summa måtte höjas till

150,000 rdr.

Sedan statsutskottet hemställt om bifall till den k. propositionen och om
avslag å förenämnda motion, blev detta riksdagens beslut.

C. De första pensionsanstalterna stiftsvis.

Dylika anstalter komma till stånd inom Linköpings och Härnösands stift. Med
anledning av 1850—1851 års riksdags beslut både Kungl. Maj:t låtit genom
särskilda kommitterade uppgöra förslag till pensionsanstalter för folkskollärare
i överensstämmelse med av riksdagen förordade grunder. Genom cirkulär den
23 februari 1855 både domkapitlen anbefallts dels höra folkskollärarna och
församlingarna, dels upprätta reglementen för blivande pensionsanstalter och insända
dem till Kungl. Haj:ts prövning. På grund härav kunde konsistorierna
meddela, att flertalet lärare och församlingar i Uppsala, Skara, Strängnäs, Västerås,
Växjö, Lunds, Göteborgs, Karlstads och Visby stift vägrat ingå i de föreslagna
pensionsinrättningarna. I Kalmar stift hade 27 skollärare och 23 församlingar
uttalat sig för men 29 lärare och 37 församlingar mot saken. I Linköpings och
Härnösands stift voro däremot de flesta av båda parterna villiga.

Motiven för avslag både varit:

att pensionsinrättningarna ej tillika skulle omfatta lärarnas änkor oeh barn,
att de föreslagna årsavgifterna, 5 rdr för lärare och 6 rdr för skoldistrikt, ansåges
för betungande,

att skollärarna ansåge sig hava tillräcklig trygghet för sin ålderdom genom bestämmelsen
i folkskolestadgan om församlingarnas skyldighet att pensionera dem och trodde sig
kunna äventyra denna förmån genom att ingå i pensionsinrättning, samt

att församlingarna fruktade, att denna skyldighet skulle kvarstå, och de sålunda underkastas
dubbel pensioneringsskyldighet.

309

Kung], Maj:t fastställde reglementen för de i Linköping och Härnösand upprättade
pensionsanstalterna under år 1856 samt tilldelade den förra anstalten
7,540 rdr b:o och den senare 4,500 rdr b:o.

Riksdagen 1856—1858. Med omförmälan av tillkomsten av ovan nämnda
pensionsanstalter i Linköping och Härnösand föreslog regeringen (ecklesiastikminister
L. A. Anjou) att återstoden av det gamla anslaget, eller 67,960 rdr bro,
skulle för samma ändamål ytterligare reserveras. Kungl. Majrt uttryckte den
förhoppningen, att de övriga stiften snart skulle följa efter, särskilt om fonder
för änke- och barnpensionering även inrättades.

Tvänne ledamöter i bondeståndet, David Andersson och Gast. Bjerlcander,
väckte motioner i frågan. Den senare hemställde,

huruvida det icke vore skäl att öka denna fond till 200,000 rdr och i samband därmed
hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla, att genom hans höga försorg ett reglemente
varder utarbetat, sådant att det kunde bliva möjligt att sätta ifrågavarande pensionsanstalt
i verksamhet, på det att medlen icke längre måtte ligga ofruktbara i riksgäldskontoret. ^

Statsutskottet tillstyrkte ock riksdagen beslutade i enligt med regerings- Riksdagens
förslaget. beslut.

En inom prästeståndet av prosten D. Söderberg väckt motion om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om närmare tolkning av pensionsbestämmelserna
i § 11 av folkskolestadgan ledde icke till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen 1859—1860. Tvänne motioner i ärendet väcktes inom prästeståndet,
dels av prosten C. F. Björkman, dels av professor F. F. Carlson. Den förre
önskade, att de nu i riksgäldskontoret innestående medlen måtte fördelas mellan
stiften och förvaltas av stiftsstyrelserna, tills de hunne inrätta pensionsanstalter.
Skulle i något stift fortfarande varken lärare eller församlingar vilja vara med
om avgifter till någon pensionsanstalt, borde stiftsstyrelsen då få använda årliga
räntan av den erhållna kapitalfonden till understöd för avskedade, förtjänte och
i ömmande omständigheter stadde folkskollärare i stiften. Professor Carlson
yrkade, att nya 100,000 kr. måtte avsättas till förstärkande av den förutvarande
fonden.

Statsutskottet hemställde om avslag å båda motionerna.

Präste- och bondestånden beslutade emellertid att bifalla E. F. Carlsons
motion, de båda andra stånden att avslå densamma. Vid votering i det förstärkta
statsutskottet föll den med 60 röster mot 59.

310

D. En allmän pensionsanstalt för hela riket inrättas.

Riksdagen 1862—1868. I en kungl. proposition vid denna riksdag (ecklesiastikminister
C. J. Thyselius) hemställdes:

dels att den ännu återstående delen av berörda fond må jämväl under nästinstundande
statsregleringsperiod och under samma villkor som hittills ställas till K. M:ts disposition, och

dels att rikets ständer måtte till behörig förstärkning av densamma anvisa den slutliga
besparing, vilken under nu löpande statsregleringsperiod kan å den personliga skyddsavgiften
uppkomma.

Motioner med yrkande i samma riktning väcktes inom prästeståndet av
J. A. Säve, F. F. Carlson och J. Otterström. I bondeståndet väckte Aug. Carlberg
en motion av följande innehåll:

Efter 30 tjänsteår och fyllda 55 år åtnjute skolläraren, när han erhåller avsked,
halva lönen i pension. Denna utfås på det sätt, att en pensionsfond bildas för folkskollärare
i hela riket. Det redan till skollärares pensionering beviljade statsanslaget bildar grundfonden,
vilken sedan ökas därigenom, att församlingarna och skollärarna med vardera en procent
å lika belopp med skollärarnas lön härtill bidraga.

Statsutskottet ansåg »billigheten fordra, att en skollärare efter en mansålder,
full av möda, ej må för sin nödtorftiga bärgning på ålderdomen vara beroende
av godtycket eller fattigvårdens tillgångar, likasom det är av vikt för
skolan att i de förtröttade och åldrade lärarnas ställe kunna använda nya och
friska krafter», varför det tillstyrkte:

att vad Kungl. Maj:t i ifrågavarande hänseende föreslagit måtte vinna rikets ständers
bifall, samt

att rikets ständer måtte hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla, att det, på sätt
av Kungl. Maj:t lämpligast finnes, måtte undersökas, på vilka grunder pensioneringen för
folkskollärare mest ändamålsenligt skulle kunna ordnas.

Riksdagens Samtliga riksstånd biföllo denna hemställan utan debatt.

beslut.

Kommittéutredning 1864. För att få till stånd den av 1863 års riksdag
beslutade utredningen tillsatte Kungl. Maj:t den 22 april 1864 en kommitté,
bestående av byråchefen B. O. Nycander, ordförande, samt lektorerna E. G.
Björling och Abr. Rundbäck, kyrkoherden J. Otterström och folkskolläraren Sven
Rosenberg. Ett utdrag ur kommitténs allmänna motivering för behovet av, att
staten på allvar toge sig an denna angelägenhet, är återgivet redan på sidan 304.

Kommitterade avlämnade sitt betänkande den 19 december samma år, och
utmynnade detta i följande förslag till grunder för en blivande folkskollärarnas
nensionsinrättning (endast de viktigaste punkterna medtagna):

311

1) Inrättningen är gemensam för hela riket och omfattar alla lärare och lärarinnor vid
såväl högre som egentliga skolor.

2) Skyldigheten att besörja folkskollärares pensionering åligger kommunerna med understöd
av staten; inträdet i pensionsinrättningen är obligatorisk för kommunen.

3) Beloppet av hel pension bestämmes till av den lön, varefter delaktighet i inrättningen
beräknas. Denna delaktighet, vilken är för varje skoldistrikt obligatorisk, så vitt
den sträcker sig till minimilönens belopp, kan även vinnas för ett högre lönebelopp, dock
icke överstigande 1,000 rdr.

För skolområde med högre folkskola är delaktighet i inrättningen efter beloppet av
lärarens verkliga lön obligatorisk — dock att. högsta lönebeloppet, för vilket pension får
beräknas, alltid är 1,000 rdr.

Förmånerna av husrum, vedbrand, kofoder och planteringsland få icke ingå i det
lönebelopp, varefter pension beräknas. Lägsta pensionsbeloppet bliver sålunda 300 rdr.
och det högsta 750 rdr.

4) Pensionsavgiften, som bör av kommunerna erläggas, bestämmes till 4 % av det lönebelopp,
varefter pensionen beräknas.

5) Pensionen är antingen hel eller avkortad.

a) Hel pension, vilken utgår med belopp, som i mom. 3 är sagt, tillkommer:

1. Lärare vid 60 års ålder och med 30* tjänsteår, av vilka minst 20 böra hava varit
ordinarie. Vid tjänsteårsberäkning får skolläraren räkna sig till godo den tid
utöver 5, som han, vederbörligen examinerad, varit i egenskap av extra lärare
anställd, eller som han tjänstgjort, i händelse han före tillämpningen av 1842 års
folkskolestadga blivit antagen och sedermera, efter godkännande vid folkskoleseminarium,
vid tjänsten bibehållen.

2. Lärare, som genom obotlig sjukdom blivit urståndsatt att sin tjänst bestrida, därest
hans levnads- och tjänsteår sammanräknade utgöra 90, och han minst 10 år
varit i ordinarie skoltjänst med samma rättighet i avseende på extra ordinarie
tjänstgöring som ovan är sagt.

b) Avkortad pension utgår till:

1. Lärare, som fyllt 55 år och tjänstgjort minst 25 år, därav minst 20 år såsom
ordinarie. Beloppet av sådan avkortad pension kan efter olika förhållanden utgöra
från och med 62 till och med 90 % av hel pension i enlighet med en i det föreslagna
reglementet intagen tabell.

2. Lärare, som är obotligt sjuk, och vars levnads- och tjänsteår icke uppgå till 90;
dock böra i varje fall de ordinarie tjänsteåren hava varit minst 10. Pensionsbeloppet
bestämmes på det sättet, att för varje år, som fattas i 90, avkortas en
procent av hela pensionen.

Ur kommitterades motivering må endast anföras tvänne punkter, hänförande
sig dels till pensionsåldern, dels till de extra ordinarie tjänståren.

Vad angår den levnadsålder, folkskollärare för rättighet till pensions erhållande bör
äga, hava kommitterade föreslagit densamma till 60 år i stället för 55, vartill den förut
varit begränsad. Detta är i full överensstämmelse med, vad som blivit föreslaget att gälla
för lärare vid de högre undervisningsanstalterna; och då dessas krafter ej blott genom en
lika mödosam tjänstgöring utan ock genom fortgångna vida strävsammare studier mera tagits
i anspråk än folkskollärarens, har intet skäl funnits att med avseende å rättighet till pension
sätta denna senares levnadsålder lägre än förenämnda lärares. Dessutom hava kom -

mitterade av intresse för pensionsfrågans framgång icke velat utsträcka anspråken (finansiellt)
i något avseende längre än saken oundgängligen krävt. —

Då den extra ordinarie folkskollärarens tjänstgöring under de första åren, sedan han lämnat
seminarium, kan betraktas såsom .en praktisk övningsskola för hans egen vidare utbildning,
och de som ägna sig åt folkskollärarkallet jämförelsevis vid mycket unga år avsluta sin
seminariekurs och inträda i tjänstgöring, hava kommitterade för att icke allt för mycket
underlätta deras förtidiga avsked ansett sig äga skäl att stadga, att de fem första åren av
den extra ordinarie tjänstetiden icke få räknas läraren till godo, utan allenast den tid därutöver,
varunder han såsom e. o. varit i folkskolans tjänst anställd.

Riksdagen 1865—1866. På grundvalen av den sålunda förebragta utredningen
framlade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister F. F. Carlson) en proposition vid
denna riksdag med förslag till inrättande av en pensionsanstalt för folkskollärare,
omfattande hela riket.

Beträffande dennas organisation anslöt sig Kungl. Maj:t till kommittéförslaget
av 1864. För kostnadernas bestridande skulle anvisas dels den i riksgäldskontoret
innestående fonden å 101,940 rdr., dels de till understöd för pensionsinrättniugarna
i Linköpings och Härnösands stift anvisade 18,060 rdr., dels ock ett
årsanslag å 30,000 rdr.

Statsutskottet förklarade sig »icke kunna annat än i allo biträda) den
kungl. propositionen. Den blev ock av samtliga riksstånd bifallen.

På grund bärav utfärdades reglemente för folkskollärarnas pensionsinrältning
den 30 november 1866, och pensionsanstalten trädde i verksamhet från 1867 års
början.

E. Ändringar i pensionsreglementet.

1. Utsträckt rätt för skoldistriktet att bereda förhöjd pension.

Riksdagen 1873. Enligt § 3 i pensionsreglementet kunde skoldistrikt beviljas
åstundad förhöjning i delaktighetsbeloppet för en lärartjänst endast »vid lärareombyte».
Nu väckte C. A. Jönsson i andra kammaren motion därom, att denna
inskränkning i rätten för höjning i delaktighetsbeloppet (intill det medgivna maximum
av 1,000 kr., dock icke högre än den verkliga lönen) måtte bortfalla.

Riksdagen beslutade ock i överensstämmelse härmed. K. kungörelsen den
23 januari 1874.

2. Höjning av delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen.

Riksdagen 1875. I enlighet med förslag av 1874 års pensionsregleringskommitté
(se sid. 316) hemställde Kungl. Maj:t om sådan ändring av bestämmelsen i

313

§ 2 av pensionsreglementet rörande delaktighetsbeloppet, att »varje skoldistrikt,
som har en eller flera egentliga folkskolor, är för var och en av där befintliga
ordinarie folkskollärartjänster förbundet att ingå i pensionsinrättningen efter det
högsta lönebelopp, varav den lärare, som innehar tjänsten, på grund av tjänsteålder,
enligt gällande författning äger att komma i åtnjutande».

Detta blev ock riksdagens beslut, och en k. kungörelse därom utfärdades Riksdagens
den 15 oktober 1875. beslut

Genom 1900 års lönereglering kom detta belopp att sammanfalla med det
maximibelopp, 1,000 kr., till vilket delaktighet i pensionskassan enligt tidigare
bestämmelser kunde höjas. Stadgandet om ett ytterligare maximibelopp utöver
den högsta lönegraden kom därefter att bortfalla. Dessförinnan gjordes nedan anförda
försök att få till stånd en höjning i delaktighetsbeloppet.

Riksdagen 1886. I pensionsreglementets § 2 hette det från början bland annat:

Ävenså vare varje skoldistrikt med en eller flera egentliga folkskolor förbundet att
för var och en av sina ordinarie folkskollärartjänster i pensionsinrättningen ingå efter
minimilönens belopp, likväl med öppen rätt för densamma, ifall det lämnar läraren större
lön, att för pensionens höjande vinna delaktighet i inrättningen efter ett högre lönebelopp,
vilket dock icke må överstiga den lön, läraren verkligen åtnjuter, och i intet fall överskrida
1,000 rdr.

Vid denna riksdag hemställde Emil Hammarlund i motion i andra kammaren,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande
av åtgärder i syfte att få högsta delaktighetsbeloppet i folkskollärarnas pensionsinrättning
höjt från 1,000 kr. till 1,200 kr. I motionen framhölls, att minimidelaktighetsbeloppet,
som år 1867 var 400 kr., höjts till 600 kr. Det vore då skäligt
att även höja maximibeloppet med 200 kr., helst många skoldistrikt gåve
sina lärare en lön ända upp till 3,000 kr. Maximipensionen stode sålunda ej i
rimligt förhållande till lönen. Kommunernas bidrag hade höjts, och kassans ställning
vore god.

Kammarens första tillfälliga utskott fann »giltiga skäl förefinnas att i detta Riksdagens
avseende verkställa en fullständig utredning» och förordade en skrivelse i sådant besluisyfte.
En sådan beslutades ock av båda kamrarna.

Riksdagen 1887. Efter verkställd utredning framlade nu regeringen (ecklesiastikminister
C. G. Hammarskjöld) en proposition å ärendet i enlighet med herr
Hammarlunds vid förra riksdagen avgivna motion.

Statsutskottet framhöll, att avsevärda statsbidrag skulle bliva en följd av
förändringen, och hemställde om avslag, vilket avslagsyrkande nu biträddes av
båda kamrarna.

40—131873. Lär avel önenämnden. 3.

314

Riksdagen 1899. Sedan lägsta delaktighetsbeloppet i folkskollärarnas pensionsinrättning
genom löneförbättringen vid 1898 års riksdag blivit böjt till 800
kr., väckte Emil Hammarlund nu motion om, att högsta delaktighetsbeloppet måtte
bestämmas till 1,600 kr. Nya grupper av lärare, t. ex. lärarna vid seminariernas
övningsskolor, hade vunnit delaktighet i kassan, vadan en höjning även från denna
synpunkt vore nödvändig.

Med hänsyftning på löneförbättringen föregående år yttrade statsutskottet:
»Att nu vidtaga någon förändring uti folkskollärarnas pensionsvillkor, varmed ökade
utgifter skulle följa, synes redan med anledning härav mindre lämpligt.» I enlighet
med dess avslagshemställan och efter energiskt yrkande på bifall härtill
från lantmannahåll, avslog riksdagen motionen.

3. Beräkningen av pensionsbeloppet.

Riksdagen 1882. Boktryckaren C. A. Andersson yrkade i en motion i andra
kammaren ändring i reglementets § 13, i syfte att hel pension måtte utgå med
hela den lön, för vilken skoldistrikt vunnit delaktighet i kassan, dock ej högre än

1,000 kronor. Han påpekade, att 750 kr. vore alldeles för litet för pensionärernas
existens, och biförtjänster stode ej att erhålla vid så hog ålder. Flera andra tjänstemannakårer
ägde uppbära hela lönen i pension.

Statsutskottet ansåg sig ej kunna förebringa nödig finansiell utredning
i ärendet och hemställde om avslag, vilket ock skedde i båda kamrarna.

I andra kammaren framhöll Abr. Rundbäck, att motionen vore synnerligen
behjärtånsvärd. Anledningen till, att pensionskommittén 1864 icke vågat föreslå
högre än 75 procent, var endast den, att man då icke genom att föreslå hela
lönen i pension velat äventyra hela frågans fall.

Riksdagen 1906. I syfte att vinna en nedsättning i statsutgifterna för folkskollärarnas
pensionering föreslog generaldirektör Alb. Andersson genom motion
i första kammaren, »att hel pension för såväl folkskollärare som folkskollärarinna
må bestämmas till 3/s av delaktighetsbeloppet. Motionären förklarade, att han för
att vunna samma syfte varit betänkt på att föreslå en höjning i pensionsåldern
från 55 till 60 levnadsår, men att han icke fullföljde denna avsikt på grund av
»de skäl, som 1876 anfördes för pensionsålderns sänkning från 60 till 55 år».

Statsutskottet yttrade om hans yrkande följande:

Utskottet har icke kunnat instämma med nämnda motionär. Visserligen torde, såsom
motionären anmärkt, på andra områden inom statsförvaltningen pension i regeln utgöra omkring
V3 av avlöningen, men i fråga om folkskollärares pension är dock att märka, att
vid bestämmandet av det lönebelopp, efter vilket pension beräknas, ej medtagas de natura -

315

förmåner eller ersättning därför, som ingå i folkskollärarnas avlöning. I betraktande av de
alltjämt stegrade levnadskostnaderna torde de pensionsbelopp, som enligt Kungl Maj:ts förslag
skola komma att utgå, icke heller anses för höga.

Riksdagen lämnade ock motionen utan avseende.

4. Skoldistriktens avgifter till pensionsinrättningen.

Riksdagen 1875. I en kungl. proposition (ecklesiastikminister Gunnar Wennerberg)
hemställdes om sådan ändring i § 7 av pensionsreglementet, att skoldistriktens
årsavgifter komme att höjas från 4 % till 5 % av varje lön, efter vilken
distriktet äger delaktighet i inrättningen.

Detta blev också efter statsutskottets tillstyrkan riksdagens beslut. K. Riksdagens
kungörelsen den 15 oktober 1875. es ut.

Riksdagen 1906. Vid denna riksdag väcktes i andra kammaren motion av

L. P. Mallmin m. fl. med yrkande, »att pensioneringen av folkskollärarpersonalen
— så långt den nu föreslås att drabba kommunerna — överflyttas på statsverket».

Detta innebar sålunda, att skoldistrikten skulle befrias från avgifter till pensionsinrättningen.

Emellertid ville varken statsutskottet eller riksdagen vara med om en dylik
förändring.

5. Tjänstinnehavarnas pensionsavgifter.

Riksdagen 1906. Ända till 1907 hade utgifterna för pensioneringen bestritts,
förutom med fondens avkastning och årliga statsanslag, med avgifter från skoldistrikten,
varemot delägarna i kassan varit befriade från avgifter. Ändring
härutinnan föreslogs av Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister Fridtjuv Berg) i samband
med den senaste löneregleringen vid 1906 års riksdag. Härom yttrades i
den kungl. propositionen:

För att så vitt möjligt begränsa ökningen i statsutgifterna och för att med avseende
på folkskolornrs lärarkår tillämpa en princip inom pensionsväsendet, som alltmera trängt sig
fram, har jag, såsom redan i annat sammanhang av mig omförmälts, ansett nu ifrågavarande
lönereglering böra förbindas med skyldighet för lärarpersonalen att med årlig avgift, utgörande
viss procent av delaktighetsbeloppet, bidraga till sin egen pensionering. — Vad beträffar
beloppet av den pensionsavgift, som sålunda bör åläggas folkskolans lärare och lärarinnor,
torde vara lämpligast, att detta bestämmes till hälften av skoldistriktens avgift för
pensioneringen, d. v. s. 21/2 procent av delaktighetsbeloppet, vilket ock är samma procentsats,
som är fastställd i reglementet för dövstumlärarnas pensionsanstalt.

Detta förslag blev ock av riksdagen antaget, och bestämmelsen intagen i Riksdagens
pensionsreglementets § 7 genom k. kungörelsen den 14 sept. 1906.

316

6. Pensionsåldern.

Såsom av det föregående synes, hade Kungl. Maj:t i sina första pensionsförslag
vid riksdagarna såväl 1847 som 1850 tänkt sig, att hel pension skulle
erhållas efter 55 levnads- och 30 tjänsteår. Så blev ock förhållandet i de under
mitten av 1850-talet stiftsvis inrättade pensionsanstalterna. Pensionsregleringskommittén
av 1864 föreslog emellertid en levnadsålder av 60 år, och har å sid.
311 kommitténs motivering härför blivit anförd. Kommitténs förslag upptogs även
i denna punkt oförändrat i den kungl. proposition, som vann godkännande vid
riksdagen 1865—1866. Tillfölje härav fick § 14 i pensionsreglementet följande
lydelse: »Rätt till hel pension tillkommer varje pensionsberättigad folkskollärarer
då han uppnått 60 års ålder och räknar 30 tjänsteår». Avkortad pension skulle
erhållas efter 55 levnads- och 25 tjänsteår.

Riksdagen 1874. I en i andra kammaren avgiven motion framhöll regementspastor
S. B. Linné, hurusom många folkskolor, som sköttes av gamla lärare, stode
på en ganska låg ståndpunkt. Då seminarieundervisningen före 1850 var bristfällig
och ofullständig, saknade många av de gamla lärarna de kunskaper, som
fordrades för att sköta en skola. Det läge därför i undervisningens intresse, att
de snarast finge lämna skolarbetet, och motionären hemställde, »att de av rikets
folkskollärare, som blivit examinerade före 1850 och före nämnda tid erhållit ordinarie
folkskollärarebeställning, skola efter 25 års oförvitlig tjänstgöring få uppbära
250 rdr årligen nr den för folkskollärare i riket stiftade pensionskassan».

Denna motion blev emellertid avslagen.

Kommittéförslag 1874. Den 25 september 1874 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
med uppdrag att »dels utarbeta och till Kungl. Maj:t avgiva förslag till
reglemente för en pensionsanstalt för folkskollärares änkor och barn och dels i
sammanhang därmed efter granskning av reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
föreslå de ändringar däri, vilka tilläventyrs kunde finnas nödiga, och
därvid särskilt taga under övervägande frågan, huruvida pension borde beredas
lärare vid folhsholor vid tidigare ålder än nu ägde rum.»

Kommittén utgjordes av generaldirektören N. J. Berlin, lektorerna Abr.
llundbäch och F. V. Hultman samt bruksägaren Carl Ekman. Den avgav sitt
betänkande redan den 30 december samma år, och återgives här ett sammandrag
av yttrandet i den del, som gällde pensionsåldern.

Kommittén erinrade om de gällande föreskrifterna, att folkskollärare för
att erhålla hel pension skulle hava 60 levnads- och 30 tjänsteår och för att bekomma
avkortad pension, då icke obotlig sjukdom föranledde afskedstagande!,
skulle äga 55 levnads- och 25 tjänsteår, samt yttrade:

Mellan den tjänste- och levnadsålder, som nu fordras såsom samtidiga villkor för
lärares rätt till pension, äger sålunda ett missförhållande rum, vilket redan av det skäl
fordrar rättelse, att eljest en bestämmelse i pensionsreglementet (om levnadsåldern) upphäver
betydelsen av en annan (tjänsteåldern), vilken senare bestämmelse dock är av vida
större vikt.

Denna rättelse, som endast kan ske genom nedsättning av levnadsåldern, då man
antager den stadgade tjänsteåldern vara riktigt avpassad i förhållande till lärarens tjänstbarhet,
påfordras dock ännu mera av billighet och rättvisa med hänsyn till läraren. Ty
att av honom i allmänhet fordra, såsom nu sker, 35 å 40 års mödosamt arbete, innan vila
förunnas honom, kan svårligen anses rätt eller billigt. Om nämligen någon har en tjänstgöring,
som i förtid förtröttar hans sinne, förslappar hans spänstighet och förnöter hans
kraft, så är det väl företrädesvis läraren och framför alla folkskolläraren. lian bör därför
billigtvis kunna fordra att tidigare än andra få sluta sitt ansträngande dagsverke och åtminstone
att icke nödgas fortsätta med det tröttande arbetet flera år, efter det han uppnått
den tidpunkt, då pensionsreglementet förklarar honom hava tjänt länge nog.

Framför allt påkallas likväl en nedsättning av folkskollärarens för rätt till pensions
•bekommande stadgade levnadsålder med hänseende till undervisningens intresse. Ty att
undervisningen i hög grad skall lida därav, att folkskolan skall nödgas behålla lärare, sedan
de blivit uttjänta och förslitna, ligger för öppen dag. Av läraren beror mer än av allt annat
skolans anseende och framgången av dess arbete. Det är därför tydligt, att i den mån lärarens
livlighet, kraft och spänstighet vid tilltagande år avtaga, i samma mån måste skolan sjunka
både i eget värde och i allmänhetens förtroende, och förgäves skola vederbörande vårdare av
folkskolans angelägenheter försöka motarbeta en skolas förfall, vilken läraren är oförmögen
och för varje dag bliver alltmera oförmögen att hålla uppe. Oberäknelig är ofta den skada,
folkskolan lider därigenom, att hon nödgas behålla en uttröttad och orkeslös lärare, som icke
längre förmår sköta sitt kall.

I den mån den första uppsättningen av folkskolans lärare åldras, har man även alltmera
börjat inse och behjärta de skadliga verkningarna för undervisningen därav, att tidpunkten,
då lärarna äga rätt att avgå från tjänsten med pension, är alltför långt framskjuten.

(Därefter erinras om, att folkskoleinspektörerna kraftigt påyrkat en ändring från
undervisningens synpunkt, samt att lärarna själva gjort yrkanden i samma riktning.)

Sålunda ingingo år 1869 folkskollärare från Lunds stift och följande året de vid
nordiska skolmötet i Göteborg församlade svenska folkskollärare till Kungl. Maj:t med underdåniga
ansökningar, att sådan ändring måtte vidtagas i det för folkskollärarnas pensionsinrättning
gällande reglemente, att rätt till hel pension måtte tillkomma folkskollärare redan
vid uppnådd 55 års ålder.

Efter att sålunda hava visat ej mindre att en avkortning av den för pensions erhållande
nu stadgade levnadsålder med hänseende både till lärarnes och undervisningens parallella
intresse högeligen påkallas, än även att behovet av en sådan avkortning alltmer börjat inses
och behjärtas, tveka kommitterade icke att i underdånighet föreslå en sådan förändring av
§§ 14 och 16 i nu gällande reglemente för folkskollärarnas pensionsinrättning, att hel pension
må tillkomma varje pensionsberättigad lärare vid uppnådda 55 och avkortad pension
vid uppnådda 50 levnadsår, samt i överensstämmelse härmed att, då pension enligt § 15
på grund av obotlig sjukdom beviljas lärare, denne må erhålla hel pension, därest summan
av hans levnads- och tjänsteår utgör 85 i stället för nu stadgade 90 år.

Riksdagen 1876. Då regeringen icke framlade något förslag om pensionsålderns
nedsättning, väcktes i sådant syfte vid denna riksdag motioner i båda

318

kamrarna, i den första av Chr. Olsson och i den andra av Abr. Blindbock. Den
förstnämnda motionären anförde bland annat:

Hela landets folk har en tanke om folkundervisningen: att den bör höjas för att göra
svenska folket till ett upplyst folk. Ett hinder, som icke är av obetydligaste slaget, anser
jag likväl ligga i vägen därför, i det att skollärarna, som i allmänhet äro stadda i små ekonomiska
omständigheter, nödgas för att erhålla del av pension bestrida undervisningen till
60 års ålder. Med vad kraft undervisningen kan bestridas av så gammal gubbe låter sig
lätt tänkas, då man besinnar, vilket både kropps- och själsförödande arbete barnundervisningen
är.

Motionären kom till det resultatet, »att åldersåren böra borttagas, och endast
tjänsteåren ligga till beräkning för deras pension efter vederbörande nådiga
förordning».

Även Abr. Rundbäck betonade starkt att ändringen vore motiverad i första
rummet av skolans intresse. »Oberäknelig är ofta den skada, folkskolan lider därigenom,
att hon nödgas behålla en uttröttad och orkeslös lärare, som icke längre
förmår sköta sitt kall.» Därjämte anförde han det huvudsakliga av kommitteutlåtandet
från 1874 samt hemställde:

det riksdagen måtte besluta en sådan förändring i §§ 14 och 16 i nu gällande reglemente
för folkskollärarnas pensionsinrättning, att hel pension må tillkomma varje i övrigt
pensionsberättigad lärare vid uppnådda 55 och avkortad pension vid uppnådda 50 levnadsår,
samt i överensstämmelse härmed att, då pension enligt § 15 på grund av obotlig sjukdom
beviljas lärare, denne må erhålla hel pension, därest summan av hans levnads- och tjänsteår
utgör 85 i stället för nu stadgade 90 år.

Statsutskottet underströk ytterligare de skäl, som i motionerna framhållits,
och tillstyrkte herr Rundbäcks förslag. Särskilt framhöll utskottet, att det i
avseende på tjänstgöringens svårighetsgrad förefinnes »en stor skillnad mellan
lärare vid folkskolorna och dem vid elementarläroverken. Såsom stöd härför torde
blott behöva antydas, hurusom de förra hava i allmänhet en större mängd barn
att undervisa, under det en lärare vid elementarläroverket meddelar undervisning
timvis och för ett mindre antal lärjungar. Det måste även för folkskollärare
vara svårare och mer ansträngande att upprätthålla disciplinen bland sina lärjungar,
än det kan vara för lärare vid elementarläroverket.»

Vid frågans behandling i första kammaren talade ecklesiastikministern
F. F. Carlson varmt för bifall. »Målet är från skolans synpunkt väl värt uppoffringen.
» Herr G. F. Burman framhöll, att syftet med förändringen helt och hållet
förfelades, om icke läraren också verkligen avginge vid 55 års ålder, och föreslog
därför ett tillägg med nämnda innehåll. Med 74 röster mot 28 (för avslag) bifölls
utskottets hemställan med herr Burpjans tillägg.

Riksdagens I andra kammaren upptog Abr. Rundbäck tilläggsförslaget och gav det den

beslut, formuleringen, »att folkskollärare, som blivit berättigad till erhållande av hel
pension, skall vara skyldig att från tjänsten avgå, såvida skolrådet anser, att hans

319

tjänstgöring icke är gagnelig för folkskolan.» Även denna kammare biföll motionen
med ifrågavarande tillägg, och blev detta efter sammanjämkning riksdagens
beslut.* 1

Den k. kungörelsen om pensionsålderns nedsättning från (50 till 55 levnadsår
utkom den 24 november 187(5, och i densamma erhöll tabellen för avkortad pension
i andra fall, än då obotlig sjukdom föreligger, följande, ännu gällande avfattning:

V i d	Erhålles
levnads- år:	tjänst- år:	sammanlagda levnads- och	av hel pension:
tjänsteår:
50	25	{ ?! 1	0,63
51	26	{ 3 }	0,69
52	27	{ 3 !	0,76
53	28	1 )	0,83
54	29	i! }	0,91

Tjänsteår, som överskjuta de i denna tabell utförda antal, berättiga ej till högre
pension, än som mot levnadsåren svarar.

Understiga tjänståren det antal, som i tabellen motsvarar levnadsåldern, utgår pensionen
med det belopp, som emot antalet av sammanlagda levnads- och tjänståren svarar.

Riksdagen 1906. Vid denna riksdag hemställde L. T. Mallmin m. fl. genom
motion i andra kammaren, att folkskollärarinnas såväl grundlön som ålderstillägg
måtte sättas lägre än manlig lärares (se sid. 277). Därjämte yttrade motionärerna,

Samtidigt vilja vi föreslå, att lärarinna må, till ersättning för den mindre lönen:
bliva tidigare pensionerad. Erfarenheten visar, att det är hon långt mer än läraren som
begagnar sig av rätten till avkortad pension, och detta jämte mycket annat tyder på, att hon
fortare slites än mannen.

1 Sverges allmänna folkskollärareförenings elvte ombudsmöte i Lund 1913 gjorde beträffande
vissa sidor av pensionsfrågan följande uttalande:

1) Att pensionsåldern för folkskolans lärare beträffande såväl hel som avkortad pension helst
får förbliva densamma som den f. n. är.

2) Att för den händelse en god lösning av lönefrågan med nödvändighet kräver pensionsålderns
höjning, pensionsåldern ej måtte sättas högre än till 60 levnads- och 30 tjänsteår för hel pension samt
till 55 levnads- och 25 tjänsteår för avkortad pension, då obotlig sjukdom ej föreligger.

3) Att som tjänsteår för erhållande av pension måtte för examinerad lärare få räknas all den
tid, under vilken han bestritt lärarebefattning vid folkskola, och för dispenserad lärare all den tid, under
vilken han bestritt lärarebefattning vid småskola, mindre folkskola och folkskola.

320

De hemställde därför om eu skrivelse till Kung! Maj:t med begäran om
sådan ändring i § 14 och 16 av pensionsreglementet, »att lärarinna må medgivas
rätt till hel pension, då hon uppnått 53 års ålder och räknar 27 tjänsteår, ävensom
rätt till avkortad pension, då lärarinna fyllt 45 levnadsår och räknar 20
tjänsteår.» Statsutskottet avstyrkte förslaget med följande motivering:

Efter vad utskottet inhämtat, utvisar statistiken, att medelpensionsåldern, eller den
ålder, vid vilken pensionsberättigade i medeltal avgå, visserligen från början varit ej så oväsentligt
lägre för kvinnliga än för manliga lärare, men att densamma efter hand dem emellan
utjämnats, så att lärarinnans medelpensionsålder numera är högst obetydligt lägre än lärarens.
Den föreslagna förändringen, som av motionärerna ifrågasatts såsom ersättning för den av
dem föreslagna lägre begynnelselönen åt kvinnliga lärare, synes sålunda icke vara påkallad
av något verkligt behov och har ej heller blivit av lärarinnorna själva påyrkad.1

Riksdagen lämnade ock motionen utan avseende.

Direktionen över folkskollärarnas pension sin rättning har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 22 november 1913 hemställt, »att för rätt till hel pension stadgas, vad manliga
folkskollärare angår, en levnadsålder av 60 år». För kvinnliga lärare ifråga -sättes ej en motsvarande höjning.

7. Tjänsteårsberäkningen.

a) Minimiantal tjänsteår för pensionsrätt.

Enligt pensionsreglementets § 15 bestämmes, att ingen, som icke räknar
minst 10 ordinarie tjänsteår, må erhålla pension enligt nämnda paragraf, d. v. s.
då obotlig sjukdom föreligger.

Riksdagen 1909, Vid denna riksdag väckte N. Jönsson i andra kammaren
motion därom, »att ordinarie folkskollärare, som är sinnessjuk och förklarad
obotlig, må kunna entledigas från sin lärarebefattning med pension». En
annan motion i samma ärende, avseende särskilt småskolepersonalen, väcktes av
Riksdagens O. H. Waldén. Med anledning av deras motioner avlät riksdagen en skrivelse
beslut. j.j]p j£ung| Maj:t med begäran om utredning och förslag i ärendet.

Riksdagen 1911. Efter verkställd utredning föreslog Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister
P. E. Lindström) i proposition, att obotligt sinnessjuk lärare eller
lärarinna vid folk- eller småskola må, änskönt han eller hon icke intjänat det i allmänhet
för erhållande av pension föreskrivna minsta antalet tjänsteår, förklaras berättigad
att, sedan han eller hon entledigats från sin befattning, uppbära pension
enligt stadgade grunder.

1 Ea av centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening under år 1910 till folkskollärarinnorna
framställd fråga, om de önskade en sänkning av pensionsåldern, besvarades a^ dessa
inom 27 av föreningens kretsar jakande och inom 174 kretsar nekande.

321

Riksdagen biföll denna framställning. K. kungörelsen den 27 oktober 1911. Riksdagens
På grund härav kunna hädanefter ifrågavarande lärare vid folk- och små- beslut.
skolor, som drabbas av sinnessjukdom, få understöd, hur få tjänsteåren än äro,
blott icke sjukdomen uppenbart framträtt vid den tid, då läraren utsågs till sin
innehavande befattning.

!») Tjänstledighet vid sjukdom.

Enligt pensionsreglementets § 18 må från tjänstetid, varå rätt till pension
grundas, avdrag ej ske för den tid, tjänstledighet åtnjutits, såvida icke denna ledighet
oavbrutet fortfarit under minst ett läsår. Intet avdrag sker för tjänstledighet
i vissa fall i och för studier eller för bestridande av offentligt uppdrag.

Riksdagen 1900. I motion i andra kammaren hemställde P. Norberg om sådan
ändring i ovannämnda paragraf, »att ordinarie lärares eller lärarinnas i folkskola
åtnjutna tjänstledighet för styrkt sjukdom, även om denna ledighet varat
helt läsår eller längre, icke må avdragas från den tjänsteålder, varå rätt till pension
grundas». Motionären framhöll, att »det torde ju anses såsom rätt och
billigt, att den tjänstledighet, som för läraren icke är frivillig utan föranledd
av så ömmande orsak som sjukdom, icke bör ligga honom till men vid pensionsrätter
Så vitt jag har mig bekant, är ock denna grundsats genomförd beträffande
andra tjänstemäns pensionering.»

Kammarens första tillfälliga utskott instämde i princip med motionären
men avstyrkte åtgärder för närvarande i avvaktan på resultatet av den kommittéutredning
angående det civila pensions väsendet, som då pågick. Yad som ifråga
om tjänstledighets inverkan på tjänsteårsberäkning komme att bestämmas för
statens civila tjänsteinnehavare, borde bli normerande även för folkskollärarna.
Motionen blev ock av kammaren på de anförda grunderna avslagen.

Direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning har i skrivelse .till Kungl.
Maj:t den 22 november 1913 hemställt om sådan ändring i pensionsreglementets
§ 18, att från tjänstetid, varå rätt till pension grundas, intet avdrag må ske för
den tid, under vilken tjänstledighet åtnjutits på grund av sjukdom, sålunda i
överensstämmelse med herr Norbergs motion vid 1900 års riksdag.

c) Tjänstgöring som extra ordinarie.

A sid. 312 finnes den motivering angiven, som vid pensionsreglementets tillkomst
anfördes för bestämmelsen i § 17, att endast fem år av tjänstgöringen som
extra lärare får medtagas vid tjänsteårsberäkningen för erhållande av pensionDenna
punkt har sedermera varit föremål för omprövning i nedanstående fall.

41—131873. Lär avel önenämnden. 3.

322

Riksdagen 1874. I andra kammaren framställdes av Gast. Silfverstolpe förslag
om, att folkskollärare måtte såsom tjänsteår för pension få räkna all tjänstgöring
såsom extra lärare. Bestämmelsen om borträknandet av de fem åren menade
lian leda till allt för täta lärareombyten, enär de extra lärarna sökte sig ordinarie
plats fortast möjligt. Dessutom talade billigheten för en förändring, »enär under
många förhållanden en extra lärares kall vid folkskolan kan vara lika mödosam
som ordinarie lärarens».

Kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte motionen, anförande kommitterades
motivering 1864 (se sid. 312). Utskottet erinrade om, att en lärare
måste ha ett visst antal ordinarie år både för att få pension och för att uppflyttas
i högre lönegrad.

Dessa omständigheter göra för läraren angeläget att icke självvilligt stanna uti extra
ordinarie tjänst, tills han måhända blivit oduglig att såsom ordinarie fa anställning, och varigenom
han skulle äventyra både löneturen och pensionsrätten, en fara som bleve ökad, därest
man genom det ifrågasatta medgivandet föranledde honom att i den vanskliga förhoppningen
om att till sist dock bliva ordinarie och att såsom sådan förmå tjänstgöra det för pensionsrätt
erforderliga årsantalet fortfara såsom extra lärare längre än nödigt.

Motionen avslogs.

Riksdagen 1876. Vid denna riksdag väckte Liss Olof Larsson motion i andra
kammaren om en skrivelse till Kungl. Maj:t i samma syfte. Han hemställde, att
alla de extra åren måtte få räknas som tjänsteår, eller om detta ej kunde bifallas,
att blott två av de extra åren frånräknades. »Att den extra läraren, även om med
en sådan befattning förenas förmånen av tjänsteår sberäkning, icke underlåter att
söka ordinarie lärarebefattning ligger i sakens natur», menade motionären.

Vederbörande tillfälliga utskott avstyrkte emellertid med den erinringen,
att behov av ändring ej förefanns, enär folkskolläraren i regeln vunne mycket
snabb befordran till ordinarie, särskilt om han ville taga plats vid ambulerande
skola. Utan debatt avslog kammaren motionen.

Riksdagarna 1S83 och 1884. Förslag om hela den extra tjänstgöringens medräknande
för erhållande av pension framställdes av kyrkoherden A. H. Sandström
vid riksdagen 1883.

Statsutskottet, som nu fått frågan om hand, yttrade helt kort, att den
föreslagna förändringen icke syntes av behov påkallad, samt avstyrkte densamma.

Vid frågans behandling i kammaren kritiserade motionären skarpt de gällande
pensionsbestämmelserna och yttrade bland annat:

75 % av lönen är något för litet att leva på och för mycket^ att svälta ihjäl pa.
Men hur tron I väl det känns för ett skolråd, som blir satt i det svåra läget att nödgas
säga till en 55 år gammal hedersman till folkskollärare: Ni är utarbetad och icke vidare
nödvändig för skolan, ni måste lämna platsen, men full pension kan ni inte få, tv ni har

*ör lan8° 801,1 vikarierande lärare. Nog är detta ett hårt tal, men om det också är
rattvist är eu annan fråga.

Med 87 ja mot 85 nej (för motion) bifölls utskottets förslag. Första kammaren
fattade samma beslut.

Uppmuntrad av »en aktningsbjudande minoritet» vid förra riksdagen upprepade
herr Sandström sin motion vid riksdagen 1884. Resultatet blev emellertid
även nu avslag.1

''*• Tjänstgöring rid andra läroanstalter.

Riksdagen 1909. I en motion'' i andra kammaren framhöll folkskolläraren

M. Sundström svårigheten för dem, som vid sen ålder vinna inträde vid folkskoleseminarium,
och för dem, som varit småskollärarinnor men vid framskriden ålder erhålla
dispens från folkskollärareexamen, att hinna uppnå det för pension bestämda
antalet tjänsteår. Han hemställde, att de folkskollärare och lärarinnor, vilka
»vid 60 års ålder icke uppnått föreskriven tjänstetid, måtte erhålla rätt antingen
att räkna viss del av tjänstetiden vid småskolan sig til; godo eller ock att vid
nämnda ålder avga med rätt till pension mot erläggande av pensionsavgifter för
de år, som återstå».

Denna motion blev av riksdagen avslagen.

Riksdagen 1913. Beträffande s. k. dispenserade lärares tjänsteårsräkning
föreslog Ivungl. Maj:t (ecklesiastikminister Fridtjuv Berg) »sådan ändring i § 17
mom. 1 i det för folkskollärarnas pensionsinrättning gällande reglementet, att såsom
tjänsteår för rätt till pension från nämnda inrättning må få räknas icke
blott den tid, under vilken lärare såsom ordinarie bestritt lärarebeställning vid
folkskola, utan även den tid utöver fem år, som han varit anställd med full tjänstgöring
vid någon till den allmänna folkskoleundervisningen hörande skola».

Bankoutskottet tillstyrkte och riksdagen biföll den Knngl. propositionen K
kungörelsen den 24 oktober 1913.

Riksdagens

beslut.

8. Prövning av pensionsrätten och skyldighet att avgå från tjänsten.

Riksdagen 1876. Såsom framgår av redogörelsen å sid. 318 fäste riksdagen
1876 vid beslutet om pensionsålderns sänkning det villkoret, »att folkskolläraren,
sedan han blivit berättigad till erhållande av hel pension, skulle vara skyldig att
från tjänsten avgå, så vida skolrådet ansåge hans fortsatta tjänstgöring icke vara
gagnelig för folkskolan».

Över riksdagens skrivelse i ärendet anmodade Kungl. Maj:t direktionen
för folkskollärarnas pensionsinrättning att yttra sig, och avstyrkte direktionen i

Se noten å sid. 319, punkt 3.

324

Riksdagens

beslut.

Riksdagen.

beslut.

utlåtande den 14 oktober nämnda av riksdagen uttalade villkor för pensionsålderns
sänkning frän 60 till 55 levnadsår. Någon dylik bestämmelse kom icke
heller med i k. kungörelsen den 24 november 1876.

Riksdagen 1804. Enligt K. kungörelsen den 1 juni 1894 rörande sjukvikaries
avlöningsförmåner skulle ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått 60 års
ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, då på grund
av sjukdomsfall behov av vikarie för honom eller henne inträder, ensam utgöra
vikariens avlöningsförmåner.

Med anledning därav beslutades följande tillägg till pensionsreglementets
§ 26 rörande prövning av lärares pensionär ätt:

Har folkskollärare uppnått sextio års ålder, äger vederbörande skolråd eller skolstyrelse,
ändock att läraren icke anmält sig önska att med pension från sin tjänst avgå, att,
med bifogande av förenämnda handlingar, hos direktionen begära dess beslut i fråga om
lärarens pensionsrätt. Varder läraren icke förklarad berättigad tiil hel pension, skall hänvisning
lämnas skolrådet eller skolstyrelsen att, i händelse av missnöje med beslutet, däri
hos Oss söka ändring. — K. kungörelsen den 1 juni 1894.

Riksdagen 1906. I den kungl. propositionen rörande folkskollärarnas löner
och pensioner vid denna riksdag yttrade ecklesiastikministern Fridtjuv Berg:

Någon skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten med pension finnes icke föreskriven
för denna lärarepersonal. En ändring i detta förhållande, vilket innebär en olikhet
mot vad som i allmänhet gäller beträffande tjänstemän, har föreslagits uti en del i ärendet
avgivna utlåtanden. Samtliga myndigheter hava nämligen hemställt om föreskrift därom,
att lärare eller lärarinna, som uppnått 60 års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad
till hel pension, skall vara skyldig att avgå från tjänsten. Iven jag anser, att den,
som vill komma i åtnjutande av de förbättrade löneförmånerna, bör åläggas en sådan skyldighet,
dock med den modifikationen att, därest vederbörande skolstyrelse finner den ifrågavarande
lärarens eller lärarinnans fortsatta tjänstgöring vara gagnelig för skolan, han eller
hon må även efter nämnda tid kvarstå i tjänsten.

; Riksdagen beslutade i överensstämmelse härmed, och infördes en dylik be stämmelse

i den b. kungörelsen om lärares avlöning den 14 september 1906.

Direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 22 november 1913 beträffande obotligt sjuk lärare hemställt, satt föreskrift
meddelas därom, att lärare eller lärarinna, som icke uppnått den för hel
pension stadgade levnadsålder, skall vara skyldig att avgå från tjänsten, där han
eller hon, efter att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet
eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, tinnes vara för framtiden oförmögen
till tjänstgöring».

Beträffande obotligt sinnessjuk lärares entledigande se sid. 3$0! K. kungörelsen
den 27 oktober 1911.

325

9. Framställning i pensionsfrågan 1912.

1 sin petition till Kungl. Maj:t den 24 maj 1912 rörande ny lönereglering
för folkskolans lärarekår yttrar centralstyrelsen för Sverges allmänna 1’olkskolläirareförening
beträffande pensionsfrågan:

Enligt § 2 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning är skoldistrikt förbundet
»att för var och en av där befintliga ordinarie folkskollärartjftnster i pensionsinrättningen
ingå efter högsta lönebelopp, varav lärare, på grund av tjänsteålder, enligt gällande
författningar äger att komma i åtnjutande». Eu lönereglering i enlighet med föreningens
önskan komme sålunda att medföra åtskilliga ändringar beträffande pensionen. Centralstyrelsen
finner sig endast i förbigående behöva påpeka detta, viss att Eders Kung]. Maj:t skall
vidtaga de åtgärder, som påkallas, för att den nuvarande proportionen mellan lön och pension
åtminstone icke må försämras.

F. Höjning i pensionsbeloppen för redan pensionerade

folkskollärare.

1. Lärare, som avgått från tjänsten med pension.

Genom 1898 års löneförbättring hade delaktighetsbeloppet i pensionskassan
höjts från 700 till 800 kronor och följaktligen hel pension ökats från 525
till 600 kronor. De, som blivit pensionärer före 1892, uppburo pensionsbelopp
växlande mellan 300 och 450 kronor.

I motion vid riksdagen 1900 hemställde rektor Hj. Sjövall, att samtliga
folkskollärares pensioner, vilka blivit fastställda efter lägre delaktighetsbelopp
än 700 kronor, skulle ökas till motsvarande delaktighetsbelopp, eller 525 kronor
för hel pension. Statsutskottet avstyrkte och riksdagen avslog dock motionen
med den motiveringen, att »det pensionsbelopp, som enligt gällande reglemente
blivit vederbörligen grundlagt och bestämt samt av pensionär tillträtts, icke sedermera
lämpligen bör nöjas».

Sedan pensionerade lärare i LinJcöpings stift under 1907 bos Kungl. Maj:t
petitionerat om förbättrade pensionsvillkor, hemställde direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning, som däröver avgav yttrande, att lärare, som avgått
före 1907, måtte erhålla understöd: de, som både mindre än 400 kronor, med 200
kronor, dock högsta pensionsbelopp 500 kronor; de, som både över 400 kronor men
icke 600 kronor, med 100 kronor, dock högsta pensionsbelopp 600 kronor.

Detta förslag upptogs i motion i andra kammaren vid riksdagen 1909 av

O. Hellström och Bob. Johansson, men blev det efter statsutskottets avstyrkande
av riksdagen avslaget.

Frågan upptogs ånyo vid riksdagen 1910, då Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister
P. E. Lindström) i proposition föreslog, att folkskollärare och folkskollärarinnor,
som före år 1907 erhållit avsked med pension må, efter särskild ansökan,
komma i åtnjutande av understöd till så stort belopp, att detta tillsammans med
pensionsbeloppet uppgår till 525 kronor (motsvarande delaktighetsbeloppet 700
Riksdagens kronor under 1892—1898), och vann detta förslag riksdagens bifall. K. kungöbeslut.
re)sen den ig juni 1910.

Då det anslag, som riksdagen för nämnda pensionsförbättring beviljat,
visade sig lämna överskott, hemställde Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister Fridtjuv
Berg) i proposition till riksdagen 1912, att understöden måtte höjas, så att understödsbeloppet
tillsamman med pensionen uppgår till 600 kronor (motsvarande
Riksdagens delaktighetsbeloppet 800 kronor under 1899—1900). Även denna framställning
beslut. laglig av riksdagen. K. kungörelsen den 10 juni 1912.

2- Lärare, som avgått från tjänsten före 1867.

Riksdagen har även alltsedan 1885 beviljat understöd åt gamla, behövande
folkskollärare, som avgått från tjänsten före 1867, sålunda före pensionsinrättningens
tillkomst. Understödsbeloppet sattes från början till högst 250
kronor samt höjdes från 1899 till 300 kronor och från 1901 till 350 kronor. Vid
riksdagen 1907 yrkades i motion av Emil Hammarlund, att maximibeloppet måtte
höjas till 450 kronor, men riksdagen beslutade en höjning till 400 kronor. På
Riksdagens förslag av Kungl. Maj:t höjdes understödsbeloppet vid riksdagen 1912 till 600
beslut. kronor. K. kungörelsen den 10 juni 1912.

Senare petitioner av pensionerade lärare. Den 9 mars 1912 inkom till Kungl.
Maj:t en framställning från 30 pensionerade folkskollärare med yrkande.

det Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och till 1912 års riksdag avlåta förslag
till sådan ändring i Kungl. Maj:ts förordning och reglemente den 30 nov. 1866 angående
folkskollärares pensionsinrättning särskilt dess 4 och i sammanhang därmed stående §§,

att till folkskollärares kontanta lön, sådan den i lag stadgas eller stadgad varder,
läggas värdet av de s. k. natura prestationerna, 400 kronor, samt att den så beräknade,
sammanlagda slutlönen lägges till grund för delaktighet i pensionsinrättningen;

att alla pensionerade folkskollärare tilldelas lika pension oberoende av den lön, de
vid avskedstagandet frånträtt, samt

att redan utfärdade pensionsbrev till pensionsinrättningen återställas och utbytas mot
pensionsbrev, som ej lyda å till visst belopp stipulerad pension utan å full pension till det
belopp, som lag stadgar eller kommer att stadga, eller å avkortad pension, vissa procent av
hel pension. — (Se sid. 571!)

327

I en petition inkommen till Kungl. Maj:t den 26 november 1913 hemställa
154 pensionerade folkskollärare, att pensionen måtte för dem, som avgått från
tjänsten före 1907, höjas till lika belopp som för dem, vilka avgå efter nämnda
tidpunkt, eller 1,013 kronor.

Båda dessa framställningar hava av direktionen över folkskollärarnas pen
sionsinrättning blivit avstyrkta, den förra genom utlåtande den 23 mars 1912 och
den senare den 17 december 1913.

G. Folkskollärarnas änke- och pupillkassa.

1. Kassans bildande.

Såsom framgår av redogörelsen å sidan 308 hade skoldistrikten och folkskollärarna
på 1850-talet motiverat sin ovillighet att göra några uppoffringar för
folkskollärarepensioneringen med bland annat den anmärkningen, att de planerade
pensionsinrättningarna ej tillika skulle omfatta lärarnas änkor och barn.

Tid efter annan framkommo sedermera från olika håll önskemål, att en
änke- och pupillkassa för folkskollärarna snarast måtte komma till stånd.

Riksdagen 1874. Vid denna riksdag väcktes tvänne motioner i ärendet. Herr
Carl Magni hemställde, »att reglerna för folkskollärnas pensionsinrättning så omarbetas,
att av de medel, som av kommunerna utgå till folkskollärarnas pensioner,
hälften må användas till kapitalbildning för en understödsfond åt folkskollärarnas
änkor och barn», och lektor H. II. Tornebladli föreslog, att riksdagen ville i skrivelse
anhålla, »att Kungl. Maj:t täcktes taga i förnyat övervägande frågan om
bildande av en pensionsanstalt för folkskollärares änkor och oförsörjda barn, huvudsak!
igen på grunder, att pensioneringen besörjes av folkskollärarna själva med
understöd av statsmedel, med skyldighet för blivande och rättighet för nuvarande
innehavare av ordinarie folkskolläraretjänst att såsom delägare i anstalten ingå». Riksdagens

Riksdagen beslutade ock utan meningsskiljaktighet i enlighet med herr beslut.
Törnebladhs motion.

Koinmittéutredning. Med anledning av riksdagens skrivelse den 19 maj 1874
tillsatte regeringen i september samma år den kommitté, som omnämnes å sid.

316, med huvuduppgift att »utarbeta och till Kungl. Maj:t avgiva förslag till reglemente
för en pensionsanstalt för folkskollärares änkor och barn», och avgav7 kommittén
detta sitt förslag den 30 december 1874.

Riksdagen 1875. I huvudsaklig överenstämmelse med kommittéförslaget framlade
nu regeringen (ecklesiastikminister G. Wennerberg) en k. proposition i ärendet,
vilken erhöll statsutskottets förord och riksdagens enhälliga bifall. För ända- Riksdagens
målet beviljades 56,000 kronor. beslut.

328

Med anledning härav utfärdade Kung!. Maj:t den 15 oktober 1875 reglemente
för folkskollärarnas änka- och pupillkassa, vars viktigaste bestämmelser voro
följande.

Såväl folkskollärare och folkskollärarinnor med ordinarie tjänst som ock
pensionstagare i folkskollärarnas pensionsinrättning skulle vara delägare i kassan.
Delaktighetsheloppet skulle vara lika med den lön, för vilken vunnits delaktighet
i folkskollärarnas pensionsinrättning. De årliga avgifterna sattes till: för folkskollärare
31/''» procent, för folkskollärarinna P/3 procent, för pensionerad folkskollärare
2x/2 procent och för pensionerad folkskollärarinna l1/4 procent av delaktighetsbeloppet.
Pensionerna skulle utgå efter följande grunder: för ensam änka
med 20 procent, för änka med barn med 30 procent, för ett barn med 10 procent och
för två eller flera barn med 20 procent av delaktighetsbeloppet. Barn ägde uppbära
pension intill 16 års ålder.

2. Ändringar i kassans reglemente.

1) Folkskollärarinnornas delaktighet.

Den första ändringen bestod däri, att folksko!lärinnas obligatoriska delägarskap
i kassan kom att upphöra. Vid riksdagen 1878 beslutades efter motion
av häradshövding A. W. Westerdal en skrivelse till Kungl. Maj:t härom, och vid
riksdagen 1880 framlade regeringen (ecklesiastikminister C. J. Thyselius) en proposition
med innehåll, att folkskollärarinna skulle befrias från skyldighet att vara
delägare i och betala avgifter till änke- och pupillkassa)!. Hon skulle dock äga
rättighet därtill.

Riksdagens Riksdagen biföll förslaget, och en k. kungörelse därom utfärdades den 12

beslut. jum 1880_

Folkskollärarinnorna ha sedan föga begagnat sig av rättigheten att vara
delaktiga i kassan. År 1911 hade endast 5 lärarinnor dylikt delägarskap.

2) Barnpensionärernas ålder.

Den andra mera betydande ändringen bestod däri, att den i § 13 bestämda
maximiålder, intill vilken barn efter avliden delägare må uppbära pension, höjdes
från 16 år till 18 år. Detta skedde vid riksdagen 1901, då regeringen (ecklesiastikminister
N. Claesson) med hänvisning till yrkanden av kassans revisorer och yttrande
av direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning föreslog, att ovannämnda
åldersgräns måtte höjas från 16 år till 21 år. Statsutskottet förordade
Riksdagens åldersgränsens sättande till 18 år, vilket ock blev riksdagens beslut. K. kunbeslut.
görelsen den 21 juni 1901. (Se vidare Bil. XIX).

3) Pensionernas storlek.

Slutligen har en höjning i änke- och pupillpensionerna kommit till stånd.

Redan vid riksdagen 1885 yrkade Sven Andersson i en motion i andra kammaren
en skrivelse till regeringen om utredning, huruvida icke en förhöjning i de från
kassan utgående pensionerna mätte komma till stånd. Denna motion avslogs, varemot
en liknande motion, avgiven vid riksdagen 18113 av Emil Hammarlund och
Fridtjuv Berg bifölls.

Med anledning av riksdagsskrivelsen 1893 framlade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister
G. F. Gill ja m) förslag om, att änka skulle erhålla 25 procent, änka
med barn 3772 procent, ensamt barn 127» procent och två eller flera barn 25 procent
av delaktighetsbeloppet.

Statsutskottet avstyrkte emellertid den kungl. propositionen, och frågan
föll vid avgörandet i riksdagen. Andra kammaren biföll den k. propositionen
med 127 röster mot 28, men första kammaren avslog den utan debatt.

Sverges allmänna folkskollärareförenings centralstyrelse ingick den 20 november
1906 till Kungl. Maj:t med en petition, vari begärdes, att änkepensionen skulle
utgå med 25 procent och barnpensionerna höjas i proportion därefter.

Riksdagen 1907. Med anledning av ovannämnda petition framlade nu Kungl.

Maj:t (ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld) en proposition i ärendet. Häri föreslogs,
att pensionerna för ensam änka eller för två barn skulle utgå med 25 procent,
för änka med barn samt för tre eller flera barn med 37* 2 procent samt för
ett barn med 127» procent av delaktighetsbeloppet, ävensom att dessa högre procentsatser
skulle tillämpas på redan utgående änke- och pupillpensioner.

Förslaget blev av riksdagen bifallet, och en k. kungörelse om motsvarande Riksdagens
ändring i §§ 21 och 22 av änke- och pupillkassans reglemente utfärdades den 28 beslut.
juni 1907.

Kassans revisorer föreslogo vid senaste revisionen (1912) en höjning i de utgående
pensionerna från 25 till SO procent.

En vid riksdagen 1877 av Lars Ersson väckt motion, att pensionerade lärare
måtte befrias från avgifter till änke- och pupillkassan avslogs.

42—131873. Lärarelönenämnden. 3.

330

H. Pensionernas utbetalande; delägare i kassorna; ekonomiska
förhållanden.

1. Pensionernas utbetalande.

Pensionerna från såväl folkskollärarnas pensionsinrättning som folkskollärarnas
änke- och pupillkassa utbetalas »halvårsvis i juni och december månader».

I anledning av lantränteriernas indragning med 1909 års utgång förordnade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 7 maj 1909, att pensioner från bl. a.
folkskollärarnas pensionsinrättning samt folkskollärarnas änke- och pupillkassa
må utgå till de pensionstagare, som så önska, genom postsparbankskontor i landsorten,
där pensionstagare är bosatt. Nämnda kungörelse innehåller de närmare
villkor, under vilka pension må från postkontor kunna lyftas, samt meddelande
om, vilka pensioner som äro från dylikt utbetalningssätt undantagna.

2. Läraregrupper, som äga delaktighet i pensionskassorna.

Tidsuppgifterna inom parentes angiva de reglementen, Kungl. kungörelser eller brev,
som röra delaktighet i pensionsinrättningarna.

1) Folkskollärarnas pensionsinrättning.

Ordinarie eller fast anställda lärare vid följande läroanstalter: Folkskolan
(30 nov. 1866). Högre folkskolan (30 nov. 1866). Folkskoleseminariernas övningsskolor
(31 dec. 1877; 28 juni 1907). Landstingens småskoleseminarier (9 aug.
1884). Privata småskoleseminarier (11 juni 1909). Statens småskoleseminarier
(22 juni 1911). Kommunala mellanskolan (8 dec. 1911). Lappmarks ecklesiastikverk
(12 sept. 1913).

Svenska mission ssällskapets skolor och barnhem i Lappland (20 dec. 1878).
Sällskapets för folkundervisningen befrämjande högre folkskola för flickor i Stockholm
(29 juni 1883; 24 mars 1898). Frimurarebarnhuset i Stockholm (7 sept.
1894). Anna Lisa Liedbecks uppfostringsanstalt i Lidköping (28 aug. 1900; 15
mars 1907). Sällskapet Eugeniahemmets skola (28 febr. 1906). (xustafsbergs
barnhusinrättning (14 aug. 1908). Axel och Sofia Alms barnhem i Kådan (14
aug. 1908). Åkerbrukskolonien Hall (13 okt. 1908). J. och C. Gr. Bolinders
mekaniska verkstads aktiebolags folkskola Kallhäll i Järfälla (31 jan. 1913).
Statens uppfostringsanstalt i Bona (13 juni 1913). Räddningshemmet på Hisingen
(29 juni 1906; 8 maj 1908). Malmö stads skyddshem för gossar och för flickor

(19 febr. 1909). Skyddshemmet, i Höreda (15 juni 1900). Skyddshemmet i Älvåsen
(26 april 1905). Skyddshemmet i Folåsa (15 juli 1905). Skyddshemmet i
Boda (15 febr. 1907; 6 juni 1912). Skyddshemmet i Mäshult (2 juni 1908).
Skyddshemmet i Kragenäs (14 febr. 1908). Skyddshemmet i Näsbyn (17 febr.
1911). Skyddshemmet i Åkerby (19 mars 1913).

2) Folkskollärarnas änka- och pupillkassa.

De tjänster för manliga lärare, som äro delaktiga i folkskollärarnas pensionsinrättning,
äro jämväl obligatoriskt delaktiga i folkskollärarnas änke- och
pupillkassa.

Därjämte äro manliga lärartjänster vid följande läroanstalter, vilka äro
delaktiga i dövstumlärarnas pensionsanstalt, delaktiga i folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa:

Dövstumskolorna (30 aug. 1905). Folkhögskolorna (28 juni 1907). Fristående
lantmannaskolorna (11 juni 1909). Sinnesslöanstalterna (22 juni 1911).
Yanföreanstalterna (10 juni 1912).

3. Pensionskassornas ekonomiska förhållanden.

Folkskollärarnas pensionsinrättning hade vid 1912 års slut en kapitalbehållning
av 24 260 400 kronor, och inkomsterna hade under nämnda år överstigit utgifterna
med 1 196 710 kronor. Statens bidrag till pensionsinrättningen är för 1914
bestämt till 681 892 kronor, vartill kommer ett tillskott å 20 000 kronor per år
för extra pensionsavgifter. Under åren 1867—1912 hade pensionsbrev utfärdats
till ett antal av 3 665, av vilka vid sistnämnda års slut 1 764 voro gällande.

Folkskollärarnas änke- och pupillkassa ägde vid slutet av 1912 en kapitalbehållning
av 9 595 605 kronor, och dess inkomster hade under året överstigit utgifterna
med 507 386 kronor. Statens bidrag till denna kassa är för 1914 upptaget
till 73 725 kronor. Under åren 1876—1912 hava pensionsbrev utfärdats till
ett antal av 1 633, av vilka vid årets slut 1 076 voro gällande.

Översikt över folkskollärarnas pensionsförhållanden från 1867.

Pensionsinrättningen			Änke- och pupillkassan 1
		Pensionsavgifter	Hel pen-sion (75 % av delaktig-hetsbe-loppet) 4			Lärarens avgifter	Pensionernas storlek6
	Obliga-				Obliga-
Tidsperioder	toriskt delak- tighets- belopp	Skoldi-strik-tens 2	Tjänst-inneha-varens 8	Tidsperioder	toriskt delak-tighets-bolopp 8	Ordina- rie (3 Va %)	Pensio- nerad (2 V> %)	1) Ensam änka 2) Två barn 9	1) Änka med barn 2) Tre eller flera barn	Ett barn 8
1867—1871 . . .	400	16	—	300	1876—1891 . . .	,$j 600	20	15	/ 120 \ (150)7	180 (225)	60 (75)
1872—1873 . . .	500	20	—	375
! 1874-1875 . . . 1	600	24	—	450	1892-1898. . .	700	23-33	17-50	1 140 \ (175)	210 (263)	70 (88)
1876-1891 . . .	600	30	—	450	1899-1900 . . .	800	26-6C	20	( 160 \ (200)	240 (300)	80 (100)
1892—1898 . . .	700	35	—	525
1899-1900. . .	800	40	—	600	1901—1906 . . .	1000	33-38	25	/ 200 \ (250)	300 (375)	100 (125)
1901—1906 . . .	1000	50	—	750	1907 ......	1350	• 45	33-75	/ 270 l (338)	405 (507)	135 (169)
[Lärare .	1350	67-50	33-75	1013
1907- {					1908—.....	1350	45	33-75	338	507	169
(Läninna	1200	60	30	900

1 Denna tablå avser endast de manliga lärarna. — 2 Åren 1867—1875 utgjorde dessa avgifter 4 % och från 1876 utgå de
med 5 % av delaktighetsbeloppet. — 8 Dessa avgifter utgöra 2 */> % av delaktighetsbeloppet. — 4 Erhölls 1867—1876 efter 60
levnads- och 30 tjänsteår men utgår från 1877 efter 55 levnads- och 30 tjänsteår. Avkortad pension se sid. 00. — 5 Lika med
delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen för motsvarande tid. — 6 Otgiorde åren 1876—1907 för änka 20 % och för ett barn
10 % av delaktighetsbeloppet samt utgå från 1908 med resp. 25 % och 12’6 %. — 7 Höjningen 1908 fick retroaktiv verkan, och
siffrorna inom parentes ange de pensionsbelopp, som nu utgå för de lägre delaktighetsbeloppen. — 8 Barnpensionärernas maxi§5
miålder var 1876—1901 16 år, men sattes från 1902 till 18 år. — 9 Före år 1908 »två eller flera» barn.

Framställningar till Kungl. Maj:t rörande löne- och pen sionsförbättringar.

Bland de petitioner rörande löner och pensioner vid folkskolorna, som av
Kungl. Maj:t remitterats till lärarelönenämnden, hava följande blivit omnämnda
i vederbörligt sammanhang i den föregående historiken, varvid de särskilda yrkandena
jämväl återgivits:

1) Från centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärare förening rörande ny
löne- och pensiousreglering för folkskolans och småskolans lärarepersonal (sid. 279).

2) Från samma förening angående tiden för lärarelönernas utbetalande (sid. 302).

3) Från centralstyrelsen för Sverges folkskollärarinneförbund med kompletterande
statistiska uppgifter, belysande behovet av löneförbättring (sid. 280).

4) Från vissa pensionerade folkskollärare angående förhöjning i de utgående pensionerna
(sid. 326).

Därjämte föreligga följande framställningar:

5) Från Svenska skolkökslärarinnornas förening med hemställan,

»att Eders Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med förestående omarbetning av nådiga
stadgar angående folkundervisningen i riket nu gällande bestämmelser vidtaga sådana ändringar,
att lärarinnor i huslig ekonomi med full tjänstgöring må i fråga om anställning, avlönings-
och pensionsförhållanden bliva likställda med ordinarie lärarinnor i övrigt.»

6) Från Stockholms slöjdlårarinneförening, som frambär önskemålet,

»att löner, pensioner och bidrag vid sjukdomsfall för lärarinna i kvinnlig slöjd måtte
bliva jämnställda med vad som kan bliva bestämt för lärarinna i huslig ekonomi.»

7) Från ordinarie lärarinnorna vid Stockholms folkskolor, fröknarna Gurli d’Aubigné.
Torborg Bäckström, Anna Ljungberg, Irene Sidner och Alice Rietz, vilka hemställa, att
de såsom tjänsteår för erhållande av pension från folkskollärarnas pensionsinrättning måtte
få räkna sig till godo viss föregående tjänstgöring vid statsunderstödda privatskolor.

Flertalet av ovanstående framställningar finnas i sin helhet återgivna längre
fram i detta band, sid. 501—592.

334

Kronologiskt register

över i denna historik åberopade författningar.

1842	juni	18.	K.
1846	mars	13.	K.
1853	sept.	29.	K.
1855	febr.	23.	K.
1859	okt.	21.	K.
1860	dec.	29.	K.
1862	dec.	5.	K.
1863	dec.	11.	K.
1864	dec.	16.	K.
1865	april	28.	K.
1866	nov.	30.	K.
1869	okt.	15.	K.
1871	juni	22.	K.
1873	sept.	2.	K.
1873	sept.	2.	K.
1874	jan.	23.	K.
1874	maj	29.	K.
1874	maj	29.	K.
1875	juni	16.	K.
1875	okt.	15.	K.
1875	okt.	15.	K.
1875	dec.	31.	K.
1876	nov.	24.	K.
1877	sept.	10.	K.

Sid.

stadgan ang. folkundervisningen i riket........ 260, 292, 304

kung. ang. den under namn av folkskoleavgift till församlingarna överlåtna
andelen av personliga skyddsavgiften..........292

kung. ang. förändrad lydelse av §§ 1, 4, 5 och 6 i folkskolestadgan
den 18 juni 1842 ................... 261

cirk. till domkapitlen ang. reglementen för pensionskassor inom

stiften för folkskollärare..................308

kung. ang. folkskollärarinnors anställande som ordinarie.....261

kung. ang. förändrad lydelse av § 4 mom. 1 och 2 i folkskolestadgan
av den 18 juni 1842 ............... 281, 289

cirk. ang. planteringsland för folkskollärare..........288

kung. ang. löneförhöjning för examinerade folkskollärare . . . 262, 293

cirk. ang. anslag till folkskollärares avlönande.........262

brev. ang. normalritningar för folkskolebyggnader........284

reglemente ang. folkskollärarnas pensionsinrättning.....312, 330

cirk. ang. trädgårdsland vid folkskolorna...........288

kung. ang. löneförhöjning åt äldre examinerade lärare vid folkskolor
och om lönetillskott av allmänna medel åt lärare vid folkskola och

småskola.................. 264, 281, 293, 296

kung. ang. ändring i § 4 mom. 1, 5 och 6 av folkskolestadgan 265,

281, 287, 296

kung. ang. lönetillskott av allmänna medel åt folkskollärare . . . 265
kung. ang. ändring av §§ 2, 3, 4 och 28 i reglementet för folkskollärarnas
pensionsinrättning.................312

kung. ang. ändrad lydelse av § 4 mom. 1 i folkskolestadgan . 266, 296

kung. ang. ändring i mom. 2 av K. kung. den 2 sept. 1873 angående
lönetillskott av allmänna medel åt folkskollärare......266

kung. ang. lönetillskott av allmänna medel åt folkskollärare . . . 294
kung. ang. ändringar av reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
.......................313, 315

reglementet för folkskollärarnas änke- och pupillkassa......328

kung. ang. ändring av § 6 mom. 7 av folkskolestadgan.....266

kung. ang. ändring i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
.......................319, 324

kung. ang. ersättning till lärare för tjänstgöring utöver åtta månader 282

1877	dec.	31.
1880	juni	12.
1883	juni	1.
1883	juni	29.
1884	aug.	9.
1885	juni	5.
1885	juni	5.
1887	nov.	18.
1891	okt.	5.
1894	juni	1.
1894	juni	1.
1897	dec.	10.
1898	maj	27.
1900	juni	1.
1900	juni	1.
1900	juni	1.
1900	dec.	7.
1901	maj	31.
1901	juni	21.
1902	juni	13.
1905	aug.	30.
1906	sept.	14.
1906	sept.	14.
1906	sept.	14.
1906	sept.	14.
1907	juni	28.
1907	juni	28.

Sid.

K. dirk. ang. delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärare

i folkskoleseminariernas övningsskolor............330

K. kung. ang. ändring av § 1 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning.
.......................328

K. kung. ang. ändring i § 58 och upphävande av § 59 i folkskolestadgan
av den 20 jan. 1882 ................. 292

K. kung. ang. ändrad lydelse av K. kung. den 20 jan. 1882 rörande

lönetillskott åt lärare och lärarinnor .. •.........270

K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärare

vid landstingens småskoleseminarier.............330

K. kung. ang. ändrad lydelse av § 1 i K. kung. den 20 jan. 1882 ang.

avlöning åt lärare och lärarinnor............ 271, 290

K. kung. ang. lönetillskott för lärare och lärarinnor........271

K. kung. ang. tiden för utbetalning av lärarelönerna........301

K. kung. ang. avlöning och statsbidrag åt lärare och lärarinnor . . .272

K. kung. ang. avlönande av vikarie vid tjänstledighet för ordinarie lärare

vid folkskola på grund av sjukdom............ 299, 324

K. kung. ang. ändring av § 26 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
•.....................324

K. stadgan ang. folkundervisningen i riket............297

K. kung. angående avlöning och statsbidrag åt lärare och lärarinnor 274, 296

K. kung. ang. avlöning åt lärare vid folk- och småskolor .... 275, 296

K. kung. ang. statsbidrag till avlöning åt lärare . . . .......275

K. kung. ang. avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola
under tjänstledighet på grund av sjukdom........301

K. kung. ang. bestämda tider för lärarelönernas utbetalande.....301

K. kung. ang. tjänsteårsberäkning i vissa fall för folkskollärare . . . 297

K. kung. ang. ändring i reglementet för folkskollärarnas änke- och pupillkassa
..........................328

K. kung. ang. tjänsteårsberäkning för lärare vid folkskola för uppflyttning
i högre lönegrad...................297

K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för

dövstumskollärare............... 331

K. kung. ang. ändrad lydelse av kung. den 1 juni 1900 ang. avlöning

åt lärare.................. 278, 283, 289, 324

K. kung. ang. ändrad lydelse av kung. den 1 juni 1900 ang. statsbidrag
till avlönande av lärare.............. 278, 294

K. kung. med viss föreskrift rörande avlönande av vikarie för vissa

lärare.........................299

K. kung. ang. ändrad lydelse av reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
......................315

K. kung. ang. ändrad lydelse av kung. ang. avlönande av vikarie för
lärare vid folkskola eller småskola under tjänstledighet på grund

av sjukdom.......................300

K. kung. ang. ändrad lydelse av reglementet för folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa......................329

336

Sid.

1907 juni 28. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för

lärarepersonalen vid folkhögskolorna.............331

1907 juni 28. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärarna

i folkskoleseminariernas övningsskolor............330

1909 maj 7. K. kung. ang. utbetalning av pensioner genom postsparbanken .... 330
1909 juni 11. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för

lärare vid fristående lantmannaskolor.............331

1909 juni 11. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärare personalen

vid privata småskoleseminarier . •.........330

1910 juni 18. K. kung. ang. ändring av kung. ang. avlönande av vikarie för lärare

under tjänstledighet på grund av sjukdom . •........301

1910 juni 18. K. kung. ang. understöd åt behövande pensionerade folkskollärare och

folkskollärarinnor.....................326

1911 juni 22. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärare personalen

vid statens seminarier i Murjek och Haparanda .... 330
1911 juni 22. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för

lärarna vid sinnesslöanstalterna...............331

1911 okt. 27. K. kung. ang. ändring i § 15 av reglementet för folkskollärarnas pen -

1911 dec. 8. K. kung. ang. avlönings- och pensionsförhållandena för lärarepersonalen

vid kommunala mellanskolor................330

1912 juni 10. K. kung. ang. vissa äldre behövande från folkskollärarnas pensionsin rättning

pensionerade folkskollärare.............326

1912 juni 10. K. kung. ang. understöd åt äldre, före 1867 avgångna lärare .... 326

1912 juni 10. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för

lärarna vid vanföreanstalterna................331

1913 okt. 24. K. kung. ang. ändring i § 17 av reglementet för folkskollärarnas pen sionsinrättning

....... 323

1913 sept. 12. K. kung. ang. delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för tjänste innehavare

i Lappmarks ecklesiastikverk...........330

1914 sept. 14. K. kung. ang. ändrad lydelse av kung. den 1 juni 1900 ang. statsbidrag

till lärarelönerna.....................295

Bil. XXYII.

Historik rörande småskollärarkårens avlönings- och
pensionsförhållanden

Anna Olsson.

43—131ST3. Lärurelöneitärmden. 3.

33!*

INNEHÅLL.

Sid.

1. Löneförhållandena................................-Ml

A. Den egentligt, lönen...............................341

1) Den för åtta månaders årlig lästid bestämda avlöningen..........341

1. Växlande lönebelopp utan något fastställt minimum............341

Riksdagen 1875. Riksdagen 1878. Riksdagen 1880.

2. Lönen sättes till minst 300 kr. jämte ett ålderstillägg å 50 kr........343

Riksdagen 1896. Riksdagen 1897.

3. Ett andra ålderstillägg erhålles......................345

Svergcs allmänna folkskollärareförening tar upp lönefrågan. Riksdagen 1900.

4. Grundlönen sättes till 350 kr.; ålderstilläggen förbli oförändrade.....346

Riksdagen 1903. Sverges allmänna folkskollärareförening söker verka för höjning
av grundlön och ålderstillägg. Småskollärarinnepetitionen 1903. Riksdagen 1904.

5. Grundlönen sättes till 500 kr., slutlönen till 680 kr.............348

Till Kungl. Maj:t inkomna petitioner. Riksdagen 1907. Riksdagen 1908.

6. Framställningar till Kungl. Maj:t rörande ny lönereglering........351

Sverges allmänna folkskollärareförenings petition.

2) Ersättning för undervisning utöver åtta månader om året.........352

Riksdagen 1876. Riksdagen 1877.

B. Naturaförmåner .................................353

Riksdagen 1896. Riksdagen 1897. Riksdagen 1908. Normalritningar för folkskolebyggnader.
Önskemål från lärarhåll. Tolkning av gällande bestämmelser.

C. Statens och kommunernas bidrag till läraravlöningen..............357

Riksdagen 1871. Riksdagarna 1875, 1877 och 1880. Riksdagen 1886. Riksdagen 1887.
Riksdagen 1908. Riksdagen 1911. Riksdagen 1913. Riksdagarna 1914.

D. Tjänstårsberäkniug för lönetur..........................359

E. Behållen lön vid tjänstledighet för sjukdom...................359

Riksdagen 1899. Riksdagen 1900. Riksdagen 1904. Riksdagen 1910.

F. Vikarierande lärares avlöning..........................361

Riksdagen 1900. Riksdagen 1904. Riksdagen 1908.

G. Lönernas utbetalande...............................362

Tidigare bestämmelser. Nu gällande bestämmelser.

Översikt över de lagstadgade minimilönerna jämte statsbidragen till dessa för
den s. k. ordinarie lärarpersonalen vid småskolan.................363

340

Sid.

II. Pensionsförhållandena.............................364

A. Försök till bildande av en pensionsinrättning..................364

Petition frän Sverges allmänna folkskollärarefSrening. Riksdagen 1886. Riksdagen 1887.
Enskilda kassor bildas. Folkskollärarmötet 1888. Riksdagen 1889.

B. Småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt upprättas...........367

En kung! kommitté får frågan om hand. Riksdagen 1892.

C. Ändringar i reglementet.............................369

1. Höjning av understödsbelopp och avgifter...................369

Riksdagen 1898. Riksdagen 1900. Sverges allmänna folkskollärareförening verkar
för höjande av understödsbeloppet. Riksdagen 1905. Riksdagen 1906. I petitioner
framställda önskemål och av dessa föranledda utredningar. Riksdagen 1908.

2. Pensionsåldern.................................374

Riksdagen 1907.

3. Tjänstårsberåkning...............................375

Riksdagen 1894. Riksdagen 1895.

4. Skyldighet att avgå från tjänsten.......................377

5. Framställning i pensionsfrågan 1912......................377

D. Höjning i pensionsbeloppen för redan pensionerade småskollärare.......378

E. Pensionernas utbetalande; delägare i kassan..................378

1. Pensionernas utbetalande............................378

2. Lärargrupper, som, äga delaktighet i kassan..................378

Översiktstabell över pensionerna från 1893 ................... 379

Särskild framställning.............................379 I

I historiken åberopade författningar......................380

I. Löneförhållandena.

o41

Bestämmelserna om avlöningsförmånerna för småskolans lärare och lärarinnor
voro länge mycket godtyckliga.

Då staten år 1872 började lämna bidrag till småskolekårens avlöning, inträdde
dock en viss reglering av lönebeloppen därigenom, att vissa villkor även
beträffande avlöningen uppställdes för statsbidrags utbekommande.

Om några naturaförmåner fanns intet stadgat förrän 1897.

Yad beträffar avlöningsmedlens utgående, så gäldades dessa under småskolans
första tid enbart av kommunerna, men sedan 1872 har staten bidragit med en del.
Övertidsersättningen och naturaförmånerna ba alltid lämnats av skoldistrikten.

A. Deri egentliga lönen.

1) Den för åtta månaders .årlig lästid bestämda avlöningen.

1. Växlande lönebelopp utan något fastställt minimum På

grund av riksdagsbeslut utfärdades den 29 sept. 1853 en förordning
med innehåll, att »där byar, hemman, torp eller lägenheter äro så avlägsna, att
dithörande barn icke utan svårighet kunna begagna den med godkänd lärare försedda
skolan, må mindre skolor, fästa eller flyttbara, inrättas och förses med
lärare eller lärarinnor». Det var dock först 1858, som skoldistrikten allmänt
ägde att inrätta småskolor såsom underlag för egentliga folkskolor.

Under småskolans första tid sköttes undervisningen därstädes av lärare och
lärarinnor, vilka i regel icke erhållit någon seminarieutbildning, varför också
lönerna voro mycket obestämda. Det bette nämligen, att »lönen för dessa lärare
skulle bestämmas genom avtal.»

342

Årligen ingingo ett stort antal skoldistrikt till Kungl. Maj:t med begäran
om statsanslag för inrättande av småskolor. Med anledning bärav beslutade 1871
års riksdag (kungl. kungörelsen den 22 juni samma år), att statsbidrag till småskolor
skulle utgå i direkt förhållande till antalet lärarkrafter och, under förutsättning
att läraren eller lärarinnan åtnjöte i årlig lön minst 150 kr. och var
med undervisningen sysselsatt minst 8 månader om året, utgöras av 75 kr. årligen
för varje skola. Någon bestämd minimilön tillerkändes dock ej härigenom åt
småskolans lärare och lärarinnor.

Riksdagen 1875. Vid denna riksdag väcktes förslag, vilka ledde därhän, att
riksdagen med 120,000 kr. höjde statsanslaget till avlöningen åt lärare och lärarinnor
vid småskolor samt biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

I den kungl. kungörelse, som i anledning härav utfärdades den 16 juni 1875,
heter det:

Såsom bidrag till avlönande av lärare eller lärarinna vid småskola samt av biträdande
lärare eller lärarinna vid folkskola må skoldistriktet, under villkor att sådan lärare eller
lärarinna i årlig lön uppbär minst 200 kr. och är med undervisningen sysselsatt minst åtta
månader av året, åtnjuta ett årligt statsanslag av 100 kr., vilket anslag kan höjas med 25
kr., om skoldistriktet tillskjuter ett liknande belopp.

Den lön, till vilken statsbidrag kunde erhållas, varierade sålunda mellan
200 och 250 kr.

Riksdagen 1877. Redan vid denna riksdag kom frågan om avlöningen åt småskolans
lärare åter fram. Då beslutades, att statsbidraget till avlönande av lärare
och lärarinnor vid småskolor ytterligare kunde höjas med 25 kr., så att det uppgick
till 150 kr., om skoldistriktet tillsköte ett lika stort belopp och under villkor, att
läraren eller lärarinnan genom offentlig prövning ådagalagt sig hava inhämtat de
kunskaper, som förvärvades genom begagnande av sju månaders undervisning vid
något av staten eller landsting underhållet seminarium, i vilket vissa angivna insikter
och färdigheter meddelades. Denna prövning finge anställas vid statens seminarier
eller, i närvaro av sakkunnig, vid landstingsseminarier. Med de lärare och
lärarinnor, som, innan 1878 års författning begynt tillämpas, blivit vid småskola
anställda, kunde nämnda prövning verkställas jämväl av vederbörande folkskolinspektör.
Kungl. kungörelsen den 11 januari 1878.

Riksdagen 1880. Som ovan nämnda bestämmelse blott gällde lärare och
lärarinnor vid småskolor, väcktes vid denna riksdag förslag om, att samma bestämmelse
skulle tillämpas jämväl ifråga om biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor samt lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor. Detta blev också av
riksdagen godkänt. Kungl. kungörelse därom utfärdades den 21 mars 1881.

Genom dessa beslut kom sålunda den lön för ovannämnda lärarkategorier,
till vilken statsbidrag kunde erhållas, att utgå med belopp å 200, 250 eller 300
kronor. Men någon bestämd minimilön var ännu icke fastslagen.

2. Lönen sättes till minst 300 kr. jämte ett ålderstillägg å 50 kr.

Riksdagen 1896. Av kontraktsprosten C. G. GrundeU väcktes vid denna
riksdag i andra kammaren motion om förbättring av lönerna för småskolepersonalen
och med den likställda lärare.

Han påyrkade en bestämd minimilön och ansåg, att en sådan å 300 kr.
icke kunde anses vara för högt tilltagen. Med statistiska uppgifter påvisades,
att år 1894 funnos av ovan nämnda lärare 7,408, och av dessa hade 921 mindre
än 300 kr. i lön.

»Är det då skäligt och med skolans välförstådda intresse förenligt», frågade motionären,
satt församlingar fortfarande, med stöd av gällande författningar, kunna till 250, ja 200 kr,
begränsa lönen för de lärare och lärarinnor, vilka i småskolan hava sig ålagt det dryga,
tålamodsprövande och ansvarsfulla arbetet att lägga den grund, på vilken hela folkbildningen
vilar?» Vidare ansåg han, att då ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolan efter 5 år voro
berättigade till en löneförhöjning av 100 kr., borde det ej synas oskäligt, om åt lärare och
lärarinnor vid småskolor m. fl. kunde efter 10 års oförvitlig tjänstgöring beviljas ett ålderstillägg
å 50 kr.

Motionens behandling i riksdagen föranledde, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och
på vilka villkor avlöningen för biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor
samt lärare och lärarinnor vid småskolor skulle kunna regleras, och därvid taga
i övervägande, huruvida deras lönevillkor kunde så bestämmas, att den kontanta
lönen för dem ej understege 300 kr., samt att de berättigades att efter tio års
oförvitlig tjänstgöring erhålla ett ålderstillägg av 50 kr., ävensom att för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, vartill berörda utredning kunde föranleda.

Riksdagen 1897. Av de myndigheter, vilka erhöllo tillfälle att yttra sig över
ovan nämnda motion och skrivelse, ansågo de flesta, att de skål, som motionären
anfört för sitt förslag, tydligt ådagalagt önskvärdheten av en reglering och förbättring
av löneförmånerna för ifrågavarande lärare.)

Några röster höjdes dock emot de föreslagna lönebeloppen. Så var t. ex. Konungens befallningshavande
i Malmöhus län tveksam, om det föreslagna ålderstillägget å 50 kr. vore för
lärarinnornas på landsbygden anständiga bärgning nödvändigt, men tillstyrkte det dock under
uttalande, att denna löneförbättring borde betraktas såsom en sporre till ett ihärdigt och
omsorgsfullt arbete.

344

Av de olika myndigheterna hade också framställts eu del olika specialförslag, varibland
även det, att biträdande lärare vid folkskolor samt lärare vid mindre folkskolor borde
ha större lön än småskolans lärare.

Efter sålunda verkställd utredning framlades vid 1897 års riksdag en kunglig
proposition i frågan.

Vederbörande departementschef, statsrådet G. F. Gilljam, yttrade däri bland

annat:

»Även om det å ena sidan måste medgivas, att de lärare, varom nu är fråga, kunna
med åtnjutande av nuvarande löneförmåner draga sig fram, om de iakttaga stor sparsamhet
och underkasta sig ett även för deras ställning indraget liv, synes det mig dock å andra
sidan icke obilligt, om de erhölle så stor tillökning i sina inkomster, att det för dem bleve
möjligt att för ålderns dagar spara något och därigenom erhålla ett väl behövligt tillskott
till det ålderdomsunderstöd, vartill de i övrigt äro berättigade. I förhållande så väl till de
kostnader, de måste underkasta sig för att vinna behörighet till sina befattningar, som till
det viktiga och mödosamma arbete, som åligger dem, torde de med allt skäl kunna räknas
bland de lågt avlönade, även om de erhålla den löneförbättring, som nu blivit föreslagen.

Vidare framhöll departementschefen, att det av en del myndigheter framställda
förslaget att medgiva rätt till ålderstillägg redan efter fem år ej vore
förenat med klok hushållning. Dessutom ansågs, att då samma behörighet krävdes
av lärare vid småskola som av biträdande lärare vid folkskola och lärare vid
mindre folkskola borde i lag bestämmas lika stor minimilön för dessa grupper av
lärare och detta så mycket hellre, som man annars kunde befara, att man genom
att stadga större löner för läraren i mindre folkskolan än för läraren i småskolan
mången gång skulle göra mindre folkskolan, som endast vid undantagsförhållanden
får upprättas, och som har en mera provisorisk karaktär, fastare än önskligt och
behövligt vore.

Beträffande de oexaminerade lärarna framhölls, att om man ville komma
därhän, att endast examinerade lärare anställdes, borde man göra skillnaden
mellan de examinerades och de oexaminerades löner så stor, att däri läge en
maning att underkasta sig de kostnader och det arbete, som krävdes för att vinna
den behörighet, som berättigade till erhållande av den högre lönen.

Kungl. Maj:t föreslog, att oexaminerad lärare för åtta månaders undervisning
skulle erhålla minst 250 kr. i lön, samt att examinerad lärare för undervisning
under lika lång tid skulle erhålla minst 300 kr. med rätt till ålderstillägg
av 50 kr. efter tio års oförvitlig tjänstgöring.

Sammansatta stats- och lagutskottet fann framställningen välbetänkt och
tillstyrkte de föreslagna bestämmelserna. Förslaget bifölls av riksdagens båda
kamrar enhälligt och utan diskussion.

Med anledning härav utfärdades de kungl. kungörelserna den 28 maj 1897
rörande avlöning och statsbidrag för småskolekåren.

Samtidigt utfärdades ock nya bestämmelser angående småskollärarinneutbildningen,
i vilka bl. a. stadgades, att rätt till provs avläggande inför folkskolinspektör
enligt kungl. kungörelsen den 11 jan. 1878 skulle upphöra med 1808 års utgång.

3. Ett andra ålderstillägg erhålles.

Sverges allmänna folkskollftrareförening tar upp lönefrågan. Ehuru 1897 års
löneförbättring hälsades med glädje av den stora småskolekåren, var dock lönen
fortfarande alldeles otillräcklig. För att möjligen utverka en löneförbättring,
varigenom åtminstone ett existensminimum skulle beredas småskolans lärarpersonal,
tog centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening ärendet
om hand under 1899 för att utreda det tillsammans med folkskollärarnas lönefråga.

Då det ansågs av vikt, att frågan kom fram redan vid 1900 års riksdag,
beslöt centralstyrelsen att söka verka för, att en riksdagsmotion komme till stånd
i enlighet med de önskemål, som av de olika kretsarna inom föreningen uttalats.
De två medlemmar av föreningens centralstyrelse, som tillika voro riksdagsmän,
anmodades att härom samråda med andra för frågan intresserade riksdagsmän.
I enlighet härmed sökte också hrr Emil Hammarkind och Fridtjuv Berg att föra
frågan vidare.

Riksdagen 1900. På grundvalen av en utredning, verkställd av Sverges allmänna
folkskoilärareförening, väcktes vid denna riksdag en motion om löneförförbättring
för småskolans lärare. Motionärerna föreslogo grundlönens höjande
med 50 kr.

Med motionen, som var undertecknad av 53 riksdagsmän i andra kammaren,
följde den nyssnämnda utredningen. De statistiska uppgifter, som genom
denna utredning erhållits rörande löneförhållandena för kvinnliga grovarbetare
samt kvinnliga yrkesarbetare och kvinnliga skrivbiträden m. 11., gåvo vid handen,
att grovarbeterskornas årliga medelinkomst visserligen stannade vid ungefär 379
kr., men att yrkesarbeterskornas uppgick till 553 kr. och skrivbiträdenas m. fl.
till 694 kr. I betraktande härav ansågo motionärerna en begäran om höjande av
småskollärarnas löner böra anses väl befogad.

Sammansatta stats- och lagutskottet stannade vid att föreslå ett nytt ålderstillägg
å 50 kronor att utgå efter femton års oförvitlig tjänstgöring.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen. Kungl. kungörelse därom utfärdades
den 1 juni 1900.

44—131873. Lärareiönenämnden.

346

4. Grundlönen sättes till 350 kr.; ålder stilläggen förbli oförändrade.

Riksdagen 1903. Av P. Zimdahl väcktes vid denna riksdag motion om, att
ifall skoldistriktet ville öka grundlönen till 400 kr., det måtte, under förutsätt
ning att de i den kungl. kungörelsen den 1 juni 1900 i övrigt föreskrivna villkoren
blivit av skoldistriktet fullgjorda, äga att av statsmedel bekomma två tredjedelar
även av denna summa.

Sammansatta stats- och lagutskottet ville icke förneka, att någon förbättring
i avlöningen för ifrågavarande tjänstinnehavare kunde vara av behovet påkallad,
men innan eu sådan beviljades borde en undersökning äga rum angående
lämpligaste sättet för löneförbättringens genomförande ävensom de kostnader för
statsverket, som därav skulle föranledas, och den inverkan, som de förändrade avlöningsbestämmelserna
skulle utöva på bidragen till småskollärares m. 11. ålderdomsunderstödsanstalt.
Utskottet föreslog därför, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om en dylik utredning.

Vid ärendets behandling inom riksdagen anmärkte Emil Hammarlund,
att skrivelseförslaget vore oantagligt. Riksdagen borde nämligen, då den skreve
till Kungl. Maj:t, säga bestämt, i vilken riktning den önskade en förändring.

Vilken inverkan en sådan förändring skulle utöva på statens utgifter, kunde ingen
lämna tillförlitligt svar på, emedan här ej vore fråga om en obligatorisk förhöjning utan en
sådan, som vore beroende på församlingarnas beslut. Enligt gällande författningar utginge
ålderdomsunderstödet icke med någon viss procent av lönen, varför en höjning i statsbidraget
eller lönen icke inverkade på understödet. Om en dylik skrivelse bleve avlåten skulle
den dessutom bliva ett hinder för en verklig förbättring i småskollärarinnornas lönevillkor,
då denna fråga inom kort måste komma fram i riksdagen.

Med hänsyn till det sagda yrkades av hr Hammarlund avslag på såväl
utskottets hemställan som motionen. Riksdagen beslutade ock i överensstämmelse
med hr Hammarlunds yrkande.

Sverges allmänna folk skol lärareförening söker verka för höjning av grundlön och
ålderstillägg. Under 1902 hade till nämnda förenings centralstyrelse inkommit
motioner angående ny lönereglering. De flesta motionärerna föreslogo en grundlön
av 400 kr. Vad ålderstilläggen beträffade, föreslogos dels två sådana å 100
kr., dels två å 50 kr. och dels tre å 50 kr. vartdera.

Kör att vinna enighet i önskningarna beslutade centralstyrelsen, att denna
fråga i likhet med folkskolepersonalens lönefråga skulle hänskjutas till Sverges
allmänna folkskollärareförenings ombudsmöte, som hölls i Stockholm 1903. Detta
möte uttalade följande önskemål:

att examinerad lärarinnas grundlön borde utgå med 450 kr.; att examinerad lärarinna
borde erhålla tre ålderstillägg å 100 kr. efter tio, femton och tjugo tjänstår, men sedan
småskollärarinna blivit ordinarie, efter fem, tio och femton ordinarie tjänstår; att ålderstillläggen
borde helt och hållet utgå av statsmedel; att oexaminerade lärarinnor ej borde vid
småskolor anställas; och att de då tjänstgörande oexarninerade lärarinnorna borde erhålla 450
kronors lön men utan ålderstillägg.

Sinåskollärarinnepetitiouen 1903. Innan ärendet hunnit utsändas till behandling
inom föreningen, hade föranstaltats en petition inom småskolekåren, vilken
petition inlämnades till Kungl. Maj:t på hösten 1903.

I denna framställning begärdes, att den lagstadgade minimilönen för lärare
vid småskolor och mindre folkskolor samt för biträdande lärare vid folkskolor
måtte höjas till 400 kr., och att de två ålderstilläggen å 50 kr. vartdera måtte
utbekommas efter fem och tio års tjänstgöring.

Över den till Kungl. Maj:t gjorda framställningen sattes folkskolinspektörerna,
länsstyrelserna och domkapitlen i tillfälle att yttra sig. Av dessa myndigheter
tillstyrkte de allra flesta den begärda löneförbättringen. Därvid framhölls
av några, att denna lärarpersonal vore i oavvisligt behov av löneförhöjning, då
den dåvarande lönen vore alldeles otillräcklig, tiderna dyra, de gamla naturabidragen
i form av gåvor från barnens hem bortfallna, skuldsättning för utbildningen
vanlig på grund av förlängda kurser och dyrare inackorderingsavgifter, och att
en löneförhöjning kunde medföra gagn även för själva skolundervisningen, i det
att framgångsrikt arbete i skolans tjänst ej kunde fullgöras av lärare och lärarinnor,
som måste täras av bekymmer för det dagliga brödet.

Riksdagen 1904. En kungl. proposition i ärendet framlades vid denna riksdag.
I denna yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet, Carl von Frusen, att han
liksom de flesta myndigheter, som yttrat sig, ansåg, att den lagstadgade minimilönen
för ifrågavarande lärarpersonal vore otillräcklig för bestridande av de oundgängliga
levnadskostnaderna, vilken otillräcklighet bleve så mycket mer påfallande,
om man jämförde denna lärarpersonals löneförmåner med den tjänande arbetsklassens.

Men enär en sådan höjning, som den begärda, medförde ökade utgifter för församlingarna,
måste den ske med en viss försiktighet, på det församlingarnas intresse
att skaffa folkskolan det behövliga underlaget av småskola icke skulle förminskas,
varav folkskolan utan tvivel skulle lida. Med hänsyn såväl härtill som
till den stora kostnaden för statsverket och då lärarpersonalen vid småskolan
icke vore för skolarbete upptagen mer än åtta månader om året och således, enligt
statsrådets mening, borde hava tillfälle till någon extra förtjänst, ansåg han, att
man borde stanna vid en ökning av den lagstadgade minimilönen för examinerade
lärare och lärarinnor i lägsta lönegraden med 50 kr. eller till 350 kr.

348

Sammansatta stats- och lagutskottet tillstyrkte det kungl. förslaget, vilket
också utan diskussion blev godkänt av båda kamrarna.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades kungl. kungörelsen den 10
juni 1904. De småskollärare in. fl., som haft en begynnelselön av 300 kr., fingo
alltså denna förhöjd till 350 kr. med behållande av de båda ålderstilläggen å vartdera
50 kronor. Högsta lönen för examinerad lärare utgjorde alltså efter femton
års tjänstgöring 450 kr.

För oexaminerad lärare blev grundlönen fortfarande 50 kr. lägre än för
examinerad och utgjorde således 300 kr. utan ålderstillägg.

5. Grundlönen sättes till 500 kronor, slutlönen till 680 kronor.

Trots den genom löneregleringen 1904 vidtagna förbättringen voro lönerna
allt för knappa och stodo ej i rimligt förhållande till de alltjämt stegrade levnadskostnaderna,
varför också under åren 1906 och 1907 en del till småskolekårens
förmån avgivna förslag till löneförbättring framkommo.

Till Kungl. Maj:t inkomna petitioner. Uti underdånig framställning den 12 nov.
1906 påkallade centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet och välvilja i fråga om småskolans lärarkår och med denna
likställda kategorier av lärare. I sådant hänseende anfördes bland annat följande:

»att med hänsyn till rådande höga levnadskostnader, vilka gjorde sig kännbara icke
blott i städerna utan även på landsbygden, där löntagare mångenstädes både ytterst svårt att
kunna erhålla de förnödenheter, som erfordrades för det dagliga uppehället, kunde man utan
överdrift påstå, att småskolepersonalens löner vore alldeles otillräckliga för att kunna bereda
sina innehavare anständig bärgning,

att en väsentlig orsak till den bland småskollärarinnorna allmänna blodfattigdomen och
neurastenien vore att söka uti den ytterliga sparsamhet, som de ofta måste ålägga sig, och
som icke tilläte dem njutandet av tillräcklig och tillräckligt närande föda, och att den
klena ekonomien icke heller medgåve dem att i tid söka bot för sin i tjänsten ådragna
sjuklighet,

att med den synnerligen låga lön, som en småskollärarinna hade, hon i regel ej kunde
av egna medel offra något avsevärt på sin vidare utbildning, och att sålunda även från
synpunkten av skolundervisningens omedelbara behov en löneförbättring vore väl motiverad
och

att då den nya löneregleringen för folkskollärarna från och med 1907 trädde i kraft
förhållandet mellan småskollärarinnornas och folkskollärarnas löner bleve ändrat till de förras
nackdel.»

Under åberopande av vad som blivit anfört, anhöll centralstyrelsen, att
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder, så att grundlönen för lärare
och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor höjdes till 450 kr. med tre

ålderstillägg å vartdera 75 kr. att utgå efter tio, femton och tjugo års oförvitlig
tjänstgöring; samt att sådan oexaminerad lärare eller lärarinna, som vid tiden för
löneregleringens trädande i kraft oförvitligen tjänstgjort vid någon av nämnda
skolor i minst 25 år, finge sin lön höjd till 450 kr.

Den 12 febr. 1907 inkom till ecklesiastikdepartementet en petition från 1,521
småskollärarinnor med i huvudsak samma motivering som den från Sverges allmänna
folkskollärareförening. Dessa petitionärer begärde grundlönens höj ande till 550 kr.
med tre ålderstillägg å vartdera 75 kr. att utgå efter fem, tio och femton års
oförvitlig tjänstgöring, samt att sådan oexaminerad lärare eller lärarinna, som
vid tiden för löneregleringens trädande i kraft oförvitligen tjänstgjort i minst
25 år, måtte få sin lön höjd till 550 kr.

Utom dessa båda petitioner inkommo till Kung!. Maj:t en del andra framställningar
i samma syfte, bl. a. från föreningen »Svenska folkskolans vänners»
förvaltningsutskott.

Över de sålunda till Kungl. Maj:t under åren 1906 och 1907 inkomna
framställningarna infordrades yttranden av domkapitel, länsstyrelser och folkskolinspektörer.

Uti samtliga dessa yttranden uttalades anslutning till de gjorda framställningarna rörande
omöjligheten för småskolepersonalen att med dåvarande på alla områden stegrade levnadskostnader
föra en någorlunda människovärdig tillvaro med de då utgående löneförmånerna
och nödvändigheten att i följd av personalens tryckta ekonomiska ställning höja dessa
förmåner.

De flesta myndigheter föreslogo en begynnelselön utöver 450 kr. och erinrade om,
att denna till hälften av folkskollärarnas begynnelselön uppgående avlöning icke skulle lösa
den föreliggande lönefrågan, samt att småsliolepersonalens betydelse för det svenska skolväsendet
vore så stor, att denna personal icke rättvisligen borde hållas inom så snäva avlöningsförmåner,
som en halvering av folkskolepersonalens avlöning erbjöde.

Riksdagen 1907. I en motion i andra kammaren hemställde apotekare G.
Thavenius, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning och till riksdagen inkomma med förslag
angående omreglering av småskollärarnas och småskollärarinnornas och med dem
likställdas löner.

I första kammaren väcktes en liknande motion av bruksägare A. Bergström.

Sammansatta stats- och lagutskottet yttrade därom, att frågan redan till
följd av en del petitioner vore föremål för utredning hos Kungl. Maj:t, och att
regeringen redan nästa riksdag antagligen komme att framlägga förslag i ämnet.
Vid sådant förhållande ansåg utskottet, oaktat frågan vore av synnerligen behjärtansvärd
natur, att framställningen icke borde föranleda till någon riksdagens
vidare åtgärd.

Detta blev också riksdagens beslut.

350

Riksdagen 1908. Med anledning av ovan nämnda petitioner och yttranden
framlade Kungl. Maj:t för 1908 års riksdag en proposition angående reglering av
lönerna för lärarpersonalen vid småskolor och mindre folkskolor samt för biträdande
lärare vid folkskolor. I denna yttrade vederbörande departementschef,
statsrådet Hugo Hammarskjöld, bland annat:

»De inkomna framställningarna om löneförbättring vittna om den hårda kamp mot
sjukdom och brist, ja stundom nöd, som småskollärarinnorna på många håll föra i denna de
allt jämt stigande levnadskostnadernas tid. Det kan endast förvåna, att denna för vår barnaundervisning
så viktiga kår lyckats under de ekonomiskt brydsamma förhållanden, vari den
levat, hålla uppe intresset för sitt kall på det sätt, som den, enligt samfällt vittnesbörd,
gjort. Vad i ärendet förekommit ger ju klart och tydligt vid handen, att det allmänna
måste gripa in för att åt småskolans lärarpersonal bereda eu mer människovärdig tillvaro.
Fin löneförbättring för denna personal är ju också en naturlig följd av den lönereglering för
lärarna vid folkskolorna, som 1906 års riksdag på Kungl Maj:ts proposition beslöt.»

Huvudpunkten i den kungl. propositionen var, att riksdagen måtte medgiva
»vidtagande av sådana ändringar i fråga om avlöningsförhållandena för de i
§ 2 av kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor den
1 juni 1900 omnämnda lärare, att sådan lärare skulle i årlig begynnelselön åtnjuta
minst 500 kr. samt tre ålderstillägg å 50 kr. vartdera, det första efter fem, det
andra efter tio och det tredje efter femton års oförvitlig tjänstgöring.» För de
oexaminerade föreslogs 450 kr. utan några ålderstillägg.

Angående den föreslagna begynnelselönen yttrade departementschefen bland
annat, att han icke ansåg sig kunna föreslå högre grundlön än 500 kr., och,
att när han stannade vid detta belopp, vore det icke därför, att icke ett ännu
något högre belopp skulle kommit det verkliga behovet närmare, utan med hänsyn
till den ökade ekonomiska börda, som därigenom skulle läggas på såväl staten
som de enskilda kommunerna.

Av Fridtjuv Berg m. fl. väcktes vid samma riksdag med anledning av den
kungl. propositionen en motion i andra kammaren. Grenom medföljande bilagor,
innehållande »Utredningar angående småskollärarinnornas levnadskostnader, föranstaltade
av Sverges allmänna folkskollärareförening», visades, att den av Kungl.
Maj:t föreslagna begynnelselönen skulle stanna långt under vad i medeltal för en
småskollärare krävdes för att något så när tillgodose de nödvändiga levnadsbehoven,
och föreslogo därför motionärerna en grundlön å 550 kr. jämte tre ålderstillägg
å 75 kr. vartdera att utgå efter fem, tio och femton års oförvitlig tjänstgöring
för examinerade; och för oexaminerade en lön av 550 kr. utan ålderstillägg.

Därom, att de föreslogo lika begynnelselön för examinerade och oexaminerade,
yttrade motionärerna, att de ej velat hävda den meningen, att det skulle
vara betydelselöst, huruvida en småskollärare vore vederbörligen utbildad och
prövad eller icke, men det syntes dem vara i sin ordning, att man tillförsäkrade
de redan anställda oexaminerade lärarna någorlunda rimliga ekonomiska villkor.

Frågan gick sedan till behandling i sammansatta stats- och lagutskottet,
och ansåg utskottet, att synnerligen talande skäl förelågo för en löneförbättring
för småskolans lärarpersonal, och att det endast var av statsfinansiella skäl,
som det ej kunde förorda samma löner, som motionärerna föreslagit, utan i stället
föreslog: för examinerade en grundlön å 500 kr. jämte tre ålderstillägg å 60 kr. att
utgå efter fem, tio och femton års oförvitlig tjänstgöring samt för oexaminerade,
som antagits före 1908, en lön av 500 kr. utan några ålderstillägg.

Vid ärendets behandling i andra kammaren uppträdde eu hel del talare.

Herr Fridtjuv Berg yttrade, att de av utskottet föreslagna lönerna visserligen icke
fullt motsvarade vad småskollärarinnorna önskat och vad i motionen hemställts, och att det
väl knappast kunde nekas, att de lönesatser, som skulle komma till stånd genom den av
utskottet träffade överenskommelsen, bleve så ojämna, att de måste på var och en giva intryck
av något halvgånget, tillfälligt och provisoriskt, men, som förslaget utgjorde en avsevärd
förbättring i småskollärarinnornas bärgningsvillkor och säkert skulle av det stora flertalet
av småskollärarinnekåreu komma att mottagas med tacksamhet mot regering och riksdag,
bad han få instämma i vad utskottet föreslagit.

I detta anförande instämde flera av kammarens ledamöter.

Emot utskottets förslag talade ./. A. Sjö och Carl Bandqvist, vilka beklagade, att
utskottet gått längre än Kungl. Maj:t föreslagit.

Deras yrkanden uppkallade bl. a. departementschefen, som yttrade, att hade icke de
statsfinansiella skälen funnits, skulle han mycket gärna ha gått med på ett högre förslag,
och då utskottet enhälligt ansett, att det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt, varit för knappt
tillmätt och ökat på det med 10 kr. å varje ålderstillägg, så vore det väl något högst märkvärdigt,
om representanten för regeringen skulle säga till riksdagen: »Nej, nu giver Ni mig

för mycket, det vill jag icke taga emot», utan han toge naturligtvis med tacksamhet emot det
lilla tillägg, som utskottet föreslagit.

.Riksdagen biföll utskottsförslaget, i andra kammaren efter votering med
132 röster mot 58, vilka tillföll o regeringsförslaget.

På riksdagens beslut grundade kungl. kungörelser i frågan utfärdades den
13 juni 1908, och blevo bestämmelserna i dessa gällande från den 1 jan. 1909.

6. Framställning'' till Kungl. Maj:t rörande ny lönereglering.

Från talrika kretsar av Sverges allmänna folkskollärareförening inkommo
under år 1910 till dess centralstyrelse yrkanden att vidtaga åtgärder för att utverka
ny löne- och pensionsreglering icke blott för folkskolans utan också för småskolans
lärarkår.

Centralstyrelsen ansåg, att en sådan lönereglering icke kunde komma till
stånd utan efter''proposition från Kungl. Maj:t. Då emellertid Kungl. Maj:t icke
kunde väntas framlägga en dylik proposition utan visshet därom, att densamma
åtminstone till sina grunddrag vore i överensstämmelse med samfälld mening hos

352

det övervägande flertalet inom samtliga de huvudgrupper, av vilka nämnda kårer
vore sammansatt, beslöt centralstyrelsen anordna eu konferens i Stockholm i februari
1911 rörande frågan mellan ett antal föreningsmedlemmar, representerande olika
kategorier inom kåren. Angående småskolekårens löner gjorde konferensen följande
uttalande:

Förhållandet mellan småskolekårens och folkskolekårens lönebelopp bör göras förmånligare
för den förra båren, än för närvarande är fallet. Fixerandet av detta förhållande
bör dock ske först efter noggrann utredning med hänsyn till olikheten dels i utbildningstiden,
dels i tjänstgöringstiden. På frågans nuvarande ståndpunkt håller konferensen emellertid
för troligt, att förhållandet icke borde understiga två tredjedelar.

Efter att senare under året ha insamlat statistiskt material rörande
levnadskostnaderna inom kåren och efter i övrigt verkställd utredning utsändes
ärendet till kretsarnas behandling i början av år 1912.

I)e önskemål, som därvid uttalades av majoriteten inom föreningen, och
som av centralstyrelsen frambars till Kungl. Maj:t genom en petition i maj 1912,
voro beträffande småskolekåren följande:

1) Grundlön 700 kronor med

2) 4 ålderstillägg å 100 kronor att utgå efter 5, 10, 15 och 20 års tjänstgöring; 3)

därtill naturaförmåner.

2) Ersättning för undervisning utöver åtta månader om året.

Ända från 1861 hava lärare och lärarinna vid folkskola rätt till ersättning
för den tjänstgöring, som sträckt sig utöver åtta månader av året. Det dröjde
dock länge, innan denna förmån tillkom småskolepersonalen, vilken i allmänhet,
oaktat lönen blott utgick med 200 ä 250 kr., fick tjänstgöra i medeltal 39 ä 40
veckor för år utan att erhålla någon särskild ersättning för den längre lästiden.

Riksdagen 1876. Vid denna riksdag väcktes av Ang. Pettersson i andra kammaren
en motion om, att sådana föreskrifter måtte meddelas, att den lön, som utgick till
småskollärare och -lärarinnor samt biträdande lärare och lärarinnor i folkskolor,
och vartill statsbidrag erhölles, måtte bestämmas motsvara en undervisningstid
av åtta kalendermånader, och att, därest någon församling ålade dylika lärare
eller lärarinnor längre undervisningstid, församlingen måtte kännas skyldig ersätta
dessa lärare eller lärarinnor för den utsträckta tjänstgöringen med så stort
belopp, som motsvarade den enligt lag dem tillkommande lönen, fördelad på åtta
kalendermånaders årlig unde visning.

353

Vederbörande tillfälliga utskott i båda kamrarna tillstyrkte också motionen.

Förslaget blev med föga ändring antaget av andra kammaren. Men av
första kammaren blev det med 50 röster mot 36 avslaget, vadan frågan föll.

lliksdiigvu 1877. Av grosshandlare J. J. Ekman i G-öteborg väcktes vid denna
riksdag i första kammaren en motion om, att riksdagen ville besluta, att småskolans
lärare och lärarinnor, ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor skulle
erhålla särskild ersättning för den tid utöver åtta månader av året, som de tjänstgjorde
i skolan, och att denna ersättning skulle utgå med så stort belopp, som i
förhållande till den längre eller kortare tid som undervisningen fortginge över
åtta månader, motsvarade den till dessa lärare och lärarinnor utgående lön, för
vilken lämnades tillskott av statsmedel.

Förslaget motiverades bland annat därmed, att småskollärarens arbete vore.
såsom grundläggande för hela den följande undervisningen, otvivelaktigt av samma
betydelse som lärarens i den egentliga folkskolan, och att det av samma skäl,
d. v. s. emedan det hade till föremål nybörjarnas undervisning, vore mera tålamodsprövande
och ansträngande, och att det således blott bleve en enkel gärd av rättvisa,
att småskolans lärare och lärarinnor erhölle särskild ersättning för den tid
utöver åtta månader av året, som de tjänstgjorde i skolan.

I andra kammaren förnyade Aug. Pettersson sin vid förra riksdagen
väckta motion.

De framlagda förslagen biföllos nu av riksdagens båda kamrar.

En kungl. kungörelse därom utkom den 10 sept. 1877, och häri bestämdes,
att för tjänstgöring som, »så vitt den avser i skolåldern varande barn, fortgår utöver
åtta månader av året, lönen för varje överskjutande månad skall ökas med eu
åttondel av det belopp, vartill lärarens eller lärarinnans årliga minimilön beräknas,
däri husrum och bränsle ej inberäknade».

Denna bestämmelse har vid inträffade löneregleringar förnyats, och således
utgår ersättning för övertidsläsning ännu efter samma grunder.

B. Naturaförmåner.

Det är först från och med 1898, som småskolans lärarpersonal haft rätt
till bostad och bränsle eller ersättning härför.

Före denna tid ansågo en del skoldistrikt det ligga i sakens natur, att småskolläraren
erhölle dessa förmåner; andra betvivlade hans rätt härtill. På
åtskilliga ställen, där småskolläraren åtnjöt bostad och vedbrand, hände det,
att församlingen minskade sitt kontanta bidrag med ett belopp, som motsvarade

45—131873. Lärarelönenämnden. 3.

354

värdet av nämnda naturaförmåner. Genom ett prejudikat av den 25 april 1884
fastställde dock Kungl. Maj:t, att värdet av husrum och vedbrand icke fick inberäknas
i den lärare och lärarinna vid småskola tillkommande avlöning, vartilL
statsbidrag skulle utgå.

Vid en undersökning, som gjordes 1894, visade det sig, att av 7,408 vid
småskolor och mindre folkskolor samt såsom biträdande vid folkskolor anställda
lärare och lärarinnor 1,546 ej erhöllo bostad och 1,935 ej bränsle eller ersättning
härför.

Riksdagen 1S90. I den av prosten C. G. Grundell vid denna riksdag väckta
motionen i lönefrågan framställdes också begäran, att småskolepersonalen skulle
erhålla rätt till naturaförmåner.

Motionären var övertygad om, att en lön av 300 kr. ej skulle räcka även till
bostad och bränsle, men lika visst ansåg han också vara, att saknaden av egen
bostad måste öva ett hämmande och nedtryckande inflytande och i sin mån vålla,
att frukten av det ansträngande arbetet ej bleve sådan, som den eljest kunde bliva.
Lärarinnan måste ofta bo i skolrummet eller taga sin tillflykt till ett rum utan
eldstad. Och i skoldistrikt, där skolorna läste i förhyrda eller i tur och ordning
upplåtna lokaler, var det så, att lärarinnan, vare sig hon bodde i skolrummet eller
i särskilt rum, endast hade tak över huvudet de åtta läsmånaderna.

Med anledning härav hemställde motionären, att nämnda lärare och lärarinnor
måtte komma i åtnjutande av bostad och bränsle eller ersättning härför med
minst 50 kr. årligen, vilket utgjorde det belopp, som i ersättning för ifrågavarande
naturaförmåner enligt kungl. kungörelsen av den 1 juni 1894 skulle utgå till
vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som av sjukdom urståndsattes
att fullgöra sin tjänst.

Följden av denna motion blev, som redan är nämnt, en riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj:t och en del myndigheters hörande angående motionen och
skrivelsen.

Beträffande storleken av ersättningsbeloppet för bostad jämte bränsle hade
de flesta myndigheter, från vilka utlåtanden blivit infordrade, i likhet med motionären
uttalat sig för ett belopp av 50 kr. Några hade inskränkt sig till yrkande
av skälig ersättning. Länsstyrelsen i Östergötlands län hade förmenat, att ersättning
borde utgå med 60 kr. årligen.

Riksdagen 1897. I den kungl. propositionen angående lönereglering för
småskolepersonalen vid denna riksdag (se sid. 344.) föreslogs, att riksdagen
ville besluta, att skoldistriktet skulle förse såväl examinerade som oexaminerade
lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande
lärare och lärarinnor vid folkskolor med tjänlig bostad jämte nödig vedbrand
eller lämna ersättning härför med minst 50 kr. för år.

355

Kungl. Maj:ts förslag godkändes av riksdagen, och bestämmelserna i enlighet
därmed finnas i kungl. kungörelsen av den 28 maj 181)7.

Riksdagen 1908. I Kungl. Maj:ts till denna riksdag avgivna proposition
angående lönereglering för lärarpersonalen vid småskolor in. in. (se sid. 350) föreslogs
bland annat, att riksdagen ville besluta, att, om hinder eller svårighet
mötte för skoldistriktet att förse sådan lärare med tjänlig, i skolan eller nära
denna belägen bostad jämte nödig vedbrand, skoldistriktet skulle lämna honom i
ersättning för nämnda förmåner minst 100 kr. för år.

Av Ollcis A. Ericsson väcktes med anledning härav en motion, att riksdagen
ville besluta följande ändring i och tillägg till ifrågavarande proposition,
nämligen, att, om hinder eller svårighet mötte för skoldistrikt att förse sådan
lärare med tjänlig, i skolan eller nära denna belägen bostad jämte nödig vedbrand,
skoldistriktet skulle lämna honom i ersättning för nämnda förmåner minst SO hönst
120 kr. för år.

Sammansatta stats- och lagutskottet ansåg det av hr Ericsson föreslagna
minimibeloppet vara i regel för lågt, och att i lag fastställa ett maximibelopp
kunde ej vara lämpligt. Mot den minimisiffra, som av Kungl. Maj:t föreslagits,
hade utskottet intet att erinra.

.Riksdagen beslutade i enlighet med Kungl. Majits förslag.

De ändrade bestämmelserna angående naturaförmåner äro intagna i kunH.
kungörelsen den 13 juni 1908.

Normalritningarna för folkskolebyggnader. Kungl. Maj:t uppdrog år 1900 åt
överintendentsämbetet att utarbeta nya normalritningar i stället för de genom
riksdagsbeslut 18(53 tillkomna, som voro föråldrade.

Sverges allmänna folkskollärareförening upptog då frågan till behandling inom
föreningens olika kretsar för att höra kårens önskningar. Bostaden för småskolans
lärare hade av 11(5 kretsar ansetts böra bestå av 2 rum och kök, under
det att 47 kretsar ansett 1 rum och kök tillräckligt, och 15 kretsar föreslagit

1 å 2 rum och kök. Här liksom för folkskolepersonalen framhölls ganska allmänt
behovet av tambur, garderober och skafferi. Vikten av särskild ingång till småskollärarbostaden
framhölls av ett stort antal kretsar. Det större (eller enda)
rummets golvyta hade i allmänhet angivits böra vara 20 å 25 kvm. och det andra
rummets ävensom kökets omkring 15 kvm.

Med anledning av dessa önskemal framlämnades till chefen för ecklesiastikdepartementet
genom föreningens centralstyrelse en skrivelse, vari uttrycktes
önskvärdheten av

»att ritningarna till småskollärarbostäder måtte upptaga dels 1 ruin och kök dels

2 sammanhängande rum och kök, ävensom att rummen måtte tilltagas något större, än vad
som angives i andra upplagan av normalritningarna». Angående uthusbyggnader framställdes
intet särskilt förslag för småskolekåren.

I vad man dessa önskemål beaktades av överintendentsämbetet framgår av
dettas förslag av år 190(1, där det bland annat heter:

»Lärarinnebostaden bör vara fullt avskild från såväl skollokaler som från lärarbostaden
och således hava särskild ingång.

Till densamma hör tambur och antingen ett rum och kök eller tva rum, varav det
ena har spiselkakelugn, garderob, skafferi, skåp och duschrum.

Vad storleken på rummen och inredningen beträffar, så kan i allmänhet detsamma
sägas som om lärarbostaden, dock så att något mindre utrymme kan tillfredsställa behovet
hos en i regel ensam person.»

Det åsyftade förslaget till lärarbostad innehöll bland annat, att rummen skulle
stå i förbindelse med kök, tambur o. s. v., och att ett av rummen borde hava 24—31 kvm.,
de andra 15—21 kvm. golvyta, samt att köket, försett med spisel, köks- och diskbord, hyllor
och vedlår, borde hava en golvyta av 15—20 kvm. Rummens höjd borde vara lägst 2.7 m.
och högst 3.3 m.

Ytterligare önskemål. I en från Göteborgs skolförening till centralstyrelsen för
Sverges allmänna folkskollärareförening år 1912 inlämnad motion hemställdes, att
centralstyrelsen måtte vidtaga åtgärder rörande stadgandena om småskolebostaden,
så att som minimum fastställdes ett rum och kök, och att å orter, där bostad ej
erhölles in natura, ersättning för densamma komme att utgå enligt därstädes
gängse hyrespriser.

Tolkning av gällande bestämmelser. 1. En småskollärarinna i Jämtland begärde
att erhålla tjänlig bostad eller ersättning därför. Detta avslogs av kyrkostämman, och besvär
hos länsstyrelsen lämnades utan avseende, »då det ej mot församlingsbornas bestridande visats,
att bostaden vore otjänlig». Folkskolinspektören hade vitsordat den som tjänlig. Häröver

anförde lärarinnan besvär hos Kungl. Maj:t.

Då bostaden såväl därigenom, att densamma saknade eldstad ävensom utrymme till
förvaring av kläder och matvaror, som genom sin beskaffenhet i övrigt icke kunde anses
såsom tjänlig, ålade regeringsrätten den 7 mars 1912, med ändring av länsstyrelsens utslag,
församlingen att förse lärarinnan med författningsenlig bostad, samt att för tiden från och
med den 10 okt. 1910, intill dess dylik bostad upplätes, till henne utgiva ersättning för
saknaden därav, beräknad för år till 70 kr. för bostaden och 30 kr. för vedbranden.

2. En småskollärarinna i Halmstad, som erhöll 100 kr. i bostadsersättnmg, begärde

att få den höjd till 200 kronor. J .

Kyrkostämman avslog, och länsstyrelsen förklarade, satt klaganden icke tormatt visa,
att hon av skoldistriktet i avlöningsförmåner uppburit mindre belopp, än vartill hon författningsenligt
varit berättigad». Regeringsrätten fastställde den 24 okt. 1912 länsstyrelsens

utslag.

C. Statens och kommunernas bidrag till
läraravlöningen.

Före 1872 var icke närmare bestämt, i vad mån de statsanslag, som utgingo
till kommuner, vilka ville inrätta småskolor, skulle användas till småskolepersonalens
avlöning. Men vid 1871 års riksdag beslutades, att kommunerna till
avlöning av varje lärare eller lärarinna skulle i statsbidrag erhålla 75 kr. årligen,
dock utan att något bestämdes om kommunernas bidrag till lönen. Kungl. kungörelsen
den 22 juni 1871.

Vid 1875 års riksdag bestämdes, att statsbidraget skulle utgöra hälften av
lönen, om denna var lägst 200 och högst 250 kr. Samma förhållande mellan
statens och kommunernas bidrag bibehölls, då statsbidraget höjdes till 150 kr.;
för lärare och lärarinnor vid småskolor 1877 och för lärare och lärarinnor vid
mindre folkskolor och för biträdande vid folkskolor 1880.

Av P. Zitndahl väcktes vid 1886 års riksdag en motion om, att riksdagen
ville besluta, att till småskollärares avlöning, därest denna ej överstege
300 kr., staten skulle bidraga med två tredjedelar. Motionären ansåg, att några
grundade skäl icke förelåge, varför staten skulle bidraga med endast hälften till
avlöning av i småskola anställd lärare, under det att till folkskollärares avlöning
församling av statsmedel erhölle två tredjedelar av den till varje lärare utgående
lönen.

Statsutskottet yttrade, att detta förslag ju endast innefattade en utsträckning
av en redan tillämpad grundsats i fråga om proportionen mellan statens och
kommunernas andelar i den kontanta avlöningen åt folkskolans lärare och hemställde,
att riksdagen ville bifalla hr Zimdahls motion.

Tillika påpekades dock, att då motionären endast ordade om småskolans lärare,
så uteslötos från den föreslagna förändringen lärare vid mindre folkskolor samt
biträdande lärare vid folkskolor, och antog utskottet, att redan vid nästa riksdag
förslag i den riktningen, att den föreslagna förändringen komme att gälla även
de sistnämnda lärarkategorierna, kunde förväntas från Kungl. Maj:t.

Yid ärendets behandling i riksdagen avslogs motionen i första men bifölls
i andra kammaren. Yid därefter verkställd gemensam omröstning bifölls motionen.
Kungl. kungörelsen den 4 juni 1886.

I enlighet med av statsutskottet vid 1886 års riksdag framställd förmodan
föreslog Kungl. Maj:t vid 1887 års riksdag, att för lärare vid mindre folkskolor
samt biträdande lärare vid folkskolor statsbidrag skulle utgå med två tredjedelar
av den kontanta avlöningen intill ett lönebelopp av 300 kr.

Detta bifölls också av riksdagen. Kungl. kungörelsen den 13 juli 1887.

358

Det hade vid några tillfällen i riksdagen framkommit förslag om, att en
väsentlig del av lönen, och i främsta rummet den, som utgjordes av ålderstilläggen,
skulle överföras från skoldistrikten till statsverket.

Vid 1911 års riksdag väcktes en motion i sådant syfte av greve Raoul Hamilton.
Motionären föreslog, att staten måtte bidraga med 90 procent av fastställda
minimigrundlöner och bestrida utgifterna för ålderstilläggen.

, Andra kammaren uttalade sig för denna åtgärd, men på grund av första
kammarens motstånd föll frågan.

Vid 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för
finansdepartementet, statsrådet Th. Adelsvärd, en proposition vari föreslogs brännvinsförsäljningsmedlens
indragning till statsverket. Såsom eu av förutsättningarna
därför angavs, att ersättning skulle beredas vederbörande kommuner för de s. k.
kommunandelarna av brännvinsförsäljningsmedlen genom höjning av de författningsenligt
utgående bidragen av statsmedel till avlöning åt lärare vid folkskolor
och småskolor.

Bevillningsutskottet tillstyrkte den kungl. propositionen.

Riksdagen uttalade också sin anslutning till densamma och ansåg, att
ersättningen för de s. k. kommunandelarna borde beredas därigenom, att till
gäldande av avlöningsförmåner för lärare vid folkskolor och småskolor, skoldistrikten
av statsmedel erhölle ett årligt bidrag, motsvarande nio tiondelar av
den kontant utgående minimibegynnelselönen jämte ersättning för samtliga minimiålderstilläggen.

Vid samma riksdag förnyade greve Hamilton sin motion från 1911.

Under hänvisning till den kungl. propositionen hemställde statsutskottet
om avslag på greve Hamiltons motion. Riksdagen biföll denna hemställan.

Riksdagarna 1914. Den ändring av grunderna för tillskott av statsmedel till
avlönande av lärare vid folkskolor och småskolor, som i princip beslutats vid 1913
års riksdag, påkallade dels eu förändring i författningarna angående dessa lärares
avlönande, dels eu höjning av det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda
förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor.

Med anledning därav begärde också Kungl. Maj:t vid januaririksdagen förändringar
i berörda hänseende. (Ecklesiastikminister Fridtjuv Berg.)

Till följd av riksdagens upplösning kommo ej dessa frågor att behandlas
förrän vid majriksdagen samma år, då beslutet blev i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag. Ecklesiastikminister var då statsrådet K. G. Westman. Kungl. kungörelse
den 14 september 1914.

Ersättning för övertidsläsning och naturaförmåner ha alltid gäldats av skoldistrikten
.

Ett av Ollas A. Ericsson vid 1908 års riksdag väckt förslag, att staten
med två tredjedelar skulle bidraga till ersättning för naturaförmåner, avslogs.

359

D. Tjänstårsberäkning för lönetur.

Sedan år 1898 gälla följande bestämmelser för ålderstil]äggens åtnjutande.

Uppflyttning i högre lönegrad, som endast tillkommer examinerad lärare,
sker den 1 januari närmast efter det år, varunder det femte, tionde och femtonde
tjänståret gått till ända.

I småskollärares tjänstetid får medräknas all tjänstgöring, vare sig den
ägt rum vid småskola, mindre folkskola eller folkskola och vare sig den varit att
räkna som egen tjänstgöring eller som vikariat för annan lärare. I detta avseende
är sålunda småskollärare gynnsammare ställd än folkskollärare, men denna förmån
motväges av den ogynnsamma lönetursberäkningen.

Om för en småskollärare ett år skall få räknas som tjänstgörings- och
lönetursår, måste det omfatta minst 8 läsmånader eller 3U/2 läsveckor. För de
kalenderår, under vilka läraren undervisat kortare tid än åtta månader, verkställes,
efter sammanläggning av tjänstetiderna, en reduktion till tjänstgöringsår
med beräkning av åtta månader på varje. Övertidsläsning under ett visst år får
ej räknas som fyllnad för något annat år, då undervisningen ej uppgått till 8
månader.1

Dock får för lärare, till vars avlönande tillskott av allmänna medel på
grund av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande åtnjutits såsom för full tjänstgöring,
oaktat den årliga undervisningstiden understiger åtta månader, tjänstårets längd
beräknas i enlighet med den för nämnda lönetillskotts åtnjutande fast ställda årliga
undervisningstiden.

I lärarens tjänstgöringstid får inräknas även den tid, då undervisningen i
skolan på grund av smittosam sjukdom varit inställd.

E. Behållen lön vid tjänstledighet för sjukdom.

Före 1901 fingo småskolans lärare och lärarinnor även vid sjukdom själva
avlöna sina vikarier.

1 Exempel: En småskollärare undervisar under sitt första anställningsår 9 månader, under
andra året 5 månader, under tredje året 7 månader, under fjärde året 8 månader och under femte året
6 månader. Av dessa år få första och fjärde räknas som fulla tjänstgöringsår. För andra, tredje och femte
anställningsåren göres en sammanläggning av tjänstetiderna sålunda: 5 + 7 + 6 = 18 månader. Dessa
månader reduceras så till tjäustgöringsår med beräkning av 8 månader på varje, alltså: 18 månader:
8 = 2 år och 2 månader. Läraren har sålunda vid femte årets slut en tjänstgöringstid av 4 år och 2
månader. Han kan fördenskull ej erhålla ålderstillägg från början av det sjätte året, utan måste tjänstgöra
även detta år, och det under en tid av minst 6 månader, om han skall kunna uppflyttas i högre
lönegrad vid nästa års början.

360

Vid 1899 års riksdag väcktes av Emil Hammarlund och 11. Andersson en
motion i syfte att få en ändring till stånd.

Riksdagen beslutade då en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning samt förslag angående statsbidrag till avlönande av vikarier för sådana
lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärare
och lärarinnor vid folkskolor, som av sjukdom urståndsattes att fullgöra sin
tjänst.

Efter det utredning i ärendet blivit verkställd, framlade Kungl. Maj:t för
1900 års riksdag en proposition i ämnet.

Häri föreslogs bland annat, att då nämnda lärare, till vars avlönande bidrag
av allmänna medel utgick, på grund av sjukdom åtnjöte tjänstledighet under oavbrutet
minst en månad av den fastställda årliga undervisningstiden, de blott skulle
behöva av lönen avstå ett belopp motsvarande en fjärdedel av vikariens kontanta
minimilön.

Riksdagen ansåg det vara med billighet överensstämmande, att staten, som
lämnade bidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor, jämväl trädde hjälpande
emellan, när sådan lärare genom sjukdom urståndsattes att själv uppehålla
sin tjänst, och då denna grundsats redan hade vunnit tillämpning ifråga om
ordinarie lärare vid folkskolor, borde rättvisan fordra, att även de i den kungl.
propositionen nämnda lärare komme i åtnjutande av samma förmån, vilken för
dem vore desto mer behövlig, som deras avlöningsförmåner voro mindre.

Dock trodde riksdagen, att det borde fastställas en viss maximitid, varunder
statsbidrag skulle få åtnjutas. Och ansåg riksdagen, att denna maximitid borde
sättas till sexton läsmånader.

Således bifölls den kungl. propositionen med den ovan nämnda begränsningen.
Kungl. kungörelsen den 1 juni 1900.

År 1904 kompletterades bestämmelsen angående sjuk lärares bidrag till
vikarien därhän, att den tjänstledige läraren skulle vara skyldig att av sin lön
till vikariens avlöning avstå ett belopp motsvarande en fjärdedel av vikariens
kontanta minimilön, även om till följd av ändrade bestämmelser rörande storleken
av nämnda avlöning, detta komme att uppgå till en fjärdedel av den tjänstledige
lärarens egen minimilön i lägsta lönegraden.

Vid 1910 års riksdag väckte Fridtjuv Berg en motion om, att de synnerligen
ogynnsamma bestämmelser beträffande längden av den tid, varunder bidrag
från stat och kommun kunde erhållas till avlönande av sjukvikarie, måtte upphöra
att gälla och småskolans lärarpersonal i detta avsende likställas med folkskolans.

Detta blev också riksdagens beslut. Kungl. kungörelsen den 18 juni 1910.

Från och med 1911 ha således dessa lärare rätt att under obegränsat
antal år, så länge de ej uppnått sextio års ålder och förklarats berättigade till
helt ålderdomsunderstöd, mot företeende av läkarbetyg, som styrker, att sjuk -

domen, på grund varav tjänstledigheten åtnjutes, är sådan, att densamma gör
läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjänst, men ej av sådan beskaffenhet,
att vid betygets utfärdande läkaren efter omsorgsfull undersökning
anser sannolikt, att sjukdomen för all framtid hindrar den sjukes återinträde i
tjänstgöring, åtnjuta bidrag från stat och kommun för avlönande av behövlig
sjukvikarie.

F. Vikarierande lärares avlöning.

Riksdagen 1990. 1 den vid 1900 års riksdag framlagda kungl. proposi tionen

i lönefrågan föreslogs, att examinerad vikarie för sjuk småskollärare skulle
åtnjuta arvode efter minst 300 kr. för åtta månaders undervisningstid eller 37,5 o
kr. för läsmånad; samt att om oexaminerad vikarie förordnades, till denne skulle
utgå arvode efter 250 kr. för åtta månaders undervisningstid eller 31,2 5 kr. för
läsmånad; och att vikariens avlöning skulle utgöras på det sätt, att tjänstinnehavaren
avstode ett belopp motsvarande en fjärdedel av vikariens kontanta minimiavlöning,
samt att två tredjedelar av samma minimiavlöning skulle utgå av
statsmedel och återstoden erläggas av skoldistriktet. Dessutom föreslogs, att nämnda
vikarier skulle förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad, bestående av ett rum
med vedbrand eller ock erhålla ersättning därför beräknad efter minst 50 kr. för
åtta månaders undervisningstid, ävensom med belopp, som av skoldistriktet skulle
bestämmas, undfå gottgörelse för resekostnad, där sådan ifrågakommer.

Dessa förslag biföllos av riksdagen, och en kungl. kungörelse därom utfärdades
den 1 juni 1900.

Riksdagen 1904. Då vid 1904 års lönereglering grundlönen för s. k. ordinarie
höjdes till 350 kr., föreslogs också från en del håll att öka sjukvikariens lön.

Chefen för ecklesiastikdepartementet ansåg dock ej, att någon orättvisa läge
däri, att sådan vikaries arvode vore något lägre än den tjänstledige lärarens lön.
Då ej heller i den petition, som föranledde den kungl. propositionen om lönereglering,
fråga om vikariearvode var upptaget, ville statsrådet icke göra något
yrkande härom.

Sålunda uppstod en skillnad på 50 kr. mellan s. k. ordinaries grundlön och
examinerad vikaries lön.

Riksdagen 1908. I den kungl. propositionen om lönereglering för småskolepersonalen
föreslogs för examinerad sjukvikarie ett arvode efter minst 450 kr. för
åtta månaders undervisning, således även nu 50 kr. lägre än s. k. ordinaries begynnelselön,
och för oexaminerade efter minst 400 kr.

Hr Fridtjuv Berg m. fl. föreslogo i sin motion ett arvode efter minst 550 kr.
för examinerad och efter minst 500 kr. för oexaminerad sjukvikarie. Motionärer 46—131873.

Lärarelönenämnden. 3.

362

na föreslogo alltså samma avlöning för examinerad sjukvikarie som den begynnelselön,
de begärde för examinerad s. k. ordinarie småskollärare. Detta motiverades
därmed, att en småskollärares oundgängliga levnadsbehov icke gärna kunde
vara väsentligt mindre, då han vikarierade, än då han skötte egen tjänst.

Statsutskottet yttrade därom, att genom att bestämma vikarieavlöningen
till samma belopp som grundlönen för examinerad ordinarie lärare frånginge
man den i avseende å tjänstebefattningar i allmänhet gällande grundsatsen, att
vikariens ersättning skall utgå med endast en del av ordinarie tjänstinnehavarens
avlöning. Ett sådant avsteg från denna grundsats ansåg utskottet icke tillrådligt.

Utskottet fann de av Kungl. Maj:t på denna punkt föreslagna beloppen,
450 kr. för examinerade och 400 kr. för oexaminerade, väl avvägda och förordade
därför bifall till propositionen i denna del.

Riksdagens beslut blev också, vad utskottet sålunda förordat.

Naturaförmånerna, vilka skola tillhandahållas sjukvikarien av skoldistriktet
ensamt, äro fortfarande de samma som enligt kungl. kungörelsen den 1 juni 1900.

Ej heller i det sätt, på vilket den kontanta avlöningen skall utgå, har
någon ändring skett.

För vikarie, som tjänstgör i stället för lärare, som är tjänstledig av annan
orsak än sjukdom, finnas inga särskilda bestämmelser i lönehänseende.

G. Lönernas utbetalande.

Före år 1887 funnos inga bestämmelser angående lärarlönernas utbetalande.

Riksdagen 1887 väcktes av Emil Hammarlund motion om, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av föreskrifter rörande
bestämda tider för utbetalande av löner och arvoden åt såväl folk- som småskolans
lärarkårer. Denna motion bifölls av riksdagen.

Av Kungl. Maj:t utfärdades också kungörelser, enligt vilka läraren från
och med 1888 års början blev berättigad att utfå sin i penningar utgående lön
kvartalsvis inom förra hälften av mars, juni, september och december månader.
Dessutom lämnades föreskrifter angående arvoden och naturaförmåner.

Ku gällande bestämmelser finnas i kungl. kungörelsen av den 7 december 1900.

Biträdande lärare vid folkskola samt sådan lärare vid mindre folkskola, som blivit
tillsatt tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, ävensom sådan
lärare vid småskola, som, i enlighet med bestämmelserna i vederbörligen stadfäst reglemente,
äger en fastare anställning, äger, där ej annan överenskommelse träffats, att utfå sin i penningar
utgående lön kvartalsvis inom förra hälften av mars, juni, september och december
månader.

Sådan biträdande lärare vid folkskola samt sådan lärare vid mindre folkskola och
småskola, som är antagen för viss tid, äger, om förordnandet omfattar hel lästermin, att

utfå hälften av lönen vid mitten av terminen och den andra hälften av lönen vid slutet av
terminen. Omfattar förordnandet kortare tid än cn lästermin, äga dessa lärare att utbekomma
dem tillkommande lön, så snart tjänstgöringen upphört.

Tillkommer lärare ersättning för tjänstgöring utöver åtta månader av året, skall denna,
där ej annan överenskommelse träffats, utbetalas, sedan berörda tjänstgöring för året avslutats.

Ersättning för naturaförmåner utbetalas på samma sätt som lönen.

Sverg-es allmänna folkskollärareförenings centralstyrelse ingick 1909 till Kungl.
Maj:t med framställning om, att sådana ändringar måtte vidtagas, att lönen komme
att utbetalas månadsvis.

Översikt över de lagstadgade minimilönerna jämte statsbidragen till dessa för den s. k.

ordinarie lärarpersonalen vid småskolan.

Tidsperioder.	l:a lönegraden.	2:a	lönegraden.	3:e	lönegraden.	4:e	lönegraden.
Lön.	Stats- bidrag.	Kom- munalt bidrag.	Lön.	Stats- bidrag.	Kom- munalt bidrag.	Lön.	Stats- bidrag.	Kom- munalt bidrag.	Lön.	Stats- bidrag.	Kom- munalt bidrag.
1898-1900 '' . .	300	200	100	2 350	233.33	116.67
1901—1904 . . .	300	200	100	2 350	233.33	116.67	4 400	266.67	133.33	—	—	—
1905-1908 . . .	350	233.83	116.67	2 400	266.67	133.33 ‘450	300	150	—	—	—
1909-1914 . . .	500	333.33	166.67	3 560	373.33	186.671	2 620	413.33	206.67	4 680	453.33	226.67

1 Före denna tid voro inga bestämda minimilöner fastställda. — 2 Efter 10 tjänstår. — 3 Efter
5 tjänstår. — 4 Efter 15 tj anstår.

364

II. Pensionsförhållandena.

Småskolans lärarpersonal pensioneras från en särskild kassa, benämnd -Småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt».

A. Försök till bildande av en pensionsinrättning.

Petition från Sverges allmänna folkskollärareförening.

Redan 1881 framträdde frågan om bebövligketen av statens medverkan till
åstadkommande av ålderdomsunderstöd åt småskolans lärarpersonal. Centralstyrelsen
för Sverges allmänna folkskollärareförening inlämnade den 31 oktober
nämnda år till regeringen en petition, i vilken hemställdes, satt Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga’ åtgärder för att för småskollärare och -lärarinnor bereda tillfälle
till erhållande av ordinarie befattning och att till riksdagen avlåta nådig proposition
därom, att ordinarie småskollärare och -lärarinna efter viss tjänstetid måtte
erhålla pension». Centralstyrelsen tänkte sig för småskolekåren en pensionskassa
efter enahanda grunder och med samma förvaltning som folkskollärarnas pensionsinrättning.
Denna petition föranledde emellertid icke till någon åtgärd.

Riksdagen 1886. Frågan kom nu för första gången inför riksdagen, sedan
småskolans lärare i en till ledamoten av riksdagens första kammare F. T. Borg
ställd skrift, undertecknad av mellan 300 och 400 vid småskolor, mindre folkskolor
och såsom biträdande vid folkskolor anställda lärare, framställt sina bekymmer
för framtida existens och sina förhoppningar, att staten skulle behjärta deras
ställning och bereda dem någon trygghet för deras ålderdom.

Med anledning av denna framställning väckte hr Borg en motion i ärendet.
Motionären påminde om, att medan för folkskolans lärares ålderdom vore sörjt
medelst en ändamålsenlig pensionsinrättning, vartill stat och kommun bidroge,
fanns intet åtgjort för att bereda i undervisningens tjänst utarbetade småskollärare
något slags stöd och hjälp på deras ålderdom, varför de, där ej tillfälliga förhållanden
kommo räddande emellan, måste hänfalla åt fattigvården, en hård lott efter
ett plikttroget uppfyllande av en maktpåliggande livsgärning och föga uppmuntrande
goda krafter att ägna sig åt undervisningskailet i fråga. Huru en pensionsanstalt
för nämnda lärare lämpligast borde ordnas, ansåg motionären böra överlämnas åt

regeringen, som bäst vore i tillfälle att utreda frågan, varför han föreslog, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda
frågan om pensionering av småbarnsskolans lärarinnor och lärare, de inberäknade,
som tjänstgöra i mindre folkskolor och s. k. mellanskolor, samt förelägga riksdagen
utredning och förslag dessa angående.»

I andra kammaren väcktes av Hans Andersson i Nöbbelöv en motion
i samma syfte.

Andra kammarens första tillfälliga utskott ägnade hr Anderssons motion
en sakrik utredning. Utskottet ansåg det vara en behjärtansvärd angelägenhet
att vidtaga åtgärder för beredande av skälig utkomst på ålderdomen åt de i
motionen åsyftade lärarna, så att de ej behövde i armod tillbringa sitt liv eller
fälla fattigvården till last, samt hemställde,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, på vad sätt och under vilka villkor i övrigt understöd på ålderdomen lämpligast
kunde beredas lärare vid småskolor och mindre folkskolor under iakttagande av följande
grunder:

a) att kostnaderna bestridas av staten och skoldistrikten gemensamt samt mellan dem
fördelas med hänsyn huvudsakligen till det förhållande, i vilket de bidraga till den kontanta
avlöningen;

b) att skoldistriktens bidrag årligen utgå med en viss procent av det lönebelopp, för
vilket statsbidrag erhålles;

c) att för rätt till åtnjutande av ifrågavarande understöd bör av lärare, vilka framdeles
vinna anställning vid småskolor och mindre folkskolor, bland annat fordras såsom villkor, att
de undergått sådan prövning, som i kungl. kungörelsen den 5 juni 1885 §§ 5 och 6 finnes
omförmäld, eller andra motsvarande prov, som kunna bliva för dylika lärarplatser föreskrivna;
men att vid småskolor och mindre folkskolor för närvarande anställda lärare böra, utan hinder
av att de ej uppfyllt detta villkor, bliva till nämnda förmån berättigade:

samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Då frågan kom till avgörande i andra kammaren, uppstod en lång debatt,
under vilken många skäl framfördes emot det ifrågasatta skrivelseförslaget. En
av orsakerna till motståndet var de blivande kostnaderna. En annan var, att
man ej brukade pensionera extra ordinarie tjänstemän.

Men det gjordes även flera varma uttalanden till förmån för småskolans
lärarpersonal, t. ex. av kontraktsprosten G. A. Elceborgh och Emil Hammarlund.
Den senare sade, att han nog såg, att svårigheter funnes för frågans lösande, men
han ansåg ej dessa svårigheter oövervinneliga. Nu gällde det ju för övrigt blott
att skriva till Kungl. Maj:t och begära utredning.

Vid företagen omröstning avgåvos 76 röster för avslag och endast 34 för bifall.

Första kammaren avslog därefter motionen utan diskussion.

Riksdagen 1S87. Vid denna riksdag väcktes av A. P. Lind i andra kammaren
en motion i samma syfte som de, vilka avgåvos vid föregående riks -

366

dag. Till följd av riksdagens upplösning blev dock denna motion aldrig behandlad.
1

Folkskollärarmötet 1888. Vid tionde allmänna svenska folkskollärarmötet,
som hölls i Stockholm ovannämnda år, behandlades bland annat frågan om småskolepersonalens
pensionering. Frågan inleddes av småskolläraren L. L. Liden från
Liljeholmen. I den följande diskussionen yttrade sig bland andra folkskolinspektören
Äbraliam Rundbäck, som uttalade den övertygelsen, att om frågan komme
från regeringen, skulle nog riksdagen med intresse taga den under övervägande.
Han föreslog därför, att mötet måtte uppdraga åt sin bestyrelse »att å mötets
vägnar ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder för lösning såväl i allmänhet av frågan om ett bättre betryggande
i rättsligt och ekonomiskt avseende av småskolekårens ställning, som särskilt
av frågan rörande nämnda kårs understödjande på äldre dagar». Sedan flera
talare uttalat sina sympatier för förslaget, godkände mötet detsamma.

Riksdagen 1889. Sedan denna riksdag drogs frågan å nyo till behandling.
Motioner väcktes nämligen i första kammaren av folkskolinspektören Abraham
Rundbäck och i andra av folkskolläraren Jöns Rundbäck.

Efter en längre motivering och efter att ha påpekat, att pensionsfrågan
redan genom allmänna svenska folkskollärarmötet föregående år blivit hänskj liten
till regeringen, hemställde de båda motionärerna,

att riksdagen ville i underdånig skrivelse anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta uppgöra
förslag till grunder, enligt vilka understöd från statens och skoldistriktens sida borde för
en nödtorftig ålderdomsförsörjning komma de lärare och lärarinnor till godo, vilka tjänstgjorde
i småskolan eller biträdde vid undervisningen i folkskolan, sedan de efter viss föreskriven
levnads- och tjänstålder frånträdde sina befattningar, och att efter en dylik utredning inkomma
till riksdagen med den framställning i ämnet, vartill frågan kunde giva anledning.

Andra kammarens första tillfälliga utskott, som behandlade hr J. Rundbäcks
motion, ansåg det berättigat, att staten lämnade sin medverkan till ålderdomsunderstöd
åt småskolans lärarpersonal och föreslog, att riksdagen i skrivelse
måtte anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes utreda på vad sätt och under vilka villkor
i övrigt, utan allt för stora kostnader för staten och kommunerna, ett dylikt
understöd skulle kunna beredas, samt därefter till riksdagen inkomma med den
framställning i ämnet, vartill frågans förberedande behandling kunde giva anledning».

Utskottets förslag bifölls nu utan votering av andra kammaren, varefter
första kammaren beslöt att biträda andra kammarens beslut.

1 Efter det att försöket misslyckats i riksdagen, bildades på en del håll enskilda pensionskassor
för småskolepersonalen. Så bildades t. ex. 1887 en pensionsförening för Lunds stifts småskollärare.
Stadgarna till denna förening utarbetades av folkskolläraren Nils Lundahl samt småskollärarinnorna
Hanna Jönsson i Östra Torn och Karolina Carlqvist, vilka tillsammans med ytterligare två småskollärarinnor
sedermera utgjorde styrelsen.

367

B. Småskollärares m. fi. ålderdomsunderstödsanstalt

upprättas.

Med anledning av den vid 1889 års riksdag beslutade skrivelsen uppdrog chefen
för ecklesiastikdepartementet den 16 september samma år åt biblioteksamanuensen
dr G, Eneström att verkställa en ekonomisk utredning rörande ålderdomsunderstöd
åt småskolans och mindre folkskolans lärare ävensom biträdande lärare vid
folkskolor. I maj 1890 avgav dr Eneström sitt betänkande.

Eu kungl. kommitté får frågan om hand. Den 17 oktober sistnämnda år tillsatte
Kungl. Maj:t en kommitté bestående av lektor G. F. Gill järn, rektor Sixten
von Friesen, folkskolinspektören F. V. Ant ark och riksdagsmannen Hans Andersson,
med uppdrag att efter ytterligare utredning framlägga förslag för frågans lösning.
I februari 1891 inkom denna kommitté med sitt »Betänkande och förslag om ålderdomsunderstöd
åt lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor ävensom
icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor.»

Kommittén ansåg bland annat,

att rätt till understöd borde tillkomma icke blott småskolans lärarpersonal utan
även e. o. folkskollärare och -lärarinnor ävensom vikarier på ordinarie folkskollärartjänst,
om för dessa lönetillskott av allmänna medel åtnjötes;

att även lärare och lärarinnor i övningsämnen och slöjd, såvida de i avseende på
arbetstiden hade en med övriga lärares fullt jämförlig tjänstgöring, måtte kunna, efter vederbörande
skoldistrikts hos Kungl. Maj:t därom gjorda ansökan och på av honom bestämda
villkor, erhålla rätt till ålderdomsunderstöd;

att bidrag från lärarkårens sida icke billigtvis kunde ifrågasättas, utan borde kostnaderna
bestridas genom bidrag från staten och kommunerna;

att kommunens bidrag för varje under året anställd lärare och lärarinna borde
vara 6 kr.;

att understödet borde utgå helt eller avkortat;

att för erhållande av helt understöd borde fordras minst 55 levnadsår och 30 tjänstår och
för avkortat understöds åtnjutande minst 25 tjänstår och för lärare minst 50 och lärarinna
minst 45 levnadsår;

att, om avbrott i tjänstgöringen ägde rum under högst en månad, tjänståret ändock
skulle få räknas som fullt, ehuru det utgjort endast 7 månader;

att helt understöd skulle utgå med 150 kr.;

att avkortat understöd skulle utgå med minst följande belopp:

för lärarinnor: för lärare och lärarinnor:

vid 45 år.....70 kr. vid 50 år.....100 kr.

»46»... ..75» »51».....110»

> 47 ».....80 » » 52 ».....120 »

» 48 ».....85 » > 53 ».....130 »

» 49 ».....90 » » 54 ».....140 »

att för den, som efter minst 15 tjänstår, avginge på grund av obotlig sjukdom, understödet
skulle utgå med 70 kr.;

368

att de, som blivit anställda före den 1 jan. 1880, skulle erhålla helt understöd, om
de uppnått en levnadsålder av minst 55 år och tjänstgjort minst 20 år och summan av levnads-
och tjänstår uppginge till minst 80; samt

att sistnämnda lärare borde bli berättigade till avkortat understöd, om de hade 55
levnads- och 20 tjänstår och summan av levnads- och tjänstår uppginge till 75—79 enligt
följande tabell:

Summan av levnads- och tjänstår........ 75 76 77 78 79

Understödsbelopp............... 100 110 120 130 140

Som den lärarkår, varom här vore fråga, var stor, ansåg kommittén, att
den förvaltande myndigheten i regel ej skulle taga någon närmare befattning
med den enskilde läraren, förrän denna inlämnade sin ansökan om understöd. För
styrkande av sökandens identitet och för kontrollering av tjänstetiden horde varje
lärare vara försedd med en s. k. tjänstebok, vari skulle införas fullständiga föroch
tillnamn, födelseort, födelseår och -dag samt vid varje års slut, ävensom vid
flyttning under året, skoldistriktets och skolans namn, tjänstgöringens art och
undervisningstiden, vilka uppgifter skulle bestyrkas med skolrådsordförandens
namnteckning.

Slutligen ansåg kommittén, att för ändamålet måste eu särskild anstalt
upprättas, men att denna icke behövde hava sin egen styrelse och egna tjänstemän
utan kunde ställas i samband med folkskollärarnas pensionsinrättning, med
vilken den komme att hava flera beröringspunkter och i väsentliga delar vara
likartad. Den ifrågasatta anstalten ville kommittén benämna »Småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt».

Betänkandet remitterades till åtskilliga myndigheter, däribland länsstyrelserna,
domkapitlen och direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning. Flertalet
av dessa myndigheter ansågo de föreslagna understödsbeloppen för knappt
tilltagna och förordade förhöjning. Mot förslaget uttalade sig däremot ingen.

Riksdagen 1892. Vid denna riksdag framlade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister
G. F. Gilljam) en proposition om pension för småskolepersonalen. Kungl.
Maj:t anslöt sig i allt väsentligt till kommitterades förslag och hemställde, att
riksdagen måtte godkänna grunder för inrättande av en anstalt för beredande av
ålderdomsunderstöd åt lärare vid småskolor och mindre folkskolor ävensom icke
ordinarie lärare vid folkskolor.

Propositionen behandlades därefter i statsutskottet, som gjorde en del ändringar
däri, »huvudsakligen i syfte att i någon mån begränsa statens alltjämt
växande utgifter för fölkskoleundervisningens behov ävensom dess kostnader för
pensionsväsendet, som jämväl ställer nya anspråk på statens mellankomst.»

Statsutskottets ändringsförslag voro följande:

att understöd från anstalten icke borde tilläggas andra lärare och lärarinnor än dem,
ör vars avlönande tillskott av allmänna medel åtnjötes, och att således lärare och lärarinnor
övningsämnen och slöjd icke skulle medräknas;

att skoldistriktet skulle bli skyldigt att såsom bidrag till bestridande av anstaltens
utgifter erlägga eu årlig avgift av 10 kr. för varje hithörande lärare och lärarinna, med
skyldighet för vederbörande lärare eller lärarinna att vidkännas ett årligt avdrag å lönen
av 4 kr.;

att undcrslödssökando skulle förete intyg av vederbörande skolråds ordförande om
oförvitlig tjänstgöring under hela den tjänstetid de åberopade, samt att som tjänstetid skulle
räknas hel tjänstgöring allenast i sådan beställning, för vars avlönande tillskott av allmänna
medel atnjötes;

att de lärare eller lärarinnor, som anställts före den 1 jan. 1880 och som tjänstgjort
minst 20 år men av hälsoskäl icke voro lämpliga att vidare sköta sin tjänst, skulle erhålla
följande understödsbelopp:

Om summan av levnads- och tjänstår uppginge till 75 ar 70 kr., till 70 år 75 kr.
till 77 ar 80^ kr., till 78 år 85 kr., till 79 år 90 kr. och till 80 år 100 kr.

att da i allmänhet för rätt till lönetillskott fordrades en tjänstgöring av minst 8 månader
eller 34 Va veckor, tjänståret borde bestämmas till denna längd; samt

att 20 undervisningstimmar i veckan skulle anses som hel tjänstgöring.

Vid frågans avgörande biföllo båda kamrarna den kungl. propositionen med
de av statsutskottet föreslagna ändringarna.

Den 22 juni 1892 fastställde Rungl. Maj:t »Reglemente för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt».

Från och med 1893 utgick alltså helt understöd med 150 kronor.

C. Ändringar i reglementet

1. Höjning av understödsbelopp och avgifter.

Riksdagen 1898. Med anledning av den vid 1897 års riksdag beslutade löneförbättringen
för småskolepersonalen väcktes vid denna riksdag av J. H. G. Fredholm
och Emil Hammarlund i andra kammaren en motion om, att ålderdomsunderstödet
måtte ökas i samma proportion som lönen.

Motionärerna hänvisade till kommittébetänkandet 1891, varav syntes, att
det då föreslagna beloppet 150 kr., blivit valt med hänsyn därtill, att det var
hälften av den då antagna medellönen eller sannolika lönen. Men sedan den tiden
hade småskollärarnas löner undergått en märkbar förändring, varför en förhöjning
av understödet vore fullt påkallad. Detta borde enligt motionärernas åsikt ej
sättas lägre än till 200 kronor.

Dessutom påpekades, att som en mycket hög procent avgått med avkortat
understöd, så hade kostnaden för ålderdomsunderstödsanstalten blivit mindre än
tran böljan var beräknat. Samtidigt hade skoldistriktens och lärarnas avgifter
inbringat mera, än man väntat. Följden hade blivit, att långt ifrån att statsbidrag
behövt anlitas för bestridande av anstaltens utgifter, hade uppsamlats en

47—131873. Lärarelönenämnden. 3.

370

fond, varför bifall till det framlagda förslaget ej på inånga år skulle medföra
någon statsutgift.

Statsutskottet ansåg motionen värd att beaktas, men enär frågan om förändring
i grunderna för den jämförelsevis nya anstaltens verksamhet borde föregås
av en fullständigare utredning, än utskottet kunde åstadkomma, fann utskottet
motionen böra föranleda riksdagen allenast att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en dylik utredning och framläggande av det förslag, som därav kunde föranledas.

Riksdagen beslöt också en dylik skrivelse.

Riksdagen li)00. Den av 1898 års riksdag begärda utredningen verkställdes
av direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning, vilken för sin del ej hade
något att erinra mot motionen utan förordade, att Kungl. Maj:t inginge till riksdagen
med en proposition i ärendet.

Sedermera hade också statskontoret yttrat sig och därvid anfört, att sstatskontoret,
som funnit den föreslagna förhöjningen av nu utgående understödsbelopp
vara av behov och förändrade avlöningsförhållanden påkallad, ansåge sig så
mycket hellre böra tillstyrka bifall till det av direktionen framställda förslaget,
som statsverket redan haft och ännu under en följd av år komme att hava till
sin disposition utan ränta de av vederbörande kommuner erlagda avgifterna, i
den mån desamma icke erfordrades för anstaltens uppgifter, uppgående dessa
medel för närvarande till ett belopp av omkring 385,000 kronor».

Chefen för ecklesiastikdepartementet hade till fullo instämt uti, vad som
anförts till stöd för den ifrågasatta förhöjningen av understödsbeloppen, och vid
riksdagen 1900 framlades en kungl. proposition om höjning av ålderdomsunderstödet,
så att helt understöd utginge med 200 kr. och avkortat i förhållande därtill.

Ärendet tillstyrktes av statsutskottet och bifölls av båda kamrarna.

Med anledning härav utfärdades kungl. kungörelse den 15 juni 1900.

Sverges allmänna folkskollärarcförening verkar för höjande av understödsbeloppet.
Under åren 1901 och 1902 inkommo till föreningens centralstyrelse flera motioner
med yrkande, att understödsbeloppet måtte ytterligare något höjas.

I en av dessa framställningar föreslogs det sålunda till 300 kr., i tre till
75 / av slutlönen och i en annan till 50 % av de lagstadgade löneförmånerna.

Centralstyrelsen uttalade med anledning härav såsom sin åsikt, att älderdomsunderstödet
borde höjas till 75 % av högsta lagstadgade kontanta lönen samt
hänsköt ärendet till det ombudsmöte, som av Sverges allmänna folkskollärareförening
hölls i Stockholm i juni 1903. Mötet gjorde det uttalandet, att så väl
folkskollärarnas pension som småskollärarnas ålderdomsunderstöd måtte utgå

med 80 % av den lagstadgade lönens högsta belopp.

Under 1904 inkommo till centralstyrelsen nya framställningar med önske -

371

mai om centralstyrelsens medverkan till, att frågan om höjande av småskolekärens
ålderdo msunderstöd bleve genom motion framlagd vid 1905 års riksdag.
I motiveringen betonades, dels att de medlemmar av småskolekåren, som under
den närmaste framtiden voro färdiga att avgå, under större delen av sin tjänstetid
haft en mycket liten lön, dels ock att lönen senaste året undergått någon
höjning, på grund varav understödet icke längre utginge i den proportion till
lönen, som vid anstaltens grundande var bestämd.

Riksdagen 1905. Med anledning av ovannämnda framställningar väckte Emil
Hammarlund och Fridtjuv Berg vid denna riksdag en motion om, satt riksdagen
måtte besluta sådan höjning av de understödsbelopp, vilka efter utgången av 1905
beviljades från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, att beloppet av
helt understöd måtte utgå med 250 kr. för år, och att de avkortade understödsbeloppen
måtte bliva i proportion härtill».

Biksd agen biföll i så måtto motionen, att densamma i skrivelse till Kungl
Maj:t anhöll, »att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i
vad mån understödsbeloppen från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
borde höjas, samt till riksdagen inkomma med den framställning i ämnet, vartill
eu sådan utredning kunde finnas giva anledning».

Kungl. Maj:t lät direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Direktionen uttalade sin anslutning
till motionens grundtanke, därvid anmärkande, att den ursprungligen antagna
beräkningsgrunden mellan småskollärares löneförmåner och deras ålderdomsunderstöd
icke kunde sägas vara för dem särdeles gynnsam, och att det då vore
desto mer angeläget att densamma vid skeende omreglering åtminstone icke
gjordes ännu snävare. Men direktionen fann det ej tjänligt att framställa något
förslag, som skulle gå längre än motionärernas, då därav tilläventyrs lätteligen
kunde följa, att frågans lösning skulle försvåras eller fördröjas. Direktionen
förordade, att Kungl. Maj:t ville ingå till riksdagen med nådig proposition i ämnet.

Statskontoret ansåg likaledes den ifrågasatta höjningen av understödsbeloppen
vara av rättvisa och billighet påkallad; och då icke heller finansiella
hänsyn kunde anses lägga hinder i vägen för densamma, ville statskontoret
för sin del biträda direktionens förslag.

Riksdagen 1906. I överensstämmelse med den utredning, som åvägabragts
samt direktionens över folkskollärarnas pensionsinrättning och statskontorets yttranden
framlade Kungl. Maj:t (ecklesiastikminister Fridtjuv Berg) för denna
riksdag proposition i ärendet.

Kungl. Maj:t föreslog samma summor som de i motionen begärda. Med
hänsyn särskilt till den gynnsamma ekonomiska ställning, anstalten visade, ansåg
Kungl. Maj:t, att i sammanhang med den föreslagna ökningen i understöds -

372

beloppen icke borde vidtagas någon höjning i de dåvarande avgifterna till
anstalten.

Statsutskottet tillstyrkte enhälligt den kungl. propositionen, vilken också
utan diskussion godkändes av riksdagen. Enligt kungl. kungörelse, som med
anledning härav utfärdades den 16 juni 1906, skulle således ålderdom sunderstödet
från och med 1907 utgå med 250 kr.

I petitioner framställda önskemål och av dessa föranledda utredningar* I de till
Kungl. Maj:t under åren 1906 och 1907 inkomna lönepetitionern a uttrycktes också
önskningar om förbättringar i småskolekårens pensionsförhållanden.

Därvid påpekades, att dessa lärares utsikter att, sedan de offrat sina
krafter i skolans tjänst, kunna bereda sig en tryggad ålderdom voro skäligen
mörka. Det var nämligen otänkbart, att de av den knappa lönen skulle
kunna avsätta något för kommande dagar, och de voro således hänvisade att leva
på sitt ålderdomsunderstöd. Detta belöpte sig för dem, som avgått före 1901, till
blott 150 kr. årligen eller 41 öre pr dag, för dem, som avgått under åren 1901
till och med 1906, till 200 kr. pr år eller 55 öre pr dag och för dem, som avgått
efter 1906, till 250 kr. pr år, vilket gör 681/* öre pr dag. Att försöka få en
dylik penning att räcka till bostad, bränsle, mat, kläder, läkarvård m. m. ansågo
petitionärerna vara ett i hög grad vanskligt företag.

Men ej heller de nämnda summorna kommo alla till del. Det hade visat
sig, att dittills endast ett mindretal kunnat komma i åtnjutande därav. Under
de första 10 åren, sedan ålderdomsunderstödsanstalten trädde i verksamhet, hade
sålunda 373 avgått med avkortat understöd och blott 158 med helt. Dessa senare
utgjorde endast 29.8 % av hela antalet understödstagare under samma tid. Med
de allra lägsta beloppen, 70—90 kronor, hade ett överraskande stort antal måst
avgå. Under åren 1893—1905 utgjorde dessa 25 % av hela antalet med ålderdomsunderstöd
avgångna. Det som hos andra karer hörde till undantagen
att tjänstinnehavare måste avgå, innan han uppnått full pension var således
här regel.

Alla petitionärerna ansågo, att det vore lämpligt, om smaskolepersonalens
pensionsförhållanden bleve ordnade efter grunder, som voro likartade med dem,
vilka gällde beträffande pension åt lärare vid folkskolan.

Samma myndigheter, som yttrat sig i lönefrågan, hade också hörts angående
pensionen. Några hade inskränkt sig till att uttrycka en önskan om beredande
av bättre pensionsförhållanden för småskolepersonalen. Flertalet av myndigheterna
hade endast yrkat, att pensionen eller understödet måtte i enlighet med
petitionärernas framställning sättas till 75 •/. av slutlönen. Ganska många
myndigheter hade generellt hemställt, att småskolepersonalens pensionering måtte
ordnas efter samma grunder som folkskolepersonalens, varvid på en de! håll

O i o

uttryckligen förordats ålderdomsunderstödsanstaitens ombildning till pensionsinrättning.

Genom nådigt brev av den 28 juni 1907 anbefalldes direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning att inkomma med utredning och förslag, på vad
sätt och under vilka villkor lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande
lärare vid folkskolor kunde erhålla helt understöd till ett belopp av 400
kr. för år samt avkortat understöd i samma förhållande till helt understöd, som
dittills varit bestämt, med skyldighet för vederbörande skoldistrikt att för var
och en av förenämnda lärare erlägga en årlig avgift av 15 kr. med rätt för
distriktet att å lärares lön göra ett årligt avdrag å 6 kronor.

Ecklesiastikdepartementet lät sedermera verkställa en ny utredning i nyssberörda
ämne men stödd på förutsättningen, att helt understöd komme att utgå
med 450 kr. och årsavgiften till anstalten från skoldistriktet med 18 kronor.

Riksdagen 1908. I den vid denna riksdag avgivna propositionen om löne- och
pensionsförbättring för småskolepersonalen föreslog Kungl. Maj:t, att riksdagen
måtte medgiva sådan förhöjning av de understödsbelopp, vilka efter utgången av 1908
beviljades från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, att beloppet av
helt understöd komme att utgöra 450 kr. för år, och att de avkortade understödsbeloppen
komme att utgå i proportion till helt understöd.

Skoldistriktets bidrag skulle, enligt Kungl. Maj:ts förslag, höjas från 10 till
18 kr. för varje tjänst, med rätt för distriktet att därav uttaga 7 kr. från varje
tj änstinnehavare.

Föredragande departementschefen, statsrådet Hugo Hammarskjöld, yttrade,
att det ju framgick av de inkomna framställningarna i ämnet och myndigheternas
däröver avgivna yttranden, att man hyste sympatier för åtgärden att
ombilda understödsanstalten till en verklig pensionsinrättning, men att han för
sin del ej funnit något giltigt skäl för en förändring av grunderna för anstalten.
Beträffande principen, att helt understöd skulle utgöra ett belopp, motsvarande
halva slutlönen, fann statsrådet däremot inga skäl förefinnas att fortfarande tilllämpa
densamma, då den ju så väsentligt skilde sig från vad som gällde folkskollärarna
och andra tjänstinnehavare.

I den av Fridtjuv Berg m. fl. vid samma riksdag väckta motionen angående
lönereglering för småskolekåren yttrades bland annat:

»Med avseende å sättet för småskollärarinnornas pensionering skulle vi helst hava
sett, om, i enlighet med mycket allmänt uttalade önskningar, förslag blivit av Kungl. Maja
framlagt till omdaning av småskollärarinnornas ålderdomsunderstödsanstalt enligt grunder
likartade med de för folkskollärarnas pensionsinrättning gällande. Genom en dylik omdaning
skulle man äntligen kunna komma ifrån det sakförhållande, som efter vår uppfattning är ett
missförhållande, att till och med vid den tidpunkt (år 1925), då ålderdomsunderstöds -

374

anstalten beräknas hava uppnått sitt jämnviktsläge, staten skulle bestrida icke fullt hälften
av kostnaderna för pensioneringen, under det att beträffande såväl folkskollärarnas pensionsinrättning
som dövstumlärarnas pensionsanstalt två tredjedelar av kostnaderna ansetts skola
bestridas av statsmedel och en tredjedel av årsavgifter.»

Som emellertid ett förslag till ålderdomsunderstödsanstaltens omdaning
förutsatte synnerligen vidlyftiga utredningar, vilka endast av Ktingl. Maj:t kunde
åstadkommas, hade motionärerna intet särskilt yrkande att framställa, utan de
anslöto sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Vid behandlingen i statsutskottet medgav detta, att den ifrågasatta löneförbättringen
borde, som Kungl. Maj:t föreslagit, åtföljas av en höjning i ålderdomsunderstödsbeloppet.
Utskottet sade sig finna de föreslagna beloppen väl och
i varje fall bättre avvägda efter de rådande levnadskostnaderna och den viktiga
uppgift, som ålegat understödstagarna, än vad som var fallet med de dåvarande
understöden. Att fasthålla vid den dittills i det stora hela tillämpade principen,
att understöden skulle utgöra hälften av slutlönen, ansåg ej heller utskottet böra
komma i fråga.

Utskottet hade alltså icke något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag uta n
fann sig böra tillstyrka detsamma.

Vid ärendets avgörande i riksdagen bifölls också förslaget av båda
kamrarna.

Kungl. kungörelse härom utfärdades den 13 juni 1908.

2. Pensionsåldern.

Beträffande levnads- och tjänstårens antal för erhållande av understöd ha
dessa vid flera tillfällen varit uppe till behandling.

Sverges allmänna folksholläreförenings ombudsmöte 1903 uttalade önskemålen,
att småskollärare, som vid 50 levnadsår uppnått 30 tjänstår, måtte få
avgå med fullt understöd, och att de avkortade understöden måtte utgå i proportion
härtill, samt att obotligt sjuk småskollärare måtte erhålla understöd efter 10
tjänstår.

Av de myndigheter, som, med anledning av de till Kungl. Maj:t 1906 och
1907 inkomna petitionerna, yttrat sig, hade ett domkapitel och två folkskolinspektörer
önskat, att rätt till avkortat understöd matte inträda efter 10 tjänstar.
Några ville, att rätt till helt understöd skulle inträda vid 50 års ålder, och
en del andra önskade, att full pensionsrätt måtte inträda vid 30 tjänstår
oberoende av levnadsåldern

Riksdagen 1907. Hr E. Sundin från Jämtland väckte detta år i andra kammaren
en motion om, att riksdagen ville besluta anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, huruvida de föreskrivna villkoren för rätten till understöd,
i synnerhet beträffande ålders- och tjänstår, borde lindras, samt att till
riksdagen göra den framställning, vartill en sådan utredning kunde föranleda».

Motionären påvisade, hurusom i medeltal blott 3.6 % av småskolekåren,
under de 13 år anstalten varit i verksamhet, kommit i åtnjutande av helt understöd.
En stor del överginge visserligen till annat yrke eller inginge äktenskap,
men eu betydande del fortsatte lärarkallet, så länge hälsa och krafter, eller så
länge deras nerver och lynne gjorde dem för undervisningen och skoltukten
användbara, utan att ändå lyckas uppnå de för ålderdomsunderstöd stipulerade
ålders- och tjänståren. Av ifrågavarande lärare började en stor del sin bana
så tidigt, att de redan vid 49 ä 50 års ålder hade de fordrade 30 tjänståren
inne, och för att få helt iinderstöd måste de då hålla på ytterligare en följd
av år, men då ett ej obetydligt antal började sin skolverksamhet först framemot
det 25:e levnadsåret, ansåg motionären, att även måttet för tjänstår borde nedsättas.

Statsutskottet avstyrkte motionen. Mot utskottets beslut reserverade sig
Emil Hammarlund och K. Starbäck.

Emellertid blev motionen av båda kamrarna avslagen.

Då vid 1908 års riksdag understödsbelopp och avgifter höjdes, skedde
dock ingen förändring i bestämmelserna angående levnads- och tjänstår, utan
de äro fortfarande desamma, som bestämdes vid ålderdomsunderstödsanstaltens
bildande.

Lärarpersonalen har ej heller sedermera begärt någon ändring. Då under
1910 centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening framställde till
lärarinnorna frågan, om de önskade en sänkning av pensionsåldern, besvarades
denna fråga nekande inom övervägande antal kretsar inom föreningen.

Endast ifråga om obotligt sjuk lärare har skett ändring. § 9, som handlar
därom, erhöll nämligen 1911 ett tillägg, varigenom obotligt sinnessjuk lärare erhöll
rätt till avkortat understöd, om han också icke räknar 15 tjänstår.

Kungl. kungörelsen den 27 oktober 1911.

3. Tjänstårsberåkningen.

Riksdagen 1894. Med anledning av, att en del församlingar i övre Dalarna, till
ett antal av 22, till följd av vissa egendomliga förhållanden fått rätt till kortare lästid
i sina skolor, än i lag är stadgat, utan att församlingarna därigenom lida minskning
i lönetillskott av allmänna medel för sina lärare, väcktes vid denna riksdag
av kyrkoherde Carl Fr. Pettersson, biskop Gottfrid Billing och Piss Öl. Larsson

376

i första kammaren en motion om, att riksdagen måtte besluta en ändring i § 10
av reglementet för ålderdomsunderstödsanstalten, så att lärare i dylika skoldistrikt
erhölle rätt att räkna fulla tjänstgöringsår, oaktat den årliga undervisningstiden
understege 34l/2 veckor, så vida dessa lärare undervisat hela den tid, Kungl. Maj:t
föreskrivit.

I samma ämne väcktes i andra kammaren en motion av Ollas A. Ericsson.

Till stöd för motionerna anfördes bland annat,

att det kunde inträffa, att t. ex. en småskollärare i Järna skulle förete 40 och en å
Sollerön anställd lärare 47 tjänstår, innan de bleve berättigade till helt understöd;

att lärarna voro i vederbörlig ordning antagna och säkert även villiga att tjänstgöra
sina 8 månader;

att Kungl. Maj:t förklarat, att församlingarna vore lika berättigade till statsbidrag
för dem som de församlingar, vilkas lärare undervisade hela den i lag föreskrivna tiden; och

att det vore obilligt, att ifrågavarande lärare skulle å sin lilla lön vidkännas ett
årligt avdrag under 10—17 år längre än sina ämbetsbröder med utsikt att, utarbetade som
de naturligtvis voro vid 60 å 70 års ålder, måhända aldrig komma i åtnjutande av ålderdomsunderstöd,
vilket väl ej varit riksdagens mening, då den åsyftade paragrafen av reglementet
för ålderdomsunderstödsanstalten godkändes.

Statsutskottet ansåg visserligen, att vad motionärerna anfört möjligen borde
föranleda ändring i reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
i det av motionärerna antydda syftet, men då emellertid före vidtagande av
förändring i eu författning, vilken så nyligen utfärdats som den nyssnämnda, erfordrades
en fullständigare utredning i ärendet än den, som förelåg, ansåg utskottet
sig icke för tillfället böra tillstyrka riksdagen att vidtaga någon åtgärd
för en sådan ändrings åvägabringande.

Vid ärendets avgörande inom första kammaren yttrade kyrkoherde C. Petersson,
att han förmodade, det ingen motionär kunde framlägga någon fullständigare
utredning i ärendet än den, som nu åvägabragts, och han antog, att statsutskottet
menat, att Kungl. Maj:t kunde avlåta förslag till riksdagen i ämnet
samt hyste en förhoppning, att så måtte ske. Sedan flera talare i så väl första
som andra kammaren uttalat en liknande förhoppning, biföll riksdagen statsutskottets
avslagsyrkande.

Riksdagen 1895. För att vinna erforderlig utredning i ifrågavarande ärende
anmodade chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet G. F. Grill järn, direktionen
över folkskollärarnas pensionsinrättning att inkomma med yttrande och förslag till
ändring av § 10 av reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.
Direktionen ville som sin mening uttala, att en förändring i det syfte,
som motionerna vid 1894 års riksdag avsåge, syntes vara av omständigheterna
synnerligen påkallad, och ansåg direktionen, att frågan lämpligen kunde lösas
genom ett tillägg till nämnda paragraf i nära överensstämmelse med motionärernas
förslag.

Q< rf

I enlighet härmed framlade Kungl. Maj:t proposition till 1895 års riksdag.

Statsutskottet hade nu icke något att erinra mot förslaget men uttalade
önskvärdheten därav, att, om Kungl. Maj:t i oundvikliga fall måste medgiva församlingar
rättighet att med åtnjutande för deras skolor av oförminskat statsbidrag
inskränka undervisningstiden till mindre än 8 månader om året, Kungl.
Maj:t därvid skulle tillse, att undervisningstiden för året, så vitt möjligt, icke
väsentligen understiger 690 timmar.

Utan diskussion bifölls nu den kungl. propositionen av båda kamrarna.
Kung], kungörelsen därom utfärdades den 5 juli 1895.

Riksdagen 1913. Da vid 1913 års riksdag Kungl. Maj:t föreslog ändring av
§ 1 av reglementet hemställdes också, att vad § 10 i reglementet innehöll därom,
att åtnjutet tillskott av allmänna medel till befattningshavarens avlönande utgjorde
villkor för rätt till tjänstårsberäkning för erhållande av understöd, skulle
upphöra att gälla, och att det omhandlade stycket i § 10 erhölle den avfattning,
att i lärarens tjänstetid komme att inräknas all hel tjänstgöring vid någon till
den allmänna folkundervisningen hörande, av skoldistrikt underhållen skola, Kungl.
Maj:t dock obetaget att för särskilda fäll medgiva tjänstårsberäkning för tjänstgöring
även uti av enskilda underhållna skolor av det slag, varom det i § 1
förmäldes.

Detta godkändes av riksdagen, och kungl. kungörelse därom utfärdades
den 24 oktober 1913.

4. Skyldighet att avgå från tjänsten.

Då år 1900 stadgades, att småskollärare på vissa villkor skulle åtnjuta
statsbidrag till sjukvikaries avlöning, erhöll § 16 av reglementet för ålderdomsunderstödsanstalten
ett tillägg, varav synes, att om lärare fyllt sextio år, äger
skolråd eller skolstyrelse, ändock icke läraren anmält sig önska att med ålder -domsunderstöd från sin tjänst avgå, hos direktionen begära dess beslut i fråga
om lärares rätt till ålderdomsunderstöd. Kungl. kungörelsen den 15 juni 1900.

Någon skyldighet att vid viss tid avgå från tjänsten finnes icke stadgad
för småskolans lärare, utan ligger det helt i skolrådets hand att med iakttagande
av folkskolestadgans § 33 härom bestämma.

5. Framställning i pensionsfrågan 1912.

I den petition rörande ny lönereglering för folk- och småskolekåren, som av
centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening frambars till Kungl.
Maj:t 1912, yttrades beträffande småskolekårens pensionsfråga:

48—131873. Liirarel&venämnden. 3.

378

»För småskolekåren står som ett länge känt och uttalat önskemål, att den
nuvarande understödsanstalten måtte ombildas till likhet med folkskollärarnas
pensionsinrättning och pensioneringen ordnas efter samma grunder som för folkskolekåren.
»

Samma önskemål har uttalats vid flera andra tillfällen, bland annat vid
femtonde allmänna svenska folkskollärarmötet i Lund 1913.

D. Höjning i pensionsbeloppen för redan pensionerade

småskollärare.

1. Lärare, som avgått från tjänsten med pension.

Sådana äldre, behövande lärare vid småskolor eller mindre folkskolor samt
biträdande och e. o. lärare vid folkskolor, vilka före utgången av år 1900 erhållit
avsked med avkortat understöd, kunna bli delaktiga av ytterligare understöd.
Detta utgår med högst 50 kr. till varje dylik lärare, dock att understödet tillsammans
med det från ålderdomsunderstödsanstalten utgående må utgöra högst
150 kronor.

Kungl. kungörelsen den 18 juni 1910.

2. Lärare, som avgått från tjänsten före 1892.

Understöd utgår i visst fall till äldre, behövande småskollärare, som erhållit
avsked före ålderdomsunderstödsanstaltens inrättande.

Dylika lärare, vilka efter minst 15 års tjänstgöring avgått från tjänsten
före utgången av år 1891 utan understöd samt uppnått 55 år, kunna erhålla understöd
med högst 150 kronor.

KuDgl. kungörelsen den 18 juni 1910.

E. Pensionernas utbetalande; delägare i kassan.

1. Understödet utbetalas halvårsvis i juni och december.

Genom kungl. kungörelse den 7 maj 1909 förordnades, att understödstagare,
som så önska, kunna utbekomma sitt understöd genom postsparbanken eller få
understödet med allmänna posten kostnadsfritt sig tillsänt. Närmare bestämmelser
finnas i nämnda kungörelse.

2. Delägare i kassan äro från 1893 lärare vid småskolor och mindre folkskolor
ävensom icke ordinarie lärare vid folkskolor. Senare har tillåtelse att

tillhöra kassan erhållits av lärare vid småskoleseminariernas övningsskolor och
vid lotsbarnsskolor samt av lappkateketerna.

Från och med 1913 kunna, enligt kungl. kungörelsen den 23 sept. 1912,
även vid den allmänna folkundervisningen anställda lärare i slöjd på vissa villkor
bliva delaktiga av ålderdomsunderstöd.

” Riksdagen 1913'' beslutade," att lärare vid sådana av enskilda undeidiållna
skolor, vilka tjäna samma ändamål som med statsmedel understödda och i reglementet
för ålderdomsunderstödsanstalten omförmälda, till den allmänna folkundervisningen
hörande skolor, kunna i särskilda fäll och på de villkor Kungl.
Maj:t prövar skäligt bestämma, erhålla rätt till inträde i ålderdomsunderstödsanstalten.

Kungl. kungörelsen den 24 oktober 1913. I

Översikt över småskolekårens [»elisionsförhål lunden från 1893.

Tidsperioder.	Avgifter.	Helt nnderstöd.
Skol- distriktens.	Tjänstinne-ha varens.
1893—1900 ...........	6	4	150
1901—1906 ...........	6	4	200
1907—1908 ...........	6	4	250
1909-1914 ...........	ii	7	450

I framställning till lärarelönenämnden den 16 mars 1914 hemställer Svenska
folkskolans vänners förvaltningsråd genom sitt verkställande utskott

att småskollärarinna vid sjukdomsfall måtte på samma sätt som folkskollärarinna
få räkna tjänstår, om än tjänstgöringen fortgått blott en del av läsåret;

att gift småskollärarinna måtte, liksom folkskollärarinna, få kvarstå i
tjänsten, så länge hon vill och kan;

att ålderstilläggen måtte få utgå enbart från staten, så att vid omorganisering
av skola äldre lärarinna har utsikt att få annan plats; samt

att småskollärarinna måtte tillerkännas planteringsland eller, där så ej kan
ske, ersättning i penningar.

38C

Kronologiskt register

över i denna historik åberopade författningar.

Sid.

1871 juni 22. K. kung. ang. lönetiliskott av allmänna medel åt lärare vid småskola m. fl. skolor . 342

1875 juni 16. K. kung. ang. ändring i bestämmelserna om lönetiliskott av allmänna medel .... 342

1877 sept. 10. K. kung. ang. ersättning till lärare för tjänstgöring utöver åtta månader.....353

1878 jan. 11. K. kung. ang. ändring i bestämmelserna om lönetiliskott av allmänna medel åt lärare

vid småskola.................................345

1881 mars 21. K. kung. ang. ändring i bestämmelserna om lönetiliskott av allmänna medel åt lärare

vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola.............342

1886 juni 4. K. kung. ang. lönetiliskott av allmänna medel åt lärare vid småskola.......357

1887 juli 13. K. kung. ang. lönetiliskott av allmänna medel åt lärare vid mindre folkskola och bi trädande

lärare vid folkskola..........................357

1892 juni 22. K. kung. ang. Reglemente för småskollärares med fl. ålderdomsunderstödsanstalt» . 369

1894 juni 1. K. kung. ang. avlönande av vikarie vid tjänstledighet för ordinarie lärare vid folk skola

på grund av sjukdom..........................354

1895 juli 5. K. kung. ang. ändring av § 10 i reglementet för ålderdomsunderstödsanstalten . . . 377

1897 maj 28. K. kung. ang. avlöning och statsbidrag åt lärare vid småskola, mindre folkskola och f|$$

biträdande lärare vid folkskola.........................344

1897 maj 28. K. kung. ang. småskollärarinneutbildningen...................345

1900 juni 1. K. kung. ang. avlöning och statsbidrag åt småskolepersonalen..........345

1900 juni 1. K. kung. ang. avlönande av vikarie för lärare vid folk- och småskola under tjänstledighet
på grund av sjukdom.........................360

1900 juni 15. K. kung. ang. ändring av §§ 6, 7, 8, 9, 16 och 20 i reglementet för ålderdomsunderstödsanstalten
.................................370

1900 dec. 7. K. kung. ang. lönernas utbetalande.......................362

1904 juni 10. K. kung. ang. avlöning och statsbidrag åt småskolepersonalen..........348

1906 juni 16. K. kung. ang. ändring av §§ 6, 7, 8 och 9 i reglementet för ålderdomsunderstöds anstälten.

..................................372

1908 juni 18. K. kung. ang. avlöning och statsbidrag åt småskolepersonalen...........351

1908 juni 13. K. kung. ang. ändring av §§ 3, 4, 6, 7, 8 och 9 i reglementet för ålderdomsunder stödsanstalten

.................................374

1909 maj 7. K. kung. ang. ålderdomsunderstödets utbetalande................378

1910 jun 18. K. kung. ang. ändrad lydelse av kung. ang. avlönande av vikarie för lärare vid folk ocb

småskola under tjänstledighet på grund av sjukdom.............360

1910 juni'' 18. K. kung. ang. understöd åt äldre behövande småskollärare............378

1911 okt. 27. K. kung. ang. ändring av § 9 i reglementet för ålderdomsunderstödsanstalten.....375

1912 sept. 23. K. kung. ang. rätt till ålderdomsunderstöd för lärare i slöjd...........379

1913 okt. 24. K. kung. ang. ändring av § 10 i reglementet för ålderdomsunderstödsanstalten . . . 377

1913 okt. 24. K. kung. ang. rätt till ålderdomsunderstöd för lärare vid enskilda skolor.....379

1914 sept.l 14. K. kung. ang. ändrad lydelse av kung. den 1 juni 1900 ang. statsbidrag.....358

Bil. XXYIIL

Framställningar och utlåtanden rörande avlöningsoch
pensionsförhållanden.

INNEHALL.

Sid.

1. Svenska läraresällskapets styrelse den 11 juni 1910 angående revision av de för lärarna vid

rikets allmänna läroverk och folkskoleseminarier gällande lönestater...........385

2. Läroverksöverstyrelsen angående revision av de för lärarna vid rikets allmänna läroverk och

folkskoleseminarier gällande lönestater.........................396

3. E. Olmer m. fl. lärare vid de allmänna läroverken angående lektorernas löneförmåner .... 429

4. Karl Ek m. fl. angående ny lönereglering för teckningslärare vid allmänna läroverk.....439

5. Läroverksöverstyrelsen angående ny lönereglering för teckningslärare vid allmänna läroverk . 442

6. C. A. Brolén m. fl. rektorer vid allmänna läroverk angående ändrade bestämmelser beträffande

rektorernas vid de allmänna läroverken avlönings- och pensionsförmåner.........448

7. Läroverksöverstyrelsen angående ändrade bestämmelser beträffande rektorernas vid de allmänna

läroverken avlönings- och pensionsförmåner.......................456

8. Statskontoret angående ändrade bestämmelser beträffande rektorernas vid de allmänna läro verken

pensionsförmåner...............................464

9. Rektorsämbetet vid högre allmänna läroverket i Luleå den 20 oktober 1909 angående ortstillägg

för lärare vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län...............467

10. Kung! Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län angående ortstillägg för lärare vid de all männa

läroverken inom Norrbottens län........................473

11. Läroverksöverstyrelsen den 11 januari 1910 angående ortstillägg för lärare vid de allmänna

läroverken inom Norrbottens län............................476

12. Rektorsämbetet vid högre allmänna läroverket i Luleå den 28 september 1910 angående orts tillägg

för lärare vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län...........482

13. Läroverksöverstyrelsen den 11 november 1910 angående ortstillägg för lärare vid de allmänna

läroverken inom Norrbottens län............................486

14. J. V. Lindgren m. fl. den 4 februari 1911 angående lönereglering för lärarna vid de allmänna

läroverken......................•...............488

15. A. Nordfelt den 8 oktober 1912 angående avlöningsförhöjning för rektorer och ordinarie lärare

vid provårsläroverk..................................490

16. Läroverksöverstyrelsen angående avlöningsförhöjning för rektorer och ordinarie lärare vid prov årsläroverk

.....................................493

17. J. Kjederqvist m. fl. rektorer vid allmänna läroverk angående rektorernas vid de allmänna

läroverken avlöningsförmåner................ 494

18. Rektor och lektorer vid högre lärarinneseminariet den 28 maj 1913 angående avlöning för lärare

vid högre lärarinneseminariet . . . .''.........................496

19. Gymnastiklärarkongressen i Stockholm 1913 angående avlöningsförhöjning för vissa gymnastik lärare

vid allmänna läroverk.............................498

384

Sid.

20. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening den 24 maj 1912 om ny löne reglering

för lärarkåren vid rikets folk- och småskolor..................501

21. Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund angående lönereglering för folkskollära rinnorna

.......................................566

22. O. A. Björck m. fl. pensionerade folkskollärare angående förbättrad pension..........571

23. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening den 7 april 1909 angående utbe talande

av folkskollärarnas löner månadsvis m. in....................573

24. Svenska skolkökslärarinnornas förening den 31 augusti 1911 angående ändrade bestämmelser

i fråga om skolkökslärarinnornas anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden .... 574

25. Stockholms slöjdlärarinneförening angående löne- och pensionsreglering för lärarinnor i kvinnlig

slöjd........................................592

26. Styrelsen för akademiskt bildade kvinnors förening angående avlönings- och pcnsionsförhål landen

för manliga och kvinnliga lärare vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna 593

Bil. XXVIII: 1.

Till Konungen.

Undertecknade få härmed enligt av Svenska läraresällskapet lämnat uppdrag hos
Eders Kungl. Maj:t i underdånighet göra hemställan om revision av de för lärarne vid rikets
allmänna läroverk och folkskoleseminarier gällande lönestater.

Frågan om en revision av läro ver kslärarnes lönereglering gjordes till föremål för ingående
diskussion vid det nittonde allmänna svenska läraremötet i Falun 1909. Mötet uttalade
sig också bl. a. för »en skyndsam reglering av läroverkslärarnes löner, genomförd efter
de grundsatser, som inom riksdagen gjort sig gällande vid de tre senaste årens regleringar
av lönerna för andra ämbetsmannakårer med akademisk bildning». Detta yrkande motiverades
med att »erfarenheten visat, att den lönereglering för de allmänna läroverkens ämnes-,
lärare, som genomfördes vid senaste läroverksreformen, icke erbjudit tillräckliga lönesatser
för uppnående av de syftemål, som därmed avsågos», och därmed, att »sedermera ett stort
antal ämbetsmannakårer, med vilka läroverkslärarne genom arten och längden av sin utbildning
fullt kunna jämnställas, fått löneregleringar genomförda i närmare överensstämmelse med
tidens ekonomiska förhållanden».

I samband med nämnda möte ägde ordinarie årsmöte rum med Svenska läraresällskapet,
och beslöts därvid rikta en uppfordran till läraresällskapets styrelse att gå i författning
om en petition till Eders Kungl. Maj:t i anslutning till nämnda uttalande. I anledning
härav har styrelsen jämlikt föreskrift i sällskapets stadgar låtit inom sällskapets lokalföreningar
anställa omröstning om det sålunda väckta förslaget, och har denna omröstning utfallit
så, att sällskapets medlemmar med 479 ja mot 1 nej uttalat sig för den ifrågasatta
petitionen. *)

I enlighet med det sålunda givna uppdraget få undertecknade, som utgöra Svenska
läraresällskapets styrelse, härmed till Eders Kungl. Maj:t i underdånighet inkomma med den
framställning, vars innebörd ovan i korthet angivits.

Till motivering av denna framställning få vi i underdånighet påkalla Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet för det förhållandet, att lärarnes löner, i olikhet med vad genom de
senare årens löneregleringar för andra statens tjänstemän blivit fallet, icke motsvara vad som
tidens ekonomiska förhållanden ha gjort oundgängligt för lärarnes levnadsbehov.

Den förhöjning av lärarnes löner, som gjordes samtidigt med 1904 års läroverksreform,
innebar i främsta rummet ett tillgodoseende av lönekrav, som Eders Kungl. Maj:t
och i princip jämväl Riksdagen redan i början på 1880-talet funnit berättigade, men som
till följd av att lärarnes lönefråga råkade ut för en olycksdiger sammankoppling med frågor
av helt annan art, under i det närmaste hela 1880- och 1890-talen endast till hälften blevo
tillgodosedda.

Samma skäl, som föranlett lärarnes redan före 1880 framträdande yrkanden på bättre
lönevillkor, hade givit anledning till liknande yrkanden från vissa andra statstjänstemäns

*) Dessutom bär eu lokalförening, som jämväl »livligt behjärtar lärarekårens behov av en väsentlig
löneförbättring», uttalat sig för en annan ordning för åvägabringande av petition härom.

49—131873. Lårarelönenämnden. 3.

Svenska läraresällskapets
styrelse
den 11 juni
1910 angående
revision
av de för
lärarna vid
rikets allmänna
läroverk
och
folkskoleseminarier

gällande
lönestater.

386

sida, och för dessa senares vidkommande genomfördes efter hand under åren 1876—1882
efter tidens förhållanden avvägda löneregleringar.

När slutligen lärarnes under mer än två årtionden svävande lönefråga 1904 avgjordes,
hade den ekonomiska utvecklingen särskilt vid tiden omkring sekelskiftet medfört betydande
ytterligare prisstegringar i avseende på levnadskostnaderna. Detta hade föranlett talrika
framställningar från andra statstjänstemäns sida om ytterligare ökning i löneförmånerna.
Dessa framställningar hade ock befunnits så välgrundade, att Eders Kungl. Maj:t 1902 uppdragit
åt en kommitté att avgiva utlåtande och förslag rörande reglering av statens ämbetsverks
och myndigheters löneförhållanden.

Det var uppenbarligen Eders Kungl. Maj:ts nådiga vilja och Riksdagens mening, att
den omsider år 1904 beslutade löneregleringen för lärarne skulle tillfredsställa även de genom
den senast vidrörda prisstegringen ökade behoven. Lönesatserna företedde nämligen en höjning
utöver vad Eders Kungl. Maj:t under 1880- och 1890-talen upprepade gånger funnit
skäligt föreslå Riksdagen att bevilja. Att emellertid denna höjning ingalunda blev för ändamålet
tillräcklig, torde framgå av följande framställning rörande tillkomsten av de lönestater
för de nämnda andra statstjänstemännen, som fr. o. m. 1907 vunnit stadfästelse.

De lönesatser för dessa tjänstemän, som slutligen av vederbörande departementschefer
föreslogos och av Riksdagen accepterades, voro varken de av ämbetsverken själva år 1902 i
allmänhet påyrkade, ej heller de av löneregleringskommittén föreslagna modifikationerna därav,
utan väsentligt högre. De förslag, löneregleringskommittén haft att utgå från, hade, som
nämnt, av resp. ämbetsverk i allmänhet uppgjorts 1902. När så löneregleringskommitténs
betänkande rörande landsstaten remitterades till statskontoret, visade det sig, att de förut
påpekade ekonomiska förändringarna i tiden även senare fortgått i så raskt tempo, att hänsyn
därtill skäligen borde tagas. Också förklarade sig statskontoret och kammarkollegium i gemensamt,
i februari 1907 avgivet utlåtande över kommitténs löneregleringsförslag för landsstaten
icke kunna tillstyrka de lönebelopp, som kommittén föreslagit, utan ansågo eu väsentlig
förhöjning därutöver vara av behovet påkallad beträffande samtliga landsstatstjänstemän.
Icke heller de av statskontoret uti dess utlåtande av oktober 1902 föreslagna lönebelopp ansågo
de båda ämbetsverken numera vara tillfredsställande. Redan den alltjämt fortgående
stegringen av levnadskostnaderna funno ämbetsverken ifråga nödvändiggöra en förhöjning i
det förslag, statskontoret för ej fullt 5 år sedan avgivit. Därtill komme, att »statskontoret
år 1902 icke kunde taga någon hänsyn till det visserligen då redan framkomna, men först
sedermera allmännare omfattade förslaget om åläggande för tjänstemännen att bidraga till
sin egen pensionering». Statskontoret och kammarkollegium funno sig därför böra tillstyrka,
att lönebeloppen för landstatstjänstemännen måtte upptagas till omkring 10 % högre, än statskontoret
hemställde 1902.

Då statskontoret i juni 1905 hade yttrat sig beträffande de för statskontoret självt av
löneregleringskommittén föreslagna lönesatserna, hade statskontoret redan funnit omständigheter
föreligga, som talade för en större förhöjning, än statskontoret 1902 föreslagit. Gentemot
de av kommittén föreslagna sänkningarna nöjde sig statskontoret med att vidhålla sitt
ursprungliga förslag. Det blev vederbörande departementschef, som gjorde sig till målsman
för de höjningar härutinnan, som också 1907 vunno Riksdagens bifall, och som tjänade till
mönster vid avvägande av de definitiva lönebeloppen i övriga fall, bl. a. för landsstaten.

Förfarandet vid läroverkens lönereglering erbjuder utgångspunkter för direkt jämförelse.
Det var med stöd av uppgifter rörande levnadskostnaderna under åren 1889—1898
och bearbetning av över 500 årskonton för sagda tidsperiod, som läroverkskommittén, vars
betänkande avgavs i december 1902, hade framställt en minimistandard för läroverkslärarnes
levnadskostnader (se läroverkskommitténs betänkande, sid- 507). Den summa, vartill denna

387

beräkning ledde, eller 3,000 kr., lades till grund för do föreslagna och fastställda begynnelselönerna
för adjunkter. Härvid togs emellertid, såsom uttryckligen frainhålles i kommittébetänkandet,
ingen hänsyn till den skyldighet att bidraga till egen pensionering, som gjorts
till oavvisligt villkor för löneregleringarna. Likaledes medgavs av kommittén, att beloppen
för de olika utgiftsposterna i den uppgjorda beräkningen voro så knappt tillmätta, att åtskilliga
för en lärare nästan nödvändiga utgifter i verkligheten uppgingc till ett vida högre
belopp än det, vartill de av kommittén beräknats. Och detta gällde med hänsyn till förhållandena
redan före sekelslutet. Att den fortskridande utvecklingen redan vid vår lönereglerings
ikraftträdande lämnat dessa förhållanden ett gott stycke bakom sig, det erkändes
som nämnt av samtida officiella uttalanden och vann vederbörligt beaktande ett par år senare
vid fastställande av staterna för förut omförmälda ämbetsmannakårer.

Till följd av de förhållanden, för vilka sålunda redogjorts, blevo lönesatserna för lärarna
väsentligt annorlunda än de, som kommo att fastställas för bl. a. tjänstemännen i de
centrala ämbetsverken, såsom exempelvis nedanstående tabell beträffande läroverksadjunkter
utvisar.

	Läroverksadj nnkts nuvarande	Summa	Första normal-grads	Summa *)
	lön	tjänstg.- pengar		lön	tjänstg.- pengar
Begynnelselön.........	2,000	1,000	3,000	2,200	1,500	3,700
Efter 5 år..........	2,350	1,150	3,500	2,700	1,500	4,200
» 10 »..........	2,700	1,300	4,000	3,200	1,500	4,700
» 15 >..........	3,050	1,450	4,500	3,700	1,500	5,200
> 20 »..........	3,400	1,600	5,000	3,700	1,500	5,200

Och dock åsyftades vid senaste läroverksreformens genomförande — enligt både departementschefens
uttalande i motiveringen till Eders Kungl. Maj:ts proposition och Riksdagens
i anledning därav beslutade skrivelse — att läroverksadjunkterna skulle vara likställda
med första gradens tjänstemän i fråga om slutlöner (1904 års riksdags skrivelse, n:o
172). Men likställdheten kom — helt naturligt — att gälla de år 1904 tilltänkta löneförhållandena
för tjänstemän. När sedan lönerna för första gradens tjänstemän kommo att
definitivt fastställas, sattes deras slutsumma till följd av förhållanden, för vilka i det föregående
redogjorts, 200 kr. högre, än för adjunkterna bestämts.

Begynnelselönerna för adjunkter voro ämnade att möjliggöra för dem att träda i
äktenskap (se läroverkskommitténs betänkande, sid. 512). Härför voro de föreslagna och
sedermera fastställda beloppen redan från början otillräckliga och äro det än mera nu, dels
till följd därav, att avdrag för pensionsbidrag ej togs i beräkning (läroverkskommitténs betänkande,
sid. 509), dels därigenom, att de voro fixerade med hänsyn till en gången tids nu
ej längre gällande ekonomiska förhållanden.

Starka skäl synas tala för att läroverksadjunkter i alla hänseenden bliva ekonomiskt
likställda med tjänstemän av första normalgraden. Fasthåller man vid önskvärdheten av att
en ordinarie lärare bör ha tillfälle att tämligen snart bilda familj, och med godkännande av

'') Ortstillägg äro ej inräknade.

388

förutsättningen, att läroverksadjunkter skola likaväl som t. ex. länsnotarier och länsbokhållare
kunna leva på sin lön, kunna anspråken beträffande de förstnämndas begynnelselöner ej bliva
lägre än för dessa sistnämnda. Det torde ändock i alltför många fall dröja åtskilligt, innan
den ekonomiska ställningen för en lärare, som vunnit befordran till ordinarie, tillåter giftermål.
Ty det är att märka, att läroverkskommittén vid beräkningen av en lärares nödvändiga
utgifter säger sig icke hava medtagit vare sig ränta eller amortering av skulder (läroverkskommitténs
betänkande, sid. 509). Att en mycket stor del av lärarekåren har att räkna
med dessa poster, är ett blott alltför väl känt faktum, och statistisk belysning därav saknas
icke heller alldeles (jfr läroverkskommitténs betänkande, sid. 1012).

När löneinkomsterna ej räcka för de oavvisliga utgifterna, måste extra inkomster, i
den mån de stå till buds, anlitas. Den sorts förvärv, som det för lärare vanligen ligger
närmast att räkna med, utgöres dels av privatlektioner, dels av undervisning i andra skolor.
Möjligheterna till andra, ofta mera lättvunna inkomster, äro numera kringskurna genom det
vid löneregleringen som villkor fogade förbudet att utan särskilt tillstånd innehava »annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens stat eller annan tjänstebefattning». Riksdagen
har med detta stadgande, som har motsvarighet i de vid övriga nyss gjorda löneregleringar
fogade villkor, åsyftat, att alla statens tjänstemän skola ägna sina krafter odelat åt sin tjänst.
Det skall visst icke förnekas, att mångsyssleri för en lärare är fördärvligt, för så vitt det
leder hans intresse bort från den egentliga uppgiften. Men det torde med fullt fog kunna
påstås, att av olika former av extra arbete, som kunna ifrågakomma för en lärare, är ett
omfattande lektionsgivande mest uppslitande och därför i längden även ur statens intressesynpunkt
skadligast. Det vore endast en vinst för det allmänna, om det sörjdes för lärarne

på ett sådant sätt, att de bleve för sin ekonomi oberoende härav; endast då kan läraren

»gå till arbetet i sin tjänst med den spänstighet i sinnet och den kraft i viljan, som ungdomens
rätta ledning kräver», liksom ock »ägna tillbörlig tid åt sin egen fortsatta utbildning»
(läroverkskommitténs betänkande, sid. 512). Detta var ock en av de grundsatser, från vilka
läroverkskommittén utgick vid sitt förslag till löner. Det kan erinras om, att andra tjänstemäns
löner avvägts under den förutsättning, att extra inkomster ej skulle behöva ifrågakomma.

Den avlöning, som funnits behövlig för att bereda första gradens tjänstemän en nödtorftig
bärgning, ter sig ur en synpunkt såsom det minsta, varmed det kan vara skäligt, att
läroverksadjunkter lönas för en mestadels livslång tjänst. Det har nämligen av den senaste
läroverkskommittén påvisats, hurusom befordringsförhållandena för läroverksadjunkter ställa
sig så, att dessa med undantag för en ringa del äro hänvisade till att stanna i denna levnadsställning,
till dess de avgå med döden eller uppnå pensionsåldern. Av de under femårs perioden

1894—1899 avgående adjunkterna hade blott var åttonde vunnit befordran till
annan, bättre avlönad tjänst inom läroverken (läroverkskommitténs betänkande, sid. 513 f., jfr
ock s. 491). Icke ens detta ringa antal kan emellertid härvidlag utan en betydande reduktion
komma i betraktande. Bland de ifrågavarande befordringarna till bättre avlönad tjänst
vid läroverk ingå nämligen befordringar till lektorat, och sådana stå ju icke öppna för vilken
adjunkt som helst; den högre avlöningen för lektor är också framför allt avsedd att kompensera
den kostsammare utbildningen. Adjunktstjänsterna äro därför — i motsats mot vad
fallet i allmänhet torde vara med övriga jämförliga statstjänster — nära nog uteslutande
att anse såsom slutmålet för sina innehavares strävanden efter befordran på sin bana, och
synnerligen väl grundad synes den slutsats vara, vartill läroverkskommittén kommit, nämligen,
att »en läroverksadjunkt bör avlönas så, att han under hela sin verksamhetstid skall kunna
utan ekonomiska bekymmer och därav alstrad förstämning sköta sitt ansvarsfulla kall.»

Vad beträffar lektorerna, är en skillnad mellan deras och adjunkternas avlöning påkallad
av den längre och kostsammare utbildningstid, som vinnande av lektorskompetens kräver.

Det kunde synas skäligt att jämnställa lektorerna med andra gradens tjänstemän,
varigenom begynnelseavlöningen bleve 6,400 kr. och med 2 ålderstillägg å 600 kr. stege till

6,400 kr. Härigenom skulle lektorernas löner komma att i det närmaste ligga mitt emellan
professorernas och läroverksadjunkternas, vilket förhållande onekligen hade en viss hävd för
sig. Men å andra sidan måste medgivas, att om hänsyn tages till det hittillsvarande förhållandet
såväl mellan adjunkters och lektorers avlöning som mellan läroverkslärares och
civila tjänstemäns lönestater, en sådan höjning av lektorernas ställning innebure en nyhet.
Skillnaden mellan lektors och adjunkts avlöning har ända sedan 1868 i regel utgjort 1,000
kr. i alla lönegrader. Härigenom hava lönebeloppen för lektorerna under hela denna tid
närmast varit att jämföra med lönesatserna för sådana tjänstemän, vilka hittills tillhört en
högre mellangrad mellan första och andra normalgraderna (exempelvis kanslisekreterare i
statsdepartementen). Till dessa tjänstemäns löner kunna lektorernas löner (såsom av här
nedan meddelade jämförelsetabeller framgår) sägas ha stått i samma förhållande som läroverksadjunkters
löner till lönerna för tjänstemän av första normalgraden. Vi anhålla därför
i underdånighet, att för lektorerna måtte bestämmas samma lönesatser, som kunna komma
att fastställas för nyssnämnda tjänstemän av högre mellangrad mellan första och andra normalgraderna,
därest dessa vid en definitiv lönereglering bliva vid en sådan mellanställning
bibehållna, med det förbehåll, att lektorerna i likhet med adjunkterna erhålla rätt till tre
ålderstillägg, liksom f. ö. är fallet i närmaste mellangrad.

Vad beträffar rektorslönerna, gjorde läroverksreformen ingen rubbning i det sedan
länge gällande förhållandet, att rektor ej avlönas lägre än någon annan vid samma läroverk
tjänstgörande lärare. Rektors begynnelselön är därför vid högre allm. läroverk lika med slutlönen
för lektor och vid lägre (realskola för gossar eller samskola) lika med adjunkts slutlön,
i båda fallen oberäknat den rektor av gammalt tillkommande förmånen av fri bostad
eller hyresersättning. Med fasthållande vid samma grundsatser, därest ovan gjorda förslag
realiserades, och med inräknande av hyresersättringen, komme rektorslönen vid h. allm. läroverk
i medeltal att uppgå till vad som gäller för tjänstemän av 3:e normalgraden. Konsekvensen
skulle då fordra, att ålderstillägget sattes till 600 kr. Övriga rektorer skulle ungefärligen
nå mellangraden mellan 2:a och 3:e normalgraderna (ålderstillägg likaledes 600 kr.).

Att lärarnes löner alltfort intaga en särställning vid jämförelse med andra akademiskt
bildade ämbetsmannakårers, torde ytterst sett vara en fortlevande återstod av det för 60 år
sedan övergivna systemet att till väsentlig del avlöna lärarne genom anvisning på befordran
i kyrkans tjänst (läroverkskommitténs betänkande, sid. 480). Det är uppenbart, att övergången
till ett direkt avlöningssystem för en så jämförelsevis talrik kår skulle kännbart betunga riksstaten.
Att statsmakterna till följd därav icke funno sig vara i tillfälle genast binda sig för
beviljande av en eljest som skälig erkänd full avlöning, framgår av ett uttalande av statsutskottet
vid 1856—58 års riksdag, vari den större trygghet, som en efter vissa år skeende
uppflyttning till högre lön beredde, betecknades som eu ersättning för att »statens tillgångar
icke medgiva, att för lärarne vid rikets elementarläroverk bestämmas rikligare löneanslag»
(läroverkskommitténs betänkande, sid. 487).

Det föhållandet, att lärarne aldrig ännu erhållit fullt vederlag för sitt arbete efter
samma beräkningsgrunder som för andra ämbetsmän, torde — jämte kravet på successiv anpassning
efter den fortskridande ekonomiska utvecklingen — i sin mån ha bidragit att framkalla
upprepade lönerörelser inom kåren. I princip kan yrkandet på full avlöning sägas ha
vunnit erkännande i äldre tider (före 1877), därigenom att slutlönerna för lärarne ganska
betydligt överstego avlöningsbeloppen för andra statstjänstemän i jämförlig ställning. Berörda
förhållanden framgå av följande tabell.

390

År, då angivna löne-	Adjunkts och kollegas avlöning.	Avlöning för tjänstemän av den nu-mera s. k. första normalgraden.
satser först tillämpa-des.	Begyn- nelse- avlö- ning.	Efter	Begyn- nelse- avlö- ning.	Efter
	5 år.	10 år.	15 år.	''20 år.	5 år.	10 år.	15 år.	20 år.
1859 .......	1,000	1,500	2,000	2,500		(2,000 ä) 2,200	(2,500*)
1864 .......	d:o	d:o	d:o	d:o	3,000	d:o	d:o
1874 .......	1,500	2,000	2,500	3,000	3,500	d:o	d:o
1877 .......	d:o	d:o	d:o	d:o	d:o	3,000	3,500	4,000
1883 .......	2,000	2,500	3,000	3,500	3,750	d:o	d:o	d:o
1899 .......	d:o	d:o	d:o	d:o	4,000	d:o	d:o	d:o
1901.......	2,200	2,750	3,300	3,850	4,400	3,300	3,850	4,400
1905 .......	3,000	3,500	4,000	4,500	5,000	d:o	d:o	d:0
1908 .......	d:o	d:o	d:o	d:o	d:o	3,700	4,200	4,700	5,200

Analoga förhållanden visa sig vid en jämförelse för samma tidsperiod mellan å ena
sidan lektorslönerna och å andra sidan lönerna för tjänstemän av hittillsvarande högre mellangrad
mellan första och andra normalgraderna (t. ex. kanslisekreterare i statsdepartementen).

År, då angivna löne-satser först tillämpa-des.	Lektors avlöning.	Avlöning för tjänstemän av högre mellangrad mellan nuvarande första och andra normalgraderna.
Begyn- nelse- avlö- ning.	Efter	Bygyn- nelse- avlö- ning.	Efter
5 år.	10 år.	15 år.	20 år.	5 år.	10 år.	15 år.	20 år.
1859 .......	2,000	2,500	3,000	3,500		3,000			i
1864 . ''......	d:o	d:o	d:o	d:o	4,000	d:o
1874 .......	2.500	3,000	3,500	d:o	d:o	d:o
1875 .......	d:o	d:o	d:o	4,000	4,500	d:o
1877 .......	d:o	d:o	d:o	d:o	d:o	4,000	4,500	5,000
1883 .......	3,000	3,500	4,000	4,500	4,750	d:o	d:o	d:o
1899 .......	d:o	d:o	d:o	d:o	5,000	d:o	d:o	d:o
1901 ... .....	3,300	3,850	4,400	4,950	5,500	4,400	4,950	5,500
1905 .......	4,000	4,500	5,000	5,500	6,000	d:o	d:o	d:o
1911 **) .....	d:o	d:o	d:o	d:o	d:0	(4,800)	(5,300)	(5,800)

*) I ämbetsverk med ett större antal tjänster i denna grad avlönades ett antal — för yngre
innehavare — med 2,000 kr., de övriga med 2,500 kr. Eljest var 2,200 kr. den vanliga lönesatsen.

**) Här upptagas de av 1910 års riksdag beslutade provisoriska lönesatserna för kanslisekreterare,
med frånräknande av ortstillägg.

391

Vad slutligen rektorerna beträffar, hava de, såsom av nedanstående tabell torde framgå,
vid högre läroverk i allmänhet, när förmånen av fri bostad eller hyresersättning medräknas,
på 1860-talet och i början av 1870-talet varit fullt ut likställda med tredje normalgradens
tjänstemän. Detta förhållande, vari de omkring 1880 företagna löneregleringarna för
civila tjänstemän gjorde rubbning, bar icke sedermera till fullo återställts.

År, då angivna löne-satser först tillämpa-des.	Avlöning för rektorer vid läroverk.	h. allm.	Avlöning för tjänstemän av nuv. tredje normalgraden.
Begyn- nelse- avlöning.	Efter		Begyn- nelse- avlöning.	Efter 5 år.
5 år.	10 år.
1859 ........	4,000				4,500 ä 5,000*)
1864 ........	d:o		4,500		d:o	a d:o
1875 ........	4,500		5,000		d:o	a d:o
1877 ........	d:o		d:o	Dessntom	6.400	7,000
1883 ........	4,750		5,250	( fri bostad	d:o	d:o
				eller hyres-
1899 ........	5,000		5,500	ersättning.	d:o	d:o
1901........	d:o		d:o		6,900	7,500
1905 ........	6,000		6,500		d:o	d:o
1908 ........	d:o		d:o		7,500	8,100

Att så att säga kontrollmäta lärarelönernas tillräcklighet genom en jämförelse med
lönerna för andra statstjänare i närmast motsvarande ställning synes vara fullt befogat, för
så vitt som övriga statstjänstemäns löner äro avvägda efter de ekonomiska tidsförhållandenas
krav. Att så skulle vara förhållandet, är just vad som åsyftats vid dessa lönebelopps fastställande
på olika tider, såsom framgår av den historik över hithörande förhållanden, som
föreligger i den s. k. allmänna löneregleringskommitténs av år 1902 betänkande I (särskilt
sid. 14 ff. och sid. 19 ff.).

Betraktade ur sådan synpunkt ådagalägga närmast ovan meddelade tabeller, att lärarnes
ekonomiska ställning relativt taget var förmånligare under 1860-talet och förra hälften
av 1870-talet än någonsin sedermera.

Såsom redan förut antytts, skedde nämligen — i följd av 1880- och 1890-talens
förvecklingar i läroverksfrågan — ett obehörigt avbrott i den tidsenliga utvecklingen av läroverkslärarnes
avlöningsförhållanden. Huru förhållandena efter allt att döma borde ha kommit
att gestalta sig under 1880- och 1890-talen, därest icke för saken främmande faktorer stö"ande
ingripit, visar Eders Kungl. Maj:ts under nämnda period upprepade gånger framlagda
och, som det vill synas, av Riksdagen principiellt gillade förslag till lönereglering för läroverkslärarne
(jfr senaste läroverkskommitténs betänkande, sid. 493 och sid. 495). Enligt
nämnda förslag skulle för adjunkt begynnelselönen blivit 2,500 kr. och efter 3 ålderstillägg
slutlönen 4,000 kr.

*) I verk med ett flertal sådana tjänster förekom vanligen den högre avlöningen för ungefär
halva antalet. Eljest var lönesatsen 4,500 kr.

392

Om emellertid hänsyn endast tages till förhållandena, sådana de verkligen blivit, ocn
differensen beräknas dels mellan de för exempelvis 35 tjänsteår utgående sammanlagda avlöningsbeloppen
för adjunkt och för första normalgrads tjänsteman efter de på 1880- och
1890-talen gällande grunder och dels mellan de för vardera under samma antal år utgående
sammanlagda avlöningsbeloppen efter nu gällande grunder (se nedanstående tabell), visar sig,
att den klyfta, som återstår att fylla för vinnande av likställighet, är nästan lika stor som
exempelvis år 1882.

Totalbeloppet av läroverksadjunkts avlöning efter 1880- och 1890-talens lönesatser:

2,000 x 5 + 2,500 x 5 + 3,000 x 5 + 3,500 x 5 + 3,750 x 15 = 111,500 kr.

Totalbeloppet av första normalgrads avlöning efter samtidigt gällande lönesatser:

3,000 x 5 + 3,500 x 5 + 4,000 x 25 = 132,500 kr.

Differens = 21,250 kr.

Totalbeloppet av läroverksadjunkts avlöning efter för närvarande gällande lönesatser:

3,000 x 5 + 3,500 x 5 + 4,000 x 5 + 4,500 x 5 + 5,000 x 15 = 150,000 kr.

Totalbeloppet av första normalgrads avlöning efter för närvarande gällande lönesatser:

____3,700 x 5 + 4,200 x 5 + 4,700 x 5 + 5,200 x 20 = 167,000 kr,

___ Differens = 17,000 kr.

Den relativa förbättring i den ekonomiska ställningen, som för adjunkt ernåtts sedan
1882, skulle sålunda belöpa sig till sammanlagt 4,250 kr. eller, med bortseende från räntor,
till endast cirka 120 kr. per år.

Och dock var situationen år 1882 sådan, att för övriga statens tjänstemän löneregleringar
just fullbordats och läroverkslärarne voro i tur och ordning att få sin av Eders Kungl.
Maj:t dem tilltänkta nya lönestat genomförd — något, som emellertid blev uppskjutet för ett
tjugotal år.

Med andra ord: om lärarnes avlöning under 1880- och 1890-talen var erkänt otillräcklig
(läroverkskommitténs betänkande, sid. 515), så kan det alltså med fog sägas, att den
för närvarande är i det närmaste lika otillräcklig.

Ett starkt stöd för sin förhoppning att nu omsider nå en avlöning, som i likhet
med andra ämbetsmäns är så tillmätt, att den fyller de oundgängliga levnadsbehoven,
ser lärarekåren i det förhållandet, att en annan kår, nämligen de akademiska lärarnes,
som också ursprungligen varit med ekonomiska band närmare knuten till kyrkan, helt
nyligen fått sin ställning definitivt höjd upp till ett plan, motsvarande deras »civila» vederlikars.

Följande tabell erbjuder en jämförelse mellan de successiva förändringarna i löneförhållandena
för lektorer vid läroverken och för professorer. Tabellen är, vad beträffar lektorerna,
hämtad ur senaste läroverkskommittés betänkande sid. 500 och för professorernas
vidkommande utarbetad med ledning av den historik, som förekom i motiveringen till
Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1908 års riksdag rörande lönereglering för rikets
universitet.

1	Lektors	E. o. professors	Ord. professors
Å r.
	beg. lön.	slutlön.	beg. lön.	slutlön.	beg. lön.	slutlön.
1858 ...........	2,000	3,500			4,500	4,500
1864 .............	2,000	4,000	—	—	4,500	4,500
1874 ............	2,500	4,000		—	4,500	4,500
1875 .............	2,500	4,500	—	—	5,400	5,400
1876 .........	2,500	4,500	—	—	6,000	6,000
1878 ............	2,500	4,500	4,000»)	4,500	6,000	6,000
1883 .............	3,000	4,750	4,000 *)	4,500	6,000	6,000
1899 .............	3,000	5,000	4,500	5,500	6,000	6,000
1901............	3,300	5,500	4,500	5,500	6,000	6,000
1903 .............	3,300	5,500	4,500	5,500	6,000	7,000
1905 .............	4,000	6,000	4,500	5,500	6,000	7,000
1907 ............	4,000	6,000	5,500	6,000	6,000	7,000
1909 .............	4.000	6,000	(7,000)	(7,000)	7,500	8,100 ;

Av ovanstående framgar, att avståndet mellan lektors slutlön och ordinarie professors
slutlön aldrig varit sa stort som för närvarande eller 2,100 kr. Den närmast största differensen,
1,500 kr., förekom dels under ett antal år i slutet av 1870-talet och första början
av 1880-talet, dels under tre år omdelbart före sista läroverksreformen. Eljest har den endast
under 1880-talet överstigit, stundom understigit 1,000 kr.

Mellan begynnelselönerna förekom samma latitud som nu, eller 3,500 kr., i slutet av
1870-talet och första början av 1880-talet, och har eljest varierat från 3,000 kr. (så under
större delen av 1880-talet och hela 1890-talet) ned till 2,000 kr.

Ej mindre beaktande förtjänar emellertid det förhållandet, att alltsedan akademiadjunktsinstitutionen
upphävdes, ända till sistlidna års utgång en betydlig del av professurerna
varit extra ordinarie och såsom sådana erbjudit vida blygsammare löneförmåner, med slutlöner
i allmänhet sammanfallande med lektorernas slutlöner, endast för ett eller annat år överstigande
de senare, under större delen av 1880- och 1890-talen t. o. m. understigande dem.
Hela denna kategori, som omfattat två femtedelar av sammanlagda antalet professorer, har
nu, fransett försvinnande undantag, vunnit ordinarie professorers ställning och löneförmåner.

Det ena med det andra ådagalägger, att i stort sett professorernas ställning genom
den sista löneregleringen blivit i förhållande till läroverkslärarnes vida förmånligare, än som
skulle blivit följden av en förhöjning av bådaderas avlöningsbelopp efter de proportionsgrunder,
som tillämpats vid övergången från gammal till ny stat för de civila tjänstemännen.

En annan betydande förändring i förhållanden, som understundom andragits till jämförelse,
har inträtt efter läroverkslärarnes senaste lönereglering. I senaste läroverkskommitténs
betänkande, s. 510, säges, att lärarnes ställning i Tyskland och särskilt Preussen synts
kommittén erbjuda vissa jämförelsepunkter med de svenska lärarnes. Därsammastädes påpekas
(not 1), hurusom i mer än halva antalet tyska stater lärarne uppnått ekonomisk lik

*) I några fall 4,500 kr.

50—131873. Lärarelönenämnden. 3

394

ståtlighet med domare i första instansen. Bland dessa stater befann sig då icke Preussen
(med mer än hälften av Tyska rikets befolkning). Men genom preussiska lantdagens beslut
förlidet år ba lönerna nyreglerats samtidigt för läroverkslärarne och bl. a. domare i första
instansen och det till lika belopp för båda kategorierna. Härmed träda i stället för de i
läroverkskommitténs betänkande, sid. 511 (jfr not 1) angivna lönebeloppen 2,700—6,000 Mark
hädanefter resp. 2,700 Mark begynnelselön och 7,200 Mark slutlön.

Det synes oss, som om detta förhållande vore förtjänt av att framdragas, lika väl
som i motiveringen till Eders Kungl. Maj:ts proposition rörande professorernas senaste lönereglering
jämväl åberopades de tyska universitetslärarnes avlöningsbelopp.

De tyska lönesatsernas jämförelse med de svenska ställer sig emellertid icke så alldeles
enkel. Den preussiska läroverksorganisationen arbetar ej med lärare av två olika kompetens-
och löneklasser. Då hos oss lektorerna utgöra i runt tal 240 mot omkring 740
adjunkter, skulle genomsnittet av de slutlöner, som hos oss för närvarande sammanlagt utgå
till båda kategorierna, bli ett belopp, som ligger adjunktslönen vida närmare än lektorslönen
i sista lönegraden — föga mer än 5,200 kr. Ett dylikt jämförelsebelopp torde bli rättvist
även med hänsyn därtill, att utbildningstiden för de tyska läroverkslärarne obetydligt överstiger
adjunkternas hos oss. För att giva ett medeltal, som motsvarade de tyska slutlönerna,
eller mycket lågt taget 6,400 kr., finge våra löner (om den nuvarande differensen mellan
adjunkts och lektors lön bibehölles) ökas upp till ungefär resp. 6,100 och 7,100 kr. för
högsta lönegraden. Och härvid är dock alldeles bortsett från dels det preussiska hyresbidraget,
dels en fördelaktigare anordning i fråga om lönegradernas fördelning, i det ålderstillläggen
i Preussen komma så tätt som vart tredje år. Emellertid får även tagas i betraktande,
att det i Preussen tillämpade avlöningssystemet medför lägre begynnelselöner, än som
hos oss förekomma.

Att lärarnes löner i längden hållas på en lägre nivå än andra tjänstemäns, torde icke
kunna avlöpa utan fara för den rekrytering med goda krafter, som för denna kår med dess
ansvarsfulla uppgift är minst lika angelägen som ifråga om andra tjänstemannakårer. Det
lärer väl icke vara något tvivel, att därest lärarebanan alltfort befinnes icke bjuda tillräcklig
bärgning, de andra bättre tillgodosedda banorna i statens, liksom i enskildas, tjänst skola
draga till sig just sådana, som det för läroverken skulle varit angeläget att få i sin tjänst.
Det synes oss, som om det redan i åtskilliga fall förekommit, att det erbjudit svårigheter för
läroverken att få tjänstgöringen bestridd av fullgoda krafter.

Ett medgivande av att den år 1904 fastställda lönestaten för läroverken är i behov
av revision, synes oss hava gjorts därigenom, att Riksdagen förlidet år på Eders Kungl. Maj:ts
förslag beviljade förhöjning av de arvoden, som år 1904 fastställts för medlemmarne i Kungl.
Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk.

Före nyssnämnda revision av Kungl. Överstyrelsens stat hade inhämtats utlåtande i
ärendet av den av Eders Kungl. Maj:t den 3 okt. 1902 tillsatta kommitté för reglering av
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden. Det synes oss vara av vikt, att
jämväl lärarnes löneförhållanden få skärskådas ur samma synpunkter, som varit ledande för
de omfattande löneregleringar, som hänskjutits till denna kommitté, och med tillgodogörande
av den erfarenhet och sakkunskap, som inom nämnda kommitté finnas för handen. Väl är
det sant, att en omfattande utredning både rörande läroverkslärarnes avlöning i. gångna tider
och rörande förhållanden, som för deras ekonomiska ställning äro av betydelse, blivit verkställd
av den senaste läroverkskommittén och i dess betänkande framlagd. Men dels har i denna
utredning icke tagits hänsyn till förhållanden, som i sistnämnda avseende inträtt efter 1898,
dels ha därvid ej företagits sådana jämförelser med andra statstjänares ställning pa olika
tider, varav här ovan exempel framdragits.

395

Med stöd av vad vi sålunda anfört, få vi i underdånighet hos Eders Kungl. Maj:t
hemställa om en sådan revision av lärarnes lönestater, att ämneslärare vid allmänna läroverk
(och folkskoleseminarier) bliva i alla avseenden ekonomiskt likställda med jämförliga kategorier
av andra statens tjänstemän med akademisk bildning.

Att i samband härmed en justering vidtages beträffande de lönebelopp, som blivit
fastställda för lärarinnor vid statens samskolor, våga vi även i underdånighet anhålla. Såsom
ett anmärkningsvärt förhållande beträffande dessa anse vi oss böra påpeka den, som det synes,
alltför stora skillnaden mellan den avlöning, som utgår till ordinarie ämneslärarinna vid samskola,
och den, som utgår till kvinnlig adjunkt vid folkskoleseminarium.

Likaledes anhålla vi i underdånighet få erinra om önskvärdheten av en omreglering
även av övningslärarnes avlöning, så att jämväl denna avpassas efter tidens förhållanden.

Sedan de senaste årens löneregleringar för civila tjänstemän infört ortstillägg ej blott
i Stockholm utan även — till mindre belopp — i vissa andra städer, synes det, som om ett
formellt hinder bortfallit att bevilja lärarne denna förmån även å orter, där sådana icke f. n.
enligt gällande bestämmelser förekomma. Det kan ej vara tvivel om, att lärarne i övre
Norrlands städer äro i lika stort behov av ortstillägg som landsstatstjänstemännen i där belägna
residensstäder, och formligt yrkande i denna riktning har ju nyligen till Eders Kungl.
Maj:t framställts. Vi få alltså i underdånighet hemställa, att vid en lönerevision för lärarne
införas ortstillägg efter de för landsstatstjänstemän gällande grunder.

Slutligen få vi i underdånighet hemställa, att den av Eders Kungl. Maj:t år 1902
tillsatta kommitté för reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden
måtte, förstärkt med sakkunniga representanter för läroverkslärarnes kår, erhålla i uppdrag
att utarbeta förslag till en efter här ovan avhandlade grunder reviderad lönestat för läroverken1.

1 Underdåniga framställningar i anslutning till denna petition inlämnades till Kungl. Maj:t den
27 januari 1911, den 11 febrnari 1911 och den 9 november 1911.

Stockholm den 11 juni 1910.

Axel Åström.
Gustaf Mellan.

Dnderdånigst

Svenska Läraresällskapets styrelse

EUGÉNE SCHWARTZ.

A. F. W. Lindvall.

E. Hallgren.

Axel Dahlman.
Artur Korlén.

396

Bil. XXVIII: 2.

Till Konungen.

Läroverks- I anledning av härhos återgående nådiga remiss får Överstyrelsen för rikets allmänna

överstyrel- läroverk i underdånighet anföra följande.

sen angå- j)å en omfattande lönereglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk

av
lärarna vid det synas anmärkningsvärt, att krav på förnyad lönereglering med höjda lönesatser framställas
rikets all- redan nu, icke fullt sex år efter sistnämnda tidpunkt. Men vid ett närmare skärskådande
manna läro- ay lärarnas lönefråga och med hänsyn tagen till förhållandena såväl före som efter dess
folkskolese- senaste lösning framstår nämnda omständighet i ett annat ljus.
minarier Det är allmänt bekant och framgår för övrigt utförligt av det betänkande, som den

gällande 8 december 1902 avgavs av senaste läroverkskommitté, att lösningen av lärarnas lönefråga
lånestater. genom åtskilliga omständigheter blivit på ett betänkligt sätt fördröjd, tills den slutligen
genomfördes vid 1904 års riksdag. De löner, som då fastställdes, finnas angivna i här bilagda
tabell A. Närmast föregående förhöjning av lärarnas löner i allmänhet beviljades av
1882 års riksdag — och då med halva det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit och som
Riksdagen även syntes principiellt ha gillat — och därnäst föregående mera allmänna förhöjning
av 1874 års riksdag (se bland annat översikten i läroverkskommitténs betänkande,
sid. 500—503). Någon verklig reglering av lönerna kan däremot icke sägas ha ägt rum
under den långa tiden mellan år 1858 och år 1904, oaktat någon löneförbättring visade sig
behövlig redan ett par år efter den stora regleringen vid 1856-—1858 års riksdag.

Det är givet, att lärarna drabbats hårt av en så lång väntetid, och den har, såsom
nedan kommer att påvisas, ingalunda blivit utan betänkliga följder för läroverken.

Men om löneregleringen år 1904 sålunda kom för sent, så kom den å andra sidan
även för tidigt, i det den inföll något före en period, under vilken ämbets- och tjänstemännens
löner i allmänhet måst omläggas efter en måttstock, som för dem blivit gynnsammare,
än man tänkt sig vid tiden för lärarnas lönereglering.

Därjämte förtjänar påpekas, att 1904 års lönereglering, ehuru den måste anses hava
inneburit en för lärarna högeligen välkommen förbättring, dock icke var för dem så förmånlig,
som jämförelsen med förut gällande lönesatser synes giva vid handen. Ty jämte det lärarna
bland annat ålades att lämna avsevärda bidrag till sin egen pensionering och deras
möjlighet till biförtjänster inskränktes, beslöt Riksdagen att upphäva förut, ända sedan början
av 1860-talet, medgiven lönetursrätt för tjänstgöring såsom extra ordinarie lärare, en förändring,
som i varje fall betydligt förringar löneförbättringens värde och i tider med dåliga
befordringsmöjligheter i vissa fall till och med kan upphäva dess verkan.

överstyrelsen, som visserligen inser svårigheterna av att åvägabringa ny löneförbättring
för en stor tjänstemannakår så kort tid efter senaste omreglering, finner emellertid
nyss anförda omständigheter vara så vägande, att betänkligheter av nämnda art måste få
stå tillbaka.

Överstyrelsen övergår därför till att mera i detalj yttra sig om det berättigade i och
behovet av eu löneförhöjning för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken.

Av förhandlingarna och besluten i läroverksfrågan vid 1904 års riksdag, särskilt
Riksdagens skrivelse nr 172, framgår, att man ansett sig i och med den då beslutade löneregleringen
hava i löneavseendc likställt lärarna med andra tjänstemän. Närmare förklaring
pa innebörden härav finner man bland annat i särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 2 (sid”
99), där utskottet uttalar sig pa följande sätt: »Då utskottet nu går att yttra sig i denna
fråga, vill utskottet framhålla lämpligheten därav, att lärarna ej sättas efter andra, med dem
jämförliga tjänstemän, vilkas löner under senare åren blivit reglerade eller äro till reglering
ifrågasätta. I likhet med Kungl. Maj:t kan utskottet icke finna någon skälig anledning att i
avseende å slutlön göra läroverksadjunkterna mindre förmånligt ställda än första gradens tjänstemän
i de centrala ämbetsverken, för vilka av den löneregleringskommitté, som den 18 november
1903 avgav sitt betänkande, föreslagits en slutlön av 5,000 kronor, detta så mycket
mindre som adjunkternas begynnelselön skulle bliva väsentligt lägre än ifrågavarande tjänstemäns
och adjunkterna senare än dessa, eller först efter 20 år, skulle komma i åtnjutande
av högsta alderstillägget. Adjunkternas langa utbildningstid, som av kommittén beräknats
till omkring åtta år efter avlagd mogenhetsexamen, såväl som betydelsen av den uppgift, de
ha att fylla, synas väl berättiga till en sådan likställighet.»

Den i utlåtandet omförmälda löneregleringskommittén föreslog (se dess betänkande I,
sid. 133) för tjänstemän i första lönegraden följande belopp: lön 2,300 kronor, tjänstgöringspenmngar
1,500 kronor, därjämte tre ålderstillägg å vartdera 400 kronor efter respektive
5, 10 och 15 år, slutavlöning 5,000 kronor.

I de stora, pa nämnda kommittés utredningar och förslag grundade löneregleringar
som av Riksdagen beslutats från och med år 1907, ha emellertid lönesatserna för första
gradens tjänstemän bestämts till i det hela sett avsevärt högre belopp, nämligen — förutom
vissa, av kommittén icke ifrågasätta ortstillägg — lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar
1,500 kronor, därjämte tre ålderstillägg å vartdera 500 kronor efter respektive 5 10 och
15 år, slutavlöning 5,200 kronor.

Det torde under sådana omständigheter förefalla helt naturligt, att lärarna önska att
fä. sina löneförmåner jämkade i närmare överensstämmelse med sistnämnda belopp, och särskilt
i fråga om slutlönen anser Överstyrelsen detta önskemål icke rättvisligen kunna tillbakavisas.

\ad behovet av en löneförbättring jämväl för lärarna beträffar, så torde någon särskild
motivering därav icke vara erforderlig, enär det lärer vara uppenbart, att de omständigheter,
som lett till en höjning av de av löneregleringskommittén föreslagna beloppen, nämligen
den på senare åren överallt i vårt land iakttagna och av vederbörande myndigheter
officiellt konstaterade stegringen i levnadsomkostnaderna, i samma mån inverkat på lärarnas
som pa andra tjänstemäns ekonomiska förhållanden, detta så mycket mer som de för övriga
tjänstemän uppställda förbehåll och villkor för de nya lönernas åtnjutande åligga lärarna
redan från och med år 1905.

Angående adjunkternas utbildningstid får Överstyrelsen framhålla, att den ej heller
hädanefter, sedan pa grund av 1905 års läroverksstadga två års tjänstgöring kräves för ernående
av full behörighet till ordinarie tjänst, torde komma att i längd understiga det av
läroverkskommittén beräknade dåvarande medeltalet av 8 år eller, för adjunkter med blott
adjunktskompetens, 7 år (se kommitténs betänkande, sid. 504). Visserligen föreskrives i den
nya stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907, att studieplanerna för filosofisk
ämbetsexamen skola utgå från en normaltid av högst sju lästerminer, men den så
kallade universitetskommittén, på vars arbete den nya stadgan är grundad, säger själv i sitt

398

betänkande 3, av den 20 mars 1906 (sid. 86), att den verkliga studietiden helt visst alltjämt
kommer att överskjuta den så kallade normaltiden. Och med hänsyn till de fordringar
å betyg m. m., som i fråga om nämnda examen angivits i stadgan vilken hittills varit
gällande under så kort tid, att några slutsatser av värde angående använd studietid ännu
icke kunna dragas — är det ock Överstyrelsens mening, att kortare verklig studietid än i
medeltal 4 å 5 läsår icke kan beräknas. Läggas härtill ett läsår för genomgående av provar
och två läsår för tjänstgöring vid läroverk, innan full behörighet till ordinarie befattning är
förvärvad, så kommer den av läroverkskommittén beräknade dåvarande utbildningstiden att i

huvudsak förbli oförändrad. „ .

Överstyrelsen vill visserligen icke förneka, att lärarnas väntetid pa ordinarie plats
under de senare åren avsevärt förminskats, men den har dock, såsom framgår av tabell B,
i medeltal under de fem senaste läsåren, icke understigit fem år, som av läroverkskommittén
(se dess betänkande, sidd. 532 och 512) beräknades såsom den blivande normala väntetiden.

Om emellertid adjunkterna äro att likställa med första gradens tjänstemän och intet
som helst skäl finnes att antaga, att deras behov av skälig lön är mindre än dessas, föreligger
enligt Överstyrelsens mening icke heller någon anledning att låta likställigheten i ekonomiskt
avseende stanna vid bestämmande av samma slutlön.

Att adjunkternas begynnelselön, som före år 1905^ med inräknande av sa kallade loneförbättringsmedel
— men frånsett det under endast nagra år utgående dyrtidstillägget •
uppgick till 2,000 kronor och från år 1905 utgår med 3,000 kronor, hittills satts jämförelsevis
lågt torde ha berott dels därpå, att nämnda likställighet först under de senare aren
vunnit bestämt erkännande, dels därpå att senaste lönereglering för lärarna pa grund av
traditionens makt lagts i samma spår som föregående löneregleringar eller förslag om sadana.
Under nuvarande förhållanden, med våra dagars klart utstakade lönereglenngsprmciper, torde
tiden vara inue att taga steget fullt ut även i avseende a de lägre lönegraderna och därigenom
söka åstadkomma en mera tillfredsställande löneförbättring.

Överstyrelsen anser nämligen, att den för nutida förhallanden alltför ringa begynnelseavlöningen
å 3,000 kronor från början så försvagar adjunkternas ekonomiska ställning, att
den därav menligt påverkas även i de högre lönegraderna, vartill kommer, att högsta avöningen
uppnås först efter 20 år, för att icke nämna, att den, särskilt på grund av de nya
pensionsbestämmelserna, som föreskriva icke blott rättighet utan även skyldighet att avga vid
en levnadsålder av 65 år, av en och annan aldrig uppnås. _

Båda dessa huvudolägenheter med den nu gällande löneregleringen skulle i väsentlig
grad hävas därigenom, att adjunkternas begynnelseavlöning höjdes till likhet med den för första
normalgradens tjänstemän fastställda eller till 3,700 kronor, på samma gång alderstilläggen
inskränktes till tre, så att slutavlöningen, 5,200 kronor, vore uppnådd redan efter 15 ar.

Överstyrelsen finner sålunda både billighets- och lämplighetsskäl tala för eu sådan
anordning och får dessutom framhålla ett särskilt, tungt vägande skäl för en snar och förbättrad
lönereglering för lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken. ^ o

Såsom framgår av de tabeller, som bifogades Överstyrelsens underdåniga utlåtande
den 11 januari innevarande år angående beredande av avlöningsförböjning åt lärarna vid de
allmänna läroverken i Norrbottens län och som här i avskrift närslutas såsom tabell C—b,
har det under de senare åren visat sig förenat med icke ringa svårigheter att besätta lediga
lärareplatser, särskilt i övre Norrland men även på en del andra orter, och å extra ordinarie
lärarebefattningar ha i ovanligt stor utsträckning måst förordnas lärare med mer eller mindre

ofullständig kompetens (tabell E). c.. .

Så har under åren 1907—1909 en lektorstjänst ledigförklarats i b alun utan att törsta
gången finna någon sökande. Samma gäller om eu adjunktstjänst vid vartdera av läroverken

i Boras, Halmstad, Karlskrona, Skara, Västervik, Östersund, Oskarshamn, Piteå, Ängelholm
och Örnsköldsvik samt vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm ävensom om två
adjunktstjänster vid vartdera av läroverken i Sundsvall och Lidköping. Med samma negativa
resultat ledigförklarades två gånger en lektorstjänst vid läroverket i Luleå och en adjunktstjänst
vid vartdera av läroverken i Luleå, Nyköping, Västervik, Sköfde och Trelleborg. Ej heller vid lcdigförklarandet
tredje gången anmälde sig någon sökande till en adjunktstjänst vid vartdera av läroverken
i Falun, Karlskrona, Luleå, Vänersborg, Söderhamn, Arboga, Strömstad, Trellebcrg eller
till t va adjunktstjänster vid läroverket i Härnösand. Utan att locka någon sökande ledigförklarades
lyra gånger en adjunktstjänst vid läroverket i Varberg, fem gånger en adjunktstjänst vid läroverket
i Arvika och en vid läroverket i Filipstad, sex gånger en adjunktstjänst vid läroverket i Örnsköldsvik
och sju gånger eu adjunktstjänst vid läroverket i Skellefteå. Det är i övervägande grad i fråga
om tjänster i matematisk- naturvetenskapliga ämnen, som tillgången på sökande visat sig ringa.

Beträffande den hittills gångna delen av år 1910 framgår av tabell G, att stälhiinge:''
därunder icke förbättrats utan att tvärtom antalet sökande till ledigförldarade ämneslära
tjänster i allmänhet ytterligare sjunkit (tabell G. 2).

Överstyrelsen anser sig visserligen icke kunna med bestämdhet vitsorda, att allmän
lärarbrist föreligger eller är förestående, men finner sig åtminstone kunna göra det uttalandet,
att knappheten på sökande är större, än vad som med läroverkens bästa är förenligt.

I all synnerhet finner Överstyrelsen beklagligt, att en dylik knapphet på fullt kompetenta
lärare yppar sig samtidigt därmed, att undervisningsväsendet undergått eu betydande reformering,
som ställer icke oväsentligt ökade krav på lärarna, särskilt i de matematisk- naturvetenskapliga
ämnena.

Anledningarna till nämnda ringa tillgång pa lärare kunna vara mångahanda, såsom upprättandet
av ett ovanligt stort^ antal nya lärartjänster efter år 1904 (se tabell H), ovanligt
stark avgang av äldre lärare pa grund av de nya pensionsbestämmelserna och bristen på tillräckligt
antal provårsläroverk, vilken brist man emellertid sökt fylla genom anordnande av provarskurs
vid ännu ett läroverk, högre realläroverket i Göteborg, från och med år 1910.
Men den förnämsta anledningen till att lärarbanan blivit mindre eftersökt anser Överstyrelsen
ligga dels däri, att de otillfredsställande löneförhållandena och de ringa befordringsutsikterna
före år 1904 samt misströstan om en snar förbättring i nämnda avseende avskräckt de studerande
att ägna sig åt sagda bana, dels däri, att på grund av den hastiga materiella utvecklingen
under de senare aren dugande förmågor föredragit andra yrken, som bjudit större
förmåner och bättre framtidsutsikter i övrigt. Angående tiden efter år 1904 synes jämväl
borttagandet samma ar av ovannämnda så kallade extra ordinarie löuetursrätt ha verkat hämmande
pa tillströmningen av lärareaspiranter.

Vid sadant förhållande anser Överstyrelsen en omreglering i gynnsammare riktning
av lärarnas löneförmåner vara det enda effektiva medlet att återigen göra lärarbanan tillbörligen
eftersökt.

Vad därefter särskilt angår lektorernas avlöningsförmåner, framgår redan av förevarande
petition, att det erbjuder vissa svårigheter att bestämma lämpliga belopp.

^ Att höja dessa till likhet med de för andra gradens tjänstemän fastställda eller —
frånräkna! ortstillägg å 400 kronor — till en begynnelselön å 5,400 kronor med två ålderstillJägg
a 500 kronor vartdera efter respektive 5 och 10 år och en slutavlöning å 6,400 kronor,
ha petitionärerna själva icke ansett lämpligt, och Överstyrelsen är av samma mening,
särskilt med hänsyn därtill, att i sa fall lektors begynnelselön skulle höjas så ansenligt, att
den överstege adjunkts slutlön.

Petitionärernas förslag att bestämma lektorernas löner till samma belopp, som kunna
komma att fastställas för en viss mellangrad av tjänstemän, för vilka vid 1910 års Riksdag

400

•provisoriskt beviljats — med frånräknande av ortstillägg — begynnelselön a 4,800 kronor
med två ålderstillägg å 500 kronor vartdera efter respektive 5 och 10 år och slutavlöning a
5,800 kronor, vartill enligt petitionärernas förslag skulle komma ännu ett ålderstillägg a 500
kronor anser sig Överstyrelsen icke heller kunna omfatta.

’ Då det nämligen icke heller med detta förslag skulle bliva möjligt att för lektorerna
bestämma aflöningsbelopp, som fullt motsvarade andra tjänstemäns, samt då grundade anmärkningar
icke synas Överstyrelsen ha blivit gjorda mot den alltifrån år 1858 iakttagna skillnaden a

1,000 kronor" mellan adjunkts och lektors avlöning, finner Överstyrelsen icke skäl att frångå

denna princip. „ , , „ , , , ,

Visserligen kan invändas, att, genom bibehållande av detta bestamda belopp såsom

skillnad proportionen mellan lektorernas och adjunkternas löneförmåner genom varje lönereglering
rubbats till fördel för de sistnämnda. Men då denna skillnad iakttagits även sa
sent som vid 1904 års lönereglering och då därtill kommer, att fordringarna för adjunktskompetens
efter nämnda tidpunkt enligt Överstyrelsens mening blivit skärpta, under det att
fordringarna för lektorskompetens, i fråga om flertalet ämnesgrupper, åtminstone blivit mera
begränsade, torde så mycket mindre skäl föreligga att söka åstadkomma någon ändring i
o-runderna för bestämmande av lektorernas löner i jämförelse med adjunkternas.

Lektorerna böra således enligt Överstyrelsens mening erhålla en begynnelselön a i,700
kronor med tro ålderstillägg å 500 kronor vartdera efter respektive 5, 10 och 15 ar och

slutlön å 6,200 kronor. ..

Angående tjänstgöringspenningarna, som i fråga om första gradens tjänstemän utgöra

1 500 kronor i alla lönegrader och följaktligen, för upprätthållande av likställigheten, böra
utgå efter enahanda grunder i fråga om adjunkterna, kunde de lämpligen för lektorerna bestämmas
i likhet med vad som är gällande för andra gradens tjänstemän eller till 1,800
kronor i samtliga lönegrader.

Beträffande rektorerna torde, helst som full överensstämmelse med löneförmåner enligt
viss fastställd normalgrad i varje fall icke låter sig åvägabringa, den av gammalt följda
principen att sätta begynnelselönen lika med adjunkternas respektive lektorernas slutlon, med
rätt till ett ålderstillägg å 500 kronor, fortfarande böra tillämpas. Dock anser Överstyrelsen
särskilt med hänsyn till det ökade arbete, som numera åligger rektorerna, den tid, efter
vilken ålderstillägget erhålles, böra inskränkas från nu stadgade 10 år till 5 ar. Skälen för
detta förslå»'' komma att närmare utvecklas i det underdåniga utlåtande, som Överstyrelsen
kommer att avgiva över en av rektorerna vid de allmänna läroverken gjord framställning
angående deras avlönings- och pensiousförhållanden.

Såsom tjänstgöringspenningar kunde lämpligen bestämmas för rektor vid realskola
1 600 kronor, för rektor vid högre allmänt läroverk 1,800 kronor i båda lönegraderna. __

Enligt Överstyrelsens förslag skulle rektorerna härigenom få sin pension höjd från
respektive 3,700 kro"nor och 4,500 kronor till respektive 4,100 kronor och 4,900 kronor.
Adjunkternas pension skulle enligt samma förslag höjas från 3,400 kronor till 3,700 kronor,
och lektorernas från 4,000 kronor till 4,400 kronor.

Angående möjligheten att på annan väg ytterligare öka rektorernas pension hanvisas
till överstyrelsens nyssnämnda utlåtande över rektorernas framställning angående deras avlönings-
och pensionsförhållanden.

Skäleu för höjning av ämneslärarinnornas vid statssamskolorna löner äro jämväl mycket
beaktansvärda. Redan från första början ha nämligen ämneslärarinnebefattningar vid
dessa skolor och det såväl i humanistiska som i matematisk-naturvetenskapliga ämnen, visat
sio- ovanligt litet lockande, och av tabell D framgår, att de funnit ännu färre sökande än
adjunktstjänsterna. Tabell G 2 utvisar, att en dylik befattning ledigforklarats anda till åtta

401

gånger, utan att någon anmält sig att ifrågakomma till densamma. Också har det endast
genom beviljande av dispens i anmärkningsvärt stor utsträckning blivit möjligt att få dessa
tjänster besatta.

Även om nämnda förhållande delvis kan förklaras på grund av vissa andra omständigheter,
till exempel därav, att samskolorna i regel äro förlagda till smärre samhällen, som
äga jämförelsevis mindre förutsättningar så i materiellt som ideellt hänseende att draga till
sig sökande, anser överstyrelsen det icke vara tvivel underkastat, att avlöningens knapphet
varit den huvudsakliga anledningen till berörda missförhållande, som antagligen kommer att
förvärras, sedan lärarinnorna vid enskilda läroanstalter med innevarande år erhållit en väsentligt
förbättrad ekonomisk ställning.

Beträffande de belopp, som böra bestämmas för ämneslärarinnor, får överstyrelsen
erinra därom, att sådan lärarinna för närvarande uppbär en begynnelseavlöning å 1,500
kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor efter 5 år. Motsvarande avlöning för första lärarinnna
är 2,000 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor.

Lärarinna uppbär sålunda för närvarande en begynnelseavlöning, som motsvarar hälften
av adjunkts. Med ledning av men med någon ändring i denna proportion föreslår Överstyrelsen
för lärarinna en begynnelseavlöning å 2,000 kronor med ett ålderstillägg å 500
kronor efter 5 år och för första lärarinna en begynnelseavlöning å 2,500 kronor med ett
ålderstillägg å 500 kronor efter 5 år. I fråga om förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar
torde den nuvarande fördelningen för första lärarinna med 600 kronor i tjänstgöringspenningar
kunna tillämpas på övriga lärarinnor. För första lärarinna åter torde ett
belopp å 900 kronor vara lämpligt såsom tjänstgöringspenningar.

Vad övningslärarna beträffar tillåter sig Överstyrelsen erinra därom, att Överstyrelsen
den 25 februari 1909 avgivit förslag till ny plan för undervisningen i gymnastik m. m. och
den 8 mars 1909 samt den 31 januari 1910 förslag till ny plan för undervisningen i musik
vid de allmänna läroverken. Därvid har Överstyrelsen, som till sitt biträde haft särskilt
tillkallade sakkunniga, jämväl föreslagit en omläggning av grunderna för gymnastiklärarnas
avlöningsförmåner, men i fråga om musiklärarna icke hemställt om någon ändring beträffande
grunderna för avlöningen.

Dessa omständigheter böra givetvis icke utgöra hinder för en avlöningsförhöjning jämväl
för övningslärarna, därest en sådan eljest anses behövlig, men torde frågan härom lämpligen
böra uppskjutas för att behandlas i sammanhang med det ganska omfattande spörsmålet
angående omläggningen av gymnastikundervisningen ävensom frågan om förändrad anordning
av musikundervisningen.

Angående de extra ordinarie lärarnas avlöningsförmåner, varom petitionärerna icke
yttrat sig, har Överstyrelsen dels den 4 januari 1906 i underdånigt utlåtande angående ifrågasatt
förbättring av extralärarnas ställning, dels den 28 september 1906 i underdånig framställning
angående anslagen till de allmänna läroverken under riksstatens åttonde huvudtitel
för år 1908 hemställt, det Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgiva, att extra
ordinarie lärare, vilken avlagt sådan akademisk examen, som medför rätt att söka lärarbefattning
vid allmänt läroverk, samt genomgått provårskurs och jämväl fullgjort det i § 179
mom. 8 av gällande läroverksstadga omförmälda villkor att under minst två år hava bestritt
viss tjänstgöring såsom lärare, måtte bliva berättigad att från och med år 1908 uppbära ett
årligt arvode av 2,500 kronor.

Då emellertid denna hemställan, som innebar en höjning med 500 kronor av de till
ordinarie tjänst fullt behöriga extra ordinarie lärarnas arvode, ingendera gången föranledde
framläggande av nådig proposition i ärendet till Riksdagen, finner sig Överstyrelsen för närvarande
böra inskränka sig till att hänvisa till vad som sålunda blivit från Överstyrelsens

51—131873. Lärarelönenämnden. 3.

402

sida i nämnda angelägenhet åtgjort, dock med det tillägg, att därest Eders Kungl. Maj:t finner
sig böra upptaga jämväl denna fråga, Överstyrelsen vidhåller sagda förslag med den modifikation,
att Överstyrelsen anser sig böra avstå från fordran på tjänstgöring under ovannämnda
två år. Genom en sådan ändring vinnes bland annat, att förslaget blir enklare —
enär eljest arvoden åt extra ordinarie lärare skulle utgå med tre olika belopp, alltefter olika
kompetens — och för de extra ordinäre lärarna gynnsammare.

Vid eventuellt förnyad behandling av denna fråga torde även tagas i övervägande,
huruvida icke de extra ordinarie lärarinnornas vid statens samskolor arvode, som för närvarande
utgår med 1,400 kronor åt kompetent lärarinna också borde något förbättras,
till exempel så att sådan lärarinna erhölle 1,500 kronor i årligt arvode. Den ökning utöver
det arvode å 1,400 kronor, som uppbäres av lärarinna med motsvarande kompetens vid
statsunderstödd enskild läroanstalt, torde mer än väl motiveras genom det mera krävande
arbetet vid samskolorna och jämväl genom hänsynen därtill, att lärarinna, som vinner ordinarie
anställning vid samskola, icke äger att för uppflyttning i högre lönegrad såsom sådan
räkna sig till godo den tid, under vilken hon tjänstgjort som extra ordinarie lärarinna.

Vad till sist angår petitionärernas uttalanden om önskvärdheten av ortstillägg, iar
överstyrelsen hänvisa till ovannämnda underdåniga förslag den 11 januari 1910 angående
beredande av avlöningsförhöjning åt lärarna vid de allmänna läroverken i Norrbottens län,
vilket av Statskontoret avstyrktes och sedermera icke föranlett någon Eders Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

Då emellertid fråga om ortstillägg för lärarepersonalen vid de allmänna läroverken
i och genom förevarande petition ånyo blivit väckt och i varje fall förtjänar en närmare
granskning, tillåter sig Överstyrelsen i detta ämne tillägga följande.

Ortstilläggen ha officiellt, i Eders Kungl. Majrts nådiga proposition (n:o 71, sid. 122)
till 1908 års Riksdag angående lönereglering för landsstaterna i länen, angivits avse att å
dyrare platser utgöra ett tillägg till övriga löneförmåner för att göra dem likvärdiga med
motsvarande löneförmåner å orter med mera normala levnadskostnader.

Så enkelt och rättvist det än synes vara att befrämja åtgärder i dylikt jsyfte, befinnas
emellertid omständigheterna gestalta sig helt olika inom olika områden. Åtminstone i
fråga om läroverkslärarna torde det vara svårt att alldeles bortse ifrån den ekonomiska^ lag,
som reglerar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Förhållandet är nämligen, såsom
utförligt framhållits i sagda underdåniga utlåtande den 11 januari 1910 angående avlöningsförhöjning
åt lärarna vid de allmänna läroverken i Norrbottens län, att lärarna företrädesvis
dragas till större städer med större resurser i flera Avseenden (jämför särskilt bil. D till
föreliggande utlåtande). Då nu vistelsen i dessa städer i allmänhet medför högre levnadsomkostnader
än i mindre samhällen, skulle ett efter ovannämnda grunder företaget införande
av ortstillägg leda därhän, att de större städernas läroverk bleve ytterligare eftersökta och
att det bleve än svårare att vederbörligen besätta lärarplatser vid de övriga. Det är möjligt,
att principen om ortstillägg i tider av god tillgång på lärareaspiranter vore mera användbar
även i fråga om läroverken, men säkert är, att dess allmänna tillämpning för närvarande
eller under den närmaste framtiden skulle betydligt öka de svårigheter, som föreligga vid
besättandet av lediga läraretjänster å mindre orter.

Ett annat förhållande uppstår enligt Överstyrelsens mening, om de båda nämnda principerna
kunna så förenas, att ortstillägg beredas lärarna vid läroverk, som dels äro belägna
å jämförelsevis dyrare orter, dels ock äro på grund av åtskilliga förhållanden jämförelsevis
mindre eftersökta. Så har i meranämnda utlåtande den 11 januari 1910 visats vara fallet
med läroverken i övre Norrland i allmänhet och särskilt i Norrbottens län.

403

Dels med hänsyn härtill, dels med hänsyn till önskvärdheten att inom läroverkens
område med en viss försiktighet tillämpa principen om ortstillägg, finner sig Överstyrelsen
böra fasthålla vid sitt förslag i utlåtandet i fråga.

Såsom ett stöd i viss män för denna begränsning tillåter sig Överstyrelsen erinra därom,
att Riksdagen, i anledning av ovannämnda nådiga proposition angående lönereglering för landsstaterna
i länen, beviljade ortstillägg endast ifråga om Stockholm samt Östersund, Umeå och Luleå.

Därest lärarna vid läroverken i Norrbottens län jämlikt överstyrelsens förslag erhölle
300 kronor i avlöningsförhöjning, skulle adjunkterna vid dessa läroverk komma att åtnjuta
alldeles samma avlöning som första normalgradens tjänstemän med ortstillägg, vilka sistnämnda
uppgå till 300 kronor.

Visserligen hade överstyrelsen föreslagit, att det tilläggsbelopp å 300 kronor, som
komme att uppbäras av lärarna vid läroverken i Norrbotten, skulle ifråga om de ordinarie
lärarna hänföras till tjänstgöringspenningarna, men för den händelse frågan om detta tillägg
icke skulle komma att avgöras förrän i sammanhang med frågan om den allmänna löneregleringen,
torde lämpligare vara, att nämnda belopp, för ernående av full likställighet mellan
adjunkterna och tjänstemän i första normalgraden, utgår och betecknas såsom ortstillägg.
På samma sätt torde, under enahanda förutsättning, böra förfaras med det för ämneslärarinnorna
föreslagna tillägget å 150 kronor.

överstyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att frågan om avlöningsförhöjning
åt lärarepersonalen vid de allmänna läroverken i Norrbottens län kan och bör lösas oberoende
av spörsmålet om den allmänna löneregleringen, och att dess behandling sålunda icke
behöver fördröjas av de vidlyftigare förhandlingar, som den sistnämnda frågan kan komma att
kräva. Därför ha ej heller kostnaderna för ifrågavarande ortstillägg — för de ordinarie
lärarna och lärarinnorna uppgående till sammanlagt 8,400 kronor — upptagits i nedan utförda
kostnadsberäkning.

Anmärkas bör slutligen, att rektor och manliga ämneslärare vid högre lärarinneseminariet
givetvis böra som hittills likställas med motsvarande lärare vid de allmänna läroverken
och således komma i åtnjutande av samma löneförbättring, som ifrågasättes för dessa.

Beträffande frågan om lärarnas vid folkskoleseminarierna löneförmåner, vilken även av
petitionärerna beröres, torde det ej tillkomma Överstyrelsen att däröver yttra sig.

I fråga om den kostnad, som den av Överstyrelsen förordade löneregleringen skulle komma
att förorsaka statsverket, anser sig Överstyrelsen på frågans nuvarande stadium kunna inskränka
sig till att göra en ungefärlig beräkning av ökningen i utgift för den ordinarie
ämneslärarepersonalens vid de allmänna läroverken löneförbättring i början av dess tillämpande.

Såsom framgår av tabell H, kommer den å 1911 års stat uppförda ämneslärarepersonalen
att omfatta 38 rektorer vid högre allmänna läroverk, 39 rektorer vid realskolor,
256 lektorer och 756 adjunkter samt 19 första lärarinnor och 38 lärarinnor vid samskolor.
Då grundlönen för rektorer utgör 6,000 respektive 5,000 kronor, för lektorer 4,000 kronor,
för adjunkter 3,000 kronor, för första lärarinnor 2,000 kronor och för ämneslärarinnor 1,500
kronor, kan den ur det ordinarie reservationsanslaget utgående utgiften för löner beräknas
på följande sätt:

38 X 6,000 = 228,000 kronor

39 X 5,000 = 195,000 >

256 X 4,000 = 1,024,000 »

756 X 3,000 = 2,268,000 >

19 X 2,000 = 38,000 »

38 X 1,500 = 57,000 »

Summa kronor 3,810,000

404

Under förutsättning att nämnda lärares och lärarinnors antal vid tiden för den ifrågasätta
löneregleringens tillämpande icke ökats, skulle motsvarande anslagsbehov med de nya
lönesatserna uppgå till följande belopp:

38 X 6,200 = 235,600 kronor

39 X 5,200 = 202,800 «

256 X 4,700 = 1,203,200 »

756 X 3,700 = 2,797,200 »

19 X 2,500 = 47,500 »

38 X 2,000 = 76,000 >

Summa kronor 4,562,300

Ökningen i anslagsbehov till löner skulle följaktligen uppgå till 752,300 kronor.

Å andra sidan skulle, enär ålderstilläggen för lektorer och adjunkter minskas från
fyra till tre, en avsevärd besparing vinnas å det till dessa tillägg utgående anslag. Såsom
framgår av tabell I, uppgick antalet ämneslärare i femte lönegraden under kalenderåren

1906_1910 i medeltal för år till 313. Av tabellen framgår även, att antalet under nämnda

år varit tämligen konstant, ehuru statt i sjunkande. Utan tvivel kommer antalet att stiga
allteftersom innehavare av de talrika under det senaste årtiondet nyinrättade tjänsterna
uppnått den ålder, som för närvarande erfordras för uppflyttning i högsta lönegraden. Sistnämnda
omständighet torde bereda full säkerhet för att besparingen icke beräknas för högt,
om den grundas på ovannämnda medeltal för åren 1906—1910.

Under antagande sålunda, att antalet lärare i högsta lönegraden vid tiden för den
ifrågasatta löneförbättringens ikraftträdande förblir i huvudsak detsamma som under sagda år,
skulle det till ålderstillägg utgående anslagsbeloppet minskas med 313 X 500 = 156,500

Då emellertid, på grund därav att rektorerna skulle åtnjuta ålderstillägg redan efter
fem års tjänstgöring, nämnda belopp behövde ökas med en summa, som, med ledning av de
nuvarande rektorernas tjänsteålder, för år 1912 kan beräknas till 12,500 kronor, bör minskningen
reduceras till 144,000 kronor.

Därjämte bör tagas i betraktande, att då de kommuner — med undantag av Haparanda
— som äga statssamskola, till statsverket årligen inbetala ett belopp motsvarande en fjärdedel
av den vid samskolan anställda ordinarie lärarepersonalens begynnelselöner, komme de följaktligen
även att inbetala en fjärdedel av ökningen i nämnda löner. Då fjärdedelen af denna
ökning för varje samskola med dess 3 adjunkter och 3 lärarinnor jämte rektor skulle belöpa
sig till fjärdedelen av 3,800 kronor eller 950 kronor och ifrågavarande skolors antal uppgår
till 18, bör ett belopp å 950 X 18 = 17,100 kronor frånräknas statens utgifter.

Den verkliga ökningen i statsverkets kostnad skulle för den ifrågasätta löneregleringen
för den ordinäre lärarepersonalen vid de allmänna läroverken sålunda uppgå till ett
belopp å 752,300 kronor, minskat med 144,000 kronor + 17,100 kronor = 591,200 eller i
runt tal till 592,000 kronor.

Härtill skulle givetvis komma ökad kostnad för de höjda pensionsbeloppen.

Överstyrelsen finner visserligen nu beräknade ökning i kostnad för statsverket högst
avsevärd, men då, såsom framgår av tabell VII d) till ovannämnda nadiga proposition vid
1904 års Riksdag, den beräknade ökningen i kostnad för då beslutade särdeles omfattande
omorganisation med lönereglering icke uppgick till mer än 464,438 kronor, synes det Överstyrelsen,
att dessa belopp sammanlagda likväl icke böra te sig avskräckande, när det gällt
att åstadkomma en genomgripande omorganisation jämte tillfredsställande lönereglering för eu

405

sa stor tjänstemannakår som den lärarna och lärarinnorna vid de allmänna läroverken
utgöra.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får Överstyrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att för ordinarie ämneslärare
och ämneslärarinnor vid rikets allmänna läroverk måtte bestämmas följande avlöning, med
rätt till ålderstillägg efter fem års tjänstgöring jämväl för rektorerna:

för adjunkter: fyra lönegrader å 1) 2,200 kronor, 2) 2,700 kronor, 3) 3,200 kronor,
4) 3,700 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 1,500 kronor;

för lektorer-, fyra lönegrader å 1) 2,900 kronor, 2) 3,400 kronor, 3) 3,900 kronor,

4) 4,400 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 1,800 kronor;

för rektorer: vid realskola två lönegrader å 1) 3,600 kronor, 2) 4,100 kronor jämte
tjänstgöringspenningar å 1,600 kronor, vid högre allmänt läroverk två lönegrader å 1) 4,400
kronor, 2) 4,900 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 1,800 kronor;

för första lärarinnor: två lönegrader å 1) 1,600 kronor, 2) 2,100 kronor jämte
tjänstgöringspenningar å 900 kronor;

för övriga ämneslärarinnor: två lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,900 kronor
jämte tjänstgöringspenningar å 600 kronor.

Stockholm den 24 oktober 1910.

Underdånigst

lä. J:SON BERGQVIST.

Gust. B,ui>. Fåiirteus.

Alfred nordfe i,t,

N. G. W. Lagerstedt.

föredragande.

Aug. Falk.

O. Sellgren.

406

Lärarpersonalens vid de allmänna lärover 1

l:a lönegraden. 2:a lönegraden.

Befattningshavare.	Lön eller arvode.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.	Pen- sions- avgift	Lön eller arvode.	Tjänst- gö '' pen-ningar.	Summa.	Pen- sions- avgift.
Rektor vid högre allmänt läroverk........	4,000	2,000	6,000	ISO	4,500	2,000	6,500	200
Rektor vid realskola..............	3,200	1,800	5.000	115	3,700	1,800	5,500	135
Lektor....................	2,600	1,400	4,000	104	2,950	1,550	4,5C0	1
Adjunkt.................... Teckningslärare vid högre allm. läroverk:	to o o	1,000	3,000	68	2,350	1,150	3,500	79,90
a) för högst 15 veckotimmar..........	1,400	—	1,400	42	1,600	—	1,600	48
b) ersättning för varje av högst 17 veckotimmar över 15 .................	80	—	80	—	95	—	95	—
Teckningslärare vid realskola:
a) för högst 8 veckotimmar..........	700	—	700	21	800	—	800	24
b) ersättning för varje av högst 24 veckotimmar över 8.................	SO	_	80	_	95	—	95	—
Gymnastiklärare vid högre allm. läroverk ....	1,400	—	1,400	42	1,600	—	1,600	48
Gymnastiklärare vid realskola.......... Musiklärare vid högre allm. läroverk:	700	—	700	21	800		800	24
a) för högst 12 veckotimmar..........	1,100	—	1,100	33	1,300	—	1,300	39
b) ersättning för värjo av högst 3 veckotimmar över 12 .................	80	—	80	—	95	—	95	—
Musiklärare vid realskola:
a) för högst 6 veckotimmar..........	550	—	550	16,50	650	—	650	19,50
b) ersättning för varje av högst 3 veckotimmar över 6 .................	80	_	80	_	95	—	95	—
Första lärarinna vid samskola..........	1,400	600	2,000	42	1,900	600	2,500	57
Lärarinna vid samskola............	1,000	500	1.500	30	1,500	500	2,000	45
Extra ordinarie lärare med examen och provår . .	2,000	-	—	_	—		—	—
Annan extra ordinarie lärare..........	1,800	.	—	—	—	—	—	—
Extra ordinarie lärarinna med examen och provår eller avgångsbetyg från högre lärarinneseminariet	1,400	—	—		—	—	—	—
Annan extra ordinarie lärarinna.........	1,200	—	—	—	—	_	—	—
Timlärarinna i kvinnl. handarbete för varje timme	—	1,50	—	_	1		—	—

1 Enligt Kungl. kung. den 27 aug. 1904 ang. ny Inne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor
sid. 480—503.

407

Tabell A.

nuvarande avlöningsförmåner (från och med år 1905).1

1 3:e lönegraden.		4:e lönc	graden.		1 5:e lönegraden.	1
Lön	Tjänst-		Pen-	Lön	Tjänst-		Pen-	Lön	Tjänst-		Pen-	Anmärkningar.
eller	gonngs-	Summa.	sions-	eller	gör i ags-	Su mina.	sions-	eller	gö rings-	Summa.	sions-
arvode.	pen-		avgift.	arvode.			avgift.	arvode.	pell-		avgift.
niugar.				ningur.
				-								Därjämte åtnjuter rektor
												bostadsförmån eller mot-
	—	—										svarande hyresersättning.
3,300	1,700	5,000	132	3,650	1.850	5,500	146	4,000	2,000	6,000	160
2,700	1,300	4,000	91,80	3,050	1,450	4,500	103,70	3,400	1,600	5,000	115,60
1,800	—	1,800	54	2,000	—	2,000	60			—
no	—	no	—	125	—	125	—	—	“	—	~
900	—	900	27	—	—	—	—
no	—	no	—	—	—	—	—			—	—
1,800	_	1,800	54	2,000	—	2.000	60	—	—	—	-	Därjämte åtnjuter gvm-
	27									nastiklärare med mera
900		900						-			omfattande eller an-strängande tjänstgöring

1,500	—	1,500	45	1,700	—	1,700	51	—	—	—	—	tilläggsarvode (dock ej högre än 650 kronor).
no	—	no	—	125	—	125	—	-	—	—	—	Uppflyttning från lägre
750	—	750	22,50	—	—	—	—	—	—	—	—	till högre lönegrad äger rum efter 5 år för alla
												ordinarie lärare utom
no	—	no	—	—	—	—	—	—	—	—	—	rektorer, som uppflyttas
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	efter 10 år.
—	_		—	—	—	—	—	—	—	—	—

vid rikets allmänna läroverk. — Angående föregående löneregleringar, se läroverkskommitténs betänkande 1902,

Tabell B

Medeltal av lärares tjänstgöringsterminer före tillträdande av ordinarie

tjänst under läsåren 1905—1910.

1905-06.	1906-07.	1907—08.	1908-09.	1909-10.	Medeltal för läsår
Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.	Lekt. J Adj.	Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.
12-25	1434	10-12	14-45	! 980 \| 11-06	7-60	8-84	8-27	8-68	9-60	11-47
13-29	12	28	1043	8-22	8-47	1053

Medeltal för lärare

Anm. 1. I ovanstående tabell beräknas läsår omfatta tiden från och med den 1 juli 1905 till och med
den 30 juni 1906 o. s. v.

Anm. 2. I tabellen upptagas icke de utnämningar, som under senare hälften av år 1905 kunna ha ägt
rum genom konsistorium eller annan läroverksdirektion.

Anm. 3. I tabellen är icke hänsyn tagen därtill, huruvida lärare under någon del av sin tjänstgöringstid
såsom extra ordinarie lärare saknat fullständig kompetens.

Anm. 4. De primära siffrorna ha erhållits genom att till det antal terminer, varje lärare intjänat vid
ansökningstidens utgång, lägga ytterligare en termin, som beräknas förflyta mellan ansökningstidens
utgång och tillträde av den ordinarie tjänsten.

52—131873. Lärarelönenämnden.

Tabell C.

Antal le digför klarade tjänster utan sökande under åren 1907—1909.

	Lektors- tjänster.	Adjunkts- tjänster.	Samskolelära- rinnetjänster.	O: < s. 5’
Läroverk.	Huvuds. humanistiska ämnen.	Huvuds. matem.-naturv. ämnen.	Huvuds. humanistiska ämnen.	Huvads. matem.-naturv. ämnen.	Huvuds. humanistiska ämnen.	Huvuds. matem.-naturv. ämnen.	er? CD sos p Cd Ä p: P CD o	Anmärkningar. i
1. Högre allm. läroverk: Borås.........				1
Falun.........	1	—	—	3 1	—	—	—	1 1 tjänst ledigförklarad 3 ggr.
Gävle.........	—	—	—	—	—	—	—
Göteborg: latinläroverket	—	—	—	—	—	—	—
> realläroverket	—	—	—	—	—	—	—
Halmstad.......	—	—	—	1	—	—	—
Hudiksvall......	—	—	—	—	—	—	—
Hälsingborg ......	—	—	—	—	—	—	—
Härnösand......	—	—	—	6 >	—	—	—	1 2 tjänster ledigförkl. 3 ggr var.
Jönköping.......	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar........	—	—	—	—	—	—	—
Karlskrona......	—	—	—	4 1	—	—	—	1 1 tjänst ledigförkl. 1 gång och 1 tjänst ledig-
Karlstad.......	—	—	—	—	—	—	—	förbi. 3 ggr.
\| Kristianstad......	—	—	—	—	—	—	—
Linköping.......	—	—	—	—	—	—	—
Luleå.........	2 1	—	—	3 a	—	—	—	1 1 tjänst ledigförkl. 2 ggr. '' 1 tjänst ledigförkl.
Lund.........	—	—	—	—	—	—	—	3 ggr.
Malmö........	—		—	—	—	—	—
Norrköping......	—	—	—		—	—	—
i Nyköping.......	—	—	—	2 1	—	—	—	1 1 tjänst ledigförkl. 2 ggr.
j Skara.........	—	—	—	1	—	—	—
Stockbolm: h. latinl., Norm.	_	_	_	_	_	_	_
> h. a. 1., Söderm.	—	-	—	—	—	—	—

Lektors- Adjunkts- skolelära

tjänster. tjänster. rinnetjänster.

so: g H SO: g So: B W g (0: @ H SO: g

BBS BPC ags B ? g B § g B ^ S

t5 to'' ^ CD t3 ^ n, ° ® ®'' o. ° M ^

östlig Bö-.e-BS. P SS1 ? £

B rt- P* B P

p s*“ p ^r

O- g P

re "T r-*-

Stockholm:

> h. reall., Norm. —

» h. > Österm. —

> N. elementarsk. . —

Strängnäs ....... —

Sundsvall....... —

Umeå......... —

Uppsala........ —

Visby......... —

Vänersborg...... —

Västervik....... —

Västerås....... —

Växjö......... —

Ystad......... —

Örebro........ —

Östersund....... — 2

3 > —
3 1 -

2. Realskolor

Arvika.....

Borås......

Eksjö......

Enköping ....
Eskilstuna . . .
Göteborg: västra .

> östra .

Karlshamn . .
Kristinehamn .

Anmärkningar.

1 tjänst ledigförkl. 3 ggr.

1 tjänst ledigförkl. 1 gång och 1 tjänst ledigförkl.
2 ggr.

1 tjänst ledigförkl. 1 gång och 1 tjänst ledigförkl.
5 ggr.

Landskrona ......		—		—	—
Lidköping.......		—	1	1	—
Malmö........	—	—	—	—	—
Mariestad.......	—	—	—	—	—
Oskarshamn......	—	—	—	1	—
Skövde ........	—	—	—	2 1	—
Stockholm: Jakobs . . .	—	_	—	—	—
> Katarina . .	—	—	—	—	—
> Knngsh. . .	—	—	—	—	—
Söderhamn......	—	—	—	4 1	—
Uddevalla.......	—	—	—	—	—
Varberg........		_	—	4 1
3. Samskolor:
Alingsås.......	—	—	—	—	—
Arboga........	—	'' —	—	3 1	—
Askersnnd.......	—	—	—	—	—
Falköping.......	—	—	—	—	— !
Filipstad.......	—	—	—	5 1	- 1
Haparanda......		j	~~	—	7 ‘ i
Köping........	—	—	—	-	_
Norrtälje.......	—	—	—	—	—
Piteå.........	—	— j	_	1	—
Sala.........	—		—	—	—
Skellefteå.......	—		—	7 1	—
Strömstad.......	—	—	—	3 1	—
Södertälje.......	—	—	—	_ 1	—
Trelleborg.......	—	—	—	5 1	—
Vadstena.......	—	— !	—	—	1
Vimmerby.......	--	—	—	—	—
Amål.........	—	—	—	—	—
Ängelholm......	—	—	—	1	—
Örnsköldsvik.....			1	6 1 :	'' i

6 1
1

1 tjänst ledigförkl. 4 ggr och 1 tjänst ledigt. 2 ggr.
1 tjänst ledigförkl. 2 ggr.

1 1 tjänst ledigförkl. 1 gång och 1 tjänst ledig-1
förfil. 3 ggr.

1 tjänst ledigförkl. 4 ggr.

1 tjänst ledigförkl. 3 ggr. ’ 1 tjänst ledigförkl,

2 ggr.

1 1 tjänst ledigförkl. 6 ggr.

1 1 tjänst ledigförkl. 5 ggr.

1 1 tjänst ledigförkl. 7 ggr. 2 1 tjänst ledigförkl.

9 ggr och 1 tjänst ledigförkl. 8 ggr.

1 1 tjänst ledigförkl. 2 ggr. 2 1 tjänst ledigt. 6 ggr.

1 1 tjänst ledigförkl. 4 ggr.

1 tjänst ledigförkl. 7 ggr. 2 1 tjänst ledigt. 6 ggr.

1 tjänst ledigförkl. 3 ggr. 2 1 tjänst ledigförkl.
9 ggr och 1 tjänst ledigförkl. 4 ggr.

— 1 1 tjänst ledigförkl. 2 ggr och 1 tjänst ledigt. 3 ggr.

2 1 '' 1 1 tjänst ledigförkl. 2 ggr.

10 1 I 1 1 tjänst ledigförkl. 1 gång och 1 tjänst ledig förfil.

9 ggr.

11 1 I 1 1 tjänst ledigförkl. 4 ggr, 1 tjänst ledigförkl. 3 t

ggr och 1 tjänst ledigförkl. 4 ggr.

10 3 J 1 1 tjänst ledigförkl. 6 ggr. 1 1 tjänst ledigförkl.

2 ggr. 3 1 tjänst ledigförkl. 3 ggr, 1 tjänst ledigförfil.
1 gång, 1 tjänst ledigförkl. 4 ggr och 1 tjänst
ledigförkl. 2 ggr.

Tabell D.

Antal sökande till ledigförklarade tjänster under åren 1907—1909.

	Lcktors- tjänster.	Adjunkts- tjänster.	Samskolelära- rinnetjänster.	Övningslärare- tjänster.
Läroverk.	j Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Anmärkningar.
1. Högre allm. läroverk: Borås.........	2	9	4''6	5	31	62				1	1	1
Falun.........	5	13	2-6	8	41	5-1	—	—	—	1	2	2
Gävle.........	1	1	1	3	30	10	—	—	—	—	—	—
Göteborg: latinläroverket	—	-	—	3	44	14-6	—	—	—	—	—	—
» realläroverket	3	03	7-6	5	90	18	—	—	—	—	—	—
Halmstad.......	1	4	4	7	84	12	—	—	—	—	—	—
Hudiksvall......	1	2	2	1	3	3	—	—	—	.2	6	3
Hälsingborg......	1	10	10	5	57	11-4	—	—	—	—	—	—
Härnösand......	2	9	4''6	12	34	2-8	—	—	—	—	—	—
Jönköping.......	3	7	2-3	5	76	252	—	—	—	1	5	5
Kalmar........	3	15	5	6	72	12	—	—	—	—	—	—
Karlskrona......	2	8	4	I 10	28	2-8	—	—	—	1	5	5
Karlstad.......	1	10	10	7	70	10	—	—	—	—	—	—
Kristianstad......	1	5	5	7	78	111	—	—		—	—	—
Linköping.......	2	11	5-6	12	146	12 1	—	—		; 1	10	10
Luleå.........	4	6	1-5	7	12	1-7	—	—	—	! —	—	—
Lund.........	1	2	2	4	32	8	—	—	—	1	12	12
Malmö........	3	26	8-C	! 7	80	11-4	—	—	—	—	—	—
Norrköping ;.....	1	3	3	7	114	16-8	—	—	—	—	—	—
Nyköping.......	1	2	2	7	51	7-3	—	—	—	1	4	4
Skara.........	1	3	3	9	59	6-5	—	—	—	—	—	—	I

412

Stockholm: > h. latiul., Norrm.	2	15	75	4	25	62			_	_	_	_
» h. a. 1., Söderm.	3	20	6G	7	71	101	—	—	—	—	—	—
» h. reall., Norrm.	2	10	5	2	40	20	—	—	—	—	—	—
» h. t Österm.	1	G	G	8	78	9-7	—	—	—	—	—	—
» N. elemcntarsk. .	2	14	7	5	54	10-8	—	—	— ■	1	7	7
Strängnäs .......	1	5	5	2	21	105	-	—	—	—	—	—
Sundsvall.......	2	5	25	5	25	5		—	—	1	2	2
Umeå.........	3	3	1	1	4	4		—	—	—	—
Uppsala........	4	21	5-2	8	38	4-7	—	—	—	—	—	—
Visby.........	1	3	3	1	5	5	—	—	—	—	—
Vänersborg......	1	3	3	5	8	1-6	—	—	—	1	7
Västervik.......	—	—	—	5	14	2-8	—	—	—	—	—
Västerås.......	4	17	4-2	5	50	10	—	—	—	—	—
Växjö.........	1	14	14	7	77	11	—	—	—	1	9	9
Ystad.........	1	4	4	2	12	6	—	—	—	3	18	6
Örebro........	-	—	—	6	84	14	—	—	—	—	—	—
Östersund.......	2	10	5	3	8	2-6	—	—	—	2	3	1-5
2. Realskolor: Arvika........				10	14	1-1				1	1	1
Borås.........	—	—	—	3	55	18-3	—	—	—	—	—	—
Eksjö.........	—	—	—	1	4	4	-		—	—	—	—
Enköping.......	—	—	—	2	12	6	—	—	_	4	1	0 2
Eskilstuna......	—	—	—	1	10	10	—	—		1	1	1
Göteborg: västra ....	—	—	—	6	104	17-3	—	—	—	—	—	—
> östra ....	—	—	—	4	49	12-2	—	—	—	1	5	5
Karlshamn . . • . . .	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	—	—
Kristinehamn.....	—	—	—	2	30	15	—	—	—	1	3	3
Landskrona......
Lidköping.......	—	—	—	7	31	4-4	—	—	—	4	4	1
Malmö........	—	—	—	4	53	13-2	—	—	—	1	1	1
Mariestad.......	—	—	—	2	8	4	—	—	—	2	2	1
Oskarshamn......	—	—	—	3	5	1-6	—	—	—	9	9	1
Skövde ........	—	—	—•	6	32	5-3	—	—		2	2	1

i:it’

	Lektors- tjänster.	Adjunkts- tjänster.	Samskolclära- rinnetjänster.	Övningslärare- tjänster.
Läroverk.	[ \| Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sökande för varje tjänst.	Anmärkningar.
Stockholm: Jakobs . . .		_		2	26	13	_	_	_	1	4	4
> Katarina . .	—	—	—	2	20	10	—	—	—	1	2	2
» Kungsh. . .	—	—	—	5	109	21''8	—	—	—	1	5	5
Söderhamn......	—	—	—	5	—	—	—	—	—	—	—	—
Uddevalla.......	—	—	—	1	4	4	—	—	—	3	6	2
Varberg........	—	—	—	6	4	0''G			—	1	4	4
3. Samsholor:
Alingsås.......	—	—	—	1	7	7	2	5	2-6	1	1	1
Arboga........	—	—	—	6	20	3 3	2	3	1-5	5	8	1-6
Askersund.......	—	—	—	1	5	5	2	4	2	—	—	—
Falköping.......	—	—	—	1	14	14	8	6	07	1	2	2
Filipstad.......	—	—	—	8	18	2-2	2	8	4	3	6	2
Haparanda......	—	—	—	1	2	2	8	2	02	20	6	0 3	_
Köping........	—	—	—	3	45	15	4	5	1-2	7	2	03
Norrtälje.......	—	—	—	--	—	—	6	5	0-8	—	—	—
Piteå.........	—	—	—	1	—	—	1	1	1	—	—	—
Sala.........	—	—	—	2	7	3''6	1	3	3	i 2	5	2-5
Skellefteå.......	—	—	—	8	3	0 3	2	3	1-5	i 8	3	0 3
Strömstad.......	—	—	—	5	3	0-6	1	1	1	15	7	04
Södertälje.......	—	—	—	2	17	8-6	1	4	4	—	—	—
Trelleborg.......	—	—	—	8	10	12	2	2	1 .	3	6	2
Vadstena.......	—	—	—	1	6	6	2	2	1	4	3	07
Vimmerby.......	—	—	—	1	14	14	2	2	1	12	6	05	[
Åmål.........	—	—	—	—	—	—	2	5	26	2	6	3
Ängelholm......	—	—	—	2	5	26	1	2	2	15	13	11
Örnsköldsvik .....	—	—	—	10	5	0-5	4	5	1-2	14	11	08

414

415

Tabell E.

Antal extra ordinarie (extra lärare och vikarier) utan fullständig
kompetens under höstterminen 1909.

Läroverk.	Med akademisk examen, men utan provår.	Utan akademisk examen och utan provår.	Anmärkningar.
1. Högre allmänna läroverk:
Borås...............	2	1
Falun...............	5	1
1 Gävle...............	2	—
Göteborg: latinläroverket......	1	—
> realläroverket.......	2		1
Halmstad.............	5	—
Hudiksvall.............	1	—
Hälsingborg............	3	3
Härnösand.............	1	2
Jönköping.............	—	—
Halmar..............	3	1
Karlskrona.............	2	—
Karlstad..............	1	—
Kristianstad............	3
Linköping.............	4		1
Luleå...............	5	1
Lund...............	—	—
Malmö...............	—	—
Norrköping.............	1	2	1
Nyköping.............	1	—
Skara...............	2
Stockholm:
högre latinläroverket, Norrmalm .	1	—
» allm. läroverket, Södermalm	1 1	—	1 1 med lektorskompetens.
> realläroverket, Norrmalm . .	2 1	—	1 1 med lektorskompetens.
» > Östermalm .	—	—	I
Nya elementarskolan......	3 1	—	1 1 med lektorskompetens.

416

Läroverk.	Med akademisk examen, men utan provår.	Utan akademisk examen och utan provår.	Anmärkningar.
Strängnäs.............	1	1
Sundsvall.............	5	1
	2	2
Uppsala..............	2*	_	1 1 med lektorskompetens.
\| Visby...............	1 1	—
\| Vänersborg.............	o	—
	2	—
\| Västerås..............	1	— :
j Växjö...............	2	2	i
1 Ystad...............	4	1
\| Örebro...............	3	1
	2	1	i
Summa	78	20
2. Realskolor:
: Arvika...............	1	i	1
j Borås...............	—	—
j Eksjö...............	1	—	\|
1 Enköping.............	—	—
Eskilstuna.............	—	—
\| Göteborg: västra..........	1	i	{
> östra ...........	—	—
\| Karlshamn.............	1	—
Kristinehamn...........	—	—	j
i Landskrona............	—	—
\| Lidköping.............	—	i
I Malmö...............	1	—
! Mariestad.............	—	—
i Oskarshamn............	1	1	j
j Skövde...............	2
} Stockholm: Jakobs.........	—	—
> Katarina........	—	—	i
> Kungsholms.......	—	—
Söderhamn.............	—	i	1 i

417

Läroverk.	Med akademisk examen, men utan provår.	Utan akademisk examen och utan provår.	Anmärkningar.
Uddevalla.............	1
Varberg..............	3	—
It. Snm skolor:
Alingsås..............	—	—
Arboga ..............	i	—
Askersund.............	—	—
Falköping . . . ..........	—	—
Filipstad..............	i	—
Haparanda.............	—	—
Köping..............	—	1
Norrtälje..............	—	—
Piteå...............		1
Sala................	-	_
Skellefteå.............		1
Strömstad.............	—	1
Södertälje.............	i	—
Trelleborg.............	—	—
Vadstena..............	—	_
Vimmerbv.............	—	—	!
Åmål...............	—
Ängelholm.............
Örnsköldsvik ............	i	1
Summa	16	10	1

53—131873. Lärarelönenämnden. o.

418

Tabell F.

Antal lärare, som under åren 1907—1909 sökt transport från de olika

läroverken.

Läroverk.	Lek- torer.	Adjunk- J ter.	Samskol- lärar- innor.	Övnings- lärare.	A nmärkningar.
1. Högre allmänna läroverk: Borås...............	-	1
Falun...............	—	4	—	-
Gävle...............	1	1	—	—
Göteborg: latinläroverket......	—	—	—	1
> realläroverket......	—	—	—
Halmstad.............	2	1	—
Hudiksvall.............	3	1	—	—
Hälsingborg............		1	—	—
Härnösand ............	2	3	—	—
Jönköping.............	2	7	—	—
Kalmar..............	-	i	—	—
Karlskrona............	1	3	—
Karlstad.............	3	<>	—	_
Kristianstad............	—	1	—	—
Linköping.............	1	o	—	—
Luleå...............	4	2		1
Lund...............	1	4	—	—
Malmö..............	1	1		—
i Norrköping............	3	»>		—
[ Nyköping.............	1 1	1	-	—
! Skara ...............	i —	o	-	—
; Stockholm: högre latinläroverket, Norrmalm .	_	__	_	—
» allm. läroverket, Södermalm	—	—	—	—
> realläroverket, Norrmalm . .	—	—	—	—
» » Östermalm .	—	—	—	\| —
Nya elementarskolan......	—	i -	—	—
Strängnäs.............	—	1 ! “	1 _	\| —
, Sundsvall.............	1	4	i —	—■

41!»

Läroverk.	Lek- torer.	i Adjunk-ter.	Samskol-j lärar-j innor.	j Övnings-1 ära ro.	Anmärkningar.
Umeå...............	j •>
Uppsala..............	—	2	—	j -
Visby...............	i 3	i i	—	\| _
Vänersborg............ Västervik.............	t»	2	—	i
Västerås.............	2	<>	—	—
Växjö..............	—	1	—	—
Ystad . . ............	2	1		i
Örebro.............. Östersund.............	4 3	- 1	—	—
2. Realskolor:					i
Årvika..............	—	4	-''	i
Eksjö...............	—	—	—	—
Enköping.............		3	—	2	i
Eskilstuna.............	—	1		—
Göteborg: västra..........	—	2	—
» östra ..........	—	—	—	—
Karlshamn............	—	—	—		:
Kristinehamn...........	—	2	—
Landskrona ............	—	1	—	i	i j
Lidköping.............	—	3	—	i
Malmö..............	—	1	—	_	i
Mariestad.............	—	3	—	—
Oskarshamn............	—	1	—	—
Skövde ..............		2	—	i
Stockholm: Jakobs.........		—	—	—	i
> Katarina........		1	—	—
» Kungsholms......	--		—	2
Söderhamn...........		3	—	—
Uddevalla.............	—	4	—
Varberg.............	—	1	—	1
3. Sumskolor:
Alingsås.............	—	1	—	—
Arboga..............	—	—	—	— j

420

Läroverk.	Lek- torer.	Adjunk- ter.	Samskol- lärar- innor.	Övnings- lärare.	Anmärkningar.
Askersund............	—	—	—	—	I
Falköping ............	—		—	—
Filipstad.............	—		—	—
Haparanda............	—	1	—	—
Köping..............	__		—	—
Norrtälje.............	—	—	—	—
Piteå...............	—	1	—	—
Sala...............	—
Skellefteå.............	—	—
Strömstad.............	-	—	—	—
Södertälje ... ........	—	—	—	—
Trelleborg.............	—		—	—
Vadstena.............	—	1	—	1
Vimmerby.............		—	—	1
Åmål...............	—	-	—
Ängelholm............		—	—	-
1 Örnsköldsvik...........	(	1	—

Tabell G 1.

Antal ledigförklarade tjänster utan sökande under tiden 1 januari -31 augusti 1910.

Läroverk.	Lektors- tjänster.	Adjunkts- tjänster.	jSamskolelära-j rinnetjänster.	! ? 2.	- - ----
Huvudsaki. humanistiska ämnen.	Huvudsaki. matem.-naturv. ämnen.	Huvudsakl. humanistiska ämnen.	\| Huvudsakl. [ matem -naturv. ämnen.	Huvudsakl. ! humanistiska ämnen.	Huvudsakl. matem.-naturv. ämnen.	09 m fö? •-» P p: P m i fi- ra	Anmärkningar.
1. Högre allm. läroverk:					!	y
Borås .........	—	—	i —	_	_	_
Falun......‘ .	—	—	—	—	—	—	—
Gävle ........	3 1	—	—	—	—	—	—	1 1 tj. led ^förklarad 3 ggr.
Göteborg: latinläroverket	—	—	—	—	—	—	—
i > realläroverket.	—	—	—	—	—	_	_
j Halmstad.......	—	—	—	_	_	_
i Hudiksvall......	—	—	—	—	_	_	_	!
Hälsingborg......	—	—	—	—	—	—
: Härnösand......	—	—	i	—	—
i Jönköping......	—	—	—	—	—
i Kalmar........	—	—	—	—	—	—		. \|
Karlskrona......	—	—	—	—	—	_
1 Karlstad.......	—	—	—	—			-
Kristianstad......	—	—	—	2 1	—	—		* 1 tj. ledigförklarad 2 ggr.
Linköping .......	—	—	—	—	—	—
Luleå.........	—	—	—	1 1	—	—	—	1 Samma tj. förut ledigförkl. 5 ggr
Lund.........	—	—	—	—	—	— :	—
Malmö........	—	—	—	—	—	— i	—
Norrköping......	—	—	—	—	—	—
Nyköping.......	—	—	....	—	—	Ät \|
Skara.........	—			—	—	— ;

	ii Lektors-tj änster.	Adjunkts- tjänster.	Samskolelära-rinnetj änster.
Läroverk.	Huvndsakl. humanistiska ämnen.	Huvndsakl. matem.-naturv. ämnen.	Huvndsakl. humanistiska ämnen.	Huvudsaki. matem.-naturv. ämnen.	Huvndsakl. humanistiska ämnen.	Huvndsakl. matem.-naturv. ämnen.
S Stockholm: li. latinl., Norrm . .
h. a. 1., Söderm. . .	—	—	—	—	—	—
h. reall., Norrm. . .	—	—	—	—		—
h. reall., Österm. . .	—	—	—	—	—	—
N. elementarsk. . . .	—	—	—	—	—	—
1 Strängnäs.......	—	—	—	—	—	—
j Sundsvall.......	—	—	—	i1	—	—
Umeå.........	—	—	—	—	—	—
) Uppsala........	—	—		—	—	—
'' Visby........	—	—		—	—	—
Vänersborg......	—	~	!	—	—	—
Västervik.......	—			i1	—	—
! Västerås.......	—	—	—	—	_	—
Växjö........	—	—	1 —	—		—
Ystad ....	—	—	1 —	—		—
Örebro........	—	—	—	—	—
Östersund .....	—	! —	! _	—	—	-
2. Realskolor:
\ Arvika........	—			''i ~	—	—
Borås........	—	i —	--	5 —		—
Eksjö.........	—	—	1 —	j —	—
Enköping.......	—	! —	j —	—		—
Eskilstuna......	—	—	; —	2 1	b--
Göteborg: västra . . . .	—	1 —	I	—	—	1 —
» östra . . . .	—		!; •-	1 —	I ~-

Övningslärartj änster.

Anmärkningar.

— ! 1 Samma tj. förut ledigförkl. 2 ggr.

Samma tj. fornt ledigförkl. 3 ggr.

1 tj. ledigförkl. 2 ggr.

422

j Karlshamn......	—	! —	--	1 —	1 —	—
Kristinehamn.....	—	—	—	i —	—	—
Landskrona......	—	—	—		—	—
Lidköping.......	—	—	—	—	—	—
Malmö........	—	—	—	-	j —	—
Mariestad.......	—	—	—	—	—	—
Oskarshamn ,.....	—	—	—	3 1	—	—
Skövde ........	—	—	—	—	—	—
Stockholm: Jakobs . . .	—	—	—	—	—
» Katarina . .	—	—	-	—	! —	—
> Kungsh. . .		—	—	—		_
Söderhamn......		—	—	3 1		—
Uddevalla.......	—	—	—	—		—
Varberg.......	—	—	l 1	-	!	—
3. Samskolor:
Alingsås.......	—	—	—	—	—	—
Arboga........		--	—	—	—	—
Askersund......	—	—	—	“		—
Falköping.......	—	—	—	—		3 ''
1 Filipstad.......	—	—	—	—	—	—
Haparanda......	—	—	—	—	i1	2 2
Köping........		—	—	____	i	—
Norrtälje.......	—	—	_	—	i	—
Piteå .........	—	—	—	3 1	—	—
Sala.........	-	—	—	—	—	-
Skellefteå.......	—	—	—	—	—	—
Strömstad.......	-	--	—	1 1	i	—
Södertälje.......	—	—	—	—	—	—
Trelleborg ......	-	—	—	—	—	—
Vadstena.......	—	—	—	—	—	—
Vimmerby......	—	—	—	—	—	—
Åmål.........	—	-	—	—	i	—
Ängelholm......	—		—	—	—	—
Örnsköldsvik .....	—	— 1	—	—	—	—

1 tj. ledigförkl. 3 ggr: »amma tj. dessförinnan ledigförkl.
2 ggr.

I 1 1 tj. ledigförkl. 3 ggr: samma tj. dessförinnan ledigförkl.
2 ggr.

1 Samma tj. dessförinnan ledigförkl. 1 g.

1 1 tj. ledigförkl. 2 ggr och 1 tj. ledigförkl. 1 g.

1 Samma tj. dessförinnan ledigförkl. 7 ggr. 5 1 tj.
ledigförkl. 2 ggr.

1 1 tj. ledigförkl. 3 ggr: samma tj. dessförinnan ledigförkl.
2 ggr.

Samma tj. dessförinnan ledigförkl. 4 ggr.

Tabell G 2,

Antal sökande till ledigförklarade tjänster under tiden 1 januari—31 augusti 1910.

	Lektorstjänster.	Adjnnkts- tjänster.	Samskolelära- rinnetjänster.	Övningslärare- tjänster.
Läroverk.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sök. för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sök. för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sök. för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sök. för värjo tjänst.	Anmärkningar,
1. Högre allm. läroverk: Borås.........	1	3	3			\|
Talan........	—	—	—	—-	—	—	—	—	—	—	—	—
Gävle.........	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Göteborg: latinläroverket
» realläroverket.	—	—	—	1	3	3	—	—	—	—	—	—
IlalinBtad.......	1	4	4	2	13	ti 6	—	—	—	—	—	—
Hudiksvall......
Hälsingborg......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Härnösand ......	—	—	—	4	10	2-6	—	—	—	—	—	—
Jönköping .......	—	—	—	2	13	6''5	—	—	—	—	—	—
Kalmar........	1	7	7	2	12	6	—		—	—	—	—
Karlskrona.......	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—
Karlstad.......	1	4	4	—	—	—	—	—	—	—	—	—
kristianstad......	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—
Linköping .......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Lnleå.........		—	—	1	—	—	—	—	—	1	5	5
Lund.........	—	—	—	1	9	9			—		—	—
Malmö........	1	4	4	—	—	—	—		-	—	—	—
Norrköping......	1	6	6
Nyköping.......			—
Skara........	1	5	5	—	—	—	—		—	*—	—	—

54—131873. Lår arelö utnämnd tn.

Stockholm: b. latinl., Norrni. . .				i	10	10	1 1
K. a. 1., Söderm. . .	—	—	—	i	2	2	—	—	_	___		_
h. feall., Norrm. . .	—	—	—	i	9	9	_	_	__	_	_	_
h. real!., Österm. . .	—	—	—	—	—		_	_	_	_		_
N. elementarsk. . . .	—	—	—	2	12	6	_	_	_	_		__
Strängnäs .......	—	—	—	—	—	—		—	—	_	_	—
Sundsvall.......	—	—	—	1	—	—	_	__	_	_	_	_
tlmeft.........	—	—	—	1	4	4	—	—	—	—	_	_
Uppsala........	—	—	—	1	7	7	—	—	- i	ii	ii
Visby.........	—	—	—	—	—		_	—	—	—	_	_
Vänersborg......	—	—	—	1	5	5	—	—	—	—	—	_
Västervik.......	—	—	—	2	1	0-5	’ _	_	__	_
Västerås.......	1	5	5	1	1	1	_	_	_	_	_	_
Växjö ........	—	—	—	-:	—		—	—	—	—	—	—
Vstad.........	1	4	4	—	—	—	—	—		-	_	—
Örebro ......	—	—	—	—	—	_	_	_	_	i	5	0
Östersund.......		—	—	—	—	—	—	—	—		—	—
2. Reälskolor: Arvika........				2	15	7-5
Borås.........									.
Eksjö.........	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—
Enköping.......	—	—	—	—		—	—	—	—	i	i	i
Eskilstuna......	—	—		2	—	- ''	—	—	—	—	—	—
Göteborg: västra. . . .	—	—			—	— ;		—	— I	—	—	—
» östra ....
Karlshamn......	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—
Kristinehamn.....	—	—	— i	—	—	— \|	—	—	— I	—	—	—
Landskrona ......	—	—	— 1		—	— \|	-	—	— i	—	—	—
Lidköping.......	—	—		-	—	— j	-	—	—	—	—	—
Malmö........	—	—	— !		—	- !	_	—	— ;	—	—	__
Mariestad.......	—	—	—	—	—	!	—	—	— j	—	—	—
Oskarshamn......	—	—	— 1	3	—	- j	—	—	—	i	2	2
Skövde ........		—	—	—	—	— i		—	—	—	—	—

Läroverk.	Lektorstjänster.,	Adjunkts- tjänster.	Samskolelära- j rinnetj änster. j	Övningslärare-tj änster.	Anmärkningar.
Antal tjänster.	\| Antal sökande.	j Medeltal sök. för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal i sök. för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sök. för varje tjänst.	Antal tjänster.	Antal sökande.	Medeltal sök. för varje tjänst.
Stockholm: Jakobs . . .												—
> Katarina . .	—	—	—	1	6	6	—	—	—	i	3	3
» Kungsli. . .		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Söderhamn......	—	—	—	4	4	1	—	—	—	—	—	—
Uddevalla.......											—	—
Varbcrg........	—	—	“	2	4	2	—	—	—	—	—	—
3. Samslcolor:
Alingsås.......	—	—	—	—	—	—	1	5	5	—	—	—
Arboga........	—	—	—	1	1	1	3	3	1	—	—	—
Askersund.......	—	—	—	—	_	—	2	7	3-6	—	—	—
Falköping.......	—	—	—	-		—	4	1	0''25	—	—	_
Filipstad.......	—	—	—	1	2	2	2	6	3	--	—
Haparanda.......	—	—	—	—	—	—	4	1	025	—	—	—
Köping........	—	—	_	—	—	—	2	1	05	i	1	1
Norrtälje.......	—	—	-	1	11	11	2	(i	3	—	—
Piteå........	—	—	—	4	5	1''25	1	1	1			—
Sala.........	—	—	—	—	—	—	2	2	1	-	—	—
Skellefteå.......	—	—	—	—	—	'' _	2	3	15	—	—	—
Strömstad.......	—	—		i	—	-	2	1	0-5	i	1	1
Södertälje.......	—	—	—	—	—	—	2	3	15	—	—	—
Trelleborg.......	—	—	—	—	—	—	2	5	2-5	3	8	2-6
Vadstena.......	—	—	_	—	—	—	1	2	2	—	—	—
Vimmerby.......	—	—	—	—	—		3	4	1-8	1	2	2
Åmål.........	—	—	—	—	—		2	2	1	—	—	—
Ängelholm......	—		—	—	—	—	1	1	1	—	—	—
Örnsköldsvik.....	—	—	—	—	—	—	1	2	2	—	—	—

Antal ordinarie läraretjänster vid de allmänna läroverken under aren
1904—1910 (rektorerna icke inräknade).

19 0 4. 1 9 0 5.

1 9 0 6.

1 9 0 7.

1 9 0 8.

1 9 0 9.

19 10. j

Lekt.

Adj. 1! Lekt.

Adj.

Lekt.

Adj.

Lekt.

Adj.

Lekt. | Adj.

Lekt.

Adj.

Lekt.

Adj.

227

609 |; 235

628

1 239

651

1 241

678

241 | 742

250

753

255

756

Anm. 1. Av dessa tjänster äro 8 lektorstjänster, avsedda cn för vartdera av läroverken i Kristianstad,
Lund och Uppsala samt 3 adjunktstjänster, avsedda en för vartdera av läroverken i Linköping,
Skara och Örebro, av riksdagen beviljade, men ännu icke vid de särskilda läroverken
upprättade, enär städerna ännu icke åtagit sig såsom villkor därför föreskriven byggnadsskyldighet
in. m. Då de emellertid torde komma att efter utgången av år 1910 upprättas vid
nämnda läroverk eller överflyttas till andra, ha de här inräknats.

Anm. 2. Härtill kommer f. n. 38 rektorer vid högre allm. läroverk, 39 rektorer vid realskolor och
samskolor samt 13 första lärarinnor och 38 lärarinnor vid samslcolor, varjämte under år 1911
upprättas de 6 första lärarinnebefattningar, som ytterligare erfordras för samskoleorganisationens
fullständiga genomförande, ävensom 1 lektorstjänst vid det till högre allmänt läroverk
ombildade läroverket i Borås.

Anm. 3. I ovanstående tabell äro icke under år 1905 och följande upptagna 7 adjunktstjänster, som på
grand av beslut av 1904 års riksdag efter hand indragits vid de förutvarande läroverken i
Marstrand, Nora, Simrishamn, Söderköping och Sölvesborg.

428

Tabell I.

Antal lärare i högsta (5:te) lönegraden vid början av åren 1906—1910.

1 9 0 6.	1 9 0 7.	1 9 0 8.	1 9 0 9.	19 10.	\| Medeltal för år
Lekt.	■é <i	Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.	Lekt.	Adj.
91	239	88	238	83	233	84	223	82	204	85''0	227-4
330	326	316	307	286	313

Sömma lärare

429

Bil. XXVI11: 3.

Till Konungen.

I skrivelse av den 11 juni 1910 har Svenska lärarsällskapets styrelse, efter uppdrag av E. Olmer
Svenska lärarsällskapet vid dess möte i Falun 1909, hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om revision m. fl- lärare
av lärarnes vid de allmänna läroverken lönestater och framställt vissa önskemål i detta hänseende. v\. de all Uudertecknade,

som tillfullo instämma i dessa önskemål, i vad de angå adjunkternas”^”]*^
löneförhållanden, våga i underdånighet framställa några avvikande önskningar i fråga om de gående leklöneförmåner,
som böra tillkomma lektorerna vid de allmänna läroverken. torernas

Visserligen kunde ovannämnda skrivelse synas vara avgiven å hela den svenska ele- löneförmentarlärarkårens
vägnar. Den har nämligen varit förelagd alla de lärarföreningar till om- manerröstning,
vilka utgöra filialföreningar av Svenska lärarsällskapet. Men när den förelädes
Stockholms lärarsällskap, har detta, då skrivelsens ordalydelse icke var känd, vägrat att uttala
sig i frågan. Då Stockholms lärarsällskap omfattar omkring en Va av alla Sveriges
elementarlärare och då övriga lärarföreningar instämt i petitionen utan att känna dess ordalydelse,
så kan petitionen icke sägas vara ett fullgott uttryck för önskningarna inom Sveriges
elementarlärarkår.

I förenämnda petition uttalas den önskan, att adjunkterna må komma i åtnjutande av
samma löneförmåner, som tillkomma l:a gradens tjänstemän i sådana centrala verk, där
lönerna blivit reglerade. Undertecknade, som finna en sådan förbättring av adjunkternas
löner synnerligen behövlig, våga härmed framhålla det önskemålet, att lektorerna vid rikets
allmänna läroverk och Högre lärarinneseminariet må tillerkännas samma löneförmåner, som
tillkomma 2:a gradens tjänstemän i dessa verk, och få därvid hänvisa till följande utredning
och bilagor.

Ur Svenska lärarsällskapets petition anföra vi följande: »I)et kunde synas skäligt att
jämnställa lektorerna med andra gradens tjänstemän, varigenom begynnelseavlöningen bleve

5,400 kr. och med två ålderstillägg å 500 kr. stege till 6,400 kr. Härigenom skulle lektorernas
löner komma att i det närmaste ligga mitt emellan professorernas och läroverksadjunkternas,
vilket förhållande onekligen hade en viss hävd för sig».

Vi finna också, att detta vore både grundat i hävd och tillika rättvist, och vi vilja
särskilt framhålla, att staten för de filosofie doktorer, som vilja vinna lektorsanställning, genom
den obligatoriska magisterexamen och provåret uppställer större kompetensfordringar i avseende
på examina än för de filosofie doktorer, som vilja vinna sådana befattningar, med
vilka 2:a normalgradens lön är förenad (såsom förste arkivarier vid Riksarkivet, förste
bibliotekarier vid Kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken samt antikvarier vid Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien).

Svenska lärarsällskapets styrelse finner emellertid, att likställandet av lektorerna med
2:a gradens tjänstemän skulle innebära en nyhet, eftersom skillnaden mellan lektors och

430

adjunkts avlöning ända sedan 1858 i regel utgjort 1,000 kronor i alla lönegrader, ock hemställer,
att lektorerna måtte i sina lönevillkor hänföras till en mellangrad mellan l:a och
2:a normalgraderna med tre ålderstillägg.

I detta resonemang förbise emellertid petitionärerna, i likhet med vad fallet varit
vid föregående löneregleringar, att skillnaden mellan lönerna är något helt annat än förhållandet
mellan dem. Vid de löneregleringar, som de allmänna läroverkens lärare kommit i
åtnjutande av, har proportionen mellan en lektors och en adjunkts lön alltjämt minskats.
Under det att denna proportion, räknat efter l:a lönegraden, 1858 var 2, sjönk den 1875
till 1,67, 18 8 3 till 1,5 och 1904 till 1,83. Skillnaden i första lönegraden har nämligen alltsedan
1858 varit 1,000 kronor. Skillnaden i lön motiveras av den högre kompetens med
därtill hörande längre utbildningstid, som staten fordrar av eu lektor, i jämförelse med
en adjunkt. Studiekostnaderna hava dock sedan 1858 högst betydligt ökats. Det är då
orimligt, att den löneskillnad, som t. ex. 1883 ansågs motsvara skillnaden i kompetensfordran
mellan en lektor och en adjunkt, numera kan anses vara skälig ersättning för den längre
studietiden. Ökningen av studiekostnaderna gäller naturligtvis ej blott studierna för adjunktskompetens
utan även de studier, som föregå avläggandet av filosofie licentiatexamen och
doktor sdisp utati on eu.

Det argument, som i senaste läroverkskommitténs betänkande anfördes för bibehållande
av skillnaden, 1,000 kr., nämligen den långa tid, som en blivande adjunkt måste tjänstgöra,
innan han blev befordrad till ordinarie, äger icke längre giltighet. Ty sedan statsmakterna
visat det vara deras vilja, att nya platser skola inrättas i mån av behov, kommer, i den män
denna princip genomföres, skillnaden i befordringsålder att bliva alldeles omvänd. För åren
1905—09 var befordringsåldern för en adjunkt 36 och för en lektor 35 år. Att adjunktens
befordringsålder icke redan är lägre än lektorns, beror dels därpå, att vid läroverksreforraens
av 1905 genomförande en hel mängd ordinarie platser besattes under jämförelsevis kort tid,
varvid många äldre extralärare utnämndes till ordinarie, dels därpå, att många äldre studerande
vid universitetet, vilka ägde eller lätt kunde förvärva adjunktskompetens, vid de efter
1905 mera än förut lockande utsikterna till ordinarie plats gåvo sig ut i läroverkens tjänst
och vunno befordran. Redan under kommande femårsperiod torde således en annan proportion
i befordringsåldern till adjunkternas fördel inträda.

Kungl. Rlaj-.ts Nådiga stadga av den 1 november 1907 angående filosofiska examina
synes såsom det normala förutsätta, att den, som hädanefter vill ägna sig åt läroverkens
tjänst, vid 25 års ålder har avlagt sin magisterexamen, som medför adjunktskompetens, samt
genomgått provår och står färdig att träda in i sitt lärararbete. Om han åter beslutar sig
för att förvärva lektorskompetens, torde man med stöd av den statistik, vilken som bilaga 1
medföljer vår skrivelse, kunna antaga, att han behöver ännu 5 år för sina studier och träder
i tjänst först vid 30 samt befordras till ordinarie lektor vid 35 års ålder. Häremot torde
möjligen invändas, att filosofie licentiatexamen och disputationsprovet hädanefter komma att
kunna avläggas på helt kort tid, enär det numera fordras blott ett ämne i licentiatexamen.
Denna invändning skall dock helt visst visa sig ogrundad. Föregående perioders licentiater
med två eller tre ämnen i sin examen hade nämligen ofta redan för kandidatexamen bedrivit
sä omfattande studier i ett eller två av de ämnen, vilka medtogos som biämnen i licentiatexamen,
att dessa, då avhandling icke fordrades i dem, icke förorsakade stor tidsutdräkt.
Den djupare liggande orsaken till att man nödgats införa on specialisering till ett ämne i
licentiatexamen, är något, som är helt och hållet oberoende av varje lagstiftning, nämligen
det vetenskapliga materialets oerhörda tillväxt och vetenskapens egen fortskridande specialisering.
Redan detta visar tydligt, att någon nämnvärd minskning i studietid ej kommer att
vinnas. Härtill kommer, att anspråken på disputationsprovet, som utgör den viktigaste delen

av fordringarna för filosofie doktorsgraden, alltmera hava stegrats. Att dessa anspråk hädanefter
skola sänkas, torde varken vara att förvänta eller att önska.

Om man nu beräknar, vad den sammanlagda summan av lön och pension, med hänsyn
tagen till sannolik dödlighet, vore värd, om den skulle utbetalas med ett kapital en gång
för alla åt den 25-årige mannen, så finner man enligt bilaga 2, att proportionen mellan
lektors- och adjunktslönerna med nuvarande lönesatser är 1,045, d. v. s. lektorslönen överstiger
adjunktslönen med blott 4,5 f0. Gör man samma uträkning för proportionen -mellan
engangsvärdena vid 25 års ålder för lektors- och adjunktslönerna under senare hälften av
1890-talet, med hänsyn tagen till dåtida befordringsåldrar (40 år för adjunkt och 37 år för
lektor), så finner man denna proportion vara 1,19, d. v. s. lektorslönen översteg adjunktslönen
med 19 %. Läggas de i Svenska lärarsällskapets styrelses petition begärda lönesatserna,
med 1,000 kronors merlön för lektor, till grund för beräkningen med användande
av de fem sista årens befordringsålder (36 år för adjunkt, 35 för lektor), blir samma proportion
1,044, d. v. s. värdet av lektorslönen komme att liksom nu överstiga värdet av adjunktslönen
med omkring 4,5 %. Det är emellertid tydligt, att man icke bör räkna med
dessa befordringsåldrar utan med de ovannämnda, 35 år för lektor och 30 år för adjunkt.
Det visar sig då, att nyssnämnda proportion blir 0,89i, d. v. s. under det kapitalvärdet av
en lektors lön under senare hälften av 1890-talet var 19 •/„ högre än kapitalvärdet av
adjunktens, så finge lektorslönen enligt det i nämnda petition framlagda förslaget 11 K
lägre kapitalvärde än adjunktslönen. Om adjunkterna däremot finge l:a och lektorerna
2:a normalgradens lön, bleve proportionen 0,967, d. v. s. eu lektor skulle på förvärvandet
av sin lektorskompetens förlora endast 8,3 % av adjunktslönens kapitalvärde, detta dock
oavsett den ränteförlust han gör, om han studerar på lånade pengar, alldenstund eu studerande
väl aldrig torde kunna beräkna att få låna pengar mod den räntefot av 4 %, som är
lagd till grund för ovanstående beräkningar.

Om man erkänner, att den högre vetenskapliga utbildning, som lektorskompctensen
innebär, är till gagn för våra läroverk, måste man fråga sig, vad som skall förmå den unge
mannen att ägna fem år åt vetenskapligt arbete, då han kan påräkna att därigenom lida en
förlust av minst 11 % i löneförmåner. Det synes oss vara alldeles nödvändigt, att de, som
vilja göra längre fortsatta studier fruktbärande i läroverkens tjänst — och härav hava gymnasierna
ett oavvisligt behov, för så vitt icke den högre bildningens nivå skall sjunka —
härför skola kunna vänta sig någon ekonomisk fördel. De önskemål vi ovan framhållit, att
adjunkterna erhålla l:a normalgradens lön, lektorerna 2:a normalgradens lön, lämna visserligen
icke denna pekuniära fördel, men de begränsa den ekonomiska förlust, som förvärvandet
av lektorskompetensen medför.

Med stöd av ovanstående framställning och med hänvisande till närlagda tvenne bilagor
få undertecknade i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vid eu blivande
lönereglering behjärta de önskemål, vi här framställt, att. lektorerna med avseende på löneförmåner
måtte jämnställas med andra normalgradens tjänstemän.

— — i november 1910.

Underdånigst
(Underskrifter.) ‘)

*) Petitionen är undertecknad av 218 lektorer, 34 adjunkter och extralärare samt 14 docenter.

432

Bilaga 1.

Approximativ beräkning av ilen tid, som efter vunnen adjunktskompetens
under de senare åren erfordrats för förvärvandet av lektorskompetens.

En jämförelsevis tillförlitlig och rättvis uppskattning av det arbete, som under de
senare åren erfordrats för förvärvandet av den speciella lektorskompetensen, och av den tid,
detta arbete krävt, torde man nå genom att beräkna den genomsnittstid, lektorerna efter
avlagd filosofie kandidatexamen måst använda för förvärvandet av filosofie doktorsgraden. Felkällor
finnas visserligen även i denna metod, men ojämförligt mycket större äro dessa i den
ej sällan använda, att beräkna å ena sidan de lektorskompetentes studietid efter avlagd mogenhetsexamen,
å andra sidan samma tid för de enbart adjunktskompetenta och sedan subtrahera
den senare från den förra.

I E. Kölgrens Läroverksmatrikel (den år 1909 utgivna andra upplagan) äro upptagna
96 lektorer, som utnämnts efter den 1 januari 1904. Av dessa har 1 avlagt filosofie
licentiatexamen och promoverats utan föregående kandidatexamen; 9 äro lektorer i kristendom,
och för dem gälla särskilda kompetensfordringar. De återstående 86 bava i medeltal
för sin licentiatexamen och gradualdisputation använt 73/4 år efter avlagd kandidatexamen.
Därvid är dock att märka, att några bedrivit sina studier samtidigt med annan sysselsättning
<skolarbete, amanuenstjänstgöring o. d.). Om denna frånräknas, torde genomsnittstiden kunna
sättas till omkring 61/2 år. Och denna beräkning vinner ett gott stöd i det förhållandet, att
av nämnda 86 lektorer 28 fullgjort prestanda för filosofie doktorsgraden under 6—7 år (efter
kandidatexamen), under det att endast 20 använt mindre än 6 år; de övriga hava behövt
längre tid än 7 år.

Nu har visserligen dessa lektorers kandidatexamen i många fall ej varit sådan, att
den utan komplettering lämnat adjunktskompetens. I huru stor utsträckning detta varit förhållandet,
framgår dock icke av läroverksmatrikeln. Men anslår man en tid av i medeltal
1V2 år för dylik komplettering, lärer beräkningen svårligen kunna betecknas såsom partisk
till lektorernas förmån, utan snarare till deras nackdel.

Lågt beräknat, torde alltså den tid, var och en av dessa 86 lektorer använt för förvärvandet
av den speciella lektorskompetensen, kunna anslås till i medeltal 5 år.

433

Bilaga 2.

Jämförelse mellan en adjunkts och en lektors löneförmåner.

Såsom studierna numera ordnats, måste alla, som vilja vinna lärarkompetens vid de
allmänna läroverken, avlägga filosofisk ämbetsexamen, vilken berättigar till adjunktur, varjämte
de, som vilja vinna lektorskompetens, hava att därutöver undergå ytterligare lärdomsprov.
Om de beräkningar, man uppgjort, visa sig hålla streck, så skulle medelåldern vid
vunnen adjunktskompetens, d. v. s. vid absolverad magisterexamen och genomgånget provår,
vara 25 år.

För att vinna en fast utgångspunkt för jämförelsen av en lektors och en adjunkts
löneförmåner, antages, att en samling 25-åringar med adjunktskompetens hava att träffa sitt
val. Somliga ingå genast på lärarbanan för att efter att ha varit extralärare befordras till
adjunkter. ^ Enligt statistik för åren 1905—1909 är medelåldern för sagda befordran 36 år.
De andra åter bestämma sig för att fortsätta sina studier för vinnande av lektorskompetens,
vilket med stöd av statistik från de senare åren antages inträffa vid 30 års ålder, varefter
de ingå på lärarbanan samt vinna lektorsbefordran vid 35 års ålder, vilket är medelbefordringsåldern
från extra- eller vikarierande lärare till lektor under de sista 5 åren. Hänsyn
bär också tagits till avgangen pa grund av dödsfall, vilken anses vara den för årtiondet
1891—1900 för svenske män gällande. Med en räntefot av 4 % har engångsvärdet av statens
löneförmåner och pensioner beräknats för en 25-äring, som tänker bli adjunkt, och för en
25-åring, som tänker bli lektor.

Betecknar Dx de levande x-åringarnas diskonterade tal och Nx summan diskonterade
tal, finner man, att värdet av 1 kr. om året, utgående under en viss åldersperiod, y—x, är
vid 25 års ålder

x—2s\y—xO-2S =

A7* + h—N.

Betecknas lönen minus pensionsbidraget i motsvarande lönegrad (efter 65 års ålder pensionen)
med Sx, finner man, att vid 25 ars ålder är kapitalvärdet av det i denna lönegrad uppburna
beloppet

a • Sx.

Resultatet av räkningarna återfinnes för adjunkterna i tabell I kolumn 5 och för lektorerna
i tabell II kolumn 5.

Av intresse är också att undersöka, hur saken gestaltade sig före sista löneregleringens
genomförande. Enligt läroverkskommitténs betänkande av år 1902, sid. 505, gällde
under 1890-talets senare hälft, att en adjunkt blev i genomsnitt befordrad vid 40 års ålder
55—131873. Lårarelönenämnden. 3.

434

och en lektor vid 37. Den förre hade då varit extralärare i 9 år, den senare i 4. ^ Den
förres lön var under denna tid 1,800, den senare» 2,000 kr. Den förre kom enligt då gällande
bestämmelser vid utnämningen genast i den andra, den senare i första lönegraden.

I överensstämmelse med betraktelserna härovan poneras även i detta fall, att två studenter
vid 25 års ålder, som tänka gå in på lärarbanan, den ene som adjunkt, den andre
som lektor, göra ett överslag av värdet vid 25 års ålder av de löneförmåner, vardera kan
komma att påräkna. Resultatet återfinnes för adjunkten i tabell I kolumn 10 och för lektorn
i tabell II kolumn 10.

I Svenska lärarsällskapets petition föreslås för adjunkt de löneförmåner, som beviljats
första gradens tjänstemän, och för lektorer skulle skapas en grad mellan första och
andra normalgraden, varvid, för såvitt det framgår av det ej fullt klara förslaget, lektorns
lön skulle vara 1,000 kr. större än adjunktens i motsvarande lönegrad. ^ Dessutom torde
meningen vara, att lektorn skulle, i överensstämmelse med vad nu gäller, få 600 kr. större
pension än adjunkten. För närvarande utgör en adjunkts bidrag till sin egen pensionering
i medeltal av de 5 lönegraderna 3,s %, lektorns åter i medeltal 3,9 % av grundlönen. Det
antages därför, att ungefär 3,3 % av adjunkternas föreslagna grundlön dragés av för pensioneringen,
om förslaget vinner bifall, samt att, i likhet med vad nu är fallet, lektorernas
pensionsavdrag är ungefär 50 °!o (i medeltal 47 "O högre än adjunkternas. Under dessa förutsättningar
hava värdena av en adjunkts och en lektors av Svenska lärarsällskapet ifrågasätta
löneförmåner också uträknats vid 25 ars ålder och återfinnas, den förres i tabell I
kolumn 15, den senares i tabell II kolumn 15.

Till sist har också uträknats värdet av lektorns löneförmåner, om han bleve likställd
med en tjänsteman i andra normalgraden, varvid, i likhet med vad nu är fallet, pensionsavdraget
satts till ungefär 3,9 % av grundlönen. Dessa värden återfinnas i tabell II kolumn 20

Tabell I.

Kapitalvärdet av en adjunkts löneförmåner.

Nuvarande förhållanden.	Under 1890-talet (före 1899).	Svenska lärarsällskapets peti- j tionsforslag. _—- —
X	y	a	S	a-S	X	y	a	s	a-8	X	y	a	8	a • &
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15
25	36	8 6391	2,000	17,278	31	40	5-5938	1,800	10,069	25	36	8-6391	2,000	17,278
36	41	2-6894	2,935	7,893	40	41	0-4884	2,500	1,221	36	41	2 6894	3,635	9,776
41	46	21197	3,425	7,260	41	46	2-1197	3,000	6359	41	46	2-1197	4,110	8,712
46	51	1-6568	3,910	6,478	46	51	1-6568	3,500	5,799	46	51	1-6568	4,595	7,613
51	56	1-2780	4,400	5,623	51	65	2-8262	3,750	10,598	51	65	28262	5,080	14,357
56	65	1-5482	4,885	7,563	65		1-1597	3,000	3.479	65		1-1597	3,700	4,291
65		1-1597	3,400	3,943			Summa kr.	37,525			Summa kr.	62,027

Summa kr. 5(5,038

Tabell II.

Knpitalviirdet av en lektors löncflirm&ncr,

4 35

! Nuvarande förhållanden.	Under 1890-talet (före 1899).
! x	y	a	s	a ■ S	X	y	a	s	a ■ S
! 1	2	3	4	5	6	7	8	9	10
30	35	3-5525	2,000	7,105	33	37	2-5311	2,000	5,062
35	40	2-8185	3,900 •	10,992	37	38	05626	3,000	1,688
40	45	2-2243	4,385	9,754	38	43	2-4470	3,500	8,565
45	50	1-7421	4,870	8,484	43	48	1-9232	4,000	7,693
50	55	1-3479	5,355	7,218	48	53	1-4961	4,500	6,732
55	65	1-7769	5,840	10,377	53	65	2-2737	4,750	10,800
65		1-1597	4,000	4,639	65		1-1597	3,600	4,175

Summa kr. 58,509

Summa kr . 44,71

Svenska lärarsällskapets petitionsförslag.

*	y	a	8	a ■ S	X	y	a	S	a ■ S >
11	12	13	14	15	16	17	18	19	20
30	35	35525	2.000	7,105	30	35	3-5525	2,000	7,105
35	40	2-8185	4,600	12,965	35	40	2-8185	5,260	14,825
40	45	22243	5,060	11,255	40	45	2-2243	5,740	12,767
45	50	1-7421	5,540	9,651	45	65	4-8669	6,220	30,272
50	65	3-1248	6,020	18,811	65		1-1597	4,600	5,335
65		1-1597	4,300	4.987				Summa kr. 70,304
			Summa kr. 64,774

Om lektorslönen sättes lika med andra normalgrads.

Av ovanstående tabeller erhållas följande tal, som angiva förhållandet q mellan kapitalvärdena
av en lektors och en adjunkts löneförmåner, diskonterade till 25 års ålder.

Senare hälften av 1890-talet......
1-192 1045 1044 1-133
Tiden 1905—1909 ...........
Svenska lärarsällskapets petitionsförslag ....
Om en lektor får andra normalgrads och en, adjunkt första normalgrads lön . .

Anm. Om lektorslönen sättes 1,100 kr. högre än adjnnktslönen i motsvarande lönegrad, vilket
i Svenska lärarsällskapets petition framställes såsom en eventualitet, erhålles i stället för 1''044 talet
T060, emedan kapitalvärdet av lektorns löneförmåner då blir 65,765 kr.

436

Under tidigare rådande förhållanden var det således för den, som hade fallenhet för
studier, ekonomiskt sett en lockelse att förvärva sig lektorskompetens, enär de förmåner, som
med blivande lektorsbeställning voro förknippade, för en 25-åring voro nära 1/b högre än de,
som medföljde en blivande adjunktsbefattning. Annorlunda gestaltar sig saken med inträdande
andra befordringsförhållanden. Numera kan den blivande lektorn knappast påräkna
mer, än att de ökade löneförmåner, han får framför adjunkten, täcka den överränta över
här använda 4 %, han säkerligen får betala, ifall han är nödsakad studera pa lanta medel.
Svenska lärarsällskapets förslag bjuder i det hänseendet ingen ändring.

Bleve däremot lektorerna likställda med andra gradens tjänstemän, för vilket deras
utbildning närmast talar, och adjunkterna med första gradens, ställa sig den blivande lektorns
löneförmåner 13 % högre än den blivande adjunktens, en proportion, som dock ligger under
den tidigare rådande.

Sänkes adjunkternas utnämningsålder endast obetydligt, något som under nuvarande
konjunkturer är mycket sannolikt, då är det för den unge läraren ekonomiskt fördelaktigare
att ge sig ut på lärarbanan som adjunkt i stället för att förvärva sig lektorskompetens. I
samband med den nya läroverksorganisationens införande bär flera gånger uttalats den meningen,
att extralärarsystemet med dess sena befordringar skulle tillhöra en svunnen tid.
Riksdagen har också visat sig redobogen att bevilja anslag till nya ordinarie befattningar, när
de med extra-ordinarie lärarkrafter uppehållna visat sig bliva permanenta. Det torde därför
icke vara förmätet att hoppas på ett förverkligande av ett ofta anfört yttrande av dåvarande
ecklesiastikministern, att ingen skulle behöva tjänstgöra som extralärare mer än 5 ar. ° Med
den nu införda organisationen av examen för förvärvande av adjunktskompetens skulle således
i regeln åldern vid befordran till adjunkt icke överstiga 30 ar, vadan den sänkning av sagda
befordringsålder, som pågått sedan 1904, sannolikt kommer att fortfara. ^

Med anledning härav är en uträkning gjord av kapitalvärdet vid 25 års ålder av en
adjunkts löneförmåner, om han då inträder som extralärare och vid 30 års ålder befordras
till ordinarie. Resultatet av räkningen återfinnes i tabell III kolumnerna 5 och 10.

Tabell III.

Kapitalvärdet av en adjunkts löneförmåner, om befordringsåldern sättes till 30 år.

Med nuvarande löner.	Enligt Svenska lärarsällskapets petitionsförslag. j
X	y	a	s	o • S	X	y	a	s	a-8
1	2	3	4	5 1	6	7	8	9	10
25	30	44690	2,000	8,938	25	30	4-4690	2,000	8,938 i 1
30	35	3-5525	2,935	10,427	30	35	3-5525	3,635	12,913
35	40	2-8185	3,425	9,653	35	40	2-8185	4,110	11,584
40	45	2-2243	3,910	8,697	40	45	22243	4,595	10,221
45	50	1*7421	4,400	7,665	45	65	4-8669	5,080	24,724
50	65	31248	4,885	15,265	65		11597	3,700	4,291
65		11597	3,400	3,943				Summa kr. 72,671

Summa kr. 64,588

437

Lektorernas befordringsålder kommer näppeligen att avsevärt sjunka under 35 år, då
de i medeltal först vid 30 års ålder vunnit erforderlig kompetens. Jämför man nu kapitalvärdet
av en lektors och en adjunkts löneförmåner, om befordringsåldern för den förre sättes
till 35 ar och för den senare till 30 (siffrorna fås för lektorerna ur tabell II kolumnerna 5,
15 och 20 samt för adjunkterna ur tabell III kolumnerna 5 och 10), så får man följande
värden på förhållandet q.

Med nuvarande löner.........................

Enligt Svenska lärarsällskapots förslag.................

Om en lektor får andra normalgrads och en adjunkt första normalgrads lön

0''907

0-891

0-9G7

Anm. Sättes lektorslönen 1,100 kr. högre än adjunktslönen i motsvarande lönegrad, erh&lles i
stället för 0’891 talet 0''905.

Om således ° en 25-årig person kan bli adjunkt senast vid 30 års ålder, därest han
vid 25 års ålder går in på lärarbanan, men om han fortsätter sina studier för lektorskompetens,
kan påräkna lektorat först vid 35 års ålder, så kommer han att lida en ekonomisk
förlust, därest han väljer det senare alternativet. Denna förlust uppgår med nuvarande löner
till 9 %, med de av Svenska lärarsällskapet föreslagna till 11 %, men om lektorn får andra,
adjunkten första normalgrads löneförmåner, inskränkes förlusten till 3 % av kapitalvärdet av
adjunktens löneförmåner.

Det kan till sist vara av ett visst intresse att undersöka, hur lång studietid en 25-åring med adjunktskompetens får anslå för förvärvande av lektorskompetens för att icke
genom detta val lida någon annan förlust än eventuell ränteförlust, därest Svenska lärarsällskapets
förslag skulle vinna Riksdagens bifall. Det visar sig av nedanstående utredning, att
licentiatexamen och disputationsprovet måste, för att detta mål skall nås, vara avlagda på
tre år.

Tabell IV.

Kapitalvärdet av en lektors löneförmåner, om lektorskompetens antages förvärvad vid 28

års ålder.

Med nuvarande löner.	Enligt Svenska lärarsällskapets petitionsförslag.	Om lektorslönen sättes lika med andra normalgrads.
X	y	a	S	a-S	X	y	a	8	a ■ S	X	y	a	8	a-S
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15
28	33	3''8943	2,000	7,789	28	33	3-8943	2,000	7,789	28	33	3-8943	2,000	7,789
33	38	3-0937	3,900	12,065	33	38	30937	4,600	14,231	33	38	3-0937	5,260	16,273
38	43	2''4470	4,385	10,730	38	43	2-4470	5,060	12,382	38	43	2-4470	5,740	14,046
43	48	1-9232	4,870	9,366	43	48	1-9232	5.540	10,655	43	65	56930	6,220	35,410
48	53	1-4961	5,355	8,012	48	65	3-7698	6,020	22,694	65		1-1597	4,600	5,335
53	65	2-2737	5,840	13,278	65		1-1597	4,300	4.987			Summa kr.	78,853
65		1* 1597	4.000	4.639			Summa kr.	72,738
		Summa kr.	65,879

438

Av tabellen IV, jämförd med tabell III, erhållas nu följande tal, angivande förhållandet
q mellan en lektors och en adjunkts löneförmåner, därest den förre kommer ut på
lärarbanan vid 28 års ålder, den senare vid 25, samt om båda vinna ordinarie anställning
efter 5 tjänsteår som extralärare.

Med nuvarande löner.........................

Enligt Svenska lärarsällskapets förslag.................

Om en lektor får andra normalgrads och en adjunkt första normalgrads lön

1020

1-001

1085

Anm. Sättes lektorslönen 1,100 kr. högre än adjnnktslönen i motsvarande lönegrad, erhålles i
tall et för 1-001 talet 1016, emedan kapitalvärdet av lektorslönen nu blir 73,861 kr. j

Härav framgår, att även vid en så kort tid för förvärvande av lektorskompetens utöver
adjunktskompetens som 3 år, en genomsnittstid, på vilken man i universitetskretsar
ingalunda anser sig kunna hoppas, kommer den, som väljer att bli lektor i stället för att gå
ut som adjunkt, att få vidkännas en ränteförlust, om Svenska lärarsällskapets förslag genomföres.
Därest lektorn finge andra normalgradens lön, bleve dennas kapitalvärde, även om
tre års längre studietid vore tillräcklig för förvärvandet av lektorskompetens, endast 81/* %
större än adjunktslönens, under det att för icke länge sedan lektorns löneförmåner hade ett
kapitalvärde, som var 19 % högre än adjunktens.

439

Bil XXVIII: 4.

Till Konungen.

Med framhållande av samma allmänna grunder för behovet av en löneförbättring för
läroverkslärarna, som i nyligen avgivna petitioner andragits, få undertecknade härmed i djupaste
underdånighet anhålla, det Eders Kungl. Majestät ävenledes må bebjärta de synpunkter
och önskemål, som vi här nedan våga framställa i fråga om en ny lönereglering för teckningslärarna
vid de allmänna läroverken, vilken synes oss så mycket mer välbehövlig, som den
senaste löneregleringen i stället för en väntad förbättring tvärtom för åtskilliga teckningslärare
medförde en väsentlig sänkning i årsinkomsten.

Teckningsämnet har ovedersägligen under de senaste åren allt mer vunnit erkännande
ej blott såsom ett av de för det praktiska livet viktigare utan även såsom ett av de ur den
moderna pedagogikens synpunkt mest framstående av skolämnena. Det må därför icke förtänkas
oss, att vi, som handhava denna undervisning, mången gång undra över, varför undervisningsarbetet
i detta ämne skall värdesättas lägre än arbetet i läroämnena, varför alltså
en teckningslärares lön och arbete skola stå i en sådan disproportion i förhållande till lön
och arbete för den med teckningsläraren närmast jämförlige ämnesläraren, adjunkten.

Det har invänts, att de utbildningskurser, som en teckningslärare har att genomgå
för vinnande av lärarkompetens, äro mindre än motsvarande utbildningskurser för en adjunkt.
Detta är sant, om man tänker på det antal år, som, efter på ömse sidor genomgången sjätte
klass av allmänt läroverk, behövas för deras respektive vidare utbildning. Dock är skillnaden
numera, efter de nya bestämmelserna rörande examenskompetensen för eu adjunkt, i medeltal
icke större än ett å två år och torde bliva ännu mindre, sedan den i läroverksstadgan
förebådade provårskursen för teckningslärare blivit införd. Tänker man å andra sidan på
kursernas verkliga omfång, de därmed förenade kostnaderna och på den egentliga arbetstid,
som å vartdera hållet förutsättes, så torde det näppeligen kunna påvisas, att teckningslärarens
utbildning är mindre krävande än adjunktens.

Någon väsentligare skillnad i löneförmåner borde därför, tyckes det oss, icke ur nämnda
synpunkt böra göras.

Många skäl finnas ju dessutom, som såväl ur rättvisans som ur lämplighetens synpunkt
tala för någorlunda likställighet i berörda hänseende mellan teckningslärare och
adjunkt.

Vi vilja därför i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Majestät må taga i övervägande,
om icke en eventuell lönereglering kunde utgå ifrån, att löneförmånerna sattes ungefär
lika mellan en teckningslärare med full tjänstgöring, d. v. s. 32 veckotimmar, .och eu adjunkt,
och att löneförmånerna för teckningslärare med mindre tjänstgöring beräknades i proportion
härefter. Den tredjedel längre tjänstgöring i förhållande till lönen, som en teckningslärare
sålunda finge, torde mer än väl kunna uppväga den jämförelsevis ringa skillna -

Karl Ek
in. Ji. angående
ny
lönereglering
för
teckningslärare
vid
allmänna
läroverk.

440

den i längden av utbildningstid ävensom det hemarbete, som vissa adjunkter kunna antagas
hava mer än teckningslärarna.

Enligt de nämnda petitionerna anses begynnelselönen för en adjunkt böra sättas till
3,700 kr. Denna summa borde alltså, i enlighet med ovan angivna beräkningsgrund, vid en
blivande lönereglering likaledes bestämmas såsom den skäliga ersättningen för en teckningslärares
arbete med 32 timmars tjänstgöriug i veckan. Uppdelat pr veckotimme skulle
emellertid detta arvode icke kunna bestämmas i fulla kronor utan utgöra 115 kr. 62 öre.
För den enklare beräkningen torde det därför vara lämpligare att utgå från ett arvode av
jämna 115 kr. pr år och veckotimme. — Vi tillåta oss i detta sammanhang att i underdånighet
påpeka, det motsvarande timlön för en adjunkt fortfarande bleve väsentligt högre.
Den utginge nämligen med 154 kr. 16 öre. — En teckningslärare med maximitjänstgöring
finge alltså i första lönegraden pr år uppbära 3,680 kr.

Ålderstilläggen böra naturligtvis, i konsekvens med det förut framhållna, utgå till
samma antal, efter samma tid och med ungefär samma belopp som ålderstilläggen för en adjunkt.
Närmast upp till detta belopp, 500 kr., kommer man, ifall man med bibehållande
av beräkningen i hela kronor vill bestämma detsamma såsom ett visst tillägg pr år och veckotimme,
genom att sätta det till 15 kr. pr sådan timme. Hela tillägget för en teckningslärare
med 32 timmar bleve nämligen då 480 kr. I fjärde lönegraden komme hans årslön
att utgöra 5,120 kr. En adjunkts motsvarande lön beräknas i förut nämnda petitioner till
5,200 kr.

För en teckningslärare med mindre tjänstgöring anse vi, att en minimilön bör fastslås,
beräknad efter arvodet för 15 veckotimmar, vilken tid någorlunda motsvarar det minsta antal
lektionstimmar, som kan förekomma i en realskola, då även undervisningen i välskrivning
överlåtes åt teckningsläraren såsom den ende kompetente, den ende därtill utbildade fackläraren.
Denna minimilön bleve i första lönegraden 1,725 kr. och i högsta eller fjärde

2,400 kr.

Den nu rådande skillnaden i avseende på antalet lönegrader för en teckningslärare
vid realskola och en teckningslärare vid h. allm. läroverk ävensom den negativa bestämmelsen
med hänsyn! till lönetursberäkning vid övergång från realskola till högre läroverk böra
givetvis alldeles försvinna. Desamma grunda sig på befintligheten av en förut sällan, numera
aldrig begagnad lägre utbildningskurs för teckningslärare, alltså på en, man kan nära nog
påstå, icke existerande s. k. lägre teckningslärarekompetens. I verkligheten förhåller det sig
nämligen så, att av de över 200 teckningslärare, som utexaminerats från Tekniska skolan i
Stockholm, endast 7, därav den senaste år 1899, lämnat seminariet med enbart denna mindrevärdiga
kvalifikation.

Då alltså med hänsyn till den verkliga kompetensen liksom också beskaffenheten av
tjänstgöringen teckningslärarnas vid realskolorna ställning i förhållande till teckningslärarnas
vid de h. allm. läroverken närmast bör betraktas som jämförlig med adjunkternas vid realskolorna
i förhållande till adjunkternas vid de högre allm. läroverken, så bör för den förra
kategorien lärare lika litet som för den senare någon olikhet i berörda hänseende göra sig
gällande.

Beträffande de biträdande teckningslärarnas arvode bör, synes det oss, detta, som hittills,
utgå med samma belopp pr veckotimme som den ordinarie teckningslärarens i första
lönegraden; men vi vilja å andra sidan i underdånighet påpeka det från alla synpunkter
olämpliga i att, såsom nu är förhållandet vid en del större läroverk, nästan hälften av teckningslektionerna
måste skötas av biträdande lärare, och våga vi därför hemställa om lämpligheten
av upprättandet av nya ordinarie teckningslärarebefattningar vid läroverk, där timantalet
pr vecka i teckning och välskrivning utöver den förutvarande ordinarie tecknings -

441

lärarens 32 timmar uppgår till 15. Det inbördes förhållandet mellan dessa tvenne lärarebefattningar
borde, helt naturligt, ordnas på så sätt, att den vid läroverket äldste, »förste teckningsläraren»,
finge maximitjänstgöring och den yngste, »andre teclmingsläraren», erhölle de
Övriga lektionstimmarna.

Vi tillåta oss även att i underdånighet uttala oss för önskvärdheten av en motsvarande
löneförbättring jämväl för teckningslärarna vid folkskolelärareseminarierna.

På^ de anförda grunderna vilja vi alltså i underdånighet anhålla, det Eders Kungl.
Majestät må, i samband med en eventuell revision av ämneslärarnas lönestater, ävenledes föranstalta
om ny lönereglering för teckningslärarna vid de allmänna läroverken enligt sådana
principer,

att en minimilön fastslås, beräknad för en tjänstgöring av högst 15 veckotimmar
och utgående med 1,725 kr. i första lönegraden,

att för varje överskjutande veckotimme ett arvode utbetalas med 115 kr.
pr år och veckotimme i första lönegraden,

att de överskjutande veckotimmarna må, liksom hittills, för varje teckningslärare
utgöra högst 17,

att för teckningslärarna upprättas fyra lönegrader med ett ålderstillägg utgående
efter 15 kronor pr år och veckotimme för varje ny lönegrad,

att teckningslärare må efter fem års väl vitsordad tjänstgöring uppflyttas
i högre lönegrad,

att en andra ordinarie teckuingslärarebefattning inrättas i läroverk, där
det sammanlagda timantalet uppgår till minst 47, och

att arvodet för en biträdande teckningslärare må utgå med 115 kr. pr år
och veckotimme.

Stockholm den 24 november 1910.

Underdånigst

1 teckningslärarnas vid rikets allmänna läroverk vägnar.

(Underskrifter1.)

1 Petitionen är undertecknad av 13 teckningslärare vid allmänna läroverk i Stockholm.

56-—131873. Lärarelönenämnden,

442

Läroverksöverstyrelsen
angående
ny lönereglering
för
teckningslärare
vid
allmänna
läroverk.

Bil. XXVIII: 5.

Till Konungen.

I anledning av härhos återgående nådiga remiss får Överstyrelsen för rikets allmänna
läroverk, — — —--— i underdånighet anföra följande.

I det underdåniga utlåtande, som Överstyrelsen den 24 oktober 1910 avgav över
; Svenska läraresällskapets petition om revision av de för lärarna vid rikets allmänna läroverk
och folkskoleseminarier gällande lönestater, ansåg sig Överstyrelsen böra tillstyrka en
avsevärd förbättring av ämneslärarnas vid de allmänna läroverken löneförmåner. De skäl,
på vilka Överstyrelsen därvid stödde sig, voro i huvudsak följande. Först påvisades, särskilt
med stöd av vissa av Riksdagen gjorda uttalanden, lämpligheten av att i löneavseende
jämnställa adjunkterna med den så kallade första gradens tjänstemän; vidare hänvisades
till de stegrade levnadsomkostnaderna, och slutligen framhölls den hotande lärarebristen.

Till förmån för löneförhöjning åt övningslärarna torde det första av de tre nämnda
skälen ännu icke kunna andragas och det tredje endast i fråga om real- och samskolorna.
Av de till ovannämnda underdåniga utlåtande ävensom de till Överstyrelsens underdåniga
framställning den 30 september 1910 angående anslag till de allmänna läroverken m. m.
under budgetåret 1912 fogade tabeller och bilagor framgår nämligen, att brist på sökande
till övningsläraretjänster nästan uteslutande yppat sig vid real- och samskolor.

Däremot gör sig behovet av löneförbättring på grund av stegrade levnadsomkostnader
givetvis i ännu högre grad gällande i fråga om lärare med jämförelsevis så begränsade inkomster
som övningslärarnas. Därtill kommer, att rättvisa och billighet synas kräva, att
om ämneslärarna erhålla löneförbättring, motsvarande förmån även bör komma övningslärarna
till godo.

För bedömande av det sätt, på vilket petitionärerna tänkt sig denna frågas lösning,
får Överstyrelsen först erinra därom, att, jämlikt nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904
angående ny löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk,
följande löneförmåner äro bestämda för teckningslärare: vid realskola tre lönegrader
å 1) 700 kronor, 2) 800 kronor, 3) 900 kronor; vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader
å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000 kronor.

För den sålunda fastställda lönen är teckningslärare skyldig att tjänstgöra vid realskola
8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 timmar i veckan, och kan ytterligare

tjänstgöring åläggas honom mot en årlig ersättning för varje veckotimme av 80 kronor i
första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kronor
i fjärde lönegraden, dock under iakttagande därav, att ersättning för extra tjänstgöring ej
må utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola och 17 till
teckningslärare vid högre allmänt läroverk. Teckningslärares tjänstgöring får således omfatta
högst 32 timmar i veckan.

443

Enligt det i petitionen framställda förslaget skulle avlöningssystemet grundas på antalet
tjänstgöringstimmar i veckan på det sätt, att i första lönegraden varje veckotimme ersattes
med 115 kronor, vilket belopp i runt tal erbålles genom att dela adjunkts tilltänkta
begynnelseavlöning å 3,700 kronor med 32. Emellertid skulle en minimilön fastställas å
1,725 kronor i första lönegraden, beräknad efter 15 veckotimmars tjänstgöring å 115 kronor
för veckotimme. Alderstilläggen skulle utgå i form av 15 kronors ökning i varje högre
lönegrad för varje veckotimme. Någon skillnad mellan teckningslärare vid realskola och
högre allmänt läroverk skulle ej göras.

I grund och botten avviker detta system icke så mycket från det nu tillämpade.
Överstyrelsen, som bär nedan kommer att yttra sig angående den ifrågasatta likställigheten
mellan realskola och högre allmänt läroverk i förevarande avseende, finner emellertid, att
vissa lönesatser enligt förslaget skulle komma att uppgå till belopp, som enligt Överstyrelsens
mening för närvarande ej kunna fullt motiveras, och anser det såsom minimiavlöning föreslagna
beloppet onödigt ojämnt.

På grund härav och då Överstyrelsen icke finner några skäl i övrigt anförda mot
den nuvarande anordningen med viss fast lön för visst antal veckotimmar, vissa till beloppet
bestämda ålderstillägg och efter lönegraderna stegrad ersättning för extra tjänstgöring,
kommer överstyrelsen att basera sitt förslag på nu gällande principer för teckningslärares
avlöning.

En löneförbättring för övningslärarna anser överstyrelsen, med avseende på begynnelselönens
belopp, kunna lämpligen grundas på en jämförelse med adjunkternas begynnelselön.
För närvarande utgår teckningslärares vid högre läroverk fasta begynnelselön
med 1,400 kronor, det vill säga nära hälften av adjunkts, 3,000 kronor. Om nu adjunkts
lön höjes till föreslagna 3,700 kronor, bibehålies i det närmaste proportionen, om teckningslärares
höjes till 1,700 kronor, som Överstyrelsen även i övrigt anser vara ett skäligt belopp.
Därtill böra enligt Överstyrelsens mening komma de nu utgående tre ålderstilläggen
å 200 kronor vartdera efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring.

Beträffande arvodet för extra tjänstgöring torde även det böra något höjas, förslagsvis
med 10 kronor för varje veckotimme och lönegrad, varigenom sådan veckotimme skulle ersättas
med 90 kronor i första, 105 kronor i andra, 120 kronor i tredje och 135 kronor i
fjärde lönegraden.

Till jämförelse meddelas här lönesatserna för teckningslärare vid högre allmänt läroverk
med 32 tjänstgöringstimmar enligt nuvarande bestämmelser (A), enligt petitionärernas
förslag (B) och enligt Överstyrelsens förslag (C).

A:	1)	1,400	+	1,360 =	= 2,760	kr.;
	3)	1,800	+	1,870 =	= 3,670	8 ;
B:	1)				3,680	» ;
	3)				4,640	> ;
C:	1)	1,700	+	1,530 =	= 3,230	8 ;
	3)	2,100	+	2,040 =	= 4,140	8 ;

2) 1,600 + 1,615 = 3,215 kr.;

4) 2,000 4- 2,125 = 4,125 »

2) '' 4,160 j

4) 5,120 »

2) 1,900 -f 1,785 = 3,685 »

4) 2,300 + 2,295 = 4,595 »

Såsom av siffrorna framgår, medför Överstyrelsens förslag en mycket avsevärd förbättring
utan att dock beloppen stiga så högt, som petitionärerna föreslagit.

Vad angår den ifrågasatta likställigheten i löneavseende mellan teckningslärare vid
högre läroverk och sådana lärare vid real- och samskolor vill Överstyrelsen icke förneka,
att förslaget därom, under förutsättning, att samma kompetens föreskrives för teckningslärarebefattningar
vid samtliga läroverk, har ganska mycket fog för sig. Men på grund av

444

följande omständigheter anser Överstyrelsen nämnda förslag likväl icke höra för närvarande
vinna avseende.

Överstyrelsen kan nämligen icke anse lämpligt, att teckningslärares vid realskola
begynnelselön skulle sättas lika med teckningslärares vid högre allmänt läroverk, även om
den förres tjänstgöringstimmar i veckan understege den senares, det vill säga ej uppginge
till 16 timmar. Så bleve emellertid förhållandet i fråga om flera läroverk. Under läsåret
1910—1911 undervisade teckningslärare mindre än 15 veckotimmar vid följande real- och
samskolor: i Mariestad, Oskarshamn, Söderhamn och Köping 10 timmar, i Arvika, Enköping,
Piteå och Vadstena 12 timmar, i Askersund, Haparanda, Sala, Åmål och Ängelholm 13 timmar
samt i Lidköping, Skövde, Varherg och Södertälje 14 timmar. Då real- och samskolorna
uppgå till ett antal av 39, skulle sålunda teckningslärarens tjänstgöring omfatta 15
timmar eller därutöver endast vid något mer än halva antalet skolor.

Visserligen är det sant, att en jämväl av Överstyrelsen vid olika tillfällen, senast i
dess underdåniga skrivelse den 30 september 1910 angående anslag till de allmänna läroverken
m. m., förordad strävan gör sig gällande att låta teckningslärarna mer och mer övertaga
undervisningen även i välskrivning, men innan frågan härom hunnit närmare sin lösning,
torde denna faktor vara ganska osäker att räkna med.

På grund härav kan Överstyrelsen icke biträda förslaget angående likställigheten
i fråga.

Vad sålunda blivit anfört hindrar givetvis icke, att en skälig löneförbättring redan
nu bör komma teckningslärarna vid real- och samskolor till godo.

För närvarande utgår sådan teckningslärares grundlön med jämnt hälften av teckningslärares
vid högre allmänt läroverk grundlön i de tre första lönegraderna, alltså med
respektive 1) 700, 2) 800 och 3) 900 kronor. Om nu samma princip utan vidare skulle
tillämpas vid en blivande lönereglering i överensstämmelse med av Överstyrelsen förordade
grunder för teckningslärare vid högre allmänt läroverk, skulle beloppet för övriga teckningslärare
i första lönegraden bliva 850 kronor.

Principen i fråga torde emellertid sammanhänga med den omständigheten, att det för
teckningslärare vid realskolor fastställda antalet tjänstgöringstimmar för närvarande uppgår
till endast 8 eller ungefär hälften av det för teckningslärare vid högre läroverk fastställda
antalet. Men då förstnämnda antal visat sig otillräckligt, i det att 10 timmar är det minsta
antal, som för närvarande förekommer vid någon real- eller samskola, finner Överstyrelsen
tiden vara inne att höja meranämnda timantal till 10. På grund härav anser Överstyrelsen
teckningslärarens vid real- och samskolor fasta begynnelselön böra bestämmas till 1,000
kronor och finner även skäligt, att ett fjärde ålderstillägg tilldelas dessa teckningslärare.
Deras fasta lön skulle då uppgå till följande belopp i de olika lönegraderna: 1) 1,000,
2) 1,100, 3) 1,200, 4) 1,300, vartill för extra tjänstgöring skulle komma samma ersättning,
som tillfaller teckningslärare vid högre allmänt läroverk.

Beträffande övningslärares pension gäller ännu, på grund av § 18 d) i pensionslagen,
den i punkt F b) av nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 angående ny löne- och pensionsreglering
för lärare eller lärarinnor vid rikets allmänna läroverk upptagna bestämmelsen,
att pensionsbeloppet skall för ordinarie övningslärare utgöra två tredjedelar av de löneförmåner,
han under de tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle hava uppburit, i
den händelse han hela tiden själv bestritt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen
oavkortad.

Överstyrelsen finner ej skäl att i dessa grunder föreslå någon ändring.

En förbättring i övningslärarnas lönetursberäkning, som Överstyrelsen finner rättvis
och billig, innebär förslaget om återinförande av den bestämmelsen, att övningslärare vid

445

real- eller samskola må under vissa villkor vid övergång till högre allmänt läroverk i viss
utsträckning tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring för uppflyttning i högre lönegrad.

En sådan lönetursrätt medgavs övningslärare genom nådiga kungörelsen den 12
september 1890 angående ändrade bestämmelser beträffande lönetursberäkning för lärare vid
allmänna läroverk, men upphävdes genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 angående
ny löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk.

Överstyrelsen bar vid föregående tillfällen hemställt om återinförande av donna rätt,
senast i sitt underdåniga utlåtande den 1 oktober 1908 angående teckningsläraren J. A. V.
Olssons ansökning om uppflyttning i högre lönegrad in. m., och tillåter sig nu, då fråga är
om ett mera allsidigt ordnande av hithörande förhållanden, att ånyo framlägga förslag härom.

Vikarierande teckningslärare åtnjuter för närvarande, jämlikt nådiga cirkuläret den 8
december 1904 angående grunder för beräkning av arvoden åt vikarier och extra lärare vid
rikets allmänna läroverk och pedagogier m. m. för den för tjänsten bestämda tjänstgöringstiden
vid högre läroverk ett årligt arvode av 1,200 kronor och vid real- och samskolor ett
årligt arvode av 640 kronor samt dessutom, vid samtliga läroverk, för tjänstgöring därutöver
ersättning av 60 kronor för varje veckotimme.

Förstnämnda båda belopp äro uppenbarligen beräknade på det sätt, att det belopp
för varje veckotimmes extra tjänstgöring, som tillkommer ordinarie teckningslärare i första
lönegraden eller 80 kronor multiplicerats med det fastställda antalet tjänstgöringstimmar 15
respektive 8.

Enligt samma beräkningsgrunder bör, vid ny lönereglering, vikarierande teckningslärares
arvode höjas vid högre läroverk till 15 X 90 = 1,350 kronor och vid real- och samskolor
till 10 X 90 = 900 kronor jämte, vid samtliga läroverk, en årlig ersättning för tjänstgöring
utöver stadgad tid å 70 kronor för veckotimme.

Beträffande biträdande teckningslärare, vilkas avlöning är fastställd genom nådiga
brevet till Överstyrelsen den 26 april 1905, anser Överstyrelsen deras arvode böra utgå
efter grunder motsvarande dem, som hittills följts, och som äro analoga med de i fråga om
vikarierande teckningslärare tillämpade eller med det belopp för 15 respektive 10 veckotimmar,
som för extra tjänstgöring tillkommer ordinarie teckningslärare i första lönegraden
och 20 kronor mindre för överskjutande timmar, alltså med 90 kronor för varje veckotimme
till och med 15 vid högre läroverk och 90 kronor för varje veckotimme till och med
10 vid real- och samskola samt 70 kronor för varje timme därutöver vid samtliga läroverk.

Däremot finner sig Överstyrelsen för närvarande icke kunna understödja petitionärernas
förslag att inrätta mer än en ordinarie teckningslärarebefattning vid läroverk, där
timantalet i veckan i teckning och välskrivning utöver den ordinarie teckningslärarens 32
timmar uppgår till 15. Överstyrelsen anser bland annat välskrivningens ovan omtalade
ovissa ställning ännu utgöra ett hinder för nämnda förslag, men vill icke förneka, att den
tanke det innebär, är mycket beaktansvärd.

Därest en omreglering av teckningslärarnas löneförmåner sålunda kommer till stånd,
bör givetvis en sådan äga rum även för de med teckningsläraren i löneavseende ungefärligen
likställda gymnastiklärarna. Överstyrelsen tillåter sig i detta avseende påpeka, att
Överstyrelsens i förevarande underdåniga utlåtande framlagda förslag om lönereglering för
teckningslärare är utan svårighet tillämpligt på de grunder för omreglering av gymnastiklärarnas
avlöning, som Överstyrelsen förordat i sitt underdåniga utlåtande den 25 februari
1909 angående undervisningsplan för gymnastik med tillämpningsövningar vid de allmänna
läroverken.

Vad till sist angår kostnaderna för teckningslärarnas löneförbättring torde den ungefärligen
kunna beräknas på följande sätt:

446

Förhöjning med 300 kronor åt varje teckningslärare vid högre allmänt läroverk,

38 X 300 = 11,400 kronor.

Förhöjning med 300 kronor åt varje teckningslärare vid real- och samskolor,

39 X 300 = 11,700 kronor.

Därtill kommer ett fjärde ålderstillägg å 100 kronor åt teckningslärare vid real- och
samskolor, vilket torde böra beräknas utgå till omkring en tredjedel av nämnda lärare, förslagsvis
15 X 100 = 1,500.

Då den extra tjänstgöring, som bestrides av ordinarie eller biträdande teckningslärare,
av Överstyrelsen beräknats under läsåret 1911—1912 komma att omfatta 1,304 timmar
inalles vid läroverken, varav skulle avgå 2 timmar för var och eu av de 39 real- och
samskolorna, därest teckningslärarens tjänstgöringsskyldighet därstädes höjes från 8 til! 10 timmar
i veckan, behöver anslaget åt extra arvoden åt teckningslärare, på grund av Överstyrelsens
förslag om timarvodets ökning med 10 kronor, höjas med 10 X 1,226 = 12,260 kronor.

Den höjning av samma anslag, som blir erforderlig på grund därav att teckningslärare
vid real- och samskolor i fjärde lönegraden skulle för extra tjänstgöring erhålla 135
kronor för veckotimme i stället för eljest, i tredje lönegraden, utgående 120 kan svårligen
redan nu med någon säkerhet beräknas, men torde kunna upptagas till 15 kronor för omkring
en tredjedel av det för läsåret 1911—1912 beräknade antalet extra tjänstgöringstimmar
vid nämnda skolor, vilket antal, med avdrag av 2 timmar vid varje real- och samskola
på grund av tjänstgöringsskyldighetens ökning från 8 till 10 timmar, uppgår till 311,
det vill säga 15 X 105 = 1,575 kronor.

Den ökning i utgifter, som blir en följd av förbättringen i vikarierande teckningslärares
avlöning, torde däremot icke ens närmelsevis låta sig beräkna, men lärer knappast
behöva föranleda anslagets höjande utöver nuvarande belopp.

Det gemensamma ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken skulle
således av ifrågavarande anledning behöva höjas med 11,400 kronor + 11,700 kronor + 1,500
kronor + 12,260 kronor + 1,575 kronor = 38,435 kronor eller i runt tal 39,000 kronor.

Härtill skulle komma ökad kostnad för de höjda pensionsbeloppen, vilken emellertid
icke nu låter sig beräkna.

På grund av vad sålunda blivit anfört får Överstyrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t, i samband med ifrågasatt revision av ämneslärarepersonalens vid
rikets allmänna läroverk löneförmåner, täcktes vidtaga åtgärder

dels för att för ordinarie teckningslärare vid nämnda läroverk måtte bestämmas
följande avlöning:

för teckningslärare vid real- och samskola: fyra lönegrader å 1) 1,000 kronor,
2) 1,100 kronor, 3) 1,200 kronor, 4) 1,300 kronor;

för teckningslärare vid högre allmänt läroverk: fyra lönegrader å 1) 1,700 kronor,
2) 1,900 kronor, 3) 2,100 kronor, 4) 2,300 kronor;

skolande teckningslärare vara skyldig att för den sålunda fastställda lönen tjänstgöra
vid real- och samskola 10 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 timmar i veckan,
dock att ytterligare tjänstgöring må kunna åläggas nämnda lärare mot en årlig ersättning
för varje veckotimme av 90 kronor i första, 105 kronor i andra, 120 kronor i tredje och
135 kronor i fjärde lönegraden, under iakttagande därav, att ersättning för extra tjänstgöring
ej må utgå för högre antal veckotimmar än 22 till teckningslärare vid realskola och
17 till teckningslärare vid högre allmänt läroverk;

dels för att vikarierande teckningslärare må för den för tjänsten bestämda tjänstgöringstiden
åtnjuta, vid högre allmänt läroverk ett årligt arvode av 1,350 kronor och vid
real- och samskola dylikt arvode av 900 kronor samt dessutom, vid samtliga läroverk, för

447

tjänstgöring utöver nämnda tjänstgöringstid eu årlig ersättning för varje veckotimme av
70 kronor;

dels för att ersättning för biträdande teckningslärares tjänstgöring må utgå vid högre
allmänt läroverk efter 90 kronor för varje veckotimme under läsåret till och med 15 timmar
och efter 70 kronor för varje Överskjutande veckotimme samt vid real- och Barnskola
efter 90 kronor för varje veckotimme under läsåret till och med 10 timmar och efter 70
kronor för varje överskjutande veckotimme;

dels för att ordinarie teckningslärare vid högre allmänt läroverk måtte för uppflyttning
i högre lönegrad få räkna sig till godo den tid han, efter vunnen kompetens till övniugslärarebefattuing
vid högre allmänt läroverk, tjänstgjort såsom ordinarie teckningslärare vid
real- eller samskola, på det sätt att två års tjänstgöring vid sådan skola måtto räknas lika
med ett års tjänstgöring vid högre allmänt läroverk.

Stockholm den 6 juni 1911.

Underdånigst
B. J:N BERGQVIST.

Alfred Nordfelt.

Föredragande.

Åtra. Falk.

O. Sel]gren.

448

Bil. XXVIII: 6.

Till Konungen.

C. A. Brolén Undertecknade, rektorer vid rikets allmänna läroverk, som här nedan i underdånighet

m. fl. rek- anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande av vissa ändringar i
torer vid för rektorerna nu gällande avlönings- och pensionsförmåner, få härmed, till stöd för denna
läroverk ''år anhållan och under hänvisning till närslutna utredning och bifogade uppgifter, anföra
angående följande.

ändrade Jämlikt föreskrifterna i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension den

bestämmel- n oktober 1907 skall såsom underlag för bestämmande av pensionens belopp i regel tjäna
fände rek- (jfr § 3 av nyssnämnda lag): »För tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller
torernas vid ortstillägg äro förenade, hela lönen; för annan tjänst, två tredjedelar av lönen. Vid beräkvid
de all- njng av pensionsunderlag för tjänst, med vilken förmån av boställe, prebende, donation eller
manna läro-annan dylik förmån (kursiveringarna gjorda av oss) är förenad, skall lönen, därest den av
iönLos-°ocä sådan anledning minskats med det belopp, som finnes J lönestaten angivet eller med ledning
pensionsför- därav kan bestämmas, ökas med detta belopp. Ej må för någon tjänst pensionsunderlag bemåner.
räknas till högre belopp en sextusen kronor.»

Med nyss angivna begränsning torde ock inom de förvaltningsområden, å vilka pensionslagen
för civila tjänstemän äger tillämpning, vederbörande tjänsteinnehavare vid uppnådd
pensionsålder komma i åtnjutande av pension till ett belopp, som i allmänhet uppgår till
ungefär två tredjedelar av den under de sista tjänsteåren åtnjutna, hela avlöningen.

Så är även förhållandet med lektorer och adjunkter vid läroverken. Endast läroverkens
rektorer befinna sig i detta avseende i en säregen, sämre ställning. Anledningen härtill
är att söka i det för Eders Kungl. Maj:t väl bekanta förhållandet, att rektorernas avlöning
utgår icke allenast i form av lön och tjänstgöringspenningar utan även i form av ett — synnerligen
välbehövligt och av oss i och för sig högt skattat — tillägg, uppkommet genom den
vederbörande kommun av ålder ålagda skyldigheten att till rektor utanordna skälig hyresersättning
eller tillhandahålla fri bostad. Denna sistnämnda förmån utgör sålunda en fullt ut lika
integrerande del av en rektors avlöning som lönen och tjänstgöringspenningarna. Men då
enligt nu gällande bestämmelser hänsyn till densamma icke tages vid pensionsunderlagets
beräknande, erhåller en rektor vid uppnådd pensionsålder icke, såsom flertalet övriga statens
befattningsinnehavare, den med tjänsten förenade hela avlöningen med frånräknande av tjänstgöringspenningarna,
utan han förlorar därjämte den avsevärda del därav, som består i den
honom såsom rektor författningsenligt tillkommande hyresersättningen eller bostadsförmånen.
Att emellertid denna hyresersättning eller bostadsförmån icke blott är, utan även av vederbörande
i vissa fall redan nu anses såsom integrerande del av rektorslönen, framgår av det
förhållandet, att en rektor, då han på grund av sjukdom eller offentligt uppdrag åtnjuter
tjänstledighet, har att avstå endast sina tjänstgöringspenningar men däremot äger behålla
hyresersättningen eller bostadsförmånen oavkortad.

För att belysa, huru ogynnsamt en rektor vid avskedstagandet är ställd i jämförelse
med andra tjänstinnehavare med ungefär motsvarande avlöningsförmåner, tillåta vi oss meddela
nedanstående jämförelsetabell:

449

		Tjänst- görings-	Orts-	1 Ilyres-	Ålderstillägg.	Summa.	Pension.
r jans t.	Lön.	pennin-	tillägg.	er«ätt-	♦Slut- avlöning.
		gar.		ning.		lägre.	högre.1 1
	kr.	kr.	kr.	kr.	k,	kr.	kr.	kr. j
Byråchef i centralt ämbetsverk,
(Kammarråd, Statskommis-\| sarie) etc..........	5,000	2.500	600	—	Ett ä 600 (efter 5 år)	8,700		5,600
Landssekreterare (1. Landskam-
rerare) i Göteborg och Malmö. Landssekreterare (1. Landskam-	5,000	2,900	—	—	Ett å 600	8,500	—	5,600
rerare) i 16 andra län . . .	5,000	2,500	300 (i tre län		> . 600	8,100 (8,400)	—	5,600
j Landssekreterare (1. Landskam-
j rerare) i de övriga 6 länen .	5,000	2,100	300	-	> > 600	7,700	_	5,600
			(i ett län			(8,000)
'' Bankosekreterare 1. Bankokom-j i missarie .........	5,000	2,800	_	_	» » 500	8,300		5,5001
jJJniversitetsprofessor (i regel) .	5,000 (1. 4,100 -(-bostad)	2.500 ''	—	—	> » 600	8,100	—	5,600 \|

; Verkställande styrelseledamot i
Riksbankens ortsavdelnings-kontor (utom i Göteborg och Malmö)..........	4,000	2,800			Två ä 500	7,800		5,000
Riksbankstjänsteman i 3:e
graden ..........	4,000	2,000	—	—	» > 500	7,000	—	5,000
Postmästare av klass 1 A . .	3,700	1,800	—	—	Tre ä 500 (efter 3, 6	7,000	—	5,200
					o. 9 år)
» > > 1 B . .	3,400	1,600	—	—	Tre ä 500	6,500	—	4,900
> y y 2 A . .	3,100	1,500	—	—	/ Ett ä 400 \ Två å 500	6,000	—	4,500
Advokatfiskal, sekreterare (1.
l:e aktuarie) i centralt äm-betsverk .........	3,600	1,800	400	_	Två ä 500	6,800	_	4,600
Rektor vid högre läroverk i				2,000		8,500
Stockholm........
Rektor vid högre läroverk i landsorten (i genomsnitt) . .	4,000	2,000	— ■	1,182	Ett ä 500 (efter 10 år)	7,682	4,000	4,500
Rektor vid högre läroverk i me-								15 år)
deltal ..........				1,292		7,792
Rektor vid realskola i Stock-				1,900		'' 7,400
holm...........
Rektor vid real- och samskola i	3,200	1,800			Ett å 500		3,200	3,700 (efter 15 år)
landsorten (i genomsnitt) . . Rektor vid real- och samskola i		816	(efter 10 år)	6,316 t

medeltal.........				900J		6,400 j

57—131873. Lärarelönenämnden. 3.

450

Enligt vad ovanstående tabell utvisar, åtnjuter alltså en byråchef i ett centralt ämbetsverk
i huvudstaden en slutavlöning av 8,700 kronor och en rektor vid högre allmänt läroverk
i Stockholm en slutavlöning av 8,500 kronor; men under det att byråchefen i pension
erhåller 5,600 kronor, d. v. s. 64,38 / av hela lönen, erhåller rektorn 4,000 kronor eller

— i lyckligaste fall, d. v. s. om han i denna sin egenskap tjänstgjort i 15 år, — 4,500
kronor m. a. o. 47,07 % eller 52,96 % av sin hela lön. De övriga i tabellen anförda tjänstemännen
(landssekreterare, bankosekreterare o. s. v.), som åtnjuta samma löneförmåner som
rektorerna eller ock löner, som understiga dessas, ha dock samtliga, såsom tydligt framgår,
väsentligt högre pensioner. Så har, för att endast anföra ett ytterligare exempel, en sekreterare
eller förste aktuarie i ett centralt ämbetsverk en slutavlöning av 6,800 kronor och en
pension av 4,600 kronor (d. v. s. 67,6 6 % av hela lönen), medan en rektor vid en realskola
i Stockholm har en sammanlagd slutavlöning av 7,400 kronor och en pension av 3,200
kronor eller — i bästa fall (näml. efter 15 års rektorstjänstgöring) — 3,700 kronor (d. v.
s. endast 43,2 6 % k 50 % av hela avlöningen). Vilka jämförelser än göras, bliva de till rektorernas
nackdel.

Visserligen skulle gentemot vad vi nu anfört kunna genmälas, att en rektor vid allmänt
läroverk icke är ordinarie innehavare av rektorsbefattningen utan endast därtill förordnad
för vissa år.

Detta förhållande synes oss dock icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse, då
ju under de senare åren även för vissa andra chefsbefattningar inom statsförvaltningen den
principen blivit tillämpad, att vederbörande innnehavare av befattningen endast förordnas tills
vidare eller för vissa år, men den verkliga avlöningen, med avdrag av tjänstgöringspenningar
och ortstillägg, det oaktat — med i lagen angiven begränsning för pensionsbeloppets storlek

— beräknas som pensionsunderlag. Med en rektor däremot, vilken dock vid avskedstagandet
i allmänhet kan se tillbaka på en oavbruten tjänstgöring såsom sådan under i regel 15
å 20 år (stundom ännu längre), förfares på sådant sätt, att han i pensionshänseende vid avskedstagandet
så att säga degraderas till en lägre tjänst och därefter tilldelas pension.

Det ligger ju ock i öppen dag, att en så avsevärd reducering i inkomster vid uppnådd
pensionsålder som för en rektor i Stockhom vid högre allmänt läroverk tran 8,500 kr.
till 4,500 kronor och vid realskola från 7,400 kr. till 3,700 kr. samt i landsorten från i
förra fallet exempelvis 7,500 kr. till 4,500 kr. och i senare fallet från 6,500 kr. till 3,700
kr. skall vara synnerligen kännbar. Den synes oss icke heller vara med rättvisa och billighet
överensstämmande.

I olikhet med flertalet övriga befattningsinnehavare i statens tjänst, vilka i detta avseende
äro lyckligare ställda, se läroverkens rektorer ock med oro och bekymmer den dag
till mötes, då de efter ett strävsamt, ofta livslångt arbete i skolans tjänst inträda i pensionsåldern
och skola bliva hänvisade till att leva på en pension, som i förhållande till deras förutvarande
avlöning är otillräcklig och som, vi våga upprepa det, i förhållande till andra med
rektorer i detta avseende fämförliga tjänstemäns förmåner, icke kan anses rättvist tillmätt.

Vår livliga förhoppning är därför, att Eders Kungl. Maj:t skall finna vara här anförda
skäl välgrundade och, behjärtande våra bekymmer, bereda oss skälig förhöjning av våra
pensionsförmåner, så att det av oss påpekade missförhållandet i görligaste mån avhjälpes.

Därvid tillåta vi oss särskilt framhålla, hurusom eu rektor enligt nu gällande bestämmelser
äger åtnjuta ålderstillägg först efter 10 års tjänstgöring som rektor, samt hurusom
han endast under förutsättning av 15 års sammanlagt rektorsförordnande vid uppnådd pensionsålder
äger komma i åtnjutande av det högre pensionsbeloppet. Övriga tjänstemän åter,
som i likhet med rektorer åtnjuta ett ålderstillägg, erhålla sådant redan efter 5 ars tjänstgöring
i vederbörande befattning och äro, likaledes efter 5 års tjänstgöring i befattningen,

tf) 1

berättigade till högsta pension, därest de uppnatt pensionsåldern och hava inne erforderligt
antal tänsteår. — På grund av dessa skiljaktiga bestämmelser kan det sålunda nu inträffa,
att en tjänsteman i ett annat statens verk, vilken vid en ålder av t. ex. 60 år (eller därutöver)
vinner befodran, vid sitt avskedstagande erhåller s. k. hel pension (= hela den med befattningen
förenade lönen, uti vilken efter 5 års tjänstgöring ingår ett ålderstillägg), men att
däremot en rektor, som vid 51 års ålder (eller senare) erhållit sitt första rektorsförordnande,
vid sitt avskedstagande efter ända till 14 års tjänstgöring i rektorsbefattning icke är berättigad
att i pensionsbeloppet inräkna sitt efter 10 års tjänst bekomna ålderstillägg. Det
vill synas vara en rimlig begäran, att rektorerna även i nyss berörda avseenden bliva jämställda
med övriga i andra hänseenden jämförliga tjänstemän; med andra ord, att även rektorerna
efter 5 års tjänstgöring erhålla ålderstillägg, samt att den ovan omtalade bestämmelsen
om 15 års tjänstgöring såsom rektor må bortfalla som villkor för det högre pensionsbeloppets
erhållande.

I sammanhang härmed anse vi oss icke böra underlåta att för Eders Kungl. Maj:t i
underdånighet framhålla önskvärdheten av en förändring i nu rådande förhållanden jämväl i
följande avseende.

Den nu gällande bestämmelsen, enligt vilken eu penisonsberättigad rektor vid högre
läroverk äger vid avskedstagandet i pension uppbära 4,500 kronor, grundar sig på Riksdagens
bifall till Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition den 31 december 1903 (angående bland
annat lönereglering för de vid de allmänna läroverken anställda lärarna). Denna bestämmelse
motiverades av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till det nämnda proposition
åtföljande statsrådsprotokollet därmed, att å ena sidan rättvisa och billighet krävde,
att en lärare, som under större delen av sin tjänstgöringstid bestritt rektorsbefattning och
åtnjutit därmed förbundna förmaner, vid avskedstagandet erhölle en förmånligare pension än
övriga lärare, samt att å den andra sidan nödig omtanke om läroverkens bästa fordrade,
att en rektor icke av hänsyn till alltför kännbara ekonomiska uppoffringar vid avgång från
tjänsten skulle frestas att söka hålla sig kvar i densamma, även sedan hans arbetskraft i
väsentlig grad förbrukats.

Vi ha oss bekant, att Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk för icke länge sedan
inför Eders Kungl. Maj:t framhållit, att, ehuru varken i ovannämnda statsrådsprotokoll, ej
heller i Riksdagens beslut eller de i anledning därav utfärdade nådiga kungörelserna något
sådant uttryckligen säges, förevarande bestämmelse ansetts böra tillämpas på det sätt, att
endast sådan lärare, som vid tiden för sitt avskedstagande ännu innehar förordnande såsom

rektor, kan komma i åtnjutande av den för tillförordnad rektor bestämda pension, även som

att detta förhållande är ägnat att utöva en menlig inverkan på omsättningen av läroverksrektorer
och i viss mån motverkar ett av de ändamål, som åsyftats med den högre

pensionen.

»Framgången av arbetet vid de allmänna läroverken beror», såsom Överstyrelsen yttrar,
»i väsentliga stycken därav, att den närmaste ledningen av dem ligger i kraftiga och dugande
händer. Det är därför ett önskemål, att de med rektorstjänsterna förenade löne och

pensionsförmåner må vara av den art, att de kunnna inbjuda därtill lämpliga lärare att
ännu i sin bästa ålder åtaga sig förordnande såsom rektorer. Men detta göra i ovan antydda
avseende icke de nuvarande pen3ionsförhållandena. Anställes till exempel en lärare vid
femtio års ålder såsom rektor, så blir han just vid uppnådda sextiofem års ålder, om han
eljest då har de föreskrivna tjänsteåren inne, berättigad* till den högre pensionen. Anställes
han däremot vid till exempel fyrtio års ålder — en tidpunkt, som ur många synpunkter synes
väl lämpa sig för övertagande av en rektorstjänst — så måste han, om han icke vill åtnöja
sig med att vid uppnåd pensionsålder avgå med pension som ordinarie ämneslärare, under

452

hela tjugufem år bestrida rektorstjänst och detta även, om han av andra grunder skulle ansett
det vara både för sig själv och för läroverket bäst att åtskilliga år tidigare få överlämna
den mycket krävande och kraftförbrukande rektorstjänsten i yngre och friskare

händer.» o

Med hänsyn till nu anförda omständighet och »jämväl för att tillmötesgå en bland
läroverkens rektorer mycket allmän önskan» hemställde Överstyrelsen, att Eders Ivungl. Maj:t
måtte hos Riksdagen göra framställning därom, att Riksdagen ville medgiva, att för lärare,
som i minst 15 år innehaft förordnande såsom rektor vid allmänt läroverk, skall, oavsett om
han vid tiden för sitt avskedstagande innehar dylikt förordnande eller icke,^såsom underlag
för bestämmande av pensionens belopp tjäna hela den avlöning, han vid avgång från rektorstjänsten
inehaft..

I häröver avgivet underdånigt utlåtande förklarade emellertid Statskontoret, att, »även
om en förmån sådan som den bär ifrågasätta i och för sig icke skulle kunna betraktas såsom
obillig», Statskontoret likväl ansåg sig icke böra med sitt förord understödja Överstyrelsens
nyssnämnda framställning. Till stöd härför anlördes i främsta rummet, att »det skulle strida
mot hittills gällande regler för pensionering av innehavare av statstjänst, om vid pensionens
beräknande avseende finge fästas vid andra avlöningsförmåner än dem, som varit förbundna
med den tjänst, i vilken avgång efter uppnådd pensionsålder ägde rum», samt att »redan
den rätt, som för närvarande är tillförsäkrad en tillförordnad rektor vid allmänt läroverk att,
i sådan egenskap komma i åtnjutande av pension, om han vid uppnådd pensionsålder kvarstar
vid rektorsförordnandet, måste betraktas såsom ett undantag från den allmänna regeln, att
pensionsrätt endast tillkommer ordinarie tjänstinnehavare», vid vilket förhållande det syntes
»höra ifrågasättas, huruvida på en sådan undantagsförman böra grundas andra dylika».

Gentemot sist anförda argumentering torde likväl, såsom förut antytts, kunna anmärkas,
att Riksdagen under de senaste åren vid upprepade tillfällen beviljat chefer för centrala ämbetsverk,
såsom vid postverket, statens järvägar och telegrafverket, ävensom i vattenfallsstyrelsen,
samma pension, vare sig de kvarstode i tjänsten till 65 ars ålder eller efter utgången
av den tid, för vilken de förordnats, icke erhölle förnyat förordnande. Vid sådant förhållande
torde vi även kunna hoppas, att Eders Kungl. Maj:t, trots Statskontorets förutnämnda
avstyrkande, skall upptaga detta vårt önskemål till förnyad prövning.

Beträffande det av oss först framställda önskemålet, nämligen att den i rektorernas
avlöningsförmåner ingående hyresersättningen (eller bostadslörmanen) matte fa medräknas i
underlaget för bestämmande av pensionens belopp, skulle kunna såsom invändning anföras, att
nyssnämnda del av rektors avlöning icke utgöres av statsmedel och därför ej bör efter rektors
avskedstagande å staten överflyttas. Häremot vilja vi genmäla, att den av statsmakterna
träffade anordningen, varigenom vederbörarde kommuner ålagts utgöra den nu ifrågavarande
delen av rektors avlöning, icke torde få anses innebära någon som helst förändring i en rektors
karaktär av att — i likhet med övriga lärare vid de allmänna läroverken — helt och
uteslutande vara en statens tjänsteman. För övrigt lärer det väl näppeligen kunna ifrågasättas,
att vederbörande kommuner skulle betungas med att lämna bidrag även till en från tjänsten
avgången rektorspension. Het må väl vara sant, att — om, såsom vi tillåta oss här
ifrågasätta, hänsyn vid bestämmandet av rektorspensionen tages jämväl till hyresersättningen
(bostadsförmånen), och om sålunda även den av densamma betingade delen av pensionen komme
att utgå av statsmedel — rektorerna skulle komma att beträffande pensioneringen intaga
en undantagsställning (i viss mån jämförlig med den, som intages av tre professorer i Uppsala
— den Kalsenianska, den Skytteanska samt professorn i växtgeografi — vilkas lön delvis
utgår ur fonder eller donationer, men vilka dock åtnjuta samma statspension som övriga

453

professorer); men vi våga föreställa oss, att en sådan undantagsställning skall befinnas vara
den enda riktiga konsekvensen av nu en gång givna fövkållnnden.

Härtill kommer dessutom, att vi icke ifrågasätta, att hyrcsersättningens hela belopp
eller hela värdet av upplåten bostad direkt skall läggas till grund för pensionsunderlagets
höjande. Vi inse nämligen till fullo, att, då för tjänstemän i Stockholm och å vissa andra
orter en del av avlöningen räknas eller bör räknas som ortstillägg, även någon del av vissa
rektorers hyresersättning måste vara att betrakta som sådant.

Vi ha därför tänkt oss, att medelvärdet, av hyresersättningen (1. bostadsförmånen) å
samtliga orter i riket för rektor vid statens läroverk vore den riktiga grunden för pensionsunderlagets
förhöjning. Eu uträkning av detta'' medelvärde föreligger i eu av oss enligt
bestyrkta uppgifter verkställd utredning (se bilagan), av vilken framgår, att detsamma
för en rektor vid högre läroverk utgör 1,292 kronor och för en rektor vid sam- eller realskola
900 kronor. Utgående från desssa medelsiffror och då vi våga förutsätta, att likställighet
i löneförmåner också bör medföra likställighet i pensionshänseende, och att sålunda
med avseende på pensionens storlek en rektor vid högre läroverk skäligen hör jämställas
med en byråchef, eu landssekreterare eller en landskamrerare, samt en rektor vid real- eller
samskola med en förste aktuarie eller sekreterare i ett centralt ämbetsverk, tillåta vi oss
framhålla, att nämnda likställighet åstadkommes, om av den uti eu rektors vid högre läroverk
avlöning ingående hyresersättning ett belopp av 1,100 kronor och om för rektor vid
real- eller samskola ett belopp av 900 kronor medräknas vid persionsbcloppens bestämmande. Genom
eu sådan anordning komme nämligen pensionen för rektor av förra slaget att höjas
från 4,000 å 4,500 kronor till 5,100 ä 5,600 kronor och för rektor av senare slaget från
3,200 å 3,700 kronor till 4,100 ä 4,600 kronor, d. v. s. till just de belopp, som utgöra
de med rektorerna jämförliga tjänstemännens nu stadgade pensionsförmåner.

Med stöd av vad vi sålunda dristat oss anföra, få vi i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för

att rektor, i likhet med andra tjänstemän, må komma i åtnjutande
av ett lönetillägg å 500 kronor redan efter 5 års tjänstgöring
som rektor;

att rektor, som kommit i åtnjutande av ålderstillägg, må, jämväl
i likhet med andra tjänstemän, vid avskedstagandet erhålla den
högre pensionen;

att lärare, som i minst 15 år innehaft förordnande som
rektor, må, även om han vid avskedstagandet icke innehar dylikt förordnande,
vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande av rektorspensionen;
samt

att förhöjning av nu fastställda pensionsbelopp må beredas för
rektor vid högre läroverk med 1,100 kronor och för rektor vid realeller
samskola med 900 kronor.

Uuderdånigst

(Underskrifter).

454

Bilaga.

Hyresersättning1 eller bostadsförmåner för rektorer vid högre läroverk

(v.t. 1910).1

		Bostad upp-	I rek-			Bostad upp-	I rek-
	Hyres-	skattad till''	tors-		Hyres-	skattad till	tors-
Vid högre läro-	ersätt-			lönen	Vid högre läro-	ersätt-			lönen
nings-			sålunda	nings-			sålunda
verket i	be- lopp.	Hyres- värde.	Taxe- rings- värde.	ingå- ende belopp.	verket i .	be- lopp.	Hyres- värde.	Taxe- rings- värde.	ingå- ende belopp.
Uppsala......		1.500	30,000	1,500	Helsingborg ....	1,500		_	1,500
Gävle.......	1,500	—		1,500	Ystad.......	—	800	—	800
Hudiksvall ....	1,000	_	_	1,000	Göteborg (Latin-) .	1,500	—	—	1,500
Linköping.....	1,400	—		1,400	> (Real-) . .	1,500	—	—	1,500
Norrköping ....	1,400	—	—	1,400	Halmstad.....	1,450	—	—	1,450
Västervik.....	—	700	—	700	Kalmar......	1,300	—	—	1,300
Skara.......	1,000	_		1,000	Karlstad.....	1,400	—	—	1,400
Vänersborg ....	1,000			1,000	Härnösand ....	1,000	—	—	1,000
Borås.......	—	1,100	25,000	1,100	Östersund..... Sundsvall.....	1,300	_	—	1,300
Strängnäs .....	—	800	16,100	800	—	1,500	—	1,500
Örebro.....	1,500		—	1,500	Luleå.......	1,100		—	1,100
Nyköping.....		800	—	800	Umeå.......	1,300	—	—	1,300
Västerås.....	1,200	—		1,200	Visby.......	900	—	—	900
Falun.......	—	1,050	20.400	1,050	Stockholm,
Växjö.......	1,000	—	_	1,000	Norra Latin-	2,000	—	—	2,000
Jönköping.....	1.000	—	—	1,000	} Södermalm .	2,000	—	—	2,000
Lund.......	1,325	_	_	1,325	» Norra Real-	2,000	—	—	2,000
Malmö......	1,500	-	—	1,500	> Östermalms Real- . .	2,000			2,000
Kristianstad ....	—	1,000	—	1.000	> Nya Elemen-
Karlskrona ....	—	800	—	800	tarskolan .	2,000		—	2.0(X)

För en rektor vid ett högre läroverk bliver
motsvarande beloppet i medeltal kronor 1,292: 76.

alltså det i hans lön ingående, bostadshyra n

1 Enligt behörigen bestyrkta uppgifter.

455

Bilaga.

Hyreaersättning eller bostadsförmåner för rektorer vid realskolor och

samskolor (v.t. 1910).1

Vid realskolam i	Hyrcs- ersätt- nings- be- lopp.	Bostad upp-skattad till	I rek-tors-lönen sålunda ingå-ende lielopp.	Vid samskolan i	Hyrcs- ersätt- nings- be- lopp.	Bostad upp-skattad till	I rok- \| tors- ; lönen sålunda ingå-ende belopp.
H yres-värde.	Taxe- rings- värde.	Hyres- värde.	Taxe- rings- värde.
Enköping.....	_	800		800	Norrtälje.....	750	—	—	750
Söderhamn ....	—	750	—	750	Yimmerby ....	—	1,000	10,000	1,000
Eksjö.......	800	-		800	Vadstena.....	700	—	—	700
Mariestad.....	700	—		700	Alingsås.....	700	—	—	700
Lidköping.....	—	750	17,000	850	Falköping.....	600	—	—	600
Sköfde......	700	—	—	700	Askersund.....	—	500	10,000	500
Eskilstuna ....	1,000	—	—	1,000	Södertälje.....	1,000	—	—	1,000
Malmö......	1,200	—	—	1,200	Arboga......	600	—	—	600
Karlshamn ....	750	—	—	750	Sala.......	1,000	—	—	1,000
Landskrona ....	900	—	—	900	Köping......	100	500	—	600
Varberg......	700	—	—	700	Ängelholm ....	—	500	—	500
Uddevalla.....	—	650	—	650	Trelleborg.....	1,200	—	—	1,200
Göteborg, Västra. .	1,000	—	—	1,000	Strömstad.....	—	600	—	600
> Östra . .	1,300	—	—	1,300	Åmål.......	—	800	15,500	800
Oskarshamn .....	800	—	—	800	\| Filipstad.....	850	—	—	850
Arvika......	700	—	—	700	j Örnsköldsvik . . .	1,000	—	—	1.000
Kristinehamn . . .	950	—		950	Piteå.......	—	700	—	700
Stockholm, Jakobs .	1,900	—	—	1,900	Haparanda ....	750	—	—	750
» Katarina	1,900	—	—	1,900	Skellefteå.....	—	950	—	950
> Knngsh:s	1.900	—	—	1.900

För eu rektor vid en realskola eller statens Barnskola bliver alltså det i hans lön ingående,
bostadshyran motsvarande beloppet i medeltal kronor 900.

1 Enligt behörigen bestyrkta uppgifter.

456

Läroverksöverstyrelsen
angående
ändrade
bestämmelser
beträffande

rektorernas
vid de allmänna
läroverken
avlönings-
och
pensionsförmåner.

Bil. XXVIII: 7.

Till Konungen.

I anledning av härhos återgående nådiga remiss får Överstyrelsen för rikets allmänna
läroverk i underdånighet anföra följande.

De avlöningsförmåner, som för närvarande tillkomma rektorerna vid de allmänna
läroverken äro bestämda genom nådig kungörelse den 27 augusti 1904 angående ny löneoch
pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk och utgöra
för rektorerna:

vid realskola: två lönegrader å l:o) 3,200 kronor, 2:o) 3,700 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
å 1,800 kronor,

vid högre allmänt läroverk: två lönegrader å l:o) 4,000 kronor, 2:o) 4,500 kronor,
jämte tjänstgöringspenningar å 2,000 kronor; varförutom rektor skall av vederbörande kommun
åtnjuta fri bostad eller hyresersättning.

Uppflyttning från första till andra lönegraden äger för rektorer rum efter förloppet
av tio år.

Beträffande rektorernas pensionsförmåner gäller i fråga om rektor, som blivit av
Kungl. Maj:t utnämnd, samma bestämmelse som för ordinarie ämneslärare, nämligen att
pensionsbeloppet skall utgöra oavkortad lön. Beträffande åter tillförordnad rektor gäller
enligt förenämnda kungörelse, att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare
för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande,
skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor oavkortad.

Genom sistnämnda bestämmelser fingo alltså tillförordnade rektorer, som dittills åtnjutit
samma pension som lektorer eller adjunkter, sina pensioner höjda, rektorer vid högre
allmänt läroverk med 500 kronor och rektorer vid realskola med 300 kronor utöver motsvarande
pensionsbelopp för respektive ämneslärare, under förutsättning att de uppfyllt villkoren
i nyss angivna stadgande.

I sammanhang härmed får Överstyrelsen erinra därom, att rektorstjänst vid allmänt
läroverk enligt § 175, punkt 1 av gällande läroverksstadga kan av Kungl. Maj:t tillsättas
antingen genom utnämning eller ock genom förordnande på viss tid. Av dessa båda sätt
för tillsättning av rektorstjänst har under de senaste trettio åren endast det sistnämnda
sättet tillämpats. För närvarande finnes endast en befullmäktigad rektor vid allmänt läroverk,
och samtliga för närvarande tjänstgörande rektorer vid sådana läroverk äro endast
för viss tid tillförordnade på de rektorstjänster, de bestrida.

Då ingen anledning finnes att antaga, att rektorer vid allmänt läroverk framdeles
mera än för närvarande skola komma att tillsättas genom utnämning, har i det följande
hänsyn endast tagits till tillförordnade rektorer.

Vad nu beträffar de olika i förevarande underdåniga ansökning gjorda framställningarna,
så avser en av dem en förändring i de för rektorerna vid de allmänna läroverken

157

för närvarande gällande avlöningsförmåner; de övriga gälla vissa förändringar i bestämmelserna
angående den pension, som vid avskedstagandet tillkommer nämnda rektorer.

I den första punkten av den underdåniga ansökningen hcmställes, att Eders Kungl.
Maj:t. täcktes vidtaga erforderliga åtgärder, för att rektor, i likhet med andra tjänstemän,
må komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 500 kronor redan efter 5 års tjänstgöring
som rektor.

Det nuvarande ålderstillägget å 500 kronor efter 10 års tjänstgöring infördes första
gången i fråga om rektorerna vid de högre läroverken genom nådigt cirkulär till domkapitlen
m. fl. den 11, december 1863 och beträffande rektorerna vid de dåvarande feinklassiga
läroverken (utom Stockholm) genom nådiga brevet till åtskilliga domkapitel den
29 juni 1866.

I en till Kungl. Maj:t den 16 november 1900 ingiven petition anhöllo rektorerna
vid de högre läroverken, bland annat, att rektor vid högre allmänt läroverk måtte komma i
åtnjutande av två lönetillägg å 500 kronor vartdera, det ena efter fem års och det andra
efter ytterligare fem års tjänstgöring såsom rektor vid sådant läroverk. Angående nämnda
petition yttrar 1899 års läroverkskommitté å sid. 517 av sitt den 8 december 1902 avgivna
betänkande, att rektorerna vid de högre läroverken hade anhållit, bland annat, om
inrättande av ytterligare en lönegrad, men kommittén hade icke funnit de i petitionen anförda
skälen synnerligen övertygande och ansåg sig därför icke höra, sedan den föreslagit
höjning av begynnelselönen, även föreslå en dylik åtgärd. Kommitténs förslag innefattade,
att samtliga rektorer efter 10 års tjänstgöring skulle få åtnjuta eu med 500 kronor förhöjd
lön. Detta blev också sedermera Riksdagens och Kungl. Maj:ts beslut.

Beträffande periodens minskning från 10 till 5 år gjorde kommittén emellertid icke
något särskilt uttalande. Vid de under de sista åren verkställda löneregleringarna, såsom
för de centrala ämbetsverken in. fl., är i alla de fall, då endast ett ålderstillägg förekommer,
bestämt, att detta skall åtnjutas efter 5 års tjänstgöring. Det synes därför vara billigt, att
en liknande bestämmelse även må gälla för rektorerna vid de allmänna läroverken. Visserligen
tillsättas rektorstjänsterna numera i regel endast på förordnande för viss tid, i allmänhet
fem år, men då tillförordnade rektorer redan i åtskilliga avseenden, bland annat
genom åtnjutande av ålderstillägg, blivit jämnställda med ordinarie befattningshavare, så
lärer intet skäl förefinnas att icke medgiva rektor, som under fem år på ett tillfredsställande
sätt uppehållit rektorsbefattning och finnes förtjänt att erhålla förnyat förordnande, att redan
vid ingången av den nya perioden komma i åtnjutande av ålderstillägg, så mycket mera som
chefer inom andra områden redan vid tillträde till sin befattning genast erhålla högsta lönen.
Den jämförelsevis obetydliga förbättring av rektorernas avlöningsförmåner, som härigenom
skulle vinnas, anser Överstyrelsen för sin del vara rättvis och billig. I sitt den 24 oktober
1910 avgivna underdåniga utlåtande angående revision av de för lärarna vid rikets allmänna
läroverk och folkskoleseminarier gällande lönestater har Överstyrelsen även uttalat sig i
enahanda riktning.

I den underdåniga framställningen anhålles vidare, att rektor, som kommit i åtnjutande
av ålderstillägg, må, i likhet med andra tjänstemän, vid avskedstagandet erhålla
den högre pensionen.

En dylik bestämmelse skulle innebära, att rektorer, som vid avskedstagandet innehaft
förordnande som rektor i mer än fem år och, under förutsättning av bifall till den i
föregående punkt gjorda anhållan, kommit i åtnjutande av ålderstillägg, skulle erhålla den
högre pensionen. Som tillförordnad rektor för närvarande måste tjänstgöra i denna egenskap
i minst 15 år för att vid avskedstagandet erhålla pension som rektor, skulle den föreslagna
bestämmelsen alltså kunna komma att innebära en minskning av ifrågavarande tjänst 58—13157.

?. Lärarelönenämnden. 3.

458

göringstid med omkring 10 år. Då det ytterst sällan torde inträffa, att en rektor vid allmänt
läroverk tillträder ett förordnande i denna egenskap vid så sen ålder som mellan 5.5
och 60 år, så lärer en så stor minskning i ifrågavarande tjänstgöringstid som den här föreslagna
icke äga den betydelse, att den på grund härav bör ifrågasättas. Det lärer också
med skäl kunna göras gällande, att den, som skall komma i åtnjutande av förmånen av den
höjda pensionen som rektor, bör under en avsevärt längre tid än den första femårsperioden
ha innehaft sitt förordnande som rektor och sålunda varit i tillfälle att få sin tjänstgöring
nämnda egenskap under en längre tid prövad.

Överstyrelsen finner emellertid önskvärt, att någon minskning kunde beredas i den
tjänstetid av 15 år, som tillförordnad rektor vid allmänt läroverk för närvarande måste
nnehava för att kunna tillerkännas rektorspensionen. Enligt nu gällande bestämmelser kan
en tillförordnad rektor, som vid tillträdet till sitt första förordnande överskridit 50-års
åldern, vid avskedstagandet i regeln icke erhålla pension som rektor, enär han då i allmänhet
icke under fulla 15 år tjänstgjort i nämnda egenskap. Ehuru det mera sällan torde
förekomma, att en lärare vid ovannämnda levnadsålder erhåller sitt första förordnande som
rektor, så kunna dock fall inträffa, då det för ett läroverk kan befinnas vara fördelaktigt
att till sin närmaste styresman erhålla viss person, som befunne sig i sagda levnadsålder.
Då denne efter en tjänstetid såsom rektor, vilken kan närma sig ehuru icke uppgå till 15
år, vid uppnådd pensionsålder avgår från sin tjänst, synes det vara billigt, att pension som
rektor må kunna beredas honom. Av de för närvarande tjänstgörande rektorerna skulle
endast tre, vilka erhållit sina första rektorsförordnanden vid en ålder mellan 50 och 55 år,
beröras av en sådan bestämmelse. Då Överstyrelsen tillåtit sig här ovan förorda, att rektorernas
ålderstillägg må få åtnjutas redan efter fem års tjänstgöring som rektor, så synes
det kunna ifrågasättas, att den nyssnämnda 15-årsperioden må kunna undergå eu motsvarande
minskning och sänkas till 10 år, och att sålunda tillförordnad rektor, som fullgjort
de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 10 år
nnehaft rektorsförordnande, skall vara berättigad att uppbära hela sin lön som rektor
oavkortad.

Vad vidare beträffar den i den tredje punkten av den underdåniga petitionen gjorda
framställning, nämligen att lärare, som i minst 15 år innehaft förordnande som rektor, må,
även om han vid avskedstagandet icke innehar dylikt förordnande, vid uppnådd pensionsålder
komma i åtnjutande av rektorspension, så tillåter sig Överstyrelsen erinra därom, att
Överstyrelsen i sin underdåniga framställning den 30 september 1908 angående budgetsförslag
för år 1909 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning
i nyssnämnda syfte, och får Överstyrelsen nu beträffande ifrågavarande framställning
hänvisa till vad Överstyrelsen i förevarande hänseende vid berörda tillfälle uttalat. De omständigheter,
som därvid blivit av Överstyrelsen anförda till förmån för den ifrågasatta förändringen,
synas Överstyrelsen fortfarande förtjäna beaktande med hänsyn såväl till ifrågavarande
rektorer som till läroverkens eget bästa. Särskilt torde böra framhållas det förhållandet,
att då eu lärare anställes som rektor vid till exempel fyratio års ålder — en
tidpunkt, som ur många synpunkter synes väl lämpa sig för övertagande av en rektorstjänst
—- så måste han, om han icke vill åtnöja sig med att vid uppnådd pensionsålder
avgå med pension som ordinarie ämneslärare, under hela tjugufem år bestrida rektorstjänst
och detta, även om han av andra grunder skulle ansett det vara både för sig själv och för
läroverket bäst att åtskilliga år tidigare få överlämna den mycket krävande rektorstjänsten i
yngre och kraftigare händer. I fråga om rektors avgång från rektorsbefattningen yttrade
dåvarande chefen för Ecklesiastikdepartementet i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till
1904 års Riksdag angående, bland annat, lönereglering för de vid de allmänna läroverken

anställda lärarna, att nödig omtanke om läroverkens bästa fordrade, att pensiousförhållandena
för rektorerna så anordnades, att icke en rektor av hänsyn till alltför kännbara ekonomiska
uppoffringar vid avgång från tjänsten skulle frestas att söka hålla sig kvar i densamma,
även sedan hans arbetskraft i väsentlig grad förbrukats.

I anledning av Överstyrelsens ovannämnda framställning anförde emellertid Statskontoret
att, även om en förmån sådan som den här ifrågasatta i och för sig icke skulle
kunna betraktas såsom obillig, Statskontoret likväl ansåg sig icke fodra med sitt förord
understödja Överstyrelsens nyssnämnda framställning. Till stöd härför anfördes i främsta
rummet, att det skulle strida mot hittills gällande regler för pensionering av innehavare av
statstjänst, om vid pensionens beräknande avseende finge fästas vid andra avlöningsförmåner
än dem, som varit förbundna med den tjänst, i vilken avgång efter uppnådd pensionsålder
ägde rum, samt att redan den rätt, som för närvarande är tillförsäkrad en tillförordnad
rektor vid allmänt läroverk att i sådan egenskap komma i åtnjutande av pension, om han
vid uppnådd pensionsålder kvarstår vid rektorsförordnandet, måste betraktas såsom ett undantag
från den allmänna regeln, att pensionsrätt endast tillkommer ordinäre tjänstinnehavare,
vid vilket förhållande det syntes böra ifrågasättas, huruvida på eu sådan undantagsförmån
böra grundas andra dylika.

I anledning av Statskontorets sist anförda uttalande tillåter sig Överstyrelsen framhålla
följande. Redan i och för sig är det ur åtskilliga synpunkter att anse som en icke
ringa olägenhet, att det för närvarande inom en större kår ej finnes ordinarie chefsplatser.
Om det nu av helt andra grunder än ekonomiska måste anses lämpligt att endast tillsätta
dessa platser på förordnande, så bör det ligga i det allmännas intresse att söka åt innehavarna
av dessa maktpåliggande befattningar bereda så mycket som möjligt av de förmåner,
som tillkomma ordinarie tjänstinnehavare. Vissa undantagsbestämmelser för rektorerna
såsom tillförordnade tjänstemän kunna därför anses vara väl motiverade på grund
av dessa befattningars särskilda karaktär och icke behöva skapa prejudikat för andra grupper
av tillförordnade tjänstemän. En sådan undantagsbestämmelse är av Statskontoret redan
anförd. Då det nu icke lärer kunna bestridas, att den förändring, som ifrågasattes, skulle
lända till läroverkens bästa, synes skäl förefinnas att taga ifrågavarande förslag under förnyad
omprövning, helst som genom den föreslagna anordningen några särskilda svårigheter
eller betänkliga konsekvenser icke torde behöva uppstå. Antalet av nu tjänstgörande lärare,
som efter en tjänstetid av minst 15 år såsom rektorer återgått till sin ordinarie ämnesläraretjänst,
är för närvarande två, och sannolikt är, att detta antal, även om den ifrågasatta
förändringen vidtoges, icke skulle för framtiden komma att mycket ökas, särskilt av
den anledning, att ifrågavarande rektorer vid återgång till sin ordinarie läraretjänst alltid
komma att lida en så betydlig minskning i sina avlöningsförmåner, att denna utväg säkerligen
icke annat än under tvingande omständigheter skulle komma att anlitas. Den härav
föranledda utgiften för statsverket skulle sålunda sannolikt icke bliva särdeles betydande,
men i de fall, där nyssnämnda tvingande omständigheter förelåge, vore det för vederbörande
läroverk av stor vikt, att den föreslagna utvägen kunde stå öppen.

I sista punkten slutligen av den underdåniga framställningen hava petitionärerna
anhållit, att förhöjning av nu fastställda pensionsbelopp må beredas för rektor vid högre
läroverk med 1,100 kronor och för rektor vid real- och samskola med 900 kronor.

I anledning av nämnda anhållan anföras till en början bestämmelserna i § 3 av
lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907:

»Såsom underlag för bestämmande av pensions belopp skall, där ej särskilt pensionsunderlag
blivit i lönestaten fastställt, tjäna:

460

a) för tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg äro förenade,
hela lönen,

b) för annan tjänst, två tredjedelar av lönen.

Vid beräkning av pensionsunderlag för tjänst, med vilken förmån av boställe, prebende,
donation eller annan dylik förmån är förenad, skall lönen, därest den av sådan anledning
minskats med ett belopp, som tinnes i lönestaten angivet eller med ledning därav kan bestämmas,
ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre belopp än sex
tusen kronor.»

I fråga om rektorernas avlöningsförmåner, gäller, såsom ovan anförts, att en del av
dessa utgår i form av fri bostad eller hyresersättning, som av vederbörande kommun bekostas.
Av den bilaga, som är bifogad den underdåniga ansökningen, framgår, att nämnda
förmån vid 10 högre allmänna läroverk utgår i form av bostad, uppskattad till ett värde
växlande mellan 700 och 1,500 kronor och vid de 28 övriga sådana läroverk utgår såsom
hyresersättning till belopp från 900 till 2,000 kronor. Vid real- och samskolor åtnjuta 12
rektorer bostad, uppskattad till ett värde, växlande mellan 500 och 1,000 kronor och 27
rektorer hyresersättning till belopp från 600 till 1,900 kronor. Bostadsförmånens medelvärde
har på grund av nyssnämnda uppgifter för rektorerna vid de högre läroverken beräknats
utgöra 1,292 kronor och för rektorerna vid real- och samskolor 900 kronor.

Petitionärerna förmena nu, att ifrågavarande förmån, som utgör en så väsentlig del
av eu rektors löneförmåner, enär den, bortsett från rektorernas ålderstillägg å 500 kronor,
utgör enda skillnaden mellan avlöningen för en rektor och en lektor — respektive adjunkt —
i högsta lönegraden, även borde få inverka på storleken av det pensionsunderlag, som ligger
till grund för bestämmande av rektorernas pensioner. Då för flertalet rektorer bostadsförmånen
utgår i form av hyresersättning till visst belopp, kommer den kontanta avlöningen
att för rektorerna vid de högre läroverken uppgå till ungefär samma belopp, som för tjänstemän
av den s. k. tredje normalgraden och för rektorerna vid realskolorna att ungefär motsvara
avlöningen för andra normalgradens tjänstemän. De pensionsbelopp, som åtnjutas av
rektorerna, understiga dock högst väsentligt pensionerna för tjänstemän av motsvarande
grader, så att rektorerna vid högre läroverk uppbära i pension omkring 1,100 kronor mindre
och rektorerna vid realskolor omkring 900 kronor mindre än nyss nämnda tjänstemän. Såsom
ett behjärtansvärt önskemål framhålies i den underdåniga ansökningen, att nämnda skillnad
måtte såvitt möjligt utjämnas.

Av de ovan anförda bestämmelserna ur den nya pensionslagen lärer näppeligen något
stöd kunna hämtas för nu ifrågavarande framställning. Där föreskrives uttryckligen, att
bostadsförmånen endast i sådana fäll kan inverka på pensionsunderlaget, då den i lönestaten
upptagna lönen av sagda anledning minskats med ett visst belopp, vilket då skulle utgöra
den del av bostadsförmånen, som skulle anses motsvara lön. I de på senare tider fastställda
lönestater angives också i åtskilliga fall, t. ex. i veterinärinstitutets lönestat, i lönestaten
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, för vaktmästarne i centrala
verk m. fl., uttryckligen, att om bostad åtnjutes, ett visst belopp skall avdragas å
lönen. Ungefär enahanda förhållande gäller i fråga om de lärare vid allmänt läroverk, som
åtnjuta löningsjordar, boställen eller liknande förmåner. Fördelen av en sådan anordning
är tydligen den, att om några tjänstemän av eu viss klass åtnjuta bostadsförmån och på
grund därav måste vidkännas en viss däremot svarande minskning i den kontanta lönen,
detta förhållande ej kommer att för dem sänka pensionsunderlaget, vilket härigenom blir
detsamma som om hela avlöningen utgått i kontanta penningar. Vid pensionsunderlagets
bestämmande har sålunda i dessa fall hänsyn även tagits till bostadsförmånens värde.

1 fråga om liera löncstater synas emellertid bostads- eller naturaförmåner icke tagits
i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppen för respektive befattningshavare. Detta
gäller exempelvis om läkarestaten, fångvårdsstaten och flera andra, särskilt eu del äldre
löncstater.

Vad nu särskilt rektorernas avlönings- och pensionsförhållanden beträffar, så har
sedan gammalt en del av deras avlöning utgått i form av bostad eller hushyresmedel, som
det ålegat vederbörande kommun att tillhandahålla. Nämnda löneförmån bär då icke medräknats
vid pensionsbeloppets bestämmande. Det är dock tydligt, att om rektorernas avlöning
icke till en del utgått under denna särskilda form, utan såsom för flertalet andra
tjänstemän till hela sitt värde i penningar och av statsmedel, så skulle man icke kunnat
undgå att i fråga om rektorernas pensioner taga hänsyn även till den nämnda delen av
deras avlöning. Det torde väl därför med fullt skäl kunna sättas i fråga, huruvida den
omständigheten, att förenämnda avlöningsform ännu tillämpas i fråga om rektorerna vid de
allmänna läroverken, bör utgöra tillräcklig anledning att icke tillerkänna dem de förmåner
i pensionshänseende, som eljes synas ha bort tillkomma dem. Det synes Överstyrelsen
billigt, att åtminstone i någon mån hänsyn måtte tagas till meranäranda löneförmån vid
pensionernas bestämmande.

Givetvis kan den höjning av rektorernas pensioner, som av sagda anledning skulle
kunna ifragasättas, endast uppgå till en del av den ifrågavarande löneförmånens värde, detta
så mycket mera som, även om bostadsförmånen i ifrågavarande hänseende likställdes med
övriga löneförmåner, endast en del av densamma skulle kunna betraktas som lön och inräknas
i pcnsionsundei laget. I den underdåniga ansökningen hemställes, att berörda höjning
matte sättas till sadana belopp, att rektorer vid de högre läroverken skulle i fråga om
pensionernas storlek likställas med vissa tjänstemän av den tredje normalgraden och rektorer
vid realskolorna med vissa tjänstemän av andra graden. Ehuru en sådan anordning visserligen
i och för sig icke kunde anses obillig, så finner Överstyrelsen de föreslagna höjningarna
av pensionsbeloppen alltför betydande. I flera fall skulle nämnda pensionsförhöjningar uppgå
till större belopp än värdet av den ifrågavarande bostadsförmånen, vilket väl icke lärer
kunna ifragasättas. Skillnaden mellan pensionernas storlek för rektorerna och ämneslärarna
vid läroverken skulle också härigenom göras större, än som kan anses lämpligt.

Det ligger emellertid i sakens natur, att det måste komma att i åtskilliga avseenden
utöva en menlig inverkan, i fall chefsplatserna inom en kår icke äro i ekonomiskt hänseende
tillräckligt väl tillgodosedda. För närvarande intaga rektorerna i jämförelse med chefer
inom andra karer en i tva avseenden ofördelaktig ställning. Först och främst äro dessa
tjänstemän, såsom ovan visats, i regeln icke i vanlig mening ordinarie och på grund härav
äro de icke heller i vanlig ordning tillförsäkrade pension. Vidare kommer härtill, att den
Pension, de äro berättigade till, icke star i samma förhållande till deras löneförmåner som
i fråga om andra chefer är gällande. Då det på grund av rektorstjänstens egenart icke
torde ifrågakomma, att ändring sker i förstnämnda avseendet, så ligger så mycket större
vikt på att i det senare hänseendet så mycket som möjligt åtgöres.

Da överstyrelsen för sin del alltså livligt behjärtar det av petitionärerna framställda
önskemålet, anser Överstyrelsen, att med hänsyn till rektorernas avlöningsförmåner i det
hela taget och i betraktande jämväl av dessa tjänstemäns ställning som chefer för sina läroverk,
någon höjning av pensionsbeloppen för dem bör kunna ifrågakomma. Överstyrelsen
finner därför för sm del önskvärt, att för rektorerna vid de högre läroverken pensionsbeloppen
ma höjas med ett belopp av förslagsvis 400 kronor, så att pensionen för dem
skulle efter nu gällande pensionsbestämmelser i övrigt komma att utgå med högst 4,900
krouor, samt att motsvarande höjning i pensionsbeloppen för rektorer vid real- och sam -

462

skolor bestämmas till 200 kronor, vadan pensionerna för dem skulle kunna utgå med högst
3,900 kronor.

Överstyrelsen tillåter sig slutligen erinra därom, att överstyrelsen i sitt den 24
oktober 1910 avgivna underdåniga utlåtande angående revision av de för lärarna vid rikets
allmänna läroverk och folkskoleseminarier gällande lönestater föreslagit följande lönebelopp
för rektorerna vid nämnda läroverk.

För rektorer vid högre allmänna läroverk:

lista lönegraden 6,200 kronor, varav 4,400 kronor utgör lön oeh 1,800 kronor

tjänstgöringspenningar, och

2:<ira lönegraden 6,700 kronor, varav 4,900 kronor utgör lön och 1,800 kronor

tjänstgöringspenningar; samt

för rektorer vid real- och samskolor:

lista lönegraden 5,200 kronor, varav 3,600 kronor utgör lön och 1,600 kronor

tjänstgöringspenningar; och

2:dra lönegraden 5,700 kronor, varav 4,100 kronor utgör lön och 1.600 kronor

tjänstgöringspenningar.

I enlighet med nämnda förslag skulle sålunda pension för rektor vid högre allmänt
läroverk utgå med högst samma belopp, som lönen i andra lönegraden eller 4,900 kronor,
och för rektor vid real- eller samskola med högst 4,100 kronor.

För den händelse detta sistnämnda förslag skulle komma att bifallas, kommer sålunda
genom denna allmänna lönereglering rektorernas pensioner att undergå en icke obetydlig
förbättring. Detsamma kommer dock även att bli förhållandet i fråga om pensionerna
för övriga ordinarie ämneslärare, enär dessa för lektorer och adjunkter komma att höjas
med respektive 400 och 300 kronor.

I det föregående hava vissa skäl blivit anförda, som Överstyrelsen ansett tala för
en viss höjning av rektorspensionerna utöver nu utgående belopp. Överstyrelsen anser, att
sagda skäl, vilka förnämligast grunda sig på de löneförmåner, som rektorerna åtnjuta framför
övriga ordinarie ämneslärare, gälla, även om nyssnämnda förslag angående^ allmän lönereglering
skulle komma att bifallas. Enligt Överstyrelsens mening böra alltså utöver de i
sistnämnda löneregleringsförslag angivna pensionsbelopp tillkomma de av Överstyrelsen här
ovan ifrågasatta pensionshöjningarna för rektorer vid högre läroverk och realskolor med
respektive 400 och 200 kronor. För den händelse båda de här omnämnda lönepetitionerna,
nämligen rektorernas och den allmänna lönepetitionen, skulle komma att bifallas, skulle
pensionen för rektorer vid högre läroverk komma att ökas med tillsammans 800 kronor och
sålunda komma att utgöra inalles högst 5,300 kronor och för rektorer vid real- och
samskolor ökas med tillsammans 600 kronor och sålunda inalles komma att utgöra högst
4,300 kronor.

Under ärendets behandling har den tanken blivit framkastad, att det i förevarande
punkt av den underdåniga ansökningen framställda önskemålet, att rektorspensionerna måtte
förbättras, även skulle kunna vinnas genom en ytterligare ändring av den inbördes storleken
av de i rektorernas kontanta avlöning ingående beloppen av lön och tjänstgöringspenningar.
Vidtages härutinnan den förändring, att för rektorer vid högre läroverk lönen,
som nu utgör 4,000 kronor, höjes till 4,400 kronor, och tjänstgöringsponningarna. som för
närvarande utgöra 2,000 kronor, sänkas till 1,600 kronor, sa skulle detta medföra en höjning
i pensionens belopp med 400 kronor. Med tillägg av alderstillägget 500 kronor skulle
pensionen för bemälde rektorer därigenom komma att uppgå till 4,900 kronor. lör rektorer
vid realskolor skulle genom eu motsvarande ändring lönen i lista lönegraden höjas till 3,400
kronor och tjänstgöringspenningarna sänkas till 1,600 kronor, varigenom alltså pensions -

•Ifi3

beloppet skulle höjas med 200 kronor och pensionen med inräkning av åldcrstillägget 500
kronor, utgöra 3,900 kronor.

Med avseende a sistnämnda förslag bör emellertid erinras, att det förhållande mellan
lön och tjänstgöringspenningar, som skulle inträda i följd av nyssnämnda anordning, skulle
komma att avvika från det numera vanliga, samt att beloppet av rektorernas tjänstgöringspenningar
skulle komma att i vissa fall understiga de för lektorer i vissa lönegrader i nu
gällande lönestat bestämda tjänstgöringspenningar.

Vad slutligen beträffar den ökade utgift, som skulle uppkomma för statsverket i följd

av de föreslagna förändringarna, så lärer denna kostnad för närvarande endast kunna be räknas

i fråga om den i första punkten föreslagna iörändringen. Skulle nämligen rektorernas
ålderstillägg komma att utgå efter en tjänstetid såsom rektor av 5 år i stället för de nuvarande
10 aren, sa skulle arliga kostnaden härför uppgå till en summa, som med ledning

av de nuvarande rektorernas tjänsteålder kan beräknas till 12,500 kronor.

Pa grund av vad sålunda blivit anfört, får Överstyrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Knngl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för

att rektor vid allmänt läroverk må komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 500
kronor redan efter fem års tjänstgöring som rektor;

0 a/jfy tillförordnad rektor, som tullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande
stadgade villkor och i minst 10 år innehaft rektorsförordnande, skall vara berättigad
att i pension uppbära sin lön såsom rektor oavkortad eller den högre pension, som
kan bliva bestämd;

att lärare, som i minst 15 ar innehaft förordnande som rektor, må, även om han
vid avskedstagande! icke innehar dylikt förordnande, vid uppnådd pensionsålder komma i
åtnjutande av rektorspensionen; samt

att förhöjning av de till rektorerna utgående pensionsbelopp må —- utöver de belopp,
som för närvarande äro fastställda eller kunna i sammanhang med nu senast föreslagna
allmänna reglering av lärarnas vid de allmänna läroverken löner komma att bestämmas —
beredas för rektor vid högre läroverk med 400 kronor och för rektor vid real- och samskola
med 200 kronor.

Stockholm den 14 november 1910.

Underdånigst:

B. Jn. BERGQVIST.

N. G. W. Lagerstedt. Alfred Nordfelt.

Gust. Eud. FAhr^us. Acg. Falk.

Föredragande.

O. Sellgren.

464

Bil. XXVIII: 8.

Till Konungen.

Statskon- I underdånig ansökning hava rektorerna vid rikets allmänna läroverk anhållit, att

törst an- Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande av vissa ändringar i de för rekto.
. ffdende rerna gällande avlönings- och pensionsförmåner, samt därvid bland annat hemställt, att för summelser

höjning av fastställda pensionsbelopp måtte beredas för rektor vid högre läroverk med 1,100
beträffande kronor och för rektor vid real- eller samskola med 900 kronor. Sedan överstyrelsen för
rektorernas rikets allmänna läroverk till Eders Kungl Maj:t inkommit med infordrat underdånigt utlåvid
de all- tande av (ien 14 november 1910 angående berörda ansökning, har Eders Kungl. Maj:t genom
maverkenr°'' nådig remiss av nästlidne gårdag anbefallt Statskontoret att skyndsamt avgiva underdånigt
pensions- utlåtande i detta ärende i vad angår förhöjda pensionsbelopp för rektorerna; Och far statsförmåner.
]j0nt0ret av sådan anledning, med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande:

Enligt nådiga kungörelsen angående ny löne- och pensionsreglering för lärare och
lärarinnor vid rikets allmänna läroverk den 27 augusti 1904 utgör den rektor vid sådant
läroverk tillkommande avlöning dels lön i två lönegrader och dels tjänstgöringspenningar,
varjämte stadgats, att rektor skall av vederbörande kommun åtnjuta^ fri bostad eller hyresersättning.
Hel pension för ordinarie rektor skall jämlikt lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 utgöra samma belopp som pensionsunderlaget,
vilket i sin ordning motsvarar hela lönen; Och av stadgandet i F c) av förenämnda
kungörelse, vilket stadgande enligt nådiga kungörelsen den 11 oktober 1907 angående pensionslagens
tillämplighet å vissa tjänster fortfarande äger giltighet, framgår, att även tillförordnad
rektor har såsom sådan under vissa villkor rätt till pension. Jämväl för tillförordnad
rektor skall hel pension utgöra lönen oavkortad.

Då vid fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar av rektors avlöning av statsmedel
avseende icke fästs vid förmanen av fri bostad eller hyresersättning, har därav följt,
att nämnda förmån icke har något som helst inflytande på bdoppet av rektors pension, och
att pensionen alltså kommit i ett mindre lyckligt avvägt förhållande till rektors sammanlagda
avlöningsförmåner. Av samma anledning framstår rektors pension såsom för låg i jämförelse
med pension, som tillkommer tjänsteinnehavare med avlöning ungefär motsvarande rektors
löneförmåner. Den omständigheten, att rektors förmån av fri bostad eller hyresersättning icke
bekostas av staten, torde vid det förhållande, att denna förmån dock ingår i avlöningen, vilken
även i denna del blivit genom bestämmelse vid senaste lönereglering av staten garanterad,
icke kunna anses utgöra hinder mot att hänsyn billigtvis bör tagas till densamma vid
bestämmande av pensionsbeloppet. _ o

Om Statskontoret alltså icke kan annat än medgiva det rimliga i att någon förhöjning
av rektorspeusionen äger rum, en åtgärd som Statskontoret finner vara att föroida i
läroverkens eget intresse, kan Statskontoret dock icke biträda sökandenas förslag i fråga om
höjningens belopp. Deras förslag grundar sig på eu medeltalsberåkning av bostadsförmånens
värde; och med ungefär detta medelvärde vilja sökandene hava pensionsbeloppet ökat. De

4G5

förbise emellertid, att en stor del av detta värde måste betraktas såsom ortstillägg, vilket
enligt allmänt tillämpad grundsats icke bör inverka på pensionsbeloppet, samt att av återstoden
icke allt bör hänföras till lönen. Sökandenas förslag skulle också innebära, att varje
förhöjning i detta medelvärde borde medföra högre pension. Att detta skulle leda till betänkliga
konsekvenser, synes uppenbart, överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, vilken i annat
sammanhang framlagt förslag om lönereglering för bland annat läroverkens rektorer, bär
ansett, att utöver den pensionsförhöjning, som bifall till nyssnämnda förslag skulle medföra,
eu ytterligare höjning borde beviljas till belopp av 400 kronor för rektor vid högre läroverk
och 200 kronor för rektor vid real- eller samskola. Det förefaller dock Statskontoret, som
om den av överstyrelsen sålunda förordade förhöjningen vore väl knappt tillmätt även under
antagande, att man kan räkna med en ytterligare förhöjning i sammanhang med en blivande
ny lönereglering. Då det nu gäller att bättre avpassa rektorspensionen i förhållande till för
närvarande beviljade avlöningsförmåner, vill det vid övervägande av alla på frågan inverkande
förhållanden synas Statskontoret skäligt, att pensionen för rektor vid högre läroverk höjes
med 500 kronor och för rektor vid real- och samskola med 300 kronor. Härigenom skulle
pensionen komma att utgöra för rektor vid högre läroverk högst 5,000 kronor och för rektor
vid real- och samskola högst 4,000 kronor i stället för nuvarande högsta pensionsbelopp
av 4,500 resp. 3,700 kronor.

En sådan pensionsförhöjning synes lämpligen böra åvägabringas genom bestämmande
av särskilt pensionsunrierlag för rektor; Och vill Statskontoret därför för sin del i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition föreslå Riksdagen besluta,
att pensionsunderlagct för rektor eller tillförordnad rektor vid högre allmänt läroverk skall
utgöra hela lönen, med tillägg av 500 kronor samt för rektor eller tillförordnad rektor vid
real- och samskola hela lönen med tillägg av 300 kronor. Vid bifall härtill torde, med upphävande
av bestämmelsen i F. c) av ovannämnda kungörelse den 27 augusti 1904 ävensom av ovan
omtörmälda kungörelse den 11 oktober 1907 i vad densamma avser tillförordnad rektor vid
allmänt läroverk, särskilda stadganden böra meddelas angående pensionering av rektorer och
tillförordnade rektorer vid allmänna läroverk.

Protokollsutdrag, innefattande av två ledamöter uttalad särskild mening, bifogas.

Stockholm den 10 april 1912.

Underdånigst

HANS WACHTMEISTER.

Per Södermark.
A:son Leuonhufvud.

föredragande.

K. Beckman.
Nils Spilhammar.

Gustaf Ahlm.

59—131873. Lärarelönenämtiden. 3.

466

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Statskontoret vid sammanträde
in pleno den 10 april 1912.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Greve Wachtmeister, Herr Statskommissarien Södermark, T. f.
statskommissarien Beckman, T. f. statskommissarien Spilbammar och Extra byråchefen, friherre
Leijonhuvud.

Extra byråchefen, friherre Leijonhufvud föredrog Kungl. Maj:ts nadiga remiss angående
beredande av förhöjd pension åt rektor vid allmänt läroverk; och beslöts underdånigt
utlåtande enligt registraturet.

Herr Statskommissarien Södermark och T. f. statskommissarien Spilhammar vore av
skiljaktig mening och yttrade:

Då det torde vara ovisst, när eller med vilket belopp en höjning av rektorslönen
genom ny lönereglering kan komma till stånd, vill jag för min del tillstyrka, att redan nu
kravet på en ytterligare ökning av rektorernas pension varder tillgodosett i så måtto, att
pensionsunderlaget bestämmes för rektorer vid högre allmänt läroverk till belopp av 700
kronor utöver lönen och för rektorer vid real- och samskolor till belopp av 500 kronor utöver
lönen.

Som ovan.

In Mera

G. A. Lindgren.

407

Bil. XXVIII: 0.

Till Konungen.

Vid 1909 års riksdag väckte Ilerr E. Ilerggren inom Första kammaren och Ilerr G.
Kronlund in. fl. inom Andra kammaren i lika lydande motioner förslag om att Riksdagen för
beredande av löneförbättring åt såväl ordinarie som extra och vikarierande lärare vid de allmänna
läroverken inom Norrbottens län måtte för år 1910 å extra stat anvisa ett förslagsanslag
av 15,000 kronor, varav till nämnda lärare måtte för sagda år utgå ett ortstillägg,
beräknat för var och eu till 10% av samtliga löneförmåner, ej överstigande 7,0» 0 kronor, dock att
ortstillägget i varje särskilt fall icke måtte överstiga 500 kronor eller understiga 300 kronor.

I nämnda motioner framhålles

att behovet av ortstillägg för statens tjänstemän inom Norrbottens län redan är
officiellt erkänt genom de senaste löneregleringarna,

att levnadskostnaderna i länets städer äro synnerligen höga, dels på grund av det
avlägsna läget, dels på grund av den långa, kalla och mörka vintern,

att omsättningen av lärarekrafter vid länets läroverk varit så stark, att undervisningen
högst väsentligt lidit därav, samt

att svårigheten att få vikariat och extralärareplatser besatta med formellt kompetenta
personer i des-a städer är större än i några andra.

Dessa motioner blevo i Riksdagen avslagna.

Då emellertid de i motionerna framhållna svårigheterna ytterligare ökats, samt då
statsutskottet i sitt utlåtande N:r 9 sid. 48 finner det framlagda förslaget till sina konsekvenser
vara av så vittomfattande natur, att utskottet icke på den i motionerna lämnade
utredning och kostnadsberäkning anser sig kunna tillstyrka förslaget, så får jag härmed i
underdånighet vända mig till Eders Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa närmare utredning i frågan samt föreslå Riksdagen att bevilja nötiiga medel för
beredande av ortstillägg åt berörda lärare.

Såsom bidrag till dylik utredning får jag i underdånighet anföra följande.

Det viktigaste skälet till en framställning om ortstillägg åt lärarna vid härvarande
läroverk är, att det under nuvarande förhållanden visat sig nästan omöjligt att uppehålla
undervisningen vid läroverket på ett tillfredsställande sätt. Jag ber att litet närmare få
belysa detta påstående.^ Under de tre senaste åren ha 5 lektorstjänster blivit lediga vid
läroverket i Luleå. Då lektorsbefattningarna i matematik och fysik samt i franska och
engelska första gången anslogos lediga i maj månad 1906, var det ingen sökande till någondera
tjänsten. Då de för andra gången anslogos lediga, var det en sökande till platsen i
matematik och fysik samt två sökande till platsen i franska och engelska. Emellertid kom
den, som utnämdes till lektor i franska och engelska, aldrig att tjänstgöra vid läroverket, i
det att han först under en och en halv termin åtnjöt tjänstledighet och sedan sökte och
erhöll rektorstjänsten^ vid en statens samskola. Då platsen ånyo därigenom blev ledig, var
det två ^ sökande. Då lektorstjänsten i kristendom och filosofi i början av innevarande år
första gången anslogs ledig, var det ingen sökande, andra gången endast en sökande, vilken
emellertid av läroverksöverstyrelsen förklarats ej böra komma i åtanke vid tjänstens besättande.
Till den för närvarande lediga lektorstjänsten i latin och modersmålet var det tre sökande,
under det att en lektorstjänst i Växjö i samma ämne för några månader sedan hade ej
mindre än fjorton sökande. Den lediga adjunktstjänsten i matematik och fysik har detta år

Rektorsämbetet
vid
högre allmänna
läroverket
i
Luleå den
HO oktober
19l)9 angående
ortstillägg
för
lärare vid
de allmänna
läroverken
inom Norrbottens
län.

468

varit anslagen ledig tre gånger utan att någon sökande anmält sig. Under innevarande år
ha två adjunkter erhållit transport härifrån.

Dä nu såväl lektorn i matematik och fysik som adjunkten i matematik och biologi
söka transport till andra läroverk och under läsåret med all sannolikhet erhålla dylik transport,
så står läroverket inför den eventualiteten att nästa läsår bliva utan annan ordinarie lärare
med undervisningsskyldighet i matematik och fysik än rektor, under det att antalet undervisningstim
mar vid läroverket för dessa ämnen uppgår till 103 i veckan.

Under de tre senaste läsåren ha inalles tolo olika extra och vikarierande ämneslärare
tjänstgjort vid läroverket. Av dessa hade endast fyra genomgått stadgad provårskurs.

Under innevarande termin tjänstgöra här sex extra och vikarierande läiare av vilka ingen
genomgått provårskurs, varjämte tre av läroverkets övriga lärare uppehålla en ledig adjunktstjänst,
till vilken ingen vikarie kunnat erhållas. Likväl utbetalar Lulea stad 10^ av arvodet i
hyresbidrag åt extra och vikarierande lärare. Beslutet härom gäller åren 1908—1910, och
det torde vara föga förhoppning om att det kommer att förnyas.

Det ligger i öppen dag, att ett sådant flitigt ombyte av lärare måste inverka synnerligen
menligt på undervisningen och lärjungarnas uppfostran vid läroverket. Då härtill
kommer, att flertalet av de extra och vikarierande lärarna aldrig förut sysslat med undervisning
och vid sin ankomst till läroverket icke ens tagit del av läroverksstadgan och^timplanerna,
så är det helt naturligt, att läroverkets lärjungar måste bli v a lidande härav. Så t. ex. hade
de lärjungar, som avlade mogenhetsexamen vårterminen 1908 på grund av omständigheternas
makt under de tre senaste åren haft ej mindre än fyra olika lärare i franska språket. Av
dessa voro två helt unga filosofie kandidater, av vilka den ene icke genomgått provärskurs.
Det torde också på grund härav vara förklarligt, att elva lärjungar under de tva senaste aren
blivit underkända i mogenhetsexamen bland annat på grund av svaga insikter i franska. Ett
liknande förhållande kommer tydligen att äga rum med de lärjungar vid läroverket, som skola
avlägga studentexamen våren 1911 beträffande ämnena matematik och fysik. Då dessa lärjungar
voro i första ringen, undervisades de av en extra lärare i nämnda ämnen. Följande
år lämnade läraren ifråga läroverket, och undervisningen övertogs av en ordinarie adjunkt,
i avsikt att han skulle följa avdelningen till studentexamen. Denne adjunkt erhöll vid slutet
av förra terminen transport till annat läroverk, och under innevarande läsår bestrides undervisningen
i tredje ringen av ordinarie lektorn, som emellertid med all sannolikhet kommer att
lämna läroverket vid slutet av detta läsår.

Varpå beror det då, att läroverket här har så svårt att anskaffa och behålla kompetenta
lärare? En viktig orsak härtill är nog de dyra levnadsomkostnaderna, särskilt för
lärare med familj. Men mer än dessa bidrager den omständigheten, att personer från mellersta
och södra Sverige ha svårt att leva sig in i förhållandena här uppe. De vilja därför
ogärna stanna här någon längre tid, och under sin tjänstgöring här önska de under mellanterminerna
besöka sin hembygd eller företaga rekreations- och studieresor till sydligare delar
av riket eller till utlandet. De dyrbara och besvärliga resorna lägga dock ofta hinder härför.
Norrbottningarna åter visa inga tendenser att själva rekrytera lärareplatserna här. Vid läroverket
tjänstgör för närvarande ingen norrbottning och bland ämneslärarna endast tva, som
äro födda i Norrland. På andra banor åter — t. ex. inoin skogsstaten, järnvägen och
posten — har det länge varit och är det fortfarande överflöd pa aspiranter här frän länet,
men så har också Riksdagen vid de senaste årens löneregleringar tillerkänt deras tjänstemän
särskilda förmåner för tjänstgöring inom Norrbottens och några andra därmed jämställda län.

Då statsutskottet i sitt yttrande över Herrar Berggrens m. fl. motioner talar om att
förslaget till sina konsekvenser är av vittomfattande natur, åsyftas därmed tydligen, att andra
statens tjänstemän inom Norrbottens län eller lärare vid statens läroverk pa andra orter

469

skulle komma att framställa anspråk på särskilt ortstil lägg. Vad först övriga av staten
avlönade tjänstemän inom Norrbottens län beträffar, så ba genom de sista årens löneregleringar
tjänstemän inom Norrbottens län tillhörande landsstaten, poststaten, telegrafstaten, järnvägsstaten
lantmäteristaten och skogsstaten tillerkänts särskilda ortstillägg. (Utom ortstillägg
åtnjuta järnvägens tjänstemän förmånen av fria resor inom hela riket för sig och sina familjer
samt fri frakt av matvaror jämte fri läkarvård.) Tjänstemän, tillhörande provinsialläkarestaten,
fångvården, domkapitlen, bergsstaten, tullstaten och veterinärstaten, avlönas antingen olika på
olika orter eller åtnjuta inkomster av sportler i större omfattning, vadan med all sannolikhet
det nordliga läget m. m. vid bestämmandet av deras löner tagits med i beräkningen. Av
övriga statstjänstemän inom länet torde det endast vara militärer och lärare, som i avlöningsförmåner
äro jämställda med övriga utom Stockholm och Göteborg boende gelikar. Vid
årets Riksdag var också frågan om avlöningstillägg åt pesonalen vid Bodens trupper före och
rönte åtminstone inom Statsutskottets majoritet gillande. Emellertid avslogs frågan i Riksdagen.
Det torde dock ej dröja länge, innan framställning i berörde avseende ånyo kommer
att göra3. Härtill kommer, att flertalet av officerarna och underofficerarna i Boden dels åtnjuta
fri bostad med avdrag endast av inkvarterings- och servisbidraget (så t. ex. har en
kapten en våning pa fem å sex rum för 400 kronor), dels åtnjuta förmånen av att på både
statens och enskilda järnvägar få resa efter 1,6 öre per kilometer från hemorten till tjänstgöringsorten
och åter.

Vad åter beträffar jämförelsen mellan lärarna vid de allmänna läroverken inom Norrbottens
län och vid andra läroverk, så har som bekant lärarna i Stockholm och Göteborg
ganska avsevärda hyresbidrag. Dessa utbetalas visserligen av respektive kommuner, men åt
lärarna vid högre Lärarinneseminariet i Stockholm utbetalar staten motsvarande hyresbidrag.
Likaså åtnjuta e. o. adjunkter vid folkskoleseminariet i Luleå från och med innevarande läsår i
enlighet med 1909 ars riksdags beslut arvode efter 2.G00 kronor för läsår, under det att
motsvarande lärare i södra och mellersta Sverige haft endast 1,800 å 2,000 kronor för läsår.
Härav framgår det, att Riksdagen redan slagit in på den vägen att bevilja vissa med de
allmänna läroverken jämställda lärare vissa förmåner. Det är nog troligt, att om lärarna i
Norrbotten finge ortstillägg. så skulle även från lärarna i eu del andra städer anspråk på
dylikt komma att framställas. Dessa anspråk finge väl i vanlig ordning prövas, men dock
torde var och en vara villig att erkänna, att lärarna inom Norrbottens län i främsta rummet
äro i behov av dylikt tillägg.

Vad jag här anfört avser i främsta rummet högre allmänna läroverket i Luleå men
torde äga sin tillämpning även å statens samskolor i Haparanda och Piteå samt det nyinrättade
folkskoleseminariet i Luleå.

På grund av vad jag här anfört angående svårigheten, ja rent av omöjligheten, att
skaffa kompetenta lärare till härvarande läroverk samt vid jämförelsen med löneförmåner m. m.
för andra tjänstemän inom länet, torde det vara tydligt, att något måste göras för att locka
sökande till lärareplatserna här uppe och för att få lärarna här att stanna någon längre tid.
Att det maste ske genom något slags lönetillägg i en eller annan form torde vara tydligt.

Vid de senaste årens beslut angående ortstillägg har detta i några fall beiäknats i
viss procent av lönen (vid järnvägen, posten, telegrafen, se Bil.), i andra fall med ett bestämt
belopp för varje tjänst (inom landsstaten, landtmäterikåren, skogsstaten, se Bil.). Med hänsyn
till Statsutskottets yttrande angående förslaget om lönetillägg åt personalen i Boden synes
det, som förslag om ett fast lönetillägg skulle ha större utsikter att vinna Riksdagens bifall.

Vad beträffar frågan om ortstilläggets storlek för lärare vid de allmänna läroverken
inom Norrbottens län, så far man ej sätta detta alltför lågt, om det skall ha åsyftad verkan
att tillföra nämnda läroverk goda lärarekrafter. Men å andra sidan måste man också taga

470

hänsjui till kostnaderna för statsverket och storleken av de ortstillägg. som tilldelats andra
tjänstemän. Då det i främsta rummet avses dels att locka sökande till lärareplatserna här
uppe, dels att förmå de yngre lärarna att stanna kvar här någon längre tid, så torde lämpligen
ortstillägget bestämmas lika för alla manliga ämneslärare. Däremot torde det kunna
sättas nå-ot lägre för lärare i övniugsämnen, vilka i allmänhet ej ha full tjänstgöring vid
respektive läroverk eller ock särskild ersättning därför, samt för samskolornas lärarinnor, vilka
i regel ej äro familjeförsörjare samt dessutom ha mindre dyrbar utbildning.

I betraktande av ovan nämnda omständigheter torde ett ortstillägg av 300 kronor för
år för manlig ämneslärare och 150 kronor för år för övriga lärare och lärarinnor kuuna anses
skäligt. Ortstillägget bör anses tillhöra lönen, i likhet med vad som är fallet för andra tjänstemän.

Den årliga kostnaden härför skulle uppgå till:

för högre allmänna läroverket i Luleå

18 ämneslärare (1 rektor 6 lektorer, 10 adjunkter och en extralärare) å 300

kronor . ............................Kr. 5,400:

3 övningslärare ä 150 kronor....................* 450:

för samskolan i Piteå

4 ämneslärare (1 rektor, 3 adjunkter) å 300 kronor

3 ämneslärarinnor ä 150 kronor........

3 övningslärare å 150 kronor.........

Summa Kronor 5,850: —

.....Kr. 1,200: —

.....> 450: —

.....» 450: —

för samskolan i Haparanda
4 ämneslärare (1 rektor 3 adjunkter) ä 300 kronor

3 ämneslärarinnor å 150 kronor........

3 övningslärare å 150 kronor.........

Summa kronor 2,100:—

.....Kr.	1,200:-
. . . . »	450: -
	450: -
Summa kronor	2,100: -

Då dessutom ortstillägg skulle tillkomma vikarie för lärare eller lärarinna, som är
tjänstledig på grund av sjukdom, torde det årliga anslaget behöva ökas med förslagsvis 600 kronor.

Då lärarpersonalen vid folkskoleseminariet i Luleå kommer pa ordinarie stat, torde
årliga kostnaden för motsvarande ortstillägg därstädes komma att belöpa sig till 1,950 kronor.

Med anledning av vad sålunda anfört, får jag i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att Riksdagen för beredande av ortstillägg åt såväl ordinarie
som extra och vikarierande lärare och lärarinnor vid allmänna läroverken
inom Norrbottens län måtte å extra stat för år 1911 anvisa
ett förslagsanslag av 10,650 kronor, varav till ämneslärare vid nämnda
läroverk må utgå ett ortstillägg å 300 kronor åt vardera samt till ämneslärarinnor
och övningslärare vid samma läroverk ett ortstillägg å 150
kronor åt vardera.

Luleå i rektorsämbetet den 20 oktober 1909.

Underdånigst.
HARALD WALLIN.

47 L

Bilaga.

»Ortstillägg» åt statens tjänstemän.

	Landsstaten (1908 års riksdag).
Landssekreterare] Landskamrerare J	Stockholm Luleå, Umeå, Östersund \| ........ 600 kr. 300 kr.
Länsnotarie \| Länsbokhållare)
Landskanslist 1 Landskontorist)	......... 200 » 100 >
Kronofogde* ] Häradsskrivare> Länsman	.........— 200 »
	Lantmätare (1908 års riksdag).
l:e lantmätare .	Stockholm. Lu’e\ Umeå, Östersund, Malmo, (jotenorg. ......... 400 kr. 200 kr.
	Skogstaten (1908 års riksdag).

överjägmästarna i de 4 nordligaste distrikten (Norrbottens län, Västerbottens län och
Jämtlands län) åtnjuta 400 kronor högre tjänstgöringspenningar än övriga överjägmästare.
Jägmästarna i de nordliga reviren ha högre tjänstgöringspenningar än övriga (högst 2,800
kronor, lägst 2,000 kronor).

Telegrafstaten (1907 års riksdag).

Enligt § 17 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket äga assistent,
telegrafist etc, stationerad å ort, där de allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga, upp -

* Dessa tjänstemän åtnjuta sportler.

472

bära tilläggsarvode med 10 eller 15 % av dem tillkommande avlöning (här i Luleå 10 %).

Anm. Kommissarierna äro provisionsberättigade tjänstemän.

Poststaten (1909 års riksdag).

Tjänstemän av högre grad (postmästare av klasserna 3 och 4, kontrollörer, förste
postexpeditörer etc.) uppbära ortstillägg med 15 eller 10 % av (lönen) den fasta avlöningen,
dock högst 450, respektive 300 kronor till manlig tjänsteman och högst 225, respektive 150
kronor till kvinnlig tjänsteman.

Järnvägsstaten (1907 års riksdag).

Tjänstemän vid distrikten, vilka ej åtnjuta fri bostad, äga uppbära ersättning för
bostad och bränsle med 20, 25, 30, 35 eller 40 / av arvodet, allt efter den ort, där vederbörande
är placerad.

40 % uppbära bland andra tjänstemän i Stockholm och Kiruna,

35 °/0 » > > » d Göteborg, Norrköping, Malmö och Luleå,

30 % » » > » > Sundsvall och Östersund,

25 % » » » » » Umeå och Hudiksvall.

Dessutom utgår kallortstillägg för samtliga tjänstemän från Jörn—Polcirkeln och
Boden—Luleå etc. med 10 kronor i månaden, varjämte järnvägens tjänstemän ha fria resor
å statens järnvägar för sig och sina familjer samt fri frakt för matvaror.

473

Bil. XXVIII: 10.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 28 sistlidne oktober har Eders Kungl. Maj:t befallt Eders Kungl. Maj:ts
Kungl. Maj:ts Befallningshavande att skyndsamt avgiva underdånigt utlåtande över en från T!/nde”i"
rektorsämbetet vid högre allmänna läroverket i Luleå inkommen underdånig framställning Norrbottens
angående ortstillägg åt lärare och lärarinnor vid allmänna läroverken inom Norrbottens län. iän angående
Sedan Landshövdinge-Ämbetet med anledning härav infordrat yttranden i ärendet från ortstillägg

rektorerna vid statens samskolor i Piteå och Haparanda, —--får Landshövdinge-Ämbetet,^ 1*nmänn

med återsändande av nådiga remissakten, underdånigst anföra följande. läroverken:

I den underdåniga framställningen har påvisats och såsom den viktigaste motiveringen inom Norrför
densamma betonats, att stora svårigheter föreligga i fråga om anskaffande och bibehållande bottens län.
av kompetenta lärare vid högre allmänna läroverket i Luleå, ävensom att genom de täta
ombytena av lärare ytterst betänkliga rubbningar uppstått i fråga om själva undervisningens
i en del ämnen bedrivande vid samma läroverk. Liknande förhållanden synas även råda vid
samskolan i Piteå, så vitt de från rektor därstädes inkomna uppgifter ge vid handen. Förhållandena
vid samskolan i Haparanda uti berörda hänseende hava hittills, såsom framgår
av vederbörande rektors yttrande, ställt sig något gynnsammare, men synes detta endast bero
på omständigheter av mera tillfällig art.

Ehuru givetvis berörda missförhållanden röna inverkan av den brist på kompetenta
lärare inom vissa ämnesgrupper, som för närvarande råder, och som väl torde få anses vara
av övergående natur, synes det dock icke kunna bortresoneras, att härvidlag föreligga en mer
än tillfällig svårighet. Fastmer synes i berörda avseende finnas en fara för undervisningen
— eu fara som må hända med starkt ökad tillgång på kompetenta lärarekrafter och inskränkning
i rätten för lärarna att erhålla transport, kan efter några års förlopp synas i huvudsak
övervunnen, men som likväl allt framgent torde återkomma så snart det inom en eller annan
ämnesgrupp uppstår brist på lärare. Ty den egentliga orsaken till berörda vid de allmänna
läroverken inom Norrbottens län framträdande svårigheter är påtagligen, såsom även i den
underdåniga framställningen berörts, detta läns nordliga och avlägsna läge i förhållande till
landets mellersta och sydliga delar, från vilka elementarlärarkåren i huvudsak rekryteras.

Då de avlöningar, som tillkomma lärarna vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län,
ej äro större än avlöningarna för motsvarande tjänster inom landets övriga delar, ligger det
dock i sakens natur, att jämförelsevis få sökande anmäla sig till lärartjänsterna och vikariaten
vid läroverken inom detta län, ja att det i fråga om ämnesgrupper där särskild lärarebrist
råder, ofta är alldeles omöjligt att till läroverken i Norrbotten erhålla kompetenta krafter.

•Det enda tänkbara botemedlet emot ifrågavarande i den underdåniga framställningen
omordade svårighet och de missförhållanden, vilka framträda såsom konsekvenser därav skulle
givetvis ligga däri, att läraretjänsterna vid läroverken inom länet gjordes mera eftersträvansvärda
än vad för närvarande kan vara fallet, och i berörda hänseende lärer det väl ej givas
60—131873. Lörarelönenämnden. 3.

474

någon annan praktisk utväg fin att, såsom även i den underdåniga framställningen hemställes,
höja avlöningen något.

I den underdåniga framställningen föreslås ett ortstillägg av 300 kronor per år för
manlig fimneslärare och 150 kronor per år för övriga lärare och lärarinnor vid nu ifrågavarande
läroverk, samt att ortstillägget borde anses tillhöra lönen.

Vad nu beträffar detta förslag, synes det visserligen Landshövdinge-Ämbetet obestridligt,
att dess genomförande skulle innebära en synnerligen väl behövlig förbättring i vederbörande
lärares avlöningar — en löneförbättring, som för övrigt i princip endast vore eu enkel gärd
av rättvisa, sedan behovet av ortstillägg åt statens tjänstemän inom Norbottens län blivit
officiellt erkänt genom de senaste årens löneregleringar. Ur denna synpunkt sett bör även
den nu föreslagna avlöningsförbättringen vara fullt motiverad.

Då emellertid såsom huvudsakligt skäl för det nu ifrågavarande underdåniga förslaget
om ortstillägg framhållits en helt annan synpunkt, nämligen det här ovan refererade i och
för sig oerhört viktiga önskemålet att söka råda bot på svårigheten att till läroverken inom
länet erhålla kompetenta lärarekrafter, anser sig Landshövdinge-Ämbetet böra uttala sin uppfattning
av frågan även i berörda del. I sådant hänseende hyser Landshövdinge-Ämbetet
ingen förhoppning om att ett genomförande av den löneförbättring, till de belopp, som i den
underdåniga framställningen begärts, skall i avsevärd mån avhjälpa den i samma framställning
omordade lärarebrist med ty åtföljande stora olägenheter.

För den händelse det för vinnande av nämnda syfte gällde endast att utjämna den
olikhet, som följer av den differens i de egentliga levnadsomkostnaderna, inklusive skatter,
som förefiunes emellan lärare bosatta i städerna inom Norrbottens län, särskilt Luleå, å ena
sidan, samt lärare bosatta i flertalet övriga städer inom riket, å andra sidan, torde de föreslagna
beloppen visserligen vara något så när tillfylies. Men då, såsom ovan berörts och
även i den underdåniga framställningen angivits, svårigheten att anskaffa och bibehålla kompetenta
lärare vid de allmänna läroverken inom länet ligger djupare än att hänföra sig blott
till en differens i själva levnadsomkostnaderna i vanlig mening, synes det Landshövdinge-Ämbetet
givet, att, om med ortstilläggen skulle kunna uppnås den inverkan på lärarekårens rekrytering
och vidmakthållande, som i den underdåniga framställningen åsyftas, ortstilläggens belopp måste
göras avsevärt högre än som föreslagits. I)å förhållandet är, att den lärarekår, varom nu
är fråga, nästan uteslutande rekryt eras från bygder långt i söder, varest Norbotten ännu
merendels torde betraktas såsom hart när en förvisningsort, och då eu dylik djupt inrotad
fördom, där dén finnes hos personer, som bosätta sig här uppe, sällan övervinnes under de
första årens vistelse i Norrbotten, är det givet, att härvidlag föreligger ett psykologiskt moment,
som ingalunda är av underordnad betydelse. Då nu — även som en följd härav
— lärarna ha ett stort behov att under sina långa ferier resa söderut för att besöka vänner
och anhöriga eller vid rekreationsorter sköta sin hälsa, är det givet, att en särskilt stor
kostnad uppstår, i all synnerhet för lärare, som hava familj, på grund av de långa avstånden
härifrån till landets centra och omvänt. De flesta lärare vid allmänna läroverket i Luleå
göra i regel resor söderut varje sommar, och det gives där till och med lärarefarniljer, som
även pläga resa söderut under julferierna. Då biljettpriset, inklusive sovplats, i 2:a klass
järnvägsvagn pr snälltåg enkel tur Luleå—Stockholm är 37 kronor 15 öre. är det påtagligt,
att till exempel en i Luleå bosatt lärare, som med hustru och två barn en gång om året
besöker södra Sverige, har att vidkännas över 200 kronor mer i resekostnader, än i fall han
vore bosatt i mellersta Sverige. Nu är det ju visserligen sant, att dylika resor ofta, ur viss
synpunkt sett, kunde betraktas såsom en dyrbar lyx i förhållande till en fattig lärarefamiljs
ekonomiska resurser, och att i allt fall mången lärare får avstå från dylika omkostnader.
Men där detta senare är fallet, kvarstår gärna eu ökad känsla av vantrevnad och obenägenhet

475

att stanna kvar längre än nödvändigt här i höga norden. Det vill för övrigt synas, att de
tillfällen, som givas för lärarna att använda sina ferier, särskilt om somrarna, till vistelse
söderut, hos mången av dem väsentligen utjämnar känslan av vantrevnad i Norrbotten. Utan
tvivel äro också dylika resor ett djupt känt livsbehov hos många, ett behov, vars förkvävande
i förtid för visso skulle verka förslöande. Under sådana förhållanden finner LandshövdingeÄmbetet
det vara riktigt att vid genomförande av en lönereglering för läroverkslärarna taga
hänsyn jämväl till deras behov av resor under ferierna och den väsentligen ökade resekostnad,
som är en given följd av detta läns avlägsna läge.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och vad i övrigt i ärendet föreligger, hyser
Landshövdinge-Ämbetet den uppfattningen, att, därest någon avsevärd lättnad i fråga om
anskaffande och bibehållande av kompetenta ämncslärare vid de allmänna läroverken inom
Norrbottens län skall vinnas, böra de ortstillägg, som beredas de manliga ämneslärarna, ej
sättas lägre än 500 kronor, vilket belopp för dessa lärare skulle motsvara en extra lönegrad.

Då Landshövdinge-Ämbetet emellertid ej finner det påkallat att gå utöver det föreliggande
underdåniga förslaget och föreslå högre avlöning än den lärarna själva begärt, vill
Landshövdinge-Ämbetet, med den motivering, Landshövdinge-Ämbetet redan anfört, underdånigst
tillstyrka ett ortstillägg åt lärarna vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län till de
i den underdåniga framställningen äskade belopp.

I ett avseende kan Landshövdinge-Ämbetet dock icke biträda den föreliggande underdåniga
framställningen. Däri har hemställts, att ortstillägget skulle tillhöra lönen och att
förty åt vikarier skulle utgå extra ortstillägg. Landshövdinge-Ämbetet finner för sin del det
vara olämpligt, att ortstillägget hänfördes till lönen. Eu följd därav bleve då till exempel,
att lärare, vilka på grund av ständiga sjukbetyg eller av annan anledning åtnjöte ledighet
och därunder bodde i sydligare trakter av landet — ett förhållande, som ej är så sällsynt
med hänsyn till härvarande lärarekår — skulle komma att tämligen oförtjäut erhålla ortstillägg,
under det att statsverket finge betala ett extra ortstillägg för samma tjänst åt vikarien.
Under sådana förhållanden synes ortstillägg, där dylikt komme till stånd, böra hänföras till
tjänstgöri ngspenningarna.

Givetvis skulle, såsom även i den underdåniga framställningen berörts, beviljande av
ortstillägg åt elementarlärarna inom Norrbottens län komma att framkalla liknande anspråk
från åtskilliga andra tjänstemän såväl inom detta län som å en del andra orter; och sannolikt
är ju även, att konsekvensen krävde, att dessa anspråk i en hel del fall ej kunde underkännas.

Denna synpunkt må ju helst i en period av ekonomisk depression förtjäna att beaktas,
ehuruväl den ej torde få vara ensam avgörande vid behandlingen av en fråga, där det gäller
en skälig och rättvis avvägning av löneförhållanden.

I allt fall saknar Landshövdinue-Ämbetet för sin del förutsättningar att kunna bedöma
förenämnda konsekvensers hela räckvidd, och torde det för övrigt ej ens anses påkallat, att
Landshövdinge-Ämbetet nu närmare ingår på dessa konsekvenser, så vitt de skulle beröra vissa
grupper av tjänstemän inom detta län.

Landskontoret i Luleå den 15 november 1909.

Underdånigst.

Landshövdingeämbetet:

S. A. LILJA

C. SVEN NILSSON.

476

Bil. XXVIII: 11.

Till Konungen.

Läroverksäverstyrelsen

den 11 januari
1910 angående
ortstillägg
för
lärare vid de
allmänna
läroverken
inom Norrbottens
län.

I anledning av härlios återgående nådiga remiss får Överstyrelsen för rikets allmänna
läroverk i underdånighet anföra följande.

I sitt utlåtande (N:o 9, punkt 28) vid 1909 års riksdag över motioner angående ortstillägg
åt lärarna vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län — högre allmänna läroverket
i Luleå samt samskolorna i Piteå och Haparanda — har Statsuskottet anfört bland annat,
att utskottet funne det framlagda förslaget om beredande av ortstillägg åt en viss grupp av
lärare vid de allmänna läroverken vara till sina konsekvenser av så vitt omfattande natur, att
utskottet icke på den i motionerna lämnade utredning och kostnadsberäkning ansåge sig kunna
tillstyrka Riksdagen att fatta beslut i den av motionärerna angivna riktning.

Då nu frågan, efter att hava fallit vid nämnda riksdag, åter tages upp i förevarande
framställning, har Överstyrelsen ansett angeläget att, så långt tiden medgivit, åstadkomma den
av Statsutskottet önskade utredningen. I detta syfte har Överstyrelsen dels upprättat tabeller
över antal lediga tjänster utan sökande vid de allmänna läroverken under åren 1907—1909
(tabell C, sid. 25), över antal sökande till ledigförklarade tjänster under samma tid (tabell
D, sid. 28) över antal extra ordinarie lärare utan fullständig kompetens under höstterminen
1909 (tabell E, sid. 31), och över antalet transportsökande lärare från de olika läroverken
under åren 1907—1909 (tabell F, sid. 34), dels ock låtit genom sakkunnig person utarbeta
ett sammandrag av de allmänna levnadsomkostnaderna inom olika län, grundat på vissa inom
Kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik verkställda undersökningar, vilka tabeller och
sammandrag biläggas Överstyrelsens underdåniga utlåtande.

Av nämnda tabeller framgår med all önskvärd tydlighet, att Norrbottens län äger
mindre förutsättningar än någon annan landsdel att draga till sig behövliga lärarekrafter Så
utvisar tabell C, att vid intet högre allmänt läroverk utom Luleå lektorat två gånger blivit
utan kompetent sökande, och att det i Haparanda visat sig svårare än å någon annan ort
att få samskolelärarinnetjänster och övningslärarebefattningar besatta.

Tabell D talar ett lika tydligt språk. I fråga om ämnesläraretjänster vid högre allmänna
läroverk finnes ingen stad, som i så ringa grad som Luleå visat sig äga förmåga att
draga till sig sökande, och bland orter med samskola förete Piteå de ogynnsammaste siffrorna
i fråga om adjunktstjänster och Haparanda i fråga om ämneslärarinnetjänster.

Av tabell E framgår, att vid intet läroverk under höstterminen 1909 varit anställda
ett högre antal extra ordinarie lärare utan fullständig kompetens än i Luleå, om ock högre
allmänna läroverket i Hälsingborg i detta avseende är i viss mån ännu sämre ställt. Beträffande
sistnämnda läroverk förtjänar emellertid påpekas, att frågan om där behövligt antal extralärare
på grund av ärendets sammanhang med frågau om stadens byggnadsskyldighet måste

477

avgöras så sent, att de allra flesta fullt kompetenta extra ordinarie lärare tör höstterminen
1909 redan vunnit anställning vid andra läroverk.

Tabell F visar slutligen, att antalet från Luleå transportsökande lektorer varit större
än vid något annat läroverk. I fråga om adjunkter förete visserligen eu del andra läroverk
högre silrör, men om alla utom Härnösand gäller, att de äga derå adjunkter på stat än läroverket
i Luleå.

Av tabellerna framgår även, att Norrland i allmänhet, och särskilt övre delen därav,
i förevarande avseende har en mycket ogynnsam ställning i jämförelse med andra landsdelar,
ehuruväl ett snarliknande förhållande kan iakttagas även å orter belägna i andra utkanter av riket,
till exempel Strömstad och Arvika, samt å några enstaka orter i övrigt, där särskilda förhållanden,
som otta äro av mer eller mindre tillfällig art, göra lärartjänsterna mindre tilldragande.

lieträffande anledningarna till ovan skildrade missförhållanden anser Överstyrelsen dem
huvudsakligast ligga dels i de allmänna, under ärendets föregående behandling utförligt framlagda
olägenheter, som åtfölja vistelse å en avlägset och avsides belägen ort, i avsevärd grad
skärpta genom vissa med läraryrket sammanhängande särskilda omständigheter, dels ock i
levnadsomkostnadernas dyrhet i Norrbottens län.

Lärarens kall är nämligen av den art, att han, för att icke bliva efter sin tid, fortfarande
miste utbilda sig i de ämnen ban representerar eller åtminstone hålla sig i kontakt
med dessas utveckling icke minst beträffande den rent vetenskapliga delen därav. Härför
fordras emellertid tillgång till litteratur och andra hjälpmedel, som företrädesvis finnas i större
kulturcentra, såsom universitets-, högskole- och en del stiftsstäder ävensom större städer i
allmänhet, som i dessa avseenden vanligen äro bättre utrustade. Saknaden härav på övriga
orter, särskilt i fråga om sådana, som ligga på större avstånd från nämnda städer, bidrager
utan tvivel till att göra lärartjänster därstädes mindre eftersökta.

Väl må det vara sant, att nämnda behov av fortsatt utbildning förefinnes för utövare
av varje yrke, som kräver en högre teoretisk förberedelse, men — frånsett universitets- och
högskolelärare samt läkare — knappast för någon i lika hög grad som för läroverksläraren,
vilken i allmännhet i fråga om sitt huvudämne intager en mer eller mindre ledande ställning
å den ort, där han är satt att verka.

Beträffande åter dyrheten i Norrbottens län framgår av ovannämnda sammandrag, att
levnadsomkostnaderna i sagda län äro högre än i varje annat län och endast överträffas av
motsvarande kostnader i Stockholms stad.

Det torde böra framhållas, att, såsom framgått av detaljuppgifterna till nämnda sammandrag,
Luleå hör till de allra dyraste orterna i Norrbottens län, under det att Piteå och
Haparanda i detta avseende intaga en mellanställning men likväl förete högre levnadsomkostnader
än flertalet av de för ändamålet undersökta orterna i riket.

Såsom en sammanfattning av det nu anförda anser sig Överstyrelsen i fråga om anledningarna
till lärarbristen i Norrbotten kunna göra det uttalandet, att särskilt det långa avståndet
från orter med rikare vetenskaplig och allmän kulturell utveckling avhåller lärare
från att söka därstädes ledigförklarade befattningar, och att de där rådande dyra levnadsomkostnaderna
verka ytterligare avskräckande i samma avseende.

Uppenbart är ock, att dessa omständigheter, särskilt vad lektorerna beträffar, bidraga
till vid läroverk i Norrbottens län redan anställda lärares önskan att så snart sig göra låter
bliva förflyttade till andra läroverk.

Det ligger i öppen dag, att denna svårighet att erhålla lärare jämte de i sammanhang
därmed stående täta ombytena av lärarkrafter är i hög grad menlig för ungdomens undervisning
och fostran. En förändring härutinnan är så mycket önskvärdare, som städerna i fråga,
särskilt med hänsyn till de dryga bördor som numera åligga kommunerna i allmänhet i fråga

478

om byggnad och underhåll av läroverkshus m. m, ha berättigade krav på att få undervisningen
vid därstädes befintliga läroverk lika väl tillgodosedd som å övriga orter, liksom det också är
tillbörligt att undervisningen vid dessa läroverk fullt motsvarar de kostnader, statsverket i
varje fall måste på dem offra.

Också är det Överstyrelsens mening, att de påpekade missförhållandena nu gått därhän,
att åtgärder äro av nöden för deras avhjälpande, och anser sig Överstyrelsen därför böra
understödja den gjorda underdåniga framställningen om någon avlöningsförhöjning åt lärarna vid
läroverken i Norrbottens län.

Väl är det sant, att en ekonomisk förmån icke kan undanröja de olägenheter i fråga
om lärarnas behov av fortsatt utbildning m. m, varom ovan talats, men den kan dock inverka
gynnsamt även i detta avseende och är i varje fall ägnad att göra lärartjänsterna mera tilldragande.

Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd, särskilt med hänsyn till
de följder den senare skulle kunna få med avseende på andra orter, är fullt välbetänkt, samt
huruvida icke en beträffande läroverkslärarnas avlöning alldeles ny, oprövad princip härigenom
får ett allt för hastigt insteg. Om skälen till avlöningsförhöjningen enbart vore att söka i
de dyra levnadsomkostnaderna och den därmed sammmanhängande jämförelse med en del andra
ämbets- och tjänstemän, som åtnjuta ortstillägg. skulle Överstyrelsen också känna sig tveksam
både i det ena och det andra avseendet. Men då, såsom ovan påpekats, här förefinnas långt
mera djupliggande orsaker, som icke ha full motsvarighet vare sig i fråga om andra tjänstemän
eller i fråga om andra delar av landet, och då en beklaglig lärarbrist är i Norrbottens
län påvisad, som i varje fall kräver ett botemedel, har Överstyrelsen ansett sig böra uppge
sin tvekan i ovanberörda hänseenden.

Överstyrelsen anser nämligen, att föreliggande fråga företrädesvis bör bedömas från
synpunkten av nämnda lärarbrist, vilken särskilt gör sig gällande i fråga om de matematisk-naturvetenskapliga
ämnena, och Överstyrelsen betraktar den avlöningsförhöjning, som eventuellt
kommer att beredas lärarna vid de i sagda avseende ofördelaktigast ställda läroverken,
såsom eu av tidsförhållandena framkallad tillfällig nödfallsutväg och icke såsom ett frångående
av hittills följda principer i fråga om lönereglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken
med betänkliga konsekvenser för framtiden.

Måhända kunde det ifrågasättas, att kommunerna själva borde, genom att bereda
lärarna särskilda förmåner i en eller annan form, göra befattningarna mera eftersökta, men
med hänsyn till ovannämnda kostnader, som redan åligga städerna i och för läroverken, och
den i övre Norrland rådande dyrtiden i övrigt, finner sig Överstyrelsen böra för närvarande
avstå från tanken härpå.

Huruvida lärare vid andra läroverk i Norrland med tiden böra komma i åtnjutande
av avlöningsförhöjning av motsvarande art, därom anser Överstyrelsen det vara för tidigt att
nu yttra sig. Detta torde i främsta rummet bero på den omständigheten, huruvida nu rådande
tendenser till lärarbrist komma att till- eller avtaga.

Angående det belopp, varmed avlöningen skulle förhöjas, anser Överstyrelsen, i likhet
med Eders Kungl. Maj:ts befalluingsbavande i länet, tvivelaktigt, huruvida den med 300 kronor
åt ämneslärare och 150 kronor åt ämneslärarinnor och övningslärare föreslagna förhöjningen
kommer att visa sig för ändamålet tillfyllestgörande, men då större förböjning icke ifrågasatts
i den underdåniga framstöllniugen, och då det kan ha sina fördelar att fä utrönt, huru den
föreslagna förhöjningen kommer att verka, anser sig ej heller överstyrelsen böra göra någon
erinring i fråga om beloppens storlek.

Visserligen kunde det å andra sidan sättas i fråga, huruvida vikarierande och extra
lärare böra åtnjuta lika stor förhöjning som de ordinarie lärarna, då skillnaden i avlöningen

479

i övrigt i vissa fall är mycket stor, meti då de extra ordinarie lärarna i regeln få vidkännas
kostnader för långa resor till och från det läroverk förordnandet gäller, och förordnandena
ineddelas på kortare tid i sänder, högst ett läsår, finner överstyrelsen skäligt, att dessa
lärare åtnjuta samma avlöningsförhöjning som de ordinarie lärarna.

Beträffande skillnaden i avlöning mellan lektorer och adjunkter samt mellan övningslärare
vid högre allmänna läroverket i Luleå och motsvarande lärare vid samskolorna i Piteå
och Haparanda, finner överstyrelsen de föreslagna förhöjningarna så måttliga, att lägre belopp
icke bör för någon lärare ifrågakomma.

Överstyrelsen instämmer likaledes med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och på
de i dess utlåtande angivna grunder därutinnan, att förhöjningen bör hänföras till tjänstgöringspenningarna.

Under sådana omständigheter koinme den årliga kostnaden att inskränka sig till 300
kronor för varje tjänstgörande ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare, 150 kronor för
varje tjänstgörande ordinarie eller extra ordinarie ämneslärarinna och 150 kronor för varje
tjänstgörande ordinarie eller extra ordinarie övningslärare enligt nedanstående fördelning efter
de olika läroverkens stat för år 1911:

Högre allmänna läroverket i Luleå:

Kronor.

1 rektor å 300 kronor......... 300

6 lektorer »» ? 1,800

10 adjunkter »» s .........3,000

1 extra lärare » s » 300

3 övningslärare * 150 » ......... 450

Summa kronor 5,850

Samskolan i Piteå:

				Kronor.
rektor	å	300	kronor	....... 300
adjunkter	y>		T>	....... 900
extra lärare	9		»	....... 300
ämneslärarinnor	»	150	9	....... 450
övningslärare	3»		9	....... 450 Summa kronor 2,400

Samskolan i Haparanda:

Kronor.

1 rektor å 300 kronor........ 300

3 adjunkter » » » 900

3 ämneslärarinnor » 150 » ........ 450

3 övningslärare » » » 450

Summa kronor 2,100
Summa summarum kronor 10,350

480

Beträffande särskolan i Piteå finnes all sannolikhet för att en extra lärare där blir
behövlig jämväl under läsåret 1910—1911, eftersom femte klassen under innevarande läsår
är uppdelad på två parallellavdelniugar, den ena omfattande 24 och den andra 20 lärjungar.
Då behovet av extra lärare vid de olika läroverken förläsåren 1910 — 1911 och 1911 —1912
icke nu kan bedömas, men det väl är möjligt, att ytterligare en eller annan extralärare då
kan bliva behövlig vid Läroverken i Luleå och Piteå, torde det ifrågasatta anslaget böra bliva
ett förslagsanslag å i runt tal 11,000 kronor.

Angående sättet för dessa medels utbetalning till lärarna m. m; därest sökandenas
underdåniga framställning vinner bifall, så torde Överstyrelsen framdeles beredas tillfälle att
däröver yttra sig.

På grund av vad sålunda blivit anfört får Överstyrelsen på det sätt tillstyrka ifrågavarande
underdåniga framställning, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för
beredande av avlöningsförböjning åt lärarpersonalen vid högre allmänna läroverket i Lulea
samt samskolorna i Piteå och Haparanda enligt ovan angivna grunder, under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag på extra stat för år 1911 å 11,000 kronor.

Stockholm den 11 januari 1910.

Underdånigst.

N. G. W. LAGERSTEDT.

ALFRED NORDFELT.

GUST. RUD. FÅHR2EUS.

Föredragande.

AUG. FALK.

J. LAGERGREN.

O. Sellgren.

481

Sammandrag

av de allmänna levnadsomkostnaderna inom olika län, enligt uppgifter från städer, köpingar,
municipalsamhällen och andra större orter rörande de viktigaste slagen av livsmedel, hyror
och skatter, grundat på den inom Kungl. Koinmerskollegii avdelning för arbetsstatistik verkställda
undersökningen av levnadsomkostnaderna å postpersonalens stationsorter.

Län.	Antal orter frän vilka uppgifter erhållits	De beräknade utgifterna för ett genomsnittshushäll (man, hustru och c:a två barn med en inkomst av c:a 2,000 kr.) för	Den beräknade utgiftssumman pr hushåll och pr ort för orterna till-sammantagna beträffande livsmedel, hyror och skatter = 1,000.	Den beräk-nade utgifts-summan pr hushåll och pr ort för orterna till-sammantagna beträdande livsmedel och hvror = 1,000.
de vikti-gaste slagen av livs-medel	hyra för tvä ram och kök	skatter (vid en inkomst av kro-nor 2,000).	Summa.
Stockholms stad		1	766	540	142	1,448	1,403	1,519
Stockholms	län . .	12	718	292	149	1,159	1,123	1,174
Uppsala	>	3	677	232	166	1,075	1,042	1,057
Södermanlands	> . .	12	663	248	152	1,063	1,030	1,059
Östergötlands	> . .	13	626	193	175	994	963	952
Jönköpings	> . .	12	628	173	172	973	943	931
Kronobergs	» . .	6	623	184	162	969	939	938
Kalmar	> . .	15	615	145	175	935	906	884
Gottlands	» . .	6	604	140	181	925	896	865
Blekinge	> . .	4	655	200	165	1,020	988	994
Kristianstads	> . .	12	634	156	157	947	918	919
Malmöhus	> . .	16	675	198	154	1,027	995	1,015
Hallands		6	660	191	153	1,004	973	990
Göteborgs o. Bohus		10	675	205	185	1,065	1,032	1,023
Älvsborgs		14	650	202	155	1,007	976	991
Skaraborgs		14	638	190	137	965	935	963
Värmlands		12	642	185	179	1,006	975	962
Örebro	> . .	16	629	196	154	979	949	959
Västmanlands	> . .	9	667	206	180	1,053	1,020	1,015
Kopparbergs	> . .	17	672	211	153	1,036	1,004	1,027
Gävleborgs	>	10	675	219	184	1,078	1.045	1,040
Västernorrlands		10	707	223	187	1,117	1,082	1,081
Jämtlands	> . .	8	704	224	227	1,155	1,119	1,079
Västerbottens	> . .	11	649	186	194	1,029	997	971
Norrbottens	> . .	10	728	294	174	1,196	1,159	1,188

482

Bil. XXVIII: 12.

Till Konungen.

Rektorsäm- Den 20 oktober 1909 avlät undertecknad till Kungl. Maj:t en underdånig skrivelse

betet vid med underdånig hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

högre all- att Riksdagen för beredande av ortstillägg åt såväl ordinarie som extra och vikarierande

verket1 i Lu-lärare och lärarinnor vid allmänna läroverken inom Norrbottens län måtte å extra stat för
leå den 28 år 1911 anvisa ett förslagsanslag av 10,650 kronor, varav till ämneslärare vid nämnda läroverk
september må utgå ett ortstillägg å 300 kronor åt vardera samt till ämneslärarinnor och övningslärare
1910 angåen- vj£ samma läroverk ett ortstillägg å 150 kronor åt vardera.
läaaförlä 1 nämnda underdåniga skrivelse framhölls bland annat,

rare vid de att ett par i ämnet vid 1909 års Riksdag av Herr E. Berggren inom Första kammaren

allmänna och Herr G. Kronlund m. fl. inom Andra Kammaren väckta lika lydande motioner blivit av
läroverken Riksdagen avslagna, sedan Statsutskottet funnit det framlagda förslaget till sina konsekvenser
Norrbottens vara av så vittomfattande natur, att utskottet icke på den i motionerna lämnade utredning
län. och kostnadsberäkning ansåg sig kunna tillstyrka förslaget;

att de i motionerna framhållna svårigheterna att anskaffa lärare till läroverken inom
Norrbottens län under år 1909 ytterligare ökats, så att det under då varande förhållanden

visat sig nästan omöjligt att uppehålla undervisningen på ett tillfredsställande sätt;

att under de tre senaste läsåren vid härvarande högre allmänna läroverk tjänstgjort
inalles 12 olika extra och vikarierande ämneslärare, av vilka endast 4 genomgått stadgad
provårskurs;

att det flitiga ombytet av lärare inverkat synnerligen menligt på undervisningen och
lärjungarnas uppfostran vid läroverket samt

att det stora flertalet av statens tjänstemän inom Norrbottens län åtnjuta särskilda

ortstillägg.

Denna underdåniga framställning blev åtminstone i huvudsak tillstyrkt av Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Norrbottens län samt av Kungl. Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk,
varemot Kungl. Statskontoret i underdånigt yttrande den 27 januari 1910 visserligen ansåg,
att vad som blivit anfört om lärarbristen i Norrbottens län vore synnerligen beaktansvärt,
men likväl icke på anfört skäl ansåg sig då kunna förorda några undantagsåtgärder för
lärarna i Norrbottens län.

Den 16 februari samma år förklarade Kungl. Maj:t ifrågavarande underdåniga framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Oaktat så jämförelsevis kort tid förflutit sedan underdånig framställning om åtgärders
vidtagande för erhållande av tillräckligt antal kvalificerade lärarkrafter vid allmänna läroverken
inom Norrbottens län blivit av Kungl. Maj:t avslagen, så anser jag mig likväl skyldig att

483

fästa Eders Kungl Maj:ts uppmärksamhet på att de missförhållanden, som närmast framkallade
föregående års underdåniga framställning, under innevarande år ytterligare ökats.

Sålunda har adjunkten i matematik och biologi, lektorn i matematik och fysik samt
gymnastikläraren vid härvarande läroverk under året vunnit transport till läroverk i mellersta
Sverige, varjämte lektorn i franska och engelska sökt samt lektorn i biologi och kemi har
för avsikt att vid första lämpliga tillfälle söka transport till sydligare delar av landet.
Lektorsbefattningen i kristendom och filosofisk propedevtik står fortfarande och sedan den 1
januari 1909 ledig av brist på kompetent sökande. En adjunktstjänst i matematik och fysik,
som varit ledig sedan den 1 april 1909, har upprepade gånger varit förklarad till ansökan
ledig utan att finna någon sökande.

Utom av rektor, 3 ordinarie lektorer samt 7 ordinarie adjunkter uppehälles undervisningen
vid läroverket under innevarande termin av 6 vikarierande och extra lärare, av
vilka ingen genomgått stadgad provårskurs och endast en avlagt sådan akademisk examen,
som medför behörighet till adjunktstjänst. En ledig adjunktstjänst, till vilken ingen vikarie
kunnat erhållas, uppehälles gemensamt av 4 av läroverkets övriga lärare jämte en vid härvarande
folkskoleseminarium tjänstgörande e. o. adjunkt. Då dessa lärare för denna extra
tjänstgöring ej uppbära högre arvode än efter cirka 85 kronor pr veckotimme och läsår
— d. v. s. ej fullt kronor 2,50 pr lektion, vartill kommer rättande av lärjungarnas skriftliga
arbeten m. in. — så är det^ knappast sannolikt, att några av läroverkets lärare till ett kommande
läsår äro villiga att åtaga sig dylik tjänstgöring.

Det kan visserligen invändas, att även vid andra läroverk finnas vakanser, särskilt
inom de matematiskt-naturvetenskapliga ämnesgrupperna, men det torde likväl icke finnas
något annat allmänt läroverk, som nästan saknar ordinarie lärarekrafter i två ämnen med så
stort timantal i veckan som ämnena matematik och fysik. För närvarande finnes nämligen
vid läroverket ingen annan ordinarie lärare med undervisningsskyldighet i matematik eller
fysik i första hand än undertecknad rektor. Undervisningen i dessa ämnen, som upptaga
tillsammans 105 timmar i veckan, bestrides för närvarande pä följande sätt:

	i matematik		i fysik
rektor (lektor i mat. och fysik).....	10 timmar	7	timmar
lektorn i biologi och kemi.......
en adjunkt i tyska, engelska och franska . . .	9 s
en » i modersm., tyska och engelska. .	9 »
en vik. lektor *(utan provår).......	12 >	9	3>
en vik. adjunkt a( » »).... en extra lärare (fil. stud. utan tentamen	19 »	8
i matematik eller fysik)........	12 s	5
Summa	76 timmar	29	timmar

Härav framgår, att mer än 56 % av undervisningen i matematik bestrides av unga
extra och vikarierande lärare utan någon undervisningsvana, omkring 24 % av samma undervisning
bestrides av ej matematiskt utbildade ordinarie adjunkter inom humanistiska ämnesgruppen 1 2

1 fil. känd. examen i maj 1910 (B i fysik)

2 fil. kand. examen i sept. 1910 (utan betyg i fysik)

484

samt ej fullt 20 % av verkligen teoretiskt och praktiskt utbildade matematiklärare. Beträffande
undervisningen i fysik, så bestrides endast 24 % av denna av fullt utbildad lärare.

Ehuru läroverket såväl under närmast föregående som under innevarande år synes
hava erhållit synnerligen intresserade och med hänsyn till deras bristande utbildning och ovana
på lärarbanan mycket dugliga extra och vikarierande lärarekrafter i berörda ämnen, så är
det helt naturligt, att undervisningen i längden måste bliva lidande på det ständiga ombytet
av lärare, vilka dessutom sakna den utbildning, som gällande läroverksstadga förutsätter. Det
är fara värt, att läroverket ej ser sig i stånd att kunna meddela sådan undervisning, att dess
lärjungar kunna inhämta de kunskaper, som erfordras för realskole- och studentexamina och
som de behöva för sin fortsatta utbildning, samt att således Norrbottens ungdom ifråga om
skolutbildning skall komma i en sämre ställning än landets övriga ungdom.

Dessa svårigheter att anskaffa extra lärarekrafter ha förefunnits, oaktat Luleå stad
under åren 1908—1910 utbetalt hyresbidrag med 10 % av arvodet till extra och vikarierande
lärare. Undertecknad har för en tid sedan gjort framställning hos stadsfullmäktige härstädes
om dylikt anslags beviljande även för åren 1911—1913,__ men då staden är synnerligen tyngd
av andra nödvändiga utgifter, och da numera knappast någon annan stad lämnar dylikt bidrag,
så torde utsikterna för anslagets förnyande ej vara stora.

Då Luleå stad och Norrbottens län med jämförelsevis stora uppoffringar byggt ett
nytt och tidsenligt läroverkshus, så torde det vara synnerligen önskvärt, att statsmakterna
vidtaga åtgärder för att i möjligaste man skaffa läroverket lärare.

Ehuru jag för min del å ena sidan är övertygad om, att den riktiga lösningen av
frågan kan vinnas endast genom att bevilja samtliga lärare här vissa förmåner,^ sa maste jag
å andra sidan taga hänsyn till Kungl. Maj:ts beslut den IG februaii detta ar, vadan jag
åtminstone ej för närvarande anser mig kunna förnya föregående ars framställning i oförändrat

Under förhoppning om att åtminstone för den närmaste tiden kunna något så när
råda bot för de berörda missförhållandena, så vill jag därför inskränka mig till att söka
utverka bättre löneförmåner för de här tjänstgörande extra och vikarierande lärarna. Men då
enligt vad erfarenheten visat undervisningen vid härvarande läroverk till en stor del kommer
att uppehållas av djdika lärare, tills mera effektiva åtgärder mot lärarebristen härstädes kunna
vidtagas, så måste den arvodesförhöjning å 300 kronor för läsår, som föreslogs i föregående
års framställning, få anses alldeles otillräcklig.

Beträffande det belopp, vartill arvodet för sistnämnda lärare lämpligen bör sättas, sa
vill jag erinra om att i enlighet med 1909 års Riksdagsbeslut e. o. adjunkterna vid härvarande
folkskoleseminarium för närvarande åtnjuta arvode efter 2,600 kronor för läsår.
Denna förmån upphör dock med ingången av ar 1911, da nämligen seminariets ämneslärare
komma på ordinarie stat. Oaktat dylik arvodesförhöjning har seminariet åtminstone ej pa
alla platser kunnat erhålla fullt kvalificerade lärarekrafter, vilket tyder pa att detta arvode
varit snarare för lågt än för högt tilltaget. Emellertid tror jag mig kunna hysa grundade
förhoppningar om, att läroverket härstädes skulle kunna erhålla acceptabla vikarier och extra
lärare, om arvodet för dessa bestämdes till 2,600 kronor för läsår.

En sådan höjning i arvodet torde utom vad som förut är anfört även kunna motiveras
med hänsyn att till statsverket såväl under de senare åren som under innevarande år och sannolikt
även under följande år genom de många vakanserna gjort och kommer att göra störa
besparingar i den för härvarande läroverk fastställda lönestaten. Under år 1909 voro följande
tjänster vid läroverket lediga: en lektorstjänst under 12 månader, eu annan lektorstjänst
under 6 månader, en adjunkt^ änst under 9 månader, eu annan under 5 månader och en
tredje under 4 månader. Under innevarande år äro följande tjänster lediga: en lektorstjänst

485

sannolikt hela året, eu annan under fem månader, eu tredje under fyra månader, eu adjunktstjiinst
under hela året och en annan under 6 månader, teckninga läraretjänsten under 5
månader samt gymnastikläraretjänsten nnder 2 månader.

Vad som här blivit anfört gäller i främsta rummet högre allmänna läroverket i Luleå,
men då det torde vara för vederbörande myndigheter bekant, att ungefär liknande missförhållanden
äro rådande vid samskolorna i Haparanda och Piteå — oaktat det tydligen ej
erbjuder fullt så stora svårigheter att anskaffa acceptabla lärare för realskolans klasser —
samt da läroverket här åtminstone i viss mån är beroende av den undervisning, som meddelas
i länets övriga allmänna läroverk, så torde motsvarande förmåner även böra komma nämnda
samskolor till godo.

Med anledning av vad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes utverka,

att arvodet åt vikarierande och extra ämneslärare vid de allmänna läroverken inom
Norrbottens län från och med höstterminen 1911 och tillsvidare intill dess nya bestämmelser
angående avlöning för dylika lärare må kunna bliva gällande, må utgå efter 2,600 kronor
för läsår räknat.

Luleå i rektorsämbetet den 28 september 1910.

Underdånigst:

HARALD WALLIN.

486

Läroverksöverstyrelsen
den 11
november
1910 angående
ortstilllägg
f ör lärare
vid de
allmänna
läroverken
inom Norrbottens
län.

Bil. XXVIII: 13.

Till Konungen.

I anledning av liärhos återgående nådiga remiss för Överstyrelsen för rikets allmänna
läroverk —--— — — i underdånighet anföra följande.

Såsom framgår av förevarande underdåniga framställning, ingick rektor vid högre
allmänna läroverket i Luleå med underdånig hemställan av den 20 oktober 1909 angående
ortstillägg å 300 kronor åt ordinarie och extra ordinarie ämneslärare samt å 150 kronor åt
ordinarie och extraordinarie ämneslftrarinnor och övningslärare vid de allmänna läroverken
i Norrbottens län vilken hemställan av överstyrelsen tillstyrktes i underdånigt utlåtande den
11 januari 1910, men av Eders Kungl. Maj:t jämlikt nådigt beslut .den 16 februari 1910
icke föranledde någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Nu har nämnde rektor med framhållande bland annat därav, att de missförhållanden,
som närmast framkallade föregående års underdåniga framställning, under innevarande år
ytterligare ökats, samt med särskilt betonande av svårigheterna att anskaffa extra lärarekrafter,
inkommit med förnyad underdånig framställning i ärendet, varvid han emellertid inskränkt
sig till att hemställa om en avlöningsförhöjning åt de manliga extra ordinarie lärarna, dock
så att sådan lärares arvode skulle utgå med 2,600 kronor för läsår. Detta förslag innebär
sålunda eu förhöjning med 600 kronor åt fullt kompetent extra ordinarie lärare. Huruvida
även extra ordinarie lärare utan kompetens skulle i arvode uppbära 2,600 kronor, synes
däremot icke med full tydlighet framgå av den underdåniga ansökningen.

I anledning härav får Överstyrelsen, som, under hänvisning jämväl till den ytterligare
utredning, Överstyrelsen förebragt i sitt underdåniga utlåtande den 24 oktober 1910 angående
revision av de för lärarne vid rikets allmänna läroverk m. m. gällande lönestater, anser sig
kunna i huvudsak vitsorda riktigheten av rektors uttalanden angående svårigheterna att få
ordinarie och extra ordinarie lärarebefattningar vid de allmänna läroverken i Norrbotten
vederbörligen besatta, erinrar därom, att Överstyrelsen i nämnda underdåniga utlåtande vidhållit
dels sitt den 4 januari och den 28 september 1906 avgivna underdåniga förslag om
eu förhöjning med 500 kronor av kompetent extra ordinarie lärares avlöning, dels^sin den
11 januari 1910 gjorda hemställan om förhöjning bland annat med 300 kronor åt sådan
lärare vid läroverk i Norrbottens län ävensom att Överstyrelsen i samma utlåtande ansett sig
böra framhålla, att frågan om avlöningsförhöjning åt lärarepersonalen vid de allmänna läroverken
i sagda län kunde och borde lösas oberoende av spörsmålet om den allmänna löneregleringen
och sålunda icke behövde fördröjas av de vidlyftigare förhandlingar, som den
sistnämnda frågan kunde komma att kräva.

Under sådana omständigheter och då, under förutsättning av bifall till Överstyrelsens
anförda två förslag, arvodet för kompetent extra ordinarie lärare vid läroverket i Norrbottens
län skulle komma att uppgå till 2,800 kronor finner Överstyrelsen i frågavarande underdåniga

487

framställning med däröver avgivna yttranden icke föranleda annat uttalande å Överstyrelsens
sida, än att överstyrelse» anser vad av rektorerna vid högre allmänna läroverket i Luleå
och samskolan i Haparanda framhållits rörande svårigheterna att anskaffa extra ordinarie
lärarekrafter vid de allmänna läroverken i Norrbottens län utgöra en ytterligare anledning
för statsmakterna icke blott att sörja för en höjning av dessa lärares arvoden utan även att
tillse, att eu sådan höjning snarast möjligt måtte åvägabringas.

överstyrelsen får i sådant syfte meddela, att lärarnas och lärarinnornas antal vid
högre allmänna läroverket i Luleå och samskolorna i Haparanda oeh Piteå, vilket angavs
i ovannämnda underdåniga utlåtande den 11 januari 1910, är oförändrat från föregående
läsår.

Stockholm den 11 november 1910.

Underdånigst.

B. Jn. BERGQVIST.

N. G. W. Lagerstedt.

Alfred Nordfelt.

föredragande.

Aug. Falk.

Gust. Rud. Fåiir^eus.

O. Sellgren.

488

J. V. Lindgren
in. fl.
(ten 4 februari
1911 angående
lönereglering
för
lärarna vid
de allmänna
läroverken.

Bil. XXVIII: 14.

Till Konungen.

Undertecknade, lärare vid k. allm. läroverket i Umeå, anhålla i underdånighet att
få påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för följande underdåniga framställning.

Behovet av en snar förbättring av läroverkslärarnas avlöning är enligt vår mening till
fullo styrkt och påvisat genom flera till Eders Kungl. Maj:t ingivna underdåniga skrivelser.
Vi för vår del hålla före, att avlöningsförhållandena för flertalet läroverkslärare till följd
av många omständigheter, främst penningevärdets fall, äro mera otillfredsställande nu än före
den senast genomförda löneregleringen. Tillräcklig utredning angående omfattningen av en
löneförbättring för läroverkens lärare synes oss också föreligga. Vi tillåta oss i detta avseende
att hänvisa till Svenska Läraresällskapets underdåniga framställning av den 11 juni 1910
och Kungl. Överstyrelsens för rikets allmänna läroverk däröver avgivna utlåtande. Beträffande
lektorernas avlöning bedja vi emellertid att få erinra om en av dem till Eders Kungl. Maj:t
ingiven skrivelse, innehållande en grundlig utredning, som med sin bindande motivering icke
var för Överstyrelsen tillgänglig, när dess utlåtande avgavs, och för övningslärarnas avlöning
hänvisa vi till deras egen underdåniga skrivelse.

Tillika bedja vi, som hava vår verksamhet långt uppe i övre Norrland och som därför
av egen erfarenhet livligt känna behovet av dyrortstillägg för här tjänstgörande lärare, Eders
Kungl. Maj:t att behjärta detta behov. Kungl. Läroverksöverstyrelsen har visserligen hemställt,
att dyrortstillägg skulle tilldelas endast lärarna vid de allm. läroverken i Norrbottens
län. Men Överstyrelsen medgiver själv, att sådant ortstillägg är behövligt i hela Övre Norrland.
Åtminstone för läroverken i Västerbottens län — såväl i Umeå som i Skellefteå — föreligga
ungefär samma skäl därför som för läroverken i Norrbottens län. Här ledigblivna tjänster
äro mycket litet eftersökta. Så har t. ex. ledigförklarad lektorstjänst i Umeå under de senaste
åren aldrig lockat mer än en sökande, och dock ha ej mindre än tre sådana tjänster varit
lediga, alla tre i olika ämnen. Och lärartjänster vid samskolan i Skellefteå ha visat sig
fullt ut lika svåra att få besatta som vid samskolorna i Norrbottens län. — Svårigheten att
få vikarier är också stor här som i Norrbotten. Vikarier med full kompetens för lektorsresp.
adjunktstjänst har det under de sista fem åren endast i sällsynta undantagsfall lyckats
att förvärva hit upp. I flera fall ha unga studenter utan akademisk examen måst förordnas.
— Och slutligen bär även här hos ordinarie lärare visat sig stor benägenhet att efter en
tids tjänstgöring härstädes söka transport till städer med billigare levnadskostnader, bättre
läge eller större möjligheter att erhålla extra förtjänster. På de sista fyra åren ha ej mindre
än fem av ämneslärarna vid Umeå läroverk, vilket utgör en tredjedel av hela antalet här
anställda ämneslärare, sökt och erhållit transport till sydligare orter. — Då staten redan
förut sett sig nödsakad att bevilja dyrortstillägg åt flera tjänstemannagrupper i Övre Norrland,
såsom landsstats-, post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, synes tiden vara inne att också bereda
samma förmån åt lärarna vid allmänna läroverk här uppe och det åtminstone i samma ut -

489

sträckning som åt tjänstemän vid landsstaten, varom också Sv. Läraresällskapet i sin ovan
nämnda skrivelse framställt yrkande.

På grund av vad vi sålunda anfört, tillåta vi oss i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes redan vid innevarande års
riksdag framlägga proposition om förbättring av lärarnas vid do allmänna
läroverken avlöning och därvid, så långt möjligt är, tillgodose
icke blott de krav, som framställas i Kungl. Överstyrelsens för rikets
allra, läroverk utlåtande den 24 oktober 1910, utan ock de önskemål,
som lektorerna och övningslärarna vid de allmänna läroverken i särskilda
skrivelser för Eders Kungl. Maj:t framburit, och — sist men
icke minst viktigt — det enligt vår mening tvingande behovet av dyrortstillägg
för lärarna vid allmänna läroverk i Övre Norrland.

Umeå den 4 februari 1911.

Underdånigst

(Underskrifter)

62—131873. Lärarelönenämnden.

490

Bil. XXVIII: 15.

Till Konungen.

A. Nordfelt Då en allsidig utredning av lärarnas vid de allmänna läroverken löneförmåner är

den 8 oicto- förestående tillåter sig undertecknad, efter samråd med rektorerna vid de övriga provårsber
1912 an- ]är0verken, att framhålla följande synpunkter, som synas mig tala för en särskild löneförhöjmngsförhöj-
ninS åt lärarna vid sistnämnda läroverk.

ning för vele- Pro vårsläroverken intaga i en del viktiga avseenden en särställning bland rikets all torer

och manna läroverk. Då deras lärare ha sig ålagt, att handleda lärarkandidaterna under deras
ordinarie utbildning för lärarkallet, fordras givetvis av nämnda lärare större förutsättningar än av
»rovårs- lärare, som icke fått sig en så krävande uppgift tilldelad. Av denna uppgift följer ock en
läroverk, ökad arbetsbörda, särskilt på grund av den tid, som upptages av konferenser eller andra förhandlingar
m. m. för beredande eller bedömande av lärarekandidaternas arbete.

Nämnda särställning är ock i läroverksstadgan erkänd, dels genom § 183 mom. 3,
som beträffande tillsättning av lärare vid provårsläroverk föreskriver, att särskilt avseende
skall fästas å sökandes lämplighet att biträda vid lärarkandidaters handledning, dels genom
§ 133 mom. 5, enligt vilket för lärare, vars tid i större utsträckning tages i anspråk för
lärarkandidaters handledning, det stadgade måttet av tjänstgöring må kunna i viss mån
minskas.

Sistnämnda bestämmelse är emellertid så beroende av tillfälliga omständigheter, att
den ofta blir föga effektiv. Bland annat sammanhänger dess tillämpning på det närmaste
med tillgången på lärarkrafter i de olika ämnena, varav följer, att det till exempel är omöjligt
att befria en matematiklärare från en del undervisningstimmar, när det icke finnes någon
lärare vid läroverket, som är kompetent att övertaga dem. Vidare måste en förtänksam rektor,
för att icke över hövan öka det jäktande arbetet vid höstterminens början, redan vid
vårterminens slut i huvudsak fördela undervisningsskyldigheten mellan lärarna. Men då han
på grund av gällande författningar tidigast fram i juli kan erhålla underrättelse om de
blivande lärarkandidaterna och deras ämnen, kan det icke undvikas, att den i § 133 medgivna
lindringen ibland kommer att utfalla ganska ojämnt.

Emellertid utgå till de lärare, som särskilt tagas i anspråk för lärarkandidaternas
handledning, liksom ock till föreståndaren för den praktiska provårskursen, vilken i regeln
är densamma som läroverkets rektor, vissa av Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk för
varje termin bestämda arvoden.

Dessa arvoden, som för lärarna vid högre allmänna läroverket i Uppsala under de
tio senaste terminerna växlat mellan lägst 15 och högst 320 kronor för lärare och termin
samt i medeltal för termin till varje i provåret biträdande lärare utgått med 76 kronor,
äro dock på grund av sin natur mycket oberäkneliga iukomstkällor. Så kan det mycket väl
hända, att eu lärare, som ena läsåret av provårskursen haft en inkomst av ett par hundra
kronor, nästa läsår därav icke får någon inkomst alls, emedan ingen går provår i hans äm -

491

nen, liksom ock att eu annan av liknande anledning får termin efter termin nöja sig med
intet eller mycket obetydligt arvode.

Av ovanstående framgår, att hänsyn är tagen till de lärare, som direkt biträda vid
provåret om ock bestämmelserna i detta syfte äro underkastade inverkan av tillfälliga omständigheter.

Sagda bestämmelser och nämnda särskilda arvoden böra emellertid i varje fall bibehållas,
enär deras avskaffande skulle innebära en alltför stor orättvisa mot de av provårsarbotet
mest upptagna lärarna.

Men vad lärarpersonalen vid provårsläroverken dessutom behöver, det är en stadigvarande
inkomst för alla utöver den avlöning, som tillkommer lärare vid andra allmänna läroverk
och oberoende av det särskilda arvodet.

Denna fasta förhöjning anser jag kunna ifrågasättas dels med hänsyn till provårsläroverkens
bästa, dels med hänsyn till samtliga där anställda lärares ökade arbete och
ansvar.

Det är nämligen icke möjligt att blunda för det förhållandet, att mera än hittills behöver
göras för att draga de bättre och bästa lärarkrafterna till provårsläroverken, om dessa
skola kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Ej heller låter det sig förneka,
att under de senaste åren antalet sökande till lärare- och även rektorsbefattningar vid dessa
läroverk ibland visat sig mindre än önskligt varit.

Vad den andra synpunkten — lärarnas — angår, synes tillräcklig uppmärksamhet
icke hava blivit fäst vid det förhållandet, att de samtliga, vare sig de komma i åtnjutande
av särskilt arvode eller icke, äro underkastade ökade ansträngningar för sin utbildning och
ökat arbete i sin tjänstgöring.

I dessa avseenden torde följande böra framhållas.

Provårsläraren har att vid planläggningen av sitt arbete tillgodose två olika ändamål:
lärjungarnas undervisning och de auskulterande lärarkandidaternas utbildning. Det förra
ändamålet tyckes måhända icke kräva något annat eller mera än vad som fordras även av
icke provårslärare. Men man förbiser då, att provårslärarnas undervisning har karaktär av
att vara föredöme för andra och därför förutsätter dels mera djupgående och omfattande studier
samt en omsorgsfullare förberedelse av lektionerna, dels, med hänsyn jämväl till det andra
ovannämnda ändamålet, en alldeles särskild uppmärksamhet på den egna undervisningen, så
att de olika momenten i ett psykologiskt riktigt förfaringssätt bli tydliga även för en oövad
iakttagare. Nybörjare ha benägenhet att fästa sig för mycket vid enskildheter och ytterligheter
i det de iakttaga, och den auskulterande läraren far därför efter lektionen för lärarkandidaten
framlägga motiven för den använda lärogången m. m. Dessa krav ställas på alla
vid provårsläroverk anställda lärare.

Vidare är att märka, att även de lärare, som icke ha direkt befattning med provåret,
ibland få sin tid upptagen jämväl av andra dithörande angelägenheter, till exempel
konferenser och metodiska föreläsningar.

Slutligen är det uppenbart, att lärarna vid provårsläroverken, vare sig de biträda
vid handledningen eller ej, icke kunna undgå att känna trycket av det ansvar, som på grund
av lärarkandidaternas ständiga åhörande av lektionerna är förenat med deras arbete, och det
är icke obekant, att denna omständighet avhållit dugande lärare från att söka anställning vid
provårsläroverk.

Genom ovanstående 1,orde vara ådagalagt, att större anspråk ställas på samtliga lärare
vid provårsläroverk än på lärare vid övriga allmänna läroverk, och detta såväl i fråga om
deras utbildning och fortbildning i den vetenskapliga sidan av deras ämnen som ock i fråga
om den rent pedagogiska verksamheten.

492

På grund härav torde en häremot svarande förhöjning i deras avlöning kunna med
fog ifrågasättas. Eu sådan förhöjning har veterligen varit på tal såväl i den mera enskilda
diskussionen som vid officiell utredning av lärarnas avlöningsförhållanden. Om denna angelägenhet
icke föranlett något officiellt uttalande torde det huvudsakligen ha berott därpå, att
provårsinstitutionen i dess nuvarande: form ej är tillräckligt gammal för att ha kunnat inverka
på föregående allmänna löneregleringar. Den ifrågasatta förhöjningen torde, om den
skall göra åsyftad verkan, icke böra bestämmas till lägre belopp än 500 kronor och synes
böra föras till tjänstgöringspenningarna.

Det kan bli en fråga för sig, huruvida även rektorn vid provårsläroverket kan anses
berättigad till den ifrågavarande förhöjningen. Om han icke är föreståndare för den praktiska
provårskursen, är han givetvis att i förevarande avseende alldeles jämställas med övriga
lärare. I annat fall är visserligen hans arvode att betrakta såsom stadigvarande, men det
kan sättas i fråga huruvida det, med hänsyn till önskvärdheten att förvärva så dugande
föreståndare som möjligt för den praktiska provårskursen, vore lämpligt att höja de övriga
lärarnas löneförmåner men icke rektorns. Detta synes så mycket mindre billigt som det är
en ganska allmänt omfattad åsikt, att särskilt rektorerna vid de högre allmänna läroverk,
som ha ett större lärjungeantal, åtnjuta en jämförelsevis ganska knapp avlöning för sin tjänst.

Beträffande rektorsbefattningen i övrigt vore utan tvivel en del önskemål att framställa
särskilt från provårsläroverkens synpunkt, men inskränker jag mig till att framhålla,
att därest lindringar i rektorernas tidvis alltför omfattande arbetsbörda — till exempel i form
av nedsättning i minimiantalet undervisningstimmar och befrielse frän eller särskilt biträde
vid uppgörande av räkenskaperna — komma att ifrågasättas, sådana lindringar äro i synnerhet
av behovet påkallade för rektorerna vid provårsläroverken.

På grund av vad sålunda blivit anfört får jag i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att ordinarie lärare ävensom rektor
vid provårsläroverk måtte, med bibehållande av nu utgående särskilda arvoden, beredas en
avlöning, som med 500 kronor överstiger den, som är eller kan varda bestämd för ordinarie
lärare och rektor vid övriga allmänna läroverk.

Uppsala den 8 oktober 1912.

Underdånigst

A. NORDFELT,

rektor vid högre allmänna läroverket i Uppsala.

Bil. XXVIII: 16.

49;j

Till Konungen.

Sedan till Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk skrivelse ingått innehållande
underdånig framställning, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att ordinarie
lärare ävensom rektor vid provårsläroverk måtte med bibehållande av nu utgående särskilda arvoden
beredas en avlöning, som med femhundra kronor överstiger den, som är eller kan varda bestämd
för ordinarie lärare och rektor vid övriga allmänna läroverk, får Överstyrelsen, som
iinner ansökningens syfte i hög grad hehjärtansvärt, med hänsyn därtill att Eders Kungl.
Maj:t behagat uppdraga åt en utredningsnämnd att efter verkställd undersökning framlägga
förberedande förslag till ny löne- och pensionsreglering bland annat för lärarpersonalen vid
rikets allmänna läroverk, till Eders Kungl. Maj:t överlämna ovanbemälta underdåniga framställning.

Stockholm den 24 januari 1913.

Läroverlcsöverstyrelsen
angående
avlöningsförhöjning

för rektorer
och ordinarie
lärare
vid provårsläroverk.

Underdånigst

B. J:n BERGQVIST.

N. G. W. Lagerstedt.
Gust. Rydberg.

Föredragande.

Gust. Rud. Fåhrasus.
Anders Hennig.

O. Sellgren.

494

Bil. XXVIII: 17.

Till Konungen.

J. Kjederqvist
m. fl.
rektorer vid
allmänna
läroverk angående
rektorernas
vid
de allmänna
läroverken
avlöningsförmåner.

Med anledning av den pågående utredningen av lärames vid de allmänna läroverken
lönefråga våga undertecknade, rektorer vid de högre allmänna läroverken, realskolorna och
statens samskolor, härmed i djupaste underdånighet inför Eders Kungl. Maj:t framlägga de
särskilda förhållanden och därav betingade allmänna önskemål, vilka synas oss värda beaktande
med hänsyn till den del av berörda lönefråga, som avser rektorerna vid de allmänna
läroverken.

De arbetsuppgifter, som åligga rektorerna vid de allmänna läroverken, äro av en
avsevärt mer krävande art än de, som äro övriga lärare ålagda. Förutom undervisningsskyldigheten,
vilken särskilt vid real- och samskolorna, men även vid en del av de högre
läroverken är ganska omfattande, hava rektorerna sig ålagda en hel del skiftande göromål,
som direkt äro förknippade med chefskapet för läroverken. Hit hör det allmänna övervakandet
av skolarbetets gång, vidare en mångfald expeditionsgöromål, vilka kräva avsevärd
tid och omtanke, vården av läroverkens olikartade ekonomiska angelägenheter, vilken, redan
i sig själv betungande nog, även innebär ett ekonomiskt ansvar för förvaltningen av läroverkens
ej sällan betydande tillgångar; slutligen bör härtill för real- och samskolorna läggas
vården om de växande biblioteken. Även om rektorerna vid de större läroverken hava en
god hjälp vid expeditionsarbetet i de särskilt avlönade skrivbiträdena, så är i varje fall deras
arbete synnerligen omfattande, och ej sällan nödgas de till och med bekosta särskild skrivhjälp
för arbete, som med hänsyn till arvodets begränsning ej rimligen kan åläggas skrivbiträdena.
Arten av rektorernas arbete förorsakar därjämte, att de i olikhet med övriga
lärare icke utan ekonomisk uppoffring kunna i högre grad tillgodogöra sig verkliga ferier.
Särskilt för de större läroverkens del sysselsättas rektorerna även under dessa tider på året
med ett avsevärt expeditionsarbete, vartill kommer det besvärliga utarbetandet av olikartade
arbetsordningar för den stundande lästerminen.

Det torde med hänsyn till de rektorerna sålunda åliggande mångsidiga och tyngande
ämbetsuppgifterna samt det ansvar, som med deras ämbetsutövning är förknippat, ingalunda
kunna sägas, att de i närvarande stund äro i förhållande till övriga lärarkategorier särskilt
högt avlönade, i all synnerhet om skälig hänsyn tages även därtill, att denna deras ämbetsutövning
i vida högre grad än övriga läraruppgifter vid läroverken tvingar till en koncentration
av arbete och intresse, som i regel utesluter nämnvärda möjligheter till biförtjänster.
Och i någon mån förtjänar härvidlag även att uppmärksammas den omständigheten, att rektors
ämbetsställning till en viss grad utsätter honom för utgifter, som ej i samma mån
krävas av övriga lärare.

I själva verket synas rektorstjänsternas löneförmåner hittills icke hava gjort dem i
högre grad lockande; särskilt till rektorstjänsterna vid de högre läroverken är antalet sökande
i regel litet, en omständighet, som helt säkert i ej ringa mån sammanhänger med

495

de relativt begränsade lönerna å ena sidan, det tyngande arbetet och ansvaret å den andra.
Det synes i själva verket föreligga en viss fara för att dessa tjänster, ej minst i följd av
deras ringa ekonomiska lockelse, icke alltid kunna påräknas bliva besatta med så väl kvalificerade
krafter, som önskligt vore.

Vid en blivande lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken äro nu påpekade
förhållanden förtjänta av ett allvarligt beaktande. Tyvärr torde det ej kunna sägas,
att i för närvarande föreliggande förslag till definitiv lönereglering — Svenska lärarsällskapets
underdåniga petition av år 1910 och överstyrelsens för rikets allmänna läroverk förslag till
lönereglering, avgivet samma år — rektorernas berättigade anspråk blivit fullt tillgodoseddaUnder
det att för övriga ämneslärargrupper en verklig förbättring föreslagits, särskilt genom
en avsevärd höjning av de lägre lönegraderna, har för rektorerna, förutom någon höjning av
den högsta lönegraden såsom resp. lektor och adjunkt, vilken utgör rektors grundlön, endast
föreslagits den förbättringen, att ålderstillägget skulle utgå efter fem, i stället för nu efter
tio år, en förbättring, som ingalunda proportionsvis motsvarar de löneförmåner, vilka äro
för lektorer och adjunkter föreslagna. Då det kan förväntas, att tilläventyrs i viss mån
andra synpunkter än de, som legat till grund för förut tillämpade lönesatser, vid den nu
förestående löneregleringen komma att anläggas, och då Svenska lärarsällskapets förslag till
lönereglering av år 1910 genom den nyligen framlämnade lärarpetitionen om provisorisk
lönereglering kan sägas vara betecknat såsom numera icke tillfyllestgörande, torde ett försök
att i fixerat förslag till löner precisera våra önskemål för närvarande ej gärna kunna bliva
av nämnvärd praktisk betydelse. Emellertid synes det oss, som om, under förutsättning att,
såsom i förenämnda förslag till lönereglering föreslagits, antalet ålderstillägg för lektorer och
adjunkter bestämmes till tre och rektorernas grundlön — oavsett bostaden eller hyresersättningsmedlen
— fortfarande som hittills sättes lika med lektors- resp. adjunktslön i
högsta lönegraden, våra önskemål skulle bliva skäligen tillgodosedda, därest för rektorer bestämmas
två ålderstillägg av samma storlek som för övriga ämneslärarkategorier att utgå
efter resp. fem och tio års rektorstjänstgöring.

Undertecknade, rektorer vid de allmänna läroverken, våga härmed i djupaste underdånighet
uttala den förhoppningen, att vid en blivande lönereglering de här framhållna synpunkterna
och önskemålen måtte vinna beaktande. Vi våga med så mycket större tillförsikt
ge uttryck åt denna vår förhoppning, som nyligen på Eders Kungl. Majrts initiativ våra
pensionsförhållanden blivit på ett tillfredsställande sätt reglerade.

----den 8 februari 1913.

Underdånigst

(Underskrifter).

496

Bil. XXVIII: 18.

Till Konungen.

Rektor och 1 det av Folkundervisningskommittén till Eders Kungl. Maj:t avgivna underdåniga

lektorer vid betänkandet angående folkskoleseminarierna har med avseende på de vid dessa seminarier
högre lära- anställda adjunkternas lön det förslag gjorts, att högre löneförmåner må tillerkännas dem än
nnnesemi- (Je vi(j rikets allmänna läroverk anställda adjunkterna. Kommittén har nämligen föreslagit,
28 mai 1913 M nuvarande lektorslön må tillkomma manlig gift seminarieadjunkt och att för manlig ogift
angående av- seminarieadjunkt ävenså må göras en, dock mindre, förhöjning i nu utgående löneförmåner.
löning för Lektorerna vid Statens Högre Lärarinneseminarium intaga i förhållande till de all lärare

vid männa läroverkens lektorer en ställning analog med den, som folkskoleseminariernas adjunkter
rmnesemt intaga till de allmänna läroverkens adjunkter, eftersom Högre Lärarinneseminariet är en utbildnariet.
ningsanstalt för lärarinnor. Såsom framgår av de i bifogade årsredogörelse angivna lärokurserna
sträcker sig den undervisning, som meddelas i seminariets högre kurs — den
speciellt fackutbildande tvååriga kursen — jämte den valfria fjärde årskursen långt utöver
det kunskapsområde, som undervisningen på gymnasiet omfattar, i vissa ämnen så
långt, att någon jämförelse ej torde kunna komma i fråga. Undervisningen i nämnda högre
kurs sträcker sig nämligen in på områden, som tillhöra filosofisk ämbetsexamen och teologie
kandidatexamen, i den valfria fjärde årskursen beträffande vissa ämnen t. o. m. in på filosofie
licentiatexamen. Undervisningen bedrives till mycket stor del på akademiskt vis. Föreläsningar
intaga en stor plats i arbetet, seminarieövningar och laborationer efter universitetsmönster
hava införts, och eleverna bedriva självstudier, kontrollerade genom tentamina. Detta
tillämpande av akademiska undervisnings- och studiemetoder är en nödvändig följd av den
nyligen genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga brev av den 21 april 1911 skedda omorganisationen
av Högre Lärarinneseminariet, vilken ju till väsentlig del åsyftat ett genom specialisering
åstadkommet utvidgande och fördjupande av de blivande lärarinnornas fackutbildning.

Det är tydligt, att på grund av ovan anförda förhållanden större fordringar ställas
på lärarne vid Högre Lärarinneseminariet än på gymnasielärarne. För lärarne vid Högre
Lärarinneseminariet blir det i ännu högre grad än för de sistnämnda en nödvändighet att
följa framsteg och nya rön på det vetenskapliga och pedagogiska området. Seminarielärarnes
tjänstgöring fordrar av dem, att de alltfort bedriva vetenskapliga studier, vilket ju kräver
mycken tid och stora kostnader.

För erhållande av adjunktsbefattning vid folkskoleseminarierna har folkundervisningskommittén
föreslagit skärpta kompetensvillkor. Någon sådan bestämmelse finnes icke stadgad
som villkor för erhållande av lektorsbefattning vid Högre Lärarinneseminariet. Att man
emellertid med avseende på tillsäitande av sådan befattning ansett, att särskilda synpunkter
böra göras gällande, framgår av att vid Högre Lärarinneseminariet, i olikhet med de allmänna
läroverken, lärare utan ansökan kan av Kungl. överstyrelsen för rikets allmänna läroverk
föreslås till erhållande av sådan befattning. Det må i detta sammanhang vara oss tillåtet

497

att omnämna, att samtliga seminariets nuvarande lektorer katt akademisk tjänstgöring såsom
docenter eller i ej ringa utsträckning idkat vetenskapligt eller pedagogiskt författarskap.

■ Av det sagda framgår, att större fordringar, för att icke säga fordringar av annan
art, ställas på lärarne vid Högre Lärarinneseminariet än på lärarne vid de allmänna läroverken.
Det synes rimligt och vore även för lektorskompetenta lärare synnerligen önskvärt,
att möjlighet bereddes de bäst kvalificerade att kunna befordras till plats med något högre
lön, liksom det enligt Folkundervisningskommitténs förslag för särskilt meriterade adjunktskompetenta
lärare skulle beredas tillfälle att genom anställning vid folkskoleseminarierna
erhålla en gynnsammare ekonomisk ställning. För själva institutionen vore det ju givetvis en
fördel, om sådana ekonomiska förmåner vore förenade med lärarplatserna vid densamma, att
den droge till sig särskilt väl meriterade lärarkrafter.

Med stöd av vad ovan anförts drista vi oss i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t vid en eventuell lönereglering för lärare vid de allmänna
läroverken och Högre Lärarinneseminariet täcktes taga under omprövning, huruvida icke åt
lektorerna vid Högre Lärarinneseminariet borde beredas något högre löneförmåner än de,
som kunna komma att tillerkännas lektorerna vid de högre allmänna läroverken.

Stockholm den 28 maj 1913.

Underdånigst

L. M. WiERN.

A. Teod. Malmberg.

Odal Ottelin.

Olof Josephson.

Adolf Ahlberg.

R. E. Zakrisson.

Gust. O. Malme.

Carl Kdllgren.

63—131873. Lärarelönenämnden. 3.

498

Bil. XXVIII: 19.

Till Konungen.

Gymnastihlärarkongressen
i
Stockholm
1913 angående
avlöningsförhöjning
för
vissa gymnastiklärare

vid allmänna
läroverk.

Hos Eders Kungl. Maj:t få vi härmed i underdånighet anhålla om ett statsbidrag,
stort nog att tillförsäkra adjunkts lön åt de vid rikets allmänna läroverk anställda gymnastiklärare,
som innehava sina platser som huvudsyssla, d. v. s. de civila eller reservofficerare, som
efter avlagda examina vid Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet erhållit ordinarie anställning
vid läroverken.

För detta statsbidrag äro de beredda att åtaga sig det ökade arbete, som Kungl.
Maj:t täckes i nåder bestämma intill den för adjunktslön bestämda tjänstgöringsskyldigheten.

På grund av gymnastikfrågans invecklade natur för närvarande torde en snar lösning
vara omöjlig. En snar bjälp är däremot ytterst behövlig för den grupp gymnastiklärare,
som tagit gymnastiken till livsuppgift och stannat i hemlandet eller återvänt från utlandet
i tron på existensmöjlighet.

Den fullständiga misére, vari den svenska gymnastikens egentliga representanter råkat,
berövade som de äro nämnvärda biförtjänster, lamslår deras verksamhet, förbittrar deras tillvaro
och har vittgående skadliga följder för hela landets fysiska kultur.

Vi tro det vara mer än behövligt, att, särskilt nu då gymnastiken ligger i lägervall
väntande på reorganisation, och en irrationell sportsanda hotar att skadligt inverka på det
uppväxande släktet, denna unga kår av gymnastiklärare sättes i stånd att mera effektivt
ve ka för sin och den vetenskapligt tänkande världens uppfattning om danandet av ett sunt
och livskraftigt folk.

Som stöd för vår anhållan få vi i underdånighet bifoga redogörelse för gymnastiklärarekongressens
i Stockholm förhandlingar den 5 och 6 januari 1913.

Stockholm den 12 januari 1913.

Underdånigst

Å gymnastiklärarekongressens vägnar

Gust. Armgarth.
Gymnastiklärare.
Malmö.

Martin Uhlin.
Gymnastiklärare.
Ystad.

499

Sammandrag av förhandlingar förda vid gymnastiklärarekongressen
i Stockholm den 5 och 6 januari 1913.

Gymnastiklärarne 0. M. Uhlin, Ystad, G. Armgarth, Malmö ocli V. Carlén- Wendels,
Malmö, sammankallade till kongress i Stockholm den 5 och 6 januari 1913 de i riket
anstalta gymnastiklärare, som, civila eller tillhöi-ande arméns reserv, genomgått gymnastiklärarekursen
vid Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet.

Resultatet av vid kongressen förda förhandlingar var i sammandrag följande:

Svenska gymnastiken befinner sig för närvarande i ett dekadanstillstånd, som leder
sitt upphov ur dröjsmålet med omorganisationen av Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet och
därmed sammanhängande gymnastikundervisning vid landets samtliga läroanstalter.

Gymnastikfrågans lösning ligger i en obestämd framtid, och gymnastiken är på väg
att fullständigt bortfuskas och förfalla. Värdet av ett hundraårigt målmedvetet arbete får
under inga omständigheter äventyras med ett fortsatt avvaktande av en helt omfattande,
genomgripande gymnastikreform.

Den svenska gymnastiken har, tack vare ett ofiervilligt arbete av den svenska officerskåren,
under föregående århundrade ägt billiga och goda krafter för sin utveckling, och står
svenska staten därför i en kanske oanad tacksamhetsskuld. Den svenske officeren kan och
får ej i närvarande stund bekläda den gymnastikläraresyssla, hans föregångare kunnat och
fått innehava, alldenstund armén behöver sina officerare, och ökade krav på fysisk utbildning
i skolorna ej kunna tillfredsställas med en halv tjänst.

Svenska Staten utbildar vid sin gymnastiska högskola utom officerare på stat även en
grupp civila eller reservofficerare, vilka i saknad av existensmöjlighet i hemlandet emigrera
och använda sin utbildning till fromma för utlandet.

Det bör ligga i svenska statens ekonomiska intresse att draga nytta av den utbildning,
som de svenska gymnastikdirektörerna fått.

För närvarande arbetar i Sverige en kår gymnastiklärare, som helt hängiver sig åt
åfit gymnastiska kallet. Denna kar bör ställas ekonomiskt oberoende för att kunna inrikta
hela sin verksamhet på en gymnastikens uppryckning i landet.

Till belysande av ovan antydda dekadanstillstånd lämnas följande uppgifter från läsåret
lön 1912. Av rikets 77 allmänna läroverk hade, på grund av den ordinarie gymnastiklärarens
militära tjänstgöring, 33 vikarier under 401 läsveckor eller i medeltal Vs av läsåret.
De 33 vikariaten bekläddes av 54 vikarier, av vilka mer än 3U voro inkompetenta.

Vid ett läroverk har gymnastiken till och med helt legat nere i brist på vikarie under
en tid av 12 veckor.

Samtidigt härmed må påpekas, att det finnes ungefär 100 svenska gymnastikdirektörer,
civila eller reservofficerare, av vilka flera varit och äro platssökande i Sverige.

Den under kongressen bildade gymnastiklärareföreningen, bestående av manliga
gymnastiklärare, som innehava sina befattningar som huvudsyssla, påvisar den fysiska uppfostrans
stora betydelse och oersättliga värde för skolorna samt framhåller med "skärpa, att

500

detta ämne hädanefter under inga villkor kan och får jämnställas med de båda övningsämnena
teckning och musik. Den lönereglering, som avser övningslärare, bör därför, såvida
ej adjunktslön kan beviljas gymnastiklärarne, ej avse dem, utan i stället det begärda statsanslaget
utgå, tills gymnastikfrågan vunnit sin lösning.

Gymnastiklärareföreningen framställer dessutom följande önskemål:

Att lediga gymnastiklärarebefattningar hädanefter hesättas med civila eller reservofficerare,
som äga erforderlig gymnastikkompetens, såvida sådana finnas att tillgå, och må
officer på stat endast i det fall äga företräde på grund av möjligen förekommande större
meriter, att han definitivt förbinder sig att lämna sin militära tjänst.

Att befattningar som gymnastikinspektörer, instruktörer och dylikt ävenledes överlämnas
åt de egentliga gymnastiklärarne och ej som nu utgöra namnsysslor åt av andra
göromål överhopade officerare på stat.

Att vid en ny kommittés tillsättande för utarbetande av förslag till gymnastikomorganisationen
en medlem av gymnastiklärareföreningen och en kvinnlig gymnastikdirektör
insättas i nämnda kommitté.

501

Bil. XXVIII: 20.

Till Konungen.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening vågar härmed å föreningens
vägnar i underdånighet vända sig till Eders Kungl. Maj:t i en för folkskolan och
dess lärarekår viktig angelägenhet.

Sveriges allmänna folkskollärareförening, som inom sina över hela landet fördelade
288 kretsföreningar räknar över 12,000 medlemmar, tillhörande såväl folkskolans som småskolans
lärarekår, har under de senaste åren haft anledning att på sitt program upptaga
frågan om en förbättring av lärarekårens löner, och det är på resultatet av denna frågas
behandling inom föreningen, centralstyrelsen grundar föreliggande underdåniga framställning
till Eders Kungl. Maj:t.

Centralstyrelsen
för
Sveriges allmänna
folkskollärareförening

den 24 maj
1912 om ny
lönereglering
för
lärarkåren
vid rikets
folk- och
småskolor.

Lika länge, som folkskolan ägt bestånd i vårt land, har hennes lärarekår haft sina
löneförmåner bestämda genom allmän författning. Den utveckling, folkskollärarelönerna
under denna tid undergått, framgår av nedanstående data ur denna lönefrågas historia.

a) Den kontanta lönen.

1842. I skolstadgan av nämnda år fastställdes den egentliga folkskollärarelönen till »minst 16
tnnnor spannmål, varav 8 tunnor erlägges in natura, hälften i råg och hälften i det eller de andra
sädesslag, i vilka kronotionden inom orten utgår, men de övriga 8 tunnorna alltid betalas med penningar
till ett bestämt belopp av 53 rdr 16 sk. banko». Denna lön kunde anses motsvara i runt tal omkring
150 riksd. riksmynt.

1854. Detta år bestämdes, att sistnämnda 8 tunnor säd skulle lösas efter länets markegångspris,
dock ej till lägre belopp än 6 rdr 32 sk. för tunnan.

1864. Från detta års ingång höjdes minimilönen till 400 rdr riksmynt, dock med undantag för
lärare, som tillika var klockare eller präst och alltså redan förut hade sammanlagt minst nämnda summa.

1871. Innehavare av förenade tjänster ägde nu att åtnjuta de skilda lönerna oavkortade, såvida
de ej i värde överstego 50 tunnor spannmål.

1872. För lärare med 10 års oförvitlig ordinarie tjänstgöring höjdes lönen till 500 rdr.

1874. Det nyssnämnda beloppet 500 kronor sattes såsom minimilön, vartill skulle komma ett
ålderstillägg å 100 kronor efter 5 års oförvitlig ordinarie tjänstgöring; slutlönen blev alltså 600 kronor.

1876. Klockare-folkskollärare ägde från detta år rätt att utan alla inskränkningar åtnjuta båda
lönerna oavkortade.

18s6. Minimilönen bestämdes till 600 kronor, och statsbidrag erhölls till ett ålderstillägg å 100
kronor, för såvitt församlingen å kyrkostämma beslutade att tilldela läraren ett dylikt ålderstillägg.
Detta ålderstillägg gällde för blott ett år i sänder, såframt icke församlingen sökte pensionsdelaktighet
åt tjänsten för det högre beloppet.

1892. Från detta år ägde folkskollärare med 5 års oförvitlig ordinarie tjänstgöring rätt att
utan vidare åtnjuta ett ålderstillägg å 100 kronor; slutlönen blev alltså 700 kronor. Spannmålslönen
borttogs helt och hållet.

502

1898. Nu tillkom ett andra ålderstillägg å 100 kronor efter 10 års oförvitlig ordinarie tjänstgöring;
slutlönen utgjorde alltså 800 kronor.

1901. Från och med detta år blev grundlönen i samband med kofodrets borttagande bestämd
till 700 kronor, varjämte tillkom ett tredje ålderstillägg å 100 kronor att utgå efter 15 års oförvitlig
ordinarie tjänstgöring; slutlönen blev således 1,000 kronor.

1907. Från denna tid utgå de nuvarande lönerna; grundlönen 900 kronor med tre ålderstillägg
å 150 kronor för lärare och 100 kronor för lärarinna; slutlönen alltså efter 15 års oförvitlig ordinarie
tjänstgöring 1,350 kronor för lärare och 1,200 för lärarinnor.

b) Naturaförmåner.

Jämte den egentliga lönen blevo folkskollärarna 1842 tillförsäkrade >sommarbete och vinterfoder
för en ko eller ock, där lokala eller andra förhållanden sådant förhindra», i ersättning »minst värdet
av 2 tunnor spannmål av förutnämnda sädesslag». Även skulle de erhålla »tjänlig bostad och nödigt
bränsle» samt, »såvitt sig göra låter», trädgårdsland. Den ursprungliga ersättningen för kofodret höjdes
1860 till 5 tunnor spannmål och reglerades 1888 till 8 hl. 25 liter (i stället för 8 hl. 24,355 liter).
Med anledning av vid 1900 års riksdag väckt motion beslöts, att kofodret skulle upphöra och grundlönen,
som ovan nämnts, i stället höjas från 600 till 700 kronor. Från och med 1901 har sålunda kofodret
såsom en del av lärarnas avlöning försvunnit.

c) Överläsningscrsättning.

Ersättning för läsning utöver 8 månader bestämdes först 1860 och sattes till 2 tunnor spannmål
för varje överläsningsmånad. År 1872 borttogs överläsningsersättningen för sådana lärare, som hade
500 kronors lön, för att ånyo från 1874 bestämmas till 2 tunnor spannmål pr månad. Sedan 1877 gäller
stadgandet, att ersättning för tjänstgöring över 8 månader skall ökas för varje månad med en åttondel
av minimilönen.

De viktigaste förändringar, som småskolekårens löneförmåner undergått, äro
följande:

a) Den kontanta lönen.

1858. Under småskolans första tillvaro — från nämnda år — bestriddes undervisningen av lärare
och lärarinnor, vilka i regeln icke erhållit någon seminarieutbildning. Avlöningen var godtycklig. I
Norrköping t. ex. avlönades år 1859 en vid folkskolan anställd biträdande lärarinna med 150 riksdaler
riksmynt och år 1866 en examinerad lärarinna vid småskolan med 300 kronor i ett för allt.

1872. Då ett stort antal skoldistrikt årligen inkom till Kung! Maj:t med anhållan om statsanslag
för inrättande av småskolor, stadgades, att från och med detta år statsbidrag till småskolor skulle
utgå i direkt förhållande till antalet lärarekrafter.

1876. Från detta år gällde, att såsom bidrag till avlönande av lärare och lärarinnor vid småskolor
skoldistrikt må under villkor, att sådan lärare och lärarinna i årlig lön uppbär minst 200 kronor och
är med undervisningen sysselsatt minst 8 månader om året. åtnjuta ett årligt statsanslag av 100 kronor,
vilket anslag kan höjas med 25 kronor, om skoldistriktet tillskjuter ett liknande belopp. Högsta lönen
blev sålunda 250 kronor.

1879. Statsbidraget till småskolekårens avlöning kunde ytterligare höjas med 25 kronor, sålunda
till 150 kronor, om skoldistriktet tillsköte liknande belopp. Denna förmån fick dock ej åtnjutas av
andra lärare och lärarinnor än de, vilkas avgångsprövning ägt rum i närvaro av folkskoleinspektör eller
annan sakkunnig person. Högsta lagstadgade lönen blev sålunda 300 kronor.

1887. Statsbidraget för småskolans lärarepersonal skulle utgå med två tredjedelar av lönen.

1888. Samma bestämmelse kom att gälla för lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor samt
biträdande lärare eller lärarinnor vid folkskola. Dessa jämkningar inneburo en minskning i kommunernas
lönebidrag men icke någon löneförhöjning.

1898. Från detta år utgick lönen med minst 300 kronor för 8 månaders undervisning, vartill
kom ett ålderstillägg å 50 kronor efter 10 års oförvitlig tjänstgöring.

1901. Ytterligare ett ålderstillägg å 50 kronor tillkom, vadan slutlönen för examinerad lärarinna
blev 400 kronor efter 15 års oförvitlig tjänstgöring.

503

1905. Grundlönen höjdes till 350 kronor, och utgjorde sålunda högsta lönen från detta år
450 kronor.

1909. Från denna tid utgå do nuvarande lönerna: grundlön 500 kronor samt 3 ålderstillägg å
60 kronor att utgå efter 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänstgöring; slutlön alltså för examinerad lärarinna
680 kronor.

b) Naturaförmåner.

Först i samband med den löneförbättring, som trädde i kraft 1898, stadgades, att lärarinna
skulle förses med bostad och nödig vedbrand eller ersättning därför. Dylik ersättning, som i allmänhet
utgick med 50 kronor, bestämdes vid den senaste löneregleringen till minst 100 kronor.

Med tacksamhet erkänner den svenska lärarekåren det intresse och tillmötesgående,
statsmakterna hittills gång efter annan visat i fråga om förbättring av folk- och småsltolekårens
ekonomiska villkor.

Såsom av ovanstående översikt över lärarelönernas utveckling hittills framgår, har
denna angelägenhet ofta varit föremål för statsmakternas prövning. Det framgår emellertid
därjämte synnerligen påfallande, att stegen varit icke blott många utan även små.

Det har nämligen förhållit sig så, att varje ökning varit grundad i det nödläge, vari
kåren med avseende på sin ekonomiska ställning för tillfället befunnit sig, men den förbättring,
som för varje gång kommit till stånd, har i regeln endast räckt att fylla de nödtorftigaste
tillfälliga behoven, ej att något så när hålla jämna steg med de alltjämt stegrade
levnadskostnaderna, de allt dyrare utbildningskostnaderna och de alltjämt ökade krav, som
samhället på grund av den snabbt fortgående utvecklingen måste ställa på folkskolan och
hennes lärare.

Följden härav har blivit, att den tjänstemannaklass, det här är fråga om, trots de
jämförelsevis ofta återkommande partiella löneförbättringarna, alltid i avseende på sina löneförmåner
varit långt efter verkliga behovet. Ja, så stor har efterblivenheten varit, att även
de senaste löneregleringarna (för folkskolekåren 1906 och för småskolekåren 1908), ehuru
hittills de betydligaste, redan vid sin tillkomst voro otillräckliga att fylla behovet. Med
varje år, som sedan dess gått, har de nuvarande lärarelönernas otillräcklighet blivit allt kännbarare
och därför kravet på en ny lönereglering allt mera framträdande inom kåren.

Genom till centralstyrelsen insända motioner hava såväl kretsföreningar som enskilda
föreningsmedlemmar under de senare åren givit uttryck åt det förefintliga behovet av en
löneförbättring. Under 1910 inkommo icke mindre än åtta motioner i lönefrågan, de allra
flesta från landsbygdskretsar.

I samtliga dessa framställningar uppvisas medelst exempel och tablåer, hur svårt, ja,
hart när omöjligt det är för en lärarefamilj att även med den största sparsamhet draga sig

fram med den nuvarande lärarelönen, vilken å landsbygden sällan höjes över det lagstadgade

minimum. Skatterna, vilka i landskommunerna drabba löntagare särskilt tungt, ha ökats
väsentligt, de oundgängligaste levnadskostnaderna likaså. Särskilt gäller detta födoämnena,
vilka — framhålles det — på grund av de förbättrade kommunikationerna numera ofta betinga
samma pris å rena landsbygden som i industri- och stadssamhällena.

Utbildningskostnaderna för lärarekallet med följande skuldsättning äro större än förr,
och likaså ha kraven på läraren och hans fortbildning stegrats. I själva verket räcka därför
900 kronors lön (grundlönen) mindre nu, än de 700 kronor, som folkskollärarelönen kunde
uppgå till redan för 25 år sedan, räckte då.

504

Centralstyrelsen har funnit de gjorda yrkandena om åtgärders vidtagande för åstadkommande
av löneförbättring för lärarekåren grundade i ett starkt och oavvisligt behov, och
den upptog därför frågan om ny lönereglering för folkskolans och småskolans lärarepersonal
till förberedande behandling under 1911.

Det gällde därvidlag att undersöka dels de grunder, enligt vilka en allmän lönereglering
borde komma till stånd, dels omfattningen av de nödvändiga levnadskostnaderna inom
kåren, varav man kunde få en vägledning vid bedömandet av den erforderliga löneförhöjningens
storlek.

I förstnämnda syfte sammankallade centralstyrelsen till konferens ett antal medlemmar
av folk- och småskolekåren, som företrädde de skilda grupper, av vilka folkskolekåren
är sammansatt, och sålunda kunde antagas möjligen hysa olika uppfattningar rörande de
grunder, å vilka löneregleringen borde fotas. Vid denna konferens vanns full enighet beträffande
de linjer för en god och rättvis lösning av lönefrågan, vilka samtliga huvudgrupper
inom kåren skulle kunna ge sitt gillande.

Nästa åtgärd blev att genom kretsföreningarnas medverkan få till stånd en grundlig
och omfattande utredning rörande lärarnas faktiska levnadskostnader. Centralstyrelsen hade
sig bekant, att vid den statistiska utredning, som lades till grund vid bestämmandet av viss
del av postpersonalens avlöning från och med 1910, använts resultaten av en genom Stockholms
stads statistiska kontor åstadkommen undersökning angående levnadskostnaderna i Stockholm
åren 1907—1908, vilken var grundad på 150 inom familjer förda hushållsböcker, och
centralstyrelsen beslöt att på liknande sätt införskaffa nödiga upplysningar om lärarekårens
ekonomiska förhållanden och behov, alltså genom att låta verkställa en utredning grundad på
inom lärarehemmen förd hushållsbokföring. Genom lärares och lärarinnors beredvillighet
att ställa till centralstyrelsens förfogande utdrag ur förda hushållsböcker erhölls ett
jämförelsevis rikhaltigt och från statistisk synpunkt värdefullt material av detta slag. I allt
erhöllos från alla delar av landet 625 dylika uppgifter, samtliga bestyrkta med uppgiftsgivarnas
namn, därav 424 för gifta lärare, 69 för ogifta lärare, 44 för folkskollärarinnor
och 88 för småskollärarinnor.

Utom nämnda på verklig bokföring byggda uppgifter infordrade centralstyrelsen även
statistiskt material av liknande art, som vid föregående tillfällen, då lönefrågorna varit före
inom föreningen, kommit till användning, nämligen uppgifter om beräknade nödvändiga
levnadskostnader för lärare, lärarinnor och lärarefamiljer. Det är tydligt, att även uppgifter
av detta senare slag kunna i utredningshänseende ha stort värde, ifall de nämligen uppgöras
med största möjliga noggrannhet.

För att en dylik noggrannhet skulle bliva möjlig och den beräknade levnadskostnaden
sålunda komma verkligheten så nära som möjligt, gjordes en ganska vittgående specialisering
å blanketten för detta ändamål. Fn dylik specialisering har för uppgiftslämnaren nödvändiggjort
eu grundlig undersökning av förhållandet och har alldeles givet medfört större tillförlitlighet
i resultaten, än om blott levnadskostnadssumman i sin helhet lämnats. Även
dessa uppgifter ha, såsom i många fall angivits, kunnat uppgöras på grundvalen av förda
hushållsanteckningar eller under jämförelse med sådana.

Dylika beräkningar, ombesörjda av kretsstyrelserna medelst kommittéer eller på annat
sätt (en för varje av de till kretsföreningen hörande olika läraregrupper) hava inkommit
från de flesta kretsföreningar.

För utrönande av verkliga ställningen har centralstyrelsen även begärt uppgifter om
kårmedlemmarnas fördelning på ogifta och gifta samt lärarefamiljernas storlek. Statistiska
uppgifter av detta slag hava inkommit från 233 kretsar.

Såväl de på bokföring grundade som ock de beräknade uppgifterna hava statistiskt
bearbetats av aktuarien i Stockholms stads statistiska kontor, hr V. Själandcr, och har arbetet
givit det resultat, som framgår av Bilaga A, tab. 1—12.

Vid den första bearbetningen har endast gjorts en sammanställning av medeltalen för
slutsummorna å inkomster och utgifter. På tabellerna 1 — 4 omfatta dessa slutsummor hela
inkomst- och utgiftsstaten, sålunda även värdet av samtliga naturaförmåner, under det att på
tabellerna 5 — 8 (avseende endast landsbygden) dels gjorts en uppdelning av de olika inkomstslagen,
dels på utgiftssidan fråndragits värdet av bostad och bränsle, så att endast de
kontanta utgifterna här återstå. Härigenom underlättas dessa utgifters jämförelse med å
ena sidan de från arbetet i skolan erhållna inkomsterna (innefattande både den egentliga
lärarelönen och arvode för slöjd och fortsättningsskola jämte överläsningsersättning) och å
andra sidan de beräknade levnadskostnaderna enligt tabellerna 9 —12. — A tab. 14 och 15
har verkställts en gruppering av inkomster och utgifter för de tjänstgöringsperioder, som
motsvara de olika lönegraderna.

Resultatet av familjestatistiken enligt de genom kretsstyrelserna insamlade uppgifterna
föreligger i Bilaga B, tab. 16. Denna statistik är såtillvida ofullständig, att den endast
omfattar de till föreningen anslutna medlemmarna och att även åtskilliga av dessa
saknas, men de tal som där förhållandevis framkomma, torde dock i det stora hela verka
belysande för den verkliga ställningen.

Centralstyrelsen har ock vänt sig till rikets samtliga seminarier med begäran att av
eleverna i avgångsklasserna 1911 erhålla uppgifter rörande deras levnadskostnader under
seminariekursen samt under densamma åsamkade studieskulder. De för ändamålet uppgjorda
formulären blevo vederbörligen ifyllda av 176 elever vid 13 folkskoleseminaricr (7 manliga
och 6 kvinnliga) samt av 397 elever vid 20 småskoleseminarier. Uppgifterna hava undergått
statistisk bearbetning under ledning av seminarierektorn, numera byråchefen K. E. Sandberg.
(Bilaga C, tab. 17—20.)

Utom nu nämnda i tabellform uppställda utredningar bifogar centralstyrelsen dels eu
av ledamoten av riksdagens första kammare hr N. O. Bruce avfattad redogörelse för folkskollärarelönerna
i några främmande länder (Bilaga D), dels en jämförelse i lönehänseende
mellan folkskolekåren å ena sidan och en del andra offentliga tjänstemannakårer å den andra,
verkställd av ledamoten av riksdagens andra kammare hr Yärner Rydén (Bilaga E).

* *

Sedan centralstyrelsen under 1911 förberett ärendet bland annat genom insamlande
och statistisk bearbetning av de uppgifter om lärarekårens levnadskostnader samt om sominarieelevernas
levnadskostnader och studieskulder, som i det föregående blivit omnämnda,
utsändes frågan i början av 1912 till behandling av föreningens kretsar. Såsom grundval
för kretsföreningarnas yttranden lades de ur den verkställda utredningen framgångna huvudpunkter
i avseende på lönegrunder och lönebelopp, vilka här nedan angivas i samband med
redogörelsen för resultatet av frågans behandling inom föreningen. Till besvarande framställdes
följande frågor:

1) Vilka lönegrunder vill kretsen uppställa?

2) Vilka lönebelopp vill kretsen förorda?

3) Vilka andra uttalanden vill kretsen göra i föreliggande ärendet

Enligt de inkomna protokollsutdragen har ärendet behandlats av 273 röstberättigade
kretsföreningar, varvid följande önskemål uttalats.

64—131873. Lärarelönenåmnden. 3.

506

I. Folkskolekåren.

A. Lönegrunder.

1. Av samtliga de kretsar, vilka yttrat sig i ärendet, hava icke mindre än 269 principiellt
uttalat sig för, att vid ny lönereglering för folkskolekåren hänsyn bör tagas till egenskapen att
vara familjeförsörjare eller icke familjeförsörjare.

Övriga 4 kretsar hava icke kunnat gilla denna princip utan i stället uttalat följande olika
meningar: 2 kretsar mena, att lönerna böra vara lika för alla medlemmar av kåren, medan de 2 återstående
hålla före, att skillnad bör göras mellan å ena sidan folkskollärare och å den andra folkskollärarinnor.

2. Den åtskillnad, som enligt punkt 1 förordats, anse 262 kretsar böra tillämpas på det sättet,
att familjeförsörjare erhålla särskilda lönetillägg, motsvarande den försörjningsplikt,
som inträdor genom ingående av äktenskap och genom tillvaron av barn.

Av de återstående kretsarna gilla 4 principen om särskilda lönetillägg men mena, att sådana
endast böra utgå för den försörjningsplikt, som följer med tillvaron av barn, medan 3 anse, att det
högre behovet hos familjeförsörjare bör tillgodoses genom högre ålderstillägg.

3 och 4. Vidare ha 263 kretsar uttalat sig för utjämning i den olikställighet, som grundar
sig i den omständigheten, att manlig lärare i motsats till kvinnlig, är skyldig erlägga avgift till
folkskollärarnas änke- och pupillkassa.

Detta bör, mena 260 kretsar, helst ske därigenom, att även lärarinnorna åläggas dylik
avgift, medan 3 kretsar önska, att lärarna i stället erhålla ett särskilt lönetillskott, motsvarande
nämnda avgift. En krets uttalar sitt ogillande av allt hänsyntagande till nämnda olikställighet, och
9 kretsar ha icke velat rörande denna punkt göra något uttalande.

5 och 6. Därjämte uttala 261 kretsar, att hänsyn jämväl bör tagas till den omständigheten,
att manlig lärare, i motsats till kvinnlig, är underkastad värnplikt och på grund därav ogynnsammare
ställd i ekonomiskt avseende, samt förorda, att denna olikställighet utjämnas på det sättet,
att lärare, som är underkastad värnplikt, erhåller sitt första ålderstillägg ett år tidigare än den, med
vilken så ej är fallet. Fyra kretsar mena, att ingen hänsyn bör tagas till denna olikställighet, och 8
kretsar ha därom icke velat uttala någon mening.

7. Med lika stor enhällighet ha kretsarna uttalat sig för, att lönesystemet i övrigt bör
vara likformigt för hela folkskolekåren.

a) Sålunda ha 272 kretsar ansett, att grundlönen bör vara lika för alla, vadan endast eu
krets i detta avseende haft en avvikande mening.

b) I avseende på ål derstilläggen önska 268 kretsar, att de bliva till antalet 4, och att de
sättas lika för alla. Tre kretsar förorda 3 och 2 kretsar 5 ålderstillägg; 5 kretsar uttrycka
önskan om olika stora ålderstillägg för olika läraregrupper.

c) För 5-åriga löneintervaller såsom hittills uttala sig 265 kretsar, för 3-åriga 6 kretsar
och för 4-åriga 2 kretsar.

8. Samtliga 273 kretsar uttala det önskemålet, att utom den kontanta lönen böra såsom hittills
utgå vissa naturaförmåner, såsom bostad, vedbrand och planteringsland.

B. Lönebelopp.

De 2 kretsar, vilka ansett, att lönebeloppen böra ställas lika för alla kategorier inom folkskolekåren,
ha uttalat följande önskemål: 1) grundlön 1,500 kronor jämte 3 ålderstillägg å 200 kronor
att utgå efter 5, 10 och 15 års ordinarie tjänstgöring, slutlön 2,100 kronor; 2) grundlön 1,400 kronor
ämte 4 ålderstillägg å 250 kronor att utgå efter 5, 10, 15 och 20 år, slutlön 2,400 kronor.

De 2 kretsar, som förordat olika löneplan för manliga och kvinnliga lärare, ha föreslagit följande:
1) för både lärare och lärarinnor grundlön 1,400 kronor, för de förra 4 ålderstillägg å 200 kronor
och för de senare 4 ålderstillägg å 150 kronor att utgå efter 5, 10, 15 och 20 år, slutlön resp. 2,200
och 2,000 kronor; 2) för både lärare och lärarinnor gruDdlön 1,500 kronor, för de förra 4 ålderstillägg
å 200 kronor och för de senare 4 ålderstillägg å 100 kronor att utgå efter 5, 10, 15 och 20 års tjänstgöring,
slutlön resp. 2,300 och 1,900 kronor.

Huru de 269 kretsar, vilka ansett rättvisan kräva, att vid lönesystemets uppställande hänsyn
tages till egenskapen att vara familjeförsörjare eller icke familjeförsörjare, önskat denna princip tilllämpad
vid bestämmandet av lönebeloppen framgår av följande tabellariska översikter:

507

I. För icke famlljeförsörjure.

		Åldorstillägg.
Antal kretsar.	Grundlön.				Slullön.
Antal.	Storlek.	Mellanår.
240 .............	1,200	4	150	5, 10, 15, 20 1	1.800
2............	1.200	4	150	3, 6, 9, 12	1,800
3.............	1,200	3	200	4, 9, 14	1,800
1.............	1,200	5	120	3, 6, 9, 12, 15	1,800
1.............	1,200	4	/ 2 å 200 \ 2 å 100	3, 7 \ 11, 15 I 5, 10, 15, 20	1,800
3.............	1,500	4	100	1,900
1.............	1,200	3	250	5, 10, 15	1,950
1.............	1,200	5	150	3, 6, 9, 12, 15	1,950
8.............	1,200	4	200	5, 10, 15, 20	2,000
1.............	1,400	3	200	5, 10, 15	2,000
	1,400	4	150	5, 10, 15, 20	2,000
1.............	1,500	4	150	3, 6, 9, 12	2,100
1.............	1,400	4	200	5, 10, 15, 20	2,200
2.............	1,500	4	200	4, 8, 12, 16	2,300
	1,400	4	200	5, 10, 15, 20	/ 2,200
1.............			\ (manliga)
	j 1,200	4	200	5, 10, 15, 20	f 2,000 1 (kvinnliga)
1.............	f 1,500	4	200	3, 6, 9, 12	1 2,300 \ (manliga) 1 2 3
	I 1,500	4	150	3, 6, 9, 12	( 2,100 \ (kvinnliga)

1 För dem, som äro underkastade värnplikt, önskas ålderstilläggen utgå ett år tidigare.

2 Ogifta lärare och gifta lärare utan barn.

II. För familjeförsörjare.

Antal kretsar.	Slntlön för icke familje-försörjare.	Särskilda tillägg.	Slutlön för familje-försörjare.
Vid äkten-skap.	För barn.
247 ........	1,800	300	300	2,400
2........	1,900	300	300	2,500
1........	1,950	300	300	2,550
10........	2,000	300	300	2,600
1........	2,200	300	300	2.800
1.......	2,300	300	300	2,900
1........	1,900	—	300	2,200
1........	2.300	—	1	_
1........	1,800	—	*	_
1........	1,800	—	s	—

1 Lämpligt tillägg.

2 200 kronor för varje barn.

3 300 för första barnet, 200 för det andra samt 100 för varje följande.

De tre kretsar, vilka ansett, att familjeförsörjare i stället för ett särskilt lönetillskott böra ha
högre åldcrstillägg, ha föreslagit följande slutlön för de båda grupperna: 1) 2,300 och 2,500, 2) 2,200
och 2,500, 3) 1,900 och 2,300 kronor.

508

II. Småskolekåren.

Kretsarnas önskemål rörande lönereglering för småskolekåren framgår av följande takel!:

Antal kretsar.	Grundlön.	i Antal.	l 1 d e r s t i 1 Storlek.	lägg. Mellanår.	Slutlön.
215.............	700	4	100	5, 10, 15, 20	1,100
2.............	800	3	100	5, 10, 15	1,100
2.............	800	3	150	5, 10, 15	1,150
1.............	800	3	133,33	5, 10, 15	1,200
40.............	800	4	100	5, 10, 15, 20	1,200
1.............	800	4	100	5, 10, 15, 20	1,200 1
1.............	800	4	100	3, 6, 9, 12	1,200
1.............	800	4	100	3, 6, 9	1,200
1.............	800	4	100	3, 7, 11, 15	1,200
2.............	900	4	100	5, 10, 15, 20	1,300
1.............	900	4	100	3, 6, 9, 12	1,300
1.............	900	4	150	5, 10, 15, 20	1,500
3.............	1,000	4	100	5, 10, 15, 20	1,400
2.............	1,000	4	100	4, 8, 12, 16	1,400

Därjämte ha kretsarna enhälligt uttalat, att naturaförmåner såsom hittills höra ingå även i
småskolekårens avlöning.

De uttalanden, kretsarna gjort i anslutning till centralstyrelsens tredje fråga, hava format sig
till följande önskemål:

a) Pensionsfrågorna: att pensionen för folkskolekåren beräknas efter högre procent än hittills
(9 kretsar); att den beräknas efter samma procent som hittills (7), att pension får beräknas även
för naturaförmånerna (11); att pensionsåldern ej höjes (12), att änke- och papillpensionerna höjas (8),
att pensionsfrågan för småskolekåreu ordnas efter samma grunder som för folkskolekåren (30).

b) Naturaförmånerna: att för såväl folk- som småskolekåren bestämda föreskrifter utfärdas
rörande »tjänlig bostad» (några kretsar uttala specialönskemål beträffande rummens antal, grunderna för
bostadscrsättningen m. m.).

c) Statsbidrag: att sådant bidrag måtte utgå med 90 procent av grundlönen (20), med 90
procent av hela den kontanta lönen (19), att lönetilläggen helt och hållet utgå av statsmedel (37).

d) Fortsättningsskolan: att ersättning för undervisningen i denna måtte utgå med proportionsvis
samma belopp som för den egentliga folkskolan (12).

e) Tiden för frågornas lösning: att pensions- och lönefrågorna måtte lösas samtidigt (46),
att nämnda frågor måtte framföras till samtidig lösning för folkskole- och småskolekåren (50).

1 Jämte tillskott för familjeförsörjare.

509

Då centralstyrelsen härmed i underdånighet till Eders Kungl. Maj:t frambär de önskemål
beträffande en ny lönereglering för folkskolans och småskolans lärarekår, som av Sveriges
allmänna folkskollärareförening med så stor enhällighet uttalats, anhåller don att i det följande
få närmare motivera de viktigaste av de punkter, som föreningens uttalade önskemål
omfatta, särskilt i anslutning till den verkställda utredningen om kårens ekonomiska förhållanden.

Behovet av löneförbättring.

Vad först beträffar behovet av en löneförbättring för nämnda lärarekår, har detta
genom vad som framkommit under frågans behandling inom föreningen blivit tillfullo ådagalagt,
och det synes centralstyrelsen, som vore en snar lönereglering av mera genomgripande
art för tillgodoseende av det trängande behovet högeligen av nöden.

De ekonomiska trångmål, under vilka lärarekåren ute i bygderna i stort sett lever,
liksom de orsaker härtill, varav de motionerande kretsarna givit den skildring, som i starkt
sammandrag förut anförts, vitsordas enstämmigt från rikets olika delar. Centralstyrelsen vill
särskilt understryka de sakförhållanden, som kommit i skarp belysning av de verkställda
statistiska undersökningarna.

Såsom av tab. 17 framgår uppgå studieomkostnaderna för seminariekursen i
medeltal för varje elev vid de manliga folkskoleseminarierna till 3,349 kronor och vid de
kvinnliga till 3,261 kronor. I stort sett torde dessa summor under de senaste 15—20 åren
ha stegrats med minst 50 procent. Tydligt är, att de nuvarande folkskollärarelönerna icke
stå i rimligt förhållande till dessa utbildningskostnader, vilka, såsom framgår av tabellen, i
många fall uppgå till mellan 4,000 och 5,000 kronor.

Vad sedan beträffar den verkställda undersökningen angående lärarekårens levnadskostnader
ger den en särdeles god föreställning om, hurudan lärarnas ekonomiska ställning
i det hela är, och i vilken grad den ovillkorligen kräver förbättring.

Centralstyrelsen utgår i det följande närmast från de för landsbygdens lärarekår
lämnade uppgifterna.

Dessa visa alldeles oförtydbart, vad man ock hade anledning förmoda, att inom folkskolekåren
kunna urskiljas fyra i förevarande hänseende från varandra tydligt avgränsade
huvudgrupper, nämligen: gifta folkskollärare, ogifta folkskollärare, ogifta folkskollärarinnor
och ogifta småskollärarinnor. Av den sammanställning av de ekonomiska uppgifterna, som
blivit gjord i tabell 13, framgår rörande de årliga kontanta utgifterna för var och en av
dessa grupper följande.

Enligt de på förd hushållsbokföring grundade uppgifterna (tab. 13) utgöra de
kontanta utgifterna i medeltal för ogifta småskollärarinnor 771 kronor, för ogifta folkskollärarinnor
327 kronor mera eller 1,198 kronor, för ogifta folkskollärare ännu 358 kronor
mera eller 1,551 kronor samt för gifta folkskollärare ännu 570 kronor mera eller 2,121
kronor. Enligt de inom kretsarna gruppvis lämnade uppgifterna utgöra de beräknade nödvändiga
levnadskostnaderna för ogifta småskollärarinnor 847 kronor, för ogifta folkskollärarinnor
647 kronor mera eller 1,494 kronor, för ogifta folkskollärare 252 kronor mera
eller 1,746 kronor samt för gifta folkskollärare 817 kronor mera eller 2,563 kronor.

Att de beräknade levnadskostnaderna sluta på större belopp än de, som grunda sig
på bokföring inom enskilda hushåll, beror uppenbarligen därpå, att de senare äro bestämda
av de ekonomiska tillgångar, som i varje fall varit möjliga att åstadkomma, vilka tillgångar,
såsom längre fram visas, i regeln icke räcka för betäckande av utgifterna. De beräknade
däremot grunda sig på uppgiftsgivarnas omdöme om, vad som nödvändigt behöves, för att de

510

svåraste näringsbekymren skola hållas ute. I den följande framställningen har likväl hänsyn
främst tagits till de resultat, som framkommit ur de på förd hushållsbokföring grundade
uppgifterna.

Att skiljaktigheter i de nödvändiga levnadskostnaderna förefinnas mellan ovannämnda
fyra huvudgrupper inom lärarekåren ligger i sakens natur. Åtskilliga av de omständigheter,
av vilka denna åtskillnad motiveras, äro särskilt påfallande.

Självklart är, att den längre utbildningstid, som folkskolans lärare och lärarinnor
måste underkasta sig, i allmänhet åsamkar dem större studieskulder att förränta och avbetala
än dem, som drabba småskolans lärarinnor med deras väsentligt kortare utbildningstid.
Detta förhållande får sin närmare belysning av de uppgifter, som äro sammanfärda å tab.
18 och 20. Enligt dessa utgöra studieskulderna för folkskollärarna i medeltal 2,575 kronor
och för folkskollärarinnorna 2,262 kronor, under det att de för småskollärarinnorna visserligen
växla rätt mycket allt efter seminariekursens längd och andra omständigheter men för
samtliga småskoleseminarier stanna vid i medeltal 648 kronor för varje elev. Redan under
sista studieåret har elev vid ett folkskoleseminarium att betala i ränta å studieskuld över
100 kronor (tab. 17). Motsvarande utgift i medeltal för elev vid ett småskoleseminarium
är icke fullt 22 kronor (tab. 19).

Skillnaden mellan de gifta lärarnas utgifter å ena sidan samt de ogifta folkskollärarnas
och folkskollärarinnornas ä den andra betingas ju därav, att de förra ha familj att
försörja. Som ovan påpekats, äro de gifta lärarnas kontanta utgifter faktiskt årligen i medeltal
570 kronor större än de ogifta lärarnas.

Men även den utgiftsskillnad, som förefinnes mellan grupperna ogifta folkskollärare
och ogifta folkskollärarinnor har, åtminstone delvis, sina påtagliga orsaker. Härvid är i
första rummet att märka de större utgifter av rent obligatorisk karaktär, vilka tillkomma
den manlige läraren, dels i de utgående avgifterna till änke- och pupillkassan, dels i de
omkostnader, som stå i samband med värnpliktstjänstgöringen. Såsom framgår av tab. 18,
äro även studieskulderna något högre för de manliga än för de kvinnliga eleverna vid våra
folkskoleseminarier, nämligen i medeltal 313 kronor mer för elev. Medan av de kvinnliga
eleverna omkring 21 procent lämna seminariet skuldfria, är motsvarande procenttal för de
manliga endast omkring 6.

Oavsett de åtskillnader i kontanta utgifter för nödvändiga levnadskostnader, som förefinnas
mellan de olika läraregrupperna, och de orsaker, varur dessa skiljaktigheter kunna
härledas, är det ett annat, för lönebehovets bedömande synnerligen viktigt förhållande, som
genom den föreliggande levnadskostnadsstatistiken erhållit belysning. Det framgår nämligen
— ävenledes av de på bokföring grundade uppgifterna — att för ingen av de fyra läraregrupperna
de nödvändiga årliga utgifterna kunna täckas med de årliga kontanta inkomsterna
av själva lärareverksamheten. I summan »inkomster från skolan» ha i tabellerna sammanförts
icke blott den egentliga lärarelönen utan ock övriga inkomster av lärareverksamhet inom
folkskolan, såsom slöjdarvode, ersättning för fortsättningsskola samt s. k. överläsningsersättning.
Jämte lärarelönen och samtliga biförtjänster från skolan behöves för täckande
av de nödvändiga kontanta utgifter för livsuppehället en fyllnad, som uppgår till nedan
angivna belopp (tab. 13).

Den kontanta årliga inkomsten från skolan utgör i medelbelopp:

för småskollärarinna 705 kronor — nödvändig fyllnad alltså 66 kronor;

för de ogifta folkskollärarinnorna 1,138 kronor — fyllnaden således 60 kronor;

för de ogifta folkskollärarna 1,217 kronor — fyllnaden följaktligen 334 kronor;

för de gifta folkskollärarna 1,383 kronor — fyllnaden alltså 738 kronor.

För täckande av det underskott, som sålunda uppstår därigenom, att inkomsterna
från skolan icke räcka till bestridande av de årliga kontanta utgifterna, måste givetvis
biförtjänster utom skolan anlitas. I de enskilda fallen växlar givetvis storleken av
dylika biförtjänster högst betydligt, beroende bland annat på den större eller mindre svårigheten
att erhålla sådana. Enligt vad utredningen visar, ställa sig de årliga medeltalsbeloppen
för biförtjänster utom skolan på följande sätt inom de olika grupperna: för småskollärarinna
43 kronor, för folkskollärarinna Öl kronor, för ogift folkskollärare 269 kronor
och för gift folkskollärare 540 kronor.

Av dessa uppgifter framgår emellertid, att biförtjänsterna utom skolverksamheten i
allmänhet icke räcka till för att täcka skillnaden mellan de årliga kontanta utgifterna och
de kontanta inkomsterna från skolan, utan uppstår i stället en verklig brist, vars storlek
för de olika läraregrupperna nedan angives. Beträffande denna brist gäller naturligtvis detsamma,
som blivit anmärkt rörande biförtjänsterna, nämligen att den i de enskilda fallen är
betydligt växlande. ° Medan icke så få lärare och lärarinnor lyckas skaffa sig sådana tillgångar,
att med små anspråk någon brist i hushållsstaten icke behöver uppstå, har den dagliga
erfarenheten tyvärr länge vitsordat samma nedslående sakförhållande, som de insända
uppgifterna nu statistiskt bekräfta: de flesta kunna icke ekonomiskt reda sig, hur inskränkt
de än leva. För småskollärarinnorna återstår sålunda — så vitt av statistiken kan dömas
— obetänkt° en årlig brist av i medeltal 23 kronor, för folkskollärinnorna tyckas debet
och kredit gå nätt och jämt ihop, för de ogifta folkskollärarna uppstår en brist av 65 kronor
och för de gifta lärarna en brist av 198 kronor.

Resultatet blir sålunda, att samtliga huvudgrupper inom lärarekåreu måste för att
kunna existera anlita biförtjänster utom skolan, de manliga lärarna i bet3’dande grad, men
att alla det oaktat ha svårt att draga sig fram och att de flesta följaktligen måste skuldsätta
sig. Särskilt de gitta lärarna måste årligen se sin skuldsumma växa med avsevärda
belopp. Betecknande för dessa sistnämnda lärares ekonomiska ställning är, att de med den
egentliga lärarelönen (efter avdrag för pensionsavgifterna i medeltal pr tjänstgöringsår
1,121 kronor 25 öre) endast till 52 procent kunna täcka de årliga kontanta utgifterna
(2,121 kronor).

Nu anförda förhållanden och särskilt den anförda anmärkningsvärda bristen i hushållsstaten
vittna om, att lärarna i allmänhet måste basera tillgodoseendet av de nödvändigaste
levnadsbehoven på eu sparsamhet, som på varje punkt tvingar till förknappning.

Trots alla bemödanden att vid sidan av skolarbetet skaffa sig biförtjänster och trots
ett i allmänhet indraget och försakande levnadssätt, är lärarekårens ekonomiska ställning
sålunda i hög grad ogynnsam. Riktigheten av detta omdöme belyses ock av en jämförelse
med andra tjänstemannakårer, av vilken jämförelse framgår, att lärarekåren är svagare avlönad
än tjänstemannakårer med motsvarande kompetensfordringar och åligganden. (Bilaga E.)

Även en jämförelse med lärarelönerna i flertalet andra europeiska länder visar, att
lärarekårens avlöningsförhållanden i dessa länder ställa sig gynnsammare än i Sverige.
(Bilaga D.)

Eu lönereglering för folk- och småskolekåren är med hänsyn till de ådagalagda behoven
synnerligen behövlig. Den bör, för att kunna kallas tillfredsställande, till sin omfattning
vara sådan, att lararekårens medlemmar kunna av sitt skolarbete erhålla en bärgning,
som något så när motsvarar deras berättigade krav på livet. Med ledning av den förebragta
utredningen är det ock möjligt att bilda sig en föreställning om storleken av den löneförbättring,
som för detta ändamål kräves.

512

Folkskolekåren.

Huvudgrunder för lönesystemet.

Då centralstyrelsen i det följande kommer att framhålla de synpunkter, som enligt
dess mening böra göras gällande vid genomförandet av en lönereglering för lärarekåren —
en mening, som även är allmänna lärareföreningens — vill den till en början behandla
folkskolekårens lönefråga för sig.

En god lösning av denna fråga innefattar icke blott fastställande av ett rättvist
lönesystem utan ock beviljande av lämpliga lönebelopp.

Att den första av dessa synpunkter vid sysslandet med lönefrågan ovillkorligen måste
tränga sig i förgrunden, beror på det faktiska förhållandet, att folkskolekåren i likhet med
varje annan stor tjänstemannakår är sammansatt av skilda grupper, vilkas olika intressen
och behov kräva att bliva tillgodosedda. Den verkställda utredningen rörande dels det allmänna
behovet av en lönereglering, dels storleken av detta behov har, såsom framgått av
ovanstående, på ett rent av överraskande sätt bekräftat, vad centralstyrelsen redan vid planläggningen
av denna utredning förmodade, nämligen att de tre stora intressegrupperna inom
folkskolekåren äro dels folkskollärarinnor, av vilka det överväldigande stora flertalet äro
ogifta, dels ogifta folkskollärare, och dels gifta folkskollärare.

För samtliga grupper måste lönerna ha den dubbla uppgiften att å ena sidan utgöra
skälig ersättning för det arbete, som utföres i tjänsten, och å den andra på skäligt sätt
motsvara levnadsbehoven, så att de bereda åt tjänsteinnehavaren en anständig bärgning.
Så länge folkskolan i vårt land ännu stod på den låga utvecklingsståndpunkt, att lärarelönerna
ännu icke kunde utgå med större belopp, än att de utgjorde ett knappt existensminimum
även för dem, som hade de minsta levnadsbehoven, så var frågan om lönesystemet
synnerligen enkel. Det kunde då icke bli fråga om annat än likhet i de utgående små
lönebeloppen över hela linjen. Men i samma mån utvecklingen gått framåt, levnadsbehoven
växt och tidsförhållandena blivit sådana, att det även beträffande folkskolans lärarekår på
allvar kan ifrågasättas, att de förefintliga levnadsbehoven hos alla dess grupper verkligen
skulle bliva någorlunda tillgodosedda genom den åtnjutna lönen, i samma mån inställer sig
på allvar det problem, som uttryckes med ordet »lönesystem».

På varje annat arbetsområde har den uppdelning i lönegrupper, som ansetts nödvändig
för att tillgodose de olika behoven, i första rummet skett efter könsskillnad, så att
man erhållit ett lägre löneplan för kvinnliga tjänsteinnehavare och ett högre för manliga.
Men en dylik uppdelning är så schematisk och under vår tids ändrade förhållanden även så
godtycklig, att det syfte, som man vill vinna, och som alla torde erkänna vara riktigt, till
stor del måste förfelas. Ty uppenbarligen är det icke den omständigheten i och för sig, att
somliga äro män och somliga kvinnor, som är den väsentligaste orsaken till, att de nödvändiga
levnadsbehoven å det ena hållet inom samma kår äro så betydligt större än å det
andra. Även om det skulle kunna anses vetenskapligt ådagalagt, att mannen såsom sådan
bär större levnadsbehov än kvinnan, synes detta förhållande i alla händelser icke kunna
tillmätas så stor roll, att det, såsom hittills vid löneregleringar i allmänhet varit fallet, bör
få motivera frågans lösning efter den enkla formeln: ett manligt och ett kvinnligt löneplan.
Yad. som däremot alldeles påtagligt förorsakar eu mycket betydande skillnad i levnadsbehoven
mellan olika grupper även inom folkskolekåren är de rent sociala förhållanden, vilka höra
samman med försörjningsplikten, d. v. s. samhällets eget intresse av det kommande

513

släktets vård och utveckling. En rättvis tillämpning av behovsprincipen mynnar därför vid
lönesystemets uppgörande visserligen ut i olika löneplan, men i första hand icke i ett för
lärare och ett för lärarinnor utan i stället i ett för familjeförsörjare och ett för icke
familjeförsörjare. Till båda dessa löneplan komma då att hänföras såväl lärare som
lärarinnor.

I begreppet familjeförsörjare har man då att innefatta alla dem, som halagstadgad
försörjningsplikt: sålunda lärare, som äro gifta, samt av lärarinnor sådana, som äro eller
varit gifta och tillika äro skyldiga att försörja sina barn, men naturligtvis varken bland
manliga eller kvinnliga lärare sådana, vilka utan någon laglig förpliktelse för längre eller
kortare tid frivilligt åtagit sig vården om skylda eller oskylda. Enligt centralstyrelsens
mening böra, i likhet med vad fallet är i Finland, lönetillägg, som tillerkänts lärare eller
lärarinna i egenskap av familjeförsörjare, allt framgent få behållas. — Av den å tab. 16
sammanfattade familjestatistiken framgår, att bland föreningsmedlemmarna inom de 233
kretsar, från vilka fullständiga uppgifter erhållits, äro av hela antalet manliga lärare 74, t
procent gifta och av hela antalet folkskollärarinnor 2,6 procent familjeförsörjare i ovan angivna
mening. Man kan på goda grunder antaga, att dessa procenttal komma verkligheten
tämligen nära beträffande hela kåren.

Sveriges allmänna folkskollärareförening har i likhet med centralstyrelsen kommit till
den övertygelsen, att en för alla olika grupper antaglig lösning av folkskolekårens lönefråga
endast kan vinnas efter den nu antydda linjen: 1) grundsatsen om lönens avpassande efter
arbetet bör vara den huvudsakligast bestämmande, och den omständigheten, att en del kårmedlemmar
äro kvinnor och en annan del män, må icke i och för sig vålla kårens uppdelning
på två skilda löneplan; 2) grundsatsen om lönens avpassande efter behovet bör
tillämpas så till vida, att dels särskild gottgörelse lämnas dem, som på grund av försörjningsplikt
hava större levnadskostnader, dels en utjämning sker med hänsyn till vissa övriga
förpliktelser av ekonomisk innebörd, vilka en del kårmedlemmar äro obligatoriskt underkastade,
andra däremot icke.

Centralstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om, att den av Eders Kungl. Maj:t
tillsatta kommittén för behandling av frågan om folkskoleseminariernas ombildning i sitt nyligen
avgivna betänkande förordat samtidig tillämpning av de båda principerna om lön efter
arbete och lön efter behov i huvudsaklig överensstämmelse med här utvecklade grundsatser
vid den av nämnda kommitté föreslagna löneregleringen för seminarielärarekåren.

Löneprincipernas tillämpning.

Vad då först beträffar den i punkten 1) nämnda grundsatsen om lönens avpassande
efter arbetet, har föreningen uttalat den meningen, att den bör komma till uttryck i ett för
hela kåren enhetligt lönesystem, så att först och främst grundlönen blir densamma, men att
även ålderstilläggen till såväl antal som storlek göras lika.

Den i punkten 2) nämnda särskilda förhöjning, som bör tillkomma familjeförsörjarnas
grupp, kan tänkas ske på flera olika sätt. Sålunda finner man, att i den för Finlands folkskolekår
gällande löneskalan, vilken är fastställd med hänsyn till familjeförsörjares och icke
familjeförsörjares olika levnadsbehov, ha den förra gruppens större levnadsbehov blivit tillgodosedda
dels genom högre grundlön och dels genom större ålderstillägg.

Föreningen har givetvis tagit i övervägande de olika vägar, som erbjuda sig för en
lämplig lösning av detta spörsmål. En lösning efter den linjen, att familjeförsörjarnas grupp
erhölle högre och möjligen flera ålderstillägg, är visserligen närmast överensstämmande med

65—131873. Lärarelönenämnden. 3.

514

rådande praxis i de hittills gängse lönesystemen, där skillnad i regeln göres endast mellan
män och kvinnor. Men en sådan anordning skulle dels ge ett mindre klart uttryck åt de
principer med avseende å förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärare, som föreningen
önskat se förverkligade, dels ock i den praktiska tillämpningen komma att förete en del betydande
olägenheter. Särskilt skulle sådana olägenheter visa sig, då en lärare, som trädde
i äktenskap, därmed överginge från det lägre löneplanet till det högre. Härvid komme nämligen
tilläggen för familjeförsörjningen att utgå med en olikhet, som knappast vore förenlig
med rimlighet. Antag att det funnes ett löneplan för icke familjeförsörjare med^ en slutlön
av 1,800 kronor och ett annat för familjeförsörjare, vilket på grund av högre ålderstillägg
efter lika många år slutade med 2,400 kronor. Skedde då övergången till familjeförsörjarnas
grupp inom första åldersgraden, erhölles ingen löneförhöjning (i fall nämligen grundlönen
skulle vara lika för alla och löneskillnad åstadkommas endast genom olika ålderstillägg),
under det att en lärare, som gifte sig efter att ha kommit i högsta åldersgraden, genast
skulle erhålla en förhöjning å 600 kronor. Man finner ock, hurusom i Finland lagstiftarna
tagit konsekvensen härav och därför bestämt även grundlönen olika. De erhallna tilläggen
skulle sålunda icke heller komma att sta i lämpligt förhållande till de stegvis ökade levnadskostnaderna.

Samtliga nu antydda olägenheter skulle enligt centralstyrelsens mening undvikas, om
— såsom redan ovan framhållits — såväl grundlön som ålderstillägg för båda de störa
huvudgrupper, det nu är fråga om, gjordes lika, och om i stället den ersättning för familjeförsörjarnas
större levnadskostnader, som är behövlig och nödvändig, utginge i form av ett
särskilt lönetillägg. Utom att hela lönesystemet genom en sådan anordning bleve i rent
praktiskt hänseende betydligt enklare, vunnes därigenom ock den väsentliga fördelen, att
nämnda tillskott bleve rättvisare fördelat, därigenom att det kunde bestämmas till ett fast
belopp, och att det även kunde bättre anpassas efter levnadsbeliovens stegring inom familjen.
Liksom föreningen är nämligen centralstyrelsen av den meningen, att ifrågavarande tillägg
icke borde utgå på en gång utan med en del för den försörjningsplikt, som följer av själva
äktenskapet och en annan del för den ökade försörjningsplikt, som tillvaron av barn
medför. Genom en sådan fördelning undvekes även den oegentligheten, att lärare med barn
och utan barn erhölle alldeles lika löneförmåner, vilket bleve följden, ifall läraren genast vid
giftermålet utan vidare flyttades upp i det högre löneplanet med större ålderstillägg.

Lönebelopp för icke familjeförsörjare.

När man från ovan angivna huvudgrunder för lönesystemet vill övergå till uppställande
av de lönebelopp, vilka i det närmaste skulle kunna anses motsvava de hos ovannämnda
båda huvudgrupper inom folkskolekåren (familjeförsörjare och icke familjeförsörjare)
förefintliga behoven, har man en god ledning i den föreliggande utredningen över levnadskostnaderna
inom kåren.

Vad då först beträffar den senare av de båda huvudgrupperna (d. v. s. lärare och
lärarinnor, som icke äro familjeförsörjare), vilken såsom hittills skulle få hela sin lön fördelad
i grundlön och ålderstillägg. har föreningen, av skäl som längre fram skola närmare
utvecklas, ansett genomsnittslönen böra beräknas så, att den något sa när motsvarar behovet
hos de ogifta manliga lärarna.

Enligt de på förd bokföring grundade uppgifterna uppgå dessa lärares kontanta utgifter
till i medeltal 1,551 kronor. Inom de olika åldersgraderna (tab. 14) ställa sig utgiftsbeloppen
på följande sätt: första åldersgraden 1,407 kronor, andra 1,543, tredje 1,732, fjärde

515

1,767. Läraren behöver sålunda till täckandet av nämnda kontanta utgifter en lön, som i
medeltal för tjänstgöringsår utgör 1,550 kronor. För 30 tjänsteår borde han sammanlagt
då komma att uppbära en summa av 46,500 kronor. Detta belopp kan ju tänkas fördelat
pa olika sätt, allt efter som man beräknar begynnelselönen och ålderstilläggen samt de tider,
efter vilka lönetilläggen skola atnjutas. Vad beträffar grundlönen, ha de flesta kretsar önskat
densamma satt till 1,200 kronor. De ha därjämte uttalat sig för 4 älderstillägg å 150 kronor
att utgå efter 5, 10, 15 och 20 års ordinarie tjänstgöring, då slutlönen sålunda skulle bli
1,800 kronor. Den komme då helt nära såväl de för de ogifta folkskollärarna beräknade
levnadskostnaderna (1,746 kronor) som ock de nuvarande faktiska utgifterna i fjärde åldersgraden
(1,767 kronor). Fördelningen på de olika tjänstgöringsåren av lärarens sammanlagda
lönesumma för hela hans tjänstetid blir då följande:

5 X 1,200 = 6,000 kronor

5 X 1,350 = 6,750 >

5 X 1,500 = 7,500 j.

5 X 1,650 = 8,250 *

10 X 1,800 = 18,000 >

Summa 46,500 kronor.

Det förefaller centralstyrelsen, som om en sådan löneskala vore lämplig och som om
grundlönen icke borde sättas lägre än till 1,200 kronor. Den utgift, som tynger hårdast i
början av lärarens tjänstgöring, är tydligen ränta och amortering av studieskulder. Enligt
den föreliggande statistiken (tab. 15 a och b) uppgå ensamt posterna amortering och ränta,
försäkringsavgifter samt skatter tillsammans i medeltal för varje lärare å landsbygden i första
åldersgraden: för gifta lärare till 26,4 5 procent, för ogifta lärare till 23,9 5 procent och för
ogifta lärarinnor till 21,os procent, eller i medeltal för samtliga till 23,83 procent, av samtliga
kontanta utgifter.

Ålderstilläggen föreslås lika med de nu för manliga lärare utgående, d. v. s. till 150
kronor. Vad beträffar principen om ålderstillägg för icke familjeförsörjare, vill centralstyrelsen
anyo betona, vad den förut framhållit, nämligen lönens dubbla uppgift att dels utgöra
en ersättning för utfört arbete, dels sätta tjänsteinnehavaren i stånd att genom den få
sin bärgning. Även för de lärare och lärarinnor, som icke ha försörjningsplikt, gäller givetvis,
att arbetet i stort sett maste anses fa ökat värde genom med åren förvärvad övning och
erfarenhet, och att även för dem levnadskostnaderna i någon mån stiga med åren.

Ävenledes har föreningen uttalat sig för bibehållande av de nuvarande 5-årsperioderna
mellan ålderstilläggens utgående.

Principiell likställighet mellan folkskollärare och folkskollärarinnor.

Oavsett enskildheterna vid den praktiska utformningen av löneskalan, torde av den
föregående framställningen hava tillräckligt tydligt framgått, att föreningens förslag åsyftar
principiell likställighet mellan folkskollärarinnor och folkskollärare i avseende på beloppen
av grundlön och ålderstillägg samt att den löneskala, som i det föregående blivit skisserad,
enligt föreningens mening borde gälla alla dem, vilka icke äro familjeförsörjare, vare sig de
nu äro män eller kvinnor.

Härvid är centralstyrelsen naturligen beredd på en invändning, som åtminstone vid
första påseendet kan sägas innebära en viss rimlighet. Det förhåller sig ju onekligen så,

516

att resultatet av den föreliggande levnadskostnadsstatistiken utvisar väsentligen mindre belopp
för de ogifta folkskollärarinnornas kontanta utgifter än för de ogifta folkskollärarnas; och gäller
detta i ungefär samma proportion både de på bokföring grundade och de inom kretsarna
av folkskollärarinnorna själva beräknade utgifterna (tab. 13). Det skulle därför med ett visst
sken av berättigande kunna anses obilligt, att grundlöner och alderstillägg sattes lika för alla
ieke familjeförsörjande lärare, vare sig de äro manliga eller kvinnliga.

Härvid torde emellertid böra beaktas, att de förefintliga skiftningarna i levnadsbehov
icke i '' hela sin utsträckning kunna betraktas såsom med nödvändighet grundade i sakens
egen natur. Centralstyrelsen har förut påpekat en del omständigheter såsom orsaker till, att
de ogifta folkskollärarnas utgifter i medeltal måste bli något högre än de ogifta folkskollärarinnornas.
Dessa omständigheter räcka emellertid icke till att förklara den mycket avsevärda
olikhet i levnadskostnader mellan lärare och lärarinnor, som statistiken synes vitsorda.
Förklaringsgrunder av annan art saknas dock icke. En sådan kan vara att söka däruti, att
den på bokföring grundade statistiken är något knapphändig, enär från de ogifta folkskollärarinnorna
beklagligtvis blivit insända långt fäm uppgifter av detta slag än från de ogifta
folkskollärarna. En annan bidragande omständighet är den, att i lärarinnornas uppgifter antalet
hushållsmedlemmar angives. åtskilligt lägre än i de ogifta lärarnas. Medan detta antal
för lärarna kan uttryckas med medeltalssiffran 1,86 för varje uppgiftsgivare, blir motsvarande
siffra 1,6 2 för lärarinna. Anledningen härtill är påtagligen den, att lärarna i större utsträckning
än lärarinnorna hålla tjänare för hushållets skötsel. Av lärarna ha sålunda 69,6
procent av samtliga uppgiftsgivare hushållerska eller annan tjänare, medan bland lärarinnorna
blott 38,4 procent ha sådana. Detta kan dock ej utan vidare anses bevisa, att lärarinnorna
mindre än lärarna skulle behöva sådan hjälp, utan synes snarare antyda av nödvändigheten
förestavade blygsammare levnadsanspråk.

I övrigt framgår det av statistiken — vilket ju ock den allmänna erfarenheten bekräftar
— att lärarinnornas tillfällen till biförtjänster äro långt mera begränsade än lärarnas.
Medan de senares kontanta inkomster av arbete utom skolan utgöra i medeltal 269
kronor, uppgå motsvarande för lärarinnorna till blott 61 kronor. Det synes härav vara ganska
sannolikt, att de lägre levnadskostnaderna delvis ha sin orsak i rent nödtvång.

Då folkskollärarinnorna trots nu anförda för dem ogynnsamma förhållanden ända i
regeln kunnat värja sig för skuldsättning, så äger man rätt draga den slutsatsen, att de maste
leva i synnerligen hög grad indraget och försakande. Måhända bör man sätta detta förhållande
i samband med den stora sjukligheten inom lärarinnekåren, som konstaterats genom
d:r G. Stéenhoffs av centralstyrelsen offentliggjorda statistik härom. (Pedagogiska skrifter,
häftet'' 57). Denna statistik visar, att folkskollärarinnornas sjukprocent är mer än dubbelt
så hög som lärarnas, eller av hela antalet tjänstgörande 25,6 procent för de förra och 12,1
procent för de senare. Har ifrågavarande olikhet i hälsotillståndet något sammanhang med
den statistiskt påvisade olikheten i levnadskostnader, så kan den senare ingalunda sägas vara
helt grundad i sakens natur.

Lönebelopp för familjeförsörjare.

Efter de riktlinjer, som sålunda blivit uppdragna för den löneförbättring, vilken
ifrågasättes för de lärare och lärarinnor, som icke äro familjeförsörjare, har återstått att
beräkna det särskilda tillskott i lönen utöver grundlön och alderstillägg, genom vilket familjeförsörjarnas
större behov borde tillgodoses. Såsom redan förut anförts, har föreningen såsom
sin mening angivit, att detta lönetillägg bör uppdelas i tvenne, det ena motsvarande den

försörjningsplikt som själva äktenskapet medför, det andra den ytterligare försörjningsplikt,
som inträder därigenom, att barn komma till.

Även vid bestämmandet av dessa lönetilläggs storlek har man kunnat erhålla god
ledning i den föreliggande statistiken rörande levnadskostnaderna. Enligt tab. 13 äro de
gifta lärarnas årliga kontanta utgifter i medeltal 2,121 kronor. Å tab. 14 och 15 ha samtliga
dessa lärare blivit fördelade i grupper efter åldersgrader. Medeltalet av de kontanta
utgifterna ha då blivit följande:

första åldersgraden 1,660 kronor — brist i förhållande till inkomsterna från skolan
646 kronor;

andra åldersgraden 1,755 kronor — brist 530 kronor;

tredje åldersgraden 2,050 kronor — brist 658 kronor;

fjärde åldersgraden 2,299 kronor — brist 809 kronor.

Om lärarna i sistnämnda åldersgrad fördelas i en grupp med 16—20 tjänsteår och

en annan med 21 tjänsteår och därutöver (motsvarande sålunda en tänkt femte lönegrad), ställa
sig utgifterna på följande sätt:

fjärde åldersgraden 2,124 kronor — brist 618 kronor;

femte åldersgraden 2,365 kronor — brist 881 kronor.

Man finner sålunda dels att skillnaden mellan medelbeloppen för de ogifta lärarnas och
de gifta lärarnas levnadskostnader (resp. 1,151 kronor och 2,121 kronor) utgör omkring 600
kronor, dels att skillnaden mellan den högsta föreslagna lönegraden för icke familjeförsörjare
efter 20 års tjänstgöring (1,800 kronor) samt de faktiska kontanta utgifterna för gifta lärare
efter samma antal tjänsteår (2,365 kronor) ävenledes utgör i runt tal 600 kronor.
Centralstyrelsen håller också före, att det särskilda familjetillskottet i dess helhet borde utgöra
just detta belopp, så att högsta lönen för lärare med barn komme att bli 2,400 kronor.
De beräknade årliga levnadskostnaderna för gifta lärare utgöra, såsom förut blivit påpekat,
i medeltal 2,563 kronor (tab. 13).

Beträffande summans fördelning på giftermålstillägg och barntillägg, kan ju
denna tänkas ske på olika sätt. Det har förefallit föreningen, som om det läge närmast till
hands, att det förra sattes lika med det senare, sålunda vartdera 300 kronor. I avseende
på det lönetillägg, som bör motsvara den försörjningsplikt, som har sin grund i tillvaron av
barn, vill centralstyrelsen lika litet som föreningen på frågans nuvarande stadium framställa
något förslag rörande sådana enskildheter som bestämmelserna om dess utgående och fördelning,
utan torde dylika enskildheter böra bero på närmare utredning.

Det har redan framhållits, att principiell ekonomisk likställighet mellan lärare och
lärarinnor såsom grundval för lönesystemet icke utesluter utan tvärtom kräver en sådan til 1-lämpning, att det blir en verklig, icke blott en nominell likställighet i avseende på de
ekonomiska villkoren, som lönen avser att bereda tjänsteinnehavarna. Föreningen har därför
funnit det vara av rättvisa och billighet påkallat, att en utjämning sker i avseende på den
olikställighet i lönehänseende, som orsakas av vissa utgifter och åligganden, vilka de manliga
lärarna äro obligatoriskt underkastade, men från vilka de kvinnliga för närvarande äro
fria. Kostnader av denna karaktär äro dels avgifterna till änke- och pupillkassan,
dels de, som äro förbundna med värnplikten.

I avseende på de medel, som böra anlitas, för att med hänsyn till ovannämnda båda
omständigheter det effektiva värdet av lärarnas och lärarinnornas löneinkomser må bli någorlunda
lika, har föreningen — såsom framgår av den lämnade redogörelsen för kretsarnas
beslut — gjort bestämda uttalanden, till vilka centralstyrelsen för sin del vill ansluta sig.
Det har sålunda föreslagits, dels att även lärarinnorna borde betala avgift till änke- oeh
pupillkassan, dels att lärare, som är underkastad värnplikt, måtte erhålla sina ålderstillägg

518

ett år tidigare än lärarinnorna och de lärare, som befrias från värnplikten. Detta senare
förslag grundar sig på det förhållandet, att läraren genom värnpliktstjänsten i regeln förlorar
ett ordinarie tjänsteår. Detta betyder — utom de direkta kostnader, som värnpliktstjänstgöringen
medför — en rent ekonomisk förlust, som åtminstone motsvarar skillnaden mellan
högsta och lägsta lönegraden, sålunda efter ovan beräknade löneskala i det hela 600 kronor.
Denna förlust torde i de flesta fall bli något så när gottgjord, om första ålderstillägget till
sådan lärare utgår ett år tidigare, sålunda efter 4 år, och de övriga i vanlig ordning med
femåriga mellanrum, då ju även högsta lönegraden nås ett år tidigare, sålunda efter 19
tjänsteår.

Småskolekåren.

I den föregående framställningen, vari med stöd av den förebragta utredningen om
levnadskostnaderna påvisats behovet av en genomgripande löneförbättring för lärarkåren i dess
helhet, har även småskolekåren varit inbegripen. De skäl, som motivera en allmän höjning
av folkskollärarnas och folkskollärarinnornas löneförmåner, gälla nämligen även för småskollärarinnorna.
Ständigt stegrade levnadskostnader, ökade utbildningskostnader, ökade krav
på arbetet i småskolan med därav följande fordran på högre kompetens, som till stor del
måste förvärvas genom fortsatt utbildning — allt detta samverkar till, att de nu för småskolekåren
utgående lönerna äro alldeles otillräckliga. Detta ar ock oförtydbart adagalagt
genom den föreliggande levnadskostnadsstatistiken.

Men å andra sidan är det påfallande, att denna statistik, vad småskollärarinnorna beträffar,
knappast på ett fullt verklighetstroget sätt avspeglar, i huru hög grad de nuvarande
löneförmånerna äro otillräckliga. Uppenbart är, att den kar, som bland alla offentliga tjänstemannakårer
ständigt i lönehänseende statt pa det allra lägsta trappsteget, och som ännu för
mindre än fem år sedan icke kom högre än till en genomsnittslön å 391 kronor (för närvarande
620 kronor), en sådan kår har måst vänja sig vid att föra ett så försakande liv och
att hålla de »nödvändiga levnadskostnaderna» så nere, att dessa vid en jämförelse alldeles
icke komma att innebära samma begrepp som de »nödvändiga levnadskostnaderna» för dem,
vilka stå på en något högre levnadsstandard, t. ex. folkskolekåren. Åtskilligt av det, som
här ovan blivit sagt om folkskollärarinnorna, gäller sålunda — och det i än högre grad —
även om småskollärarinnorna. o

Utan att någon bestämd proportion mellan folkskole- och smaskolekarens löner vant
fastslagen, kan man dock av den meddelade historiken över lärarelönerna finna, att de senare
hittills i ’ allmänhet utgjort omkring hälften av de förra. Centralstyrelsen har förut anfört
ett av de förhållanden, som motivera, att en skillnad göres mellan folkskolekårens och småskolekårens
löner, nämligen den olika långa utbildningstiden. Ett annat skäl av liknande
slag är jämväl den i såväl folkskolestadgan som normalplanen fastslagna olikheten mellan
folkskolans och småskolans dagliga undervisningstid. Men den löneskillnad, som hittills förefunnits
mellan de båda kårerna, är uppenbarligen allt för stor, vadan vid en ny lönereglering
förhållandet bör göras gynnsammare för småskolekåren än hittills.

Även statistiken ger stöd för, att så bör ske. De på bokföring grundade uppgifterna
om inkomster och utgifter för landsbygdens småskollärarinnor, fördelade efter aldersgrader,
ställa sig enligt tab. 14 på nedan angivna sätt. De kontanta inkomsterna från lärareverkamheten
i skolan samt de kontanta utgifterna äro:

i första åldersgraden 520 kronor och 800 kronor — brist i förhållande till inkomsterna
från skolan 274 kronor;

i anda åldersgraden 597 kronor och 753 kronor — brist 150 kronor;

i tredre åldersgraden 031 kronor och 085 kronor — brist 54 kronor;

i fjärdje åldersgraden 788 kronor och 811 kronor — brist 23 kronor.

Vad som på nämnda tabell genast faller i ögonen är de jämförelsevis stora utgifter,
som möta småskollärarinnan redan under den första femårsperioden. Inom skolan förtjänar
hon under denna period i medeltal endast 20 kronor årligen utöver den fastställda minimilönen;
övriga biförtjänster uppgå till 17 kronor, vadan hela den kontanta inkomsten utgör 543
kronor. Den verkliga brist å 257 kronor i medeltal för varje lärarinna i första åldersgraden,
som hushållsbokföringen sålunda utvisar, bleve tydligen ännu väsentligt större, ifall
lärarinnorna skulle ensamt med egna medel bekosta sina nödvändiga levnadsbehov. Men som
synes å tabellen 14, äro naturainkomsterna utom bostad och vedbrand beräknade till i medeltal
200 kronor för varje lärarinna. Detta betyder naturligtvis i de flesta fall, att småskollärarinnorna
under ferierna få leva gratis hos föräldrar eller andra anförvanter samt —
såsom tyvärr på sina ställen ännu sker — mottaga gåvor av barnens målsmän, men att de
ändå måste erhålla ytterligare penningförsträckningar såsom gåvor eller lån för att kunna
leva.

Att utgifterna sedan under de följande perioderna icke nämnvärt stegras är uppenbarligen
en nödtvungen följd därav, att icke heller inkomsterna med de nuvarande små ålderstilläggen
å 60 kronor nämnvärt stegras. De tydligen allvarliga försöken att få debet och
kredit att gå ihop lyckas varken i andra eller tredje åldersgraden. Först efter 15 års tjänstgöring,
då studieskulderna väl i allmänhet blivit betalda, utvisar bokföringen ett överskott å
i medeltal 25 kronor. Men så ha också biförtjänsterna utom skolan då stigit till i medeltal
48 kronor!

En verklig lönereglering för småskolans lärarekår, som i allo motsvarade behovet
någon längre tid framåt, behövde tydligen, med hänsyn till vad som nu anförts, omfatta,
vad flertalet kretsföreningar föreslagit, nämligen en grundlön å 700 kronor. Beträffande
ålderstilläggen förefinnes tydligen intet skäl, att de borde bliva till antalet färre än för folkskollärarinnorna,
och till storleken böra de lämpligen höjas från 60 till 100 kronor. Småskollärarinna
skulle sålunda erhålla 4 ålderstillägg å vartdera 100 kronor samt få i slutlön
1,100 kronor efter 20 tjänsteår.

* *

Pensionsfrågan.

Till centralstyrelsen har från såväl kretsföreningar som enskilda föreningsmedlemmar
inkommit jämväl framställningar rörande folkskole- och småskolekårens pensionsförhållanden.

För småskolekåren står som ett länge känt och uttalat önskemål, att den nuvarande
understödsanstalten måtte ombildas till likhet med folkskolärarnas pensionsinrättning och pensioneringen
ordnas efter samma grunder som för folkskolekåren.

Enligt § 2 i reglemente för folkskollärarnas pensionsinrättning är skoldistrikt förbundet
»att för var och eu av där befintliga ordinarie folkskolläraretjänster i pensionsinrättningen
ingå efter högsta lönebelopp, varav lärare, på grund av tjänsteålder, enligt gällande
författningar äger att komme i åtnjutande». En lönereglering i enlighet med föreningens
önskan komme sålunda att medföra åtskilliga ändringar beträffande pensionen. Centralsty -

520

relsen finner sig endast i förbigående behöva påpeka detta, viss att Eders Kungl. Maj:t skall
vidtaga de åtgärder, som påkallas, för att den nuvarande proportionen mellan lön och pension
åtminstone icke må försämras.

Sammanfattning.

De önskemål, Sveriges allmänna folkskollärareförening sålunda med största enhällighet
uttalat, äro följande:

Folkskolekåren.

A. Lönegrunder.

1. Vid ny lönereglering för folkskolekåren bör hänsyn tagas till egenskapen att vara
familjeförsörjare eller icke familjeförsörjare.

2. Detta bör ske därigenom, att familjeförsörjare erhåller särskilda lönetillägg motsvarande
den försörjningsplikt, som inträder genom ingående av äktenskap och genom tillvaron
av barn.

3. Hänsyn bör tagas till den omständigheten, att manlig lärare, i motsats till kvinnlig,
är skyldig erlägga avgift till folkskollärarnas änke- och pupillkassa.

4. Detta bör helst ske därigenom, att lärarinnorna åläggas dylik avgift.

5. Hänsyn bör jämväl tagas till den omständigheten, att manlig lärare, i motsats
till kvinnlig, är underkastad värnplikt och på grund därav ogynnsammare ställd i ekonomiskt
avseende.

6. Denna olikställighet bör utjämnas på det sättet, att lärare, som är underkastad
värnplikt, erhåller sitt första ålderstillägg ett år tidigare än den, med vilken så ej är fallet.

7. I övrigt bör lönesystemet vara likformigt för hela folkskolekåren, så att

a) grundlönen blir lika för alla,

b) ålderstilläggen till antalet 4 samt lika stora för alla,

c) löneintervallerna såsom hittills 5-åriga,

8. Utom den kontanta lönen böra såsom hittills utgå vissa naturaförmåner, såsom
bostad, vedbrand och planteringsland.

B. Lönebelopp.

1. För icke familjeförsörjare.

1) Grundlön 1,200 kronor;

2) 4 ålderstillägg

3) å 150 kronor

4) att utgå

521

a) för dem, som icke äro underkastade värnplikt: efter 5, 10, 15 och 20 års ordinarie
tjänstgöring;

b) för dem, som äro underkastade värnplikt: efter 4, 9, 14 och 19 års ordinarie
tjänstgöring.

2. För familjeförsörjare.

1)—4) Lika med icke familjeförsörjare.

5) Ett särskilt lönetillskott å 600 kronor.

6) att utgå

a) med 300 kronor för försörjningsplikt genom inträde i äktenskap;

b) med 300 kronor för försörjningsplikt gentemot barn.

II.

Småskolekåren.

1. Grundlön 700 kronor med

2. 4 ålderstillägg

3. å 100 kronor

4. att utgå efter 5, 10, 15 och 20 års tjänstgöring;

5. därtill naturaförmåner.

Då centralstyrelsen nu påkallar Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för de önskemål,
vilka d det föregående framlagts, är den livligt medveten om de svårigheter, som för deras
slutliga förverkligande kunna komma att möta. De lönebelopp, som i dem ifrågasatts, torde
visserligen av ingen kunna med fog betecknas såsom i och för sig överdrivna, men på grund
av talrikheten hos de kårer, vilka saken rör, måste den löneförbättring, som här begärts,
komma att ställa högst betydande anspråk på det allmänna. Centralstyrelsen förbiser icke
heller, att de lönegrunder, varpå förslaget vilar, ännu ej vunnit allmänt erkännande och därför
helt naturligt måste väcka betänkligheter hos de många, som fortfarande vidhålla den
gamla uppfattningen, att manliga tjänsteinnehavare böra bilda en högre lönegrupp endast
därför, att de äro män, kvinnliga en lägre endats därför, att de äro kvinnor. Då centralstyrelsen
icke desto mindre härmed vågar inför Eders Kungl. Maj:t framlägga de önskemål i
förevarande fråga, om vilka Sveriges allmänna folkskollärareförenings medlemmar med överväldigande
flertal enat sig, sker det i den förvissningen, att Eders Kungl. Maj.t vid prövningen
av dessa önskemål skall finna dem framkallade av ett verkligen tvingande behov samt
grundade på billighet och rättvisa.

Med stöd av det anförda vågar centralstyrelsen i underdånighet anhålla,

66—131873. Lärarelönenämnden. 3.

522

att Eders Kung!. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder
för genomförande av en ny lönereglering för lärarekåren vid rikets
folk- och småskolor, och

att därvid hänsyn måtte tages till de av Sveriges allmännna
folkskollärareförening uppställda önskemålen.

Underdånigst

För Sveriges allmänna folkskollärareförening.

Dess centralstyrelse:

Alfr. Dalin.

Sven Nylund. J. J. Dalström. J. Franzén.
Anna L. Lessel. Mauritz Tennman. Pbr Borgh.
J. Cederberg. N. O. Bruce. Gustava Landberg.
Gottfrid Björkman.

Stockholm den 24 maj 1912.

Följande bilagor A—E äro bifogade ovanstående petition:

A) Lärarekårens levnadskostnader (Tab. 1—15).

B) Uppgifter rörande lärarefamiljerna (Tab. 16).

C) Seminarieelevernas studiekostnader och studieskulder (Tab. 17—20).

D) Lärarelönerna i några främmande länder.

E) Löneförhållandena inom en del andra tjänstemannakårer i vårt land.

523

inlaga A.

Lärarekårens levnadskostnader.

(Tab. 1—15).

Tab. 1.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Gifta lärare.

L ä n.	Landsbygd.	Städer.	i Landsbygd och städer.
Antal upp- gifter.	Antal familje-medlem-mar i medel-tal.	In-komster i medel-tal pr hushall. Kr.	Utgif-ter i medel-tal pr hushåll. Kr.	Antal upp- gifter.	Antal familje-medlem-mar i medel-tal.	In-komster i medel-tal pr hushåll. Kr.	Utgif-ter i medel-tal pr hushall. Kr.	Antal upp- gifter.	Antal familje-medlem-mar i medel-tal.	In-komster i medel-tal pr hushåll. Kr.	Utgif-ter i medel-tal pr hushåll.'' Kr. ;
Hela riket ....	353	4	2,151	2,310	71	4	3,007	3,041	424	4	2,294	2,432
Stockholms stad . .	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Stockholms län . . .	9	5	2,273	2,418	4	3	2,633	2,502	13	4	2,384	2,444 i
Uppsala län ....	7	4	2,224	2,383	2	5	2,796	2,798	9	4	2,351	2,475
Södermanlands län .	21	5	2,160	2,422	4	3	3,639	3,544	25	4	2,397	2,602
Östergötlands län . .	27	4	2,403	2,621	5	5	3,684	3,707	32	5	2,603	2,790
Jönköpings län . . .	17	4	2,020	2,178	6	6	2,559	2,742	23	5	2,161	2,325
Kronobergs län . . .	14	4	2,119	2,039	1	7	3,275	3,258	15	4	2,196	2,120
Kalmar län ....	22	4	2,201	2,490	4	4	2,342	2,507	26	4	2,223	2,493
Gottlands län . . .	29	4	1,993	2,167	1	5	4,967	4,915	30	4	2,092	2,259
Blekinge län ....	1	3	2,250	2,849	1	5	4,940	4,940	2	4	3,595	3,895
Kristianstads län . .	18	4	2,179	2,338	3	3	2,192	2,825	21	4	2,181	2,408
Malmöhus län . . .	27	4	2,124	2,234	4	4	3,518	3,529	31	4	2,304	2,401
Hallands län ....	5	4	1,934	2,027	4	4	3,802	3,608	9	4	2,764	2,730
Göteborgs o. Bohus län	6	5	2,314	2,500	3	3	2,415	2,561	9	4	2,348	2,520
Älvsborgs län . . .	23	5	2,038	2,289	3	4	3,253	2,773	26	5	2,178	2,345
Skaraborgs län . . .	18	5	1,978	2,206	—	—	—	—	18	5	1,978	2,206
Värmlands län . . .	19	4	2,046	2,123	6	5	3,282	3,483	25	4	2,343	2,449
Örebro län.....	25	4	1,817	1,943	8	4	2,847	2,845	33	4	2,067	2,162
Västmanlands län . .	16	4	2,328	2,452	2	5	2,897	2,900	18	4	2,391	2,502
Kopparbergs län . .	14	6	2,524	2,322	2	7	1,883	1,908	16	6	2,444	2,270
Gävleborgs län . . .	12	5	2,498	2,694	—	—	—	—	12	5	2,498	2,694
Västernorrlands län .	13	5	2,345	2,493	4	5	2,728	2,795	17	5	2,435	2,564
Jämtlands län . . .	5	3	1,816	2,091	1	5	2,050	2,043	6	4	1,855	2,083
Västerbottens län . .	2	8	2,811	3,364	3	3	2,869	2,830	5	5	2,846	3,043
Norrbottens län. . .	3	6	1,931	2,250	—	—	—	—	3	6	1,631	2,250

:>24

Tdb. 2.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Ogifta lärare.

	Landsbygd.	Städer.	Landsbygd och städer.
Län.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.
		Kr.	Kr.		Kr.	Kr.		Kr.	Kr.
Hela riket......	56	1,684	1,789	13	2,402	2,321	69	1,819	1,848
Stockholms stad ....	—		—	—	—	—	—	—	—
Stockholms län ....	1	1,565	1,555	2	2,838	2,834	3	2,413	2,408
Uppsala län......	3	1,831	1,757	—	—	—	3	1,831	1,757
Södermanlands län . . .	3	1,713	1,948	1	3,825	3,326	4	2,241	2,292
Östergötlands län . . .	3	1,941	1,899	1	2,539	2,539	4	2,091	2,059
Jönköpings län ....	1	1,905	1,666	1	1,565	1,556	2	1,735	1,611
Kronobergs län ....	2	1,333	1,588	—	—	—	2	1,333	1,588
j Kalmar län......	3	1,583	1,946	—	—	—	3	1,583	1,946
Gottlands län.....	4	1,769	1,690	1	1,747	1,828	5	1,765	1,717
Blekinge län.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kristianstads län . . .	3	1,618	1,385	1	2,285	1,798	4	1,784	1,488
Malmöhus län.....	3	1,610	1,694	—	—	—	3	1,610	1,694
Hallands län.....	2	2,238	2,391	—	—	—	2	2,238	2,391
Göteborgs och Bohns län	3	1,760	1,885	—	—	—	3	1,760	1,885
Älvsborgs län .....	9	1,649	1,852	1	1,650	1,690	10	1,649	1,836
Skaraborgs län ....	1	1,485	1,515	—	—	—	1	1,485	1,515 1
Värmlands län ....	6	1,591	1,557	1	2,772	2,321	7	1,759	1,666 1
Örebro län......	2	1,502	1,369	1	1,880	1,856	3	1,628	1,531
Västmanlands län . . .	3	1,911	1,911	—	—	—	3	1,911	1,911
Kopparbergs län ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Gävleborgs län ....	2	1,519	1,557	—	—	—	2	1,519	1,557
Västernorrlands län . .	2	1,400	1,392	1	2,275	2,657	3	1,692	1,813 I
Jämtlands län.....	—	—	—	—	— ''	—	—	—
Västerbottens län . . .	—	—	—	—	—	—	—	—	-
Norrbottens län ....	—	—	—	2	2,509	2,464	2	2,509	2,464 1

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Ogifta folkskolliirnrinnor.

1	Landsbygd.	Städer.	Landsbygd och städer.
L ä n.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.
1		Kr.	Kr.		Kr.	Kr.		Kr.	Kr.
'' Hela riket......	26	1,377	1.369	18	1,784	1,832	44	1,544	1,559
Stockholms stad ....	—	—	—	1	2,470	2,691	1	2,470	2,691
Stockholms län ....	—	—	—	1	1,750	1,749	1	1,750	1,749
Uppsala län......	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Södermanlands län . . .	3	1,351	1,317	2	1,449	1,434	5	1,390	1,364
Östergötlands län . . .	2	1,273	1,321	—	—	—	2	1,273	1,321
Jönköping3 län ....	4	1,331	1,328	1	1,900	2,483	5	1,445	1,559
Kronobergs län ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar län......	2	1,376	1,397	—	—	—	2	1,376	1,397
Gottlands län.....	—	—	—	3	1,960	1,973	3	1,960	1,973
Blekinge län.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kristianstads län . . .	—	—	—	—	—	—	—	—	—
\| Malmöhus län.....	1	1,348	1,372	—	—	—	1	1,348	1,372
Hallands län.....	1	1,000	1,296	1	1,936	1,932	2	1,468	1,614
Göteborgs och Bohns län	2	1,573	1,557	2	1,615	1,592	4	1,594	1,575
Älvsborgs län .....	1	1,145	1,135	—	—	—	1	1,145	1,135
Skaraborgs län ....	1	1,440	1,260	—	—	—	1	1,440	1,260
Värmlands län ....	2	1,138	1,119	—	—	—	2	1,138	1,119
Örebro län......	2	1,516	1,523	1	1,575	1,574	3	1,536	1,540
Västmanlands län . . .	3	1,552	1,416	1	1,245	1,282	4	1,475	1,383
Kopparbergs län ....	1	1,295	1,235	1	1,575	1,575	2	1,435	1,435
Gävleborgs län ....	—	—	—	1	2,100	2,099	1	2,100	2,099
Västernorrlands län . .	—	—	—	3	1,850	1,876	3	1,850	1,876
Jämtlands län.....	1	1,800	1,895	—	—	—	1	1,800	1,895
Västerbottens län . . .	—	—	—	—	—	—	—	--	—
Norrbottens län ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—

526

Tab. 4.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Ogifta småskollärarinnor.

	Landsbygd.	Städer.	1 Landsbygd och städer. 1 1
Län.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal.	Summa utgifter i medel-tal.
		Kr.	Kr.		Kr.	Kr.		Kr.	Kr.
Hela riket......	72	889	884	16	1,137	1,162	88	934	934
Stockholms stad ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Stockholms län ....	2	1,053	1,095	1	1,100	1,100	3	1,068	1,097
Uppsala län......	1	1,020	929	—	—	—	1	1,020	929
Södermanlands län . . .	2	858	792	4	1,075	1,195	6	1,003	1,061
Östergötlands län . . .	3	855	632	1	1,500	1,468	4	1,016	841
Jönköpings län ....	1	1,073	1,022	—	—	—	1	1,073	1,022
Kronobergs län ....	8	825	816	1	961	1,013	9	840	838
Kalmar län......	5	1,086	1,161	—	—	—	5	1,086	1,161
Gottlands län.....	10	814	803	—	—	—	10	814	803
Blekinge län.....	1	830	873	—	—	—	1	830	873
Kristianstads län . . .	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Malmöhus län.....	11	997	919	2	1,294	1,279	13	1,042	975
Hallands län.....	1	890	906	1	1,294	1,277	2	1,092	1,092
Göteborgs och Bohns län	2	945	907	—	—	—	2	945	907
Älvsborgs län .....	9	716	782	—	—	—	9	716	782
Skaraborgs län ....	1	695	794	—	—	—	1	695	794
Värmlands län ....	3	702	768	—	—	—	3	702	768
Örebro län ......	6	850	872	—	—	—	6	850	872
Västmanlands län . . .	1	850	968	—	—	—	1	850	968
Kopparbergs län ....	1	730	767	—	—	—	1	730	767
Gävleborgs län ....	2	1,097	1,045	2	788	788	4	942	916
Västernorrlands län . .	2	1,353	1,368	4	1,218	1,207	6	1,263	1,260
Jämtlands län.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens län . . .	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens län ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—

527

Talj. 5.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Gifta lärare.

Landsbygd.

				I)	ära	V
	Antal	Summa			O ä	r a v		Kontanta
Län.	upp- gifter.	i medel-tal.	såsom lärare i medeltal.	inkomster i medel-tal.	bostad och ved-brand i medeltal.	övrigt i medeltal.	övrigt i medeltal.	utgifter i medeltal.!
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Hela riket........	353	2,151	1.383	228	188	40	540	2,121
Stockholms län.......	9	2,273	1,347	243	205	38	683	2,213
Uppsala län........	7	2,224	1,406	350	189	161	468	2,194
Södermanlands län.....	21	2,160	1,404	232	208	24	524	2,214
Östergötlands län......	27	2,403	1,420	225	200	25	758	2,421
Jönköpings län.......	17	2,020	1,342	217	188	29	461	1,990
Kronobergs län.......	14	2,119	1,312	223	171	52	584	1,867
Kalmar län........	22	2,201	1,342	216	171	45	643	2,320
\| Gottlands län.......	29	1,993	1,333	205	188	17	455	1,980 \|
Blekinge län........	1	2,250	1,950	250	250	—	50	2,599
j Kristianstads län......	18	2,179	1,297	201	172	29	681	2,166
j Malmöhus län.......	27	2,124	1,389	224	183	41	511	2,051
1 Hallands län........	5	1,934	1,349	177	152	25	408	1,875 \|
\| Göteborgs och Bohus län . .	6	2,314	1,357	280	201	79	677	2,299
Alvsborgs län .......	23	2,038	1,369	197	144	53	472	2,146
Skaraborgs län.......	18	1,978	1,383	220	148	72	375	2,057
Värmlands län.......	19	2,046	1,431	196	171	25	419	1,952
Örebro län.........	25	1,817	1,374	187	161	26	256	1,783
Västmanlands län.....	16	2,328	1,384	248	215	33	696	2,237
Kopparbergs län......	14	2,524	1,400	266	188	78	858	2,134
Gävleborgs län.......	12	2,498	1,577	304	269	35	617	2,425
Västernorrlands län.....	13	2,345	1,476	306	264	42	563	2,230
Jämtlands län.......	5	1,816	1,325	344	314	30	147	1,777 \|
Västerbottens län......	2	2,811	1,611	365	290	75	835	3,074
Norrbottens län......	3	1,931	1,228	135	132	o O	568	10 ''i-* ce

528

Tal. 6.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Ogifta lärare.

Landsbygd.

Län.	Antal upp- gifter.	Summa nkomster i medel-tal. Kr.		D	ära	V		Kontanta utgifter i medeltal. Kr.
lön såsom lärare i medeltal. Kr.	natura-inkomster i medel-tal. Kr.	D ä i	a v	övrigt i medeltal. Kr.
bostad och ved-brand i medeltal. Kr.	övrigt i medeltal. Kr.
Hela riket........	56	1,6S4	1,217	198	188	10	269	1,551
Stockholms län.......	1	1,565	900	315	300	15	350	1,255
Uppsala län........	3	1,831	1,246	217	217	—	368	1,541
Södermanlands län.....	3	1,713	1,160	232	227	5	321	1,721
Östergötlands län......	3	1,941	1,374	200	170	30	367	1,729
Jönköpings lån.......	1	1,905	1,200	150	140	10	555	1,526
Kronobergs län.......	2	1,333	931	195	150	45	207	1,438
Kalmar län........	3	1,583	1,050	220	187	33	313	1,759
Gottlands län .......	4	1,769	1,210	131	131	—	428	1,558
1 Blekinge län........	—	—	—	—	—	—	—	—
\| Kristianstads län......	3	1,618	1,336	200	200	—	82	1,185
Malmöhus län.......	3	1,610	1,203	200	197	3	207	1,497
Hallands län........	2	2,238	1,500	275	250	25	463	2,141 \|
1 Göteborgs och Bohus län . .	3	1,760	1,453	222	217	5	85	1,668
Älvsborgs län.......	9	1,649	1,174	218	207	11	257	1,645
\| Skaraborgs län.......	1	1,485	1,000	285	260	25	200	1,255 \|
\| Värmlands län.......	6	1,591	1,319	153	145	8	119	1,412
j Örebro län.........	2	1,502	1,165	142	142	—	195	1,227
Västmanlands län......	3	1,911	1,184	215	215	—	512	1,696
\| Kopparbergs län......	—	—	—	—	—	—	—	—
! Gävleborgs län.......	2	1,519	1,164	180	180	—	175	1,377
1 Västernorrlands län.....	2	1,400	1,100	125	125	—	175	1,267
Jämtlands län.......	—	—	—	—	—		—	—
\| Afästerbottens län......	—	—	—	—	—	—	—	—
\| Norrbottens län.......	—	—	—	—	—	—	—	_

529

Tab. 7.

A. Ekonomiska uppgifter grundade pa förd bokföring.

Ogifta folkskollärarinnor.

Landsbygd.

1 Län. ------- . . ...	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal. Kr.	lön såsom lärare i medeltal. Kr.	D natura-inkomster i medel-tal. Kr.	ära D ä	V r a v	övrigt i medeltal. Kr.	Kontanta utgifter i medeltal. Kr.
bostad och ved-brand i medeltal. Kr.	övrigt i medeltal. Kr.
Hela riket ........	26	1,377	1,138	178	171		tu	1,198
Stockholms län.......	—	-		—	—
Uppsala län........	—	_	—	—	—	—		—
Södermanlands län.....	3	1,351	1,017	260	237	23	74	1,081
Östergötlands län......	2	1,273	965	168	163	5	140	1,158
Jönköpings län.......	4	1,331	1,086	158	ISO	8	87	1,178
Kronobergs län.......			—	—	—			—
i Kalmar län........	2	1,376	1,201	175	175	—	-	1,222
Gottlands län........	_	—	—	—	—	—		—
Blekinge län ........	-	—	—	—	—	_	—	—
Kristianstads län......		—	—	—	—	—	—	—
Malmöhns län.......	1	1,348	1,173	150	150		25	1,222
Hallands län........	1	1,000	900	100	100	• -	—	1.196 1
Göteborgs och Bohns län . . .	2	1,573	1.237	250	238	12	86	1,319
Älvsborgs län.......	1	1,145	900	165	155	10	80	980
Skaraborgs län.......	1	1.440	1,230	60	60	-	150	1,200 1
Värmlands län.......	2	1,138	988	150	150	-	_	969
Örebro län.........	2	1,516	1,298	210	195	15	8	1,328 1
Västmanlands län......	3	1,552	1,403	139	132	7	10	1,285
Kopparbergs län......	1	1,295	1,195	100	100	—	-	1,135
Gävleborgs län.......		—	—	-	—	—	—	—
Västernorrlands län.....	—	—	—	- \|	—	—
Jämtlands län.......	1	1.800	1,200	340	340	—	260	1,555
Västerbottens län......	—	—	—	-	—	—	_	-
Norrbottens län ......	—	—	—		—	—	-	- 1

67—■131873. Lärarelönenämnden. 3.

530

Tab. 8.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Ogifta småskollärarinnor.

Landsbygd.

1 L it n.	Antal upp- gifter.	Summa inkomster i medel-tal. Kr.		D	ära	V		:
lön såsom lärare i medeltal. Kr.	natura-inkomster i medel-tal. Kr.	Därav	övrigt i medeltal. Kr.	Kontanta utgifter i medeltal. Kr.
bostad och ved-brand i medeltal. Kr.	övrigt i medeltal. Kr.
Hela riket........	72	889	705	141	113	28	43	771
Stockholms län.......	2	1,053	865	188	18S	—	—	907
Uppsala län........	1	1,020	780	140	140		100	789
Södermanlands län.....	2	858	745	113	90	23	—	702
Östergötlands län......	3	855	740	115	115	-	—	517
Jönköpings län.......	1	1,073	958	115	115	—	—	907
Kronobergs län.......	8	825	651	in	97	14	63	719
Kalmar län........	5	1,086	587	379	105	274	120	1,056
Gottlands län.......	10	814	649	117	107	10	48	696
Blekinge län........	1	830	730	100	100	—	—	773
\| Kristianstads län......	—	—		—	—	—	—	—
Malmöhus län.......	11	997	794	140	112	28	63	808
Hallands län........	1	890	(»0	100	100	—	no	806
Göteborgs och Bohus län . .	2	945	839	106	106	—	—	802
Älvsborgs län .......	9	716	586	112	108	4	18	674
Skaraborgs län .......	1	695	560	135	100	35	—	694
Värmlands län.......	O	702	585	100	100	—	17	668
Örebro län.........	t;	850	685	118	112	6	47	760
Västmanlands län.....	i	850	650	180	180	—	20	788
Kopparbergs län......	i	730	610	120	120	—	—	647
Gävleborgs län.......	2	1,097	850	210	210	—	37	l öo6
Västernorrlands län.....	2	1,353	1,215	100	100		38	1,268
Jämtlands län.......	—	—		—	—	■- -	—	~
Västerbottens län......	-	—	-	—	—	—	—	i _
Norrbottens län.......	i —	—	—	—		—	—

B. Beräknade nödvändiga levnadskostnader.

Gifta lärare.

\i li 11.	Landsbygd.	Städer.	Landsbygd och städer.
\| Utgifter i '' medeltal. Kr.	i Bostad och \| vedbrand, j Kr.	Utgifter i j medeltal. K,.	j Bostad och i vedbrand. Kr.	Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.
Hela riket.......	2503	215	3.081	511	2,670	276
Stockholms stad.......	—	_	_	—		...
Stockholms län...........	2,652	296	—		2,652	296
Uppsala län.....	2,562	228	2,985	588	2,683	331
Södermanlands län.....	2,745	214	3,494	517	3,120	344
Östergötlands län.......	2,469	221	2,975	438	2,638	293
Jönköpings län . . .	2,137	191	3,288	492	2,569	304
Kronobergs län.......	2,729	225	—	—	2,729	225
Kalmar län.......	2,707	200	2,596	340	2,673	243
Gottlands län.......	2,741	223	2,945	550	2,764	259
Blekinge län......	2,407	203	3,217	541	2,812	372
Kristianstads län ....	2,552	209	2,664	300	2,567	221
Malmöhus län.......	2,622	224	3,326	700	2,7.33	304
Hallands län........	2,317	197	3,268	450	2,555	260
Göteborgs och Bolins län.......	2,520	226	—	—	2,520	226
Alvsborgs län ......	2,502	200 j\|	3,275	558	2,647	271
Skaraborgs län.....	2,559	143	2,880	463	2,676	259
Värmlands län.......	2,592	186 I	3,150	400	2,623	199
Örebro län........	2,949	216 I	3,326	567	3,020	282
Västmanlands län......	2,414	206 1	—	—	2,414	206
Kopparbergs län.........	2,050	221	2,691	600	2,103	253
Gävleborgs län........	2,586	219 \|\|	3,368	450	2,706	254
Västernorrlands län.....	2,608	264 1	3,247	708 1	2,782	385
Jämtlands län........	2,431	219 i	_ 1	—	2,431	219
Västerbottens län..........	2,883	250	3,200	750	2,988	417
Norrbottens län...........\|	3,443	250 1	2,285 1	525 1	2,864	388

532

Tal. 10.

B. Beräknade nödvändiga levnadskostnader.

Ogifta lärare.

Län. \|	Landsbygd.	Städer.	Landsbygd och städer.
Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.	Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.	Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr. 1
Hela riket.............	1,746	221	2,048	353	1,816	251
\| Stockholms stad...........	—	—	2,175	950	2,175	950
Stockholms län.......• . . .	1,770	358	—	—	1,770	358
Uppsala län.............	2,071	235	2,561	415	2,267	307
Södermanlands län..........	1,946	201	2,438	500	2,086	286
Östergötlands län..........	1,725	198	1,949	288	1,837	243
Jönköpings län...........	1,567	245	2,200	300	1,672	254
\| Kronobergs län...........	1,708	233	2,296	286	1,855	247
1 Kalmar län.............	1,958	214	2,134	260	2,017	229
Gottlands län............	2,033	233	2,460	600	2,140	325
Blekinge län............	1,866	183	1,980	350	1,911	250
Kristianstads län..........	1,776	191	2,291	200	1,816	192
Malmöhus län............	1,648	226	2,006	353	1,692	242
Hallands län............	1,875	203	2,299	375	1,996	252
Göteborgs och Bohus län.......	1,757	201	1,807	450	1,767	251
Älvsborgs län ............	1.754	203	1,670	240	1,733	213
Skaraborgs län...........	1,452	153	1,725	175	1,498	157 {
Värmlands län...........	1.858	229	1,355	400	1,808	247
Örebro län.............	\| 1.638	185	2,016	250	1,764	207
Västmanlands län..........	1,634	254	—	—	1,634	254
1 Kopparbergs län...........	1,507	203	1,768	500	1,582	288
\| Gävleborgs län...........	1,778	196	2,065	238	1,826	203
I Västernorrlands län.........	1,704	224	2,995	—	1,889	224
1 Jämtlands län............	1,963	475	—	—	1,963	475
1 Västerbottens län..........	1,660	263	1,790	500	1,703	342
Norrbottens län . . i........	1,726	300	1,805	413	1,766	356

Talj. 11.

533

B. Beräknade nödvändiga levnadskostnader.

Ogiftil folk skollärarinnor.

'' : Län.	Landsbygd.	II Städer. ,i	Landsbygd och städer.
Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.	Utgifter i medeltal. Kr.	I Bostad och 1 vedbrand. 1 Kr-	Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.
: Hela riket.............	1.494	! 181	1,757	354	1,577	! ! \| 237
Stockholms stad..........		i _	2,470	j 750	2,470	750
! Stockholms län.........	1,400	192	1,525	575	1,425	288
i Uppsala län............	1,596	162	1,555	150	1,586	159
j Södermanlands län..........	1,518	164	1,783	383	1,577	212
i Östergötlands län........	1,545	143	1,668	396	1,615	311
! Jönköpings län.........	1,110	198	1,763	250	1,371	219
! Kronobergs län........	1,617	225	—	—	1,617	225
\| Kalmar län...........	1,737	160	1,685	350	1,728	192
\| Gottlands län.......	1,353	280	—	—	1,353	280
Blekinge län..........	1,093	163	1,573	337	1,413	279
Kristianstads län......	1,522	156	2,031	300 \|	1,667	185
Malmöhus län........	1,712	191	1,891	378	1,789	271
Hallands län......	1,582	160 \|	1,911	272	1,692	197
Göteborgs och Bohus län.......	1,833	210	1,560	387	1,765	254
1 Alvsborgs län........	1,379	156	1,708	265	1.520	203
j Skaraborgs län.....	1,276	105	1,767	300	1,521	203
\| Värmlands län........	1,453	209	1,467	340	1,457	253
t Örebro län.......	1,550	191	2,310	560	1,645	238
1 Västmanlands län ....	1,441	172	1,884	270 j	1,551	200
j Kopparbergs län.......	1,373	177	1,470	440	1,387	214
I Gävleborgs län.......	1,408	181	1,490	363 1	1,426	222
J Västernorrlands län ....	1,523	208	1,888	415	1,645	277
Jämtlands län......	_	_	_
Västerbottens län . . .	1,553 j	200	1,755	250	1,620	217
Norrbottens län......	- \|	— \|	1,798	330 \|	1,798	330

534

Tab. 12.

B. Beräknade nödvändiga levnadskostnader.

Ogilla småskollärarinnor.

Län.	Landsbygd.	Städer.	Landsbygd och städer.
Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.	Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.	Utgifter i medeltal. Kr.	Bostad och vedbrand. Kr.
Hela riket.............	847 \|	114	1,090	i 225 i	903	140
Stockholms stad...........	— 1	—	—		—	—
Stockholms län...........	912	191	995	275	926	205
Uppsala län.............	923	95	i,3a°.	255	1,076	148
Södermanlands län..........		105	1,096	242	979	156
Östergötlands län..........	749	123	1,066	247	846	161 1
Jönköpings län...........	799	90	1,028	250	837	140
Kronobergs län...........	1,032	119	1,010	200 1,027	135
Kalmar län.............	987	119	921	195	972	135
Gottlands län............	891	97		_	891	97
Blekinge län............	909	93	1,234	216	1,095	164
Kristianstads län..........	919	in	1,087	150	952	122
j Malmöhus län............	908	no	j l,21o	276	! 970	143
j Hallands län............	783	112	1,182	237	933	166 \|
j Göteborgs och Bohns län.......	790	105	1,120	275	845	133
\| Älvsborgs län............	709	100	1,076	213	\| 793	126
j Skaraborgs län...........	713	103	1,012	187	I 846	139
j Värmlands lön............	833	103	998	165	869	117
Örebro län.............	864	113	1,224	253	910	138
Västmanlands län..........	903	\| 117	-	i —	903	117
Kopparbergs län...........	746	j 93	904	138	Il 775	101
Gävleborgs län...........	846	122	1,030	211	874	136
Västernorrlands län.........	I 917	124	1,227	293	986	162
Jämtlands län............	S27	120	-	—	\| 827	120
Västerbottens län..........	662	132	1,130	150	j 779	136
Norrbottens län...........	\| 750	I 158	\| 850	313	779	202

Tcib. 18.

Sammandrag'' av tabellerna 1—12.

(Beloppen i medeltal kronor för kela riket.)

				L	a n	d s b	y g	d.			S t ä	der.
					D ii	r a v			Samt-liga ut-gifter (inräk-nat vär-det av bostad o. ved-brand).		Skillu. mellan kont. ink. som lärare o. kont. utgifter (brist).
	Olika			Därav		Därav		Samt- lig» in- koms- ter.
Läraregrnpper.	upp- gifter.	Samt-liga in-koms-ter.	natura- in- koms- ter.	bostad och ved- brand.	övrigt.	Kon- tanta ut- gifter.	såsom lärare (samt-liga i nk. från skolan).	övrigt.	Kon- tanta ut- gifter.	Samt- liga ut- gifter.
Gifta folkskollärare.......j	A *)	2,151	228	188	40	1,923	1,383	540	2,310	2,121	738	3,007	3,041
B 2)	—	—	215	—	—	—	—	—	2,563	__	—	3,592
Ogifta folkskollärare......\|	A	1,684	198	188	10	1,486	1,217	269	1,739	1,551	334	2,402	2,321
						2,401
B	—	—	221	—	—	—	—	—	1,746	—	—
Ogifta folkskollärarinnor . . . . j	A	1,377	178	171	7	1,199	1,138	61	1,369	1,198	60	1,784	1,832

B	—	—	181	-		—	—	—	1.494	—	—	2.111
Ogifta småskollärarinnor . . . . j	A	889	141	113	28	748	705	43	884	771	6(1	1,137	1.162
B	-■''	—	114	—	—	—	—	—	847	—	—	1.315

Uppgifter grundade på förd bokföring.
Beräknade nödvändiga levnadskostnader.

Idb. 14.

SJ*

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Inkomster och utgifter i medeltal kronor för lärare och lärarinnor a landsbygd fördelade å lönegrader.

Lönegrad.		I	n k	oms	t e	r.		U t	gift	e r.	Antal medlem-mar i varje familj.	Antal personer i varje familj.
Samtliga inkoms- ter.	Kontanta inkomster.	Inkomster in natura.	Samtliga utgifter.	Kon- tanta utgifter.	Utgift in natura.
Summa.	Såsom lärare.	Övrigt.	Summa.	Bostad och ved-brand.	Övrigt.
I. Gifta folkskollärare.
Första lönegraden......	1,658	1,456	1,014	442	202	187	15	1,847	1,660	187	2’9	3-2
Andra » ......	1,866	1,663	1,225	438	203	178	25	1.933	1.755	178	3''8	43
Tredje > ......	2,138	1.908	1.392	516	230	20-4	26	2,254	2,050	204	4-4	5 0
Fjärde » ......	2,312	2,078	1,490	588	234	188	46	2,487	2,299	188	4-9	5‘2
II. Ogifta folkskollärare.
Första lönegraden......	1.447	1,233	1,002	221	224	212	12	1,619	1,407	212	—	It» !
Andra > ......	1.674	1,508	1,223	285	166	163		1,706	1,543	16o	—	1-8
Tredje > ......	1,929	1.721	1,416	305	208	202		1,934	1,732	202	—	2-1
Fjärde > .....	1,976	1,777	1,472	305	198	177	21	1,944	1,767	177	—	2-4
III. Ogifta folkskollära-
rinnor.
Första lönegraden......	1,219	1,037	944	93	182	165	17	1,268	1,101	167	—•	14
Andra » ......	1,299	1,127	1,108	19	172	166	6	1,282	1,116	166	—	1-5
Tredje > ......	1.478	1,293	1,186	107	185	170	15	1,538	1,368	170	—	2-6
Fjärde > ......	1,588	1,398	1,349	49	190	186	4	1,520	1,334	186	—	1-9
IV. Ogifta småskollära-
rinnor.
1 Första lönegraden......	833	543	526	17	290	90	200	I 890	800	90	—	_ \|
j Andra » ......	794	661	597	64	133	126	7	879	753	126	—
j Tredje » ......	795	681	631	50	114	114	—	799	685	114	—	—
Fjärde » ......	966	836	788	48	130	124	6	I 935	811	121

68—lots? «?. Lärarelönenämnden.

Tub. 15 a.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Kontanta utgifter i medeltal kronor för lärare och lärarinnor j>å landsbygden fördelade å särskilda poster.

		Beklädnad,	o k 8-S	P-2			2 >	O ^ S-ä	,	a	a\|			3 _		CO p
Lönegrad.	O:	Därav		CO	3 S S-5-	SS	pi P	1 S	p- 3 \|	cr ce = g-	p* ?r —• «	r ro 5. —	r ?r	CO r	ö ®	a se_ =6*	3V P	B 59
		ggj P p •	Hustru.	ce SB P	5 B 89	g, tvätt [ältning	SJo ^ P- ® er	\|?	So	® -t. ® 5'' ^ aq	.-kurser möten.	3=5 SB C ft r.	5.» p " 3=5	er; 3; h	o	*1 ce O jj-	?r ? 2. *	CrT rs	■S. o
I. (xijiu folkskollärare. Första lönegraden ....	603	107	81	23	211	44	ris	37	27	204	19	44	14	114	121	51	15	38	j 1,660
	S6-33	6-44	4-88	1-39	12-71	2-65	7-11	2-23	1-63	12-29	1-14	2*63	0-84	6*87	7-29	3*07	0-90	229	100
j Andra » ....	702	117	96	42	255	51	95	66	48	100	26	52	1	98	144	61	19	37	1,755
%	40-00	6-67	5*47	2''39	14-63	2''91	5''41	376	2-73	5’70	1-48	2-90	006	5''58	8-21	3-48	1-08	2*ll	100
Tredje > ....	851	135	109	89	333	61	82	85	28	74	44	43	20	in	181	80	23	34	2,050
%	41-51	6-58	5-34	4-33	1625	2-97	4-00	4-15	1*37	3-00	215	2-10	0-98	5-41	8-83	3-90	112	1-6G	100
Fjärde » ....	886	116	89	137	342	62	64	59	47	lo	25	39	268	102	204	70	22	36	2,299
%	38-51	5-05	3-87	5-96	14-88	2-70	2-78	2-67	2''04	3-17	1-09 1-70	11-66	1-44	8-87	3*04	0 96	1 56	100
Gruppen i sin helhet . .	822	118	92	103	313	5S	77	62	43	91	27	42	165	103	183	68	21	36	2,111
°/°	38-91	5''ö9	4-36	4-88	14-88	2''75	365	2-94	2-04	4-31	1-28	1-99	7*81	4''88	8-67	3 22	0-99	1 70	100
11. Ogifla folkskol-lärare. Första lönegraden ....	476				142	47	127	60	7	158	25	49		98	81	81	19	37	1,407
°''o	33''8 3	—	—	—	10-09	3 34	9-08	4-26	O-öo	11-23	1-78	3-48	—	696	5''7 6	576 135	263	100
Andra > ....	567	—	—	~	128	40	93	140	20	77	39	54	—	108	ISO	86	20	41	1,543
%	36*76	—	—	--	8-31	2-59	602	907	1-29	4-99	2*53	3-60	—	7-00	8-42	0*51	1-29	2*66	100
Tredje > ....	647	—	—	—	165	35	83	127	25	31	51	68	—	86	170	164	19	61	1,732
Tf	37-36	—	—		953	2-02	4-79	7-33	1-44	1-79	2 94	3''90	—	4-97	9-81	947	l-io	3-52	100
Fjärde > ....	724	—	—	—	166	42	53	191	64	24	49	44		76	180	98	23	no OO	1,767
°/°	40-97	—		—	9-39	2*38	3oo	10-81	3*62	1*36	2-77	2-49	—	4-30	10-19	5*öo	1-30	187	100
Gruppen i sin helhet . .	570	—	—	’ —	144	42	95	119	24	89	38	52	—	95	126	96	20	41	1.550
%	36*75	—	—	—	9-28	271	6-13	7-07	1*55	5''74	2-45	3-35	—	613	8-12	619	1-29	2 64	100

Tab. 15 b.

A. Ekonomiska uppgifter grundade på förd bokföring.

Kontanta utgifter i medeltal kronor för lärare och lärarinnor på landsbygden fördelade å särskilda poster.

Lärargrupper.	Öl Oj P	Beklädnad.	Belysning, tvätt och renhållning.	Möbler och husgeråd.	Tjänare.	g rJT O < po	Amortering och räntor.	1 Fortbildn.-kurser och skol möten.	Böcker och tidningar.	5 g- SS 2.3 § 3 5'' * er? ‘	Försäkrings- och fören.-avgifter.	Skatter.	Resor, förströ-elser, gåvor.	Post, skriv-materiel o. d.	Övriga utgifter.	Summa utgifter.
III. Ogifta folkskol-lärarinnor. Första lönegraden ....	379	167	23	6i	14	15	90	20	28		52	90	128	16	18	1,101
o/o	3442	15-17	2-09	5-54	1-27	1-30	8-18	1-82	254	—	4-72	8-18	11-02	1*45	1''64	100
Andra * ....	391	171	43	65	17	13	39	24	34	—	42	97	99	23	58	1,116
%	3504	15-32	3-85	5-82	1-52	1-17	3*50	2-15	305	—	3-76	8-69	8''87	2-06	5-20	100
Tredje > ....	538	213	29	37	120	—	—	76	60	—	19	in	86	11	68	1,368
°o	39 33	15-57	2*12	2*70	S''77	—	—	5-50	4-39		1-89	811	629	080	4-97	100
Fjärde > ....	546	163	42	50	93	54		23	48	—	45	no	114	24	22	1,334
°a	40-93	12-22	3-15	3-75	6-97	405	_	1-72	3-60	—	3-37	8-24	8-55	1-80	1-66	100
Gruppen i sin helhet. . .	446	171	35	57	48	25	40	27	38	—	44	100	112	20	35	1,198
/o	37-23	14-27	2''92	4-70	4-01	209	3-34	2-25	317	—	307	8-35	9-35	1-67	292	100
IV. Ogifta småskol-lärarinnor. Första lönegraden ....	319	148	27	101	1	13	50	19	17		15	12	55	15	8	800
°/o	3 9-88	18-50	3-37	1203	0-12	102	6’2 5	2-37	212	—	1-88	1-50	6-88	1-88	1 00	100
Andra » ....	314	144	34	53	2	41	21	13	17	—	27	18	44	11	14	753
%	41-70	19-12	4-51	7-04	027	5''44	2-79	1-73	2-20	—	359	2-39	5-84	1-40	1-86	100
Tredje > ....	280	153	20	39	—	23	11	13	18	—	31	19	53	12	13	685
%	40-88	22-33	2 92	509	_	3-30	l-oi	1-90	2-03	—	4-52	2-77	7-74	1-75	1 90	100
Fjärde » ....	342	147	30	44	2	33	5	30	21	—	29	35	70	12	11	811
%	42-17	18-12	3-70	5-42	0*25	4-07	0-02	3-70	269	—	3-58	4-31	8 63	1-48	1-36	100
Gruppen i sin helhet . . .	321	146	29	51	2	32	15	22	19	—	27	25	58	12	12	771
0/ 7"	41-03	8-94	3-76	6-02	0-20	4-15	1-95	2-85	2-40	—	3-50	3-24	7-52	1-56	1-50	100

538

539

inlaga B.

Uppgifter rörande lärarefamiljerna.

Tab. 16.

O. Uppgifter angående antalet ogifta och gifta samt familjernas storlek

inom folkskolekären.

Län.	Antal kretsar.	Folkskollärare.	De gifta lärar-nas barnantal.	Medeltal barn ; pr familj.''	1 Folkskol- lärarinnor.	Antal lärariunor med försörjnings-plikt.	1 Antal barn, som dessa äro skyldiga att försörja.
Ogifta.	Gifta.	Samt- liga.	Under 18 år.	Samt- liga.	Under 18 år.	1 Ogifta.	Gifta.
Stockholms stad . . .	1	54	88	157	97	1-8	11	1 ce	72	13	19
Stockholms län . . . .	tf	22	80	196	129	2’5	lc	44	7	—	—
Uppsala län.....	7	27	84	221	158	2-G	1-9	27	5	2	3
Södermanlands län . .	9	4tf	101	274	199	2.7	2	72	6	1	1
Östergötlands län . . .	12	48	164	449	291	2-7	1-8	68	11		—
Jönköpings län ....	9	48	139	455	2S5	O. o 0 O	2-1	48	6	—
Kronobergs län ....	4	28	92	213	157	2-3	1-7	19	2	1	2
Kalmar län......	9	20	79	220	137	2-8	1-7	22	2	1	1
Gottlands län.....	8	11	70	199	123	2-8	1-8	10	1	1	3
Blekinge län.....	6	64	76	198	155	2-6	20	23	—	—	—
Kristianstads län . . .	14	43	120	357	237	3-0	20	21	1	—	—
Malmöhus län ....	30	114	320	766	558	2-4	1-7	121	10	—	—
Hallands län.....	8	34	83	286	196	3-4	2-4	31	4	2	4
Göteborgs o. Bohns län	9	54	126	337	242	2-7	2-0	87	11	i	4
Alvsborgs län ....	14	59	152	483	295	3-2	1-9	SO	1	—	—
Skaraborgs län ....	t;	15	100	224	158	2*2	1-6	21	O	—	— \|
Värmlands län ....	14	43	119	445	236	3-8	20	22	8	5	8
Örebro lön......	16	37	144	323	242	2-2	1-7	39	8	—	—
Västmanlands län . . .	11	34	97	259	182	2-7	1-9	39	7	2	8
Kopparbergs län . . .	10	35	121	366	211	So	17	51	14	1	1
Gävleborgs län ....	15	35	134	388	238	2-9	1-8	73	11	2	4
Västernorrlands län . .	u	31	100	298	284	30	2-8	50	5	o	2
Jämtlands län ....	7	9	42	141	140	3-4	3-3	7	3	i	5
Västerbottens län . . .	3	2	9	26	19	2-9	21	9	1	i	2
Norrbottens län ....	4	16	20	39	28	2-0	14	15	8	2	6
Summa	233	921)	2,660	7,320	4,997	•2-8	1-9	1,231	! 207	OQ	73

Bilaga C.

Seminarieelevernas studiokostnader ocli studieskulder.

(Tab. 17—20.)

Tal. 17.

Seminarieelevernas studiekostnader.

Folkskolescmiiiaricrna.

Seminarier.	Antal elever med hem utom	Antal inkomna	Utgifter för livförsäk-ring under tjiirde läsåret.	Utgifter för räntor under fjärde läsaret.	Studieomkostnader för hela seminarie-kursen.
	seminarie- staden.	uppgifter.	Antal.	Medeltal för elev.	Antal.	Medeltal för elev.	Antal.	Medeltal för elev.	Högst.	Lägst, i
Manliga seminarier. Uppsala..........	26	10	8	41-79	8	82-88	,	3,126-10	3,500-	2,661— j
Linköping .........	27		—	—	—	—	—	—	—	—
Strängnäs.........	29	IS	13	46-50	10	72-30	18	3,508''05	4,200-—	2,700-- i
Växjö...........	19	19	16	37''85	9	66-22	19	3,26447	4,000--	2,500-- j
Lund...........	30	19	11	4555	13	137-54	19	3,444 74	4,000 —	2,900--
Göteborg.........	19	14	10	42 78	7	73-57	14	2,801-21	4,000-—	2,000-— !
Karlstad.........	24	15	13	4698	10	162-40	15	3,797-13	5,600--	3,000 —
Härnösand........	23	—	—	—	—	—	_	—	—	—
Luleå...........	19	19	17	48-32	14	95''71	19	3,353-68	4,000 —	2,200.—
Samtliga	216	114	88	44-38	71	102-10	114	3,848 90	5,600 —	2,000 -
		52-78 %	17-19 %		62-28 %
Kvinnliga seminarier.
Stockholm.........	9	3	—	—	—	—	3	3,100-	3,820-	2,500 —
Skara...........	26	12	6	62--	6	116-07	12	3,512-40	4,000-	2,800-—
Falun...........	16	10	1	54 —	—	—	S	3,008''75	3,400--	2,500--
Landskrona ........	31	14	11	34-28	7	103-57	14	3,148 86	3,700-	2,600--
Kalmar..........	24	20	1	26 50	3	80 —	20	3,377''50	4,000 —	2,300-—
Umeå...........	21	3	2	48 50	3	124-67	3	2,833 —	3,900-—	2,200-- i
Samtliga	1-27	62	21	44-1-2	10	107 32	Cd	3,260-90	4,009-	2,200 —
		48-82 %	3i>’8 / %		30’G 5 %

540

Tab. 18.

Seminarieelevernas studieskulder.

Folkskolesemiiiaricrna.

Seminarier.	Studieskulder vid seminariekursens slut.	Stndieskuldcr vid seminariekursens slut.
Hela stndieskulden.	T... ! Därav till banker och liknande Darav t.ll enskilda personer. \| inrättningar.
Antal liten skuld.	Antal med skuld.	Medeltal för elev.	Högst.	Lägst.	Antal.	Medeltal för elev.	Högst. : Lägst. , Antal. 1	Medeltal TJ- * -- , i Högst. för elev., °	Lägst.
Manliga seminarier.
Uppsala........	—	10	2,435-	3,000-—	1,000 —	9	1,91111	3,000-— 400-—\| 6	1,191-6712,200''—	350—
Linköping.......	—	—	—	—	—	—	-		— 1 —	—
Strängnäs.......	1	17	2,637 07	3,500--	900 —	17	2,148-78 3,079 23 800-— 6	1,383-38:2,000—	1,000—
Växjö.........	—	19	2,269-21	3,500 —	250-—	19	2,003-4213,800-—\| 250-— 7	721-432,500-—	150—
Lund.........	1	18	2,942-22	4,000 -	1,700 —	16	2,103-75 3,800-—\| 800-—; 11	1,754*55-3,500-—	600-—
Göteborg........	4	10	2,224-	4,000 —	1,300--	10	1.974-—	2,740- — 1,300-—j 3	833-33 2,000—	200--
Karlstad........	1	14	3,313''5 7	5,600--	1,640-—	13	2,868-46 5,000-- 1,200-—: 7	1,300— 4,000—	400-—
Härnösand.......	—	—	—	—	—	—		- - -	— —	—
Luleå.........	-	19	2,19526	3,200-	800--	18	1.919-44	3.200-—\| 750''— 7	1,022-86 2,400-—	150—
Samtliga	7	107	2,575''65	5,600-	250-	102	2,127-79	5,000—\| 250 — 47	1.245-964,000—	150—
	6-14 %	93 86 %				95-33 °t,		43-92 %
Kvinnliga seminarier.
Stockholm.......	2	1	2,500-	2,500-—	2,500-	1	2,500-	2,500-- 2,500-— —	__ _	— j
Skara.........	4	8	3,012-50	3,300-	1,900--	4	2,312-50	3,000—11,550-—i 6	2,475— 3,500—	350—:
Falun.........	5	5	1,520--	3,400--	600--	■T	2,133-33	3,400—! 1,000 — 2	600--! 600—	600—
Landskrona.......	2	12	1,984-17	3,200-—	700-	8	1,720 —	2,460— 600— 7	1,435-70]2,500''—	650—
Kalmar........		20	2,243-75	3,500-—	1,000-	20	1,863-75	3,500— i 950 — 6	1,266-67 2,500—	500—
Umeå.........	—	3	2,666-07	3,900 —	1,700 —	a	2,700--	3,900—j 1,500—j 2	1,300-—12,400—	200—,
Samtliga	18	49	2,262-06	3,900 —	600 —	88	1,902-76 3,900 - 600-1 23	1,578-26 2,500—	200-
	20''97 %	7903 ii				77-55 %		46-94 *»''

Seminarieelevernas studiekostnader,

Smäskoleseininnrlenia.

Seminarier,

Antal U‘?5fter ?r 1,ivff''fk'' U*gif*et (“r/ä“ta Studieolukosluader för hela seminariekurseu.

Auiai ring under lasaret. under lasaret.

inkomna _________________

	uppgifter.	Antal.	Medeltal för elev.	Autul.	Medeltal för elev.	Antal.	Medeltal för elev.	Högst.	Lägst.
Tre-årig kurs.
Murj ek...........	22	2	5150	-	—	22	1,227 88	1,697 —	800’—
Haparanda.........	15	—	—	—	—	15	1,160-67	1600-	930--
Samtliga	37	o	51 50	—	—	37	1,200-63	1,607 —	800-
		5-41 %
Två-årig kurs.
Ateneujn i Stockholm1 . . . . Nya småskollärarinneseminariet	—	—	—	—	—	—	—	—	—
i Stockholm........	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Malmköpiug.........	26	—	—	...	—	24	1,116-42	1,280-—	1,000 —
Halmstad..........	25	1	22-—	4	36''2 5	25	1,379-46	1,790-—	890-62
Göteborg..........	—	—	—	—	-	—	—	—	—
Bords............	23	7	22-71	1	20-	23	1,402-13	1,730 —	1,125--
Skara2...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Hagaström *.........	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Härnösand..........	18	6	25-87	7	21-91	18	1,103-25	1,388-	850-—
Östersund..........	14	4	22-60	—	—	14	885-71	1,050--	775--
Västerhiske.........	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Skcllcfteä..........	2o	5	30-24	3	18’—	23	746-57	956-—	550-—
Lycksele..........	-	—	—	—	—		—	—	—
Öjebyn...........	17	—	—	—	—	17	597 18	857-—	400-
Råneft ...........	17	5	17-63	9	15*25	17	63319	900-—	480 —
Samtliga	162	28	23-78	24	17-07-	101	1,017 86	1,790 —	400-

17-28 °/a

14*81 %

Tre terminers kurs.

Uppsala...........	9	1	82*—	1	11--	9	l,00b''<>8	1,245 —	700 —
Linköping ..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Eksjö............	—		—	—	—	—	—	—	—
Kalmar...........	18	3	ce ce T“1	—	—	18	875-94	991-	700-
Kristianstad.........	25	7	88''3ö	5	4130	25	881-50	1,050--	750-—
Åmål............	42	2	80''7 5	—	—	42	957-83	1,225— .	700 —
Karlstad..........	21	2	44 —	—	—	21	1,025 40	1,354''70	900 -
Örebro...........	12	1	19 —	—	—	12	76078	909-90	500-
Västerås..........	8	1	18 —	1	40-	8	821-38	i,ooo-- i	600-—
Falun............	—	—	—	—	—	—	—	__	_
Bollnäs...........	17	5	5520	8	23-33	17	1.110 29	1,250 —	900-
Samtliga	152	22	86-30	10	32-75	152	942 11	1,354-70	500-
		14 87 %		6-58 JO
Ett-årig kurs.
Växjö3...........	22	—	—	—	—	22	600C8	785-— ,	425 —
Malmö...........	—	—	—	—	—	—	—	- j	_
Lund............	24	—	~	—	—	24	486-72	645"— j	331 —
Göteborgs privata......	—	—	—	_	— !	—	—	1	—
Samtliga	46	—				46	541 22	785--	331 —
Samtliga.
Tre-årig kurs........	37	2	51-50	—	—	37	1,200-es	1,697--	800--
Två-årig kurs........	162	28	23-78	24	1707	161	1,017 80	1,790-—	400 —
Tre terminers kurs......	152	22	36-31!	10	32*75	152	942-11	l,o54'' 10 ''	500-—
Ett årig kurs........	46	—	—	—	—	46	541-22	7S5-— j	331 —
Samtliga	397	52	30 17	34	21-08	396	951-80	1,790 — 1	331-
		13 io %		8-56

1 Endast en fullständig uppgift lämnad.
5 Ofullständiga uppgifter.

’ Detta läsår omfattar 9 månader.

Tah. 20.

Seminarieelevernas studieskulder.

Småskoleseminnrierna.

	Studiesknlder vid seminariekursens slut.		Studieskulder vid seminariekursens sint.
Seminarier.	Inkomna upp-gifter.	Hela studieskulden.	Därav till enskilda personer.	Därav till banker och liknande inrättningar.
	Utan stndie- sknhl.	Med studie- skuld.	Medeltal för elev.	Högst.	Lägst.	Antal.	Medeltal för elev.	Högst.	Lägst.	Antal.	Medeltal för elev.	Högst.	Lägst.
Tre-årig kurs. Murjek..........	6	IG	346 18	543-	175-	16	346-18	543 —	175-—	_	_		_
Haparanda........	G	9	272-22	500-	125-—	9	272 22	500 -	125-—	—	—	-	—
Samtliga	12	25	819-62	543-	125-	25	81952	543-	125-	—	—	—	—
Två-årig kurs. Ateneum i Stockholm . . .	32-48 %	67’57 %											_
Nya smaskollärarinnesemina-riet i Stockholm.....	-	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—	■ —	—
Malmköping........	G	19	850--	1,175--	300''—	18	852-78	1,175-—	300-	1	800-—	800--	800-—!
\| Halmstad.........	11	14	1,092 14	1,500--	600 —	14	1,01357	1,500 —	600-—	3	366-67	600—	200-—j
Götehorg.........	—	—	—	—	—	—	—*		—	—	—	—
j Borås...........	15	8	925--	1,500-—	200-—	8	925--	1,500--	200''-	—	—	—
1 Skara...........	—	_		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
i Hagaström........	—	-		—	—		—	—	—	—	—	—	— !
\| Härnösand........	2	16	866-28	1,388 —	400-—	15	897-30	1,388--	400-	1	400—	400—	400—
j Östersund.........	4	10	472-50	1,050 —	150-—	10	472-50	1,050--	150—	—	—	—
\| Västerhiske........	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	—	—
\| Skellefteå.........	6	17	403 12	943-	130 —	16	403 50	906-—	150—	3	132-38	230- -	37— I
! Lycksele.........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—
Öjebyn..........	5	12	447-92	800--	325-—	12	447-92	800-	325—			—	—
Råncå..........	G	11	428 18	650-	265--	8	363-75	525-—	115—	6	300—	380 —	150—
Samtliga	55	107	694-99	1,500 —	180-	101	69175	1,500-	115—	14	32121	400—	87 —
	33-95?!	66''06 $				49-39 %				13-08 %

544

69—131873. . Lärarelönenämnden.

Tre terminers kurs.
Uppsala..........	5	4	957-60	1,100—	700--	4	887-60	1,100—	700—	1	200—	200—	200-—
Linköping .........	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—
Eksjö...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar..........	10	8	778--	979—	400-—	G	820-67	979—	700—	2	650—	900-	400—
Kristianstad........	8	17	754-47	912—	450-—	17	557-41	900—	112-—	G	55833	800—	300—
Åmål...........	38	4	600-	800--	400—	2	600—	800-	400-	2	600--	800—	400—
Karlstad.........	18	3	96733	1,031—	915—	3	967-33	1,031—	915—	—	—	—	—
Örebro..........	7	5	611-20	725--	500--	4	639--	725—	600—	i	500—	500''—	500—
Västerås......... Falun........... Bollnäs..........	1	7	769-	1,000--	400 -	7	769--	1,000—	400—	—	—		—
7	10	765 —	1.100—	350—	10	765—	1,100—	350—	—	_	-	—
Samtliga	94	58	761-91	1,100—	350—	53	710-21	1,100 —	350—	12	o4r*>‘ 83	900—	200—
	61-84*	38-16*				91-38*				20-69*
Ett-årig kurs.
Växjö1..........	12	10	305-—	750—	100—	9	283-33	750—	100-	1	500—	500-—	500-—
Malmö.......... Lund2.......... Göteborgs privata.....		—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	_ i
—	—	_	_	_	_	_	_		_	_	_	—
Samtliga	12	10	305-	750—	100—	9	283 33	750—	100—	1	500—	500-	500—
	54-55*	45''45 *				90''00 *				lO-oo *
Samtliga.
Tre-krig kurs.......	12	25	319-52	543—	125—	25	319-52	543—	125—	—	—	—	—
Två-årig kurs.......	55	107	694 99	1,500—	130—	101	691-75	1,500--	115—	14	321 21	400—	37—
Tre terminers kurs ....	94	58	761-91	1,100—	350—	53	71021	1,100—	350—	12	54583	900—	200-—j
Ett-årig kurs.......	12	10	305:-	750—	100—	9	283-33	750—	100—	1	500-	500—	500-
Samtliga	173	200	047-96	1,500—	100—	1S8	627-90	1500—	100-	27	427-67	900—	87‘—
	46-38 *	53-62 *				49-— *				13-50*

1 Detta läsår omfattar 9 månader.

2 Finnas inga uppgifter angående studieskuld.

‘JK

546

Bilaga JD.

Avlöningsförhållandena för folkskolans lärarekår

i några främmande länder.

1. Danmark.

Lönerna äro fastställda enligt lag av den 27 maj 1908.
Bestämmelserna äro olika för landsbygd och för stad.

1) Landsbygden.

I fråga om avlöning fördelas lärarekåren å landsbygden i tre grupper: förste och
ensamlärare; andre lärare och lärarinnor; småskollärarinnor.

Grundlönen utgör för förste lärare eller ensamlärare 900—1,400 kronor, för andre
lärare eller lärarinna 700—900 kronor samt för småskollärarinna 550—700 kronor. Beloppen
fastställas av ministern efter förhandling med kommunalstyrelsen. Utan kommunalstyrelsens
samtycke kan grundlönen icke bestämmas högre än de ovan anförda maximibeloppen.

Ålderstilläggen äro för förste lärare eller ensamlärare 200 kronor vart 4:e år intill

1,000 kronor, för andre lärare eller lärarinna 150 kronor vart 3:e år intill 600 kronor
och dessutom för andre lärare ytterligare 2 tillägg å 200 efter 16 och 20 års tjänstgöring
och för lärarinna ett tillägg å 200 kronor efter 20 års tjänstgöring. För småskollärarinna
äro ålderstilläggen 100 kronor vart 3:e år intill 400 kronor.

Utom de ovan anförda kontanta löneförmånerna har lärare eller lärarinna rätt till
fri bostad med bränsle eller ersättning därför.

Om antalet ordinarie lärarekrafter vid en skola på landet är större än 3, däri ej
inberäknade lärarekrafter vid en till skolan hörande småskola, så äger ministern bestämma,
att hälften av lärarna och hälften av lärarinnorna eller i fråga om båda kategorierna, ifall
deras antal är udda, flertalet skall avlönas efter de grunder, som äro fastställda för försteeller
ensamlärare.

För bättre översiktlighets skull meddelas följande sammanställning:

Förste och ensam lärare.
Grundlön . . 900—1,400 kr.

Efter 4 år . . 1,100—1,600 >

» 8 > . . 1,300-1,800 »

> 12 > . . 1,500-2,000 >

= 16 . . . 1,700—2,200 >

» 20 > . . 1,900—2,400 »

Efter 16 år . . .
> 20 > . . .

2:a lärare och lärarinna.
Grundlön . . 700— 900 kr.
Efter 3 år . . 850—1,050 >

» 6 » . . 1,000-1,200 >

» 9 > . . 1,150-1,350 »

» 12 > . . 1,300—1,500 »

Lärare.

....... 1,500—1,700 kr.

...... 1,700-1,900 »

Småskollärarinna.

Grundlön

Efter 3 år . . . 550— 700 kr.

> 6 > . . . 650— 800 >

» 9 > . . . 750— 900 >

» 12 > . . . 850—1,000 >

Lärarinna.

1,300-1,500 kr.

1,500—1,700 >

547

2) Städerna.

För städerna finnas 6 mycket små städer.	två olika löneskalor. Den lägsta av dessa tillämpas
	Lärare.	Lägre skala.	Högre skala.
Grundlön ....		. . 1,500 kr.	1,600 kr.
Efter 4 år ... .		. . 1,700 »	1,800 .
> 8 > . . .		. . 2,000 >	2,100 .
> 12 > ....		. . 2,300 >	2,400 >
> 16 » ....		. . 2,500 »	2,700 >
» 20 > ....	Lärarinnor.	. . 2,800 >	3,000 >
		Lägre skala.	Högre skala.
Grundlön ....		. . 1,400 kr.	1,500 kr.
Efter 4 år.....		. . 1,500 >	1,600 »
» 8 > . . . .		. . 1,600 »	1,700 »
> 12 >.....		. . 1,700 >	1,800 >
> 16 >.....		. . 1,800 >	1,900 »
> 20 >.....		. . 1,900 >	2,000 »
	Överlärare (skolinspektörer).
		Lägre skala.	Högre skala.
Grnndlön.....		. . 3,000 kr.	3,200 kr.
Efter 4 år.....		. . 3,300 >	3,500 »
> 8 >.....		. . 3,600 >	3,800 >
> 12 >.....	Köpenhamn.	. . 3,900 >	4,200 »
För jämförelsens skull	angivas bär särskilt löneförhållandena i	huvudstaden.
	Lärare.	Lärarinnor.	Överlärare.
Grnndlön......	...... 1,600 kr.	1,600 kr.	4,000 kr.
Efter 3 år.....	...... 1,900 »	1,700 >	4,400 >
> 6 ».....	...... 2,200 »	1,800 >	4,800 »
> 9 ».....	...... 2,500 >	2,000 •	5,200 »
> 12 >.....	...... 2,800 >	2,200 >
> 15 ».....	...... 3,200 »	2,400 »
» 18 ».....	...... 3,600 »	2,600 »

548

Den lämnade sammanfattningen av lönebestämmelserna giver vid handen, att begynnelselönen
på landsbygden kan växla mellan olika belopp, och att för städerna två olika
löneskalor finnas. Det är dock att märka, att den lägre skalan tillämpas blott i 5 å 6
mycket små städer. På landsbygden däremot äro förhållandena mera växlande. För ett
rätt bedömande av landsbygdens avlöningsförhållanden krävas fördenskull närmare uppgifter
dels om begynnelselönernas verkliga storlek, dels om förhållandet i antal mellan de olika
kategorierna av lärare. Dylika uppgifter kunna erhållas i den av Danmarks lärareförening
ombesörjda, av herrar W. Th. Benthin och Carl Poulsen utgivna statistiska redogörelsen
»Danmarks Folkeskole 1910».

Enligt nämnda arbete gestaltade sig begynnelselönerna för de olika grupperna av
lärare på landsbygden på följande sätt:

1. Förste och ensamlärare,

Minst 1,500 kr.	hade .		..... 61
1,400—1,499 »	> . .		..... 55
1,300-1,399 »	>		.....353
1,200—1,299 >	>		.....501
1,100—1,199 »	>		.....608
1,000-1,099 »	»		.....841
900- 999 »	>		.....760
Under 900 »	> 2.	Andre lärare.	..... 10 Summa 3,189
Minst 1,000 kr.	hade . .		......40
900-999 >	> . .		......52
800—899 »	> . .	.... 5 , . . .	......242
700—799 »	>		......201
Under 700 >	> . . 3.	Lärarinnor.	......13 Summa 548
Minst 900 kr. hade .		......34
800-899 »	» . .		......63
700-799 >	>		......274
600—699 >	> . .		...... 3
Under 600 »	>	...........	...... 6

Summa 380

549

4. Småskollärarinnor.

Minst 800 kr. hade................. 4

750—799 » . 4

700—749 > i .................46

650 —609 > » 40

600-699 . » 109

550—599 > > 611

500-549 > » 5

Under 500 > » 35

Summa 854

Utom de nämnda grupperna funnos 54 s. k. vinterlärare och 232 s. k. vinterlärarinnor
med en begynnelselön av 300—400 kronor.

Att ett fåtal lärare och lärarinnor kommer under den fastställda minimibegynnelselönen
beror på vissa övergångsbestämmelser i lagen.

Begynnelselönens storlek är ganska olika å skilda orter. I allmänhet är den högre
på öarna än i Jylland.

Medelbegynnelselönens storlek framgår av följande tablå.

	Förste lärare och ensam-lärare.	Andre lärare.	Lärarinnor.	Småskol- lärarinnor.
Öarna.....	..... 1,240 kr.	835 kr.	795 kr.	585 kr.
Jylland ....	..... 1,020 >	785 .	720 »	558 »
Hela riket . . .	. ■ . . . 1,105 >	805 >	760 >	570 »

Nedanstående översikt visar förhållandet i antal mellan de olika grupperna angivet i %.

Förste
och ensamlärare.

Andre

lärare.

Lärarinnor.

Småskol1
ärarinnor.

Vinterlärare
och vinterlärarinnor.

60''G % 10''5 % 7''2 %

163 %

5''4 %

550

2. Finland.

1) Landsbygden.

Till avlöningen åt folkskolekåren på landsbygden bidrager såväl staten som vederbörande
kommun.

Statens andel i avlöningen är bestämd genom lag av den 24 januari 1908, och anföres
bär det viktigaste av denna lags bestämmelser.

§ 1-

Det av statsmedel till folkskollärarepersonalens på landet avlöning utgående bidrag
skall från ingången av år 1908 utgöra 900 mark för såväl manlig som kvinnlig lärare;
men denna allmänna grundlön höjes till 1,100 mark för lärare eller lärarinna, som är eller
varit gift, och å vilken familjens försörjning huvudsakligen ankommer, och som har ett eller
flera barn. Lärare eller lärarinna, som tillagts förhöjd grundlön, varder därvid under sin
återstående tjänstetid bibehållen.

§ 2.

Lärare och lärarinna, som oförvitligen fyllt sitt kall, erhåller efter fem, tio, femton
och tjugu års tjänst varje gång ett lönetillskott till belopp av 180 mark, om grundlönen är
900 mark, och av 220 mark, om grundlönen är 1,100 mark.

§ 3.

Vid tillämpningen av dessa bestämmelser iakttages, att den högre grundlönen beräknas
från månaden näst efter den, under vilken ansökan därom, åtföljd av intyg om
sökandens berättigande till sagda förmån, ingivits, samt att det eller de lönetillskott för
tjänsteår, som sökanden dessförinnan kan hava erhållit, samtidigt höjas enligt § 2. ^

Kommunen är skyldig att tillhandahålla varje lärare (lärarinna) bostad, bestående av
minst två rum och kök ävensom nödiga uthus. Skolans föreståndare (föreståndarinna) eller
förste lärare (lärarinna) erhåller dessutom: ved, vinterfoder och sommarbete för en ko, två
eller tre tunnland odlad jord samt halva beloppet av elevernas terminsavgifter.

Förordningen förutsätter vidare, att skolans grundläggare därjämte lämnar något
kontant lönetillskott. Detta torde i''medeltal kunna uppskattas till 300—400 mark.

2) Städerna.

Till underhåll av städernas folkskolor beviljas av statsmedel ett belopp, som motsvarar
25 % av stadskommunernas utgifter för sina folkskolor. Enligt gällande folkskoleförordning
äger i fråga om lärarnas löneförmåner »varje stadsförsamling träffa sådan överenskommelse,
som lämpligast och ändamålsenligast finnes». Reglementet för en stads folkskolor

551

måste emellertid underställas skolövorstyrolsens granskning och fastställande, varvid överstyrelsen
således är i tillfälle att pröva, huruvida de löneförmåner, stadskommunerna bevilja
sina folkskollärare, äro tillräckliga, ävensom vidtaga åtgärder för deras förbättrande, ifall
så befinnes nödigt.

Såsom exempel må anföras folkskollärarepersonalens avlöning för närvarande i huvudstaden,
i en medelstor stad och eu småstad.

Hälsingfors (omkr. 150,000 inv.).

Lärare i högre folkskola (folkskoleavd.)............ 2,400 mark

Lärarinna i högre folkskola (folkskoleavd.)........... 2,000 »

Lärarinna i lägre folkskola (småskoleavd.)........... 1,700 >

Denna grundlön höjes för varje lärare och lärarinna efter 5 tjänsteår med 20 %, efter 10 år
med 20 % och efter 15 år med ytterligare 10 %.

Dessutom har från och med 1910 för 5 år framåt beviljats ett dyrtidstillägg, som för samtliga
lärare och lärarinnor utgår med 200 mark åt den, som tjänstgjort 5 år, med 400 mark åt den, som
tjänstgjort 10 år, samt med 600 mark åt den, vars tjänstetid utgör 15 år.

Tammerfors (omkr. 50,000 inv.).

Lärare i högre folkskola................... 2,000 mark

Lärarinna i högre folkskola.................. 1,800 >

Lärarinna i lägre folkskola.................. 1,500 >

Grundlönen höjes efter 5 tjänsteår med 10 % efter 10 år med 20 % och efter 15 år med 20 %.
Åt familjeförsörjare, som har ett eller flera minderåriga barn, utbetalas utöver grundlönen 400
mark, efter 5 tjänsteår 500 mark, efter 10 år 600 mark och efter 15 tjänsteår 700 mark.

Fredrikshamn (omkr. 3,000 inv.).

Lärare............................1,800 mark

Lärarinna.......................... 1,200 >

jämte förhöjning efter 5, 10 och 15 års tjänst: lärare resp. 150, 300 och 300 mark; lärarinna resp. 100,
200 och 200 mark. Härutöver åtnjuta lärare och lärarinna fri bostad, värme och lyse eller i stället
för dessa förmåner hyresbidrag, som för gift lärare utgör 600 mark, för lärarinna och ogift lärare 300
mark årligen.

552

3. Tyskland.

I Tyskland hava de särskilda staterna olika lönebestämmelser för lärarekåren. I
nedanstående tabell lämnas en översikt av de viktigaste bland dessa bestämmelser. Med
undantag av de fall, som i noterna angivas, erhålla lärare och lärarinnor utom de i det
följande angivna kontanta lönerna även bostad eller ersättning därför. 1

1. Anlialt

2. Baden

3. Bajern

5. Bremen3

7. Hamburg 4 .... •

8. Hessen

			Antal år mellan ålders- till- läggen.		Antal	År för
	Grund- lön.	Ålderstillägg. Antal och storlek.	Slut- lön.	tjänste-år, då slutlön	sista löne- regle-
				uppnås.	ringen.
[Lärare	1 1,400	/ 3 ä 200, 2 å 250 \ 5 ä 200	\ 3	2 3,500	30	1909
[Lärarinnor	1,100	\| 6 ä 150 \ 3 ä 100	i 3	2,300	27	1909
[Lärare	1,600	/ 8 ä 150 \ 2 ä 200	} 2	3,200	20	1910
[Lärarinnor	1,600	/ 5 ä 150 \ 1 ä 50	} 2	2,400	12	1910
[Lärare	1,200	f 8 ä 150 \ 2 å 200	jö och 3	2,800	34	1909
\| Lärarinnor	1,000	1 8 ä 90 \ 2 ä 135	\|ö och 3	1,190	34	1909
[ Lärare	1,410	J1 ä 180, lä 210,3 ä 240 \1 ä 180,2 ä 210,1 å 180	} 3	3,300	27	1910
[Lärarinnor	1,350	7 ä 150	3	2,400	21	1910
[Lärare	1,900	/ 4 ä 350 [ 2 ä 400	} 3	4,100	18	1908
[Lärarinnor	1,500	1 2 å 150 \ 4 ä 200	} 3	2,600	18	1908
[Lärare	1,200	/ 1 ä 100, 4 ä 200 \ 3 ä 100	} 3	2,400	24	1910
[Lärarinnor	1,200	4 ä 100	4	1,600	16	1910
[Lärare	2,500	/ 7 ä 300 \ 1 ä 500	} 3	5,100	24	1911
\| Lärarinnor	1,800	/ 6 ä 200 \ 1 ä 300	} 3	3,300	21	1911
JLärare	1,200	I 4 a 150 1 6 å 200	} 3	3,000	SO	1907
[Lärarinnor	1,100	1 1 ä 200, 4 ä 100 \ 2 ä 200	} 3	2,100	21	1907

1 Summorna äro angivna i tyska riksmark. — 2 I de angivna lönesatserna innefattas bär värdet
av fri bostad. Detta beräknas enligt lagen till 10 %, vadan den kontanta begynnelselönen för lärare blir
1,260 och slutlönen 3,150 mark. — 3 Bostadsersättning inberäknad. — 4 Första ålderstillägget erhålles
efter 11 tjänsteår, vari dock all tjänstgöring medräknas.

10.

11.

12.

13.

Lippe-Detmold

SchiuimburgLippe
. . . .

Lybcck''

MecklenburgSchwerin
3 .

MecklenburgStrelitz
. .

14. Oldenburg . .

/ Lärare
'' (Lärarinnor

/Lärare
'' /Lärarinnor

{Lärare

Lärarinnor

/Lärare
'' (Lärarinnor

i Lärare
(Lärarinnor

| Lärare

| Lärarinnor

(Lärare
(Lärarinnor

{Lärare
Lärarinnor

Tbyringen:

a) Sachsen-Alten- (Lärare

bn rg.....{

(Lärarinnor

(Lärare

b) Saehsen-Coburg ■!

(Lärarinnor

15. Preussen . . . .

16.
i 17.

c) Gotha .

^Lärare

{Lärarinnor

d) Sachsen- (Lärare

Meiningen . . •!

(Lärarinnor

		Antal		Antal	År för
Grund-	Ålderstillägg.	mellan	Sint-	tjäustc-	sista
lön.	Antal och storlek.	ålders- till-	lön.	år, då slutlön	löne- regle-
		läggen.		uppnås.	ringen.
1,400	5 k 200	111 o. 4	2,400	27	1907
Finnas ej	—	—	—	—
1,400	9 ä 200	3	3,200	27	1910
1,100	9 a 120	3	2,180	27	1910
2,100	/ 1 ä 300 ( 8 k 250	1 3	4,400	27	1910
1,600	1 1 å 200 ( 8 ä 150	} 3	3,000	27	19)0
1,100	7 å 100	3 och 4	1,800	26	1907
900	5 ä 100	4	1,400	20	1907
1,200	/ 2 ä 200 ( 7 å 100	J-3 och 2	2,300	25	1910
1,000	6 ä 100	O O	1,600	18	1910
1,400	( 5 ä 140 •i 5 å 170 \| 3 ä 150	1 2	3,400	26	1911
1,200	/ 5 å 125 ( 7 ä 100	} 2	2,525	24	1911
1,400	/ 2 ä 200, 2 ä 250 ( 5 ä 200	} 3	3,300	31	1908
1,200	/ 2 ä 100 ( 7 ä 150	} 3	2,450	31	1908
1,500	f 6 å 200 ( 2 ä 150	} 3	3,000	24	1908
1,500	/ 6 ä 200 ( 1 ä 150	} 3	2,850	21	1908
1,300	/ 2 ä 150 ( 5 ä 200		2,600	28	1907
1,100	1 2 å 100, 4 ä 150 ( 1 ä 200		2,100	28	1907
1,200	/ 8 å 200 j 1 ä 100	} 3	2,900	27	1908
1,000	/ 4 ä 100, 2 ä 75 ( 3 ä 150	} 3	1,700	27	1908
1,200	/ 8 ä 200 ( 1 ä 100	} 3	2,900	27	1908
1,100	/ 6 ä 75 \ 3 ä 50	I1 3	1,700	27	1908
1,250	( 1 ä 150 ( 8 ä 200	} 3	3,000	27	1910
1,000	9 ä 130	3	2,170	27	1910

1 Törsta ålderstillägget erhålles efter 11 tjänsteår, vari dock all tjänstgöring medräknas. —
8 Bostadsersättning inberäknad. — 3 Från regeringen föreligger förslag om böjning: 1,300—2,400 för
lärare och 1,000—1,600 för lärarinnor.

70—131873. Lärarelönenämnden. 3.

554

18.

19.

el 1leuss ä. I. .

f) Iteuss y. I. .

g) Schwarzburg Ruclolstadt -

[Lärare

(Lärarinnor

{Lärare
Lärarinnor1

/Lärare
'' (Lärarinnor

h) Schwarzburg- [Lärare2
Sonderhausen

(Lärarinnor

i) Sachsen- Weimarl

{Lärare
Lärarinnor

Waldeck .

{Lärare
Lärarinnor

Wfirtemberg. . .

{Lärare
Lärarinnor

Grund- lön.	Ålderstillägg. Antal och storlek.	Antal år mellan ålders- till- läggen.	Slut- lön.	Antal tjänste-år, då slutlön uppnås.	År för sista löne-regle-ringen.
1,300		4	ä	200, 2 ä 1 ä 200	250		4	2,800	28	1910
1,300				2 ä 150 4 ä 100			4	2,000	24	1910
1,300		4	ä	200, 2 ä 1 å 200	250	1 1	4	2,800	28	1909
1,200				8 ä 150			3	2,400	24	1907
1,000				8 ä 100			3	1,800	24	1907
1,400		1 4	ä ä	200, 2 ä 200, 2 ä	150 150		3	3,000	27	1910
1,100		1 1	ä ä	150, 3 ä 150, 3 ä	100 100		3	2,000	24	1910
1,200				4 ä 200 5 ä 150		}	3	2,750	27	1908
1,050		1	å	200, 2 ä 6 å 100	150	i	3	2,150	27	1908
1,400				9 ä 180			3	3,020	27	1909
1,200	/ l			2 ä 100 7 ä 130		\ 1	o O	2,310	27	1909
	f			2 ä 150		\|
1,600				4 ä 200			3	3,200	24	1911
	1			2 ä 250		1
1,300				6 ä 100 2 ä 200		3	2,300	24	1911

1 Lärarinnelönerna äro ej av staten reglerade. I hela landet funnos 1910 blott 6 ord. folkskollärarinnor,
av dem 5 i Gera. — 2 I de för lärare upptagna beloppen ingår hyresersättningen. Då bostad
lämnas in natura, avräknas 15 %, så att den kontanta begynnelselönen i själva verket utgör 1,190 och
slutlönen 2,550 mark.

4. England.

I England finnas inga av statsmakterna fastställda minimilöner, utan avlöningsförhållandena
bestämmas uteslutande av de lokala skolmyndigheterna.

Även uppdelningen av lärarekåren i olika klasser är mycket olika förhållandena i
Sverige. Enligt skolförfattningen skall vid varje skola finnas en huvudlärare (headteacher).
Andra vid skolan anställda lärare benämnas biträdande lärare eller klasslärare (assistantteachers,
classteachers). Från en annan synpunkt delas kåren i examinerade (certificated),
vilka ha avlagt fullständig examen, och oexaminerade (uncertificated), vilka ej avlagt fullständig
examen. Huru kåren fördelar sig på de olika kategorierna framgår av följande siffror
för läsåret 1907—08.

Huvudlärare:

a) manliga: examinerade.....................12,387

■> oexaminerade..................... 18

b) kvinnliga: examinerade.....................16,535

Klasslärare:

a) manliga: examinerade.....................16,147

> oexaminerade.....................4,553

b) kvinnliga: examinerade..................... 40,385

» oexaminerade..................... 34,561

Största antalet av de kvinnliga oexaminerade klasslärarna användas i de lägre skolklasserna,
och dessa kunna anses motsvara våra småskollärarinnor.

Den engelska lärareföreningen har uppställt vissa normalsatser, för vilkas allmänna
införande den livligt arbetar. Dessa lönesatser avse blott examinerade lärare. De te sig på
följande sätt:

För huvudlärare:

a) manliga.......................minst 150 pund

b) kvinnliga....................... > 120 >

För klasslärare (utom huvudstaden):

a) manliga: grundlön 90 pund med årliga tillägg 2 ä 5 pund och

8 ä 10 pund, alltså slutlön............180 pund

b) kvinnliga: grundlön 80 pund med årliga tillägg 7 ä 5 pund och

3 ä 10 pund, alltså slutlön............145 »

För klasslärare (i huvudstaden och dess närmaste omgivningar):

a) manliga: grundlön 100 pund med årliga tillägg 2 ä 5 pund och

9 å 10 pund, alltså slutlön............ 220 pund

b) kvinnliga: grundlön 90 pund med årliga tillägg 7 ä 5 pund och

5 ä 10 pund, alltså slutlön............175 >

556

En översikt av löneförhållandena under läsåret 1907—08 kan erhållas genom nedanstående
taheller:

1. Examinerade huvudlärare.

Lön.	Manliga lärare.	Kvinnliga lärare.
Antal.	%.	Antal.	*
Under 50 pund...............			7	0-04
50-100 > ...............	478	3-86	5,717	34-58
100—150 » ...............	4,845	3915	7.759	46-92
150—200 » ...............	3,369	27-22	2,117	1280
200 -250 » ...............	2,278	18-41	694	420
250—300 » ...............	874	706	220	1-33
300—350 » ...............	365	295	21	013
350—400 > ...............	129	104	—	—
400—450 > ...............	34	028	—	—
450—500 » ...............	1	0 Öl	—	—
500 och mer................	3	0-02	—	—
Summa	12,376	100-00	16,535	lOO-oo
Medellön	171 pund 11 sh. 7 pence	119 pund 3 sh. 3 pence

2. Examinerade klasslärare.

		L	n.		Manliga	lärare.	Kvinnliga lärare.
Antal.	%.	Antal.	%■
Under 40 pund .				1	001	59	015
40- 50					2	0-01	160	0’40
50— 60	>				8	0 05	804	1-99
60— 70	>				71	0-44	3,914	9-69
70— 80					278	1-72	7,992	19-79
80— 90					1,195	739	8,639	21-39
90—100	>				2,345	1450	8,090	19-86
100—110	>				2,801	17-32	4,573	11-32
110-120	>				1,976	12-22	2,246	5-66
120—130	>				1,708	10 56	1,634	405
130-140	>				1.356	8-38	1,248	309
140—150					1,025	6-34	602	1-49
150—160	>				942	582	490	1-21
160-170	»				591	3''67	4	001
170—180	»				610	3 77	1	—
180-190	»				261	1-61	—	—
190—200	>				715	4-42	—	—
200—225	>				286	1-77	—	—
				Summa	16,174	100 oo	40,385	lOOoo
				Medellön	124 pund 6 sh. 6 pence	89 pund 4	sh. 8 pence

injaga E.

Löneförhållandena inom vissa tjänstemannakårer

som med avseende å kompetens äro närmast jämförliga med folkskollärarekären
ävensom inom några tjänstemannagrupper »av lägre grad».

A) Kompetens.

De tjänstemannagrupper, med vilka folkskollärarna på grund av utbildning och
kompetensfordringar närmast synas kunna jämföras, äro vissa tjänstemannagrader inom
kategorin »tjänstemän av högre grad» vid post-, telegraf- och tullverket samt statens järnvägar
och riksbanken. För samtliga dessa verk äro bestämmelserna angående villkor för anställning
fastställda efter genomförandet av 1904 års läroverksreform, och för alla dessa verk
äro genomförda nya löneregleringar, vilka avmätts med hänsyn till de nya kompetensbestämmelserna.
En redogörelse för de för dessa verk gällande föreskrifterna angående tjänstemäns
anställning lämnas härnedan.

Postverket.

Enligt dels »instruktion för tjänstemännen (av högre grad) vid postkontoren och postkupéexpeditionerna»
(§§ 114, 115 och 120), utfärdad av generalpoststyrelsen den 15 sept. 1905, dels olika
cirkulär beträffande anordnande av de särskilda postelevknrserna (särskilt hänvisas till generalpoststyrelsens
cirkulär n:r XXXIX år 1910 och n:r 24 år 1911) gäller numera följande om antagande och utbildning
av posttjänstemän av högre grad vid postverket. Den, som skall kunna antagas till postexpeditör,
måste hava genomgått postelevknrs. För att antagas till postelev fordras realskoleexamen
med minst vitsordet »godkänd» i modersmålet, tyska, franska, geografi och matematik. Fullständig avgångsexamen
vid statens normalskola för flickor eller annan åttaklassig flickskola, vars avgångsbetyg av
k. m:t förklarats medföra samma befogenhet, gäller ock som kompetens, om vederbörande inträdessökande
har betyget »godkänd» i ovan omförmälda ämnen. Studentexamen medför samma kompetens utan avseende
på betygen i olika ämnen.

Postelevkursen pågår under 21 månader och omfattar provtjänstgöring under 5 månader (15
augusti—15 januari), teoretisk elevknrs 3l/a månader (1 febrnari—15 maj) samt praktisk elevkurs ll»/«
månader (1 juni—15 maj). Under mellantiden mellan kursens olika delar är eleven fri från tjänstgöring.

Provtjänstgöringen äger mm å de skilda postkontoren, i regeln enligt aspiranternas fria val.
Den teoretiska utbildningen äger ram vid postverkets undervisningsanstalt i Stockholm. Den praktiska
elevknrsen genomgås inom de olika postdistrikten å postkontor, vid postdirektion eller järnvägspost, allt
efter generalpoststyrelsens bestämmande. Under den praktiska elevknrsen åtnjuter oavlönad deltagare i
densamma, enligt k. brev den 27 augusti 1909, avlöning med kr. 2.50 om dagen. Elev kan emellertid
under denna tid även erhålla förordnande som tjänsteman och åtnjuter i dylikt fall lön som sådan.

Efter avslutad ntbildningskurs anställes slutexamen vid postverkets undervisningsanstalt i
Stockholm. Elev, som vid donna erhållit minst vitsordet »godkänd» i samtliga ämnen, anställes som
reservpostexpeditör, därest eller när han fyllt 18 år. Därefter sker befordran till ordinarie postexpeditör,
förste postexpeditör, kontrollör, postmästare o. s. v. i den ordning generalpoststyrelsen bestämmer.

558

För de tjänstemän, som önska befordran till mera maktpåliggande tjänsteposter, skalle enligt
§ 121 av ovan omförmälda tjänstemannainstruktion anordnas en högre postexamen. Någon sådan har
emellertid hittills icke ägt rom, och om tidpunkten, då eu sådan första gången skall anordnas, är ännu
ingenting bestämt.

Telegrafverket.

Vid telegrafstationerna finnes ett stort antal tjänstemän, som motsvara gruppen »tjänstemän
av högre grad» vid övriga, här omnämnda verk. Lägsta tjänstebefattningarna inom denna grupp
äro assistent (manlig) och telegrafist (kvinnlig). För anställning som sådan tjänsteman gälla — enligt
§§ 164—171 av Telegrafstyrelsens instruktion för stationerna vid telegrafverket, del III, den 7 december
1909 — följande kompetensbestämmelser. Aspirant antages först som telegrafelev. Härför fordras
bland annat:

a) av manlig sökande: att vara i åldern 15—20 år, att antingen hava avlagt realskoleexamen
med godkända betyg vid den muntliga prövningen i modersmålet, matematik, geografi, fysik,
kemi samt engelska, franska och tyska språken eller ock genom betyg från allmänt läroverk eller teknisk
elementarskola styrka sig vara i besittning av motsvarande kunskaper i samma ämnen;

b) av kvinnlig sökande: att vara i åldern 17—20 år, att hava erhållit godkända betyg i
modersmålet, aritmetik, geografi samt engelska, franska och tyska språken antingen i den muntliga prövningen
vid avlagd realskoleexamen eller vid avgångsexamen från statens normalskola för flickor eller
annat därmed jämförligt läroverk.

Sedan vederbörande blivit antagen till telcgrafelev vid viss station och en tid övat sig i tclegrafering,
genomgås en lärokurs vid telegrafverkets undervisningsanstalt. Kursen omfattar för manliga
elever med realskoleexamen två terminer, för andra manliga samt kvinnliga elever en termin. Därest
elev godkännes i den vid kursens slut anställda examen, antages manlig elev till e. o. telegrafassistent
och kvinnlig till e. o. telegrafist. Därefter sker befordran till ordinarie i den ordning styrelsen bestämmer.
Före ordinarie utnämning skall vederbörande tjänsteman — enligt Telegrafstyrelsens cirkulär
n:r 1, år 1911 — styrka sig äga färdighet i skrivning med maskin. Telegrafassistent kan befordras till
kontrollör, kommissarie o. s. v., telegrafist till kommissarie vid vissa stationer.

Statens järnvägar.

I detta verk är så väl inom järnvägsstyrelsen som å distrikten anställd en mängd »tjänstemän
av högre grad» — kontorsskrivare, stationsskrivare, bokhållare o. s. v. — vilka med avseende å utbildning
äro närmast jämförliga med förut omförmälda tjänstemannagrupper vid post- och telegrafverken.
För att belysa frågan om den kompetens, som kräves av förbemälda tjänstemän vid statens järnvägar,
må här anföras, vad som gäller beträffande antagande och utbildning av aspiranter till tjänstemannabefattningar
av högre grad vid trafikavdelningen (Järnvägsstyrelsens order n:r 529, den 14 maj 1908).
Bestämmelserna för likartade befattningar inom andra avdelningar av statsbaneförvaltningen upptaga i
allmänhet lindrigare utbildningskrav.

Aspirant till tjänstemannabefattningen av högre grad vid trafikavdelningen skall bl. a. styrka,
att han antingen avlagt realskoleexamen med godkända betyg i modersmålet, tyska, engelska, franska,
geografi och matematik eller ock avlagt studentexamen eller avgångsexamen från handelsinstitut eller
teknisk elementarskola. Antages han av järnvägsstyrelsen, har han att genomgå en 22 månader lång
volontärtid. Utbildningen omfattar de första tre månaderna provtjänstgöring å någon station. Därefter
genomgår volontären en telegrafkurs, omkring två månader lång. Så följer den teoretiska undervisningskursen,
förlagd till Stockholm och omfattande omkring 21 arbetsveckor. Slutligen kommer den praktiska
utbildningskursen, 12 månader lång och förlagd till olika områden och delar av trafikdistrikt och trafiktjänst.
Under den praktiska utbildningskursen erhåller volontären arvode av 2 kr. 50 öre om dagen.
Efter godkänd examen följer så anställning som e. o. stationsskrivare, varefter befordran till stationsskrivare,
förste stationsskrivare, stationsinspektor o. s. v. äger rum i den ordning, järnvägsstyrelsen
bestämmer.

Beträffande anställning av motsvarande tjänstemän vid statens järnvägars distrikt i övrigt
gäller — enligt § 122 av k. instr. för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar, den
31 december 1907, med däri den 17 december 1909 gjord ändring — som kompetens:

a) för manliga tjänstemän: realskoleexamen med godkända betyg i modersmålet, tyska,
engelska, franska, geografi och matematik; studentexamen; avgångsexamen från handelsinstitut eller
teknisk elementarskola;

559

t ll) *ilr kvinnlig tjänsteman: antingen något av ovanstående kompetenskrav eller ock fallständigt
avgångsbetyg från statens normalskola för flickor eller sådant högre läroverk för kvinnlig ungdom,
beträffande vilket Kungl. Maj:t förordnar, att avgångsbetyg därifrån skall medföra enahanda kompetens
som avlagd realskoleexamen.

Kvinnlig kontorsskrivare inom järnvägsstyrelsen kan befordras till bokhållare.

Tullverket.

Inom detta verk anställas endast manliga tjänstemän. Kompetenskraven för tjänsteman av
högre grad» äro. enligt k. käng. den 12 maj 1865 och den 26 oktober 1906, antingen studentexamen
eller realskoleexamen (med godkända vitsord i modersmålet, tyska, engelska och franska språken
samt geografi, matematik och naturlära) jämte tvåårig kurs vid handelsinstitut. För anställning såsom
e. o. kammarskrivare fordras numera därutöver genomgången clevknrs om högst tio månader (se k skrivelsen
till generaltullstyrelsen den 2 december 1910, Sv. förf.-saml. n:r 132 avdelning C). E. o. kammarskrivare
befordras till kammarskrivare, kontrollör o. s. v. i den ordning generaltullstyrelsen förordnar
och utnämner.

Riksbanken.

„.. . 4ven T™ detta riksdagens verk äro tjänstemän anställda, som närmast kunna jämföras med

tomt omformälda. Enligt gällande bankoreglemente (se även k. kung. den 26 oktober 1906) kan till
e. o. tjänsteman i något av riksbankens kontor den antagas, som

a) undergått godkänd avgångsexamen från högre allmänt läroverk; eller

b) avlagt godkänd realskoleexamen samt därefter genomgått nöjaktig kurs i handelsinstitut,
handelsskola eller därmed jämförlig bildningsanstalt; eller oek

c) på annat sätt ådagalagt erforderliga kunskaper för riksbankens tjänst.

Tjänsteman i riksbanken kan befordras till vilken som helst ordinarie tjänst i riksbanken
enligt bankofullmäktiges förordnande.

Folkskolan.

För inträde i folkskoleseminarium gäller realskoleexamen icke. I enstaka fall har väl en
och annan aspirant med sådan examen kunnat erhålla inträde i högre klass än seminariernas lägsta,
men å andra sidan äro de fall långt talrikare, då inträdessökande med realskoleexamen underkänts vid''
prövning för inträde i seminariets första klass. Student erhåller inträde i seminariets högsta klass och
har sålunda en ettårig utbildning för avläggande av folkskollärareexameu.

Jämföras sålunda kompetenskraven för å ena sidan folkskollärare och å andra sidan
tjänsteinnehavare inom förut omformälda verk, måste resultatet bli;

a) beträffande realskolebildade tjänstemän vid post- och telegrafverken samt statens
järnvägar och riksbanken, att dessas utbildning i regeln är mindre omfattande än och vid
tullverket närmast jämförlig med folkskollärarnas, samt

b) beträffande studentbildade tjänstemän vid samma verk, att dessa till utbildning
äro närmast jämförliga med folkskollärarna.

B) Löner.

Postverket.

För postverket gälla, enligt k. kungörelsen angående avlöningsreglemente för tjänstemän vid
postverket den 27 aug. 1909, bl. a. följande lönebelopp:

kvinnlig postexpeditör: begynnelselön 1,500 kr. jämte 3 ålderstillägg efter 3. 6 och 9 år
om vartdera av 200 kr.; slutlön 2,100;

kvinnlig förste postexpeditör: begynnelselön 1,900 kr. jämte ålderstillägg som förra
gruppen; slutlön 2,500 kr.;

560

manlig postexpeditör: begynnelselön 1,800 kr. jämte 4 ålderstillägg ä 200 kr. efter 2, 4, 6
och 8 års tjänstgöring samt 4 ålderstillägg k 300 kr. efter 11, 14, 17 och 20 års tjänstgöring; siutlön
3,800 kr.;

v manlig förste postexpeditör: begynnelselön 3,200 kr. jämte 2 ålderstillägg ä 300 kr. efter
3 och 6 års tjänstgöring samt 1 ålderstillägg ä 400 kr. efter 9:e tjänsteåret; slntlön 4,200 kr.

Samtliga dessa tjänstemän åtnjuta därntöver å dyrorter s. k. ortstillägg, utgående med 15
eller 10 procent av den fasta avlöningen, dock högst 450 respektive 300 kr. till manlig och högst 225
respektive 150 kr. till kvinnlig tjänsteman.

Telegrafverket.

För detta verk har förslag till ny lönereglering av k. m:t förelagts innevarande års riksdag.
Därest detta vinner riksdagens bifall, komma följande löner att bestämmas för följande tjänstemannagrupper: Kvinnlig

telegrafist:begynnelselön 1,260 kr. jämte 2 ålderstillägg ä 120 kr. efter 3 och 6 års
tjänstgöring samt 4 ålderstillägg ä 150 kr. efter 9, 12, 15 och 18 tjänsteår; slutlön 2,100 kr.;

Assistent: begynnelselön 1,800 kr. jämte 2 ålderstillägg ä 150 kr. efter 3 och 6 tjänsteår,
3 ålderstillägg ä 300 kr. efter 9, 12 och 15 tjänsteår och två ålderstillägg å 400 kr. efter 18 och 21 års
tjänstgöring; slutlön 3,800 kr.

Ifrågavarande tjänstemän skola därntöver å dyrorter erhålla s. k. dy ro rtstillägg med högst
15 procent av avlöningen, dock högst 450 kr. för manlig och 225 kr. för kvinnlig tjänsteman.

Statens järnvägar.

Lönereglering fastställdes av 1907 års riksdag. Enligt avlöningsreglementet av den 15 nov.
1907 utgå till följande tjänstemän nedanstående lönebelopp:

kvinnlig kontorsskrivare: begynnelselön 1,080 kr. jämte 1 ålderstillägg efter 3 år av 120 kr.
samt 2 ålderstillägg efter 6 och 9 års tjänstgöring av 300 kr. vartdera; slutlön 1,800 kr.;

kvinnlig bokhållare: begynnelselön 1,500 kr. jämte 2 ålderstillägg ä 300 efter 3 och 6 års
tjänstgöring: slutlön 2,100 kr.;

stationsskrivare och manlig kontorsskrivare: begynnelselön 1,500 kr. jämte 4 ålderstillägg
ä 300 kr. efter 3, 6, 9 och 12 tjänsteår; slutlön 2,700 kr.;

förste stationsskrivare och manlig bokhållare: begynnelselön 2,100 kr. jämte 4 ålderstillägg
ä 300 kr. efter 3, 6, 9 och 12 tjänsteår; slutlön 3,300 kr.;

telegrafist: begynnelselön 1,800 kr. jämte 4 ålderstillägg efter grunder som föregående;
slutlön 3000 kr.

Samtliga dessa tjänstemän åtnjuta därutöver hyresersättning med lägst 20 och högst 40
procent av lönen, med ett maximum dock för kvinnlig kontorsskrivare av 400 kr.; för kvinnlig bokhållare
av 650 kr.; för stationsskrivare, manlig kontorsskrivare och telegrafist av 700—850 kr.; för
första stationsskrivare och manlig bokhållare av 900—1,100 kr.

Tullverket.

Löneregleringen fastställdes av 1910 års riksdag. Enligt avlöningsreglementet den 18 juni 1910
utgår bl. a. följande avlöning:

Kammarskrivare: begynnelselön 2,800 kr. jämte 3 ålderstillägg å 400 kr. efter 3, 6 och 9
tjänsteår; slutlön 4,000 kronor.

Kammarskrivare i Stockholm erhåller därutöver ortstillägg med 10 proc. å lönen.

Riksbanken.

Nuvarande lönestat fastställdes år 1907: bankofullmäktige ha emellertid redan hos 1912 års
bankoutskott anmält behovet av en ny lönereglering. Enligt gällande stat åtnjuter l:a gradens
tjänsteman vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö: begynnelselön 2,800 kr. jämte 2 ålderstillägg
ä 500 kr. efter 3 och 6 års tjänstgöring; slutlön 3,800 kr.;

561

registrator och bokhållare (l:a gradens tjänsteman) vid övriga kontor: begynnelselön 2,600
kr. jämto 2 ålderstillägg k 400 kr. efter 3 och 6 tjänsteår; slutlön 3,400 kr.

Folkskolan.

För lärare vid folkskola utgör lönen:

a) för lärarinna: begynnelselön 900 kr. jämte 3 ålderstillägg ä 100 kr. efter 5, 10 och 15
tjänsteår; slutlön 1,200 kr.

b) för lärare: begynnelselön 900 kr. jämte 3 ålderstillägg ä 150 kr. efter 5, 10 och 15 års
tjänstgöring; slutlön 1,350 kr.

Härtill komma bostad med vedbrand samt i vissa fall planteringsland.

Några tjänsteman n agr tipp c r

utan högre kompetensfordringar.

Slutligen må för jämförelses skull här angivas avlöningen för några tjänstemannagrupper,
som erhållit reglering efter nyare löneregleringsprinciper och vilkas teoretiska utbildning
består allenast i genomgången folkskolekurs.

Telegrafverket (enligt 1912 års förslag).

Reparatör av l:a graden och linjeförman av 2:a graden: begynnelselön 1,020 kr.; slutlön
efter 12 år 1,650 kronor.

Linjeförman av l:a graden: begynnelselön 1,140 kr.; slutlön efter 12 år 1,800 kr.

Linjemästare av 2:a graden: begynnelselön 1,380 kr.; slutlön efter 15 år 2,400 kr.

Linjemästare av l:a graden: begynnelselön 1,500 kr.; slutlön efter 15 år 2,700 kr.

Samtliga åtnjuta därjämte hyresbidrag med 15—30 procent av lönen; reparatör, linjeförmän
av l:a graden och linjemästare av l:a graden än ytterligare dyrortstillägg med högst 15 procent av
hela avlöningen (hyresersättningen räknas som lön).

Alla ha likaledes fri uniform, läkarevård m. m.

Statens järnvägar:

Tågmästare (förr konduktör), bangårdsmästare, stationsmästare 5:e kl., förrådsmästare,
trädgårdsmästare, banmästare l:a kl.: begynnelselön 1,200 kr.; slutlön efter 6 år
1,800 kr.

Maskinist, lokomotivförare, överbanmästare: begynnelselön 1,200 kr., slutlön efter 9
år 2,100 kr.

Vagnmästare: begynnelselön 1,500 kr.; slutlön efter 12 år 2,700 kr.

Lokomotivmästare: begynnelselön 1,800 kr.; slutlön efter 12 år 3,000 kr.

Samtliga åtnjuta därjämte hyresersättning med 20—40 procent av lönen, vidare fri nniform,
läkarevård m. m. samt fria resor för sig själva med familj.

Tullverket:

Vaktmästare l:a kl.	begynnelselön 1,750 kr., slutlön efter 9 år	2.050 kr
Uppsyningsman 3:e kl.		>	1,750 •	2.200 »
» 2:a kl.			1,900 >	2''350 »
> l:a kl.		>	2,050 > >	2,500 »
Kustöveruppsyningsman		>	2,100 »	2,550 »
Överuppsyningsman 2:a	kl.:	»	2,300 »	2,900 >
> l:a	kl.:	J	2,600 >	3,500 »

Därtill komma å de dyraste platserna ortstillägg med 10 proc. av begynnelselönen, för alla fri
uniform eller ersättning därför, fri läkarevård m. m.

71—131873. Lärarelönenämnden. 3.

562

Tjänstebefattning.

Begyn nelselön.

I. Folkskollärare . .
Folkskollärarinna

II. För tjänstemän med realskolekompetens
eller minst därmed jämförlig.

a) Kvinnliga:

Postexpeditör..............

Förste postexpeditör...........

Telegrafist...............

Kontorsskrivare vid S. J.

Bokhållare vid d:o . .

b) Manliga:
Postexpeditör . . . .
Förste postexpeditör .
Telegrafassistent . . .

Stationsskrivare m. fl.

Ila»
\hö|

/lägst
\hc

högst

/lägst

/högst

Förste stationsskrivare,bokhållare m. A -

Kammarskrivare.............

Riksbanksbokhållare vid mindre kontor . .

III. För tjänstemän med folkskolekurs
som teoretiskt underlag.

Reparatör l:a gr. (arbetare)...../lägst

/högst

T . . ... . /lägst

Linjeforman l:a gr........./högst

(lägst

Linjemästare l:a gr.......

Tågmästare m. fl........

Maskinist m. fl...........

V agnmästare.........

Lok:mästare.......

Tullvaktmästare l:n kl.
Uppsyningsman l:a kl. . .
Övernppsyningsman l:a kl.

h ögst

lägst

högst

lägst
st

/lägst
'' /högst

/lägst

/högst

Avlöningsförhöjning till

9 år.

Kr. o o 2 ar.	3 år.	4 år.	5 år.	6 år.	7 år. 8 år.
1,200 -	_	_	1,350	—	— —
1,200 —			1,300
1,500 —	1,700			1,900
1,900 —	2,100	—	—	2,300	— —
1,260 —	1,380	—	—	1,500	— —
1,296 —	1,440	—	—	1,800	— —
1.480 —	1,600	—	—	1,900	— —
1,800 —	2,160	—	—	2,520	— —
2,100 -	2,450	—	—	2,750	— —
1,800 2,000	_	2,200	—	2,400	— 2,600
3,200 -	3,500	—	—	3,800	— —
1,800 -	1,950	—	—	2,100	— —
1,800 -	2,160	_	—	2,520	— —
2,100	2,520	—	—	2,940	— —
2,520 -	2,880	_		3,240	— —
2,920	3,360	—	—	3,780	— —
2,800 -	3,200	—	—	3,600	— —
2,600 —	3,000	—	—	3,400	— —
1,273 1,411		1,549		1,687
1,625 1,804		1,982	—	2,163	— —
1,411 1,549	.	1,687	_	1,825	— —
1,804 1,982	—	2,163	—	2,342	— —
1,825 1,988	—	2,140	_	2,342	— —
2,342 2,567	—	2,781	—	3,015	— —
1,565 —	1,925	_	—	2.285	— —
1,805	2,225	—	—	2,575	— —
1,565 -	1,925	_	_	2,285	— —
1,805	2,225	—	—	2,575	— —
1,925	2,285	—	—	2,645	— —
2,225	2,645	—	—	3,065	- —
2,285 —	2,645	—	—	3,005	— —
2,645	3,065	—	—	3,375	— —
1,850	1,950	—	—	2,050	— —
2,150	2,300	—	—	2,450	— —
2,700	3,000	—	—	3,300	— —

2,100

2,500

1,650

2,160

2,200

4,200

2,400

2,880

3,250

3,600

4,100

4,000

1,825

2,342

1,988

2,567

2,515

3,240

2,645

2,875

3,005

3,375

3,365

3,675

2,150

2,600

3,600

tabell

nedanstående belopp i kronor inträder efter

												^ nmarKningar.
ilo Är	11 Är	[12 Är	13 Är	14 Är	.15 Är	16 Är	17 Är	18 Är	19 Är	20 är	21 är	i
1,50C	—			_	1.65C	—					_	L \| Hostad ni. in. värderad till 300 kr. in- 1
1.400 j	—				1,50C	-		;	''			\| beräknad i dessa summor.
												\| !■ Ortstillägg ej inräknade.
1 -		1,800	_		1,950			2,ICO	—	—	—	J
=		—		—	i	—						\ Hyresersättniugen inberäknad, j Däremot ej värdet av fria resor.
1 —	2,900	—	—	3,200		—	3,500			3,800	—	> Ortstillägg ej inräknade.
i —	—	2,700	—	—	3,000	—	—	3,400	—	—	3,800	1
_	—	3,240	_	_	_	—	_	_	_	_
_	—	3,550	—		—	—	—	—	—	—	—
—	—	3,960 4,4C0		~		_	—		—	—	—	Hyresersättningen inberäknad.
''						-			-		Däremot ej värdet av fria resor.
	—	1,998 2,567		-	—	—			—
	—	2,140 2,781	—	—	—	—		—	—	—	—	\| Värdet av fri beklädnad, läkarvård m. m.
						—			—	—	inräknat med 100 kr.
—	—	2,860	—	—	3,205	—	—	—	—	—	_
—	—	3,670		—	4,060	—	—	_		_		.
—	—	—	i	—	—	—	—	—		—	—	Hyresersättningen inberäknad (20—40 %).
—	—	3,365 3,675	—	—	—	—	—	—	—	—		: Värdet av fri beklädnad, fria resor, läkar-vård in. in. inberäknat med 125 kr.
—	—	3,725 3,975	—	-	—	—	—	—	—	—
--	—	-	—	-	—	—	—	—	—	—	-	Värdet av fri beklädnad, läkarvård m. m. j
— 1												► inberäknat med 100 kr. Dyrortstillägg ej inberäknat.

564

Sammanställas lönebeloppen för vissa grupper av förestående tjänstemän, giver tabellen
å sid. 64—65 tillfälle till jämförelser.

Ett första ögonkast på denna tabell är tillräckligt för att övertyga därom, att folkskolans
lärare och lärarinnor äro ojämförligt mycket ogynnsammare ställda än icke blott
samtliga tjänstemannagrupper »av högre grad» utan även en mängd »tjänstemän av lägre grad»,
däribland även inom ett par verk de allra lägst avlönade grupperna. Utföres jämförelsen
över en längre tjänstetid, framträda disproportionerna än tydligare.

Om man t. ex. för jämförelse utgår ifrån, att vederbörande tjänstemän bli ordinarie
vid 25 års ålder, så ha de olika grupperna, under förutsättning att ingen befordran ägt rum.
vid 60 års ålder uppburit:

Kvinnlig postexpeditör: 69,900 kr.

» telegrafist: 64,320 kr.

» kontorsskrivare: lägst 69,768 kr., högst 72,140 kr.

Folkskolliirariima: 49,5001 kr.

Manlig postexpeditör: 110,400 kr.

Telegrafassisteut: 105,050 kr.

Stationsskrivare m. fl.: lägst 102,600 kr., högst 114,080 kr.

Kammarskrivare: 132,800 kr.

Riksbanksbokhållare: 115,400 kr.

Folkskollärare: 53,2501 kr.

Bemärkas bör, att samtliga förestående tjänstemän med undantag av folkskolans personal
ha avsevärda befordringsmöjlighetor, så att det stora flertalet når 60-arsaldern i eu
högre tjänste- och avlöningsgrad än den här vid jämförelsen antagna.

Utdragas jämförelserna att gälla grupper, som ej nödgats kosta pa sig någon dyr utbildning,
så ställa sig även här siffrorna anmärkningsvärt ogynnsamma för folkskollärarekåren.
Sålunda’ hava t. ex. under en jämförelsetid av 35 ordinarie tjänsteår följande lönebelopp
uppburits:

Reparatör l:a kl.: lägst 61,444 kr.; högst 68,957 kr.

Tullvaktmästare l:a kl.: 73,450 kr.

Väljes som eu jämförelse från den lägst avlönade statsbanepersonalen en person, som
vid 22 års ålder blir ordinarie stationskarl, vid 30 år konduktör och vid 40 ars ålder tagmästare,
så har denne i avlöning till sitt 60:e år uppburit lägst 63,355 kr. och högst
71,785 kr.

Jämförelserna kunna fortsättas mycket länge, och resultatet skall bil detsamma. Beträffande
dessa jämförelser kan visserligen invändas, att folkskohms lärare till större delen
äro bosatta å landsbygden, medan städernas lärare i allmänhet åtnjuta kommunala tillskott
till de lagstadgade lönerna. Det bör emellertid uppmärksammas,^ att i de här gjorda jämförelserna
de s. k. dyrorterna, för vilka särskilda ortstillägg utgå, äro uteslutna. Där för
särskilda grupper två löneplan upptagits, betecknar det högre dyrortens, det lägre lönen å de
billigaste platser, där vederbörande tjänstemän finnas anställda. Med den år för ar stegrade
endels till utjämning av skillnaden mellan landsbygdens och de mera tättbebyggda samhällenas
priser å livsförnödenheter blir prisbilligheten på den rena landsbygden allt mindre

1 Bostad och vedbrand (i vissa fall planteringsland), värderade till 300 kr., äro inräknade i
denna summa. Enligt tab. 5, 6 och 7 i Bilaga B äro bostad och vedbrand i medeltal uppskattade till
följande belopp: för folkskollärare 188 kr. och för folkskollärarinna 171 kr.

eu faktor att räkna med vid bestämmandet av löner. Betecknande för den värdesättning,
statsmakterna själva gjort beträffande skillnaden i prislägen mellan olika orter, äro de bär
ovan anförda siffrorna för a ena sidan Stockholm och några andra dyrorter, å andra sidan
de billigaste platserna i landet. En kvinnlig kontorsskrivare i Stockholm har under jämförelsetiden
här ovan 72,140 kr. men å prisbilligaste plats 69,768 kr., en manlig kontorsskrivare
resp. 114,080 kr. och 102,600 kr., järnvägstjänstemannen av lägre grad i exemplet
bär ovan resp. 71,785 kr. och 63,355 kr., eu reparatör vid telegrafverket resp. 68,957 och
61,444 kr. I flera löneregleringar utgår dyrortstillägget med 10—15 % av den lön, som
utgår till tjänstemän i de prisbilliga orterna.

Av ovanstående jämförelser framgår med all önskvärd tydlighet:

1) att folkskollärarekåren åtnjuter en ofantligt mycket lägre lön än alla andra
tjänstemän, med vilka den är närmast jämförlig i utbildning;

2) att folkskollärarekåren ävenledes i lönehänseende är avsevärt sämre ställd än
flertalet tjänstemannakategorier »av lägre grad»;

3) att inom ett par verk t. o. m. personalen i den lägsta tjänstemannagraden är
icke obetydligt gynnsammare ställd än folkskollärarekåren.

5(56

Centralstyrelsen
för
Sveriges
folkskollärarinneförbund
angående
lönereglering
för
folkskollärarinnorna -

Bil, XX VIII: 21.

Till Konungen.

Centralstyrelsen för Sveriges Folkskollärarinneförbund vågar härmed å föreningens
vägnar i underdånighet vända sig till Eders Kungl. Maj:t med följande framställning.

I den lönepetition, som av Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening
sistlidne maj månad inlämnats till Kungl. Maj:t, stödes den begärda löneförhöjningen av
en statistisk utredning verkställd av föreningen. Behovet av en löneförbättring framgår med
all önskvärd tydlighet av denna statistik, vars material utgöres av ekonomiska uppgifter,
grundade på förd bokföring och beräknade nödvändiga utgifter inlämnade av 424 gifta lärare,
69 ogifta lärare, 44 ogifta folkskollärarinnor och 88 ogifta småskollärarinnor. Härav framgår
att det lägsta antalet besvarade uppgifter lämnats av folkskollärarinnor.

Vid en jämförelse mellan de olika resultat, som i den statistiska bearbetningen erhållits
för ovannämnda grupper av folkskollärarekåren, finner man, att jämförelsetalen för utgifter
och beräknade nödvändiga levnadskostnader för de ogifta lärarinnorna och de ogifta
lärarna vid folkskolan är ganska olika. Som det torde vara svårt att uppvisa orsaken till,
varför det i verkligheten skulle förhålla sig på detta vis, så antog Centralstyrelsen för Sveriges
folkskollärarinneförbund, att detta förhållande måtto bero på det ringa antal svar, som
influtit från lärarinnor, och att statistiken därigenom för denna grupp av kåren vore missvisande.
Som orsak till att så få lärarinnor besvarat de av Sveriges allmänna folkskollärareförening
utsända frågeformulären, har från landsbygden meddelats oss, att detta förnämligast
berodde på, att de utsända formulären kommo till de respektive skolorna, sedan ferierna börjat.
Som den största delen av lärarinnorna söka rekreation å annan trakt, erhöllo de alltså
ej formulären förrän vid sin återkomst på hösten. De ansago det da vara för sent att besvara
dem.

På grund härav har Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund föranstaltat
om en ny utredning på samma grunder som den av Centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening gjorda, i det att likadana frågeformuläi utskickats samt därigenom
att den statistiska bearbetningen utförts av samma person, aktuarien i Stockholms
stads statistiska kontor, herr Y. Sjölander.

Frågeformulären hava tillställts folkskollärarinnor, som äro medlemmar antingen av
Sveriges allmänna folkskollärareförening eller Sveriges folkskollärarinneförbund. 120 uppgifter,
grundade på förd bokföring och bestyrkta genom namnunderteckning, hava inlämnats.

Centralstyrelsens förmodan, att resultatet av statistiken skulle bliva annorlunda, om
ett större material läge till grund för densamma, har besannats. Detta framgår vid en jämförelse
mellan de siffror, som återfinnas i våra här bifogade tabeller och de, som anföras i
allmänna folkskollärareföreningens petition, sid. 10 och tabell 13.

Enligt den senare statistiken äro utgifterna för landsbygdens lärare 1,551 kr., lärarinnans
äro 1,198 kr. Skillnaden mellan dem således 358 kr. Enligt vår utredning äro
hennes utgifter 1,508 kr., skillnaden således endast 43 kr. Enligt tabell 13 skulle vidare

567

lärarinnornas inkomster vara 1,199 kr. och deras utgifter 1,198 kr., under det att motsvarande
tal för lärarna äro 1,486 kr. och 1,551 kr., således utvisande en brist på 65 kr.

Enligt vår statistik, (se Bil. B) äro lärarinnornas inkomster 1,444 kr. och deras utgifter
1,508 kr., utvisande en brist av 64 kr. Härav framgår, såsom förmodat var att den
ogifta läraren och lärarinnan hava i det allra närmaste samma inkomster och utgifter. Bristen
för dem båda ställer sig även lika. Enligt tabell 7 i Allmänna folkskollärareföreningens
petition är medeltalet av hennes lön som lärarinna 1,138 kr. och de kontanta utgifterna
1,198 kr. Hon måste således skaffa sig en extra inkomst av kr. 60. Enligt här bifogade
tabell B. äro de motsvarande siffrorna 1,137 kr. och 1,508 kr.; den nödvändiga extra inkomsten
således 371 kr. Denna summa är dock för en lärarinna på landsbygden svår att
anskaffa, vilket framgår af tabell C.

I Sveriges Allmänna folkskollärareförenings petition föreslås ett särskilt lönetillskott åt
lärare, som har lagstadgad försörjningsplikt, d. v. s. som är gift och som har barn. Fråga
är, om ej även barns försörjningsplikt mot sina föräldrar kan anses lagstadgad enligt fattigvårdslagen.
Ordföranden i Svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott har meddelat oss, att
barn kunna ådömas att betala de utlägg, som fattigvården gjort för deras föräldrar. Centralstyrelsen
bar ansett det vara av intresse att se, i hvilken utsträckning sådan försörjningsplikt
betungar kåren. Av bilaga C., som är utförd av Centralstyrelsen, och som grundar
sig på 120 uppgifter efter förd bokföring, framgår, att 10 % giva hel försörjning åt föräldrar.

På grund af den olikhet, som denna statistiska utredning av ogifta folkskollärarinnors
ekonomiska förhållanden givit i förhållande till den av Sveriges Allmänna folkskollärareförening
utförda, vågar Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund underdånigast
hemställa,

att vid Kungl. Maj:ts utredning av folkskollärarekårens lönefråga
denna statistik måtte medfölja Sveriges allmänna folkskollärareförenings
petition, och

att nödig hänsyn måtte tagas till densamma.

Underdånigast

för Sveriges folkskollärarinneförbund.

Dess Centralstyrelse.

ANNA LJUNGBERG.

Maria Jönsson.
Stina Hellgren.
Lilly Johansson.

Gerda Nystedt.
Lina Gren-Nilsson.
Hilda Strandberg.

568

Bil. A.

Levnadskostnader för ogifta folkskollärarinnor

enligt uppgifter grundade på förd bokföring.

Län.	Hela riket.	Landsbygd.	Städer.
Antal upp- gifter.	Summa inkom-ster i medeltal. kr.	Summa utgifter i medel-tal. kr.	Antal upp- gifter.	Summa inkom-ster i medeltal. kr.	Summa utgifter i medel-tal. kr.	Antal upp- gifter.	Summa inkom-ster i medeltal. kr. \|	Summa utgifter '' i medel- j tal. kr.
Hela riket......	120	1,837	1,981	38	1,444	1,684	82	2,020	2,119
i Stockholms stad ....	12	2,172	2,157	—	—		12	2,172	2,157
Stockholms län ....	7	1,524	1,557	4	1,359	1,404 1	3	1,745	1,761
Uppsala län......	2	1,614	1,606	—	—	—	2	1,614	1,606
Södermanlands län . . .	9	1,592	1,956	4	1,310	2,125	5	1,818	1,820
Östergötlands län . . .	1	1,455	1,455	1	1,455	1,455	—	—	— 1
Jönköpings län ....	2	1,492	1,544	—	—	—	2	1,492	1,544
Kronobergs'' län ....	2	1,555	1,707	2	1,555	1,707	—	—	—
Kalmar län......	4	1,550	1,611	2	1,563	1,668	2	CO CO »q i—1	1,555
\| Gottlands län.....	2	1,705	1,727	1	1,665	1,658	1	1,745	1,796
Blekinge län .....	1	2,197	2,445	—	—	—	1	2,197	2,445
Kristianstads län . . .	1	1,500	2,020	1	1,500	2,020	—	—	■
i Malmöhus län.....	15	2,302	2,446	—	—	-	15	2,302	2,446
Hallands län.....	4	2,135	2,523	—	—	_	4	2,135	2,523
Göteborg och Bohus län	6	2,228	2,191	1	1,895	1,676	5	2,295	2,294
Älvsborgs län .....	1	1,800	1,612	—	—	—	1	1,800	1,612 \|
Skaraborgs län ....	—	—	—	—	—		—	—	~ I
Värmlands län ....	6	1,630	1,992	O O	1,450	2,008	3	1,810	1,976
Örebro län......	2	2,225	2,485	—	—	—	2	2,225	2,485
Västmanlands län . . .	5	1.974	1,919	1	1,640	1,640	4	2,057	1,989
Kopparbergs län ....	5	1,996	2,228	2	1,869	2,222	3	2,082	2,331
Gävleborgs län ....	8	1,640	1,592	3	1,136	1,157	5	1,943	1,853
Västernorrlands län . .	1 6	1,418	1,702	6	1,418	1,702	—	—	— 1
Jämtlands län.....	4	1,298	1,358	3	1,263	1,333	1	1,400	1,435
1 Västerbottens län . . .	4	1,736	2,315	! a	1,548	1,895	i 2	1,925	2,735 !
j Norrbottens län ....	! ii	1,749	1,877	2	1,456	1,365	9	1 1,814	1,991

Levnadskostnader för ogifta folkskollärarinnor (landsbygden)

enligt uppgifter grundade på förd bokföring.

			Därav.
	Antal uppgif- ter.	Summa	Lön såsom lärare i medeltal.	Natura inkom-ster i medeltal.	Därav.		Kontanta
L ä n.	inkom-ster i me-deltal.	Bostad & ved-brand i medeltal.	Övrigt i medeltal.	Övrigt i medeltal.	utgifter i medel-tal.
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.

Hela riket, landsbygden	38	1,444	1,137	185	176	9	122	1,508
Stockholms län......	4	1,359	1,193	145	143	2	21	1,262
Uppsala län.......	—	_	—	—	—	—	—	— !
Södermanlands län ....	4	1,310	1,043	125	125	—	142	2,000
Östergötlands län.....	1	1.455	1,175	220	150	70	60	1,305
Jönköpings län......	—		—	—	—	—	_	—
Kronobergs län......	2	1,555	1,059	216	125	91	280	1,582
Kalmar län.......	2	1,563	1,200	200	200	—	163	1,468
Gottlands län......	1	1,665	1,200	265	245	20	200	1,413
Blekinge län.......	—	—	—	—	-	—	—	—
Kristianstads län.....	1	1,500	1,300	200	200		—	1,820
Halmöhus län......	—	—	—	—	—			__ i
Hallands län .......	—	—	—	—	—	-		—
Göteborgs och Bohus län .	1	1,895	1,382	250	250		263	1,426
Alvsborgs län ......	—	—		—	—	—	-	—
Skaraborgs län......	—	—		—	—	—	—	— \|
Värmlands län......	3	1,450	1,117	213	213	—	120	1,795
Örebro län........	—	—	_	—	—		—	i —
Västmanlands län.....	1	1,640	1,200	190	150	40	250	1,490
Kopparbergs län.....	o	1,869	1,285	213	200	13	371	2,022
Gävleborgs län......	3	1,136	927	153	150	3	56	1,007
Västernorrlands län ....	(5	1,418	1,128	186	186		104	1,517
Jämtlands län......	3	1,263	1,033	183	183	—	47	1,150
Västerbottens län.....	2	1,548	1.200	238	238		no	1,658
Norrbottens län .....j 2 72—131873. Lärarelönenämnder	1,456 . 3.	1,250	170	170		36	\| 1,195

570

Bil. C.

An 120 uppgifter grundade på förd bokföring.

Helt under-stöd åt för-äldrar.	Helt under-stöd åt andra när-skylda.	Bidrag åt föräldrar.	Bidrag åt andra när-skylda.	Som hava extra in-komst inom skolan.	Som hava extra in-komst utom skolan.
12	15	5	7	30	55
7 procent räknat.
10 ’i	12-5 %	4-16 %	5''8 %	25 %	45-8 %

571

Bil. XXVIII: 22.

Till Konungen.

Undertecknade, pensionerade folkskollärare, i synnerhet de ibland oss, som nödgats O. A. Björck
avgå från sina befattningar för ett flertal år tillbaka, känna ett djupt behov av ökade pen
sioner. Något vidlyftigt ordande om behovet i detta avseende är helt säkert överflödigt. Det ^skollärare
säger sig självt, att vi liksom varje annan tjänstemannakår böra med allt skäl kunna på- angående
räkna en emot vår visst icke rundligt oss tillagda avlöning svarande pension. Sådan bär förbättrad
hittills icke tillgodokommit oss. Enligt lag den 14 september 1906 utgör ordinarie folkskol- pension.
lärares lön 1,350 kronor med en däremot svarande pension 75 % eller 1,013 kronor, men
utom denna kontanta lön 1,350 kronor åligger det skoldistriktet att förse ordinarie folkskollärare
med husrum och bränsle ävensom, dör sådant låter sig göra, planteringsland, s. k.
natura prestationer, vilka torde i värde kunna beräknas till 400 kronor per år, vilket sistnämnda
belopp, 400 kr., skoldistrikt nödgats utbetala i sådana fall, då de ej varit i stånd
att in natura förse ordinarie folkskollärare med dessa förmåner. Någon pension motsvarande
värdet av natura prestationerna tillerkänner icke nu gällande pensionsreglemente pensionsberättigade
folkskollärare. På grund härav nedgår folkskollärarens inkomster vid avskedstagandet
från 1,750 kr. till 1,013 eller netto 979 kr. per år, ett inkomstfall, som ej står i
rimligt förhållande varken till folkskollärarens tjänstemannaställning eller till tidens krav.

Som skoldistriktet är den stat i staten, som skall förse den ordinarie folkskolläraren
med husrum, vedbrand och trädgårdsland, så torde det ock vara meningen eller vara med
rätt och billighet överensstämmande, att denna stat i staten ochså bör förse den pensionsberättigade
läraren med en mot dessa natura prestationer svarande pension. Stadskommunerna
hava ock i regeln förstått sin mission härutinnan och på ett lovvärt sätt trätt sina
folkskollärare till mötes med s. k. fyllnadspensioner; men ej ens de rikare landskommunerna
hava kunnat förmås att med det mest blygsamma belopp, begärda 200 kronor, såsom fyllnad
i pensionen bereda den avskedstagande folkskolläraren en någorlunda dräglig ålderdom, även
om folkskolläraren tjänstgjort till sitt 63:e levnadsår, kunnat presentera 37 tjänsteår, såsom
ordinarie, och under större delen av sin tjänstetid haft 70 barn årligen under sin ledning.

Orättvisan eller hårdheten gentemot dem av kåren, som varit nog olyckliga att hava eller
haft sin verksamhet på landet ligger i öppen dag. Mest beklagansvärda äro dem bland oss,
som tagit avsked med pension före 1907.

Med påpekande av nu anförda beklagansvärda missförhållanden vilja vi, pensionerade
folkskollärare, härmed till Eders Kungl. Maj:ts prövning överlämna detta ärende under förvissning,
det Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och till 1912 års riksdag avlåta förslag
till sådan ändring i Kungl. Maj:ts förordning och reglemente den 30 november 1866 angående
folkskollärarnes pensionsinrättning, särskilt dess 4 och i sammanhang därmed stående §§,

att till folkskollärarens kontanta lön, sådan den i lag stadgas
eller stadgad varder, lägges värdet av de s. k. naturaprestationerna,

400 kronor, samt att den så beräknade, sammanlagda slutlönen lägges
till grund för delaktighet i pensionsinrättningen; och

att alla pensionerade folkskollärare tilldelas lika pension, oberoende
av den lön, de vid avskedstagandet frånträtt, samt

att redan utfärdade pensionsbrev till pensionsinrättningen återställas
och utbytas mot pensionsbrev, som ej lyda å till visst belopp
stipulerad pension utan å full pension till det belopp, som lag stadgar
eller kommer att stadga, eller å avkortad pension, vissa procent av
bel pension.

Underdånigst

(Namnunderskrifter).

Bil. XXVIII: 23.

573

Till Konungen.

Från en av kretsföreningarna i Sveriges allmänna folkskollärareförening ingick år
1907 till centralstyrelsen för nämnda allmänna förening anhållan om vidtagaude av åtgärder
i syfte att få gällande bestämmelser beträffande tiden för folkskollärarelönernas utbetalande
ändrade därhän, att lönen komme att utbetalas månadsvis. Med anledning därav och för att
införskaffa upplysningar om vilka önskemål, som uti ifrågavarande hänseende hysas av lärare
och lärarinnor i vårt lands folkskolor och småskolor, utsände centralstyrelsen 1908 frågan
om tiden för lärarelönernas utbetalande till allmän behandling av föreningens 285 särskilda
kretsföreningar.

Till centralstyrelsen hava inkommit protokollsutdrag angående ärendets behandling i
257 kretsföreningar, och av dessa hava ej mindre än 211 uttalat det önskemålet, att sådana
bestämmelser bleve utfärdade, att lärarelönen komme att utbetalas månadsvis.

Centralstyrelsen
för
Sveriges allmänna
folkskollärareförening
den
7 april 1909
angående
utbetalande
av folkskollärarnas
löner
månadsvis
m. m.

I samband härmed hava 160 kretsföreningar framhållit, hurusom det för mången
lärare kan vara ganska kännbart att behöva på en gång vidkännas avdragen till folkskollärarnes
pensionsinrättning och folkskollärarnes änke- och pupillkassa eller småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt, och de hava därför framkommit med det önskningsmålet, att
nämnda avdrag måtte ske månadsvis.

Centralstyrelsen delar den uppfattning, som av flertalet kretsföreningar uttalats, och
får därför i underdånighet anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes

dels vidtaga sådana ändringar i Kungl. kungörelsen den 7
december 1900 angående bestämda tider för utbetalning av löner till
lärare vid folkskolor och småskolor, att lönen komme att utbetalas
månadsvis,

dels ock föreskriva, att avdragen å lönen för avgifter till folkskollärarnes
pensionsinrättning, folkskollärarnes änke- och pupillkassa
ävensom småskollärarnes in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt måtte lika
fördelas på de särskilda betalningsterminerna.

Underdånigst

Centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskollärareförening.
(Underskrifter.)

Stockholm den 7 april 1909.

Över ovanstående framställning hava domkapitlen, länsstyrelserna och folkskolinspektörerna
under år 1910 avgivit utlåtanden, och hava dessa i allmänhet gått i tillstyrkande
riktning.

574

Svenska
skolkökslärarinnornas

förening den
31 augusti
1911 angående
ändrade
bestämmelser
i fråga
om skolkökslärarinnornas
anställnings-,
avlönings-
och
pensionsförhållanden.

Bil. XXVIII: 24.

Till Konungen.

Undervisningen i huslig ekonomi har under de senaste åren varit föremål för det
mest välvilliga intresse såväl från Eders Kungl. Maj:ts som från riksdagens sida. Om detta
intresse vittna utom annat de anslag av statsmedel till sådan undervisning vid såväl högre
flickskolor som folkskolor, till lärarinnebildningsanstalter och stipendier, som under de senaste
åren beviljats.

Emellertid ha facklärarinnorna i detta ämne alltjämt en mycket osäker ställning, som
otvivelaktigt inverkar oförmånligt även på undervisningen.

Så länge ämnet var nytt och undervisning däri snarast måste anses som experiment,
var det naturligt, att lärarinnorna i huslig ekonomi stodo i viss mån utanför den egentliga
kåren av lärare och lärarinnor. Nu, efter tjugu års erfarenhet, sedan såväl utbildning som
undervisning fått mera stadgade former, torde tiden vara inne att ge såväl ämnet som lärarinnorna
en fastare ställning, och Svenska skolkökslärarinnornas förening vågar härmed i
underdånighet fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten av att i folkskolestadgan
ämnet huslig ekonomi likställes med andra läroämnen. Att föreningen med sin framställning
inskränker sig till folkskolan beror dels på att endast dennas (men icke den högre
flickskolans) arbete är av staten reglerat, dels på att en framställning rörande ämnets ställning
vid de högre flickskolorna lär vara att vänta från annat håll.

I § 12 av gällande nådiga stadga angående folkundervisningen i riket av den 10 december
1897 upptages huslig ekonomi icke bland folkskolans ordinarie läroämnen. Det heter
blott i punkt 7, att tillfälle till undervisning i huslig ekonomi, »där omständigheterna sådant
medgiva, må beredas de flickor, som begära och erhålla tillstånd att däri deltaga». Föreningen
föreställer sig, att huslig ekonomi borde införas i punkt 1 och 3 av samma § 12.

Hvad i § 24 stadgas om lärare i övningsämnen torde för närvarande utan vidare
vara tillämpligt även på lärarinnor i huslig ekonomi. Då emellertid i större kommun undervisning
i huslig ekonomi fullständigt kan upptaga en lärarinnekraft, borde lärarinnan i detta
ämne i fråga om så väl anställning som avlönings- och pensionsförmåner kunna fullständigt
likställas med ordinarie lärarinna i läsämne.

Då vi sålunda förmena, att skolkökslärarinna (med full tjänstgöring) borde i fråga
om avlöning och pension likställas med lärarinna i läsämne, förbise vi icke, att den förras
egentliga utbildningstid så till vida är kortare än den senares, som genomgående av nuvarande
statsunderstödda lärarinnebildningsanstalter blott kräver en tid av 1V2 å 2 år. Därvid hör
emellertid observeras, att för inträde i dessa läraiinnekurser fordras dels avgångsbetyg från
8-klassig flickskola eller intyg om motsvarande kunskaper (med undantag för lanthushållningsskolorna
för utbildande av lärarinnor, där av Kungl. Maj:t annorlunda förordnats), dels en
längre tids (vanligen ett par års) föregående praktisk utbildning samt någon undervisningsvana,
så att i själva verket utbildningstiden för en skolkökslärarinna i regeln är minst lika
lång som den för lärarinna i läsämne erforderliga.

575

Därtill kommer, att enligt erfarenheten undervisning i skolkök är mera ansträngande
än undervisning i läsämne, då lärarinnans krafter till det yttersta tagas i anspråk för handledning
i och övervakande av en mängd samtidigt pågående olika arbeten, därvid hon i varje
ögonblick måste vara färdig att ingripa, rädda situationen vid begångna misstag och ständigt
ha nytt arbete till hands, allteftersom sysslorna gå undan. Slutligen är skolkökslärarinnans
hälsa mer än andras utsatt för att lida skada (förkylning, reumatism m. in.).

Jämföres nu allt detta med den betydelse för vårt folks hälsa, arbetsduglighet och
ekonomiska välfärd, som undervisningen i huslig ekonomi måste anses äga, torde skolkökslärarinnans
arbete från samhällets synpunkt ej kunna anses mindre värt än folkskolornas
undervisning i övrigt.

Det torde också icke vara någon utsikt att bringa de husliga kvinnosysslorna åter
till full heder bland de breda lagren, förrän undervisningen i huslig ekonomi i skolan blir
fullt likställd med andra ämnen och lärarinnan i detta ämne fullt likställd med övriga lärarinnor.
Först under sådan förutsättning kan man vänta, att lärjungarna skola få nödig aktning
för det husliga arbetet.

På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning, i övrigt till bifogade uppgifter
rörande skolkökslärarinnornas utbildning och tjänstgöring hemställer Svenska skolkökslärarinnornas
förening

att Eders Kungl. Maj:t täcktes, i sammanhang med förestående
omarbetning av nådiga stadgar angående folkundervisningen i riket, i
nu gällande bestämmelser vidtaga sådana ändringar, att lärarinnor i
huslig ekonomi med full tjänstgöring må i fråga om anställning, avlönings-
och pensionsförhållanden bli likställda med ordinarie lärarinnor
i övrigt.

Stockholm den 31 aug. 1911.

KERSTIN HESSELGREN,

t. f. skolköksinspektris vid Stockholms stads folkskolor.

Ida Norrby,

föreståndarinna vid fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala.

Labra Näsholm,

föreståndarinna vid Sundsvalls folkskolors
skolkök.

Sigrid Melander,

Rimforsa.

Alma Peterson,

föreståndarinna vid Göteborgs skolköksseminarium.

Maja Forssell,

lärarinna i Kungsholms folkskolas skolkök
i Stockholm.

• Gertrud Bergström,

lärarinna i Johannes folkskolas skolkök
i Stockholm.

Ingeborg Walin.

576

Löneförmåner för skolkökslärarinnor

Antal

Namn och anställning. tjänste år.

C. von Engeström, Kalmar elementarskola för

flickor................. 3

Elin Fredholm, Ahlinska skolan, Stockholm . 3

Gertrud Hallberg, Bnnth. skolan, Malmö ... 1

Greta Haglnnd, Uddevalla elementarläroverk
för flickor................ 3

Elisabeth Haeggström, Västerås högre elementarläroverk
för flickor..........

81/»

A. Jörgensen, Landskrona elementarläroverk
för flickor4...............

Gunny Nelson, elementarskola.......

Edla Pettersson, högre flickskola i Stockholm

Jnlia Saxenberg, högre läroverk för flickor

Gulli Schager, 8-klassig flickskola.....

Alma Tornberg, elementarläroverket för flickor
i Karlshamn..............

Stina IVarholm, Skara högre flickskola . . .

Märta Wickbom, Växjö elementarläroverk för
flickor.................

Johanna Zeuthen, Falu elementarläroverk för
flickor.................

Ebba Bring, elementarläroverket för flickor i
Kristianstad 9.............. 5

Birgit Holmer och J. H. Dahl, elementarläroverket
för flickor i Kristianstad..... 8

Tjäntgöringstid

Avlönings Kontant.

veekor dagar per i vec-år. kan.	timmar per dag.	l.a löne- graden.	2:a löne- graden.	3:e löne- graden.	4:e löne- graden.
36	6	4	1,000	_	_	_
28	5	7	1,300	—	—	—
—	1	6 ä 7	200	—	—	— \|
38	1 6	4 ä 6	1,250	—	—	—
36	5	5 ä 6	1,000	21,200	—	—
36	3	6 ä 7	600	—	—	-
_	1	6	600	—	—	—
—	3	3 ä 7	810	—
36	1	6	400	—	—
34	2	6	525	—	—	—
38	2	5 ä 6	61,350	—	—	—
337»	5	5 ä 8	0 800	—	—	—
36	2	6 ä 8	7 400	—	—	—
32	5 ä 6	57» ä 67»	800	1,050	—	—
35	1	67»	250		—	—
37	6	37»— 67*	101,100	—	—

1 Därav 2 dagar skolkök och 4 dagar handarbete. — 2 kr. »extra tillägg» de tre sista åren. — 3 »Ingenutom
lärarinna vid Landskrona tekn. yrkesskola med 24 veckor om året, 3 dagar i veckan och 4 timmar om
om dagen. — 6 Skyldig att böra meddela undervisning åt elever vid folkskoleseminariet och fackskolan. —
30 kr., av staten 60 kr. — 9 Bitr. lärarinna vid J. H. Dahls flickskola i Kristianstad med 900 kr. — 10 Första

5 77

Tid högre flickskolor år 1909.

förmåner.	Pensionsförmåner.	Sjukkassa.	1 Uppsägningstid.
Naturaförmåner.	Efter antal tjänsteår.	y, av lönen.
j Frukost och middag.				3 månader.
Omkring 75 kr. för middagar.	—	—	—	—
Middag.	—	—	—	—
Middag två dagar i veckan.	_	_	Medlem av Göteborgs lärarinnors sjuk-	Till 1 mars.
Middag.	Se n	ot 3.	hjälpsförening. Årsavgift 12 kr., varav skolan betalar hälften. Medlem av Södra Sveriges sjukhjälps-	3 månader.
i Middag.			förening för lärarinnor. Årsavgift 1 kr. Medlem av Södra Sveriges sjukhjälps-
: Middag.	—	—	förening för lärarinnor. Medlem av flick- och samskolcför-	—
! Middag.			eningen. Medlem av Södra Sveriges flick- och
1 Middag tvä dagar i veckan.			samskoleförening. Medlem av Södra Sveriges sjukhjälps-
___	_		förening för lärarinnor.
\| Bostad (1 ram) och vivre.	—		—	-
i Middag.	_		Medlem av Svenska lärarinnornas pen-
! Bostad och vivre.		Se not 8.	sionsförening och av Södra Sveriges sjukhjälpsförening för lärarinnor. Medlem av Södra Sveriges sjukhjälps-	Före 1 mars.
Fri bostad, ved och lyse samt			förening för lärarinnor.	3 månader.
fria middagar.	—	j _	—	3 månader.

ting särskilt bestämt, men där betalas lika mycket som för de andra lärarinnorna till pensinsföreningen.» — 4 Dessdagen
mot en lön a v 500 kr. och fria middagar. — 5 Därjämte lärarinna i handarbete 4 dagar i veckan 4 timmar
7 »Lönen ökas till 550 kr. fr. o. m. den 1 jan. 1910, om staten beviljar begärt anslag». — 8 Bidrag av skolan
lärarinna vid skolan.

73—131873. Lärarelönenämnden. 3.

578

Löneförmåner vid utbildningsans

Tjänstgöringstid

Namn och anställning.	tjänste- år.	veckor per år.	dagar i veckan.	timmar per dag.	l:a löne- graden.
Högre lärarinneseminariets hushållsskola, Stock-holm. Ingeborg Walin, föreståndarinna. Genomgått högre lärar-inneseminariet; deltagit 5 mån. i Frkn A. Försters		35 ä 36			2,000
kurs för utbildning av skolkökslärarinnor, Hassel . . .	19	6	6 ä 7
Ingeborg Schager, lärarinna. Genomgått Maria folkskolas matlagningskurs för utbildning av lärarinnor, Stock-	19				1,500
holm ....................... Ateneums för flickor skolkökssemiuarium, Stockholm.	36	6	6 ä 9
Kerstin Matilda Hansson, föreståndarinna. Genomgått Ate-				5 å 6	1,550
neums skolköksseminarium.............	3	32	6
Faekskolaii för huslig ekonomi i Uppsala.
Ester Södermark, se uppg................	—	37	5	7 ä 8	950
Lisa Biberg, teoretisk och praktisk undervisning ....	7	35	5	8 ä 9	700
Estrid Bill, matlagning och födoämneslära.......	2‘/2	34	5	7 ä 8	950
Amelie Carlstedt, praktisk undervisning........	8	37	5	8 ä 9	950
Alice Frenneson, i övningsskolan............	6	35	5	7	950
Elvira Friberg, special- och lärarinnekursen.......	4 ''/t	37	5	7 ä 8	950
Anna Schenström, i praktiska yrkesskolan.......	5	37	5	9 ä 10	950
Hilma Hansson, ledig för sjukdom...........	3	36	5	8	900
Terese Kjellberg, lärarinna i hälsolära och husmoderlära .	4	36	3	4	550
Maja Nathorst. praktisk undervisning i lärarinnekurs och		37		8	950
trädgårdsskötsel..................	4	5
Agnes Sundberg, praktisk undervisning i lägre kursen och		35			1,100
mjölkhushållning..................	5	5	7
Ebba Carlsson, fortsättningskursen...........	3	35	5	6 ä 7	950

Kod -

2:a

löne graden.

1,700

800

1,050

750

1,050

1,200

Alim. till fackskolnn för huslig ekonomi i Uppsala. Samtliga lärarinnor där hava genomgått
grens syskola, en kurs på Frkn Lindgrens syatelier, en månads kurs på Grand Hotell i Stockholm; Terese
torps trädgårdsskola; Agnes Sundberg: mejerikurs på Ottenby mejeri och ladngårdskurs vid Bodens folkhögskola.
»för maktpåliggande och lång tjänstgöring», Elvira Friberg 300 kr. »för specialutbildning», Maja Nathorst ett
liga lärarinnor äro medlemmar av Fackskolan och Enskilda läroverkets sjukkassa; medlem betalar 4 kr. i termin
pensionskassa 30 kr. per år för varje lärarinna.

579

för skolkökslärarinnor år 1909.

1 ö n i n	g 8 f Ö	r m å n o r.	Pensionsför- måner.		! j
tant.		Sjukkassa.	i Upp-
3:6 i löne-\| graden.	4:e löne- graden.	Naturaförmåner.	Efter antal tjänsteår	% av lönen.	sägningstid.
	—	Frukost och middag samt tvätt av skolköksdräkt.	—	—	Stockholms flick- och Barn-skolors sjukbjälpsför-ening.	—
		D:o, d:o.	"		D:o, d:o.	—
j 1,850	—	Frukost och middag.	—	—	—	1
\| _	—	Frukost och middag söckendagar samt tvätt av skolköksdräkt.
900	—	Bostad, kost och tvätt under läsåret.
-	—	Frukost och middag alla söcken-dagar samt supé en dag i veckan.
j 1,150	—	Frukost och middag söckendagar samt tvätt av skolköksdräkt.
1 1,150 1,150	—	D:o, d:o. D:o, d:o. D:o, d:o. D:o, d:o.	S e	ned	an. \|	Tre månader före läsårets slut.
—	—	Fritt vivre.
—	—	Frukost och middag söckendagar samt tvätt av skolköksdräkt.
1,300	—	D:o, d:o.
	—	D:o, d:o. Undervisar dessutom vid enskilda lektioner.

fackskolan. Elvira Friberg har dessutom genomgått Frauenarbeitschule i Karlsruhe, l*/s kurs i Selma WalilKjellberg:
kurs i sjukgymnastik och utbildning i sjukvård genom övning å sjukhus; Maja Nålborst: Agda—
Utom å ovan upptagna avlöningsförmåner åtnjuter Amelie Carlstedt ett extra lönetillägg av 100 kr.
extra lönetillägg av 100 kr. »för extra utbildning» och Agnes Sundberg 100 kr. såsom »facklärarinna». — Samtoch
erhåller 2 kr. per dag, dock ej över 200 kr. per år. Dessutom betalar skolan till Svenska lärarinnornas

Löneförmåner för skolkökslärarinnor vid folkhögskolor, högre folkskolor ooh abnormskolor

år 1909.

		Tiänstgörinsstid	Avlöningsförmåner.	Pensions- förmåner.
Namn och anställning.	Antal tjän- ste- år.				Kontant.		Sjuk-	Uppsäg-
veckor per år.	dagar i vec-kan.	tim- mar per dag.	l:a löne- gra- den.	2:a löne- gra- den.	3:e löne- gra- den.	4:e löne- gra- den.	Naturaförmåner.	Efter antal tjän- steår.	% av lö-nen.	kassa.	ningstid.
Folkhögskolor.
Brita Fredriksson, Mata-reugi .........	4	25	6	6	500	1 600	—	—	Fritt vivre.	—	—	—	—
Selma Gustafsson, Södra Kalmar län......	3	17	6	7	3 800	—	—	—	Bostad, lyse och bränsle.	—	—	—	3 mån.
Anna Häggström, Hola .	7	5	6	7	>225	—	—	—	Middag.	—	—	—	—
Ester Melin, Värmlands län	7	34	6	7	800	—	—	—	Bostad och kost.	—	—	—	—
Hanna Nilsson, Malung .	1	22	6	5	700	—	—	—	Bostad, ved, lyse och middag.	—	—	—
Högre folkskolor.
Alma Eahler, Sällskapet för folkundervisningens befrämjande i Stockholm Abnormskolor.	4	36	4	8	1,200		—	—	Frukost, middag och tvätt av köksdräkt.	—	—		—
\| Märta Jolinder, Manilla .	1‘/»	39	2	61/»	312	—	—	—	Middag.	—	—	—	—
i Julia Lundberg, Tysta sko-lan, Stockholm ....	5	35	6	7	1,200	—	—	—	Frukost och mid-dag.	—	—		6 män.

1 Efter två, år. — 3 400 kr. per kurs. — 3 75 kr. per kurs.

Skolkökslärarinnors avlöningsförmåner 1909.

Lönen anordnad i bestämda lönegrader. 1

Namn och tjänstgöringsort.	I	ö n e g	rade	r.	Naturaförmåner.
l:a.	2:a.	3:c.	4:e.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
K. M. Hansson, föreståndarinna för Ate-neums skolköksseminarium, Stockholm .	1,550	1,700	1,850		Frukost och middag.
Elisabet Fock, ordinarie skolkökslärarinna, Uppsala...............	1,500	1,650	1,800	11,950	Middag.
Emily Bölling, lärarinna vid Hälsing-borgs folkskola...........	1,350	1,500	1,650	81,800	Middag.
Olga Malmström, skolköksföreståndarinna, Hälsingborg.............	1,350	1,500	1,650	1,800	Middag.
j Gertrud Bergström, folkskolans folkkök, Stockholm..............	1,350	1,550	1,750	_	Frukost och middag.
\| Stina Adde, föreståndarinna för Engel-j brekts folkskolas skolkök, Stockholm .	1,350	31,550		_	Frukost och middag. ;
j Lilly Arfwedson, föreståndarinna för : Mattei skolkök, Stockholm......	1,350	1,550	_	_	Frukost och middag.
1 Signe Schager, föreståndarinna för Hedvig Eleonora och Oscars skolkök, Stockholm	1,350	1,550	_	_	Frukost och middag, j
j Erika Cavallin, föreståndarinna för Göte-borg folkskolors skolkök vid Ånässkolan	1,300	1,400	1,500	1,600	Middag.
\| Hanna Ekelund, skolköksföreståndarinna,	1,300	1,400	1,500	1,600	Middag.
M. Th. Malmström, Norrköping ....	1,300	1.400	1,500	1,600	Middag.
\| Karin Henriksson, föreståndarinnan vid \| skolköket i Göteborgs folkskolor, Göteborg	1,300	1,400	1,500	1,600	Middag.
j Helmy Norström, föreståndarinna för skol-köket i S:t Olofs folkskola, Norrköping	1,300	1,400	1,500	1,600	Middag.
j Clara Swensson, föreståndarinna för folk-skolans skolkök vid Djurgårdsgatan, Göteborg..............	1,300	1,400	1,500	1,600	Middag.
Ellen Wadell, lärarinna vid Göteborgs folkskolors skolkök.........	1,300	1,400	1,500	1,600	Middag.
Elin Lindgren, föreståndarinna för Maria folkskolas skolkök, Stockholm .... Märta Elg, lärarinna vid Galle folk-skola ................	41,200 1,200	1,500 1,350	1,500	—	/Bostad, frukost och \ middag. Middag.
Ester Kruse, lärarinna vid Karlskrona stads folkskolor...........	1,200	1,350	1,500	—	32 middagar.

1 I femte lönegraden 2,100 kronor. — 8 F. o. in. år 1910. — 3 Lönen egentligen 1,500 och 1,700
kronor, men 150 kronor avdragas för frukost och middag i köket. — 4 Egentligen 1,500 och 1,800 kronor,
men 150 kronor beräknas för rum och 150 kronor för frukost och middag.

582

Namn och tjänstgöringsort.	L	ö n e g	rade	r.	Naturaförmåner.

l:a.	2:a.	3e.	4:e.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Anna Bergström, lärarinna vid Islandets
skolkök, Gäfle............	1,200	1,350	1,500	—	Middag.
Anna Maria Tunell, föreståndarinna för folkskolans skolkök, Västerås..... Augusta Wastesson, föreståndarinna vid	1,200	1,300	1,400	1,500	Middag.
Eskilstuna folkskolas skolkök.....	1,200	1,300	1,400	1,500	Middag.
Ida P:son Giertz, för Lunds folkskolors1
skolkök ...............	1,200	1,300	1,400	1,500	Måltider.
Sigrid Wenström, föreståndarinna för
Tjäderns skolkök vid Karlstads folk-skola ................	1.200	1,300	1,400	1,500	Middag.
Ester Agren, föreståndarinna för Katarina
norra folkskolas skolkök, Stockholm. .	1,200	1,400	—	—	Bostad och kost.
Ester Elisabet Bolin, skolkökslärarinna vid Södertälje folkkök........ Aina liinman, föreståndarinna för södra	1,200	1,300	1,400	1,500	1 Middag.
skolköket i Herrhagens folkskola, Karl-stad ................	1,200	1,300	1,400	1,500	Middag.
Ida Bredberg, föreståndarinna för norra
skolköket i Herrhagens folkskola, Karl-stad ................	1,200	—	—	—	Middag.
! Monn Grönår, föreståndarinna vid folk-
skolans skolkök, Västerås......	1,200	1,300	1,400	1,500	Middag.
\| Valborg Funder, föreståndarinna för !				1
Johannisskolans skolkök, Halmö . . . \| Ellen Larsson, föreståndarinna vid ett av	1,200	1,300	1,400		Eri kost.
Eskilstuna folkskolas skolkök.....	1,200	1,300	1,400	1,500	Middag.
i Elsa Högdahl, lärarinna vid Borås folk-
skola................	1,140	1,240	1,340	1,440	Middag.
I Maria Stigell, lärarinna vid Borås folk-! skola................	1,140	1,240	1,340	1,440	(Middag ä 14—15 öre j \ per dag.
j Agnes Sundberg, lärarinna vid fackskolan för huslig ekonomi, Uppsala 2.....	1,100	( 100 kronor lönetillägg j 1 vart 3:e år 1	(Frukost, middag och •j tvätt av skolköks-
Jenny Olsson, ordinarie lärarinna i Lin-					[ dräkt.
köping............... j Gunhild Ekström, skolkökslärarinna vid	1,100	1,200	1,300		Middag.
Limhamns folkskola.........	1,000	1,150	1,300	1,450	Middag.
j Bertha Elmqvist, skolkökslärarinna vid
1 folkköket, Norrköping........	1,000	\| 1,100	1,200	1,300	Middag.

1 Dessutom skolkökslärarinna vid folkskolan (180 kronor per kurs), vid småskolorna (200 kronor
per kurs) och vid elementarskolan för flickor (250 kronor per år). — 2 Praktiska undervisningen vid
lägre lärarinnekursen, teoretisk och praktisk mjölkhushållning; som facklärarinna dessutom 100 kronor.

583

Namn och tjänstgöringsort.	L	ö n o g	rade	r.	N aturaförmåncr.
	2:a.		4:c.
l:a.	3:e.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Elisabet Hansson, skolkökslärarinna vid folkköket, Norrköping........ Birgit Holmer, l:a lärarinna vid J. H.	1,000 1,000	1,100 1,100	1,200	1,300	Middag. (Fri bostad, ved, lyse \ och middag.
Dahls flickskola, Kristianstad.....	—	—
Elsa Wallgren, lärarinna vid Arlövs folk-
skola och högre folkskola.......	975	1,125	1,275	—	Fri kost.
1 Amelie Carlstedt, lärarinna i praktisk					(Frukost, middag och
undervisning i lärarin neknrs, Uppsala .	950	1,050	1,150	i	■j tvätt av skolköks-\| dräkt.
j Elvira Friberg, lärarinna vid faokskolan					(Frukost, middag och
\| för huslig ekonomi, Uppsala.....	950	1,050	1,150	2	1 tvätt av skolköks-\| dräkt.
I Alice Frennesson, lärarinna vid fackskolan					(Frukost, middag och
\| för huslig ekonomi, Uppsala3.....	950	1,050	1,150	—	■ tvätt av skolköks-
i Laura Näsholm, lärarinna vid Sundsvalls folkskola.............. i Anna Schenström, lärarinna vid fack-skolan för huslig ekonomi, Uppsala4 .	900	1,000	1,100	1,200	( dräkt. ) Bostad, ved, lyse och ( vivre. (Frukost, middag och
950	1,050	—	—	[ tvätt av skolköks-
Anna Stenstrand, skolkökslärarinna vid					\| dräkt.
Karlshamns folkskola........	750	850	950	1,050	Middag.
[ Maria Bovin, lärarinna i huslig ekonomi
vid läroverket för flickor, Karlskrona 5 .	700	800	—	—	Middag.
{ Ester Linnqvist, lärarinna i huslig eko-	600	750	900		(Bostad, kost och fria \ resor.
nomi i Stockholms län 6.......
1 Lisa Biberg, lärarinna i fackskolan för
huslig ekonomi, Uppsala 7...... \| Edith Karlsson, skolkökslärarinna vid fri-	700	800	900		Bostad, kost o. tvätt.
mnrarbarnhuset Kristineberg, Stockholm \| Terese Kjellberg, lärarinna vid fackskolan	600	700	800		Fritt vivre.
för huslig ekonomi, i hälsolära samt hus-mor vid fackskolans s. k. elevhem, Uppsala	550	750	—		Fritt vivre.
j .4. M. Strömberg, lärarinna vid Djurs-
holms folkskolas fortsättningskurs, 183 kronor, vid samskolan 200 kronor . . .	500	800		_	(Bostad, ved och mid-\ dagar.
\| Lydia Ahlstedt, ordinarie lärarinna i Jems-
högs by...............	450	540		—	Fritt vivre.
1 Anna Lindegren, husmoder vid Frimurar-i barnhuset Kristineberg, Stockholm . .	(800 kronor per kurs, ålderstilläggl \ 100 + 100 /	Fritt vivre.

1 Dessutom 100 kronor personligt lönetillägg för maktpåliggande och lång tjänst. — 3 Dessutom
300 kronor för specialkurser — 3 Undervisar i faekskolans övningsskola elever nr folkskolans 4:e och
örte klasser. — 4 Lärarinna i praktiska yrkeskursen. — 6 Dessutom lärarinna i Amiralitetsförsamlingens
folkskola mot 700 kronor per år. — 6 Anställd av Centralkommittén för hemslöjdens befrämjande; 100
kionor för kurs. — 7 Teoretisk och praktisk undervisning i husmoderskurs i l:sta klass i enskilt läroverk.

{jr

Skolkökslärarinnornas avlöningsförmåner 1901.

1 1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	10	17	18	19 \|\| 20
		Antal lärarinno	r me	d nedanstående kontanta löner å	r 1 909.
T. o. m. 150 kr.	T. o. m. 250 kr.	T. o.m. 300 kr.	T. o. m. 400 kr.	T. o. m. 500 kr.	T. o.in 600 kr.	T. o. in. 700 kr.	T. o.m. 800 kr.	T. o.m. 900 kr.	T. o.m. 1,000 kr.	T. o.m. 1,100 kr.	T. o.m. 1,200 kr.	T. o.m. 1,300 kr.	T.om. 1,400 kr.	T. o.m. 1,500 kr.	Ej upp- given lön.	1,550 kr.	1,800 kr.	2,000 kr.	S:a lära- rin- nor.
4	5	5	12	20	33	18	40	15	27	10	18	13	14	10	3	1 1	21	3 1	250

1 Föreståndarinnan för Ateneums för flickor skolköksseminarium i Stockholm. — 2 Föreståndarinna för hnsmoderskola.
Vid Domnarvet och Skutskär. — 3 Föreståndarinnan för Högre lärarinneseminariet.

l	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13 \| 14	15 \| 16	17	18 \| 19 \| 20	21	22	23 \|\| 24
	Antal	lärarin	nor	med n	edanståen	d e	arvode	P r	skolköksk	u r b	å r	1 909.
75	100	120	125	130	135	140	150	155	160	175	180	185	190	200	250	270	300	350	400	450	600	700	S:a lära- rinnor.
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
7	26	1	6	i	3	1	8	1	1	1	1	2	1	5	1	3	6	1	1	i	1 2	1 1	81

1 Vid folkhögskola.

Skolkökslärarinnornas avlöningsförmåner in natura eller ersättning därför

år 1909.

Naturaförmåner eller ersättning därför.	Antal lära-rinnor. ]
Fritt vivre...........	70
Bostad, föda, lyse, tvätt........	12
Bostad, frukost, middag.......	1
Bostad, vedbrand, lyse, middag.....................	r>
; Bostad, vedbrand, middag......	2
Bostad, middag...........	14
Bostad, vedbrand, lyse............	2
Bostad, potatis..........	1
Bostad, vedbrand...............	1
Bostad och föda, fria resor.............	11
Bostad, frukost, middag, fria resor............	1
Bostad, middag, fria resor........	1
Fria måltider och vedbrand........	1
Fria måltider och tvätt..........	1
Fria måltider................	9
Frukost, middag och supé en gång i veckan..........	1
Frukost, middag oeh tvätt av skolköksdräkt.............	15
Frukost och middag..................	20
Middag ....................	66
Ersättning för bostad, frukost och middag, 300 kr. . . .	1
Ersättning för bostad, 100 kr..................	1
Ersättning för middagar, omkr. 75 kr...........	1
Naturaförmåner till ett värde av 685 kr. (1), 300 kr. (1) och 150 kr. (3)........	5
Inga uppgifter om naturaförmåner..................	8
Summa	250

74—131837. Lärarelön enämnden. 3.

586

Skolkökslärarinnornas utbildning.

Utbildningsanstalt.

Högre lärarinneseminariets i Stockholm hushållsskolas lärarinnekurs i huslig ekonomi . . 154

Skolköksseminariet vid Aieneum för flickor i Stockholm...............j 32

I Uppsala enskilda läroverks fackskola för huslig ekonomi...............; 2115

Skolköksseminariet i Götehorg........................... 39

Skolkökskurserna vid Augnst Abrahamssons stiftelse i Nääs.............| 3

Rimforsa lanthushållningsskola...........................j 1

Flerårig kurs vid folkhögskola...........................j 1

Maria folkskolas matlagningskurs för utbildande av lärarinnor............ 1

Enskild utbildning.................................j 2

Utexaminerad från Frauenbildungsvereins seminarium i Hassel............, 1

Utexaminerad från fröken Försters seminarium i Kassel...............|_1

Summa j 250

1 Därav 1, som dessutom genomgått fröken Försters seminarium i Kassel. — 2 Därav 1, som

dessutom genomgått Frauenarbeitssehule i Karlsruhe och en månads kurs på Grand hotell i Stockholm.

Skolkökslärarinnornas anställning 1909. 1

Anställningens art.	Antal lärarinnor.
Föreståndarinnor och lärarinnor vid skolköksseminarium...............	513
Föreståndarinnor för skolkök eller husmodersskolor (hemskolor)............	42
Lärarinnor vid fasta skolkök............................	>51
j > husmodersskolor (hushållsskolor).................. .	214
> > ambnlatoriska skolkök........................	3 40
> > högre flickskolor..........................	16
> j folkhögskolor............................	5
» högre folkskola...........................	1
> » folkskolor.............................	4 43
Vikarierande lärarinnor vid folkskolor oeh skolkök..................	4
Extra ordinarie lärarinnor vid folkskolor och skolkök................	4
Biträdande lärarinnor vid folkskolor eller husmodersskolor (hushållsskolor).......	15
Lärarinnor vid abnormskolor............................	2
Summa	250

1 1 av dessa dessutom lärarinna vid folkhögskola och 1 vid högre folkskola. — 2 Därav 1 dessutom
anställd vid folkhögskola och biträdande lärarinna vid elementarskola för flickor. — 8 Därav 3
dessutom föreståndarinnor för husmoderskursen i folkhögskola och 1 lärarinna vid högre flickskola. —
1 1 av dessa jämväl lärarinna vid folkhögskola, 1 vid småskoleseminarium och 10 vid högre flickskolor
och samskolor. — 5 Därav 1 föreståndarinna vid högre flickskolas och folkskolas gemensamma skolkök
och 1 vid högre flickskola och småskoleseminarium.

Skolkökslärarinnornas tjänstgöring 1909.

1 | 2 I 3 I 4 i 5 j 6 [ 7 ] 8 I 9 | 10 | 11 | 12 | 13 I 14 [ 15 | 16 17 | 18 | 19 | 20 j 21 22 | 23 24 j 25 | 26 ] 27 j 28 || 29

Antal skolkökslärarinnor med följande antal tjänsteår.

i år
eller
där-under.

H-

3j.

H-

6J-

8 b

•—te*

▼H

11.

11J.

12.

12*.

13.

14.

15.

19.

upp-

gi-

ven.

S:a

lära-

rin-

nor.

‘24

3 27

6 26

•21

8 21

»12

10 g

11 2

is4

15 5

1520

250

1 Därav 1 vid högre flickskola och en vid abnormskola. — 2 Därav 1 vid folkhögskola. — 3 Därav 1 vid högre flickskola.
— 4 Därav 1 vid skolköksseminarium. — 6 Därav 2 vid skolköksseminarium, 4 vid högre flickskola och 1 vid folkhögskola. —
0 Därav 1 vid skolköksseminarium, 1 vid folkhögskola och 1 vid högre folkskola. — 7 Därav 1 vid skolköksseminarium. —
8 Därav 1 vid skolköksseminarium, 1 vid högre flickskola och 1 vid abnormskola. — 8 Därav 1 vid skolköksseminarium och 2
vid folkhögskola. — 10 Därav 1 vid skolköksseminarium och 1 vid högre flickskola. — 11 Vid högre flickskola. — 12 Därav 2 vid
högre flickskola. — 18 Därav 1 vid högre flickskola. — 14 Vid skolköksseminarium. — 15 Därav 1 vid skolköksseminarium och 2
vid högre flickskola.

1 | 2 [ 3 I 4 I 5 I 6 I 7 | 8 [ 9 j 10 j 11 | 12 | 13 | 14 j 15 | 16 | 17 j 18 [ 19 [ 20 i 21 | 22 j 23 j 24 | 25 ] 26 | 27 |j 28

Antal undervisningsveckor per år.

48.

47.

45.

44.

43.

42.

40.

39.

38.

37.

36.

35.

34.

33.

32.

30.

28.

27.

26.

25.

24.

22.

21.

18.

16 1

Yj veckor
'' 0. där-j under.

upp-

given.

S:a

lära-

rin-

nor.

1 1

1 9

250

1 Denna tjänstgöring omfattar huvudsakligen fortsättningskurser.

o»

Skolkökslärarinnornas tjänstgöring 1909.

1 | '' 2 | 3 1 4 1 5 1 6 " | 7 j 8 1 9 j 10 ! Il’

Antal undervisningsdagar i veckan.

5 ä 6.

4 i 6.

2 4 5.

Summa

lärarinnor.

147

250

j 1 | 2 | 3 4 j 5 { 6 [ 7 | 8 | 9 | 10 | It 1 12 | 13 j 14 j 15 | 16 | 17 | 18 | 19 [20] 21 | 22 [ 23 j24| 25 ] 261 27 [ 28 | 29

Antal undorvisningstimmar om dagen.

13.

12.

10412.

11.

10.

9 ålO.

8-10.

849.

7å9.

7 48.

648.

4ä7->.

647.

6£-

55-6.1.

546.

4kG.
3 å 6.

5j-

445.

35-3.

npp-

g‘-

ven

S:a

lära-

rin-

nor.

250

Anm. Om lärarinna samtidigt tjänstgjort vid fackskola och annan skola (fackskola, högre flickskola) avse uppgifterna här ovan
tjänstgöringen vid fackskolan eller skolköket.

58»

Skolkökslärarinnornas uppsägningstid. 1909.

Uppsägningstid.	Antal lära- rinnor.
Es månade uppsägning •.............................	4
Tre månaders uppsägning.............................	32
Pyra månaders uppsägning.............................	27
Sex månaders uppsägning.............................	6
Uppsägning tre månader före vårterminens slut...................	6
Uppsägning tre månader före kalenderårets slut...................	1
Uppsägning före 1 mars..............................	2
Antagen för ett år i sänder............................	2
Fast anställning.................................	1
Summa	81

590

Skolkökslärarinnomas pensionsförhållanden 1909.

Lärarinnornas namn och anställning.

Pensionsförmåner,

Anna Bergström, föreståndarinna för Islandets skolkök, Gävle

Ida Bredberg, \ föreståndarinna för N. och S. Herrhagens
A. Binman. I folkskolors skolkök, Karlstad

erg, 1

h I

E. Bölling, Hälsingborgs folkskolor

Elin Carlsson, föreståndarinna för Domnarvet och Skutskärs

husmoderskola ...................

E. Cavallin, föreståndarinna för Göteborgs folkskolas skolkök
vid Anässkolan...................

Elis. Fock, ordinarie skolkökslärarinna i Uppsala.....

Valb. Funder, föreståndarinna för Johannisskolans skolkök i

Malmö.......................

K. Henriksson, föreståndarinna för skolköket vid Göteborgs
folkskola.....................

H. Löfberg, föreståndarinna för mellersta förstadsskolans skof

kök, Malmö.....................

Olga Malmström, skolköksföreståndarinna, Hälsingborg . . .
Ida Griertz, föreståndarinna för Lunds Skolkök......

Cl. Svensson, föeståndarinna för folkskolans skolkök å Djurgården,
Göteborg................

J. Tideman, skolköksföreståndarinna vid Domsjö, Östersund .

Ellen Wadell, vid Göteborgs folkskolas skolkök......

S. Wenström, föreståndarinna för Tjäderns skolkök Karlstad
M. Östgren, ordinarie skolkökslärarinna i Uppsala . . . .

Företräderskan avgick efter 13 år med]
600 kr.

33 % av lönen efter 30 tjänsteår.

70 JK av lönen efter 30 tjänsteår och)
55 levnadsår.

50 % av lönen efter 30 tjänsteår.

60 % av lönen efter 30 tjänsteår och
60 levnadsår.

70 % av den slutliga lönen vi 55 levnadsår.

70 % av lönen efter 25 tjänsteår.

60 JK av högsta lön efter 30 tjänstgö-j
ringsår och 60 levnadsår.

70 % av lönen efter 25 tjänsteår.

70 % av lönen efter 30 tjänsteår.

70 JK av lönen efter 20 tjänsteår.

60 JK av lönen efter 30 tjänsteår och
60 levnadsår.

50 jk av kontanta lönen vid 55 års
ålder.

60 jk av lönen efter 30 tjänsteår.

33 JK av lönen efter 30 tjänsteår.

70 JK av lönen.

Skolkökslärarinnornas delaktighet i pensions- och sjukkassor 1909.

Pensions- och sjuk-kassor.	Antal lära- rinnor.
Svenska lärarinnornas pcnsionsförening.......	15
Södra Sveriges sjnkhjälpsförening för lärarinnor...................	6
»Lärarinnornas nnderstödsfond».............	1
Meyerbergska sjukhjälpsfonden...............	2
Meyerbergska fonden och »Enighet ger styrka» ...........	i
Kvinnornas sjukhjälpskassa..................	2
Flick- och samskolornas pensionsförening.............	1
»Egen inom kåren»(E. Boning)...............	1
Sjuk- och olycksfallsaktiebolaget Hansa.............	1
Stockholms flick- och samskolors sjukhjälpsförening...........	4
Sjukhjälpsfonden för extra ordinarie lärare och lärarinnor vid Stockholms stads folk-skolor ........................	4
Upplands lärarekårs sjukkassa...................	1
Södermanlands lärarekårs sjnkhjälpsförening.........	1
Göteborgs lärarinnors sjnkhjälpsförening..........	2
»Värn», sjukkassa för lärarinnorna vid Göteborgs folkskolor........	1
»Norra läroverkets sjukkassa» (A. E. Snöberg, Norrköping)........	1
Uppsala enskilda läroverks och fackskolan för huslig ekonomi sjukkassa	8
Summa	52

592

Stockholms
slöjdlärarinneförening
angående
löneochpensionsreglering

för lärarinnor
i kvinnlig
slöjd.

Bil. XXVIII: »S.

Till Konungen.

Sedan lång tid tillbaka har undervisning i kvinnlig slöjd varit uppförd på folkskolans
läroplan, och detta läroämne har allt mer uppskattats, allt efter som man kommit till insikt
om betydelsen av flickornas praktiska uppfostran.

Till en början handhades denna undervisning av klasslärarinnnan, men under årens
lopp ha särskilda facklärarinnor i kvinnlig slöjd blivit anställda, i synnerhet i städer och
andra större samhällen, och till deras avlöning har sedan 1897 utgått statsbidrag, varjämte
1912 års riksdag beredde möjlighet för dem att erhålla pension, för vilket allt vi slöjdlärarinnor
äro statsmakterna mycket tacksamma.

Emellertid äro slöjdlärarinnornas ekonomiska och rättsliga ställning ännu osäker och
beroende på de enskilda kommunernas goda vilja, och det vore därför högeligen önskvärt,
att en lönereglering kunde komma till stånd, ävensom bestämmelser rörande pensioner och
löneförhållanden vid sjukdomsfall.

Vad då särskilt beträffar våra önskemål i dessa stycken, anse vi oss icke höra angiva
något detaljerat förslag. Men vid en jämförelse mellan skolans övningsämnen synes det,
som om undervisning i kvinnlig slöjd närmast kan jämnställas med undervisning i huslig
ekonomi, och då så är förhållandet, torde avlöningsförmånerna för dessa två ämnen göras lika.

Jämväl i fråga om kompetensfordringar synas dessa lärarinnekårer vara i det närmaste
jämnställda, i synnerhet efter det att Eders Kungl. Maj:t i nådig resolution av den
30 dec. 1911 bestämt, att för anställning som lärarinna i kvinnlig slöjd med rätt till lönetursberäkning
för uppflyttning i högre lönegrad fordras, att hava genomgått en av Eders
Kungl. Maj:t godkänd lärarinnekurs i handarbete.

För inträde vid ett sådant seminarium erfordras dels att hava fyllt eller under det
kalenderår, då inträde sökes, fylla 19 år, dels hava avlagt godkänd realskoleexamen eller
med godkända betyg genomgått åtminstone näst högsta klassen av flickskola, som har fem
klasser över folkskolan, eller styrkt sig hava motsvarande utbildning.

Förutom denna seminariekurs ha vanligen slöjdlärarinnorna genom specialkurser
såsom Handarbetets Vänners teckningskurser, särskilda klädsömnadskurser, o. s. v. varigenom
utbildningstiden avsevärt förlänges.

Som Eders Kungl. Maj:t nu tillsatt en utredningsnämnd med uppdrag att utarbeta
förslag rörande avlöning för lärarepersonalen vid åtskilliga av Sveriges undervisningsanstalter,
bedja vi i all underdånighet att bliva ihågkomna vid den blivande löneregleringen och

att löner, pensioner och bidrag vid sjukdomsfall för lärarinna
i kvinnlig slöjd måtte bliva jämnställda med vad som kan bliva bestämt
för lärarinna i huslig ekonomi.

Underdånigst

Å Stockholms Slöjdlärarinneförenings vägnar utsedda kommitterade:

Anna Kempendahl. Helsa Malmgren. Jenny Branzell.

598

Bil. XXVIII: 26.

Till Konungen.

Då de grunder, med tillämpning av vilka Kungl. Maj:t enligt den ändring av § 28
i Regeringsformen, som beslutats av 1909 års riksdag och sanktionerats av Kungl. Maj:t den
6 juni samma år, må kunna utnämna kvinnor till vissa befattningar, för närvarande vad beträffar
befattningar vid de allmänna läroverken samt folkskoleseminarierna och speciellt de
med dessa befattningar förenade avlöningsförmånerna äro föremål för utredning inom den av
Eders Kungl. Maj:t tillsatta s. k. lärarelönenämnden, anhåller styrelsen för Akademiskt bildade
kvinnors förening att få göra följande uttalande.

Vad beträffar kvinnors tillträde till ovanberörda befattningar anse vi inga skäl föreligga
för stadgande av några inskränkningar. Ingen av ifrågavarande läraretjänster är av den
art, att man kan påstå, att en kvinna under alla förhållanden skulle vara ur stånd att sköta
densamma eller till densamma vara i övrigt olämplig. Vi bedja att i denna fråga få hänvisa
till vad vi anfört i vår skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 23 november
1911.

I lönefrågan däremot anse vi oss av förhandenvarande förhållanden uppfordrade att
mera ingående framlägga vår mening.

Såsom flerstädes framhållits, kan staten vid löneregleringar antingen uteslutande taga
hänsyn till det mått av arbete befattningshavarna skola prestera samt till deras utbildning
och kompetens eller ock jämväl beakta olika löntagares olika levnadsbehov och eventuella
försörjningsplikter.

Den förra principen, konsekvent genomförd, skulle leda till vad man kallar »lika lön
för lika arbete», alldeles oavsett löntagarens privata förhållanden, oavsett om löntagaren är
man eller kvinna, gift eller ogift, bosatt på dyrare eller billigare ort, men den borde icke i
sina tillämpningar kunna leda till att män och kvinnor, som hava samma utbildning och
samma arbete, avlönas efter olika grunder. Man har emellertid i praktiken tillämpat denna
princip på det sätt, att en man, som utfört samma arbete som en annan man, erhållit
samma lön som denne och en kvinna, som utfört samma arbete som en annan kvinna, fått
samma lön som denna — men en kvinna, som utfört samma arbete som en man, har fått
lägre avlöning än denne. Så är t. ex. förhållandet beträffande folkskolelärarekåren enligt
löneregleringen av år 1906. I samma riktning går kungl. löneregleringskommittén i sitt betänkande
av år 1911 angående kvinnors tillträde till vissa statens ämbeten, där den föreslår
två löneplan, ett högre för manliga och ett lägre för kvinnliga befattningshavare. Kommittén
säger (betänkandet sid. 57): »En undersökning av de beräkningar, som legat till grund för
de på senare tider vidtagna regleringarna av statstjänstemäns avlöningsförhållanden, giver
oförtydbart vid handen, att avlöningarna allmänneligen bestämts med särskild hänsyn till
önskvärdheten därav, att avlöningen må sätta manlig tjänsteman i stånd att ingå äkteuskap

75—131873. Lärarelönenämnden. 3.

Styrelsen för
akademiskt
bildade kvinnors
förening
angående avlönings-
och
pensionsförhållanden
för
manliga och
kvinnliga lärare
vid de allmänna
läroverken
och
folkskoleseminarierna.

594

och underhålla familj. En dylik hänsyn lärer åtminstone i regel icke kunna göras gällande
i fråga om kvinnliga tjänsteinnehavare.»

I och med införandet av olika lön efter olika kön tillämpar man behovsprincipen,
men gör det på det besynnerliga sätt, att man lämpar sig även efter behov, som i framtiden
möjligen kunna komma till, men som för närvarande icke existera. Faktum är nämligen,
att ett avsevärt antal av statens ämbets- och tjänstemän aldrig varit och aldrig bliva vad
man i egentlig mening kallar familjeförsörjare. Så framgår av en uppgift i 1899 års läroverkskommittés
betänkande, att sagda år ej mindre än 31 % ordinarie läroverksadjunkter voro
ogifta, och detta procenttal lär enligt förhandlingarna vid svenska läraremötet i Falun 1909
ha stigit till 36. Enligt svensk justitiematrikel av 1902 voro av 642 män, födda under åren
1828—1874, 171 — således 27 % — ogifta, och enligt svensk postmatrikel av 1910 voro
av 445 män, födda under åren 1840—1879, 123 — d. v. s. 28 % — ogifta.

Såsom bärande grundtanke för ett lönesystem har framhållits, att meningen icke är,
att alla tjänsteinnehavare för samma arbete skola åtnjuta samma lön, men väl att de i förhållande
till sina levnadsbehov böra bliva lika förmånligt ställda. Denna tanke har emeltid
aldrig omsatts i praktiska tillämpningar. Den ogifta manliga innehavaren av statstjänst
blir, om en lönereglering efter kön blir den för framtiden gällande, ojämförligt mycket bättre
ställd i ekonomiskt avseende än sin gifta kollega och betydligt bättre ställd än sin kvinnliga
kollega, vars utbildning är densamma, en utbildning, som för övrigt ställer sig betydligt

dyrbarare, då staten icke på samma sätt sörjer för den kvinnliga ungdomens utbildning som

för den manligas. Å andra sidan blir en kvinnlig tjänsteinnehavare, som är änka och har
barn att försörja, hänvisad till att med dessa existera på en lön avsedd för en ensam person.

Ett annat förhållande, som är värt att beakta, må här anföras. Om personer med
samma förutsättningar, samma arbete och i övrigt samma levnadsförhållanden avlönas olika,
kan detta icke annat än ofördelaktigt inverka dels på allmänhetens värdesättning av tjänsteinnehavarnas
arbete, dels även i någon mån på det goda samarbetet dem emellan, viktigt på
alla områden, men ännu viktigare, då det gäller samarbete mellan lärare.

Det framhålles ofta att kvinnorörelsens representanter arbeta för ett konsekvent

genomförande av principen lika lön för lika arbete. Detta är sant och även mycket för klarligt,

så länge man vid löneregleringar tillämpar principen högre lön åt män, lägre lön
åt kvinnor utan hänsyn till vad som ursprungligen motiverat männens högre lön.

Yi inse dock, att det från statsnyttans synpunkt kan betraktas såsom lämpligt, att
familjeförsörjaren särskilt tillgodoses. Ett tillgodoseende av familjeförsörjningen genom ett
lönesystem, som under sken av att gynna familjeförsörjaren, ger högre lön åt alla män, vare
sig de äro familjeförsörjare eller icke, lägre lön åt alla kvinnor, även om de äro familjeförsörjare,
komma kvinnorna däremot alltid att motarbeta, då en dylik uppdelning under
inga förhållanden kan anses berättigad, där kompetens och arbete äro desamma.

Under de senaste åren har på åtskilliga håll allt tydligare insetts, att de riktlinjer,
efter vilka olika kategoriers lönefråga blivit löst, icke äro tillfredsställande, varför allt flera
röster höjts för en övergång till ett på en verklig och konsekvent genomförd behovsprincip
grundat lönesystem. Ett sådant lönesystem tyckes oss, åtminstone i jämförelse med nu gällande
lönesystem, öppna utsikter till rättvisare förhållanden. Orsaken till den ovilja, varmed
elementarlärarekåren på många håll upptagit förslag i sådan riktning, ligger med säkerhet
dels i teoretiska betänkligheter mot att lärarekåren göres till försöksobjekt för nya principer,
dels i en hos huvudsaktigen de ogifta lärarna förefintlig och lätt förklarlig farhåga för att
deras nuvarande tryckta ekonomiska ställning icke kommer att undergå någon förbättring.

Skall emellertid ett förslag, som avser införandet av ett på behovsprincipen grundat
lönesystem, icke från början vara dömt att falla på grund av en alltför stark opposition mot

595

✓

detsamma, icke blott från den kår det nu närmast berör, utan jämväl från alla andra
grupper av statstjänare, vilka det i framtiden kan komma att omfatta, bör det tillförsäkra
alla, såväl gifta som ogifta, såväl män som kvinnor, en lön, som ger dem en deras samhällsställning
motsvarande anständig bärgning samt möjlighet att utan alltför stora svårigheter
inom en överskådlig framtid kunna betala i de flesta fall ganska avsevärda studieskulder.
Lönen bör vara sådan, att befattningshavaren icke såsom för närvarande inom läroverkslärarekåren
ofta är fallet, tvingas åtaga sig ett alltför stort mått av extra arbete, vilket
tager i anspråk tid och krafter, som han borde få ägna åt sin tjänst och åt sin egen fortbildning.
De lönetillägg, som komma att stadgas för familjeförsörjare, böra dessutom vara
så stora, att de åstadkomma en verklig förbättring av deras ekonomiska förhållanden.

Liksom vi anse den nuvarande uppdelningen efter kön av statens löntagare otillfredsställande,
måste vi också inlägga en bestämd gensaga mot folkundervisningskommitténs förslag,
tre löneplan: ett, det högsta, för gifta män, ett lägre för ogifta män och ett lägsta
för ogifta kvinnor med en skillnad mellan de två senare kategorierna, som för seminarieadjunkter
i begynnelselön uppgår till 600 kronor och i slutlön till 900 kronor. Kommitténs
motivering av denna högst avsevärda skillnad är i mer än ett avseende svag. Kommittén
säger, att avståndet i levnadskostnader för den ogifta mannen och den ogifta kvinnan är
eller borde åtminstone vara jämförelsevis litet och erkänner, att det förhållandet »att levnadskostnaderna
för den ogifte mannen i regel bliva väsentligt högre än för den ogifta kvinnan
till icke ringa del måste tillskrivas dyrare levnadsvanor, som för den förre icke kunna anses
nödvändigare än för den senare, samt fördomar, som göra, att männen måste anlita avlönad
arbetskraft för mycket av det, som kvinnan anses kunna själv besörja. »Men», fortsätter
kommittén, »även om detta medgives, lärer man icke kunna alldeles bortse från det faktum,
att, såsom förhållandena och åskådningarna inom samhället nu en gång äro beskaffade,
levnadskostnaderna i allmänhet bliva rätt väsentligt större för den ogifte mannen än för den
ogifta kvinnan.»

Något giltigt skäl för staten att taga hänsyn till männens dyrare levnads vanor eller
till förvända åskådningar inom samhället, vilka möjligen betinga något drygare levnadskostnader,
torde icke kunna åberopas, lika litet som det är staten värdigt att avväga lönebelopp
efter sådana förhållanden, som stämplas såsom beroende på fördomar. Eu kvinna med ett
arbete av den art det här gäller, behöver fullt ut lika väl som en man under sin arbetstid
vara befriad från dagliga hushållsbestyr och från eu hel del andra s. k. kvinnliga sysslor,
vilka, även om hon är fullt förtrogen med dem, dock äro både tidsödande och kraftförbrukande.

Efter att sålunda ha konstaterat, att de ogifta männens större levnadskostnader delvis
bero på dyrare levnadsvanor, delvis på fördomar, framdrar kommittén ännu ett skäl, varför
ogifta män böra hava högre lön än ogifta kvinnor, ett skäl, som visserligen icke kan
motsägas, men vars betydelse kan i hög grad reduceras. Detta skäl är männens större
fysiologiska näringsbehov. Näringsbehovet per kg. kroppsvikt utgör enligt vetenskapliga
undersökningar Ds kalorier per timme. Mannens medelkroppsvikt är 68• 9 kg- och således
hans kaloribehov per dygn 2,480''4. Kvinnans medelkroppsvikt är 56‘i kg. och hennes kaloribehov
2,021 "o per dygn. Mannen behöver alltså i medeltal c:a 460 kalorier mera per dygn.
Detta kaloribehov kan med användande av billig föda fyllas för en kostnad av c:a 15 kronor
per år, med dyr föda drar det en merkostnad av c:a 110 kronor. Den faktiska merkostnaden
kommer således att ligga mellan dessa båda summor, men den blir i varje fall så pass liten,
att den i fall som dessa, där lönerna ju icke tillmätas efter fordringarna för ett existensminimum,
knappt kan anses tillräckligt motivera någon nämnvärd löneskillnad, i synnerhet
som det subjektiva näringskravet betydligt varierar hos olika individer.

596

De nyss åberopade skälen för kvinnlig tjänsteinnehavares lägre avlöning kunna vi
sålunda icke godtaga. Återstå så de skäl, som ansetts föranleda, att de ogifta kvinnornas
löner nominellt sättas lägre än de ogifta männens, för att den effektiva lönen må bli densamma.
Dessa skäl äro:

Do kvinnor göra icke värnplikt, varför kvinnlig tjänsteinnehavare beräknas tillträda
sin tjänst ett år tidigare än manlig.

2:o kvinnor äro befriade från inbetalningar till änke- och pupillkassan.

3:o kvinnorna pensioneras tidigare — bidraga följaktligen under kortare tid till sin
pensionering — och deras medellivslängd är större än männens. Båda dessa omständigheter
göra, att deras pensionstid blir längre.

Härtill vilja vi anföra:

Ad 1. För att kompensera de ekonomiska uppoffringar staten genom värnplikten
pålägger en man, torde, såsom vi förut haft tillfälle föreslå, den bestämmelsen kunna införas,
att manlig statstjänare, som gjort värnplikt, får sitt första ålderstillägg ett år tidigare än
kvinnlig — och manlig, som befriats från värnplikt.

Ad 2. Intet tillräckligt vägande skäl torde kunna framläggas, varför icke ogift
kvinna likaväl som ogift man skulle kunna åläggas inbetala stadgade avgifter till änke- och
pupillkassan. I händelse hon ingår äktenskap, som änka kvarstår i tjänsten och vid sin död
efterlämnar oförsörjda barn, komma dessa i så fall i åtnjutande av understöd från kassan.
Ett annat skäl för kvinnors inträde i änke- och pupillkassan är, att kassan i motsatt fall
blir lidande på varje tjänst, som besättes med kvinnlig innehavare. Skulle emellertid den
enligt vår mening önskvärda bestämmelsen om kvinnors inträde i änke- och pupillkassan
icke komma att genomföras, bör den därav föranledda minskningen i kvinnlig tjänsteinnehavares
lön i varje fall icke beräknas till högre belopp än de för männen stadgade avgifterna
till kassan.

Ad 3. Ingen erfarenhet har kunnat visa, att kvinnor i sådana tjänster, som nu
efter 1909 års grundlagsändring skola öppnas för dem och vilka komma att ge dem en i
ekonomiskt avseende tryggad ställning, bliva tidigare utarbetade än män. Vid fastställandet
av lägre pensionsålder för kvinnor än för män har man, såvitt vi kunnat finna, icke stött
sig på någon på erfarenhet grundad undersökning utan troligen endast utgått från den allmänna
uppfattningen, att kvinnan är svagare än mannen, en uppfattning, vars ursprung
kan spåras till den tid, då individen värdesattes huvudsakligen efter sina kroppskrafter.

Såsom stöd för bestämmelsen om lägre pensionsålder för kvinnliga seminarielärare åberopar
visserligen folkundervisningskommittén en av dr Stéenhoff utarbetad statistik angående
sjukligheten inom folkskolelärarekåren i Sverige, enligt vilken lärarinnornas sjuklighet skulle
vara mer än dubbelt så stor som lärarnas. Dr Stéenhoffs statistik medtager emellertid endast
sjukdomsfall av minst en månads längd. Sjukdomsfall av kortare varaktighet, även om
de upprepas huru många gånger som helst, komma ej med i räkningen. Som bland de
sjukdomsfall dr S. medtager de kortvarigaste förekomma talrikast bland lärarna, kan man
mycket väl tänka sig, att bland dem förekomma talrikast även sjukdomsfall med kortare varaktighet
än en månad. Ifrågasättas kan, om ej upprepade kortare sjukdomsfall äro lika tillförlitliga
mätare på en människas sjuklighet som enstaka långvarigare sjukdomar. Dr Stéenhoffs
statistik torde sålunda icke erbjuda någon tillförlitlig grund för bedömandet av saken
i fråga.

På föranstaltande av Akademiskt bildade kvinnors förening har med ledning av folkskoleöverstyrelsens
protokoll gjorts en statistisk undersökning angående av sjukdom förorsakad
tjänstledighet bland folkskolelärarekåren i Stockholm. Av denna undersökning, som omfattar
en tidrymd av 10 år och upptar alla tjänstlediga dagar, framgår, att på varje lärarinna

kommer 14‘i sjukdagar per år, på varje lärare 10''?. Medtagas endast de ogifta lärarinnorna,
sjunker motsvarande siffra till 13‘2, d. v. s. av hela antalet sjuklediga dagar för lärare och
ogifta lärarinnor kommer 45 / på lärarna och 55 % på lärarinnorna.

En liknande jämväl på initiativ av Akademiskt bildade kvinnors förening gjord undersökning
angående sjukledigheten under 5 år bland lärarepersonalen vid statens läroverk i
Stockholm och Göteborg samt bland lärarinnor tillhörande Stockholms fläck- och sainskolors
sjukhjälpsförening samt Göteborgs lärarinnors sjukhjälpsförening utvisar, att på varje lärare
kommer 9‘5 sjukdagar per läsår, på varje lärarinna 6m. Av alla tjänstlediga dagar kommer
således i detta fall på lärarna 61 %, på lärarinnorna 39 %. Då emellertid lärarna bli
pensionsmässiga först vid 65 år och endast ett fåtal lärarinnor över 60 år tillhöra dessa
kassor, har en jämförelse gjorts mellan lärarinnorna och de lärare, som icke äro äldre än
60 år. Antalet sjuklediga dagar per läsår blir i detta fall för varje lärare 7-o mot 6 i för
varje lärarinna.

Uppgifterna angående lärarnas tjänstledighet äro hämtade ur läroverksöverstyrelsens
protokoll, angående lärarinnornas ur respektiva sjukkassors handlingar. Anmärkas bör här,
att de på lärarinnorna kommande sjukdagarna icke endast äro de, för vilka sjukhjälp utgått,
utan kassornas styrelser ha inhämtat upplysningar om hela den tid sjukdomen omfattat.

Sammanför man resultaten av dessa undersökningar, blir skillnaden i sjukledighet
mellan manliga och kvinnliga lärare obetydlig och torde icke motivera den av folkundervisningskommittén
föreslagna 5 år tidigare pensioneringen av kvinnliga lärare.

Enligt vår uppfattning är, såsom vi förut haft tillfälle framhålla, bästa lösningen av
pensionsfrågan den för Stockholms folkskolelärare och lärarinnor gällande: stadgad pensionsålder
60 år, rättighet att med reducerad pension avgå tidigare, möjlighet att med vederbörande
myndighets tillstånd kvarstå till 65 år. En bestämmelse av innebörd att för kvarstående
i tjänsten efter 60 år fordras vederbörligt tillstånd innebär för en duglig och fullt
arbetsför statens tjänsteman ingen risk och för staten är det ytterst viktigt att ej nödgas behålla
en tjänsteman på en plats, som han icke längre kan sköta på ett fullt tillfredsställande
sätt. En pensionerad tjänsteman kommer icke heller att kosta staten mera än han såsom
kvarstående i tjänsten, men sjukledig, skulle göra.

För vår del finna vi inga tillräckligt vägande skäl tala för att kvinnor böra pensioneras
tidigare än män. Vi befara emellertid, att uppfattningen hos dem, i vilkas händer det
slutliga avgörandet ligger, är den, att mannen i allmänhet bör pensioneras vid 65 år, kvinnan
vid 60 år, och att tillbörlig hänsyn icke kominer att tagas till kvinnornas alltmera enhälliga
fordran på samma pensionsålder för män och kvinnor.1

Vi anse i varje fall icke, att en kvinnlig tjänsteinnehavares löneförmåner böra minskas
av den anledningen, att hon tvingas avgå ur tjänsten vid lägre ålder än sin manliga kollega.
Arbetet är för båda detsamma och bör avlönas lika. Inträda sedermera olika förhållanden,
böra först då de därav betingade olika förmånerna inträda, d. v. s. det av den tidigare
pensioneringen nödvändiggjorda avdraget bör göras icke på lönen under tjänstetiden utan på
pensionen, efter samma beräkningsgrunder som för närvarande tillämpas, då tjänsteinnehavare
på grund av otillräckligt antal tjänsteår uppbär avkortad pension. På så sätt skulle kvinnlig
tjänsteman, om hennes pensionsålder fastställes till 60 år och hon har 30 tjänsteår, få en
pension, som uppgår till so/35 av den pension, hennes manliga kollega uppbär vid 65 år och
efter 35 tjänsteår. Får hon sedan enligt bestämmelsen i lagen om civila tjänsteinnehavares

1 Den mellan män och kvinnor i allmänhet förefintliga olikheten i livslängd torde antagligen
betydligt redneeras i fråga om män och kvinnor inom samma yrken och därför praktiskt taget bliva
utan betydelse.

598

rätt till pension tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådda 60 år, växer hennes pension
för varje år med ytterligare ‘/sb.

En anledning, varför vi i varje fall anse oss böra hålla på, att lönen under tjänstetiden
för man och kvinna under i övrigt lika förhållanden sättes lika, är det sken av lägre
kompetens, som en om också blott nominellt lägre lön kommer att ge den kvinnliga tjänsteinnehavaren,
ett förhållande, som kommer att framträda starkare ju mer de skäl, som ansetts
böra giva anledning därtill hunnit försänkas i glömska.

I anslutning till vad vi ovan anfört få vi alltså i underdånighet anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t vid uppgörande av förslag till lönestat för lärarekåren vid de allmänna läroverken
och folkskoleseminarierna täcktes föreslå Riksdagen:

l:o att för manlig och kvinnlig lärare stadgas samma pensionsålder.

2:o att kvinnlig lärare ålägges att till änke- och pupillkassan
inbetala samma avgifter som manlig.

3:o att manlig lärare, som gjort värnplikt, erhåller sitt första
ålderstillägg ett år tidigare än kvinnlig — och manlig, som befriats
från värnplikt.

4:o antingen,

att lönen utgår med samma belopp för manliga och kvinnliga
lärare, som hava samma arbete, samma kompetens och samma utbildning,

eller ock,

att lönen utgår med samma belopp för manliga och kvinnliga
lärare, som icke äro familjeförsörjare, och att änka med minderåriga
barn likställes med manlig familjeförsörjare.

Stockholm i augusti 1913.

Underdånigst

För Styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors förening
KAROLINA WIDERSTRÖM.

Adele Philipson.