Generaltullstyrelsens (Statens offentliga utredningar 1877:10)

Generaltullstyrelsens

underdåniga skrifvelse

den 23 Oktober 1876

hvad densamma innefattar infordradt utlåtande

öfver

Lönereglering-skomiténs

den 12 Oktober 1876

afgifna underdåniga betänkande och förslag till lönereglering m. m.

för

Generaltullstyrelsen.

STOCKHOLM

TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET

1 870

STORMÅKTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Då Generaltullstyrelsen nu går att inför Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
framlägga förslag till reglering af tullverkets aflönings- och utgiftsstater
''för år 1S78 och dervid, med iakttagande af dessa staters uppställning, har

Organisa tionsfrågor.

Beslutande rätten.

att först yttra sig om lönestaten för sjelfva centralverket eller Generaltullstyrelsen
och de densamma omedelbart underlydande kontor, har Styrelsen ansett
sig böra i sammanhang härmed besvara Eders Kongl. Maj:ts Nådiga remiss
den 19 innevarande månad, hvarigenom Styrelsen erhållit Nådig befallning att
inkomma med underdånigt utlåtande öfver det af Lönereglerings-komitén
den 12 dennes afgifna betänkande angående lönereglering m. m. för
Generaltullstyrelsen, hvilket betänkande åtföljes af förslag till stat för Styrelsen,
att tillämpas från och med år 187 S eller samma år, Styrelsens statsregleringsförslag
afser.

I det från Styrelsen sålunda infordrade utlåtandet har Styrelsen trott
sig icke behöfva inrymma någon mera fullständig redogörelse för innehållet
af komiterades redan till trycket befordrade betänkande, utan
endast för sina yttranden öfver betänkandets särskilda delar iakttagit samma
ordningsföljd, som förekommer i betänkandet och hvilken dessutom är
bäst afpassad efter de särskilda frågornas samband med och förhållande
till hvarandra.

Den första fråga, komitén framstält till nådig pröfning, afser en
väsentlig förändring i Styrelsens nuvarande organisation, i det att dels
beslutanderätten, hvilken hittills tillhört verkets Chef ensam i alla förekommande
ärenden, under det att de båda departementscheferne egt endast
rådgifvande röst och reservationsrätt, skulle utöfvas samfäldt med afseende
å vissa, af komitén uppgifna ärenden, för hvilka handläggningen inom
Styrelsen således skulle blifva kollegial både hvad anginge öfverläggning
och beslut, dels ock formen för behandlingen af öfriga ärenden, i hvilka
beslutanderätten fortfarande tillkomme Chefen allena, skulle så tillvida
ändras, att dessa ärenden i stället för att såsom hittills föredragas inför
Chefen i närvaro af båda departementscheferna, hvilka egde lika skyldighet
att uttala sin mening öfver hvarje förekommande ärende, skulle afgöras
af Chefen, efter det han inhemtat endast vederbörande föredragandes
mening, derest icke Chefen för något visst mål funne erforderligt att tillkalla
annan ledamot af Styrelsen för rådplägning.

Såsom nyss antyddes är formen för ärendenas behandling hos Styrelsen
för närvarande kollegial med afseende på öfverläggningen eller Styrelsen
är, såsom det heter i § 1 af Nådiga Instruktionen den 15 Juli 1825,
kollektiv i rådslagen öfver alla der förekommande ärenden, och departementscheferna
äro, enligt § 3, skyldige att begge vara tillstädes vid afgörandet
af alla mål och att till protokollet yttra sina tillstyrkanden och
meningar i de fall, då de äro skiljaktiga från Generaltulldirektörens beslut,

dem de eljest anses hafva biträdt. Denna form för ärendenas handläggning
kan möjligen synas hinderlig för det mera skyndsamma afgörande,
åtskilliga till styrelsens pröfning hörande ärenden oeftergifligen kräfva;
men någon olägenhet i sådant afseende har dock hittills icke behöft uppstå,
enär båda departementscheferna i detta verk äro och måste vara dagligen
tillstädes på embetsrummet, hvarföre något hinder icke heller mött
att emellan de två gånger i veckan inträffande ordinarie sessionsdagarne
föredraga ärenden af mera brådskande natur, i hvilka beslutet icke bort
uppskjutas till nästinträffande ordinarie session. Till exempel härpå kan
anföras, att de många framställningar och ansökningar, hvilka isynnerhet
under seglationstiden medelst telegram göras hos Styrelsen af underordnade
myndigheter eller trafikanter, i regeln blifva samma dag af Styrelsen
likaledes på telegrafisk väg besvarade. Fördelen af båda departementschefernas
närvaro vid föredragningen har deremot visat sig vara den, att
de sättas i tillfälle att erhålla kännedom om de till hvarandras föredragning
hörande ärenden, hvilket måste vara af synnerligen stor vigt för befordrande
af den enhet i beslut, som för förvaltningens behöriga gång är
ett oundgängligt vilkor. Låter man deremot enligt komiténs förslag en
större mängd, ja den till antalet största mängden af ärenden afgöras af
Generaltulldirektören i närvaro endast af vederbörande föredragande, kan
väl den erforderliga enheten i beslut anses betryggad derigenom att Chefen
har beslutanderätten i alla dessa frågor förenad i sin hand, men å andra
sidan måste dock den nuvarande anordningen erbjuda större garantier i
detta afseende och värdet af det biträde och det råd, Chefen erhåller af
föredraganden, måste minskas i samma mån denne sednare är mera främmande
för förvaltningens gång inom andra delar, än som tillhöra hans
egen föredragning. Olägenheterna af ett dylikt förhållande måste ännu
mera göra sig gällande, då någon af Styrelsens ledamöter skall vid Chefens
frånvaro företräda honom och utöfva den Chefen tillkommande myndighet.
Ehuru Styrelsen således icke anser sig böra för sin del tillstyrka komiténs
förslag om ändrad ordning för ärendenas föredragning åtminstone i den
utsträckning, komitén deråt gifvit, medgifver Styrelsen dock, att en mängd
ärenden förekomma af särdeles underordnad beskaffenhet, eller der fräsa
endast är om otvetydig tillämpning af ett Styrelsens föregående beslut,
såsom vid utanordnande af medel för af Styrelsen redan beslutade utgifter,
eller der eljest vid beslutets fattande något utrymme för olika meningar
knappt kan anses förefinnas. För dylika ärenden låter det af komitén
föreslagna förenklade föredragningssättet väl tillämpa sig, och derigenom

skulle således, om än icke i den grad, komitén åsyftat, åtminstone i viss
mån tidsbesparing för ledamöterne beredas, enär af departementscheferna,
eller såsom dessa tjensteman enligt koiniténs förslag skulle benämnas, byråcheferna,
någon annan än föredraganden icke behöfde offra tid åt dessa
ärendens handläggning. Att särskilja de ärenden, hvilka enligt Styrelsens
åsigt borde undantagas från den kollektiva behandlingen och göras till
föremål för en mera förenklad handläggning enligt komiténs förslag, har
Styrelsen emellertid icke ansett för närvarande böra ifrågakomma, utan
lämpligare kunna uppskjutas, till dess Styrelsen får tillfälle att afgifva
underdånigt förslag till förändringar i den för Styrelsen gällande instruktion,
efter det i nåder afgjordt blifvit, om och i hvad mån de af
komitén väckta förslag skola läggas till grund för en förändrad organisation
af Styrelsen och dess kontor. Styrelsen kommer dock att angående beskaffenheten
utaf vissa af de ärenden, komitén ansett böra handläggas endast
af verkets Chef och vederbörande föredragande, närmare yttra sig här
nedan i sammanhang med den andra delen af komiténs ofvanomförmälda
förslag eller frågan om ändrad form för beslutanderättens utöfvande för
vissa ärenden, hvilka skulle blifva föremål för kollegial behandling saväl
hvad anginge öfverläggning som beslut.

Då komiténs förslag i denna del, i olikhet med hvad vid embetsverks
förändrade organisation vanligen alses, naturligtvis icke kan vare
sig medföra någon minskad utgift för statsverket eller leda till en mera
förenklad handläggning af de embetsverket tillhörande göromål, maste
grunden till det ifrågavarande förslaget vara att söka uti en af komitén
hyst åsigt, att vissa af de hos Generaltullstyrelsen förekommande ärenden
med afseende å ordningen för deras behandling kräfva former, som bättre
än de nuvarande betrygga dessa ärendens afgörande pa ett med hänsyn
till deras beskaffenhet tillfredsställande sätt. Komitén uttalar ock denna
sin åsigt ganska tydligt, då den yttrar, att vissa ärenden sa väl inom
Generaltullstyrelsen som inom andra verk synas påkalla »den garanti för
ett moget bedömande och ett oväldigt afgörande, som det kollegiala behandlingssättet
erbjuder». Om nu, änskönt ett sådant uttalande från komiténs
sida föreligger, Styrelsen, hvilken icke lärer få undandraga sig att
låta sitt underdåniga utlåtande omfatta jemväl denna del af komiténs förslag,
måste förklara sig icke kunna för sin del biträda komiténs mening
om lämpligheten af den ifrågasatta organisationen, inser Styrelsen väl
den grannlaga ställning, hvari Styrelsen vid detta yttrandes afgifvande
försättes. Styrelsen är icke i tillfälle att afgifva något omdöme om de

särskilda förhållanden, hvilka må hafva synts komitéri påkalla en förändring
i den bestående organisationen, men den noggranna kännedom Styrelsen
måste ega om naturen af den förvaltning som är Styrelsen anförtrodd
torde förklara, hvarföre ett yttrande i ämnet från Styrelsens sida
bör kunna tjena åtminstone till någon ledning vid den afgörande profning;,
som skall komma komiténs förslag till del.

Sedan under föregående tider tullverkets förvaltning handhafts under
ofta vexlande, särdeles skiljaktiga former, har, efter Generaltullstyrelsens
inrättande på grund af Nådiga brefvet den 24 November 1824, organisationen
af detta verk varit i hufvudsak oförändrad sådan den bestämdes
genom den ännu gällande Nådiga instruktionen af den 15 Juli 1825.
Vid tiden för denna instruktions utfärdande var den kollegiala formen
förherskande inom de centrala förvaltningsverken och särskildt hade den
varit gällande med afseende å tullförvaltningen, inom hvilken den centrala
myndigheten under olika tider tillkommit än Kammar-, än Kommerskollegium,
än särskilda direktioner, som voro inrättade isynnerhet under
tider, då tullinkomsterna voro af Kronan bortförpaktade, men hvilka direktioner
i allmänhet icke voro oberoende af vederbörande kollegium, som i
sin hand alltid bibehöll en del af förvaltningsbestyren. En afgörande
brytning med denna kollegiala förvaltningsform skedde, såsom ofvan är
nämndt, då vid Generaltullstyrelsens tillkomst i spetsen för denna förvaltningsgren
stäldes en chef med rätt att ensam besluta och biträdd af två
rådgifvande departementschefer. Denna förvaltningsform, hvilken, enligt
hvad komitén ock erinrat, var, hvad tullverket angår, förordad af Rikets
Ständers särskilda utskott vid 1823 års riksdag; i dess betänkande angående
regleringen af rikets styrelseverk, vann snart vidare tillämpning vid organiserandet
af en särskild styrelse öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar,
och under de sedermera förflutna femtio åren har det ena förvaltande
verket efter det andra, vare sig verket hlifvit nyinrättadt eller ombildadt,
erhållit samma organisation med en allena beslutande chef och
rådgifvande föredragande ledamöter, utan att den långvariga och mångsidiga
erfarenhet, som derigenom kunnat förvärfvas om denna förvaltningsforms
förmåga att fylla sin uppgift, hittills synes hafva gifvit anledning
att underkänna dess fulla ändamålsenlighet. Sådan var åtminstone uppfattningen
hos den komité, som den 26 Maj 1859 afgaf betänkande angående
förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk; och att icke
på senare tider någon förändrad åsigt i detta afseende i allmänhet gjort
sig gällande, derom vittnar, bland annat, den omständigheten, att då ett

förvaltande verk, Generalpoststyrelsen, för icke längre tillbaka än år 1878
erhöll förnyad Nådig instruktion, fråga, Styrelsen veterligen, ej förevar om
någon rubbning i nyssnämnda, inom detta verk redan länge tillämpade
organisationsform; ja, till och med uti ett innevarande år afgifvet betänkande
af den komité, som hade erhållit Nådigt uppdrag att uppgöra förslag
till reglering af förvaltningen af Kronans fasta egendomar, hvilken
förvaltning hittills hufvudsakligen varit anförtrodd kollegialt inrättade embetsverk,
har grundsatsen om en allena beslutande chef med rådgifvande
föredragande blifvit följd vid den af nämnde komité föreslagna organisationen
af det nya embetsverk, som skulle anordnas för handhafvande af
den maktpåliggande domänförvaltningen. Om än denna organisation emellertid
med afseende å de centrala förvaltande verken icke vunnit allmännare
tillämpning inom vårt land förrän under de senaste femtio åren, har
den dock sedan vida längre tider tillbaka varit och är fortfarande gällande
för länsstyrelserna — myndigheter, hvilka, jemte omfattande och mångskiftande
förvaltningsbestyr, utöfva en vidsträckt domsrätt i administrativa
och ekonomiska mål och tillika handlägga utsökningsärenden, hvilka, åtminstone
för närvarande, ofta innefatta ganska svårlösta frågor och alltid
beröra enskildes rätt. I trots af detta och ehuru allmänna uppmärksamheten
på senare tider varit riktad på frågan om en förändrad organisation
af landtstaten, för hvilket ändamål jemväl varit tillsatt en särskild komité,
som nyligen afslutat sina arbeten, har, så vidt styrelsen känner, icke förnummits
någon så beskaffad mening, enligt hvilken det skulle vara behöfligt
att genom kollegiala former inskränka i vissa fall den landshöfdingarne
af ålder tillkommande allena beslutanderätt. — För öfrigt har
den komité, hvars betänkande utgör föremål för denna granskning, gifvit
det bästa erkännande åt ifrågavarande förvaltningsforms lämplighet uti
sina redan afgifna förslag till ombildning af några hittills kollegialt anordnade
embetsverk, såsom Statskontoret, Förvaltningen af sjöärendena och
Sundhetskollegium, hvilka enligt komiténs åsigt borde förändras till styrelseverk
med en ensam beslutande chef och rådgifvande byråchefer, ehuru
komitén tillika ansett den kollegiala formen böra bibehållas för behandlingen
af ett fåtal ärenden af ungefär liknande beskaffenhet med dem,
hvilka komitén velat låta kollegialt handläggas inom Generaltullstyrelsen.
Om emellertid särskilda skäl kunna hafva förefunnits att vid ombildningen
af förenämnda kollegiala embetsverk icke på en gång uttaga steget, utan
fortfarande låta den kollegiala formen qvarstå för vissa ärenden, är en
fråga, hvarå det icke tillkommer Styrelsen att inlåta sig, men deremot

anser Styrelsen sig pligtig att söka utreda, huruvida skäl kan förefinnas
att med afseende på Generaltullstyrelsen vidtaga en dylik anordning och
att sålunda inskränka den inom tullverket redan såsom allmän regel gällande
grundsatsen om Chefens allena beslutanderätt i alla förekommande
ärenden.

Enligt hvad redan är nämndt, ligger karaktersskilnaden mellan den
kollegiala formen och den styrelseform, hvilken inom Generaltullstyrelsen
och åtskilliga andra styrelseverk finnes tillämpad, uti det olika sättet för
beslutanderättens utöfvande. Den utredning af ärendena, som behöfver
föregå deras afgörande, och tillfället att genom en frågas diskuterande
skärskåda densamma från olika synpunkter — detta allt är fullkomligt
enahanda under båda formerna, ty en byråchef och en kollegiiledamot
hafva samma skyldighet att yttra sin mening i hvarje förekommande ärende,
men derefter inträder skilnaden, då i ena fallet den mening, som under
öf v erläggningen omfattats af ett flertal af de deri deltagande, blir den segrande,
men i andra fallet den mening, som af Chefen slutligen uttalas,
blir styrelsens beslut. Hafva ledamöterne varit af samma åsigt som Chefen
dela de med honom ansvaret för det fattade beslutet; hafva de åter varit
af annan mening och låtit anteckna den i protokollet, bär Chefen ensam
ansvaret för sitt beslut och i sådana fall är det just skiljaktigheten mellan
de bada systemen egentligen framträder. Obestridligt är, att denna Chefen
tilldelade allena beslutanderätt innefattar en honom gifven myndighet af
särdeles ansvarsfull och magtpåliggande beskaffenhet, men behöfligheten af
en dylik förvaltningsform för att betrygga den för förvaltningens behöriga
gång erforderliga enhet, kraft och skyndsamhet i ärendenas handhafvande
erkändes, såsom nämndt är, redan af det särskilda utskottet vid 1823 års
riksdag, och gagneligheten af detta, system i dess ständigt utsträckta tillämpning
under den följande tiden måste antagas hafva blifvit af erfarenheten
vitsordad. Hade komitén nu ifrågasatt en återgång från detta, system,
till den kollegiala formen i den syftning, att komitén önskat begränsa
Chefens beslutanderätt och den enklare föredragningsordningen till ärenden
af mera underordnad vigt eller brådskande natur, skulle Styrelsen lättare
hafva insett skälen för ett sådant yrkande, men detta har komitén alldeles
icke gjort; tvärtom torde vid den granskning, Styrelsen nedan kommer att
företaga af de ärenden, som efter komiténs förslag skulle behandlas på
ena eller andra sättet, visa sig, att ärenden af den mest framstående vigt
gjorts beroende uteslutande af Chefens afgörande.

Fördelar man emellertid beslutanderätten på sätt komitén hemstält,

så att den i vissa fall skulle utöfvas kollegialt, i andra af chefen ensam,
har man enligt Styrelsens åsigt kastat öfver ända grundtanken i den styrelseform,
som för närvarande är tillämpad i fråga om tullverket. Denna
grundtanke finnes uttryckt i § 2 af Styrelsens instruktion, der det heter,
att generaltulldirektören är i första rummet Eders Kongl. Maj:t ansvarig för
tullverkets behöriga styrelse, för tullförfattningarncs skyndsamma tillämpning
och kraftiga handhafvande samt för tullinkomsternas ordentliga uppbörd
oeh leverering. Om det för betryggande af enhet, kraft och skyndsamhet
i förvaltningens handhafvande ansetts lämpligt att ålägga Chefen denna
vidsträckta ansvarighet, måste deremot en minskad ansvarighet för honom
inträda, och på samma gång det mål, man med hela organisationen åsyftat,
förfelas, derest chefen skall med Styrelsens öfriga ledamöter dela den magt,
han nn eger och dessa ega rätt att göra sin vilja gällande gent emot hans.
Chefens nuvarande ansvarighet betingas helt och hållet af hans magt att
ensam bestämma i alla de till Styrelsens pröfning hörande ärenden; inskränkes
denna hans magt, måste ansvarigheten ock blifva fördelad mellan
Styrelsens alla medlemmar och det bör härvid märkas, att, om än beslutanderätten
i en mängd vigtiga ärenden fortfarande skulle tillhöra honom
ensam, han dock neppeligen kan för förvaltningens gång i dess helhet blifva
mera ansvarig än hvarje annan styrelsemedlem. Då Chefen i vissa fall
kan nödgas underordna sin mening under andras, ligger nemligen häri och
i det samband, som alltid i viss mån eger rum mellan särskilda ärenden
inom samma förvaltning, ett tvång för honom att äfven vid de frågor,
som tillhöra hans eget afgörande, taga hänsyn till de åsigter, han vet göra
sig gällande inom Styrelsens plenum, för att icke ett fullkomligt upplösningstillstånd
skall inträda inom verket. Ansvarigheten, från att nu hvila
på Chefen ensam, blir således öfverflyttad på en kollegial myndighet; och
att detta står i rak strid med den grundsats, hvilken man i vårt land under
de senaste åren allt mer och mer tillämpat vid organiserandet af de
förvaltande verken, har Styrelsen ansett sig manad att påpeka, öfverlemnande
åt Eders Kongl. Ma:jts Nådiga pröfning, huruvida en dylik kollektiv
ansvarighet låter förena sig med det offentligas anspråk i vår tid
på anordnandet af den myndighet, som skall handhafva den Generaltullstyrelsen
anförtrodda förvaltning.

För att närmare belysa huru Chefens nuvarande ansvarighet för förvaltningens
gång i dess helhet icke låter förena sig med den kollegiala
beslutanderättens införande i vissa fall, tillåter sig Styrelsen vidare i underdånighet
anföra ett exempel. Befordringsärenden skulle enligt koini -

tens förlag blifva föremål för kollegiala beslut, men första vilkoret för
att omförmälda ansvarighet skall kunna upprätthållas måste väl vara, att
chefen eger ett afgörande inflytande i fråga om utväljande af de personer,
hvilka skola i första hand besörja de till förvaltningen hörande göromål
och tillämpa såväl derom gällande allmänna författningar som förvaltningsstyrelsens
särskilda föreskrifter, eller huru är det ens tänkbart, att en person
kan göras ensam ansvarig för en förvaltning, der de underordnade orkaner,
genom hvilka förvaltningens verksamhet utöfvas, kunna utses fullkomligt
oberoende af den ansvarige Chefens åsigt om deras lämplighet?
Men äfven i ett annat afseende eger befordringsärendenas skiljande från
Chefens rätt att ensam besluta en ganska stor betydelse i fråga om Chefens
ställning till den underlydande personalen. Nu då denna personals
befordran är lagd i Chefens hand, eger denne tillfälle att på sina underordnade
utöfva ett inflytande, som kan verka ganska bestämmande med
afseende å deras uppfattning af sättet att fullgöra sina åligganden, och
Chefen eger derigenom ett icke oväsentligt medel att befrämja enhet och
samband inom förvaltningen och att göra gällande de grundsatser, han
anser böra derinom tillämpas. Denna Chefens ställning till den underlydande
personalen måste deremot blifva en helt annan, då personalen i
honom ej vidare ser den ensam beslutande Chefen, utan endast ordföranden
i en kollegial myndighet, der flertalets åsigter i många fall kunna gå i
en annan riktning än Chefens.

Sedan Styrelsen sålunda anfört de mera allmänna grunderna för sin
åsigt om den nuvarande styrelseformens företräde framför den af komitén
föreslagna, öfvergår Styrelsen till en granskning af beskaffenheten utaf de
ärenden, hvilka enligt komiténs förslag skulle blifva föremål för samfäld
öfverläggning och beslut hos Generaltullstyrelsen.

Den första gruppen af dylika ärenden utgöres af Nådiga bref och remisser,
som angå Styrelsens samfälda åtgärd, underdåniga förslag och betänkanden
angående nya författningars utfärdande eller redan befintligas förklarande, ändrande
eller upphäfvande samt underdåniga framställningar rörande tullverkets
stat. Hvad dervid först angår Eders Kongl. Maj:ts Nådiga bref, lärer den
handläggning, som dessa föranleda inom Styrelsen, neppeligen påkalla någon
egentlig pröfning. Antingen innehålla de allmänna föreskrifter, hvilka Styrelsen
och dess underlydande hafva att ställa sig till efterrättelse, eller ock
meddela de underrättelse om Eders Kongl. Maj-.ts beslut i ett särskildt mål.
Styrelsen har att taga kännedom om deras innehåll och, om de påkalla
någon handläggning från Styrelsens sida, inskränker sig denna i regeln

till det Nådiga beslutets kungörande eller befordrande till verkställighet genom
vidtagande af den utaf Eders Kongl. Maj:t föreskrifna åtgärd, och någon
kollegial pröfning för dylika besluts åstadkommande kan Styrelsen icke
föreställa sig vara behöflig. De Nådiga remisserna afse infordrande af
Styrelsens utlåtanden i de mål, remisserna angå, och vid dessa remissers
besvarande, likasom vid afgifvande af de underdåniga förslag, hetänkanden
och framställningar, komitén omförmält, är det visserligen af stor vigt, att
en mångsidig pröfning egnas de frågor, hvilka deri afses. Men i alla
dessa fall har Styrelsen endast att inför Eders Kongl. Maj:t uttala sina
åsigter och framlägga förslag, och kan icke anses utöfva någon egentlig
beslutanderätt. Denna tillkommer Eders Kongl. Maj:t; — och de skiljaktiga
meningar, som vid sådana ärendens behandling kunna göra sig
gällande inom Styrelsen, ega redan nu samma tillfälle att blifva föremål
för nådig pröfning, oafsedt att de uttalas af Chefen eller ledamöterna.
Instruktionen stadgar nemligen, att departementschefernas till protokollet
yttrade skiljaktiga meningar i dessa ämnen skola åtfölja de till Eders
Kongl. Maj:t ingående underdåniga utlåtanden, skrifvelser och förslag. I
dessa fall är således redan, såsom ock vederbör, handläggningen af ärendena
faktiskt så anordnad inom Styrelsen, som komitén anser önskvärdt,
men utan att derföre någon rubbning behöfver ske i den allmänna grundsatsen
om Chefens allena beslutanderätt. Enda skilnaden i formen för
dessa frågors behandling nu och enligt komiténs förslag är den oväsentliga
omständigheten, att, då Chefens åsigt nu alltid finnes uttalad i sjelfva utlåtandet
eller förslaget, och departementschefernas meningar, när de äro
skiljaktiga, i det åtföljande protokollet, ett motsatt förhållande stundom
kunde inträffa, om komiténs förslag vunne tillämpning.

Såsom föremål för kollegiala beslut nämner Komitén derefter frågor
om förändringar i verkets organisation. Denna rubrik kan väl synas böra
omfatta ärenden af synnerlig vigt, men märkas får dock, att de flesta
dylika frågor icke bero på Styrelsens afgörande, utan måste underställas
Eders Kongl. Maj:t, hvarföre Styrelsen endast har att afgifva underdåniga
förslag deri, om hvilka följaktligen gäller hvad Styrelsen redan yttrat om
alla från Styrelsen till Eders Kongl. Maj:t ingående framställningar. Styrelsen
vill dock icke förneka, att frågor, som beröra verkets organisation
och äfven möjligen innefatta förändringar i densamma, kunna i vissa fall
ligga inom omfånget af Styrelsens beslutanderätt, men då måste ock erkännas,
att dessa frågor i följd af sin beskaffenhet företrädesvis tillhöra
dem, hvilka icke kunna skiljas från Chefens afgörande, såvida man icke

vill rubba hela principen om en för förvaltningens gång i dess helhet
ansvarig Chef.

Af sistnämnda skäl är det ock, som, enligt hvad Styrelsen ofvan sökt
visa, befordrrngsärenden, hvilka, enligt Komiténs förslag, nu följa i ordningen,
icke kunna, efter Styrelsens åsigt, undantagas från den ansvarige
förvaltningschefens afgörande, hvarvid Styrelsen tillika vill uttala sin öfvertygelse
derom, att åtminstone när fråga är om sådana tjenster, hos
hvilkas innehafvare fordras ett större mått af duglighet eller andra särskilda
egenskaper, hvilkas bedömande är af mera grannlaga natur, den
kollegiala behandlingen af tjenstetillsättningar neppeligen torde ur synpunkten
af statsförvaltningens intresse böra gifvas företrädet framför det
åt en person öfverlemna de afgörandet, såvida första syftemålet med en
tjensteti 11 sättning erkännes vara att låta den lediga platsen besättas af den
för tjensten dugligaste och mest passande bland dem, mellan hvilka valfrihet
finnes, och icke att låta utnämningen bestämmas endast af en mera
objektiv uppskattning af sådana förhållanden, hvilka omförmälas i ansökningshandlingar.

O o

En annan art af ärenden, hvilka skulle handläggas kollegialt, utgöra
frågorna om tjenstemäns och letjentes afsättande samt i allmänhet om deras
fel eller försummelser i tjensten. Dessa frågor, i hvilka Styrelsen utöfvar
en domsrätt öfver sina underlydande, kunna väl i följd af denna deras
natur synas lämpa sig för kollegial handläggning, men likasom Styrelsen
ofvan förfäktat den åsigten, att, derest Chefen skall kunna bibehålla ansvarigheten
för förvaltningen i dess helhet, han måste ega i sin hand ett
afgörande inflytande på tillsättningen af de till verket hörande tjenster,
måste Styrelsen såsom ett lika väsentligt vilkor för nyssnämnda ansvarighet
framhålla, att Chefen har makt såväl att från en befattning aflägsna
en person, hvilken förverkat det förtroende, utan hvars åtnjutande
han icke skulle kommit i besittning af platsen, som ock att genom andra
medel ingripa bestraffande, när underlydandes pligtförgätenhet dertill gifver
anledning. Denna bestraffningsrätt är i Styrelsens tanke en naturlig yttring
af en ansvarig förvaltningschefs makt och denna rätts skiljande från honom
skulle både bidraga att förändra den ställning han nu intager och bör ega
i förhållande till verkets personal och äfven kunna verka menligt med afseende
på Chefens förmåga att inom förvaltningen göra gällande det inflytande
han nu är i tillfälle att utöfva. Om för öfrigt dessa frågors
frändskap i visst afseende med sådana ärenden, som i allmänhet falla inom
rättskipningens sfer, skulle, såsom Styrelsen redan erkänt, gifva ett visst

stöd åt Komiténs åsigt om önskvärdheten af deras kollegiala handläggning,
torde dock lämpligheten af en dylik anordning kunna ifrågasättas, då, efter
Styrelsens förmenande, några andra ärenden än ensamt af detta slag icke
kunna ur ■någon synpunkt kräfva förändring af den nuvarande förvaltningsformen
och rubbningen af den eljest konseqvent tillämpade grundsatsen
om Chefens beslutanderätt, således endast skulle gälla ett enda slag af
ärenden. Den, som icke i likhet med Styrelsen vill erkänna dessa frågors
naturliga sammanhang med den makt, en ansvarig förvaltningschef måste
ega, bör dock, äfven med bibehållande af denna makt i dess nuvarande
utsträckning, kunna finna all önskvärd trygghet mot möjligheten af dess
tillämpning i annan riktning, än som vore förenlig med en kollegial handläggning,
såväl deri, att en Chef just i dylika fall mera än i andra säkerligen
skall tveka att fatta sitt beslut i strid mot styrelseledamöternas
enstämmiga mening, som äfven och ännu mera i den rätt, som för den
bestraffade alltid står öppen att genom underdåniga besvär draga under
Eders Kong!. Maj:ts pröfning de inom Styrelsen uttalade skiljaktiga

meningarne.

Komitén föreslår vidare kollegial handläggning för frågor om e. o.
tjenstemäns och hetjentes antagande, om afsked, om pensionering, om tjenstehetyg,
om tjenstledighet för den till Generaltullstyrelsen hörande personal och

förordnande af vikarie under sådan ledighet samt om bestämmandet af arf voden

eller gratifikationer åt extra biträden. Såsom Eders Kongl. Maj:t

täcktes finna, äro dessa ärenden i allmänhet af antingen helt underordnad
natur eller ock, såsom fallet är med pensionsfrågor, af den beskaffenhet,
att Styrelsens beslut endast är cn inom noggrant bestämda gränser utstakad
tillämpning af derom gällande författningar. »Den garanti för ett
moget bedömande och ett oveldigt afgörande, som det kollegiala behandlingssättet
erbjuder», har för komitén utgjort skäl att förorda dess tillämpning
med afseende å vissa ärenden, men hvarföre ofvan uppräknade ärenden
skulle mer än hvilket annat ärende som helst behöfva omhägnas med
en dylik garanti, kan Styrelsen för sin del icke inse och vill derföre antaga,
att de här ifrågakommit endast i följd af det sammanhang de kunna
ega med andra frågor, som ansetts påkalla kollegial behandling, eller möjligen
af annat underordnadt skäl.

Slutligen skall, enligt komiténs förslag, kollegial handläggning ega
rum af hvarje ärende, som General tulldirektören finner skäl att göra till
föremål för samfäldt afgörande. Då Chefen, enligt hvad komitén förutsatt
i fråga om de till hans ensamma afgörande hänskjutna ärenden, skulle

fortfarande vara berättigad att inhemta yttranden af samtliga ledamöterna,
utan att behöfva afstå från sin beslutanderätt, kan ett dylikt afstående
icke gerna tänkas ifrågakomma i annan händelse, än om Chefen önskar
blifva öfverröstad i en fråga. Att öppna ett dylikt tillfälle för Chefen
kan dock icke öfverensstämma med Styrelsens uppfattning af den ansvarighet,
Chefen bör ega. Otänkbart är dessutom icke, att genom den här
föreslagna bestämmelsen en fullkomlig förändring af hela förvaltningens
karakter skulle möjliggöras. Det är nemligen efter Styrelsens åsigt lätt
förklarligt, att en Chef, när han finner tillfället för sig att utöfva en
bestämmande inverkan på förvaltningens gång i många fall begränsadt
af styrelseledamöternas rätt att göra sina skiljaktiga åsigter gällande, ser
sig föranlåten att äfven i andra tall öfverflytta på'' dem ansvarigheten för
ärendenas afgörande för att icke alldeles gifva till spillo den enhet och
kontinuitet, som inom en förvaltning äro oundgängliga. Dermed är också
vägen öppen för förvaltningens ombildning på rent kollegial fot och på
samma gång de fördelar uppoffrade, hvilka man funnit vara förenade
med den nuvarande förvaltningsformen och hvilka äfven komitén synes
erkänna i ganska stor utsträckning.

Sedan komitén sålunda uppgifvit de ärenden, hvilka skulle göras till
föremal för kollegialt afgörande, öfverlemnar komitén alla öfriga ärenden
med ett par undantag, hvilka nedan skola närmare beröras, åt Chefens
allena beslutanderätt, efter det han inhemtat endast vederbörande föredragandes
mening, der han icke i något särskildt fall funnit godt tillkalla
jemväl annan ledamot för rådplägning. Bland de särdeles mångtaliga
och till beskaffenheten vidt skiljaktiga ärenden, hvilka höra till denna
kategori, ° tillåter sig Styrelsen att i underdånighet fästa Eders Kongl.
Maj.ts nadiga uppmärksamhet pa vissa, nemligen frågor angående enskildes
tvister med tullverket rörande tulltaxans tillämpning, ansökningar
om restitution af tull- och andra afgifter eller om tullfrihet för refrnporterade
varor samt anmärknings- och balansmål. I komiténs underdåniga
betänkande den 11 November 1875 med förslag till ombildning
af Statskontoret, sa att det skulle blifva kollegialt endast för handläggningen
af vissa ärenden, men öfriga ärendens afgörande tillkomma Chefen
ensam, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad rörande Generaltullstyrelsen
nu blifvit ifragasatt, har komitén yttrat sig anse den kollegiala
foimen erbjuda ökad säkerhet för den fullständiga pröfningen af besvärsmål,
der enskild persons rätt är i fråga, men likväl trott de få besvärsmål,
h\ ilka efter komiténs mening skulle återstå till Statskontorets hand -

läggning, ej behöfva underkastas kollegial behandling, enär »de vore af
sådan administrativ natur, att icke någon enskilds rätt berördes»; och i
sitt nu förevarande betänkande har komitén såsom en antydan af sin
uppfattning om den skiljaktiga beskaffenheten af de ärenden, som fordra
den ena eller andra formen för handläggning, dels åberopat några uttryck,
hvilka genomgått föregående komitéers betänkanden, ehuru de förut
aldrig galt ett särskiljande af olika ärenden inom samma verk, nemligen
att sådana ärenden, »hvilkas afgörande beror på en stundom ej lätt funnen
tillämpning af gällande författningar» egna sig för samfäld behandling af
flera, dels ock karakteriserat de ärenden, hvilka inom Generaltullstyrelsen
skulle bero af Chefens afgörande, såsom i allmänhet endast kräfvande
tillämpning af bestämda föreskrifter och skyndsam expedition. Dessa
komiténs särskilda uttalanden synas Styrelsen icke väl stå tillsammans
med förslaget om nyss uppräknade måls pröfning af Chefen ensam. I
dessa mål är tillämpningen af gällande författningar ofta långt ifrån att
kunna anses lätt funnen. Frågor om tulltaxans rätta tillämpning vid godsegares
klagomål öfver tullbehandling kräfva vidsträckta insigter både med
afseende å varukännedom och lagstiftningens historiska utveckling samt
betinga ofta en ganska svår och grannlaga pröfning, och vid dessa likasom
öfriga ofvan uppräknade ärenden hafva ock meningarne icke så
sällan visat sig vara skiljaktiga såväl inom Styrelsen som mellan Styrelsen
och Eders Kongl. Maj:t, Alla dessa frågor beröra dessutom på det
närmaste enskildes rätt, ty äfven i anmärkningsmål, när beslutet omedelbarligen
ålägger en tulltjensteman ansvarighet för ett visst belopp, grundar
det tillika en laglig rätt för honom att hålla sig skadeslös hos den
enskilde godsegaren, hvilken i tull- eller andra afgifter betalt mindre än
Styrelsen i anmärkningsmålet ansett författningsenligt. Betydelsen för den
enskilde af sättet för tulltaxans tillämpning är så väsentlig, att ett beslut
derom kan såsom prejudikat, enligt hvad ock visat sig, utöfva inflytande
på hela importen af en viss artikel och således ega vidsträckta verkningar
både för affärslifvet och vår inhemska industri. Att emellertid i
trots af dessa, utaf Komitén säkerligen väl öfvervägda förhållanden, Komitén
velat öfverlemna den mångsidiga och grannlaga pröfning, dessa
ärenden ofta kräfva, åt Chefen ensam, sedan han hört endast föredraganden
och icke ens, såsom nu, båda ledamöterna i Styrelsen, utgör, efter
Styrelsens förmenande, ett så kraftigt erkännande af den nuvarande förvaltningsformens
förmåga att erbjuda »garanti för ett moget bedömande
och ett oveldigt afgörande» äfven af ganska svårlösta frågor, att Styrel -

sen ej förstår, hvarföre Komitén behöffc i förändrade former söka en dylik
garanti för pröfningen af andra frågor af ofta mera lättlöst natur. ''
Den »blandade förvaltningsform», Komitén ansett vara att föredraga
framför den nuvarande, skulle enligt formuleringen af Komiténs förslag
vara verksam jemväl på ett tredje sätt, rörande hvilket det i förslao-et
namnes, att GeneraltulIdirektören eger ensam dels besluta i frågor om
arbetsordningen, dels, när ledamotplats blifver ledig, om dess återbesättande
hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan, dock, i beyo-e
fallen, efter samråd med verkets ledamöter. Huruvida skillnaden mellan
dessa och öfnga på Chefens pröfning beroende ärenden endast skulle bestå
deri, att Chefen i dessa båda fall vore förpligtad att höra alla ledamöterna
eller om de af Komitén begagnade uttrycken »efter samråd» innebära,
att öfverläggningen skulle tillgå på annat sätt än eljest och ledamöternas
möjligen yttrade olika meningar ej tagas till något Styrelsens
protokoll, är för Styrelsen icke fullt klart, men deremot är Styrelsen
öfvertygad om obehöfligheten af någon särskild form för dessa ärendens
handläggning. Frågor om arbetsordningen egna sig särdeles väl för den
behandling, som nu inom Styrelsen eger rum för alla ärenden eller att
Chefen afgör dem, efter att hafva inhemtat ledamöternas yttranden; och
hvad angar förslag till återbesättande af ledig ledamotsplats, synes det
Styrelsen egentligare att, likasom i nu gällande Instruktion, all fråga om
dylika, förslag förbigås. Vill Eders Kongl. Maj:t i en sådan fråga inhemta
vare sig Chefens eller Styrelsens yttrande, eger Eders Kongl. Maj:t tillfälle
dertill i hvarje särskildt fall, utan att formen för dylikt yttrandes
afgifvande behöfver vara genom Instruktionen särskildt bestämd.

Genom hvad Styrelsen sålunda i underdånighet anfört vill Styrelsen
hafva visat, att af de ärenden, för hvilka Komitén föreslår kollegial behandling,
vissa, nemligen de till Eders Kongl. Maj:t ingående underdåniga
framställningar och utlåtanden, redan nu inom Styrelsen handläggas på
ett sätt, som i hufvudsak öfverensstämmer med det af Komitén föreslagna,
utan att dock behöfva medföra någon rubbning af den allmänna grundsatsen
om Chefens allena beslutanderätt; att andra ärenden äro så beskaffade,
att, genom att undantaga dem från Chefens afgörande, karakteren
af den nuvarande förvaltningsformen med en för förvaltningen i
dess helhet ansvarig Chef väsendtligen förändras och de med denna styrelseform
förbundna och af Komitén jemväl erkända fördelar uppoffras;
att vidare andra af de ifrågavarande ärendena icke ur någon synpunkt
tarfva kollegial handläggning; och slutligen att jemförelse!! mellan nyss

berörda ärenden och dem, hvilka fortfarande skulle bibehållas åt Chefens
afgörande, icke gifver stöd åt Komiténs mening om behofvet af förändrad
form för pröfningen af de förra. Pa dessa skäl är det ock Styrelsen anser
sig böra i underdånighet afstyrka Nådigt bifall till Komiténs förslag,
att vissa ärenden skulle genom samfäld öfverläggning och beslut hos
Generaltullstyrelsen handläggas.

Deremot vill Styrelsen, såsom redan är antydt, icke bestrida att, pa
sätt Komitén hemstält, en förenklad form för handläggningen af vissa
ärenden kan med fördel tillämpas, sa att endast en ledamot, nemligen
föredraganden, behöfver tillstädesvara vid deras afgörande af Chefen. Styrelsen
har ock erinrat, att ett yttrande från Styrelsens sida om de ärenden,
hvilka lämpa sig för handläggning på ena eller andra sättet, torde
böra afgifvas först i sammanhang med förslag till ny instruktion efter
föregången Nådig pröfning af de utaf Komitén ifrågasatta organisationsförändringar.
Så mycket anser sig Styrelsen dock redan nu höra nämna,
att flertalet af de ärenden, för hvilka Komitén fordrar kollegialt afgörande,
naturligtvis är af beskaffenhet att fortfarande böra handläggas såsom
hittills i närvaro af Styrelsens samtliga medlemmar, men att samma
behandlingssätt jemväl bör tillämpas pa åtskilliga andra frågor, i hvilka
Komitén ansett tillräckligt att endast föredraganden yttrar sig, i den mån
nemligen dessa frågor kräfva en mera mångsidig pröfning^ eller det för
ledamöterna kan vara af vigt att, med hänsyn till olika frågors samband
med och beroende af hvarandra inom en förvaltning, icke hållas främmande
för sådana ärenden, som ligga utom hvars och ens egen föredragning.

Byråar. Beträffande Styrelsens organisation har Komitén vidare hemstält, att,

i stället för nuvarande två departement, skulle inrättas tre ^byraar under
hvar sin byråchef, nemligen en kanslibyrå, en kameralbyrå samt en revisions-
och stastistisk byrå, med föredragningsskyldigheten fördelad mellan
byråcheferne efter af Komitén antydda grunder, samt att vidare en
hvar af Kansliets och Kontorens tjensteman skulle åligga odelad ansvarighet
för de åtgärder han å tjenstens vägnar vidtoge. De nuvarande ledamöternes
antal skulle således ökas med en, hvaremot, de hittills varande
kamrerarne å kammar- och revisionskontoren skulle indragas och vederbörande
byråchefer öfvertaga det omedelbara chefskapet för kontoren, , i
sammanhang hvarmed Komitén dock i en sednare punkt förklarat sig
icke kunna ifrågasätta ett mindre antal tjensteman å kameralbyrån, än
Styrelsen i sitt den 25 November 1873 afgifna underdåniga utlåtande

föreslagit, eller fyra, utan derföre i stället för den indragna kämreraretj
ensten föreslagit inrättande af ytterligare en bokhållaretjenst.

Att öka ledamöternes antal anser Styrelsen för sin del såsom en
oegentlighet redan af det skäl, att en Styrelse, bestående af en Chef och
tre ledamöter, torde vara en alldeles för vidlyftig apparat för en förvaltning
med så begränsad uppgift som Generaltullstyrelsen eger. Väl inser
Styrelsen, att för Komitén, hvilken finner den nu varande styrelseformen
mindre nöjaktig i vissa afseenden och derföre vill i sådana fall ersätta
den med kollegiala former, följdriktigheten kan kräfva, att den kollegiala
mångtaligheten jemväl får göra sig gällande vid Styrelsens sammansättning,
men med Styrelsens uppfattning om den nuvarande organisationens
företräde och om behöfligheten att inom förvaltningen befordra all önskvärd
enhet, kraft och kontinuitet, måste det vara mera förenligt att åt
ett så litet antal som möjligt inrymmes deltagande i Styrelsens rådslut.
Äfven den skiljaktighet, som förefinnes mellan Komitén och Styrelsen
rörande behandlingen af de ärenden, som enligt Komiténs förslag skulle
tillhöra Chefens ensamma afgörande, gifver en förklaring af Styrelsens
åsigt om önskvärdheten att undvika en tillökning i ledamöternas antal.
Komitén uppställer nemligen såsom allmän regel, att endast föredragande
ledamoten skulle deltaga i dessa ärendens behandling inom Styrelsen, men
Styrelsen har deremot trott det vara gagneligt, att densamma i sin helhet
öfvervarar afgörandet af en betydlig mängd af nämnda ärenden, och då
skulle genom ledamöternas tillökning också den af Komitén påpekade
tidsförlust, som uppstår derigenom att ledamöterna skola närvara vid
hvarandras föredragning, blifva än mera afsevärd, när, utom föredraganden,
t-vå ledamöter i stället för en skulle nödgas på detta sätt uppoffra
sin tid. Den tid en ledamot använder för öfvervarande af sådana till
hans egen föredragning icke hörande ärenden, i hvilka Styrelsen anser
sådant fortfarande böra ske, är visserligen efter Styrelsens uppfattning
ingalunda förlorad, utan kommer verket till godo genom den ökade insigt
och kännedom, ledamöterna förvärfva rörande förvaltningen i dess
helhet och genom den garanti för enhet och kontinuitet, en sådan föredragningsordning
erbjuder, men nödig hänsyn till ett rätt användande af
tiden manar naturligtvis alltid att icke för ett dylikt samarbete taga
flera krafter i anspråk än som äro oundgängligen behöfliga,

Huru obenägen Styrelsen än är att i principen erkänna lämpligheten
af en inångtaligare styrelse för tullverket än den nuvarande, skulle dock
Styrelsen icke kunnat annat än varmt förorda ett derom väckt förslag,

såvida göromålens mängd hade påkallat en dylik förställning. Men
detta är livad Styrelsen anser åtminstone ännu icke vara förhållandet. Val
må medgifvas, att, på sätt Komitén erinrat, Kanslidepartementschefen eger
behof af någon minskning i de många och olikartade bestyr, hvilka nu
tillhöra honom, men att för vinnande af ett sådant mål inrätta ytterligare
en ledainotsplats, har inom Styrelsen aldrig varit ifrågasatt, utan är Styrelsen
förvissad, att genom en förändring i Instruktionen en sådan jemkning
med afseende på ärendenas fördelning mellan de båda ledamöterna
kan åstadkommas, att både göromålen dem emellan blifva rättvist afpassade
och något äfventyr för ärendenas fördröjda handläggning ej behöfver
uppstå.

Göromålens mängd synes dock icke hafva varit det hufvudsakliga
motivet för Komiténs förslag om inrättande af en tredje ledamotsplats,
utan har detta förslag egentligen tillkommit för att möjliggöra indragningen
af de båda omförmälda kamreraretjensterna, så att två af byråcheferna
skulle, jemte utöfvande af ledamotsbefattning, fullgöra de väsentligare
af de kamrerarne nu åliggande göromål. Då Styrelsen, såsom
redan är nämndt, icke anser lämpligt, att någon tillökning i ledamöternas
antal eger rum, är deraf en följd, att Styrelsen icke heller kan biträda
förslaget om kamreraretjensternas indragning, hvilken åtgärd Komitén
sjelf erkänt icke vara utförbar med bibehållande af ledamöternas nuvarande
antal. Men då berörda tjensters borttagande af Komitén ansetts
ega den vigt, att för ändamålets vinnande till och med en förändring i
Styrelsens sammansättning föreslagits, har Styrelsen trott sig böra inga i
en närmare redogörelse för beskaffenheten af dessa tjenster, pa samma
gång bemötande de af Komitén andragna skäl för deras afskaffande.
Bland dessa skäl åberopar Komitén först sina i enahanda syftning afgifna
förslag med afseende å vissa andra embetsverk och deribland Statskontoret.
Såvida dock den eftersträfvansvärda uppgiften för reorganisationen
af statens embetsverk erkännes vara, icke att fastställa en typ,
som skall tillämpas under alla förhållanden, äfven om dessa maste pa ett
mindre naturligt sätt intvingas deri, utan fastmera att efter olika förhållandens
kraf utfinna de för hvarje embetsverk bäst passande former,
kan nyssantydda skäl icke af Styrelsen tillerkännas giltighet under annan
förutsättning, än att umbärligheten af kamreraretjensterna later, lika val
inom tullverket som inom öfriga åsyftade verk förena sig med en fullt
tillfredsställande förändrad anordning af de till dessa tjenster förut hörande
göromål. Om möjligheten att undvara dessa tjenster inom andra

verk än skulle vara oomtvistad, hindrar sådant derföre ej, att den särskilda
beskaffenheten af den uppbördskontroll, som är behöflig inom tullverket,
och öfriga der på kamrerarne hvilande göromål kunna påkalla
dessa tjensters bibehållande vid tullverket, åtminstone så länge andra förfoganden
än de af Komitén föreslagna icke stå till buds för ersättande
af nämnda befattningar.

Komitén bar vidare ansett, att genom dessa befattningars borttagande
den »omgång» undvikes, »som är en följd deraf att särskilda
kontorsförmän, kamrerarne, utgöra förmedlingslänken mellan föredragandena,
och kontoren.» Härvid vill Styrelsen till en början anmärka, att
den omgång, som nu eger rum, men, enligt Komiténs förslag skulle
undanrödjas, åtminstone icke tager i anspråk några arbetskrafter, som eljest
kunna inbesparas, ty personalens antal är enligt Komiténs förslag lika
stor som för närvarande. I stället för kameraldepartementschefen och två
kamrerare skulle nemligen anställas två byråchefer och en bokhållare å
kammarkontoret utöfver hvad Styrelsen i sitt förslag upptager, och Komiténs
förslag leder således icke till någon inskränkning i personalens
antal, likasom ej heller till besparing för statsverket, utan tvertoin till
en, om också obetydligt, förhöjd utgift, mot hvad aflöningen för de tre
omförmälda tjensterna i deras nuvarande form betingar. Icke heller har
den nuvarande anordningen visat sig hinderlig för ett skyndsamt afgörande
af de ärenden, hvilkas behandling varit underkastad den omgång, hvarom
Komitén talar. En stor del af dessa ärenden är sådan, att deras afgörande
och expedierande med minsta möjliga tidsutdrägt, utgör ett vigtigt
önskningsmål, antingen för tullpersonalen eller trafikanterna, men
någon klagan från deras sida öfver dröjsmål med handläggningen af dylika
ärenden torde ej kunna åberopas till stöd för yrkandet om förändrade
former till undvikande af den nu förefintliga omgången. Om således
den hittills varande anordningen hvarken medför någon uppoffring
af arbetskrafter, hvilka eljest kunde besparas, eller är hinderlig för ärendenas
skyndsamma handläggning, torde den åtminstone erkännas vara af
mindre skadlig natur, än det af Komitén begagnade uttrycket »omgång»
i allmänhet utmärker. Men dertill kommer äfven, att den institution,
hvilken Komitén karakteriserat med nyss citerade uttryck, efter Styrelsens
åsigt dels utgör ett oeftergiflig! vilkor för handhafvande af det särskilda
slag af uppbördskontroll, som inom tullverket är behöflig och dels
i och för beredningen af de till Styrelsens pröfning hörande ärenden
lemnar Styrelsen ett särdeles värderikt biträde, hvilket Styrelsen icke gerna

skulle se utbytt mot hvad Komitén i stället velat erbjuda genom att
bestämma »odelad ansvarighet» för hvarje underordnad tjensteman för
hans åtgärder, — en bestämmelse, som väl kan lemna Styrelsen ett visst
formelt berättigande att trygga sig vid en dylik åtgärd, men omöjligen
kan åt sjelfva åtgärden, vidtagen kanske af en oerfaren tillförordnad tjensteman,
skänka det värde, för hvilket bepröfvade insigter och erfarenhet
måste utgöra en säkrare borgen.

Särskildt hafva de göromål, hvilka äro förenade med kamreraretjensten
å kammarkontoret, gjort denna till en af de trägnaste och ansvarsfullaste
befattningar inom hela tullverket, och i viss mån har ock Komitén erkänt
detta genom att i sammanhang med frågan om dess indragning eller
kanske rättare förening med byråchefstj ensten föreslå inrättande af en ny
bokhållaretjenst. Huruvida en dylik förening af de båda tjensterna samt
öfverflyttningen på underordnade tjensteman af en del af kamrerarens
åligganden innebära en lika nöjaktig anordning af göromålen, som för
närvarande förefinnes, vill Styrelsen söka närmare belysa. Den beredning,
ärendena erhålla inom kammarkontoret, innefattar i allmänhet verkställande
af stundom vidlyftiga uträkningar, granskning af inkomna räkningar
och medelsreqvisitioner samt dessas jemförande med gällande stater och
Styrelsens särskilda beslut. Dessa, arbeten kunna naturligtvis ej medhinnas
af kamreraren, utan förrättas redan till betydlig del af kontorets öfriga
tjensteman, men under ledning och kontroll af kamreraren, som är ansvarig
för denna berednings behöriga verkställande. En dylik ledning och
kontroll kan icke af Styrelsen eftergifvas. Styrelsen kan väl, såsom redan
är nämndt, söka ett skydd bakom den ansvarighet, som skulle åläggas den
underordnade tjensteman, hvilken beredt ärendet, men Styrelsen måste vara
mera angelägen, att dess beslut, hvilka skola stödja sig på den föregångna
beredningen, blifva i sak rigtiga. Att samma person, visserligen med biträde
af andra, men dock på sitt ansvar handhar ärendenas beredning
medför ock den fördel, att han vid deras afgörande hos Styrelsen kan
tillhandagå med alla de upplysningar, Styrelsen då kan finna nödigt inhemta
utöfver hvad kontorets utlåtanden innehålla. Derföre äro ock alltid
kontorscheferna närvarande vid Styrelsens sessioner, då de af dem
beredda ärenden föredragas; och det tillfälle, Styrelsen då eger att muntligen
låta dem förfullständiga de för ett ärendes pröfning nödiga upplysningar,
har ock bidragit dertill att i det stora flertalet af t. ex. kammarkontorets
mål, kontorets utlåtanden icke behöfva, ega den utförlighet,
Komitén möjligen förestält sig, då den framhållit såsom ett önskningsmål

att undvika den nuvarande omgången. Men denna personliga beröring
mellan Styrelsen och den, som beredt ärendena, försvåras betydligt, när
beredningen är fördelad mellan flera personer och det icke kan vara lämpligt
eller ens möjligt att upptaga hela kontorspersonalens tid med att
närvara vid Styrelsens sessioner.

Det gagn, Styrelsen nu eger af kamreraren i antydda hänseenden,
beror just på den ställning, han till Styrelsen intager såsom ansvarig för
ärendenas beredning, men skall detta ansvar fördelas mellan flera, blir
också efter Styrelsens förmenande den väsentliga fördel uppoffrad, som
just ligger uti den hos en person förenade handläggningen af kontorets
göromål. Skall åter denna enhet efter Komiténs förslag vara att söka
hos byråchefen, så kan denne visserligen med afseende på ärendenas beredning
åtaga sig det ansvar, som nu hvilar på kamreraren, men då måste
ock byråchefens tid upptagas likasom kamrerarens af det detaljarbete, som
ärendenas beredning på hans ansvar medför. Byråchefen koinme då att
intaga den nuvarande kamrerarens plats, men tillika få sig tilldelad föredragningen
af kontorets ärenden jemte utöfningen af öfriga en ledamot
tillhörande skyldigheter.

En annan sida af kamrerarens verksamhet är den honom åliggande
kontroll öfver de redogörelser, hvilka inkomma från de till antalet närmare
sextio tullmyndigheter, hvilka omedelbarligen äro redovi sningsskyldige
till kammarkontoret. Då man besinnar, hvilka ansenliga belopp
denna redovisning omfattar, och icke underskattar värdet af en kraftigt
handhafd kontroll deröfver, kan man svårligen anse det sätt, hvarpå denna
kontroll inom tullverket utöfvas, vare sig innefatta någon onödigt vidlyftig
omgång eller medföra alltför stor utgift. Kontrollen handhafves i sammanhang
med upprättandet af det generalsammandrag öfver inkomster
och utgifter å hvarje tullplats, som månatligen uppgöres af bokhållaren
å kammarkontoret efter tullkamrarnes månadsredogörelser och derefter
undergår granskning af kamreraren, hvilken tillika med bokhållaren förser
sammandraget med sin underskrift. Huru Komitén tänkt sig denna
granskning af generalsammandraget böra ske, derom lemnas man i ovisshet,
ty betänkandet säger väl, att byråchefen skall öfvertaga den kamreraren
nu åliggande tillsynen, att månadsredogörelserna å behöriga tider
till kammarkontoret ingå och att de deri balanserade behållningar icke
öfverstiga de respektive tullkamrarnes behof intill tiden för nästa redogörelses
afgifvande, men sedermera nämnes intet om det på grund af
dessa månadsredogörelser upprättade generalsammandragets granskning.

Efterlåtes en dylik granskning, kan, för att icke förutsätta någon brottslig
afsigt hos den, hvilken upprättar sammandraget, dock lätteligen tänkas,
att ett ofrivilligt misstag eller förbiseende gör sig gällande, hvilket får
fortlöpa genom de följande månadernas sammandrag och hvarunder kan
döljas ett missförhållande, som eljest skulle hafva blifvit föremål för en
långt tidigare upptäckt. Att till skydd häremot hänvisa till den revision,
hvilken en gång sker i Kammar-Rätten, båtar föga, ty inom en sådan
uppbördsförvaltning som tullverkets har Styrelsen behof af en kontroll,
hvarigenom den kan, såsom nu sker, månad för månad noga följa hvarje
tullkammares redovisning. Hvartill saknaden af en kraftig och skyndsam
kontroll kan leda, derpå erbjuder tullverkets egen historia varnande exempel
i den inom vårt land med hänsyn till beloppet särdeles anmärkningsvärda
balans, som yppade sig för ungefär fyratio år tillbaka inom hufvudstadens
lokalförvaltning, och som då visade sig hafva fortgått under
lång tid. Att inskränka den nu befintliga kontrollen är derföre i Styrelsens
tanke så betänkligt, att Styrelsen icke kan annat än på det lifligaste
afstyrka hvarje åtgärd i sådan syftning, på samma gång i underdånighet
framhållande, hurusom det förtroendefulla uppdrag, kamreraren i detta afseende
nu innehar, icke gerna kan lemnas i händerna på en mer underordnad
tjensteinnehafvare, såvida ansvar och arbetets beskaffenhet skola
vara bestämmande för tjensteställning och löneförmåner. Har åter Ivomitén
afsett, att denna kontroll skulle i kamrerarens ställe handhafvas af
byråchefen, kan Styrelsen deri endast se ytterligare bekräftad den uppfattning
af Komiténs förslag Styrelsen förut antydt, eller att det i sjelfva
verket går ut på att bibehålla kamrerarebefattningarne, men pålägga, innehafvarne
jemväl skyldighet att såsom ledamöter deltaga i verkets styrelse.
Den frågan är emellertid alldeles icke ny, den gjordes redan vid 1868
års riksdag till föremål för en underdånig framställning, åsyftande indragning
af departementschefsplatserna och ärendenas föredragning inför Chefen
af de särskilda kontorens föreståndare — en anordning ganska snarlik åtminstone
den af komitén förordade, när man endast bortser från den mindre
väsentliga skillnaden i benämningar.

Öfver detta förslag yttrade Styrelsen i underdånig skrifvelse den 20
Oktober 1878 bland annat: »att departementchefemas likasom förmedlande
ställning emellan den allenabeslutande generaltulldirektören, å ena,
samt kansli- och kontorscheferna å andra sidan just innefattade ett giltigt
bevis för platsernas lämplighet. Enär generaltulldirektörens kall fordrade,
att han, oförhindrad af ärendenas så att säga mekaniska handläggning,

kunde med oaflåtlig uppmärksamhet följa och öfvervaka gången af tullverkets
vard och skötsel i det hela, men till kansli- och kontorschefernas
deremot hörde att i detalj utreda och till expedition eller annan beslutad
eller i allmänhet föreskrifven åtgärd befordra hos generaltullstyrelsen förekommande
mål, så hade departementschefernes uppgift, att på samma
gång utöfva en nödig kontroll på de senares åtgöranden och med den
mogenhet i omdöme, hvilken i följd af deras mera omfattande embetsverksamhet
borde kunna hos dem förväntas och fordras, ärendena till afgörande
hos generaltullstyrelsen föredraga, synts Styrelsen böra i och för
sig göra deras platser icke blott lämpliga och ändamålsenliga, utan äfven
nödvändiga; hvarjemte deras åliggande, att under generaltulldirektören å
de till hvarderas departement hörande ärenden och en hvar särskildt underordnade
tulladministrationer hafva speciel vårdnad och uppsigt, icke saknade
sin stora vigt vid bedömandet af den uppkastade frågan om embetenas
behöflighet. Dessutom och om å ena sidan riktigheten af den anordning
icke kunde ifrågasättas, enligt hvilken beslutanderätten i de rent
administrativa embetsverken blifvit lagd ensamt i Chefens för verket hand,
syntes å en annan sida den motvigt mot förhastade beslut, som departementsehefernes
egenskap af ansvarige, rådgifvande ledamöter vore egnad
att åstadkomma, i långt högre grad än omedelbart under verkets Chef
stående och inför honom föredragande kansli- och kontorstjenstemän, icke
heller böra lemnas utan ett i Styrelsens tanke förtjent afseende.);

Dessa af Styrelsen anförda skäl för departementschefsbefattningarnes
bibehållande vunno Eders Kongl. M:ts godkännande och i underdånig skrifvelse
den 13 Maj 1869 förklarade riksdagen den i ämnet lemnade utredning
nogsamt ådagalägga, att departementscheferna voro under dåvarande förhållanden
oundgängligen nödiga. Hvilka förändrade förhållanden sedermera
inträdt, som skulle kunna numera göra en förening af dessa befattningar
med kontorschefernas lämplig och önskvärd, inser icke Styrelsen, och
svårligen synes den af båda statsmakterna då erkända giltigheten af ofvan
anförda skäl kunna förringas genom det nu föreliggande komitébetänkandet,
som ju asyftar att genom införande delvis af kollegiala former
utsträcka ledamöternas makt och betydelse.

Styrelsen har hittills företrädesvis framlagt'' skälen för sin åsigt om
behöfligheten att bibehålla kamreraretjensten å kammarkontoret, men deraf
samt af Styrelsens uppfattning om olämpligheten att öka styrelseledamöternas
antal följer, att kamreraretjensten å revisionskontoret äfven är
fortfarande oumbärlig.

Till hvad Styrelsen nu i underdånighet anfört skulle åtskilligt kunna
tillläggas för att ytterligare visa olägenheterna af den utaf Komitén föreslagna
anordningen. Så fullgör Karamarkontoret enligt Styrelsens uppdrag
en mängd verkställighetsåtgärder, afslutar hyres-, leverans- och entreprenadkontrakt
fn. m. och skulle enligt Ivomiténs förslag, som Styrelsen
också är sinnad understödja, jemväl öfvertaga de advokatfiskal nu tillhörande
ekonomiska bestyr i afseende på tullverkets fastigheter i hufvudstaden.
För alla dessa göromål måste ansvarigheten odelad hvila på en
person, kontorschefen, men att låta en styrelseledamot handhafva dem kan
deremot icke vara annat än oegentligt. Kammar- och revisionskontor en
äro vidare, i följd af den dem ålagda tillsyn öfver underlydande tullmyndigheter,
att i många fall betrakta såsom åklagare gent emot dessa,
de påyrka ansvar för underlåtenhet att i behörig tid insända redovisningshandlingar
m. m. Detta åliggande har hittills handhafts af kontorscheferne,
men kan ej öfvertagas af en byråchef, hvilken det tillkommer att
inom Styrelsen pröfva den anmälda försummelsens beskaffenhet. A andra
sidan åter är detta bestyr så nära förbundet med kontrollen i öfrigt, att
det icke kan derifrån skiljas eller lämpligen öfverlåtas åt en underordnad
tjensteman. En ytterligare vigtig omständighet, som talar för bibehållandet
af särskilda kontorschefer, är den, att en sådan fördelning af göromålen
mellan ledamöterna svårligen kan genomföras, att icke mål, tillhörande
en byråchefs föredragning, erfordra beredning inom ett kontor,
lydande under annan byråchef. Så föredrar nu kanslidepartementschefen
åtskilliga mål, deri kammarkontoret afgifvit utlåtande, och ännu flera, som
inom revisionskontoret undergått förberedande handläggning. Nu maste väl
erkännas, att det ej kan vara egentligt, att den ene byråchefen skulle bereda
mål för en annans föredragning, hvaremot ingen olägenhet alls uppstår
under närvarande förhållanden, då kamreraren afgifver alla från kontoret
infordrade utlåtanden.

Då Styrelsen för sin del afstyrker förslaget om tillökning i ledamöternas
antal, anser Styrelsen ej behöfligt att ingå i en detaljerad granskning
af den fördelning af ärendena mellan de tre ledamöterna, Komitén
uppgjort, helst denna fråga egentligen tillhör arbetsordningen eller instruktionen
och sålunda bör behandlas först sedan organisationens hufvudgrunder
äro faststälda. Så mycket vill Styrelsen dock nämna, att Komiténs
förslag i denna del ej synes Styrelsen lyckligt funnet. Att fördela
alla ärenden angående personalen mellan de tre ledamöterna efter
tjensternas olika natur måste föranleda onödig omgång och ökadt besvär

vid ärendenas handläggning. Många tjenster äro af den beskaffenhet att
de kunna hänföras lika väl till den ena som till den andra af de tre
särskilda kategorier, Komitén uppstält, och samma personal är det, som
användes att fylla det ena och andra slaget af tjenster. För att bevilja
en tullförvaltare tjenstledighet och förordna vikarier graderna igenom
skulle ofta erfordras, att de särskilda delarne af detta i sig sjelf ytterst
enkla ärende blefve föremål för föredragning af hvar och en utaf de tre
ledamöterna, till föga fromma för göromålens förenkling. Andamålsenligare
synes då vara att, såsom nu, alla dylika ärenden föredragas af
kanslidepartementschefen i närvaro af den andre ledamoten. Icke heller
vill Styrelsen underlåta påpeka, hurusom den föredragningsskyldighet,
hvilken blifvit ålagd den tredje ledamoten, synes väl dryg, och å andra
sidan den minskning i göromål, som skulle beredas chefen för kanslibyrån
och hvilken Styrelsen redan erkänt vara i viss mån behöflig, skulle medföra
en alltför stor lindring i hans föredragningsskyldighet, helst denne
byråchef derjemte skulle åtnjuta den förmån framför de två andra ledamöterna
att icke handhafva några bestyr, motsvarande dem de skulle få
öfvertaga från de hittills varande kamrerarne.

Beträffande de af Komitén föreslagna benämningarne hy rå och
byråchef i stället för departement och departementschef, så och ehuru, i händelse
Styrelsens förslag vinner nådigt godkännande, den kamerala afdelningen
fortfarande såsom hittills skulle bestå af skilda kontor med särskilda
kontorschefer och denna afdelnings karakter icke egentligen torde
motsvara hvad med ordet byrå i allmänhet afses, lärer likväl den nu
begagnade benämningen å Styrelsens ledamöter ur annan synpunkt anses
mindre lämplig, och derföre, fastän de båda afdelningarne kunde benämnas
kansli- och kameralafdelningen, böra, i saknad af annan lämpligare
titel utbytas mot den af Komitén föreslagna: Byråchef.

I enlighet med hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, får Styrelsen,
med afstyrkande af Komiténs förslag i denna del, underdånigst hemställa,
att ledamöternas i Styrelsen antal må fortfarande utgöra två, hvaraf
den ene skall vara chef för kansli- och den andre för kameralafdelningen
samt att de nuvarande båda kamrerarebefattningarne å kammar- och revisionskontoren
må bibehållas.

T fråga om uppehållande af Chefens och ledamöternas befattningar Vid förfall
vid inträffande förhinder för de ordinarie innehafvarne, föreslår Komitén f°r c!l(f eller
vissa ändrade bestämmelser, som skilja sig från de nu gällande hufvud- leäamotsakligen
i följande afseenden:

att tjenstförrättande Chef skulle, utan särskildt nådigt bemyndigande, ega
samma dispositionsrätt som Chefen öfver de å tullverkets stat uppförda
anslag till extra och hemliga utgifter; att Styrelsen må ega förordna vikarie
för ledamot under högst en och en half månad, i stället för att
nu Sekreteraren och Kamreraren å Kammarkontoret äro sjelfskrifne att
inträda såsom vikarierande ledamöter vid förfall, som ej räcker öfver
fjorton dagar; och att, i sammanhang med Ivomiténs förslag om kollegialt
afgörande af vissa ärenden, jemväl sådana, hvilka utgjorde föremål
för Chefens allena beslutanderätt, skulle under Chefens frånvaro behandlas
kollegialt, så snart den tjenstförrättande Chefen och föredraganden vore
af olika mening.

Då inom Generaltullstyrelsen under Chefens embetsresor eller när han
eljest varit hindrad att sitt embete utöfva, en ledamot af Styrelsen enligt
hittills gällande Instruktion företrädt Chefens plats i Styrelsen, samt denna
anordning, hvilken väl icke öfverensstämmer med hvad som eger rum inom
vissa andra med Generaltullstyrelsen eljest lika organiserade verk, der
ärendena under Chefens frånvaro handläggas kollegialt, emellertid inom
tullverket visat sig ändamålsenlig, har Styrelsen, som dessutom i allmänhet
uttalat sig mot tillämpningen af kollegial beslutanderätt inom detta
förvaltningsverk, naturligtvis icke heller anledning att ifrågasätta någon
ändring i den hittills bestämda formen för utöfvande af Chefens embete
under dennes frånvaro, men kan af samma skäl icke biträda förslaget om
någon inskränkning i tjenstförrättande Chefs beslutanderätt i de fall, der
han med föredraganden är af olika mening, hvilket förslag dessutom, i
följd af sitt samband med den af Komitén påyrkade kollegiala behandlingen
af vissa ärenden under alla förhållanden, icke torde böra vinna
afseende annorlunda än i sammanhang med nyssnämnda mera vidtomfattande
förslag.

Hvad angår dispositionsrätten öfver anslaget till extra utgifter, får
Styrelsen vitsorda, att behofvet af en dylik rätt gör sig gällande snart
sagdt hvarje sessionsdag isynnerhet under den del af året, då en lifligare
trafik fordrar arbetskrafternas förstärkning inom tullverket, hvarföre ock
hittills, så snart tjenstförrättande Chef behöft i Styrelsen inträda, underdånig
hemställan i allmänhet måst göras för att utverka åt honom en sådan
dispositionsrätt, hvilken heller aldrig förvägrats. Giltigt skäl synes således
förefinnas att enligt Komiténs förslag låta ett generelt medgifvande i
detta afseende inflyta uti Instruktionen. Deremot har Styrelsen ej funnit,
att något likartadt behof gjort sig gällande rörande dispositionen af an -

slaget till hemliga utgifter. Sjelfva karakteren af detta anslag angifver,
att dispositionen af detsamma måste ligga i en persons hand och icke
lämpligen kan för kortare tider öfverlåtas på någon annan, och då de utgifter,
som dermed bestridas, i allmänhet åtminstone icke äro af brådskande
natur samt den nuvarande instruktionen redan medgifver tjenstförrättande
Chef en viss dispositionsrätt öfver dessa medel, nemligen till ((kuranta
och uppskof ej tålande behof®, lärer någon utsträckning af den i
detta afseende redan stadgade rätt ej vara erforderlig.

Enligt hvad Styrelsen nu anfört och med iakttagande i öfrigt af hvad
Komitén föreslagit i denna punkt, hemställer Styrelsen i underdånighet,
att, med ändring af motsvarande bestämmelser i nu gällande instruktion,
må i nåder stadgas: att den i graden äldste af ledamöterna må vara skyldig
att, vid inträffande förhinder för Generaltulldirektören, förestå hans
embete, såvida hindret icke varar öfver fjorton dagar, men om det är af
beskaffenhet att räcka längre tid, intilldess uppå genast skeende underdånig
anmälan Eders Kongl. Maj:t å embetet meddelar nådigt förordnande; att
sålunda tjenstförrättande eller tillförordnad Chef må ega enahanda befogenhet
inom Styrelsen som ordinarie Generaltulldirektör, dock med den inskränkning,
att han ej må annorlunda än till uppskof ej tålande behof
disponera öfver det under Styrelsens förvaltning stälda anslag till hemliga
utgifter samt att under Generaltulldirektörens frånvaro tjenster ej må
annorledes än på förordnande tillsättas, eller tjensteman från innehafvande
befattning afsättas eller till annan transporteras, så framt icke Eders Kongl.
Maj:t i dessa afseenden meddelat särskildt nådigt bemyndigande; samt att,
då ledamot är hindrad att sin befattning utöfva, Generaltullstyrelsen eger
förordna vikarie under högst en och en half månad med skyldighet, om
dylikt vikariat blir för längre tid behöfligt, att frågan derom till Eders
Kongl. Maj:ts afgörande anmäla.

Komitén föreslår vidare meddelande af en bestämmelse i den syftning,
att Generaltulldirektören må, då omständigheterna dertill föranleda, ega
uppdraga åt ledamot att i hans ställe företaga inspektionsresor till landsorten.
Ehuru det med karakteren af Styrelsens nuvarande organisation
bäst öfverensstämmer, att de för utöfvande af tillsyn öfver verkets personal
och befordrande af enhet, i tillämpningen af nyutkomna författningar
och andra föreskrifter särdeles vigtiga inspektionsresorna företrädesvis tillhöra
Chefens embetsverksamhet, kan dock inträffa, att en dylik inspektionsresa
behöfver företagas å tid, då Chefens närvaro inom Styrelsen är
af synnerlig vigt eller han af af annan orsak är hindrad att anträda en

Inspektions resor.

Kompetens vilkor.

sådan resa; och erkänner Styrelsen, att under sådana omständigheter den
af Komitén här föreslagna rättighet för Chefen att åt ledamot uppdraga
företagandet af inspektionsresa kan vara till gagn; viljande Styrelsen derjemte
framhålla, att medlem af Styrelsen kan i vissa fall nödgas företaga
resor till landsorten af annan beskaffenhet än de vanliga inspektionsresorna,
nemligen då förhållandena på en plats påkalla, att Styrelsen på ett mera
omedelbart sätt gör sig förvissad om deras beskaffenhet och lämpligheten
af de åtgärder, som höra vidtagas. Att, såsom hittills, Chefen skall vara
den ende inom Styrelsen, hvilken är behörig att företaga en dylik resa,
och att han således skall nödgas dertill, äfven om han skulle anse gagneligt,
att saken anförtroddes åt någon af Styrelsens ledamöter, lärer icke
vara lämpligt, hvarföre Styrelsen, såsom ett förfullständigande af Komiténs
förslag, underdånigst hemställer, att Generaltulldirektören må, då
omständigheterna dertill föranleda, ega uppdraga åt ledamot att i hans
ställe företaga resor till landsorten i inspektionsändamål eller då eljest
närvaro af en Styrelsens medlem på någon plats anses erforderlig.

I denna punkt tillstyrker Komitén, att examen till Eders Kongl. Maj:ts
kansli eller till rättegångsverken må blifva ett oeftergifligt vilkor för inträde
såsom extra ordinarie tjensteman i Generaltullstyrelsens byråar.
Villigt erkännande det af Komitén framhållna värdet af teoretiska studier
för tjenstemannabildningen i allmänhet, hyser Styrelsen dock ganska
stor tvekan om lämpligheten af de föreslagna skärpta kompetensvilkoren,
åtminstone med afseende å inträde i Kammar- och Revisionskontoren. De
flesta ordinarie tjensteman, hvilka hittills varit och för närvarande äro anstälda
å dessa kontor, hafva icke på långt när aflagt så omfattande kunskapsprof,
som här äro i fråga, och då dertill kommer, att för anställning
såsom tjensteman vid lokalförvaltningarne inom tullverket endast
fordras maturitetsexamen, och att isynnerhet befattningarne inom revisionskontoret
lämpa sig att besättas med personer, hvilka förut under tjenstgöring
inom lokalförvaltningen praktiskt handlagt förtullningsgöromål, —
en förflyttning, som, när det gäller ordinarie tjensteman, Komitén uttryckligen
erkänner såsom ändamålsenlig — har Styrelsen icke kunnat
undgå, att, lika med en reservant inom Komitén, finna det mindre egentligt
att på den extra tjenstemannen ställa högre kompetensfordringar, än
som skulle komma att tillämpas på de ordinarie, och att derigenom lägga
hinder i vägen för att, såsom nu allmänt sker, många af de extra tjenstemännen
vid hufvudstadens lokalförvaltning tillika tjenstgöra å kammaroch
revisionskontoren. De specialinsigter, hvilka göromålen särdeles å

revisionskontor kräfva, torde näppeligen förvärfvas lättare och bättre än
genom praktiskt deltagande i de förvaltningsbestyr, hvilka utgöra föremål
för kontorets granskning, och är det således för att befrämja den speciella
tjenstemannautbildning, hvilken erfordras inom sistnämnda kontor, som
Styrelsen lika litet för extra som för ordinarie tjensteman inom lokalförvaltningarne
vill förhindra deras användning inom kontoret, på samma
gång Styrelsen alltid måste afse att icke genom skärpning i kompetensvilkoren
tillgången på extra arbetskrafter, hvilka dessutom efter det af
Komitén uppgjorda regleringsförslag lära mera än nu behöfva tagas i
anspråk för göromålens gång inom kontoren, alltför mycket begränsas.

För anställning inom Styrelsens kansli kunna deremot de af Komitén
uppstälda högre kunskapsfordringar vara mera af behofvet påkallade,
ehuru erfarenheten äfven här ådagalagt, att verket å de mera underordnade
platserna kunnat hafva stort gagn af personer, hvilka ej aflagt
de af kommittén ifrågasatta embetsexamina.

Styrelsen får derföre i underdånighet afstyrka, att någon ändring
göres i nu gällande bestämmelser om kompetensvilkoren för inträde i
Styrelsens kammar- och revisionskontor, hvaremot Styrelsen ej har något
att erinra mot en stegring af kompetensfordringarne för inträde i Styrelsens
kansli, i öfverensstämmelse med Komiténs förslag, derest Eders Kongl.
Maj:t skulle finna sålunda höjda fordringar i allmänhet böra stadgas för
motsvarande anställning inom andra embetsverk.

Bland de förändringar i arbetssättet, med hvilka Komitén derefter Sättet förinsysselsätter
sig, i afsigt att åstadkomma förenkling jemte lättnad i tjenste- betalningar.
männens åligganden, förordar Komitén först, att, såsom en väsentlig
minskning i det kammarkontoret nu ålagda ansvar och till någon lindring
i arbetet jemte ökad säkerhet för det allmänna, den förändring med afseende
å sättet för inlevereringen af den från landsorterna inflytande tulluppbörden
må vidtagas, att denna uppbörd, i stället för att ingå till kam -

markontoret, skulle af redogörarne insändas till Riksbanken tillika med ett
missiv eller reversal, hvarjemte ett annat reversal skulle aflåtas till Generaltullstyrelsen;
och skulle Styrelsen vidare dagligen låta genom behörigt
ombud från Riksbanken afhemta bankoattesterna å de sålunda under samma
eller föregående dag influtna beloppen. Beträffande levereringen af den
i hufvudstaden inflytande uppbörden skulle densamma ske på samma sätt
som hittills, så att uppbördskontoret insätter medlen i Riksbanken och
öfverlemnar attesten till Styrelsen. Levereringarne från landsorten skulle
således ega rum i hufvudsaklig likhet med hvad redan iakttages i fråga
om uppbörden i hufvudstaden.

Detta Komiténs förslag anser sig Styrelsen böra obetingadt understödja
och till nådigt bifall förorda, under förutsättning att Riksbanken
medgifver medels insättning å Styrelsens räkning på det föreslagna sättet.
Då remisserna från landsorten till kammarkontor et numera i allmänhet
ingå i vexlar, är kontorets bestyr med dessa medels mottagande visserligen
icke på långt när så tidsödande, som då dessa betydliga uppbördsbelopp
insändes i kontanta penningar, som skulle uppräknas, hvarföre
någon synnerlig lättnad i kontorets arbete genom förändringen väl icke
vinnes, men den hufvudsakliga och mest afsevärda fördelen är, att kontoret
befrias från handhafvandet af dessa stora uppbördsbelopp, livilka i
stället skulle komma att från redogörarne ingå direkte till Riksbanken.

I sammanhang härmed tillåter sig Styrelsen ock att i underdånighet
framhålla ett annat önskningsinål för att helt och hållet kunna borttaga
från kontoret all befattning med kontanta medel, nemligen att de medel,
hvilka af Styrelsen utassigneras från Riksbanken för att sändas till tullmyndigheter
i landsorten, hvilka ej af influten uppbörd kunna bestrida
de aflöningar och öfriga tullverkets kostnader, som der skola gäldas, skulle
få expedieras till sin bestämmelse direkte af Riksbanken och ej såsom nu
behöfva först uttagas af kammarkontoret, som derefter besörjer deras
expedierande. Dessa medel uppgå årligen till öfver en fjerdedels million
kronor, och äro således af betydenhet att kunna rättfärdiga en särskild
anordning för att ur kontrollsynpunkt bereda ökad trygghet. Styrelsen
skulle dock icke hafva ansett sig kunna ifrågasätta en dylik anordning,
hvarigenom ett icke obetydligt ökadt besvär för Riksbanken onekligen
måste uppkomma, derest icke Komitén i sitt betänkande angående Statskontorets
organisation föreslagit ett alldeles likartadt förfarande i fråga
om de från nämnda verk till landsorten skeende utbetalningar och berörda
förslag sedermera torde få anses hafva vunnit godkännande. Kan ett med -

gifvande från Riksbankens sida erhållas, att nu antydda förfarande får
tillämpas äfven med afseende å tullverkets utbetalningar till landsorten,
skulle derigenom den grundsats, hvilken Komitén vill göra gällande i
fråga om de till tullverket inflytande medel, kunna följdriktigt genomföras,
så att allt handhafvande af penningeremisser till och från Generaltullstyrelsen
blefve aflyftadt från kammarkontoret, hvarigenom — utom
nyssberörda ökade säkerhet för det allmänna — äfven någon lindring
kunde beredas kontoret i dess dryga göromål.

I syfte att bereda tillfälle till en tidigare statsrevision har Komitén Räkenskapen
i denna punkt föreslagit vissa åtgärder, som skulle leda till en snabbare och dess rebokföring
och tidigare afslutande af tullverkets räkenskaper, samt en, så- mswnsom
det vill synas, mera begränsad revision af dessa räkenskaper inom
kammarkontoret, än som för närvarande eger rum. För detta ändamål
hemställer komitén, att de förslag öfver inkomster och utgifter, som
månatligen skola af tullförvaltningarne till Styrelsen afgifvas, erhålla den
uppställning, att de komma att utgöra fullständiga, afslutade räkenskaper
för månaden, hvarefter bokföringsarbetet hos Styrelsen skulle kunna efter
hand under årets lopp undangöras och i sammanhang dermed verkställas
den granskning, som på kammarkontoret ankommer, så att vid årets slut
endast komme att återstå granskningen och bokföringen för sista månaden
och hufvudbokens afslutning. Derjemte liar Komitén ifrågasatt,
att, jemte det Styrelsens skyldighet i afseende å revisionen af räkenskaperna
»begränsas till den granskning, som bör ega rum i sammanhang
med upprättandet af hufvudboken», redogörelsehandlingarne skulle, i den
mån de blifvit för bokslutet använda, i Styrelsens embetslokal tillhandahållas
den Kammarrättens tjensteman, som hade att desamma revidera.

I hvad mån Styrelsen hittills sökt tillmötesgå anspråken på en snabb
bokföring och redovisning, tillhör icke Styrelsen att bedöma, men tillåter
Styrelsen sig dock i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
på vissa omständigheter, hvilka i detta afseende torde ega betydelse.
Inom ett sådant verk, som det under Styrelsen lydande, der utgifterna,
såsom bestämda gsnom faststälda stater, äro åtminstone till sitt ungefärliga
belopp på förhand kända, men inkomsterna deremot af särdeles vexlande
natur, måste det vara af synnerlig vigt att, med den skyndsamhet som
är möjlig, kunna förskaffa sig uppgifter angående dessa inkomsters belopp;
derom har ock Styrelsen gått i författning, och dylika uppgifter, utarbetade
inom Kammar kontoret och omfattande uppbörden af såväl tull- som
fyr- och båkmedel för hela riket, blifva ock numera för hvarje månad

inom medlet af den påföljande månaden till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade.
Vidare åligger det alla underlydande tullmyndigheter, hvilka handhafva
uppbörd och utbetalningar, att före den 20 i hvarje manad hafva till
kontoret insändt, af verifikationer åtföljda förslag öfver alla inkomster och
utgifter för den föregående månaden. Dessa förslag utvisa fullkomligt ställningen
den sista i hvarje månad och äro redan, såvidt Styrelsen kan förstå,
liktydiga med de fullständiga, afslutade räkenskaper, Komitén åsyftar.
I sammanhang med dessa redogörelsers granskning upprättas på grund af
dem det s. k. generalsammandraget, utvisande hvarje tullkammares uppbörd,
afkortningar, omkostnader, levereringar och behållningar. Andamålet
härmed är att, ur kontrollsynpunkt, i en lätt öfverskådlig form
lemna en öfversigt i nämnda afseenden, och derföre har det ej heller befunnits
hvarken nödigt eller lämpligt att i detta sammandrag upptaga
lika många konti som förekomma i hufvudboken. Något hinder möter
dock ej att efter de månadsredogörelser, som ligga till grund för sammandraget,
upplägga alla dessa konti, men om behöfligheten häraf har
Styrelsen ej kunnat af Komiténs betänkande öfvertygas. Komitén åsyftar
att hufvudboken skulle föras efter hand månad för månad, men
detta skulle endast hafva till följd, att, der hvarje konto i hufvudboken
nu för hela året upptager endast en post, skulle det komma att i stället
upptaga tolf poster, hvarigenom hufvudboken endast skulle blifva betydligt
vidlyftigare och förlora i öfverskådlighet, på samma gång arbetet med
dess förande skulle ganska mycket ökas. Komitén har imedlertid trott
ett dylikt förfarande böra påskynda hufvudbokens afslutande och kunna
betinga en tidigare statsrevision. Frågan om de åtgärder, hvilka för befrämjande
af ett sådant syfte påkallas, har för icke längesedan särskildt
utgjort föremål för Styrelsens öfvervägande i anledning af Riksdagens
underd. framställning rörande ett tidigare afslutande af statens räkenskaper.
På sätt Komitén omnämnt, förklarade Styrelsen då, i sitt den 19
November 1875 derom till Statskontoret afgifna utlåtande, att redogörelsen
för de under Styrelsens förvaltning stälda medel skulle kunna så tidigt
afslutas, att denna redogörelse före den 1 Maj påföljande året kunde till
Kammarrätten öfverlemnas, i stället för att detta nu ej sker förrän inom
det påföljande årets utgång. För att åstadkomma den af Styrelsen föreslagna
anordning förutsattes dock dels ett anslag af ett tusen kronor årligen
för ett biträde åt bokhållaren i Kammarkontoret och dels en ändrad
föreskrift om tiden för insändande till Styrelsen af tullkamrarnes arsredogörelser
och journaler, så att denna tid blefve bestämd till Januari

månads utgång i stället för, såsom nu, Februari månads slut. Med den
tid Styrelsen sålunda ifrågasatt för redogörelsens afslutande ocli aflemnande
till Kammarrätten, torde ganska väl låta förena sig, att den sistnämnda
verk tillhörande granskning kan medhinnas till medlet af Oktober
och räkenskaperna då vara tillgängliga för statsrevisionen, hvars sammanträdande
skulle, enligt hvad afsedt var, uppskjutas till sistberörda tid. För
att befrämja tillfället för statsrevisionen att granska det nästföregående
årets räkenskaper, erfordras sålunda, hvad Tullverket angår, inga andra
förändringar, än Styrelsen ofvan antydt. Beträffande tiden för afslutandet
af tullverkets hufvudbok vill Styrelsen dessutom särskildt nämna, att under
nuvarande förhållanden, då tullkamrarnes redogörelser icke inkommit
förrän till den 1 Mars, hufvudboken dock under de senare åren varit så
tidigt färdig att Styrelsen redan i April månad kunnat till Eders Kongl.
Maj:t afgifva den derpå grundade berättelse rörande tullverkets inkomster
och utgifter för föregående år. Häraf följer ock att med ett tidigare insändande
från tullkamrarne af deras redogörelser hufvudboken skall kunna afslutas
ännu tidigare, ehuru det särdeles tidsödande arbetet med ordnandet
af de många och vidlyftiga volumerna af verifikationer, hvilket måste föregå
räkenskapernas aflemnande till Kammarrätten, föranledt, att Styrelsen ej
ansett tidpunkten för räkenskapernas bringande i det skick, som erfordras
för deras inlemnande till berörda verk, kunna bestämmas tidigare än till
1 Maj. Såsom Styrelsen redan antydt torde denna tidpunkt ock vara fullt
lämplig för det ändamål, hvars vinnande man åsyftar. Hvad Komitén
afser, då den säger, att det åsyftade ändamålet — tillfälle till tidigare
statsrevision — skulle kunna ytterligare befrämjas genom bifall till dess
förslag, kan Styrelsen derföre ej inse, så vida meningen ej skulle vara att
statsrevisionen skulle kunna företaga sitt arbete ännu tidigare än hvad
ofvan varit i fråga. Om detta åter ur andra synpunkter är lämpligt
eller i allmänhet låter sig utföras, är naturligtvis en fråga, som ej tillhör
Styrelsens bedömande, men att ett tidigare afslutande af tullverkets räkenskaper
än Styrelsen redan uppgifvit, skulle kunna ega rum, vågar
Styrelsen betvifla. Om än de månatligen från tullkamrarne ingående
förslagen äro att anse såsom afslutade räkenskaper för månaden, gäller
detta dock ej förslaget för December, som väl utvisar ställningen den sista
i samma månad, men dock ej kan uteslutande läggas till grund för bokslutet,
enär här, likasom öfverallt annorstädes, åtskilliga utgiftsposter, hvilka
rätteligen tillhöra året, först kunna något sednare i räkenskaperna afföras.
Detta sker i årsredogörelsen, hvilken således måste afvaktas innan bok -

slutet af Kammarkontoret verkställes, men då denna redogörelse, enligt
Styrelsens nyssberörda förslag skulle vara till Kontoret afgifven inom Januari
månads utgång, under det månadsförslaget för December inkommer
till den 20 Januari och sedermera alltid tarfvar någon tids granskning,
blir ju den tidsutdrägt som härrör af behofvet att innan bokslutet göres
invänta årsredogörelserna af en föga afsevärd betydelse.

Huruvida åter Komiténs förslag om sättet för verkställande af den
Kammarrätten tillhörande revision är lämpligt och utförbart, är något,
hvarom Styrelsen anser sig icke tillkomma att afgifva yttrande. I följd
af de oftanämnda månadsförslagens beskaffenhet möter emellertid redan
nu intet hinder för denna revisions successiva utförande, hvarföre icke
heller ur denna synpunkt någon förändring i dessa förslag, på sätt Komitén
hemstält, göres behöflig.

Hvad slutligen Komitén afser med sitt yrkande, att Styrelsens
skyldighet i afseende å revisionen af de till Styrelsen inkomna räkenskaperna
skulle begränsas till den granskning, som bör ega rum i sammanhand
med upprättandet af hufvudboken, har Styrelsen ej kunnat finna af
motiveringen med tillräcklig tydlighet framgå, för att Styrelsen skulle
kunna tillåta sig något bestämdt utlåtande öfver Komiténs förslag i denna
del. Skulle det innebära en inskränkning i den Styrelsen nu tillkommande
granskningsrätt öfver underlydande tullmyndigheter, måste Styrelsen
dock i underdånighet afstyrka hvarje åtgärd i sådan syftning. Styrelsen
har redan förut i detta utlåtande framhållit vigten af en kraftig och
skyndsam kontroll i Styrelsens hand öfver dess underlydande, och vågar
näppeligen antaga, att behöfligheten af en dylik kontroll kan i och för
sig från något håll ifrågasättas. Men öfverlåtandet till annan myndighet,
hvilken väl skulle vara Kammarrätten och dess revisorer, af den revision
som nu eger rum inom Kammarkontoret, vållar derjemte stora praktiska
olägenheter. Om denna revision skall på ett lika betryggande sätt som
nu handhafvas af personer, stående utom tullverket och följaktligen mindre
förtrogna med alla förhållanden derinom och särskildt med Styrelsens
beslut i en mängd frågor, hvaraf verkningarne visa sig äfven i räkenskaperna,
samt tillika saknande samma lätta tillfälle att förskaffa sig från
redogörarne nödiga upplysningar, som står en tullverkets tjensteman till
buds, kan detta icke ske utan ett betydligt förökadt arbete mot hvad en
verket tillhörande revisor behöfver å samma granskning nedlägga, och
visst är, att Styrelsen aldrig skulle känna samma trygghet som nu genom
granskningens öfverlåtande på personer, med hvilka Styrelsen icke hade

något att skaffa. Dertill kommer att, i händelse anmärkningarne göras
af Kammarrättens revisorer, omgången med förklaringars infordrande blifver
större, och då anmärkningarne sedermera skulle pröfvas icke af Styrelsen,
utan af Kammarrätten, blefve följden, att Styrelsen ständigt finge
i dylika frågor afgifva utlåtanden till Kammarrätten och deri ofta göra
vidlyftiga framställningar till belysande af de särskilda förhållanden, en
anmärkning kunde afse. Sådant ifrågakommer nu endast undantagsvis,
enär det stora flertalet anmärkningar sker hos Styrelsen och der pröfvas,
så att vid den inom Kammarrätten skeende granskningen föga eller intet
återstår att anmärka, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen. Att
borttaga denna granskningsrätt från verket sjelf skulle derföre föranleda
både ökadt besvär för dem, hvilka skulle handhafva revisionen, samt omgång
vid förklaringars infordrande, och för Styrelsen en högst betungande
tillökning i göromål i och för utlåtanden till Kammarrätten öfver alla
anmärkningar. Till någon förenkling i göromålen leder Komiténs förslag
således icke, utan tvärtom; om det leder till ökad trygghet för det
allmänna, är en fråga, på hvars besvarande Styrelsen icke vill inlåta sig
i vidsträcktare mån, än redan skett; dervid dock till undanrödjande af
allt missförstånd rörande Styrelsens uppfattning af den granskning, som
nu sker inom Kammarrätten, Styrelsen anser sig böra framhålla, att denna
granskning icke hufvudsakligen är att betrakta såsom en efterrevision,
utan har en vida mera maktpåliggande uppgift, nemligen att kontrollera
Styrelsens beslut och åtgärder, såvidt de i räkenskaperna framträda — en
revision, hvilken naturligtvis icke kan försiggå inom verket sjelf.

Med stöd af hvad Styrelsen sålunda anfört, hemställer Styrelsen underdånigst,
att Komiténs förslag i denna del, så vidt det berör sättet för
räkenskapernas förande inom tullverket och beskaffenheten af den revision
deröfver, som nu utöfvas inom verket, ej må till någon Eders Kongl.

Maj:ts åtgärd föranleda.

I denna punkt hemställer Komitén, att aflöningslistor och uppgifter Aflöningstill
bevillningsberedningarne må inom Styrelsen upprättas endast beträf- hstor m- mfande
Styrelsens egna tjensteman och betjente, och att således Kammarkontorets
åliggande att handhafva detta bestyr jemväl med afseende å
Stockholms lokalförvaltnings personal må öfverflyttas på denna förvaltning,
då naturligtvis Kassörskontoret, som utbetalar alla medel, äfven finge åtaga
sig nämnda bestyr. Då den här föreslagna anordningen står i fullkomlig
öfverensstämmelse med hvad som tillämpas i fråga om öfriga lokalförvaltningar
i riket och särskildt i Göteborg, der förvaltningen är organiserad

Allmänna
grunder för
löneregleringen.

på samma sätt som i Stockholm, måste förslaget erkännas vara både fullt
egentligt och lätt utförbart samt skulle visserligen så till vida medföra
ett minskadt besvär för Kammarkontoret, som ifrågavarande bestyr afser
icke allenast den i tjenst varande personalen, utan ock den i hufvudstaden
befintliga ansenliga mängden af pensionstagare, såväl afskedade ur tullverkets
tjenst, som enkor och barn. Men deremot sknlle det i stället
åligga den i kontoret anstälde revisor att på sätt som eger rumi afseende
å öfriga aflöningslistor granska äfven nämnda listor, hvilka, såsom upprättade
i kontoret, hittills icke undergått hans speciela revision.. En öfverflyttning
af dessa göromål på Kassörskontoret måste dock betinga, att
kassören erhölle till sitt biträde en kammarskrifvare, för hvilken arfvode
skulle utgå med tolfhundra kronor, i likhet med hvad staten redan upptager
för en biträdande kammarskrifvare vid kassörskontoret i Göteborg,
men då den ifrågasatta förändringen ej skulle kunna föranleda någon inskränkning
af Kammarkontorets personal utöfver hvad Styrelsen föreslagit
i sitt underdåniga betänkande den 25 November 1873, under förutsättning
att detta arbete fortfarande skulle tillhöra kontoret, komme det nu
väckta förslaget således att medföra en ökad utgift för tullverket i och
för aflönande af kassörens biträde, hvarföre Styrelsen, under förnyadt erkännande
af de ganska välgrundade skäl, hvilka. i öfrigt tala för förslaget,
dock anser sig icke böra för sin del tillstyrka detsamma, på samma gång
Styrelsen, derest Eders Kongl. Maj:t ändock skulle anse förslaget böra
vinna nådigt bifall, icke kan hafva något att deremot erinia, sa\ida i
staten för lokalförvaltningen i Stockholm uppföres ett anslag a ^ett tusen
tvåhundra kronor till arfvode åt en biträdande kammarskrifvare å Kassörskontoret.

De a.f Komitén benämnda allmänna grunder för löneregleringen äro
sådana, hvilka ega lika tillämplighet för tullverkets embets- och tjensteman
samt betjente, som för personalen inom alla andra embetsverk åtminstone
af förvaltningsnatur, och då dessa grunder redan torde vara af
Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen pröfvade i sammanhang med löneregleringen
för Statskontoret, lärer något vidare yttrande derom från
Styrelsens sida numera icke böra ifrågakomma; anhållande Styrelsen dock
i underdånighet få fästa uppmärksamheten på ett, i Styrelsens tanke,

mindre egentligt uttryck, som förekommer i början af denna punkts
sjette moment, der det såsom vilkor för ålderstillägg stadgas, bland annat,
viss tids fortsatt innehafvande af samma tjenst, ehuru Styrelsen antager
meningen vara, att äfven den, som innehaft annan tjenst i samma grad,
bör af nämnda förmån komma i åtnjutande. Så affattad är åtminstone
den bestämmelse, som enligt staten för tullverkets lokalförvaltning gäller
i fråga om rätt till ålderstillägg, och hvilken synes påkallad af både billighet
och omtanken om verkets egen fördel i vissa fall. Styrelsen tillstyrker
derföre, att i början af förenämnda moment ålderstillägget må
förklaras böra utgå efter viss tids innehafvande af tjenst i samma grad.

Komiten behandlar härefter fragan om den a de särskilda byråerna Kanslibyrån.
behöfliga personal, börjande med Kanslibyrån, som motsvarar det nuvarande
kansliet och advokatfiskalskontoret, hvilka båda senare benämningar
torde böra bibehållas, då byråorganisationen efter Styrelsens åsigt
ej kan med afseende å detta verk med full egentlighet tillämpas. Inom
kansliet ifrågasätter Komitén ej annan ändring, än den af Styrelsen i dess
oftaberörde förslag redan förordade indragningen af en af de tre nu befintliga
notarietjensterna. Deremot föreslår Komitén indragning af kanslisttjensten
å advokatfiskalskontoret osh den dermed förbundna tullfiskalstjensten
i centraldistriktet. Att denna tjenst blifvit af Styrelsen i dess
förra förslag bibehållen, härrörde ej af tullfiskalstjenstens oafvisliga behöflighet,
ty dertill hörande göromål kunna inom detta distrikt lika väl
som det redan sker på de flesta andra ställen i riket handhafvas af tullförvaltaren
på hvarje plats, utan af Styrelsens åsigt om nödvändigheten
att i ett verk, der eljest juridisk tjenst icke finnes, försäkra verket om
ett biträde åt advokatfiskal, som vid förfall för honom kan utöfva hans
tjenst. Vissa af advokatfiskalens göromål, företrädesvis de, som tillhöra
honom i egenskap af verkets aktor, kräfva nemligen i allmänhet sådan
handläggning, att vid förfall för honom en person ständigt måste finnas
redo att öfvertaga dem, och samma behof af en särskild qvalificerad
vikarie för advokatfiskal gör sig naturligtvis ock gällande för att denne
senare skall kunna komma i åtnjutande af semester såväl som då han i
tjensteärenden nödgas vara frånvarande från hufvudstaden, hvilket vid
vissa tillfällen visat sig behöfligt under till och med en och annan vecka

i följd. Behofvet af ett biträde i sådant afseende för advokatfiskal har
Komitén icke heller förbisett, men i fråga om dess fyllande hänvisat till
de båda notarierna — ett förslag, som Styrelsen dock anser ganska olämpligt.
Hittills hafva notarierna i allmänhet icke ens egt den erforderliga
juridiska kompetensen för advokatfiskalstjenstens utöfvande, och de skulle
icke heller ovilkorligen behöfva det efter Komiténs eget ofvannämnda
förslag rörande kompetensvilkoren för anställning inom kansliet. Men
äfven om denna kompetens finnes, är dermed icke tillräckligt sörjdt för
ett nöjaktigt bestridande af de flesta advokatfiskalens göromål, hvilka förutsätta
vana vid praktisk handläggning af juridiska bestyr och en genom
erfarenhet utbildad förmåga att bedöma frågor af rättslig natur. Dylika
egenskaper äro deremot alldeles icke beliöfliga för att en person skall pa
ett särdeles förtjenstfullt sätt kunna sköta en notariebefattning, och Styrelsen
misströstar om möjligheten att kunna nöjaktigt besätta dessa tjenster,
om dervid hänsyn måste tagas äfven till de sökandes lämplighet att sköta
advokatfiskalsgöromålen. A andra sidan är Styrelsen villig medgifva, att
det kan vara en för stor ekonomisk uppoffring för statsverket att bekosta
fullständig aflöning för en särskild tjensteman, hufvudsakligen för att bereda
tillgång på en suppleant för advokatfiskalen, och derföre har Styrelsen,
tillmötesgående syftningen i Komiténs förslag, förestält sig, att en
dylik suppleant, som är alldeles oumbärlig, möjligen skulle kunna erhållas
derigenom, att en amanuens anstäldes vid advokatfiskalskontoret, som, jemte
det han så mycket biträdde å kontoret, att han ej vore främmande för
göromålen, egentligen åtoge sig att ansvara för advokatfiskalstjenstens uppehållande
vid förhinder för den ordinarie innehafvaren. Styrelsen antager
ock, att en yngre jurist skulle kunna vara sinnad att, för ett arfvode af
ett tusen två hundra kronor eller samma belopp, Komitén sjelf beräknat
för andra amanuensplatser inom verket, mottaga en dylik anställning,
som, när han ej förestod advokatfiskalens befattning, lemnade honom en
mera obetydlig sysselsättning. Härigenom skulle i allt fall en ganska
afsevärd besparing göras i aflöningsstaten.

Det af Komitén i denna punkt jemväl framstälda förslag om öfverflyttning
på Kammarkontoret af de advokatfiskalen nu tillhörande ekonomiska
bestyr i afseende å tullverkets fastigheter i hufvudstaden finner
Styrelsen sig böra på de af Komitén andragna skäl i underdånighet tillstyrka,
men deremot kan Styrelsen ej biträda Komiténs hemställan, att
advokatfiskalen ensam skulle förrätta de inventeringar, som för närvarande
ålieea honom och kamreraren å Kammarkontoret gemensamt. Dessa in -

venteringar, särdeles de, som ske å Kassörs- och Konfiskationskontoret,
kräfva sådan kännedom om räkenskapsföring och insigt i hela redovisningssättet
inom tullverket, att, da dylika egenskaper i allmänhet icke
kunna förutsättas hos innehafvaren af advokatfiskalstjensten i samma grad
som hos en Kammarkontorets tjensteman, Styrelsen anser vigten af-dessa
inventeringars förrättande på ett betryggande sätt påkalla deras handhafvande
i samma ordning som för närvarande är bestämd.

Efter de af Styrelsen nu föreslagna mindre modifikationer i denna
punkt af betänkandet och under förutsättning, att nödiga medel anvisas
för anställande af en amanuens å advokatfiskalskontoret, tillstyrker Styrelsen
i öfrig! nådigt bifall till Komiténs förslag i denna punkt.

Kammarkontoret eller, såsom det enligt Komiténs förslag benämnes.
Kameralbyrån, bestar för närvarande af en kamrerare, en kammarförvandt,
en bokhållare, hvilken tillika är revisor, och tre kammarskrifvare eller
tillhopa sex tjensteman, hvilket antal Styrelsen i sitt ofvanomförmälda
förslag ansett kunna inskränkas till fyra genom indragning af två kammarskrifvarebefattningar.
Någon minskning i de, efter Styrelsens tanke,
erforderliga ordinarie tjenstemännens antal å detta kontor har Komitén
icke heller ifragasatt, utan endast velat göra en förändring i tjensternas
beskaffenhet genom att föreslå, det kontorets personal skulle utgöras, förutom
byråchefen, af en kammarförvandt och tre bokhållare. Då Styrelsen
pa skål, hvilka ofvan blifvit utförligt framstälda, afstyrkt inrättande af
en särskild byråchefsplats för handläggningen af de inom Kammärkontoret
beredda ärenden, och i sammanhang dermed sökt bevisa kamrerarebefattningens
oumbärlighet, följer deraf, att Styrelsen i sitt förslag måste
utesluta den bokhållaretjenst, hvarmed Komitén velat bereda en ersättning
för den till indragning föreslagna kamreraretjensten. Men Styrelsen är
icke heller fullt ense med Komitén om behöfligheten af den andra bokhållaretjenst,
som efter Komiténs förslag skulle nyinrättas i stället för
den i Styrelsens förra regleringsförslag upptagna kammarskrifvaresysslan.
Komiténs förslag i denna del står visserligen i fullkomlig öfverensstämmelse
med den af Komitén i dess föregående betänkanden rörande ombildning
af åtskilliga embetsverk städse tillämpade åsigten, att ordinarie tjenstemän
icke böra anställas med lägre grad eller mindre aflöningsförmåner,

Kameral byrån.

än som äro föreslagna för karninarförvandter och bokhållare, men då flera
kammarskrifvaresysslor finnas inom den lokala tullförvaltningen och fortfarande
der äro beliöfliga samt denna tjenstegrad således kommer att i
allt fall inom verket qvarstå, har det synts Styrelsen vara med det allmännas
fördel mera öfverensstämmande, att vissa göromål inom centralverket
lika väl som hos de lokala tullmyndigheterna bestridas af yngre
personer, hvilka ej kunna ega anspråk på lika stora aflöningsförmåner,
som bokhållaregraden skulle medföra, men af hvilka dock, om de vinna
fast anställning med sådan aflöning, som kan för en yngre ogift person
vara tillräcklig för hans utkomst, kan utkräfvas ett ganska träget arbete
och vida mera, än som torde vara att påräkna af extra tjensteman med
en mera tillfällig anställning såsom amanuenser. Med hänsyn härtill har
Styrelsen ansett sig böra vidblifva sitt förra förslag om bibehållande å
kammarkontoret af en kammarskrifvarebefattning med samma aflöning,
som finnes upptagen i gällande stat för motsvarande tjenster vid Stockholms
lokalförvaltning.

Då Styrelsen här i strid mot Komiténs ofvan antydda grundsats
uttalat sig för bibehållande af en ordinarie tjenstegrad, motsvarande den
nu befintliga första graden och således med mindre aflöning, än den Komitén
föreslagit för de tjensteman, hvilka efter dess mening böra tillhöra
den lägsta ordinarie graden, eller med andra ord den nuvarande andra
gradens tjensteman, vill Styrelsen till stöd för sin mening framhålla ett
särskildt skäl, hvilket kan tyckas vara af underordnad betydelse, men
efter Styrelsens tanke är företrädesvis ur det allmännas synpunkt värdt
mera behjertande än man på senare tider synes vara böjd att skänka
deråt. Styrelsen afser här den ökade tjenstbarhet och det större gagn
för det allmänna af en tjenstemans arbete, som kunna förväntas, när denne
efter vunnen ordinarie anställning icke lemnas utan all eggelse att åt
tjensten egna det nit och intresse, som afser ej blott ett oklanderligt uppfyllande
af bestämda tjensteåligganden, utan äfven att vinna den förkofran
i insigter och tjenstemannaduglighet, som betingar ett för det allmänna
i hög grad ökadt värde af den enskilde tjenstemannens verksamhet. Ett
kraftigt medel att befrämja en dylik verksamhet förefinnes onekligen, så
länge tillfälle gifves att genom befordran uppmuntra det större nitet och
dugligheten, men när detta tillfälle inskränkes eller upphör, derigenom
att de flesta tjenster göras likstälda och uppöfver dem återstår] endast
ett fåtal platser, hvilka mängden af tjensteman ej kan ega anspråk att
hinna, rubbar man en anordning, som hittills säkerligen i väsentlig mån

bidragit att upprätthålla dugligheten inom landets tjenstemannakår. Hvad
Styrelsen nu antydt torde icke heller böra lemnas utan afseende vid bedömande
af frågan om kamreraretjensternas bibehållande, ehuru det hufvudsakliga
skälet derför alltid måste blifva den i tjensternas egen och
hela organisationens beskaffenhet grundade oumbärligheten af desamma.

På nu anförda skäl tillstyrker Styrelsen, att kammarkontorets ordinarie
personal må utgöras af en kamrerare, en kammarförvandt, en bokhållare,
hvilken tillika är revisor, och en kammarskrifvare.

Revisions- och statistiska byrån enligt Komiténs förslag motsvarar Revisions- och
det nuvarande revisionskontoret med dess båda afdelningar, den egentliga Statistiska
revisions- och den statistiska afdelningen, hvilka bådas helt sldljaktliga hyian.
och skarpt begränsade verksamhet snarare torde böra föranleda deras förvandling
till särskilda kontor, såsom Styrelsen ock förordat i sitt underdåniga
betänkande den 25 November 1873.

Inom den förra eller revisionsafdelningen äro för närvarande anstälde
en kamrerare, tre revisorer och tre kammarskrifvare, af hvilka kamreraren,
jemte det närmaste chefskapet för kontoret och tillsynen öfver arbetenas
fortgång, handhafver beredningen af den med hvarje år växande
mängden af ärenden, hvilka, innan de förekomma hos Styrelsen, skola
undergå utredning och granskning inom detta kontor, nemligen alla ansökningar
om restitution, om tullfrihet för reimportgods, besvär öfver tullbehandling,
anmärkningsmål rörande debitering af afgifter m. m., bland
hvilka ärenden de förstnämnda särskildt äro i en ständig tillväxt, beroende
af den rigtning, hvari lagstiftningen allt mer fortgår att medgifva tullrestitution
vid utförsel af varor, tillverkade inrikes af utländska råämnen.

Då Styrelsen på förut andragna skäl icke anser lämpligt att för dessa
ärendens beredning och föredragning inför Styrelsen inrätta ytterligare en
byråchefsplats, måste ock, såsom redan är nämndt, den nuvarande kamrerarebefattningen
bibehållas för ärendenas beredning och öfriga honom nu
åliggande bestyr inom denna afdelning.

Det egentliga granskningsarbetet ansåg Styrelsen i sitt förra förslag
kunna utföras af fem revisorer, men Komitén har efter en noggrann
redogörelse för revisionsgöroinålens omfattning för året 1875 föreslagit
antalet revisorer å denna afdelning till sex. Dessa göromåls omfång står
i ett omedelbart beroende af trafikens och isynnerhet varuinförselns liflighet,
och att Styrelsen, när den år 1873 afgaf sitt förra förslag och ej
kunde förutse den högst betydliga tillväxt i nämnda införsel, som inträdde
från och med det påföljande året, i följd deraf beräknade mindre arbets -

krafter såsom erforderliga å revisionskontoret, än förhållandena sedermera
visat sig betinga och Komitén tydligen ådagalagt vara oumbärliga för
granskningsarbetets bedrifvande med den noggrannhet, som är af nöden,
är lika lätt förklarligt, som att Styrelsen nu med hänsyn till de af Komitén
andragna förändrade förhållanden anser sig manad att på det lif1
igaste understödja Komiténs förslag, att den med granskningsarhete sysselsatta
personalen må bestämmas till sex revisorer.

Den statistiska afdelningen, som för närvarande utgöres af en revisor
och fem kammarskrifvare, ansåg Styrelsen i sitt förra förslag böra blifva
ett särskildt kontor med en kamrerare såsom föreståndare och tre andra
ordinarie tjensteman af kammarskrifvaregrad. Samma orsaker, som under
de tre senaste åren vållat en så betydlig tillväxt i revisionsafdelningens
göromål, hafva äfven föranled t ett väsentligen ökadt arbete inom den
statistiska afdelningen, hvartill kommer, att de ständigt stegrade anspråken
på mera mångsidiga och snabba statistiska meddelanden under
senaste aret till och med kraft förstärkta arbetskrafter för denna afdelning.
Den personal, Styrelsen för tre år sedan ansåg tillräcklig för dessa
arbetens utförande, kan derför numera neppeligen medhinna dem, äfven
under förutsättning att denna personal, såsom ämnadt var, skulle odeladt
egna sin tid åt dessa arbeten, och ännu mindre arbetsprodukt lärer vara
att förvänta af en personal, som, enligt Komiténs förslag, skulle utom
af föreståndaren utgöras af extra tjensteman med ett årligt arvode af
1200 kronor, såvida icke antalet af dessa extra tjensteman skulle ökas
så mycket mera, då åter förslagets lämplighet ur ekonomisk synpunkt
kan blifva tvifvelaktig. Styrelsen är äfven långt ifrån förvissad, att tillgång
alltid kommer att förefinnas på extra tjensteman, hvilka skulle vara;
sinnade mottaga en dylik tillfällig anställning inom en afdelning, der arbetena
hittills, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, visat sig föga
lockande för yngre tjensteman — ett förhållande, hvilket är ganska naturligt,
da underordnade statistiska arbeten, hvilka egentligen äro af mekanisk
natur, men dock ganska tidsödande och ansträngande, måste erkännas
icke utgöra någon lämplig skola för utbildning af tjenstemannaduglighet.
Men just denna arbetets beskaffenhet gifver Styrelsen anledning
att, med stöd af syftet i Komiténs förslag och enligt förebilden af den
anordning, som på andra ställen och särskildt inom det statistiska centralverket
är tillämpad, ifrågasätta det mera underordnade arbetets utförande
pa det sätt, att hvarken ordinarie eller extra tjensteman derför skulle
tagas i anspråk, utan arbetet öfverlåtas åt personer, stående utom verket,

hvilkas godtgörelse finge beräknas efter användt timantal eller efter annan
grund, som kunde befinnas lämplig. Styrelsen har åtminstone ansett en
dylik anordning böra försökas för att utröna dess lämplighet och i hvad
mån besparing derigenom kan beredas det allmänna. Men på samma
gång måste Styrelsen framhålla det ökade ansvar och arbete, som åläggas
föreståndaren för denna afdelning genom den oaflåtliga tillsyn öfver personalen,
ett sådant system med nödvändighet påkallar, och behofvet att
allt emellanåt inöfva nya biträden. Detta i förening dermed att han ensam
eger ansvaret för arbetets utförande och sedermera skall sjelf bearbeta
de af hans biträden lemnade materialierna, gifver åt hans befattning
en helt annan karakter än revisorstjensterna inom revisionsafdelningen
ega, med hvilka Komitén velat göra honom likstäld i grad och aflöningsförmåner.
I den nu föreslagna anordningen måste derföre ett ökadt
stöd hemtas för Styrelsens förut gjorda underdåniga hemställan om de statistiska
arbetenas öfverlemnande åt ett särskildt kontor, hvars föreståndare
skulle erhålla kamrerares grad och en derefter lämpad aflöning, hvilken
Styrelsen anser till och med böra något höjas utöfver hvad Styrelsen förra
gången föreslog, under förutsättning att han till biträden skulle erhålla
ordinarie tjensteman. Den ifrågavarande tjenstemannen är redan den verklige
kontorschefen för den statistiska afdelningen, och detta är en naturlig
följd deraf att kamreraren å revisionskontoret har sin tid alltför mycket
upptagen med öfriga till hans tjenst hörande göromål, för att kunna
taga någon befattning med det statistiska arbetet, hvilket derföre för
honom blifvit främmande. Enahanda skulle naturligtvis förhållandet blifva
med den af Komitén föreslagna nya byråchefen, hvilken, såsom jemväl
styrelseledamot, komme att erhålla en ännu mera trägen tjenst än kamreraren,
och således hade ännu mindre tillfälle att egna sig åt de statistiska
arbetena, hvilka — väl till märkandes — aldrig inom Styrelsen
erhålla någon vidare bearbetning, utan dels af den statistiska afdelningen
omedelbarligen offentliggöras, dels på framställning af vederbörande embetsmyndigheter
utarbetas och dem tillhandahållas och dels, för så vidt
de afse utrikes handel och sjöfart, öfverlemnas till Kommerse-Kollegium,
för att ingå i årsberättelserna öfver dessa ämnen, — i hvilka nu senast anförda
omständigheter ett ytterligare ganska talande skäl ock erbjuder sig
för Styrelsens åsigt, att åt denna afdelning och åt dess föreståndare bör
gifvas en mera fristående ställning.

På grund af hvad Styrelsen sålunda anfört hemställes underdånigst,
att revisionskontoret må utgöras af en kamrerare och sex revisorer samt

Vikariat, extra
biträden
m. m.

att den afdelning deraf, som nu handlägger de statistiska arbetena, må
bilda ett särskildt kontor — det statistiska — med en kamrerare såsom
föreståndare och med en personal i öfrigt, som utgöres af tillfälliga biträden.

Koinitén föreslår vidare, att till vikariatsersättningar, arvoden och flitpenningar
åt extra biträden, renskrifning m. m. skulle ställas till Styrelsens
förfogande ett årligt belopp af 15,000 kronor, hvaraf beräknats 2,875
kronor till vikariatsersättning under semester, 1,825 kronor dylik ersättning
under Chefens eller ledamöternas embetsresor, för renskrifning och
för annat mera tillfälligt biträde samt 10,800 kronor till arfvoden åt e. o.
tjensteman. Nu har Styrelsen visserligen i detta sitt betänkande i underdånighet
framhållit behofvet af extra biträde i vissa fall utöfver hvad
Komitén i sitt förslag antagit, nemligen dels för anställande af en amanuens
å advokatfiskalskontoret och dels för att bereda bokhållaren å kammarkontoret
nödigt biträde i och för bokslutets påskyndande, hvarjemte
Styrelsen betviflar, att den ofvan upptagna posten å 1,325 kronor är för
det dermed afsedda ändamålet tillräcklig, och dessutom finner sig urståndsatt
att på förhand kunna beräkna kostnaden för den af Styrelsen föreslagna
anordningen af statistiska kontorets arbeten, men Styrelsen har dock
trott någon förhöjning i det af Komitén föreslagna belopp möjligen kunna
undvikas, derest Styrelsen skulle erhålla det bemyndigande, hvarom Styrelsen
nu går att göra underdånig framställning. A tullverkets stat finnes
upptaget ett årligt anslag af 88,000 kronor under benämning: extra medelsfonden,
hvarmed, bland annat, bestridas utgifter inom lokalförvalkningen,
hvilka äro af samma slag som de ofvan uppräknade, eller vikariatsersättningar
och arvoden till extra biträden, och det har derföre synts Styrelsen
både mera egentligt och ledande till större enkelhet och reda i räkenskaperna,
att den extra medelsfonden förhöjes med det belopp, som nu
skulle anvisas till nyss angifna ändamål inom Centralverket. Visserligen
har den senare tidens lifliga trafik stält så stora anspråk på förstärkning
af arbetskrafterna inom verket genom extra biträdens användande, att
någon besparing ej kurmat göras å extra medelsfonden, men i allmänhet
kan dock ett större samfäldt anslagsbelopp, afsedt för flera ändamål, diponeras
med större ändamålsenlighet och utsigt att lemna tillräcklig tillgång
än när anslaget fördelas i smärre belopp för särskilda behof. Derföre har
Styrelsen ansett det vara med en klok hushållning mest öfverensstämmande,
att anslaget till extra medelsfonden förhöjes med ett belopp af 15,000
kronor och att Styrelsen bemyndigas att använda nämnda fond jemväl till
de i denna punkt afsedda ändamål.

Vidkommande vaktbetjeningen, nu bestående af en öfvervaktmästare
och fem vaktmästare, liar Komitén ansett verkets behof i denna del
kunna fyllas genom fem vaktbetjente, då dessa erhålla något förbättrade
aflöningsförmåner, och derföre föreslagit, att betjeningens antal skulle bestämmas
till en förste vaktmästare och fyra vaktmästare. Den, såsom det
kan synas, hittills temligen mångtaliga vaktbetjeningen har efter Styrelsens
erfarenhet åtminstone vissa tider af året visat sig icke vara större än
behofvet kräft, och anledningen härtill torde vara att söka dels i belägenheten
af den åt verket upplåtna embetslokal, der de flera särskilda afdelningarne
måst inrymmas ej blott i olika våningar, ntan jemväl i skilda
byggnader, dels ock i den mera omedelbara beröring, hvari verket på
senare tider mer och mer trädt med trafikanterna och som föranleder en
mängd budskickningar från Styrelsen och dess kontor. Detta oaktadt har
Styrelsen trott, sig icke böra afstyrka Komiténs förslag i denna del, med
hänsyn dertill att vid behof af betjeningens förstärkning tillgång på extra
biträde torde kunna påräknas och en viss besparing för statsverket således
kan vinnas genom den af Komitén ifrågasatta minskningen i den ordinarie
personalens antal.

1 betänkandets sista punkt framlägger Komitén det af densamma
uppgjorda förslaget till lönestat för Styrelsens embets- och tjensteman samt
betjente. I flera afseenden öfverensstämmer nämnda förslag med det af
Styrelsen år 1873 afgifna, om än förhållandet mellan lön- och tjenstgöringspenningar
ställer sig något olika, i det att de senare af Styrelsen
beräknats till en fjerdedel af hela aflöningen, men enligt Komiténs förslag
utgöra vida större andel deraf. Då nu tjensteinnehafvare skall åläggas
skyldighet att vid sjukdomsförfall afstå tjenstgöringspenningarne oafkortade,
måste det för honom blifva ganska kännbart att dervid beröfvas
en tredjedel eller två femtedelar af sina löneförmåner, såsom följden skulle
blifva af Komiténs förslag, men detta ogynnsamma förhållande drabbar
egentligen de i graden yngre tjensteinnehafvarne och motväges af den fördelen
att genom ålderstilläggets inberäknande i lönen denna i samma mån
tjensteinnehafvaren längre innehaft tjensten kommer att ej blott ökas, utan
äfven utgöra en större andel af sammanräknade aflöningen, hvadan Styrelsen
ej anser sig ega anledning att ifrågasätta någon ändring i Komi -

Vaktbetje ningen.

Stat.

téns förslag i den delen. Deremot kan Styrelsen icke undgå att anmärka
såsom en oegentlighet i samma förslag, att tjensterna blifvit med
afseende å aflöningen sammanförda under några få grader eller grupper
med lika aflöning för alla tjenster inom samma grad, ehuru en sådan fördelning
af göromålen omöjligen låter sig genomföras, att icke vissa tjenster
blifva trägnare och äfven mera ansvarsfulla än andra tjenster inom
samma grad. Om än skiljaktigheten i detta afseende icke är af beskaffenhet
att böra betinga tjenstens uppflyttning i högre grad, fordrar dock
rättvisa och billighet, att det trägnare och mera maktpåliggande arbetet
erhåller en högre ersättning, hvilken synes Styrelsen vid sådant förhållande
lämpligen böra utgå under formen af högre tjenstgöringspenningar.

Då Styrelsen härefter öfvergår till de särskilda erinringar, den af
Komitén uppgjorda lönestat från Styrelsens sida påkallar, möter först
den föreslagna nedsättningen med två tusen kronor i den aflöning af elfva
tusen kronor, Styrelsen i sin år 1873 aflåtna framställning ansåg böra
bestämmas för blifvande innehafvare af Generaltulldirektörsembetet, varande
nämligen den nuvarande Chefens löneförmåner, såsom för hans embetstid
redan bestämda, oberoende af den reglering, som nu är i fråga. Redan
vid en jemförelse mellan de af Komitén föreslagna aflöningsbeloppen
för Chefen och ledamöterna, hvilka senare med ålderstillägg skulle kunna
erhålla sjutusen kronor, torde framgå, huru den för Chefen ifrågasatta
endast två tusen kronor högre aflöningen föga är afpassad efter det vida
mera maktpåliggande och ansvarsfulla embete, Chefen bekläder, åtminstone
efter den uppfattning, Styrelsen för sin del hyser om den myndighet och
det ansvar, som böra åtfölja detsamma. Olikheten i dessa afseenden
mellan Chefens och ledamöternas befattningar, den skiljaktiga ställninginom
embetsverket och samhället, de i följd deraf komma att intaga, och
de olika lefnadskostnader, som äro beroende af sistberörda skiljaktighet,
måste efter Styrelsens förmenande betinga en större åtskillnad i deras löneförmåner
än Komitén åsyftat. Yäl inser Styrelsen, att, sedan aflöningen
för Presidenterna i Hofrätterna af senaste Riksdag bestämdes till tio tusen
kronor, en högre aflöning nu icke kan ifrågasättas för tullverkets Chef,
men å andra sidan hemtar Styrelsen af sistnämnda beslut ett väsentligt
stöd för sitt underdåniga förslag, att aflöningen för tullverkets Chef icke
må sättas lägre än till tiotusen kronor. Jemför man nämligen en hofrätts-
eller kollegiipresidents och en generaltulldirektörs embeten, med hänsyn
till vidden af deras myndighet, göromålens trägna beskaffenhet och
det med embetet förbundna ansvar, och tager man vidare i betraktande

antalet af den tjenstemannapersonal, öfver hvilken de utöfva chefskap, och
det behof, som Chefen för tullförvaltningen, likasom Chefen för åtskilliga
andra förvaltningsgrenar, men deremot näppeligen en president, kan ega
att träda i personlig beröring med representanter för motsvarande förvaltning
inom andra länder och särskildt grannrikena, hvilka sistnämnda bå,da
omständigheter icke lära få lemnas ur sigte vid bedömande af en Chefs
lefnadskostnader, kan Styrelsen ej inse, huru ur nu angifna synpunkter
tilldelandet af en högre aflöning åt Presidenterna än åt tullverkets chef
kan af förhållandena rättfärdigas eller att öfverhufvud något annat skäl
kan derför åberopas än den olika rangställning, de sedan längre tider tillbaka
innehaft. Styrelsen får derföre i underdånighet hemställa, att samma
aflöning må, bestämmas för tullverkets Chef, som från och med nästa år
skall utgå till hofrättspresident, eller lön 7,600 och tjenstgöringspenningar
2,400 kronor.

För Sekreteraren utgör den nuvarande aflöningen enligt stat 4,500
kronor, hvartill kommer dyrtidstillägg af 900 kronor. I Styrelsens förra
förslag hemstäldes om en förhöjning i aflöningen för denna tjenst till

5.000 kronor med två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor, men Komitén
har bibehållit aflöningen vid ett belopp af 4,500 kronor, hvaraf

3.000 kronor liksom för närvarande äro lön, dock med rätt för innehafvaren
att liksom öfrige tjensteman åtnjuta ålderstillägg. Styrelsen anser
sig dock böra vidhålla sitt förra förslag med afseende å aflöningsbeloppet.
Denna befattning är säkerligen en af de trägnaste, som finnes inom något
centralt verk, och dertill kommer att den brådska, hvarmed en mängd
ärenden handläggas och expedieras inom tullverket, hindrar en jemn fördelning
af göromålen, och föranleder att vid vissa tillfällen tjensten icke
kan skötas utan en utomordentlig ansträngning. Mången sessionsdag, när
denne tjensteman tillbragt fem å sex timmar på tjensterummet, har han
lika många timmars hemarbete att fullgöra, innan han tidigt påföljande
dag skall ånyo infinna sig i verket. Besinnar man vidare, att tjensten
ställer stora anspråk på innehafvarens insigter, omdömesförmåga och stilistiska
färdighet och att inom ett verk, der eljest de flesta och vigtigaste
tjenster äro af kameral natur, denna plats ofta måste besättas med personer,
hvilka förut icke tillhört verket, torde den af Styrelsen föreslagna
aflöningen icke kunna anses för hög, såvida verket skall kunna för platsen
förvärfva och bibehålla fullt dugliga personer, helst Eders Kongl. Maj:t
och Riksdagen vid senaste lönereglering för Svea och Göta Hofrätter bestämt
aflöningen för deras sekreterare till än högre belopp eller 5,800
kronor, utom ålderstillägg.

Med sekreteraren har Kamreråren å kammarkontoret hittills varit lik"
stäld i aflöningsförmåner, och Styrelsen, som ofvan visat den senare tjenstens
oumbärlighet för verket samt antydt vigten och omfattningen af de
densamma tillhörande göromål, måste ock i underdånighet föreslå, att dess
aflöning äfven framgent må blifva lika med hvad Styrelsen tillstyrkt för
sekreteraretjensten. Hvad nyss är yttradt om tjenstgöringens ansträngande
natur för sekreteraren i följd af vissa ärendens skyndsamma handläggning
gäller i lika, om ej högre grad, innehafvaren af denna kamreraretjenst,
för hvilken en sådan aflöning som den af Styrelsen föreslagna dessutom
mer än väl betingas af det ur statsverkets synpunkt maktpåliggande förtroendeuppdrag,
denne tjensteman utöfvar med afseende på uppbördskontrollen.

För kamreraretjenst en (t revisionskontor et hemställer Styrelsen, att aflöningen
må bestämmas i enlighet med Styrelsens förra förslag, och kamreraretjensten
å statistiska kontoret anser Styrelsen böra göras i aflöning
likstäld med nyssnämnda tjenst och sålunda blifva något bättre aflönad,
än Styrelsen förra gången ifrågasatte, under antagande, att denne kamrerare
skulle till sitt biträde erhålla ordinarie tjensteman.

Den i kansliet anstälde registrator och aktuarie åtnjuter för närvarande:
i aflöning 3,500 kronor, utom dyrtidstillägg 700 kronor, men Komitén
har föreslagit en nedsättning i de nu utgående löneförmånerna till 3,000
kronor jemte ålderstillägg i likhet med hvad öfriga tjensteman i samma
grad skulle uppbära. Styrelsen kan dock icke annat än uttala sin bestämda
öfvertygelse om den fulla behörigheten deraf att denne tjensteman
erhåller en något högre aflöning än hans vederlikar i graden, i anseende
till de med hans tjenst förenade trägnare göromål. Med afseende å ett
annat förvaltande verk, Statskontoret, har en arbetstid för tjenstemännen
af sex timmar om dagen ansetts böra föreskrifvas, och om en dylik bestämmelse
kan vara till gagn i fråga om vissa tjenster, såsom t. ex. revisors-
och bokförareplatser, är den deremot ej med fördel tillämplig på
andra tjenster, der göromålen måste utan uppskof fullgöras, äfven om de
kräfva än längre arbetstid för tjenstemännen. Till det sednare slaget hör
ifrågavarande registrators- och aktuarietjenst. Under den del af året, då
göromålen inom tullverket i allmänhet äro trägnare, har denne tjensteman
ofta den för närvaro å tjensterummet vanliga tiden af fem till sex
timmar fullt upptagen med cliariiföring af inkomna mål, utlemnande af
resolutioner eller andra handlingar åt enskilde, besvarande af enskildes
förfrågningar, karteringsbestyr, utfärdande af bevis, expedierande af remisser

samt meddelande åt öfrige tjensteman af upplysningar, och kan omöjligen
derunder medhinna åskilliga andra honom åliggande göromål, hvilka dock
icke kunna eftersättas utan olägenhet för verket, såsom den ständigt fortlöpande
registreringen af inkommande ärenden, afföringen af de hos Styrelsen
afgjorda, ordnandet af dertill hörande handlingar, vården om arkivet
m. nu, för hvilka bestyr lian då måste tillbringa å tjensterummet flera
timmar under eftermiddagar eller å andra tider utom den egentliga expeditionstiden.
Särskildt bör bemärkas, huru de tjensteman, som stå i omedelbar
beröring med allmänheten och hafva till åliggande att besvara
deras förfrågningar, måste derför offra mycken tid, såvida allmänheten
skall röna det tillmötesgående, den har rätt att fordra. Att således denne
tjenstemans göromål, hvilka, för att lända verket likasom allmänheten till
gagn, måste utföras med synnerlig noggrannhet, äro vida trägnare än för
hans vederlikar inom graden i allmänhet, torde framgå af hvad Styrelsen
nu i underdånighet anfört, och anser Styrelsen deraf påkallas, att denna
tjensteman framdeles såsom hittills erhåller en något högre godtgörelse än
hans bemälde vederlikar, i hvilket afseende Styrelsen föreslår en förhöjning
med femhundra kronor i de för denna befattning af Komitén föreslagna
tjenstgöringspenningar.

För den hammarskrifvaretjenst A Kammarkontoret, hvilken Styrelsen
ansett böra bibehållas, är aflöningen beräknad lika med hvad som utgår
för motsvarande befattningar vid Stockholms lokalförvaltning.

Mot ofri ga af Komitén i dess förslag till lönestat upptagna aflöningsbelopp
har Styrelsen icke något att erinra, men da en reservant
inom Komitén föreslagit lägre aflöningsförmåner för de yngre tjenstemännen
inom den af Komitén så kallade första graden, hvaremot genom
införande af tre ålderstillägg de efter femton års tjenstgöring i graden
slutligen skulle erhålla lika hög aflöning som enligt pluralitetens
förslag, anhåller Styrelsen att till de skäl emot en dylik nedsättning,
hvilka redan äro anförda i Styrelsens förra förslag och Komiténs föregående
betänkanden, få lägga ett annat, som gäller med särskildt afseende
å Tullverket, nemligen att, då detta verk, utom dess centrala afdelning,
består af en mångdubbelt större lokalförvaltning, och en mängd tjenster inom
den sednare kräfver enahanda qvalifikationer hos innehafvarne som de
flesta befattningarne inom central verket, aflöningen för de sednare ej får
ställas sä låg i jemförelse med den nyligen faststälda, ingalunda för höga
normalstaten för lokalförvaltningen, att centralverket beröfvas tillfället
att hos sig bibehålla de dugligare tjenstemännen, derigenom att de för

vinnande af bättre utkomst skulle se sig föranlåtna att söka förflyttning
till lokalförvaltningen.

Då åtskilliga af de tjenster, hvilka enligt Styrelsens förslag skulle
komma att indragas, redan äro vakanta och endast på förordnande uppehållas,
kan detta förslag bringas till tillämpning, utan att öfvergångsaflönings-
eller indragningsstaterna behöfva i någon afsevärd mån betungas,
hvilket deremot i högre grad skulle inträffa, derest den af Komitén
uppgjorda reglering vunne godkännande, då ytterligare två för ej länge
sedan utnämnde kamrerare blefve obehöfliga. Af de i Styrelsens förslag
till indragning ifrågasatta tjensterna äro endast följande med ordinarie
innehafvare besatta, nemligen en notarietjenst, kanslisttjensten å advokatfiskalskontoret
samt fem kammarskrifvaretjenster å revisionskontoret jemte
en vaktmästaretjenst, af hvilka tjenster ytterligare några torde kunna påräknas
till 1878 ars början blifva vakanta genom innehafvarnes afgånoeller
befordran. Alla dessa tjenster äro för öfrigt sådana, att, så länge
innehafvarne af dem i tjenstgöring qvarstå mot åtnjutande af sina nuvarande
aflöningsförmåner, hvari billigheten torde fordra, att det nu utgående
dyrtidstillägget jemväl inberäknas, besparing i stället kan göras i
det för extra biträden beräknade anslaget, såsom Komitén ock förutsatt.

Med tillämpning af hvad Styrelsen sålunda i underdånighet anfört,
har Styrelsen uppgjort och far härhos till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna
bifogade förslag till stat för centralverket, af sedd att tillämpas från och med
är 1878.

Enligt detta förslag blifver den ordinarie aflöningsstatens slutsumma,
85,100 kronor, endast 1,600 kronor högre än motsvarande summa i
Komiténs förslag, hvartill i båda fallen kommer det för vikariat, extra
arfvoden in. m. afsedda belopp af 15,000 kronor, hvilket Komitén velat
göra till ett fristående anslag, men hvarmed Styrelsen ansett egentligare
att öka extra medelsfonden.

Antalet ordinarie embets- och tjensteman samt betjente blir enligt
bada förslagen från det nuvarande antalet af 35 minskadt till 25.

Jemföres åter den af Styrelsen föreslagna ordinarie aflöningsstaten
med den nu för centralverket utgående aflöningen förutom ålderstillägg,
befinnes denna sednare utgöra:

enligt ordinarie stat ............................................................ kronor 75,850: —

hvartill kommer dyrtidstilläggsstaten .............................. » 11,180: _

då summan blir kronor 87,030: —

Afdrages derifrån slutsumman i Styrelsens förslag till

ordinarie aflöningsstat................................................... kronor 85,100: —

uppkommer en besparing mot den nu utgående aflö ningen

till belopp af................................................... kronor 1,930: —

Derjemte skulle det nu för extra biträden vid Styrelsens kansli och
kontor anvisade anslag af 4,500 kronor indragas, hvaremot extra medelsfonden
skulle höjas med 15,000 kronor.

Då för beredande af ålderstillägg åt tullverkets personal redan tinnes
å dess stat uppfördt ett förslagsanslag å 270,000 kronor, hvilket, utan
att denna siffra behöfver öfverskridas, lemnar tillgång jemväl för den
ålderstilläggsaflöning, som för centralverket af Styrelsen beräknats ifrågakomma
under år 1878, behöfva härför erforderliga medel ej inberäknas,
på sätt Komitén hemställt, i det under 7:de hufvudtiteln uppförda allmänna
anslag till ålderstillägg; och torde för öfrigt, då alla andra anslag
för tullverkets behof äro uppförda å dess stat och utgå af tullmedlen,
skäl ej förefinnas att afvika från denna grundsats i fråga om
de medel, som afses för ålderstillägg åt Styrelsen och dess kontor.

Det medelst nådig remiss Styrelsen delgifna betänkande af löneregleringskomitén
återställes; och bifogas i underdånighet ofvan åberopade,
af Styrelsen uppgjorda förslag till aflönings- och utgiftsstater för Tullverket
för ar 1878; framhärdande Styrelsen med djupaste vördnad, trohet
och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

A. G:SON BEN X I(!II.

NIES LAGERHEIM. O. K. THEMPTANDER.

Stockholm den 23 Oktober 1876.

IL E. Eckerström.

Förslag till stat för Generaltullstyrelsen, att gälla från början

af år 1878.

\|\| Numerär. \|	Kongl. Generaltullstyrelsen.	Lön.	-O ö o: ^ B. 2. ®'' B O B ■g 3 ?	\| Jakt- och båtlega.	j Hästlega 1 och rese- : kostnader.	! Total- ! 1 belopp.	j Summa.
i i i	Generaltulldirektör ................................. Byråchef ........................ D:0 ... ................................... \	7.400 4.400	2,600 2,000	—	—	10,000 6,400 6,400	22,800	\|Eller 5 Ar kan 1 lönen höjas \| med 600 J kronor,
i i	Kansliet. Sekreterare ........................ Registrator och Aktuarie .............	3,000 1,800 1,800	2,000 1,700 1,200	—	—	5.000 3,600 3.000 3,000
i i	Notarie..................... D:o ..................	—	—	14,600
	Anm. En utöfver här upptagna personal i tjenst varande Notarie, hvars befattning vid blifvande ledighet indrages, åtnjuter så länge han vid sin tjenst qvarstår, den föl honom i 1877 års stat bestämda aflöning.

i	Advokatfiska Iskontor et. Advokatfiskal *..................	3,000 3,000 1,800 1,600	1,600 2,000 1,200 600			4,500 5.000 3.000 3.000 2.000
i i i i	Anm. En här anställd Tullfiskal och Kanslist hvars befattning vid blifvande ledighet indrages, åtnju-ter, så länge han vid sin tjenst qvarstår, den för honom i 1877 års stat bestämda aflöning. Kammarkontoret. Kamererare .......................................... Kammarförvandt .................................... Bokhållare och Revisor ......... Kammarskrifvare....................................	—	—	13,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.
i	Revisionskontor. Kamererare .................................	3,000 1,800	1,000 1,200
i 5	Revisor................................. T):0 ...........................	—	—	3,000 15,000	22,000
	Anm. Här anställde 5 kammarskrifvare, hvilkas be-fattningar vid blifvande ledigheter indragas, åt-njuta, så länge de vid sina tjenster qvarstå, den för dem i 1877 års stat bestämda aflöning.

1	Statistiska kontoret. Kamererare ..............................	3,000	1,000			4,000	4,000
1	Kammarvaktbetjeningen. Ofvervaktmästare........................	800 500	300 300			1,100 800
1 3	Vaktmästare.................. D:0 ............................	—	—	4,300	1 Efter 5 år
	Anm. En utöfver här upptagna personal i tjenst varande vaktmästare, hvars befattning vid blif-vande ledighet indrages, åtnjuter, så länge han vid tjensten qvarstår, den för honom i 1877 års stat bestämda aflöning.						[höjas med 100 kronor.

	Summa 1--	--1--	—1 —	85,100

ir , 1 Advokatfiskalen och tullfiskalerne åtnjuta 12 proc. af Kronans andel i konfiskations- och bötesmedel enligt
Kongl. Brefven den 2 Augusti 1771, den 28 Februari 171)7, den 4 Februari 1800 och den 9 September 1818. ^