HANDELS- OCH SJÖFARTSKOMITÉN (Statens offentliga utredningar 1901:2)

HANDELS- OCH SJÖFARTSKOMITÉN

III

UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

AF DEN 28 NOVEMBER 1898

i FRÅGA OM MEDGIFVANDE AF RÄTT TILL

INTECKNING I FARTYG

STOCKHOLM 1898

KUNG!.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT it SINNER

Innehåll:

Sid

Underdånig skrifvelse................... 5

Utlåtande.......................... 7

Inledning......................... 9

Återblick på frågan om fartygsinteckning i värt land:

Skandinaviska sjöfartsmötet 1883 ............ 12

Sjölagskomitén 1887 ...... 17

Kommerskollegium 1887 ................ 22

Sjöfartsnäringskomitén 1890 .............. 26

Högsta domstolen om 5 § sjölagsförslaget........27

Inteckningslag ej framlagd 1891............28

Nordiska sjöfartsmötet 1897 .............. 29

Riksdagen 1898 .................... 36

Nordisk skeppsredareförenings framställning......40

Fartygsinteckningen och dess användande i vissa främmande
länder:

Norge.........................44

Danmark.......................46

Finland........■...............50

Tyskland...... 53

Storbritannien ....................53

Frankrike.......................55

Komiténs uttalande:

Ämnets behandling..................57

Ur sjöfartsnäringens synpunkt.............58

Ur kreditväsendets synpunkt ..........• . . 59

Sammanfattning af komiténs åsikter..........64

Uttalande om de föreliggande förslagen till lag i ämnet 65
Hemställan......................84

TILL KONUNGEN.

Den af Eders Kongl. Magt genom nådigt beslut den 1 juli
1898 tillsatta komitén för behandling af vissa, sjöfartsnäringen och
den utrikes handeln rörande frågor får härmed till Eders Kongl.

(Justitiedepartementet).

III. Inteckning i fartyg: Underdånig skrifvelse.

Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i fråga om medgifvande af
rätt till inteckning i fartyg. Vid behandling hos komitén af
denna fråga bär tagits i öfvervägande jämväl den af Eders Kongl.
Maj:t genom nådig remiss till komitén i sådant syfte öfverlämnade
underdåniga framställning i ämnet af den 16 innevarande
november af styrelsen för nordisk skeppsredareförening; och återställas
härmed remisshandlingarna.

1 afseende å förevarande utlåtande får komitén i underdånighet
’ anmäla att, jämlikt komitén lämnadt nådigt bemyndigande
att tillkalla och höra sakkunnige och för ämnet intresserade
personer, hvilka ansåges kunna lämna upplysningar rörande
de frågor, som komme att utgöra föremål för komiténs behandling,
revisionssekreteraren, byråchefen för lagärenden in. in. K. H. L.
Hammarskjöld, bankdirektörerna friherre Iv. Langenskiöld och vice
häradshöfdingen Marcus Wallenberg samt auditören m. in. E. D. W.
Martin, på kallelse, med komitén deltagit i öfverläggningen angående
förevarande ärende.

Slutligen får komitén anmäla, att komiténs ledamot, kaptenen
in. in. G. O. Wallenberg, till följd af utrikes resa på grund af
offentligt uppdrag, icke deltagit i den slutliga behandlingen af
detta ärende eller justeringen af detta utlåtande.

Stockholm den 28 november 1898.

STAFFAN CEDERSCHIÖLD.

O. A. Brodin. Axel Johnson. Olof Mehn.

John Rettig. Wilh. R. Willborg.

Adolf Berencreutz.

UTLÅTANDE.

I den ena af de båda hufvudgrenar, hvaruti det handels- och
sjöfartskoraitén lämnade nådiga uppdrag fördelar sig, ingår, jämte
frågan om beredande af lättnader för den svenska sjöfartsnäringen,
äfven uppgiften att utfinna åtgärder för dess höjande.

Detta viktiga mål nås för visso icke med allenast ett medel
eller på allenast en väg; man måste söka arbeta sig fram från flera
håll. För sjöfartsidkarne gäller det då att anvisa, för lagstiftaren
att bereda de vägar, som säkrast och genast leda till
målet. Hvilka äro då dessa? det blir den maktpåliggande frågan.

Med sina förslag om konsulatafgifterna och sjömanshusen,
hvilka ämnen utgjort föremål för de båda första delarna af
komiténs betänkande, har komitén sökt förekomma, att sjöfarten
i högre grad än skäligt må vara i förhållande till dess intressen
i där afsedda förvaltningsgrenar anlitas såsom skatteobjekt för
ändamål, som delvis falla utom dess egen uppgift. Lämnas nu
vidare å sido ej mindre andra afgiftslätfnader, understöd eller
dylika åtgärder, som gå ut på att i den täflingskamp, vår sjöfart
är kallad att utkämpa, bereda näringen, hvad den billigtvis kan
fordra såsom en rätt, lika gynnsamma villkor som andra transportmedel
eller andra länders sjöfart, än äfven anskaffandet af
det goda personliga material, som idkande af sjöfart krafvel*,
så hafva de öfriga utvägar, som närmast erbjuda sig till höjande
af vår sjöfart, det gemensamt, att de afse hopsamlandet
till rederinäringen af nödiga medel för dess tidsenliga utveckling
och drift. Hit syftar bildandet af aktiebolag för rederiföretag
eller rederier med många fartyg och små fartygslotter. flit syf Handels-

.och sjöfartskornit ms betänkande. III. V

Till edil IIIg*.

III. Inteckning i fartyg: Inledning.

tar också medgifvande af rätt till inteckning i fartyg. För de
förra af nu nämnda åtgärder till rederinäringens förseende med
kapital lägger icke lagstiftningen något hinder, men den sistnämnda.
utvägen afser ett rättsinstitut, som, ehuru med framgång
användt i andra länder, vårt land saknar. Redan detta
var en anledning för komitén att upptaga till skärskådande, om
icke det maritima hypoteket kunde och borde anlitas såsom ett
af medlen till höjande äfven af vår sjöfart. Till ett sådant
skärskådande hafva dock äfven andra omständigheter uppfordrat
komitén.

1 det utlåtande, som med anledning af motion af herr Rettig
vid 1898 års riksdag afgafs af första kammarens andra tillfälliga
utskott och hvilket låg till grund för den ena af de Riksdagens
skrivelser, som föranledde komiténs tillsättande, framhölls bland
andra åtgärder till sjöfartsnäringens höjande införandet af nämnda
rättsinstitut, och redogjordes därvid i korthet för denna frågas
utveckling och ställning i vårt land, ty ny är frågan icke här.
Den. kan sägas hafva varit ett önskemål inom vissa sjöfartskretsar
under eu tid af femton år, ehuruväl dess genomförande dels icke
omfattats med någon vidare ifver ens från praktiskt håll — uppfattningen
af behofvet och gagnet af detta kreditmedel har icke
varit stadgad — och dels mött motstånd icke blott på grund af
juridiska skäl utan också ur den allmänna kreditens synpunkt.

Till ett utlåtande i denna fråga har komitén ock föranledts
däraf, att till komitén genom särskild remiss öfverlämnats, för
att vid uppdragets utförande tagas i öfvervägande, den i komiténs
underdåniga skrifvelse i detta ärende omförmälda, af styrelsen för
nordisk skeppsredareförening, på grund af beslut vid det fjärde
nordiska sjöfartsmötet i Stockholm år 1897, gjorda underdåniga
framställningen i ämnet.

Då komitén uppfört frågan om rätt till inteckning i fartyg
under en af de första punkterna på den arbetsplan, den för sig
utstakat, har detta emellertid icke skett därför, att komitén betraktat
det maritima hypoteket såsom eu framför andra angelägen
och verksam åtgärd till höjande af vår sjöfartsnäring. Fast

III. Inteckning i fartyg: Inledning.

mera har orsaken till, att ärendet fått detta rum å programmet,
varit den att frågan, som enligt det anförda borde af komitén
upptagas, var från andra föreliggande frågor fristående och därför
lämpligen kunde göras till föremål för behandling i afvaktan
på bearbetandet af erforderlig utredning i andra sins emellan
mera förbundna spörsmål inom ramen för komiténs uppdrag.

Återblick på

frågan om fartygsinteckning i vårt land.

Sjöfartsmötet

1883.

Det erinrades nyss, att denna fråga icke var ny i vårt land.
Såvidt, komitén känner, uppställdes den här i början af 1880-talet, då den togs under behandling inom nautiska föreningen i
Göteborg. Offentligen torde den först hafva förts fram på det första
skandinaviska sjöfartsmötet i Göteborg 1888. Detta möte beslöt
såsom sin åsikt uttala, att »det vore för sjöfarten i hög grad fördelaktigt
och i allmänhet lämpligt att inteckningsrätt i fartyg i
lag medgåfves». Den öfverläggning, hvarur detta beslut framgick,
var af ganska stort intresse.

Under erinran att frågan redan då länge statt på dagordningen
i Norge och Danmark, antog inledaren att orsaken, hvarför
den dittills i Sverige blifvit föga beaktad, vore att söka, i synnerhet
i den lätthet, hvarmed i Sverige aktiebolag kunde bildas
och äfven blifvit bildade, hvadan behofvet att på annat sätt
skaffa kapital för fartygs byggande ej gjort sig särdeles gällande.
Då emellertid ej så få röster dåmera höjt sig för önskvärdheten
af fartygsinteckningens införande i Sverige, lade inledaren vikt
på att få vid mötet utrönt, huruvida från affärsvärldens synpunkt
ett verkligt behof förefunnes att inrätta denna för Sverige
alldeles nya institution, framhållande därvid de åsikter, från
hvilka det syntes honom att man borde utgå vid frågans besva -

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsrnötet 1883.

rande. Komrne man till det resultat, att det förefunnes ej blott
ett dylikt behof, utan jämväl utsikt till att hypotek i skepp
skulle vinna någon afsevärd kredit, då syntes lagstiftaren äfven i
detta fall böra göra undantag från den allmänna regeln, att hypotek
(underpant) eller inteckning icke kunde medgifvas i lösören.
Komme man åter till ett motsatt resultat, vore det väl naturligtvis
ej skäl att i förevarande syfte påkalla någon lagförändring,
ty med hänsyn till kreditförhållandena borde lagen vara
något efterföljande, men icke söka framtvinga nya kreditvägar.

I afseende å behofvet af fartygshypoteket erinrade talaren,
att det i synnerhet vore de stora ångfartygen — och byggande
af ångfartyg hade allt mer och mer ökats, medan byggandet af
segelfartyg minskats — som kräfde ett ej oansenligt kapital, för
hvars anskaffande krediten företrädesvis borde anlitas. Här vore
det, enligt talarens åsikt, som lagstiftningen borde ingripa, i fall
sä påkallades, hvaremot talaren icke insåge skälen att stifta, nya
lagar för beredande af kredit för anskaffande af medel till byggandet
och utrustandet af smärre fartyg, som kräfde ett proportionsvis
mindre kapital. Han ansåg också att man allmänt vore
ense om att lag om skeppshypotek ej borde tillämpas i annat
fall än där stora kapital måste nedläggas på byggande af dyrbara
fartyg. En gräns, under hvilken inteckningsrätt ej medgåfves,
hade också uppställts i då föreliggande förslag i grannländerna, i
det norska vid 50 ton för segel- och 25 ton för ångfartyg. För
Sverige borde gränsen i intet fall sättas under 20 ton. Emellertid
och ehuru talaren, med afseende å ångfartygs byggande
af aktiebolag, funnit kreditbehofvet i Sverige icke vara så särdeles
trängande, farin han dock fall kunna förekomma, då skeppshypotek
därvid kunde blifva till nytta för bolaget, ehuru det
endast med stor svårighet ansåges kunna begagnas af den enskilde
aktieägaren, som ville anlita kredit. Däremot ansåg han
hypoteket med fördel kunna begagnas af ensam ägare till fartyg
samt af rederibolag.

I afseende å skeppshypotckets användbarhet såsom kreditmedel
framhöll vidare talaren den senare ofta åberopade omständigheten,

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1883.

att våra sjöpanträtter verkade ganska menligt på fartygs betydelse
såsom föremål för den allmänna krediten, i det ju dessa tysta
förmånsrätter, äfven om de tillkommit efter det den frivilliga
pantsättningen ägt rum, likväl hade bättre rätt än denna. För
skeppshypotekets framgång vore därföre villkoren ej mindre att
de i lag stadgade tysta förmånsrätterna så långt möjligt vore
inskränktes, än äfven att åt dessa inrymdes kortast möjliga preskriptionstid.
Upptagande vidare frågan, om utsikt funnes för
att penninginstitutioner eller kapitalister i allmänhet skulle vara
villiga att lämna lån mot skeppshypotek, erinrade talaren hurusom
detta i främsta rummet berodde på graden af den säkerhet,
som erbjödes i det belånade hypoteket, något som äfven i ej
ringa grad inverkade på räntefoten. Ehuruväl en stor del af den
risk, panthafvaren lupe genom de tysta förmånsrätternas prioritet,
kunde förminskas därigenom ätt låntagaren jämväl pantsatte
assuransbref å fartyg och frakt, syntes man med hänsyn jämväl
till åtskilliga andra omständigheter, såsom till exempel faran för
det hypotiserade fartygets tvångsförsäljning i ett land, där den i
hemlandet vunna inteckningen ej respekterades, utan öfverdrift
kunna påstå, det skeppshypoteket icke kunde blifva hvad man i
affärslifvet kallade ett prima bankpapper. Men häraf ansågs dock
ingalunda följa att det icke kunde blifva diskontabelt, utan antogs att
synnerligen vid stark kapitaltillgång äfven här komme att bildas
penninginstitutioner, Indika hade till hufvudsaklig uppgift att
belåna skeppshypotek. Med hänsyn härtill samt då genom införande
af skeppshypoteket den lättnad bereddes skeppsredaren att
han kunde drifva sin för det allmänna viktiga rörelse icke uteslutande
med anlitande af egen eller andras personliga kredit,
utan hufvudsakligen medelst säkerhets ställande just af den egendom,
för hvars anskaffande han måst upptaga lån, fann denne
talare, hvilkens här framställda åsikter synas hafva varit i viss
mån grundläggande för uttalanden från olika håll under denna
frågas vidare behandling, det med fog kunna påstås, att frågan
om medgifvande af inteckningsrätt i fartyg förtjänade att beaktas
af lagstiftaren.

III. Inteckning i fartyg: Sjö fartsmötet 1883.

En skeppsredare från Stockholm ansåg det svårligen kunna,
nekas, att genom en lagstiftning i detta ämne möjligheten att
kunna bilda en skeppsrederirörelse med utsikt till framgång
skulle i betydlig mån underlättas, och han trodde att den storhet
England uppnått synnerligast i sin ångbåtsrederiverksamhet,
till hufvudsaklig del kunde tillskrifvas den inteckningsrätt i fartyg,
där funnes i lag medgifven. Han fann detta medel att
anskaffa penningar icke gärna kunna i större mån användas annat
än i fråga om företag af betydligare storlek, ty i allmänhet skulle man
draga sig att lämna lån i mindre fartyg, om man icke särskildt
kände och hade förtroende för rederiet och befälhafvaren. Med
fäst afseende därpå, att man måste allt mer och mer öfvergå
till stora och dyrbara fartyg, ansåge han den åsyftade lagen
blifva en verklig lycka för uppblomstringen af sjöfarten i
vårt land.

Det framhölls vidare å ena sidan, att med en lag om inteckning
i fartygsegendom denna borde blifva ett rätt respektabelt
belåningsobjekt, under förutsättning att det bildades stora
bolag för byggande af och redande i fartyg. A andra sidan
ville man häfda, att just för de enskilde redarne stiftandet åt
ifrågavarande panträtt skulle lätta möjligheten att anskaffa värdefullare
fartyg. Då rederirörelsen vid stagnation kräfde uppmuntran,
ansågs en lag i detta syfte skola göra mycken nytta.

Beviljandet af inteckningsrätten ansågs leda till bildande af
associationer, som i sammanhang med assurans antoge inteckningar
och på dem utfärdade obligationer, hvarigenom för sjöfarten
erforderliga kapital skulle kunna lättare och på billigar
villkor anskaffas. Men det yttrades äfven tvifvel, huruvida man,
med hänsyn till den säkerhet fartygsinteckningen skulle erbjuda,
hade utsikt att få den placerad hos banker eller andra långifvare,
hvilket ansågs föga troligt. Dock erinrades, hurusom man da i
Tyskland länge önskat inrättande af en marinhypoteksbank och
att i Paris en sådan sedan många år funnes. Enligt uppgifter
från England både där förut mera. allmänt begagnats »mortgage»

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1883.

eller inteckning, hvilken jämte försäkringspolicen ansågs såsom
tillräcklig säkerhet, men dåmera hade användningen af mortgage
betydligt aftagit, emedan kapitalisterna i stället, med den låga
ränta, som erhölles i England, föredroge ingå såsom lott- eller
aktieägare i fartygen.

Särskilt, behandlades af flere talare frågan om lämpligheten
att i afseende å medgifvande af inteckning fastslå någon skillnad
mellan segel- och ångfartyg, hvarom olika meningar yppades.
Vikten af denna hypoteksrätt äfven för segelflottan betonades.

Från ett i bankfrågor sakkunnigt håll yttrades den mening, att
inteckningsrätten för ångfartyg ej vore af så öfvervägande betydelse
och att, därest hvad segelfartygen anginge assuransbrefvet
aflattades på grunder särskilt, afsedda att möjliggöra belåningen,
för hvilket ändamål ifrågasattes bildandet af ett skandinaviskt
assuransbolag på någorlunda bred bas och grundadt på ömsesidighetens
princip, det icke syntes vara oöfverstigliga hinder
för att på detta sätt skulle skapas en form, som möjliggjorde
erhållandet af kapital för segelfartsrörelsen på någorlunda billiga
villkor. Fn talare fruktade allt för stor företagsamhet om inteckningsrätten
medgåfves, men han ansåg denna farhåga höra
vika för dels det faktum, att det i allt fall skulle blifva ganska,
svårt att anskaffa penningar på dylika inteckningar — han hänvisade
på den pröfning af rederiverksamheten och fartygens värde,
som komme att ske af särskilda, för ändamålet framkallade penningeinstitutioner
samt på den högre ränta de skulle fordra, —
dels de stora fördelar inteckningsrätten otvifvelaktigt skulle medföra,
för sjöfarten.

Hvad detaljerna, angick, var man icke enig om, hvilketdera
vore lämpligare, att centralisera inteckningsväsendet, på sätt då
föreslagits i Danmark och Norge, hos den myndighet, där fartygen
skulle registreras, eller ock lokalisera det hos domstolarna i orterna.
Inledaren motsatte sig detta senare, då man i detta fall
icke kunde veta, hvar inteckning skulle sökas och gravationsbevis
utfås för ett fartyg, som från dag till dag kunde hafva öfvergått
från eu person å eu ort till ny ägare å annan. Reglerna för

III. Inteckning i fartyg: Sjölag skomit in 1887.

inteckningar, om rätt därtill medgåfves, syntes inledaren kunna
uppställas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den preussiska
lagen i ämnet, för hvars föreskrifter redogjordes.

Efter den sakrika öfverläggningen fattade mötet utan votering
och så vidt kan ses enhälligt det beslut, som ofvan angifvits.

* *

Någon åtgärd föranledde ej mötets beslut omedelbart; det Sjölagskomltén
är att märka, att man dä ej i Sverige ägde det nödiga under- 1887‘
laget för det moderna fartygshypoteket, en på tillfredsställande sätt
ordnad fartygsregistrering. Men frågan upptogs i sammanhang
med förslag om sådan registrering af den komité, åt hvilken Kongl.

Maj:t redan den 8 september 1882 uppdragit att granska sjölagen
och hvilken den 22 februari 1887 afgaf sitt betänkande med förslag
till ny sjölag. Denna komité höll gemensamma sammanträden
med i Norge och Danmark för enahanda ändamål tillsatta komitéer.
Samtliga för de tre länderna afgifna sjölagsförslagen innehöllo
grundbestämmelser i 2 § om fartygs registrering och i
5 § om inteckning i fartyg. I det svenska förslagets 5 § meddelades
endast, att angående inteckning i fartyg vore särskild! stadgadt.
Komitén hade i öfrig! blott öfverlagt och enats om hufvudgrunderna
för de författningar, sagda paragrafer förutsatte och
hvilka man icke tänkt sig gemensamma. Däremot öfverlämnades
särskilda, af motiv åtföljda förslag dels till lag angående registrering
af fartyg, utarbetad af den svenska komiténs ordförande, numera
aflidne landshöfdingen P. A. Bergström, och dels till lag angående
inteckning i fartyg jämte tillhörande författningsförslag, som utarbetats
af numera justitieråd et Ivar Afzelius.

I de allmänna motiven vid 5 § sjölagen erinrade komitén
om naturen, omfattningen och betydelsen af inteckningsinstitutet.

Komitén anförde hufvudsakligen följande:

Till sin natur vore fartyg lösöre och kunde sålunda endast
under de för lösöre gällande former pantsättas. Enligt vår rätt
»kulle sådant kunna ske endast genom fartygets öfverlämnande

Uandels- och »jöfartikomiténs betänkande. IIJ. 3

III. Inteckning i fartyg: Sjölagskomitén 1887.

till handpant. I själfva verket vore detta detsamma som att utestänga
ägaren från att begagna fartyget såsom särskildt underlag
för kredit; genom att lämna fartyget till pant skulle han beröfva
sig själf möjligheten att af fartyget draga afkomst genom sjöfart.
Någon kredit kunde alltså på detta sätt icke bei-edas sjöfartsnäringen.
Detta vore nu visserligen en olägenhet, som icke träffade
allenast ägare af fartyg och idkare af sjöfart; men det kunde
dock icke nekas, att fartyg i vissa afseenden framför annat lösöre
lämpade sig till kreditobjekt, och behofvet att därtill kunna använda
dem hade litligare gjort sig gällande, likasom sträfvandena
i sådant syfte vunnit berättigande, i den män fartygens värde
under senare tid ökats.

Äfven i länder, där man icke i allmänhet velat erkänna
underpant i lösöre, hade man dock ansett sig böra medgifva det
i fråga om fartyg. Så vore i Norge genom lag af 1857 fartyg
särskildt undantagna från förbudet mot underpant i lösöre. England,
Holland, Belgien, Frankrike, Italien likasom flere tyska
stater ägde en särskild lagstiftning om det s. k. »maritima
hypoteket»; i andra tyska stater förelåge förslag till en sådan
lagstiftning, och äfven i Finland förevar då ett dylikt förslag.
För vår äldre rätt hade ett sådant hypotek icke varit främmande.
I 1667 års Sjölag (Bodmeri B. IX) stadgades: »Lånar
man penningar åt någon att därmed bygga eller upplaga skepp
eller betala eller underhålla skeppsfolket, eller ock att befria sig
från gäld, som för berörda orsakers skuld tillförene kan vara
gjord, tage där bref å med tvenne af Rätten eller ock Stadsskrifvarens
vittne och underskrift, så att det utan flärd är; de bref
kallas bilbref och böra hafva företräde för all annan gäld, ja för
själfva bodmeribrefven, antingen de äldre eller yngre äro än dessa.»
Bilbrefvet var sålunda en förskrifning å medel, som för fartygets
behof förskjutits, och syntes hafva medfört verklig panträtt i fartyget.
Gällande lag stadgade i 17 kap. 7 § Handelsbalken förmånsrätt
för den, som »häfver sådant bilbref, som i Sjölagen beskrifvet
är»; men då 1864 års sjölag icke omnämnde bilbref i
denna betydelse, saknade detta stadgande dåmera tillämpning.

III. Inteckning i fartyg: Sjölagskomitén 1887.

Genom införande af fartygsregister öppnades en enkel utväg
att bereda fartygshypoteket den offentlighet, utan hvilken det
icke kunde undgå att menligt inverka på den allmänna krediten,
och den nyare lagstiftningen hade också öfverallt satt hypoteket
i förbindelse med registreringen, i det man för panträttens giltighet
fordrat inskrifning i registret. Ett ordnadt registreringsväsen
vore af andra skäl ett oafvisligt behof; men genom registret bereddes
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt sörja för pantsättningens
offentliggörande.

Inom vårt land hade, anförde komitén, under senare tid
från åtskilliga håll yttrats önskan om införande af fartygshypoteket
i den form, hvarunder det i utlandet funnit användning,
och komitén erinrade om den af det i Göteborg år 1883 samlade
skandinaviska sjöfartsmötet uttalade mening. Komitén, som angående
denna fråga inhämtat upplysningar från flera främmande
länder, kunde för sin del icke till fullo instämma i de förhoppningar,
många af sjöfartsnäringens målsmän syntes fästa
vid införandet af detta institut. Det kunde icke förnekas, att fartyg
i allmänhet måste blifva ett ganska osäkert hypotek. Skulle
icke befälhafvaren gå förlustig möjligheten att å främmande ort
i trängande fall erhålla behöflig kredit; ville man icke ställa den,
som genom befälhafvares eller besättnings vållande lede skada
eller som för räddning af fartyget i nöd vågade lif och gods, i
fara att gå förlustig den ersättning, honom tillkomme — och en
sådan anordning vore visserligen icke i sjöfartsnäringens eget intresse
—, då måste man gifva vissa fordringar — t. ex. för bodmerilån,
för skada genom sammanstötning, för bärgarelön — företräde
framför hvarje lån, för hvilket fartyget på grund af inteckning
häftade. En enda olycka kunde ådraga fartyget förbindelser,
som motsvarade hela dess värde, och sålunda göra hypoteket värdelöst.
Det vore gifvet, att fartygshypoteket derför icke ägnade sig
att blifva hvad man kallade ett »bankpapper». Den säkerhet det
gäfve kunde aldrig blifva något mer än en förstärkning af den personliga
kredit, fartygets ägare åtnjöte, det kunde aldrig blifva ett
själfständigt. underlag för kredit. Borgenären måste äga visshet, att

III. Inteckning i fartyg: Sjölagskomitén 1887.

rederirörelsen väl och försiktigt bedrefves; att befälhafvaren icke
lämnades utan nödiga medel på främmande ort, så att han nödgades
upptaga lån mot säkerhet i fartyget; att ej genom kontraktsbrott
eller skadegörelse en ersättningsskyldighet ädroges rederiet, hvilken
i väsentlig mån uppslukade fartygets värde; slutligen att fartyget
ständigt hölles försäkrad t och att försäkringsvil lkoren icke
öfverträddes. Endast under förutsättning att kreditinstitut funnes,
Indika vore i tillfälle utöfva erforderlig kontroll i berörda hänseenden,
kunde en nämnvärd användning af fartygshypoteket såsom
kreditmedel för rederinäringen såsom sådan förväntas. Den risk
borgenären tupé föranledde emellertid städse, enligt hvad erfarenheten
från andra länder gåfve vid handen, att räntan å dylika
lan betydligt öfverstege den vanliga bankräntan.

Vid sådant förhållande hade komitén tvekat, huruvida tillräckliga
skäl förefunnes att i vår rätt upptaga ifrågavarande institut.
Efter livad erfarenheten från främmande länder gifvit vid
handen, kunde den härigenom öppnade möjligheten att upptaga
lån å fartyg lätteligen under tider af höjda fraktsatser gifva anledning
till användande af nog dyrt kapital för byggande af fartyg
och till en osund öfverpreduktion af skeppsrum, likasom
under dåliga konjunkturer därigenom kunde beredas utväg till
ett ruinerande fortsättande af rörelsen. I de länder, där fartygshypoteket
funnit sin största användning — England och Frankrike
— hade, meddelade komitén, under den senaste tiden
denna användning i väsentlig grad gått tillbaka. Och då
fartygshypoteket för rederinäringen såsom sådan hade betydelse
endast så vidt anginge fartyg af större dräktighet och betydligare
värde, kunde det väl ifrågasättas, huruvida icke aktiebolaget
erbjöde både den lämpligaste och en fullt tillräcklig
form för kapitalets intresserande i rederinäringen. Trots dessa
betänkligheter hade komitén trott lagstiftningen böra gå till
mötes de önskningar, rederinäringens målsmän i detta afseende
uttalat, och bereda denna närings idkare i vårt land samma möjlighet
att erhålla kredit, som genom de förslag, hvilka från norsk
och dansk sida i samband med sjölagsförslagen komme att fram -

III. Inteckning i fartyg: Sjölagskomitén 1887.

läggas, i dessa länder skulle öppnas redaren och som i Europas
största sjöfartsidkande länder redan sedan länge medgifvits. I de
speciela motiven betonades ytterligare syftet med det nya institutet
vara åstadkommandet af rörelsekapital för rederinäringen.

Hvad förslaget angår, innefattade det väsentligen endast en
tillämpning å fartygshypoteket. af gällande rätt om inteckning i
fastighet och af förlag. Till grund för inteckningen skulle ligga
en skriftlig utfästelse af ägaren om pantsäkerhet i fartyget. Behörig
myndighet för intecknings meddelande föreslogs blifva rådstufvurätt
i den stad, där fartyget vore registreradt. Inteckning skulle fä
fastställas endast för visst belopp i penningar och icke i flera fartyg
gemensamt eller i del af fartyg. Då det svenska fartygsregistret
ej skulle utgöra en realrättsbok för fartyg, skulle, vid
öfverlåtelse af fartyg från en till annan, och då inteckning sökts
på grund af förre ägarens utfästelse, innan nye ägaren anmält
sitt fång till fartygsregistret, öfverlåtelsen vara utan verkan till
förringande af inteckningssökandens rätt. Vid samtidigt skeende
anmälan af öfverlåtelse och ansökan om inteckning skulle äganderätten
äga företrädet.

Angående fartygsregistreringen, i lagen hvarom förutsattes
att lag om inteckning skulle komma till stånd, må här blott
erinras, att registreringsplikten skulle inträda för fartyg med en
dräktighet af minst 20 ton; att registreringsväsendet skulle förläggas
till rådstufvurätterna, hvar med sitt registreringsområde och
med ett för hela riket i full öfverensstämmelse med de särskilda
områdenas fartygsregister fördt gemensamt register; att i registret
skulle upptagas bland annat det fång, hvarigenom fartyget
eller fartygslott af ägaren åtkommits, och att, vid anmälan till
registrering skulle fogas, utom vissa handlingar angående fartyget,
åtkomst- och andra handlingar, som styrkte riktigheten af
de i anmälan i öfrigt meddelade uppgifter. Förändringar i
äganderätten skulle på lika sätt anmälas.

Af de särskilda motiven framgår att, da man bestämt sig
för att till registreringsmyndighet utse rådstufvurätterna och ej
magistraterna, man därvid haft i sikte angelägenheten af att till

III. Inteckning i fartyg: Kominer skollegium 1887.

Kommerskollegium
1887.

domstol förlägga inteckningsväsendet, hvilket borde uppdragas
åt samma myndighet som registreringsväsendet. Fartygsregistret
betecknades såsom varande väsentligen af offentligrättslig natur,
ehuru utgörande det faktiska underlaget för inskrifning, med
privaträttslig verkan, af utfäst underpant i fartyg.

* *

Öfver sjölagskomiténs förslag till ny sjölag hade kommerskollegium
anbefallts att inkomma med utlåtande, och detta afgafs
den 28 november 1887. Kollegiet, som ställde sig tämligen afvisande
mot intecknings beviljande, stödde sig därvid på inhämtade
yttranden af vissa handels- och sjöfartsnämnder.

Enligt den redogörelse för hvad dessa anfört, som i kollegiets
utlåtande är lämnad, hade af nämnderna endast fyra uttryckligen
angifvit sin ståndpunkt i förhållande till nu ifrågavarande ämne,
under det att samtliga de öfriga därom ej särskildt utlåtit sig.
Af berörda fyra nämnder hade visserligen en, nämligen handelsoch
sjöfartsnämnden i Vestervik, förmält sig anse, att medgifvandet
af inteckningsrätt i fartyg skulle lända till fördel för
sjöfarten, men däremot samtliga de tre öfriga, eller handels- och
sjöfartsnämnderna i Karlskrona, Uddevalla och Göteborg, bestämdt
och, så vidt af handlingarna kunde inhämtas, utan någon meningsskiljaktighet
afstyrkt införandet i vår rätt af ifrågavarande institut.
Handels- och sjöfartsnämnden i Karlskrona hade i sådant hänseende
yttrat, att nämnden, lika med komiterade och på de af
dem i motiven uttalade betänkligheter i fråga om införandet åt
ett nytt rättsinstitut för inteckning i fartyg, ansåge, att gagnet af
ett sådant institut kom me att blifva mycket litet och endast gällande
för ett fåtal fartygsägare i jämförelse med de många besvärligheter
och kostnader, som genom den därigenom påkallade omständligare
registreringen blefve hvarje ägare till fartyg om tjugu
ton och däröfver ålagda, och att nämnden därföre ansåge lyckligast
för den svenska sjöfartens framtida utveckling, om det
ifrågasatta nya rättsinstitutet icke komme till stånd samt den

III. Inteckning i fartyg: Kommerskollegium 1887.

oundgängliga regist.reringsskyldighetens fullgörande förenklades så
mycket som möjligt till den nödiga ordningens åstadkommande,
utan att näringen oskäligt betungades med besvär och kostnader.

Af handels- och sjöfartsnämnden i Uddevalla hade i ärendet
blifvit anfördt, att kärnpunkten uti hvarje skäl, som framdragits
eller kunde framdragas till förmån för inteckningsrätt i fartyg,
torde kunna uttryckas med orden: underlättnad till ernående af
största tänkbara kredit för anskaffande af oinskränkt tonnage.
Nämnden vidginge gärna, att rörelsen i fråga icke kunnat uppnå
nödig utveckling, om ej behöflig kredit städse varit till finnandes;
men, då man erinrade sig t. ex. att Bohuslän, som för en mansålder
sedan knappast ägde något enda råsegelfartyg, numera hade
en saltsjögående handelsflotta om ett par hundra kölar, hvilkas
värde några få år förut uppgick till flera millioner kronor, vore
det klart och tydligt att, så länge denna närings utveckling vore
sund, nödig kredit för anskaffande af behöfligt lastrum ingalunda
saknades; men för att sätta denna jämförelsevis storartade rederirörelse
i scen fordrades förtroende till affären och insikt om behofvet
af ökadt tonnage, faktorer, som numera icke förefunnes, hvarföre
det. skulle blifva till tvifvelaktig båtnad för en sund utveckling,
om man än till följd af den föreslagna inteckningsrätten kunde
framlocka ett och annat från topp till botten skuldsatt fartyg.
Äfven denna, inbillade fördel förmenades dock dess bättre uteblifva,
då det vore påtagligt, att den säkerhet, en inteckning i fartyg gåfve,
måste stå tillbaka för flerfaldiga andra fordringar och således inskränka
sig till en föga vägande förstärkning i rederiets hemort
af den personliga krediten och‘å alla andra orter stänga eu alltid
nödig och ofta anlitad kredit för befälhafvaren vid inköp af til!
fartyget behöfliga inventarier, proviant in. m. och således blifva
rent af skadlig. Det värsta af allt vore emellertid, att inteckningsrätt
skulle rubba det häfdvunna förtroende, som under rederirörelsens
utveckling i vårt land uppstått man och man emellan.

Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg hade i ämnet
anfört, att dåraera i allmänhet ej byggdes större segelfartyg
utan endast ångfartyg, hvilka åter, där de vore af någon större

III. Inteckning i fartyg: Kommerskollegium 1887.

dräktighet, vanligtvis byggdes, ej för enskilde personers utan för
aktiebolags räkning. Sådana bolag, hvilka här i landet med
lätthet bildades, borde och kunde medelst aktieteckningen anskaffa
det för fartygs byggande och utrustande nödiga kapital,
och de enskilde aktieägarne kunde, där fartygen eller fartygsandelarne
vore försäkrade mot sjöfara, lätteligen belåna sina
aktiebref. I förevarande afseende syntes alltså för sjöfartsrörelsen
ej något trängande behof finnas att annorledes, såsom
t. ex. mot inteckning i fartyg, anskaffa nödigt rörelsekapital.
För öfrigt vore att märka, det sådan inteckning icke medförde
någon stadgad säkerhet för långifvaren, dels emedan denne aldrig
med visshet kunde veta, huru stora »tysta förmånsrätter» med
prioritet framför inteckningar hvilade på fartyget, och dels emedan
det vore ytterst tvifvelaktigt, huruvida en här i landet vunnen
inteckning komme att respekteras i utlandet, ifall det intecknade
fartyget där tvångsvis försåldes. I följd af den osäkerhet, som
alltså vidlådde ifrågavarande inteckningsinstitut, vore det uppenbart,
att lån mot inteckning i fartyg komme att beviljas endast
mot en ränta, som blefve så hög, att det — i synnerhet under
dåvarande för sjöfarten tryckta förhållanden -— icke skulle kunna
för en redare vara någon uträkning att mot sådan inteckning
upplåna penningar; och komme alltså enligt nämndens mening
medgifvande af inteckning i fartyg icke att blifva till något
väsentligt gagn för sjöfartsrörelsen, hvadan, och då dessutom införande
af inteckningsinstitutet förutsatte vidtagande af åtgärder
(en kostbar registrering m. in.), hvilka utan motsvarande fördelar
skulle betunga sjöfartsrörelsen, nämnden för sin del hemställde,
att lag om inteckning i fartyg för det dåvarande icke måtte antagas.

Såsom eget utlåtande anförde kollegiet, att de skäl, hvilka sålunda
och icke minst af komiterade själfve blifvit anförda mot
medgifvandet hos oss af inteckningsrätt i fartyg, enligt kollegiets
åsikt, vore af så stor vikt och betydelse, att det icke borde
ifrågakomma att medgifva sådan inteckningsrätt, utan att dessförinnan
åtminstone förelage en fullständig utredning därom, att

III. Inteckning i fartyg: Kommerskollegium 1887.

från affärsvärldens synpunkt ett verkligt behof förefunnes att inrätta
ifrågavarande för vårt land alldeles nya institut. Vore det
nämligen visadt, ej allenast att ett dylikt behof förefunnes, utan
äfven att sannolik utsikt vore för handen att hypotek i fartyg
verkligen skulle vinna, någon afsevärd kredit, kunde måhända anledning
förefinnas för lagstiftaren att bereda, väg för det ifrågavarande
institutets införande. Funnes åter icke något så beskaffadt
verkligt behof jämte utsikt att få detsamma på nu
åsyftade sätt tillgodosedt, ansågs en lagförändring i förevarande
syfte visserligen icke böra vidtagas, då lagen icke borde söka
framtvinga, nya kreditvägar, utan dess uppgift borde vara att
allt efter affärslifvets växlande kraf reglera och gifva, rättsskydd
åt de legitima kreditförhållandena, hvilka faktiskt trängde sig
fram och vore eu förutsättning för affärernas sunda utveckling.

Af denna kollegiets uppfattning följde, anförde kollegiet, att
det för det då närvarande icke kunde biträda förslaget om införande
här i riket af fartygshypoteket. Väl hade, såsom af komiterade
erinrats, 1883 års skandinaviska sjöfartsmöte i Göteborg uttalat
ofvan anförda åsikt, i ämnet; men detta vore också, kollegiet veterligen,
det enda offentliga uttalande i sådant syfte, som förelåge,
och därvid vore för öfrigt att märka, dels att under den öfverläggning,
som föregick mötesresolutionens antagande, från flera håll uttalats
ganska stora betänkligheter i fråga om fartygshypotekets
lämplighet, dels ock att samma öfverläggning icke innefattade någon
egentlig utredning angående förefintligheten af ett verkligt behof
i nu ifrågavarande hänseende. Ej heller förelåge någon sådan
utredning vare sig i komitébetänkandet eller i de med anledning
däraf af handels- och sjöfartsnämnderna afgifna yttranden; och
icke nog härmed, utan därtill hade synnerligen talande skäl
mot. det nya institutets införande blifvit andragna icke blott af,
bland andra, den handels- och sjöfartsnä.mnd, nämligen Göteborgs,
hvars yttrande i detta ämne tvifvelsutan vore i framstående
mån förtjänt af uppmärksamhet, utan jämväl af komité
rade själfve.

Handels- och sjö fartskomitcns betänkande. III.

<■

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsnäringskomitén 1890.

Sjöfartsnäringskomitén
1890.

Sjölagskomiténs ofvan anförda uppfattning i fråga om fartygshypotekets
betydelse underströks senare af den s. k. sjöfartsnäringskomitén
af år 1890.

Sistnämnda komité ansåg, att betydelsen af en inteckningsrätt
i fartyg icke borde öfverskattas. Den skulle naturligtvis visa sitt
största gagn för ''de större rederiföretagen, som vore i behof af stora
kapital och en vidsträckt kredit. Emellertid funne dessa i regel
det både ändamålsenligare och bekvämare att genom att antaga
form af aktiebolag bereda sig de medel, de behöfde, och den enskilde
aktieägaren i dylika bolag erhölle lättast kredit mot säkerhet
af själfva aktiebrefvet med eller utan bifogande af assuranspolicen.

Äfven för de enskilde redarne och rederibolagen vore dessa
lån mot inteckning i fartyg ej så användbara. Det visade sig
nämligen här, såsom eljest, att ju mera någon anlitade sin realkredit,
dess mera inskränktes hans personliga kredit, och förtroendet
till samt benägenheten att ingå affärer med dem, hvilkas
fartyg vore intecknade, måste därför i viss mån minskas. Härtill
kom me framförallt, att den sä kerhet, inteckning i fartyg erbjöde,
enligt sakens natur vore ganska tvifvelaktig och lede intrång
af de enligt sjölagen med panträtt försedda s. k. sjöfordringar,
hvilka nödvändigt måste utgå framför intecknad gäld.
Häraf blefve en helt naturlig följd, att villkoren för dylika, lån
icke blefve de gynnsammaste. Erfarenheten hade ock visat, att i
länder, där man medgifvit inteckning i fartyg, detta institut icke
på långt när fått så stor användning, som man väntat. Både i
England och Frankrike hade, åberopade äfven denna komité, inteckningar
i fartyg på senare åren i allt mindre grad anlitats.

Sjöfartsnäringskomitén höll därför före, att medgifvande af
inteckningsrätt i fartyg, äfven om det i några fall kunde visa sig
vara till fördel, icke i det stora hela lände sjöfartsnäringen till det
gagn, man åsyftat, eller att tillföra densamma billigt och rikligt
kapital, utan att detta mål bäst ernåddes genom bildande af aktiebolag
för rederiföretag; och till stöd för sin åsikt åberopade komitén
till slut sjölagskomiténs yttrande om betydelsen af inteckning
i fartyg.

III. Inteckning i fartyg: Högsta domstolen om 5 § sjölags för slaget. 27

Komiténs uttalande härom framkallade reservation af herr Brodin,
som ansåg inteckningsrätt i fartyg kunna vara af stor betydelse
för sjöfartsnäringen. Han erinrade, att det numera för rederirörelsens
framgångsrika drifvande fordrades större och dyrbarare
fartyg än förut, och då kostnaden för ett stort tidsenligt fartyg
vore högst betydlig, vore önskvärd!, om redaren hade möjlighet att
genom inteckning i detsamma kunna, när så påfordrades, använda
det som hypotek. Detta hypotek syntes reservanten kunna blifva
lika säkert som inteckning i fastighet, om fartyget vore försäkradt
ej blott för vanlig sjöfara, utan äfven för afl annan skada och förlust,
hvilken ytterligare försäkring skulle kunna ernås genom en assuransförening
redarne emellan. Villkoren för lan mot inteckning
i fartyg borde i sådant fall kunna blifva lika billiga som för
andra lån mot inteckning; och borde, enligt reservantens mening,
dylika lån, helst med amortering, kunna utlämnas af riksbanken
eller från någon för ändamålet bildad allmän fond.

* *

V id behandling i högsta domstolen af 1887 års förslag till Högsta domstolen

ny sjölag yttrade vid 5 § angående ffirtygsinteckningen fyra 0,11 * § sjölags •

• in* it förslaget.

ledamöter, under hänvisning till kommerskollegiets uttalande, att

de funne sig »för det närvarande sakna skäl att tillstyrka införande
i var rätt af ifrågavarande kreditinstitut». Eu ledamot
hemställde att, då förslag till den särskilda lagstiftning, hvartill
paragrafen i sjölagen hänvisade, icke förelåge till granskning,
denna paragraf måtte utgå, och två ledamöter erinrade blott
vid denna paragraf, som lydde: »Angående inteckning i fartyg är
särskild! stadgadt», att någon särskild lagstiftning angående inteckning
i fartyg ännu icke förefunnes. En ledamot uttalade
särskild!, att detta rättsinstitut syntes ingalunda komma att väl
harmoniera med grunderna för den gällande allmänna lagens
stadganden i 17 kap. handelsbalk^!.

Något förslag till lag om inteckning i fartyg framlades ej i Inteckning*!»# ej
Sverige; vederbörande departementschef förklarade sig, enligt det l’rn,,1*ftSd>

28 Iil. Inteckning i fartyg: Inteckning slag ej framlagd J8U1.

vid propositionen till 1891 års Riksdag med förslag till ny sjölag
fogade utdrag af protokoll öfver justitiedepartementsärenden,
sakna skäl att för det dåvarande förorda införandet af berörda
rättsinstitut. Departementschefen anförde därvid, att införandet
i vår lagstiftning af detta institut skulle i väsentlig mån förändra
karaktären af fartygs registrering, hvilken skulle ordnas med särskild
hänsyn till registrets uppgift att jämväl utgöra grundval
för sagda rätt och till följd däraf komma att iklädas former,
hvilka för de registreringspliktige blefve mera betungande än
eljest vore behöfligt samt att ej mindre komiterade själfve än
äfven kommerskollegiet och sjöfartsnäringskomitén uttalat tvekan
angående detta kreditinstituts lämplighet för vårt land. Vid
nämnda förhållande erfordrades ej heller pröfning af förslaget
till lag om fartygs registrering, och de i sådant hänseende behöfliga
föreskrifterna kunde tillkomma enligt 89 § regeringsformen.

Förordning angående registrering af svenska fartyg utfärdades
därefter å administrativ väg den 27 november 1891,
därvid kommerskollegium blek registreringsmyndighet och den
med hänsyn till fartygsinteckningen uppställda fordran på företeende
af åtkomsthandfingar till styrkande af fång till fartyg
eftergafs.

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1897.

1 rågan upptogs härefter vid det fjärde nordiska sjöfartsmötet
i Stockholm 1897, på hvars program det sjätte öfverläggningsämnet
lydde: »År införandet af inteckningsrätt i fartyg
för den nordiska sjöfartsnäringen önskvärdt?»

Inledaren framhöll, att det, med den ställning som frågan
för närvarande hade i Sverige, hufvudsakligen gällde att utreda,
om den ifrågavarande lagen kunde vara af det afsevärda gagn
för sjöfartsnäringen, att denna närings målsmän hade anledning
uttala sin önskan, att lagen måtte komma till stånd; på detta
svar ansågs komma att bero, huruvida lagförslag i förevarande
riktning komme att af vederbörande framläggas eller icke. Han
erinrade, att det torde vara ganska tydligt att de ifrågavarande
inteckningarna icke kunde tillskapa något prima bankpapper, utan
att lättheten att belåna desamma högst väsentligt komme att
bero på det personliga förtroende ett fartygs rederi åtnjöte.
Anledningen härtill vore ju ganska tydlig och berodde i främsta
rummet på de sväfvande tysta förmånsrätter, som ju alltid kunde
komma att gå framför inteckningen. Men äfven andra omständigheter
inverkade ogynnsamt på hypotekets värde. Fartygets
aflägsna vistelseort, då intecknade fordringar till äfventyrs skulle
uttagas ur fartyget, och svårigheten att göra sina rättigheter
gällande i aflägsna länder, de sedvanliga inskränkningarna i försäkringspolicernas
omfattning med mera dylikt skulle otvifvelaktigt
föranleda, att det ifrågavarande hypoteket icke kunde
erhålla något stort belåningsvärde i och för sig, motsvarande
fastighetsinteckningar eller ens förlagsinteckningar. Men å andra
sidan borde man kunna tänka sig, att genom en utsträckning af

Nordiska sjöfarts
mötet 1897.

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1897.

försäkringspolicernas omfattning eller rent af genom särskild
försäkring af den risk, inteckningshafvarne kunde lida genom
tysta förmånsrätters tillkomst till men för inteckningen, dylik
intecknings värde såsom hypotek skulle kunna betydligt ökas;
sålunda borde åtminstone i allmänhet svårighet ej kunna möta
att göra gällande sin rätt med stöd af inteckningen. Emellertid
tinge man ej föreställa sig, att institutets införande skulle kunna
få någon så stor betydelse för sjöfartsnäringen, att denna närings
framtid i väsentlig män där af vore beroende. Att denna inteckningsrätt
i fartyg vid vissa tillfällen kunde visa sig ganska
gagnande, måste dock säkerligen medgifvas. Den kunde för
rederierna väsentligt underlätta penninganskaffningen vid behof,
liksom den kunde vara gagnelig vid inrättandet af nya reguliära
träder. Inteckningen jämte försäkringspolicen vore sålunda, åtminstone
om den senare ägde erforderlig omfattning, lämpliga
att blifva ett mycket godt stöd. vid bruket af redarens personliga
kredit. Inledaren ifrågasatte emellertid, huruvida alla registreringspliktiga
fartyg borde få intecknas. Ganska säkert ansågs vara,
att nyttan af inteckningsrätt egentligen skulle komma att visa
sig i fråga om de större fartygen, särskildt ångfartygen, eller i
allmänhet i fråga om stora värden på en köl, hvaremot man af
naturliga skäl kunde antaga att de mindre fartygen och särskildt
de mindre segelfartygen skulle hafva ganska ringa gagn af institutet,
då den säkerhet som inteckning i dessa fartyg skulle
bereda, skulle blifva än mer oviss än i fråga om de större, och
belåningstransaktionerna med detta hypotek väl i allmänhet
komme att afse mera betydande belopp. Det ansågs därför icke
utan skäl kunna ifrågasättas, om icke rätten till inteckning borde
begränsas till ett visst högre tontal — exempelvis 150 eller 200
ton. Åberopande att de flesta sjöfartsidkande nationer hade eu
dylik lagstiftning och att ett särskildt lagförslag i ämnet redan
vore uppgjordt i Sverige, framhöll talaren, att orsaken till att
förslaget ej än blifvit upphöjdt till lag, torde vara att söka i det
bristande intresset hos de i landets lagstiftning direkt deltagande
myndigheterna, för hvilka sjöfartens intressen i allmänhet vore

III. Inteckning / fartyg: Sju fartsmötet 1897.

ett ganska, främmande gebit. De reformer, som genomfördes på
detta område, måste i viss mening tvinga sig fram. Frågan
hade nu upptagits vid sjöfartsmötet hufvudsakligen därför, att en
underlåtenhet därutinnan skulle af de lagstiftande myndigheterna
med skäl kunnat tolkas såsom en bekräftelse på den mening, att
frågan för sjöfartsidkarne saknade afsevärd betydelse, hvilket
ingalunda ansågs vara fallet, och att därmed sträfvandena för
reformens genomförande för en obestämd framtid komme att afstanna.

Under den följande diskussionen yttrade sig flere talare för
inteckningsrättens införande i Sverige. Af utländska mötesdeltagare
framhölls, huru man i deras hemland var nöjd med de lagar, som
möjliggjorde fartygsinteckningen. I Finland, där sjölagen och förordningen
om skeppsregister af den 11 november 1889 innehålla
bestämmelser om inteckning i fartyg, hade lagstiftningen visat sig
nyttig så till vida, att sedan dess tillkomst ett glädjande uppsving
förmärkts i rederirörelsen såväl beträffande stora och
dugliga segelfartyg som särskildt ångare. Lagen hade försökt
på allt sätt säkerställa lånen och föreskrifvit stränga och detaljerade
bestämmelser beträffande redarnes skyldighet gentemot
registreringsmyndigheten, afseende att för långifvarne möjliggöra
att alltid noggrannt hålla reda på de fartyg, i Indika de insatt
sina kapital. I Danmark, där den 1892 införda lagen om registrering
af fartyg innehöll medgifvande af rätt till inteckning i
fartyg, hade man ej haft några, ogynnsamma erfarenheter af detta
institut. Ingen hade höjt sin röst mot inteckningsrätten. Visserligen
vore denna en förmån för de kreditera1, som hade inteckning
i fartyg, framför dem, som icke hade det, men häremot reste sig
icke någon betänklighet, då cn hvar hade tillfälle att genom
registreringen inhämta, i hvad mån fartyget vore prioriterad^
Lgentliga sjöpanträttigheter, som funnes vid sidan om inteckningen,
ginge alltid före denna. Här föreläde medel till ytterligare
hjälp vid tillfällen, då man å ena sidan ville placera, sina, penningar
i ett sjöföretag, hvilket alltid vore äfventyrlig!, men å andra
sidan ville, genom att skaffa sig eu företrädesrätt framför aktie -

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1897.

ägarne, bereda bättre garanti för sina räntor. En talare från Norge
ansåg det såsom en plikt att, till fullföljd af förutsättningen i den nya
norska sjölagen, genom åvägabringande af fullt tillfredsställande
skeppsregister bereda skeppsegendomen samma ställning på världsmarknaden,
som den hade i andra länder. Detta kraf vore uppställdt
af nordisk skeppsredareförening och det vore af aktuel betydelse
vid köp af fartyg, icke endast hemma utan också i utlandet,
att enahanda hypotek kunde anlitas, som gällde på det ställe,
där man byggde sitt fartyg och att man vore viss om att kunna
erbjuda säkra garantier; detta kunde man bäst göra, om man
anordnade saken i öfverensstämmelse med internationella bruk och
former. Det viktigaste vore, att man sökte lämpa sig efter bestående
regler, så att man kunde hoppas att de personer, med
hvilka man afslöte kontrakt i utlandet, ej behöfde frukta för att
lämna anstånd på delar af köpesumman. Från svenskt håll uppställdes
såsom ett önskemål, att sjölagarna i de tre nordiska
länderna bragtes i så nära öfverensstämmelse med hvarandra som
möjligt.

Af en svensk talare betonades den allmänna principen, att
det kapital, som nedlades i sjöfarten icke borde vara ett dödt
kapital, utan att de personer, som insatte sina kapital i fartyg,
verkligen skulle kunna använda sina äganderättsbevis såsom lånemedel
för att anskaffa penningar till andra företag. För sjöfartsnäringen
vore erhållandet af rätt till fartygsinteckning lika nödvändigt
som det på sin tid varit önskligt att erhålla inteckningsrätt
för fastigheter på land. Det vore svårt att inse, hvarför
just för sjöfartsnäringen den restriktionen skulle göras, att medel,
som nedlades i denna näring, icke vidare skulle kunna göras
fruktbringande. För vår sjöfartsnärings uppsving vore den
viktigaste saken, att man kunde intressera en större allmänhet
för sjöfarten. Detta skulle bäst ske därigenom, att det funnes
många participienter i fartygen, många, som kunde använda
fartygsvalutor såsom medel att placera sina tillgångar. Talaren
ansåg till och med eu fartygsinteckning skola blifva af större
värde än en ångbåtsaktie för närvarande ägde. Fn lag om in -

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 18117.

teckning i fartyg skulle vidare gifva anledning till en utvidgning
af fältet för sjöförsäkringsverksamheten och skulle sålunda ej
blott gagna sjöfarten utan äfven assuransrörelsen.

En annan talare framhöll, huru inteckningsrätten framför allt
skulle vara till nytta för dem, som anskaffade nya fartyg. Det
vore icke lämpligt att endast genom besparingar utvidga och
förkofra skeppsrederiet. I Sverige hade under en längre tid icke
funnits några egentliga skeppsredare, utan hufvudsakligen hade
det varit köpmän, som bedrifvit rederirörelsen vid sidan af sin
egentliga verksamhet. I Norge däremot hade personer, som haft
erfarenhet i yrket, såsom sjökaptener och andra, stannat i land
och blifvit skeppsredare, och dessa hade skött sin handtering så,
att den burit sig väl. Häri såg talaren den yttersta grunden
till att sjöfartsnäringen i Norge gjort så betydande framsteg.
Då nu på senare tiden äfven i Sverige personer ägnat sig åt
rederirörelsen med mera energi än förut, skulle eu lag om inteckning
i fartyg komma att utgöra en mäktig häfstång för utvidgande
af den skeppsrederihandtering de drefve.

För öfrigt förmenades det förhållandet, att intecknings medgifvande
skulle framkalla, spekulation, vara ett godt medel att föra

näringen framåt.

De talare, som yttrade sig emot inteckningslagstiftningen,
anförde hufvudsakligen följande argument: Då skeppsrederiet icke
vore ett. företag, som för närvarande lönade sig, vore det, olämpligt
att i en sådan näring nedlägga upplånta penningar, utan borde
man på sin höjd därtill använda besparingar. Det vore orätt
att uppmuntra spekulationen genom att medgifva inteckningsrätt
i fartyg. Det påpekades, att mellan fastighet på land och
fartyg vore en skillnad, som borde öfva inflytande på frågan;
deri förra kunde genom sitt läge vinna i värde eller stå på
samma punkt, fartygets värde däremot förminskades under tidernas
lopp. Om inteckningsrätt funnes, förmenades det kunna
gifva anledning till att svindel uppstode genom köp af gamla

ångare från

England, hvaraf för

deles tillräckligt.

Härtill komme, att

Handels- och sjöfartskomiténs betänkande. 111.

närvarande ansågs finnas all -

om ett gammalt fartyg

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1897.

inköptes, så intecknades det vanligen till hälften eller något
mera, men det vore icke sagdt. att detta fartyg lämnade god afkastning.
Därest, i händelse af haveri, penningar för fartygets
reparation ej kunde anskaffas, blefve följden, att den, som fått
inteckningen och lämnat pengarna, i många fall, ja kanske i de
flesta, äfven blefve fartygets redare, och att den förre redaren
Unge afträda denna sin egendom. Inteckningen ansåg man ej
erbjuda så stor säkerhet, som det kunde synas. Skulle full säkerhet
gifvas, fordrades en förändring i gällande assuranssystem. Det
borde då upprättas en på ömsesidighet byggd garantiförening för
långifvarnes säkerhet. Men följden däraf blefve en orimligt hög
ränta för låntagaren, t. ex. 5 procent för inteckningen och 10
procent för assuransen, tillhopa 15 procent. Skeppsredaren
skulle säkerligen mista den själfständighet, som han ägde, därigenom
att han blefve tvungen att inlåta sig på assuransaffärer,
hvilket vore ytterst skadligt för rederirörelsen. Komme lagen
till stånd, skulle den kanske icke direkt göra någon skada, men
man finge icke emotse den med alltför ljusa förhoppningar.

Speciella anmärkningar framställdes af talare från båda
sidorna. Några af dem, som önskade inteckningsrätten, yrkade,
att lagens räckvidd ej skulle alltför mycket utsträckas och att
inteckning i smärre fartyg ej borde tillåtas. Detta skulle föranleda
onödiga vidlyftigheter och kunde icke anses vara till gagn
för sjöfarten i egentlig mening. Begränsningen borde lämpligast
sättas vid 150 ton. En talare framkastade till och med det förslaget,
att man borde förbjuda inteckning af fartyg, som ginge
på alltför aflägsna farvatten. En motståndare till institutet framhöll
att, om detta medgåfves, rätten endast borde gälla, då fartygen
vore nya. Den borde, menade lian, ställas på en tid af fem år
från den tid, då fartyget byggdes. Endast hälften af fartygets
kostnad borde få intecknas, med skyldighet för den, som toge inteckningen,
att amortera beloppet med en femtedel för hvarje år
under fem år, så att fartyget efter denna tid vore gravationsfritt.
Därigenom kunde man underlätta inköpet af nya och tidsenliga
fartyg, och utvecklingen af handelsflottan skulle blifva sund och

III. Inteckning i fartyg: Sjöfartsmötet 1897.

kraftig. Äfven anmärktes såsom en svårighet i förevarande afseende
att fartygsregistreringen vore centraliserad hos en enda
myndighet, något som förmenades försvåra öfversikten öfver fartygens
verksamhet. Sådana frågor som t. ex. frågor angående
kondemnering af fartyg eller de mångfaldiga förändringarna i
eganderätten till fartygen skulle alltid lätt kunna kontrolleras, om
registreringen skedde i fartygens hemort. På samma sätt borde
också inteckningsväsendet lokaliseras, såsom förhållandet var i
England och Finland.

Mötet ställde sig emellertid på deras sida, som under debatten
förordat inteckningsrätten och antog utan votering följande resolution:
»Sjöfartsmötet uttalar, att mötet vidhåller den af 1883 års
nordiska sjöfartsmöte uttalade uppfattning, att en genom lag beredd
möjlighet att medels inteckning i fartyg tillföra rederirörelsen
kapital är för sjöfarten i de nordiska länder, i hvilka detta
rättsinstitut ännu icke är infördt, önskvärd, samt uppdrager åt
styrelsen för nordisk skeppsredareförening att i ämnet göra
framställning till de Förenade Rikenas regeringar.»

Riksdagen 1898.

III. Inteckning i fartyg: Riksdagen 1898.

I förenämnda tillfälliga utskotts i första kammaren utlåtande vid
1898 års riksdag hade utskottet, under framhållande hurusom
den omständighet, att frågan om rätt till inteckning i fartyg fallit
1891, torde hafva berott hufvudsakligen på myndigheternas varsamhet,
då de saknat fullständig utredning om åsikterna i sjöfartskretsar
om detta rättsinstituts behöflighet, vidare anfört, att utskottet
i detta afseende liksom i fråga om andra åtgärder för
näringarnas höjande vore af den åsikt, att, äfven om ifrågasatta
åtgärder icke skulle medföra all den nytta, som däraf förväntades,
lagstiftningen åtminstone icke finge undanhålla, utan borde öppna
möjlighet för begagnande af desamma, naturligtvis under förutsättning
att icke kraftigare motskäl kunde frambäras, hvilket i
detta fall svårligen kunde sägas vara händelsen.

Andra kammarens tillfälliga utskott yttrade sig ej särskilt i
frågan, men anslöt sig i allmänhet hufvudsakligen till hvad medkammarens
utskott anfört.

Då ärendet förekom i första kammaren, ställde sig en talare,
inledaren af frågan vid 1883 års sjöfartsmöte, något tveksam
med afseende å nyttan af det ifrågavarande rättsinstitutet. Han
uttalade den åsikt, att detsamma skulle föga gagna rederinäringen
och icke heller kunna verka fruktbringande för landets ekonomiska
utveckling. För att det skulle medföra någon effekt kräfdes,
ansåg han, först och främst genomgripande förändringar af sjölagen;
den stora massan af tysta förmånsrätter måste, enligt hans
förmenande, mycket inskränkas, liksom tiden, hvarunder dessa
förmånsrätter existerade. Äfven påpekade denne talare, hurusom
fartygsinteckningen kräfde ändring i vårt registreringsväsen.

III. Inteckning i fartyg: Riksdagen 1898.

Utskottets ordförande förklarade sig äfven hafva ställt sig
synnerligen tveksam i denna fråga, men, erinrande om hvad i
saken förekommit vid 1897 års sjöfartsmöte, förklarade han sig
visserligen anse, att rättsinstitutet icke komme att verka så synnerligen
mycket, men ställde häremot att, enligt hvad honom meddelats,
i Finland inteckningar i fartyg funnos beviljade endast i
Helsingfors till ett belopp af mellan två och tre millioner, hvilket
visade att i detta land lagstiftningen befunnits lämplig.

Motionären förklarade sig öfvertygad att, äfven om lagstiftningen
i förevarande ämne medförde svårigheter, detta, rättsinstitut
skulle vara till stort gagn för både långifvaren och låntagaren,
hvilket visades med exempel.

Den förste talarens invändningar upptogos af en talare på
Stockholmsbänken, författaren till 1887 års lagförslag i ämnet,
hvilken med kraft häfdade nödvändigheten af de tysta förmånsrätternas
fortfarande företräde framför fordringar, uppkomna genom
privata transaktioner. De tysta förmånsrätterna inverkade utan allt
tvifvel på inteckningen så, att denna blefve en skäligen svag
säkerhet, som på intet vis kunde jämföras med inteckning i
fastighet eller handpant i lösöre, hvarför de penningar, som lånades
mot sådan säkerhet som inteckning i fartyg, alltid blefve dyrare
penningar. Under goda konjunkturer kunde väl en rörelse drifvas
med dyra penningar, men vid ändrade tider lockades man taga lån
och insätta lånemedlen i rörelsen, som då lätt blefve osund.

Beträffande invändningen att, om inteckning skulle införas,
fartygsregistreringen måste förändras, erinrade talaren att skillnaden
mellan den af sjölagskomitén ifrågasatta registreringen och
den nuvarande grundade sig därå, att man ansett att, ifall inteckning
i fartyg skulle vara möjlig, den borde liksom inteckningar
i allmänhet beviljas af domstol, och att i följd häraf själfva
registreringen också skulle skötas af domstolarna, icke af administrativ
myndighet, såsom i nu gällande förordning vore bestämdt.
Betänkligheterna i detta fall hade dock, efter hvad talaren
trodde, varit mera af formel natur än af betydelse i sak, och för

III. Inteckning i fartyg: Riksdagen 1898.

sin del hölle talaren före, att kommerskollegium mycket val skulle
kunna handlägga dessa inteckningsärenden.

Om man ville hafva inteckning i fartyg, måste man emellertid
hafva något, som motsvarade lagfart, — en pröfning af åtkomsten
— man måste så att säga formalisera fångeshandlingen
beträffande fartyg och anordna registreringen af dessa fång på ett
ännu noggrannare sätt än hvad nu vore fallet. Dock trodde talaren,
att den registrering, som nu funnes, redan vore så pass uttömmande,
att förändringarna icke behöfde blifva synnerligt betydande
och att vanan vid registrering i vårt land numera blifvit så pass
stor, att tyngden af en ytterligare ökad registreringsskyldighet
icke skulle för våra sjöfartsidkare vara alldeles omöjlig att bära.

Med skäl borde dessa två olägenheter framhållas i denna fråga.
Men, frågade talaren, hvem träffade olägenheterna? Uteslutande
sjöfartsidkarne själfva. Detta ansåg han såsom en afgörande synpunkt.
Ingen annan kunde lida däraf, och om sjöfartsidkarne
med öppen blick för hvad saken gällde sade: vi taga dessa olägenheter,
ty vi anse fördelarne för oss vara större, då ansåge
talaren det vara. lagstiftarens skyldighet att gifva dem hvad de
åstundadé.

Det, som gjorde talaren mindre skeptisk i denna fråga, än
han förr varit, det vore — utom senare uttalanden af sjöfartsidkarne
i vårt. land — framför allt, att desse sjöfartsidkare börjat
mer och mer sammansluta sig i större intressentskap och bedrifva
sin näring med större fartyg. Inteckning i fartyg kunde visserligen
aldrig blifva någon prima realsäkerhet, utan endast ett tilllägg
till låntagarens personliga kredit. Men uppenbart vore, att
stora rederibolag med stor och dyrbar materiel, när de sköttes
väl och hölle sina fartyg försäkrade mot olycksmöjligheter, som
framkallat de tysta förmånsrätterna, dock kunde sägas gifva något
af värde i en fartygsinteckning, hvilken därför då icke vore en
föraktlig säkerhet. Härtill komme att man såge, hurusom i utlandet,
där de tysta, förmånsrätterna spelade alldeles samma roll
och tyngde lika mycket som här, fart.ygsinteckningen, det maritima
hypoteket, allt mer och mer vunne terräng. Utom .Finland — ett

III. Inteckning i fartyg: Riksdagen 1898.

land, där sjöfarten arbetade under förhållanden, tämligen lika med
våra, och där fartygsinteckningen fått rätt stor användning, —
åberopade talaren Frankrike, där de belopp, som placerats i sådana
inteckningar, vore högst afsevärda.

För sin del trodde talaren emellertid, att, om man skulle
kunna gifva någon större praktisk betydelse åt det ifrågavarande
institutet, måste utlåningen sättas i förbindelse med försäkringsverksamheten,
så att den bank, som gåfve lan mot inteckning i
fartyg, alltid hade i sin besittning försäkringsbref å fartyget, en
police, som satte banken i stånd att veta, om fartyget vore försäkrad!,
hvem som förde fartyget och att det sköttes ordentligt.

Mot dessa uttalanden från Stockholmsbänken genmälde den
förste talaren, att inteckning i fartyg icke skulle annat än möjligen
gagna de stora kapitalisterna, de stora bolagen, men icke dem, som
drefve sjöfart utan större kapital. Därtill komme, att inteckning i
fartyg icke hade det värde att vara internationelt gällande. Det hade
t. ex. händt, att engelska fartyg, som varit behäftade med inteckning,
blifvit i Sverige exekutivt försålda, men inteckningen hade icke
respekterats, ty den svenska lagen hade icke erkänt inteckningshafvarens
anspråk, då de saknat stöd i svensk lag. Ej heller torde, om
inteckning i fartyg här medgåfves, sådan respekteras i utlandet,
om det svenska fartyget därstädes exekutivt försåldes. Han trodde
därför att, om man vägde fördelarne mot nackdelarne, man skulle
komma till det resultat, att för det svenska näringslifvet nackdelarne
af nu föreslagna bestämmelser vore större än fördelarne.

Härefter bifölls utskottets hemställan om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anledning af herr Rettigs motion utan votering.

I andra kammaren berördes icke särskild! inteckningsfrågan
i vidare mån än att en talare förmälde sig anse beträdandet af
denna väg hafva föga utsikt till framgång.

40 III. Inteckning i fartyg: Nordisk skeppsredareförenings framställning.

Nordiska skeppsredareföreningens styrelses
framställning.

I deri till komiténs öfvervägande remitterade framställningen,
uti hvilken styrelsen för nordisk skeppsredareförening gifvit fullföljd
åt det fjärde nordiska sjöfartsmötets ofvan anförda beslut,
har styrelsen, som meddelat bland annat en sammanfattning
af hvad i saken förekommit i vårt land, framför allt framhållit,
att de lagstiftande myndigheterna, hos hvilka sjöfartens
intressen syntes näppeligen kunna sägas vara företrädda af män
med praktisk sakkunskap i sjöfartsfrågor, icke borde motsätta
sig de önskemål, som med stöd af sådan sakkunskap underställdes
dessa myndigheters afgörande, därest icke allvarliga olägenheter
skulle vara med önskemålens tillgodoseende förenade. I
detta, fall hade, ansåg styrelsen, några sådana olägenheter icke
visats vara för handen, då nämligen, hvad man därvid mest fruktat,
det förhållandet, att genom inteckningsrätten skulle skapas
ett nytt och illegitimt kreditmedel, till fullo jäfvades af erfarenheter
från andra länder. Då under sådana omständigheter sjöfartens
representanter, som saknade annan form för afgifvande af
ett samfäldt uttalande, på två nordiska sjöfartsmöten fattat beslut
i ämnet, vore det med grundad förhoppning om ett tillmötesgående
af ifrågavarande önskemål, som styrelsen underställt Kong!.
Maj:t denna viktiga fråga.

Hänvisande härefter till några lämnade data angående användningen
af detta rättsinstitut i vissa främmande länder —
data, till hvilka komitén nedan återkommer — och af hvilka
ansågs framgå, att inteckningsrättens begagnande icke, på sätt
förmenats, gått tillbaka i de länder, där detta hypotek förut
funnit sin största användning, har styrelsen öfverlämnat ett med

III. Inteckning i fartyg: Nordisk skepp sredare förenings framställning. 41

utgångspunkt från sjölagskomiténs förslag och i hufvudsaklig
enlighet därmed affattadt utkast till svensk lag angående inteckning
i fartyg.

Vid uppgörande af detta utkast, såvidt det skilde sig från
sjölagskomiténs förslag, hade det syftet hafts för ögonen, att man
i den nya lagen borde söka så mycket som möjligt undgå anmärkningar
af det slag, som under frågans förberedande skede
riktats mot detta nya kreditmedel. En viktig anmärkning hade
grundats på fruktan för den risk, som skulle vara förenad med
fartygshypoteket. Härvid anmärkte styrelsen först och främst,
att hypotekets säkerhet i första rummet stärktes, såsom äfven
blifvit ifrågasatt, genom fartygets försäkrande, ej blott mot sjöolyckor,
utan äfven mot annan skada och förlust, hvarigenom
olägenheterna af de tysta förmånsrätternas nödvändiga prioritet
minskades. I det afseende! syntes emellertid icke lagstiftningen
kunna eller böra ingripa, utan borde frågan i nu berörda del
lämnas åt den enskilda företagsamhet, som kunde taga sig form
i föreningar eller bolag för dylik utsträckt försäkring. Det vore
emellertid på försäkringens verkan såsom grund och såsom stöd
för inteckningen, man syntes styrelsen hafva att bygga de största
förhoppningar om att tillvinna förtroende åt det nya rättsinstitutet.
Men lagstiftningen kunde äfven verka, i detta samma syfte
på annan väg, den nämligen att uppställa vissa fordringar på det
hypotisera de fartygets beskaffenhet, så att inteckning ej medgåfves
annat än i sådant fartyg, som hade alla förutsättningar för att
bjuda eu så god säkerhet som möjligt mot de olyckor, som kunde
härleda sig från fartyget själft. 1 enlighet härmed hade det förslaget
framkastats att vid ansökan om inteckning och förnyelse
däraf skulle fogas sjövärdighetsbevis, en fordran, som medelbart
äfven kunde leda åter till den utgångspunkt för inteckningen,
hvilken ofvan uppställts, försäkringen; och sjövärdigheten syntes
kunna anses till fullo styrkt därigenom, att fartyget visades vara
klassbyggdt fartyg, tillhörande Veritas eller Lloyd eller annan
dylik institution, för klassificering hvari fordrades enahanda villkor
som i dessa.

Handels- och sjufartskomiténs betänkande. 111. G

42 III. Inteckning i fartyg: Nordisk skeppsredareförenings framställning.

Vidare hade man tänkt sig att, såsom vid sjöfarts mötet framhölls
såsom önskvärd!, icke hvarje registreradt fartyg skulle få
intecknas, utan endast fartyg om 200 ton eller däröfver.

I afseende å utkastets detaljer i öfrigt, i hvad de skilja sig
från sjölagskomiténs förslag, må här blott erinras, att man ifrågasatt
intecknings förnyelse på vissa i lagen på förhand bestämda
år, något som synts skola medföra afsevärd bekvämlighet och
reda, och att inteckningsväsendet föreslagits förlagdt till den
centrala registreringsmyndigheten. Därvid har styrelsen, under
framhållande att anmärkningar kunde göras mot registrerings- och
inteckningsväsendets centraliserande, förmält sig likväl anse det
lämpligare att nu bygga vidare på den grund, hvarpå fartygsregistreringen
redan uppbyggts; antagande styrelsen, att hithörande
ärenden skulle kunna underlättas genom förmedlande af myndigheterna
i orten, ehuru styrelsen icke därom framlagt förslag.
Vidare har styrelsen uttalat, att hon skulle anse särskilda åtgärder
till tryggande af inteckningshafvares rätt vid fartygs försäljning
till utländsk man önskvärda, och har till och med ifrågasatt,
huruvida icke sådan försäljning utan inteckningshafvares medgifvande
kunde beläggas med straff.

I afseende å de ändringar i gällande författningar antagandet af
lag om inteckning i fartyg måste förutsätta, har styrelsen erinrat
att registreringsväsendet, såsom grund för inteckningsväsendet,
fordrade i någon man andra stadgande», särskild! i afseende å
styrkande af eganderätt till fartyg genom företeende af åtkomstoch
andra handlingar; att det fordrades bestämmelser rörande
intecknadt fartygs afförande ur registret och om införande af anteckningar
i fartygsregistret om inteckningar m. in.; och att inteckningsväsendet
fordrade ändringar i kommerskollegiets stat och
instruktion; hvarjämte det gifvetvis kräfde ändringar i sjölagen,
17 kap. handelsbalken, utsökningslagen och konkurslagen. Men till
dessa ändringar hade styrelsen ansett det icke tillkomma sig att
afgifva förslag. Det kunde, anfördes det, äfvenledes härvid ifrågasättas
att inskränka eller borttaga rätten att med giltighet erhålla
bodmerilån för intecknadt fartyg. Vidare påkallades bestämmelser

III. Inteckning i fartyg: Nordisk skeppsredareförenings framställning. lo

om sättet för styrkande af fartygs sjövärdighet, i hvilket afseende
borde fordras intyg därom, att fartygen vore klassbyggda fartyg,
tillhörande någon af de institutioner, som ofvan nämnts, eller ock,
därest detta ej vore händelsen, intyg om sjövärdigheten af särskildt
förordnade besiktningsmän.

Styrelsen har slutligen hemställt, att förslag till lag om inteckning
i fartyg måtte varda framlagdt för 1899 års riksdag.

III. Inteckning i fartyg: Fartyg sinteckningen i Norge.

Norge.

Fartygsinteckningen och dess användande i vissa
främmande länder.

Komitén skall nu till frågans belysning lämna några uppgifter
om dels lagstiftningen angående inteckning i fartyg i våra
grannländer, hvilkas förhållanden må vara ägnade att bjuda någon
ledning för oss, dels användandet af fartygshypoteket i dessa och
några andra stater. Att utsträcka en närmare redogörelse för lagstiftningen
i ämnet äfven till länder, hvilkas privaträttsliga lagstiftning
alltför mycket skiljer sig från vår, har synts öfverflödigt.

I Norge, där en gällande Lov om Pant og Thinglcesning af
den 12 oktober 1857 medgifver pantsättande af fartyg och fartygsdel
efter tingslysning,blef frågan om ordnande af lagstiftningen
om inteckning i fartyg och i samband därmed fartygsregistreringen
upptagen till behandling redan innan den skandinaviska sjölagskomitén
tillsattes. År 1881 hölls i Kristiania ett möte för
öfverläggning om frågan om upprättande af ett bankinstitut
med uppgift att lämna lån mot pant i ångfartyg; det framhölls
vid mötet, att härför förutsattes ändringar i lagstiftningen särskilt
med hänsyn till panträtt i fartyg. Mötets inbjudare begärde
proposition till Stortinget i ämnet.

Sedan därefter frågan behandlats af sjölagskomiterade, framlades
1888 proposition med utkast till lag om registrering af fartyg
m. m. 1 propositionen framhölls, hurusom det icke kunde
betviflas, att det vore möjligt åstadkomma en betryggande pantbok
sinstitution för fartyg. Saken togs dock icke då under behandling.
1892 afgafs i sammanhang med nya sjölagsförslaget
ny proposition i ämnet, hvarvid uttalades, att de inhämtade yttrandena
visade, att en lag om fartygsregistrering var önsklig, om
än meningsskiljaktighet rådde i enskildheter. Propositionen blef

III. Inteckning i fartyg: Fartyg »inteckning en i Norge.

ej behandlad, liksom ej heller en proposition i ämnet 1893. Man
skilde sig i Norge ganska bestämdt i två grupper, centralregistreringens
och lokalregistreringens förespråkare, och det rådde olika
meningar om anmälningspliktens utsträckning.

Äfven 1894 framlades i ämnet en proposition, hvilken liksom
de föregående var byggd på att ett administrativt och civilrättsligt
centralregister öfver fartyg skulle föras vid ett regi sterkontor i
Kristiania med lokala kopiregister vid åtskilliga tullkamrar. Lagförslaget
tillstyrktes i hufvudsak af justitskomiténs pluralitet. I
Odelstinget folio från flera håll, särskild! från sjöfartskretsar, uttalanden
för lokalregistreringen. Det beslöts, att saken ej skulle
företagas till behandling.

1897 afgafs en ny proposition med förslag till lag om registrering
af fartyg m. m., äfven den grundad på centralregistrering,
ehuru såsom bilaga därvid fanns fogadt ett lagutkast, byggdt på
lokalregistrering. Enligt det förra lagförslaget, hvaraf några bestämmelser
torde böra här anföras, skulle registreringsplikten inträda
för däckadt segelfartyg vid 50 och för ångfartyg vid 25
registertons bruttodräktighet. I skeppsregistret skulle antecknas
ägares åtkomst till fartyg eller fartygsdel samt panträttigheter af
den art, att för deras stiftande kräfdes registrering eller inteckning.
Anmälan till fartygs registrering kunde göras genom lokalmyndigheterna,
och skulle därvid fogas åtkomsthandlingar, pantboks utdrag
angående tingslysta panträttigheter och handlingar angående andra
fartyget påhvilande sådana rättigheter. Äfven fartyg under byggnad
i Norge skulle kunna registreras. Öfverlåtelse af äganderätt till
registreringspliktigt fartyg eller del i sådant samt stiftande af
viljebestämda panträttigheter däri, med undantag för bodmeri,
skulle endast kunna ske genom inteckning i skeppsregistret af den
handling, hvarpå rättigheten grundades. 1 allmänhet skulle med
hänsyn till stiftande af rättigheter i fartyg, som afväges i lagen,
registrering (inteckning) vara nödvändig i samma utsträckning,
hvari tingslysning fordras med hänsyn till fast egendom. I afseende
å registreringspliktigt fartyg eller del däri skulle tingslysning
ej vidare kunna med rättslig verkan ske. Därest före reg is tre -

III. Inteckning i fartyg: Fartyg »inteckning en i Danmark.

Danmark.

ringen af ett fartyg, genom tingslysning eller annorledes bildats i
fartyget eller del däri panträttigheter, för hvilkas stiftande enligt
fartygsregistreringslagen skulle fordras inteckning, skulle dessa
rättigheter kunna bevara sitt företräde, om handlingen inlämnades
till registrering inom tre månader efter fartygets registrering.
Och skulle Konungen äga under villkor af reciprocitet bestämma,
att detta äfven skulle gälla beträffande panträttigheter,
som påhvilade utländskt fartyg vid dess öfvergång i norsk ägo,
dock att fristen i detta fall inskränktes till en månad. När registreradt
fartyg miste rätten att föra norsk flagga, skulle det
likväl, om därå hvilade registrerade panträttigheter, ej slutligt
afföras från registret, förrän dessa rättigheter upphört att gälla.

Äfven detta lagförslag tillstyrktes af justitskomiténs flertal,
men under debatten i Odelstinget yttrade flere talare den åsikten,
att en registreringslag ej var påkallad, och det beslöts, att saken
ej skulle på 1897 års ting tagas under behandling.

1 Danmark, där man äfven förut hade medgifvit pantsättning
af fartyg medelst tingslysning i redarnes hemorter och där en
lag af den 13 mars 1867 stadgade om danska fartygs registrering,
har den skandinaviska sjölagskomiténs förutsättning om lagstiftning
både om registrering och om inteckning i fartyg förverkligats.
Redan den 1 april 1892 utfärdades där Lov om danske
Skibes Registrering m. in., hvilken i kap. V innehåller lagbestämmelser
om inteckning i fartyg. Lagen har sedermera undergått
ändringar den 15 december 1893 och den 6 mars 1896.

Den högsta ledningen af och tillsynen öfver registreringsväsendet
tillkommer justitiedepartementet. Den centrala registreringsmyndigheten
är Registrerings- og Skibsmaalingsbnreauet
i Köpenhamn. Där föras Registrerings-Dagbog, Skibsregister, Skibs-,
Sköde- og Pantebrev-Protokol samt Rederiregister {§§ 2—4).

Danmark är indeladt i registreringsdistrikt. Den centrala
byrån är registreringskontor för Köpenhamn, för andra distrikt
bestämmes särskild!., hvilken tullkammare därinom skall vara
distriktregistreringskontor.

III. Inteckning i fartyg: Fartygsinteckningen i Danmark.

Dessa kontor hafva att utföra, jämte åligganden angående
skeppsmätningen och förandet af förteckningar öfver oregistrerade
fartyg m. m., hvad dem pålägges i afseende å fartygsregistreringen.
De utgöra förmedlare mellan allmänheten och centralbyrån
med hänsyn till vissa anmälningar in. in., hvaraf en del skall,
eu annan del må genom kontoren inlämnas till byrån. Vid hvart
kontor föras, på grund af afskrifter från centralregistret, lokala
register öfver distriktets fartyg (§ 6).

Registreringsplikten inträder i Danmark vid 20 tons dräktighet
{§ 1). Fartyg under byggnad i Danmark kunna göras till
föremål för interimregistrering, som dock ej afser sjöfart. Interimregistreras
kunna ock fartyg, som i utlandet byggas eller
där äro inköpta för dansk räkning. Hvad om stiftande af rättigheter
i registrerade fartyg är stadgadt gäller äfven i afseende å
interimistiskt registrerade fartyg {§§ 11 och 12).

I fartygsregistret antecknas ägares eller, då fartyg äges af flere,
hvar medredares åtkomst äfvensom de å fartyget hvilande inteckningar
och andra däröfver förvärfvade rättigheter, som innebära
inskränkning i ägarens förfogande däröfver. Närmare anteckningar
härom innehållas i det särskilda pantbrefsprotokollet (§ 4).

Vid anmälan till registrering fogas, bland annat, handlingar,
visande ägarens eller ägarnes åtkomst till fartyg eller fartygslott. Af
dessa handlingar ingifvas två afskrifter, af Indika den ena stannar
hos byrån, den andra sändes till ortens registreringskontor {§ 14).

Det danska fartygsregistret är af sakrättslig betydelse; giltigheten
af privata rättigheter i fartyg beror af deras införande i
registret. Särskildt förfarande med offentligt kungörande och
uppfordran till den, som anser sig äga bättre rätt till fartyget,
att göra sin rätt gällande, är stadgadt, i händelse åtkomsthandling
ej bjuder den nödiga säkerheten för äganderättens fullgiltiga förvärfvande
{§ 18).

Registreringens offentligrättsliga verkan inträder med dess
fullbordande. Men därefter inträder dess privaträttsliga, verkan
från dagen för registrering af anmälan i dagboken. Samma dag
inkomna anmälningar räknas såsom samtidiga (.§ 21).

III. Inteckning i fartyg: Fartyg sinteckning e.n i Danmark.

Panträtt eller inteckning i registrerad! danskt fartyg eller i
del af sådant fartyg stiftas, utom så vidt angår de tysta förmånsrätterna
enligt sjölagen och panträtt, hvarom sägs i 17 § samma
lag (se 17 § svenska sjölagen), endast genom pantbrefvets eller
inteckningshandlingens registrering i enlighet med hvad om åtkomsthandlingar
till fartyg eller fartygsdel gäller, dock att före
registreringen icke anställes undersökning om de enligt pantbref vet
berättigade personernas nationalitet. Den registrerade panträtten,
inteckningen, som står tillbaka för sagda förmånsrätter och hvars
förhållande till panträtt enligt 17 § sjölagen bestämmes på sätt
där stadgas, medför företrädesrätt till betalning ur panten framför
andra fordringsägare enligt de om panträtt i fast egendom
gällande, motsvarande regler (.§ 46).

Panträtt i ett registreradt fartyg under byggnad kan genom
särskild bestämmelse i pantbrefvet utvidgas till att omfatta äfven
de till fartygets byggande anskaffade, vid byggnad splatsen befintliga
materialier, därest däröfver upprättas särskild förteckning,
som registreras och tages till protokoll jämte pantbrefvet. Inteckning
i materialier kan ej göras gällande gent emot den, som
i god tro förvärfvat äganderätt till dessa, innan de ingått såsom
delar af fartyget (.§ 47).

År panträtt stiftad i ett icke i Danmark registreradt fartyg,
måste den, för att bevara sin giltighet, registreras i enlighet
med dansk lag inom tre månader, efter det fartyget där i
riket registreras, interimistiskt eller slutligt (.§ 48).

Tages fartyg eller fartygslott i beslag eller utmätes, eller
begäres ägare af fartyg eller fartygslott i konkurs, skall handlingen
registreras, på sätt om pantbrefs registrering stadgas, för
att vara gällande framför andra rättigheter, som må blifva förvärfvade
genom inteckning i ifrågavarande fartygsegendom {§ 49).

Inteckningar i fartyg eller fartygslott antecknas liksom andra
handlingar, som registreras i centralregistret, äfven i distriktregistren.

För afförande af registreradt pantbref skall detta ingifvas till
byrån, försedt med behörigt kvitto, eller också vara förklaradt
dödt och ogiltigt. År pantbref affördt, kan det i intet fall, äfven

III. Inteckning i fartyg: Fart g g sinteckningen i Danmark.

om kvittot senare befinnes falskt, göras gällande mot den, soin i
god tro fått rättigheter registrerade i fartyget eller fartygslotten,
under det fartyget var affördt från registret {§ 56).

Då fartyg afförts ur registret, är detta utan inverkan med
hänsyn till registrerade rättigheter, dock att gäld, för hvilken
panträtt registrerats i fartyget eller del däraf, förfaller till betalning
vid fartygets afförande ur registret på grund af fartygets
eller fartygsdelens öfvergång i utländsk ägo {§ 59).

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1894.

Beträffande den omfattning, hvari ifrågavarande rättsinstitut
anlitats i Danmark, inhämtas af skrifvelse från svenska och norska
generalkonsulatet i Köpenhamn till kommerskollegium af den 4
juni 1898, att den i danska fartyg och fartygsandelar intecknade

skuldsumman utgjorde:

vid utgången af år 1894........................... kr. 4,306,484

» » » * 1895.......................... » 4,999,783

» » » » 1896..................... » 6,731,409

» » » » 1897 ..................... * 7,694,989.

Dessa summor fördelade sig efter de intecknade beloppens storlek
på fartyg och fartygsdelar på sätt utvisas af nedanstående öfversikt,
grundad på meddelanden från Registrerings- og Skibsmaalingsbureauet,
och hvad 1894—1896 angår, sammanförd af dess registrator:

Dec	31 1894.	Dec. 31 1895.	Dec	31 1896.	Dec	31 1897.
An- tal.	Belopp.	fal.’	An- tal.	Belopp.	An- tal.	Belopp.
	Kronor.	Kronor.		Kronor.		Kronor.
åt	18,590	541 29,566	63	34,809	84	42,706
44	57,092	63 , 81,655	79	106,024	98	130.242
j 75	294,802	105 468,062	145	536,076	160	601,591
14	150,000	13 136,000	11	120,000	18	212,950
2	50,000	4 136,500	6	186,000	9	271,500
4	248,000	3 '' 198,000	5	328,000	3	173,000
K)	3,482,000	10 3,950,000	13	5,420,000	16	6,263,000
isa	4,300,484	252 4,999,788		0,731,409	388	7.094,989
i t en 8	betänkande.	in.				7

Under 1,000 kr...... 34

Från 1,000 till 2,000 kr.

> 2,000 » 10,000 >

» 10,000 > 20,000 >

» 20,000 > 50,000 *

» 50,000 » 100,000 »

100,000 och (1 iiröfver
Summa

III. Inteckning i fartyg: Party g »inteckning en i Finland.

Finland.

I Finland gälla om inteckning i fartyg särskilda stadganden,
intagna i dels vissa §§ af sjölagen den 9 juni 1873, sådana de
lyda enligt förordning den 11 november 1889, dels förordningen
om skeppsregister af sistnämnda dag. Af där intagna bestämmelser,
som äro af intresse för föreliggande fråga, må anföras
följande.

Registreringspliktiga äro finska fartyg af minst 19 registerton.
Äfven under byggnad varande finskt fartyg må för intecknings
vinnande införas i skeppsregister, om ägaren eller ägarne
det åstunda; denna registrering gäller dock icke för sjöfart.
Skeppsregistreringen är lokaliserad; registret föres och handhafves
af städernas magistrater och ordningsrätter, hvar för sitt registerområde.
Registerområdet utgör för de städer, där tullkammare
finnes inrättad, i regel stadens tullkammardistrikt och bestämmes
för öfriga städer af senaten. Vid inskrifningen i registret
antecknas bland annat det fång, hvarigenom fartyg eller fartygsdel
af redare åtkommits. Anmälan innehåller uppgift om de
förhållanden, om hvilka registret skall meddela upplysning. Redares
äganderätt styrkes genom handlingarna öfver de fång,
hvarigenom fartyget af honom och hans fångesmän åtkommits;
där något i utredningen brister, kan redaren tillåtas att med ed
fästa sina uppgifters riktighet, (Förordning om skeppsregister
§§ 1-7, 16.)

Fartyg är lösegendom. Öfverlåtelse af registreringspliktigt
fartyg eller del däri skall dock ske skriftligen och med två vittnen
samt därefter anmälas till införande i registret. Enskilda andelar
i fartyg må ej föryttras till utländsk man. Ärfver utländing sådan
andel eller blir delägare annat lands undersåte, skall han
inom viss tid öfverlåta andelen till inländsk man, eller skall den
för hans räkning säljas af medredare genom offentligt utrop.
Silljes fartygsandel till inländsk man, hafva medredare lösningsrätt,
(Sjölagen §§ 7 och 9.)

Vill ägare af registreradt fartyg pantsätta det för gäld, skall
han göra det skriftligen, och skall pantförskrifningen på anhållan
af ägaren eller borgenären intecknas i skeppsregistret. När så är

III. Inteckning i fartyg: Party g »inteckning en i Finland.

Öl

skcdt, njuter fordringsägaren panträtt i fartyget och dess tillbehör
liksom i frakt samt ägaren tillkommande haveribidrag och ersättningar
för skada å fartyget, såvidt dessa ännu utestå eller finnas
i befälhafvare^ värjo. (S.L. § 10.)

Inteckning må endast beviljas namngifven person till säkerhet
för visst belopp i penningar. Fartygsdel må ej intecknas, ej
heller flera fartyg gemensamt för en fordran.

Ansökan om inteckning skall göras skriftligen och åtföljas af
pantförskrifningen, å hvilken fartygsägarens underskrift, där den
ej af honom inför registermyndigheten vidgås, skall vara bevittnad
af notarius publicus, kronofogde eller länsman eller af kände
trovärdige personer. För inteckning fordras, att den eller de, som
utfärdat pantförskrifningen, äro i registret inskrifna såsom fartygets
ägare. (F. S. ,§,§ 18 och 19.)

Vid pantsättningens intecknande i skeppsregistret upptages
fordrans belopp, fordringsägarens namn, tiden när, och personen,
af hvilken pantförskrifningen utfärdats, samt dagen för inteckningens
verkställande. Registermyndigheten tecknar å pantförskrifningen
bevis, att inteckning däraf skett. (F. S. § 20.)

Intecknad panträtt skall, för att fortfarande gälla, förnyas inom
fem år efter det inteckning eller förnyelse skett, hvarvid företes
pantförskrifningen, å hvilken myndigheten meddelar bevis öfver förnyelsen.
(S.L. § 14, F. S. § 22.) Fartygsägaren är berättigad
att låta inteckningen dödas, då gäld, för hvilken fartyg pantförskrifvits
och intecknats, blifvit gulden, eller fordringen eller panträtten
annars upphört att gälla. Bevis om dödandet tecknas å
pantförskrifningen. (F. S. § 23.)

Blifver fartyg, som i utländskt skeppsregister eller hypotek sbok
är för gäld intecknadt, sedermera registreradt i Finland, skall
panträtten, därest den ej upphört innan fartyget blifvit finsk egendom,
fortfara ett år efter registreringen samt, om inteckning före
nämnda tids utgång sökes och vinnes, jämväl därefter. 1 detta
fall gäller ock panträtt i fartygsdel, dock ej längre än ett år efter
registreringen. Om panträttens omfång gäller då finsk lag. (S.L.
# 10. F. S. .§ 23.)

III. Inteckning i fartyg: Fartyg »inteckning en i Finland.

Fartyg, som är med intecknad panträtt besväradt, må ej
utan inteckningshafvares uttryckliga begifvande föryttras till ut•
ländsk eller utom landet bosatt man, där ej vederbörande myndighet
förklarat fartyget icke värdt att iståndsättas. Redare,
som häremot bryter, straffas med böter, högst 1,000 mark, eller
fängelse från och med en månad till och med två år, där
ej gärningen enligt allmän lag bör strängare anses. Tillika
skall han godtgöra inteckningshafvaren all skada och kostnad.

(S.L. § 11).

Tages fartyg i utlandet i mät eller förolyckas det eller förklaras
icke värdt att iståndsättas, äger inteckningshafvaren genast
njuta betalning för sin fordran, ehuru den annars ej är förfallen.
Det åligger såväl redare som befälhafvare att om sådan
händelse underrätta inteckningshafvaren vid enahanda straffpåföljd,
som nyss nämndes; dock är i vissa fall ännu strängare straff
stadgadt. (S.L. § 15.)

Då registreradt fartyg tages i mät eller konkurs uppstår i
ägarens bo, åligger det utmätningsförrättaren eller konkursdomstolen
att om utmätningen eller konkursen ofördröjligen underrätta
såväl registermyndigheten som alla inteckningshafvare. Fartyg
må ej intecknas, medan det är under utmätning eller tillhör
konkursbo. (F. S. § 26.)

Har, innan öfverlåtelse af fartyg eller fartygsdel inskrifvits i
registret, förre ägarens pantförskrifning blifvit däri intecknad, och
var den som erhöll inteckningen i god tro, gäller den äfven mot
nye ägaren. (S.L. § 8.)

Anmäles öfverlåtelse till inskrifning, innan sökt inteckning af
förre ägarens pantförskrifning verkstälts, viker inteckningssökanden
för den, som förvärfvat äganderätten. (F. S. § 28.)

Inteckningsärenden skola utan dröjsmål företagas, och inteckningsåtgärd,
som finnes böra vidtagas, skall genast verkställas.
(F. S. § 27.)

I registrerings- och inteckningsärenden föres särskildt för
hvarje fartyg protokoll, däri uppgifter i vissa angifna afseenden
införas. (F. S. § 30.)

III. Inteckning i fartyg: Fartygsinteckningen i Tyskland. 53

Angående den omfattning, hvari inteckningsinstitutet användts
i Finland, hänvisar komitén till hvad därom meddelats under
öfverläggningen i första kammaren 1898 (se ofvan sid. 37).

Äfven i Tyskland är ifrågavarande rättsinstitut infördt. Särskilda
lagar därom äro gällande i olika stater, men såvidt bestämmelserna
i desamma strida emot Tyska rikets Biirgerliches
Gesetzbuch af den 1 juli 1896, skola i deras ställe lända till
efterrättelse motsvarande föreskrifter i nämnda lag, som träder i
kraft den 1 januari 1900.

Hvad de särskilda lagarne beträffar, gälla för Liibeck, enligt
meddelande af svenske och norske generalkonsuln därstädes, Gesetz
betreffend die Verpf ändring von Seeschiffen af den 18 januari 1882
samt Anweisung zur Fållning des Schiff''sregisters zu Liibeck af
den 16 november 1893, däri afdelningen Verpfändteligen särskild!
behandlar detta ämne. Enligt dessa lagar stiftas kontraktsmässig
panträtt i ett i Lilbecks skeppsregister infördt fartyg genom pantförskrifningens
införande i registret, för så vidt rikslagstiftningen
icke är häremot stridande, hvilket för närvarande icke är händelsen.
Lagen medger icke inteckning i fartygsdel. Under de
sista fem åren hafva endast 20 pantsättningar förekommit.

För Bremen gäller, enligt uppgift af därvarande svenske och
norske konsul. Gesetz betreffend Verpfändung von Schiff en af den
15 december 1887. Panträtten i fartyg stiftas antingen genom
införande i det bremiska fartygsregistret -eller genom öfverlämnande
af pantbref. Äfven fartygsdel kan här intecknas.

Under åren 1893—1898 hafva i registret intecknats 34 panträttigheter
och 282 pantbref.

För Preussen och Hamburg hafva några uppgifter om inteckningsinstitutets
användande ej erhållits.

Hvad Storbritannien angår, återfinnas gällande lagbestämmelser
om intecknings- eller panträtt i fartyg i §§ 31—46 af Merchant
Shipping Ad 1894; men äfven dessförinnan var sådan rätt i lag
stadgad. Inteckningen eller pantförskrifningen (mortgage) införes
i fartygsregistret. Äfven dol i fartyg kan intecknas.

Tyskland.

Liibeck.

Bremen.

Slorbrilniiiiicii.

III. Inteckning i fartyg: Party g sinteckning en i Storbritannien.

Enligt meddelande från svenske och norske generalkonsuln i
London, anmäldes år 1891 nya inteckningar till ett antal af 1,227,
fördelade på nedanstående sätt:

520 * mortgages
125

341 »

24 »

för löpande räkning
å belopp icke öfver £ 100
af £ 101—500

» » 501—1,000

» » 1,001—5,000

» 5,001—10,000
» öfver » 10,000.

I)ct, upplyses härvid, att 1891 antalet i det förenade konungariket
registrerade fartyg utgjorde 21,189 med bruttotonnage af
11,608,925.

Ett bestämdt angifvande i värden af den utsträckning, i
hvilken inteckningar i brittiska fartyg äger rum, har icke kunnat
utöfver nämnda uppgift meddelas, enär många inteckningar gälla
löpande räkningar, från helt små belopp till stora summor samt
många köpebref (bilis of sale) i verkligheten äro likställda med
inteckningar.

Enligt hvad koinitén från sakkunnigt håll i London inhämtat
har emellertid antalet inteckningar under årens lopp mycket
minskats, en minskning som antages komma att fortfara. Hufvudorsaken
angifves vara den, att brittiska fartyg i större antal än
fordom ägas af mäktiga bolag, hvilka i stället för att använda
hypoteket- förskaffa sig penningar förmedelst obligationer (debentures).
Det vore dock svårt att säga, huruvida hypotek i fartyg,
som ägas af enskilde redare, representera lika höga summor nu
som förr. Detta antages dock icke vara förhållandet, då man alltmera
anlitat bankernas hjälp för erhållande af nödiga förskott, och
bankerna ofta icke yrkade på upprättandet af inteckningsinstrument.
Härtill komme, att från den I april 1899 afgift skall erläggas
vid hypoteks registrering. Men det framhålles att, oaktadt sålunda
institutionen numera gått tillbaka, den dock i alla fall varit af
den allra största betydelse för utvecklingen af Englands sjöfart till

III. Inteckning i fartyg: Partyg sinteckning eu i Frankrike.

hvad den numera är, och att den bör kunna verka i samma riktning
äfven för vår sjöfart i det stadium, hvarpå denna nu befinner sig.

I nämnda meddelande har anförts af generalkonsuln, att
visserligen ej något tvifvel råder därom, att sjöfartsnäringen i
synnerligen vidsträckt mått begagnar sig af de förmåner, det
ifrågavarande institutet erbjuder i England.

I Frankrike gäller om det maritima hypoteket en lag af den
10 juli 1885, hvilken trädt i stället för en lag i ämnet af den
10 december 1874 och de stadganden i Code de commerce, som
handlade om detta institut. Utfästelsen att fartyg skall utgöra
underpant för fordran skall skriftligen affattas och införas i ett
särskildt register. Inteckning kan meddelas såväl i hela fartyget
som i fartygslott och häftar äfven vid fartygets tillbehör, därest
ej annorlunda öfverenskommes. Äfven fartyg under byggnad
kan bli föremål för inteckning.

Beträffande användandet af det maritima hypoteket i Frankrike,
har koinitén från svenske och norske generalkonsuln i Havre
erhållit en upplysande öfversikt.

	Fartyg under by	g g n a d.	Fartyg försedda
	Inteckningar, tagna af staten.	Inteckningar, tagna af enskilda.	med fribref (acte de francisation).	S u	m m a.
	Antal.	Belopp.	Antal.	Belopp.	Antal.	Belopp.	Antal.	Belopp,
		Francs.		Francs.		Francs.		Francs.
1892 . . .	104	26,999,216	8	204,659	59	1,250,619	171	28,454,494
1899 . . .	no	33,605,579	10	287,000	68	5,272,145	188	39,164,724
1894 . . .	90	25,612,881	9	590,080	99	6,231,443	198	32,434,404
1895 . . .	76	25,774,848	10	2,980,000	53	2,957,681	139	31,712,529
1896 . . .	58	24,337,552	25	6,594,400	67	4,719,046	150	35,650,998
1897 . . .	52	19,444,011	37	10,786,710	71	4,216,969	160	34,447,690
Summa	490	155,774,087	99	21,442,849	417	24,647,903 1,006	201,864,839
Summa för perioden 1875—1891	323	82,049,013	142	61,604,263	1,330	99,856,100	1,795	243,509,376
SlutHiimma	813	237,823.100	241	88,047,112	1,747	124,504,003	2,801	445,374,215

Frankrike.

III. Inteckning i fartyg: Fartyg sinteckning en i Frankrike.

Det visar sig sålunda, att ifrågavarande institut i en stadigt
och på de allra sista åren afsevärdt stigande grad användts af
enskilde för fartyg under byggnad, medan staten däremot tagit
institutet mindre i anspråk. Hvad beträffar inteckningar i färdigbyggda
fartyg, visar uppgiften ganska betydliga växlingar; dock
är den intecknade skuldsumman det sista året omkring 372 gånger
så stor som den, året 1892 hade att uppvisa.

III. Inteckning i fartyg: Komiténs uttalande.

Komiténs uttalande.

Da komitén så fullständigt, som ofvan skett, redogjort för
hvad i detta ärende förut blifvit i vårt land offentligen uttalad!.
, har komitén därmed haft för afsikt att sätta granskaren
i tillfälle att själf bedöma, huruvida frågans förhistoria nu
må berättiga den till ett afgörande, och huruvida detta afgörande,
enligt hans uppfattning af hvad i saken föreligger,
bör innefatta en vägran från lagstiftarens sida att nu bereda
vägen för det maritima hypotekets användande äfven i vårt
land, eller en medverkan till att så må ske. Komitén har icke
varit blind för, att i vårt land uppfattningen i allmänhet om
fartygshypoteket icke ens inom de sjöfartskretsar, där man
ifrigare synts åstunda det, tillmätt denna form för dragandet
af kapital till rederinäringen en synnerligen stor vikt och synnerligen
långt gående följder i afseende å höjandet af denna näring.
Detta, i förening med de invändningar mot institutet, som förnummits,
utom från juridiskt håll, jämväl icke blott från visse
bland sjöfartsidkarne själfve, utan ock ur synpunkten af omsorg
om de till användande lofgifna kreditmedlens sundhet, har
gjort, att man inom komitén gått till behandling af denna fråga
med ganska kritisk blick för fartygshypotekets olägenheter. Ett
understödjande af saken från komiténs sida borde, ansågs det i
allmänhet, åtminstone icke ifrågakomma, därest man ej kunde
blifva öfvertygad därom, att de två under sakens första behandling
på densamma lagda, af kommerskollegium år 1887 framhållna
pröfvostenar, som den gången fällde frågan, blifvit under den
sedermera förflutna tiden undanröjda. Komitén syftar på de
fordringar, som framstälts därpå, att detta rättsinstitut icke borde
bär införas, utan att dels ett verkligt behof däraf förelåge trän

Handels- och sjö/arts komiténs betänkande. 111. S

Ämnets

behandling''.

58 in. Inteckning i fartyg: Komiténs uttalande ur sjöfartsnäringens synpunkt.

affärsvärldens synpunkt, dels utsikt funnes, att fartygshypoteket
här skulle vinna någon afsevärd kredit.

Ur sjöfartsnärin- I det förra hänseendet förekommer, att, då detta yttrades,
gens synpunkt. förordande uttalande i saken förelåg endast från ett sjöfartsmöte.
Då hade sjölagskomitén nyligen yttrat sig mycket tvifvelsamt
om institutets gagn, och då kunde, hvad också komitén
gjorde, det mindre gynnsamma omdömet stödjas delvis därpå att
fartygsinteckningen ej vunnit synnerligen stor anslutning i främmande
länder, och att i de länder, där den förut mest anlitats,
dess användande dåmera till och med gått tillbaka.

Nu har sjöfartsmötets af 1883 beslut upprepats efter eu tid
af fjorton år vid ett nytt nordiskt sjöfartsmöte, där man ägnat
saken en vaken uppmärksamhet. Nu har frånvaron af en representation
för sjöfartsidkare skärpt uppfattningen om vikten af att
taga hänsyn till de önskemål, som vid dessa möten framställas.
Nu hafva höjt sig röster för institutet inom riksdagen; det har
vunnit understöd af utskott därinom. Nu har institutet i fullföljd
af hvad det skandinaviska sjölagsförslaget af 1887 förutsatte
skola ske, införts i Danmark och där tillvunnit sig förtroende och
en hastigt sig ökande användning. Nu har detta institut införts
och med framgång verkat äfven i ett annat land, hvars förhållanden
stå våra mycket nära. Nu föreligger också utredning om
att fartygshypoteket i ökad utsträckning anlitats af enskilda
just i ett af de länder, i Frankrike, där det 1887 åberopades hafva
gått tillbaka, medan institutet i det andra af dessa länder vitsordats
hafva varit af den största betydelse för ut vecklingen af dess sjöfart.
Nu ändtligen har fartygsregistreringen blifvit invand i vårt land,
medan den förut framstod för redarne och deras förespråkare såsom
något hotande, det man ansåg sig kunna undslippa, om ej inteckningsinstitutet,
som förutsatte registreringen, droge denna
med sig.

Dessa skiljaktiga omständigheter har komitén icke kunnat
förbise. Och då till desamma kommit, att vissa ledamöter inom
komitén, med stöd af sin ingående kännedom om nu rådande
åsikter inom sjöfartskretsar, framhållit, att dessa ginge i den

III. Inteckning i fartyg: Komiténs uttalande ur kreditväsendets synpunkt. 59

riktningen, att fartygshypoteket. icke borde den svenska rederinäringen
förhållas, har komitén funnit den första af de båda.
för fartygshypotekets införande uppställda förutsättningarna numera
kunna anses vara förverkligad. Komitén har också beaktat,
hurusom, då uppgiften är att söka höja rederinäringen, härvid
lika litet bör förvägras henne användandet af ett medel, hvaraf
hennes idkare med större eller mindre fog anse näringens framgång
beroende, som den enskilde yrkesidkaren bör förmenas bruka ett
verktyg, hvaraf hans medtäflare begagnar sig. Rederinäringens
höjande måste för öfrigt vara liktydigt med framgång för de personer,
som däråt ägna sig, och äfven moraliska stöd kunna härvid
blifva af god verkan. Gåfves icke inteckningsrätt, efter hvad
nu förekommit i saken, skulle röster säkerligen icke saknas, som
klagade, att den ringa framgången vore att tillskrifva den omständigheten,
att här icke finge användas de medel, hvaraf våra
konkurrenter i andra länder droge fördel. Inteckningsinstitutet
har, frånsedt nu det pekuniära underlag det må kunna bjuda
rederinäringen, äfven den betydelsen, att det är ägnadt att popularisera
denna näring. Ju flere, som äro i näringen ekonomiskt
intresserade, desto mera kommer denna att uppbäras af den allmänna
meningen; den kommer att hvila på en bredare bas, än
om blott ett färre antal personer hafva sina kapital i näringen
engagerade.

Hvad åter beträffar frågan om utsikterna för tillvinnande åt
inteckningar i fartyg af någon afse värd kredit, är detta naturligen
en sak, som hufvudsakligen blir beroende af långifvarnes uppfattning
om å ena sidan den säkerhet, de måste fordra för sina
penningar, och å den andra i hvad mån utsikterna till en högre
ränta, såsom premium för den risk de löpa, må kunna verka till
ett eftergifvande af denna säkerhet. Ty någon egentlig meningsskiljaktighet
har icke varit rådande därom, att fartygshypoteket
ingalunda är en förstklassig säkerhet; detta är tvärtom ett
påstående, som undan för undan upprepats allt från frågans
första behandling i vårt land. Men oafsedt detta, oafsedt att
man med öppna ögon beaktat de lagfästa sjöfordringarnas ound -

Ur kreditväsendets
synpunkt.

60 III. Inteckning i fartyg: Korniténs uttalande ur kreditväsendets synpunkt.

gängliga prioritet, har man önskat rätten att använda det material,
på hvars bruk rederinäringen är grundad, såsom medel att skaffa
densamma det nödiga kapitalet. Häri ligger en särskild maning
för lagstiftaren att ägna saken en vaken uppmärksamhet.

I afseende å frågans ekonomiska sida skulle det ju visserligen
kunna invändas, att den omständigheten, huruvida fartygshypoteket
komme att tillvinna sig en afsevärd kredit eller icke,
vore något, som lagstiftningen icke behöfde vidare bekymra sig
om, utan kunde öfverlämna åt deras pröfning, som uppfordrades
låna penningar mot pant i fartyg och gjorde detta, oaktadt
deras fordran måste stå tillbaka för andra, hvilkas valör vore
dem obekant. Men en sådan invändning faller uppenbarligen
därpå, att staten i och med utfärdandet af en lag måste anses
hafva iklädt sig ett visst ansvar för att bruket af det rättsinstitut,
lagen månde medgifva, icke under de förutsättningar, hvarom
däri stadgas, skall leda till skada eller förlust, som icke af det afsedda
rättsinstitutets egen natur antydes såsom möjlig. Med skäl
kan det fordras, att icke staten sätter sin garantistämpel på en institution,
som lockar till skadliga eller förlustbringande företag,
och den skulle möjligen kunna anses gorå det, om den sanktionerade
en lag om inteckning i fartyg, utan att detta hypotek
vore ägnadt att tillvinna sig något allmännare förtroende.
Hysande dessa åsikter, har komitén låtit sig angeläget vara att
med sakkunnige på kreditväsendets fält samråda i ämnet, och
därigenom få de motskäl, fartygsinteckningen framkallat ur ekonomisk
synpunkt, antingen bekräftade — i hvilket fall hela saken
borde uppgifvas — eller ock vederlagda.

I detta afseende har från desse, i den underdåniga skrifvelsen
omnämnda sakkunniges sida meddelats hufvudsakligen följande
omdömen:

Det borde göras skillnad emellan den kredit, som af banker
i allmänhet kunde lämnas på grund af en värdehandlings egen
inneboende reala säkerhet, samt den kredit ett papper åtnjöte
i följd af utställarens personliga kredit. I förra hänseendet
trodde den ene af desse sakkunnige icke, att den ifrågasatta in -

IIT. Inteckning i fartyg: Komiténs uttalande ur kreditväsendets synpunkt. 61

teckningsinstitutionen skulle komina att spela, någon roll, ty om
ock själfva institutionen benämndes inteckning, skilj de den sig
dock väsentligen från den vanliga fastighetsinteckningen, och en
inteckning i fartyg koraine säkert icke att anses erbjuda samma
trygghet som en fastighetsinteckning. I senare hänseendet ansåg
han däremot, att inteckning i fartyg kunde få en viss betydelse
på orter, där bankerna stode i intim beröring med de enskilda
skeppsredarne, och där sannolikt inteckningar kunde komma att
gärna tagas såsom en förstärkning af den personliga kredit,
redarne möjligen annars åtnjöte. Äfven för enskilda personer,
som önskade intressera sig för rederirörelse, kunde denna institution
blifva till gagn, då de under denna form kanske funne
lämpligt att lämna förlag eller förskott.

Men om han således ansåg, att en inteckning i fartyg icke
komme att blifva ett bankpapper i vanlig mening och väl föga
komme att åtminstone i den närmaste framtiden spela någon
större ekonomisk roll, höll han dock före, att institutionen
borde införas, enär annars rederirörelsen säkert komme att klaga
öfver brist på tillmötesgående från lagstiftarens sida och i
saknaden af denna institution se en orsak till näringens tynande
lif. I de flesta andra länder hade redan inteckning i fartyg
tillåtits genom lagstiftning, och något missbruk af institutionen
behöfde man icke hos oss befara i ekonomiskt afseende.

Af den andre på detta område sakkunnige yttrades, att
enligt hans åsigt från bankmannasynpunkt någon invändning
ej kunde göras mot tillskapandet af institutet inteckning i fartyg.
Att i första hand någon vidsträckt utlåning mot säkerhet
af dylika inteckningar torde ifrågakomma, betviflade han visserligen.
Såsom nu vore förhållandet med belåning af förlagsinteckningar,
komme alltid vid hvarje sårskildt fall eu noggrann
pröfning att föregå, och betydlig hänsyn tagas till lånesökandens
solvens, skötsamhet och respektabilitet.

Upprepade gånger
teckning i fartyg hade varit önskvärd och nyttig. Någon
osundhet i affärslifvet genom inteckningar i fartyg syntes ej be -

62 III. Inteckning i fartyg: Komiténs uttalande ur kreditväsendets synpunkt.

höfva uppstå, då dylika papper antagligen, såsom ju nu vore
förhållandet med förlagsinteokningar, komme att belånas genom
banker, hvilka hade vana vid pröfning af säkerheter.

I afseende särskilt å fartygsinteckningens verkan med hänsyn
till akties i rederiaktiebolag lånekraft, hade man ansett in-''
teckningen skola verka till försvårande af aktiebelåningen och till
en minskning af aktieägarens personliga kredit. Detta erkändes
också af den sist afsedde sakkunnige. Efter stiftandet af skeppshypoteket
måste nämligen långifvaren vid belåning af rederibolagsaktier
taga hänsyn till den omständigheten, att fartyget kunde
vara belastadt med inteckning, och då blefve aktiernas låneförmåga,
minskad i samma mån som inteckningar toges i fartyget.
Dessa senare komme då blott att användas såsom ett additionel
hypotek; men på samma sätt vore det med förlagsinteokningar.
Merendels vore också de endast ett additionel! hypotek i samband
med belåning af industriell fastighet, och förlagsinteckningen ansågs
till och med sämre än det föreslagna maritima hypoteket.
Det invändes emellertid från annat håll att aktierna, som hade
större marknad och vore lättare att realisera, fortfarande skulle
blifva ett mera tilltalande belåningsobjekt för bankerna än fartygsinteckningarna.

Det ställdes med hänsyn till denna fråga från juridiskt håll
under debatt, huruvida man icke skulle kunna medgifva en valfrihet
mellan rederiaktiebelåning och fartygsinteckning på det sätt
att den, som önskade åt sig förvara rätten till den senare låneformen,
därom skulle hafva att göra förbehåll hos registreringsinyndigheten,
om hvilket förbehåll anteckning borde ske å fartygets
nationalitets- och registreringscertifikat. Af certitikaten
skulle det sålunda konstitueras två slag, dels utan förbehåll om
rätt till inteckning i fartyget, och dels med förbehåll därom.
Sådant förbehåll borde då lämpligen afse ett visst begränsad!
belopp. Någon omöjlighet att ordna saken äfven med hänsyn till
akties lånekraft förefanns således icke, och här åsyftade förhållande
betraktades icke såsom en anledning till att uraktlåta
institutionens införande.

III. Inteckning i fartyg: Komiténs uttalande ur kreditväsendets synpunkt. 63

Efter det koraitén i afseende å sakens ekonomiska sida sålunda
kunnat till hvad den redan inhämtat från frågans beredelseskede
i vårt land och från erfarenheten i andra länder lägga hvad
nu blifvit inför komitén upplyst af de sakkunnige, ansåg sig
koinitén hafva skälig anledning antaga, att ur den allmänna
kreditens synpunkt icke vore att hämta något stöd, i allt fall
intet tillräckligt stöd, mot en svensk lag dm fartygshypotek.

Det uppställdes nu från juridiskt håll spörsmålet huruvida,
då man syntes ställa allenast de anspråk på fartygsinteckningen
i ekonomiskt hänseende, att den skulle kunna förstärka
redares personliga kredit, och således verka på ett med förlagsinteckningen
jämförligt sätt, man icke skulle kunna eftergifva
något på de juridiska garantier, institutet borde prestera. Ur
juridisk synpunkt ansågs det lyckligt, om man icke önskade framtvinga
eu sakrättslig verkan af fartygsinteckningen, om man alltså
ville uppgifva fordran på, att den skulle grunda sig på lagfart.
Härigenom skulle ock bortfalla den svårighet, som härflöte däraf
att fartygsregistreringen blifvit centraliserad hos en myndighet/
hvilken icke kunde vara, juridiskt sedt, tilltalande såsom inteckningsmyndighet.

Men mot en sådan inskränkning af fartygshypotekets rättsliga
kraft framhölls från sjöfartsidkarnes sida, hurusom ett institut med
förevarande syfte måste, för att icke förfela sitt mål, beklädas med
fullt sakrättslig verkan. Kunde således de rättsliga och organisatoriska
svårigheterna vid ett sådant ordnande af saken, svårigheter,
som man villigt erkände, öfvervinnas, borde det, ur rederinäringens
synpunkt sedt, också ske. Och då från juridiskt håll
dessa svårigheter åtminstone icke betraktades såsom oöfvervinneliga
-— flera alternativa förslag till en lösning kommo under
debatt — beslöt komitén uttala sig principiellt för införande i
den svenska lagstiftningen af rättsinstitutet inteckning i fartyg,
anordnadt enligt de hufvudgrunder i afseende å institutets rättsliga
verkan, som tillagts detta i såväl 1887 års lagförslag som nordisk
skeppsredareförenings föreliggande framställning.

64 III. Inteckning i fartyg: Sammanfattning af komiténs åsikter.

Sammanfattningaf
komiténs
åsikter.

Komiténs åsikter i ämnet kunna enligt det anförda sammanfattas
så:

Komitén delar den af första kammarens andra tillfälliga
utskott 1898 uttryckta mening att lagstiftaren, äfven om ifrågaställda
åtgärder icke kunna medföra all den nytta, som därat
förväntas, icke får undanhålla, utan bör öppna möjlighet att begagna
desamma, förutsatt att icke kraftigare motskäl kunna däremot
frambäras. Att detta icke här är fallet, därom är komitén
ock med utskottet enig.

Såsom medel till höjande af vår sjöfartsnäring skattar komitén
inteckningsinstitutets tillämpande i afseende å fartyg icke så
synnerligen högt. I allt fall tillmäter komitén det ingen afgörande
betydelse härutinnan. Komitén ser dess hufvudsakliga betydelse
för sjöfartsnäringen däruti, att det lämnar en värdefull
förstärkning till den personliga krediten. Det sammandrager
smärre kapital till rederinäringen; det möjliggör användandet
såsom låneobjekt för rederidriftens utveckling af en egendom,
som nu svårligen kan göras till föremål för krediten. Det populariserar
sjöfartsnäringen, det lifvar dess idkares själfverksamhet,
då det ger dem, hvad andra länders redare åtnjuta. Det kan
juridiskt ordnas, och det medför inga vådor i ekonomiskt hänseende.
Det grundlägger icke någon rätt i fartyget, utan att
den handling, hvarpå denna skulle stödja sig, förut undergått
pröfning. Man har stöd för saken i erfarenheten från andra
länder, och särskildt från två grannländer med jämförliga förhållanden.

Att under sådana omständigheter framkonstruera åtskilliga
fall, då inteckningsrätten skulle kunna missbrukas, och framvisa
dessa såsom skäl mot densamma, synes onödigt. Förhållandet
till aktiebelåningen kan ordnas genom valfrihet att använda det
ena eller det andra sättet. Missbrukas kan äfven det sätt för
fartygs belåning, som, oafsedt aktiebelåning, nu är det enda möjliga,
det nämligen, att gifva köpebref på hela fartyget, ty detta
måste ske äfven om endast ett mindre belopp än som motsvarar
fartygets värde behöfver upplånas. Gör en gäldenär, som så för -

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 65

farit, konkurs, blir långifvaren ägare till hela fartyget och andra
borgenärer erhålla icke någon utdelning. Med inteckningsrättens
införande kunde ett sådant fall, hvilket inträffat, icke hafva blifvit
framtvingadt. Äfven aktiens belånande är beroende på aktieägarens
person och beskaffenheten af det företag, aktiebolagets
verksamhet afser. Med nordisk skeppsredareförenings styrelse
förutsätter komitén vidare, att det afbräck i inteckningshafvarens
förmånsrätt, de tysta förmånsrätterna vålla och måste vålla, kan,
väl icke minskas genom en inskränkning i afseende å dessas
giltighet, men neutraliseras genom en underassurans af för detta
ändamål bildade försäkringsföreningar, grundade på ömsesidighet;
tillvägabringandet häraf måste dock lämnas i den enskilda företagsamhetens
hand. Slutligen kan institutet göras mer tilltalande
genom detaljbestämmelser i lagen och åtgärder för tillförsäkrande
åt institutet af internationel helgd.

* *

Af komitén lärer det icke fordras, att, den skall utarbeta och uttalande om de
framlägga detaljeradt förslag till lag i ämnet. Däremot önskar
komitén något närmare än som skett — och det kan af den- simnet.
samma med fog förväntas att den så skall göra — angifva hvad ur
synpunkten af sjöfartens intresse måste fordras eller är ömkligt,
att en sådan lag skall i sina hufvuddrag innehålla för att motsvara
de anspråk, som därpå, på sätt nyss antydts, kunna skäligen
ställas.

Härvid följer komitén paragrafvis det 1887 i sammanhang
med sjölagskoiniténs arbete uppgjorda lagförslaget och det lagutkast,
hvilket bilagts nordisk skeppsredareförenings styrelses
föreliggande framställning, hvarmed dock lärer afsetts endast att
gifva eu sammanfattad bild af de stadganden, man önskade se
inarbetade i en blifvande lag, men icke att framlägga ett genomförd
t författningsförslag.

ffandels- och sjiifartskomiténs betänkande. III.

*!fi III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

1887 års lagförslag. Nordiska skepps reda retort''ni agens

styrelses förslag.

(8. L. P.) (N. S. F.)

§ 1-

Med fartyg förstås i denna lag
svenskt fartyg, som antecknats i
det i 2 § sjölagen stadgade fartygsregister,
äger en dräktighet af
200 registerton eller därutöfver och
är i fullt sjövärdigt skick.

En inskränkning af inteckningsinstitutets användning endast
till fart)-g af ett visst högre tontal ifrågasattes redan 1883, och
framhölls såsom önskvärd äfven vid 1897 års sjöfartsmöte. Skälen
för uteslutandet från hypotisering af de mindre fartygen äro
hufvudsakligast att söka i själfva det syfte, man i vårt land uppställt
för denna form för fartygs belåning.

Komitén tror visserligen, att inteckningsinstitutet skall företrädesvis
komma till användning för större fartyg och för den
större rederinäringen, men anser det kunna komma att behöfva,s
äfven för anskaffande af mindre fartyg för lokaltrafik. Komitén
finner förty annan inskränkning i afseende å rätt att inteckna
fartyg ej böra med afseende å fartygets storlek lämpligen föreskrifvas,
än som följer däraf att fartyget skall vara enligt 2 §
sjölagen registreringspliktigt.

Fordran därpå att fartyg, för att inteckning må däri beviljas
och blifva gällande, skall vara i fullt sjövärdigt skick, är naturligtvis
grundad på sträfvan att söka stärka den säkerhet, det
hypotiseräde föremålet erbjuder, och komitén är med skeppsredareföreningens
styrelse enig därom, att en bestämmelse i detta syfte
är lämplig, såvidt den afser fordran på sjövärdighet vid det tillfälle,
då inteckning sökes. Men att i denna lag sträcka samma,
fordran längre, synes komitén icke genomförbart eller åtminstone
vara förenadt med alltför stora svårigheter. Sjövärdigheten är
icke något absolut begrepp, utan hänför sig till åtskilliga omständigheter,
beroende af den resa, fartyget skall göra, beskaffen -

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 67

heten af dess last, lastens stufning in. in. Och den omständigheten,
att fartyget är sjövärdigt, då det lämnar hamn, innebär
icke någon som helst garanti för, att det under resans fortgång
skall så förblifva.

Med denna uppfattning skulle ett stadgande om företeende
af bevis öfver fartygs sjövärdighet emellertid icke behöfva erhålla
plats i eu särskild paragraf, utan lämpligen böra inflyta i den
(4 §), som behandlar sättet för intecknings sökande. Hela denna
första paragraf i skeppsredareföreningens styrelses förslag skulle
alltså blifva öfverflödig.

S. L. F.

1 §•

Utläster ägare af fartyg, som
jämlikt 2 $ sjölagen skall införas
i fartygsregister, skriftligen, att
fartyget skall utgöra underpant
för fordran, och varder handlingen
intecknad i den ordning, här nedan
stadgas; njute borgenären för
sin fordran panträtt i fartyget
och förmånsrätt till betalning, som
i 17 kap. handelsbalken sägs.

Mot hvad här föreslås har komitén, under hänvisning till hvad
under 1 § af nordiska skeppsredareföreningens styrelses förslag
anförts, icke något att påminna.

2 §. .7 §.

Inteckning i fartyg sökes hos Inteckning i fartyg sökes hos

rådstufvurätten i den stad, där kommerskollegium.
fartyget är registreradt.

Det skäl, som föranledde sjölagskomitén att föreslå en lokalisering
af fartygsregistreringen, var i första rummet hänsyn till
värt lands stora utsträckning. 1 viss mån föranleddes lokaliseringen
också, såsom redan erinrats, af önskvärdheten att
hos samma myndigheter förena inteckningsväsendet, som är af
beskaffenhet att helst böra af domstol handhafvas, med registre -

ra S. F.

* §■

Utfäster ägare af fartyg skriftligen,
att fartyget skall utgöra
underpant för fordran, må handlingen
inteckna* i den ordning, här
nedan stadgas; och njute, då inteckning
meddelats, borgenären för
sin fordran panträtt i fartyget och
förmånsrätt till betalning, som i
17 kap. handelsbalken sägs.

t>8 III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

ringsväsendet. I sitt utlåtande öfver sjölagskomiténs lagförslag
den 28 november 1887 anförde kommerskollegium, att därest
inteckningsrätten i fartyg icke medgåfves, sistnämnda skäl för
ortregistrering förfölle och att den af koiniterade därför i öfrig!
åberopade omständigheten, eller vårt lands stora utsträckning,
syntes i betraktande af numera i allmänhet befintliga lätta och
snabba samfärdsmedel vara af mindre afsevärd betydelse i jämförelse
med de många och ganska väsentliga olägenheter,'' som
måste vara med ortregistrering förbundna. Dessa olägenheter skulle
undvikas genom förandet af ett för hela riket gemensamt fartygsregister,
hvilket- ansåges otvifvelaktigt skola bereda mera ordning
och enhet i hithörande förhållanden samt äfven safva ett kraf o tigare

vitsord åt det i många afseende!) synnerligen viktiga fartygsregistret
samt åt de på grund af detsamma utfärdade certikaten
än fallet blefve, därest ortregistrering infördes. Dessa skäl
må hafva sin vikt, men inom komitén har dock, ur sjöfartsnäringens
synpunkt sedt, framhållits, hurusom för denna närings
idkare särskilda lokalregister hade erbjudit mera bekvämlighet och
varit att föredraga, helst af eu sådan anordning, allt under förutsättning
att rådstufvurätterna blifvit registreringsmyndigheter,
äfven inteckningsväsendets lokaliserande blifvit en gifven följd.
Då nu registreringsväsendet förlagts till en administrativ centralmyndighet,
men ärenden angående fartygsinteckning, som af liera
skäl helst böra upptagas af samma myndighet, som handhafver
registreringen, förutsätta juridisk kompetens, möter saken en del
organisatoriska svårigheter, som med ett genomförande af sjölagskomiténs
förslag hade undgåtts.

Oöfvervinneliga äro dessa svårigheter dock icke, och vill komitén
under nu gifna förhållanden uttala den mening, att inteckningsväsendet
bör kunna förläggas hos kommerskollegiet med för mottagandet
af dessa ärenden lämpade arbetskrafter eller ock till någon
i nära förbindelse med kollegiet stäld, för ändamålet behörigen utrustad
myndighet, men atf, därest så finnes kunna numera ske, det
bör, i sammanhang med en lokalisering af fartygsregistreringen,
förläggas jämte denna till rådstufvurätterna. Skulle intecknings -

111. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 60

väsendet komma att förblifva centraliseradt, förutsätter komitén
att i allt fall åtgärder skola, enligt hvad i nordisk skeppsredareförenings
styrelses framställning framhållits och på sätt i Danmark
äger rum, vidtagas för underlättande af allmänhetens i orterna
beröring med centralmyndigheten.

S. L. F.

tf. S. F.

3 §•

Vid ansökan om inteckning
skall i hufvudskrift ingifvas den
handling, på grund hvaraf inteckning
sökes; skolande ägarens utfästelse,
att fartyget skall utgöra
underpant för fordringen, vara af
vittnen bestyrkt.

Finnes annan än den, som
gjort utfästelsen, i registret antecknad
såsom fartygets ägare,
eller ingifves icke vid ansökningen
sådan handling, som nyss är sagd,
varde ansökningen genast afslagen.

4 §■

Vid ansökan om inteckning
i fartyg skall ingifvas a) i hufvudskrift
den handling, på grund
hvaraf inteckning sökes; skolande
ägarens utfästelse, att fartyget
skall utgöra underpant för fordringen,
vara af vittnen bestyrkt;
samt b) bevis om fartygets sjövärdighet.

Om beskaffenheten af sådant
bevis förordnar Konungen.

Finnes annan än den, som
som gjort utfästelsen, i registret
antecknad såsom fartygets ägare,
eller ingifvas icke vid ansökningen
sådana handlingar, hvarom nyss är
stadgadt, eller af ser ansökan annat
fartyg, än i 1 § sägs, varde ansökningen
genast afslagen.

Under 1 § har komitén förmält sig förorda att vid ansökan
om inteckning skall fogas sjövärdighetsbevis. Bestämmelserna
om fartygs sjövärdighet och ansvaret därför äro i vår lag säkerligen
icke tillräckliga; detta bekräftas af erfarenheten, och det
vill synas oegentligt att, medan i lagstiftningen stadgats en periodisk,
preventiv kontroll öfver passagerareångfartygen, samt behofvet
af statens ingripande till skyddande af lif och egendom ä
sjön sålunda principielt erkänts, lagstiftningen lämnar omsorgen om
personer, som tjäna ä lastångare och segelfartyg, samt om den dyrbara
egendom, som a sådana föres, utan någon motsvarande kontroll.

70 III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

Med dessa åsikter, hvilkas närmare utvecklande icke betingas af
nu föreliggande ämne, var det också gifvet, att komitén skulle
understödja införandet af ett stadgande, som åtminstone i ett
visst afseende skulle fylla den lucka i sjöfartslagstiftningen, komitén
påvisat.

Däremot synes det icke böra i lagen hänskjutas till Konungen
att om beskaffenheten af sjövärdighetsbeviset förordna, hvarigenom
det skulle kunna anses att från det allmännas sida gåfves någon
garanti för riktigheten af ett sådant bevis, utfärdadt af de personer
eller myndigheter och i den ordning, särskilt blefve bestämdt.
Det synes komitén, efter samråd med de juridiskt sakkunnige,
som med komitén deltagit i öfverläggning om detta
ärende, hellre böra i inteckningslagen endast föreskrifvas att för
utrönande af sjövärdigheten skall afgifvas och vid inteckningsansökan
fogas yttrande af besiktningsmän, utsedda till det antal
och i den ordning, som 332 § 1 mom. sjölagen bestämmer. Den
af nordiska skeppsredareföreningens styrelse uttalade åsikt, att
sjövärdigheten borde, då fartyget tillhörde klass i Veritas eller
Lloyd eller annan dylik institution, företrädesvis styrkas med
bevis därom, lärer dock kunna tillgodoses på det sätt, att besiktningsmännen
i sitt yttrande angåfve, huru härmed förhölle sig.
För öfrigt bör det kunna öfverlämnas åt långifvaren själ!’ att
uppmärksamma här afsedda omständigheter, och han lärer säkerligen
icke underlåta att, innan häri antager fartygshypoteket såsom
säkerhet för försträckningen, förvissa sig om det fartygs
klassificering eller beskaffenhet, som skulle utgöra underpant för
hans fordran.

Vid denna paragraf är måhända platsen för en erinran om
hvad komitén ofvan antydt i afseende därå, att till fartygsregistret
skulle göras förbehåll om rätt till inteckning inom ett visst, begränsadt
belopp. Endast i fartyg, angående hvilket förbehåll i
sagda syfte gjorts, skulle inteckning kunna inom det angifna
beloppet meddelas. Under förutsättning af bestämmelser i sådant
syfte bör å certifikatet i enlighet med registret sådant förbehåll
med uppgift å det angifna maximibeloppet vara antecknadt, hvadan

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 71

alltså, där förbehåll anmäles efter utfärdande af certifikatet, detta
bör därvid företes. — Närmare bestämmelser i nu berörda ämne
fordras och böra införas på vederbörliga rum i lagen; hvarjämte
detalj föreskrifter om anteckningarna lära af Konungen meddelas
i enlighet med hvad i 17 § här nedan är föreslaget.

Orden i sista stycket af styrelsens för skeppsredareföreningen
förslag till 4 § »eller afser ansökan annat fartyg, än i 1 § sägs»
böra utgå.

Vidare anmärkes vid denna paragraf, att den förutsätter bestämdare
och strängare föreskrifter, än nu meddelade, angående
styrkande vid fartygs anmälan till registrering af det fång, hvarigenom
fartyget eller fartygslott åtkommits.

S. I. F.

4 §•

Rådstufvurätten läte den handling,
därå ansökningen grundas,
offentligen uppläsas och i särskild!
protokoll öfver inteckningar i fartyg
intagas.

N. S. F.

5 §.

Kommerskollegium läte om den
den handling, därå ansökningen
grundas, utfärda offentligt anslag
och införa kungörelse i allmänna
tidningarna, samt läte handlingen
i särskildt protokoll öfver inteckningar
i fartyg intagas.

Skulle kommerskollegiet eller eljest annan myndighet än
domstol handhafva, inteckningsväsendet, lärer visserligen det
offentliga uppläsandet af den handling, hvarpå inteckning grundas,
böra ersättas med offentligt anslag, men däremot lärer en föreskrift,
att handlingen äfven skall införas i allmänna, tidningarna,
icke vara påkallad eller ens lämplig.

f> §. a $■

Ej må inteckning meddelas
utan för visst, belopp i penningar,
ej heller i del af fartyg eller gemensamt
i dera fartyg.

72 III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

Enligt sjölagskorniténs betänkande afsåg den i senare delen
af denna paragraf stadgade begränsningen åstadkommandet af
enkelhet och reda i de genom inteckning uppkommande rättsförhållandena.
Hvad särskilt förbudet mot fartygsdels hypotisera
angick, åberopades äfven det ofta angifna syftet med denna
undantagslagstiftning, hvilken icke afsåge att bereda ägare af andel
i fartyg möjlighet att för sina enskilda behof pantsätta sin lott.
För inteckning af rederibolags fartyg erfordrades alltså, att samtliga
delägarne därtill lämnade sitt samtycke.

Ehuru fartygsdels intecknande tillåtits särskildt i både Danmark
och Frankrike, och hos oss hypotisera^ af flera fartyg gemensamt
från något håll framställts såsom önskvärd, biträder
komitén de anförda skälen mot en sådan utsträckning af fartygsinteckningen,
hvilken icke heller förordats från skeppsredareföreningens
sida.

6 §. 7 §.

Då inteckning meddelats, teek- Då inteckning meddelats, teok ne

Rådstufvurätten bevis därom å ne kommerskollegium bevis därom
fordringshandlingen. å fordringsliandlingen.

Denna paragraf lämnas utan anmärkning.

Komitén, som äfven fäst sin uppmärksamhet vid de ingalunda
obetydliga belopp, som af svenska, fartyg uttagas såsom stämpelafgift
och expeditionslösen, vill emellertid vid denna paragraf
framhålla angelägenheten af att kostnaderna för intecknings erhållande,
förnyelse m. in. må blifva så lindriga som möjligt.

• 7 §.

Inteckning skall för att fortfarande
gälla förnyas inom tio år,
sedan den meddelades, och därefter
inom tio år efter det den senast
förnyades. Sker det ej, vare inteckningen
förfallen.

8 §■

Inteckning skall för att fortfarande
gälla förnyas under loppet
af bestämda år, nämligen 1910,
1920, 1930 och så vidare hvart
tionde år, med iakttagande att
inteckning, som meddelats före

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

7:1

S. L. F. IT. S. F.

7.970, förnyas första gången detta
år, inteclcning, som meddelats under
åren 1910—7.97.9, år 1920; inteckning,
meddelad 1920—1929, år
1930 och så vidare.

Förnyas ej inteckning, vare den
förfallen.''

Visserligen vill ett stadgande om förnyelse af fartygsinteckning,
såsom i motiven till 1887 års förslag påpekades, synas mindre
nödigt med hänsyn till fartygets skäligen begränsade tillvaro
och intecknagsregistrets däraf beroende öfverskådlighet. Saknaden
af ett allmänt stadgande om mortifikation af fond ringsbevis
ansågs emellertid då föranleda till, att en dylik preskript.ionsbestäminelse
ej kunde umbäras. Komitén är af samma åsikt.

Den anordning, som här föreslagits af skeppsredareföreningens
styrelse, synes komitén väl ägnad att medföra bekvämlighet,
då det gäller att hålla reda. på tiden för förnyelsen; men komitén
ifrågasätter, huruvida det icke möjligen ur andra synpunkter må
vara. lämpligare att här följa hvad eljest i allmänhet gäller om
intecknings förnyelse.

8 §• .9 §.

Vill någon låta förnya inteckning,
uppvise hos Rådstufvurätten
i den stad, där fartyget är registreradt,
inteckningshandlingen i
hufvudskrift, och teckne Rådstufvurätten
därå bevis om inteckningsför
ny elsen. Stånde ock sökanden
fritt att inför Rådstufvurätt
i annan stad, där fartygsregister
föres, uppvisa inteckningshandlingen;
den Rådstufvurätt
läte, då sådant sker, i sitt protokoll
öfver inteckningar i fartyg
korteligen intagas hvad handlingen

Handels- och sjöfart ikorn i t tas betänkande.

Vill någon låta helt eller delvis
förnya inteckning, uppvise
hos kommerskollegium inteckningshandlingen
i hufvudskrift samt
ingifve nytt bevis om fartygets sjövärdighet.

Förnyas inteckning, teckne kommerskolleginm
bevis därom å inteckningshandlingen.

in.

74 III. Inteckning / fartyg: L Halande om de föreliggande lagförslagen.

S. L. F. N. S. i''.

innehåller med dag och årtal, då
den utgafs, af hvilken Rådstufvurätt
inteckningen är beviljad, när
och under hvilken § i protokollet
det skedde, så ock när inteckningen
förnyades, om det skett; teckna
ock bevis å handlingen, att den
varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;
sedan ingifve
sökanden inom den tid, som i 7 §
sägs, protokollet till Rådstufvurätten
i den stad, där fartyget är
registreradt; och vare detta så
gildt, som om handlingen där blifvit
företedd.

De af skeppsredareföreningens styrelse insatta orden »helt
eller delvis» innebära att, om man icke vill hafva hela sin intecknade
fordran kvarstående, man förnyar den endast till önskad
del, utan att behöfva vidtaga särskild åtgärd för dess dödande i
öfrigt. Den del, hvari den ej förnyas, förfaller. Komitén tillstyrker
en bestämmelse i detta syfte.

Komitén anser icke nytt sjövärdighetsbevis böra fordras vid
förnyelse af inteckning. Detta kan synas mindre följdriktigt,
men har sin grund i farhågan, att en sådan fordran skulle kunna
försämra långifvares ställning. För denne står det i allt fall
öppet att enskildt kräfva ett sådant, bevis.

Däremot synes böra från 1887 års förslag upptagas, erforderligt
omarbetad, en bestämmelse, motsvarande den, enligt hvilken
inteckning shandlingen må kunna uppvisas till förnyelse vid
rådstufvurätt i annan stad än den, där inteckningen är beviljad.
Äfven under förutsättning af inteckningsväsendets centraliserande
vore det bekvämt, om inteckningshandlingen kunde få till förnyelse
företes vid en rådstufvurätt i orten, hvilken skulle hafva,
att förfara på sätt paragrafen angifver, hvarefter sökanden skulle
hafva att inom den för förnyelse stadgade tid ingifva protokollet
till centralmyndigheten.

III. /nickning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lag förslagen.

7 ö

S. L. F.

9 §•

Vill någon låta inteckning
helt och hållet eller till viss del
dödas, uppvise inteckningshandlingen
i hufvudskrift för Rådstufvurätten
i den stad, där fartyget
är registreradt, och teckne
Rådstufvurätten å handlingen bevis
om inteckningens dödande.

Vill någon låta inteckning till
förmånsrätten nedsättas under annan
inteckning, skall så förfaras,
som här ofvan angående intecknings
dödande är sagdt.

ti. S. F.

10 §.

Vill någon låta inteckning
helt och hållet eller till viss del
dödas, uppvise inteckningshandlingen
i hufvudskrift för kommerskollegium,
och teckne kollegiet å
handlingen bevis om inteckningens
dödande.

Vill någon låta inteckning till
förmånsrätten nedsättas under annan
inteckning, skall så förfaras,
som nyss angående intecknings
dödande är sagdt.

Paragrafen har ej gifvit anledning till erinran.

10 §.

Har fartyg i den ordning, 7 §
sjölagen bestämmer, förklarats icke
vara istånd sättligt, och därefter
blifvit försåldt, vare inteckningsinnehafvarens
rätt till fartyget
förfallen, men han äge i stället
enahanda rätt till köpeskillingen,
så länge den utestår ogulden''.

11 §.

Har fartyg i den ordning, O §
sjölagen bestämmer, förklarats icke
vara iståndsättligt och därefter
blifvit försåldt, vare inteckningsinnehafvarens
rätt till fartyget
förfallen, men han äge i stället
enahanda rätt till köpeskillingen,
så länge den utestår ogulden.

Stadgandet i denna paragraf lärer höra. fullständigas därhän,
att i de fall, då fartyg abandonnera^ till försäkringsgifvarne,
inteckningshafvaren bör åtnjuta samma rätt ur försäkringssumman
som den han skulle äga, om köpeskillingen utestode ogulden.

U §• 12 §.

År fartyg såldt efter utmätning
eller under konkurs i den
ordning, konkurslagen bestämmer,
och vill nye ägaren få fartyget
frigjordt från inteckning, som
antingen alldeles icke eller endast

76 IIL. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

S. L. F. N. S. F.

till någon del kunnat gäldas af
köpeskillingen, vare han, sedan
han blifvit i fartygsregistret antecknad
såsom ägare, därtill berättigad,
ändock att han ej kan
förete inteckningshandlingen i hufvudskrift.

Vill han begagna sig af sådan
rätt, ingifve till Rådstufvurätten
i den stad, där fartyget
är registreradt, bevis om de inteckningar,
som i fartyget vid
dess försäljning funnos, så ock
handling, som visar köpeskillingens
fördelning borgenärerna emellan
samt intyg, att denna fördelning
blifvit af dem godkänd eller vunnit
laga kraft. Rådstufvurätten skall
därefter medelst kallelse, hvilken
genom sökandens försorg bör införas
tre gånger i allmänna tidningarna,
fjorton dagar mellan
hvarje gång, förelägga inteckningshafvare,
hvilkens fordran antingen
alldeles icke eller endast till någon
del blifvit ur köpeskillingen gulden,
att, om han har något att påminna
mot inteckningens dödande, sådant
hos Rådstufvurätten anmäla inom
två månader från sista kungörelsedagen.
Göres ej påminnelse inom
den utsatta tiden eller ogillar
Rätten gjord påminnelse, varde
inteckningen dödad.

Dessa stadgande» böra jämkas efter den nyare svenska inteckningslagstiftningen
i allmänhet.

Mot de af skeppsredareföreningens styrelse föreslagna kortare
tider i denna paragraf är icke något att erinra.

Vill han begagna sig af sådan
rätt, ingifve till kommerskollegium
bevis om de inteckningar,
som i fartyget vid dess
försäljning funnos, så ock handling,
som visar köpeskillingens
fördelning borgenärerna emellan
samt intyg, att denna fördelning
blifvit af dem godkänd eller vunnit
laga kraft. Kommerskollegium skall
därefter medelst kallelse, hvilken
genom sökandens försorg bör införas
tre gånger i allmänna tidningarna,
en vecka mellan hvarje
gång, förelägga inteckningshafvare,
hvilkens fordran alldeles icke eller
endast till någon del blifvit ur
köpeskillingen gulden, att, om han
har något att påminna mot inteckningens
dödande, sådant hos
kommerskollegium anmäla inom
en månad från sista kungörelsedagen.
Göres ej påminnelse inom
den utsatta tiden eller ogillar
kollegiet gjord påminnelse, varde
inteckningen dödad.

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

S. L. F. S. S. F.

12 §. 13 §.

Har inteckning genom domstols
beslut, som vunnit laga
kraft, förklarats vara utan verkan,
må inteckningen på ansökan af
ägare, hvilken blifvit såsom sådan
antecknad i registret, dödas utan
hinder däraf, att den intecknade
handlingen icke kan företes i
hufvudskrift. Dock skall kallelse
å inteckningshafvaren utfärdas och
med ärendet jämväl i öfrigt så
förfaras, som i nästföregående §
stadgas.

Hvad här föreslås har ej gifvit anledning till anmärk

13 §■ 11 §■

Varder intecknadt fartyg efter
utmätning såldt för en borgenärs
fordran; nj ute då alla öfriga borgenärer,
som hafva inteckning i fartyget,
genast därur betalning,
hvar efter sin rätt, ändock att
deras fordringar eljest ej äro förfallna
till betalning.

Någon erinran föranleder ej denna paragraf.

14 §. 15 §.

Går äganderätt till intecknadt
fartyg öfver till utländsk man,
eller timar eljest sådan förändring
i afseende på de omständigheter,
hvilka i 1 § sjölagen omförmälas,
att fartyget till följd af förändringen
upphör att vara svenskt, då
äge inteckningskafvare utsöka sin
fordran, ändock att denna eljest
icke är förfallen till betalning.

78 III, Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

Skeppsredareföreningens styrelse har fäst uppmärksamheten
å önskvärdheten af åtgärder till tryggande af inteckningshafvares
rätt vid försäljning till utländsk man af intecknadt fartyg och
ifrågasatt straff för sådan försäljning utan inteckningshafvares
medgifvande. Äfven vid sjöfartsmötena har denna sak beaktats,
och man har sökt ett skäl mot fartygshypoteket i dess brist på
internationel giltighet; en här medgifven inteckning skulle ej
tiga kraft i annat land, eller tvärtom. Anmärkningen är riktig,
den föranleder blott ej till inteckningsinstitutets ogillande, men
till åtgärder för bristens afknipande.

I den finska lagen (sjölagen § 11, enligt förordning den
11 november 1889) har man gått lika långt som, eller längre i
detta afseende, än skeppsredareföreningens styrelse ifrågasatt.
Fartyg, som är besväradt med intecknad panträtt, får nämligen
där ej utan inteckningshafvares uttryckliga begifvande föryttras till
utländsk eller utom landet bosatt man. Redare, som häremot
bryter, straffas med böter, högst 1000 mark, eller fängelse upp
till två år, där ej gärningen enligt allmän lag bör strängare
anses, och är skyldig godtgöra inteckningshafvare all skada och
kostnad. Man har därjämte lämnat en giltighetsfrist intill ett
år för bestående panträtt i utländskt fartyg, som öfvergått till
finsk egendom.

Att utan inteckningshafvares medgifvande sälja intecknadt
fartyg till utländsk man är, om därigenom inteckningshafvarens
underpant göres värdelös, ett förfarande, som synes närmast
kunna betecknas såsom bedrägligt och alltså rätteligen icke böra
undgå i lag stadgad påföljd. Lagbud motsvarande de finska
vore måhända de mest verksamma och skulle gifva institutet eu
tilltalande rättslig helgd. Men det är möjligt, att målet skulle
lika väl kunna vinnas genom aftal med främmande makter för
tillförsäkrande åt institutet af ömsesidig rättskraft i de fördragsslutande
staterna.

I så fall borde i den förevarande lagen endast inflyta ett
allmänt bemyndigande för Konungen att ingå aftal med främmande
makter om ömsesidig giltighet af inteckningar, som enligt

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 79

hvardera landets lagar vore gällande. Då komitén förordar ett
sådant sätt för frågans lösning, bär den tagit hänsyn till den
inom komitén uttalade önskvärdheten däraf, att deri maritima lagstiftningen
tillförsäkras i största möjliga utsträckning internationel
giltighet, ett syfte, som komitén i annat sammanhang vidare fullföljer.

S. L. F. X. S. F.

15 §. 16 §.

Öfverlåter någon sitt fartygtill
annan, och har, innan nye
ägaren anmält sitt fång till antecknande
i fartygsregistret, på
sätt särskildt är stadgadt, inteckning
blifvit sökt på grund af .

förre ägarens utfästelse, vare öfverlåtelsen
utan verkan till förringande
af inteckningssökandens
rätt. Sökes inteckning samma
dag, nye ägaren anmäler sitt fång
till antecknande i registret, vike
inteckningssökanden för den, som
förvärfvat äganderätten.

Med hänvisning till motiven vid 15 § i sjölagskorniténs förslag,
lämnar komitén hvad här stadgas utan anmärkning.

16 §.

Sker sådan förändring af fartygets
hemort, att på grund däraf
fartyget skall registreras å annan
ort, åligge Rådstufvurätten i den
stad, där fartyget är registreradt,
att på ägarens bekostnad tillställa
Rådstufvurätten i den stad, där
fartyget därefter skall registreras,
afskrift af inteckningsprotokollet
i de delar, som angå fartyget, att
i dess protokoll öfver inteckningar

80 III. Inteckning / fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

S. Ii. F»

N. S. F.

i fartyg intagas; innehåller protokollet
icke någon fartyget rörande
anteckning, skall bevis därom meddelas
Rådstufvurätten i den stad,
dit fartyget öfverflyttas.

Detta stadgande erfordras icke, om registrenngsväsendet bibehålies
centraliserad!

17 §. 17 §.

I fartygsregistret skall i öfverensstämmelse
med inteckningsprotokollet
antecknas, i hvilket.
fartyg inteckning blifvit sökt, tiden
då det skedde, sökandens namn,
fordringens belopp, äfvensom, där
inteckningen blifvit beviljad eller
afslagen, förnyad, till förmånsrätten
nedsatt eller annorledes förändrad
eller dödad, då sådant
skedde.

Närmare föreskrifter huru sådan
anteckning skall ske meddelas
af Konungen.

Stadgandet gifver ej anledning till annat yttrande än en
hänvisning till hvad under 3 §, resp. 4 §, är anfördt.

18 §.

A protokollsutdrag, som utfärdas
i inteckningsärende, skall
meddelas afskrift af hvad om ärendet
blifvit infördt i registret.

18 §.

Ä protokollsutdrag, som utfärdas
i inteckningsärende, skall
meddelas afskrift af hvad om ärendet
blifvit infördt i fartygsregistret.

Sådant utdrag skall, på begäran,
ofördröjligen utfärdas.

Skeppsredareföreningens styrelses fordran på ofördröjligt utfärdande
af protokollsutdrag — och önskvärdheten däraf delan
komitén — synes lämpligare höra tillgodoses på annat sätt än

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 81

genom ett stadgande i lagen, såsom till exempel genom bestämmelse
r vederbörande myndighets instruktion eller arbetsordning.

S. L. F. N. S. F.

19 §. 19 §.

Ärende angående inteckning i Ärende angående inteckning

fartyg må af Rådstufvurätten upp- skall af kommer skollegium genast
tagas endast å måndag eller, om upptagas och afgöras.
helgdag då inträffar, nästa söckendag
därefter; dock att fråga om
inteckningsförnyelse må handläggas
jämväl å annan rättegångsdag.

i Samma skäl, som tala för inteckningsärendens vid domstol
handläggning å viss, på förhand bestämd dag i veckan, göra sig
gällande, om en centralmyndighet skall få att upptaga sådana
ärenden; dock böra de få förekomma oftare än en dag i veckan.
Komitén förordar, under förutsättning att kommerskollegium
varder inteckningsmyndighet, stadgande af innehåll, att ärende
angående inteckning i fartyg skall af kommerskollegiet upptagas
på två bestämda, på förhand kungjorda dagar i hvarje vecka, dock
att fråga om intecknings förnyelse må handläggas jämväl å annan dag.

20 §.

Den, som ej nöjes åt Rådstufvurättens
beslut i inteckningsärende,
äge däröfver besvära sig inom den
i 16 kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. öfver Hofrättens
utslag må klagan hos Konungen
genom besvär fullföljas inom den
tid och i den ordning, HO kap. 18 §
nämnda balk föreskrifver.

20 §.

Den som ej nöjes åt kommerskollegiets
beslut i inteckningsärende,
äge däröfver besvära sig hos
Konungen inom den tid och i den
ordning, 30 kap. 18 § rättegångshalken
föreskrifver.

Det vill synas, som om, därest till kommerskollegiet skola förläggas
frågor om inteckning i fartyg, klagan öfver kollegiets beslut
i dessa mål borde lämpligare anföras hos Svea hofrätt.

Handels- och sjöfartskomiténs betänkande. J1I.

82 III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen.

S. L. F.

21 §.

Har beslut, hvarigenom Rådstufvurätt
helt och hållet eller till
någon del afslagit ansökan om intecknings
beviljande, blifvit efter
besvär ändradt af högre Rätt, vare
sökanden pliktig att inom tre månader
från det ändringen om utslaget
vunnit laga kraft detsamma
hos Rådstufvurätten förete, vid
äfventyr att i annat fall den inteckning,
som på grund af utslaget
he vil jas, gäller såsom vore den
sökt först å den dag, utslaget vid
Rådstufvurätten företes.

>. S. F.

21 §.

Har beslut, hvarigenom konimerskollegium
helt och hållet eller
till någon de] afslagit ansökan om
intecknings beviljande, blifvit efter
besvär ändradt, vare sökanden pliktig
att inom tre månader från det
ändringen om utslaget vunnit laga
kraft detsamma hos kommerskollegium
förete, vid äfventyr att i
annat fall den inteckning, som på
grund af utslaget beviljas, gäller
såsom vore den sökt först å den
dag, utslaget hos kommerskollegium
företes.

Dessa stadgande!! hafva, hvardera under de förutsättningar,
hvarifrån det utgår i afseende å inteckningsmyndigheten, ej gifvit
orsak till erinran.

Det vill synas nödvändigt, att stadgande i lagen meddelas
för att klargöra, huruvida intecknad panträtt i fartyg skulle
sträcka sig till fartygets tillbehör, och i så fall hvad därunder
borde innefattas, på sätt enligt 268 § sjölagen skett om de där
omförmälda sj öfordringar.

Komitén har vidare att fästa uppmärksamhet därpå, att vissa
främmande lagar, såsom de danska, linska och franska, medgifva
inteckning i fartyg under byggnad. Äfven hos oss synes man
förvänta eu sådan utsträckning af fartygshypoteket, hvilken särskildt
i Frankrike blifvit af vikt. Komitén är dock, särskildt
med hänsyn till den inteckningsrätt, som redan är medgifven
enligt 3 § sjölagen till fartygsägares säkerhet gent emot skeppsvarf,
af den mening, att fartyg under byggnad ej lämpa sig
såsom underpant för fordran, helst ju det förnämsta syftet med
fartygshypoteket skulle vara att bereda redare medel till att

III. Inteckning i fartyg: Uttalande om de föreliggande lagförslagen. 83

utvidga sin rörelse genom att kunna belåna den egendom, hvarmed
denna rörelse bedrifves.

Hvad angår frågan om den verkan det nu omhandlade
rättsinstitutets införande i vår lagstiftning skulle kunna anses
utöfva med hänsyn till bodmeri, antager väl komitén att genom
fartygsinteckningens medgifvande bodmerilån i vissa fall komme
att blifva mindre nödiga än nu, men komitén anser dock denna
laneform, som afser att i fall af nöd bereda befälhafvare!-!,, genom
förpantning af den under hans vård ställda sjöförmögenheten,
erforderliga medel för resans fortsättande eller för lastens bevarande
eller försändande vidare, böra fortfarande stå öppen både
för intecknade och för icke intecknade fartyg, helst under förutsättning
att, såsom närmare förmälts under 3 §, resp. 4 §, inteckningsinstitutets
begagnande skulle göras beroende af ett förbehåll
till registret i sådant syfte, hvarigenom det skulle komma att
finnas fartyg, i hvilka, då behof af bodmerilån uppstode för befälhafvaren,
rätt till intecknings erhållande antingen alldeles icke
eller i allt fall endast inom ett förbehållet, begränsadt belopp vore
redaren inedgifven och kunde göras gällande.

I afseende å den förmånsrätt, som skulle tillkomma inteckning
i fartyg, har inom komitén icke framställts erinran mot
det sätt för förmånsrättens bestämmande, som innehålles i det
vid sjölagskomiténs betänkande fogade förslag till ändrad lydelse
af 17 § haridelsbalken.

* *

Med de ofvan uttalade åsikterna om innehållet afen blifvande
lag om inteckning i fartyg har komitén, såsom den redan antydt,
icke afsett att lämna något inlägg i frågan om huru denna lagstiftning
bör formelt uppbyggas, liksom ej heller något uttömmande
inlägg i frågan om hvilka rättsliga garantier så i ena- som
andra afseendet det bör iklädas.

III. Inteckning i fartyg: Komiténs hemställan.

Komiténs hemställan.

Om de ändringar i gällande lagar och författningar, som en
lag om inteckning i fartyg förutsätter eller föranleder, torde
komitén ej behöfva uttala sig, liksom ej heller om de ändringar,
lagens antagande och tillämpande måste påkalla i kommerskollegiets
stat eller instruktion, därest detta ämbetsverk varder
inteckningsmyndighet.

Med stöd af hvad komitén ofvan anfört, hemställer komitén,
att Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för införande,
så snart ske kan, i den svenska lagstiftningen af rättsinstitutet
inteckning i fartyg, samt

att vid utarbetande af förslag till lag i ämnet måtte läggas
till grund de allmänna principer för den åsyftade lagstiftningen,
komitén angifvit såsom ur sjöfartsnäringens synpunkt lämpliga
eller önskliga.