GENERALPOSTSTYRELSENS (Statens offentliga utredningar 1904:1)

GENERALPOSTSTYRELSENS

FÖRNYADE UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SÄRSKILDA KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL ÄNDRING
I GÄLLANDE STADGANDEN

ANGÅENDE

TILLHANDAHÅLLANDE AF TIDNINGAR
GENOM POSTVERKETS FÖRSORG.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1904.

( / * ! J. n ; /;;>.} /■ ./ ( ; i 1 (; / '' i « < i/ 7 111 >7

'' tf { ^ '' j ''

* * A A ! ; * (y v rn •"* , n A T ) \.v AV- /* *4 ? T V

r *;vx/ 1 ., *.[i .i ... £x ''.i •! fy i- .1 • x /. v? v.i u *.». «•- x

.u,: / 1 i - *- Ov •< ■ • 4*-V

Sedan Generalpoststyrelsen den 23 november 1901 afgifvit
infordra^ underdånigt utlåtande öfver särskilde kommitterades
den 4 mars samma år afgifna utlåtande och förslag i fråga om
ändring i gällande stadgande!! angående tillhandahållande af

tidningar genom postverkets försorg samt sedermera styrelsen
för Svenska tidningsutgifvareföreningen, styrelsen för Aktiebolaget
Svenska telegrambyrån och Publicistklubben, hvar för
sig, med begagnande af erhållet tillfälle att inkomma med underdånigt
yttrande i anledning af ofvannämnda utlåtanden till Eders
Kungl. Maj:t afgifvit yttrande i ämnet,

har, genom nådig remiss den 9 sistlidne september, Generalpoststyrelsen
fått sig anbefalldt att i ofvannämnda ärende afgifva
förnyadt underdånigt utlåtande i anledning af hvad i ärendet
blifvit uti de sålunda afgifna yttrandena anfördt;

och får, med remissaktens återställande, Generalpoststyrelsen
med anledning däraf i underdånighet anföra följande.

Förutom ofvanberörda yttranden, Indika afgifvits af styrelsen
för Svenska tidningsutgifvareföreningen den 29 maj 1902, Publicistklubben
den 29 maj 1903 och styrelsen för Aktiebolaget
Svenska telegrambyrån den 26 juni sistnämnda år, föreligga
äfven uttalanden i ämnet, Indika på gifven anledning blifvit af
Göteborgs och Västra Sveriges, Södra Sveriges samt Mellersta
Sveriges pressföreningar afgifna till Publicistklubben och af
denna till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats.

Därjämte är ock att omförmäla, hurusom kommitterades
ofvannämnda förslag och Generalpoststyrelsens däröfver afgifna
utlåtande utgjort föremål för granskning af professoren vid universitetet
i Upsala m. m. D. Davidson uti en i ll:te häftet af
»Ekonomisk Tidskrift» för år 1902 införd uppsats med titel
»Postafgifterna för tidningar», äfvensom att tidningsfrågan på
grund af enskild motion i ämnet förevarit till behandling vid
1903 års riksdag.

För det väsentliga innehållet i ofvannämnda, efter afgifvandet
af Generalpoststyrelsens föregående underdåniga utlåtande
i tidningsfi‘ågan, framkomna uttalanden i denna fråga kommer
redogörelse att i det följande lämnas under de särskilda punkter
af ämnet, som Styrelsen ansett sig böra vid detta tillfälle upptaga
till pröfning.

Hvad åter angår tidningsfrågans behandling vid riksdagen
detta år, torde här böra nämnas, hurusom i den inom första

kammaren väckta motion (n:r 26), som föranledde frågans upptagande
till behandling, föreslogs, att Riksdagen ville besluta,
att postbefordringsafgifterna för inländska tidningar måtte från
och med år 1904 utgå med de summor, som föreslagits i Generalpoststyrelsens
ofvan omförmälda underdåniga utlåtande.

Till stöd för detta förslag anföres, bland annat, att, då i
den till Riksdagen aflämnade statsverksproposition förebådats
dels införande af nya skatter, dels också förändring af nyligen
beslutade sådana, det syntes vara i sin ordning att tillse, huruvida
icke statsverket äfven på andra och delvis lämpligare sätt
skulle kunna beredas ökade inkomster. I sådant afseende hade
motionären fästat uppmärksamheten vid den genom 1899 års
Riksdags beslut väckta frågan om förhöjning af postbefordringsafgifterna
för inländska tidningar; och syntes tidpunkten vara
inne för genomförande af den utaf Generalpoststyrelsen förordade
reform däraf, hvilken icke blott vore i sig själf rättvis och billig
utan äfven skulle högst afsevärdt öka statens inkomster från
postverket.

I sitt öfver denna motion afgifna betänkande (n:r 32) har
bevillningsutskottet till en början redogjort för hvad dessförinnan
i ärendet förekommit, därvid utskottet bland annat återgifvit
gällande bestämmelser angående villkoren för tidningars och
tidskrifters postbefordran äfvensom kommitterades förslag tillika
med de af Generalpoststyrelsen förordade ändringar däri. Vidare
har utskottet, med bifogande af belysande grafiska tabeller, omförmält
tidningsrörelsens betydliga tillväxt, sedd jämväl i förhållande
till utvecklingen af öfriga delar af poströrelsen; varande
i detta afseende af utskottet framhållet, hurusom postverkets
inkomster af tidningsrörelsen sedan den tid, då gällande nådiga
kungörelse af den 11 maj 1883 trädde i kraft, ingalunda stått i
relation till den ökade rörelsen, i det att denna vuxit afsevärdt
fortare än inkomsterna. Efter att ytterligare hafva uttalat den
åsikt, att för att söka utjämna missförhållandet mellan inkomster
och utgifter för tidningsrörelsen en höjning af postbefordringsafgifterna
borde äga rum, i sammanhang hvarmed äfven själfva
beräkningsgrunden för dessa utgifter borde förändras, anför

utskottet slutligen, att af den lämnade redogörelsen framginge,
att den ersättning, som med stöd af nu gällande bestämmelser
utginge till postverket för dess befattning med tidningsrörelsen,
icke vore tillräcklig att betäcka postverkets af bestyret med tidningarna
föranledda utgifter. Krafvet på ökad godtgörelse för
postverkets bestyr med tillbandabållandet af tidningar till allmänheten
hade äfven till fullo beaktats af åtminstone några utaf
de tidningskorporationer, hvilka haft tillfälle att till kommitterade
afgifva yttrande i frågan. Då emellertid ärendet vore på Eders
Kungl. Maj:ts pröfning beroende, ansåge utskottet någon åtgärd
i det af motionären angifna syfte, om än en sådan åtgärd vore
af behofvet påkallad, likväl icke för det dåvarande böra ifrågakomma;
och hemställde utskottet fördenskull, att den ifrågavarande
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad utskottet sålunda hemställt blef af Riksdagen bifallet
i första kammaren efter ett anförande af motionären och i andra
kammaren utan någon diskussion.

Med afseende å den beräkning af postverkets utgifter för
tidningsrörelsen år 1898, hvilken på framställning af kommitterade
blifvit inom Generalpoststyrelsen verkställd, och för hvilken
redogöres i kommitterades utlåtande å sid. 65 o. f., hafva i ofvannämnda
tidskriftsuppsats framställts åtskilliga anmärkningar, för
hvilka så mycket hellre torde här böra i korthet redogöras, som
dessa anmärkningar jämväl åberopats i de i ämnet afgifna yttranden.

För såvidt beräkningen i fråga afsett att utröna postverkets
hela verkliga kostnad för bestyret med de genom postverkets
förmedling under sagda år abonnerade tidningar och tidskrifter,
vore den summa af cirka l1/2 miljon kronor, hvilken framgått
såsom beräkningens slutresultat, tydligen alltför låg, då inemot
halfva antalet af de under nämnda tid befordrade postförsändelser
utgjorts af tidningar. Ifrågavarande kostnad torde i verkligheten
hafva uppgått till åtskilliga miljoner kronor.

En beräkning af denna kostnad spelade emellertid enligt

professoren Davidsons åsikt en mycket ringa roll för vinnande
af utgångspunkten för bestämmande af grunderna för postafgifterna
för tidningsrörelsen. Med hänsyn såväl till den tankegång,
som hittills genomgått lagstiftningen i förevarande ämne, som
ock till verkningarna för åtskilliga tidningar af en mera betydande
höjning i postafgiftemas belopp, vore det orimligt att egna någon
tanke åt möjligheten att bestämma dessa afgifter så högt, att
därigenom postverkets hela kostnad för tidningsrörelsen skulle
kunna täckas. Äfven nr synpunkten af postverkets egen ekonomi
vore en sådan höjning af de nuvarande postafgifterna alldeles
obehöflig, då det ej innebure något offer för postverket att besörja
tidningarnas spridning för afgifter, hvilka blott inbringade
den kostnadstillökning, som tidningsrörelsen vållade postverket.

Den kostnadsberäkning, som i förevarande afseende erfordrades,
borde följaktligen afse det belopp, hvarmed postverkets
kostnader ökats i följd af dess förmedling af tidnings-abonnemang,
det vill säga den kostnadsbesparing, som postverket
skulle göra, i fall det helt och hållet befriades från detta bestyr.

En granskning ur denna synpunkt af Generalpoststyrelsens
utgiftsberäkning lämnade till en början det resultat, att följande
poster borde uteslutas:

a) 25 % af postföringskostnaden å järnväg, där särskild t
utrymme icke ansetts tillkommet för tidningsbefor dringen.

............................................................................ 366,000 kr.

b) 25 % af totalkostnaden för ångbåtspostbefor dringen

inrikes orter emellan....................................... 32,000 »

c) viss del af aflöningen för den vid postkontor
och ambulanta postanstalter anställda personal, hvilken
icke användts uteslutande för tidningsrörelsen... 269,000 »

tillsammans 667,000 kr.

Till stöd för ofvannämnda utgiftsposters uteslutande ur
ifrågavarande kostnadsberäkning anföres hufvudsakligen, att det
under a) afsedda utrymmet å järnväg skulle varit behöfligt, äfven
om postverket ej haft bestyr med tidningsabonnemangen; att
detsamma till största delen gällde äfven om kostnaderna för

ångbåtsb ef or dringen; och att hvad den under c) upptagna personalkostnaden
anginge, den ifrågavarande personalen icke skulle
kunnat minskas och ej heller dess aflöning nämnvärdt sänkas.
om postverkets tidningsrörelse ej funnits.

Med afseende vidare å de af Generalpoststyrelsen beräknade
kostnaderna för arfvoden åt poststationsföreståndare, för postbefordring
å landsväg samt medelst häst och åkdon inom postanstalts
eget område äfvensom för postlägenheters förhyrande
m. m., inköp och underhåll af inventarier, anskaffning af skrifmaterialier,
postlokalers städning, belysning och uppvärmning
m. m. kunde enligt förevarande uppsats ifrågasättas, om icke
dessa poster, uppgående till sammanlagdt 408,000 kronor, borde
upptagas till lägre belopp, då det blott vore fråga om den
tillökning af postverkets kostnader, som tidningsrörelsen förorsakat.

Hvad särskildt anginge poststationsföreståndarnes arfvoden,
af hvilka Generalpoststyrelsen ansett 25 %, eller 153,000 kronor,
böra påföras tidningsrörelsen, medan enligt postinspektörernas
i ämnet afgifna utlåtande ifrågavarande post bort upptagas till
allenast 20 % af de utbetalade arfvodena, vore det tydligt att,
äfven om poststationsföreståndarne själfve, såsom i kommittébetänkandet
omförmäldes, på många håll uppskattade sitt arbete
med tidningarna till 50 ä 75 % af samtliga postgöromålen, så
skulle ändock genom tidningsrörelsens bortfallande de till poststationsföreståndarne
utgående arfvodena icke kunna någonstädes
nedsättas till hälften eller en fjärdedel. För här ifrågavarande
beräkning kunde det till och med ifrågasättas att sänka denna
post till hvad postinspektörerna beräknat.

Hvad vidare beträffade den till 173,000 kronor beräknade
kostnaden för tidningarnas postbefordran å landsvägslinjer, syntes
det kunna ifrågasättas, om det ej vore för högt att upptaga
denna kostnad till nämnda belopp, hvilket motsvarade 25 % af
hela kostnaden för landsvägspostföringen ifrågavarande år, när
det blott vore fråga om den besparing, som skulle uppstå i följd
af tidningsrörelsens försvinnande.

Emellertid sammanfattas resultatet af ifrågavarande gransk -

ning sålunda, att man kanske komme sanningen så nära som
möjligt genom att utesluta härofvan under c) omförmälda post
å 269,000 kronor, men bestämma de ofvannämnda utgifterna för
poststationsföreståndarearfvoden, postbefordran å landsväg och
inom postanstalts eget område, lokaler, inventarier, skrifmaterialier
m. m. till det af Generalpoststyrelsen beräknade beloppet,
408,000 kronor.

Med afseeende å hvad i kommittébetänkandet anförts därom,
att de af tidningsrörelsen betingade personalkostnaderna blifvit
snarare för lågt än för högt beräknade, bland annat, därigenom
att beräkningen städse grundats på det år 1898 gällande lägsta
arfvode för extra biträde, framhålles i förevarande uppsats, hurusom
beräkningen gjorts under förutsättning att tidningarna till
postverket aflämnades ovikta. Då emellertid meningen vore, att
postverket skulle framdeles befrias från det betydande arbetet
med vikningen, borde också de beräknade kostnaderna kunna i
proportion därtill reduceras. Om det afdrag, som däraf motiverades,
blefve större eller mindre än det tillägg till kostnaderna,
som ofvannämnda af kommitterade påpekade förhållande borde
betinga, vore svårt att afgöra, men skillnaden syntes ej blifva
synnerligen stor.

Det förhållandet, att afsedt vore, att tidningarna skulle för
framtiden vid afrinnande till postbehandling vara vikna och i
öfrigt äga ett för postbehandlingen lämpligt format, åberopas
äfven gent emot hvad kommitterade anfört därom, att tidningsrörelsens
andel i utgifterna för postlokaler blifvit i betraktande
af det stora utrymme, som tidningarna kräfde i jämförelse med
andra slag af postförsändelser, för lågt beräknade. Så berättigad
kommitterades anmärkning vore, när det gällde en beräkning af
hela den kostnad, som vid en rationell fördelning af totalkostnaden
mellan tidningsrörelsen och postverkets öfriga rörelser
skulle falla på tidningsrörelsen, så förlorade den väsentligt i
betydelse, då det blott vore fråga om att beräkna den kostnadsbesparing,
som skulle inträda i följd af ett eventuellt bortfallande
af tidningsrörelsen.

Då kommitterade vidare anmärkt, att vid den gjorda kost -

nadsberäkningen icke tagits hänsyn till de fall, då postlokalerna
äro inrymda i postverkets egna byggnader, har den å tidningsrörelsen
belöpande andel i ränta och amortering af den summa,
som postverkets byggnader representerade år 1898, i förevarande
tidskriftsuppsats uträknats och anslagits till 24,000 kronor, med
hvilket belopp följaktligen slutsumman af Generalpoststyrelsens
utgiftsberäkning borde höjas.

Med iakttagande af denna höjning äfvensom af de i det
föregående omförmälda afdrag skulle enligt professoren Davidsons
beräkning hela beloppet af den genom tidningsrörelsen
förorsakade tillökningen i postverkets utgifter år 1898 hafva
uppgått till 913,000 kronor, däraf i personalkostnader 433,000
kronor, transportkostnader 337,000 kronor och diverse kostnader
143,000 kronor

Den kostnadsbesparing, som postverket skulle enligt ofvan
omförmälda af professoren Davidson utförda beräkning kunnat
göra under år 1898, om det under sagda år varit befriadt från
tidningsrörelsen, uppgår till cirka Vio af postverkets sammanlagda
utgifter under ifrågavarande tidrymd. Redan då man besinnar,
att tidningsrörelsen år 1898 hade en sådan omfattning,
att antalet postabonnerade tidningar utgjorde bortåt hälften af
samtliga under detta år postbehandlade försändelser, förefaller
det föga sannolikt, att postverket icke skulle, genom att befrias
från eu så betydande del af dess rörelse, kunnat göra en större
kostnadsbesparing.

Ett dylikt förhållande synes i sjkifva verket icke kunna
äga rum annat än under förutsättning, vare sig att tidningsrörelsen
i jämförelse med postverksamhetens öfriga grenar vore
af den art, att den i fråga om utgifter för personal, transport,
lokaler o. s. v. ställde på postverket vida mindre kraf än dessa,
eller ock att postverkets organisation vore, frånsedt tidningsrörelsen,
tilltagen efter en sådan måttstock, att dess verksamhet
kunde utvidgas med nära 50 %, utan att däraf skulle förorsakas
en kostnadstillökning af mer än 10 %.

Hvad den förra förutsättningen angår, torde vara tillräckligt

att hänvisa till den af kommitterade (sid. 52 o. f.) lämnade redogörelse
för de postverket åliggande göromål med afseende å
postabonnerade tidningar. Af denna redogörelse synes nämligen
otvetydigt framgå, att tidningsrörelsen, sådan den hos oss är
anordnad, långt ifrån att ställa mindre kraf på postverket än
öfriga grenar af poströrelsen, tvärtom måste anses vara en af de
mest fordrande delarne af postverksamheten.

Hvad åter beträffar den senare af ofvannämnda båda förutsättningar,
skulle, om den i verkligheten vore för handen, ett
sådant förhållande innebära, att postverket med afseende å öfriga
delar af dess verksamhet hade en organisation, som ginge vida
utöfver hvad det förefintliga behofvet kräfde. Visserligen måste
postverket vara inrättadt så, att det kan utan större svårighet
möta tidtals inträdande betydliga ökningar i rörelsens omfång.
Men ur statsfinansiell synpunkt vore det uppenbarligen att anse
såsom en ej ringa misshushållning, om åt de delar af postverket,
hvilka ej afse tidningsrörelsen, gåfves sådana dimensioner, att
de i så hög grad, som med i frågavarande förutsättning skulle
vara fallet, öfverskrede det förhandenvarande behofvet icke blott
vid särskilda tillfällen, utan äfven under vanliga förhållanden.

Undersöker man tidningsrörelsens betydelse för postverkets
nuvarande organisation, skall man i själfva verket finna åtskilliga
omständigheter, som tyda därpå, att denna i ej oväsentlig mån
föranledts just af ifrågavarande rörelses betydande omfattning.
Särskildt i fråga om postförbindelsernas snabbhet och utsträckning
ställer nämligen tidningsrörelsen på postverket mycket
stora kraf, hvilka säkerligen i ej ringa grad bidragit till den
utveckling dessa förbindelser uppnått. Under sådana omständigheter
måste emellertid också tidningsrörelsens andel i postverkets
utgifter, äfven om man vill inskränka denna till allenast de direkta
kostnader, som af samma rörelse förorsakas, beräknas till
åtskilligt högre belopp än det ofvannämnda.

Till enahanda resultat kommer man ock vid granskning af
de särskilda utgiftsposter, för hvilka afdrag i Generalpoststyrelsens
kostnadsberäkning ansetts böra göras. Sålunda skulle,
efter afdrag af den under a) härofvan nämnda post å 3(!<>,()0O

kronor uti de beräknade kostnaderna för tidningarnas postbefordran
å järnväg, genom tidningsrörelsens upphörande utaf
postverkets kostnader för järnvägspostbefordringen år 1898 kunnat
besparas endast 142,000 kronor, motsvarande 7,4 %. Men
enligt Styrelsens uppfattning är det icke tvifvel underkastadt,
att, därest de med järnväg postbefordrade försändelsernas antal
blefve genom tidningsrörelsens bortfallande minskadt med bortåt
hälften, också utgifterna för järnvägspostbefordringen skulle
kunna nedbringas med vida mera än nyssnämnda procenttal.
Hvad åter angår kostnaden för ångbåtspostbefordringen skulle,
med det under b) härofvan omförmälda afdraget af 32,000 kronor,
tidningsrörelsens upphörande icke för postverket medföra någon
minskning i utgifter, hvilket förefaller föga sannolikt. Och hvad
slutligen vidkommer det påyrkade afdraget i personalkostnaderna,
hvilket skulle reducera en genom tidningsrörelsens upphörande
inträdande kostnadsbesparing till allenast sådana mera undantagsvis
förekommande utgifter, hvilka uteslutande föranledts af
tidningsrörelsen, synas de grunder, enligt hvilka de på tidningsrörelsen
fallande andelarne af postverkets aflöningskostnader
blifvit beräknade, icke böra leda till att beräkningen i sin helhet
omfattar mera än hvad som motsvarar af tidningsrörelsen förorsakad
ökning i postverkets utgifter i förevarande afseende.
Sedan nämligen först undersökts, i hvilken mån den vid vederbörande
postanstalter anställda personal kunnat undvaras eller
utgående tillfälliga anslag besparas, om dessa postanstalter ej
haft att ombesörja bestyren med tidningsabonnemang, hafva vidare
beräknats utgifterna för sådan personal, som visserligen ej
tillkommit uteslutande för tidningsgöromålens handläggning,
men som ändock måst i afsevärd mån deltaga i sådana göromål.
Bland dessa utgifter märkas särskilt kostnader för brefbärarepersonalen
vid Stockholms och Göteborgs postkontor samt för
aflöning till personalen vid de postanstalter, där ett upphörande
af tidningsrörelsen ansetts ej skola medföra sådan inskränkning
i personalen, att en eller annan tjänsteman kunnat undvaras.
I betraktande af det betydande arbete, som tidningsrörelsen
förorsakar äfven för ifrågavarande delar af postpersonalen, lider det

knappast något tvifvel, att jämväl berörda kostnader skulle kunna
afsevärdt nedbringas, därest detta arbete upphörde.

Med afseende å hvad sålunda anförts, har Generalpoststyrelsen
ansett sig böra vidhålla den i styrelsens ofvan omförmälda
underdåniga utlåtande uttalade uppfattning, att den af
styrelsen föranstaltade kostnadsberäkning mycket väl kan läggas
till grund för bedömandet af postverkets ställning uti ifrågavarande
hänseende. I själfva verket torde denna beräkning, med
hänsyn därtill att det endast beträffande jämförelsevis mindre betydande
poster är möjligt att med bestämdhet angifva den utgift,
som tidningsrörelsen förorsakar postverket, ej kunna anses
i sin helhet gälla annat än den tillökning i postverkets utgifter,
som skäligen bör anses vara föranledd af tidningsrörelsen. Att
den faktiska kostnaden för ombesörjandet af de mångahanda bestyr,
som af denna betydande rörelse förorsakas, måste anslås
till vida högre belopp än det, som framgår af ifrågavarande beräkning,
synes uppenbart.

På sätt af kommitterades utlåtande inhämtas (sid. 70), hafva
samtlige postinspektörema, vid afgifvande af gemensamt yttrande
i ämnet, framhållit hurusom de för år 1898 beräknade kostnaderna
måste med visshet antagas under de närmast kommande åren
öfver skridas dels till följd af inträdda dyrare tider, h vilka syntes
komma att medföra icke allenast ökade lefnadskostnader för
postpersonalen och däraf betingad förhöjning i dennas aflöning
utan äfven ökade kostnader för postlokaler, materiel m. m., dels
och med hänsyn till postverkets alltjämt stigande postföringskostnader.

Ökningen i postverkets utgifter har under de senare åren
varit mycket betydlig, eller från 9,3 9 miljoner kronor år 1898
till 13,14 miljoner kronor år 1902, hvilket motsvarar i det närmaste
40 %. Huru denna ökning fördelar sig på de mest betydande
af postverkets utgiftsstater framgår af följande sammanställning
:

Aflöningsstaten.		Omkostnadsstaten.
Å r	Kronor.	Ökning i %■	Kronor.	Ökning -j-och minsk ning — i %.
1898.......................................	3,465,177	_	5,402,662	_
1899.......................................	3,643,757	5,2	5,990,695	+ 10,9
1900.......................................	») 4,807,047	31,9	*) 5,738,309	— 4,2
1901.......................................	5,095,738	6,0	6,439,352	+ 12,2
1902.......................................	5,439,803	6,8	6,693,681	+ 3,9

Bäknadt från år 1898 har aflöningsstaten till år 1902 stigit
med 57 % och omkostnadsstaten med 23,9 %. För båda dessa
stater sammanslagna utgör ökningen 1898—1902 nära 37 %.

Hvad särskildt beträffar de å omkostnadsstaten uppförda
utgifterna för postföringen, meddelas här nedan en sammanställning,
utvisande den betydande tillväxten af de särskilda grupperna
utaf ifrågavarande kostnader under åren 1898—1902.

Postföringskostnader.

Å järnväg.	Å landsväg	m. m.	Sjöledes.
År	Kronor.	Ökning i %■	Kronor.	Ökning i %.	Kronor.	Ökning i
1898 ...............	1,922,340	_	742,272	_	316,718	_
1899 ...............	2,068,365	7,6	825,178	11,2	386,158	21,9
1900 ...............	2,148,213	3,9	936,424	13.5	428,757	11,0
1901...............	3) 2,508,328	16,8	1,042,754	11,4	470,492	9,7
1902 ...............	2,673,675	6,6	1,074,380	3,0	472,813	0,5

*) Jämlikt 1899 års Riksdags beslut uppfördes å aflöningsstaten för år
1900 bland annat 143 nya postexpeditörs- och 112 nya vaktbetjäntbefattningar.

2) Dagtraktamente såsom aflöningsform för den fasta vaktbetjäntpersonalen
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar upphörde på grund af
1899 års Riksdags beslut.

s) Jämlikt nådigt bref den 18 maj 1900 höjdes ersättningen för postbefordran
å järnväg från 1901 års början med Vie-del.

Jämföras postföringskostnaderna år 1902 med motsvarande
kostnader år 1898, visar sig en ökning af 39, i % för järnvägspostföringen,
44,7 % för landsvägspostföringen m. m. och 49,3 %
för sjöpostföringen.

Den betydande tillväxt i postverkets utgifter, som sålunda
inträdt efter år 1898, har naturligen — äfven om man frånser
den ökning, som under tiden ägt rum i sjkifva tidningsrörelsen
— medfört motsvarande stegring i utgifterna för denna rörelse.
Sålunda torde, äfven under antydda förutsättning, de på tidningsrörelsen
år 1902 fallande andelar i postverkets nedannämnda
kostnader icke kunna uppskattas till lägre belopp än följande,
nämligen:

löner och arfvoden.................... 1,079,000 kr.

postbefordring å järnväg ......... 706,000 »

» » landsväg m. m. 282,000 »

» sjöledes ............ 48,000 »

öfriga utgifter ...................... 165,000 >

summa 2,280,000 la-.

Toges därjämte i betraktande den under åren 1898—1902
inträdda tillväxten i själfva tidningsrörelsen, hvilken, enligt hvad
närmare inhämtas af närslutna tabellariska öfversikt (bil. A),
uppgår till nära 27 %, skulle postverkets af tidningsrörelsen år
1902 förorsakade utgifter säkerligen kunna med skäl anslås till
ännu högre belopp än det ofvan angifna, hvilket i medeltal pr
nummerexemplar af år 1902 postabonnerade tidningar motsvarar
en kostnad af något öfver 1,5 o öre pr ex., medan enahanda
kostnad för år 1898 utgjorde 1,35 öre pr ex.

Undersöker man nu, i hvad mån denna ökning i postverkets
af tidningsrörelsen föranledda utgifter motsvaras af inträdd tillväxt
i postverkets inkomster för samma rörelse, skall man finna,
att enligt postverkets liufvudböcker dessa inkomster visserligen
vuxit ej obetydligt, eller från 465,233 kronor 38 öre år 1898 till
579,899 kronor 98 öre år 1902, utvisande alltså en ökning af

114,666 kronor 50 öre eller 24,6 %. Men äfven det högre belopp,
hvartill postbefordringsafgifterna för tidningar år 1902 uppgått,
är, såsom framgår af hvad ofvan anförts, icke på långt när tillräckligt
för att utgöra en skälig ersättning för postverkets af
ifrågavarande försändelser förorsakade utgifter, hvilka enligt ofvan
gjorda beräkning skulle för år 1902 uppgått till i det närmaste
4 gånger det i postbefordringsafgifter influtna beloppet. Därtill
kommer att, medan i följd af inträdda förändrade förhållanden
utgifterna för tidningsrörelsen måste antagas hafva vuxit äfven
relativt, i förhållande till rörelsens omfattning, hafva däremot inkomsterna
i jämförelse med antalet postabonnerade tidningsexemplar
nedgått äfven under de senare åren, likasom, enligt
hvad af kommitterade omförmäles (sid. 65), förhållandet varit
jämväl före år 1899. Medelinkomsten pr nummerexemplar af
postabonnerade tidningar, hvilken under åren 1884—1898 nedgått
från 0,76 öre till 0,4 o öre, har nämligen under åren 1899
—1902 ytterligare sjunkit och utgjorde sistnämnda år 0,39 öre.

Af hvad härofvan blifvit anfördt torde framgå, att det missförhållande
mellan postverkets inkomster och utgifter för tidningsrörelsen,
hvilket af kommitterade konstaterats för år 1898,
under den tid, som sedan dess förflutit, långt ifrån att förbättras
tvärtom måste antagas hafva ytterligare stegrats. Utvecklingen
af tidningsrörelsen gifver ock otvetydigt vid handen, att något
annat ej heller är att förvänta, så länge denna rörelse äger rum
enligt hittills gällande grunder.

Hvilka betydande olägenheter detta förhållande innebär för
utvecklingen af postverket i dess helhet, hafva kommitterade antyda
då de framhållit (sid. 77), att äfven andra branscher af
postverksamheten vore af den vikt och betydelse för samhället,
att postverket skulle föga tillfredsställande fylla sin uppgift, om
det åsidosatte dessa branscher för att tillgodose tidningarnas
intressen, äfvensom att, om de inkomster, som härflöte af postbefordringen
af bref och brefkort, skulle fortfarande såsom dittills
till betydlig del tagas i anspråk för täckandet af den förlust,
som för postverket uppstode på dess tidningsrörelse, detta

förhållande icke kunde undgå att i längden verka i hög grad
hämmande på öfriga delar af poströrelsen och därigenom äfven
på utvecklingen af denna rörelse i dess helhet.

Upprepade gånger hafva under senare år förslag framställts
om nedsättning af gällande postafgifter, och vissa af dessa förslag
hafva äfven inom Riksdagen tillvunnit sig en afsevärd anslutning.
Det kan ej heller bestridas, att åtskilliga af våra postala
utgifter, främst det för vår industri och handel betydelsefulla
paketportot, äro högre än motsvarande afgifter inom andra länder.
Men så länge postverket nödgas att på den utan jämförelse
mest omfattande af sina rörelsegrenar räkna med en mycket betydande
förlust, synes klokheten bjuda, att någon mera genomgripande
förändring af de för andra försändelser än tidningar
gällande postbefordringsafgifter icke vidtages.

Visserligen är det sant, att postverket under en följd af år
kunnat på sin rörelse uppvisa öfverskott, hvilka till och med
för somliga år varit ganska betydande. Flerstädes i de afgifna
yttrandena har ock denna omständighet framhållits såsom ett
skäl för att tidningarna borde fortfarande bibehålla den undantagsställning
i fråga om villkoren för postbefordran, hvilken de
för närvarande åtnjuta. Ifrågavarande öfverskott synas emellertid
icke vara af beskaffenhet att kunna undanrödja Styrelsens
betänkligheter vid att företaga en revision af gällande portosatser,
så länge villkoren för tidningsrörelsen icke undergått en väsentlig
förändring. Eftersom postverket icke äger att för sin verksamhet
påräkna andra inkomster än sådana, som härflyta af
själfva poströrelsen, måste naturligen denna organiseras så, att
öfverskott uppkomma, och böra dessa vara tillräckliga för bestridande
icke blott af verkets årligen återkommande driftskostnader
utan äfven af mera tillfälliga utgifter, bland hvilka särskild!
torde böra nämnas utgifter för uppförande af posthusbyggnader.

Vidare är i förevarande afseende att märka, hurusom, enligt
hvad erfarenheten särskild! från de senare åren gifver vid handen,
man måste räkna med det förhållande, att postverkets inkomster
till ej ringa del äro beroende på omständigheter af tillfällig och

öfvergående art. På satt närmare inhämtas af Generalpoststyrelsens
underdåniga berättelse om postverkets förvaltning under
år 1902, har det sålunda visat sig, att det för postverket synnerligen
inbringande bruket att vid årsskifte och andra tillfällen
försända kort i öppna kuvert numera är i aftagande, och äfven
den betydande inkomst, som under år 1902 tillflutit postverket
genom postbehandlingen af s. k. vykort, torde sannolikt komma
att efter hand förminskas. Det nu inom alla samhällslager så
gängse bruket att lyckliggöra sina bekanta medelst vykort är
uppenbarligen en modesak, och modet växlar snart.

Däremot lärer någon minskning i postverkets utgifter svårligen
kunna förväntas, med mindre det skulle befinnas lämpligt
att inskränka poströrelsens omfattning, utan snarare torde det
vara att emotse, att dessa utgifter komma att fortfarande tillväxa.
Särskild! är i detta afseende att beakta det allt mera
framträdande beliofvet af förbättrade postlokaler, hvilket säkerligen
kommer att förorsaka en ej oväsentlig ökning i verkets utgifter.
Därjämte må framhållas, att, äfven om betydande delar
af postpersonalen genom Eders Kungl Maj:ts och Riksdagens
beslut under de senare åren fått sina aflöningsförmåner väsentligt
förbättrade, omsorg fortfarande måste egnas åt förbättrande
af personalens ställning samt att fördenskull och på grund jämväl
af det i mån af rörelsens tillväxt framträdande behofvet af
ökade arbetskrafter i postverkets tjänst det måste antagas, att
äfven personalkostnaderna skola komma att stegras.

På grund af hvad sålunda anförts, tvekar Generalpoststyrelsen
icke att utala den åsikt, att trots de senare årens jämförelsevis
gynnsamma ekonomiska resultat af poströrelsen postverkets
finansiella ställning ändock för genomförandet af reformer med
afseende å andra delar af postverksamheten oafvisligen krafvel*
en förändring af villkoren för tidningarnas postbefordran.

Med afseende å svårigheten att åvägabringa en sådan höjning
i postbefordringsafgifteraa för postabonnerade tidningar,
som kan bereda postverket skälig ersättning för dess omfattande
arbete med dessa försändelser, framstår det, om man tager hänsyn
allenast till hvad som är för postverket förmånligast, såsom

19.

ett önskemål, att själfva grunderna för postverkets tidningsrörelse
varda sålunda ändrade, att postverket befrias från alla de bestyr,
som följa af förmedlandet af abonnemang enligt nu gällande bestämmelser,
och att i sammanhang därmed tidningarna varda att
behandla såsom vanliga försändelser under band.

Af den vid kommitterades betänkande fogade öfversikt öfver
villkoren för postbefordran af tidningar och andra periodiska
skrifter i vissa främmande länder inhämtas, att — frånsedt sådana
länder som Storbritannien och Amerikas Förenta Stater,
hvarest vederbörande postverk icke tager befattning med tidningsabonnemang
— tidningsrörelsen är i Norge och Frankrike
anordnad i enlighet med sistnämnda grunder. I båda dessa
länder sker nämligen rekvisition af tidning i regel medelst en
till tidningens utgifvare ställd postanvisning, hvadan dessa länders
postverk äro befriade från det vidlyftiga bokföringsarbete,
som hos oss föranledes af den särskilda redovisningen af inbetalade
prenumerationsmedel för tidningar, likasom äfven från
det betungande åliggandet att upprätta och vidmakthålla förteckningar
öfver tidningarnas prenumeranter och deras adresser.
\ id aflämnandet till postbefordran böra vidare tidningarna i
regel uppfylla de bestämmelser, som gälla beträffande trycksaksförsändelser
i allmänhet, och sålunda vara försedda med fullständiga
adresser äfvensom äga ett för postbehandlingen tjänligt
format, hvadan för vederbörande postverk bortfaller allt arbete
med tidningarnas vikning, inslagning och förseende med adresser.

Ofvan omförmälda expeditionssätt erbjuder för tidningarna
den stora fördelen af en betydligt snabbare postbehandling än
den, som kan i regel äga rum med tillämpning af de hos oss
gällande grunder för tidningsrörelsen. Då tidningarna vid aflämnandet
till postbehandling äro inlagda och adresserade på
enahande sätt som vanliga korsbandsförsändelser, kunna nämligen
tiderna för inlämnande å afgångspostanstalt och för utdelning
från adresspostanstalt i hög grad förkortas,

Med hänsyn därtill hafva kommitterade särskildt fästat uppmärksamheten
vid de i Norge gällande bestämmelserna för tidningars
försändning genom postverket och i nära anslutning till

dessa bestämmelser föreslagit införandet i Sverige af s. k. utgifvarekorsband.
Förslaget därom bär också blifvit, under viss
förutsättning, af Generalpoststyrelsen förordadt i dess ofvannämnda
underdåniga utlåtande och äfven i de af tidningskorporationer
och andra i ämnet afgifna yttranden vunnit understöd.

Förslaget afser emellertid endast själfva försändningen af
tidningarna och förutsätter, att abonnemangen å dessa icke skola
äga rum genom postverkets förmedling. Kommitterade hafva
med afseende därå anfört (sid. 108), att, om vid abonnemang genom
postverket i eljest vanlig ordning tidningsexemplaren blefve
genom vederbörande utgifvares försorg försedda med adresser,
så skulle från postverkets sida icke utan särskilda, postbehandlingen
fördröjande anordningar kunna utöfvas nödig kontroll därå,
att ej flera exemplar blefve försända än det antal, för hvilket
postbefordringsafgifter blifvit erlagda. Både i Norge och i Frankrika
beräknas också befordringsafgifterna för de till postbehandling
aflämnade tidningarna efter den kvantitet — i Norge vikt och i
Frankrike stycketal — tidningar, som för hvarje gång aflämnas,
genom hvilket tillvägagående sådan kontroll, som nyss nämndes,
göres mindre erforderlig.

Nu har af styrelsen för Aktiebolaget Svenska telegrambyrån
uti dess i ämnet afgifna yttrande framhållits, att, om utgifvarekorsband
skulle få större användning, de borde förenas med
tillåtelse till postprenumeration äfven å tidningar, kvilka på sådant
sätt försändes; och professoren Davidson har i ofvan anförda
tidskriftsuppsats framlagt ett förslag till anordnande af
sådan prenumeration, gående därpå ut, att rekvisition af tidning,
hvilken vore att försända såsom utgifvarekorsband, skulle behandlas
såsom en till utgifningspostanstalten ställd postanvisning;
att afräkning med vederbörande tidningsutgifvare skulle
ske periodiskt; samt att därvid afdrag skulle göras dels för belöpande
postbefordringsafgifter för korsbanden och dels för postverkets
ersättning för prenumerationsmedlens emottagande och
redovisning, i hvilket afseende föreslås eu afgift motsvarande
2 % af vederbörande tidnings prenumerationspris med ett minimum
af 5 öre för hvarje abonnemang.

Då föreliggande förslag angående utgifvarekorsband, enligt
livad ofvan blifvit anfördt, uppgjorts under förutsättning att
abonnemang icke skulle förmedlas af postverket, bär också i
fråga om bestämmande af postafgift för dessa korsbandsförsändelser
man utgått därifrån, att afgiften skulle utgöra ersättning
allenast för själfva postbehandlingen af ifrågavarande försändelser.
Skulle däremot, i likhet med hvad i den norska posttjänsten
äger rum, den vid tidningarnas aflämnande till postbehandling
debiterade afgiften afse att innefatta godtgörelse till postverket
jämväl för dess bestyr med abonnemangens förmedlande, borde
följaktligen äfven beloppet af ifrågavarande afgift i motsvarande
grad förhöjas, savida icke i anslutning till det af professoren
Davidson framställda förslaget man ville fastställa en särskild
afgift för prenumerationsmedlens emottagande och redovisning.
Med afseende å sistnämnda förslag är dock att anmärka, hurusom
enligt detta en vidlyftig bokföring i och för prenumerationsmedlens
redovisning fortfarande skulle åligga postverket, samt
att med hänsyn därtill det utan tvifvel vore lämpligare att, i
likhet med hvad som sker inom franska posttjänsten, omföra
tidningsrekvisition i en till vederbörande utgifvare ställd postanvisning,
hvarigenom den särskilda redovisningen af prenumerationsmedel
skulle bortfalla.

Med afseende å såväl den ena som den andra formen för
anordnande af prenumeration genom postverkets förmedling å
tidningar, livilka skola försändas såsom utgifvarekorsband, måste
emellertid Generalpoststyrelsen för sin del — på grund af tidigare
vunnen erfarenhet om de olägenheter, som för posttjänsten
uppstå, därest postverket har att samtidigt förmedla tidningsabonnemang
enligt olika system — hysa allvarliga betänkligheter
vid hvarje förslag, som af ser att vid sidan af det nuvarande
systemet för tidningars försändande efter postabonnemang
införa ett väsentligen olika system för prenumeration genom
postverkets förmedling. På sätt jämväl af den utaf kommitterade
meddelade historik inhämtas, hade nämligen med tillämpning
af bestämmelserna i § 3 af nådiga kungörelsen angående
villkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran den 18

oktober 1872, förutom postprenumeration i vanlig ordning, därjämte
för tidningar, som icke genom sådan prenumeration förskrefvos,
införts dels rekvisition på grund af en utaf vederbörande
tidnings utgifvare utfärdad prenumerations- eller prisskillnadssedel,
dels ock rätt för utgifvare att mot aflämnande af
särskilda reversal i förväg erlägga postbefordringsafgifterna för
tidningsexemplar, som skulle med posten fortskaffas. Därigenom
att sålunda flera särskilda behandlingssätt och till en del äfven
särskilda bokföringssätt medgifvits för tidningar, som blefvo på
olika sätt rekvirerade, vållades postverket en betydlig ökning i
göromål, hvilken omständighet bland annat föranledde Generalpoststyrelsen
att i underdånig skrifvelse den 29 oktober 1875
väcka förslag om sådan ändring af ofvannämnda § i nådiga
kungörelsen den 18 oktober 1872, att ett särskildt lägre porto
blefve stadgadt för tidningar, Indika, utan att vara förskrifna
genom postverket, aflämnas till postbehandling såsom försändelser
under band. Sedan detta förslag vunnit Eders Kung!.
Maj:ts och Riksdagens bifall, utfärdades i enlighet därmed nådiga
kungörelsen den 3 oktober 1876, efter hvars trädande i
kraft tidningars försändande med posten ägt rum dels efter
abonnemang genom postverkets förmedling och dels, utan sådant
abonnemang, såsom försändelser under band med särskilda,
i jämförelse med öfriga korsbandsförsändelser, lägre befordringsafgifter.

Skulle man nu, utan väsentlig ändring i dessa båda försändningssätt,
därjämte för utgifvarekorsband anordna ett särskildt
slag af prenumeration genom postverkets förmedling och
sålunda införa ytterligare ett slag af bokföring och redovisning
af prenumerationsmedel för tidningar, befarar Styrelsen, på grund
af hvad ofvan blifvit anfördt, att åtskilliga olägenheter skulle
däraf uppstå för posttjänsten, då tillämpningen af flera olika
system för en och samma rörelsegren säkerligen skulle i hög
grad försvåra tjänstgöringen vid postanstalterna. Att åter göra
försändningen såsom utgifvarekorsband till regel och sålunda
upphäfva nuvarande ordning för abonnemang genom postverkets
förmedling, har Generalpoststyrelsen, i likhet med kommitterade,

ansett sig icke böra tillstyrka både med hänsyn till de fördelar,
som denna ordning onekligen erbjuder för allmänheten, och i
betraktande af de upprepade uttalanden från tidningskorporationer,
hvilka synas gifva vid handen, att inom tidningskretsar
allmänt råder den uppfattning, att eu revision af nuvarande
postbefordringsafgifter för postabonnerade tidningar, med bibehållande
i hufvudsak af själfva grunderna för denna tidningsbefordran,
är att föredraga framför en mera genomgripande förändring
af dessa grunder.

Då Generalpoststyrelsen sålunda anser sig under förhandenvarande
förhållanden icke böra ifrågasätta någon väsentlig ändring
i postverkets åligganden med afseende å tidningsrörelsen,
följer däraf, och med hänsyn till hvad i det föregående anförts
angående behofvet af ändring i gällande villkor för tidningars
postbefordran, att Generalpoststyrelsen fortfarande vidhåller sin
vid upprepade tillfällen uttalade åsikt om det verkliga behofvet
af en genomgripande revision af gällande bestämmelser angående
utgifter till postverket för postabonnerade tidningar.

De ändrade grunder för dessa afgifter, hvilka af kommitterade
föreslagits och äfven af Generalpoststyrelsen i dess föregående
underdåniga utlåtande förordats, hafva i allmänhet
vunnit anslutning jämväl uti de i ämnet afgifna yttranden,
allenast att den i kommitterades förslag ingående procentvis
beräknade andel i förskrifningsafgiften ansetts böra uteslutas.

Hvad åter angår beloppet af den föreslagna befordringsafgiftens
båda delar, nummerafgift och viktafgift, hafva meningarna
visat sig mera delade. Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta
afseende erinra, att kommitterade ansett detta belopp böra bestämmas
med hänsyn till de inkomster, som borde beredas
postverket för dess tidningsrörelse, samt att, då omkostnaderna
för denna rörelse måste antagas vara större, än att tidningarna
skulle kunna bära en sådan förhöjning i postafgifter, som kunde
täcka dessa omkostnader, afgiftsförhöjningen enligt kommitterades
åsikt borde å ena sidan i någon mån motsvara postverkets
behof af ökade inkomster för tidningsrörelsen och å andra sidan,

i betraktande af de förhållanden, som utvecklat sig i skydd af
de nuvarande bestämmelserna i ämnet, kunna genomföras utan
att allt för mycket försvåra tidningarnas spridning. De belopp,
som kommitterade efter öfvervägande af de olika på frågan inverkande
omständigheter ansågo böra bestämmas, voro för nummerafgiften
12 öre, med viss nedsättning för tidningar, som utkomme
mer än 7 gånger i veckan, och för viktafgiften 6 öre;
och skulle, enligt kommitterades beräkning, dessa afgiftsbelopp
tillika med de i öfrigt af kommitterade föreslagna afgifter hafva
för år 1898 ökat den för postabonnemang å inländska tidningar
samma år beräknade inkomsten, 425,957 kronor 94 öre, med ett
belopp af 291,547 ler mor 25 öre, motsvarande en höjning af omkring
70 procent.

Den ökade inkomst, som tillämpningen af kommitterades
förslag skulle tillföra postverket, ansåg Generalpoststyrelsen, i
dess underdåniga utlåtande af den 23 november 1901, vara allt
för låg i betraktande däraf, att den utgjorde endast omkring 46
procent af postverkets beräknade utgifter för tidningsrörelsen;
och hemställde Styrelsen fördenskull, att befordringsafgiften för
postabonnerade tidningar skulle höjas med 50 procent, så att
nummerafgiften skulle utgöra 18 öre och viktafgiften 9 öre.
Med tillämpning å tidningsrörelsen år 1898 beräknades Generalpoststyrelsens
ifrågavarande förslag hafva skolat medföra en inkomst
af 978.387 kronor 33 öre, motsvarande omkring 63 % af
de beräknade utgifterna för samma rörelse.

Den betydande höjning i postafgiftema för postabonnerade
tidningar, hvilken onekligen skulle följa af Styrelsens förslag,
— uppgående för år 1898 till nära 130 procent — har mött eu
enhällig opposition i samtliga de från tidningskorporationer och
andra föreliggande uttalanden i frågan. På åtskilliga håll har
man till och med ansett det tvifvelaktigt, huruvida omständigheterna
kräfde, att postverket borde beredas den ökning i inkomster,
som skulle följa af kommitterades förslag, samt för
hvarje fall yrkat, att åtminstone den procentvis beräknade andelen
i förskrifningsafgiften borde ur detta uteslutas, hvarigenom

den af förslaget för år 1898 beräknade inkomsten skulle förminskas
med 59,319 kronor 62 öre.

Till stöd för denna åsikt har — förutom den omständighet,
att, enligt hvad de af poströrelsen vunna öfverskotten utvisade,
något behof af ökade inkomster för postverket icke förefunnes

hufvudsakligast åberopats, att på grund af tidningspressens
stora betydelse för upplysningens och bildningens spridande
samt med hänsyn jämväl till de inkomster, som genom tidningarna
indirekt tillflöte postverket, tidningarna icke borde betungas
med förhöjda postafgifter; att i andra länder tidningarnas
postafgifter i allmänhet fastställts så lågt som möjligt och
som följd däraf ingalunda kunde sägas täcka de verkliga kostnaderna;
att ett genomförande af Generalpoststyrelsens förslag
skulle komma att för allmänheten väsentligen fördyra tidningarna,
då dessa till följd af rådande konkurrens icke kunde förväntas
skola vara i stånd att ytterligare sänka sina prenumerationspris;
samt att en förhöjning i tidningarnas postbefordringsafgifter
skulle komma att drabba den stora mindre bemedlade
allmänheten, medan däremot en nedsättning i brefportot skulle
medföra nämnvärd ekonomisk fördel endast för ett jämförelsevis
ringa antal af större korrespondenter, såsom banker och affärsfirmor.

Hvad beträffar frågan om behofvet af ökade inkomster för
postverket, tillåter sig Generalpoststyrelsen hänvisa till hvad i
detta afseende blifvit i det föregående anfördt.

Hvad angår tidningarnas postbefordringsafgifter inom andra
länder, får Generalpoststyrelsen dels åberopa den af kommitterade
i detta afseende förebragta utredning (s. 227—241), af hvilken
med all tydlighet framgår, att dessa afgifter i allmänhet
äro vida högre än motsvarande afgifter hos oss, dels ock, hvad
särskildt beträffar tidningsrörelsen i Danmark, tillägga, att,
oaktadt postafgifterna för tidningar vid abonnemang genom
postverkets förmedling därstädes redan förut öfverstigit äfven
de motsvarande afgifter, som kommitterade föreslagit för den
svenska tidningsrörelsen, har ändock genom lag af den 23 maj
1902 en afsevärd höjning i de danska tidningsafgiftema blifvit

vidtagen. Medan förut förskrifningsafgift utgick med 8 (resp. 4)
procent af vederbörande tidnings pris bos utgifvaren och befordringsafgift
beräknades efter 0,5 öre per nummer, kafva nämligen
genom nyssnämnda lag dessa afgifter sålunda ökats, att den
förra utgår med 10 (resp. 5) % af tidningens pris och den senare
med 0,5 öre per nummer, som ej väger mer än 35 gram, 0,7 5
öre per nummer, som väger mer än 35, men ej öfver 85 gram,
och 1 öre per nummer af högre vikt.

Såsom 1891 års Riksdag uttalade sig, är dock postverkets
egentligaste betydelse icke att inbringa staten inkomster, utan
att på bästa sätt betjäna allmänheten. Och då det icke kan
förnekas, att en sådan betydlig förhöjning i afgifterna, som
Generalpoststyrelsen vid dess förra behandling af ärendet föreslog,
skulle komma att kännas ganska betungande för ett flertal
tidningar och antagligen, till men för allmänheten, föranleda till
ökning i tidningarnas pris, finner sig Generalpoststyrelsen, gent
emot de från tidningsmannakretsar enstämmigt uttalade önskningar,
icke böra vidhålla sitt förra förslag.

Styrelsen anser sig således icke vidare böra
ifrågasätta en större tillökning i postverkets inkomster
af tidningsrörelsen än den, som skulle
härflyta af kommitterades förslag till postafgifter
för postabonnerade tidningar.

På sätt redan omnämnts, har i föreliggande uttalanden i
tidningsfrågan yrkats, att den af kommitterade föreslagna procentvis
beräknade andel i förskrifningsafgiften måtte uteslutas.
Kommitterade, hvilka framhållit de olägenhet som följa af de
ifrågavarande postafgiftemas bestämmande med uteslutande hänsyn
till tidningarnas pris hos vederbörande utgifvare, hafva
emellertid funnit vissa omständigheter tala för, att tidningarnas
prenumerationspris fortfarande, om än i mindre mån, toges i
betraktande vid fastställandet af dessa afgifter; och hafva kommitterade
i sådant afseende anfört, att därigenom öfvergången
från de nuvarande, uteslutande efter prenumerationspriset beräk -

nade afgifterna skulle i någon mån underlättas; att genom en
procentvis beräknad afgift bereddes postverket en provision för
dess redovisning af uppburna prenumerationsmedel; samt att
förskrifningsafgift för postabonnerade tidningar i Belgien, Danmark
och Frankrike utginge med viss procent af tidningarnas
pris hos utgifvarne.

Emot kommitterades förslag i denna del har nu anförts, att
en procentuell afgift af ifrågavarande slag vore i princip oriktig,
hvarjämte den, genom att främja en onaturlig sänkning af prenumerationspriset
medverkade till att göra annonsinkomsterna till
tidningarnes bärande ekonomiska grund; att någon sådan afgift
icke inginge i de tidningsafgifter, som numera vore gällande i
Tyskland; samt att den af kommitterade föreslagna procentuella
afgiftsandelen vore å ena sidan för låg för att kunna underlätta
öfvergången från de nuvarande till de af kommitterade föreslagna
postafgifterna och å andra sidan, i jämförelse med postverkets
ersättning vid penningars försändande medelst postanvisning,
för hög såsom provision för prenumerationsmedlens
redovisande.

Generalpoststyrelsen hade vid afgifvande af sitt föregående
underdåniga utlåtande öfver kommitterades förslag icke något
att erinra vid ifrågavarande del af förslaget och har ej heller af
hvad i de numera afgifna yttrandena sålunda anförts funnit sig
öfvertygad om olämpligheten af att vid postafgiftens bestämmande
för postabonnerade tidningar någon hänsyn tages till tidningarnas
pris hos vederbörande utgifvare. Att göra detta pris till
den ensamt eller hufvudsakligen bestämmande faktorn vid postafgiftens
fastställande finner Styrelsen, likasom kommitterade,
vara ett tillvägagående, som både ledt och med nödvändighet
måste leda till åtskilliga olägenheter icke blott för postverket
utan äfven för tidningarna själfva genom den tendens att till
ytterlighet nedpressa prenumerationsprisen, som onekligen däraf
uppmuntras. Men dessa olägenheter torde icke behöfva befaras,
därest den procentuella afgiften sättes så lågt som enligt kommitterades
förslag.

Hvad beträffar det förhållande, att de tyska postafgifterna

för postabonnerade tidningar bestämmas utan hänsyn till prenumerationspriset,
är att erinra, dels att den tyska förskrifningsafgiften
utgår med olika belopp i förhållande till abonnemangsterminens
längd, hvarigenom — då prenumerationspriset vid
längre abonnemang är högre än vid kortare — den sistnämnda
afgiftens belopp kommer att faktiskt utvisa en viss relation till
prenumerationspriset, dels ock att i åtskilliga länder, där förskrifningsafgiften
icke är på förenämnda sätt fastställd i förhållande
till abonnemangstiden, samma afgift bestämmes till viss
procent af prenumerationspriset, sålunda i Danmark 10 procent
(vid lokalabonnemang 5 procent), i Belgien 21/2 och i Frankrike
1 procent.

Hvad slutligen angår beloppet af den ifrågavarande afgiften
är det väl möjligt, att ett högre procenttal än det af kommitterade
föreslagna skulle kraftigare bidraga att för de billigare tidningarna
underlätta öfvergången från de nuvarande afgiftema
till ett nytt och mera rationellt system för postafgiftens beräknande,
men å andra sidan måste man då också befara, att de
olägenheter, som visat sig följa af de nuvarande afgifterna, skulle
komma att i större eller mindre mån fortfara. Skulle åter genom
afgiftens bestämmande till 2 procent postverkets provision blifva
större vid redovisning af tidningsmedel än i fråga om postanvisningsmedel,
så synes ett sådant förhållande ej oberättigadt i betraktande
af de väsentligen olika förfaringssätt, som tillämpas
inom dessa båda branscher af poströrelsen.

På grund af hvad sålunda blifvit af Generalpoststyrelsen
anfördt, finner sig Styrelsen böra tillstyrka bifall till det af
kommitterade framlagda förslag till bestämmelser om postafgifter
för tidningar, som varda genom postverkets förmedling förskrifna
(§ 8 i förslaget till nådig kungörelse).

Det kan icke förnekas att tillämpningen af dessa bestämmelser
kommer att för åtskilliga tidningar medföra en mycket
betydande höjning af de för närvarande utgående postbefordringsafgifterna.
Den sammanställning af enligt kommitterades förslag
uträknade postafgifter för en del tidningar, hvilken åtföljer

kommitterades utlåtande (bil. III), gifver vid lianden, att i åtskilliga
fall dessa afgifter skulle uppgå till vida mer än dubbla
beloppet af de nuvarande afgifterna. Sålunda finnas i denna
sammanställning exempel därpå, att tidningar skulle genom kommitterades
förslag få sina postafgifter på följande sätt förliöjda,
nämligen:

från 20 öre till 69 öre,

» 60 » »1 kr. 48 öre samt

» 80 » » 1 » 98 » , allt per år räknadt.

Det är lätt att fatta hvilken betydelse eu dylik förhöjning i
postafgifterna kan komma att äga för tidningarnas ekonomiska
ställning, då man besinnar att för en tidning med stor spridning
hvarje öre, hvarmed postafgiften ökas, kan representera eu
minskad inkomst af åtskilliga hundra kronor.

Generalpoststyrelsen har ansett sig böra så mycket hellre
beakta ofvanberörda förhållande, som afgiftshöjningen enligt sakens
natur måste komma att i regel hårdast träffa tidningar med
låga prenumerationspris, hvilka ofta hafva sin hufvudsakliga spridning
bland de mindre bemedlade. Med afseende å dylika tidningar
synes man nämligen böra antaga, att ett emot postafgifternas höjning
svarande tillägg till abonnemangspriset svårare än beträffande
dyrare tidningar låter sig genomföra, utan att fara uppstår för
minskning i tidningarnas spridning, samt att fördenskull de
höjda afgifterna komma att i större utsträckning än för tidningar
med högre prenumerationspris bäras af tidningarna själfva.

Då härtill kommer, att de förhållanden med afseende å postverkets
tidningsrörelse, för hvilka de föreslagna postafgifterna
äro ämnade att råda bot, onekligen utvecklat sig på grundvalen
af gällande bestämmelser, har Generalpoststyrelsen trott sig
hafva grundad anledning att taga i öfvervägande, på hvad sätt
öfvergången från hittills gällande postbefordringsafgifter må underlättas
för de tidningar, hvilka kunna antagas skola företrädesvis
drabbas af en afgiftshöjning. Det lämpligaste tillvägagåendet
för detta ändamål synes Styrelsen vara att under eu viss öfvergangsperiod
för tidningarna medgifva en reduktion i de postafgifter,
som skolat utgå med tillämpning af de nya grunderna

för afgiftsberäkningen, och synes en sådan reduktion lämpligen
böra bestämmas i förhållande till de postbefordringsafgifter, som
för vederbörande tidningar uppbäras vid tiden för blifvande
ändrade bestämmelsers utfärdande.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, har Generalpoststyrelsen
ansett sig böra föreslå följande öfvergångsstadgande: Under

de tre första åren af ifrågavarande författnings
tillämpning må för tidning, som omedelbart dessförinnan
utkommit under minst två år, postafgiften
icke öfverstiga dubbla beloppet af den postbefordringsafgift,
som under sistberörda tid för tidningen uppburits.

Skulle postbefordringsafgiften under denna tid
hafva utgått med olika belopp, bör det högsta af dessa
läggas till grund för beräkningen.

Ett stadgande af ofvan angifna innehåll kommer gifvetvis
att medföra den verkan, att den tillväxt i postverkets inkomster
af tidningsrörelsen, hvilken skolat följa af kommitterades härofvan
af Generalpoststyrelsen förordade förslag, varder under
öfvergångsperioden något minskad. Att med någon visshet beräkna
storleken af denna minskning möter naturligen mycket
stora vanskligheter. Men då öfvergångsstadgandet i fråga medgifver
en höjning med 100 procent af hittills utgående postbefordringsafgifter,
så synes man med skäl kunna antaga, att,
äfven om för en och annan tidning med jämförelsevis högt prenumerationspris
postafgiften enligt de nya grunderna kommer
att något understiga den nuvarande postbefordringsafgiften, postverkets
inkomster af tidningarnas postafgifter ändock skola äfven
under öfvergångsperioden komma att uppgå till högre belopp
än hvad som kunnat i sådana afgifter inflyta enligt nu gällande
grunder.

Generalpoststyrelsen öfvergår härefter till granskning af de
uttalanden, som i öfrigt framkommit beträffande väsentliga delar

af föreliggande förslag till bestämmelser om villkoren för postbefordran
af tidningar och andra periodiska skrifter.

Enligt gällande bestämmelser, hvilka meddelats genom nådiga
brefvet den 11 maj 1883, är postbefordran såsom tidning
icke medgifven för tryckalster, som uteslutande eller till väsentligaste
delen består af ett eller några få i särskilda häften fördelade
större arbeten. Kommitterade hafva ansett, att dessa
bestämmelser, hvilka afse att förebygga, det till bokmarknaden
hörande tryckalster komma i åtnjutande af postbefordran enligt
de för periodiska skrifter stadgade särskilda villkor, borde sålunda
skärpas, att införande i tidningsregistret ej skulle medgifvas
för tryckalster, om hvilket på grund af innehållets beskaffenhet
eller eljest måste antagas, att det skall omfatta endast
ett begränsadt antal nummer eller häften och efter utgifvande
däraf upphöra att vidare utkomma, eller hvars innehåll uteslutande
eller i väsentlig mån består af större arbeten, eller af
särskilda delar af sådana, afsedda att fortsättas från det ena
numret eller häftet till det andra (§ 3 mom. 1, l:o och 2:o).
Kommitterades beslut i denna del var dock icke enhälligt, i det
att reservationsvis yrkades, dels att den förra af ofvannämnda i
kommittéförslaget införda bestämmelsen borde gälla endast publikationer,
som icke afhandlade dagens frågor, dels ock att, med
bibehållande af sistnämnda bestämmelse oförändrad, föreskriften
angående större arbetens uteslutande ur tidningsregistret borde
ändras sålunda, att postbefordran såsom tidning ej skulle medgifvas
för tryckalster, »hvars innehåll uteslutande eller till
väsentligaste delen består af några få i särskilda häften fördelade
arbeten».

Vid ärendets föregående handläggning fann sig Generalpoststyrelsen
icke af hvad sålunda yrkats föranledd att afstyrka
bifall till kommitterades ifrågavarande förslag, utan lämnade i
sitt meranämnda underdåniga utlåtande detta utan anmärkning.

Nu har med afseende å den förra af ifrågavarande bestämmelser,
angående tryckalster, af hvilka endast ett begränsadt
antal nummer eller häften kan tänkas skola utkomma, framhållits
att genom ett dylikt stadgande publikationer, hvilka för

§ 3 mom. 1
punkterna
l:o) och 2:o).

en viss begränsad tid utgåfves och hvilkas karaktär af tidning
vore obestridlig, skulle komma att uteslutas ur tidningsregistret.

Det synes emellertid med all tydlighet framgå af hvad kommitterade
anfört såsom motiv för ifrågavarande stadgande, att
därmed icke afsetts att förhindra postbefordran såsom tidning
för sådana undantagsvis förekommande tryckalster, hvilka såsom
t. ex. en utställningstidning, på grund af förliandenvarande omständigheter
ej kunna tänkas skola utgifvas under mera än en
viss, på förhand begränsad tidrymd, men som i öfrigt uppfylla
alla betingelser för att anses såsom periodiska skrifter. Motiveringen
gifver nämligen vid handen, att stadgandet i fråga afser
att från postbefordran såsom tidning utesluta publikationer, hvilka
egentligen utgöras af ett bokverk, likasom med det följande stadgandet
afsetts att från sådan postbefordran utesluta publikationer,
som bestå af flera större arbeten.

Vid sådant förhållande och då affattningen af ifrågavarande
bestämmelse, i synnerhet om den sammanställes med hvad som
i öfrigt föreslagits beträffande villkoren för att tryckalster skola
anses såsom periodiska skrifter, knappast gifver stöd för den
uppfattning, som i de afgifna yttrandena kommit till synes, torde
någon ändring af denna bestämmelse icke vara erforderlig.

Det i kommitterades författningsförslag nästföljande stadgandet
angående tryckalster, som bestå af »större arbeten», har
i de föreliggande yttrandena framkallat åtskilliga anmärkningar,
i det att man ansett detta stadgande skola leda därtill, att åtskilliga
tidskrifter med stor spridning bland allmänheten skulle
nödsakas att antingen gifva sitt innehåll annan uppställning
eller ock upphöra att vidare utkomma, lrvilket både innebure
en orättvisa mot dessa publikationer och därjämte skulle bidraga
att försvåra spridningen af mera sammanhängande läsning af
omväxlande och nyttig art. På grund däraf och då postbefordringen
af ifrågavavande publikationer icke kunde anses hafva
vållat postverket afsevärda olägenheter eller utgifter, har man
ansett, antingen att stadgandet i fråga borde ändras i enlighet
med ofvannämnda reservationsvis framställda yrkande, eller ock
att nuvarande bestämmelse i ämnet borde bibehållas oförändrad.

Kommitterade hafva till stöd för sitt ifrågavarande förslag
hufvudsakligen anfört, hurusom skillnaden i postbefordringsvillkor
för tidningar och för böcker, hvilka vore hänvisade att
vinna postbefordran endast såsom antingen paket eller korsbandsförsändelser,
vore allt för stor, för att icke de för tidningarna
bestämda förmånligare villkoren borde, i den mån ske kunde,
begränsas till att gälla endast de försändelser, för hvilka dessa
villkor egentligen vore afsedda. Frånsedt att, då böcker vunne
postbefordran enligt samma villkor som tidningar, postverket
undandroges en del af detsamma rätteligen tillkommande portoinkomster,
kunde det enligt kommitterades åsikt svårligen vara
lämpligt, att postverket skulle, såsom skedde genom de lägre
postbefordringsafgifternas tillämpning äfven på verkliga bokalster,
åt hvilka genom uttagande af tillståndsbevis och fördelning
i häften förvärfvats sken af periodiskt utkommande skrifter,
bidraga till att förminska afsättningen och i viss mån försvåra
spridningen af andra liknande bokalster, beträffande hvilka tillståndsbevis
icke blifvit uttagna. Ur kulturell synpunkt vore
det visserligen ej mindre angeläget, att böcker vunne en lätt
och prisbillig spridning, än att tidningar erhölle en sådan. Men
det kunde efter kommitterades mening svårligen sättas ifråga
att utsträcka tidningsportot till att gälla äfven för böcker, då
därigenom postverkets omkostnader utan tvifvel skulle i följd
af dessa tyngande försändelsers postbehandling växa vida utöfver
den ökning i inkomster, som kunde följa af en genom portonedsättningen
framkallad tillväxt i själfva rörelsen.

Hvad kommitterade sålunda och i öfrigt anfört till stöd för
ifrågavarande bestämmelse har synts Generalpoststyrelsen beaktansvärdt.

Föreskrifter därom, att böcker ej böra få åtnjuta samma
postbefordringsvillkor som tidningar, hafva meddelats jämväl i
främmande länders postförfattningar. Sålunda gäller, enligt
hvad som inhämtas af kommitterades utredning, inom norska
postverket, att mot tidningsporto icke befordras skrifter, som
endast innehålla en eller flera vanliga böcker. Därtill kan läggas, att
i Amerikas Förenta Stater, där man skiljer emellan »tidning» och

»periodisk publikation», med afseende å innehållet i båda dessa
slag af tryckalster stadgas, att de skola antingen vara författade
och offentliggöras för spridande af meddelanden af allmän natur,
(»information of a public character») eller och afse litteratur,
vetenskap, konst eller någon särskild industri, hvarjämte för
hvartdera slaget af publikationer föreskrifves, att tidning skall
utgifvas för att sprida löpande nyheter (»current news») af vare
sig allmän eller speciell beskaffenhet, samt att periodisk publikation
icke får innehålla uppsatser, som hafva karaktär af böcker,
utan endast sådana, som bestå af löpande nyheter eller blandade
litterära ämnen eller bådadera, annonser däri inbegripna.

Ett stadgande i syfte att från postbefordran såsom tidningar
utesluta verkliga böcker synes inom svenska postverket vara så
mycket mera af behof påkalladt, som hos oss skillnaden mellan
tidningarnas postbefordringsafgifter, äfven efter genomförande af
det här ofvan förordade förslag till ändrade bestämmelser i
ämnet, och det för böcker gällande trycksaksportot torde vara
väsentligt större än i åtskilliga andra länder. Någon egentlig
meningsskiljaktighet synes ej heller i de afgifna yttrandena
hafva yppats beträffande det berättigade uti att de gynnsammare
postbefordringsvillkoren förbehållas endast verkliga periodiska
skrifter. Men i fråga om den gräns, som i detta afseende bör
uppdragas för hvad som skall få anses såsom periodisk skrift,
hafva meningarne visat sig mera delade, utan att likväl
skillnaden mellan de föreliggande förslagen till formulering af
ifrågavarande stadgande synes vara af någon väsentlig betydelse.

Den skärpning, som af kommitterades flertal påyrkats i hvad
för närvarande gäller i det afseende, hvarom fråga är, innebär
hufvudsakligen att, medan enligt nu gällande stadgande periodisk
skrift icke får till väsentligaste delen bestå af några få
större arbeten, skulle enligt kommitterades förslag från periodiska
skrifter uteslutas publikationer, som i väsentlig mån bestode
af större arbeten, oafsedt om dessa däri inginge i större
eller mindre antal. Den reservationsvis föreslagna formuleringen
åter öfverensstämmer med nuvarande stadgande allenast
med uteslutande af ordet »större» framför »arbeten».

Sistnämnda formulering medgifver visserligen postbehandling
såsom tidning för publikationer, i bvilka ingå arbeten i
större omfattning, än att deras antal kan betecknas med uttrycket
»några få»; men å andra sidan utsträckes, därigenom att
attributet »större» borttagits, bestämmelsens giltighet till att
omfatta äfven publikationer, bestående af arbeten, som ej kunna
kallas för »större». Men med en sådan lydelse synes bestämmelsen
ifråga kunna — hvad knappast torde vara afsedt — från
postbefordran såsom tidning utesluta sådana publikationer, bvilka,
såsom t. ex. Studentföreningen Verdandis Småskrifter, endast
innehålla ett jämförelsevis mindre antal uppsatser, af bvilka
hvar och en väl kan kallas ett »arbete», men svårligen ett »större
arbete». Då vidare det synes föga följdriktigt att såsom tidning
postbehandla publikation, hvars innehåll utgöres af flera arbeten,
men däremot icke medgifva sådan postbehandling för tryckalster,
som består af några få arbeten, så synes den ifrågavarande affattningen
icke böra biträdas i denna del.

Då emellertid det af kommitterades flertal afgifna förslaget
genom det däri förekommande uttrycket »i väsentlig mån» i
stället för det nuvarande »till väsentligaste delen» onekligen innebär
en skärpning, som skulle kunna verka betungande för en
och annan nu utkommande publikation, hvilken skulle däraf
drabbas, så torde det vara lämpligt att icke ändra det sistnämnda
uttrycket.

Generalpoststyrelsen får fördenskull hemställa, att § 3,
mom. 1, punkten 2:o), måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»2:o) tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller
till väsentligaste delen består af större arbeten, eller
af särskilda delar af sådana, afsedda att fortsättas
från det ena numret eller häftet till det andra;»

Med afseende vidare å kommitterades förslag därom, att
tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller hufvudsakligen utgöres
af en eller flere enskilda firmors eller personers kataloger
eller priskuranter, skulle uteslutas från postbefordran såsom
tidning, har af en pressförening anförts, att ett sådant stadgande

5 3, mom- 1,
punkt 3:o).

visserligen vore i tidningspressens intresse, då den billiga distributionen
af dylika tryckalster säkerligen i någon mån inkräktade
på tidningarnas annonsafdelningar; att emellertid åt ifrågavarande
publikationer utan svårighet kunde gifvas en yttre karaktär
af vanlig tidning, på grund hvaraf det föreslagna stadgandet
syntes icke blifva lätt att i praxis genomföra; samt att
på grund af det förkastliga uti att lägga onödiga hinder i vägen
för det inhemska merkantila upplysningsväsendet ifrågavarande
förslag borde såsom stridande mot näringarnas och allmänhetens
intressen lämnas utan afseende.

Kommitterade hafva till stöd för sitt ifrågavarande förslag
anfört åtskilliga exempel på tryckalster af förenämnda beskaffenhet,
hvilka införts i postverkets tidningstaxor och af
hvilka somliga, enligt hvad för periodiska skrifter stadgats, utgjort
föremål för anmälan hos chefen för Justitiedepartementet,
men andra däremot icke. Då emellertid utfärdande af s. k. tillståndsbevis
icke syntes kunna åt dylika publikationer förläna
egenskap af periodiska skrifter, ansåge kommitterade, att postbefordran
såsom tidning ej borde af dem tillgodonjutas, så
mycket hellre som eljest otvifvelaktigt spridning genom postverkets
försorg af dessa publikationer kunde komma att afsevärdt
ökas, därigenom att större affärsföretag uttoge tillståndsbevis
beträffande sina priskuranter m. m. och sålunda finge
dessa distribuerade såsom tidningar.

Generalpoststyrelsen har i sitt föregående underdåniga utlåtande
icke haft något att erinra mot kommitterades ifrågavarande
förslag och finner sig ej heller nu föranledd att tillstyrka
afslag å detsamma. Här som eljest gäller att man skall
låta detta vara detta. År en postal försändelse till sin natur en
tidning, skall den postbehandlas såsom sådan, men är den det
icke, bör man icke tillåta att försändelsen får segla under falsk
flagg för att åtnjuta de förmåner i fråga om postbefordran, som
man ur andra synpunkter ansett böra åt tidningar inrymmas.
I öfverensstämmelse därmed har styrelsen ock här ofvan förordat,
att publikationer, som egentligen äro att anse såsom
böcker, äfven skola postbehandlas såsom sådana. Och då hata -

loger, priskuran ter, annonscirkulär och dylika tryckalster ostridigt
i och för sig icke äro att postbehandla annorlunda än vanliga
trycksaksförsändelser, så synes den omständigheten, att åt
ett sådant tryckalster gifvits utseende af periodisk skrift, icke
utgöra tillräcklig anledning för att tryckalstret i fråga skulle
postbehandlas enligt de villkor, som gälla för periodiska skrifter.

Vilja statsmakterna medgifva en särskild billigare postbefordran
åt böcker, annonscirkulär och dylikt, bör detta sägas rent ut,
men icke släppas fram på en omväg. I detta afseende begagnar
styrelsen tillfället för att erinra, att frågan om sänkning af
gällande postbefordringsafgifter för böcker blifvit bragt å bane
genom särskilda underdåniga framställningar af Svenska bokförläggareföreningen
och Nya bokförläggareföreningen.

Det torde äfven böra framhållas, att bestämmelser af enahanda
innebörd som den ifrågavarande förefinnas inom Norges,

Frankrikes och Amerikas Förenta Staters postverk, äfvensom
att ett dylikt stadgande varder så mycket mera af behof påkalladt,
sedan genom införande af utgifvarekorsband anordnats
ett expeditionssätt, hvilket i fråga om afgifter till postverket
ställer sig ännu förmånligare än de nuvarande tidningskorsbanden,
och som följaktligen kan innebära en desto större lockelse att
söka åt affärscirkulär och dylikt förvärfva postbehandling såsom
periodiska skrifter.

Då det icke blott för postverket ur expeditionell synpunkt, § 3, mom. l,
utan äfven för tidningarna och allmänheten måste anses medföra punlit 4 o)''
betydande olägenheter, om tidningar på grund af titlarnes fullkomliga
likhet eller nära öfverensstämmelse lätt kunde vid postbehandlingen
förväxlas, hafva kommitterade föreslagit, att införande
i tidningsregistret skulle förvägras tidning, hvars benämning
antingen vore alldeles lika med titeln å tidning, som redan
vore för annans räkning införd eller behörigen anmäld till införande
i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företedde
sådan likhet, att tidningarna lätt kunde förväxlas; och hafva
kommitterade tillika, under anförande att en liknande bestämmelse
gällde inom norska postverket, framhållit, hurusom genom

ifrågavarande stadgande, livilket uteslutande ägde tillämpning i
fråga om postbefordringen af tidningarna, icke lades något som
helst hinder i vägen för tidningarnas utgifvande.

I de föreliggande yttrandena har man visserligen å ena
sidan erkänt behofvet af stadganden angående rätt till tidnings
titel och äfven framhållit gagnet af det skydd mot illojal konkurrens,
som den ifrågavarande bestämmelsen skulle bereda,
men å andra sidan, i betraktande särskildt däraf, att möjligheten
att utgifva en tidning vore i hög grad beroende af rätten
att få densamma postbefordrad såsom sådan, ansett det föreslagna
stadgandet vara af beskaffenhet att böra meddelas icke i
en administrativ författning, utan antingen i tryckfrihetsförordningen
eller genom särskild lag i ämnet; kvarjämte äfven framhållits
den fara för administrativt godtycke, som skulle ligga
däri, att afgörandet af dessa för tidningarna viktiga frågor blefve
lagdt i Generalpoststyrelsens hand.

Styrelsen, som i sitt föregående underdåniga utlåtande icke
hade något att erinra vid ifrågavarande bestämmelse, har ej
kunnat dela de betänkligheter, som sålunda uttalats. Styrelsen
får påpeka, att den bestämmelse, som bär är i fråga, icke synes
vara af administrativ art, utan torde böra tillkomma genom Kungl.
Maj:ts och Riksdagens sammanstämmande beslut. Funnes i
annan författning meddelad någon bestämmelse af enahanda
innehåll, skulle visserligen det ifrågavarande stadgandet vara öfverflödigt.
Men så länge det kan inträffa, att två särskilda tidningar
utkomma med samma namn — i 1904 års tidningstaxa
Annas t. ex. två publikationer med namnet »Framåt» — så synes
ett stadgande i ofvan angifna syfte vara af behof påkalladt.

Hvad åter vidkommer den uttalade farhågan med afseende
å den föreslagna bestämmelsens tillämpning, får styrelsen erinra,
att Generalpoststyrelsens beslut i ärenden af ifrågavarande art
på grund af den för styrelsen gällande nådiga instruktion kunna,
lika val som styrelsens beslut i allmänhet, genom besvär dragas
under Eders Kungl. Maj:ts pröfning, hvadan det slutliga afgörandet
ingalunda tillkommer Generalpoststyrelsen.

Då enligt det föreliggande förslaget rätten att få tidning

införd i tidningsregistret är beroende jämväl af en i behörig
ordning företagen anmälan, skulle emellertid vid det första upprättandet
af detta register kunna inträffa, att till förfång för en
redan befintlig tidning dennas titel blefve till inregistrering anmäld
af annan än den, som rätteligen äger använda titeln, tidb
gare än denne sistnämnde inkommit med, anmälan. För att förebygga
dylika missbruk torde erfordras ett öfvergångsstadgande,
som, därest i dylika fall tvist skulle uppstå, tillerkänner rätten
till inregistrering åt den tidning, som har det äldre tillståndsbeviset.

Generalpoststyrelsen hemställer fördenskull, att det måtte
stadgas,

att, då tidningsregister första gången upprättas,
anmälan angående införande i registret af tidning, som
därförinnan utkommit, skall betraktas så, som vore den
gjord den dag, då uppå anmälan om dess utgifvande
bevis enligt tryckfrihetsförordningen blifvit af chefen
för Justitiedepartementet meddeladt.

Beträffande sättet för abonnemang genom postverkets förmedling
har styrelsen för Aktiebolaget Svenska telegrambyrån
framhållit det önskemålet, att sådant abonnemang måtte å tidnings
utgifningsort få göras äfven för andra postanstalter; och
har till stöd därför anförts, att mycket arbete, tid och kostnad
därigenom skulle besparas både postverket och tidningarna samt
sändande af stora penningebelopp fram och tillbaka undvikas.

Kommitterades förslag beträffande tillvägagåendet vid postabonnemang
(§ 6) förutsätter, att sådant abonnemang skall fortfarande
såsom hittills verkställas af vederbörande abonnent. De
abonnemang åter, som här ofvan åsyftas, skulle sannolikt i regel
gälla tidningsexemplar, Indika borde tillhandahållas andra
än abonnenterna själfve; och synas dylika abonnemang hafva
sin hufvudsakliga betydelse i och för tidningarnas spridning å
andra orter än utgifningsorten genom kommissionärer o. s. v.

Särskilt ur redovisningssynpunkt skulle emellertid anordnande
af dylika postabonnemang medföra afsevärda olägenheter

för posttjänsten. Därtill kommer, att de fördelar, man velat
vinna med dessa abonnemang, i enahanda man komma att beredas
genom utgifvarekorsbanden, hvilka särdeles väl torde lämpa
sig för tidningars försändande från utgifningsorten till ombud
å annan ort, hvilka åtagit sig att förmedla tidningarnas distribution
vare sig genom lösnummerförsäljning eller på annat sätt.

Generalpoststyrelsen finner sig på grund af hvad sålunda
anförts böra tillstyrka, att ifrågavarande önskemål icke måtte
vinna afseende.

Kommitterade hafva under ifrågavarande § 6 jämväl yttrat
sig beträffande ifrågasatt sänkning af den s. k. öfverflyttningsafgiften
och dess bestämmande till samma belopp för alla tidningar.

Berörda afgift utgår för närvarande, på grund af nådiga
brefvet den 10 november 1876, med 25 öre i fråga om tidning,
som utgifves högst en gång i veckan, och med 50 öre i öfriga
fall; och funne sig kommitterade sakna skäl att föreslå någon
ändring härutinnan, hufvudsakligen därför, att i betraktande af
de göromål, som af en tidnings öfverflyttning från en postanstalt
till en annan förorsakades icke blott dessa båda postanstalter,
utan äfven i regel en tredje, nämligen utgifningspostanstalten,
en afgift af 25 öre icke syntes vara för hög, samt att ett högre
afgiftsbelopp för tidningar, som utkomma mer än en gång i veckan,
icke syntes olämpligt med hänsyn därtill, att lokalabonnemang
å sådana tidningar icke vore medgifvet.

Nu har i afgifvet yttrande en pressförening framhållit, att
ifrågavarande afgift vore allt för hög och att den rättvisligen
icke kunde sättas högre än den föreslagna bokföringsafgiften;
hvarjämte till förekommande af missbruk öfverflyttning till utgifningsorten
icke borde medgifvas i fråga om tidning, som utkommer
mer än en gång i veckan.

Generalpoststyrelsen delar kommitterades uppfattning därom,
att någon nedsättning i de hittills utgående afgiftsbeloppen icke
bör äga rum. En framställning om förändring af adressen å
postabonnerad tidning förorsakar samtliga de af adressförändringen
berörda postanstaltema så mycket arbete både vid för -

ändringens trädande i kraft och vid dess upphörande, att de
nuvarande afgifterna, Indika skola utgöra ersättning för allt detta
arbete, icke böra anses för höga. Det torde äfven böra framhållas,
att motsvarande afgift inom tyska postverket utgår med
50 pfennig oafsedt tidningens nummerantal och beräknas till
dubbla beloppet, då adressförändringen skall gälla både för
återstoden af löpande abonnemangstermin och för en följande
period.

Sedan Svenska tidningsutgifvareföreningen i ett till kom- § 7
mitterade afgifvet yttrande framhållit önskvärdheten af bestämmelser
till förebyggande af svek mot allmänheten genom utgifvande
af allenast ett eller annat nummer af en tidning, oaktadt
prenumerationsmedlen lyftats i förskott hos postverket, hafva
kommitterade i § 7 föreslagit, att vid redovisning af prenumerationsmedel
för tidning, hvilken, sedan den börjat utgifvas, ännu
ej regelbundet utkommit under ett helt kalenderår och ett omedelbart
därpå följande kalender kvar tal, må, så vida icke utgifvaren
ställer säkerhet, som varder af Generalpoststyrelsen godkänd,
innehållas hvad af erlagda prenumerationsafgifter anses
motsvara återstående nummer af de genom postverket förskrift^
exemplar af tidningen.

Med afseende å hvad sålunda föreslagits har af en pressförening
anmärkts, att ifrågavarande bestämmelse, som visserligen
kunde vara af afsevärdt gagn gent emot ovederhäftiga tidningsutgifvare,
å andra sidan kunde komma att medföra en inskränkning
i den genom tryckfrihetsförordningen stadgade rätt
att utan i förväg lagda hinder utgifva skrifter.

Då det åsyftade stadgandet i tryckfrihetsförordningen icke
synes beröras af de fall, som här äro i fråga, och då den af
kommitterade föreslagna bestämmelsen bör vara till gagn för
både postverket och allmänheten, utan att tidningarna i regel
torde böra däraf vidare betungas, så anser Generalpoststyrelsen
att denna bestämmelse bör bibehållas.

Kommitterade hafva i § 9 mom. 2 föreslagit ett stadgande § 9 mom 2.
därom, att tidning, som skall befordras efter abonnemang ge -

nom postverkets förmedling, bland annat icke får med därtill
hörande afgiftsfria bilagor i vikt öfverstiga 150 gram; varande i
afsende å detta förslag afgifna två reservationer, af kvilka den
ena innefattar yrkande på ifrågavarande vikts bestämmande till
125 gram och den andra till 175 gram.

I de föreliggande yttrandena har den senare reservationen
vunnit allmän anslutning; och har man till stöd därför ytterligare
åberopat, att dagliga tidningar numera utgåfve söndagsnummer,
som stundom vägde ända till 170 gram; äfvensom att det
icke ådagalagts, att nuvarande bestämmelser i detta afseende
vållade olägenheter.

Att emellertid betydande svårigheter kunna genom tidningarnas
tyngd förorsakas postverket, framgår af hvad kommitterade
i detta afseende anfört (sid. 150 o. f.). Då det upprepade
gånger kunnat inträffa, att en enda tidnings postupplaga till
följd af en tidningen åtföljande afgiftsfri bilaga vägt mera än
den högsta vikt, som får lastas i postkupé, hvilken är inrymd
i järnvägsbogievagn, så torde det vara lätt att förstå, hvilka svårigheter
det skall bereda postverket att postbehandla, transportera
och till vederbörande abonnenter i behörig ordning utdela
sådana kvantiteter af tidningar.

Då sålunda verkligt behof föreligger af en bestämmelse i
den riktning, som af kommitterade föreslagits, och då den -söktsats,
som kommitterade i detta afseende förordat, synes hålla
en lämplig medelväg mellan de i öfrigt framkomna förslagen, får
Generalpoststyrelsen, som ej heller i sitt föregående underdåniga
utlåtande ifrågasatt ändring i kommitterades förslag i denna del,
jämväl nu tillstyrka, att ifrågavarande viktmaximum bestämmes
till 150 gram.

§11 mom. 4. Medan kommitterade ej föreslagit någon ändring i gällande
bestämmelser angående afgiften för inrikes tidningar vid försändning
såsom s. k. tidningskorsband, ansåg sig Generalpoststyrelsen
i sitt föregående underdåniga utlåtande böra af anförda
skäl påyrka, att ifrågavarande särskilda slag af korsbandsförsändelser
måtte borttagas och afgiften för korsband, som utgjordes

af inländska tidningar, hädanefter blifva äfven i den inrikes poströrelsen
densamma som för vanliga trycksakskorsband.

Hvad Generalpoststyrelsen sålunda ifrågasatt har, att döma
af de föreliggande yttrandena i ämnet, väckt åtskilligt motstånd,
i det man framhållit; att dessa korbandsförsändelser voro af betydelse
både för tidningarna vid återsändande af exemplar, som
icke funnit afsättning, och för allmänheten vid tidningars försändande
till släktingar och bekanta, samt att därföre det särskilda
tidningsportot borde bibehållas, åtminstone så länge det
vanliga trycksaksportot i Sverige vore så högt som för närvarande.

Det kan ej bestridas, att med nuvarande korsbandsporto af
4 öre per 50 gram Styrelsens förslag att borttaga gällande tidningsporto
af 1 öre per 50 gram innebär ett väsentligt fördyrande
af tidningsförsändelsema i fråga. Då nu upplyst blifvit,
att dessa försändelser komma till en ej obetydlig användning ej
blott af tidningskommisionärer utan äfven af allmänheten, så har
styrelsen ansett sig icke böra under nuvarande förhållanden fortfarande
påyrka borttagandet af det särskilda portot för inländska
tidningar.

Under förutsättning att tidningskorsbanden skulle upphöra,
ifrågasatte Generalpoststyrelsen i sitt förra utlåtande, att det
skulle lämnas rätte vederbörande fritt att medelst utgifvarekorsband
försända äfven andra tidningsexemplar, än sådana, som
blivit hos utgifvare förskrifna. Därest nu emellertid tidningskorsbanden
skulle komma att bibehållas, torde hvad styrelsen
sålunda ifrågasatt böra förfalla och följaktligen den af kommitterade
föreslagna lydelse af § 11, mom. 1, första stycket, lämnas
oförändrad.

Medan för närvarande tidningarnas aflämuande till postbeliandling
endast efter Generalpoststyrelsens särskilda medgifvande
kan utan afgift äga rum å annan tid än den, då vederbörande
postanstalt hålles öppen för allmänheten, skulle, enligt
hvad af kommitterade föreslagits (§ 13), tidningar kunna utan
särskild afgift å postanstalten i utgifningsorten aflämnas till

S 13.

postbefordran jämväl å tid, då denna postanstalt icke hölles
tillgänglig för allmänheten, så vida aflämnandet ägde rum i och
för tidningarnas befordran med postlägenhet, som afginge söckendagar
mellan kl. 7 f. m. och kl. 10 e. m.

Med afseende å detta förslag har af kommitterade anförts,
bland annat, att af tidningsutgifvare framställts yrkande på tidningsexpeditionernas
å utgifningsorterna tillgänglighet å tider,
som stode i samband med de stora postförande bantågens afgångstider,
oberoende af vederbörande postanstalts vanliga expeditionstider;
att berörda yrkande syntes ganska förklarligt i
betraktande särskildt af det förhållandet, att vid Stockholms
postkontor tidningarnas inlemnande utan afgift ej kunde äga
rum före kl. 10 f. m. eller efter kl. 7 e. m., i följd hvaraf de i
hufvudstaden utkommande morgontidningarna, för att vinna
befordran med först afgående postlägenheter, måste vidkännas
särskilda afgifter; att det finge anses ligga i allmänhetens intresse
lika väl som i tidningsutgifvarnas, att tidningarnas försändande
med de snabbaste postlägenheterna icke blefve genom särskilda
afgifter försvåradt; samt att då postafgiftema för postabonnerade
tidningar enligt kommitterades förslag höjdes med cirka 70 procent,
det syntes vara billigt, att tidningarna så mycket som
möjligt befriades från särskilda afgifter till postverket.

Kommitterades ifrågavarande förslag var emellertid icke
enhälligt, utan i afgifven reservation framställdes af en utaf
kommitterade — dels för att icke åt vissa tidningar bereda en
förmån, som ej kunde komma andra postförsändelser till godo,
och dels med hänsyn till de ekonomiska följderna af det utaf
kommitterades flertal förordade förslaget — det yrkande, att
nuvarande bestämmelser i ämnet skulle bibehållas; och fann sig
generalpoststyrelsen vid ärendets föregående handläggning böra
instämma i detta yrkande.

I samtliga nu föreliggande underdåniga yttranden har
emellertid kommitté-majoritetens förslag på det lifligaste förordats.

Den inkomst, som genom de för närvarande utgående afgiftema
för tidningars aflämnande till postbehandling å extra tid

tillflyter postverket, synes ej mycket betydande. Enligt kommitterades
beräkningar uppgick denna inkomst år 1898 till 15,021
kronor 52 öre och år 1899 till 18,214 kronor 65 öre. År 1902
utgjorde motsvarande inkomst 18,163 kronor 83 öre. Af dessa
belopp har den ojämförligt största delen influtit vid Stockholms
postkontor, där ock omständigheterna synas hafva föranledt, att
ett jämförelsevis stort antal tidningar fått erlägga de ifrågavarande
afgifterna.

Ehuru ett utsträckt medgifvande af rätt att utan särskild
afgift å extra tid inlämna tidningar till postbehandling säkerligen
skulle för postverket medföra icke blott minskning i ofvannämnda
inkomst utan äfven i någon mån ökade utgifter, anser
Generalpoststyrelsen ändock, att såsom en följd af postverkets
befattning med tidningsrörelsen det bör åligga postverket att,
så vidt möjligt är utan dess allt för stora betungande, underlätta
tidningarnas afrinnande till postbefordran med de postlägenheter,
med hvilka tidningarna beräknas skola snabbast komma
vederbörande abonnenter tillhanda. Att emellertid utan någon
inskränkning medgifva afgiftsfritt inlämnande af tidningar till
postlägenhet, som afgår hvilken tid på dygnet som helst, skulle
måhända utsätta postverket för anspråk, som ej utan synnerligen
stora svårigheter skulle kunna uppfyllas. Den tid, som af kommitterades
flertal ansetts böra bestämmas för tidningarnas afgiftsfiia
inlämnande, synes uppfylla alla rimliga anspråk i detta afseende
från tidningarnas sida och bör å andra sidan ej heller
för postverket blifva allt för betungande, då man väl får antaga,
att det ligger lika mycket i tidningsutgifvarnes som i postverkets
intresse att söka så vidt möjligt förkorta den tid, som
måste beräknas för de ifrågavarande tidningarnas behandling å
inlämningspostanstalten, samt att fördenskull de föreskrifter,
som det från postverkets sida kan blifva nödigt att i förevarande
afseende meddela, skola af tidningarnas representanter
med beredvillighet och tillmötesgående efterkommas,

Generalpoststyrelsen anser sig på grund af hvad sålunda
anförts böra härigenom hemställa om bifall till det af kommitterades
flertal framlagda förslaget. Bestämmelsen härom synes

emellertid vara af reglementarisk art och således lika litet som
den för närvarande i ämnet gällande föreskrift böra hafva sin
plats i en af Konung och Riksdag beslutad författning.

I detta sammanhang har i de föreliggande yttrandena yrkats,
dels att tidningsutgifvare skulle tillförsäkras ovillkorlig rätt att
direkt till postkupé själf expediera sin tidning, dels ock att
jämväl postabonnerade tidningar, efter därom i hvarje fall gjord
anhållan, måtte på emottagarens risk få uttagas direkt ur
postkupé.

Hvad först angår frågan om tidningars afrinnande direkt
till postförande bantåg, får Generalpoststyrelsen erinra, att önskemål
i detta afseende framställts jämväl till kommitterade, hvilka
emellertid med hänsyn därtill, att hvarken tjänstgöringen eller
utrymmet i postkupéerna syntes medgifva ett sadant aflemnande
i någon större utsträckning, ansåge sig icke böra ifrågasätta
någon särskild åtgärd i anledning af hvad i detta afseende
påyrkats.

Enligt det af generalpoststyrelsen den 17 september 181)2
utfärdade reglemente för postkontoren i riket angående abonnemang
genom postverkets förmedling å tidningar m. m. gäller,
att, då postutvexlingen i allmänhet och särskildt tidningstrafiken
befinnas kunna i afsevärd mån främjas därigenom, att postabonnerade
tidningsexemplar varda genom utgifvarens försorg
direkt aflämnade till jämvägspostkupé, vederbörande distriktsförvaltning
äger att, på därom gjord ansökan, tillsvidare medgifva
sådant aflämnande och därvid tillika meddela de närmare
föreskrifter, som för postutväxlingens betryggande eller i andra
afseenden kunna finnas erforderliga. Skulle emellertid, efter
det dylikt medgifvande blifvit lämnadt, sedermera utrymmet
i postkupén och den därstädes anställda personal befinnas otillräckliga
för befordran på ifrågavarande sätt af alla å en ort utkommande
tidningar, för hvilka ett dylikt expeditionssätt påkallas,
eller detta expeditionssätt eljest befinnas medföra afsevärda
olägenheter, bör detsammas användande upphöra, efter
det vederbörande distriktsmyndighet därom förordnat, och samt -

liga ifrågavarande tidningar aflämnas till postbehandling å ortens
postanstalt.

Det torde framgå häraf, att redan för närvarande tillfälle
är beredt tidningsutgifvare att, i den mån utrymme och personal
i vederbörande postkupé sådant medgifva, direkt till denna
expediera sina genom postverket förskrifna tidningsexemplar.
Ett dylikt expeditionssätt medför ock en sådan besparing i arbete
för utgifningsortens postanstalt, att det synes vara i postverkets
eget intresse att i möjligaste mån underlätta dess användande.
Generalpoststyrelsen måste dock hysa betänkligheter
vid att stadga eu ovillkorlig rättighet för tidningsutgifvare att
aflämna tidningar direkt till postkupé. Först och främst kan
ett sådant aflämnande icke medgifvas i fråga om tidningar, hvilka
skola postbefordras såsom utgifvarekorsband, af den naturliga
anledningen att dessa försändelser måtte vägas före afsändandet
och eu sådan vågning ej kan äga rum i postkupé. Vidare synes
ifrågavarande expeditionssätt, om det skulle användas i mycket
stor omfattning, kunna medföra fara för att genom det däraf
förorsakade betydligt ökade arbetet för vederbörande postkupépersonal
postutväxlingen i öfrigt skulle lida afbräck.

Generalpoststyrelsen anser fördenskull, att tidningars aflämnande
direkt till postkupé bör fortfarande såsom hittills först
efter pröfning i hvarje särskilt fall medgifvas.

Hvad därefter angår yrkandet på tidningars utlämnande
direkt från postkupé, får Generalpoststyrelsen meddela, att enligt
ofvannämnda reglemente tidningsutgifvame kunna, efter pröfning
i hvarje särskildt fall af vederbörande distriktsmyndighet,
erhålla rätt att direkt från järnvägspostkupé omedelbart efter
dess ankomst afhämta ankomna nummer af postabonnerade tidningar.
Kan framställning från tidningsutgifvare om sådant afhämtande
icke efterkommas i anseende därtill, att den postkupé
genom hvilken den abonnerade tidningen skulle vederbörande
tillhandahållas, redan förut för tjänstgöringstiden i fråga har
dylika tidningsgöromål att handlägga och ytterligare sådana under
samma tjänstgöringstid skulle vålla afsevärd olägenhet för
tjänstgöringen inom kupén, skola — på det att icke vissa tid -

ningsutgifvare å samma ort må äga en förmån, som ej kan åt
annan tidningsutgifvare därsammastädes beredas — alla de å
ortens postkontor af tidningsutgifvare abonnerade tidningar utlämnas
från postkontoret i eljest vanlig ordning.

Ofvan omförmälda föreskrifter hafva tillkommit i syfte att
åt tidningsutgifvare, som däraf hafva särskildt intresse, bereda
tillfälle att på snabbast möjliga sätt komma i besittning af de
för dem afsedda postabonnerade tidningar. För andra korrespondenter
har emellertid vid åtskilliga tillfällen lämnats medgifvande
att i enahanda ordning afhämta tidningar, som varit
till dem adresserade under korsband.

Liksom med afseende å tidningars aflämnande direkt till
postkupé, måste Generalpoststyrelsen hysa betänkligheter vid
ett generellt medgifvande af rätt att från sådan kupé direkt afhämta
tidningar. Det lider nämligen enligt styrelsens åsikt icke
något tvifvel, att ett sådant medgifvande skulle kunna under
vissa omständigheter vålla betydande svårigheter för tjänstgöringen
i vederbörande postkupéer och därigenom äfven förorsaka
afsevärda olägenheter för postutväxlingen i öfrigt.

Hvad i öfrigt blifvit i de föreliggande yttrandena anfördt
med afseende å särskilda delar af kommitterades förslag till
nådig kungörelse angående villkoren för postbefordran af tidningar
och andra periodiska skrifter har synts Generalpoststyrelsen
icke vara af beskaffenhet att påkalla ändring i eller tillägg
till samma förslag.

Utdrag af styrelsens i detta ärende förda protokoll varder
härhos bifogadt. Stockholm den 12 december 1903.

Underdånigst

E. von KRU SEX STJERNA.

H. A. Kolmodin. Axel Husberg. E. Backström.

C. A. Hasselrot. Fredr. Grönwall.

Föredragande.

1. s.

Ernst Bönström.

. '' ■ i .''

•‘ K i

■.Ä

Bil. A.

Ofversikt af tidningsrörelsen, jämförd med öfriga

Å r.	P 0 Antal nummer-exemplar.	T i d n i n stabonne Prenumerationsafgifter. Kr.
1886............................................................	32,701,033	>) 1,281,718
1890...........................................................	50,745,098	1,648,484
1894..........................................................	65,083,616	1,809,934
1898...........................................................	116,193,384	2,403,733
1899..........................................................	127,163,684	2,563,196
1900.........................................................	133,898,692	2,719,834
1901............................................................	141,368,772	2,870,712
1902..........................................................	147,456,116	2,946,729

l) Häri ingå icke prenumerationsafgifter för inrikes tidningar, rekvirerade till utrik
gifterna kunna för året uppskattas till omkring 30,000 kr. s) Innefattar inkomster för andra

Postabonnerade tidningar och

(Tillägg till tab. B, sid. 248—250 i

Antal nummerexemplar och tidningspaket.

	N u	m m e r e	x e m p 1	a r.	P	a k e	t.
År.	Inrikes tidningar.	Utrikes tid-		Inrikes för- sändelser.	Försändel-
	Rekvirerade till inrikes orter.	Rekvire-rade till utrikes orter.	ningar re-kvirerade till inrikes orter.	Summa.	8er till utrikes orter.	Summa.
1.	2-	3.	4.	5.	6.	7. .	8.
1899...........	123,806,644	1,980,160	1,376,880	127,163,	10,471,812	499,356	10,971,168
1900..........	130,651,508	1,837,784	1,409,400	133,898,6	11,013,444	567,424	11,580,
1901............	138,035,248	1,874,444	1,459,080	141,368,77	11,402,612	566,280	11,968,
1902........... 1899—1902 1	144.100,996	1,950,520	1,404,600	147,456,11	11,639,	578,136	12,217,81
i medeltal < årligen >	134,148,599	1,910,727	1,412,	137,471,81	11,131,887 552,799	11,684,

Öl

delar af poströrelsen, under åren 1886—1902.

f? a r. rade.	Rekvirerade direkt hos utgifvarne.	(Kriga försändelser.	Frankoteckens-uppbörd. *)
Antal.	Kronor. 1
Postbefordringsafgifter. Kr.	Antal nummer-exemplar.
237,316	6,963,013	68,448,062	5,819,849
304,026	7,467,238	79,802,677	6,956,027
344,959	8,734,752	93,203,743	7,669,123
465,233	16,867,864	123,418,276	9,469,416
523,049	19,669,884	137,050,998	10,129,694
537,261	16,661,892	139,923,145	10,818,397
563,224	18,308,576	160,278,395	11,714,178
579,900	20,463,820	187,074,274	12,813,846

orter. Uppgifter; i detta hänseende saknas, men torde de ifrågavarande prenumerationsafslag
af postförsändelser än genom postverket förskrifna tidningar.

tidskrifter åren 1899—1902.

tidningskommitterades betänkande.)

Antal exemplar, efter hel årgång räknadt.	Prenumerationsafgifter.	Postbe- fordrings- afgifter. 1
Inrikes tidningar.	Utrikes tidningar, rekvire-rade till inrikes orter.	Summa.	Inrikes tidningar.	Utrikes tid-ningar, rekvirerade till inrikes orter.	Summa.
Rekvire-rade till inrikes orter.	Rekvire-rade till utrikes orter.	Rekvire-rade till inrikes orter.	Rekvire-rade till utrikes orter.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
970,355	15,011	11,474	996,840	2,385,327	63,367	114,502	2,563,196	523,049
1,052,162	16,278	11,745	1,080,185	2,529,603	66,948	123,283	2,719,834	537,261
1,061,820	16,360	12,159	1,090,339	2,677,137	65,386	128,189	2,870,712	563,224
1,091,577	17,339	11,705	1,120,621	2,747,768	68,222	130,739	2,946,729	579,900
1,043,978	16,247	11,771	1,071,996	2,584,959	65,981	124,178	2,775,118	550,859

Bil. A. (Forts.)

Tidningar och tidskrifter, rekvirerade direkt hos utgifvarne
(= tidningskorsband) under åren 1899—1902.

(Tillägg till talj. C, sid. 251, i tidningskommitterades betänkande.)

	Antal nummerexemplar.	Antal paket.
År.	Inrikes.	Till utrikes orter.	Summa.	Inrikes.	Till utrikes orter.	Summa.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.
1899 ............	18,727.592	942,292	19,669,884	1,483,664	489,580	1,973,244
1900 ............	15,792,088	869,804	16,661,892	1,850,056	433,212	2,283,268
1901 ............	17,513,496	795,080	18,308,576	1,642,472	419,588	2,062,060
1902 ........... 1899—1902 it	19,676,020	787,800	20,463,820	2,011,724	450,684	2,462,408
medeltal år- !• ligen. J	17,927,299	848,744	18,776,043	1,746,979	448,266	2,195,245

Utdrag af protokollet, hållet hos Kungl. Generalpoststyrelsen,
Stockholm, den 12 december 1903.

Närvarande:

Generalpostdirektören m. m. herr von Krusenstjerna,

Herr byråchefen m. m. Kolmodin,

» » » HUSBERG,

» » » Backström,

» t. f. » » Hasselrot och

» » » » Grönwall.

S. d. T. f. sekreteraren å generalpoststyrelsens utrikes- och
författningsbyrå m. m. F. Grönwall, hvilken generalpostdirektören,
med stöd af § 61 i den för styrelsen gällande nådiga instruktion,
förordnat att i byråchefs ställe föredraga Kungl. Maj:ts
nådiga remiss den 9 sistlidne september angående förslag till
ändring i gällande stadganden om tillhandahållande af tidningar
genom postverkets försorg, anmälde nu detta ärende;

och beslöts underdånigt utlåtande af innehåll registraturet
utvisar.

Med afseende härå yttrade byråchefen Backström:

»Mot generalpoststyrelsens nu fattade beslut, i de delar detsamma
skiljer sig från generalpoststyrelsens uttalande i samma
ämne enligt det underdåniga utlåtandet af den 23 november
1901, måste jag reservera mig; och får jag för min del åberopa
innehållet af nämnda underdåniga utlåtande samt de skäl, på
hvilka detsamma sig grundar. Särskildt tillåter jag mig yttra

något beträffande frångåendet af generalpoststyrelsens förra uttalande
i den mycket viktiga frågan rörande postafgifterna (jfr.
§ 8 i kommitterades förslag till kungörelse).

De beräkningar öfver postverkets utgifter för tidningsrörelsen,
Indika lades till grund för generalpoststyrelsens förslag af
den 23 november 1901 beträffande postafgifterna för inländska
tidningar, som förskrifvas genom postverkets förmedling, hafva
erkänts vara snarare för låga än för höga för den tid de gällde;
och i betraktande af tillväxten utaf postverkets tidningsrörelse
efter berörda tid samt af den vunna erfarenheten, att postverkets
inkomster af tidningsrörelsen icke ökas i lika mån som dess
utgifter för samma rörelse, torde man med allt skäl kunna påstå,
att nämnda beräkningar äro absolut för låga för den närvarande
tiden. Fastän man väl visste att beräkningarna voro
låga, ansåg sig generalpoststyrelsen likväl — af hänsyn till hvad
som inom kommittén yttrats och eljest antogs kunna anföras
till förmån för låga postafgifter för tidningar — kunna föreslå
så ringa afgifter, att de väntades komma att betäcka allenast inemot
två tredjedelar af postverkets beräknade utgifter för tidningsrörelsen.

Sedan dess har ingenting inträffat, som bör föranleda därtill,
att än mera eftergifves af postverkets rätt till ersättning för
dessa utgifter och att än mera tages af inkomsterna från postverkets
öfriga rörelsegrenar för att betacka dess förlust på tidningsrörelsen.

Hvad pressens representanter till stöd för sin åsikt anfört,
efter det generalpoststyrelsens förra underdåniga utlåtande i ämnet
afgafs, är icke nytt. Därvid framställda skäl hafva tillbörligen
beaktats, innan sistnämnda utlåtande afläts.

Det är min öfvertygelse, att, såvida de af kommitterade och
nu senast af generalpoststyrelsen ifrågasatta postafgifterna fastställas,
syftet med den af generalpoststyrelsen föreslagna revisionen
af författningarna angående postverkets tidningsrörelse
varder förfeladt.»

T. f. byråchefen Hasselrot och byråchefen Kolmodin förklarade
att de instämde med byråchefen Bakström.

Byråchefen Husberg yttrade därefter: »Äfven jag förenar

mig i det yttrande, byråchefen Backström nu afgifvit, och jag
anser mig därjämte, beträffande § 13 i kommittéförslaget, böra
tillägga: Med hänsyn till den konkurrens, som, enligt hvad

kändt är, i allmänhet råder mellan tidningarna, särskildt mellan
dem, som utgifvas på samma ort, kan med visshet förutses att
på hvarje utgifningsort, där postlägenhet förefinnes vid någon
af de i nyssnämnda § angifna tidiga eller sena timmar af dygnet,
skola vederbörande utgifvare, för att få sina tidningar befordrade
med sådan lägenhet, komma att begagna sig af rättigheten
att till postanstalten aflämna tidningarna på s. k. extra
tid, om sådant får ske kostnadsfritt.

Något skäl för en beräkning af postverkets blifvande kostnad
för tidningars mottagande och postbehandling på extra tid är
icke att hämta från den beräkning, som kommittén gjort angående
den hittillsvarande kostnaden, och hvilken kostnad angifvits
till omkring 18,200 kronor årligen, och icke heller kan den
blifvande kostnaden med stöd af andra kända förhållanden ens
närmelsevis beräknas. Men på grund däraf att, såsom nyss är
sagdt, tidningsaflämning på extra tid skulle, om stadgade afgiften
bortfölle, komma att äga rum i stor utsträckning, anser jag
det kunna med stor sannolikhet antagas att postverkets kostnad
skulle flerdubblas. Därjämte komme postverket att gå miste om
det ersättningsbelopp, 18,200 kronor, som hittills influtit årligen.

Också befarar''jag, att arbetet vid tidningsgöromål, då detsamma
i stor utsträckning komme att förrättas under den tid af
som är afsedd för hvila, skulle menligt inverka på postpersonalens
tjänsteduglighet i allmänhet.

Slutligen bör icke lämnas oanmärkt, att, då kommittén yttrat
att, i betraktande af tidningarnas stora betydelse för den
allmänna odlingen, det kunde sättas i fråga huruvida postverkets
kostnad å tidningsrörelsen borde till fullo täckas, detta uttalande
icke kan gälla bestämmelserna i § 13, ty ur nyssnämnda synpunkt
är likgiltigt huruvida tidningarna komma abonnenterna
tillhanda några timmar tidigare eller senare.»

In fidem,

Ernst Bönström.