FRÅGAN OM ORDNANDE AV DE UNDER KAMMARKOLLEGIUM LYDANDE ARKIVENS STÄLLNINGINOM DET OFFENTLIGA ARKIVVÄSENDET (Statens offentliga utredningar 1921:6)

BETÄNKANDE

RÖRANDE

FRÅGAN OM ORDNANDE AV DE UNDER KAMMARKOLLEGIUM
LYDANDE ARKIVENS STÄLLNING
INOM DET OFFENTLIGA ARKIVVÄSENDET

AVGIVET DEN 10 JUNI 1919

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1919

KCNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEB

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung! ecklesiastikdepartementet ... . . 1

Förslag till

ändringar i riksarkivets instruktion.................... 3

ändringar i kammarkollegiets instruktion................ 6

Motivering.

De under kammarkollegiet lydande arkivens omfattning och tillstånd..... 9

Tidigare förslag till förbättrad arkivvård................. 19

De sakkunnigas förslag......................... 36

Särskilt yttrande av f. d. justitierådet Sjögren................. 53

Särskilt yttrande av kammarråden Dufwa och frih. von Otter ......... 62

Bilagor.

I. Anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll:

1. översikt av dess utveckling intill 1820-talet............104

2. Det kung! beslutet 1822 om kammararkivets ordnande och förtecknande

och dess bristande verkställighet.................111

3. Sandbergska samlingen.....................122

4. Leveranser och avsöndringar från kammararkivet..........126

5. Samlingar splittrade mellan kammararkivet och andra arkiv......130

6. översikt över kammararkivets nuvarande bestånd.

I. Innehåll.........................135

H. Behovet av konservering av kammararkivalierna . •........146

II. Riksarkivarien E. Hildebrands skrivelse den 17 nov. 1909 angående det offentliga
arkivväsendet och kammararkivet...............154

herr statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande av den 5 december 1916 tillkallade
chefen för ecklesiastikdepartementet den 17 februari 1917 såsom
sakkunniga dåvarande justitierådet K. J. W. Sjögren, riksarkivarien S.
Clason, riksbibliotekarien I. G. A. Collijn, kammarrådet A. W. Dufwa och
dåvarande professorn N. Edén för att inom ecklesiastikdepartementet och

1—191386

finansdepartementet biträda med beredande av frågan om ordnande av de
under kammarkollegium lydande ^arkivens ställning inom det offentliga
arkivväsendet jämte därmed sammanhängande förhållanden, varjämte åt
undertecknad Sjögren uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas
förhandlingar.

På förekommen anledning tillkallade jämlikt berörda nådiga bemyndigande
chefen för ecklesiastikdepartementet den 16 juni 1917 såsom
ytterligare sakkunnig för omförmälda ändamål kammarrådet friherre C. F.
von Otter. Sedan professorn N. Edén blivit utnämnd till statsminister
och av denna anledning avsagt sig berörda sakkunniguppdrag, beslöt departementschefen
den 30 oktober 1917 att i hans ställe tillkalla professorn
K. G. Westman.

Jämlikt nådigt bemyndigande av den 23 april 1917 utsågs till sekreterare
hos de sakkunniga andre arkivarien i riksarkivet Elak Naumann.

Vid utarbetande av de sakkunnigas förslag har hänsyn tagits till
riksarkivariens till dem överlämnade skrivelse av den 17 november 1909
angående det offentliga arkivväsendet och kammararkivet samt kammarkollegiets
i skrivelse av den 20 april 1917 i anledning därav avgivna
yttrande.

Sedan det åt de sakkunniga anförtrodda uppdraget slutförts, få de
sakkunniga härmed vördsamt överlämna följande av motivering åtföljda
förslag till ändring i riksarkivets och kammarkollegiets instruktioner.

Undertecknade Sjögren, Dufwa och von Otter åberopa särskilt avgivna
yttranden.

De till de sakkunniga överlämnade handlingarna återställas härmed.

Stockholm den 10 juni 1919.

K. J. W. SJÖGREN.

Sam. Clason. Isak Coulijn. A. W. Dufwa.

Casten von Otter. K. G. Westman.

Erik Naumann.

Förslag

till

ändringar i riksarkivets instruktion.

§ 3.

Riksarkivets ämbets- och tjänstemän äro: riksarkivarien, förste arkivarier,
andre arkivarier och registrator, därav en förste och en andre
arkivarie med tjänstgöringsskyldighet vid i § 30 omförmäld arkivvård. Å
riksarkivets stat äro dessutom uppförda kvinnliga skrivbiträden, vaktmästare
och eldare. Därjämte må vid riksarkivet i mån av behov anställas extra
ordinarie tjänstemän och andra biträden.

Efter § 29 inskjutes en ny avdelning:

Riksarkivet såsom vårdare av kammarkollegiets arkiv.

§ 30.

Riksarkivet tillhör att ombesörja den arkivtekniska vården av kammarkollegiets
arkiv. Denna vård oinhänderhaves av en förste arkivarie
såsom föreståndare och en andre arkivarie med erforderligt biträde av
övriga tjänstemän, skrivbiträden och vaktmästare. Rörande dessa arkivs
vård och användning samt handläggning av dithörande ärenden gäller för
så vitt ej annorlunda är stadgat, vad som är föreskrivet om riksarkivet
såsom arkivdepå; och äger därvid föreståndaren samma rättigheter och
skyldigheter som sektionschef i riksarkivet.

§ 31.

Den av riksarkivet utövade vården av kammarkollegiets arkiv omfattar
dels de handlingar, som tillhöra kammarkollegiets första arkivkontor
(kammararkivet), dels de till kammarkollegiets övriga kontor hörande
handlingar, som äro äldre än femtio år, för så vitt kammarkollegium ej
undantager handlingar av sistnämnda slag på grund av deras behövlighet
för handläggande av löpande ärenden eller för beredande av enhetlighet
med avseende å vården av viss serie eller av i visst rum förvarade handlingar,
dels övriga handlingar, som kammarkollegiet finner skäligt underställa
denna vård. Kronans äganderättshandlingar och handlingarna rörande
rikets regalier och dyrbarheter skola förbliva under kammarkollegiets
vård.

§ 32.

Gemensamt med kammarkollegium skola handläggas ärenden, som
uppkomma vid den av riksarkivet utövade vården av kammarkollegiets
arkiv och röra nya eller förändrade lokaler för dessa arkiv, fastställande
av planer för arkivaliernas ordnande efter nya grunder, överflyttning av
arkivalier från kammarkollegiet till andra arkiv eller utgallring av arkivalier.
Uppstå i fall då ärende till slutligt avgörande företages olika
meningar, skall, om någon av de i sammanträdet deltagande det yrkar,
ärendet överlämnas till Kungl. Maj:t i dess ecklesiastikdepartement för
avgörande.

§ 33.

För forskningar och upplysningars erhållande skall kammararkivet
hållas öppet alla helgfria dagar från kl. 10 f. m. till 4 e. m. Det
må dock kunna helt eller delvis stängas för allmänheten en eller två
dagar vår och höst, om större rengöringar därtill föranleda. I de övriga
kontoren skola arkivalier hållas för allmänheten tillgängliga å de tider, då
dessa kontor enligt kammarkollegiets instruktion hållas öppna för allmänheten.

De vid vården av kammarkollegiets arkiv anställda skola låta sig
angeläget vara att för kollegiets ämbets- och tjänstemän underlätta deras^
arbete inom arkiven genom att i största möjliga utsträckning meddela
anvisningar rörande arkivens innehåll och bereda hjälp vid handlingars
framtagande.

Kammarkollegiets ämbets- och tjänsteman äga obehindrad tillgång
till arkivens samlingar. Lånas arkivhandling från förvaringslokal, skall
skriftligt erkännande därom lämnas.

§ 34.

E. o. tjänstemän i kammarkollegium äga att för sin utbildning
biträda vid vården av kollegiets arkiv och därvid erhålla nödig handledning.

Förutvarande §§ 30—39 i riksarkivets instruktion behållas såsom
§§ 35-44.

Förslag

till

ändringar i kammarkollegiets instruktion.

§ 5.

Kollegiet åligger ock:

l:o) att på plats som av Kungl. Maj:t godkånnes under fyra olika
lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter i enlighet med däröver
uppgjorda förteckningar;

2:o) att förvara förteckningar över den staten tillhöriga i kungl.
slotten och hovstallet befintliga lösa egendom, vilka skola till kollegiet insändas; 3:o)

att förvara åtkomsthandlingarna till de för statsverkets räkning
inlösta frälseräntor ''om till den under kollegiets vård ställda fasta egendom,
som blivit för statsverkets räkning förvärvad, ävensom till annan
staten eller allmän inrättning tillhörig sådan egendom, i den mån åtkomsthandlingarna
till denna egendom redan blivit eller på grund av särskilt
meddelade föreskrifter varder till kollegiet öveidämnade; samt

4:o) att, på sätt särskilt är stadgat, samverka med riksarkivet i fråga
om vården av kollegiets arkiv.

§ 11.

I plenum skola handläggas ärenden, som angå:

l:o) utfärdande, förklaring, ändring eller upphävande av författningar;

2:o) allmänna föreskrifter, som det tillkommer kollegiet att utfärda;

3:o) rikets regalier och dyrbarheter;

4:o) den i § 7 omförmälda arbetsberättelse;

5:o) verkets egna angelägenheter, såsom frågor om tjänstetillsättning,
tjänstledighet, ordnande av semester, förordnanden och avsked, i den mån
dessa ärenden tillkomma kollegiet; antagande av extra ordinarie tjänstemän,
skrivbiträden och vaktmästare; tjänstebetyg; tjänstemäns, skrivbiträ -

dens och vaktmästares fel och försummelser i tjänsten; fördelning av göromålen
mellan kollegiets ledamöter; arkivaries anställning såsom föreståndare
för utredningsarbetet vid arkivkontor; anställning såsom notarie eller
registrator av de första lönegraden tillhörande tjänstemännen; indelning
till tjänstgöring av amanuenser och övriga extra ordinarie tjänstemän;
arbetsordning för ämbetsverket; samt verkets ekonomi.

§ 21-

Arkivarierna tillhör:

att på grund av de i arkivkontoi’en befintliga och övriga kollegiet
tillhörande eller eljest för dem tillgängliga handlingar verkställa undersökningar
och avgiva yttranden i mål och ärenden, som av kollegiet eller,
jämligt § 18, någon dess ledamot för sådant ändamål till dem remitteras;

att en var övervaka, att till tjänstgöring under honom indelad tjänsteman
noggrant fullgör sina skyldigheter;

att en var, så vitt honom angår, föra diarium över kollegiets och
dess ledamöters till honom avlåtna remisser samt före den första mars
varje år till kollegiet avgiva arbetsredogörelse för det senast förflutna
året; samt

att förvara och efter förteckning i god ordning hålla koncepten till
av honom förrättade undersökningar och avgivna yttranden.

Särskilt tillkommer det én av arkivarierna, vilken tillika förestår
utredningsarbetet i första arkivkontoret (kammararkivet):

att, i den mån hans övriga tjänstgöromål sådant medgiva, på enskilda
personers begäran verkställa undersökningar ur de i kontoret befintliga
jordeböcker och övriga handlingar, vilka undersökningar jämväl skola
i arkivariens diarium upptagas; samt att innehava nyckeln till ett av de
lås, varunder rikets regalier och dyrbarheter förvaras; ävensom

en av arkivarierna, vilken förestår utredningsarbetet i andra arkivkontoret
(förutvarande aktuariekontontoret):

att mottaga de handlingar, som kollegiet lämnar i hans förvar, och
efter register och förteckningar hålla dem i god ordning;

att granska jordeboksförändringsextrakt och till kollegiets åtgärd ananmäla
de anmärkningar, som därvid uppkomma, ävensom anmäla, om
jordeboksförändringsextrakt, samt, efter särskilt erhållen föreskrift, om annan
handling icke varder av vederbörande ämbetsmyndighet inom föreskriven
tid insänd till kollegiet;

att, i den mån hans övriga tjänstgöromål sådant medgiva, på enskilda
personers begäran verkställa undersökningar ur de under hans vård

ställda jordeböcker och övriga handlingar; skolande jämväl dessa undersökningar
upptages i arkivariens diarium;

att inom medlet av mars månad varje år för det sistförflutna året
till kollegiet avlämna de uppgifter, vilka det enligt § 7 mom. 2:o) åligger
kollegiet att meddela; samt

att enligt meddelade föreskrifter i jordeböckerna verkställa behöriga
anteckningar.

§ 23.

Registratorn åligger:

att efter stadgat formulär föra och med register förse kollegiets diarium,
ävensom vid varje års början i årets diarium införa alla då oavgjorda
mål och ärenden samt under årets lopp däri anteckna de i redan diarieförda
mål och ärenden inkommande handlingar;

att emottaga de till kollegiet inkommande handlingar, öppna ankommande
brev, på begäran meddela parter och andra vederbörande upplysningar
om målens gång samt diariebevis och avskrifter av de av honom
förvarade handlingar;

att förvara och vårda de till kollegiet ankommande kungl. brev
ävensom kollegiets protokoll och koncept samt de övriga handlingar, vilka
för sådant ändamål till honom överlämnas, ävensom upprätta register över
de kungl. breven och föra förteckning över samtliga av honom förvarade
handlingar;

att efter stadgat formulär föra matrikel över kollegiets ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän, biträden och vaktmästare;

att på behöriga tider upprätta rekvisition å kollegiets avlöningsmedel
samt, sedan de efter kollegiets bemyndigande av honom uppburits,
utdela och redovisa desamma;

att ombesörja verkställigheten av kollegiets beslut angående dess
ekonomiska angelägenheter och redogöra för expensmedlen; samt

att meddela de uppgifter, som skola av kollegiet lämnas till ledning
vid skattskyldiges taxering.

Motivering.

De under kammarkollegiet lydande arkivens omfattning och

tillstånd.

Vid undersökningen av frågan om ordnande av de under kammarkollegiet
lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet hava
de sakkunniga till en början ansett nödigt att i korthet redogöra för dessa
arkivs nuvarande tillstånd.

Vad först beträffar deras antal och allmänna omfattning, så äro enligt
nuvarande organisation av kammarkollegium dess arkivalier fördelade
på fyra kontor: första arkivkontoret (kammararkivet), andra arkivkontoret
(f. d. aktuariekontoret), registratorskontoret och advokatfiskalskontoret.

Av dessa är första arkivkontoret eller kammararkivet, såsom det hette
intill en instruktionsförändring 1914 och under vilken benämning det alltjämt
torde vara mest bekant, det mest omfattande. Dess serier, som för sin
huvudbeståndsdel, den svenska lokalförvaltningens räkenskapsserier, sträcka
sig tillbaka ända till 1500-talets förra del, äro tillika de äldsta och jämväl ur
allmänt historisk synpunkt mest värdefulla. Detta av flera grunder, bland
vilka här må erinras om två. Dels är vårt svenska bestånd av arkivalier
med så hög ålder som 1500-talet relativt knapphändigt. Vid slottsbranden
1697 gingo nämligen omkring två tredjedelar av riksarkivets dittillsvarande
samlingar förlorade, varemot kammarkollegiets sluppo undan tämligen
oskadade, och vad som nu finnes i behåll av kammarens äldre serier representerar
i följd därav en mycket avsevärd del av arkivkällorna till vår
äldre historia. Dels är detta kammararkivets äldre material av en mera
mångsidig beskaffenhet än vad den utomstående torde föreställa sig. Genom
att 1500-talets och det begynnande 1600-talets »kammare» eller »räkningekammare»
under sig hade grenar av den inre förvaltningen, vilka sedermera
omhändertagits av andra myndigheter — av bergskollegium, kommerskollegium,
statskontoret, kammarrätten, myntet, styrelserna för tull 2—191386 -

Allmän karakteristik:

Kammararkivet.

väsendet, för skogsväsendet o. s. v. — innehålla nämligen kammarens
handlingar från denna tid materialet för Sveriges inre historia på långt
flera och mångsidigare områden, än som för närvarande beröras av kammarkollegiets
ämbetsverksamhet. Med allt fog kan därför sägas, att den,
som beträffande nämnda tidevarv önskar studera Sveriges inre historia i
fråga om skatteväsen, finanser, folkmängd, ekonomi, hembygdskunskap,
jordbrukets och andra näringars samt de sociala förhållandenas utveckling,
har att till väsentlig del söka sitt material i kammararkivet. Om betydelsen
åter av att forskninger på detta område i möjligaste mån underlättas
genom att det därför väsentliga materialet på bästa sätt bevaras och
ordnas, torde de sakkunniga icke behöva yttra sig.

Ifrågavarande material i kammararkivet kan för 1500- och 1600-talet i stort sett sammanfattas under två huvudgrupper. Till den ena hör
kammarens och kammarkollegiets ämbetsarkiv i egentlig mening, d. v. s.
de serier, som uppstått vid den centrala finansförvaltningen under nu berörda
tid: kammarens protokoll, koncept, registratur över utgående skrivelser,
kopieböcker, ingående handlingar samt vid den centrala förvaltningen
uppkomna räkenskapsserier. Till den andra gruppen höra de stora
serierna av lokalräkenskaper, de lokala förvaltningsområdenas räkenskaper,
vilka årligen inlevererades till kammaren för att där granskas och sedan
fingo stanna kvar i kammarens arkiv. Att i båda grupperna handlingarna
avse en finansförvaltning av synnerligen omfattande och mångsidig art
framgår av vad ovan anförts.

Med 1600-talets slut och lo700-talets början undergå kammararkivserierna
en avsevärd förändring. A ena sidan organiseras statskontoret och
kammarrätten såsom självständiga ämbetsverk, och därjämte blir skilsmässan
mellan kammaren och kommerskollegium — vilka under tiden 1680—1710
varit sammanslagna — definitiv. Dithörande ärendens centrala handläggning
sker i följd därav icke längre i kammaren utan i de nämnda ämbetsverken,
och arkivalier från denna handläggning tillhöra alltså från denna
tid de ifrågavarande verkens arkiv, vilka„ till sina äldre delar som bekant
numera äro förenade med riksarkivet. A andra sidan förvaras i stort sett
icke heller de handlingar, som tillkommit vid den kollegiala handläggningen
av de ärenden, som fortfarande bibehöllos hos kammarkollegium, i
kammararkivet utan hos kammarkollegiets övriga kontor, och även denna
beståndsdel av kammararkivets äldre serier upphör därför i huvudsak vid
nu nämnda tidsgräns. Huvudbeståndsdelen i kammararkivet från denna
tid och intill våra dagar blir i följd därav i långt mer övervägande grad
än tidigare de av kammarrätten reviderade räkenskaperna, vilka efter fullbordad
granskning överlämnats till kammararkivet. Under 1800-talets se -

nare årtionden har det emellertid blivit vanligt, att vissa av dessa räkenskaper,
nämligen de från centrala verk, återställas till dessa verk, och kammararkivets
nuvarande accessioner bestå därför företrädesvis av reviderade
länsräkenskaper.

Vid sidan av ovan berörda huvudbeståndsdelar i kammararkivet
förekomma jämväl åtskilliga andra grupper. Så hava reduktionsmyndigheternas
arkiv kommit att stanna i kammararkivet och i anslutning därtill
arkiven från de avräknings- och byteskontor i kammarkollegium, vilka
efter reduktions- och likvidationskommissionernas upplösning övertogo
deras funktioner. Vidare kunna nämnas åtskilliga enskilda personers arkiv,
vilka i samband med reduktions- och likvidationsåtgärder indragits
till reduktionsmyndigheter. Från den tid, då kammarkollegium ägde ett
tull- och licentkontor för dithörande ärenden, finnas arkivalier från detta
kontor o. s. v.

Redan av vad ovan anförts framgår vad som utgör huvudinnehållet
i arkiven hos kammarkollegiets tre övriga kontor: det är de arkivalier,
som från och med de senare åren av 1600-talet tillkommit och alltjämt
tillkomma vid handläggningen hos kammarkollegium av sådana ärenden,
som, efter utbrytningarna av andra ämbetsverk, fortfarande bibehållits hos
kammarkollegium. Någon gemensam, för alla serier giltig tidsgräns mellan
kammararkivets bestånd av dylika handlingar (i allmänhet de äldre arkivalierna)
och de övriga kontorens (de yngre) finnes emellertid icke. Kammarkollegiets
protokoll finnas sålunda i kammararkivet till och med 1699
men huvudserien av registratur endast till och med 1679 och en särskild
serie av sådana till och med 1683, kungl. brev och diarier likaledes till
och med 1679, inkomna skrivelser i s. k. brevböcker till och med 1703

o. s. v. Fortsättningen av dessa serier finnas i kammarkollegiets övriga
kontor, där deras begynnelseår alltså vidtaga vid samma växlande tidpunkter,
som deras förvaring i kammararkivet upphör. Kammarkollegiets arkiv
som central förvaltningsmyndighet förvaras sålunda allt ifrån slutet av
1600-talet i huvudsak icke i kammararkivet utan i de tre nämnda kontoren.
Men även från tidigare år än 1680 förekomma här och var i samtliga
dessa kontor handlingar, likasom ock vissa av kollegiets arkivalier från
senare datum kunna förvaras i kammararkivet. Särskilt är detta fallet
med handlingar från vissa upplösta kontor, medan åter handlingarna från
andra sådana hava splittrats. Ett rationellt ordnande av de nu ifrågavarande
arkiven kräver i följd härav på vissa punkter en samtidig behandling
av såväl kammararkivet som de tre kontorens arkiv med möjlighet till
överflyttningar dem emellan.

Allmän karakteristik:

De övriga
arkiven.

Arkiv lokalerna.

Inom samtliga de tre kontoren förekommer accession genom sådana
handlingar, som årligen tillkomma under utövningen av kammarkollegiets
verksamhet.

I lokalt• hänseende förefinnes en bestämd åtskillnad mellan å ena
sidan kammararkivet, å andra sidan de tre övriga kontoren. De sistnämnda
hava sina lokaler i den byggnad, Birger Jarls torg 16, där kammarkollegiet
har sina huvudsakliga ämbetslokaler, och deras arkivalier äro till
största delen förvarade i själva ämbetsrummen samt dessutom i ett par
korridorer och på vinden. Kammararkivet åter har sin huvudlokal i en
annan byggnad, Birger Jarls torg 13, skild från den förra genom nedfarten
till Riddarholmshamnen. Men därutöver har det på grund av bristande
utrymme låtit under de senare åren placera en betydande del arkivalier,
förnämligast länsräkenskaper från 1800-talet, i gamla riksbankshuset vid
Järntorget (Osterlånggatan 53), och disponerar dessutom sedan gammalt
ett par källarrum, det s. k. »tornet», under ett av tornen till Birger Jarls
torg 16, detta dock utan någon förbindelse inomhus med kollegiets i samma
byggnad befintliga ämbetslokaler.1

Ehuru det icke ingår i de sakkunnigas uppdrag att föreslå några
förändringar med avseende på de lokaler, i vilka kammarkollegiets olika
arkiv äro inrymda, torde dock några ord om dessas beskaffenhet vara på sin
plats. Vad då först angår kammararkivets huvudlokal, så består denna av,
förutom fyra mindre expeditions- och ämbetsrum jämte ett rum för bokbindare,
tre stora i våningar över varandra belägna magasinslokaler jämte
ett vid den mellersta våningen liggande mindre rum. Sedan 1913 i dessa
magasinslokaler införts värmeledning är den nästan permanenta fukt, som
tidigare utgjorde en så farlig fiende för därvarande arkivalier, i stort sett
försvunnen. Avsevärda brister återstå dock. Den myckna träinredningen
kan ej anses överensstämmande med eldsäkerhetens krav. Det hopträngda förvaringssättet
är ej heller tillfredsställande, framför allt ej det alltför knappa
avståndet mellan hyllbrädena å de två nedre bottnarna. Detta vållar nämligen,
att arkivaliebanden och buntarna ej kunna stå såsom böcker på en
bokhylla med ryggen utåt, utan måste placeras med denna uppåt. Bladens
av bandet oskyddade framkant står alltså nedåt, ofta af volymens tyngd
pressad mot hyllbrädet och vid ut- och inskjutande slitande mot detsamma,
och bandet själv löper fara att sprängas i ryggen.

1 Tillträdet till tornrummen och banklokalerna erhålles genom kammararkivets expedition,
och forskningar i därvarande arkivalier kan endast ske genom handlingarnas upphämtande
till kammararkivet.

För kammararkivets till gamla riksbankshuset flyttade arkivalier hava
efter hand grovt tillberedda trähyllor uppsatts i ett flertal rum; i några
saknas dock sådana, och arkivalierna ligga därför ännu på golven. Lokalerna
äro oeldade och sakna annan belysning än dagsljuset, som emellertid
i ett flertal rum i sig själv är otillräckligt och därtill på grund av
hyllornas placering i många fall lämnar dessas innehåll i mörker; någon
dämning kan ej ifrågakomma, och över huvud måste det anses synnerligen
olämpligt att använda en å ena sidan så eldfarlig, å andra sidan ur ekonomisk
synpunkt så välbelägen byggnad till förvaringslokal för arkivalier.

Kammararkivets två rum i det s. k. tornet äro likaledes oeldade,
utan varje artificiell belysning, dammiga och ej alldeles fuktfria. De
gränsa omedelbart, skilda blott genom trädörrar, till vedkällare, i vilka
fotogenlampa synes användas för belysningsändamål.

De lokaler, där f. d. aktuarie, registrators- och advokatfiskalskontorets
arkivalier äro inrymda, äro med ved eldade ämbetslokaler utan särskilda
brandsäkerhetsåtgärder.1 Ur eldsäkerbetssynpunkt äro de alltså
föga tillfredsställande såsom arkivlokaler, över huvud kunna mot förvaringen
av så omfattande samlingar som de ifrågavarande i rum, som på
samma gång äro ämbetslokaler för löpande förvaltning och främst inredda
för detta ändamål, göras befogade anmärkningar. Hyllornas stora höjd
försvårar därjämte åtkomsten av handlingarna. Andamålsenligare vore
givetvis, om åtminstone för vissa delar av beståndet funnes, i anslutning
till ämbetslokalerna, en för arkivalieförvaring särskilt anordnad arkivlokal.
Med arkivaliernas ständigt fortgående tillväxt lärer väl ock med tiden
någon sådan anordning få vidtagas, såvida ej äldre delar av samlingarna
avskiljas och införlivas med kammararkivet.

Oberoende av lokalerna förete emellertid kammarkollegiets arkiv betydande
brister.

I första arkivkontoret (kammararkivet) äro dessa brister störst och
framträda där i avseende å både arkivaliernas bevarande och deras ordnande.

1 förra hänseendet hava såväl genomgångna eldsolyckor som den
tidigare fukten medfört svåra skador. Brandskadade volymer äro ej sällsynta;
ofta äro därvid både band och bindning bortbrända, så att det i
ett omslag lagda innehållet består av lösa, utefter alla kanter brandskadade
blad, från vilka vid varje begagnande smärre stycken hota att falla
bort. I andra fall har fukten härjat och kvarlämnat ett fortskridande

Arkivens
behov av
förbättrad
vård.

1 För vissa av advokatfiskalskontorets handlingar, däribland kronans äganderättshandlingar,
finnes emellertid brandfritt valv inrättat. Å andra sidan förvaras vissa arkivalier
å vinden, som i olika avseenden är för ändamålet föga lämplig.

mer ellre mindre långt gånget bortrnultnande, som medför att vid användningen
likaledes stycken falla bort i bladens kanter eller vid rötställen
i deras mitt. Båda delarna kräva såväl vaksamt aktgivande som
varsamt ingripande, och det sista får i vissa fall ej dröja för länge, om
ej skadorna skola bliva än mera omfattande och oersättliga förluster uppstå
i detta för Sveriges inre historia enastående dyrbara arkivmaterial.
Konservering och bindning ha under de senare åren också börjat verkställas.
Men för densamma saknas ännu den noggranna planläggning, som
först väljer ut det mest skadade materialet, och som tillser, att vad som
bindes, bindes enhetligt. Och, vad som icke är mindre väsentligt, för eu
verkligt rationell konservering saknas ock den översiktliga och ingående
kännedom av arkivets samlingar, som ensamt kan garantera, att, när ett
aktstycke bindes, det nya bandet kommer att i riktig ordning omfatta allt,
som bör tillhöra det. Sådana förhållandena för närvarande äro, kan man
nämligen vänta, att i ännu blott grovordnade eller oordnade delar av arkivet
aktstycken påträffas, som komplettera vad som tinnes i de mera ordnade
serierna, och vilkas återförande till sin rätta plats är av nöden, om
bindningsarbetet skall kunna med full säkerhet fullföljas.

Detta leder in på frågan om nuvarande ordning inom arkivet.
Häruti förefinnas avsevärda brister. Såsom av bifogade historik framgår,
började redan under 1700-talets senare del ordningen i vissa delar av
kammararkivets samlingar starkt rubbas. Eldsvådorna 1802 och 1807 förökade
bristerna. Det ständigt svällande arkivmaterialet gjorde även sitt
till. Instruktionerna för kammarkollegiet hava visserligen sedan gammalt
innnehållit bestämmelser, som ålagt vårdarna av dess handlingar att förvara
och efter register och förteckningar i god ordning hålla arkivalierna.
Men dessa arkivvårdare hava samtidigt haft andra löpande ämbetsgöroinål
att sköta, exempelvis att på kollegiets eller någon dess ledamots befallning
verkställa undersökningar och avgiva yttranden, och sådana ämbetsgöromål
hava otta tagit så mycken tid i anspråk, att den egentliga vården
av arkivalierna samt deras ordnande och förtecknande fått stå tillbaka.
De arbeten i sistnämnda riktning, som understundom företagits, hava ofta
stannat vid ofullbordade ansatser och på grund av bristande insikter om
de riktiga principerna för dylika arbeten ej sällan utfallit mindre lyckligt.
Otillfredsställande utryinmesförhållanden hava jämväl inverkat. Då nya
årgångar av löpande handlingar tillkommit, då omorganisationer inom
verket föranlett lokalförändringar, eller då vid successionen av äinbetsoch
tjänstemän efterträdarna önskat andra lokala anordningar än föregångarna,
hava handlingar omflyttats, sammanträngts eller undanflyttats till
»vinden», till »tornet», till korridorer o. d. Dessa undanflyttningar hava i

första hand drabbat antingen äldre handlingar eller sådana, som, oberoende
av sitt värde för historisk forskning, ansetts för kammarkollegiets egen
löpande verksamhet vid tidpunkten för flyttandet hava ringa eller ingen
betydelse. Handlingarna hava därvid till och med kunnat förses med beteckningarna
»umbärliga handlingar», »odugliga handlingar», »handlingar
utan värde» eller dylikt, och en följande generation av tjänstemän har då
snart förlorat varje närmare kännedom om deras innehåll samt varit ur
stånd att vare sig använda dem vid egna utredningar, vägleda andra rörande
deras betydelse eller ordna och förteckna dem. Med de förändringar
statslivet undergår och de skiftande problem, som det därvid efter tidernas
växlingar får anledning att taga befattning med, inträffar det emellertid
lätt, att frågor, som för en viss tids ämbetsförvaltning varit av mindre
eller ingen betydelse, i en annan tid få ny vikt; och under sådana förhållanden
kunna handlingar, som en generation ansett som »umbärliga»,
för eu annan bliva av stort intresse.

Härtill kommer, att under så gott som hela 1800-talet utsöndringar
och överflyttningar av vissa arkivaliegrupper ägt rum till andra arkiv såsom
riksarkivet, krigsarkivet, flottans arkiv m. fl., men på grund av samlingarnas
oordnade beskaffenhet utan någon garanti för att allt till en viss
grupp hörande blivit överflyttat. Ett avsevärt antal samlingar är i följd
härav än i dag splittrat mellan nu nämnda arkiv och kammararkivet och
kan på intetdera stället tillfredsställande ordnas utan ingående kännedom
om huru den osplittrade samlingen tett sig och utan att möjligheter yppas för
sammanförande av dess spillror.

Detta förutsätter emellertid först och främst åvägabringande av en
allmän översikt över arkivets innehåll. För närvarande finnes ingen
sådan, frånsett ett utkast därtill, som av de sakkunniges sekreterare
utarbetats. Den kan icke heller finnas, då arkivet alltjämt innesluter åtskilliga
hundratal konvolut eller volymer av oordnade eller endast grovordnade
handlingar. Alldeles utan kännedom om dessas innehåll är man
visserligen icke, i det att de under de ordningsarbeten, som 1897 igångsattes
och under ett årtionde därefter fortgingo, försetts med provisoriska omslag
och titelrubriker. Då emellertid de sistnämnda äro av så allmän
natur som exempelvis kammarens koncept, kammarhandlingar, handlingar
angående kammararkivet, angående årliga räntan, angående hovet, angående
slott och gårdar, angående tionden, angående hären, angående flottan,
angående kammarrevisionen, angående reduktionen eller angående olika
reduktionsmyndigheter, angående magasin o. s. v. och detta utan något
angivande av den tid, handlingarna avse, är detta självfallet icke tillräckligt
för kännedomen om deras innehåll eller betydelse. Det enda man om

dem med visshet vet är, att de, ordnade, skulle fylla luckor i de viktiga
serier, med vilka de efter sitt ursprung borde höra och föras samman,
men från vilka de nu, oordnade, förvaras skilda. Men detta innebär å
andra sidan jämväl, att den forskare i sistnämnda serier, som nu genomgår
deras hittillsvarande bestånd — han må bedriva forskningen för statens
räkning eller på enskilt initiativ — däri endast påträffar vissa av de
aktstycken, som röra hans efterforskade ämne, medan andra, ännu okända,
dölja sig i de oordnade buntarna. Både ur statens, ur rättsförhållandenas
och ur enskildes synpunkt är det redan på denna grund av synnerlig vikt,
att ett tillfredsställande ordnande och förtecknande samt en nöjaktig vård
av nu ifrågavarande samlingar omedelbart kommer till stånd.

I samband med omhändertagandet av dessa oordnade handlingar
kräves ock eu revidering av arkivets övriga samlingar och, i ett flertal
fall, uppläggande av nya förteckningar. Revideringen av samlingarna påkallas
icke blott av behovet att inordna de oordnade handlingarna i äldre
serier utan ock av nödvändigheten att jämväl i vissa fall upptaga till behandling
frågan om dessas omordnande. Vid det ovan omnämnda ordnandearbetet
från 1897 och åren därefter tillämpades nämligen i åtskilliga
fall mindre lyckliga principer för handlingars fördelning på serier eller
deras närmare uppdelning inom desamma. Sammanhörande aktstycken hava
splittrats, stundom till och med genom lösbrytande av aktstycken ur den
volym, de sedan gammalt och med rätta tillhörde; och de indelningsgrunder,
efter vilka de därefter fördelats, äro ofta otidsenliga.

Samtidigt råder brist på moderna förteckningar. Då den nya stadgan
angående vissa offentliga arkiv den 31 december 1900 utfärdades, vilken
föreskrev förtecknande efter vissa normer av under densamma hörande
arkiv, blev nämligen bl. a. kammararkivet undantaget från dess tillämpning
och har i följd därav ej underkastats det planmässiga förtecknande,
som eljest då blev genomfört i ett flertal centrala verks arkiv. För de
stora och betydelsefulla serierna av s. k. landskapshandlingar, d. v. s. i
huvudsak de lokala förvaltningsräkenskaperna under 1500- och början av
1600-talet, finnas alltjämt blott register, som ursprungligen tillkommit
under 1600-talets förra del och sedermera avskrivits; och ehuru dessa i
vissa fall nödtorftigt kompletterats, kan i dem ej alltid med visshet urskiljas,
vad av nämnda serier nu finnes eller icke finnes i behåll. För
senare tillkomna grupper av länsräkenskaper äro vissa anteckningar gjorda
i samma register, ehuru endast till och med 1878. Över åtskilliga av de
samlingar, som vid sidan av länsräkenskaperna tillhöra kammararkivet,
finnas däremot inga eller endast föråldrade register — så är t. ex. förhållandet
med vissa delar av reduktionsarkiven, räntekammarhandlingarna,

större delen av livgedingshandlingarna in. fl.1 Jämväl av de nyare förteckningar,
som vid ordningsarbetet 1897 uppgjordes över vissa då upplagda
serier, behöva åtskilliga, likasom själva serierna, revideras och fullständigas.

I olikhet mot kammararkivet äro kammarkollegiets övriga kontor
underkastade arkivstadgan av år 1900, och i följd därav blevo under de
närmaste åren förteckningar enligt denna stadga upplagda över därvarande
samlingar. Allt, som numera där förvaras, ingår emellertid icke i dessa
förteckningar, i det att under ordnandearbetet i kammararkivet från detsamma
till kollegiet upplämnats en icke obetydlig mängd handlingar, som
befunnits tillhöra de i kollegiets kontor förvarade serierna, men ännu icke
blivit i dem inordnade eller förtecknade.

Trots de förteckningar, som finnas, kräves även inom dessa avdelningar
av kammarkollegiets arkiv ett betydande arbete, innan tillståndet
blir tillfredsställande. Detta beror bland annat därpå, att även dithörande
handlingars tidigare ordnande eller fördelande på serier icke skett efter
något planmässigt och konsekvent genomfört system. Till kollegiet hörande
äldre kontor, som upplösts eller ombildats, hava exempelvis behandlats
växlande, i det att deras handlingar än sammanhållits, än splittrats. Men
även inom de olika kontor, vilkas handlingar man sökt sammanhålla, är
dessas uppdelning på serier icke planmässig. De inkomna handlingarna
äro exempelvis inom de förutvarande provinskontorens arkiv fördelade icke
blott på s. k. årshandlingar — d. v. s. kronologiskt efter år ordnade,
inkomna handlingar — utan ock på särskilda, vid sidan av årshandlingarna
upplagda serier, och dessa äro i sin tur uppdelade på olika grupper,
såsom dels vissa ämnesserier, dels s. k. nummerserier eller s. k. bokstavsserier
o. s. v., d. v. s. serier av buntar, betecknade med nummer eller
bokstäver. De sistnämnda hava synbarligen uppkommit på sådant sätt,
att vid ett visst ärendes behandling handlingar uttagits ur serien av årshandlingar
för att bilda en akt, vilken sedermera kunnat utökas med nya
handlingar. Att på dylikt sätt dossierbildningar uppstå i förvaltande verk
är, som bekant, icke ovanligt och är icke i och för sig något hinder för
eu rationell arkivvård. Men vad som här icke är tillfredsställande är,
att tillräcklig vägledning icke förefinnes, som upplyser, varför vissa handlingar
uttagits att bilda särskilda grupper, att dossi^rbildningen i flera fall

1 Kammarkollegiet framhöll ock i en nedan omnämnd skrivelse den 22 januari
1897, att vid sidan av arkivets helt och hållet oordnade handlingar även dess övriga handlingar
måste av olika grunder till större delen ordnas om eller åtminstone ånyo underkastas
registrering, då av de register, vilka förefunnes, flertalet såsom tillkomna före början av
1800-talet ej numera kunde sägas vara tillfredsställande.

3—191366

skett planlöst, i det att akter av alldeles samma slag kunna återfinnas på
vitt skilda håll, att säkerhet icke finnes för att alla akter av ett visst slag
uttagits ur årshandlingarna och förts till den dossier eller den grupp, vars
titel utmärker den såsom behandlande ett visst ämne, att i kontorens
diarier eller remissböcker icke alltid anteckningar finnas om de uttagna
handlingarna, samt att den befintliga förteckningen ofta icke med noggrannhet
eller exakthet lämnar uppgift om dossierbuntarnas innehåll.

För belysning av nu nämnda förhållanden kan jämväl hänvisas till
kammarkollegiets skrivelse den 1 december 1911 angående anslag för ordnande
av vissa handlingar i kollegiets aktuariekontor (skrivelsen tryckt i
Kung]. Maj:ts proposition nr 153 till 1912 års riksdag). Däri anfördes
bland annat följande:

»Vid forskningar i de till kammarkollegii aktuariekontor hörande oinbundna
handlingar hade det redan länge visat sig, att vissa delar av dessa
under tidernas lopp bragts i mindre god ordning, i det att akter ofta icke
återfunnes å de platser eller i de buntar, där de enligt remissböcker, listor
och register borde anträffas. Det vore således mången gång förenat med
stort besvär och understundom omöjligt att inom rimlig tid återfinna
handlingar, som behövdes för målens utredning eller av vilka avskrifter
erfordrades för andra ämbetsverks eller enskilda personers räkning.
Anmärkta förhållanden vore huvudsakligen att tillskriva det i äldre tid
och särskilt under arbetet med de nya jordeböckernas uppläggning florerande
bruket att vid memorial och promemorier över verkställda utredningar
bilägga ur sina respektive buntar utplockade äldre akter, i vilka
det föreliggande ämnet berördes, därvid ofta uraktlåtits att å vederbörliga
ställen anteckna akternas nya plats.»

Därefter uppräknades sammanlagt 1,368 buntar, omfattande tiden
1698—1879, vilka frågan gällde, bland dem cirka 325, tillhörande s. k.
nummerserier. Arbetet med dessa samlingars bringande i ordnat skick
beräknades taga omkring fem år. Det har för närvarande pågått i sex
år och därvid för vissa samlingar förts fram till slutet av 1760-talet;
nummerserien är emellertid ännu icke av detsamma berörd och även i
vissa övriga serier återstår icke så litet. Även inom de nu berörda kontoren
har sålunda en rationell arkivvård betydande uppgifter att lösa, för
att deras innehåll skall kunna fullt utnyttjas för kollegiets egna utredningar
eller för utomstående forskare.

Tidigare förslag till förbättrad arkivvård.

Behovet av förbättrad vård för kammarkollegiets arkiv är självfallet
icke nytt, utan har vid många föregående tillfällen givit upphov till reformförslag.

Sålunda fann sig Kungl. Maj:t redan 1822, vid ''utnämningen av eu
arkivföreståndare för kammararkivet, föranlåten att förordna, att den nyutnämnde
skulle »sedan alla i arkivet varande jordeböcker och handlingar
blivit granskade och i ordning bragte, däröver författa ett noggrannt och
fullständigt register». Det fullständiga ordnande och förtecknande av
arkivet, som sålunda föreskrivits, blev emellertid, såsom närmare framgår
av bifogade historik över vissa skeden av kammararkivets historia, aldrig
verkställt. Arkivföreståndaren fann det icke kunna ske utan åsidosättande
av andra göromål, och kollegiet dispenserade honom då därifrån mot det
att vissa kompletteringar skulle verkställas i några äldre register över en
del av arkivets mera ordnade samlingar. För omhändertagande av de
mest oordnade, vilka kollegiet till en början förklarat värdelösa, blev däremot
en tjänsteman i riksarkivet anlitad och vissa partier av dem i samband
härmed överflyttade till riksarkivet. På detta sätt räddades ifrån ifrågasatt
förstörelse bland annat grundstommen till den viktiga De la Gardieska
samlingen i riksarkivet ävensom åtskilliga i kameralt hänseende synnerligen
viktiga räkenskaper.

Kungl.
Maj.ts be
fållning
1822 om
kammararkivets

ordnande.

Årtiondena närmast omkring 1800-talets mitt kännetecknas, vad Överflyttarkivvården
i kammararkivet beträffar, närmast av en mängd avsöndrinerar nir}9nr tUl
därifrån, främst till riksarkivet, krigsarkivet och flottans arkiv men även Sandbergskä
till vissa andra. Då därvid i intet fall kännedomen om arkivets innehåll, samlin9ensåsom
redan ovan erinrats, medgav en avsöndring av allt till en viss serie
hörande material, blev följden, att dessa serier blevo och alltjämt äro
splittrade mellan kammararkivet och de arkiv, till vilka avsöndringen
skedde. Ett särskilt minne från dessa årtionden äger arkivet dessutom i
de s. k. Sandbergska samlingarna. Dessa utgöras av dels anteckningar
och avskrifter i kamerala och historiska frågor, dels bland dem inströdda
ur arkivet hämtade originalhandlingar, som under loppet av flera decennier
mot särskild ersättning av statsmedel — sammanlagt 13,625 kronor
— hopbragtes av arkivinspektorn Sandberg för att slutligen åren 1867
och 1891 inbindas i sammanlagt 147 band. Redan den ordning, som följts
vid de skilda beståndsdelarnas sammanförande, är i hög grad otillfredsställande,
och bristen har än mer förstorats genom sammanbindande, på

sätt som skett, om varandra av åldriga originaldokumenter och moderna
på lösa lappar gjorda anteckningar eller avskrifter. Härom närmare se
bifogade historik.

Löneregle- Mot 1800-talets slut framträdde emellertid åter starka strävanden

mitterades bringa till stånd bättre arkivvård i kammararkivet. I det betänkande

förslag 1875. angående lönereglering för bland annat kammarkollegium, som den 9 juni
1875 avgavs av den år 1873 förordnade löneregleringskommittén, bland
vars medlemmar funnos så erfarna och sakkunniga ämbetsmän på området
som de dåvarande presidenterna i kammarrätten och i statskontoret,
förordades sålunda kammararkivets överflyttande till och förening med
riksarkivet. Såsom skäl härför anfördes bland annat följande:

»De i historiskt hänseende synnerligen viktiga handlingar, som finnas
i kammararkivet samlade, hava föranlett, att detta arkiv, i jämbredd
med det stigande intresset för historiska forskningar, allt mera anlitats i
vetenskapliga ändamål och för enskild upplysning, varemot de officiella
och skriftliga förhandlingarna mellan kollegium och arkivet minskats till
den grad, att t. ex. år 1874 arkivkontoret avlät till kollegium endast två
memorial och av de mål, som kollegium det året avgjorde, blott fyra undergått
förberedande behandling i arkivkontoret. Det har nämligen funnits
enklast och för ärendenas behandling mest ändamålsenligt, att kollegii
ämhets- oeh tjänstemän, vid förefallande behov av upplysningar från arkivet,
själva begiva sig dit och omedelbart ur dess handlingar, efter anvisning
av kontorets tjänstemän, hämta nödig kännedom om äldre kamerala
förhållanden. Sålunda har arkivkontoret i väsentlig mån förlorat sin
huvudsakliga egenskap av ett särskilt för underlättande av kollegii ämbetsverksamhet
avsett kontor. Och då det i allmänhet är fördelaktigt, att
offentliga samlingar av likartad beskaffenhet, så vitt möjligt, förenas till
ett helt, har det synts kommittén ändamålsenligt, om kammararkivet, vars
nuvarande förvaringsrum dessutom till en del äro föga lämpliga för handlingarnas
behöriga vård, bleve överflyttat till och förenat med riksarkivet;
detta så mycket hellre som den vanliga tjänstgöringen inom kammarkollegium
icke är ägnad att utbilda de särskilda egenskaper, som böra
finnas hos en arkivtjänsteman, varför det skulle kunna medföra svårighet för
kollegium att, vid yppad kamrerareledighet i arkivkontoret, inom ämbetsverket
finna lämplig person för platsens återbesättande. Någon nämnvärd
svårighet synes icke böra genom eu sådan överflyttning uppstå för kollegii
tjänstemän att göra erforderliga undersökningar, enär redan nu kammararkivet
är beläget utanför kollegii ämbetslokal och det härförinnan
ofta inträffat, att upplysningar måst inhämtas i riksarkivet.»

Kammarkollegium motsatte sig emellertid förslaget under anförande
huvudsakligen, att för de undersökningar, dess tjänstemän, behövde vidtaga,
jordeböcker och de egentliga kronoräkenskaperna måste vara på samma
ställe att tillgå; och att om kronoräkenskaperna, som dittills från kammarrätten
succesive överlämnats till kammararkivet, komme att kvarstanna
hos kammarrätten, under det att åter kammararkivets väsentliga innehåll
bleve överflyttat till riksarkivet, varemot vissa äldre jordeböcker och handlingar
funnes i kollegiets provinskontor, där de voro i dagligt bruk, kammararkivet
skulle bliva så söndrat, att undersökningarna skulle försvåras
eller nästan omöjliggöras.1 Kammarkollegiets motstånd förhindrade emellertid
den gången förslagets genomförande.

Nya strävanden för förbättrad vård av kammararkivet framträdde
därefter från mitten av 1890-talet. Hos historiskt intresserade hade under
detta decennium ett starkt intresse börjat framträda för forskning rörande
vår inre historia och i samband därmed för en bättre vård av kammararkivets
för denna forskning så ytterst viktiga handlingar. Ett utslag
härav torde varit de åtgärder för lagning av skadade handlingar, som
under 1895 började vidtagas, och för vilka från och med 1896 särskild
arbetskraft regelbundet anlitats. Omsider togs 1897 av den bekante
hembygdsforskaren och riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog ett
initiativ till särskilda åtgärder från statens sida för kammararkivets
ordnande. Sedan på hans föranstaltande först kammarkollegiet den 22
januari 1897 begärt ett tillfälligt anslag av 1,500 kronor för att sätta
i verket ett ordnande av i arkivet befintliga oordnade handlingar,

1 Invändningen vilar uppenbarligen på dels ett missförstånd av 1875 års förslag,
dels ett bortseende från de faktiska lokalförhållandena. Då 1875 års förslag förordade
kammararkivets förening med riksarkivet, har det tydligen icke blott avsett dess dåvarande
innehåll utan ock de accessioner, det årligen plägade erhålla just i de av kammarrätten reviderade
räkenskaperna, och någon splittring på olika håll av de nytillkommande bland
dessa och de i kammararkivet redan förvarade har givetvis icke avsetts. Men därtill befann
sig kammararkivet då som nu i en annan byggnad än kammarkollegiets ämbetslokaler
och provinskontoret; mellan dessa och kammararkivet voro alltså vissa handlingar redan
fördelade, och om därvid kammararkivets samlingar, d. v. s. det huvudsakliga förrådet av
jordeböcker och kronoräkenskaper, förlagts såsom dittills i kammarrättens hus eller flyttats
till riksarkivets, måste detta ur synpunkten av deras sammanhållande »på ett ställe» vara
likgiltigt. Däremot har avböjandet av 1875 års föreningsförslag faktiskt lett till en ännu större
lokalsplittring än den redan befintliga, eftersom numera kammarkollegium nödgas förvara
sina arkiv icke blott på två ställen såsom 1875 — dels i de egna ämbetslokalema, dels i
kammararkivet (kammarrättens hus) — utan därutöver ävenså på ett tredje — gamla norra
riksbankshuset vid Järntorget.

Motionen
1897 om
kammararkivets
ordnande.

Ordnande arbetets fortgång.

motionerade hr Johansson under påpekande av önskvärdheten att arbetet
påskyndades, med instämmande av andra historici, den 29 januari s. å.,
om ett anslag för ändamålet av 15,000 kronor att utgå med 5,000 kronor
om året under tre år. Förslaget blev i riksdagen understött av en rad
forskare, av vilka några ur egen erfarenhet kunde framdraga belysande
exempel på det ytterst trängande behovet av bättre vård åt kammararkivet,
och resultatet blev, att riksdagen dels för ändamålet beviljade ett
belopp av 5,000 kronor för 1898, dels begärde fullständig utredning och
förslag i frågan till påföljande riksdag. Vid denna framlades och bifölls
ock ett förslag att för nu ifrågavarande ordnandearbete skulle beviljas
under de tre åren 1899—1901 ytterligare 5,000 kronor om året eller sammanlagt
15,000 kronor. Behovet av båttre vård blev på hösten 1897 jämväl
understruket av statsrevisorerna, vilka i sin revisionsberättelse betecknade
arkivet såsom under eu längre tid vanvårdat och starkt framhöllo nödvändigheten
av att det erhöll bättre lokaler och bringades ur sitt oordnade
skick.

Det 1897 igångsatta ordnandearbetet kom emellertid tyvärr icke att
fylla de förhoppningar, som framkallat detsamma. Det har visserligen
medfört ett uppröjningsarbete bland mer eller mindre oordnade arkivalier,
vilka därpå till största delen fördelats på serier och bragts i viss Ordning
samt försetts med nya omslag. Men någon tillfredsställande ordning har
det icke medfört. Härtill medverkade flera omständigheter. Kammararkivarien
och arkivets egen övriga personal blevo enligt arkivariens redogögörelse
den 19 september 1900 för vad dittills åtgjorts så strängt tagna
i anspråk för andra tjänsteåligganden, att de »ytterst sällan kunde ägna
någon tid åt ordningsarbetet». Den närmaste organisationen av detsamma
blev däremot sådan, att inga mera erfarna arkivmän kunde reflektera därpå.
I stället anslogos de därtill knutna mera tillfälliga befattningarna
lediga till ansökan och kommo att besättas med sökande, av vilka ingen
vid tillträdet ägde någon längre arkivvana. Icke heller blev någon verklig
plan i detta ords egentliga bemärkelse utarbetad. Det, utkast till en
sådan, som förelåg och som själv betonade sin provisoriska karaktär, uppdrog
endast vissa mycket allmänt hållna huvudregler, och frågan om huru
dessa borde tillämpas i de enskilda fallen gjordes icke till föremål för
någon utredning. Det ingående studium av kammarförvaltningens tidigare
organisation och verksamhet, som ensamt kunnat vägleda i fråga om de
olika arkivaliernas uppkomst och betydelse, och som bort föregå varje
uppgörande av definitiva planer för ordnandet, blev aldrig från början

verkställt.1 Detaljplaner för ordnande av särskilda samlingar blevo överhuvud
endast undantagsvis skriftligt fixerade, och enhetliga indelningsgrunder
för materialets fördelning på serier eller inom desamma hava
ofta saknats. Ordnandearbetet blev därför länge tämligen planlöst och i
väsentlig grad beroende på den arkivaliska erfarenhet, de vid detsamma
sysselsatte efterhand kommo att förvärva. I följd härav kommo endast i
vissa fall rationella principer att bliva tillämpade; särskilt blev emellertid
detta fallet under arbetets allra sista tid — varom mera nedan — i det
att man då för vissa grupper av handlingar sökte ansluta indelningen i
serier och dessas närmare ordnande till kammarförvaltningens tidigare
organisation. Vid andra serier har däremot icke något motsvarande ägt
rum, och i vissa fall blevo till och med, i uppenbar strid mot rationella
arkivprinciper, ur fogdars sammanbundna årsräkenskaper vissa lägg lösbrutr.
a för att, ehuru utan full konsekvens, bilda nya serier.

Arbetet hade från början beräknats kunna slutföras under de fyra
åren 1898—1901. Beräkningen visade sig emellertid slå fel. Därvid inverkade,
jämte nyss berörda omständigheter, även att antalet oordnade
handlingar visade sig vara större än man från början antagit. I följd
härav föreslog Kungl. Maj:t, på kammarkollegiets hemställan, i statsverkspropositionen
till 1901 års riksdag, att för arbetets fortsättande under
ytterligare fyra år, 1902—1905, under vilken tid det nu beräknades kunna
slutföras, skulle anslås 24,000 kronor att utgå med 6,000 kronor om året.

Propositionen gav anledning till den motion i andra kammaren av
J. Centerwall (nr 85), som blev uppslaget till den följande utvecklingen bättradarav
riksarkivet såsom depå för centrala ämbetsverks äldre handlingar. Motionen
utvecklade, med utgångspunkt från kammararkivfrågan, hurusom verkens
det första villkoret för ett arkivs ändamålsenliga bestånd vore garantien arkiv.

1 I en bemärkt artikel om kammararkivet i Historisk tidskrift sommaren 1897 hade
sedermera riksarkivarien Hildebrand just berört arkivets utomordentliga betydelse för Sveriges
inre historia, det oordnade skick, i vilket det befann sig, och de brister, som vidlådit ett
sådant tidigare ordnandearbete därstädes, som tillvägabringandet av de Sandbergska samlingarna,
vilkas metod, tillämpad på originalhandlingar, förklarades stå »i opposition till varje
rationell plan för ett offentligt arkivs ordnande». Han hade erinrat, hurusom »för så vitt
det är fråga om staten, urkunder och aktstycken sluta sig till statskroppens olika organ
såsom de i skrift bevarade yttringarna av dessas verksamhet», varför »arkivordnaren måste,
såvitt möjligt, söka för sig uppställa ett schema för denna organiska verksamhet, växlande
efter olika tider, och efter detsamma söka ordna handlingarna». Han hade därför varnat för
ett ordnande efter godtyckligt valda innehållsrubriker och framhållit, att, när en sådan metod
tidigare tillämpats, eftervärlden fått lösa upp och fördela dylika samlingar, samt påpekat,
huru maktpåliggande arbetet med ordnandet av sådana samlingar som kammararkivets vore.

Ordnandearbetets
ytterligare,

fortsättning.

för oavbruten, sakkunnig värd, och framhöll, hurusom denna garanti endast
kunde vinnas, om arkiven direkt underkastades landets allmänna arkivstyrelse.
Saken betonades närmare med hänsyn till kammararkivet, icke
minst med anledning av där pågående arkivordnande. Motionen slöt med
två yrkanden. Det ena åsyftade dels en undersökning genom arkivaliskt
fackbildade personer av de centrala verkens arkiv dels därtill anknutna
åtgärder i syfte att åt riksarkivet såsom central överstyrelse uppdraga
högsta vården om rikets offentliga arkiv; det andra förordade, att såsom
villkor lör fortsatt anslag till kammararkivets ordnande skulle ställas, att
arbetet verkställdes efter sådan plan, att nödig enhetlighet vunnes mellan
riksarkivets och kammararkivets samlingar.

Motionens huvudyrkande, som av statsutskott och riksdag biträddes,
ledde till den bekanta riksdagsskrivelse av den 29 maj 1901, genom vilken
riksdagen hemställde dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta om sakkunnig
undersökning av de centrala ämbetsverkens arkiv i syfte att få en utred”
ning såväl rörande beskaffenheten, omfånget och förvaringssättet av deras
arkivalier som ock angående möjligheten och lämpligheten av att förena
de äldre delarna av dessa arkiv med riksarkivet under gemensam styrelse,
dels att, ifall en dylik förening skulle befinnas möjlig och önskvärd, Kungl.
Maj:t ville vidtaga de åtgärder, som voro ägnade att förbereda och främja
densamma. I fråga om kammararkivets ordnande stannade riksdagen vid
att framhålla önskvärdheten, att det måtte tillses, om ej en närmare samverkan
kunde astadkommas mellan kammararkivet och riksarkivet vid ordnande
av likartade samlingar, men ansåg sig ej böra uppställa detta önskemål
såsom villkor för anslagets utgående. För ordnandearbetet beviljades
alltså för åren 1902 1905 ytterligare 20,000 kronor, och arbetet fortsattes

under dessa år på samma sätt som förut.

Den samverkan mellan riks- och kammararkivet vid ordnande av
likartade samlingar, vars önskvärdhet riksdagen betonat, kom nämligen
lika litet nu som tidigare till stånd. Fn framställning från riksarkivets
sida i syfte att åvägabringa en sådan besvarades 1902 av kammararkivet
avböjande. Man ansåg sig hava börjat arbetet i enlighet med normer,
efter vilka likartade samlingar i riksarkivet voro ordnade, erkände visserligen,
att numera ett annat system där tillämpades, men förmenade att,
ehuru detta var »teoretiskt bättre och i allmänhet använt inom arkiven
i Europas kulturländer», det dock icke erbjöde samma fördelar för kammararkivet
som det därstädes använda, och förklarade, att genom ett ombyte
de nedlagda kostnaderna skulle vara förspillda och arbetet icke kunna
under det närmaste decenniet fullbordas. Förslag från riksarkivets sida

att inom kammararkivet skulle tillämpas de av Ivungl. Maj:t den 22 maj
1903 stadfästa allmänna grunderna för ordnande och förtecknande av vissa
offentliga arkiv, strandade likaledes på motstånd från kammarkollegium.

Även de 1901 för åren 1902—1905 givna anslagen visade sig emellertid
med tiden otillräckliga för arbetets fullbordande, och kammarkollegium
ingav år 1904 framställning om ytterligare anslag. Såsom motiv
anfördes huvudsakligen dels att det vid uppläggandet av en ny serie befunnits
oundgängligt att däruti intaga vissa delar av arkivets sedan äldre
tider förtecknade handlingar, vadan materialet ånyo ökats, dels att även
arkivets övriga under 1600- och 1700-talen ordnade och förtecknade handlingar
ånyo borde genomgås och förtecknas. Därjämte påpekades, att de
vid arbetet anställda biträdena icke varit för detsamma påräkneliga i den
omfattning, som förväntats, i det att de för bestridande av andra ekonomiskt
fördelaktigare befattningar upprepade gånger utverkat sig ledigheter,
varvid arbetet måst uppehållas av tillfälliga vikarier. Kollegium, som nu
beräknade, att arbetet borde kunna vara i huvudsak avslutat med utgången
av 1907, därest samma anslag som dittills, 5,000 kronor, finge utgå under
1906 och 1907, hemställde i följd därav om beviljande för ändamålet av
10,000 kronor, vilket ock av riksdagen bifölls. Åven detta tillskott var
ej tillfylles, utan arbetet var vid 1907 års utgång alltjämt ofullbordat.
Kammararkivarien beräknade nu, att 250 buntar återstodo oordnade, och
på kammarkollegiets framställning beviljades då av Kungl. Maj:t för år
1908 såsom extra anslag 1,000 kronor och för år 1909 ytterligare 1,200
kronor för arbetets fortsättande. Detta synes hava varit sista gången särskilt
anslag beviljades för ändamålet.

Om arbetets fortgång under denna sista tid föreligger en av den
med detsamma dåmera sysselsatte den 21 maj 1908 till kollegiet ingiven
framställning. Därav framgår, att under nämnda tid denne — som tilllika
numera var amanuens i riksarkivet — företog sig att vid ordnandet
av en viss serie undersöka, huruvida icke dithörande handlingar — i stället
för att, såsom dittills under arbetet plägat ske, fördelas i ämnesgrupper
efter innehållet — kunde ordnas efter de kollegiets olika kontor, som de
visade sig förut hava tillhört. Sedan detta, efter en undersökning angående
kontorens antal, personal och tidigare arbetsformer, visat sig utan
större svårighet kunna ske, hade därpå först denna serie och sedan även
vissa andra ännu oordnade ämnesgrupper blivit ordnade efter samma grunder.
I avseende på nämnda serier hade alltså en systemförändring i ordnandet
ägt rum och rationella principer för detsamma omsider blivit använda.
Kollegiet, som tidigare bestämt motsatt sig riksarkivets yrkanden

4—191366

i denna riktning, fann nu genom beslut den 30 december 1910 för gott
att vid nämnda åtgärder låta bero.

Det framgår av ovanstående, att för nu ifrågavarande ordnandearbete
under åren 1897—1909 av statsmedel såsom extra anslag beviljats sammanlagt
53,700 kronor. Att arbetet icke därmed är fullbordat, att tvärtom
åtskilliga partier ännu återstå oordnade eller endast grovordnade, att även
det mera ordnade behöver i viktiga delar revideras, och att nya förteckningar
i stor utsträckning åro av nöden, har likaledes ovan anmärkts.

1901 års Under tiden har som bekant 1901 års skrivelse på andra områden

skrivelsTomav det offentliga arkivväsendet, för så vitt det avsett de centrala ämbetsövriaa
cert- verkens äldre arkiv, lett till mycket betydelsefulla resultat. Den av riksbetsverks
dagen begärda undersökningen av de nämnda arkiven blev uppdragen åt
arkiv. riksarkivet och under åren 1901—1903 verkställd samt gav därpå upphov
till det närmare omhändertagande av dessa arkiv, som utmärkte det följande
årtiondet. En översikt av undersökningens resultat publicerades 1903 i
Meddelanden från svenska riksarkivet (Ny Följd I: 6) och bringade för
första gången till offentlig kännedom huvuddragen av dessa arkivs innehåll.
I sammanhang med dess avslutande ingick riksarkivarien till Kungl.
Maj:t med ett antal för arkivväsendets utveckling viktiga skrivelser, däribland
även en skrivelse den 19 mars 1903 om upprättandet av en med
riksarkivet förenad administrativ arkivdepå. Allmänna grunder för ordnande
och förtecknande av offentliga arkiv blevo av riksarkivarien utarbetade
och av Kungl. Maj:t 1903 stadfästa; och i enlighet med dessa grunder
verkställdes under de närmaste åren ordnande och förtecknande av ett
flertal bland de centrala verkens arkiv, ofta under medverkan av tjänstemän
från riksarkivet. Några bland de mest omfattande och betydelsefulla,
såsom Svea hovrätts, kommerskollegiums, bergskollegiums, statskontorets,
amiralitetskollegiets (flottans) och riksgäldskontorets, blevo efter hand till
sina äldre delar förenade med riksarkivet och hava där på ett vida bättre
sätt än tidigare kunnat komma forskningen till hand. Över organisationen
och verksamhetsformerna hos kommerskollegium och åtskilliga därmed förbundna
institutioner för handelns och näringarnas främjande har sålunda
av riksarkivet utarbetats och i Meddelanden från svenska riksarkivet (N. F.
2: 4, 1—3) offentliggjorts en omfattande historisk redogörelse med åtföljande
personal- och arkivförteckningar, vilken för all forskning rörande
hithörande frågor erbjuder ingående vägledning. Jämväl över bergskollegium
och bergslagsstaterna är av riksarkivet i dess Meddelanden publicerad
en likartad ingående redogörelse med personal- och arkivförteckningar. För
vissa av Svea hovrätts viktigaste serier pågår som bekant likaledes i riks -

arkivet, med särskilt anslag av statsmedel, upprättandet av ett ingående
sakregister, varav både rättshistorisk forskning och lagstiftningsarbete vänta
sig stora fördelar. Även från andra ämbetsverks arkiv än de nu nämnda
hava vissa äldre partier överflyttats till riksarkivet och där omhändertagits.

För det närmare handhavandet av dessa ämbetsverks arkiv inrättades 1908
riksarkivets fjärde sektion.

Kammararkivet, vars behov av förbättrad vård närmast framkallade Kammarden
motion, som låg till grund för 1901 års riksdagsskrivelse, har däremot låuZdetill
av kammarkollegium alltjämt hållits utanför de åtgärder, som av skrivelsen riksarkwet
blevo en följd. Upprepade gånger hava av riksarkivarien förslag fram- er
ställts angående kammararkivets anslutning i den ena eller andra formen
till den administrativa arkivdepån, utan att dock på grund av motstånd
från kammarkollegiets sida hava lett till resultat. Riksarkivariens ståndpunkt
har varit den, att kammararkivet på grund av å ena sidan de där
förvarade arkivaliernas enastående vikt, å andra sidan det otillfredsställande
tillstånd, vari de befunnit sig, vore i trängande behov av oavbruten
sakkunnig vård, att vidare det bästa medlet för en sådan vård och tillika
det enda, som kunde garantera dess oavlåtliga fortvaro, vore arkivets anslutning
till riksarkivet, och att slutligen den förbättrade vård av kammararkivet,
som en sådan anslutning koriime att medföra, skulle, på samma
gång den vore ett nödvändigt villkor för forskning i viktiga delar av
vår inre historia, långt ifrån att försvåra tvärtom främja och befordra
kammarkollegiets egna utredningsarbeten. Kammarkollegium har åter velat
o-öra gällande, att dess utredningsverksamhet skulle kräva kammararkivets
fortfarande bibehållande under kollegiets egen vård.

Av de olika uppslag, som under denna långa meningsstrid varit å »överensbane,
torde här endast ett par behöva närmare beröras. 1907 syntes det kommAsen*
som om en fråga rörande kammararkivets lokal skulle föranleda en överenskommelse.
Nämnda lokal hade länge visat sig både överfylld och bristfällig,
och en upptäckt 1907, att arkivalierna höllo på att förstöras av
skadegörande insekter, gjorde saken aktuell. Frågan hänsköts till kammarkollegium
och riksarkivet gemensamt, vilka därpå i gemensamt utlåtande
den 27 juni 1907 förordade en uppdelning av kammararkivets serier i två
grupper, av vilka den mindre delen, omkring 3,400 meter, skulle kvarst&nna
under kollegiets egen vård och tillsvidare förvaras i kammararkivets
dittillsvarande lokaler, nödtorftigt reparerade, medan den större delen,
omkring 6,300 meter, jämte blivande accessioner skulle överlämnas till
riksarkivets vård och ingå i en med riksarkivet förenad administrativ arkiv -

depå. Såsom den »i allo mest tillfredsställande lösningen» av lokalfrågan
föreslogo de båda verken vidare, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas
för uppförande på riksgäldskontorets förutvarande tomt av en nybyggnad
för ej mindre de båda nyssnämnda grupperna av kammararkivalierna
än även den administrativa arkivdepåns övriga behov. Skulle åter
denna nybyggnad icke under de närmaste åren kunna komma till stånd,
föreslogs en på- och tillbyggnad av riksarkivets gamla hus för inrymmande
därstädes av de till överflyttning till riksarkivet föreslagna kammararkivalierna.
Detta förslags realiserande skulle sålunda enligt båda alternativen
hava till riksarkivet överlämnat den större delen av kammararkivet. Enligt
sitt första och såsom mest tillfredsställande betecknade alternativ skulle
det därjämte hava medfört, att hela kammararkivet lokalt anslutits till den
av de övriga ämbetsverksarkiven bestående administrativa arkivdepån i en
nybyggnad för den senare, som skulle stått i omedelbart samband med
riksarkivets lokaler, något, som skulle i högsta grad underlättat samtidigt
forskande i bådaderas samlingar, gemensamt ordnande av likartade beståndsdelar
och gemensam vård. Enligt båda alternativen skulle därjämte
gjorts obehövligt det användande av norra riksbankshuset för arkivaliers
förvaring, som sedermera i växande omfattning måst tillgripas trots denna
byggnads olämplighet för ändamålet.

Riksdagen Följande år, 1908, var frågan om kammararkivet, i samband med

kammarkollegiets löneregleringsfråga, även föremål för behandling i riksdagen.
I sitt betänkande av 1903 hade löneregleringskommittén erinrat om
det förslag, som av 1874 års löneregleringskommitté framställts om kammararkivets
överflyttande till riksarkivet, men ansåg sig icke böra ingå på
denna fråga, då den redan från annat håll bragts under utredning. Därest
arkivvården fortfarande komme att tillhöra kammarkollegium, ansågo emellertid
kommitterade, att i åtskilliga avseenden lämpligare bestämmelser
borde kunna träffas än de nuvarande. Bestämmelsen i § 21 i kollegiets
instruktion, enligt vilken det ålåg arkivarien att förvara och efter register
i god ordning hålla alla äldre jordeböcker och handlingar, som i kammararkivet
funnes eller dit bleve överlämnade, ansågo kommitterade hava avsett,
att kollegiets arkivalier i egentlig mening skulle vårdas i kammararkivet,
och att alltså tid efter annan borde till detsamma överflyttas handlingar,
som nått den ålder, att de voro att betrakta som arkivalier. Kommitterade
påpekade, att uteblivandet av ett sådant särskiljande mellan
arkivalier och yngre handlingar hade medfört, att både i registrators- och
aktuariekontoret kvarstode en stor myckenhet äldre handlingar, och de uttalade
såsom sin uppfattning, att bland dessa i kollegiets egen lokal för -

varade äldre handlingar även förekomme en stor del sådana, som ej voro
av nöden för kollegium att oftare begagna. Kommitterade förordade därför,
att en gräns uppdroges mellan å ena sidan arkivalier och å andra sidan
kollegiets övriga handlingar, och att vården av de förra komme att odelad
tillhöra kammararkivet. En dylik anordning skulle enligt kommitterades
mening bereda möjlighet att de krafter, som nu på skilda håll för arkivaliernas
vård förbrukades, kunde bättre tillvaratagas för densamma. Kommitterade
ifrågasatte jämväl, huruvida alla i kammararkivet förvarade serier
verkligen vore av betydelse för kollegiets ämbetsverksamhet eller i övrigt
av beskaffenhet att böra förvaras i ett sådant centralarkiv som kammararkivet.
Särskilt berördes i detta sammanhang de av kammarrätten granskade
räkenskaperna, rörande vilkas lämpligaste förvaringsplats en utredning
ju förr dess hellre borde komma till stånd. Behovet av ökade arbetskrafter
i kammararkivet vitsordades av kommitterade, i all synnerhet
om dit skulle föras äldre arkivalier från kollegiets kontor, och kommitterade
förordade i följd därav aktuariebefattningens ombildning till en andre
arkivariebefattning. I sitt utlåtande den 29 april 1904 över löneregleringskommitténs
förslag förklarade sig kollegium dela kommitterades uppfattningom
behovet av förstärkning av arbetskrafterna i kammararkivet, men ville,
då fråga uppstått ej blott om förändrad lokal för arkivet utan ock om
överflyttande till riksarkivet av vården därav och dessa spörsmål ej ännu
vunnit sin lösning, ej framställa något förslag i ämnet. Icke heller ingick
kollegium på de av kommitterade framställda spörsmål om ny fördelning
av arkivalierna mellan kammararkivet och övriga kontor eller om avskiljande
av vissa handlingar från kammararkivet. Aktuariebefattningens ombildande
till en andre arkivariebefattning ansåg sig kollegiet icke kunna
förorda., både emedan kammararkivet inrymdes i en helt annan lokal än
kollegium och emedan kollegiets ledamöter dagligen behövde tillgång till
de under aktuariens vård stående handlingar; dennes tjänsteåtgärder påkallades
alltså ofta för kollegiets räkning och det skulle därför vara olämpligt,
om han någon längre tid på dagen skulle vistas utom sitt kontor.

I den kungl. propositionen om lönereglering för kammararkivet vid
1908 års riksdag (nr 101) framhölls beträffande kammararkivet, huru fråga
väckts om att kammararkivet skulle i eu eller annan form sammanslås
med riksarkivet och ställas under dess vård och överinseende. Denna fråga,
som emellertid visat sig vara förenad med vissa svårigheter, bland annat
av den anledning, att kammarkollegium ansett sig för sin ämbetsverksamhet
behöva ständig tillgång till åtminstone vissa delar av kammararkivet,
sammanhängde ock i viss mån med frågan om möjligheten att bereda en
bättre lokal för kammararkivet och de delar av detsamma, som skulle

eventuellt överflyttas till riksarkivet; och då sistberörda fråga var föremål
för utredning, ansåg Kungl. Maj:t frågan om ny ordinarie tjänsteman i
kammararkivet böra anstå, till dess frågan om detta arkivs ställning till
riksarkivet hunnit avgöras.

Den sistnämnda frågan upptogs omedelbart vid riksdagen i motioner
i båda kamrarna, i första kammaren väckt av nuvarande riksarkivarien
med instämmande av hrr H. Blomberg, P. Fahlbeck, J. F. Nyström och G.
Björlin, i andra kammaren av hrr J. Centerwall och K. Beckman. Motionerna,
som lämnade en ingående redogörelse för kammararkivet och den
bristande vård det erhållit under 1800-talet samt utförligt framförde skälen
för dess förening med riksarkivet, utmynnade i yrkandet, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag om en
sådan förening, varjämte tre andra yrkanden, åsyftande att underlätta en
blivande förening, framställdes i samband med löneregleringen, bland annat
om sättet för kammararkivariens avlöning under övergångstiden. Motionerna
framkallade åtskilliga uttalanden i huvudstadspressen till förmån för
desamma, och då från kammarkollegiets sida en ledamot, den dåvarande
inspektorn för arkivet, gjorde ett inlägg i frågan, framhöll han, att i lokalfrågan
»numera mellan kollegium och riksarkivet sådan överenskommelse
träffats», att kammararkivet på ovan angivet sätt skulle delas mellan kollegiet
och riksarkivet. Han tilläde vidare, »att kollegium såväl för egen
del som med hänsyn till den historiska forskningen icke har något att
erinra mot utan tvärtom anser önskligt, om kammararkivet kunde ei''hålla
sin lokal i samband med riksarkivets, och möter givetvis ej hinder att
lokalfrågan ordnas så, att, om i en längre eller kortare framtid med ändrade
kamerala förhållanden kammararkivet ej skulle få samma betydelse för kollegium
som nu, förening mellan riks- och kammararkiven kan åstadkommas
utan särskilda föranstaltningar». Samma uttalande om kammarkollegiets
önskan, att kammararkivet skulle erhålla sin lokal i samband med riksarkivets,
och om utsikten till en framtida förening mellan båda förekom
jämväl i en från samma håll till statsutskottet avlämnad P. M., vilken
tillika bland annat innehöll, att inspektorn för arkivet hyste grundad förhoppning,
att sedan efter den träffade överenskommelsen ett gott samarbete
mellan riksarkivet och kammarkollegium syntes hava kommit till stånd,
kollegium och riksarkivarien ej skulle underlåta att tillse, att de handlingar,
som skulle kvarstanna hos kollegium, skulle få en rationell arkivvård.

skottets I sitt utlåtande över löneregleringsfrågan och motionen förklarade

låtande 190S. sig statsutskottet instämma »till alla delar i motionärernas yttrande i fråga

om det otillfredsställande skick, vari kammararkivet och dess lokaler befinna
sig, och beträffande önskvärdheten av, att arkivet må till sä stor del
som möjligt snarligen beredas förvar ä riksarkivet, helst en sådan förflyttning
med hänsyn till kammararkivets nuvarande belägenhet icke synes
medföra ökat besvär för1 kammarkollegiets tjänstemän vid forskning i detsamma».
Frågan om en sådan förflyttning vore emellertid enligt utskottets
mening i främsta rummet beroende på frågan om utvidgning av riksarkivets
lokaler, och emotsåge utskottet, att denna fråga med det första
måtte vinna sin lösning. Däremot syntes motionärernas förslag angående
kammararkivar iens avlöning icke hava något inflytande på frågan om riksarkivets
övertagande av vården om kammararkivet, enär denne tjänsteman
enligt de föreslagna villkoren för löneregleringen vore pliktig att med bibehållande
av sin tjänstegrad och avlöning tjänstgöra i annat verk, till
vilket görotnålen kunde överlämnas. Under åberopande av de underhandlingar,
som pågingo mellan vederbörande ämbetsverk beträffande de arkivalier,
som borde flyttas till riksarkivet, och dem, som skulle bibehållas
under kollegiets vård, ansåg sig vidare utskottet sakna anledning att förorda
motionärernas förslag om avlåtande av en skrivelse i ämnet till Kungl.
Maj:t. Men utskottet ville framhålla, ''»att även de sistnämnda arkivaliernas
skötsel i rent arkivtekniskt hänseende bör ske efter inhämtande av riksarkivariens
yttrande, så att misstag framdeles må kunna undvikas».

De riktlinjer, som 1907 i den s. k. överenskommelsen mellan riksarkivet
och kammarkollegium uppdragits för förhållandet mellan riksarkivet
och kammararkivet och som gingo ut på kammararkivaliernas fördelning
mellan båda och huvuddelens överlämnande åt riksarkivet, dettas utvidgning
för nyssnämnda arkivaliers mottagande, helst genom nybyggnad,
i annat fall genom tillbyggnad, ävensom omedelbar samverkan mellan kollegium
och riksarkivarien för åvägabringande av rationell arkivvård av de
hos kollegium kvarblivande arkivalierna, hade alltså 1908 ytterligare understrukits
av statsutskottet. Utskottet hade därvid på grund av kammararkivets
otillfredsställande skick enhälligt betonat, att arkivet till så stor
del som möjligt snarligen borde beredas förvar å riksarkivet, att med
hänsyn därtill frågan om dettas lokalutvidgning ined det första borde vinna
sin lösning, och att de hos kollegium kvarblivande arkivaliernas skötsel
för undvikande av misstag borde i arkivtekniskt hänseende ske efter riksarkivariens
hörande. Icke dess mindre blevo dessa riktlinjer icke realiserade.
Sedan kammararkivets lokaler blivit nödtorftigt reparerade, förklarade
man sig nämligen 1909 från kollegiets sida icke längre vara intresserad
för någon nybyggnad, och den träffade överenskommelsen var sålunda
skjuten å sido. Detta föranledde då riksarkivarien att å sin sida den 17

RiksarJciva
rien 1909.

Kammar kolleqiet 1916.

november 1909 i skrivelse till Kungl. Maj:t återupptaga hela frågan om
kammararkivets ställning till det offentliga arkivväsendet.

Riksarkivarien återupptog därvid programmet om kammararkivets
överflyttning till den med riksarkivet förenade administrativa arkivdepån
och hemställde, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas därför. Fördelarna
av en dylik anordning ur arkivordnandets och forskningens synpunkt
framlades ånyo, och kammarkollegiets invändningar mot förslaget
granskades närmare. Då skrivelsen tillika innehåller en redogörelse för
den arkivväsendets utveckling sedan 1901, vartill uppslaget särskilt var
kammararkivets behov av förbättrad vård, och vars fullföljande för närvarande
främst av allt kräver, att detta behov fylles, bifogas den här såsom bilaga.
Skrivelsen blev av Kungl. Maj:t den 17 december 1909 remitterad till
kammarkollegium men föranledde från kollegium svar först den 20 april
1917, varvid kammarkollegium, under hänvisning till sitt nedannämnda
förslag av den 6 oktober 1916, inskränkte sig till att erinra om den utredning
av frågan, som överlämnats åt oss att såsom sakkunniga verkställa.
Detta kollegiets svar har överlämnats till de sakkunniga för att tagas i
övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Aven andra framställningar
från riksarkivariens sida under de senare åren hava betonat nödvändigheten
att bringa kammararkivfrågan till lösning.

Från kammarkollegiets sida föreligger bland annat ovan omförmälda
framställning den 1 december 1911 angående anslag för ordnande av vissa
oordnade handlingar i aktuariekontoret. Om detta arbetes utsträckning
utöver den först beräknade tiden och det myckna, som ännu återstår, är
redan ovan talat.

Vad kammararkivets lokalfråga angår, har under samma tid åtskilliga
förbättringar vidtagits genom anordnande 1910 av innanfönster och
1913 av värmeledning. A andra sidan hava de såsom arkivlokal olämpliga
utrymmena i gamla norra riksbankshuset i allt större utsträckning
måst tagas i anspråk för kammararkivet.

Slutligen bör här även omnämnas kammarkollegiets förslag den 6 oktober
1916 om förstärkning av arbetskrafterna i kammarkollegium, i vad det
angår handhavandet av dess arkivalier. Beträffande andra arkivkontoret (f. d.
aktuariekontoret) föreslås däri, att en eljest till indragning föreslagen notariebefattning,
vars innehavare tjänstgjort såsom utredningsnotarie med skyldighet
tillika att med upplysningar tillhandagå den allmänhet, som besöker andra
arkivkontoret, skulle bibehållas, för att därvarande arkivarie måtte kunna
ostört ägna sig åt besvarandet av remisser och i så stor utsträckning som

möjligt undslippa det tidsödande arbetet att tillhandagå allmänheten med
lämnande av upplysningar och framtagande av handlingar. Vad åter kammararkivet
angår, har kollegium framhållit att därvarande arkivarie i hög
grad får sin tid kringskuren av såväl de anspråk, som ställas på honom av
forskare, som vården om kammararkivet. För den jämna fortgången av
kollegiets arbete skulle det däremot vara synnerligen önskvärt, om nämnde
arkivarie tinge i väsentligt större omfattning ägna sig åt utredningsarbete.
Kollegiet föreslår därför inrättandet av ännu en arkivariebefattning, »vars
innehavare skulle hava till åliggande dels att ombesörja den arkivtekniska
vården om ej blott kammararkivet utan även övriga till kollegium hörande
arkivalier, dels ock att inom kammararkivet tillhandagå allmänheten med
upplysningar och arkivaliers framtagande». Den nye arkivariens verksamhet
skulle i fråga om arkivvården således omfatta ej allenast kammararkivet
utan även de övriga kontorens samlingar. Kollegiets förslag synes, enligt
det kungl. brevet om de sakkunnigas tillkallande, jämte tidigare framställningar
av riksarkivarien och kammarkollegium, hava varit den närmaste
anledningen till de sakkunnigas tillkallande.1

Under de senare åren hava emellertid också av personer utanför
kammarkollegium åtskilliga undersökningar utförts, som äro ägnade att
belysa kammararkivets innehåll och förbereda det arkivmässiga omhändertagandet
och ordnandet av dess samlingar. Sålunda offentliggjorde amanuensen
vid landsarkivet i Uppsala J. Sandström 1910 i Meddelanden från
Svenska Riksarkivet en uppsats »Studier rörande Dalarnes administrativa
indelning 1539—I65(h>, som för det område, undersökningen omfattar, ger
ett gott uppslag för dithörande handlingars rationella ordnande. Några
år senare, 1914, publicerade förste arkivarien i riksarkivet J. A. Almquist
en uppsats över »Fögderiindelningen i Sverige 1540—1628 och kammararkivets
landskap shandling ar, en orientering och ett förslags, vari yrkande

1 Kammarkollegiets här berörda förslag om förstärkning av arbetskrafterna i kollegium
har numera av Kungl. Maj:t förelagts 1919 års riksdag och av densamma godkänts.
Därvid har emellertid Kungl. Maj:t ur förslaget frånskiljt det väsentliga av vad som rörde
arkivvården och riksdagen, på grund av motion i första kammaren nr 158 (av S. Clason),
ställt på framtiden ytterligare en punkt rörande densamma. Att förslaget av de sakkunnigas
majoritet här och i det följande genomgående betecknas såsom ett förslag har sin
förklaring dels i det förhållandet att de sakkunnigas betänkande, vad majoriteten angår,
förelegat färdigt redan vid början av år 1919, således före omorganisationsfrågans framläggande
för riksdagen, dels däri att det i fråga varande förslaget, vad arkivvården angår,
fortfarande icke kommit över förslagets stadium. Yad reservanterna från kammarkollegium
yttrat angående detta förslags innebörd har icke varit majoriteten tillgängligt vid utarbetande
av dess betänkande.

Undenökningar
rörande
kammararkivet.

5—191366

Samman fattning.

framställdes om uppgörande av en på fögderiindelningen grundad plan
för ordnande av dessa landskapshandlingar och genom en specialundersökning
från Uppland påvisades, hurudan fögderiindelningen där varit ordnad
under ifrågavarande tidsskede. Med uppslag från nämnda uppsats begärde
därpå riksarkivarien och erhöll den 21 januari 1916 Kungl. Maj:ts
medgivande att låta utarbeta och i Meddelanden från Svenska Riksarkivet
utgiva en för ordnande av den äldre svenska lokalförvaltningens kamerala
handlingar nödvändig utredning av den svenska fogdeförvaltningen under''
nyare tid fram till 1630. Utredningen, som därefter verkställts av dr
Almquist med biträde av andre arkivarien i riksarkivet E. H. Malmsten,
har numera börjat publiceras i det omfattande arbetet »Den civila lokalförvaltningen
i Sverige 1523—1630», varav första delen samt ett häfte av
den andra utkommit. Med detta arbetes fullbordande kommer äntligen
en fast grund att vara lagd för planmässigt ordnande och konservering
av ifrågavarande utomordentligt viktiga handlingar, men därmed framstår
det också såsom så mycket oeftergivligare, att detta ordnande- och konserveringsarbetes
utförande jämväl kommer att ske under oavbruten sakkunnig
ledning.

Slutligen har 1914 numera riksbibliotekarien I. Collijn offentliggjort
sin »Redogörelse för på uppdrag av Kungl. Maj:t i kammararkivet och riksarkivet
verkställd undersökning angående äldre arkivalieomslag», varigenom
eu närmare systematisk kännedom erhållits om beskaffenheten och värdet
av de gamla pergamentsomslag, i vilka fogderäkenskaperna från den äldre
Vasatiden äro klädda, och vilka, som bekant, utgöra ovärderliga rester av
vår medeltida bokskatt. I kammararkivet uppgå de härvid undersökta
bladen till över 25,000, i riksarkivet, dit vissa räkenskapsserier levererats
från kammararkivet, till något över 3,200. Även för tillvaratagandet av
detta dyrbara, i många fall ytterst sällsynta material, är en arkivtekniskt
utbildad, planmässig vård av kammararkivet en nödvändig förutsättning.

Sammanfattas förestående redogörelse, bliva resultaten följande. Frågan
om ett bättre tillvaratagande av kammararkivet är snart sekelgammal,
och förslag om bristernas avhjälpande hava upprepade gånger varit å bane.
Betydande anslag av statsmedel hava ock vid olika tillfällen beviljats, och
riksdagen har mer än en gång kraftigt understrukit kravet på förbättrad
vård åt detta oersättliga och ur olika synpunkter ytterst betydelsefulla
material. Icke dess mindre kvarstå alltjämt betydande brister, vilka äro
av den beskaffenhet, att deras skyndsamma avhjälpande är av nöden, om
handlingarna skola kunna på planmässigt sätt konserveras och i hela sin
omfattning komma forsknings- och utredningsarbeten till godo. Impulser

till förbättrad arkivvård hava vid olika tillfällen kommit från historiskt
och arkivaliskt intresserade kretsar men hava icke lett till något tillfredsställande
resultat, i det att de hos kammararkivförvaltningen icke mötts
av det sakkunniga, oavlåtligt verksamma omhändertagande, som ensamt
kunnat garantera deras framgång. De yrkanden och förslag rörande arkivvården
i kammararkivet, som centralmyndigheten för rikets arkivväsen
upprepade gånger framställt, hava fastmera av kammararkivförvaltningen
— i olikhet mot vad förhållandet varit i fråga om andra centrala ämbetsverk
— vid flera tillfällen blivit avvisade eller undanskjutna, och någon
samverkan på området har icke kunnat komma till stånd. Både arkivets
lokalförhållanden och dess ordnandefråga befinna sig i följd härav i vida
sämre skick, än som eljest skulle varit fallet. Omsider har emellertid
kammararkivförvaltningen själv funnit anledning frånträda vissa av de
grundsatser, som den tidigare förfäktat såsom stöd för sitt motstånd mot de
från arkivhåll framhållna reformyrkandena. Så har blivit förhållandet i
fråga om grunderna för kammararkivets ordnande, i det att kammarkollegium
1910 fann sig föranlåtet att godkänna de förändrade ordnandeprinciper,
som dåmera beträffande vissa serier börjat användas; det tidigare
kravet, att kammararkivet skulle ordnas efter andra grundsatser än de
eljest i arkivväsendet gällande, har sålunda uppgivits. Så är även fallet
i fråga om arkivets vård, i det att kollegiet 1910 byggt sitt omorganisationsförslag
på den dittills av kollegiet alltjämt bestridda men från arkivhåll
alltid hävdade principen, att inom kollegiets verksamhetsområde utredningsverksamhet
är ett, arkivvård ett annat, och att båda måste överlämnas
åt skilda befattningshavare, om de skola kunna skötas tillfredsställande.
De från arkivhåll framburna grundsatserna i fråga om såväl sättet
för ordnandet som villkoren för vården hava sålunda befunnits vara de på
området ensamt bärkraftiga. Yad som nu är av nöden är under sådana
förhållanden framför allt, att eu organisation skapas så beskaffad, att de
oersättliga arkivalier, det här gäller, för all framtid bliva omhändertagna
av en oavbrutet verksam, ingående och sakkunnig vård, i vars ledning
arkivvårdssynpunkter äro tillförsäkrade det» bestämmande inflytandet.

De sakkunnigas förslag.

Vid fullgörandet av det uppdrag de sakkunniga erhållit att biträda
vid beredandet av frågan om ordnande av de under kammarkollegiet lydande
arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet, hava de sakkunniga
utgått därifrån, att detta uppdrag åsyftar verkställandet av en
undersökning av de åtgärder, som äro erforderliga för att i arkivaliskt
hänseende bereda åt ifrågavarande arkiv bästa möjliga vård i olika avseenden,
under iakttagande därav, att de reformer på arkivvårdens område,
som befinnas erforderliga eller önskvärda, bliva på sådant sätt planlagda
och genomförda, att de icke verka hinderligt för arkivaliernas utnyttjande
av förvaltningen.

De brister, som för närvarande föreligga i fråga om de nu förevarande
arkivens vård, hava, såsom av det föregående framgår, i huvudsak
varit beroende därpå, att nödiga förutsättningar för en tillfredsställande
arkivvård icke förefunriits hos det förvaltningsorgan, som hittills haft sig
denna vård anförti’odd. Orsakerna härtill hava varit flera. Dels har man
saknat tid och krafter. Löpande förvaltningsgöromål hava uti ifrågavarande
verk, liksom i så många andra, så tagit både tid och krafter i anspråk,
att tillräckligt icke blivit över för arkivvården, och vad som då vid
ett tillfälle eftersatts har sedermera ej kunnat återhämtas utan bristerna
hava kumulerats. Dels har man saknat nödig erfarenhet på området.
Arkivvård och arkivordnande hava, likasom andra kulturtekniska spörsmål,
alltmer blivit specialområden, inom vilka nödig insikt och erfarenhet endast
förvärvas genom ingående specialutbildning; och sådan utbildning har
givetvis ej kunnat krävas av kammarkollegiets personal. I dessa förhållanden
kan givetvis ej heller för framtiden påräknas någon bestående ändring,
därest ej de nämnda orsakerna undanröjas och arkivvården ordnas
på annat sätt än hittills.

De förbättringar av arkivvården, som efter vad det föregående givit
vid handen ej längre kunna undanskjutas, synas böra vidtagas i två hänseenden.
Dels bör det kravet tillgodoses att tillräckliga, arkivtekniskt väl
utbildade arbetskrafter ställas till förfogande för att omhändertaga den

dagliga arkivvården, ostörda av sådana löpande förvaltningsåtgärder som
verkställandet av utredningar i ärenden, vilka skola föredragas i kammarkollegium.
Dels, och detta är lika viktigt, bör även själva ledningen av
denna vård läggas i händerna på den arkivmässigt skolade sakkunskapen,
så att förutsättningar vinnas för att de avgöranden, som måste träffas på
området, ske med tillbörligt iakttagande av de grundsatser, som befunnits
giltiga inom arkivvården, och med tillgodogörande av den erfarenhet, som
vunnits inom densamma.

Den enklaste och ur flera synpunkter mest rationella lösningen av Olika vägar
problemet kunde då synas vara, att riksarkivet i dess egenskap av central ^Töiww?”*
arkivdepå övertoge de äldre delarna av kammarkollegiets arkiv, liksom
(iet på grund av 1901 års riksdagsskrivelse hittills i olika former övertagit
flera andra ämbetsverks äldre arkiv. För både arkivvården och forskningen
har detta, såsom förut framhållits, visat sig vara till synnerligt-gagn.

I fråga om kammararkivet, d. v. s. den större och ur vissa synpunkter
viktigaste delen av kammarkollegiets arkiv, har ju också vid olika tillfällen
förslag varit å bane om dess förening med riksarkivet; 1873 års stora
löneregleringskommitté föreslog, som förut omtalats, en sådan anordning;

1901 års riksdagsskrivelse om undersökning om de centrala ämbetsverkens
arkiv i syfte att få till stånd en utredning såväl rörande deras beskaffenhet,
omfång och vård som angående möjligheten och lämpligheten att förena
deras äldre delar med riksarkivet under gemensam styrelse föranleddes
av en motion, som särskilt hade tagit sikte på kammararkivet, och statsutskottet
1908 uttalade sig enhälligt för såväl att kammararkivet måtte
till så stor del som möjligt beredas förvar å riksarkivet som att skötseln
av där återstående arkivalier i rent arkivtekniskt hänseende borde ske
efter inhämtande av riksarkivfiriens yttrande, så att misstag framdeles
måtte undvikas. För kammararkivets fullständiga förening med riksarkivet
skulle jämväl kunna anföras synpunkter likartade med dem, som föranlett
centralisering och sammanförande av andra äldre förvaltningsarkiv med
riksarkivet. En sådan förening skulle också utan tvivel verka befruktande
på och i hög grad underlätta den ingående forskning rörande Sveriges
inre historia, som ensam förmår lägga deri bredare grund för skildringen
av vårt folks liv och utveckling i gångna tider, vilken alltjämt till stor
del saknas. Med avseende å vissa serier skulle den därjämte endast innebära,
att i riksarkivet sammanfördes samlingar, av vilka riksarkivet redan
nu äger viktiga beståndsdelar, medan åter vad som av dessa serier ännu
förvaras i kammararkivet numera för dess ämbetsförvaltning torde vara av
ganska ringa vikt.

Ifrågasatt
överflyttning
av kärnmararkivalierna
till
riksarkivet.

Andra utvägar.

Emellertid äro i här föreliggande fråga vissa särskilda omständigheter
att taga i betraktande. Det gäller sålunda att iakttaga, att kammarkollegiums
behov för sina utredningar av lätt tillgång till åtminstone
vissa delar även av sina äldre arkiv i erforderlig omfattning tillgodoses.
Det vore emellertid härvid givetvis eu missuppfattning att antaga, att kammarkollegiets
utredningar grunda sig enbart på dessa äldre arkivalier. J
många fall räcka utan tvivel de yngre serierna, i andra åter kan man
ingalunda stanna vid kammarkollegiets egna arkiv utan måste gå till även
andra samlingar, såsom t. ex. riksarkivet, vilket i stor utsträckning anlitas.
En förening med riksarkivet av de äldre arkivalier, som tillhöra
kammarkollegiet, skulle alltså ur denna synpunkt endast innebära, att
riksarkivets anlitande för nämnda utredningar utsträcktes. Det kan icke
heller bestridas, att det även. ur utredningssynpunkter kunde vara till
gagn, om på ett håll, i riksarkivet, funnes sammanfört det väsentligaste
av allt behövligt material. Sådana som förhållandena för närvarande äro,
föreligger härutinnan eu splittring med därav följande nödvändighet att
mången gång för samma forskningsuppgift besöka två arkiv: kammarkollegiets
för att studera målets utredning och handläggning av kammarkollegiet,
riksarkivets för att studera dess ytterligare behandling hos Kungl.
Maj:t eller hos andra ^myndigheter än hos kammarkollegiet, av vilka det
ävenledes handlagts. A andra sidan måste jämväl beaktas, att det för det
utredande verket givetvis är av betydelse att bevara det lokala samband
med de oftare anlitade delarna av det primära utredningsmaterialet, som
för närvarande består. Hänsyn härtill talar tydligen emot en överflyttning
till riksarkivet av sådana grupper av kammarkollegiets arkivalier, som förvaras
i omedelbar anslutning till kollegiets ämbetslokaler och i större utsträckning
anlitas vid utredningarna. Samma skäl synes däremot icke
kunna sägas gälla med avseende å de gfupper, vilka redan nu förvaras
skilda från kammarkollegiets ämbetslokaler. För deras överflyttning till
riksarkivet möter tydligen icke hinder ur den praktiskt administrativa synpunkt,
som i det föregående angivits. En omständighet av annan art utesluter
emellertid för de sakkunniga möjligheten att nu föreslå en överflyttning
av nu ifrågavarande arkivalier till riksarkivet. Det bristande utrymmet
inom detsamma gör nämligen för närvarande en sådan åtgärd outförbar.

Nu nämnda omständigheter, som alltså ansetts förtjäna avseende vid
övervägande av frågan om arkivaliernas överflyttning till riksarkivet, kunna
däremot icke med verkligt fog anföras mot frågans lösning på den väg,
att riksarkivet övertager den arkivaliska vården av dem i deras nuvarande
lokaler. En dylik anordning skulle utan tvivel kunna verkställas på sådant

sätt, att den vida mera främjade än hindrade kammarkollegiets utredningsarbete.
Den skulle alltså erbjuda den fördelen, att den gåve åt den arkivaliska
sakkunskapen och arkivvården, d. v. s. riksarkivet, vad arkivvården
tillhör, och åt utredningsverksamheten vad för densamma är av betydelse.

Innan de sakkunniga övergå till en utredning rörande den anordning, Nödiga arsom
sålunda angivits, synes det vara lämpligt att till belysande av de ''flU-arkivföreträden,
den må kunna anses erbjuda, först framlägga en undersökning vårdan.
av möjligheten att ordna arkivvården under förutsättning, att ledningen
av densamma utövades under samverkan mellan kammarkollegiet och riksarkivet.
Av de olika förslag, som från denna utgångspunkt kunna framställas,
skola här de omnämnas, som i främsta rummet kunna vara att beakta.

Gemensamt för dem har varit, att för vården av kammarkollegiets
arkiv skulle anställas arkivtekniskt väl utbildade arbetskrafter, vilka, fria
från utredningsverksamheten, skulle odelat kunna ägna sig åt vården av
arkivalierna, deras ordnande och förtecknande samt deras tillgängliggörande
för forskning i förvaltningens och vetenskapens intresse. Däremot hava
förslagen skilt sig i fråga om det sätt, varpå ledningen av denna arkivvård
jämte det därmed följande ansvaret skulle anordnas.

För vården av arkivalierna disponerar kammarkollegiet för närvarande
på ordinarie stat åtskilliga tjänstemän. Till dem höra sålunda arkivarien
i första arkivkontoret, arkivarien i andra arkivkontoret, i viss mån
registratorn, varförutom arkivvård torde ingå även i andra tjänstemäns
åligganden. A andra sidan äro emellertid dessa för närvarande ej uteslutande
upptagna av arkivvården, utan hava att dela sin tid mellan sådan vård
och utredningsarbeten — ett förhållande, som, i den mån utredningsarbetena
trätt i förgrunden, medfört den egentliga arkivvårdens undanskjutande.

Nu har kammarkollegium i sitt ovan berörda organisationsförslag
den 6 oktober 1916 i syfte att bättre tillgodose arkivvården föreslagit inrättandet
av en ny arkivarietjänst med åliggande »dels att ombesörja den
arkivtekniska vården om ej blott kammararkivet utan även övriga till kollegium
hörande arkivalier dels ock att inom kammararkivet tillhandagå
allmänheten med upplysningar och arkivaliers framtagande». För betjänande
av forskare, som besöka det s. k. andra arkivkontoret, har kollegium
därjämte föreslagit bibehållandet av en utredningsnotarie, vilken
eljest skolat indragas men vilken skulle bibehållas för att i nämnda kontor
dels fullgöra de eu utredningsnotarie tillkommande skyldigheterna att
biträda vid undersökningar och utredningar o. d., dels utföra »det tidsödande
arbetet att tillhandagå allmänheten med lämnande av upplysningar
och framtagande av handlingar m. in.»

C O

Kammarkollegiet har alltså ansett den arkivaliska vården i kammararkivet
och de övriga kontoren så krävande, att enbart en ordinarie arbetskraft
icke är tillräcklig att tillgodose densamma. Till eu sådan uppfattning
ansluta sig även de sakkunniga. Under hänvisning till den utredning,
som i det föregående lämnats rörande de ifrågavarande arkivens
storlek, betydelse och behov av arkivvård, vilja de sakkunniga till stöd för
denna sin mening ytterligare framhålla följande. Redan uppgiften att
handhava vården av två så betydande arkivaliesamlingar som de ifrågavarande
— kammararkivets och de övriga kontorens — och att ombesörja
de omfattande och maktpåliggande arbeten med ordnande, förtecknande
och konservering, som där förestå, kräver, allra hälst då samlingarna icke
befinna sig i samma byggnad, uppenbarligen mer än en arbetskraft.
Därtill kommer jämväl uppgiften att tillhandagå forskare med upplysningar
ur dessa samlingar. Sistnämnda uppgift kommer självfallet, såsom
även kammarkollegium uttalat, icke att kunna begränsas endast till kammararkivet,
i det att den, som för de övriga kontoren skulle hava den
arkivaliska vården samt ordnande och förteckningsarbetena sig anförtrodda,
icke kan undandraga sig att gå forskare och andra tillhanda med anvisningar
rörande samlingarnas innehåll. De arbetsuppgifter, som möta, äro
i själva verket så stora, att de sammanlagda kräva, att två ordinarie arbetskrafter
anställas för deras tillgodoseende, för så vitt man vill undvika,
att viktiga delar av desamma undanskjutas och åsidosättas. Av dessa skäl
kunna de sakkunniga icke ansluta sig till kammarkollegiets förslag, att
den ena av de arkivvårdande tjänstemännen skulle tilldelas skyldighet att
även deltaga i det administrativa utredningsarbetet. De sakkunniga hava
alltså kommit till den övertygelsen, att för arkivvården, utom e. o. tjänstemän
och biträden, krävas två ordinarie arbetskrafter. Vilken tjänstegrad
dessa tjänstemän böra intaga kan anses vara i någon mån beroende
av det sätt, varpå högsta ledningen av arkivvården jämte det därmed förenade
ansvaret skall utövas.

Arkivvår- I sistberörda fråga hava de sakkunnige övervägt olika förslag. Så

demledmng. ]iar undersökts lämpligheten av att för ledningen av arkivvården antingen
satt gemen- använda formen av gemensamma sammanträden av riksarkivet och kainmarsam
ledning, kollegium eller för ändamålet tillskapa en av lika många delegerade från
båda verken sammansatt nämnd.

Med avseende å dessa styrelseformer är emellertid att märka, att
vid meningsskiljaktighet utslagsrösten med tillämpning av nuvarande föreskrifter
om gemensamma sammanträden mellan ämbetsverk alltid skulle
komma att tillfalla en representant för kammarkollegiet såsom det äldre

ämbetsverket, en anordning, som svårligen kan anses tillfredsställande, då
de handlagda ärendena uteslutande skulle vara arkivvårdsärenden. Aven
om denna regel skulle ändras på det sätt, att utslagsröst vid gemensamma
sammanträden tilldelas den till utnämningstiden äldste chefen eller ledamoten,
skulle ej häller detta medföra säkerhet för att under alla förhållanden
den arkivaliska sakkunskapen erhölle det inflytande, som bör tillkomma
densamma vid avgörandet av arkivfrågor. Vidare kan mot dessa
former anmärkas, att de visserligen kunna vara lämpliga och ändamålsenliga
för särskilda viktigare frågor, men skulle bliva väl tungrodda för
alla de löpande ärenden, som komma att underställas ledningen, och för
den skull endast i brist av något bättre böra komma till användning.

Ett annat förslag att lösa frågan, som jämväl av de sakkunnige över- B. Ifrågavägts,
vore, att ledningen av arkivvården skulle utövas av kammarkollegium av^riksmed
adjunktion av riksarkivarien i viktigare frågor. Inom kollegium skulle arkivarie i
därvid den blivande arkivvårdaren vara föredragande i dylika ärenden och kollegiet.
i anslutning härtill erhålla en ställning, motsvarande vare sig ledamotsgrad
eller föredragande byrådirektörsgrad. Mot realiserandet av ett sådant
förslag talar emellertid först och främst, att enligt detsamma beslutanderätten
i viktigare arkivvårdande ärenden skall tillkomma fem eller, om kammarrådens
antal ökas till fem, sex ledamöter från kammarkollegium, som
icke kunna förutsättas äga arkivteknisk sakkunskap, jämte blott två arkivmän,
en sammansättning, som ur arkivvårdsintressenas synpunkt måste
anses bereda dessa en allt för svag ställning. Vid försök att närmare utforma
denna anordning har det dessutom icke visat sig möjligt att på ett
tillfredsställande sätt uppdraga gränsen mellan de viktigare arkivvårdande
ärenden, vid vilka riksarkivarien skulle adjungeras, och de övriga, vid vilka
hans adjunktion icke skulle vara erforderlig. I detta sammanhang hava de
sakkunniga ock uppmärksammat de vanskligheter, som föreligga för en
icke arkivtekniskt utbildad myndighet att bedöma huruvida ett beslut i
en detaljfråga rörande arkivaliers vård, ordnande, katalogisering eller konservering
är av prejudicerande betydelse och genom sina följder av större
räckvidd. Att åter tillgripa den utvägen att adjungera riksarkivarien i
samtliga arkivfrågor kan icke tillrådas, då detta skulle bliva allt för betungande
för såväl kammarkollegiet som för honom.

De svårigheter, som sålunda möta vid försöken att ordna vården av
här ifrågavarande arkivalier under anordnande av samverkan mellan kammarkollegiet
och riksarkivet hava de sakkunniga ansett vara av den betydelse,
att de icke kunnat förorda en anordning av sådan beskaffenhet.

6—191388

C.. Saktom- De sakkunniga hava under sådana omständigheter kommit till det

dag:*Riks- de anseU sig höra tillstyrka den förut antydda lösning, som inne arkivet

över-bbT, att arkivvården över de äldre till kammarkollegiet hörande arkivalierna
‘av^arkiva-1 me(å bibehållande av de nuvarande arkivlokalerna överlämnas åt den högsta
Hemåt deras ledningen för arkivväsendet inom riket, riksarkivet. De tjänstemän, som
nUlokaler.& behövas för denna arkivvård, skulle alltså uppföras på riksarkivets stat och
denna vård utövas genom riksarkivet i enlighet med för arkivvården i riksarkivet
gällande föreskrifter. Anordningen skulle både från arkivvårdens
och forskningens synpunkter erbjuda synnerliga fördelar.

Först och främst komme all den erfarenhet om arkivvård, som förefinnes
eller efter hand förvärvas inom riksarkivet och av dess tjänstemän,
omedelbart vården av kammarkollegiets arkiv tillgodo. De erfarenheter
rörande nya metoder för arkivaliers arkivtekniska behandling, vård och
konservering o. d., som utvecklingen medför, skulle vidare utan någon
omgång kunna tillämpas i kammararkivvården. Kostnaderna för nyanskaffningar
skulle även kunna nedbringas. Så kunde exempelvis anskaffande
av omslag, lagningar, bindning o. d. handhavas mera ekonomiskt, enär
större inköp alltid bliva fördelaktigare än smärre, varjämte anskaffandet
eller förnyandet av bokbinderiutensilier för två verkstäder under olika
ledning undvekes, varigenom givetvis större planmässighet ernåddes och
besparingar kunde vinnas. Anordningen skulle slutligen för det viktiga
ordnandet av kammararkivets samlingar bliva till synnerlig fördel.

Den särskilda utbildning och mångsidiga sakkunskap, som på arkivordnandets
område förefinnes inom riksarkivet, och som icke blott förvärvats
beträffande dess egna samlingar, utan ock vid det ordnande av centrala
verks och andra myndigheters äldre arkiv, som under de senare åren
anförtrotts åt detsamma, skulle härigenom lättast komma kammararkivet
tillgodo. Under de allra sista åren hava vidare, såsom ovan erinrats, av
tjänstemän inom riksarkivet företagits grundläggande arbeten för planläggning
av ett ordnande just av äldre kamerala handlingar. Därtill kommer
ytterligare, att, såsom jämväl ovan framhållits, under tidigare skeden en
mängd smärre specialsamlingar splittrats mellan riksarkivet och kammararkivet
på sådant sätt, att ett ändamålsenligt ordnande av dem praktiskt
icke kan verkställas av andra personer än dem, som äro förtrogna med
dithörande arkivaliebestånd i riksarkivet; anordningen skulle möjliggöra att
i speciella fall dylika personer kunde erhålla i uppdrag att samtidigt omhändertaga
tillrättaläggandet av spillrorna å båda hållen.

Ur forskningens synpunkt skulle anordningen medföra, att i en och
samma institution, riksarkivet, förvärvades den fullständigaste kännedom
om våra båda förnämsta centrala arkiv, något som för vägledning både av

enskilda forskare och av med utredningsarbeten sysselsatta skulle vara till
svnnerligt gagn. Det skulle bliva möjligt att på forskares spörsmål, välde
handlingar föreligga, som bäst belysa deras forskningsföremål, giva de
säkraste anvisningar i stället för att såsom nu understundom det svaret
måste givas, alt riksarkivet innehåller en del av materialet, medan åter i
kammararkivet eu annan del föreligger, men ännu otillgänglig och oordnad.

De påtagliga fördelar, som nu ifrågavarande anordning skulle medföra
ur både arkivvårdens, arkivordnandets, arkivforskningarnas och utredningsarbetenas
synpunkt, kunna enligt de sakkunnigas övertygelse vinnas
utan att något hinder skulle läggas i vägen för kammarkollegiets utredningsarbeten.

Vad först angår den del av kammarkollegiets arkiv, som är i mest
trängande behov av den förbättrade arkivvården, nämligen kammararkivet, på kammarsynes
riktigheten härav kunna visas vara oomtvistlig. Kammararkivet har, arkivet.
såsom ovan erinrats, sina huvudsakliga lokaler, däribland sina expeditionsoch
forskarrum, i andra byggnader än kammarkollegiets övriga ämbetslokaler.
Att under sådana förhållanden inga svårigheter för kammarkollegiets
administrativa verksamhet skulle uppstå därigenom, att riksarkivet
övertoge vården av dessa arkivalier, torde med tydlighet framgå av en
redogörelse för de metoder, vilka kammarkollegiet är hänvisat att använda,
när det. för sina utredningar behöver begagna ifrågavarande material, och
för den inverkan, som härvid skulle utövas av den föreslagna anordningen.

Kammarkollegium har för att tillgodogöra sig källorna i kammararkivet
att anlita endera av följande tre utvägar.

Den första utvägen är, att kammarkollegium remitterar ärendet till
arkivarien i första arkivkontoret för erhållande av utredning. Enligt nu
gällande instruktion är denne, såsom förut omtalats, skyldig att förutom
utförandet av dylika uppdrag även omhänderhava arkivvården. Från kollegiets
sida har emellertid framhållits såsom ett önskemål, att cn särskild
tjänsteman skulle anställas för arkivvården, så att den med utredningar
sysselsatta arkivarien skulle befrias från denna vård och få till uteslutande
uppgift att verkställa administrativa utredningar. Så har kollegiet i sitt
organisationsförslag den 6 oktober 1916 betonat, att det »för den jämna
fortgången av kollega arbete» vore synnerligen önskvärt, att nämnda arkivarie
kunde i väsentligt högre grad än nu vore möjligt ägna sig åt utredningsarbetet.
Detta kollegiets önskemål skulle vid den här föreslagna
anordningen bliva förverkligat. Anordningen skulle alltså i detta avseende
medföra en direkt fördel för utredningsarbetena. Självfallet skulle denne
utredningsarkivarie i kammararkivet behålla eget tjänsterum.

Kammarkollegiets andra utväg att erhålla upplysningar ur materialet
i kammararkivet är att låta sina ämbets- och tjänstemän göra forskningsbesök
därstädes. Denna utväg skulle fortfarande utan någon inskränkning
stå kollegiet till buds. ''fy såsom någon inskränkning kan ej betraktas,
att här bör iakttagas den vid all arkiv- och biblioteksförvaltning gällande
regeln, att om arkivalier lånas ur en förvaringslokal, erkännande därom
skall k vari äggas på hyllan. Riktigt tillämpad är denna regel ett nödvändigt
villkor för bevarande av ordning i ett arkiv. Den är också därigenom
till gagn för allt forsknings- och utredningsarbete, att den möjliggör
för arkivpersonalen att vid en efterfrågan av volym eller band, som borttagits
från dess plats, utan svårighet uppspåra densamma och meddela
annan forskare eller tjänsteman anvisning var den för tillfallet är att söka.
Att den för närvarande icke tillämpas i kammararkivet har däremot visat
sig vara till väsentlig nackdel för forskningsarbeten därstädes.

Det ligger jämväl i sakens natur, att den förbättrade arkivvård, som
genom den nu föreslagna anordningen skulle komma kammararkivet till
del, och det återupptagna rationella ordnings- och förteckningsarbete, som
därav skulle medföras och påskyndas, i hög grad skulle underlätta för
besökande även från kammarkollegium att med framgång forska i dess
samlingar. Den vidgade kännedom om likartade samlingar i riks- och
kammararkiven, som anordningen också skulle medföra, skulle likaledes
lända utredningsforskaren till synnerligt gagn.

Kammarkollegiets tredje utväg att använda kammararkivet är lån ur
detsamma. Dessa skulle obehindrat äga rum på samma sätt som hittills.

1 detta sammanhang kan emellertid förtjäna att anmärkas, att dessa lån i
själva verket äro relativt fåtaliga.

I motionen nr 59 i Första kammaren vid 1908 års riksdag föreligger
en statistik angående deras antal under tidsskedet 1898—1907, vilket
utvisar, att dessa lån under perioden växlade mellan lägst 25 och högst
75 per år och utgjorde sammanlagt 439 eller i medeltal 44 per år, medan
samtidigt under perioden 1900—1907 lånen från riksarkivet till kammarkollegium
voro per år lägst 78 och högst 192 samt i medeltal 121 per år.
En undersökning av motsvarande förhållanden under tidsskedet 1908—
1917 lämnar till resultat, att lånen från kammararkivet till kammarkollegium
under dessa år växlade mellan lägst 40 och högst 160 (antalet volymer
lägst 85 och högst 406) samt i medeltal voro 80 för år (antalet
volymer i medeltal 209). Sammanställes härmed, att under samma år
lånen från riksarkivet till kammarkollegium voro lägst 89 och högst 607
med ett årligt medeltal av 300, framgår, att vad lånen angår riksarkivets
samlingar i själva verket anlitas i högre grad av kammarkollegium än

kollegiets egna samlingar i kammararkivet, ett förhållande, som också är värt
en viss uppmärksamhet för bedömande av nu föreliggande fråga. Det synes
under sådana förhållanden vara tydligt, att kammarkollegiets användning av
kammararkivet icke på något sätt skulle försvåras men väl i olika avseenden
främjas, om arkivvården i kammararkivet med dithörande ordnande och förtecknande
övertoges av den centrala myndigheten för arkivväsendet i riket.

Vad åter angår kollegiets övriga kontor, så blir där ett åtskiljande Förslagets
av arkivvården från övriga ämbetsgöromål icke under nuvarande förhållan- ^frTfc^om
den lika enkelt som i kammararkivet. Detta beror därpå, att någon Övriga arkiavskild
arkivlokal icke tinnes, utan arkivalierna äro placerade, utom i vnller korridorer

och på vinden, i själva ämbetslokalerna. I samma lokaler
komma alltså att vistas dels vissa tjänstemän, sysselsatta med löpande
ämbetsgöromål, dels för arkivvården avsedd personal, och då även de förra
komma att använda arkivalierna, kan en viss friktion tänkas inträffa.
Emellertid har kammarkollegium självt i sitt ovanberörda förslag den 6
oktober 1916 förordat, att den arkivtekniska vården även av dessa arki vaner
skulle utövas av eu för ändamålet särskilt anställd person, och har
alltså ansett en arbetsfördelning genomförbar. Tanken på en åtskillnad
mellan dem, som svara för arkivvården, och andra, som använda arkivet,
har även genomgått alla de förslag, de sakkunniga prövat i fråga om åtgärder
för förbättrad arkivvård i nu nämnda lokaler. Den saknar icke
heller analogier på andra håll. Ämbetsverk och institutioner med betydande
specialbibliotek hava ofta egna bibliotekarier för biblioteksvården,
men icke dess mindre en utsträckt frihet för sina tjänstemän att använda
biblioteket. I riksarkivet stå olika sektioner under speciell vård av särskilda
tjänstemän, vilket icke hindrar hela arkivpersonalen att röra sig
fritt inom arkivet. Även i kammarkollegium vilar för övrigt redan under
nuvarande organisation ansvaret i nu ifrågavarande kontor för handlingarnas
vård, ordnande och förtecknande på vissa särskilda tjänstemän —
företrädesvis arkivarien i andra arkivkontoret (förutvarande aktuarien) och
registratorn — låt vara att dessa därjämte hava även andra ämbetsgöromål
— medan kollegiets övriga befattningshavare äga en vidsträckt befogenhet
att använda arkivalierna. Det förevarande förslaget skulle tydligen
medföra den fördelen, att arkivvårdaren skulle äga särskild utbildning för
sina arkivvårdande åligganden och vara fri från andra ämbetsgöromål,
medan däremot kollegiets övriga tjänstemän skulle i huvudsak fritagas
från arkivvårdsgöromålen. De sakkunniga anse, att även i dessa lokaler
en anordning sådan, som av dem förordas, icke skulle medföra några oöverkomliga
svårigheter. Visserligen skulle vården av arkivalierna utövas av

Ö o O

tjänstemän tillhörande ett annat ämbetsverk än kammarkollegium, men då
det sistnämndas tjänstemän vid sitt användande av arkivalierna ej skulle
vara bundna av annan i samband härmed meddelad föreskrift än att, om
handling lånas från förvaringslokal, skriftligt erkännande därom skall lämnas,
synas anledningar till slitningar ej kunna förekomma. Ej heller synes
i detta fall — lika litet som i fråga om kammararkivet — betänkligheter
rörande ansvaret för arkivalierna böra uppstå med anledning därav, att
tjänstemän tillhörande olika ämbetsverk äga fri tillgång till desamma, då
ju samtliga tjänstemän handla under ämbetsmannaansvar. Att emellertid
den här föreslagna anordningen skulle kunna ännu enklare genomföras
därest, såsom stundom lärer varit ifrågasatt, kollegietjänstemännens arbetsrum
skulle bliva befriade från de äldre arkivalierna och dessa sammanföras
i någon gemensam arkivlokal i samma hus, säger sig självt. Med
arkivaliernas ständigt svällande omfattning måste för övrigt lokalfrågan
inom eu ej alltför avlägsen framtid tränga sig fram till lösning.

Handlingar Den här föreslagna arkivvården bör emellertid tydligen icke utsträckas

undantagna ... „ j o

från ridsår- till att omfatta samtliga till nu ijfrånvarande kontor hörande handlingar.

kirets vård. Akter i löpande ärenden kunna givetvis icke, så länge de äro föremål för
handläggning av respektive tjänstemän, överlämnas till omhändertagande
av den särskilda arkivvårdaren, och denne kan å andra sidan icke heller
lämpligen betungas med ansvaret för desamma, medan de äro föremål för
nämnda löpande handläggning. Denna handläggning kan emellertid för
olika ärenden kräva olika tid. I vissa fall.är den snart avslutad, i andra
kan den taga åratal. Det kan också tänkas, att kollegiet önskar undantaga
jämväl andra till dessa kontor hörande handlingar från arkivvårdarens förvaltning,
emedan de äro behövliga såsom erbjudande en ofta anlitad vägledning
vid handläggning av löpande ärenden. Den gräns, som sålunda
bör dragas, kan bliva olika för olika serier. Enligt de sakkunnigas mening
bör det emellertid här överlåtas åt kollegiet att självt draga gränsen. De
sakkunniga hava i sitt förslag uttryckt detta så, att visserligen en tidsgräns
utsatts, avpassad så, att arkivalier av högre ålder än densamma skulle i
regel underställas arkivvården, men att dels denna gräns lagts åtskilligt
tillbaka i tiden, eller femtio år, så att kollegiet för en avsevärd tidsrymd
skulle förutsättas behålla arkivalierna i dessa konto]- under sin egen vård,
dels därjämte föreskrivits, att kollegium skulle äga befogenhet att från den
föreslagna av riksarkivet utövade arkivvården undantaga även äldre handlingar,
därest detta ansåges behövligt för behandling av löpande ärenden.
Därjämte hava de sakkunniga beaktat, att det möjligen kan visa sig önskvärt
att undvika, att alltför detaljerade föreskrifter behöva givas om fördelningen

av vården av viss serie eller av i visst rum förvarade handlingar, och med
anledning härav föreslagit, att kammarkollegium må äga att till förebyggande
härav undantaga handlingar, av nu ifrågavarande slag från riksarkivets
vård även för beredande av enhetlighet med o avseende å vården av viss
serie eller i visst ruin förvarade handlingar. A andra sidan hava de sakkunniga
förutsatt den möjligheten, att i vissa fall handlingar, som äi’o
yngre än femtio år, av kammarkollegiet skulle anses vara av mindre betydelse
för dess löpande arbete, och att kollegiet skulle kunna önska överlämna
dem till den särskilda arkivvårdarens skötsel. En bestämmelse har
därför inryckts, som ger kollegiet tillfälle att företaga en sådan åtgärd.

De sakkunniga vilja slutligen framhålla, att den befogenhet att träffa avgöranden
rörande fördelningen av arkivvården inom nu ifrågavarande kontor,
som enligt deras förslag skulle tillkomma kammarkollegium, skulle vara
av fortvarande natur och att kollegiet alltså skulle hava i sin makt att i
detta avseende vidtaga de ändringar, som det kunde anse påkallade av
nytillkommande förhållanden.

Skulle det kunna göras antagligt, att den här föreslagna anordningen
av vården av de äldre arkivalier, som bevaras i kollegiets nu ifrågavarande
kontor, skulle kunna verka störande för kollegiets ämbetsförvaltning —
något som de sakkunniga anse uteslutet — skulle för övrigt den utvägen
kunna väljas, att man för närvarande läte arkivvården genom riksarkivet
omfatta endast kammararkivet med nuvarande innehåll och blivande accessioner
men lämnade övriga delar av kollegiets arkiv utanför densamma
såsom uteslutande föremål för kollegiets egen vård. En sådan utväg innebure
i allt fall, att ur allmänt historisk synpunkt ytterst viktiga arkivalier,
vilka tillika äro i det mest trängande behov av sakkunnig vård genom
riksarkivet, bleve föremål för densamma. De sakkunniga äro emellertid
övertygade att, långt ifrån att en sådan utväg skulle finnas nödig, tvärtom
den nya anordningen skulle efter någon tids prövning visa sig så fördelaktig
för kammarkollegiets egen utredningsverksamhet, att femtioårsgränsen
icke komme att av kollegiet upprätthållas, utan ett ytterligare överlämnande
av handlingar till den nya arkivvården ganska snart komme att äga rum.

Ehuru enligt de sakkunnigas övertygelse de bestämmelser, som så- Kammar
lunda förordats, äro ägnade att undanröja varje anledning till farhåga, att ^flytande på
den nya arkivvårdens införande skulle kunna på något sätt verka hinder- arkivi-åufcn.
ligt för kollegiets utredningsarbeten, hava de sakkunniga föreslagit ytterligare
bestämmelser, ägnade att verka i samma riktning.

Under tidigare handläggning av frågan om kammararkivets ställning

O PC1 o

har understundom från kammarkollegiets sida framskymtat den tanken, att

arkivalier rörande kammarförvaltningen bort ordnas efter andra grunder
än de eljest i arkivvärlden tillämpade, och att i följd härav införandet av
en arkivtekniskt bättre ordning av kammarkollegiets arkivalier skulle kunna
tänkas inverka störande på kammarkollegiets arbeten. Förutsättningen för
denna uppfattning skulle alltså vara, att man tidigare i kollegiet av lämplighetshänsyn
vid vissa arkivaliers ordnande använt system, som från arkivteknisk
synpunkt vore mindre tillfredsställande, och att en nydaning på
området skulle medföra olägenheter för kammarkollegiets arbeten. De
sakkunniga äro övertygade, att denna farhåga är fullständigt ogrundad.
Enligt de allmänna grunder för ordnande av vissa offentliga arkiv, som
äro av Kungl. Maj:t fastställda den 22 maj 1903 och som bland annat
gälla för arkiven i kammarkollegiets olika kontor utom kammararkivet,
tillhör det just de moderna arkivprinciperna, att en myndighets arkiv, när
det är ordnat, »bör så nära som möjligt rätta sig efter och återgiva myndighetens
verksamhet». Vid ordnandet bör därför, framhålles det, i allmänhet
»följas den praxis, som hos myndigheten utbildat sig», för så vitt
den kan anses på goda skäl grundad; ordnaren bör »rätta sig efter varje
myndighets särskilda art och funktioner»; och om i arkivet finnes »s. k.
dossierer, det vill säga samlingar av handlingar rörande samma ämne, vilka
under förvaltningens gång bildats, böra de i allmänhet icke upplösas, i
synnerhet om hänvisningar till dem finnas i diarierna». Skulle av någon
anledning en upplösning befinnas lämplig, böra »noggranna anteckningar
om fördelningen göras», och om handlingar med lika mycket fog kunna föras
till flera serier, böra hänvisningsblad anbringas i de serier, till vilka handlingarna
jämväl höra men icke föras. Beträffande arkivordnande har det
svenska riksarkivet under detta århundrade just betraktat som en av sina
främsta uppgifter att verka för utvecklandet och genomförandet av nyssnämnda
grunder. Kammarkollegiet bör sålunda vara fullt försäkrat, att ett
ordnandearbete, som utfördes under ledning av riksarkivet, skulle taga all
tillbörlig hänsyn till just kammarkollegiets art och funktioner, till den
praxis, som där utbildat sig, till de ämnesdossierer, som där uppstått, och
till behovet vid nyordnande att genom noggranna hänvisningar sörja för
handlingarnas säkra återfinnande.

För att härutinnan giva kammarkollegiet eu särskild garanti hava
emellertid de sakkunniga föreslagit, att gemensamt med kammarkollegium skulle
handläggas frågor, som uppkomma vid den av riksarkivet utövade vården av
kammarkollegiets arkiv och röra fastställande av planer för arkivaliernas ordnande
efter nya grunder. Vid sådan handläggning bör det icke bliva någon
svårighet för någotdera av ämbetsverken, att, för den händelse i ett dylikt
ärende mot förmodan skilda synpunkter dem emellan skulle framträda, få

sin uppfattning kraftigt företrädd. Skulle därvid enighet ej kunna vinnas,
anse de sakkunniga det lämpligt, att. frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t.

Med liknande garantier hava de sakkunniga även ansett sig böra
omgärda frågor om nya eller förändrade lokaler för kammarkollegiets arkiv,
om överflyttning av arkivalier från kammarkollegiets arkiv till andra arkiv
samt om utgallring av sådana arkivalier. Bestämmelserna torde icke behöva
någon annan kommentar än ett framhållande därav, att de i dessa
hänseenden medföra trygghet för kammarkollegiet, att det genom den föreslagna
arkivvården ej skall röna någon menlig inverkan vid sin utredningsverksamhet.

De sakkunniga hava därutöver jämväl tillfogat ett positivt stadgande
med erinran om de arkivvårdande tjänstemännens skyldighet att framför
allt för kammarkollegiets befattningshavare underlätta deras arbete inom
arkivet genom att i största möjliga utsträckning meddela anvisningar rörande
arkivets innehåll och bereda hjälp vid handlingars framtagande.

För tydlighetens skull har även införts ett omnämnande därav, att
kammarkollegiets ämbets- och tjänstemän äga obehindrad tillgång till arkivets
samlingar med skyldighet att iakttaga endast den ordningsföreskriften,
att, om handling lånas från förvaringslokal, skriftligt erkännande därom
skall lämnas. Att en sådan föreskrift är nödvändig vid en ordnad arkivförvaltning
har förut framhållits.

Det ligger för öppen dag, att den förbättrade arkivvården, sammanställd
med nyss anförda bestämmelser om dess förpliktelser gent emot
kammarkollegiets befattningshavare, skulle i hög grad föröka dessas möjligheter
att på ett fruktbärande sätt tillgodogöra sig arkivens innehåll för
sina utredningsarbeten. Kollegiets ämbets- och tjänstemän skulle genom
sin obehindrade tillgång till de för varje år allt bättre ordnade, förtecknade
och vårdade samlingarna äga tillfälle att om desamma skaffa sig långt
säkrare kännedom än vad nu i deras delvis oordnade skick är fallet. För
den händelse emellertid kollegiet skulle anse önskligt, att dess yngre tjänstemän
skulle genom direkt tjänstgöring vid arkivvården ytterligare förkovra
sin utbildning, hava de sakkunniga tillfogat en föreskrift om att tillfälle
härtill skulle stå öppet.

Redan förut hava de sakkunniga anfört, att för vinnande av en till- Arbetsfredsställande
vård av kammarkollegiets arkiv måste förutsättas, att tvenne arkivvården
ordinarie tjänstemän därför anställas. Enligt sakkunnigas förslag skulle
dessa båda tjänstemän uppföras å riksarkivets stat. Då det givetvis måste
anses önskvärt, att deras tjänstgöring stadigvarande fästes vid kammarkollegiets
arkiv, hava de sakkunniga ansett lämpligt, att vid tjänsternas

7—191366

ledigförklarande angives, att med dem är förenad tjänstgöringsskyldighet
av här angiven art. Att den ena a» dessa tjänster icke bör vara högre
än en forsta grads tjänst, är utan vidare tydligt. Om den grad, vari den
andra tjänsten, som skulle innehavas av arkivföreståndaren, bör uppföras,
kan däremot uppstå tvekan. Uppenbart är, att de åligganden, som skulle
tillkomma den person, som finge till uppgift att omhändertaga så omfattande,
betydelsefulla och i flera hänseenden arbetskrävande arkiv som kammararkivet
och vissa delar av kollegiets övriga arkiv, ställa stora fordringar
på tjänstens innehavare. Av honom måste krävas en betydande förmåga
att utreda och behärska gångna tiders organisationsförhållanden, särskilt
på de statsfinansiella och ekonomiska områdena, vilket förutsätter
stor vana vid historiska undersökningar, samt i lika mån grundlig arkivteknisk
utbildning, framstående arbetsiver och skicklighet att såväl i första
hand uppgöra planer för arkivarbetenas utförande som medverka vid de
fastställda planernas genomförande, därvid utövande ledningen av underordnade
tjänstemän. Det kan därför med skäl sättas i fråga, om icke
arkivföreståndaren borde tillerkännas en tjänstegrad, motsvarande byråchefs
eller kansliråds. Då de sakkunniga icke dess mindre stanna inför att för
honom föreslå en ställning motsvarande sektionschefernas i riksarkivet eller
i andra lönegraden, beror detta enbart därpå, att riksarkivet, förutom riksarkivarien,
icke för närvarande äger högre befattningshavare, och att frågan
om upprättande av en högre tjänstegrad på arkivbanan synes böra tagas
under omprövning även från andra synpunkter än dem, vilka det ingår i
de sakkunnigas uppdrag att undersöka.

Av övriga befattningshavare i kammarkollegiet tjänstgöra ständigt i
kammararkivet ett kvinnligt skrivbiträde av högre grad, en amanuens samt
en ordinarie och en extra ordinarie vaktmästare. Av dessa äro det kvinnliga
skrivbiträdet och den ordinarie vaktmästaren uppförda på stat; de
andra avlönas genom anslaget till vikariatsersättning m. m. Samtliga dessa
äro i kammararkivet behövliga för arkivvården. Då denna enligt de sakkunnigas
förslag skall övertagas av riksarkivet, synas också anslagen för
nu nämnda befattningshavare böra överflyttas från kammarkollegiets stat
till riksarkivets. Denna överflyttning skulle sålunda innebära, att från den
förra staten till den senare överflyttades dels anslagen för ett skrivbiträde
av högre grad och för en vaktmästare, dels av vikariatsanslaget så mycket,
som åtgår för avlöning av en amanuens och av en extra vaktmästare.
Det torde ej behöva erinras, att även efter överflyttningen till riksarkivets
stat dessa befattningshavare, likasom övriga vid kammararkivet anställda,
enligt de sakkunnigas förslag fortfarande äro pliktiga att gå kollegiets
ämbets- och tjänstemän tillhanda vid deras arbeten i arkivet.

Öl

Vad slutligen angår de ändringar förevarande förslag påkalla i de Förslagets
för ämbetsverken gällande instruktionerna, är det av dess innebörd en formning.
naturlig följd, att de väsentliga bestämmelserna komma att införas uti
instruktionen för riksarkivet, eftersom den huvudsakliga vården av kammarkollegiets
arkiv skall överlämnas till riksarkivet. De förändringar, som
nämnda instruktion behöver undergå, bliva emellertid jämförelsevis få,
enär dess allmänna föreskrifter om arkivvård komma att bliva tillämpliga
även på vården av kammarkollegiets arkiv.

I § 3, som uppräknar riksarkivets befattningshavare, synes på ovan
(sid. 49) anförda grunder böra insättas en föreskrift, att en av riksarkivets
förste arkivarier och en av dess andre arkivarier skola hava tjänstgöringsskyldighet
vid vården av kammarkollegiets arkiv. De närmare bestämmelser,
som i övrigt äro erforderliga rörande denna arkivvårds utövning av
riksarkivet, anse de sakkunniga lämpligen kunna införas såsom en särskild
avdelning i riksarkivets instruktion, vilken skulle följa efter de båda förutvarande
»Riksarkivet såsom centralmyndighet för det offentliga arkivväsendet»
(§§ 5—9) och »Riksarkivet såsom arkivdepå» (§§ 10—29) och
under rubriken »Riksarkivet såsom vårdare av kammarkollegiets arkiv»
omfatta fem nya paragrafer, §§ 30—34. Beträffande innehållet i de särskilda
av dessa paragrafer torde intet behöva läggas till vad ovan redan är
anfört.

Efter denna nya avdelning skulle oförändrade men med förändrad
paragrafnumrering, såsom §§ 35—44, bibehållas återstående paragrafer i
riksarkivets instruktion.

Uti kammarkollegiets instruktion bliva ännu färre förändringar nödiga.
I § 5 föreslå de sakkunniga ett nytt moment av innehåll, att kammarkollegium
åligger att på sätt särskilt är stadgat samverka med riksarkivet
i fråga om vården av kollegiets arkiv.

Uti § 11, som såsom pleniärende upptager bland annat »arkivaries
anställning såsom föreståndare för arkivkontor», bör denna bestämmelse
omformuleras därhän, att den gäller »arkivaries anställning såsom föreståndare
för utredningsarbetet vid arkivkontor», enär framdeles arkivvården vid
respektive arkivkontor skall bliva i första arkivkontoret fullständigt och i
andra arkivkontoret företrädesvis överlämnad till riksarkivet. I enlighet
härmed krävas ock vissa jämkningar i § 21 beträffande däri omnämnda
arkivarie^ vid första arkivkontoret (kammararkivet) och andra arkivkontoret
(förutvarande aktuariekontoret) tjänsteåligganden. Beträffande den
förre bör nuvarande föreskrift om hans skyldighet att utöva arkivvården
i kammararkivet utgå; och beträffande den senare bör motsvarande föreskrift
så omformuleras, att den honom åliggande arkivvården begränsas att

Samman fattning.

omfatta de handlingar, som av kollegiet överlämnas i hans vård, alltså icke
såsom hittills kontorets samtliga handlingar. En liknande förändring är
jämväl nödig i § 23 beträffande registrator^ vård av till registratorskontoret
hörande handlingar.

Sammanfattas de sakkunniges förslag, är dess huvudsakliga innebörd

alltså:

1) att vården av kammararkivet i dess nuvarande lokal övertages av
riksarkivet;

2) att jämväl vården av till kammarkollegiets övriga kontor hörande
äldre arkivalier övertages av riksarkivet;

3) att för tillgodoseende av denna arkivvård på riksarkivets stat upptagas
en tjänsteman i andra lönegraden benämnd förste arkivarie och en
tjänsteman i första lönegraden benämnd andre arkivarie, varjämte från
kammarkollegiets stat till riksarkivets överflyttas dels anslagen till avlöning
av ett skrivbiträde av högre grad och av eu ordinarie vaktmästare, dels av
vikariatsanslaget så mycket som åtgår till avlöning av en Amanuens och
en extra vaktmästare;

4) att gränsen mellan de i mom. 2 ovan upptagna arkivalier, vilkas
vård skall omhändertagas av riksarkivet, och dem, som fortfarande skola
vårdas av kammarkollegium, under vissa förutsättningar bestämmes av
kammarkollegium;

5) att vid den av riksarkivet utövade vården av kammarkollegiets
arkiv ärenden, som röra nya eller förändrade lokaler för dessa arkiv, fastställande
av planer för arkivaliernas ordnande efter nya grunder, överflyttning
av arkivalier från kammarkollegiet till andra arkiv eller utgallring
av arkivalier, skola under vissa närmare angivna former handläggas gemensamt
av riksarkivet och kammarkollegium; samt

6) att för kollegiets ämbets- och tjänstemän arbetet i de förutnämnda
under riksarkivets vård stående arkiven skall på allt sätt underlättas, i
vilket syfte det förutsättes, att särskilt tjänsterum i kammararkivet anordnas
för en av kollegiets utredningsarkivarier, och de vid arkivvården
anställda åläggas att i största möjliga utsträckning bereda kollegiets ämbetsoch
tjänstemän erforderligt biträde.

Särskilt yttrande av f. d. justitierådet Sjögren.

Med de sakkunniges flertal instämmer jag i huvudsakliga delar, så
vitt angår kammararkivet eller det s. k. första arkivkontoret. Hit höra de
arkivalier, som förvaras dels i huvudlokalen, Birger Jarls torg 13, dels i
gamla riksbankshuset vid Järntorget samt i några källarrum, tillhörande
huset Birger Jarls torg 16. Beträffande kammararkivet i nu angivna
omfattning anser jag det förslag, vid vilket de sakkunniges flertal stannat,
väl tillgodose alla berättigade intressen. Däremot finner jag allt för stora
stora svårigheter möta att för närvarande vidtaga en anordning, som förlägger
även de i kammarkollegiets egna ämbetslokaler förvarade arkivalierna
under riksarkivets omedelbara vård. Att låta ämbets- och tjänstemän,
som tillhöra skilda ämbetsverk och sålunda lyda under olika chefer, dela
ämbetsrum med varandra i den utsträckning, som av berörda anordning
skulle bliva en följd, torde vara förenat med betydande praktiska olägenheter.
Dessa av lokala förhållanden beroende olägenheter få enligt min
mening i detta fall en avgörande vikt på grund av den säregna betydelse,
som tillkommer sistnämnda arkivalier med hänsyn till kammarkollegiets
ämbetsverksamhet. Dessa arkivalier kunna med avseende å ämbetsgöromålen
i kollegiet i viss mån jämföras med de special- och handbibliotek, som äro
förenade med vissa andra offentliga institutioner, såsom högsta domstolen,
justitiedepartementets lagavdelning, lagberedningen o. s. v. Dylika bibliotek
förvaltas av tjänstemän, som stå under ledning av vederbörande institutioner
själva. Lika litet som det kan eller bör ifrågasättas, att dessa
biblioteks förvaltning skall förläggas till kungl. biblioteket, lika litet synas
ifrågavarande delar av kammarkollegiets arkiv böra förläggas under riksarkivets
omedelbara vård. Detta bör desto mindre ifrågakomma, som dessa
arkivalier utgöra icke blott viktiga hjälpmedel för kammarkollegiets ämbetsverksamhet
utan i huvudsakliga delar ämbetsverkets egentliga arbetsmaterial.
Att helt och hållet fråntaga ämbetsverket ledningen av detta arbetsmaterials
arkivtekniska vård synes mig icke vara av omständigheterna påkallat.
I allt fall vore detta en åtgärd, som ej kan rättfärdigas av de

brister, som hittills vidlått vården av kollegiets arkivalier. Den strid, som
sedan lång tid tillbaka förts mellan kammarkollegiet och riksarkivet angående
vården av dessa arkivalier, bör visserligen nu bringas till slut, men
icke på sådant sätt, att kammarkollegiets i viss mån berättigade intressen
skjutas åt sidan till förmån för riksarkivets. Naturligtvis måste dock,
därest en viss del av arkivet förbliver under kollegiets ledning, tillräckliga
garantier lämnas för en tillfredsställande vård av arkivalierna. För detta
ändamål bör icke allenast i kammarkollegium en särskild tjänsteman anställas
med uteslutande uppgift att handhava denna vård, utan ock åt
riksarkivarien beredas tillfälle att inom kammarkollegiet deltaga i handläggningen
av viktigare arkivfrågor. Tillika måste i kammararkivet ett
särskilt tjänsterum beredas åt en av kammarkollegiets arkivarier, som där
har att för kollegiets räkning verkställa utredningar. Nödigt utrymme
härför finnes i kammararkivets nuvarande lokal.

Då här ifrågasatta anordning är byggd på nuvarande lokala förhållanden,
vari någon väsentlig ändring för närvarande icke kan ske, är det
utan gagn att mot anordningen framföra den invändning, att jämväl
kammararkivet, om ock i mindre grad, är kollegiets arbetsmaterial, och
därför med lika skäl borde under kollegiets förvaltning bibehållas. De
lokala förhållandena medföra, att kammararkivet icke för närvarande har
den mot handbiblioteket svarande karaktär, som tillkommer kammarkollegiets
övriga arkiv. Det kan icke heller eljest med skäl påstås, att kammarkollegiets
intressen i kammararkivet skulle trädas för nära genom den anordning,
som här föreslagits. A ena sidan hava under årens lopp de arkivalier,
som av flertalet av kollegiets ämbets- och tjänstemän måste oftare
användas, samlats i kollegiets egna ämbetslokaler. Så vitt dessa samlingar
skulle behöva kompletteras ur kammararkivet, kan detta ske genom överflyttning
av arkivalier i den ordning, som nedan föreslagits. Ä andra
sidan skall kollegiet hädanefter likasom hittills hava en särskild tjänsteman
med tjänsterum i kammararkivet, i följd varav kollegiets förbindelse med
kammararkivet, så vitt utredningsarbetet angår, blir av samma art som
för närvarande. I de fall, där kollegiets övriga ämbets- och tjänstemän
behöva tillgång till kammararkivet, skall sådan tillgång stå dem öppen i
alldeles samma utsträckning som för närvarande.

Enligt nu ifrågasatta anordning skulle kammararkivet bliva ett självständigt
arkiv, skilt såväl från kammarkollegiets övriga arkiv som från
riksarkivet. Härav följer, att frågor om arkivaliers överflyttning till annat
arkiv eller om utgallring måste i detta fall likasom eljest ankomma på
Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma skulle naturligtvis gälla även om motsvarande
ändringar i beståndet av kammarkollegiets återstående arkiv. En

förberedande behandling av frågor om dylika ändringar, vare sig de avse
överflyttning från ett arkiv till annat eller utgallring, skulle tillkomma
vederbörande ämbetsverk. I sådana frågor kunde lämpligen en samverkan
mellan ämbetsverken anordnas. Då frågan gäller överflyttning eller utgallring
från kammararkivet, kan denna samverkan äga rum vid gemensamma
sammanträden mellan kammarkollegium och riksarkivet i enlighet
med därom i allmänhet gällande regler, dock att, även om väckt förslag
av flertalet ogillats, det borde stå en var av dem, som deltagit i sammanträdet,
öppet att bringa frågan inför Kungl. Maj:ts prövning. Denna modifikation
betingas av den formella övervikt, som vid dessa sammanträden
tillfaller kammarkollegium. Vid frågor om överflyttning eller utgallring
från kammarkollegiets arkiv kan samverkan ske genom riksarkivariens adjunktion
i kammarkollegiet. Den formella övervikt, som härvid tillfaller
kammarkollegiet, synes vara berättigad med hänsyn till den särskilda vikt,
som kammarkollegiets arkiv, enligt vad ovan angivits, äger för kollegiets
ämbetsverksamhet.

Vården av kammararkivet bör handhavas av en förste arkivarie med
biträde av en amanuens, ett kvinnligt skrivbiträde av högre grad samt en
ordinarie och en extra ordinarie vaktmästare. Av dem är endast förste
arkivarietjänsten en ny befattning; de övriga befattningarna böra från
kammarkollegiets stat överflyttas till riksarkivets på sätt de sakkunniges
flertal föreslagit. De befattningshavare, som tjänstgöra i kammararkivet,
böra förpliktas att särskilt tillhandagå kammarkollegiets ärnbets- och tjänstemän.
Den till kammarkollegiets tjänstemän hörande arkivarie, som för
utredningars verkställande har sin tjänstgöringsskyldighet förlagd till kammararkivet,
kan sålunda av arkivets befattningshavare städse påkalla nödigt
tjänstebiträde.

För vården av kammarkollegiets arkiv bör hos kollegiet anställas en
första gradens tjänsteman med titel andre arkivarie för arkivvården. I
olikhet med övriga första gradens tjänstemän bör andre arkivariens fullmakt
icke avse tjänst i allmänhet inom graden, utan allenast den arkivaliska
befattningen. Om hans kompetens böra gälla samma regler som för
ordinarie tjänst i riksarkivet. Erforderligt biträde synes andre arkivarien
kunna påräkna av kammarkollegiets e. o. tjänstemän, kvinnliga skrivbiträden
och vaktmästare. Därest behov yppas av en särskild amanuens för
arkivvården, bör för sådan anställning fordras samma kompetens som för
inträde i riksarkivet. Andre arkivariens tjänstgöringsskyldighet torde i
kammarkollegiets instruktion böra utförligt angivas. Därjämte erfordras i
samma instruktion ett särskilt stadgande om de till arkivvården hörande
ärenden, vid vilkas handläggning riksarkivarien bör adjungeras.

Med stöd av vad sålunda anförts finner jag, att såväl riksarkivets
som kammarkollegiets intressen bliva, i den mån detta för närvarande är
möjligt, jämförelsevis bäst tillgodosedda, därest de under kammarkollegiet
hörande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet så ordnas,

att kammararkivet överflyttas på riksarkivets stat och dess förvaltning
övertages av riksarkivet;

att de i kammarkollegiets egentliga ämbetslokaler förvarade arkivalierna
bibehållas under kollegiets förvaltning;

att för vården av kammararkivet å riksarkivets stat upptages en
tjänsteman i andra lönegraden under benämningen förste arkivarie, varjämte
från kammarkollegiets stat till riksarkivets överflyttas dels anslagen
till avlöning till ett kvinnligt skrivbiträde av högre grad och en ordinarie
vaktmästare, dels av vikariatsanslaget så mycket som åtgår till avlöning
av en amanuens och en extra vaktmästare;

att för vården av kammarkollegiets arkiv å dess stat upptages en
tjänsteman i första lönegraden under benämningen andre arkivarie för
arkivvården;

att föreskrifter lämnas om handläggning av frågor rörande utgallring
och överflyttning av arkivalier, tillhörande ifrågavarande arkiv;

att riksarkivarien adjungeras i kammarkollegium vid handläggningen
av viktigare ärenden, såsom angående tillsättning av andre arkivarie för
arkivvården, angående grunderna för arkivaliernas vård m. m.;

att i kammararkivet beredes ett särskilt tjänsterum åt en av kammarkollegiets
arkivarier, som har att för kollegiet anställa utredningar i kammararkivet; samt

att kammararkivets tjänstemän förpliktas att tillhandagå kollegiets
ämbets- och tjänstemän, särskilt nyss omförmälda arkivarie, med anvisningar
rörande arkivets innehåll.

För genomförande av dessa grundsatser synas följande förslag till
ändringar i ämbetsverkens instruktioner kunna komma under övervägande:

Förslag till ändringar i instruktionen för riksarkivet.

§ 3.

Riksarkivets ämbets- och tjänstemän äro: riksarkivarien, förste arkivarier,
av vilka en med tjänstgöringsskyldighet vid den i 30 § pmförmälda
vården av kammararkivet, andre arkivarier och registrator. A riksarkivets
stat äro dessutom uppförda kvinnliga skrivbiträden, vaktmästare
och eldare. Därjämte må vid riksarkivet i mån av behov anställas extra
ordinarie tjänstemän och andra biträden.

§ 13 (tillägg).

Riksarkivarien åligger ock att i kammarkollegium deltaga i handläggningen
av vissa frågor rörande vården av kollegiets arkiv, på sätt
stadgas i instruktionen för kollegiet.

O O

Efter § 29 inskjutes en ny avdelning:

Kammararkivets vård.

§ 30.

Riksarkivet tillhör att ombesörja den arkivtekniska vården av de
handlingar, som tillhöra kammararkivet (kammarkollegiets första arkivkontor).
Denna vård omhänderhaves av en förste arkivarie med erforderligt
biträde av extra ordinarie tjänstemän, skrivbiträden och vaktmästare.
Rörande detta arkivs vård och användning samt om handläggning av dithörande
ärenden gälla, där ej annorlunda är stadgat, föreskrifterna för
riksarkivet såsom arkivdepå; och äger därvid förste arkivarien samma
rättigheter och skyldigheter som sektionschef i riksarkivet.

8 —191366

§ 31.

Gemensamt med ''kammarkollegium skola handläggas frågor om överflyttning
av arkivalier från kammararkivet till andra arkiv eller om utgallring
av handlingar från kammararkivet. Varder förslag om överflyttning
eller utgallring icke godkänt vid den gemensamma handläggningen,
skall ändock frågan, om så yrkas av någon, som deltagit i handläggningen,
underställas Kungl. Maj:ts prövning.

§ 32.

För forskningars och upplysningars erhållande skall kammararkivet
hållas öppet alla helgfria dagar kl. 10 f. m.—4 e. in. Det må dock
kunna helt eller delvis stängas för allmänheten en eller två dagar vår och
höst, om större rengöringar därtill föranleda.

De vid vården av kammararkivet anställda tjänstemän skola låta
sig angeläget vara att i största möjliga utsträckning tillhandagå kammarkollegiets
ämbets- och tjänstemän med anvisningar rörande arkivets innehåll;
och äga kollegiets ämbets- och tjänstemän obehindrad tillgång till
arkivets samlingar. De vid arkivet tjänstgörande vaktmästare skola ock
tillhandagå kollegiets ämbets- och tjänstemän, då sådant påkallas.

§ 33.

E. o. tjänstemän i kammarkollegium äga att för sin utbildning biträda
vid vården av kammararkivet och därvid erhålla nödig handledning.

Tjänstetillsättning, tjänstledighet m. m.
§§ 34—43 = förutv. §§ 30—39.

Förslag till ändringar i instruktionen för kammarkollegium.

§ 9.

l:o) Hos kollegiet äro anställda följande tjänstemän: — — i första
lönegraden — — — — — en registrator och en andre arkivarie för
arkivvården.

Advokatfiskal!! — — — — Kungl. Maj:t. Övriga tjänstemän —

— — — inom graden, dock att fullmakt för andre arkivarien för arkivvården
skall avse allenast denna tjänst. Till andre arkivarie för arkivvården
må endast den befordras, som fullgjort de för vinnande av inträde
i riksarkivet stadgade kompetensvillkor och genom tjänstgöring i riksarkivet
eller i landsarkiv förvärvat nöjaktig arkivteknisk förfarenhet.

2:o) Kollegiet äger — — — — kompetensvillkor samt, där fråga
är om tjänstgöring endast vid arkivvården, jämväl sökande, som fullgjort
de för vinnande av inträde i riksarkivet stadgade kompetensvillkor. Kollegiet
äger ock att, i den mån sådant för — —--vaktmästare. För

anställning såsom amanuens vid arkivvården kräves samma kompetens som
för inträde i riksarkivet.

Till biträde av högre---— handstilar.

§ 11-

I plenum skola handläggas ärenden, som angå:

l:o)—3:o), 4:o) = nuvarande 5:o).

5:o) (jfr 6:o) verkets egna angelägenheter, såsom frågor om--

--— — — — arkivaries anställning såsom föreståndare för utredningsarbetet
i arkivkontor; arkivvården; anställning såsom notarie — —

— — verkets ekonomi.

Vid handläggning av frågor rörande arkivvården äger riksarkivarien
säte och stämma i kollegiet, då frågorna angå:

a) tillsättning av andre arkivarietjänst samt antagande av amanuens
för arkivvården;

b) tjänstledighet och förordnande å nämnda befattningar;

c) fastställande av planer för arkivaliers ordnande och förtecknande;

d) överflyttning av arkivalier till andra arkiv och utgallring av
arkivalier;

e) fastställande av ordningsföreskrifter för arkivaliernas begagnande
av allmänheten.

§ 21.

Arkivarierna tillhör:

att på grund av —--— remitteras;

att — — — — skyldigheter;

att — — — — förflutna året; samt

att förvara och efter förteckning i god ordning hålla koncepten till
av honom förrättade undersökningar och avgivna yttranden.

Särskilt tillkommer det en av arkivarierna, vilken tillika förestår
utredningsarbetet i första arkivkontoret (kammararkivet):

att, i den mån hans övriga tj änstegöromål sådant medgiva, — —
— — dyrbarheter förvaras; ävensom

en av arkivarierna, vilken förestår utredningsarbetet i andra arkivkontoret
(förutvarande aktuariekontoret):

att mottaga de handlingar, som kollegiet lämnar i hans förvar, och
efter register och förteckningar hålla dem i god ordning;
att granska — — — — till kollegiet;
att i den mån — — — — diarium;

att inom medlet av mars — — — — att meddela; samt
att enligt — — — — anteckningar.

O O

§ 23.

Registrator! åligger:

att efter stadgat —--— handlingar;

att emottaga de till kollegiet —---samt diariebevis och av skrifter

av de av honom förvarade handlingar;

att förvara och vårda de till kollegiet ankommande kungl. brev ävensom
kollegiets protokoll samt de övriga handlingar, vilka för sådant ändamål
till honom överlämnas, ävensom upprätta register över de kungl. breven
och föra förteckning över samtliga av honom förvarade handlingar;

att efter — — — — vaktmästare;

att på behöriga tider — — — — desamma;

att ombesörja verkställigheten av — — — — expensmedlen; samt

att meddela — — — — taxering.

Efter § 23 insättes en ny §:

§ 24.

Andre arkivarien, som har att handhava den arkivtekniska vården av
kollegiets arkiv, åligger:

att uppgöra förslag till planer för arkivaliernas ordnande och förtecknande
samt efter fastställda planer verkställa erforderliga ordningsoch
förteckningsarbeten;

att på begäran tillhandagå myndigheter och forskare med anvisningar
rörande arkivets handlingar, som kunna tjäna till upplysning med
avseende på särskilda forskningsföremål eller förvaltningsärenden, om vilka
kännedom sökes;

att på begäran meddela avskrifter av de under hans vård varande
handlingar, emottaga inkommande leveranser från andra arkiv samt tillse,
att dessa leveranser överensstämma med åtföljande förteckningar;

att vid arkivet föra följande böcker:

a) liggare över enskilda forskare jämte kort uppgift över av dem begagnade
arkivalier;

b) in- och utlåningsböcker.

§ 25 (jfr nuv. § 24).

Arkivarie----behövlig; dock vare andre arkivarie för arkiv vården

ej skyldig att inom kollegiet tjänstgöra å annan befattning än den,
varå han erhållit fullmakt.

Särskilt yttrande av kammarråden Dufwa och frih. yon Otter.

Behovet av förbättrad vård åt det oersättliga och ur olika synpunkter
ytterst betydelsefulla arkivmaterial, som finnes samlat i de under kammarkollegiet
lydande arkiven, kan av oss, som biträtt kollegiets för tillgodoseende
av sagda behov den 6 oktober 1916 gjorda framställning,
givetvis vitsordas. De nuvarande bristernas avhjälpande snarast möjligt
framstår för oss såsom ofrånkomligt. 1 detta avseende föreligger således
icke någon meningsskiljaktighet mellan oss och majoriteten.

Lika med majoriteten anse vi nödvändigt att tillräckliga, arkivtekniskt
väl utbildade arbetskrafter ställas till förfogande för att omhändertaga
arkivvården, ostörda av sådana löpande förvaltnings åtgärder, som icke
äro att hänföra till sagda vård. Vi hålla ock före att den arkivmässigt
skolade sakkunskapen bör tillförsäkras erforderligt inflytande vid träffandet
av de avgöranden, som för denna vård påkallas.

I avseende å frågan huru dessa önskemål skola vinnas kunna vi
däremot icke dela majoritetens mening; och hava vi jämväl funnit anledning
att i vissa andra avseenden reservera oss mot de av majoriteten gjorda
uttalandena.

Redan i avseende å det föreliggande uppdragets syfte skiljer sig vår
uppfattning i väsentlig mån från majoritetens.

Majoriteten har (sid. 36) angivit syftet vara verkställandet av en
undersökning av de åtgärder, som äro erforderliga för att i arkjvaliskt
hänseende bereda åt ifrågavarande arkiv bästa möjliga vård i olika avseenden,
under iakttagande därav, att de reformer på arkivvårdens område,
som befinnas erforderliga eller önskvärda, bliva på sådant sätt planlagda
och genomförda, att de icke verka hinderligt för arkivaliernas utnyttjande
av förvaltningen.

Den uppfattning, som fått uttryck genom detta uttalande, synes oss
illa överensstämma med innehållet i det nådiga brev, varigenom de sak -

kunnigas tillkallande beslöts. Där angives nämligen den fråga, med vilkens
beredande de sakkunniga skulle biträda, vara frågan om ordnande av de
under kammarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga
arkivväsendet jämte därmed sammanhängande förhållanden.

Åt spörsmålet om de ifrågavarande arkivens ställning inom det
offentliga arkivväsendet har majoriteten ägnat föga uppmärksamhet. Påtagligen
har majoriteten ansett denna ställning på förhand given och betraktat
de under kollegiet lydande arkiven såsom en från ämbetsverket utsöndrad
friställd produkt, som det nu gällde för den arkivvårdande myndigheten
att taga hand om.

I följd härav har ock åt den genom majoritetens försorg verkställda
utredningen givits en riktning, som vi för vår del ej kunna godkänna.

Det föreliggande uppdragets syfte bör efter vår uppfattning angivas
vara att dels utreda, huruvida de arkivalier, som finnas förvarade i kammararkivet
och kollegiets övriga kontor, numera kunna anses behövliga för
kollegiets ämbetsverksamhet, samt, därest så befinnes vara förhållandet,
huruvida dessa arkivalier fortfarande böra vara med kollegiet förenade
eller om de kunna och böra därifrån avskiljas, dels ock undersöka vilka
åtgärder äro erforderliga för att, allt efter det resultat förenämnda utredning
lämnar, åt arkivalierna bereda den bästa möjliga vård med iakttagande
därav att den organisation av arkivvården, som må befinnas erforderlig,
blir på sådant sätt planlagd och genomförd, att den icke i någon mån
verkar hinderligt för arkivaliernas utnyttjande av förvaltningen.

Visar det sig att arkivalierna fortfarande äro för kollegiets ämbetsverksamhet
behövliga, böra de, för så vitt kollegiet anser sig icke kunna utan
olägenhet undvara den omedelbara tillgången till dem, givetvis bibehållas
förenade med kollegiet; och reformerna böra i sådant fall inriktas på att
ställa till kollegiets förfogande tillräckliga och kvalificerade arbetskrafter
för utövande av vården om arkivalierna och att jämväl i övrigt sätta kollegiet
i stånd att fullgöra denna vård.

Av den nu verkställda utredningen framgår, att de kollegiet tillhörande
arkivalierna till väsentligaste delar härröra från kollegiets ämbetsverksamhet
i äldre och nyare tider. Undantag förekomma visserligen, men
dessa äro icke av den betydelse att de öva någon inverkan på det allmänna
omdömet. Väl är det sant att kollegiets ämbetsuppgifter under tidernas
lopp undergått betydande förändringar och att i följd därav serierna arkivalier
icke sällan innefatta jämväl handlingar avseende ärenden, som
numera falla under andra ämbetsverks handläggning — en hel del serier
har också tid efter annan avskilts från kollegiet och överlämnats till andra
ämbetsverk eller arkiv — men i stort sett gäller om kollegiets arkivalier,

även om dessa hänföra sig till sålunda utsöndrade verksamhetsområden,
att de allt fortfarande äro av den största betydelse för kollegiets ämbetsverksamhet.

Kollegiet intar i så måtto en särställning inom förvaltningen att
det är det enda ämbetsverk, som bland sina huvudsakliga uppgifter har
verkställandet av administrativa utredningai''. 1 sådant avseende torde kollegiet,
åtminstone vad de centrala verken angår, framför andra representera
sakkunskapen särskilt på det kamerala området. Denna sakkunskaps
obehindrade utnyttjande är av avgörande betydelse i eu mångfald olika
frågor, som beröra såväl statens och andra allmänna intressen som enskild
rätt av ofta stor ekonomisk räckvidd, såsom jord- och vattenfrågor m. m.
Det måste därför uppenbarligen för kollegiet långt mer än för andra
ämbetsverk vara ett oundgängligt behov att äga omedelbar tillgång till det
omfattande utredningsmaterial på sagda område, som finnes samlat i de
arkivalier som uppstått under kammarens och kammarkollegiets under
århundraden fortgående verksamhet. I sakens natur ligger givetvis att
detta utredningsmaterial bör sammanhållas och vara ordnat på ett sätt,
som mest effektivt och med minsta tidsutdräkt befrämjar kollegiets arbete.

Vid nu angivna förhållanden och då kollegiet vid upprepade tillfällen
under senare tid, då fråga varit om kammararkivets förenande med riksarkivet,
kraftigt framhållit de stora olägenheter, som skulle för kollegiet
uppstå om någon väsentligare del av kollegiets arkiv skulle från ämbetsverket
avskiljas, lärer det framstå såsom ett befogat krav från kollegiets
sida ej mindre att de under kollegiet lydande arkiven fortfarande bibehållas
förenade med kollegiet än även att detta sker under sådana former att
ämbetsverkets arbete icke förryckes. Så viktig arkivvården i sig själv än är,
måste beaktas, att arkivvården ej är ändamål utan medel. Arkivvården
måste därför underordnas det ändamål, arkivalierna skola tjäna.

Att det från den historiska forskningens likasom från enskilda forskares
synpunkt kunde vara önskvärt att förena kollegiets arkivalier med
riksarkivets är väl förståeligt, men denna omständighet kan ingalunda tillerkännas
avgörande betydelse gentemot kollegiets befogade anspråk. En
motsvarande centralisering på andra forskningsområden, exempelvis inom
biblioteks- eller museiväsendet, skulle naturligen också ur synpunkten av
forskares bekvämlighet vara önskvärd men har icke blivit ifrågasatt och
skulle helt visst icke heller utan stora olägenheter kunna låta sig genomföras.

Visserligen hava särskilt i äldre tider förefunnits brister i avseende
å vården om kollegiets arkivalier, men detta förhållande är ingalunda något
för kollegiet enastående utan torde ha sin motsvarighet hos flertalet centräla
ämbetsverk, och att icke ens riksarkivet härutinnan utgör något

undantag lärer icke kunna bestridas. De påpekade bristerna hava för
kollegiets vidkommande varit beroende dels därpå att de tjänstemän, som
haft arkivaliernas vård sig anförtrodd, i främsta rummet varit avsedda för
förvaltningsändamål och således ej haft specialutbildning för arkivvården
och ej heller kunnat ägna nödig tid åt denna och dels därpå att de för
arkivaliernas förvarande upplåtna lokalerna varit för ändamålet olämpliga
eller otillräckliga.

I överensstämmelse med vad vi nyss framhållit bör man sålunda
för lösande av den föreliggande arkivfrågan inrikta strävandena på att dels
tillgodose kollegiet med erforderligt och fullt kompetent biträde av arkivtekniskt
skolade arbetskrafter dels ock åstadkomma nöjaktiga förhållanden
med avseende å arkivlokalernas beskaffenhet och utrymme.

Vad angår det förra målet har de sakkunnigas majoritet allt för litet
beaktat den här ovan framhållna synpunkten beträffande arkivaliernas intima
samhörighet med kollegiets ämbetsverksamhet. Den har utgått ifrån att
huvudvikten skulle vara att tillgodose de arkivtekniska och de vetenskapliga
intressena.

Majoriteten kan sägas ha uppställt den föreliggande frågan sålunda:
på vad sätt skola kollegiets och den övriga förvaltningens intressen kunna
tillgodoses, då arkivvården ordnas efter som ur arkivteknisk synpunkt anses
mest rationellt?

Frågan bör däremot — sedan man funnit att det viktiga arbetsmaterial,
som ligger i kollegiets arkiv, icke lämpligen bör avskiljas från
kollegiet — rätteligen hava följande innehåll: på vad sätt skola en rationell
arkivvårds intressen kunna bäst tillgodoses, då arkivet fortfarande
bibehålies förenat med kollegiet?

Intet har förekommit, som givit berättigande åt den mening, som i
riksarkivets omedelbara ledning av kollegiets arkivvård ser den enda förutsättningen
för att åt kollegiets arkivalier bereda en fullt tillfredsställande vård.

Majoriteten har gjort sig mycken möda med att söka utreda och
belysa de missgrepp, som under gångna århundraden förekommit i avseende
å vården av kollegiets arkivalier.1 För tavlans fullständigande hade
naturligtvis varit på sin plats att majoriteten å ena sidan icke uppehållit
sig uteslutande vid de av majoriteten funna skuggsidorna utan även berört
åtskilligt, som dock, trots bristen på arbetskrafter, åstadkommits för arkivvårdens
förbättrande, samt å andra sidan låtit skuggorna även i riksarkivets
egen verksamhet komma till synes.

1 Man har gått så långt att såsom bevis på bristande vård erinra om de eldsolyckor, som
övergått arkiven (sid. 13), och om de överflyttningar, som ägt rum exempelvis till riksarkivet
(sid. 15).

9—191368

Att av den omständigheten att iner eller mindre anmärkningsvärda
missgrepp i avseende å vården av kollegiets arkivalier må hava förekommit
under tider, då denna vård handhafts av icke arkivskolade, huvudsakligen
av utredningsgöromål upptagna tjänstemän, draga den av majoriteten förfäktade
slutsatsen att vården icke kan bliva god så länge den bibehålies
under kollegiets ledning, även om kollegiet får till sin disposition arkivskolade
tjänstemän, är uppenbarligen orimligt.

En icke minst ur praktisk administrativ synpunkt betydande olägenhet
av majoritetens förslag ligger däri att arkivvårdens skiljande från kollegiet
och hänläggande under riksarkivet och dess tjänstemän med tilllämpande
av de bestämmelser, som gälla för riksarkivet som arkivdepå,
uppenbarligen skulle medföra att kollegiets ledamöter och tjänstemän bleve
alltmera främmande för sina egna arkivs innehåll och, på sätt även i majoritetens
förslag till ändringar i riksarkivets instruktion, § 33, andra stycket,
antydes, nödgades för sina forskningar i kollegiets arkivalier söka biträde
av riksarkivets tjänstemän. Då nämnda förhållande givetvis skulle i hög
grad inverka menligt på arbetets jämna och snabba gång, skulle det tvivelsutan
snart nog leda till uppkomsten av ett behov av ökning i kollegiets
tjänstepersonal, helst personalens antal enligt det av kollegiet uppgjorda
och av riksdagen nyligen antagna nya organisationsförslaget beräknats just
med hänsyn därtill att tjänstemännen äro och bliva väl hemmastadda i det
vidlyftiga arbetsmaterialets hanterande.

Då vi sålunda på grund av vår under mer än tjugufem års arbete
i kammarkollegiet vunna erfarenhet äro livligt övertygade om nödvändigheten
för kollegiet att fortfarande ha omedelbar tillgång till huvudparten
av dess arkivalier och jämväl handhava ledningen av arkivaliernas vård
med biträde av arkivtekniskt sakkunniga arbetskrafter, kunna vi icke annat
än på det allvarligaste avråda från genomförandet av majoritetens förslag
vare sig i dettas helhet eller — såsom de sakkunnigas ordförande i sin
reservation förordat — begränsat allenast till kammararkivet.

I anslutning härtill anse vi undersökningen hava bort i sin fortgång
åsyfta att utreda vilka arbetskrafter böra ställas till kollegiets förfogande
för vården av dess arkivalier och huru ledningen av denna vård lämpligast
bör organiseras.

Innan vi ingå på det innehåll, de sakkunnigas yttrande i denna del
borde efter vår mening haft, tillåta vi oss att i vissa avseenden, däri särskilt
yttrande, utöver vad av oss i det föregående anförts, synts oss påkallat,
göra några ytterligare erinringar med anledning av det av majoriteten
framlagda förslaget (sid. 36 o. f.)

Låter man i likhet med majoriteten huvudsakligen den historiska
synpunkten vara avgörande för kraven på erfarenhet inom arkivvårdsområdet,
torde påståendet om bristande erfarenhet på området hos kollegiet
icke kunna anses alldeles obefogat, men kollegiets arkiv får på grund av
sin fortfarande betydelse för förvaltningen icke betraktas såsom ett företrädesvis
historiskt arkiv utan i främsta rummet såsom ett förvaltningsarkiv.

Härav följer att vid ordnandet av vården om kollegiets arkiv bör
iakttagas att, förutom den rent arkivtekniska skötseln av arkivalierna, i
främsta rummet tillgodoses förr ältning sintressena d. v. s. att nöjaktig säkerhet
vinnes för att arkivet hålles i den ordning, som bäst befrämjar möjligheten
för kollegiet att fylla sin uppgift inom förvaltningen, och först
i andra rummet de historiska intressena, huru viktiga dessa än i sig själva äro.

För en tillfredsställande ledning av vården om kollegiets arkiv måste
alltså främst tagas hänsyn till att det ledande organet äger nöjaktig erfarenhet
ur förvaltningssynpunkten, och sådan lärer icke kunna frånkännas
kollegiet. Däremot kan naturligt nog icke hos riksarkivet förutsättas den
kompetens att bedöma förvaltningsakternas betydelse, som enbart kan förelinnas
hos dem, som ha att svara för de olika grenarna av förvaltningen.

De brister, som med mer eller mindre rätt kunna tillvitas kollegiet
ur synpunkten av de historiska intressenas krav, bliva till fullo avhjälpta
om, såsom kollegiet i sin framställning av år 1916 äskat, erforderligt biträde
av på arkivområdet speciellt utbildade arbetskrafter ställes till kollegiets
förfogande. ,

Givetvis är av vikt, att de avgöranden, som måste träffas på området,
ske med tillbörligt iakttagande av de grundsatser, som befunnits giltiga
inom arkivvården, men av minst lika vikt är att dessa avgöranden träffas
på sådant sätt att samlingarnas huvuduppgift, nämligen att tjäna kollegiet
till material för dess arbete, ej förryckes eller äventyras. Betryggande
garanti härför kan endast vinnas genom bibehållande hos kollegiet av arkivvårdens
ledning utan annan inskränkning än som för tillmötesgående av
de från riksarkivets sida framställda kraven här nedan av oss föreslås i
bestämmelser om riksarkivariens adjunktion i kollegiet vid handläggning
av vissa ärenden.

Såsom ovan anförts skulle en överflyttning till riksarkivet av de äldre
delarna av kollegiets arkiv bliva till synnerlig olägenhet för kollegiet.1 Om
en förening med riksarkivet av äldre arkivalier från åtskilliga andra ämbetsverk
kunnat ske utan olägenhet för dessa verk, kan detta icke åberopas

1 överenskommelsen 1907 mellan kammarkollegium och riksarkivet om överflyttning av
handlingar från kammararkivet till riksarkivet avsåg icke de äldre delarna av kammararkivet
utan förnämligast den stora massan länsräkenskaper för tiden efter 1809.

som stöd för en liknande åtgärd i avseende å kollegiets arkiv, då kollegiet,
såsom ovan framhållits, onekligen inom förvaltningen intager en särställning
såsom ett huvudsakligen utredande verk, och det för en var, som äger
erfarenhet i fråga om utredningsarbete, måste stå klart vilken oerhörd betydelse
för arbetets skyndsamma utförande den omedelbara kontakten med
arbetsmaterialet äger.

Majoritetens uttalande (sid, 38) att kollegiet behöver lätt tillgång
till »åtminstone vissa delar» av sina äldre arkiv och dess förslag (sid. 46)
om uppställande av en 50-års gräns för arkivaliers bibehållande under
kollegiets vård kunna icke förstås annat än som uttryck för att majoriteten
befinner sig i villfarelse om vad kollegiets huvudsakliga verksamhet innebär,
särskilt då det gäller kamerala frågor.

Vid kamerala undersökningar äro de sista 50 årens handlingar sällan
av största betydelsen, utan ligger i regel huvudvikten vid att hava lätt
och obehindrad tillgång till åtskilliga serier av äldre handlingar, såsom
jordeböcker (årliga räntan), landsboksräkenskaper, konceptjordeböcker, ränteförvandlingsuträkningar,
reduktionshandlingar in. m. och, vad särskilt de
sydligare landskapen angår, jordrevningshandlingarna.

Den av majoriteten (sid 38) framkastade tanken att i riksarkivet
sammanföra det väsentligaste av allt behövligt utredningsmaterial låter sig
ej genomföra, då för kollegiets utredningar ofta krävas forskningar, förutom
i kollegiets arkiv och riksarkivet, jämväl i andra arkiv både inom
och utom huvudstaden. Emellertid bör med anledning av majoritetens
uttalande om nödvändigheten att för samma forskningsuppgift besöka dels
kammarkollegiet för att studera målets utredning och handläggning av
kollegiet och dels riksarkivet för att studera dess ytterligare handläggning hos
Kungl. Maj:t eller hos andra myndigheter än kollegiet, erinras, att sådant
åtminstone vad kollegiets befattningshavare vidkommer hör till sällsyntheterna.
Om ett måls vidare handläggning hos Kungl. Maj:t eller annan
myndighet än kollegiet vinnes i allmänhet nöjaktiga upplysningar ur kollegiets
egna samlingar av kungl. brev och departementsskrivelser. I de
fall, då kompletterande upplysningar erfordras ur riksarkivets samlingar, sker
sådant lämpligast genom inlåning till kollegiet av akten till det i målet
utfärdade kungl. brevet, respektive departeinentsskrivelsen. Aven om det
skulle ifrågakomma att för en forskningsuppgift nödgas anlita två arkiv
torde detta icke kunna anses mer oegentligt än att man för sådant ändamål
nödgas anlita t. ex. två bibliotek; ett eventuellt yrkande av kungl.
biblioteket att inom dess murar få sammanföra alla där felande andra
offentliga bibliotek tillhörande tryckalster skulle helt visst obetingat
avvisas.

Den omständigheten att kammararkivet är inrymt i annat hus än
kollegiets övriga ämbetslokaler lärer icke kunna åberopas som skäl för detta
arkivs eller dess vårds överflyttning till riksarkivet. En sådan förändring
skulle nämligen ingalunda minska utan tvärtom i hög grad öka den olägenhet
för kollegiets arbete, som alltid gjort sig kännbar till följd av det bristande
lokala sambandet. Kollegiets strävan måste givetvis gå i motsatt
riktning, nämligen att en gång få sin lokalfråga så ordnad, att samtliga dess
arkiv kunna beredas utrymme i den byggnad, där kollegiet har sin huvudsakliga
verksamhet.

Majoritetens tal (sid. 41) om vanskligheterna för »en icke arkivtekniskt
utbildad myndighet» att bedöma huruvida ett beslut i en detaljfråga
rörande arkivaliers vård etc. vore av prejudicerande betydelse och genom sina
följder av större räckvidd, synes oss alltför mycket skjuta över målet.
Att frågor handläggas av myndigheter eller domstolar utan att dessa besitta
en i varje detalj ingående sakkunskap är ju en ganska vanlig företeelse,
och det är just för sådana fall man låter sakkunniginstitutet komma till
användning. Redan det förhållandet att kollegiet, på sätt det självt yrkat,
tillföres sakkunnigt biträde för arkivvården måste utgöra en fullt tillräcklig
borgen för att de avgöranden, som kollegiet med anlitande av detta sakkunniga
biträde kommer att träffa, kunna och böra giva ett tillfredsställande
resultat. Skulle icke förty i ett eller annat fall avgörandets riktighet
skäligen kunna dragas i tvivelsmål, står det givetvis vederbörande öppet
att genom besvär underställa beslutet Kungl. Majrts prövning.

I anledning av vad majoriteten (sid. 42) anfört om de »synnerliga
fördelar», som den av majoriteten föreslagna anordningen av arkivvården
skulle erbjuda, tillåta vi oss påpeka, vad som för övrigt ligger i sakens
natur, att de tjänstemän, som enligt vårt förslag komme att anställas för
vården om kollegiets arkiv, givetvis skola icke blott — såsom uttryckligen
säges — vid tillträdet av sina befattningar äga fullt nöjaktig erfarenhet
om arkivvård utan även alltjämt med uppmärksamhet följa utvecklingen
på arkivvårdsområdet och sålunda låta sig angeläget vara att vid fullgörandet
av sitt uppdrag tillämpa de erfarenheter rörande nya metoder för
arkivaliers arkivtekniska behandling, vård och konservering m. m., som
utvecklingen medför. Vad beträffar talet om fördelen av billigare kostnader
för nyanskaffningar in. in. kan naturligen denna fördel, om den
överhuvud taget kan bliva så vidare avsevärd, lika väl vinnas genom
etablerande av samverkan härutinnan mellan kollegiet och riksarkivet.
Den föreslagna anordningen är slutligen ingalunda behövlig för fullföljden
av ordningsarbetet med kammararkivets samlingar. Detta övergående ordriingsarbete
bör, såsom vi i det följande föreslå, lämpligast tillgodoses ge -

nom provisoriska åtgärder. Och så snart ordningsarbetet slutförts har,
oberoende av vein som har vården om kammararkivet, förutsättningen för
ett svar av det å sid. 43 angivna innehållet förfallit.

Till stöd för uttalandet om kammararkivets förment ringa betydelse
för kollegiet har (sid. 44) åberopats, att kollegiets lån därifrån under åren
1898—1917 varit relativt fåtalisra. Förklaringsgrunden därtill är enkel. De
för kollegiet behövliga upplysningar ur kammararkivets handlingar inhämtas,
förutom, där så anses lämpligt, genom remisser till kontoret, i mycket stor
utsträckning genom personliga besök. Att kollegiets lån från riksarkivet
under tidsskedet 1908—1917 varit jämförelsevis talrika beror till stor del
på det mera tillfälliga förhållandet, att kollegiet haft att handlägga de
nya löneregleringarna för rikets prästerskap och att härför synnerligen ofta
erfordrats tillgång till akterna till de gamla efter hand utlöpande löneregleringarna.

I motsats till vad majoriteten antagit (sid. 45) hålla vi före, att det
skulle visa sig omöjligt att anordna arkivvården på sätt majoriteten föreslagit,
utan att anledningar till slitningar skulle kunna förekomma. Vad
majoriteten till bestyrkande av sin uppfattning härutinnan anfört lärer
sakna all betydelse för det föreliggande fallet. Ty ett är att en myndighet
— såsom förhållandet är i de fall till vilka majoriteten hänvisat —
för arkiv- eller biblioteksvård har egen, under myndigheten lydande tjänsteman,
och ett annat att arkivvården, såsom av majoriteten nu föreslagits,
övertages av annat verks tjänstemän och således omhänderhaves av personer,
som icke subordinera under myndigheten i fråga. Något exempel på
en- anordning av sistberörda slag har majoriteten ej åberopat, och lär
något sådant ej heller kunna uppvisas inom den svenska statsförvaltningen.
Det torde ej förvåna att man från kollegiets sida med stark misstro blickar
hän mot ett sambruk av den av majoriteten förordade beskaffenheten,
där kollegiets befattningshavare skulle till ständig samvaro i sina tjänsterum
hava främmande tjänstemän, av vilka kollegiets befattningshavare
skulle vara beroende i fråga om utnyttjandet av sitt dagliga arbetsmaterial.
Och det synes oss därjämte innebära ett överraskande anspråk på självuppgivelse
hos kollegiet, då man fordrar att kollegiet skulle till en främmande
myndighet överlåta bestämmanderätten över detta arbetsmaterial,
av vilket kollegiets verksamhet är helt beroende.

Det vill för övrigt synas som om majoriteten icke satt sig in i kollegiets
förslag av den 6 oktober 1916, då den till stöd för sitt eget förslags
påstådda företräde kunnat göra följande uttalande (sid. 45): »Det
förevarande förslaget skulle tydligen medföra den fördelen, att arkivvårdaren
skulle äga särskild utbildning för sina arkivvårdande åligganden och

vara fri från andra ämbetsgöromål, medan däremot kollegiets övriga tjänstemän
skulle i huvudsak fritagas från arkivvårdsgöromålen». — Detta är
ju nätt upp alldeles detsamma, som kollegiets förslag avser.

Såsom motivering till sitt i ämnet avgivna förslag har majoriteten
framlagt två redogörelser, avseende den ena de under kollegiet lydande arkivens
omfattning och tillstånd (sid. 9) och den andra tidigare förslag till
förbättrad arkivvård (sid. 19).

På grund av dessa redogörelsers ändamål att tjäna majoriteten såsom
motiv för dess förslag rörande organisationen av kollegiets arkivvård ha
redogörelserna icke, såsom varit önskvärt, hållits strängt objektiva utan ha
inriktats på att — utan att erkänna några förtjänster i avseende å den av
kollegiet utövade arkivvården — uppsöka och beskriva de felgrepp, som
enligt majoritetens mening under århundradenas lopp gjort sig gällande i
avseende å denna vård, och därigenom förskaffa majoriteten underlag för
sin uppfattning om kollegiets förmenta oduglighet såsom arkivvårdare icke
blott under gångna tider, då ämbetsverket saknat arkivmässigt utbildat biträde,
utan även för framtiden, om det också erhölle sådant biträde. Ett
genomläsande av redogörelserna efterlämnar intrycket av att arkivalierna
befinna sig i ett genomgående kaotiskt tillstånd. Ett väsentligt olika intryck
erhåller emellertid den, som avlägger ett personligt besök i arkivlokalerna,
såsom vi varit i tillfälle att erfara, då av skilda anledningar olika vederbörande
haft anledning att på platsen bilda sig ett omdöme om arkivens
tillstånd och behov.

Vad som än må vara att från vår sida säga om ifrågavarande redogörelser,
äga de åtminstone den förtjänsten, att de giva det kraftigaste
stöd åt den även av kollegiet i skrivelsen den 6 oktober 1916 uttalade uppfattningen
om behovet av en särskild för arkivvården avsedd tjänsteman.

Ehuru omförmälda redogörelser, såsom av det anförda framgår, innehålla
åtskilligt, som ej kan av oss godtagas, har det synts oss obehövligt
att beröra annat än vissa stycken därur. Härvid finna vi oss föranlåtna
att gå in även på vissa delar av framställningen, som efter vår uppfattning
icke äro av relevant betydelse för den föreliggande frågans bedömande
men vid vilka majoriteten synbarligen lagt ganska stor vikt. Vi syfta
härvid bl. a. på majoritetens utläggning om det 1897 påbörjade ordningsarbetet.
På grund av den polemiska läggning, majoritetens behandling av
denna fråga erhållit, ha vi tyvärr ej kunnat undgå att åt vårt yttrande härutinnan
giva ett innehåll, som måhända kommer att även det uppfattas såsom
polemiskt. Att vi i detta sammanhang framdragit ett par exempel på att

man i senare tid även inom riksarkivet ordnat arkivalier efter principer,
som nu underkännas, har skett i nödvärnssyfte. Behovet av detta argument
å vår sida beklagas desto mer, som vi inom de sakkunniga sökt
göra gällande, att för den föreliggande frågans avgörande vore av betydelse
— väl det nuvarande tillståndet i avseende å arkivalievården inom
kollegiet — men ingalunda de försyndelser, som man med utgångspunkt
från de nu gällande arkivvårdsprinciperna anser hava under gångna tider
ägt rum.

Vad då angår nu ifrågavarande av majoriteten framlagda redogörelser,
finna vi oss först och främst böra framhålla, att det efter vår mening är
en missuppfattning av majoriteten att, så som skett, i begreppet särskilja
det s. k. kammararkivet från kollegiets övriga arkiv. Kammararkivet kan
och bör ingalunda betraktas som ett avgränsat arkiv, d. v. s. som något
från kollegiets övriga arkiv skilt, från kollegiet utsöndrat och särställt,
utan är en integrerande del av kollegiets arkivaliebestånd, fastän det till
följd av lokalförhållandena kommit att få ett slags avgränsning.

Den uppdragna skillnaden mellan kammarens och kammarkollegiets
ämbetsarkiv i egentlig mening och andra i kammararkivet befintliga handlingar
är missvisande. Av lokalräkenskaperna inkommo t. ex. jordebokshandlingarna
icke endast för granskning utan för att även vara underlag
för kammarens eller kollegiets ämbetsverksamhet i övrigt. Att, på sätt
som skett, vilja avgränsa de lokala förvaltningsområdenas räkenskaper från
1500- och 1600-talet från kammarens egentliga ämbetsarkiv synes också
strida mot den nuvarande riksarkivariens närmaste företrädares uppfattning
härutinnan, i det att denne, enligt en 1910—11 års arkivsakkunnige
tillhandahållen redogörelse för arkivförhållandena, betecknat åtminstone
»de s. k. landskapens handlingar eller fogderäkenskaperna» såsom »en viktig
del av kammarens äldre arkivalier».

1 fråga om de förändringar kammararkivserierna undergått vid 1600-talets slut och 1700-talets början säges, å sid. 10, att huvudbeståndsdelen i
kammararkivet från denna tid och till våra dagar blir »i långt mer övervägande
grad än tidigare de av kammarrätten reviderade räkenskaperna,
vilka efter fullbordad granskning överlämnats till kammararkivet.»

Härvid är att märka, att räkenskapernas granskning icke uteslutande
tillkom kammarrätten eller, såsom denna benämndes ända till slutet av
1700-talet, kammarrevisionen utan ännu långt in i senare tid i visst avseende
handhades av kammarkollegiet, som ock övervakade räkenskapernas
avgivande inom behörig tid. Sålunda skulle samtliga behörigen avslutade
svenska förvaltningsräkenskaper — med undantag möjligen av vissa amira -

litetsräkenskaper — insändas till kammarkollegium för granskning och förvar.
Kollegiets granskning avsåg riktigheten av in- och utgående balans
(den s. k. proberingen) samt räkenskapens form. Kammarrätten, som skulle
verkställa detalj revisionen, bekom sedermera räkenskaperna mot vanligt lånekvitto.
Detta förhållande gällde i huvudsak intill utgången av år 1825,
då kammarkollegiets avräkningskontor indrogs (kungl. skrivelsen den 14
december 1825, tillägg till S. F. S. 1825, s. 84). De till kollegiet dittills
ingående räkenskaper, vilka tillhört avräkningskontorets handläggning,
(expensmedelsräkningar, arméns räkenskaper o. s. v.) insändes efter denna
tid direkt till kammarrätten, som efter verkställd revision överlämnade dem
till kollegiet för förvar. De under provinskontoren lydande räkenskaperna
fortforo att behandlas på förut nämnt sätt till dess genom kungl.
kungörelsen den 10 april 1828 angående gränserna mellan kammarkollegii,
statskontorets och kammarrättens befattningar med uppbörds- och
räkenskapsverket samt de jämkningar i dessa verks instruktioner, som därav
bliva en följd (S. F. S. 1828 s. 1665), förordnades, att med undantag
av jordeböckerna alla kronans räkenskaper, vare sig landsböcker eller
andra redogörelser för medel anslagna till civila eller militära föremål,
skulle årligen till kammarrätten inlämnas inom den för varje räkenskaps
avgivande stadgade tid, däröver kammarrätten hade att vaka.

De till kammarkollegiet insända räkenskaperna synas i icke mindre
grad utgöra delar av kollegiets arkiv än övriga till kollegiet insända handlingar.
Följaktligen torde samtliga till kammaren eller kammarkollegiet
författningsenligt eller på grund av särskilda föreskrifter insända eller
infordrade räkenskaper vara att anse såsom delar av kammarkollegiets
arkiv (kammararkivet).

Då vid reduktions- och likvidationskommissionernas upplösning slutförandet
av deras återstående åtgärder överlämnades till kammarkollegiet,
följer därav, att deras äldre handlingar blevo en integrerande del av kollegiets
arkiv.

Någon en gång för alla giltig tidsgräns mellan kammararkivets och
de övriga kontorens handlingar kan ej lämpligen uppställas, utan bör fördelningen
mellan kammararkivet, å ena, och de övriga tre kontoren, å
andra sidan, kunna rättas efter behovet för utredningsarbetet; det är ej
blott »här och var», handlingar före år 1680 äro kvar i nämnda tre kontor,
utan är så förhållandet med åtskilliga betydande serier, jordrevningshandlingar,
jordeböcker etc.

Vad angår uttalandena om kammararkivets olika lokaler, — huvudlokalerna
i huset n:r 13 vid Birgerjarlstorg, tornrummen i n:r 16 Birgerjarlstorg
och i gamla riksbankhuset — samt om konserverandet av dess

10—191366

fukt- och brandskadade handlingar (sid. 12 o. 13) överensstämma dessa i
huvudsak med de anmärkningar, soin härutinnan framställdes av 1918 års
statsrevisorer; och torde det tillåtas oss att här åberopa kollegiets i anledning
därav den 18 januari 1919 avgivna utlåtande av följande lydelse:

»Med anledning av revisorernas påpekande dels i fråga om arkivkontorets
huvudlokal i huset med adressnummer 13 vid Birgerjarlstorg, att densamma,
som bland annat inrymmer jordeböcker och andra handlingar av största vikt för
svenska folkets inre historia allt ifrån 1500-talet, syntes med sin myckna träinredning
icke besitta den brandsäkerhet, som borde tillkomma förvaringsrum för
handlingar av så oersättlig beskaffenhet, samt dels beträffande arkivkontorets förvaringslokal
i två »källarrum» i tornet till huset med adressnummer 16 vid Birgerjarlstorg,
att denna lokal, belägen omedelbart intill vedkällare, icke kunde,
bland annat ur eldsläckningssynpunkt, anses tillfredsställande, har kollegium
påkallat lokalernas besiktning av Stockholms stads brandchef, vilkens däröver
avgivna yttrande härjämte bifogas i bestyrkt avskrift.

Därav framgår att brandchefen — med uttalande att huvudlokalen på
grund av vissa av honom nr brandsäkerhetens synpunkt påpekade förhållanden
torde i sitt nuvarande skick utan tvekan kunna betecknas som mindre lämplig som
arkivlokal — för att i görligaste mån förminska eldfaran och spridningen av en
utbruten eldsvåda föreslagit vidtagande av vissa närmare angivna åtgärder i avseende
å denna lokals inredning. Med avseende å lokalen i tornet, vilken såsom belägen
ganska högt över gatulinjen väl näppeligen torde kunna betecknas som källarrum
— den var för övrigt för några år sedan ifrågasatt att tagas i anspråk till tjänsterum
— har brandchefen föreslagit, att, enär densamma är belägen invid en (av
kammarrätten disponerad) vedkällare, varest arbete synes försiggå vid belysning
av fotogenlampor, dess dörr måtte enligt anvisning försättas i brandhärdigt skick
och nyssberörda vedkällare förses med elektrisk belysning.

Med hänsyn till vad brandchefen sålunda anfört har kollegium nu beslutit
föranstalta om närmare utredning angående lämpligaste sättet och kostnaderna
för verkställandet av de av honom föreslagna säkerhetsåtgärderna; och har kollegium
för avsikt att, så snart sådan utredning föreligger, hos Eders Kungl. Maj:t
göra den framställning i ämnet, som befinnes av omständigheterna påkallad.

I detta sammanhang torde vara lämpligt erinra därom, att den nuvarande
riksarkivariens företrädare, E. Hildebrand, på sin tid, med stöd av innehållet i
en av en tjänsteman i riksarkivet avgiven promemoria rörande en av denne på
uppdrag av Hildebrand företagen inspektion av ifrågavarande huvudlokal, i skrivelse
till dåvarande chefen för finansdepartementet framställde åtskilliga anmärkningar
med avseende å lokalens lämplighet för sitt ändamål samt förklarade sig

Eå grund därav och i övrigt andragna skäl böra — såsom ock sedermera skedde —
os Eders Kungl. Maj:t gorå framställning om vidtagande av åtgärder för att på
riksgäldskontorets forna tomt få till stånd en tillbyggnad till riksarkivet, avsedd
bland annat för nya lokaler åt kammararkivet. I häröver den 20 april 1917 avgivet
yttrande erinrade kollegium bland annat om de högst betydande förbättringar,
lokalen under senare år undergått samt uttalade beträffande lokalens beskaffenhet,
att, »om än lokalen givetvis icke uppfyller de anspråk, som böra ställas
j)å en modern arkivlokal, densamma likväl numera befinner sig i så väsentligt
förbättrat skick, att uppförandet av en ny byggnad för kammararkivets räkning

näppeligen kan anses som en nödvändig statsutgift». Överintendentsämbetet, som
därefter hördes, anförde i skrivelse den 15 maj 1917, att ämbetet funne sig
kunna och böra till fullo instämma i vad kammarkollegium sålunda yttrat, varutöver
ämbetet icke hade något att för egen del tillägga.

Riksdagens revisorer ha vidare anmärkt, att hyllinredningen i de båda
nedre bottnarne inom huvudlokolen vore olämplig, i det att avstånden mellan
hyllfacken vore så ringa, att arkivalierna måste förvaras stående med ryggen upp,
vilket vore skadligt för handlingarna bland annat genom deras nötning vid bandens
utdragande och inskjutande.

Enahanda anmärkning framställdes även av Hildebrand uti hans ovanberörda
skrivelse till chefen för finansdepartementet. I anledning därav yttrade
kollegium den 20 april 1917 följande: »De flesta hyllorna å mellersta och nedre
bottnarna äro fortfarande inrättade för liggande volymer, vilka sedan gammalt
varit placerade med ryggen upp, en anordning, som i riksarkivariens skrivelse
betecknas som ''mycket olycklig’. Att denna anordning är mindre tillfredsställande
torde icke kunna bestridas, då arkivalierna härigenom, i händelse av oaktsamt
hanterande vid nedtagande och uppsättning, i tidernas längd utsättas för nötning,
men, såvitt erfarenheten hittills givit vid handen, har någon skada i sådant hänseende
icke i nämnvärd mån förekommit. Ehuru sålunda riksarkivariens uttalande
härom torde kunna anses betydligt överdrivet, är kollegium med honom ense därom,
att en ändring härutinnan är önskvärd; och har kollegium redan länge varit
betänkt på att gå i författning om en sådan förändring av hyllfacken jämväl på
dessa bottnar, att de anpassas vare sig för upprättstående volymer eller för volymer
liggande på sidan. Vidare åtgärder för ett sådant arbetes bringande till
verkställighet ha dock till en början måst undanskjutas för den vida angelägnare
frågan om värmeledningens införande och efter den frågans lösning ansetts böra
med hänsyn till den i senare tid inträdda nödvändigheten att iakttaga största
möjliga sparsamhet tillsvidare anstå».

Kollegium åberopar nu detta sitt yttrande med tillägg, att kollegium icke
skall underlåta att, så snart väsentligt förbättrade ekonomiska förhållanden inträtt,
vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande av den ifrågasatta förändringen
med hyllinredningen.

I underdånig skrivelse den 5 oktober 1916 har kollegium gjort framställning
bland annat om ämbetsverkets omorganisation och därvid föreslagit uppförande
på kollega stat av en i erforderliga hänseenden fullt kvalificerad tjänsteman
för kandhavande av den arkivtekniska vården om ej blott första arkivkontorets
utan även de till övriga under kollegium lydande kontor hörande arkivalier.

Därest kollega berörda förslag vinner statsmakternas godkännande, lärer
bliva nöjaktigt tillgodosett, vad revisorerna påpekat i fråga om såväl ordnande
och förtecknande av den i första arkivkontoret befintliga, kvantitativt mindre
betydande, rest av ännu oordnade handlingar som ock konserverandet av fukt- och
brandskadade handlingar. Vad särskilt det senare beträffar tillåter kollegium sig
fästa uppmärksamheten på, att sedan många år i första arkivkontoret pågår lagningsarbete
å fukt- och brandskadade handlingar, vilket arbete numera bedrives
av ej mindre än tre därför utbildade bokbinderskor, samt att dessa under vederbörande
arkivaries överinseende alltsedan början av år 1917 handledas av en på området
synnerligen framstående fackman, bokbindaren Arvid Hedberg. Konserverings -

arbetet torde följaktligen kunna sägas redan nu vara ordnat på ett ganska tillfredsställande
sätt.

Vidkommande slutligen revisorernas uttalande om första arkivkontorets förvaringslokaler
i det norra av riksbankens förutvarande hus vid Järntorget instämmer
kollegium till fullo däri, att dessa lokaler, av vilka dock åtminstone de mot
Skeppsbron vettande rummen näppeligen kunna betecknas som mörka, i sitt nuvarande
skick äro föga tillfredsställande som arkivlokaler. Det är också allenast den
omständigheten att den stora massan av där förvarade handlingar, länsräkenskaper
för tiden Idol—1908, i stort sett näppeligen kan anses vara av oersättlig
beskaffenhet, helst stora delar av dessa räkenskaper i dublettexemplar förefinnas
i landsarkiven eller hos länsstyrelserna och dessutom en ganska långt gående
utgallring bland dem kan vidtagas, som föranlett kollegium att åtminstone ännu
låta bero vid hittills gjorda försök att vinna förbättring i dessa handlingars förvaringssätt.

Kollegium ställer sig ingalunda avvisande mot den tanken att åtminstone
högst betydande delar av där förvarade räkenskaper kunna beredas förvaringsplats
i någon depå med mindre centralt läge i huvudstaden eller utanför densamma,
men då härför torde krävas byggnadsföretag av nog så kostsam beskaffenhet, synes
det för dessa kostnaders hållande inom måttliga gränser vara nödvändigt att före
denna frågas avgörande bringa till lösning den av 1910 års arkivssakkunniga
framförda, kollegium veterligen ännu ej slutbehandlade frågan om utgallring av
vissa delar av bland andra länsräkenskaperna. Till belysande av vilken avsevärd
besparing i utrymmesbehovet, som genom en dylik utgallring står att vinna, torde
det vara nog att här anföra en enda uppgift från de undersökningar, som lågo
till grund för omförmälda arkivsakkunnigas förslag: Malmöhus läns räkenskaper
för år 1905 upptaga ett hyllutrymme av Il s meter, utgallras kunna verifikationer
till ett omfång av 7 meter, erforderligt hyllutrymme efter gallringen alltså
4 s meter eller en besparing i hyllutrymme av icke mindre än 60 procent. Vilken
avgörande betydelse gallringsfrågans lösning av de sakkunniga tillmättes framgår
också därav, att åtminstone majoriteten av dem — däribland undertecknad
Dufwa — obetingat fann sig böra i avbidan därpå undanskjuta de från riksarkivets
sida då framförda nybyggnadskrav.

Huruvida det norra gamla riksbankshuset lämpligen bör, emot vad 1909
års statsrevisorer och 1910 års riksdag ifrågasatt, användas på annat sätt än för
nu ifrågavarande ändamål, lärer det icke tillkomma kollegium att yttra sig om.»

Härutöver kan tilläggas att byggnadsstyrelsen numera (mars 1919)
till kollegiet inkommit med kostnadsförslag för genomförandet av de av
Stockholms stads brandchef föreslagna anordningar för befrämjande av
brandsäkerheten inom kammararkivets lokaler i husen n:r 13 och 16 vid
Birgerjarlstorg; och har styrelsen därvid förmält sig icke ha något att i
huvudsak erinra mot berörda anordningar.

Skildringen av »Arkivens behov av förbättrad vård» är i vissa delar
icke så litet överdriven, och särskilt då det gällt att framhäva »avsevärda
brister i nuvarande ordning inom arkivet» har man medtagit uppgifter,
som vid närmare granskning befinnas ohållbara.

Detta gäller exempelvis den å sid. 14 omtalade undanflyttningen av
handlingar, vilken i ganska ringa utsträckning befunnits nödig på grund
av utrymmesskäl. Dessa liksom tilläventyrs andra mindre fördelaktiga
lokalförhållanden torde emellertid bliva avhjälpta, därest det av kollegiets
beslutade nya organisation uppkomna behovet av utökat lokalutrymme
varder, såsom är att förvänta, vederbörligen tillgodosett. Då man säger
(sid. 17) att, sedan kollegiets kontor (utom kammararkivet) blivit underkastade
arkivstadgan av år 1900, förteckningar enligt denna stadga i följd
därav blevo upplagda över därvarande samlingar, bör emellertid observeras,
att även före den tiden funnos fullt nöjaktiga förteckningar över berörda
kontors samlingar, ehuru dessa äldre förteckningar såsom icke uppställda
på sätt den nya arkivstadgan föreskriver måst omarbetas och i vissa delar
föras fram till år 1902.

Det kan icke heller undgå att väcka en viss förundran att man ansett
sig böra omnämna t. ex. att buntar av handlingar i forna tider kunnat
förses med påskrifterna »umbärliga handlingar», »odugliga handlingar»,
"handlingar utan värde» (sid. 15) samt att man av den omständigheten
att dylika anteckningar blivit å buntarna anbragta dragit den slutsatsen,
att »en följande generation av tjänstemän varit ur stånd att ordna och
förteckna dem».1)

De framställda anmärkningarna mot det 1897 igångsatta ordningsarbetet
i kammararkivet (sid. 21 o. f.) grunda sig nog ofta på, att den ej
kameralt erfarne arkivmannen har svårt att sätta sig in i den ordning, som
för utredningsarbetet är fördelaktigast.

De handlingar, som under ordningsarbetet i kammararkivet blivit
såsom tillhörande serier i kollegiets övriga kontor upplämnade till kollegiet
och ännu vänta på inordnande eller förtecknande, äro icke av så överväldigande
mängd att för arbetet därmed kan erfordras någon avsevärt lång
tid; de omfatta, vad advokatfiskalskontoret beträffar, 139 buntar och förandra
arkivkontorets vidkommande 116 buntar, krävande en hyllängd av respektive
14,25 och 11,90 meter eller tillhopa 255 buntar och 26,15 meter
hell ängd.

Åtskilligt har ordats om det mindre lämpliga system, efter vilket
de i kollegiets arkiv befintliga ämnesserierna skulla blivit upplagda. Man
har visserligen icke gått så långt att helt utdöma denna sedan gammalt
existerande och även i senare tid bedrivna dossierbildning, men icke ringa
möda har nedlagts på att försöka få den att framstå såsom något mera
enastående exempel på planlösa eller inkonsekventa åtgärder. Det amnärkes

'') Från äldre tid härstammande buntar med angivna påskrifter lära ha funnits i
kammararkivet men ingått i ordningsarbetet på 1890-tälet.

sålunda till en början att tillräcklig vägledning icke förefunnes till upplysning,
varför vissa handlingar uttagits att bilda särskilda grupper. Häremot
torde endast behöva erinras att detta för den erfarne kameralisten
i regel torde vara fullt klart. Att akter av alldeles samma slag kunna
återfinnas på vitt skilda håll är en anmärkning, vars giltighet givetvis är
beroende på vad man förstår med »akter av alldeles samma slag». Meningarna
härom kunna helt visst mellan historikerna och förvaltningstjänstemännen
i åtskilliga fall ej oväsentligt divergera. Vad kollegiets dossierer
beträffar, har man vid bildningen av dem nog i regel sökt iakttaga att
akter, som ur förvaltningssynpunkt äro av samma slag, kommit att ingå
i samma dossier, men även om dossierbildningen i ett eller annat fall skett
mindre lämpligt, vore det dock med hänsyn till utredningsarbetet mindre
lyckligt, om sådana dossierer skulle i onödan brytas. Att alla akter av
ett visst slag uttagas och föras till den dossier, vars titel utmärker dem
såsom behandlande ett visst ämne, är väl ur arkivvårdssynpunkt önskligt,
men säkerhet för att så verkligen skett lärer knappast kunna förefinnas i
något förvaltningsarkiv av större omfattning, och ur utredningssvnpunkt
är så icke heller behövligt, då huvudvikten givetvis ligger därpå att akter,
som verkligen innehålla upplysningar om de för en viss frågas bedömande
relevanta fakta, samlas i dossiern, medan det däremot ur angivna synpunkt
är tämligen likgiltigt varest sådana ofta inkommande akter, som icke kunna
tjäna sagda ändamål, bliva placerade. Att i kontorens diarier eller remissböcker
icke alltid finnas anteckningar om de uttagna handlingarna torde
vara ett förhållande, som återfinnes i varje större förvaltningsarkiv, där
särskilda arbetskrafter för arkivvården icke stått till förfogande. Den brist,
som för kollegiets vidkommande härutinnan förefunnits, är ett av de skäl
som föranlett kollegiets framställning om anställande hos kollegiet av en
särskild arkivvårdare, och blir det självfallet också en av dennes uppgifter
att komplettera befintliga förteckningars uppgifter om dossierbuntarnas
innehåll, i den mån sådant skäligen kan anses behövligt.

Majoritetens kritik över dossierbildningen i kollegiets arkiv liksom
ock över ordningsarbetet i kammararkivet torde böra åtskilligt mildras, när
man betraktar följande samlingar i riksarkivet:

»Acta ecclesiastica» — »Bibliografica» — »Biografica» — »Bomärken»

— »Bondeförtryck» — »Bondeoroligheter» — »Brännvin» — »Ceremonialia»
— »Dueller» — »Fiske» — »Handel och sjöfart» — »Industri»

— »Jordbruket och dess binäringar» — »Juridica» — »Kommunikationer»
— »Lotteri» — »Medicinalväsen» — »Passväsendet» — »Rangordningar»
— »Skön konst och teater» — »Stipendier» — »Städers
acta» — »Svenska uppbringningar (Kaperier)» — »Tjänstefolk och

legohjon» — »Trolldomsväsendet» — »Varuvärden» — »Överflödsför ordningar»

m. m.

Dessa efter innehållet sammanförda serier i riksarkivet torde sammanlagt
uppgå till nämare ett par hundra meter hyllängd.1)

Det anmärkningsvärda är att åtskilliga av riksarkivets ovannämnda
samlingar till väsentliga delar bildats av förutvarande ursprungsserier, såsom
de synnerligen viktiga serierna revisionsakter (justitiehandlingar) 1700
—1789 och suppliker till Kungl. Maj:t, vilka serier till obotlig skada för
forskningen slaktats för att sedan aldrig kunna fullt återställas.

Behandlingen av omförmälda justitierevisionsakter kan också åberopas
såsom ett belysande exempel på fall, då vid omordnandet efter de för tillfället
i riksarkivet rådande arkivprinciper sagda omordnande ej skett på det
för administrationen lämpligaste sätt. Härmed förhåller sig nämligen så, att,
sedan jämlikt de genom nådiga brevet den 5 juni 1885 i huvudsak efter
riksarkivets förslag bestämda allmänna grunder utgallring ifrågakommit av
sådana justitierevisionens handlingar för sagda tidsskede, som prövades vara
utan värde såväl för regeringsärendenas och rättsskipningens behöriga
hand havande som för den historiska forskningen, ett synnerligen stort
antal av de till berörda serie hörande för den administrativa forskningen
ofta viktiga handlingar, som förr varit ordnade i årsföljd, blivit, där de ej
förstörts, inordnade efter ämnet på vitt skilda håll2), varigenom efter vad
erfarenheten ådagalagt dessa handlingar, där de ännu äro i behåll, ofta blivit
synnerligen svåra att uppsöka.

Ett annat exempel på för administrationen olämpligt omordnande
i riksarkivet är serien »regala pastorat» bland acta ecclesiastica, vilken serie
för kollegiet såväl som för Kungl. Maj:t ännu har synnerlig vikt. Från
denna, helt säkert tidigt, om ej från början, såsom ett helt sammanhållna
serie har nämligen med tillämpning av ursprungsprincipen avskilts flertalet
av myndigheternas skrivelser o. d. och lagts var på sina håll, varvid väl
t. ex. de tabeller som åtföljt dem fått ligga kvar men oftast utan att
åtminstone å dem gjorts en anteckning om de skrivelser, med vilka de insänts.

Xu omförmälda (och flera andra här förbigångna) exempel på ur
administrativ synpunkt olämpligt omordnande i riksarkivet vinna emellertid
sin naturliga förklaring däri, att man ej med skäl kan fordra av en
arkivman, huru väl hemmastadd han än är på arkivteknikens och historiens

*) Enligt uppgift äro desamma numera under omordnande.

2) t. ex. i följande särskilda samlingar: »Academica» — »Balansmål» — »Befordringsvägen
— »Bondeförtryck» — »Bondeoroligheter» — »Brännvin» — »Dueller» — »Ecclesiastica»
— »Fideikommiss» — »Högmålsbrott» — »Kulturhistoria» — »Skogsväsen» —
»Skolväsen» — »Tryckfrihet» — »Ämbetsmäns förseelser» — »Överflöd och yppighet» etc.

område, att han, om han ej haft för ändamålet lämplig och tillräcklig
administrativ tjänstgöring, skall kunna med lika trygghet" för administrationen
som den arkivman, vilken genom sådan tjänstgöring skolats i dylika
saker, ordna för administrationen ännu viktiga handlingar på för denna
lämpligaste sätt eller vid varje tidpunkt bedöma den betydelse en handling
eller serie ännu kan hava för administrationen.

Ett förfarande sådant som det beträffande justitierevisionsakterna
ovan anmärkta har icke förekommit vid ordningsarbetet i kammararkivet.
De jämförelsevis fåtaliga innehålisserier, som där finnas, ha till väsentligaste
delar bildats av fullkomligt i oordning varande handlingar, vilkas
ursprungssammanhang varit ytterst svårt och ofta omöjligt att rekonstruera.

I sammanhang med redogörelsen för det år 1875 av dåvarande löneregleringskommitté
framlagda men av kammarkollegium avstyrkta förslaget
om kammararkivets förenande med riksarkivet har majoriteten (sid. 21)
förmenat, att kollegiets invändning mot förslagen vilade på ett missförstånd
av detsamma. Missförståndet torde emellertid stanna på majoritetens sida,
i det att kollegiet uppenbarligen icke betraktade saken ur lokalsynpunkt,
såsom majoriteten nu gjort, utan med utgångspunkt från det faktiska förhållandet
att kammararkivet är en tillhörighet till kollegiet, fäste sig vid
den söndring av arkivet, som ur förvaltningssynpunkt skulle uppkomma
genom förslagets realiserande.

Beträffande det 1897 igångsatta ordningsarbetet i kammararkivet
har (sid. 22) såsom totalomdöme av majoriteten uttalats, att det visserligen
medfört ett uppröjningsarbete bland mer eller mindre oordnade arkivalier,
vilka därpå till största delen fördelats på serier och bragts i viss
ordning samt försetts med nya omslag, men att det icke medfört någon
tillfredsställande ordning. Till stöd härför ha såsom huvudanmärkningar
angivits, att man brustit i arbetets planläggning, att endast i vissa fall
rationella principer blivit tillämpade, (något som dock blivit fallet under
arbetets allra sista tid), att samverkan mellan kammar- och riksarkivet vid
ordnandet av likartade serier ej ägt rum, samt att de vid arbetet knutna
mera tillfälliga befattningarna besatts med sökande, av vilka ingen vid
tillträdet ägt någon längre arkivvana.

Vad då först angår arbetets planläggning och de principer, efter
vilka detsamma utförts, torde det för en var i förhållandena initierad vara
fullt . klart att det icke redan från begynnelsen kunde upprättas någon i
detalj utformad plan för ordnandet av ifrågavarande handlingar. Det
gällde givetvis först att vinna närmare kännedom om det omfattande full -

komligt kaotiska materialets olika beståndsdelar, och härför fordrades till
eu början att få detta material sorterat i huvudgrupper efter lämpligt
enligt gällande arkivprinciper antagligt system. Först sedan detta s. k.
grovordnande skett, kunde man gripa sig an med handlingarnas fördelande
i serier efter mera detaljerade planer. Den ursprungliga planen för det
huvudsakliga ordnandet eller handlingars sammanförande i vissa huvudgrupper
uppgjordes av den i februari 1897 för ett år tillförordnade biträdande
arkivarien i kammararkivet, dåvarande amanuensen därstädes och
e. o. amanuensen i riksarkivet numera arkivarien A. E. Afzelius. Denna
plan, som delgavs kollegiet uti ett av Afzelius i september 1897 till kollegiet
avlåtet tjänstememorial, innehöll bland annat en redogörelse för de
olika huvudgrupper, i vilka handlingarna under skilda tidsskeden läto sig
sammanföras, och fastslog såsom huvudregel för ordningsarbetet att handlingarnas
sammanförande i serier borde så vitt möjligt ske i enlighet
med de normer, varefter riksarkivets likartade samlingar vid denna tidpunkt
voro ordnande d. v. s. i de flesta fall efter innehållet. I överensstämmelse
härmed uppgjordes också inom kammararkivet en översikt av
de särskilda huvudgrupper, som vid de huvudsakligen av spridda blad
bestående materialets sammanförande i huvudgrupper efter innehållet kunde
uppkomma. Denna översikt underställdes dåvarande riksarkivarien Odhners
granskning och först sedan densamma blivit av honom godkänd fullföljdes
med ledning därav arbetet med de oordnade handlingarnas sammanförande
i huvudgrupper. Detta arbete avslutades i november 1899, varefter vidtog
huvudgruppernas fördelande i serier och slutliga ordnande.

Aven om det för detta efterföljande arbete med ordnandet av de
särskilda serierna icke ansågs behövligt att för varje serie skriftligen fixera
en detaljplan blev detta dock i åtskilliga fall iakttaget, och föregingos
dessa detaljarbeten i regel av noggrannt övervägande av lämpligaste sättet
för utförandet ofta efter överläggning med arkivets dåvarande inspektor
kammarrådet, numera regeringsrådet G. Thulin.

Det vill dock synas som om i själva riksarkivet först i senare tid
och ej heller där för varje fall tillämpats att detaljplaner för ordningsarbeten
blivit skriftligen fixerade. Så torde åtminstone framgå av följande
uti ett underdånigt utlåtande den 16 februari 1903 av den dåvarande
riksarkivarien gjorda uttalande: »Här vill jag för övrigt endast i under dånighet

erinra om vad jag i min årsberättelse för 1902 redan anfört,
nämligen att för det mindre antal serier i riksarkivet,''där sådant behövdes,
skriftligt motiverade planer till ordnande numera uppgöras för att sederinera
efter diskussion på arkivariesammanträden av mig fastställas».1

1 Kursiveringarna gjorda av reservanterna.

11—191366

Något livligare intresse för de vid ordningsarbetet i kammararkivet
tillämpade planer synes åtminstone på den tiden icke ha lagts i dagen
från riksarkivets sida. I ett av kammarkollegium den 30 maj 1902 avgivet
utlåtande angående möjligheten av eu närmare samverkan mellan
kammararkivet och riksarkivet vid ordnandet av likartade samlingar åberopar
sålunda kollegiet — efter omnämnande bland annat att den dåvarande
riksarkivarien i ett föregående, rörande samma ämne till Kungl. Maj:t
avgivet yttrande förklarat att han icke hade sig bekant, vilken plan som
följdes vid kammararkivets ordnande — följande uttalande av kamrnarararkivarien:
»Vad slutligen beträffar den plan, som vid ordningsarbetet

inom kammararkivet följdes, så finnes densamma närmare angiven uti ett
antal under senare år till kungl. kammarkollegium från arkivet avgivna
memorial med bilagor, och får jag med anledning av riksarkivariens uttalande
att han icke äger närmare kännedom om sagda plan meddela, att
vördsamma uppmaningar att under hand därom taga kännedom icke
saknats».

Sedan, såsom ovan anförts, ordningsarbetet i kammararkivet påbörjats
och några år bedrivits i enlighet med de normer, efter vilka likartade
samlingar i riksarkivet voro ordnade, började under loppet av år 1900 den
s. k. proveniens- eller ursprungsprincipen att inom riksarkivet arbeta sig
fram vid utförandet av ordningsarbete av ifrågavarande slag. Den lägger
första och största vikten vid en handlings härkomst, när det gäller dess
inordnande. Det är på denna princip, som de av riksarkivarien Hildebrand
framlagda och genom nådiga kungörelsen den 22 maj 1903 fastställda
allmänna grunderna för ordnande och förtecknande av vissa offentliga
arkiv stödja sig.

Uti en vid 1901 års riksdag väckt motion föreslogs, att det då begärda
anslaget till fortsatt ordnande och registrerande av kammararkivets
handlingar skulle beviljas endast med det villkor, att arbetet skulle verkställas
efter sådan plan, att nödig enhetlighet kunde vinnas mellan riksoch
kammararkivens samlingar. Med anledning härav framhöll riksdagen
i skrivelse den 29 maj 1901 angående reglering av utgifterna under riksstatens
sjunde huvudtitel visserligen önskvärdheten av, att det måtte tillses,
om ej en närmare samverkan kunde åstadkommas mellan kammararkivet
och riksarkivet vid ordnandet av likartade samlingar, så att en gemensam
plan därvid måtte följas, men då vissa svårigheter i sådant avseende
kunde tänkas uppstå, vilkas betydelse riksdagen ej tilltrodde sig
att bedöma, höll riksdagen före, att sagda önskemåls uppnående icke borde
uppställas såsom villkor för det då beviljade anslagets utgående, helst i

sådant fall måhända ordningsarbetets oavbrutna fortgång inom kammararkivet
skulle kunna äventyras.

Kammarkollegium, som av Kung! Maj:t hördes i anledning av riksdagens
berörda uttalande, förklarade i utlåtande den 30 maj 1902 sio-anse
det vara av största vikt att de olika arkiven i vårt land ordnades under
iakttagande av samma principer, såvitt sådant kunnat ske utan rubbning
i varje arkivs särskilda huvuduppgift, varvid riksarkivet naturligen borde
utgöra det centrum, kring vilket de övriga arkiven grupperade sig, men påpekade
tillika, att detta med nödvändighet förutsatte, att över riksarkivet
funnes lätt tillgängliga helst åtminstone i deras huvuddrag i tryck offentliggjorda
förteckningar samt att dessa upprättats efter en av Kungl. Maj:t
fastställd plan, så att denna plan ej såsom dittills kunde komma att utan
Kungl. Maj:ts beslut i mera betydlig grad växla allt efter den tillfälliga
innehavaren av riksarkivarieplatsen. Under förutsättning att föreskrift
meddelades därom att över riksarkivets samlingar skulle upprättas förteckningar
efter planer, fastställda av Kungl. Maj:t, hade kollegiet ej något
emot, att den undantagsställning, kammararkivet då efter arkivstadgan mtoge,
på det sätt förändrades, att jämväl över samma arkiv skulle,° i den
mån ordningsarbetet fortskrede, upprättas och till riksarkivet insändas förteckningar
efter av kollegiet efter riksarkivariens hörande fastställd plan,
varigenom den av riksdagen ifrågasatta samverkan mellan riksarkivet och
kammararkivet vid ordnande av likartade samlingar finge anses trygo-ad,
och hade kollegiet ej heller något emot att, där jämnlöpande serier av
handlingar med likartat innehåll förekomme i riks- och kammararkiven,
överflyttningar mellan dylika serier finge äga rum, därest överenskommelse
därutinnan kunde träffas mellan kammarkollegium och riksarkivet.

Kollegiet ställde sig alltså ingalunda avvisande till förslaget om
samverkan mellan kammar- och riksarkiven vid ordnandet av likartade
samlingar. Att en dylik samverkan icke utan stora svårigheter kunde
åstadkommas under dåvarande förhållanden, då ännu saknades en systematisk
översikt över riksarkivets samlingar, torde vara uppenbart. En
sådan översikt föreligger väl numera, men var, såsom framgår av ett riksarkivariens
underdåniga utlåtande den 28 oktober 1902, ännu då under
utarbetande.

Den av kollegiet föreslagna anordningen för en samverkan mellan
de båda arkiven kom, sedan riksarkivarien motsatt sig den därför av kollegiet
angivna förutsättningen, icke till stånd.

Emellertid började man, såvitt det var möjligt, redan under loppet
av år 1903 inom kammararkivet att vid ordnandet av därefter nyupplagda
serier följa de grunder, som innefattas i ovanberörda kungörelsen den°22

maj 1903, ehuru kammararkivet var från tillämpningen av dessa grunder
undantaget. Härvid är dock att märka, att det material, som varit föremål
för ordningsarbetet, till stor del bestått av lösa blad, enstaka räkenskaper
och spridda handlingar av skiftande art, vilkas härkomst i många
fall icke stod att utröna och vilka därför lämpligen endast kunde ordnas
efter innehållet.

Att en fullt genomförd tillämpning på ordningsarbetet i kammararkivet
av ovanberörda allmänna grunder för ordnande och förtecknande av
vissa offentliga arkiv icke kunde vara lämplig, torde få anses bekräftat
genom Kungl. Maj:ts beslut i följande ärende.

I en underdånig skrivelse den 9 februari 1904 hemställde riksarkivarien,
att Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att sagda genom meranämnda
kungörelsen den 22 maj 1903 fastställda allmänna grunder skulle i tilllämpliga
delar gälla även för kammararkivet.

Kammarkollegium erinrade i häröver den 3 mars 1905 avgivet underdånigt
utlåtande till en början om den 1897 uppgjorda planen för
kammararkivets ordnande och att i enlighet därmed de ända från äldre
tider i depå liggande lösa akterna och handlingarna fördelats i större
huvudgrupper för att inom var av dessa ordnas i serier och registreras.
Därvid hade man — fortsätter kollegiet — sökt sluta sig till arkivets gamla
i någorlunda hjälplig ordning varande serier. Man hade med ett sådant
förfarande trott sig icke blott kunna i kammararkivet erhålla ett för utredande
verk och myndigheter på bästa sätt ordnat material, arkivets första
och främsta uppgift, utan även tillgodose de fordringar, som från forsknings-
och arkivteknisk synpunkt rimligen kunde ställas på kammararkivet.
En konsekvent tillämpning av de genom kungörelsen den 22 maj 1903
fastställda allmänna grunderna skulle, enligt kollegiets mening, medföra
en principiell omkastning i det pågående och dåmera mot slutet sig närmande
ordningsarbetet i kammararkivet. Olämpligheten av eu sådan principförändring
mitt i ett arbete syntes kollegium kunna anses självklar, och
torde det såsom en given följd härav vid utfärdandet av den nådiga kungörelsen,
närmast avsedd för de centrala ämbetsverken, ha befunnits nödvändigt
att låta kammararkivet med dess pågående ordningsarbete stå utanför.
Den då föreliggande frågan om utsträckande av den nådiga kungörelsens
giltighet även till kammararkivet borde enligt kollegiets mening i
varje fall icke kunna avse ett retroaktivt tillämpande på redan avslutade,
ordnade serier. Ett sådant förfarande, som ju skulle föranleda omordnande
av dessa serier, syntes kollegiet desto mindre kunna ifrågasättas, som
därför skulle erfordras medel och arbetskrafter, vilka icke vore för kollegiet
tillgängliga. Ehuru sålunda, enligt vad kollegiet vidare anförde, en

konsekvent tillämpning av ifrågavarande allmänna grunder å kammararkivet
av lämplighetshänsyn icke kunnat äga rum, hade dock samma grunder
icke vid ordningsarbetets fortgång lämnats obeaktade. Grunderna
följdes nämligen dåmera i den mån sådant kunde ske utan rubbning av
kontinuiteten i ordningsarbetet. Men då i huvudsak samma skäl, som
föranlett kammararkivets undantagande från tillämpligheten av nådiga kungörelsen
den 22 maj 1903, fortfarande förefunnes, och i allt fall den av
riksarkivarien väckta frågan om kammararkivets förhållande till riksarkivet
då ännu vore på Kungl. Maj:ts prövning beroende, funne kollegiet sig
böra i underdånighet hemställa, att riksarkivariens underdåniga framställning
icke för det dåvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

Kungl. Maj:ts beslut meddelades den 17 november 1905 och utföll
i enlighet med kollegiets hemställan.

Vad härefter angår majoritetens erinran, att de vid ordningsarbetet
i kammararkivet anställda tjänstemännen icke vid tillträdet ägt någon längre
arkivvana, varmed förmodligen avses, att de icke någon längre tid dessförinnan
tjänstgjort i riksarkivet, lärer denna omständighet icke utgöra
något bevis för, att dessa tjänstemän icke varit för uppdraget fullt kompetenta.
I betraktande av vilka personer, som, förutom arkivarien Afzelius,
huvudsakligen lagt hand vid arbetet, nämligen fil. doktorn, numera
riksdagsbibliotekarien V. Gödel (Vs 1898—sl/3 1906), fil. doktorn H. Rosman
(Vs 1898—31/i 1905), amanuensen, sedermera notarien hos kammarkollegium,
G. Hedin (V3 1898-—31/12 1900 jämte spridda förordnanden 1901
—1904) och e. o. tjänstemannen hos kammarkollegium, numera andre arkivarien
i riksarkivet, E. H. Malmsten (1901—17/5 1910 jämte smärre förordnanden
under åren 1898—1900) torde det arbete, som nedlagts på
ordnandet av kammararkivalierna — även om olika meningar råda om
planläggningen av detsamma — med fullt fog kunna betecknas såsom
mycket gott.1

De partier av kammararkivets handlingar, som ännu återstå oordnade
eller endast grovordnade, åro jämförelsevis mindre betydande såsom framgår
av följande av vederbörande arkivarie i sådant avseende lämnade
uppgift.

1 Märkas bör, att Rosman redan 1897 börjat tjänstgöra som e. o. amanuens i riksarkivet
och fortfor därmed hela den tid, han biträdde i kammararkivet, samt att Malmsten
1903 tillträdde sådan amanuensbefattning. Förbigås bör ej heller, att den för ordningsarbetets
igångställande för ett år, från febr. 1897 inrättade biträdande arkivariebefattningen i
kammararkivet under 5 Y2 månader uppehölls av numera riksarkivarien Samuel Clason.

Hyllängd
i meter.

»I. Uti liuvudlokalen.

A) Handlingar som undergått förberedande behandling.

1) Kammarens och kungl. kammarkollegii handlingar . . 16,io

2) Kammararkivets handlingar............3,so

3) Gärder och hjälper............ 1,30

4) Kvarntulls- och boskapslängder..........11,40

5) Myntväsen....................4,90

6) Adeln och dess gods...............0,60

7) Slott och gårdar.................0,6o

8) Juridica......... 0,2o

9) Hären.....................5,80

10) Flottan............. 2,40

11) Förslag på årliga räntan.............0,70

12) Tionde.....................0,4o

13) Räntekammaren.................2,35

14) Östersjöprovinserna................0,io

15) Reduktionsväsendet................32,40

16) Tobakskompaniet.................12,10

17) Hjälmare och Trollhare kanaler och slussverk .... 1,75

18) Ivrigsräkenskaper.................0,35

19) Proviant- och magasinsräkenskaper.........1,10

20) Räkenskaper rörande kungl. Djurgården.......0,90

21) Räkenskaper rörande teatrar............0,5o

22) Räkenskaper rörande kung], jaktvarfvet.......0,io

23) Räkenskaper rörande salpetersjuderierna.......0,io 99,95

B) Oordnade handlingar.

Huvudsakligen kammarhandlingar och handlingar rörande reduktionsväsendet
................. 156,80

II. I tornrummen.

1) Kammarens och kammarkollegii handlingar.....19,70

2) Handlingar rörande håren.............25,00

3) Reduktionshandlingar...............23,60

4) Tullhandlingar..................11,so 80.10

Summa hyllängd 3 3 6,85»

Huruvida utöver det sålunda återstående ordningsarbetet något arbete
skall nedläggas på det redan ordnade materialets reviderande beror givetvis
på i vad mån det system, efter vilket ordningsarbetet skett, skall i
avseende å de redan ordnade handlingarna bestå eller — såsom majoriteten
synes hålla före — ersättas med annat. Kommer det — vilket vi
anse fördelaktigast — att i huvudsak bestå, äro naturligen några »nya
fölteckningar i stor utsträckning» icke av nöden, dä nämligen i sådant
fall de i samband med ordningsarbetet upprättade förteckningarna fortfarande
tjäna sitt ändamål.

Beträffande den av kammarkollegium och riksarkivet i gemensamt
utlåtande den 27 juni 1907 förordade uppdelningen av kammararkivets
serier mellan kammararkivet och riksarkivet äger det väl sin riktighet att,
såsom å sid. 27 sägs, »den mindre delen», omkring 3,400 meter, skulle
kvarstanna under kollegiets vård och att »den större delen», omkring 6,300
meter, skulle överlämnas till riksarkivet för att ingå i en med riksarkivet
förenad administrativ arkivdepå, men är det däremot alldeles missvisande,
då längre fram (sid. 31) denna överenskommelse anges ha gått ut på en
sådan fördelning mellan kammar- och riksarkivet att »huvuddelen» skulle
överlämnas åt det senare. Överenskommelsen innebar tvärtom ett alldeles
motsatt förhållande, i det att kammararkivets värdefullaste handlingar,
nämligen de s. k. landskapens handlingar eller fogderäkenskaperna (årliga
räntan) 1539—1634, jordeböcker, länsräkenskaper t. o. in. år 1809, reduktionshandlingar
och övriga med jordeboksväsendet sammanhängande serier,
således, om än kvantitativt den mindre, just själva huvudbeståndsdelen av
kammararkivet, skulle kvarstanna under kollegiets vård, medan den stora
massan, men den minst värdefulla delen eller länsräkenskaperna efter 1809
om ej mindre än 5,600 meter jämte några för kollegiet mindre viktiga
serier skulle övergå till den administrativa arkivdepån i riksarkivet. Just
den omständigheten att själva huvudbeståndsdelen av kammararkivet skulle
kvarstanna hos kollegiet lärer också efteråt ha väckt opposition inom riksarkivet
och varit en av de mest bidragande orsakerna till att riksarkivet
sedermera frånträdde överenskommelsen.

Förutsättningen för denna överenskommelse var lokalfrågans lösning
enligt ettdera av tvänne då uppställda alternativ. Härom innehåller ovanberörda
gemensamma utlåtande av den 27 juni 1907 i huvudsak följande.

Efter en redogörelse för de till kammararkivet hörande handlingarnas
omfång och det för de närmaste tjugufem åren för kammararkivet behövliga
hvllutrymmet gjordes till en början av kollegiet och riksarkivet följande
gemensamma uttalande. Med hänsyn till kammararkivets nuvarande upp -

gift att i främsta rummet vara en källa för kammarkollegiets utredningar
vore givetvis den mest tillfredsställande lösningen för kammararkivet,
om en ny lokal, med eller utan samband med en nybyggnad föi en administrativ
arkivdepå, kunde beredas för nämnda arkiv i dess helhet, då dess
handlingar med få undantag vore av den art, att de enligt gällande grunder
för arkivaliers ordnande syntes böra såsom ett helt sammanhållas] Då
någon staten tillhörig för ändamålet lämpligt inredd och belägen fastighet
ej torde vara att tillgå, måste alltså, därest kammararkivet skulle kunna
såsom en helhet sammanhållas utan rubbning av dess ställning till kammarkollegium,
en nybyggnad för detta arkiv uppföras. Det vore naturligen
av vikt, att en sådan nybyggnad finge sin plats i närheten av såväl
kammarkollegium som riksarkivet, och torde därför den lämpligaste platsen
för nybyggnaden vara den tomt, som upptoges av riksgäldskontorets
gamla hus.

Därefter omnämndes att med anledning av väckt fråga om upprättande
av en med riksarkivet förenad administrativ arkivdepå överintendentsämbetet
på Kungl. Maj:ts befallning uppgjort ritningar och kostnadsförslag
till en ny med riksarkivet förenad arkivbyggnad på riksgäldskontorets tomt
å Riddarholmen in. m., men att sagda ämbete, då svårigheter mött att riva
riksgäldskontorets hus, i det att lokalerna behövde tagas i anspråk för
andra statsinstitutioner, ansett arkivfrågan lämpligen böra till en början
lösas medelst på- och tillbyggnad av riksarkivets gamla hus enligt, därför
uppgjort förslag.

Frän riksarkivets sida erinrades härpå att riksarkivarien, som i ett
utlåtande den 10 februari 1906 ansett sig kunna biträda överintendentsämbetets
berörda förslag att äska nödigt anslag till på- och tillbyggnad av
riksarkivets gamla hus, därmed avsett att jämväl bereda utrymme för en
stor del av kammararkivets samlingar och därvid tillika förutsatt att kammararkivet
skulle få gemensam expeditionslokal och gemensam forskarsal
med riksarkivet och att således kammararkivet skulle komma under riksarkivets
ledning såsom en del av den administrativa arkivdepån. Då kammarkollegium
emellertid i detta hänseende intagit och fortfarande intoge
en motsatt ståndpunkt, i det att kollegium ansåge det för sin ämbetsverksamhet
ovillkorligen nödvändigt, att kammararkivets nuvarande ställning
till kollegium bibehölles oförändrad, förklarade riksarkivet sig vilja — då
kammararkivet med dess nuvarande omfång icke kunde beredas plats i en
eventuell på- och tillbyggnad av riksarkivets gamla hus, och enligt riksarkivets
åsikt en del av kammararkivets handlingar icke torde vara för
kollegiets ämbetsverksamhet oundgängligen behövliga — för sin del föreslå
en delning av kammararkivet sålunda, att handlingarna av sist berörda

slag komme att placeras i på- och tillbyggnaden och ingå i administrativa
arkivdepån, under det att övriga serier handlingar, vilka kollegium ansåge
för sin ämbetsverksamhet oundgängliga och förty icke lämpligen borde
undandragas kollegiets omedelbara inseende, bleve åt kammararkivet bibehållna;
i vilket fall väl vore lämpligt att det sålunda begränsade kammararkivet
tillsvidare förbleve i gamla lokalen, under förutsättning dock att densamma
iordningställdes på sätt närmare angavs. En delning av kammararkivet,
på sätt ovan framkastats, syntes riksarkivet böra äga rum även för det fall
att en nybyggnad å riksgäldskontorets förra tomt komme till stånd och
hela det nuvarande kammararkivet däri inrymdes.

Från kollegiets sida anfördes att, ehuru de till kammararkivet hörande
handlingarna vore av den art, att de såvitt möjligt borde såsom ett
helt sammanhållas, kollegium icke ville bestrida att, om man såge på handlingarnas
betydelse för kollegiets ämbetsverksamhet, vissa grupper av dessa
handlingar vore mindre oundgängliga för kollegiet än de övriga och förty
kunde utan svårare olägenhet förvaras i annan lokal än de senare, allenast
denna vore närbelägen och för forskning lätt tillgänglig. Om alltså påoch
tillbyggnad av riksarkivets gamla hus komme till stånd, vore enligt
kollegiets mening lämpligt att därstädes inrymdes de mindre oundgängliga
handlingarna, såsom ovan nämnts 6,300 meter, och ville kollegium ej motsätta
sig att dessa handlingar inginge i en med riksarkivet förenad administrativ
arkivdepå, under förbehåll av obehindrat tillträde och nödig arbetslokal
för kollegiets personal. I sådant fall skulle givetvis den årliga
accessionen av i kammarrätten granskade länsräkenskaper jämväl gå till
berörda arkivdepå och således kammararkivet bliva för framtiden begränsat
till att omfatta de för kollegiet viktigaste handlingarna eller ovan omförmälda
grupper om tillhopa 3,400 meter.

I anslutning härtill hemställde kammarkollegium och riksarkivet såsom
den i allo mest tillfredsställande lösningen, att åtgärder snarast måtte vidtagas
för uppförande å riksgäldskontorets förutvarande tomt av en nybyggnad,
inrymmande lokaler ej mindre för kammararkivet med dess föreslagna
begränsade omfång än även för de till avskiljande från kammararkivet och
förenande med den administrativa arkivdepån ifrågasatta handlingar och i
övrigt för samma arkivdepås blivande behov. Skulle åter en nybyggnad,
inrymmande lokaler för kammararkivet, icke under de närmaste åren kunna
komma till stånd, föreslogo kollegium och riksarkivet en på- och tillbyggnad
av riksarkivets gamla hus för inrymmande därstädes av de till överflyttning
från kammararkivet till den administrativa arkivdepån ifrågasatta
handlingarna ävensom iståndsättande av kammararkivets nuvarande lokal
enligt därför uppgjort förslag.

12—191366

Enligt berörda överenskommelse skulle alltså kammarakivet med dess
föreslagna begränsade omfång i båda fallen — vare sig det bibebölles i
den nuvarande huvudlokalen eller inrymdes i en nybyggnad på riksgäldskontorets
förutvarande tomt — fortfarande stå under kammarkollegiets
omedelbara ledning och vård. Överenskommelsen innebar sålunda icke,
såsom de sakkunniges majoritet (sid. 28) uppgivit, att den till uppförande
på riksgäldskontorets förutvarande tomt ifrågasatta nybyggnaden skulle
disponeras »för ej mindre de båda nyssnämnda grupperna av kammararkivalierna1)
än även den administrativa arkivdepåns övriga behov», enär
ju detta senare, tvärt emot vad kollegiet uttryckligen förutsatt och även
från riksarkivets sida accepterats, skulle hava inneburit att jämväl det begränsade
kammararkivet skulle ingått i den med riksarkivet förenade arkivdepån
och kollegiet alltså berövats allt inflytande på ledningen av detsamma.
Det synes också ha varit planer i den riktningen, som sedermera
föranledde riksarkivet att frångå överenskommelsen. Att denna ej blev
realiserad berodde nämligen icke i första hand på kollegiet utan därpå, att
själva grundvalen för överenskommelsen — att kammararkivet skulle i
den tillämnade nybyggnaden intaga en av riksarkivet oberoende ställning —
sedermera (i nov. 1909) av riksarkivet frånträddes, i det att den dåvarande
riksarkivarien vid en överläggning inför vederbörande departementschefer
rörande arkivlokalfrågans lösning tvärt emot den med kollegiet träffade
överenskommelsen ifrågasatte såsom en lämplig anordning vid kammararkivets
inrymmande i nybyggnaden, att detta skulle erhålla gemensam
expeditionslokal och gemensam forskarsal med riksarkivet, en anordning,
som av riksarkivarien tidigare (i ovanberörda lind. skrivelsen den 10 febr.
1906) angivits medföra, att kammai''arkivet komme under riksarkivets ledning
såsom en del av den administrativa arkivdepån. Då överenskommelsen
sålunda i själva huvudsaken frånträddes av riksarkivet, gav detta den vid
överläggningen närvarande representanten för kammarkollegium anledning
förklara, att kollegiet med hänsyn till att kammararkivets lokal dåmera
undergått en genomgripande reparation icke hade samma intresse för nyby
ggnadsf rågan som förut, och att kollegiet, under förutsättning att kammararkivets
förvaringslokal jämväl komme att förses med innanfönster och
värmeledning, näppeligen kunde anse uppförandet av en ny byggnad för
kammararkivets räkning som en nödvändig statsutgift. Då förslaget om
nybyggnad av denna anledning föll, visades från riksarkivets sida intet

*) Med den ena gruppen åsyftas här det begränsade kammararkivet omkring 3 400
meter, med den andra den till förening med riksarkivets administrativa arkivdepå föreslagna
delen, omkring 6 300 meter, jämte blivande aeeessioner av räkenskaper.

intresse för överenskommelsens realiserande enligt det andra alternativet,
utan fick även det förfalla.

Vad slutligen beträffar majoritetens sammanfattning av dess redogörelse
(sid. 34 och 35) gäller om denna, i överensstämmelse med vad
ovan påpekats i avseende å åtskilliga av redogörelsens detaljer, att den
lämnar en skev bild av det nuvarande tillståndet, liksom den däri koncentrerade
kritiken är allt för starkt färglagd. Förvisso är frågan om ett
bättre tillvaratagande av kammararkivet gammal, den är icke bara »snart
sekelgammal» såsom majoriteten säger, utan åtminstone, såvitt angår kollegiets
strävanden i det syftet, mycket mer än sekelgammal. Vi hänvisa i
sådant avseende till majoritetens egen historik (Bilagan: »Anteckningar
rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll. 1. Översikt av
dess utveckling intill 1820-talet»). Där skildras (sid. 107—109) upprepade
ansträngningar från kollegiets sida för ernående av bättre lokaler och bättre
vård för arkivets samlingar så tidigt som åren 1769—1772. Redan då
svnas svårigheterna att vinna det åsyftade resultatet ha varit oöverstigliga.
Och visst är att stora motigheter förekommit vid de förnyade åtgöranden
i enahanda syfte, som sedermera under tidernas lopp av kollegiet vidtagits.
Om vi härvid stanna vid den tidrymd, som faller inom den nuvarande generationens
erfarenhet eller de senaste fyrtio åren, så kunna såsom exempel
på dylika fruktlösa ansträngningar från kollegiets sida anföras bl. a. dess
förslag: 1883 om utredning för tillgodoseende av kammararkivets lokalbehov
genom den då arbetande kommittén för avgivande av utredning och förslag
till lämpliga byggnadsplatser för nytt riksdags- och nytt riksbankhus
m. in., 1892 om upplåtande för kammararkivets räkning av en staten tillhörig
byggnad i kvarteret Krabaten, samt 1898 om inköp för kammararkivets
räkning av Strömsborg1). Sedan dessa förslag och det ovan omförmälda
försöket 1907 att bereda kammararkivet nya lokaler i en nybyggnad
på riksgäldskontorets förutvarande tomt strandat, återstod för kollegiet
ej annan utväg än att tills vidare koncentrera sina ansträngningar på
huvudlokalens försättande i nöjaktigt skick, vilket, sedan den förut omtalade
reparationen utförts, efter upprepade framställningar av kollegiet
äntligen förverkligades genom anordnande 1910 av innanfönster och 1913
av värmeledning, och har kollegiet numera besluta framställning även om
avhjälpande av de brister, som ansetts vidlåda lokalen ur brandsäkerhetens
synpunkt.

*) Helt visst hade detta förslag medfört en för statsverket synnerlig fördelaktig
lösning av lokalfrågan, om man tar i betraktande att hela Strömsborg med den därå nu
befintliga byggnaden, visserligen ännu ej inredd, erbjöds staten till inköp för en summa
av 430 000 kronor.

Då helt naturligt ett bättre tillvaratagande av kammararkivet i första
hand krävde anstalter för beredande av tillfredsställande förvaringslokaler
åtminstone åt arkivets oersättliga och mera värdefulla delar, och man med
erfarenheten om alla svårigheter, som ställt sig i vägen för uppnående av
ett tillfredsställande resultat, icke kunde förvänta att på en gång få alla
behov tillgodosedda, har kollegiet under alla dessa strävanden för lokalfrågans
ordnande måst låta frågan om stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna
för den arkivtekniska vården av arkivalierna tills vidare anstå
och emellertid nöja sig med att få de mest trängande behoven i sistnämnda
avseende tillgodosedda medelst tillfälliga arbetskrafter, såsom ock skett
genom de upprepade framställningarna om anslag till ordningsarbetet såväl
i första som i andra arkivkontoret. I och med det att det sedan länge
kännbara behovet av en partiell omorganisation av ämbetsverket tvingade
sig fram till en definitiv lösning, fann kollegiet med hänsyn till det vunna
resultatet av strävandena i lokalfrågan tiden inne också för en definitiv
lösning av frågan om bättre arkivteknisk vård av arkivalierna. Då kollegiet
på grund härav 1916 framförde sitt omorganisationsförslag och därvid
ifråga om arkivvården byggde detta på den principen att denna vård
måste överlämnas åt särskild befattningshavare, om den skulle kunna skötas
tillfredsställande, innebar detta icke någon principförändring hos kollegiet
utan stod i full överensstämmelse med vad kollegiet sedan långliga tider
av egen erfarenhet till fullo insett. Majoritetens påstående (sid. 35) att
kollegiet intill 1916 års omorganisationsförslag alltjämt bestritt denna
princip måste därför av oss betecknas såsom oriktigt. Impulser till förbättrad
arkivvård ha sålunda visst icke, såsom majoriteten söker göra
troligt, kommit allenast från »historiskt och arkivaliskt intresserade kretsar».
De impulser till förbättringar på arkivvårdsoinrådet, som kommit från kollegiet,
hade nog blivit ännu talrikare och kraftigare, om icke erfarenheten
lärt kollegiet, att dess impulser i sådant syfte städse av riksarkivet möttes
med anspråk på kammararkivets avskiljande från kollegiet. Om de impulser
i merberörda hänseende, som emellertid från ömse håll framträtt,
icke ännu lett till något tillfredsställande resultat, är detta icke att tillskriva
de omständigheter majoriteten föreburit utan fastmera det förhållandet
att de ståndpunkter, som från de båda hållen (kammarkollegiets
och riksarkivets) intagits, äro oförenliga. Denna oförenlighet är beroende
på att man från riksarkivets sida icke velat inse vad för kollegiet, med
hänsyn till dess särställning såsom ett huvudsakligen utredande verk,
framstått och måste framstå såsom självklart, nämligen att kollegiet icke
utan att tillspillogiva sin förmåga att på ett effektivt sätt fullgöra sin uppgift
inom förvaltningen kan avhända sig den omedelbara tillgången till sitt i

sina särskilda arkiv förvarade arbetsmaterial och förty ej heller kan avstå
ifrån det bestämmande inflytandet över vården om samma material, härvid
givetvis ej uteslutet utan tvärtom synnerligen önskvärt att kollegiet
vid utövandet av denna bestämmanderätt må i erforderlig utsträckning
tillgodogöra sig riksarkivets sakkunskap på området.

Då vi nu övergå till frågan om vilka arbetskrafter böra ställas till
kollegiets förfogande för vården av dess arkivalier, framställer sig först
spörsmålet i vad mån de särskilda kontorens arkiv kunna giva dylika
arbetskrafter sysselsättning av stadigvarande beskaffenhet.

Första arkivkontoret eller kammararkivet erbjuder givetvis ett så
betydande arbetsfält på arkivområdet, att ensamt med hänsyn härtill inrättandet
av en särskilt för den arkivtekniska vården avsedd befattning är
av behovet påkallad. Denna vår uppfattning gäller oavsett att kammararkivet
bör — såsom vi hålla före — i huvudsaklig överensstämmelse
med 1907 års överenskommelse till omfattningen begränsas och sålunda
för framtiden utgöra ett avslutat arkiv. I sådant hänseende anse vi lämpligt
icke blott att den kollegiet genom kungl. brevet den 23 januari 1899
tills vidare medgivna befrielsen från skyldigheten att till förvar i kammararkivet
från kammarrätten emottaga de där granskade kronoräkenskaperna
för länen och Stockholms stad, vilken befrielse till följd av förhållandenas
makt icke kunnat upprätthållas, varder beståndande, utan även att från
kammararkivet avskiljas där befintliga länsräkenskaper alltifrån den tid,
då kollegiets befattning med deras granskning upphörde, d. v. s. från och
med det ovan anförda kungl. kungörelsen den 10 april 1828 trädde i
tillämpning eller med ingången av år 1829, detta avskiljande möjligen av
lämplighetshänsyn framflyttat till 1831, från och med vilket år de till
kammararkivet överlämnade länsräkenskaperna, med undantag av några få
årgångar från senare tid, förvaras i gamla norra riksbankhuset. En sådan
åtgärd skulle medföra att kammararkivets arkivaliebestånd minskades med
cirka 4 500 meter hyllängd.

Förutom berörda avskiljande, för vars verkställande några särskilda
arbetskrafter uppenbarligen icke behöva tillföras kollegiet, framstår såsom
önskvärt ett sådant av helt annan art, nämligen den utskiftning av
arkivalier mellan kammararkivet och vissa andra arkiv, förnämligast riksarkikvet,
som enligt vad majoriteten, sid. 15 och 42, antytt påkallas därav
att åtskilliga specialsamlingar splittrats mellan kammararkivet och dessa
andra arkiv.

Ett förslag till huvudgrunder för en sådan utskiftning av arkivalier

mellan kammararkivet och riksarkivet blev på sin tid (i mars 1911) av
den dåvarande riksarkivarien genom reservanten Dufwa delgivet kollegiet
och var också föremål för överläggning i kollegiet, som ingalunda ställde
sig avvisande mot grundtanken i detsamma utan lät meddela riksarkivarien
sin beredvillighet till gemensamma förhandlingar om förslagets förverkligande.
Av för kollegiet okänd anledning blev saken emellertid icke
från riksarkivets sida fullföljd.

Enligt berörda förslag skulle man för att få den ifrågasatta utskiftningen
av handlingar mellan kammararkivet och riksarkivet till stånd och
i samband därmed jämväl få kammararkivets ordnande slutfört efter arkivtekniska
grunder söka utverka anslag till en extra andre arkivarie på
riksarkivets stat. Denne, som borde känna till både riksarkivets och kammararkivets
samlingar, skulle under riksarkivariens ledning utföra arbetet.
De av honom uppgjorda planerna till kammararkivets slutliga ordnande
och förslagen till utskiftning skulle givetvis godkännas icke blott av riksarkivarien
utan även av kammarkollegium.

En anordning i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits
synes oss ganska lämplig icke minst ur organisatorisk synpunkt,
enär man härigenom undveke att för ett arbete av mera övergående art
tillskapa en ordinarie tjänst. Beträffande den tid, för vilken anslag till
en extra arkivariebefattning skulle bliva erforderligt, är det givetvis synnerligen
vanskligt att med bestämdhet yttra sig innan nödiga planer för
arbetet blivit upprättade och vederbörligen godkända. I frågans nuvarande
läge anse vi oss därför böra stanna vid att föreslå äskande av ett
extra anslag tills vidare för en tid av fem år för anställande på extra stat
i riksarkivet av eu andre arkivarie med uppgift att helt ägna sig åt nyssberörda
uppdrag. Om så sker kan uppenbarligen det arbete, som ur arkivvårdssynpunkt
ytterligare erfordras i kammararkivet, icke fullständigt
taga en ordinarie tjänstemans arbetskrafter i anspråk, utan bör denne få
tid att ägna sig även åt vården om kollegiets övriga arkivalier.

Av kollegiets övriga kontor är det huvudsakligen endast andra arkivkontoret,
omfattande jämväl de gamla provinskontorens och dessas fortsättning
det gamla aktuariekontorets handlingar, som i avsevärd grad kräver
stadigvarande arbete för arkivvård. Denna handhaves för närvarande
av arkivarien i kontoret med biträde av en första gradens tjänsteman, den
s. k. utredningsnotarien, och ett kvinnligt extra biträde i andra biträdesgraden,
vilket sistnämnda är uteslutande sysselsatt med ordnande och registrerande
av skatteköps- och andra handlingar, för vilket arbete särskilt
anslag av riksdagen under en följd av år beviljats. De sakkunniges majoritet
synes ha tänkt sig att den föreslagna andre arkivarien på riksarkivets

stat skulle kunna helt och hållet övertaga de uppdrag, som för närvarande
åligga omförmälde utredningsnotarie, vilken enligt kammarkollegiets
i denna del av Kungl. Maj:t gillade förslag till omorganisation av ämbetsverket
skulle bibehållas, och har majoriteten därvid förmenat, att sagda
notaries huvuduppgift skulle vara att tillhandagå allmänheten med lämnande
av upplysningar och framtagande av handlingar.

Denna uppfattning om utredningsnotariens huvuduppgift är emellertid
ingalunda riktig.

Såsom redan benämningen angiver ingår bland utredningsnotariens
skyldigheter även den att verkställa utredningar, och åligger honom i sådant
avseende att biträda arkivarie!! i andra arkivkontoret med utredningar
av enklare beskaffenhet. Detta åliggande bör desto hellre bibehållas för
ifrågavarande notarie som det icke kan vara lämpligt att lägga dylika ofta
förekommande smärre utredningar på arkivarien, vars högre kvalificerade
arbetskraft måste i den allra största utsträckning anlitas för de svåra och
vidlyftiga utredningar, som alltjämnt i stort antal tillhöra kontoret.

Uppenbart torde vara att detta utredningsnotarien åliggande, nog så
viktiga arbete kräver en på det kamerala området förfaren tjänsteman och
sålunda icke kan anförtros åt en allenast för det arkivtekniska området
särskilt utbildad person.

Utredningsnotariens övriga åligganden äro enligt den av kollegiet
fastställda indelningen av arbetet i andra arkivkontoret följande:

1. skyldighet att tillhandagå forskare, vare sig statens tjänstemän
eller enskilda personer;

2. mottagande av koncept och akter till kollegiets beslut och utslag
samt akternas kvitterande i kollegiets protokoll och desammas jämte konceptens
överlämnande till vederbörande för delgivning, anteckning och registrering; 3.

kvitterande av sådana kungl. brev och departementsskrivelser,
som jämlikt kollegiets beslut skola delgivas arkivkontoret; samt

4. in- och utlåning av handlingar.

Den under 1 omförmälda skyldigheten att tillhandagå forskare, icke
blott allmänheten utan även och icke minst viktigt statens tjänstemän, består
— frånsett det rent mekaniska arbetet med handlingars framtagande
— huvudsakligen i meddelandet av upplysningar i de mångskiftande frågor,
som falla inom kollegiets både äldre och nuvarande ämbetsförvaltning.
Vad särskilt denna arkivkontorets uppgift beträffar må erinras att
i detta kontor förvaras och föras samtliga för riket nu gällande jordeböcker,
likasom där finnas de viktigare bland de äldre. Ett stort antal
besökande å kontoret, däribland icke minst fastighetsägare på landet, in -

finna sig där för att förskaffa sig utredningar och upplysningar på grundval
av där befintliga jordeböcker. För nöjaktigt tillhandagående av den
allmänhet, som för sådana eller andra ärenden besöka kontoret, kräves givetvis
en ingående kännedom såväl om jordeboksväsendet och övriga rent
kamerala förhållanden som ock om de olika grenarna av kollegiets verksamhetsområde.

De i punkterna 2 och 3 angivna åliggandena bestå i sådana expeditionsgöromål,
som hänga intimt samman med handläggningen av kollegiets löpande
ärenden, och äro följaktligen av den art att de böra ombesörjas av
en på kollegiets stat uppförd kameral tjänsteman. Såväl dessa göromål
som den i punkt 4 omförmälda in- och utlåningen av handlingar kunna
icke lämpligen förläggas till allenast viss del av den dagliga arbetstiden
utan måste utföras när helst sådant påkallas.

Av det anförda torde framgå såväl att den ifrågavarande notariens
arbetsuppgifter äro av den beskaffenhet att han icke lämpligen kan ersättas
av en för arkivvården anställd arkivtekniskt utbildad tjänsteman som
ock att, därest detta icke förty skulle ske, den arkivvårdande tjänstemannen
skulle få sin arbetstid så splittrad av andra utom hans fack liggande
göromål, att den tid som bleve honom övrig till fullgörande av hans nog
så krävande huvuduppgift, den arkivtekniska vården av kollegiets arkiv,
skulle bliva allt för knapp.

Om ifrågakomna notariebefattning, såsom vi anse oundgängligen
nödvändigt, kommer att bibehållas, vinnes alltså även den stora fördelen
med hänsyn till arkivvården att de därför avsedda arbetskrafterna kunna
i långt större utsträckning än majoriteten tänkt sig användas för det rena
arkivvård sarbetet.

Av vad sålunda anförts i fråga om andra arkivkontoret torde framgå,
att det där erforderliga stadigvarande arbetet för arkivvården ej är av
sådan omfattning att det kan anses kräva en särskild ordinarie tjänsteman
utan bör kunna handhavas av den nye befattningshavare på kollegiets
stat,. som enligt vad vi ovan uttalat skulle få sig anförtrodd den arkivtekniska
vården om kammararkivet, härvid givetvis underförstått att sagde
nye befattningshavare skall vid fullgörandet av sitt uppdrag åtnjuta hjälp
av honom underlydande biträden på sätt nedan angives.

Vad beträffar kollegiets övriga kontor, nämligen advokatsfiskals- och
registratorskontoren, äro några särskilda arbetskrafter av stadigvarande
art icke behövliga för den fortlöpande vården av dithörande arkivalier.
Med undantag av ovan omförmälda under ordningsarbetet i kammararkivet
hopsamlade handlingar om tillhopa 139 buntar, krävande en hyllängd
av 14,25 meter, vilka ännu vänta på inordnande i advokatfiskalskontorets

arkiv, är detta kontors arkiv i övrigt fullständigt ordnat och förtecknat.
Här kan visserligen ifrågakomma en revidering av kontorets äldre årshandlingar,
vilka fram till 1790-talet äro ordnade efter ett annat system än
de yngre årshandlingarna, men över dessa äldre handlingar finnas fullt
användbara register, vadan berörda revideringsarbete varken kan anses
särskilt brådskande ej heller kan bliva av svårare eller mera tidsödande
beskaffenhet. Uen uppgift, som här förestår en blivande arkivarie för
arkivvården är följaktligen av helt övergående beskaffenhet.

Registratorskontorets arkiv består så gott som i sin helhet av bundna
volymer, innehållande protokoll, registratur, kungl. brev och departementsskrivelser,
diarier, register o. d.; endast ett försvinnande fåtal smärre serier,
såsom skattebrevkoncept, befordringsakter och den forna rekognitionsskogsdivisionens
handlingar, äro oinbundna. Hela kontorets arkiv är
behörigen ordnat och förtecknat. På grund häx-av och med hänsyn till
samlingarnas art är för detta kontors vidkommande intet som helst behov
av särskilda arkivtekniskt utbildade arbetskrafter för handen.

Om de av oss nu framhållna synpunkter varda beaktade, kan enligt
vår mening för vinnande av en tillfredsställande vård om kollegiets arkivalier
icke erfordras att därför inrättas mer än en ordinarie tjänst,
vilken, på sätt även kollegiet föreslagit, bör uppföras i andra lönegraden.
Den nya befattningshavai-ens ställning till kollegiet angives efter vårt förslag
bäst sålunda, att han skulle vara kollegiets sakkunnige biträde i alla
frågor, som röra den arkivtekniska vården om aiddvalieima. För att kollegiet
skulle kunna i största utsträckning tillgodogöra sig hans sakkunskap
på området hava vi tänkt oss, att han skulle erforderligen bereda och inför
kollegiet föredraga alla sådana fi-ågor. Hans ställning till de särskilda
kontorens arkiv skulle bliva i viss mån olika i fråga om första axårivkontoret
än i fråga om de övriga kontoren. I första arkivkontoret skulle
tillkomma honom såväl den arkivtekniska som den fiskaliska vården om
arkivalierna. Han skulle sålunda övertaga den nuvarande kammarkivariens
funktioner i avseende å denna vård och i samband därmed förestå expeditionen
i sagda kontor, varvid dock skulle göras det oväsentliga undantaget,
att sistnämnde arkivarie, som alltså finge till huvuduppgift att förestå
utredningsarbetet i första arkivkontoret, fortfarande skulle föi*vara och
efter förteckning i god ordning hålla koncepten till av honom förrättade
undersökningar och avgivna yttranden jämte däröver förda diarier. I
kollegiets övriga kontor skulle såsom hittills respektive kontoi’sföreståndare
utöva den fiskaliska vården om arkivalierna och jämväl den löpande arkivtekniska
vården d. v. s. tillse att de årliga accessionerna bliva på vederbörligt
sätt behandlade vare sig genom bindning eller ihopbuntning. Den

13—191366

nya arkivtjänstemannen eller arkivarien för arkivvården skulle i avseende
å dessa kontor hava en allmän uppsikt över dithörande arkivaliers skick i
arkivtekniskt hänseende och förty vara skyldig att, när ur arkivteknisk
synpunkt förekomme skälig anledning att ingripa i vården, därom hos
kollegiet göra anmälan och framställa förslag till erforderliga åtgärder.

Att den ifrågasatta nye arkivarien för arkivvården icke ensam kan
fullgöra allt arbete, som för sagda vård påkallas utan härför blir i behov
av biträde, hava vi, såsom ovan antyts, förutsatt. Med hänsyn till den
honom efter vårt förslag åliggande föredragningsskyldigheten och de funktioner
i avseende å kollegiets övriga arkiv, som skulle tillkomma honom,
måste givetvis finnas någon, som vid de tillfällen, då han sålunda är
hindrad närvara i kontoret, ombesörjer expeditionen därstädes. Vidare
erfordras helt naturligt arbetshjälp för arkivvården i allmänhet. Dessa
behov synas oss kräva anställande av tvänne amanuenser, placerade en i
första och en i andra arkivkontoret, samt åtminstone ett kvinnligt biträde
i andra biträdesgraden, vilka arbetskrafter dock icke, såsom majoriteten
tänkt sig, kunna till en del beredas genom överförande till arkivvården av
den nuvarande amanuensen och det nuvarande kvinnliga biträdet i första
arkivkontoret, utan måste till avlöning åt dem beräknas motsvarande höjning
i kollegiets stat. Sistnämnda amanuens och kvinnliga biträde behöva
nämligen fortfarande tagas i anspråk för utredningsarbetet i kontoret och
alltså förbehållas till biträden åt den arkivarie, som skulle komma att
förestå sagda arbete. Emellertid torde kunna påräknas att detta kvinnliga
biträde ej ständigt måste uteslutande användas vid utredningsarbetet utan
kunde åtminstone tidtals i avsevärd mån utnyttjas för arkivvårdsarbetet. I

I överensstämmelse med vad ovan av oss anförts finna vi alltså att
statens och andra befogade allmänna intressen varda bäst tillgodosedda,
därest den till de sakkunnigas beredning hänskjuta frågan om ordnande
av de under kommarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga
arkivväsendet jämte därmed sammanhängande förhållanden löses på i
huvudsak följande sätt.

1. Såväl kammararkivet som kammarkollegiets övriga arkiv bibehållas
under kollegiets omedelbara vård.

2. Kollegiet befrias definitivt från skyldighet att vidare till förvar
i kammararkivet från kammarrätten emottaga de där granskade kronoräkenskaperna
för Stockholms stad och länen, de s. k. länsräkenskaperna.
Från kammararkivet avskiljas dylika räkenskaper för senare år än 1830.

3. För verkställande av en utskiftning mellan, å ena sidan, kammararkivet
samt, å den andra, riksarkivet och eventuellt andra statens

arkiv av arkivalier tillhörande mellan dessa arkiv splittrade likartade serier
ävensom för slutförande i samband därmed av ännu återstående ordningsarbete
i kammarakivet utverkas anslag tillsvidare för eu tid av fem
år för anställande för sagda ändamål av en extra andre arkivarie i riksarkivet.

4. För vården av kammarkollegiets arkiv upptagas på kollegiets
stat dels en tjänsteman i andra lönegraden med benämningen arkivarie
för arkivvården, dels ett kvinnligt biträde i andra biträdesgraden, dels
oek en förhöjning i »anslaget till vikariatsersättning, arvoden åt amanuenser
och flitpenningar» med belopp motsvarande vad som erfordras till bestridande
av arvoden åt två amanuenser samt vikariatsersättning in. fl. av
personalökningen föranledda kostnader.

5. Riksarkivarien skall vara skyldig att i kammarkollegium deltaga
i handläggningen av viktigare frågor rörande vården av kollegiets arkiv.

För genomförande av den föreliggande frågans lösning i enlighet
med dessa huvudgrunder anse vi,

att kammarkollegium, kammarrätten och riksarkivet böra få sig anbefallt
att gemensamt till Kungl. Maj:t avgiva förslag till lämpligaste
sättet för ordnande av de i kammarrätten granskade senare än år 1830
avgivna länsräkenskapernas framtida förvar och vård under förutsättning
att kammarkollegiets befattning med denna vård upphör,

att kammarkollegium och riksarkivet böra få sig anbefallt att gemensamt
till Kungl. Maj:t avgiva förslag till de huvudgrunder, efter vilka
ovan omförmälda utskiftning av arkivalier emellan kammararkivet, å ena
samt riksarkivet och eventuellt även andra arkiv, å andra sidan, skall
verkställas, samt

att kammarkollegiets och riksarkivets instruktioner böra ändras i
överensstämmelse med efterföljande förslag.

100

Förslag till ändringar

i instruktionen för kammarkollegium.

§ 9.

l:o) Hos kollegiet äro anställda följande tjänstemän: i andra lönegraden
en advokatfiskal och fyra arkivarie^ av vilka senare en för arkivvården,
samt — — — registrator.

Advokatfiskal — — — — — — inom graden.

Till arkivarie för arkivvården må endast den befordras, som fullgjort
de för vinnande av inträde i riksarkivet stadgade kompetensvillkor och genom
tjänstgöring i riksarkivet eller i landsarkiv förvärvat nöjaktig arkivteknisk
förfarenhet.

2:o) Kollegiet äger----— — kompetensvillkor samt, där

fråga är om tjänstgöring endast vid den arkivtekniska vården av kollegiets
arkiv, jämväl sökande, som fullgjort de för vinnande av inträde i riksarkivet
stadgade kompetensvillkor. Kollegiet äger ock att, i den mån sådant
för —--—--vaktmästare.

För anställning såsom amanuens vid den arkivtekniska värden av
kollegiets arkiv kräves samma kompetens som för inträde i riksarkivet, kollegiet
dock obetaget att för en tid av högst tre månader till vikarie å sådan
amanuensbefattning förordna jämväl annan extra ordinarie tjänsteman.

Till biträde av högre — — — — — handstilar.

§ 10.

1 ro) De kollegiet tillhörande--— — — — ordinarie ledamot.

Vid handläggningen av frågor, som omförmälas i § 11, andra stycket,
äger riksarkivarien säte och stämma i kollegiet.

101

§ 11.

I plenum skola handläggas ärenden, som angå:

l:o) utfärdande-----------författningar;

2:o) allmänna — — — — — — — — — — utfärda;

3:o) rikets-----------dyrbarheter;

4:o) = 5:o);

5:o) (se 6:o) verkets egna angelägenheter — — — kollegiets leda -

möter; arkivaries anställning i arkivkontor; arkivvården; anställning såsom
notarie — — — — — verkets ekonomi.

De frågor, vid vilkas handläggning riksarkivarien äger säte och
stämma i kollegiet, är o:

a) upprättande av underdånigt förslag till återbesättande av arkivarietjänsten
för arkivvården samt antagande av amanuens för sagda vård;

b) beviljande av tjänstledighet och meddelande av förordnande å
nämnda befattningar;

c) fastställande av planer för arkivaliernas ordnande efter nya grunder;

d) utgallring av handlingar;

e) fastställande av arbetsordning för ämbetsverket, såvitt den rör arkivarien
för arkivvården;

f) fastställande av ordningsföreskrifter för arkivaliernas begagnande
av allmänheten och

g) andra frågor rörande arkivvården, vilka generaldirektören finner
skäl göra till föremål för sådan handläggning.

§ 21.

l:o) Arkivarierna tillhör:

att en var övervaka, att till tjänstgöring under honom indelad tjänsteman
noggrant fullgör sina skyldigheter; samt

att en var, så vitt honom angår, föra diarium över av honom handlagda
ärenden samt före den 1 mars varje år till kollegiet avgiva arbetsredogörelse
för det senast förflutna året.

2:o) Särskilt åligger det arkivarien för arkivvården:

att behörigen utreda och i kollegiet föredraga ärenden, som röra den
arkivtekniska, värden av kollegiets arkiv;

att uppgöra förslag till planer för arkivaHers ordnande, förtecknande
och konserverande samt efter fastställda planer med biträde av därför avsedd
personal verkställa erforderliga ordnings-, förtecknings- och konserveringsarbeten; -

102

att med i mom. 3:o) angivna undantag utöva vården om de till första
arkivkontoret (kammararkivet) hörande arkivalier;

att ombesörja expeditionen i sagda kontor och förty tillhandagå myndigheter
och forskare med anvisningar rörande kontorets handlingar, som kunna
tjäna till upplysning med avseende på särskilda forskning sföremål eller förvaltningsärenden,
om vilka kännedom sökes; på begäran meddela avskrifter
av kontorets handlingar; mottaga till kontoret inkommande leveranser samt
tillse, att dessa överensstämma med åtföljande förteckningar;

att i första arkivkontoret föra följande böcker:

a) liggare över enskilda forskare jämte kort uppgift över av dem begagnade
arkivalier;

b) in- och utlåning sb ö eker;

3:o) Övriga arkivarier åligger, förutom vad i mom. l:o) sägs,

a) en var av dem:

att på grund av de i arkivkontoren befintliga och övriga kollegiet
tillhörande eller eljest för dera tillgängliga handlingar verkställa undersökningar
och avgiva yttranden i mål och ärenden, som av kollegiet eller,
jämlikt § 18, någon dess ledamot för sådant ändamål till dem remitteras;

b) en av dem, tillika föreståndare för utredningsarbetet i första arkivkontoret
(kammararkivet):

att förvara och efter förteckning i god, ordning hålla koncepten till
av honom förrättade undersökningar och avgivna yttranden jämte däröver
förda diarier;

att, i den mån hans övriga tjänstegöromål sådant medgiva, på enskilda
personers begäran verkställa undersökningar ur de i kontoret befintliga
jordeböcker och övriga handlingar, vilka undersökningar jämväl
skola i hans diarium upptagas; samt att innehava nyckeln till ett av de
lås, varunder riksregalier och dyrbarheter förvaras; ävensom

c) en av dem tillika föreståndare för andra arkivkontoret (förutvarande
aktuariekontoret):

att förvara de i kontoret befintliga — —---i god ordning;

C3 O O ''

att granska jordeboksförändringsextrakt — — — — insänd till
kollegiet;

att, i den män hans övriga — — — — — i arkivarie^ diarium;

att inom medlet av-------att meddela; samt

att enligt — — — — — — — anteckningar.

§ 24.

Arkivarie —---—---— — behövlig.

Vad sålunda föreskrivits gäller icke arkivarien och arkivariebefattningen
för arkivvården.

103

Förslag

till

ändring i instruktionen för riksarkivet.

§ 13.

Riksarkivarien såsom chef för riksarkivet åligger:

a) --------------------

b) _-------------------

c) —-------------------

d) ---------------------

e) ------------------—

f) -------------------

g) —-------------------

h) --------------------

i)-------------------

k)-----------------— -

Riksarkivarien åligger och att i kammarkollegium deltaga i handläggningen
av vissa frågor rörande vården av kollegiets arkiv, på sätt stadgas
i instruktionen för kollegiet.

104

Bilagor.

Anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll.1

1. Översikt av dess utveckling intill 1820-talet.

Redan i vårt äldsta kända förslag till kammarordning från år 1541 finnas
bestämmelser angående vikten av att förvara vissa kronans kamerala handlingar.
Såsom närmare utbildad institution kan emellertid kammararkivet sägas framträda
under den organisationsperiod inom hela centralförvaltningen, som präglade Gustav
Adolfs tid. I 1618 års kammarordning § 3 omtalades vid redogörelsen för kollegiet
och dess lokal även ett rum, dit räkenskaper och andra handlingar årligen
skulle inbäras och .där förvaras. En »liberis tilsiare» fanns från 1619, 1639 till
och med tvenne. .Ämbetets förste kända innehavare var Bengt Ingolfsson, som
1618 eller 1619 började sitt omfattande ordningsarbete.

I de olika kammarordningarna och instruktionerna för kammarkollegium
finnas några principiella bestämmelser om kammararkivet. I 1655 års kammarordning
§ 29 uppdrogs ^ åt riksskattmästaren och vid hans frånvaro presidenten
och kammarråd att tillhålla arkivinspektorn, att »cronones handlingar uti cammar
archivo skola i gott skick och ordentlighet redigeras», på det att man »därav må
kunna hava när så behöves all god nöjaktig underrättelse». I 1694 års förordning
om sysslornas fördelning i kammarkollegium uppdrogs åt det tredje kammarrådet
att utöva uppsikt över kammararkivet. Han skulle årligen tillse, att inventarier
och register höllos i god »riktighet», och att kvittensböcker funnos, där
alla lån kvitterades. Lånen skulle i slutet av varje år återkrävas. Saknades då
någon volym, skulle det anmälas i kollegium, för att efterforskning på kontoren
skulle kunna anställas. Bestämmelsen avsåg tydligen endast utlåning från arkivet
till kollegiets övriga kontor. I 1723 års instruktion erhöll kammarrådet vid
finska kontoret uppsikten över kammararkivet. Han skulle tillhålla inspektorn i
arkivet att halla alla böcker och handlingar i god och riktig ordning och att
över dem hålla riktiga register vid makt. Över de undersökningar och relationer,
som arkivet förrättade, skulle relations- och undersökningsböcker föras. Dessa
bestämmelser inflöto även i 1734 års instruktion. I 1838 års instruktion gjordes
en skillnad mellan de olika arkiven, dels provinskontorens arkiv och dels arkiv -

1 Dessa anteckningar äro utarbetade av riksarkivarien Clason och de sakkunniges sekreterare
andre arkivarien Naumann.

105

kontorets. De förras uppgift bestod (§ 25) i att förvara alla senare tiders jordeböcker
och handlingar, jordeboksförändringsextrakt, jordrannsakningsprotokoll,
arrendekontrakt, husesyns- och besiktningsinstrument jämte övriga handlingar om
den under kollegiets förvaltning ställda fasta egendomen. Som arkivkontorets
uppgift angavs (§ 26) att förvara och i god ordning hålla alla äldre jordeböcker
och handlingar, som där redan funnos eller kunde dit framdeles överlämnas.
Samma bestämmelser gällde även om kontorets koncept till utlåtanden. På grund
av remisser eller enskildas ansökningar ägde kontoret att verkställa utredningar.

Om förhållandena i kammararkivet vid Bengt Ingolfssons tillträde av sin
verksamhet lämnar han i en odaterad supplik, troligen från år 1638, några upplysningar.
Han framhåller där, huru han »upprättat» arkivet, »det före mig aldrig
var utan ett förvirrat verk, där det ena bladet näppeligen det andra följde, uti
en hop uti ett mörkt valv, gamla och nya handlingar tillsammankastade liksom
hö uti en lada. utan någon ordning på landskapen eller årtalen». Bengt Ingolfsson
och hans medarbetare ha synbarligen under första decenniet av sin verksamhet
åstadkommit ordning, åtminstone av landskapshandlingarna. Huruvida denna
ordning, som i detalj kan studeras i de äldre förteckningarna över dessa serier,
går tillbaka på den ordning, som direkt framsprungit ur leveranserna, eller ej,
torde ännu vara svårt att avgöra. Över serierna av landskapshandlingar upprättades
förteckningar, vilka ännu finnas i behåll och tydligen ursprungligen
uppgjordes i början av 1600-talet, men sedermera fortsatts och avskrivits, så att
samma förteckning föreligger i flere olika exemplar. På grund av de äldre registrens
slitning framstod behovet av en ny utskrift. Én dylik ombesörjdes
1795. Dessa förteckningar upplades efter nio landskapsgrupper, nämligen 1) Uppland,
2) Södermanland med Närke och Värmland från 1632, 3) Västmanland och
Dalarna. 4) Östergötland, 5) Västergötland (förteckningen omfattar även Värmland
t. o. m. 1631 och Dalsland, från 1645 Halland, frän 1646 Gottland, från 1658
Skåne och Blekinge, från 1659 Bohuslän), 6) Småland med Öland, 7) Norrland
(omfattar även Österbotten t. o. m. 1759 samt t. o. m. 1687 även Aland), 8) Finland,
9) Livland med Ingermanland och Estland. Utom dessa landskapsvis uppgjorda
förteckningar finnes ett generalregister med nummer 20, uppgjort 1628 av
dåvarande kammarskrivaren Ludvig Fritz. Detta kan betraktas som en sammanfattning
av registren för de olika landskapen. I likhet med dessa har det sedan
successivt fortsatts. Registren upptaga de olika räkenskaperna årsvis. Till landskapshandlingarna
fördes ej blott räkenskaper från härads-, gårds- och fiskefogdar
m. fl. utan även landbofogdarnas för arv och egna godsen räkenskaper ävensom
räkenskaper för bergverk, städer, hospital och kyrkor. Även furstendömenas räkenskaper
upptogos. Även sedan länsräkenskaperna samlats i jordeböcker, landsböcker,
verifikationsböcker, fördes fortfarande till landskapsserien olika slag av
lokala räkenskaper, t. ex. Stockholms slottsbyggnads räkenskaper, skolräkenskaper,
universitetens räkenskaper, tobakskompaniets räkenskaper. Fritz’ generalregister
upptager utom registren över landskapshandlingarna även en förteckning över
några andra serier, såsom räkenskaper för den av kronan drivna handeln 1558—
1609 och för lilla tullen 1626—1632, accislängder för Stockholm 1625—1628 samt
räkenskaper över Älvsborgs lösen 1614—1622.

I samband med det ordnings- och förteckningsarbete, som uppläggandet
av förteckningarna över landskapshandlingarna betecknade, uppgjordes även ett

14—191366.

106

annat generalregister, »Rich. Cammar Archivij Register öfwer Åhtschillige
Gamble Handlinger», med numret 16. Detta register, vars stil visar tidigare
1600-tals stil, omfattar en rad olika serier av räkenskaper, som icke ingingo i
landskapshandlingarna, fram till och med 1637. Man torde därför kunna anse det
uppgjort i slutet av 1630-talet. Det omfattar serier sådana som räntekammarräkningar
(1528—1637), varuhusräkenskaper (1539—1637), tullräkenskaper (1534—
1637), skeppsgårdsräkenskaper (1541—1624) m. it. serier, i allmänhet med goda
förteckningar över de i varje serie ingående handlingarna. En fortsättning på
detta generalregister utgör ett dylikt utan titel, som haft nummer 11 och som ursprungligen
uppgjordes på 1660-talet men sedan fortsatts till 1730-talet. Det omfattar
åtskilliga serier såsom hovstatsböcker, klädkammarräkningar, mynträkenskaper,
Stockholms provianträkenskaper, militieböcker, krigskollegiets kassaräkenskaper,
artilleriräkenskaper, amiralitetets och amiralitetskollegiets räkenskaper,
tull- och licenträkenskaper, räkenskaper från Pommern, Preussen, Bremen, livgedingshandlingar
m. m.

De nu omnämnda förteckningarna och de trenne generalregistren giva en
i stort sett klar överblick av ordningen i kammararkivet under 1600-talets förra
hälft. De serier, som generalregistret nr 16 upptager, synas i huvudsak vara naturliga,
även om de ej utesluta varandra.

Ett spörsmål, som naturligen framställer sig, är huruvida landskapshandlingarna
och de övriga i generalregistren förtecknade serierna utgjorde hela kammararkivet
under mitten av 1600-talet. Härom är svårt att med full säkerhet
uttala sig, men möjlighet finnes, att de kunna ha gjort det. Landskapshandlingarna
i vidsträcktaste mening utgjorde tydligen kammararkivets stora huvudmassa.
Vid sidan om dem funnos ett antal serier, upptagna i generalregistren.
Övriga serier, som funnos i kammaren, såsom t. ex. protokoll, registratur, inkomna
skrivelser, rikshuvudböcker, ha sannolikt förvarats på kontoren. I 1618
års kammarordning omnämnas följande räkenskaper: fogderäkenskaper, tullräkenskaper,
krigskommissariernas räkenskaper, artilleriräkenskaper ävensom räkenskaper
för hovet, flottan, universitetet, skolor, domkyrkor, hospital, myntet, bergsbruken,
varuhusen och räkenskaper för fästnings- och andra byggnader. Av
dessa ingingo, utom fogderäkenskaperna, ett flertal såsom skol-, universitets-,
kyrko-, hospital- och bruksräkenskaper i landskapshandlingarna. Tullräkenskaperna,
liksom de för hovet, hären, flottan och varuhusen avgivna, bildade särskilda
serier och äro såsom sådana upptagna i de senare generalregistren.

Inventeringar synas stundom ha ägt rum. Enligt uppgift i registren över
landskapshandlingarna förekom en sådan 1669 och omfattade troligen serien av
landskapshandlingar eller åtminstone större delen av densamma. Dylika inventeringar
i kammarkollegiets kontor synas i äldre tider hava hållits vid tjänsteombyten.
Vid ett kontors indragning eller sammansmältning med ett annat inventerades
även handlingarna.

Kammararkivet hade i likhet med kammarkollegium sin lokal på slottet.
Slottsbranden 1697 medförde, liksom för riksarkivet, förluster. Utan undersökningar
kunna dessa ej närmare beräknas. Någon utredning av frågan föreligger ej.
Enligt S. Bergh, Svenska riksarkivet 1618—1837, s. 311, sluppo dock kammarkollegium
m. fl. ämbetsverk undan tämligen oskadade. Deras arkiv överfördes
från slottet till Storkyrkan. Emellertid råkade arkivalierna vid denna hastiga
överflyttning undan elden i oreda. Kammarkollegium begärde i skrivelse av den

107

12 maj 1697 till Kungl. Maj:t anslag till årets slut till en skrivare och en kammardräng,
som skulle biträda arkivinspektorn i ordningsarbetet. I skrivelsen
förklarades, att arkivets »handlingar äro igenom den olyckeliga vådelden råkade
uti en sådan oreda och confusion, att det vill falla inspektören med den honom bestådde
skrivaren och tvenne kammardrängar ogörligt att bringa desamma i behörigt
skick och ordning inom så kort tid, som Eders Kungl. Maj:ts tjänst och intresse
fordrar i anseende till den underrättelse, som kollegierna och kommissionerna
där utur dageligen behöva». Kollegiets begäran bifölls av Kungl. Maj:t
den 7 juni s. å. Från Storkyrkan blevo handlingarna sedermera förda till översta
våningen i amiralitetskollegiets hus på Skeppsholmen, där de förvarades till 1749,
då de återflyttades till slottet.

Om förlusterna vid branden tinnes i det äldre registret över Norrlands
landskapshandlingar en förteckning på »de Norrlands böcker, som efter den högst
beklageliga slottsbranden ej äro igenfunne», liksom de, som blivit så »illa medfärne,
att man av dem ingen nödvändig underrättelse hava kan». Förteckningen omfattar
en de! landsböcker från 1660-talet till mitten av 1680-talet. Några av de
i denna förteckning såsom förlorade upptagna volymerna återfunnos emellertid
sedan, varom anmärkning gjorts i registret.

De lokaler, som arkivet erhållit och till vilka, utom lokalarna på Skeppsholmen,
även sjrnas ha hört vissa utrymmen i Oxenstiernska. huset, voro knappast
synnerligen lämpliga. Rummen på Skeppsholmen synas ha blivit överfyllda.
Kammarkollegium resolverade den 31 oktober 1740, att »många akter av mindre
värde, att de till ingen underrättelse varken nu eller i framtiden finnas nödige»,
skulle för anskaffande av utrymme flyttas ut i förstugan utanför arkivlokalen.
Rummen i Oxenstiernska huset, belägna i dettas tredje våning, voro dels mörka,
dels ledo de av takdropp. I slottet erhöll arkivet lokaler i källarvalven vid Logården,
vilka synas ha börjat användas under 1740-talet. Dit fördes i augusti
1746 tull- och licenthandlingar ävensom de från aktuariekontoret levererade serierna
av kungliga brev, registratur, diarier och inkomna skrivelser för perioden
1640—1672. Dessutom innehade arkivet lokaler i valven under kungshuset, dit
kammarkollegium 1755 inflyttade. Rörande lokalerna i slottet och kungshuset föreligga
underrättelser från 1769, som ådagalägga deras synnerliga olämplighet som
arkivlokaler. I kollegiets riksdagsrelation framhölls den skada av mögel och
fuktighet, som vore att befara för kammararkivet i lokalen å slottet. Okat utrymme
vore även av nöden. Frågan behandlades vid riksdagen av kammar-ekonomi-
och kommersdeputationen och dess utskott. I ett av dessa utskott, kammarutskottet,
föredrogs den 26 oktober 1769 ett av prosten Lindbloin ingivet memorial,
vari han på de skäl, som angivits av kollegium i dess relation, framhöll
nödvändigheten av nödigt utrymme för arkivet, där »handlingarna skola av fuktighet
fördärvas och betjäningen lida skada till hälsan». Utskottet beslöt infordra
utlåtande av kollegium, huru bristerna med minsta kostnad skulle kunna avhjälpas.
En syn av deputerade från kammar- och räkenskapsutskotten samt ledamöter
av kollegium skulle äga rum. Synen ägde rum den 20 november. Lokalerna
i valven under kungshuset bestodo av flera olika källare och rum, samtliga
mer eller mindre olämpliga. Frälseundersökningskontoret disponerade ett litet,
kallt och fuktigt rum, varest inga tjänstemän kunde ha något »arbetsställe». Arkivtjänstemännens
tjänstelokal, tvenne välvda rum, »voro ävenledes av fuktighet så
besvärade», att handlingarna voro »största äventyr av förmultning underkastade».

108

Kammarrådet Rothlieb intygade lokalens hälsovådlighet, av tjänstemännen hade
»efter få års förlopp med döden avlidit den ene efter den andre». Av arkivlokalerna
voro tvenne välvda rum »någorlunda brukbara och ljusa», men »mycket fuktiga»
och »handlingarna av fuktighet så förtärda, att en del då redan var bortskämt
och de övriga snart måste undergå samma öde, såvida icke annat ställe inrättas
till deras förvarande.» Vidare framhölls olämpligheten av dåvarande fönsteranordningar.
Dessutom fanns ännu ett valv, »av fuktighet så uppfyllt, att det alldeles
icke kunde eller borde tjäna till räkenskapers och handlingars förvarande», handlingarna
voro »av fukt så förmultnade, att föga underrättelse och säkerhet av dem
står att erhålla». Av tvenne källarlokaler angives den ena, där enligt arkivinspektorn
funnos kistor med tullsedlar, »mörk, så att ingenting syntes», den andra full
med lösa papper, »helt mörk och så ohygglig, att den mer liknade ett arrestrum».
Arkivets lokaler i slottet bestodo av ett valv under östra sidan av slottet och ett
stort rum i södra flygeln vid samma sida. Den förstnämnda lokalen var »långt mer
än det andra rummet (!) besvärad av mögel», banden alldeles förstörda, »vad som
var skrivet stod. till en del icke att läsa», »väggarna voro mer än till ett fingers
tjocklek med mögel betäckta och icke var någon luft på denne källaren, att vädret
kunde spela in och förorsaka någon torkning». Råttor hade skadat banden på en
hel del volymer. Valvet ansågs av deputerade icke vara tjänligt till »dokumenters
förvarande». Rummet i södra flygeln ansågs såsom »det förnämste» av lokalerna.
Hyllorna där voro fulla, plats saknades för accessioner. Under detsamma var
slottets iskällare, från vilken under varma somrar mycken fukt uppsteg. På
grund härav ansågo deputerade, att olägenheterna måste avhjälpas. Ett av kammarråden
och arki vin spektorn begagnade tillfället att framhålla behovet av ökad
personal. Denna utgjordes sedan 1690-talet av inspektorn och tvenne kammarskrivare.
Arkivet hade så ökats, att det vore »dubbelt så vidlyftigt» som under
angivna tid. Personalen kunde ej medhinna att bestrida remisserna, långt mindre
att registrera de gamla handlingar, »som ifrån flere tider tillbaka blivit liggande
utan ordning och dock bort vara registrerade». Kammarrådet och inspektorn yrkade
på inrättandet av en ny tjänst, en registrator, som förnämligast skulle hava
att sysselsätta sig med handlingarnas registrerande.

Utskotten enade sig vid sammanträde den 30 november 1769 om, att arkivlokalerna
voro alldeles odugliga, och att ett nytt hus borde inköpas, vartill medel
borde anskaffas genom lotteri. Ärendet upptogs av sekreta utskottet, som inhämtade
yttrande av överintendenten Adelcrantz. Denne vitsordade fukten i lokalerna
ä slottet och förklarade, att den ej kunde avhjälpas utan insättande av
fönster. Den lämpligaste vägen vore, enligt Adelcrantz’ mening, inköpet av något
hus på Riddarhoimen, såsom »det Strömiska»1. Sekreta utskottet framhöll i
skrivelse av den 29 januari 1770 till Kungl. Maj:t angelägenheten av, att dessa
»handlingar till allmän och enskild upplysning nu och ''framdeles varda ifrån förmultnande
och undergång förvarade». Däremot överlämnade utskottet till Kungl.
Maj:t att avgöra, huru detta mål med minsta kostnad skulle kunna vinnas. Rådet
beslöt den 5 april inhämta yttrande av överintendenten och kammarkollegium.
Överintendenten vitsordade efter besiktning tillsammans med kammarkollegiets
tjänstemän av lokalerna i kungshuset deras olämplighet och uttalade sig ånyo
för inköp av förenämnda fastighet. Kammarkollegiets majoritet åter förklarade,

1 Beläget, där för närvarande Generalstaben har sin lokal.

109

att ett inköp av nämnda hus vore för dyrbart; ett mindre hus kunde vara tillräckligt
för de »angelägnaste handlingarnas förvarande, i synnerhet enär en
stor del, som äro mindre angelägne eller aldrig nyttjas, bleve å sitt gamla ställe
kvarlämnade».

Denna utväg tilltalade ej kammarrådet Silfverstolpe, som hade överinseende
över kammararkivet. I en reservation hänvisade han till att kollegiet redan förut
tvenne gånger hemställt till Kungl. Maj:t om inköp av hus till kammararkivet.
»Och ehuru månge till förvarande onyttige handlingar kunde utgallras och alldeles
ifrån archivo skiljas», vore detta arbete nästan omöjligt i de nuvarande lokalerna.
De »oskiljaktiga handlingar» jämte årligen tillkommande accessioner fordrade
ett »ganska rymligit hus».

Rådet infordrade den 3 september 1771 kammarkollegiets uttalande om såväl
priset för inlösen av det Strömska huset som kostnaden för reparation och
påbyggnad av kungshusets flygel. Något avgörande träffades dock ej nu i frågan,
varför kammarkollegium i sin berättelse till 1771 års riksdag återupptog ärendet.
Frågan dryftades i kammar-, ekonomi- och räkenskapsdeputationerna, föranledde
en ny syn samt uttalanden om lokalernas dåliga skick ävensom om handlingarnas
oersättlighet. Någon verklig åtgärd till anskaffande av nya lokaler vidtogs
dock ej. Kollegiets förnyade försök att i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 november''
1772 åter bringa frågan på tal synes ej ha lett till någon egentlig åtgärd.

Betydande arkivaliska förluster medförde 1802 och 1807 års eldsvådor. Vid
den förra blev kungshuset, där kammarkollegium hade sina ämbetslokaler, betydligt
skadat. Av de olika kontorens handlingar blev särskilt det tredje eller
finska kontorets hårt åtgångna. Kammarkollegium förklarade sig i skrivelse av
den 17 november 1802 till Kungl. Maj:t ej kunna uppgiva, vad som förlorats i
»den delen av Kammar Archivet, dit elden sig även inträngt», liksom beträffande
aktuariekontoret eller andra kontor, vars handlingar måst flyttas. Beträffande
flera av kontoren såsom första och andra provinskontoren, bytes-, reduktions-,
tull- och licentkontoren samt charta sigillata-kontoret uppgavs emellertid att
deras akter vore i behåll. Efter branden erhöllo flera av kontoren tillfälliga lokaler
å olika håll. Kammararkivet behölls 1802 på sin gamla plats, valven i
kungshuset. I sin nuvarande lokal inflyttade kammararkivet under hösten 1806.
Eldsvådan 1807, som uteslutande drabbade kammararkivet, medförde förluster ej
minst bland landskapshandiingarna. Någon i detalj gående utredning rörande
omfattningen av de förluster, som kammararkivet gjorde vare sig genom 1802
eller 1807" års brand, synes emellertid ej hava ägt rum.

I analogi med förhållandena i kansliet synes man i fråga om kammarkollegium
till en början hava tänkt sig, att de olika kontoren ej under lång tid
skulle behålla sina akter utan snarast avlämna dem till arkivet. I ett reglemente
av den 5 september 1687 för svenska kontoret stadgades, att endast de tvenne
sista årens handlingar skulle förvaras i kontoren, tidigare handlingar i arkivet.
Principen synes ha fasthållits av kollegium även senare. 1 realiteten torde den
dock ej hava följts, vilket tydligt framgår av uppgifter från olika tider om leveranser
från kontoren till arkivet. Numera förvaras, som bekant, även i andra
kontor än kammararkivet handlingar ända från 1600-talet.

För handlingarnas utlånande fastställdes redan 1687 noggranna regler av
kollegium. I protokollsextrakt av den 4 oktober 1687 stadgades, att handlingarna
endast finge begagnas av den, som utkvitterat dem och ej av honom lämnas vidare.
Lån fingo alltså endast ske direkt från respektive kontoren eller arkivet.
Bestämmelsens syfte angavs vara att hindra »det myckna och långa omlöpandet
efter böckerna», som vore hinderlig! för tjänsten. Regis trätorn i arkivet skulle
varje vecka göra ett överslag på de böcker, som utkvitterats eller inkommit.
I 1694 års förordning om sysslornas fördelning i kammarkollegium uppdrogs åt
tredje kammarrådet bland annat att övervaka, att i arkivet funnos kvittensböcker,
där lånen kvitterades. Dessa skulle i slutet av varje år återfordras. Saknades
någon volym, skulle detta anmälas för kollegium, så att det kunde beordra undersökning
på de olika kontoren.

2. Det Kungl. beslutet 1822 om kammararkivets ordnande och förtecknande och

dess bristande verkställighet.

Kammararkivets historia företer flera exempel, hurusom för åstadkommande
av förbättrad vård av dess samlingar ansatser tagits av historiskt eller arkivaliskt
intresserade kretsar utanför arkivet, ansatser, som emellertid kommit, att stranda
i följd av'' bristande förutsättningar hos dess vårdare att medverka till deras rationella
genomförande. Ett typiskt exempel härpå möter redan på 1820-talet.
Tilldragelsen bör så mycket ''hellre här relateras, som den även innebär förklaringen
till en ännu förefintlig splittring på olika håll av viktiga arkivsamlingar.

Under senare delen av 1700-talet hade, såsom vi nyss sett, kammarkollegium
för förvaring av en del handlingar disponerat bland annat ett valv i Kungl.
slottet vid Logården. Lokalen hade av olika anledningar visat sig synnerligen
olämplig. Ökad trängsel hade omsider även föranlett, att handlingarna delvis ej
fått plats på hyllor, utan blivit uppstaplade »uti en stor hög». Emellertid blev
lokalen 1820 uppsagd av riksmarskalksämbetet, och kammararkivet, som några år
tidigare såsom ny lokal erhållit den nuvarande huvudlokalen, fick dit från Kungl.
slottet överflytta de i slottsvalvet förvarade handlingarna. Dessa befunnos då »ej
i hyllorna uppställda i någon ordning, utan med varandra sammanblandade»; på
grund av bristande utrymme, kyla och mörker kunde de ej heller närmare
granskas, men en stor mängd i valvet befintliga lösa papper synas, som
det hette, »ej tjäna till någon nytta eller böra bibehållas». I kammararkivet
synas de ocli, enligt vad ett par år senare upplystes, hava blivit »utkastade på
golven .

De kommo där att spela en viss roll i samband med en 1822 skeende tillsättning
av platsen såsom kammararkivarie eller, såsom det då hette, inspector
archivi. Den historiska forskningens blickar hade nämligen redan nu börjat fästas
vid kammararkivet, och bland de sökande befann sig i följd därav, jämte ett
antal kameralister och andra tjänstemän, även en förtjänt och intresserad historiker,
professor J. G. Liljegren, tidigare akademiadjunkt i Lund och under en följd
av år verksam vid historiska och antikvariska forskningar, numera tjänsteman
vid Kungl. biblioteket och hos Kungl. samfundet för utgivande av handskrifter
till Skandinaviens historia, sedermera först riksantikvarie och sedan riksarkivarie
och, som bekant, den förste utgivaren av vår viktiga urkundspublikation
Svenskt Diplomatarium. Bland hans arbetsområden under den närmast föregående
tiden hade också legat forskningar i kammararkivet och vissa kamerala undersökningar.
Kammarkollegiets majoritet ansåg honom emellertid icke äga nödig
insikt i rikets kameralverk och uteslöt honom från förslaget; och då en minoritet
i kollegium ville tillerkänna honom ett rum på detta, enär han pa grund
av sina vidsträckta insikter i rikets antikviteter och sin förmåga och oförtrutna
håg för forskningar i gamla handlingar måste anses innehava nödig kunskap att
ur arkivets handlingar meddela erforderliga upplysningar, samt emedan han sär -

112

skilt måste bliva för arkivet mycket nyttig, särskilt i avseende på en mängd ogranskade
och oinbundna handlingar, som förut förvarats i Kungl. slottet och som
förmodades kunna lämna nyttiga upplysningar i historien, om de av en man med
därtill erforderliga insikter bleve granskade och ordnade, svarade kollegiets
målsman inom majoriteten med eu förklaring, att dessa handlingar icke borde
»utgöra något huvudsakligt föremål vid detta tillfälle, särdeles som dessa papper,
efter vad avlidne arkivinspektoren Salenius i livstiden redan anmält och kammarrådet
hade sig bekant, redan voro genom förmultning till en del skadade och svårligen
stodo att i någon ordning bringas,,. Vad tidigare brister i arkivvården
bragt i skada, ansågs alltså icke mer behöva omhändertagas och granskas utan
kunna lämnas till fortsatt förstöring.

Lyckligtvis hade Kungl. Maj:t icke samma uppfattning i frågan. Vid
Konungens rädsbord satt nämligen såsom statsminister för utrikes ärenden en
man, som sedan länge visat sig såsom en varm vän av vetenskaperna, icke minst
de historiska, och på olika områden gjort desamma stora tjänster, Lars von Engeström.
Han ingrep till statsrådsprotokollet med ett längre anförande, i vilket
han kraftigt betonade, hurusom arkivinspektorn hade till åliggande att hålla arkivet
i god ordning och däröver upprätta noggranna register, och huru detta förutsatte
sådana historiska kunskaper, som Liljegren ägde och uti vilka han vore
vida överlägsen. Mot statsrådets övriga ledamöter ville han emellertid icke urgera
Liljegrens utnämning, men önskade sitt yttrande till protokollet för att avleda
från sig tanken att hava »bidragit till okunnighetens seger över kunskaperna
och arbetsflitem, och föreslog därjämte, att den nye arkivinspektorn skulle få befallning
att »iordningsätta de verkliga skatter, tjänande till upplysning i svenska
historien, som äro på vägen att igenom vårdslösande förstöras». Med bifall härtill
förordnade också Kungl. Maj:t, att den nyntnämnde skulle, »sedan alla i arkivet
varande jordeböcker, räkenskaper och handlingar blivit granskade och i ordning
bragte, däröver författa ett noggrant och fullständigt register», och skulle kollegium
föreskriva honom, »huru mycket som årligen vid detta arbete borde tillgöras
samt över verkställigheten därav hålla behörig hand».

Därest denna kungl. befallning — om dels ordnande av samtliga i kammararkivet
befintliga arkivalier, dels uppgörande över dem av fullständigt register
— i verkligheten blivit efterlevd, hade man sålunda, tack vare von Engeströms
ingripande, redan under 1820-talet fått till stånd det genomförda ordnande
och förtecknande av kammararkivet, som ännu, till nackdel för både förvaltning
och forskning, i avsevärd utsträckning saknas. Den nye arkivinspektorn, som
befallts utföra arbetet, och kammarkollegium som ålagts att vaka över dess behöriga
verkställande, gingo emellertid härvid till väga på sådant sätt, att den kungliga
föreskriften i stort sett faktiskt efterhand blev utan verkställighet.

Till en början sökte emellertid kollegiet till en del upprätthålla den. Efter
arkivinspektorns utnämning hölls en besiktning i kammararkivet, på grund varav
kollegiet beslöt, att vissa åtgärder skulle utföras. Delvis bei''örde de rent lokala
förflyttningar i arkivet, som här kunna förbigås; delvis också ordnande och registrerande.

Där mötte olika huvudgrupper av handlingar. A ena sidan hade man arkivets
bestånd av protokoll och koncept, jordeböcker och lanträkenskaper m. m.
Beträffande dessa föreskrev kollegium vid detta tillfälle ett ganska noggrant
registrerande och förtecknande, som bland annat skulle omfatta vad av jordeböc -

113

s?m ^störts vid eldsvådorna 1802 och 1807. Å andra sidan förefunnos de
l(>-0 från slottet till arkivet flyttade handlingarna. Dels hörde dit en mängd
pommerska, wismarska och artilleriräkningar m. m., som syntes vara från 1600-talet och som upptogo en del hyllor i nedersta våningen utan att någon ordning
ull Vit iakttagen eller någon förteckning därå upprättad; kollegium ansåg, i motsats
till aikivinspektorn, dem böra i arkivet kvarstanna och »där i den ordning; bringas
att yart slag blir för sig avskiljt, varefter förteckning därå upprättas och register
aven däröver författas, så fort angelägnare arbete det kan medgiva» Dels
hane från slottet samtidigt till arkivet förts »80 tunnsäckar lösa papper» och blivit
»lagda pa golvet i nedersta våningen, varifrån ungefär hälften sistförlidna
vmter upptagits och lagts i konvoluter av karduspapper»; kollegium beslöt, att
pa lika satt skulle förfaras med det övriga av dessa papper och därefter hela
samlingen sammanhallas pa ett ställe, »tills tiden kan medgiva, att den närmare
genomgås och i ordning bringas». I stort sett upprätthöll sålunda kollegiet ännu
ioreskritten, att det oordnade borde ordnas och att register skulle upprättas.

Våffla månader senare, den 25 november 1822, inkom kammararkivinspektorn
emellertid med redogörelse för vad dittills åtgjorts. I fråga om den anbefallda
detaljregistrenngen av protokollsband och dylika handlingar opponerade han
-ig eftertryckligt; ^den skulle fordra mera arbete och mera tid, än arkivets personal
skulle kunna åstadkomma med beräknande av vanlig ålder och åsidosättande
av andra angelägnare göromål. Det vore, ansåg han, alldeles omöjligt att ålägga
nuvarande arkivpersonal att i dessa hänseenden fullborda, vad han ansåg tidigare
generationer hava försummat. Vad särskilt angick förtecknandet över vid eldsvådorna
förstörda jordeböcker framhöll han, att han på grund av »ofullständio--heten av kontorets gamla register» icke ens vore i tillfälle att känna, om alfa
jordebocker, som nu saknades i arkivet, verkligen funnits där före eldsvådorna.
De hade dessutom vid flyttningar »kunnat förläggas och med andra handlino''ar
bortblandas»; efter de 20 ar, som förflutit sedan den första eldsvådan, funSes
numera ingen kvar av arkivpersonalen, som kunde upplysa om förhållandet, och
nan hemställde därför om förändring av kollegiets föreskrift därhän, att »register
eller förteckning, sa fort tiden kan medgiva, länsvis upprättas på alla nu befintliga
jordeböcker». Inträffande lanträkenskaperna åter lovade han, att »nya registret
skall bliva upprättat så skyndsamt som årstiderna och andra mera angelägna
göromål det medgiva». ° °

Vad därnäst angick de 1820 från slottet flyttade handlingarna, så hade han
under sommaren och hösten hållit på att sortera däri ingående (bundna) böcker.
De hade befunnits utgöra 10,640 band räkenskaper och fördelats på 35 grupper
(rrupperna uppräknas och representera dels Sveriges olika utländska provinser
finland, olika grenar av statsförvaltningen i det svenska moderlandet, vissa städer,
kollegier och andra institutioner m. m.; något mer än en grovsortering tyckes
dock icke förekommit, och det stora flertalet av grupperna sakna t. o. m. angrvande
av begynnelse- och slutår. Såsom totalomdöme om samtliga grupper uttalade
han därefter, att deras förvarande icke synes tillhöra kammararkivet, dit
de icke heller förr än ar 1820 blivit flyttade» och hemställde därför om deras
transporterande »till något för dem lämpligare ställe». Någon närmare granskning
av dem både han väl icke medhunnit men trodde sig dock kunna med någorlunda
visshet bestämma, att vissa av serierna — räkenskaper från Pommern
och andra Sveriges utländska provinser, från Finland, tullräkenskaper, »diverse

15—191366

114

svenska räkenskaper» m. fl. — »sakna allt intresse och hunna i anseende till innehållet
icke numera komma i fråga-», att förvaring av andra serier — militära
räkenskaper — ofelbart tillhörde krigskollegium, och att alla de Övriga — hovoch
slottsräkenskaper, räkenskaper för vissa ämbetsverk och städer m. m. — borde
»emottagas på sådana ställen, dit de verkeligen höra». I kammararkivet borde
nämligen blott tvärstanna kronans jordeböcker, lanträkenskaper och sådana räkningar
som rörde kronans intrader, fortfore man att, såsom under de sista aren
skett ''där intränga handlingar och böcker av alla slag, skulle utrymmet bliva
otillräckligt. Arkivinspektorn tilläde vidare, att inom åtskilliga av serierna en
del av handlingarna saknade både band och titel samt till en del voro söndrig^
och defekta, varför, även om de skulle tvärstanna i arkivet,det bleve »en omöjlighet
att däröver upprätta förteckning eller register även med åsidosättande av

angelägnare göromål». „ 0 , on ,

Till 1820 års accession från slottsvalvet hörde emellertid också de 80 tunnsäckarna
med lösa papper, vilka då blivit »utkastade på golvet i bottenrummet».
Arkivinspektorn hade nu låtit sammanlägga dem i 481 konvolut, »varav 180 bestå
av gamla brev och de övriga 301 av andra dokumenter, till större eller mindre
del skadade av ålder och fukt». Vid sammanläggningen hade han halt tillfälle
att övertyga sig, »att dessa papper alldeles icke tillhöra kammararkivet;, dit de
också för icke länge sedan blivit flyttade; han hemställde därför om åtgärder att
»befria arkivet från dessa papper»», som där blott minskade utrymmet. Men därjämte
funnos kvarliggande på golvet av nedersta våningen — där enligt en samtida
besiktning »alla golvbräderna voro upprötta och en del av golvet nedsjunket
nära en halv aln» — »omkring 10 tunnesäckar av dylika papper, men till den
grad förmultnat, att de icke kunnat läggas i konvoluter»; yarlöre »deras bortförande
är nödigt», och anhöll han alltså om kollegiets föreskrift därom.

Slutligen omnämndes även, att han på bottenrummets golv bland de lösa
papperna anträffat »en mängd smärre böcker i pergamentsband jämte några konvoluter»,
vilka tycktes innehålla »åtskilliga slotts- och militärräkningar från 1500-talet, varav ingen upplysning kan väntas» och vilkas »förvarande i arkivet kungl.
kollegium alltså ej lärer finna nödigt», de hade ju först 1820 kommit dit. Däremot
hade han där också funnit flera band av kollegiets registratur från 1600-talet
ävensom åtskilliga indelningsverk och rullor m. m., vilka uppflyttats och ingingo
i de i kontorslokalerna numera uppställde serierna. Likaledes hade ett 60-tal
konceptskattebrev från 1700-talet tillvaratagits. _

Huvudsumman av arkivinspektorns framställning var sålunda, att detaljregister
till protokollen o. d. omöjligt kunde upprättas, att även i övrigt det
föreskrivna förtecknandet i allmänhet icke kunde utföras på grund av angelägnare
göromål, men att också huvudmassan av de oordnade handlingarna saknade
allt intresse åtminstone för kammararkivet, som därför från dem borde ^befnas..

Kammarkollegiet var emellertid icke genast benäget att i allo ga arkivinspektorn
till mötes. Vid behandlingen av hans framställning den 20 december
1822 framhöll det, att dess förordnande, om detaljregistreringen av protokollen
grundat sig på Kungl. Maj:ts befallning vid utnämningen om upprättande av ett
noggrant och fullständigt register. »Detta måste således ske etter hand, sa fort
medhinnas kan», och kollegium ansåg fortfarande, att detta först och främst borde
iakttagas med de i kontorslokalerna förvarade handlingarna »såsom troligen de
angelägnaste och mest tillitade». I fråga om jordeböckerna frånträdde kollegiet

115

sin fordran på förteckning över de genom eldsvådorna förstörda och biföll arkivinspektorns
förslag, att en sådan blott skulle upprättas länsvis över alla nu
befintliga. Vid löftet om succesivt upprättande av register över lanträkenskaperna
lät det ock bero, »övertygat att löftet icke förglömmes».

\ ad åter angick frågan om de från slottsvalvet 1820 komna räkenskaperna
och lösa . handlingarna, fann kollegiet nödigt rätta arkivinspektorns uppfattning,
att de ej. tillhörde kammararkivet. Kollegiet framhöll, att ehuru de först 1820
riyttats till arkivets nuvarande lokaler, de dock även förut tillhört arkivet och
varit förvarade i dess lokaler under slottet. Med några få undantag voro de
ock alla att anse såsom redogörelser för kronans medel, de där bort till kollegium
ingå. En stor del av grupperna borde därför i arkivet kvarstanna; om de
Övriga borde först närmare utrönas, av vilka år och vilken beskaffenhet de voro.
Vad särskilt beträffade de numera till större delen i konvolut lagda lösa handlingarna,
från vilka arkivinspektorn ville befrias, ansåg kollegiet nödigt få veta,
om de däri omförmälta breven vore kungabrev eller andra brev, vad de och de
övriga dokumenten egentligen angingo, av vilken ålder de voro, samt vilka förslag
arkivinspektorn hade att uppgiva till arkivets befrielse från desamma. De ännu
på golvet kvarliggande 10 säckarna papper borde av någon kollegiets ledamot
besiktigas och under tiden arkivinspektorn göra sig underrättad vid bankens pappersbruk,
huruvida man där plägade uppköpa dylikt gammalt papper. Beträffande
särskilt räkenskaperna frän 1500-talet ur vilka arkivinspektorn ansett ingen upplysning
kunna väntas och vilkas förvarande han därför ansett onödigt, kunde kollegiet
ej något bestämma utan en närmare beskrivning över dem, »helst så gamla
handlingar ofta äro ett gott fynd och ej utan noga granskning böra från ett
arkiv utdömas».

Kollegiet hade sålunda vid detta tillfälle i stort sett vidhållit, att det i
det kungl. brevet kammararkivet ålagda ordnings- och registreringsarbetet skulle
fortgå. Ett par månader senare ändrade man sig emellertid. Arkivinspektorns
ifrågavarande memorial upptogs nämligen till ny behandling, ehuru kollegium
redan en gång däröver fattat beslut; det hette att »några betänkligheter därvid
förekommit, som ansetts fordra ny prövning». Det gällde först den registrering
av protokollsbanden m. m., som man den 20 december ansett enligt kungabrevet
böra ske, så fort medhinnas kunde, men vilken arkivinspektorn ansett för tidsödande.
Efter någon diskussion anmälde nämligen denne nu, att i arkivet funnes
ett av en hans företrädare, Salenius, upprättat »s. k. generalregister över handlingarna»,
som till äventyrs kunde uppfylla avsikten med nu ifrågavarande registrering.
Arbetet framtogs och besågs samt befanns kunna »tjäna till formulär
för ett generalregister över arkivets handlingar», varför kollegiet nu, med ändring
av sitt förra beslut, föreskrev, att ett nytt dylikt register skulle upprättas i likhet
med det gamla men framfört till närvarande tid och med uteslutande av
numera i arkivet ej befintliga handlingar. De särskilda förteckningar över jordeböcker
och lanträkeuskaperna, som förut påbjudits, behövde under sådana förhållanden
ej upprättas. Vad åter angick de från slottet flyttade handlingarna, så
tog man likaledes sitt tidigare beslut under revision. Av de bundna räkenskaperna
fann man de första serierna — dem, som rörde utländska provinser m. m.
~ visserligen numera ej vara nödiga för kollegiets förvaltning men »dock icke
därför böra förstöras», utan da av dem åtskilliga historiska upplysningar kunde
vara att hämta och de i följd därav syntes höra till riksarkivet, beslöt man att

116

hemställa till Kungi. Maj:t om deras överlämnande dit. Beträffande åter de
övriga grupperna räkenskaper beslöt man undersöka, om icke för vissa serier
utrymme skulle kunna erhållas i lokaler under det s. k. kungshuset, och om icke
andra skulle kunna återgå till vederbörande ämbetsverk.

Fjorton dagar senare, den 28 februari, var saken åter före hos kollegium.
Något återlämnande till ämbetsverken av räkenskaper utöver vad dittills skett
ansåg man sig efter inhämtade upplysningar icke böra ifrågasätta. Däremot
hade i kungshuset vissa nya utrymmen befunnits vara möjliga att erhålla, bLand
annat ett större rum under''södra tornet, vilket av arkivinspektorn förklarats vara
stort, rymligt och torrt), — det sedermera beryktade s. k. tornet — och skulle i
dessa utrymmen, en del av räkenskapsserierna inhysas, sedan hyllor blivit uppsafta;
arkivinspektorn hade ansett tillräckligt att belägga stengolvet med bräder.
Beträffande åter de lösa papperna —såväl de i konvolut numera hoplagda som de
ännu löst befintliga — beslöt man hemställa hos Kungl. Maj:t, om icke någon av
tjänstemännen i riksarkivet kunde få i uppdrag att tillika med arkivinspektorn
genomgå dem och tillse, om däri funnes några handlingar, som förtjänade att

bibehållas och förvaras. .

Med efterföljden av det kungl. brevets föreskrift, att alla i arkivet b o tint
liga handlingar skulle bliva granskade och i ordning bragte, hade det sålunda
o-ått därhän, att man, vad angick huvudmassan av de oordnade handlingarna —
de 1820 från slottsvalvet ditflyttade — nöjde sig med en ytterligt summarisk
o-ruppindelning av de bundna volymerna och önskade överflytta granskningen
och ordnandet av de lösa papperna på en annan myndighet, riksarkivet. Vad åter
ano-år det föreskrivna upprättandet av ett noggrant och fullständigt register over
alla samlingarna, så hade man efterhand stannat vid att låta ett äldre generalregister,
orn vars beskaffenhet intet är bekant, tjäna som formulär för ett nyare,
som arkivinspektorn fått befallning att upprätta. r

Även detta arbete befanns emellertid snart av honom för tidsödande. 1
slutet av året ingav han nämligen ett memorial, däri han — som i februari företett
det äldre s. k. generalregistret såsom till äventyrs ändamålsenligt — nu meddelade
att i arkivet »förut finnes 7 register, som, enär de kollationeras och anmärkes
väd som felas, vilket redan då skett för Upplands och Södermanlands län,
så synes som dessa 7 register äro tillräckliga, enär de kompletteras med jordeböckerna
och lanträkenskaperna, som hädanefter till arkivet inkomma, da därigenom
besparas en betydlig kostnad, och skulle i kontoret omöjligen kunna medhinnas
att upprätta ett enda register över allt vad som finnes i arkivet utan att
åsidosätta andra angelägna göromål». Memorialet föredrogs den^ 17 december i
kollegiet, som nu på grund av arkivinspektorns anmälan om svårigheterna att
upprätta det nya registret fann skäligt »tillåta, att åtgärden till ett sadant nytt
generalregisters författande för det närvarande må inställas», under villkor att de
förutvarande sju registren kollationerades och kompletterades.

De ifrågavarande sju registren äro för kännare av kammararkivet ingen
obekant sak. De äro helt enkelt samma sju landskapsvis förda register over
de s. k. landskapshandlingarna, som, ursprungligen upplagda i början av 1600-talet och sedermera avskrivna på 1790-talet, ännu, nödtorftigt rättade vad de
äldre åren angå och efter hand kompletterade till frampå 1870-talet, utgöra den
enda befintliga och något så när användbara klaven till denna del av kammar -

117

arkivet, d. v. s. till de s. k. landskapskandlir gärna.1 Att de för denna de],
d. v. s. jordeböcker och lanträkenskaper jämte vissa andra räkenskaper, kunde
utgöra en slags, låt vara ofullkomlig, grundstomme för ett »noggrant och fullständigt
register», kan också medgivas. Men vad arkivinspektorn underlät att
meddela kollegiet och vad för dettas ledamöter synes hava varit obekant var, att
dessa register endast omfattade en del av kammararkivets handlingar, vid vars
sida därjämte funnos andra mycket betydande delar, saknande både förteckningar
och i många fall varje ordning. Det är av det Kungl. brevets tillkomst 1822
i samband med utnämningsfrågan fullt tydligt, att det var just med hänsyn till
dessa oordnade och oförtecknade delar föreskriften lämnats om att alla i arkivet
varande handlingar skulle granskas, ordnas och förses med noggrant och fullständigt
register. Nu, innan ännu två år förgått, hade kollegiet av den arkivinspektor,
vars utnämning det genomdrivit, förmåtts att dispensera från det Kungl.
brevet därhän, att förtecknandet inskränkts till en komplettering av några äldre
register över blott en del av arkivet, den dittills bäst ordnade och förtecknade.

Beträffande åter det samtidigt föreskrivna omhändertagandet och nyordnandet
av de oordnade, från slottsvalvet komna handlingarna — vilka vid utnämningen
kollegiet ansett icke böra tagas i betraktande, emedan de redan voro till
en del förmultnade och svårligen stodo att bringa i någon ordning — hade kollegiet,
såsom vi erinra oss, beslutat söka få dithörande åtgärder överflyttade på
riksarkivet. Kollegiets hemställan härom remitterades av Kungl. Maj:t till kanslistyrelsen,
under vilken riksarkivet lydde och av vilken dess föreståndare, riksarkivsekreteraren.
var ledamot, men mottogs där icke med någon tillfredsställelse.
Vad lokaler beträffar var riksarkivet nämligen då mycket illa lottat, vida sämre än
kammararkivet. Dess enda reservutrymme var i själva verket det fuktiga och
mörka valv under slottet, som 1820 kammarkollegium lämnat, men som sedan
upplåtits åt riksarkivet, ehuru detta på grund av dess olämplighet icke ännu
vågade begagna det. Kanslistyrelsen förklarade också, vad beträffar den föreslagna
ditflyttningen av vissa räkenskapsserier, att riksarkivets förvaringsrum
voro så uppfyllda, att utrymme för dess ordinarie accessioner hotade att tryta
och att det i följd härav omöjligen kunde emottaga kammarkollegiets och anära
ämbetsverks akter. Vad åter angick kammarkollegiums hemställan om »främmande
biträde för urskiljande av de historiska akter från de egentliga kammerala-,
så framhölls, att då ordnandet av riksarkivets egna handlingar och
övriga dagligen förekommande göromål tillräckligt upptogo dess tjänstemäns tid,
dessa icke skäligen kunde åläggas skyldigheten att fullgöra de förrättningar, som
tillhörde andra verks betjäning i och för deras tjänstebefattning, varför kanslistyrelsen
även i denna del avstyrkte bifall till kammarkollegiets hemställan. Det
kan förtjäna nämnas, att Liljegren under året utnämnts till aktuarie i riksarkivet,
och det är ju möjligt, att någon obenägenhet hos honom att i kammararkivet
övertaga göromål, för vilka kammarkollegium nyligen förklarat honom obehövlig,
men som av Kungl. Maj:t ålagts hans lyckligare medtävlare, bidragit till det
något snäva svaret från kanslistyrelsen. Då emellertid kammarkollegium även
föreslagit, att efter frånskiljande av de akter, som borde bibehållas, de övriga
måtte förstöras, så framhöll kanslistyrelsen vikten av att i sådant fall åt någon
--......... i

1 Ursprungligen voro dessa register, såsom ovan sid. 105 synes, nio; här äro av arkivinspektorn
registren lör Finland och för Östersjöprovinserna frånräknade.

118

därtill kompetent ledamot av kammarkollegium uppdroges att se till, att icke vid
ett sådant urskiljande handlingar, som kunde äga någon historisk märkvärdighet
eller eljest vara av vikt och böra bibehållas, måtte gå förlorad.

Kungi. Maj:t var emellertid ej benägen att överlåta den ifrågavarande
granskningen av handlingarna åt enbart kammarkollegiets tjänstemän. I stället
bestämdes den 23 maj att amanuensen vid Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
(Liljegren) samt i övrigt tjänstemännen vid riksarkivet, såvitt deras
göromål sådant medgåve och på de tider, då de icke därav voro hindrade, skulle
biträda kammararkivinspektorn med denna granskning, och skulle därvid vad av
ifrågavarande papper icke förtjänade att bibehållas genast förstöras, men det
övriga i ordning bringas för att förvaras på det ställe, Kungl. Maj:t efter av kollegium
gjord anmälan om handlingarnas beskaffenhet skulle bestämma. Det blev
således, trots allt som passerat, företrädesvis Liljegren som befanns lämpligast att
omhändertaga de ifrågavarande handlingarna.

Liljegren grep sig genast an med arbetet och kunde ett hälft år senare,
den 20 november 1823, avlämna en berättelse om vad dittills åtgjorts. Den bär
sitt särskilda intresse därför att den ger vid handen, vad som bland annat ingått
i den stora samling lösa handlingar, som kammarkollegiet 1822 vid tillsättningsfrågans
behandling funnit så ovidkommande.

Efter mottagandet av den kungl. befallningen anmälde sig Liljegren genast
att å bestämda timmar, som jämlikt det kungl. brevet icke voro upptagna av
hans övriga ämbetsgöromål, företaga den anbefallda granskningen. Kammararkivinspektorn
förklarade emellertid, att eftersom Liljegren och riksarkivets tjänstemän
anbefallts att honom »biträda», så tillkom det honom och ej dem att bestämma
tiden, och då kammarkollegiets arbetsordning bestämde den tid, utöver vilken
kammararkivet ej behövde hållas öppet eller dess betjäning vore förbunden till
något arbete därstädes, så hade vederbörande att inställa sig i arkivet å denna
tid. Då dessa timmar emellertid sammanföllo med riksarkivets arbetstid, krävdes
det riksarkivsekreterarens ingripande hos kammarkollegiets president, innan arbetet
kunde börja.

Vid inträdet i arkivet anvisades åt Liljegren och hans medhjälpare ett rum
och deras pensum av en vaktmästare. Arkivinspektorn, som de skulle biträda
och som alltså »inom sitt eget arkiv själv borde företaga huvudsakliga göromålen»,
var under hela tiden icke närvarande, lämnade dem utan alla underrättelser och
utan all annan handräckning än att en vaktmästare befallts vissa tider öppna
och stänga deras arbetslokal. Arbetet gav emellertid följande resultat.

De lösa papper, som ansetts så förmultnade, att de ej kunnat läggas i
konvolut — de 10 tunnesäckarne — voro förlagda i hög under en trappuppgång
i ett torn i gamla kungshuset — de hade alltså av arkivinspektorn vid något
tillfälle överförts dit från kammararkivets bottenvåning — och bestodo av mer
eller mindre multnade, avbrända eller sönderrivna böcker, brev och handlingar
samt permar av förstörda böcker. Vid genomletandet av denna hög uppsamlades
en mängd ännu brukbara dokument, som enligt vidlagd förteckning innehöllo
»flera i kameralväg ganska märkvärdiga orginalurkunder». Det övriga bestod av
styckade dokument, vilka, om de än i arkivet såsom ofullständiga ansågos av intet
värde, dock för samlare kunde vara dyrbara på grund av en eller annan
märklig saks omförmälande, betydande personers egen handteckning o. s. v., varför
Liljegren ville föreslå, att om de ej för arkivets räkning kunde ordnas, de

119

måtte få hållas enskilda samlare tillhanda, innan de så plötsligt lämnades till
förmultning, förbränning eller annan förstöring.

Av synnerligt intresse är givetvis att taga kännedom om nyssnämnda förteckning
å de av kammararkivarien upprepade gånger förkastade handlingarna.
Där fanns mycket av betydande värde; förteckningar från 1500- och 1600-talen å
Kungl. Maj:ts arv- och egnagods, längder på sölvskatten 1571 från åtskilliga
områden — som bekant en del av det material, på vilket Hans Forssell byggt
märkliga undersökningar över Sveriges inre tillstånd i olika hänseenden 1571 —,
uppbördslängder från olika trakter av riket ända från 1500-talets mitt, ett betydande
antal boskaps- och mantalslängder alltifrån 1620-talet och senare år (några
av de senare även tidigare) — ett synnerligen viktigt material för den svenska
landsbygdens jordbruks-, folkmängds- och förmögenhetsförhållanden —, mantalslängder
även från städer, längder över kyrkotionde, stater av olika slag, ett par
jordeböcker, konceptböcker, en mängd handlingar av olika slag från livgedingets
förvaltning, handlingar rörande indelningsverket och hären m. m. — alltså handlingar
av alldeles samma beskaffenhet och värde som kammararkivets övriga
handlingar.

Under sådana förhållanden kunde man vänta, att likartade rön skulle göras
med den övriga samlingen av lösa handlingar, de i 481 konvolut omsider samlade.
Så blev också i ännu högre grad fallet, ehuru kammarkollegiets majoritet, såsom
vi erinra oss, vid utnämningen förklarat sig förvissad om, att dessa papper till
en del voro förmultnade och svårligen kunde bringas i någon ordning, och ehuru
arkivinspektorn, när han sammanlagt dem i konvolut, sagt sig hava kunnat
övertyga sig, att de alldeles icke tillhörde kammararkivet. Liljegren åter hade,
då hans berättelse avgavs, hunnit genomgå 116 av konvoluten, vilka provisoriskt
ordnats i 161 nya, och hade därvid gjort följande erfarenheter. Handlingarna
voro så till vida lösa, att de till största delen ej voro inbundna, ehuru även sådana
funnos bland dem, utan bestodo de, såsom vanligtvis handlingar i arkiv, av
samlade brev och akter, som förut varit ordnade men kommit i oordning. Sammanläggningen
i konvolut hade icke inneburit något ordnande, utan syntes hava
gjorts i hast av någon, som ej bättre förstått handlingarnas och papperens innehåll
och värde. Sammanhörande handlingar hade nämligen ofta lagts åtskilda i
olika buntar. Med ett förtecknande ägde alltså sammanläggningen ej minsta
sammanhang. Vad åter handlingarnas innehåll angick, rörde huvudmassan kameralverket.
Av ministeriella och chifferbrev samt rent historiska handlingar
eller sådana, som tillhörde riksarkivet, hade dittills kunnat samlas 3 konvolut.
Det övriga utgjordes däremot av bland annat register över kammararkivet och
dess handlingar; jordeböcker, däribland över arv- och egna gods; undervisning
över årliga räntan; sölvskatte-, boskaps- och kvarntulls- samt andra mantals-,
skatt- och uppbördslängder — alltså ytterligare bidrag till dessa viktiga samlingar
—; originala kungabrev; landsböcker; allehanda räkningar och förteckningar;
brev, memorialer och suppliker till riksskattmästaren och koncepter till
svar m. m.; livgedings- och exekutionsakter o. d. I ett par åtföljande översikter
gav Liljegren närmare detaljer till denna uppräkning; man finner däri, jämte
specificerade årtals- och områdesuppgifter för en stor del av de olika grupperna
även andra serier upptagna, vilka det skulle föra för långt att här återgiva.
Äldsta akt med tidsuppgift synes vara räkenskaper av så hög ålder som 1543
och 1544; största mängden av handlingarna tillhörde emellertid 1600-talet. Bland

120

konungars originalbrev omnämnas särskilt sådana från Gustav Yasa, Erik XIV,
Johan III, Gustav II Adolf, Carl X Gustav in. in. En ganska betydande del av
samlingen omfattade brev till och från Magnus Gabriel De la Gardie. Liljegren
har emellertid misstagit sig, då han rubricerade dem såsom brev till och från
riksskattmästaren, ty de tillhöra ej blott De la Gardies korta riksskattmästartid,
utan hela perioden från och med 1646 till och med 1684.

I fortsättningen av sin berättelse gjorde Liljegren därpå en rätt utförlig
kritisk granskning över den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan de
genomgångna konvolutens verkliga innehåll, å den andra vad kammarkollegium
eller dess arkivvårdare därom uttalat. Likaså påpekade han, huru litet vad som
beträffande dem åtgjorts från kollegiets sida motsvarande föreskrifterna i det
kungl. brevet av 1822 om samlingarnas iordningbringande och förtecknande. Han
framhöll, att arbetet härmed både författningsenligt och enligt nämnda kungabrev
ålåge kammararkivets egen personal, och förklarade sig, innan detta iordningbringande
försiggått, icke under den tid, han ägde ledig" från andra ämbetsgöromål,
kunna »förestå den delen av kammararkivinspektorns tjänstebefattning».
Däremot vore han gärna villig att såväl biträda vid arbetet därmed som, sedan
det verkställts, deltaga i granskning av vad bland ifrågavarande handlingar
borde tillkomma riksarkivet.

_ Kanslistyrelsen, som av Liljegrens berättelse fann ådagalagt, att flera av
handlingarna och tilläventyrs en större mängd bland dem ägde sådant värde särskilt
i kameralt hänseende, att de borde bibehållas, hemställde, att det definitiva
beslutet härom måtte anstå, till dess hela samlingen hunnit genomgås. Arbetet
måste emellertid anstå under den mörkare årstiden; emellertid hemställde kanslistyrelsen,
att arkivinspektorn måtte tillhållas för detsamma lämpa sig efter den
tid, då Liljegren, som av sin tjänstebefattning vore upptagen om förmiddagarna,
hade tillfälle att obehindrat biträda honom, samt med beredvillighet och nit understödja
arbetet. Kungl. Maj:t beslöt nu, att kanslistyrelsen och kammarkollegium
skulle gemensamt efter A7ederbörandes hörande bestämma om arbetets återupptagande
och om lämpliga arbetstider, och omsider blevo ett par förmiddagstimmar
två gånger i veckan under sommaren utsatta för arbetet. Efter allt att
döma fick emellertid Liljegren fortfarande förrätta det ensam. Året därpå, 182.5,
bestämdes, att han för dess fortsättande skulle få hämta några volymer i sänder
över till riksarkivet, där arbetet sedermera fortgick utan att dock vid Liljegrens
död hava hunnit definitivt avslutas. Liljegren synes emellertid under fortgången
av sitt arbete särskilt kommit att sysselsätta sig med arkivalierna från Magnus
Gabriel De la Gardies verksamhet; och det var tack vare hans ingripande som
icke blott de ovan omförmälda rent kamerala handlingarna räddades, utan även
sistnämnda ur politiska, personhistoriska och kulturhistoriska synpunkter synnerligen
viktiga samling blivit bevarad och gjord tillgänglig för forskningen.

Härvid är emellertid ännu en omständighet att beakta. På grund av det
oordnade skick, vari både De la Gardieska handlingarna och andra till nu ifrågavarande
stora samling lösa handlingar hörande arkivalier befunno sig, var det
vid handlingarnas successiva överflyttning till riksarkivet icke möjligt att vinna
garantier för, att alla till samma serie hörande handlingar blevo överflyttade.
Somligt har stannat kvar. Såväl De la Gardie-samlingen som åtskilliga andra
äro i följd därav alltjämt splittrade mellan riksarkivet och kammararkivet. Handlingar,
som befinna sig i riksarkivet, hava sin naturliga komplettering i hand -

121

lingar i kammararkivet, vilka därstädes kunna vara ordnade efter helt andra
normer och i andra serier än på förstnämnda stället, ja, i vissa fall ännu äro
oordnade. Huru hinderligt detta måste vara både för forskningar och förvaltningsundersökningar
säger sig självt. Endast ett sammanförande av varje serie
på ett och samma håll kan här göra tillfyllest. I vissa fall skulle detta sammanförande
betyda ytterligare överflyttningar till riksarkivet, i andra fall måhända
återflyttningar till kammararkivet; i båda fallen måste emellertid granskningen
verkställas av någon person, som har tillfälle att skaffa sig en närmare
överblick över det hela, och som därjämte är förtrogen såväl med tidsenliga principer
för arkivordnande som med riksarkivets samlingar.

16—191,166.

122

3. Sandbergska samlingen.

Det dominerande namnet i kammararkivet under mitten av 1800-talet är
Carl Sandbergs, vilken från 1839 till 1876 såsom kamrerare i arkivkontoret var
arkivets föreståndare.

Sandberg ägde ett starkt forskarintresse, vilket följde honom hela hans liv
och bland annat föranledde honom att flitigt genomgå arkivkällor och historisk
litteratur, som stodo honom till buds, och ur dem samla anteckningar och avskrifter
rörande förnämligast Sveriges kamerala och finansiella förhållanden. Anteckningarna
och avskrifterna gjordes på lösa lappar av växlande storlek och
uppgingo efter hand till ett mycket betydande antal. Samtidigt förvärvade Sandberg
en ingående kännedom om finans- och ekonomihistoriska frågor och ställde
beredvilligt detta sitt vetande liksom sin samling till tjänst för forskare på området,
vare sig mera vetenskapliga eller sådana, som i praktiska syften anlitade
kammararkivet. Så uppkom tanken, att staten pa något sätt skulle visa samlaren
sitt erkännande, och vid 1856—58 års riksdag väcktes motion, att staten skulle
dels för 5,000 rdr inlösa dittills gjorda samlingar, för a.tt de ej måtte förskingras
eller komma i enskild ägo, dels att anvisa ett årligt arvode för deras fortsättande
under närmaste statsregleringsperiod. Riksdagen, som behjärtade ändamålet, ansåg
sig emellertid icke kunna bedöma, om hela det föreslagna beloppet skulle vara
erforderligt, och stannade därför vid att dels ställa till Kungl. Maj:ts disposition
5,000 rdr för att, om så prövades ändamålsenligt, i mån av behov användas till
samlingarnas inlösen, dels ock anvisa 500 rdr årligen under påföljande statsregleringsperiod
att, på sätt Kungl. Makt fann lämpligt, tilldelas Sandberg för att han
fortfarande skulle bidraga till samlingarnas ökande samt, under behörig kontroll,
vårda'' och ordna dem. Efter åtskillig ytterligare utredning av frågan, och sedan
Sandberg framställt förslag till uppgörelse, samt även 1859—60 års riksdag beviljat
anslag för arbetets fortsättande, beslöts omsider den 26 oktober 1860, att de dittills
gjorda samlingarna skulle inlösas för 5,000 rdr, mot villkor att Sandberg
upprättade vissa förteckningar rörande desamma, att de efter skedd inlösen skulle
på hans bekostnad inbindas, och att sakregister därpå skulle upprättas till varje
band. För samlingarnas vård och tillökning under 1860 skulle Sandberg vidare
erhålla 500 rdr och dessutom samma belopp årligen under de tre följande åren,
därest han vid varje års slut nöjaktigt redovisade, vad han under året gjort för
deras förökande och fortsatta förtecknande, nven vid 1862—63 års riksdag beviljades
därpå, ehuru efter tvekan från statsutskottets sida, nytt anslag för arbetets
fortsättande under närmaste treårsperiod.

Samlingarnas inlösen kom emellertid att anstå till 1866, enär Sandberg
först då fann tillfälle att avsluta de honom föreskrivna förteckningarna. I stället
hade han under mellantiden fortsatt att komplettera samlingarna med nya accessioner,
ehuru utan att till kammarkollegiet avlämna den föreskrivna, årliga redogörelsen
däröver. Vad som överlämnades till inlösen 1866, blev i följd härav icke

123

blott den intill 1860 tillhopabragta samlingen utan ock kompletteringarna därav
intill 1866, och på grund härav blev därför också utbetalat icke blott de 1860 anvisade
5,500 rdr, utan ock, på särskild framställning av Sandberg och enligt
kungl. brev den 1 juni 1866, ytterligare 2,500 rdr — 500 rdr årligen för fem år
— som han ansågs hava intjänat genom nämnda kompletteringsarbeten. Samlingen
försågs därpå med sakregister till varje volym, och blev 1867 inbunden i 57 band.

Emellertid beviljades fortfarande av riksdagarna anslag för samlingarnas
förökande, och Sandberg fortsatte ock till sin död 1879 arbetet därmed. Något
anslag kom honom personligen dock icke till del, ty sedan kammarkollegium 1867
icke funnit de för 1866 avlämnade tilläggen nöjaktigt förtecknade och alltså villkoret
för det årets tilläggsanslag icke fullgjort, synes Sandberg upphört att inlämna
årsredovisningar. Efter hans död inkom emellertid hans änka med en
framställning, i vilken hon redogjorde för huru arbetet fortgått därhän, att den
nya samlingen uppgick till i det närmaste samma omfång som den gamla. Hon
hemställde på denna grund, att de under de gångna åren anvisade men ej utbetalade
beloppen skulle få användas till den nya samlingens inlösen, sedan erforderlig
summa avdragits för registrering av densamma, och denna hemställan blev
av Kungl. Maj:t den 20 juni 1879 på sådant sätt bifallen, att 5,625 kronor anvisades
till samlingens inlösen och 1,000 kronor ställdes till kammarkollegiets
disposition för dess ordnande och förtecknande.

Sistnämnda arbete fortgick därpå under åren 1879—91, varpå den nya
samlingen blev inbunden i 90 band. Ordnandet hade skett, efter mönster av den
äldre samlingen, i ett slags ämnesgrupper, vilka i den äldre äro signerade A—Ö,
i den nva AA—ÖÖ.

Även det på dessa samlingar nedlagda arbete hör i vissa hänseenden till
dem, som ådagalägga bristande insikt hos kammarkollegiets arkivvårdare att på
ett från arkivteknisk synpunkt tillfredsställande sätt ordna och omhändertaga
arkivaliska samlingar. Mot själva besluten att inlösa Sandbergs samlingar av
anteckningar och avskrifter av historiskt innehåll och att genom anslag understödja
deras fullföljande är givetvis intet att invända, betecknande torde dock
vara, att de första impulserna kommo från utomstående forskare. Men vad som
är anmärkningsvärt är, att kammarkollegiet, som hade Kungl. Maj:ts särskilda
uppdrag att behörigen kontrollera det hela, varken vid samlingarnas inlösen, ordnande,
förtecknande eller inbindning effektivt sörjde för, att från Sandbergs »anteckningar
och avskrifter» — vilka enligt de i riksdagen framburna förslagen inlösandet
skulle gälla — frånskildes de originalhandlingar från olika århundraden,
allt från 1500-talet, vilka i stort antal då ingingo och ännu ingå här och var i
samlingen. Sandberg har vid ett tillfälle 1860 uppgivit, att till samlingen bland
annat hörde en mängd »genom köp eller byte» från flera olika håll av honom
anskaffade »originalhandlingar och avskrifter»; och i den mån dessa originalhandlingar
av honom förvärvats genom köp eller byte, kunde deras inlösen vara
väl motiverad. Emellertid äro ifrågavarande originalhandlingar i regel uppenbarligen
alldeles ensartade med kammararkivets övriga dåvarande bestånd, och
det kan i många fall med bestämdhet konstateras, att de tillhört desamma. Statens
inlösen av sådana handlingar betyder, att kammarkollegiet låtit staten inlösa
sina egna i kammararkivet förvarade handlingar, en åtgärd som måste anses
oförenlig med varje rationell arkivvård. Men samma omdöme gäller också om den
vid samlingarnas ordnande och inbindning i synnerligen stor omfattning till -

124

lämpade metoden att låta inordna och inbinda ifrågavarande originalhandlingar
inströdda här och var bland blad och lappar av moderna anteckningar eller avskrifter,
verkställda av Sandberg eller hans medhjälpare, en metod, som med råtta
förklarats stå i »opposition till varje rationell plan för ett arkivs ordnande». Förhållandet
är sä mycket egendomligare som 1879, om icke förr, uppmärksamheten
tydligen varit fäst på saken, i det att kammararkivet vid sin plan för den då
tillkomna samlingens ordnande uppgav, att däri »inmängda dels provinskontoren
tillhöriga akter dels arkivets egna brev och dokumenter, tagna ur fogderäkningar,
landsboksräkenskaper, bytes- och ersättningsakter m. m. och av beskaffenhet att
kunna igenkännas samt sålunda på sina rätta ställen återföras, blivit utgallrade».
Är denna arkivets uppgift riktig, har det sålunda varit ur stånd att igenkänna
akter och dokument, vilkas rätta ursprung för varje arkivforskare är uppenbarlig;
och arkivet har därtill även under de 12 år — 1879—91 — under vilka ordningsarbetet
pågick, enligt kammarkollegiets särskilda förständigande »under kamrerarens
i arkivkontoret ledning och uppsikt», icke fått blicken öppen för det oegentliga
i att på detta sätt om vartannat sammanordna och inbinda gamla originaldokument
med moderna anteckningslappar. Ty sådan samlingen nu föreligger,
finnes det säkerligen få serier av kammararkivets äldre beståndsdelar, ur vilka
icke aktstycken plockats för att bindas in mitt bland de större eller smärre
Sandbergska anteckningsbladen. Till och med arkivets äldsta och ur vissa synpunkter
dyrbaraste samling, de s. k. »landskapens handlingar» från 1500-talet —
jordeböckerna och fogderäkenskaperna — ha fått släppa till beståndsdelar. Mitt
bland moderna avskrifter kan man finna instucket ett stycke av någon jordebok
från Gustav Vasas eller hans söners tid, en redovisning över årliga räntan, en
fullständig fogderäkenskap med pergamentsomslag och titel eller dylikt, och detta
utan att någon anteckning därom gjorts i förteckningarna över de ordnade serier,
ur vilka dessa handlingar synbarligen tagits. På liknande sätt i andra fall.
Kammararkivet äger såsom särskilda serier reduktionsmyndigheternas arkiv; det
hindrar icke, att originalskrivelser till dessa myndigheter finnas inströdda bland
de Sandbergska avskrifterna. I kammarkollegiets arkiv finnas naturligtvis serier
av skrivelser till kammarkollegium; icke dess mindre äro åtskilliga sådana inbundna
i de Sandbergska samlingarna. Att Magnus Gabriel De la Gardies arkiv
på sin tid tillhört kammararkivet, har ovan anmärkts; en hel del skrivelser till
honom finnas emellertid här och var inhäftade i Sandbergs samlingar och det
under de mest oväntade rubriker. Vem kan t. ex. ana, att under den allmänna
rubriken »handlingar om flottan» finnas inbundna några chiffrerade originalbrev
från Karl X Gustav till De la Gardie 1657, vilka i den mån de äro dechiffrerade,
endast i mycket ringa grad röra flottan, men däremot helt andra viktiga politiska
ting? Kammararkivet har särskilda serier av kyrko- och skolräkenskaper; det
hindrar icke, att enstaka viktiga beståndsdelar av dessa inbundits i Sandbergska
samlingarna. Kammararkivet hade, då Sandberg började sina samlingar, eu
myckenhet räkenskaper och handlingar rörande den svenska krigsförvaltningen
under 1500- och 1600-talen. En del överlätos under 1850-talet och senare till
dels krigskollegiets arkiv, dels flottans arkiv; andra finnas ännu kvar, oordnade;
men åter andra hava instuckits i de Sandbergska banden. Så förhåller sig band
efter band, serie efter serie, och detta i regel utan att det 1879—91 uppgjorda
registret till den Sandbergska samlingen på något sätt omnämner, vad som är
originalhandlingar eller vad som är moderna anteckningar. I jämnbredd därmed

125

är det av mindre betydelse, att bland det, som kammarkollegiet 1879 lät inlösa
och sedermera 1891 inbinda, även befinna sig åtskilliga hundratal av lappar, som
var för sig icke innehålla annat än exempelvis en latinsk fras med eller utan
översättning, sålunda t. ex. på särskilda lappar: »ne autor ultra crepidam» med
översättning, »mulier taceat in ecclesia», »Deus ex machina» o. s. v., småplock ur
tidningar, moderna anekdoter, ströverser o. d. utan minsta historiska betydelse.

126

4. Leveranser och avsöndringar från kammararkivet.

Till det nuvarande tillståndet i kammararkivet ock den bristande enhetlighet,
som råder i fråga om vissa dess samlingar, har jämväl bidragit det sätt,
varpå under 1800-talet åtskilliga avsöndringar från detsamma ägt rum. Ett gemensamt
kännetecken för dessa har nämligen, såsom redan förut antytts, varit,
att de icke kunnat verkställas med full konsekvens, utan att på samma gång
som vissa slags handlingar avsöndrats, andra likartade stannat kvar, så att samma
serie eller serier blivit splittrade på olika arkiv. Även i övrigt har vid dessa
avsöndringar understundom framträtt förhållanden, som burit vittne om en mindre
lycklig ^uppfattning hos kammararkivets vårdare om arkivaliers betydelse och vård.

År 1850 uppstod fråga om att utrymma ett av arkivet disponerat rum på
nedre botten i det s. k. kungshuset på Riddarholmen — alltså det hus, i vilket
kammarkollegium har sina lokaler, och arkivkamreraren fick därvid i uppdrag
att lämna uppgift om därvarande handlingar. Detta skedde i ett memorial den
6 juni 1850, däri Sandberg först meddelade, att i samlingen ingingo:

l:o) Hovräkenskaper av flera slag, avgivna på 1600-talet och under första
hälften av 1700-talet;

2:o) Regementsräkningar för såväl Sverige som Finland samt Militie
huvudböcker, alla från 1600-talet;

8:o) Amiralitetsräkningar för samma tid som Hovräkningarna;

samt vidare bland annat en del Pommerska, Wismarska och Bremen—
Yerdiska räkenskaper från 1600—1800-talet;

ävensom jordeböcker och lanträkenskaper för Ingermanland och Livland
samt Ösel från 1600-talet.

Därpå fortsattes med följande för arkivvårdarens dåtida uppfattning angående
arkivaliernas betydelse belysande förklaring;

»Att vad beträffar hovräkenskaperna, såsom alla av den ålder, att någon
upplysning därav numera ej är att hämta, desammas bibehållande är utan allt
ändamål; utvisande Kgl. Collegii Protokoll för den 24 Nov. 1802 att dylika handlingar
ansetts böra överlämnas till Kungl. Krigs-Collegium för att användas till
patroner vid regementerne; men som nu ifrågavarande räkenskaper, vilka uti över
100 års tid varit förvarade i ej fuktfria valv och alltså till nämnda ändamål ej
användbara; så lärer annan anstalt för desammas förstörande Itömma att vidtagas»
(kursiveringarna gjorda här).

Militieräbenskaperna åter nöjde han sig med att, då de ej voro för kammarkollegiet
behövliga, söka få överlämnade till krigskollegium och förvaltningen
av sjöärendena; och vad angick de räkenskaper, som kommit från orter, vilka
fordom tillhört Sverige, hemställde han att de, som rörde Ingermanland m. fl.
numera ryska länder, måtte få överlämnas till ryska legationen, medan däremot
i fråga om de övriga den preussiske ministern borde tillfrågas, huruvida de skulle
emottagas. Handlingarna voro emellertid till betydlig del sammanblandade och

127

utan kronologisk ordning, vadan deras sorterande krävde mycken tid, vilken arkivets
personal ej kunde uppoffra.

Till all lycka hade kammarkollegium en sundare uppfattning än sin arkivvårdare
om värdet av räkenskaper från 1600-talet. I sin skrivelse till Kungl.
Maj:t den 13 juni samma år omnämnde det icke ens förstörelseprojektet utan
inskränkte sig att förklara, att samtliga de av arkivinspektorn uppräknade grupperna
voro och länge varit fullkomligt obehövliga för handläggningen av kollegium
tillhörande ärenden och därför icke längre syntes böra av kollegium förvaras.
Det hemställde i stället, om icke de olika grupperna av inhemska räkenskaper ■—
hovräkenskaperna inberäknade — måtte få överlämnas åt respektive förvaltningar,
som då omhänderhade motsvarande ärenden, och om icke de utländska räkenskaperna
finge återställas till de främmande länderna, »i den händelse sådant, efter
framställning därom i ministeriel! väg, önskas». Kollegiet instämde däremot i
Sandbergs yttrande, att handlingarna voro så oordnade, att arkivet icke kunde
verkställa deras ordnande före avlevereringen, vadan detta borde åt annan person
uppdragas.

Kungl. Maj:t ansåg emellertid icke lämpligt att svenska staten skulle på
detta sätt, vad anginge handlingar rörande forna svenska provinser, ifrågaställa
deras avlämnande till främmande regeringar, från vilka någon begäran därom
icke blivit väckt, utan bestämde, att dessa handlingar skulle kvarstanna i arkivet.
Däremot gjorde sig departementschefen genom från arkivkamreraren infordrad
uppgift underrättad, att i kammararkivet förefunnos även andra äldre krigsräkensKaper
än de i memorialet uppgivna; och då handlingar av dylik art för
senare tider blivit överlämnade till krigskollegium för att förvaras i därtill inredd
lokal vid Marieberg, som enligt inbämtad uppgift hade utrymme äveu för
de nu ifrågavarande handlingarna, beslöt Kungl. Maj:t, att samtliga i kammarkollegiets
arkiv förvarade krigsredogörelser och andra till krigsförvaltningen hörande
räkenskaper och handlingar skulle avlämnas till krigskollegiet för att förvaras
i arkivet på Marieberg. Yore förvaltningen för sjöärendena i tillfälle att
mottaga och bereda utrymme för i arkivet förvarade räkenskaper för flottan, borde
vidare sådana dit avlämnas. För arbetets utförande bemyndigades kollegium att
anlita särskild arbetskraft.

Arbetet kom att omfatta icke blott kammararkivet utan även andra arkivlokaler
hos kollegiet och blev, på grund av arkivpersonalens bristande tid för
dess utförande, anförtrott åt en utomstående person, en kanslist hos förvaltningen
för sjöärendena. Handlingarna befunnos vara i den största oordning och sammanblandade
med en mängd andra räkenskaper; trängseln, mörkret och andra brister
i lokalen försvårade därjämte arbetet, så att det först 1854 var avslutat. Redan
1850 kunde emellertid till krigskollegiets arkiv å Marieberg avlämnas 3,131 volymer,
huvudsakligen handlingar från 1600- och 1700-talet, och till förvaltningen
av sjöärendena 777 volymer från samma århundraden. Slutleveransen 1854 omfattade
ytterligare till krigsarkivet 6,122 volymer, bland vilka denna gång även
1500—1800-talen voro representerade, och till flottans arkiv 142 volymer, handlingar
från 1600—1800-talet. Även handlingar av icke militär natur förekommo
emellertid i leveranserna, och om båda dessa avsöndringar gäller, att på grund
av den bristande ordningen i kammararkivet och den bristande kännedomen om
dess hela innehåll icke på långt när alla där förvarade handlingar av nu ifrågavarande
beskaffenhet kommo med vid överlämnandet. Senare kompletteringar

128

hava ock förekommit. Genom kungl. brev den 19 september 1879 bestämdes sålunda,
att till krigsarkivet skulle överlämnas 107 volymer krigshistoriska handlingar,
vilka voro obehövliga för kammarkollegiets förvaltning. Samtidigt gav
Kungl. Maj:t kammararkivet ett generellt bemyndigande att till krigsarkivet
överlämna alla handlingar, »som voro för kammararkivets göromål obehövliga
men vilka tjäna till belysning av fäderneslandets krigshistoria och militära inrättningar».
1 Till flottans arkiv blevo åter 1882 och 1884 överlämnade de viktiga
serierna av s. k. skeppsgårdshandlingar 1542—1637, vilka sedermera utgjorde
huvudkällan för A. Zetterstens bekanta arbete Svenska flottans historia 1522—1634
och numera med amiralitetskollegiets arkiv överlämnats till riksarkivet. Emellertid
föreligga bland kammararkivets blott grovordnade handlingar alltjämt icke
så litet rörande militära förhållanden.

Efter slottsarkivets inrättande ägde till detsamma dera avsöndringar rum
från kammararkivet. Ett kungl. brev av den 9 september 1892 bemyndigade sålunda
kammarkollegium att till slottsarkivet överlämna alla i kammararkivet förvarade
handlingar, som rörde de kungliga hoven och slotten och vilka icke voro
för kollegium behövliga eller eljest syntes böra framgent förvaras i kammararkivet.
På grund av särskilda kollegiets beslut 1892 och 1893 överlämnades därpå olika
serier handlingar och räkenskaper från 1500—1800-talen till slottsarkivet, sammanlagt
något över 5,100 band och häften. 1 dessa serier ingingo de hovräkenskaper,
som 1850 av Sandberg varit förordade till förstöring, men vilka efter sitt
omhändertagande visat sig vara viktiga källor till såväl vår äldre centralförvaltningshistoria
som vår konsthistoria.

Även till riksarkivet hava åtskilliga leveranser förekommit. Ovan har berörts
det överflyttande av handlingar, som ägde rum under Liljegrens arbete med
ordnande av de 1820 till kammararkivet från slottsvalvet flyttade lösa handlingarna.
Även efter Liljegrens död synes arbetet härmed hava fortsatts i riksarkivet,
och 1858 skedde i anslutning härtill en betydande leverans av hithörande
handlingar. En avsevärd de! utgjordes av handlingar från Magnus Gabriel De
la Gardies arkiv, men även andra enskilda arkiv voro representerade, spsom riksamiralen
Carl Carlsson Gyllenhielms, riksdrotset Per Brahes, riksråden Åke Totts,
Clas Totts, Sten Bielkes och Bengt Horns, räntmästaren Börje Cronbergs, familjen
Momma-Keenstiernas m. fl. Likaledes ingingo i leveransen en del handlingar och
räkenskaper av växlande ursprung, men i huvudsak finansiellt och kameralt innehåll,
vilkas slutgiltiga ordnande förutsätter samtidig handläggning av motsvarande
rester i kammararkivet. Till dem hörde bland annat ett avsevärt antal
buntar handlingar från drottning Hedvig Eleonoras livgedingsförvaltning.

Under senare delen av 1870-talet framträdde, såsom flera gånger tidigare,
i kammararkivet lokala svårigheter på grund av bristande utrymme genom de
ständiga accessionerna av de i kammarrätten reviderade räkenskaperna. Olika
förslag om lokalutvidgningar och om avsöndringar voro å bane, bland annat om
överflyttande till riksarkivet av vissa serier. Ett antal handlingar rörande Östersjöprovinserna
överlämnades oek 1880, så ock en serie av reduktions- och likvidationshandlingar
(den sista emellertid 1909 återgången till kammararkivet). Frågan
vilade därefter i åtskilliga år för att till förnyad behandling upptagas 1891.
Efter åtskilligt meningsutbyte mellan riksarkivet och kammararkivet angående

1 Eu leverans ägde rum 1899 omfattande räkenskaper från 1600—1700-talen.

129

vad som till det förra borde överflyttas, bestämdes genom kungl. brev den 9 september
1892, att överflyttning till riksarkivet för införlivande med dess samlingar
skulle ske från kammararkivet av bland annat vissa serier handlingar rörande
rikets forna transbaltiska provinser och St. Barthélémy, enskilda personers handlingar
1(500—1725, varuhusräkenskaper från Vasakonungarnas tid samt upphandlingsdeputationens
och kontributionsränteriets handlingar 1712—1718 in. m. Med
stöd av detta kungl. brev hava därefter under åren 1893—1911 leveranser av dithörande
handlingar ägt rum, utan att dock allt till de nämnda serierna hörande
ännu överlämnats till riksarkivet. På grund av en framställning från riksarkivarien
1904 hava vidare 1907 till 1909 leveranser ägt ruin till riksarkivet av ett
antal kommittéers och kommissioners arkiv för att förenas med därvarande samlingar
av dylika arkiv. En del av de kommerskollegiets äldre arkivalier, som
förvarades i kammararkivet, har jämväl 1909 överflyttats till riksarkivet, som
1907 såsom deposition från kommerskollegiet både erhållit dess äldre arkiv.

Under 1860-talet möter slutligen ännu en rätt avsevärd leverans av handlingar
frän kammararkivet, nämligen till finska statsarkivet. Vid förarbetena
för 1850—1854 års leveranser till de militära myndigheterna blevo i kammararkivet
även åtskilliga andra serier förtecknade, bland annat en del handlingar och
räkenskaper rörande företrädesvis Sveriges forna Östersjöprovinser (Estland, Livland
och Ingermanland). Vid ett besök i Stockholm 1863 kom en finsk forskare,
docenten Waaranen, att få kännedom om dessa och uppsatte då en förteckning,
benämnd »förteckning på handlingar och räkenskaper rörande Finland, vilka akter
vederbörande förklarat sig villiga att till Finland utlämna ifrån Kongl. Kammararkivet
i Stockholms. Vilka de vederbörande varit, som utlovat utlämnandet,
upplyses icke. Förteckningen omfattade 208 volymer, av vilka omkring tre fjärdedelar
icke rörde Finland utan Östersjöprovinserna. Emellertid ingav Waaranen
sin förteckning till vederbörande finska myndigheter med begäran om deras medverkan
för utbekommande från Sverige av ifrågavarande »handlingar och räkensKaper
rörande Finland, vilka vederbörande skola förklarat sig villiga att från
sagda arkiv (= kammararkivet) utgiva», och sedan framställning på diplomatisk väg
inkommit till svenska regeringen samt av kammarkollegium i huvudsak tillstyrkts,
enär arkivalierna med ett enda undantag »ensamt angå icke blott Finland, utan
ock andra ryska riket tillhörande länder», beslöts den 4 oktober 1864 deras utlämnande.
1 Då i kammararkivet de å förteckningen upptagna arkivalierna skulle
framletas påträffades emellertid ytterligare en grupp sådana, och Waaranen, som
såsom finskt ombud hade att mottaga leveransen, skyndade då att den 1 oktober
ingiva framställning att även utfå dessa, vilket den 21 oktober jämväl beviljades.
Handlingarna, som denna gång synas uteslutande hava rört Finland, torde ha
uppgått till omkring ett nittiotal volymer. Vid ett senare tillfälle skänktes, på
begäran av finska statsarkivets föreståndare, av Sandberg, till detsamma en samling
markegångstaxor för Finland från tiden före 1808.

Det kan slutligen erinras, att även i enskilda samlingar utom de offentliga arkiven
understundom påträffas handlingar med tydlig proveniens från kammararkivets
samlingar. När och huru dessa kommit att avsöndras från arkivet, är för närvarande
icke bekant. Vissa anledningar tala för att det skett under början av 1800-talet.

1 Undantaget, riksrådet Erik Flemings jordebok över hans gods i såväl Finland som Sverige,
utlämnades även, enär huvudparten gällde finska gods, sedan kammararkivet gått i författning om, att
en avskrift av dess svenska partier verkställts för att bevaras i arkivet.

17—191366 _________________

130

5. Samlingar splittrade mellan kammararkivet och andra arkiv.

Ovan bär flerstädes erinrats om huru bristande kännedom om kammararkivets
innehåll medfört, att vid leveranser från detsamma samlingar blivit
splittrade mellan kammararkivet och andra arkiv. En dylik splittring bar ägt
rum såväl beträffande serier, som framgått ur kammarens eller kammarkollegiets
egen verksamhet, som i fråga om arkiv, vilka ursprungligen tillhört andra myndigheter
eller enskilda personer men av olika anledningar blivit förenade med
kammararkivet. Några exempel från de olika grupperna skola här lämnas, företrädesvis
ifråga om splittring mellan riksarkivet och kammararkivet.

Livgedings- Till de arkiv, som i hög grad äro splittrade mellan riks- och kammar arkiven.

arkiven ävensom på olika serier och lokaler inom det senare, höra livgedingsarhiven.
Då ett livgeding å den drottnings vägnar, vilken hade att disponera däröver,
styrdes av hennes ståthållare eller guvernör såsom ett självständigt förvaltningsområde,
kunna livgedingsarkiven för sina områden sägas motsvara en länsstyrelses
arkiv för ett visst län. Att känna dem och hava dem ordnade är sålunda
av synnerligen vikt för den landsdels historia, det gäller.

Handlingar från drottning Maria Eleonoras livgeding blevo i maj 1650
inlämnade till kammararkivet. När de stora serierna från drottning Hedvig Eleonoras
livgeding överlämnades till kammararkivet, är åter för närvarande ej utrönt.
Från Gripsholm ägde emellertid i oktober 1749 en dylik leverans rum till kammararkivet.
Dessa handlingar blevo därefter på grund av ett kammarkollegiets beslut
den 3 juni 1771 överlämnade till riksarkivet. Samlingen synes förnämligast hava
bestått av förvaltningens på Gripsholm arkiv. En avsevärd accession till livgedingshandlingarna
erhöll riksarkivet därefter genom den leverans, som, såsom
ovan berörts, ägde rum 1853 av handlingar från kammararkivet, vilka av Lilje
gren börjat ordnas. Den omfattade, vad Hedvig Eleonoras livgeding angår, handlingar
från hela livgedingstiden 1660—1718, men därjämte även några handlingar
rörande pfalzgreve (Jarl Gustavs tid. Även senare hava livgedingsarkiven i riksarkivet
erhållit smärre tillskott från såväl kammararkivet som krigsarkivet.

Betydande delar av livgedingsarkiven finnas emellertid förfarande såväl i
kammararkivet som hos kammarkollegiets övriga kontor. En serie, omfattande
skrivelser till generalguvernörerna över Hedvig Eleonoras livgeding G. Soop och
C. Gyllenstierna från Kungl. Maj:t, rådet och rikskollegier under tiden 1667—1713
finnes sålunda bland kammararkivets förtecknade serier. Livgedingshandlingar
påträffas emellertid även i andra serier. Så t. ex. finnas i kammararkivets serier
av kungl. brev ett flertal skrivelser från olika kungliga personer till generalguvernören
över livgedinget och till andra myndigheter inom detsamma. Livgedingsakter
av olika slag förekomma även i betydande antal bland de oordnade handlingarna
å nedre botten i kammararkivet. En, efter vad det synes, betydelsefull
del av generalguvernörens över livgedinget arkiv, omfattande ett femtiotal volymer,

131

innehållande såväl skrivelser som protokoll från taxering, »skattning» i enlighet
med 1712 års kontributionsförordnings bestämmelser, förvaras slutligen å kammarkollegiets
vind.

Bland kammararkivets handlingar förvarades även delar av kommerskolle- Kommersgiets
äldre arkiv. Förklaringsgrunden härtill torde vara, att kommerskollegium kollegiets
under åren 1680—1710 var förenat med kammarkollegium och att, när denna för- arkiv.
ening verkställdes, arkivalier från kommerskollegiets förvaltning före 1680 överflyttades
till kammarkollegium för att där sedan kvarbliva, även då ämbetsverken
1710 åter skildes. Huvudmassan av kommerskollegiets arkiv har emellertid helt
naturligt samlats hos kollegiet självt, där det förblev, till dess 1907 dess äldre
beståndsdelar ända in till senare delen av 1800-talet deponerades i riksarkivet.

Med anledning härav överlämnades 1909 till riksarkivet även från kammararkivet
vissa delar av kommerskollegiets där förvarade äldre arkivalier. Åtskilliga partier
förvaras emellertid fortfarande i kammararkivet. I dess serie »Handel och
sjöfart» finnas sålunda akter från kommerskollegiums ämbetsförvaltning, både före
och efter 1680, bland annat koncept till av kommerskollegium utfärdade skrivelser.

Såväl dylika koncept som till kommerskollegiet inkomna handlingar finnas jämväl
bland de oordnade handlingarna i det s. k. tornet.

I enlighet med det kungl. brevet den 9 september 1892 skulle till riks- Kontribuarkivet
överlämnas kontributionsränteriernas och upphandlingsdeputationens arkiv, tionsränteriEn
leverans av dithörande handlingar ägde ock rum 1895, och en accession har «}-was och
jämväl sedan ägt rum, varförutom riksarkivet från såväl krigsarkivet som flottans . upphandarkiv
fått mottaga vissa tillskott till samlingen. Fortfarande finnas dock vissa tionens
beståndsdelar av ifrågavarande myndigheters arkiv i kammararkivet. Bland dess handlingar.
serie av kungl. brev finnas sålunda dylika brev till nämnda myndigheter, och i
serien »Bergsbruk» finnas handlingar, "ingivna till kontributionsränteriet. Bland
de endast grovordnade handlingarna i bottenvåningen och i »tornet» finnas vidare
koncept frän upphandlingsdeputationen och till densamma inkomna skrivelser,
liksom även räkenskaper, som inkommit till det senare kontributionsränteriet.

Sedan gammalt har föreskrift förefunnits därom, att till riksarkivet skulle Kommitsioinlämnas
akter, tillkomna vid på officiellt uppdrag företagna ämbetshandlingar. ners och
I våra dagar har bestämmelsen härom återupplivats genom dels instruktion för kommittéers
riksarkivet dels, senast, kung! kungörelsen den 29 sept. 1916. Riksarkivet har arkivockså
sedan gammalt haft i sitt förvar kommitté- och kommissionshandlingar ända
från 1600-talet. Emellertid hava även i kammararkivet förvarats åtskilliga
kommittéers och kommissioners handlingar. I enlighet med en skrivelse från
finansdepartementet den 29 november 1906 överlämnades till riksarkivet ett betydande
antal sådana handlingar och räkenskaper från kommittéer allt från
senare delen av 1600-talet intill våra dagar. Åtskilliga kommissioners arkiv förvaras
emellertid fortfarande i arkiven under kammarkollegiet. Andra kommissioners
arkiv äro splittrade mellan riks- och kammararkiven. Av förmyndarräfstkommissionerna
från Karl XI:s tid finnas i kammararkivet exempelvis stora kommissionens
protokoll och domar, under det att andra delar av dess arkiv finnas i
riksarkivet. Av de stora skogskommissionerna från Karl XI:s tid äro arkiven
från flere delade mellan riksarkivet och kammararkivet. En och samma kommis -

132

Familj earkiv.

Kompaniers

arkiv.

Varuhus räkenskaper.

Förläning sm.
fl. register.

sions arkivalier kunna til] och med vara splittrade mellan dels riksarkivet dels
kammararkivet dels något kontor i kammarkollegiet.

Huru Magnus Gabriel De la Gardies arkiv 1823 av Liljegren tillvaratogs
bland kammararkivets oordnade handlingar och efterhand delvis överflyttades till
riksarkivet är förut berört; så ock den accession det erhöll 1853. I enlighet med
det kungl. brev den 9 september 1892, som föreskrev överlämnande till riksarkivet
av enskilda personers handlingar 1600—1725, blev 1893 en ytterligare betydande
del av arkivet överflyttad, och även 1907 tillkommo ett antal buntar. I kammararkivet
förvaras emellertid alltjämt, numera i serien »Adeln och dess gods» ett
avsevärt antal volymer ur De la Gardieska arkivet, och även annorstädes i kammararkivet
finnas beståndsdelar av detsamma.

Liknande är förhållandet med åtskilliga andra av de enskilda personers
arkiv, som enligt nämnda kungl. brev skolat överlämnas till riksarkivet. Avsevärda
partier hava överflyttats, men åtskilliga finnas kvar. Så är t. ex. förhållandet
med delar av Per "Brahes, Carl Carlsson Gyllenhielms, Clas Totts, Robert
Lichtons, Börje Grönbergs, köpmannen Johan Uthoffs m. fl. arkiv.

De stora privilegierade kompaniernas arkiv äro delvis splittrade mellan
riks- och kammararkiven. Av tobakskompaniernas akter finnas en del i riksarkivet,
andra delar i kammararkivet, där de dels ingå i serien »Handel och sjöfart», dels
finnas bland de endast grovordnade handlingarna å nedersta botten.

Det amerikanska kompaniets handlingar från 1600-talets mitt äro likaledes
splittrade mellan riks- och kammararkiven. I det senare bilda de en särskild
liten serie »Nya Sverige».

I enlighet med 1892 års kungl. brev överlämnades 1893 till riksarkivet
. från kammararkivet s. k. varuhusräkenskaper från 1500-talet och t. o. m 1624.
Varuhusen voro, som bekant, under den nämnda perioden de insamlingsmagasin
på olika ställen i riket, dit kronans naturauppbörd i allehanda varor ingingo, och
varifrån de sedan dels distribuerades för förvaltningens behov, dels på olika sätt
avyttrades.

Varuhusräkenskapernas direkta fortsättning, magasinsräkenskaperna, finnas
däremot kvar i kammararkivet; räkenskaperna för magasin å Stockholms slott
finnas sålunda numera förvarade i det norra riksbankshuset. I den till riksarkivet
överlämnade serien av varuhusräkenskaper ingingo dock ej samtliga de räkenskaper,
som tidigare enligt äldre register över kammarkivet tillhört denna serie.
Det torde för närvarande ej ställa sig lätt att avgöra, om alla dessa numera finnas
i behåll, och var de i sådant fäll förvaras. Troligen hava vissa sådana kommit
att med klädkammar- och andra dylika räkenskaper överlämnas till slottsarkivet.
Andra åter finnas kvar i kammararkivet i olika serier.

Från 1500-talet och början av 1600-talet föreligga, såsom varje forskare i
dessa tiders inre historia känner, åtskilliga olika slag av sammanfattande register,
vilka äro av synnerligt värde för en mängd spörsmål av intresse för rikets förvaltning,
dess tillgångar, dess personalhistoria, dess krigsväsen o. s. v. Flere av
dessa registerserier äro splittrade mellan riks- och kammararkiven.

Av förläning sregister tinnes sålunda i kammararkivet en serie för perioden
1546—1(525, i riksarkivet åter dels dylika för finländska områden, dels åtskilliga
andra för tiden före 1611. Av s. k. beställning sregister, d. v. s. register över
tjänstemän, anställda under vissa villkor, förvaras huvudserien, avseende tiden
1562—1598, 1(512, i kammararkivet, men åtskilliga för 1560- till 1580-talet därjämte
i riksarkivet. Med löningsregister är förhållandet enahanda; de finnas dels i riksarkivet
dels i kammararkivet. S. k. Idag omålsr eg ister förvaras på båda hållen,
och även av mantalsregister, vilka huvudsakligen förvaras i kammararkivet, finnas
några i riksarkivet. Liknande är förhållandet med serien rusttjänstlängder: kammararkivet
förvarar en serie, för perioden 1562—1719, men riksarkivet därjämte
åtskilliga för 1500-talet och det begynnande 1600-talet.

Rasmus Ludvigssons värdefulla register rörande kronans och adelns gods äro
fördelade på riks- och kammararkiven. Även registren rörande de gods, som
Erik XlY:s nämnd tilldömde adeln och vilka komplettera varandra, finnas dels i
riksarkivet, dels i kammararkivet.

Jordeböckerna och räkenskaperna rörande Vasahusets gods, de s. k. arvoch
egnagodsen, förvaras i huvudsak i kammararkivet, numera såsom en särskild
serie, utbruten ur landskapshandlingarna. I riksarkivet finnes i serien av kungl.
arkiv emellertid också jordeböcker, arvskiften och andra handlingar rörande
Vasagodsen.

Aven åtskilliga andra kamerala och finansiella serier äro splittrade mellan
riks- och kammararkiven, så att vad som finnes på det ena hållet, kompletteras
av vad som finnes på det andra. Endast en intim kännedom av båda arkiven
kan i detta hänseende åvägabringa en fullständig överblick av dessa förhållanden
och möjliggöra ett rationellt ordnande av hithörande handlingar. Att detta åter
i vissa fall förutsätter sammanförande från båda hållen av de fragment, som nu
föreligga splittrade, ligger i sakens natur. Lika självklart är, att samlingarna
endast genom ett sådant sammanförande och ordnande kunna göras verkligt fruktbärande
för såväl kamerala utredningar som den historiska forskningen.

En likartad splittring föreligger jämväl mellan kammararkivet och andra
arkiv än riksarkivet. Ovan har sålunda erinrats om de leveranser från kammararkivet
till krigsarkivet och flottans arkiv, som vid olika tillfällen ägt rum men
som icke kommit att omfatta alla där förvarade militära handlingar.

I andra fall föreligger en dylik splittring av sammanhörande handlingar mellan
kammarkollegiets arkiv och landsarkiven. 1898 anmodade nämligen kammarkollegiet
Kungl. Maj:ts befallningshavande i olika län att till kammarkollegium insända
vissa handlingar och protokoll rörande kvarnrannsakningar, kvarnskattläggningar
m. m. I anledning härav insändes ock från länsstyrelserna dylika handlingar
till kammarkollegium. När sedermera länsstyrelsernas äldre arkiv enligt
gällande landsarkivförfattningar överlämnades till landsarkiven, inträffade vid
olika tillfällen, att i dessa länsstyrelsearkiv påträffades handlingar av alldeles
samma slag som de till kammarkollegium insända. Let har till och med kunnat
inträffa, att delar av samma akt kunna finnas splittrade på båda hållen. Att
detta lägger hinder i vägen för handlingars utnyttjande av forskning och förvaltning,
ligger för öppen dag. Det är i följd därav ock en huvudprincip i det
moderna arkivväsendet, att arkivs integritet, så vitt möjligt, böra bevaras, och

134

att serier, vilka bevisligen tillhört en viss förvaltningsgren, böra sammanhållas
såsom en enhet.

Slutligen bör i detta sammanhang jämväl erinras, att i vissa fall fördelningsgränsen
är svävande mellan kammararkivet och kammarkollegiets övriga
arkivkontor.

135

6. Översikt över kammararkivets nuvarande bestånd.

I. Innehåll.

Kammararkivet omfattar utom institutionens eget förvaltningsarkiv i främsta
rummet dels kammarens ock kammarkollegiets ämbetsarkiv till omkring 1700,
däri inbegripna de under denna period till den centrala räkenskapsre visionen för
granskning överlämnade lokala räkenskapsserierna, dels sådana räkenskapsserier,
huvudsakligast länsräkenskaper, för tiden även efter 1700 till våra dagar. I kammararkivet
förvaras emellertid därjämte även dels vissa serier av kammarkollegiets
och dess kontors samlingar jämväl för tiden efter 1700, dels åtskilliga andra
myndigheters arkiv, vilka vid olika tillfällen hamnat i kammararkivet.

A. Arkiv härstammande från kammaren eller kammarkollegiet. a. Arkiv

härstam Kammararkivets

förvaltningsarkiv utgöres av arkivets koncept till skrivelser mande från
och utredningar från 1635 till våra dagar samt av förteckningar och register, kammaren
Hit torde även kunna räknas det åtminstone från 1723 under arkivkontoret, _ tidigare
under reduktionsdeputerade, stående frälseundersökningskontorets handlingar
(omfattande tiden 1693—1740).

Kammarens, räknekammarens eller, såsom den från 1650-talets början benämnes,
kammarkollegiets ämbetsarkiv omfattar detta ämbetsverks handlingar från
och med dess organisationsperiod under Gustav Vasas regering. Under 1500- och
det begynnande 1600-talet var emellertid denna kammarens verksamhet vida mer
omfattande än den senare blev. Kammaren var nämligen ursprungligen rikets
enda finansiella ämbetsverk, ur vilket så småningom framväxte ett flertal andra
centrala ämbetsverk med näringspolitiska och ekonomiska uppgifter, såsom bergskollegium,
kommerskollegium, statskontoret, kammarrätten, generaltulldirektionen
m. fl. Intill dessa institutioners framträdande såsom självständiga ämbetsverk,
ingå alltså handlingarna rörande dithörande ärendens centrala handläggning i
kammarens arkiv. Av dessa myndigheter förenades emellertid kommerskollegium
under perioden 1680—1710 åter med kammarkollegium, vadan vissa av kommerskollegiets
handlingar för denna period finnes i kammararkivet, liksom även vissa
delar av dess serier före 1680.

I kammararkivet förvaras, såsom redan nämnts, av kammarens och kammarkollegiets
egentliga ämbetsarkiv flertalat serier endast till slutet av 1600-talet
(omkring 1680, resp. 1700). Kammarkollegiets motsvarande serier från 1680, resp.

1700, förvaras däremot huvudsakligen i kammarkollegiets övriga ämbetslokaler
(Birgerjarlstorg 16), fördelade på dess registrators-, aktuarie- och advokatfiskal skontor.
Någon klar gräns mellan kammmararkivets serier och dessa senare arkiv -

136

Protokoll.

Registratur.

Diarier.

Inkomna
skrivelser
intill 1703.

serier finnes ej. Den kronologiska gräns, som för närvarande föreligger, är dragen
olika för olika serier.

Kammarens protokoll finnas i kammararkivet för tiden 1635—1699. Serien
innehåller även till en början protokoll rörande regeringens och rådets förhandlingar
i kammaren. Dylika protokoll ha delvis tryckts i svenska riksrådets protokoll
(se härom och om protokollen i övrigt Clason, Till reduktionens förhistoria, Bil.,
sid. 56). Därjämte förvaras där protokoll i reduktions- och likvidationsmål 1717—
1723, 1748—1751, 1771—1780 samt protokoll i bytesmål, munderade protokoll
1748—1782, konceptprotokoll 1753—1823.

Av kammarens registratur förvaras i kammararkivet dels för tiden 1612—
1679 den allmänna huvudserien dels vissa nedan omnämnda specialserier. Huvudserien
innehåller även till en början brev, som utgått, icke från kammaren, utan
från regeringen, i kammarärenden. (Se Clason a. a. 56.) Skrivelser till Kungl.
Maj:t finnas från 1665 i särskilda registraturband, vilka i kammararkivet förvaras
till och med 1683. Ett särskilt registratur utgöra kontraktsböckerna för åren
1617—1722, vilka bl. a. innehålla kontrakt om arrenden av kronoinkomster, kvarnar
och fisken. I kammararkivet finnes även ett registratur angående förpantningar
1700—1713 ävensom registratur i reduktionsärenden 1717—1723.

Kammarens (kammarkollegiets) diarier förvaras i kammararkivet till och
med 1679, och dess koncept till och med 1830.

Till kammaren inkomna skrivelser föreligga för tiden intill 1703 i följande

serier:

A. Kungl. brev, bunden serie 1630—1679, dessutom buntar av lösa brev
allt ifrån 1520-talet. I denna senare grupp hava samlats såväl originalbrev som
kopieböcker och avskrifter. Till serien hava även förts skrivelser från furstliga
personer, prinsar och prinsessor ävensom från utländska furstliga personer. Över
serien finnes en översiktlig förteckning. Kopieböcker eller avskrifter förekomma
t. ex. för Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX, Gustav II
Adolf, Karl XI och Karl XII. Bland drottningarna äro t. ex. Margareta Leijonhuvud,
Katarina Stenbock, Katarina Jagellonika, Gunilla Bjelke och Kristina d. ä.
representerade. Bland prinsars och prinsessors brev finnas skrivelser från bl. a.
Erik XIV, Johan III, Karl IX såsom hertigar, hertigarna Magnus och Johan av
Östergötland, pfalzgrevarna Johan Kasimir och Karl Gustav, prinsessorna Cecilia,
Sofia, Elisabet, Anna, Katarina, Maria Elisabet, Maria Eufrosyne m. fl.

Till serien hava förts kungl. brev, som påträffats på skilda håll i arkivet.
En stor del av däri befintliga originalbrev från 1500-talet från såväl kungliga
som furstliga personer torde ursprungligen utgjort bilagor till landskapshandlingarna.
Åtskilliga av breven äro icke skrivelser till kammaren utan till myndigheter
eller personer, vilkas arkiv på ett eller annat sätt förenats med kammararkivet,
och med vilkas arkiv de rätteligen bort sammanhållas. Från Karl X
Gustav förekomma t. ex. skrivelser till regeringsrådet Rehnskiöld i Pommern,
till kommissarien V. Möller i Hamburg, räntmästaren B. Cronberg, till olika
officerare, till ståthållaren D. Uttermark i livgedinget m. m. Erån Karl XI finnas
brev till guvernörer, till statskontoret, till kommissioner m. m. Från Karl XII finnas

137

brev till upphandlingsdeputationen, kontributionsränteriet, guvernören i livgedinget
o. s. v. Från Hedvig Eleonora finnes ett betydande antal brev till guvernören
m. fl. tjänstemän i livgedinget. Även samlingen av utländska furstliga
personers brev innehåller brev till enskilda personer, så t. ex. brev till Åke Tott
från Kristian IV, till Johan Banér från Ludvig av Anhalt 1632, till stormästaren
i Livland från Fredrik II av Danmark 1561 o. s. v. I serien finnes även
en skrivelse från Ludvig XIV till Karl Gustav 1660.

B. Övriga inkomna skrivelser.

För tiden 1621—1703 äro dessa inbundna i s. k. brevböcker, vilka i regel
föreligga flera för varje år. Inom varje årsserie äro breven ordnade efter avsändarna,
dels efter ämbetsmyndigheter, dels efter orter, först i regel de inländska
länen, därpå utrikes orter. För tiden före 1621 äro till kammaren inkomna skrivelser,
i den mån sådana finnas i behåll, splittrade på olika serier. Emellertid ingå
dylika skrivelser även i åtskilliga av nedan berörda ämnesserier.

För en översikt över övriga i kammararkivet förvarade, från kammaren eller
kammarkollegiet härstammande serier saknas någon på dem alla tillämplig gemensam
indelningsgrund, enär någon sådan icke förelegat vid själva seriebildandet.
Ett sammanförande av dem i störte grupper med besläktat innehåll låter sig därför
här endast i vissa fall göra.

Det arkivaliska material, som de innehålla, är av tämligen mångskiftande
beskaffenhet. Huvudmassan består av räkenskaper, dels sådana, som äro uppgjorda
i kammaren vid dess egen finansförvaltning, dels sådana, som uppgjorts i
orterna vid därvarande förvaltningar och sedermera inlämnats till kammaren
— eller i en senare tid till kammarrätten — för att där revideras. Vid sidan av
dessa räkenskaper förekommer emellertid annat arkivmaterial, såsom handlingar
rörande behandlingen i kammaren eller kammarkollegiet av där handlagda förvaltningsärenden,
koncept rörande olika frågor, akter tillkomna under dessas
behandling o. s. v. I några fall finnas tämligen fullständiga serier från vissa av
kollegiets kontor; i andra fall mera splittrade handlingar. Vid den uppdelning
av materialet på de olika serier, som för närvarande föreligga i arkivet, hava i
vissa fall räkenskaper och handlingar av annan art förts tillsammans i en och
samma serie. Andra av serierna äro mera uteslutande räkenskapsserier.

Av arkiv hos kammarkollegiets olika kontor från tiden i stort sett efter
1680-talet — här frånsett kammararkivet självt — förvaras i kammararkivet
avräkning skontor ens ävensom byteskontorets arkiv.

Avräkning skontor ens arkiv utgöras av första avräkningskontorets arkiv
(1685—1800), andra avräkningskontorets arkiv (1687—1800) samt civil- och militieavräkningskontorets
(1800—1825). Arkiven, som äro förtecknade, bestå av resp.
335, 403 och 135 vol. Serierna utgöras av koncept, (för de båda förstnämnda kontoren
flera serier) diarier och liggare, inkomna skrivelser från såväl Kung!. Maj:t
och kammarkollegium som övriga myndigheter och enskilda, samt räkenskaper,
bestående av såväl memorialböcker som avräknmgsböcker m. m. Av de inkomna

18—191386

Övriga
serier av
arkivalier
från kammaren
eller
kammarkollegiet.

1 Olika kontors
arkiv.
Avräkningskontoren.

138

handlingarna hava beträffande andra avräkningskontoret en betydande del av
likvidationerna överlämnats till krigsarkivet och delvis även till flottans arkiv,
Själva likvidationsakterna hava ej sammanhållits med de olika avräkningskontorens
arkiv, utan förts till en stor serie likvidationer, vilken även omfattar likvidationskommissionens
likartade serier.

Dessa likvidationer äro ordnade i olika serier, av vilka serien A. omfattar

dem, som behandlats av kammarkollegium, serien B. dem, som behandlats av likvidationskommissionen
och efter dess upphörande av avräkningskontoren. Akterna
äro efter tidpunkten för resp. fordrings uppkomst ordnade i serier före 1680 och
serier efter 1680 samt fördelade i ett flertal olika grupper efter de olika fordringarna,
såsom försträckningar och leveranser, löneavräkningar för olika grupper av
förvaltningen, däribland riksrådet och centralförvaltningen, justitiestaten, bergsstaten,
skogsstaten, tullstaten, medicinalstaten, uppbördsman, diplomater, kommissarier
i utlandet, reduktions- och likvidationsverken, lokalförvaltningen, skolor och
universitet, arkiv och antikvitetskollegium jämte antikvitetsarkivet, präster, konstnärer,
hären, flottan, ävensom vissa andra grupper såsom värvningar, befraktningar
för kronan o. s. v.

Byteskon- Byteskontorets arkiv omfattar perioden 1748—1825 och består av koncept,

toret. remiss- och annotationsböcker jämte olika serier av bytesakter.

2 Räkenska- Av räkenskaper föreligger ett flertal serier. Huvudmassan av dessa och

per för den av kammararkivets hela innehåll utgöres av räkenskaper för den lokala finansförlokala
för- vältning en.

va ningen. Intill början av 1630-talet äro dessa sammanfattade i de s. k. landskapens

handlingar, som huvudsakligen innehålla de ur fogdars och andra lokalmyndigheters
verksamhet direkt framgångna årliga redogörelserna för deras uppbörd och
utgift. Främst bland dessa myndigheter står den stora gruppen av de egentliga
häradsfogdarna — vilkas områden emellertid kunna starkt växla — men även andra
grupper äro representerade såsom befallningsman på den kungliga familjens privatdomäner,
de stora läntagarna för vissa särskilda uppbörder, allehanda statsindustriella
företag (bergverk, faktorier och fisken), de särskilda uppbördsmännen
för tionden och för tillfälliga gärder m. fl.

Här ifrågavarande räkenskaper äro för den nu berörda tiden d. v. s. intill
början av 1630-talet först ordnade efter större landskapsgrupper i Upplands handlingar,
Västmanlands handlingar o. s. v., varvid, såsom ovan nämnts, de olika
grupperna kunna omfatta räkenskaper även från andra angränsande provinser än

den, som gruppnamnet närmast avser.1 Inom varje särskild landskapsgrupp äro
handlingarna därefter ordnade årsvis. Under varje år återfinnes ett växlande antal
nummer, varje omfattande en eller flera volymer av räkenskaper för året från ett
visst förvaltningsområde inom gruppen, så att t. ex. ett härad kan representeras
av ett nummer, ett annat härad av ett annat, några socknar, som bildat ett fogdeområde,
av ett tredje, en kungsgård med område av ett fjärde (t. ex. Upplands handlingar
1594 n:r 1, Johan Carlssons räkenskap för Uppsala slott n:r 2, Johan Sasses
för Lyhundra härad med Frötuna och Bro skeppslag, n:r 3, hustru Annas för fataburen
på Stockholms slott, n:r 4, Per Mattsons för gamla och nya ladugården, n:r 5,
Olof Svenssons för arv och eget i Uppland och Västmanland). Samma fögderi har

1 Jfr ovan sid. 105.

139

emellertid ingalunda alltid samma nummer i årsserierna, utan ett fögderi, som
ena året har nummer 1, kan nästa år ha ett annat nummer. Räkenskaperna kunna
vara av växlande slag: jordebok för området med förteckning å däri befintliga
hemman, deras innehavare och deras årliga ränta i olika persedlar; uppbördslängd
över extra ordinarie gärder; tiondelängder; räkenskaper över utgifter med dithörande
kvittensregister o. s. v. Dessa landskapens handlingar äro det ovärderliga
materialet för all forskning rörande landskapens inre historia, deras äganderättsförhållanden,
näringsliv, ekonomiska utveckling och sociala struktur, personförhällanden
o. d. (Om serien och dess närmare beskaffenhet, se i övrigt J. A. Almquist,
Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630.)

Åtskilliga av de räkenskapsgrupper, som vid seriens ordnande på 1630-talet hänfördes till densamma, hava under 1800-talet utbrutits därur och förts
till olika specialgrupper. I vissa fall hava därvid delar av sammanbundna äldre
häften genom siaktning utbrutits och förts till andra grupper. Till de utbrutna
grupperna höra de under det på 1890-talet påbegynta ordningsarbetet upplagda
serierna Slott och gårdar samt Arv och eget, varjämte en mängd nummer överflyttats
till samlingar av hospitals- och kyrkoräkenskaper, fiskeri- och bergverkshandlingar
m. fl., som för övrigt hava andra till största delen olikartade beståndsdelar.

Serien tillhör kammararkivets allra äldsta och värdefullaste.

Under 1620-talet undergick räkenskapsväsendet en fullständig omläggning,
betecknad framför allt därav, att vid sidan av fögderiräkenskaperna upplades
länsvis uppgjorda sammandrag av dessa, vilka redovisa länets hela uppbörd och
utgift. Från denna tid äro ett läns räkenskaper i följd härav sammanfattade
i jordebok, landsbok och de till den sista hörande verifikationerna. Jordeböckerna
funnos ursprungligen i varje län en för vart år, men från och med år 1794—1795
endast för vissa år. Ett antal av de mera representativa äro uppflyttade i kammarkollegiets
ämbetslokaler. I våra dagar äro, som bekant, verifikationerna för
varje år fördelade på en mängd band.

Vid sidan av länsräkenskaperna föreligga även under 1620-talet för de olika
länen upplagda s. k. kopieböcker, innehållande avskrifter av vissa till länet utfärdade
brev angående finansförvaltningen inom detsamma:

Till kvantiteten utgöra dessa serier länsräkenskaper från 1620-talet kammararkivets
mest omfattande och ständigt svällande material.

Övriga serier härstammande från kammaren eller kammarkollegiet. 3 Serier mes i.

.. i it- • t fi dels ord Jämte

dessa huvudserier av handlingar och räkenskaper föreligger ett stort nade efter
antal serier av växlande ursprung och innehåll. ämne.

Några av dessa hava sedan gammalt förelegat såsom självständiga serier.

Andra äro i senare tid i större eller mindre omfattning utbrutna ur landskapshandlingarna
(jfr härom även J. A. Almquist a. a, sid. 5), pnen kunna därjämte
också hava erhållit från andra håll komna beståndsdelar. Åter andra hava med
beståndsdelar av olika art nybildats under det 1897 påbegynta ordningsarbetet.

Vissa äro hopbragta av enskilda forskare. I åtskilliga fall är det inre sambandet
mellan .de till en viss serie samlade handlingarna naturligt och självfallet, i andra
synes i väsentlig grad ett sådant samband saknas. Som ovan nämnts bestå
åtskilliga av serierna huvudsakligen av räkenskaper eller längder, under det att
i andra akter av olika slag ingå.

140

Såsom exempel på dessa seriers beskaffenhet skola här ett flertal av de
viktigare omnämnas.

Handlingar, som uteslutande eller företrädesvis härstamma från 1500- och
det begynnande 1600-talet, föreligga i följande serier:

Arv och eget (slutar omkring 1624).

Serien omfattar handlingar rörande Vasahusets s. k. arv och egna gods
och är till största delen utbruten ur landskapens handlingar. Den är i huvudsak
ordnad efter landskap men innesluter även dels vissa grupper, som omfatta handlingar
från mer än ett landskap (två, tre eller flera), i det att arv och egnafogdarnas
områden icke alltid falla inom ett och samma landskaps gränser, dels
handlingar av allmänt innehåll (arvskiften in. in.).

Förläning sregister (1546—1625).

Beställningsregister (1562—1612).

Jfr Edén, Om centralregeringens organisation, sid. XVII och 40, 134.

Frälselängder (1558—1616).

Serien ordnad efter landskap.

Till dessa företrädesvis äldre serier kunna ock hänföras tvä av enskilda
forskare hopbragta, nämligen:

Den s. k. Forssellska samlingen.

Samlingen utgöres av ett flertal olika 1500-tals räkenskaper, som hopfördes
av presidenten Hans Forssell och av honom användes såsom material till hans
banbrytande arbeten Sverige 1571 m. fl. Samlingen består av summarum över
rikets ränta, (stiftsvis uppgjorda, sammanfattande översikter över olika skattetitlar),
tiondelängder, sölvskattelängder 1571 (om serien jfr Forssell, Sverige 1571),
köpsölverlängd 1573, hjälpskattelängd 1569—1570 m. m.

Bosenbladslca samlingen.

består av handlingar, som på obekant sätt kommit frän kammararkivet och dit
återbördats 1845 genom inköp från engelska legationssekreteraren fordon, som
samma år genom köp förvärvat Rosenblads bibliotek och manuskriptsamling.
Samlingen består av från olika grupper hopbragta, om vartannat bundna räkenskaper
och handlingar rörande såväl Sverige som Östersjöprovinserna, såsom t. ex.
tiondelängder, länsregister 1556, beställningsregister, jordeböcker bl. a. för Kexholms
län 1639, vackebok för Hapsal slottslän 1600 o. s. v.

Till 1500- eller 1600-talet eller båda höra även följande samlingar:

Alvsborgs lösen.

Räkenskaper för Alvsborgs lösen 1613 och följande år.

141

Gr ev- och frihcrreskap:

Ett sjuttiotal volymer, huvudsakligen räkenskaper. Yisingshorgs grevskap
öreträder ensamt mer än hälften.

IiilcsJiuvudböcker (1619—1677).

(Om serien jfr Stuart-Rystedt, Handbok över statsverkets medelsförvaltning;
Edén, Om centralregeringens utveckling, sid.-XIV, 230 f. f.; Wittrock, Karl XI:s
förmyndares finanspolitik).

I serien förekomma även kapitalräkningar för åren 1661 och 1670l uppgjorda
sannolikt under förmyndarräfsttiden; liknande finnas även för åren 1666
och 1668 bland räntekammarböckerna och för 1672 bland de oordnade handlingarna.
Rikshuvudböekerna uppgjordes av generalbokhålleriet.

Rusttjänstlängder (1562—1717).

Serien delvis ordnad efter landskap. Den sträcker sig med vissa beståndsdelar
även in på 1700-talet.

Skuld!) ohssamling en (1578—1693).

Räkenskaper med vissa kronans fordringsägare.

Övriga serier innehålla i regel handlingar även från senare tid än 1600-talet, men begynner i åtskilliga fall med sådana redan från 1500-talet.

Adeln och dess gods.

Serien, över vilken en översiktsförteckning finnes med angivande huvudsakligen
av de släkter, som här äro representerade, innehåller till stor del under reduktionen
beslagtagna arkiv. Med dessa hava även förenats akter med annat ursprung
såsom reduktionsakter. Om seriens splittring emellan riks- och kammararTkiven
se ovan. Såväl räkenskaper som andra handlingar av skiftande art ingå i densamma.

Bankväsen.

Handlingarna synas till största delen härstamma från reduktionsmyndigheterna,
särskilt likvidationskommissionen, som övertog de outredda uppgörelserna
mellan kronan och banken. De äro ordnade på tvä grupper, den ena avseende
Palmstruchska banken och omfattande åren 1657— 1714, den andra angående
riksens ständers bank (1693—1825).

Bergsbruk.

Serien, som består av 482 vol., har fördelats i trenne kronologiskt ordnade
huvudgrupper, handlingar före 1620, handlingar 1620—1719, handlingar från och
med 1720. Inom var och en av dessa grupper finnas dels en allmän avdelning,
dels avdelningar ordnade efter dels de bearbetade metallernas art (koppar, silver,
järnhantering o. d.), dels efter de orter, där bearbetningen skedde, åtskilliga delar
av serien äro hämtade från landskapshandlingarna. Till de allmänna grupperna
ha förts handlingai-, som ej kunnat placeras på någon av de andra grupperna.
Under perioden 1620—1719 finnas inom denna grupp handlingar rörande den cen

142

träla bergverksförvaltningen (generalbergsamtet) och bergskollegium, bergsstater,
jordeboksextrakt rörande rikets bergverk o. d. Hit ha även förts handlingar
angående bevillning och kontribution er av bergverken o. d. Vissa här befintliga
handlingar tillhöra enligt sin härkomst andra arkiv, såsom statskontoret och
kontributionsränteriet. De särskilda grupperna innehålla räkenskaper och handlingar
för olika gruvor eller bergverk, delvis sammanförda under rubriker såsom
kopparhantering, järnhantering, silververk, mässingsbruk m. m. Bland de mest
omfattande och betydelsefulla serierna äro årsräkenskaperna för kronans kopparränta.

Till serien bergsbruk har även förts handlingar rörande vissa kompanier,
såsom kopparkompaniet 1625-—1630.

Serien består av mycket disparata beståndsdelar.

Fiske och vattenrätt (1558—1800-talet).

Serien, som fördelats i en allmän grupp, en länsvis ordnad och en rörande
pärlfisken, inrymmer handlingar av skild proveniens. Där finnes t. ex. fogderäkenskaper
från kronans fogdar vid de olika fiskeplatserna, t. ex. Älvkarleby,
med början från 1500-talet, ävensom akter från kontor i kammarkollegium från
1700- och 1800-talet.

Handel och sjöfart.

Serien omfattar dels kommerskollegiets handlingar under perioden 1680—
1711, dels åtskilliga övriga akter, som ordnats i olika ämnesgrupper. Eu serie
bildas sålunda av handlingar angående fartygspass och frihetsbrev för fartyg.
Den innehåller dels koncept till pass, utfärdade av kammarkollegium eller kommerskollegium
(även för perioden före 1680 innehåller serien angående fartygspass
1630—1712 kommerskollegits koncepter till dylika), dels ansökningar ställda till
endera av dessa myndigheter, dels attester från magistrater. Eu annan serie
utgöres av handlingar angående kompanier, såsom generalhandels- och skeppskompanier
1630—1652, tjärukompanier 1629—1682, tobakskompanier 1661—1718
(en stor del av dess handlingar och räkenskaper finnes dessutom bland de grovordnade
handlingarna i nedersta våningen), ostindiska ocli västindiska kompanier
1600-talet—1811. En liten särskild serie, inalles tre volymer, bildar handlingarna
angående nya Sverige.

Till serien har förts även eu grupp av enskilda räkenskaper. (Andra
dylika affärshandlingar ha med J. Uthoffs, B. Grönbergs och familjen MommaReenstiernas
arkiv överflyttats till riksarkivet; av de båda förra arkiven finnas
dock rester i kammararkivet liksom av andra privata affärshandlingar.)

Kommunikationsväsendet.

Serien består av handlingar och räkenskaper, som fördelats i ett antal
grupper: vägar, broar, kanaler, fyrar, lotsväsen och gästgiverier. De inkomna
skrivelserna ha vid ärendenas handläggning remitterats till provins- eller avräkningskontor
och synas hava bort sammanhållas med deras arkiv. I serien angående
gästgiverier finnas 1817—1819 och 1821 ett antal skrivelser från Jandshövdingeämbeten
och kammarkollegium till Kungl. Maj:t.

Kvarnar och sågar.

(Om serien jfr Å. Holmbäck, Kvarnkommissionerna.) Serien omfattar såväl
kvarntullräkenskaper från 1620-talet som kvarnkommissionernas handlingar från

143

1697 och följande år. Akter i kvarnmål från 1700- och 1800-talet ha även
förts hit.

Kyrkor, skolor och hospital.

Serien består dels av en allmän grupp, dels av stiftsvis ordnade grupper.
Räkenskaperna fördelas i räkenskaper rörande kyrkor, skolor och hospital i ordets
äldre bemärkelse. Bland kyrkoräkenskaperna finnas dylika t. ex. för Skara domkyrka
för åren 1572—1896, dock med stora luckor, inalles 64 vol.

Likvidationer (se ovan under Avräkningskontoren).

Markegång staxor.

Myntväsendet.

Serien består av såväl räkenskaper begynnande med 1538 och fortgående
in på 1800-talet som handlingar av olika slag.

liäntekammarböcker (1527—1874).

(För de äldsta räkenskaperna är, såsom framhållits av Edén, Om centralregeringens
organisation, titeln olämplig, alldenstund begreppet räntekammare
uppkommit först på 1540-talet.)

Serien utgöres av räkenskaper för den centrala penningförvaltningen, innehållande
redan från Gustav Vasas tid uppgifter om uppbörd och utgift, t. ex. till
sold .åt knektar, till klädkammaren, räkningekammaren, kansliet etc. Från 1680
utskildes räntekammaren, såsom en del av statskontoret, från kammarkollegium.
Räntekammarböckerna ingåvos emellertid enligt 1694 års förordning om fördelning
av göromålen mellan kammarkollegiets ledamöter till granskning i kammarkollegiets
avräkningskontor och torde på grund härav hava stannat i kammararkivet
i stället för att ingå i statskontorets arkiv.

Sandbergska samlingen.

Se ovan sid. 122.

Slott och gårdar.

Serien består dels av en allmän avdelning, dels av grupper rörande olika
slott och gårdar. Den har delvis utbrutits ur landskapskandlingarna. Huvudmassan
består av räkenskaper för slott och gårdar med tillhörande område under
1500- och början av 1600-talet, men i vissa fäll sträcka sig handlingarna ända
fram till 1800-talet. Bland representerade slott eller gårdar märkas Borgholm
1540 —1660, Kalmar 1539—1644, Västerås 1539—1631, Vadstena 1545—1711, Gripsholm
1545—1794, Uppsala 1537—1625 och 1816—1820, Stegeborg 1544—1621, Höjentorp
1542—1676, Örebro 1554—1628.

Subsidieräkenskaper (1637—1783).

Serien, som huvudsakligen består av räkenskaper rörande franska subsidier,
torde åtminstone till stor del ha inkommit till första avräkningskontoret. För
engelska subsidier finnas räkenskaper 1667, 1670, 1720, 1729 och för holländska
subsidier 1637—1646.

144

Städers akta.

Serien utgöres av omkring 180 vol. Den består av en allmän grupp, innehållande
handlingar rörande städerna i allmänhet eller flera städer, och en grupp
ordnad efter särskilda städer. Den allmänna gruppen innehåller utdrag ur privilegier,
kammarkollegiets memorial rörande besvärspunkter vid riksdagarna m. m.
Dylika memorial från kontoren förekomma även i den andra gruppen, som dessutom
innehåller inkomna skrivelser, räkenskaper, däribland från Kalmar 1777—
1791, akter av olika natur o. d.

Tull och accis.

Samlingen, som omfattar över tusen volymer, torde till stor del härstamma
från kammarkollegiets tull- och licentkontor, som upphörde 1826. Av diarier
finnas blott vissa år representerade. Serien av inkomna skrivelser är likaledes
synnerligen fragmentarisk, vilket även är fallet med de centrala räkenskaperna
för äldre tider. Av huvudböckerna för stora sjötullen finnes här före 1720 endast
den för 1705 i behåll, av övriga före 1720 blott spridda fragment. Serien torde
dock tidigare ba varit mera omfattande. Beträffande småtullshuvudböckerna äger
ett liknande förhållande rum. Efter 1720 åter bilda räkenskaperna sammanhängande
serier. De lokala tullräkenskaperna finnas för tidigare perioder i större
serier. Av ingivna renoverade accisrättsprotokoll finnas för Stockholm 1650—1660,
1662—1666, 1683—1689, 1692, 1696, för övriga orter blott spridda protokoll.

Universitet sr åkenskaper.

Utom dessa serier finnas även åtskilliga andra av mindre omfång.
Därjämte föreligger ett avsevärt antal endast grovordnade eller oordnade
handlingar, bland vilka finnas:

uppbördsregister från 1550-talet;
boskapslängder;
koncept hos kammaren;
konceptprotokoll hos kammarkollegiet;

»kammarhandlingar» (handlingar angående av kammaren handlagda förvaltningsärenden
m. in.);

handlingar angående kammararkivet (förteckningar rörande olika kontors
arkiv, leveranser till och från kammararkivet o. d.);
» » den årliga räntan;

» » hertig Karls räkenskaper (räntekammarräkningar):

» » » Magnus » »

» » hovet;

» » räntekammaren;

» » slott och gårdar;

» » tionden;

» » myntväsendet;

» » bergverken;

» » hären;

» » flottan;

» » magasin;

handlingar angående riksdagsbesvär;

145

förbrutna godsakter;
reduktionsmyndigheters koncept;
likvidationsakter;
ersättningsakter;
reduktionsakter;

räkenskaper angående Alvsborgs lösen;
rannsaknmgar i orterna;
tullräkenskaper;
enskilda personers handlingar
m. m.

B. Andra myndigheters i kammararkivet förvarade akter. Andra

Utom de serier, som framgått ur kammarens eller kammarkollegiets verk- t er utkantsamhet,
har kammararkivet kommit att emottaga arkiv från andra myndigheter, mararkivet
i vissa fall sådana, vars verksamhet fortsatts av kammarkollegium. förvarade

CIKZ61 •

Beduktionsmyndigheternas arkiv. Reduktions omfattar

arkiv från reduktionskollegiet 1655—1686, reduktionskommissionen och ters^arkiv.
reduktionsdeputerade 1681—1716—1721, exekutionskommissionen 1685—1703, likvidationskommissionen
1680—1717 samt riksens ständers kommission angående
reduktions- och likvidationsverket 1724—1748. Reduktionsmyndigheternas jämte
deras underlydande tjänstemäns arkiv äro ej fullständigt ordnade. Utom serier,
som finnas uppställda bland arkivets mera ordnade serier, finnas koncept och handlingar
hos reduktionsmyndigheterna bland de grovordnade serierna på olika ställen
i arkivets lokaler.

I den mån de äro ordnade äro dessa myndigheters arkiv dels ordnade
efter de olika myndigheterna — med serier av deras protokoll, registratur, inkomna
skrivelser o. s. v. — dels i stora genomgående serier, omfattande ett flertal
myndigheters, även kammarkollegiets, akter av liknande beskaffenhet. Detta förhållande
har förmodligen berott därpå, att ett och samma mål icke hann avgöras
av den myndighet, som först handlade detsamma.

Genom reduktionen indragna enskilda arkiv finnas särskilt i serien Adeln
och dess gods.

Av andra kommissioners arkiv. Andra knm finnes

i kammararkivet _ ett ej obetydligt antal även efter sedan 1906 åtskilliga wt***^”ers
överlämnats till riksarkivet. Av kommissionerna från förmyndarräfsten finnas i
kammararkivet t. ex. stora kommissionens protokoll och domar 1681—1682.

Övriga i kammararkivet befintliga kommissioner äro fördelade på fyra olika
serier, kommissioner angående kronans räntor, gärder och dylikt, skogskommissioner,
kommissioner angående uppbördsmäns försummelser och olagligheter, diverse
kommissioner. Bland dem, som förts till den första serien, kunna nämnas t. ex.
kommissionen i Bohuslän 1662, i Sala 1682, i Östergötland 1677, på Gottland
1708 o. s. v. Bland skogskommissionerna finnes ett flertal av de stora kommissionerna
av detta slag från Karl XI:s tid, såsom i Skaraborgs län 1684—1688
och 1689—1690, i Närke 1689, i Alvsborgs län 1692—1694, i Uppland 1694—1696

IS—191366.

146

Andra arkiv.

o. s. v. Bland kommissioner med uppgift att rannsaka över uppbördsmäns olagliga
tillvägagångssätt kunna nämnas kommissioner i Bohuslän 1667 och i Södermanlands
och Kronobergs län 1713. Till gruppen av diverse kommissioner har
förts t. ex. 1686 års kommission angående kronotionde och indelningen i Småland
samt kommittéerna 1830—1833 och 1846—1847 angående skatteväsendet.

Om åtskilliga andra i kammararkivet delvis förvarade arkiv såsom liv g edingets,
upphandlingsdeputationens och kontributionsränteriernas samt kommerskollegiets m. fl.
se ovan sid. 130, 131.

II. Behovet av konservering av kannnararkivalierna.

I de sakkunnigas betänkande har flerstädes berörts nödvändigheten av
bättre vård av kammararkivet ur synpunkten av behovet att planmässigt konservera
och laga därvarande arkivalier. Såsom ett bevis på angelägenheten härav
kan hänvisas till följande redogörelse för beskaffenheten av en grupp handlingar
därstädes, nämligen de s. k. Västmanlands (och Dalarnes) handlingar 1590—1604.
Redogörelsen uppsattes ursprungligen 1911 vid en då verkställd genomgång av
ifrågavarande handlingar men är nu reviderad med hänsyn till nuvarande läge.

För vad som menas med landskapens handlingar och rörande dessas värde
hänvisas till vad ovan erinrats sid. 138.

Till sin storlek äro dessa landskapens handlingar växlande, stundom tämligen
tjocka volymer, ibland blott ett fåtal lägg. Formatet är oftast vanlig folio
men även andra storlekar förekomma. En stor del äro eller hava varit bundna
i pergamentsomslag; hos andra äro dessa borta. De till ett nummer sammanförda
äro i regel, särskilt om band saknas, hopbuntade i ett konvolut av grått papper,
som hålles samman med ett snöre; dessutom hava under de senare åren kartonger
anskaffats, en för varje nummer, i vilka konvolutet är inlagt.

Genom eldsvådan 1807 blev nu ifrågavarande serie av Västmanlands handlingar
i betydande grad skadad. En mängd volymer äro i följd därav »rundbrända»,
d. v. s. de ursprungliga pergamentsomslagen och bladens bräddar äro
borta. Bladen ligga alltså lösa, och vad som återstår är deras mittparti med, i
regel, det mesta av texten, dit dock defekterna även kunna sträcka sig. Runtom
är papperet skörbränt och förkolnat, dock så att skriften vanligen är läsbar.
Det skörbrända papperet sönderfaller — angripet av fukt som det tillika ofta varit
— vid användningen i kanterna, så att, da någon volym begagnas, flingor av
bladkanterna ständigt falla av, stundom med textdelar. Varje användande av dessa
volymer i deras nuvarande skick skadar dem alltså. De omslag, i vilka de alltsedan
branden närmast förvarats, äro av löst ganska mjukt papper, stundom
otillräckligt stora, trasiga och skadade av snöret, som jämväl kan skära in i bladkanterna.
Genom omslagens bristfällighet, ut- och inskjutandet vid användning

o. s. v. äro emellanåt bladkanterna därjämte trasade, vikta eller försedda med
»hundöron». Vissa verifikationer, såsom kungl. brev i orginal eller avskritt,
ståthållares skrivelser in. m. — synnerligen viktigt material för lokalförvaltningens
historia under denna tid — äro stundom blott löst inlagda i volymerna och därigenom
särskilt utsatta för slitning.

147

I flere fall lia de »rundbrändas volymerna någon tid efter branden ombundits
men detta på ett ganska otjänligt sätt. Häftningen bar skett, så att ett antal
blad hopsytts med stora stygn ett stycke in i det sköra papperet, något som vid
bandets öppnande ytterligare sliter detta.

En mängd volymer har, utom av elden, även i hög grad lidit av fukt.
Dessa fuktskador äro emellertid numera väsentligt hejdade, sedan värmeledning
införts i arkivet. Anskaffandet av kartonger har ock minskat faran av de olämpliga
omslagen. I huru hög grad nu ifrågavarande serie alltjämt är i behov av
sakkunnig vård, lagning och konservering torde emellertid otvetydigt framgå av
nedanstående redogörelse för deras nuvarande tillstånd, ett tillstånd i vilket de
nu befunnit sig i mer än hundra år, men ur vilket snar och varsam hjälp uppenbarligen
är av nöden för att förhindra ytterligare skador. Nödvändigt är därvid
ock, att en omsorgsfull granskning av materialet föregår lagningen, så att bladen
läggas i riktig ordning och felbindningar undvikas, något som även vid senare
lagningar icke alltid varit fallet.

Redogörelsen omfattar samtliga i serien för närvarande ingående nummer.
Att inneromslagen i ett flertal fall äro otjänliga har förbigåtts. Såsom ovan erinrats
innehåller serien periodens lokala kamerala räkenskaper för icke blott Västmanland
utan även Dalarne.

Västmanlands (och Dalar nes) handlingar 1590—1604 (allt bevarat).

1590 nr 1.

1590 nr 2.

1590 nr 4.

1590 nr 5.
1590 nr 8.
1590 nr 9.
1590 nr 10.
1590 nr 11.
1590 nr 14.

Bunt av tre volymer, l:a och 3:e i gamla pergamentsomslag, ej
skadade av brand och fukt men genom förvaringssättet skrynklade
och försedda med hundöron; den 2:a resterna av en brandskadad och
fuktangripen volym, trasig. ''

Resterna av åtminstone två rundbrända, fuktförstörda volymer, så
förmultnade, att papperet är i trasor, som sönderfalla vid minsta,
även den försiktigaste beröring. Stora stycken lossna för varje gång
volymen öppnas.

Resterna av flera volymer i ett gemensamt, odugligt omslag, som
snöret genomskurit i ryggen, rundbrända, fukt- och äfven något svampangripna.
Vissa blad fastklibbade vid rester av de ursprungliga
pergamentsomslagen. Bladen ligga ojämnt, överskjuta delvis varandra,
trasiga och skrynkliga.

Resterna av diverse räkenskapsvolymer, alla rundbrända och fuktangripna,
den förstas papper uppmultnat, i början sönderfallande.
Resterna av åtminstone två rundbrända och fuktskadade volymer, fuktskadorna
ha i början vållat mindre bristningar i papperet.

Resterna av tre volymer, rundbrända, fuktskadade, delvis sönderfallande.

Rundbrända volymer, ombundna i gemensamt band. Bandet av mindre
god beskaffenhet. Häftningen skadar bladen.

Rester av åtskilliga volymer, flertalet rundbrända, fuktskadade,
sönderfallande.

Rundbrända, fuktskadade volymer ombundna i ett band. Häftningen
sliter, som vanligen i de ombundna volymerna, i det sköra papperet

1590.

148

1591.

1592.

1593.

1591 nr 1.

1591 nr 3.

1591 nr 4.
1591 nr 7.

1591 nr 8.
1591 nr 9.
1591 nr 10.

1591 nr 11.

1592 nr 1.
1592 nr 2.

1592 nr 3.

1592 nr 6.
1592 nr 7.

1592 nr 9.

1592 nr 10.

1593 nr 1.

för varje gång, volymen användes. 1 bandets mitt ett flertal blad
lösa, skjuta utanför bandet, slitas. Särskilt de inbundna kungl. breven
svårt multnade och mycket trasiga.

Fragmenten av diverse räkenskaper; rundbrända och starkt angripna
av fukt, så starkt att bladen i mitten på upprepade ställen i bunten
sönderfallit i trasor, häfta delvis vid varandra och vid resterna
av de ursprungliga pergamentsomslagen, ibland skrynklade. En del
blad har kommit att ligga utanför omslaget och därför fått bräddarna
söndertrasade.

Liksom föregående fragment av diverse räkenskapsvolymar inom ett
trasigt, gemensamt omslag. .Rundbrända och liksom föregående
mycket fuktskadade. Bladen ha på flera ställen klibbat ihop till
kakor, äro mångenstädes sönderfallna och trasade.

I ungefär samma skick som de båda föregående, dock ej fullt så
fuktskadade.

Diverse räkenskaper, rundbrända och fuktskadade, dock i mindre
hög grad än nr 1 och 3. Ett knippe kungl. brev mycket fuktskadade
och trasiga. Sist räkenskap för Kung3örs län med trasade
hörn; hundöron, bladen i slutet sammanklibbade av fukt och söndertrasade.

Rundbränd, fuktskadad, så att några blad visa defekter i mitten,
hundöron, överskjutande blad ha fått bräddarna slitna.

Resterna av två volymer med av brand och fukt synnerligen skörnat
papper. Överskjutande blad trasade, hundöron.

Resterna av tre rundbrända volymer. Den första med papperet uppmultnat,
delvis sönderfallande i bitar, delvis utplånad text, nedvikta
trasiga hörn. Den: tredje till sista hälften också mycket angripen,
fukt och svampbildningar ha framkallat hål i bladen. Papperet
sönderfaller vid beröring.

a) I ett konvolut en rundbränd, uppmultnad volym med sönderfallet
eller vid minsta oförsiktighet sönderfallande papper.

b) En rundbränd, ombunden volym, där häftningen skadar papperet.
Flera rundbrända, fuktskadade, delvis sönderfallande volymer.

a) En rundbränd volym i ett konvolut.

b) En tämligen väl bevarad räkenskap i pergamentsomslag.

En rundbränd volym med spår av ombindning, bandet nu borta.
Häftningen med stygn långt in i det sköra papperet har förvärrat
skadorna.

Ombunden, rundbränd volym, så starkt angripen av fukt, att bladen
i volymens början sönderfallit och visa betydande hål.
Fragmenter av diverse räkenskap3volymer, ombundna i ett tjockt
band, rundbrända, fuktskadade. Bandet, av mindre god beskaffenhet,
som förvärrar volymens skador, sönder i mitten med lösa blad.
Rundbränd, ombunden volym. Bladen hava i mitten varit i hög grad
fuktangripna.

Rundbränd, fuktskadad, ombunden volym.

Rundbränd, ombunden volym. Fuktskadad. Bandet sönder, vissa
blad lösa, skinnet i ryggen sönderfallet genom fuktens inverkan.

149

1593 nr
1593 nr
1593 nr
1593 nr
1593 nr
1593 nr

1593 nr

1594 nr

1594 nr
1594 nr

1594 nr

1595 nr

1595 nr
1595 nr

1595 nr
1595 nr
1595 nr
1595 nr

1595 nr

1596 nr

2. Resterna av två rundbrända volymer, angripna av fukt, bladen skjuta
över varandra, skäras av snöret och trasiga även i övrigt.

3. Resterna av tre rundbrända volymer, fuktangripna, skriften delvis
nästan utplånad.

6. Rundbränd volym, angripen av fukt. En gång ombunden, bandet
nu borta.

7. Resterna av fem volymer, rundbrända, angripna av fukt, skrynklade,
trasiga, försedda med hundöron.

10. Fragment av fyra volymer, rundbrända, fuktangripna, delvis trasade,
försedda med hundöron.

11. Resterna av flera volymer, ombundna i ett band, obetydligt brända
men genomfuktade, så att skriften delvis utplånats. I mitten av
bandet ha vissa delar uttagits, det övriga har fått fasthänga vid
bandet så gott det kunnat.

12. Dels ett band av rundbränd, ombunden volym, dels ett konvolut av
ursprungligen nog ej till samma volym hörande räkenskaper, brandskadade
och av fukt angripna, trasiga.

1. Rundbränd och fuktskadad volym med delvis trasiga blad, hundöron.

2. Två volymer, den mindre tillfredsställande, den större volymen något
brandskadad samt angripen av fukt, trasiga bräddar, hundöron.

3. Ombunden, starkt brandskadad volym, skrynklad.

6. Rundbränd, något fuktangripen volym; det brända pappret sönderfaller.

7. Rundbränd volym. Papperet, till stor del skörbränt, sönderfaller;
fuktangripen så att skriften på vissa ställen är halvt eller så gott
som utplånad.

9. Rundbränd volym, sönderfaller i bräddarna.

1. I ett konvolut resterna av två rundbrända volymer. _ Fuktskadorna
i den senare ha vållat defekter i de sista bladens mitt.

2. Rundbränd »årlig ränta», fuktskadad, sönderfallande i kanterna.
»Västmanlands register» anger det vara räkenskaper för »VästerDalarne
och Västerbergslagen med Västra Sölvbergs gård». Volymen
innehåller en fragmentarisk »årlig ränta» för detta område. Men
tillsammans med denna med vid volymregistrets upprättande (på
1800-talet) verkställd fortlöpande foliering, har man lagt ett fragment
av »årlig ränta» för »Österdalarne». Detta fragment hör däremot
helt säkert till föregående (1595 nr 1). Tydlig volymgräns
mellan fol. 78 och 79.

3. Relativt välbevarad volym, tiondelängder.

4. Tre relativt väl bevarade volymer, den första skadad i slutläggen.
Lösa blad i den sista även skadade.

5. Rundbränd volym, sönderfallande, trasig och skrynklad.

6. Ombunden brand- och fuktskadad volym.

7. » » » » illa bunden.

8. Resterna av två rundbrända volymer, sönderfallande.

10. Ombunden rundbränd volym, enstaka blad och lägg lossnade.

2. En rundbränd, delvis kolad volym, sönderfallande.

1594.

1595.

1596.

1597.

1598.

1599.

1600.

150
1596	nr	6.
1596	nr	7.
1596	nr	8,
1596	nr	9.
1597	nr	1.
1597	nr	2.
1597	nr	O O.
1597	nr	5.
1597	nr	6.
1597	nr	7.
1597	nr	10.
1598	nr	1.
1598	nr	2.
1598	nr	3.
1598	nr	6.
1598	nr	7.
1598	nr	8.
1599	nr	1.

1599	nr	2.
1599	nr	3
1599	nr	4.
15f»9	nr	5.

1599 nr 8.

1599 nr 13.

1600 nr 4.
1600 nr 6.

Ombunden, rundbränd volym.

Ombunden, brandskadad volym. Vid bindningen har volymen
skurits ovantill så att texten skadats.

Ombunden, brandskadad volym av samma beskaffenhet som föregående.
Upptill skuren så att texten stympats.

Som föregående.

Ombunden, brandskadad volym, angripen av fukt; multnat, delvis
sönderfallande papper. Upptill skuren så att texten stympats.
Ombunden, brandskadad volym. Bindaingen illa verkställd. Starkt
angripen av fukt mot volymens slut så att papperet i bladens mitt
trasats och sönderfaller.

Ombunden, starkt brandskadad volym, skuren upptill så att texten
skadats.

Lika som föregående.

Rundbränd volym av vanlig typ, sönderfallande kanter. Anteckning
på volymen: »defekt och i oordning sedan branden övergått».

Ej brandskadad men ombunden volym. De första bladen fuktskadade.

Ombunden volym, brandskadad och angripen av fukt.

Ombunden, rundbränd volym.

Rundbrända fragment av diverse räkenskaper från Sala gruva.
Rundbrända fragment av varjehanda räkenskaper.

Rundbrända fragment av diverse räkenskaper. Odugligt omslag.
Rundbränd volym, som faller sönder runt de brända kanterna. Sist
en obränd restan Beräkning i pergamentsomslag.

Resterna av rundbrända och även i övrigt starkt skadade volymer
med sönderfallande kanter inom gemensamt omslag.

a) Hjälpskattelängd i pergamentsomslag, tämligen bibehållen.

b) Illa ombunden »årlig ränta», brandskadad, efter vars förra del
på ett inhäftat papper finnes antecknat: »föregående är efter 1807
års brand sammanlagd med efterföljande utan att med visshet kan
utrönas, huruvida de höra tillhopa av gammalt». I slutet åtskilliga
blad lösa.

I gemensamt konvolut dels resterna av två starkt brända och delvis
sönderfallande volymer jordeböcker, delsen av fukt mycket angripen,
ej brandskadad men vid beröring sönderfallande volym tiondelängder.
Resterna av två rundbrända, fuktangripna volymer.

Rundbränd, ytterst skadad volym med sönderfallande kanter.
Resterna av två rundbrända volymer. Bladen skjuta delvis utanför
omslaget och ha därför fått bräddarna av nötning söndertrasade,
delvis in på texten.

Illa ombunden, halvförbränd och fuktskadad volym, vars bräddar
falla i smulor.

Relativt väl bibehållen volym, ej bränd.

Tre relativt välbevarade volymer, frånsett hundöron på två.

I ett konvolut resterna av en rundbränd, fuktskadad volym. Sönderfallande
papper. Därjämte inlagd en tackjärn slängd, som måst vik as
för att erhålla plats i konvolutet.

151

1600 nr 10.

1600 :-r 11.
600 nr 14.

1601 nr 4.

1601 nr 6.
1601 nr 7.

1601 nr 0.

1602 nr 1.
1602 nr 4.
1602 nr 6.
1602 nr 7.

1602 nr 8.

1602 nr 11.

1603 nr 7.

1603 nr 8.
och 10.

1603 nr 12.
A och B.

1604 nr 1.
1604 nr 3.
1604 nr 4.
1604 nr 5.
1604 nr 6.

A och B.
1604 nr 7.
1604 nr 8.
1604 nr 10.
1604 nr 11.
1604 nr 12.

Resterna av en volym i samma tillstånd som föregående. Vid inläggningen
ha de lösa bladen ej kommit att ligga jämnt utan ha
slitits av snöret, då omslaget varit för litet.

Resterna av diverse räkenskaper av samma beskaffenhet som de
föregående. .

Eu volym tiondelängder, ej brända, något fuktskadade, bladen i ett
par av dem delvis i skrynklor och med mycket trasiga bräddar.
En mycket bränd, fuktskadad volym, papperet delvis multnat och
sönderfallande, bladen ligga ojämnt.

En rundbränd volym.

En volym av samma beskaffenhet som föregående, ytterst skört

sönderfallande papper. . ....

Eu volym, rundbränd, fuktskadad sönderfallande kring bräddarna.
Relativt väl bibehållen volym, av fukt uppmjukat papper.

Eu rundbränd volym. Papperet skört av fukt.^

Rundbränd volym, mindre fuktskadad än föregående.

Av samma beskaffenhet som den närmast föregående, sönderfallande

i kanterna. n . ...

Rundbränd, fuktskadad, sönderfallande kring bräddarna, vissa blad
fästklibbade vid varandra och därigenom sönder. _

En rundbränd, något fuktskadad volym, i början inemot halva
bladen borta. Kanterna sönderfalla vid minsta beröring. Omslag
odugligt.

Innehåller: .

a) Rundbränd, sönderfallande jordebok i dåligt omslag; en mangel

avfallande flingor. , , ...

b) Några kungl. brev till fogden; söndertrasade och vikta bradaar.

c) Restrannsakning i pergamentsomslag, ej bränd men något angripen
av fukt. Omslaget skrynklat, bladens kanter delvis vikta.

Sex ej brandskadade volymer men delvis angripna av fukt och med
skadade kanter.

Sex volymer eller häften i relativt gott skick.

Tre volymer i relativt gott skick.

Två » » » » '' »

Tre volymer, en med i hög grad multnande kanter.

Tre volymer i relativt gott skick.

Fyra » » » » *

1601

1603.

1604.

T vå » » » » *

Tre volymer, därav två fuktangripna.

Tre volymer, delvis med skadade kanter.

Två volymer, den ena skadad av fukt, med multnande kanter.
Av fukt multnande papper.

152

Förestående anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande
bestånd torde, liksom de sakkunnigas utlåtande i övrigt, giva vid handen, huru
trängande behovet därstädes är av oavlåtlig sakkunnig ledning och vård'' Icke
minst de^ vidriga öden, arkivet vid olika tillfällen genomgått — lokala svårigheter
såsom trångboddhet, lukt och eldsolyckor; splittrandet av vissa samlingar, stundom
t. o. m. på olika arkiv; osystematiska ordnande arbeten o. s. v. — ställa så mycket
större krav på dem, vilka få till uppgift att omhändertaga, bevara och återställa
dess samlingar. Att härtill behövas såväl arkivtekniskt särskilt utbildade krafter
som en planmässig, med arkivvård fullt förtrogen och oavbrutet verksam ledning
torde ock vara uppenbart. s’

I)et behöver härvid ej erinras, att denna förbättrade arkivvård är lika
oumbärlig ur utredningsarbetenas som ur den historiska forskningens krav Det
vore ett misstag, om någon skulle vilja göra gällande, att emellan dem skulle
härutinnan kunna råda någon motsättning. Båda behöva i lika hög grad, att ett
ar..-1^s m5-™åU bevarat och sä fullständigt ordnat och förtecknat som

möjligt. De brister eller missgrepp, som i dessa hänseenden framträtt i fråga om
kammararkivet och som satt arkivaliernas bevarande i fara eller bidragit till
samlingars splittrande, hava varit all forskning till men, denna må ha avsett utredmngsarbeten
eller historisk vetenskap. Det är för båda lika hinderligt, om
tran början sammanhängande handlingar äro söndrade på olika serier, olika kontor
JJb °l1^a a^iv, utan att tillräcklig vägledning förefinnes för deras återfinnande.
Jttt sadant tillstånd kan närmast jämföras med, om i biblioteksvärlden blad eller ark
ur samma bok skulle befinna sig i olika samlingar eller olika bibliotek, och om därtill,
såsom förhållandet är med arkivalier, boken blott skulle finnas i ett enda exemplar.
Huru lätt undersökningar under sådana omständigheter måste bliva ofullständiga
och på dem grundade avgöranden icke riktiga, behöver ej närmare utvecklas
1 varje fall bliva de långt mer tidsödande och kostsamma, än eljest vore nödigt

Beträffande den historiska forskningen må slutligen ännu en gång betonas
hurusom det material det bär gäller är de i flera hänseenden oersättliga källorna
till svenska folkets inre historia. .Vid tidigare reformkrav på kammararkivets
område bär detta ständigt hållits i sikte, allt ifrån statsministern von Engeströms
ingripande 1822 och till vår tid. I den motion i Andra kammaren 1901, som gav
uppslag till riksdagens åtgärder för bättre tillvaratagande av våra ämbetsverks
arkiv, uttalades detta bland annat i följande ord:

*!?re historia är ännu till god del oskriven. Men det är av stor
fosterländsk betydelse, att den blir skriven, ty därav finnes mycket att lära för
envar Om fädernas gärning på de utländska valplatserna veta vi icke så litetmen
det star oss åter att lära närmare känna fädernas gärning under de o-åno-na
idevarven i eget land, på fält och vid sjö, i skog och i smedja, i kansli och i
borgarenäring. Historien om denna gärning, detta fädernas mödosamma, välsi <naelsenka,
sekellanga odlingsarbete, borde vi dock ha skriven, ty den lär var och en
av oss, i vida kretsar och breda lager, sambandet mellan vår egen dagliga, fredliga
ld och fädernas, och skall så med tusen trådar knyta samman de kommande
släktena med de gangna.

Den historien kan icke skrivas utan fri, god och säker tillgång till de
.skatter, som ännu ligga spridda här och var i våra centrala ämbetsverks s. k. arkiv.
Härför bör deras arkivfråga lösas, men lösas så, att verklig garanti vinnes för
bästa möjliga ordning i och bästa möjliga vård av de rika skatterna. Sådan

153

ordning och vård kunna de icke få annat än genom arkivaliskt skolade vårdare
och under arkivaliskt fackutbildad överstyrelse.»

Det är nu bekant, att under de senare årtionderna ett allt starkare intresse
för Sveriges inre historia börjat göra signal lande. För vissa enstaka perioder
hava goda översiktsarbeten sett dagen. Åt skilda specialfrågor av vare sig förvalta
ingshistoriskt eller lokalhistoriskt intresse hava akademici och andra mer
än förr börjat ägna ingående avhandlingar. De olika provinsernas historiska föreningar
hava sökt framdraga nytt material till sina landsändars historia; och den
med rätta allt starkare framträdande hembygdsforskningen har, både vad städer
och landsbygd angår, börjat lägga sig vinn om lokalhistoriska utredningar. Ett
nyväckt intresse för allmogekulturen börjar ock göra sig gällande. Endast den,
som själv sysslat med inre historikt arbete, vet emellertid vilka ingående och
omfattande undersökningar, det arbetet kräver, och huru stundom fastställandet
av de enklaste faktum kan påkalla mödosam och långvarig forskning. Så mycket
större vikt ligger därför på, att materialet finnes väl bevarat, väl ordnat och i
möjligaste mån väl''förtecknat. Samlandet inom landsarkiven av vissa den lokala
förvaltningens huvudkällor har också underlättat dylika forskningar, och sammanförandet
med åtföljande ordnande och förtecknande inom riksarkivets fjärde sektion
av exempelvis bergskollegiets, kommerskollegiets, statskontorets, Svea hovrätts
m. fl. institutioners äldre arkiv har verkat i samma riktning. Just det ur flera
synpunkter viktigaste av dessa ämbetsverksarkiv, kammararkivet, har däremot, trots
sin betydelse, långt mer än andra hållits oberört av detta sedan 1901 pågående
arkivmässiga omhändertagande genom den arkivaliska sakkunskapens målsmän.
Det torde därför icka råda mer än en mening bland representanterna för vår
historiska forskning, i den mån de av egen erfarenhet känna till kammararkivet,
att detta mer än alla andra sedan länge varit och för närvarande alltjämt är i
största behov av motsvarande sakkunnigt ingripande. Ju närmare de haft tillfälle
att lära känna detsamma, dess starkare är i själva verket deras övertygelse
om detta behovs ytterligt trängande beskaffenhet; och man kan utan överdrift
säga, att en verkligt genomgående förbättring på området fördem framstår såsom
ep av de allra betydelsefullaste åtgärder, som för närvarande kunna och måste
vidtagas för bevarandet och tillgängliggörandet av källorna till Sveriges inre
historia.

Ännu en sak härom kan också med fullt fog tilläggas: ju förr reformkraven
vinna fullt och helt genomförande, dess bättre. Ty såsom ''förestående historik
ådagalägger, finnas i kammararkivets historia redan nu alltför talande bevis på,
hurusom när ansatser till förbättring undanskjutits eller icke fullständigt genomförts,
detta blott vållat, att frågan efter kortare eller längre tid återkommit men
i ett läge, då rättelserna varit besvärligare och kostnaderna måst bliva större.

20—191366

154

II.

Riksarkivarien E. Hildebrands skrivelse den 17 november 1909 angående
det offentliga arkivväsendet och kammararkivet.

Till Konungen.

Den nuvarande riksarkivarien har alltsedan 1901, då han tillträdde sitt
ämbete, konsekvent och målmedvetet inriktat sin verksamhet på det svenska arkivväsendets
omdaning och organisering efter moderna och som riktiga allmänt erkända
principer. .Någon tid före hans ämbetstillträde hade vid arets riksdag i
andra kammaren en motion av herr Centerwall väckts, som utmynnade i tvenne
yrkanden, av vilka det första innebar, »att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Makt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes dels låta genom arkivaliskt fackbildade
personer snarast möjligt företaga en inspektion av i huvudstaden befintliga, ämbetsverks
samlingar av arkivalier, dels i övrigt vidtaga åtgärder i syfte, att högsta
vården om rikets offentliga arkiv må uppdragas åt riksarkivet såsom central överstyrelse».
Till det andra yrkandet återkommer jag längre fram. Riksdagen inkom
också den 29 maj i sammanhang med regleringen av utgifterna under nksstatens
sjunde huvudtitel med en hemställan, att Eders Kung!.. Maj:t täcktes snarast möjligt
genom sakkunniga personer låta föranstalta en dylik undersökning i syfte att
få en utredning såväl rörande arkivens beskaffenhet, omfång och vard, som ock
angående möjligheten och lämpligheten av de äldre delarnes förening med riksarkivet
under gemensam styrelse; och att, i fall en sådan förening skulle befinnas
möjlig och önskvärd, Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, som voro
ägnade att förbereda och främja densamma. Skrivelsen remitterades den. 5 juli
till riksarkivarien, som den 5 påföljande augusti avgav infordrat underdånigt utlåtande.
I enlighet med hans förslag uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt honom att
låta med riksarkivets krafter verkställa den äskade undersökningen..

Arbetet med densamma tog redan samma höst sin början, fortgick under
hela året 1902 och avslutades i början av följande år. Om resultatet avgav riksarkivarien
den 19 mars 1903 ett underdånigt utlåtande, som åtföljdes av trenne
bilagor, A) översikt av innehållet i de undersökta arkiven; B) tabell, utvisande
de undersökta arkivens omfång och arkivlokalernas beskaffenhet; C) tabell med
uppgifter angående de arkivalier, som vederbörande myndigheter önskade avlämna
till en med riksarkivet förenad arkivdepå — den administrativa arkivdepån. Huvudskrivelsen
åtföljdes under våren samma år av sex följ dskrivelser, den 19 mars
angående kammararkivet, samma dag angående högsta ledningen av det svenska
arkivväsendet; den 24 april ytterligare angående kammararkivet (i form av en
promemoria till statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet); den

155

8 maj angående eventuella ändringar i riksarkivets instruktion; den 14 maj angående
upprättande av en med riksarkivet förenad administrativ arkivdepå och
den 8 juni angående inspektion av vissa offentliga arkiv (samtliga skrivelser med
undantag av den av den 19 mars angående kammararkivet tryckta i Meddelanden
från svenska riksarkivet, ny följd, I: 6).

Samma år täcktes Éders Kungl. Maj:t på riksarkivariens förslag och efter
hörande av. ett flertal myndigheter utfärda en rad nådiga, kungörelser, nämligen
den 22 maj dels angående allmänna grunder för ordnande och förtecknande av
vissa offentliga arkiv, dels angående planer till förteckningar över vissa centrala
ämbetsverks, över domkapitels och allmänna läroverks arkiv, ävensom över kyrkoarkiv,
samt den 24 påföljande juli angående planer till förteckningar dels över
länsstyrelsers, dels över rådstuvurätters och magistraters arkiv, varjämte riksarkivarien
på Eders Kungl. Maj:ts uppdrag den 22 juni samma år utfärdade ett
i Bihang till Svensk författningssamling intaget cirkulär med närmare anvisningar
i avseende på tillämpningen av nådiga kungörelsen den 22 maj angående de allmänna
grunderna för offentliga arkivs ordnande och förtecknande, åtföljt av ett
formulär till arkivförteckning.

Grunden var härmed lagd för det svenska arkivväsendets omdaning och riksarkivarien
både haft lyckan att för själva huvudprincipen vinna Eders Kungl.
Maj:ts nådiga godkännande. Denna princip är densamma, som numera allmännt
tillämpas både i störa och små kulturländer, och har på olika språk kallats »le
respect des fonds», »die Provenienzprincip», »ursprungsprincipen» eller »hemkörighetsprincipen»
(jfr riksarkivariens uppsats 1902 »Om den s. k. ursprungsprincipens
tillämpning vid ordnande av offentliga arkiv», i Meddelanden från svenska riksarkivet,
ny följd, I: 8—5). Den innebär, att varje myndighets (respektive byrås
eller kontors) arkiv bör betraktas och behandlas så som ett organiskt helt för sig,
som återger myndighetens verksamhet under dess framväxt i tiden; ha några partier,
såsom ej sällan händer, råkat på villovägar, återförenas de med det arkiv,
där de höra ^ hemma. Ett större arkiv är nu i regeln en arkivdepå, där derå myndigheters
arkiv samlats och där för övrigt större eller smärre fragment av dylika
ej sällan kommit att hamna. Det var i äldre tider mångenstädes vanligt att i
stor omfattning ordna handlingarna efter ämne, likgiltigt, varifrån de härstammade.
Metoden hade skenbara fördelar: man fick på ett ställe en hop handlingar
sammanförda, som kunde giva upplysning eller vägledning i en eller annan fråga.
Men olägenheterna voro vida större. Man hade i de flesta fall endast tillhopaförda
fragment. Det har vidare aldrig lyckats att uppställa några bestämda
regler för en ämnesgruppering; vad A hänför under en rubrik, för B under en
annan, och de gamla arkiven ha överflödat av dylika godtyckligheter. En handling
kunde dessutom, i synnerhet i äldre tider, röra flera olika ämnen. Var skulle
den då placeras? Det anförda innebär givetvis icke något underkännande av det
dossiersystem, som under förvaltningens egen gång hos vissa myndigheter tillämpats.
Här är endast fråga om en så att säga på mekanisk väg av en arkivvårdare
åstadkommen samling av aktstycken angående något mer eller mindre omfattande
ämne. En dylik samling kan svårligen någonsin bliva fullständig, medan dossiern
för ett givet tidsrnoment bör vara uttömmande. Har man nu lyckats sammanföra
eu myndighets arkiv och är detta något så när fullständigt bevarat, har därjämte
arkivet blivit, på ett överskådligt sätt ordnat, så har man endast att göra klart
för sig, huruvida det eller det ärendet fallit under respektive myndighets behand -

156

ling och vilken tidpunkt det är fråga om. Man återfinner då lätt på sina vederbörliga
platser de handlingar, som man behöver. De offentliga arkivens innehåll
ordnar sig nämligen uti regeln i vissa huvudgrupper, protokoll, koncept, diarier,
inkomna handlingar o. s. v. Det säger sig självt, att konceptet tillhör den expedierande
myndighetens arkiv, originalskrivelsen den mottagande myndighetens.
I de stora arkiven förekomma slutligen ej sällan samlingar av rent privat ursprung,
s. k. familjearkiv, enskilda brevväxlingar, avskrifter o. s. v. De ordnas
och behandlas vart och ett för sig. Genomförandet av ett nytt system kan visserligen,
i synnerhet under övergångstiden, medföra en och annan olägenhet.
Man har emellertid i riksarkivet i detta hänseende vidtagit försiktighetsmått.
Planer uppgöras för samlingarnas ordnande, anteckningar föras över de band, som
upplösas, hänvisningar göras på lämpliga ställen, och har ett band eller en samling
av handlingar i äldre tider möjligen citerats, kan man även efter upplösningen
följa de olika delarnas öde. Innan en sådan plan uppgjorts, lämnas den gamla
ordningen tills vidare orubbad, och alla mera väsentliga olägenheter av de vidtagna
förändringarna torde därigenom kunna förekommas.

Även eu annan för arkivorganisationen viktig, men i och för sig själv ganska
ömtålig fråga bragte riksarkivarie n samma år på tal. I underdåniga skrivelser
av den 4 september och 3 oktober 1903 hemställdes om åtgärders vidtagande, närmast
genom inhämtande av vederbörande myndigheters yttranden, för att få till
stånd en planmässig utgallring av värdelösa''handlingar ur länsstyrelsernas och de
centrala ämbetsverkens arkiv. De synpunkter, som härvid borde bliva bestämmande,
har riksarkivarien närmare utvecklat i en senare underdånig skrivelse, ur vilken
följande här må anföras: »Det har en och annan gång blivit sagt, att det vore omöjligt
att på förhand avgöra, vilka handlingar som i framtiden aldrig kunna få någon
betydelse för forskning av ett eller annat slag, varav följden skulle bliva, att ingå
handligar i offentliga arkiv borde få förstöras. Häri ligger tvivelsutan ej så liten
överdrift. Det är sant att för äldre tider, för medeltiden, för 1500-talet och eu
ej så ringa tidslängd därutöver, även den obetydligaste anteckning kan visa sig
vara av biografiskt eller historiskt värde och att ingenting eller snart sagt ingenting
från dessa tider kan eller bör förstöras. Med vår tids handlingar förhåller
det sig något olika. I våra dagar flöda kunskapskällorna, tryckta eller otryckta,
i sådan mängd, att en dylik "försiktighet eller skonsamhet ej längre kan anses
vara av historiska intressen påkallad. Ingen sätter i fråga att förstöra handlingar,
som kunna äga eller bevara någon verklig betydelse för administrationens gång,
lagstiftningens utveckling, permanenta rättsförhållanden eller som beröra några
betydelsefulla mål eller märkliga personer. För de mindre styrelserna eller verken
spelar frågan tills vidare ingen roll. I de större centrala verken åter föredragas
en mängd årligen återkommande ärenden av likformig art och rent övergående
natur, vilka sedan de väl blivit avgjorda eller vederbörligen diarieförda, måste
anses ganska snart förlora administrativt intresse och uppenbarligen sakna historiskt.
Det är tänkbart, att bland dem någon gång skulle kunna gömma sig en
notis, som under vissa sammanstötande förhållanden det för en framtids privata
forskning kunde befinnas önskvärt att taga vara på, men att staten och dess organ
på grund av en dylik oviss framtidsmöjlighet skulle vara skyldiga att bevara
även det i och för sig obetydligaste papper synes vara väl mycket begärt,
liksom att de för att tillfredsställa en möjlig framtids biografiska eller kulturhistoriska
nyfikenhet skulle låta arkiven överfyllas eller skaffa ständigt vidgade

157

arkivlokaler .... De kommunala arkiven å ena sidan, tidningspressen och
litteraturen i allmänhet å den andra supplera i våra dagar kunskapsförrådet för
den privata forskningen på ett helt annat sätt än i forna tider. Dessutom gör
sig lokalfrågan alltmer obevekligt gällande. Skola alla papper gömmas, komma
omsider inga lokaler att förslå.» På ett annat ställe angavs möjligheten av en
på vissa håll ganska effektiv utgallring av verifikationer till räkenskaperna, månads-
eller kvartalsrapporter, periodiska uppgifter, som införas i liggare s. v.
Det anförda gällde närmast de centrala ämbetsverkens arkiv men äger mea vederbörliga
modifikationer sin tillämpning även på de stora arkiven i landsorten, t. ex.
länsstyrelsernas och domkapitlens.

På den år 1903 sålunda lagda grunden — i denna framställning har ej
avseende fästats vid landsarkivorganisationen — har man sedermera, så gott sig
göra låtit, byggt vidare. I Stockholm har det ena ämbetsverket efter det andra
la tit ordna sitt arkiv efter fastställd plan dels genom tjänstemän i riksarkivet, dels
under samråd med och efter anvisningar från detsamma. Förteckningar ha insänts
till riksarkivet, där för övrigt förteckningar över de allra flesta offentliga arkiv
i Sverige numera finnas tillgängliga. Arkivalierna befunnos vid 1902 års undersökning
ej sällan förvarade på mindre tjänliga ställen, i uthus eller källare, på
vindar, i gångar, skrubbar, kök o. s. v. Riksarkivet har för några av de största
arkiven trätt hjälpande emellan och en administrativ arkivdepå har av sig självt
framvuxit, för närvarande huvudsakligen bestående av Svea hovrätts, statskontorets,
kammarrättens, kommers- och bergskollegiernas samt riksgäldskontorets äldre
serier. Så långt de hunnit att ordnas ha de under riksarkivets vård blivit lätt
tillgängliga och äro flitigt anlitade. I dessa dagar har av riksarkivet utgivits
under titeln »Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637—1857» en administrativt-biografisk
bearbetning av ett bland de dyrbaraste och bäst bevarade av våra
äldre arkiv: ett bevis på det sätt varpå dessa numera behandlas. En förordning
om inspektion av vissa offentliga arkiv utfärdades den 12 oktober 1906
och inspektioner ha sedermera årligen förrättats både i huvudstaden och landsorten.
Samtidigt företogos vissa ändringar i riksarkivets instruktion, och den viktigaste
var, att riksarkivet erkändes som den centrala myndigheten för det
offentliga arkivväsendet i Sverige. 1908 beviljade Riksdagen medel till avlöning
av en extra arkivarie under år 1909, som skulle få sin verksamhet förlagd till
den faktiskt existerande administrativa arkivdepån, och genom den nya löneregleringen
har denna plats uppförts på ordinarie stat. Samma år (1908) inkom riksarkivarien
med en utförlig underdånig skrivelse angående gallring ur de centrala
ämbetsverkens arkiv — den ur vilken utdrag här ovan anförts — och en nådig
kungörelse angående allmänna bestämmelser i fråga om en sådan har utfärdats
den 5 juni innevarande år, varjämte ett steg tagits till motsvarande åtgärder beträffande
det kungl. kansliets handlingar genom en nådig föreskift den 20 november
1908 om utgallring efter tio år av handlingar i vissa fattigvårdsmål. Under behandling
i riksarkivet befinner sig frågan om liknande åtgärder beträffande länsstyrelsernas
arkiv. Slutligen vila under Eders Kungl. Maj:ts prövning förslag
dels till ny instruktion för riksarkivet, dels till kungörelse om det formliga upprättandet
av den administrativa arkivdepån. Det förra förslaget avser icke blott
en delvis ändrad organisation av riksarkivets verksamhet, utan även anordnandet
av en verklig arkivöverstyrelse. 1903 års program har sålunda i väsentliga delar
kunnat förverkligas, icke minst tack vare det upplysta stöd Eders Kungl. Maj:t

158

givit åt flera av riksarkivariens framställningar, tack vare även Riksdagens beviljande
av nödiga medel och uttalanden vid mer än ett tillfälle. En viktig länk
i organisationen fattas dock ännu.

De olika ärabetsmyndigheterna ha i allmänhet ställt sig välvilligt till
riksarkivariens förslag och förhållandet till dem har i det hela lätt nog låtit
ordna sig. Ett undantag förefinnes dock. Kammarkollegium har från första början
ställt sig mycket avvisande till den nya organisationen dels i allmännhet, på
mer än en punkt, dels särskilt beträffande kammararkivet. Några upplysningar
angående det senare torde vara behövliga, innan riksarkivarien går vidare.

Från den gamla »räknekammaren» skildes som bekant i slutet av 1600-talet
såväl kammarrevisionen eller kammarrätten som statskontoret, och det egentliga
kammarkollegiet kvarstod med en mera begränsad verksamhet. Handlingarna
från denna verksamhet, d. v. s. ungefär från slutet av 1600:talet, förvaras i huvudsak
i dess aktuarie-, registrators- och advokatfiskalskontor i samma byggnad som
kollegiets egentliga ämbetslokaler och utgöra i och för sig mycket betydande arkiv.
Om dem är det icke här fråga. Anmärkas bör dock, att gränserna inom
olika serier mot det egentliga kammararkivet ej lära vara uppdragna med tillräcklig
bestämdhet. Till detta senare ha under en lång följd av år överlämnats
de av kammarrätten reviderade räkenskaperna för offentliga verk och myndigheter.
De centrala ämbetsverkens räkenskaper återställas numera efter några år till respektive
verk, men länsräkenskaperna ha fortfarande gått till kammararkivet, ända tills
detta 1899 på grund av bristande utrymme befriades från skyldigheten att mottaga
dem. En stor mängd äldre räkenskaper ha därjämte tills vidare deponerats
i en av riksarkivets lokaler och riksarkivet mottager sedan 1905 likaledes tills
vidare och som deposition de nyare serier, för vilka kammarrätten ej längre kan bereda
plats. Kammararkivets övriga serier datera sig i huvudsak från mer än
200 år tillbaka, ända från den tid, då så gott som hela finansförvaltningen lydde
under den av Gustav Vasa organiserade »kammaren» med dess huvudavdelningar
räknekammare!! och räntekammaren. I dessa serier äro representerade en mängd
förvaltningsgrenar, vilka efter hand anförtrotts åt en rad numera självständiga
ämbetsverk, statskontoret, kammarrätten, bergs- och kommerskollegierna, tullstyrelsen,
myntverket o. s. v., och i kammararkivet förvaras även det huvudsakliga
av reduktionsmyndigheternas arkiv. Gränsen åter mellan riksarkivets och
kammararkivets samlingar går för närvarande icke i någon rät, skarpt markerad
linje; den går i stället så att säga i sicksack, i det att den ena arkivdepån skär
in i den andra. Gränserna mellan kansliets och kammarens arkiv ha tydligen ej
i äldre tider upprätthållits så noga; lokalerna voro belägna ej långt från varandra;
lån ha gjorts och glömts bort. Vid vilka tillfällen sammanblandningen skedde,
torde för övrigt numera ej kunna avgöras. I riksarkivet förvaras sålunda ett ej
ringa antal fragmentariska serier, som komplettera i synnerhet den äldre kammarens
arkiv, i kammararkivet andra, som lika otvivelaktigt fullständiga riksarkivets
ursprungliga samlingar. En dylik splittring är givetvis mycket oläglig,
isynnerhet om man på den ena sidan strävar mot ett rationellt ordnat arkivväsen,
men på den andra saknar sinne därför, och den lägger väsentliga hinder i vägen
för den historska forskningen. Förvirringen har ökats genom åtskilliga mer och mindre
planlösa överflyttningar av arkivalier, som skett dels till riksarkivet, dels även
till krigsarkivet, flottans arkiv och slottsarkivet. Av kammarkollegiet äger man
givetvis ingen rätt att fordra någon fullständig uppredning av denna förvirring;

159

dess egentliga verksamhet rör sig i ett helt annat plan. Den enda, som kan
åstadkomma en sådan, är den myndighet, som har vården om det allmänna arkivväsendet,
och det är numera riksarkivet; vad man av kammarkollegium ej utan
skäl torde kanna begära, är endast att det ej ställer sig hindrande i vägen för denna
uppredning.

På den vanvård, för vilket kammararkivet under en god del av 1800-talet
varit utsatt, skall jag här ej spilla några ord. Den har kraftigt blivit framhållen
i tidskriftsuppsatser, i skrivelser till Kungl. Maj:t, i riksdagsmotioner, och torde
numera vara allmänt känd. Jag skall i stället dröja något vid de försök, som under
det senaste halva århundradet gjorts att åstadkomma eu bättre ordning i den
stora massan av oordnade handlingar. Det första ledde till bildandet av de s. k.
Sandbergska samlingarna, vilka staten inlöste, ehuru de till god del bestodo av
kammararkivets egna originalakter. Om den plan, som därvid följdes, har den
dåvarande utgivaren av Historisk tidskrift en gång yttrat, att den, tillämpad på
sådana handlingar, »står i opposition till varje rationell plan för ett offentligt arkivs
ordnande», och riksarkivarien har ej funnit skäl att ändra detta omdöme. Från och
med 1897 har riksdagen vidare som bekant beviljat betydande summor för kammararkivets
ordnande. Om den plan, som nu följdes, kan visserligen ej samma stränga
dom fällas, som om den förra — genombrottet till moderna principer hade ju ej
ens i riksarkivet vid den tiden med full klarhet skett — men den avvek i varje
fall från det system, som redan då flerstädes i Europa börjat tillämpas. Åtminstone
för vissa partier borde ännu efter ett par år eu ändring i planen kunnat
genomföras, men det skedde icke. Det stora och i vissa delar tvivelsutan förtjänstfulla
arbete, som nediagts på detta mångåriga ordnande, har flärför ej i motsvarande
grad medfört tillfredsställande resultat och åtskilligt behövde göras om.
Ett sådant arbete, om det över huvud är möjligt, kan emellertid säkerligen icke
utföras med kammararkivets nuvarande organisation och arbetskrafter, sedan de
stora anslagen upphört.

Försök ha som bekant icke saknats att åstadkomma en närmare förening
eller åtminstone samverkan mellan riksarkivet och kammararkivet. Redan 1875
ars löneregleringskommitté föreslog det senares överflyttande till och förening med
det förra. Hade detta ägt rum, skulle visserligen icke de utomordentliga åtgärder
behövt vidtagas, som sedermera måst tillgripas, för att få kammararkivet ordnat,
men kammarkollegium avstyrkte och frågan fick sedermera vila i tjugufem
år. Under tiden skedde de här ovan redan berörda mer och mindre principlösa
överflyttningarna av arkivalier till riksarkivet m. fl. arkiv, som visserligen icke
bidrogo till att underlätta huvudfrågans lösning. Den återupptogs genom 1901
års ovan nämnda motion, vars andra yrkande gick därpå ut, att det då äskade
fortsatta anslaget till kammararkivets ordnande skulle utgå under villkor, att arbetet
verkställdes efter sådan plan, att nödig enhetlighet mellan riksarkivets och
kammararkivets samlingar vunnes. Detta villkor tilltrodde sig emellertid statsutskottet
icke kunna tillstyrka av farhåga att därigenom ordningsarbetets oavbrutna
fortgång skulle kunna äventyras, men det uttalade sig dock för önskvärdheten
av att det måtte tillses, om ej en närmare samverkan kunde åstadkommas
mellan kammararkivet och riksarkivet vid ordnande av likartade samlingar. I
överensstämmelse därmed avläts riksdagens redan anförda skrivelse den 29 maj 1901.

Av denna samverkan vart det emellertid ingenting. Det var kort därefter
som den nuvarande riksarkivariens verksamhet för det svenska arkivväsendets

160

omdanande tog sin början och kammarkollegium ställde sig, såsom redan nämnts,
helt eller delvis avvisande mot densamma, framför allt i vad som rörde kammararkivet.
Kollegiet skred till och med till direkt angrepp mot riksarkivet under antydan,
att där s.k. historiska intressen ensidigt voro rådande och att riksarkivets tjänstemän
följaktligen saknade kompetens att taga hand om administrativa arkiv. Det
blev för riksarkivarien ganska lätt att visa, att det just var de administrativa
synpunkterna, som genom hans reformplaner tillgodosågos eller att de förvaltande
verkens gamla arkiv såvitt möjligt borde återställas i överensstämmelse med
varje myndighets egen organisation och skiftande verksamhet; jag hänvisar till
vad här ovan i det avseendet blivit anfört. Det visade sig på samma gång, att
kammarkollegium stod så gott som alldeles främmande för det moderna arkivväsendets
principer och att vad det menade med administrativa grunder tycktes
vara något annat än vad de senare åsyftade. Motsatserna hade till en början så
tillspetsat sig, att medan kammarkollegium fann sig böra på det allvarligaste avråda
Eders Kungl. Maj:t från varje förening mellan kammararkivet och riksarkivet,
riksarkivarien fann sig lika allvarligt böra tillråda en dylik förening. Uti
en senare skrivelse, av den 18 september 1903, ansåg sig emellertid kollegiet även
böra räkna med den möjligheten, att Eders Kungl. Maj:t av lokala eller andra
skäl kunde finna en förening med riksarkivet av kammararkivet lämplig och gjorde
under den förutsättningen vissa förslag, om vilka riksarkivarien yttrade sig den
26 november samma år (jfr Meddelanden från svenska riksarkivet, ny följd, I: 7, 8).
Eders Kungl. Maj:t lät under dessa förhållanden frågan tills vidare vila. I stället
fortsatte riksarkivarien sin verksamhet på andra områden, och så mycket har åtminstone
vunnits, att talet om de ensidiga historiska intressena i riksarkivet har
tystnat. Emellertid började frågan om kammararkivets framtida ställning att
alltmer sammanknippas med en annan fråga, den om beredande åt den framväxande
administrativa arkivdepän av lokaler, av vilka även kammararkivet möjligen kunde
komma i åtnjutande.

Det var just denna lokalfråga, som till sist tycktes komma att bringa den
andra till en avgörande kris. Man gjorde den ledsamma upptäckten, att en stor
del av kammararkivet höll på att fördärvas genom skadegörande insekter. En
inspektion, som riksarkivarien företog den 9 mars 1907, bekräftade detta förhållande
och i en skrivelse av den 14 i samma månad (tryckt i Meddelanden från
svenska riksarkivet, ny följd, 1: 17, 18) fäste han statsrådets och chefens för kungl.
finansdepartementet uppmärksamhet därpå. Sedan överintendentsämbetet avgivit
infordrat yttrande i frågan, uppdrog Eders Kungl. Maj:t den påföljande 8 maj åt
kammarkollegium ooh riksarkivet att gemensamt inkomma med utlåtande om vad
som borde göras för att åt kammararkivet bereda en bättre framtid. Det var första
gången, som de båda myndigheterna samfällt skulle uttala sig om det omtvistade
arkivet. Till vilket negativt resultat detta uttalande har lett och huru oförenlig
de båda verkens ståndpunkt fortfarande är, återstår nu att visa.

Det gemensamma utlåtandet avgavs den 27 juni 1907. Kammarkollegium
gick numera med på en uppdelning av kammararkivet, som visserligen icke ur
riksarkivets synpunkt var i allo tillfredsställande — rätt skarpa anmärkningar
ha från sakkunnigt håll riktats mot densamma — men som riksarkivarien likväl
ansåg sig kunna acceptera såsom eu lösning tills vidare, vilken i alla fäll borde
kunna medföra några fördelar. Enligt detta förslag skulle under kammarkollegii
vård fortfarande stanna vissa serier, nämligen handlingar angående årliga räntan

161

jordeböcker, länsräkenskaper för tiden till och med 1809 samt reduktionshandlingar
och övriga med jordeboksväsendet- sammanhängande serier till ett beräknat
omfång av sammanlagt omkring 3,400 meter. Återstående handlingar till ett beräknat
omfång av omkring 6,300 meter skulle ställas under riksarkivets vård.
Därjämte hemställde kammarkollegium och riksarkivet »såsom den i allo mest
tillfredsställande lösningen, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas för uppförande
på riksgäldskontorets förutvarande tomt av nybyggnad inrymmande lokaler
ej mindre för kammararkivet med dess ovan föreslagna begränsade omfång
än även för de till avskiljande från kammararkivet och förenande med den administrativa
arkivdepån ifrågasatta handlingarna och i övrigt för samma arkivdepås
blivande behov». Till övriga i sammanhang härmed gjorda förslag och ett
samtidigt framställt alternativ torde riksarkivarien på annat ställe få återkomma.

Frågan om kammararkivets framtida ställning upptogs vid 1908 års riksdag,
med anledning av den då föreslagna löneregleringen för kammarkollegium,
uti tvenne likalydande mycket sakrika motioner, den ena avgiven i första kammaren
av professor S. Clason med instämmande i motionens syfte av herrar Hugo
Blomberg, P. Fahlbeck, J. F. Nyström och Gustaf Björlin, den andra uti andra
kammaren av rektor J. Centerwall, motionären från 1901, och lektor K. Beckman.
Motionerna utmynnade i yrkandet, att Riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen snarast möjligt
framlägga förslag om kammararkivets förening med riksarkivet, varjämte tre
andra yrkanden, åsyftande att underlätta en blivande förening, framställdes i
sammanhang med den föreslagna löneregleringen, bland annat rörande sättet för
kammararkivariens avlöning under övergångstiden. Motionerna framkallade åtskilliga
uttalanden i huvudstadspressen till förmån för desamma, och då eu kammarkollegii
ledamot gjorde ett inlägg i frågan, framhöll han, att »numera mellan
kollegium och riksarkivet sådan överenskommelse träffats», att kammararkivet på
ovan angivet sätt skulle mellan kollegiet och riksarkivet delas. »Jag vill tillägga»,
hette det på slutet, »att kollegium såväl för egen del som med hänsyn till den
historiska forskningen icke har något att erinra mot utan tvärtom anser önskligt,
om kammararkivet kunde erhålla sin lokal i samband med riksarkivets, och möter
givetvis ej hinder, att lokalfrågan ordnas så, att, om i en längre eller kortare
framtid med ändrade kamerala förhållanden kammararkivet ej skulle få samma
betydelse för kollegium som nu, förening mellan riks- och kammararkiven kan
åstadkommas utan särskilda föranstaltningar». Statsutskottet behandlade i sitt
utlåtande nr 173 även de båda motionernas yrkanden. Utskottet instämde i alla
delar i motionärernas yttrande i fråga om det otillfredsställande skick, vari kammararkivet
och dess lokaler befunno sig, och beträffande önskvärdheten av att
arkivet till så stor del som möjligt snarligen bereddes förvar å riksarkivet, helst
en sådan förflyttning med hänsyn till kammararkivets nuvarande belägenhet icke
syntes medföra ökat besvär för kammarkollegiets tjänstemän vid forskning i detsamma.
Frågan om en sådan förflyttning vore emellertid enligt utskottets mening
i främsta rummet beroende på frågan om utvidgning av riksarkivets lokaler
och emotsåge utskottet, att denna fråga med det första måtte vinna sin lösning.
Däremot syntes motionärernas förslag angående kammararkivariens avlöning icke
hava något inflytande på frågan om riksarkivets övertagande av vården om kammararkivet,
enär denne tjänsteman enligt de föreslagna villkoren för löneregleringen
vore pliktig att med bibehållande av tjänstegrad och avlöning tjänstgöra i annat

21 —191366

162

verk, till vilket göromålen kunde överlämnas. Under åberopande av de underlian
dlingar, som pågingo mellan vederbörande ämbetsverk beträffande de arkivalier,
som borde flyttas till riksarkivet, och dem, som borde stanna under kollega
vård, ansåg sig vidare utskottet sakna anledning att förorda motionärernas förslag
om avlåtande av en skrivelse i ämnet till Kung! Maj:t. Men utskottet ville på samma
gång framhålla, att även de sistnämnda arkivaliernas skötsel i rent arkivtekniskt
hänseende borde ske efter inhämtande av riksarkivariens yttrande, »så att
misstag framdeles må undvikas».

Den 13 november 1908 företogs frågan om kammararkivet beträffande dess
lokaler uti statsråd hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-regenten (protokollsutdrag
tryckt i Meddelanden från svenska riksarkivet, ny följd, I: 19—21).
De åtgärder beträffande lokalfrågans lösning, som statsrådet och chefen för finansdepartementet
dels redogjorde för, dels föreslog, skola i annat sammanhang upptagas.
Här skall endast erinras därom, att statsrådet med hänsyn till kammararkivets
framtida ställning utgick från den i kammarkollegiets och riksarkivets
gemensamma skrivelse den 27 juni 1907 föreslagna anordningen och fördelningen
samt att han själv endast ansåg sig böra föreslå en »tillfällig lösning» av lokalfrågan.

Man hade under dessa förhållanden anledning antaga, att framtidsprogrammet,
i varje fäll tills vidare, skulle vara klart. Men vid det sammanträde, som
nyligen Hölls hos statsrådet och chefen för finansdepartementet mellan några uti
frågan intresserade personer, överraskade kammarkollegiets ombud med den förklaringen,
att, sedan kammararkivets lokaler blivit reparerade, kollegiet ej längre
vore intresserat för någon nybyggnad. Huru svaga de förutsättningar voro, på
vilka denna förklaring stödde sig, har riksarkivarien, med anledning av en ånyo
företagen inspektion, i en skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet
redan haft tillfälle påvisa. Här skall endast framhållas, att kammarkollegium
med detta uttalande övergivit de förutsättningar, på vilka 1907 års gemensamma
skrivelse giundade sig och som inneburo, att kollegiet och riksarkivet
såsom den enda fullt tillfredsställande lösningen av förevarande arkivfråga betraktade
uppförandet av en nybyggnad på riksgäldskontorets förutvarande tomt,
i vilken både det begränsade kammararkivet och dess med den administrativa
arkivdepån förenade delar skulle inrymmas. De omständigheter, som föranledde
riksarkivarien att då gå med på det förut omtalade delningsförslaget, föreflnnas
följaktligen ej längre.

Det vill vidare av det ovan anförda synas, som om kollegiet endast under
det överväldigande trycket av lokala svårigheter kunnat förmås att samverka
med riksarkivet, som om detsamma, blott eu sådan samverkan kan undvikas, nöjer
sig även med en helt provisorisk lösning av lokalfrågan och ställer sig likgiltigt
för den enda fullt tillfredsställande lösningen. Huru främmande i själva verket
kollegiet allt framgent är för det moderna arkivväsendet, ehuru det under sin
vård har en av rikets största och viktigaste arkivdepåer, skulle i sådant fall ytterligare
framgå härav. Att kollegiet verkligen saknar förståelse för detsamma,
visas även av andra företeelser. Ett par gånger har det föreslagit överflyttande
till dess arkiv av vissa arkivalieserier dels från riksarkivet, dels från ett landsarkiv
under förebärande, att de kompletterade vissa i kollegiets arkiv redan befintliga
serier. Det har varit för riksarkivarien lätt att visa, att så icke var
fallet, och att ett godkännande av kollegiets förslag skulle innebära ett sönderrivande
av den nya arkivorganisationen. Mellan de till överlämnande föreslagna

163

handlingarna och de under kollegiets vård möjligen befintliga serierna förefanns
intet annat sammanhang än att de båda ansågos röra vissa ämnen, som kunna komma
under kollegiets behandling, och med samma skäl skulle man där kunna yrka på
överflyttande till dess arkiv av en stor del utav riksarkivets irrsprungliga serier.
Eders Kungl. Maj:t har också i intet av de anförda fallen funnit sig kunna bifalla
kollegiets framställning.

Då den samverkan på arkivväsendets område varom Riksdagen uttalat önskningar
och vartill 1907 års preliminära överenskommelse tycktes öppna någon
utsikt, sålunda icke synes kunna komma till stånd, torde det vara skäl att ånyo
i hela dess vidd upptaga frågan om kammararkivets framtida ställning.

Bär ovan ha redan framhållits de arkivtekniska synpunkter, som göra det
önskvärt, att kammararkivet ställdes under riksarkivets vård eller inginge i den
administrativa arkivdepån. Kammararkivets och riksarkivets äldre serier gripa på
så många ställen in i varandra eller supplera varandra, att en uppredning eller
fördelning ur denna synpunkt vore mycket önskvärd. En sådan synes vara omöjlig
att åstadkomma under nuvarande förhållanden. Den forna kammaren har vidare,
såsom likaledes här ovan påvisats, omfattat en mängd olika förvaltningsgrenar, vilkas
arkivaliska kvarlåtenskap längre fram är att söka på andra håll. Riksarkivet torde
ensamt ha den överblick över arkivväsendet i dess helhet, som möjliggör ett iutionellt
ordnande av dylika serier. Vill man alltså verkligen ha kammararkivets ordnande
slutfört och, så långt sig göra låter, få de misstag, som i vissa fall äro begångna,
rättade, lärer ingen annan utväg finnas än riksarkivets ingripande. Den part,
som för visso härpå skulle vinna, är den historiska forskningen. Denna har mer
och mer vänt sig från den politiska historien och krigshistorien till andra arbetsfält,
den inre utvecklingen i inskränktare mening, folkets eget liv, samhällsklassernas
ställning till varandra, ekonomiska förhållanden m. m., och för allt detta
innehålla kammararkivet rika källor, men forskningarna där behöva merendels
suppleras i riksarkivet, där man dessutom har tillgång till ett med omsorg bildat
referensbibliotek, och ett enhetligt ordnande av vissa serier skulle säkerligen
främja desamma.

Kammarkollegiets skäl mot kammararkivets förening med riksarkivet eller
ställande under dess ledning ha upprepade gånger blivit granskade och bemötta.
Jag skall ännu en gång upptaga dem till skärskådande. Det, som till en början
kanske i främsta rummet framhölls eller riksarkivets inkompetens att vårda ett
administrativt arkiv synes kollegiet självt, såsom ovan nämnts, ej längre vidhålla.
Men törhända härleder sig ur denna vanföreställning alltjämt en farhåga, att
riksarkivet skulle på något godtyckligt sätt fara fram med kammararkivets serier,
hopblanda dem med det ursprungliga riksarkivets och på båda tillämpa — i
själva verbet samma grundsatser, som i huvudsak bestämt kammararkivets ordnande.
Ovan har visats, att tvärtom i de moderna arkivprinciperna ingår att
hålla de olika arkiven isär och ordna dem vart och ett för sig. Endast vad som
bevisligen kompletterar riksarkivets egna serier skulle komma i fråga att frånskilja
kammararkivets.

På lokalfrågan behöver jag ej spilla många ord. Det kan ej vara nämnvärt
besvärligare för kollegiets tjänstemän att över Birger Jarls torg styra sina
steg öster ut än att rikta dem söder ut. Det lilla besväret torde för övrigt mer
än uppvägas av förmånen att få begagna bekväma och rymliga lokaler. Kammarkollegium
synes ha fruktat — direkt är det visserligen icke uttalat — att efter

164

en dylik förening några hinder skulle ställas i vägen för dess tjänstemän. Riksarkivarien
kan endast upprepa vad som i eu tidigare underdånig skrivelse yttrats,
att »kammararkivet, förenat med riksarkivet, komme att bliva lika för att icke
säga mera tillgängligt för kollegiets medlemmar och tjänstemän än förut».

Det har vidare anförts som ett skäl för kammararkivets bibehållande under
kollegiets vård, att kollegiet genom dess förflyttning »skulle’ mista den förskola
för tjänstgöringen hos kollegium, som kollegium haft i kammararkivet och arbetet
därstädes». Vilken betydelse arbetet i kammararkivet haft som förskola för
tjänstgöringen hos kollegiet är något, som förefaller vara alldeles outrett. I övrigt
kan riksarkivarien ännu en gång endast upprepa vad som vid ett föregående tillfälle
sagts, »att kammararkivets dörrar även efter en förening med riksarkivet
skola stå öppna för kammarkollegium och att jag för min del skulle göra allt
för att kollegiet där måtte utan hinder komma i åtnjutande av den förskola, som
för tjänstgöringen hos detsamma kan vara erforderlig». Riksarkivarien tager för
givet, att den kontroll, som å arkivvårdarens sida kräves över att handlingarna
från olika serier icke godtyckligt sammanblandas, låter förena sig med den fria
forskning, som skulle beredas kollegiets tjänstemän. Tvivelsutan har redan nu i
kammararkivet ett praktiskt förfaringssätt vunnit tillämpning i det hänseendet.
En dylik tillsyn är för övrigt vida lättare att utöva i ett arkiv ordnat efter
moderna principer än i ett, där de gamla följts.

Såsom huvudskälet mot kammararkivets förening med riksarkivet får måhända
betraktas, att det förra skulle alldeles särskilt vara behövligt för kammarkollegiets
utredningar och andra arbeten. Det har upprepade gånger häremot anförts
och skall ytterligare ännu en gång betonas, att arkivvård och utredningar äro två
skilda saker, samt att ett väl ordnat och skött arkiv endast kan underlätta alla slags
utredningar, medan ett arkiv, sådant som kammararkivet intill den sista tiden
har varit, onödigtvis förlänger och försvårar dem. Det har vidare med siffror
ådagalagts, att t. ex. lånen upp till kammarkollegiet från riksarkivet äro flera
än lånen från kammararkivet samt att antalet besök i kammararkivet av kollegiets
tjänstemän vida understiger besöken av den forskande allmänheten, liksom
att de förras besök i riksarkivet redan nu äro ganska talrika. Skulle för något
särskilt arbete lån även av en större serie kamerala handlingar till någon annan
kollegiets lokal anses nödvändig, kan riksarkivarien för övrigt endast upprepa
vad som likaledes tidigare blivit yttrat, att intet hinder å hans sida skall möta
mot att kammarkollegium successive får låna alla de handlingar, som för ändamålet
kunna erfordras. Jag kan emellertid icke föreställa mig annat än att t. ex.
jordeboksserien sammanförd i en bekväm lokal i en tillbyggnad till riksarkivet
med plats i densamma eller i närheten för kollegiets tjänstemän skall bliva användbarare
för ett jordregisters upprättande än om den flyttades till annat håll.

I avseende på dessa utredningar intager kammararkivarien en särskild
ställning till kammarkollegium. I den nya instruktionen för kollegiet angives
såsom den förres åligganden 1) att förvara och i god ordning hålla arkivets handungar;
2) att på grund av de i arkivet befintliga och övriga kollegiet tillhörande
eller eljest för honom tillgängliga handlingar verkställa undersökningar och avgiva
yttranden i mål och ärenden, som av kollegiet eller någon dess ledamot för sådant
ändamål till honom remitteras; 3) att, i den mån hans övriga tjänstegöromål
sådant medgiva, på enskilda personers begäran verkställa undersökningar i arkivets
handlingar; 4) att föra ett närmare angivet diarium och avgiva årlig arbets -

165

redogörelse samt 5) innehava nyckeln till ett av de lås, varunder rikets _ regalier
och dyrbarheter förvaras. Sistnämnda funktion lärer väl utan större olägenhet
kunna överflyttas på någon annan tjänsteman i kollegiet. Yad momenten 1, 3 och
4 innehålla är ingenting annat än vad som, mutatis mutandis, enligt förslaget
till ny instruktion för riksarkivet skulle åligga dess tjänstemän, och även till
mom. 2 finnes i samma förslag en motsvarighet. Skillnaden är, att kammarkollegium
och dess ledamöter äga att av kamraararkivarien äska undersökningar.
Vad nu dessa undersökningar vidkommer, vill det för en utomstående synas, som
om det för kollegiets övriga tjänstemän skulle vara en nyttig förskola för deras
blivande verksamhet i kollegiet att själva verkställa dylika. Något hinder för
att kammararkivarien, även efter en eventuell överflyttning på riksarkivets stat,
utför kamerala undersökningar förefinnas emellertid icke, så mycket mindre som,
efter vad ovan antytts, bland riksarkivets skyldigheter hädanefter torde komma
att upptagas även den att verkställa utredningar. Skall emellertid kammararkivarien
även efter en överflyttning på riksarkivets stat sysselsättas med dylika utredningar,
erfordras ytterligare en ordinarie tjänsteman, en andre arkivarie, för arbetena
uti den avdelning av den administrativa arkivdepån, som kammararkivet
kommer att representera. Att en ny ordinarie tjänsteman för detta ändamål är
behövlig, är emellertid redan förutsett. Endast med hänsyn till den under utredning
varande frågan om kammararkivets sammanslagning med riksarkivet hindrades
departementschefen att 1908 föreslå uppförandet å ordinarie stat av någon ny
tjänsteman vid kammararkivet; frågan därom borde anstå, till dess frågan om detta
arkivs ställning till riksarkivet hunnit avgöras.

Det torde vara på tiden att göra en sammanfattning av det här ovan sagda.
Å ena sidan har man det moderna arkivväsendet, representerat av riksarkivet,
som i enlighet med principer, allestädes i Europa erkända som riktiga, vill omdana
arkivväsendet i Sverige, som vill reformer och också genomfört reformer, som icke
utan skäl i fråga om sitt verksamhetsområde torde kunna säga: »här är nu en
annan värld än i förtiden varit haver»; å andra sidan ett arkiv till väsentliga
stycken ordnat efter föråldrade principer samt till sina äldre partier organiskt
sammanhängande med riksarkivets samlingar, ävensom ett ämbetsverk, vördnadsvärt
genom sin ålder och med en betydande verksamhet på andra områden, men
som, synbarligen utan förståelse för vad nutiden kräver, konsekvent i viktiga
punkter tyckes vilja sätta sig emot riksarkivets reformarbete. Man har å ena
sidan utsikten att få arkivorganisationen i allt väsentligt genomförd under en
enhetlig ledning, å den andra en fortfarande splittring, som måste verka hindersamt
icke blott för historiska och kamerala forskningar i allmänhet utan även för
de utredningar, som staten kan behöva. Man har å ena sidan förhoppningar om
sammanhängande lokaler, i vilka man kan följdriktigt ordna arkiv, som i varje
fall uti Norden till väsentliga partier icke ha något motstycke och som för Sverige
skulle utgöra en heder och prydnad; å andra sidan för mycket viktiga serier
endast provisoriskt iordningställda och för arkivalievård till god del otjänliga
lokaler.

Det har, såsom ovan påvisats, icke saknats försök att på det arkivtekniska
området åstadkomma en samverkan mellan kammarkollegium och riksarkivet i
enlighet med Riksdagens önskningar. Det vill synas, som om en sådan svårligen
kunde åstadkommas, som om ståndpunkterna vore oförenliga. Man har trott sig

166

finna att kollegiets uttalanden för en dylik samverkan ej ka någon längre varaktighet
och att det slår sig till ro vid tillfälliga anordningar, blott det kan undvika
en fruktad samverkan med riksarkivet.

Då så är förhållandet, anser sig riksarkivarien oförhindrad att såsom den
enda tillfredsställande lösningen på denna arkivfråga hos Eders Kungl. Maj:t
ånyo i underdånighet hemställa, att snarast möjligt åtgärder måtte vidtagas för
kammararkivets överflyttning till den med riksarkivet förenade administrativa
arkivdepån; att i sammanhang därmed kammararkivarien måtte överflyttas på
riksarkivets stat, likaså en vaktmästare, samt att avlöning måtte hos Riksdagen
begäras för en andre arkivarie, vars verksamhet skulle förläggas till kammararkivet.

Stockholm den 17 november 1909.

Underdånigst
EMIL HILDEBRAND.