FULLFÖLJD IF TALAN EMOT ALLMÄN (Statens offentliga utredningar 1901:2)

NVA LAGBEREDNINGENS

F 0 R S L A G

TILL

LAGtAR

ANG ALN I)K

FULLFÖLJD IF TALAN EMOT ALLMÄN

ÄFVENSOM TILL ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR,

STOCKHOLM 1892

KL’NOf,. HOKTnVCKKfUKT. 1’. A. XOR9TEDT A SÖNER

, > i | < • i :

! A

iiLiiffi mnm

ijkjh fifii

;i;y« Vjii; ’ r. f O i ^

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kong]. Maj:t genom nådiga brefvet den 20
December 1889 anbefalt Nya Lagberedningen att utarbeta förslag
till lag angående vilkoren för fullföljd af talan i Öfverrätt och

hos Konungen, har Beredningen på grund häraf utarbetat förslag
till:

l:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i
tvistemål;

2:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i
brottmål;

3:o) Lag om införande af de nya lagarne angående fullföljd af
talan emot allmän domstols utslag och hvad i afseende derå
iakttagas skall;

4:o) Lag angående beräknande af fatalietid i visst fall;

5:o) Lag angående fullföljd af talan i vissa fåll emot Underrätts
utslag i tvister om husesyn och fardag å krono- eller andra
publika hemman;

6:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols beslut i
ansökningsärende;

7:o) Lag angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende å
fullföljden af polismål;

8:o) Lag angående ändring i vissa dela]1 af Utsökningslagen;

!):o) Lag angående verkställighet i vissa fall af utslag i brottmål
utan hinder af ändringssökande;

10:o) Lag angående förändrad lydelse af 327 § i Sjölagen den 12
Juni 1891;

1.1 :o) Lag om ändring i vissa delar af Förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 April
1866;

12 :o) Lag angående förändrad lydelse af 3 § i Lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830, samt

13:o) Lag angående förändrad lydelse af 134 § i Stadgan om skiftesverket
i riket den 9 November 1866;

och får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna dessa förslag
med motiv dertill äfvensom af undertecknade Annerstedt och Wold
afgifva särskilda yttranden.

Derest ifrågavarande förslag varda godkända, torde af skäl, som
blifvit i Beredningens motiv anförda, dels bestämmelser blifva af nöden
angående anställande af kommissionärer hos öfverdomstolarne, dels ock
vissa ändringar böra i Förordningarna angående expeditionslösen och
om stämpelafgiften vidtagas med afseende å vadebevis och revisionsutslag.

Då Beredningens uppgift varit inskränkt till ämnets behandlande
såvidt det legat inom allmänna lagens område, har Beredningen
icke framstält något förslag till de nya eller förändrade stadgande^
som i åtskilliga instruktioner och andra administrativa författningar
kunna i följd af de nya lagarnes antagande erfordras i fråga om sättet
och vilkoren för besvärs anförande från administrativ myndighet till
Hofrätt eller Konungen.

Slutligen får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr K.

J. Berg jemlikt nådiga brefvet den 1 Februari 1889 deltagit såväl i
Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda förslag
som i förslagens granskning.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

Tu. WJJKANDKR. floHAN WoLD. J. G. HoKNKY.

Stockholm den 81 December 1891.-

• ; k..-.. \i »•/»’> i• *rI-:.rit*•.--is 1 :»•’! • ?:c71»• - • * i t :V.!'' it <■>

f; m »,i / > i»; ■-»J ;4 ii;- vHV-r iU’’’ .Pt-i.i f

,■(•.UrtinTTV i

It tv:-. . i ■ ■ i, T * ; < > 1 ’ .tit,, h''ji"v''v ftjvfr 1 1;!;'' 1 * iti’i: i''I ?JV,»''i,>,I

''« •; 7 f filt ■ i i :t- «• •• i;'')!» .fri: ''.''i?! tm f 11 ‘ 1" *T • * * t '' : T * s i

ji . <■ t*- .!»••• t: * ''I.'' i ''[■ .i r.i''. it ;■ j- >i Sr .iriish :♦-.!}* >iiu-,>i;,jil •

liv. .-I.-. :>!> •; i ■■ K* i1! <i”n filM'' i i ..: V f‘,''j. ’ I , i ''i • i:

; = t* »!* :v }•: ii''1 it i *{•.’ 1 i -i > ‘in:1! i-ii •! / ''!■;: J *t i t.! ■ ■■ nWU-- in- •

»1!

• l<. ''» * It 5 i «’.l felslå. Mi,. ■i!_>|iU! '' i MP >■ *’l1 >« i i’!

. ;n) li’ ii ii!1 tv! <57- ’’ • I f < t 1 > i

iiiihM i'',* Ii-■ iv/ii ;}> i!i i i. iv-Ti! nit . i in ".''t* ■'' ''
ttrilMti?1 j!.r u*i’l -• ••••)!•!*!•: virrt t»,rc :i ^ * i m . * -

•> i’f i 1;*! fr ■ >''i ; ■ >! mcct.! n1. »s''M: ■‘•it ! i: htiiA . r.-.n ‘-A

; ?: > I •!(.(’> •if.i! .i'' y i''ilsVii. ; f J 51 !f«Vl : > i .< * frt»: i. ''■!i1.7-*i''l ''»■■i : (■:?•»> ! i r >

: ‘v?i:'' */i ! ;ii-* ‘ •! 1

sfi- , 11 > il I tf-; ‘iliMU: >: i 5i h i tfn ■■ f . ’• * ‘ i ''ti,H T tf!

j. j; if.yvii.-iU •SiHF-! t > ! ! ''■ * i?| /,-iiiVi1-»! • *-

vi =!! f; , nllltOli! 1 . V'' i'' : ■ '' ''i ■ ''

(4*''*)**.[■''i''iUY<

■ v; I ''■>'' I :''

. It»! ii T.H>i )-’■ • >fi i,''i
i. i i!. I i rl- i I:, i''! Ö ? ’ !i /’''■

: vT;v:.i;[y//: i

t ill > t» •'' f

Förslag

till

Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål.

I KAP.

Om vad.

1 §•

Vill part söka ändring i Underrätts slutliga utslag i tvistemål, anrnäle
då, der ej i denna lag annorledes stadgas, skriftligen vad emot
utslaget, i stad hos Rätten sist före klockan tolf å femtonde dagen och
å landet hos domaren sist å femtonde dagen från den dag, då utslaget
gats. Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde utslaget fast; och varde
förty vadeanmälan, som göres senare eller annorledes, än nu är sagdt,
ej upptagen.

Huru i visst fall ändring i Underrätts slutliga utslag i tvistemål
sökes genom återvinning, derom skils i 12 kap. Rättegångsbalken.

2 §•

Intill dess vadetiden gått till ända ege part, som vädjat, att hos
Rätten eller domaren skriftligen återkalla vadet. Har sådan återkallelse

skett, må ej af parten åriyo i målet vädjas; dock vare honom obetaget
att, der motparten vädjat, ansluta sig till dennes vad på sätt i 3 § sägs.

3 §.

År vad af ena parten anmäldt, ege motpart, som ej vädjat, att, i
stad hos Rätten sist före klockan tolf å tjugonde dagen och å landet
hos domaren sist å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gafs,
skriftligen anmäla, att jemväl han för sin del vill söka ändring i utslaget.

Sådan anslutning till vad vare dock utan verkan, der vadet ej fullföljes
eller den vädjandes talan af Hofrätten ej upptages till pröfning.

, tv 4 §•

Den, som vädjat eller återkallat vad eller anslutit sig till vad,
vare ej pligtig att derom underrätta motparten.

5 §.

Har part i laga ordning vädjat eller anslutit sig till vad, teckne
Rätten eller domaren strax bevis derom å utslaget med underrättelse
om hvad parten enligt 7 och 9 §§ har att iakttaga för fullföljd af sin
talan. Har vad rätteligen återkallats, varde ock bevis derom teeknadt
å utslaget.

Då anmäldt vad icke blifvit inom föreskrifven tid återkalladt, ege
motpart, som sådant äskar, att erhålla bevis derom jemte underrättelse
om hvad honom enligt 7 och 12 si§ åligger.

Har anmälan, hvarom ofvan är sagdt, ej upptagits, vare parten
berättigad att, på begäran, å utslaget erhålla bevis derom med de skäl,
hvarå beslutet grundats.

6 §.

Öfver anmälda och återkallade vad samt öfver anmälanden om vadeanslutning
skall föras särskild förteckning.

7 §•

Då vädjadt är, skola parterna i Hofrätten sig inställa, i mål från
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län sist före
klockan tolf å fyratiofernte dagen samt i mål från öfriga delar af riket
sist före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget gafs.

8 §•

Har i konkurs- eller boskilnadsmål vad blifvit anmäldt, åligge det
Rätten eller domaren att före den i 7 § sagde inställelsedag till Hofrätten
insända alla de vid Underrätten företedda handlingar, som tvisten
röra men ej blifvit i protokollet intagna.

9 §.

Inom den i 7 § för inställelse bestämda tid skall den, som vädjat,
till Hofrätten ingifva skriftlig inlaga, deri han framställer sin talan.
Vid inlagan foge han det öfverklagade utslaget med vadebevis, Underrättens
öfriga protokoll i målet samt de handlingar, hvilka han derutöfver
åberopar, så ock afskrift af inlagan med de bevis, som dertill höra.

Motpart, som anslutit sig till vad, har att sist före klockan
tolf å inställelsedagen ingifva sin inlaga, Underrättens utslag med bevis
om anslutningen samt de af honom åberopade handlingar, som ej finnas
i Underrättens protokoll intagna, så ock afskrift af inlagan med dertill
hörande bevis.

10 §.

Försummar den, som vädjat, att inom tid, som i 7 § sägs, iakttaga
inställelse eller ingifva vadeinlaga, hafve han förlorat sin talan,
der ej inom samma tid visas laga förfall. Har han försummat att
före klockan tolf å inställelsedagen ingifva Underrättens utslag med
vadebevis, vare ock sin talan förlustig, der han ej inom samma tid

styrker, att laga hinder för utbekommande deraf mött. Visas förfall
eller hinder, som nu är sagdt, förelägge Hofrätten ny tid.

Hvad nu är stadgadt om den, som vädjat, ege motsvarande tillämpning
i fråga om den, som anslutit sig till vadet.

11 §•

Underlåter käranden att till Hofrätten ingifva Underrättens protokoll
i målet, och är det ej af annan part företedt; förelägge Hofrätten
käranden viss tid att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet
deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

12 §.

A kärandens inlaga ege motpart, som iakttagit inställelse efter
ty i 7 § sägs, att skriftligen svara sist vid upprop å femtonde dagen
från inställelsedagen. Begär han uppskof och visar skäl dertill, förelägge
Hofrätten honom den tid, som pröfvas nödig. Har käranden jemlikt
10 § fått ny tid utsatt för vadeinlaga^ ingifvande, varde uppropet
hållet å femtonde dagen från den tid. Vid svaret foge svaranden de
handlingar, som af honom åberopas och ej redan äro ingifna, så ock
afskrift af svaret med de bevis, som dertill höra.

Har svaranden anslutit sig till vadet, galle hvad nu är sagdt jemväl
om kärandens skyldighet att å motpartens inlaga svara.

13 §.

Försummar svaranden att inom tid, som i 7 § sägs, iakttaga inställelse,
hafve han förlorat rätt att ingifva skriftligt svar, med mindre
inom samma tid laga förfall visas. Har svarande, som iakttagit inställelse,
försummat ingifva skriftligt svar inom tid, som i 12 § sägs,
hafve han ock förlorat rätt att sådant svar afgifva, der ej inom samma
tid laga förfall visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid för svarets
ingifvande.

Har karanclen försummat att i fall, da svaranden anslutit sig till rådet,
ingifva skriftligt svar å dennes inlaga inom tid, som i 12 § sägs, galle
för käranden hvad i 13 § om sådan försummelse af svarande är stadgadt.

15 §.

De afskrift^’, ltvilka enligt 9 och 12 §§ skola af part ingifvas, ege
motparten uttaga. Hafva flere motparter instält sig, och kunna de ej
enas, hvilken af dem skall uttaga afskrift, må den ej utlemnas, utan
ege parterna att af dess innehåll taga kännedom hos den tjensteman,
som handlingarna i målet förvarar.

Har part underlåtit ingifva afskrift, som nu är nämnd, vare motparten
berättigad att på den försumlige partens bekostnad taga sådan
afskrift.

1G §.

Med eu skrift å hvardera sidan skall käras och svaras i mål, som
efter vad till Hofrätten inkommit; dock ege part att muntligen yttra sig
i målet, om han inom behörig tid det äskar eller förhör eljest hålles.

Enahanda rätt att muntligen yttra sig ege ock part, som för förförsummelse,
hvarom i 13 eller 14 § sägs, förlorat rätt att ingifva
skriftligt svar.

17 §.

Nu har den, som vädjat, uteblifvit utan att förfall visats, som i
10 § sägs: var motparten före klockan tolf å inställelsedagen tillstädes,
och vill han söka ersättning för inställelsen; göre det skriftligen sist å
tid, som föi- ingifvande af svar är bestämd. Aktar den, som vädjat,
nödigt att öfver ansökningen sig förklara, ege han att, utan delgifning
eller annan kungörelse, sist före klockan tolf å femtonde dagen från
sagda tid afgifva skriftligt yttrande, vid äfventyr att underlåtenhet deraf
ej hindrar frågans afgörande.

II KAP.

Om besrär emot Underrätts slutliga utslag.

18 §.

Är i lag eller särskild författning för visst slag af tvistemål stadgadt,
att talan emot Underrätts slutliga utslag skall fullföljas genom
besvär; ingifve part, som i sådant utslag vill söka ändring, sina besvär
till Hofrätten, i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och
Vesternorrlands län sist före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i
mål från öfriga delar af riket sist före klockan tolf å trettionde dagen
från den dag, då utslaget gafs.

Har Underrätt i annat tvistemål förklarat sig obehörig att målet
upptaga eller förklarat stämningen ogin, må jemväl i sådant slutligt
utslag ändring hos Hofrätten sökas genom besvär inom den tid, som
nu är sagd.

19 §.

Varda ej besvär inom föreskrifven tid anförda mot utslag, hvarom
i 18 § förmäles, stånde utslaget fast, der ej inom samma tid laga förfall
visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid.

20 §.

Då besvär enligt 18 § anföras, ingifve klaganden tillika det öfverklagade
utslaget och Underrättens öfriga protokoll i målet. Försummas
det, förelägge Hofrätten honom viss tid dertill vid äfventyr att underlåtenhet
deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

21 §.

Pröfvas den, som besvär till Hofrätten ingifvit, ej hafva skal
för sin talan, gifve Hofrätten genast utslag derå. Finner Hofrätten
någon böra öfver besvären höras, vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna
uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift motparten
tillställa, så ock att inom tid, som Hofrätten bestämmer, räknad
från den dag föreläggandet kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis
om dagen, då motparten af besvärshandlingarna fått del, samt återställa
handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden
att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet,
och kommer ej heller motparten in med förklaring; då må ej besvären
till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall
för klaganden visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid. Varda,
ej inom föreskrifven tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift
deraf ingifven, må sådant ej föranleda uppehåll med målets afgörande.
Styrker klaganden, att motparten vistas utrikes, eller att ej
veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud,
sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge tillika klaganden att
till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna och sedan
låta i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda och att besvärshandlingarna
finnas hos Hofrätten att tillgå.

22 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas motparten, vare
denne pligtig att inom lika. tid, som för besvärs anförande i 18 § stadgas,
räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i
målet till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna
tidningarna införd, skall lian sin förklaring ingifva inom nittio dagar
från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring inom föreskrifven
tid, må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande, med
mindre laga förfall inom samma tid visas; visas förfall, förelägge Hofrätten
honom ny tid.

23 §.

Hvad parterna enligt 21 och 22 §§ hafva att iakttaga, så ock
äfventyret, om det försummas, läte Kölvatten tecknas å besvärsskriften.

in kap.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången
eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

24 §.

Invänder part vid Underrätt, att Rätten ej är behörig att målet
upptaga, förty att det hörer till annan domstol eller ock är af beskaffenhet
att skola af annan myndighet än domstol handläggas, och varder
invändningen genom beslut under rättegången ogillad; ege part, som ej
nöjes åt beslutet, att deri söka ändring genom besvär, hvilka skola ingifvas,
i stad till Rätten sist före klockan tolf å femtonde dagen och å
landet till domaren sistå femtonde dagen från den dag, då heslutet meddelades;
aflemne ock Rättens protokoll i målet äfvensom afskrift af besvären.
Aktar motparten nödigt att öfver besvären sig yttra, ingifve han
sin förklaring till Rätten eller domaren inom lika tid, som för besvärs
anförande nu blifvit föreskrifven, räknad från bcsvärstidens utgång.
Sedan förklaringstiden gått till ända eller dessförinnan, der motparten
tidigare inkommit med förklaring eller afsagt sig rättigheten att sådan
afgifva, insände Rätten eller domaren handlingarna till Hofrätten; och
meddele Hofrätten utan dröjsmål utslag i invändningsfrågan. Utslaget,
jemte det insända protokollet, varde derefter öfversändt till Rätten eller
domaren, som har att kungöra utslaget för parterna.

Har ej klaganden vid besvären fogat Underrättens protokoll i målet,
läte Rätten eller domaren detsamma på klagandens bekostnad utskrifvas
för att, jemte besvären, till Hofrätten insändas.

I fråga om afskrift af besvär, hvarom i denna § sägs, galle hvad
i 15 § angående der omförmälda afskrift stadgas.

25 §.

Hav Underrätt genom beslut under rättegången ogillat invändning,
hvarom i 24 § sägs, må Rätten, utan hinder af invändningen, fortfara med
handläggningen åt målet; dock må ej, der part i laga ordning ingifvit
besvär emot beslutet, slutligt utslag i målet gifvas förr, än Hofrätten
pröfvat invändningen.

Fortfares ej med handläggningen af målet, utsatte Rätten eller
domaren, sedan Hofrättens utslag inkommit, viss dag för kungörandet
åt utslaget och läte dertill kalla parterna genom anslag å Rättens dörr,
minst fjorton dagar förut.

26 §.

Har ej part inom föreskrifven tid till Rätten eller domaren ingifvit
besvär emot beslut, som i 24 § afses, hafre han förlorat rätt till
talan emot beslutet.

År slutligt utslag i målet meddeladt innan besvärstiden gått till
ända, må ej Rättens beslut i invändningsfrågan särskilt öfverklagas,
utan ege part att deremot fullfölja talan i sammanhang med förd klagan
öfver det slutliga utslaget.

27 §.

Göres jäf vid Häradsrätt emot Rättens ordförande eller emot hela
nämnden eller vid Rådstufvurätt emot ordförande eller annan ledamot
i Rätten, och varder det jäf genom beslut under rättegången ogilladt;
vare lag, som i 24, 25 och 26 §§ sägs.

28 §.

Har Häradsrätt förklarat Rättens ordförande jäfvig, ege part,
som ej nöjes åt beslutet, att, intill dess förordnande för annan do -

mare meddelas, i beslutet särskilt söka ändring i Hofrfttten genom
besvär.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der Rådstufvurätt förklarat samtlige
ledamöter i Rätten jäfvige, så ock då Rådstufvurättens ordförande förklarats
jäfvig och förordnande för ojäfvig ordförande skall i Hofrätten
sökas; erfordras ej sådant förordnande, eller har annan ledamot än
ordföranden förklarats jäfvig, må ej ändring i beslutet sökas.

29 §.

Varder af Häradsrätt hela nämnden förklarad jäfvig, må ej ändring
i beslutet sökas. Göres jäf emot särskilde män i nämnden, en eller
flere, lände ock det beslut, som deröfver meddelas, till efterrättelse,
ehvad jäfvet gillas eller ej.

30 §.

Har Underrätt genom beslut under rättegången beviljat qvarstad
eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd,
må särskild talan emot beslutet föras i Hofrätten genom besvär; dock
gånge beslutet ej dess mindre i verkställighet. 1 ty fall vare klagan
ej till viss tid inskränkt.

31 §•

Menar part, att genom beslut, som Underrätt under rättegången
meddelat, målet allenast onödigt uppehälles, vare lag, som i 30 § sägs.

32 §.

Har i tvistemål Underrätt genom beslut under rättegången fält part
att utgifva vite eller dömt honom till böter för uteblifvande eller till

ansvar för annan förseelse i målet eller ock ogillat yrkande om ansvar
för sådan förseelse; må särskild talan emot beslutet föras genom besvär.

'' År beslut i fråga, hvarom nu är sagdt, meddeladt i det slutliga
utslaget i målet, må klagan öfver beslutet föras i sammanhang med
fullföljd af talan i hufvudsaken; fullföljes ej talan i hufvudsaken, vare
lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

33 §.

? bi'' MoJi- .wAkim-A V/ i m-.n.vd ■<

Har Underrätt i tvistemål skilt fullmägtig från fullmägtigskapet
eller dömt honom till ansvar för förseelse i målet eller ock ogillat yrkande
om ansvar för sådan förseelse; må särskild talan emot beslutet
föras genom besvär, ehvad beslutet meddelats under rättegången eller
i sammanhang med slutligt utslag i målet.

34 §.

Om fullföljd af talan emot Underrätts beslut i fråga, som rörer
vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning i
tvistemål, så ock om klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt
till värjemåls- eller fyllnadsed, galle hvad derom i Lagen angående
bevisning inför Rätta är stadgadt.

35 §.

Har Underrätt i annat fall, än ofvan är nämndt, meddelat beslut
under rättegången, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljer part talan
emot det slutliga utslaget, ege han i sammanhang med den talan öfverklaga
det under rättegången meddelade beslutet.

Har part öfverklagat det slutliga utslaget, vare motpart, ändå
att han ej deröfver klagat, obetaget att till bemötande af ändringssökandet
påkalla pröfning af sådant under rättegången meddeladt beslut,
som nu är sagdt.

36 §.

Menar part, som ingifvit anmälan om vad eller vadeanslutning,
att Rätten eller domaren utan laga skäl vägrat upptaga den anmälan,
ege han öfver beslutet anföra besvär.

Har anmälan upptagits, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljes
talan i målet, ege motparten påkalla pröfning af frågan, huruvida anmälan
blifvit. rätteligen gjord.

37 §.

Besvär, hvarom i 32, 33 och 36 §§ förmärs, skola vid det i 19 §
stadgade äfventyr till Hofrätten ingifvas inom den tid efter beslutets
meddelande, som i 18 § sägs.

Hvad i 20, 21, 22 och 23 §§ stadgas galle ock om besvär, som
enligt 28, 30, 31, 32, 33 eller 36 § anföras.

IV KAP.

Om revision.

*M ; •. *1 J ‘1 i / o* <

38 §.

Nöjes ej part åt Hofrätt*) slutliga utslag i vädjadt eller till Höfrö
tten instämdt tvistemål, ege han, der ej i denna lag annorledes stadgas,
att hos Konungen söka revision i målet.

Vill part söka revision, anmäle det skriftligen hos Hofrätten sist
före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gafs;
nedsätte ock före utgången af sagda tid hos Hofrätten ej allenast revisionsskilling,
ett hundra kronor, utan ock till säkerhet för den kostnadsersättning,
Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart, ett
hundra kronor.

Öfver utslag, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan, om
hufvudsaken kommer under Konungens pröfning.

39 §.

v ‘ }

Hafva i en sak flere gemensam talan, och har en af dem nedsatt
belopp, hvarom i 38 § förmäles; galle den nedsättning äfven för de
öfrige, som anmält sig vilja söka revision.

40 §.

Söker part, som ingifvit revisionsanmälan, att för fattigdom vinna
befrielse från nedsättning af de i 38 § omförmälda belopp, och styrker
han med intyg af domstolen, domaren, stadsfogde, kronofogden eller
länsmannen i orten eller kyrkoherden eller komminister i den församling,
der han bär sitt hemvist, att han icke förmår nedsätta två
hundra kronor utan att derigenom komma att sakna utväg till nödtorftigt
uppehälle; vare han från nedsättningen fri. Begär parten anstånd
för ingifvande af intyg, som nu är sagdt, förelägge Hofrätten
honom ny tid, högst tio dagar, att med sådant intyg till Hofrätten
inkomma.

Från nedsättning skola jemväl kronan, städer och menigheter vara
fria, År af Konungen för viss allmän kassa, pensionsinrättning eller
from stiftelse förordnadt, att den skall vara för nedsättning fri, lände
ock det till efterrättelse.

41 §.

Part, som försummat något af hvad här ofvan i afseende å revisionsanmälan
och nedsättning är föreskrifvet, hafre förlorat rätt att fullfölja
talan emot Hofrättens utslag.

42 $.

Har ena parten anmält sig vilja söka revision, ege motpart, som
ej gjort sådan anmälan, att sist före klockan tolf å trettionde dagen
från den dag, då Hofrättens utslag gafs, hos Hofrätten skriftligen anmäla,
att jemväl han vill söka ändring i utslaget.

Sådan anslutning vare dock utan verkan, der sökandens talan ej
fullföljes eller af Konungen icke upptages till pröfning.

43 §.

''* : rf : •~r • ; '' ■ rf .•v • j -, rp r . •• j ■

Den, som ingifvit revisionsanmälan eller anslutit sig till sådan anmälan,
vare ej pligtig att derom underrätta motparten.

44 §.

Anmäler part sig vilja söka revision, pröfve Hofrätten, huruvida
han iakttagit hvad här ofvan i afseende å revisionsanmälan och nedsättning
är föreskrifvet; finnes det, gifve Hofrätten parten tillstånd att
söka revision. Har part rätteligen anslutit sig till motparts revisionsanmälan,
gifve Hofrätten honom bevis derom. 1 beslut, hvarigenom
tillstånd att söka revision meddelats, så ock i bevis om anslutning
meddele Hofrätten parten underrättelse om hvad han enligt 45 och 47
§§ har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Sedan part erhållit tillstånd att söka revision eller parts anmälan
om anslutning upptagits, ege motpart, som det äskar, att erhålla bevis
derom med underrättelse om hvad honom enligt 45 och 50 §§ åligger.

45 §.

. . c ■{•»)«•» t s •: j-m.» ,*r>« ■

Då tillstånd att söka revision blifvit af Hofrätten meddeladt, skola
parterna hos Konungen sig inställa sist före klockan tolf å fyratiofemte
dagen från den dag, då Hofrättens öfverklagade utslag gafs.

46 §.

Före inställelsedagen läte Hofrätten till Konungen insända de hos
Hofrätten befintliga handlingar i målet jemte utdrag af Hofrättens
deri förda protokoll. ;1 . ..

47 §.

Inom den i 45 § för inställelse bestämda tid skall den, som fått
tillstånd att söka revision, till Konungen ingifva skriftlig inlaga, deri

han framställer sin talan. Vid inlagan foge han Hofrättens beslut,
hvarom i 44 § sägs, jemte öfverklagade utslaget och öfriga af sökanden
åberopade handlingar, som ej insändas från Hofrätten, så ock afskrift
af inlagan med de bevis, som dertill höra.

Den, som rätteligen anslutit sig till revisionsanmälan, har att sist
före klockan tolf å inställelsedagen ingifva sin inlaga jemte Hofrättens
bevis om anslutningen samt de handlingar, Indika af honom åberopas
och ej blifvit af annan part ingifna eller af Hofrätten insända, så ock
afskrift af inlagan med dertill hörande bevis.

■''''lag tun;-c >i-: ■- ■). -!!■•''• U;i u!* »ii(d- itc. cd» uvtaf- Ttdl

'' : :48 §• ''* ^ ''

Har den, som fått tillstånd att söka revision, försummat att inom
tid, som i 45 § sägs, iakttaga inställelse eller ingifva sin inlaga, hafve
han sin talan förlorat, der ej inom samma tid visas laga förfall. Försummar
han att sist före klockan tolf å inställelsedagen ingifva Hofrättens
beslut, hvarigenom honom tillåtits att söka revision, vare han
ock sin talan förlustig, der han ej inom samma tid styrker, att laga
hinder för utbekommande deraf mött. Visas förfall eller hinder, som
nu är sagd!, varde ny tid förelagd.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der den, som anslutit sig till
revisionsanmälan, underlåter att inom föreskrifven tid iakttaga inställelse
eller ingifva sin inlaga eller Hofrättens bevis om anslutningen.

49 §.

Har sökanden underlåtit att till Konungen ingifva Hofrättens öfverklagade
utslag eller, der målet blifvit fullföljdt från Underrätt, dess
protokoll i målet, och är ej sådan handling af annan part företedd eller
från Hofrätten insänd; varde sökanden förelagdt att inom viss tid dermed
inkomma vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare
uppehåll med målets afgörande.

•- ''jh <"•'' \? '' , . • : r 50

A sökandens inlaga ege motpart, som iakttagit inställelse efter
ty i 45 § sägs, att skriftligen svara sist före klockan tolf å trettionde
dagen från inställelsedagen. Har sökanden jemlikt 48 § fatt ny tid
utsatt för inlagans ingifvande, svare motparten sist före klockan tolf å
trettionde dagen från den tid. Vid svaret foge han de handlingar,
som af honom åberopas och ej redan inkommit, så ock afskrift af svaret
med dertill hörande bevis.

Har svaranden anslutit sig till sökandens revisionsanmälan, galle
hvad nu är sagdt jemväl om sökandens skyldighet att å motpartens
inlaga svara.

51 §.

Försummar svaranden att inom föreskrifven tid iakttaga inställelse
eller ingifva skriftligt svar å sökandens inlaga, eller underlåter sökanden
i fall, då svaranden anslutit sig till sökandens revisionsanmälan, att inom
föreskrifven tid ingifva skriftligt svar å dennes inlaga; vare lag, som i
13 och 14 §§ sägs om dylik försummelse i Hofrätt.

52 §.

Hvad i 15, 16 och 17 §§ är för Hofrätt stadgadt skall ega motsvarande
tillämpning vid förfarandet hos Konungen.

53 §.

Förlikas parterna eller gillar Konungen Hofrättens utslag, skall
nedsatt revisionsskilling tillfalla kronan. Ändrar Konungen Hofrättens
utslag, ege part, som nedsatt revisionsskilling, att den återfå; och
varder yttrande derom af Konungen meddeladt.

Tillika bestämmer Konungen, om och i hvilken mån det till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning nedsatta belopp skall tillfalla denne
eller må af sökanden återtagas.

Om besvär emot Hofrätt» utslag och beslut.

54 §.

j ,i- “I '' ni-'' (Jf . 1.

Har Hofrätt i tvistemål, som blifvit der omedelbart anhängiggjordt,

förklarat sig obehörig att målet upptaga eller förklarat stämningen
ogill, ege part, som ej nöjes åt utslaget, att deri söka ändring genom
besvär, som skola till Konungen ingifvas sist före klockan tolf å fyratiofemte
dagen från den dag, då utslaget gafs.

!:<:! i !. «. r . ■ . t —'': i •:» •''; r f I < > i ■: Wr- . •

Nöje» ej part åt Hoträtts slutliga utslag i mål, som enligt II eller III
kap. genom besvär inkommit, ege han, der ej här nedan annorledes
sägs, att i utslaget söka ändring genom besvär, som skola till Konungen
ingifvas inom den i 54 § bestämda tid.

Har Hofrätten återförvisat målet till Underrätten, galle hvad i
58 § angående återförvisningsbeslut i vädjadt mål finnes stadgadt.

56 §.

Öfver Hofrätt» utslag i fråga, som jemlikt 24, 27 eller 28 §
blifvit från Underrätt fullföljd, må ej klagas; har Hofrätten upphäft
beslut, hvarigenom Underrätten förklarat sig behörig att målet
upptaga, inå dock talan emot Hofrättens utslag fullföljas genom besvär
inom den tid, som i 54 § sägs, räknad från den dag, då utslaget för
parterna kungjordes.

. 4

57 §.

Mot utslag i fråga, som enligt 31 § dragits under Hofrätt» pröfning,
ma ej talan föras.

58 §.

Hvad i 30, 32 och 33 §§ stadgas angående fullföljd af talan emot
vissa af Underrätt meddelade beslut ege motsvarande tillämpning i fråga
om dylika beslut, som af Hofrätt under målets handläggning derstädes
meddelas.

''Mil-'' tu

•OiittoH loma

''Ull''

59 §.

Har Hofrätt meddelat beslut af beskaffenhet, som i 34 § sägs,
gälle i fråga om fullföljd af talan emot beslutet hvad derom i Lagen
angående bevisning inför Rätta är stadgadt.

''"''n n ''*"o!''“ ’: 60 §. ■ :

Beslut, som af Hofrätt under rättegången meddelas i annat fall,
än i 58 eller 59 § sägs, må ej särskildt öfverklagas, utan galle i fråga
om fullföljd af talan emot det beslut hvad i 35 § angående der omförmälda
beslut föreskrifves.

61 $.

*. 1 ✓ I • i ännu

Hvad i 36 § angående anmälan om vad och vadeanslutning är
stadgadt skall ega motsvarande tillämpning i fråga om i''evisionsanmälan
och anmälan om anslutning, hvarom i 42 § sägs.

62 §.

Besvär i fall, som i 58 och 61 §§ afses, skola till Konungen ingifvas
inom tid, som i 54 § sägs, räknad från den dag, då beslutet
meddelades; dock vare i fråga om beslut af beskaffenhet, hvarom i
30 § förmäles, klagan ej till viss tid inskränkt.

nita,I .Kirj ■: I <’•''

63 §.

Har ej part inom föreskrifven tid anfört besvär, hvarom i detta kap.
sägs, vare han sin talan emot utslaget eller beslutet förlustig, der ej inom
samma tid laga förfall visas; visas förfall, förelägger Konungen ny tid,

64 §.

Då besvär enligt detta kap. blifvit hos Konungen anförda, skola
från Hofrätten infordras de derstädes befintliga handlingar i målet
jemte utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

Vid besvären loge klaganden Hofrättens öfverklagade utslag eller
beslut, så ock, der målet blifvit från Underrätt till Hofrätten fullföljdt,
Underrättens deri förda protokoll, så vidt dess insändande ej åligger
Hofrätten. Underlåter klaganden hvad honom sålunda åligger, galle
hos Konungen hvad i 20 § stadgas för dylik försummelse i Hofrätt.

Finnes någon böra öfver besvären höras, skall dervid förfaras på
sätt i II kap. är för Hofrätt stadgadt.

VI KAP.

Allmänna bestämmelser.

65 §.

Då fullföljd af talan skall ske efter vade- eller revisionsanmälan,
varde å utslag, som till part utgifves, hänvisning meddelad om hvad
den, som ej nöjes åt utslaget, har att i afseende å sådan anmälan
iakttaga. A slutligt utslag, hvari ändring må sökas i annan ordning,
än nu är sagd, skall tecknas underrättelse om hvad part, som ej nöjes
åt utslaget, har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Vill någon klaga öfver beslut, som under rättegången meddelats
eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga, och
begär han för sådant ändamål underrättelse om hvad han har att
iakttaga, varde ock sådan underrättelse honom lemnad.

66 §.

Föreläggande, som enligt denna lag meddelas part, skall, der det ej
afsäges muntligen, kungöras genom anslag; och varde tillika anteckning

derom införd i en särskild bok, hvilken skall hållas en hvar till hända,
som derur vill hemta upplysning.

67 §.

Besluter Hofrätt i fullföljdt mål att infordra underdomarens utlåtande,
må ej part med beslutets delgifvande betungas. Lag samma
vare, der hos Konungen erfordras utlåtande från underdomare eller
Hofrätt.

68 §.

År i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å Rättens
vägnar inlagor emottaga; må anmälanden och andra skrifter, som enligt
denna lag skola till Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.

Förslag

till

Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål.

I KAP.

Om besvär emot Underrätts statliga utslag, så ock om underställning af

Underrätts utslag.

1 §•

Vill part söka ändring i Underrätts slutliga utslag i brottmål, anmäle
då, der ej i denna lag annorledes stadgas, skriftligen missnöje
mot utslaget, i stad hos Rätten sist före klockan tolf å femtonde dagen
och å landet hos domaren sist å femtonde dagen från den dag, då utslaget
gafs. Anmäles ej missnöje så, som nu är föreskrifvet, stånde
utslaget fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller
annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

2 §•

Intill dess tiden för missnöjes anmälande gått till ända ege part,
som anmält missnöje, att hos Rätten eller domaren skriftligen återkalla
sin anmälan. Har sådan återkallelse skett, må ej missnöje i målet af
parten ånyo anmälas.

3 §.

Den, som anmält missnöje eller återkallat sådan anmälan, vare ej
pligtig att derom underrätta motparten.

4 §.

Har part i laga ordning anmält missnöje mot Underrätts utslag,
teckne Rätten eller domaren strax bevis derom å utslaget med underrättelse
om hvad parten enligt 6 § har att iakttaga för fullföljd af sin
talan. Har missnöjesanmälan rätteligen återkallats, varde ock bevis
derom tecknadt å utslaget.

Då part, som anmält missnöje, icke inom föreskrifven tid återkallat
sin anmälan, ege enskild motpart, som sådant äskar, att erhålla bevis
derom jemte underrättelse om hvad honom enligt 9 § åligger.

Har missnöjesanmälan eller återkallelse af sådan anmälan ej upptagits,
vare parten berättigad att, på begäran, å utslaget erhålla bevis
derom med de skäl, hvarå beslutet grundats.

5 §.

öfver anmälande!! och återkallelse^ hvarom ofvan är sagdt, skall
föras särskild förteckning.

6 §.

Part, som i laga ordning anmält missnöje mot Underrätts utslag,
ege för fullföljd af sin talan att till Hofrätten ingifva besvär, i mål från
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län sist före
klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i mål från öfriga delar af riket
sist före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget
gafs; och foge han vid besvären det öfverklagade utslaget med bevis
om anmäldt missnöje, Underrättens öfriga protokoll i målet samt de
handlingar, hvilka han derutöfver åberopar. Har klaganden i målet

annan motpart än allmän åklagare eller någon, som i målet hålles häktad,
skall tillika ingifvas afskrift af besvärsskriften med de bevis, som
dertill höra.

7 §•

Försummar den, som anmält missnöje, att inom den i 6 § föreskrifna
tid inkomma med besvär, hafve han förlorat sin talan, der ej
inom samma tid laga förfall visas. Har han försummat att före besvärstidens
utgång ingifva Underrättens utslag med bevis om anmäldt
missnöje, vare ock sin talan förlustig, der han ej inom samma tid styrker,
att laga hinder för utbekommande deraf mött. Visas förfall eller hinder,
som nu är sagdt, förelägge Hofrätten ny tid.

8 §•

Underlåter klaganden att vid besvären foga Underrättens protokoll
i målet, och är det ej af annan part företedt; förelägge Hofrätten klaganden
viss tid att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet
deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

9 §•

Då allmän åklagare är klagandens motpart, läte Hofrätten tillställa
honom besvärshandlingarna med föreläggande att inom viss tid afgifva
förklaring och återställa handlingarna.

Enskild motpart ege uttaga den i 6 § omförmälda afskrift, och
afgifve harUsedan skriftlig förklaring öfver besvären inom lika tid, som
för besvärs "anförande är i samma § föreskrifven, räknad från besvärstidens
utgång. Aro motparterna flere, och enas de ej, hvilken af dem
skall uttaga afskrift, må den ej utlemnas, utan ege parterna att af
dess innehåll taga kännedom hos den tjensteman, som handlingarna i
målet förvarar.

10 §.

Har klaganden underlåtit att, efter ty i 6 § sägs, ingifva afskrift
af besvären eller af bevis, som dertill hörer, ege motpart, som är berättigad
att erhålla afskrift, att sådan på klagandens bekostnad taga.

Skola i det fall, nu är sagdt, besvärshandlingarna tillställas allmän
åklagare eller någon, som i målet hålles häktad, läte Hofrätten på klagandens
bekostnad taga erforderlig afskrift för att hållas annan motpart
till hända.

11 §. „

Varder ej förklaring ingifven inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, der ej inom samma tid laga
förfall visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid.

12 §.

Utan hinder af hvad i 9 och 11 §§ stadgas ege Hofrätten att i
anledning af besvär, som enligt 6 § blifvit anförda, infordra yttrande
från motparten, der hans hörande öfver viss angifven omständighet finnes
nödigt; och läte Hofrätten beslutet derom delgifvas den part, som
skall höras, med föreläggande af tid, inom hvilken yttrandet skall afgifvas
vid påföljd för underlåtenhet, som i 11 § sägs.

13 §.

Har part, som anmält missnöje, underlåtit att i målet fullfölja talan,
och vill enskild motpart söka ersättning för sin kostnad, göre det skriftligen
sist å tid, som i 9 § för ingifvande af enskild parts förklaring är
bestämd. Aktar den part, som anmält missnöje, nödigt att öfver ansökningen
sig förklara, ege han att, utan delgifning eller annan kungörelse,
sist före klockan tolf å femtonde dagen från sagda tid afgifva
skriftligt yttrande, vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej hindrar frågans
afgörande.

14 §.

Har Underrätt i utslag förvisat målet till fortsatt handläggning vid
annan Underrätt, må ej ändring i utslaget sökas förr, än den Rätt, som
sist handlagt målet, deri meddelat slutligt utslag. Vill någon då söka
ändring, anmäle missnöje der målet sist handlades och fullfölje jemväl
i öfrigt sin talan i den ordning, som för klagan öfver det slutliga utslaget
bör iakttagas.

15 §.

År part missnöjd med utslag, hvarigenom Underrätt förklarat sig
obehörig att der anhängiggjordt mål upptaga, ege han att, utan föregången
missnöjesanmälan, anföra besvär hos Hofrätten inom den i 6 § stadgade
tid; och galle i öfrigt om dessa besvär hvad här nedan i II kap.
angående der nämnda besvär stadgas.

16 §.

Har någon blifvit dömd till döden eller till straffarbete på lifstid,
skall målet, så vidt det honom rörer, underställas Hofrättens pröfning.

17 §•

Varder någon, som är tilltalad vid Underrätt, jemväl stäld under
åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall
Underrätten, sedan den meddelat utslag beträffande deri under dess
domvärjo hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del Hofrättens
pröfning, ändå att det ej enligt 16 § skolat underställas.

18 §.

I underställningsmål läte Rätten eller domaren inom tid, som i 6
§ sägs, till Hofrätten insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar
i målet. I ty mål må ej besvär anföras, men part vare berätti -

gad att inom tid, som nyss är sagd, hos Hofrätten göra de påminnelser,
som lian kan finna vara af nöden. Hafva ej inom den tid påminnelser
inkommit, må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande.

II KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången

eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

19 §.

Har Häradsrätt förklarat Rättens ordförande jäfvig, ege part, som
ej nöjes åt beslutet, att, intill dess förordnande för annan domare meddelas,
i beslutet särskildt söka ändring i Hofrätten genom besvär.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der Rådstufvurätt förklarat samtlige
ledamöter i Rätten jäfvige, så ock då Rådstufvurättens ordförande
förklarats jäfvig och förordnande för ojäfvig ordförande skall i Hofrätten
sökas; erfordras ej sådant förordnande, eller har annan ledamot än ord
föranden förklarats jäfvig, må ej ändring i beslutet sökas.

20 §.

Varder af Häradsrätt hela nämnden förklarad jäfvig, må ej ändring
i beslutet sökas. Göres jäf emot särskilde män i nämnden, en eller flere,
lände ock det beslut, som deröfver meddelas, till efterrättelse, ehvad
jäfvet gillas eller ej.

21 §•

Vill part söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt förordnat
om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller om hans hemtande

till Rätten, ege han att, utan föregången missnöjesanmälan, deremot föra
särskild talan i Hofrätten genom besvär; dock gånge beslutet ej dess
mindre i verkställighet. I ty fall vare klagan ej till viss tid inskränkt.

22 §.

Menar part, att genom beslut, som Underrätt under rättegången
meddelat, målet allenast onödigt uppehälles, vare lag, som i 21 § sägs.

23 §.

Har Underrätt genom beslut under rättegången fält part att utgifva
vite eller dömt honom till böter för uteblifvande, må, utan föregången
missnöjesanmälan, särskild talan emot beslutet föras genom besvär.

24 §.

Har Underrätt skilt fullmägtig från fullmägtigskapet eller dömt
honom till ansvar för förseelse i målet eller ock ogillat yrkande
om ansvar för sådan förseelse; må, utan föregången missnöjesanmälan,
särskild talan emot beslutet föras genom besvär, ehvad beslutet meddelats
under rättegången eller i sammanhang med slutligt utslag i målet.

25 §.

Om fullföljd af talan emot Underrätts beslut i fråga, som rörer
vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning i brottmål,
så ock om klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt till
värjemålsed, galle hvad derom i Lagen angående bevisning inför Rätta
är stadgadt.

26 §.

Har Underrätt i annat fall; än ofvan är nämndt, meddelat beslut under
rättegången, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljer part talar

emot det slutliga utslaget, ege han i sammanhang med den talan öfverklaga
det under rättegången meddelade beslutet.

Har part öfverklagat det slutliga utslaget, vare motpart, ändå att
lian ej deröfver klagat, obetaget att till bemötande af ändringssökandet
påkalla pröfning af sådant under rättegången meddeladt beslut, som nu
är sagdt.

27 §.

Menar part, som anmält missnöje mot Underrätts utslag, att Rätten
eller domaren utan laga skäl vägrat upptaga den anmälan, ege han att,
utan föregången missnöjesanmälan, öfver beslutet anföra besvär.

Har missnöjesanmälan upptagits, må ej deröfver särskildt klagas;
fullföljes talan i målet, ege motparten påkalla pröfning af frågan, huruvida
missnöje blifvit rätteligen anmäldt.

28 §.

Besvär, hvarom i 23, 24 och 27 §§ förmäles, skola vid det i 7 §
stadgade äfventyr till Hofrätten ingifvas inom den tid efter beslutets
meddelande, som i 6 § sägs.

29 §.

Då besvär enligt detta kap. anföras, ingifve klaganden tillika
det öfverklagade beslutet och Underrättens öfriga protokoll i målet.
Försummas det, förelägge Hofrätten honom viss tid dertill vid äfventyr
att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

30 §.

Pröfvas den, som enligt detta kap. ingifvit besvär, ej hafva skäl för
sin talan, gifve Hofrätten genast utslag derå. Finner Hofrätten någon
böra öfver besvären höras, vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna
uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift motparten tillställa,
så ock att inom tid, som Hofrätten bestämmer, räknad från den

dag föreläggandet kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis om dagen,
då motparten af besvärshandlingarna fått del, samt återställa handlingarna
eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven
tid inkomma med bevis om delgifvandet, och kommer ej heller
motparten in med förklaring; då må ej besvären till vidare pröfning
upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall för klaganden visas;
visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid. Varda ej inom föreskrifven
tid besvärshandlingarna återstälda. eller styrkt afskrift deraf ingifven,
må sådant ej föranleda uppehåll med målets afgörande. Styrker klaganden,
att motparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han
sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud; sätte Hofrätten ock
ut ny tid och förelägge tillika klaganden att till Hofrätten ingifva besannad
afskrift af besvärshandlingarna och sedan låta i allmänna tidningarna
tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra,,
att besvär i målet blifvit anförda öch att besvärshandlingarna finnas hos
Hofrätten att tillgå.

Finnes i fall, då allmän åklagare är klagande, någon, böra öfver
besvären höras, skola besvärshandlingarna genom Hofrättens försorg tillställas
åklagaren, och läte jemväl Hofrätten besörja om införande i allmänna
tidningarna af kungörelse, der sådan erfordras.

31 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas motparten, vare
denne pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 6 § stadgas,
räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet
till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna
införd, skall han sin förklaring ingifva inom nittio dagar från
sista kungörandet. Ingifves ej förklaring inom föreskrifven tid, vare lag,
som i 11 § sägs.

32 §.

Hvad parterna enligt 30 och 31 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,
om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

III KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut, så ock om underställning

af Hofrätts utslag.

33 §.

Vill part söka ändring i Hofrätts slutliga utslag i brottmål,
anmäle då, der ej i denna lag annorledes stadgas, skriftligen hos Hofrätten
missnöje mot utslaget sist före klockan tolf å tjugonde dagen från
den dag, då utslaget gafs. Anmäles ej missnöje så, som nu är föreskrifvet,
stånde Hofrättens utslag fast; och varde förty missnöjesanmälan,
som göres senare eller annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

34 §.

Den, som anmält missnöje mot Hofrätts utslag, vare ej pligtig att
derom underrätta motparten.

35 §.

Har part i laga ordning anmält missnöje mot Hofrätts utslag, gifve
Hofrätten bevis derom med underrättelse om hvad parten enligt 38 §
har att iakttaga för fullföljd af sin talan; och ege jemväl enskild motpart,
som det äskar, att erhålla sådant bevis med underrättelse om hvad
honom enligt 40 § åligger.

36 §.

Har allmän åklagare talat å brott af sådan beskaffenhet, att straffet
derför enligt 5 kap. 14 § Strafflagen kan förfalla; må åklagaren, derhän rätteligen
anmält missnöje mot Hofrättens utslag, väl erhålla hänvisning till
talans fullföljd, men vare ej berättigad att i annat hänseende, än såvidt
angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf, hos Konungen
fullfölja talan, med mindre han vid besvärens ingifvande styrker sig
hafva erhållit Justitiekanslerns tillstånd till ändringssökandet.

37 §.

Har missnöje ^blifvit anmäldt, läte Hofrätten inom besvärstidens
utgång till Konungen insända de hos Hofrätten befintliga handlingar i
målet jemte utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

38 §.

Part, som i laga ordning anmält missnöje mot Hofrätt^ utslag, ege
för fullföljd af sin talan att till Konungen ingifva besvär sist före
klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs; och
foge han vid besvären Hofrättens bevis om anmäldt missnöje, öfverklagade
utslaget och öfriga af klaganden åberopade handlingar, som ej
insändas från Hofrätten. Har klaganden i målet annan motpart än
allmän åklagare eller någon, som i målet hålles häktad, skall tillika
ingifvas afskrift af besvärsskriften med de bevis, som dertill höra.

39 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 38 § föreskrifna
tid ingifva sina besvär eller Hofrättens bevis om anmäldt missnöje,
vare derför enahanda påföljd, som i 7 § för dylik försummelse i
Hofrätt finnes stadgad.

Har klaganden underlåtit att ingifva Hofrättens öfverklagade utslag
eller, der målet blifvit från Underrätt till Hofrätten fullföljdt,
Underrättens protokoll i målet, och är ej sådan handling af annan
part företedd eller från Hofrätten insänd; varde klaganden förelagdt
att inom viss tid dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet deraf
ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

40 §.

Då allmän åklagare är klagandens motpart, skola besvärshandlingarna
honom tillställas och föreläggande tillika meddelas honom att inom
viss tid afgifva förklaring och återställa handlingarna.

Enskild motpart ege uttaga den i 38 § omförmälda afskrift, och
afgifve han sedan skriftlig förklaring öfver besvären sist före klockan
tolf å fyratiofemte dagen från besvärstidens utgång. Aro motparterna
flere, och enas de ej, hvilken af dem skall uttaga afskrift; vare lag,
som i 9 § sägs.

Hvad i 10 § stadgas ege motsvarande tillämpning i afseende å afskrift,
som enligt 38 § bör till Konungen ingifvas.

41 §.

Varder ej förklaring ingifven inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, der ej inom samma tid laga
förfall visas; visas förfall, varde ny tid parten förelagd.

Finner Konungen nödigt att i anledning af besvär infordra motpartens
yttrande angående viss omständighet, skall hvad i 12 § är för
Hofrätt stadgadt ega motsvarande tillämpning vid förfarandet hos Konungen.

42 §.

Har part, som anmält missnöje, underlåtit att i målet fullfölja talan,
och vill motparten söka ersättning för sin kostnad, göre det skriftligen
sist å tid, som i 40 § för ingifvande af enskild parts förklaring är

bestämd. Aktar den part, som anmält missnöje, nödigt att öfver ansökningen
sig förklara, ege han att, utan delgifning eller annan kungörelse,
sist före klockan tolf å femtonde dagen från sagda tid afgifva
skriftligt yttrande, vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej hindrar frågans
afgörande.

43 §.

I fråga om klagan öfver Hofrätts utslag, hvarigenom målet förvisats
till fortsatt handläggning vid annan Öfverrätt, skall hvad i 14 §
stadgas angående Underrätts utslag ega motsvarande tillämpning.

44 §.

Har Hofrätt i mål, som blifvit der omedelbart anhängiggjordt,
förklarat sig obehörig att målet upptaga, ege part, som ej nöjes åt utslaget,
att, utan föregången missnöjesanmälan, deri söka ändring
genom besvär.

45 §.

Nöjes ej part åt Hofrätts slutliga utslag i mål, som enligt 15, 23,
24 eller 27 § genom besvär inkommit, ege han att, utan föregången
missnöjesanmälan, i utslaget söka ändring genom besvär.

Har Hofrätten återförvisat målet till Underrätten, galle hvad i 33
§ angående der omförmälda återförvisningsbeslut finnes stadgadt.

46 §.

öfver Hofrätts utslag i fråga, som jemlikt 19 eller 22 § blifvit
från Underrätt fullföljd, må ej klagan föras.

47 §.

Vill part söka ändring i beslut, hvarigenom Hofrätt förordnat om
hans häktande eller qvarhållande i häkte eller om hans hemtande till

Rätten, ege han att, utan föregången missnöjesanmälan, deremot föra
särskild talan hos Konungen genom besvär; dock gånge beslutet ej dess
mindre i verkställighet. I ty fall vare klagan ej till viss tid inskränkt.

Lag samma vare, der Hofrätten ''faststält Underrätts beslut, hvarigenom
meddelats förordnande, som nu är sagdt. Har sådant beslut
blifvit af Hofrätten upphäfdt, må ej klagan öfver Hofrättens utslag föras.

48 §.

Hvad i 23 och 24 §§ stadgas angående fullföljd af talan emot vissa
af Underrätt meddelade beslut ege motsvarande tillämpning i fråga om
dylika beslut, som af Hofrätt under målets handläggning derstädes
meddelas.

49 §.

Har Hofrätt meddelat beslut af beskaffenhet, som i 25 § sägs, galle
i fråga om fullföljd af talan emot beslutet hvad derom i Lagen angående
bevisning inför Rätta är stadgadt.

50 §.

Beslut, som af Hofrätt under rättegången meddelas i annat fall,
än i 47, 48 eller 49 § sägs, må ej särskild! öfverklagas, utan galle i
fråga om fullföljd af talan emot det beslut hvad i 26 § angående der
oinförmälda beslut föreskrifves.

51 §.

Hvad i 27 § angående anmälan af missnöje mot Underrätts utslag
är stadgadt skall ega motsvarande tillämpning i fråga om anmälan af
missnöje mot Hofrätts utslag.

52 §.

Besvär i fall, som i 44, 45, 48 och 51 §§ afses, skola till Konungen
ingifvas sist före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den

dag, då utslaget eller beslutet meddelades, vid den påföljd för underlåtenhet,
som i 7 § sägs.

53 §.

Då besvär enligt 44, 45, 47, 48 eller 51 § blifvit hos Konungen
anförda, skola från Hofrätten infordras de derstädes befintliga handlingar
i målet jemte utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

Vid besvären foge klaganden Hofrättens öfverklagade utslag eller
beslut, så ock, der målet blifvit från Underrätt till Hofrätten fullföljdt,
Underrättens deri förda protokoll, så vidt dess insändande ej åligger Hofrätten.
Underlåter klaganden hvad honom sålunda åligger, galle hos
Konungen hvad i 8 § stadgas för dylik försummelse i Hofrätt.

Finnes någon böra öfver besvären höras, skall hvad i 30, 31 och
32 §§ är för Hofrätt stadgadt ega motsvarande tillämpning vid förförfarandet
hos Konungen.

54 §.

Har någon blifvit dömd till döden, skall målet, så vidt det honom
rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte Hofrätten inom
tid, som i 38 § sägs, till Konungen insända Hofrättens utslag och protokoll
jemte öfriga handlingar i målet; och ege part att inom sagda tid
till Konungen med påminnelser inkomma.

IV KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan, der någon i målet

hålles häktad.

55 §.

Vill någon, som i målet hålles häktad, öfverklaga Underrätts eller
Hofrätts utslag, som i 1 eller 33 § afses, ege han att, utan före -

gången missnöjesanmälan, sist å femtonde dagen från den dag, då utslaget
muntligen kungjordes eller, der så ej skett, eljest honom delgafs,
till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Hofrätten eller
Konungen stälda besvär.

Konungens Befallningshafvande läte, på sätt i 9 § för Hofrätt är
stadgadt, från allmän åklagare infordra förklaring i målet; kungöre
ock genast medelst anslag, att besvär blifvit anförda; och ege enskild
motpart att till Konungens Befallningshafvande ingifva sin till Hofrätten
eller Konungen stälda förklaring sist före klockan tolf å femtonde dagen
från utgången af den tid, inom hvilken den häktade egt anföra besvär,
eller, der kungörelsen anslagits senare, från anslagsdagen. Sedan förklaringstiden
gått till ända, insände Konungens Befallningshafvande ofördröjligen
handlingarna i målet till Hofrätten eller Konungen.

56 §.

Påminnelser i mål, som understälts Hofrättens eller Konungens
pröfning, må af den tilltalade ingifvas till Konungens Befallningshafvande,
som har att ofördröjligen insända dem till Hofrätten eller
Konungen.

57 §.

Vill i annat fall, än i 55 § sägs, den, som i målet hålles häktad, öfverklaga
Underrätts eller Hofrätts utslag eller beslut af beskaffenhet att särskild
talan deremot må föras, ingifve han sina besvär till Konungens Befallningshafvande,
som har att ofördröjligen insända besvär shandlingarna till
Hofrätten eller Konungen; och varde i ty fall besvärstiden, då sådan
är föreskrifven, räknad från den dag, då utslaget eller beslutet muntligen
kungjordes eller, der så ej skett, eljest den häktade delgats.

Skall någon öfver besvären höras, varde förklaring från honom infordrad
på sätt tjenligast tinnes.

58 §.

Har deri, som i målet hålles häktad, underlåtit att vid besvären foga
öfverklagade utslaget eller Underrättens protokoll, skall utslaget eller
protokollet införskaffas; och må ej underlåtenhet att till Hofrätt ingifva
Underrättens utslag föranleda den i 7 § omförmäla påföljd.

Klagar den häktade öfver Hofrätts utslag, skola från Hofrätten infordras
de derstädes befintliga handlingar i målet jemte utdrag af Hofrättens
deri förda protokoll.

59 §.

Då den, som i målet hålles häktad, eger enligt 9 eller 40 § afgifva förklaring,
skola besvärshandlingarna öfversändas till Konungens Befallningshafvande
för att den häktade tillhandahållas, med föreläggande att inom viss
tid aflemna förklaring till Konungens Befallningshafvande, som har att
ofördröjligen insända förklaringen jemte besvärshandlingarna till Hofrätten
eller Konungen.

Pröfvas eljest i mål, deri någon hålles häktad, denne eller annan
tilltalad böra höras, värde förklaring infordrad på sätt tjenligast finnes.

60 §.

Häktad, som förvaras å annan ort än der Konungens Befallningshafvande
har sitt säte, må inom föreskrifven tid ingifva besvär, påminnelser
och förklaring till tillsyningsman nen vid häktet för att genom
dennes försorg ofördröjligen tillställas Konungens Befallningshafvande.

61 §.

Har deri, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom
fälda utslag vinner laga kraft, före besvärstidens utgång, i den ordning
särskild författning föreskrifver, förklarat sig nöjd med utslaget och

villig att undergå den ådömda bestraffningen; må ej besvär emot utslaget
af honom anföras.

62 §.

Konungens Befallningshafvande åligge tillse, att häktad, som vill
anföra besvär eller afgifva påminnelser eller förklaring, dervid ej saknar
nödigt biträde.

Då besvär af häktad ingifvas, skall å besvärsskrift^ tecknas bevis
om tiden för dess ingifvande. Skall utslag, beslut eller besvärsskrift
delgifvas häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för
delgifvandet.

V KAP.

Allmänna bestämmelser.

63 §.

Då fullföljd af talan skall ske efter missnöjesanmälan, varde å utslag,
som till part utgifves, hänvisning meddelad om hvad den, som ej
nöjes åt utslaget, har att i afseende å sådan anmälan iakttaga. Ä
slutligt utslag, hvari ändring må sökas i annan ordning, än nu är
sagd, skall tecknas underrättelse om hvad part, som ej nöjes åt utslaget,
har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

64 §.

Föreläggande, som meddelas enligt 7, 8, 11, 29, 30, 39, 41 eller
53 §, skall, der det ej afsäges muntligen, kungöras genom anslag; och

varde tillika anteckning derom införd i eu särskild bok, hvilken skall
hållas en hvar till hända, som derur vill hemta upplysning.

65 §.

6(i §.

År i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å Rättens
vägnar inlagor emottaga; må anmälanden, som enligt denna lag skola
till Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.

Förslag

till

Lag

om införande af de nya lagarne angående fullföljd af talan emot allmän
domstols utslag och hvad i afseende derå iakttagas skall.

1 §•

De nya lagarne angående fullföljd af talan emot allmän domstols
utslag, hvilka nu antagna äro, nemligen:

l:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i
tvistemål och

2:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i
brottmål,

skola, jemte hvad här nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med
den 1 Januari . . . . ; dock vare i fråga om fullföljd af talan emot utslag
eller beslut, som före nämnde dag blifvit af Underrätt eller Hofrätt
meddeladt, till efterrättelse gällande hvad hittills varit stadgadt.

2 §•

Genom de nya lagarne upphäfvas:

8 kap. 3 §; 16 kap. 3 § och sista punkten i 6 §; 25 kap. 1, 2,
4, 8, 9, 15, 18, 19, 20 och 24 §§; 26 kap.; 27 kap. 3 och 8 §§; 30
kap. 1 till och med 9 §§, de tre första punkterna af 10 § samt 12,
17 och 19 §§ Rättegångsbalken i 1734 års lag tillika med de särskilda
stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af nämnda lagrum eller
tillägg deri;

hvad 16 kap. 1, 2 och 4 §§ Rättegångsbalken samt Kongl. Brefven
den 13 Mars 1751 och den 2 November 1759 innehålla angående fullföljd
af talan emot utslag öfver invändning i rättegång och hvad dervid
iakttagas skall;

de i 27 kap. 1, 2 och 6 §§ Rättegångsbalken förekommande bestämmelser
så vidt de ega tillämpning å vädjade mål;

alla i lag eller särskild författning såsom vilkor för fullföljd af
talan emot domstols utslag meddelade bestämmelser om skyldighet att
fullgöra hvad dömdt är eller att ställa säkerhet derför eller för kostnad
och skada, som kan motpart tillskyndas, äfvensom hvad i 31 kap. 2 och
3 §§ Rättegångsbalken i fråga om sådan skyldighet föreskrifves;

hvad Kongl. Brefven den 18 November 1762 och den 15 April
1774 innehålla angående tiden, inom hvilken i underställningsmål Underrätts
protokoll och utslag skola till Hofrätten insändas;

38 punkten i Kongl. Förklaringen öfver allmänna lagens stadganden
i åtskilliga rum in. in. den 23 Mars 1807 samt hvad i 29 och 39 punkterna
i samma Förklaring i strid mot de nya lagarne stadgas angående
besvär öfver Hofrätts utslag;

Förordningen om hvad iakttagas bör vid underdåniga besvärs anförande
hos'' Kongl. Majrt i brottmål den 19 Juli 1815;

hvad i Förordningen angående svarandeparts uteblifvande från Underrätt
den 6 Oktober 1882 och i Förordningen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från Underrätt i vissa brottmål den 8 November 1889
tinnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst fall af böter, hvartill
någon enligt samma författningar blifvit fäld;

19 § 19 mom. och 21 § i Förordningen om nya Strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864;

5 § 2 mom. och 17 § i Förordningen om nya Utsökningslagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 10 Augusti 1877;

77 § och sista punkten i 144 § Konkurslagen den 18 September
1862;

så ock hvad i öfrigt finnes i allmän lag stridande mot de nya lagarnes
bestämmelser, der ej bär nedan annorledes stadgas.

3 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till något
enligt 2 § upphäfdt lagrum, skall i stället motsvarande bestämmelse i
de nya lagarne eller i denna lag tillämpas.

4 §.

Nedannämnda lagrum i Rättegångsbalken skola ei’hålla följande
förändrade lydelse:

10 Kap. 27 §. Vill någor å landet söka Kronofogde., Länsman, eller
Uppbördsman, för det de gjort honom orätt, i hvarjehanda utmätning,
upbörd, eller med egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att
de pant olagliga sålt, med mera dylikt; då må han det göra i Häradsrätten,
å den ort, der brottet skett, eller der han bor, som klagar. I
staden skall Rådstufvu-Rätt dessa mål uptaga. Den, som ej nöjes åt
Rättens slut, må deremot föra talan inom den tid och i dm ordning,
som för klagan öfver slutligt utslag i brottmål i allmänhet stadgas.
Ege dock Konungens Befallningshafvande magt, att i dessa mål strax
rätta, hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt sin, som lidit.

15 Kap. 7 §. I alla fullmagter bör nämnas Domstolen, saken, och
mannen som den föra skall, så ock att sakegaren vill nöjas åt det, som
ombudsmannen der i gör och låter. Men ej må fullmägtig annan i sin
stad sätta, eller saken förlika, utan han häfver der uttryckeliga lof till:
ej må han ock saken i högre Rätt fullfölja, utan fullmagten så stäld är;
dock må han hufvudmannens rätt förvara genom anmälan om vad, missnöje
eller revision eller om anslutning till vad. eller till revisionsanmälan.

24 Kap. 11 §. Nu kunna sådane omständigheter sig yppa långt
efter, sedan dom och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den
bör ej vägras. År Häradshöfding, som dömt, ej då i samma Rätt;
gifve den, som i hans ställe kommit, förklaring med Nämnden. Äro i
Rådstufvu- och Hof-Rätten ej så många qvar af dem, som i utslaget
ense varit, att de domföre äro; då böra de, som sedan der domare
blifvit, utslaget förklara. Innehåller den förklaring, som parten gifves,

något sådant, som i utslaget ej är tydliga utsatt; då må talan deremot
fullföljas i den ordning, som för klagan emot utslaget skolat iakttagas.

25 Kap. 5 §. År någon dömd till döden eller till straffarbete på
lifstid, skall målet, sävidt det honom rörer, underställas Hofrättens
pröfning.

25 Kap. 21 §. Nu vill endera parten, som sjelf vid Rätten när
varit, eller der fullmäktig haft, visa domvillo, eller att andre sådane fel
vid rättegången förelupit, att domen förty ogillas bör, såsom: att dom
är fäld af den, som ej varit till Domare lagliga förordnad, eller ej
svurit Domare ed; eller att Rätten ej varit domför; eller att dömdt är
öfver det, som ej instämdt, eller der ej vädjadt, eller vad ej tillåtet
varit; eller att den dom är ändrad, som vunnit laga kraft; eller att
Rätten dömt i hufvudsaken, innan parten fått utslag öfver det, som han
förut invändt och påmint; eller då saken varit instämd till annan domstol;
eller dömt, laga målsman ohörd, öfver dens rätt, som sjelf ej
kunnat efter lag, för Rätta svara; eller då den, som saken drifvit, ej
haft sakegarens laga fullmagt; eller -mera dylikt, som emot en laga
rättegång strider: i alla dessa fall må talan föras i Hofrätten i den
ordning, som för klagan i sjelfva saken är föreskrifven.

30 Kap. 18 §. Tilltror någon sig visa, att sådant fel vid rättegången
förelupit, som i 25 Kap. 21 § sägs, må talan föras hos Konungen
i den ordning, som för klagan i sjelfva saken är stadgad.

5 §•

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt, skola ej anses upphäfda: Kong].

Kungörelsen den 19 Januari 1802 derom att i de hos öfverdomstolarne
anhängiga lagvadda och instämda mål parter ej ega, sedan
de utan förbehåll underskrifvit berättelsen, med flere skrifter dit inkomma
eller vidare förhör begära;

hvad 10 § Konkurslagen den 18 September 1862 innehåller om
beräknande af tiden för besvärs anförande i fall, som der afses;

de i 329 och 330 §§ Sjölagen den 12 Juni 1891 förekommande
stadganden angående ändringssökande i vissa sjörättsmål; och

hvad i Förordningen angående åtskilliga omständigheter, som böra
iakttagas vid ändrings sökande i Konsistoriernas utslag, den 29 Juli 1812
stadgas i fråga om klagan öfver Hofrätts utslag i mål, som blifvit från
Konsistorium fullföljdt.

Ej heller upphäfvas Kongl. Brefvet angående fatalier bevarande i
lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten blifva öfversända,
den 8 December 1748 och Förordningen angående särskilda föreskrifter
för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt,
den 23 Augusti 1851; och må jemväl, då besvärshandlingar skola
till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å landskansli ingifvas
på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation
är föreskrifvet.

Förslag

till

Lag

angående beräknande af fatalietid i visst fall.

Med upphäfvande af 25 kap. 23 § Rättegångsbalken och Kongl.
Brefvet den 17 Februari 1757 stadgas:

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för
fullföljd eller bevarande af talan i rättegångs- eller utsökningsmål eller
ansökningsärende sist bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa
söckendag.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari

Förslag

till

angående fullföljd af talan i vissa fall emot Underrätts utslag i tvister om
husesyn och fardag å krono- eller andra publika hemman.

Med upphäfvande af Förordningen angående ordning och sätt för
Överklagande af Underrätts beslut i tvister om husesyn och fardag å
krono- eller andra publika hemman och lägenheter den 12 Mars 1830
samt hvad i allmän lag eljest tinnes häremot stridande förordnas som
följer:

Har Underrätt vid af- och tillträdessyn eller eljest i mål, som blifvit
utan stämning anhängiggjordt, meddelat utslag angående nybyggnad,
husröta, vanhäfd eller fardag å krono- eller andra publika hemman,
ege den, som åt utslaget ej nöjes, att deremot fullfölja talan i Hofrätten
genom besvär; och galle derom hvad om besvär emot slutligt
utslag i tvistemål finnes stadgadt.

Denna lag tråder i kraft den 1 Januari.....; dock skall i fråga

om fullföljd af talan emot Underrätts beslut, som före nämnde dag
blifvit meddeladt, lända till efterrättelse hvad hittills varit stadgadt.

Förslag

till

Lag

lemftloii » uainiöiPut s 4hit44 >»* : g h< *u m -ny i

angående fullföljd af talan emot allmän domstols beslut i ansökningsärende.

Med ändring af hvad 8 § i Förordningen till hämmande af hvarjehanda
med ungdomen föröfvade bedrägerier den 7 Juni 1749, 21 § i
Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni
1875, 64 § i Förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 Juni 1875 och 12 § i Förordningen angående förlagsinteckning
den 13 April 1883 innehålla om tid och ordning för besvärs anförande
i der afsedda fall varder härigenom stadgadt:

I fråga om fullföljd af talan emot Underrätts och Hofrätts beslut
i förmyndaremål samt i lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden
galle hvad angående besvär emot slutligt utslag i tvistemål finnes
stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari.....; dock skola i fråga om

fullföljd af talan emot beslut, som meddelats före nämnde dag, hittills
gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende å fullföljden af polismål.

Med upphäfvande af hvad Förordningen angående förändrade föreskrifter
i afseende på fullföljden af polismål den 30 April 1844 innehåller
häremot stridande förordnas som följer:

Då talan emot utslag i mål, som afses i Förordningen den 30
April 1844, må i Hofrätt fullföljas, ege den, som åt utslaget ej nöjes,
att, utan föregången missnöjesanmälan, ingifva sina besvär inom den
tid, som i I kap. 6 § i Lagen angående fullföljd af talan emot allmän
domstols utslag i brottmål föreskrifves; och galle i öfrigt om dessa
besvär hvad II kap. i samma lag angående der oinförmälda besvär innehåller.
Om klagan öfver Hofrättens utslag i sådana mål galle hvad om
fullföljd af talan emot Hofrätt^ utslag i brottmål i allmänhet finnes
föreskrifvet.

aro JsiifVii ; i!£< !..... }ii;F.or.T* i •; r**t> , .* * i j i ♦ • i

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . .; dock skall talan emot
utslag, som meddelats före nämnde dag, fullföljas i den ordning, som
hittills varit stadgad.

.i*i>!>’h>ciiirI ''Hio!» ui.-nfU: !U\LiVéO''l iiiO nr./J«’.VH.u tint

Förslag

till

Lag /.U

angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i Utsökningslagen den
10 Augusti 1877 skola erhålla följande förändrade lydelse:

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan
särskildt bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå
att ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom
ske förr än den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant
eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom
uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätt^ dom innan den vunnit laga
kraft, der gäldenären till den vinnandes säkerhet hos Konungens Befallningshafvande
nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit. Hvad
sålunda är nedsatt må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.
Vill den, som vunnit, ej lyfta, må, der någon af parterna det äskar,
penningarne insättas i bankinrättning, som af Konungens Befallningshafvande
bestämmes, för att emot ränta innestå under den tid Konungens
Befallningshafvande förordnar.

49 §.

• ;• i u , J ■ • /ii ''.'' ■ ■

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 Kap. Rättegångsbalken, eller har någon endast enligt
2ö Kap. 22 § samma balk hos högre Rätt yrkat ogillande af dom, som

eljest bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen
i verkställighet såsom laga kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är
anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

2> ft f *i b !

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet
öfverklagas; dock skall, der någon blifvit fäld till böter eller vite,
eller utmätningsman blifvit dömd, till mistning af tjenst på viss tid
eller utgifvande af skadestånd, om verkställighet af det beslut gälla hvad
om verkställighet af utslag i brottmål finnes stadgadt.

,v[ hne «"d .[v,:i!n''i 1 T * { ,■,.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skal för sin talan, gifve Hofrätten
genast sitt utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären
höras, vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem
i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att
inom tid, som Hofrätten bestämmer, räknad från den dag föreläggandet
genom anslag inom Hofrätten kungöres, till Hofrätten inkomma med
bevis om dagen, då vederparten af besvärshandlingarna fått de], samt
återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter
klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet,
och kommer ej heller vederparten in med förklaring; dä må ej besvären
till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall
för klaganden visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid. Varda
ej inom föreskrifven tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift
deraf ingifven, må sådant ej föranleda uppehåll med målets afgörande.
Styrker klaganden, att vederparten vistas utrikes, eller att ej
veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud,
sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge tillika klaganden att
till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna och sedan
låta i allmänna tidningarna i den ordning, som i 181 § sägs, kungöra,

att besvär i målet blifvit anförda, och att besvärshandlingarna finnas
hos Hofrätten att tillgå.

186 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederpart®!), vare
denne pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 §
stadgad är, räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring
i målet till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären
i allmänna tidningarna införd, skall han sin förklaring ingifva inom
nittio dagar från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring
inom föreskrifven tid, md det ej föranleda uppehåll med målets afgörande,
med mindre laga förfall inom samma tid visas; visas förfall,
förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Besluter Hofrätten i utsökningsmål att infordra Ofverexekutors utlåtande,
må ej part med heslutets delgifvande hetungas.

192 §.

Hofrätt» utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen
öfverklagas. Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra
klagan öfver Hofrätt» utslag, göre det genom besvär; och gälle derom
hvad angående besvär emot Hofrätts utslag i tvistemål finnes stadgadt.

Denna lag- träder i kraft den 1 Januari . . . .; dock skola i fråga om

O 7 O

fullföljd af talan emot utslag, som meddelats före nämnde dag, så ock
om verkställighet af sådant utslag hittills gällande bestämmelser lända
till efterrättelse.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet i vissa fall af utslag i brottmål utan hinder af

ändringssökande.

Härigenom förordnas som följer:

Har i brottmål någon genom Hofrätts utslag blifvit dömd till böter
eller fäld att utgifva vite, skall utmätning af böterna eller vitet verkställas,
ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske förr än
utslaget vunnit laga kraft, der den sakfälde hos Konungens Befallningshafvande
nedsatt böterna eller vitet. Hvad utmätt blifvit må
ej utan den sakfäldes samtycke säljas förr än utslaget vunnit laga kraft;
äro utmätta lösören underkastade förskämning eller snar förstörelse eller
hastigt fallande i värde, eller anses de ej med säkerhet kunna lemnas
qvar under gäldenärens tillsyn och kan ej heller för dem säker vård
annorledes utan kostnad erhållas, må dock försäljning ega rum. Hvad
nu är stadgadt galle ock, der i tvistemål någon blifvit af Hofrätt dömd
till böter eller fäld att utgifva vite.

Är i brottmål någon dömd att gälda rättegångskostnad eller skadestånd
eller att viss lös egendom till annan utgifva, galle i fråga om
verkställighet af utslaget i den delen hvad i 39, 40 och 41 §§ Utsökningslagen
angående verkställighet af dom i tvistemål tinnes stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari. . . .; dock skola i fråga om
verkställighet af utslag, som meddelats före nämnde dag, hittills gällande
bestämmelser lända till efterrättelse.

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 327 § i Sjölagen den 12 Juni 1891.

.9981 IhqA id oab toifäii fnämlle löt sbnsstels

Härigenom förord nas, att 327 § i Sjölagen den 12 Juni 1891 skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat
invändning angående domstols behörighet eller jäf emot ordförande eller
annan ledamot i Rätten, må ej öfver det utslag klagas annorledes än i
sammanhang med hufvudsaken.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af Förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 April 1866.

Härigenom förordnas, att nedannämnde §§ i Förordningen angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 April 1866
skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 2.

Göres hos den i § 1 nämnda Underrätt skriftlig ansökning om
särskilda Nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande,
samt att tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens
förordnande eller parternes öfverenskommelse bestämd; utfärde Rätten
stämning på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten
föranstalte jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände
eller icke uppgifne rättsegare, tiden för ärendets företagande varder,
såväl från predikstolen i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen,
som ock genom allmänna tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är
utsatt. Jordens eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att
hos Rätten, i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till
nyttjanderätt med honom de! i saken häfver, vid äfventyr som i § 25

stadgas. Hos Rätten skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden
eller lägenheten är med inteckning besvärad; och egen parteme, att,
innan Nämnden sättes, i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens
belopp och sättet för dess utgörande utföra.

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida der-;
igenom må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt
hvad i § 1 mom. 2 stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre Rätten
sådant, innan Nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega
rum, bestämme ock Rätten, efter ty som intrånget tinnes vara öfvergående
eller fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång
eller i årlig afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara.

Emot Rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i Hofrätt
genom besvär, och galle derom hvad om besvär emot slutligt utslag i
tvistemål finnes stadgadt, öfver Hofrättens beslut må klagan föras i den
ordning, som i V Kap. i Lagen om fullföljd af talan emot allmän domstols
utslag i tvistemål föreskrifves.

§ 21.

Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han icke
varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet
icke blifvit, enligt § 2, från predikstolen eller genom allmänna tidningarne
rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver Rättens pröfning
af jäf emot deri, som i Nämnden sutit, eller påstår någon eljest, att vid
Nämndens sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må,
sedan Nämndens beslut är, efter § 19, parterne meddeladt, i Hofrätten
föras, genom besvär, inom den tid, som för besvär emot slutligt utslag i
tvistemål finnes stadgad. Varder den talan gillad, förfalle all verkan af
Nämndens beslut, så vidt det klagandens rätt rörer, och förordne Hofrätten,
att Nämnd ånyo sättas skall. Ej må Hofrätten till pröfning upptaga
jäf, som icke vid Underrätten yppadt varit, då Nämnden sattes.

Öfver Höfrättens beslut må klagan föras i den ordning, som i V Kap. i
Lagen om fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål föreskrifves.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . dock skall talan emot
beslut, som meddelats före nämnde dag, fullföljas i den ordning hittills
varit stadgad.

i _• ,!i! <1; it-. . t->i! i!->h !t/t ‘ I: •! :

f fri?'',; i in

Förslag

-till

j iMii i J9>h3V83tti)U ino fisg!>fil3 i ; 4-Ei is seisb^l bfnbnäiöt ahnssgns

Lag e ,-o.j

angående förändrad lydelse af 3 § i Lagen för Rikets Ständers bank

den I Mars 1830.

Härigenom förordnas, att 3 § i Lagen för Rikets Ständers bank den
1 Mars 1830 skall erhålla följande förändrade lydelse:

öfver Hofrättens beslut må klagan föras i Konungens Högsta Domstol
på sätt finnes stadgadt angående fullföljd af talan emot slutligt
utslag, som af Hofrätt i der omedelbart anhängiggjordt tvistemål meddelas.

.<r)/ , j t: , * ''i i\''i f.- it! “ : ~ >j : •../»/{ fl t)

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . dock skall klagan
öfver beslut, som af Hofrätten meddelats före nämnde dag, fullföljas i
den ordning hittills varit stadgad.

> *• tl MUifl.! * ■! I > j 11 Jim - •• a •'' i :*''•>! M i -; ’ !>• i r !:;a; 1

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 134 § i Stadgan om skiftesverket i riket

den 9 November 1866.

Härigenom förordnas, att 134 § i Stadgan om skiftesverket i riket
den 9 November 1866 skall erhålla följande förändrade lydelse:

Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och,
ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att
den, som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången
förefallit, skall, vid talans förlust, inom tretio dagar, den oräknad,
då utslaget föll, eller om å tretionde dagen helgdag infaller, nästa
söcknedag derefter, hos Ordföranden i Egodelningsrätten tvefaldt ingifva
sine till Kong!. Maj:t stälde underdåniga besvär; bifoge ock i två exemplar
de till saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig
beqvämligare, inom besvärstidens slut, inlemna besvärshandlingarne till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet, som, med påtecknande af dagen,
då de blifvit inlemnade, desamma till Ordföranden i Egodelningsrätten
genast öfversänder.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . dock skola i fråga
om fullföljd af talan emot utslag, som meddelats före nämnde dag, hittills
gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

MOTIV.

Genom Kong!. Brefvet den 20 December 1889 har Nya Lagberedningen
erhållit uppdrag att utarbeta ej mindre förslag till lag angående
vilkoren för fullföljd af talan i öfverrätt och hos Konungen, hvilket förslag
borde vara grundadt på den förutsättning, att nu gällande organisation
af öfverdomstolarne och förfarandet derstädes bibehölles hufvudsakligen
oförändrade, än ock förslag till möjligen erforderliga lagbestämmelser
angående domsagas kansli. Beredningen, som den 15 November
1890 afgifvit särskildt förslag till lag angående domsagas kansli,
har nu utarbetat förslag till lagar angående fullföljd af talan emot allmän
domstols utslag äfvensom till andra dermed sammanhängande författningar.

Vid förslagens utarbetande har Beredningen utgått från den förutsättning,
att under den närmare framtiden öfverensstämmelse i åsigterna
icke kan åvägabringas i fråga om någon mera omfattande förändring i
förfarandet vid öfverdomstolarne; och har Beredningen tillika ansett,
att med behandlingen af frågorna om begränsning af parts rätt att
framställa processhindrande invändningar till ett visst skede af processen
och om inskränkning i domstols befogenhet att ex ollicio taga hänsyn
till förhållanden, hvarå dylik invändning kan grundas, bör anstå, intill
dess i sammanhang med revision af stadgandena angående förfarandet
i första instansen en fullständig omarbetning af 10 och 16 kap. Rättegångsbalken
kan ega rum.

Då de föreslagna bestämmelserna angående rättsmedlen äro väsentligen
olika i tvistemål och i brottmål, har Beredningen funnit dem icke
lämpligen kunna i en författning sammanföras, utan hafva för tvistemål
och för brottmål särskilda förslag blifvit upprättade.

1 Nya Lagberedningens den 6 Juni 1884 afgifna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning — det så kallade principbetän -

kandet — med dertill hörande förberedande uppsatser är utförligen
redogjordt för de rättsmedelsystem, som inom den moderna rätten
kommit till användning, nemligen appell, kassation och revision, hvarföre
någon ytterligare redogörelse i ämnet nu icke torde erfordras. Beredningen
vill dock erinra derom, att man vid uppställandet af de olika
rättsmedlen utgått från det antagandet, att innehållet af en dom kan
uppdelas i två delar, den ena hvad som är sant, »bevisfrågan», och den
andra hvad som är rätt, »rättsfrågan». I syfte att på allt sätt förstärka
garantierna för den materiella rättens förverkligande medgifver appellen
ej mindre bevisfrågans än rättsfrågans dragande under högre Rätt, hvaremot
kassationen och revisionen, hvilka hufvudsakligen afse att främja
enhet och följdrigtighet i rättstillämpningen, från den högre Rättens
pröfning utesluta bevisfrågan och taga hänsyn allenast till rättsfrågan.
Kassation och revision skilja sig från hvarandra derutinnan, att kassationsdomstolen,
i händelse ansökning om kassation tinnes grundad och
den origtiga domen förty undanröjes, ej sätter något nytt domslut i
stället, utan förvisar saken till förnyadt afdömande af en domstol i
samma instans som den, hvilken meddelat den undanröjda domen, under
det att deremot revisionsdomstolen är behörig att sjelf meddela slutlig
dom, när saken är i sådant skick, att detta kan ega rum, men i annan
händelse har att återförvisa saken till den domstol, som senast deri dömt.
Medan kassationsdomstolens uppgift således är, icke att i en rättegång
uttala hvad som är rätt, att skipa slutlig rättvisa mellan parterna, utan
allenast att säga hvad som icke är rätt, att förhindra att rättsstridiga
domar komma till verkställighet, är åter revisionsdomstolen utrustad med
full kompetens att afsluta rättegången, hvadan revisionsförfarandet är
att betrakta såsom en till rättsfrågans bedömande inskränkt appell.

Jemväl i fråga om det hos oss gällande rättsmedelsystemets historiska
utveckling och nuvarande ståndpunkt lärer Beredningen, synnerligast så
vidt angår ämnets detaljer, kunna åtnöja sig med att hänvisa till den utredning,
som härom lemnats i principbetänkandet och dess bilagor. Af denna
utredning framgår, att appellen sedan äldsta tider varit det förherskande,
för att ej säga det enda, rättsmedlet inom den svenska processen. Väl är

härvid att märka, hurusom i rättegångsordinantien af år 1614 och rättegångsprocessen
af år 1615, oaktadt Hofrätten i Stockholm angafs såsom den
domstol, hvilken egde utöfva Konungens domsrätt och mot hvars domar
förty icke finge vädjas, part dock lemnades öppet att hos Konungen
i angifven ordning njuta benejicium revisionis. Man kan icke gerna
betvifla, att härmed afsågs att, efter utländskt mönster, införa ett
rättsmedel, som, ehuru ej fullt motsvarande det moderna begreppet af
revision, dock väsentligen närmade sig detsamma och särskildt dermed
hade den likheten, att, utöfver hvad som skett vid Underrätt och i Hofrätten,
någon bevisning icke fick hos Konungen förebringas. Men oaktadt
detta förbud upprepades i 1734 års lag, kan dock på goda grunder
ifrågasättas, huruvida det någonsin i verkligheten gjort sig gällande;
och visst är att, om så skett, det för länge sedan upphört att tillämpas
och att revisionsförfarandet numera kan betecknas såsom ett appelförfarande
mot Hofrätts dom i tvistemål.

Ehuru vid tiden för rättegångsordinantiens och rättegångsprocessens
utfärdande för fullföljd af talan från Underrätt i brottmål i allmänhet
användes samma rättsmedel som i tvistemål, eller vad, har man sig ej
bekant, att revision någonsin kommit till användning såsom rättsmedel
mot Hofrätts utslag i brottmål. Deremot utbildade sig under 1600-talet, till äfventyr med föranledande af ett stadgande i rättegångsprocessen,
den praxis, att i fråga om fullföljd af talan mot såväl
Underrätts som Hofrätts utslag i brottmål ändring kunde sökas

genom besvär — ett förfarande, som efter hand utsträcktes till vissa
beslut i tvistemål. I sin första uppkomst begränsadt till de fall,
då fel i rättegången förelåg, och i sin närmast derpå följande
utveckling jemväl hufvudsakligen afseende klagan i rättsfrågan, hade
detta rättsmedel under äldre tider i flera hänseenden ett visst slägttycke
med den utländska kassationen; men om detsamma gäller

dock hvad förut anförts om revisionsremediet i den svenska rätten,

nemligen att, hvilken lagstiftarens mening än må hafva varit, detta
rättsmedel numera, sådant det under tidernas lopp utbildats och för
närvarande ostridigt tillämpas, ej kan annorlunda anses än såsom en

form af appell. Om man derföre, såsom någon gång skett, uppställer
besvärsremediet såsom motsats till appell, tager man tydligtvis appellen
i en annan och mera inskränkt bemärkelse än den ofvan angifna.

Beredningen har för visso ej förbisett de olägenheter, som äro förbundna
med ett så konseqvent genomfördt appellsystem, som det, hvilket
nu hos oss föreligger. Såsom sådana olägenheter torde särskildt förtjena
nämnas: att parterna genom detta system kunna förledas till att i första
instansen afsigtligen eftersätta den utredning, som der kan och bör
åstadkommas; att förhandlingens tyngdpunkt i allt fall mera eller mindre
förflyttas till den högre eller högsta instansen, samt att öfverdomstolarnes
tid derigenom obehörigen upptages. Men Beredningen är dock
af den mening, att hvarje väsentlig afvikelse från samma system för
närvarande skulle vara ett missgrepp. I saknad af ett ordnadt sakförarestånd
äro nemligen hos oss parterna ofta nog icke i tillfälle att
låta sina mål utredas och sin talan utföras af juridiskt bildade eller
eljest skickliga biträden. Vid sådant förhållande kan ej förväntas annat,
än att utredningen och bevisningen ofta nog i första instansen och
stundom äfven i den andra blifva behäftade med brister, om hvilkas
tillvaro parterna först genom domstolarnes utslag i målet vinna kännedom.
I betraktande häraf och med afseende jemväl å åtskilliga andra
egendomligheter hos den svenska processen synes det böra vara lagstiftaren
angeläget att ej betaga parten möjligheten att i den högre
Rätten afhjelpa de brister, som sålunda kunna befinnas vidlåda utredningen
i den lägre. Med andra ord, den garanti, som appellsystemet
lemnar för vinnande af materiel rätt, bör ej eftergifvas eller förminskas,
med mindre motsvarande trygghet på annat sätt åstadkommes; men
detta kan, enligt Beredningens åsigt, icke ske utan att den nuvarande
processen underkastas väsentliga förändringar. Att Beredningen vid
fullgörande af nu föreliggande uppdrag skulle inlåta sig på frågan,
huruvida och i hvilken mån så genomgripande förändringar lämpligen låta
sig verkställa, torde emellertid desto mindre kunna ifrågasättas, som,
enligt hvad ofvan blifvit angifvet, det Beredningen lemnade uppdrag
innehåller, att förslaget borde grundas på den förutsättning, att nu gäl -

lande organisation af öfverdornstolame och förfarandet derstädes bibehölles
hufvudsakligen oförändrade. Dessutom må här erinras, att jemväl vid det
Beredningen meddelade, redan fullgjorda uppdraget att utarbeta förslag
till lag angående bevisning inför Rätta Beredningen anbefalts att utgå
från den förutsättning, att bevispröfning skulle ega. rum i alla tre instanserna.

Såsom förut angifvits, känner den svenska processen två hufvudformer
af appell, nemligen dels det förfarande, som iakttages vid vad och revision
och hvilket i detta sammanhang för korthetens skull kan benämnas vadeförfarande,
dels besvärsförfarande. Mellan dessa former, sådana de hos
oss gestaltat sig, förefinnes, såsom bekant, i första hand den skilnaden,
att vid vadeförfarandet part har att sjelf förskaffa sig underrättelse,
huruvida hans motpart beredt sig rätt att draga tvisten under appelldomstolens
pröfning, och att, der så skett, utan särskild delgifning
vid äfventyr af talans förlust bevaka sin rätt, medan deremot i mål,
hvari talan fullföljes genom besvär, den part, som åt utslaget nöjes,
icke behöfver efterforska, huruvida motparten öfverklagat utslaget,
enär appelldomstolen, i händelse den anser klaganden hafva skäl
för sin talan, föranstaltar derom, att tillfälle till förklarings afgifvande
beredes den andra parten. Denna skilnad är dock ur principiel synpunkt
af mindre betydenhet. Vida mera väsentlig är den, som visar sig i afseende
på den ställning, parterna intaga till appelldomstolen. Vid vadeförfarandet
måste nemligen part, som vill bevaka sin talan, sjelf eller genom lagligen
befullmägtigadt ombud inställa sig vid denna domstol. Fullföljes åter talan
genom besvär, är klaganden val i det fall, då delgifning af handlingarna skall
genom enskild part verkställas — ett sätt för delgifning, som dock för
närvarande ej användes i högsta instansen — skyldig att sjelf eller genom
omljud uttaga besvärsakten och tillställa den motparten, men i öfrigt
äro vid besvärsförfarandet parterna ej förpligtade att iakttaga inställelse,
utan varda såväl besvär som förklaring, så framt de blott befinnas vara.
egenhändigt underskrifna, till pröfning upptagna af appelldomstolen,
äfven om de ingifvits af någon, som saknar full magt. Att denna anordning
jemväl i andra hänseenden kommit att medföra väsentliga olik -

heter mellan de båda förfarandena, såsom i fråga om muntliga förhör
in. in., ligger i sakens natur.

Det har emellertid mera än eu gång ifrågasatts, huruvida det vore
nödvändigt eller ens lämpligt att bibehålla båda dessa former. Redan
då den äldre Lagberedningen afgaf sitt förslag till rättegångsbalk —
hvilket icke, lika litet som Lagkomité^, afsåg att åvägabringa någon
väsentlig ändring i nu gällande rättsmedelsystem, så vidt angår slutliga
utslag — framstälde en ledamot af Beredningen ett särskildt förslag
till ordnande af vilkoren för fullföljd af talan, hvilket ej kan frånkännas
eu viss betydelse, synnerligast i det hänseendet, att det är grundadt på
skriftvexling vid Underrätt. Under påpekande af den stora vigten
deraf, att den mindre bemedlade, som icke kunde sjelf begifva sig till
den ort, der öfverdomstolen hade sitt säte, sattes i tillfälle att bevaka
sin talan, samt med erinran tillika, hurusom det sätt, hvarpå mål fullföljdes
från Egodelningsrätt, efter mångårig erfarenhet icke lemnat anledning
till anmärkning och att verklig grund saknades för bibehållande
af den gamla skilnaden mellan vädjade mål och besvärsmål, föreslog
denne ledamot: att part, som ej nöjdes åt Underrätts slutliga
utslag, skulle ega att till domaren eller Rättens ordförande ingifva sina,
till Öfverrätten stälda besvär och dervid foga, duplett af besvären; att
vederparten skulle ega att inom viss tid, räknad från besvärstidens utgång,
uttaga dupletten samt likaledes till domaren eller Rättens ordförande
ingifva sin till öfverrätten stälda, förklaring, hvilken klaganden egde i
sin ordning besvara; att handlingarna, derefter skulle genom domarens
eller Rättens ordförandes försorg insändas till Öfverrätten med tillkännagifvande,
huruvida parterna, på, sätt dem i förslaget medgifvits, begärt
muntligt förhör i målet, i hvilken händelse parterna egde att inställa
sig i Öfverrätten sist å dag, som Öfverrätten utsatte och hvarom
parterna skulle underrättas genom anslag; samt att, sedan Öfverrätten
meddelat utslag, dels kungörelse derom skulle införas i allmänna
tidningarna, dels ock utslaget sändas till domaren eller Rättens ordförande,
som hade att inför Rätten utgifva, utslaget till parterna efter
kallelse genom anslag. Var någon missnöjd med Öfverrätts slutliga.

utslag, egde häri att till domaren eller Rättens ordförande ingifva sina
till Konungen strida besvär; och skulle i fråga om förklarings afgifvande
samt jemväl i öfrig! iakttagas hufvudsakligen enahanda procedur, som
för klagan mot Underrätts utslag förordats.

Då genom nådigt Cirkulär den 16 April 1872 från Hofrätterna infordrades
utlåtanden, huruvida, till vinnande af större lätthet och skyndsamhet
i behandlingen af förekommande mål och ärenden samt i utfärdande
af fattade beslut, förenkling i arbetssättet inom Hofrätterna
kunde beredas genom ändring i gällande stadgande!!, kom hos samtliga
Hofrätterna jemväl frågan om behofvet af ändrad lagstiftning beträffande
rättsmedlen under öfvervägande. Inom Svea Hofrätt uttalade de fleste
ledamöterna i fråga om fullföljd af talan från Underrätt till Hofrätt
den åsigten, att eu stor förenkling skulle vinnas, om i lag stadgades,
att i mål, som till Hofrätten genom besvär fullföljdes, det ålåge den,
som ville öfverklaga Underrätts beslut, att inom viss kort tid efter
beslutets afkunnande hos domaren anmäla sitt missnöje emot beslutet,
och att vederparten sjelf egde hos domaren göra sig underrättad härom
samt, om han så önskade, utan särskild kallelse inom besvärstidens utgång
inställa sig hos Hofrätten och inom viss tid derefter afgifva förklaring,
ungefärligen i likhet med hvad som i vademål egde rum.
Härmed väsentligen öfverensstämmande åsigt er uttalades äfven af flertalet
bland de ledamöter, som inom de öfriga Hofrätterna ansågo remissen
föranleda yttrande i ämnet; och några ledamöter i Göta Hofrätt
gingo i viss mån ännu längre, i det att de, dock utan att närmare
angifva reformens rigtning, ansågo sättet för ändrings sökande kunna i
alla mål och ärenden göras lika.

I motsats till hvad sålunda kan antagas hafva varit den vid förenämnda
tidpunkt inom Hofrätterna allmännast omfattade åsigt väcktes
vid 1874 års riksdag motion derom, att »rättegångs fullföljande i civila
mål skulle erhålla den förändrade föreskrift, att den med Häradsrätts
dom eller utslag missnöjde egde att deröfver i Hofrätten inom viss
faststäld tid anföra besvär». Då emellertid deri sålunda väckta frågan

lämpligen kunde erhålla sin lösning i sammanhang med en förväntad
omarbetning af rättegångsordningen, samt dertill komme, att en förändring
i föreslagna syftet skulle föranleda åtskilliga andra ändringar i Rättegångsbalken,
hemstälde Lagutskottet, att motionen ej måtte till någon åtgärd
å Riksdagens sida föranleda; och blef denna Utskottets hemställan åt
Riksdagen bifallen.

Slutligen må erinras, hurusom i principbetänkandet vadeförfarande
ansågs böra vinna tillämpning äfven i fråga om brottmål äfvensom att
en sådan anordning förordats jemväl af Förstärkta, Lagberedningen.

Bland de förslag, som sålunda tid efter annan framstälts, synes
det, enligt hvithet, nu gällande vadeförfarande i tvistemål skulle utbytas
mot besvärsförfarande, vara det minst tillrådliga,. Det må väl vara
sant, att vadeförfarandet icke nått den utveckling, som af lagstiftaren
åsyftats eller i allt fall vant önsklig, utan är behäfta,dt med åtskilliga
brister, bland hvilka särskild! förtjena framhållas: att parterna sällan
personligen inställa sig vid Öfverrätt erna; att de af parterna anlitade
rättegångsfullmägtige i regeln näppeligen kunna anses förtjena detta,
namn, utan snarare äro att anse allenast såsom kommissionärer utan
all kännedom om målet, samt att på grund häraf de muntliga förhören
i allmänhet nedsjunkit till eu tom formalitet, hvarigenom parterna endast
bereda sig tillfälle att ingifva, nya skrifter i målet. Men dessa helt
visst beaktansvärda missförhållanden, hvilka emellertid vid en reform åt
sjelfva processen torde kunna i väsentlig mån afhjelpas, innebära ej grundad
anledning att alldeles utdöma vadeproceduren och öfvergå till besvärsförfarandet,
hvilken sistnämnda, form onekligen måste anses stå lägre än
vadeförfarandet. Tv detta senare förfarande förutsätter åtminstone en
partförhandling inför Öfverrätten, då man deremot i fråga om besvärsförfarandet
hos oss i allmänhet utgår från det antagande, att målets
beskaffenhet ej fordrar eller ens medgifver en sådan förhandling. Vadeförfarandet,
innesluter således i sig möjligheten åt utveckling och synes
särskild! egnadt att underlätta öfvergången till en muntlig och omedelbar
process, under det att besvärsförfarandet, följdrigtigt genomfördt,
leder till en rent skriftlig, i viss män summarisk rättegång. Vid sådant

förhållande skulle, enligt Beredningens åsigt, vadeprocedurens utbytande
mot besvärsförfarande vara ett afgjordt steg till baka och leda till
konseqvenser, hvilkas betydelse svårligen låter sig på förhand beräkna.

Beredningen har alltså ansett vadeförfarandet, derunder inbegripet
det på enahanda grunder hvilande revisionsförfarandet, böra bibehållas
såsom det allmänna rättsmedlet för fullföljd af talan mot slutligt utslag
i tvistemål. Undantag härifrån har gjorts allenast för vissa mål, som
enligt nu gällande lag få genom besvär fullföljas.

Af det nu anförda torde jemväl framgå, hvarför Beredningen öfver
hufvud anser hvarje förslag oantagligt, som skulle försvaga vadeförfarandet
genom att närma det till besvärsförfarande, och således ej
kunnat biträda vare sig i fråga om tvistemål den kombinerade vadeoch
besvärsprocedur, som af förbemälte ledamot i den äldre Lagberedningen
föreslagits, eller det förslag till inskränkning i parts skyldighet
att i vademål iakttaga inställelse, som under Beredningens öfverläggningar
i ämnet blifvit framstäldt.

I fråga om lämpligheten att i brottmål utbyta besvärsförfarandet
mot vadeförfarande har Beredningen varit mera tveksam. Onekligt är
nemligen, att — oafsedt fördelarne af likformighet — i det hos oss
gällande processförfarande tinnes åtskilligt, som talar för ett sådant utbyte,
såsom att vid Underrätt processen i tvistemål och i brottmål är
ganska likartad, att mycket stort utrymme lemnats åt det privata
åtalet samt att all talan om skadestånd på- grund af brottslig gerning
behandlas under straffprocessens former. A andra sidan lärer icke
kunna påstås, att i gällande lag såsom ett moment af förfarandet i brottmål
förutsattes, att parterna sjelfve eller genom laga fullmäktige iakttaga
inställelse vid öfverdom stolar ne. Snarare kan man säga, att vår
nuvarande brottmålsprocess i regeln icke ens medgifver egentlig partförhandling
inför öfverdomstolarne. Allmänne åklagare, som fört talan
vid Underrätterna, kunna ej infinna sig, och särskilde Överåklagare vid
öfverdomstolarne saknas. Häktade kunna endast med stor svårighet
inställas. Ett stadgande om skyldighet för enskilde, å fri fot varande
parter att personligen infinna sig skulle tilläfventyrs befinnas vara för

strängt och deras inställelse genom ombud, synnerligast så vidt rörer
de tilltalade, snart visa sig sakna all betydelse. Då härtill kommer,
att införandet af fullständig likformighet i fråga om fullföljd af talan i
civila och kriminella mål måste, såsom lätt inses, förutsätta betydande
ändringar i Hofrätternas organisation och arbetssätt — fiskalsinstitutionen
skulle, för att anföra endast ett exempel, med en dylik
anordning förlora grunden för sin tillvaro — har Beredningen vunnit
den öfvertygelse, att besvärsförfarande i brottmål för närvarande bör
bibehållas.

Såsom ofvan anmärkts, har emellertid i principbetänkandet föreslagits
att tillämpa vadeförfarandet äfven i fråga om brottmål. Men då i principbetänkandet
brottmål och tvistemål äfven i öfrigt, så vidt möjligt,
underkastats enahanda processuella bestämmelser, samt betänkandet i
allt fall utgår från helt andra principer än dem, hvarpå den nu gällande
rättegångsordningen är grundad, har Beredningen redan af sådan orsak
icke kunnat i sitt förslag, som skolat ansluta sig till nu gällande förfarande,
bygga på de grunder, som i principbetänkandet finnas angifna.

En särdeles svag punkt i besvärsförfarandet, sådant det för närvarande
finnes ordnadt, är det sätt, hvarpå förklaring från klagandens
motpart i Hofrätten infordras. Då Hofrätten finner målet icke kunna
utan kommunikation afgöras — d. v. s. då klagandens talan synes
befogad och det öfverklagade utslaget förty kan antagas vara af beskaffenhet
att tarfva rättelse — ombesörjes delgifningen i regeln af
klaganden, som för sådant ändamål bär att uttaga besvärs!]andlingar 11a
och tillställa dem motparten. De kostnader och den tidspillan, som
sålunda vid fullföljd af talan i Hofrätt kunna förorsakas part, synnerligast
då motparterna äro flere och aflägse boende, äro allt för påtagliga
för att vidare behöfva framhållas; och redan i detta missförhållande
kunde finnas anledning nog att borttaga kommunikationsförfarandet.
Men med detsamma äro dessutom förbundna åtskilliga andra olägenheter.
Hofrättens tid upptages onödigtvis genom den dubbla föredragningen
af målen; besvärsakten med deri befintliga orginalhandlingar
löper fara att förkomma; tiden, inom hvilken handlingarna skola del -

gifvas motparten, hinner lätteligen tilländagå, utan att denne kan anträffas;
i de fall, då klaganden är häktad, kan det inträffa, att häktningstiden
onödigtvis förlänges, stundom med flere månader o. s. v. Och
uppenbart torde vara, att några af berörda olägenheter äfven vidlåda
förfarandet i den högsta instansen, ehuru kommunikationen der sker
genom myndigheternas försorg.

Det har på grund häraf synts Beredningen nödvändigt, att klagandens
motpart i annan ordning, än hittills skett, sättes i till fälle

att afgifva förklaring öfver besvären. Beredningen har i detta
hänseende, med anslutning till den åsigt, som, på sätt ofvan är nämndt,
omfattats af ett stort antal ledamöter inom Hofrätterna, framstält ett
förslag, enligt hvilket, ä ena sidan, part, som vill öfverklaga slutligt
utslag i brottmål, eger anmäla missnöje hos den Rätt, som meddelat

utslaget, samt, å andra sidan, motparten är pligtig att sjelf efterhöra,

huruvida missnöje anmälts, och, der så skett, utan delgivning eller

annan kungörelse bevaka, sin rätt, så framt lian vill blifva i målet
vidare hörd.

Det sålunda föreslagna förfarandet lämpar sig emellertid ej rätt
väl då förklaring skall afgifvas af allmän åklagare eller af den, som i
målet hålles häktad. För dessa fall har derföre föreslagits, att besvärshandlingarna
skola tillställas åklagaren eller den häktade. Då tillika
meddelats bestämmelser, enligt Indika klaganden ej heller under dessa
förutsättningar kommer att betungas med kommunikationens verkställande,
samt det icke bör förutsättas, att handlingar, som öfverlemnats
till offentlig myndighet, förkomma eller att åklagare underlåta att inom
föreskrifven tid återställa kommunicerade handlingar, synes man hafva
grundad anledning till det antagande, att det af Beredningen föreslagna
kommunikationsförfarande ej skall komma att medföra någon nämnvärd
olägenhet.

Inom Beredningen har, i öfverensstämmelse med den särskilda mening,
som af en ledamot inom den äldre Lagberedningen uttalats, blifvit
framstäldt förslag, att i fråga om besvärsförfårandet mot Underrätts
slutliga utslag i brottmål skriftvexling mellan parterna i allmänhet skulle

försiggå, icke vid appelldomstolen, utan vid den Underrätt, som dömt i
målet. Det egentliga syftemålet med eu dylik hos oss helt och hållet ny
samt för Underrätterna och särskild! landtdomarne ganska betungande
anordning skulle vara att åstadkomma lättnad för den rättsökande allmänheten.
Beredningen anser sig dock härvid höra erinra, att huru
behjertansvärdt ett sådant syftemål i sig sjelf! är, lagstiftaren dock bör
noga tillse, att ej eftergifterna sträckas så långt, att. missbruk framkallas.
Om, på sätt Beredningen föreslagit, prestanda för fullföljd
af talan borttagas och klagandepart befrias från skyldighet att kommunicera
besvärshandlingarna med motparten, så har man redan härmed
undanröjt några af de band, som verka hämmande på den ej så
sällsynta benägenheten att äfven i de obetydligaste ämnen och mången
gårig mot bättre vetande och klara skäl fullfölja talan till Öfverrätt.
Derest således genom den ifrågavarande anordningen med skriftvexling
i brottmål vid Underrätt någon ytterligare väsentlig lättnad
verkligen bereddes parterna, kunde det, enligt Beredningens åsigt, starkt
ifrågasättas, huruvida det icke blefve af nöden att, i sammanhang med en
sådan anordning, söka ett serskild! korrektiv mot obehörig processlystnad,
t. ex. genom att föreskrifva, att mot Underrätts utslag i vissa mindre betydande
mål klagan icke finge i högre Rätt föras — en åtgärd, som dock
lärer stå i alltför skarp strid med deri hos oss rådande rättsuppfattning, för
att ej mötas med ogillande. Det vill emellertid förefalla Beredningen, som
om den lättnad, som genom skriftvexling vid Underrätt skulle beredas parterna,
vore, åtminstone i de flesta fall, mera skenbar än verklig. Uppenbarligen
är förhållandet i allmänhet sådant för part, som är bosatt på annan
ort eller eljest aflägse från den plats, der Rätten bär sitt säte eller domaren
sitt kansli — ty tillvaron af ett stadigvarande kansli vid Underrätterna
utgör öfver hufvud en nödvändig förutsättning, utan hvilken hela den
ifrågastälda anordningen icke torde låta sig genomföra. Då afståndet i
detta fall gör det för parten omöjligt eller åtminstone kostsamt och
tidsödande att personligen ingifva sina besvär eller sin förklaring, måste
han i allt fall anlita ombud, och sådant kan på landet mången gång
vara svårt nog att erhålla, medan fullmägtige alltid finnas vid Hofrätt

terna att tillgå. Dessutom får ej förbises, att parterna, de må nu bo
nära eller fjärran från den ort, der skriftvexlingen skulle försiggå, i
regeln, och alltid då saken vore af någon större vigt, ändock måste
känna sig af behörig försigtighet manade att följa målets gång i Hofrätten
och särskildt sörja för erhållande af underrättelse, när och huru
målet afgöres, för att, i händelse af behof, hålla, vägen öppen för fortsatt
klagan. Men för detta ändamål står dem i de flesta, fåll ej annat
medel till buds än att anlita, något ombud på platsen, och således
qvarstår just den olägenhet, som man med hela anordningen velat undvika.
Då fördelarne af densamma sålunda, förefalla ganska, tvifvelaktiga,
har Beredningen ansett sig sakna skäl att i denna punkt föreslå
någon afvikelse i allmänhet från nu gällande bestämmelser.

I fråga åtel- om besvär af den, som i målet hålles häktad, synes
skriftvexlingen vid appelldomstolen icke vara fullt tillfredsställande. Sådana
besvär skola enligt förslaget ingifvas till Konungens Befallningshafvande
eller, de]’ den häktade förvaras i kronohäkte, till tillsyningsmannen
vid häktet. Ehvad nu besvären ingifvas till Konungens Befallningshafvande
eller till tillsyningsmannen vid häktet, synes besvärens
utställande till förklaring lämpligare kunna ske hos Konungens Befallningshafvande
än i Hofrätten. Ett sådant förfarande medför nemligen
åtskilliga väsentliga fördelar, såsom att föreskrifterna om missnöjesanmälan
i fråga om häktad kunna bortfalla; att besvärstid^! för häktad
kan inskränkas till den tid, inom hvilken i vanliga fall missnöj esa n mål an
skall göras; att förklaringstiden likaledes låter sig förkortas, samt att
besvärstid^! och förklaringstiden kunna för alla. delar af riket erhålla
enahanda utsträckning, oberoende af afståndet mellan den ort, hvarest
den häktade förvaras, och den stad, der Hofrätten har sitt säte.

Hvad hittills af Beredningen anförts har hufvudsakligen galt klagan
mot slutligt, utslag. I fråga om sättet för fullföljd af talan mot
beslut, som under rättegången meddelats och är af beskaffenhet att
särskildt få öfverklagas eller angår särskild, från det. egentliga målet,
fristående, men i sammanhang med detta behandlad fråga, liar Beredningen
ansett, det, hittills använda, besvärsförfara.ndet böra. såväl i tvist,e -

mål som i brottmål fortfarande ega tillämpning. Sådana frågor äro
nemligen i allmänhet af så enkel beskaffenhet, att beträffande dem någon
förhandling mellan parterna vid den högre Rätten ej behöfver ifrågakomma;
och för de mera sällsynta fall, då ändring i det öfverklagade
beslutet finnes böra vidtagas, synes ingen annan lämplig utväg gifvas,
än att parten sjelf uttager och delgifver motparten handlingarna.

Jemväl i fråga om sådana slutliga utslag i tvistemål, mot hvilka,
på sätt förut angifvits, enligt Beredningens förslag talan fortfarande skall
fullföljas genom besvär, torde hvad nu är sagdt om icke slutliga utslag
i allmänhet ega tillämplighet.

För talan mot Underrätts beslut, hvarigenom processhindrande
invändning eller jäf mot domare ogillats, har Beredningen föreslagit
ett särskildt besvärsförfarande, i hufvudsak öfverensstämmande med hvad
af Lagkomitén ocli den äldre Lagberedningen äfvensom i principbetänkandet
förordats.

Beträffande öfriga föreslagna ändringar i nu gällande rätt, såsom i
fråga om prestanda, besvärs- och inställelsetider m. in., får Beredningen
hänvisa till den speciella motivering, som här nedan lemnas.

Förslag till Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål.

T KAP.

Om vad.

Såsom ofvan angifvits, har Beredningen i fråga om fullföljd af talan 1 §.
emot Underrätts slutliga utslag (domar) i tvistemål bibehållit de båda
hittills använda hufvudformerna, vad och besvär. Då vadefullföljd fortfarande
skall blifva regel, har 1 § af förslaget formulerats så, att talan
mot Underrätts slutliga utslag alltid skall fullföljas genom vad, der ej
i lagen annorledes stadgas. Undantagen från denna allmänna regel återfinnas
dels i 18 §, som angifver de fall, då talan emot slutligt utslag
rörande hufvudsaken fullföljes genom besvär, dels i 32, 33 och 34 §§,
som föreskrifva, att talan emot Underrätts beslut i vissa bifrågor må,
äfven om beslutet meddelats i sammanhang med det slutliga utslaget i
målet, fullföljas genom besvär. Derjemte har i 2 mom. af 1 § intagits
en erinran, att gällande stadganden om återvinning lemnats oberörda.

Med nyss nämnda undantag fullföljes talan vadevägen mot hvarje
af Underrätt meddeladt slutligt utslag, således jemväl mot utslag, hvarigenom
Rätten faststält parterna emellan träffad förlikning. Af 24 kap.

11 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt Beredningens
förslag, framgår derjemte, att talan mot utslag, hvarigenom Rätten meddelat
förklaring af dom, som vunnit laga kraft, skall fullföljas i den
ordning, som för klagan mot domen skolat iakttagas.

I sammanhang härmed torde böra anmärkas, att Beredningen, i likhet
med hvad i de äldre lagförslagen och principbetänkandet skett, uteslutit
den i 25 kap. 21 § Rättegångsbalken gifna bestämmelse om parts rätt att
genom besvär fullfölja särskild talan i fråga om rättegångsfel (domvilla).
Vare sig yrkandet om domens upphäfvande grundas derpå, att den

är origtig i sak, eller parten påstår den vara ogin på grund af domvilla,
synes endast ett enda rättsmedel höra stå honom till buds. Lemnas honom
valfrihet, kan han för öfrigt lätt nog komma att gå miste om sin rätt.
Om han nemligen fullföljer talan endast genom besvär på grund af förment
domvilla, kan han, om Öfverrätten finner något rättegångsfel ej hafva
förelupit, icke vinna ändring i domen, äfven om denna befinnes i sak
origtig. Beredningen har derföre föreslagit en förändrad lydelse af 25 kap.
21 § Rättegångsbalken.

Att part, som i laga ordning öfverklagat Underrätts slutliga utslag,
eger frihet att i sammanhang dermed föra talan mot sådana under rättegången
meddelade beslut, som ej äro af beskaffenhet, att talan deremot
antingen må särskildt fullföljas eller alldeles icke får föras, framgår af
bestämmelserna i 3 kap.

Vadeanmälan skall enligt förslaget ske skriftligen. Denna föreskrift
har funnits nödig icke blott på grund af förenämnda rättshandlings
stora betydelse i processuelt hänseende, utan särskildt med hänsyn till
de nya bestämmelser, som i Beredningens förut afgifna förslag till Lag
angående domsagas kansli blifvit intagna. Då enligt dessa bestämmelser
vad kan i domarens frånvaro å kansliet anmälas, men på domaren sedermera
ankommer att pröfva, huruvida vadet blifvit rätteligen anmäldt,
synes skriftlig affattning af vadeanmälan icke kunna undvaras.

Att vadeanmälan bör tydligt angifva det utslag, som öfverklagas,
är så uppenbart, att uttryckligt stadgande derom ej funnits erforderligt.
Någon uppgift å grunderna för ändringssökandet är parten gifvetvis ej
pligtig att i sin anmälan intaga. Skulle i den skriftliga anmälan något
misstag vid benämningen å rättsmedlet insmyga sig, så att t. ex. part
anmäler »missnöje» i stället för »vad», bör sådant uppenbarligen icke
afskära honom rätt till fullföljd af talan.

Den för närvarande stadgade vadeskillingen måste, såsom af Lagutskottet
vid 1865—66 års riksdag anmärkts, numera anses snarast
hafva antagit karakteren af en lösen för vadebeviset jemte den dervid
fogade hänvisningen om sättet för talans fullföljande. Vid sådant förhållande
och då det ej synes vara lämpligt, att erläggande af lösen för

en expedition uppställes såsom ett preständum, har Beredningen funnit
det nuvarande stadgandet om vadeskilling ej böra bibehållas. Det torde
höra ersättas med en föreskrift i expeditionstaxan om lösen för vadebevis.

Vadetiden, som enligt gällande lag är åttonde dagen efter utslagsdagen,
denne inräknad, utsträcktes i de äldre lagförslagen till tjugonde
dagen. I principbetänkandet antydes, att fjorton dagar kunde anses såsom
en lämplig vadetid. Beredningen har föreslagit att utsträcka vadetiden
till femtonde dagen från utslagsdagen. Denna vadetid skulle för
större delen af riket motsvara hälften af den tid, inom hvilken, enligt
förslaget, parterna skola iakttaga inställelse i Hofrätten. Den för närvarande
bestämda tiden för vads erläggande lärer i många fall icke
lemna parterna tillräckligt rådrum, helst som utslag och domar vid
Underrätten muntligen afsägas och derföre mången gång svårighet möter
för en icke rättsinnig part att vid domens afkunnande uppfatta, i
hvilken mån afgörandet må hafva gått honom emot. Följden häraf har
blifvit, att part ofta »för säkerhets skull» erlägger vad och sedan, när
han vid närmare eftersinnande ej vill fullfölja det, ser sig nödsakad att
antingen, stundom med rätt stort besvär och dryg kostnad, underrätta
motparten om sitt ändrade beslut, eller ock äfventyra att vidkännas ersättning
åt denne för inställelse i Hofrätten. Val kan det någon gång,
särskilt för den vinnande parten, förefalla, olägligt, att Underrätts utslag
ej tager åt sig laga kraft inom lika kort tid, som nu är händelsen;
men de fall, då verkliga intressen äfventyras genom den föreslagna utsträckningen
af vadetiden, torde få antagas blifva så sällsynta undantag,
att de ej kunna uppväga de påtagliga fördelar, som med förändringen
äro förenade. Den nu föreslagna utsträckningen af vadetiden står för
öfrigt- i nära sammanhang med de nya lagbestämmelser om återkallelse
af vad, hvilka blifvit i 2 och 4 §§ intagna.

Att utslagsdagen icke inräknas i vadetiden framgår af uttrycket
»från den dag, då utslaget gafs», hvilket uttryck i samma betydelse
redan blifvit användt i t. ex. Utsökningslagen.

Enligt 25 kap. 2 och 24 §§ Rättegångsbalken står det part, som 2 $.
vädjat, öppet att inom hälften af den för inställelse i Hofrätten bestämda

tid hos motparten återkalla vadet; och en sådan återkallelse medför den
påföljd, att om motparten icke desto mindre inställer sig i Hofrätten,
någon kostnadsersättning icke blifver honom tillerkänd. Stadgandet afser
att bereda tillfälle för part, som omedelbart efter det han fått kännedom
om utslaget deremot vädjat, att utan vidare kostnad afstå från en
talan, som han vid närmare eftertanke af en eller annan anledning icke
vill fullfölja. Beredningen, som funnit eu sådan utväg fortfarande böra stå
parten öppen, har emellertid ansett sig böra, i sammanhang med den
föreslagna förlängningen af vadetiden, föreslå den ändring i nu gällande
stadganden, att återkallelsen skall ske skriftligen hos Rätten eller
domaren före vadetidens slut. Det har nemligen synts lämpligt, att
återkallelsen framställes hos den myndighet, som mottagit vadet, hvarigenom
denna myndighet sättes i tillfälle att i hvarje fall omedelbart
efter vadetidens slut meddela intyg, huruvida utslaget vunnit laga kraft
eller icke. Derigenom att tiden för återkallelsen fått sammanfalla med
vadetiden har ock möjliggjorts den i 4 § af förslaget intagna nya bestämmelsen,
att part, som återkallat vad, icke är pligtig att derom underrätta
motparten. Fördelen häraf är påtaglig, då enligt nu gällande stadganden
kostnaden för vadets återkallande stundom, särskild! då motparterna
äro flere, kan blifva ganska känbar.

Att part, som återkallat sitt vad, sedermera icke må ånyo vädja i
målet synes vara med god ordning öfverensstämmande, hvarföre ett
stadgande af sådant innehåll blifvit i 2 § intaget.

.9 §. I fråga om det nya institut, vadeanslutning, som blifvit i 3 § infördt,
tillåter sig Beredningen åberopa hvad principbetänkandet (II s.
245) derom innehåller:

»I viss analogi med rättigheten för den, som blifvit instämd till
Underrätt, att genom uttagen genstämning bereda sig sjelfständig talan
i saken, innehåller förslaget bestämmelse derom, att sedan vad blifvit
inom föreskrifven tid anmäldt af ena parten (hufvudklagande), det skall
stå motparten öppet att, inom viss ytterligare tid efter utgången af den
ursprungliga vadetiden, gifva tillkänna, att jemväl han för sin del vill
söka ändring i hvad honom emot gått. En dylik rättighet, hvartill före -

bilden hemtats från den tyska processlagstiftningen, benämnes anslutningsrätt
(Anschliessung) och antages, såsom det vill synas med skäl,
medföra betydande processuella fördelar. Det inträffar för närvarande
ej sällan, att en part, som vunnit vid Underrätt i vissa delar af målet,
är mest benägen att, till förekommande af vidare tidsutdrägt, låta sig
nöjas med Underrättens dom i dess helhet, allenast vederparten icke å sin
sida fullföljer talan emot domen i hvad den gått honom emot. Icke sällan
ser äfven motparten saken från samma synpunkt, men ingendera vågar lita
på den andre eller vill inlåta sig i särskild underhandling i ämnet. Deraf
blir följden vanligen, att båda anmäla vad för att hafva sin rätt öppen,
oaktadt de helst hade önskat att kunna låta bero vid Underrättens dom.»

»Dylika förvecklingar lösas emellertid lätt genom ett lagbud, som
medger anslutningsrätt. Mången afskräckes derigenom från obefogadt
ändringssökande i dylika fall af fruktan att förlora ännu mera på sakens
fullföljd. När ändring sålunda sökes å båda sidorna, kan ock ofta den
materiella rätten bättre tillgodoses, enär domstolen sättes i tillfälle att
fullständigare och friare än eljest rätta hvad som kan vara felaktigt i
Underrättens åtgärder.»

»Anslutningsrätten måste emellertid till följd af sakens natur och
de syften, den har att tjena, endast vara vilkorlig, sålunda att, om det
af hufvudklaganden anmälda vad återkallas eller hans ändringssökande
eljest af någon orsak förfaller, äfven genklagandens rätt till ändringssökande
af sig sjelf upphör.»

Enligt gällande tysk rätt kan svaranden göra bruk af sin anslutningsrätt
intill slutet af den muntliga förhandling, som i Ofverrätten anordnas.
Då hos oss processen i öfverrätten är hufvudsakligen skriftlig,
har det varit nödigt att låta tiden, inom hvilken parterna ega göra anmälan
om anslutning, tilländagå före den dag, då de skola inställa sig
i Hofrätten, genom hvilken anordning skriftvexlingen angående vadet
och anslutningen kan samtidigt fortgå.

I 5 § lemnas erforderliga föreskrifter angående bevis, som om an- 5 §.
mälan och återkallelse af vad samt om vadeanslutning till part utgifvas.

Att part är berättigad att erhålla bevis angående sådana på hans rätt

inverkande embetsåtgärder, som af Rätten eller domaren vidtagas, kan
väl anses sjelfkärt; men att uttryckligt stadgande härom i förslaget influtit
beror derpå, att dels denna rätt i vissa fall betingas deraf, att
parten tillhandahåller det utslag, hvarå beviset skall tecknas, och dels
det befunnits nödigt stadga, att parten jemväl eger erhålla underrättelse
om hvad han för sin talans fullföljande vidare har att iakttaga. Upplysning
om de olika påföljder, som kunna komma att drabba parten för
underlåtenhet att ställa sig lemnad hänvisning för talans fullföljd till
efterrättelse, tiar Beredningen deremot icke ansett böra i bevisen inflyta.
En sådan uppgift skulle leda till alltför stor vidlyftighet; och då parten
fått fullständig hänvisning om hvad han har att iakttaga, kan han utan
svårighet sjelf af lagen inhemta, hvad han för försummelse i särskilda
hänseenden äfventyrar.

Föreskriften i 25 kap. 1 § Rättegångsbalken, att vadebevis skall
tecknas å utslaget, är i förslaget bibehållen. När vad återkallas, bör
jemväl, enligt förslaget, bevis derom tecknas å utslaget. Denna bestämmelse
afser tydligen att förekomma, att part, som återkallat sitt vad,
det oaktadt fullföljer talan i målet.

Har vadeanmälan ej upptagits, och begär parten bevis derom, är
det ock lämpligt, att resolution, innefattande de skäl, hvarför anmälan
ej upptagits, tecknas å utslaget. Om partens rätt att öfver sådant beslut
anföra besvär meddelas bestämmelser i 37 §.

6 ^ Ehuru gällande lag för närvarande saknar uttrycklig föreskrift om

skyldighet för Rätten eller domaren att upprätta förteckning öfver erlagda
vad, föras dock allmänneligen vid underdomstolarne anteckningar
derom å ett särskildt blad i domboken eller i marginalen vid vederbörande
paragrafer eller ock å båda dessa ställen. Då en officiel förteckning
icke blott öfver anmälda vad utan ock öfver anmälanden om
återkallelse af vad och om vadeanslutning måste föras för att ligga till
grund för bevis om laga kraft, hvilka af allmänheten begäras, har ett
uttryckligt stadgande af sådant innehåll blifvit i 6 § intaget.

7 §, Den tid, inom hvilken parter hafva att inställa sig i Hofrätten, är

för närvarande olika efter olika orter, i regeln 30, 40, 60 eller 90 dagar

från utslagsdagen, i vexel- och sjörättsmål hälften kortare, således
15, 20, 30 eller 45 dagar. Då med nutidens utvecklade kommunikationer
något hinder icke lärer möta att för vinnande af snabbare rättskipning
betydligt förkorta inställelsetiden i fråga om mål, som från
mera aflägsna orter till Hofrätterna inkomma, samt vid sådant förhållande
särskilda undantagsbestämmelser beträffande vexel- och sjörättsmålen
ej vidare torde vara erforderliga, hav Beredningen föreslagit,
att inställelsetiden för alla mål sättes till trettionde dagen från den
dag, då utslaget gafs, med undantag blott för de fyra nordligaste
länen, för Indika föreslagits fyratiofemte dagen. Denna inställelsetid
öfverensstämmer hufvudsakligen med den i 179 § Utsökningslagen och
i Förordningen den 14 December 1866 bestämda besvärstid, hvilken
jemväl blifvit i 2 kap. af förslaget upptagen för der afsedda mål. Att
i tvistemål parterna skola i H of rätten inställa sig sjelfva eller genom
laga fullmägtige framgår af bestämmelserna i 15 kap. Rättegångsbalken.

Om enligt förslaget vadetiden utsträckes till femtonde dagen från 8 §.
utslagsdagen och inställelsetiden i allmänhet förkortas, kan nu gällande
föreskrift för Rätten eller domaren att i vädjade konkurs- och boskilnadsmål
till Hofrätten insända akten tre veckor före den för inställelse
i Hofrätten bestämda dag icke bibehållas oförändrad; och som
tillgång till handlingarna icke är före målets handläggning i Hofrätten
erforderlig, har det ansetts tillräckligt, att de före sagde dag till Hofrätten
insändas.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med nu gällande lag föreskrifves 9 §.
i 9 §, att den, som vädjat, har att sist före klockan tolf å inställelsedagen
till Hofrätten ingifva skriftlig vadeinlaga, öfverklagade utslaget
med vadebevis, Underrättens öfriga protokoll i målet samt de handlingar,
hvilka han derutöfver åberopar, så ock afskrift af inlagan med de bevis,
som dertill höra. Deremot har Beredningen funnit nu gällande stadgande
om skyldighet för käranden att vid inlagan foga borgen för
kostnad och skada icke böra bibehållas. Denna skyldighet har, såsom
vid Riksdagen flere gånger påpekats, nedsjunkit till en tom formalitet,
som nästan aldrig medfört något gagn, men så mycket oftare visat sig

skadlig. I löftesskrifterna insmyga sig nemligen, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, synnerligen lätt formella felaktigheter, som föranleda, att
ändringssökandet ej upptages till pröfning; och mången part har på
detta, sätt med förlust af sin talan fått plikta för ett obetydligt förbiseende.
Härtill kommer det olämpliga i ett stadgande, som förutsätter,
att parten, för att varda bibehållen vid sin rätt att söka ändring i ett
utslag, skall med begäran om bistånd vända sig till personer, hvilka
äro för saker) alldeles främmande. Snarare skulle kunna ifrågasättas att
i en förbättrad form upplifva det numera nästan alldeles ur bruk komna
supplementärstadgandet, enligt hvilket part eger att, i stället för borgen,
genom deposition af penningar, silfver eller guld bereda motparten
säkerhet för hans kostnad; men då det kan befaras, att genom ett sådant
stadgande talan mot Underrätts utslag skulle öfver höfvan försvåras,
i det att ofta nog part ej skulle kunna innan klagotidens utgång
anskaffa nödiga medel, har det synts rigtigare att helt och hållet
borttaga skyldigheten för klagande att ställa säkerhet för den merendels
obetydliga rättegångskostnad, som kan varda motparten tillerkänd.

10 §. Såsom påföljd för kärandens försummelse att inom föreskrifven tid
iakttaga inställelse samt ingifva vadeinlaga och Underrättens utslag
med vadebevis har Beredningen, i likhet med de äldre lagförslagen,
stadgat talans förlust, dock med rättighet för käranden att, om inom
samma tid laga förfall visas eller käranden styrker, att hinder mött
för utbekommande af utslaget med vadebevis, få ny tid utsatt. Enligt
de äldre lagförslagen skulle käranden ega att få ny tid utsatt jemväl i
det fall, att han inom den för svaromålets afgifvande bestämda tid
styrkte, att han å inställelsedagen haft förfall och ej kunnat tillkännagifva
det för öfverrätten. Såsom skäl för detta stadgande anfördes,
att den omgång, som en resningsansökan till återvinnande af förlorad
laga tid eljest skulle medföra, sålunda lämpligen kunde undvikas, och
att, om rättighet medgåfves att efter inställelsedagen i öfverrätt visa
förfall, denna rättighet borde vara ovilkorlig och ej, såsom af 27 kap.
1 § Rättegångsbalken vore att sluta, för käranden bero på den

tillfällig;! omständigheten, att genom svarandens påstående om rättegångskostnads
betalning utväg honom bereddes att blifva hörd. Emot
detta stadgande anmärktes emellertid af Högsta Domstolen vid granskning
af Lagkomité^ förslag, att deraf skulle den menliga följd uppstå,
att bevis om åkommen laga kraft icke i något mål kunde från
Öfverrätt erhållas genast efter inställelsedagen, utan den omförmälda
senare tiden behöfva afvaktan; hvarföre och då någon viss tidpunkt
måste finnas stadgad, efter hvilken förfall icke annorlunda än såsom
résningsskäl kunde göras gällande, Högsta Domstolen tillstyrkte den förändring
härutinnan, att, såvida talan skulle anses förvarad, förfallet
ovilkorligen skulle anmälas senast å inställelsedagen före fatalietimmen,
då, i händelse det icke genast kunde ledas i bevis, domstolen egde att
i detta, likasom i andra fall, bevilja nödigt rådrum. Beredningen har
anslutit sig till denna senare uppfattning allenast med den jemkning,
att ifrågavarande förfall eller hinder bör redan å inställelsedagen styrkas,
för hvilken åsigt talar den omständigheten, att då i besvärsmålen
icke kunnat tillerkännas klaganden någon rätt att efter besvärstidens
slut styrka förfall för ingifvande af besvär inom rätt tid, bestämmelserna
angående vademålen sålunda komma att i detta afseende
öfverensstämma med hvad för besvärsmålen stadgas. Den olikhet, som
härvid uppstår mot förfarandet vid Underrätt enligt 12 kap. 1 och 2
§§ Rättegångsbalken, har sin naturliga förklaring dels deri, att käranden
vid Underrätt icke eger bevaka sin talan före den för målets behandling
utsatta tid, och dels deri, att sedan en domstols utslag i målet
gifvits, något strängare fordringar med fog kunna ställas å den,
som vill klaga.

För kärandens underlåtenhet att vid inlagan foga Underrättens 11 §.
protokoll har Beredningen ej ansett samma stränga påföljd, som i 10 §
stadgas, böra tillämpas. Sådan underlåtenhet kan nemligen stundom
vara ganska ursäktlig, såsom då ett protokoll innehåller allenast
beslut om målets utsättande till viss dag eller dylikt. Beredningen
har derföre i 11 § föreslagit, att Hofrätten i förevarande fall skall

förelägga käranden viss tid att med protokollen inkomma vid äfventyr
att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets
afgörande. Lagkomité]! föreskref böter, om uppehåll genom underlåtenheten
vållades, hvilken bestämmelse af äldre Lagberedningen ändrades
så, att till böter skulle dömas endast i det fall, att käranden
funnes hafva underlåtit ingifva protokoll för att saken uppehålla. Böter
såsom påföljd för underlåtenhet i förevarande hänseende har Beredningen
dock ansett icke böra ifrågakomma. Antalet af de med kriminel!
ansvar belagda rättegångsförseelserna torde nemligen ej böra utan
tvingande skäl ökas.

Ehuru med Hofrätternas nuvarande arbetsordning det af Beredningen
föreslagna föreläggande icke lärer kunna gifvas förr än efter
målets lottning, torde dock underlåtenhet, hvarom nu är fråga, endast
undantagsvis föranleda nämnvärdt uppehåll med målets afgörande, och
genom ändring i Hofrätternas arbetsordning synes sådant uppehåll kunna
helt och hållet förekommas.

12 §. Då den i nu gällande lag för svaromåls ingifvande bestämda

tid synts väl knappt tilltagen, har Beredningen, i likhet med Lagkomitén
och äldre Lagberedningen, föreslagit, att denna tid något utsträckes.
Förslagets 12 § innehåller derföre, att uppropet skall hållas
först å femtonde dagen från inställelsedagen; och har i sammanhang
med denna förändring andra uppropet ansetts kunna utan olägenhet
borttagas.

3-16 §§. Den för svarandens förfallolösa uteblifvande i nu gällande lag

stadgade och jemväl i de äldre lagförslagen upptagna påföljd af svaranderättens
förlust är utan tvifvel onödigt sträng; och en sådan preklusion
kan understundom förhindra eu eljest möjlig utredning af målet.
1 13 och 16 §§ har derföre föreslagits den ändring härutinnan, att

svarande, som utan styrkt laga förfall försummat att inom föreskrifven
tid iakttaga inställelse, väl skall förlora rätt att ingifva skriftligt svar,
men deremot fortfarande ega att muntligen yttra sig i målet, om han
inom behörig tid det äskar eller förhör i målet eljest hålles. Såsom af
17 § framgår, kommer sådan svarande dessutom att gå förlustig rättig -

heten till ersättning för senare inställelse i Hofrätten, i händelse käranden
förfallolöst uteblifvit. I sammanhang med den sålunda föreslagna
ändringen har Beredningen funnit den i Kong]. Brefvet den 11 Maj
1774 uteblifven svarande medgifna rätt att inom en månad efter inställelsedagen
styrka laga förfall böra borttagas och således för svaranden
gälla samma regel som för käranden, nemligen att förfallet bör
styrkas sist å inställelsedagen.

För svarande, som inom föreskrifven tid iakttagit inställelse, men
försummat svara inom tid, som i 12 § sägs, föreskrifver förslaget likaledes
förlust af rättigheten att ingifva skriftligt svar, der ej laga förfall
inom samma tid visas; hvaremot svaranden bibehålies vid sin rätt att
muntligen yttra sig i målet. De i 27 kap. 2 § Rättegångsbalken intagna
stadganden om böter hafva ansetts saklöst kunna bortfalla.

Det torde emellertid böra här anmärkas, att den enligt 16 § part
medgifna rätt att muntligen yttra, sig i målet icke är till tiden obegränsad,
utan kommer hvad i Kongl. Kungörelsen den 19 Januari 1802
i sådant afseende tinnes stadgadt att fortfarande lända till efterrättelse;
och har till undvikande af missförstånd härutinnan särskildt förbehåll
derom blifvit gjordt i den af Beredningen föreslagna promulgationsförfattningen.

I 27 kap. 6 § "Rättegångsbalken föreskrifves, att i vädjad sak alla
inlagor med bevis, som dertill höra, skola tvefaldt ingifvas, »den ena
att vara i Hofrätten qvar, den andra att gifva s till veder parten»; men
gällande lag saknar bestämmelser, huru förfaras bör icke blott i det
fall, då motparterna äro flere och ej kunna enas, hvilkendera skall uttaga
det för dem afsedda exemplaret af inlagan, utan äfven då part
ingifvit inlaga eller annan handling i allenast ett exemplar. Beredningen,
som i 9 och 12 §§ föreskrift, att part vid vadeinlaga och
svar skall foga, afskrift af dessa handlingar med dertill hörande bevis,
har i 15 § sökt lemna erforderliga bestämmelser för nyss nämnda fall.
Aro motparterna flere och kunna de ej öfverenskomma, att en af dem
eller alla gemensamt må uttaga afskriften, synes denna icke böra utlemna»,
utan torde parterna i sådant fall böra få nöjas med att hos

vederbörande tjensteman i Hofrätten taga nödig kännedom om handlingen,
om de ej föredraga att på egen bekostnad utlösa afskrift deraf.
Har åter part underlåtit att ingifva stadgad afskrift, lemnar förslaget
motpart, som sådant önskar, öppet att på den försumlige partens -bekostnad
taga sådan afskrift. Om i sist nämnda fall motparterna äro
flere, må tydligen endast en afskrift på den försumlige partens bekostnad
tagas, och denna afskrift skall, derest öfverenskommelse om dess uttagande
ej kan träffas, qvarstanna i Hofrätten.

17 §. Enligt 27 kap. 1 § Rättegångsbalken eger svarande, som å inställelsedagen
tillstädeskommit, att om käranden då förfallolöst uteblifvit,
skriftligen söka betalning för sin kostnad, dervid Hofrätten bär
att förelägga käranden viss dag vid vite att derå svara; och anses talan
mot Hofrättens utslag i frågan böra fullföljas genom besvär. Dessa bestämmelser
bär Beredningen ansett tarfva ändring i vissa afseenden.
Då käranden billigtvis icke bör kunna under eu längre tid efter inställelsedagen
vara utsatt för ersättningsanspråk från motpartens sida,
synes svarandens rätt att söka sådan ersättning böra till viss kortare
tid begränsas, i hvilket afseende Beredningen funnit den för svaromåls
afgifvande föreskrifna lämpligen kunna bestämmas såsom slutpunkt.
Då Beredningen föreslagit, att återkallelse af vad alltid skall hos
Rätten eller domaren anmälas, och svaranden alltså är i tillfälle att vid
ansökningen med behörigt bevis styrka, att vad blifvit i målet anmäldt
och ej återkallats, torde någon kommunikation med käranden icke vara
af nöden. Af de belopp, som i dylika mål tillerkännas svaranden,
utgör ofta nog kommunikationskostnaden betydligt större del än ersättningen
för sjelfva inställelsen. Enär Hofrättens beslut i ersättningsfrågan
är att anse såsom slutligt utslag i vädjadt mål, komma de
för fullföljd af talan mot dylikt utslag gifna, regler till användning
vid klagan öfver nämnda beslut.

IT KAP.

Om besvär emot Underrätts slutliga utslag.

Från den i 1 § uppstå,Ida allmänna regel, att talan mot Under- 18 §
rätts slutliga, utslag i tvistemål skall genom vad fullföljas, göras i 18 §
två undantag, afseende de fall, då talan mot dylikt utslag skall i Hofrätten
föras genom besvär.

Det första undantaget afser de mål, angående hvilka i lag eller
särskild författning finnes stadgadt, att talan mot Underrättens slutliga
utslag skall genom besvär fullföljas. Dessa mål, hvilka alla äro af den
beskaffenhet, att talan mot utslaget icke lämpligen kan fullföljas vadevägen,
utgöras af förmyndaremål, vissa konkurs- och synemål samt
expropriationsmål. Af 5 § i Beredningens förslag till promulgationsförfattning
framgår dessutom, att 330 § Sjölagen, enligt hvilken vissa
sjörå,ttsmål fullföljas genom besvär från Underrätt till Konungen, fortfarande
skall lända till efterrättelse.

Förordningen angående upphörandet af Bergsdomstolarnes domsrätt
den 5 Juni 1850, § 3, Kongl. Taxan på arfvode för skogsförrättningar,
som efter särskilt förordnande verkställas, den 12 November 1875, §

6, och Kongl. Taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar den 10
Juni 1881, § 24, innehålla föreskrifter, att de i dessa författningar omförmälda,
arfvodestvister skola från Underrätt fullföljas genom besvär.

Enär dessa författningar hänvisa till de i allmän lag angående fullföljd
af besvärsmål gällande föreskrifter, torde de i förevarande kap. gifna
bestämmelser komma att jemväl å förenämnda mål vinna tillämpning.

Då emellertid de båda sist omförmälda författningarna stadga ansvar
såsom för tjenstefel för skogstjensteman och landtmätare, som beräknar
ersättning eller arfvode till högre belopp, än honom rätteligen tillkommer,
synes i dessa författningar böra vidtagas den ändring, att ifråga -

varande arfvodestvister komma att fullföljas i den ordning, som för
fullföljd af talan emot slutligt utslag i brottmål finnes i lag stadgad.

Det torde för öfrigt knappast behöfva här erinras, att frågan, huruvida
ett mål rätteligen bör anses såsom tvistemål eller såsom brottmål,
faller utom området för ifrågavarande lagförslag. Detta afser således
icke att göra någon ändring i den hittills ganska allmänt följda praxis,
enligt hvilken vissa mål, såsom frågor om skilnad i äktenskap på grund
af hor eller egenvilligt öfvergifvande och om uppfostringsbidrag till oäkta
barn, betraktas såsom brottmål och handläggas i straffprocessens former,
lika litet som förslaget utgör hinder derför, att i berörda hänseende
en annan uppfattning kan i rättstillämpningen göra sig gällande.

Det andra i förevarande § upptagna undantaget från den allmänna
regeln afser det fall, att Underrätt i annat tvistemål förklarat sig obehörig
att upptaga målet eller förklarat stämningen ogin. Med afseende
å käranden i målet skulle väl intet hinder möta, att låta talan emot
sådant slutligt utslag fullföljas genom vad; men då dylikt utslag må
af Rätten meddelas utan att svaranden kommit tillstädes, kan man icke
rimligen af denne fordra, att han skall hos Rätten eller domaren söka
besked, huruvida vad blifvit af käranden anmäldt. Beredningen har derföre,
i likhet med hvad i de äldre lagförslagen skett, hemstält, att talan
emot sådant utslag skall i Hofrätten fullföljas genom besvär. Har deremot
tvistemål afskrifvits af annan anledning än nu är nämnd, skall,
enligt hvad af bestämmelserna i 1 § framgår, talan emot beslutet fullföljas
efter vad.

Besvärstiden har Beredningen ansett böra blifva densamma som
inställelsetiden i vademål.

19-23 §§. I fråga om fullföljden af besvärsmål har Beredningen, i öfverensstämmelse
med hvad principbetänkandet härom innehåller, föreslagit en
anordning, som i hufvudsak ansluter sig till de för utsökningsmål nu
gällande stadganden. Några jemkningar hafva dock funnits nödiga.

Sålunda har i 20 § föreslagits, att om klaganden underlåtit att vid
besvären foga öfverklagade utslaget eller Underrättens öfriga protokoll
i målet, Hofrätten skall, äfven om klaganden ej styrkt, att laga hinder

mött för utbekommande af dessa handlingar, förelägga honom viss tid
att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej föranleder
vidare uppehåll med målets afgörande.

Vidare har i 21 § vidtagits en ändring i fråga om påföljden för
försummelse att inom föreskrifven tid till Hofrätten återställa besvärshandlingar,
som för kommunikation uttagits. Enligt Utsökningslagen
medför sådan försummelse talans förlust. Äfven om handlingarna äro
för Hofrätten tillgängliga vid föredragningen af målet, förklaras detta
desert, om det befinnes, att de inkommit efter den föreskrifna tiden.
Då detta stadgande emellertid torde få anses innebära en onödig stränghet,
har Beredningen ansett det böra utbytas mot en föreskrift, att nyss
nämnda försummelse ej må föranleda uppehåll med målets afgörande.

Slutligen har Beredningen ansett sig böra i 22 § föreslå en afvikelse
från de i utsökningsmål nu gällande bestämmelser beträffande
påföljden för klagandens motpart, i händelse han underlåter att inom
föreskrifven tid inkomma med förklaring öfver besvär, Soin blifvit honom
delgifna. Enligt Utsökningslagen förlorar parten i sådant fall sin rätt
att vidare varda i Hofrätten hörd, hvilket stadgande vanligen tolkas så,
att förklaring, som efter den föreskrifna tiden inkommit, skall leinnas
utan afseende. Är denna tolkning rigtig, synes äfven detta stadgande
kunna sägas innebära en af behofvet icke påkallad stränghet; och med
grunderna för ett friare bevissystem torde bäst öfverensstämma, att domstolen
icke skall anse sig lagligen förhindrad att beakta ett för rät-tspröfningen
måhända betydelsefullt anförande blott på den grund, att
det inkommit efter den utsatta, förklaringstiden. Af sådan anledning
har Beredningen föreslagit, att ifrågavarande underlåtenhet endast skall
medföra den påföljd, att deraf ej må föranledas uppehåll med målets
afgörande.

Sist anförda två förändringar har Beredningen ansett böra vidtagas
jemväl i Utsökningslagen, hvarföre särskildt förslag till ändrad lydelse
af 185 och 186 §§ i nämnde lag blifvit framlagdt.

III KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången eller
angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

Sedan Beredningen i 1 och 2 kap. lemnat föreskrifter angående
fullföljd åt talan emot Underrätts slutliga utslag i tvistemål, hafva i 3
kap. upptagits nödiga bestämmelser i fråga om klagan öfver andra af
Underrätt meddelade beslut i tvistemål. Till denna senare klass hänföras
icke blott beslut, som under rättegången meddelas i sjelfva tvistemålet,
utan äfven sådana, som angå särskilda, från det egentliga
tvistemålet fristående, men i sammanhang med detta behandlade frågor,
vare sig beslutet beträffande dessa s. k. incidenstvister meddelas under
rättegången eller i sammanhang med det slutliga utslaget i tvistemålet.
Man har ofta och med skäl klagat öfver den ringa omfattning, hvari
särskild klagorätt beträffande sådana beslut enligt nu gällande rätt medgifves.
Endast emot beslut om domstols behörighet, om flere parters
inkallande och om uppskof samt emot edgångsbeslut får för närvarande
särskild talan föras. De äldre lagförslagen, likasom äfven principbetänkandet,
förordade i detta afseende större frihet, och den nyare utländska
lagstiftningen tillåter särskild klagan i ganska stor utsträckning. Då
man sålunda alltmera sökt skilja bifrågorna från hufvudsaken, har man
dermed åsyftat dels att begränsa och förenkla de tvistepunkter, som
vid klagan öfver det slutliga utslaget underkastas Öfverrättens pröfning,
och dels att lemna tredje man, som i.egenskap af vittne, sakkunnig
eller dylikt indragits i rättegången, tillfälle att sjelfständigt öfverklaga
beslut, som inverka på hans rätt. Huru gränsen för denna rätt att

särskilt öfverklaga Underrätts beslut lämpligast bör uppdragas, kan helt
naturligt vara föremål för olika meningar. Beredningen har i hufvudsak
följt de äldre lagförslagen och sålunda hemstält, att särskild klagan
må föras dels i åtskilliga invändningsfrågor, dels beträffande vissa processledande
åtgärder och dels i allmänhet i bifrågor, som äro af hufvudmålet
oberoende.

Af skäl, som i det föregående blifvit anförda, har det i 2 kap.
upptagna besvärsförfarande ansetts böra komma till användning i de
fall, då särskild klagan sålunda må föras. Med afseende å de i 24 och
27 §§ omförmälda beslut angående domstols behörighet och jäf emot
domare har dock Beredningen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de äldre lagförslagen och principbetänkandet, för åstadkommande af en
snabbare procedur föreslagit en särskild art af besvärsförfarande med
skriftvexling vid Underrätten.

I fråga om de s. k. processhindrande invändningarna torde ur 24-26 §§.
principbetänkandet få åberopas följande (II s. 200—201):

»Bland de invändningar, som afse rättegångens formella sidor, äro
de, Indika anses vara af beskaffenhet att ovilkorligen böra definitivt afdömas,
innan processen får vidare fortgå, af framstående vigt. Såsom
dylika processhindrande invändningar erkänner nuvarande lag endast
två, nemligen invändningarna mot domstolens behörighet och om flere
parters inkallande. När dylik invändning göres, skall domstolen meddela
beslut deröfver och, äfven om beslutet utfaller till ogillande af invändningen,
afstannar rättegången, derest missnöje mot beslutet anmäles.

Derefter eger den missnöjde genom besvär söka ändring i beslutet och
saken hvilar i afbidan på utgången deraf.»

»Med hänsyn till det uppehåll, som alltid i någon mån måste blifva
en följd af dylika invändningar, har under öfverläggningarna rörande
detta ämne blifvit i fråga satt, huruvida icke alla särskilda bestämmelser
om processhindrande invändningar möjligen kunde umbäras och
följaktligen såsom allmän regel gälla, att ingen invändning medförde
rättegångens afstannande utom i det fåll, då domstolen, med bifall till
invändningen, helt och hållet skilde målet från sig. 1 betraktande af

de mångahanda olägenheter, som otvifvelaktigt uppstå, då dyli k invändning
i ett senare stadium af processen vinner bifall, har emellertid ansetts
oundgängligt att för vissa, men så få fall som möjligt, bibehålla
invändnings processhindrande verkan.»

»Beträffande invändningen om flere parters inkallande gjordes redan
i de äldre lagförslagen framställning derom, att denna måtte upphöra
att vara processhindrande. Det är nemligen uppenbart, att denna invändning
egentligen mindre rörer dens rätt, som gör invändningen, än
den, om hvars inkallande göres yrkande. Kan saken, i hvad den angår
den förre, pröfvas fristående och utan den senare» hörande, bör den ej
derför uppehållas; kan den åter ej pröfvas utan den senares hörande,
måste det uppenbarligen bero på vcderparten att i sitt eget intresse
draga försorg derom. Härtill kommer, att frågan om flere parters inkallande
måste, till följd af nya inträffade omständigheter, kunna uppstå
när som helst under rättegången; och som det följaktligen icke är
möjligt att inskränka den till rättegångens början eller eljest till något
visst skede deraf, ligger faran för missbruk allt för nära till hands.
På dessa skäl har äfven i det förevarande förslaget nämnda invändning
icke upptagits bland de processhindrande.»

»Hvad deremot angår invändningen emot domstolens behörighet har,
under förutsättning att processhindrande invändningar skola tinnas, icke
någon tvekan yppats derom, att densamma bör bibehållas såsom sådan.
Men i enlighet med den uppfattning, som gjort sig gällande i äldre
Lagberedningens förslag, bör dess verkan till processens uppehållande
kunna väsentligen modifieras.»

»Erfarenheten ådagalägger nemligen, att äfven denna invändning
allt för ofta gjorts gällande, såsom det vill synas, hufvudsakligen i ändamål
att bereda svaranden rådrum och förekomma dom i saken. För
att motverka benägenheten för dylika missbruk gifves ingen annan utväg
än att så vidt möjligt inskränka de fördelar, som genom missbruken
kunna beredas parten.»

Af ofvananförda hufvudsakliga skäl har Beredningen, med uteslutande
af invändningen om flere parters inkallande, såsom processhin -

firande upptagit blott invändning om domstols behörighet, under hvilken
benämning dock ansetts böra inbegripas icke blott invändning, att målet
hörer till annan domstol, utan äfven invändning, att målet är af beskaffenhet
att skola af annan myndighet än domstol handläggas; hvarjemte
Beredningen, såsom af 27 § framgår, i öfverensstämmelse med
de äldre lagförslagen och principbetänkandet, ansett jäf emot domare
böra i viss man likställas med invändning om domstols behörighet.

Deremot har invändning angående stämnings giltighet icke i förslaget
behandlats såsom processhindrande. Denna invändning medför
ej enligt gällande lag processhinder och uppfattades ej heller så
i de äldre lagförslagen. I principbetänkandet har visserligen denna invändning
rubricerats såsom processhindrande, men af motiven framgår,
att detta skett ej utan tvekan och att man ansett en sådan anordning
i sjelfva verket vara blott tillfällig och böra vidtagas i afbidan å närmare
föreskrifter om stämnings delgifvande in. m. Då emellertid samma
skäl, som föranledt, att särskild klagan öfver preliminärbeslut i allmänmänhet
ej tillätes, torde gälla äfven beträffande invändning om stämnings
giltighet, har Beredningen ej ansett någon ändring i nu gällande
lag böra för detta fall vidtagas, desto mindre som Beredningen delar
den i principbetänkandet uttalade åsigt, att de anförda skälen för sådan
särskild klagan skulle komma att än ytterligare försvagas, derest gällande
bestämmelser i fråga om stämning blefve omarbetade i den retning,
som i principbetänkandet angifves. Dessutom står det oftast käranden
öppet att, om tvekan förefinnes, huruvida stämningen är behörigen
delgifven, uttaga ny stämning och låta den delgifvas motparten.
Eu sådan åtgärd skulle otvifvelaktigt i de flesta fall leda dertill, att
kärandens anspråk af Rätten behandlades tidigare än fallet blefve, i
händelse utgången af särskild klagan i fråga om den första stämningens
giltighet skulle afvaktas.

Ej heller hav Beredningen funnit skal att i förslaget upptaga någon
af de öfriga, i nyare utländsk lagstiftning uppstäda processhindrande
invändningarna. Af dessa äro några, såsom om sakens anhängighet vid
annan domstol, om res judicata och om motpartens behörighet att i

100

målet föra talan, ofta nog af den beskaffenhet, att de icke kunna tillförlitligen
pröfvas annorledes än i sammanhang med sjelfva målet. Hvad
särskildt angår de preliminära beslut, som af domstol meddelas på grund
af föreskrifterna i Lagen angående skyldighet för utländsk man att i
rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad
och skada, så synes rätt till särskild klagan öfver dylika beslut
icke vara af behofvet påkallad.

Har invändning om domstolens behörighet blifvit gillad eller har
Rätten, utan att invändning gjorts, ex officio förklarat sig obehörig,
måste naturligen sakens handläggning vid samma domstol upphöra; och
om fullföljd af talan mot sådant slutligt utslag äro bestämmelse]'' redan
gifna i 18 §. För det fall åter, att invändningen ogillas, hafva särskilda
anordningar funnits nödiga för att få den klagan, som öfver beslutet
föres, så skyndsamt som möjligt af Öfverrätten pröfvad. För
sådant ändamål har en särskild besvärsform med skriftvexling vid Underrätten
blifvit i förslagets 24—26 §§ upptagen.

Hufvuddragen af det föreslagna förfarandet äro; att den med beslutet
missnöjde skall inom 15 dagar från beslutets meddelande ingifva
sina besvär till Rätten eller domaren; att motparten eger att likaledes
inom 15 dagar, räknade från besvärstidens utgång, inlemna förklaring
till Rätten eller domaren, som insänder handlingarna till Hofrätten,
samt att sistnämnde Rätt har att utan dröjsmål pröfva invändningsfrågan,
hvarefter utslaget skall till Underrätten eller domaren öfversändas
för att kungöras parterna.

Beredningen, som af förut anförda skäl ej kunnat för fullföljd af
talan mot Underrätts utslag i andra fall förorda ett förfarande med
skriftvexling hos Underrätten eller domaren, bär deremot ej tvekat att
föreslå detta förfarande vid klagan öfver beslut i förevarande invändningsfråga,
då sjelfva målet fortfarande är hos Underrätten anhängigt i
afvaktan på invändningsfrågans pröfning. För klagan öfver dessa beslut
har det vanliga besvärsförfarandet ansetts otjenligt såsom ledande till
allt för stor tidsutdrägt och derigenom innebärande en lockelse för
svarandepart att framställa och fullfölja invändningen allenast i afsigt

101

att uppehålla målets afgörande. Genom den föreslagna anordningen
torde deremot frågan om invändningens befogenhet blifva afgjord så
skyndsamt, som med nuvarande organisation af domstolarne på landet
är möjligt. Med afseende derå, att ett större antal domsagor innehålla
mer än ett tingslag, och att domaren, synnerligast i rikets nordligare
delar, längre tid i tjensteärenden uppehåller sig aflägse från sin vanliga
boningsort, bär tiden för skriftvexlingen ansetts ej böra bestämmas
kortare än den i förslaget upptagna, hvilken blifvit satt lika med den
föreslagna vadetiden. Men äfven med denna tid synes nöjaktig skyndsamhet
ernås. Inom samma eller kortare tid än den, som för besvärs
ingifvande eljest är stadgad, måste i hvarje fall skriftvexlingen vara
afslutad; och klagandens motpart, i hvilkens intresse det ligger att frågan
hastigt afgöres, har i sin hand att verksamt bidraga härtill genom att
omedelbart efter besvärstidens utgång aflemna sin förklaring och sålunda
nedbringa skriftvexlingstiden till närmare femton dagar, hvilket med
afseende å frågans beskaffenhet i de flesta fall ej torde vara förenadt
med någon svårighet. I hvilket fall som helst synes emellertid, hvad
domstol på landet angår, frågan hinna afgöras och Hofrättens utslag
kunna öfversändas till domaren sa tidigt, att, målet, åtminstone i regeln,
kan åter förekomma vid nästa ting eller, der allmänna sammanträden
hållas, vid det sammanträde, som infaller åtta veckor efter det Häradsrättens
beslut i frågan meddelades. Och öfver invändning, som framstälts
i ett vid stadsdomstol anhängigt mål, bör Hofrättens beslut i
allmänhet hinna expedieras inom eu tid af högst sex veckor efter meddelandet
af Underrättens beslut. Det rådrum, en part genom anförande
af besvär kan bereda sig, är således för kort för att i allmänhet innebära
synnerlig lockelse till invändningens framställande. Sedan genom
sammanslagning af de särskilda tingslagen hvarje domsaga i regeln
kommit att utgöra en domkrets och föreskrift derefter gifvits. att domaren
skall vara bosatt vid tingsstaden, kunna tydligen de i förslaget
upptagna besvärs- och förklaringstider i dessa fall utan svårighet förkortas
till den i de äldre förslagen bestämda tid af fyra dagar.

102

Dessutom har Beredningen — jemväl i öfverensstämmelse med hvad
principbetänkandet innehåller — i 25 och 26 §§ föreslagit, att då invändning
om domstols behörighet blifvit af Underrätten ogillad, invändningen
ej utgör hinder för målets fortsatta handläggning, utan allenast,
för den händelse besvär i laga ordning ingifvits, för meddelande af
slutligt utslag i målet, samt att, derest sådant utslag blifvit meddeladt
innan besvärstiden gått till ända, Rättens beslut i invändningsfrågan ej
må särskild! öfverklagas. Såsom motiv för dessa bestämmelser åberopas
hvad principbetänkandet i sådant afseende innehåller (II s. 203, 241):

»Det är nemligen endast i den händelse att dom blifvit fäld, som
någon verklig olägenhet uppstår deraf, att Underrätten varder af Öfverrätten
befunnen obehörig. Sedan invändningen ogillats, bör följaktligen
svaranden ej vara fri från skyldigheten att svara i saken, likasom icke
heller käranden är betaget att utföra, och styrka sin talan. Då likväl
fall kunna förekomma af den beskaffenhet, att sakens sålunda fortsatta
handläggning vore olämplig eller förenad med olägenheter för parterna,
bör det lemnas domstolen öppet att låta handläggningen alldeles afstanna,
hvartill dock anledning ej kan anses för handen i annan händelse,
än då den med beslutet missnöjde verkligen genom vederbörligen
anförda besvär visat sig på allvar ämna att göra beslutets verkan om
intet.»

»Då domstolen ej behöfver afbryta handläggningen af saken förrän
det visat sig, att besvär verkligen anföras, kan det lätteligen inträffa,
att domstolen hinner genom dom eller utslag ansluta rättegången, innan
den särskilda besvärstiden tilländagått och de tillämnade besvären till
Underrätten inkommit. I sådan händelse vore det högeligen otjenligt
och kunde föranleda till betänkliga förvecklingar, om klagan finge föras
samtidigt men i olika former, särskild! emot invändningsbeslutet och
särskild! emot sjelfva domen eller utslaget. Af sådan orsak upptager
förslaget för det sist antydda fallet förbud mot särskild klagan öfver
invändningsbeslutet, och parten eger följaktligen endast att i sammanhang
med sjelfva målet fullfölja ändringssökandet emot invändningsbeslutet,
, om han anser sig ega, fog dertill.»

103

Enär enligt 56 § i de fall, då talan får fullföljas emot Hofrätts
beslut i invändniugsfråga, hvarom i § 24 förmäles, besvärstiden räknas
från den dag, då Hoträttens utslag kungjordes för parterna, är det
länspligt, att kungörandet sker inför Underrätten. Har målets handläggning
derstädes fortgått, kommer naturligen detta kungörande att
ske vid den handläggning, som inträffar näst efter det Hofrättens utslagkommit
Rätten eller domaren tillhanda; och som parterna lagligen ega
skyldighet att vara tillstädes vid målets handläggning å utsatt tid, böra
de anses hafva genom ett dylikt tillkännagifvande fått del af utslaget,
ehvad de iakttaga inställelse eller icke. För det fall åter, att målet
förklarats Infilande, blir det nödvändigt att utsätta viss dag för kungörandet
och dertill kalla parterna. Då det emellertid stundom inträffar,
att part ej kan med kallelse anträffas, och denna omständighet ej bör vålla
uppskof på obestämd tid, har för sådant fall föreslagits, att kallelse må
ske medelst anslag ä Rättens dörr.

Slutligen anser sig Beredningen böra erinra, att fastän det föreslagna
förfarandet uppenbarligen icke kommer att fullständigt medföra
dei med åsyftade fördelar förr ån nu gällande bestämmelser angående
invändningar i rättegången blifvit omarbetade i den rigtning, de äldre
lagförslagen och principbetänkandet angifva, detta förhållande dock ej
bör utgöra giltigt skäl att underlåta att vid nu ifrågavarande partiella
reform af rättegångsordningen införa det förfarande för klagan öfver
beslut i invändningsfragor, hvilket efter genomförandet af en fullständig
processreform kan anses vara det lämpligaste.

Samma skål, som anförts för parts rätt att särskildt öfverklaga 27 *
Underrätts beslut, hvarigenom invändning om domstols behörighet blifvit
ogillad, synas jemväl i allmänhet tala derför, att eu sådan rätt
medgitves part i fråga om beslut, hvarigenom Underrätt ogillat framstäldt
jäf emot domare; och en skyndsam behandling är äfven för dessa
mai af synnerlig vigt. Förslaget har följaktligen i 27 § lemna! part
frihet att särskildt öfverklaga dylikt beslut, såvida det ej endast
afser eu eller flere särskilde ledamöter i häradsnämnd; och har i fråga
om fullföljd af sådan klagan hänvisning kunnat lemnas till de i 24—26

104

§§ gift™ föreskrifter. Då emellertid de skäl, som beträffande sjörättsmålen
föranledt undantag från nu gällande stadgande!] angående beslut,
hvarigenom invändning om domstols behörighet blifvit ogillad, ega tillämplighet
jemväl å ifrågavarande jäfsbeslut, har Beredningen i särskild!
förslag hemstält om motsvarande ändring i 827 § Sjölagen.

28-29 §§. Om åter fram stridt jäf blifvit af Rätten gilladt eller Rätten ex
officio förklarat en eller flere af dess ledamöter jäfvige, ställer sig frågan
annorlunda. Då parten i sådan händelse erhåller annan ojäfvig
domare, synes någon rätt till klagan öfver beslutet icke böra stå honom
till buds i annat fall, än då beslutet föranleder särskild kostnad för
honom. I öfvensstämmelse med denna åsigt äro ock föreskrifterna i
28 och 29 §§ af förslaget uppstå,Ida. Då Rätten kan komplettera sig
sjelf, tillätes ej klagan emot jäfsbeslutet; då åter förordnande för ojäfvig
domare måste i Hofrätten sökas, i hvilket fall kostnaden för ojäfvig domare
jemlikt 13 kap. 3 och 4 §§ Rättegångsbalken kommer att drabba parten,
eger den med jäfsbeslutet missnöjde fullfölja särskild talan. Något skäl
att i senare fallet afvika från den vanliga besvärsformen förefinnes icke;
men då förordnande för ojäfvig domare icke bör få uppehållas genom
någon bestämd besvärstid, bär Beredningen föreslagit, att besvär må
upptagas endast så vidt de inkomma innan förordnande för ojäfvig domare
hunnit meddelas. Då Häradsrätts beslut rörande framstäldt jäf
mot eu eller flere män i nämnden ej kan antagas inverka på parts rätt,
har, i likhet med hvad som skett i de äldre lagförslagen, i 29 § intagits
eu bestämmelse, att öfver dylikt beslut klagan ej må föras.

30 £ Att rätt till särskild klagan öfver de i 30 § omförmälda beslut
angående beviljad qvarstad och dylikt bör af lagen medgitvas torde
näppeligen kunna vara föremål för olika meningar, desto mindre som
enahanda, rätt att öfverklaga beslut af ifrågavarande beskaffenhet, är i
lagsökningsmål medgifven enligt 178 § Utsökningslagen.

Då anledningarna att öfverklaga beslutet kunna för parten te sig
väsentligt, olika under olika skeden af processen, bör klagan ej till viss
tid inskränkas. Beslutet måste dock gifvetvis gå i verkställighet utan
hinder af att klagan föres.

'' 105

I fråga om den i 31 § upptagna bestämmelsen angående särskild 31 §.
klagan öfver uppskofsbeslut kan Beredningen inskränka, sig till att åberopa
hvad principbetänkandet (II s. 241, 242) derom innehåller:

»Nu gällande lag medgifver, såsom bekant, rätt till särskild klagan
öfver beslut under rättegången i den händelse, att beslutet innefattar
bifall till begäran om uppskof i saken och andra parten tilltror sig
kunna visa, att saken dermed allenast onödigt uppehälles. Ehuru det
visserligen ganska ofta inträffat, att eu dylik klagan öfver onödigt uppskof
ej leder till åsyftadt ändamål, enär, innan samma klagan hinner
komma under pröfning hos öfverrätten, målet kan vara i Underrätten
afdömdt, eller den tidpunkt, till hvilken målet blifvit uppskjutet, eljest
redan kan vara förbi, har Beredningen likväl ansett rättigheten till särskild
klagan öfver onödigt uppskof icke vara alldeles värdelös. Äfven
om den stundom förfelar sin uppgift, kan dock redan möjligheten deraf,
att part drager Underrättens till uppskof föranledande åtgärder under
Öfverrätts skärskådande, antagligen i någon mån medverka dertill, att
Underrätten iakttager större varsamhet vid meddelandet af dylika åtgärder.
Nämnda rättighet har följaktligen i förslaget bibehållits.»

Verkliga brottmål böra uppenbarligen i allmänhet icke blifva i 32 §.
sammanhang med tvistemål behandlade. Vissa mindre brottmål, som
under handläggningen af tvistemål uppkomma, äro emellertid af den
art, att de ej lämpligen kunna, göras till föremål för särskild behandling.
Hit höra de fall, då i tvistemål fråga uppstår, om part gjort sig
saker till ansvar för uteblifvande eller för annan förseelse i målet.
Enligt gällande lag får talan mot Rättens beslut i dylika frågor icke föras
annorledes än i sammanhang med hufvudsaken, och beslutet går ej i verkställighet
förr än det, slutliga utslaget vunnit laga kraft, dock med undanlag
i visst afseende för böter, som för uteblifvande ådömts svarandepart.

1 öfverensstämmelse med den uppfattning, som gjort sig gällande i de äldre
lagförslagen, har särskild klagan öfver ifrågavarande beslut blifvit tillåten,
dock med rätt, för part att, om beslutet meddelats i det slutliga utslaget i
målet, föra klagan öfver beslutet i sammanhang med fullföljd af talan i
hufvudsaken. l)å beslutet sålunda, i allmänhet kan vinna laga kraft inom

106

betydligt kortare tid än enligt gällande lag, har Beredningen ansett de i
Förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från Underrätt
den 6 Oktober 1882 gifna undantagsbestämmelser om uttagande
och om återgång i visst fall af dylika böter böra upphöra att gälla.

3-34 §§. Beslut, som angå tredje man, torde i allmänhet böra få särskild!
öfverklagas. 1 33 § lemnas nödiga bestämmelser om de beslut, som
angå fulhnägtig. Deremot hänvisar förslaget i 34 § i fråga om beslut,
som afse vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning
i tvistemål, till hvad derom i Beredningens förut aflemnade
förslag till Lag angående bevisning inför Rätta är stadgadt. Då detta
senare förslag ännu icke blifvit till lag antaget, har Beredningen ansett
sig ej böra i förevarande förslag upptaga bestämmelser i ämnet. Af
samma skäl bär ock hänvisning lemnats till berörda förslag i fråga om
klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt till värjemåls- eller
fyllnadsed.

,95 §. Sedan förslaget i föregående §§ behandlat dels de beslut, emot hvilka
särskild talan må fullföljas, och dels sådana, som icke få öfverklagas,
har i 35 § intagits den bestämmelse, att om Underrätt i annat fall
meddelat beslut under rättegången, särskild klagan deröfver ej må föras,
dock med rätt för part, som fullföljer talan mot det slutliga utslaget, att i
sammanhang med den talan öfverklaga det under rättegången meddelade
beslutet. Då den i 16 kap. 4 § Rättegångsbalken och Kongl. Brefvet
den 2 November 1759 såsom vilkor för rätt till klagan part ålagda
skyldighet att vid Underrätten anmäla missnöje mot beslut rörande
invändningar i rättegången torde vara, att anse såsom allenast eu onödig
formalitet, har någon föreskrift om en sådan skyldighet icke blifvit
i förslaget upptagen.

Då något af part under rättegången framstäldt yrkande ogillats,
anser parten mången gång nödigt att, änskönt han i hufvudsaken vunnit,
erlägga vad för att dymedelst hålla för sig öppet att, i händelse af behof,
fullfölja talan i denna särskilda fråga, hvilken han tilläfventyrs antager
kunna vara af väsentlig betydelse för målets utgång. För att
fylla den lucka i lagstiftningen, som ett dylikt tillvägagående utvisar,

107

liar i 35 § införts ett uttryckligt stadgande derom, att om ena. parten
öfverklaga! det slutliga utslaget, motpart skall, ändå att han ej deröfver
klagat, vara oförhindrad att till bemötande af ändringssökandet
påkalla pröfning af sådant under rättegången meddeladt beslut, hvarom
i denna § är fråga; och har någon inskränkning i afseende å tiden för
utöfvandet af denna rättighet icke ansetts böra stadgas.

Nödiga bestämmelser om fullföljd af talan mot beslut, hvarigenom 36 §
Rätten eller domaren upptagit eller vägrat upptaga anmälan om vad
eller vadeanslutning, hafva fått sin plats i 36 §, då det ansetts olämpligt
att införa dem i ett särskild! kapitel. Bestämmelserna öfverensstämma
hufvudsakligen med stadgandet i 25 kap. 20 § Rättegångsbalken
och hittills gällande praxis i fråga om vad.

IV KAP.

Om revision.

Af skål, för hvilka redogörelse i det föregående lemnats, har Beredningen
i fråga om fullföljd af talan emot Hofrätts slutliga utslag i
vädjade och till Hofrätten instämda tvistemål bibehållit det nuvarande
rättsmedlet revision. I detta rättsmedels allmänna karaktär har Beredningen
icke åsyftat att åvägabringa någon ändring. Beträffande de
nu stadgade prestanda och inställelsetider hafva deremot vigtiga förändringar
föreslagits; hvarjemte Beredningen sökt att åt hithörande
bestämmelser gifva en uppställning, som såvidt möjligt öfverensstämmer
med den för vadeförfarandet föreslagna. Några mindre väsentliga olikheter
mellan vade- och revisionsförfarandet hafva emellertid funnits
böra bibehållas.

108

För ratt till fullföljd af talan emot Hofrätt» slutliga utslag i tvistemål
erfordras, såsom bekant, enligt nu gällande lag, att revisionssökanden
inom bestämda tider fullgjort vissa prestanda. Sålunda
har revisionssökanden dels att vid sin missnöjesanmälan, som skall
ingifvas sist före klockan tolf å tjugonde dagen efter utslagsdagen, hos
Hofrätten nedsätta revisionsskilling, ett hundra kronor, hvilka få af
sökanden återtagas, om han hos Konungen vinner ändring i utslaget,
men eljest tillfalla statsverket; dels att inom eu månad efter det
revisionssökandet blifvit honom beviljadt inlemna stämpladt papper till
Hofrättens protokoll, och dels att före den för inställelse hos Konungen
bestämda tid hos Hofrätten ej mindre ställa borgen för den kostnad
och skada, sökanden kan kännas skyldig gälda motparten, än ock visa,
att han omant utgifvit hvad dömdt är och insatt det hos Konungens

Befallningshafvande eller i taka händer.

Redan länge har man klagat öfver lagens föreskrifter angående dessa
prestanda, och inom Riksdagen hafva upprepade gånger väckts förslag
om upphäfvande af ett eller flera bland dem. Man har dervid framhållit,
bland annat, att ehuru föreskrifterna om dessa formaliteters iakttagande
ofta kunde synas likgiltiga, de likväl innebure eu orättvisa,
emedan de alltid utgjorde eu snara för den okunnige och i rättegångar
mindre bevandrade, stundom äfven ett hinder för den fattige att vinna
sin rätt. De vore, har man sagt, egentligen till förmån endast för sådane
sakförare, hvilkas hela vetande inskränkte sig till kännedomen om
hvad som i formelt hänseende borde iakttagas, och hvilka derföre måste
af oerfarna parter anlitas. Men ännu mera, dessa formaliteter verkade
omedelbart till nedsättande af öfverdomstolarnes anseende hos allmänheten.
Ty parten fäste sig i allmänhet mera vid domslutet än vid
domskälen; han funne sig hafva förlorat en uppenbart rättvis sak, oaktadt
alla de nya bevis och upplysningar, han i den högre instansen
förebragt, och han iakttoge icke, att sakens utgång berott, ej på dess
egen beskaffenhet, utan på någon försummelse i afseende å formaliteterna,
som hindrat domstolen att upptaga hans klagan till pröfning.
Äfven om hans uppmärksamhet fästes på ett sådant förhållande, vore

109

det för honom svårt att fatta, att häri läge rättvisa. Formaliteterna
måste derföre rätteligen betraktas såsom ett oundvikligt ondt; och man
borde hysa ringa tvekan att afskaffa dem i de tall, då de utan verkligt
behof ännu qvarstode i lagen.

De anmärkningar, som sålunda framstälts emot nu gällande föreskrifter
angående prestanda, äro, enligt Beredningens åsigt, åt den vigt,
att yrkandet om ändring af lagstiftningen i denna del icke kali afvisas.
Att gällande föreskrifter om prestanda hittills fått qvarstå torde förnämligast
hafva berott på den farhåga man hyst, att deras afskaffande
skulle dels inbjuda till målens fullföljd i högsta instansen i sådan omfattning,
att deras pröfning inom rimlig tid ej kunde med befintliga
arbetskrafter medhinnas, och dels någon gång göra det för den vinnande
parten omöjligt att i verkligheten utfå sin rätt.

Hvad den förra synpunkten beträffar, torde af ingen bestridas, att
lagstiftaren måste tillse, att målen kunna blifva af högsta instansen med
största möjliga skyndsamhet afgjorda. Snabbheten i rättskipningen utgör,
jemte säkerheten, ett af processlagstiftningens vigtigaste mål; och
man torde, såsom stundom framhållits, kunna antaga, att ju större
skyndsamhet den högsta instansen utvecklar vid målens afgörande, desto
mindre besväras den af parter, som med sitt ändringssökande endast
eftersträfva tidsutdrägt. Det har emellertid någon gång blifvit ifrågasatt,
huruvida icke lagstiftaren, heldre än att genom inskränkande bestämmelser
söka hindra alltför slör tillströmning af mål till högsta
instansen, borde tillse, att i denna instans funnes tillräckliga arbetskrafter
för målens behandling. Häremot kan dock anmärkas, att enheten
inom rättskipningen skulle lida, om antalet afdelniugar inom högsta instansen
blefve allt för stort, samt att hänsyn måste tagas jemväl dertill,
att kostnaderna för rättsvården begränsas inom ett, rimligt belopp.

Antalet mål, som dragits under Konungens pröfning, har under
senare år betydligt ökats; och någon afsevärd förhöjning af domstolens
arbetsprodukt lärer med nu befintliga arbetskrafter icke kunna åstadkommas.
Då allmänna meningen inom vårt land synes vara, att eu
begränsning af de till Högsta Domstolen inkommande mål och ärenden

Ilo

icke bör åvägabringas genom uppställandet af någon summa appellabilis,
torde det alltså vara en bjudande nödvändighet att tillse, att man ej
väsentligen försvagar de faktorer, som för närvarande i fråga om ändringssökande
hos Konungen verka tillbakahållande. Vid en reform af lagstiftningen
i förevarande ämne är det derföre af synnerlig vigt att, om
några af dessa faktorer borttagas, andra lika verksamma men för den
rättsökande allmänheten mindre besvärande sättas i stället.

Af icke mindre vigt, är att, så vidt på lagstiftningen beror, sörja
för att den, som i sista instansen blir vinnande, verkligen kommer till
sin rätt. Det är omsorgen härom, som föranledt stadgande^ om verkställighet
af dom, hvilken icke eger laga kraft, eller skyldighet att fullgöra
sådan dom såsom vilkor för rätten att fullfölja talan deremot.
Det kan nämligen lätt inträffa, att den, som slutligen tappar saken,
dessförinnan blifvit insolvent eller på ett eller annat sätt undanskaffat
sina tillgångar, så att föga eller intet finnes att tillgå, då Konungens
dom kommer till verkställighet. Och äfven der så ej är fallet, ligger
det en obillighet deri, att den, som har rätt, under eu lång tid, kanske
flera år, skall vara i saknad af densamma och dymedelst, t. ex. genom
brist på nödigt rörelsekapital, lida en förlust, som måhända ej kan till
siffran beräknas, men icke derföre är mindre verklig eller känbar.

Vid utarbetandet af förslag till stadgande]! angående prestanda har
Beredningen derföre haft till ögonmärke att icke föreslå något, som
kali antagas förverkliga de farhågor, man af eu rubbning i detta institut
befarat, utan allenast att undanrödja sådana anordningar, hvilka, utan
att i och för sig vara af någon väsentligare betydelse, äro egnade att
inveckla rättsmedelsystemet och föranleda dertill, att materiel rättspröfning
af formella skäl vägras.

I principbetänkandet förordas, att revisionsskilling^! skulle utbytas
mot en rättegångsafgift, som alltid, hvilken utgång ändringssökandet än
finge, skulle tillfalla statsverket. Denna åsigt har Beredningen icke kurmat
biträda. Det synes nemligen icke vara med billighet öfverensstämmande,
att den, som i sista instans förklaras hafva egt fog för sin klagan, nödgas
erlägga en särskild afgift till det allmänna för att få sin rätt erkänd

och betryggad. Nu gällande bestämmelse att sökanden eger återfå
revisionsskilling, om han hos Konungen vinner ändring i Hofrättens dom,
har derföre i förslaget bibehållits. Icke heller har Beredningen ansett
sig kunna tillstyrka det emellanåt framstälda yrkandet om nedsättning
af revisionsskillingens belopp. För den verkligen fattige bör det stå
öppet att söka Konungen utan afgift, men att för öfrige parter bereda
lättnad i afseende ä detta, prestandum lärer hvarken vara af behofvet
påkalladt eller tillrådligt.

Af enahanda skal, som ofvan åberopats i fråga om fullföljd af talan
mot Underrätts utslag, anser Beredningen borgen för kostnad och
skada icke vidare böra bibehållas såsom vilkor för rätten att öfverklaga
Hofrätts utslag. Det vore emellertid, enligt Beredningens åsigt,
icke välbetänkt att upphäfva föreskriften härom, utan att på annat
sätt bereda motparten den säkerhet, som ställandet af borgen inneburit.
Redan nu gällande lag innehåller ett stadgande, enligt hvilken
i stället för borgen, deposition af penningar, silfver eller guld må
ega rum; och mot upptagande af ett sådant, ovilkorligt stadgande, som
dock endast afsåge att bereda säkerhet för motpartens rättegångskostnad
hos Konungen, torde så mycket mindre vara något att erinra, som

detsamma utan tvifvel livilar på en fullt rigtig princip. I motsats
till hvad förhållandet är i fråga om fullföljd af talan emot Under rätts

utslag, kan ett dylikt stadgande ej heller sägas vara obilligt mot
sökanden eller obehörigen försvåra ändringssökandet. Nöjes ej part åt
Hofrätts utslag, utan vill hafva sin talan pröfvad i den högsta instansen,

må för visso af honom kunna fordras, att han anskaffar säkerhet för

motpartens kostnad, äfven om detta skulle medföra någon svårighet.
Beredningen har derföre föreslagit, att part, som vill söka revision, skall
före utgången af den för revisionsanmälan bestämda tid hos Hofrätten
nedsätta en summa penningar till säkerhet för den kostnadsersättning,
Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart; och har Beredningen
ansett storleken af denna summa lämpligen kunna bestämmas
till det belopp, hvartill kostnaden för svarandetalans utförande hos
Konungen i allmänhet beräknas, eller ett hundra kronor.

112

Föreskriften att part inom eu månad efter det revisionssökandet
blifvit honom beviljadt skall, vid talans förlust, inlemna stämpladt
papper till Hofriittens protokoll har icke bibehållits. Eu stämpelafgift
— synnerligast en så obetydlig som den förevarande — torde nemligen
icke, lika litet som vadeskillingen, vara egnad att uppställas såsom
ett verksamt prestandum. Enligt förslaget skall alltså, sedan revisionsanmälan
godkänts, Hofrättens protokoll utan särskild afgift till Konungen
insändas. Då emellertid med denna förändring afses att befria parten,
icke från en kostnad, utan från ett prestandum, torde en mot afgiften
för protokollet svarande förhöjning af stämpelbeloppet för revisionsutslaget
böra vidtagas.

Ett af de vigtigaste bland nu gällande prestanda ligger i skyldigheten
för den, som vill söka ändring i Hofrätts dom, att dessförinnan
fullgöra denna. Emot detta stadgande kunna emellertid
berättigade anmärkningar göras; och tillåter sig Beredningen att erinra
om hvad rörande detta ämne tinnes i principbetänkandet anfördt
(II. s. 271—273):

»Föreskriften i 30 kap. 5 § Rättegångsbalken att den, som tappat
i Hofrätt och vill söka Konungen deremot, skall omant utgifva hvad
dömdt är, har ej blifvit upptagen i de äldre lagförslagen, och i öfverensstämmelse
dermed anser jemväl Beredningen samma föreskrift böra
upphöra att gälla.»

»Orsaken dertill ligger emellertid icke hufvudsakligen deri, att nämnda
skyldighet i sig sjelf ansetts hvila på ovigtig principiel grund. Om
man, såsom vanligen synes vara förhållandet, antager det ifrågavarande
lagbudet egentligen vara uppstäldt för att i sin mån försvåra tillträdet
till högsta instansen och derigenom hindra ett alltför stort tillflöde af
mål till denna, kan visserligen eu sådan anordning svårligen anses lämplig.
Särskilt lider den af den brist att ej förmå från högsta instansen
utestänga fullföljandet a,f anspråk, som Öfverrätten alldeles ogillat, äfvensom
andra frågor, der något direkt verkställande af domen ej kan eller
bör ega rum. Den eger sålunda icke samma allmängiltighet som föreskrifter
om summa appellabilis in. in. d.»

113

»Då lagstiftaren ålägger den tappande parten eu prestation af ifrågavarande
slag, måste uppmärksamheten fästas hufvudsakligen vid de fall,
då den tappande af verklig eller föreburen brist på tillgång undandrager
sig prestationens fullgörande.»

»Af sådan orsak innehåller ock ofvan omförmälda lagrum en serie
af föreskrifter om hvad som skall iakttagas för att styrka partens oförmåga
att fullgöra domen. Flera bland de formaliteter, hvilka sålunda
blifvit föreskrifna, åro emellertid uppenbarligen så antiqverade och olämpliga,
att någon meningsskiljaktighet angående nödvändigheten af deras
uteslutande ur en ny rättegångslag ej torde kunna uppstå. Det vigtigaste
och verksammaste medlet för utrönandet af sanningen i före- *
varande liksom i andra fall utgör onekligen den fattigdomsed, revisionssökanden
är skyldig att på vederdelomannens yrkande aflägga. Emot
en sådan edgång åter möta, som bekant, hvarjehanda betänkligheter.
Särskildt tillåter sig Beredningen att erinra derom, att dess den 7 Juli
1876 afgifna förslag till utsökningslag i 86 § innehöll en föreskrift att,
derest vid utmätning full tillgång saknades till gäldandet af skuld, hvarför
utmätning blifvit sökt, gäldenären skulle vara pligtig att, om borgenär
det äskade, med ed styrka, att han icke egde annan tillgång än
den, som blifvit vid utmätningen uppgifven. Förslaget om införandet
af en dylik edgång vann dock icke godkännande, och de skäl, som föranledde
till afslag, ega utan tvifvel lika giltighet i det analoga fall, som
här föreligger.»

»Vid sådant förhållande och med hänsyn jemväl till önskvärdheten
deraf, att anlitandet af edgång, isynnerhet när den väsentligen utgör eu
formel prestation för åtnjutande af omedelbart derpå beroende förmån,
i möjligaste måtto undvikes, synes edgångs bibehållande i det här afsedda
fallet icke kunna förordas. Afskaffas åter edgången såsom kontroll
på uppgiften om partens oförmåga att fullgöra domen, måste uppenbarligen
något annat verksamt medel i sådant hänseende påbjudas, så
vida ej hela stadgandet om skyldigheten att fullgöra domen skall qvarstå
endast såsom en tom bokstaf och blifva gagnlöst just i de fall, der
det är behöfligt och afsedt att verka.»

114

»För sill del har likväl Beredningen ej rnägtat utfinna något sådant
medel eller konstruera något nytt förfarande, som, med undvikande
af de olägenheter, hvilka ostridigt häfta vid det i 30 kap. 5 §
Rättegångsbalken föreskrifna, kunde ega förmåga att åtminstone i samma
mån som detta utgöra ett korrektiv emot missbruk eller försök att kringgå
lagen. Häraf har åter blifvit en oundviklig följd, att sjelfva grundsatsen
om tappande parts skyldighet att omant fullgöra öfverrättens dom ansetts
böra öfvergifvas.»

»Att genom upphäfvandet af nämnda lagrum ej oväsentliga fördelar i
formelt hänseende vinnas lärer vara obestridligt. Parterna befrias från
• iakttagandet af invecklade och svårfattliga formaliteter, som icke sällan
föranledt oskälig rättsförlust. Hofrätterna åter befrias från en del ganska
tidsödande bestyr med förhör, protokollering och pröfning i dessa formfrågor.
Hvad åter angår den materiella, säkerhet, hvaraf den vinnande
parten går i mistning genom den föreslagna förändringen, bör ock uppmärksammas,
att hans ställning numera blifvit väsentligen förbättrad
och betryggad genom de i nya Utsökningslagen och särskildt 39 § deri
meddelade bestämmelser om rätt till tvångsverkställighet å dom i allmänhet
och Hofrätts dom i synnerhet.»

Rigtigheten af de sålunda gjorda anmärkningarne synes icke kunna
förnekas, och Beredningen har derföre icke tvekat att föreslå upphäfvandet
af ifrågavarande, i 30 kap. 5 § Rättegångsbalken gifna stadgande.
Då emellertid härigenom nödvändiggöres en skärpning i gällande bestämmelser
om verkställighet af Hofrätts dom, har Beredningen utarbetat
förslag till ändrad lydelse af 39 § Utsökningslagen, hvarom längre
fram vidare förmäles.

38 §. Såsom allmän regel uppställer förslaget i 38 §, att revisionsremediet
skall anlitas för fullföljd af talan emot Hofrätts slutliga utslag i vädjade
och till Hofrätten instämda mål. Undantag från denna regel har —
om man bortser från de i 58 och 59 §§ omförmälda fall — ansetts af
nöden endast i fråga om utslag, hvarom i 54 § sägs. Stadgandet i 30
kap. 18 § Rättegångsbalken, enligt hvilket part eger rätt att, då han
anser domvilla hafva förelupit, fullfölja talan mot ifrågavarande utslag

115

genom besvär, har af skål, som vid 1 § anförts, icke blifvit i förslaget
upptaget.

Beträffande tiden ocli sättet för ingifvande af revisionsanmälan
åsyftas ej någon ändring i nu gällande stadganden.

På sätt ofvan angifvits, har Beredningen af nu föreskrifna prestanda
uteslutit alla dem, som revisionssökanden egt fullgöra efter den
för ingifvande af revisionsanmälan bestämda tid. De prestanda, som i
förslaget upptagits, nemligen nedsättande af revisionsskilling och visst
belopp till säkerhet för motpartens rättegångskostnad, skola fullgöras
inom nämnda tid, och någon särskild pröfning i Hofrätten af prestanda
blifver derföre icke vidare erforderlig. De äro ock af så enkel beskaffenhet,
att något misstag från partens sida vid deras fullgörande icke
gerna bör kunna ifrågakomma.

Då utslag, hvarigenom Hofrätt visat ett mål åter till Underrätten
och sålunda skilt saken ifrån sig, i visst afseende kan anses såsom ett
slutligt utslag, skulle det, om ingen bestämmelse för detta fall meddelades,
kunna ifrågasättas, att särskild talan mot sådant utslag finge
föras i den ordning, som för fullföljd af talan mot slutligt utslag i allmänhet
är föreskrifven. Eu sådan rätt att öfverklaga återförvisningsbeslut
har Beredningen dock ansett icke böra medgifvas. Då Hofrätten
återförvisat mål för åstadkommande åt ytterligare utredning eller på den
grund, att Underrätten underlåtit att ingå i pröfning af viss omständighet,
skulle klagan deröfver i de flesta fall allenast onödigt fördröja
målets slutliga afgörande; och dylikt utslag bör derföre icke få öfverklagas.
Innefattar åter utslaget tillika pröfning af någon fråga, som
på målets utgång inverkar, t. ex. huruvida ett anspråk må anses preskriberadt
eller icke, bör visserligen utslaget i denna del kunna öfverklagas;
men öfvervägande skäl synas tala derför, att äterförvisningsbeslutet
äfven i detta fåll bör lända till efterrättelse, och att sålunda
talan emot beslutet i hvad det inverkar på målets utgång må föras
först efter det Hofrätten dömt i lnifvudsaken och endast i den händelse,
att denna kommer under Konungens pröfning.

116

39 §. Stadgandet i 39 § öfverensstämmer med hvad nu antages gälla i

fråga om revisionsskilling.

40 §. Att part, som till följd af fattigdom ej förmår nedsätta revisions skilling

och stadgadt ersättningsbelopp, bör ega att utan sådan nedsättning
draga sin sak under Konungens pröfning, är uppenbart; men
frågan om graden af den medellöshet, som bör berättiga till befrielse
från depositionsskyldighet, och om sättet för ådagaläggande af uppgifven
fattigdom kan naturligen lemna rum för skiljaktiga meningar. Stadgandet
i 30 kap. 6 § Rättegångsbalken, enligt liv i 1 k et rätt till befrielse
från nedsättande af revisionsskilling tillkommer endast den, hvilken ej
eger 250 kronor i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, måste betecknas
såsom olämpligt redan derföre, att uttrycket »gods, som för gäld
ej häftar», är så sväfvande och otydligt, att det kan föranleda olika,
stundom i sitt resultat alldeles orimliga tolkningar. Dertill kommer
oafsedt det rum, som alltid lemnas öppet för godtycket vid uppskattning
i penningevärde af gods — att nu gällande stadgande i sjelfva
verket utgör ett bestämdt hinder för mången mindre bemedlad part att
få sin sak pröfvad af högsta instansen; och den undersökning, som enligt
samma lagrum i regeln erfordras för att få utrönt, att partens egendom
ej uppgår till högre belopp, är af den besvärliga och för parten
förödmjukande beskaffenhet, att mången allenast deraf torde afskräckas
från talans fullföljande. Eu föreskrift, enligt hvilken parts rätt att
tillgodonjuta befrielse från nedsättning göres beroende deraf, att han
visar sig icke ega förmögenhet till visst i lagen angifvet värde eller
årlig inkomst till visst belopp, skall, äfven om man bortser från den
ofvan påpekade svårigheten att rättvist och likformigt åsätta gods
penningevärde, utan tvifvel ofta leda till orättvisa, och dessutom i
tillämpningen möta afsevärda svårigheter. Under det att t. ex. den,
som eger en årlig inkomst af 800 kronor och ej har att draga försorg
om någon annan än sig sjelf, måhända med lätthet kan anskaffa
och utan större afsaknad undvara 200 kronor, kan deremot inträffa, att eu
annan, som med samma inkomst har att försörja en talrik familj, icke förmår
nedsätta ett dylikt belopp utan att derigenom äfventyra sitt och sin

117

familjs ekonomiska bestånd. För att derföre å ena sidan underlätta tillträdet
till Högsta Domstolen för den verkligt fattige och å den andra vinna
det med föreskriften om nedsättning afsedda ändamålet, bär Beredningen
funnit lämpligast, att rättigheten att för fattigdom åtnjuta befrielse från
nedsättningsskyldighet göres beroende deraf, att parten pröfva^ icke utan
men för sin existens förmå fullgöra sådan skyldighet. Beredningen har
alltså föreslagit, att part skall vara från nedsättning fri, om han genom
intyg af behörig myndighet eller tjensteman, som antages vara i tillfälle
att ega eller kunna skaffa sig tillförlitlig kännedom om den sökandes
förmögenhetsvilkor, styrker sig vara så fattig, att lian ej förmår
nedsätta 200 kronor utan att derigenom komma att sakna utväg till
nödtorftigt uppehälle. På den mindre bemedlade, hvilken, äfven om
han undgår depositionsskyldighet, får vidkännas kostnaden för inställelsen
hos Konungen och jemväl, såvida han icke på grund af gällande förordning
är för fattigdom derifrån befriad, afgift för stämpladt papper till
Konungens dom, måste dessa utgifter förutsättas verka tillräckligt
återhållande.

Utom de myndigheter och tjensteman, hvilka enligt Förordningen
den 17 Mars 1882 äro behöriga att meddela intyg om revisionssökandes
oförmåga att fullgöra Hofrätts dom, hafva i förslaget jemväl stadsfogde
och komminister upptagits såsom behöriga att meddela intyg, hvarom nu
är fråga. Stadsfogde, hvilken i följd af sin tjenstebefattning är i tillfälle
att lära känna stadsinnevånarnes förmögenhetsvilkor, synes nemligen ega
lika stora förutsättningar som kronofogde å landet att med erforderlig
sakkunskap meddela dylikt intyg. Och åt komminister, äfven om han
icke tillika är tjenstförrättande pastor, torde det utan betänklighet kunna
anförtros att utfärda intyg för person, boende inom församlingen, der
han har sin verksamhet.

Dä det utan tvifvel kan inträffa, att part, som vill styrka sin
oförmåga att fullgöra ifrågavarande nedsättningsskyldighet, icke medhinner
att inom den för revisionsanmälan föreskrifna tid anskaffa och till Hofrätten
ingifva bevis om sin oförmåga i omförmälda hänseende, har han
ansetts böra vara berättigad att för sådant ändamål erhålla något rådrum.

118

Enligt gällande lag äro de, som föra kronans, någon stads eller
menighets talan, fria från erläggande af revisionsskilling och ställande
af borgen för kostnad och skada. I öfverensstämmelse härmed hafva
i förslaget kronan, städer och menigheter upptagits såsom fria från stadgad
nedsättning. Huruvida befrielse från nedsättningsskyldighet jemväl
bör tillkomma allmänna kassor, pensionsinrättningar och fromma stiftelser
har synts böra, i likhet med hvad för närvarande gäller i fråga om
revisionsskilling och borgen för kostnad och skada, lemnas beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning.

41 §■ Bestämmelsen att part, som försummat att inom föreskrifven tid
till Hofrätten ingifva skriftlig revisionsanmälan eller erlägga revisionsskilling,
skall hafva förlorat rättigheten att fullfölja talan mot Hofrättens
utslag öfverensstämmer med gällande lag. Då föreskriften om
skyldighet för den, som vill söka revision, att till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning deponera 100 kronor, utom sitt närmaste
syftemål, tillika afser att i sin mån bidraga till att hämma tillflödet af
mål till Högsta Domstolen, och denna skyldighet således ej bör kunna
af motparten eftergifvas, har det föreslagits, att jemväl underlåtenhet att
nedsätta ifrågavarande belopp skall medföra förlust af vidare talan i målet.

U §. Öfver inkommen revisionsanmälan har Hofrätten att meddela beslut.
Pröfvas parten hafva rätteligen fullgjort lagens föreskrifter i afseende å
revisionsanmälan och nedsättning, gifves honom tillstånd att söka revision.
I annat fall bör beslutet innehålla ett förklarande, att sådan
tillåtelse ej kan meddelas, naturligen med angifvande af de skäl, som
ligga till grund för beslutet. Då tillstånd att söka revision gifves, bör
tillika underrättelse meddelas om tiden för inställelsen hos Konungen
med uppgift på de handlingar, hvilka parten då har att ingifva. Af
enahanda skäl, som vid 5 § i fråga om vadebevisets innehåll blifvit
anförda, har Beredningen ej ansett nödigt föreslå, att i beslutet jemväl
skall meddelas redogörelse för de olika påföljder, hvilka drabba parteo,
derest han åsidosätter gifna föreskrifter.

De omständigheter, hvilka Hofrätten har att pröfva för att afgöra,
huruvida parten rätteligen fullgjort hvad honom åligger för erhållande

119

af tillstånd att söka revision, har Beredningen ansett icke vara af beskaffenhet
att påkalla motpartens hörande, helst denne icke är befogad
att i någon mån eftergifva de i lag föreskrifna prestanda. An mindre
har det ansetts nödigt, att motpart höres öfver anmälan om anslutning.

Sedan part erhållit tillstånd att söka revision eller hans anmälan om
anslutning upptagits, eger motparten på begäran erhålla bevis derom
med underrättelse om inställelsedagen och hvad han då har att iakttaga
för sin talans bevakande. Om klagan öfver Hofrätt^ beslut angående
revisionsanmälan lemnas bestämmelser i 61 §.

Enligt 2 § i förslaget eger part, som vädjat, att intill dess vadetiden
gått till ända återkalla vadet. Något motsvarande stadgande har
ej meddelats i fråga om revisionsanmälan. Då part, som vill söka
revision, har att tillika nedsätta 200 kronor eller förete intyg om
medellöshet, torde revisionsanmälan i allmänhet icke ingifvas förr än
parten efter moget öfvervägande fattat beslut om målets fullföljd.
Skulle det emellertid inträffa, att part, som vill återkalla revisionsanmälan,
hinner tillkännagifva sin återkallelse innan Hofrätten pröfvat
hans anmälan, förfaller naturligtvis frågan om tillstånd för honom att
söka revision; och han är i sådant fall otvifvelaktigt berättigad att återtaga
de belopp, han nedsatt för erhållande af sådant tillstånd. Har
deremot anmälan om återkallelse inkommit först efter det Hofrätten
meddelat utslag med tillåtelse att söka revision, bör återkallelse!! lemnas
utan afseende och parten vara underkastad äfventyret att få godtgöra
vederparten för dennes inställelse hos Konungen.

Enligt 30 kap. 9 § Rättegångsbalken är tiden för inställelse hos 45 §.
Konungen, i mål från Svea Hofrätt två månader och i mål från de
andra Hofrätterna tre månader, i vexel- och sjörättsmål hälften kortare.

Med afseende å den lättnad i samfärdseln, som senare tiders förbättrade
kommunikationsanstalter medfört, torde skäl numera icke finnas för
bibehållande af olika inställelsetid i mål från de särskilda Hofrätterna;
och då af samma anledning numera en förkortning af tiden för inställelse
hos Konungen i vanliga tvistemål utan olägenhet kan ega rum, torde undantagsbestämmelserna
i fråga om vexel- och sjörättsmål icke vidare vara er -

120

forderliga. Beredningen har derföre föreslagit, att inställelsetiden i alla mål
bestämmes till fyratiofemte dagen från den dag, då Hofrättens utslag gafs.

47 51 §§. Bestämmelserna i 47—51 §§ öfverensstämma hufvudsakligen med
de föreskrifter, Indika i 9—14 §§ upptagits angående förfarandet i Hofrätten.
Före utgången af den för inställelse hos Konungen bestämda
tid måste part, som söker revision, styrka, att han erhållit tillstånd
dertill; och för sådant ändamål skall det åligga honom, vid talans förlust,
att ingifva Hofrättens revisionsutslag. Deremot synes underlåtenhet
att inom föreskrifven tid inlemna det utslag, som öfverklagas, ej böra
medföra talans förlust. Detta utslag måste vara i revisionsutslaget anmärkt
med den tydlighet, att tvifvelsmål icke gerna bör kunna uppstå,
huruvida utslag, som sedermei-a ingifves, är detsamma, som revisionsanmälan
afser.

Tiden, inom hvilken sökandens motpart enligt 50 § har att ingifva
skriftligt svar, har Beredningen ansett lämpligen kunna bestämmas till
trettionde dagen från inställelsedagen.

55 §■ För att återfå nedsatt revisionsskilling måste part, som vunnit ändring
i Hofrätts utslag, för närvarande ingifva skriftlig ansökan derom
till Hofrätten, som har att pröfva, huruvida revisionsskillingen må af
parten återtagas eller ej. Detta förfallande medför kostnad för parten,
och handläggningen af dylika ärenden inkräktar i sin mån på Hofrättens
tid. För att förenkla förfarandet i denna fråga har Beredningen
följaktligen föreslagit, att i de fall, då part är berättigad att återfå
revisionsskilling, yttrande derom skall meddelas i Konungens dom.

Tillika har Beredningen föreslagit, att i domen skall angifvas, om
och i hvad mån det belopp, som blifvit nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning i målet, skall tillfalla honom eller må af
sökanden återtagas. För den betalningsskyldiges betryggande mot äfventyret
att, fastän han — godvilligt eller tvungen — erlagt ersättningsbeloppet,
också gå miste om den deponerade summan, måste denna
part, om nu föreslagna föreskrift saknades, erhålla tillfälle att yttra sig
öfver ansökning om lyftning, innan sådan kan beviljas. Kommunikationsskyldigheten
måste åligga den sökande; och de med delgifningen

121

förenade besvär och kostnader komme helt säkert att leda derhän, att
part, som vore berättigad till ersättning, såge sig föranlåten att uttaga
den ur deponerade beloppet endast i det fall, då tvifvelaktigt vore, om
motparten egde annan tillgång till ersättningens gäldande. Då revisionssökandens
motparter äro flere, skulle ock antagligen uttagandet af
det nedsatta beloppet och fördelningen deraf komma att föranleda svårigheter.
Om deremot i domen meddelas erforderliga bestämmelser i
afseende å beloppets uppbärande, torde dessa olägenheter kunna förekommas.
Att Högsta Domstolen vid bestämmandet af den ersättning,
som bör klagandens motpart eller motparter tillkomma, icke är bunden
vid det belopp, som för sådant ändamål på förhand blifvit nedsatt,
torde knappast behöfva anmärkas.

V KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut.

Från den i 38 § uppstälda allmänna regel, att talan mot Hofrätts
slutliga utslag i instämda mål skall fullföljas genom revision, har af
skäl, som blifvit vid 18 § anförda i fråga om Underrätts utslag, undantag
i 54 § gjorts för utslag, hvarigenom Hofrätten i dylikt mål förklarat
sig obehörig att målet upptaga eller förklarat stämningen ogill.
Talan mot sådant utslag skall enligt förslaget fullföljas genom besvär,
och har tiden för besvärens ingifvande till Konungen bestämts lika med
tiden för inställelse i revisionssaker.

Nu gällande föreskrift, enligt hvilken mål, som till Hofrätt inkommit
genom besvär, skola i enahanda väg fullföljas till Konungen, har
i 55 § upptagits. Att i vissa fall klagan mot Hofrätts utslag i sådant
mål icke må föras framgår af bestämmelserna i 56 och 57 §§.

122

56 §. Fördelare af det föreslagna sättet för fullföljd af talan emot Underrätts
i 24 och 27 §§ afsedda beslut i fråga om domstols behörighet och
jäf emot domare skulle väsentligen gå förlorade, derest Hofrätts utslag
i dessa frågor finge dragas under Konungens pröfning; och Beredningen
har ansett det utan olägenhet kunna vid Hofrättens utslag bero, desto
heldre som Konungen, äfven om beslutet ej må öfverklagas, i allt fall torde
ega att, om hufvudsaken kommer till högsta instans, pröfva, huruvida
domstolen varit behörig eller domaren jäfvig. Då Hofrätten upphäft
beslut, hvarigenom Underrätt förklarat sig behörig att målet upptaga,
bör dock klagan öfver Hofrättens utslag vara tillåten, enär derigenom
ej föranledes uppehåll i målet. Att medgifva klagan hos Konungen
öfver beslut, hvarom i 28 § förmäles, dertill synes giltig anledning icke
föreligga.

58-60 §§. I 58—60 §§ lemnas bestämmelser angående fullföljd af talan mot
beslut, som af Hofrätt under rättegången derstädes meddelas; och torde
Beredningen få i fråga härom hänvisa till hvad i 3 kap. angående motsvarande
beslut af Underrätt blifvit anfördt. Med afseende å Hofrätternas
organisation och förfarandet derstädes'' har det icke ansetts nödigt eller
lämpligt att tillåta särskild klagan öfver beslut, som Hofrätt under
målets handläggning derstädes meddelar angående domstols behörighet
eller domarejäf, ej heller öfver annat af Hofrätten gifvet beslut, hvarigenom
efter parts förmenande målets afgörande allenast onödigtvis
fördröj es.

C4 §. För närvarande verkställes, såsom bekant, hos Konungen all kommunikation
i besvärsmål genom vederbörande myndigheters försorg. Då
det emellertid, såvidt Beredningen kan inse, icke tinnes något giltigt
skäl att i fråga om enskild parts skyldighet att föranstalta om delgifning,
der sådan erfordras, uppställa någon skilnad emellan förfarandet i andra
och högsta instansen, har föreslagits ett stadgande, att beträffande mål,
som äro anhängiga vid högsta instansen, skall i detta hänseende förfaras
på enahanda sätt, som för Hofrätt är stadgadt.

123

VI KAP.

Allmänna bestämmelser.

På grund af gällande författningar meddelas i sammanhang med 65 §.
slutligt utslag i brottmål hänvisning rörande hvad den, som åt utslaget ej
nöjes, har att iakttaga för fullföljd af talan deremot. Dylik underrättelse
lemnas deremot icke, vare sig vid Underrätt eller i Hofrätt, uti vanliga
tvistemål och i vissa fall ej heller i de s. k. civila besvärsmålen. Då
det emellertid synes vara billigt, att parterna jemväl i dylika mål, der
ofta de vigtigaste intressen kunna vara i fråga, erhålla tillförlitligt besked
om sättet och vilkoren för klagan mot Rättens beslut, hafva i 65 §
införts stadganden, att i tvistemål och civila besvärsmål dylik underrättelse
skall lemnas, alltid då fråga är om slutligt utslag, men vid de
i regeln mindre vigtiga beslut, som under rättegången meddelas, endast
i händelse part sådant begär. Någon föreskrift om skyldighet för domstol
att, då slutligt utslag afkunnas, muntligen meddela underrättelse
om hvad missnöjd part har att iakttaga för fullföljande af talan emot
utslaget har Beredningen dock icke ansett sig böra föreslå. Då, såsom
företrädesvis vid Häradsrätt är fallet, ett större antal utslag afkunnas å
samma dag, skulle det leda till betydande tidsutdrägt och uppehåll i
förhandlingarna, om för hvarje utslag, deremot talan må fullföljas, fullständig
hänvisning angående sättet för fullföljden skulle muntligen
meddelas. Underlåtenhet i detta afseende kunde lått inträffa och komme
antagligen ofta att leda till förvecklingar. Det synes vara tillfyllest, att
hänvisning, hvarom nu är fråga, tecknas å expeditionen i målet. Part,
som har för afsigt att klaga, lärer ej underlåta att i god tid förskaffa
sig expeditionen eller hos Domaren begära upplysning om hvad han
har att iakttaga för bevarande af sin klagorätt.

Stadgandet i 66 § gäller allenast för öfverdomstolax-ne. Sedan målet 66 §.
kommit till öfverdomstolen, böra parterna genom egen försorg inhemta

124

kännedom om de förelägganden eller beslut, som Rätten meddelar, och
det kan ej skäligen påläggas Rätten att föranstalta om delgifning åt
parterna af kallelser eller andra meddelanden. I öfverensstämmelse med
hvad nu är brukligt innehåller derföre förslaget, att föreläggande, der
det ej muntligen afsäges, skall kungöras genom anslag. Men för att
bereda parterna eller deras ombud en lättare utväg att vinna kännedom
om utgående kallelser och förelägganden har Beredningen tillika föreslagit,
att dessa skola införas i en särskild, för ändamålet inrättad
bok, hvilken bör vara tillgänglig för en hvar, som derur vill hemta
upplysning.

67 §. Från den allmänna regeln om skyldighet för enskild part att
ombesörja delgifning, der det tinnes nödigt att höra någon i målet,
synes ett undantag böra göras för det fall, då utlåtande skall infordras
från myndighet, som förut dömt deri. I sådan händelse bör öfverdomstolen
utan parts betungande sätta sig i förbindelse med den myndighet,
hvars yttrande skall inhemtas; och har för åvägabringande af
en fast regel i detta hänseende ett uttryckligt stadgande i ämnet blifvit
i 67 § intaget.

Förslag till Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål.

De särskilda bestämmelserna i detta förslag ansluta sig, så nära
som med bibehållande af besvär såsom rättsmedel emot slutligt utslag i
brottmål varit förenligt, till de föreskrifter, livilka blifvit upptagna i förslaget
till Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag
i tvistemål; och torde derföre här erfordras närmare redogörelse endast
för de vigtigare punkter, i hvilka brottmålsproceduren afviker från förfarandet
i tvistemål.

I KAP.

Om besvär emot Underrätts slutliga utslag, så ock om underställning

af Underrätts utslag.

I det föregående har redogörelse lemnats för de skäl, som föranledt
Beredningen att, med bibehållande af besvär såsom rättsmedel emot
Underrätts slutliga utslag i brottmål, föreslå en ny form för detta rättsmedel.
Det för denna nya besvärsforin utmärkande är, att den å ena
sidan i fråga om sjelfva fullföljden väsentligen öfverensstämmer med de för
vadeförfarandet gifna föreskrifter, medan den å andra sidan lemnar den
nuvarande besvärsproceduren i öfverinstanserna hufvudsakligen oförändrad,
särskilt i det afseende, att parterna icke äro pligtige att, sjelfve
eller genom laga fullmägtige, iakttaga inställelse vid öfverdomstolen.

126

1 §. Enligt 1 § skall den nya besvärsformen användas vid fullföljd af
talan emot Underrätts slutliga utslag i brottmål, der ej i lagen annorledes
stadgas. Undantagen från regeln återfinnas dels i 15 §, enligt
hvilken talan emot utslag, hvarigenom Underrätt förklarat sig obehörig
att der anhängiggjordt mål upptaga, skall fullföljas genom besvär utan
föregången missnöjesanmälan, dels i 16 och 17 §§, hvilka angifva de
fall, då målet skall underställas Hofrättens pröfning, samt dels i 55 och
57 §§, hvilka innehålla särskilda föreskrifter om talans fullföljd af part,
som i målet hålles häktad; hvarjemte i 24 och 25 §§ lemnas särskilda
bestämmelser för fullföljd af talan emot Underrätts beslut i vissa bifrågor,
hvilka bestämmelser afse äfven det fall, då beslutet meddelats i
sammanhang med det slutliga utslaget i målet.

Att i brottmål medgifva anslutningsrätt har Beredningen icke ansett
nödigt eller lämpligt. Den nyare utländska lagstiftningen inskränker
ock denna rätt till tvistemål. Från åklagaremagtens sida synes frågan,
om talan emot utslaget skall fullföljas, uppenbarligen icke böra vara beroende
derpå, huruvida den tilltalade å sin sida söker ändring i utslaget.
Äfven för målsegaren torde en dylik rätt icke kunna anses vara af behofvet
påkallad. Och om den tilltalade anser sig hafva blifvit orättvist
sakfäld eller dömd till strängare straff, än lag bjuder, bör han föredraga
att sjelf anmäla missnöje mot utslaget och derigenom bereda sig en sjelfständig
rätt att få målet pröfvadt i högre Rätt.

Icke heller har Beredningen ansett sig böra förorda det i den tyska
straffprocessen intagna stadgandet, att hvarje af allmänna åklagaremagten
användt rättsmedel medför den verkan, att det öfverklagade utslaget kan
af den högre Rätten ändras eller upphäfvas till fördel för den tilltalade,
äfven om denne icke öfverklagat utslaget. Såsom i principbetänkandet
anmärkts, skulle genom införandet af ett sådant stadgande å Ofverrätten
läggas en uppgift, som kunde komma att mer än skäligt nedtynga arbetet
derstädes. I hvarje mål, deri talan fullföljts å allmänna åklagaremagtens
vägnar, skulle nemligen pröfningen komma att blifva nästan lika
omfattande som i vanliga underställningsmål. I saknad af de hållpunkter
eller inskränkningar, som onekligen erbjudas genom ändringssökandets

127

beskaffenhet och omfattning, kunde väl ock pröfningen tilläfventyrs
någon gång lemna ett mindre tillfredsställande resultat. Giltig anledning
synes derför ej föreligga till afvikelse från nu gällande praxis,
enligt hvilken åklagares eller enskild målsegandes besvär ej må föranleda
mildring i utslaget, medan å andra sidan svarandens klagan
ej får lända honom till förfång, äfven om öfverdomstolen skulle anse
målets beskaffenhet hafva bort medföra svårare påföljd för honom.

Besvärstiden är enligt nu gällande lag bestämd till hälften af den 6 §.
allmänna inställelsetiden i vademål och tilländagår således, allt efter olika
orter, å 15, 20, 30 eller 45 dagen efter utslagsdagen. Då inställelsetiden
i vademålen enligt Beredningens förslag i allmänhet betydligt förkortats,
har Beredningen ansett denna tid jemväl kunna bestämmas såsom
besvärstid för alla de fall, då besvären skola omedelbart till Hofrätten
ingifvas, desto heldre som i fråga om besvär af part, som i målet hålles
häktad, särskilda bestämmelser, åsyftande att åt dessa mål bereda ett
skyndsammare afgörande, blifvit i förslaget intagna.

Såsom redan förut blifvit anmärkt, har Beredningen ansett det icke
kunna billigtvis fordras, att parterna för bevakande af sin talan i besvärsmål
skola, sjelfve eller genom laga fullmägtige, iakttaga inställelse
i Hofrätten. Beredningen har derföre icke föreslagit någon ändring i
Kongl. Kungörelsen den 19 Maj 1845, enligt hvilken fullinagt ej erfordras
för ingifvande af besvärs- eller ansökningsskrift, som är af sakegaren
egenhändigt undertecknad, hvilken författning ansetts ega tillämplighet
jemväl å förklaringar i besvärsmål. För att bereda parterna
tillgång på lämpliga personer, hvilka kunna anlitas för ingifvande af
handlingar och bevakande af talan i besvärsmål, torde emellertid eu
särskild författning böra utfärdas angående anställande af kommissionärer
vid öfverdomstolarne.

I fråga om de handlingar, som klaganden har att foga vid sina
besvär, hafva hufvudsakligen enahanda bestämmelser lemnats, som i vademålen
upptagits beträffande de handlingar, som käranden bör foga vid
sin vadeinlaga. l)å emellertid enligt 9 och 59 §§ Hofrätten i den händelse,
att allmän åklagare eller häktad person är klagandens motpart,

128

skall låta tillställa denne besvärshandlingarna för förklarings afgifvande,
har, till förekommande af onödiga kostnader och besvär, klagandens
skyldighet att aflemna afskrift af besvären med dertill hörande bevis
blifvit inskränkt till det fall, då klaganden i målet har annan motpart
än allmän åklagare eller någon, som i målet hålles häktad.

I öfverensstämmelse med de äldre lagförslagen och principbetänkandet
har Beredningen uteslutit den i nu gällande lag stadgade skyldigheten
för den, som i brottmål blifvit af Underrätt fäld till böter, men vistas
på fri fot, att vid ändringssökande i Hofrätten förete borgen för böterna
eller bevis, att de blifvit nedsatta i ränteriet. »Förändringen» — heter
det i principbetänkandet (III s. 230) — »har synts desto mera påkallad,
som i synnerhet i dylika fall borgenssystemet måste erkännas vara ännu
mera olämpligt än eljest. Borgandet innebär nemligen här, att andra
personer, hvilka icke hafva med saken att skaffa, skola omedelbart taga
å sig det straff, som rättvisligen bort drabba den sakfälde. Fordran att
den sakfälde, som icke kan nedsätta böterna, i stället skall anskaffa
borgen af två bofaste eller eljest vederhäftige män eller ock styrka, att
han är så fattig, att han ej kan ställa borgen, är såsom vilkor för rätt
till ändringssökande desto mer oskälig, som möjligheten för den sakfälde
att anskaffa borgen kan vara beroende icke på hans fattigdom utan derpå,
att han är vare sig okänd eller ock, möjligen utan skäl, illa omtyckt
eller ansedd i orten, så att icke någon vederbörligen qvalificerad person
vill ikläda sig en sådan borgen. Detta föranleder åter dertill, att det
erforderliga fattigdomsbeviset i regeln betraktas såsom en tom formalitet
och oftast utan synnerlig urskilning beviljas. Vid sådant förhållande
synes ej vara antagligt, att borttagandet af ifrågavarande vilkor skulle
föranleda till Öfverrätternas öfverhopande med smärre brottmål i högre
grad än som för närvarande är fallet». Beredningen, som instämmer i
detta uttalande, har dock, just med afseende å hvad i principbetänkandet
anförts om osannolikheten deraf, att borttagandet af ifrågavarande prestandum
skulle i nämnvärd grad öka tillflödet af brottmål i mellaninstansen,
icke funnit nödigt att i stället föreslå någon bestämmelse
derom, att utan hinder af förd klagan Underrätts beslut, hvarigenom

iäd

böter eller vite blifvit ådömda, skall gå i verkställighet genom utmätning
af den dömdes egendom. Endast för de fall, då någon blifvit
dömd att gälda rättegångskostnad eller skadestånd eller att viss lös egendom
till annan utgifva, har Beredningen, på sätt särskilt förslag
utmärker, funnit skärpta bestämmelser i fråga om verkställighet af Underrätts
utslag vara af nöden.

Utgående från den grundsatsen, att en embetsmyndighet i och 9 §.
för utförandet af sina embetsgöromål bör kunna påräkna, biträde af
annan embetsmyndighet, har Beredningen i 9 § föreslagit ett stadgande
af innehåll, att då allmän åklagare är klagandens motpart, Hofrätten
skall låta tillställa honom besvärshandlingarna med föreläggande att inom
viss tid afgifva förklaring och återställa handlingarna. Att ålägga den,
som förer det allmännas talan, att sjelf bestyra om uttagandet af besvärshandlingar,
som af motpart till Hofrätten ingifvits, skulle nemligen,
enligt Beredningens åsigt, komma att medföra onödig omgång och tidspillan,
i det att en åklagare skulle i hvarje mål, deri han fört talan,
nödgas besvära myndigheterna med förfrågningar, huruvida besvär
blifvit anförda.

Ett liknande stadgande har i 59 § intagits i fråga om förklarings
infordrande från part, som i målet hålles häktad. Annan enskild motpart
eger deremot att sjelf ombesörja uttagandet af den i 6 § omförmälda.
afskrift af besvärsskriften med dertill hörande bevis. Då sådan
part icke är pligtig att, sjelf eller genom laga ombud, iakttaga inställelse
i Hofrätten, bär förklaringstiden måst sättas något längre än den
för afgifvande af svar i vademål bestämda tid.

Fall kunna förekomma, då det för målets utredning och sanningens 12 §.
utletande kan vara för Hofrätten nödigt att erhålla en upplysning eller
ett uttalande af klagandens motpart öfver någon viss omständighet i
målet. I 12 § har derföre befogenhet tillerkänts Hofrätten att, vare sig
förklaring i målet afgifvits eller icke, med anledning af besvär, som
blifvit emot Underrätts slutliga utslag anförda, infordra yttrande från
klagandens motpart, om dennes hörande öfver viss angifven omständighet
tinnes nödigt. I sådant fall skall beslutet genom Hofrättens försorg

130

tillställas sistnämnde part med föreläggande af tid, inom hvilken yttrandet
skall afgifvas vid påföljd för underlåtenhet, som i 11 § sägs.

13 §. Det i 13 § intagna, för brottmålsprocessen nya stadgandet, att part,

som anmält missnöje men uraktlåter att fullfölja sin talan, är pligtig
att ersätta motparten för hans kostnad, är, såsom lätt inses, föranledt af
bestämmelsen, att missnöje mot Underrätts slutliga utslag hädanefter
skall hos Rätten eller domaren anmälas.

14 §. Enligt gällande lag skall den, som för olika brott vid flere domstolar

undergått ransakning, slutligen dömas af den Rätt, der han sist lagföres.
Ransakningen vid de särskilda domstolarne betraktas såsom en enhet,
hvilken vinner afslutning först genom det af den sista, domstolen meddelade
slutliga utslaget; och de föregående domstolarnes beslut i målet,,
de må nu vara friande eller fällande, böra derföre icke få öfverklagas
annorledes än i form af klagan öfver det slutliga utslaget. I öfverensstämmelse
härmed har ock 14 § i förslaget blifvit affattad.

15 §. Med afseende å det sätt, hvarå brottmål enligt gällande lag

anhängiggöra^, synes det icke vara nödigt att i fråga om besvär
emot beslut, som innefattar förklarande att uteblifven svarande icke
blifvit bevisligen kallad och hvilket följaktligen afbryter målets vidare
handläggning, göra undantag från den allmänna regeln, att besvär mot
slutligt utslag skall föregås af missnöjesanmälan. Skulle någon gång
Hofrätten finna det vara tvifvelaktigt, huruvida kallelsen verkligen delgifvits
eller icke, lärer Hofrätten icke underlåta att, med tillämpning af
stadgandet i 12 §, infordra motpartens förklaring.

16—18 §§. Att, såsom i principbetänkandet alternativt föreslagits, helt och hållet
upphäfva gällande föreskrifter om underställning har Beredningen ansett
icke kunna under nuvarande förhållanden förordas. Med afseende å de
numera ändrade bestämmelserna om ådömande af förlust af medborgerligt
förtroende för alltid, och då föreskrifterna om underställning hufvudsakligen
ega berättigande såsom ett skydd för den tilltalade, synas betänkligheter
icke böra möta att, hvad angår Underrätts utslag, inskränka
underställningen till de fall, då någon blifvit dömd till döden
eller till straffarbete på lifstid. Derjemte har dock, i hufvudsaklig öfver -

131

onsstämmclse med innehållet i Kong]. Brefvet den 14 November 1798,
i 17 § föreslagits, att underställning skall ega rum i det fall, då någon,
som år tilltalad vid Underrätt, jemväl varder stäld under åtal för brott,
som tillhör Öfverrätts omedelbara upptagande. Att genom nu föreslagna
stadganden icke någon rubbning skett i Tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om underställning af der omförmälda mål är sjelfkärt.

Då mål, som underställes Öfverrätt, i hela sin vidd underkastas
dess pröfning, och Underrättens utslag således i sjelfva verket snarast
är att anse såsom ett förslag till dom, så följer deraf, att den klagan,
som i dylika mål får af parterna anföras, till sin natur är af helt annan
art än vanliga besvär i brottmål. Då det emellertid ansetts olämpligt
att hafva samma beteckning för olika begrepp, har i 18 § föreslagits,
att i underställningsmål besvär ej må anföras, men att part skall vara
berättigad att inom tid, som i 6 § sägs, hos Hofrätten göra de påminnelser,
som han kan finna vara af nöden. Skulle den tilltalade af en eller
annan anledning blifva förhindrad att inom den stadgade tiden afgifva
påminnelser, lärer Hofrätten icke underlåta att på lämpligt sätt bereda
honom förnyadt tillfälle dertill.

Tiden, inom hvilken handlingarna i understälda mål skola till Hofrätten
insändas, har blifvit satt lika med den vanliga besvärstiden.

II KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången eller
angår särskild 1 sammanhang med målet behandlad fråga.

Enligt gällande lag medgifves ej i brottmål rätt till särskild talan
emot beslut, hvarigenom Underrätt under rättegången ogillat invändning

132

om domstolens behörighet; och som reglerna angående forum i brottmål
äro af synnerligen enkel beskaffenhet, synes skål icke förefinnas att
häri vidtaga någon ändring. Då anledning till jäf emot domare i
brottmål endast i sällsynta undantagsfall förekommer, bär Beredningen
icke heller ansett erforderligt att tillåta särskild klagan öfver beslut, hvarigenom
Underrätt under rättegången ogillat sådant jäf. I båda dessa
fåll får alltså enligt förslaget talan emot beslutet fullföljas endast i
sammanhang med hufvudsaken.

21 §. Från 19 § 19 mom. i Förordningen om nya Strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864 hafva till
21 § af förslaget öfverflyttats bestämmelserna om rätt till särskild klagan
öfver beslut, hvarigenom Underrätt förordnat om häktning eller häktad
persons qvarhällande i häkte. Enahanda bestämmelser har Beredningen
ansett böra, meddelas i fråga om fullföljd af talan emot beslut, hvarigenom
Underrätt förordnat om parts hemta,nde till Rätten. Visserligen
lärer mången gång inträffa, att besvären ej hinna pröfva,s innan hemtningen
redan blifvit verkstäld och att således det hufvudsakliga syftet
med besvären förfelas, men denna omständighet kan ej utgöra tillräcklig
anledning att förmena parten rätt till klagan öfver ett beslut, som så
nära berör hans fria, sjelfbestämningsrätt och dessutom vanligen anses
innebära något för honom förklenligt.

23 §. Den för tvistemål gifna bestämmelsen, att om Underrätt genom beslut
under rättegången meddelat yttrande angående parts förseelse i
målet, särskild talan emot beslutet må föras genom besvär, har icke
ansetts böra, vinna tillämpning i brottmål. Det synes nemligen i dessa
mål lämpligast, att i allmänhet alla i målet framstälda ansvarspåståenden
på en gång komma under öfverrättens ompröfning. Undantag har dock
funnits erforderligt i fråga om beslut, hvarigenom Underrätt fält part
att utgifva, vite eller dömt honom till böter för uteblifvande. Då det
nemligen torde vara mindre lämpligt att låta sådana beslut genast gå i
verkställighet, men syftet med dessa tvångsåtgärder skulle förfelas, om
med verkställigheten skulle anstå till dess det slutliga utslaget i målet
vunnit laga, kraft, har rätt till särskild talan emot ifrågavarande beslut

133

blifvit medgifven. Det liar dock ej ansetts erforderligt att här, såsom
i tvistemålen, tillåta, att om beslutet meddelats i sammanhang med det
slutliga utslaget, klagan deröfver må föras i annan ordning än den, som
för talan emot slutligt utslag i allmänhet finnes föreskrifven.

Då allmän åklagare eger att få sina besvär genom Konungens
Befallningshafvande till Hofrätten insända eller af advokatfiskal^''» ingifna,
har i 30 § intagits ett stadgande af innehåll, att om någon finnes
höra, öfver allmän åklagares besvär höras, besvärshandlingarna skola
genom Hofrättens försorg tillställas åklagaren; och har derjemte föreskrifvits,
att om med anledning af sådana besvär kungörelse skall i
allmänna tidningarna införas, Hofrätten har att derom besörja.

III KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut, så ock om umlerställuiug

af Hofrätts utslag.

I förevarande kapitel hafva sammanförts alla de bestämmelser, som
afse fullföljd af talan emot Hofrätts utslag och beslut, med undantag
allenast för de särskilda föreskrifter, som gälla i mål, deri någon hålles
häktad. Af kapitlets tre hufvudafdelningar afser den första, som omfattar
33—43 §§, de fall, då besvär må endast efter anmäldt missnöje
fullföljas, den andra, omfattande 44—53 §§, de fall, då besvär må utan

SO §.

134

föregången missnöjesanmälan anföras, under det att den tredje, som utgöres
af 54 §, handlar om understå Ilning.

Vid behandlingen af detta ämne har Beredningen i första rummet
haft att taga i öfvervägande frågan, huruvida någon inskränkning bör
göras i parts rått att i brottmål öfverklaga Hofrätts utslag och beslut.

I sådant afseende stadgas, såsom bekant, i 30 kap. 19 § Rättegångsbalken:
»brottmål, gräfvare eller mindre, hafve ej någon lof under Konungen
draga, utan han gitter visa, antingen att han ej är fulleligen deri
hörd eller att häri till svårare straff är fäld, än lag säger.» Om detta
stadgande någonsin tillämpats, så är det åtminstone numera föråldradt
och stridande mot gällande praxis. Sålunda hafva, såsom i principbetänkandet
anrnärkes, särskilt i de händelser, då den tilltalade blifvit
frikänd, besvär af allmän åklagare upptagits till pröfning, ehuru för
visso icke någon anledning förekommit till det antagande, att han saknat
tillfälle att i de lägre instanserna tillräckligt utveckla sin talan eller
förebringa all sin bevisning- Rätten till ändringssökande mot Hofrätts
utslag i brottmål kan följaktligen numera sägas faktiskt icke vara inskränkt
till de i förenämnda lagrum angifna fall.

Hvad den tilltalade och målseganden beträffar, synes det sålunda
antiqverade stadgandet icke förtjena att återupplifvas; och tillåter sig
Beredningen att bär åberopa de skål, som för denna åsigt i principbetänkandet
anföras (III s. 73, 74):

»Hvad den tilltalade angår, synes hvarje inskränkning i hans rätt
till ändringssökande mot en sakfällande dom vara i hög grad betänklig.
Icke ens då han blifvit sakfäld allenast för ett ringare brott eller till
en lindrigare straffpåföljd, såsom böter eller fängelse, torde någon sådan
inskränkning obetingadt anses lämplig. För den, hvars medborgerliga
anseende till följd af förut undergångna bestraffningar eller eljest redan
lidit afbräck, kan ett flerårigt straffarbete vara eu relativt lindrigare
påföljd än ett bötesstraff för den dittills oförvitlige, som fäster större
vigt vid det genom straffdomen uttalade ogillandet af hans handlingssätt
än vid sjelfva bötesbeloppet. Att i detta hänseende uppställa någon
skälig grund för en klassifikation af de sakfällande domarne i sådana,

13")

som finge och som icke finge öfverklaga^ i högsta instansen, liVr knappt
vara möjligt.»

»Beträffande deremot allmän åklagare eller målsegande och rätten
för dem att söka ändring i en af mellaninstarisen meddelad befrielsedom
eller påyrka skärpning af der ådömdt straff är synpunkten väsentligen
annorlunda. 1 fråga om brotts beifrande eller bestraffande tillkommer
dem ej någon vidsträcktare rätt än den staten i det allmännas intresse
finner behörigt och lämpligt att förläna. Om ur det allmännas synpunkt
den pröfning, åtalet undergått i de lägre instanserna, anses tillräcklig,
kan följaktligen staten låta bero vid Öfverrättens dom.»

»I afseende å målsegandes rätt till ändringssökande förekomma emellertid
åtskilliga omständigheter, som göra det mindre angeläget och lämpligt
att afskära eller begränsa denna rätt. Vanligen föres af målsegande
ansvarstalan i sammanhang med skadeståndstalan, och denna senare är
dervid oftast det hufvudsakliga. I dylika fall måste följaktligen, derest
den tilltalade blifvit frikänd från åtalet, grunderna för detta i målets
hela vidd pröfvas redan till följd af ändringssökandet i ersättningsfrågan,
''lages dessutom i betraktande, att de fall, då målsegande fullfölja talan
i högsta instans, äro mycket fåtaliga, synes den oinförmälda inskränkningen
för dem utan olägenhet kunna bortfalla.»

Deremot kan det med skäl ifrågasättas, huruvida det må anses nödigt
att tillåta allmän åklagare att fullfölja talan emot Hofrätts utslag,
i synnerhet beträffande mindre brottmål. Sedan ett åtal för brott
blifvit i två instanser pröfvadt, lärer endast i mera sällsynta fall det
allmänna rättsmedvetandet eller något statsintresse påkalla ytterligare
pröfning deraf. Staten har derföre här, så att säga, friare händer;
den både får och bör träffa sådana anstalter, att icke underordnade
åklagare af oförstånd eller ovist nit i onödan besvära högsta instansen.
Det har emellertid, särskildt med hänsyn till nödig enhet i rättstillämpningen,
synts betänkligt att alldeles fråntaga åklagaremagten rätt
till klagan i högsta instansen, men af skäl, som här nedan vid 36 §
vidare angifvas, har Beredningen föreslagit, att underordnad åklagares
befogenhet att å det allmännas vägnar fullfölja talan i högsta instans

136

göres beroende deraf, att lian vid besvärens ingifvande styrker sig
hafva erhållit tillstånd dertill af högsta åklagaremyndigheter), Justitiekansler!!.

Såsom redan i den allmänna motiveringen augit vits, har Beredningen
ej heller funnit sig ega skäl att i strid mot en stadgad praxis,
som allmänneligen lärer uppfattas såsom eu bekräftelse på eu naturlig
rättighet, föreslå någon inskränkning i parts befogenhet att draga icke
blott rättsfrågan utan äfven bevisfrågan under högsta instansens pröfning
samt att i denna instans jemväl förebringa ny bevisning.

1 fråga om part, som är på fri fot och hos Konungen vill söka
ändring i Hofrätts utslag i brottmål, stadgas, såsom bekant, i Förordningen
den 19 Juni 1815, att böter, ersättning för rättegångskostnaden
och hvad Hofrätten derjemte ålagt den missnöjde parten att. gälda,
skola, såvidt ej sådant förut vid besvärs anförande derstädes emot
Underrätts utslag skett, nedsättas hos Konungens Befallningshafvande,
magistraten eller kronofogden i orten och bevis derom bifogas besvären,
samt att om den sakfälde är så fattig, att han ej kan utgifva
de medel, Hofrätten honom ådömt, vid besvärens ingifvande bör företes
intygande derom af vederbörande myndighet eller tjensteman, allt vid
talans förlust.

Olägenheterna af detta stadgande äro påtagliga. Sålunda kan deremot
med skäl anmärkas, att den till böter eller ersättning dömde parten
lätt nog kan komma att, utan eget förvållande, gå miste om rättigheten
att få sin sak pröfvad af högsta instansen. Äfven om han icke är så
fattig, att han kan erhålla föreskrifvet intyg om oförmåga att utgifva
de i Hofrättens utslag honom ådömda böter eller ersättningsbelopp, kan
det blifva svårt eller rent af omöjligt för honom att före besvärstidens
utgång anskaffa nödiga penningar; och om han åter verkligen är oförmögen
att utgifva medlen, kan svårighet stundom möta att derom
erhålla intyg af vederbörande myndighet eller tjensteman, då denne
tilläfventyrs saknar kännedom om hans ekonomiska ställning.

Det kan emellertid icke betvifias, att om stadgandet rörande skyldighet
att i brottmål nedsätta hvad i Hofrätten blifvit dömd! borttoges
©

137

utan att ersattas med någon annan föreskrift, tillströmningen af brottmål
till högsta instansen skulle komma att betydligt tilltaga. Särskilt
i fall, då böterna, eller ersättningen uppgå till betydligare belopp,
skulle parten utsättas för en stark frestelse att genom klagan öfver
Hofrättens utslag söka vinna anstånd med beloppets utgifvande. Och
äfven här får lagstiftningen icke förbise vederpartens berättigade anspråk
på säkerhet för utbekommande af hvad honom blifvit i form af rättegångskostnad
eller skadestånd tillagd!

Beredningen vågar emellertid antaga, att de olägenheter, som
vidlåda nu gällande föreskrifter i detta ämne, skola, utan att det
med föreskrifterna hufvudsakligen afsedda syftemål förfelas, blifva a,flägsnade
genom de nya stadganden, som upptagits i Beredningens förslag
till Lag angående verkställighet i vissa fall af utslag i brottmål
utan hinder af ändringssökande. Enligt detta förslag skall nemligen
utmätning af böterna verkställas, ändå att ändring i Hofrättens utslag
sökes, der ej den sakfälde hos Konungens Befallningshafvande nedsatt
bötesbeloppet; hvarjemte föreslagits, att om någon i brottmål är dömd
till rättegångskostnad eller skadestånd eller att till annan utgifva viss lös
egendom, i fråga om verkställighet af utslaget i denna del skall gälla
hvad i 39, 40 och 41 §§ Ut,sökningslagen angående verkställighet af dom
i tvistemål finnes stadgadt.

Då antalet af de till Högsta Domstolen fullföljda brottmål under 36 §.
senare tiden varit i ständigt stigande och detta, i väsentlig mån bidragit
till den allt jemnt ökade balansen af oafgjorda, mål i denna instans, torde
det — äfven om det ej är att, befara, att någon afsevärd tillväxt af fullföljda
mål skall föranledas genom upphäfvandet af hittills gällande föreskrift
om nedsättning af ädömda böter och ersättningsbelopp — befinnas nödigt
att vidtaga någon anordning, hvarigenom tillflödet af sådana mål till högsta
instansen i någon mån hämmas. Bland de särskilda förslag, som i
sådant afseende varit föremål för Beredningens öfverläggningar, synas
öfvervägande skäl tala för det ofvan omnämnda förslaget att inskränka
underordnad åklagares befogenhet, att draga Hofrätt^ utslag i brottmål
under Konungens pröfning.

138

Erfarenheten visar nemligen, att sådane åklagare ej sällan, af
bristande insigt eller omdöme eller af missförstådt tjenstenit, hos
Konungen fullfölja talan icke blott i de mest obetydliga mai utan äfven
i fall, då någon ändring i Hofrättens utslag uppenbarligen ej stål* att
vinna. De officiella uppgifterna för åren 1885—1889 angående ringare
brott och förseelser, i fråga om hvilka klagan under nämnda år varit
förd hos Konungen, utvisa, att antalet för ringare brott eller förseelser
tilltalade, hvilka antingen förut icke sakfälde blifvit sakfälde eller förut
sakfälde blifvit till högre straff dömde, uppgått .

år 1885, bland 385 tilltalade, till............... 6

» 1886 » 561 » » 17

» 1887 » 301 » '' » .......................... 4

» 1888 » 422 » "'' » .............................. 8

» 1889 » 512 » » 10

..n. * t r /-•[ , f j i • >»< f j >j; (%5! --i : * j; j ■ ■; *'' * >; t f 1! I } T »'' {«• , j

och är härvid jemväl att märka, att i detta antal inräknas äfven de
fall, då ändring i Hofrättens utslag vunnits på grund af målsegandes
klagan.

Någon inskränkning i underordnad åklagares befogenhet att i mindre
brottmål draga Hofrätts utslag under högsta instansens pröfning torde
alltså vara erforderlig; och har det i sådant, afseende synts lämpligast,
att pröfningen, huruvida det allmännas intresse må anses fordra en dylik
fullföljd, öfverlemnas åt Justitiekanslern. En bestämmelse af sådant
innehåll har intagits i 36 §.

Inskränkningen i allmän åklagares rätt att fullfölja talan till Högsta
Domstolen synes emellertid icke, åtminstone för närvarande, böx*a afse
andra brott än sådana, för hvilka straffet enligt 5 kap. 14 § Strafflagen
kan förfalla. Härigenom undantagas först och främst gröfre förbrytelser.
I den mån nemligen ett brott är af svår beskaffenhet och brottslingen
vådlig för den allmänna säkerheten, måste gerningsmannens fällande
antagas vara af vigt för samhället, och i dessa fåll synas derföre inga
hinder böra läggas för åklagarnes sträfvanden. Vidare är att märka,
att 36 § icke har afseende på embetsbrott och tjensteförseelser, enär

189

dessa icke afses i 5 kap. 14 § Strafflagen. Eu följd häraf blir, att
de hos Hofrätterna anstälde advokatfiskalernas -klagorätt begränsas allenast
i undantagsfall och då gemenligen i sådana, t. ex. angående missfirmlig!
skrifsätt o. d., som kunna anses vara af underordnad betydelse.
Beredningen -vill jemväl fästa uppmärksamheten derå, att stadgandet,
till följd af sin plats i en lag-,’ söm behandlar allenast processen vid de
allmänna domstolarne, följaktligen icke har afseende på mål, som vid
andra domstolar handläggas. — Då åklagaren sjelf blifvit dömd till
ansvar eller ersättningsskyldighet, är han, såvidt angår denna del af
målet, att likställa med enskild part, och det bör således uppenbarligen
icke ifrågasättas att lägga hinder i vägen för honom att i dessa frågor
bringa sin sak under högsta instansens pröfning.

Enligt det föreslagna stadgandet skulle Justitiekanslerns embetsmyndighet
något vidgas och på samma gång antalet af de på hans
handläggning beroende ärenden ökas. Beredningen föreställer sig emellertid,
att icke ur någondera synpunkten betänkligheter af egentlig betydenhet
skola uppstå. Hvad särskilt angår ökningen i denne embetsmans
göromål, så lärer det kunna med eu hög grad af sannolikhet
antagas, att åklagarne lätt snart skola vänja sig vid att icke'' begära
hans bemyndigande till talans fullföljd i andra fall, än då vigtiga skäl
dertill föreligga, t. ex. tillgång till förut okänd bevisning; och att
således antalet af mål, som af ifrågavarande anledning underställas hans
bedömande, icke kommer att erhålla något afskräckande omfång.

Slutligen har här skolat framhållas, ehuru det visserligen torde
vara sjelfkärt, att ifrågavarande stadgande icke i någon mån rubbår
den Riksdagens Justitieombudsman tillagda befogenhet.

i n

140

IV KAr.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan, der någon i målet

hålles häktad.

De afvikelser från det vanliga förfarandet i brottmål, som Beredningen
funnit nödigt föreslå för det fall, då någon i målet hålles häktad,
äro, såsom lätt inses, föranledda dels af angelägenheten att sä
mycket som möjligt påskynda dylika måls handläggning, och dels af
den omständigheten, att den häktade icke i lika mån som eu på fri
fot varande tilltalad är i tillfälle att iakttaga hvad eljest för fullföljd
af talan i brottmål är föreskrifvet.

öd För fullföljd från den häktades sida af talan emot utslag, som i

1 och 33 §§ afses, har Beredningen föreslagit en särskild besvärsform,
i flera afseenden öfverensstämmande med den, som upptagits för fullföljd
af talan emot vissa af Underrätt meddelade beslut angående processhindrande
invändningar, men med afvikelse derutinnan, att skriftvexlingen
föreslagits skola ega rum hos Konungens Befallningshafvande. Den
häktade skall sålunda ega att, utan föregången missnöjesanmälan, sist å
femtonde dagen från den, då utslaget muntligen för honom afkunnades
eller, der så ej skett, eljest delgafs honom, till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Hofrätten eller Konungen stälda besvär, hvarefter
Konungens Befallningshafvande har att dels från allmän åklagare
infordra förklaring i målet, och dels genom anslag^angöra, att besvär
blifvit anförda; och skall enskild motpart ega. att, utan särskild digifning,
till Konungens Befallningshafvande ingifva sin förklaring sist före
klockan 12 å femtonde dagen från utgången af den tid, inom hvilken
den häktade egt anföra besvär eller, der kungörelsen anslagits senare,
från anslagsdagen.

Redan enligt gällande lag åligger det Konungens Befallningshafvande
att tillse, att nödigt biträde lemnas häktad till författande af besvär

141

och andra skrifter i målet, och motsvarande bestämmelse åter linnes i
fil § af detta förslag. Till samma myndighet eger och den häktade
ingifva dylika handlingar för vidare befordran till vederbörande öfverdomstolar.
Genom att låta skriftvexlingen försiggå hos Konungens
Befallningshafvande har eu väsentlig förkortning kunnat göras såväl af
klagotiden för den häktade som ock af den tid, inom hvilken förklaring
af dennes motparter bör ingifva^. Väl har det ej synts lämpligt stadga
någon viss tid, inom hvilken allmän åklagare har att ingifva sin förklaring;
men Konungens Befallningshafvande lärer icke underlåta att
tillse, det icke längre rådrum än nödigt är i detta hänseende lemnas.

Genom stadgandet att enskild motpart eger afgifva förklaring inom
viss tid efter det anslag härom gjorts vinnes betydlig tidsbesparing,
utan att motpartens rätt kan sägas härigenom i någon mån äfventyras.

I de fall, då den häktade förvaras å annan ort än den, der Konungens
Befallningshafvande har sitt säte, kan anslaget naturligen i allmänhet
icke ske genast vid besvärstidens utgång utan först då besvären inkomma,
men det dröjsmål, som härigenom kan uppstå, bör endast undantagsvis,
der afstånden äro synnerligen störa, blifva af någon betydenhet
och lärer i allt fall icke kunna undvikas, utan att i andra afseenden
ännu större olägenheter uppkomma.

Deremot har Beredningen icke ansett sig ega tillräckligt skäl att
föreslå särskilda bestämmelser i afseende å tiden och sättet för besvärs
anförande af annan part än den häktade, desto mindre som fall
kunna inträffa — t. ex. om den tilltalade vid utslagets afkunnande ej
instält sig, men domstolen förordnat om hans häktande — då tillämpning
å annan part af de i 55 § för häktad gifna bestämmelser skulle
visa sig vara så godt som omöjlig. Dessutom bör ihågkommas, att om
den häktade sjelf är nöjd med utslaget, skyndsamhet i proceduren är
mindre af nöden, enär i sådant fall på honom sjelf ankommer att, på
sätt Förordningen den 30 Maj 1873 angifver, omedelbart påbörja straffets
aftjenande.

I 57 § åsyftas de fall, då i allmänhet talan får emot utslag eller .57 §.
beslut fullföljas utan föregången missnöjesanmälan. I sådana fall saknas,

142

enligt Beredningens åsigt, anledning att för häktad person förkorta
klagotiden, hvadan något stadgande! i sådant syfte icke föreslagits.
Deremot låter det sig tydligen icke göra att belasta häktad person med
den enskild, å fri fot varande part åliggande skyldighet att i här afsedda
fall ombesörja besvärshandlingars kommunikation, utan har Beredningen
ansett det böra öfveitern nas åt Öfverrätten att, der någon
tinnes böra öfver besvären höras, införskaffa hans förklaring på sätt
tjenligast finnes.

58,59 §§. De i 58 och 59 §§ föreslagna stadgande» äro väsentligen öfverensstämmande
med nu gällande praxis, och billigheten att åt den, som
ej egen sin frihet, medgifva dylika undantagsförmåner är alltför ögonskenlig
för att bär kräfva något vidare omnämnande.
no §. Enligt Kong]. Skrifvelsen angående tillsyningsmän vid kronohäktena
i riket den 28 Maj 1867 åligger det dylik tillsyningsman att, »under
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande» lydnad, i afseende å kronohäkte utöfva
den befattning, som vid länsfängelse i stad, der Kong], Maj:ts Befallningshafvande
har sitt säte, utöfva» omedelbart af Kongl. Magt» Befallningshafvande».
I öfverensstämmelse härmed och till förebyggande
af missförstånd har i 60 § uttryckligen uttalats, att besvär, påminnelser
och förklaring må af häktad med laga verkan inom föreskrifve» tid ingifva»
till tillsymögsmannen vid det kronohäkte, der den tilltalade hålles
förvarad. Deremot har det ej synts lämpligt att i fall, hvarom i 55 §
sägs, låta skriftvexlingen försiggå hos tillsyningsmannen, särskild! af det
skal, att öfrige parter stundom ej hafva sig bekant, hvar den häktade
förvaras, och således skulle urståndsätta» att bevara fatalier för ingifvande
af förklaring. Ett stadgande har följaktligen här införts, att tillsyningsmannen
ofördröjligen skall insända besvären till Konungens Befallningshafvande,
inför hvilken skriftvexlingen derefter eger rum, på
sätt i 55 § föreskrifves.. i >ii > . fri,, nicht -

I- ♦•(•tndi.ij M ■, • 11 -11 - * j i j o .'' f • • / j i «f t - r. i 8 i ti.|/ oi- n >(> i regim i ht^-iö i tji:-;

. dni'' i''-*iä>

»dr.i e- l-ii ;• iii-i a! !i. f !•»•*.• isi''!;. i . 0 .Kr.* 1- "lur/yj. '' ■

Mf*"

hd ii ni >uD‘>d

143

Förslag till Lag om införande af de nya lagarne angående fullföljd
af talan emot allmän domstols utslag och hvad i afseende derå iakttagas

skall. Såsom innehållande formella stadgande!! rörande sättet för fullföljd 1 §■
af talan emot allmän domstols utslag synas de nya lagarne, i likhet med
hvad i fråga om processlagar antages i allmänhet böra ega rum, kunna
genast träda i verket utan annat undantag, än att talan emot utslag,
hvilket gifvits före den dag, då de nya lagarne träd! i kraft, skall fullföljas
i den ordning hittills vant stadgad. 1 öfverensstämmelse härmed
har 1 § blifvit afla ttad .itc. d /iiM i

Samma skal, som föranled t, att eu ombudsman enligt 15 kap. 7 § 4 £•
Rättegångsbalken hittills ansetts böra vara berättigad att utan särskild
fullmagt af hufvudmannen förvara dennes rätt genom erläggande af vad
eller anmälan af missnöje, synas tala för, att befogenhet tillerfeänneS
honörn att å hufvudmannens vägnar anmäla revision eller anslutning till
vade- eller revisionsanmälan, äfven om sådan befogenhet icke uttryckligen
lemna!» honom i den fullmagt, på grund hvaraf han fört hufvudmannens
talan i den lägre instansen. Stadgande härom har derföre-intagits
i 15 kap. 7 § Rättegångsbalken.

1 fråga om förklaring af dom, soin vunnit laga kraft, stadgas i "24
kap. 11 § Rättegångsbalken, att om förklaringen innehåller något sådant,
som i utslaget ej är tydligen utsatt, vad deremot må tillåtas. Ehuru
detta lagrum äfven behandlar förklaring, som af Hofrätt gifves, afse]*
tydligen bestämmelsen angående fullföljden endast förklaring, som meddelas
af Underrätt; och särskild föreskrift om fullföljd af talan emot
Hofrätt» utslag angående sådan förklaring af dom lemna» i 30 kap. 2 §
Rättegångsbalken. För att dels sammanföra bestämmelserna1 om fullföljd
af talan emot beslut angående förklaring af dom och dels undanrödja
den tvekan, som möjligen kan uppstå, huru förfaras skall i sådana
fall, då förklaring gifvits öfver utslag, hvaremot talan må fullföljas i
annan ordning, än genom vad eller revision, har Beredningen föreslagit,
att, med upphäfvande • af sistnämnda lagrum, åt 24 kap. 11 § Rättegångsbalken
gifves den förändrade lydelse, att emot beslut, hvarigenom
förklaring meddelats öfver utslag, som vunnit laga kraft, talan

144

må fullföljas i den ordning, som för klagan emot utslaget skolat iakttagas.

Då i 5 § 7 och 9 mom. Tryckfrihetsförordningen hänvisas till 25
kap. 5 § Rättegångsbalken, har sistnämnda lagrum ansetts böra qvarstå,
sedan deri vidtagits en ändring, hvarigenom det bragts till öfverensstämmelse
med de i förslaget till Lag angående fullföljd af talan
emot allmän domstols utslag i brottmål i fråga om underställning gifna
föreskrifter.

På sätt i det föregående redan blifvit anmärkt, har Beredningen
ansett, att i de fall, då part på grund af domvilla söker få Underrätts
dom i tvistemål upphäfd, samma rättsmedel bör komma till användning,
som skolat begagnas för vinnande af ändring i domen på annan grund.
I följd häraf har Beredningen föreslagit en ändrad lydelse af 25 kap.
21 § Rättegångsbalken. Af enahanda skäl har motsvarande ändring
gjorts i 30 kap. 18 § samma balk.

Till förekommande af den missuppfattning, att den genom Kong].
Kungörelsen den 19 .human 1802 stadgade inskränkning i fråga
om tiden, inom hvilken parter ega att hos Hofrätten ingifva skrifter
eller begära muntligt förhör, skulle genom antagandet af de nya lagarna
bortfalla, bär nämnda författning uppräknats bland dem, hvilka icke
skola anses upphäfda genom hvad i 2 § af promulgationslagen stadgas.

H §. Till nu gällande föreskrifter rörande fullföljd af mål från Gotland och

dessa måls behandling i Hofrätten, hvilka bestämmelser synts Beredningen
kunna i öfrigt bibehållas oförändrade, har fogats ett stadgande, att i
de fall, då besvärshandlingar skola från Gotland till Hofrätten återställas,
de jemväl af den klagande må ingifvas å landskansliet på
lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är föreskrifvet.

Förslag till Lag angående beräknande af fatalietid i visst fall. 1

26 kap. 23 § Rättegångsbalken finnas upptagna bestämmelser derom,
att då tid infaller å söndag, högtids- eller annan helgedag att i lagvadda

145

saker ingifva vadeinlaga, skall det ske å nästa söckendag derefter, och
att samma lag skall ega tillämpning, då någon vill öfver Konungens
Befallningshafvandes eller någon Underrätts utslag klaga i Hofrätten;
hvarjemte genom Kong!. Brefvet den 17 Februari 1757 förklarats, att
om tiden för erläggande af vad emot Häradsrätts dom infaller å söneller
högtidsdag, parten må å nästa söckendag emot domen vädja. I
öfverensstämmelse härmed anses jemväl i öfriga fall, då tid för vidtagande
af någon åtgärd i ett hos domstol eller annan myndighet anhängigt
mål eller ärende utgår å sön- eller helgdag, åtgärden kunna med laga
verkan företagas å nästa söckendag derefter, ehuru hittills icke funnits
någon allmän föreskrift i ämnet. Vid detta förhållande har det synts
Beredningen lämpligt att uppgöra förslag till eu särskild författning,
innehållande den allmänna bestämmelse, att om tid, då åtgärd för
fullföljd eller bevarande af talan i rättegångs- eller utsökningsmål eller
ansökningsärende sist bör företagas, infaller å söndag eller annan allmän
helgedag, åtgärden må företagas å nästa söckendag derefter.

Förslag till Lag angående fullföljd af talan i vissa fall emot Underrätts
utslag i tvister om husesyn och fardag å krono- eller andra publika
hemman. Enligt de i Förordningen den 12 Mars 1830 gifna
föreskrifter angående fullföljd af talan emot Underrätts dom i mål om
nybyggnad, husröta, vanhäfd eller fardag vid af- och tillträden eller
eljest å krono- eller andra publika hemman skall den, som är missnöjd
med Underrättens dom i sådant mål, ingifva sina besvär till Hofrätten
inom hälften af den tid, som för lagvadda sakers fullföljd från Underrätt
är stadgad, hvarjemte klagande, som är dömd till ersättning eller
böter, skall vid besvären foga borgen derför af två vederhäftige män.
Öfver Hofrättens beslut i dylika mål eger den missnöjde hos Konungen

klaga genom besvär inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § 1 mom.

146

Rättegångsbalken stadgas, med skyldighet att fullgöra det, som i 18 §
af samma kapitel finnes föreskrifvet.

Såsom bekant, skall enligt gällande lag syn å publika hemman förrättas
i vissa fall af Underrätt eller af domhafvande med nämnd, i andra
åter af administrativ myndighet med rätt för missnöjd part att vid vederbörande
Underrätt klandra förrättningen. I principbetänkandet (Is. 128)
finnes infördt ett stadgande, enligt hvilket allt hvad i fråga om vården
och tillsynen å statens fasta egendom äfvensom å vissa boställen, som
ej tillhöra staten, finnes i lag eller författning stadgadt angående husesyns
hållande omedelbart af Underrätt eller af domhafvande med nämnd
skulle upphöra att gälla samt dylik syn förrättas af administrativ myndighet,
med rätt för den, som vore missnöjd med syneförrättningen, att
inom viss lagbestämd tid instämma klander derå till vederbörande Underrätt,
vid äfventyr att förrättningen eljest vunne laga kraft; och något
undantag från den allmänna regeln, att talan emot Underrätts utslag
i tvistemål skall genom vad fullföljas, uppstäldes ej i principbetänkandet
i fråga om utslag i dylika instämda husesynsmål.

Beredningen, som nu icke haft att till behandling upptaga frågan,
huruvida bestyret med syners förrättande å ifrågavarande hemman bör
i större utsträckning, än hittills skett, öfverflyttas å de administrativa
myndigheterna, delar den i principbetänkandet uttalade uppfattningen,
att skal saknas att i fråga om Underrätts utslag i synemål, som efter
stämning anhängiggjorts, medgifva undantag från den för tvistemål i
allmänhet uppstälda regeln, att talan mot utslaget skall vadevägen fullföljas.
Beträffande åter sådana synemål, som utan föregången stämning
vid Underrätt anhängiggöras, har Beredningen ansett någon ändring i
.nu gällande föreskrift om fullföljd af talan genom besvär för närvarande
icke böra vidtagas, utan att dermed kan anstå i afbidan å en blifvande
förändrad lagstiftning i fråga om de myndigheter, af hvilka syn å publika
hemman skall förrättas. För att emellertid besvärsförfarandet i dessa synemål
må bringas till öfverensstämmelse med det i förslaget till Lag angående
fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål upptagna
allmänna besvärsförfarande, bär Beredningen uppgjort förslag till

147

en särskild författning af innehåll, att de i fråga om besvär emot slutligt
utslag i tvistemål gifna föreskrifter skola eg» tillämpning jemväl
å besvär, hvarom nu är fråga.

Förslag till Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols
beslut i ansökningsärende. Då sättet och vilkoren för fullföljd af talan
emot Underrätts och Hofrätt® utslag i ansökningsärenden böra vara desamma
som de, hvilka gälla i fråga om besvär emot dessa domstolars
slutliga utslag i tvistemål, har i sådant syfte af Beredningen blifvit
upprättadt ett förslag till lag angående fullföljd af talan emot allmän
domstols beslut i ansökningsärende; och som enahanda bestämmelser
jemväl böra vinna tillämpning vid fullföljd af talan emot allmän domstols
beslut i mål angående myndigs försättande i omyndighetstillstånd
och om förmyndares tillsättande eller entledigande, vare sig dylik fråga
anhängiggjorts genom stämning eller ansökan, hafva i samma förslag
förmyndaremålen likstälts med ansökningsärenden.

Förslag till Lag angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende

å fullföljden af polismål. Förordningen angående förändrade föreskrifter
i afseende på fullföljden af polismål den 30 April 1844 stadgar, att
besvär öfver såväl Öfverståthållareembetets och Kong!. Maj:ts öfrige Befallningshafvandes
som ock de utom Stockholm inrättade poliskammares
beslut i polismål af sådan beskaffenhet, att vid ändringssökande hos
Kongl. Maj:t besvären inlemna® i Justitierevisionsexpeditionen, böra, med
undantag af mål rörande försvarslöse, anföras hos Hofrätt, och att dess
utslag må genom besvär öfverklagas hos Kongl. Maj:t, allt med iakttagande
af den tid, som i allmänhet är stadgad för fullföljd af brottmål
från Underrätt till Hofrätt och från Hofrätt till Kong]. Majd.

Då emellertid de myndigheter, hvilka afses i denna förordning,
enligt Beredningens åsigt mindre väl lämpa sig för att emottaga sådan
anmälan om missnöje, som enligt Beredningens förslag erfordras för att

148

fullfölja talan emot allmän domstols slutliga utslag i brottmål, samt polismålens
beskaffenhet synes föranleda, att ändring i polismyndighets utslag i
sådana, mål endast i mera. sällsynta fall torde ifrågakomma och följaktligen
motparts hörande öfver besvär deri endast undantagsvis blifver af nöden,
har Beredningen ansett det i 2 kap. af förslaget till Lag angående fullföljd
af talan emot allmän domstols utslag i brottmål införda besvärsförfarande
utan missnöjesanmälan lämpligast kunna, användas i fråga om
de besvär, som må i Hofrätten anföras öfver polismyndighets utslag.
Att besvär öfver Hofrätts utslag i dylika mål böra anföras och behandlas
i enahanda ordning, som gäller för brottmål i allmänhet, synes vara
uppenbart.

Eldigt dessa grunder bär förslag till författning angående tillägg
till gällande föreskifter i afseende å fullföljden af polismål blifvit af Beredningen
upprättadt.

Förslag till Lag angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen.

Då enligt Beredningens förslag fullgörande af Hofrätts dom i tvistemål
icke vidare uppställes såsom vilkor för parts rätt att fullfölja talan emot
domen hos Konungen, har eu ändring i 39 § Utsökningslagen funnits
nödig för att åt Hofrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
någon ålagd, bereda sådan verkan, att dels motpartens rätt tillbörligen
tryggas och dels den tappande parten betages möjligheten att genom
klagan vinna uppskof med domens fullgörande. I sådant afseende har
Beredningen alltså föreslagit, att å dylik dom utmätning må ske innan
den vunnit laga kraft, så framt ej gäldenären till den vinnandes
säkerhet, hos Konungens Befallningshafvande nedsatt penningar, svarande
mot hvad dömdt blifvit. Derjemte har Beredningen, till förebyggande
deraf att, såsom hittills emellanåt skett, nedsatta, penningemedel
i följd af parts försummelse eller för annan orsak ligga räntelösa
hos Konungens Befallningshafvande, föreslagit, att der den som
vunnit ej vill eller kan ställa pant eller borgen för lyftning af nedsatta

149

penningemede], dessa ma, der någon af parterna det önskar, göras räntebärande
genom insättning i någon bankinrättning efter Konungens Befallningshafvandes
bepröfvande.

Enär den i 25 kap. 21 § Rättegångsbalken part medgifna rätt att
i vanliga tvistemål på grund af domvilla eller annan felaktighet i rättegången
genom besvär i högre Rätt yrka ogillande af dom, som eljest bör
såsom laga kraftvunnen anses, enligt Beredningens förslag kommer att
upphöra, har deraf påkallats en ändring i 49 § Utsökningslagen.

Ändringen i 52 § samma lag är, såsom lätt inses, föranledd af Beredningens
förslag till Lag angående verkställighet i vissa fall af utslag
i brottmål utan hinder af ändringssökande.

I syfte att, så vidt lämpligen ske kan, åvägabringa öfverensstämmelse
emellan det af Beredningen föreslagna besvärsförfarande i tvistemål och
Utsökningslagens stadganden om klagan öfver utslag i utsökningsmål
hafva vissa jemkningar i 185, 186, 187 och 192 §§ Utsökningslagen
blifvit af Beredningen föreslagna.

Förslag till Lag angående verkställighet i vissa f all af utslag i brottmål
utan hinder af ändringssökande. Gällande lag föreskrifver såsom ett
prestandum för den, som blifvit genom Hofrätt^ utslag fåld till böter
och vill hos Konungen söka ändring i utslaget, att nedsätta böterna och
vid besvären foga bevis om nedsättningcn. l)å enligt förslaget till
Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål
detta prestandum skulle bortfalla, kunde med skäl befaras, att besvär
komme att hos Konungen anföras allenast för vinnande åt uppskof med
böternas erläggande och att af sådan anledning antalet af till Konungen
fullföljda smärre brottmål skulle väsentligen ökas, derest icke sådant
motverkades genom andra lagbestämmelser. I detta syfte bär af Beredningen
blifvit föreslaget ett stadgande, att utmätning å Hofrätts utslag,
hvarigenom någon blifvit dömd till böter eller fäld att utgifva, vite,
skall verkställas, ändå att ändring i utslaget sökes, så framt ej den

150

sakfälde hos Konungens Befallningshafvande nedsatt böterna eller vitet.
Genom ett dylikt stadgande betages tydligen den sakfälde all anledning
att söka ändring allenast i syfte att erhålla uppskof med verkställigheten
af Hofrättens utslag. Någon våda af att låta utslaget i sådana fall gå i
verkställighet, oaktadt det icke vunnit laga kraft, synes icke vara att
befara, då stadgandet inskrårikes till att gälla, allenast Hofrätts utslag och
försäljning af det utmätta godset icke får ega rum annat än i de fall,
då antingen den utmätta egendomen är underkastad förskämning eller
snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller ock säker vård för
det utmätta icke kan utan kostnad erhållas.

I fråga om rättegångskostnad eller skadestånd, som någon blifvit i
brottmål dömd att gälda, eller om viss lös egendom, som någon i sådant
mål förpligtats att till annan utgifva, synes det icke böra möta betänkligheter
att tillämpa Utsökningslagens stadgande!! angående verkställighet af
dom i tvistemål, hvadan en bestämmelse i sådant syfte här blifvit intagen.

Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 327 8 i Sjölagen

den 12 Juni 1891. Då i förslaget till Lag angående fullföljd af talan emot
allmän domstols utslag i tvistemål medgifvits rätt till särskild talan emot
vissa beslut angående jäf emot domare, men borttagits sådan rätt i fråga
om beslut rörande flere parters instämmande, har lydelsen af 327 § i
Sjölagen skolat i öfverensstämmelse härmed ändras.

Då de af Beredningen utarbetade förslag till Lag om ändring i vissa
delar af Förordningen angående jords och lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 April 1866, förslag till Lag angående förändrad
lydelse af 3 § i Lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830
samt förslag till Lag angående förändrad lydelse af 134 § i Stadgan
om skiftesverket i riket den .9 November 1866 afse allenast, att de i

151

dessa författningar förekommande bestämmelser angående sättet och vildren
för fullföljd af talan måtte bringas till öfverensstämmelse med de
nya lagarnes föreskrifter i dessa ämnen, torde någon vidare belysning
af de sålunda föreslagna stadgandena icke vara erforderlig.

■Jbo;aioart£ t: bmeljitg X

lön fi

■i i

f ,

152

• i

Särskild! yttrande

Justitierådet Annerstedt.

Med flertalet inom Beredningen delar jag den uppfattning, att vid
förevarande reform af lagstiftningen angående rättsmedlen det hittills i
brottmål gällande förfarande vid sökande af ändring i Underrätts slutliga
utslag bör förändras i den rigtning, att kommunikationen borttages.
Ehuru den klaganden nu åliggande skyldighet att, i fall Hofrätten finner
motpartens hörande erforderligt, ombesörja kommunikationen och för sådant
ändamål uttaga besvären och delgifva dem motparten icke, enligt
min åsigt, innebär någon oegentlighet, hvaraf förändring i det nu gällande
förfarandet påkallas, har jag likväl ansett angeläget, att Hofrätten,
hvars arbetstid under närvarande förhållanden är strängt upptagen,
måtte befrias från den dubbla föredragning af besvärsmål, hvartill
nämnda förfarande ofta föranleder. Visserligen synes detta ändamål
äfven utan kommunikationens upphörande kunna vinnas om kommunikation
sbeslutet i Hofrätt, såsom nu vanligen i Högsta Domstolen är
fallet, finge meddelas af föredraganden. Men utom det att öfverlemnandet
af en dylik befogenhet åt eu ung hofrättstjensteman synes mig
mindre lämpligt, antager jag, att följden deraf blefve att, om ej alla,
åtminstone största delen af det ej obetydliga antal mål, deri utslag nu
utan kommunikation meddelas, komme att till förklaring utställas. Då
således dessa måls skyndsamma afgörande, hvilket just utgör eu väsentlig
fördel med det nuvarande förfaringssättet, komme att genom eu dy -

153

lik anordning upphöra, har jag ansett svaranden hellre böra åläggas att
utan särskild digifning afgifva förklaring.

Såvida den nuvarande kommunikationen kommer att utbytas mot
en skyldighet för klagandens motpart att sjelfmant förskaffa sig underrättelse
om besvärens innehåll och deröfver sig förklara, lärer det emellertid
vara särdeles angeläget, att denna skyldighet göres så litet betungande
och kostsam som möjligt. Härutinnan synes mig dock det af
Beredningens flertal framlagda förslag icke tillräckligt skydda, svarandens
rätt. Enligt detsamma skall svaranden, hvilken hittills kunnat afvakta,
att besvärshandlingarna tillställas honom, innan någon vidare åtgärd i
målet från hans sida kan ifrågakomma, i stället vara pligtig att först hos
Underdomaren efterhöra, om missnöje blifvit af motparten anmäldt, och,
der så skett, i Hofrätten låta uttaga besvärsskriften samt dit ingifva sin
förklaring. De resor och besvär samt dermed förenade kostnader, som
häraf blefve en följd, torde, synnerligen för en mindre bemedlad part,
komma att kännas särdeles betungande; och sannolikt skulle mången
förklarande, hellre än att underkasta sig dem, underlåta att taga kännedom
om besvären och deröfver afgifva förklaring. Till följd deraf komme
Hofrätten, oftare än önskligt vore, att finna sig föranlåten, särdeles om
i besvären några nya skäl eller bevis blifvit åberopade, att uppskjuta
målets afgörande för att-, enligt, 12 § i förslaget,, bereda, svaranden tillfälle
att deröfver yttra sig.

På sätt redan af en ledamot, i äldre Lagberedningen blifvit erinradt,
är det dock af vigt,, att utväg beredes, hvarigenom den mindre
bemedlade, som icke kan sjelf begifva sig till den ort, der öfverdomstolen
har sitt säte, och icke eger kännedom om något der befintligt
ombud, till hvilket han kan hysa förtroende, sättes i tillfälle att bevaka
sin talan.

Eu sådan utväg synes, eldigt min åsigt, kunna, beredas, derest, vid
besvär öfver Underrätts slutliga utslag skriftvexlingen förlä,gges i stad
till Underrätten och å landet till domsagans kansli, med åliggande för
Rätten eller domaren att till Hofrätten insända parternas skrifter jemte
öfriga handlingar i målet. Genom eu sådan anordning blifva för båda

154

parterna besväret och kostnaderna i väsentlig man minskade. Först och
främst bortfaller härigenom nödvändigheten af särskild missnöjesanmälan,
enär tiden för ingifvande af besvärsskrift^ till Rätten eller domsagans
kansli kan sättas föga längre än den tid, inom hvilken, enligt förslaget,
missnöje skall anmälas. Då vidare antalet af de fall, i hvilka såväl den
tilltalade som målseganden äro boende inom ransakningsdomstolens domvärjo
eller i dess nära granskap, vida öfverstiger antalet af dem, i hvilka
de enskilde parterna äro bosatte på längre afstånd från underdomstolen,
måste skriftvexlingens förläggande i stad till Underrätten och å landet
till domsagas kansli för enskilde parter i allmänhet innefatta en betydlig
lättnad och de mål, i hvilka förklaring ej afgifves, sålunda äfven
blifva mera sällsynta. Derjemte kan genom eu sådan anordning skriftvexlingstiden
icke blott bestämmas lika för hela landet utan äfven sättas
i den mån kortare än den tid, som måste stadgas, derest skriftvexlingen
skall försiggå i Hofrätten, att förklaring kan hinna afgifvas stundom
före och i allmänhet endast en eller annan vecka efter den tid, som i
nyssnämnda fall ansetts böra för besvärs ingifvande bestämmas. Skriftvexlingens
förläggande till Underrätt synes ej heller, enligt min uppfattning,
utgöra något hinder för uppnåendet af det resultat, som vinnes
med eu skriftvexling i Hofrätten utan muntlig förhandling derstädes,
nemligen att i öfverdomstolen efter skriftvexlingstidens slut skola för
densamma finnas tillgängliga de mellan parterna vexlade skrifterna tillika
med det öfverklagade utslaget och handlingarna i målet.

Den mångåriga erfarenhet, som vunnits med afseende å sättet för
fullföljden af mål från Egodelningsrätt, enligt hvilken erfarenhet anledning
till anmärkning mot detta förfaringssätt ej förekommit, synes mig
tala för lämpligheten af eu anordning i fråga om brottmålen, som hufvudsakligen
öfverensstämmer med besvärsförfarandet vid egodelningsmålen.

De betänkligheter, som uttalats emot förläggandet af parternas skriftvexling
till domsagas kansli, kan jag icke dela. De hufvudsakligaste
äro, dels att den anordning af kansliet, som af Beredningen blifvit
ifrågasatt i förslaget till Lag angående domsagas kansli, icke skulle vara

af beskaffenhet, att parternas skriftvexling under alla förhållanden med
tillräcklig trygghet kunde eg a rum å kansliet, dels ock att särskilt
förhållandena i nordligaste delen af landet, hvarest domhafvandena
i följd af långvariga tingsresor stundom under flera veckor icke vore
å kansliet tillstädes, skulle försvåra om icke omöjliggöra skriftvexlingen
derstädes. Men de fordringar, som den föreslagna skriftvexlingen vid
Underrätt komme att ställa å kanslibiträdena, nemligen redbarhet och
ordentlighet, äro icke större, än att de, enligt min uppfattning, kunna
väl uppfyllas af de kanslibiträden, hvilka i de särskilda domsagorna
komma att antagas, derest Beredningens förslag i ämnet blifver gilladt
och upphöjd! till lag; och om i en domsaga den ordinarie domhafvande]!
i följd af långvariga tingsresor blifver förhindrad under längre tid att
å kansliet ombesörja besvärsakternas insändande till Hofrätten, lärer det
icke böra möta något hinder, att annan till domareembetets utöfvande
behörig person af Hofrätten erhåller förordnande att ombesörja detta,
under den tid domarens förfall sålunda varar. Skulle kanslibiträdet i
domsaga sakna kompetens att erhålla ett dylikt förordnande, kan det
utan svårighet gifvas åt någon annan behörig, som är bosatt i den ort,
der domsagans kansli är beläget.

I fråga om besvär emot Hofrätts slutliga utslag i brottmål synes
mig likaledes förfarandet lämpligen kunna förenklas i så måtto, att
skyldighet för part att i Hofrätten anmäla missnöje icke i något fall
blifver stadgad. Den fördel, som stadgandet af en sådan skyldighet
skulle kunna medföra — att visshet tidigare kan vinnas, huruvida Hofrättens
utslag vunnit laga kraft — synes mig icke uppväga den svårighet,
som för enskilde parter uppkommer genom förpligtelse!] att i Hofrätten
anmäla missnöje inom viss kort tid efter det Hofrättens utslag gafs.
Besvärsförfarandet i andra instans är nemligen i förslaget ordnadt på
det sätt, att enskild part är berättigad att i Hofrätten utföra sin talan
utan att derstädes ovilkorligen hafva ett rättegångsombud, försedt med
eu för ombudet utfärdad fullmagt, och vid sådant förhållande kommer
det ifrågasatta tillägget till 15 kap. 7 § Rättegångsbalken, hvarigenom
fullmägtig skulle blifva befogad att utan särskild fullmagt anmäla miss -

156

nöje, för part, som på sådant sätt utfört sin talan, icke att medföra
någon lättnad. Då den häktade, om han sjelf är missnöjd med Hofrättens
utslag, skall utan missnöjesanmälan inom viss kort tid aflemna
sin besvärsskrift och, derest han sjelf nöjes åt Hofrättens utslag, eger
att, utan afvaktan deraf att utslaget vunnit laga kraft, påbörja undergåendet
af honom ådömdt urbota straff, är det tydligen för honom likgiltigt,
om något tidigare eller senare vinnes visshet, huruvida besvär
blifvit af motparten anförda eller icke. Och sedan Underrättens dom
blifvit öfverklagad och den tid, som nödvändigt åtgår för besvärens
pröfning i Hofrätt, redan förflutit, synes det hvarken för enskild part,
som vistas å fri fot, eller för det allmänna vara af särskild vigt och
betydelse, huruvida laga kraft kan åkomma Hofrättens utslag några
dagar förr eller senare.

De skal, som i fråga om Underrätts slutliga utslag i brottmål tala
för kommunikationens utbytande mot en skriftvexling vare sig i Hofrätt
eller i Underrätt, eg a, enligt min uppfattning, icke samma giltighet i fråga
om besvär emot Hofrätts utslag af enskild part, som ej i målet hålles häktad.

Då beslut om kommunikation af besvär emot Hofrätts utslag i
brottmål i allmänhet meddelas i Nedre Justitierevisionen, vinnes nemligen
ej för Högsta Domstolen, såsom fallet är för Hofrätten, genom
kommunikationens borttagande någon besparing i arbetstid, och i regeln
lärer kommunikationen ej föranleda något afsevärdt uppehåll med målets
föredragning. Vid sådant förhållande och då det i sista instansen ännu
mera än i Hofrätt synes mig vara af vigt, att vid målets afgörande
tvekan ej må förefinnas, huruvida svaranden fått kännedom om besvärens
innehål], och att Högsta Domstolen, sedan målet der blifvit föredraget,
endast i sällsynta undantagsfall må behöfva för infordrande af yttrande
från svaranden vidtaga den i 12 § förutsatta åtgärd, har jag ansett
kommunikationen lämpligen här kunna bibehållas, med skyldighet för
enskild på fri fot varande klagande att ombesörja besvärens delgifning
med motparten.

Denna skyldighet synes mig för klaganden ej innebära någon oskälig
tunga. Fasthellre befarar jag, att, om parten skulle kunna göra försök

157

att vinna ändring i Hofrättens utslag utan att detta för honom medförde
vidare kostnad eller besvär än ingifvande! af besvärshandlingarna
till Konungen, antalet brottmål i sista instansen skulle i väsentlig mån
ökas. Visserligen kan kommunikationens bibehållande i Högsta Domstolen,
sedan den blifvit afskaffad vid Hofrätterna, från formel synpunkt
anses mindre tilltalande; men huru eftersträfvansvärd öfverensstämmelse
i form vid rättsmedlens ordnande än må vara, synes den dock böra
eftergifvas, om för dess vinnande väsentliga fördelar af mera reel
natur måste uppoffras, och den omständighet, att ett eljest ändamålsenligt
förfarande, till följd af vissa dermed, särskild! vid mellaninstansen,
förenade olägenheter, anses påkalla en förändring, torde ej ovilkorligen
böra föranleda eu dylik förändring äfven i sista instansen, der nämnda
olägenheter ej förekomma, men i stället andra skulle af ändringen framkallas.

Jemte den skiljaktighet i princip, för hvilken jag nu i korthet redogjort,
har jag med afseende å några detaljbestämmelser i förslaget till
Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål
haft en annan mening än Beredningens fleste ledamöter.

7 §. Det synes mig icke vara behöflig! att för underlåtenhet att
inom besvärstidens utgång ingifva det öfverklagade utslaget stadga
strängare påföljd än för försummelse att inom samma tid ingifva Underrättens
öfriga protokoll i målet, hvadan äfven i förstnämnda fall klaganden
synes böra erhålla föreläggande att inkomma med hvad som
felas vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare uppskof
med målets afgörande.

Då det för klaganden icke fordne vara förenad! med större svårighet
att inom föreskrifven tid till Rätten eller domaren ingifva sin besvärsskrift
än att anmäla skriftligt missnöje, synes mig, derest skriftvexlingen
mellan parterna förlägges till Rätten eller domsagas kansli, föreskriften
om föreläggande af ny tid i händelse laga. förfall visas för ingifvande
af besvärsskrift^! kunna uteslutas.

1.58

12 §. I händelse Hofrätt för bedömande af der fullföljd! brottmål
finner yttrande angående viss omständighet från någondera parten erfordras,
lärer enligt gällande lag hinder ej möta att, der så lämpligt
finnes, muntligt förhör med parten för ändamålet anordnas vare sig
inför H of rätten eller vid domstol i orten, der parten sig uppehåller;
och har jag derföre, till förebyggande af den uppfattning, att så ej
hädanefter finge ske, ansett genom eu mindre redaktionsförändring i 12 §
böra antydas, att i nämnda fall infordrande af skriftlig förklaring med
föreläggande af viss tid icke vore ovilkorlig! utan finge af omständigheterna
bero.

19 och 20 §§. Då, enligt min uppfattning, i brottmål klaganden
icke bör kunna åläggas att ersätta den kostnad, som uppkommer derigenom,
att i stället för en jäfvig domare ojäfvig sådan förordnas, utan
denna kostnad måste drabba det allmänna, samt derest nu gällande bestämmelser
i detta ämne skulle blifva så tolkade, att kostnaden i nämnda
fåll drabbade den, som begärt förordnandet, eu ändring af bestämmelserna
i nyss angifna rigtning synes böra ske, har jag ansett skäl saknas för
stadgandet om rätt för part att särskild! söka ändring i beslut, hvarigenom
antingen Häradsrättens ordförande eller ock Rådstufvurättens
ordförande eller samtlige ledamöter förklarats jäfvige.

Derest besvärsförfarandet skulle blifva ordnadt enligt ofvan angifna
grunder, erfordras ett tillägg till 167 § i Tullstadgan den 2 November
1877 af innehåll, att i fråga om fullföljd i högre Rätt af talan mot utslag
meddeladt af Gränsetullrätt skall gälla hvad om fullföljd af polismål
finnes stadgadt.

Då jag, på sätt i det föregående blifvit antydt, anser besvärsförfarandet
höra anordnas enligt väsentligen andra grunder än de i förslaget
följda, har jag uppgjort ett utkast till författning, motsvarande
förslaget till Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag
i brottmål, hvilket utkast jag här bilägger.

Utkast till Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål.

I KAP.

Om besvär emot Underrätts slutliga utslag, så ock om underställning af

Underrätts utslag.

1 §•

Vill part söka ändring .i Underrätts slutliga utslag i brottmål, ingifve,
der ej i denna lag annorledes stadgas, i stad till Rätten sist före
klockan tolf å tjugonde dagen och å landet till domsagans kansli sist
å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gafs, sina till Hofrätten
strida besvär, deri han sin talan emot utslaget framställer. Vid besvären
foge han tillika det öfverklagade utslaget, Underrättens, öfriga
protokoll i målet samt de handlingar, hvilka han derutöfver åberopar.
Har klaganden i målet annan motpart än allmän åklagare eller någon,
som i målet hålles häktad, skall derjemte ingifvas afskrift af besvärsskrift^
med de bevis, som dertill höra.

Hafva besvär till Rätten eller domsagans kansli ingifvits, skall besvärsskriften
förses med anteckning om tiden för dess ingifvande.

2 «.

Part, som enligt 1 § till Rätten eller domsagans kansli ingifvit
besvär, vare ej pligtig att derom underrätta motparten.

160

3 §•

Då allmän åklagare är klagandens motpart, läte Rätten ellei
domaren tillställa honom besvärshandlingarna med föreläggande att
inom viss tid afgifva förklaring och återställa handlingarna.

Enskild motpart ege uttaga den i 1 § omförmälda afskrift och
afgifve sedan till Rätten eller domsagans kansli skriftlig förklaring
öfver besvären inom lika tid, som för besvärs ingifvande är i sagde §
föreskrifven, räknad från besvärstidens utgång. Äro motparterna flere
och enas de ej, hvilken af dem skall uttaga afskriften, må den ej utleinnas,
utan ege parterna att af dess innehåll taga kännedom hos
Rätten eller å domsagans kansli.

4 §.

Har klaganden underlåtit att, efter ty i 1 § sägs, ingifva afskrift
af besvären eller af bevis, som dertill hörer, ege motpart, som är berättigad
att erhålla afskrift, att sådan på klagandens bekostnad taga.

Skola i det fall, nu sagdt är, besvärshandlingarna tillställas allmän
åklagare, läte Rätten eller domaren på klagandens bekostnad taga erforderlig
afskrift för att hållas annan motpart tillhanda.

Sedan förklaringstiden gått till ända eller dessförinnan, der förklaring
tidigare inkommit, insände Rätten eller domaren handlingarna
till Hofrätten.

G §.

Varda ej besvär emot Underrätts utslag, hvarom i 1 § förmäles,
inom der stadgad tid till Rätten eller domsagans kansli af part ingifna,
hafre parten förlorat sin talan. Besvär, som ingifvas efter besvärstidens
utgång, må ej upptagas, och varde beslut derom, med uppgift å de

161

skäl, hvarå beslutet grundats, af Rätten eller domaren å besvärsskriften
tecknadt samt tillika, om parten det begär, honom skriftligen meddeladt.

7 §•

Har klaganden underlåtit ingifva det öfverklagade utslaget eller
Underrättens öfriga protokoll i målet, och äro de ej heller af annan
part företedda; förelägge Hofrätten, sedan besvärshandlingarna dit inkommit,
klaganden viss tid att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet
deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

i;*;;;" -yr'' 8 §• '' ;.^;7

Varder ej förklaring ingifven inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med handlingarnas insändande till Hofrätten eller målets
afgörande.

Då förklaring ej inkommit, gifve Rätten eller domaren det vid
handlingarnas insändande Hofrätten tillkänna.

Ehvad förklaring inkommit eller icke, ege Hofrätten att i anledning
af besvär, som enligt 1 § blifvit anförda, infordra yttrande från
motparten, der hans hörande öfver viss angifven omständighet finnes
nödigt; och läte Hofrätten beslutet derom delgifvas den part, som skall
höras, med föreläggande, der så lämpligt finnes, af viss tid, inom hvilken
yttrandet skall afgifva^ vid påföljd att underlåtenhet deraf ej må föranleda
vidare uppehåll med målets afgörande.

10 §.

Har Underrätt i utslag förvisat målet till fortsatt handläggning
vid annan Underrätt, må ej ändring i utslaget sökas förr än den Rätt,

162

som sist handlagt målet, deri meddelat slutligt utslag. Vill någon då
söka ändring, fullfölje han sin talan i den ordning, som för klagan
öfver det slutliga utslaget iakttagas bör.

11 §•

Har någon blifvit dömd till döden eller till straffarbete på lifstid,
skall målet, såvidt det honom rörer, underställas Hofrättens pröfning.

12 §.

Varder någon, som är tilltalad vid Underrätt, jemväl stäld under
åtal för brott, som tillhör Öfverrätts omedelbara upptagande, skall
Underrätten, sedan den meddelat utslag beträffande den under dess
domvärjo hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del Hofrättens
pröfning, ändå att det ej enligt 11 § skolat underställas.

13 §.

I underställningsmål läte Rätten eller domaren, i mål från Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyratiofem
dagar och i mål från öfriga delar af riket inom trettio dagar från
den dag, utslaget gafs, till Hofrätten insända utslaget samt öfriga protokoll
och handlingar i målet.

I ty mål må ej besvär anföras, men part vare berättigad att inom
tid, som nyss är sagd, i Hofrätten göra de påminnelser, som han kan
finna vara af nöden. Hafva ej inom den tid påminnelser inkommit,
må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande.

163

II KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången eller
angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

14 §.

Vill part söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt förordnat
om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller om hans hemtande
till Rätten, ege han att deremot särskilt anföra besvär i Hofrätten;
dock gånge beslutet ej dess mindre i verkställighet. I ty fall vare
klagan ej till viss tid inskränkt.

15 §.

Menar part, att genom beslut, som Underrätt under rättegången
meddelat, målet allenast onödigt uppehälles, vare lag som i 14 § sägs.

16 §.

Varder part af Underrätt genom beslut under rättegången fäld att
utgifva vite eller dömd till böter för uteblifvande, må beslutet särskildt
öfverklagas genom besvär, som skola till Hofrätten ingifvas, i
mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands
län sist före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i mål från
öfriga delar af riket sist före klockan tolf å trettionde dagen från den
dag, då det öfverklagade beslutet gafs, vid påföljd för part, som den
tid försitter, att hafva förlorat sin rätt till talan mot beslutet, der ej
inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, förelägge Hofrätten
ny tid.

164

17 §.

Har Underrätt skilt fullmägtig från fullmägtigskapet eller dömt
honom till ansvar för förseelse i målet, eller ock ogillat yrkande om
ansvar för sådan förseelse, och vill någon söka ändring i beslutet,
skall talan deremot, ehvad beslutet meddelats under rättegången eller
i sammanhang med slutligt utslag i målet, särskild! fullföljas genom
besvär, som skola till Hofrätten ingifva^ inom den tid och vid den
påföljd för underlåtenhet, som i 16 § stadgas.

18 §•

Om fullföljd af talan emot Underrätts beslut i fråga, som rörer
vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning i
brottmål, så ock om klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt
till värjemålsed, galle hvad derom i Lagen angående bevisning inför
Rätta är stadgadt.

19 §.

Då besvär enligt här ofvan i detta kap. gifna stadganden hos
Hofrätten anföras, ingifve klaganden tillika det öfverklagade beslutet
och Underrättens öfriga protokoll i målet. Försummas det, förelägge
Hofrätten honom viss tid dertill vid äfventyr att underlåtenhet deraf
ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

20 §.

Pröfvas den, som med besvär enligt detta kap. till Hofrätten inkommit,
ej hafva skal för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt utslag
derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden
pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller
besannad afskrift motparten tillställa, så ock att inom tid, som Hofrätten
bestämmer, räknad från den dag föreläggandet kungöres, till

165

Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då motparten af besvärsliandlingarna
fått del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt
afskrift deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven tid inkomma
med bevis om delgifning, och kommer ej heller motparten in med
förklaring; då må ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre
inom sagda tid laga förfall för klaganden visas; visas förfall, förelägge
Hofrätten ny tid. Varda ej inom föreskrifven tid besvärshandlingarna
återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven, må sådant ej föranleda
uppehåll med målets afgörande. Styrker klaganden, att motparten vistas
utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han
ej för sig stillt ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge
tillika klaganden att till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna
och sedan låta i allmänna tidningarna tre gånger, minst
fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit
anförda och att besvärshandlingarna finnas hos Hofrätten att tillgå.
Finnes i fall, då allmän åklagare är klagande, någon böra öfver besvären
höras, skola besvärshandlingarna genom Hofrättens försorg tillställas
åklagaren, och läte jemväl Hofrätten besörja om införande i allmänna
tidningarna af kungörelse, der sådan erfordras.

Har klaganden enligt 20 § låtit besvärshandlingarna tillställas motparten,
väte denna pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande
i 16 § stadgas, räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes,
förklaring i målet till Hofrätten itigifva; är kungörelse angående besvären
i allmänna tidningarna införd, skall han ingifva sin förklaring
inom nittio dagar från sista kungörandet. Ingifves ej förklaring inom
föreskrifven tid, må deraf ej föranledas uppehåll med målets afgörande,
med mindre laga förfall inom samma tid visas; visas förfall, förelägge
Hofrätten honom ny tid.

Hvad parterna enligt 20 oeh 21 §§ hafva att iakttaga, så oek äfventyr^,
om det försummas, läte Hofrätt en tecknas å besvärsskriften.

23 §.

öfver beslut, som Underrätt i andra fall, än ofvan sagda äro, under
rättegången meddelat, må ej särskildt klagas. Fullföljer part talan
emot det slutliga utslaget, ege han dock i sammanhang med den talan
öfverklaga det under rättegången meddelade beslutet.

Har part öfverklagat det slutliga utslaget, vare motpart, ändå att
han ej deröfver klagat, obetaget att till bemötande af ändringssökandet
påkalla pröfning af sådant, under rättegången meddeladt beslut, som
nu är sagdt. M ;

24 §.

Hafva besvär öfver Underrätts slutliga utslag blifvit till Rätten eller
domsagans kansli ingifna, men Rätten eller domaren vägrat att besvären
upptaga, må klagan deröfver föras genom besvär, som skola ingifvas till
Hofrätten inom den i 16 § stadgade tid, vid påföljd för underlåtenhet,
som der sägs; och vare hvad 19, 20, 21 oeh 22 §§ innehålla jemväl i
afseende å dessa besvär gällande.

Hafva besvär öfver Underrätts utslag blifvit af Rätten eller domaren
upptagna, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljes talan i målet, ege
motparten att påkalla pröfning af frågan, huruvida besvären blifvit i
laga ordning anförda.

167

III KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut, så ock om underställning af

Hofrätts utslag.

25 §.

Nöjes ej part åt Hofrätts slutliga utslag i brottmål, ege han, der
ej här nedan annorledes stadgas, att sist före klockan tolf å fyratiofemte
dagen från den dag, då utslaget gafs, till Konungen ingifva besvär,
deri han sin talan mot utslaget framställer.

Varda ej besvär inom tid, som nu är sagd, hos Konungen af part
anförda, hafre parten förlorat sin talan, der ej inom samma tid laga
förfall visas. Visas laga förfall, förelägges honom ny tid.

26 §.

Har allmän åklagare talat å brott af sådan beskaffenhet, att straffet
derför enligt 5 kap. 14 § Strafflagen kan förfalla, må ej åklagaren i
annat hänseende, än så vidt angår ansvar eller ersättningsskyldighet
för honom sjelf, hos Konungen fullfölja talan, med mindre han vid besvärens
ingifvande styrker sig hafva erhållit Justitiekanslerens tillstånd
till ändringssökande.

27 §.

Öfver utslag, hvarigenom Ilofrätten visat mål åter till Underrätt,
må ej klagas. Innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets
utgång inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan,
om hufvudsaken kommer under Konungens pröfning.

168

28 §.

I fråga om klagan öfver Hofrätt^ utslag, hvarigenom målet förvisats
till fortsatt handläggning vid annan Öfverrätt, skall hvad i 10 §
stadgas angående Underrätts utslag ega motsvarande tillämpning.

h; jminliiiUviiitu! hus j-.o h* .titUod t! it» gr.i-tir ömsa sk/km! j«0

'' 29 §.

Öfver Hofrätt^ utslag i fråga, som jemlik! 15 § blifvit från Underrätt
fullföljd, må ej klagan föras.

30 §.

Om fullföljd af talan emot utslag, hvarigenom Hofrätt i fullföljdt
eller der anhängiggjordt mål dömt part till värjemålsed eller meddelat
yttrande, som rörer vittne, sakkunnig eller annan, som varit kallad att
meddela upplysning i brottmål, gälle hvad derom i Lagen om bevisninginför
Rätta linnes stadgadt.

31 §.

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom Hofrätt förordnat om
hans häktande, qvarhållande i häkte eller hemtande till Rätten, ege han
att deremot fullfölja talan hos Konungen genom besvär; dock gånge
beslutet ej dess mindre i verkställighet. I ty mål vare klagan ej till
viss tid inskränkt.

Lag samma vare, der Hofrätt faststält Underrätts beslut, hvarigenom
meddelats förordnande, som nu är sagd!. Har sådant beslut
blifvit af Hofrätten upphäfdt, må ej klagan deröfver föras.

32 §.

v,:.,.: .... jv

Har Hofrätt under målets handläggning derstädes meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 eller 17 § afses, må beslutet hos Konungen

169

särskild! öfverklagas genom besvär, som skola till Konungen ingifvas
inom den tid och vid den påföljd för underlåtenhet, som i 25 § stadgas.

Beslut, som af Hofrätt under rättegången meddelas i annat fall, än
i 30, 31 eller 32 § sägs, må ej särskild! öfverklagas, utan galle i fråga
om fullföljd af talan emot det beslut hvad i 23 § angående der omförmälda
beslut föreskrifves.

34 §.

Då besvär enligt detta kap. blifvit hos Konungen anförda, skola
från Hofrätten infordras de derstädes befintliga handlingar i målet jemte
utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

Vid besvären foge klaganden Hofrättens öfverklagade utslag eller
beslut, så ock, der målet varit från Underrätt till Hofrätten fullföljd!,
* Underrättens deri förda protokoll, såvidt dess insändande ej åligger
Hofrätten. Underlåter klaganden hvad honom sålunda åligger, varde
viss tid honom förelagd att med den felande handlingen inkomma vid
äfventyr, om det försummas, att deraf ej må föranledas vidare uppehåll
med målets afgörande.

Finnes någon böra öfver besvären höras, varde, der de blifvit af
allmän åklagare anförda., förklaring infordrad på sätt tjenligast finnes,
men, der enskild part år klagande, så förfaret, som i 20, 21 och 22 §§
finnes för Hofrätten föreskrifvet.

35 §.

Har någon blifvit dömd till döden, skall målet, så vidt det honom
rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall lätt! Hofrätten inom
tid, som i 25 § sägs, till Konungen insända Hofrättens utslag och protokoll
jemte öfriga handlingar i målet; och ege part att inom samma tid
med påminnelser till Konungen inkomma.

170

IV KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan, der någon i målet

hålles häktad.

36 §.

Vill någon, som i målet hålles häktad, öfverklaga. Underrätts eller
Hofrätt® utslag eller beslut af beskaffenhet, att talan deremot må fullföljas,
ingifve han till Konungens Befallningshafvande sina till Höfrö,tten
eller Konungen strida besvär, och vare i ty fall besvärstiden, då sådan
är föreskrifven, räknad från den dag, då utslaget eller beslutet för den
häktade muntligen atkunnades eller, der så ej skett, eljest honom delgafs.

37 §.

Hafva besvär öfver Underrätts slutliga utslag blifvit af den häktade
till Konungens Befallningshafvande ingifna, läte Konungens Befallningshafvande
genast besvärshandlingarna allmänne åklagaren tillställas, med
föreläggande att inom viss tid insända förklaring jemte besvärshandlingarna
till Rätten eller domsagans kansli. Konungens Befallningshafvande
läte ook genast till Rätten eller domsagans kansli insända afskrift
af besvärsskriften med de bevis, som dertill höra, tillika med
underrättelse om den åklagaren förelagda förklaringstid; och ege enskild
motpart att till Rätten eller domsagans kansli ingifva förklaring öfver
besvären inom den i 3 § för förklarings ingifvande stadgade tid, räknad
från besvärstidens utgång eller, der afskriften af besvärshandlingarna
då ännu ej blifvit till Rätten eller domsagans kansli insänd, från den
dag, då den dit inkommit.

Äro besvär i andra fall af den häktade till Konungens Befallningshafvande
ingifna, insände Konungens Befallningshafvande ofördröjligen
besvärshandlingarna, efter ty målets beskaffenhet föranleder, till Hof -

171

ratten eller Konungen; och värde, der någon öfver bes v åren skall höras,
förklaring infordrad på sätt tjenligast tinnes.

38 §.

Påminnelser i mål, som understälts Hofrättens eller Konungens pröfning,
må af den, som hålles häktad, ingifva^ till Konungens Befallningshafvande,
som har att ofördröjligen insända dem till Hofrätten eller
Konungen.

39 §.

Har den, som i målet hålles häktad, underlåtit att vid besvär,
som af honom ingifvits, foga öfverklagade utslaget eller Underrättens
protokoll i målet, skall utslaget eller protokollet införskaffas.

40 §.

Varda besvär öfver Underrätts slutliga utslag till Rätten eller domsagans
kansli ingifna, och är motparten i målet häktad, skola besvärshandlingarna
öfversändas till Konungens Befallningshafvande för att den häktade
tillhandahållas med föreläggande att inom viss tid afgifva förklaring
till Konungens Befallningshafvande, som har att ofördröjligen
insända förklaringen jemte besvärshandlingarna till Rätten eller domsagans
kansli. Finnes i fall, som nu är sagdt, äfven annan motpart, och har
klaganden försummat att ingifva afskrift, hvarom i 1 § sägs; läte Rätten
eller domaren på den klagandes bekostnad taga afskrift af besvärsskriften
med de bevis, som dertill höra, för att nämnde motpart tillhandahållas.
Underlåter den häktade att afgifva förklaring inom den förelagda tiden,
skall Konungens Befallningshafvande med underrättelse derom insända
besvärshandlingarna till Rätten eller domsagans kansli.

Pröfves eljest i mål, der någon hålles häktad, denne eller annan
tilltalad böra höras, varde förklaring infordrad på sätt tjenligast finnes.

172

41 §.

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom
fälda utslag vinner laga, kraft, före besvärstidens utgång i den ordning,
särskild författning föreskrifver, förklarat sig nöjd med utslaget och
villig att undergå den ådömda bestraffningen; må ej besvär emot utslaget
af honom anföras.

42 §.

Konungens Befallningshafvande åligge tillse, att häktad, som vill
anföra besvär eller afgifva påminnelser eller förklaring, dervid ej saknar
nödigt biträde.

Då besvär af häktad ingifvas, skall å besvärsskriften tecknas bevis
om tiden för dess ingifvande. Skall utslag, beslut eller besvärsskrift
delgifvas häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för delgifvandet.

V KAP.

Allmänna bestämmelser.

43 §.

A slutligt utslag, som till part utgifves, skall tecknas underrättelse
om hvad part, som ej nöjes åt utslaget, har att iakttaga för fullföljd af
sin talan.

Vill någon klaga öfver beslut, som under rättegången meddelats,
och begär han för sådant ändamål underrättelse om hvad han har att
iakttaga, varde ock sådan underrättelse honom lemnad.

173

44 §.

Föreläggande, som meddelas eldigt 7, 20, 21, 25 eller 34 §, skall,
der det ej afsäges muntligen, kungöras genom anslag; och värde anteckning
derom tillika införd i eu särskild bok, hvilken skall hållas en
hvar till hända, som derur vill hemta upplysning.

45 §.

Beslutar Hofrätt i fullföljdt mål att infordra underdomarens utlåtande,
må ej [tarf med beslutets delgifvande betungas. Lag samma
vare, der hos Konungen erfordras utlåtande från underdomare eller
Hofrätt.

46 §.

År i stad ej rättegångsdag, och linnes ej någon satt att å Rättens
* vägnar inlagor emottaga; må skrifter, som eldigt denna lag skola
till Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.

174

Särskild! yttrande

Assessoren Wold.

De af Beredningen framlagda förslag till lagar angående fullföljd
af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål och i brottmål bär
jag icke kunnat biträda. Det Beredningen gifna uppdrag synes mig
nemligen hafva bort föranleda dertill, att arbetet utvidgats så, att det
kommit att omfatta jemväl vissa delar af sjelfva processen i öfverin- *
stanserna; hvarjemte enligt min åsigt åt rättsmedelsystemet kunnat och
bort gifvas väsentligen större enkelhet och öfverskådlighet, än de framlagda
förslagen erbjuda.

De orsaker, som föraideda dugtighet i ett af domstol gifvet utslag,
måste i regeln sökas antingen deri, att parten underlåtit att vederbörligen
framställa eller utreda sin sak, eller ock deri, att domaren felat i
sjelfva afgörandet. I ett rättssystem, som icke fordrar, att parterna i
rättegången företrädas af rättsbildade advokater, och der domstolens
utslag icke gifves under medverkan af jury, böra derföre de ordinarie
rättsmedlen ordnas så, att å ena sidan parten lemnas tillfälle att godtgöra
hvad han i afseende å sakens framställande eller utredande försummat,
och å andra sidan den högre domstolen med hänsyn till sin
sammansättning lemnar garanti för en mera mångsidig och insigtsfull
pröfning. I afseende å öfverdomstolarnes sammansättning torde mot
vårt rättsmedelsystem icke kunna framställas befogade anmärkningar. Så
mycket mera framträda deremot bristerna i fråga om det sätt, hvarpå

175

man hos oss sörjt för partens rätt att i öfverinstanserna tillgodose sina
intressen.

Vår gällande lag upptager, såsom bekant, två hufvudformer för
fullföljd af talan emot Underrätts utslag: vad och besvär. Med vadeproceduren
har lagstiftaren uppenbarligen afsett att lemna parterna tillfälle
att under ett blandad! skriftligt och muntligt förfarande fritt utveckla
sin talan och förebringa erforderlig ny bevisning. Ända till
midten af detta århundrade hade parterna i allmänhet tillgång till eu
jemförelsevis närbelägen appelldomstol, der en sådan utredning lättare
kunde försiggå. Från Häradsrätt vädjades nemligen till Lagmansrätt,
vid hvilken förfarandet var hufvudsakligen enahanda som vid Häradsrätt;
och i de städer, der Kämnersrätt fanns inrättad, dömde Rådstufvurätt
i andra instans i de från Kämnersrätten vädjade mål. Då, parterna
ofta nog först genom Underrättens utslag göras uppmärksamma på de
brister, som vidlåda utredningen i målet, torde man kunna antaga, att
målen då i allmänhet inkommo till Hofrätten i ett mera utredt skick,
än hvad för närvarande är fallet. Men äfven i Hofrätten, som alltså i
de flesta tvistemål dömde i tredje instans, synes under den närmaste
tiden efter tillkomsten af 1734 års lag muntlig förhandling hafva blifvit
använd i större utsträckning än nu, och muntliga förhör utsattes ofta
af Hofrätten ex officin. Sedan Lagmans- och Kämnersrätterna år 1841)
blifvit afskaffade, dömer Hofrätten nu i andra instans, och förfarandet
derstädes är numera hufvudsakligen skriftligt; det muntliga elementet
har, frånsed t vittnesförhören, förlorat nästan all verklig betydelse.

Hvad denna förändring innebär är lätt att inse. I ett på förhandlingsprincipen
bygd! förfarande är det visserligen partens ensak att
tillse, att hans talan blifver vederbörligen utvecklad; men domarens
processledande verksamhet spelar dervid eu synnerligen vigtig rol, särskilt
då, såsom hos oss, parterna, i allmänhet uppträda utan biträde af
juridiskt bildade advokater. Eu enda af domaren framstäld och af parten
besvarad fråga kan ofta nog ställa, en förut dunkel sak i erforderlig
belysning. Men att, på detta sätt vid öfverdomstolarne tillgodogöra sig
de muntliga förhören har visat, sig alltmera omöjligt. Parterna upp -

176

tråda endast undantagsvis sjelfva i Hofrätten, och de af dem der använda
ombud sakna i regeln all verklig kännedom om saken. Vid de
muntliga förhören åberopa ombuden skriftliga anföranden och inskränka
sig för öfrigt vanligen till att bestrida allt hvad af motparten blifvit
anfördt; framställes någon gång eu fråga till ombuden, kunna de i
regeln ej lemna svar derå.

Det ligger ock i sakens natur, att förhållandena måste utveckla
sig på detta sätt. De till Hofrätten stälda inlagorna, som i allmänhet
författas af parten sjelf eller hans vid Underrätten använda ombud,
insändas ofta, jemte öfriga handlingar i målet, till ombudet i Hofrätten
så sent, att detta ombud icke ens hinner genomläsa akten innan den
skall till Hofrätten ingifvas. Och äfven om ombudet både tid att
grundligt instudera akten och kunde i minnet behålla det sålunda inlästa
under den stundom ganska rundliga tid, som förflyter innan målet
kommer under handläggning, vore dermed icke mycket vunnet. För
att ombudet skall kunna vinna verklig kunskap om saken, så att ombudet
kan förklara hvad i akten finnes dunkelt och lemna upplysning om sådana
målet rörande sakförhållanden, hvarom uppgift ej kommit att i protokollet
inflyta, är det vanligen nödvändigt, att ombudet meddelar sig,
helst muntligen, med hufvudmannen. Men till följd af Hofrätternas
vidsträckta jurisdiktionsområden gifves endast sällan tillfälle härtill; de
dermed förbundna kostnaderna förbjuda sådant i de flesta fall, och i
den händelse Hofrätten skulle finna muntlig förhandling icke vara i
målet erforderlig, skulle ju ock dessa kostnader vara försprida. Parterna
nödgas följaktligen ofta nog att anförtro sin sak åt ombud, som äro
för saken fullkomligt främmande; och ombuden, hvilka i allmänhet
ganska väl inse, att af dem i målet gjorda medgifvanden äro för hufvudmännen
bindande, drifvas af lätt förklarlig försigtighet att vid förhören
bestrida allt hvad å motsidan anföres, äfven om full bevisning
derför blifvit förebragt. Hofrätterna kunna emellertid icke utan obillighet
förfara med stränghet emot parterna i förevarande afseende; ombud,
som ofelbart skulle för bristande kännedom om saken hafva afvisats af
Underrätt, måste godkännas af Hofrätterna. Att de muntliga förhören

177

under sådana förhållanden sällan kunna blifva till verkligt gagn för
målens utredning ligger i öppen dag; dessa förhör kunna utan öfverdrift
betecknas såsom eu parodi på muntlig partförhandling.

Med besvärsmål är det emellertid ännu sämre bestäldt. Lagens
knapphändiga stadgande!! angående besvärsproceduren innehålla visserligen
intet förbud mot anordnande af muntlig förhandling eller upptagande
af vittnesbevisning i dessa mål, och att sålunda utesluta all
muntlighet har antagligen ej heller varit lagstiftarens mening. Men
hela det sätt, hvarpå besvärsförfarandet är anordnadt, har helt naturligt
ledt till eu nästan uteslutande rent skriftlig procedur. Parterna äro
numera i regeln ej ens pligtige att i besvärsmål^! använda ombud, då
de icke sjelfve komma tillstädes; besvär och förklaring, som finnas vara
af sakegare egenhändigt underskrift^, upptagas till pröfning utan att
fullmagt för ingifvandet erfordras. Svea Hofrätt beviljar visserligen
någon gång vittnesförhör i besvärsmål; men de åtgärder, som härvid
stundom måste vidtagas för åstadkommande af kommunikation mellan
domstol och parter, utvisa tydligt nog, att besvärsförfarandet, sådant
det nu är inrättadt, icke väl lämpar sig för eu dylik anordning. Praxis
inom de båda andra Hofrätterna lärer, åtminstone i regeln, ej medgifva
vittnesförhör i dessa mål; finnes sådant förhör eller annan utredning
erforderlig, återförvisas målet för fortsatt handläggning vid Underrätten.
Återförvisning af målet medför emellertid icke blott tidsutdrägt utan äfven
kostnad och andra olägenheter för parterna; och den utländska lagstiftningen
söker derföre att så mycket som möjligt inskränka de fall, der
sådan må ega rum. Särskildt framträda nu anmärkta missförhållanden
vid fullföljd af talan emot slutligt utslag i brottmål. Erfarenheten utvisar
nogsamt, att äfven i dessa mål ytterligare utredning ganska ofta
är af nöden; och det måste anses såsom synnerligen otillfredsställande,
att dylika mål, deri ju fråga kan vara om de vigtigaste rättigheter,
skola vara hänvisade till eu skriftlig, summarisk öfverrättsprocess.

De ordinarie rättsmedlen emot Hofrätts utslag och beslut äro
revision och besvär. Då stadgandet i 30 kap. 11 § Rättegångsbalken,
som i regeln förbjuder anförandet af nya bevis i revisionsförfarandet,

Vä

178

numera är antiqveradt, samt de i 19 § af samma kap. gifna inskränkande
bestämmelser angående parts rätt att i brottmål fullfölja talan
jemväl kommit ur bruk, framträder Högsta Domstolen numera såsom
eu verklig öfverappellinstans. I fråga om möjligheten att åstadkomma
utredning af målen gäller om dessa rättsmedel hufvudsakligen detsamma,
som ofvan anförts angående rättsmedlen emot Underrätts
utslag. Att i högsta instans anskaffa verkliga, om saken kunniga
ombud faller sig emellertid, i allmänhet svårare än i Hofrätten, enär
jurisdiktionsoinrådet här är vida större; och olägenheterna af målens
återförvisning äro uppenbarligen i högsta instansen af ännu större betydelse
än i Hofrätten.

Man torde ock numera vara allmänt ense derom, att den afdelning
af vår rättegångsordning, som angår processen i öfverinstanserna, i synnerligen
hög grad påkallar en reform. Lika enig som man är härom,
lika delade synas emellertid meningarna vara om sättet, huru denna
process rätteligen bör ordnas. En lämplig anordning af förfarandet vid
öfverdomstolarne och, i sammanhang dermed, af rättsmedelsystemet utgör
ock utan tvifvel en af processlagstiftningens allra svåraste uppgifter.

De äldre lagförslagen innehålla icke å ifrågavarande område några
mera väsentliga olikheter mot nu gällande rätt. För att i vadeförfarandet
bereda större utrymme åt muntligheten hade den äldre Lagberedningen
föreslagit, att vid målets föredragning alltid skulle anordnas
ett s. k. muntligt slutförhör; men då förslaget icke tillika löst ombudsfrågan
på sådant sätt, att parterna kunde antagas komma att i rättegången
företrädas af verkligen sakkunniga ombud, måste denna anordning
anses såsom förfelad. I fråga om det allmänna besvärsförfarandet,
hvari parterna skulle uppträda sjelfve eller genom laga fullmägtige,
upptogs emellertid uttrycklig föreskrift, att den högre domstolen egde
förordna om muntligt förhör och om upptagande af ny bevisning.

I principbetänkandet har Nya Lagberedningen ansett sig icke
kunna komma ifrån de med nu gällande förfarande förenade olägenheterna
på annat sätt än genom en fullständig ombildning af processen
i öfverinstanserna. Såsom rättsmedel emot slutligt utslag i så -

179

väl brottmål som tvistemål upptagas »vad» från Underrätt till Öfverrätt
samt »revision» från Öfverrätt till Konungen. Mot öfrig® utslag
och beslut af beskaffenhet att få särskildt öfverklagas skulle talan föras
genom besvär med hufvudsakligen skriftligt förfarande. För vade- och
revision sförfarandet upptagas deremot, delvis efter mönstret af modern
utländsk lagstiftning, bestämmelser om obligatorisk muntlig förhandling,
offentlighet och sakföraretvång. Målen skulle i allmänhet i öfverinstanserna
föredragas af parternas sakförare. Hofrätternas antal borde ökas
till fem. I såväl tvistemål som brottmål skulle parterna, utan afseende
å tvisteföremålets värde eller beskaffenhet eller brottets art, ega att
fullfölja talan emot Hofrätt® dom i högsta instansen, hvilken hade att
till pröfning upptaga jemväl bevisfrågan; men nya bevis skulle i denna
instans i regeln ej få anföras.

Beredningen har nu, utan tvifvel närmast med anledning af de
allt mer högljudda klagomålen öfver gällande bestämmelser angående
prestanda vid fullföljd af talan, erhållit i uppdrag att utarbeta ett förslag
till lag angående vilkoren för fullföljd af talan i öfverrätt och
hos Konungen, hvilket borde vara grundadt på den förutsättning,
att nu gällande organisation af öfverdomstolarne och förfarandet derstädes
bibehölles hufvudsakligen oförändrade. Innehållet i detta uppdrag
utesluter uppenbarligen all tanke på att i sammanhang med förevarande
arbete vidtaga så genomgripande förändringar i afseende å
processen i öfverinstanserna, som de i principbetänkandet föreslagna.
Omfattningen af Beredningens arbete synes mig emellertid hafva bort
göras beroende af det svar, man anser sig kunna gifva på frågan: kan
den i principbetänkandet föreslagna stora reformen antagas hafva utsigt
att under den närmaste framtiden blifva genomförd?

Tror man sig böra besvara denna fråga jakande, hade enligt min
åsigt Beredningens arbete bort inskränkas till en revision af lagens
stadgande!! angående prestanda, möjligen med tillägg af någon förenkling
i gällande föreskrifter i fråga om besvärs- och inställelsetider. Om
nemligen processen i öfverinstanserna inom kort blifver i antydd rigtning
omreglerad, måste uppenbarligen de i förslagen upptagna nya formerna

180

för fullföljd af talan åter ändras; men provisoriska lagstiftningsåtgärder
på ett för de rättsökande så vigtigt område torde böra såvidt möjligt
undvikas. Förebilder för en på ofvan angifna sätt begränsad reform
bär man i den i Finland den 17 April 1868 genomförda ändringen i
Rättegångsbalken samt i de förslag till ytterligare förändringar, som
den 13 Maj 1890 framlagts af finska lagberedningen.

Af flera tecken att döma torde dock den framstå Ida frågan böra
besvaras nekande. Det finnes enligt min mening föga sannolikhet för,
att den stora processreformen skall kunna under den närmaste framtiden
hos oss genomföras.

Jag syftar härvid mindre på betänkligheterna från deras sida, som
anse reformen icke böra stanna vid den i principbetänkandet föreslagna
omfattningen, utan vilja genomföra en processordning, mera
öfverensstämmande med den moderna utländska. Antalet af dem, som
anse tiden redan nu vara mogen för eu så omfattande reform, torde
ej vara synnerligen stort.

Största motståndet mot det i principbetänkandet framstälda förslaget
lärer väl snarare vara att vänta från deras sida, som anse reformen
gå allt för långt och rygga tillbaka för de högst betydliga
uppoffringar, hvilka densamma måste medföra icke blott för det allmänna
utan äfven för de enskilde parterna. Vårt nuvarande processsystem
räknar här i landet många anhängare; rättegångsförfarandet har
ej heller hos oss råkat in på de svåra afvägar, som i utlandet påskyndat
en omfattande processreform. I ett vidsträckt, folkfattigt land som vårt
måste ock reformen medföra relativt större kostnader än i tätare bebyggda
och rikare länder; och man synes för öfrigt hos oss icke vara benägen
att vidtaga så väsentliga inskränkningar i parts rätt att fullfölja talan
i högre instans, som i den utländska processlagstiftningen införts för
begränsning af kostnaderna.

Redan den förberedande granskning, som principbetänkandet underkastats,
synes utmärka, att ganska stora svårigheter möta för reformens
genomförande. Den 5 December 1884 uppdrogs åt en Förstärkt Lagberedning
att, med föranledande af principbetänkandet, afgifva yttrande

181

rörande hufvudgrunderna för eu ny rättegångsordning. 1 den af Kol tgl.
Magt godkända planen för denna Lagberednings arbeten angafs såsom
dess uppgift »icke att underkasta ärendet en ny omständlig utledning
eller att i detalj granska de förslag, som Nya Lagberedningen i
sitt betänkande framlagt, utan endast att, på grundvalen af de redan
verkstälda förarbetena och med ledning af betänkandet, inom en jemförelsevis
kort tid komma till ett praktiskt resultat, som icke blott kunde
af Kongl. Maj:t godkännas, utan ock, med hopp om framgång hos Riksdagen,
läggas till grund för det fortsatta arbetet på ny Rättegångsordning.
» Denna af 25 ledamöter bestående Lagberedning afgaf sitt betänkande
den 20 Juni 1887.

I den öfvertygelse, att någon allvarlig åtgärd måste vidtagas för förbättring
af proceduren i öfverinstanserna, upptog visserligen Förstärkta
Lagberedningen i det hela ganska välvilligt hvad i principbetänkandet
föreslagits angående rättsmedlen; men i åtskilliga vigtiga punkter visade
sig meningarna mycket delade. Under det några fasthöllo vid principbetänkandet,
sökte andra åvägabringa större öfverensstämmelse med den
moderna utländska processen, medan åter andra visade sig med förkärlek
omfatta vissa, af principbetänkandet icke upptagna bestämmelser i nu
gällande lätt. Dessa olika, sins emellan ej skarpt åtskilda meningsgrupper
afgingo vexelvis med segern vid de särskilda omröstningarna. Sålunda
genomdref man å ena sidan beslut om någon skärpning i sakföraretvånget.
och ett med utlandets process något mera öfverensstämmande
förfarande i mellaninstansen, under det å andra sidan de föreslagna
ändringarna med afseende å revisionssekreterare-föredragningen i högsta
instansen och parternas rätt att i nämnda instans förebringa ny bevisning
afvisades. Derjemte uttalades, att den s. k. fattigrätten borde utsträckas
så, att den komme att innefatta jemväl rätt för fattig part att,
under erforderlig kontroll mot missbruk, efter domstolens bcpröfvande
erhålla nödigt biträde i rättegången af sakförare och få erforderlig bevisning
i målet förebragt. öfver principbetänkandets bestämmelser angående
besvärsförfarandet hade yttrande ej infordrats från Förstärkta
Lagberedningen.

182

Så framgingo ur voteringarna inom Förstärkta Lagberedningen
konturerna af eu processordning, som ännu mera än principbetänkandets
visar sig sammansatt af heterogena element. De kostnader, som eu på nu
angifna grunder byggd processordning skulle medföra, visa sig ock sä
betydande, att redan af sådan anledning föga utsigt torde förefinnas för
reformens antagande.

Med obligatorisk muntlig förhandling i öfverinstanserna samt oinskränkt
rätt för parterna att draga hvarje mål i afseende å såväl bevissom
rättsfrågan alla instanserna igenom och att jemväl i Högsta Domstolen
förebringa ny bevisning torde — att döma efter erfarenheten
från utlandet — arbetet i öfverinstanserna komma att så betydligt ökas,
att antalet ledamöter i Hofrätterna och Högsta Domstolen antagligen
måste fördubblas. Oafsedt svårigheten att väl besätta de många nya
embeten, som sålunda blefve erforderliga, skulle staten derigenom tillskyndas
mycket betydande utgifter, hvartill ytterligare komme kostnaderna
för nya, för offentligheten afsedda embetslokaler för Hofrätterna
och Högsta Domstolen samt de säkerligen högst afsevärda utgifterna
för fåttigrätten. Ser man för jemförelses skull på t. ex. de tyska processordningarnes
föreskrifter om fullföljd af talan till landets högsta
domstol (Reichsgericht), så huller man, att lida den stora mängd af
mål, som handläggas af enmans- och schöffendomstolarne, icke får dragas
till högsta instansen; att pröfniugen i denna instans är inskränkt till
rättsfrågan, hvadan ny bevisning der ej må förebringas, samt att, hvad
tvistemålen beträffar, för tillträde till högsta instansen uppställes en
summa revisibilis af 1,500 mark.

Det är emellertid icke blott staten, som genom den föreslagna anordningen
skulle fa vidkännas betydligt ökade utgifter; detta gäller ock
de enskilde parterna. Desses kostnader för fullföljd af talan måste helt
naturligt — likasom det allmännas utgifter för fattigrätten — i allmänhet
blifva desto större, ju färre Hofrätterna äro och ju vidsträcktare
tillgång till högsta instansen medgifves. Ombudsfrågan, som under
nuvarande process vållar så många bekymmer, är i sjelfva verket jemväl
i nämnda förslag en mycket svag punkt. Hvarje enskild part, som

183

är angelägen om att få sin process i öfverinstanscrna ordentligen utförd,
måste, huru fullständig den föregående utredningen af målet än
varit, hänvända sig till en auktoriserad sakförare, hvilken i sin ordning
är pligtig att förskaffa sig noggrann kännedom om saken. De betydliga
kostnader, som blifva, en följd häraf, måste parten finna sig i att
betala, så vida han ej är utfattig, i hvilket fall kostnaderna drabba det
allmänna. Hvilken vigtig rol afståndet mellan partens hemvist och
appelldomstolen med afseende å dessa kostnader spelar är lätt att inse.
Under det att tyska riket — med en areal, som med endast omkring
en femtedel öfverstiger Sveriges — har icke mindre än 171 »Landgerichte»,
hvilka döma i andra och, i de flesta fall, sista instans i de
från enmans- och schöftendomstolarne fullföljda mål, samt 28 »Oberlandesgerichte»,
hvilka döma dels i andra instans i de från Landgerichte
appellerade tvistemål och dels i andra eller tredje instans vid revision
i vissa brottmål, så skulle hos oss Hofrätternas antal begränsas till
fem. Inskränkes högsta instansens pröfning till rättsfrågan, måste de
fall, då ombuden se sig nödsakade att muntligen meddela sig med
hufvudmännen, blifva jemförelsevis sällsynta; och med ofvan omförmälda,
i tyska rätten stadgade hinder för tillträde till högsta instansen
vinnes dessutom, att antalet fattige parter, som i denna instans
fullfölja talan, icke kan blifva synnerligen stort och att kostnaderna i
tvistemål komma att stå i mera rimligt förhållande till tvisteföremålets
värde.

Rättsutvecklingen har emellertid hos oss gått i eu sådan rigtning,
att det knappast torde kunna antagas, att man skall visa sig benägen
för införande af sådana bestämmelser, hvarigenom förenämnda. kostnader
skulle kunna begränsas till måttliga belopp. De i lag stadgade
inskränkningarna i parts rätt att fullfölja talan i högsta instansen och
att der förebringa ny bevisning hafva kommit ur bruk; en mellaninstans
har blifvit afskaftad, och de föreskrifter om eu summa appellabilis,
som förut funnits i lagen intagna, hafva blifvit upphäfda. Men
om man ej vill betydligt föröka Hofrätternas antal och, framför allt,
vidtaga högst väsentliga inskränkningar i parts rätt att i högsta instansen

184

fullfölja talan, torde man få uppgifva tanken på införande af obligatorisk
muntlig förhandling i öfverinstanserna.

Af det anförda torde framgå, att ett förslag, bygd! på ofvan
angifna grunder, har föga utsigt att vinna godkännande. Redan
den stora meningsskiljaktigheten inom Förstärkta Lagberedningen
tyder derpå, att den vigtiga frågan ännu icke är mogen för en slutlig
lösning. Den stora allmänheten inom vårt land har ännu icke någon
klar insigt om den genomgripande skilnaden mellan vårt nuvarande
process-system och den moderna utländska processen. Ju mera insigten
om denna skilnad vinner utbredning, desto mindre skall man visa sig
benägen att experimentera med förmedlingsformer mellan dessa olika
system. Man skall enligt min åsigt komma att, företaga en jemförelse
mellan de båda process-systemens ömsesidiga fördelar och olägenheter;
och om man dervid vinner den öfvertygelse, att den moderna utländska
processen har sådana företräden, att den förtjenar de offer, som dess
införande i vårt land måste kräfva, skall man, med tillgodogörande af
utlandets derpå nedlagda värdefulla arbete och der vunnen erfarenhet,
hit öfverflytta detta system i en efter våra förhållanden afpassad form.
Till dess torde man komma att, bibehålla den gamla grundvalen. Att
för öfrigt vid nämnda jemförelse vårt process-system bör skärskådas, icke
i sin nuvarande gestalt, utan i den utvecklade form, som otvifvelaktigt
kan deråt gifvas, torde knappast behöfva framhållas. Under vår processordnings
mer än 150-åriga, tillvaro har från lagstiftarens sida endast
ytterst litet vidgjorts för dess utveckling och förbättring.

Ett särskilt hinder för införande af ett på nya grunder bygdt
process-system möter för öfrigt hos oss i svårigheten att få hela processlagen
på eu gång under utarbetande. Rättegångsordningen bör framför
allt utgöra ett organiskt helt. Vill man ändra dess grundvalar, kan
sådant icke utan stora olägenheter ske på de partiella reformernas väg.
Man mister derigenom öfversigten icke blott öfver processens skilda
delar utan äfven öfver de kostnader, som den nya anordningen kan
komma att medföra.

185

Då man sålunda enligt mitt förmenande icke kan förvänta, att
vår process under den närmaste framtiden blifver omdanad på nya
grunder, men en snar förbättring af rättegången i öfverinstanserna är
af behofvet synnerligen påkallad, helst om en friare bevispröfning varder
hos oss införd; synes mig i sammanhang med förevarande arbete hafva
bort företagas en undersökning, huruvida möjlighet förefinnes att, utan
väsentlig rubbning af öfverdomstolarnes organisation och arbetssätt, vidtaga
sådana ändringar i afseende å förfarandet, att en någorlunda tillfredsställande
utredning af målen i öfverinstanserna må kunna åvägabringas.
Och om, såsom jag för min del tror, en sådan möjlighet
förefinnes, hade enligt min åsigt Beredningens förevarande arbete bort
så utvidgas, att det kommit att omfatta jemväl hithörande delar af processen
i öfverinstanserna. Att på grundvalen af ett öfverrättsförfarande,
så otillfredsställande som det nuvarande, bygga upp ett nytt rättsmedelsystem,
hvilket vid en snart derpå följande reform af sjelfva processen
åter måste ändras, förefaller mig mindre lämpligt.

Erfarenheten från vår nuvarande vadeprocedur synes mig gifva
anvisning på en sådan utväg. De ombud, som uppträda vid appelldomstolen,
ega visserligen i allmänhet icke någon verklig kännedom om
målen; men i fråga om de ombud, som uppträda vid de af samma domstol
anordnade vittnesförhören, hafva klagomål i sådant hänseende mera
sällan försports. Då sådana förhör vanligen hållas i den ort, som för
parterna är lägligast, hafva desse tillfälle att inställa sig sjelfve eller
sända vederbörligen instruerade ombud; och domstolen kan derföre,
utan obillighet mot parterna, beträffande dessa ombud använda samma
stränghet, som vid Underrätten är vanlig. Den frågan ligger då nära
till hands: skulle icke äfven de muntliga partförhör, som utan sammanhang
med vittnesförhör visa sig erforderliga, kunna hållas i den ort,
som för parterna finnes lägligast och der de alltså kunna infinna sig
sjelfve eller genom verkliga ombud? För min del tror jag icke, att
något afsevärdt hinder bör möta för en sådan anordning.

Såsom ofvan framhållits, är det under nuvarande förhållanden synnerligen
obilligt att af parterna i hvarje fall fordra, att de vid appell 24 -

186

domstolen skola låta sig företrädas af verkliga, om saken kunniga ombud;
samma skäl, som föranledt det i Förordningen den 19 Maj 1845
meddelade stadgande, att fullmagt i allmänhet icke erfordras i besvärsmålen,
tala i sjelfva verket ock för ett motsvarande stadgande beträffande
vademålen. Det går dock uppenbarligen icke an att, såsom i
nämnda Förordning skett, åt partens fria skön lemna att för ingifvande
af inlagor och bevakande af målet använda hvilket bud som helst. Det
oefterrättlighetstillstånd, som genom samma Förordning uppkommit i
besvärsmålen, utgör härvid ett varnande exempel. Men åt de personer,
som å parternas vägnar taga befattning med målen i appellinstansen,
synes man böra gifva en benämning, som mera motsvarar deras verkliga
ställning i processen. Denna ställning är redan för närvarande i
de flesta fall, väl icke rättsligen, men faktiskt ingen annan än »kommissionärens»
i de administrativa besvärsmålen, utom i fråga om ansvaret.
Likasom kommissionären, har ombudet att tillhandagå parten med ingifvande
af handlingar, med uttagande och öfversändande af utslag samt
andra beslut och handlingar äfvensom med underrättelse om dag, då
beslut efter anslag meddelas. Den särskilda befogenhet, som derutöfver
på grund af fullmagten tillkommer ombudet, nemligen att företräda
parten i sjelfva rättegången, kan ombudet i regeln icke på tillfredsställande
sätt utöfva. Det synes då lämpligare, att parten i de särskilda
fall, då ett sådant företrädande verkligen finnes erforderligt.,
lemnar detta uppdrag åt eu dertill kompetent person.

Man skulle alltså nöja sig med, att parterna vid appelldomstolen
uppträda genom kommissionärer, och fordra verkliga ombud blott i de
fall, då vittnesförhör eller annan muntlig förhandling skall ega rum.
Med andra ord: man skulle taga bort fordran på ombud i de fall, då
sådana icke äro af nöden och parterna ej utan obillighet kunna tillförbindas
att anskaffa sådana, men deremot fordra ombud och skärpa
fordringarna på ombuden i de fall, då de verkligen behöfvas och
parterna äro i stånd att, der de ej vilja infinna sig sjelfve, sända vederbörligen
instruerade ombud.

187

Det hos oss använda inuntligt-protokollariska systemet synes särskildt
egnadt för eu sådan anordning. Hela processmaterialet, allt som
må utgöra grund för domslutet skall i protokollet intagas. Man torde
kunna antaga, att det öfvervägande antalet, måhända bortåt tre fjerdedelar,
af de till Kölvatten dragna målen äro vid Underrätten sä fullständigt
utredda, att någon vidare muntlig förhandling deri icke är erforderlig.
Men om parterna i dessa mål intet annat önska, än att
Hofrätten skall vidtaga en öfverpröfning af det i akten samlade processmaterialet,
och Hofrätten sjelf ej finner muntlig förhandling behöflig;
hvarföre skall man då tvinga parterna att för ingifvande af inlagor
och bevakande af målet aflöna verkliga ombud, då detta uppdrag
lika väl kan för mindre kostnad utföras af kommissionärer? Och om
fullmagt, nu icke anses behöflig för ingifvande af besvär och förklaring
i besvärsmål, hvarföre skall sådan vara mera behöflig för ingifvande
af vadeinlaga och svaromål i vademålen?

För upptagande af muntliga partförhör skulle alltså, likasom för
vittnesförhör, delegerad domstol användas, der ej parterna antagas
kunna utan väsentlig olägenhet inställa sig vid Hofrätten. För sådant
ändamål synes akten böra i god tid öfversändas till underdomaren, så
att denne kan hinna att innan förhöret taga nödig kännedom om sakförhållandet.
För underlättande af hans arbete härvid kunde i vidlyftigare
mål föredragnings-promemoria, der sådan blifvit uppsatt, medsändas
eller annan anvisning meddelas.

Att sådana, förhör skulle, utan sammanhang med vittnesförhör
eller upptagande af annan bevisning, synnerligen ofta blifva erforderliga
är icke antagligt. Af de nu brukliga muntliga förhören torde de, som
anordnas i syfte att tillfråga ombuden, huruvida de innehafva felande
handlingar i målen, och, der de besvara frågan nekande, förständiga
dem om deras hufvudmäns pligt att inom viss tid inkomma med dessa
handlingar, lika väl kunna anställas med kommissionärerria; men sådana
förelägganden torde kunna gifvas genom anslag utan förhör. De muntliga
förhör åter, som bruka vid berättelsens underskrifvande begäras för
att bereda tillfälle till ytterligare skriftvexling i målet, kunna göras

188

obehöfliga genom ett stadgande, hvarigenom part medgifves ratt att i
de mål, hvari berättelse utfärdas, ingifva ytterligare en skrift vid berättelsens
underskrifvande eller, der motpart då ingifvit skrift, inom viss
lagstadgad tid derefter. 1 allmänhet lärer väl parten sjelf eller hans
skrifbiträde ytterst sällan erkänna sin oförmåga att på begripligt sätt
uttrycka sig skriftligen och af sådan anledning påkalla muntligt förhör.
Dylika förhör torde derföre i regeln komma att anordnas blott i sådana
fall, då domstolen ex olticio finner det nödigt.

Denna procedur synes mig böra få tillämpning på alla mål, civila
och kriminella, vare sig svarandeparten till den högre Rätten inkallats
genom eu vadeanmälan eller en kommunikationsresolution och vare sig
målet är anhängig! i Hofrätten eller i Högsta Domstolen. Äfven i de
obetydligaste mål, som fullföljas besvärsvägen, kan ytterligare utredning
understundom visa sig erforderlig; och hvarken domstolen eller parterna
böra derföre sakna utväg att, utan återförvisning, få sådan till stånd.
Den i Svea Hofrätt och jemväl i Högsta Domstolen följda praxis att
bevilja vittnesförhör i besvärsmål synes mig utmärka den rigtning, hvari
lagstiftningen i detta afseende bör gå; och torde derföre anordningar
böra vidtagas, hvarigenom ett dylikt förfarande underlättas. Hvad särskild!
beträffar brottmålen, måste nu föreslagna ändring i de genom
Förordningen den 19 Maj 1845 gifna bestämmelser anses vara af synnerligt
behof påkallad. Om man af part i besvärsmål vill fordra, att
lian, utan särskild digifning, skall förskaffa sig kännedom icke blott
om tiden, då utslag i målet meddelas, utan äfven om de i målet gifna
förelägganden, torde det icke vara mera än billigt, att man hänvisar
honom att för sådant ändamål vända sig till eu person, som kan anses
såsom fullt pålitlig. I sjelfva processen synes ingen annan hufvudsaklig
olikhet vara af nöden, än att beträffande vissa mål, som i allmänhet
äro af enklare beskaffenhet eller påkalla ett skyndsammare afgörande,
skriftvexlingen begränsas så, att målen omedelbart efter utgången af
den för svaromålet eller förklaringen utsatta tid kunna föredragas och,
der ej muntlig förhandling finnes erforderlig, genast med slut afhjelpa^.

180

I hvarje mål skulle alltså part, som vill i högre Rätt bevaka talan,
vara pligtig att möta genom eu vid Rätten anstäld kommissionär, der
ej parten föredrager att inställa sig sjelf eller genom laga fullmägtig.
Och om i sistnämnda fall den, som sålunda inställer sig, ej är bosatt i
den stad, der Rätten har sitt säte, synes han höra vara pligtig att tilllika
uppgifva kommissionär för målets bevakande. Finner Rätten på
parts begäran eller ex officio nödigt att utställa målet till vittnesförhör
eller annan muntlig förhandling, må part vid sådant förhör ej
tillstädeskomma annorledes än sjelf eller genom laga fullmägtig; och
torde för framtvingande af inställelse — äfven personlig, der sådan linnes
erforderlig — samma tvångsmedel böra stå den högre Rätten till
buds som Underrätten.

Med ofvan föreslagna förändringar i fråga om processen i öfverinstanserna
torde man kunna åt rättsmedelsystemet gifva en väsentligen
större enkelhet och öfverskädlighet, än Beredningens förslag erbjuda.
Enligt min åsigt behöfver man blott två skilda former för fullföljd af
talan, nemligen cad och den nu brukliga besvärs/ormen, hvilka rättsmedel
kunna användas vid fullföljd icke blott i Hofrätt utan äfven hos Konungen.
Man skulle alltså utesluta såväl den särskilda fullföljdsformen »revision»
som de tre nya, i förslagen upptagna besvärsformerna, nemligen »besvär
med missnöjesanmälan», »besvär med skriftvexling vid Underrätt» och
»besvär med skriftvexling hos Konungens Befallningshafvande.»

Om den i allt tall antiqverade föreskriften i 30 kap. 11 § Rättegångsbalken
formligen upphäfves samt bestämmelserna om fullföljd af
talan i vademålen upptagas hufvudsakligen lika i Hofrätt och hos Konungen,
synes man böra, i likhet med de äldre lagförslagen, gifva samma
benämning (vad) åt de rättsmedel, som i dessa mål komma till användning,
och sålunda undvika uttrycket »revision», hvilket ju såsom juridisktteknisk
term har eu helt annan betydelse. De tre nya besvärsformerna
synas obeqväma redan af den anledning, att man saknar enkla, kortfattade
uttryck för dem. De utgöra i sjelfva verket mellanformer mellan
de hittills brukliga vade- och besvärsformerna. För dem, likasom för
den i nya Sjölagen i fråga om dispachemål införda nya besvärs -

190

formen, har å ena sidan upptagits den hittills för vadefullföljden karakteristiska
bestämmelsen, att den klagande parten icke är pligtig att
underrätta motparten om ändringssökandet; men å andra sidan öfverensstämma
de med nuvarande besvärsform i fråga om sjelfva processen.
Särskilt i de fall, då skriftvexlingen ej skall försiggå vid appelldomstolen,
komma parterna gifvetvis att — såsom nu vanligen är fallet i
skiftesmålen — ytterst sällan der infinna sig; och domstol och parter
blifva derföre stälda i eu ännu ofördelaktigare belägenhet i fråga om
möjligheten att, utan återförvisning, åstadkomma utredning i målen.
Att dessa nya former kunna undvaras torde framgå af hvad här nedan
anföres.

Har man blott två ordinarie rättsmedel, vad och besvär, kunna meningarna
knappast vara delade derom, att talan emot slutligt utslag i
tvistemål skall fullföljas genom vad samt att talan emot beslut i incidenstvister
och emot sådana under rättegången meddelade beslut, som få
särskildt öfverklagas, åtminstone i regeln bör fullföljas genom besvär.
Olika åsigter torde deremot göra sig gällande i fråga om lämpligaste
sättet, hvarpå talan emot slutligt utslag i brottmål skall fullföljas.

Det vore onekligen mycket tilltalande, om rättsmedlen emot slutliga
utslag kunde inrättas lika för tvistemål och för brottmål. Eu
sträfvan att, så vidt möjligt, nå detta mål finner man i allmänhet inom
den nyare utländska processen; och en dylik anordning var jemväl, såsom
ofvan anmärkts, upptagen i principbetänkandet. Såsom i Beredningens
motiv (s. 75) framhålles, tala ock åtskilliga egendomligheter i
vår process för eu sådan likhet. Enligt vår äldre process skulle talan
i brottmålen, likasom i tvistemålen, fullföljas genom vad; och äfven efter
det praxis medgifvit parterna rätt att genom besvär fullfölja talan i
sjelfva straff-frågan, qvarstod ännu någon tid vad såsom rättsmedel beträffande
de i sammanhang med brottmålet afdömda skadestånds- och
ersättningsfrågorna.

Med de af mig föreslagna ändringarna i processen torde icke
förefinnas något formelt hinder för att låta talan emot slutligt utslag
i brottmål fullföljas vadevägen. För enskilde, på fri fot varande

191

parter komme hufvudsakligen enahanda bestämmelser att gälla som
i tvistemål. För allmän åklagare synes advokatfiskal^! kunna ombesörja
de åligganden, som eljest tillkomma kommissionärer). Häktad part
torde fortfarande, såsom hittills, icke behöfva någon enskild mellanhand.
Blefve förhör nödigt, skulle sådant i regeln hållas i den ort, der
allmänne åklagaren kunde sjelf uppträda och den häktade inställas. Der
enskild, ej häktad parts inställelse — personlig eller genom ombud —-pröfvades nödig, komme domstolen ej att sakna de för framtvingande
deraf nödiga tvångsmedel. Föredragningen af brottmålen i Hofrätterna
kunde fortfarande verkställas af fiskalerna, eu anordning, som utan
tvifvel icke oväsentligt bidrager till förökande af Hofrätternas arbetsprodukt.

Mot ett sådant förslag — likasom mot det af Beredningen för ifrågavarande
fall föreslagna nya rättsmedlet »besvär med missnöjesanmälan»
— kan emellertid framställas en ganska vigtig anmärkning. Denna
gäller det egendomliga sätt, hvarpå vadefullföljden nu är hos oss anordnad
och hvari någon ändring för närvarande ej lärer kunna genomföras.
I motsats till den utländska rättens bestämmelser är hos oss den
vädjande parten icke pligtig att på något sätt gifva motparten del af
ändringssökandet. Den senare har alltså att sjelf efterhöra icke blott
hos den domstol, som dömt i målet, om vad blifvit anmäldt, utan äfven vid
den högre Rätten, i hvilka delar af målet ändring af motparten sökes. Hvad
åklagare och målsegare vidkommer torde ej någon väsentlig olägenhet häraf
vållas; men annorlunda ställer sig saken i fråga om den tilltalade. Det
fordras ej stor menniskokännedom för att inse, att den tilltalade i fall,
då hans motpart är klagande, endast sällan skall sjelf vidtaga nödiga
åtgärder för att skaffa sig underrättelse om fullföljden. Den naturliga
skygghet, som i vissa fall, och den stora likgiltighet, som ännu oftare
utmärker personer i denna ställning, måste härvid ofta verka hämmande.
Närmaste följden af förändringen skulle alltså blifva den, att svaromål
eller förklaring i nämnda fall endast sällan komme att afgifvas.

Man skulle nu kunna härvid invända, att erfarenheten visat, att
förklaringar i brottmål sällan innehålla några värdefulla upplysningar i

192

saken. Detta är visserligen sant, men vigten ligger ej endast på förklaringens
innehåll. Vissheten om, att den tilltalade fått del af klagoskriften,
i förening med den omständigheten, att han, sådant oaktadt,
icke kunnat till sitt försvar anföra annat, än hvad förklaringen innehåller,
gifver uppenbarligen den högre domstolen ett kraftigt stöd vid
målets bedömande.

Ifrågavarande mål äro ock af den särskilda beskaffenhet, att lagstiftaren
måste tillse, att domstolen erhåller ett sådant stöd. Parterna
ega ej här, såsom i tvistemålen, att råda öfver rättsstridens föremål,
och man kan derföre ej lemna dem samma frihet i fråga om rättegångens
utförande, som i tvistemålen. Äfven om delgifning af klagoskriften
varder i lag föreskrifven, går det ej an att lemna åt svarandens
godtfinnande, om han vill inställa sig vid appelldomstolen eller icke. Om
det, med vår lags brist på kraftiga kontumacialpåföljder, redan under
nuvarande vadeprocedur måste anses såsom en oegentlighet, att svaranden
i tvistemål har fullkomlig frihet att uteblifva från appelldomstolen,
måste en sådan frihet visa sig långt betänkligare i brottmålen. Gifver
man enligt mitt ofvan anförda förslag appelldomstolen uttrycklig befogenhet
att anordna muntliga förhör i brottmålen och tillräcklig myndighet
att dit intvinga svaranden, synas väl olägenheterna ej böra
blifva så stora; men man torde kunna befara, att domstolen ganska
ofta skall komma att. se sig nödsakad att i dessa mål tillgripa denna
utväg och att målens afgörande derigenom kan komma att fördröjas.
Man lärer alltså icke kunna undgå att hos oss, liksom enligt den utländska
processen, fordra inställelse af svaranden i brottmål. Vår nu
gällande lag föreskrifver, såsom bekant, att, svaranden skall i kommunikationsresolutionen
föreläggas viss dag vid vite att sig förklara och
att, om han uteblifver med svar, ny dag skall honom föreläggas vid
äfventyr att, han ej vidare varder i målet hörd. Erfarenheten har gifvit
vid handen, att vitet i de allra flesta fall är tillräckligt, verksamt. Såsom
en brist, torde emellertid böra betecknas, att domstolen icke eger
magt, att, förmå en tredskande svarandepart till inställelse, äfven om hans
hörande finnes vara af nöden. Hvad ofvan blifvit anfördt torde för öfrigt

193

eg;i tillämpning jemväl å de s. k. indikpositiva tvistemålen, såsom frågor
om personers försättande i omyndighetstillstånd och äktenskapsskilnadsmål.

Jag tror alltså, att man måste bibehålla nu gällande besvärsform
såsom rättsmedel emot allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Huru
önskvärdt det än vore, att kommunikationen kunde helt och hållet borttagas,
bör en sådan åtgärd uppenbarligen icke vidtagas, om säkerheten
vid rättsskipningen derigenom äfventyras. Reformsträfvandena på detta
område synas mig derföre böra gå ut på, icke att borttaga kommunikationen,
utan att underlätta den och undanrödja de olägenheter, som
med det nu brukliga kommunikationsförfarandet äro förenade.

I sådant afseende torde man kunna åt fiskalerna i Hofrätten uppdraga
att, i likhet med revisionssekreterarne vid Högsta Domstolen, utan
föregående föredragning utställa ifrågavarande: mål till förklaring. Då
det här gäller slutliga utslag i brottmål, kan man väl antaga dessa mål
vara af tillräcklig vigt för att hvarje klagande part, som i laga ordning
fullföljt talan, må vara berättigad att få sin motpart inkallad till appelldomstolen,
såsom ju ock förutsättes i Beredningens förslag, enligt hvilket
kallelsen sker genom missnöjesanmälan. Med anledning af ett Kongl.
Cirkulär den 14 April 1872 angående ifrågasatt förenkling i Hofrätternas
arbetssätt framstäldes inom Göta Hofrätt ett i sådan rigtning gående
förslag, hvilket omfattades af Hofrättens fleste ledamöter.

Vidare torde delgifningen kunna inskränkas till sjelfva besvärsskriften
med de bevis, som dertill höra. Ett, förslag af sådant innehåll
antogs af Riksdagen år 1866.> Vid granskningen af detta förslag anmärktes
visserligen af Högsta Domstolen, att hos Underrätt svaranden
icke vore lagligen förbunden att lösa protokoll eller utslag och således
kunde om det öfverklagade beslutet sakna kännedom, hvilken han i vissa
fall icke heller kunde anses vara skyldig ega förr än han af beslutet
särskild! erhållit del. Men denna anmärkning skulle ju ock drabba icke
blott Beredningens förslag utan äfven nu gällande v ade följa rande, enligt
hvilket käranden icke är pligtig att- tillhandahålla motparten Underrättens
protokoll och utslag, oaktadt svarande vid Underrätt icke heller
i tvistemål är pligtig att lösa dessa handlingar.

194

De af Beredningen för brottmålen föreslagna nya besvärsformerna,
nemligen dels den för brottmål i allmänhet afsedda formen »besvär med
missnöjesanmälan» och dels den för mål, deri någon hålles häktad, bestämda
formen »besvär med skriftvexling hos Konungens Befallningshafvande»,
torde alltså kunna och böra undvikas. För bibehållande af
nuvarande besvärsform synes för öfrig! jemväl den omständigheten
tala, att denna besvärsform fortfarande användes vid fullföljd af talan
emot slutligt utslag, som i brottmål meddelats af specialdomstol. Det
synes mindre lämpligt, att t. ex. en prest, som för embetsfel blifvit
dömd dels af allmän domstol och dels af domkapitel, skall vid klagan
häröfver i Hofrätten använda olika rättsmedel, och att den, som
tilltalats för stöld dels vid allmän domstol och dels vid krigsdomstol,
skall behöfva tillgripa ett rättsmedel i förra, ett annat i senare fallet.
Och hvad särskild! beträffar den för mål angående häktade föreslagna
nya besvärsformen, så synes den mindre tilltalande redan af det skål,
att i dylika mål de särskilde parterna skulle komma att i fråga om
samma utslag använda olika rättsmedel. Det kan sålunda inträffa, att
t. ex. en målsegare finner sig nödsakad att dels hos Konungens Befallningshafvande
efterhöra, om den häktade klagat, och, der så skett, till
samma myndighet afgifva förklaring, och dels, om han sjelf vill klaga,
anmäla missnöje hos Rätten eller domaren samt ingifva sina besvär till
Hofrätten.

En ''särskild ny besvärsform, »besvär med skriftvexling vid Underrätt»,
är i Beredningens förslag angående tvistemål upptagen för fullföljd
af talan emot vissa af Underrätt meddelade beslut angående processhindrande
invändningar och jäf emot domare. Äfven detta nya rättsmedel
synes mig vara obehöflig!.

Då gällande rätts bestämmelser om domstols behörighet äro af publik
natur och alltså måste af domstolen ex officio beaktas, kan partens
rätt att framställa invändning emot domstolens behörighet icke begränsas
till något visst skede af processen. Af samma skäl kan man ej heller
lämpligen stadga förbud för part att emot lägre domstols beslut i sådan
fråga fullfölja talan till högsta instansen; och en lägre domstols

195

beslut kan, äfven om talan deremot icke blifvit förd, icke vara för en
högre domstol bindande, när hufvudsaken dit fullföljes.

I vissa fall synes en sådan frihet för parter och domstol vara helt
naturlig. Det vore uppenbarligen orimligt, om t. ex. Högsta Domstolen
skulle vara nödsakad att ingå i pröfning af ett dit fullföljdt mål, äfven
om den funne, att målet eldigt lag icke tillhör domstols handläggning.
Detsamma gäller ock i vissa fall, då målet linnes vara handlagdt af
annan domstol än den, som enligt lag är uteslutande behörig att detsamma
upptaga, t. ex. forum rei sitte. I andra fall åter synes en dylik
frihet icke vara påkallad af något verkligt allmänt intresse; och i 10
kap. Rättegångsbalken bör derföre utan tvifvel vidtagas sådan ändring,
att vissa af de deri intagna bestämmelserna angående behörig domstol
förklaras vara af dispositiv natur och alltså få endast på yrkande af
part komma under ompröfning. Sedan en sådan ändring vidtagits,
kunna och böra tydligen preklusiva bestämmelser för dessa fall gifvas i
fråga såväl om tiden för framställande af invändning som om klagorätten.
Men då en omarbetning af föreskrifterna i 10 och 16 kap.
Rättegångsbalken ansetts vara af alltför stor omfattning för att kunna
företagas i sammanhang med nu förevarande arbete, måste man vid anordnandet
af rättsmedlen utgå från nu gällande bestämmelser i nämnda
kapitel; blifva föreskrifter af dispositiv natur framdeles i lagen upptagna,
måste i sammanhang dermed stadgandena angående rättsmedlen underkastas
revision eller omai''betas.

Finner öfverdomstol i dit fullföljdt mål, att den lägre domstolen
icke varit behörig, måste domen undanrödjas, och hela den föregående
handläggningen blifver en nullitet. Olägenheterna häraf äro så stora,
att särskild talan emot beslut, hvarigenom invändning angående domstolens
behörighet ogillats, vanligen af lagstiftningen tillätes. Men om
part eger att jemväl i ett senare stadium af processen framställa dylik
invändning och att fullfölja särskild talan emot beslutet ända till högsta
instansen, utsättes parten uppenbarligen för frestelsen att genom framställande
af sådan invändning söka förhala målets afgörande. För att
förhindra sådant måste särskilda anordningar vidtagas. I sådant afseende

196

synes man först och främst kanna förbjuda särskild talan emot Hofrätt*
beslut, hvarigenom Underrätten förklarats behörig eller invändning emot
Hofrättens egen behörighet blifvit ogillad. Vidare torde man kunna,
såsom ock af Beredningen föreslagits, gifva Underrätten befogenhet att,
om invändning emot dess behörighet ogillats, fortsätta med handläggningen
af målet utan hinder af förd klagan öfver beslutet. Det synes
mig dock, som om man utan fara skulle kunna tillåta1 Underrätten att
icke blott fortsätta utan äfven afsluta rättegången, såvida ej Hofrätten
efter der förd klagan öfver preliminärbeslutet föreskrift?er inhibition.
Om den missnöjde parten lemnas frihet att omedelbart efter beslutets
meddelande fullfölja talan deremot i Hofrätten, synes han i det fall,
då han har fog för sin klagan, kunna erhålla Hofrättens inhibitionsföreskrift
så snart, att han i de allra flesta fall kan hinna förebygga
målets slutdömande vid Underrätten; och i de få undantagsfall, der sådant
ej kan ske, ställer sig saken ju ej värre, än att parten kan blifva
nödsakad att jemväl öfverklaga det slutliga utslaget i målet.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej i fråga om
sådant beslut frihet borde lemnas parten att välja, om han vill öfverklaga
beslutet genast inom viss tid efter dess meddelande eller först i
sammanhang med det slutliga utslaget. Såsom ofvan blifvit antydt,
vinner man föga genom en föreskrift, att parten förlorar sin rätt till
talan emot beslutet, om han ej inom viss tid efter dess ''meddelande
öfverklagat detsamma. Om nemligen högre Rätt vid målets fullföljd är
pligtig att, så snart den finner Underrätten hafva varit obehörig, utan
hinder af det icke öfverklagade beslutet undanrödja Underrättens derpå
grundade slutliga utslag, synes man lika väl kunna medgifva parten
rätt att i sammanhang med klagan öfver det slutliga utslaget föra talan
emot det under rättegången meddelade beslutet, om detsamma icke
förut blifvit hos den högre Rätten öfverklagadt. För den med beslutet
missnöjde parten skulle en sådan valfrihet vara eu fördel, enär han i
tvifvelaktiga fall och då rättegången vid Underrätten kan förväntas
snart blifva afslutad eller icke medföra större kostnader, icke föranleddes
att göra de utgifter, som en särskild fullföljd af talan emot beslute

197

måste medföra; och det allmännas intresse af att få preliminärfrågan
snart afgjord torde icke kunna antagas vara större än den enskilde
partens.

Beträffande de rättsmedel, som böra komma till användning vid
klagan öfver beslut angående domstols behörighet, vore det uppenbarligen
önskvärdt, att dessa kunde inrättas så, att fullföljden blefve
lika, vare sig invändningen gillats eller ogillats. 1 sådant afseende föreskrifver
den tyska rätten, att beslut, hvarigenom sådan invändning ogillats,
skall i fråga om rättsmedlen anses såsom slutligt utslag och talan deremot
sålunda fullföljas i enahanda ordning, som gäller för klagan öfver
beslut, hvarigenom domstolen förklarat sig obehörig. Då enligt Beredningens
förslag den nu brukliga besvärsformen skall användas vid fullföljd
af talan emot beslut, hvarigenom Underrätt förklarat sig obehörig,
synes mig samma rättsmedel böra föreskrifvas för klagan öfver beslut,
hvarigenom Underrätt under rättegången ogillat invändning om domstolens
behörighet. Härigenom skulle man vinna åtskilliga fördelar.
Man sluppe sålunda att införa något nytt rättsmedel. Fullföljden blefve
lika, vare sig invändningen gillats eller ogillats. I de fall, då särskild
talan emot Hofrätts beslut medgifves, kunde vid sådan klagan samma
rättsmedel komma till användnig, som föreskrifves för fullföljd af talan
emot Underrättens beslut; och man behöfde ej för detta fall meddela
någon undantagsbestämmelse i fråga om tidpunkten, hvarifrån besvärstiden
beträffande Ilofrättens beslut skall räknas. Visserligen torde man
böra för det fall, då invändningen ogillats, bibehålla nu gällande föreskrift
om skyldighet för den, som åt beslutet ej nöjes, att, om han vill
deremot föra särskild talan, inom viss tid anmäla missnöje mot beslutet ;
men denna missnöjesanmälan förändrar ej rättsmedlets allmänna karaktär,
enär deri ej medför förpligtelse för motparten att sjelfmant afgifva
förklaring.

Då Underrätt genom beslut under rättegången ogillat invändning
angående domstolens behörighet, skulle alltså part, som är angelägen
om att undvika de med rättegångens fortsättande förenade kostnader,
vara berättigad att efter anmäldt missnöje söka ändring i beslutet ge -

198

nom besvär, som skulle till Hofrätten ingifvas inom vanlig besvärstid.
I allmänhet torde hinder icke mäta för parten att redan några få
dagar efter beslutets meddelande insända besvären; och som dessa lära
kunna i Hofrätten föredragas utan afbidan å besvärstidens utgång, torde
klaganden i fall, då han visat skäl för sin talan, kunna erhålla Hofrättens
kommunikationsresolution med inhibitionsföreskrift till och med
tidigare, än Hofrättens beslut enligt Beredningens förslag kunde hinna
meddelas.

Hvad ofvan anförts i fråga om invändning angående domstols behörighet
gäller i allmänhet ock om jäf emot domare. Äfven bestämmelserna
om dessa jäf äro enligt vår rätt af publik natur. Partens
rätt att icke blifva dömd af annan än fullt ojäfvig domare synes
vara af sådan vigt, att man icke bör förmena honom att till högsta, instansen
fullfölja talan emot beslut, hvarigenom framstäldt jäf blifvit
ogill ad t. Snarare skulle man kunna säga, att partens intresse här är
af större betydelse än det allmännas; och man skulle derföre utan
tvifvel kunna, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den tyska rättens
stadganden, föreskrifva, att om part icke inom föreskrifven tid öfverklagat
domstolens beslut angående domarejäf, beslutet skall anses hafva
vunnit laga kraft, och att följaktligen öfverdomstol icke må ega att ex
offieio till pröfning upptaga jäfsfråga, som blifvit genom lägre domstols
icke öfverklagade beslut afgjord. För upptagande af en sådan bestämmelse
erfordras ej någon klassifikation af jäfven, och någon ändring i
13 kap. Rättegångsbalken synes för sådant ändamål icke vara af nöden.
Om klagan öfver beslut, hvarigenom framstäldt jäf ogillats, torde i öfrigt
höra gifvas enahanda bestämmelser, som om fullföljd af talan emot beslut,
hvarigenom invändning om domstolens behörighet blifvit ogillad.

Under förutsättning, att rättsmedlen emot beslut angående ifrågavarande
invändningar och jäf ordnas på ofvan angifvet sätt, så att. parterna
förhindras att genom klagan fördröja hufvudsakens afgörande, torde
för brottmål böra i detta hänseende uppställas samma regler, som
för tvistemål. De äldre lagförslagen och principbetänkandet medgåfvo
rätt till särskild klagan jemväl i brottmål; och så är ock vanligen fallet

199

med den utländska lagstiftningen. Denna senare gör visserligen i allmänhet
undantag för beslut, som meddelats under den muntliga hufvudförhandlingen;
men vår rätt känner icke den koncentration af förfarandet,
som utgör grunden för nämnda undantagsbestämmelse.

1 sammanhang med förevarande ämne torde böra här nämnas, att
jag för min del ansett det böra stå part öppet att särskild!, öfverklaga
jemväl beslut, hvarigenom Underrätt under rättegången ogillat invändning
angående stämningens giltighet, Härför synas samma skäl tala,
som för bestämmelserna om parts rätt att föra särskild talan emot
Underrätts beslut angående förenämnda invändningar och jäf. Talan
torde i detta fall, likasom då invändningen gillats, böra fullföljas genom
besvär, som till Hofrätten ingifvas inom viss tid efter beslutets meddelande;
dock med rätt för parten att, om han så önskar, i stället fullfölja
talan emot beslutet i sammanhang med hufvudsaken.

Beträffande de prestanda, som böra uppställas såsom vilkor för rätt
att fullfölja talan emot Hofrätts utslag och beslut, har jag inom Beredningen
uttalat eu afvikande mening. Enligt Beredningens förslag
skall part, som vill söka revision, vara pligtig att inom tid, som för
ingifvande af revisionsanmälan är bestämd, hos Hofrätten nedsätta dels
revisionsskilling, 100 kronor, och dels till säkerhet för den kostnadsersättning,
Konungen kan komma att tilldöma motparten, 100 kronor;
hvaremot intet motsvarande föreslås för parts rätt att genom besvär
fullfölja talan hos Konungen.

Det i 38 § af Beredningens förslag rörande tvistemål införda stadgandet
angående revisionsskillings nedsättande har sin allmänna förutsättning
i 53 §, hvilken innebär, att hvarje part, som drager en revisionssak
under Konungen, men ej vinner ändring, skall till statsverket
betala 100 kronor. Denna afgift är alltså att anse såsom ett bidrag till
kostnaderna för den allmänna rättsvården. Med föreskrifterna angående
prestanda åsyftas dels att bereda det allmänna och motparten säkerhet
för deras eventuella fordringar och dels att söka afhålla parter från
obefogad! ändringssökande.

200

De skäl, som anföras för dessa bestämmelser i revisionsmål, tala
enligt min mening jemväl för införandet af motsvarande bestämmelser
i besvärsmål. Den, som i ett besvärsmål fått en rättvis dom i Hofrätten,
men likväl drager målet under Konungens inöfning, synes ej
mindre än en revisionssökande, som opåkallad! söker ändring, böra vara
pligtig att i någon mån bidraga till de allmänna utgifterna för rättsvården.
Och om det i revisionsmålen är billigt, att motparten erhåller
säkerhet för sina kostnader hos Konungen, torde man väl knappast
kunna påstå, att förhållandet icke är detsamma i besvärsmålen. I dessa
senare synes ock eu hämsko mot obefogad processlystnad vara lika behöflig
som i revisionsmålen.

Genom att i besvärsmål införa motsvarande bestämmelser skulle
man icke blott förminska de nuvarande stora, olikheterna i fråga om
fullföljd af olika slags mål; man skulle ock derigenom kunna åstadkomma
en lindring och ytterligare förenkling beträffande de för revisionsmålen
föreslagna prestanda. Det kan icke förnekas, att den nuvarande
revisionsskillingen drabbar de rättsökande mycket ojemnt. Den kan i
visst afseende jeinföras med personella utskylder och torde derföre icke
utan tvingande behof böra sättas alltför hög. Det allmänna torde ej
heller vara i behof af säkerhet för denna afgift i lika hög grad som
motparten för den honom tillkommande rättegångskostnad.

Det synes mig alltså, som om man i revisionsmål borde uppställa
allenast ett prestandum, nemligen deposition af ett hundra
kronor, hvilket belopp, om ändring i domen ej vinnes hos Konungen,
i första rummet skulle användas till betäckande af motpartens kostnader.
Har motparten uteblifvit eller uppgår den honom tillerkända rättegångskostnad
af annan anledning icke till ett hundra kronor, skulle det nedsatta
beloppet i andra rummet användas till gäldande af den suceuinbensafgift,
t. ex. femtio kronor, som den klagande parten bör vara
underkastad och hvilken i den mån den ej kan utgå ur det deponerade
beloppet skulle uttagas genom stämpel å expeditionen. 1 besvärsmålen
skulle klaganden vara pligtig att inom besvärstiden i Justitierevisionsexpeditionen
deponera en summa penningar, som med afseende derå, att

201

deri förklarandeii tillerkända godtgörelse för förklaringskostnaden sällan
uppgår till mera än femtio kronor, kunde fastställas till detta belopp.
Vinnes ej ändring i Hofrättens utslag, skulle de nedsatta medlen likaledes
användas i första rummet till betalning af förklaringskostnaden
och först i andra rummet till gäldande af succumbensafgiften. Att i
brottmål allmän åklagare och häktad böra vara frie från detta prestandum
är uppenbart.

Kan part för fattigdom ej nedsätta föreskrifvet belopp, bör i stället
företes intyg derom af vederbörande myndighet eller tjensteman. De
allmänna grunder, som vid utfärdande af dylika intyg skola följas, torde
böra i lag fastställas och gälla lika för alla medborgare. Sådant intyg
synes mig böra utfärdas endast till part, som kan antagas hvarken ega
utmätningsbar tillgång till visst i lagen angifvet värde eller årlig inkomst
till visst, likaledes i lagen faststäldt belopp.

För genomförande af ett på ofvan angifna allmänna grunder bygdt,
för tvistemål och brottmål gemensamt förslag till lag angående rättsmedlen
emot allmän domstols utslag skulle någon ändring i öfverdomstolarnes
organisation icke blifva erforderlig eller några kostnader för
det allmänna uppstå; och de ändringar i förfarandet, som derigenom
skulle införas, torde, huru vigtiga de än kunna vara, ej böra anses såsom
hufvudsakliga, då de icke innebära någon afvikelse från de allmänna
principer, hvarpå vår rättegångsordning hvila!’. Då emellertid
inom Beredningen uttalats den åsigt, att hinder emot de af mig föreslagna,
ändringar i förfarandet mötte af innehållet i det Beredningen
gifna uppdrag, har jag föreslagit, att Beredningen skulle hos Kongl.
Majrt anhålla att i detta afseende få fria händer. Vid denna frågas afgörande
har jag dock stannat i minoriteten; och som utarbetandet af
ett på förenämnda grunder bygdt förslag skulle hafva kraft något längre
tid, än den nu för arbetet anslagna, har jag icke kunnat framlägga
något formuleradt förslag eller angifva de afvikelse!’ från Beredningens
förslag, som i mindre detaljfrågor skulle blifva erforderliga.

•26

202

Särskild! yttrande

Presidenten Berg.

Då Beredningens förslag till lagar angående fullföljd af talan emot
allmän domstols utslag i tvistemål och i brottmål slutjusterades, var
jag sängliggande sjuk och således urståndsatt att angående förslagen, i
hvilkas utarbetande jag deltagit, afgifva något yttrande, och torde det
derföre tillåtas mig att nu, sedan handlingarna blifvit återlemnade till
Beredningen för att befordras till tryck, i korthet angifva, i hvilka afseenden
jag under ärendets handläggning ansett mig böra uttala eu
från Beredningens pluralitet afvikande åsigt.

Att det Beredningen gifna uppdrag icke tillåtit någon väsentligare
reform af rättegångssättet hos domstolarne är uppenbart. En sådan
reform synes mig likväl i flera hänseenden af behofvet påkallad och
torde ej heller kunna till eu alltför aflägsen tidpunkt uppskjutas; och
då densamma ej kan undgå att utöfva väsentligt inflytande på rättsmedlen,
lära de förändrade bestämmelser angående dessa, som Beredningen
nu fått sig ålagdt att utarbeta, endast komma att gälla under öfvergångstiden.
Vid sådant förhållande och då de anmärkningar, som förekommit
emot det nuvarande rättsraedelsystemet., såvidt jag kunnat erfara,
ej afsett sjelfva grunderna för detta system utan endast vissa
formaliteter vid fullgörande af föreskrifna prestanda samt den dubbla
föredragning af besvär i brottmål, som hos Hofrätten eger rum i alla

203

de fall, då besvären anses ej kunna utan kommunikation afgöras, har
jag trott, att det åt Beredningen uppdragna arbetet lämpligen kunnat
inskränkas till en blott revision af nu gällande stadgande!! angående
prestanda, möjligen med någon förenkling i föreskrift! a besvärs- och
inställelsetider, samt en sådan förändring af besvärsförfarandet i brottmål,
att omförmäla dubbla föredragning måtte, såvidt ske kunde, undvikas.

Då emellertid Beredningen ansett sig böra framlägga ett fullständigt
förslag i ämnet, har jag, såvidt på mig ankommit, sökt dertill
lemna min medverkan. Men då Beredningen företagit sig ett sådant
mera omfattande och tidsödande arbete, hvilket naturligen ej kunnat
genomföras utan vissa mindre ändringar i sjelfva rättegångssättet, har
jag för min del ansett, att Beredningen härutinnan utan att öfverskrida
sitt uppdrag kunnat och bort sträcka revisionen något längre än som
skett. Särskild! gäller detta beträffande ordnandet af muntliga förhör,
då sådana i högre Rätt erfordras, äfvensom de s. k. processhindrande
invändningarna; och hvad dessa sistnämnda angår, synes mig en sådan
revision utgöra en nödvändig förutsättning för bedömande af frågan
om vilkoren och sättet för desammas fullföljande i högre Rätt.
Af de tvänne så beskaffade invändningar — om målets anhängiggörande
vid orätt domstol och om flere parters instämmande —
hvilka enligt nu gällande lag, 16 kap. Rättegångsbalken, om de af
Underrätt ogillas, få hos Hofrätt särskildt fullföljas med den verkan,
att med hufvudmålets afgörande anstår i afvaktan på Hofrättens beslut
i invändningsfrågan, har Beredningen efter min åsigt på fullt goda skäl
ansett den senare eller invändningen om flere parters instämmande ej
vidare böra såsom processhindrande bibehållas. Men i stället har Beredningen
i fråga om tvänne nya invändningar i tvistemål, nemligen
dels invändning derom att saken ej tillhörer domstols handläggning och
dels vissa domarejäf, ansett sig böra medgifva att, i fall de af Underrätt
ogillas, talan emot beslutet må särskildt med processhindrande
verkan till Hofrätt fullföljas. Då dessa invändningar, i händelse de
först efter det målet blifvit i första instansen afgjordt i ett senare sta -

204

dium af processen bifallas, måste föranleda kassation af hela det föregående
förfarandet, skulle det onekligen vara en fördel, om de innan
målet af Underrätten slutbehandlades kunde såväl i civila mål som i
brottmål blifva definitivt afgjord», så att frågan derefter ej finge af
högre Rätt upptagas. En sådan fördel vinnes dock ej genom Beredningens
förslag. Visserligen anses, enligt 26 och 27 §§ i förslaget till
lag om fullföljd af talan i tvistemål, part, som underlåtit att besvära
sig öfver beslut, hvarigenom invändning af i fråga varande beskaffenhet
blifvit af Underrätt ogillad, hafva förlorat rätt till talan emot beslutet;
och i händelse dylikt beslut, efter deremot fullföljd talan, blifvit af
Hofrätt faststäldt, får, enligt 56 § samma förslag, klagan ej föras öfver
Hofrättens beslut. Men om parten försummar att hos Underrätten
framställa invändning i nämnda hänseende, är honom deraf ej betaget
att göra frågan till föremål för högre Rätts pröfning, och äfven om
invändning blifvit hos Underrätten gjord men genom ej öfverklagadt
beslut ogillad, lärer detta beslut, ehuru mot parterna laga kraft vunnet,
ej utgöra hinder för högre Rätt att upptaga frågan. Ej ens då invändningen
blifvit af Hofrätten ogillad äro parterna betryggade, att ej
Högsta Domstolen, om hufvudsaken der fullföljes, kan finna sig föranlåten
att på grund af hvad emot underdomstolens behörighet eller
underdomarens person förekommit, undanrödja allt hvad i målet blifvit
af Underrätt och Hofrätt åtgjordt.

De invändningar, hvilka kunna tillerkännas processhindrande verkan,
ansåg Lagkomitén böra vara af beskaffenhet, att de kunna göras vid
rättegångens början, att de ej behöfva upptagas, om de då blifvit försummade,
och att man kan låta pröfningen bero af eu enda högre
domstol utan att nödvändigt lemna fullföljden öppen ända till sista
instansen. Till så beskaffade invändningar hänförde väl Lagkomitén
och äfven äldre Lagberedningen såväl i tvistemål som brottmål de af
Beredningen nu såsom processhindrande i tvistemål upptagna invändningarna
att saken tillhörer annan domstol och att jäf emot domaren
förefinnes, men i sammanhang dermed hafva i de äldre förslagen intagits
åtskilliga stadganden i syfte, att nämnda frågor i allmänhet må

bringas till definitivt afgörande innan första instansen meddelar slutligt
utslag’ i hufvudmålet. Sålunda hav i. 13 kap. 1 och 5 §§ i båda förslagen
till Rättegångsbalk i civila mål och 3 kap. 27 § i Rättegångsbalken
för brottmål rätten till dylika invändningars framställande blifvit
till tiden begränsad, hvarförutom icke allenast parterna förbjudits att
öfverklaga Hofrättens beslut, hvarigenom invändningar af i fråga varande
beskaffenhet mot underdomstolens behörighet eller underdomarens person
blifvit ogillade, utan äfven uttryckligen stadgats, att sedan Underrätt i
hufvudsaken dömt, Öfverrätten ej må upptaga frågor om jäf emot domare
eller nämnd i Underrätten och ej heller, utom i vissa undantagsfall,
förvisa saken till annan Underrätt, förty att den ej hört till den Rätt,
der den utförd blifvit (Se för civila mål Lagkomiténs förslag 19 kap.
4 och 15 §§ och 20 kap. 13 § äfvensom äldre Lagberedningens förslag
19 kap. 4 och 17 §§ och 20 kap. 13 §, samt för brottmål Lagkomiténs
förslag 4 kap. 9 och 23 §§ äfvensom 5 kap. 8 § samt äldre Lagberedningens
förslag 4 kap. 9 och 22 §§, jemförda med 5 kap. 8 §.) Hvad
de äldre förslagen sålunda innehålla synes mig äfven hufvudsakligen,
ehuru med några modifikationer, öfverensstämma: med de i principbetänkandet
uttalade åsigter. (Se 1 delen 15 kap. 2, 4 och 5 §§ 2 delen
3 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 6 § samt 3 delen 8 kap. 7 § och 15
kap. 1 § jemte motiven). Då frågan om de processhindrande invändningarna
hos Beredningen förevar till behandling, hemstälde jag derföre,
att i sammanhang dermed borde tagas i öfvervägande, huruvida icke
stadganden i ofvan antydda syfte borde meddelas. Beredningen farm
emellertid dermed kunna tills vidare anstå, och vid sådant förhållande har
jag ansett, att äfven förslaget om upptagande af nya processhindrande invändningar
borde hvila, till dess frågan i sin helhet kunde komma
under ompröfning. Tilltror man sig nemligen icke att tillerkänna Hofrättens
beslut i invändningsfrågan åtminstone i regeln definitivt bindande
kraft, hvilket i fråga om invändning att målet ej tillhörer domstol
svårligen lärer kunna förväntas, synes mig ett uppehåll med målets
afgörande i afvaktan på ett dylikt beslut al löga gagn och, särdeles
om parterna tillätes att när som helst under rättegången framkomma

206

med sina invändningar, stundom kunna missbrukas i ändamål att uppehålla
ett nära slutbehandladt måls afgörande. Föreskriften derom att
part, som underlåtit att särskilt öfverklaga Underrätts beslut, hvarigenom
af honom framstäld invändning uti ifrågavarande hänseende
ogillats, skall hafva förlorat rätt till talan emot beslutet, synes mig
dessutom mindre lämplig, då i allt fall Öfverrätten, när lmfvudsaken
der fullföljes, ej, såvida invändningen finnes grundad, lärer kunna underlåta
att till följd deraf undanrödja Underrättens dom. För min del
bär jag således ansett de af Beredningen föreslagna bestämmelserna
angående särskild klagan öfver beslut, hvarigenom invändning att målet
ej tillhörer domstols handläggning eller om jäf mot underdomaren blifvit
ogillad, ej för närvarande böra såsom lag antagas. Ehuru hvad angående
dessa invändningar blifvit anfördt äfven eger tillämpning i fråga
om invändning att målet hörer till annan domstol, har jag dock ej trott
mig böra ifrågasätta, att de derom redan gällande bestämmelser må
nu under öfvergångstiden upphäfvas, men ej heller ansett någon annan
ändring af dessa bestämmelser böra ega rum, än att besvärstiden bringas
till öfverensstämmelse med den för andra besvär mot Underrätts beslut
föreslagna.

I d.et framlagda, förslaget till Lag angående fullföljd af talan emot
allmän domstols utslag i tvistemål har jag för öfrigt hufvudsakligen instämt.
Hvad några detaljer angår, har jag dock ifrågasatt smärre förändringar
i eller tillägg till de föreslagna bestämmelserna, i hvilket, afseende
jag ansett mig endast böra omnämna följande:

Vid 17 §. I det bär afsedda fall, att den vädjande uteblifvit, och
motparten fordrat ersättning för sin inställelse, har jag trott den förre
böra genom i föreskrifven ordning kungjordt föreläggande erinras om
sin skyldighet att öfver ersättningsanspråket sig yttra.

Vid 21 och 64 §§. För att underlätta delgifningsbesväret, särdeles
i de fall, då förklaring från flere motparter erfordras, ha.r jag ansett
klaganden endast böra åligga att, gifva dem del af besvärsskriften med
dertill hörande bevis i hufvudskrift eller besannad afskrift. I en del
mål, som skola genom besvär fullföljas, såsom t. ex. husesynsmål, synes

207

mig nemligen delgifningen, derest den jemväl skall omfatta Underrättens
ofta vidlyftiga protokoll, komma att för klaganden blifva mera betungande
än, efter min åsigt, oundgängligen nödigt är.

Vid 38 §. För min del har jag uttalat den önskan, att revisionsskillingen,
likasom vadeskillingen, måtte såsom prestandum afskaffas och
utbytas mot en rättegångsafgift af t. ex. 25 kronor att utgöras medelst
stämpladt papper å revisionsutslaget. Jag tror nemligen, att en dylik
afgift, jemte den föreslagna depositionen af 100 kronor till motpartens
säkerhet, komme att verka tillräckligt återhållande mot obefogade ändringssökanden.
Men i sammanhang dermed har jag ifrågasatt en sådan
ändring i 22 kap. 4 § Rättegångsbalken, att revisionssökanden, der han
hos Konungen blefve den vinnande, kunde påräkna ersättning af motparten
för de kostnader, han för sakens fullföljd fått vidkännas.

Vid 40 §. Den här föreslagna föreskriften om Konungens rätt att
befria vissa kassor in. fl. från deposition af det till motpartens säkerhet
afsedda belopp har jag ansett, såsom mindre lämplig, böra uteslutas; och

Vid 66 §. Förelägganden, som i denna § afses, likasom kallelser
till muntliga förhör, har jag ansett böra särskild! delgifvas part, som
det begärt och uppgifvit visst ställe i staden, der sådant delgifvande
må ega rum.

1 fråga slutligen om talans fullföljd i brottmål delar jag den inom
Beredningen uttalade önskan, att den tidspillan för Hofrätten, som genom
den ofta förekommande dubbla föredragningen af besvärsmål nu
förorsakas, må kunna undvikas. Att på ett fullt tillfredsställande sätt
lösa denna uppgift synes mig dock vara med synnerlig svårighet förenadt;
ocli intetdera af de inom Beredningen i sådant syfte ifrågasatta
förslag synes mig fritt från anmärkningar. Af dessa förslag anser jag
emellertid det af Beredningens ordförande uppgjorda vara framför de
andra att föredraga. Ehuru äfven det är förenadt med vissa olägenheter,
synas mig likväl dessa vara af mindre vigt, särdeles vid jemförelse med
dem, hvartill nämnda dubbla föredragning nu gifver anledning; och
under förutsättning, att vid Häradsrätterna, ett för vederbörande parter
lätt tillgängligt kansli varder anordnadt, har jag derföre funnit mig böra

•208

instämma i Ordförandens nämnda förslag; dock, i fråga om 20 och
34 §§ i samma förslag, med enahanda erinran, som vid 21 och 64 §§
i förslaget till lag om fullföljd af talan i tvistemål blifvit här ofvan åt
mia: framstäld. Stockholm i Februari 1892.

K. J. Berg.

''A ifro.i *,;"40 ''v;'' 1)-'' u • V: iér, t ■ i ; t ''V. ; O . <;''* » • •*/»?? Ui