FÖRSLAG TILL REVISION (Statens offentliga utredningar 1918:1)

BETÄNKAN IM

MKI)

FÖRSLAG TILL REVISION

FATTIGVÅRDS-OCH UTSKYLDSSTRECKEN

AVGIVET DEN 14 NOVEMBER 1918

SÄRSKILDA KOMMITTERADE
INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET

STOCKHOLM 1918

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AlvTIEBOLAt,

i : v

-''cvj : ■

;.v''

*V,

I NN E U A LLS FÖ H TE(3 K N IN G.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet .................... 5

Fattigvårdsstrecket .................................................................................................... 7

Historik ........................................................................................................ 7

Utländsk lagstiftning och rättsutveckling ................................................... 24

Kommitterades yttrande............................................................................... 36

Utskyldsstrecket ....................................................................................................... 56

Historik ....................................................................................................... 56

Statistik angående utskyldsstrecket och "flyttningsstrecket" .................... 75

Utländsk lagstiftning .............................................................................. 80

Kommitterades yttrande................................................................................ 84

Särskilt yttrande ....................................................................................................... 112

Till herr statsrådet och chefen för kunr/l. justitiedepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 13 november 1917 bär herr
statsrådet tillkallat undertecknade Alexanderson, Hildebrand, Janson och
Larsson att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet vid
utarbetande av förslag till ny lydelse av riksdagsordningens § 16 för
revision av fattigvårds- och utskyldsstreeken och har tillika uppdragits
åt undertecknad Alexanderson att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete.

Vid frågans behandling i statsrådet erinrade hans excellens herr
statsministern att beträffande revision av de politiska rösträttsstreckeu
sedan länge framkommit talrika yrkanden, vilka emellertid hittills icke
lett till något beslut av riksdagen eller något förslag från Kung!. Maj:t.
Andra kammaren både dock för sin del upprepade gånger uttalat sicter
en lindring av fattigvårdsstrecket och vid 1917 års riksdag även för
eu omläggning av utskyldsstrecket. Då dessa hinder för rösträttens
utövning enligt erfarenhetens vittnesbörd lett till uppenbara missförhållanden
genom att från rösträtt utesluta ett stort antal av oförvitliga
medborgare, borde utredningen avse sådana förändringar av 16 § riksdagsordningen,
som vore iignade att undanröja sådana missförhållanden.
Utredningen kunde lämpligen utgå från andra kammarens vid 1917 års
riksdag uttalade mening, att understöd av fattigvårdssamhälle icke må
föranleda förlust av rösträtt i andra fall än de, då sådant understöd
antingen utgår eller under viss tid närmast före valet utgått såsom full
försörjning, vilken ej blivit återbetald, samt att rösträtt icke bör förloras
på grund av utebliven skattebetalning i sådana fall, då uteblivandet

berott på den skattskyldiges sjukdom, oförvållade arbetslöshet eller andra
liknande, av honom själv icke vållade förhållanden. Uppmärksamhet
borde också ägnas åt undanröjande av de svårigheter, vilka genom nuvarande
bestämmelser i lagen om val till riksdagen förefinnas för den,
som flyttat från en kommun till annan, att inom denna senare kommun
styrka sin behörighet till rösträtt. Vid utredningen borde slutligen hänsyn
tagas till de olika förslag rörande lindringar i rösträttsstrecken,
som tidigare förekommit inom riksdagen, ävensom till motsvarande rösträttsbegränsningar
i andra länder.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 23 november 1917 har herr
statsrådet till sekreterare hos kommitterade förordnat extra sekreteraren
hos kommerskollegium, jur. kand. S. E. Österberg.

Kommitterade hava sammanträtt dels under senare delen av november
1917 och senare delen av januari 1918, dels under innevarande höst
allt från slutet av september. Vissa utredningar hava dessutom verkställts
av ordföranden och sekreteraren.

Undertecknad Hildebrand, som först avsade mig det givna uppdraget
såsom sakkunnig för nu ifrågavarande utredning, har icke deltagit
i kommitterades arbete under slutet av år 1917 och början av
innevarande år. Då arbetet sedermera återupptogs i september 1918,
inträdde jag på förnyad kallelse bland kommitterade och har därefter
deltagit i deras arbete.

Sedan uppdraget numera slutförts, få kommitterade härmed överlämna
betänkande och förslag till ändring av riksdagsordningens § Di,
innefattande dels utskyldsstreckets och därmed det s. k. flyttningsstreckets
borttagande, dels ändring av fättigvårdsstrecket till att äga allenast den
innebörd, att valrätt icke skall tillkomma den, som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning.

Särskilt yttrande av undertecknad Hildebrand bifogas betänkandet.

Stockholm den 14 november 1918.

NILS ALEXANDERSON.

KARI, HILDEBRAND.

ADOLF JANSON.

VIKTOR LARSSON.
S. E. Öst erberg.

Fattigvardsstrecket.

Historik.

Frågan om fattigunderstöd såsom diskvalifikationsgrund för politisk
valrätt uppkom i vårt land först vid övervägandet av de undantag,
som borde uppställas vid tillämpning av den allmänna rösträttens princip
för val till riksdagens andra kammare.

I anförande till statsrådsprotokollet den 5 februari 1904 i samband
med anmälan av frågan om ändring i val rättsbestämmelserna, närmast
föranlett av 1902 års riksdagsskrivelse i ämnet, uttalade föredragande
departementschefen, att den allmänna rösträtten aldrig ansetts hava den
innebörd, att alla medborgare utan undantag skola äga rätt till deltagande
i valen. Bland annat hade det ansetts såsom eu given sak,
att de, som åtnjuta fattigunderstöd, icke skulle äga valrätt. I de flesta
länders lagar förekomme bestämmelser, enligt vilka valrätt frånkännes

dem, som åtnjuta eller under viss tid före valet åtnjutit fattigunderstöd.
Det syntes påtagligt, att ett stadgande i sådant syfte ej borde saknas
hos oss, och rättvisan bjöde även, att påföljden av valrättens förlust
drabbade icke allenast den, som själv njutit fattigunderstöd, utan även

den, som genom underlåtenhet att draga försorg om hustru eller minderåriga
barn vållat, att understöd måst lämnas dem. Beträffande frågan,
huru länge åtnjutet fattigunderstöd skall verka diskvalificerande, kunde
tydligen skilda meningar göra sig gällande. Man borde dock icke ställa
fordringarna högt i detta hänseende utan medgiva valrätt åt den, som
under viss begränsad tid före valet själv försörjt sig och de sina, även
om han icke mäktat ersätta understöd, som tidigare lämnats. Lämpligast
vore att bestämma tiden så, att för valrätt erfordras att icke häfta
för understöd, som lämnats under löpande eller sistförfluten kalenderåret.
Eu sådan tidsbegränsning överensstämde ganska nära med vad i
flera länder, däribland Norge, Tyskland och England, funnes stadgat.

1904.
Prop. nr

Motioner.
A. K. n:is
203, 238, 247.

1 övrigt borde hänsyn endast tagas till sådant understöd, som lämnats
av fattigvårdssamlhille, och ej till understöd genom enskild välgörenhet.

Enligt anställda beräkningar skulle antalet av dem, som kornme
att fränkännas rösträtt på grund av åtnjutet fattigunderstöd, utgöra högst

liO,000 till 70,000 personer.

I propositionen i rösträttsfrågan till 1904 års riksdag föreslogs i
enlighet härmed, att valrätt icke skulle tillkomma den, som häftar för
understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret av fattigvårdssamhälle
tilldelats honom själv, hustru eller minderåriga barn, d. v. s.
samma bestämmelse, som sedermera ingick i 1907—1909 års rösträttsreforra.

Motionsvis framfördes inom riksdagen andra meningar i frågan.

1 motioner dels av herr Staaff m. fl.< dels av herr Elowsson föreslogs
begränsning av fattigvårdsstrecket till att gälla den, som på grund
av gällande föreskrifter angående fattigvården står under fattigvårdsstyrelses
målsmans- eller husbonderätt.

I sin motivering uttalade herr Staaff och hans medmotionärer, att
de betvivlade, att propositionen funnit ett i allo lyckligt uttryck för
undantagande från valrätt av understödstagare. Visserligen vore motionärerna
fullt ense med regeringen därom, att ett undantag i detta avseende
borde göras. Men mångahanda exempel kunde ådagalägga, att
den formulering propositionen innehölle skulle komma att träffa personer,
vilka ej rättvisligen borde hemfalla under undantaget. Sålunda ville
det synas, som om varje understöd oavsett dess beskaffenhet och oavsett
om det varit tillfälligt eller om någon verklig försummelse kunde läggas
personen i fråga till last, skulle kunna hänföras under bestämmelsen.

Efter anförande av belysande exempel uttalade motionärerna, att
man måste söka finna eu annan formulering, som med största möjliga
noggrannhet begränsade undantaget till de fall, då understödstagaren
påtagligen kommit i sådan ställning, att utövandet av rösträtt ej lämpligen
kan medgivas honom. Den i detta avseende enda tillfredsställande
utvägen, som motionärerna kunnat finna, vore att begränsa undantaget
till sådana fäll, då en persons allmänna rättsställning jämlikt gällande
fättigvårdslagstiftning undergått eu väsentlig förändring. Dessa fall
återfunnes i § 35 mom. 1 och 2 fattigvårdsförordningen och avsåge
målsmansrätt och husbondevälde över understödstagaren under vissa
förutsättningar.

Herr Brantmg m. tf. hemställde, att fattigvårdsstrecket skulle avse

den, som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförfluten
kalenderåret av fattigvårdssamhällo tilldelats honom själv, hustru eller
minderårigt barn; dock att tillfälligt understöd, som lämnats på grund
av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke skulle medföra valrättens
förlust.

1 motiveringen medgavs, att den, som för sig och de sina är hänvisad
till understöd från fattigvården, knappast kunde antagas äga den
självständighet, som vid rösträttens utövande vore önskvärd. Men Kung!.
Maj:ts formulering syntes dock vara alltför kategorisk.

Konstitutionsutskottet ansåg, att giltiga skäl icke blivit förebragta
för att frångå Kungl. Majrts förslag.

Rösträttsfrågan föll i riksdagen, då kamrarna stannade i olika
beslut. Första kammaren anslöt sig i fråga om fattigvårdsstrecket till
regeringens och utskottets förslag. Andra kammaren däremot, som antog
det s. k. • Fläsbroförslaget, hade därmed bifallit det av herr Staaff m. fl.
framförda yrkandet.

1 1905 års rösträttsproposition bibehölls samma formulering av fattigvårdsstrecket
som i 1904 års proposition. Föredragande departementschefen
uttalade, att ett grundlagsstadgande i formellt avseende borde så avfattas,
att dess innehåll så litet som möjligt bleve beroende av lagstiftningen
på andra områden. Samma skäl, som anförts mot att göra valrätten
direkt beroende av skattelag, borde således i lika grad gälla, då
fråga bleve att bygga valrätten på en i förordningen om fattigvården
intagen detalj bestämmelse, som jämförelsevis lätt kunde bliva ändrad.

Om sålunda av detta skäl den av herr Staaff m. fl. vid 1904 års
riksdag föreslagna bestämmelsen vore mindre tillfredsställande, saknades
det ej heller invändningar mot densamma av saklig innebörd. Den
husbonde- och målsmansrätt för fattigvårdsstyrelsen, som berodde av
varaktigt meddelad fattigvård, upphörde i och med att fattigvården
upphörde. Otänkbart vore alltså ej att en person orättmätigt tillvällade
sig rösträtt genom att strax före röstlängdens upprättande avsäga sig
en fattigvård, som omedelbart efter längdens justering emellertid ånyo
anlitades. Tillfälligt understöd medförde däremot husbonderätt endast
över en familjeförsörjare, som genom lättja eller liknöjdhet bragt hustru
eller barn i eu nöd, som nödvändiggjort fattighjälp, och även i detta
fall först sedan försörjarens försumlighet blivit genom laga utredning
behörigen konstaterad. A andra sidan fortvarade under denna förut Fatdgvårcls•

och utskyldsstrecken. 2

Konstitu tions utskottet.

riksdagens

kamrar.

190.1.

Prop. nr 26.

Motioner.
A. K. mis
231, 237, 276,

Konstitu tions utskottet.

sättning husbonde väldet sedermera under obegränsad tid, så länge understödet
ej kunnat återgäldas. Motionens bestämmelse kunde alltså i vissa
fall lätt kringgås, i andra fall åter ledde den till en obillig hårdhet.

Dessa erinringar träffade åtminstone icke i lika hög grad Kung!.
Maj:ts förslag. Väl kunde det i särskilda fall, där sjukdom eller andra
olyckor vållat, att fattigunderstöd behövt mottagas, vara hårt att familjefadern
därigenom skulle förlora siu rösträtt. Men denna hårdhet framträdde
icke starkare för eu understödstagare än för den, som ej kunnat
betala sina skatter eller kommit i konkurstillstånd. — I fråga om tolkningen
av uttrycket »häftar för understöd» anmärkte statsrådet att, då
i förordningen om fattigvården stadgas återbetalningsskyldighet endast
beträffande understöd, som någon själv mottagit eller som enligt förordningens
§ 1 tilldelats hans hustru eller minderåriga barn, annat fattigunderstöd
ej kunde med detta uttryck avses, således ej t. ex. understöd
till fattigt barn i skolåldern. Den av Kungi. Maj:t föreslagna bestämmelsen
förutsatte för sin tillämplighet sålunda ett enkelt, jämförelsevis
lätt utrett förhållande och torde icke i tillämpningen erbjuda några större
svårigheter.

1 motioner av herr Brduting m. fl. och herr Centcrwall föreslogs
ett fattigvårdsstreck av samma innehåll, varom herr Branting motionerat
vid 1904 års riksdag. Motionärerna drogo i tvivelsmål, att det av Kungi.
Maj:t föreslagna stadgandet i praktiken skulle bliva så liberalt tolkat,
som i propositionen förutsatts. Men även om så vore, så toge motionärerna
dock fasta på att Kungi. Maj:t utan omsvep erkänt, att fall
funnes, då det vore »hårt» att tillämpa denna diskvalifikationsgrund.
Formuleringen av stadgandet vore sålunda efter Kungi. Maj:ts eget medgivande
alltför kategorisk.

Herr Staafl'' m. fl. uttalade i motion i rösträttsfrågan ifråga om
fattigvårdsstrecket, att de visserligen ej funnit sig övertygade, att propositionens
lydelse i denna punkt vore alldeles tillfredsställande, något
som ej heller påståtts av chefen för justitiedepartementet. Men de skäl,
som i motiveringen till propositionen framhållits till stöd för att dess
formulering dock iunebure vissa fördelar framför den, som föreslagits
av motionärerna vid 1904 års riksdag, syntes vara talande. Motionärerna
ville därför ej längre fasthålla vid sin tidigare uppfattning utan anslöte
sig i denna punkt till propositionen.

Konstitutionsutskottet avstyrkte bl. a. förslagen om mildring av
fattigvårdsstrecket under hänvisning till den stora vikten därav, att de

nya element, som genom den ifrågasatta rösträttsu t vidgningen skulle
komma att tillföras valmanskåren, kunde påräknas vara i besittning av
för valrätts åtnjutande erforderlig självständighet och omdömesförmåga.

Frågan föll i riksdagen. Första kammaren antog nämligen utskottets
förslag, medan andra kammaren avslog samtliga föreliggande
förslag i rösträttsfrågan.

Det av ministären Staaff år It)Öb framlagda rösträttsförslaget upptog
samma fattigvårdsstreck som tidigare propositioner. Statsministern
uttalade till statsrådsprotokollet, att befogade anmärkningar gjorts mot
formuleringen i denna punkt; men vilken form man än gåve åt ifrågavarande
bestämmelser, kvarstode alltid vanskligheter, som vore oupplösligt
förknippade med uppgiften att i ett grundlagsstadgande sammanfatta
de mångskiftande förhållanden, som beröras av fattigvårdslagstiftningen.
»

Herr B fänting m. Jl. återkommo med sitt förslag från föregående
riksdagar. Motionärerna kunde ej finna annat än att det vore nödigt
och nyttigt att i grundlagen bestämt stadga, att tillfälligt understöd,
som lämnas på grund av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke
medför valrättens förlust.

Herr Lindhagen in. It. gingo längre och föreslogo diskvalifikation
blott för del fall, att en person står under fattigvård sstyrelses målsmansrätt.
Fattigvårdsstrecket vore principiellt oriktigt och kunde icke
försvaras inför en modern social uppfattning. Det borde bibehållas
blott i fråga om dem, »som åtnjuta full försörjning, vilken ej blott tillfällig-
är», emedan den fattigvårdsstyrelsens rnålsmansrätt, som följde
härav, i väsentliga stycken innefattade ett verkligt omyndighetstillstånd.
Motionärerna påpekade, att, om man med Kungl. Majits förslag
ifråga om fattigvårdsstrecket ville giva rösträtt åt kvinnor, det kunde
inträffa, att gift kvinna bleve röstberättigad, men icke hennes man.
Mannen hade nämligen skyldighet att underhålla sin hustru och den
omständigheten, att lian i detta avseende anlitar hjälp av fattigvården,
vidkomme ju egentligen icke hustrun, som ej heller häftar för understödet.
Detta vore en egendomlighet, som dock ej borde avhjälpas i
den riktning, att man berövade ännu flere personer deras rösträtt.

Konstitutionsutskottet anslöt sig i fråga om fattigvårdsstrecket
till Kung]. Maj:ts förslag.

Riksdagens

kamrar.

1906.

3rop. nr 55.

Motioner.
A. K. n:is
137, 113.

Konstitu tions utskottet.

riksdagens Då kamrarna i huvudsaken fattade olika beslut föll rösträttsfrågan

kamrat åveii vid denna riksdag. 1 fråga om fattigvårdsstrecket innefattade
besluten dock bifall till Kung]. Maj:ts förslag.

1907.

Prop. nr 28.

I 1907 års proposition forumlefades bestämmelsen om fattigvårdsstrecket
på samma sätt som i föregående års propositioner.

Motioner. Motionsvis föreslog friherre Aäelsiviircl bland annat ett tillägg till

205^208*216. ifrågavarande formulering av innehåll, att tillfälligt understöd, som
lämnats på grund av sjukdom, icke skulle medföra valrättens förlust.

Herr Branting in. fl. och herr Lindhagen m. //. yrkade i sina
respektive rösträttsmotioner, att blott den, som står under fattigvårdsstyrelses
målsmansrätt, skulle vara diskvalificerad. Som skäl åberopades
vad herr Lindhagen anfört i sin ovannämnda motion vid 1906 års riksdag.

Herr Staaff,• som motionsvis framlade 1906 års regeringsförslag i
rösträttsfrågan, intog vad beträffar fattigvårdsstrecket och övriga villkor
för valrätt samma ståndpunkt som Kung]. Maj:t.

190? års Het särskilda utskott, som behandlade rösträttsfrågan, avstyrkte

Sutskot|a utsträckning av valrätten utöver Kuugl. Maj:ts förslag under åberopande
av den stora vikten därav, att valmännen vore i besittning av för valrätts
åtnjutande erforderlig självständighet.

Riksdagens

kamrar.

Det. sammaujämkningsförslag, som blev av riksdagen antaget såsom
vilande för grundlagsenlig behandling, innehöll samma bestämmelse i
fråga om fattigvårdsstrecket som Kuugl. Maj:ts förslag.

1908. 1 motioner av herr Branting m. fl. och lierr Lindhagen in. t!, fram Motioner

fördes ånyo kravet på mildring av fattigvårdsstrecket till att omfatta
143,145. allenast dem, som stå under fattig-vårdsstyrelses målsmansrätt.

Konstitutionsutskottet avstyrkte utan särskild motivering och riksdagen
avslog motionerna.

Även vid 1909 års riksdag framställdes motionsvis samma vrkande
Motion från socialdemokratiskt håll.
a. k. nr 220. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen.

utan tvivel kunde göras till föremål för välgrundade invändningar.
Men det funnes knappast anledning att utöver spörsmålet om den
kvinnliga rösträtten, som ju intoge en särställning, upptaga frågan om
avlyftande av dessa inskränkningar till förnyad prövning, utan torde
det tillkomma den representation, som komme till stånd efter de nya
grunderna att skärskåda, huruvida och i vilka avseenden rösträtt och
valbarhet borde frigöras från sagda inskränkningar.

Riksdagen avslog motionen — första kammaren utan debatt och
andra kammaren med 145 röster mot 69.

Socialdemokraterna återkommo jämväl till 1911 års riksdag med
sitt gamla krav på »garantiernas» slopande. Ifråga om fattighjälpsstrecket
uttalades, att detta i sin nuvarande gestaltning i talrika fall
måste bli en upprörande orättvisa mot medborgare, som nödgats mottaga
understöd från det allmänna för sig eller de sina på grund av
t. ex. sjukdom eller oförvållad arbetslöshet. Det framhölls särskilt, att
detta streck, som icke hade att skaffa med den kommunala rösträtten,
alltså komme som eu ytterligare gallring i den politiska rösträtten
bland de fattiga medborgare, som utskyldsstrecket skonat. Strecket
vore berättigat blött ifråga om dem, som stode under fattigvårdsstyrelses
målsmansrätt.

Konstitutionsutskottet avstyrkte både med hänsyn till att rösträttsreformen
så nyligen genomförts och på grund därav att bärande skäl
för förändringarna icke blivit anförda.

Fem ledamöter hemställde reservationsvis, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t ville, efter verkställd utredning,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
lindring i riksdagsordningens § 16 mom. b), att röstberättigad icke
måtte uteslutas från rösträtt på den grund, att han för sig, hustru eller
minderåriga barn erhållit sjukvård på allmän bekostnad.

Reservanterna erinrade om de meningsskiljaktigheter, som rått
rörande formuleringen av detta streck samt förmenade, att dessa berott
icke blott därpå, att man icke varit ense huru långt uteslutningen av
understödstagare borde utsträcka sig, utan även därpå att på grund av
osäker terminologi och växlande kommunala anordningar inom fattigvårdsväsendet
själva innebörden av de olika formuleringarna icke låtit
sig fullt överskådas.

1911.

Motion.

K. nr 341.

Konstitu tions utskottet.

Keserva

tioner.

Tillämpningen av fattigvårdsstrecket hade visat, att farhågorna för
dess verkningar icke varit överdrivna. Det vore icke blott ett stort
antal, som blivit diskvalificerade på denna grund, utan det hade också
befunnits, att bland häftande av fattigunderstöd uppfördes eu mängd
valmän, som själva icke vore medvetna om att hava erhållit dylikt
understöd. Sålunda ingingo bland de häftande sådana personer, som
själva eller för hustru eller barn erhållit sjukvård å vissa allmänna
anstalter och på grund av medellöshet icke behövt erlägga betalning för
denna vård. En sådan verkan av strecket måste uppröra den allmänna
rättskänslan så mycket mera, som stadgandet drabbade olika på olika
orter alltefter den olika karaktären av de sjukvårdsinrättningar, som
anlitas, samt olika uppfattning och anordning av det inbördes förhållandet
mellan fattigvård och sjukvård inom respektive kommuner.

En annan reservant, som framställde olika alternativ till formulering
av § 16 riksdagsordningen, anslöt sig ifråga om fattigvårdsstrecket till
den av herr Braoting m. fl. motionsvis framförda meningen.

riksdagens Första kammaren anslöt sig till utskottets hemställan. Andra

Valmar, kammaren däremot biföll med 126 röster mot 78 den först här ovan
angivna reservationen.

1912. Vid 1912 års riksdag motionerade herr Widén om skrivelse till

>j orion er.^ ]^imgj Maj :t med anhållan om utarbetande och framläggande för riks28i,
307,3i«. dagen av förslag till sådan ändring av § 16 mom. b) riksdagsordningen,
att från valrätt uteslutes allenast den, som av den allmänna fattigvården
åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig.

Motionären erinrade till eu början om svårigheten att tolka nuvarande
bestämmelse. För diskvalifikation fordras, att valmannen »häftar»
för understöd d. v. s. det erfordras ett verkligt skuldförhållande.
När ett sådant föreligger vore emellertid svårt att bestämt fastslå.
Vidare fordras, att fattigvården varit meddelad av »fattigvårdssamhälle».
Härmed vore avsett att utesluta enskild välgörenhet men uttrycket kunde
dock även anses utesluta understöd från andra kommunala myndigheter
än fångvårdsstyrelse^ respektive kommunalnämnden. Ifråga om vård
å lasarett och hospital vore tolkningen särskilt oviss. Ifråga om upphörandet
av skuldförhållandet förelåge även tolkningssvårighet exempelvis
i det avseendet, huruvida fattigvårdssamhället kunde genom efterskänkande
av fordran borttaga diskvalifikationen för valrätt, Aven vore svårt
träffa avgörande ifråga om tidpunkten för meddelande av fattigvård. I

praktiken 1 Kille också, enligt vad tillgängliga upplysningar givit vid
handen, bedömandet av de berörda spörsmålen skett mycket olika.

Ehuru det icke torde komma i fråga att helt utesluta alla bestämmelser
om fattigvård såsom diskvalilikatiou för politisk rösträtt, vore
eu ändring likväl högeligen nödvändig såväl med hänsyn till tillämp,-ningen av nu gällande stadgande som ock på grund av dess praktiska
konsekvenser. Det framhölls, att vår tids ekonomiska förhållanden
icke äro sådana, att det kan såsom eu allmän regel läggas
den obemedlade till last, att lian vid inträffande ogynnsamma förhållanden
ej kan reda sig utan samhällets hjälp eller, sedan denna lämnats,
på kort tid återbetala hjälpen. Särskilt vore detta fallet vid sjukdom,
eu orsak, som likväl med gällande bestämmelser säkrast ledde till diskvalifikation.
Även vid arbetslöshet kunde strecket verka synnerligen
obilligt, samtidigt som gränsen här bleve godtycklig, beroende på om
hjälpen lämnats genom fattigvårdsstyrelsen eller i annan form.

Efter att hava påvisat, att exempelvis i Danmark och Tyskland
vida mildare regler i ämnet tillämpades, framhöll motionären vidare, att
grunden för lattigvårdsstrecket måste anses vara, att en person intogeen
så osjälvständig och beroende ställning, att valrätten icke borde anförtros
åt honom, liksom den ej kunnat anförtros åt den, som står under
förmyndarskap eller är i konkurstillstånd. En sådan ställning kuudeemellertid
ej den anses intaga, som råkat i skuld till fattigvården för
understöd, som lämnats åt anhöriga, för vilka han är försörjningspliktig.
Endast då någon för egen räkning åtnjuter fattigvård på ett mera stadigvarande
sätt, vore enligt motionärens mening denna beroende och osjälvständiga
ställning för handen. Detta motsvarade enligt gällande rätt
det beroende, som följer av fattigvårdsstyrelsens målsmanskap. Det
vore ej lämpligt att hänföra grundlagstiftningens ordalydelse till eu
därutanför förekommande term, men man kunde i stället direkt uttala
vad som enligt gällande lagstiftning betingar målsmansskapet. Diskvalifikation
skulle alltså inträda, då någon åtnjuter full fattigför- „
sörj ning, som ej är tillfällig. Det kunde vara likgiltigt om av stat ellerkommun.
Uttrycket full försörjning vore gammalt och hävdvunnet inom
fattigvårdslagstiftningen samt hade den fördelen med sig, att det ickegärna
kunde tänkas föranleda till skärpning utan till lindring i tillämpningen.

Gentemot den invändningen, att nu angivna formulering icke
träffade eu försumlig familjeförsörjare, anmärkte motionären bland annat,
att förlusten av rösträtt just för dessa knappast vore eu kännbar påföljd.
Diskvalifikationsbestämmelserna för den politiska valrätten borde -

Konstitu tions utskottet.

dessutom icke användas för att tjäna för deras ändamål främmande om
än så lovvärda syften.

Beträffande den i utlandet tillämpade utvägen med angivande av
vissa former av understöd, vilka ej verka diskvalificerande, uttalade
motionären, att gränserna därigenom likvisst bleve svävande. Fall kunde
lätt uppstå, som borde hänföras till undantagen, och då vore man nödsakad
utvidga kretsen av dessa undantag. Avsevärda betänkligheter
mötte därför mot anlitande av denna utväg.

För reformer på fattigvårdsväsendets område vore ock förmånligt,
om sammanhanget mellan fattigvården och den politiska rösträtten, om
det än ej helt kunde borttagas, dock bleve lagt efter enklare linjer. Med
nuvarande formulering av strecket ställde sig diskvalifikationsgrunden
ojämförligt mycket förmånligare för ogifta än för gifta barnafader.
()ch dock funnes intet som helst skäl, allraminst i vart land med dess
ringa och sjunkande äkteuskapsfrekvens, att särskilt gynna de förstnämnda.

Från socialdemokratiskt håll yrkades genom motion av herr B fänting
m. fl. och herr Lindhagen m. fl. i likhet med föregående år, att fattigvårdsstrecket
blott skulle omfatta dem, som stå under fattigvårdsstyrelses
målsmansrätt. Det hänvisades till resultatet av 1911 års val till
andra kammaren, då mer än 44,000 personer fallit på fattigvårdsstrecket,
vilket bevisade, att man åtminstone på många ställen vid tillämpningen
av detta streck gått betydligt längre, än vad ursprungligen varit avsikten
med detsamma.

Konstitutionsutskottet uttalade, att det framginge av de väckta
motionerna, att de från början hysta betänkligheterna mot gällande
bestämmelser om fattigvårdsstrecket visat sig fullt befogade och att
tillämpningen i flera avseenden varit otillfredsställande. Åtgärder borde
därför vidtagas för vinnande av en formulering, som bättre motsvarade
bestämmelsernas syfte. Emellertid kunde utskottet icke biträda herrar
Brantings och Lindhagens förslag, mot vilket redan tidigare framställts
befogade anmärkningar. Lämpligare vore en utredning i den riktning,
som herr Widén föreslagit. Dock borde man ej binda sig vid den av
denne motionär förordade lösningen, som syntes lämna rum för vissa
anmärkningar i fråga om klarhet. Jämväl den i Tyskland anlitade
utvägen att undantaga vissa former av fattigunderstöd borde tagas under
omprövning. Utskottet hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning och förslag till sådan ändrad avfattning av § 16

riksdagsordningen, att den, som av den allmänna fattigvården åtnjuter
understöd av mera tillfällig beskaffenhet, icke må uteslutas från valrätt.

Herr Branting, som subsidiärt understödde skrivelseförslaget, fästhöll
reservationsvis vid sin i motionen angivna formulering.

Frågan föll vid riksdagen. Första kammaren avslog såväl utskottets
hemställan som det Brantingska förslaget. Såsom huvudskäl anfördes,
att man borde avvakta fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande.
Andra kammaren biföll däremot för sin del utskottets hemställan med
146 röster mot 54.

Socialdemokraterna återkommo till 1914 års andra riksdag med
sitt tidigare yrkande rörande fattigvårdsstrecket. Det påvisades bland
annat, att vid valen 1914 icke mindre än 46,184 personer diskvalificerats
på denna grund.

Konstitutionsutskottet fann anmärkningarna mot fattigvårdsstrecket
värda ett visst beaktande men avstyrkte åtgärd från riksdagens sida,
enär frågan borde anstå i avvaktan på fattigvårdslagstiftningens omarbetning.

Reservationer framställdes dels av herr Edén m. fl. under yrkande
på skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, dels av herr
Olof Olsson in. fl., vilka yrkade bifall till den socialdemokratiska motionen.

Herr Edén uttalade särskilt, att behovet av ändring i det politiska
fattigvårdsstrecket vore ögonskenligt och oberoende av om den
blivande fattigvårdslagstiftningen ginge i ena eller andra riktningen, ett
förhållande som tillräckligt belysts genom den av fattigvårdslagstiftningskommitténs
ordförande, herr Widén, 1912 avgivna motionen i ämnet.

Frågan föll på kamrarnas skiljaktiga beslut. Första kammaren
biföll nämligen utskottets hemställan men andra kammaren däremot
den av herr Edén m. fl. avgivna reservationen.

Vid 1916 års riksdag motionerade herr Lundgren om sådan ändring
av § 16 b) och c) riksdagsordningen, att personer, som på grund av
värnplikts fullgörande eller med anledning av inkallelse till tjänst vid
rikets försvar i händelse av krigsfara utan eget förvållande blivit urståndsätta
att betala skatt till stat eller kommen eller som av samma skäl
häfta för understöd från fattigvårdssamhälle, på grund härav icke må
berövas sin rösträtt.

Fattigvårds- och ut skyld sstreck en.

Riksdagens

kamrar.

19X4 B.
Motion.

A. K. nr 243.

Konstitu tionsut skottet.

Reserva tioner.

Riksdagens

kamrar.

1918.

Motion nr
137.

Konstitu tionsut skottet.

1917.
Motioner.
F. K. nr 100.
A. K. n:is
378, -401.

Motionären framhöll, att det på goda grunder kunde antagas, att
antalet av dem, som till följd av den pågående mobiliseringen komrne
att drabbas av rösträttens förlust icke bleve obetydligt. Vid sådant
förhållande syntes det vara en samhällets plikt att se till, att deras
rösträtt icke ginge förlorad tack vare den omständigheten, att de lojalt
fullgjorde en medborgerlig skyldighet av högsta vikt och värde.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen. Dess syfte vore visserligen
behj ärtans värt, men utskottet kunde icke finna någon möjlighet
att på lagändringens väg förekomma dylika eventualiteter. Dels skulle
svårigheter möta att styrka grunden för den uraktlåtna skattebetalningen
respektive häftandet för understöd samt att kontrollera riktigheten av
de anförda skälen, dels kunde det ifrågasättas om icke, därest överhuvud
ömmande omständigheter skola kunna befria från rösträttens förlust,
även andra ursäkter än värnplikts fullgörande eller krigs tjänstgöring —
exempelvis sjukdom eller oförvållad arbetslöshet — borde med samma
fog få åberopas av den, som blivit urståndsatt att betala sina utskylder
eller häftade för fattigunderstöd.

Riksdagens kamrar avslogo motionen utan debatt.

De socialdemokratiska kraven i fråga om fattig vårdsstrecket framfördes
i partimotion (herr Hallén in. fl.) jämväl vid 1917 års riksdag
och gingo som förut ut på att endast den, som står under fattigvårdsstyrelses
målsmansrätt, skall vara diskvalificerad från valrätt.

Därjämte motionerade herr von Kock, att riksdagen ville för sin
del antaga som vilande till grundlagsenlig behandling följande ändrade
lydelse av § 16 mom. b riksdagsordningen: »b) den, som under löpande
eller sist förflutna kalenderåret under sammanlagt mer än fyra månader
åtnjutit full försörjning av fattigvården.»

Motionäx-en framhöll, att allmän enighet numera rådde därom, att
en ändring vore i högsta grad nödvändig. Avslaget vid 1914 års
riksdag hade sålunda motiverats allenast med att man önskade avvakta
resultatet av fattigvårdslagstiftningskommitténs arbete. Nu förelåge
detta betänkande sedan februari 1915 och ett närmare studium av förslaget
gåve vid handen, att den föreliggande frågan icke mist sin
aktualitet genom kommitténs förslag. Kommittén hade uttalat, att eu
ändring av bestämmelserna syntes önskvärd. De vore svåra att tillämpa,
varjämte som följd därav tillämpningen blivit växlande. Diskvalifikationen
framstode i vissa fall såsom synnerligen obillig, där fattigvårdens lämnande
varit en följd allenast av ogynnsamma förhållanden utan vederbörandes

eget förvållande såsom vid sjukdom m. in. Det syntes därför vara skäl
att jämväl hos oss såsom skett i en del främmande länder undantaga
vissa slag av nödlägen eller vissa former av fattigvård från inverkan
på den politiska rösträtten.

Motionären hade genom Svenska Fattigvårdsförbundets försorg
åstadkommit en utredning om huru gällande bestämmelse tolkades i
praktiken. Härav framginge, att bestämmelsen icke ens i rikets fem
största städer tillämpades likformigt. I tre av dessa städer diskvalificerades
sålunda mannen jämväl för understöd, som utgått enligt § 2 fattigvårdsförordningen,
under det att de två övriga städerna allenast diskvalificerade
mannen, då fattigvård utgått enligt § 1. I tre av dessa städer diskvalificerades
fader för fattigvårdssamhällets kostnader för barn, som enligt
lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn av den 30 juni 1902 måst omhändertagas av barnavårdsnämnden,
under det att han i de två övriga städerna vid sådant förhållande
finge behålla sin rösträtt. Jämväl ifråga om fattigvårdssamhällets kostnader
enligt särskilda författningar för dövstumma eller blinda barn
eller fattiga barn i skolåldern (enligt folkskolestadgans § 49) rådde en
skiftande praxis. I flere fall berodde mannens diskvalifikation på,
huruvida de medel, med vilka kostnaderna bestridas, upptagits på hälsovårdsnämndens
eller fattigvårdens stat. Allenast i ett fall rådde
en likartad praxis i landets fem största städer, i det att mannen ingenstädes
diskvalificerades, då han själv eller de, för vilka han är försörjningspliktig^
blivit intagna å epidemisjukhus.

An mera skiftande än i dessa landets fem största kommuner, vilkas
fattigvårdsmyndigheter dock äga tillgång till juridiskt skolade
krafter, tillämpades naturligen bestämmelsen i landsbygdskommunerna. 1
de kommuner med över 5,000 invånare, vilka besvarat ett av Svenska
Fattigvårdsförbundet utsänt frågeformulär, diskvalificerades mannen i
15 kommuner endast för så vitt fattigvård utgått enligt § 1 fattigvårdsförordningen,
under det han i 50 kommuner diskvalificerades, så snart
någon form av fattigvård utgått. De avgivna svaren utvisade ock, att
landsbygdens fattigvårdsstyrelser i mycket stor utsträckning vid tolkningen
av den ifrågavarande grundlagsparagrafen hade infört synpunkter,
som vore helt främmande för lagen. Man fäste sålunda icke avseende
vid, huruvida fattigvård utgått enligt 1 eller 2 §§ utan diskvalificerade
mannen endast då han på grund av alkoholmissbruk, lättja eller »oordentligt
leverne» förorsakat fattigvårdens ingripande. Fattigvårdens
kostnader för barn, som måst omhändertagas av barnavårdsnämnden,
diskvalificerade — enligt en fattigvårdsstyrelses uppgift — icke fadern,

»därest lian ej genom ett dåligt leverne befinnes vara orsaken till barnets
vanart». I en annan kommun angåves »faderns supiga och oordentliga
levnadssätt» såsom utslagsgivande i berörda avseende. Samma
för lagen okända, rent moraliska uppfattning gjorde sig gällande, då
det vore fråga om fattigvårdens kostnader för blinda eller dövstumma
barn och fattiga barn i skolåldern. Så diskvalificerades i en kommun
fadern för utgifterna för underhåll av barn i skolan, men »ej för blinda
och dövstumma, då ju fadern ej har skuld i detta förhållande».

I 20 kommuner diskvalificerades barnafader till utom äktenskapet
fött barn, vilket blivit föremål för fattigvård, i 35 fall däremot icke. I
10 fall lämnades frågan obesvarad. Vissa fattigvårdsstyrelser gjorde
diskvalifikationen beroende av, huruvida lysning till äktenskap avkunnats
före barnets födelse eller icke, och i övrigt märktes, huru fattigvårdsstyrelserna
vid diskvalifikationen anlagt högst olikartade och i många
fall rent subjektiva synpunkter.

Valmanskårens sammansättning bleve i följd av denna ytterst skiftande
praxis beroende på tillfälliga omständigheter och vederbörande
fattigvårdsstyrelsers subjektiva uppfattning. Det hände dessutom endast
i undantagsfall, att styrelserna såsom sådana toge befattning med ifrågavarande
ärenden; utan även i större städer förekomme, att det utan
all instruktion överlämnades till en underordnad tjänsteman att upprätta
förteckningar övar understödstagare.

Men även för utvecklingen av fattigvården i tidsenlig riktning vore
det nuvarande sambandet mellan rösträtt och fattigvård ett hinder.
Vilka åtgärder, som från det allmännas sida än vidtoges för moderniserande
av fattigvården, komme det dock alltid att i allmänna medvetandet
uppfattas som något mindervärdigt, så länge som fattigvården
även i lindrigare former medför förlust av medborgerliga rättigheter.
Om en ändring skedde, kunde även den väsentliga fördelen uppnås, att
det bleve möjligt använda fattigvården som organ för tillfälliga nödhjälpsåtgärder,
något som man hittills av lätt begripliga skäl undvikit.

Skulle ett fattigvårdsstreck överhuvud bibehållas, borde dock icke
skuldförhållandet till kommunen göras till grund för diskvalifikationen,
utan vederbörandes osjälvständighet i ekonomiskt avseende. Härvid
yppade sig två utvägar, nämligen att antingen till nuvarande lydelse av
stadgandet i riksdagsordningen foga ett tillägg, innefattande undantag
för vissa slag av understöd, vilka av billighetsskäl ej böra medföra
valrättens förlust, eller ock ersätta stadgandet med ett annat, som klart
anger, vilka under stödstagare ej böra åtnjuta valrätt.

Ginge man den förstnämnda vägen, skulle givetvis undantagas

understöd på gruud av sjukdom. Svårigheten att avgöra, huruvida ett
understöd år tillfälligt eller varaktigt, talade för att undantaga båda
formerna av understöd, men man kunde även såsom i norska grundlagen
föreskriva, att understödet skall ha mottagits i form av sjukhusvård
eller för att bekosta annan sjukvård. Helt naturligt borde även
den fattigvård, som under försörjarens sjukdom lämnats hans familj,
undantagas.

Undantagas borde vidare

kostnad för vård vid och i samband med barnsbörd;

allt slags understöd, som gäller skolbarns bespisning och hjälpande
i övrigt abnorma barns undervisning och underhåll samt skyddsuppfostran
för ungdom;

understöd, som meddelats försörjare på grund av hustruns eller
barnens kroniska sjukdom, för vilken långvarig anstaltsvård eller fortlöpande
understöd i hemmet är behövligt.

Det kunde för övrigt ifrågasättas om ej till undantagen jämväl
borde, liksom i Norge, hänföras understöd på grund av arbetslöshet,
invaliditet, ålderdomssvaghet, vanförhet o. s. v.

Olägenheten med den nu angivna vägen vore att orättvisor så lätt
kunde uppstå genom utelämnande av någon grupp, vilken likaväl som en
annan borde undantagas.

Den andra utvägen, att klart angiva de former av understöd, som
diskvalificera, skulle näst ett helt slopande av fattigvårdsstrecket hälsas
med största tillfredsställelse av fattigvårdsstyrelserna. Genomförandet
av principen om ekonomisk osjälvständighet såsom fattigvårdsstreckets
grund borde därvid leda till att uteslutning drabbade endast dem, som
äro fullt och varaktigt försörjda av fattigvården. En sådan lösning
skulle nära överensstämma med det förslag om begränsning till de under
» fatt! g vår d s s tyr el se s målsmansrätt stående», vilket upprepade gånger
motions vis framförts i riksdagen.

Begreppet »full försörjning» vore numera hävdvunnet inom svensk
fattigvård och några tolkningssvårigheter behövde ej uppstå. Därest
man i grundlagen ville förtydliga begreppet, mötte intet hinder för följande
formulering: full försörjning genom anstalt eller utackordering.
Svårare vore att avgöra, när försörjningen är varaktig eller tillfällig,
Här funnes ingen hävdvunnen praxis. En lösning vore emellertid att
tillämpa en liknande bestämmelse, som lagts till grund för § 33 pensionsförsäkringslagen,
nämligen att de skulie vara uteslutna, »som (1913)
under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning av fattigvården».

Konstitu tionsut skottet.

Invändningen, att ett sålunda lagt fattigvårdsstreck ej drabbade
försumliga försörjare, bemötte motionären med i huvudsak samma skäl,
som anförts i den Widénska motionen 1912.

Konstitutionsutskottet fann de reformkrav, som framställts beträffande
fattigvårdsstrecket, värda beaktande. Visserligen kunde åtskilliga
av de anmärkta olägenheterna i stadgandets tillämpning enligt
utskottets mening icke tillskrivas någon oklarhet, vare sig i detta stadgande
i och för sig eller de bestämmelser i fattigvårdsförordningen, vartill
det hänför sig. Andra av herr von Ivocli berörda ojämnheter i
praxis syntes däremot bero därpå, att gällande stadganden icke äro tillräckligt
tydliga. Härutinnan krävdes redan ur tydlighetens synpunkt
en omarbetning av lagstiftningen. Därtill komme emellertid även den
omständigheten, att ifrågavarande grundlagsstadgande, även om det tolkas
riktigt, föranledde diskvalifikation i större utsträckning än som kunde
anses rättvist och billigt. Detta gällde, om en person erhållit understöd
på grund av tillfällig oförvållad nöd eller om hans hustru eller minderåriga
barn fått dylikt understöd för vård av sjukdom, för vilken i allmänhet
krävdes anstaltsvård. En omarbetning av stadgandet eller av
hithörande bestämmelser i fattigvårdslagstiftningen, i syfte att få dessa
konsekvenser undanröjda, vore sålunda enligt utskottets mening av behovet
påkallad.

Utskottet kunde likväl icke ansluta sig till något av de gjorda förslagen
till grundlagsändring. Mot det socialdemokratiska förslaget hade
tidigare sådana anmärkningar gjorts, att detsamma icke kunde^ tillstyrkas
av utskottet. Härtill komme dessutom, att enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag begreppet »målsmansrätt» i allt väsentligt
skulle försvinna. Herr von Kochs förslag kunde utskottet icke biträda
redan av den anledningen, att enligt detsamma åtnjuten fattigvård
icke skulle medföra förlust av rösträtt, om den tilldelats en persons
hustru, utan endast om den tilldelats honom själv. Denna princip kunde
utskottet för sin del icke godkänna.

Med hänsyn till de förändringar i fattigvårdslagstiftningen, som vore
å bane, samt då fattigvårdslagstiftningskommittén icke framlagt förslagtill
omarbetning av lagstiftningen härutinnan, inskränkte sig utskottet
till att hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslagtill
sådan ändring i gällande lagstiftning, att rösträtt icke berövades
någon av den anledning, att han häftar för understöd, som under löpande
eller sistförfluten kalenderåret av fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själv, hans hustru eller minderåriga barn vid tillfällig oförvållad nöd

eller ock hans hustru eller minderåriga barn för vård av sjukdom, vid
vilken i allmänhet austaltsvård kräves.

Arbetet borde givetvis anknytas till den blivande nya fattigvårdslagstiftningen.

Fem reservanter förordade, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning om sådana ändringar i § 16 riksdagsordningen, att
understöd av fattigvårdsamhälle icke måtte föranleda förlust av rösträtt i
andra fall än de, då sådant understöd antingen utgår eller under viss
tid närmast före valet utgått såsom full försörjning, vilken icke blivit
återbetald.

Reservanterna ansågo, att herr von Koch förebragt synnerligen
goda skäl för en förändring enligt av honom angivna principer, men
hade icke kunnat förorda omedelbar lagändring, dels emedan innebörden
av termen »full försörjning» måhända icke vore så fixerad, att den utan
närmare prövning kunde insättas i grundlagstexten, dels emedan motionärens
förslag även i andra hänseenden möjligen kunde lämna rum för
anmärkningar. Diskvalifikationen skulle enligt förslaget sålunda icke drabba
den, som vid vallängdens upprättande åtnjuter försöjning, om icke försörjningstiden
under året uppgår till fyra månader, men däremot den, som
under den angivna tiden åtnjutit sådan, även om han skulle hava återbetalt
densamma.

En annan grupp av reservanter yrkade bifall till det socialdemokratiska
förslaget om diskvalifikation allenast av den, som står under
fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Kamrarna stannade i olika beslut. Första kammaren biföll för
sin del utskottets hemställan, medan andra kammaren antog båda de
framförda reservationerna.

Reserv»-

tioner.

Riksdagens

kamrar.

Utländsk lagstiftning och rättsutveckling.

I de flesta utländska författningsurkunder eller vallagar stadgas ett
fattigstreck, varigenom i större eller mindre utsträckning de, som åtnjuta
offentlig fattighjälp, stundom ock andra »utblottade» personer, uteslutas
från rösträtt vid politiska val.

Den översikt över viktigare dylik lagstiftning och i vissa fall dess
historia och tillämpning, som nedan lämnas, måste föregås av en reservation
för möjligheten, att uppgifterna i vissa delar kunna — frånsett de
senaste revolutionära omstörtningarnas inverkan — vara föråldrade eller
eljes missvisande. De svårigheter, som möta vid en sådan undersökning,
äro nämligen betydande och ha icke kunnat med tillgängliga hjälpmedel
med full säkerhet övervinnas. Svårigheterna ligga framför allt i följande
förhållanden.

Författningsurkunderna hänvisa oftast till vallagar eller andra författningar
och vallagarna i sin ordning till verkställighetsförordningar
eller till kommunallag eller fattigvårdslag. En företagen lagändring kan
vid sådant förhållande desto lättare bliva obeaktad, som såväl de internationella
samlingsverken som de enskilda landens statsrättsliga framställningar
äro bristfälliga på förevarande område. I fråga om Förenta
Staterna och Schweiz vållas särskilda svårigheter av att det är de enskilda
staternas och kantonernas lagstiftning, som är utslagsgivande.

Härtill kommer, att det ofta är omstritt, vad som enligt vederbörande
lands fattigförvaltningsrätt är att hänföra till fattigvård i teknisk
mening; ännu mera ovisst kan vara, huruvida det stadgade fattigstrecket
hänför sig till alla de understödsformer, som förvaltningsrättsligt gälla
som fattigvård. I speciell sociallagstiftning kan en inskränkning härutinnan
vara given. Och dessutom har på sina håll praxis, med stöd
av olika uttryckssätt i författningslagstiftning och fattigvårdslagstiftning
och under inflytande av en allmän tendens att inskränka fattigvårdsstreckets
verkningar, småningom åstadkommit en omvandling av streckets
innebörd. Å andra sidan klagas, att de lokala valmyndigheterna mångenstädes
ge detsamma en tillämpning vida utöver lagens avsikt.

Eventuella felaktigheter i följande framställning torde emellertid
gå i den riktning, att de framställa strecket såsom strängare, än det i
verkligheten är.

Tyskland.

Ett fattigunderstödsstreck stadgas såväl i lagen om val till tyska
riksdagen av den 31 maj 1869 som ock i det stora flertalet tyska staters
författningar eller i valordningarna för deras landsrepresentationer, i den
mån dessa grundas å allmänna val (med eller utan census). Likaså innehålla
kommunalförfattningarna (Städteordnungen och Landgemeindeordnungen)
allmänt en regel av dylik innebörd.

I tyska riksvallagen (§ 3) är stadgandet av följande lydelse:

»Från valrätt äro uteslutna: — — — 3. Personer, som uppbära
eller under det sista valet föregående året uppburit fattigunderstöd av
offentliga eller kommunala medel.»

Samma formulering går så gott som ordagrant igen i ilertalet
tyska staters lagstiftning. Att det ofta endast talas om »offentliga»,
men ej om »kommunala» medel betyder ingen olikhet i sak. Genomgående
är uttrycket »fattigunderstöd», och likaså räknas den kritiska
perioden allmänt ett år tillbaka från valet, varmed avses den utsatta
dagen för (huvud-)valet. Preussiska vallagen utesluter dock »dem, som
erhållit fattigunderstöd av allmänna medel» utan närmare angivande''av tid.

Stadgandet i riksvallagen blev emellertid tidigt föremål för stark
kritik; bl. a. framhävdes den oklarhet med därav följande stora ojämnhet
i tillämpningen, som vidlådde detsamma. Så redan i de äldsta framställningarna
av tyska rikets statsrätt (t. ex. R. v. Mohl, Das deutsche
Reichstaatsrecht, Tubingen 1873, samt i Zeitschrift fur die gesammte
Staatswissenschaft Ed. 30). Sedermera upptogs kritiken framför allt
från fattigvårdshåll. Den för Tysklands fattigväsen ledande »Verein
för Armenpflege lind Wohltätigkeit» upptog frågan till behandling vid
sin kongress år 1896, då olägenheterna av bestämmelsen utförligt dryftades
och eu grundlig revision påyrkades av mötet. De viktigaste anmärkningarna
från detta håll sammanfattades sedermera av E. Munsterberg, chef
för Berlins fattigväsen och länge Tysklands främste auktoritet på fattigvårdens
och fattigrättens område, i följande ord (i Fleischmanns Wörterbuch
des deutschen Staats- lind Verwaltungsrecht 2 Aufl. 1911, art.
Armemvesen): »Frånsett att den praktiska tillämpningen av dessa be stämmelser

erbjuda betydande svårigheter, emedan fattigunderstödets
begrepp i många avseenden icke låter sig på ett tillförlitligt sätt fastställas,
Så möter förvägrandet av valrätt jämväl allvarliga sociala och
politiska betänkligheter. År man allmänt överens därom, att förvägrandet
av valrätt bör begränsas att gälla dem, som råkat i ett så starkt
ekonomiskt beroende, att de icke mera förmå underhålla sig av egna
Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 4

krafter, så har denna synpunkt ingalunda längre någon tillämplighet,
där fråga är om enstaka fall av sjukdom, övergående arbetslöshet o. d.,
eller där en enskild familjemedlem på grund av svår kroppslig eller
andlig ohälsa eller lyte är i behov av stadigvarande hjälp, vilken emellertid
enligt grundsatsen, att familjen är att betrakta såsom en enhet,
anses såsom understöd åt familjens överhuvud.»

I enskilda staters lagstiftning togs efter hand viss hänsyn till
kritiken. I AViirtembergs författningsurkund § 142 infördes redan 1868
undantag för fattigunderstöd, som lämnats i anledning av eu olycka av
övergående verkan (»Fall eines voriibergehendeu Unglucks»), varjämte
redan återbetalt understöd förklarades ej medföra uteslutning från valrätt.
Sistnämnda regel har i litteratur och praxis flerstädes antagits även utan
stöd av uttryckligt lagbud. Badens författningsurkund innehåller i sin 35
§ i tydelse av 1904 samma undantag som Wiirtembergs i fråga om understöd,
föranlett av olycka av tillfällig natur; men därjämte bär stadgats, att
frihet från avgift för besökande av allmän undervisningsanstalt ävensom
fritt tillhandahållande av undervisningsmateriel icke i rösträttshänseende
gäller såsom fattigunderstöd. Och i Bayerns vallag den 9 april 1906
art. 4 p. 3 har till den vanliga formuleringen av fattigunderstödsstrecket
fogats följande inskränkning: »varvid det särskilt iqke är att anse som
fattigunderstöd, om barn till röstberättigade njuta skolunderstöd av offentliga
medel». Vidare har man framgått på den vägen att i fråga om
vissa nyare former för social omvårdnad i därom stiftade speciallagar
stadga, att därav förorsakade kostnader i intet avseende är att betrakta
såsom fattigunderstöd; så i fråga om kostnad för tvångsuppfostran, för
vissa skolbehov o. s. v.

Sedan bristerna i tyska riksvallagens stadgande om fattigstreck
påtalats i tyska riksdagen, antog riksdagen år 1907 en resolution, vari
påyrkades lagändring därhän, att för förlust av valrätt till riksdagen och
andra allmänna rättigheter icke finge komma i betraktande varken understöd
i form av fria undervisnings- och utbildningsmedel, fri läkarebehandling,
fria apoteksvaror och andra läkemedel eller intagande å sj ukvårdsanstalt,
ej heller sådant understöd, som redan återbetalts. Efter
det saken ånyo varit på tal i riksdagen år 1908, framlades ett regeringsförslag
till en särskild lag, vilket med en mindre jämkning antogs, varpå
lagen utfärdades den 15 mars 1909. Enligt deuna lag skola, såvitt i
rikslagar förlust av allmänna rättigheter göres beroende av ''uppburet
fattigunderstöd,

såsom dylikt understöd icke anses:

1) sjukunderstöd (»Krankenunterstiitzung»);

2) anstaltsvård, som lämnas anhörig på grund av kroppslig eller
själslig ohälsa eller lyte (»Gebrechen»);

3) understöd i och för ungdomsomvårdnad (»Jugendfiirsorge»),
uppfostran eller yrkesutbildning;

4) andra understöd, om de lämnats blott i lönn av enstaka
(»vereinzelte») bisträckningar till avhjälpande av ögonblickets nödläge;

5) understöd, som återgäldats.

Riksdagen beslöt tillika hemställa hos rikskanslern att verka för
att samma grundsatser bleve antagna jämväl av de särskilda förbundsstaterna.

Ett sådant antagande har ock ägt rum i så gott som alla förbuudsstaterna.
(År 1916 saknades dock ännu tre stater, däribland Preussen
och Oldenburg).

I regeringsmotiven till rikslagen i fråga heter det, att grunden
för stadgandet om ett fattigstreck betingar, att det icke bör komma till
tillämpning vare sig i sådana fall, där det icke är att befara, att den
understöddes ekonomiska självständighet gått förlorad genom att det
allmännas hjälp tagits i anspråk, eller i sådana fall, där nutida åskådning
förbjuder, att understödet tillägges verkan av fattigunderstöd. Antoges
lagen, komme i allmänhet blott sådana personer att drabbas av
rättsförlusten i fråga, vilka varaktigt ligga den offentliga fattigvården
till last — och detta med bortseende från mottagare av varaktigt sjukunderstöd.

Angående innebörden av de särskilda, i lagen upptagna undantagsfallen
anföra motiven:

Sjukunderstöd inbegriper alla i händelse av sjukdom till hälsans
återställande eller till livsuppehälle givna understöd, sådana de exempelvis
uppräknas i sjukförsäkringslagens 6 och 7 §§, alltså penningunderstöd,
läkarebehandling, intagande och vård å sjukhus, läkemedel,
glasögon, bråckband o. s. v.; vidare vård å lungsotssanatorier, vilohem

o. d., dock utan inskränkning till viss tid eller visst belopp, och oavsett
om det är mottagaren själv eller någon hans anhörige, som är sjuk.
I senare fallet är det jämväl likgiltigt, om understödet är lämnat den
anhörige omedelbart eller medelbart.

Anstaltsvård enligt punkt 2) åsyftar fall, där någon vårdas icke för
sjukdom, utan för kroppsligt eller andligt lyte, som enligt erfarenheten
är obotligt. Man har avsett sinnessjuka, idioter, dövstumma, blinda,
vanföra o. s. v.

Under punkt 3) innefattas allt understöd för uppfostran (befrielse
från skolavgift, fritt tillhandahållen undervisnings- och övningsmaterial och

andra uppfostriugsändamål tjänande utgifter). Härmed likställes understöd
för yrkesutbildning.

Undantagas de under punkterna 1)—3) upptagna fall, kvarstå dock
— fortsätta motiven — talrika fall av fattigunderstöd, om vilka icke
kan sägas, att de för mottagaren medföra förlust av hans ekonomiska
självständighet. Hit höra exempelvis kostnader för barnsbörd, begravning
av anhörig, vidare sådant kontant understöd eller bisträckning
med tak över huvudet, kläder, värme o. s. v., som skall tjäna till avhjälpande
av ett ögonblickets nödläge. — — Det motsvarar icke nu tidens

socialpolitiska åskådningar, att den, som i följd av ögonblickets
nödläge blivit nödsakad att taga fattigvården i anspråk, skall förlora

viktiga publika rättigheter. — — I regel skall det här komma att bli

fråga om understöd, som givits blott en gång, och det synes lämpligt,
att detta gives uttryck i själva lagen. Men för att förebygga en formalistisk
tolkning talas icke om »engångshjälp», utan om »enstaka»
bisträckningar.

Så långt motiven.

I tyska riksdagen likasom sedermera i bayerska lantdagen gjordes
formuleringen av fjärde punkten till föremål för kritik. Det uttalades
farhågor för att den skulle kunna tolkas alltför restriktivt. För att
förebygga detta konstaterades enighet med regeringen därom, att uttrycket
»enstaka bisträckningar» icke borde tolkas snävt, att det kunde omfatta
även upprepade bisträckningar och att det bl. a. inbegrepe understöd
vid fall av övergående arbetslöshet. I fråga om uttrycket »ögonblickets
nödläge» godkände bayerska inrikesministern ett uttalande, att detsamma
borde anses beteckna »ett vid understöds lämnande förefintligt nödläge
av övergående natur» (»gegenwärtig und voriibergehend»).

Att den ifrågavarande rikslagen emellertid icke ansetts utgöra en
definitiv och tillfredsställande lösning av problemet, därpå tyder å ena
sidan den fortsatta kritiken från fattigvårdsintresserat håll, å andra sidan
det förhållandet, att då rikslagen i oförändrad form upptogs i den
bayerska och den hessiska lagstiftningen, man likvisst icke fann sig kunna
umbära vissa andra uttryck, åsyftande restriktiv användning av stadgandet
om fattigstreck. Bayerns vallag innehåller sålunda alltjämt ett
uttalande, att »särskilt» icke skolunderstöd må anses som fattigunderstöd.
I litteraturen framhålles, att detta lagens ord »särskilt» alltjämt har
praktisk betydelse för fall, som ej täckas av den nya lagen. I Hessen,
där 1909 års rikslag inpassats såsom ett moment av § 7 i 1911 års lag
om representationen, är det så mycket mera påfallande, att huvudregeln
om fattigstreck i samma paragraf fått följande lydelse: »Personer, som

vid tiden för valet för sitt livsuppehälle uppbära eller under de bistå
tolv månaderna före valet uppburit ett icke blott övergående fattigunderstöd
av offentliga medel.»

I enstaka tyska stater finnes intet fattigstreck stadgat, t. ex. Lippe
(vallag den 19 oktober 1912), Hamburg (lag om val av borgerskap den
5 mars 1906). Här är emellertid fråga om treklassval, i Hamburg dessutom
med census även för lägsta klassen.

Österrike.

Enligt riksrådsvalordningen den 26 januari 1907 § 8 mom. 2 äro från
valrätt uteslutna »de, som njuta eller under det valet omedelbart föregående
året njutit fattigförsörjning, eller som överhuvud ligga den
offentliga barmhärtigheten till last».

Med den senare delen av stadgandet åsyftas enligt lagkommentarerna
yrkesmässiga bettlare. Yad åter beträffar stadgandets förra del,
är särskilt att märka, att här i motsats till tysk — och även svensk —
rätt icke talas om »fattigunderstöd» utan om »fattigförsörjning». Kommentarer
till lagen framhäva betydelsen av denna formulering. I lagrummet
självt uppräknas för övrigt vissa arter av understöd såsom icke
hänförliga vare sig till »fattigförsörjning» eller till »akter av offentlig
barmhärtighet», nämligen understöd ur fattigkassor, olycksfalls-, ålderseller
invaliditetspensioner, kostnadsfri vård å allmänt sjukhus, befrielse
från skolavgift, tillhandahållande av undervisningsmedel eller studieunderstöd
ävensom understöd till hjälp ur ett nödläge (»Notstandsaushilfen»).

Frankrike.

Den franska statsrätten känner överhuvud ytterst få politiska
rösträttshinder. Bland dem intages ett framstående rum av dom för
åtskilliga brott. Något egentligt fattigstreck finnes alls icke; däremot
medför domfällande för lösdriveri eller bettleri förlust av rösträtt.

England.

Genom The Representation of the People Act 1918 (»Folkrepresentationslagen»)
har fattigvårdsstrecket såsom sådant helt avskaffats i
England.

Det heter nämligen här i § 9 mom. 1: »Ingen må uteslutas från
registrering eller röstning såsom valman vid parlamentsval eller kom -

munala val (as a parliamentary or local government elector) på den grund,
att han själv eller någon, för vars underhåll han är ansvarig, har mottagit
fattighjälp av något slag (poor relief or other al ms).»

De som försörjas på fattighus eller liknande inrättningar, äro
emellertid av annan grund uteslutna. Såsom allmänt rösträttsvillkor
för män kräver nämligen lagen (§ 1), att vederbörande skall den 15
januari eller juli näst före valet sedan minst sex månader såsom
ägare eller brukare (hyresman) haft självständig bostad (residence)
eller ock under samma tid ägt eller innehaft lokal för sin verksamhet
(business premises) av visst hyresvärde, och för ogifta kvinnor gives
bestämmelser i samma riktning. I 41 § föreskrives sedermera, att den,
som är intagen såsom inhysing eller patient i fängelse, sinnessjukhus,
arbetshus, fattighus eller liknande inrättning, icke på grund därav må
betraktas såsom i denna lags mening bofast.

Schweiz.l)

Såsom ovan nämnts, bero rösträttens närmare begränsningar ej
blott i fråga om kommunala och kantonala val, utan ock vid val av
representanter i nationalrådet, av den kantonala lagstiftningen. Sex
kantoner hava intet som helst fattigvårdsstreck. 1 de övriga finnes
däremot ett sådant stadgat, av något växlande innebörd. Genomgående
är grundsatsen, att understödet skall hava haft en varaktig karaktär.
Ofta diskvalificerar understödet blott så länge det fortvarar; i ett par
kantoner även viss kortare tid därefter; i ännu tre andra ända till dess
det återgäldats. Diskvalifikation följer i regel även, om understödet
lämnats åt valmannens hustru eller barn. I ett par kantoner skiljes
mellan förvållad och oförvållad nöd, så att t, ex. blott ett genom liderligt
leverne iråkat varaktigt försörjningsbehov verkar rösträttens förlust.
Denna sistnämnda bestämmelse,'' förenad med begränsning ifråga om försörjningstiden,
har legat till grund för ett av förbundsförsamlingen antaget
förslag till gemensam schweizisk lagstiftning i ämnet (1874; bestämmelsen
iDgick i ett större författningsförslag, som föll vid folkomröstning,
efter vad det vill synas just på de olika uppfattningarna i olika
kantoner rörande vissa streck.)

) Uppgifterna äro tio år gamla.

Spanien.

Enligt gällande vallag av 1907, som i förevarande del blott återgiver
den sedan 1890 gällande rätten, äro från den allmänna rösträtten
till deputeradekammaren uteslutna bland annat de, som äro upptagna i
välgörenhetsinrättningar eller på egen ansökan av administrativ myndighet
auktoriserats att lå taga den allmänna välgörenheten i anspråk.
Bland andra uteslutna nämnas emellertid ock »de, som omedelbart eller
subsidiärt äro gäldenärer hos publik kassa». Vad denna allmänna formulering
skall anses innebära, har ej kunnat utrönas.

Förenta Staterna.

Enligt förbundslagstiftningen gälla vid förbundsval samma rösträttsregler,
som gälla beträffande den talrikare avdelningen av representationen
i den särskilda staten, dock att färg, ras eller tidigare slaveri
ej få verka uteslutning, och att kongressledamöternas antal för de
olika staterna stå i proportion till antalet röstberättigade i vederbörande
stat. Efter exempel från New Hampshire (1792) infördes i ännu sju
stater under loppet av de fyra första årtiondena av 1800-talet en bestämmelse,
att »fattiga» (»paupers») skulle vara uteslutna från valrätt.
I en av dessa stater liar stadgandet sedermera upphävts, eu annan har
däremot tillkommit. På en senare tid har i några andra stater stadgats
uteslutning av den, som intagits å fattighus. 1 övriga stater saknas
varje bestämmelse i ämnet, men genom tolkning av kravet på bofasthet
därhän, att detta ej vore uppfyllt genom att personen intagits i
fattiginrättning, har praxis kommit till enahanda resultat, som i nyssnämnda
stater vunnits på lagstiftningsvägen.

I Nederländerna

har — åtminstone före sista tidens reformarbete på representationsrättens
område — från rösträtt, enligt lagens lydelse, uteslutits »den, som inom
ett år före vallängdens upprättande uppburit allmänt fattigunderstöd.)»

I Belgien

gälla däremot regler, som äro närmast överensstämmande med den
franska rättens. Den som internerats i arbetshus på grund av yrkesmässigt
bedrivet bettleri eller lösdriveri, är under interneringstiden och

tio år efter frigivandet förlustig rösträtt; den som eljes för lösdriveri
eller bettlande intagits på räddningshus, är förlustig rösträtt intill
tre år sedan han lämnat anstalten. Däremot medför varken intagande
å allmänt fattighus eller fattigunderstöd i hemmet någon förlust av
publika rättigheter.

Italien.

I vallagen den 28 mars 1895 § 98 uttalas, att personer, som intagits
å allmän vårdanstalt eller som regelmässigt underhållas av offentliga
välgörenhetsanstalters medel, äro vai''ken valberättigade eller valbara.

Denna bestämmelse tolkas sålunda, att vid särskilda tillfällen utgivna
understöd, även om de äro periodiskt återkommande, icke medföra
valrättens förlust, så länge icke understödet utgör ifrågavarande
personers huvudsakliga medel till livsuppehälle. Å särskilt uppgjorda
listor upptages en förteckning av sådana fattiga, som vid inträffande
sjukdom regelmässigt skola erhålla fri läkarvård och läkemedel; men
detta medför ingen menlig inverkan å rösträtten.

Danmark.

Danmarks Grundlov utesluter i sin avfattning av 1915 likaväl
som förut från politisk rösträtt den, som åtnjuter eller tidigare åtnjutit
allmänt fattigunderstöd, utan att detta vare sig återgäldats eller efterskänkts.
Att märka är emellertid, att dels genom fattigvårdslagen av
9 april 1891 med senare däri vidtagna förändringar, dels ock genom
annan lagstiftning en mängd bisträckningar till obemedlade, däribland
flere mycket viktiga arter, förklarats icke vara hänförliga till fattigvård
i egentlig mening och således ej medföra fattigvårds rättsverkningar.
Hit höra ålderdomsunderstöden enligt 1891—1908 års lagstiftning därom.
De utgå till värdiga personer över 60 år, ur stånd att skaffa sig
själva eller dem, för vilka försörjningsplikt förefinnes, nödvändigt uppehälle
eller sjukbehandling. Vidare stå understöd från de s. k. kommunala
hjälpkassorna (före 1913 kallade de fattiges kassor) utanför. Detsamma
gäller talrika former av understöd åt skolbarn (bespisning, fria böcker
och materiel in. m.), understöd åt barnaföderskor enligt lagen den 29
april 1913, vidare utgifter till läkare och barnmorska, begravningskostnader,
anstaltsvård för sinnessjuka, vanföra, tuberkulösa och åtskilliga
andra kategorier av sjuka och lyfta, hjälp åt i sjukkassa försäk -

rade, som kommun utbetalar efter sjukkassebidragets upphörande intill
nämnda bidrags belopp, understöd åt vid krigstillfälle inkallade värnpliktiges
familj, tak över huvudet som lämnas den, som på grund av
rådande bostadsbrist ej kan själv förskaffa sig sådant o. s. v.

Ensamt åldersförsörjning och hjälpkassehjälp utgå tillsammans med
lika högt belopp som den egentliga fattigvården.

I Norge

infördes ett fattigvårdsstreck 1898 i samband med antagande av den
allmänna rösträtten. 1 Gruudlovens § 52 punkt d) upptogs bland de
grunder, som utesluta från rösträtt, även följande: »ved åt njde eller i
det sidste Aar för Valget åt havö nydt Understöttelse av Fattigvgesenet.»

År 1908 ändrades momentets lydelse till följande, som redan tidigare,
år 1904, blivit stadgad i fråga om kommunal rösträtt: .

»d. ved for sig selv, Egtefaelle eller Börn under Femten Aar åt
nyde eller i det sidste Aar för Valget åt bave nydt fattigunderstöttelse,
som ikke inden Mandtallets Afslutning af vedkommende er tilbagebetalt.

Understöttelse, som er modtaget i Form af Indlaeggelse paa Sygebus
eller Asyl eller til Dsekkelse af Utgifter ved anden Sygt»behandling,
o g understöttelse, som er foranlediget ved abnorme Börns Undervisning,
ved anordnet särskilt Undervisning for Skolebörn eller ved Skolebörns
Forsyning med Undervisningsmidler, medförer dog ikke Stemmerettens
Suspension.»

Ändringen antogs av stortinget enhälligt och utan debatt. Åven
det motsvarande stadgandet i kommunallagen hade 1904 enhälligt beslutats.

År 1914 riktade ett kommunmöte, representerande ett tjugutal
kommuner, eu hemställan till stortinget om »upphävande av det inhumana
förhållande, att olyckligt ställda medborgare, som på grund av
nöd måst taga fattighjälp, förlora sina medborgerliga rättigheter.» Denna
hemställan översände tinget till regeringen, vilken samma år avlät en
proposition (nr 157), vari alternativt hemställdes, att § 52 punkt d)
skulle givas lydelsen: »ved Fattigunderstöttelee i den ITdstrsekning,
som ved Lov bestemmes» eller ock helt och hållet upphävas. I den
helt kortfattade motiveringen för denna proposition uttalas, att dittills
gällande bestämmelser finge anses otillfredsställande. Många röstberättigade,
som icke njöte fattigunderstöd, vore i själva verket icke mera
»självhjälpta» eller mera självständiga än fattigunderstödda. Och många
röstberättigade, som oförskyllt, särskilt i följd av sjukdom eller arbetsFattigvårds-
och utskyldsstrecken. 5

löshet, nödgades söka hjälp av fattigvården, finge sin rösträtt suspenderad
därför att de uppställda undantagen icke vore nog omfattande.
Det funnes alltså skäl att antingen utvidga dessa undantag — något
som lämpligast ordnades genom allmän lag — eller ock helt upphäva
stadgandet om fattigunderstöd såsom suspensionsgrund.

Alldeles samtidigt med propositionens framläggande och såsom
det synes oberoende av densamma framlördes från socialdemokratiskt
håll motionsvis ett ändringsförslag, vilket gick ut på att bibehålla systemet
att i grundlagen själv uppräkna bestämda undantagsfall, där fattigunderstöd
icke finge verka suspenderande på rösträtten, men utvidga
dessa undantag enligt ettdera av två alternativ. Enligt alternativ 2
skulle till redan befintliga undantag fogas följande: »Understöttelse til
Ophold under Sygdorn eller Arbeidsledighet, og Understöttelse, som
gtves til Invalider eller Ufore og til gamle, alderdomssvage Personer.»
Alternativ 1 skilde sig härifrån endast genom att orden »eller Arbeidsledighet»
uteslutits.

Förslagen kommo under behandling av stortinget 1916. Konstitutionskommitténs
majoritet, bestående av vänstermän och socialdemokrater,
förordade i första hand till antagande regeringsförslaget om
stadgandets fullständiga upphävande, i andra hand den socialdemokratiska
motionens alternativ 2, i tredje hand samma motions alternativ

1. Regeringsalternativet om överflyttande av lagstiftning i ämnet från
grundlag till allmän lag avstyrktes såsom icke innebärande någon lösning
av frågan. Kommitténs högerfraktion hemställde om bifall till det
socialdemokratiska alternativet 1, under uttalande att man skulle tillstyrkt
alternativet 2, därest däri begränsning gjorts till understöd för
oförvållad arbetslöshet. En ledamot (vänsterman) avstyrkte samtliga
förslagen.

I stortinget blev efter en långvarig och livlig debatt förslaget att
helt borttaga fattigvårdsstrecket avslaget med 37 röster mot 71, i det
att således ett par röster fattades för uppnående av den för grundlagsändring
fordrade två tredjedels majoriteten. Därefter antogs med 73
röster mot 35 det av konstitutionskommittén i andra hand förordade
alternativ 2 i den avgivna motionen.

Grundlagsstadgandet har alltså numera följande lydelse:

»ved for sig selv, Egtefaelle eller Röra under femteu Aar åt nyde
eller i det sidste Aar för Valget åt have nydt Fattigunderstpttelse,
som ikke inden Alandtallets Afsilning af vedkommende er tilbagebetalt.

Understöttelse, som er modtaget i Form af Indlaeguelse paa Sygehus
eller Asyl eller til dmkkelse av Udgifter ved anden Sygebehandling

eller til Ophold under Sygdom eller Arbeidsledighet, og Understottelse,
som gives til Invalider eller Uföre og til gamle, alderdomssvage Personer,
samt Underst0ttelse, som er foranlediget ved abnorme Borns
Undervisning, ved anordnet särskilt Undervisning för Skothorn eller
ved Skoleborns Forsyning med Uudervisningsmidler, medförer dog ikke
Stemmerettens Suspension.»

Den så formade bestämmelsen både emellertid under stortingsdijbatteu
kritiserats ej blott från motståndare till en reform, utan mera
ingående från den sida, där den godtogs såsom dock innefattande eu
förbättring. Från förstnämnda sida uttalades farhåga, att då enligt norsk
rätt omröstning genom fullmakt i händelse av laga förfall är medgiven,
valrätt för fattigunderstöd da invalider och ålderdomssvaga skulle leda
till fullmaktsvärvning bland politiskt okunniga och likgiltiga. Häremot
erinrades, att inom det kommunala livet det förmärkts eu stark tendens,
oberoende av partiståndpunkt, att ersätta fattigunderstöd av många slag,
däribland understöden till invalider och gamla, med kommunal hjälp av
annan karaktär. Från vännerna av en reform anmärktes mot lagbestämmelsen,
att den dels skulle vålla vanskligheter i tillämpningen —
exempelvis vid bedömande, huruvida hjälp till livsuppehälle kunde sägas
vara- lämnad »under sjukdom» eller till en »gammal» person — och
dels ledde till orättvisa, i det att exempelvis understöd åt den, som väl
ej vore sjuk, ej heller vanför eller invalid, men lede av svag hälsa
eller nedsatt arbetsförmåga, alltjämt medförde förlust av rösträtt. Slutligen
anmärktes ock på det oeg<-ntliga i att bland undantagen upptoges
vissa understöd, som enligt allmän lag icke hade fattigvårdskaraktär.

I fråga om reformens verkningar upplystes, att enligt den officiella
statistiken vid senaste val för fattigstrecket fallit i runt tal 48,000
personer av 1,134,000 väljare (män och kvinnor), samt att av dessa
cirka 30,000 beräknats vai-a understödstagare på grund av ålderdom,
sjukdom eller invaliditet, 1,700 på grund av lättja och dryckenskap,
och cirka 16,000 av andra orsaker.

Finland.

Finska lantdagsordningen 20 juli 1906 § 5 utesluter från valrätt
bl. a. »den, som för sig åtujuter understöd av fattigvården, där understödet
icke är blott tillfälligt». Understöd åt anhöriga ävensom understöd
åt personen själv a-v* »tillfällig» karaktär verkar alltså icke diskvalificerande.

Kommitterades yttrande.

Gällande grundlagsbud i fråga om fattigvårdsstrecket intager den
ståndpunkt, att alla slag av understöd av fattigvårdssamhälle diskvalificera
för utövning av politisk rösträtt — förutsatt att understödet mottagits
vid någou tid under de senaste aderton månaderna, och. att den
person, varom fråga är, häftar för understödets återbetalning.

Ett fattigvård sstreck av denna generella typ infördes under förra
delen av 1800-talet i en rad nordamerikanska stater och inflöt därpå
efterhand i åtskilliga europeiska statsförfattningar. Detta senare försiggick
i allmänhet i samband med att vederbörande stat övergick till ett
representativt skick, byggt på allmän rösträtt eller i realiteten närmande
sig denna, vare sig nu denna rösträtt var samfälld och lika eller — såsom
t. ex. i Tyskland flerstädes var fallet — utövades efter klassvalsprincipen,
och de fattigare folklagren alltså blott inom nedersta väljarklassen kunde
utöva politiskt inflytande. Fattigvårdsstreck vid politiska val infördes
sålunda i antydda sammanhang i slutet av 18-10-talet i Bayern och
Preussen och senare efter hand i andra tyska stater, år 1898 i Norge
och år 1909 hos oss.

Vid sistnämnda sena tidpunkt var emellertid fattigvårdsstrecket i
angivna vidsträckta gestaltning å de flesta håll, där det tidigare tilllämpats,
antingen redan utdömt eller åtminstone dess berättigande underkastat
allt starkare kritik. Samma år, som strecket hos oss infördes,
vidtogs så väl för valen till tyska riksdagen som till flera tyska förbundsstaters
representationer eu kraftig begränsning däri, ett exempel
som nästan alla övriga tyska stater snart följde. Och sedan flera år bar
med allt större styrka i Tyskland arbetats för fattigvårdsstreckets fullständiga
avskaffande. Denna rörelse har icke politisk karaktar — strecket
synes i nuvarande skick politiskt spela en rätt ringa roll — utan uppbäres
av ledande fattigvårdsmän av skilda politiska meningsriktningar.
I Norge vidtogs redan 1908 eu ej obetydlig inskränkning, vilken 1916
åtföljdes av eu mycket radikal dylik, understödd i sina flesta och viktigaste
delar av alla partier. I Danmark har man, i synnerhet från och
med 1891 års understödslagstiftning, framgått i samma riktning, ehuru
på en helt annan väg. Fattigvårdsstrecket bibehålies formellt i den

allra strängaste form, men dess verkningar modifieras starkt därigenom,
att många och viktiga former av understöd åt ekonomiskt svagt ställda
personer icke ens i fattigrä fasligt hänseende och således än mindre i
fråga om sina politiska verkningar betraktas såsom fattigunderstöd. I
Frankrike, Belgien med flera stater har strecket aldrig förefnnnits, i
Italien har det i tillämpningen starkt kringskurits. I England har genom
1918 års representationslag uttryckligen fastslagits, att ingen må uteslutas
från upptagande på listan över politiskt eller kommunalt röstberättigade
på den grund att han eller någon, för vilken han är försörjningspliktig,
har mottagit fattigunderstöd. I Förenta Staterna synes
den strömning, som före 1800-talets mitt genomförde ett allmänt fattig -streck i vissa stater, snart ha gått tillbaka och har icke senare förmått
göra sig gällande.

Det är alltså en mycket bestämd tendens världen över till fattigvård
sstreckets väsentliga begränsande eller fullständiga upphävande, som
för de senaste decennierna kan konstateras. Och situationen är för närvarande
den, att den svenska lagstiftningen intager en långt strängare
ståndpunkt än som — enstaka betydelselösa undantag frånsedda — har
motsvarighet inom jämförliga kulturländer.

De skäl, med vilka denna reformrörelse gått till storms mot fattigvårdsstrecket,
hava huvudsakligen varit trenne, alla för övrigt välkända
från den ännu hos oss förda diskussionen i ämnet. Man har underkastat
de principiella grunder, med vilka ett fattigvårdsstreck i vår tid kan
rättfärdigas, en kritisk prövning och därvid betonat den omvandling i
fråga om förutsättningar, syftemål och karaktär, som det sociala hjälparbetet
har undergått. Man har påvisat streckets menliga verkningar
för möjligheten av detta hjälparbetes rationella bedrivande. Och man
har slutligen påvisat, hurusom ett allmänt formulerat fattigvårdsstreck
leder till en tillämpning av den mest ojämna och godtyckliga art, ofta
långt över vad rimligtvis kan hava varit lagens avsikt.

Ur rättsprincipiell synpunkt har man hävdat, att från nutida rättsuppfattnings
ståndpunkt icke kan anföras en hållbar grund för fattigvårdsstrecket
annat än möjligen i fråga om vissa former av utpräglad och
varaktig försörjning. Med oförnekligt fog har man härvid fäst uppmärksamhet
på den fortgående förskjutning i motiveringen, som utmärkt
försvaret för det allmänna fattigvårdsstrecket och som enligt erfarenheten
är ett så karakteristiskt symtom för att man har att göra med ett
rättsinstitut, som i allt fall i sitt befintliga skick är innanmurket och icke
längre uppbäres av rättsmedvetandet. Då strecket efter amerikanskt
mönster i mitten av förra seklet infördes i Mellaneuropa, åberopades såsom

huvudskäl farhågan, att ett politiskt parti eljest kunde söka befästa sin
popularitet och öka sitt anhang genom att frikostigt tilldela obemedlade
valmän understöd av allmänna medel. Sedan denna synpunkt förlorat
all betydelse, har man motiverat strecket med att rättskänslan kräver,
att den som så illa sörjt för sig och sin familj, att det allmänna måste
träda hjälpande emellan, tilldelas eu allvarlig tillrättavisning genom att
frånkännas full medborgerlig likställighet med dem, som oförvitligt draga
försorg om sig och de sina. Efter att det häremot erinrats, att mången
till följd icke av bristande god vilja utan av bristande förmåga kommit
i behov av understöd, jämkades försvarsståndpunkten därhän, att förlusten
av rösträtt icke borde betraktas såsom något slags straff, utan
grundade sig på ådagalagd undermålighet och därmed ock oskicklighet att
deltaga i allmänna värv. Åven i denna position har emellertid försvaret
icke kunnat hålla stånd gentemot det obestridliga och avgörande inkastet,
att oförmågan att reda sig utan hjälp ingalunda behöver bero på personliga
egenskaper, utan enligt erfarenheten titt och ofta betingas av ogynnsamma
yttre omständigheter. Slutligen har man förts fram till erkännandet, att
fattigvårdsstrecket i nutiden måste söka sitt principiella berättigande i den
synpunkten, att den som för sin person icke intager en tillräckligt självständig
yttre ställning, icke kan anses skickad att deltaga i folkrepresentationens
utkorade. På denna grund står så gott som all nyare lagstiftning
i ämnet. Uttryckligt intages ståndpunkten exempelvis i motiverna
till 1909 års tywka rikslag. Den norska lagbestämmelsen, i den
lydelse den erhållit 1916, utgör i viss mån ett undantag, varom närmare
framdeles; men detta sammanhänger därmed att här, såsom framgår
av ovan lämnade redogörelse för dess tillkomst, föreligger en ren
opportnnitetslösning. Hos oss framskymtar i 1904 års regeringsproposP
tion en anslutning till äldre åskådning, men redan i konstitutionsutskottets
motivering för gällande bestämmelse år 1905 och följande år åberopas
endast hänsynen till att .valmanskåren besitter erforderlig självständighet.
Och i den vederhäftiga • diskussionen, särskilt i Tyskland, synes
man tills vidare ha kommit till full enighet om att denna synpunkt
bör vara den vägledande.

Det faller emellertid i ögonen, att ingen av dessa senare principståndpunkter
förlänar berättigande åt ett fattigvårdsstreck av den omfattning
som vårt nu gällande. Skall uteslutningen fattas som ett uttyck
för samhällets ogillande, är det nödvändigt att begränsa den till att gälla
dem, som genom lättja, oordentligt levnadssätt eller likgiltighet bragt
sig själv eller anhöriga i behov av fattighjälp. Men vårt gällande fattigstreck
tager alls ingen hänsyn till sådana synpunkter, och även inom

modernare lagd lagstiftning är det blott ett par schweiziska kantoners
stadgande!! och till syftningen ock den norska lagen, som prövat på att
genomföra eu dylik distinktion. An Båge man sig kunna gå denna väg,
fordrade visserligen konsekvensen, att man i likhet med fransk, belgisk
och spansk lagstiftning även liite lösdriveri, bettleri och varjehanda
brottslighet gälla såsom uteslutningsgrund. Ty rättsgrunden är tydligen
enligt ifrågavarande åskådning egentligen icke fattigunderstödet utan
det socialt mindervärdiga, parasiterande levnadssättet. Följdriktigt genomförd,
borde hela tankegången i själva verket leda till borttagande av
fattigvårdssirecket, men införande av eu rättslig procedur, i vilken de
s. k. borgerliga hedersrättigheterna (jfr Strafflagen 2: 19) frånkännas vissa
socialt lastbara individer. Detta är i själva verket lagstiftningens ståndpunkt
i sistnämnda länder. 1 en schweizisk kanton, där man tillämpar
tanken i fråga om personer, som genom sitt dåliga levnadssätt bragts
i nöd, kräver man emellertid tillika, att förhållandet, efter yrkande av
fattigvårdsmyndighet, underställes en administrativ domstols prövning.
Systemet skulle antagligen så gott som undantagslöst drabba ett litet
antal individer, vilka ändock icke deltaga i allmänna val, och har väl
redan av denna grund icke kommit i åtanke i de länder, där man i
senare tid reviderat sitt fattigvårdsstreck.

I en vida mindre tillspetsad form har emellertid grundtanken, att
en åtskillnad mellan förvållad och oförvållad nöd bör läggas till grund
för fattigvårdsstreekets reformering, säkerligen icke få anhängare. Man
tänker sig därvid vanligen fattigvårdsstrecket såsom i princip bibehållet,
men med den modifikation, att för sådana fall där nöden är oförvållad,
understödet icke skall diskvalificera för rösträtts utövande. Och man
torde mena, att ett så lagt rösträttsstreck, på samma gång det har befriats
från all orättvisa och hårdhet, skall äga den viktiga uppgiften att
utöva en lycklig moralisk inverkan. Säkerligen överskattar man ofantligt
denna sistnämnda verkan av rösträttsstrecket. Just för de sämsta
elementen, som strecket framför allt borde drabba, spelar förlusten av
rösträtt esomoftast ingen som helst roll. Det komme alltså att sikta
på de något bättre, men med svag karaktär. Häri ligger redan en
orättvisa. Men för nyssnämnda bättre element äro tvivelsutan de med
nödvändigheten att anlita fattigvården i övrigt förbundna omständigheterna
av ojämförligt mycket kraftigare verkan än rösträttens förlust.
Om sistnämnda påföljd är med sb>r sannolikhet att befara, att föreställningen
om densamma inställer sig för medvetandet först då behovet av
fattigvårdshjälp redan är aktuellt. Men tydligen är det ingen vinst, att
en nöd, som — förvållad eller oförvållad — dock redan är för handen,

går ut över hustru och barn därför att husfadern, för att ej berövas sin
rösträtt, vägrar att själv och förbjuder de sina att anlita fattigvården.

Men framför allt föreligger ett bestämt hinder mot att uppställa
denna generella skillnad mellan förvållad och oförvållad nöd däri, att i
praktiken den icke låter sig genomföras. Åt vem skulle nämligen det
ytterst grannlaga värvet överlämnas att pröva, huruvida nödtillståndet
bör läggas den understödde till last eller icke? Valet kan knappast stå
mellan andra än den lokala fattigvårdsmyndigheten och valmyndigheten,
men ■ det behöver icke vidare utföras, huru omöjlig såväl den ena som
den andra av dessa lösningar i själva verket är. Den nuvarande ordningen,
huru bristfällig den må vara, är utan tvivel att föredraga framför
ett dylikt system, som lämnar godtycket öppet spelrum och utsätter
fattig väsendet för en impopularitet av starkaste art.

Överallt har man ock tagit avstånd från att beträda dylika vägar.
I motiverna till den tyska rikslagen framhäves sålunda med skärpa
omöjligheten av att låta myndigheterna skilja mellan förvållad nöd och
oförvållad.

Den åsikt åter, som vill grunda fattigstreckets berättigande därpå
att den, som ej förmår ekonomiskt hjälpa sig själv, "ej heller är skickad
att taga del i offentliga ärenden, kunde ju däremot möjligen synas
syfta till ett försvar för fattigstreeket i dess fulla utsträckning. Men
den är alltför uppenbart oriktig för att äga någon betydelse i diskussionen.
I fråga om rent tillfälligt iråkat nödläge har väl knappast ens
varit avsikten att driva denna åsikt; men det måste betonas, att även för
många fall av permanent behov av understöd den saknar berättigande.
Förvärvsförmåga är nämligen ingalunda något oeftergivligt kännetecken
på kvalifikation att förstå och bedöma politiska frågor. En med lyte eller
försvagad hälsa behäftad person kan mycket väl vara i ett fortvarande
behov av understöd av fattigväsendet, utan att det mot hans medborgerliga
kvalifikationer kan göras någon befogad anmärkning.

Frågan blir då slutligen den: kan det med skäl göras gällande,
att en person i och med att han för sig eller sin familj åtnjutit fattigunderstöd,
för vars ''återgäldande han ännu häftar, förlorat sin yttre
personliga självständighet i en grad, som gör honom mindre väl skickad
för valmansfunkt.ionen? Själva mottagandet av understödet eller det
iråkade skuldförhållandet kan svårligen anses utöva en dylik verkan;
detta lärer i själva verket få anses vara erkänt såväl av vår lag som de
flesta andra i och därmed, att understöd, som mottagits för något längre
tid tillbaka, icke verkar rösträttsförlust, oaktat det icke återgäldats.

Grunden måste väl fastmera sökas i själva formen och villkoren för
understödets meddelande eller möjligen i det presumerade behovet att
snart ånyo anlita fattigvårdens hjälp.

Vid bedömandet av frågan har man därför att taga i betraktande
att fattigvård i våra dagar till mycket stor del bottnar i helt andra
sociala förutsättningar och fullföljer långt flera och olikartade sociala
svfteu än tidigare var händelsen samt att den i följd härav både till sin
innebörd och till sina yttre former företer betydande skiftningar och
delvis helt annan karaktär än den forna. Med det nutida samhällets
struktur och med nutida levnadsbetingelser för en stor del till de obemedlade
klasserna hörande människor blir det synnerligen ofta ett blott
helt naturligt förhållande, att samhället måste lämna sitt stöd för övervinnande
av vissa ekonomiska svårigheter. Och å andra sidan får samhällets
ingripande alltmindre karaktären av en allmosa, av barmhärtighet
lämnad den nödställde, utan mer av en handling förestavad av ett allmänt
intresse, t. ex. omsorgen om det uppväxande släktets fysiska och
moraliska hälsa och styrka. Dessa faktorer samverka till att den deklassering,
som vidlådde det gamla begreppet fattighjon, numera väsentligt
mildrats även i fråga om de till varaktig försörjning omhändertagna
understödda och i många andra fall alldeles icke inträder. Särdeles
gäller detta om tillfälliga understöd och om sjukhjälp, understöd åt
mindre arbetsföra i hemmet o. s. v. Den ställning av beleende eller
känsla av beroende, som av understödet alstras, blir alltså i vissa fall
minskad, i många andra fall helt ringa eller rent av ingen.

Kravet på en valmannens oberoende ställning har tidigare flerstädes
föranlett uteslutning av lagstadda eller andra personliga tjänare
från valrätt. Liksom denna inskränkning numera allmänt fått förfalla,
så har synpunkten ifråga även i förevarande fall blivit av allt mindre
praktisk bet}7delse. Så mycket kan i allt fäll från början fastslås, att, den
numera icke kan med fog göras gällande till förmån för ett allmänt
fattigvårdsstreck.

Stundom har emellertid framställts den invändning, att ovan berörda
samhällsunderstöd med »socialfrygieniskt» eller liknande syfte böra
vara skilda från meddelande av fattigvård och i stor utsträckning också
äro det, samt att vid sådant förhållande det icke föreligger skäl att
begränsa fattigvårdsstreck et. Det är ju riktigt, att pensionsunderstöd
enligt pensionslagen, vissa understöd för barns undervisning, vissa former
av kostnadsfri sjukhjälp o. s. v. icke räknas såsom fattigunderstöd. Men
ingalunda är en ur rösträttsstreckets synpunkt rationell uppdelning
genomförd; lånyt därifrån. Såväl hos oss som i andra länder tillkommer
Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 6

den egentliga fattigvården många uppgifter av ifrågavarande art; hos
oss växlar för övrigt fördelningen mellan t. ex. fattigvårds- och hälsovårdsmyndigheternas
verksamhetsområden betydligt i olika kommuner.
Vår nya fattigvårdslagstiftning har icke inneburit någon systemförändring
i detta avseende. Åsikterna bland fackmän om det rätta omfånget
för den egentliga fattigvårdsverksamheten är dessutom allt annat än
stadgad; tvärtom har därom i olika länder just under de sista åren
förts ett livligt meningsbyte. Denna fråga är emellertid uppenbarligen
att pröva efter rent socialpolitiska och admiuistrativrättsliga hänsyn,
och det är därför av vikt att rösträttsbestämmelserna äro så
lagda, att rösträttsproblemet och det sociala vårdproblemet icke komma
i inbördes beroende av varandra. Ett sådant beroende innebär
emellertid ett generellt fattigstreck, sådant som vårt. Följden härav är,
att en kommun kan föranledas att i fråga om viktiga former av hjälpverksamhet
undvika att förläna dem fattigvårdskaraktär, enär detta tack
vare rösträttsstrecket skulle diskreditera verksamheten i de behövandes
ögon. Och likväl hade det ur ekonomisk, social eller organisatorisk
synpunkt måhända dock varit det lämpligaste, att verksamheten just
hänförts till fattigvård.

Från auktoriteter på fattigväsendets område har ock med allt
större styrka och enstämmighet riktats kritik mot ett generellt fattigvårdsstreck.
I Tyskland, där likvisst fattigvårdsstreckets skärpa synnerligen
avsevärt mildrats genom 1909 års lagstiftning, har inom ledande
fattigvårdskretsiir, såsom redan antytts, en allt enstämmigare önskan om
fattigstreckets fullständiga avlysande kommit till uttryck. Frågan har
de senare åren varit å bane vid upprepade tillfällen å den stora tyska
fattigvårds föreningens årsdagar och styrelsemöten och en hel rad av
Tysklands mest erfarna och ansedda fattigvårdsmän hava där yttrat sig,
i det närmaste utan någon gensaga, i denna riktning. Hos oss har
fattigvårdslagstiftningskommittén uttalat (Betänkande 1915, Del I s.
441 tf.), att ur fattigvårdens synpunkt ifrågavarande rösträttsstreck för
visso skulle kunna undvaras samt att kommittén, som funne det icke
ligga inom dess befogenhet att ur andra synpunkter uttala sig om detsamma,
dock icke ville underlåta att framhålla det önskvärda i en reform,
som undantoge vissa fall och vissa former av fattigvård. Och i de
ovan i historiken refererade motionerna av landshövding Widén, nyssnämnda
kommittés ordförande, samt numera överinspektören för rikets
fattigvård v. Koch hava dessa synpunkter och önskemål närmare utvecklats,
varvid det icke fördolts, att man å detta håll ser den ur fattigvårdssynpunkt
bästa utvägen i streckets fullständiga avskaffande.

En tredje huvudsynpunkt i diskussionen om en reform av fattigstrecket,
som starkt betonats såväl i andra länder som hos oss, är den
utomordentliga ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen, vartill gällande
bestämmelser leda. Fattigvårdslagstiftningskommittén framhåller
detta förhållande i nyssnämnda betänkande (s. 442) och omnämner ock,
att från de lokala myndigheterna klagomål till kommittén avgivits över
författningarnas svårtdlämplighet. Sistnämnda förhållande påvisas i ovannämnda
motion av herr Widén, och följderna för praktiken belysas av
herr v. Koch med siffror, hämtade från uppgifter, som införskaffats av
Svenska fattigvårdsförbundet.

Den officiella valstatistiken har av skäl, som framgå av det följande,
inga uppgifter, som kasta ljus över dessa förhållanden. I detta sammanhang
må emellertid inledningsvis ur denna statistik angivas några tal,
som giva en allmän föreställning om omfattningen av streckets verkningar.

Efterföljande tabell utvisar antalet av fattigvårdsstrecket uteslutna
personer vid riksdagsvalen 1911—1917.

Genom fattigvårdsstrecket diskvalificerade personer.

	A	n t a 1 Städerna		I % av antalet	I % av hela
År	A. Landsbygden	Summa	i röstlängd upp-tagna personer	antalet icke röstberättigade
1911	26,401	17,845	44,246	3.3	15.6
Våren 1914	25,836	20,348	46,184	3.3	15.7
Hösten 1914	26,991	21,579	48,570	3.5	17.0
1917	24,404	18,994	43,398	3.0	13.6

Det framgår härav'' att genom fattigvårdsstrecket uteslutits från
valrätt drygt 3 procent av hela väljarekåren. Av samtliga de icke röstberättigade
har vid dessa fyra val i medeltal 15.5 procent uteslutits
från valrätt på grund av häftande för fattigunderstöd.

Av de angivna siffrorna framgår jämväl, att fattigvårdsstrecket
drabbat avsevärt tyngre bland städernas befolkning än på landsbygden.
De relativa förlustsiffrorna för valmanskårerna i städerna och på landsbygden
äro följande:

År Landsbygden Städerna

Våren

1911

1914

2.6

2.5

procent

5.5

5.8

procent

Hösten

1914

2.6

6.0

1917

2.3

4.8

Bland de i röstlängd upptagna personer blevo sålunda på grund
av fattigvårdsstrecket diskvalificerade relativt taget mer än dubbelt så
många i städerna som på landsbygden. En jämförelse mellan landsbygden
inom ett typiskt jordbrukslän sådant som exempelvis Gottlands
län och en stad sådan som Stockholm giver till resultat eu ännu större
skillnad till landsbygdens förmån. Medan i Stockholm år 1917 på grund
av fattigvårdsstrecket diskvalificerades 7,910 personer eller 7.7 procent
av hela antalet i röstlängd upptagna personer i staden, var motsvarande
relativtal för Gottlands läns landsbygd endast 0.6 procent.

En undersökning av det sätt, varpå fattigvårdsstrecket verkat inom
olika yrkesgrupper, ådagalägger, att den ojämförligt största delen av de
på denna grund från valrätt uteslutna faller iuom kroppsarbetarnas
klass och särskilt är att hänföra till »arbetare». Av 43,398 genom fattigvårdsstrecket
diskvalificerade valmän år 1917 voro sålunda icke mindre
än 39,851 personer att hänföra till kroppsarbetare och därav 23,563
personer till »arbetare».

Utan varje tvivel beteckna emellertid förestående siffror, att jämväl
ett betydande antal sådana valmän berövats sin rösträtt, mot vilka i
själva verket icke föreligger någon grundlagsenlig uteslutningsgrund.
Ått så är förhållandet, inses, i själva verket redan vid ett jämförande
studium av de författnings ruin, vilkas bestämmelser äro utslagsgivande.

Enligt riksdagsordningens 16 § skall uteslutas »den, som häftar
för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret tilldelats
honom själv, hans hustru eller minderåriga barn».

•Det fordras alltså,

1) att understödet skall ha lämnats under föregående eller löpande år,

2) att det lämnats den ifrågavarande själv, eller hans hustru eller

barn,

3) att han häftar för detsamma, d. v. s. har en skyldighet att
återbetala understödet, vilken icke fullgjorts.

Enligt lagen om fattigvård den 14 juni 1918 § 62 är en man alltid
skyldig återbetala det understöd, som lämnats honom själv. Har
det däremot lämnats åt hustru eller barn, föreligger sådan skyldighet
blott om fattigvården lämnats enligt 1 §, d. v. s. om fattigvårdssamhället
varit lagligen pliktigt att lämna fattigvården, däremot icke om
s. k. frivillig fattigvård enligt 2 § lämnats. Huru långt fattigvårdsskyldigheten
enligt 1 § sträcker sig, var redan enligt 1871 års fattigvårdsförordning
en i åtskilliga punkter omtvistlig och omtvistad rättsfråga.
Men även i den mån rättsfrågan var klar, återstod den frågan,

huruvida de i lagen uppställda förutsättningarna för skyldigheten i ett
visst fall voro för hunden i verkligheten. Huru därmed förhöll sig,
måste varje gång prövas, innan man kunde avgöra, huruvida en återbetalningsskyldighet
ålage familjefadern. Denna svårighet har ofta framhållits,
men man har däremot invänt, att om ny fattigvårdslag komme
till stånd, den måhända skulle bortfalla. Det visar sig emellertid
nu, att svårigheten i fråga icke blott kvarstår, utan tvärtom ganska
avsevärt ökats. Sistnämnda förhållande beror därpå, att man funnit
sig av humanitära och andra skäl böra utvidga området för den obligatoriska
fattigvården och göra detta område mera tänjbart till anpassning
efter förhållandena. Gränsen mellan obligatorisk och frivillig
fattigvård bär emellertid därigenom blivit mera svävande än förut.

Något avgörande av domstol, huruvida återbetalningsskyldighet
föreligger, har i det stora flertalet fall icke träffats. Den, som skall
lämna uppgifter att ligga till grund för röstlängden, är emellertid vederbörande
lokala fångvårdsstyrelse. På dess insikt i lagens rätta tolkning,
dess kännedom om de faktiska omsiändigheter, som i varje särskilt
fall inverka, och dess goda vilja att icke hävda andra fordringsanspråk
än de med säkerhet lagligen grundade beror alltså i första hand,
huruvida en person, åt vars familj ett understöd lämnats, skall behålla
sin rösträtt eller icke.

Uppgiftsskyldigheten skall enligt stadganden i mantalsskrivningsförordningen
7 § 3 mom. samt kungörelsen den 26 november 1909
om röstlängds upprättande 5 § fullgöras genom avlämnande av förteckning
dels vid mantalsskrivningen »å dem, som inom distriktet åtnjuta
fattigunderstöd» och dels enligt stadgat formulär den 12 juni varje år
å män, som vid årets början uppnått 24 års ålder, och utan att vara
upptagna å nyssnämnda förteckning, den 10 juni häfta för understöd,
som under förra eller löpande året tilldelats dem själva, deras hustrur
eller minderåriga barn. Vidare skall lämnas upplysning, om någon av
de å förstnämnda förteckning uppförda gottgjort lämnat understöd.
För Stockholm och Göteborg äro något avvikande stadganden givna,
vilka dock enligt vad kommitterade inhämtat icke i tillämpningen föranleda
nämnvärd skiljaktighet.

Någon som helst motivering för åtgärden att uppföra en person
å förteckningen skall icke lämnas.

Med ledning av förteckningarna uppgöres röstlängden. Den, som
däri antecknats såsom utesluten från rösträtt på grund av att han häfter
för fattigunderstöd, är enligt vallagens uttryckliga bestämmelse (28 §)
icke berättigad att erhålla meddelande om uteslutningen sig tillsänd.

Å en naken uppgift av fattigvårdsstyrelsen — som representerar
fordringsägaren — rörande ett fordringsförhållunde, vars tillvaro beror
på invecklade och även för juristen ofta svårbedömliga rättstolkningsspörsmål
och på den osäkra förhandenvaron av vissa faktiska omständigheter,
blir alltså valraannen, sig själv helt ovetande, fråndömd sin
rösträtt. I Stockholm praktiseras emellertid, enligt vad kommitterade
inhämtat — ehuru vallagen såsom nämnt icke kräver det — att magistraten
låter tillställa den uteslutne underrättelse; och det har vidare
upplysts, att detta i stor utsträckning leder till att vederbörande med
framgång framställer en anmärkning, som också föranleder rättelse.
Vilka emellertid de nödvändiga förutsättningarna äro för ett sådant
lyckligt resultat, skall i det följande påvisas. Vad i detta sammanhang
närmast intresserar är, att det omförmälda förhållandet’ju giver vid
handen, att å orter, där dylik underrättelse icke lämnas, många valmän
alldeles oskyldigt förlora sin rösträtt.

Faran för valmannen att råka så illa ut är som synes trefaldig.
För det första kan fattigvårdsstyrelsen ha missförstått innebörden i gällande
regler. För det andra kan den ha gjort ogynnsamma, men i
själva verket ogrundade antaganden rörande avgörande fakta. För det
tredje har valmannen ingen rätt att få kunskap om uteslutningen.

Den i herr v. Kochs motion omförmälda, genom utsända frågeformulär
till fattigvårdsmyndigheterna erhållna utredning, som Svenska
fattigvårdsförbundet föranstaltat, lämnar en god inblick i, huru allvarsamma
dessa faror äro, och tillika, vilken fullkomligt oefterrättlig ojämnhet
i tillämpning, som förekommer. Kommitterade ha satts i tillfälle
att taga del av primärmaterialet till denna utredning, de ifyllda frågeblanketterna.
Mot plan och utförande av denna enquéte synas inga
befogade anmärkningar av betydelse kunna framställas. Frågorna äro
formulerade med noggrannhet och tydlighet och avse just de praktiskt
viktigaste punkterna. Svaren utvisa, att frågan i allmänhet också rätt
uppfattats, och materialet — svar ha inkommit från våra fem största
städer samt från ett sjuttiotal andra kommuner (städer, köpingar och
landskommuner) — är tillräckligt omfattande för det avsedda syftet:
att få en överblick över i praxis förekommande skiftningar. Kommitterade
ha vid sådant förhållande funnit det ändamålslöst att själva utsända
en rundfråga av liknande art.

Det vittnesbörd, de inkomna svaren avgiva beträffande lagtrogenhet
i tillämpningen, är nästan ännu mera nedslående än man kunnat
vänta. I två av landets största städer och i mera än femtio av
sjuttio andra kommuner löser man svårigheten att uppdraga rätta grän -

sen mellan understöd, som skola återbetalas, och sådana till vars återbetalning
skyldighet ej föreligger, på det enkla sätt, att man ej iakttager
den, utan alltid uppför familjefadern på listan över häftande. Och av
de återståendes svar ser man esomoftast, hurusom än den ena, än den
andra godtyckligt uppdragna gränsen tillämpas utan minsta stöd i lagen.
I vissa fall, där laga diskvalifikatnmsgrund säkerligen föreligger, uppföres
även i kommuner, där man eljes bemödar sig att följa lagens anvisningar,
d*m häftande av billighetsskäl icke på förteckningen, enär
lagbestämmelsen synts orimligt hård och dess tillämpande uppenbart
skadlig för ett allmänt intresse.

Med hänsyn till det nu nämnda synes det överflödigt att referera
de talrika fall av mer eller mindre tvivelaktig, inom olika kommuner
helt olika tolkning av varjehanda speciella, ehuru ofta praktiskt viktiga
frågor, varom utredningen bär vittne. Den utvisar emellertid vidare,
hurusom den inom olika stadskommuner skiftande fördelningen av
ärendena mellan fattigvårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse å ena, övriga
kommunala myndigheter å andra sidan medför olika tillämpning av
rösträttsreglerna.

Men vidare framgår och har av upplysningar, som kommitterade
inhämtat, ytterligare bestyrkts, att i alla sådana fall, där det är outrett,
om verkligt sådant behov, som gör fattigvårdsmeddelande obligatoriskt,
förelegat eller ej, så pr estime ras det förra vara förhållandet, och familjefadern
uppföras på förteckningen över häftande. Detta är naturligen så mycket
riskablare för hans rösträtt, som han vanligen ej torde få meddelande
om förhållandet, så att han föranledes prestera utredning. Tydligt är
emellertid, att även om, såsom i Stockholm sker, meddelande utsändes,
det lätt kan hända, att detta ej når honom eller åtminstone ej i tid.
Redan efter ett par veckor skall anmärkning vara gjord, åtföljd av bevisning.
Det är emellertid icke lätt för den uteslutne själv att bedöma,
om han verkligen är återbetalningsskyldig eller ej, vadan väl ofta finge
vid uteslutningen bero utan någon anmärkning. Vill han åter framställa
dylik, så reser sig en svårighet däri, att något visst skäl för uteslutningen
ej finnes åberopat. För den, som vid sådant förhållande vill
föra bevis om att intet giltigt skäl är för handen, återstår knappast
någon annan utväg än att vända sig till fattigvårdsmyndigheten, där
göra sig underrättad om anledningen till den vidtagna åtgärden och
söka övertyga om dess grundlöshet ävensom utverka intyg av myndigheten,
att anteckningen, efter vad den numera övertygat sig om, bör
utgå ur röstlängden. Så lärer ock i allmänhet praktiseras i Stockholm.

Men om dylikt intyg ej kan utverkas, torde anmärkaren så gott som
alltid vara utan förhoppningar att vinna beaktande för sin anmärkning.

Den här lämnade utredningen avser icke att innebära en kritik
av den ordning, i vilken röstlängden, såvitt fattigvårdsstrecket angår,
skall upprättas och fastställas. Mot ifrågavarande regler torde i och
för sig knappast någon mera betydande anmärkning kunna göras; det
torde vara svårt att påvisa, vilka avsevärda förbättringar här skulle
kunna vidtagas. Även mot införande av underrättelseskyldighet tala
starka skäl; det kan t. ex. knappast vara lämpligt, att fattiggårdarnas
invånare år ut och år in tillsändas en påminnelse, att de stå utan rösträtt.
Felet ligger fastmera i själva stadgandet i riksdagsordningen,
som upprättar ett så olyckligt juridiskt samband mellan politiska rösträttsbestämmelser
och vissa fattigrättsliga, efter helt andra hänsyn avpassade
regler.

Den hittills förda undersökningen har lett kommitterade till den
bestämda uppfattning, att det nuvarande rösträttsstrecket ur rättsprincipiell
och ur socialpolitisk synpunkt liksom ock ur rät-i ssäkerhetens är
i trängande behov av en djupgående reform.

Anser man det därvid icke böra ifrågakomma att helt avskaffa
strecket, — en möjlighet, som tills vidare lämnas å sido — utan endast
är betänkt på att företaga väsentlig omläggning av detsamma till omfattning
och karaktär, torde det vara förenat med vissa fordelar att
till en början orientera sig över de utvägar i rent tekniskt hänseende,
som därvid erbjuda sig. De linjer, som inom lagstiftningen kommit
till användning, kunna i allmänhet hänföras till tvenne huvudgrupper.
Enligt den ena metoden begränsar man själva huvudregeln till att
allenast omfatta vissa arter eller former av fattigvård. En översikt av
de viktigare begränsningar, som härvid kunna ifrågakomma, torde
vinnas genom att erinra om följande motsättningar:

full försörjning — annat understöd;

varaktig försörjning — tillfälligt understöd;

försörjning i anstalt (»sluten fattigvård») — understöd i hemmet
(»öppen fattigvård»); en tredje möjlighet (mellanform) utgör här utackordering; försörjning

åt personen själv — åt annan, för vilken han är försörjningspliktig; understöd,

som alltjämt fortvarar — tidigare åtnjutet understöd; •

understöd vid själv för vållad nöd — vid oförvållad nöd.

Genom sammanställningar av dessa eller andra varandra korsande
indelningar kan man söka sig fram till en lämplig avgränsning av
fattigvårdsstrecket.

Enligt den andra metoden bibehåller man som huvudregel, att
haltande för fattigvårdsnnderstöd diskvalificerar, men uppräknar vissa
undantag från regeln. Såsom dylika undantag ha vid metodens tillämpning
ifrågakomma huvudsakligen följande.

1. Sjukunderstöd i skilda former: läkarhjälp, läkemedel, bandage,
proteser o. s. v., vård å sjukhus, livsuppehälle under sjukdom i hemmet.

2. Vård å anstalt åt familjemedlem, behäftad med sinnessjukdom,
idioti eller obotligt kroppslyte.

3. Understöd till dylik familjemedlems vård och underhåll i hemmet.

4. Understöd vid arbetslöshet.

5. Hjälp till förlossningskostnad, begravningskostnad o. d.

6. Fri undervisning eller undervisningsmateriel, understöd vid
yrkesutbildning ävensom s. k. social omvårdnad om barn och ungdom.

7. Invaliditets- och ålderdomsunderstöd.

Båda de angivna systemen kunna naturligen kombineras sålunda,
att bland undantagen uppräknas t. ex. »allt tillfälligt understöd» eller
»allt understöd i fall av oförvållad nöd» eller »allt tillfälligt understöd
vid oförvållad nöd», eller ock sålunda, att beträffande visst specialfall
t. ex. arbetslöshetsunderstöd, det fordras, att behovet skall vara oförvållat.

Utöver dessa båda system kan erinras om ett tredje, ovan redan
berört, nämligen det som kommit i tillämpning i en schweizisk kanton
och en gång accepterats av den schweiziska förbundsförsamlingen till
upptagande i förbunds!agstiftningen samt på sista tiden haft vissa förespråkare
bland tyska fattigvårdsmän. Systemet utgår principiellt från
att fattigvård ej diskvalificerar för rösträtt, men ger administrativ myndighet
eller domstol befogenhet att i enskilda fall fråndöma den person
rösträtt, som genom lättja eller liderlig vandel ådragit sig själv eller
sin familj behov av varaktigt understöd.

Sistnämnda system torde icke kunna ifrågasättas till införande i
vårt land. Lämpligheten åter av det ena eller andra av de båda förstnämnda
tillvägagångssätten är i viss män beroende av den sakliga ståndpunkt,
man finner sig böra intaga. Dock är det uppenbart, att det först
refererade — en enda positiv utformning av uteslutningsgrunden — har
ett avsevärt företräde genom sin större enkelhet, särskilt då man tager
i betraktande, att stadgandet alltjämt bör ha sin plats i 16 § riksdagsordningen.

I fråga om reformens sakliga räckvidd ha kommitterade vid uppFattigvårds-
och utskyldsstrecken. 7

dragets överlämnande anbefallts att särskilt taga i omprövning den av
andra kammaren år 1917 uttalade uppfattningen, att strecket kunde
begränsas att gälla allenast de fall, då försörjning antingen ännu vid
valtiden utgår eller under viss tid närmast dessförinnan utgått såsom
full försörjning, vilken icke blivit ersatt. Därjämte borde avseende
fästas såväl vid andra inom riksdagen framkomna uppslag som ock vid
främmande lagstiftning i ämnet.

De inom riksdagen framlagda förslag, som även efter nya fattigvårdslagens
antagande bevarat sin aktualitet, torde särskilt vara följande.
Dels bar det föreslagits att begränsa strecket att gälla full och varaktig''
försörjning, eller till dylik försörjning, som fortvarat en minimitid av
fyra månader under föregående eller löpande kalenderår. Dels har man
förordat uppställande av vissa undantag från gällande bestämmelses
tillämpning. I sådant hänseende har av olika motionärer eller utskottsfraktioner
förordats undantag av:

alla tillfälliga understöd, eller

tillfälligt understöd, föranlett av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet,
eller

understöd på grund av oförvållad, tillfällig nöd ävensom understöd
åt hustru och barn för vård av sjukdom, varför i regel kräves anstaltsvård,
eller

all kostnad för sjukvård åt valmann.en själv, hans hustru eller barn.

I fråga om utländsk lagstiftning skall, under hänvisning till ovan
lämnade redogörelse, i detta sammanhang blott lämnas en summarisk
översikt över lagstiftningens ståndpunkt i vissa viktigare länder.

Man torde kunna särskilja huvudsakligen sex olika system, som
kommit till tillämpning:

1) Fattigvård i vad form som helst inverkar icke å rösträtten
(Frankrike, Belgien).

2) Endast inhyseshjon å fattigvårdsanstalter uteslutas från rösträtt.
Härtill leder i praktiken den engelska lagstiftningen, dock att enligt
detta jämväl de, som varaktigt å fattigvårdens bekostnad äro intagna
å sjukhus, vanföreanstalt o. s. v. äro uteslutna från rösträtt. Liknande
är med eller utan stöd av lagbestämmelse förhållandet i de flesta
av Nordamerikas förenta stater.

3) Uteslutna från rösträtt äro de, som för sig eller anhöriga åtnjuta
försörjning (icke blott understöd), evad försörjningen är att anse
såsom full försörjning eller delvis försörjning. Detta system tillämpas
i Österrike; dock att försörjningsbegreppet, såsom framgår av upp -

ställda undantag, där fattas vidsträckt, varigenom systemet närmar sig

4) och 5).

4) Endast varaktigt understöd åt personen själv utesluter från
rösträtt (Finland).

5) I princip utesluter fattigunderstöd från rösträtt, men lagen
uppräknar mer eller mindre vittgående undantag från denna regel. Detta
är det tyska rikets, de flesta tyska staters samt det norska systemet. Den
sakliga innebörden av detta system är givetvis beroende av de uppställda
undantagens betydenhet. Såväl i Tyskland som Norge äro numera
undantagen mycket vittgående; de omfatta alla de viktigare fallen av
tillfälligt understöd, samt av de permanenta understöden alla former av
sjukunderstöd och anhörigas vård å anstalt för obotligt kroppsligt eller
andligt lyte. I Norge omfatta de dessutom ålderdoms- och invaliditetsunderstöd.
Därmed följer, att i resultatet Norge kommer det franska
systemet nära, Tyskland närmar sig det engelsk-amerikanska.

6) Fattigunderstöd av alla slag, varför valmannen häftar, diskvalificera
honom i rösträttshänseende (det danska och svenska systemet).
Systemets stränghet kan vara mildrat av att vissa former av social
hjälp åt enskilda medellösa icke alls har fattigunderstöds karaktär. Så
är i mycket vidsträckt omfattning ordnat i Danmark, i vissa fall även i
Sverige.

Enligt intet a^ de angivna systemen göres skillnad emellan förvållad
och oförvållad nöd. I enstaka tyska stater finnes beträffande enstaka
arter av fattigunderstöd stadgande i sådan riktning, varjämte må erinras
om de säregna reglerna i en eller annan schweizisk kanton. Yrkanden
om eu dylik åtskillnad har framställts såväl i Tyskland som
Norge vid senast där företagna reformarbete, men bestämt tillbakavisats
under hänvisning till svårigheterna att genomfora den i praktiken.

På samma grund och under hänvisning till vad som rörande denna
fråga ovan utvecklats finna även kommitterade varje uppslag, som bygger
på denna grund, böra avvisas.

I de länder, där man icke gått än längre i streckets begränsning,
har man dock alltmera bestämt kommit till att utesluta från beaktande
dels alla rent tillfälliga understöd, oberoende av behovsanledningens art,
dels ock — oberoende av om understödet är tillfälligt eller mera varaktigt
— alla understöd, som avse social omvårdnad av allehanda slag om det
uppväxande släktet eller som föranledas av sjukdom, olycksfall eller
familjemedlems be''hov av anstaltsvård. Det torde kunna fastslås, att
det överensstämmer med en mycket allmän uppfattning även hos oss,
att åtminstone i dessa fall undantag bör äga rum. Men med rätta har

påpekats, att dessa undantagsbestäruningar lida av avsevärda svagheter.
I fråga om de tillfälliga understöden har det erkänts, att det är det
enda riktiga att icke tolka denna bestämning snävt, och i de länder,
där densamma uppställts, har rättstillämpningen faktiskt också drivits
till att även vid flere gånger inom en kortare tidrymd upprepade understöd,
ja, t. o. m. där understödet för en tid utgått med viss regelbundenhet,
betrakta understödet såsom icke diskvalificerande.

Men vid sådant förhållande är det givet, att gränsen mellan tillfälligt
och varaktigt understöd överhuvud är svår att i praktiken uppdraga.
Talrika gränsformer av svårbestämbar art skola här förekomma.
Å andra sidan visar ju det redan sagda, att man ifråga om vissa
viktiga understödsfall måst erkänna, att understödets egenskap av tillfälligt
eller varaktigt ej kan tilläggas någon avgörande vikt. Men
det är vidare icke svårt att påvisa andra praktiska fall, där med lika
rätt befogenheten av en åtskillnad mellan det tillfälliga och det permanenta
understödet kan sättas i tvivelsmål. Sålunda lärer intet giltigt
skäl kunna anföras, varför den omständighet, att anhörigs sjukdom kräver
anstaltsvård, skall föranleda annan behandling i rösträttshänseende än om
en kropps- eller sinnessjuk eller med svårt lyte behäftad familjemedlem
vårdas i hemmet, måhända med stora uppoffringar. Ej heller kan därvid
med fog göras skillnad, allteftersom sjukdomen eller lytet är av beskaffenhet
att vanligen föranleda anstaltsvård eller icke. Kostnaden och näringshindret
kan vara lika stort i ena fallet som i det andra. Vidare måste,
såsom redan tidigare berörts, det framstå som oberättigat att en person,
som själv på grund av svår kroppslig bräcklighet nödgas mottaga ett
mindre bidrag till hjälp vid sin självförsörjning, skall förlora sin rösträtt,
ehuru han måhända genom karaktär, begåvning och insikter är en
fullt värdig och omdömesgill samhällsmedlem.

Med förenade hänsyn till dessa synpunkter kunna koinmitterade
icke finna att det förhållande, att ett ej återgäldat understöd måste betecknas
såsom varaktigt, ensamt för sig bör föranleda rösträttsförlust.

Av den utredning om streckets nuvarande verkningar i tillämpningen,
som ovan givits, torde vidare ha framgått först och främst, att
så länge man fäster avseende även vid tillfälliga understöd, det är alldeles
nödvändigt att inskränka strecket att gälla blott understöd, som
givits valmannen själv, icke hans hustru och barn. Kunde en gräns
uppdragas mellan tillfälliga och varaktiga understöd, skulle betänkligheterna
ur denna synpunkt onekligen bliva vida mindre, om de än visserligen
icke bortfölle. Men såsom nyss nämnts låter nämnda gränsbestämning
sig icke användas, utan att ett nytt och i praktiken säkerligen mycket

betänkligt ojämnhets- och godtyckesmoment korame att införas. Det är
nog utan tvivel så, att just i fråga om »försumliga familjeförsörjare»
en ganska stark motvilja mot att lossa på fattigstrecket förefinnes, och
att fördenskull mången skall finna det angeläget att icke helt borttaga
rösträttsförlust som påföljd av att hustru eller barn måst omhändertagas
av fattigvården. Men det gäller att lugnt och sakligt pröva
även denna frågas olika sidor. Måste man — varom kommitterade äro
övertygade — erkänna, att det icke kan överlåtas åt fattig- eller valmyndighet
att i det särskilda fallet ingå på prövning, huruvida nöden
vållats av familjefadern, så står valet mellan att i dylika fall — specialarter
av understöd möjligen särskilt undantagna — alltid frånkänna
honom rösträtt eller att icke alls låta imderstödet inverka. Från med
fattigvårdsförhållanden förtrogna personer — så av lierrar Widén och
von Koch i deras motioner — har med styrka framhållits det socialt förvända
i ett system, som ställer den som är gift och familjefar medborgerligt
vida mera ogynnsamt än den ogifte. Och säkerligen överskattar
man alldeles streckets moraliska verkan till ordentlighetens och plikttrohetens
befrämjande, likasom man överdriver den praktiska olägenheten
av att ett relativt helt obetydligt antal mindre värdiga personer
likställas med alla andra i en medborgarrätt, som de merendels icke
lära vara ivriga att utöva.

Dessa överväganden hava alltså fört till det resultat, att inga
tillfälliga och inga åt annan än den ifrågavarande personen själv meddelade
understöd böra diskvalificera, samt vidare att detsamma åtminstone
i stor utsträckning gäller även om varaktigt understöd. Det kunde
ifrågasättas att söka såsom undantag från regeln uppräkna dessa sistnämnda
fall. Men mot denna anordning talar dels, att själva gränsen
mellan tillfälliga och varaktiga understöd visar sig i och för sig tagen
icke vara tillräckligt klar för att ligga till grund för en lagbestämmelse.
Och härtill kommer, att erfarenheten utvisat det olämpliga i att genom
en uppräkning av nyssnämnda art söka utstaka gränser. Det skall alltid
inträffa, att man därvid lämnar utan beaktande fall, som för närvarande
äro eller i en snar framtid kunna bliva praktiska nog och vilkas uteslutning
framstår som en orättvisa samt jämväl som ett hinder för en
rationell fattigvård och fattigvårdspolitik.

Rent principiellt kan, enligt kommitterades uppfattning, mottagande
av fattigunderstöd, i sådana fall då understödstagaren alltjämt vistas i
sitt hem, icke anses grundlägga en sådan grad av osjälvständighet, att
han icke kan bibehållas vid sin valrätt, och detta oavsett huruvida
fattigunderstödet är att anse såsom full försörjning eller icke. Det

synes jämväl vara synnerligen svårt att förstå varför mottagande av
understöd eller försörjning i form av öppen fattigvård under viss sammanhängande
tid skulle grunda storrå osjanständighet i valrätttshänseende
än om understödet utgått vid ett eller flere tillfällen. I båda
fallen kan orsaken till och syftet med fattigunderstödet hava varit sådant,
att orättvisan av ett samband mellan valrätt och fattigunderstöd framstår
med särskild tydlighet. Utom ifråga om den nyss berörda svårigheten
att begränsa begreppet »varaktigt» understöd torde det ifråga
om den öppna fattigvården även vara vanskligt att avgöra, huruvida
full försörjning kan anses föreligga eller icke. I herrar Widéns och
v. Kochs motioner har det visserligen gjorts gällande att begreppet »full
försörjning» vore inom fattigvårdspraxis så vedertaget och dess innebörd
så ostridig, att det med fördel läte sig användas, och tillika erinrats, att
det redan inom lagstiftningen kommit till användning, nämligen i övergångsbestämmelserna
till 1913 års lag om pensionsförsäkring. Inom
1917 års konstitutionsutskott uttalades dock vissa tvivel om att begreppet
i fråga vore utmärkt av nödig klarhet. Och de upplysningar,
kommitterade vid förfrågning hos sakkunniga inom pensionsstyrelsen
erhållit, ha till fullo bestyrkt, att i själva verket en stor osäkerhet vid
tillämpningen av pensionslagens nyssnämnda bestämmelser måst konstateras.

Vidare synes det vara en godtycklig tillämpning av den antagna
principen att låta ett redan upphört försörjningsförhållande, och detta
t. o. m. om det ligger rätt långt tillbaka i tiden, verka diskvalificerande.
Begränsar man fattigvårdsstrecket till att gälla allenast den slutna fattigvården,
torde icke heller de farhågor vidare kunna tillmätas betydelse,
som exempelvis i 1904 års regeringsproposition framfördes, att den
understödde i syfte att skaffa sig valrätt skulle strax före vallängdens
uppgörande för tillfället avsäga sig understödet.

Kommitterade vilja därför föreslå, att bestämmelsen rörande fattigvårdsstrecket
i 16 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:

»Den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörj nin g.»

Den avgörande vikten har således här icke lagts därpå, huruvida
försörjningen helt ut bekostas av fattigvården eller icke. Rent sakligt
synes det icke böra komma an på huruvida den försörjde i någon mån
genom anhörigas hjälp, genom eget arbete o. s. v. kan bidraga, utan
därpå att han för sin person har blivit tagen om händer antingen
sålunda att han beretts plats å fattiganstalt eller annan inrättning
eller att han blivit föremål för utackordering. Onekligen medför ett

sådant omhändertagande eu viss grad av beroende och nedsättning av
självständigheten.

Huruvida i själva verket ens i detta fall tillräckligt starka skäl fölen
uteslutning är för handen, kan visserligen diskuteras. Den norska
reformen av 1916 är byggd på ett förnekande därav. Men det kan
erinras, att ett fullständigt borttagande av fattigvårdsstrecket hittills
icke veterligen hos oss ens varit ifrågasatt och att en dylik åtgärd
säkerligen skulle te sig helt främmande för rättsuppfattningen inom
vida kretsar av vårt folk.

Någon ändring i vallagen torde icke böra föranledas av den föreslagna
grundlagsändringen. Av skäl, som tidigare berörts, synes just
med en sådan begränsning av fattigstrecket, som här föreslagits, det
varken vara nödigt eller lämpligt att borttaga stadgandet, att valnämnden
icke behöver sända underrättelse till den, som på förevarande grund
uteslutits från rösträtt.

De jämkningar i verkställighetsförordningen till vallagen samt
möjligen i mantalsskrivningsförfattningarna, som av förslaget föranledas,
hava kommitterade ansett falla utom sitt uppdrag.

1866.
års B. O.

1896.

Prop. nr 41.

Motioner
A. K. n;is
234, 236,
238, 239.

1900.
Motioner.
A. K. n:is
173, 179.

Utsftyldsstrecket.

Historik.

Enligt § 14 riksdagsordningen i dess ursprungliga lydelse uppställdes
icke såsom ett direkt villkor för valrätt att hava fullgjort skatteplikten.
Indirekt förefanns emellertid ett »utskyldsstreck», i det att
valrätt tillkom allenast »envar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man». Häri låg ett krav på att vederbörande icke vid
valtillfället resterade för något av de tio sist förflutna årens kommunalutskylder
till den kommun, där han var mantalsskriven.

I proposition till 1896 års riksdag — den första propositionen i
rösträttsfrågan — vari föreslogs viss sänkning av inkomstgränsen för
valrätt till andra kammaren, bibehölls kravet på kommunal rösträtt
som villkor’ för politisk. För att skapa garantier mot den utvidgade
valrätten hade emellertid därutöver intagits bestämmelse om att den,
som finge valrätt på grund av inkomst, skulle under två år näst före
det år, valet ägde rum, hava uppskattats till den föreslagna minimiinkomsten
samt under vartdera av nämnda två år till stat och kommun
erlagt förfallna utskylder efter en inkomstbevillning av minst en riksdaler
femtio öre.

I avgivna motioner föreslogs ifråga om utskyldsstrecket å ena
sidan ett bibehållande av den gällande ordningen, samt å andra sidan
att för valrätten skulle uppställas samma villkor som för valbarhet. I
dessa villkor ingick icke någon fordran på fullgjord skatteplikt.

Riksdagen avslog såväl propositionen som motionerna.

På grund av motioner i andra kammaren begärde 1900 års riksdag
en allsidig utredning rörande de förutsättningar och villkor, under
vilka valrätten till andra kammaren kunde utsträckas. Det borde tagas

under övervägande, huruvida för valrätten ej kunde bestämmas annan
grund än den kommunala rösträtten, t. ex. erläggande av direkt skatt
till staten. Det borde vidai’e prövas, om icke en utsträckning av valrätten
borde förbindas med åtskilliga garantier, varibland särskilt nämndes
fullgjorda skyldigheter mot samhället genom utskylders ordentliga betalande
under viss tid m. m.

I proposition till 1902 års riksdag framlades från regeringens
sida nytt förslag till rösträttsfrågans lösning. I förslaget uppställdes
kommunal rösträtt alltjämt som villkor för valrätt till andra kammaren.
Som särskilda villkor föreslogs dessutom blaud annat, att vederbörande
icke finge häfta eller vid utgången av någotdera av de två senaste
kalenderåren hava häftat för oguldna utskylder till stat eller kommun.

Föredragande departementschefen uttalade till statsrådsprotokollet,
att principiella skäl talade för att villkoret om oguldna kommu nalutskylder
utsträcktes att omfatta krono- och kommunalutskylder i allmänhet och
att valmannen icke heller under den närmaste tiden före valet finge hava
försummat att fullgöra honom åliggande skattebetalning. Det skulle
emellertid vara alltför strängt, om även en kortvarig försummelse skulle
för viss tid framåt suspendera valrätten. Lämpligt vore härför att förknippa
denna påföljd allenast med sådan försummelse, som fortvarit
utöver utgången av det kalenderår, varunder utskylderna bort erläggas.
1 allt fäll skulle förebyggas, att utskylderna för förflutna år skulle
erläggas med särskilt syfte att bereda valrätt, en möjlighet, som lätteligen
skulle kunna föranleda betänkliga missbruk. Departementschefen
erinrade vidare, att enligt då gällande bestämmelser ett mycket stort
antal valmän i vissa valkretsar vore uteslutna från rösträtt på den grund,
att de häftade för oguldna kommunalutskylder. Detta förhållande berodde
i högst väsentlig mån på brister i uppbördsväsendet, vilka borde avhjälpas.
Genom den föreslagna skärpningen av utskyldsstrecket skulle helt säkert
endast ett ringa antal valmän utestängas från valrättens utövning.

I särskilt yttrande till statsrådsprotokollet uttalade statsrådet von
Krusenstjerna farhågor för att den föreslagna skärpningén av utskyldsstrecket
skulle särskilt beträffande valmän, som åren före valtillfället
flyttat från en till annan kommun, ej sällan giva anledning till valprocesser
och därmed förenade olägenheter.

Bland de motioner, som väcktes i riksdagen i anledning av propositionen,
innefattade herr Brantings motion ett förslag om allmän rösträtt
utan andra villkor än dem, som stadgades för valbarhet.

I motion av herr Lundgren föreslogs ifråga om utskyldsstrecket,
Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 8

1902.

Prop. nr 65

Motioner,
A. K. n:is
181, 192, 195
196.

att valrätt icke skulle tillkomma den, som vid mantalsskrivningstillfället,
då anmälan skulle göras om begagnande av rösträtt och viss avgift
skulle erläggas, häftade för under senaste kalenderåret förfallna utskylder
till staten eller kommunen.

Enligt förslag av herr von Knorling skulle valberättigad, som vid
valtillfället häftade eller vid utgången av det senaste kalenderåret häftat
för oguldna utskylder till staten eller kommunen, vara förlustig rätten
att deltaga i valet.

Herr Lindblad ville fastställa utskyldsstrecket så, att valrätt icke
skulle tillkomma den, som häftade eller vid utgången av någotdera av
de två senaste kalenderåren häftat för oguldna utskylder till staten.

Herr von Friesen framlade ett förslag, som i fråga om utskyldsstrecket
innefattade fordran på kommunal rösträtt såsom villkor för
politisk. Motionären ansåg, att bland de garantier, som borde avlägsnas
ur det kungliga förslaget, vore den alldeles opåkallade skärpningen av
det dåvarande utskyldsstrecket. Det erinrades, att propositionen innebure
skärpning i dubbel måtto, ej blott så, att skuldfrihet ifråga om
utskylder skulle, utom — såsom förut — vid valtillfället, jämväl hava
förefunnits vid två föregående godtyckligt valda tidpunkter, utan även
så, att det sålunda bestämda villkoret hädanefter skulle komma att gälla
både krono- och kommunalutskylder, i stället för — såsom förut —
enbart de senare. Åven om det medgåves, att fullgjord skatteplikt
liksom fullgjorda värnpliktsövningar lämpligen kunde uppställas såsom
villkor för rätt att utöva aktivt medborgarskap, så följde dock ingalunda
därav, att en utsträckning av den politiska valrätten skäligen borde betinga
utsträckt fordran från statens sida på skattepliktens ordentliga fullgörande
under längre tid och i annan ordning än den föreskrivna.
Motionären instämde livligt i den inom regeringen reservationsvis
framförda meningen, att det föreslagna utskyldsstrecket skulle komma
att orsaka valtrassel. Det vore ett allför hårt och ojämnt drabbande
straff, att en uraktlåten skatteinbetalning under ett år av valperioden
skulle beröva någon hans valrätt. Den farhåga, som uttalats för att
utan ett treårigt utskyldsstreck försök skulle komma att göras att
genom skatteinbetalningar obehörigen påverka valresultatet, vore ogrundad.
Sådana försök, om de verkligen i vårt land skulle ifrågakomma,
torde vida kraftigare motverkas genom en vaksam press och laga
domstolars utslag. Det måste medgivas, att även med då gällande bestämmelser
ett bedrövligt stort antal valmän stupade på utskyldsstrecket,
särskilt i de större städerna. Men icke vore en skärpning av utskyldsstrecket
rätta vägen för åstadkommande av rättelse härutinnan, vilken

tvärtom borde Bökas i ett kraftigt och mera ändamålsenligt inrättat
uppbördsväsen.

Konstitutionsutskottet, som icke anslöt sig till vare sig propositionen
eller motionerna, uttalade ifråga om utskyldsstrecket, att herr v. Friesens
förslag om borttagande av villkoret angående ordentlig skattebetalningsåsom
villkor för aktuell valrätt omöjliggjort för utskottet att tillstyrka
bifall till ifrågavarande motion. Utskottet ansåg uppfyllandet av nämnda
fordran innebära icke blott ett vittnesbörd om intresse för valrättens
erhållande utan även ett bland de viktigaste villkoren för medgivande av
sådan rätt. I det nya förslag, som framlades av utskottet upptogs även
stadgande om att den vore från valrätt utesluten, som vid utgången av
någotdera av de två senaste kalenderåren ännu icke erlagt de utskylder
till staten eller kommunen, vilka rätteligen bort under det året erläggas.
Utskottet anmärkte särskilt, att detta innebure en mildring av utskyldsstrecket
gentemot Kungl. Maj:ts förslag.

Inom utskottet förekom mycken meningsskiljaktighet på denna
punkt. Två reservanter anslöto sig till herr v. Friesens motion. Två
andra reservanter ville åter lösgöra den politiska valrätten från den
kommunala och i fråga om utskyldsstreck endast kräva fullgjord skatteplikt
mot staten. En annan reservant önskade mildring av utskottets
skattebetalningsvillkor till att endast gälla senaste året.

Riksdagens beslut blev en ny framställning till Kungl. Maj:t om
utredning av rösträttsfrågan. I fråga om utskyldsstrecket uttalades däri,
att man syntes vara ense om att valrätt icke skulle tillkomma den,
som uraktlåtit att fullgöra sina åligganden i avseende å skatteplikt.

Vid anmälan i statsrådet av 1902 års riksdagsskrivelse framhöll
föredragande departementschefen, att lösningen av frågan om utsträckt
valrätt till andra kammaren icke vidare syntes låta sig genomföras på
grundvalen av den politiska rösträttens sammanfallande med den kommunala
eller över huvud taget genom nedsättning av censusbeloppen,
utan att en varaktig lösning av frågan lämpligen borde åstadkommas
genom borttagande av alla censusvillkor. I sammanhang härmed borde
för valrätt uppställas vissa andra villkor, varibland nämndes 25 års
ålder, fullgjord värnplikt samt fullgjord skatteplikt till stat och kommun,
där sådana förpliktelser ålåge vederbörande.

Som grundval för 1904 års proposition i rösträttsfrågan låg dels

Konstitu tions utskottet.

Reserv»

tioner.

Riksdagens

kamrar.

1904,

Prop. nr 51

det av eu särskild kommitté den 3 november 1903 avgivna betänkandet
angående proportionell valmetod, dels vissa genom statistiska centralbyråns
försorg utförda undersökningar avseende bland annat att utröna
antalet av dem, som häftade för oguldna utskylder till stat och kommun.

1 fråga om utskyldsstrecket innefattade 1904 års proposition samma
bestämmelser, som sedermera blevo antagna vid 1907 —1909 års rösträttsreform.

Vid ärendets föredragning i statsrådet uttalade föredragande departementschefen
ifråga om de kvalifikationer för valrätt till andra
kammaren, som borde uppställas vid borttagandet av censusbestämmelserna,
att bland villkoren även syntes böra upptagas fordran på fullgjord
skatteplikt till stat och kommun. Mot uppställande överhuvudtaget
av detta villkor hade riktats vissa anmärkningar, varvid särskilt
framhållits, att erläggandet av kommunalutskylderna i allt fall icke
kunde anses ha något sammanhang med den politiska rösträtten. Statsrådet
uttalade emellertid, att det torde stå i full överensstämmelse med
den hos oss rådande rättsuppfattningen, att den, som ej fullgör sina
skyldigheter mot det allmänna, ej heller må åtnjuta rösträtt i allmänna
angelägenheter. Skäl syntes icke föreligga för att i förevarande fall
** bryta mot denna uppfattning. Ifråga särskilt om fullgörandet av den
kommunala skatteplikten vore detta ju ingen nyhet, utan endast ett
fasthållande av vad som redan gällde. Om man medgåve riktigheten
av kravet på fullgjord skatteplikt till staten, så funnes föga anledning
att intaga annan ståndpunkt beträffande de kommunala utskylderna.
Hos oss vore nämligen de ändamål, som fullföljdes av kommunerna, i
mycket så nära sammanfallande med statens ändamål, att det ofta
kunde vara svårt att mellan dem uppdraga några bestämda gränslinjer;
och vad som utgjorde föremål för kommunernas verksamhet kunde ofta
vara av den allra största betydelse för samhället i dess helhet.

Emellertid borde inga onödiga svårigheter beredas valmännen i
avseende å villkorets uppfyllande. Såvitt möjligt borde ingen på grund
av förbiseende eller tillfällig försummelse ifråga om skattebetalningen
förlora sin valrätt. I detta avseende vunnes betydliga fördelar, om man
avstode från att fordra betalning av de skatter, som förfalla under
valåret. Statsrådet erinrade härutinnan dels om att på vissa håll hölles
flera årliga uppbördsstämmor, varvid valet kunde inträffa kort efter en
sådan uppbördsstämma, dels därom att, därest villkoret fastställdes att
icke gälla betalning av skatt, som förfallit senare än under kalenderåret
före valet, var och en skulle få god tid på sig för utskyldernas
erläggande. För ytterligare tryggande av valmännens rätt föreslogs

Öl

ock, att Bärskild anmaning skulle lämnas till den, som i röstlängden
stode upptagen som icke röstberättigad på grund av bristande skattebetalning
samt att det därefter under viss kort tid skulle vara den
skattskyldige medgivet att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Ifråga om den tid, varunder skatteplikten skall hava fullgjorts,
vore en så vittgående fordran, som den ifråga om kommunalutskylderna
gällande, nämligen ända till dess utskylderna efterskänkts eller preskription
inträtt, varken lämplig eller av behovet påkallad. Då valperioderna vore
treåriga, torde det under alla omständigheter vara tillfyllest att uppställa
såsom villkor för valrätt erläggandet av utskylder, som förfallit
under de tre sista åren. Det hade ifrågasatts, huruvida icke av praktiska
skäl, särskilt för kontrollens skull, villkoret borde än mera inskränkas.
I sådant fall borde helst fordras erläggandet av den skatt, som förfallit
under sista året före valet. Då emellertid härigenom onekligen skulle
beredas tillfälle till det missbruk, att endast den under sagda år förfallna
skatten erlades, ansåg statsrådet en sådan inskränkning icke vara
tillrådlig.

I samband med utskyldsstrecket behandlade föredraganden även
frågan om uteslutande från valrätt av dem, som icke alls hade någon
skattskyldighet d. v. s. som befriats från mantalspengars erläggande.
En bestämmelse härom avstyrktes dock, dels emedan den kunde betecknas
som ett slags bibehållet censusvillkor, dels ock därför, att det
för sådant fall bleve nödvändigt skapa garantier mot misskruk vid befrielsen
från mantalspengarna. För uppställandet av sådana garantier
skulle dock säkerligen möta avsevärda svårigheter.

För beräknande av antalet av de personer, som komrne att falla
för det treåriga utskvldsstrecket, kunde någon säker ledning icke vinnas
av den av statistiska centralbyrån förebragta utredningen och det hade
heller icke varit möjligt att förebringa någon utredning, av vilken bestämda
slutsatser i sådant hänseende kunde dragas. Utan fara för misstag
kunde dock antagas, att de diskvalificerade icke skulle komma att uppgå
till 160,000. Snarare kunde antagas, att antalet skulle bliva mindre,
särskilt med hänsyn till de ovan omförmälda anmaningsbreven och ett
bättre ordnande aA7 uppbördsväsendet. I

I de motioner, som väcktes i anledning av propositionen, framställdes
följande förslag i fråga om utskyld sstrecket.

Herr Sjöcrona, som i huvudsak ställde sig på samma ståndpunkt
som 1902 års konstitutionsutskott, lade den kommunala rösträtten som
grund för den politiska, samt fordrade, att valmännen vid valtillfället

Motioner,
F. K. nr 44,
A. K. n:is 203,
233.

icke häftade för utskylder till stat eller kommun, vilka rätteligen bort
under det löpande eller något av de två närmast föregående kalenderåren
erläggas.

Herr Staaff m. fl. anslöto sig ifråga om statsutskyldsstrecket till
regeringens förslag, men uteslöto kommunalutskyldsstrecket. Motionärerna
erinrade, att utskyldsstrecket varit föremål för livlig debatt,
varvid även från frisinnat håll rätt skilda uppfattningar om detsammas
befogenhet gjort sig gällande. Från ena sidan hade sålunda betonats,
att det ingalunda kunde anses obilligt, om såsom villkor för utövningen
av en medborgares högsta politiska rättighet uppställdes kravet på fullgjord
skatteplikt till stat och kommun; att den, som bruste i skatteskyldigheternas
fullgörande och sålunda vältrade sina bördor över på
andra medborgare, ej borde vara berättigad att med dem deltaga i val
av folkrepresentanter, samt att, då det nu vore ifrågasatt att borttaga
alla censusbestämmelser, kravet på skattskyldighetens fullgörande ej
kunde betraktas annorlunda än som ett ordentlighetsstreck. Från andra
sidan hade man gjort gällande, att utskyld sstreckets verkningar kunde
vara beroende av rena tillfälligheter. Såsom ett blott och bart ordentlighetsstreck
kunde det icke betraktas, då sjukdom, oförvållad arbetslöshet,
dyrtid eller ekonomiska förluster kunde göra det omöjligt även för den
mest samvetsgranne att erlägga sina utskylder. Som skatteindrivningsmedel
borde det ej kunna konkurrera med vad i sådant avseende vore
eftersträvansvärt, nämligen ett väl ordnat uppbördsväsende. Beträffande
kommunalutskylderna hade särskilt framhållits, att dessa ju i storlek
växla i olika kommuner, varför villkoret om dessa utskylders erläggande
komme att verka ojämnt.

Motionärerna ansågo för egen del, att ett principiellt ogillande av
utskyldsstreck i allmänhet icke behövde utesluta det medgivandet, att
man måhända ej alltför orubbligt behöver fasthålla vid kravet på varje
utskyldsstrecks utplånande ur grundlagen, då ju onekligen hos en stor
del av vårt folk, särskilt på landsbygden, den uppfattningen vore vida
utbredd och djupt rotad, att något slags utskyldsstreck måste stadgas
som villkor för rösträttens utövning. A andra sidan kunde det ju ej
bestridas av dem, som omfatta en motsatt åskådning, att det fjärm are
sambandet mellan skattskyldigheten till kommuner och den politiska
rösträtten ävensom den så väsentligt olika skattebördan inom olika kommuner
med skäl kunna väcka tvivel om det kommunala utskyldsstreckets
lämplighet. Vid sådant förhållande syntes ett statsutskyldsstreck utgöra
en praktisk medelväg.

I motion av herr Branting m. fl, påyrkades allmän rösträtt utan

utskyldsstreck. Principiellt innebure utskyldsstrecket ett bestämt avsteg
från den allmänna rösträttens grundsats. Skatterna borde betalas, därom
voro alla ense; men medborgarrätten skulle icke köpas med betald
debetsedel. Erkände man med justitieministern, att rösträtten bör vara
oberoende av all census, kunde man endast genom en våldsam inkonsekvens
åter införa beskattningspriucipen bland valrättsvillkoren. Följden
bleve, såsom också från konservativt håll påpekats, att med dessa villkor
faktiskt endast de, som befriats även från erläggande av mantalspengar,
stode såsom den enda grupp, som riktigt säkert har sin rösträtt i behåll.
Däremot skulle de stora skaror av arbetare och med dem likställda,
som påläggas direkta utskylder, få sin valrätt prisgiven åt de kommunala
myndigheternas ofta ojämna och godtyckliga taxering av deras skatteförmåga.
Kunde de sedan icke erlägga utskylderna, bleve skulden icke
avskriven, även om billighetsskäl aldrig så starkt skulle tala därför. I
tre år skulle en enda obetald skattsedel utestänga från valrätt en familjefäder,
som dock bidrager genom det indirekta skattesystemet och är
pliktig att i farans stund offra liv och blod för sitt land.

Införande av statsutskyldsstrecket, som icke funnes förut och sålunda
vore än mindre påkallat, skulle efter åtskilligas mening icke bliva av
alltför ingripande betydelse i praktiken, men det vore dock alltid en motsägelse,
som andra folk icke kände till i sin allmänna rösträtt.

Propositionen hade ju avklippt varje samband mellan den kommunala
och politiska rösträtten, men det oaktat bibehållit kommunalutskyldsstrecket.
Det ologiska och förvända häri läge i öppen dag.
Det erinrades om streckets ojämna verkningar samt betonades, att de
valmän, som förmått höja sig något över existensminimum, tyngst
skulle komma att drabbas av streckets verkningar.

Konstitutionsutskottet ansåg valrätten visserligen icke böra förbindas
med några censusvillkor, men man borde dock fasthålla vid att
endast sådana samhällsmedlemmar, som äro knutna till samhället genom
förpliktelser att till detta erlägga direkta skattebidrag, må tillerkännas
politisk valrätt.

Såsom en följd av denna utskottets ståndpunkt i huvudfrågan
anslöt sig utskottet i fråga om utskyldsstrecket till regeringens förslag.
Utskottet hade icke funnit, att de i herrar Staaffs och Brantings
motioner anförda grunder för inskränkning eller upphävandet av
utskyldsstrecket på något sätt förringat de i propositionen framhållna
skälen.

Konstitu tions utskottet.

Reserva tioner.

Riksdagens

kamrar.

1905.

Prop. nr 26.

Gentemot utskottets förslag om skatteplikt som grund för politisk
rösträtt anfördes flera reservationer, bl. a. av herrar Bergström m. fl.
under motivering, att den allmänna rösträttens princip härigenom blivit
skjuten åt sidan. Ifråga om utskyldsstrecket anslöto sig dessa reservanter
till herr Staaffs förslag.

Frågan förföll på grund av kamrarnas olika beslut. Det av första
kammaren antagna förslaget framfördes under debatten av herr Billing
och innehöll ifråga om utskyldsstrecket samma bestämmelser, som föreslagits
av konstitutionsutskottet, d. v. s. såväl fordran på direkt skatteplikt
som ock ett utskyldsstreck i enlighet med regeringens förslag.

I andra kammaren förkastades det förslag, som godtagits i första
kammaren. Även det Staaftska förslaget förkastades med 138 röster
mot 87. Därefter biföll kammaren emellertid med 116 röster mot 109
det s. k. »Fläsbro förslaget», som överensstämde med herr Staaffs utom
så till vida att jämväl kommunalutskyldsstrecket upptagits bland valrättsvillkoren.
Den direkta skatteplikten som grund för valrätt fanns icke
upptagen i det sålunda antagna förslaget.

I debatten auförde herr Staaff i fråga om utskyldsstrecket, att
detta på många håll betraktades såsom ett oundgängligt ordentlighetsvillkor.
Som sådant kunde det ha sitt berättigande, men förhållandet
vore, att strecket tillika bleve ett olycksstreck, som utesluter dem, vilka
icke förmått erlägga sin skatt på grund av oförvållad olycka, sjukdom,
arbetslöshet, annan nöd, dödsfall i hemmet och därav betingade utgifter
och annat sådant, som för långliga tider inverkar på den länge och
torftige mannens bärgning. Med blicken fästad på dessa grupper av
medborgare skulle talaren helst vilja slippa ifrån ett utskyldsstreck.
Det av honom föreslagna stats utskyld sstrecket vore en personlig eftergift Sedan

den Staaffska motionen avslagits, gav motionären dock sitt
förord för antagande jämväl av kommunalutskyldsstrecket, i syfte att
få kammarens bifall till åtminstone de huvudsakliga riktlinjerna i motionen.

Rösträttspropositionen till 1905 års riksdag innehöll ifråga om utskyldsstrecket
samma förslag som 1904 års proposition, nämligen de
bestämmelser, som sedermera blevo och alltjämt äro gällande rätt. Propositionen
upptog icke något förslag om skatteplikt såsom grund för
politisk rösträtt. Härom uttalade föredragande departementschefen, att
en sådan bestämmelse, vilken innefattade avvikelse från den allmänna
rösträttens princip, alltjämt skulle göra rösträtten beroende av skatte -

plikten. Det erinrades även om de omfattande garantier, som måste
skapas mot missbruk i politiskt syfte från kommunalstyrelsernas sida,
vilka ägde medgiva befrielse från erläggande av mantalspenningar.

Herr Sjöcrona återkom med sin motion från föregående år om
inkomst- och förmögenhetscensus i förening med visst dubbelt tvåårigt
utskyldsstreck.

Herrar Brodin och Johansson föreslogo skatteplikt som grund för
politisk rösträtt; den förre fordrade skatteplikt även i förhållande till
kommun.

Herr Staajff m. fl. framlade motion på grundval av det beslut vartill
andra kammaren kommit vid 1904 års riksdag. Ifråga om utskyldsstrecket
anslöt sig motionärernas förslag alltså till propositionen och
uppställde krav på dubbelt utskyldsstreck. Det angavs dock uttryckligen
i motionen, att anslutningen till kommunalutskyldsstrecket skett
av rent taktiska skäl.

I särskild motion uttalade herr Centerwall, att han ej kunnat biträda
denna eftergift. Det kunde ej försvaras att göra riksdagsvalen
till ett medel för indrivande av obetalda kommunalutskylder, i synnerhet
då ändamålet kunde vinnas genom ett förbättrat utsökningsväsen. Motionären
fann även vissa betänkligheter mot statsutskyldsstrecket, beträffande
vilket han i huvudsak instämde med herr Brantings här nedan angivna
uttalanden. .

Hen- Branting m. fl. återkommo till denna riksdag med förslaget
om allmän rösträtt utan utskyldsstreck med i huvudsak samma motivering,
som lämnats vid 1904 års riksdag.

Konstitutionsutskottet ställde sig på i huvudsak samma ståndpunkt
som 1904 års konstitutionsutskott och krävde sålunda, utom utskyldsstreck
såsom i propositionen, jämväl direkt skatteplikt till staten som
villkor för politisk valrätt.

Rösträttsfrågan föll även vid denna riksdag. Första kammaren
antog nämligen utskottets förslag, medan däremot andra kammaren avslog
samtliga föreliggande förslag till frågans lösning.

Under överläggningen i första kammaren uttalades av konstitutionsutskottets
ordförande, hen- Blomberg, att den av utskottet ppptagna
bestämmelsen om direkt skatteplikt såsom villkor för valrätt
nödvändiggjordes genom utskyldsstrecket, vilket även upptagits av regeringen.
Det skulle nämligen förefalla svårfattligt, varför den som icke alls
Fattigvårds- och utskyldsstreck eu. 9

Motioner
1''-. K. nr 30.
A. K.n:is 220,
231, 237, 276.

Konstitu tions.

utskottet.

Riksdagens

kamrar.

1906.

Prop. nr 55

Motioner.
P. K. nr 32
A.K.n-.is 137
143.

erlade några utskylder skulle få rösträtt, medan däremot den som av
tillfällig anledning exempelvis olycka eller sjukdom förhindrats erlägga
dylik skatt, berövas sin rösträtt, blott därför, att han ansetts kunna betala
direkt skatt till staten. Detta vore eu motsägelse, som utskottet
ansett böra undanröjas.

Rösträttspropositionen till 1906 års riksdag, som byggdes på principen
om majoritetsval i enmansvalkretsar, innefattade samma bestämmelse
om utskyldsstrecket som propositionerna till 1904 och 1905 års
riksdag. Statsminister StaafF uttalade vid ärendets föredragning i statsrådet,
att beträffande valrättens suspenderande för den, som icke erlagt
de honom påförda utskylder till stat och kommun, vilka förfallit till
betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, invändningar gjorts,
vilka åtminstone delvis icke kunde avvisas såsom obefogade. Det stode
fast, att bestämmelsen verkade i hög grad ojämnt på olika orter. Det
stode likaledes fast, att den träffade den oförvållade medellösheten lika
väl som den oursäktliga pliktförsummelsen. Vad som det oaktat bestämt
föredraganden att föreslå dess upptagande, vore övertygelsen, att
den allmänna meningen i riksdagen liksom i landet ingalunda kunde
väntas benägen att eftergiva detta valrättsvillkor, och att således utan
dess upptagande den avsedda betydande utvidgningen i rösträtten icke
kunde för det dåvarande genomföras. Det syntes ock framgå, att ett
välordnat uppbördsväsende kunde uträtta åtskilligt till avhjälpande av
klagomålen.

Herr Branting m. fl. motionerade med samma motivering som vid
föregående riksdagar om utskyld sstreckets borttagande.

Samma yrkande förelåg även i en av herr Lindhagen m. fl, framförd
motion. Denna upptog även frågan om detta strecks inverkan på
den kvinnliga valrätten. Jämlikt grunderna för förslaget skulle en gift
kvinna, vars man faller för strecket, rätteligen ändå får rösta. Härigenom
Unge ju kvinnorna mera utsträckt valrätt än männen. Föreskreves
åter att mannen skulle draga hustrun med sig i sin rättslöshet,
så kunde med fog invändas, att man på detta sätt berövade de fattigare
klasserna på en gång två röster, under det att de förmögna alltid vunne
två röster för varje äktenskap.

. Herr Sjöcrona återkom jämväl till denna riksdag med i huvudsak
samma motion som tidigare framburits vid såväl 1904 som 1905 års
riksdagar.

Direkt skatteplikt till staten som villkor för politisk valrätt, vilket

icke upptagits i propositionen, yrkades i trenne särskilda motioner av
herrar Huggtand, Billing och Svedelius samt Johansson.

Konstitutionsutskottet, som anslöt sig till den proportionella valmetoden,
framlade särskilt nytt förslag till frågans lösning. Härvid
ställde sig utskottet alltjämt på samma ståndpunkt, som tidigare varit
fallet, och krävde skatteplikt som villkor för rösträtt. Såsom särskilt
skäl härför anfördés, att då man upptagit bland valvillkoren fordran på
fullgjord utskyldsbetalning till stat och kommun, det syntes utskottet
innebära eu motsägelse, att en valman, som någon gång under de föregående
åren underlåtit att fullgöra sin förpliktelse i detta avseende,
skulle berövas rösträtt, medan eu annan, som icke vore skyldig erlägga
någon som helst direkt skatt, ägde rätt deltaga i valen. I konsekvens
ined denna sin uppfattning fann sig utskottet obetingat böra förorda
Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåg utskyldsstrecket.

På grund av kamrarnas olika beslut i själva huvudfrågan föll
rösträttsfrågan även vid denna riksdag. Första kammaren biföll sålunda
ett reservationsvis framfört förslag, som icke skilde sig från utskottets
hemställan beträffande utskyldsstreck och skatteplikt. Andra kammaren
godtog däremot propositionen, d. v. s. att kammaren i fråga om nu
behandlade spörsmål visserligen godkände utskyldsstrecket, men icke
villkoret om direkt skatteplikt som grund för valrätt.

Åven 1907 års proposition bibehöll alltjämt de tidigare förslagen,
i vad de avsågo utskyldsstrecket, och uteslöt sålunda från valrätt den,
som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren.

Friherre Adelswärd yrkade på utskyldsstreckets borttagande. Man
hade genom detta streck velat försäkra sig om att från väljarna utgallra
de oordentliga, de som sakna ansvarskänsla gentemot staten och
det allmänna. Om detta villkor verkligen kunde tänkas fylla nämnda
uPP§>ift} skulle motionären tvekat att föreslå detsammas borttagande,
men så vore uppenbarligen icke förhållandet. Först och främst funnes
nämligen bland de nya röstberättigade ett stort antal, vilka icke ålåge
någon skatteplikt till stat eller kommun. Dessa skulle alltså icke förlora
sin rösträtt, hur oordentliga de i övrigt än vore. Någon kontroll
över att de, som ha skatteplikt och fullgjort densamma, i övrigt äro
ordentliga och plikttrogna medborgare medförde bestämmelsen icke

Konstitu tions utskottet.

Riksdagens

kamrar.

1907.

Prop. nr 28.

Motioner.
A. K. näs 203.
205, 208.
216.

1907 års
si’ rskilda
utskott.

Riksdagens

kamrar.

lyojs.

Motioner.
A.K.n:is 143

145.

heller. Motionären befarade dessutom, att villkoret, som finge karaktär
av röstköp, kunde komma att leda till, att skatten betalas icke av den
skattskyldige själv utan av föreningar och valorganisationer i syfte att
skaffa flere valmän. Korrektiv mot uraktlåten skattebetalning vunnes
icke genom rösträttsbestämmelser.

I särskilda motioner yrkade herr Branting och herr Lindhagen
m. fl., i likhet med vad tidigare varit fallet, allmän rösträtt utan utskyldsstreck.
I förstnämnda motion framhölls, att utskyldsstrecket vore
ett farligt avsteg från den allmänna rösträttens själva grundidé.

Herr Staaff framförde motionsvis det liberal partiets förslag från
1906 års riksdag, vilket i fråga om villkoren för valrätt emellertid överensstämde
med regeringens förslag.

Det särskilda utskott, till vilket rösträttspropositionen blev hänvisad
vid 1907 års riksdag, erinrade om det av första kammaren vid 1906
års riksdag fattade beslutet, vilket bl. a. innebar, att såsom villkor för
valrätt jämväl uppställdes fordran på direkt skattskyldighet till staten.
Ehuru utskottet skulle ansett önskvärt, att detta valrättsvillkor blivit
bibehållet, särskilt för vinnande av nödig överensstämmelse med det
såsom villkor för rösträttens utövande uppställda kravet på fullgjord
utskyldsbetalning till stat och kommun, hade utskottet dock icke funnit
sig höra härom framställa något yrkande. Det torde nämligen icke
kunna med fog bestridas, att fordran på en sådan skattskyldighet i viss
män kunde sägas innebära eu avvikelse från den allmänna rösträttens
princip. Vid sådant förhållande och då kamrarnas skiljaktiga meningar
i ämnet icke borde få stå hindrande i vägen för den stora frågans
lösning, ansåg sig utskottet böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag
härutinnan. De yrkanden om ytterligare utsträckning av valrätten,
som framställts i ovan angivna motioner hade utskottet, med läst avseende
å den stora vikten därav att de nya element, som genom den
ifrågasatta rösträttsutvidgningen skulle komma att tillföras valmanskåren,
kunde påräknas vara i besittning av för valrätts åtnjutande
erforderlig mognad och självständighet, icke kunnat biträda.

Riksdagens båda kamrar antogo med avseende å rösträttsfrågan
i dess helhet såsom vilande ett sammanjämkningsförslag, vilket, fast
med ytterligare nedsättning ifråga om villkoren för valbarhet till första
kammaren, anslöt sig till propositionen. Beträffande utskyldsstrecket
såsom valrättsvillkor godtogs alltså regeringens förslag. I

I motioner av herr Branting och herr Lindhagen in. fl., framfördes

(i!)

ånyo kravet på allmän rösträtt utan några garantier i form av bl. a.
utskyldsstreck.

Konstitutionsutskottet avstyrkte utan särskild motivering och riksdagen
avslog motionerna.

Åven vid 1909 års riksdag framställdes samma yrkande från
socialdemokratiskt håll.

På konstitutionsutskottets avstyrkan avslog riksdagen motionen.

Herr Staaff, som biträdde utskottets hemställan, uttalade reservationsvis,
att vissa av de inskränkningar i den politiska rösträtten och
valbarheten, vilka funnes inrymda i det av riksdagen antagna förslaget,
utan tvivel kunde göras till föremål för välgrundade invändningar.
Men det funnes knappast anledning att utöver spörsmålet om den kvinnliga
rösträtten, som ju intoge en särställning, upptaga frågan om
avlyftande av dessa inskränkningar till förnyad prövning, utan torde
det tillkomma den representation, som komme till stånd efter de n}m
grunderna, att skärskåda, huruvida och i vilka avseenden rösträtt och
valbarhet borde frigöras från sagda inskränkningar.

Riksdagen avslog motionen — första kammaren utan debatt och
andra kammaren med 145 röster mot 69.

En socialdemokratisk motion återupptog vid 1911 års riksdagkravet
på borttagande av utskyldsstrecket såsom oförenligt med den
allmänna rösträttens grundtanke och okänt i den allmänna rösträttens
länder. Det oförsvarliga i detta streck måste särskilt bjärt framträda
under den ekonomiska depressionen med dess sviter av arbetslöshet och
minskade inkomster för de breda lagren. Det nya utskyldsstrecket vore
mångenstädes avsevärt strängare än förut gällande bestämmelser, sådana
dessa i praxis tolkats. Motionärerna hänvisade på de statistiska siffror,
som erhållits från 1910 års landstingsval och framhöllo, att över 24
procent av hela antalet röstberättigade stupat på »strecken», och så
gott som uteslutande utskyldsstrecket. Denna decimering drabbade
nästan enbart de fattiga klasserna.

Konstitutionsutskottet avstyrkte, såväl med hänsyn till att rösträttsreformen
så nyligen genomförts som på grund därav, att bärande skäl
för förändringarna ej blivit anförda.

Reservationsvis yrkade hen- Larsson i Västerås m. fl., att riksdagen
måtte antaga ett av fyra av honom framställda alternativ, varav det

1909.
Motion
A. K. nr 220.

Riksdagens

kamrar.

1911.

Motion.

A. K. nr 341.

Konstitu tionsut skottet.

Reservation.

Riksdagens

kamrar.

1912.
Motioner.
A.K.n:is 307,
316.

Konstitu tionsut skottet.

Riksdagens

kamrar.

i fråga om valrättsbegränsning längst gående, som jämväl medtog
utskyldsstrecket, innehöll bestämmelser om rösträtt för kvinnor samt viss
mildring av fattigvårdsstrecket.

Riksdagen anslöt sig till utskottets hemställan och avslog motionen.

Yrkande om utskyldsstreckets avskaffande väcktes ånyo vid 1912
års riksdag i motioner av herr Branting m. fl. och herr Lindhagen in. fl.
Motionärerna åberopade nu det statistiska materialet från 1911 års riksdagsmannaval,
varav framgick, att av de omkring 283,000 valmän,
som fallit för de olika strecken, mer än 164,000 stycken fallit offer för
utskyldsstrecket. Strecket härjade värst bland arbetarna och särskilt
på de orter, där större industribefolkning vore hopad, över en tredjedel
av arbetarevalmännen i riket utestängdes från rösträtt på grund
av det dubbla utskyldsstrecket.

Konstitutionsutskottet erinrade gentemot motionärerna, att upptagandet
av utskyldsstrecket i valrättsbestämmelserna varit en av förutsättningarna
för att enighet uppnåddes kring den allmänna rösträttens
princip och framhöll, att enligt utskottets mening den uppfattning, som
i detta stycke gjort sig gällande vid rösträttsfrågans behandling, icke
sedan dess undergått någon förändring. Man kunde emellertid icke
förbise, att utskyldsstrecket i praktiken haft längre gående verkningar
än som måhända varit avsett. Det antal valmän, som stupat på utskyldsstrecket
vid 1911 års val, överstege vad som år 1904 antagits av dåvarande
föredraganden i statsrådet, nämligen 160,000 stycken. Anmaningsbreven
och uppbördsväsendets förbättring syntes ej hava haft
åsyftad verkan. Under sådana förhållanden kunde det utan tvivel vara
motiverat, om en utredning föresloges för att klargöra orsakerna till
att förhoppningarna om eu minskning i antalet häftande ej blivit förverkligade,
ävensom tillse, i vad mån dessa orsaker kunde undanröjas.
Emellertid ville utskottet icke föreslå någon sådan utredning, då statistiska
centralbyråns uppgifter om 1911 års val ännu icke förelåge, och
utskottet därför icke kunnat få någon uppfattning om i vilken riktningutredningen
borde gå. Därtill komrne, att den förestående kommunala
skattereformen borde kunna förväntas verka till minskning i antalet
för kommunalutskylder häftande. Utskottet uttalade sin förvissning om
att Kungl. Maj:t komme att ägna frågan vederbörlig uppmärksamhet.

Riksdagens kamrar avslogo herrar Brantings och Lindhagens
motioner, i vad de rörde utskyldsstrecket.

I debatten uttalade herr Branting, att lian väl visste, att det
tunnes många av kammarens ledamöter, vilka på grund av sina erfarenheter
från hembygden vore benägna att döma hårt om utskyldsstreckets
offer. De kände likväl icke till de förhållanden, varunder industriarbetare
måste leva i det moderna samhället, och de kände icke storstädernas
och även de mindre industriorternas växlande förhållanden på så
nära håll, att de kunde bedöma, hur tungt det mången gång vore för
den, som har svårt att draga sig fram med sin familj, att därutöver
betala de ganska höga direkta skatter, som även vilar på arbetarnas
synnerligen svagt bärkraftiga skuldror. Det toges icke tillbörlig hänsyn
till skillnaden i det skattetryck, som faktiskt förefunnes på grund av
den olikhet, som existerar i taxeringsavseende. Mångenstädes vore det
så att den besuttna allmogen beräknade sina intäkter i naturaförmåner
för lågt, och följden bleve, att arbetarens inkomster i reda pengar, som
deklareras av arbetsgivare och av vedex-börande inkomsttagare själva,
komme att bliva oproportionerligt hårt beskattade. Ovissheten i arbetarnas
existens in. fl. omständigheter måste verka så, att en stor grupp
av arbetarna stupa på utskyldsstrecket. Strecket verkade naturligtvis
så mycket mera, som kommunalutskyldsstrecket blivit bibehållet vid den
senaste reformen. Man skulle åtminstone ha kunnat förstå den tankegång,
som ginge ut från att uppfylld skyldighet till staten skulle krävas
som villkor för delaktighet i avgörandet av statens angelägenheter.
Den uppfyllda skyldigheten till kommunen hade dock icke något logiskt
sammanhang med denna tankegång och detta streck vore så mycket
mei’a orimligt, som det också drabbade synnerligen ojämnt inom olika
kommuner.

Jämväl vid 1914 års andra riksdag väcktes socialdemokratisk
partimotion om bl. a. utskyldsstreckets borttagande. Däri framhölls,
hurusom siffrorna från aprilvalen 1914, jämförda med 1911 års siffror,
utvisade, att streckets förödelse tilltoge; 70 procent av den inträdda stora
diskvalifikationsstegringen härrörde från utskyldsstrecket.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen i nu förevarande avseende
och uttalade, att utskottet icke av de i motionen anförda skäl funnit sig
övertygat om behovet eller önskvärdheten därav, att de grunder för den
politiska rösträtten och valbarheten, som genom 1907 —1909 års rösträttsreform
blevo fastslagna, upphävas eller förändras.

Reservation anfördes av utskottets socialdemokrater.

1914 B.
Motion.

1. Ii. nr 243.

Konstitu tionsut skottet.

Riksdagens

kamrar.

19i(>.

Motion.

A. K. nr ] 37.

Konstitu tionsut skottet.

Riksdagens

kamrar.

1917.

Motioner.
A. K. näs
378, 401.

Riksdagen avslog motionen i vad den rörde utskyldsstrecket. I
debatten uttalade herr Eden, att det vore önskvärt att taga upp frågan
om utskyldsstrecket på nytt, men icke med den bestämda föresatsen,
att strecket måste helt och hållet avskaffas, ty ett sådant avskaffande
saknade erforderligt underlag i folkmeningen. Man borde däremot se
till om man kunde minska streckets verkningar, vare sig genom en
begränsning av utsträckningen av denna diskvalifikation eller genom
att underlätta erläggandet av utskylder eller bådadera. Därjämte torde
undersökas, huruvida icke de, som utan eget förvållande blivit oförmögna
att betala utskylderna, på något sätt kunde undantagas från diskvalifikationen.

Vid 1916 års riksdag motionerade herr Landgren om sådan ändringav
§ 16 b) och c) riksdagsordningen, att personer, som på grund av
värnplikts fullgörande eller med anledning av inkallelse till tjänst vid
rikets försvar i händelse av krigsfara utan eget förvållande blivit urståndsätta
att betala skatt till stat och kommun eller som av samma skäl
häfta få understöd från fattigvårdssamhälle, på grund härav icke må berövas
sin rösträtt. Motionären framhöll, jatt det på goda grunder kunde
antagas, att antalet av dem, som till följd av den pågående mobiliseringen
kom me att drabbas av rösträttens förlust icke bleve obetydligt.
Vid sådant förhållande syntes det vara en samhällets plikt att se till
att deras rösträtt icke går förlorad tack vare den omständigheten, att de
lojalt fullgjorde en medborgerlig skyldighet av högsta vikt och värde.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen. Dess syfte vore visserligen
behjärtansvärt, men utskottet kunde icke finna någon möjlighet
att på lagändringens väg förekomma dylika eventualiteter. Dels skulle
svårigheter möta att styrka grunden för den uraktlåtna skattebetalningen
samt att kontrollera riktigheten av de anförda skälen, dels kunde det
ifrågasättas om icke, därest överhuvud ömmande omständigheter skola
kunna befria från rösträttens förlust vid utebliven skattebetalning, även
andra ursäkter än värnplikts fullgörande eller krigstjänstgöring — exempelvis
sjukdom eller oförvållad arbetslöshet — borde med samma fogfå
åberopas av den, som blivit urståndsatt att betala sina utskylder.

Riksdagens kamrar avslogo motionen utan debatt.

De socialdemokratiska kraven på slopande av bl. a. utskyldsstrecket
för valrätt till andra kammaren upprepades jämväl vid 1917 års riksdag

genom motioner av herr Hullen tn. fl. och herr Lindhagen m. fl. I deri
förstnämnda motionen anfördes i huvudsak samma skäl för streckets
slopande som från socialdemokratiskt håll tidigare gjoi’ts gällande.

Konstitutionsutskottet, som avstyrkte förslaget om utskyldsstreckets
slopande, uttalade, att utskottet icke i de förevarande motionerna funnit
övertygande skäl framlagda för en sådan åtgärd. Utskottet ville icke
bestrida, att underlåtenhet att betala utskylder i vissa fall kunde föranledas
av sådana omständigheter, som gjorde underlåtenheten förklarlig.
Men detta förhållande vore enligt utskottets mening icke ägnat att rubba
den viktiga och vid senaste rösträttsreformens genomförande från olika
håll omfattade princip, på vilken det ifrågavarande stadgandet vilar.
Utskottet ville därjämte erinra, att å beskattningsområdet åtskilliga åtgärder
vore å bane eller syntes kunna vidtagas såsom omläggning av
det kommunala skatteväsendet, utjämning av befintliga ojämnheter inom
detsamma, lättnader i lägre inkomsttagares beskattning, förbättrat uppbördsväsende
o. s. v., vilka borde vara ägnade att underlätta skattebetalningen.
Aven ur denna synpunkt saknades alltså skäl att i grundlagen
eftergiva principen, att den skatteskyldige skall erlägga sina utskylder
för att få utöva sin politiska rösträtt.

Reservation anfördes dels av herr Olof Olsson m. 11., som yrkade
bifall till den Hallénska motionen, dels av herr Eden m. fl. till förmån
för skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående
sådan ändring av § 16 riksdagsordningen, att det s. k. utskyldsstrecket
måtte omläggas i syfte att begränsa dess verkningar, särskilt i det avseendet
att rösträtt icke måtte förloras på grund av utebliven skattebetalning
i sådana fall, då uteblivandet berott på den skattskyldiges sjukdom,
oförvållade arbetslöshet eller andra liknande, av honom själv icke
vållade förhållanden.

Sistnämnda reservanter erinrade om att vid bestämmelsernas slutliga
utformande man räknat med att strecket huvudsakligen skulle verka
som ett s. k. ordentlighetsstreck och att antalet av dem, som skulle
drabbas av strecket, skulle kunna väsentligen nedbringas genom skattereformer
och förbättrat uppbördsväsen m. m. Erfarenheten hade emellertid
visat, att dessa förväntningar icke blivit infriade, att uraktlåtenheten
att betala skatt i en mängd fall berott ej på bristande god vilja,
utan på bristande förmåga samt att antalet av strecket uteslutna hållit
sig uppe i väldiga siffror. Det erinrades vidare om 1912 års konstitutionsutskotts
utlåtande, vari uttalats en förvissning om att regeringen
Fattigvårds- och idskyldsstrecken. 10

Konstitu tionsut skottet.

Reserva tioner.

Riksdagens

kamrar.

skulle ägna frågan vederbörlig uppmärksamhet. Detta hade likväl icke
varit fallet och de missförhållanden, som uppkommo genom streckets
verkningar vore uppenbara. Kristiden hade ställt dessa missförhållanden
i en särskilt hjärt belysning, enär då i en stigande mängd av fall ren
oförmåga vållat den uteblivna skattebetalningen. Under sådana förhållanden
krävdes en ingående utredning av frågan. Det kunde icke försvaras
att alltjämt avfärda frågan med hänvisningar till lättnader i beskattningen
och förbättrat uppbördsväsen.

Vid utredningen torde upptagas till förnyat övervägande de olika
möjligheter till streckets begränsning, som tidigare under rösträttsfrågans
behandling framhållits, och alldeles särskilt borde uppmärksamheten
inriktas på att åstadkomma sådana bestämmelser, att rösträtt ej
måtte förloras på grund av obetalda utskylder i sådana fall, då den uteblivna
betalningen berott på vederbörande skattskyldiges sjukdom, arbetslöshet
eller andra av honom själv icke vållade liknande förhållanden.

Kamrarna stannade i olika beslut. Medan första kammaren sålunda
utan votering biföll utskottets hemställan, antog andra kammaren
i fråga om bl. a. utskyldsstrecket för sin del dels med 57 röster mot 45
hen'' Olof Olssons m. fl. reservation, dels ock utan votering den av herr
Edén m. fl. avgivna reservationen. ''

Statistik angående utskyldsstrecket och > flyttningsstrecket>.

Ur den officiella valstatistiken liar bär nedan sammanställts vissa
för utskyldsstreckets verkningar belysande sifferuppgifter.

Antalet av de vid valen 1911—1917 i röstlängd upptagna personerna
och de därav icke röstberättigade utgjorde:

I röstlängd upptagna

--—----— Icke röst Lands-

! Städerna 1 Summa lberätti«ade
bygden ]|1

lön ...................................! 1,023,770 I 325,431 i 1,349,201 i 283,001 21.0

Våren 1914 ................................:... 1,034,161 i 351 686 | 1,385,847 j 293,393 j 21.2

Hösten 1914 .................................... 1,038,451 358,748 • 1,397,199 I 285,432 i 20.*

1917 ....................................! 1,045,913 398,120 j 1,444,033 ! 320,064 22.2

Bland de icke röstberättigade hade följande antal valmän diskvalificerats
på grund av oguldna utskylder.

År	Oguldna krono- utskyl- der	I % av icke röst-berätti-gade	Oguldna kom- munal- utskyl- der	\% av icke röst-berätti-gade	Oguldna krono-och kom-munal-utskyl-der	I % av icke röst-berätti-gade	Summa	I/o av icke röst- berät- tigade	I % av i röst-längd upp-tagna
Lands- byg- den	Stä- derna	Hela riket
1911	46,172	16. ii	36,132	12.8	81,797	28. s	84,882	79,219	164,101	58.0	12.2
Våren 1914	42,780	14. u	45,217	15.4	83,320	28.4	88,988	82,329	171,317	58.4	12.4
Hösten 1914	36,728	12.9	42,067	14.7	84,092	29.5	82,109	80 778	162,887	57.1	11.6
1917	42,724	13.4	47,109	14.7	104,036	32.5	92,994	100,875	193,869	60.6	13.5

1 medeltal nära Vs av samtliga i röstlängd upptagna personer och
nära 3/s av alla icke röstberättigade blevo alltså vid dessa val diskvalificerade
på grund av utskyldsstrecket. Bland de på denna grund
uteslutna häftade omkring hälften — vid 1917 års val något över hälften —
för både krono- och kommunalutskylder; återstoden blott för ettdera slaget.
Bland dessa senare vägde häftandet för kronoutskylder och för kommunalutskylder
ungefär jämnt, med någon övervikt för de senare. Växlingarna

i inbördes proportion äro dock rätt betydande; vid 1911 års val övervägde
sålunda de för kronoutskylder häftande med ej färre än 10,000
personer.

I förestående tabells siffror äro emellertid givetvis icke inräknade
de i en kommun inflyttade personer, som uteslutits från rösträtt redan
på den grund, att det icke är utrett, huruvida de icke möjligen häfta för
föregående årets utskylder (vallagen 26 §). Genom detta »flyttningsstreck»
diskvalificerades följande antal valmän.

År	Lands- bygden	Antal Städerna	Hela riket	I % av icke röst-berättigade	I % av i röstlängd upptagna
1911 ....................................	41,178	15,388	56,566	20. o	4.2 i
Våren 1914 ....................................	40,663	16,766	57,429	19.5	4.1
Hösten 1914 ...................................	38,102	15,938	54,040	18.9	3.9
1917 ...................................	43,430	21,432	64,862	20.3	4.5

I nedanstående tabell sammanföras, särskilt för städer och landsbygd,
uppgifter å verkan av båda strecken, uttryckt i procenten uteslutna
av samtliga i röstlängd upptagna.

År	Utskyldsstrecket	Flyttningsstrecket
Lands- bygden	Städerna	Hela riket	Lands- bygden	Städerna	1 j Hela riket
1911 .........	8.3	24.»	12.2	4.0	4.7	4.2
Våren 1914.........	8.6	23.4	12.4	3.9	4.s	4.1
Hösten 1914.........	7.9	22.5	11.6	3.7	4.4	3.9
1917 .........	8.9	25.:i	13.5	4.2	5.4	4.5

Av siffrorna framgår, att utskyldsstrecket verkat avsevärt hårdare
bland städernas valmän än på landsbygden. Medeltalet av de relativa
förlustsiffrorna för samtliga de ifrågavarande åren för landsbygd och
städer förhålla sig till varandra nära nog som 1 : 3. Vid 1917 års val
diskvalificerades på grund av utskyldsstrecket jämväl absolut sett flere
personer bland städernas valmän än bland landsbygdens. Åven flyttningsstrecket
verkade hårdare bland städernas valmän om än icke i så
hög grad, som fallet var i fråga om utskyldsstrecket.

Efterföljande tabell sammanför de absoluta talen för utskylds- och
flyttningsstreckens verkningar och utvisar särskilt, hur krono- och kommunalutskyldsstrecken
vart för sig inverkat i städerna och på landsbygden.

	1911	Våren 1914	Hösten 1914	1917
	Ifnd“'' Städer bygd ]	L,andt Städer bygd \|	Lands- bygd	Städer	^and,s- Städer : bygd 1
Oguldna kronoutskylder ......... Oguldna kommunalutskylder ... Oguldna krono- och kommunal-utskylder ...........................	29,219 16,9511 23,036 13,096 32,627j 49,170	25,038 17,742 28,050 17,167 35,900 47,420	21,079 24,893 36,137	15,649 17,174 47,955	22,398 20,326 28,056: 19,053 42,540; 61,496
Summa genom utskyldsstrecket diskvalificerade	84,882\| 79,219	88,988: 82,329	82,109	80,778	92,994 100,875
Genom flyttningsstrecket dis-kvalificerade	41,178! 15.388	40,663] 16,766	38,102	15,938	j 43,430 21,432
Summa för båda strecken	126,060* 94,607	129,6511 99,095	120,211	96,716	136,4241 122,307

Det framgår härav, att förhållandena i städer och på landsbygd
i nyss berörda avseende varit rakt motsatta. Medan sålunda på landsbygden
antalet av dem, som brustit i erläggande av både krono- och
kommunalutskylder betydligt understigit antalet av dem, som häftade
blott för ettdera slaget utskyld er, har i städerna förhållandet varit det
motsatta, och skillnaden mellan talen varit än större. Om orsakerna
till denna motsättning torde det vara svårt att utan en mycket ingående
statistisk undersökning avgiva något välgrundat omdöme.

I nedan intagna tabell angives slutligen, huru utskylds- och flyttuingsstrecken
verkat under höstvalen 1914 och de ordinarie valen 1917
inom vissa mera beaktansvärda yrkesgrupper, varvid dessa sammanförts
i tre huvudgrupper omfattande I) inom jordbruksnäringen verksamma
personer, II) andra näringsidkare och III) löntagare.

			H ö sten	19 14
	Utskyklsstreeket	Flyttningsstrecket
Y rk e sgrupp	i ....... Antal uteslutna	I % av i röstlängd upptagna inom yrkes-gruppen	Antal uteslutna	I % av i röstlängd upptagna inom yrkes gruppen
• ; I. Inom jordbruksnäringen verksamma.				j
Godsägare o. d........................................	26	1.6	66	4.2
Hemmansägare o. d.................................	3,562	1.4	3,273	1.2
Arrendatorer och brukare.........................	858	1.8	1,487	3.2
Rättare m. fl ..........................................	535	4.1	1,512	11.5
Torpare m. fl..........................................	4,002	4.7	1,402	1.7
Jordbrukares hemmavarande söner, drängar (i jordbruk) o. d................................	5,805	7.4	9,099	11.7 \|
Övriga jordbruksarbetare ...........................	7,586	11.3	1,883	2.8 \|
II. Andra näringsidkare. Industriidkare och handlande (större), direktö-	. . . •
rer o. d............................................	436	4.0	275	2.6
Hantverkare ............................................	18,126	14.1	4,940	3.9
Mindre handlande ...................................	3,049	8.8	1,384	3.9
Övriga näringsidkare .................................	1,179	14.7	352	4.4
Fria yrken...............................................	1,138	11.4	713	7.2
III. Löntagare.
Tjänstemän av högre grad ......................	728	3.1	834	3.5
Tjänstemän av lägre grad...........................	3,214	5.f>	2,403	4.1
Kontorspersonal, ingenjörer m. fl.............	4,052	9.5	2,558	6.0
Handelsbiträden .......................................	1,526	15.7	670	6.9
Sjömän .................................................	5,997	43.4	350	2.5
Arbetare...................................................	94,257	22.3	18,635	4.4

			1 9	1 7
Båda strecken	Utskyldsstreeket	Flyttningsstreeket	Båda strecken
Antal ] uteslutna	I % av i röstlängd upptagna inom yrkes-gruppen	Antal uteslutna	I % av i röstlängd upptagna inom yrkes-gruppen	1 Antal i uteslutna	I % av i röstlängd upptagna inom yrkes-gruppen	Antal uteslutna	I % av i röstlängd 1 upptagna \| inom yrkes-gruppen
92	5.8	19	0.7	183	7.3	f 202	8.0
6,835	2.6	3,452	1.3	3,358	1.3	6,810	2.6
2,345	5.0	842	1.8	1,399	3.1	2,241	4.9
2,047	15.6	753	4.8	1,874	11.9	2,627	16.7
5,404	6.4	4,354	5.1	1,549	1.8	5,903	6.9
14,904	19.1	9,321	8.5	10,180	9.2	19,501	17.7
9,469	14.1	9,097	12.8	2,337	3.3	11,434	16.1
711	6.6	187	1.9	262	- 2.8	449	4.7
23,066	18.0	5,842	7.3	2,744	3.4	8,586	10.7
4,433	12.7	3,670	9.8	1,697	4.5	5,367	14,3
1,531	19.1	806	13.1	278	4.5	1,084	17.6
1,851	18.6	1,391	11.8	1,027	8.7	2,418	20.5
1,562	6.6	823	3.4	1,381	5.6	2,204	9.0
5,617	9.6	4,201	7.0	3,442	5.7	7,643	12.7
6,610	15.6	4,257	9.1	3,990	8.6	8,247	17.7
2,196	22.6	2,359	18.9	959	7.7	3,318	26.6
6,347	45.9	6,345	40.6	493	3.2	6,838	43.8
1 112,892	26.7	130,474	27.1	25,724	5.3	166,198	32-4

Utländsk lagstiftning.

De flesta länders lagstiftning om politisk rösträtt innehålla icke
någon bestämmelse om ett utskyldsstreck. Detta gäller t. ex. om Danmark,
Norge, Nederländerna, Belgien, Österrike, Frankrike, Italien, Spanien
och numera även Storbritannien.

Tyskland.

I Tyskland är utskyldsstrecket okänt i fråga av valrätt till tyska riksdagen,
något som måhända kommit att följa redan därav, att Tyska riket
som sådant ju icke uppburit direkta skatter, utan varit hänvisat till indirekta.
I allt fall upptager rikslagstiftningen ej heller någon fordran på att
skatt till vederbörande förbundsstat eller till kommun skall vara erlagd,
och den medgiver icke de enskilda staternas lagstiftning någon rätt att
ifråga om riksdagsval uppställa särskilda kvalifikationer på valmännen
inom vederbörande statsterritorium. Åven flertalet tyska förbundsstat^''
uppställa för övrigt intet utskyldsstreck för val till den särskilda lant(eller
städs-) representationen, bland dem Preussen, Wnrttemberg, Oldenburg
och nästan alla småstaterna. I andra finnas däremot bestämmelser
i sådan riktning.

A. Stater med census.

Sachsen.

Enligt vallagen till andra kammaren den 5 maj 1909 (§§ 9—10
fordras för valrätt att betala en direkt statsskatt i konungariket Sachsen.
Utesluten från rösträttens utövning är den, som vid vallängdens justering
resterar för direkt stats- eller kommunalskatt, vilken varit förfallen
till betalning sedan mer än ett år.

Bayern.

Enligt vallagen den 9 april 1906, Art. 3, fordras att vid tiden
för valet hava sedan minst ett år »utgjort direkt skatt till staten.»

Innebörden av denna bestämmelse, som tidigare varit omtvistad, har
genom en den 3 dec. 1911 utgiven verkställighotsförordning erhållit eu
officiell, i samförstånd med lantdagen tillkommen uttolkning. Enligt
denna innebär stadgandet, att valmannen måste ha anmält sig till direkt
statsbeskattning så tidigt, att han sedan minst ett år, räknat tillbaka
från valet, kunnat uppföras i skattlängden samt vidare, att han icke
resterar med skattebetalningen för detta år; dock att resterandet icke
räknas honom till last förrän fyra månader förflutit från betalningsterminen.

Hessen.

Enligt lagen om landsständerna den 3 juni 1911 fordras för rösträtt,
att sedan början av det räkenskapsår, under vilket valet sker, ha
upptagits till direkt stats- eller kommunalskatt. Utesluten från valrätt
är den, som vid tiden för valet sedan mer än två månader resterar för
den direkta stats- eller kommunalskatten.

Hamburg.

Enligt vallagen den 5 mars 1906 är från valrätt utesluten den,
som ej utgör någon inkomstskatt eller vid valens utskrivning resterar
för betalning därav, såvida ej före vallängdens justering betalning visas
hava skett.

Liknande bestämmelser i Liibeck (författningen i dess lydelse av
den 2 oktober 1907); dock måste här betalning ha skett sist vid utgången
av sista kvartalet före valets utlysande.

Sachsen-Altenburg.

Valpatent den 3 augusti 1850 (31 maj 1870): för valrätt fordras
att utgöra direkt skatt till staten samt att ej restera för sådan skatt, som
förfallit före föregående års utgång eller ock styrka, att man själv är
utan skuld till detta resterande.

B. Stater med allmän rösträtt.

Baden.

Enligt Verfassungsgesetz i dess lydelse av den 24 augusti 1904
§ 35 vilar befogenheten att utöva rösträtt, om den valberättigade trots
i rätt tid given anmaning och utan att ha beviljats uppskov vid tiden
för vallängdens upprättande resterar för direkt skatt till stat eller kommun
för nästföregående skatteår.

Fattigvårds- och utskyldsstrecken.

Elsass-Lothringen

har i sin vallag den 31 maj 1911 en med Badens likalydande regel,
dock att resterande för någon del av de två sista årens skatter verkar
uteslutning från rösträtt.

Bremen.

Lagen om borgerskapet den 1 januari 1894 utesluter från valrätt
den som på grund av oförmåga icke betalt sista räkenskapsårets periodiskt
utgående stats- eller kommunalavgifter. Bestämmelsen torde emellertid
— såsom de kursiverade orden antyda — vila på helt annan grund än
utskyldsstreck i allmänhet. Åven den, som vid utmätning befunnits
sakna tillgång till enskild borgenärs förnöjande, mister sin rösträtt enligt
Bremens rätt.

Ytterligare två småstater: Scliwarzburg-Sondershausen och Beuss y. I.
höra till denna grupp. Här fordras dock att resterandet har fortvara!
ett, respektive två hela år före valet. Den förra staten beaktar endast
resterande för statsskatt.

Storbritanien.

Vid 1867 års rösträttsutvidgning, som betydligt ökade antalet av
dem, som i egenskap av »householders», innehavare av självständig
bostadslägenhet, tingo rösträtt, lades en viss vikt på införandet av ett
visst utskyldsstreck. Man fordrade nämligen, att den del av den å
fastigheten vilande fattigskatten (the poor rate), som belöpte å den
förhyrda lägenheten, skulle erläggas av householdern själv. Redan efter
två år återgick man emellertid till den äldre ordningen, att skatten
finge erläggas av ägaren, utan att detta skulle beröva householdern
rätt att registreras som valman. Härvid har det förblivit, och praxis
i England är genomgående, att ägaren betalar fattigskatten, vadan utskyldsstrecket
där icke spelat någon som helst roll. I Skottland däremot,
där skatten erlägges av ägare och brukare till hälften vardera,
ha enligt uppgift hos Lowell, The Government of England, omkring

50,000 valmän årligen stupat på detta streck. Enligt 1918 års nya
representationslag, Art. 1, synes emellertid valmannen ha rätt att bliva
inregistrerad såsom röstberättigad, alldeles oberoende av huruvida någon
fattigskatt utgjorts.

Schweiz.

Utskyldsstreck förekommer blott i två kantoner, Tessin och Zug.
i Tessin förutsattes, att valmannen under de sista fem åren resterat
för minst två års stats- och kommunalskatt. Personer över 60 år undantagas
från detta streck, om de förut ej fallit för detsamma. I Zug
utesluts från valrätt den, som trots anmaning resterar sedan fyra månader
efter skatteterminen. (Uppgifterna äro några år gamla).

I Förenta staterna

förekommer icke något självständigt utskyldsstreck. Men eu slags låg
census i form av krav på utgörande av en personlig avgift (poll-tax)
eller liknande skatt till stat eller kommun stadgas i ett par nordstater
(Pennsylvania, Delaware, Massachusetts) samt i åtskilliga sydstater. Detta
censusstreck innebär tillika krav på att avgiften ifråga verkligen är
erlagd. Enligt Bryce, American Coniin omvealth, spelar strecket emellertid
ingen praktisk roll, i det att avgiften, om så behöves, betalas av partiorganisationen.
I åtskilliga staters konstitution är numera förbud mot
införande av förmögenhets- eller skattestreck infört.

Finland.

Lantdagsordningen den 30 juli 1906 utesluter från valrätt »den,
som av annan orsak än medellöshet, styrkt genom intyg av kommunalstyrelse,
uraktlåtit att gälda honom för två nästföregående år påförda
kronoutskylder».

Inom representationsreformkommittén, vars förslag ligger till grund
för vallagen, vägde rösterna lika för och emot detta streck. Av anhängarna
anfördes — förutom det principiella skälet, att utövandet av
politiska rättigheter borde förutsätta, att den, som påförts skatt till kronan,
fullgjort denna skattskyldighet — även det argument, att för de flesta
mantalspengarna vore de enda kronoutskylderna, att underlåtenhet att
erlägga dessa i allmänhet måste härröra av bristande pliktkänsla och
att då för det dåvarande mera än 100,000 personer bruste i mantalspengarnas
betalning,. bestämmelsen komme att få avsevärd betydelse.

Kommitterades yttranden.

I fråga om utskyldsstrecket ha kommitterade vid sitt tillkallande
anbefallts att vid utredning om lämpliga riktlinjer för en reform taga
till utgångspunkt »andra kammarens vid 1917 års riksdag uttalade
mening, att rösträtt icke bör förloras på grund av utebliven skattebetalning
i sådana fall, då uteblivandet berott på den skattskyldiges sjukdom,
oförvållade arbetslöshet eller andra liknande, av honom själv icke
vållade förhållanden.»

Då, såsom hos oss är förhållandet, ett utskyldsstreck infogats i
ett valsystem, grundat på allmän rösträtt, kan rättsgrunden därför icke
sökas i kravet på ett visst mått av välstånd såsom förutsättning för
erforderlig självständighet vid prövning och bedömande av allmänna
angelägenheter. Tv även den, som icke nått upp till minimum av beskattningsbar
inkomst, är ju icke för den skull utesluten från rösträtt.
Den blotta oförmågan att utgöra påförd skatt kan alltså icke från gällande
grundlagsstadgandes egen ståndpunkt ligga till grund för utskyldsstrecket.
Fastmera måste detta uppfattas såsom ett »ordentlighetsstreck», såsom
ock både i förarbetena till gällande stadganden och ofta sedermera
blivit framhållet. Den som låter sina enskilda utgiftsändamål så helt
medtaga sina tillgångar, att medel icke bliva övriga till honom åliggande
bidrag till det allmännas behov, anses därigenom lägga i dagen en brist
på social solidaritetskänsla, eu likgiltighet för det gemensamma bästa,
vilken gör honom mindre skickad att utöva det inflytande på allmänna
ärendens gång, som den politiska rösträttens utövning innebär. Härtill
kan man möjligen ytterligare vilja lägga, att då valmannen i sin mån
bidrager att främja vissa politiska riktlinjer, bör detta ske under övervägande
av de konsekvenser i skattehänseende, dessa riktlinjer kunna
medföra; men den som hittills för egen del undandragit sig sådana
konsekvenser genom försummad skattebetalning, kan ej rätt väl förväntas
vid sin röstning handla under vederbörligt ansvarsmedvetande
härutinnan. Sistnämnda synpunkt kan dock endast göras gällande i
fråga om utgörande av statsutskylder, icke i fråga om de kommunala.

Enligt eu vitt utbredd uppfattning motiveras emellertid utskylds -

strecket jämväl rent praktiskt såsom ett påverkningsmedel till ntskyldernas
behöriga erläggande. Dess användning i detta syfte tinher nämnda
uppfattning rättfärdigat därmed, att den allmänna rättskänslan kräver,
att den som visar försumlighet i fullgörandet av skatteplikten, drabbas
av samhällets ogillande i form av någon menlig påföljd; och såsom
uttryck för detta ogillande lämpar sig — menar man — rätt väl en
uteslutning från utövande av den allmänt medborgerliga rösträtten.

Vare sig man såsom rättsgrund för utskyldsstrecket åberopar
allenast den ovannämnda principiella eller vid sidan därav vill skänka
beaktande jämväl åt den sist berörda mera praktiska, låter det sig
emellertid icke bestrida och torde ej heller från något håll vara bestritt,
att utskyldsstrecktet i den ovillkorliga tillämpning, gällande stadgande
i 16 § riksdagsordningen föreskriver, får eu verkan till uteslutning från
rösträtt i vida större utsträckning än lagens grund verkligen medgiver.
I talrika fall äro omständigheterna sådana, att det icke kan läggas den
enskilde medborgaren till last eller med något fog betraktas såsom utslagav
otillräcklig pliktkänsla mot det allmänna, att han å oundgängliga
privata utgifter av tillgängliga medel förbrukat så mycket, att intet
eller alltför litet återstår till utskylders gäldande. Så mycket oftare
skall detta kunna inträffa, som i fråga om statsutskylder i det närmaste
ett år och i fråga om kommunalutskylder vida längre tid förflyter från
utgången av det kalenderår, vars inkomst ligger till grund för skattebeloppet,
till betalningsterminen. Under denna långa mellantid kunna
alltför väl förändringar till det sämre i den skattskyldiges ekonomiska
läge ha inträffat. Ytterligare medföra skatteteknikens ofullkomligheter,
delvis oundvikligt grundade i sakens natur, att skattebördan redan
under normala förhållanden drabbar med avsevärd ojämnhet i de individuella
fallen. Det är i betraktande av allt detta synnerligen förklarligt,
att om å ena sidan inkomstkällan tillfälligt eller varaktigt utsinar, eller
å andra sidan extra utgifter tillkomma för sjukvård eller i anledning
av olycksfall eller till följd av egendomsförlust genom brandskada eller
dylikt eller på grund av prisstegring å bostad eller livsförnödenheter
eller andra opåräknade påkänning^-, den skattskyldige även med bästa
vilja skall komma på en balans i fråga om utskyldsbetalning, som det
för flertalet sedermera möter stora svårigheter att avarbeta.

Det har ock visat sig, att utskyldsstrecket verkar starkare än man
på förhand antagit. I 1904 års rösträttsproposition beräknades, att
antalet utestängda i varje fall icke skulle uppgå till 160,000, sannolikt
stanna långt under denna siffra. Men ehuru det sålunda antagna maximiantalet
i och för sig motsvarade en hög procent av valmanskåren, har

det vid varje enligt den nya ordningen förrättat val överskridits. För
senaste valet hava ej mindre än nära 194,000 i den offentliga statistiken
direkt uppförts såsom av detta streck drabbade. Men därvid är
att märka, att verkliga antalet med all säkerhet är betydligt högre;
ty bland de inemot 65,000 personer, som ej i inflyttningskommunen
styrkt fullgjord skattskyldighet i sin förra kommun, utgöres naturligen
en stor del, möjligen flertalet, av sådana, som icke kunnat förete dylikt
bevis.

Av vida större betydelse i här berörda hänseende är dock det
likaledes av statistiken framgående faktum, att inemot hälften av de
häftande (år 1917 cirka 90,000 av nyssnämnda 194,000) restera blott
för stats- eller kommunalutskylder, men ej för båda slagen. Onekligen
tyder ett sådant förhållande mera på oförmåga än på bristande vilja
att erlägga utskylder. Och vidare ger nämnda faktum fog för det
antagandet — varom statistiken icke lämnar någon direkt upplysning —
att ett mycket avsevärt antal häftande restera blott för ett visst års
skattebetalning av de tre, för vilka den måste vara fullgjord för rösträttens
bibehållande. I den mån så är fallet, pekar detta i samma
riktning.

Det kan svårligen förnekas, att den brist, som sålunda — även
förutsatt att man vill godtaga den bakomliggande principen — vidlåder
utskyldsstreckets utformning i grundlagen, är mycket betänklig, i det
att ett betydligt antal medborgare utan bärande skäl uteslutas från utövningen
av en av de viktigaste och ömtåligaste medborgerliga rättigheterna.
Detta har ock plägat från en sida anföras såsom ett huvudskäl
för där framställda yrkande å utskyldsstreckets fullständiga avskaffande.
Å motsatt sida åter betecknar man bristen ifråga såsom en onöjaktighet,
vid vilken emellertid måste bero, då ett ordentlighetsstreck icke kan
umbäras.

Båda dessa åskådningar utgå alltså från att det icke låter sig göra
att, med bibehållande 1 övrigt av utskyldsstrecket, uppställa praktiskt
användbara regler, syftande till att från dess verkningar undantaga åtminstone
de viktigare av de fall, där oförvållad oförmåga är anledningen
till att skatten ej erlagts, och sålunda väsentligt närma sig en lösning,
som förverkligar lagens egen princip. Någon närmare undersökningav
de möjligheter, som härvid erbjuda sig, har emellertid hittills icke
framlagts, och i sitt ovan citerade uttalande har andra kammaren förordat
en utredning på denna punkt.

Granskar man arten av den prövning, som för närvarande förekommer
vid röstlängdens upprättande och justering, så befinnes, vad

till eu början röstlängdsupprättaren angår, hans uppgift vara av rent
formell natur: han har blott, att med ledning av honom tillhandakomna
förteckningar ifylla röstlängdens kolumner. Men även justeringsmyndighetens
befattning med ärendet visar sig, ehuru visserligen i en mindre
sträng bemärkelse, innefatta en väsentligen formell prövning. Teoretiskt
betraktat, kunna visserligen lagtolkningsspörsmål av ingalunda alltför
enkel art tänkas komma under bedömande, sålunda särskilt frågan, huruvida
mottaget understöd har fattigvårds karaktär och medför ersättningsskyldighet
för den, vars rösträtt är i fråga. I praktiken spelar dock
denna uppgift säkerligen ingen nämnvärd roll; fattigvårdsmyndighetens
åsikt blir säkerligen så gott som alltid utslagsgivande.

Men även bevisfrågor, t.‘ ex. rörande omständigheterna, då fattigunderstöd
lämnades, eller huruvida fattigvård till fullo ersatts eller utskylder
behörigen erlagts, bliva ju föremål för prövning. Åven denna
erinring kan dock föga ändra i det givna omdömet om prövningens
karaktär. Såsom bevisning ifrågakommer knappast annat än debetsedel,
kvitto eller intyg från vederbörande myndighet, och om någon egentlig
materiell bevisvärdering blir alltså svårligen tal. Men framför allt är
att beakta, att i intet fall är fråga om en diskretionär inövning, ett
fritt bedömande av den vikt och betydelse, som bör tilläggas de individuellt
skiftande momenten i olika konkreta fall.

Givetvis är det i betraktande av arbetsuppgifternas nu påvisade
art, som man träffat valet av organ för röstlängdens åstadkommande.
Det är under dessa förutsättningar, som upprättandet av längden kunnat
överlämnas till de tjänstemän, som omhänderha skattedebiteringen, och
den granskande myndigheten kunnat sammansättas efter så oenhetliga
principer, att den i stad utgöres av magistraten (eller stadsstyrelsen),
på landsbygden däremot av en valnämnd, som till övervägande del
består av kommunalt valda förtroendemän.

Nu angivna förhållande måste från början skänkas beaktande, då
man går att tillse, huruvida och genom vilka anordningar det låter sig
göra att uppställa en åtskillnad i rösträttshänseende mellan olika kategorier
av resterande skattskyldiga, allteftersom för uraktlåtenheten att
erlägga utskylder kan påvisas en giltig ursäkt eller icke. Därvid torde
till en början kunna fastslås, att själva upprättandet av röstlängden i
dess ursprungliga skick alltfort bör ske med tillämpning av samma rent
formella metod som hittills, och att alltså samtliga resterande utan åtskillnad
måste i denna ursprungliga längd upptagas såsom uteslutna
från rösträtt. Först i form av framställd anmärkning mot den framlagda
längden blir det tillfälle för den skattskyldige, som vill och för -

mår, att till sin förmån åberopa omständigheter, som låta hans uraktlåtenhet
att erlägga skatten framstå såsom beroende på en oförmåga,
vartill han icke själv bär skuld, och förty berättiga honom att bibehållas
vid sin rösträtt.

Det bleve alltså vid den i 33 § vallagen föreskrivna granskningsprocedur,
som frågan komme under prövning. Redan av vad ovan
erinrats om den nuvarande karaktären av denna procedur och om prövningsmyndighetens
sammansättning, torde det vara ganska klart, att
åt denna myndighet i dess nuvarande skick icke lämpligen kan lämnas
att efter fritt skön bedöma vikt och värde av alla de skiftande omständigheter
och synpunkter, den skattskyldige kan vilja anföra till sitt
utlakande, eller att fritt pröva all den bevisning av varjehanda art, varmed
han kan vilja styrka riktigheten av sin framställning av sakförhållandena.
För en uppgift av så krävande och så grannlaga natur är den
nuvarande organisationen ingalunda tillrättalagd.

Det synes då givas huvudsakligen tre tänkbara utvägar. Antingen
får befattningen med röstlängdens justering anförtros åt annorlunda
organiserade myndigheter, så kvalificerade, att dem verkligen kan betros
eu fri omprövning av alla omständigheter och all bevisning, som framdrages.
Eller ock får denna prövning anförtros åt någon från valorganisationen
fristående myndighet, vars utlåtande i förevarande punkt till—
erkännes avgörande vitsord. Eller ock slutligen bibehålies nuvarande
organisation, i det man i stället i lag giver fasta regler rörande de omständigheter,
som äro att godtaga såsom giltig ursäkt och rörande arten
av den bevisning, varmed deras förhandenvaro skall styrkas, och på
detta sätt söker bevara justeringsmyndighetens uppgift vid väsentligen
samma karaktär, den för närvarande äger.

Det torde likvisst icke behöva vidlyftigt utvecklas, hurusom de
båda först nämnda utvägarna i själva verket blott äro teoretiska möjligheter,
som icke låta taga sig i praktiskt bruk. Någon verkligt betryggande
utredningsprocedur kan självfallet icke ifrågakomma; det är uteslutet
redan med hänsyn till de orimliga anspråk den skulle ställa på
den skattskyldige själv. Beslutet blir alltså med nödvändighet resultatet
av en ganska summarisk billighetsprövning, byggd på ett esomoftast
mycket sprätt material; någon klar, fast och bindande motivering kan
icke presteras. Vid sådant förhållande ligger ett alldeles avgörande
hinder i den ytterligt grannlaga och ömtåliga naturen av den fråga,
varom det vid prövningen ytterst rör sig — frågan: röstberättigad eller
icke röstberättigad? Helt annorlunda ställde sig givetvis saken, om det
exempelvis blott gällde rätt för den skattskyldige att njuta viss tids

uppskov med skattens inbetalning. Bemyndigande att bevilja eu dylik
förmån på grund av bevekande omständigheter har i vissa länder tillagts
uppbörds myndigheten. Men i föreliggande fall komme saken först och
främst icke för den skattskyldige själv och för den allmänna uppfattningen
att te sig, som gällde det beviljande av eu särskild förmån —
likgiltigt om man formellt må vilja hävda, att det dock gäller undantag
för visst fall från att drabbas av utskyldsstrecket. Fastmera kommer
frågan att anses gälla, huruvida vederbörande skall frånkännas utövningav
eu allmän rättighet. Redan detta gör den ojämförligt mycket ömtåligare.
Men känsligheten förhöjes i högsta grad, då det gäller eu
offentlig rättighet av den art, att dess förvägrande framstår som innebärande
en medborgerlig deklassering. Och slutligen tillkommer det
starka, genom valtidsstämningen måhända aktualiserade politiska inslaget
i frågan, med de påfrestningar, det innebär, av de bedömandes oväld
och än mera av tilliten till denna oväld hos de närmast intresserade.

Att i ett ärende av denna beskaffenhet låta avgörandet bero av en
diskretionär prövning med dess oundvikliga bismak av godtycke eller
åtminstone sken av godtycke synes icke tillrådligt ens under den förutsättning,
att man vore i tillfälle att organisera prövningsmyndigheter med
de bästa kvalifikationer för ett jämnt och säkert objektivt bedömande.
Ån mindre kan så vara fallet, om man, såsom för visso är fallet, av
rent praktiska hänsyn bleve nödsakad att ställa sina anspråk på en
ganska måttlig höjd.

Annat val torde således icke stå åter, än att i lag angiva vissa
omständigheter, vilka var för sig eller flera i förening skola anses innebära
en sådan oförvållad nedsättning i skatte förmågan, att underlåten
skattebetalning icke medför rösträttens förlust. Därvid lärer jämväl
bliva nödvändigt att fixera kraven på tillfyllestgörande bevisning om
åberopad omständighets förhandenvaro.

Det är visserligen från början uppenbart, att man vid framgående
på denna väg med nödvändighet stannar ett gott stycke bakom den
ideala fordran på full materiell rättvisa åt varje förekommande fall. I
lagstadgandet kunna icke upptagas andra fall än de, som äga en rätt
utpräglad typisk natur. Detta blir i ökad grad förhållandet, om man
anser sig icke böra frånträda den hos oss hittills strängt vidhållna
grundsatsen, att de materiella villkoren för rösträtts åtnjutande skola
angivas omedelbart i grundlag. En långt driven detaljering i bestämmelserna
blir i så fåll givetvis utesluten.

Nu anmärkta förhållande innebär dock i och för sig ingalunda
något avgörande hinder. Det gäller ju över rättslivets hela område, att

Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 12

i samma mån man i rättstrygghetens och rättstrygghetskänslans intresse
genom fixa lagregler binder en myndighet i dess fria prövning, i samma
män uppoffras ock något av rättens smidighet att anpassa sig efter
förhållandena i det enskilda fallet. Däremot torde man böra uppställa
den fordran, att sådana bestämmelser låta sig utformas, som å ena sidan
innefatta tillräckliga garantier mot missbruk av de medgivna undantagen,
men å andra sidan verka sålunda, att icke ett verkligt avsevärt
antal skattskyldiga alltjämt faktiskt bliva oförtjänt berövade sin rösträtt.
Undantagas från utskyldsstrecket böra således samtliga statistiskt mera
betydande grupper av ursäktligt resterande, och den utsikt, som bjudes
valmannen, att bliva bibehållen vid rösträtt, får ej göras svåråtkomlig
genom för höga anspråk på hans förutseende eller hans tid och möjligheter
att förebringa utredning. Slutligen få ej heller bestämmelserna
verka därhän, att alltför ofta kunna framläggas vid sidan av varandra
från den praktiska erfarenheten hämtade fall, som enligt lagens regler
bliva olika bedömda, ehuru de måste anses fullt jämbördiga, eller där
eu naturlig rättskänsla rent av skulle väntat ett dika bedömande i rakt
motsatt riktning.

Det kan måhända invändas, att dessa fordringar, om än i och för
sig välgrundade, dock ställa anspråken på reformen högre än nödigt,
och att det redan vore ett tillräckligt framsteg för att motivera en
ändring, om därigenom ett betydande antal av nu oförtjänt uteslutna
komme att bevaras vid rösträtt. En sådan uppfattning torde dock bero
på ett förbiseende av det viktiga faktum, att i och med att lagen frånträder
sin hittillsvarande formella ståndpunkt att behandla alla skatteresterande
lika och gör en åtskillnad dem emellan, för vilken en moralisk
värdesättning av deras personliga förhållande ligger till grund,
så skarpes högst väsentligt den allmänna rättskänslans ömtålighet för
att en verklig materiell rättvisa blir skipad.

En närmare undersökning giver vid handen, att svårigheterna att
uppställa regler, som nöjaktigt fylla dessa fordringar, verkligen äro både
talrika och mycket allvarsamma.

Till en början har man att till deras art bestämma de omständigheter,
som må av den skattskyldiga åberopas såsom giltig ursäktsgrund.
Härvid kunna tydligen icke komma i betraktande sådana förhållanden,
som redan vid skattläggningen kunnat vinna beaktande, såsom stor
familj att underhålla o. s. v., utan har man att begränsa sig till inträffade
händelser, som på ett mera exceptionellt sätt ingripit i den
skattskyldigas liv och medföra opåräknad rubbning i hans ekonomi,

eller vad i det följande i brist på bättre kommer att betecknas såsom
ekonomiska missöden. Bland dessa missöden kunna särskiljas två huvudgrupper:
de som betinga en inkomstminskning och de som betinga en
utgiftsökning.

Bland anledningar till utebliven eller minskad inkomst bör naturligen
i främsta rummet upptagas arbetsoförhet eller minskad arbetsförmåga
i följd av sjukdom, försvagad hälsa, olycksfall eller eljest påkommet
lyte. Någon åtskillnad mellan särskilda klasser av inkomsttagare
lärer därvid icke böra uppdragas. Naturligen förbises icke att
för vissa kategorier av inkomsttagare ohälsa icke medför någon minskning
i inkomst. Att särskilja dessa vore emellertid en invecklad och
vansklig uppgift, medan värdet härav å andra sidan vore försvinnande ringa.
Skattskyldiga, som befinna sig i antj^dda ekonomiska ställning, höra av
lätt insedda skäl mera sällan till dem, som någon längre tid kvarstå å
restlängd. Verkan av bestämmelsen kommer för övrigt att bliva väsentligt
olika, allteftersom lagen fixerar eu viss minimitid, under vilken den
menliga inverkan å arbetsförmågan skall hava fortvarat, eller en värdering
av inkomstförlusten skall göras — en fråga, som senare skall
behandlas. Eu annan anledning till inkomstförlust, till vilken hänsyn
måste tagas, nämligen där inkomstkällan är tjänst eller annan arbetsanställning,
är arbetslöshet. 1 regeln måste därvid i detta begrepp in läggas,

att arbetslösheten är oförvållad, varmed lärer böra förstås, att
vederbörande trots allvarliga försök att inom orten vinna anställning i
sitt hittills drivna yrke eller därmed nära besläktat, icke lyckats därmed.
Huruvida han har personlig skuld till att han lämnat eller avskedats
från innehavd tidigare anställning, torde däremot icke kunna lämpligen
göras till föremål för prövning. Beträffande ett synnerligen praktiskt
fall, nämligen arbetslöshet på grund av hel arbetspersonal omfattande
arbetskonflikt, måste man säkerligen gå längre. Det kan ju icke ifrågakomma
att inlåta sig på bedömande, i vad män en viss av de i konflikten
indragna ^ arbetsanställda bär skulden till konfliktens uppkomst
eller fortvara. Å andra sidan kan ej heller ifrågasättas att utesluta
denna grund till inkomstförlust från allt beaktande. Det återstår då ej
annat än att i förevarande hänseende alltid betrakta dylikt fall av arbetslöshet
såsom oförvållad

Andra anledningar till inkomstminskning än de båda nu avhandlade
torde svårligen lagen kunna taga i betraktande. Onekligen ligger
häri en ej ringa orättvisa. Särskilt gäller om de talrika självständiga,
men obemedlade yrkesutövarna, att varjehanda missöden, som kännbart
inverka på deras förmåga att utgöra utskylder, kunna drabba deras inkomst -

källor. Missväxt, förlust genom kunders iråkade obestånd, nödtvång att
avflytta från förmånligt belägen lokal, förändrad näringslagstiftning,
väsentligt ändrade produktions- eller konsumtionsförhållanden och otaliga
andra orsaker kunna här var för sig eller flera tillsammans inverka
mycket nedsättande på skatteförmågan. Men såväl orsakssammanhang
som verkningsgrad äro uppenbarligen av så växlande och svårbedömlig
art, att dylika missöden endast vid en fri prövning, däremot icke vid
ett system med fasta lagregler kunna beaktas. I talrika fall bidrager
den skattskyldiges hustru till inkomsten genom ett mer och mindre
regelbundet eller tillfälligt arbete. Till följd av havandeskap, barnsbörd,
vård om spätt barn, sjukdom i hemmet o. s. v., kan häri inträda
eu ganska kännbar förändring. Icke heller till ett dylikt fall torde
emellertid en lagbestämmelse kunna taga hänsyn.

Liknande förhållanden framträda i avseende å den försämring i
förmågan att utgöra pålagd skatt, som betingas därav att den skattskvldige
fått vidkännas avsevärda extra utgifter. De utgiftsanledningar,
som kunna vinna beaktande, torde knappast bliva flera än sjukdom och
olycksfall, som drabbat den skattskyldige själv eller någon, för vilken
han har försörjnings- och vårdnadsplikt, ävensom földust av kläder,
husgeråd eller inventarier, vållad av brandskada, skeppsbrott eller annan
jämförlig katastrof. Det torde få anses givet, att en allmän utgiftsstegring,
beroende på en generell eller lokal fördyring av bostäder eller
livsförnödenheter, låt vara en stark och plötslig sådan, måste lämnas utanför
och endast mera individuella ekonomiska missöden kunna ifrågakomma.
Men även inom denna grupp torde man nödgas lämna åsido sådana fall
som kostnad i anledning av dödsfall, flyttningskostnad från ort till
annan, förlust av hemdjur genom sjukdom eller olycksfall, iråkad skyldighet
att utgiva skadestånd o. s. v. Vissa dylika kostnader äro gemenligen
alltför ringa eller ej av tillräckligt exceptionell natur, i andra fall
är nödvändigheten av utgiften — helt eller delvis — mera tvivelaktig
eller kunna inkomstposter antagas gå i avräkning o. s. v. Allt detta
hindrar dock å andra sidan icke, att synnerligen talrika fall utan tvivel
skulle kunna påvisas, där ett sammanträffande av ogynnsamma omständigheter,
som lagen lämnat utan'' avseende, i själva verket utgör en
realiter fullgiltig ursäkt för uraktlåtenheten att betala utskylder.

Allvarsammare än de hittills berörda vanskligheterna torde emellertid
de vara, som komma i dagen, då man vänder sig till frågorna,
vilken styrka och omfattning en till sin art godtagen ursäktsgrund skall
i det särskilda fallet äga för att — för sig eller i förening med annan —

få gälla, samt huru den bevisning skall vara beskattad, som den skattskyldige
har att prestera. Dessa båda spörsmål stå i det nära inbördes
beroende, att de här nedan behandlas i visst sammanhang med
varandra.

Tydligt är att den bevisning, som företes hos valmyndigheten, så
gott som undantagslöst måste bliva skriftlig. Närmare bestämt komme
den i förevarande fäll i regel att bestå av intyg av betrodda personer;
eu mera underordnad roll komme att intagas av kvitton å läkarelön,
avgift för sjukvård m. m. Vad bör emellertid ett dylikt intyg innehålla
och vilka fordringar skola uppställas å intygsgivarens kvalifikationer?
Dessa spörsmål lärer lagen själv böra besvara och åt valmyndigheten
endast överlämna den formella prövningen, huruvida lagens
fordringar äro uppfyllda. Överlätes det åt valmyndigheten att efter
eget skön bedöma, huruvida exempelvis intygad sjuklighet fortvara!, så
länge och förelegat vid en sådan tidpunkt, att skatterestering ännu vid
valtillfället må anses ursäktlig, eller huruvida tilltro må fästas till intygsgivarens
uppgifter, då hade man ju i själva verket återgått till den fria
omprövning, som enligt vad ovan utvecklats, icke kan anses tillrådlig.
Visserligen vore friheten i omprövandet så till vida begränsad, som det
vore uteslutet för myndigheten att taga hänsyn till andra än de i lagangivna
arterna av acceptabla ursäkter: endast sjukdom, olycksfall,
arbetslöshet o. s. v. finge tagas i betraktande. Men med denna begränsning
vore föga vunnet. Den lämnar ändock alltför stort spelrum
åt det subjektiva tycket, och framför allt innebär den ju garanti egentligen
blott i en riktning, nämligen gentemot alltför stor liberalitet vid
bestämmelsens tillämpning, däremot knappast till den skattskyldiges
förmån.

Lagen lärer alltså böra föreskriva, att intyg av visst innehåll, avgivet
av så och så kvalificerad person eller personer, ovillkorligen måste
presteras, men att å andra sidan dylikt intyg, som blivit avgivet, också
måste av valmyndigheten tagas för gott. Men härav följer oundvikligt,
att saken betänkligt försvåras för den rösträttskrävande skattskyldige.
Ty i och med det att ett ovillkorligt vitsord tillmätes intyg av viss
beskaffenhet, tvingas man att ställa bestämda och ganska svåruppfyllda
krav på såväl intygets innehåll som intygsgivarens kvalifikationer.

Den första konsekvensen — och en mycket allvarsam sådan —
som måste dragas, är den, att det icke kan gå för sig att låta intyget
gå ut på ett mer eller mindre allmänt motiverat subjektivt omdöme, en
förklaring att intygsgivaren för sin del på grund av kännedom om förhållandena
finner den skattskyldige vara av någon viss i lagen omför -

inäld anledning ursäktad för sitt resterande för skatt. Alldeles uppenbart
är, att man finge uppställa så stränga krav på intj^gsgivarens person
att mången skattskyldig därigenom skulle faktiskt avskäras från möjligheten
att prestera intyget. Men även i sådant skick kunde systemet
icke godtagas. Det innebär ju i själva verket intet annat än att den
fria prövning, som man ansett sig icke kunna överlämna åt valmyndigheten,
den bleve nu — och t. o. m. med definitiv avgöranderätt, utan
besvärsmöjlighet — lagd i de personers händer, som av lagen accepterats
som int.ygsgivare. Oftast vore väl den skattskyldige hänvisad att med
begäran om intyg hänvända sig till en viss person; på sin höjd ägde
han att välja emellan två eller tre personer. Den anmodade hade i regel —
framförallt i de större samhällena — att taga ståndpunkt till den framställda
begäran på grundvalen av den utredning, den skattskyldige
kunde lämna. Hans samtycke eller avslag gåves icke i känslan av att
utöva någon domareprövning och måste därför så mycket mer bliva
beroende på subjektiv läggning: den ene är sträng, den andre mild i
bedömande av en ursäkts giltighet, den ene äger eu rätt formell uppfattning
i fråga om bevisningen, den andre tvärtom.

\ ad intyget bör innehålla är alltså fastmera faktiska uppgifter
icke blott om det ekonomiska missödets art utan ock om dess omfattning.
Åven beträffande omfattningen är det således nödvändigt, att
lagen upptager vissa minimikrav, med vilka valmyndigheten har att
jämföra de faktiska uppgifterna å intygen. Till en början uppstår då
den frågan, i vilket slags mått denna omfattning skall angivas. Ur flere
synpunkter vore det mest tillfredsställande, om man för alla olika fall
kunde begagna ett enhetligt mått. Bland annat vunnes därmed, att
man utan svårigheter och invecklade regler kunde taga förenad hänsyn
till flere samverkande faktorer eller till att en faktor verkar på flere
sätt, t. ex. en sjukdom föranleder både inkomstförlust och utgiftsökning.
Den enda metod, som i så fall kan ifrågakomma, är tydligen att i lagen
angiva det minimivärde i penningar, som utebliven inkomst, respektive
påkommen utgift skall representera. Vid genomförande av denna metod
kan man givetvis icke utan orimlighet i resultaten betjäna sig av absoluta tal;
däremot kan man tänka sig att fastslå den minsta proportion, vari nämnda
penningvärde måste stå till det skattebelopp, som skall erläggas. Låter
man denna proportion vara fix, torde det visserligen ändock ej kunna
förnekas, att bestämmelsen får det betänkliga felet att verka hårdast, om
icke mot de i inkomsthänseende allra lägst ställda, så dock mot dem, som
befinna sig något steg högre upp. Ju mer inkomsten närmar sig existens -

!)5

minimum, desto mindre elasticitet har i genomsnitt inkomsttagarens
privata utgiftskonto och dess svårare blir det alltså att däri vidtaga de
inskränkningar, som ett ekonomiskt missöde gör nödvändiga, om han
skall kunna komma ut med skatten. Denna omständighet får ökad
betydelse, i den mån den ej motverka^ av skattefritt avdrag eller en
efter gällande penningvärde lämpligt avpassad progressiv skala. Å andra
sidan lär en fix proportion vara ofrånkomlig; det kan icke gärna ifrågasättas
att tillämpa en så invecklad lösning som något slags glidande
skala. Vid sådant förhållande återstår, om ej den åsyftade reformen
skall förlora sitt egentliga värde, knappast annat än att bestämma proportionen
ifråga med liberalitet — vilket givetvis återverkar i riktning
av en opåkallad mildhet mot bättre situerade skattskyldige. Ur rösträttssynpunkt
lär detta icke behöva möta någon betänklighet, men måhända
kunde man vilja befara, att en så lagd bestämmelse kan verka
slappande på pliktkänslan i fråga om ansträngningar att fullgöra sin
skattskyldighet.

Om man beträffande inkomstminskning i följd av den skattskvldiges
arbetslöshet eller arbetsoförhet i stället viil tillämpa en annan
måttstock, nämligen tidslängden, blir detta uppenbarligen förenat med
alldeles samma ofullkomligheter, som nu berörts. Men det tillkommer
i fråga om arbetsoförhet den betänkligheten, att tidslängden visserligen
i vad angår lönearbetarklassen, vissa andra tjänsteanställda och ytterligare
andra inkomsttagare utgör eu tämligen god mätare på inkomstminskningen,
men att den för andra grupper är en synnerligen osäker
dylik.

Icke desto mindre, och i trots av att den önskvärda enhetligheten
därmed sönderbrytes, är det nog just i fråga om arbetsoförhet — och
jämväl arbetslöshet — den enda praktiska utvägen att nöja sig med
uppgift om huru länge arbetshindet fortvara!. Att avfordra den skattskyldige
övertygande utredning om dess verkliga inverkan på hans
inkomstförhållanden skulle alltför ofta vara att ställa för höga anspråk
på denne, medan han långt lättare komme till rätta med bevisning om
sjukdomstidens längd o. s. v.

Ytterligare måste emellertid lagen taga ståndpunkt till den frågan,
huru länge ett inträffat ekonomiskt missöde skall anses fortfarande utöva
sin menliga efterverkan å den skattskyldiges förmåga att utgöra skatten.
Det tidsavstånd, det härvid gäller att bestämma, lärer böra räknas från
det att den menligt inverkande omständigheten tilldrog sig — eller om
fråga är om arbetsoförhet eller arbetslöshet, från det den upphörde —•
till en följande skattebetalningstermin. Slutpunkten kan synas mindre

riktigt bestämd, och strängt taget är väl så ock förhållandet. Med
skäl kan nämligen sägas, att även om den skattskyldige må anses ursäktad,
att lian ej iakttog betalningsterminen, är det ingalunda givet,
att han har giltig anledning att restera ännu vid tiden för vallängdens
upprättande. Just denna tanke ligger till grund för gällande regel i 16 §
riksdagsordningen, att kvarstående restantier från föregående år diskvalificera,
men icke de, som först under löpande året uppkommit. Häremot
bör emellertid först och främst erinras, att särskilt i fråga om de skattskyldige,
som på grund av inträffat ekonomiskt verkande ofall måst
utebliva å uppbördsstämman, gällande lag uppenbarligen överskattat
deras utsikter att senare betala skulden. Det är just erfarenheten
härom, som föranlett reformbehovet. Överhuvud torde det vara särdeles
vanskligt att uppställa några fasta fordringar på huru snart den efterhängande
skatteskulden skall i dylika fall vara gäldad. Men härtill
kommer eu annan betydelsefull omständighet. Räknar man det tidsavstånd,
som efter det ekonomiska missödet längst må hava förflutit,
fram till tiden för vallängdens upprättande, resulterar detta i att de
restantier, som härleda sig ända bort från det första av de tre näst före
vallängdens upprättande förflutna åren, bliva för den skattskyldige mest
ödesdigra. Men det är dock allmänt erkänt, att största vikten tvärtom
bör tilläggas hans förhållande under det sista året och att äldre förhållanden
böra tillmätas mindre betydelse, ju mera fjärran de ligga.
Denna tanke ligger i själva verket till grund för den begränsning i fråga
om hänsynstagande till förtiden, som gällande lag gör såväl i fråga om
utskylds- som fattigvårdsstreck.

Samma tankegång, som föranleder uppställandet av begränsning
för en viss ursäkts giltighetstid, fordrar egentligen, om den fullföljes,
att därest endast en kortare tid förflutit mellan det ekonomiska missödet
och skatteterminen, lägre krav uppställes å den ekonomiska förlustens
storlek, än om tidsavståndet är något längre. På dylika invecklade
och för övrigt enligt sakens natur ändock rätt godtyckliga beräkningar
kan man vid lagbudets avfattande tydligen ej inlåta sig; lika
litet här som i ett ovan berört avseende kan någon glidande skala anordnas.

Såsom slutpunkt för tidsberäkningen har ovan angivits »en följande
skattetermin». Att ovillkorligen fordra, att terminen ifråga skall
vara den närmast följande, skulle leda till otillfredsställande resultat.
Om exempelvis en måhända rätt ringa statsskatt skall erläggas i december,
men långt kännbarare kommunalutskylder i följande februari månad,
skulle i fråga om denna senare uppbörd inga andra missöden kunna

godtag-as såsom laga ursäkt tor uteblivande äu de, som inträffat efter
statsutskyldernas uppbördsstämma i december. Detta vore ju föga rimligt.
A andra sidan kan naturligen den skattskyldige icke få tillgodoräkna sig
ett och samma missöde i dubbel måtto. Man synes alltså få hjälpa sig
fram med en regel, som angiver, att i fråga om en senare skattebetalningstermin
än den, som inträffar näst efter missödet, jämväl de under
mellantiden förfallna beloppen skola inräknas i den summa, som blir
att jämföra med missödets ekonomiska värde i och för bedömande om
detta är nog stort att få tillgodoräknas såsom ursäkt.

Gäller det sa att fixera de siffror, som vid tillämpning av de ovan
utvecklade principex-na och synpunkterna må anses skäliga, rör man sig
enligt sakens natur på mycket osäker mark. Varje bindande motiveringför
en viss ståndpunkt lärer här vara utesluten. Men det Arill synas
kunna sakligt rätt väl försvaras, på samma gång man rör sig med helt
enkla talförhållanden, om det stadgades, att giltig ursäkt utgör ett ekonomiskt
missöde, som helt eller delvis faller inom ett år före uppbördsterminen
och som förorsakat förlust — vare sig i form av utgift eller
av minskad inkomst eller bådadera — uppgående till minst samma belopp
som den obetalda skattens. Flere missöden, vare sig av samma
-eller olika art, finge naturligen därvid sammanräknas. Enligt vad förut
framhållits, lär det emellertid i fråga om mistad inkomst bliva nödvändigt
att mäta missödets omfattning på annat sätt, nämligen med tidslängden
för arbetshindret. För att bevara enhetligheten, vilket är nödvändigt
redan av den praktiska grund, att en sammanläggning av inkomstförlust
med utgift lätt blir erforderlig, måste till grund för fastställandet
av den minimitid, arbetshindret skall hava fortvarat, läggas
un omräkning av förlorad arbetstid i förlorat inkomstbelopp.

Fn skälig evalvering kan det måhända anses innebära, om nyssnämnda
minimitid sättes till fyra veckors fullständig arbetslöshet eller
ar betso för het, vilket således antages likvärdigt med en ekonomisk förlust,
motsvarande årsskattens belopp. Ett dylikt missöde, omfattande en tid av
allenast två veckors längd, skulle då räknas motsvara halv årsskatt och
kunna få sammanräknas med t. ex. lika stort belopp i sjukvårdskostnader.
Till grund för nämnda evalvering ligger det antagandet — för vars riktighet
några bindande skäl visserligen icke kunna anföras och som givetvis är
mycket osäkert — att sammanlagda stats- och kommunalutskylderna för
lägre inkomstklasser, om man överblickar en längre följd av år och även
tager de skattefria avdragen i betraktande, genomsnittligt uppgår till
•omkring åtta procent eller alltså en knapp tolftedel av årsinkomsten. År

JFattigvårds- och ntskyldsstrecken.

fråga blott om nedsatt arbetsförmåga eller om nedsättning i arbetsförtjänsten
genom på grund av driftsinskränkning förkortad arbetstid, låter
det, sig svårligen göra att använda tidsberäkning, utan Unge väl i dylika
fall den skattskyldige förebringa utredning om verkliga inkomstminskningen.

Det återstår emellertid nu att skärskåda, huru ovanstående resultat
te sig, då de betraktas ur bevisningens synvinkel. Redan bär erinrats,
att i vissa undantagsfall dylik kan presteras genom kvitto eller liknande.
Det gäller dock endast utgifter, förlorad egendoms värde o. s. v. I
fråga om förlorad inkomst måste den skattskyldige praktiskt taget alltid
och i andra fall esomoftast vara hänvisad till att anskaffa intyg om den ursäktande
omständigheten av i tv fall med laga vitsord utrustade personer.

Närmast till hands kan, då här ej längre är fråga om att avge
ett allmänt hållet omdöme utan att intyga vissa faktiska förhållanden,
synas ligga att godtaga intyg av två enskilda personer, som förklara
sig äga personlig kännedom om förhållandena, eller åtminstone åt en
av den skattskyldige själv på heder och samvete avgiven förklaring,
vars riktighet av två personer på nyssnämnda sätt bestyrkts. Från
domstolar och andra myndigheter har man emellertid en rik erfarenhet
om det ytterst osäkra bevisvärdet av enskilda jmrsoners skriftliga, av
parten utverkade attester. Och i förevarande fall skulle ju dock attesten
tillerkännas ett ovillkorligt vitsord. Och i en sak av denna art, som
för attestgivaren esomoftast ter sig så, att det gäller att rädda en god
vän och meningsfrände från att uteslutas från en allmän politisk rättighet,
kan långt mer än eljes befaras, att i det otaliga fall ingalunda skulle
tagas så noga med intyget. Lätteligen skulle det resoneras så, att här
måste vännens moraliska rätt försvaras, utan onödigt nagelfarande av
de formella kvalifikationer, lagen kräver. Hela anordningen kan
genom en dvlik praktik råka i misskredit och giva anledning till befogad
allmän förargelse. Slutligen bör erinras om att de intyg, det
gäller, dock ingalunda skulle innehålla blott rent objektiva sakuppgifter.
Att arbetslöshet är oförvållad, att verklig arbetsoförhet förelegat, att
kostnader på grund av sjukdom kunna skattas till det och det beloppet
— allt detta är uppgifter, som grunda sig även på en subjektiv värdering
av omständigheterna.

Möjligen vill man ifrågasätta, att lagen skulle fordra intyg av
trovärdiga personer, varvid då prövningen av trovärdigheten skulle tillkomma
valmyndigheten. Uppenbarligen kan dock denna utväg icke
anlitas. Det bleve att åter släppa in ett moment av den diskretionära

prövning, som redan avvisats såsom alltför betänklig. Ilär vore den
visserligen begränsad till en enda punkt, men å andra sidan linge den
just därigenom och med hänsyn till denna punkts beskaffenhet eu
speciellt ömtålig karaktär. Tillämpningen bleve för övrigt säkerligen
ytterst ojämn. 1 det ena valdistriktet godtoge man varje intygsgivare,
mot vilken icke särskild anledning att betvivla hans trovärdighet förelåge;
å annat håll krävde man måhända, att personen skulle vara för
myndigheten känd som tillförlitlig. Särskilt i de stora stadssamhällena
skulle vilketdera som helst av dessa tolkningssätt medföra oantagliga
konsekvenser på grund av den begränsade personkännedom, varöver
valmyndigheten förfogar. Med den mildare tolkningen bleve kravet på
trovärdighet praktiskt betydelselöst, med den strängare bleve det ytterst
riskabelt för den skattskyldige.

Man synes alltså bliva driven till att endast medgiva vitsord åt
vissa i lagen angivna kategorier av intygsgivare. För landsbygden är
det relativt lätt att uppdraga eu tillräckligt vid krets av personer, ägnade
att utrustas med dylikt vitsord. Här kunna ifrågakomma t. ex. församlingspräst,
ordförande i kommunalstämma, kommunalfullmäktige eller
kommunalnämnd, ledamot av kommunalnämnd, kyrko- eller skolråd,
nämndeman, landsfiskal, fjärdingsman, samt så vitt angår arbetsoförhet
för den skattskyldige själv eller sjukdom eller olycksfall inom hans
familj legimiterad läkare. Möjligheten att utverka intyg underlättas ock
betydligt av den rätt noggranna kännedom om grannars och sockenbors
personliga förhållanden, som är till finnandes framförallt på rena landsbygden
men även i de mindre stadsliknande samhällena. Vissa betänkligheter
kunna emellertid även göras gällande. Sålunda kunde å vissa
orter den skattskyldig^ bliva uteslutande hänvisad till att med sin anmodan
om intyg hänvända sig till politiska motståndare.

Men helt annorlunda vansklig ställer sig anordningen i fråga om
städerna, framförallt de stora, där likvisst hela problemet är som mest
praktiskt. Hur man än må vilja bestämma kretsen av statstjänstemän,
kommunala förtroendemän, läkare o. s. v., som skola tillerkännas vitsord,
blir den dock alltför trång. Endast i undantagsfall ägde den skattskyldige
tillfälle att med begäran om intyg hänvända sig till någon,
för vilken han ens vore personligen bekant, långt mindre någon, som
ägde närmare kännedom om hans ekonomiska förhållanden och missöden.
Det kan visserligen invändas, att beträffande så i förgrunden
stående ursäktsgrunder som sjukdom och olycksfall läkaren emellertid
äger en dylik förstahandskännedom. I viss utsträckning är nog detta

100

händelsen — i städerna kanske vida mera än på landsbygden — men
mycket ofta förhåller det sig nog beträffande de i enklare villkor levande
folklagren så, att läkaren icke varit i tillfälle att följa en sjukdoms förlopp
eller hälsans återställande efter ett olycksfall med den noggrannhet,
att han på grund av förstahandskännedom kan intyga hur länge arbetsoförhet
förelegat eller vilka kostnader, sjukvård i hemmet dragit.

En återblick på förestående undersökning giver enligt kommitterades
bestämda mening till resultat, att icke heller anordningen att i
lag fastställa vissa giltiga ursäkter för uraktlåten skattebetalning och
sättet för deras styrkande låter sig förordas. Därtill är den — såvitt
kommitterade kunnat finna — oundvikligt behäftad med alltför många
brister. Alldeles uteslutet synes vara att uppställa så enkla regler, att det
kunde ifrågakomma att inpassa bestämmelserna i grundlag, utan nödvändigt
bleve i varje fall att med brytande av en hittills iakttagen
grundsats hänvisa dem till vallagen. Endast ett tåtal arter av ekonomiska
missöden, vilkas avsevärda återverkan på förmågan att utgöra
skatt är mera regelmässig och påtaglig, kunna lämpligen i lagstadgandet
beaktas. Mycket talrika behjärtansvärda fall av oförvållat häftande bliva
utan tvivel i följd därav obeaktade, medan å andra sidan lagen kommer
att verka till skydd även i en de! mindre värdiga fäll. Iförande den
omfattning, ett som ursäkt godtaget missöde skall hava ägt, måste i
enkelhetens och bevislighetens intresse sakligt otillfredsställande regler
givas; detta oaktat måsle reglerna få en form och ett innehåll, som förläna
dem en rätt invecklad, artificiell och verklighetsfrämmande karaktär.
I fråga om bevisningen ställes man i valet mellan att ställa sina anspråk
så lågt, att därav måste befaras anstötliga missbruk, eller att betänkligt
försvåra bevismöjligheten och öka besväret för den skattskyldige. Sammantagna
måste dessa brister sägas innebära, att man nödgas stanna
långt nedom de minimifordringar, som inledningsvis angåvos.

Kommitterade hava alltså för sin del måst stanna vid den slutsats,
att en reform av utskyldsstrecket. icke låter sig praktiskt genomföras
enligt grundsatsen att uppdraga en skillnad mellan dem, som utan eget
förvållande blivit oförmögna att utgöra sina utskylder, och dem, som
för underlåtenhet härutinnan icke gittat anföra giltig ursäkt. Den
omständighet, att såvitt kommitterade kunnat finna, man ingenstädes i
utlandet genomfört någon dylik åtskillnad, kan icke annat bestyrka det
resultat, vari utredningen måst utmynna. Den i Finland upptagna

101

egendomliga regel, att av kommuualstyrelse styrkt medellöshet gäller
som ursäkt, förtjänar tydligen icke att efterbildas.

Under förarbetena till gällande rösträttsbestämmelser hava emellertid,
såsom av ovan lämnade historiska redogörelse framgår, vissa förslagvarit
å bane, vilkas antagande skulle inneburit ett mildare utskyldsstreck
än det, som 1909 antogs, och vilka för övrigt äga sina motsvarigheter
i vissa främmande länder.

Det ena av dessa förslag gick därpå ut, att begränsa utskyldsstrecket
att avse allenast utskylderna till staten. Principiellt har detta,
motiverats med att sambandet mellan politisk rösträtt och fullgörandet
av kommunala skyldigheter måste sägas vara rent artificiellt, medan
åter villkoret om fullgjord skyldighet gentemot staten vore helt annorlunda
grundat i en naturlig uppfattning. Därjämte har på sin tid anförts,
att ett sålunda begränsat villkor vore försvarligt av billighetshänsyn,
då för ringare inkomsttagare statsskatten vore en obetydlighet,
jämförd med de på de flesta orter långt högre kommunala utskylderna,
och således utan svårighet borde kunna av den skattskyldige utgöras.

Det refererade principmotivet bör måhända erkännas innehålla eu
viss sanningskärna. Men det måste dock erinras, att det egentligen
förutsätter, att den politiska rösträtten hos oss vore grundad på skatteplikt
till staten. Så är ju dock icke fallet, i det denna rösträtt fastmera
är allmän och oberoende av varje skatteplikt. Om utskyldsstrecket
med hänsyn härtill måste söka sitt principiella försvar såsom
»ordentlighetsstreck», vilket avser att från deltagande i valet avsöndra
dem, som ådagalagt bristande omsorg och ansvarskänsla i fullgörande
av allmänna skyldigheter, så måste ock medgivas, att beviset på dylik
bristande pliktkänsla med nästan samma rätt kan sökas i försummelse
i fråga om erläggande såväl av kommunala som av statliga utskylder.

Denna erinran talar visserligen i och för sig icke emot att begränsa
strecket till statsskatten, ty den innebär ju intet som helst skäl
för det dubbla utskyldsstrecket; det endast framhäver, att båda strecken
intet annat äro än metoder att söka från valmanskåren utskilja element
utan erforderlig ansvarskänsla mot det allmänna. Måste man erkänna,
att det dubbla streckets obestridliga huvudfel är, att det drabbar även
en stor mängd medborgare, som icke rättvisligen kunna rubriceras som
oordentliga skattebetalare, finns det således intet principiellt hinder i
vägen för att ersätta det med ett blott statsutskyldsstreck. Värdet av
en sådau reform måste helt bedömas ur synpunkten, huruvida de
påklagade orättvisa verkningarna därigenom skulle i det väsentliga kunna
förväntas upphävda. Kommitterade kunna dock icke finna denna för -

102

hoppning bestyrkas av tillgängliga fakta. Den har, som ovan nämnts,
tidigare grundats på förutsättningen, att den direkta statsskatten för de
mindre bemedlade ej vore mera tryckande än att i allmänhet envar,
som har den goda viljan, kan komma ut därmed. Förhållandena torde
i allt fall numera gestalta sig rätt annorlunda. Även för en inkomst,
som med nutida prisläge — även bortsett från sista tidens enorma prisstegring
— blott förmår giva sin innehavare en helt knapp och torftig
bärgning, lyder kronodebetsedeln ofta på en rätt så avsevärd slutsumma.
Av ovan anförda statistiska tabeller framgår ju ock, att av exempelvis
de vid 1917 års val för nuvarande utskyldsstreck fallna omkring 194,000
personerna ej mindre än 147,000 häftade för statsskatt. Proportionen
vid höstvalet 1914 var i det närmaste densamma, vid 1911 års val ändå
ogynnsammare för statsskatten. Det torde icke kunna anföras några
fasta hållpunkter för antagandet, att sistnämnda siffra skulle komma att
avsevärt nedbringas, om utskyldsstrecket inskränktes att gälla blott statsskatten.
Än mindre vore det rimligt att antaga, att nämnda siffra,

147.000 personer, skulle i det hela beteckna de försumliga, de av eget
vållande häftande. Mot båda dessa antaganden talar tvärtom med stor
tydlighet'' det faktum, att ej mindre än 42,000 personer ordentligt betalt
sina kommunalutskylder, men häftade för statsskatten. De för ensamt
statsskatt resterande uppgingo i städerna t. o. m. till större antal än de
som resterade för endast kommunalutskylder. Vid 1911 års val gällde
detta förhållande riket i dess helhet; skillnaden var t. o. m. högst betydande
(10,000 personer).

De enda slutsatser, som av det anförda synas kunna dragas, äro,
att den ifrågasatta ändringen komme att nedbringa de av utskyldsstrecket
uteslutna med omkring 25 procent; att emellertid ett absolut
taget mycket stort antal valmän — enligt senaste valsiffror inemot

150.000 *— alltjämt komme att uteslutas; samt — vilket är det viktigaste
— att intet tyder på att strecket i sitt reformerade skick komme
att verka på ett för rättskänslan mindre sårande sätt än hittills. Denna
linje kan alltså icke förordas.

Ett annat förslag, som framkastats, har gått ut på att begränsa
det nuvarande stränga kravet, att tre nästföregående års krono- och
kommunalutskylder skola vara till fullo gnidna, till att gälla endast det
sist förflutna kalenderåret. Statistiken lämnar inga hållpunkter till bedömande
av hur pass kraftigt eu dylik beskärning skulle verka till
nedbringande av de uteslutnas antal. Antagligen bleve verkan ganska
betydlig. Men ur rättvisans synpunkt ställer sig denna anordning rent
av sämre än den nuvarande. Den som i två år ordentligt utgjort alla

10:;

sina utskylder men det tredje året på grund av vidriga omständigheter
blivit urståndsatt att göra full rätt för sig, skulle förlora sin rösträtt,
medan eu annan, som i två år utan varje ursäkt försummat sin skattebetalning
men det tredje året däremot verkligen erlagt skatten, därmed
skulle köpa sig rätt att deltaga i valet.

Åven denna utväg måste alltså betraktas såsom en halvmesyr,
utan förmåga att bota själva den sjuka punkten, snarare ägnad att gorå
den än ömmare än tillförene.

Under kommitterades överläggningar bär emellertid framkastats
tanken att kombinera båda de refererade medlen att förmildra strecket
och att därvid än ytterligare nedsätta sina anspråk på ådagalagd ordentlighet
i skattepliktens fullgörande, så att utesluten från rösträtt på ifrågavarande
grund bleve allenast den, som under minst två av de nästföregående
tre åren underlåtit att utgöra påförd skatt till staten. Det kan
väl icke förnekas, att genom att sålunda binda rösträttens förlust vid
förutsättningen, att den skattskyldige resterar för mer än ett års statsskatt,
en ökad trygghet vinnes mot att strecket drabbar orättvist. Och
ehuru alla beräkningar över en dylik radikal omdanings inflytande på
streckets totala verkningar och karaktär sväva i luften, synes det mycket
sannolikt, att detta inflytande måste bliva högst betydande. Men å andra
sidan vore det säkerligen oberättigat att antaga, att fall av oförvållat
resterande två på varandra nära följande år komme att höra till de
sällsynta undantagsfallen. Valstatistikens höga siffror för enbart för
statsskatt resterande giva närmast anledning till en annan uppfattning.
Får man då å andra sidan räkna med en avsevärd sannolikhet, att hela
streckets praktiska betydelse bleve rätt ringa, ter det sig närmast som
ett principrytteri att ändock bibehålla en uteslutningsgrund, som i tillhimpningen
alltemellan blir anstötlig för rättskänslan. Ju färre de från
rösträtt uteslutna bliva, dess starkare reagerar den, som finner sig
orättfärdigt hänförd till deras krets, såsom för en tillfogad personlig
skymf.

Överhuvud torde det få betecknas som eu svag ståndpunkt att
upprätthålla ett utskyldsstreck av den art, att det i praktiken spelar eu
ringa roll. Måhända vill man härtill svara, att det ändock är viktigt
»för själva principens skull». I så fall lärer man dock göra sig skyldig
till ett förbiseende. Den principiella grundvalen för ett utskyldsstreck
av typen »ordentlighetsstreck» är ingalunda så stark, att den ej behöver
till stöd påvisandet av streckets starka praktiska effektivitet. Denna
principiella grund är nämligen ytterst kravet på social pliktuppfyllelse
som förutsättning för rösträtt. Men då man erinrar sig, att lösdriveri,

104

bettleri och ali den brottslighet, som sonas med lägre straff'' än sex
månaders straffarbete, i många fall jämväl gröve brottslighet, likvisst
icke diskvalificera för rösträtt och i vårt land liksom i många andra
knappt ens på allvar ifrågasatts böra tilläggas dylik verkan — att sålunda
bland mycket annat falsk deklaration för skattetaxering samt varjehanda
annan oredlighet i skatteväg icke bereder den skyldige rösträttens
förlust — så torde det vara obestridligt, att ett strängt rättsteoretiskt
försvar för föreskriften, att uraktlåtenhet att erlägga vissa utskylder,
d. v. s. att gälda en civil penningskuld till det allmänna, däremot
drabbas av denna påföljd, svårligen kan presteras.

Har man av hänsyn till det nuvarande systemets oefterrättligheter
drivits till tanken på en så kraftig beskärning av utskyldsstrecket, så
har det synts kommitterades flertal i själva verket vara mera värt att
taga i allvarligt övervägande, huruvida icke denna uteslutningsgrund bör
alldeles utmönstras ur lagen.

Kommitterade äro fullt medvetna att därmed vika in på en reformlinje,
som är ägnad att uppväcka de starkaste betänkligheter inom stora
samhällsgrupper. Redan den kortfattade historik, som härovan lämnats
över skattestreckfrågans tidigare behandling, visar till fullo, vilken stor
betydelse man under arbetet på den allmänna rösträttens utformning
liksom ock senare tillagt detta streck. Därvid är det säkerligen icke
de nyss berörda strängt principiella synpunkterna, som varit utslagsgivande.
Men man har å ena sidan rent praktiskt betraktat strecket
såsom ett oumbärligt hjälpmedel att förmå de skattskyldiga att någorlunda
ordentligt erlägga sina utskylder, och man har å andra sidan
ansett det rättvist, att de, som härutinnan brista och därmed öka de
övrigas bördor, förvägras den fulla medborgerliga likställigheten med
dessa. Härvid har förvisso det förhållande spelat in — och utövat ett
starkt inflytande på tänkesättet — att ordentligheten i skattebetalningenr
enligt vad allmänt erkännes och statistiken bestyrker, är så avsevärt
olika inom olika huvudgrupper av samhällsmedlemmar. Det nämnda
rättskravet får en social innebörd, som förlänar det bredd och styrka,
i och med att det reses å en hel samhällsgrupps vägnar mot en eller
flera andra samhällsgrupper. Nu förhåller det sig ju så, att inom de
flesta till jordbruksnäringen anknutna grupper — i främsta rummet dem,
som i statistiken hänföras till gods- och hemmansägare, arrendatorer
och brukare, men även rättare och torpare — procenten av häftande
(räknat i förhållande till varje grupps hela antal) är mycket ringa, växlande
vid 1917 års val mellan 0.7 för godsägare och 1.3 för hemmansägare
samt o.l för torpare. Och även för en sådan grupp som de fria Inne -

105

arbetarna inom jordbruket — för att icke tala om drängar ocli hemmasöner
— uppgår denna procent blott till 12.s. Inom do flesta andra
löntagaregrupper däremot är den, om än rätt växlande efter yrkesgren
och inkomststandard, i det hela mycket hög. Den var sålunda vid nyssnämnda
val för sjömän 40.6, för »arbetare», väsentligen industriarbetare,
27.1, för handelsbiträden och handelsbokhållare 18.9 samt för i privat
tjänst anställd högre teknisk och kontorspersonal 9.1.

Det är visserligen många omständigheter, som äro att taga i betraktande,
då man vill draga slutsatser av dylika siffror. Med förbigående
av vissa ofta anförda, men mera omtvistade faktorer, må här blott
erinras, att en ren penninghushållning, baserad icke på kapital utan
blott på en terminligen i mindre poster utfallande avlöning, utan tvivel
är den hushållningsform, som medför de största svårigheterna för sparande
till att möta en viss större utgift. För de allra lägst ställda inkomstgrupperna,
där skatten är helt ringa, i vissa fäll nästan ingen, spela
nämnda svårigheter icke just någon roll, men desto mera för de något
bättre ställda, av vilka verkliga inkomstskatter utkrävas; och de fortverka
ännu rätt högt upp på skalan. En annan faktor av väsentlig
betydelse är naturligen den, att ägare av fast egendom eller inventarier
i utmätningsrisken ha eu kraftig sporre till utskyldernas gäldande; skulle
den i ett visst fall icke verka till frivillig betalning, blir ju skatten tvångsvis
uttagen, och vederbörande kvarstår därefter ej mera på rostlängden.
Hos den obemedlade löntagaren åter blir utmätningsförsöket med nu
gällande exekutionsregler merendels, resultatlöst.

Dessa synpunkter kunna naturligtvis på intet sätt anföras såsom
givande fog för några samhällsgruppers medlemmar att undandraga sig*
fullgörandet av sin skattskyldighet. Men däremot synas de vara vägledande
för svaret på spörsmålet, vilka utvägar som böra tillitas för
uppnående av det eftersträvansvärda målet, att skatterna ordentligt inflyta.
Lagen ställer för närvarande på löntagarens hushållsaktighet,
omtanke och förutseende det anspråket, att han av löpande inkomster
skall till skatteterminen sammanspara det för utskylders gäldande erforderliga
beloppet. Men för den händelse detta anspråk ej skulle fyllas,
har den blott ett vanmäktigt hot om indrivning. Resultatet är alltför
ofta otillfredsställande. Lagen bör ställa till förfogande effektiva anordningar
för utskyldens tvångsvisa uttagande, naturligtvis tillika så avpassade,
att de ej innebära en obillig hårdhet mot den skattskyldige.
Därmed gives på samma gång, till moraliskt stöd för den svagare
karaktären, ett kraftigt incitament att hushålla så, att medel för skatten
om möjligt bliva insparda.

Fattigvårds- och utskyldsstrecket. 14

106

Utskyldsstrecket utgör däremot tydligen alls icke något effektivt
tvångsmedel; de nuvarande nedslående siffrorna äro ju just ett uttryck
härför. Intrycket av dess verkningslöshet förhöjes, då man finner, att
i stort sett skattebetalningen ingalunda är bäst inom de grupper, där
valdeltagandet är livligast. Sålunda höra industriarbetarna samt handelsbiträdena
till de större grupper, vars röstberättigade medlemmar procentuellt
talrikast inställa sig vid valurnan; deras deltagande är något
större än hemmansägarnas och långt större än exempelvis torparnas och
jordbruksarbetarnas. Vidare låter det sig icke påvisa, att det år 19011
införda statsutskyldsstrecket haft någon inverkan till statsskattens ordentligare
inbetalning. Vid 1911 års val, då frågan gällde, hur man fullgjort
1908, 1909‘och 1910 års utskylder, och då alltså det äldre rättstillståndet
kan antagas ha fortverkat, voro visserligen de för statsskatt
resterande något flera än vid senare val, men skillnaden är icke av den
betydenhet, att den tillåter några slutsatser i nämnda riktning. Långt
större sannolikhet har det för sig, att det är 1909 års storstrejk med
dess menliga verkningar på lönearbetarnas skatteförmåga, som här satt
spår. Och slutligen kan det ju sägas vara ett notoriskt faktum, vars
betydelse särskilt plägar framhävas av dem, som hava med uppbördsväsendet
att syssla, att bland de verkligt försumliga skattebetalarna
finnes ett högst avsevärt antal personer, vilkas försumlighet sammanhänger
med oordentliga levnadsvanor och till vilkas karaktäristik gemenligen
hör, att de alldeles icke intressera sig för allmänna angelägenheter,
icke heller i form av utövning av rösträtt. På alla dessa förfelar
utskyldsstreckets hot fullständigt sin verkan. Däremot tinnas bland de
oförvållat häftande otvivelaktigt många, för vilka uteslutningen kännes
mycket bitter; det är ju detta förhållande, som givit reformkravet dess styrka.

Men en rättspåföljd, vilken av många bland dem, mot vilka den
egentligen riktas, icke förnimmes såsom något lidande eller obehag,
utan lämnar dem fullständigt oberörda, men vilken å andra sidan blindvis
drabbar oskyldiga mycket kännbart, den är icke blott som tvångsmedel
av undermålig effektivitet, utan den är också ur rättssynpunkt
betänklig. Insikten härom kommer alldeles icke i strid med den ofta
åberopade grundsatsen: medborgarna böra få åtnjuta sina offentliga
rättigheter men skola å andra sidan ock vidkännas sina skyldigheter mot
det allmänna. Denna sats är uppenbart ock oemotsägligt riktig; men
av densamma följer alls icke — vilket man ofta förbiser — att det är
lämpligt eller riktigt att ställa utövningen av eu viss rättighet i direkt
juridiskt beroende av att en viss skyldighet uppfyllts. För de flesta
fäll av offentliga rättigheter ocli skyldigheter är detta fastmera olämpligt

107

och liar aldrig ens ifrågasatts; det gäller, såsom redan ovan berörts,
även rösträttens beroende av eu hel del medborgerliga skyldigheter.
Vad rättsmedvetandet i själva verket kräver, är att det är sörjt för att
medborgliga skyldigheter effektivt utkrävas — och det t. o. m. alldeles
oberoende av om de förpliktade äro i åtnjutande av den ena eller andra
rättigheten.

Blickar man ut på andra länders rösträttsbestämmelser, kan man
ej undgå att finna riktigheten av nu framlagda uppfattning på det
kraftigaste bestyrkt. 1 sådana länder, där i likhet med vårt den politiska
rösträtten är allmän, oberoende av census, är utskyldsstrecket så
gott som allestädes okänt eller har, om det någon tid varit i bruk,
ånyo avlysts. Endast i några få tyska stater, nämligen Baden, ElsassLothringen
och ett par av de minsta småstaterna samt i ett par
schweiziska kantoner påträffar man motsvarighet till det hos oss gällande
strecket. Att även i Finland en svag ansats i samma riktning — men
ej heller mera — förekommer, bär ovan omnämnts. A andra sidan
befinnes, att även i stater, där för rösträtt överhuvud eller — om
klassvalprincipen tillämpas — för dess utövning inom högre röstklass
kräves taxering till viss minimiinkomst, och där alltså rösträtten är
byggd på skatteplikt, man ingalunda allestädes upprätthåller ett utskyldsstreck
i mening av krav på att skatten verkligen utgjorts.

Nu berörda förhållanden komma måhända i sin rätta belysning
först, om man även erinrar om att åtminstone i många av dessa länder
utan utskyldsstreck statens fordringar för obetald skatt ha sig tillförsäkrade
en särskilt förmånlig ställning i exekutivt hänseende så till vida,
som det medgives en mer eller mindre vidsträckt rätt att för dylik
fordrans förnöjande lägga hand å skattskyldig löntagares innestående
eller blivande lönefordran hos arbetsgivaren.

Det är följaktligen med det livligaste intresse kommitterade tagit
del av chefens för justitiedepartementet meddelande, att i ett inom
departementet utarbetat förslag till vissa reformer inom utsökningsväsendet
jämväl ingår förslag, att den rätt till införsel i avlöning, pension eller
livränta, som genom lag den 14 juni 1917 stadgats till säkerhet för
underhållsbidrag av familjerättslig natur, skall utsträckas att med vissa
jämkningar gälla till förmån för bl. a. krono- och kommunalutskylder
under ett år från förfallodagen, samt att detta förslag, som redan varit
föremål för lagrådets granskning och därvid lämnats utan anmärkning,
är avsett att med första föreläggas riksdagen till prövning. Därmed
kommer hela frågan om utskyldsstreckets bibehållande, enligt kommitterades
mening, i ett helt nytt läge. Enligt 1917 års valstatistik voro av

108

ej fullt 194,000 häftande icke mindre än nära 170,000 löntagare av
olika kategorier. Den alldeles ojämförligt största delen av dessa arbetar
givetvis i en mera permanent anställning hos en och samma arbetsgivare,
vadan införsel i där innestående avlöning kan praktiseras. De
nyssnämnda sitfrorna äro således rätt väl ägnade att ingiva en föreställning
om den påtänkta exekutiva reformens praktiska räckvidd.

Det mest vägande praktiska skäl för bibehållande av ett utskyldsstreck,
som hittills kunnat anföras, torde ha varit, att det särskilt i
fråga om den stora och viktiga löntagaregruppen utgjort eu hållhake,
låt vara hur ofullkomlig som helst, men i brist på arman och bättre
dock oumbärlig. Detta argument har under förutsättning av införselinstitutets
införande förlorat sin betydelse. Och vid sådant förhållande
framträda de tidigare utvecklade betänkliga sidorna hos strecket med
ytterligare ökad styrka.

På grund av vad sålunda anförts finna kommitterade sig böra
förorda, att bestämmelsen i 16 § riksdagsordningen om häftande för
utskylder såsom grund till uteslutning från valrätt helt och hållet upphäves.

Skulle denna hemställan vinna avseende, påkallas enligt kommitterades
uppfattning därav ej annan ändring i vallagen än att i 26 §
1 stycket 2 punkten bör uteslutas stadgandet om att i kommun nyinflyttad
person ej må upptagas som röstberättigad, med mindre av tillgängliga
handlingar framgår eller eljest styrkes, att föregående år förfallna
utskylder, som påförts honom i mantalsskrivningsorten, gäldats,
eller att han icke haft att erlägga några dylika utskylder.

Utmönstrandet av detta stadgande betyder, att det s. k. flyttning sstrecket
bortfaller, vilket är eu given konsekvens av utskyldsstreckets
borttagande. Vid sådant förhållande hava kommitterade icke funnit sig
böra till vidare behandling upptaga den under annan förutsättning till
dem för utredning hänskjutna frågan, huru de så mycket överklagade
svårigheterna för nyinflyttade att få sin behörighet att utöva rösträtt
ådagalagd lämpligast skulle kunna undanröjas.

1 detta sammanhang bör dock framhållas att bortfallandet av
»flyttningsstrecket» skulle bliva en mycket värdefull vinst av utskyldsstreckets
slopande. Förstnämnda blott oegentligt så kallade streck bär
ju intet med ett egentligt bostadsstreck att skaffa, och det drabbar
också likaväl vid flyttning från kommun till annan inom valkretsen.
Det är överhuvud intet materiellt kvalifikationskrav som tillägges, utan
det är en bevispresumtion, som man ansett sig nödsakad uppställa till
en nyinflyttad persons nackdel. »Streckets» uppgift är att förhindra,

109

att eu häftande skattskyldig vid överflyttning till annan kommun obebörigen
blir tillagd rösträtt i följd av okunnighet om tillvaron av laga
uteslutningsgrund. Han blir ej godkänd som röstberättigad, så länge
lian ej styrkt eller det eljes av tillgängliga handlingar framgår, att
intet bakar i fråga om föregående års utskyldsbetalning. Den senare
av dessa båda möjligheter föreligger i fråga om kommunalutskylder endast
i rena undantagsfall och i fråga om statsutskylder långt ifrån alltid
förverkligad, vadan det i regel ankommer på den inflyttade själv att
med kvitto eller annorledes föra bevisning. Om angelägenheten för
honom att så göra får lian visserligen eu påminnelse strax före vallängdens
framläggande till granskning. Men tiden är knappt tilltagen,
årstiden medför för mången stor arbetsbrådska, den påminte kan tillfälligt
vistas borta från hemmet eller eljest ej bliva träffad med påminnelsen
o. s. v. Verkliga svårigheter kunna i många fall också förefinnas
att i tid införskaffa den erforderliga bevisningen.

Verkningarna kunna med stor tydlighet avläsas i valstatistiken.
Eu sammanställning av vissa dess siffror kunna ej undgå att giva visshet
om att »flyttningsstrecket» i den allra största utsträckning medför
uteslutning av personer, som i fråga om ordentlig skattebetalning intet
hava att förebrå sig. På flyttningsstrecket folio vid 1917 års val mer
än 64,000 personer, vilket utgör tredjedelen så många som hela
det stora antal, som föll för utskyldsstrecket, och innebär eu ökning
av cirka 10,000 personer i jämförelse med 1914 års höstval. Men fördelningen
på olika yrkesgrupper är eu helt och hållet annan än denna
som gäller i fråga om utskyldsstrecket. Verkade bestämmelsen rationellt,
borde procenten uteslutna inom de särskilda grupperna stå i
ungefärlig proportion till samma procenttal för nyssnämnda streck —
med vissa modifikationer, beroende på omflyttningens olika stora frekvens
för olika grupper. Men så är alls icke fallet, såsom en i den statistiska
översikten ovan intagen tabell utvisar. Medan vid 1917 års val t. ex.
för arbetare (andra än i jordbruk sysselsatta) uteslutningsprocenten för
utskyldsstrecket är 27.1 och för flyttningsstrecket 5.3, äro motsvarande
siffror för hemmansägare 1.3 och 1.3, för arrendatorer 1.3 och 3.1, för
högre tjänstemän 3.4 och 5.6 o. s. v. Dessa siffror angiva ju ock, att
ungefär lika många hemmansägare folio för flyttningsstrecket som för
utskjddsstrecket (omkring 3,400), samt att inom vissa andra grupper siffran
t. o. m. var vida högre än utskyldsstreckets. 1,399 arrendatorer folio
för flyttningsstrecket, blott 842 för utskyldsstrecket. För högre tjänstemän
äro siffrorna 1,381 och 823, för lägre 3,442 och 4,201. Bland
jordbruksarbetare härjade inom gruppen drängar och hemmasöner flytt -

ningsstrecket starkast; det uteslöt där ej mindre än 10,180 personer,
vilket är högre än antalet av utskyldsstrecket uteslutna. Inom gruppen
övriga jordbruksarbetare var åter förhållandet alldeles motsatt; utskvldsstrecket
uteslöt bland dem ungefär fyra gånger så många som flvttningsstrecket.

I den officiella valstatistiken äro de från rösträtt uteslutna uppdelade
på tre stora sociala skikt. Inom den ekonomiskt högst ställda
av dessa klasser var år 1917 flyttningsstrecket uteslutningsgrund i inemot
hälften av alla fall; i mellanklassen faller på dess del nära en
tredjedel av samtliga uteslutna; i den tredje, arbetarklassen, knappt en
sjättedel.

Flere exempel torde icke behöva anföras till bevis på ifrågavarande
strecks fullkomligt oefterrättliga verkningar i dess nuvarande
skick. Det enda inkast av vikt, som lärer kunna göras, vore en förmodan,
att de som uteslutits — eller, som man måhända vill säga,
låtit sig uteslutas — äro sådana, som ändock icke hade kommit sig
för att deltaga i valet. För talrika fall äger nog detta antagande sin
riktighet men säkerligen icke i så stor utsträckning, att det visar förhållandena
i tillnärmelsevis deras rätta ljus. Redan det faktum, att
tjänstemän av högre grad, hemmansägare och arrendatorer, tre av
flyttningsstrecket särskilt hårt drabbade grupper, hörde till de livligast
i valet deltagande, tyder härpå. Av de nyss Omförmälda tre stora
huvudgrupperna i den officiella statistiken deltog den första livligast,
den tredje minst livligt i valet.

Såsom redan nämnts, hava kommitterade med sin ståndpunkt i
huvudfrågan, utskyldsstrecket, icke ansett sig äga anledning att närmare
pröva, huru eu — under förutsättning att utsk}fld sstrecket bibehölles
— trängande nödvändig reform av flyttningsstrecket skall kunna
företagas. Men så mycket synes visst, att saken skulle erbjuda mycket
allvarsamma svårigheter. Man kan icke bereda någon lättnad genom
att inskränka på föremålet för den i vallagen fordrade utredningen, ty
redan nu gäller denna utredning blott sista året, ehuru den strängt
taget borde gälla tre år. Överhuvud synes man knappt alls kunna bibehålla
anspråket på den inflyttade, att han skall förebringa utredningen
i valärendet, då erfarenheten visat, att detta anspråk är mer än
som kan förväntas i någon allmännare omfattning bliva motsvarat. Men
varken röstlängdsupprättaren eller än mindre ordföranden i granskningsmyndigheten
— valnämnd, magistrat eller stadsstyrelse — synes
skäligen kunna åläggas det högst betydande besvär med korrespondens
och annat arbete, som skulle följa med en föreskrift, att under själva

arbetet med röstlängden förhållandet skulle ex officio utredas. Det har
under kommitterades överläggningar framkastats tanken på att i samband
med fiyttningsbetyg''8 utfärdande den utflyttande obligatoriskt
skulle meddelas bevis, huruvida han häftade för krono- eller kommunalutskylder
i utflyttningskommunen eller icke. Men det kan icke inses,
att något sådant läte sig ordnas, utan att bland annat den utflyttande
måste underkasta sig ett ofta mycket olägligt dröjsmål med flyttningsbetygets
utbekommande, för att icke nämna det betydande nya besvär,
det skulle pålägga pastorsexpeditionerna.

I vallagens föreskrift, att röstlängd skall upprättas av den tjänsteman
eller myndighet, som har debiteringen av kronoutskylder sig anförtrodd,
lärer icke utskyldsstreckets borttagande böra föranleda någon
ändring.

Slutligen kan erinras, att i kungörelsen den 26 november 1909
angående upprättande av röstlängd kommitterades förslag tydligen
medför vissa följdändringar, varom det emellertid icke torde åligga kommitterade
att vidare yttra sig.

112

Särskilt yttra ml o

av herr Hildebrund.

Vid utformning'' av grunder för den allmänna rösträttens utövningbör
man hava en klar uppfattning av, att principen om allmän rösträtt
över allt, där denna blivit godkänd, är det primära, vissa hinder för
rösträttens utövning, de s. k. rösträttsstrecken, det sekundära. Rösträttsstrecken
få icke äga den allmänna räckvidd, att de synas tillkomna
för att till viss del upphäva den allmänna rösträttens princip; grundlagsstiftaren
bör icke ens få sken av att med ena handen taga tillbaka,
vad han ger med den andra.

Att vissa rösträttsstreck med nödvändighet måste fastställas är å
andra sidan uppenbart. Först och främst böra alla under en viss åldersgräns
bortelimineras. Den sinnessjuke, den under förmynderskap ställde
kan icke tillerkännas de egenskaper, som konstituera en fullmyndig
medborgare. Allmänt spridd svensk uppfattning kräver även, att den, som
ej fullgör sina skyldigheter emot det allmänna, icke heller bör kunna göra
anspråk på att såsom valman deltaga i de val, vilka ytterst bliva bestämmande
för statens eller kommunens styrelse. Denna uppfattningär
i grund och botten både sund och principiellt hållbar. Valda riksdagsmän
skola i riksdagen handlägga frågor om medborgares skyldigheter,
och, när uppmärksamheten en gång riktats därpå, reagerar medborgarandan
emot tanken, att rösträtt innehaves av personer, vilka
själva ej fullgöra dem åliggande skyldigheter och vilka därför närmast
skulle tänkas äga intresse av att ge sina röster åt kandidater, vilka
icke äro så noga vid upprätthållande av statens rätt gentemot individe u.
Låt vara, att detta resonemang innebär en konstruktion, så till vida
som de, beträffande fullgörandet av sina skyldigheter gent emot staten,
oordentliga näppeligen kunna med sina röster bestämma valens utgång.
Möjligheten finnes där, om ock blott teoretiskt, och oviljan emot denna
möjlighet är fullt berättigad. Att liknande streck ej i allmänhet finnas i
andra länder, bör därvidlag ej äga någon avgörande betydelse. Om vi

113

äga en anordning, som får anses vara principiellt riktig, bör den icke
förkastas blott därför, att don sällan förekommer annorstädes.

Vid fastställande av sädana pliktuppfyllelsestreck bör emellertid
noga tillses, att man utgår från eu klar princip och konsekvent tillämpar
denna utan sammanblandning med andra ovidkommande hänsyn. Jag
finner det fullt riktigt, att den skattskyldige har att erlägga sin skatt
såsom villkor för rösträttens utövning, men detta krav är grundat på
principen om pliktuppfyllelse såsom villkor för åtnjutande av full medborgarrätt
och har intet att göra med önskvärdheten ur finansiell synpunkt,
att skatterna ordentligt inflyta. Rösträtten får sålunda icke betraktas
såsom något medel till utskyldsindrivning, tävlande i effektivitet
med andra dylika medel. En uppfattning i sådan riktning för
över diskussionen om rösträttsgrunderna och strecken till ett helt annat
plan än det riktiga.

Den närmaste slutsatsen blir, . att strecken böra anläggas så att
den bristande pliktuppfyllelsen åtkommes, där den är beroende av bristande
vilja, allmän oordentlighet eller stadigvarande oförmåga. Allra först böra
de plikter noga fastställas, av vilkas uppfyllande rösträtten är beroende.
För närvarande kräves — frånsett tills vidare fattigvårdsstrecket — förköra
mun al rösträtt erläggande av kommunalutskylder och för rösträtt
vid andrakammarval dels erläggande av utskylder till stat och kommun
och dels värnpliktigs fullgörande av honom åliggande vapenövningar.
Om man önskar begränsa utskyldsstreckets verkningar, vilket kan vara
befogat med hänsyn till statistikens vittnesbörd om det väldiga antalet
stupade, kan, utan att själva grundprincipen på minsta sätt uppoffras,
en begränsning göras så till vida som kravet på erlagda kommunalutskylder
såsom villkor för politisk rösträtt kan släppas. Att dessa
utskylder medräknas i detta sammanhang beror på den historiska utvecklingen.
Att börja med fanns intet utskyldsstreck särskilt fastställt,
men då den politiska rösträtten förutsatte kommunal rösträtt och denna
var beroende av erlagda kommunalutskylder, blev fakt''iskt den politiska
rösträtten beroende av samma villkor. Först vid 1907—1909 års författningsreform
har kravet på erlagda kronoutskylder kommit med. Att
nu släppa hänsyn till den kommunala skattebetalningen innebär givetvis
en brytning emot gällande uppfattning, men ur principiell synpunkt
kan det synnerligen väl försvaras, att den politiska rösträtten är beroende
av fullgjord skatteplikt till staten, den kommunala av fullgjord
skatteplikt till kommunen. Övriga sakkunnigas invändningar häremot
finner jag icke befogade. Här är icke fråga om ett allmänt ordentlighetskrav
utan om att väga befogenheten att såsom valman hava del i
Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 15

114

statsmyndighetens utövning emot skyldigheterna direkt gentemot staten.
Därvidlag har man ju kravet på värnpliktigs fullgjorda vapenövningar,
varmed fullgjord skatteplikt till staten väl kan jämföras. Med den av
mig föreslagna omläggningen, vilken för övrigt haft starka förkämpar
inom riksdagen, lägges till och med en principiellt bådbärare grund för
utskyldsstrecket än den nuvarande.

Övriga sakkunniga hålla före, att omläggningen icke skulle utöva
synnerligen stor inverkan. Jag kan icke härutinnan dela deras mening.
Vid 1917 års andrakammarval stupade på utskyldsstrecket omkring

194,000 personer, varav nära 43,000 ordentligt betalt sina kommunalutskylder
men häftade för statsskatten, 47,000 betalt sin statsskatt men
häftade för kommunalutskylder samt c:a 104,000 häftade för bådadera.
Om vid den politiska rösträttens utövning ingen som helst hänsyn
toges till kommunalutskylderna, skulle år 1917 de val berättigades antal
genast ha stigit med 47,000 personer. Men därtill kommer, att ett
stort antal av dem, som häftat både för kommunalskatt och statsskatt,
säkerligen skulle ha ansträngt sig mera att erlägga statsskatten, om av
denna ensamt det berott, att de fått utöva politisk rösträtt. Det synes
på den grund ej vara överdrivet att föreställa sig, att antalet av dem,
som stupa på utskyldsstrecket, skulle med den nämnda omläggningen
minskas till ungefär hälften.

Ur principiell synpunkt ställer det sig till viss grad annorlunda
med fattigvårdsstrecket. Undantagen från rösträtt är den, som häftar
för understöd, vilket under löpande eller sistförfluten kalenderår av
fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller minderåriga
barn. Fattigvårdssamhälle är icke staten utan kommunen. Fråga kan
då uppstå, om ej fattigvårdsstrecket borde begränsa endast den kommunala
rösträtten, icke även den politiska. Frågeställningen är emellertid
icke riktig, emedan här tillkommer ett nytt och alldeles avgörande moment,
nämligen att fattigunderstödstagaren, principiellt sett, saknar den
ekonomiska sjanständighet, som bör finnas hos den fullmyndige statsborgaren.
Denna omständighet är för mig avgörande. Jag anser sålunda,
att fattigvårdsstrecket bör bibehållas även beträffande den politiska
rösträtten.

Nu finnas emellertid fall av uraktlåtenhet att erlägga utskylder
eller av häftande för fattigunderstöd, vilka icke gärna böra leda till
rösträttens förlust. En ordentlig och skötsam man, som beflitar sig om
att hederligt försörja sig själv och sin familj, kan rent tillfälligt bliva
urståndsatt att göra rätt för sig gentemot stat och kommun. Att med
anledning därav låta honom gå rösträtten förlustig, kan icke vara rik -

115

tigt, enär den rösträtt, som linnes grundlags- eller lagbestämd, just bör
tillkomma den ordentlige och skötsamme. För ordentlighetsstrecket bör
såvitt möjligt endast den medvetet eller mera varaktigt, icke den tillfälligt
och ofrivilligt försumlige stupa.

Vid uppdragande av gräns emellan dessa båda grupper nödgas
man gå olika vägar i fråga om de bär närmast i fråga varande strecken.
Vad allra först utskyldsstrecket beträffar, är jag med övriga sakkunniga
därom ense, att man ej kan objektivt skilja mellan förvållad och oförvållad
uraktlåtenhet att erlägga utskylder. Det är helt enkelt otänkbart,
att åt någon myndighet eller åt enskilda intygsgivare överlämna omprövningen
härav. »Sakkunnigas flertal har då stannat vid att helt
lättvindigt släppa hela utskyldsstrecket, ehuru de visserligen säga sig
vara fullt medvetna därom, att deras reformlinje är ägnad att uppväcka
de starkaste betänkligheter inom stora samhällsgrupper. Jag kan omöjligen
komma till samma negativa resultat och har sålunda att utfinna
något medel, som väsentligen medger undantag för den tilllälligt och
ofrivilligt bristande utskyldsbetalningen.

För närvarande kräves såsom villkor för den politiska rösträttens
utövning att ha erlagt påförda utskylder till stat och kommun, vilka
förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren. Jag vill
i stället föreslå, att den går den politiska rösträtten förlustig, som icke
erlagt honom påförda utskylder till staten, vilka förfallit till betalning
under minst två av de tre sistförflutna kalenderåren. Den, som av sjukdom,
olyckshändelse, arbetslöshet eller annan tillfällig anledning uraktlåtit
erlägga sina utskylder för ett av de tre åren, kan sålunda utöva
sin rösträtt. Det år, för vilket utskylder icke erlagts, kan vara det
första eller andra eller tredje året. Det kan naturligtvis inträffa, att en
eljest valberättigad råkar ut för någon olyckshändelse två av de tre
åren, men i allmänhet torde det förhålla sig så, att den, som häftar för
utskylder under två av tre år, kan anses vara utpräglat oordentlig eller
mera. varaktigt oförmögen att fullgöra sina medborgerliga skyldigheter.
Övriga sakkunniga erkänna också, att den av mig föreslagna bestämmelsens
inflytande sannolikt skulle bliva högst betydande. Jag tar fasta
på detta uttalande och kan icke medgiva riktigheten av sakkunnigas
försök till bevisning, att den av mig föreslagna vägen ändock skulle
vara olämplig.

Beträffande fattigvårdsstrecket ställer sig saken så till vida annorlunda,
som där alltid finnes en myndighet, vilken å fattigvårdssamhällets
vägnar utlämnat det understöd, som det åligger mottagaren att återbetala,
en myndighet alltså, som åtminstone till viss grad äger möjlighet

116

att pröva anledningen till understödets behövlighet. Åven i hithörande
fall hör man emellertid undvika det subjektiva bedömandet och uppsöka
objektiva grunder för avgörandet.

I sakkunniges utlåtande har påpekats, att man därvid skulle ha
två olika vägar att välja emellan: på den ena begränsar man själva
huvudregeln till att allenast omfatta vissa arter eller former av fattigvård
(för rösträttens förlust fordras, att fattigvårdssamhälle ger »full
försörjning», »vanlig försörjning», »understöd vid självförvållad nöd»
etc.); på den andra bibehålies huvudregeln, att fattigvårdsunderstöd
diskvalificerar, men uppräknas vissa undantag från regeln. Båda systemen
kunna även kombineras.

Av de två systemen giva sakkunniga villkorligt företräde åt det
första på grund av dess »större enkelhet». Jag erkänner gärna, att
grundlagsparagrafen ter sig enklare med det första systemet, men då
tillämpningen otvivelaktigt blir enklare med det senare, och det synes
mig viktigare att tänka på livets än på bokstavens krav, tvekar jag
icke att förorda valet av en generell formulering med vissa undantag.
Mitt förslag innebär till viss grad en blandningsform. En omläggning
i den av mig förordade- riktningen beslöts i Tyska riket år 1909 med
påföljd att — enligt vad sakkunniga anföra — »fattigvårdsstreckets
skärpa synnerligen avsevärt mildrats». I Norge har man år 1916 övergått
till ett blandat system med en generell regel som utgångspunkt,
mildrad genom långt gående undantag.

Sakkunniga anmärka, att nuvarande bestämmelser vid tillämpningen
oskäligt skärpas emot grundlagens mening. En rättelse härav
bör naturligtvis kunna ske utan ändring av grundlag. Vidare påpekas,
att i alla sådana fall, där det är outrett, om verkligt sådant behov, som
gör fattigvårdsmeddelande obligatoriskt, förelegat eller ej, presumeras
det förra vara förhållandet. Åven här kan en mildare uppfattning göra
sig gällande utan någon som helst grundlagsändring.

Enligt vallagen § 28 åligger det valnämndens ordförande att
underrätta envar i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats
såsom röstberättigad, vilket emellertid förklaras »ej nödigt» beträffande
dem, vilka åtnjuta fattigunderstöd. I Stockholm praktiseras
emellertid, att magistraten låter tillställa den uteslutne underrättelse,
vilket i stor utsträckning lär leda till att vederbörande på grund av
framlagd bevisning återvinner sin rösträtt. Detta förfarande kan givetvis
vinna efterföljd även annorstädes. Måhända borde vallagens § 28
omformuleras, något som ej ens synes vara nödvändigt.

117

Eu icke oväsentlig förbättring kan alltså åstadkommas allenast
genom eu friare uppfattning och ändrad praxis.

Utan minsta tvivel bör dock därjämte en ändring av riksdagsordningen
§ 16 vidtagas efter den linje, som jag bär ovan sökt

anvisa. Grundregeln om fattigvårdsstrecket bör alltså bibehållas, men
vissa undantag från dess tillämpning i grundlagen föreskrivas. Sakkunniga
taga ingen hänsyn till mannens försörjningsplikt gentemot
hustru och minderårigt barn. Jag finner detta så mycket oriktigare,
som den nya fattig vård slagen i 3 § så starkt betonat fämiljeförsörjningen,
och behåller därför i denna del enahanda formulering som nu
gäller. Ett villkor för streckets effektivitet bör fortfarande vara, att
lämnat understöd icke återbetalats.

Det främsta undantaget från deri- generella regeln bör gälla övergående
sjukdom. Understöd åt kvinna vid barnsbörd bör i detta fall
likställas med övergående sjukdom. Formen för understödet bör icke
vara bestämmande, varför jag talar om understöd »i vad form som
helst» (beträffande sjukdom sjukhusskötsel eller vård i hemmet etc).
Man, vars hustru eller barn vårdas på sinnesvårdanstalt, blindinstitut
eptileptikeranstalt etc. eller för motsvarande vård i hemmet får understöd
av fattigvårdssamhälle, bör icke gå sin rösträtt förlustig. Annorlunda
ställer sig saken, om mannen själv behöver sådan varaktig vård.
För fullständighetens skull medtages bland undantagen understöd för
barns skolgång eller undervisning i uppfostringsanstalt. Såsom sista
undantag upptager jag understöd för avhjälpande av tillfälligt nödläge.
Den som efter familjemedlems död behöver begravningshjälp får icke
på den grund förlora rösträtten. Arbetslöshetsunderstöd, givna under
nödig kontroll, kunna höra hit. Vad som skall menas med tillfälligt
nödläge, liksom med övergående sjukdom, kan ej preciseras i grundlagen
utan får utbildas medelst praxis, ledd genom lämpliga direktiv.

Till strecken kan vidare räknas det s. k. flyttning sstrecket, närmast
en följd av utskyldstrecket. Med sakkunnigas förslag om utskyldsstreckets
borttagande försvinner även flyttningsstrecket. Då jag behåller ett reformerat
utskyldstreck och i likhet med övriga sakkunniga anser, att
rösträttens temporära förlust på grund av flyttning måste i största
möjliga grad borttagas, får jag tänka mig någon lämplig anordning i
avsedd riktning. Man kan presumera, att den inflyttande är röstberättigad
och omedelbart införa honom i röstlängden. Man kan också
låta uttaget flyttningsbetyij obligatoriskt åtföljas av ett genom pastorsämbetets
försorg från uppbördsmyndigheten anskaffat intyg om utskyldsbetalningen,
vilket intyg genom pastorsämbetet i den nya kommunen

118

översändes till uppbördsmyndigheten eller röstlängdsupprättaren därstädes.
Något lämpligt medel till reformering av nuvarande procedur kan förvisso
utfinnas, på eu gång effektivt och enkelt. Något preciserat förslag
anser jag mig icke behöva framlägga, utan nöjer mig med detta
generella påpekande.

På de skäl, som ovan anförts, anser jag, att riksdagsordningen
§ 16 mom. b) och c) må erhålla följande ändrade lydelse:

§ 16. Valrätt tillkommer envar välfräjdad svensk man från och
med kalenderåret näst efter det varunder han uppnått tjugufyra års
ålder, dock ej

b) den, som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna
kalenderår av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans
hustru eller minderåriga barn, dock att valrätt ej förloras, därest under-:
stödet, i vad form som helst, lämnats: 1) för övergående sjukdom, inbegripet
barnsbörd; 2) för hustrus eller barns vård på grund av kroppsligt
eller andligt lyte; 3) för barns skolgång eller vistelse å uppfostringsanstalt;
eller 4) till avhjälpande av tillfälligt nödläge;

c) den, som icke erlagt honom påförda utskylder till staten, vilka
förfallit till betalning under minst två år av de tre sistförflutna kalenderåren
;